Riksdagens protokoll 1981/82:172 Torsdagen den 10 juni

ProtokollRiksdagens protokoll 1981/82:172

Riksdagens protokoll

1981/82:172-173 10 juni 1982

Debatter m. m.
Torsdagen den 10 juni

Kl. 09.00

Ytterligare förlängning av riksmötet 1981/82 3

Den ekonomiska politiken, m. m 3

Kl. 19.30

Den ekonomiska politiken, m. m. (forts.) 137

Avdragsrätten för fiktiv mervärdeskatt 190

Avgjorda ärenden
Torsdagen den 10 juni

Kl. 19.30

Finansutskottets betänkande

1981/82:40 De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken

och för budgetregleringen m. m 137

Skatteutskottets betänkande

1981/82:74 Uttaget av statlig inkomstskatt, m. m 137

Arbetsmarknadsutskottets betänkande

1981/82:28 Sysselsättningsskapande åtgärder 137

Civilutskottets betänkande

1981/82:42 Sysselsättningsskapande åtgärder inom bostadsbeståndet
137

Skatteutskottets betänkande

1981/82:71 Avdrag för mervärdeskatt i vissa fall, m. m 190

Socialförsäkringsutskottets betänkande

1981/82:17 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden 192

1

1 Riksdagens protokoll 1981/82:172-173

1981/82 Utbildningsutskottets betänkande

172-173 1981/82:39 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden 192

Finansutskottets betänkande

1981/82:43 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden 192

Trafikutskottets betänkande

1981/82:36 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden 192

2

Nr 172

1981/82:172

Torsdagen den 10 juni fm.

Kl. 09.00

1 § Justerades protokollen för den 2 innevarande månad.

2 § Ytterligare förlängning av riksmötet 1981/82
Anf. 1 TALMANNEN:

Vid sammanträde den 28 maj beslöt kammaren på tillstyrkan av
talmanskonferensen att riksmötet skulle pågå längst t. o. m. lördagen den 12
juni.

På grundval av nu föreliggande uppgifter om arbetsbelastningen under
återstoden av riksmötet har talmanskonferensen i går beslutat tillstyrka att
riksmötet 1981/82 får pågå längst t. o. m. måndagen den 14 juni.

Kammaren beslöt att riksmötet skulle pågå längst t. o. m. måndagen den
14 juni.

3 § Föredrogs men bordlädes åter
Försvarsutskottets betänkande 1981/82:20

Näringsutskottets betänkanden 1981/82:37, 39, 40, 43, 52, 53 och 59

4 § Den ekonomiska politiken, m. m.

Föredrogs
finansutskottets betänkande

1981/82:40 om de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken och för
budgetregleringen m. m. (prop. 1981/82:150),

skatteutskottets betänkande

1981/82:74 om uttaget av statlig inkomstskatt (prop. 1981/82:150), m. m.,

Torsdagen den
10 juni 1982

Ytterligare förlängning
av riksmötet
1981/82

Den ekonomiska
politiken, m. m.

3

arbetsmarknadsutskottets betänkande

1981/82:28 om sysselsättningsskapande åtgärder (prop. 1981/82:150) samt
civilutskottets betänkande

1981/82:42 om sysselsättningsskapande åtgärder inom bostadsbeståndet

m. m. (prop. 1981/82:150).

Anf. 2 TALMANNEN:

Finansutskottets betänkande 40, skatteutskottets betänkande 74, arbetsmarknadsutskottets
betänkande 28 och civilutskottets betänkande 42 debatteras
i ett sammanhang och yrkanden beträffande samtliga dessa betänkanden
får framställas under den gemensamma överläggningen.

Anf. 3 KJELL-OLOF FELDT (s):

Herr talman! Sveriges ekonomi befinner sig i en långvarig stagnation.
Landets produktionsförmåga utnyttjas bara delvis och produktionens tillväxt
är rekordlåg. Sedan 1976 har bruttonationalprodukten (BNP) växt med
mindre än 1 % i genomsnitt per år, och vi har haft flera år då totalproduktionen
direkt fallit.

Industriproduktionen och kapacitetsutnyttjandet i industrin visar en ännu
sämre utveckling än BNP. Produktionen har inte stigit alls sedan mitten av

1970-talet, och merparten av landets industriföretag kör långt under sin
produktionskapacitet.

Den uteblivna produktionstillväxten och det dåliga kapacitetsutnyttjandet
har naturligtvis fått kraftiga genomslag på sysselsättning och investeringar.
Utvecklingen i båda dessa avseenden är djupt oroande.

I april i år fanns det 112 000 registrerade arbetslösa. Det är den högsta
aprilsiffra som någonsin uppmätts. Men dessutom fanns 40 000 personer i
arbetsmarknadsutbildning, 56 000 i beredskapsarbeten och 62 000 i skyddad
sysselsättning. Lägger man därtill drygt 60 000 personer som är latent
arbetslösa - dvs. de skulle vilja ha arbete, men sett detta så utsiktslöst att de
avstått från att söka arbete - kommer man fram till att över 330 000
människor står utanför den ordinarie arbetsmarknaden. Det är en ökning
med nära 75 000 personer på bara ett år.

Men arbetslösheten skulle ha varit ännu större om inte efterfrågan på
arbete, antalet arbetssökande, minskat med 42 000 under det senaste
året.

Det råder inget tvivel om att det är en farlig situation som håller på att
uppstå på arbetsmarknaden. Erfarenheter från land efter land visar hur svårt
det är att påtagligt minska arbetslöshet och undersysselsättning när de väl
bitit sig fast i ett samhälles ekonomi. Arbetsmarknadsstyrelsens chef har
upprepade gånger varnat för farorna i detta avseende med den nuvarande
arbetslöshetspolitiken.

Det står också klart att det enda sättet att öka sysselsättningen är att på nytt
få en ökad produktion och tillväxt i den svenska ekonomin. Skulle den

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

4

nuvarande stagnationen bestå, kan enbart den registrerade, öppna arbetslösheten
om några år närma sig 300 000.

Situationen på investeringsområdet inger också stora farhågor inför
framtiden. Industriinvesteringarna har minskat med över 30 % sedan 1976.
Denna kraftiga nedgång har inte kompenserats av uppgångar på andra
områden. Bostadsbyggandet har gått ner kraftigt, liksom investeringarna
inom de flesta övriga områden.

Minskningen av sparandet har varit ännu kraftigare än nedgången av
investeringarna, något som återspeglas i ett bestående underskott i vår
bytesbalans med utlandet. Uttryckt i siffror innebär detta att bruttoinvesteringskvoten
sjunkit från ca 23 % i mitten av 1970-talet till 17 % i år. Ännu
allvarligare är nedgången i nettosparkvoten, dvs. den andel av nationalinkomsten
som används för utbyggnad av landet produktiva tillgångar. Den
har sjunkit från 15 till 5 %.

Det är inte bara ett historiskt bottenrekord. Den låga siffran för
nyinvesteringarna placerar Sverige klart i strykklass bland industriländerna.
Eftersom det är investeringarna som avgör om vi skall ha några jobb och
några inkomster i framtiden, är detta utomordentligt oroande, ja, den
avgjort sjukaste punkten i Sveriges dåliga ekonomi.

Sveriges grundläggande problem är två: Vi producerar mindre än vi
förbrukar. Och vi sparar och investerar för lite för att vi på sikt skall kunna
behålla dagens otillräckliga produktionsförmåga. Den oundvikliga effekten
blir att gapet mellan produktion och förbrukning i framtiden ökar ännu
mer.

Det står var och en fritt att spekulera över vart detta kan leda oss. Men till
full sysselsättning och stigande levnadsstandard leder det i varje fall inte.

Hastigt besett kan det förefalla som om vägen bort från katastrofen är att
skära ner förbrukningen så att produktionen räcker till. Om denna
nedskärning drabbar konsumtionen, borde också sparandet öka. Därmed
skapas utrymme för de investeringar som är nödvändiga för att produktionsförmågan
skall kunna växa, så att konsumtionen i varje fall på sikt kan öka
igen.

Såvitt jag förstår är det också denna enkla modell som fått tjänstgöra som
den officiella motiveringen för den hårda åtstramningspolitik som förts i
Sverige sedan våren 1980.

Men verkligheten har inte följt modellens och regeringspolitikens anvisningar.
Förbrukningen har dragits ner, men produktionen har också
minskat. Åtstramningen har drabbat konsumtionen, men sparandet och
investeringarna har inte ökat. Raset i industriinvesteringarna fortsätter, och
arbetslösheten har fördubblats sedan 1980. Inte ens det som uppställdes som
det primära målet - att minska det statliga budgetunderskottet - har
uppnåtts. Enligt de ursprungliga planerna skulle underskottet i år ha varit
7 % av BNP. Det ser ut att bli 12 %.

Visserligen verkar det nu som om budgetunderskottet för första gången
sedan 1976 inte skulle öka nästa budgetår. Men av allt att döma blir det en

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

5

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

kortvarig fröjd. Enligt långtidsbudgeten skulle den rent automatiska
ökningen till budgetåret 1983/84 bli minst 10 miljarder och underskottet växa
från 75 till 85 miljarder. Då är ändå utgiftstrycket med säkerhet underskattat,
t. ex. när det gäller kostnaderna för arbetslösheten och för arbetsmarknadspolitiken.

Det tillhör besynnerligheterna i svensk politik just nu att den sittande
regeringen inte gjort ett enda försök att analysera orsakerna till att den så
mångomtalade sparpolitiken ännu inte lett till något av de mål man ställt upp.
Den har i stället försämrat förutsättningarna för ekonomins återhämtning
genom det fortsatta raset för kapitalbildning och investeringar.

Detta är desto märkligare som det numera föreligger både svenska och
internationella studier som visar farorna med en ensidig åtstramningspolitik.
OECD:s senaste ekonomiska rapport konstaterar att nedskärningar av de
offentliga utgifterna i land efter land ökat budgetunderskottet i stället för att
minska det. Det är inte heller så svårt att förstå varför detta har skett.
Nedskärningarna minskar efterfrågan. Därmed minskar produktionen och
kapacitetsutnyttjandet i näringslivet, som sedan minskar investeringarna.
Detta okar arbetslösheten och minskar samhällets inkomster. Även om man
kortsiktigt får en gynnsam effekt av åtstramningen på statsbudgetens saldo,
blir effekten ganska snart den motsatta, när den ekonomiska nedgången
minskar inkomsterna och arbetslöshet och industrikriser ökar utgifterna.
OECD konstaterar också det ganska självklara att de här effekterna
förstärks, om ett stort antal länder samtidigt bedriver åtstramningspolitik.
Och det är tyvärr vad som sker f. n.

De här slutsatserna bekräftas av en svensk rapport som utarbetats av den
s. k. expertgruppen för studier i offentlig ekonomi och som publicerats av
själva budgetdepartementet. I denna rapport, som heter Perspektiv på
besparingspolitiken, konstateras bl. a.: ”Besparingspolitikens effekter kan
sökas på flera nivåer. Den kanske oftast diskuterade frågan är om
besparingarna är ett verksamt medel för att lösa den ekonomiska krisen. I
detta avsnitt ges inget bidrag till denna diskussion. Klart är emellertid att
inget exempel med otvetydig framgång föreligger. De länder som gått längst i
sina försök att spara sig ur krisen, främst Förenta Staterna och Storbritannien,
uppvisar få tecken av positivt slag.”

Herr talman! Den borgerliga majoriteten i finansutskottet gör heller inget
försök att påskina att den ekonomiska politik som f. n. förs skulle ha varit
framgångsrik. Man kommer inte längre än till en förhoppning om en
konjunkturförbättring under 1982 och 1983 men understryker desto kraftigare
att detta ingalunda innebär att de grundläggande obalanserna i
ekonomin är övervunna.

Finansutskottets betänkande berövar alltså regeringspartierna större
delen av den argumentation man uppenbarligen planerat att använda i
valrörelsen. Regeringen har både i kompletteringspropositionen och i
offentliga uttalanden påstått att Sverige nu ”är på rätt väg”. Man gjorde ett
stort nummer av att handelsbalansen förbättras - men finansutskottet anser
utvecklingen hittills under året tyda på att det kommer att gå sämre.

Regeringen har berömt sig av att inflationstakten har gått ner och räntan
kunnat sänkas. Men utskottsmajoriteten talar om ett ökat tryck uppåt på
priser och kostnader och visar stark oro för att inflationen skjuter ny fart
nästa år. Beträffande räntan konstaterar man bara att det stora upplåningsbehovet
kräver en fortsatt hög räntenivå.

Regeringen har också påstått att sysselsättningsläget kommer att förbättras
under året tack vare en uppgång av industrisysselsättningen som skulle
komma i höst med 30 000 personer. Utskottsmajoriteten ansluter sig
definitivt inte till den bedömningen utan litar mer på Industrins utredningsinstitut,
som tror att industrisysselsättningen kommer att minska ytterligare
med uppemot 20 000 personer.

Med andra ord - finansutskottets borgerliga majoritet kuperar effektivt
den svans som regeringen hållit så högt i vädret under denna valrörelses
inledningsskede. Och det är uppenbart vem som hållit i yxan. Moderaterna
unnar inte sina forna koalitionsbröder att stoltsera med några som helst
bedrifter under deras regeringstid.

Men vad återstår då, annat än dysterhet och förtvivlan? Den exportledda
expansion som det talades så mycket om tidigare tycks försvinna i ett alltmer
töcknigt fjärran. Både vi socialdemokrater och de borgerliga ledamöterna i
finansutskottet är ense om att utsikterna för en internationell konjunkturuppgång
är osäkra och att uppgången, om den kommer, blir svag och
haltande. Allt, bokstavligt talat allt, pekar alltså på att den ekonomiska
stagnationen kommer att fortsätta med ökad arbetslöshet, försvagad
produktionsförmåga och förvärrade balansproblem.

Om det i dag ställs krav på en klar och resolut omläggning av den
ekonomiska politiken, är det mot den här bakgrunden inte förvånande. Jag
vet mig heller aldrig tidigare ha upplevt ett så massivt motstånd mot den
nuvarande regeringspolitiken från alla intresserade parter som det som
förekommer i dag.

Ordförandena i Sveriges två största löntagarorganisationer har riktat en
gemensam skrivelse till regeringen, där man i närmast desperata ordalag
vädjar om en återgång till en ekonomisk politik för ökad i stället för minskad
sysselsättning, för ekonomisk tillväxt i stället för stagnation. Landets
byggnadsindustri och byggämnesindustri har upprepade gånger avkrävt
regeringen initiativ för att få fart på investeringar och byggande. Och från
många håll i näringslivet i övrigt har en mera aktiv politik efterlysts, t. ex. på
investeringsområdet, energiområdet och när det gäller skogsindustrins
råvaruförsörjning. Men regeringen har i allmänhet inte ens svarat på de här
framställningarna.

Det går helt enkelt inte längre att hävda vare sig att den borgerliga
ekonomiska politiken skulle föra Sverige åt rätt håll eller att det inte skulle
finnas en alternativ politik som kunde börja lösa Sveriges ekonomiska
problem.

Socialdemokratin har lagt fram ett program för att öka investeringarna, få
fart på industrin och bättre ta till vara våra naturresurser. Vi vill både i full
utsträckning utnyttja Sveriges produktionsförmåga och börja bygga ut den.

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Vi tror dessutom att detta är den enda vägen tillbaka till balans mellan våra
inkomster och våra utgifer, mellan produktion och förbrukning.

Vi har således föreslagit ett omfattande program för nya investeringar.

Programmet är uppbyggt så att det skulle stimulera ekonomin på kort sikt,
samtidigt som det är inriktat på åtgärder som är viktiga för den ekonomiska
utvecklingen på längre sikt och för konkurrenskraft och produktionsförmåga Våra

förslag gäller åtgärder för att få i gång investeringarna på
energiområdet, stimulanser för ett ökat bostadsbyggande, investeringar i
transportsektorn, särskilda insatser för ökade industriinvesteringar, åtgärder
för forskning och utveckling samt tidigareläggning av vissa kommunala
investeringar på miljöområdet.

Våra förslag på energiområdet syftar till att nödvändiga investeringar skall
komma i gång och genomföras snabbare än vad som nu sker. Målen att
avveckla kärnkraften och minska oljeberoendet kräver att vi handlar nu.

Bristen på kapacitet inom transport- och kommunikationssektorn är till
stor nackdel för näringslivet, och våra förslag omfattar ökade insatser för
vägunderhåll, vägbyggande, SJ samt kollektivtrafik. Vi har försökt välja
projekten främst med hänsyn till deras betydelse för industrins transporter.

Den katastrofalt låga nivån på bostadsbyggandet har fått till följd att
arbetslösheten inom byggbranschen har stigit till rekordhöga tal. Omfattande
industriell kapacitet har slagits ut, vilket kommer att leda till att
importberoendet ökar också på byggnadsområdet. Därför vill vi ha ett högre
nybyggande och ökade insatser för reparations-, ombyggnads- och tillbyggnadsarbeten.

Vi vill tidigarelägga kommunala investeringar på miljöområdet för att
utnyttja den lediga kapacitet som i dag finns i svensk industri, och vi vill
försöka stimulera industrins investeringar genom att kapacitetsutnyttjande
och lönsamhet förbättras till följd av satsningarna på energi-, transport- och
byggandeområdet.

En ytterligare stimulans av industriinvesteringarna följer av våra övriga
förslag på det industripolitiska området: utarbetande av ett investeringsprogram
för de statliga företagen, ökade insatser för de särskilda branschprogrammen
på speciella områden.

I vårt investeringsprogram ingår också förslag om utbyggnad av lokaler för
teknisk forskning och utveckling, ökade anslag till teknikupphandling,
stipendier till uppfinnare och ökade anslag till de tekniska fakulteterna.

Vi vill också ta till vara landets naturresurser, så att de ger oss mer
sysselsättning och bättre försörjning.

När det gäller virkesförsörj ningen till skogsindustrin har socialdemokraterna
föreslagit en rad åtgärder för att öka utbudet. De bygger på en
kombination av skärpta bestämmelser om avverkning och ekonomiska
styrmedel i form av ett avgifts- och stödsystem. Det är utformat så att det
skulle gynna den skogsägare som driver ett aktivt skogsbruk, men blir en
belastning för den som är passiv. Tillsammans skulle dessa åtgärder både på

kort och lång sikt skapa utsikter för att trygga skogsindustrins råvarubehov.

Detta är en mycket viktig fråga. Om skogsindustrin kunde köra för fullt
skulle Sveriges handelsbalans i ett normalläge för konjunkturen, enligt
industrins egna beräkningar, kunna förbättras med 10 miljarder kronor. Det
är två tredjedelar av dagens totala underskott.

Den offentliga sektorn har utsetts till en speciell syndabock i Sveriges
ekonomiska kris. Vi anser att detta är i hög grad oberättigat. Det går att
genomföra en viss utbyggnad av den offentliga sektorn utan att de
ekonomiska obalanserna förvärras - under förutsättning att vi också satsar på
industrin.

Men dessutom kan den offentliga sektorn bidra till att förbättra den
ekonomiska balansen och öka den industriella tillväxten.

Den offentliga sektorn består inte bara av produktion av tjänster som vi
förbrukar. Den står också för stora inköp av varor och tjänster från den
privata sektorn via staten, kommunerna och landstingen. Vi tycker att man
bör göra denna stora efterfrågan till ett instrument i näringspolitiken för att
utveckla svensk industri, skapa produktion och sysselsättning. Därför bör vi
långt flitigare än nu använda oss av s. k. teknikupphandling. Ansträngningar
bör också göras för en bättre samordning och mer av långsiktig planering vid
statens och kommunernas uppköp. Vi vill, kort sagt, ge svensk industri en
bättre hemmamarknad.

Alla dessa förslag anvisas nu av den borgerliga majoriteten. Man gör i och
för sig inget försök att förneka att det socialdemokratiska alternativet skulle
innebära en injektion för ekonomisk tillväxt, ökade investeringar och högre
sysselsättning. Majoritetens enda motiv är att vår politik skulle leda till ett
ännu större budgetunderskott än det som blir resultatet av den nuvarande
politiken.

Nu är detta inte sant ens i det korta perspektivet. De ökade utgifter j ämfört
med regeringens budget som vi föreslår kompenseras av vissa skattehöjningar,
framför allt ett återställande av momsen till den nivå den hade i höstas.
Vårt investeringsprogram finansierar vi med en indragning av en del av den
betydande likviditet - de pengar - som finns i näringslivet.

Gösta Bohman hävdade i går under skattedebatten att våra förslag innebär
att socialdemokraterna vill höja, som han sade, 15 skatter med sammanlagt
12 miljarder kronor nästa år. Sanningen är att antalet skatter som vi vill höja
är åtta. Det finns då också en del avgifter i detta - det är alltså åtta skatter och
avgifter. Den sammanlagda skattehöjningen är 3 725 milj. kr. Detta kan var
och en konstatera genom att läsa finansutskottets betänkande, s. 42,
underskrivet av den borgerliga majoriteten i utskottet inkl. vice ordföranden
i moderata samlingspartiet Lars Tobisson.

Jag vill vända mig direkt till Lars Tobisson och fråga honom, huruvida inte
moderata samlingspartiets vice ordförande vill upplysa sin gamle boss, så han
slipper stå här i Sveriges riksdag och ljuga, för det var faktiskt vad Gösta
Bohman gjorde igår. Någon måste väl ha vilselett den gamle mannen, när
han kan komma med så uppenbart vanvettiga uppgifter.

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Som jag tidigare försökt visa är det inte genom kortsiktiga besparings- eller
skattehöjningsaktioner som vi skapar balans i statens affärer, utan i grunden
måste ligga en ökad tillväxt, en högre sysselsättning och en lägre inflation. Då
har vi slagit in på den enda väg som på sikt kan leda till en bestående
förbättring av statens finansiella läge.

Herr talman! Det är möjligt att det fortfarande i de borgerliga partierna
finns folk som är i god tro, som tror att vi inte längre har råd att arbeta, som
tror att nedskärningspolitiken i vårt land, trots att den misslyckats i alla andra
länder, på något mirakulöst sätt skulle få industrin att blomstra och skapa
sysselsättning och framtidstro.

Men de bör i så fall vakna upp. För i den här politiken börjar ett allt
tydligare mönster avteckna sig. Värden och mål som tidigare enade nationen
håller på att upplösas. Ett arbete har påbörjats som avser att gradvis ändra
den svenska biandekonomin och välfärdsstaten. Det som många tidigare
med stolthet kallade den svenska modellen håller på att överges.

Ett avgörande steg i denna riktning har redan tagits. Full sysselsättning,
rätten till arbete åt alla, är inte längre det centrala målet för den ekonomiska
politiken. Det har regeringen redan visat genom att kraftigt begränsa de
arbetsmarknadspolitiska insatserna.

Den borgerliga majoriteten i finansutskottet gör nu helt klart att
ambitionsnivån för sysselsättningspolitiken måste sänkas ytterligare. Efterfrågeläget
i Sverige får anpassas till de internationella betingelserna, skriver
man nu. En mera expansiv politik är omöjlig eftersom den driver upp
prisstegringstakten, står det i betänkandet.

Eftersom inte ens finansutskottets borgerliga ledamöter kan inbilla sig att
inflation skulle uppstå därför att det blir brist på varor, betyder detta i
klartext följande: Om sysselsättningen blir för hög, blir lönekraven för höga
och löneglidningen för stor. Alltså är arbetslöshet nödvändig för att
inflationen skall kunna hållas nere. Det är vad man menar.

Det är lätt att inse vad som har hänt. Strategerna bakom den borgerliga
ekonomiska politiken - jag tror faktiskt inte att de finns i finansutskottet -har helt anslutit sig till det tänkande som nu är förhärskande i alltför många
västliga industriländer. Och visst går det att bekämpa inflation med
arbetslöshet och ekonomisk stagnation.

Men priset har visat sig vara orimligt högt i förhållande till de resultat som
uppnåtts när det gäller priserna. Priset i form av arbetslöshet, förlorat
välstånd och social oro har dessutom med tiden visat sig bli allt högre. Varje
ytterligare nedpressning av inflationstakten har krävt allt större uppoffringar.

I dag ses det som en oundviklig och närmast naturlig utveckling att
arbetslösheten kommer att fortsätta att öka i de västliga industriländerna.
Man talar om att gränsen 30 miljoner arbetslösa kan passeras redan nästa år
och 35 miljoner arbetslösa om ytterligare några år. Det är i sanning ett
skrämmande perspektiv om Sverige skall inordnas i detta internationella
utvecklingsmönster. Men med den inriktning av den ekonomiska politiken
som de borgerliga partierna planerar för och med de värderingar som styr

denna politik förefaller en sådan utveckling oundviklig.

Ett annat betydelsefullt steg har tagits i fördelningspolitiken. I åtstramningspolitiken
ingår som ett nödvändigt led att befolkningens levnadsstandard
skall sänkas. En sådan sänkning har också skett. Men den har definitivt
inte fördelats efter bärkraft. Man har grovt våldfört sig mot principerna om
solidaritet och rättvisa. Särskilt utmanande är att samtidigt som skatter höjts
för vanliga löntagare och sociala förmåner dragits in från ekonomiskt svagare
grupper, har skatter sänkts och nya förmåner beviljats åt personer med
förmögenheter, aktieinnehav, företag, skogsmark och fastigheter.

Trots de försök som gjorts från regeringens sida att dölja fakta finns det
klara bevis vid det här laget på att de ekonomiska skillnaderna och de sociala
orättvisorna ökat och kommer att fortsätta att öka i Sverige.

Det är två doktriner som styr den här inriktningen av politiken. Den ena är
hämtad från nyliberalismens föreställning om att ekonomisk utjämning och
social trygghet inte kan förenas med en fungerande marknadsekonomi.
Därför måste man, för att använda ett uttryck från Reagans Amerika,
använda moroten åt de rika och piskan för de fattiga.

Den andra doktrinen är att budgetunderskottet bara kan minskas genom
en nedskärning av de offentliga utgifterna. Det är möjligt att de borgerliga
partierna i ett inledande skede inbillade sig att det hos stat och kommun finns
en mängd onödiga utgifter, som kunde skäras bort utan märkbara
konsekvenser för människors välfärd och sociala trygghet. Men erfarenheterna
blev helt annorlunda, som bekant.

På denna väg vill man nu fortsätta. Det enda konkreta besked som lämnas
om innehållet i borgerlig politik framöver är att utgifterna i nästa års budget
skall skäras ner i ännu en omgång och med ett lika stort belopp som i år. Men
inte ett ord sägs om vad dessa nedskärningar skall bestå av och vem de skall
drabba.

Egentligen, herr talman, borde det vara uteslutet att riksdagen tar ett
sådant beslut utan att redovisa den ekonomiska och sociala konsekvensen.
För medborgarna har beslutet samma innebörd som om riksdagen beslöt att
skatterna nästa år skall höjas med 12 miljarder men utan att tala om och utan
att ens själv veta vilka skatter som skall höjas.

För en sak är klar. Det torde vara helt uteslutet att skära ner statens
utgifter med så stora belopp utan att skära mycket djupt in i det sociala
trygghetssystemet och i fördelningspolitiken. Det krävde som bekant
mycken möda och stor vånda att åstadkomma de nedskärningar som
riksdagen i vår beslutat om. Och merparten drabbade för medborgarna högst
kännbara områden.

Flur skall det vara möjligt att dra in ytterligare 12 miljarder utan att ge sig
på sådana ting som barnbidragen, ytterligare nedskärningar av pensionerna
och socialförsäkringarna? Om någon av förslagsställarna på den borgerliga
sidan kan upplysa oss på den punkten om vad man egentligen tänkt sig - eller
åtminstone ge ett exempel på vad det är fråga om - bör han eller hon träda
fram nu här i dag.

Under alla förhållanden är det ett demokratiskt renlighetskrav att väljarna

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

före valet, den här gången, får klara besked om vad som väntar dem i
händelse av en ny borgerlig regering.

Det tredje steget bort från den svenska modellen tas i och med angreppen
på löntagarfonder, på alla former av gemensamt sparande, på alla försök till
demokratisering av vårt ekonomiska liv. Det var ändå bara ett par år sedan
som folkpartiet och i viss mån också centern betraktade ökad delaktighet från
löntagarnas sida i näringslivets kapitalbildning och aktiva insatser mot den
ekonomiska maktkoncentrationen som nödvändiga för Sverige ekonomiska
återhämtning.

Men i dag har man helt uppslukats av moderaternas och arbetsgivarnas
nyliberala idéer. Man försvarar benhårt den rådande makt- och ägandestrukturen
i det svenska näringslivet. Inte ens om den leder till en dåligt
fungerande marknadsekonomi - med fallande investeringar, inflation och
arbetslöshet - får den rubbas.

Våra ekonomiska problem vill man också lösa med maktspråk. Budskapet
i finansutskottets betänkande är att vinsterna skall höjas och lönerna hållas
nere. Det finns inte en antydan till vilja till dialog med landets löntagare,
någon insikt om att ett samhälle i kris behöver samförstånd och en vilja att
både ge och ta. I stället viftar man med piskan: om fackföreningarna inte
böjer sig för de uppställda kraven - knäck dem då genom arbetslöshet och
försämrade sociala villkor för deras medlemmar.

Beskedet från de borgerliga partierna till landets löntagare är alltså
följande: Acceptera fortsatt hög arbetslöshet, fortsatta sociala försämringar
och lägre reallöner. I utbyte för detta får ni se vinsterna öka i näringslivet och
sedan leva på förhoppningen att dessa vinster så småningom används också
till ert bästa.

Herr talman! Det är utomordentligt svårt att tro att det budskapet har
någon som helst trovärdighet efter de besvikelser som löntagarna utsatts för
under senare år. Och det är direkt omöjligt att tro att det är vägen till
samförstånd, till gemensamma insatser för att arbeta och spara Sverige ur
den ekonomiska krisen.

Socialdemokratin kommer att inrikta sitt politiska arbete på att återupprätta
den svenska modellen, att slå vakt om biandekonomin och välfärdsstaten.

Vi vill för det första lägga om den ekonomiska politiken och sysselsättningspolitiken,
så att Sverige på nytt får ekonomisk tillväxt och ökad
sysselsättning. Jag har tidigare redovisat vårt program på detta område.

Vi skall för det andra föra en fördelningspolitik som bygger på de gamla
honnörsorden rättvisa och solidaritet.

Vi utlovar inga nya reformer inför nästa valperiod. Men vi lovar att på fyra
punkter återinföra den sociala grundtryggheten: karensdagarna i sjukförsäkringen
skall bort, arbetslöshetsförsäkringen återställas, pensionerna värdesäkras
och stödet till barnomsorgen ges enligt tidigare principer.

Men därmed är det slut på åtaganden om utgiftsbeslut. Övriga krav kan
infrias bara i den takt som det ekonomiska läget förbättras. Och trots att våra
utgiftslöften inte är några nya åtaganden avser vi att kompensera statsbud -

geten på inkomstsidan. Detta är verkligen ingen överbudspolitik.

För det tredje skall vi förstärka och bygga ut den svenska modellen, så att
Sverige på nytt kan förena ekonomisk tillväxt och full sysselsättning med en
rimlig prisstabilitet. Vi tror att detta är möjligt om vi kan lösa det svåra
problemet med fördelning mellan vinster och löner, så att lönsamheten kan
förbättras utan ett omedelbart tryck uppåt på löner och priser. Det kräver att
löntagarna kan få del i de ökade vinsterna på annat sätt än via höjda löner. Vi
tror att utsikterna för både politisk och ekonomisk balans ökar om många
människor känner delaktighet och medansvar för näringslivets utveckling. Vi
tror också att problemet med Sveriges stora sparandeunderskott kan lösas
bara om hela folket engageras i ett gemensamt sparande för sin gemensamma
framtid.

Av dessa skäl har vi förslagit löntagarfonder. De är förvisso inte den enda
och tillräckliga lösningen på våra ekonomiska problem. Men vi tror att de
kan bli ett viktigt bidrag - om vi vill lösa problemen i den svenska modellens
anda.

Debatten om den ekonomiska politiken visar var skiljelinjen går i svensk
politik. Den gäller om vi skall kunna återupprätta den svenska modellen, där
rättvisa och solidaritet präglade politiken, där breda uppgörelser vid
lösningen av våra ekonomiska och sociala problem var omistliga inslag.
Skiljelinjen gäller om människor på nytt skall ha rätt till arbete, en hygglig
försörjning och en rimlig social trygghet. Och den gäller slutligen om politisk
och ekonomisk stabilitet skall kunna återvända till Sverige, så att enskilda
och företag kan bygga och planera för framtiden.

Herr talman! Jag yrkar bifall till de socialdemokratiska reservationerna.

Anf. 4 CARL-HENRIK HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Detta är, mänskligt och politiskt att döma, den sista debatt vi
under lång tid skall föra här i riksdagen om den ekonomiska politiken med en
borgerlig regering. Det ger anledning att något erinra om vad de borgerliga
regeringarna lyckats rasera av det ekonomiska och sociala bygget i landet
under den snart sex år gamla mandatperioden.

Jag har naturligtvis inte den utgångspunkten, och det bör sägas redan från
början, att krisen i den svenska ekonomin väsentligen är en regeringsskapad
kris. Krisens verkliga karaktär är att den är en kapitalistisk överproduktionskris.
Genom kapitalismens internationalisering eller tilltagande multinationalisering
har krisen fått speciella drag. Mycket talar för att den period av
kraftig expansion för de kapitalistiska ekonomierna som vi haft sedan 1945,
det som ibland kallas den tredje industriella revolutionen, nu sedan en tid har
börjat gå mot sitt slut. Den nuvarande krisen är en del av en mera långsiktig
stagnationsperiod med viktiga förändringar i den moderna kapitalismens
struktur. Den aktuella lågkonjunkturen är en tillfällig skärpning av de
strukturella stagnationstendenserna.

Men inom denna allmänna ram har de borgerliga regeringarnas politik haft
som effekt att de förstärkt krisens0verkningar, fördjupat krisen och fördröjt

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

den svenska ekonomins marsch ut ur lågkonjunkturen. De borgerliga
regeringarna bär alltså ett djupt ansvar för det nuvarande läget inom vårt
lands ekonomi.

En kortfattad beskrivning av rikets tillstånd kan lämpligen som jämförelseperiod
ta de sex åren 1971-1976 som närmast föregick den borgerliga
regeringsperioden. 1982 är ju ännu inte slut, och jag granskar därför
sexårsperioden 1976-1981. Några viktiga data:

Under den första perioden ökade bruttonationalprodukten med i genomsnitt
2,7 % årligen. Under den senare perioden har den årliga genomsnittliga
tillväxten varit 0,9 %.

Den privata konsumtionen ökade under den första perioden med
sammantaget 18,7 %. Under den andra perioden minskade den med
0,4%.

De privata investeringarna ökade under den första perioden med
sammantaget 36,3 %. Under den andra perioden minskade de med
tillsammans 21,3 %.

Antalet heltidsarbetande har minskat från 2 558 700 år 1976 till 2 403 300
år 1981. Däremot har antalet deltidsarbetande ökat, från 910 200 år 1976 till
1 101 300 år 1981. Räknar man om deltiden till heltid får man en minskning
av den utgjorda arbetstiden inom förvärvsekonomin från 3 013 800 år 1976
till 2 953 950 heltidssysselsättningar år 1981.

Inom den svenska industrin har sysselsättningen minskat från 1 130 100 år
1976 till 1 012 200 år 1981. Det är en minskning på dessa år med 118 000
industrijobb.

Konsumentpriserna har under perioden 1977-1981 stigit med sammanlagt

67,7 %.

De svenska kapitalisternas investeringar i dotterbolag och filialer utanför
Sveriges gränser kan uppskattas till ca 75 miljarder kronor under den
borgerliga regeringstiden. Enbart under 1981 uppgick de till totalt ca 20
miljarder kronor. Samma år investerades 18 miljarder kronor i den inhemska
industrin.

Den genomsnittliga industriarbetarlönen har enligt Landsorganisationen
och Svenska arbetsgivareföreningen sänkts med ca 10 % under de borgerliga
regeringarnas tid.

Aktiekurserna på Stockholms fondbörs har från slutet på 1976 och till
slutet på 1981 stigit med nära 100 %. Enbart under 1981 steg aktiekurserna
med över 60 %, vilket gav aktieägarna en förmögenhetsökning på över 35
miljarder kronor.

Statens budgetunderskott mätt i löpande 12-månaderstal var ca 5 miljarder
kronor, när den borgerliga regeringen tillträdde, och uppgår enligt den
senaste uppgiften till 72 miljarder kronor. Statsskulden har växt från 73
miljarder kronor vid utgången av budgetåret 1976/77 till 253 miljarder kronor
vid utgången av budgetåret 1980/81. Statens skuldsättning i utlandet har
under samma period växt från 5 miljarder kronor till 47 miljarder kronor.
Motsvarande siffror vid april månads slut 1982 var 321 miljarder kronor för

14

statsskulden totalt och 59 miljarder kronor för den utländska skuldsättningen.

Resultaten av sex års borgerlig maktutövning i regeringsställning är alltså i
sanning förfärande. Är det då inte en regering fylld av sparsamhetsnit som vi
har, en regering som energiskt eftersträvar balans och harmoni i den
ekonomiska utvecklingen? Sparsamheten gäller tyvärr endast sociala och
kulturella utgifter, men däremot inte utgifter för militära program. Där
tvekar inte regeringen att med en rösts majoritet driva igenom beslut som
binder det svenska folkhushållet för en dyrbar upprustningslinje under
årtionden framåt. Nedskärningspolitiken är också riktad endast åt ett håll i
samhället, nämligen mot löntagarna. Lönerna skall hållas nere, vinsterna
däremot öka, det är det program från Svenska arbetsgivareföreningen som
finansutskottet nu än en gång ansluter sig till. Inom ekonomin skall
exportindustrin främjas, men den offentliga sysselsättningen däremot hållas
tillbaka. Det är i princip samma politik som president Reagan genomför i
USA, bara i mindre skala. Verkningarna är också desamma: nedskärning av
befolkningens levnadsstandard, framför allt av levnadsstandarden för de
grupper som redan har det mest bekymmersamt; omfördelning till de rikas
och de stora inkomsttagarnas förmån; ökad arbetslöshet.

Varför leder sparsamhetsnit till dessa bedrövliga följder? Jo, därför att det
handlar om en samhällsekonomi där endast 80 % av den tillgängliga
produktionskapaciteten inom industrin används och där hundratusentals
människor förhindras att göra en insats i produktion eller reproduktion. Att
under dessa omständigheter ytterligare skära ned den offentliga och privata
konsumtionen innebär att minska efterfrågan i ett läge när den i stället borde
öka.

Om vi ytterligare tittar i statistiken vad som hänt under de borgerliga
regeringarna finner vi att dramatiska förändringar ägt rum för den privata
konsumtionen, och hela konsumtionen, för de privata bruttoinvesteringarna,
och de totala investeringarna, och importen. Beträffande det grundläggande
siffermaterialet hänvisar jag till motion 2557, men jag upprepar
slutsatserna. Regeringarna och Svenska arbetsgivareföreningen har i förening
så lyckats hålla nere efterfrågan på hemmamarknaden att detta bidragit
till att strypa investeringarna. Detta har också medfört en minskad import,
medan exporten kunnat öka. Priset har varit arbetslöshet, sänkt konsumtion
och levnadsstandard och attacker mot den sociala tryggheten.

Den svaga efterfrågan från hemmamarknaden medför ett lågt kapacitetsutnyttjande.
Detta har också trendmässigt fallit sedan slutet på 1960-talet.
Ett lågt kapacitetsutnyttjande medför sänkt produktivitet, vilket i sin tur
ökar produktionskostnaderna för varje framställd enhet. Bl. a. härigenom
försvagar och försvårar en dålig hemmamarknad också exporten.

Regeringens tes är att industrin inte kunnat utnyttja sin fulla kapacitet
därför att den som man säger ”trängts undan” av den offentliga sektorn.
Detta påstående är helt felaktigt. Industrins problem kommer sig väsentligen
av att hemmamarknadens efterfrågan varit för låg. Industrin har stött bort
arbetskraft på grund av rationaliseringar, bristande hemmaefterfrågan och

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

flyttning av produktion till utlandet, inte på grund av den offentliga sektorns
utveckling. Om inte den offentliga sektorn tidigare växt, hade arbetslösheten
i dag varit ännu större.

På Svenska arbetsgivareföreningens kongress i november 1980 krävde
Marcus Wallenberg en nedskärning på 35 miljarder kronor i de offentliga
utgifterna på två år och en 15-procentig nedskärning i reallönerna för
arbetare och andra anställda. Han har till stor del blivit bönhörd. Det är
återstoden av detta program som de borgerliga partierna nu vill genomföra.
Och det är att observera att de därvid är helt eniga. Moderaterna ställer sig i
sin motion helhjärtat bakom regeringen. Mitterpartiema kvitterar med att
skriva: ”Utskottet noterar samstämmigheten mellan regeringens och motionärernas
bedömning av hur den ekonomiska politiken bör bedrivas och
ansluter sig härtill.” Funderar man aldrig inom folkpartiet och centerpartiet
över hur det kan komma sig att moderata samlingspartiet så helt kan ansluta
sig till mittenregeringens ekonomiska politik?

Är inte förklaringen att även mittenpartierna anammat den nyreaktionära
borgerliga ideologin och politiken, vilken som mål har att tränga tillbaka
arbetarrörelsen och dess idéer samt ge den s. k. rena kapitalismen ett ökat
utrymme? Därför angreppen på fackföringsrörelsen, därför attackerna mot
varje förslag om kollektivt styrda fonder, därför nedskärningen av reallöner
och sociala förmåner.

För att söka motivera dessa angrepp har man under en rad av år bedrivit en
kampanj som gått ut på att förfalska bilden av verkligheten. Länge påstods
det sålunda, för att motivera nedskärningarna och den s. k. exportledda
politiken, att underskottet i bytesbalansen var mycket större än det i
verkligheten var. Sven Grassman har utfört ett utomordentligt rehållningsarbete
på denna front, men de ansvariga har alltid vägrat att diskutera hans
teser. Man har utmålat läget i utrikeshandeln som katastrofalt, medan det i
själva verket inte alls gått så dåligt för svensk export. Sveriges utlandsskuld
har framställts som extrem, medan jämförbara länder i själva verket har
mycket större skulder.

Vad man däremot fortfarande anstränger sig för att dölja är att
konsumtionen i Sverige under 1970-talet bara ökat hälften så mycket som i
OECD-länderna i övrigt. Inte heller har den offentliga sektorns tillväxt i
Sverige varit anmärkningsvärt stor.

Det finns enligt vår uppfattning bara ett verksamt generalmedel mot
inflationen, mot en fortsatt ökning av utlandsskulden, mot ett fortsatt
permanent underskott i statsbudgeten. Det är samma medel som är det enda
effektiva mot arbetslösheten, nämligen att bereda människorna möjlighet att
få utföra produktivt arbete. Grundorsaken till alla våra ekonomiska problem
är den låga sysselsättningen och det låga kapacitetsutnyttjandet. Kan vi här få
ett förbättrat läge, då bidrar det också till att lösa våra övriga problem.

Vänsterpartiet kommunisterna har härvid en odogmatisk ståndpunkt. För
oss är det avgörande i nuläget att nya jobb kommer till stånd, inte i vems regi
detta sker. Om det privata näringslivet kan skapa ökad sysselsättning är det
bra. Går inte detta - och i många år har ju tendensen inom den privata

industrin varit att man i stället minskat antalet jobb - måste staten,
landstingen och kommunerna gripa in.

Vår allmänna tes är att Sverige måste gå på två ben ut ur krisen.
Avindustrialiseringen måste stoppas och industrin byggas ut. Som en
målsättning ställer vi att det skall skapas 100 000 nya industrijobb under en
tioårsperiod. I andra motioner till detta riksmöte har vi konkret angivit vilka
specifika industrigrenar som därvid främst bör komma i fråga. Finansieringen
vill vi ordna genom att med produktions- och vinstbeskattning bygga upp
samhällsfonder enligt det förslag vi ställt i riksdagen.

Det andra benet i krisbekämpningen är fortsatt utbyggnad av den
offentliga sektorns socialt viktiga delar. Vi vill öka byggandet, åstadkomma
en förbättrad barnomsorg, förbättra den kollektiva trafiken osv. enligt det
detaljerade program vi framlagt. Under en treårsperiod bör det vara möjligt
att här skapa 100 000 nya samhällsnyttiga arbeten.

Ett sådant program är i det långa loppet inte endast självfinansierande,
utan en nödvändig förutsättning för industrins utbyggnad och för att
välfärden över huvud taget skall kunna utvecklas. De borgerliga attackerna
mot den offentliga sektorn är utomordentligt kortsynta. Hur skulle den
svenska industrin över huvud taget ha kunnat nå en hög utvecklingsgrad utan
en omfattande utbyggnad av den offentliga verksamheten, av skolor,
bostäder, sjukvård, åldringsvård, kommunikationer osv.?

Finansutskottet säger att det är motståndare till vpk:s krav på en
planmässig utbyggnad av den offentliga sektorn. På den borgerliga kanten är
man bara anhängare av en planmässig nedskärning av den offentliga sektorn.
Mera förvånande är kanske att även de socialdemokratiska reservanterna är
motståndare till en sådan planmässig utbyggnad. Man skriver i betänkandet
att detta krav är ”ett uttryck för övertro på centraliserad planhushållning”.
Har man inte här låtit det gå troll i orden? Långsiktig planering är väl
vad vi här i riksdagen sysslar med eller i varje fall borde syssla med.
Utbyggnaden av den offentliga sektorn kan väl inte bara få ske som en
anpassning till det privata näringslivets behov, som det ofta varit i det
förgångna? En rationellt fungerande offentlig sektor förutsätter faktiskt
långsiktig planering. Borde inte socialdemokraterna tänka om på den här
punkten?

En annan punkt där omtänkande också är av nöden i de socialdemokratiska
reservationsskrivningarna är karakteristiken av vpk-motionen i reservation
nr 1. Man skriver där att vpk framför ”i långa stycken en berättigad
kritik mot den ensidiga borgerliga åtstramningspolitiken”. Vad socialdemokraterna
inte kan acceptera är däremot att kritiken utgår från en marxistisk
beskrivning av de ekonomiska problemen. Från vilken tidpunkt blev det tabu
för socialdemokrater att söka göra en analys av ekonomin utgående från den
marxistiska teorin? Är det verkligen något som betraktas som olämpligt och
opassande? I så fall har utvecklingen inom socialdemokratin och avvecklingen
av idéarvet gått ännu längre än jag befarade.

I fortsättningen utmanar den socialdemokratiska reservationen närmast
löjet. Man påstår att vpk-motionen förordar en ekonomisk politik som
2 Riksdagens protokoll 1981/82:172-173

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

bygger ”på element som är välkända från den ekonomiska politik som sedan
decennier förs i Östeuropa”. Vad är det egentligen socialdemokraterna
avser? Avser de våra krav på att återställa villkoren för den kommunala
sektorn? Avser de kraven på ändrade beräkningsgrunder för basbeloppen?
Avser de kravet på en förkortning av arbetstiden? Eller är det kanske kraven
på avskaffande av skattefördelarna vid aktiefondsparandet eller på bevarad
progressivitet i den statliga beskattningen de finner så ”östeuropeiska”? I
reservationen nämns faktiskt två saker, förordande av centralstyrda planer
för industrin och nationaliseringar av näringslivet. Båda sakerna kan säkert
vara bra, det beror på hur man genomför dem. Men det enda vi säger i
motionen är faktiskt att vårt industrialiseringsprogram bör kompletteras med
statlig kontroll över investerings-, kapital- och kreditströmmarna i samhället
samt att man bör vidta förberedelser för en nationalisering av de stora privata
affärsbankerna, försäkringsbolagen, investmentbolagen och stiftelserna.

Det är sålunda ett rätt blygsamt program vi för fram, särskilt om man
jämför med vad som nu sker i vissa länder i Västeuropa. I Frankrike
exempelvis genomför socialister och kommunister tillsammans ett mycket
omfattande nationaliseringsprogram. Även den svenska socialdemokratins
principprogram innehåller en nationaliseringspunkt. Är den numera lika
avsågad som republikparagrafen?

Vpk har, som alla som något följer den politiska debatten borde veta, icke
åsikten att man skall efterapa den ekonomiska modellen i Östeuropa. Vi är
tvärtom på många punkter kritiska mot denna modell. Socialdemokratins
skrivningar i reservationen vid finansutskottets betänkande påminner om
den gamla ramsan: katten på råttan, råttan på repet osv. Man har tagit vid sig
av Thorbjörn Fälldins och andras påståenden om att löntagarfonder leder till
modell Östeuropa, och nu kastar man det felaktiga påståendet vidare. Det
blir lika galet i det här kastet.

Vi kan naturligtvis inte acceptera det borgerliga påståendet att kollektiv
fondbildning innebär en långtgående maktkoncentration. I dag finns
däremot som bekant en utomordentligt stark maktkoncentration till
storfinansen. Den måste brytas på olika vägar. För vår del har vi ställt ett
annat förslag än det socialdemokratiska i fondfrågan, innebärande dels
samhällsfonder, dels lokala fackliga investeringsfonder. Detta förslag ger
ökat inflytande åt de lokala fackliga organisationerna.

Vi tycker att det är bra att socialdemokraterna avvisar det uttalande mot
löntagarfonder som moderaterna har dikterat. Vi instämmer i detta
avvisande men vill ha en annan motivering. Jag framställer därför med
anledning av vad som i finansutskottets betänkande nr 40 anförs om
näringslivets kapitalförsörjning följande yrkande:

”A 4. beträffande löntagarfonder

att riksdagen med anledning av proposition 1981/82:150 bilaga 1 såvitt nu
är i fråga och motion 1981/82:2547 yrkande 1 såvitt nu är i fråga samt med
avslag på motion 1981/82:2550 yrkande 4 som sin mening uttalar följande: Totalt

sett lider inte Sverige brist på kapital. Men det kapital som finns

mobiliseras inte i tillräcklig grad för landets utveckling och ett förbättrat
näringsliv. De senaste åren har vi fått en starkt ökad spekulation, samtidigt
som vi fått en kraftig nedgång i produktiva investeringar. Detta hänger
samman med såväl styrprinciper för som maktförhållandena över kapitalförsörjning
och kapitalströmmar. För den offensiva samhälleliga näringspolitik
som krävs för att bryta den ekonomiska stagnationen inom näringslivet
fordras en samhällelig kontroll över investerings-, kapital- och kreditströmmarna
i samhället. Det krävs på längre sikt nationalisering av de stora privata
affärsbankerna, försäkringsbolagen, investmentbolagen och stiftelserna.
Det fordras en skärpt restriktivitet mot utlandsinvesteringar och industriutflyttning.

Den borgerliga politiken har, när det gäller att öka sparande och
investeringar i samhället, totalt havererat. De åtgärder som de borgerliga
mest skryter om, skatte- och aktiefondsparandet, har sannolikt inte ökat
sparande och investeringar ett dugg, enär dessa former av sparande främst
bedrivs av grupper som skulle ha sparat oavsett om de förmåner som är
förknippade med dessa sparformer existerar eller ej. Resultatet har blivit
ökade förmåner för de välsituerade.

För näringslivets utveckling krävs ändrade maktförhållanden. Storfinansens
makt över näringslivet och den privata vinstjakten som näringslivets
styrande princip måste angripas och hävas.

En indragning av medel från storföretagen till samhällsfonder, såsom
förordas i motion 2554, skulle kunna bidra till nödvändiga maktförändringar
och aktivt medverka till en ökning av det produktivt använda kapitalet i
Sverige genom att dessa fonder utgör den finansiella grundstommen för ett
erforderligt samhälleligt industriprogram.

Det diskuteras i samhället andra former av kollektiv kapitalbildning. Den
socialdemokratiska ledningen har lanserat olika förslag till löntagarfonder.
Ehuru i debatten dessa förslag närmast helt tömts på maktförändrande
avsikter, vill moderaterna i motion 2550 att riksdagen skall göra ett uttalande
mot löntagarfonder, vilka påstås innebära en långtgående maktkoncentration
och leda till försämring av sysselsättning och ekonomisk utveckling.

Motionen är uttryck för en hycklande inställning. Den oerhörda maktkoncentration
till ett begränsat antal privata kapitalägargrupper som
kännetecknar det svenska näringslivet säger motionärerna inget om.
Däremot vill de ha riksdagsuttalande mot förslag, som kan innebära ett visst
aktieinnehav för fackföreningarna.

Det kan sättas i fråga om de socialdemokratiska förslag som diskuteras
kommer att bidra till de ändrade maktförhållanden som krävs i näringslivet
och om de kommer att främja sysselsättningen. Det torde emellertid inte
vara riksdagens sak att gripa in i en diskussion om förslag som ännu inte är
färdigt utarbetade och som följaktligen inte heller ställts under riksdagens
prövning.

Det är också beklagligt att det utredningsarbete som påbörjats om
möjligheterna för någon form av kollektiv kapitalbildning avbrutits av de
borgerliga partierna. Detta arbete borde återupptas med en allsidig

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

parlamentarisk representation, då detta utredningsarbete redan tagit fram
värdefullt material om den svenska kapitalmarknaden, förmögenhetsfördelningen
m. fl. därmed sammanhängande frågor. Riksdagen bör därför avslå
motion 1981/82:2550.”

I övrigt, herr talman, yrkar jag bifall till samtliga vpk-motioner som är i
fråga under detta ärendes behandling.

Anf. 5 KJELL-OLOF FELDT (s) replik:

Herr talman! C.-H. Hermansson var missnöjd med den motivering som vi i
den socialdemokratiska reservationen har gett för vårt avstyrkande av
vänsterpartiet kommunisternas ekonomiska motion. Han frågade vad vi har
emot en marxistisk beskrivning av de ekonomiska problemen. Det är inte det
vi vänder oss emot när det gäller kommunistmotionen, därför att vi anser att
det är en marxistisk-leninistisk beskrivning av ekonomin, och det framgår
också av reservationen. Jag tror inte att jag behöver föra något längre
meningsutbyte med C.-H. Hermansson om denna ganska viktiga distinktion
- skillnaden mellan vad marxismen anses vara i västvärlden och vad
marxism-leninismen anses vara både i väst och i öst. Det är detta som trots
allt varit och är vpk:s problem - huruvida man kan anse att den teoretiska och
värdemässiga basen för marxism-leninismen är den som utformades i
Sovjetunionen under åren 1920-1940, och som där anses ha en ganska
handfast innebörd.

C.-H. Hermansson säger att vi i vår motion inte har föreslagit några
nationaliseringar av näringslivet, utan bara förbereder sådana. Varför är ni
kommunister, C.-H. Hermansson? Jo, därför att ert partiprogram och
många förslag som ni lagt fram handlar just om förändringar av ägandet -kritiken ni riktar mot vårt löntagarfondssystem gäller att detta för litet och för
långsamt påverkar ägandesituationen i näringslivet - och ni vill nationalisera
basindustrierna osv.

Det är möjligt att en verklig finsmakare på hur man avstyrker kommunistiska
motioner skulle ha velat göra det mera elegant än jag, men jag tror
inte att C.-H. Hermansson kan hävda att detta strider mot vad som är
innehållet i vpk:s politik, både nu och tidigare.

Jag kan hålla med C.-H. Hermansson på en punkt, och det gäller det
besynnerliga uttalande som de borgerliga partierna vill att riksdagen skall
göra - som om det här vore något slags torgmöte där vi skall anta resolutioner
åt olika håll. Alla vet i och för sig att de borgerliga partierna tycker illa om
löntagarfonder. Men det är märkligt att riksdagen skall blanda sig i en debatt
som pågår. Det finns inget förslag som förelagts riksdagen, och det finns inget
arbete som pågår i något av riksdagens organ i frågan. Det är som vi bedömer
och tolkar det ett försök att använda riksdagens auktoritet, statsmaktens
inflytande över folket, för att strypa en demokratisk debatt. Det är en olustig
taktik.

20

Anf. 6 CARL-HENRIK HERMANSSON (vpk) replik:

Herr talman! När jag hör Kjell-Olof Feldts försvar av de socialdemokratiska
skrivningarna på den här punkten som jag kritiserade, kommer jag
osökt att tänka på den gamla historien om vad fackföreningsmannen Charles
Lindleys hustru sade till honom när han kom hem sent en natt: Inga

förklaringar, Charlie, det gör inte saken bättre.

Kjell-Olof Feldt säger att socialdemokraterna inte vänder sig mot att vi har
en marxistisk beskrivning av den ekonomiska krisen i Sverige och omvärlden,
utan en marxistisk-leninistisk beskrivning. På vilka punkter, herr Feldt,
är den beskrivning som vi gör i vår motion icke marxistisk? Detta hävdas i
reservationen och Kjell-Olof Feldt påstår det även här.

Det är alldeles riktigt att vi vill bryta och förändra ägandeförhållandena i
samhället. Jag trodde faktiskt i min oskuld att det också var vad

socialdemokratin syftade till: att man var kritisk mot den oerhörda

maktkoncentration till en begränsad grupp av folket, storfinansen, som vi har
fått och som har accentuerats under den borgerliga regeringens tid. Men nu
finner jag att när vi kräver förändring av ägandeförhållandena, så vänder sig
socialdemokraterna i finansutskottet mot detta och säger: Ni vill ha det som i
Östeuropa.

Men, herr Feldt, innebär inte detta att ni faller undan för den reaktionära
borgerliga propagandan som har framförts av Thorbjörn Fälldin och Svenska
arbetsgivareföreningen och andra mot ert löntagarfondsförslag, där man helt
oriktigt har påstått att detta skulle bryta sönder marknadsekonomin och,
ännu oriktigare, att det skulle skapa förhållanden som är desamma som i
Östeuropa? Där har man som bekant inga löntagarfonder, så hela
jämförelsen faller platt till marken. Men ni faller undan för detta. I stället
söker ni för att slippa undan dessa beskyllningar hävda att det är vpk som vill
ha en ekonomisk modell som är den som finns i Östeuropa.

Jag trodde att herr Feldt något följde med i den politiska debatten i landet.
För ett par årtionden sedan kunde den anmärkningen ha varit befogad - det
är möjligt - men allt vad som har skrivits och sagts från vpk-håll under de
senaste årtiondena har ju inneburit att vi har vänt oss mot den ekonomiska
modellen i Östeuropa och sagt att den är olämplig för våra förhållanden, och
den vill vi absolut inte efterlikna. Vi vill gå en annan väg, som varken är den
östeuropeiska eller den socialdemokratiska - för den leder ju inte fram till
socialismen.

Anf. 7 KJELL-OLOF FELDT (s) replik:

Herr talman! Det är ju lustigt att höra en gammal kommunist bli upprörd
därför att man säger att han ansluter sig till marxism-leninismen.

Men det är väl så, C.-H. Hermansson, att vänsterpartiet kommunisterna
vill ha planhushållning, central planering av ekonomin? Ni vill ha statsägda
basindustrier - ni har aldrig så noga definierat vad basindustrier är, men de
flesta uppfattar det som att det är större delen av industrin. Ni är
utomordentligt kritiska mot Sveriges öppna handelspolitik. Ni har bekrigat

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

frihandelspolitiken. Ni har i motionen berört det ni kallar multinationaliseringen
av Sverige.

Är inte detta de tre typiska dragen i den specifika variant av kommunismen
som har utvecklats i Östeuropa: planhushållning, statsägande av industrin
och reglerad utrikeshandel? Det har jag trott att vpk står för. Står ni inte för
det, är det inte mycket kvar. Då kan ni stryka det där med kommunisterna.
Vad som blir kvar av er får ni väl själva avgöra.

Anf. 8 CARL-HENRIK HERMANSSON (vpk) replik:

Herr talman! Jag är inte alls upprörd - jag är bara förvånad över att man är
så okunnig på socialdemokratiskt håll. Det kan man givetvis bli upprörd
över, men om man har märkt den okunnigheten under en följd av år så
minskar bestörtningen något.

Det är alldeles självklart att vi vill ha ett samhällsägande när det gäller de
avgörande produktionsmedlen - det har vi aldrig stuckit under stol med. Jag
trodde att detta var vad som stod skrivet också i det socialdemokratiska
principprogrammet. Skall man tolka det som socialdemokraterna i finansutskottet
nu säger som att den svenska socialdemokratin helt tar avstånd från
nationalisering av kreditanstalter och viktiga industrier, även när samhällets
behov kräver det? Då måste ni ju också förändra ert principprogram, herr
Feldt, för annars går det absolut inte ihop. Det är möjligt att ni kan klara av
att under lång tid släpa med er den punkten, på samma sätt som ni släpat med
er republikkravet under många år, men det är en bubbla som kommer att
spricka.

Vi vill också ha ett ökat inslag av planering i ekonomin, men vi vill inte ha
en byråkratisk ledning av näringslivet - det vänder vi oss emot. Därför är vi
också kritiska mot den östeuropeiska modellen. Vi är kritiska mot de
multinationella företagens stora inflytande i Sverige, och vi är kritiska mot
den stora kapitalexporten och utflyttningen från Sverige till utlandet av
svenskägda företag.

Är detta någonting anmärkningsvärt, som socialdemokraterna inte
instämmer i, så vore det intressant att få höra detta. Vi hade så sent som
häromdagen en debatt om utländskt ägande av svenska företag, där vi slogs
för principen att företag och naturtillgångar här i landet skall ägas av svenska
folket, av svenska personer och inte av de stora multinationella företagen.
Det är självfallet en linje som vi håller fast vid.

Men vi avvisar bestämt den propaganda som bedrivs i den socialdemokratiska
reservationen, att vi vill ha en östeuropeisk ekonomisk modell. Det
är denna felaktiga beskrivning, vilken är lika vulgär som den borgerliga
propagandan mot löntagarfonderna, som jag har vänt mig emot. Och den är
jag verkligen upprörd över.

Anf. 9 ERIC ENLUND (fp):

Herr talman! Kjell-Olof Feldt inledde sitt huvudanförande med att tala om
vad han kallade stagnationen i vår ekonomi. Därmed vidrörde han självfallet
det som borde vara den ekonomiska debattens huvudfråga: Skall vi ha

tillväxt eller stagnation? Svaret kan synas alltför självklart för att frågan skall
anses riktigt meningsfull.

Det är klart att vi måste ha tillväxt i vår ekonomi. Det är vi alla eniga om.
Tillväxten är avgörande för vår framtid som industrination, för sysselsättningen
och för vår sociala trygghet.

Drabbas vi av stagnation blir våra industrier utkonkurrerade, arbetslösheten
ökar och det sociala välfärdsbygget skakas i sina grundvalar.
Stagnationen måste till varje pris undvikas. Det är vi helt eniga om.

Är det då inte ganska sällsamt att denna avgörande fråga så sällan ställs?
Eller rättare sagt - att de folkstormsframkallande enskilda ekonomiska
frågorna så sällan kopplas samman med denna avgörande fråga.

Hur meningsfullt är det egentligen att opinionsmäta vad folk tycker om
karensdagarna om man inte kopplar samman förslaget med den ekonomiska
bakgrunden? Är inte svaret då givet på förhand? Det är ganska klart att folk
ogillar karensdagarna om frågan ställs på detta enkla sätt. Om karensdagarna
införs så strejkar vi, säger somliga.

Eller vad tycker människor om en höjning av momsen, om de får veta att
en tvåprocentig höjning kostar de svenska hushållen dubbelt så mycket som
karensdagarna? Det är klart att de ogillar en momshöjning. Den slår hårt mot
barnfamiljerna.

Upp till kamp mot indragningen av kommunernas överskott på pengar!
Det är väl självklart att folk tycker att det vore bättre om utbyggnaden av den
kommunala servicen kunde få fortsätta i samma takt som under 1970-talet.
Som kommunalman eller landstingsman är det också naturligt att man å det
livligaste ogillar att kommunens eller landstingets resurser begränsas.

Herr talman! Det är kanske för mycket begärt att den ekonomiska
debatten skulle reformeras just ett valår. Men hur skulle det vara om de
politiska megafonerna i stället användes för att informera folket om vårt
ekonomiska läge, om bakgrunden till de besparingsförslag som ogillas?

Vi kunde lämpligen börja med några fakta ur avstämningen av 1980 års
långstidsutredning, om förekomsten av det s. k. reallönegapet, som innebär
att löner plus sociala avgifter i realvärde under 1970-talet stigit med 30 %
medan den reala nationalinkomsten stigit med bara 15 % (SOU 1982:14 s.
26).

Vidare kunde det vara lämpligt med en enkätfråga, om medborgarna anser
att denna utveckling kan eller bör fortsätta eller om den måste brytas.

Sedan kan vi fortsätta att opinionsmäta vad folk tror om en utveckling som
inneburit att bruttoinvesteringarna under 1970-talet realt ökat med bara
3-4%, medan bruttonationalinkomsten ökat med 15% och den totala
konsumtionen med 25 %.

En annan viktig upplysning är att industriproduktionen inom OECDområdet
totalt nu ligger 30 % högre än 1970, medan den i Sverige ligger bara
12-15 % högre.

Den svaga utvecklingen av industriproduktionen har självfallet ett
samband med den låga avkastningen på det kapital som satsas i industrin.

Under 1970-talets senare del har avkastningen på eget kapital efter skatt

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

varit bara hälften så hög i verkstadsindustrin som den varit i fastighets- och
byggbolag och banker.

Den reala avkastningen på börsnoterade aktier inom verkstadsindustrin
låg i slutet på 1950-talet och början på 1960-talet på plus 12-15 %. Men under
sista hälften av 1970-talet var motsvarande siffra minus 8 %.

Allt detta är grundläggande fakta om vårt ekonomiska läge, som det borde
vara samtliga partiers skyldighet och huvuduppgift att informera svenska
folket om.

Avgörande för våra möjligheter att komma till rätta med våra ekonomiska
problem utan alltför svåra motsättningar mellan olika intressegrupper är hur
vi lyckas med denna informationsuppgift. Jag är övertygad om att även
socialdemokraterna inser det omöjliga i att föra en av ofullständiga och
slumpvisa opinionsmätningar starkt påverkad ekonomisk politik.

Redan på den socialdemokratiska partimotionens första sida kan man
finna de numera välkända formuleringarna att den ekonomiska politik de
borgerliga regeringarna fört ”misslyckats”, att den ”fördjupat och förvärrat
Sveriges ekonomiska problem” och att den ”lett till låg tillväxt, hög inflation,
rekordarbetslöshet och sjunkande investeringar”. Och detta upprepas sedan
tämligen ordagrant i den socialdemokratiska reservationen nr 1.

Det är, herr talman, om falskheten eller riktigheten i dessa påståenden
som den ekonomiska debatten bör handla, om man verkligen vill klara ut
vilka två alternativ för den ekonomiska politiken svenska folket har att välja
mellan.

Först vill jag notera att socialdemokraterna i utskottet när de skrivit sina
reservationer tycks ha glömt bort att vi har en gemensam bedömning av den
internationella utvecklingen. Vi pekar på den höga arbetslösheten i hela den
industrialiserade världen. Inom OECD-området väntas den stiga till 30
miljoner människor. Produktionskapaciteten utnyttjas dåligt, och investeringstakten
är låg. Den enda positiva faktorn är att inflationen dämpats.

Vi pekar på risken för protektionism, som vi anser förödande för
världsekonomin på sikt. Det allmänt höga ränteläget och underskott i de
olika ländernas budgetar gör det naturligt att inflationsbekämpningen sätts i
främsta rummet inom hela OECD-området. Men vi säger också att denna
politik måste kombineras med ökade investeringar, teknologiska framsteg
och förbättrad lönsamhet i företagen.

Till bilden hör också osäkerheten på valutamarknaden, oljeprischockernas
inverkan på många länders bytesbalanser och betalningssvårigheter för
utvecklingsländerna och flera stater i Östeuropa. Alla dessa faktorer verkar
hämmande på världshandeln.

Den här beskrivningen av vår omvärld är vi i finansutskottet eniga om.

Den prognos vi kommit fram till för innevarande år och för 1983 ger en
något mörkare bild av utvecklingen än vad som anges i den reviderade
finansplanen.

Denna internationella bakgrund och den inverkan den måste ha på
Sveriges ekonomiska politik tar de socialdemokratiska reservanterna ingen
större hänsyn till i sina fortsatta resonemang och i sin iver att kritisera

regeringen. Och jag noterade att Kjell-Olof Feldt i sitt anförande berörde
den internationella situationen tämligen flyktigt.

Grundtanken i s-politiken tycks vara att man genom att låta den offentliga
sektorn fortsätta att expandera skulle få en högre tillväxt och lägre
arbetslöshet. Detta kan naturligtvis gå för sig, om man är beredd att låta
underskotten både i bytesbalansen och i statens budget fortsätta att växa.
Men hur länge går det?

Hade vi följt de socialdemokratiska förslagen under senare år vad gäller
motståndet mot regeringens viktigaste besparingsförslag, så skulle underskottet
i budgeten ha varit 13-14 miljarder större. Det skulle ha betytt en
ännu större obalans mellan vår konsumtion och vår produktion och ett större
underskott i bytesbalansen.

Ökad inflation, större utlandslån, högre ränta och - på sikt - högre
arbetslöshet skulle vara ofrånkomliga effekter.

Det är alltså två skilda synsätt på vår ekonomiska obalans och vad den
kräver för åtgärder som nu klart och tydligt utkristalliseras. Mot regeringspolitikens
strävan att minska ökningstakten i den offentliga sektorn för att ge
utrymme för export och näringsliv ställs den socialdemokratiska politiken
med dess ständiga tro på den offentliga sektorns välsignelsebringande
expansion med ett allt mindre utrymme för den enskilda sektorn. En fortsatt
snabb expansion av den offentliga sektorn i kombination med nya
löneavgifter och vinstskatter för att bygga upp löntagarfonder kommer att
leda oss mot ett samhälle alltmer präglat av den socialistiska ideologin. Det är
en självklarhet i vart fall för ett liberalt parti att avvisa en sådan
samhällsutveckling.

Regeringens ekonomiska strategi kan kortfattat sammanfattas enligt
följande.

En fortsatt mycket restriktiv prövning av budgetens hela utgiftssida skall
successivt minska budgetunderskottet uttryckt som andel av BNP. Jag vill
betona att den största kraften måste sättas in just på utgiftssidan. Det är
enligt min mening inte möjligt att lösa obalansen i statens budget med hjälp
av skattehöjningar. Detta understryks också i kompletteringspropositionen.
Skatteuttaget är i dag ca 50 % av BNP. Det motsvarar i kronor ca 285
miljarder. Budgetunderskottet beräknas uppgå till 76 miljarder innevarande
budgetår. Jag är helt övertygad om att det finns en gräns för det möjliga
skatteuttaget. Min skepsis till den socialdemokratiska skattehöjningspolitiken
som en verksam åtgärd mot de höga budgetunderskotten har flera
orsaker. En höjning av skatterna skulle dämpa efterfrågan i ekonomin.
Lägre produktion och konsumtion betyder mindre skatteintäkter. Högre
skatter tenderar att minska arbetskraftsutbudet. Högre skattetryck leder till
ständigt växande ansträngningar från de skattskyldiga att genom olika
skattedispositioner minska skatten. Det må gälla inkomstskatter, mervärdeskatter,
avgifter och punktskatter. Alla har de en gräns, där det blir alltför
intressant för de skattskyldiga att söka minimera sin skattebelastning. En
höjning av skatterna ökar inflationstakten. En hög inflation försämrar
Sveriges konkurrensläge gentemot utlandet. Räntenivån drivs upp. och de

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

önskvärda investeringarna får allt sämre lönsamhet. Slutsatsen måste alltså
bli att kampen mot inflationen kan bli framgångsrik endast om vi undviker
fortsatta skattehöjningar.

Med detta har jag avvisat en ekonomisk strategi som bygger på filosofin att
vår obalans i budgeten kan hanteras med hjälp av nya skattehöjningar.

När regeringens budgetförslag presenterades i januari i år var det allmänna
omdömet att detta var en mycket återhållsam och sparsam budget. En del
spåmän trädde fram i press och radio-TV och förklarade att den på väsentliga
punkter inte skulle godkännas av riksdagen.

I dag kan vi konstatera att regeringen varit framgångsrik med sina
sparförslag. I alla väsentliga delar har budgetförslaget vunnit majoritet i
kammaren.

Huvudpunkter i den ekonomiska politik som på sikt skall leda oss bort från
de stora ekonomiska obalanserna är ökad export och högre investeringstakt.
Vi måste omfördela resurser till förmån för en industriell expansion. Detta
innebär att det utrymme som kommer att stå till förfogande för ökad inhemsk
konsumtion, privat såväl som offentlig, blir ytterst begränsat. Vi har ett
besvärande högt ränteläge, dels på grund av att vi tvingas anpassa oss till
omvärlden, dels på grund av statens stora upplåningsbehov. Det förrycker
många investeringskalkyler, och det krävs en mycket god avkastning på en
industriinvestering för att den skall kunna i lönsamhet mäta sig med
finansiella transaktioner eller rent banksparande. Det är i en sådan situation
inte alldeles egendomligt om en efterlängtad skjuts i investeringsverksamheten
låter vänta på sig. Dessutom måste vi hålla i minnet att många företag i
dag inte utnyttjar sin fulla kapacitet. Detta påpekade också Kjell-Olof Feldt i
sitt anförande. Det krävs en högre efterfrågan, framför allt från exportmarknaden
men även från hemmamarknaden, för att de investeringar som redan
är gjorda skall utnyttjas för fullt.

Det är inget tvivel om att de åtgärder som regeringen och riksdagen
beslutat om är på väg att förbättra vår situation. Devalveringen tillsammans
med en rad andra åtgärder för att stimulera näringslivet har skapat
förutsättningar för en ökad tillväxt i den utlandskonkurrerande sektorn. Inte
minst kommer gårdagens skattebeslut att ha en positiv inverkan.

Den förda politiken, i förening med en lugnare oljemarknad och en
långsammare internationell inflationstakt, har medverkat till att inflationstakten
i Sverige sjunker och nu ligger på knappt 9 % i tolvmånaderstal,
underskottet i bytesbalansen minskar, diskontot har kunnat sänkas i två
omgångar och underskottet i statsbudgeten mätt som andel av BNP är på
nedåtgående.

De senaste månadernas utveckling av export och import har medfört en
förstärkning av handelsbalansen. Under tremånadersperioden februari-april
visade handelsbalansen ett överskott på ca 3 miljarder mot ett
underskott på en halv miljard för tremånadersperioden dessförinnan.

Ser man på exportens varufördelning noteras volymökningar för trävaruexporten,
stålet och även personbilarna. Exporten till OPEC-länderna och
till USA har ökat kraftigt vissa månader.

Vi kan alltså notera en på viktiga punkter klart förbättrad utveckling. Men
vi kan också i statistiken avläsa kvarstående obalanser och problem.
Investeringstakten borde vara högre, ungdomsarbetslösheten borde vara
avsevärt lägre och exportorder borde inströmma i snabbare takt. Men
förbättringar i handelsbalans, bytesbalans, aktivitetsnivån i ekonomin och en
lägre inflation visar på att en omorientering till en betydligt lägre tillväxt i den
offentliga sektorn och ett ökat utrymme för industrin och annan exportorienterad
näring är på väg att ge resultat.

Herr talman! Den förda politiken måste enligt min övertygelse fullföljas.
Men socialdemokraterna i utskottet förordar helt andra riktlinjer för den
ekonomiska politiken. Deras förslag tyder inte på någon vilja eller förmåga
att göra en rimlig avvägning mellan den offentliga och enskilda sektorn. Det
är i och för sig inte särskilt egendomligt att ett parti med en socialistiskt färgad
ideologi tror att fortsatt snabb expansion av den offentliga sektorn kan lösa
våra ekonomiska problem. Det ligger ju i dess ideologiska övertygelse att
samhällets organ bäst kan ombesörja det mesta. Vad svensk socialdemokrati
vid det här laget borde inse, det är att ingen utveckling i en och samma
riktning kan tillåtas fortgå i det oändliga utan att man till sist hamnar i en helt
omöjlig situation. Alla trender måste förr eller senare brytas.

Vi kan inte skattehöja oss till ekonomisk balans. Lika omöjligt är det att
via den offentliga sektorn med växande underskott och utlandsupplånade
pengar expandera oss ur obalansen. Likväl är detta såvitt jag kan se
huvudinnebörden i socialdemokraternas riktlinjer för den ekonomiska
politiken.

Om det socialdemokratiska motståndet mot regeringens sparåtgärder från
hösten 1980 och till nu hade segrat i riksdagen skulle det ha ökat
budgetunderskottet med 13-14 miljarder, såvida inte skatter och avgifter
ökats med motsvarande belopp.

Den här debatten är mitt sista tillfälle att här i kammaren be Kjell-Olof
Feldt förklara varför han anklagar regeringen för en ”ansvarslös budgetpolitik”
- uttrycket finns i s-reservationen - utan att tala om hur han skall klara
den enorma försvagning av budgeten som skulle bli resultatet av socialdemokraternas
egna förslag.

Nu ber jag Kjell-Olof Feldt att åtminstone antyda med vilka metoder han
skulle ha åstadkommit ett lägre underskott.

Men jag har fler frågor. Ni socialdemokrater talar om rekordhög
arbetslöshet. Ni vet mycket väl att vid en internationell jämförelse är
arbetslösheten i Sverige låg. Men vi anser ändå att den fortfarande är för hög,
och därför satsar regeringen mer än någonsin förr på att främja sysselsättningen.

Kjell-Olof Feldt har alltså fel när han påstår att vi skulle ha övergivit
ambitionerna att hålla uppe den fulla sysselsättningen. Men vi säger också att
arbetsmarknadspolitiken måste utformas så att den främjar anpassningen på
lång sikt.

Men jag måste fråga: På vilka grunder tror Kjell-Olof Feldt att

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

arbetslösheten skulle ha varit lägre om socialdemokraterna fått bestämma
sedan 1976?

De vägar ni anvisar är nya avgifter och kostnader för företagen,
fondavsättningar som inkräktar antingen på löneutrymmet eller också på
resurser och vilja till investeringar. Hur skulle detta kunna ge fler jobb?

Ni påstår att regering och riksdag spolierat möjligheterna till en
återhållsam avtalsrörelse genom införandet av karensdagar. Blir inte detta
ett ganska meningslöst påstående om ni inte samtidigt förklarar varför den
momshöjning ni föreslår, som kostar hushållen dubbelt så mycket, inte
utlöser motsvarande kompensationskrav i avtalsrörelsen?

Den frågan är så mycket mer berättigad som ni ju inte tänker er att de
dryga 3 miljarder ni skall dra in till staten, skall tillföras hushållen. Pengarna
skall användas till offentliga investeringar, vilket i och för sig är välbetänkt.
Men eftersom ni inte har några som helt stimulanser till den utlandskonkurrerande
sektorn - snarare motsatsen - så måste resultatet blir större
underskott både i utrikeshandeln och i budgeten.

I fråga om möjligheterna att tvångskommendera kapital till näringslivet
kom häromdagen en intressant rapport från Frankrike om de svårigheter som
uppstår om man på icke affärsmässiga grunder vill dirigera pengar från
finansinstituten till industriinvesteringarna. Mitterand har ålagt de nationaliserade
bankerna att ge de nationaliserade industriföretagen ett finansieringsstöd
på 6 miljarder franc. Men de nationaliserade bankerna vill nu
övertyga den franska regeringen om att de inte har lust att hjälpa till inom
förlustsektorerna kol och stål. De säger också att regeringen äventyrar
bankernas ställning som fristående finansinstitut.

Detta kan belysa de svårigheter och konflikter som obevekligen måste
drabba den länsfondsocialism som socialdemokratins senaste skisserade
fondmodell skulle innebära.

Därmed kommer jag in på det uttalande i löntagarfondsfrågan som
utskottet föreslår att riksdagen skall göra. Jag har svårt att förstå Kjell-Olof
Feldt och de övriga socialdemokraterna i finansutskottet när de säger att ett
riksdagsuttalande mot löntagarfonderna skulle vara ett ”försök att begränsa
den fortsatta fria debatten kring löntagarfondsförslaget”. Samma uppfattning
gav Kjell-Olof Feldt uttryck för i en replik alldeles nyss.

Vem är det, Kjell-Olof Feldt, som försöker begränsa en debatt? Är det den
som uttalar sig, eller är det den som vill att inget uttalande alls skall
göras?

Det märkliga är att ordet löntagarfonder inte finns i den socialdemokratiska
motionen, såvitt jag har kunnat finna. Är det meningen - eller var det
meningen - att ingenting mer skulle sägas än de fem raderna om vinstdelning
som står på s. 34 i socialdemokraternas partimotion?

Men jag tycker inte att vi bör vara så tystlåtna om ett förslag som på några
år skulle ändra hela vårt ekonomiska system och villkoren för svenska företag
och för svenska löntagare, och varigenom främst de senare skulle bli gruvligt
besvikna.

Av LO-SAP:s fondmodeller är den senast presenterade inte mindre

märklig än de föregående. Trots den intensiva fonddebatten har man i
diskussionen ofta förbisett fondernas inverkan på näringspolitiken. Systemet
med en fond i varje län skulle lätt kunna innebära att redan svaga regioner
förblir svaga och att de starka - som får stora fonder - blir ännu
starkare.

Den dragkamp om industrier mellan de olika länen som redan förekommer
kan väntas bli ännu mer intensiv. Investeringarna kan väntas bli
bedömda geografiskt i stället för affärsmässigt.

De 24 fonderna kommer efter några år att ha enorma ekonomiska
resurser. Varje fondstyrelse kommer att utsättas för en hård press att satsa på
den egna regionen. De politiskt eller fackligt valda fondstyrelserna kommer
att hamna i hopplösa konflikter mellan å ena sidan krav på affärsmässighet
och å andra sidan krav på att hålla verksamheten i gång även i sådana fall där
lönsamhet inte kan uppnås inom rimlig tid.

Jag har svårt att tänka mig en mera effektiv spärr mot den strukturrationalisering
av svensk industri som alla i princip ändå anser vara nödvändig.
Fondernas dominerande ställning när det gäller kapitalförmedlingen kan
med tiden väntas bli mycket stark - så stark att några företag inte har andra
vägar att skaffa kapital än att gå till fonderna, vilket kan innebära att de
måste gå till konkurrenternas ägare!

Löntagarfonderna kan väntas stärka det bestående och hindra förnyelse.
De hotar vår ekonomi i dess helhet, vår konkurrensförmåga gentemot
utlandet, vår sysselsättning och på sikt vår sociala välfärd. Vill vi ha
investeringar i de rätta företagen på de rätta platserna och vid rätt tidpunkt,
då skall vi inte ha löntagarfonder.

De socialistiska fonderna hotar inte bara vår ekonomi. De kan också bli ett
hot mot andra viktiga värden i vårt demokratiska samhälle. Själva namnet
löntagarfonder är minst sagt missvisande. Den enskilde löntagarens inflytande
över villkoren på den egna arbetsplatsen ökar inte. I dag tillvaratar
hans eget fack - oftast på ett effektivt sätt - hans intressen på arbetsplatsen.
Men om ”fondsocialismen” genomförs i fackföreningssocialismens form, så
kommer han att finna sitt eget fack på ägarsidan vid förhandlingsbordet. Hur
stort blir då hans inflytande? Hur skall förhandlingarna om arbetsvillkoren
då gå till? Löntagaren får besked om att den fackliga rörelsen äger och leder
hans företag. Därefter finns inte mycket att tillägga, särskilt inte om de flesta
andra betydande företag också blivit fondägda. Inser inte socialdemokraterna
vilken olycka som skulle drabba även den svenska fackföreningsrörelsen,
om man kopplar ihop de tre parterna fackföreningar, arbetsgivare och
politiska makthavare till en enda maktfaktor?

Socialdemokraterna måste klara ut - jag hoppas att Kjell-Olof Feldt
åtminstone gör ett försök att göra det - hur den mekanism skall se ut som
skall underlätta avtalsrörelsen, sedan fondfinansieringen tagit 1 % av
löneutrymmet och en del av vinsten. För detta får den anställde inte en enda
kronas kompensation vare sig i egenskap av ”aktieägare” - via fonderna
- eller som anställd vid företaget.

Det är inte fonder som behövs för näringslivets expansion. Vad vi behöver

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

är lönsamhet och konkurrenskraft på exportmarknaderna, dvs. just det som
fonderna mera skulle förhindra än främja.

Att belysa socialdemokratins vilsegångenhet i fondfrågan är, som jag ser
det, kanske den främsta bland flera viktiga uppgifter i dagens politiska
debatt. Vi tänker inte hålla tyst i löntagarfondsfrågan så som de socialdemokratiska
ledamöterna i finansutskottet önskar.

Herr talman! Vad slutligen gäller vpk-motionerna har utskottet enhälligt
avstyrkt samtliga yrkanden. Utskottsmajoriteten avvisar kortfattat vpk:s
förslag om planmässig utbyggnad av den offentliga sektorn, ökad statlig
kontroll och socialisering av svenskt näringsliv. Den ohejdade ökningen av
statsutgifterna, som vpk förordar, kan inte finansieras.

Sedan återkommer C.-H. Hermansson till det som han många gånger förut
har varit inne på, nämligen att göra andra beräkningar när det gäller Sveriges
bytesbalans.

När det gäller bytesbalansen döljer vpk och deras lärofader Sven
Grassman den utveckling som ägt rum under 1970-talet genom att lägga ihop
de olika årens bytesbalansutfall. Man får då - det står i er motion - enligt den
gamla nationalräkenskapsmetoden 38 miljarder i samlat underskott för åren

1971-1978. Enligt den nya metoden blir underskottet någonting på 10
miljarder - det står 7,6 miljarder i er motion.

Sedan säger ni att detta är mindre än vad som gäller för jämförbara länder.
Men bilden blir ju en helt annan och minst sagt oroande, om man i stället
sätter bytesbalansen och dess utveckling i relation till BNP-utvecklingen och
jämför utvecklingen i Sverige med Västeuropa i övrigt. Då finner man att
Sverige 1973 hade ett bytesbalansöverskott, som motsvarade ca 3 % av BNP,
medan vi 1980 hade ett underskott som motsvarar 4 % av BNP. Det övriga
Västeuropa hade 1973 i stort sett balans i sina utrikesaffärer och 1980 ett
underskott motsvarande 1,5 % av BNP.

Sverige låg alltså vid 1970-talets början bättre till än jämförbara länder,
medan vi vid årtiondets slut låg betydligt sämre till. Detta måste väl ändå vara
viktigare och mer intressant än att bara tala om det samlade utfallet, där det
gynnsamma läget vid decenniets början döljer det ogynnsamma utfallet vid
årtiondets slut.

En liknande märklig metod använder ni när ni talar om konsumtionens
utveckling. Era förslag innebär ju en kraftig konsumtionsökning. Ni påstår
att vår konsumtion ökat bara hälften så mycket som i OECD i dess helhet.
Men i förhållande till produktionen har Sverige - tvärtemot vad vpk försöker
ge sken av - ökat sin konsumtion mer än något annat jämförbart land. Därav
följer ett minskat utrymme för de investeringar som är helt nödvändiga för
utbyggnaden av produktionsapparaten. En sådan utbyggnad är helt nödvändig
för att vi skall kunna återställa balansen i våra utrikesaffärer.

Under ganska lång tid har konsumtionsökningen - den offentliga och den
privata - i vårt land ökat snabbare än vår produktion. Som lekman har jag
aldrig upphört att förvånas över exercisen med siffror fram och tillbaka i syfte
att komma ifrån den visserligen obehagliga men likväl ofrånkomliga

30

slutsatsen, att denna utveckling av relationerna mellan konsumtion och
produktion ovillkorligen måste brytas.

Herr talman! Jag yrkar bifall till finansutskottets hemställan på samtliga
punkter.

Anf. 10 KJELL-OLOF FELDT (s) replik:

Herr talman! När man lyssnade till finansutskottets ordförande var det inte
lätt att ana sig till att riksdagen i dag behandlar regeringens kompletteringsproposition
och att vi skall fastställa riktlinjer för den framtida ekonomiska
politiken och budgetpolitiken. Om detta sade finansutskottets ordförande
egentligen inte ett ord.

Det går inte att förneka - och det gjorde herr Enlund inte heller något
försök att göra - att den borgerliga politik som nu fått hålla på i sex år har lett
till kraftigt ökad arbetslöshet, till den längsta stagnationsperioden i vår
ekonomiska historia, till fallande investeringar, 82 procents inflation och allt
detta. Jag gav en mycket mild och försonlig beskrivning av resultatet av den
här politiken.

Nu säger man bara: Resultaten kommer i framtiden. Det skall bli ökade
investeringar och ökad export. Men hur, Eric Enlund? Ni har haft sex år på er
att försöka få i gång investeringarna, men de fortsätter att falla - de faller
också i år. Regeringen gjorde ett försök i höstas och så sent som i januari att
måla en glädjebild över industrins investeringsutveckling. Men investeringarna
vägrar att rätta sig efter anvisningarna. Hur skall ni få i gång
investeringarna?

Inte går det att med ett kvartals handelsstatistik påstå att Sveriges
långvariga underskott i utrikesaffärerna har försvunnit.

Sedan var det ingenting mer. Vi fick inte veta någonting.

Jag ställde en fråga som jag tycker är självklar. Ni vill att riksdagen i dag
skall besluta om att statsutgifterna skall dras ner med ytterligare minst 12
miljarder om ett år. Och jag sade: Ge mig ett exempel! Vilken inriktning blir
det? Vilka skall drabbas? Vilka områden gäller det?

Ingenting fick jag till svar. I stället försöker Eric Enlund framställa en bild
av socialdemokratin som om vår politik handlar enbart om höjda skatter och
en växande offentlig sektor.

Först är det en sak som jag måste upplysa Eric Enlund om. Om man höjer
skatterna minskar det efterfrågan - javisst. Men drar man ner de statliga
utgifterna minskar också det efterfrågan. Får de sjuka sämre ersättning och
de arbetslösa lägre inkomster minskar det efterfrågan precis lika mycket som
höjda skatter.

Den regering som Eric Enlund företräder har bara i vår föreslagit en ny
kassettskatt, höjd oljeskatt och en skatt på hyreshus. Om nu Eric Enlund
anser att höjda skatter är så fruktansvärda ingrepp i landets ekonomi, varför
har han då stött de förslagen?

Och när han nu angriper alla skattehöjningar borde han förklara varför
vissa skattehöjningar - när de kommer från borgerligt håll - är bra, medan de
är dåliga när vi föreslår dem.

Nr 172

Torsdagen den

10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m, m.

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Slutligen: De neddragningar av de offentliga utgifterna som ni har gjort har
i stor utsträckning drabbat enbart den privata sektorn. Ni har inte minskat
den offentliga sektorn. Ni har drabbat den privata sektorns inkomster genom
att beskära den sociala grundtryggheten.

Anf. II CARL-HENRIK HERMANSSON (vpk) replik:

Herr talman! Eric Enlund gillar inte sifferexercis, säger han. Men hans tal
och invändningar var ju fyllda med sifferexercis. På den punkten gjorde han
alltså just vad han själv ogillade.

Herr Enlund kan inte bestrida att de uppgifter som vi hade under
1970-talet om bytesbalansunderskottet har visat sig var oriktiga. De har
sedan korrigerats, och där har Sven Grassman gjort en mycket stor insats.
Utan den tror jag inte att det hade skett någon sådan korrigering i efterhand
av dessa siffror.

År 1980 är förhållandena annorlunda. Då har vi fått ett bytesbalansunderskott
i Sverige, efter många år av borgerlig återhållsamhets- och
åtstramningspolitik. Men det nämner vi också i vår motion, och det är ett
bekant faktum.

En andra punkt som Eric Enlund tog upp var att den svenska
konsumtionen i förhållande till produktionen har ökat mer än i andra länder,
som han påstod. Och hans - liksom hela den borgerliga regeringens - recept
är att man skall lösa balansproblemen genom ytterligare nedskärningar av
den privata och offentliga konsumtionen, vilket ytterligare minskar efterfrågan.

Herr Enlund har tidigare sysslat med jordbrukspolitik på ett professionellt
plan. Hans resonemang påminner ungefär om det tokiga resonemang som en
bonde för om han säger att han inte har råd att mjölka sin ko utan i stället
måste köpa mjölken utifrån.

Vad är problemet med den svenska ekonomin? Jo, att vi använder bara
80 % av produktionskapaciteten och att vi har många hundra tusen
människor som går arbetslösa. Vi får ingen ökad produktion därför att vi inte
får någon ökad efterfrågan genom att de sociala och kulturella förmånerna
skärs ner ytterligare, genom att den offentliga sektorn begränsas - vilket är
den borgerliga regeringens främsta krav. Detta leder bara till ännu mindre
produktion i landet, till ett minskat utnyttjande av produktionskapaciteten
och ökad arbetslöshet.

Det finns ett dynamiskt samband mellan konsumtion och produktion som
herr Enlund inte vill se, utan finansutskottets borgerliga majoritet diskuterar
som om det bara handlade om en matematisk formel enligt Friedmans
modell. Konsumtionen är så stor och produktionen så hög - då skär vi ned
konsumtionen. På det sättet tror man att problemen löser sig.

Den avgörande frågan, som man inte kan svara på, är: Hur skall vi få ökad
sysselsättning här i landet? Man säger: Öka vinsterna! Men vinsterna
används ju i stället i spekulationssyfte. Och man säger: Öka investeringarna!
Vad betyder det? Det betyder ökad rationalisering, datorisering och minskad

32

användning av arbetskraft. Enligt era metoder är det här problemet omöjligt
att lösa.

Anf. 12 ERIC ENLUND (fp) replik:

Herr talman! Först vill jag säga till C.-H. Hermansson att de siffror jag
nämnde visar att både vpk och Sven Grassman döljer den faktiska
utvecklingen av bytesbalansen genom att tala om medeltal för en tioårsperiod.
Men det allvarliga och det som vi naturligtvis måste ta hänsyn till är den
utveckling som har skett beträffande bytesbalansen i förhållande till vår
bruttonationalprodukt.

Jag sade faktiskt också, Kjell-Olof Feldt, att våra investeringar är för låga.
Den viktiga frågan blir då: Vilken politik skall vi föra för att på sikt få skjuts
på investeringarna och främja sysselsättningen?

När Kjell-Olof Feldt säger att jag inte tog upp det som står i finansplanen,
är det fel. Jag menar att om Kjell-Olof Feldt gör anspråk på att vi bara skall
debattera de förslag som regeringen lägger fram, utan att ställa förslagen i
relation till det som det största oppositionspartiet förordar, så får vi en
ganska märklig debatt. Det är naturligtvis ointressant - om jag nu håller mig
till besparingarna - att jämföra besparingarnas fördelningspolitiska effekter
med något slags nollalternativ, där man inte vidtar några åtgärder alls. Det
alternativet skulle ju medföra en helt oacceptabel ökning av budgetunderskottet.
Kjell-Olof Feldt kan inte slippa att redovisa ett alternativ. Han kan
inte bara fortsätta att anklaga regeringen för en ansvarslös budgetpolitik.

Det står visserligen i er reservation att den relevanta jämförelsen gäller en
helt annan politik som - säger ni - ger högre sysselsättning och bättre tillväxt.
Ja, just det. Men hur skall den politiken beskrivas? Jag har efterlyst vilka
grunder ni har för er tro att er politik bättre skulle främja sysselsättningen här
i landet på lång sikt.

Anf. 13 KJELL-OLOF FELDT (s) replik:

Herr talman! Jag vill först notera att Eric Enlund inte vågar påstå att den
borgerliga politiken leder till någon minskning av budgetunderskottet. Det
vågar han inte göra därför att långtidsbudgeten visar att budgetunderskottet
kommer att fortsätta att stiga, om inte väsentliga förutsättningar förändras.
Jag skall försöka redogöra för vad som är socialdemokratins politik för att
minska budgetunderskottet. Visserligen redogjorde jag för det i mitt
anförande, men jag skall ta det en gång till - pedagogik består som bekant
ofta av upprepning.

För det första: Vi tror inte på nedskärningspolitiken, för den ger minskade
statsinkomster och ökade statsutgifter. Jag hoppas att Eric Enlund är
medveten om att bara den nuvarande arbetslösheten kostar staten uppemot
1 miljard kronor i månaden.

För det andra: Vi tror inte heller på skattehöjningar som en långsiktig
metod för att förbättra budgetbalansen. Det är detta hela vår politik är
inriktad på, att försöka få en ekonomisk tillväxt igen, så att inkomsterna

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

3 Riksdagens protokoll 1981/82:172-173

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

växer, arbetslösheten sjunker och statens och kommunernas utgifter
minskar.

För det tredje: Vi vill ha en lägre inflation, som minskar trycket på
statsutgifterna och gör det möjligt att på sikt sänka räntan.

Men den här processen måste sättas i gång. Den startar inte. Det är som en
motor som inte får den gnista som gör att den sätter i gång. Det är därför som
vår politik inriktas på att sätta i gång en tillväxtprocess - definitivt inte bara i
den offentliga sektorn. Det har till en mindre del att göra med den offentliga
sektorn. De stora insatserna skall göras i den privata sektorn, och jag råder
herr Enlund och andra: Läs vårt investeringsprogram. Därav framgår
alldeles klart vad det är fråga om, att det inte handlar om att bygga ut någon
byråkrati för att skensysselsätta människor.

Eric Enlund säger: Vi måste angripa det största oppositionspartiet. Det är
det viktigaste för regeringens företrädare. Ja, det tycks vara det. Det andra
oppositionspartiet sade Eric Enlund inte ett ord om. Men hur är det med
moderaternas budgetalternativ? Hade det inte varit intressant att begrunda
vart moderaterna vill föra det här landet med sina våldsamma löften om
enorma skattesänkningar? I andra sammanhang brukar företrädare för
regeringen tala om att moderaternas politik kommer att leda till budgetunderskott
på uppåt 150 miljarder kronor eller också måste man skära ner
utgifterna med 70-80 miljarder. Denna helt fantastiska ansvarslöshet berör
liberalen Enlund inte med ett ord. - Moderaterna håller ett fast grepp om
pennan inte bara när Eric Enlund skriver sina betänkanden utan tydligen
också när han skriver de anföranden som skall hållas här i kammaren!

Jag tycker att det är skenheligt, om Eric Enlund ursäktar uttrycket, att gå
här och säga att vi socialdemokrater vill förhindra en debatt i löntagarfondsfrågan,
och att det uttalandet skulle vara ett försök att föra debatt.

Ni har 80 % av pressen. Arbetsgivareföreningen och en rad näringslivsorganisationer
har lagt ned ett oräkneligt antal miljoner i kampanjer mot oss
när det gäller löntagarfonderna. Detta uttalande har inte med debatten att
göra. Det är till för att skapa intryck hos folk att riksdagen har förbjudit
löntagarfonder - och det tycker jag är en olustig taktik.

Anf. 14 CARL-HENRIK HERMANSSON (vpk) replik:

Herr talman! Jag förstår mycket väl att de som tidigare har. suttit i
regeringsställning och de som skall försvara de borgerliga partierna är
irriterade över Sven Grassmans avslöjanden, när de har tvingats att revidera
sina statistiska uppgifter. Men man kan inte komma ur det dilemma som man
själv har satt sig i genom att påstå att Grassman och de som citerar honom -som vpk har gjort i sin motion - kommer med falska uppgifter.

Läs Grassmans bok! Där finns utförliga uppgifter, år för år, om hur man
hade förfalskat statistiken. Där finns också ett klart erkännande av att vi i
början av 1980-talet hade ett stort bytesbalansunderskott. Det är den politik
som har lett fram till detta - med nerskärningar av efterfrågan - som Sven
Grassman kritiserat. Det gör också vänsterpartiet kommunisterna.

Herr Enlund har en replik till, och jag skulle gärna vilja att han svarar på

några frågor som det inte fanns något svar på i hans anförande och inte heller
finns svar på i utskottets betänkande.

Den första frågan är: Hur skall den borgerliga regeringen få till stånd ökad
sysselsättning? Vilka metoder har den borgerliga regeringen för att öka
sysselsättningen i landet och framför allt inom industrin?

Den andra frågan är: Vad vill ni göra mot allt det spekulationskapital som
nu förekommer i landet och som innebär att kapital dras från produktiva
investeringar och i stället används för spekulation i mark, fastigheter, tavlor,
aktier osv. - över huvud taget hela den flora av osunda finansiella
spekulationer som har blommat upp under de borgerliga regeringarnas
tid?

Den tredje frågan är: Vad vill man från liberal synpunkt göra för att
motverka den ekonomiska markkoncentrationen i landet? Även om ni
försöker att i valpropagandan tala om att kollektiva fonder i olika former är
det som skulle skapa maktkoncentration, vet ni - lika väl som jag och andra -att den maktkoncentration som förekommer i verkligheten och som finns i
dag inte är maktkoncentrationen hos fackföreningsfonder eller liknande utan
hos den grupp som vi kan sammanfatta med beteckningen storfinans. Och
den maktkoncentrationen har tilltagit under de senaste årtiondena, inte bara
under den borgerliga regeringens tid utan även under socialdemokratisk
regeringstid. Men den har framför allt tilltagit under de sex år då de
borgerliga regeringarna har suttit. Vad vill ni från liberal synpunkt göra för
att bryta den maktkoncentrationen? Den kan väl inte vara förenlig med era
samhällsideal?

Anf. 15 ERIC ENLUND (fp) replik:

Herr talman! Eftersom detta är min sista replik i den här debatten och med
stor sannolikhet också mitt sista anförande över huvud taget i en riksdagsdebatt
och eftersom varken Kjell-Olof Feldt eller C.-H. Hermansson nu har
rätt till ytterligare repliker, skall jag inte upprepa de frågor jag har ställt och
som jag inte har fått något svar på, och jag skall heller inte ställa några
nya.

Jag försökte i början av den här debatten lyfta fram den ekonomiska
diskussionens huvudfråga om de två alternativen: tillväxt eller stagnation.
Det finns fler varianter på den frågeställningen. Skall vi konsumera nu eller
investera för framtiden? Eftersom det i en demokrati är folkets samlade vilja
som bestämmer den långsiktiga utvecklingen, är det också nödvändigt att
samma frågor förs ner mera på det personliga planet. Då kan frågorna
formuleras så att de speglar två mycket olika attityder, som förvisso inte finns
renodlade hos så värst många människor, utan där det tvärtom är så att båda
attityderna finns hos var och en av oss.

Den ena attityden kommer till uttryck i den fråga jag förmodligen också
någon gång tidigare ställt här i kammaren: Vad kan jag själv eller min
intressegrupp ytterligare ha att vinna i fråga om inflytande och ekonomiska
och andra fördelar?

En motsatt attityd leder till en helt annan formulering: Vad kan jag tänka

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

mig att avstå ifrån med hänsyn till andra människors och andra gruppers
önskemål innanför och utanför vårt lands gränser?

Vi kan aldrig genom några beslut här i kammaren i någon större
utsträckning påverka vilken inställning som i framtiden kommer att
dominera hos svenska folket. Däremot har vi alla ett stort ansvar för vårt sätt
att debattera. Oavsett hur det parlamentariska läget kommer att se ut i den
här kammaren efter höstens val och oavsett vilka partier som får regeringsansvar
och vilka som får oppositionsansvar, är det min förhoppning att den
politiska debatten och även den ekonomiska debatten skall föras i sådana
former och på ett sådant sätt att den håller tillbaka kravmentaliteten och i
stället främjar offervilja och generositet. Någonting annat är knappast
försvarligt hos en av världens rikaste och mest privilegierade nationer.

Det är också min övertygelse att om vi ärligt försöker att föra debatten på
det sättet, så skall både partier och intressegrupper till sin stora överraskning
och glädje finna att det är betydligt mer som förenar än som skiljer. Den
insikten skulle enligt min mening öka våra möjligheter att lösa våra
ekonomiska och även andra problem, och därigenom skulle också missnöje
och oro kunna dämpas. Den skulle också främja tacksamheten, som
egentligen borde vara den mest naturliga känslan hos svenska folket.

Anf. 16 LARS TOBISSON (m):

Herr talman! Den enighet som de borgerliga partierna nått i finansutskottet
om den ekonomiska politiken kommer att få stor betydelse inför höstens
val. Den bekräftar vad vi moderater hävdade redan i vår partimotion,
nämligen att de tre partierna har en gemensam ekonomisk-politisk strategi.
Det står nu klart att ett borgerligt regeringsprogram efter valet kommer att
inriktas på att stärka marknadsekonomin och minska den offentliga
styrningen. Klyftan mot de socialistiska partiernas expansions- och högskattepolitik
är avgrundslik. I stället för ansvarsfull opposition satsar socialdemokraterna
på ansvarslös obstruktion.

Men jag förstår så väl att de känner sig trängda. Över hela norra Europa är
de förr så starka socialdemokratiska partierna på tillbakagång. I Norge har
de fått lämna plats för en ren högerregering. I Danmark sjunker stödet
stadigt för Anker Jörgensens minoritetsregering. Islands kommunalval blev
ett bakslag för den socialistiska sidan och en stor borgerlig framgång. I
Holland har socialdemokraterna tvingats lämna koalitionsregeringen och
väntas lida förluster vid ett nyval. Belgien styrs numera av en stark borgerlig
regering. I Tyskland vacklar Helmut Schmidts ministär efter det senaste
valnederlaget i Hamburg. Och i Storbritannien befinner sig labour närmast i
upplösningstillstånd.

Förklaringen till denna utveckling är inte svår att finna. Socialdemokraterna
klarade sig bra, så länge det fanns ett växande välstånd att fördela. Men
när de drivit de offentliga utgifternas andel av bruttonationalprodukten och
skattetrycket i höjden, avtog den ekonomiska tillväxten. Socialdemokraterna
försöker möta problemen genom att satsa ännu hårdare på de metoder
som från början skapat dem. Det är endast borgerliga partier som förmår

staka ut en ny väg mot återupptagen tillväxt och välfärdsutveckling.

Den ekonomiska avmattningen skapar förvisso bekymmer i de västliga
industriländerna. Men det är ingenting jämfört med de spänningar och den
oro som råder i öst. När länder med goda råvarutillgångar inte ens kan klara
sin egen försörjning med livsmedel, då måste det bero på fel i det ekonomiska
systemet. Vad vi nu bevittnar i Sovjetunionen, Polen, Rumänien och andra
socialistiska stater, det är verklighetens underkännande av kollektivt ägande
och planhushållning.

Finansutskottet har på moderat initiativ tagit upp de påfrestningar på det
internationella betalningssystemet som härrör från denna socialismens kris.
En polsk statsbankrutt skulle få svåra återverkningar på det internationella
banksystemet och därmed för världshandeln. Vid det ekonomiska toppmötet
i Versailles häromdagen beslöts om ökad försiktighet vid kreditgivningen till
öststaterna. Aven flera u-länder utan egen oljeproduktion befiner sig nu i
finansiella svårigheter. Ungefär 25 länder håller f. n. på att omförhandla sina
skulder. Påfrestningarna på det internationella betalningssystemet kan
utlösa inte bara ekonomiska kriser utan även militära urladdningar. Då är det
naturligtvis hotande att de socialistiska staterna trots sin usla ekonomi har
satsat stora pengar på rustningar.

Men även i väst krockar socialismen med verkligheten. Efter Mitterands
stora valseger för ett år sedan slog Frankrike som ensamt industriland in på
en efterfrågestimulerande politik, kopplad till omfattande nationaliseringar
av enskild företagsamhet. Resultaten kan nu avläsas i form av långsam
produktionstillväxt, ökat budgetunderskott, högt ränteläge och snabb
inflation. Av den åsyftade minskningen av arbetslösheten har det blivit en
ökning till ca 2 miljoner arbetstagare. Man har redan hunnit med en
devalvering, och den i förhållande till andra jämförbara länder avsevärt
försämrade ekonomiska situationen sätter nu francen under förnyad press,
vilket väntas framtvinga en omläggning av den ekonomiska politiken.

Det franska exemplet är intressant för oss här i Sverige, därför att den
återgång som där gjorts till traditionell efterfrågepolitik och offentlig
utgiftsexpansion är just vad de svenska socialdemokraterna eftersträvar. Här
hemma finns det likaså en nysocialistisk väckelse i form av satsningen på
kollektiva löntagarfonder.

Att detta har blivit det socialdemokratiska programmet inför valet är ett
bevis för ideologins och traditionens makt.

Förra våren pågick inom den s. k. krisgruppen vissa försök till nytänkande
och anpassning till ändrade förhållanden. Men partiorganisationens svar på
krisgruppens frågor var skarpt avvisande. Kjell-Olof Feldt blev hudflängd,
när han förra sommaren framförde några realistiska funderingar om bl. a.
utbyggnaden av barnomsorgen. Partikongressens debatt dominerades av
krav på att den offentliga sektorn inte får bantas. Och den politik som
socialdemokraterna i vår gett uttryck åt här i riksdagen är inte krisprogrammets
utan den gamla vanliga visan om ökade statsutgifter, höjda skatter, flera
regleringar och större subventioner och - som slutresultat - ett växande
budgetunderskott.

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Kjell-Olof Feldt är medveten om att socialdemokratisk högskattepolitik
inte är populär. Därför försökte han i sitt anförande förringa omfattningen av
de skattehöjningar som hans parti föreslår. Men hans hänvisning till s. 42 i
finansutskottets betänkande hänför sig till ett referat av vad socialdemokraterna
säger i sin egen partimotion.

Gösta Bohman återgav i går uppgifter ur den moderata partimotionen,
som jag utgår från att Kjell-Olof Feldt har studerat under arbetet i
finansutskottet.

Att skattehöjningarna enligt socialdemokratisk skattepolitik inte kan
stanna vid de låga siffror som Kjell-Olof Feldt försökte ge sken av framgår
om inte annat därav att den nya löneskatt som beslöts i går kostar närmare 6
miljarder kronor och urholkningen av inflationsskyddet minst 1,5 miljard
kronor därutöver.

Nej, finansutskottets betygsättning av socialdemokraternas skattehöjningsförslag
och budgetalternativ återfinns på s. 48 och följande sidor.
Utskottet konstaterar där att det socialdemokratiska budgetalternativet
skulle leda till väsentliga skattehöjningar och att motionärernas beskrivning
är ”grovt vilseledande när det gäller att bedöma de föreslagna åtgärdernas
långsiktiga budgetmässiga effekter”.

Vid sidan av de skattehöjningar som ingår i skatteomläggningen uppgår
övriga socialdemokratiska skattehöjningsförslag till ca 7 miljarder kronor.
Summan blir alltså de 15 miljarder kronor som Gösta Bohman nämnde i
går.

Alternativet till socialdemokraternas expansions-, högskatte- och regleringspolitik
är den ekonomiska politik som anges av finansutskottets
borgerliga majoritet. Den ansluter till den senaste långtidsutredningens
förord för en exportledd tillväxt och stark återhållsamhet med offentliga
utgifter och privat konsumtion. Utskottet understryker vikten av de riktlinjer
för den ekonomiska politiken som anges i finansplanen. Av särskild
betydelse är att kampen mot inflationen ges högsta prioritet och att detta
anges som en förutsättning för full sysselsättning. Det är också ett viktigt
konstaterande att konjunkturpolitiken måste underordnas de krav som den
nödvändiga strukturanpassningen av vår ekonomi ställer. Därav följer
kravet att arbetsmarknadspolitiska insatser måste inriktas på kortvariga
arbeten och på åtgärder, som är ägnade att underlätta en framtida
stadigvarande anställning i någon av näringslivets expansiva delar.

Med hänsyn till den debatt som fördes här i kammaren i går är det också
väsentligt att den borgerliga utskottsmajoriteten slår fast att ett ökat
skattetryck inte innebär en framkomlig väg för att minska budgetunderskottet.
Det målet måste - som utskottet framhåller - i stället uppnås via
besparingar på statsbudgetens utgiftssida. Om den totala efterfrågan genom
utgiftsnedskärningarna skulle hamna på för låg nivå, bör det i enlighet med
vad som sägs i den reviderade finansplanen motverkas, inte med ökningar av
andra statsutgifter - vilket har varit tendensen tidigare - utan med
skattesänkningar.

Utskottsmajoriteten går längre än vad som tidigare skett här i riksdagen,

när den uttalar att det höga skattetrycket systematiskt måste bringas ned för
att ekonomin skall fungera. Det är en ståndpunkt som vi moderater hävdat
sedan länge. Den är inte särskilt väl förenlig med den i går beslutade
skatteomläggningen, vilken tyvärr leder till ett höjt skattetryck. Men vi
moderater är övertygade om att den realism som präglar finansutskottets
uttalande om skattetryckets fortsatta utveckling också kommer att göra sig
gällande när skatteomläggningen konfronteras med verklighetens krav.

Vad beträffar den internationella utvecklingen har finansutskottet uttryckligen
anslutit sig till den mindre optimistiska bild som tecknas i den moderata
partimotionen. Vad som hänt de allra senaste dagarna förstärker intrycket
att uppgången utomlands kommer att dröja. Oljepriserna stiger åter,
dollarkursen har återgått till sitt tidigare toppläge, och några tydliga tecken
på nedgång i det amerikanska ränteläget kan inte skönjas. Påfrestningarna
på den svenska bytesbalansen blir större än vad vi tidigare räknat med. Vi
fick häromdagen en påminnelse om detta i form av en höjning av
bensinpriset.

Aven beträffande den svenska konjunkturen nyanserar finansutskottets
borgerliga majoritet den optimism som kom till uttryck i kompletteringspropositionen.
Det gäller särskilt prisprognosen. Här är det naturligtvis
uppmuntrande att den envisa kampen mot inflationen i länder som USA,
Västtyskland och Storbritannien nu bär frukt. Men inte ens i dessa länder är
man beredd att blåsa faran över. Toppmötet i Versailles bekräftade att
inflationsbekämpningen även fortsättningvis måste ges högsta prioritet, en
linje som alltså nu också den svenska regeringen och den borgerliga
riksdagsmajoriteten uttryckligen har bekänt sig till.

Men det finns hotfulla inslag i den svenska bilden. Producentpriserna
stiger i en årstakt på närmare 13 %, och det brukar föregripa en motsvarande
uppgång i konsumentpriserna något år senare. Från moderat håll har vi sedan
en tid tillbaka dessutom påtalat att den snabba tillväxten i penningmängden
på även här omkring 13 % medför risker för en stegring av inflationstakten
under 1983. Finansutskottet uppmärksammar detta problem i avsnittet om
kreditpolitiken. Där diskuteras regeringens och riksbankens planer på att
införa ett system med bankanknutna obligationsfonder i syfte att öka
statsupplåningen direkt från allmänheten. Tanken är riktig, men det blir
alltmer tvivelaktigt, om den hinner genomföras, så att nyordningen får
avsedd verkan under innevarande år. Enligt den i finansplanen intagna
kalkylen för budgetunderskottets finansiering skall ca 15 miljarder kronor
placeras hos allmänheten, vilket är en dryg fördubbling jämfört med
föregående år. Men försäljningen av spar- och premieobligationer hittills
under 1982 uppgår inte ens till en tredjedel av det tilltänkta beloppet.
Hushållens intresse av att placera sparmedel i obligationsfonder på de villkor
som nu kan förutses torde, som finansutskottet framhåller, vara ringa. Om då
obligationsfonderna främst skall suga upp storinlåningen från företagen är
risken påtaglig, som vi moderater ser det, att det blir en press uppåt på
räntenivån för statens upplåning. Och det skulle naturligtvis i sin tur verka
uppdrivande på den inhemska inflationstakten. Utskottsmajoriteten har på

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 172

Torsdagen den

10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

denna punkt gjort ett tillkännagivande till regeringen och riksbanken. Jag vill
rent allmänt tillfoga att det med det stora budgetunderskottet blir allt
nödvändigare att ägna ökad uppmärksamhet åt de finansiella aspekterna på
vår ekonomi.

Avgörande för våra möjligheter att vrida den ekonomiska utvecklingen
rätt blir nästa års lönerörelse. Utgångsläget är utomordentligt besvärligt.
Med skatteuppgörelsens mål för inflationstakten, 5,5 %, återstår efter
löneglidning och inflationskompensation för 1982 inget avtalsutrymme alls.
Inom denna oförändrade ram skall en rad motstridiga önskemål tillgodoses:
låglönegrupper skall ges företräde på de högavlönades bekostnad, de
industrianställda skall prioriteras framför de offentliganställda, och allmänt
sett behöver vinstutrymmet i näringslivet förbättras. För att detta räknestycke
skall gå ihop krävs t. o. m. nominella lönesänkningar för vissa
inkomsttagare. Situationen förvärras av att det stigande skattetrycket gröper
ur realinkomsterna.

Mycket allvarligare än återinförandet av karensdagar blir i det perspektivet
de socialdemokratiska förslagen att höja olika skatter och avgifter.
Särskilt momshöjningen med 2 % kommer att slå direkt mot de yrkesverksammas
konsumtionsutrymme. Jag kan inte låta bli att fråga Kjell-Olof Feldt
hur socialdemokraterna, mot bakgrund av alla dessa skattehöjningsförslag,
kan göra gällande att det är de borgerliga partierna som är ute efter att
begränsa löntagarnas köpkraft.

Jag anar herr Feldts svar: Löntagarna blir nöjda, om bara kollektiva
löntagarfonder införs. Jag tror inte ett skvatt på det argumentet. Införandet
av en ny löneskatt och av en progressiv vinstskatt skulle ju ytterligare beskära
löneutrymmet. Från alla håll kommer dessutom vittnesbörd om den misstro -för att inte säga fientlighet - mot fondsocialismen som råder i socialdemokraternas
egna led. Opinionsundersökningar visar att efter hand som
väljarna blir mer medvetna om och kunniga i fondfrågor, så växer
motståndarnas antal. Mångåriga socialdemokrater med särskilda förutsättningar
att bedöma framtiden i ett Fondsverige gör alltmer kraftfulla
avståndstaganden från sitt eget partis förslag. Assar Lindbeck har nyligen
utkommit med en ny bok, där han påvisar faran för vårt ekonomiska och
politiska system, för vår marknadsekonomi och för vår demokrati. Men än
mera anmärkningsvärt är att Berndt Öhman, som i egenskap av först
huvudsekreterare och sedan ordförande i löntagarfondsutredningen haft mer
tid och anledning än kanske någon annan att tänka igenom denna sak,
uttryckligen varnar för en utveckling mot en öststatsekonomi. Hur illa en
sådan fungerar, det har jag inledningsvis erinrat om.

Jag har en stark föraning om att det uttalande mot fondsocialism som vi
moderater tagit initiativet till och som finansutskottet föreslår riksdagen att
göra i historiens ljus kommer att framstå som en avgörande vändpunkt i
svensk politik. Uttalandet tar sin utgångspunkt i den reviderade finansplanens
redovisning av framgången med skattefondssparandet. Den vägen
tillförs nu aktiemarknaden 2 miljarder kronor per år av en halv miljon
småsparare. Det motsvarar mer än väl vad som ankommer på hushållen att

tillhandahålla för att den utbyggnad av näringslivet som behövs skall kunna
komma till stånd under 1980-talet. Vi moderater är naturligtvis mycket
tillfredsställda med de båda andra borgerliga partiernas uppslutning bakom
den slutsats vi har hävdat alltsedan fonddebattens början, nämligen att några
tvångsvisa arrangemang inte behövs för att lösa näringslivets riskkapitalfråga Men

fackföreningsfonderna är alltså inte bara onödiga. De är, som
finansutskottet framhåller, skadliga för vårt ekonomiska system. När det inte
finns något enskilt ägarintresse, finns det heller ingen som bevakar att
kapitalresurserna används på effektivaste möjliga sätt. Det blir bypolitik och
prestigeprojekt av typ Stålverk 80. Genom det hot som fondsocialismen
utgör mot mångfalden i marknadsekonomin blir den också farlig för vår
demokrati. Den ägar- och maktkoncentration som blir följden skapar
förutsättningar för en socialistisk planekonomi. Vi får då inte glömma - jag
har sagt det många gånger förr, men det är värt att upprepas - att ingenstans i
världen har någonsin planekonomi kunnat förenas med demokrati. Alla
demokratiskt styrda länder bygger på marknadssystemet med privat ägande
av produktionsmedlen som grundläggande princip.

Herr talman! Att Kjell-Olof Feldt i sitt anförande beskrev det borgerliga
motståndet mot löntagarfonder som ett steg bort från den svenska modellen
ter sig mot denna bakgrund alldeles obegripligt. Jag har en så hög
uppskattning av herr Feldts förståndsgåvor att jag måste beteckna detta som
tal mot bättre vetande.

Kjell-Olof Feldt har i en TV-debatt, som vi båda deltog i, förklarat att en
röst på socialdemokraterna i höstens val är en röst på kollektiva löntagarfonder.
Är herr Feldt, mot bakgrund av den motvilja mot fondsocialism som
finns bland löntagare och socialdemokratiska sympatisörer och mot bakgrund
av de allvarliga varningsord som uttalats av framstående socialdemokratiska
ekonomer och samhällsvetare, i dag beredd att ompröva det
uttalandet? Eller kommer han i spetsen för de socialdemokratiska reservanterna
att tvinga den socialdemokratiska riksdagsgruppen att rösta för de
fackföreningsfonder som en klar majoritet av väljarna inte vill ha?

Låt mig, herr talman, sammanfattningsvis ange ett borgerligt program för
återställd ekonomisk balans och tillväxt! Dess självklara utgångspunkt är att
få bukt med de stora underskotten i bytesbalans och statsbudget. En
elvasiffrig upplåning utomlands betyder - enkelt uttryckt - att vi lånar
miljarder av andra och fattigare länders sparande för att kunna fortsätta att
leva på stor fot och att vi begränsar våra barns möjligheter att hålla den
levnadsnivå som vi beviljar oss själva utan att kunna göra rätt för oss. Det
väldiga budgetunderskottet leder till snabbt växande räntor på statens
upplåning. Häromdagen beslöt vi i finansutskottet att för det ändamålet
anvisa den nätta summan av 39 miljarder innevarande budgetår. Och redan
1985 - det är visserligen bortom det ominösa årtalet 1984 men ändå bara tre
år avlägset - beräknas räntor och amorteringar på statsskulden motsvara hela
80 % av de löpande statsinkomsterna.

Den första och viktigaste åtgärden blir mot denna bakgrund att minska de

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

offentliga utgifterna. Därmed kan inflationen dämpas och räntan sänkas.
Finansutskottet instämmer i den reviderade finansplanens bedömning att
omfattande besparingar är nödvändiga för att skydda reallönerna. En annan
politik skulle lägga en orimligt stor del av anpassningsbördan på löntagarna
och leda till kraftiga standardsänkningar. Utskottsmajoriteten anger som
mål att besparingarna skall vara av samma storleksordning som innevarande
budgetår.

Men för att bota vår sjuka ekonomi räcker det inte att spara och hålla igen
inom den offentliga sektorn. Vi måste också frigöra och stimulera de
produktiva krafterna i samhället. Den andra åtgärden blir då att sänka
skatterna, framför allt på produktionen.

Det finns flera sätt att stimulera ekonomin från utbudssidan. Näringslivet
är i dag insnärjt i regleringar och föreskrifter. Den tredje åtgärden blir därför
att avreglera och avkrångla Sverige.

Och för det fjärde gäller det att hålla tillbaka kostnadsutvecklingen och
förbättra Sveriges internationella konkurrenskraft. Som utskottet framhåller
vilar ett stort ansvar direkt på avtalsparterna. Men statsmakterna kan
inskärpa detta ansvar genom att klargöra att de inte längre har råd att
inskrida med stödåtgärder och subventioner, om en alltför snabb löneutveckling
skulle driva fram friställningar och företagskonkurser.

Syftet är således att slå vakt om vår fria ekonomi och förstärka
marknadsprincipen. Kritiker mot marknadsekonomin talar ofta om ofullkomligheterna
hos ”den osynliga handen”. Men bittra erfarenheter har lärt
oss att statens ”godtyckliga finger” skapar ännu större problem, när det
blandar sig i det ekonomiska beslutsfattandet.

Det är viktigt att minska politikers och byråkraters ingripanden och
kontroll för att i stället stärka individens ekonomiska ställning. Självständiga
människor behöver inte överlåta åt andra att fatta beslut åt dem och styra
deras liv. Den bästa ekonomiska politiken är därför den som erbjuder en
stabil ram, inom vilken människor själva kan planera och träffa sina
avgöranden.

Med det anförda yrkar jag, herr talman, bifall till finansutskottets
betänkande nr 40 i dess helhet.

Anf. 17 KJELL-OLOF FELDT (s) replik:

Flerr talman! Lars Tobisson försökte pumpa upp modet hos sina
satellitpartier, som Lars Tobisson hoppas få domdera över i en borgerlig
regering lika effektivt som han gör i finansutskottet, genom att göra en
europeisk turné. Den skulle visa att det bara är borgerliga partier som kan
staka ut en ny väg ur den ekonomiska krisen. Gäller det Thatchers
Storbritannien och Reagans USA? Där har ju de nyliberala idéerna börjat
genomföras. Där stakas den nya vägen ut. Där börjar det marknadsekonomiska
lyckotillståndet att närma sig.

I USA går nu 10 miljoner människor utan arbete. Svarta tonåringar i
storstäderna har en arbetslöshet på 90 %. I Thatchers Storbritannien har en
stor del av industrin slagits ut - 3 miljoner människor går utan jobb. Är det

moderaternas nya väg? Är det därför Lars Tobisson måste göra sina turnéer
för att beskriva vad som väntar svenska folket? Nu är det lyckligtvis så att det
är svenska folket som avgör den svenska regeringens sammansättning, och då
hjälper det föga att åberopa läget för partier i andra länder.

När det gäller den socialdemokratiska skattepolitiken får vi nu veta att
Gösta Bohman inte byggde på uppgifter i vår motion utan på uppgifter som
skulle finnas i den moderata motionen om den socialdemokratiska skattepolitiken.
Får man göra så. Lars Tobisson? Hur kan moderaterna i en motion
som lades fram samma dag som vår motion bestämma vad som är resultatet
och effekterna av våra skatteförslag?

Lars Tobisson vågade inte påstå att vår motion är felaktigt återgiven i
finansutskottet. Hans citat var mycket illistigt valda. De handlade inte alls
om storleken på de skattehöjningar som föreslås, ty finansutskottet har aldrig
påstått och kan aldrig påstå att socialdemokraterna i sin motion föreslår
några skattehöjningar på 15 miljarder kronor, utan det som gäller är vad jag
sade, nämligen 3 725 milj. kr. Dessa förändringar i skatterna minskar inte
löntagarnas köpkraft utan de skall användas för sysselsättningen, för att
karensdagarna skall bestå i sjukförsäkringen, för att de arbetslösa skall ha en
anständig ersättning och för att pensionernas värdesäkring skall bestå - detta
minskar inte köpkraften.

Till slut! Lars Tobisson och moderaterna har inspirerat och varit de främsta
pådrivarna när det gäller det beslut som riksdagen skall fatta om nedskärning
av statsutgifterna i nästa budget med ytterligare ca 12 miljarder. Nu vill jag
veta vad moderaterna har för avsikter med dessa tolv miljarder. Vad är det ni
skall göra? Ge ett enda exempel på de nedskärningar som väntar! Är det inte
i en demokrati ett rimligt krav att väljarna vet vad ni tänker göra när det
gäller deras välfärd och trygghet, om ni får makten igen?

Anf. 18 LARS TOBISSON (m) replik:

Herr talman! Om det nu är så hemskt i Thatchers Storbritannien,
Kjell-Olof Feldt, varför går det i så fall så dåligt för socialdemokraternas
broderparti labour? Där pumpar man ju på med just den typ av förslag som
socialdemokraterna i Sverige för fram, nämligen mera statsutgifter och mera
socialism. Där har man ju t. o. m. i fyllnadsvalen haft svårt att få tillbaka den
depositionsavgift som fastställts som spärr mot småpartier som egentligen
inte borde uppträda i valet.

Kjell-Olof Feldt frågade efter exempel på nedskärningar. Vi kommer
naturligtvis att presentera våra förslag till neddragningar i samband med
budgetarbetet nästa år. Kjell-Olof Feldt kan redan nu ta del av åtskilliga
förslag som vi anser bör genomföras. Redan för kommande budgetår har vi
föreslagit besparingar på sex miljarder utöver dem som föreslogs i
budgetpropositionen.

Kjell-Olof Feldt försökte göra gällande att Gösta Bohman hade hittat på
någonting om socialdemokraternas skattehöjningsförslag. Jag skall, även om
det blir en lång uppräkning, återge samtliga de skattehöjningsförslag som
från socialdemokratiskt håll har framlagts i år och behandlats i skatteutskot -

Nr 172

Torsdagen den

10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 172

Torsdagen den

10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

tet. Däri ingår även det som berör skatteomläggningen. Det kan summeras
till 16,5 miljarder kronor, och Gösta Bohman har därför varit på den säkra
sidan.

Mervärdeskatten skall höjas, 3 400 miljoner, delpensionsavgiften höjs,
350 miljoner, arbetsgivaravgiften för arbetslöshetsförsäkringen, 1 400 miljoner,
skogsvårdsavgiften, 275 miljoner, beskattning av övervinster i vattenkraftverk,
500 miljoner, vuxenutbildningsavgift för småföretagare, 20
miljoner, skärpt förmögenhetsskatt, 100 miljoner, skatt på videoutrustning,
150 miljoner, skatt på ljud- och videokassetter, 130 miljoner, speciell skatt på
större vinstökningar - vi vet inte hur mycket det skulle belöpa sig till -hyresavgifter, 650 miljoner, höjda avgifter för försenad skatteuppbörd, 250
miljoner, miljöavgifter, avgifter för tillståndsgivning och kontroll, avgift på
handelsgödsel, 275 miljoner.

Lägger vi till vad som följer av införandet av allmän löneavgift, urgröpning
av indexreglering osv., uppgår alltså beloppet till drygt 16 miljarder.

Kjell-Olof Feldt kommer inte ifrån att detta är socialdemokratisk
högskattepolitik föreslagen i riksdagen under vårens arbete.

Anf. 19 KJELL-OLOF FELDT (s) replik:

Flerr talman! Det var värre än vad jag trodde. Jag har inte upplevt en så
ohederlig och konstruerad beskrivning av ett annat partis ställningstagande
som den Lars Tobisson gjorde just nu. Jag beklagar att jag försökte ursäkta
Gösta Bohman. Han är tydligen medskyldig.

Men vad gjorde Lars Tobisson? Han blandade in förslag som vi har lagt
fram tidigare och som avslagits av riksdagen men som vi icke upprepar i den
motion som nu behandlas. Vad som står i den motionen är de förslag som det
nu gäller.

Tobisson tar upp förslag som riksdagen redan har godtagit, t. ex.
kassettavgiften. Den föreslogs av den borgerliga regeringen, men Lars
Tobisson påstår att vi lägger fram förslag om den nu. Han tar vidare upp
finansieringen av sänkningen av inkomstskatten. Då måste han också
rimligen ta med att vi sänker inkomstskatten lika mycket, men det räknar han
inte in.

Det är bedrövligt att moderata samlingspartiet skall behöva ägna sig åt den
sortens argumentation. Det räcker att tala om sanningen: Vi vill höja
skatterna med nära 4 miljarder. Det är sanningen - angrip den! Vi vill också
använda dessa pengar på ett vettigt sätt.

Det är intressant att Lars Tobisson inte vågar säga att ”den nya vägen” är
den som man följer i Storbritannien och i USA. Men var gör man det
någonstans då? Vad är det för borgerliga regeringar som i dag kan uppvisa
framgångar, tillväxt och ökad sysselsättning?

I USA och Storbritannien praktiseras den nya vägen, och därifrån hämtar
ni och Arbetsgivareföreningen era idéer. Jag kommer ihåg vad Lars Tobisson
sade när han hade besökt England alldeles i början av Thatchers regeringstid:
Tänk, om vi hade en sådan politik i det här landet! Han är litet beskedligare
nu än vad han var då.

Sedan det här med den svenska modellen. Vilket besked ger de borgerliga
partierna till löntagarna? Jo, vinsterna skall upp och lönerna skall ner. Det
står klart utsagt i betänkandet och det har sagts många gånger. Samtidigt
skall löntagarna konstatera att jämsides med detta skall sysselsättningen
fortsätta att försämras och de sociala förmånerna urholkas. Tror ni att det
skapar samförstånd kring den ekonomiska politiken?

Det berör mig direkt illa att höra att Lars Tobisson hycklar omsorg om
reallönerna. Hur tror Lars Tobisson att det skall gå att få upp vinsterna i en
stagnerande ekonomi, om inte lönerna pressas ner? Det är löntagarna som
skall betala de högre vinsterna. Vem skall annars göra det? Lars Tobisson
tänker väl inte göra det?

Den svenska modellen byggde på att vi hade ett samförstånd om
fördelningsfrågorna och om vart politiken skulle leda. Lars Tobisson vet lika
väl som jag att Sveriges löntagare i dag protesterar, högljutt och energiskt,
mot den politik som Lars Tobisson står för. Den politiken tänker han driva
igenom med hjälp av de två satellitpartier som han har tagit befälet över nu
igen.

Det är, påstår jag, att kanske för gott riva sönder den svenska modellen.
Den modellen kännetecknades av grundläggande enighet om vart vi är på
väg. Det gör inte den nya väg som Lars Tobisson företräder.

Anf. 20 LARS TOBISSON (m) replik:

Herr talman! Det var ett märkligt försvar Kjell-Olof Feldt hade för att inte
redovisa hela listan på skattehöjningsförslag som socialdemokraterna har
lagt fram under riksmötet, att en del har avslagits eller att några har
genomförts. Lika fullt är det ju skattehöjningar som socialdemokraterna har
ställt sig bakom. Eller har de verkligen backat från förslagen som jag läste
upp?

Är det inte i själva verket så att det som jag räknade upp är sådant som
ingår i den arsenal socialdemokraterna har om de skulle återkomma i
regeringsställning och få tillfälle att förverkliga den huvudlösa expansions-,
högskatte- och regleringspolitik som bär socialdemokraternas märke här i
landet liksom i andra länder?

Kjell-Olof Feldt försökte försvara sitt misslyckade tal om att kritik mot
löntagarfonder är avsteg från den svenska modellen med att sådan kritik
skulle vara något slags påhopp mot Sveriges löntagare. Vi vet, Kjell-Olof
Feldt, och det kommer att visa sig ännu tydligare i valet, vad Sveriges
löntagare tycker om fondsocialismen. De tycker inte om fondsocialismen.

Som jag erinrade om i mitt anförande är detta reaktioner inte bara hos
gemene man utan även hos dem som verkligen har haft anledning att tänka
igenom denna fråga och studera den ingående och som gjort det utifrån
socialdemokratiska förutsättningar - de har kommit fram till att hela
fondmodellen måste underkännas. Låt mig citera ur Sydsvenska Dagbladet
för en vecka sedan, där Berndt Öhman, socialdemokrat och fondutredare,
säger så här:

”Det här är det mest långtgående förslag som något reformistiskt

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

socialistparti i Europa lagt fram sedan andra världskriget och det som hänt i
Sverige är för mig en gåta. Utanför LO:s och SAP:s etablissemang” - dit
Kjell-Olof Feldt hör - ”har jag inte mött någon socialdemokrat som stödjer
förslaget.

Ett fullt utbyggt fondsystem skulle göra fonderna till den dominerande
ägarkategorin i alla svenska börsföretag, öka maktkoncentrationen och ge
oss ett ekonomiskt system i riktning mot det man har i öststaterna, vilket jag
starkt ogillar.”

Ja, Kjell-Olof Feldt, jag tror mera på den nya väg jag förespråkar än på den
som enligt Berndt Öhman leder i riktning mot det ekonomiska system man
har i öststaterna.

Anf. 21 ROLF RÄMGÅRD (c):

Herr talman! Ekonomin i Sverige undergick under 1979 betydande
förbättringar. Tillväxten i ekonomin som helhet - BNP - uppgick till 4,1 %.
Industripropduktionen ökade med omkring 6 %.

Uppgången bröts emellertid snabbt. Orsaken var de kraftiga oljeprishöjningar
som på nytt satte in hösten 1978 och sedan fortgick till i början av 1980.
Från hösten 1978 till våren 1980 steg oljepriserna med omkring 120 %.

Den följande lågkonjunkturen blev den längsta och djupaste i västvärlden
under efterkrigstiden. Även länderna i öst fick stora ekonomiska problem.
Först våren 1982 har man kunnat iaktta vissa uppgångstendenser. En mera
markant uppgång väntas först under hösten 1982 eller våren 1983.

De strukturella problemen har samtidigt förvärrats. Högre energipriser
innebär stora krav på omställningar till energisnålare och mindre oljekrävande
produktion. Ny teknik, med bl. a. allmän användning av robotar och
nya generationer datorer, bidrar till kraftigt ändrade produktionsförutsättningar.
Japan och andra nyindustrialiserade länder fortsätter att öka sina
säljansträngningar på världsmarknaden.

Tidigare ledande industriländer möter därmed starkt växande konkurrens.
Högt kostnadsläge kan inte på samma sätt som tidigare kompenseras med
t. ex. kvalitet och leveranssäkerhet. De nödvändiga omställningarna går
långsamt. Bristande framtidstro och höga räntor lägger allvarlig hämsko på
investeringarna i såväl Sverige som Västeuropa och USA.

Förbättringen i ekonomin 1978-1979 följdes hösten 1979 och våren 1980 av
starkt stegrad inflationstakt och höjda räntor. Produktionsnedgången 1980
följde det internationella mönstret men förstärktes av konflikten på
arbetsmarknaden. Både 1980 och 1981 blev i produktionshänseende mycket
svaga år. 1980 års löneavtal innebar en allvarlig försämring av det
internationella konkurrensläget.

Det växande underskottet i bytesbalansen gav under 1980 och början av
1981 upphov till upprepade valutakriser. Det framtvingade en successiv
åtstramning av den ekonomiska politiken.

I början av 1981 började på nytt stabilitet återvinnas i grundläggande
avseenden. Inflationstakten började att sjunka. Valutaläget stabiliserades.
Den under 1980 mycket kraftiga utlandsupplåningen gick ner.

Den ekonomiska politiken kunde samtidigt ges en mer offensiv inriktning.
Devalveringen och andra åtgärder gjorde det möjligt att även vintern
1981-1982 hålla en för internationella förhållanden mycket låg arbetslöshet.

Våren 1982 har de första tecknen gjort sig gällande på en ny konjunkturuppgång.
Devalveringen och 1981 års tvååriga löneavtal har medverkat till
ett avsevärt förbättrat kostnadsläge. Efterfrågan har förbättrats både inom
landet och på exportmarknaden. Export och import är åter i balans.
Bytesbalansen undergår en successiv förbättring.

Socialdemokraterna slog under våren 1982 in på en ännu mer expansiv
linje än tidigare. I praktiken övergavs det krisprogram som partiet antog vid
1981 års kongress. Den socialdemokratiska politiken framstod i stället som
”löftespolitik” inför valet.

Regeringen fick trots sin minoritetsställning i allt väsentligt igenom sina
förslag i riksdagen. Kommunbesparingarna genomfördes dock först efter en
kompromiss med moderaterna om besparingarnas närmare utformning.

Underskottet i statsbudgeten för budgetåret 1981/82 förutsågs i budgetpropositionen
1982 bli 78,2 miljarder kronor. För 1982/83 förutsågs ett
underskott på 82,6 miljarder kronor. Efter det att riksdagen har antagit
regeringens besparingsförslag beräknas underskottet för 1981/82 bli 76,2
miljarder kronor och underskottet för 1982/83 beräknas bli 75,7 miljarder
kronor.

Den strama budgetpolitiken kombineras också under våren 1982 med en
rad offensiva insatser. Till dessa hörde nya riktlinjer för regionalpolitiken,
ökat småföretagsstöd och nya riktlinjer på forskningens område. I anslutning
till kompletteringspropositionen presenterade regeringen dessutom ett nytt
sysselsättningspaket på 2,2 miljarder kronor. Därutöver får skatteomläggningen
stor stimulanseffekt på hela ekonomin.

Konjunkturen håller våren 1982 långsamt på att förbättras. Fortsättningen
blir bl. a. beroende av den internationella ränteutvecklingen och oljepriserna.

Svensk ekonomi har det senaste året återvunnit stabilitet i grundläggande
avseenden: kraftigt förbättrat kostnadsläge, stabil valuta, ökad valutareserv,
minskad inflationstakt, sänkt ränta, balans mellan import och export. Men
de strukturella problemen är fortfarande stora.

Besparingsarbetet har lett till att budgetunderskottet verkar bli mindre för
både innevarande och kommande budgetår än vad man räknat med tidigare,
och den mycket kraftiga ökningen av statens utgifter under hela det senaste
decenniet har brutits.

Denna stabilisering kan utnyttjas för en mer offensiv ekonomisk politik.
Riktmärket måste dock alltjämt vara återhållsamhet i fråga om konsumtion
och expansion beträffande produktion, export och investeringar. Bägge
dessa inslag i den ekonomiska politiken är lika viktiga.

Socialdemokraterna har i praktiken övergivit sitt 1981 antagna krisprogram
och i valtaktiskt syfte slagit in på en starkt konsumtionsfrämjande
politik. Den skulle snabbt leda till att den uppnådda stabiliteten skulle gå

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 172

Torsdagen den

10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

förlorad. På samma sätt som i mitten av 1970-talet skulle en sådan politik
följas av attacker mot kronan, behov av nya och större lån i utlandet,
inflation, höjd ränta, ökat budgetunderskott och minskade möjligheter att
komma till rätta med arbetslöshet och andra grundläggande problem i den
svenska ekonomin.

Arbetsmarknadsläget kommer att förbli kärvt även under hösten 1982.
Det nya sysselsättningspaktetet kommer emellertid att motverka ökad
arbetslöshet.

Inflationen fortsätter att gå ner. Det innebär ökad köpkraft för alla
grupper. Det är också det bästa bidraget till en lugn avtalsrörelse.
Socialdemokraternas förslag att höja momsen skulle innebära sänkt köpkraft
för bl. a. barnfamiljerna och definitivt spräcka löneavtalen för 1982.

Trots mer omfattande investeringsstimulanser än någonsin fortsätter
investeringarna i näringslivet att sjunka. Ränteläget har här avgörande
betydelse. Alla möjligheter att få ner räntan - internationellt och i Sverige -måste tas till vara. Investeringarna är av avgörande betydelse för att vi skall
kunna lösa strukturproblemen. De statliga investeringarna ökar 1982 mycket
kraftigt.

Ansträngningarna att spara energi fortsätter att ge goda resultat. Det är
ytterligare en viktig förklaring till att läget för svensk ekonomi klart har
förbättrats. På den vägen måste vi fortsätta.

I takt med att regeringen Fälldin lägger fram reformförslag för att
underlätta arbetsklimatet för små och medelstora företag trappar den
socialdemokratiska oppositionen upp sina attacker mot den fria företagsamheten.
Det senaste inslaget i socialdemokraternas politiska arsenal är att
genom kraftigt höjd förmögenhetsskatt på tillgångar i rörelsen tvinga
småföretagaren/jordbrukaren att årligen avstå en del av företagets tillgångar
genom att överlåta en skuldrevers eller aktier till staten. Detta förslag har
kommit i skymundan i den politiska debatten. Men det förtjänar att synas i
sömmarna, eftersom det skulle få långtgående konsekvenser för svenskt
näringsliv om det genomfördes, konsekvenser som klart kan jämföras med
vad förslaget till löntagarfonder skulle leda till.

LO-SAP-förslaget till fackföreningsfonder, s. k. löntagarfonder, skapar
en ny maktkoncentration inom svenskt näringsliv.

De kollektiva fonderna skall byggas upp genom att arbetsgivaravgiften
höjs med 1 %. På detta sätt får fonderna nära 3 miljarder kronor årligen.
Dessutom skall fonderna ta hand om 20 % av företagens vinster över en
politiskt bestämd nivå. Detta skulle ge ytterligare någon miljard. På detta
sätt skulle fonderna komma att förfoga över mycket stora belopp årligen för
att köpa aktier i börsnoterade företagen. SAP- och LO-kongressens uttalade
krav på maximal utdelning på insatt kapital innebär att aktieköpen kommer
att koncentreras till stora, välrenommerade börsföretag. Följden blir att de
företag som kanske bäst behöver tillskott av riskvilligt kapital dräneras på
detta.

Koncentrationen av makt till de fackföreningsstyrda fonderna försvårar
regionala satsningar och satsningar i småföretag - satsningar som är

nödvändiga för ett decentraliserat och dynamiskt näringsliv men som med
hänsyn till vad som hittills varit vägledande för socialdemokraterna inte
skulle ges någon hög prioritet. Det skulle också innebära en successiv
övergång till en planekonomi där den enskilde löntagarens inflytande sätts ur
spel.

Industrins behov av nytt riskkapital beräknas till ca 3 miljarder kronor per
år under 1980-talet. Hälften av detta skulle hushållen behöva svara för
genom att öka sitt sparande. Hushållen svarar redan i dag för ca hälften av
detta genom det av socialdemokraterna kritiserade skattefondssparandet,
som nu är uppe i en takt av 1,5 miljarder kronor om året. Nära 400 000
personer deltar nu i detta sparande.

Några fackföreningsfonder behövs alltså inte för att klara industrins behov
av riskkapital.

Samtidigt som socialdemokraterna nu arbetar på att socialisera alla
aktiebolag som går med vinst, lägger man också fram förslag, som jag sagt
tidigare, som kanske leder till att även småföretag och lantbruk successivt
förs över i samhällets ägo. Ledande socialdemokrater föreslår nu att
förmögenhetsskatten för företag skärps. De företagare som inte har råd att
betala genom att öka sitt löneuttag skall i stället få lämna skuldreverser eller
aktier i företaget till staten. Dessa reverser förfaller sedan till betalning den
dag företagaren upphör med sin verksamhet. Genom att skärpa förmögenhetsbeskattningen
av det seriöst arbetande kapitalet i företagen kan man
”komma åt” de företag och lantbruk som inte drabbas av löntagarfonderna.
Resultatet blir att svenskt näringsliv, industri, hantverk och jordbruk
överförs i samhällets ägo. Detta förslag måste med kraft avvisas.

Det är genom en satsning på den initiativkraft som finns i de mindre och
medelstora företagen som svenskt näringsliv kan förnyas och få den vitalitet
som behövs för framtiden. Detta motverkas genom LO-SAP-förslagen till
fackföreningsfonder och skärpt förmögenhetsskatt. Den nyligen presenterade
småföretagarpropositionen innebär däremot viktiga förbättringar när
det gäller de mindre företagens arbetsvillkor. Framför allt premieras den som
är beredd att satsa för framtiden och att ta i litet extra. Åtgärderna inriktas i
första hand på att underlätta företagens försörjning med riskkapital.

Nya krafttag tas också för att begränsa och förenkla företagens uppgiftslämnande.
Företagarna skall ägna sig åt det som de är specialister på,
nämligen att producera och sälja, inte att fylla i blanketter.

Regeringen Fälldin går nu fram på bred front för att förbättra klimatet i
svenskt näringsliv och för att stimulera företagarna till personliga satsningar
för framtiden. Genom en förstärkt regionalpolitik kan näringslivets resurser
komma även sysselsättningssvaga regioner till del. I kombination med
förbättringar för de kooperativa företagen samt stimulans och stöd för
löntagarägda företag kan denna politik stärka svenskt näringsliv, slå vakt om
sysselsättningen och värna om marknadsekonomin.

Herr talman! Jag yrkar bifall till hemställan i finansutskottets betänkande.

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

4 Riksdagens protokoll 1981/82:172-173

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Anf. 22 ROLAND SUNDGREN (s):

Herr talman! De borgerliga regeringar vi haft sedan 1976 har konsekvent
attackerat den offentliga sektorn. Genom att föra en politik som ökat
underskottet i statskassan från 3,7 miljarder kronor 1975/76 till ca 77
miljarder kronori dag, har man skapat ett läge som nu ger regeringen ett alibi
för att börja nedrusta den offentliga sektorn. Beslut, som för fem år sedan var
helt otänkbara och som kategoriskt tillbakavisades av bl. a. vår nuvarande
statsminister, har fattats av denna riksdag i de yttersta av dessa dagar. Jag
tänker närmast på införandet av karensdagar i sjukförsäkringen, på
försämringar av arbetslöshetsförsäkringen och på beslutet för något år sedan
att ej fullt ut värdesäkra pensionerna.

Men det är inte bara den sociala tryggheten som man börjat nagga i kanten.
Utbildning, arbetsmarknadsinsatser och minskade offentliga investeringar är
också områden som drabbats hårt av de s. k. sparplanerna. Nu har
nedrustningen av den offentliga sektorn gått så långt att för första gången i
modern tid minskar även antalet sysselsatta inom denna sektor. Härmed har
vi nått ett läge, där vi egentligen inte längre har någon sektor i samhället inom
vilken sysselsättningen ökar. Regeringen för på moderaternas villkor en
politik som leder till ökad arbetslöshet.

Från borgerligt håll försöker man försvara denna politik genom att säga att
en begränsning av den offentliga sektorn är nödvändig för att skapa utrymme
för industrin och dess möjligheter att konkurrera - i första hand exportindustrin
- så att vi kan förbättra balansen i våra utrikesaffärer och så
småningom börja betala de stora utlandslån staten tvingats ta under de
borgerliga regeringsåren.

Det är en myt att tro att man hjälper svensk industri genom att försämra för
sjuka, gamla och arbetslösa eller att inte satsa tillräckligt på energiinvesteringar,
kommunikationer, utbildning, forskning, barnomsorg m. m. Genom
att skapa ett konstlat motsatsförhållande mellan offentlig och privat sektor
ökar i stället de ekonomiska problemen i samhället, då den lägre ekonomiska
aktiviteten innebär minskade statsinkomster, ökade kostnader för arbetslöshet,
större svårigheter för handel och industri på hemmamarknaden osv.

Det som blivit så ödesdigert för det svenska samhället är den brist på
helhetssyn som i dag, precis som på 1920-talet, kännetecknar borgerlig
politik. Lika litet som på 1920-talet löser man i dag Sveriges och de enskilda
människornas problem genom att spara och skära ner den offentliga sektorn.
Allting blir bara värre.

Ty som de stora fackliga organisationerna inom den offentliga sektorn -Svenska kommunalarbetareförbundet, Svenska kommunaltjänstemannaförbundet,
TCO-S och Statsanställdas förbund - säger i sin programskrift om
den offentliga sektorn under 1980-talet, så är den offentliga tjänsteproduktionen
något av en motor som skapar möjligheter för näringslivet. Tankarna i
denna programskrift redovisas i en socialdemokratisk motion, som behandlas
i det betänkande från finansutskottet som vi nu debatterar. Låt mig
nämna några exempel på åtgärder från den offentliga sektorn som ökar
näringslivets och industrins konkurrenskraft.

En väl utbildad arbetskraft är en förutsättning för teknisk utveckling och
en effektiv produktionsapparat. En bra fungerande miljö-, hälso- och
sjukvård har utöver välfärdseffekter för den enskilde en stor betydelse för
arbetskraftens kvalitet. En utbyggd barn- och äldreomsorg är avgörande för
tillgången på arbetskraft, främst när det gäller kvinnor som vill förvärvsarbeta.

Bra kommunikationer och en effektiv och miljövänlig energiproduktion är
enligt näringslivet självt nyckelfaktorer för all industriell verksamhet.

De investeringar som görs i vägar, energianläggningar, hamnar, reningsverk,
skolor, daghem, sjukhus m. m. skapar dessutom en upphandling från
samhällets sida på drygt 70 miljarder kronor och ger därmed bl. a. svensk
industri en betydande ordertillgång. Den kan då bättre utnyttja sin
produktionsapparat och upprätthålla sysselsättning, samtidigt som den
stimuleras till investeringar och ges goda förutsättningar för framgång på
exportmarknaden.

För att svensk industri skall kunna hävda sig på världsmarknaden krävs i
framtiden betydande insatser på forsknings- och utvecklingsområdet. Detta
förutsätter en väl utvecklad utbildnings- och forskningssektor samt andra
samhällsinsatser på detta område.

Det är därför viktigt att slå hål på den myt borgerliga politiker försöker
sprida om att det finns ett motsatsförhållande mellan offentlig och privat
sektor och att industrin lättare skulle kunna få arbetskraft om man begränsar
den offentliga sektorn.

Självfallet är vi socialdemokrater medvetna om att det hastigt växande
budgetunderskottet och de snabbt växande utgifterna för statsskuldräntor
begränsar utrymmet för ökade statsutgifter. Men om vi minskar på för vår
utveckling viktiga samhällsutgifter och samtidigt låter människor gå arbetslösa,
får det som följd att statsinkomsterna minskar och att samhällets
utgifter för arbetslöshet och sociala skadeverkningar ökar mångdubbelt.

I den socialdemokratiska reservationen 2 till finansutskottets betänkande
har vi ställt oss bakom den syn på den offentliga sektorn som jag nu redovisat
och som också framförts i motion 891 och kommit till uttryck i den
socialdemokratiska partimotionen. Utredningar om den offentliga sektorns
betydelse för sysselsättningen måste vara en integrerad del av såväl
finansplane- och nationalbudgetarbetet som arbetet med långtidsutredningarna.
Därmed kan kravet i motion 891 tillgodoses utan att en särskild
utredning tillsätts.

I detta avseende har det varit stora brister i de senaste årens arbete med
finansplan och långtidsbudgetar - naturligtvis på grund av att de borgerliga
av ideologiska skäl har en strävan att begränsa den offentliga sektorn.

Fru talman! Det krävs att vi återigen här i landet får en regering som har en
helhetssyn på samhällsekonomin. Det krävs en tillväxt i både den privata och
den offentliga sektorn, för att värna den fulla sysselsättningen och för att slå
vakt om såväl välfärden som en rättvis fördelning av denna. Det krävs en
politik som utnyttjar samhällets resurser och tar till vara människomas vilja
till arbete. För en sådan politik talar de socialdemokratiska reservationerna

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

sorn är fogade till finansutskottets betänkande nr 40, och jag vill yrka bifall till
dessa.

Under detta anförande övertog förste vice talmannen ledningen av
kammarens förhandlingar.

Anf. 23 Ekonomi- och budgetministern ROLF WIRTÉN:

Fru talman! Debatten mellan regeringen och socialdemokraterna om
besparingar eller skattehöjningar visar på en viktig skiljelinje. Men den
gäller inte välfärdssamhället och den sociala tryggheten.

Nej, den går mellan dem som inser och dem som inte inser att det viktigaste
försvaret för välfärdssamhället är att hävda konkurrenskraften på exportmarknaderna.

För några år sedan talades det i samhällsdebatten om två kulturer. Man
syftade på humanister och tekniker, som levde i skilda världar, inte förstod
varandras språk, inte förstod varandras tänkesätt.

Det finns en liknande brist på ömsesidig förståelse i debatten om den
ekonomiska politiken.

För många människor är vårt beroende av näringslivets konkurrenskraft
verkligen inte någon abstrakt teori. De känner av det på ett mycket
handgripligt sätt. För dem finns det ett direkt samband mellan näringslivets
framgångar och motgångar i den hårda internationella konkurrensen och
deras egen trygghet och levnadsförhållanden. Det gäller människor som
arbetar i exportföretag, i importkonkurrerande företag och hos underleverantörer
till sådana företag.

De här människorna vet att om vår inflation är lägre än omvärldens, om
vår konkurrenskraft ökar, om tekniken utvecklas, om lönsamheten är god -då märks det i form av expansion, investeringar, nyanställningar, framtidsoptimism
och, inte minst, trygga jobb. Men är utvecklingen den motsatta
dröjer det inte länge förrän företagskriserna står för dörren.

Om alla människor kände av - eller åtminstone försökte leva sig in i - de
här villkoren skulle det vara lättare att utforma den ekonomiska politiken.

Men nu har vi också vad som brukar kallas den skyddade sektorn. Där har
man uppenbarligen en mycket begränsad förståelse för den konkurrensutsatta
sektorns villkor. Ett exempel på det är det ekonomisk-politiska
program som de offentliganställdas organisationer nyligen lade fram. Där
påstår man frankt att industrins problem inte har något med lönekostnadsutvecklingen
sedan början av 1970-talet att göra - och glömmer helt bort att
dagens kostnadsläge uppnåtts först efter tre devalveringar på totalt 25 %.
Där påstår man också att en fortsatt snabb offentlig expansion och ett ökat
skatteuttag skulle vara lösningen på landets problem - men bortser helt från
att det skulle driva upp kostnaderna och försvaga industrins konkurrenskraft
på nytt.

Den skyddade sektorn företräds av starka organisationer. Men inga
organisationer i världen är så starka att de kan upphäva den skattefinansie -

rade sektorns beroende av utvecklingen inom den utlandskonkurrerande
sektorn. Den skyddade sektorn är därför i längden bara en skenbart skyddad
sektor.

Om konkurrenskraften försvagas blir konsekvenserna negativa inte bara
för företag och anställda som arbetar i internationell konkurrens, utan på sikt
också för kommunal verksamhet, boende, livsmedelsproduktion och mycket
annat som ytligt betraktat inte konkurrerar med vår omvärld.

Skall de två ”kulturerna” i den här debatten kunna förenas så måste man
inse att det finns ett sådant här samband: En politik som syftar till att
förstärka konkurrenskraften hos den del av vårt näringsliv som arbetar i
internationell konkurrens är nödvändig för att klara den offentliga sektorn
och den sociala välfärden.

I regering såväl som i opposition har vi ett ansvar för att sprida insikten om
hur beroende den offentliga sektorn är av ett framgångsrikt näringsliv.
Självfallet gäller också det motsatta: näringslivet behöver för sin framgång
stora delar av den offentliga sektorn.

Jag vågar påstå att den offentliga sektorns expansion under lång tid gav
åtskillig näring också till den industriella expansionen. Men vi har nu passerat
vad som kan anses vara en rimlig balans mellan den offentliga och den privata
sektorn.

Vi kan helt enkelt inte längre skattevägen finansiera de offentliga
utgifterna utan att få orimliga skadeverkningar på kostnadsläge och
konkurrenskraft inom den del av näringslivet som arbetar i internationell
konkurrens.

Alltför länge och alltför ofta har många politiker och organisationer betett
sig som om den offentliga sektorn kunde leva sitt eget liv, opåverkad av den
övergripande ekonomiska utvecklingen. Jag skall gärna medge att den
kritiken delvis drabbar oss själva. I det reviderade budgetförslaget har jag
illustrerat en del av det här problemet med den statsfinansiella utvecklingen
sedan 1970-talets början.

Nu har vi sett hur ett sådant här handlingsmönster leder till ökade
obalanser i ekonomin. Trots det finns det de som i stort sett vill fortsätta i
gamla hjulspår. Regeringen har i stället valt att lägga om politiken. Syftet
med den omläggningen är att skapa förutsättningar för en industriell
expansion.

Om en sådan skall bli möjlig måste resten av ekonomin - och då inte minst
den offentliga sektorn - anpassas till de krav som en ökad konkurrenskraft
inom främst industrin ställer.

De besparingar som vi föreslagit under senare år, och som vållat den
största politiska debatten, är ett led i en sådan här politik för industriell
expansion. Socialdemokraternas ofta framförda påståenden att vi sparar som
ett led i en ideologiskt motiverad social nedrustning borde en gång för alla
kunna hänföras till den politiska retorikens sophög.

När vi sparar så är det

för att ge utrymme för expansion i näringslivet,

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

för att slippa höja skatterna och därmed någorlunda skydda reallönerna
framöver,

för att hålla tillbaka inflationen,
för att minska budgetunderskottet, och

för att långsiktigt trygga den grund som hela välfärdssamhället vilar på.
När det gäller målen har vi stöd från de flesta håll. Men när det gäller de
nödvändiga åtgärderna får vi oftast dra det tunga lasset själva.

För den som säger nej till besparingar finns det bara två alternativ: ökat
budgetunderskott eller skattehöjningar. Socialdemokraterna väljer bådadera.
Deras budgetalternativ för nästa budgetår skulle spä på budgetunderskottet
med ett par miljarder kronor, trots att bl. a. momsen och
arbetsgivaravgifterna höjs. På sikt blir det än värre. Då bortfaller en del
engångsförstärkningar av budgeten som hjälper upp det just nästa budgetår
och underskottet ökar med mellan 5 och 6 miljarder kronor.

Det är uppenbart att skattehöjningarna skulle minska reallönerna och att
ett ökat budgetunderskott skulle få en rad allvarliga effekter på ekonomin.
Låt mig citera det socialdemokratiska krisprogrammet:

”Kredit- och kapitalmarknaderna snedvrids. Angelägna investeringsprojekt
riskerar att trängas ut från kreditmarknaden av den växande statliga
upplåningen. Räntenivån drivs upp, vilket fördyrar produktiva investeringar.
I stället stimuleras framväxten av en okontrollerad grå lånemarknad med
skyhöga räntor för lån som i stor utsträckning går till konsumtionsändamål.
Budgetunderskottet driver dessutom på inflationen både genom att pressa
upp räntenivån och genom att öka penningmängden i ekonomin.”

Det är obegripligt hur man med den här insikten om vad ett ökat
budgetunderskott innebär kan föreslå en ytterligare påspädning av det.

Till sist är det väl knappast heller ett ökat budgetunderskott man förordar
utan sannolikt skattehöjningar - även om man avvaktar med besked om alla
de höjningar som måste komma. Före valet tycks inte socialdemokraterna ha
modet att presentera den ”plan för rättvisa skattehöjningar” som en ledande
socialdemokrat aviserade för något år sedan. T. v. kan vi bara konstatera att
alla de besparingar som socialdemokraterna sagt nej till under senare år
motsvarar t. ex. ungefär 10 % i moms eller lika mycket i höjda arbetsgivaravgifter.
Det är kanske ingen händelse att det är ungefär på den nivån man
hamnar, om man adderar de socialdemokratiska förslagen till höjningar av
arbetsgivaravgifterna sedan regeringsskiftet 1976?

Hur långt har då regeringens ekonomiska politik fört oss mot ekonomisk
balans? Ja, fru talman, visst är det en lång väg kvar. Men yrkespessimisternas
bild av hur svensk ekonomi sakta men obevekligt glider vidare mot
avgrunden är dess bättre felaktig. När det gäller flera av de viktiga faktorerna ^
har vi passerat vändpunkterna. Det måste inte längre bli sämre innan det b"fir
bättre.

Jag tänkte illustrera det här med några bilder. Den första visar vårt
oljeberoende, sedan man rensat bort effekterna av konjunktursvängningar
och liknande.

Prisutvecklingen i förening med energipolitiken har sänkt oljeförbruk -

ningen per produktionsenhet med en dryg fjärdedel sedan den första
oljekrisen.

Det är en bra början. För att nå ekonomisk balans måste vi emellertid med
kraft gå vidare i samma riktning. Den vidgning av kurvorna som bilden visar
på är ett klart belägg för att regeringen är mycket aktiv på det område som
också Kjell-Olof Feldt i sitt inledningsanförande talade för. Det finns alltså
ingen som helst skillnad i attityderna till det här problemet mellan
socialdemokraterna och regeringen.

Den andra bilden tar upp ett annat problem, och det har samband med vad
oljan betyder för vår utrikesbalans. Det är en av de saker som syns på det här
diagrammet. Det är handelsbalansen som visas. Vi ser den mycket negativa
utvecklingen efter den andra oljekrisen och den åtföljande internationella
nedgången.

Men vi ser också hur kurvan efter devalveringen pekar kraftigt uppåt.

Här har vi de första positiva resultaten av regeringens och arbetsmark -nadsparternas kostnadsbegränsande politik. Hittills under året har vi ca 3
miljarder i positiv handelsbalans - det motsvarar vad vi hade som prognos för
hela årets överskott. Vi har alltså redan nu motsvarat de förväntningar som
angavs i januari.

Likadant är det på det tredje diagrammet. Det visar konsumentpriserna.
Vi ser den mycket allvarliga utveckling som följde på oljekrisen och på
avtalsrörelsen 1980 med den åtstramning som då framtvingades. Men nu är vi
åter på väg nedåt, genom tvåårsavtalet, momssänkningen och en del andra
politiska åtgärder.

Slipper vi nu nya svåra internationella störningar, är det rimligt att vi kan
komma ned till en nivå på 5 å 6 % och hålla oss kvar där. Det kräver
naturligtvis att alla parter samverkar i den riktningen. Skattereformen gör
det lättare att lyckas.

Det spred sig för ett par år sedan en överdriven pessimism om
möjligheterna att påverka statens och kommunernas utgiftsutveckling.
Därför skulle jag vilja få in nästa bild, som något illustrerar detta. Men nu har
vi en tid fört en vill jag påstå handfast politik gentemot kommunerna genom
att påverka deras ekonomiska rörelseutrymme.

På nästa diagram ser vi hur ökningstakten för den offentliga sektorns
resursanspråk går nedåt. Vi ser också hur vi når målet på den kommunala
sidan - en procents volymtillväxt. På den statliga sidan handlar det som
bekant numera om en minskningstakt, inte en ökningstakt.

Även det sista diagrammet, över industriproduktionen, visar att vi
passerat vändpunkten. Även om utgångsläget sannerligen inte är så lysande,
är vi nu otvetydigt på väg mot rätt håll. Regeringens prognos för
industriproduktionens utveckling under året är inte överoptimistiskt. Vi ser
att vi ligger ganska bra till i förhållande till prognosen.

Industriutvecklingen är naturligtvis av avgörande betydelse för att även
sysselsättningsprognosen skall hålla och för att vi successivt skall få ett klart
bättre läge på arbetsmarknaden.

De som trott att kursomläggningen i den ekonomiska politiken 1981 varit

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 172

Torsdagen den

10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

verkningslös har alltså haft fel - grundligt fel. Hade regeringen fört en annan
politik - den politik vi ofta får höra att vi borde föra - så hade vi i dag haft
sämre konkurrenskraft, fler arbetslösa, sämre exportutveckling och sämre
förutsättningar för den kommande avtalsrörelsen.

Men därmed har jag inte sagt att problemen är över. Att ha lagt kursen rätt
är minsann inte detsamma som att vara i hamn. Därför måste vi tänka efter
vad som krävs av oss som deltar i samhällsdebatten, för att vi skall kunna
fortsätta på den här kursen.

Jag vill säga att det ställer utomordentligt stora krav, inte bara på
regeringen utan också på oppositionen, på arbetsmarknadens parter och på
det övriga organisationsväsendet. Eftersom konkurrenskraften och kostnadsutvecklingen
måste stå i centrum för all politik, så ställs de största kraven
när det gäller förmågan att hantera inkomstbildningen och begränsa
inflationen.

För att den ekonomiska återhämtningen skall lyckas är det också
nödvändigt att vi slipper de socialdemokratiska löntagarfonderna. Därför är
det uttalande mot fonderna som finansutskottet föreslår såväl befogat som
angeläget.

Man kan ägna åtskillig tid åt att diskutera detaljer i olika fondförslag. Men
ett är helt klart, och det är att om de genomförs fullt ut så blir resultatet en
snabb kollektivisering av ägandet och socialisering av svenskt näringsliv. Det
är närmast uppseendeväckande att när socialdemokraterna i sin utskottsreservation
försvarar fondidéerna så går de helt förbi socialiseringsfrågan, trots
att de själva och alla andra här i kammaren väl vet att det är det som är själva
kärnfrågan.

Socialdemokraterna vill numera i debatten gärna göra gällande att alla
konsekvenser av fonderna, ja, nästan hela fondidén, är något som
fondmotståndarna hittat på bara för att skapa problem för socialdemokraterna.
Men i ärlighetens namn måste de erkänna att det inte är så. Vi har
aldrig påstått någonting annat om fonderna och deras effekter än vad
socialdemokraterna och LO själva gjort. Det är bara det att de nu inför valet
så ogärna vill bli påminda om vad de ansåg var högsta visdom för mindre än
ett år sedan.

Om den socialdemokratiska ledningen vill slippa debatten om löntagarfonderna
är det bara en sak som duger, nämligen att lägga förslaget åt sidan.
Vi skulle verkligen välkomna ett sådant initiativ. Det skulle väsentligt öka
förutsättningarna för den konstruktiva dialog om hur vi skall lösa de
ekonomiska problemen som också socialdemokrater ibland efterlyser.

Kjell-Olof Feldt beklagade i går här i kammaren att samarbetet över
blockgränserna begränsats till inkomstskattereformen. Jag instämmer gärna
i det. Men det är verkligen inte vi som har valt konfrontationens väg, utan
socialdemokraterna. Det gäller både i löntagarfondsfrågan och i diskussionen
om de nödvändiga besparingarna i stat och kommun.

Socialdemokraterna anslår ibland en försonlig ton i debatten, men bjuder
oftast med armbågen. Ett exempel är inbjudan till näringslivet och de
borgerliga partierna att efter valet få vara med och diskutera tekniken för att

genom löntagarfonder socialisera Sverige, samtidigt som man inte är beredd
att vika från de principer som vår kritik gäller, främst att det skall vara
kollektiva fonder. Tonfallet kan i förstone verka försonligt, men lyssnar man
ordentligt skorrar det falskt. Sådana villkor kan vi aldrig acceptera.

Jag har tidigare framhållit att de socialdemokratiska skattehöjningarna
innebär ett hot mot reallönerna. Detsamma gäller naturligtvis eventuella
löntagarfonder, som ju i praktiken skall finansieras med ännu högre skatter.
Det är inte sant att den socialdemokratiska politiken underlättar avtalsrörelserna
framöver, och det blir inte sant även om fackligt aktiva socialdemokrater
ger den politiken sitt stöd.

Inte sedan tiden närmast efter andra världskriget har vårt land varit i så
stort behov av samarbete och samspel om en positiv industriell utveckling
som nu. Jag är övertygad om att också många socialdemokrater inser att det
sämsta vi då kan göra är att gå in i en uppslitande strid om vårt ekonomiska
system. Det skulle skärpa alla motsättningar till det yttersta. Slutsatsen borde
vara given.

Fru talman! Två frågor kommer med all sannolikhet att dominera
valdebatten fram till den 19 september. Den ena är om vi skall fortsätta höja
skatterna eller hålla tillbaka de offentliga utgiftsökningarna genom besparingar,
den andra är om vi skall införa ett kollektivt löntagarfondssystem med
dess konsekvenser för det ekonomiska systemet eller om vi skall bygga vidare
på och förstärka marknadsekonomin.

Vi har i handling visat vilken väg vi vill satsa på: genom besparingar kan vi
undvika skattehöjningar och ge löntagarna en chans att trots låga avtal
skydda sina reallöner. Genom stimulans av enskilt aktiesparande kan vi
tillföra näringslivet det riskviliga kapital det behöver och samtidigt förstärka
marknadsekonomin. Det är vårt alternativ till skattehöjnings- och socialiseringspolitiken.

Anf. 24 KJELL-OLOF FELDT (s) replik:

Fru talman! Ekonomi- och budgetministern, liksom så många andra på den
borgerliga sidan, talar mycket om att man försöker skapa utrymme för
industriell expansion. Och det skall man alltså göra genom beskärningar av
de offentliga utgifterna. Då vill jag ställa två frågor till Rolf Wirtén:

Hur skapar slopandet av karensdagar utrymme för den industriella
expansionen? Hur skapar en övervältring av kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringen
på de försäkrade utrymme för den industriella expansionen?
Det är det ena.

Det andra: Den offentliga sysselsättningen måste minskas, står det i
finansutskottets betänkande. Man skall alltså skapa utrymme för den
industriella expansionen genom att minska sysselsättningen inom den
offentliga sektorn eller hålla den tillbaka. Då måste jag fråga: I dag står
330 000 utanför den ordinarie arbetsmarknaden - räcker de inte till för den
industriella expansion som regeringen och de borgerliga partierna vill ha,
eller hur många hundratusen skall stå i denna reservarmé för att ni skall anse
att det finns utrymme för den industriella expansionen?

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Sedan säger Rolf Wirtén att den socialdemokratiska politiken ökar
budgetunderskottet på sikt. Däremot kan han inte påstå, och det gör han inte
heller, att vår politik ökar budgetunderskottet nästa budgetår - men på sikt
skulle det då göra detta.

Rolf Wirtén för samma resonemang om vår budgetpolitik som han fört om
sin egen nedskärningspolitik. I båda fallen hamnar han fel. Han tar inte
hänsyn och har inte i sin egen politik tagit hänsyn till effekterna utanför
budgeten i samhällsekonomin. Nedskärningspolitiken har alltså sänkt
produktionen och ökat arbetslösheten och därmed minskat statens inkomster
och ökat statens utgifter. Jag konstaterar att bara arbetslösheten direkt
kostar staten 1 miljard kronor i månaden.

Förklaringen på detta mysterium är att regeringen aldrig ägnat sig åt att
analysera varför dess egen nedkärningspolitik bara leder till ett stigande
budgetunderskott. En klok utgiftspolitik stimulerar produktionen och
minskar arbetslösheten, och det är en sådan politik som vi skall försöka föra.
Den ger den motsatta effekten på sikt. Den ökar statens inkomster och
minskar dess utgifter i och med att ekonomin börjar fungera. Gör den
analysen av er egen politik, Rolf Wirtén, och ni skall finna att det fungerar på
detta sätt!

Jag måste ställa en fråga till Rolf Wirtén, eftersom ni har underordnat er
moderaterna i finansutskottet, vilket Lars Tobisson var mycket nöjd med.
Moderaterna har tagit befälet igen. Varför det? Varför inte försöka hävda en
egen linje i den ekonomiska politiken? Nu är ni fast för moderaterna, med
allt deras tal om nya vägar och nyliberalism. Inser ni inte att ni har fångats in
igen? Den korta perioden i frihet utanför buren är nu slut.

Anf. 25 CARL-HENRIK HERMANSSON (vpk) replik:

Fru talman! Rolf Wirtén visade bilder för oss här och föreläste till dem.
Men de här bilderna sade inte särskilt mycket. Framför allt glömde Rolf
Wirtén att visa vissa bilder, exempelvis av arbetslöshetens omfattning ellerför
att använda Kjell-Olof Feldts terminologi, som jag finner marxistiskt
intressant - bilder av omfattningen av den industriella reservarmén.

Vi fick exempelvis se en bild över industriproduktionens utveckling. Den
visade att industriproduktionen har gått upp, och sedan har den gått ned.
Sedan harden gått upp, och sedan har den gått ned igen under 1970-talet. Det
är ju ett rätt vanligt mönster. Men vad bevisar det för något? Vi har korta
vågor i den industriella utvecklingen. Nedgångarna kommer tätare än de
gjorde under tidigare årtionden. Regeringens uppfattning är ungefär att när
industriproduktionen går upp är det regeringens förtjänst. När den går ned
beror det på löntagarna, eller på den gamla regeringens åtgärder. Men vi fick
inte genom bilderna på tavlan något bevis för den avgörande tes som Rolf
Wirtén skulle bevisa, att det här skett ett trendbrott - den nya term som Rolf
Wirtén och ekonomidepartementet älskar.

I själva verket är det fortfarande så att regeringens ekonomiska politik
bidrar till att försvåra för Sverige att komma ut ur den ekonomiska krisen.
Här finns det några sammanhang som Rolf Wirtén inte ville gå in på. Vi har

det mycket viktiga sammanhanget att den nedskärningspolitik som regeringen
bedriver och som den vill fortsätta att bedriva minskar och håller tillbaka
efterfrågan i samhället. Men därmed försvårar man möjligheten till en
produktionsuppgång och försvårar möjligheten att bättre utnyttja den
produktionskapacitet som finns och som nu är oanvänd. Det är 20 % av
industrins produktionskapacitet som vi inte använder. Det är många hundra
tusen människor som icke får vara i produktivt arbete. Detta är grundorsaken
till de ekonomiska problemen, och situationen förvärras genom
regeringens nedskärningspolitik. Det skapas, som herr Feldt mycket riktigt
påpekade, inget utrymme för industriell expansion genom att man inför
karensdagar, försämrar för de gamla och sjuka osv. Vad är egentligen
regeringens recept för att få till stånd ökad sysselsättning? Hur skall vi få det
under de förhållanden som råder, i det konkreta läget i Sverige, och vad vill
regeringen göra mot den allt starkare maktkoncentration som finns i det
privata näringslivet?

Det är frågor som inte alls har belysts av regeringens företrädare i den här
debatten.

Anf. 26 Ekonomi- och budgetministern ROLF WIRTÉN:

Fru talman! Kjell-Olof Feldt undrade vad det finns för samband mellan de
besparingar som vi gör och försöken att få till stånd en industriell tillväxt.

Det förhåller sig naturligtvis så - och jag är övertygad om att Kjell-Olof
Feldt är väl medveten om det - att man tvingas hålla tillbaka resurserna om
man inte har en tillväxt som kan bära konsumtionen. Vad vi har gjort i
Sverige under ett antal år på 1970-talet är att vi har förbrukat mer än kakans
storlek tillåtit. Vi har haft en konsumtionsökning i storleksordningen 6-7 %
när tillväxten bara varit 2-3 %. I det långa perspektivet - och det är f. ö. inte
alls särskilt långt - går detta inte ihop. Det är den politiken vi nu får lida av,
och vi måste försöka återställa svensk konkurrenskraft, så att tillväxtkrafterna
återigen kan göra sig gällande. Därvidlag finns naturligtvis också den
kostnadsexplosion under 1970-talet med som en betydande börda vilken
socialdemokraterna har ett betydande ansvar för.

Den viktigaste uppgift vi nu har är att försöka få en balans i den svenska
ekonomin, och då arbetar regeringen både med sparmålen och med att få fart
på inkomstsidan, få tillväxt, arbeta och spara oss ur krisen. Det är det dubbla
grepp som jag har talat om under hela den tid jag har haft ansvaret i
regeringen för ekonomin. Jag kommer att fortsätta att tala för detta.

Det gäller att lägga ut besparingarna på ett så rättvist sätt som möjligt. Det
går inte att göra så att inga människor drabbas. Det känns att göra
nedprutningar, men de är i dag nödvändiga, och information därom kan
Kjell-Olof Feldt själv ta del av i de skrifter som har getts ut av det
socialdemokratiska partiet. Jag tänker framför allt på boken Framtid för
Sverige. Där har man flera gånger påpekat just dessa saker. Man säger: Av
tvingande ekonomiska skäl måste därför ett kärvt mål formuleras för de
offentliga utgifternas utveckling under de kommande åren, detta oavsett om
utgifterna avser den offentliga sektorns egen verksamhet eller transferering -

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

ar till andra sektorer i ekonomin. För att få utrymme för dessa utgiftsökningar
bör det vara möjligt att banta verksamheter och ompröva utgiftsprogram,
som vid en noggrann prioritering inte bedöms vara av betydelse för att
uppfylla centrala välfärds- och fördelningsmål.

Det här är vad ni sade i ert krisprogram. Varför har ni gett upp? Varför
försöker ni inte fullfölja det dubbla greppet i politiken - att försöka både
spara och arbeta sig ur krisen? I stället säger ni - så måste jag tolka Kjell-Olof
Feldt, och ännu mer Hans Gustafsson - att ni är beredda att lägga fram en
plan för skattehöjningar för svenska folket. Det är den vägen som ni nu tycks
glida över på, som ni vill använda er av. När det blir känt är jag övertygad om
att svenska folket - som redan lever med en 50-procentig skattekvot -kommer att finna att det är en dålig väg ni rekommenderar.

Jag skulle kunna fullfölja resonemanget om ert krisprogram med att också
citera de socialdemokratiska ekonomer som har varit mycket aktiva i er
debatt om det här. Jag tänker på herrar Villy Bergström, Klas Eklund, Harry
Flam, Carl Hamilton, Nils Lundgren och Klas-Göran Mäler. De skrev i en
artikel i Stockholms-Tidningen för en tid sedan:

”Det är viktigt att denna strama politik får ett genomslag redan nu. De
ståndpunkter som vissa socialdemokrater framfört, enligt vilka en kommande
socialdemokratisk regering först under några år skulle kunna bedriva en
expansiv utgiftspolitik för att därigenom ’få fart’ på Sverige och därefter ta itu
med underskottsproblemen, är rena illusionsmakeriet”.

Så säger alltså dessa socialdemokratiska ekonomer. De fortsätter:

”En sådan strategi skulle snabbt spä på underskotten och inflationen samt
urholka vår internationella konkurrenskraft i så hög grad att alla möjligheter
att komma i balans under överskådlig tid framöver effektivt omintetgjordes.
”

Sedan klämde de också till med:

”Man kommer möjligen att vinna valet, men man kommer att 'förlora
valperioden’.”

De som gjorde de här uttalandena är kanske de främsta kända
socialdemokratiska ekonomerna i Sverige. Jag tror att det finns anledning för
den socialdemokratiska partiledningen att något mera lyssna till dem, när
man nu alltför mycket har slagit in på opportunismens väg, när man inte vill
erkänna att det är nödvändigt att ta tag i utgiftssidan utan i stället - som man
nu faktiskt gör - bara gisslar varje försök att åstadkomma en vettig
besparing.

Det är också så, fru talman, att man får inte någon förbättrad
konkurrenskraft genom att lägga nya bördor på näringslivet. Men det är
detta socialdemokraterna är beredda att göra. Den frågan har tidigare varit
uppe i debatten, och jag skall inte repetera vilka punkter det gäller, men det
finns en hel katalog över ting som kommer att slå hårt mot den svenska
konkurrenskraften. Ni försvarar er med att säga att ni presenterar ett
investeringsprogram för att förstärka den svenska ekonomin.

Det programmet är också något som är värt att studera och fundera kring.
Där finns visserligen förslag till en del investeringar. Några av dem tycker jag

är bra, och de ligger i linje med vad regeringen själv har föreslagit,
exempelvis investeringar när det gäller transport, energi och vägar. Det kan
vara riktiga åtgärder som kan förbättra den struktur som näringslivet är
beroende av, och det sade jag också i mitt huvudanförande. Men när
socialdemokraterna sedan vill satsa miljardbelopp på hyresrabatter och
miljardbelopp på bostadsbyggandet i övrigt, då är det fråga om investeringar
som icke leder till en förbättring av den svenska ekonomin. De investeringar
vi vill ha är ju ändå sådana som ger ett plus i samhällsekonomin. Vad
beträffar bostadsbyggandet är ju Kjell-Olof Feldt väl medveten om att vi,
med undantag av Stockholmsregionen, i stort sett har balans när det gäller
lägenheter. På det området bör vi naturligtvis göra vad regeringen föreslår,
nämligen förstärka reparations-, ombyggnads- och tillbyggnadsverksamheten.
Där har vi lagt fram förslag som ger ett tillskott i samhällsekonomin på i
storleksordningen 2 miljarder. Men att bygga lägenheter runt om i landet
som inte efterfrågas, det förbättrar sannerligen inte vår ekonomi. Vi skall ha
investeringar som ger ett plus i vår bokföring. Allt annat innebär ökad
belastning och skapar ytterligare problem längre fram.

Carl-Henrik Hermansson tyckte att det varit lämpligt om jag hade visat en
del andra bilder. Jag kan hålla med om det. Carl-Henrik Hermansson
efterlyser en redovisning av hur arbetsmarknaden ser ut. Det är inte svårt att
lämna den redovisningen och föra en debatt om den frågan. Skall bilden bli
rättvis måste vi jämföra vad vi har lyckats åstadkomma i Sverige med vad
man har åstadkommit i jämförbara länder. Man kan inte jämföra med hur det
var i Sverige under de gyllene 1950- och 1960-talen. Om man jämför svensk
arbetsmarknad med arbetsmarknaderna i socialdemokratiskt ledda länder
som Danmark eller Frankrike - Frankrike är populärt att hänvisa till
eftersom man där i varje fall hittills har sagt sig vilja föra en mer offensiv
politik, en stimulansekonomi, ehuru klara signaler redan finns att man i nästa
budget kommer att ändra kurs - står sig Sverige väldigt gott.

Vi har inte alls, som Kjell-Olof Feldt försökte göra gällande, givit upp
huvudmålet om full sysselsättning, som finns inskrivet i vår finansplan.
Tvärtom står det kvar, och det är en central uppgift att trygga sysselsättningen.
Men då gäller det att trygga den på sikt och inte i det allra kortaste
perspektivet.

Anf. 27 KJELL-OLOF FELDT (s) replik:

Fru talman! Antingen begrep budgetministern inte mina frågor eller också
ville han inte svara. Det enda besked jag fick var att man tvingas hålla tillbaka
när man inte har ekonomisk tillväxt. Men det är ju att anpassa sig till en
stagnationsekonomi.

Min fråga var: Hur leder denna politik till industriell expansion? Och jag
upprepar min fråga: Hur kan tre karensdagar i sjukförsäkringen öka
produktion och investeringar i industrin? En annan fråga som jag ställde var:
Räcker inte 330 000 människor till för den industriella expansionen? Måste
reservarmén av arbetslösa och utanför arbetsmarknaden stående göras ännu
större? Det är nämligen vad som sägs i finansutskottets betänkande.

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Sedan sade Rolf Wirtén att regeringen ansluter sig till stora delar av det
socialdemokratiska investeringsprogrammet - det är tydligen bara så att man
inte har hunnit genomföra det ännu. I så fall visar det bara det omöjliga i
mittenpartiernas försök att både driva en egen linje och samarbeta med
moderaterna. I finansutskottets betänkande har nämligen mittenpartierna
under moderaternas ledning helt avvisat vår investeringspolitik. Den är en
ansvarslös expansionspolitik, säger Lars Tobisson, och där har han med sig
de övriga.

Rolf Wirtén säger att skattepolitiken skall bli en stor fråga i detta val. Det
är möjligt. Men en annan fråga som också kan bli stor är: Vilka
nedskärningar kommer att göras i nästa borgerliga budget, om det blir en
sådan? Ni vill ju binda denna riksdag med att skära ned statsutgifterna med
minst ytterligare 12 miljarder kronor. Jag har frågat alla borgerliga
företrädare hittills i denna debatt: Vad handlar det om? Kan ni ge ett enda
exempel på vad ni tänker skära ner? Jag har inte fått något svar. Nu har
budgetministem en chans att skapa klarhet.

När vi diskuterar våra skattehöjningar vet folk exakt vad det är fråga om.
Vi lämnar besked före valet om vad vi tänker göra. Tänker ni en gång till lura
och bedra väljarna genom att smussla med politikens centrala delar?

Budgetministern inbjöd något överraskande till en konstruktiv dialog om
näringslivets kapitalförsörjning med anknytning till löntagarfondsfrågan. Vi
kanske skall börja den då. Jag har här folkpartiets partistyrelses yttrande till
landsmötet år 1977. Där säger man att man vill ha ett system med
löntagarfonder. Det bör, säger man, underlätta en tillfredsställande kapitalbildning
i företagen och motverka en fortsatt förmögenhetskoncentration.
Och man konstaterar att systemet skall utgöra ett stöd för den solidariska
lönepolitiken och att det därför inte får komma i konflikt med principen lika
lön för lika arbete. Systemet skall bidra till en fortsatt demokratisering av
arbetslivet. Och man tillsatte en arbetsgrupp som skulle arbete i nära kontakt
med löntagarnas organisationer.

Ja, det är några år sedan nu. På denna grundval och med dessa mål
uppsatta för löntagarfonderna skulle vi kunna föra en konstruktiv dialog.
Men i dag säger ni, om jag förstår er rätt, att inget av dessa mål intresserar er,
varken förmögenhetskoncentrationen, stödet till den solidariska lönepolitiken
eller demokratiseringen av arbetslivet. Det är den nya liberalismens väg
som ni har stakat ut och bestämt er för att följa. Hur skall det då kunna bli en
konstruktiv dialog?

Anf. 28 CARL-HENRIK HERMANSSON (vpk) replik:

Fru talman! Herr Wirtén säger att den svenska arbetsmarknadspolitiken är
förträfflig jämfört med andra länder, som man kan jämföra med i detta
sammanhang. Men jag tycker att ekonomiministern, som ju förut har sysslat
med arbetsmarknadsfrågor, borde erkänna att den svenska statistiken över
den öppna arbetslösheten inte är jämförbar med statistiken i en rad andra
länder. Skall man göra en korrekt uppskattning av arbetslösheten i Sverige
jämförbar med andra länders statistik, får man lägga till åtskilliga poster.

Detta är dock inte det avgörande, utan det avgörande är att vi i dag har
många hundra tusen människor, som ställts utanför den ordinarie produktionsprocessen.
Vi har en stor arbetslöshet bland ungdomen och bland
kvinnorna. Vi kan inte acceptera att detta får fortsätta. Det föröder på
samma sätt som utvecklingen gjorde på 1930-talet. Det kan föröda en hel
generation. Där måste vi allata vårt ansvar. Fråganär då: Vad vill regeringen
göra för att skapa full sysselsättning och ge arbete åt alla?

Den första fråga som jag försökte ställa i denna debatt men som jag ännu
inte har lyckats få något svar på - jag hoppas herr Wirtén kan bidra till svaret
- är: Hur menar regeringen att vi skall få ökad sysselsättning och kunna klara
målet full sysselsättning? Ökade vinster till företagen, svarar man. Men vi vet
att ökade vinster i många fall används för spekulation, utlåning och annat.
Ökade investeringar, svarar man då. Ja, för rationalisering, datorisering och
mekanisering. Men skapar det nya arbetstillfällen? Tvärtom finns den
långsiktiga tendensen i svensk industri att antalet jobb minskar. En fråga som
alla måste fundera över är då: Är det kanske något fel i de grundläggande
ekonomiska mekanismerna? Måste vi förändra på ett grundläggande sätt
vårt ekonomiska system för att vi skall kunna genomföra målet full
sysselsättning?

Rolf Wirtén sade också att vi har förbrukat mer än kakan under de gångna
åren. Det är orsaken till våra ekonomiska svårigheter. Han menade att
konsumtionen har varit för hög. Jämför man också där med andra länder,
visar det sig att konsumtionen har ökat mycket mindre i Sverige än i en rad
OECD-länder i övrigt. Jag hävdar den motsatta uppfattningen, nämligen att
konsumtionen har varit för låg i Sverige och att detta har bidragit till att vi har
ett så dåligt kapacitetsutnyttjande inom industrin och en så hög arbetslöshet.
Ser regeringen inte detta samband mellan efterfrågan, kapacitetsutnyttjande
och produktivitetsutveckling?

Anf. 29 Ekonomi- och budgetministern ROLF WIRTÉN:

Fru talman! Först till Carl-Henrik Hermansson. Redan i sitt inledningsanförande
nämnde han att han upplevde den svenska krisen såsom varande
en del av den kapitalistiska krisen. Det är väl bara att konstatera att det här
finns en grundläggande ideologisk skillnad mellan Carl-Henrik Hermansson
och mig. Vi har olika utgångspunkter när det gäller att bedöma hur man skall
kunna komma till rätta med de svårigheter som både vi och västvärlden i
övrigt lever med.

Låg det någon sanning bakom den hänvisning som Carl-Henrik Hermansson
gjorde i sitt inledningsanförande i dag till att det vore bättre att söka
lösningar och modeller i öststatsekonomierna, kunde det vara värt att föra en
debatt efter de linjerna. Men C.-H. Hermansson vet ju att det absolut inte är
någon rekommendabel väg. Vänder man bara ett ögonblick blicken mot
östländerna och ser vilka enorma problem dessa länders ekonomi har just nu,
förefaller det inte vara någon modell som skulle kunna hjälpa oss ur de här
svårigheterna. Har C.-H. Hermansson någon alldeles egen kommunistisk
modell för hur vi skall klara problemen, får vi väl se på den. Det finns

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

emellertid inga länder i den värld som vi lever i som kan utgöra en sådan
modell och sgm skulle kunna hjälpa oss.

C.-H. Hermansson frågade hur regeringen vill ordna arbeten. Som
framgått av mitt tidigare inlägg måste vi försöka stärka konkurrenskraften, så
att det blir efterfrågan på svenska varor. Det gäller då inte bara efterfrågan
inom Sverige utan efterfrågan på svenska varor inom världshandeln, i
konkurrens med import från andra länder. Detta är den enda väg som leder
till en förbättring av vår ekonomi och skapandet av investeringar och nya
arbeten. Det är därför som vi - och det kan jag också säga till Kjell-Olof Feldt
- måste fullfölja en politik som leder till ekonomisk balans. De olika
besparingsåtgärder som regeringen föreslår har samband med en industriell
expansion, eftersom det sammantaget medför att vi får ned kostnadsnivån
och frigör resurser, som kan användas i näringslivet. Jag kan än en gång
använda mig av det socialdemokratiska krisprogrammet och citera några
rader. Det står bl. a. följande:

”Det är nödvändigt att förhindra att denna negativa utveckling fortsätter.
Statsfinanserna måste saneras. Ytterligare dröjsmål förvärrar situationen
och lägger än tyngre bördor på kommande generationer. Om vi inte är
beredda att tillgripa erforderliga och även smärtsamma åtgärder i dag,
kommer morgondagen att kräva ännu mer drastiska ingrepp än vad som nu är
nödvändigt.”

Det är den här insikten som vi har - och som tydligen också socialdemokraterna
hade en tid - som motiverar att man vidtar de här besparingsåtgärderna
inkl. dem som gäller sjukförsäkringen eller tandvårdsförsäkringen.
Det är den här politiken som tar tag i problemen nu och inte skjuter upp dem
till morgondagen, så att kommande generationer måste betala de räkningar
som vi ställer ut.

Fru talman! Till sist vill jag konstatera att man från socialdemokratisk sida
nu har gett upp försöken att ange vilka utgifter det blir fråga om. Man har
bara sagt att vi skall, när det gäller det kortare perspektivet, låta
budgetunderskottet växa. Vidare skall vi, enligt socialdemokraterna, ta ut
skatter för att finansiera de olika verksamheter som regeringen har försökt
att inskränka för att kunna uppfylla ett sparmål.

Det här leder naturligtvis till ett växande skattetryck. Jag hörde von Sydow
i dagens morgonnyheter säga att man måste ha balans när det gäller den
offentliga sektorn. Han var tydligen beredd att acceptera en skattekvot på
inte 50 % utan på något över 60 %. Föresvävar detta även den socialdemokratiska
partiledningen, blir läget naturligtvis mycket allvarligt för Sverige i
fortsättningen.

Anf. 30 OLOF PALME (s):

Fru talman! Det är litet grand parodi på debatt, när Kjell-Olof Feldt flera
gånger ställer frågor till ekonomi- och budgetministem, men denne inte
orkar besvara dem, trots att han har en enorm tid till sitt förfogande. Detta
är, fru talman, kanske litet symptomatiskt.

I sex år har de borgerliga partierna regerat landet. Det har varit dåliga år
för Sverige. Det är de allra flesta överens om. För väldigt många människor
har det varit mycket dåliga år.

Arbetslösheten har stigit. Reallönerna har sjunkit. De ekonomiska
klyftorna har ökat.

Allt detta kunde man måhända ha förväntat sig av en borgerlig politik. Det
har emellertid gått mycket dåligt också på sådana områden där borgerliga
och konservativa gärna vill berömma sig av att vara särskilt duktiga.

Sålunda har priserna aldrig förr ökat så snabbt. I genomsnitt har priserna
ökat med 81 % sedan 1976, livsmedelspriserna ännu mer.

Tillväxten har internationellt sett varit låg. Om vi hade haft samma tillväxt
som under de sex föregående åren, då vi regerade - och det var inga lysande
år ur den synpunkten - eller om vi hade haft samma tillväxt som genomsnittet
för OECD, hade vår produktion i dag varit 60 miljarder kronor högre. Vi
hade då haft så mycket mer att dela på.

Industriinvesteringarna hade budgetministern ingen tabell över, men de
ligger 35 % under 1976 års nivå.

Jag tycker att det värsta hyckleriet i ekonomi- och budgetministerns tal
gällde statsbudgeten. På socialdemokratins tid hade vi sunda, väl konsoliderade
statsfinanser. Det är de borgerliga partierna som helt har raserat
statsfinanserna. Budgetunderskottet har stigit från ca 4 miljarder kronor
1976 till 75 miljarder kronor i år. Räntan på statsskulden har tiofaldigats, från

4 miljarder till 40 miljarder kronor. Statens utlandsskuld har ökat från nästan
ingenting till 60 miljarder kronor. Sparkvoten låg under den socialdemokratiska
regeringsperioden på ca 15 % av nationalinkomsten. Detta satte vi
undan för att bygga för framtiden. Sparkvoten har under de borgerliga åren
sjunkit först till 7 % och är nu nere i 5 %. Så gick det med de borgerliga
löftena om den starka ekonomin.

Nu brukar regeringen alltid hänvisa till den ekonomiska krisen i världen,
oljeprishöjningarna och den svåra internationella utvecklingen. Självklart
ligger däri en viktig del av förklaringen - det skall vi inte för ett ögonblick
förneka - men det förklarar inte varför försämringen i Sverige har varit större
och snabbare än i andra länder. Det måste bl. a. bero på en dålig borgerlig
politik.

Frågan blir då: Varför har de borgerliga partierna under de senaste sex
åren misslyckats med att ge landet en ansvarsfull politik och Sverige en
handlingskraftig regering?

De har säkert utifrån sina förutsättningar haft de bästa avsikter. De har
ansträngt sig. Likväl har det gått dåligt.

En viktig del av förklaringen finner man i några citat från tiden före 1976
års val.

Den 20 augusti 1976 sade jag i Växjö följande: ”För varje miljard som en
splittrad borgerlighet nu späder på med löften och överbud” - och lyssna nu
noga, Rolf Wirtén! - ”undergräver den sin moraliska auktoritet att kunna
tala med människorna i landet om behovet av stramhet, av återhållsamhet,
av gemensamt ansvar för det här fina landets ekonomiska styrka.”

5 Riksdagens protokoll 1981/82:172-173

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

I själva verket tappade den borgerliga regeringen mycket av sin moraliska
auktoritet samma dag den tillträdde. Ty då stod det klart att de i regeringen
ingående partierna på viktiga punkter svikit sina i valet givna löften. Hårdast
drabbades centern, eftersom detta parti givit sina löften med sådan
anspråksfullhet och med sådana moraliska övertoner - man skulle aldrig sitta
i en regering som laddade kärnkraftverk, osv.

Så undergrävdes från början den borgerliga regeringens trovärdighet, och
det har säkert varit ett tungt ok att bära.

Vid ungefär samma tid skrev Red Top i Dagens Nyheter följande
tänkvärda ord: ”Nu hoppas jag bara att de borgerliga vinner valet. Då kan de
ta från de fattiga och ge till de rika. De fattiga är ju de som redan tidigare är
vana vid att ha det svårt.”

Den borgerliga politiken har inte bara varit en dålig politik. Den har också
varit orättvis, och den har av människor upplevts som orättfärdig. Det har
försvårat uppgiften att samla nationens krafter för att med gemensamma tag
ta sig ur den ekonomiska krisen.

Ni har ju följt precis det mönster som jag varnade för 1976. Först förstör ni
statsfinanserna, och sedan låter ni de sämre ställda betala kalaset. Varför
förstörde ni statsfinanserna? Det fanns inga underskott i statsbudgeten på vår
tid. Det är ni som har tillskapat dem.

Sedan när ni skall komma till rätta med förhållandena - och visst måste
statsfinanserna saneras - inför ni en klasslagstiftning, mot kroppsarbetarna i
form av karensdagar i sjukförsäkringen. Men inte gav sig skollärare Wirtén
på tjänstemännen! Däremot berömmer han sig av att ha berövat arbetarna
deras karensdagar.

Mitt tredje citat är av betydligt äldre datum. Jag har anfört det förut här i
riksdagen. År 1936 skrev Ernst Wigforss följande om den borgerliga
samverkan: ”Den är skapad till kamp mot socialismen, för att hindra dess
framträngande, men inte genom att hänvisa till egna positiva mål, utan
endast till att säga nej till vad socialdemokratin eftersträvar. Det är därför
nästan omöjligt att känneteckna idéerna om den borgerliga samlingen på
annat sätt än som idén om en politisk samverkan varifrån socialdemokratin är
utesluten.”

Den borgerliga samverkan är sålunda en negation, den röjer en önskan att
bekämpa en gemensam motståndare men har väldigt litet positivt att
erbjuda. Det har också satt sin prägel på regeringspolitiken och undergrävt
handlingskraften.

Det är intressant att konstatera att de tre borgerliga partierna, trots allt
vackert tal om borgerligt samarbete, aldrig dristat sig till att möta väljarna
tillsammans i regeringsställning.

De har naturligtivs haft goda skäl för detta.

Inför 1976 års val gick de borgerliga partierna fram med en svärm av löften.
Dessa löften var inbördes oförenliga. Men man förklarade oförskräckt att
bara det blev en borgerlig majoritet skulle man lätt komma överens.

Förutsättningarna för att komma överens om ett regeringsprogram var att
de borgerliga partierna svek en väsentlig del av sina löften. Hade detta

regeringsprogram lagts fram för väljarna före valet, hade det med all
säkerhet inte blivit en borgerlig majoritet.

De rundhänta löftena dolde verkligheten för många medborgare. Splittringen
gav möjlighet att vädja till väljargrupper med vitt skilda åsikter. Man
höll fram limstickor för att fånga olika väljargrupper. Denna framgångsrika
erfarenhet har säkert bränt sig fast i de borgerliga partiernas medvetande.

Småningom bröts den borgerliga regeringen sönder inifrån. Den var för
splittrad för att kunna regera landet.

Inför 1979 års val spelades samma historia upp igen. Man påstod att de
borgerliga partierna fört Sverige ur den ekonomiska krisen. Värst skröt herr
Bohman. Man gav en ljus bild av möjligheterna till framtida förbättringar,
man gav löften.

Än en gång dolde de borgerliga partierna verkligheten för medborgarna.
Dagen efter valet kom den ekonomiska krisen tillbaka. Då stod de
handfallna inför uppgiften att förklara för medborgarna varför detta land av
nästintill mjölk och honung måste utsättas för nedskärningar och åtstramning.

Om de borgerliga före valet hade redovisat sitt program, hade de gått
tillbaka ännu mer och förlorat regeringsmakten - det vet alla.

18 månader senare sprängdes den borgerliga regeringen sönder inifrån av
inre splittring. Moderaterna lämnade ånyo regeringen.

Nu försöker man, fru talman, en tredje gång upprepa i stort sett samma
mönster. Nu får vi plötsligt höra att den svenska ekonomin är på rätt väg och
att vi kan se fram mot en ganska bekymmersfri framtid. Nu börjar de
borgerliga partierna sprida ut sina inbördes oförenliga löften, samtidigt som
man talar om att återupprätta trepartisamarbetet. Genom denna limstickepolitik
och genom att allt vad man orkar skrämma för socialdemokraterna,
eftersträvar man majoritet. Om ett eller två år, skulle det sedan åter bli dags
att kasta ut moderaterna, osv.

Skillnaden är den att medborgarna, väljarna, knappast låter sig lockas en
gång till.

De borgerliga partiernas oförmåga att regera har naturligtvis blivit
utomordentligt kostsam för landet. Den har dessutom haft vissa andra
politiska effekter.

Mittenpartierna har gradvis och obönhörligen försvagats till förmån för
moderaterna. Man skall inte fästa sig alltför mycket vid opinionsundersökningar,
men när en sådan undersökning i går utvisade att 2 % av
medborgarna stödjer den nuvarande regeringskoalitionen av centerparti och
folkparti, kan man konstatera att denna regeringskoalition befinner sig inom
den statistiska felmarginalen.

Moderaterna börjar också bli alltmer öppet föraktfulla i sin syn på sina
förra och tilltänkta regeringsbröder. I Svensk Tidskrift, moderaternas
ideologiska organ som jag tidigare en gång citerat, konstaterar man att
folkpartiet och centerpartiet är och förblir småpartier. De får hålla sig kring
10 %, i bästa fall. Där kommer de att ligga. Man fortsätter: ”Nästa gång som

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

en borgerlig regeringsbildning blir aktuell, är det inte längre tre likaberättigade
parter sorn sätter sig ned kring förhandlingsbordet. Detta är något

annat än den borgerliga samverkan som kännetecknade 70-talet. Jämbördiga
parter kan samverka. När styrkebalansen förlorats blir det en fråga om
tolerans.”

När jag här för en stund sedan hörde den glade skattebetalaren Lars
Tobisson lägga ut texten, kunde jag konstatera att det knappast längre var
fråga om tolerans. Mittenpartierna hade igen fösts in i högerfållan och i
finansutskottet snällt skrivit på allt vad moderaterna velat. Nu var disciplinen
återställd, och mitten existerar knappast längre.

Den andra konsekvensen är den gradvisa högervridningen av den
borgerliga politiken som ägt rum under de gångna åren. De första åren sade
de borgerliga partierna med stolthet att de ville satsa ännu hårdare än
socialdemokraterna på att värna den fulla sysselsättningen. Nu tillåter man
en växande arbetslöshet och vägrar att sätta in tillgängliga resurser för att
pressa ner den. Och bland Rolf Wirténs viktiga frågor fanns inte sysselsättningen
med.

Under de första åren ville de borgerliga partierna berömma sig av att minst
lika mycket som socialdemokraterna värna om den sociala tryggheten och
den sociala välfärden. Nu är det pensionärerna, barnfamiljerna, de
handikappade, de arbetslösa och de sjuka som i första hand drabbas av
regeringens nedskärningar.

Under senare år har det gått en s. k. högervåg i världen. Denna högervågs
teoretiska bas utgörs i allt väsentligt av ekonomiska teorier från gången tid,
som kommit fram i den ekonomiska krisens kölvatten. Detta kallas vanligen
för nyliberalism.

Enligt dessa teorier skall marknadskrafterna få så stort spelrum som
möjligt. Inflationen skall bekämpas genom att man begränsar ökningen av
penningmängden. Den offentliga sektorn skall skäras ner och statens roll i
det ekonomiska livet kraftigt begränsas. För att stimulera arbetsinsatser och
investeringar, skall skatten sänkas på de högsta inkomsterna och på
kapital.

Denna nyliberala politik innebär ett klart brott mot decennier av aktiv
konjunkturutjämnande politik i Keynes efterföljd och med försöken att
genom offentliga insatser skapa social trygghet för alla människor och
möjligheter till utbildning och sjukvård för alla. Den bryter också med
strävan att undvika och skydda människor för marknadsekonomins negativa
effekter, genom regleringar i syfte att skydda miljön, förbättra arbetarskyddet,
stärka konsumenternas ställning och främja jämställdheten mellan män
och kvinnor.

Denna nyliberala politik, som åtminstone i viss mån har karaktären av ett
djärvt experiment, har prövats i framför allt två länder; i Storbritannien och
USA.

Från andra kvartalet 1979, då den konservativa regeringen tillträdde, till
andra kvartalet 1981 föll bruttonationalprodukten i Storbritannien med
7,5 % och industriproduktionen med 14,4 %. I mitten av 1979 var antalet

arbetslösa ungefär 1,3 miljoner. Sedan dess har arbetslösheten stigit
oavbrutet och överstiger nu 3 miljoner människor. I fråga om inflationen
hade man 1979 en prisökningstakt på 10 %. Den steg till inemot 20 % och har
nu återgått till nivån från 1979.

Den ekonomiska utvecklingen 1979-1981 är i realiteten den djupaste
nedgången i England sedan 1930-talet. Den nyliberala politiken i Storbritannien
har otvivelaktigt inneburit ett mycket stort misslyckande.

I USA lovade Reaganadministrationen i februari 1981 att omläggningen av
politiken skulle ge snabba och påtagliga resultat: lägre skatter, minskad
inflation, snabbare ekonomisk tillväxt, lägre och inom ett par år avvecklade
budgetunderskott.

Redan efter ett år, i februari i år, tvingades man erkänna att det inte går
som man hoppats. Budgetunderskottet ökar, arbetslösheten ökar i stället för
att minska och var i april uppe i 9,5 %, eller mer än 10 miljoner arbetslösa,
industriproduktionen sjönk med 8 % på ett år. Visserligen har inflationstakten
gått ned, men enbart till följd av en hård penningpolitik med högt
ränteläge, som drabbat investeringarna.

Även om den verkat under kort tid, kan man dock redan säga att även
president Reagans ekonomiska politik har misslyckats, med allvarliga
konsekvenser för hela världen.

I båda fall där den prövats har alltså en ekonomisk politik byggd på de
nyliberala teorierna radikalt misslyckats även utifrån sina egna förutsättningar.
Det är en första viktig lärdom. Till detta kommer att den nya högerns
politik bygger på värderingar som vi inte borde kunna acceptera här i
landet.

Sålunda accepteras en hög arbetslöshet-ja, man använder t. o. m. en hög
arbetslöshet som medel för att kväsa fackföreningsrörelsen och i förhoppningen
om att den vägen få ner inflationen. I brittiska förstäder till de större
städerna har ungdomsarbetslösheten redan givit upphov till kravaller och
upplopp. I de amerikanska storstädernas slumområden råder en rent
explosiv situation, där ibland uppåt 40-50 % av ungdomarna går arbetslösa.

Vidare bedrivs en fullständigt oacceptabel fördelningspolitik. I USA river
man nu ner det redan tidigare bräckliga sociala skydd som funnits för de mest
utsatta grupperna, samtidigt som de mest välbeställda, höginkomsttagare
och kapitalägare, får stora skattesänkningar och samtidigt som rustningsutgifterna
drivs i höjden.

President Reagans egen budgetchef, David Stockman, har deklarerat att
den s. k. utbudsekonomin bara är en teoretisk förklädnad, en trojansk häst,
för att ge förmåner till de rika. Nu börjar alla se vad som händer: de fattiga,
barnen, de arbetslösa, de sjuka och pensionärer får betala de välbeställdas
ökade förmåner.

Detta är långt borta, kan vi säga. Det har inte med Sveriga att göra. Och
jag önskar att det inte hade det. Men vi är berörda. Högern i vårt land börjar
alltmer predika nyliberalismens budskap. Vi har kunnat läsa om svenska
företagsledare som kommit hem från Storbritannien och talat om att vi borde

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

följa Margaret Thatchers beundransvärda exempel. Läser man moderaternas
programskrifter och läser man vad som skrivits av somliga moderata
potentater, så låter det som folkhemska varianter av Reaganomics. Och
mittenpartierna anpassar sig. Det märkliga är att mittenpartierna mer och
mer anpassar sig till högerns idéer, samtidigt som bevisen blir allt klarare att
dessa idéer inte håller måttet när de skall föras ut i verkligheten. Det
dokument som vi i dag debatterar i kammaren är trist och torftigt och
konservativt. Där finns inte ett spår av nya tankar. Där utlovas en sak,
nämligen fortsatta nedskärningar av statsutgifterna med ytterligare 12
miljarder kronor.

Vilka kommer det att drabba? Det har Kjell-Olof Feldt frågat gång på
gång, och inte fått en tillstymmelse till svar. Tror ni att ni kan fortsätta på det
sättet, bara låta bli att svara?

Vi vet att statsskuldräntan obönhörligen stiger. Ni har själva drivit igenom
en fortsatt ökning av försvarsutgifterna. Ni har satt er i samma situation som
man nu har i Amerika, nämligen att fortsatta större nedskärningar måste gå
ut över de sociala utgifterna. Men tala då om var ni skall skära ner. Vilka är
det som kommer att drabbas? Är det de gamla? Är det återigen de sjuka? Är
det återigen barnfamiljerna?

Vägen att öka arbetslösheten och försämra den sociala tryggheten är inte
ny. Den är densamma som reaktionära krafter världen över alltid velat gå.
Det är en väg som alla goda krafter borde vara överens om att förhindra att vi
tar. Därför är det också något av en skam att dagens politiska situation
utmärks av att det parti som en gång kunde samverka med arbetarrörelsen
för att bekämpa massarbetslösheten här i landet och det parti som en gång
sagt sig vara socialliberalt och en gång stått för en långtgående social
reformverksamhet, nu båda sedan så många år samarbetar med högern och
underkastar sig högern när det gäller hur politiken skall utformas i vårt land.
De båda partierna i mitten förmår inte på egen hand förnya politiken. De är
för svaga både politiskt och idémässigt. De försöker genom allmänna
besvärjelser om att vi är på rätt väg få människor att tro det och ekonomin att
uppföra sig enligt deras önskemål. I betänkandet från finansutskottet visar
det sig att de ligger platt på marken för högerns diktat.

Men vi är som vi alla vet inte på rätt väg - vi är på fel väg.

Regeringens ekonomiska politik innebär att vi skall krympa oss ur krisen,
att nedskärningar på alla områden utgör lösningen på problemen. Vi vet att
det inte går, framför allt därför att den politiken skapar arbetslöshet och
därför att vår produktionsförmåga inte ökar. Vi skär ner och skär bort våra
produktionsresurser i stället för att öka dem.

Krisen på arbetsmarknaden förvärrades ytterligare under maj månad.
Antalet arbetslösa - statistiken publicerades kl. 12 i dag - steg till 116 000.
Det är 35 000, eller 45 procent fler människor än för ett år sedan. För första
gången sedan vi fick en tillförlitlig arbetslöshetsstatistik, gick arbetslösheten
för maj månad över 100 000. Och vad värre är: arbetslösheten steg från april
till maj i år. Detta har aldrig hänt förr. Tidigare har arbetslösheten alltid fallit
mellan dessa båda månader till följd av säsongsmässiga förbättringar. I år

steg den. I maj i år var 35 000 ungdomar under 25 år arbetslösa. Detta är det
högsta tal som uppmätts i nuvarande statistik för maj månad.

Ändå står regeringens talesman här och säger: Vi är på rätt väg. Det går
bra. Kurvorna visar uppåt. Så här många arbetslösa har vi aldrig haft i maj
månad. Så här många ungdomar har aldrig gått arbetslösa den här tiden på
året. Och ändå säger ni att vi är på rätt väg.

I maj 1982 var det 8 000 färre som hade jobb jämfört med maj 1981.
Sysselsättningen sjunker alltså. Detta betyder att sysselsättningen, jämfört
med samma månad året innan, sjunkit nio månader i rad. Vad var det centern
lovade? Jo, det var 400 000 nya jobb.

Särskilt alarmerande är nedgången i industrin. Jämfört med samma månad
året innan har industrisysselsättningen minskat 20 månader å rad. I maj var
minskningen 45 000.

Sedan maj 1976 har Sverige nu förlorat 140 000 industrijobb. I maj 1976
lovade Thorbjörn Fälldin 270 000 nya jobb i industrin. Sedan dess har vi
förlorat 140 000 nya jobb i industrin. Men vi är på rätt väg, säger Thorbjörn
Fälldin.

Regeringen presenterade i augusti 1981 ett antal åtgärder för att öka
aktiviteten i ekonomin. Bl. a. devalverades kronan. Statsministern uppgav
då att åtgärderna skulle leda till 40 000 nya jobb i industrin. Sedan dess har
industrisysselsättningen minskat varje månad jämfört med samma tid året
innan. SCB:s uppgifter visar nu att från augusti 1981 fram till maj 1982 har
totalt 53 000 industrijobb gått förlorade. I augusti 1981 lovade Thorbjörn
Fälldin 40 000 nya jobb i industrin. Sedan dess har vi tappat 53 000 nya jobb i
industrin. Det är en skillnad på över 90 000.

Antalet sysselsatta i beredskapsarbeten och arbetsmarknadsutbildning
uppgick i maj till 94 000 personer. Som jämförelse bör noteras att 115 000
personer sysselsattes i dessa verksamheter i maj 1979.

Hade samma antal människor givits sysselsättning genom arbetsmarknadspolitiska
åtgärder i maj i år som under den uppåtgående konjunkturen 1979,
hade arbetslösheten kunnat hållas under 100 000. Detsamma gäller för varje
månad tidigare i år.

Ring arbetsmarknadsstyrelsen, säger Thorbjörn Fälldin. Ni borde ha
lyssnat på AMS tidigare i stället för att nu i panikens tecken ropa till era
medarbetare att de skall ringa AMS. Det är bra sent! Thorbjörn Fälldin får
tid att tala här i kammaren så småningom, men det är inte tillrådligt att nu
ropa så högt att även jag hör det.

Vad jag skulle säga var att AMS har ni inte ringt till. Det är det som är
problemet. AMS har inte fått de medel som man skulle ha behövt. Följden
har blivit en genomsnittlig arbetslöshet på nära 130 000 personer under årets
fem första månader. Det är det högsta tal som någonsin noterats i Sverige.
Hade ni upprätthållit telefonförbindelserna med arbetsmarknadsmyndigheterna
under denna tid, hade vi kunnat ha en arbetslöshet under 100 000 - det
är fullkomligt solklart. Detta är vad jag kallar för Fälldineffekten eller
Wirténeffekten, och den tycker jag är socialt och ekonomiskt oansvarig.

En politik som oundvikligen skapar arbetslöshet kan aldrig accepteras av

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

socialdemokratin. Arbetslösheten är ett samhällsekonomiskt slöseri.
Arbetslöshetens sociala verkningar står också allt klarare. Allt fler forskningsresultat
kommer fram som visar detta.

Nyligen gästades Stockholm av den amerikanske socialmedicinaren
Harvey Brenner, som är en av de forskare som ägnat sig åt att studera
sambanden mellan den ekonomiska utvecklingen å ena sidan och sådana
faktorer som dödlighet, sjukdom och kriminalitet å den andra. Han har bl. a.
påpekat att dödligheten bland män i åldersgruppen 35-65 år är tre gånger så
hög i USA som i Sverige. Och han förklarar den lägre dödligheten bland de
svenska männen med den relativt stabila ekonomiska utvecklingen och den
höga och jämnt fördelade ekonomiska standarden i Sverige. Brenners
forskningsresultat innebär också att när arbetslösheten ökar, så ökar också
kriminaliteten, antalet fysiska och psykiska sjukdomsfall och antalet
dödsfall.

En annan sida av problemet gäller ungdomsarbetslösheten. Jag har
tidigare många gånger framhållit att det knappast finns något som är så farligt
för vårt samhälle som en hög ungdomsarbetslöshet. Det är nedbrytande för
ungdomarna att, när de tagit steget ut från skolan och slutfört sin utbildning
och står i begrepp att ta steget in i vuxenvärlden, få beskedet att de inte
behövs, att samhället klarar sig bäst om de inte deltar i arbetslivet. Risken är
stor att många flyr in i missbruk och kriminalitet, att protesten mot samhället
blir mycket kraftig. Ytterst riskerar vi att de tappar tilltron till vår typ av
samhälle och till demokratin som styrelseform. När ungdomsarbetslösheten
ökat med 8 000 den senaste månaden, är det väldigt dåligt för vårt samhälle.
Då är vi inte på rätt väg.

Dessa skäl motiverar klart varför vi anser att vi inte får lägga oss till med
något slags ökad tolerans mot arbetslösheten utan att i stället ingen möda får
sparas i ansträngningarna att hålla sysselsättningen uppe.

Vår andra huvudinvändning mot den borgerliga politiken är att en så
ensidig inriktning på att stärka statsbudgeten genom utgiftsnedskärningar får
oacceptabla fördelningspolitiska konsekvenser. Vi har ju, i regeringens eget
material, kunnat se hur bördorna framför allt fått bäras av barnfamiljer i de
lägre inkomstskikten, pensionärer, sjuka och arbetslösa. Samtidigt utdelas
förmåner till stora skogsägare, kapitalägare och andra grupper som står de
borgerliga partierna nära. En sådan politik kan vi inte godta.

Vi socialdemokrater står för en annan ekonomisk politik. Arbete och
rättvis fördelning är ledstjärnorna för den politiken.

Vårt program präglas av medvetandet om att den svenska ekonomin
försämrats så mycket sedan 1976 att budskapet nu måste vara mycket kärvt.
Det går inte att utlova några allmänna standardhöjningar. Konsumtionen
måste hållas tillbaka om vi skall kunna nå balans i ekonomin igen. Det gäller
både privat och offentlig konsumtion. Det finns inget utrymme för några
storstilade reformer. Det lovar vi inte heller.

Däremot lovar vi ett bestämt försvar för den sociala trygghet som vi redan
byggt upp här i landet. Därför har vi sagt att vi skall rätta till några av de
värsta försämringarna som de borgerliga partierna ställt till med. Vi lovar att

återställa värdesäkringen av pensionerna, att riva upp beslutet om att införa
karensdagar i sjukförsäkringen, att återställa inkomsttryggheten för de
arbetslösa. Vi skall också riva upp det beslut om försämringen i statsbidragen
till barnomsorgen som fattades tidigare i vår. Det lovar vi. Men det är inga
nya reformer. Och vi har i våra motioner talat om hur det skall finansieras.
Det måste då bli vissa skattehöjningar - det förtiger vi inte.

Men vi socialdemokrater tror att det särskilt i ekonomiska kristider är
angeläget att hålla fast vid värderingarna om en rättvis fördelning. Vi tror att
om inte bördorna delas rättvist, så får vi aldrig en folklig uppslutning kring
krispolitiken. Och då kan vi inte lösa krisen. Och en mycket stor del av de
offentliga utgifterna handlar om rättvis fördelning och social trygghet, om
solidaritet mellan generationerna, mellan svaga och starka, mellan friska och
sjuka, mellan arbetslösa och dem som har ett arbete. Kraftiga nedskärningar
där betyder att vi får ett orättvisare och otryggare samhälle.

Därför deltar vi socialdemokrater inte i skallet mot den offentliga sektorn.
Det gäller också den direkta offentliga verksamheten: skola, sjukvård etc.
Det är genom utbyggnaden av den offentliga sektorn som vi har kommit så
långt vi ändå har med att avskaffa det gamla privilegiesamhället. Och det vill
vi inte ha tillbaka.

Vi vill inte ha ett samhälle där de rika och välbeställda kan köpa sig den
bästa utbildningen, den goda vården och allt det andra, medan det stora
flertalet människor skall få slå av på kraven och hålla till godo med sekunda
ting: sämre utbildning, sämre barnomsorg, sämre hälso- och sjukvård.

En sak är att bekämpa byråkratisering och ineffektivitet- det skall vi göra.
Men högerns attacker mot den offentliga verksamheten har sin egentliga
grund i dess opposition mot jämlikhetssträvandena, mot människors lika
möjligheter, i omsorgen om de starkas rätt att sköta sig själva och slippa bidra
till solidaritet och jämlikhet.

Därför har diskussionen om budgeten och de offentliga utgifterna en starkt
ideologisk prägel. Det handlar inte alls enbart, som de borgerliga partierna
gärna vill låta påskina, om hur vi igen skall få ordning på statsfinanserna, som
de har förstört, utan också om vilket samhället vi vill ha. Och där står vi
socialdemokrater fast vid den strävan till solidaritet och rättvisa som så länge
var utmärkande för politiken här i landet. Därav kommer våra löften att rätta
till de värsta borgerliga försämringarna.

Därutöver lovar vi en enda sak, och det är beslutsam kamp mot
arbetslösheten för att på nytt få fart på den svenska ekonomin.

Om vi skall få ordning på ekonomin och framför allt rädda jobben på både
kort och lång sikt gäller det nu att ägna resurserna åt investeringar, åt att
bygga för framtiden.

Men allmänna nedskärningar ger inte det resultatet. I stället måste vi satsa
aktivt på att öka investeringarna. I ett första steg kan det ske genom ökade
offentliga investeringar eller investeringar inom områden som mera direkt
kan påverkas. Vi socialdemokrater har lagt fram ett särskilt investeringsprogram
av denna innebörd. Det gäller framför allt tre områden - kommunikationerna,
byggandet och energisektorn. Detta kan i sin tur stimulera

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

industrin till ökade investeringar genom att den får ökad efterfrågan på sina
produkter och alltså ett bättre kapacitetsutnyttjande.

En annan viktig förutsättning för att vi skall få fart på den svenska
industrin, vilket är en förutsättning för att vi skall klara den ekonomiska
krisen, är att vi kan hejda inflationen och få en svensk industri som står stark i
konkurrensen med andra länders industri, både på exportmarknaderna och
här hemma.

I det sammanhanget är de kommande avtalsrörelserna av central
betydelse. En viktig uppgift för den ekonomiska politiken är därför att skapa
bästa möjliga förutsättningar för lugna avtalsrörelser. Dit hör definitivt inte
införande av karensdagar i sjukförsäkringen eller försämringar av arbetslöshetsersättningen.
Det är ett annat skäl till att vi måste ställa till rätta de
borgerliga partiernas politik på dessa punkter. Ni har redan rört till
avtalsrörelsen på ett utomordentligt olyckligt sätt.

En annan viktig förutsättning är att löntagarna kan känna sig förvissade om
att det drivs en politik här i landet som är inriktad på att upprätthålla
sysselsättningen och bygga för framtiden. Vi socialdemokrater står för en
sådan politik.

Men dessa åtgärder är inte tillräckliga. Löntagarna måste också ha vissa
garantier för att särskilt höga vinster, som kan uppkomma inom vissa företag
eller branscher som ett resultat av återhållsamma lönekrav, inte bara går till
att berika de redan rika och används för ändamål helt utanför löntagarnas
kontroll. De har sett alltför mycket av spekulation och finansiella manipulationer
och alltför litet av produktiva investeringar under de senaste åren.
Därför anser vi att någon form av vinstdelning måste införas snarast
möjligt.

Även på längre sikt är det ett huvudproblem för politiken i vårt land hur vi
skall få till stånd en sådan kapitalbildning så att vi klarar de ökade
industriinvesteringar som alla anser nödvändiga och hur denna kapitalbildning
skall kunna anta former som innebär att vi får en spridning av makt och
förmögenheter i stället för en förstärkning av en redan alltför stark makt- och
förmögenhetskoncentration.

Inom arbetarrörelsen anser vi att löntagarfonder kan bidra till att lösa
dessa problem. Det innebär att löntagarna avstår en del av annars möjligt
löneutrymme för att den vägen bidra till näringslivets uppbyggnad, mot att de
får inflytande över hur pengarna används, så att det faktiskt blir fråga om
produktiva investeringar och inte om spekulation.

Denna enkla tanke har orsakat stor upprördhet inom den svenska
borgerligheten. Man talar om öststatssocialism och enpartistat. Man ljuger
hejdlöst om vad vårt förslag innebär. Detta är trist men knappast ägnat att
förvåna. Mönstret går igen från alla andra tillfällen när arbetarrörelsen velat
förändra något i samhället som träder de privilegierades intressen för när:
rösträttsstriden, kampen för fackliga rättigheter, krispolitiken på 30-talet,
efterkrigsprogrammet som orsakade den s. k. PHM-kampanjen, ATPstriden
osv.

Genom borgerlighetens sätt att föra debatten nu blockeras allt normalt

samtal. Vi har inte bundit upp oss i detaljer. Men när vi öppet redovisar vår
uppriktiga vilja att föra en diskussion om fonderna och vår beredskap att ta
intryck av andras åsikter ökar i stället motståndarnas ilska - då stämmer inte
deras skräckpropaganda.

Detta kan vi inte göra mycket åt. Vi kan bara redovisa vår beslutsamhet att
hålla fast vid de huvudprinciper som slagits fast av vår partikongress och vår
samtidiga öppenhet och vilja till samförstånd i fråga om den tekniska
utformningen.

Vi anser nämligen att borgerlighetens alternativ när det gäller de problem
där vi menar att löntagarfonder bidrar till lösningen är oacceptabla. Det
bestämda nej-sägandet innebär ju att det skapas ett alternativ som består i att
allt skall förbli som nu, men värre i flera avseenden.

När man säger att det inte behövs fonder, innebär det att man samtidigt
säger till löntagarna att de utan att knysta skall hålla nere sina löner så att
vinsterna kan öka i näringslivet, så att de som redan äger aktierna kan få se
sin makt och sina förmögenheter öka ännu mer. Det är ett besked till
löntagarna att de skall förlita sig på att dessa kapitalägare använder sina
ökade vinster till produktiva investeringar - även om de inte gjort det hittills
under slutet av 1970- och början av 1980-talet.

Detta nej till löntagarfonder är också ett besked till löntagarna och alla
andra skattebetalare att de skall få vara med att betala väldiga subventioner
till aktieägarna och till dem som deltar i det s. k. skattefondssparandet, att de
på det sättet betalar det ökade inflytandet över svenskt näringsliv som den
vägen ges till en handfull anonyma fonddirektörer, som i realiteten är
bankernas representanter.

Så visst finns det ett slags borgerligt alternativ till löntagarfonder. Men om
det leder till ökade investeringar och fler och säkrare jobb - det vet ingen.
Huruvida det kan vara ett led i en strategi för att få ner inflationen och stärka
industrins konkurrenskraft, eller om det i stället blir en upprepning av
vinstinflationen och lönerörelserna från 1970-talets mitt - det vet ingen. Men
erfarenheten talar entydigt mot det borgerliga alternativet.

Ni i de borgerliga partierna har haft sex år på er att forma den ekonomiska
politiken i Sverige. Ni har misslyckats - det vet alla. Nu försöker ni med
förstockelse rida spärr mot allt nytänkande i den ekonomiska politiken.

Den politiska debatten i Sverige i dag är en upprepning av ett politiskt
mönster som kunnat iakktagas många gånger tidigare i vår moderna
historia.

Det ena alternativet i svensk politik utgörs av en inbördes splittrad
borgerlighet. Det är en borgerlighet som inte förmår hålla samman i
regeringsställning när den har majoritet i denna kammare. Det är en
borgerlighet som inte kan eller vill ge besked om vilken regering man strävar
efter att bilda om man skulle få majoritet även efter höstens val. Det är en
borgerlighet med en ekonomisk politik som redan misslyckats både
utomlands och här hemma, en politik som präglas av uppgivenhet och
resignation och som inte inger något hopp alls inför framtiden.

Vi har en borgerlighet som inte förmår bryta sig ur den ofruktbara

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

blockpolitiken - skatteöverenskommelsen får tyvärr betraktas som en
enstaka händelse. Vecka efter vecka, månad efter månad har vi suttit här,
och de borgerliga partierna har drivit igenom sina beslut med en rösts
majoritet - ibland avbrutna av återförvisningar till utskottet när någon
borgerlig ledamot slumrat in. Ni har varit totalt otillgängliga för resonemang
och kompromiss ens i de allra minsta frågor. Det är en inkompetensförklaring
så god som någon när det gäller er förmåga att leda landet. Det är en
borgerlighet som tydligen vill regera landet i direkt konfrontation med
arbetarrörelsen. De interna motsättningarna och de interna kompromisserna
är inte bara förödande för handlingskraften, de skapar också en situation där
det inte längre finns utrymme för diskussion med andra och alltså mycket
sällan utrymme för breda politiska lösningar.

Nu handlar det om löntagarfonder. Vid andra tillfällen har debatten gällt
något annat, exempelvis flygplan. Men ytterst gäller det alltid borgerlighetens
oförmåga till konstruktiva samtal med socialdemokratin, eftersom
konfrontationen mot arbetarrörelsen är den borgerliga samverkans livsluft
och sammanhållande kitt, såsom Wigforss påpekade för många år sedan.

Mot denna borgerlighet står en socialdemokrati med ett i sak starkt
politiskt program, en socialdemokrati som är beredd att återge landet en
handlingskraftig politisk ledning.

Vi socialdemokrater vill erbjuda en väg ur den ekonomiska krisen som kan
få ett brett folkligt stöd. Det är en politik som innebär ett nytänkande, ett
uppbrott från den förlamande uppgivenhet som nu präglar politiken, en fast
tro på att vi kan klara problemen och möta framtiden med goda
förhoppningar.

Anf. 31 GÖSTA BOHMAN (m):

Fru talman! Ansvaret för ett lands ekonomi är en av statsmakternas allra
viktigaste uppgifter. När medborgarna i val utser sina politiska företrädare
förutsätter de att dessa skall sköta nationens affärer på ett sådant sätt att dess
och medborgarnas välfärd tryggas. Brister i förmågan härtill undergräver
tilltron till politikerna och det politiska systemet.

De politiska ledarna får inte väja inför svårigheterna, och de får inte låta
förestående val framstå som viktigare än ansvarstagande på lång sikt. De
skall öppet redovisa problemen och inte dölja dem av rädsla för att förlora
makten.

Den svenska välfärden har byggts upp i hägnet av politiskt ledarskap och i
stor utsträckning i samförstånd om en ekonomisk politik och en näringspolitik
som var ägnade att ta till vara medborgarnas arbetsvilja och företagaranda.
”Den svenska modellen” blev ett respekterat begrepp långt utanför
vårt land, och den byggde på ett samband mellan historiens mest
framgångsrika ekonomiska system - den fria marknadsekonomin - och en
politisk-demokratisk utveckling som ökade människornas frihet samt
utjämnade och bröt motsättningarna mellan skilda grupper.

Och i den händelseutvecklingen spelade socialdemokraterna onekligen en
viktig och positiv roll. Avståndstagandet från efterkrigsårens socialistiska

(

strävanden skapade, även om det var framtvingat av valförluster, en
grundval som Välfärdssverige kunde bygga på.

När efterkrigsprogrammet lades på hyllan blev samförståndstanken en
realitet, och de former för förhandlingslösningar på arbetsmarknaden som
växt fram alltsedan slutet av 1930-talet vann under de här åren en ökad
styrka. De byggde på ömsesidig respekt för parternas skilda uppgifter. Den
svenska modellen förutsatte en gemensam ekonomisk grundsyn, och de mål
den syftade till och de medel som kom till användning överensstämde med
tidigare traditioner i både politiskt och arbetsrättsligt hänseende.

I dag befinner sig vårt land i ett i grundläggande hänseenden förändrat
läge. Det ekonomiska klimatet är annorlunda. Svenska varor och svenska
tjänster har inte längre det försteg i förhållande till andra länders produkter
som fallet var tidigare. Våra konkurrensfördelar i form av bättre varor, lägre
priser, säkra leveranstider, stabil politisk utveckling och lugn arbetsmarknad
är inte lika framträdande som de var förr. Långt viktigare är emellertid den
politiska kursförändring som skedde under 1960-talet. Företagaranda och
arbetsvilja kom att successivt begränsas. Från mitten av decenniet band sig
Sverige för automatiskt ökande offentliga utgifter år efter år. Den offentliga
sektorn byggdes ut i allt snabbare takt, snabbare än tillväxten av våra
tillgångar. Den offentliga verksamheten fick en allt större omfattning.
Myndigheter tog över uppgifter som tidigare handlagts inom den privata
sektorn. De avgörande besluten flyttades från enskilda företag och enskilda
människor till politiskt valda församlingar. Transfereringsnätet blev allt
tätare. Medborgarnas standard kom i allt lägre grad att bestämmas av deras
egna arbetsinsatser och i allt högre grad av politiska och byråkratiskt
administrerade beslut.

Under det tidiga 1970-talet bröts den svenska modellens arbetsfördelning
mellan arbetsmarknadens parter å ena sidan och politikernas beslutsområde
å den andra. Fackets ambitioner och uppgifter växte år efter år. Det
socialdemokratiska partiets behov att inför vikande valsiffror skaffa sig en
ny, radikalare profil ledde till en utveckling på arbetsmarknaden som
resulterade i avtagande produktivitetstillväxt. Löneökningar och skatter
kom till direkt uttryck i allt högre kostnader, därav föranledda högre priser
och försämrat konkurrensläge. Kostnaderna för det som betraktades och
betecknades som icke-materiella reformer, såsom allt flera sammanträden på
arbetsplatserna, alltmer av diskussioner på arbetstid och ledighet för fackliga
och liknande uppgifter, är svårare att mäta ekonomiskt, men även dessa
företeelser avspeglades i avtagande konkurrenskraft och en minskad
dynamik i näringslivet.

Denna utveckling präglades av ett slags nysocialistisk kampfilosofi, men
den kunde inte söka sin näring i växande sociala klyftor i landet. Det svenska
samhället var tvärtom präglat av en fortgående utjämning av motsättningar
och olikheter. Det var den socialdemokratiska rörelsens behov att behålla
och mobilisera sympatisörer som låg till grund för den nya politiken. Partiets
välfärd sattes före nationens, fackets välfärd före folkets.

Den dramatiska expansionen av den offentliga sektorn fullföljdes under

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

1970-talet. Samtidigt försvagades år efter år den sektor - den konkurrensutsatta
- som ytterst har att svara för betalningen. En bristande förståelse för
marknadsekonomins och företagsamhetens villkor präglade den nya generationens
socialdemokrater och den växande akademikerkadern inom facket,
likaså en verklighetsfrämmande övertro på vad som kunde åstadkommas
genom centrala politiska beslut och byråkratisk styrning.

Tron på att Sverige kunde gå sin egen väg, alldeles oberoende av skeendet
utanför våra gränser, medverkade till den akuta kris som förelåg hösten 1976
med starkt försämrad konkurrensförmåga, förlorade marknadsandelar,
växande underskott i både bytesbalans och statsbudget. Sverige befann sig
inne i en stagflationsprocess.

Även om det blev möjligt att under 1977 och 1978 komma till rätta med de
värsta vådorna av den akuta krisen, kvarstår de långsiktiga balansproblemen.
Devalveringar och andra åtgärder för att åstadkomma den nödvändiga
kostnadsanpassningen har delvis fått åsyftad verkan, men de har inte kunnat
avhjälpa de grundläggande balansproblemen. Sveriges nödvändiga anpassningsprocess
till de nya krav omvärlden ställer har hämmats av svårigheterna
att få kontroll över den offentliga sektorn. Det höga skattetrycket har verkat
dämpande på arbetslust, produktionsförmåga och produktivitet. Byråkratin
på våra arbetsplatser - både den statliga och den fackliga-har medverkat till
att försvåra den nödvändiga förnyelsen.

För en stund sedan stod Olof Palme här i talarstolen och frågade: Varför
har det gått så mycket sämre i Sverige än vad det har gjort i andra länder, i
OECD-länderna? Han förklarade att om det hade gått lika bra i Sverige som i
dessa länder, så skulle vi i dag ha haft bortåt 60 miljarder kronor - jag tror det
var vad Olof Palme nämnde - mera att dela på. De av kammarens ledamöter
som har gott minne kanske kommer ihåg att jag på den tid då vi var i
opposition före 1976 ställde motsvarande fråga: Vad kommer det sig att det
under 1970-talet har gått så mycket sämre i Sverige än vad det har gjort i
andra länder? Jag sade: Om det hade gått lika bra i Sverige som i dessa
länder, så skulle vi ha haft många tiotal miljarder kronor mer att dela på. Och
jag blev vederbörligen avhånad av de flesta socialdemokraterna här i
kammaren som sade att så kan man inte räkna.

Men förklaringen till att det har gått sämre i Sverige under hela 1970-talet
är just den utveckling och de företeelser som jag här kortfattat har skildrat.
Den relativa nedgången i Sverige i förhållande till andra länder började alltså
långt före 1976, och överbryggningspolitiken under åren 1974, 1975 och 1976
skärpte problemen. Jag påminner på nytt de av kammarens ledamöter som
kanske inte har så gott minne om att redan under sommaren 1976 hade en
tredjedel av den svenska valutareserven runnit ut ur landet. I slutet av juni
eller i början av juli blev Gunnar Sträng och Rune Johansson uppvaktade av
ett antal industriledare för våra största industrier som sade: ”Vi kommer att
hamna i en katastrof om inte staten är beredd att hoppa in och hjälpa till. Det
här går helt enkelt inte längre.” De fick det goda rådet: Kom tillbaka efter
valet! Några dagar efter valet infann de sig i Thorbjörn Fälldins rum i

riksdagshuset, där Per Ahlmark och jag satt och resonerade tillsammans, och
berättade om detta.

Några dagar före valet skrev Krister Wickman i Veckans Affärer en artikel
som fick socialdemokraterna att gå i taket. Riksbankschefen och socialdemokraten
Krister Wickman varnade för den alltför höga och fortsatt snabbt
stigande nivån på konsumtionen och ett kostnadsläge som var påtagligt ur
balans med omvärlden. Ingen ekonomisk-politisk debatt borde i dag föras i
vårt land, sade han, utan att bytesbalansen kom med i bilden. Och han
fortsatte: Det krävs krafttag. Vi måste helt enkelt återställa våra kostnadsrelationer
i förhållande till omvärlden. Vi kommer inte ifrån det besvärande
faktum att vi har haft en timkostnadsökning i svensk industri 1975-1976 med
omkring 40 %, löner och avgifter inräknade, utan någon samtidig produktivitetsökning.
Vi har fått starka prisstegringar både på hemmamarknaden
och exporten. Hur svensk industri på sikt skall kunna hålla och flytta fram
sina positioner återstår att se. Sjunkande marknadsandelar inträder nämligen
inte omedelbart.

Det var i det läget som Olof Palme förklarade att den nya regeringen
trädde till ett dukat bord. Sverige har sunda statsfinanser och en stark
samhällsekonomi, sade han.

Vad som har skett under 1970-talet är alltså i mycket hög grad en följd av
den socialdemokratiska politik som bedrevs före maktskiftet och de
företeelser som jag här kortfattat har beskrivit.

Men de långsiktiga problem som vårt land måste komma till rätta med är
kända och erkända av alla ansvarsmedvetna politiker, och de är väl
definierade. Även om delade meningar kan göra sig gällande bland
politikerna om de grundläggande orsakerna, är ekonomerna i vårt land
överens.

Även de i förhållande till Sverige obundna ekonomer och experter som
arbetar i OECD och Paris är ense om varför så mycket har gått fel och har
gjort det så snabbt som fallet har varit, liksom om den huvudväg som måste
följas för att utvecklingen skall leda åt rätt håll.

När man lyssnar på Olof Palme kan man konstatera att han befinner sig på
klar kontrakurs till alla de oberoende ekonomer som i OECD gör
bedömningar av den svenska ekonomin och gör jämförelser med andra
ekonomier och utvecklingen i de olika länderna. Vi kan alltså konstatera att
de kunskaper och insikter som finns tydligen saknas inom svensk socialdemokrati,
eller i varje fall inte kommer till uttryck - Olof Palmes inlägg
vittnade om det.

Socialdemokraternas professionella uttalanden, som är inneslutna i det
missvisande begreppet krisprogram, slår fast att Sveriges underskott både
gentemot omvärlden och i våra statsfinanser måste tillåtas öka ytterligare, att
vi alltså måste räkna med höjda lån från omvärlden och en däremot svarande
ökande räntebörda.

1 riksdagsmotion efter riksdagsmotion argumenterar socialdemokraterna
för nya offentliga utgifter och ytterligare höjda skatter. Enbart under de
senaste två åren har socialdemokraterna sagt nej till besparingar på 18,5

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

miljarder kronor, men trots detta påstår de att deras politik skulle ha lett till
lägre budgetunderskott än de borgerligas.

De svårigheter som vi måste komma till rätta med och som är orsakade av
en alltför snabbt växande offentlig sektor och stigande skattetryck skall alltså
enligt socialdemokraterna lösas genom att den offentliga sektorn tillväxer
ytterligare och skatterna ökar än mer. Medan ekonomer och politiker här
hemma och i omvärlden söker finna nya vägar för att lösa de problem som en
stor del av västvärldens nationer kämpar med, finner vi här i Sverige
ingenting av om- och nytänkande i den ekonomiska politik som socialdemokraterna
för till torgs inför valet.

Olof Palme använder visserligen ordet nytänkande, men i vad han
deklarerade fanns inte ett spår av sådant, ingenting som innebar ett
avståndstagande från allt det som har medverkat till att skapa dagens
svårigheter, ingenting som tyder på att socialdemokraterna har lärt
någonting av sina tidigare misstag. De är tvärtom beredda att upprepa dem
nu igen.

Det är, fru talman, ett ansvarslöst spel med Sveriges ekonomi, med
medborgarnas välfärd och med kommande generationers trygghet som
socialdemokraterna ägnar sig åt inför höstens betydelsefulla val. Det spelet
kan aldrig döljas med aldrig så vackra eller hjärtevarma ord som Olof Palme
använder - och är så skicklig på att använda - i sina anföranden. Därför står
socialdemokraterna isolerade i den ekonomisk-politiska debatten. De står
lika isolerade i den som de gör i löntagarfondsfrågan.

Därmed är jag inne på det enda område där socialdemokraterna faktiskt
har gått på offensiven - men en arriärgardesoffensiv. Jag syftar på förslaget
att genom lagstiftning införa kollektiva löntagarfonder, vilkas grundläggande
innebörd är och alltid har varit att strukturen i vårt ekonomiska system
måste komma att helt förändras. Fonderna redovisas som ett slags
patentmedicin för våra svårigheter. De skall garantera arbete åt alla, säkra
kapitalbildningen, förstärka marknadsekonomin och lösa krisen. Så redovisas
förslaget på arbetsplatser och möten.

Jag är medveten om att det är något unikt att Sveriges riksdag uttalar sig
mot ett förslag som drivs av ett oppositionsparti men ännu inte förelagts
riksdagen. Det skall krävas alldeles särskilda skäl för en riksdagsmajoritet att
handla på detta sätt. Sådana skäl föreligger också - i övermått.

Fondförslaget har för det första direkt samband med den ekonomiska
politik som måste föras under kommande år och som vi diskuterar i dag. Det
framgick alldeles klart av Olof Palmes inlägg. Fonderna skulle, om de
förverkligades, på ett dramatiskt sätt försvåra Sveriges möjligheter att hävda
sig såsom fri, öppen och framgångsrik industrination.

För det andra har socialdemokraternas beslutande instanser klart deklarerat
- Olof Palme har bekräftat detta i ett uttalande nyligen och här i dag -att fonderna skall genomföras om socialdemokraterna vinner valet. Det
måste därför vara före valet som fondförslaget skall underkastas en
omfattande analys och en genomgripande debatt.

Fondförslaget har nu diskuterats sedan början av 1970-talet, i snart ett

decennium. Den ena modellen efter den andra har förts fram. Tidigare motiv
har efter en tid ersatts av nya. Arbetsgrupp efter arbetsgrupp har ventilerat,
analyserat och skrivit pamfletter och avhandlingar om fonderna. Den ena
parti- och LO-kongressen efter den andra har ägnat dagar åt debatten.

Det kan ytligt sett synas som om det inte var mycket som förenade alla de
olika modeller som har växt fram under de tio åren. Angivna motiv har inte
sällan stridit mot varandra. Än skall ett problem lösas, än ett annat. Än skall
fondmodellen se ut si, än så. Men upphovsmännens grundsyn har hela tiden
förblivit opåverkad. Trots att vår moderna politiska historia saknar
motsvarighet till att ett så centralt förslag har framlagts av ett så stort parti
och blivit så grundligt intellektuellt massakrerat, har själva grundtankarna
hela tiden varit bestående. Trots den nedgörande kritiken från skarpsynta
debattörer, inte minst sådana med socialdemokratisk partibok, har de
socialdemokratiska ledarna likt ståndaktiga tennsoldater försvarat sina
fondbastioner. Fondtanken har intellektuellt totalhavererat. Men partiledningens
uppslutning kring förslaget har snarare förstärkts, och vi har, som jag
nyss framhöll, partiledarens bestämda deklaration att en socialdemokratisk
riksdagsmajoritet vid höstens val kommer att se till att fonderna införs.

Att den nedgörande kritiken inte har fått effekt beror naturligtvis på att
fondförslagets yttersta syfte inte är att lösa det ena eller det andra av de skilda
konkreta praktiska problem som åberopas som motiv, utan att dess mål är
makten över näringslivet och över vår ekonomi över huvud taget. Det är
makten det gäller. Det är fråga om socialism. Det argumentet får slå ned alla
andra motiv.

Detta är, fru talman, djupt oroande. Om socialdemokraterna i dag är så
totalt okänsliga för den intellektuella avrättning som deras fondförslag
utsatts för, hur kommer då deras attityd att bli den dag då det fackkontrollerade
Fondsverige har blivit verklighet? Hur lågt i tak kommer det då att bli
för fri debatt och öppen kritik? Hur benägna att lyssna kommer de
makthavare då att bli som styr, planerar och reglerar en allt större del av vårt
svenska samhälle, och hur kommer det samhälle att se ut där fri debatt,
kritisk analys och meningsfull dialog uppenbarligen betraktas som marginella
företeelser och som gör maktelitens uppträdande ännu ”stöddigare”, för
att använda det uttryck som Olof Palme så flitigt missbrukade i debatten
häromdagen.

Fonderna handlar alltså inte bara om ekonomi. Då det gäller fondförslagets
konkreta innebörd kan inte mycket mer tillföras debatten. Långt
viktigare är öppenhetens och frihetens förutsättningar i framtidens Sverige.
Jag är övertygad om att alla de analytiker och debattörer som under de
senaste åren har försökt att bilda sig en uppfattning om fondförslagets
konsekvenser känner en grundläggande och smygande oro för frihetens
framtid i det fondsamhälle som tar gestalt, om socialdemokraterna vinner
valet.

Jag begär inte att socialdemokraterna skall erkänna det här, även om de
själva skulle inse det berättigade i de farhågor som jag har fört fram. De vill
inte lyssna, även om några skulle inse att de egentligen borde lyssna. Att de
6 Riksdagens protokoll 1981/82:172-173

Nr 172

, Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

inte lyssnar på mig och på andra företrädare för de icke-socialistiska partier
som djupt oroade för fram samma varningar som jag är kanske inte så
märkligt. Men de lyssnar inte heller på alla de intellektuella tänkare inom de
egna leden som tycker och tänker och säger i stort sett samma saker som jag:
en Assar Lindbeck, en Valter Åman, en Hans Hagnell, en Berndt Ahlqvist,
en Nils Elvander, en Agne Gustafsson, en Per Eckerberg, en Carl Hamilton,
en Sten Johansson, en Nils Lundgren. Listan skulle kunna göras ännu längre,
men en fortsatt uppräkning skulle uppenbarligen sakna mening. Socialdemokraterna
vill inte lyssna.

Vad vi därför kan hoppas på är att svenska folket, dvs. våra väljare, skall
lyssna, att dagens riksdagsbeslut skall bidra till att göra dessa väljare
uppmärksamma på vad socialdemokraterna egentligen sysslar med.

Det var, fru talman, ett häpnadsväckande inlägg som Kjell-Olof Feldt
gjorde här för en stund sedan. Han påstod att kritiken och angreppen på
löntagarfonderna skulle utgöra det tredje steget bort från den svenska
modellen. Jag undrar om Kjell-Olof Feldt egentligen vet vad den svenska
modellen står för. Den svenska modellen bygger på och förutsätter
samförstånd. Den bygger på en gemensam grundsyn och förutsätter en given
gränsdragning mellan den politiska makten och friheten på arbetsmarknaden.
Den förutsätter alltså en väl fungerande marknadsekonomi.

Har Kjell-Olof Feldt inte förstått att en av orsakerna till de gångna årens
bekymmer både på den svenska arbetsmarknaden, i vår ekonomi och i vårt
samhälle över huvud taget, är att socialdemokraterna successivt brutit mot
den svenska modellens principer? Nu har han ändå mage att göra gällande att
de som vill fortsätta att hävda den svenska modellen i vedertagen mening
skulle vara den svenska modellens motståndare.

När åtskilliga av de socialdemokrater vilkas namn jag nyss nämnde t. o. m.
drar en parallell mellan fondförslaget och ekonomierna i Östeuropa för
Kjell-Olof Feldt ett resonemang, som hårdraget skulle kunna innebära att
den svenska modellen skulle ha något slags motsvarighet exempelvis i
Polen.

En socialdemokrat som man framför allt borde lyssna till, därför att han
mer än andra kan bidra till att belysa vad det ytterst är fråga om, är den
förutvarande sekreteraren och sedermera ordföranden i den av Gunnar
Sträng på sin tid tillsatta löntagarfondsutredningen, nämligen Berndt
Öhman. Även han har i en nyutkommen bok, som socialdemokratisk press
tydligen gör sitt bästa för att förtiga, plockat sönder löntagarfondernas
kronärtskocka. Även han har konstaterat att deras mål är sinsemellan
oförenliga och motsägelsefulla. Men viktigare än detta är hans sammanfattande
omdöme, att ett förverkligat fondförslag skulle leda till försämrad
ekonomisk utveckling, byråkrati och maktkoncentration samt ett ekonomiskt
system av mer öststatsliknande karaktär.

Att fonderna måste förändra ekonomin i högskattelandet Sverige säger sig
självt. Landet skulle ju drabbas av en ny löneskatt. Vinsten i de företag som
går hyggligt beläggs med nya progressiva avgifter. Löneskatten drabbar alla
företag, stora som små, aktiebolag lika väl som enskilda firmor. Vinstskatten

drabbar alla aktiebolag, stora som små. Pengar förs över från företag som går
bra, till kollektiva fonder, vilkas medel skall kunna sättas in i företag som går
dåligt.

Dagens företagsledare ersätts av fackligt förtroendevalda eller av folk som
utsetts på partipolitiska meriter. Sakkunskap och kompetens får stå tillbaka
för det förtroende som löntagarorganisationerna kan ha för sina företrädare.

Belopp i storleksordningen 4 miljarder-6 miljarder kronor om året förs
över från förvärvslivet i vidsträckt mening till det nya fondsystemet. De skall
användas för att köpa upp företag. Det är ju - jag upprepar detta - makten
över företagen som det gäller, att ge löntagarkollektivet ökat inflytande över
produktionen. Men hur vi på det sättet skall kunna skapa ökad produktion,
förbättrad produktivitet, förstärkt konkurrensförmåga och förbättrad sysselsättning,
därom får vi inget som helst besked, inte heller om hur man genom
denna väldiga inkomstöverflyttning skall kunna skapa ökat samlat sparande i
folkhushållet. All mänsklig erfarenhet talar för - det tror jag att vi vet
allihopa - att den hushållar bäst som hushållar med egna pengar och att den
slösar mest som förfogar över andras pengar.

Lika obevisat är det att den enskilde medborgaren tillförsäkras en högre
standard genom fondsystemet och att det samlade sparandet i landet skulle
förbättras när enskilda löntagares möjligheter att spara egna medel och
företagens möjlighet att direkt avsätta egna sparmedel i investeringar
minskar. De många hundratusentals olika enheternas sparmedel förs
samman i ett begränsat antal fackligt styrda fonder. Fondförslaget står i
direkt strid - därom är all vetenskaplig ekonomisk sakkunskap överens - med
det fria ekonomiska system som vi har i dag, med det system som har skapat
Sveriges enastående välstånd. Vi får i dess ställe ett korporativt socialistiskt
system. Vårt öppna, fria demokratiska samhälle, som det ser ut i dag, hotas,
oberoende av hur vällovliga ambitioner enskilda upphovsmän till fondsystemet
än må ha.

I en fri ekonomi råder som bekant konkurrens mellan företagare, som
strävar efter största möjliga avkastning på sitt produktionskapital, löntagare,
som söker högsta möjliga ersättning för sina arbetsinsatser, samt konsumenter,
vilka letar efter så billiga produkter och tjänster som möjligt för de löner
de förfogar över efter skatt. Detta är en fri marknadsekonomi, som är ägnad
att skapa den mest effektiva användningen av gemensamma resurser och
därigenom balans i samhället.

Men nu kommer den ekonomiska makten att samlas på en hand om de här
fonderna förverkligas. Då sitter effektiviteten, friheten och demokratin
trångt. Då får vi, för att åter citera Berndt Öhman, ett ekonomiskt system av
mer öststatsliknande karaktär. Socialdemokraterna saknar ju stöd för
fondsystemet i folkopinionen. De har inte tillräckligt stöd ens hos sina egna.
Motståndet från näringslivets sida och från de icke-socialistiska partiernas
sida är starkt. Om socialdemokraterna har någon som helst förståelse för den
gemenskap och den samsyn som Olof Palme så gärna talar om i debatt efter

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

debatt här i kammaren - nyss också f. ö. - borde socialdemokraterna snarast
möjligt överge dessa fondidéer.

Fonderna är fel tänkta. Fonderna är livsfarliga för vår öppenhet och för vår
demokrati, och förslaget får icke tillåtas att passera Sveriges riksdag. Det är
därför som Sveriges riksdag om några timmar bör säga klart och bestämt ifrån
vad riksdagen anser. Olof Palme gjorde nyss gällande att vi ljuger hejdlöst
om fondförslaget.

På vilket sätt då?

Jag kan ta sådant här, jag är van vid det, men det är en oerhörd anklagelse
även mot hela den långa rad av tänkande, analyserande socialdemokrater.
Vad är det för slags debatt Olof Palme sysslar med, när han kastar fram
sådana påståenden? Sansade, tänkande socialdemokrater som är kritiska
skulle alltså ljuga!

Jag antydde nyss att genomför man fondförslaget finns det risk för att det
blir tyst i leden, att debatten dämpas, att öppenheten försvinner. Vad Olof
Palme sade för en stund sedan bekräftar riktigheten av att föra fram sådana
här farhågor.

I sak hävdar Olof Palme mest att fonderna skulle bidra till kapitalbildningen
- det var det väsentligaste. Men detta var egentligen en detalj, för
ytterst är det ju fråga om en fundamental förändring av det ekonomiska
systemet.

Så säger Olof Palme att han är öppen för att diskutera detaljer, han tänker
ta intryck av andras åsikter. I samma veva tillägger han: Vi håller fast vid de
huvudprinciper som vi har bestämt oss för, vi kan bara diskutera tekniska
detaljer.

Men det är ju inte fråga om detaljer - det är fråga om huruvida ägandet i
Sverige skall kollektiviseras och socialiseras. Eftersom äganderätten är den
viktigaste beståndsdelen i en fri marknadsekonomi - och enligt min mening
också i en demokrati - är det inte fråga om teknik utan om en
systemförändring, om vi skall ha socialism eller inte i Sverige. Det är en fråga
som står utanför all debatt. Den kan vi icke diskutera. Där går den helt
avgörande gränsen.

Detta om fonderna.

Under kommande mandatperiod kräver många utomordentligt svåra
frågor sin lösning. Genomgående och grundläggande för dem alla måste vara
att åter skapa förutsättningar för den välstånds- och tillväxtutveckling som
bröts under 1970-talets första år.

Den aktiva och offensiva politik som nu måste stakas ut skall utgå från
beredskapen och viljan att lära av begångna misstag - inte att upprepa dem.
Detta är en av grundstenarna för det ekonomisk-politiska alternativ som vi
moderater har redovisat i debatter och motioner här i riksdagen och tidigare i
trepartiregeringen. Det alternativ som de tre borgerliga partierna nu ställt sig
bakom i finansutskottet bärs upp av samma tankar. Vi måste alltså återge
marknadshushållningen den styrka och den funktionsförmåga som den
undan för undan har förlorat under de gångna tio femton åren. Det slags
blandekonomi som växt fram under dessa år, som mera gör skäl för

benämningen planlös socialism, måste genomgripande förändras. Det
system måste alltså återställas som gav vårt land en effektiv produktion,
ytterst bestämd av de enskilda medborgarnas önskemål.

Arbete och sparande måste åter forma grunden för vår välfärd. Inget land
och inget enskilt hushåll kan bli rikare av att förbruka mer. Det är bara
genom arbete och sparande som länder och enskilda hushåll kan bli
rikare.

Därför måste en strategi för balans bygga på att göra det lönande att
arbeta, på insikt om att arbete skapar arbete, på vetskap om att
sysselsättningen måste motsvaras av efterfrågan och att produktiv och
meningsfull produktion skapar efterfrågan, som i sin tur ökar möjligheterna
till sysselsättning.

Att arbeta och spara är liktydigt med mera pengar i plånboken, och det är
inte ägnat att skapa de ökade klyftor som Olof Palme påstår att vi vill
åstadkomma genom våra offensiva stimulansåtgärder.

Enskilda människor måste ges möjlighet och rätt att efter dagens slit och
möda få njuta frukterna av vad de åstadkommit. Sådant kallar vi för rättvisa.
Sådant medverkar också till att skapa en stabilare samhällsekonomi som
möjliggör insatser till stöd för de många som har svårare än andra att arbeta
produktivt, och det syftet lägger vi in i begreppet solidaritet.

Det beslut, fru talman, som vi nu står i begrepp att fatta här i kammaren
bekräftar att det råder enighet mellan de icke-socialistiska partierna i
grundläggande ekonomiska frågor. De står alltså förenade bakom en
gemensam långsiktig strategi för sanering av Sveriges ekonomi. Men det
visar också att det föreligger en djup klyfta mellan socialdemokratisk
överbudspolitik och sunt ekonomiskt bondförstånd.

Därmed ligger, fru talman, den blockpolitik som läget vittnar om fast, vad
man sedan än må tycka om det ordet. Blockpolitiken ligger fast så länge
socialdemokraterna saknar den moraliska styrkan och det politiska modet att
göra den kursomläggning som den ekonomiska verkligheten i vårt land
kräver.

Till sist, fru talman! Ett parti i opposition har möjlighet och kanske också
rätt att driva sina frågor hårdare än partier som är företrädda i regeringen.
Oppositionspartiet har självfallet ansvar men känner kanhända inte det
ansvaret lika tungt som de vilka i regeringsställning styr landet. Det finns
likväl gränser för vad som kan och bör hävdas i oppositionsställning.

Jag menar på fullt allvar att socialdemokraterna under de gångna åren har
överskridit dessa anständighetens gränser och att de i sin nu redovisade
politik fortsätter att överskrida dem. Därmed har socialdemokraterna brustit
i ansvarskänsla. De motsvarar inte de krav som vårt land och dess väljare har
rätt att ställa på ett politiskt parti. Låt mig, fru talman, i korthet precisera
några huvudpunkter som jag syftar på. Jag vänder mig därmed direkt till
partiets ordförande Olof Palme.

Jag påstår, Olof Palme, att det vittnar om bristande samhällsansvar och
sanningskrav att framhärda i påståendet att den regering som trädde till

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 172

Torsdagen den

10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

hösten 1976 stod inför ett dukat bord med sunda statsfinanser och en stark
samhällsekonomi.

Jag påstår, Olof Palme, att det vittnar om bristande samhällsansvar och
sanningskrav att försöka övertyga vårt lands väljare om att de väldiga
problem som den svenska ekonomin nu brottas med beror på de borgerliga
regeringarnas vanskötsel och misshushållning.

Jag påstår, Olof Palme, att det vittnar om bristande samhällsansvar och
sanningskrav att göra gällande att den politik socialdemokraterna stått för
under de senaste åren skulle ha medfört sundare statsfinanser och en starkare
samhällsekonomi.

Jag påstår vidare att det vittnar om bristande samhällsansvar och
sanningskrav att hävda att en fortsatt ökning av den offentliga sektorns
tillväxt och en fortsatt skattehöjningspolitik skulle vara ägnade att förbättra
Sveriges ekonomi, skapa trygghet och framtida sysselsättning.

Jag påstår att det vittnar om bristande samhällsansvar och sanningskrav att
framlägga förslag om tvångsvis införda kollektiva löntagarfonder och att
hävda att sådana fonder skulle vara ägnade att med bibehållen - ja, t. o. m.
förstärkt, som det heter - marknadsekonomi bidra till att klara Sveriges
ekonomiska kris.

Jag påstår till sist, Olof Palme, att det socialdemokratiska partiet inte
förtjänar att vinna det förtroende som det söker hos Sveriges väljare inför
höstens val. Partiets företrädare och inte minst dess ledare har talat väldigt
mycket om svek och brutna vallöften. Det som har skett i det hänseendet i det
förflutna kommer att vara ett intet mot det som kommer att inträffa i
framtiden, om socialdemokraterna skulle få det förtroende som de nu vädjar
om.

Anf. 32 FÖRSTE VICE TALMANNEN:

Jag får meddela att anslag om kvällsplenum nu uppsatts.

Anf. 33 GUNNAR STRÄNG (s) replik:

Fru talman! Jag vill inte, i varje fall så här inledningsvis, gå så hårt fram att
jag säger att Gösta Bohman ljuger hejdlöst - om det är någon som har påstått
det. Jag skulle nog vilja nyansera det och säga att Gösta Bohman har väldigt
svårt att hålla sig till sanningen, och det är en erfarenhet jag har gjort under
alla de många år som vi har haft nöjet att debattera med varandra.

Nu är det två punkter som herr Gösta Bohman tog upp i sitt inlägg och som
jag gärna vill korrigera. Han fällde det uttrycket att Sveriges industrimän
uppvaktade Rune Johansson och Gunnar Sträng 1976 och talade om den
katastrof i läget som den svenska industrin i allmänhet hade att räkna med.
Det var två industrimän som kom upp med sina speciella bekymmer. Den ene
ville lägga ner ett bruk uppe i Dalarna som hette Vikmanshyttan, och
dessutom ville de båda två informera regeringen om att det fanns vissa
möjligheter till samordning mellan specialstålverken i norra Uppland och i
Värmland och att det kunde medföra vissa komplikationer för sysselsättningen.

Nu var det så olyckligt att de kom just när vi hade börjat valrörelsen, och
följaktligen fick vi hänvisa dem till att komma igen: Kom tillbaka när valet är
över, så skall vi gärna resonera med er om era specifika problem. Detta om
detta.

Det andra som herr Bohman talade om var överbryggningspolitiken. Jag
har lagt märke till att Gösta Bohman knappast kan ställa sig i kammarens
talarstol utan att i sin historiska redovisning komma tillbaka till överbryggningspolitiken,
lasta socialdemokratin för den och säga att den var det
väldiga misstaget.

Jag lade förslaget om den s. k. överbryggningspolitiken, och den innebar
att staten gick ut med ett kontant bidrag för att hjälpa de industrier som
arbetade på lager med deras extra räntekostnad. Om det förhöll sig så att de
lät bli att permittera, skulle staten ta en del av deras räntekostnader. Detta
tillämpades under 1975 och 1976 och gav utomordentligt gott resultat i sig.
Och när jag lade det här förslaget på riksdagens bord accepterades det av alla
de tre borgerliga partierna. Gösta Bohman röstade alltså för mitt förslag,
vilket jag vid det tillfället var mycket glad och tacksam för.

Sedan blev det politiskt maktskifte på hösten 1976. Då tittade Gösta
Bohman på den här överbryggningspolitiken, och därför uppvaktades vi som
oppositionsmän med ett förslag från honom om att man skulle förlänga
överbryggningspolitiken till den 1 juli 1977. Vi var väldigt fundersamma om
vi skulle göra det, men vi sade: All right, det är vårt gamla förslag. Vill han ha
en förlängning på ett halvt år är vi med på det. I allt samförstånd röstade vi för
detta.

Så ligger det till. Både före och efter maktskiftet har vi precis samma
ansvar för denna överbryggningspolitik. Därför vore det ju en gärd av
objektiv rättvisa, om herr Bohman avstode från att använda just den frågan i
sin politiska jakt - även om jag förstår att Gösta Bohman ibland tycker att
ändamålet helgar medlen.

Anf. 34 OLOF PALME (s) replik:

Fru talman! Det låg något av en personlig tragedi, tycker jag, över Gösta
Bohmans framträdande här. Det var mig veterligen hans sista tal i egenskap
av moderat gruppledare. Flan hade chansen att presentera moderaternas
politik, en moderat framtidsdröm om vad man tycker är viktigt. Men hans tal
innehöll ingenting annat än skäll på socialdemokraterna, över huvud taget
ingenting annat. Jag vet inte hur många tiotal gånger han nämnde mitt namn.
Det var liksom en uppvisning i trist grälsjukä. Jag har genom åren uppskattat
att få diskutera med Gösta Bohman, och jag hade sett fram emot den här
debatten då vi skulle få mäta våra framtidsdrömmar mot varandra. Därför är
jag ledsen att det skall sluta på det här sättet, Gösta Bohman.

Jag begriper att ni talar om löntagarfonder. Det är ju det sista halmstrået
för den borgerliga politiken. Det ger herr Bohmans anförande belägg för. Jag
sade i mitt anförande att man ljuger hejdlöst om vad vårt förslag innebär. Jag
vill alltså påstå att det i debatten förekommer lögner beträffande vårt förslag.
Men allt som sägs är inte lögn, självfallet inte.

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Jag skall ta ett par exempel ur herr Bohmans anförande. För det första
säger han: Fondförslaget står i direkt strid, därom är all vetenskaplig och
ekonomisk sakkunskap överens, med det fria ekonomiska system vi har i
dag. - Det är inte sant. Det finns olika meningar. Många vetenskapsmän är
kritiska och andra är för förslaget. Men att påstå att all vetenskaplig expertis
är överens, det är att ta till ett rent stalinistiskt argument, om jag så får
säga.

För det andra uttrycker sig herr Bohman så här: Fondförslaget innebär att
dagens företagsledare ersätts av fackliga förtroendevalda. - Det är också
osanning. Inte skall företagsledarna ersättas av några fackliga förtroendevalda.
Hela systemet bygger dessutom på en långtgående decentralisering.
Tanken är att det skall vara direkta val. Det är icke alls fråga om att ha några
fackliga förtroendevalda när systemet väl är uppbyggt.

För det tredje sägs det att all makt samlas på en hand. - Men om man har
ett stort antal fonder och direkta val, är väl inte det att samla all makt på en
hand?

Jag har alltså nöjt mig med att ta bara tre exempel - alla återfinns på samma
sida i herr Bohmans manus. De är liksom ett levande belägg för att man
ljuger hejdlöst om innebörden av vårt förslag.

Herr Bohman talade länge om Berndt Öhman. Jag känner inte honom,
men jag har läst en tidningsintervju. Där står det att han helt stöder
partiledningens förslag i löntagarfondsfrågan. I så fall ljuger ju herr Bohman
även när det gäller Berndt Öhman.

Jag vill återgå till den ekonomiska politiken för ett ögonblick. Jag skall
hålla mig till det här med moralen. Strax före 1979 års val publicerades en stor
annons med Gösta Bohman, där det stod: Som ekonomiminister hade jag det
direkta ansvaret för att föra Sverige ut ur den ekonomiska krisen. Det
lyckades.

I ett tal här utanför på Sergels torg vid samma tid före valet sade herr
Bohman: Nu börjar vår ekonomiska uppgång. Den måste förvaltas väl. Vi
skall fortsätta trepartiregeringens ekonomiska politik.

Jag är hundraprocentigt övertygad om att herr Bohman vid publicerandet
av den annonsen hade tillgång till Industriförbundets ekonomiska rapport
som visade att den ekonomiska krisen slog värre än någonsin i Sverige. Nu
höll Industriförbundet inne med publicerandet av rapporten tills dagen efter
valet, med den något egendomliga motiveringen att man inte ville lägga sig i
den politiska debatten. Men med de förbindelser som herr Bohman hade,
kände han naturligtvis till den. Några dagar före valet gick alltså Gösta
Bohman ut med en annons, där han sade: Jag förde Sverige ur den
ekonomiska krisen. Det lyckades, det var framgångsrikt. En vecka efteråt -dagen efter valet - publicerade Gösta Bohmans egna stödtrupper en rapport
som visade att den ekonomiska krisen var djupare än någonsin.

Nu, i finalen tre år senare, står vi här med den största arbetslöshet vi
någonsin har haft, otillräckliga industriinvesteringar, det största budgetunderskottet
i Europa och raserade statsfinanser. Det är Gösta Bohmans

fögderi. Men det är något av en tragik att han gör denna sorti i grälsjuka i
stället för i en öppen debatt.

Anf. 35 GÖSTA BOHMAN (m) replik:

Fru talman! Det är betecknande att Olof Palme kallar kritik mot
socialdemokraterna för grälsjuka.

Jag hade - det vill jag säga - personligen gärna velat sluta som gruppledare
i denna sista debatt på ett annat sätt. Jag skulle ha velat tala mycket mer om
framtiden och de förhoppningar som vi kan ha inför den, om min vision av det
framtida Sverige - kanske också med tacksamhet ha sett tillbaka på
debatterna här i kammaren. Men tyvärr är vi, inför ett viktigt val, tvungna att
tala om det som är mest överhängande, det som mest av allt hotar vår och
framför allt kommande generationers välfärd och trygghet. Det är de
socialistiska fonderna och den socialistiska ekonomiska politiken.

Vi måste se till att vi får ett öppet, levande Sverige - ett Sverige byggt på
valfrihet och individuellt ansvarstagande, ett Sverige där människornas
insatser gör att vi får en god ekonomi och trygghet för framtiden.

Både när det gäller fonderna och i fråga om den ekonomiska politiken
utgör socialdemokraternas ställningstaganden ett utomordentligt allvarligt
hot. Det är ett uttryck för ansvarskänsla - och en plikt - att säga vad jag är
bestämt övertygad om kommer att bli resultatet om denna politik genomförs.
Det hade varit bra mycket roligare att tala om annat, men jag ansåg mig helt
tvingad att tala om detta.

Olof Palme beskyller mig för sanningslösa påståenden om den ekonomiska
politiken. Men det är sanning att de akuta problem som förelåg 1976 i stort
sett var lösta före 1979 års valrörelse. Men i varje anförande som jag höll - då
jag inte på grund av kort repliktid tvingades begränsa mig - sade jag att detta
icke innebar att de långsiktiga strukturproblemen också var lösta. Tvärtom
har vi nu framför oss väldiga, svåra problem, som det kommer att ta hela
1980-talet att lösa. I anförande efter anförande har jag sagt detta. Jag har
också sagt det många gånger här i kammaren, när Olof Palme tidigare har
riktat samma anklagelser mot mig. Olof Palme kan inte vara ovetande om
hur det förhåller sig eller om vad jag har sagt på denna punkt.

Får jag beträffande löntagarfonder dessutom göra ett tillägg, så att inte
Olof Palme igen beskyller mig för att använda överord, tala osanning och
ljuga hejdlöst.

Man har gjort en undersökning inom några svenska företag som visar vilka
följder som skulle ha uppkommit, om vi för fem år sedan hade infört dessa
fonder.

Esselte hade under perioden i fast penningvärde fått betala 93,5 milj. kr.
till löntagarfonderna. Omräknat i arbetstillfällen i produktionen motsvarar
det 283 anställda. Möjligheterna att avlöna dessa 283 skulle i motsvarande
mån ha begränsats - de hade fått gå. Motsvarande siffror för Saab-Scania är
331 miljoner i löpande penningvärde, vilket motsvarar 1 900 anställda. Det
tredje exemplet som jag vill ge är siffrorna för Electrolux: nära en halv
miljard i dagens penningvärde och 3 500 färre anställda.

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Det är sådant som ni vill lura på svenska folket. Men jag har en känsla av
att löntagarnas intuition är betydligt starkare än förmågan att argumentera
mot detta. Däri ligger kanske förklaringen till att det, såvitt jag vet, icke finns
någon facklig organisation där fler människor är för fonder än emot fonder
och att mindre än en femtedel av svenska folket i dag stöder den tanken. Om
det är så att Olof Palme tror att Berndt Öhman ställer sig bakom de
socialistiska fonderna, tyder det på att han inte har läst Berndt Öhmans bok.
Han bör snarast möjligt läsa den boken och skicka ut den till alla
fondanhängare, så att de får bilda sig en uppfattning om i vad mån Berndt
Öhman verkligen stöder dessa, enligt min mening, helt vansinniga idéer.

Låt mig sedan bara säga till Gunnar Sträng att jag självfallet inte satt under
Gunnar Strängs bord och lyssnade på vad dessa industrimän, som jag talade
om, sade till Gunnar Sträng och Rune Johansson. Jag har suttit vid det bordet
i andra sammanhang och kunnat konstatera hur sparsam Gunnar Sträng ärdet
är en komplimang. Men denna gång satt jag inte där.

Det enda vi kan dra några slutsatser av är dessa industrimäns skildring av
vad som verkligen sades. De skildrade inför oss de problem som de hade
redovisat, och de redogjorde också för ytterligare problem i den svenska
industrin, som Gunnar Sträng rimligen inte var ovetande om. Gunnar Sträng
är så nyfiken - av goda, förnuftiga skäl - på att sätta sig in i vad som verkligen
händer i ekonomin, nu liksom på den tiden. Och Gunnar Sträng kan inte ha
varit ovetande om hur eländigt det var i stora delar av den tunga och moderna
svenska industrin den hösten. Sedan satt vi där och var tvingade att vidta vissa
åtgärder för att övergången till en annan politik inte skulle bli alltför hård.
Hösten 1976 och våren 1977 drev vi, tycker jag, litet för långt gående åtgärder
för att det inte skulle bli katastrof ute i olika bygder. Hade vi inte stått inför så
våldsamma problem skulle vi ha kunnat göra en smidigare och mjukare
övergång till någonting annat. Men vi kunde inte ta de riskerna.

Anf. 36 GUNNAR STRÄNG (s) replik:

Fru talman! Det är helt riktigt att Gösta Bohman inte satt under mitt bord.
Men just den omständigheten borde ju göra att han är litet försiktigare när
han beskriver historien och vad som då hände. De här båda industrimännen
var fulla av - det kan jag säga - bekymmer för sin speciella situation, och det
var specialstålsindustrin och ingenting annat. För den ena industrin var det
fråga om en nedläggning och för den andra och för båda två en
sammanläggning som hade både sina negativa och sina positiva sidor. Detta
om detta.

När Gösta Bohman går upp och säger att hans frejdiga ingripanden 1977,
med dubbla devalveringar och en kraftig höjning av momsen, ställde det hela
till rätta, så är det ju en utomordentligt vårdslös efterhandskonstruktion. Jag
vet att han brukar säga, som bevis för detta, att vi sedan 1978 hade ett
överskott i handelsbalansen på 5 miljarder - ”se där resultatet av mina
ingripanden!”. Men när vi sedan tittar i regeringens produkter för 1979, blir
vi där upplysta om att denna överbryggningspolitikens lagerhållning

realiserades under 1978 och gav mer än 6 miljarder i extra exportinkomster
till handelspolitiken.

Det förunderliga är alltså, att när Gösta Bohman åker omkring och sätter
fjädrar i hatten på sin åtstramningspolitik 1977, som föranledde ett överskott
i handelsbalansen, så var ju det överskottet en följd av denna lagerproduktion
under överbryggningstiden, som han samtidigt starkt kritiserade. Om
man någon gång kan tala om lånta fjädrar är det sannerligen i detta
sammanhang.

Anf. 37 OLOF PALME (s) replik:

Fru talman! Visst skall man kritisera sina politiska motståndare - det gör
jag själv med liv och lust. Men om man inte gör någonting annat, om man inte
har någonting positivt att komma med, då blir man grälsjuk, och det är i
denna fördömelse Gösta Bohman hamnat.

Nu säger han, att det var en liten förbättring i fråga om de akuta problemen
och att det var därför man talade om för folket att man lyckades föra landet ur
den ekonomiska krisen. Det var därför man kunde lova stora skattesänkningar.

Därmed har han bara själv bekräftat att han vilseförde de svenska
medborgarna. Han förespeglade dem i stora annonser att man hade löst
problemet. Det gällde bara att bygga vidare på detta utomordentliga verk
som man åstadkommit. Han talade om att 50 miljarder i budgetunderskott är
väl ingenting-bara kamrerare bryr sig om sådant. Men dagen efter valet kom
krisen tillbaka, och ett år senare kom alla valutakriser, valutautflödet och alla
andra åtgärder. Nu står vi där på ruinerna av Gösta Bohmans fögderi och
måste återupprätta styrkan i den svenska ekonomin. Det finns förmodligen
ingen annan än den av Gösta Bohman förkättrade socialdemokratin som kan
göra det.

Ni lovar så mycket. Det går att sänka skatterna om bara viljan finns, sade
ni. Under moderaternas första regeringsperiod höjdes 25 statliga skatter -det är en skattehöjning var fjärde vecka.

1979-1981 satt ni i regeringen igen. Då höjdes 50 statliga skatter. Det är en
skattehöjning varannan vecka.

Totalt höjde moderaterna 74 skatter under sin regeringsperiod. Den
samlade skattekvoten i landet steg från 48,5 % till över 51 %. Summan av
skatter och avgifter steg mer än BNP. Momsen höjdes från 17,6 % till
23,76 %, bensinskatten från 48 till 130 öre per liter, oljeskatten från 45 till
296 kronor per kubikmeter, bilskatten med 75 %, villaskatten med 50 %.
Vidare höjdes skatten på bostadslägenheter, fastighetsskatten, realisationsvinstskatten.
Inflationsskyddet blev en parentes, för nu har ni i realiteten
tagit bort stora delar av det här.

Detta är realiteter. När moderaterna satt i regeringen höjde ni skatten. Så
fort ni kommer i opposition gör ni som i går - ni lovar oändliga
skattesänkningar i långa rader till svenska folket utan att tala om hur det skall
betalas.

Ni lovade en bättre skola med mindre klasser och mindre skolenheter. Nu

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 172

Torsdagen den

10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

skär ni gång på gång ned anslagen till skolorna och försämrar skolorna.

Ni lovade att brottsligheten skulle skäras ner. Sedan 1976 har anmälda
brott mot person, dvs. misshandel, olaga tvång och våldtäkt, ökat med 21 %,
mord och dråp med 41 %, bedrägerier med 48 %, skadegörelse med 32 %
och förfalskningar med 37 %. Så blev det när moderaterna fick hand om lag
och ordning.

Jag kunde fortsätta på område efter område. Man förespeglade medborgarna
i frihetssamhället sänkta skatter, halverad inflation, inga brott, fina
skolor. Man fick den politiska makten, men så blev inflationen större än
någonsin, skolan blev sämre, brotten ökade, skatterna steg och arbetslösheten
rakade i höjden. Vad värre är: man förstörde mycket av det som var fint
och gemensamt i det svenska samhället.

Efter dessa sex år har Gösta Bohman ingenting att säga om den moderata
politiken som har varit, ingenting att säga om den moderata politik som skall
komma. Han är fast i ett mjältsjukt skällande på socialdemokratin och var vi
står. Något bättre belägg för det egna misslyckandet finns inte, för om Gösta
Bohman kände någon stolthet över borgerligheten och den borgerliga
politiken skulle han ju tala därom och inte bara skälla på motståndaren. Men
ni känner ingen stolthet. Innerst inne - på sätt och vis kanske det hedrar er -skäms ni över vad ni har ställt till med i Sverige.

Nu går ni bara ett steg vidare i er ideologiska förblindelse, och då är
människornas sysselsättning och trygghet verkligen hotade av reaktionens
krafter. Därför blir det vår uppgift att trots allt ert skällande stå för
gemenskapen, solidariteten och rättvisan i Sverige.

Anf. 38 GÖSTA BOHMAN (m) replik:

Fru talman! Än en gång illustrerar Olof Palme sin enastående förmåga att
tala om motståndarens skäll och kritik, samtidigt som han kommer med de
mest perfida anklagelser mot motståndaren. Spegel, spegel på väggen där,
säg mig vem värst i världen är! Olof Palme borde titta sig i den spegeln många
gånger.

Finns det inte något som helst utrymme för självkritik hos ledaren för
Sveriges största parti? Hur är det med historieskrivningen och förmågan att
läsa innantill? Vi moderater har inga förslag att komma med, vi står inte för
någonting, vi bara skäller på socialdemokraterna, menar Olof Palme.

I våra långa, mycket genomtänkta och genomarbetade motioner har vi fört
fram våra förslag. Moderata samlingspartiet är ett av de få partier som här i
Sverige har vågat föreslå impopulära åtgärder i nuet, därför att vi anser att de
är nödvändiga för att lösa de problem som kommer efter oss. Men Olof
Palme står och öser ur sig löften som, om de infrias, gör de svårigheter som
våra barn kommer att ställas inför ännu mycket större.

Var finns förmågan att ta ansvar? Var finns det politiska modet, Olof
Palme?

Vem är det som under årens lopp har fått stå här i kammaren och ta emot
beskyllningar och anklagelser för svartmålning och för en reaktionär politik,
varje gång som vi under de förflutna åren har varnat för följderna av just den

politik som socialdemokraterna bedrev ända fram till 1976, de följder som i
dag har blommat ut i Sveriges väldiga kris?

Vilka var det som tog ansvaret? Vilka hade modet att föra fram den
berättigade kritiken? Nu fullföljer vi och redovisar de två alternativ som
föreligger för att lösa Sveriges problem. Ett av de alternativen bygger på att vi
skall dra slutsatser och ta hänsyn till erfarenheter av vad som har hänt i det
förflutna. Vi vet att det har gått galet. Därför får vi dra slutsatserna av det och
inte föra samma felaktiga politik i fortsättningen.

Socialdemokraterna fullföljer utan omtänkande, utan nytänkande exakt
samma politik som tidigare, en politik som kommer att leda till att Sverige
1985 befinner sig i ett skede då 80 % av de samlade skatterna till staten går åt
till förräntning och amortering av våra statsskulder. Det är en oerhörd börda
som ni lägger på våra barn. Det har Olof Palme inte mod att uttala sig om,
inte mod att angripa.

Hela er historieskrivning om vad som hände 1976 är en enastående
förfalskning. För en stund sedan stod Olof Palme här i talarstolen och
förklarade att allt elände som inträffat i Sverige har inträffat efter 1976. Jag
har med siffror påvisat, och därvid bl. a. åberopat Krister Wickman, att
grunden till det här eländet lades tidigare. Jag har visat vad som hände ända
fram till 1976 - att vi förlorade en stor del av valutareserven, att de första
krisåtgärderna vidtogs av Gunnar Sträng, innan vi hade bytt regering och att
den nya regeringen var tvungen att devalvera bara någon vecka efter det att
den hade trätt till. När jag redogör för detta för att visa hur felaktig och falsk
Olof Palmes historieskrivning är, då viftar han bort hela skeendet före 1976.
Allt elände har enligt Olof Palme inträffat efter 1976.

Genom de åtgärder vi vidtog 1977, devalveringar och mycket annat,
lyckades vi ändå vända trenden i den ekonomiska utvecklingen och fick
beröm från OECD för detta - det blev högsta betyg för vad vi gjorde då -medan socialdemokraterna gick emot den politiken, gick klart emot
devalveringsåtgärder och annat. Hur skulle det ha sett ut om vi inte gjort
detta?

När jag förklarar att detta väride utvecklingen - att lagerförhållandena
spelade en roll har jag aldrig någonsin bestritt - då gör Olof Palme och f. ö.
även Gunnar Sträng gällande att vi var medansvariga för den politiken. I viss
mån har väl alla partier varit medansvariga, men det var ju ni som satt i
regeringen fram till 1976, och det var under den tiden som grunden lades för
de väldiga problem, som - om vår generation icke tar itu med dem - kommer
att föras över till nästa generation med oerhört allvarliga konsekvenser.

Sedan står Olof Palme här i talarstolen och vill antyda att vi skulle vara
skyldiga till att antalet våldtäkter och annat har ökat i Sverige. Olof Palme
glömde att åberopa dödsstatistiken, för annars hade han väl tagit med den
också i bara farten - att vi var skyldiga till att det dött ett antal människor
under den här perioden. Att statistiken förbättrats, skall det nu läggas oss till
last också? Och sedan kritiserar Olof Palme mig för att skälla, när han själv

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

93

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

läser upp denna statistik för att antyda att det skulle vara vi som bar skulden
till hela den här besynnerliga utvecklingen.

Nej, titta sig i spegeln, Olof Palme!

Men jag kan förstå att han tycker att det är roligare att tala om detta än att
tala om löntagarfonderna. Eftersom Olof Palme själv stod och förklarade att
Berndt Öhman ställde sig bakom socialdemokraternas löntagarfondsförslag,
skall jag be att få citera några rader från en intervju som Berndt Öhman gav
häromdagen. Där står det:

”Öhman hoppas att 'rörelsen’ tar hänsyn till den massiva kritiken mot
fondförslaget och den breda folkmajoritet som också är emot. Han menar att
ledningen i LO, och framförallt i SAP” - det är väl Palmes parti det? - ”under
årens lopp av oförklarliga skäl låtit sig styras av aktivister och utredningskanslier
i fondfrågan.”

Ja, Olof Palme, vem är det som kritiserar hårdast? Det är socialdemokraten
Berndt Öhman själv. Men i det här Sverige får man tydligen inte föra
fram kritik till Olof Palme och socialdemokraterna utan att det skall
betecknas som råskäll. Hur kommer det då att bli i det tystnadens
fondsamhälle som Olof Palme kommer att administrera om han vinner valet?
Det undrar jag, och det kommer många svenskar att undra inför den här
valrörelsen. Vi har sett hur det förhåller sig redan nu. Hur kommer det då att
bli i fortsättningen?

Anf. 39 LARS WERNER (vpk):

Fru talman! Vårriksdagen närmar sig sin avslutning, och det innebär att det
definitiva startskottet går förvalrörelsen. Det är nästan bara Gösta Bohmans
traditionella blomstertid som kommer som vi inte fått oss till livs, men det
hinner vi nog få innan dagen är slut.

Jag menar att det finns anledning att försöka göra ett slags bokslut för de
gångna sex åren, men framför allt kanske det finns anledning att försöka
blicka framåt och diskutera vad en ny majoritet efter valet skall användas
till.

Den borgerliga valsegern 1976 var resultatet av ett lagarbete av alla de
borgerliga krafterna. Arbetsgivareföreningen och de tre borgerliga partierna
bekämpade gemensamt arbetarrörelsen. De borgerliga partierna ville bilda
regering. Arbetsgivareföreningen ville ha mer frihet för kapitalägarna och
mer kapitalism. Det var vad man ville att en borgerlig regering skulle stå
för.

De borgerliga partierna fick regeringsmakten, och kapitalet har fått den
frihet man ville ha. Man har fått stora skattelättnader. Nya förmåner har lagts
till de gamla som redan fanns. Bestämmelserna för kapitalexport och
utlandsinvesteringar har ändrats. Arbetsrättsreformerna har mjukats upp.

Att gynna och att stödja privatkapitalet har varit de borgerliga partiernas
gemensamma huvudlinje, oavsett vilken av de olika regeringskombinationerna
som vi har haft. Målet har varit att pressa tillbaka löntagarna -ekonomiskt, politiskt och inte minst ideologiskt. Det har varit ledstjärnan för
de gångna sex årens kampregeringar mot löntagarna.

De förmåner som kapitalet har fått har haft ett pris, och det är löntagarna,
det stora folkflertalet, som mycket dyrt har fått betala det. De borgerliga
partierna har försökt att dölja sin storfinansvänliga och löntagarfientliga
politik. De har försökt att lura folk med diverse slagord om att ”det måste
löna sig att arbeta” och att ”vi måste rätta mun efter matsäcken”.

Med det skulle den borgerliga politiken framställas som förnuftig och
nödvändig och inte som en klasspolitik riktad mot landets löntagare. Det är
möjligt att man har haft en viss framgång med detta, men jag vågar också i
dag säga att dessa myter avslöjas mer och mer, dag för dag.

Allt fler inser ju att det lönar sig bäst att arbeta med aktier - mer än att
försörja sig på ett vanligt hederligt arbete. Och att rätta mun efter matsäcken,
det har visat sig bara vara ett annat sätt att säga oss att vi skall vara nöjda med
vår lott - inte klaga utan hålla till godo med det vi får behålla när regeringen
och kapitalägarna har tagit sitt.

Men man kan i dag inte längre lura vanligt folk - sådant finns det dess
bättre gränser för. För när regeringen med sin enda rösts majoritet den ena
veckan inför karensdagar, sänker sjukersättningar och försämrar arbetslöshetsförsäkringen
- allt med hänvisning till den dåliga ekonomin - bara för att
veckan därpå ge klartecken för miljardsatsningen på det nya stridsflygplanet
JAS, ja, då inser de flesta människor vad det egentligen är fråga om.

Eller: När man trots uttryckliga löften i valrörelsen om motsatsen ändå
slopar värdesäkringen av pensionerna och tar ifrån de flesta pensionärer flera
hundra miljoner - samtidigt som samma människor dagligen kan läsa i
tidningarna om skattefuskare som lurar staten på miljontals kronor - ja, då
går det definitivt inte längre att lura vanligt folk.

Svångremspolitiken och den sociala nedrustningen är borgerlig politik. I
stället för att t. ex. skydda de gamla och sjuka och låta militären rätta mun
efter matsäcken har de borgerliga partierna valt social nedrustning och
militär upprustning. I stället för att angripa skattefusk och ekonomisk
brottslighet har man försämrat pensionerna och urholkat den sociala
tryggheten.

Det är ingenting som har tvingat er till detta, utan det är ett val som ni
själva har gjort. Och dessutom har ni tvingat igenom era utmanande beslut -även om ni varit tvungna att köra över egna riksdagsledamöter och olika
partiopinioner som kommit till uttryck. Ni har haft alla möjligheter att välja
andra lösningar - och sådana förslag har sannerligen inte saknats - men ni har
gjort ert val, och det blev dyrt och dåligt för vanligt folk.

Jag säger inte att ni har gjort detta av illvilja, utan det är era ideologiska
utgångspunkter, er borgerliga ideologi, som har styrt ert handlande.

Det kapitalistiska systemets kris - detta ohyggliga faktum som regeringen
och majoriteten i finansutskottet värjer sig emot - som ni försökte lösa
genom att gynna och stödja storfinans och aktiemiljonärer, tvingade er till
allt detta. Därför har ni urholkat den sociala tryggheten för de gamla, sjuka
och arbetslösa. Därför har ni tvingat fram social nedrustning i kommunerna
och låtit arbetslösheten rusa i höjden.

I dag går byggnadsarbetare arbetslösa samtidigt som det finns stora behov

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

att rusta upp gamla lägenheter och att bygga nya. Industriarbetare går
arbetslösa trots att industriproduktionen borde öka. Utbildad daghemspersonal
går arbetslös samtidigt som tiotusentals barn står i kö för en dagisplats.
Vårdpersonal går arbetslös samtidigt som sjuk- och åldringsvård borde
byggas ut och förstärkas med fler anställda.

De samhällsekonomiska förlusterna av detta är enorma .Olika utredningar
har visat att arbetslösheten kostar samhället 800-900 milj. kr. varje månad.
Detta innebär att arbetslösheten kostar samhället omkring 10 miljarder
kronor om året. Men värre än detta och de ekonomiska och sociala
konsekvenserna för de många som ställs arbetslösa är ju den situation som
varje enskild arbetslös hamnar i.

Särskilt utmanande är den höga ungdomsarbetslösheten. I valet 1979
lovade de borgerliga partierna alla ungdomar utbildning och arbete -folkpartiet påstod sig t. o. m. ha ett program för det. Men sedan slopade man
beredskapsjobben för de allra yngsta, samtidigt som arbetsmarknadsstyrelsen
aldrig fick de pengar den behövde för att bryta ungdomsarbetslösheten.

Vårt parti har här i riksdagen försökt få de borgerliga partierna att besinna
sitt ansvar och inse de samhällsekonomiska och sociala konsekvenserna av
arbetslösheten. De fackliga organisationerna har försökt. De anställda vid
nedläggningshotade arbetsplatser har vädjat. Arbetslösa ungdomar, kvinnor
och handikappade har uppvaktat er. Men allt har varit förgäves - man har
talat för döva öron - och arbetslösheten har ökat mer och mer. Fler och fler
har tvingats ut i arbetslöshet, och samhällsekonomin har stadigt försämrats.

Vi påstår inte att de borgerliga partierna har uppfunnit arbetslösheten.
Folk gick ju arbetslösa också före 1977. Men det nya är det ointresse och den
brist på förståelse som de borgerliga partierna uppvisar, och att man inte bara
underlåter att angripa arbetslösheten utan att man faktiskt också medvetet
bedriver en politik som gör att arbetslösheten kommer att öka. Det har gått
så långt att man inte längre anser sig ha råd att ordna jobb åt de arbetslösa. Så
långt har det hunnit gå under dessa år med borgerliga regeringar. Ändå
påstår de borgerliga partierna att det varit en huvuduppgift att skapa nya
jobb. Man säger dessutom att man är bäst i världen på att bekämpa
arbetslösheten.

C.-H. Hermansson har tidigare i debatten i dag med regeringens eget
siffermaterial påvisat att detta är ett felaktigt påstående. Om man räknar om
alla deltidsarbeten till heltidsarbeten visar det sig att antalet heltidssysselsättningar
har sjunkit från över 5 miljoner anställda 1976 till under 3 miljoner
1981.

Trots detta säger man att man är på rätt väg, trots att arbetslösheten är hög
och man vet att den kommer att fortsätta att öka. Men alla fakta talar ju ett
annat språk. Sverige är på fel väg i dag, och regeringen står helt handfallen
inför krisen. Man saknar helt enkelt en strategi mot krisen, mot arbetslösheten
och inflationen.

Den som uppträder som mest ovetande om detta är budgetministern. Han

uppträder som den mest handfallne. Han vet inte ens vad slags kris vi
upplever i dag. Han påstår ju på fullt allvar att det inte är någon kapitalistisk
kris som vi upplever i dag. Det är någonting som C.-H. Hermansson och
andra kommunister har uppfunnit. Jag ställer en fråga till budgetminister
Wirtén: Vad är det för slags kris som vi upplever i dag? Är det de borgerliga
partiernas ekonomiska kris här i Sverige, eller är det budgetminister Wirténs
kris? Har det kapitalistiska samhällssystemet ingen inverkan på utvecklingen
i Sverige längre?

Under de här åren har de borgerliga regeringarna omfördelat många
miljarder kronor, som de har tagit från löntagarna och från den gemensamma
sektorn och styrt över till näringslivet - allt under fältropet: Detta skall ge nya
jobb! Men allt man i dag kan visa upp är social nedrustning, social otrygghet
och ökade ekonomiska orättvisor. Den här politiken visar att under de här
sex åren har alla borgerliga partier kommit att bli allt mer högerinriktade.
Det beror inte minst på Svenska arbetsgivareföreningens inhopp i politiken -utom tävlan i valet, så att säga.

Trots det har Arbetsgivareföreningen tagit kommandot och är i dag
borgerlighetens ideologiska maktcentrum. Samtliga partier accepterar
denna överordnade roll för Arbetsgivareföreningen. Den har lyckats dra de
borgerliga partierna åt höger. Och när det behövs, har man utarbetat egna
politiska program och dragit i gång regelrätta egna politiska kampanjer för
att få sin vilja igenom.

Jag tror att det är fler än jag som minns vad Arbetsgivareföreningens chef
Curt Nicolin lovade för en del år sedan. Han uttryckte sig så här: Jag utlovar
en het plats i helvetet om de inte gör som j ag och Arbetsgivareföreningen vill.
Det behöver han inte säga i dag. Han behöver inte hota dem längre. I dag har
nämligen de borgerliga partierna anammat Arbetsgivareföreningens politiska
inställning i snart sagt alla samhällsfrågor. I dag är moderaterna det största
borgerliga partiet. Och frågan är om det finns någon i riksdagen som har haft
mindre än Gösta Bohman att säga om samhällets svaga. När han någon gång i
förbifarten har nämnt dem i sina tal här i riksdagen har han försökt göra
gällande att dessa grupper skulle vara de som gynnas särskilt av moderaternas
högerpolitik. Ibland undrar jag faktiskt om han ens själv tror på det.

Centern och folkpartiet försöker hänga med så gott de kan i de här
högerturerna. Tidvis har folkpartiet varit noga med att markera gränsen mot
höger och mot storkapitalet. Det gäller inte längre. Nu sitter en del av
storfinansens kändisar i folkpartiledningen, och nu tävlar de med Bohman
om att vara bäst i att försvara den kapitalistiska marknadsekonomin.

Men trots detta är frågan om inte centerns förvandling är märkligast.
Centerpartiet, som en gång i tiden inte bara sade sig vara utan i viss mening
också var ett småfolkets parti, är i dag förvandlat till sin raka motsats. I dag är
man ett lydigt redskap för storkapitalet, som går i spetsen för att pressa
tillbaka reallönerna, som går i spetsen för att låta arbetslösheten öka, som går
i spetsen för att ta ifrån pensionärerna värdesäkringen - dvs. man går i
spetsen för att angripa alla dem som man förr var så noga att försvara och
beskydda.

7 Riksdagens protokoll 1981/82:172-173

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Det är denna starkt högerinriktade och aggressiva borgerlighet som det är
nödvändigt att besegra i höstens val - så att den får ett mindre inflytande över
politiken än den har i dag. Alternativet är att det öppnar sig dystra
framtidsutsikter.

Men valet i höst gäller inte bara om det skall bli en ny arbetarmajoritet i
riksdagen. Uppgiften kan heller inte bara begränsas till att riva upp dåliga
beslut, som de borgerliga partierna har drivit igenom. Uppgiften kan inte
heller begränsas till att vrida tillbaka tiden till före 1977 - att återgå till den
gamla socialdemokratiska nederlagspolitiken - utan huvuduppgiften måste
vara att utforma en ny politik för 1980-talet.

Valet måste handla om vår framtid, om vad vi vill göra med vår framtid.
Det måste handla om hur vi vill utforma morgondagens samhälle och om vad
vi skall lämna över till våra barn och barnbarn. För vår egen och för deras
skull - för att vi alla skall få en bättre framtid - är det viktigt att det blir en
vänsterseger i valet och att den blir inledningen till en socialistiskt inriktad
politik.

Vi kommunister och socialdemokraterna här i riksdagen har gått emot
regeringens många dåliga förslag. Vi har tillsammans gått emot slopandet av
de värdesäkra pensionerna, införandet av karensdagar, nedskärningar av
matsubventioner, höjningar av momsen, försämringar av anslagen för
barnomsorg och de många andra dåliga förslag som har genomdrivits.

Från våra båda partier har vi lovat att riva upp de utmanande besluten om
sämre barnomsorg, urholkade pensioner och försämringar i sjuk- och
arbetslöshetsförsäkringarna.

Men en vänstermajoritet i valet måste ju rimligen användas till mer än så -och rimligen måste väljarna ha rätt att få besked om vad den skall användas
till.

Det finns i dag inom arbetarrörelsen starka förhoppningar på den politik
som skall följa efter valet. De arbetslösa väntar sig krafttag mot arbetslösheten.
Barnfamiljerna och de lågavlönade begär att matprishöjningarna skall
stoppas och att momsen på basmaten äntligen skall slopas. Hyresgästerna
kräver stopp för hyreshöjningarna och en ny bostadspolitik. Flertalet
löntagare kräver tillbaka vad de borgerliga genom sin politik har tagit ifrån
dem, och de kräver vidgade demokratiska rättigheter på jobben.

Man kräver att den borgerliga omfördelningspolitiken skall upphöra, att
skatterna och fördelningspolitiken skall bli rättvisa och att den ekonomiska
brottsligheten och skattefusket skall bekämpas. Man kräver ett stopp för den
borgerliga politiken och att en vänsterseger skall användas för en radikalare
politik.

Det är därför vi upplever det som oroande att det nu från socialdemokratiska
företrädare av och till kommer signaler om samförstånd med de
borgerliga partierna efter valet. Det kan väl knappast vara en hållbar linje att
först, med all rätt, kritisera de borgerliga för deras sociala nedrustningspolitik
och sedan inbjuda till diskussioner och samförstånd efter valet.
Samförstånd om vad? Om att riva upp besluten om JAS och karensdagarna?
Eller kanske om värdesäkringen av pensionerna? Eller menar man att man

skall samverka om fonderna? Vi tror inte att detta är en hållbar politik,
därför att det går icke att bedriva en progressiv och radikal arbetarpolitik
tillsammans med ett eller flera borgerliga partier. Det borde erfarenheterna
ha visat, inte minst erfarenheterna från 1970-talet.

Vänsterpartiet kommunisterna har utarbetat ett program som vi kallar De
hundra första dagarna för en ny politik. Det är inget slutgiltigt program, men
det är ett sätt att markera vad vi vill att en ny vänstermajoritet, en
arbetarmajoritet, skall användas till. I programmet redogör vi för de
viktigaste och mest brådskande åtgärder som vi anser att man borde ta itu
med efter valet. Vi skisserar vad som behövs för att klara de mest akuta
frågorna så att man bryter med den borgerliga politiken och framför allt
lägger om kursen.

Vi vill bryta arbetslösheten med ett program för 100 000 nya jobb inom
industrin och den gemensamma sektorn, och vi vill garantera alla ungdomar
utbildning och arbete. Likaså vill vi sänka arbetstiden till 39 timmar i veckan
som ett första steg på vägen mot sextimmarsdagen.

Vi vill använda en arbetarmajoritet för att stoppa hyreshöjningarna och
utforma en ny bostadspolitik, slopa momsen på maten, bryta upp den
orättvisa skatteuppgörelse som en majoritet, bestående av socialdemokrater
och representanter för mittenpartierna, i går fattade beslut om och ersätta
den med en skattereform som främst gynnar låg- och medelinkomsttagarna.
Vi vill också avskaffa aktiefondssparandet och sätta in krafttag mot den
ekonomiska brottsligheten och skattefusket.

Självfallet måste vi riva upp besluten om karensdagar, om försämringarna
av sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna liksom om stölden av kommunernas
pengar. Kommunerna måste i stället få klartecken att börja bygga 50 000 nya
daghemsplatser under nästa år.

Vi menar att det är naturligt att en vänstermajoritet används för att
förbjuda arbetsgivarnas lockouträtt, stärka löntagarnas fackliga rättigheter
och börja utforma en ny arbetsrättsreform för 1980-talet efter MBL.

Slutligen vill vi också att en arbetarmajoritet skall utarbeta en plan för
kärnkraftens avveckling i enlighet med folkomröstningens beslut för ett par
år sedan. Likaså vill vi riva upp det borgerliga beslutet om JAS-planet och
utforma ett program för en nordisk kärnvapenfri zon.

Det är i korthet vad vi vill att en ny majoritet skall göra under de första
hundra dagarna. Det är åtgärder och förslag som har ett starkt gehör hos hela
arbetarrörelsen, i fackföreningarna, i hyresgäströrelsen och i andra folkrörelser.

Det innebär självfallet inte att vi under dessa första hundra dagar
omvandlar Sverige till ett socialistiskt land. Men det innebär att vi bryter med
den hittills förda borgerliga politiken och markerar att vi vill lägga om kursen
åt vänster i löntagarnas intresse.

I Frankrike och Grekland lyckades arbetarpartierna bryta de borgerligas
mångåriga maktinnehav. Socialister och kommunister kunde med stöd av en
bred folkopinion besegra de borgerliga och komma överens om en
socialistiskt inriktad politik, en politik där folkets väl går före storfinansens.

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

I Sverige har de borgerliga partierna under de gångna sex åren inte kunnat
göra något åt det kapitalistiska systemets kris. De har i stället förvärrat
krisens verkningar därför att huvudlinjen har varit att hålla kapitalägarna
skadeslösa och låta löntagarna bära krisens bördor. Det har inneburit att man
har urholkat den sociala tryggheten, medvetet låtit arbetslösheten öka,
medvetet pressat tillbaka reallöner och omfördelat miljarder till kapitalägarnas
förmån.

Det är därför vi ställer frågan: Måste det nu inte vara hög tid för hela
arbetarrörelsen att börja diskutera en socialistiskt inriktad politik, som man
gjorde i Frankrike och Grekland? Är det inte hög tid att på allvar börja
diskutera hur storfinansens makt kan brytas och hur löntagarna och
samhället skall få makt över investeringarna, hur profitjakten kan ersättas av
produktion för sociala behov, hur rätten till arbete och social trygghet kan
säkras, hur Norden kan bli en kärnvapenfri zon, hur vi kan avveckla
kärnkraft, hur vi kan utvidga demokratin till samhällets alla områden?

Det är ingen tvekan om att den borgerliga politiken och den ekonomiska
krisen har gjort allt fler människor medvetna om det kapitalistiska systemets
oförmåga att säkra en samhällsutveckling i flertalets intressen, att säkra
arbete och social trygghet, de gamlas pensioner, barnens och ungdomens
goda uppväxtår, rätten till en god natur och miljö.

Allt fler söker därför efter ett trovärdigt framtidsalternativ, där människorna
har makt över sina livsvillkor, där man inte är utestängd utan kan vara
med och påverka och styra samhällsutvecklingen.

Allt fler inser att socialismen är det enda framtidsalternativ som öppnar
dessa möjligheter. Därför är vår fråga: Måste inte arbetarrörelsen ta tag i
detta och fullfölja den kamp som August Palm och de andra pionjärerna
inledde?

Måste inte hela arbetarrörelsen gå till offensiv mot de borgerliga
attackerna och den borgerliga svartmålningen av socialismen? Måste inte
hela arbetarrörelsen på allvar diskutera socialismens framtid och utformning
i stället för att väja undan för de problem som förekommer i de socialistiska
länderna? Måste inte hela arbetarrörelsen diskutera hur en arbetarrörelsens
strategi skall se ut i en ekonomi i stagnation eller svag utveckling? Måste vi
inte föra den diskussionen för att kunna slå tillbaka högerkrafternas
offensiv?

Vårt svar är att socialismen i Sverige kan byggas och utformas bara av
människorna i vårt land. Den kan aldrig bestämmas av hur man har gjort i
andra länder. Det är därför hög tid att arbetarrörelsen i vårt land
konkretiserar hur socialismen skall byggas. Det är hög tid att gå till offensiv
för en sådan samhällsutveckling.

Vårt parti skäms inte för socialismen. Därför har vi utformat ett program
för hur de hundra första dagarna skall användas för att bryta den nuvarande
högerpolitiken och inleda en socialistiskt inriktad politik.

100

Under detta anförande övertog tredje vice talmannen ledningen av
kammarens förhandlingar.

Anf. 40 Statsministern THORBJÖRN FÄLLDIN:

Herr talman! I den regeringsförklaring som lades fram vid mittenregeringens
tillträde slogs fast att de ekonomiska frågorna skulle komma att stå i
centrum för det politiska arbetet. Det underströks att en stark ekonomi är
den avgörande förutsättningen för att säkra välfärd, trygghet och arbete åt
alla.

Denna målsättning har också under det gångna året varit helt vägledande
för regeringens arbete. Saneringen av den svenska ekonomin samt vikten av
att komma till rätta med kostnadsutvecklingen och öka aktiviteten i
näringslivet är den avgörande förutsättningen för regering och riksdag. Det
kommer att gälla även under de närmaste åren.

Det arbetet måste bedrivas genom en kombination av återhållsamhet med
de offentliga utgiftsökningarna och offensiva satsningar på den konkurrensutsatta
sektorn av näringslivet. Det är genom en kombination av arbete och
sparande vi skall nå balans i den svenska ekonomin och trygghet i jobbet för
människorna runt om i vårt land.

Mittenregeringen har i hög grad kunnat driva sin egen politik under det år
som gått. Det finns skäl att understryka detta. Kompromisser och justeringar
har i vissa fall fått göras. Det hör till spelets regler. Men regeringen har hela
tiden kunnat få riksdagens gehör för de bärande principerna i de förslag som
vi har lagt fram.

Detta har varit väsentligt och värdefullt. Regeringens grundsyn på
utformningen av den ekonomiska politiken har hela tiden varit styrande för
besluten i riksdagen. Därmed har det varit möjligt att med kraft gå vidare i
arbetet på att återställa balansen i den svenska samhällsekonomin.

Jag vill, herr talman, särskilt peka på några viktiga områden:

Höstens devalvering och sänkningen av momsen har medfört att kostnadsläget
för den svenska industrin har kunnat återställas till vad som gällde i
början av 1970-talet. Därmed har en helt avgörande förutsättning skapats för
att svensk industri skall kunna hänga med och utnyttja den uppgång i den
internationella konjunkturen som av allt att döma måste komma under
hösten.

Momssänkningen var inledningsvis betraktad som kontroversiell både från
höger och vänster. Det skramlades med vapnen och viftades med avgångshot
mot regeringen. I efterhand har allt fler bedömare insett att momssänkningen
var en klok och väl avvägd åtgärd, som haft stor betydelse för en
förmånligare kostnadssituation.

En annan viktig framgång för regeringen är att vårens sparprogram nu är i
hamn. Saldoeffekten på budgeten kommer t. o. m. att bli något bättre än vad
som angavs i vinterns budgetproposition. Det innebär att ett väsentligt steg
tagits för att komma till rätta med den alltför snabba expansionen av
budgetunderskottet och de offentliga utgiftsstegringarna.

Moderaterna har på några punkter föreslagit större besparingar. Samtidigt
kan jag inte undgå att notera att moderata samlingspartiet också i denna
valrörelse tydligen tänker sig att gå ut med löften om stora skattesänkningar,
utan att ange någon finansiering. Det är en ansvarslös politik som aldrig kan

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 172

Torsdagen den

10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

bli regeringspolitik. Till detta kommer att moderaterna begär ytterligare
skattelättnader för i första hand dem som har de högsta inkomsterna och
redan fått de största lättnaderna i det förslag som riksdagen antog i går.

Men vi börjar ju bli vana vid att moderaterna åker slalom i skattefrågan,
beroende på om de sitter i regering eller i opposition. I valrörelsen 1979 hette
det att man visst kan sänka skatten bara viljan finns. Efter att ha inträtt i
regeringen 1979 insåg moderaterna, och fick erkänna, att det i det rådande
statsfinansiella läget inte var möjligt att göra skattesänkningar på ett område,
utan att dessa också finansierades på ett annat. Samma konstaterande måste
varje ansvarskännande parti göra också denna gång.

Bakom marginalskattereformen står en mycket bred majoritet av Sveriges
riksdag. Det är ett gott exempel på hur partier med skilda politiska
utgångspunkter i en för samhällsekonomin angelägen fråga har kunnat
samlas kring en gemensam lösning.

Marginalskattereformen utgör inte minst en effektiv insats mot inflationen.
Den kommer också att stimulera initiativ, arbetsvilja och sparande.

Ändå säger sig moderaterna vilja fortsätta att bekämpa skattereformen.
Det går inte ihop.

Så länge moderaterna satt i regeringen försökte de framställa sig som det
parti som var mest angeläget om en skattereform. Sedan de lämnade
regeringen har de gjort allt för att försöka sätta krokben för en sådan reform.
Dess bättre har de misslyckats med det.

Jag vill påminna om att trepartiregeringen var ense om alla huvudingredienser.

Vi var då överens om högst 50 % marginalskatt för det stora flertalet,
vi var då ense om att reformen skulle totalfinansieras,
vi var då ense om att avsikten inte var att ösa ut köpkraft till dem som har
högre marginalskatt än 50 % i dag,
vi var då ense om att söka ett så brett stöd som möjligt för reformen,
och

vi var då ense om att man måste komplettera marginalskatteförändringarna
med åtgärder på avdragssidan, vilket framgick av den s. k. budpromemorian
till socialdemokraterna.

Nu säger moderaterna att mittenpartierna har slukat en ”socialistisk”
skattereform med hull och hår. Det finns då skäl att ställa frågan: När blev
ordentliga marginalskattesänkningar socialistisk politik? När blev ansvar för
landets, företagens och medborgarnas ekonomi socialistisk politik? Koppla
inte ihop skattereformen med socialdemokraternas förslag till ytterligare
skattehöjningar! Den debatten är viktig - det håller jag med om, och den
skall vi föra -, men det är en debatt för sig.

1979 sade moderaterna att det skulle gå att sänka skatten bara viljan fanns.
Men det är svårt att nu hävda att viljan har varit störst bland moderaterna. Nu
sänks inkomstskatten för det stora flertalet inkomsttagare. Jag tvingas
konstatera att det sker utan moderat stöd. Därmed har moderaterna i
praktiken slagit vakt om det nuvarande systemet.

Tyvärr har vi utöver uppgörelsen i marginalskattefrågan inte sett mycket

av något konstruktivt ansvarstagande från socialdemokraterna. Vårens
politiska agerande har visat hur hårt insnörda socialdemokraterna fortfarande
är i blockpolitiken, hur konfrontationspolitiken trappats upp ju närmare
valet vi har kommit.

Vid sidan av de tre huvudområden som jag har nämnt - devalveringen och
övriga åtgärder för att få ned kostnadsutvecklingen och inflationen,
genomförandet av sparprogrammet och beslutet om skattereformen - finns
det skäl att peka på några andra viktiga förslag från regeringen.

Under våren har regeringsförslag lagts fram dels om regionalpolitiken,
dels om förbättrade villkor för de mindre företagen. Med de här två
propositionerna har förutsättningar skapats för en angelägen förnyelse av
svenskt näringsliv, samtidigt som arbetet på att skapa större rättvisa inom och
mellan landets olika regioner kommer att kunna bedrivas i effektivare former
än tidigare.

Riksdagen har under våren också fattat ett nytt försvarspolitiskt beslut.
Det får stor betydelse för Seriges fortsatta internationella oberoende och för
trovärdigheten hos vår neutralitetspolitik. Men riksdagens förord för
satsning på ett nytt svenskt stridsflygplan innebär också en betydande
industripolitisk satsning, som kommer att skapa många nya arbetstillfällen
runtom i landet.

Socialdemokraterna visade här som i så många andra fall under våren
beslutsvånda och ville skjuta upp nödvändiga beslut till hösten. Det rimmar
dåligt med den offensiva inställning socialdemokraterna säger sig ha till
investeringar på samhällssektorn. Men här som så ofta annars är det dålig
överensstämmelse mellan ord och handling hos socialdemokraterna.

Sammantaget, herr talman, kan vi konstatera att regeringens politik gett
positiva resultat. Det finns klara tecken på tillfrisknande i vår ekonomi.
Kostnadsläget har återställts till en mer rimlig nivå. Budgetunderskottet
minskar nu också i nominella tal, men det viktiga är att tidigare kraftiga
ökningar av budgetunderskottet har stoppats. Handelsbalansen uppvisar ett
påtagligt överskott, och finansutskottet bedömer ju nu att regeringen
närmast har varit för försiktig i sin prognos. Underskottet i bytesbalansen
minskar, och därmed kan också den svenska upplåningen utomlands
begränsas.

Detta är en god grund för att gå vidare. Den övergripande målsättningen
måste vara att öka aktiviteten inom näringslivet, att få fart på investeringar
och produktion och att bibehålla det relativt sett förmånliga kostnadsläge för
den svenska industrin som nu har uppnåtts. Samtidigt måste fortsatta insatser
till för en förnyelse och breddning av svenskt näringsliv. Inte minst
förbättrade arbetsvillkor för de mindre företagen är en viktig förutsättning.

Omsorgen om livskvaliteten måste alltid sättas främst i det politiska
arbetet. Samhällsarbetet måste i ökad utsträckning under 1980-talet inriktas
på att främja gemenskap, trivsel och samhörighet människor emellan.

Därför måste insatserna för balans i samhällsekonomin kombineras med
insatser för en aktiv miljöpolitik och en ansvarsfull resurshushållning. Det är

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

starkt beklagligt att socialdemokrater och moderater gått emot de skärpta
miljökrav för bl. a. koleldning som regeringen har föreslagit i år. Det är lätt
att i allmänna ordalag säga sig vara för en bättre miljö, men det är
uppenbarligen betydligt svårare för representanterna för dessa båda partier
att verka för en sådan utveckling när det kommer till praktiska beslut här i
riksdagen.

Herr talman! Alternativen i svensk politik framställs ibland mycket
förenklat som ett val mellan expansion och sparande. Det är en helt
missvisande bild. Det finns bara en väg ut ur de ekonomiska svårigheterna,
och det är, som jag tidigare fastslagit, en kombination av arbete och
sparande. Det är också regeringens linje. Att enbart ösa på med offentliga
utgifter utan hänsyn till inflation och budgetunderskott leder snabbt till
förödande resultat för ekonomin. Det är en sådan utveckling som belyses i
det s. k. katastrofalternativet i långtidsbudgeten. Det alternativet skulle vara
det verkliga hotet mot välfärd och trygghet i jobben.

Jag har tidigare också haft anledning att påtala att en ensidig politik av
motsatt karaktär, där sparandet gjorts till ett självändamål, skulle få svåra
konsekvenser för t. ex. sysselsättningen. Vi har exempel på detta från andra
länder.

Men det är en illusion att tro att anpassningen av den svenska ekonomin
kan ske utan att vi är beredda att göra de nödvändiga ingreppen för att få ned
ökningstakten i de offentliga utgifterna.

Herr talman! Socialdemokraterna ägnar sig just nu åt ett sådant
illusionsmakeri. Man har inte mod att gå ut med ett obekvämt budskap till
väljarna. Man blundar för verkligheten, och man försöker inbilla människor
att den omfattande anpassning av ekonomin som behövs skulle kunna ske
utan att någon egentligen berördes av detta.

Från socialdemokratisk sida kan man knappast ha undgått att notera den
uppmärksamhet som i internationell press ägnats åt de rekommendationer
som OECD-sekretariatet tagit fram i det centrala underlagsdokumentet för
finansministermötet i maj månad i år. OECD konstaterar enligt dessa
pressuppgifter bl. a. att ”även om den totala efterfrågan är dålig finns det
vissa länder-t. ex. Belgien, Danmark m. fl. samt Sverige - där de offentliga
underskotten är så stora i förhållande till de nödvändiga offentliga intäkterna
på längre sikt att en minskning av underskotten icke kan uppskjutas”.

Det här är klarspråk från OECD-sekretariatet, det sekretariat som
socialdemokraterna i många andra sammanhang gärna citerar. Det går inte
att skjuta upp de nödvändiga anpassningsåtgärderna utan att detta får svåra
skadeverkningar på ekonomin.

Och även socialdemokraterna erkänner innerst inne detta, även om man
av taktiska skäl inte vågar, eller inte vill, tala klarspråk inför valrörelsen.

I partimotionen skriver socialdemokraterna att ”kravet på återhållsamhet
måste därför bli mycket stort för sådana statsutgifter, som avser statlig
konsumtion eller transferering till andra sektorer i samhället, där de i
slutändan leder till privat eller offentlig konsumtion”.

Vad man i praktiken pekar på är alltså åtgärder i form av skattehöjningar -

vilket innebär sänkt standard och sänkt köpkraft för löntagarna - eller
besparingar.

Det är ett anständighetskrav att Olof Palme här i dag från talarstolen
lämnar besked om vilka åtstramningsåtgärder det är som väntar svenska
folket med en socialdemokratisk politik.

Vilka ytterligare skattehöjningar är det som väntar? Vilka nya bördor på
företagen, vilka konkreta besparingsåtgärder är det fråga om när den
socialdemokratiska regeringspolitiken skall förverkligas?

Helt klart är ju redan nu att de åtgärder som socialdemokraterna föreslagit
i sitt budgetalternativ inte räcker till. Trots att ni kräver en höjd
mervärdeskatt, trots att ert alternativ innebär att höjda avgifter och skatter
följer för företagen, ökar budgetunderskottet med flera miljarder enligt vad
finansutskottet kan konstatera - och då med exakt samma beräkningsmetoder
för regeringens resp. socialdemokraternas alternativ.

Den socialdemokratiska oppositionen framstår i en allt besynnerligare
dager. Man anklagar regeringen för budgetunderskottets utveckling, men
man slår bakut när det gäller att gå in med konkreta åtgärder för att minska
detta underskott. Man kritiserar regeringen för att ha gett för mycket stöd till
utsatta industribranscher - men kräver själv ännu mer när det kommer till
beslut om stöd till t. ex. varven och stålnäringen. Man säger sig vilja ha mer
pengar till arbetsmarknadsåtgärder - men vill inte vara med och frigöra
resurser ur statsbudgeten för detta.

Sammantaget leder den socialdemokratiska budgetpolitiken till växande
utgifter och växande underskott - det är ostridigt. Och detta tvingar i
slutändan fram brutala anpassningsåtgärder - men vilka vill socialdemokraterna
inte ge besked om före valet. Varför vill man inte ge dessa besked? Jo,
därför att då skulle deras kritik mot regeringens politik falla ihop som ett
korthus.

Behövs då inte också investeringar inom samhällssektorn? Jo, naturligtvis.
Och därför har årets budget i hög grad getts en sådan inriktning. Det är
viktigt att vi går vidare med offensiva satsningar inom områden som
forskning och teknisk utveckling, kollektivtrafik, vägbyggen och telekommunikationer.

Men förutsättningen är en sund budgetpolitik, som hjälper till att frigöra
nödvändiga resurser. De statliga investeringarna ökar i år med ca 14 %. Det
är en siffra som alltför sällan nämns i den offentliga debatten. Denna
investeringsökning har - och det är viktigt att hålla i minnet - kunnat ske
samtidigt som vi genom besparings- och effektiviseringsåtgärder kunnat hålla
statsutgifterna på en i stort sett oförändrad nivå. Det är skillnaden mellan
regeringens politik och den socialdemokratiska. Med den socialdemokratiska
sker ökningen av utgifterna till priset av högre skatter och avgifter för
näringslivet, men ger likväl ett ökande budgetunderskott.

Herr talman! Att hävda sysselsättningen och att skapa trygga jobb för
medborgarna också på lång sikt är och måste vara en huvuduppgift för varje
regering.

Arbetslösheten i Sverige har under hela perioden 1979-1982 legat på en

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

internationellt sett mycket låg nivå. Under den senaste vintern nådde
siffrorna dock upp till en nivå som tangerar tidigare högsta siffror här i
Sverige. I början av 1970-talet, under den dåvarande socialdemokratiska
regeringen, pendlade arbetslösheten flera månader kring 3 % och var som
högst 3,5 %.

I dag redovisas dels arbetskraftsundersökningen, AKU, dels AMSstatistiken
angående arbetslösheten.

Herr talman! Olof Palme har en benägenhet att omformulera mina
yttranden när han skall citera mig. Så gjorde han också i dag. Jag bad inte min
medarbetare att ringa arbetsmarknadsstyrelsen. Jag bad honom att ringa
arbetsmarknadsdepartementet. Det gjorde jag mot bakgrund av att arbetsmarknadsministern
och jag tidigare i dag har haft en genomgång av den
redovisning av arbetslösheten som i dag sker.

Hur ser då dessa båda redovisningar ut? I arbetskraftsundersökningen,
som bygger på intervjuer, redovisas en ökad arbetslöshet med 3 000 personer
- och det är ovanligt att det sker en ökning från april till maj. I
AMS-statistiken däremot anges de kvarstående arbetssökande ha minskat
med 6 100 personer.

De här båda redovisningarna är motstridiga - i det ena fallet anges alltså en
ökad arbetslöshet med 3 000 personer och i det andra en minskad
arbetslöshet med 6 100.

Om man tittar på AKU:s undersökning om antalet sysselsatta, så finner
man att där redovisas en ökning med 36 000 personer från april till maj.
Denna ökning är större än den som skedde mellan april och maj i fjol, då
ökningen av antalet sysselsatta var 30 000.

Det innebär att också den här undersökningen bekräftar att Sverige under
den senaste treårsperioden varit relativt sett allt framgångsrikare i kampen
för att hålla arbetslösheten borta, i internationell jämförelse.

Om man jämför med den genomsnittliga arbetslösheten ute i Europa,
finner man att skillnaden mellan Sverige och EG 1979 var 3,5 procentenheter
till Sveriges förmån. 1980 hade skillnaden växt till 4,1 %. 1981 uppgick denna
skillnad till Sveriges förmån till 5,5 %.

Detta är en verklighet som alla de som kritiserar regeringen för att inte
göra tillräckligt borde påminna sig.

Faktum är att Sverige i betydande utsträckning har kunnat undgå den
dramatiska uppgång av arbetslöshetstalen, relativt sett och i total mening,
som länderna ute i Europa har drabbats av. Det är naturligtvis en följd av de
mycket omfattande satsningar som regeringen har gjort för att hålla
sysselsättningen uppe och hålla arbetslösheten nere. Denna inriktning av
politiken ligger fast också framöver. Det finns skäl att understryka att
sysselsättningen kontinuerligt har ökat sedan 1979. I mars 1982 hade 74 000
fler personer arbete än vid motsvarande tidpunkt 1979. Om vi jämför med
1976, medan socialdemokraterna ännu hade regeringsmakten, finner vi att
ökningen från maj 1976 till maj i år är 133 000 jobb.

Då är det viktigt att komma ihåg en sak till: Ökningen när det gäller den
kvinnliga sysselsättningen är större än så. Jämställdhetspolitiken har alltså

lett till att antalet anställda kvinnor har ökat under denna period, när man
runt om i världen år för år har fått redovisa en ökande arbetslöshet.

Ärade kammarledamöter! Det är alltså mot den här bakgrunden som
socialdemokraterna fortsätter att driva en propaganda, med innebörden att
regeringen skulle föra en politik som syftar till att gradvis söka anpassa
människor till en högre arbetslöshet.

Sanningen är, herr talman, att inte under någon regering har så stora
resurser satsats på att bekämpa arbetslösheten. Det skulle hedra socialdemokraterna
om de gav det erkännandet.

För att svenskt näringsliv skall kunna utvecklas under 1980-talet krävs en
kontinuerlig förnyelse av den svenska industriapparaten. Den förnyelsen och
breddningen skall ske på olika sätt.

Satsningen på forskning och teknisk utveckling måste gå vidare. En aktiv
miljöpolitik av det slag regeringen initierat och en aktiv energipolitik,
inriktad på förnybara energikällor, kommer på sikt att öppna nya avsättningsmöjligheter
och nya produktutvecklingsmöjligheter för den svenska
industrin.

Det mest övergripande är dock att vi har ett allmänt klimat i samhället som
stimulerar människor, enskilt eller i samverkan, till personliga satsningar och
risktagande. De små och medelstora företagen spelar här en avgörande
roll.

Småföretagspolitiken var ett svårt försummat kapitel under den socialdemokratiska
regeringen. Denna försummelse har gett betydande skador på
möjligheterna till en bättre ekonomisk tillväxt under senare delen av
1970-talet. Svenska storföretag har i växande utsträckning tvingats utomlands
för att söka underleverantörer. Nyföretagandet stagnerade. Arbetslösheten
har särskilt hårt drabbat de regioner i vårt land där man varit
ensidigt beroende av vissa storföretag eller enstaka branscher.

Efter de insatser regeringen gjort på olika områden sedan 1976 för att
förbättra de mindre och medelstora företagens villkor, är nu en positiv
vändning på gång. Intresset för att starta och driva ett eget företag ökar ute
bland människor. Den starta-eget-kampanj som drivs i utvecklingsfondernas
regi har blivit en framgång. Intresset bara växer av att starta den här typen av
kurser i landet.

Därför har det varit av stort värde att ytterligare en småföretagsproposition
kunnat föreläggas riksdagen under våren. Tillsammans med den
marginalskattereform som nu antagits av riksdagen, och som innebär kraftigt
förbättrade möjligheter för småföretagarna att generera eget kapital, medför
småföretagspropositionen ytterligare en skjuts framåt för intresset att våga
satsa på ett företag och att göra de produktiva investeringar för framtiden
som vår nation så väl behöver.

Herr talman! Valet 1982 har alltmer kommit att få karaktären av ett
ödesval inför framtiden. Det handlar inte bara om utformningen av den
ekonomiska politiken i strikt mening. Det handlar om det ekonomiska
system vi skall ha i Sverige i framtiden.

Socialdemokraternas krav på kollektiva löntagarfonder är oförenliga med

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

bevarandet av den nuvarande socialt och miljömässigt reglerade marknadsekonomin.

Socialdemokraterna värjer sig för att ta den debatten. Man försöker
genom hänvisningar till olika tekniska lösningar och reträtter på enskilda
områden dölja de egentliga avsikter som finns bakom, eller de konsekvenser
som följer med förslaget.

Olof Palme säger: Vi är beredda att diskutera med andra, men - tillägger
han omedelbart - principerna ligger fast.

Mot den bakgrunden är det intressant att gå till grunddokumenten och se
vad som står där:

På s. 78 i LO 80-rapporten, som låg till grund för LO:s beslut i frågan,
konstateras bl. a.: ”Om vi förutsätter att fonderna domineras av löntagarrepresentanter
innebär det att fackföreningsrörelsens egen industripolitiska
planering i hög grad kan styra fondernas placeringspolitik.”

På s. 79 fortsätter man: ”Sammantaget bör kombinationen av de
rättigheter som redan finns - genom medbestämmande, styrelserepresentation,
rätten att anlita konsulter, representation i olika samhälleliga organ för
närings- och arbetsmarknadspolitik - med inflytandet via fonderna ge den
överblick som krävs för en långsiktig facklig planering av investeringspolitiken.
”

Det är alltså fullt klart vad det rör sig om. Via löntagarfonderna skall det
vara en fackföreningsrörelsens industripolitik som skall vara styrande - vi
skall, som det ordagrant heter i LO 80-rapporten, ha ”en långsiktig facklig
planering av industripolitiken”. Den socialt och miljömässigt reglerade
marknadsekonomin skall ersättas av en planekonomi, där de fackliga
värderingarna skall vara helt avgörande.

Intresset ljuger inte, heter det. Principerna överger vi inte, säger Olof
Palme. Och principerna måste naturligtvis vara kvar, om de centrala mål som
har angetts för denna reform skall kunna uppnås.

Att genomföra det förslag om vilket socialdemokraterna säger att de inte
ruckar på sina principer vore att rycka undan grunderna för vårt nuvarande
ekonomiska system, att rycka undan grunden för den framgångsrika
välfärdspolitik vi hittills har kunnat bedriva här i Sverige.

Sanningen är ju att när det gäller tillgången på riskkapital, produktionskapital,
grundkapital i näringslivet så inträder med det förslag som
socialdemokraterna står för efter någon tid en monopolsituation. Då säger
Olof Palme och andra socialdemokrater: Ja, men detta är ju en decentralistisk
ordning. Vi kommer att ha en fond i varje län.

Men denna fond i varje län innebär ju för ett företag att det är i denna fonds
styrelse som det avgörs om det skall finnas tillgång till riskkapital för
företaget i det länet. Det blir en monopolsituation i län för län när det gäller
grundkapitalet, riskkapitalet i näringslivet. Och det är detta som socialdemokraterna
försöker dölja genom olika taktiska reträtter och svårgenomträngliga
tekniska diskussioner.

Från centerrörelsens sida kommer vi aldrig att acceptera en övergång till
fondsocialism, för det skulle slå sönder förutsättningarna för fortsatta

ekonomiska framsteg. I en tid när vi behöver mer av samverkan, mer av
konstruktiva tag inom näringslivet och mellan olika grupper kommer det
socialdemokratiska förslaget om löntagarfonder att öka motsättningarna.

Det är en helt gemensam uppgift för de icke-socialistiska partierna att hålla
vakt vid gränsen mot socialism, att slå vakt om och utveckla den socialt och
miljömässigt reglerade marknadsekonomi vi har och på vars grund vi har nått
den kanske högsta ekonomiska standarden i världen.

Det är genom en medveten decentralistisk inriktning av näringspolitiken
och en ansvarsfull ekonomisk politik som vi kan lägga en grund för fortsatt
framåtskridande och tillväxt inom de miljömässiga och sociala ramar som
alltid måste ställas upp. Det är för en sådan politik vi skall verka också i
framtiden.

Nr 172

Torsdagen den

10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Under detta anförande övertog andre vice talmannen ledningen av
kammarens förhandlingar.

Anf. 41 LARS WERNER (vpk) replik:

Herr talman! Statsministern talade mycket om omsorgen om livskvaliteten.
Gäller inte det myckna talet om livskvalitet också frågan om att bekämpa
arbetslösheten? Den kostar ju samhället hundratals miljoner kronor varje
månad i ersättning till arbetslösa och i förlorad produktion. Men ännu högre,
Thorbjörn Fälldin, är det pris som arbetslösheten kräver av de många som
tvingas ut i arbetslösheten.

Nu säger ni från regeringen - ni upprepar det här i dag, även om ni inte
använder samma ord - att ni är bäst i världen på att bekämpa arbetslösheten.
Men sanningen är ju att förra året gick var tionde person av arbetskraften
någon gång arbetslös. Ni kan rimligen inte vara nöjda med det. Vi är inte
nöjda med det; vi kan aldrig acceptera en sådan arbetslöshet. Hävdar ni
fortfarande att ni är världsmästare, utrikesminister Ola Ullsten, som kallat
till en presskonferens om detta? Vi har tidigare i dag redovisat siffror som
visar att från 1977 till 1981, om man räknar om alla deltidsarbetande till
heltidsarbetande, så har sysselsättningen minskat här i landet. Vi här färre
sysselsatta än vi hade 1977. Detta är ju sanningen bakom ert skryt.

Jag säger inte att ni inte gjort någonting åt arbetslösheten - det vöre ju en
ofattbar skandal. Men er uppenbara brist på förståelse för arbetslöshetens
sociala konsekvenser har gjort att ni inte bara vägrat att ge arbetsmarknadsstyrelsen
de pengar man begärt för att bryta arbetslösheten, utan ni för ju
dessutom en politik som medvetet ökar arbetslösheten.

Utöver detta har ni pressat ned reallönerna, infört karensdagar, försämrat
arbetslöshetsförsäkringen och tagit ifrån kommunerna miljardtals kronor.
Detta skulle ge flera jobb, säger ni. Var är de jobben? Vad har det blivit av de
pengarna?

Sanningen är ju den att det har försvunnit arbetstillfällen både inom
industrin och inom den gemensamma sektorn. Resultatet av er politik är
färre jobb och ökad arbetslöshet. Om inte löntagarna vid flera nedläggningshotade
arbetsplatser hade slagits för sina jobb på de sätt som de gjort och

109

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

tvingat er till att ingripa, hade arbetslösheten varit ännu högre än vad den är i
dag.

Utgångspunkten måste ju vara att rätten till arbete är en grundläggande
mänsklig rättighet. Målet för samhällets politik måste vara arbete åt alla.

Vi har ställt konkreta förslag om hur vi vill att man skall ordna de närmaste
årens sysselsättning. Vi har visat inom vilka sektorer man kan skapa nya jobb
och var det är nödvändigt att skapa nya arbetstillfällen. Bygg flera bostäder,
rusta upp gamla lägenheter, bygg ut barnomsorgen, förstärk sjuk- och
åldringsvården, satsa på energialternativ, förbättra kollektivtrafiken, förbättra
dåliga arbetsmiljöer, satsa på miljövård, m. m.

När det gäller frågan om att utveckla de alternativa energislagen vill jag
ställa en direkt fråga till statsministern: Hur långt har regeringen kommit
där? Det är ju bara några år sedan vi var helt överens om att detta var en
huvudfråga. Det skulle vara intressant att få höra vad ni gjort på detta
område.

1976 sade ni i centerpartiet att det behövdes 400 000 nya jobb. En del

hävdar att det var ett löfte ni ställde ut. Därav skulle det vara 270 000

industrijobb. Men under dessa år har det försvunnit 150 000 industrijobb.
Det har skett trots att ni har omfördelat den ena miljarden efter den andia till
privatkapitalet som s. k. riskvilligt kapital som skulle ge nya jobb.

Jag menar att ni står tomhänta i debatten om sysselsättningen och
morgondagens jobb. Allt ni gör är att slå vakt om kapitalägarnas makt, trots
att ni kan sitta på parkett och se deras vägran att investera, deras
kapitalexport och ökade utlandsinvesteringar.

Med den politik ni för kommer arbetslösheten under 1980-talet att bli
rekordhög. Uppenbarligen är ni medvetna om detta men accepterar att det
skall få ske med den politik ni för.

Det enda nya när det gäller arbetstillfällen som förts fram i dag är när

statsministern säger att den betydande industripolitiska satsning som det nya
stridsflygplanet JAS innebär kommer att skapa nya jobb. Men detta,
Thorbjörn Fälldin, blir oerhört dyra jobb. Det är den ena saken; det finns
också andra aspekter som vi diskuterade i förra veckan.

Får jag sedan bara säga att det är intressant att höra att centern och
folkpartiet i dag försöker skaka av sig moderaterna. Det är bra att ni tar
avstånd från den moderata politiken i vissa sammanhang, även om det
kommer sent - i riksmötets elfte timme. Men ert avståndstagande från
moderaterna och deras politik är ju delvis en omvändelse under galgen. Och
den är väl kanske mer valtaktik än en ärlig och uppriktig politisk uppgörelse
med moderaterna.

Om trovärdigheten i detta avståndstagande i dag inte skall falla samman
måste ni ju avstå från att stödja moderaternas krav på ett uttalande mot
löntagarnas krav på makt över investeringarna - detta spel som ni bedriver
från finansutskottet.

110

Anf. 42 GÖSTA BOHMAN (m) replik:

Herr talman! Vi hade en lång och hård debatt om skatterna i går, där vi
klarlade motsättningarna mellan oss moderater och mittenpartierna, där vi
redovisade var vi står och varför vi står där.

Nu tog Thorbjörn Fälldin upp den debatten i dag igen och ville av någon
anledning tydligen förlänga den. Egentligen skulle jag väl inte gå upp och
medverka i en sådan förlängningsprocess, som väl inte ger så mycket, men
Thorbjörn Fälldin sade någonting som jag inte kan låta stå obesvarat därför
att det föreföll mig så befängt och obegripligt.

Han sade att moderaterna under många år har talat för lägre marginalskatter
och lägre skatter men sedan själva lagt krokben för den reform som
man nu har kommit överens om mellan mitten och socialdemokraterna och
att moderaterna därmed har misslyckats att driva sin egen politik.

Detta är för mig helt obegripligt.

Den fråga som vi bör diskutera i dag gäller ju inte - det har mera historiskt
intresse - vem som svek den gången och varför någon svek den gången, utan
den stora frågan i dag måste vara vilket slags skattepolitik som vi skall bedriva
i Sverige som bäst motsvarar samhällsekonomins krav, dvs. vilken skattepolitik
som är mest ansvarsmedveten. Och där gjorde alltså Thorbjörn
Fälldin gällande att vår var mer ansvarslös.

Låt mig än en gång - vi hade detta uppe flera gånger i går - påminna om vad
finansutskottet säger i sitt betänkande. Utskottet påvisar först och främst den
grundläggande skillnaden mellan socialdemokraternas och regeringens
politik, nämligen att socialdemokraterna vill begränsa budgetunderskottet
genom att höja skatterna i stället för att spara. I just den frågan håller mitten
med socialdemokraterna. Men sedan säger det borgerliga utskottet enhälligt
att en höjning av skatterna är en felaktig väg att gå - skattekvoten i den
svenska ekonomin är vid en internationell jämförelse mycket hög och måste
systematiskt bringas ner för att ekonomin skall fungera.

Finansutskottet uttalar sig alltså för en skattesänkningspolitik, medan ni i
det aktuella förslaget just nu höjer skatterna - i ett läge då det svenska
näringslivets konkurrenskraft är a och o för att få fart på produktionen och
exporten och lösa våra problem.

Den slalomåkningen mellan skatteutskottets majoritetsförslag och finansutskottets
förslag är för mig faktiskt helt obegriplig. Vi moderater har ju inte
gjort någonting annat än att vi har följt de långsiktiga rekommendationer
som finansutskottet har utarbetat. Och vi har påpekat att ett ökat skattetryck
inte är någon framkomlig väg för att minska budgetunderskottet - vi måste gå
en annan väg.

Då förklarar Thorbjörn Fälldin, statsministern, att detta är en ansvarslös
politik. Jag måste säga att jag inte begriper honom.

Det vore frestande för mig att på nytt upprepa allt vad vi sade i går, peka på
alla de vådor som det här konkreta förslaget innebär. Men Thorbjörn Fälldin
kan ju läsa innantill i protokollet om detta - där finns det. Jag strävar efter att
dels inte förlänga debatten, dels inte heller fördjupa de motsättningar som i
den här frågan uppenbarligen finns mellan oss och som för mig är lika

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

obegripliga som Thorbjörn Fälldins angrepp mot oss alldeles nyss.

Jag förstår inte. Det kan bero på att jag inte är tillräckligt begåvad - eller
också har Thorbjörn Fälldin inte uttalat sig tillräckligt klart. Det är bara att
välja.

Anf. 43 OLOF PALME (s) replik:

Herr talman! Det var nästan skrämmande att lyssna till Thorbjörn Fälldin
- hur utomordentligt nöjd han var med sysselsättningsläget i landet. Vi har
just i dag fått bekräftelse på att vi har haft den högsta arbetslöshet som
någonsin registrerats för maj månad. Vi har fått bekräftelse på att
arbetslösheten för första gången stigit mellan april och maj. Det har aldrig
hänt tidigare. Vad svarar Thorbjörn Fälldin på detta? Jo, vi blir allt
framgångsrikare. Vi blir allt duktigare. Gå ut och säg det till 35 000
ungdomar som går arbetslösa!

Ni är allt duktigare. Det är 8 000 fler sedan samma månad i fjol. Jag undrar
om de 8 000 ungdomarna tycker att regeringen har blivit alltmer framgångsrik
i kampen mot arbetslösheten.

Nej, gå tillbaka till era löften! Ni lovade 400 000 nya jobb, varav 270 000
jobb i industrin. Vi har sedan dessa löften gavs tappat 140 000 jobb i
industrin. Det är en skillnad på 410 000 mellan det som angavs i Thorbjörn
Fälldins löften och det som gäller i verkligheten. 400 000 människor färre i
arbete än vad han lovade.

Thorbjörn Fälldin säger att det har blivit jobb i den offentliga sektorn.
Javisst. Men nu skall det bli stopp för det. Nu är det stopp på sysselsättningsökningen
inom den offentliga sektorn. Därför är det på det sättet att
industrisysselsättningen nu minskat 20 månader å rad. Den totala sysselsättningen
har minskat nio månader å rad. Landets statsminister säger: Vi blir
allt framgångsrikare, allt duktigare. Han fortsätter med att säga: Vi gör allt vi
kan. Men vi socialdemokrater har ju bevisat att hade ni satsat lika mycket på
arbetsmarknadspolitik som ni faktiskt gjorde 1979, så hade arbetslöshetssiffran
aldrig stigit över 100 000. Det är därför att ni inte givit AMS resurser.
Ni har medvetet tillåtit denna arbetslöshet. Det är därför som vi har dessa
rekordsiffror.

Ni blir allt duktigare. De fem första månaderna 1976 var arbetslösheten
66 000. Nu är den alltså 130 000. Det är en fördubbling jämfört med
arbetslösheten samma tid 1976.

Om Thorbjörn Fälldin åtminstone gick ut och sade att detta är väldigt
tråkigt och att ni skall göra allt ni kan. Icke. Han säger: Vi är duktigast, vi är
bäst i världen. Vad hjälper allt detta tomma skryt från regeringsbänken alla
de 10 000-tals ungdomar som vaknar om morgonen och, var och en, säger:
Det finns inget jobb åt mig. Det värsta är på sätt och vis regeringens
kallhamrade syn på arbetslösa människors situation. Det är ett skäl så gott
som något till att regeringen bör bytas ut.

Sedan säger ni: Vi skall fortsätta att spara. Ni går så långt att ni säger: när
det gäller 12 miljarder kronor har vi skrivit ihop oss med moderaterna. Det
skall vi spara nästa år. Men var då? Vi har frågat hela dagen. Det är alltså ett

rimligt krav. Tala om var ni skall skära bort 12 miljarder kronor i
statsutgifter, när ni har så raserat statsfinanserna med er misslyckade politik
att vi har gigantiska ränteutgifter varje år på statsskulden. Vi skall komma
ihåg att statsskulden var 70 miljarder när socialdemokraterna lämnade
regeringsmakten. Den är 300 miljarder nu - och räntorna är därefter.

Ni har bundit er för en kraftig ökning av försvarsutgifterna. Det är farligt
att jaga igenom beslut om plan, fastän man inte ens har kontrollerat vad det
kostar att bygga!

Men var är det vi skall skära? Sist lovade ni heligt och dyrt att inte röra
pensionernas värdebeständighet. Knappt var valet över så sade ni: Vi tar bort
indirekta skatter, vi tar bort oljekostnaderna vid beräkningen av kompensationen
för pensionärerna. Vad blir det nästa gång? Blir det kaffet, sockret,
brödet? Vad är nästa ting ni skall rikta mot pensionärerna? Är det
barnbidragen? Skall vi öka karensdagarna till sju?

Det var ungefär de punkterna som fanns på era hemliga listor. Är det
rimliga krav? När riksdagen erbjuds att rösta för nedskärningar om 12
miljarder- som oundvikligen främst kommer att drabba de sociala utgifterna
- får ni verkligen tala om vad det gäller!

Anf. 44 Statsministern THORBJÖRN FÄLLDIN:

Herr talman! Gösta Bohman var litet fundersam över att jag tog upp
marginalskattereformen. Jag redovisade skälet till att jag gjorde det: Jag
anser att den reformen är ett av de viktigaste inslagen för att sanera den
svenska ekonomin.

Jag sade att jag beklagar att moderaterna hade/örsökf lägga krokben. Jag
tänkte bl. a. på hur ni i olika omgångar har försökt skrämma småhusägarna
för de av er påstådda effekterna.

Jag tycker inte att Gösta Bohman skall känna sig trampad på tårna i den
här frågan. Han använde ju själv i går argumentet att mittenpartierna skulle
ha lagt sig platt på marken för en socialistisk skattepolitik. Jag upprepar än en
gång: När började Gösta Bohman betrakta kraftiga marginalskattesänkningar
som ett uttryck för socialistisk skattepolitik?

Gösta Bohman återkom till gårdagens debatt om vad som står i
finansutskottets betänkande. Finansutskottet har anslutit sig till vad regeringen
anförde i kompletteringspropositionen, nämligen att vi inte genom
skattehöjningar kan överbrygga det gap som finns mellan de totala offentliga
utgifterna, som är ungefär 66-67 % av BNP, och skattekvoten, som är
ungefär 51 % av BNP. Åtgärderna måste i stället vara inriktade på två saker,
nämligen dels att hålla tillbaka de offentliga utgiftsökningarna, dels att satsa
offensivt, så att skattebasen växer och skatteinkomsterna stiger. Det är så vi
skall kunna lösa problemen. Krångligare än så är det inte.

Jag är glad över att moderaterna i finansutskottet har anslutit sig till
uppfattningen att det skall finnas en plan för marginalskattesänkningen. Det
innebär att moderaterna i det sammanhanget ställt sig bakom uppfattningen
att vi skall genomföra marginalskattereformen i tre steg. Det sattes i går i
fråga om de båda mittenpartierna skulle stå kvar vid denna uppgörelse.
8 Riksdagens protokoll 1981182:172-173

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 172

Torsdagen den

10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Självfallet gör vi det, eftersom vi har lagt fram denna proposition. Under den
här debatten har det inte kommit fram några avgörande skäl som skulle tala i
riktning mot att vi inte skulle fullfölja den överenskommelse som vi har
träffat med socialdemokraterna.

Sedan, Gösta Bohman, är vi överens om att man inte klarar det här gapet
med skattehöjningar. Jag är lika angelägen som Gösta Bohman om att få
socialdemokraterna att tala om på vilket sätt de skall klara sina skattehöjningar
och samtidigt kunna hävda att de vore konstruktiva bidrag inför den
förestående avtalsrörelsen. Dessa skattehöjningar skulle ju komma att ta
köpkraft från de löntagare som löntagarorganisationerna skall förhandla för
- det är ofrånkomligt.

Sedan till Olof Palme, och det är samtidigt ett svar till Lars Werner: Det är
alls icke så, Olof Palme och Lars Werner, att jag eller någon annan i
regeringen är nöjd med den nuvarande situationen på arbetsmarknaden. Det
framgår med all tydlighet av att vi under denna vårriksdag, utöver den
ordinarie budgettilldelningen till arbetsmarknadsstyrelsen, har ökat anslagen
för kampen mot arbetslösheten. Om vi hade varit nöjda med den här
situationen, så hade vi väl i all rimlighets namn inte satsat mera pengar i
kampen mot arbetslöshet. Men, Olof Palme, varför påminner jag då om hur
vi har lyckats i Sverige i jämförelse med andra länder? Jo, därför att
socialdemokrater liksom kommunister - nu senast genom Lars Werner -åker omkring och för fram i debatten påståenden med innebörden att
regeringen medvetet skulle framkalla arbetslöshet. Detta faller på sin egen
orimlighet. Olof Palme vet att det inte är sant - han har ju själv varit med om
att redovisa 3,5 % arbetslöshet, och då var den internationella situationen
långt bättre än den är nu.

Så till frågan: Vad vill regeringen göra därutöver? Vi satsar ytterligare
medel i kampen mot arbetslösheten, medel som står till arbetsmarknadsstyrelsens
förfogande. Vi satsar mera på ungdomsarbetslösheten - inom
parentes sagt tycker jag att vi ändå tillsammans kan glädja oss åt och betrakta
som en framgång att det för ungdomarna blev aningen bättre i maj än det var i
april, eftersom det i maj är några färre arbetslösa ungdomar än i april. Men
inte heller när det gäller ungdomsarbetslösheten är vi belåtna. Vad beträffar
de 400 000 nya jobben vill jag säga till Olof Palme att det var vårt sätt att
uttrycka vad som krävdes, om vi skulle nå målet arbete åt alla. Ni
socialdemokrater sade i den debatten att ni inte ville trolla med siffror. Det
må vara hur som helst med den saken, men när man i andra länder under den
här perioden har tvingats redovisa en dramatiskt ökad arbetslöshet, så har vi
ändå här i landet under perioden maj 1976 till maj i år skapat 133 000 nya
jobb. Detta har kunnat ske trots att det internationellt ser ut som det
gör.

Hur skall vi komma vidare? Jo, - och det svaret gäller också Lars Werner -genom att inrikta den ekonomiska politiken så att svenskt näringsliv får en
bättre konkurrenskraft. En tredjedel av BNP är export. Ungefär 50 % av vår
industriproduktion avsätter vi på export. Därav följer att vi mäste vara
internationellt konkurrenskraftiga, och därför har regeringen gjort dessa

ekonomiskt-politiska dispositioner. Och vi har vunnit en del när det gäller
kostnadsutvecklingen jämfört med vad vi kunde avläsa när vi tog över 1976,
då era åtgärder hade medfört att kostnaderna hade stigit med 40 %.

Om vi skall ha framgång, om vi inte skall tvingas driva upp räntorna, måste
vi minska budgetunderskottet. För detta har ni inget recept. Ni frågar vad
regeringen skall spara på. Svaret är som jag har sagt tidigare: Vi får gå
igenom alla budgetposter, och vid den prutningen skall vi i fortsättningen
som hittills vägledas av att det skall vara fördelningspolitiskt godtagbara
åtgärder. Vidare har vi i anvisningar till myndigheterna begärt tekniskt
underlag för besparingar på olika nivåer, och det materialet kommer fram
från varje myndighet.

Målet är att anpassa utgiftsökningen till inkomstökningen. Det står i
budgetpropositionen. Är man inte beredd att göra det, Olof Palme, måste
man antingen höja skatterna eller öka budgetunderskottet. Höjer ni
skatterna, slår det antingen på konsumtionsutrymmet för löntagarna eller på
konkurrenskraften för företagen. Det är de två val som finns. Går ni vägen
att höja budgetunderskottet, följer därav att det blir ett tryck på inflationen,
att våra möjligheter att operera på räntesidan minskas.

Men ni själva då? Vilka åtgärder vidtar ni om ni skall vara trogna vad ni har
sagt i er partimotion? Jag hade ett antal frågor i det avseendet jag också, Olof
Palme.

Anf. 45 LARS WERNER (vpk) replik:

Herr talman! Statsministern fortsätter att försöka ge sken av att samhällets
svaga skall skyddas genom regeringens politik, de skall undantas, de skall
inte drabbas. Men hur var det, Thorbjörn Fälldin? När ni lät göra en
undersökning av effekterna av er ekonomiska politik hemligstämplade ni den
därför att den bekräftade allt vad vi hade sagt om er orättvisa fördelningspolitik.
Den bevisade att de som skulle skyddas, som skulle undantas, har
drabbats hårdast.

Samtidigt har ni förklarat att om ni vinner valet i höst skall ni fortsätta att
spara. Det finns olika uppgifter om hur mycket ni skall skära bort. Och
samtidigt säger ni: Vi måste rätta munnen efter matsäcken. Men det är inte
detta det handlar om. Vad det handlar om är hur vi använder den matsäck vi
har. Ni flyttar innehåll ur de sjukas, de arbetslösas, de gamlas, barnfamiljernas
och de lågavlönades matsäck och lägger det i militärens matsäck.
Vanligt folk skall rätta munnen efter den krympande matsäcken, medan
militären får sin matsäck fullastad. Och jag vill fråga Thorbjörn Fälldin:
Varför är stridsflygplan viktigare än barnfamiljernas och de lågavlönades
ekonomiska villkor? Varför är detta centerns huvudlinje i dag?

Låt mig sedan fortsätta med den fråga som vi diskuterade för en stund
sedan. Varför har det blivit centerns huvudlinje i dag att stödja moderaternas
krav på ett uttalande här i kammaren mot löntagarnas krav på makt över
investeringarna? Det är det ni skall göra om en stund. Tillsammans med
moderaterna skall ni manifestera er gemensamma uppslutning kring försvar
för storfinansens maktställning och den kapitalistiska marknadsekonomin.

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Tror ni verkligen att de anställda vid olika företag i landet tycker att vi har för
litet marknadsekonomi? Fråga i så fall de anställda vid Facit i Bräkne-Hoby i
Blekinge, de anställda vid ASSI i Surahammar, Eisersömmerskorna i
Sollefteå! Eller tala med de anställda vid Wasabröd i Filipstad osv.

Tala med de anställda vid alla nedläggningshotade arbetsplatser i Norrland
och i skogslänen som har blivit arbetslösa eller kommer att bli arbetslösa
genom er politik. Är det den kapitalistiska marknadsekonomin som de vill
förstärka?

Thorbjörn Fälldin fortsätter att tala om regeringens framgångsrika
arbetsmarknadspolitik. Ja, det är i så fall att ha låga ambitioner på detta
område. 116 000 pesoner är i dag öppet arbetslösa. Ytterligare 151000
människor är sysselsatta via AMS. Det är bra att de är det, men i praktiken är
de lika arbetslösa eftersom de saknar fasta jobb. Det var i varje fall en
argumentation som ni förde före 1977. Sammanlagt 267 000 människor går
således i dag arbetslösa. 46 000 av dem är ungdomar under 25 år. Detta är det
ena faktum jag vill påpeka.

Det andra är - och jag vill upprepa de uppgifter som Carl-Henrik
Hermansson lämnade på förmiddagen - att antalet heltidsarbetande har
minskat från 2 558 700 år 1976 till 2 403 300 år 1981. Det är riktigt att antalet
deltidsarbetande har ökat. Men räknar man om deltiden till heltid, får man
en minskning av arbetstiden inom förvärvsekonomin från 3 013 800 heltidssysselsatta
år 1976 till 2 953 950 år 1981. Detta är sanningen bakom er
ekonomi och bakom ert skryt om att aldrig har så många människor varit
sysselsatta i Sverige som nu.

Inom den svenska industrin har antalet sysselsatta minskat från 1 130 000
år 1976 till 1 012 200 år 1981. Det är en minskning med 118 000 industrijobb.

Detta, Thorbjörn Fälldin, utrikesminister Ola Ullsten och andra regeringsrepresentanter,
är motsatsen till en framgångsrik arbetsmarknadspolitik.
Ni har i stället drivit en cynisk arbetslöshetsskapande politik kombinerad
med försämringar för samma grupper, inte minst genom försämringar av
arbetslöshetsförsäkringarna och karensdagama. Jag tror att det vore bra om
man skalade av den rätt övermaga inställningen till problemen med den
svenska industrin och sysselsättningen här i landet och tog bort detta skryt.
Det går inte hem hos de arbetslösa. Det är en utmaning mot dem att föra ett
sådant resonemang.

Anf. 46 GÖSTA BOHMAN (m) replik:

Herr talman! Thorbjörn Fälldin har rätt på en mycket viktig punkt:
skattepolitiken är ett av de viktigaste inslagen i den ekonomiska politiken.
Just därför har jag påvisat de obestridliga brister som den s. k. skattereformen
är behäftad med. Just därför har jag påvisat att reformen står i strid med
de principer som uppdras i finansutskottets betänkande, det betänkande som
de tre borgerliga partierna helt står bakom.

Som jag sade för en stund sedan tycker jag att det är rätt meningslöst att
upprepa gårdagens långa debatt. Jag skulle i all hövlighet vilja föreslå

statsministern att han tar del av protokollet från gårdagen i stället för att vi
skall behöva syssla med upprepningar nu.

Rent parentetiskt, herr talman, vill jag säga: Ehuru jag vet att det står i
strid med reglerna, vill jag tillägga att jag tycker att Olof Palme går väl långt i
sin skrämselpropaganda, när han gör gällande att regeringen skall ta bort
barnbidragen för pensionärerna.

Anf. 47 OLOF PALME (s) replik:

Herr talman! Även om det här också är i viss mån stridande mot reglerna,
måste jag med all respekt säga att jag tror att Gösta Bohman hörde fel, såvida
han inte tänker sig att göra en debut som barn på nytt och på så sätt komma i
åtnjutande av sådana här bidrag. Jag gjorde här en klar skillnad mellan å ena
sidan barnbidrag, å andra sidan pensioner. Och det bör man göra.

Thorbjörn Fälldin kan fortfarande inte inse att de löften som han gav
uppfattas som förpliktande av människorna. Nu är de 400 000 jobben bara ett
räkneexempel. Var det också ett räkneexempel, när Thorbjörn Fälldin i
höstas sade att det blir 40 000 nya industrijobb? I stället tappade vi ju 53 000
industrijobb.

När vi, på vår tid, fick en ökning av arbetslösheten, satte vi in all kraft - och
arbetslösheten sjönk. Ni tillåter medvetet arbetslösheten att stiga. Det är ett
enkelt konstaterande. Hade ni satt in lika stora resurser som 1979, hade
arbetslösheten aldrig stigit över 100 000. Det är helt enkelt sanningen, och
det vet alla som sysslar med de här sakerna. Regeringen prioriterar alla
möjliga subventioner - det gäller aktieägare, stora skogsägare och andra -framför kampen mot arbetslösheten. Man ser hellre att dessa 35 000
ungdomar går arbetslösa. Det är en värdering som jag inte kan godta.

Vi har hela dagen frågat vad ni vill spara på, om det skall bli en nedskärning
med 12 miljarder kronor, som ju är ett mycket stort belopp. Inget svar -annat än Thorbjörn Fälldins att det skall vara fördelningspolitiskt godtagbart.
Då blev jag verkligt orolig. Hittills har era besparingar varit
fördelningspolitiskt sett icke godtagbara, t. ex. när det gäller klasslagstiftningen
om karensdagarna. Jag frågar därför på nytt: Vilka varor skall ni ta
härnäst, om ni bryter era löften till de gamla och tar bort indirekta skatter och
olja från kompensationsberäkningarna? Blir det kaffet, sockret, kläderna
eller vad? Jag tror att de gamla vill veta detta. Är det sju dagars karenstid som
ni tänker er för arbetare? Är det barnbidragen som ni tänker ta bort -åtminstone när det gäller det första barnet - eller sänka? Det är detta som
fanns på era hemliga listor, och det är inte mycket kvar som ni inte har
genomfört.

Sedan förde Thorbjörn Fälldin ett resonemang om löntagarfonder. Jag
sade att vi står fast vid principerna. Det är alldeles riktigt. Det är det enda
grunddokument som finns. Det gäller det anförande som jag höll på
partikongressen och som partikongressen ställde sig bakom. Det finns tre
principer. Den ena principen är att fonderna skall vara baserade på en
kombination av vinstdelning och lönebaserade avgifter. Det skall finnas
bästa möjliga garantier för satsning på lönsamma investeringar. Vidare skall

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 172

Torsdagen den

10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

det vara en demokratisk och decentraliserad organisation. Det är dessa
principer som vi har, och dem står vi fast vid. En enhällig partikongress har
ställt sig bakom dem. Sedan har vi sagt att vi när det gäller utformningen är
öppna för diskussion för att försöka nå bredaste möjliga samförstånd. Detta
innebär en smula mer demokrati i det ekonomiska livet i stället för den
oerhörda maktkoncentration som f. n. finns. Det betyder också att
investeringarna styrs mot produktion i stället för mot spekulation.

Borgerligheten och herr Fälldin upprör sig alldeles förskräckligt inför
förslaget om att löntagarna efter direkta val skulle beredas möjlighet att köpa
aktier för 2 å 3 miljarder per år, när systemet är fullt uppbyggt. Jag vill påpeka
för kammarens ledamöter något som de kanske inte känner till, nämligen att
det f. n. av utländska intressenter och utländska spekulanter köpts aktier på
den svenska aktiemarknaden för omkring 2 miljarder per år. Det oroar icke
centerpartiet, vare sig det gäller utländska intressens uppköp av Wasabröd
eller av olika enstaka aktieposter. Man är oerhört rädd när svenska löntagare
skall få möjligheter att köpa aktier för 2 miljarder kronor per år. Då talar
man om demokratins förfall. Men när utländska spekulanter redan i dag får
köpa aktier till samma belopp står man och krafsar med foten och bockar.
Det ger också en bild av hur centern numera ser på de svenska
löntagarna.

Anf. 48 Statsministern THORBJÖRN FÄLLDIN:

Herr talman! Det börjar bli ont om sakargument för Lars Werner när han
påstår att en arbetspromemoria i budgetdepartementet vid något tillfälle
skulle ha varit hemligstämplad. Det är fullständigt fel. Den har dessutom
getts ordentlig spridning.

När det gäller stridsflygplanen, Lars Werner, vill jag säga att alla partier
utom kommunisterna är ense om att vi behöver ett stridsflygplan i det
svenska försvaret också på 1990-talet. Vad jag försökte säga om detta var att
det naturligtvis är en fördel att vi, när vi har kommit fram till att vi behöver
detta stridsflygplan i det svenska försvaret, också vidtar mått och steg för att
kunna tillverka det själva. När vi gör det ger det dessutom jobb runtom i
landet.

Lars Werner och kommunisterna har en helt annan inställning i den här
frågan och är i varje ögonblick beredda att ta pengar av försvaret. Jag har
suttit i riksdagen sedan 1958, och jag drar den enkla slutsatsen att om
kommunisterna skulle ha haft framgång i sina attacker mot försvarsutgifterna,
skulle dessa ha varit nere vid noll för många år sedan, trots att den
internationella situationen är sådan att t. o. m. våra närmaste grannländer
just nu har måst öka sina försvarsinsatser. Sanningen är den att våra utgifter
för det militära försvaret planar ut.

Beträffande deltidsarbetena, Lars Wemer, vill jag säga att det är sant att
det har blivit flera sådana. Men detta är i de allra flesta fall ett uttryck för vad
de arbetssökande önskar. Inte har vi utfärdat några dekret om att människor
skall ha deltidsarbete.

Olof Palme tog upp frågan om subventioner till skogsägare. Jag har hört

Olof Palme göra det tidigare, och jag vill i all försiktighet säga att detta inte är
rätt. Jag måste få fråga: Har Olof Palme ingenting lärt av den lektion han fick
av jordbruksministern i det här avseendet i samband med debatten
häromkvällen? Utskottets företrädare, som hade att diskutera de här
frågorna, försökte säga att det var fråga om en felläsning av herr Palme. Jag
lämnar den saken därhän.

Men, Olof Palme, låt mig beträffande sakfrågan upprepa att de åtgärder
som vi har vidtagit för att få fram mera virke, t. ex. klenvirke, har betalts av
skogsägarna själva genom skogsvårdsavgifter.

Jag vet att Olof Palme var i kammaren, i varje fall stundtals, under den
debatten. Men ta fram protokollet, Olof Palme, och läs på det! Där finns
fakta redovisade av jordbruksministern. Då behöver vi inte tvista om den
frågan längre. Kanske Olof Palme då finner anledning att sluta åka omkring i
landet och sprida detta i sak felaktiga budskap.

Det är märkligt att både Olof Palme och Lars Werner upplever det som
besvärande - eljest skulle ni ju inte agera som ni gör - att vi i Sverige har
lyckats klara sysselsättningen bättre än man gjort i andra länder. Att ni
upplever det som besvärande måste ju vara anledningen till att ni tar upp den
saken. Men det är ju därför att ni så ofta påstår att vi medvetet skulle ha velat
öka arbetslösheten i Sverige som jag har anledning att lika ofta visa på att vi
vid varje internationell jämförelse har lyckats bättre. Det är också sant att
skillnaden mellan arbetslösheten i Europa och arbetslösheten i Sverige har
blivit större under perioden från 1979 och fram till nu.

Men återigen: Vi är inte ute efter att säga att vi är nöjda - om vi vore nöjda
skulle vi ju inte ständigt öka anslagen när det gäller att bekämpa
arbetslösheten.

Ena minuten anklagas vi för att ha strött ut för mycket pengar till
näringslivet. Men när det gäller de konkreta fallen säger ni att regeringen inte
har anslagit tillräckligt mycket - ta varven, stålindustrin etc. Ni får verkligen
bestämma er för vilket slag av kritik ni skall bedriva mot regeringen!

Sedan vill jag understryka att det var ett fantastiskt besked vi fick nyligen.
Det finns bara ett grunddokument, sade Olof Palme. Det var det anförande
han höll på socialdemokraternas partikongress i höstas. Det är ju en fråga
som har diskuterats länge. Och grunddokumentet i hela löntagarfondsdebatten
kom i och med Olof Palmes tal inför den socialdemokratiska
partikongressen!

Jag undrar vad fackföreningsrörelsen säger om att LO 80-rapporten inte
längre är ett dokument som har karaktär av grunddokument, att det inte
längre anger den grundläggande inriktningen av reformen.

Olof Palme säger att två saker är grundläggande, nämligen vinstdelningen
och de kollektiva fonderna. Ja, just det - kollektiva fonder. Grundläggande
är att medborgarna i fortsättningen inte skall tillåtas äga personliga andelar i
produktionskapitalet. Det skall vara kollektivt.

Jag har någon gång tidigare frågat Olof Palme om man på den
socialdemokratiska sidan kan acceptera att människor äger sina hus helt och
hållet eller andelar av sina hus, att människor äger båt, bil osv. Varför tillåter

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 172

Torsdagen den

10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

ni inte att människorna äger produktionskapitalet, som är det viktigaste
sparandet? Den gången svarade Olof Palme att man inte ville riskera att
människorna åkte till Liechtenstein osv.

Vidare säger Olof Palme att centern är rädd för att löntagarna skulle få äga
aktier och få inflytande. Nej, alls icke! Det är snarare så att vi har stimulerat
löntagare och andra att just äga aktier, men då att äga dem individuellt. Det
är det som ni socialdemokrater kritiserar. Att man till en del med skatter
stimulerar människor att individuellt äga aktier anser ni vara värt att
kritisera. Men ni är beredda att ta en mer än dubbelt så kraftig smäll på
budgeten när det gäller det kollektiva aktieägandet.

Vi är trogna mot det som hör samman med en socialt och miljömässigt
reglerad marknadsekonomi när vi anser att människor skall kunna vara
delaktiga också i det sparandet. Vi är trogna det som där är grundläggande.
Inom de ramar som sätts av sociala och miljömässiga skäl skall det råda fri
konkurrens och vara möjligt för människorna att enskilt eller i samverkan
satsa på sitt kunnande och sin vilja att vara med och ta ansvar. Det är det som
upphävs med er ordning.

Herr talman! De svenska problemen löses inte av en fondsocialism som
underminerar grunden för vårt ekonomiska system. De svenska problemen
löses inte av en vidlyftig socialdemokratisk löftespolitik, som helt bortser
från ekonomiska realiteter, leder till höjda skatter och nya bördor på
företagen, men likväl medför ett ökat budgetunderskott.

Nej, våra problem kan vi lösa bara genom att vi redan i dag vågar
genomföra åtgärder för att få balans i samhällsekonomin, få bukt med de
offentliga utgiftsökningarna och frigöra resurser för de offensiva satsningar vi
behöver för framtiden. Det är den politiken, herr talman, som regeringen
står för. Det är den politiken som vi skall föra ut till svenska folket.

Anf. 49 Utrikesministern OLA ULLSTEN:

Herr talman! Om det är någon av kammarens ledamöter som undrar varför
jag under lång tid har suttit så stilla och tyst, kan jag tala om att det inte har att
göra med någon frivillig munkavle, utan att det är helt i enlighet med
debattreglerna i riksdagen. Först diskuteras regeringens politik inom
oppositionen. Sedan diskuteras regeringens politik med närvaro av regeringen
- då först av statsministern och dem som vill debattera med honom och
därefter av mig och dem som kan tänkas vilja debattera med mig. Detta sägs
vara ett sätt att spara tid. Jag är inte alls säker på att så är fallet.

Herr talman! Vi närmar oss nu slutet av den andra mandatperioden med
icke-socialistiska regeringar. Folkpartiet har varit med i alla dessa regeringar.

Folkpartiet är ett socialliberalt parti. Vi arbetar för ett samhälle som hyllar
både friheten för den enskilde och rättvisa mellan enskilda och grupper av
människor.

Hur har då denna strävan tagit sig uttryck under de sex år som vi har haft
regeringsansvar?

Det är ofrånkomligt att teckna bakgrunden innan man ger svaret.

Bakgrunden har varit den ekonomiska utvecklingen i världen. Sverige och
större delen av resten av världen har länge levt och lever alltjämt med
sviterna av två oljeprischocker, som fått grunden för vår ekonomi att
vackla.

I slutet av den förra mandatperioden kunde vi alla se hur såren efter den
första chocken var på väg att läka. Handelsbalansen förbättrades, sysselsättningen
ökade, arbetslösheten sjönk, inflationen gick ned och tillväxten
visade tecken att tillta.

Det var faktiskt riktigt som jag 1979 sade i motsvarigheten till denna
debatt, att de flesta kurvor pekade åt rätt håll. Den ekonomiska politiken,
som gick ut på att stärka näringslivets konkurrenskraft och hålla tillbaka
oljeimporten, hade börjat ge resultat.

Just då kom den andra oljechocken. Kostnaderna för oljan steg 13
miljarder bara på två år, främst till följd av händelseutvecklingen i Iran. Vi
fick mer eller mindre börja om från början med det ekonomiska saneringsarbetet,
fast från ett sämre utgångsläge. Försöken att hålla sysselsättningen
uppe trots stagnationen i ekonomin 1976-1979 hade skapat ett kraftigt
budgetunderskott. Dessutom kom ju den här oljechocken ovanpå den
första.

Den här situationen ställde naturligtvis ett reformparti som folkpartiet
inför ett svårt omställningsproblem. Det gällde fortfarande att slå vakt om
och utveckla välfärdspolitiken i Sverige. Men det var inte lika lätt nu som
förut. Det handlade inte längre om att varje år fördela en någorlunda stadigt
växande kaka, snarare hade det att göra med att se till att kakan inte blev
mindre.

Vi har aldrig gjort de här konstaterandena med lätt hjärta. Vi trivs inte
särskilt bra i besparingstider. Vi hade hellre sett att vi kunnat öka insatserna
på sociala och kulturella områden i stället för att behöva frysa eller minska
dem. Vi hade gärna sett att vi kunnat genomföra nya reformer i stället för att
behöva säga att det inte finns resurser till nya kostnadskrävande förbättringar.

Vi var tvingade till en sådan politik, eftersom motsatsen hade motverkat
sitt syfte att stärka välfärden. En fortsatt utgiftsexpansion skulle ha skadat
den ekonomiska grund utan vilken den offentliga sektorn hade riskerat att
rasa ihop. Lättsinnig ekonomisk politik är dålig social politik; att fördela det
som inte finns är ett sätt att försöka lura sig själv och väljarna.

Den strategi som vi valt för att stärka ekonomin, för att därigenom hindra
social nedrustning och massarbetslöshet, har enkelt uttryckt gått ut på att vi
skall spara och arbeta oss ut ur krisen. Det är inte något särskilt
publikknipande budskap att komma med, men det är den vägen vi måste gå,
om vi igen skall kunna se våra resurser växa.

Sparpaketen har under dessa år omfattat sammanlagt ca 25 miljarder
kronor. Hade vi ansett att budgetunderskott inte är något problem, hade vi
kunnat avstå från alla dessa besparingar. För den som vill undvika ökat
underskott men ändå vill säga nej till besparingar finns det ju en annan väg:
att höja skatterna. 25 miljarder motsvarar ungefär 15 % i moms.

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

15 % i moms betyder i sin tur ca 15 % mindre i reallöneutrymme. Det bör
de tala om som säger nej till besparingspolitiken. De bör dessutom tala om att
en så kraftig reallönesänkning, ovanpå den som löntagarna redan har
tvingats acceptera, säkert aldrig skulle ha godtagits.

Följden hade blivit krav på löneökningar utanför det faktiska realutrymmet,
med högre inflation, sämre konkurrenskraft för näringslivet och
försämrad sysselsättning som följd. Det hade varit dålig ekonomisk politik,
det hade varit en fördelningspolitik på låtsas och ett dåligt stöd för dem som
inser behovet av en stark offentlig sektor.

En ensidig besparingspolitik hade inte heller varit bra. Därför har
politiken också gått ut på att hitta en balans mellan expansion och
återhållsamhet. Det är den vi syftar på när vi talar om att vi skall försöka
spara och arbeta oss ur krisen.

Vi har under de här sex åren vid ett par tillfällen tagit till penningpolitiska
åtgärder för att stärka näringslivets konkurrenskraft. Vi har sänkt momsen i
ett skede då andra åtgärder annars hade hotat att gröpa ur köpkraften för
mycket. Vi har satsat mer på arbetsmarknadspolitiska åtgärder än någonsin
tidigare i Sveriges historia. Till detta kommer de stora industripolitiska
satsningarna för att klara de värst utsatta krisbranscherna.

Listan över statliga satsningar på offensiva investeringar kan också göras
lång. Häromdagen godtog riksdagen regeringens förslag att bygga ett nytt
svenskt flygplanssystem efter Viggen, det största investeringsprojektet
någonsin i Sverige.

Stora investeringar har gjorts inom transportsektorn. Telesatelliten,
satsningen på förnybara energikällor, en kraftfullare satsning än någonsin på
energibesparande åtgärder och på forskning och utveckling, inte minst just
inom det viktiga energiområdet, är områden som också bör nämnas.

En momshöjning som alternativ till besparingspolitiken hade fördelningspolitiskt
slagit helt fel. Just de betalningssvaga hushållen, som Olof Palme
och andra socialdemokrater talar för i den här debatten, hade förlorat mest
på det alternativet.

Besparingar drabbar med nödvändighet områden som är socialt angelägna.
Det finns inga budgetposter som är avsedda speciellt för förmögna
bidragsmottagare.

Men det är för den skull möjligt att föra en fördelningspolitiskt riktig
besparingspolitik. Olof Palme sade att han tyckte att det lät avskräckande att
vi ville göra detta också i fortsättningen. Men en sådan kan gälla t. ex. att
skära ned på det generella bostadsstödet men öka stödet som går till familjer
med särskilt stor försörjningsbörda. Den kan gå ut på att minska
matsubventioner till alla och i stället satsa på ett förhöjt barnbidrag för
familjer med många barn. Den kan gå ut på att skydda långtidssjuka, men
acceptera en viss självrisk för de kortidssjuka etc.

Under den här tiden har folkpartiets socialliberala värderingar också gjort
sig gällande på annat sätt. Vissa områden har helt undantagits från
besparingar. Vissa grupper har tillförts större resurser än tidigare. Låt mig ta
några exempel:

Stödet till de handikappade var 1976 6 miljarder. I dag är det 15 miljarder,
vilket betyder en real förbättring på 35 procent.

Folkpension och helt pensionstillskott utgår i dag med 25 000 per en
ensamstående pensionär, vilket är en real ökning med 18 %.

Statens stöd till barnomsorgen har i det närmaste sexdubblats sedan
1976.

Biståndet är fortfarande 1 % av den svenska bruttonationalinkomsten.

Exemplen skulle kunna mångfaldigas, och det behövs skygglappar i
kolossalformat för att kalla den här politiken för social nedrustning. Ännu
större skygglappar behövs för att inte inse att utan den anpassning som skett
av både offentlig och enskild konsumtion hade vår ekonomi legat i ruiner i
dag och talet om nedrustning inte bara varit en illvillig klyscha, utan en bister
verklighet.

Kampen mot arbetslösheten är ett annat exempel som visar på framgångar
för socialliberal politik och på ihåligheten i kommunisternas och socialdemokraternas
tal om social nedrustning.

Det går fler arbetslösa i dag än på mycket länge. Detta smärtar oss mer än
någonting annat. Arbetslösheten är ett gissel för alla människor, men särskilt
för de unga.

De går inte arbetslösa i dag därför att regeringen vill att de skall göra det,
som Lars Werner och Olof Palme vill göra gällande. De är arbetslösa därför
att det svenska näringslivet inte fullt ut klarat konkurrensen med omgivningen
och därför tvingas avskeda folk eller avstå från nyanställningar.

Det var därför som den höga produktionskostnadsnivå vi ärvde av
socialdemokraterna 1976 var så förödande. På ett år hade vi ökat
kostnaderna för svenskt näringsliv tre gånger så mycket som motsvarande
kostnader ökats i våra viktigaste konkurrentländer.

Den uppgiften tas av någon anledning aldrig fram i de internationella
jämförelser som socialdemokrater och kommunister gör.

Trots enorma svårigheter hade vi lyckats återställa konkurrenskraften
någorlunda - dess värre i huvudsak genom devalveringar. All vår ekonomiska
politik syftar till att föra över resurser från konsumtion till
investeringar för att vi skall få fart på investeringarna och skapa fler jobb och
färre arbetslösa.

Ovanpå detta för vi en arbetsmarknadspolitik som kostar mer än någonsin
tidigare och innehåller fler och djärvare grepp än tidigare, inte minst när det
gäller att försöka komma åt arbetslösheten bland unga människor.

Resultatet är alltså inte att alla människor har arbete i Sverige. Det hade
naturligtvis varit det önskvärda. Men resultatet är faktiskt fortfarande - och
det behöver upprepas eftersom oppositionen vägrar att acceptera det - lägre
arbetslöshet i Sverige än i omvärlden, trots att vi är utsatta för samma slags
ekonomiska påfrestningar. I början av 1970-talet klarade vi sysselsättningen
delvis sämre, i andra fall på samma sätt som vår omvärld. I dag klarar vi den
tre gånger bättre. Detta kan inte rimligen vara ett uttryck för likgiltighet inför
att människor går arbetslösa.

Vad är det i detta resultat och i andra som jag har redovisat som ger

Nr 172

Torsdagen den

10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

socialdemokraterna anledning att talaom social nedrustning? Vad var det i så
fall man själv sysslade med i början av 1970-talet, då begreppet oljekris inte
fanns och trycket på den svenska ekonomin utifrån var ett intet mot vad det är
i dag? Och varför gisslar man i dag mittenregeringen för att den ekonomiska
tillväxten är så dålig, när man själv administrerade en minst lika dålig tillväxt i
början av 1970-talet?

På ett sätt nästan unnar jag socialdemokratin att få komma tillbaka till
regeringsmakten. De skulle då snabbt inse att den egna oppositionspolitiken
helt enkelt inte dög. Det gick säkert för en tid att skylla det mesta på
”borgarna”, men man skulle snart inse att den ekonomiska verkligheten,
hemma och ute i världen, var densamma som den vi nu möter och att den för
dem också skulle komma att kräva samma hårda tag och lika många uteblivna
applåder.

Jag tycker, herr talman, att socialdemokraterna har svikit sina gamla ideal
under tiden i opposition. De insikter man har om de ekonomiska
svårigheterna har aldrig fått slå igenom i de alternativ man presenterat för
riksdagen. Det parti som burit ett tungt samhällsansvar i 45 år har under
några år i opposition förvandlats till banérförare för snart sagt varje
missnöjesgrupp.

Med skattereformen som enda undantag har man aldrig visat någon som
helst vilja att ta det ansvar som man själv på den tiden krävde av den tidens
opposition - krav som man ofta också fick gehör för.

Skall jag vara riktigt uppriktig så tror jag inte att socialdemokraterna själva
föreställer sig att deras politik egentligen duger till någonting annat än just
oppositionspolitik.

Detsamma gäller i lika hög grad moderaterna. Det är svårt att känna igen
mycket av regeringspartiet moderaterna, när man tar del av vad oppositionspartiet
moderaterna föreslår.

I regeringsställning insåg man att skatteomläggningar måste finansieras i
tider med höga budgetunderskott. Man insåg att vi måste ha en socialt
medveten bostads- och planpolitik, att vi måste hålla sysselsättningen uppe
med ambitiösa arbetsmarknadsinsatser, inte svika u-länderna och heller inte
glömma bort de svaga i vårt eget land.

Utsläppta i oppositionshagens grönbete har man slängt alla sådana
insikter. Förmodligen var de påtvingade. I dag skär man utan prut i alla slags
bidragssystem, må det drabba hur hårt som helst, och lovar att samtidigt
klara ett jättelikt budgetunderskott och lika jättelika skattesänkningar.

Den ekvationen går lika dåligt ihop som den socialdemokratiska. Medlen
är olika, men resultatet skulle bli lika förödande. Avsikten är uppenbarligen
att locka väljare genom att låta bli att tala om vad som egentligen krävs. I
socialdemokratins fall är lockbetet feta utgiftslöften, i moderaternas minst
lika feta skattesänkningslöften.

Herr talman! Politik får inte bara bli ekonomi och administration. Politik
måste främst vara att ha idéer om verkligheten och en vilja att försöka
påverka den.

För folkpartiets del måste varje beslut prövas mot frågan: Hur får vi genom

detta beslut ett friare och rättvisare samhälle i den ekonomiska situation vi
befinner oss i?

Det är så vi kommit fram till våra prioriteringar och sökt våra lösningar på
politiska problem. Sex år är ett ögonblick i historien och en ganska kort stund
också i Sveriges moderna historia. Samhällsförändringar tar tid på sig att slå
igenom. Men naturligtvis betyder inriktningen mycket för det sannolika
resultatet.

Inriktningen har varit att komma bort från kollektivismen som ett
övergripande mål och i stället försöka sätta den enskilda människan i
centrum. En annan inriktning har varit att komma bort från vägen mot det
fulländade systemet, där allt som skall hända förutsätter samhällsingripande
och politiska beslut, men nästan ingenting av personligt ansvarstagande och
personlig frihet.

Medlen har varit många, och somliga kan te sig futtiga, men skall ses som
delar i ett ideologiskt sammanhang.

Vi har gått in för att minska krångel genom att ta bort onödig byråkrati,
fördjupa den kommunala demokratin så att fler får göra sig gällande, mjuka
upp radiomonopolet, stimulera nyföretagande, småföretag och aktiesparande.

Vi har genomfört en lag om jämställdhet på arbetsmarknaden och inrättat
en jämställdhetsombudsman för att övervaka att lagen efterlevs. Vi har infört
det husläkarsystem som vi lovade och som syftar till att mjuka upp
relationerna mellan människor och vårdapparat. Vi har sett till att biståndet
räddats från budgetgranskningens blåkrita.

I går tog riksdagen beslutet om en stor skattereform. Debatten kring den
har i mycket handlat om avdragsteknik, finansieringsprinciper och indexsystem.
Det har i och för sig varit en nödvändig och viktig debatt.

Dess värre har den debatten i någon mån fått skyla det faktum att vi nu
sjösatt efterkrigstidens största skattereform. Vi har tagit ett stort steg i
riktning mot ett rättvisare skattesystem. För de allra flesta kommer
marginalskatten inte att vara högre än 50 %.

För några år sedan menade en ledande socialdemokrat, som sitter här i
kammaren, att folkpartiet, när vi föreslog just detta, lämnat förnuftets linje i
skattepolitiken.

När reformen nu är ett faktum är det ingalunda ett bevis för att de tre
partier som står bakom reformen lämnat förnuftets linje, snarare att
förnuftet äntligen segrat i den sega kampen mot de för arbetsvilja och
produktionsförmåga förödande höga marginalskatterna.

Jag ser, herr talman, skattereformen som en stor framgång, både
skattepolitiskt och allmänpolitiskt.

Den är naturligtvis i första hand en framgång för skattebetalarna. Nio av
tio heltidsarbetande behöver nu inte betala mer än hälften av de inkomster
man får ovanpå dem man redan hade i skatt.

Det blir inte någon skattesänkning totalt sett. Det vore oansvarigt att lova
ut något sådant, när underskottet i statens budget är omkring 75 miljarder.
Men man förverkligar den liberala tanken att det måste löna sig att arbeta.

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Denna gamla slitna folkpartislogan, som låter lika fräsch varje år den dyker
upp, bygger på idén att den enskildes vilja att göra en insats för sig själv och
för andra skall belönas, inte straffbeskattas.

Vi behöver en stor offentlig sektor, eftersom människor vill ha samhällsservice
i form av föräldraledighet och barnbidrag, barnomsorg, en bra skola,
kultur och forskning, försvar, kommunikationer, pensioner och äldrevård.

Därför behöver vi också höga skatter. Desto viktigare är det då att sättet
att ta in dessa skatter - det som vi kallar för skattesystemet - upplevs som
någorlunda rättvist och rättfärdigt.

Vi behöver då också se till så att alla betalar sin del av skatten, att inte vissa
människor med skattelagarnas hjälp kan hålla sig med rena lyxkonsumtionen
genom att låna pengar som staten betalar räntan på - eller, rättare sagt: som
andra skattebetalare utan höga inkomster mot vilka det går att utnyttja
räntebidragen betalar för.

Detta är ett rättviseinslag i skattereformen, som moderata samlingspartiet
helt i linje med sina traditioner säger nej till. Jag vet egentligen inget exempel
på när moderaterna själva drivit ett reformkrav med sociala förtecken. Och
ganska få, där man accepterat sådana reformförslag från andra partier.

Skattereformen är också en framgång för Sveriges ekonomi. De höga
marginalskatterna har drivit upp lönekraven långt utöver det rimliga.
Förhandlarna har känt sig tvingade till det. De har ju vetat att även för högst
vanliga inkomsttagare skulle 60 å 70 % försvinna i skatt på en löneförhöjning.

Därför har de höga marginalskatterna drivit på inflationen, försämrat
industrins konkurrenskraft och därmed försvårat en sysselsättnings- och
resursskapande industriverksamhet.

Till bilden hör också att den nästan totala okänslighet för höga räntor som
en stark progression tillsammans med generösa avdragsmöjligheter skapat
har verkat räntehöjande - också detta till stort förfång för produktion och
investeringsmöj ligheter.

Inte minst är reformen en framgång för samarbetstanken i svensk politik.
Det gick alltså, till sist, att också i denna klassiska stridsfråga komma
överens. Uppgörelsen är en dementi av talet om att de svenska väljarna står
uppställda mot varandra i två i varje fråga helt oförsonliga block.

Naturligtvis kan inte kompromissen bli ett övergripande mål i alla politiska
frågor. Där princip står mot princip finns i regel få möjligheter att bli överens.
På den tiden då socialdemokraterna ville höja marginalskatterna och
folkpartiet sänka dem var det svårt att nå annat än begränsade uppgörelser.
Nu var vi överens om den principiella inriktningen. Då hade det varit att
svika väljarna att inte göra upp.

Herr talman! Inför dagens ekonomiska problem är det lätt att med längtan
se tillbaka på rekordåren med snabb ekonomisk tillväxt och stora samhällsförändringar.
Dessa år gav oss också framsteg som gjorde livet lättare att leva
för många, ökade rättvisan mellan människorna och gav Sverige en tätplats
när det gäller forskning och utbildning.

Men utvecklingen har också haft sitt pris. Människor har tvingats bryta upp
från gamla gemenskaper, ofta utan att hitta några nya. Trivsel och
samhörighet har haft svårt att spira mellan betongväggar och parkeringsdäck
i 1960- och 1970-talens jättelika bostadsområden. I bondesamhället fanns
mycket av oförsonlig social kontroll, i dagens samhälle finns ofta lika mycket
av oförsonligt främlingskap. Ensamheten har blivit vår viktigaste bristsjukdom.

Ekonomin har förvisso blivit stark - trots de svårigheter som vi nu talar om
- men livskvaliteten har haft svårt att hänga med. Utvecklingen har ofta blivit
någonting utanför den enskilda människan själv.

Detta är svårt att mäta i statistik och exakta siffror. Och kanske är det
därför just den här sidan av samhällsutvecklingen blivit eftersatt och sällan
diskuteras i riksdagens debatter. Men vi kan ändå, var och en av oss, se vad
som faktiskt har hänt.

Alkoholkonsumtionen är i dag lika hög som i slutet av 1800-talet, och
alkoholskadorna har följt med. Detta har inträffat trots att det vi trodde var
supandets egentliga orsak - dåliga sociala villkor och fattigdom - har
avskaffats.

Tusentals ungdomar har förlorat sin framtid i narkotikaträsket. Vi har inte
kunnat erbjuda dem den trivsel och harmoni i samhället som kunde ha varit
ett alternativ till att fly in i drogernas värld.

I en undersökning för en tid sedan svarade 10 % av de tillfrågade barnen
att det inte fanns någon som tyckte om dem - och förmodligen var det så.
Vuxna har så mycket att göra med att skaffa sig prylar och status att de inte
har tid med sina barn. Jag tycker att det är skrämmande.

Människor far illa mitt i den skinande svenska välfärden.

Detta kräver ett omtänkande. Politik måste bli något som handlar om hela
människan, inte bara om hennes materiella behov. Vi skall inte minska på
samhällets service till enskilda människor, men vi måste inse att inget
samhälle blir starkt om inte de individer som utgör samhället har vilja och
förmåga att ta eget ansvar, för sig själva och för andra.

Vi behöver ge det ideella arbetet bland sjuka, handikappade, dagisbarn
och skolbarn och andra grupper en ny chans. Länge har man sett över axeln
mot sådana insatser. De har inte ansetts behövas i det starka samhället. Det
har varit systembyggarnas filosofi. Men människor låter sig aldrig inordnas i
teoretiska system. De är sig själva, vare sig regimer gillar det eller inte.

Detta är inte uttryck för den sortens individualism som de talar om som är
konservativa men gärna vill kalla sig liberaler. Den individualismen handlar
om att sänka skatter och har som huvudbudskap att bra karl reder sig
själv.

Vad jag talar om är en individualism som tar till vara det unika i varje
människa, som innebär att människor känner ansvar för sina medmänniskor
- både via skattsedeln och i bostadsområdets, skolans, daghemmets eller
arbetsplatsens gemenskap.

Jag hoppas, herr talman, att valrörelsen, trots arbetslöshet, de ekonomiska
problemen, löntagarfonder och allt annat som den kommer att handla

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

om också skall ge i varje fall litet plats för denna debatt, som inte handlar om
politiska beslut i morgon så mycket, utan snarare om en allmän inriktning av
den samhällsutveckling som till sist formar våra samhällen. Det är en debatt
om miljön, om jämställdheten mellan kvinnor och män, om internationell
solidaritet, om hur vi skall skapa mera av gemenskap och mindre av
misstrons, standardjaktens och utslagningens samhälle i Sverige.

Herr talman! Den 3 juni 1976, i det årets slutdebatt i riksdagen, sade
dåvarande statsministern Olof Palme att LO och SAP ännu inte var färdiga
med sitt ställningstagande i löntagarfondsfrågan. Något beslut var inte att
vänta under den kommande mandatperioden, men under den därpå
kommande skulle beslutet tas i riksdagen, dvs. under det riksmöte som vi just
nu är i färd med att avsluta.

Detta, om inte annat, visar hur viktigt det var att vi fick en icke-socialistisk
majoritet i 1976 års val och kunde behålla den också i 1979 års. Med
socialdemokraterna i regeringsställning hade Sverige nu varit på väg in i
fondsamhället.

Löntagarfondsdebatten, i vilken vi själva också deltog, började med en
diskussion om hur vi skulle få fler människor att aktivare delta i det sparande
som behövs för en expansiv industriell verksamhet. Hittills har den debatten
avsatt idén om ett skattefondssparande, som förra året tillförde näringslivet
halvannan miljard i nya pengar. Systemet bygger på en insats av enskilda
människor med intresse för att pengarna förvaltas väl. För att stimulera till
sådant sparande har regeringen fått riksdagen med sig på att i viss omfattning
lindra den s. k. dubbelbeskattningen av aktier.

Socialdemokraterna är aggressiva i sitt motstånd mot detta system. Det
kommer att rivas upp, om de kommer tillbaka till makten, har vi fått veta.
Det är inte småsparare vi behöver, det är jättelika kollektiva fonder med
makt att bli dominerande ägare inom det svenska näringslivet som
räknas.

Klarare än så kan inte, herr talman, en ideologisk skiljelinje beskrivas. Å
ena sidan finns de som tror på marknadsekonomi, stimulanser för enskilda
människor att delta i sparande och satsa på företag. Å andra sidan finns det
socialdemokrater och kommunister som definitivt tröttnat på vårt ekonomiska
system och därför bestämt sig för att avskaffa det och ersätta det med
socialistiska mekanismer i fondförklädnad. Man kallar dem löntagarfonder,
trots att de enskilda löntagarna över huvud taget inte kommer att ha något
annat att göra med dem än att ge dem en del av sin lön.

Hur i detalj det här systemet, icke prövat någonstans i världen, skall se ut
harvi ännu inte fått veta. Varje ofullkomlighet som motståndare till systemet
skjuter in sig på bemöts med socialdemokratiska löften om att just detta är vi
beredda att förhandla om. Ingen detalj eller princip tycks nu i valdebatten
vara tillräckligt viktig för att inte vara förhandlingsbar. Så vill man framställa
saken, men så är det naturligtvis inte. Ingen tror att beslut fattade på LO:s
och SAP:s kongresser efter år av debatter, inom och utanför rörelsen, och
långtgående försäkringar från rörelsens ledande personer utan vidare
kommer att kunna förhandlas bort.

Syftet är klart och entydigt uttryckt. Det är makten det gäller. Det är hur vi
skall beröva kapitalägarna makten det gäller. Det är att göra facket till den
dominerande ägaren av de svenska företagen det gäller. Det vore oklokt, och
på sikt sett också oförsynt, att inte ta dessa uttalanden på allvar.

Från början gällde debatten hur vi skulle minska den ekonomiska
maktkoncentrationen i Sverige. Den tanken har man nu övergett till förmån
för en rakt motsatt strävan. Hur än fonderna till sist kommer att se ut blir de
till en jättelik maktkoloss, som det inte finns någon motsvarighet till utanför
östländerna.

Olof Palme sade i debatten nyss: Det faktum att det investeras 2 miljarder i
svenska näringslivet varje år av människor som bor i andra länder, det tål ni,
men inte att löntagarfonder skulle investera 2 miljarder varje år! - Får jag
säga om det: Skulle det röra sig om samma företag eller fond, som med
beskattningsrättens möjligheter investerade i svenska företag och efter några
år blev den dominerande ägaren till de viktigare svenska företagen, då skulle
jag bli mycket rädd och försöka göra något åt det. Men faktum är att det är
precis ett sådant system som socialdemokratin är på väg att introducera - låt
vara att kapitalplaceraren skulle vara svenska löntagarfonder.

Det är inte ett samhälle med mindre maktkoncentration vi får, det är ett
monopolsamhälle. Och som Walter Åman, tidigare socialdemokratisk
riksdagsman och TCO-ordförande, sade: Över monopol får den enskilde
aldrig något inflytande.

Man skulle effektivisera kapitalförvaltningen, sade man också. Nu har
man skapat, och vill införa, ett system med 24 länsfonder, som till en början -och förmodligen för gott - skall ledas av facket. Jag har svårt att tänka mig att
facket, när det en gång fått inflytande i de här fonderna, skulle lämna det från
sig frivilligt. ”Hembygdens dag” brukar vi kalla riksdagens debatter om
regionalpolitik. Alla slåss i de debatterna för sin landsända, och gör det
naturligtvis med all rätt. Till sist sker ändå en övergripande och förhoppningsvis
rättvis bedömning av hur pengarna skall fördelas.

I länsfonderna kommer man inte att ha något motstånd att vänta från
andra behövande landsändar. Där kommer inga avkastningskrav att gälla,
hur stadgarna än må vara formulerade. Vem skulle ställa upp dessa krav och
vem skulle känna sig tvungen att leva efter dem? Vem kommer i en sådan
fond att våga gå emot förslag att satsa på regionens industri till förmån för en
investering någon annanstans i landet, även om detta vore riktigt, sett ur
Sveriges synpunkt?

Man talade också om att man skulle öka den enskildes inflytande. Men hur
skall det utövas? Löntagarna avstår 1 % om året - eller vad det nu blir - av
vad de annars skulle ha fått i lön. Sedan sköter fackliga ledare resten. Och
vem är det över huvud taget som företräder löntagarnas och konsumenternas
intressen, när facket vuxit ihop med kapitalet i ett fondsystem, som genom
sin ekonomiska makt också blir den viktigaste politiska maktfaktorn i
Sverige?

Svaret är naturligtvis att ingen gör det. Tanken var att öka löntagarnas
inflytande. Vad som kommer att hända är att löntagarna blir av med sina
9 Riksdagens protokoll 1981182:172-173

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

fackliga organisationer. Deras uppgift blir i fortsättningen att förvalta
kapital. För detta behöver de naturligtvis omorganiseras för att i första hand
tillgodose medlemmarnas intressen som producenter.

Vem skall då se till löntagarnas intressen som löntagare, som vill ha mesta
möjliga lön, och deras intresse av att som konsumenter få bästa möjliga varor
till lägsta möjliga pris? I framtiden blir det inte facket på den ena sidan och
arbetsgivaren på den andra vid förhandlingsbordet. Det blir facket på båda
sidor.

Gunnar Nilsson har insett det här och försökt rädda sig genom att föreslå
att vi skall ha två fack - ett för löneförhandlingar och ett för kapitalförvaltning
och företagsledning. Till synes mot varandra kommer alltså att stå ett
löntagarfack och ett kapitalistfack. I realiteten kommer alltsammans att vara
en enda stor maktkoloss, omöjlig att påverka för andra än dem som utanför
alla parlamentariska regler satts att sköta dem. I bästa fall kommer ledningen
att utses i något slags allmänna val, där bara vissa människor skall ha
rösträtt.

Det är, herr talman, i valet i september i år som människorna i Sverige
avgör om det är den här sortens samhälle vi skall ha, eller om vi skall fortsätta
den socialt inriktade marknadsekonomins väg med utrymme för olika slags
företag, olika slags ägare, mångfald, konkurrens på lika villkor och
valfrihet.

Anf. 50 LARS TOBISSON (m) replik:

Herr talman! Jag förstår inte varför Ola Ullsten - liksom också Thorbjörn
Fälldin - har dröjt med att debattera skatteomläggningen till i dag. Ola
Ullsten hade ju t. o. m. via gårdagens Expressen låtit hälsa att han samma
dag minsann skulle ställa moderaterna till svars i skattefrågan. Han satt också
en god stund här i kammaren, men det blev ingenting av med attacken.

I dag diskuterar vi finansutskottets betänkande 40 om allmänna riktlinjer
för den ekonomiska politiken. Där har de borgerliga partierna enats om en
gemensam borgerlig skattepolitik för framtiden. För den händelse Ola
Ullsten inte har hunnit läsa texten skall jag stå till tjänst med några centrala
citat.

” att ett ökat skattetryck inte innebär en framkomlig väg för att

minska budgetunderskottet. Det målet måste i huvudsak uppnås via
besparingar på statsbudgetens utgiftssida. Om den totala efterfrågenivån
genom utgiftsnedskärningarna skulle hamna på en för låg nivå, kan detta
motverkas av sänkta skatter.”

Vidare: ”Skattekvoten i den svenska ekonomin är vid en internationell
jämförelse mycket hög, och den måste systematiskt bringas ned för att
ekonomin skall fungera.”

Våra partier är alltså överens, Ola Ullsten, om att spara med hjälp av
utgiftsnedskämingar, att parera en låg efterfrågan med skattesänkningar och
att systematiskt sänka det höga skattetrycket. Mot den bakgrunden förstår
jag inte Ola Ullstens kritik mot att vi moderater står för en skattesänkningslinje.
Där står vi gemensamt.

Att Ola Ullsten valt att diskutera skatteomläggningen en dag för sent har
den fördelen med sig att vi har tillgång till omdömena ute i samhället.

Liberala Expressen inleder sin ledare i dag på följande sätt: ”1 går
fullbordades den socialdemokratiska triumfen från den underbara aprilnatten
1981.”

Jag antar att Ola Ullsten redan har tagit del av den ledaren. En annan
liberal tidning, Jönköpings-Posten, som kommer ut på Rolf Wirténs
hemmaplan, är kanske mera svårtillgänglig. I sin ledare tar den till
utgångspunkt ett yttrande som Rolf Wirtén fällde om bagateller och frågar:
”Är det bagateller att regeringen lämnat målsättningen om en skattereform
med början redan i år och accepterat en fortsatt socialdemokratisk
skattehöjningslinje?”

Den frågan ringer fortfarande i luften, men låt oss i dag hålla oss till det
som vi är överens om i finansutskottet och som vi skall besluta om här i
kammaren om några timmar.

Anf. 51 OLOF PALME (s) replik:

Herr talman! Förtänksamma talare brukar dela ut manus - så har även jag
och Ola Ullsten gjort. Är vi litet pedantiska, så skriver vi här och där också
”Herr talman!”. Ola Ullsten går ett steg längre. I hans manus står det:
”Herr/fru talman!”, varav följer att en liberal är kluven och garderar med
kryss.

Herr talman! Det jag nu tänkte ta upp är någonting oerhört allvarligt, och
jag gör det med stöd av det faktum att även detta betänkande om de
ekonomiska riktlinjerna ju berör vårt beroende av omvärlden.

Jag tänker på situationen i Mellersta Östern. Jag tänker också på att
militärjuntan i Argentina för några månader sedan gjorde en invasion på
Falklandsöarna eller Malvinerna. Det var en klart folkrättsstridig aggression,
och den fördömdes över hela världen och i FN:s säkerhetsråd. Många
sanktioner har vidtagits mot Argentina. Sedan följde mycket hårda
våldshandlingar från Storbritannien under åberopande av principen att våld
inte skall löna sig, man skall inte få kränka folkrätten.

Israel har gjort en invasion i Libanon. Det är en klart folkrättsstridig
handling. Det är en ödesdiger dårskap. Denna aggression måste med skärpa
fördömas. Det är viktigt. Vi får inte ha en folkrätt för fattiga länder i den
tredje världen, även om de är högerdiktaturer, och en annan folkrätt för
israeler som anses vara västvärldens vänner. De måste med samma skärpa
fördömas. Det finns inget försvar. Det finns ingen ursäkt. Det finns ingen
möjlighet att försvara Israels aggression.

Och jag vill tillägga: Det här visar våldets obönhörliga och grymma spiral.
Det har varit fred i södra Libanon under en ganska lång tid. Vapenvilan har
hållit. PLO har visat stor återhållsamhet under ett års tid. Israels ambassadör
i London skadades svårt. Det var en helt otillåten handling. De skyldiga skall
naturligtvis straffas. Men det finns inget bevis för att attentatsmännen skulle
ha någonting med PLO att göra. Allt tyder tvärtom på att det var hårda
motståndare till PLO-ledningen, extremister, som utförde detta dåd.

Nr 172

Torsdagen den

10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Det kan inte finnas något moraliskt berättigande för Israel att som hämnd
för denna gärning utföra terrorbombningar mot flyktinglägren i Palestina,
där 100 människor dog, där vi har sett fruktansvärda bilder av stympade
palestinska barn. Efter beskjutningen av norra Israel, som man också måste
ta avstånd från, inledde Israel med stor precision den sedan länge förberedda
aggressionen mot Libanon.

Vart skall detta våld leda? Vad blir nästa steg? Hur stora områden i
Mellersta Östern vill Israel ockupera för att kunna anse sin säkerhet tryggad?
Hur stor arrogans mot Förenta nationerna skall en liten nation som Israel få
visa? Jag ser med stor oro och djup pessimism på utvecklingen. Den visar
bara våldets outsägliga grymhet för enskilda människor och fredens
nödvändighet för en plågad region.

Anf. 52 Utrikesministern OLA ULLSTEN:

Herr talman! Vi har en talman, som heter Ingemund Bengtsson, och en
förste vice talman, som heter Ingegerd Troedsson. Det är en kluvenhet i
könsfördelningen, som jag uppskattar. När Olof Palme sätter liberal etikett
på den, ber jag bara att få buga och tacka.

Olof Palme tog upp händelseutvecklingen i Libanon. Han menar att det
handlar om en israelisk invasion av Libanon. Det är precis detta det är fråga
om. Få har egentligen detta klart för sig i dag, men Libanon är faktiskt en
nation med en regering, en armé och ett parlament. Libanon är också ett land
som har fått bli ett slagfält för praktiskt taget alla de grupper som finns i det av
motsättningar sargade Mellanöstern. Där finns PLO, olika libanesiska
politiska riktningar, syrier, majoren Haddad, som stöds av Israel, samt
företrädare för den irakiska och iranska sidan i kriget mellan dessa båda
länder. Libanon är ett slagfält och en tragedi. Självfallet måste varje invasion
också i detta land fördömas. Jag har på den punkten ingen annan mening än
den som Olof Palme ger uttryck för.

Kanske finns det anledning att tillägga ytterligare några saker. Vad vi nu
bevittnar är dess värre ingenting nytt. Det är ett exempel bland många på hur
i denna sargade region av världen våld föder våld. Olof Palme talade om
lemlästade palestinska barn. Dess värre har det också funnits gott om
lemlästade israeliska barn. Jag mäter för min del inte våldet i antalet lik eller
antalet sårade. Jag tycker att våld är avskyvärt i vilken omfattning och för
vilket syfte det än utövas.

Det är möjligt att Israel genom denna offensiv kan slå ut PLO militärt. Det
är rent av sannolikt. Men sedan då? Vad skall Israel göra sedan? Vad skall
hända människorna i detta område med israeler som söker frihet och
säkerhet i sitt land och palestinier som vill bli tillerkända ett hemland och en
nationell integritet? Om de parter som står i konflikt med varandra skjuter på
varandra i stället för att tala med varandra, blir det aldrig någon lösning.
Därför måste vårt budskap till båda parter vara: Sluta med våldet. Sluta att
skjuta på varandra. Sätt er ner och tala med varandra. Det finns inget annat
sätt att komma fram till en lösning. Jag hoppas att i denna konflikt, där
folkrättens regler är lika entydiga som i varje annan, FN till sist skall visa sig

mäktigt att i varje fall göra någonting åt den situation som nu håller på att
leda Mellanöstern och kanske inte bara Mellanöstern in i ett storkrig.

Herr talman! Hur trivialt det än kan tyckas måste jag replikera på det som
Lars Tobisson sade. Det är riktigt att jag hade tänkt gå upp i gårdagens
debatt, men den drog ut på tiden och jag fick andra plikter. Dessutom
försvann den som jag hade tänkt ställa en fråga till, nämligen Gösta Bohman.
Jag hade tänkt fråga honom hur det kom sig att han satt tillsammans med
regeringskollegerna i centern och folkpartiet och förhandlade med socialdemokraterna
utifrån ett bud, vars innehåll han i år betraktade som nästintill
landsförrädiskt.

Jag hade tänkt fråga honom litet mera exakt hur det skall gå till att på en
gång spara ytterligare något tiotal miljarder kronor i statsbudgeten och
dessutom också spara ihop till den skattereform som han nu, till skillnad från
när han satt i regeringen, inte längre vill finansiera.

Framför allt hade jag tänkt fråga honom hur man skall uppfatta
moderaternas slutsats när det gäller den skattereform som nu är ett faktum.
Kommer man att som ett villkor för en eventuell framtida samverkan, i den
ena eller andra formen, med de nuvarande regeringspartierna kräva att
reformen rivs upp, eller kommer man till sist att acceptera denna reform, på
samma sätt som man i alla andra frågor har använt efterkälken som
färdmedel i politiken?

Jag ställer naturligtvis frågan mot bakgrund av att skattereformen förra
våren ansågs tillräckligt viktig för att moderaterna skulle ställa till med
regeringskris och lämna regeringen och det trepartisamarbete som man hållit
så heligt. Det bör naturligtvis, herr talman, i detta sammanhang nämnas att
vi, dvs. folkpartiet och centern, inte är beredda att springa ifrån den
uppgörelse som vi efter snart ett år av förhandlingar har träffat med
socialdemokraterna och som nu också fått ett massivt stöd i riksdagen. Det
var faktiskt bara moderaterna som till sist röstade emot förslaget. Det bör väl
också tilläggas, även om jag redan har varit inne på det i mitt tidigare
anförande, att jag tycker att det är en bra skattereform som vi har fått. Det är
naturligtvis det viktigaste skälet till varför vi inte tänker riva upp den.

Så till Lars Tobissons försök att få finansutskottets betänkande att vara
något slags carie blanche för moderaterna att föreslå jättelika skattesänkningar
för nästa beskattningsår. Vad som står i betänkandet är att det när det
gäller att klara budgetunderskottet på sikt inte är någon lösning att höja
skatterna. Det skulle bara förvärra de problem som vi nu försöker ta itu med.
Där står det också att det är önskvärt att skatterna kan sänkas. Men där står
inte, Lars Tobisson, att man kan sänka skatterna med de jättelika belopp som
er propaganda förutsätter. Där handlar det inte om att göra några justeringar
under loppet av ett antal år, där gäller det att klippa till med 75-80 miljarder
kronor under resten av 1980-talet. Det finns inget stöd för moderat
skattepolitik. Man var ensam i går, och man är dess bättre fortfarande
alldeles ensam.

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

133

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Anf. 53 OLOF PALME (s) replik:

Herr talman! Jag ber om tillgift för att jag nu befinner mig i gränsområdet
av vad man får ta upp i denna debatt. Å andra sidan gäller ett för världen så
ödesdigert ögonblick att jag hoppas att talmannen har överseende med mig,
om jag lovar att fatta mig så kort jag kan.

Herr talman! Man måste vara noga med distinktionerna när det gäller
folkrätten. Man får inte trassla in sig i en massa om och men. I stort var det
som Ola Ullsten sade O.K., men det fanns en liten tendens i annan
riktning.

När Sovjet gick in i Afghanistan eller Vietnam i Kampuchea eller när
Argentina intog Falklandsöarna var det - vad man än må tycka i övrigt - fråga
om klart folkrättsstridiga handlingar, som vi utan reservationer måste
fördöma. På samma sätt måste vi utan en tillstymmelse till reservation
fördöma Israels invasion i Libanon. Det är mycket viktigt att klarlägga
detta.

Jag vill vidare tillägga att jag i många sammanhang har ställt upp för det
judiska folket och för Israel, men att det här inte bara är så att det har begåtts
en folkrättsstridig handling. Det har i detta fall å ena sidan begåtts
terroraktioner av palestinska extremister, och aktionen mot den israeliska
ambassadören måste naturligtvis hårt fördömas. Å andra sidan är det fråga
om terrorhandlingar begångna av den israeliska staten mot palestinska
flyktingläger. Ingen skall få mig att tro att man riktat sig bara mot militära
mål. Vi måste rent mänskligt ta avstånd från det som skett.

Jag ser det vidare som en oerhört farlig utveckling, om man börjar försöka
att bomba Damaskus och om man börjar inta Beirut. Om man försöker att på
våldets väg nå stora kortsiktiga framgångar - jag hyser inte ett ögonblicks
tvivel om att den israeliska krigsmaskinen med sin stora effektivitet kan vinna
stora militära segrar - blir resultatet bara att hatet kommer att leva och
fördjupas. Våldet kommer igen om 1 år, om 5 år eller om 30 år. En gång
kommer det tillbaka, till olycka för alla människor i regionen.

Jag skulle önska att man kunde säga att FN skall lösa denna konflikt. Men
Israels arrogans mot FN gör att detta är svårt. Jag tror att det i dagens läge
bara är USA, med stöd av världsopinionen, som kan få bukt med Israel och
tvinga Israel att dra sig tillbaka. Israel får stöd med 4 000 miljoner dollar av
USA, och utan detta stöd skulle Israel icke vara förmöget att bedriva sina
krig. Det är den enda faktor som här kan verka återhållande. Det är dystert,
men det är sant.

När sedan våldet en gång har minskat, kanske världsorganisationen kan
medverka till att skapa en trygg fred, som ger säkerhet inom erkända gränser,
icke bara åt Israel, utan också åt de arabiska folk som finner att delar av deras
land ockuperas av Israel och åt det palestinska folk som känner att de har
berövats sin hembygd.

134

Anf. 54 LARS TOBISSON (m) replik:

Herr talman! Vi moderater behöver inte, Ola Ullsten, kräva att
skatteomläggningen rivs upp. Den kommer nämligen inte att klara mötet

med verkligheten. Mittenpartierna kommer själva att vilja ändra den i den
riktning som vi anger. Början har skett i finansutskottets betänkande. Jag vill
återigen peka på att det där framhålls att det höga skattetrycket systematiskt
måste sänkas för att ekonomin skall fungera. Och vi vill väl båda, Ola
Ullsten, att ekonomin skall fungera?

I min förra replik påminde jag Ola Ullsten om att skattedebatten hölls i går
och att vi i dag diskuterar den ekonomiska politiken. Sedan fann jag att
meningsutbytet tog en vändning ännu längre bort - en utrikespolitisk
vändning. Jag vill gärna ägna min återstående repliktid åt den allvarliga fråga
som Olof Palme förde in i debatten.

Det som händer i dag i Libanon är djupt oroande. Allt var förvisso inte frid
och fröjd före Israels invasion. Vapenvilan var bräcklig, och den bröts såväl
av PLO:s terrorattacker mot och i Israel som av israeliska anfall. Men detta
kan inte och får inte ursäkta det som hänt. Den israeliska invasionen riskerar
att sätta hela Mellanöstern i brand.

Olof Palme talade om folkrätten. Jag håller med om vad han sade. Men låt
mig tillägga att det israeliska handlandet får en extra dimension genom det
faktum att man lät sina pansarkolonner anfalla rakt genom de fredsbevarande
FN-truppernas ställningar. En norsk soldat dödades. Invasionen är
därmed ett allvarligt slag mot FN och dess möjligheter.

Ytterst är den självfallet ett slag mot Israels egna möjligheter att långsiktigt
överleva som fri och självständig stat i Mellersta Östern. Israels framtid kan
aldrig byggas på ständiga invasioner. Den kan bara byggas på fred och
förtroendefullt samarbete, på respekt för andra folk och för Förenta
nationerna.

Detta, herr talman, gör det som i dag händer i Libanon dubbelt
tragiskt.

Anf. 55 Utrikesministern OLA ULLSTEN:

Herr talman! Jag vet inte vad det var i min framställning som fick den
folkrättssakkunnige Olof Palme att säga att det var i huvudsak rätt. Eftersom
jag instämde i hans egen bedömning var väl också den då bara ”i huvudsak
rätt”. Det ingen av oss varit inne på i tidigare inlägg är ju den skillnad som
trots allt finns mellan praktiskt taget varje konflikt i världen, också om man
jämför denna med konflikterna i Afghanistan, på Falklandsöarna, i Iran, i
Irak och var det nu kan vara. Faktum är att det sedan länge pågår ett krig
mellan en delvis Libanonbaserad PLO-styrka och Israel.

Vad som bör sägas är att det ur folkrättslig synpunkt, även om jag kanske
tycker att de mänskliga och politiska synpunkterna är de viktiga, är fel med
det massiva våld som Israel utövar - utan att kunna göra klart för vare sig det
egna folket eller omvärlden vad man egentligen har att vinna på det. Lika fel
är det naturligtvis ur folkrättslig synpunkt, och även politiskt och mänskligt,
när liknande handlingar riktade mot Israel begås av andra länder - låt vara att
de inte sker i samma militära skala.

Jag avstod från att säga att jag inte trodde att FN inte var starkt nog för att
göra en insats i Mellanöstern. Sådant brukar så lätt missuppfattas, särskilt om

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 172

Torsdagen den
10 juni 1982

Den ekonomiska
politiken, m. m.

man i stället pekar ut USA som egentlig innehavare av huvudrollen. Jag
hoppas att FN kan utöka sin insats, man finns ju redan på plats. Det kanske
behövs större insatser för att trygga en fred och ett vapenstillestånd som kan
ge utrymme för förhandlingar. Men jag håller gärna med om att USA genom
sin aktiva roll i Mellanöstern är den enda kraft därutöver - och den enda av de
båda supermakterna - som i avvaktan på en FN-insats kan spela en
konstruktiv roll till förmån för fred och försoning i Mellanöstern.

Kammaren beslöt att förhandlingarna skulle fortsättas kl. 19.30.

5 § Anmäldes och bordlädes
Proposition

1981/82:229 Övertagande av aktierna i Trafikaktiebolaget GrängesbergOxelösunds
järnvägar

6§ Kammaren åtskildes kl. 18.01.

In fidem

SUNE K. JOHANSSON

iSolveig Gemert

136

Förteckning över talare

(Siffrorna avser sida i protokollen)

1981/82

172-173

Torsdagen den 10 juni

Kl. 09.00

Talmannen 3, 4

Förste vice talmannen 86

Bohman, Gösta (m) 76, 89, 92, lil, 116

Enlund, Eric (fp) 22, 33, 35

Feldt, Kjell-Olof (s) 4, 20, 21, 31, 33, 42, 44, 57, 61

Fälldin, Thorbjörn, statsminister 101, 113, 118

Hermansson, Carl-Henrik (vpk) 13, 21, 22, 32, 34, 58, 62

Palme, Olof (s) 64, 87, 91, 112, 117, 131, 134

Rämgård, Rolf (c) 46

Sträng, Gunnar (s) 86, 90

Sundgren, Roland (s) 50

Tobisson, Lars (m) 36, 43, 45, 130, 134

Ullsten, Ola, utrikesminister 120, 132, 135

Werner, Lars (vpk) 94, 109, 115

Wirtén, Rolf, ekonomi- och budgetminister 52, 59, 63

Kl. 19.30
Talmannen 193
Bengtson, Torsten (c) 183
Billing, Knut (m) 174, 180
Claeson, Tore (vpk) 175, 180

Eliasson, Ingemar, arbetsmarknadsminister 142, 145, 147, 149, 151, 152

Fransson, Arne (c) 166, 170, 171

Gustafsson, Wilhelm (fp) 191, 192

Hjorth, Nils (s) 181

Johansson, Erik (s) 164, 169, 171

Jonsson, Elver (fp) 158, 161, 163

Josefson, Stig (c) 138

Leijon, Anna-Greta (s) 140, 144, 146, 150, 151, 160, 163

Lindkvist, Oskar (s) 172

Mattsson, Kjell (c) 178, 180

Normark, Hagar (s) 190, 192

Petersson, Hans, i Hallstahammar (vpk) 153

Petersson, Karl-Anders (c) 186

Wennerfors, Alf (m) 148, 150, 152, 161, 162, 170, 171

Westberg, Olle, i Hofors (s) 137

GOTAB 72428 Stockholm 1982