Riksdagens protokoll 1981/82:171 Onsdagen den 9 juni (Riksdagens protokoll 1981/82:171)

Riksdagens protokoll

1981/82:171 9 juni 1982

Debatter m. m.

Onsdagen den 9 juni

Revisors kompetens m. m 9

Reformerad inkomstbeskattning 10

Avgjorda ärenden
Onsdagen den 9 juni

Arbetsmarknadsutskottets betänkande

1981/82:23 Regionalpolitik (mom. 64-185) 3

Lagutskottets betänkande

1981/82:42 Revisors kompetens m. m. (förnyad behandling) ... 9

Skatteutskottets betänkanden

1981/82:72 Avdrag för avgifter till stiftelsen Svenska Filminstitutet
9

1981/82:60 Reformerad inkomstbeskattning 10

1 Riksdagens protokoll 1981182:171

Nr 171

Onsdagen den

9 juni 1982

Regionalpolitiken

1981/82:171

Onsdagen den 9 juni

Kl. 09.00

1 § Justerades protokollet för den 1 innevarande månad.

2 § Föredrogs och hänvisades
Proposition

1981/82:228 till skatteutskottet

3 § Föredrogs men bordlädes åter
Konstitutionsutskottets betänkande 1981/82:40
Finansutskottets betänkande 1981/82:40
Skatteutskottets betänkanden 1981/82:73 och 74
Kulturutskottets betänkande 1981/82:31
Arbetsmarknadsutskottets betänkanden 1981/82:28 och 30
Civilutskottets betänkande 1981/82:44

4 § Regionalpolitiken (forts.)

Fortsattes omröstningarna beträffande arbetsmarknadsutskottets betänkande
1981/82:23.

Regionalpolitisk! stöd till näringslivet (mom. 39-88) (forts.)

Mom. 64 (begränsning av stöd till kommunala industrilokaler till mindre
orter i stödområde A-C)

Utskottets hemställan bifölls med 158 röster mot 156 för reservation 35 av
Anna-Greta Leijon m. fl. i motsvarande del.

Mom. 65 (inventering av behovet av industrilokaler i inlandskommunerna) Utskottets

hemställan bifölls med 158 röster mot 155 för reservation 35 av
Anna-Greta Leijon m. fl. i motsvarande del.

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Regionalpolitiken

Mom. 66 (uppförande av kommunala industrilokaler i Norrbottens län som
beredskapsarbete)

Utskottets hemställan bifölls med 158 röster mot 156 för reservation 35 av
Anna-Greta Leijon m. fl. i motsvarande del.

Mom. 67 (lokaliseringsbidrag till kommunala industrilokaler)

Utskottets hemställan bifölls med 158 röster mot 156 för reservation 35 av
Anna-Greta Leijon m. fl, i motsvarande del. 1 ledamot avstod från att
rösta.

Mom. 71 (stöd till privata industrilokaler för uthyrning)

Utskottets hemställan bifölls med 158 röster mot 156 för reservation 36 av
Anna-Greta Leijon m. fl. 1 ledamot avstod från att rösta.

Mom. 74 (regionalpolitisk stöd till turism i primära rekreationsområden i
stödområde C)

Utskottets hemställan bifölls med 158 röster mot 155 för reservation 37 av
Anna-Greta Leijon m. fl. 1 ledamot avstod från att rösta.

Mom. 78 (regionalpolitisk stöd till fastbränsleframställning)

Utskottets hemställan bifölls med 159 röster mot 139 för reservation 38 av
Anna-Greta Leijon m. fl. 17 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 83 (beslutanderätten på länsnivån i fråga om regionalpolitisk
stöd)

Utskottets hemställan, som ställdes mot reservation 39 av Sten Svensson
m. fl., bifölls med acklamation.

Mom. 84 och 85 (länsstyrelsens beslut om regionalpolitisk stöd)
Utskottets hemställan bifölls med 159 röster mot 157 för reservation 40 av
Anna-Greta Leijon m. fl.

Mom. 87 (kommuns möjlighet att tillsätta styrelserepresentant i företag som
fått regionalpolitisk stöd)

Utskottets hemställan bifölls med 159 röster mot 157 för reservation 41 av
Anna-Greta Leijon m. fl.

Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.

Glesbygdsstöd (mom. 89-99)

Mom. 91 (avskrivningslån för sysselsättningsfrämjande åtgärder vid företag i
glesbygd)

Utskottets hemställan bifölls med 158 röster mot 157 för reservation 42 av
Anna-Greta Leijon m. fl.

Mom. 94 (IKS-bidraget till projekt i egen regi)

Utskottets hemställan bifölls med 158 röster mot 157 för reservation 43 av
Anna-Greta Leijon m. fl.

Mom. 98 (handläggning av glesbygdsstöd)

Utskottets hemställan bifölls med 158 röster mot 156 för reservation 44 av
Anna-Greta Leijon m. fl.

Mom. 99 (prioritering av glesbygdsinsatser)

Vid votering genom rösträkning avgavs 157 röster för utskottets hemställan
med godkännande av utskottets motivering och 157 röster för utskottets
hemställan med godkännande av den i reservation 45 av Anna-Greta Leijon
m. fl. anförda motiveringen.

Kammaren beslöt med 158 röster att mom. 99 skulle avgöras omedelbart
genom lottning. 157 röster avgavs för att mom. 89-99 skulle återförvisas till
utskottet.

Sedan talmannen lagt ned en ja-sedel och en nej-sedel i rösturnan drog
Gullan Lindblad (m) nej-sedeln. Kammaren hade alltså fattat beslut i
enlighet med nej-propositionen och bifallit utskottets hemställan med
godkännande av den i reservation 45 av Anna-Greta Leijon m. fl. anförda
motiveringen.

Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.

Regionalpolitisk! projekt- och utvecklingsarbete (mom. 100-104)

Mom. 100 (riktlinjer för det regionala utvecklingsarbetet)

Utskottets hemställan med godkännande av utskottets motivering bifölls
med 158 röster mot 157 för bifall till utskottets hemställan med den ändring i
motiveringen som föreslagits i reservation 46 av Anna-Greta Leijon m. fl.

Mom. 102 (lokaliseringssamråd m. m.)

Utskottets hemställan bifölls med 158 röster mot 157 för reservation 48 av
Anna-Greta Leijon m. fl.

Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.

Stödområdesindelningen (mom. 105-131)

Mom. 109 (inplacering i stödområde av Timrå kommun)

Utskottets hemställan bifölls med 284 röster mot 26 för motion 2351 av Stig
Olsson. 3 ledamöter avstod från att rösta.

Nr 171

Onsdagen den

9 juni 1982

Regionalpolitiken

Mom. lil (inplacering i stödområde av Bräcke kommun)

Utskottets hemställan, som ställdes mot reservation 56 av Sten Svensson
m. fl., bifölls med acklamation.

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Regionalpolitiken

Mom. 130 (inplactering i stödområde av Gotlands kommun)

I kontrapropositionsvoteringen biträddes reservation 67 av Elver Jonsson
m. fl. med 96 röster mot 82 för reservation 68 av Sten Svensson m. fl. 137
ledamöter avstod från att rösta.

I huvudvoteringen bifölls utskottets hemställan med 138 röster mot 111 för
reservation 67 av Elver Jonsson m. fl. 66 ledamöter avstod från att rösta.

Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.

Utvecklingsproblem i landsdelar och län (mom. 132-173)

Mom. 132 (åtgärder för ökad sysselsättning i Norrbottens län)

I kontrapropositionsvoteringen biträddes reservation 69 av Anna-Greta
Leijon m. fl. med 142 röster mot 17 för motion 2355 av Lars Werner m. fl. i
motsvarande del. 156 ledamöter avstod från att rösta.

I huvudvoteringen bifölls utskottets hemställan med 158 röster mot 157 för
reservation 69 av Anna-Greta Leijon m. fl.

Mom. 135 (plan för Norrbottens industriella utveckling och åtgärder för att
säkra tillgången på skogsråvara)

Utskottets hemställan bifölls med 297 röster mot 17 för motion 2355 av
Lars Werner m. fl. i motsvarande del. 1 ledamot avstod från att rösta.

Mom. 137 (finansiering av särskilda sysselsättningsskapande åtgärder i
Norrbottens län)

I en förberedande votering biträddes reservation 71 av Sten Svensson
m. fl. med 67 röster mot 17 för motion 2555 av Lars Werner m. fl. i
motsvarande del. 229 ledamöter avstod från att rösta.

I kontrapropositionsvoteringen biträddes reservation 70 av Elver Jonsson
m. fl. med 93 röster mot 65 för reservation 71 av Sten Svensson m. fl. 155
ledamöter avstod från att rösta.

I huvudvoteringen bifölls reservation 70 av Elver Jonsson m. fl. med 158
röster mot 157 för utskottets hemställan.

Mom. 139 (framställning av konstgödsel i Kiruna kommun)

Utskottets hemställan, som ställdes mot motion 2555 av Lars Werner m. fl.
i motsvarande del, bifölls med acklamation.

Mom. 140 (åtgärdsprogram för Västerbottens län)

Utskottets hemställan bifölls med 298 röster mot 17 för motion 1498 av
John Andersson.

Mom. 141 (åtgärdsprogram för Västernorrlands län)

Utskottets hemställan, som ställdes mot utskottets hemställan med den
ändring däri som föranleddes av bifall till motion 454 av Sven Henricsson,
bifölls genom votering med uppresning.

Mom. 143 (åtgärdsprogram för Sollefteå kommun)

Utskottets hemställan bifölls med 298 röster mot 17 för motion 1510 av
Sven Henricsson.

Mom. 145 (försöksverksamhet i Jämtlands län)

Utskottets hemställan med godkännande av utskottets motivering bifölls
med 158 röster mot 157 för bifall till utskottets hemställan med godkännande
av den i reservation 72 av Anna-Greta Leijon m. fl. anförda motiveringen.

Mom. 146 (åtgärdsprogram i skogslänen)

Utskottets hemställan med godkännande av utskottets motivering bifölls
med 158 röster mot 157 för bifall till utskottets hemställan med godkännande
av den i reservation 73 av Anna-Greta Leijon m. fl. anförda motiveringen.

Mom. 147 (åtgärdsprogram för Gävleborgs län)

Utskottets hemställan, som ställdes mot utskottets hemställan med den
ändring däri som föranleddes av bifall till motionerna 1485 av Bertil Måbrink
och 1606 av Bertil Måbrink i motsvarande del, bifölls med acklamation.

Mom. 148 (åtgärdsprogram för Bergslagen)

Utskottets hemställan, som ställdes mot motion 289 av Lars Werner m. fl.,
bifölls med acklamation.

Mom. 150 (åtgärdsprogram för Värmlands län)

I kontrapropositionsvoteringen biträddes reservation 74 av Anna-Greta
Leijon m. fl. med 143 röster mot 17 för utskottets hemställan med den
ändring däri som föranleddes av bifall till motion 471 av Raul Blucher. 154
ledamöter avstod från att rösta.

I huvudvoteringen bifölls utskottets hemställan med 158 röster mot 157 för
reservation 74 av Anna-Greta Leijon m. fl.

Uttalande om utbyggnaden av statliga industricentra
Utskottets motivering godkändes.

Mom. 151 (program för insatserna i bruksorterna)

Utskottets hemställan bifölls med 158 röster mot 157 för reservation 76 av
Anna-Greta Leijon m. fl.

Mom. 154 (åtgärdsprogram för Östergötlands län)

Utskottets hemställan bifölls med 297 röster mot 18 för utskottets
hemställan med den ändring däri som föranleddes av bifall till motion 833 av
Nils Berndtson.

Nr 171

Onsdagen den

9 juni 1982

Regionalpolitiken

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Regionalpolitiken

Mom. 155-157 (åtgärder i Stockholmsregionen)

Hemställan

Utskottets hemställan bifölls med 298 röster mot 17 för utskottets
hemställan med den ändring däri som föranleddes av bifall till hemställan i
motion 1614 av Tommy Franzén m. fl.

Motivering

Utskottets motivering godkändes.

Mom. 164 (stöd till regionalpolitisk försöksprojekt i Småland och Östergötland) Utskottets

hemställan bifölls med 297 röster mot 18 för motion 322 av Nils
Berndtson och Bertil Måbrink.

Mom. 167 (statligt stöd till kommunalt industrihus i Kalmar kommun)
Utskottets hemställan bifölls med 158 röster mot 156 för reservation 78 av
Anna-Greta Leijon m. fl.

Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.

Regionalpolitisk forskning (mom. 174-176)

Utskottets hemställan bifölls.

Anslagsfrågor (mom. 177-185)

Uttalande om anslagsfrågor
Utskottets motivering godkändes med 158 röster mot 157 för godkännande
av den i reservation 79 av Anna-Greta Leijon m. fl. anförda motiveringen.

Mom. 177 (regionalpolitisk stöd: Bidragsverksamhet)

Reservation 80 av Elver Jonsson m. fl. bifölls med 158 röster mot 157 för
utskottets hemställan.

Mom. 179 (regionalpolitisk stöd: Regionala utvecklingsinsatser)

Utskottets hemställan bifölls med 158 röster mot 157 för reservation 83 av
Anna-Greta Leijon m. fl.

Mom. 180 (fördelningen på län av medel från anslaget Regionala utvecklingsinsatser) Utskottets

hemställan, som ställdes mot reservation 84 av Sten Svensson
m. fl., bifölls med acklamation.

Mom. 182 (statlig kreditgaranti till företag i glesbygder m. m.) 1/1

Utskottets hemställan bifölls med 158 röster mot 156 för reservation 85 av Onsdagen den
Anna-Greta Leijon m. fl. 9 juni 1982

Revisors kompetens
m. m.

5 § Revisors kompetens m. m.

Föredrogs lagutskottets betänkande 1981/82:42 om revisors kompetens
m. m. (prop. 1981/82:171) (förnyad behandling).

Utskottets hemställan om att ärendet skulle avgöras efter endast en
bordläggning bifölls av kammaren.

Anf. 1 BERNT EKINGE (fp):

Herr talman! Jag ber att få göra kammarens ledamöter uppmärksamma på
den förändring som föreligger beträffande omröstningen i det här ärendet.
Således står de vid justeringssammanträdet i lagutskottet närvarande
representanterna för moderata samlingspartiet, centerpartiet och folkpartiet
bakom den reservation som är fogad till betänkandet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen av Bernt Ekinge
m. fl.

Anf. 2 BENGT SILFVERSTRAND (s):

Herr talman! Med hänvisning till tidigare debatt i ärendet ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan på samtliga punkter.

Överläggningen var härmed avslutad.

Mom. 5

Reservationen av Bernt Ekinge m. fl. bifölls med 158 röster mot 157 för
utskottets hemställan.

Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.

6 § Föredrogs

Skatteutskottets betänkande

1981/82:72 Avdrag för avgifter till stiftelsen Svenska Filminstitutet (prop.
1981/82:223)

Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 171

7 § Reformerad inkomstbeskattning

Onsdagen den

9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

Föredrogs skatteutskottets betänkande 1981/82:60 om reformerad
inkomstbeskattning (prop. 1981/82:197).

Anf. 3 Ekonomi- och budgetministern ROLF WIRTÉN:

Herr talman! Flera av problemen i svensk ekonomi har en klar koppling till
skattepolitiken. Skatteutvecklingen i Sverige var i flera avseenden exceptionell
under första hälften av 1970-talet, och därmed lades också grunden till
många av de obalanser vi i dag brottas med.

Skattetrycket ökade rekordsnabbt fram till 1976/77, från ungefär 40 % av
bruttonationalprodukten, BNP, år 1970 till 50 %. Sedan har det stannat på
den nivån. Marginalskatten skärptes kraftigt för praktiskt taget alla
löntagare. För en genomsnittlig industriarbetare steg den från 51 % 1970 till
64 % 1977 och för en genomsnittlig (manlig) industritjänsteman från 56 % till
74%.

Det ökade skattetrycket och i synnerhet de skärpta marginalskatterna
bidrog till att driva upp kostnaderna och inflationstakten. Det försvagade
konkurrenskraften i svensk industri och förvärrade våra yttre balansproblem.

Motiveringarna för den skärpta progressionen i skatteskalan var huvudsakligen
fördelningspolitiska. Men det var en kortsiktig fördelningspolitik
som bedrevs. De skadeverkningar på ekonomin som blivit följden har i hög
grad missgynnat de grupper som man genom skattepolitiken sade sig vilja
hjälpa.

Det var inte omöjligt att förutse den här utvecklingen. Vi i folkpartiet
varnade gång på gång för den, och vi var inte ensamma om det. Men våra
varningsrop förklingade ohörda. Allt tal om sänkta marginalskatter möttes
av mer eller mindre kategoriska fördömanden. När t. ex. Ingemar Mundebo
i 1976 års valrörelse föreslog att marginalskatten skulle sänkas till högst 50 %
för de flesta inkomsttagarna, menade Kjell-Olof Feldt att folkpartiet helt
lämnat förnuftets väg.

När 1972 års skatteutredning i december 1977 lade fram sitt slutbetänkande,
kunde man med knapp nöd samla en majoritet kring ett långt
blygsammare förslag än det vi i dag skall ta ställning till. Mot det förslaget, för
mindre än fem år sedan, stod socialdemokraterna och LO. Och det är ett
politiskt faktum att det inte kunnat genomföras ens av trepartiregeringarna.

Mot den här bakgrunden var det säkert inte många som ännu för ett par år
sedan trodde att det någonsin skulle bli möjligt att samla en bred
parlamentarisk majoritet bakom en radikal marginalskattereform. Desto
mer glädjande är det att det faktiskt visat sig möjligt. Det är bra för reformens
stabilitet att vi lyckats få socialdemokraterna med på den. De jämkningar i
skatteskalan och tidsplanen som fått göras för att nå ett mycket brett stöd
kommer i framtiden säkert att visa sig vara en god investering.

Några viktiga lärdomar av 1970-talets utveckling bör vi dra.

För det första kan det vara svårt att se vart man är på väg när man rör sig
med ganska små steg. Socialdemokraterna vägrade under lång tid tro på de
mer långsiktiga effekterna av sin skattepolitik, därför att effekterna inte
uppträdde omedelbart. Men det tar tid att påverka människors beteende, att
ändra invanda handlingsmönster. Av samma skäl skall vi inte nu vänta oss
radikala förändringar i människors beteende på mycket kort sikt - de stora
fördelarna med skattereformen kommer några år framåt i tiden.

För det andra kan vi lära oss, att har man en gång kommit ur kurs, är det
tungt att återvända. Trots att vi nu tar ett rejält steg bort från 1970-talets
skatteutveckling, är det en bra bit kvar till 1970 års skatteskala. Flade vi
genom indexreglering av den skatteskalan haft den kvar under hela
1970-talet, så hade utvecklingen med all säkerhet blivit mer positiv.

Det är ett högt pris vi fått betala för våra lärospån. Desto mer angeläget är
det att vi drar nytta av dem för framtiden.

Att vi äntligen kunnat uppnå samstämmighet kring marginalskatterna med
socialdemokraterna innebär inte i sig att vi är ense om skattepolitiken på
andra områden. Tvärtom tyder debatten på att vi i många fall står långt från
varandra.

Vi är övertygade om att ett ökat skattetryck skulle skada svensk ekonomi.
Socialdemokraterna är betydligt mindre bekymrade på den punkten och
talar om behovet av en ”plan för rättvisa skattehöjningar”.

Vi är också övertygade om att det enskilda aktiesparandet måste ges
rimliga villkor i stället för att straffbeskattas. Men till de socialdemokratiska
vallöftena hör att återinföra hela straffskatten på aktiesparande.

Om någon för ett par år sedan hade påstått att vi i dag skulle besluta om en
stor marginalskattereform men att moderaterna skulle komma att stå
utanför, hade det säkert bedömts som en tämligen osannolik prognos. I
många år har ju moderaterna tillsammans med folkpartiet kämpat för sänkta
marginalskatter.

Men i valet mellan att torgföra en egen linje som saknade tillräckligt stöd
för att kunna genomföras och att delta i ett konstruktivt arbete för att få fram
ett bra förslag med brett stöd valde man isoleringsalternativet. I över ett år
har man nu stått utanför all konstruktiv diskussion och mest bara råskällt i
skattefrågan. Det må vara en bekväm roll man valt, men i längden är jag
övertygad om att poängerna kommer att visa sig alltför lättköpta.

Jag konstaterade i ett anförande här i kammaren för drygt ett år sedan att
man aldrig får väja för den politiska striden, när den krävs för att få igenom i
sak viktiga frågor. Men striden har inget egenvärde. Kan samförstånd och
breda lösningar nås på rimliga villkor, är det att föredra. För moderaterna var
uppenbarligen samarbete över blockgränserna så störande att sakfrågan fick
vika.

Den moderata kritiken mot skattereformen har många gånger skjutit över
målet, man har varit beredd till nästan vad som helst för att misskreditera
reformen och legitimera sitt eget avhopp från trepartiregeringen förra våren.
Man drar sig inte för att i sina konsekvensbeskrivningar utgå ifrån
lönekostnadsökningar under de kommande åren av en omfattning som snart

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

nog skulle lägga hela den svenska industrin i ruiner. Och man drar sig inte
heller för att utgå ifrån att regeringen stillatigande skall låta detta ske.

En av huvudpunkterna i moderatkritiken har gått ut på att vi skulle
överfinansiera reformen. Skattereformen kommer, har man hävdat, att leda
till ett skärpt skattetryck. Men reformen i sig leder varken till höjt eller sänkt
skattetryck. Skattetrycket avgörs av hur den samlade ekonomiska politiken
utformas. Socialdemokraterna kommer säkert att höja skattetrycket, om de
kommer i regeringsställning, men vi kommer inte att göra det.

Det är två saker som får moderaterna att tro att skattetrycket skall höjas.
Det ena är att de inte tror att den s. k. löneavgiften kommer att räknas av i
avtalsförhandlingarna. Det andra är att de inte tror att löneökningarna
kommer att stanna på ca 5,5 % per år under reformperioden. Delvis är det
två sidor av samma sak.

Moderaterna tror alltså att den höjda arbetsgivaravgiften inte kommer att
minska kontantlöneökningarna utan kommer att slå igenom på priserna i
stället. Till stöd för det resonemanget åberopar man erfarenheter från
1970-talet, då bara en tredjedel av avgiftsökningen skulle ha räknats av.

Först skall sägas att beräkningarna, som åberopas, är ytterst osäkra och
delvis svårtolkade. Sedan måste också slås fast att läget var annorlunda i
mitten av 1970-talet. Trots att redan de centrala avtalen hamnade på en hög
nivå, blev löneglidningen rekordstor. Det tyder på att också arbetsgivarna då
ansåg att det fanns ett utrymme kvar efter avtalet, som kunde läggas på
priserna. Till denna inställning bidrog överbryggningspolitiken, som medförde
att företagen kunde ersätta förlorade exportorder med ökad försäljning
här hemma och lageruppbyggnad.

Nu är, herr talman, läget annorlunda. Den ekonomiska politiken har
anpassats till de internationella utsikterna, och alla parter vet att det inte
finns utrymme för några stora kostnadsökningar i svensk industri. Alla inser
också att lönsamheten måste förbättras för att man skall kunna öka
investeringarna och sysselsättningen. De stora löntagarorganisationerna har
dessutom ställt sig bakom skattereformen och, vilket bör understrykas, dess
förutsättningar.

Även om vi antar att avräkningen blir effektiv, kan vi naturligtvis inte i dag
veta hur lönerna kommer att utvecklas under de kommande åren. Vad vi vet
är att kostnadsutvecklingen i industrin måste vara långsammare än hos våra
konkurrenter, så att konkurrenskraften kan förbättras.

Vi kan utgå ifrån att utrymmet kommer att vara mycket snävt.
Långtidsutredningen har beräknat det till i genomsnitt ungefär 5 % per år,
inkl. löneglidning. Det skall då understrykas att LU:s beräkningar är en
maximikalkyl, som bygger på att en rad ganska optimistiska förutsättningar
slår in.

Det kan ha sitt intresse i sammanhanget att när LO:s avtalssekreterare
Harry Fjällström gått in i skattedebatten och diskuterat dess konsekvenser,
så har han, för att illustrera en tänkbar löneutvecklingsprofil, just utgått från
en löneökning på i genomsnitt ungefär 5 %.

Vi har ingen anledning att tro att de svenska löntagarorganisationerna, och

särskilt inte de vilkas medlemmar arbetar i internationell konkurrens, skulle
ha något intresse av att driva upp kostnaderna till en nivå som utgör ett direkt
hot mot deras jobb. Dessutom är det ju inte så att de ensidigt dikterar
avtalen. Även arbetsgivarna har en del att säga till om.

Sammanfattningsvis är det min övertygelse att det skall vara möjligt att
träffa avtal för de kommande åren, som både förstärker näringslivets
konkurrenskraft och leder till att skattereformen får de effekter som
eftersträvas.

En annan huvudpunkt i den moderata kritiken har gällt det begränsade
indexskyddet under reformperioden. Det har naturligtvis en direkt anknytning
till det ämne jag nyss berört, nämligen löneutvecklingen under de
kommande åren.

Debatten om indexregleringen var särskilt intensiv under första hälften av
1970-talet, då den dåvarande socialdemokratiska regeringen varje år gjorde
omläggningar av skatten som ledde till en successivt skärpt progression i
skatteskalan. De höga nominella lönelyften medförde samtidigt att inkomsttagarna
sköts längre och längre upp i skatteskalan och alltså fick högre och
högre marginalskatter.

Vi sade oss då att det är orimligt att den del av löneökningen som bara är
inflationskompensation skall leda till skärpt skatt. Skatteskalan borde därför
inflationsskyddas. Det skedde också genom ett initiativ från den första
borgerliga trepartiregeringen. Genom inflationsskyddet skapades ökad
säkerhet hos löntagarna om hur skatten skulle komma att utvecklas.

Indexregleringen kom att genomföras under en period med fallande
reallöner. Jag tycker vi skall erkänna att det försatte oss i ett visst dilemma.
Vid sjunkande reallöner leder en indexuppräkning i takt med den fulla
prisutvecklingen inte bara till att skatteuttaget sjunker, vilket försämrar
statsfinanserna, utan också till att inkomsttagare med högre inkomster får en
köpkraftsminskning som understiger den för personer med lägre inkomster.
Det var bl. a. mot den bakgrunden som trepartiregeringen på hösten 1980
föreslog att basenheten för 1981 skulle fastställas till 6 400 kr. i stället för
6 500 kr., som den skulle ha blivit om reglerna hade följts.

Åtminstone under perioder med relativt kraftiga reallöneförändringar -både nedåt och uppåt - finns det alltså skäl att något modifiera inflationsskyddet
eller att göra justeringar i skatteskalan.

När vi nu föreslagit att basenheten under de kommande tre åren skall
räknas upp med 400 kr. per år, dvs. i genomsnitt ca 5,5 %, har vi sneglat på
vilket utrymme som kan finnas för löneökningar under dessa år. Om
löneökningarna inte blir högre än detta, kommer alltså människorna att få de
marginalskatter som nu förespeglas dem.

Med hänsyn till att personer med högre inkomster måste räkna med lägre
löneökningar än genomsnittet är det sannolikt att de t. o. m. får lägre
marginalskatter än de kan avläsa, om de tillämpar 1985 års skatteskala på sin
aktuella inkomst.

I de beräkningar som har redovisats av budgetdepartementet i samband
med presentationen av skattereformen har det sagts att ungefär 600 000

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

inkomsttagare kommer att hamna över den s. k. brytpunkten vid 16
basenheter, dvs. få en högre marginalskatt än 50 %. Om de genomsnittliga
löneökningarna inte överstiger 5,5 % kommer antalet snarast att bli mindre
än 600 000.

Från moderat håll har man hävdat att antalet i stället skulle närma sig 1
miljon. För att det skall kunna vara sant krävs det, såvitt jag förstår,
löneökningar på i genomsnitt över 15 % per år under de kommande 3 åren.
Det må förlåtas mig, om jag anser det vara väl lättsinnigt att spekulera i
sådana våldsamma löneökningar. Dessutom gäller, om igen, att moderaterna
förutsätter, att om detta ändå skulle inträffa, så skulle regeringen passivt
låta det ske. Det visar hur totalt orealistisk den moderata kritiken är.

Det har framgått av opinionsundersökningar att människor är osäkra på
vad skattereformen kommer att innebära för deras egen privatekonomi. Och
det är inte underligt med hänsyn till alla motstridande uppgifter som
förekommit i massmedia. När förslaget nu är definitivt klart och beslutet väl
är fattat, kommer rimligen mycket av osäkerheten att skingras.

Men samtidigt skall vi inte sticka under stol med att det är svårt att beskriva
effekterna av en så omfattande reform. För att kunna göra det måste man
göra en lång rad antaganden om den ekonomiska utvecklingen och om
hushållens beteenden. Beroende på vilka antaganden man gör kan utfallet bli
väsentligt olika. Det är inte konstigt om det varit svårt att göra en beskrivning
som kan accepteras av alla.

För det absoluta flertalet med inkomster som motsvarar heltids- och
helårsarbete blir den väsentliga förändringen att marginalskatten sänks; för
många sänks den rejält. Syftet med reformen har också varit att åstadkomma
sänkta marginalskatter, inte att sänka den totala skatten. Efter en helt
idealisk omläggning med den inriktningen skulle alla betala ett oförändrat
belopp i skatt men ha en lägre marginalskatt. Ett sådant resultat är emellertid
matematiskt omöjligt att uppnå. Det är grunden för diskussionen om vinnare
och förlorare. Jag vill betona att detta gäller hur man än väljer att lösa
finansieringsfrågan. Och att reformen måste finansieras säger ju numera
moderaterna åtminstone i princip ja till.

Det är viktigt att slå fast att redan en marginalskattesänkning ger starka
effekter på olika hushåll. Höga marginalskatter, i kombination med full
avdragsrätt för underskott och hög inflation, har gjort det möjligt att
övervältra en stor del av kostnaden för lån på andra skattebetalare. Med
lägre marginalskatter minskar utrymmet för det. Det är den viktigaste
förklaringen till den prispress på småhusmarknaden som befarats leda till
kapitalförluster för vissa småhusägare. Köparna är helt enkelt inte villiga att
betala lika höga priser som tidigare, när de nu får bära en större del av
kostnaden själva.

För 90 % av inkomsttagarna, kanske t. o. m. för ännu fler, är det
marginalskattesänkningen ensam som ger sådana här effekter. För de
resterande 10 % samverkar marginalskattesänkningen och avdragsreformen
till dem. Men även för dessa är det i allmänhet marginalskattesänkningen
som betyder mest.

I debatten om skattereformens effekter har den analys som PK-bankens
ekonomiska sekretariat gjort ofta åberopats. Jag vill understryka att
kalkylerna inte visar vad som händer för faktiska individer och hushåll. Det
framhålls också av bankekonomerna själva. Kalkylerna förutsätter nämligen
att den som i dag har ett visst underskott låter det växa år från år, så att det
1985 är lika stort i reala termer som i dag. För att det skall vara sant räcker det
inte att ett lån inte alls amorteras, utan det måste faktiskt öka. Men en av
poängerna med reformen är ju just att människor skall påverkas att inte
fortsätta att ta lån för konsumtion och fastighetsplaceringar i samma takt som
förut.

Eftersom reformen - och då lägger jag in i det såväl marginalskattesänkningen
som avdragsbegränsningen - gör hushållen mer räntekänsliga, så bör
det också vara möjligt att hålla ett lägre ränteläge i Sverige än vad som eljest
skulle vara möjligt. På det sättet kan alltså reformen bli en direkt hjälp till
låntagarna, bland vilka villaägarna är en dominerande grupp.

Slutligen bör det understrykas i fråga om avdragsreformen att den ensam
ger obetydliga effekter, eller inga alls, för alla utom en liten grupp
inkomsttagare med särskilt höga inkomster. Jag säger inte det för att
urskulda effekten när den inträffar, utan för att minska oron hos människorna
till mer rimliga proportioner, när moderaterna nu gör sitt bästa för att
skrämma upp dem.

En person med t. ex. 130 000 kr. i inkomst i år kan aldrig få större merskatt
på grund av avdragsbegränsningen än knappt 1 000 kr., oavsett hur stort
underskott han har. Och underskottet måste vara mycket stort för att inte
marginalskattesäkningen skall ge en lättnad som mer än väl väger upp det. Är
inkomsten 120 000 kr. blir den maximala effekten knappt 500 kr., och är
inkomsten 110 000 kr. eller lägre blir det aldrig någon effekt.

Moderaterna har under det gångna året gjort stora ansträngningar för att
sprida en bild av skattereformen som ”dödsstöten för många villaägare,
småföretagare och även bönder”. Däremot har man inte lagt ner mycken
möda på att underbygga dessa påståenden. I praktiken är det naturligtvis inte
möjligt, helt enkelt därför att det inte är sant. Låt mig ge ett exempel på hur
moderaterna agerat. Den 18 januari skrev den utomparlamentariske
moderatledaren i Dagens Nyheter att avdragsbegränsningen innebär att vi
”klipper till mot en och en halv miljon hushåll, som får se sina boendekostnader
öka och/eller sitt sparkapital minska”. Samma påståenden har
framförts i artiklar och från talarstolar gång på gång.

Det är i och för sig riktigt att villapriserna kan antas bli påverkade av
skattereformen. Men det är framför allt marginalskattesänkningen som leder
till sådana effekter. Avdragsbegränsningen berör inte en och en halv miljon
villaägare utan 250 000. Men även för merparten av dem är det marginalskattesänkningen
som betyder mest.

Moderaterna vill närmast gå längre när det gäller marginalskattesänkningar,
och dessutom vill de minska bostadssubventionerna mer och snabbare än
regeringen. Det är uppenbart att en sådan politik i allt väsentligt skulle få
samma effekter på villamarknaden som den nu föreslagna skattereformen.

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

Men moderaterna försöker hävda att deras politik skulle vara mer skonsam
mot landets villaägare. Jag har tidigare vid ett par tillfällen ställt den raka
frågan till moderaterna om det inte vore ärligare att upplysa landets
villaägare om att även med en alltigenom moderat skatte- och bostadspolitik
skulle villaägarnas boendekostnader stiga och deras sparkapital minska. Jag
vill upprepa den här i dag och hoppas att vi därmed äntligen skall få ett
besked från moderaterna på den punkten. Och sedan utgår jag ifrån att den
moderata buskpropagandan i denna fråga kan läggas ned en gång för alla.
Det skulle sanera debatten.

I praktiken är det ju så att vi är överens om en skattereform som kan få
vissa effekter som inte alla önskar. Men de positiva effekterna måste
bedömas vara så betydande att vi ändå är beredda att genomföra den.

Det är en märklig debatt vi fått bevittna under det gångna året. Först
försökte moderaterna hävda att principöverenskommelsen från förra våren
inte skulle ge ett resultat som stod i rimlig relation till trepartiregeringens
utgångsbud från februari-mars 1981. När förslaget sedan visade sig ligga
mycket nära, valde man i stället att göra extrema antaganden om
utvecklingen under de närmaste åren för att den vägen misskreditera
skattereformen och legitimera det egna avhoppet från trepartiregeringen.
Man har satsat på att profilera sig och agera missnöjesparti i stället för att
delta i ett konstruktivt samarbete. Jag beklagar det mycket.

Genom det beslut jag utgår från att riksdagen i dag fattar läggs grunden för
en mer harmonisk skatteutveckling under de kommande åren. Skattereformen
är ett viktigt inslag i den ekonomiska politik som regeringen bedriver.
Nu kommer det äntligen att löna sig bättre att arbeta, att göra en extra
ansträngning för att hjälpa Sverige ur krisen. Och nu kan äntligen en extra
arbetsinsats på allvar hävda sig mot ett extra avdrag. Att en sådan reform kan
tas med stor majoritet i riksdagen är verkligen något att glädjas åt.

Anf. 4 KNUT WACHTMEISTER (m):

Herr talman! Den skatteproposition som i dag skall behandlas av
riksdagen skiljer sig beklagligtvis på flera viktiga punkter från det förslag som
den dåvarande trepartiregeringen offentliggjorde den 3 februari förra året.
De mest betydelsefulla ändringarna är:

1. Reformen blir ett år försenad, vilket går stick i stäv mot den
viljeinriktning som regeringen ådagalagt före ”den underbara natten”.

2. Underskottsavdragen, som till övervägande del utgörs av räntorna på
egnahemslånen, blir inte längre fullt avdragsgilla vid beskattning. Därigenom
bryter man med vad som klart utlovades i bl. a. 1979 års
regeringsdeklaration.

3. Inflationsskyddet av skatteskalorna, som också garanterades i regeringsdeklarationen,
har ganska väsentligt minskat genom att skyddet har
begränsats till en penningvärdesförsämring på 5,5 % per år.

4. Reformen kommer att avsevärt överfinansieras. Därmed kommer den
nödvändiga och av alla önskade sänkningen av marginalskatterna att
resultera i en totalt sett kraftig sammanlagd skattehöjning.

Nu säger Rolf Wirtén att han är övertygad om att en avräkning av
löneavgiften kommer att ske vid avtalsförhandlingarna, och han viftar bort
tidigare negativa erfarenheter. Jag hoppas naturligtvis att Rolf Wirtén har
rätt. Men jag tvivlar på det. Detta mitt tvivel delades så sent som i förra
veckan i en tidningsartikel av en tidigare folkpartiriksdagsman.

Självfallet är det viktigt att beslut om stora och omfattande förändringar så
långt möjligt tas av en bred majoritet här i riksdagen. Trepartiregeringen
hade också den ambitionen och presenterade den 26 mars 1981 ett dokument
för socialdemokraterna i ett försök att nå en bred enighet.

Tidpunkten då marginalskattesänkningen skulle inledas ville regeringen
dock inte rucka på i dokumentet. Detta var fullt förståeligt, eftersom just
tidpunkten var ett mycket viktigt inslag i reformprogrammet, som ju syftade
till att så snabbt som möjligt förbättra vårt ekonomiska läge. Enligt Rolf
Wirtén var det en viktig offensiv satsning att ändra marginalskatterna så
snabbt som möjligt. Att uppskjuta en betydelsefull offensiv ett helt år måste
för varje befälhavare te sig ytterst betänkligt - även om Rolf Wirtén nyss sade
att det inte betydde så mycket. Där måste han tala mot bättre vetande.

När det gäller underskottsavdragen föreslog regeringen att snabbutreda
möjligheterna att fr. o. m. inkomståret 1983 införa en viss begränsning av
avdragsrätten. Det gällde alltså en utredning utan någon som helst
förbindelse.

Beträffande indexregleringen av skatteskalan var regeringen beredd att
göra några mindre, tekniska justeringar och diskutera den exakta utformningen
med bibehållande av inflationsskyddet.

I förhandlingsförslaget till socialdemokraterna för man ett resonemang om
finansiering medelst proms. Då en sådan finansieringsform inte längre är
aktuell när det gäller de beslut som skall fattas i dag, finns det inte någon
anledning att närmare beröra det resonemanget.

I uppgörelsen med socialdemokraterna har mittenpartierna sålunda på
väsentliga punkter avvikit både från regeringsutspelet den 3 februari och från
erbjudandet till socialdemokraterna den 26 mars.

Ett drygt år har nu gått sedan skatteuppgörelsen träffades. Trots den långa
tiden och trots att tre partier, representerande mer än två tredjedelar av
väljarna, står bakom uppgörelsen, har uppenbarligen svårigheterna varit
stora att övertyga svenska folket om förslagets förträfflighet. Enligt en
nyligen utförd Sifoundersökning var det blott 26 % av de tillfrågade som
ansåg att reformen var bra. Det borde naturligtvis ha varit nästan tre gånger
så många. Mer än hälften av de tillfrågade sade sig vara osäkra, vilket
sannerligen inte är något gott betyg vare sig åt propositionen eller åt de
inblandade partiernas förmåga att informera svenska folket.

Rolf Wirtén sade nyss att han var övertygad om att osäkerheten kommer
att minska när beslutet fattas i dag och svenska folket får reda på hur det
verkar. Jag är inte alls säker på det. Jag tror snarare att det blir på samma sätt
som det blev när informationen om fackföreningsfondema spreds ut till
svenska folket. Då ökade osäkerheten om fondernas förträfflighet. Jag tror
att det kommer att bli likadant med skatteförslaget.

2 Riksdagens protokoll 1981182:171

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

Det måste kännas både egendomligt och förvirrande för centerpartiets och
folkpartiets väljare, att deras partier är rörande eniga med socialdemokraterna
i skattefrågan, samtidigt som de för en intensiv kamp mot sossarna i
nästan alla andra frågor. Detta förhållande, parat med propositionens många
brister, har säkerligen gjort en mängd mittensympatisörer tveksamma eller
negativa till förslaget. Att det uppenbarligen också är många socialdemokrater
som delar denna tveksamhet är något mer förvånande, eftersom det
här är fråga om en ganska betydande skattehöjning, och socialdemokraterna
i decennier har intalat sitt folk att den enda acceptabla förändringen när det
gäller våra skatter är en höjning av dem.

Kritiken mot skatteuppgörelsen har från tidningar och organisationer som
står mittenpartierna nära bitvis varit mycket skarp. Jag skall nöja mig med ett
par exempel. Expressen skrev efter den underbara natten: ”På punkt efter
punkt har Thorbjörn Fälldin och Ola Ullsten låtit socialdemokraterna driva
igenom sin syn.” Tidningen fortsätter: ”1 sina ansträngningar att nå en
historisk kompromiss med socialdemokratin har folkpartiledaren kompromissat
med sin och partiets integritet.”

Lantbrukarnas riksförbund, som av tradition står centerpartiet nära, var
också mycket kritiskt. Förbundet skrev i sitt remissyttrande att man ställde
sig bakom förslaget att en marginalskattesänkning genomförs och att
åtgärder vidtas mot avarter av underskottsavdrag. Men, fortsätter man,
föreliggande förslag kännetecknas av stora brister i analyserna, vilket inte
gör det möjligt att överblicka effekten av detsamma för olika inkomstgrupper.
Särskilt understryks att förslaget beträffande beskattning av makar är
oacceptabelt och att problemen kring förvärvskällebegreppet inte har
beaktats. Förbundets slutsats är, att dessa problem måste få en godtagbar
lösning innan förslaget görs till föremål för lagstiftning.

Herr talman! Efter dessa mera allmänna synpunkter på propositionen skall
jag nu något närmare beröra de punkter i propositionen som moderata
samlingspartiet inte kan stå bakom, och som utmynnat i tolv reservationer till
skatteutskottets betänkande.

Begränsningen av rätten till underskottsavdrag är ett hastverk förknippat
med åtskilliga svagheter. Den viktigaste principiella kritiken är att förslaget
ändrar hela symmetrin i skattesystemet. Principen att ett belopp som är
skattepliktigt i ena änden skall vara avdragsgillt i den andra har brutits upp,
och antalet skatteundandragande dispositioner kommer med all säkerhet att
kraftigt ökas.

Förslaget strider också mot grundprincipen att beskattningsunderlaget
skall utgöra inkomsten efter avdrag för alla omkostnader för denna inkomsts
förvärvande.

Det är också mycket allvarligt att begränsningen av rätten till underskottsavdrag
strider mot flera gjorda utfästelser. Den övervägande delen
underskott utgörs av räntorna på villalånen. Om dessa sägs det i 1979 års
regeringsförklaring: ”Rätten att göra avdrag för räntekostnader bibehålies.”
Detta löfte har sedan upprepats vid andra tillfällen, såsom i 1980 års
budgetproposition och i direktiven till förlustavdragskommittén. I treparti -

regeringens ekonomiska handlingsprogram av den 3 februari 1981 påpekar
man att den hösten 1980 beslutade skärpningen av reavinstskatten vid
försäljning av fastigheter var att betrakta som ett alternativ till en
begränsning av avdragsrätten. Nu använder man sig av bäggedera.

För två år sedan tillsattes den s. k. underskottsavdragsutredningen, som
bl. a. hade till uppgift att undersöka möjligheterna att införa någon form av
begränsning av avdragsrätten för privata lån som ej avser egnahem. Mot all
praxis avvaktar man inte utredningen utan klipper till med en lagstiftning, på
kort tid hopsnickrad i kanslihuset. Ganska snabbt upptäckte man att det
behövdes lappar i det nya skattetäcket. För att förhindra icke önskvärda
verkningar fick man skriva propositioner om bl. a. kvittningsrätten för
premieobligationer och om förskottsräntor.

I Sveriges svåra ekonomiska läge är det utomordentligt viktigt att vårt
näringsliv får så gynnsamma möjligheter som tänkas kan för att kunna
expandera. Ur denna synpunkt är det mycket olyckligt med de föreslagna
underskottsavdragsbegränsningarna. Det måste utan all tvekan verka
hämmande för företagandet att en företagare eller annan förvärvsarbetande
inte fullt ut skall kunna kvitta en intäkt av tjänst eller av ett företag mot ett
underskott i en annan rörelse. Vem vill under sådana förhållanden satsa på
en ny verksamhet när ett underskott, som mycket ofta uppstår de första åren i
ett nystartat företag, inte fullt ut får kvittas.

Det är knappast ägnat att förvåna att remissinstanserna har varit ytterst
kritiska mot denna del av propositionen. Jag skulle kunna läsa sida upp och
sida ner med kritiska yttranden, men jag nöjer mig med att nämna
Kooperativa förbundet, eftersom den organisationen knappast kan anses ha
skrivit en partsinlaga för moderata samlingspartiet.

Så här skriver KF bl. a.: ”Traditionellt föregås mer ingripande lagförslag
av ett kvalificerat utredningsarbete, som syftar till att uttömmande bereda,
förklara och motivera förslaget. Denna tradition skapar trygghet och
säkerhet vid den framtida tillämpningen av lagen. Det är en tradition som
enligt KF: s uppfattning är väl värd att bevara och som kan skapa garantier för
stringens, konsekvens och förutsebarhet i lagstiftningen.

Den föreslagna avdragsbegränsningen kommer att leda till att tillgångar
och skulder transporteras mellan förvärvskällor i syfte att inom förvärvskällan
uppnå samma effekt som om underskottsavdrag hade medgivits. De s. k.
nolltaxerarna blir sannolikt inte färre efter förslagets genomförande.
Förvärvskällebegreppet får för den enskilde en helt annan betydelse än det
hittills haft. Likartade kostnader kommer att behandlas olika beroende på
vilken förvärvskälla de hänförs till. Allt detta medför krav på ökad kontroll
och därmed än större belastning på den redan nu hårt ansträngda
skatteförvaltningen. ”

Nu hjälper det föga att statsministern givit underskottsavdragsutredningen
uppdrag att se över avdragsrätten för nyföretagare. Utredningen skulle
naturligtvis, som KF så riktigt påpekar, ha legat till grund för propositionen
och inte tvärtom.

Sunt förnuft och omtanke om svenskt nyföretagande har beklagligtvis

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

blivit en bristvara för de tre partierna bakom skattepropositionen i denna del.
PK-banken, som lika litet som KF kan beskyllas för att komma med någon
partsinlaga, har genom sitt ekonomiska sekretariat under ledning av Nils
Lundgren beräknat att det antal skattebetalare som förlorar på skatteomläggningen
blir ca 820 000. Detta under förutsättningen att inflationen
begränsas till 5,5 %. Blir inflationen högre drabbas i stort sett alla löntagare,
anser bankens sekretariat.

Denna siffra, ca 820 000, skall jämföras med de 40 000 som budgetdepartementet
angav skulle få en viss skatteskärpning. Den är ett falsifikat som
man efter konfrontationen med PK-bankens siffror knappast nöjaktigt
kunnat förklara. Det tycker jag inte heller att budgetministern har lyckats
med hittills i dag. Den övervägande delen av de 820 000 är småhusägare,
varav många på senare år till stigande priser skaffat sig ett eget hem,
förlitande sig på de utfästelser som de demokratiska riksdagspartierna gjort
till villaägarna. Som vanligt drabbas i första hand de som har den svagaste
ekonomin. En mer välsituerad husägare kan frigöra andra förmögenhetsobjekt
och sålunda minska räntekostnaderna och därmed också underskottsavdragen,
medan den som har sitt småhus som enda tillgång inte har sådan
möjlighet till avdragsminimering.

I detta sammanhang behöver också påpekas att många människor genom
prisfall på villamarknaden efter skatteuppgörelsen fått se sitt insatskapital
smälta bort som smör i solsken. Man har från regeringens sida erkänt att ett
prisfall på 10-15 % är tänkbart. Man har också från regeringshåll sagt att det
inte är något fel om en 700 000-kronorsvilla sjunker i pris till 600 000 kr. Men
jag tycker det. Många som köper villa kan maximalt skrapa ihop 100 000 kr. i
insatskapital och får låna 600 000 kr. Över en natt har de fått se hela sitt
insatskapital försvinna. Jag tycker att det knappast är ett tillfredsställande
resultat. Även om det kanske inte drabbar så rasande många människor, har
dessa människor dock rätt att begära rättvisa. För sysselsättningen på villaoch
fritidshussektorn har naturligtvis avdragsbegränsningen varit negativ.

Jag har, herr talman, uppehållit mig länge vid underskottsavdragen, men
jag måste ändå ta upp ytterligare några negativa företeelser.

Det måste förefalla märkligt att en lantbrukare som tar upp ett lån för att
exempelvis renovera sitt kostall får högre boendekostnader - inte bara för
kossorna utan också för sig själv, förutsatt att han har en inkomst över
brytpunkten. Skälet till detta onekligen egendomliga förhållande är att
boningshusets andel av de totala skuldräntorna på hela fastigheten ökar och
därmed också det inte avdragsgilla underskottet. I en av våra reservationer
har vi yrkat att detta uppenbara misstag rättas till.

Underskottsavdragsbegränsningen får enligt vår uppfattning inte önskvärda
konsekvenser när det gäller kvittning av överskott mot underskott äkta
makar emellan. Därvidlag har vi - som i så många andra fall - stöd i
remissbehandlingen. Vi finner det inte riktigt att någon kvittningsrätt inte
skall föreligga om ett underskott på fastigheten finns hos ena maken och
överskott av kapitalinkomst hos den andra. De makar som inte har möjlighet
att vidta interna transaktioner eller omfördela sina tillgångar kommer

naturligtvis då i ett sämre läge, och detta kan ur rättvisesynpunkt inte
accepteras.

På tal om makar har vi tagit upp några frågor om familjebeskattningen i
reservationerna 6-8.

I propositionen erkänns - och det är bra - att de nuvarande sambeskattningsreglerna
är mycket svårtillgängliga och även försvårar tillämpningen av
andra skatteregler. Enligt departementschefens uppfattning är en avveckling
av sambeskattningen i och för sig önskvärd, men ett slopande kan ”i en del
fall öppna möjligheter till skattevinster i en omfattning som är besvärande
från fördelningspolitiska utgångspunkter”.

Med andra ord: hade det inte varit för den kungliga svenska avundsjukan,
så hade man bums bort slopa sambeskattningen.

Det skall villigt erkännas att propositionen innebär en stor förenklingsvinst
i och med att sambeskattning ej skall ske förrän brytpunkten passeras och
gränsbeloppet 2 000 kr., då sammanlagd B-inkomst räknas som A-inkomst,
ändrats till ett grundavdrag om 5 000 kr.

Från moderat håll anser vi att budgetministern borde ha fullföljt sin
tankegång om ett slopande av sambeskattningen, och vi har i reservation 6
begärt ett förslag till en snabb sådan avveckling. I samma reservation föreslår
vi att inkomst av annan fastighet som nu anses som B-inkomst, i likhet med
vad som gäller för jordbruksfastighet och rörelse, skall betraktas som
A-inkomst om den skattskyldige utfört verkligt arbete i förvärvskällan.

Det centrala felet med svensk familjebeskattning kan sägas vara att en
familjs beskattning nästan helt beror på hur många familjemedlemmar som
tjänar in inkomsten, medan man tar ingen eller ringa hänsyn till hur många
som skall leva på den inkomsten.

Flerbarnsfamiljerna är särskilt hårt trängda. Dessa familjer är i betydligt
större utsträckning än andra hänvisade till en förvärvsinkomst, eftersom en
av makarna behöver vara hemma och se till barnen. Det är ganska
skrämmande att en trebarnsfamilj med endast en inkomst 1981 behövde ha
en inkomst på ca 103 000 kr. för att nå existensminimum. För 1982 har den
siffran stigit, så att den ligger avsevärt över brytpunkten, då underskottsavdragen
inte blir fullt avdragsgilla.

Bristerna i det nuvarande systemet kan sammanfattas så att systemet inte
tar hänsyn till bärkraft, ger ofta svåra marginaleffekter, styr en familjs
arbetsfördelning och gynnar konstlade inkomstfördelningar. Riksdagen bör
uppdra åt regeringen att snabbt göra en översyn familjebeskattningen i syfte
att anpassa beskattningen efter bärkraft. Där tror jag att ekonomi- och
budgetministern delar min uppfattning. Han antydde i alla fall här - och det
har han gjort också i propositionen - att han är för att sambeskattningen skall
avvecklas.

I många småbarnsfamiljer är det ofta mycket svårt för båda föräldrarna att
förvärvsarbeta. Detta beror inte enbart på att barntillsynen många gånger är
svår att ordna utan också på att lönen för ett förvärvsarbete efter skatt ofta
inte täcker barntillsynskostnaderna, eftersom dessa inte är avdragsgilla.
Moderata samlingspartiet har länge arbetat för att nödvändiga och styrkta

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

barntillsynskostnader skall betraktas som en utgift för inkomsters förvärvande
och sålunda vara avdragsgilla. Även i denna fråga har vi föreslagit att
riksdagen hos regeringen begär en utredning och förslag om avdrag för
nödvändiga och styrkta barntillsynskostnader vid beskattningen.

I mitt anförande har jag inte berört, annat än i förbigående, indexregleringen,
skatteskalorna, förslaget till schablonavdrag i tjänst, finansieringsfrågorna
samt synpunkter på den framtida skattepolitiken. Dessa frågor
kommer att tas upp av Bo Lundgren.

Med det sagda, herr talman, yrkar jag bifall till samtliga tolv moderata
reservationer.

Anf. 5 Ekonomi- och budgetministem ROLF WIRTÉN:

Herr talman! Jag måste säga att det är något av tragedi i moderaternas sätt
att diskutera den här frågan. Moderaterna är ju ett parti som - jag kan inte
komma ifrån detta - länge har försökt att tillsammans med oss bedriva en
opinionsbildning för att få den tidigare regeringen att förstå att en ständig
ökning av marginalskatterna är ett allvarligt hot mot den svenska ekonomin,
försöken att få dynamik i denna. Såvitt jag förstår är nu 75 % av ledamöterna
här i kammaren beredda att rösta för vårt förslag, och det skulle alltså vara på
väg att antas med bred marginal. Men samtidigt som moderata samlingspartiet
förklarar sig ha den grundinställning som man tidigare givit uttryck åt
ställer sig partiet i dag vid sidan av förslaget. Det är någonting märkligt i det
här förhållandet.

Man har från början försökt följa en debattlinje som gått ut på att den
överenskommelse som centerpartiet, folkpartiet och socialdemokraterna
gjorde föregående vår inte var möjlig att fortsätta fram till en färdig
proposition. Man förde till torgs en mängd skrämselargument - jag kan inte
kalla det annat - när det gällde vad som skulle hända .Man drog sig inte för att
säga att villapriserna skulle halveras. Det skulle gå likadant med premieobligationer,
och det skulle egentligen gå galet med allting.

I dag säger Knut Wachtmeister ingenting om det här. Han talar om att
regeringen har - och det gjorde vi redan efter det att överenskommelsen
träffats våren 1982 - sagt att detta får effekt på villamarknaden. Att det skulle
bli så har väl aldrig ifrågasatts. Men de här våldsamma överdrifterna från
moderata samlingspartiets sida skapade naturligtvis en förvirrad situation för
en hel del människor som lyssnade på detta tal. Det har därför varit ett tungt
och ibland litet irriterande arbete att rätta till alla de här förvanskningarna av
vad som skulle hända. Jag tycker att vi på den punkten har kunnat bedriva en
tillräckligt god pedagogisk verksamhet, och i dag tas den här reformen med
lugn. Man känner att nu blir det verkligen en rejäl marginalskattesänkning.
Detta är det fundamentala i det som vi nu tar beslut om.

Eftersom denna argumentationslinje inte längre är hållbar, fortsätter man
även i dag att vara felsökare på ett rätt anmärkningsvärt sätt. Man talar inte
om förtjänsterna med att få en marginalskattesänkning utan försöker göra
invändningar på en del punkter, som man i och för sig kan diskutera. Jag är på
det klara med att en så stor skattereform som det här är fråga om tål att följas

upp och bli föremål för fortsatt utredningsarbete. Men priset får inte vara ett
nej till den väsentliga förändring av vår skattepolitik som nu är på väg. Det är
ändå bageteller i förhållande till det stora som kommer att hända. Jag tycker
det vore tid att sluta med gnolandet och i stället arbeta för vad moderaterna
från början velat åstadkomma, nämligen en sänkt marginalskatt.

När Knut Wachtmeister nu för in PK-ekonomerna såsom sanningsvittnen,
är det skäl i att även notera den artikel som Nils Lundgren själv levererade i
Svenska Dagbladet i går. Där säger han att han är ganska överraskad av hur
man i en mer förenklad debatt har utnyttjat deras synpunkter. Han talar om
att det blev rabalder trots att resultaten från rent intellektuella utgångspunkter
var ganska odramatiska.

PK-ekonomerna har inte redovisat några märkvärdigheter. De har använt
andra förutsättningar för sina kalkyler än dem som regeringen hade. Då
kommer man naturligtvis till andra resultat. Det är inget konstigt med detta.
Som jag sade i mitt inledningsanförande kan man starta denna debatt med
olika värderingar. Man kan göra det med finansieringen invägd eller inte. Vi
har i skattepropositioner hittills alltid, Knut Wachtmeister, redovisat
skatteförändringen men inte vägt in olika finansieringsdelar.

Vad regeringen har redovisat beträffande de 40 000 som Knut Wachtmeister
ifrågasatte har inte på något sätt kullkastats av PK-ekonomerna. Om de
i sina beräkningar utgår från samma förutsättningar som vi har utgått från,
kommer de till samma resultat som vi har kommit till. Det är inte något
falsifikat, vilket Knut Wachtmeister ville göra gällande. Det är helt galet att
komma med ett sådant påstående.

När det gäller de konkreta punkter där Knut Wachtmeister ville åberopa
PK-ekonomerna för att från det hållet få stöd för de moderata argumenten
kan jag börja med villamarknaden. Här säger PK-ekonomerna:

De betydande förluster på skatteomläggningen som inkomsttagare med
höga underskottsavdrag gör kommer huvudsakligen ur marginalskattesänkningen.
Den kritiserade avdragsbegränsningen bidrar ganska litet till
förlusterna för folk i vanliga inkomstlägen.

Detta är vad PK-ekonomerna säger om just villamarknaden. Då skall man
komma ihåg att Knut Wachtmeister och hans parti vill gå längre när det gäller
marginalskattesänkningen, vilket skulle få större effekter för villamarknaden
än det förslag som nu ligger på riksdagens bord. Därför är hela deras kritik
helt omöjlig. Den träffar inte rätt.

Skall man till detta lägga de förslag som moderata samlingspartiet har
framfört när det gäller subventioner inom bostadspolitiken, kommer den
moderata skatte- och bostadspolitiken att slå oerhört hårt på villamarknaden.
Kan vi inte direkt få ett erkännande på den punkten, Knut
Wachtmeister? Det förhåller sig ju så. Bostadsministern har f. ö. direkt
redovisat effekterna för de villaboende och dem som bor i hyreslägenheter,
om man skulle fullfölja den moderata bostadspolitiken.

De effekter i form av sänkta priser som Knut Wachtmeister försöker hävda
att vi åstadkommer på villamarknaden är, må jag summera, i huvudsak en
konsekvens av marginalskattesänkningen, som ni moderater vill gå längre

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

med. Därtill lägger ni försämringarna av bostadssubventionerna. Sammantaget
blir resultatet, om era förslag genomfördes, väsentligt allvarligare för
villamarknaden.

Herr talman! Knut Wachtmeister tog också upp den del av betänkandet
som gäller makebeskattningen. Låt mig på den punkten säga till Knut
Wachtmeister att makebeskattningen avskaffas ju utom för tilläggsbeloppet.
Även här är det alltså fråga om en viktig reform.

Moderaterna vill avskaffa sambeskattningen, och det är väl O. K. i och för
sig, men man kan ju inte samtidigt begära att underskott hos en make skall
kunna utnyttjas av den andre maken. Det resonemanget går inte ihop.

Avslutningsvis i den här repliken vill jag något beröra det inledande
avsnittet i Knut Wachmeisters resonemang. Uppenbarligen menade han att
förseningen av skattereformen var så allvarlig att den var värd ett avhopp
från regeringen. Det här har också förvånat mig väldigt mycket.

Läget var det att man ville åstadkomma en rejäl marginalskattesänkning
men att det inte gick att få en bred uppgörelse utan att vänta till 1983. De tre
partierna i den dåvarande regeringen var överens om att 1982 var ett år när
man måste starta försiktigt, och det gjorde man också i det förslag som
framlades. Bara en femtedel av marginalskattesänkningen låg där. Därtill
kom att det fanns ett löpande avtal. Att i det läget inte kunna betala det pris
som det innebar att starta 1983 utan i stället hoppa av regeringen, det verkar
för den utomstående mycket märkligt.

Alif. 6 KNUT WACHTMEISTER (m) replik:

Herr talman! Jag delar helt naturligt budgetministems syn att marginalskatterna
är ett hot mot framåtskridandet och därför måste sänkas. Men det
var moderata samlingspartiet som först slog larm om det för många många år
sedan, så det skall inte Rolf Wirtén inmuta som en folkpartiidé.

Kritiken har från vår sida varit hejdlös, säger Rolf Wirtén, och det har
skapat förvirring hos många människor. Men kritiken kommer inte bara från
oss utan också från en lång råd opolitiska instanser och från tidningar, t. ex.
Expressen som ju står Rolf Wirténs parti nära.

Att vi skulle ha skapat förvirring när vi försökt klarlägga de verkliga
förhållandena, är naturligtvis inte en riktig syn på det hela. Men om vi lyckats
tala om för svenska folket hur det verkligen ligger till, är det ett gott betyg åt
vår förmåga att informera.

Rolf Wirtén säger att vi är felsökare. Självfallet har vi slagit ner på de
värsta missförhållandena. När Rolf Wirtén säger att förseningen på ett år var
det enda skälet till att vi hoppade av uppgörelsen, är det inte alls sant. Jag
redogjorde i mitt inledningsanförande för de fyra huvudpunkter där
uppgörelsen med socialdemokraterna avvek från trepartiregeringens
ursprungliga förslag.

Sedan talade Rolf Wirtén om PK-bankens yttrande där det sägs att
skatteuppgörelsen inte rör endast 40 000 människor utan över 800 000.
Skillnaden beror på, säger Rolf Wirtén, att man gör värderingen från olika
utgångspunkter. Men hur skulle en skatteomläggning kunna gynna nästan

hela svenska folket och missgynna bara 40 000 människor? Det är naturligtvis
helt ohållbart, och det beror på att man i den beräkningen inte hade med
finansieringen alls.

Rolf Wirtén åberopar också Nils Lundgrens artikel i Svenska Dagbladet i
går. Jag har den med mig här, och jag skall citera ett litet kort stycke:
”Formen för avdragsbegränsning är emellertid egentligen ett skattetekniskt
missfoster. Det skapar problem mellan förvärvskällor och saknar symmetri i
det viktiga avseendet att ränteinkomster beskattas obegränsat.”

Nu säger Rolf Wirtén att sänkningen av priserna på villamarknaden i
mycket hög grad beror på att marginalskatterna sänks. Försök inte inbilla
mig att villapriserna sjunker med 15 % bara därför att marginalskatterna
sänks, utan det är naturligtvis på grund av underskottsavdragsbegränsningen.
Vi har heller inte från moderat håll förordat en löneavgift som ökar
inflationen utan besparingar i stället.

Nu ser jag att min tid är ute. I en senare replik ber jag att få återkomma till
familjebeskattningen.

Anf. 7 Ekonomi- och budgetministern ROLF WIRTÉN:

Herr talman! Knut Wachtmeister menar att det är ytterligare tre punkter
som har förorsakat att moderaterna inte vill vara med om en marginalskattereform
i dag utöver, som jag nämnde, förseningen från 1982 till 1983. Jag
noterade att Knut Wachtmeister i sitt första inlägg hade tre ytterligare
punkter, men jag hann dess värre inte kommentera dem i min föregående
replik. Jag skall gärna ta upp de tre också för att något granska Knut
Wachtmeisters resonemang på de punkterna.

När det gäller underskottsavdrag är det helt klart att vi har varit medvetna
om problemen när underskottsavdragens volym växte med en så enorm
hastighet under slutet av 1970-talet och även hittills in på 1980-talet. När man
har 20-30 miljarder i underskottsavdrag - dvs. en volym ungefär i nivå med
statsskatten - tror jag att också Knut Wachtmeister håller med om att här
måste någonting göras. Det var väl därför som också moderaterna i
trepartiregeringen var med om att i budpromemorian till socialdemokraterna
skissa på just den avdragsmodell som riksdagen nu är på väg att ta. Jag kan
inte förstå annat än att om man som regeringsparti erbjuder sig att sätta sig
ner och resonera vidare om en sådan avdragsbegränsning är det allvarligt
menat.

Sedan kan man säga att vad moderaterna var med på inte var att
genomföra förslaget utan att man först skulle utreda det. Vi tog ett halvår på
oss för att gå igenom de här problemen i en särskild expertgrupp och fann i
det arbetet att det här var en fullt möjlig reform. Nu har den alltså kunnat
omsättas i en proposition och, som jag hoppas, snart också i ett riksdagsbeslut.
Det är alltså helt klart att moderaterna från början var med på att ställa
upp på en viss begränsning på den här punkten.

I fråga om inflationsskyddet i skatteskalan har vi velat notera att om vi ser
tillbaka i hävderna, exempelvis i moderaternas skattemotion från 1975/76,
finner vi att man där talade om att man visst kunde tänka sig litet olika system

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

Nr 171

Onsdageq den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

för hur ett inflationsskydd skulle ordnas, om det skulle vara prisrelaterat eller
lönerelaterat. Man utgick faktiskt från den senare modellen i moderatmotionen.
Det är just det här som har utlöst diskussionen under senare tid. Med
den reallönesänkning som vi fått uppleva under senare tid har det uppstått en
förändring i effekterna av det inflationsskydd som infördes 1978. Den
förändringen har icke varit önskvärd, och den föranledde mycket hård kritik i
början av 1980-talet från bl. a. LO. Moderaterna var också med om att göra
vissa justeringar i inflationsskyddet år 1980, då man inte följde uppräkningen
av basenheten på det sätt som systemet utgick ifrån. Man var alltså ifrån
moderata samlingspartiets sida med på att göra en sådan begränsning.

Det som nu händer med inflationsskyddet under åren 1983-1985 är att om
de löneantaganden som görs stämmer och vi får en inflation som ligger på
5,5 %, blir effekten en oförändrad marginalskatt.

Om man från moderata samlingspartiets sida i stället räknar med - det låg
ju i Knut Wachtmeisters senaste replik - att lönerörelsen kommer att gälla
över 5-6 %, som vi menar är det möjliga utrymmet och som också
långtidsutredningen har kommit fram till kan vara förhandlingsbart, då får
man effekter som på något sätt måste tas upp till förnyad diskussion.

Beträffande marginalskattesänkningarna - och i den frågan kan Knut
Wachtmeister också gå till PK-ekonomerna och höra vad de anser - vill jag
säga att det kommer att bli en mycket marginell förskjutning.

Det fjärde som Knut Wachtmeister tog upp var finansieringsdelen. På den
punkten menar skatteutskottets vice ordförande att han inte tror på att det
nu, år 1982, är en annan ekonomisk situation när vi skall starta avtalsförhandlingarna
för de kommande åren. Nog är det väl märkligt - att inte se hur
ekonomin har förändrats från mitten av 1970-talet till 1982. Vi har just ett
avtal som realt betyder en sänkning på 6 %, där arbetsmarknadens parter har
visat upp att man nu måste ta hänsyn till vilket utrymme som finns, om man
inte själv skall omöjliggöra industriell verksamhet i Sverige och därmed hota
de egna jobben. Man har visat att man är beredd att ta dessa hänsyn. Vad är
det som säger att en sådan insikt och ett sådant hänsynstagande inte kommer
att vara aktuellt inför kommande avtalsrörelse - i varje fall om man har fått
en rejäl marginalskattesänkning som underlättar en sådan avtalsrörelse?

Herr talman! Med detta tror jag att jag i varje fall har gått igenom de fyra
punkter som Knut Wachtmeister fann vara så besvärande.

Mot detta står en rad frågor till Knut Wachtmeister. Han har inte alls
försökt belysa hur den samlade skatte- och bostadspolitiken skulle slå på
villamarknaden. Det är helt klart att man med er politik skulle ha fått en
mycket kraftigare neddragning av priserna på det här området. Det
regeringen nu gör är att lägga fram ett förslag som kommer att göra det mer
lönsamt att arbeta och spara och mindre lönsamt att låna och spekulera.

Anf. 8 KNUT WACHTMEISTER (m) replik:

Herr talman! Jag skall börja med familjebeskattningen. Rolf Wirtén tyckte
att han hade varit duktig därför att sambeskattningen har förbättrats så till

vida att det är långt färre som kommer att drabbas av sambeskattningen. Det
är bra - men varför inte ta steget fullt ut?

Jag skall nu citera vad folkpartiets landsmöte sade 1982, för inte så många
månader sedan: ”Varje form av sambeskattning bör avskaffas.” Varför då
inte, när man nu sitter som ekonomi- och budgetminister, föreslå det i en
proposition och leva upp till vad landsmötet har sagt?

Låt mig också citera två andra huvudprinciper som man gjorde sig till tolk
för på landsmötet: ”Skatteskalorna skall vara inflationsskyddade” och
”Huvudprincipen i skattesystemet skall vara skatt efter bärkraft”. De
principerna följer man icke, om den här propositionens förslag går
igenom.

Rolf Wirtén sade sedan att underskottsavdragen ligger någonstans mellan
20 och 30 miljarder. Enligt de uppgifter som jag har fått ligger de någonstans
mellan 24 och 28 miljarder, så det täcker väl en del av vad Rolf Wirtén sade.
Men avdragen beror ju på tre faktorer, dels det ökade villaboendet, som vi
själva naturligtvis ser som önskvärt, dels de höga räntorna, dels inflationen.

Nu undrar Rolf Wirtén om inte vår villapolitik hade varit långt skadligare.
Ja, vi har i varje fall varit konsekventa och stått för vad vi lovat.

Jag skall passa på att citera vad folkpartiet svarade Sveriges villaägareförbund
inför valet 1979:

”Referande till Ert öppna brev 1979-09-05 får vi meddela att vi står fast vid
det besked vi redan har gett, bl. a. i Villaägarförbundets debatt i maj och i
tidningen Villaägarens enkät till partiledarna. Det innebär att skattereglerna
måste anpassas i samband med nästa fastighetstaxering, så att man får
ungefär samma kapitalkostnadsökning för de olika upplåtelseformerna.
Rätten till ränteavdrag måste samtidigt vara kvar i full utsträckning.”

Brevet är undertecknat av Ola Ullsten.

Så har det som bekant inte blivit, och det är inte moderata samlingspartiets
fel.

Beträffande inflationsskyddet sade jag i mitt inledande anförande att den
problematiken skulle utvecklas närmare av Bo Lundgren. Därför berör jag
inte den frågan närmare nu.

Jag har bara en halv minut på mig ytterligare, och då kan jag beträffande
finansieringen säga: Jag blev anklagad av Rolf Wirtén för att inte tro att de
avtalsslutande parterna skulle vara så ansvarsfulla att man sluter ett avtal på
rimlig nivå. Ja, hur var det för två år sedan? Då var väl inte vår ekonomi så
glänsande, och hurdant avtal fick vi våren 1980?

Anf. 9 ERIK WÄRNBERG (s):

Herr talman! Under 1970-talet har två mycket viktiga förändringar skett av
skattebördan utan att några beslut om ändringar av skattereglerna har varit
orsak till detta. En av förändringarna gäller skärpningen av marginalskatterna.
Genom att kommunalskatterna under en tioårsperiod genomsnittligt
höjts med i runt tal 9 procentenheter av inkomsten borde också marginalskatterna
i alla inkomstlägen stigit lika mycket. Så har emellertid inte skett.

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

Nr 171

Onsdagen den

9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

Under de ständiga omläggningarna av statsskattens skalor på 1970-talet har
skattskyldiga med låga inkomster fått full kompensation för kommunalskattehöjningarna.
För inkomster upp till 65 000 kr. om året var marginalskatterna
1981 inte högre än de var tio år tidigare, omräknat till 1981 års
penningvärde. Vid högre inkomster minskade kompensationsgraden, och på
inkomster år 1981 vid brytpunkten, dvs. 100 000 kr. och strax däröver, fick
den skattskyldige bära hela marginaleffekten av kommunalskattehöjningarna,
och vid ännu högre inkomster var marginalskatterna år 1981 betydligt
mer än 9 % högre än 1971, om samma penningvärde används.

För dem som betalade de höga marginalskatterna var dessa givetvis
produktionshämmande, i varje fall för de inkomsttagare som förtjänade sina
inkomster på arbete. Som bekant gör alla inte det. Dessutom är det
naturligtvis hämmande, om man inte vet vad man får för pengarna.

Men alla med höga bruttoinkomster betalar inte heller den höga
marginalskatten, och därmed är jag inne på den andra markanta förändring
av skattebördan som skedde under 1970-talet.

Allt fler människor fick underskottsavdrag, en del skaffade dem medvetet,
för andra blev det ett resultat av stigande byggnadskostnader och kraftiga
räntehöjningar. Rätten till underskottsavdrag för räntor har gjort bl. a. att
många människor skaffade sig krediter för en hög konsumtions- eller
boendestandard. Skuldsättningar i spekulationssyfte med de små risker detta
innebar genom skatteavdragen blev också vanligare. I slutet av 1970-talet
hade vi kommit fram till en utpräglad låneekonomi där stora delar av landets
tillgängliga resurser användes till inproduktiva krediter i stället för produktiva
investeringar med mycket stora vinster för utlånarna. Stat och kommun
var givetvis de stora förlorarna. Men många människor har också förstört sin
privatekonomi.

1970 var underskottsavdragen 2,5 miljarder kronor. 1981 var underskottsavdragen
tio gånger större. En fortsättning av den utvecklingen var
naturligtvis omöjlig.

Detta har alltså inneburit att våra höga marginalskatter satts ur spel av
många inkomsttagare, av fler ju högre upp man kommer på inkomstskalan.
Tillgänglig statistik från år 1980 visar att personer med årsinkomster mellan
60 000 och 100 000 kr. i genomsnitt hade underskottsavdrag som motsvarade
drygt 6 % av inkomsten. Vid den dubbla inkomsten fyrdubblades avdragen i
kronor och fördubblades i procent. De som hade bruttoinkomster överstigande
en halv miljon kronor hade underskottsavdrag som motsvarade nästan
tredjedelen av inkomsten. De flesta av förlustavdragen kan nog också
beskrivas som fiktiva, då de ligger på kapitalobjekt som ökar i värde och till
stor del undgår beskattning för sin värdeökning.

De här två förhållandena jämte inflationen har gjort att vårt skattesystem
inte längre fungerar särskilt bra. Det missgynnar arbete och sparande och
gynnar mera spekulation.

Det förslag till omläggning av vårt skattesystem som arbetats fram av
representanter för socialdemokraterna, centern och folkpartiet har mot den
bakgrund jag redogjort för fått huvudvikten lagd vid sänkning av marginal -

skatterna och begränsning av underskottskottsavdragen.

Utskottet delar den framförda bedömningen att det är angeläget att se över
gällande skatteregler och att det i första hand är de höga marginalskatterna
och de stora underskottsavdragen som måste angripas. Man menar också att
dessa båda problem måste angripas samtidigt. De två komponenterna i
skattereformen hör samman, och det går inte att som moderaterna vill bara
sänka marginalskatterna, men skjuta på frågan om underskottsavdragen till
en oviss framtid. Det skulle innebära att de som i dag redan skaffat sig stora
skattesänkningar genom stora avdrag till detta skulle lägga nya skattesänkningar
genom radikala förändringar i skatteskalan.

Det skulle knappast heller gå att bara genomföra begränsningar av
avdragsrätten utan att samtidigt sänka skalorna. Då kan risker uppstå att
många som skaffat sig nya bostäder under gällande beskattningsregler skulle
tvingas lämna dessa.

Den kombination som nu föreslås innebär att de båda komponenterna -sänkta marginalskatter och minskat värde av underskottsavdragen -uppväger varandra och skapar en acceptabel enhet.

De skatteskalor som nu föreslås och som successivt skall genomföras åren
1983-1985 kommer att innebära en väsentlig skattesänkning för huvuddelen
av alla fulltidsarbetande jämfört både med 1970 och 1982 års skatteskalor,
om jämförelsen görs i jämförbart penningvärde. Då är också hänsyn tagen till
de höjda kommunalskatterna. Självfallet finns det osäkerhetsfaktorer med i
bilden beroende av vilken utveckling som kommer att ske beträffande
inflation och inkomster. Indexregleringen avskaffas och ersätts med en
förmodad utveckling fram till 1985. Om denna förmodan slår fel, kan
skalorna i fast penningvärde både höja och sänka skatteuttaget. Det måste
ändå vara ett stort värde att man tre år framåt i tiden vet vilka skatteskalor
man har att räkna med även i kronor. Det kan också innebära en press på
olika medborgargrupper att hårdare motarbeta inflationen. Den avskaffade
indexregleringen kunde teoretiskt anpassa skalorna till inflationen. Eftersläpningen
i tid och borttagandet av stora kostnadsposter från indexet gjorde
dock att den metoden är lika osäker som en i förväg bestämd höjning av
basenheterna.

Mitt konstaterande tidigare att praktiskt taget alla heltidsarbetande får
sänkt inkomstskatt jämfört med den nu gällande skatteskalan avser
inkomsttagare utan alltför stora underskottsavdrag. För ca 40 000 skattskyldiga
med de största avdragen blir det i stället skatteskärpningar. Det rör sig
om relativt små belopp utom i ett mindre antal fall.

För ett betydligt större antal än de 40 000 innebär dock skattereformen att
den direkta skattesänkningen blir mindre genom att tre fjärdedelar av dem
som ligger över brytpunkten har underskottsavdrag som begränsar den
skattesänkning som utgår till dem som inte har några underskottsavdrag.
Detta är dock inte någon oönskad effekt utan ingår som en viktig del av
ansträngningarna att få bukt med spekulations- och låneekonomin.

Genom den relativt långa övergångstiden får människorna tid att anpassa

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

Nr 171 sin ekonomi, och förhoppningsvis skall nya potentiella låntagare ta sig en

Onsdagen den extra funderare innan lån tas upp.

9 juni 1982 Man kan konstatera att stora inkomsttagare utan avdrag får de kraftigaste

skattelättnaderna. Men man skall då ha klart för sig att det är dessa som varit

Reformerad 1970-talets stora förlorare i vårt skattesystem. Man skall också ha klart för sig

inkomst- att de stora vinnarna under samma tidsperiod, de som skaffat sig de stora

beskattning underskottsavdragen, nu till en väsentlig del får vara med och betala

skattesänkningarna genom minskat värde av dessa avdrag.

De som arbetar med låga löner får inte särskilt mycket med av
skattesänkningarna om man jämför med 1982 års skattenivå. Som jag
nämnde inledningsvis har skatteomläggningarna under 1970-talet varit
förmånligast just för dessa grupper. Statsskatten upp till 57 600 kr. i 1981 års
penningvärde kommer 1985 att vara 4 %, medan kommunalskatten ju är
omkring 30 %. Men om inte låglönegrupperna skall förlora den förmånligare
ställning de erhållit i fråga om skatter så krävs att åtgärder vidtas för att
bevara dessa gruppers köpkraft.

Representanter för höglönegrupperna har vid flera tillfällen uttalat att
man var beredd avstå från inkomsthöjningar, om man i stället fick
marginalskattesänkningar. Nu får man dem och t. o. m. rätt kraftiga sådana.
I det läget menade representanterna för de tre avtalsslutande partierna, att
man kunde utgå från att det tillgängliga löneutrymmet skulle läggas på de
grupper som fick väldigt litet i behållning av den nu aktuella skatteomläggningen.
Nu kan inte riksdagen lägga sig i avtalsförhandlingarna, men jag tror
att vi fortfarande kan utgå ifrån att höginkomsttagarna under några år blir
belåtna med den inkomstförstärkning de får via sänkta direkta skatter.

De tre partierna har dock förebehållit sig rätten att ompröva marginalskattesänkningarna
under senare delen av perioden, om förutsättningarna på
denna punkt inte infrias. Jag tror att detta är ett mycket viktigt inslag i
partiuppgörelsen.

Den skattereform vi nu står i begrepp att besluta om är totalt sett ingen
skattelättnad. Det är en skatteomläggning. När jag tidigare har sagt att bara
omkring 40 000 skattskyldiga kommer att få det sämre än i nuläget,
poängterade jag att det gällde inkomstskatterna. I dagsläget finns dock inget
utrymme för totala skattesänkningar, varför statens inkomstbortfall på den
direkta skattesidan måste kompenseras på annat sätt. Fullt genomfört 1985
rör det sig om ca 9 miljarder kronor. Man har vid förhandlingarna kommit
fram till att skatt på produktionen är den enda framkomliga vägen. Då denna
skatt inkräktar på löneutrymmet, får givetvis alla vara med och betala till
skattesänkningarna. Då det alltså är en fråga om skatteomläggning, kommer
i princip halva svenska folket att tjäna på omläggningen och den andra halvan
förlora. Men då skatteomläggningen avser att ge ett skattesystem som
underlättar arbete och sparande och som skall försvåra spekulation och
osund låneekonomi, borde det för det mesta bli ”rätt” vinnare på
skatteomläggningen.

För 1983 föreslås en lönebaserad arbetsgivaravgift på 2 % för att det hela
skall gå ihop. För de två kvarvarande åren kan en fortsättning med

arbetsgivaravgiften bli aktuell, men det kan också bli fråga om att gå över till
proms. Fortsatta undersökningar och överväganden får avgöra vilket det
blir. En proms kan utgå med lägre procentsats, därför att kapitaldelen då
också blir underlag för skatten. Kritik innebärande att detta blir en ny pålaga
på näringslivet måste tillbakavisas. Alla, inkl. löntagarorganisationerna,
förutsätter att arbetsgivaravgiften skall avräknas från löneutrymmet, och vid
propositionsskrivarnas beräkning av vad avgiften skall avkasta har hänsyn
tagits på samma sätt.

Vid ett genomförande av proms måste man också förutsätta att avräkning
sker. Att kapitalägaren då får finna sig i att avstå promsen på avkastningen är
ju logiskt, eftersom kapitalinkomsterna på samma sätt som löneinkomsterna
får del av den direkta skattesänkningen.

Herr talman! Andra socialdemokratiska ledamöter kommer att tala om
andra delar av skatteomläggningen och om vår reservation.

Innan jag slutar vill jag dock något beröra ett avgränsningsproblem, som
bara delvis är löst och som måste lösas med det snaraste, och det gäller
gränsen mellan näringsverksamhet och privatekonomi. Det är nämligen
självklart för alla att avdragsbegränsningen inte kan gälla utgifter som ligger
inom den verksamhet som bedrivs i ett företag. Räntor är en självklart
avdragsgill kostnad i näringsverksamhet. Hittills har det inte spelat någon
roll om företagare har redovisat räntor som privatutgift eller som kostnad i
rörelsen. I båda fallen har full avdragsrätt förelegat. I fortsättningen blir det
annorlunda för dem som har inkomster över brytpunkten. I dessa fall blir det
förmånligare - vid riktigt stora inkomster mycket förmånligare - att redovisa
räntor på rörelsen medan man är skuldfri privat. Det ligger en stor frestelse i
att försöka flytta inventarier av typ bilar och båtar till företag, trots att deras
användning är av privat natur. Det här problemet har redan tidigare funnits i
viss omfattning, men det kommer att bli större sedan avdragsbegränsningen
har tillkommit. En uppdelning av privatekonomin och företagsekonomin på
ett korrekt sätt är alltså helt nödvändig för att inte löntagarna skall känna sig
lurade.

Propositionens förslag om tilläggsbelopp för bostäder och bilar löser
tillfälligt problemen just på dessa områden, men är givetvis inte till fyllest.
Uppslag prövas f. n. av de aktuella utredningarna, som har fått tilläggsdirektiv,
och själv tror jag att det finns stora möjligheter att lösa frågan ganska
snart.

Herr talman! Jag har huvudsakligen uppehållit mig vid den praktisktekniska
sidan av skatteförslaget. Självfallet påverkas dock hela samhällsbilden
och den ekonomiska strukturen av ett så pass genomgripande förslag.
Överflyttningen av skattebördan från inkomstskatt till produktionsskatt
borde innebära att lönerörelserna kommer att ligga på en lägre nivå. Sänkta
marginalskatter borde leda till mindre krav på lönekompensation.

Avdragsbegränsningen borde leda till mindre efterfrågan på lån för privata
ändamål. Efterfrågan borde minska på dyrare villor och kapitalföremål. Allt
detta borde leda till minskad inhemsk inflation och göra den förmodade
inflations- och löneutvecklingen på 5 1/2 % mera trovärdig.

Nr 171

Onsdagen den

9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

Genom uppbromsade fastighetspriser borde också den stora förmögenhetsomflyttning
som har skett under de senaste åren avstanna.

Låt mig sedan något beröra vad som har sagts tidigare i debatten. Jag skall
utgå från den moderata motionen där det talas om den stora höjning av
marginalskatterna som har skett åren 1966-1980 och om hur skattekvoten
från 1970 till 1981 har höjts med ett tiotal procentenheter.

När man gör en jämförelse mellan dessa år och det är fråga om en
industriarbetare som representerar genomsnittet, skall man ha klart för sig
att det inte är samma penningbelopp som beskattas. Moderaterna påstår att
marginalskatten var 33 % för en genomsnittlig industriarbetare 1966. Då kan
jag tala om att en ogift industriarbetare, eller en annan ogift inkomsttagare,
uppnådde 33 % marginalskatt vid beskattningsbara inkomster på mellan
6 000 och 8 000 kr., vartill skall läggas 2 250 kr. i ortsavdrag 1966. Redan vid i
genomsnitt 9 000 kr. uppnådde en ogift inkomsttagare 33 % marginalskatt.
En gift inkomsttagare - vi hade dubbla skatteskalor 1966 - uppnådde 33 %
marginalskatt vid en inkomst på ungefär 18 500 kr., dvs. på mellan 12 000 och
16 000 kr., vartill skall läggas ortsavdrag. Men om två gifta makar i en familj
arbetade, uppnådde de 33 % marginalskatt redan vid inkomster på
tillsammans under 20 000 kr.

Detta skall alltså jämföras med marginalskatten på 58 % för 1980 vid
inkomster på mellan 69 600 och 76 200 kr. Det är de talen som skall jämföras
med varandra. Om vi räknar om 76 200 kr. till ett passande penningvärde
1966, kommer vi fram till att marginalskatten då skulle ha räknats på en
inkomst på ungefär 26 000 kr. Då hade man kommit upp i marginalskatter i
närheten av vad de var 1980.

Med detta har jag velat säga att dessa skattehöjningar, som man ständigt
framhåller har ägt rum under den socialdemokratiska tiden, inte alltid har
inneburit en stagnation. Människorna har, trots att de fått en mycket högre
skattebörda, ändå haft mera pengar över i sin plånbok till konsumtion. Det
har inneburit att man har kunnat bygga ut den offentliga sektorn, vilket också
har medfört en kraftig höjning av standarden för människorna. Det är först
sedan vi kom fram till slutet av 1970-talet som stagnationen inträffade, då
man bara har fått höjda skatter utan att egentligen få några pengar över till en
standardstegring. Men hela tiden under den socialdemokratiska perioden,
med stora skattehöjningar, som ni talar om, fick människorna det mycket
bättre och högre privat konsumtion, samtidigt som skatten höjdes.

Det skall inte bara konstateras att alla olyckor har berott på höjda skatter,
utan de har berott på mycket annat. Jag vill inte påstå att de beror på
socialdemokraterna eller borgerligheten - det är bara konstigt att de har
inträffat just under dessa perioder då borgarna regerade. Men de kan bero på
mycket annat.

Med detta har jag alltså velat säga, att skall man jämföra en industriarbetarlön
1966 och 1980, skall man ha klart för sig att det är helt andra
penningbelopp i samma penningvärde som man skall jämföra med.

Anf. 10 KNUT WACHTMEISTER (m) replik:

Herr talman! Eftersom vi moderater har delat upp detta ärende så att Bo
Lundgren skall behandla frågan om skatteskalorna och marginalskatterna,
överlåter jag åt honom att föra den diskussionen med Erik Wärnberg.

Anf. 11 ERIK WÄRNBERG (s) replik:

Herr talman! Jag skall bara be att få yrka bifall till hemställan i
skatteutskottets betänkande nr 60 med undantag av moment 24.

Anf. 12 TOMMY FRANZÉN (vpk):

Herr talman! Det vi nu står i färd att behandla är resultatet av den
”underbara natten”. De skattesamverkande partierna, centern, folkpartiet
och socialdemokraterna, har med denna överenskommelse för lång tid
framöver slagit fast en borgerlig skattepolitik för detta land - oaktat vad som
blir valutgången i höst.

Det förslag som dessa skattepolitiska mittenpartier står bakom har en
karaktär av eftergifter för de högröstade höginkomsttagarna till förfång för
det stora flertalet arbetare och tjänstemän. Marginalskattereformen - som
förslaget också kallas, och det framhäver väl vad det egentligen handlar om -är ju ett slag mot dessa breda grupper. En sänkning av marginalskatterna är
inget annat än en skattesänkning för dem som har de högsta inkomsterna.
Och detta tillkommer utöver hela skattepolitiken under de borgerliga
regeringsåren, som drabbat de sämst ställda i landet med omfördelningar till
förmån för de bäst ställda.

”Skattepolitiken bör utformas så att den uppmuntrar arbete, produktiva
insatser och sparande och bekämpar inflation, spekulation och skattefusk.”
Dessa fraser står att läsa i överenskommelsen, och om dem kan man säga som
Shakespeare: ”Ord, ord, ord.” Eller som det heter på ett annat ställe: ”Ord
utan tanke aldrig himlen når.”

Ingen vare sig arbetar, investerar eller sparar för glädjen att betala skatt,
eller omvänt: resultatet av överenskommelsen kommer inte heller att
innebära större arbetslust för den stora grupp av lönarbetare som finner att
den skattesänkning som det talats om inte gäller dem själva utan bara en
mindre grupp som redan har en levnadsstandard som ligger långt över deras
egen.

Ernst Wigforss var ju en gång med om att utarbeta socialdemokratins
efterkrigsprogram. Men han kunde då säkert inte drömma om att hans
socialdemokratiska parti drygt tre decennier senare skulle genomföra en
skattereform som så till den milda grad skulle gynna höginkomsttagargrupperna
och drabba låginkomsttagargrupperna. Skatteöverenskommelsen är
allt annat än en produkt av det förhållandevis radikala efterkrigsprogram
som hade arbetats fram. Den bärande tanken i detta var att var och en skall
betala skatt efter förmåga, vilket klart uttryckt innebar att skattesystemet
skulle vara en verklig inkomstutjämnande faktor. Så är inte längre fallet.

En skattepolitik för ett arbetarparti bör enligt min mening tjäna just det
syftet, att utjämna inkomstskillnaderna. Den samlade skattepolitikens
3 Riksdagens protokoll 1981182:171

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

Nr 171

Onsdagen den

9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

innehåll blir då att dels utjämna skillnaderna i inkomst, dels - genom ett väl
utbyggt socialt system bekostat av dessa medel - utjämna även ojämlikheterna
i konsumtionen. Att de borgerliga partierna vill slopa, eller i varje fall
kraftigt minska, bägge dessa utjämnande strävanden ligger i linje med deras
ideologi. Det parti som säger sig företräda arbetarklassen men som hänger
sig åt att kraftigt minska ett av dessa utjämnande element, har emellertid
enligt min mening svikit sina ideal.

Skattepolitiken skall enligt vår mening tjäna en omfördelning av inkomsterna
samtidigt som dessa skall bekosta de gemensamma nyttigheterna, såsom
sjuk- och hälsovård, barnomsorg, skolor, kollektivtrafik, övrig social
omvårdnad, sysselsättning, samhällelig service i många former och mycket
annat som vi alla gemensamt skall ha möjligheter att utnyttja. Man skall inte
vara beroende av höga inkomster för att komma i åtnjutande av detta.
Grundlinjerna måste alltså vara en kamp för minskade skattebördor på
lönarbetarna, barnfamiljerna och pensionärerna samt ökade skatter för stora
förmögenheter, bolagsvinster, spekulationsvinster och höga inkomster.
Samtidigt måste stat, landsting och kommuner säkras nödvändiga inkomster
för en aktiv social reformverksamhet, utbyggd kultursektor, planerad
regionalpolitik och intensiv miljövård.

Skattepolitiken skall, med andra ord, användas för att befordra social och
ekonomisk rättvisa. Men skatteöverenskommelsen befordrar i stället social
och ekonomisk orättvisa.

Den sedan 1976 förda skattepolitiken i vårt land har i sina huvudrag
kritiserats av vänsterpartiet kommunisterna och socialdemokraterna tillsammans.

Då har omfördelningen av skattetrycket från höginkomstgrupperna till
mellan- och låginkomstgrupperna starkt kritiserats. Då har lättnaderna för
aktieutdelning m. m. angripits som orättvisa inslag. Då har det s. k.
inflationsskyddet, som gynnar dem med höga inkomster, gjorts till föremål
förbannbulla. Då har skattesubventionerat aktiesparande förkastats. Av allt
detta kvarstår nu tyvärr inte så många gemensamma kritiska ståndpunkter. 1
och med skatteuppgörelsen har socialdemokraterna accepterat stora delar av
dessa borgerliga orättvisor.

Det kan finnas skäl att göra en tillbakablick över det snart sex år långa
borgerliga styrandet över våra skatter. Om man bara tar hänsyn till
förändringarna som har att göra med inkomstbeskattningen, finner man att
den statliga inkomstskatten för vanliga lönarbetare har minskat med några
tusenlappar, medan samtidigt deras välbetalda chefer m. fl. i liknande
ställning har erhållit flera tiotusental kronor i lättnader. Detta har skett både
genom förändringar i skatteskalorna och genom det s. k. inflationsskyddet
eller indexregleringen.

Denna generositet gentemot de mest högröstade och välbetalda grupperna
har också medfört att statens inkomster genom inkomstskatten realt sett har
minskat. Detta är en av orsakerna till den ohämmade jakten på gemensamma
sociala nyttigheter. Den s. k. sparkampanjen som drabbar den offentliga
sektorn, statlig såväl som kommunal, och det förhållandevis stora budget -

underskottet är till viss del komna ur just detta faktum att statsinkomsterna
realt sett har minskats genom dessa skatteförändringar.

Detta innebär att den utjämnande delen i skattesystemet, statsskatten, har
sjunkit i andel av de totala samhälleliga skatteinkomsterna. Från att 1976 ha
utgjort en knapp tredjedel är den i dag mindre än en sjättedel. Den
progressiva utjämnande skatteandelen har alltså mer än halverats. Med
skatteöverenskommelsen kommer den att ytterligare minska. Den skulle,
om reformen var genomförd i dag, inte utgöra mer än en knapp åttondel.
Med en sådan kraftig åderlåtning av progressivitetsdelen kan inte en rimlig
nivå när det gäller utjämning upprätthållas eller införas. För detta krävs en
avsevärt högre andel utjämnande skatteelement.

Samtidigt som den utjämnande statsskatten har sänkts har de kommunala
och indirekta skatterna ökat. 1976 låg brytpunkten, dvs. i detta fall den
inkomstnivå där en inkomsttagare erlade lika mycket kommunal som statlig
skatt, vid omkring 90 000 kr. I år, 1982, ligger denna på omkring 150 000 kr.
Med detta visas också att den progressiva, utjämnande delen för den enskilde
kraftigt har minskat till förmån för den proportionella skatten. Med andra
ord: De icke inkomstutjämnande skatterna har ökat i betydelse och den
utjämnande minskat. Orättvisorna har alltså ökat. Med reformen genomförd
till 1985 kommer denna brytpunkt att ligga vid 355 000 kr. i inkomst. Det är
alltså först där som den statliga skatten i kronor räknat blir i nivå med den
kommunala. Tyngdpunkten för den proportionella, icke utjämnande delen
kommer i och med skatteöverenskommelsen således att mycket kraftigt
förskjutas uppåt.

Under perioden 1976-1982 har också underskottsavdragen ökat väsentligt.
Det har Erik Wärnberg tidigare redogjort för. 1976 utgjorde underskottsavdragen
omkring 7 000 milj. kr., medan de för 1982 beräknas uppgå
till omkring 28 000 milj. kr. Under dessa sex år har alltså underskottsavdragen
fyrdubblats. Huvudparten, eller ca 75 %, utgörs enligt en några år
gammal utredning av underskott från egnahemsboende. I skatt räknat
innebär dessa 28 miljarder kronor i underskottsavdrag ett bortfall på 18-20
miljarder kronor. Den i skattereformen så omtalade avdragsbegränsningen
ger endast 1,5 miljarder kronor, vilket inte är mer än en tolftedel av det totala
bortfallet för i år. Den föreslagna avdragsbegränsningen stoppar alltså inte
ens upp ökningen av underskottsavdragen, den bara minskar densamma
marginellt. Principen att utnyttja två olika skalor för att på något sätt
begränsa effekterna är dock acceptabel, men det här måste enligt vpk:s
mening kompletteras med ett tak för avdragen och samtidigt begränsas med
att flera orsaker till underskott helt utmönstras som skäl för rätt till
avdrag.

Vidare anser vi självfallet att den i propositionen föreslagna s. k.
brytpunkten, dvs. den nivå där tilläggsbeloppet skall inträda, är satt alldeles
för högt.

Det kan inte vara rimligt att begränsningen av avdragens värde inte
kommer att äga rum förrän vid ett belopp på 129 600 kronor år 1985, då
reformen skall vara genomförd i sin helhet. För en del år sedan ställde LO

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

kravet på ett tak vid 50 000 kr. i underskottsavdrag. En rimlig avvägning vore
enligt vår mening att det skulle gälla även i detta fall. Att begränsa värdet av
avdraget till maximalt 50 %, som sker enligt den här konstruktionen, är helt i
överensstämmelse med de krav som vpk har framfört under en rad av år. Då
har vi menat att avdraget skall ske från skatt efter en omräkning med ungefär
50 %. Det framlagda förslaget får samma effekt i detta avseende.

Vi vill göra ytterligare en begränsning av avdragen i förhållande till det
föreliggande förslaget. I propositionen och utskottets betänkande föreslås att
kvittning av underskott mot överskott skall få ske i vissa fall. Vpk yrkar
avslag på dessa undantag från kvittningsförbudet. Vi anser inte att det finns
skäl att medge sådana. Undantagen från förbudet är t. ex. inkomst av
kapital, som skall tillåtas bli kvittad mot underskott av schablontaxerad
fastighet till ett maximibelopp om 30 000 kr. Vidare finns exempel på rätt till
kvittning i vissa fall av underskott av kapital mot överskott av andra
inkomstslag. Vpk har redan tidigare vid flera tillfällen krävt ett stopp för
liknande kvittningar av underskott i en förvärvskälla mot överskott i en
annan. Enda undantaget har varit överskott av egnahemsfastighet.

Jag skall, fru talman, innan jag går vidare bara ta upp tre saker som
utskottet har missuppfattat vad avser våra yrkanden. Den första gäller
propositionens förslag till schablonavdrag i tjänst. Vi har i princip accepterat
att detta scablonavdrag införs. De effekter som detta rimligen bör få ur
taxeringssynpunkt, förutsätter att vi skapar resurser för att närmare granska
de deklarationer som innehåller andra och större avdragsyrkanden m. m.

Det andra yrkandet, där vi instämmer med propositionen, handlar om att
utmönstra det s. k. försäkringsavdraget. Även detta är ett gammalt
vpk-krav. Vår uppfattning är dock att denna utmönstring bör utvidgas till att
gälla även s. k. pensionsförsäkringar som ligger utanför det egentliga
ATP-systemet och dit hörande jämförbara pensionsförsäkringar.

Det tredje yrkandet, sorn misstolkats, avser den begränsning som
propositionen föreslår beträffande frivilliga, periodiska understöd. Även det
är ett krav som vpk sedan länge av och till drivit. Vi kommer givetvis att
stödja förslaget att detta avdrag sopas undan från katalogen av avdragsmöjligheter.

Vår avsikt har således inte varit att motsätta oss propositionens förslag
under mom. 13, 14 och 18. På dessa punkter yrkar vi därför bifall till
utskottets hemställan.

Innan jag lämnar avsnittet om avdragen skall jag beröra vad vi föreslår i
motion 901 angående rätt till avdrag för fackföreningsavgifter.

Som jag vid tidigare tillfälle har anfört finns det ingen anledning att, som
utskottet gör, jämställa avdrag för fackföreningsavgifter med avdrag för
avgifter till arbetsgivarorganisationen. Det är en klar skillnad mellan dessa.
Den tes som utskottet tydligen grundar sitt avstyrkande på är att det finns en
likformighet mellan fackföreningar och arbetsgivarorganisationer. Så är inte
fallet, utan denna tes bygger enbart på ett borgerligt tänkande.

Utgångspunkten för ett resonemang om detta måste vara den motsättning
som finns mellan kapital och arbete. Det kan knappast vara så att dessa två

storheter i realiteten är på något vis jämbördiga. Detta kan lämpligen
illustreras med den mycket påkostade kampanj som arbetsgivarorganisationerna
har gått ut med under namnet av ett underställt organ för information
om löntagarfonderna. Någon likformighet finns inte heller då det gäller
makten över jobben. För fackföreningarna gäller en rätt till förhandling utan
möjlighet att förhindra eller stoppa redan beslutade eller planerade
nedskärningar eller liknande. De viktiga beslut som berör de fackliga
medlemmarna fattas av delägarna i arbetsgivarorganisationerna. Det finns
alltså inga andra demokratiska rättigheter för dem som jobbar än rätten till
information och förhandling. Dessa är helt underställda makthavarna, dvs.
de kapitalistiska ägarna.

Av detta framgår att vi kommunister inte anser att det finns anledning att
utreda förutsättningarna för rätt till avdrag för fackföreningsavgifter i syfte
att uppnå någon form av neutralitet i avdragssystemet mellan fackföreningarna
och arbetsgivarorganisationerna. Vi anser däremot att arbetsgivarna
borde betala avgifter till de partiliknande arbetsgivarorganisationernas
verksamhet i stället för att de subventioneras genom avdragsrätt vid
beskattningen.

Jag återgår till skatteöverenskommelsen, och kommer då in på frågan om
finansieringen. Här föreslås att en 2-procentig arbetsgivaravgift skall införas
och att denna i sin tur skall avräknas i kommande löneökningar. Man har i
propositionen valt att kalla detta för löneavgift.

Den kritik som framförts mot detta förslag från fackligt håll är förståelig.
De skattesamverkande partierna har gjort ett uttalande som också återkommer
i propositionen. Det utmynnar i att de fackliga organisationerna skall
vara återhållsamma i sina lönekrav till förmån för de högavlönade, som - till
skillnad från det stora flertalet - genom skatteomläggnigen erhåller stora
skattelättnader.

Innebörden av ett sådant uttalande är för det första ett steg på vägen till en
statlig inkomstpolitik, vilket vi från vpk är starkt kritiska mot. För det andra
vet ingen egentligen någonting om hur det blir med den återhållsamhet som
förutsätts. Sannolika skäl talar för att någon återhållsamhet från de berörda
fackliga organisationerna inte kommer att visas. För det tredje kommer de
som erhåller den största skattesänkningen inte i fråga för någon avräkning av
löneavgiften. Dessa inkomstgrupper ligger som bekant i huvudsak utanför de
samlade kollektiva löneförhandlingarna, och de bedriver sina lönekrav
individuellt och utan hänsynstagande till andra grupper. Det gäller också för
många i denna grupp att de arbetar på konsultbasis eller liknande, och dessa
kommer att kompensera sig utan tanke på återhållsamhet eller löneavgiftsavräkningar.

Detta faktiska förhållande medför att de orättvisor som framkommer i
förslaget rent skattemässigt också förvärras genom dessa olika förhandlingspositioner.
De som får mycket liten skattesänkning eller ingen alls drabbas så
gott som samtliga av löneavgiften, medan de som har de största vinsterna att
göra inte behöver riskera avräkningar på kommande löner.

Enligt LO-tidningen skulle en låginkomsttagare behöva en 18-procentig

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

löneökning för att få samma löneökning efter skatt som en inkomsttagare
med en lön 1981 på 131 000 kr. Detta är dock, såvitt jag kan förstå, beräknat
utan hänsyn till inflation eller finansiering men med en avdragsbegränsning
inräknad.

Detta visar tydligt att den lugna avtalsrörelse som regeringen och
socialdemokraterna hoppats på inte så säkert kommer till stånd. Hur skulle
stora arbetargrupper kunna stillatigande acceptera dessa orättvisor, där de
får betala höginkomsttagarnas skattesänkningar? Dessutom har den borgerliga
regeringens tafsande på sjukförsäkringen och de avtalsbundna sjukförmånerna
för stora grupper bidragit till en orolig avtalsrörelse.

Den föreslagna reformeringen strävar alltså inte till att utjämna de stora
orättvisorna. Tvärtom kommer dessa att öka. Vänsterpartiet kommunisterna
har däremot som enda parti föreslagit en reformering som tar fasta på de
krav och åtgärder som tjänar det stora flertalet och är till förfång för det lilla,
redan välförsedda fåtalet.

En progressiv skattereform måste ta sin utgångspunkt i det faktum att det
för den överväldigande majoriteten av skattebetalarna är de indirekta och
kommunala skatterna som utgör den största utgiftsposten. För en stor del, ja
t. o. m. för en mycket stor del, torde det vara den regressivt verkande
momsen som utgör en större eller lika stor utgiftspost som den statliga
inkomstskatten. Av en inkomstökning i inkomstlägen under 83 000 kr. går en
större del till kommunalskatt än till statsskatt. Först i inkomstlägen därutöver
är marginalskatten i den statliga beskattningen högre än 30%, dvs.
motsvarande den nuvarande genomsnittliga kommunala skatten. Med
reformförslaget kommer marginaleffekterna på statsskatten att vara större
först vid inkomster över drygt 170 000 kr. i nuvarande penningläge och med
reformen fullt genomförd.

Statsskatten är alltså f. n. lägre än den kommunala för inte mindre än 75 %
av inkomsttagarna och 1985 med det nya systemet för mer än 98 %. Om man
vill åstadkomma sänkningar av inkomstskatten är alltså den viktigaste
reformen på kortare sikt att skapa förutsättningar för en minskning av
kommunalskatterna, men att bevara och i de högre inkomstskikten t. o. m.
skärpa progressiviteten i den statliga beskattningen.

Detta är fullt möjligt om staten börjar att överta kostnader för bestämda
delar av kommunernas och landstingens verksamhet. Under åren har staten
alltmer övervältrat kostnader på kommunerna, och många av de kommunala
verksamheterna är numera statligt reglerade. En ökning av det statliga
bidraget till kommunerna skulle alltså både skapa förutsättningar för en
utbyggnad av den nödvändiga kommunala servicen och åstadkomma en
minskning av de kommunala skatterna. Detta gynnar i första hand låg- och
medelinkomstgruppema.

En sådan omfördelning mellan stat och kommun måste ses som ett första
steg i riktning mot en progressiv statskommunal enhetsskatt. Härigenom
skulle också de stora orättvisorna i kommunal utdebitering kunna elimineras
för olika orter.

Detta bör vidare kombineras med att momsen slopas på de viktiga

livsmedlen: baslivsmedel, fisk m. m. Om detta kommer Karin Nordlander
senare att tala.

En omvänd ordning skulle vi vilja genomföra för handeln med aktier och
värdepapper.

Med dessa förslag, såsom de redovisas i vpk-motionen 2532, kommer en
helt annan fördelning att komma till stånd. Det är en skattepolitik som tjänar
arbetarklassens intressen och drabbar dem som redan har höga inkomster,
även efter det att det nuvarande skattesystemet har gjort sitt.

Låt mig, fru talman, även om det kan vara svårt med siffror, ändå ge några
exempel på hur vår skattepolitik slår i förhållande till den nuvarande och i
förhållande till den föreslagna.

Vi utgår från tre olika nivåer och kallar dessa för låg-, mellan- och
höginkomsttagare. Vi har utgått från de genomsnittliga förändringar som
propositionen ger, nämligen 5,5 % per år.

Den låginkomsttagare som 1982 tjänar 58 500 kr. kommer 1985 att tjäna
68 600 kr., eller i runda tal 10 000 kr. mer. Genom överenskommelsen
kommer han eller hon att få 582 kr. mindre i skatt i förhållande till om
nuvarande regler skulle gälla även 1985. Men genom den 2-procentiga
löneavgiften är bruttolönen 1 372 kr. lägre än vad som varit fallet om
reformen inte genomförts.

Tar vi hänsyn till den skatteförändring detta skulle fört med sig med den
1 372 kr. högre inkomsten, så gör denna låginkomsttagare en förlust på
reformen med 351 kr.

Vpk:s förslag innehåller ingen löneavgift. Däremot ger det en möjlighet till
sänkt kommunalskatt utan att drabba kommunernas verksamhet och
utbyggnad. Om kommunalskatten sänks med 3 kr. per skattekrona erhåller
denna låginkomsttagare 540 kr. genom lägre kommunalskatt. Dessutom
tjänar han, om han är ensamstående, ca 2 000 kr. per år genom att
matmomsen är slopad. Denna låginkomsttagare, som alltså är ganska
representativ för kvinnorna, tjänar 1 960 kr. mer på vpk:s förslag, om hänsyn
inte tas till löneavgiften, och 2 890 kr. mer om vi räknar med löneavgiftsavdraget
jämfört med vad som föreslås av de skattesamverkande partierna.

Mellaninkomsttagaren, som vi beräknar kommer att i år tjäna 83 500 kr.,
kommer med samma beräkningsgrund att 1985 tjäna 98 000 kr. Hans
skattevinst på reformen jämfört med nuvarande regler är 2 621 kr.
Löneavgiften blir ett löneavdrag på 1 960 kr. Hans nettovinst blir efter
nödvändiga justeringar 1132 kr. på mittenreformen.

Enligt vpk:s förslag får samma mellaninkomsttagare 805 kr. i minskad
kommunalskatt och en minskad matmoms på ca 2 800 kr. Hans matbudget
förutses vara något högre. Om det är en familjeförsörjare blir givetvis
momsvinsten högre.

Utan löneavdraget blir då vinsten för denne mellaninkomsttagare 984 kr.
mer på vpk:s förslag i förhållande till mittenreformen. Tas också hänsyn till
löneavgiften, vilket är det rimliga, blir merförtjänsten 2 473 kr.

Slutligen då vår höginkomsttagare. Han förutses att 1982 tjäna 250 500 kr.
och 1985 294 000 kr. Genom mittenförslaget får han 30 747 kr. i lägre skatt än

Nr 171

Onsdagen den

9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

med nuvarande regler. Hans löneavgift skulle, om det fanns någon, vara
5 880 kr. och med hänsyn till justeringar skulle hans nettovinst bli 25 337 kr.
Men i detta fall är det knappast aktuellt med löneavgift, varför denna i de
allra flesta fall i dessa inkomstlägen inte bör räknas in.

Vpk-förslaget innebär i detta fall en minskning med 2 570 kr. i kommunal
skatt och ca 5 240 kr. i lägre matmoms. Han är beräknad att ha mer än
dubbelt så höga matkostnader som de bägge andra exemplen. Om så inte blir
fallet kommer förtjänsten av slopad matmoms att bli lägre.

Den inkomst denne höginkomsttagare representerar återfinns dock i de
skikt där vpk vill skärpa progressionen, och detta skulle i det här fallet ge en
skärpning på ca 4 000 kr. i förhållande till nuvarande regler. Hans totala
inkomstförstärkning med vår politik stannar således vid 3 810 kr. Det skulle
innebära att han jämfört med vad han får ut av mittenreformen förlorar
26 937 kr., eller i runt tal 27 000 kr., på vår politik.

Räknar man sedan in avdragen, så blir det självfallet skillnader av samma
slag mellan mittenreformen och våra förslag, men med en större skärpning
enligt våra förslag till avdragsbegränsningar.

Sammanfattningsvis ger mittenreformen låginkomsttagaren en sammanlagd
förlust på 351 kr., mellaninkomsttagaren en vinst på 1 132 kr. och
höginkomsttagaren en vinst på 30 747 kr.

Med vpk:s förslag skulle låginkomsttagaren tjäna 2 890 kr. och mellaninkomsttagaren
2 473 kr., medan höginkomsttagaren skulle förlora 26 937
kr. i förhållande till mittenreformen. Dessa stora skillnader representerar
också skillnaderna i en progressiv skattepolitik i förhållande till en
borgerlig.

Rolf Wirtén ondgjorde sig i början av sitt anförande över marginalskattehöjningen
och påvisade att marginalskatterna för en genomsnittlig
industriarbetare steg från 1970 till 1977 med 13 % och för en manlig
genomsnittlig industritjänsteman med 11 %. Det är enkelt att konstatera att
den genomsnittlige industriarbetaren får fortsätta att dras med den ökade
skattebörda som marginalskattehöjningen medförde, även efter mittenreformen.

I sin argumentation tog Rolf Wirtén inte på något vis upp den kanske
största orsaken till den s. k. marginalskattehöjningen. Under samma period
har nämligen kommunalskatterna ökat, så att de i det här fallet utgör hälften
av den marginalskattehöjning som man ondgör sig så över. Det här utfallet
har man ju inte heller försökt ge sig på i mittenförslaget, utan man lämnar
kommunalskatterna helt vid sidan om.

Den framtida skattepolitiken måste enligt vpk:s mening utgå från
minskade skattebördor för lönarbetarna, barnfamiljerna och pensionärerna.
Detta kan endast komma till uttryck genom en genomgripande skattereform,
grundad på följande principer:

1. Kamp mot de höga indirekta skatterna och särskilt momsen. I första
hand måste alltså momsen på mat bort.

2. Staten måste etappvis överta kostnaderna för viktiga delar av kommunerna
och landstingens verksamhet. Detta kan ske genom införandet - stegvis

eller på en gång - av en progressiv statskommunal enhetsskatt.

3. Progressionen i skattesystemet måste skärpas genom åtgärder som
innebär att höga inkomster, kapitalvinster och stora förmögenheter till fullo
underkastas beskattning. Avdragssystemet måste göras om och de flesta
avdragen slopas. En begränsning av ränteavdragen måste införas. Befogade
avdrag får ej medföra att de ger en större skattelättnad för personer med
höga marginalskatter än för personer med lägre. Inflationsskyddet av
skatteskalorna måste bort. Justeringar får i stället vidtas varje år på politiska
grunder.

4. Kapital och kapitalvinster måste beskattas hårdare. Beskattningen av
realisationsvinster måste gälla hela reavinsten och även lösöre.

5. Den direkta beskattningen av bolagsvinster måste skärpas. Ett system
av produktionsbeskattning bör införas som på sikt får avlösa den största
delen av inkomstskatten för arbetsinkomster. Den skall omfatta produktionsfaktorerna
omsättning, råvaror och energi. Dessutom menar vi att den
bör kompletteras med en differentiering i förhållande till samhällelig
nytta.

6. Skatteflykt och skattefusk är något som måste bekämpas hårt.

Fru talman! Jag ber härmed att få yrka bifall till motionerna 901,917,1504,
1568 samt 2532, utom vad avser de yrkanden som återfinns i utskottets
betänkande under momenten 13,14 och 18, där vi har blivit misstolkade av
utskottet.

Under detta anförande övertog förste vice talmannen ledningen av
kammarens förhandlingar.

Anf. 13 ERIK WÄRNBERG (s) replik:

Fru talman! Jag har läst vpk:s motion ganska noggrant, och en del kan man
kanske rent av instämma i, men det mesta är överdrifter, det måste också
tilläggas.

Vpk menar att skatteomläggningen endast ger lättnader åt mindre
grupper. Man plockar då fram ett par tre procent av de högst avlönade, som
skulle få enorma vinster, medan den stora gruppen - 72 % säger man - som
har under 76 000 i inkomster egentligen inte skulle få någonting. Av den
statistik som vpk har plockat fram framgår det att man bland de 72 % har
tagit med alla inkomsttagare över huvud taget, pensionärer, sådana som har
feriearbete eller något jobb då och då, deltidsarbetare och andra. Då
kommer man fram till att 72 % tjänar under 76 000, vilket är något av en
medelinkomst för en fulltidsarbetande. Tar man bort dem som har låg
inkomst på grund av korttidsarbete, blir siffran rimligare för dem som är
verkligt lågavlönade på heltid. Räknar man bort det minskade värdet av
underskottsavdragen på 1,4 miljarder kronor, som drabbar den lilla grupp
som Tommy Franzén har talat om, blir också den statistiken rimligare på den
punkten. Kvar står då att de som får de verkligt stora skattelättnaderna är de
som har sina inkomster kring 50 procentsskiktet, dvs. de som har något under
eller något över 100 000 kr. i årsinkomst. Det är dessa grupper som under

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

1970-talet fått de verkligt stora skattehöjningarna. Därför är det de som nu
får de stora skattelättnaderna. Marginalskattetrappan för dem som ligger
kring brytpunkten har, under den tid kommunalskatterna har höjts så här
mycket, blivit kolossalt brant. Det råder inget tvivel om att den i dag är ett
hinder för arbete.

Jag tycker också att vpk alldeles för lätt avfärdar det annorlunda
fördelandet av löneutrymmet som förutsätts ske. Man har en övertro på att
skattesystemet är det bästa fördelningsinstrumentet. Faktum är att inkomsterna
i stor utsträckning på senare tid har anpassat sig till skattesystemet i
stället för tvärtom. Årsinkomsten börjar, skulle jag vilja säga, bli en dålig
mätare på den verkliga skattekraften. Det beror inte bara på avdragen. Så
länge skatteåret är en helig princip tror jag det är åtskilligt bättre att sköta
inkomstutjämningen för lägre inkomstlägen via lönepolitiken i stället för via
skatten. Det blir betydligt effektivare. Två heltidsarbetande makar med
60 000 vardera i redovisad årsinkomst är inte precis några låglönearbetare.
Därför är inte skattesystemet längre det absolut bästa systemet för
utjämningsändamål.

Anf. 14 TOMMY FRANZÉN (vpk) replik:

Fru talman! Jag måste återknyta till vad Erik Wärnberg sade i sitt
inledningsanförande. Han framhöll vikten av att marginalskatterna och
avdragen angrips. Med ganska enkel matematik och enkel logik kan man
finna att det måste vara på följande sätt, Erik Wärnberg: Om man vill sänka
marginalskatterna, måste skattetrycket öka i de skikt där marginalskatterna
inte är höga - om man nu vill ha ett oförändrat skattetryck, totalt sett.

Detta innebär att skattetrycket ökar i de skikt där låg- och mellaninkomsttagarna
finns. Det är den logiska följden, alldenstund man vill klart säga att
det är de höga marginalskatterna man vill åt. Det betyder att skattetrycket
höjs i de lägre inkomstskikten, för att man skall få ett oförändrat totalt
skattetryck.

Vidare tror jag faktiskt, med de förhållanden som råder på arbetsmarknaden,
att många av dessa människor med höga inkomster, oavsett vad
riksdagen beslutar eller uttalar, kommer att kompensera sig gott och väl för
löneavgiften - eller kanske löneavgiften inte alls kommer i fråga.

När det gäller avdragsrätten kommer den s. k. brytpunkten att ligga först
vid 129 600 kr. år 1985 - det är där tilläggsbeloppet skall börja beräknas. Det
kan självfallet medges att viss begränsning finns redan tidigare genom att
marginalskattesatserna sänks.

Låt oss se på vad avdragsbegränsningen i sin helhet innebär. Även om Erik
Wärnberg har läst vår motion, hade han ingen som helst kommentar till vårt
uttalande att avdragsbegränsningen slår på ett sådant sätt att 3,5 % av
inkomsttagarna - de som har de högsta inkomsterna - trots allt får 27,5
gånger så stor skattelindring som 72 % av hela populationen får, de
människor som har de lägre inkomsterna.

Det här är klara fakta, och jag uppmärksammade inte att Erik Wärnberg
berörde just det förhållandet. Om en liten grupp på 3,5 % får skattelind -

ringar som är 27,5 gånger större än den största gruppens - 72 % - är det en
skatteöverenskommelse som ligger i de högavlönades intresse.

Anf. 15 ERIK WÄRNBERG (s) replik:

Fru talman! När Tommy Franzén talar om dessa 27,5 gånger har han inte
tagit hänsyn till den stora avdragsbegränsning som det är fråga om för de allra
högsta inkomsttagarna. Han har inte heller tagit hänsyn till att vi förutsätter
att det skall ske en utjämning via lönenivån.

Jag skulle vilja påstå att skatteuppgörelsen ger en rejäl chans för de
heltidsarbetande att få en ordentlig kompensation via lönepåslag - som då
inte bara tillfaller dem som tjänar mycket på sin halva arbetstid. Jag tror i
stället att varje heltidsarbetande i normala inkomstlägen här kommer att få
en verklig chans.

Jag tror vidare, för min del, att det är helt möjligt att göra inkomstfördelningen
sådan att det lönepåslag som Landsorganisationen har ifrågasatt
kan göras.

Sedan förstår jag inte påståendet om att de största inkomsttagarna inte
skulle vara med och avstå vad som motsvarar arbetsgivaravgiften. Enligt min
uppfattning måste en arbetsgivare tänka sig för flera gånger, innan han i dag
ökar lönerna hur mycket som helst, eftersom arbetsgivaravgiften är
procentuell i förhållande till lönen. Detta gäller numera inte bara arbetsgivaravgiften
utan exempelvis också hela ATP-påslaget. Det nya förslaget
borde i stället innebära en broms för de riktigt stora inkomsttagarna - om det
inte gäller egenföretagare, som själva kan reglera sin inkomst. Men också de
kommer att drabbas av de höga påslagen.

Sedan tycker jag att Tommy Franzén hade fel när han sade att vi helt skulle
ha övergivit vår linje när det gäller skatteorättvisorna. Jag kan inte påminna
mig att vi har övergett en enda linje. Vi har sedan ganska lång tid tillbaka sagt
att vi måste lösa marginalskattefrågorna och begränsningen av underskottsavdragen
på en gång. Vi tror att vi då på kort sikt kan få ett skattesystem som
fungerar bättre än det nuvarande. Det är klart att man kan säga att vi borde
ha försökt att ge de små inkomsttagarna en större skattesänkning än vi gjort,
trots att de har fått stora skattesänkningar under hela 1970-talet- de har i dag
inte högre skatt än de hade 1970. Vi kan inte sänka statsskatten mer än till
noll. Vi har i dag 4 % statsskatt på inkomster upp till ca 62 000 kr. Man har i
dag alltså tagit till ganska kraftigt. För dem som ligger däröver har man sänkt
procentsatserna rätt avsevärt. Även de låga inkomsttagarna får alltså en
väsentlig skattesänkning.

Anf. 16 TOMMY FRANZÉN (vpk) replik:

Fru talman! Hur mycket begränsningen i underskottsavdrag minskar
effekten av marginalskattelättnaden beror självfallet på inkomstens och
underskottets storlek. Men enligt tabellerna i den utredning som ligger till
grund för propositionen får den som tjänade 80 000 kr. i 1981 års
penningvärde en skattelättnad på 2 528 kr., efter reformens fulla genomförande,
om han inte hade något underskottsavdrag. Enligt samma beräknings -

Nr 171

Onsdagen den

9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

grund måste den som tjänar 150 000 kr. ha ett underskottsavdrag på 42 000
kr. för att få en lika liten skattevinst, mätt i absoluta tal. De som tjänade
150 000 kr. hade 1981 i genomsnitt avdrag på 22 300 kr. Om vi bortser från
den femtedel av dem som tjänade 150 000 kr. som inte gjorde några avdrag
alls, är medelavdragen 27 700 kr., dvs. fortfarande väsentligt under 42 000
kr. Det är med andra ord en mycket liten del av dem som tjänar 150 000 kr.
som har underskottsavdrag av den storleksordningen att de inte i kronor och
ören räknat tjänar mer på propositionens förslag än de som tjänar 80 000
kr.

När det gäller frågan om att överge den här linjen menar jag att man har
gjort det. Den linje som jag avsåg, och som jag också redogjorde för, var den
som innebär att man skall erlägga skatt efter bärkraft. Erik Wärnberg säger
att man kanske skulle ha gett låginkomsttagarna litet mer. Det förefaller som
om hans samvete ändå smärtar något. Han konstaterar nämligen i samma
andetag att man inte hade gjort det, men vad som kan konstateras klart och
entydigt är att höginkomsttagarna har fått väsentliga skattelättnader.

Beträffande löneavgifterna tror jag inte vi behöver uppehålla oss så väldigt
mycket vid dem. Men den här lilla gruppen som har fått de största
lättnaderna kommer inte att få några löneavgifter avräknade, de arbetar på
konsultbasis eller har individuella löneförhandlingar som ligger helt utanför
de vanliga, ordinarie förhandlingsrutinerna, och där kommer inga hänsyn att
tas till sådana här element.

Anf. 17 STIG JOSEFSON (c):

Fru talman! Riksdagen har i dag att ta ställning till proposition 197 om en
reformerad inkomstbeskattning. Det är en reform som i huvudsak berör den
statliga inkomstskatten för fysiska personer. En förändring av skatteskalorna
och därmed marginalskatten har länge diskuterats, och bakom förslaget står
en stor majoritet av riksdagens ledamöter. Genom skattereformen sänks
marginalskatterna kraftigt, och skattesatsen i den statliga inkomstskatten blir
högst 20 % för huvuddelen av de heltidsarbetande inkomsttagarna. Vidare
begränsas det skattemässiga värdet av underskottsavdragen till 20 % vid den
statliga beskattningen.

Tillsammans med en 30-procentig kommunal skattesats blir resultatet att
både marginalskatten och det skattemässiga värdet av underskottsavdrag
begränsas till 50 %.

För skattskyldiga med inkomster över den s. k. brytpunkten vid 16
basenheter-vilket motsvarar 116 800 kr. nästa år, då reformen träder i kraft
- skall den särskilda avdragsbegränsningen verka. För att man skall uppnå
detta delas den statliga inkomstskatten i två delar, grundbelopp och
tilläggsbelopp.

Den högsta skattesatsen för grundbeloppet blir 20 %, och denna skattesats
tas ut också för inkomster över brytpunkten. Tilläggsbeloppet beräknas
däremot på inkomsten innan något avdrag skett för eventuella underskott.

Skatteskalan för tilläggsbeloppet har ett nollskikt upp till brytpunkten.

Över denna gräns utgår en skattesats på tilläggsbeloppet som stiger från 5 till

30%.

Endast ca 10 % av samtliga inkomsttagare har sådana inkomster att de
berörs av reglerna om tilläggsbelopp.

De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 juli 1982 och tillämpas första
gången vid taxeringen 1984. Genomförandet av reformen föreslås ske under
en treårsperiod. Såväl marginalskattesänkningen som avdragsbegränsningen
kommer att träda i kraft successivt.

Samtidigt föreslås vissa förenklingar i syfte att underlätta taxeringsförfarandet.
En sådan är det schablonavdrag om 1 000 kr. som enligt förslaget
skall gälla för löntagare. Vidare föreslås att avdragsrätten för s. k. frivilliga
periodiska understöd samt för premier på kapitalförsäkringar slopas. Dessa
ändringar, som berör även den kommunala beskattningen, föreslås gälla
fr. o. m. 1984 års taxering.

Jag vill också nämna att skattereformens första steg skall finansieras
genom införandet av en allmän löneavgift om 2 % från den 1 januari 1983.
Avgiften föreslås helt följa de regler som gäller för socialavgifter.

Som underlag för propositionen ligger den överenskommelse som i april
1981 träffades mellan centern, folkpartiet och socialdemokraterna. Målet var
att sänka marginalskatten till 50 % för huvuddelen av de heltidsarbetande
inkomsttagarna och samtidigt begränsa det skattemässiga värdet av underskottsavdragen
till högst 50 % av avdragsbeloppet.

Men skattereformen utgör också ett centralt inslag i en ekonomisk politik,
som syftar till att man skall återvinna balansen i den svenska ekonomin.
Målen för skattepolitiken bör vara att skattesystemet skall främja ökade
arbetsinsatser, sparande och inkomstutjämning samt motverka inflation,
spekulation och skattefusk.

En förutsättning för ett genomförande av en skattereform med en sådan
omfattning som denna har är att den stöds av en bred parlamentarisk
majoritet.

Det är också av stort värde att skattepolitiken kan läggas fast för flera år
framåt. Reformen förutsätter vidare att såväl finansieringen som effekterna
av en marginalskattesänkning beaktas i kommande avtalsförhandlingar på
arbetsmarknaden. Även i detta avseende torde förutsättningarna bli
gynnsammare genom den breda förankring som här har kunnat uppnås.

Inflationsbekämpningen är ett av de viktigaste målen för den ekonomiska
politiken under de närmaste åren. Alla krafter borde samverka mot detta
mål. Det är därför beklagligt och samtidigt oroande att moderata samlingspartiet
i sin kritik mot skattereformen så ohämmat spekulerar i en fortsatt
hög inflationstakt.

Ett inslag i skatteuppgörelsen mellan centern, folkpartiet och socialdemokraterna
är att den automatiska indexanknytningen av skiktgränserna i
skatteskalan under reformperioden 1983-1985 skall ersättas med en på
förhand fastställd uppräkning, motsvarande i genomsnitt 5,5 % om året.
Beträffande motiveringen för detta vill jag citera ur den departementspro -

Nr 171

Onsdagen den

9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

Nr 171

Onsdagen den

9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

memoria - Ds B 1981:16 Reformerad inkomstbeskattning - som ligger till
grund för propositionen:

”Under reformperioden, dvs. åren 1983-1985, kommer särskilda förhållanden
att gälla. Marginalskattesänkningen ger då avsevärda bidrag till
hushållen disponibla inkomster och detta måste med nödvändighet påverka
löneutvecklingen. Bruttoinkomsterna måste under perioden öka långsammare
än de skulle göra reformen förutan. Särskilt gäller detta för de högre
inkomsterna.

Detta innebär i sin tur att indexuppräkningen av skatteskalan också bör
hållas på en låg nivå. Sker nämligen inte detta, utan indexuppräkningen görs i
en takt som avsevärt överstiger inkomsternas ökning, kommer inkomsterna
att successivt förskjutas nedåt i skatteskalan. Detta innebär i sin tur dels att
det genomsnittliga skatteuttaget sjunker och statens inkomster blir mindre,
dels att inkomstfördelningen efter skatt påverkas utöver vad som ligger i
själva marginalskattereformen.”

Det är viktigt att läsa in detta i protokollet, för det ger ett klart besked om
vad som ligger såsom utgångspunkt för den mycket omdiskuterade frågan om
ett tillfälligt frångående av den indexreglering som har varit gällande under
de senaste åren.

Finansutskottet har i sitt yttrande över propositionen 197 återgivit detta
citat. Utskottet anser den återgivna argumentationen bärande och hävdar att
det saknas grund för de långtgående påståendena i moderatmotionen om
högt skattetryck och urholkning av skattereformen. Utskottet skriver
vidare:

”1 ett läge där alla är ense om att utrymmet för kostnadsstegringar i den
svenska produktionen är mycket litet och om vikten av ansvarsfulla löneavtal
vore det tvärtom olämpligt att utforma skattepolitiken med utgångspunkt i
ett antagande om höginflation och stora nominella inkomstökningar.”

Knappast någon annan fråga har vållat så mycken diskussion som denna
skattereform. Sin vana trogna har moderaterna försökt att förringa och
nedvärdera reformens innehåll, vilket nästan givit intrycket att varje
marginalskattesänkning får en negativ effekt för den enskilde skattebetalaren.

Den som lyssnar på debatten i dag får rätt klart för sig hur man reagerar,
när man står utanför en uppgörelse. För moderaternas del har Knut
Wachtmeister betonat att mittenpartierna har lagt sig för socialdemokraterna.
Vpk har i sin kritik gått motsatt väg och framhållit att socialdemokraterna
lagt sig för mittenpartierna. Man gör väl den bedömningen, när man står
utanför. Jag tycker ändå att denna reform är av sådant värde att man skulle
kunna ge ett erkännande för att det nu finns underlag för att genomföra en
verklig marginalskattesänkning.

I en debatt här i riksdagen för någon vecka sedan sades det från moderat
håll att vad moderaterna vill ha är en verklig marginalskattesänkning. Det
gav mig anledning att titta litet närmare på skillnaden mellan trepartiuppgörelsens
förslag och det som moderaterna nu har redovisat. Vad är
skillnaden? Ja, i skatteskalan finns inga skillnader upp till brytpunkten. Så

långt är det lika. I första skiktet därefter föreslår moderaterna en sänkning,
som för år 1983 är 69 kr. större än den som föreslås i propositionen. Vid nästa
skikt fördubblas detta belopp till 138 kr. utöver vad som föreslås i
propositionen. Vid en inkomst på 207 000-310 000 kr. är skillnaden 690 kr.
Jag frågar: Är det denna skillnad som avgör om reformen enligt moderaterna
kan betecknas som en verklig marginalskattesänkning? Eller vad menar
moderaterna med en verklig marginalskattesänkning? Är det först inkomster
därutöver som moderaterna tänker på, när de talar om en verklig
marginalskattesänkning? Ser vi på effekten 1985 när reformen är helt
genomförd, blir siffrorna följande:

Det blir inga ändringar upp till brytpunkten - så långt är man överens - och
i denna grupp ryms 90 % av inkomsttagarna. I skiktet däröver blir skillnaden
totalt 345 kr. och i nästa skikt 690 kr. Vid en inkomst på 207 000 kr. kommer
skillnaden upp till 3 450 kr. Därefter ökar skillnaden med något över 5 000
kr. för varje inkomsthöjning på 100 000 kr.

Jag har tagit fram dessa exempel för att visa på den verkliga skillnaden i
förslagen, och därmed framträder också vems intresse moderaterna företräder
i skattefrågan.

På två andra punkter har skrämselpropagandan varit intensiv, nämligen
bland jordbrukare och villaägare. Bl. a. har påståtts att reformen skulle
innebära ett dråpslag mot jordbruket. Hur är då verkligheten?

För det första medför skattereformen inga förändringar i avdragsreglerna
under den s. k. brytpunkten, vilken 1983 - det år då reformen träder i kraft -är 116 800 kr. Vidare är det enbart jordbrukare med sidoinkomster och vars
inkomster totalt överstiger 116 800 kr. år 1983 som över huvud taget berörs
av den s. k. begränsningen av underskottsavdragens skattemässiga värde.
Vidare bör vi uppmärksamma att enligt taxeringsstatistiken har 95 % av
jordbrukarna inkomster som understiger ”brytpunkten”. Dessa berörs
således inte av underskottsavdragsbegränsningen. Motsvarande siffra för
rörelseidkare är 90 %.

För det andra kommer det för jordbrukare och rörelseidkare att finnas
möjlighet att kvitta underskott mot senare uppkomna överskott i samma
förvärvskälla. Kvittningsrätten får utnyttjas senast det sjätte året efter det att
förlusten uppstått.

För det tredje har företagsskatteutredningen fått i uppdrag att se över om
ytterligare särbestämmelser behövs för näringsidkare.

Förändringarna i fråga om fastighetspriserna har berörts här i dag. Jag tror
att när man tar fram den frågan skall man också uppmärksamma de
förändringar som skett när det gäller reavinstbeskattningen. Vi skall också ta
hänsyn till den förändring i räntenivån som vi har haft under de senare
åren.

Också för villaägarna gäller en kvittningsregel. Denna medger att inkomst
av kapital upp till 30 000 kr. får kvittas mot underskott å villafastighet.
Samma sak gäller också bostadsfastighet i jordbruk.

Genom de föreslagna ändringarna i skatteskalorna och regler om
underskottsavdrag inträder en negativ effekt för deklaranten först när

Nr 171

Onsdagen den

9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

underskottsavdraget överstiger 54 000 kronor. Ser vi därtill att äganderätten
oftast är fördelad på båda makarna, är nog inte nackdelarna så stora som
påståtts i propagandan.

Vad beträffar jordbrukets bostäder har demagogin varit än värre. I förra
veckan skrev skatteutskottets vice ordförande Knut Wachtmeister i ett
debattinlägg i Sydsvenska Dagbladet följande - han berörde det något också i
inlägget här: Varför skall en investering i exempelvis ett nytt stall automatiskt
höja bondens boendekostnad - förutsatt att vederbörande har en inkomst
över brytpunkten 110 400 kr.? Han utgår då från den nivå som gäller i dag.
Boningshusets andel av skuldräntorna ökar nämligen och därmed också det
icke avdragsgilla underskottet, framhöll han vidare.

I detta exempel utgår Knut Wachtmeister ifrån att alla jordbrukare som
gör investeringar skall ha underskott i sitt jordbruk. Nu är det ju inte på det
sättet, det vet vi och det skall vi vara glada för. Varför inte ge ett objektivt
besked? Den vinkling som här görs är ägnad att vilseleda, inte att
informera.

För det första drabbas ingen av underskottsavdragsbegränsningar som
nästa år har inkomst under 116 800 kr.

För det andra har företagare och jordbrukare rätt att kvitta underskott mot
överskott under en sexårsperiod.

För det tredje får man kvitta kapitalinkomster upp till 30 000 kr. mot
underskott i bostadsfastighet i jordbruk.

För det fjärde är förutsättningen för att underskottsavdragsregeln skall
kunna tillämpas att man redovisar inkomst från annat håll.

För det femte förändras inte avdragsrätten men väl det skattemässiga
värdet av underskottsavdragen som begränsas till 50 %. I praktiken kommer
knappast någon jordbrukare som på heltid ägnar sin arbetstid åt sitt företag
att drabbas av dessa regler.

Samma sak är det i reservation 4, när det helt kategoriskt sägs: ”Om en
jordbrukare tar upp ett lån för att förbättra ekonomibyggnaderna på sin
fastighet kommer en viss del av de ökade räntekostnaderna till följd av dessa
lån - om propositionen antas oförändrad - att automatiskt hänföras till
bostaden. De blir härigenom inte avdragsgilla - om den skattskyldige har en
inkomst över brytpunkten - trots att det är fråga om en investering i
jordbruksrörelsen. ”

Men vad är detta egentligen? Vet inte utskottsledamöterna från moderata
samlingspartiet att avdragsrätten inte förändras? Däremot begränsas värdet
av underskottsavdragen till 50 %. Jag tycker det skulle vara värdefullt, om
man här kunde tala om det faktiska förhållandet i stället för att påstå att det
görs en ändring av avdragsreglerna. Det är underskottsavdragens skattemässiga
värde som begränsas till 50 %.

När det gäller beskattning av B-inkomster innebär förslaget att nuvarande
2 000-kronorsgräns slopas. I stället införs en regel som innebär att endast den
del av makars B-inkomster som överstiger 5 000 kr. blir sambeskattad.
Denna förändring sker redan 1983, och 1985 slopas sambeskattning av
B-inkomster för alla som har inkomster under brytpunkten. Jag ser detta

förslag med stor tillfredsställelse, och jag tror att man skulle ha anledning att
göra det inom flera partier än vårt. Nu har moderaterna i reservation 6 begärt
att man skall gå en bit längre. Det är ju lätt att göra när man smiter från
ansvaret och ställer sig vid sidan om.

Finansieringen skall enligt förslaget ske genom en 2-procentig löneavgift.
Moderaterna frångår här den linje man företrädde i regeringsställning på
våren 1981. Alla de tre dåvarande regeringspartierna var då överens om att
reformen skulle finansieras, och moderaterna instämde när det föreslogs att
detta skulle ske via en arbetsgivaravgift. Detta framgår klart av de handlingar
som överlämnades till socialdemokraterna inför de förhandlingar som då
fördes med det partiet.

Nu talar man om sjävfinansiering och om ytterligare besparingar i
statsutgifterna. Jag vill bara fråga: Behövs inte den återhållsamhet i
statsutgifterna som har tillämpats under de senaste åren för att begränsa
underskottet i budgeten? Och tro inte att en begränsning av statsutgifterna är
helt utan betydelse för den enskildes ekonomi! Om det nu är livsmedelssubventionema
man åter är ute efter, så innebär ett borttagande av dessa en hård
belastning för både barnfamiljer och låginkomsttagare. Vi inom centern är,
liksom utskottsmajoriteten, beredda att stå för våra åtaganden, och det gör vi
också beträffande finansieringen.

Till utskottsbetänkandet har också fogats en reservation av utskottets
socialdemokratiska ledamöter. I denna föreslås en höjning av förmögenhetsskatten
när förmögenheten överstiger 500 000 kr. samt införande av
ytterligare en skattesats på 3 %.

Denna fråga diskuterade vi förra året, och ingenting har skett som
motiverar ett ändrat ställningstagande i dag. Även om procentsatserna kan
tyckas vara låga, så skall vi lägga märke till att denna skatt betalas med
beskattade medel. Därmed får den en annan effekt än om avdragsrätt hade
förelegat.

Fru talman! Jag har med mitt inlägg velat understryka värdet av det förslag
som proposition 197 innebär och samtidigt bemöta de yrkanden som
framställts i reservationerna.

Skattereformen innebär att den statliga inkomstskatten minskar med ca
25 % eller med mer än 9 miljarder. Marginalskatten sänks - för de allra flesta
till 50 %. Underskottsavdragen, som på ett decennium ökat från 2-3
miljarder till över 25 miljarder, begränsas. Att reformen skulle finansieras
har hela tiden varit en självklarhet, och det torde för de allra flesta
skattebetalare också framstå som en nödvändighet, när vi vet att statens
budgetunderskott är dryga 70 miljarder.

Det är att beklaga att inte moderaterna har kunnat sluta upp kring denna
skattereform. Då hade riksdagen nästan enhälligt kunnat fatta beslut i denna
fråga, vilket ytterligare hade förstärkt möjligheterna till positiva effekter av
reformen.

Med detta som bakgrund vill jag, fru talman, yrka bifall till utskottets
förslag på samtliga punkter och därmed avslag på reservationerna.

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

4 Riksdagens protokoll 1981182:171

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

Anf. 18 KNUT WACHTMEISTER (m) replik:

Fru talman! Stig Josefson påstår att vi för en skrämselpropaganda
beträffande jordbruket. Men LRF delar inte hans uppfattning på den
punkten. Mycket starkt har man från det hållet kritiserat problemen inte bara
när det gäller jordbruksbostäder utan också när det gäller förvärvskällebegreppet.

Nu säger Stig Josefson att 95 % av jordbrukarna har en inkomst under
brytpunkten. Ja, än så länge har de det. Men med en stigande inflation kan
det bli mycket fler som kommer över brytpunkten. Dessutom: Även om det
bara är 5 % av jordbrukarna som har inkomster över brytpunkten, skall
dessa kunna kräva rättvisa.

Stig Josefson säger vidare att kvittningsrätten är kvar i samma förvärvskälla.
Ja, det är riktigt. Men det finns två väsentliga nackdelar när det gäller
dem som vill starta en ny rörelse vid sidan av ett jordbruk eller en
förvärvsinkomst. För det första är det inte säkert att den nya rörelsen
någonsin går med vinst. Då har man förlorat de pengar man satsat. Man har
alltså inte möjlighet att kvitta dem. För det andra uppstår ett likviditetsproblem.

Stig Josefson erkänner att det finns problem. Han säger nämligen att en
utredning får se över de här sakerna och undersöka om det finns något behov
av ändringar - förvisso finns ett sådant behov.

Beträffande villaräntorna skall jag passa på och citera den sista meningen i
centerns fribrev till villaägarna från hösten 1979, undertecknat av Thorbjörn
Fälldin: ”Rätten till ränteavdrag måste samtidigt vara kvar i full utsträckning.
”

När det gäller jordbruksbostäder citerade Stig Josefson vad jag skrivit i en
tidningsartikel. Citatet var alldeles riktigt. Mina påståenden i artikeln är
också riktiga. Jag sade där att förutsättningen var att vederbörande
jordbrukare hade en inkomst över brytpunkten. Självfallet förutsätter jag att
vederbörande jordbrukare behöver ta ett lån för att kunna göra en viss
investering - i det här fallet i en ekonomibyggnad. Som alla vet är jordbruket
mycket hårt skuldbelastat. Den jordbrukare finns knappast som kan göra en
investering utan att ta ett lån. Under de förutsättningarna är mitt påstående
helt riktigt. Boendekostnaderna blir högre för den jordbrukare som gör en
investering i sitt jordbruk.

Anf. 19 STIG JOSEFSON (c) replik:

Fru talman! Jag blev förvånad när jag lyssnade på Knut Wachtmeisters
anförande. Jag trodde faktiskt att skatteutskottets vice ordförande kände till
reglerna på detta område. Men av hans anförande här att döma får man ett
intryck av att han inte känner till dem. En förutsättning för att man i det här
fallet skall drabbas är ju, herr Wachtmeister, inte bara att man tar ett lån och
därmed ökar skuldbördan och räntekostnaderna. Det är också exakt som jag
sade tidigare beträffande de fem punkterna-jag skall inte upprepa dessa här,
men det är de reglerna som gäller. Det är först när ett underskottsavdrag
redovisas som värdet av detta begränsas till 50 % - det räknas alltså inte bort.

Det är innebörden av det aktuella förslaget. Jag trodde faktiskt inte att Knut
Wachtmeister inte hade fattat innebörden av det förslag som vi nu är i färd
med att ta ställning till.

När det sedan gäller frågan om vad LRF och andra remissinstanser har sagt
är jag mycket förvånad över att man i debatten här bara hänvisar till vad
andra sagt. Man framför inte sina egna argument för vad som är bra eller
dåligt i reformen. Det är väl sakfrågan vi skall diskutera. Vi bör inte utgå från
remissyrkanden från olika organisationer. Vi tjänar väl saken bättre om vi
diskuterar innehållet i det förslag som vi snart skall fatta beslut om.

Knut Wachtmeister sade att jag erkänt att det finns fler problem. Ja, jag
undrar om vi någon gång kommer fram till en skattereform som är så
komplett, så fullständig, att det inte skulle finnas kvar några problem. Jag har
aldrig någonsin trott att man skulle kunna åstadkomma något sådant. Det är
därför som vi redan t. o. m. har överlämnat tilläggsdirektiv till utredningar
om att de skall studera vissa speciella problem inom de avsnitt där man i dag
är tveksam om huruvida den nuvarande utformningen är den bästa. Jag
tycker att vi skall uppskatta och inte kritisera att man omedelbart är beredd
att utreda om det är något som behöver justeras ytterligare.

Anf. 20 KNUT WACHTMEISTER (m) replik:

Fru talman! Jag blir kritiserad därför att jag citerar remissyttrandena över
denna skatteuppgörelse. Varför har man remissinstanser, om det inte är för
att få en allsidig belysning av hur förslaget är och kommer att verka?
Självfallet är jag i min fulla rätt att redogöra för vad en organisation som är
centern närstående har att säga om just denna del när det gäller
jordbruksbeskattningen. Att den organisationen sedan är kritisk mot
uppgörelsen kan inte Stig Josefson ta till intäkt för att jag inte skall använda
mig av dessa remissyttranden.

Stig Josefson säger vidare att man inte tar bort rätten att göra
underskottsavdrag, utan att det bara införs en begränsning till 50 %. Det vet
jag också, men det hindrar inte att begränsningen till 50 % medför att
räntorna icke blir fullt avdragsgilla, vilket i sin tur innebär en skatteökning
för den som gör en sådan investering som den jag redogjorde för.

Anf. 21 STIG JOSEFSON (c) replik:

Fru talman! Den senaste repliken rättar till det Knut Wachtmeister sade i
sitt tidigare anförande, det som framfördes i inlägget i debatten i Sydsvenska
Dagbladet och vad som står i reservationen. Nu sade nämligen Knut
Wachtmeister att det inte medför full avdragsrätt. Det har inte framkommit
vid något tidigare tillfälle, och det var det som jag reagerade mot.

Det är klart att Knut Wachtmeister har rätt att citera remissyttranden - det
har jag aldrig på något sätt ställt i fråga. Men jag uttalade min förvåning över
att han i så stor utsträckning uppehöll sig vid vad andra har sagt och mycket
mindre vid sin egen uppfattning om överenskommelsen.

Min uppfattning om en remissomgång är att man skall få ett utredningsförslag
belyst från olika håll. Den som sedan skall fatta beslutet skall ta

Nr 171

Onsdagen den

9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

intryck av remissyttrandena i den utsträckning som han bedömer vara
rimligt. En remissomgång ger en allsidig belysning av problemen, men det
kan aldrig innebära att man skall känna sig låst av remissyttrandena. Det
säger sig självt.

Förste vice talmannen anmälde att Knut Wachtmeister anhållit att till
protokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 22 BO LUNDGREN (m):

Fru talman! För något mer än tolv år sedan debatterades i riksdagen ett
förslag till ”reformerad inkomstbeskattning” från den dåvarande socialdemokratiska
regeringen. Sambeskattningen avskaffades i princip samtidigt
som skatteskalorna reviderades, vilket innebar marginalskatteskärpningar i
många inkomstskikt. Skattebortfallet skulle täckas genom en höjning av
mervärdeskatten från 10 till 15 %.

Reformen skulle, sade socialdemokraterna, leda till att två tredjedelar av
svenska folket fick sänkt skatt.

Detta påstående bemöttes av de borgerliga partierna under riksdagsbehandlingen.
Från moderat sida konstaterades att den föreslagna skatteomläggningen
genom utformningen av skatteskalan, med höjda marginalskatter,
och en ökande inflation i stället skulle leda till skatteskärpningar inom en
ganska kort tid. Därvid skulle också avtalsrörelserna försvåras. Moderata
samlingspartiet föreslog därför förändringar i skatteskalan samt införande av
ett inflationsskydd i skattesystemet.

Skattereformen, som alltså skulle ge en majoritet av de svenska
inkomsttagarna sänkt skatt, trädde i kraft den 1 januari 1971. Det visade sig
ganska snart att kritikerna av 1970 års skatteomläggning fick rätt. Redan
under våren 1972 förelädes riksdagen en proposition som innebar inkomstskattelättnader
framför allt i låg- och mellaninkomstlägen. Regeringen avsåg
att denna omläggning skulle finansieras genom en höjning av mervärdeskatten.

Socialdemokraterna ändrade sig emellertid under riksdagsbehandlingen
och föreslog i stället en höjning med två procentenheter av den allmänna
arbetsgivaravgiften som finansiering till skatteomläggningen. Denna ändring
gjordes för att man med vpk:s hjälp skulle få majoritet i riksdagen för
omläggningen.

Den socialdemokratiska utskottsmajoriteten i skatteutskottet, i vilken
bl. a. Erik Wärnberg och Rune Carlstein ingick, var emellertid mycket
tveksam till en höjd arbetsgivaravgift såsom finansieringskälla. Man skrev
följande i skatteutskottets betänkande 1972:32:

”Utskottet är emellertid medvetet om att en höjning av avgiften av den
storlek som nu erfordras kan få ogynnsamma verkningar för såväl
exportindustrin och handelsbalansen som sysselsättningen och investeringsviljan.
”

Man ansåg emellertid att man kunde acceptera dessa nackdelar, eftersom

industriinvesteringarna då hade ökat avsevärt och man räknade med en
ökning av exporten under andra halvåret 1972.

Nu har socialdemokraterna glömt sina invändningar från 1972 och är
beredda att höja arbetsgivaravgifterna i samma utsträckning som då, trots att
de förutsättningar som vid den tiden gjorde att man var beredd att acceptera
nackdelarna med arbetsgivaravgiftshöjningen 1972 inte föreligger.

Skattesystemets utformning fortsatte att tillsammans med inflationen leda
till ökade marginalskatter för vanliga inkomsttagare. Man var därför tvungen
att vidta ytterligare skatteomläggningar för att klara avtalsrörelserna. Dessa
skatteomläggningar uformades enligt samma modell: sänkta inkomstskatter i
vissa inkomstlägen, skärpningar i mellanlägen och något högre inkomstlägen
och en s. k. finansiering genom höjda arbetsgivaravgifter. Genom utformningen
av dessa omläggningar skärptes progressiviteten i skatteskalan.
Därmed skapades efter hand så kraftiga ”inlåsningseffekter” att det blev näst
intill omöjligt att inom ramen för en normal avtalsrörelse, med samhällsekonomiskt
godtagbara löneökningar kompensera löntagarna ens för
inflationsutvecklingen. Skattesystemet hade verkligen gått i baklås.

Summerar man skatteutvecklingen under 1970-talets socialdemokratiska
regeringar, finner man att skattetrycket ökade från ungefär 41 % av
bruttonationalprodukten 1970 till nästan 50 % 1976. Arbetsgivaravgifterna
ökade under samma period från ungefär 14 % till knappt 30 %. Genom de
förändringar som gjordes i skatteskalan, kombinerat med inflationsutvecklingen,
steg marginalskatten för en industriarbetare med genomsnittlig
inkomst mycket kraftigt.

Det innebar att medan industriarbetaren 1970 fick behålla klart mer än
hälften av inkomstökningar efter skatt, blev resultatet redan 1976 att nästan
två tredjedelar gick till skatt.

Denna skatteutveckling skapade naturligtvis mycket stora problem för
samhällsekonomin. De skärpta marginalskatterna innebar krav på höga
bruttolöneökningar för att nettoresultatet skulle bli tillräckligt bra. Marginalskatternas
höjd försvårade avtalsrörelserna och ledde till ökad inflation
samt sämre konkurrenskraft. Sannolikt ökade också den ”svarta” ekonomin
väsentligt i omfattning till förfång för samhällsekonomin. Arbetsviljan
motverkades genom att så litet blev kvar av en inkomstökning efter
skatt.

Intresset för deltidsarbete ökade, vilket bidrog till en minskad produktivitetsutveckling.

Fru talman! I anslutning till vad Erik Wärnberg tidigare sade, kan jag
nämna att dessa problem självfallet hade uppstått även om man under
perioden genom en hyfsad tillväxt i BNP, i kronor räknat, kunde både avstå
pengar i skatt och få behålla en del för privat konsumtion. Det var alltså
marginalskatteskärpningar som förorsakade problemen. De uppstod dels av
inflationsorsaker, dels på grund av de reala inkomstökningarna för
löntagarna.

De under perioden 1970-1976 kraftigt ökade arbetsgivaravgifterna fick till
den helt övervägande delen genomslag i form av ökade kostnader och

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

Nr 171

Onsdagen den

9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

därmed höjda priser. Inflationstakten steg ytterligare och konkurrenskraften
för svenska företag urholkades - med känt resultat.

Arbetsgivaravgiften kan t. o. m. sägas ha en dubbelt negativ inverkan på
företagens konkurrenskraft. Arbetsgivaravgifter får inte avräknas vid
export. Inte heller kan avgifterna och därmed förknippade kostnader läggas
på importen till Sverige. Man försvårar alltså för den svenska exporten och
gynnar samtidigt importen. Att socialdemokraterna egentligen hade god
insikt om detta förhållande, framgick av det av mig tidigare citerade
skatteutskottsbetänkandet från 1972.

I sin Sverigerapport för 1981 diskuterade OECD utförligt de problem som
skattestegringen och den offentliga utgiftsexpansionen skapat. Man sade att
de hade bidragit till att skapa flaskhalsar på arbetsmarknaden, ge inflationstrycket
näring och hämma produktionen i konkurrensutsatta näringar. Den
snabba ökningen av skattetrycket, sade OECD vidare, har övervältrats på
löner och priser och därigenom försämrat konkurrensläget i förhållande till
utlandet. Den har också gett upphov till skatteflykt, en ”svart ekonomi” och
en snedvriden resursanvändning. - Detta var alltså följderna av den
skattepolitik som bedrevs av den dåvarande socialdemokratiska regeringen.

Den skattehöjningspolitik som fördes av socialdemokraterna bröts i och
med att den borgerliga trepartiregeringen tillträdde hösten 1976. Arbetsgivaravgiftsnivån
för perioden fram till 1982 har därefter i stort sett varit
oförändrad. Det skedde ett klart trendbrott i förhållande till utvecklingen
under åren 1970-1976.

Under perioden sedan 1976 har vidare marginalskattesänkningar genomförts,
även om de inte fått den omfattning som hade varit önskvärd. 1978
infördes ett inflationsskydd för skatteskalan, så att inflationen inte längre
kunde leda till automatiska skatteskärpningar och höjda marginalskatter.
Det totala resultatet av skattepolitiken under perioden sedan 1976 har varit
att skattetrycket, som ju skärptes kraftigt under perioden fram till 1976, i
stort sett har legat stilla.

Det är alltså fråga om ett kraftigt trendbrott, som klart visar skillnaden
mellan socialistisk och borgerlig skattepolitik.

Den 3 februari 1981 enades den dåvarande trepartiregeringen om ett
ekonomiskt handlingsprogram som bl. a. innebar kraftigt sänkta marginalskatter.
Målet skulle vara att den helt dominerande delen av heltidsarbetande
löntagare skulle ha högst 50 % marginalskatt. I det samhällsekonomiska
och statsfinansiella läge som var för handen måste denna sänkning av
marginalskatterna totalfinansieras, dvs. statens budgetsaldo skulle inte
försämras till följd av skattesänkningen. Någon konkret väg för att
genomföra denna finansiering anvisades emellertid inte.

Trepartiregeringens förslag till skattereform genomfördes aldrig. I stället
träffades i april 1981 den överenskommelse mellan socialdemokraterna och
mittenpartierna som lett fram till den proposition som behandlas i dag.

Fru talman! Låt mig, innan jag går in på skatteomläggningens detaljer,
också redovisa något av den socialdemokratiska skattepolitiken under den

period vi haft borgerlig majoritet i riksdagen, såsom denna politik har
redovisats i motioner och reservationer.

Sedan hösten 1976 har socialdemokraterna upprepade gånger föreslagit
höjda arbetsgivaravgifter. Det är naturligtvis fel att rent statiskt addera de
olika förslag till höjda arbetsgivaravgifter som socialdemokraterna har fört
fram under denna period. Man kommer emellertid vid en realistisk
bedömning ändå fram till att om den socialdemokratiska politiken hade
genomförts, skulle arbetsgivaravgiftsnivån i Sverige i dag ha varit minst 6,
men sannolikt uppemot 10 % högre än vad som nu är fallet.

Socialdemokraterna har alltid gått emot det inflationsskydd i skatteskalan
som infördes av den borgerliga trepartiregeringen. Man accepterar alltså att
skatten, liksom den gjorde i början av 1970-talet, automatiskt skärps på
grund av inflationen. Följden blir ständiga skatteomläggningar som leder till
ett skärpt skattetryck - också det i likhet med vad som hände i början av
1970-talet. Genom ett borttagande av indexregleringen av skatteskalan
skulle marginalskatterna ha blivit ännu högre. Socialdemokraterna har
under perioden föreslagit flera andra skatte- och avgiftshöjningar.

För fullständighetens skull måste man också redovisa att socialdemokraterna
i ett par fall förvånansvärt nog har gått emot skatteskärpningar. Det
skedde 1977, när man sade nej till den mervärdeskattehöjning som föreslogs
av den borgerliga regeringen. Man instämde emellertid vid detta tillfälle i att
det förelåg behov av åtstramningsåtgärder, men man ville angripa detta på
annat sätt, bl. a. med arbetsgivaravgiftshöjningar. 1980 sade man nej till den
momshöjning som beslutades av det urtima riksmötet.

Socialdemokraternas ställningstaganden när det gäller mervärdeskatten är
emellertid minst sagt förvirrande. De sade alltså nej till momshöjningarna
1977 och 1980. Hösten 1981 gick de emellertid emot den sänkning av
mervärdeskatten som föreslogs av regeringen. Nu kräver socialdemokraterna
att mervärdeskatten skall höjas till den nivå som den hade före sänkningen

1981.

Som ytterligare exempel på socialdemokraternas inkonsekventa skattepolitik
vill jag läsa upp två citat från våren 1980. I en socialdemokratisk
reservation till finansutskottets betänkande 1979/80:15 i februari sägs:

”Sorn framgått av vad utskottet anfört under punkt A i detta betänkande
finns emellertid inget utrymme för omfattande skattehöjningar i syfte att
nedbringa budgetunderskottet, eftersom den ekonomiska utveckling som
kan förutses har klara deflationistiska drag. Inte heller på något längre sikt
kan det totala skattetrycket tillåtas öka i någon större utsträckning.”

Redan tre månader senare, i maj 1980, sägs i en socialdemokratisk
motion:

”Att på förhand avhända sig skattepolitiken som ett instrument för att i
framtiden sanera statsfinanserna ter sig därför helt oacceptabelt.

Även om detta är inkonsekvent så är socialdemokraternas skattepolitik i
den praktiska politiken mycket konsekvent. Den linje man driver har alltid
varit och kommer sannolikt alltid att förbli höjda skatter.

Socialdemokraterna har berömt sig av att deras politik under perioden från

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

Nr 171

Onsdagen den

9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

hösten 1976 skulle ha lett till ett lägre budgetunderskott dels genom en ökad
ekonomisk aktivitet, dels till följd av de skatteskärpningar som föreslagits.

Man kan emellertid slå fast att skatteskärpningar, bl. a. i form av kraftigt
höjda arbetsgivaravgifter och avskaffande av inflationsskyddet och därmed
höjda marginalskatter, skulle ha lett till en ökning av kostnaderna för
företagen, högre priser, sämre konkurrenskraft och därmed sämre möjlighet
att sälja svenska produkter såväl utomlands som på hemmamarknaderna.
Vårt bytesbalansproblem hade förvärrats. Genom ett lägre skatteunderlag
hade skatteinkomsterna urholkats.

Resultatet av den socialdemokratiska skattepolitiken, som den redovisats i
riksdagen sedan 1976, hade alltså tvärtemot vad de själva säger inneburit
försämrad konkurrenskraft för vårt näringsliv med ökade sysselsättningsproblem
och ytterligare försvagade statsfinanser. På sikt hade detta verkligen
varit ett hot mot välfärdsutvecklingen.

Mot denna bakgrund är det kanske naturligt att socialdemokraterna drev
fram den skatteuppgörelse som nu behandlas av riksdagen och som ju leder
till ett skärpt skattetryck redan nästa år. Det är mer förvånande att
mittenpartierna accepterade denna uppgörelse, som ledde till att den andra
borgerliga trepartiregeringen upplöstes.

Mittenpartiernas ställningstagande när det gällde att gå in i uppgörelsen
tvingades sannolikt fram av andra faktorer än de rent sakpolitiska. Efter den
våldsamma och klart överdrivna agitation mot trepartiregeringens förslag
den 26 mars som socialdemokraterna drev under mars-april 1981 fanns
tydligen en osäkerhet hos mittenpartiema om de kunde få alla sina
riksdagsledamöter att verkligen stödja regeringens skattereform i riksdagsbehandlingen,
som var avsedd att äga rum hösten 1981.

Enligt min uppfattning var det alltså andra överväganden än sakpolitiska
som skapade förutsättningar för skatteuppgörelsen.

Fru talman! Det är bra att regeringen i proposition 197 föreslår sänkta
marginalskatter. Dessa sänkningar borde ha genomförts tidigare. Den
föreslagna skatteskalan avviker på några punkter från trepartiregeringens
förslag våren 1981. Det gäller bl. a. marginalskattetaket, som föreslås
reducerat till 80 % i slutläget. Vi moderater anser att denna gräns måste
nedjusteras till i första hand 75 %. Förändringar som redovisas i vår motion
måste också vidtas när det gäller skatteskalan och den s. k. begränsningsregeln.

Rolf Wirtén sade i sitt huvudanförande och i repliker att han inte riktigt
förstod varför moderata samlingspartiet kritiserade en marginalskattesänkning.
Det förstår jag att han inte förstår, för det gör vi inte. Vi kritiserar inte
det inslag i propositionen som rör de sänkta marginalskatterna. Vi anser att
det förslaget borde förbättras på vissa punkter, men det är i stort sett bra.
Men det som Rolf Wirtén själv mycket väl inser är att man i denna
skatteuppgörelse har kopplat marginalskattesänkningen till andra inslag,
som dels urholkar sänkningen i sig, dels får andra icke önskvärda effekter.
Det är den sammantagna uppgörelsen som vi moderater kritiserar.

Detta är också ett svar på den fråga som Stig Josefson ställde i sitt
anförande, om det var skillnaden i skalor som gjorde att vi moderater
kritiserade skatteuppgörelsen. Nej, det är det inte, Stig Josefson. Det vi
kritiserar är de andra inslag som man föreslår, samtidigt som man ändrar
marginalskatterna.

När det automatiskt verkande inflationsskyddet i skatteskalan infördes
1978 var det efter att borgerliga krav framförts i riksdagen under många år,
inte minst i den debatt som ägde rum 1970 i samband med antagandet av den
stora socialdemokratiska reformen. Nu föreslås i propositionen att inflationsskyddet
bara skall gälla så länge inflationen uppgår till högst 5,5 %
årligen under perioden fram till 1985. Skulle inflationsutvecklingen bli större
leder det till en skärpning av skattetrycket i förhållande till nu gällande
regler. Det framgår också av vad skatteutskottets majoritet, bestående av
socialdemokrater, centerpartister och folkpartister säger. Man säger så här:
Om en sådan anpassning - det gäller alltså pris- och lönekostnadsökningar -pressas ned till 5,5 %, blir följden en viss skatteskärpning. Det är fullt klart.
Då priserna redan stigit med mer än 5,5 % under den mätperiod som gäller
för beräkning av skatteskalan 1983, vet vi att urholkningen av inflationsskyddet
redan nästa år leder till skatteskärpningar i förhållande till
nuvarande regler på i storleksordningen 1,5 miljarder kronor.

Marginalskattesänkningen urholkas naturligtvis också på sikt i takt med att
inflationsskyddet inte fungerar fullt ut. Inflationen urholkar marginalskattesänkningen
i sig.

I propositionen föreslås att skatteomläggningen skall ”finansieras” genom
införande av en s. k. allmän löneavgift på 2 % av lönesumman. Det är fyra år
sedan den borgerliga trepartiregeringen avskaffade den allmänna arbetsgivaravgiften
för att förbättra näringslivets konkurrensläge. Nu föreslår en
borgerlig regering att en motsvarande avgift åter införs. Det är egentligen
paradoxalt. Man förutsätter i propositionen att den allmänna löneavgiften,
för att inte konkurrensläget i näringslivet skall försämras, skall avräknas i
kommande löneförhandlingar.

Erfarenheterna från s. k. avräkningar av arbetsgivaravgifterna i början av
1970-talet visar emellertid att detta är ett orimligt antagande. Trots ett
betydligt bättre samhällsekonomiskt läge och utrymme för reallöneökningar
avräknades då inte de höjda arbetsgivaravgifterna till mer än ungefär
30%.

Eftersom löneutrymmet nu är ännu mera begränsat, är naturligtvis
förutsättningarna i verkligheten mycket små för att man skall kunna uppnå
någon som helst avräkning. Man måste alltså utgå från att den helt
övervägande delen av den föreslagna löneavgiften kommer att slå igenom i
form av ökade kostnader, höjda priser och sämre konkurrenskraft. Genom
de höjda priserna försvåras naturligtvis möjligheterna att begränsa inflationsutvecklingen,
vilket i sin tur på grund av det begränsade inflationsskyddet
leder till ytterligare skattehöjningar under kommande år.

Vi moderater anser, som framförts i vår partimotion, att det finansieringsbehov
på ca 1,5 miljarder kronor för 1983 som kvarstår efter förändringarna

Nr 171

Onsdagen den

9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

Nr 171

Onsdagen den

9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

inom inkomstskattesystemets ram bör tillgodoses genom besparingar i de
offentliga utgifterna. Vi har också anvisat på vilket sätt detta bör ske. Det
förtjänar att nämnas att det är samma teknik som tillämpades av mittenregeringen
när man föreslog besparingar i syfte att finansiera den momssänkning
som genomfördes hösten 1981.

Sammantaget: Till följd av det urholkade inflationsskyddet och de höjda
arbetsgivaravgifterna leder skatteomläggningen till en skattetrycksökning på
uppemot 5 å 6 miljarder kronor redan 1983 jämfört med nuvarande
skatteregler. Det innebär en skatteskärpning på ungefär 1 500 kr. i
genomsnitt per hushåll.

Att detta är korrekt framgår också av regeringens eget reviderade
budgetförslag, där man talar om att för första halvåret 1983 - den senare
hälften av budgetår 1982/83 - beräknar man att inkomstskatten minskar till
följd av skatteomläggningen med ca 0,8 miljarder kronor. Man säger
samtidigt att den föreslagna allmänna löneavgiften innebär att inkomsterna
stiger med 2,6 miljarder kronor under samma period. Det ger alltså ett netto
på 1,8 miljarder för första halvåret 1983. Och då kvarstår alltså andra
halvåret. Regeringen räknar alltså själv med skatteökningar i den storleksordning
som jag här talat om.

Det framgår därmed klart att denna skatteomläggning sammanfaller med
den skattepolitik som socialdemokraterna förde under sitt regeringsinnehav
fram till 1976 och i opposition därefter.

Ett motiv som mittenpartierna redovisade för att träffa denna uppgörelse
med socialdemokraterna var att man genom en bred parlamentarisk
förankring skulle skapa garantier för att reformen skulle vara hållbar under
80-talet. Nu är det i realiteten inte på det viset. Uppgörelsen med
socialdemokraterna innebär inga bindningar för perioden efter 1985.
Därefter kan alltså förändringar av olika slag vidtas utan att det strider mot
uppgörelsen. Vidare har man gjort ett uttalande att om löneutvecklingen inte
blir den man förväntar sig mot bakgrund av skatteomläggningen, har man
rätt att ändra stegen i marginalskattesänkningen - men inga andra inslag i
skatteomläggningen. Det ger i realiteten ett fribrev till socialdemokraterna
att efter egen tolkning av hur resultatet av avtalsförhandlingarna blev, för
den händelse man då skulle ha majoritet i riksdagen, göra förändringar när
det gäller marginalskattesänkningarna. Det är alltså inte en för 80-talet
hållbar reform vi talar om. Den kan förändras helt inom ramen för den
uppgörelse som har träffats mellan mittenpartierna och socialdemokraterna.

Som jag sade tidigare är det förvånansvärt och beklagligt att mittenpartierna
i detta avseende gått i den socialdemokratiska fällan och nu bidrar till
att genomföra en socialdemokratisk skattepolitik trots att det finns borgerlig
majoritet i riksdagen. Det ger emellertid hopp för framtiden att mittenpartierna
i uttalanden på senare tid sagt sig vara beredda att vidta åtgärder, om
resultatet skulle bli det som vi moderater förutser - ett höjt skattetryck
genom urholkningar av marginalskattereformen och en försämrad konkurrenskraft.

I en artikel i Dagens Nyheter för några veckor sedan skrev ekonomi- och
budgetminister Wirtén att regeringen inte passivt skulle acceptera en
utveckling som leder till ett höjt skattetryck. Samtidigt sade emellertid Rolf
Wirtén att skattesänkningar måste finansieras av andra skattehöjningar.
Man hade, sade han, f. n. inte råd att sänka skattetrycket.

I finansutskottets betänkande nr 40, som skall behandlas i kammaren i
morgon, gör emellertid de borgerliga partierna gemensamt följande uttalande: ”En

grundläggande skillnad mellan den socialdemokratiska politiken och
regeringens politik är att man vill begränsa budgetunderskottet genom att
höja skatterna i stället för att spara. Enligt utskottets mening är detta dock en
felaktig väg att gå. Skattekvoten i den svenska ekonomin är vid en
internationell jämförelse mycket hög, och den måste systematiskt bringas
ned för att ekonomin skall fungera.”

Regeringspartiernas företrädare i finansutskottet har alltså nu tagit
ställning för det moderata kravet om en systematisk neddragning av
skattekvoten. Det är bra. Jag skulle tycka att det vore ganska bra om också
budgetministern kunde ge besked om huruvida regeringen står bakom detta
uttalande - vilket jag i och för sig förutsätter.

Budgetministern sade här i debatten - som jag fattade det i alla fall - att om
det nu blir högre löneökningar eller snabbare prisutveckling, så skulle man
från regeringens sida vara beredd, om man fortfarande hade möjlighet till det
som regering, att göra de justeringar som behövdes för att det inte skulle bli
ett höjt skattetryck. Såvitt jag förstår gäller i så fall samma sak näringslivets
konkurrenskraft. Skulle det visa sig att det inte blir - vilket sannolikheten
talar för - en avräkning av den allmänna löneavgiften, skulle regeringen då
också vara beredd att gå in och genomföra justeringar, sänkningar av
arbetsgivaravgifterna, för att förbättra konkurrensläget i den situationen?

Det skulle vara mycket intressant att få ett svar på den frågan av
budgetministern. För om detta är riktigt, så strider det till en del mot de
uttalanden som har gjorts i samband med presentationen av skatteuppgörelsen.
Dessutom finns det då egentligen inte någon anledning att begränsa
inflationsskyddet i skatteskalan. Om man ändå är beredd att göra justeringar,
varför inte ha ett fullt ut verkande inflationsskydd?

Samma fråga kan ju ställas när det gäller resonemanget kring inflationsskyddet
över huvud taget. Om nu budgetministem tror att man kan
åstadkomma en kostnadsutveckling på 5,5 % - och att inflationen får
motsvarande omfattning - varför inte då tillåta ett fullt inflationsskydd?
Något syfte måste begränsningen egentligen ha haft i den överenskommelse
som träffades med socialdemokraterna.

Är alltså budgetministem beredd att ändra i skatteskalan om det skulle
visa sig att inflationen höjer skattetrycket? Är han beredd att ändra
arbetsgivaravgiften om konkurrenskraften försämras till följd av införandet
av den allmänna löneavgiften? Och står han bakom den grundläggande
förklaring som de borgerliga partierna i finansutskottet gemensamt har gjort,
att man systematiskt bör dra ned skattekvoten?

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

Detta uttalande kontrasterar också mycket mot den skattepolitik som
förordats av socialdemokraterna för 1983. De föreslår att mervärdeskatten
skall höjas med ett par procent, att arbetsgivaravgifterna skall höjas med
nästan 1 % förutom den löneavgift som införts för att finansiera skatteomläggningen.
Man vill skärpa skogsvårdsavgiften med 0,5 %, man vill beskatta
övervinster i vattenkraftverk, man vill införa vuxenutbildningsavgifter för
egenföretagare, man vill skärpa förmögenhetsskatten, man vill ha en skatt på
videoutrustning, man har redan accepterat en skatt på ljud- och videokassetter,
man vill ha automatiska skatteskärpningar till följd av ett urholkat
inflationsskydd i skatteskalan, man vill införa en speciell skatt på större
vinstökningar, man har reserverat sig för att införa en s. k. hyreshusavgift,
man föreslår ökade miljöavgifter och avgifter på handelsgödsel.

Sammantaget innebär detta ett skattehöjningsförslag som för kalenderåret
1983 uppgår till drygt 15 000 milj. kr. Med hänsyn tagen till de skattesänkningar
som blir följden av inkomstskatteskaleförändringarna är det sammantaget
en skattetrycksökning på ungefär 12 miljarder kr. som förordas av
socialdemokraterna. Det leder till skatteskärpningar för hushållen med i
genomsnitt 3 000 kr. Det är en för vårt land helt förödande politik som
socialdemokraterna här förordar. Det skulle naturligtvis också vara intressant
att höra om budgetministern instämmer i den bedömningen.

Moderata samlingspartiet står fast vid det krav på en reformering av
skattesystemet som vi har drivit sedan länge - såväl i 1976 års som i 1979 års
valrörelse. Vi står för samma politik inför årets val.

En skatteomläggning med kraftigt sänkta marginalskatter måste genomföras
snabbt. Marginalskatten skall uppgå till högst 50 % för den helt
dominerande andelen heltidsarbetande, och marginalskattetaket skall successivt
justeras ner, inledningsvis till 75 %.

Skattetrycket måste systematiskt nedbringas för att man skall kunna uppnå
balans i samhällsekonomin.

Inflationsskyddet i skatteskalan skall finnas kvar i full utsträckning för att
garantera att inflationen inte tillåts smyghöja skattetrycket och urholka de
marginalskatteförändringar som genomförs.

Som tidigare anförts av Knut Wachtmeister innebär den moderata
skattepolitiken också att symmetrin i skattesystemet skall bibehållas, och att
löftena till villaägarna i valrörelsen 1979 skall uppfyllas genom att rätten till
underskottsavdrag i princip bibehålls. Otillbörligt utnyttjande av sådana
avdrag skall emellertid förebyggas. Förslag i detta avseende kan komma från
den särskilt tillsatta utredningen.

Fru talman! Mot bakgrund av det jag här har anfört ber jag att i likhet med
Knut Wachtmeister få yrka bifall till de moderata reservationerna.

Anf. 23 ERIK WÄRNBERG (s) replik:

Fru talman! Bo Lundgrens historiebeskrivning från 1970 är rätt intressant.
Det sades före den stora reform då vi i stort sett avskaffade sambeskattningen,
och gjorde om skatteskalorna till en skatteskala, att två tredjedelar av
skattebetalarna skulle få sänkt skatt. Det fick de också - då det gällde

statsskatten. Men de fick det inte totalt sett, på grund av kommunalskattehöjningarna.
Stora kommunalskattehöjningar kom samtidigt, och därför fick
inte två tredjedelar av skattebetalarna en sänkt total skatt, men väl en sänkt
statsskatt. Förhållandet är detsamma när Gösta Bohman nu efteråt kommer
att säga: Jag lovade att sänka skatterna, viljan fanns, och jag har också sänkt
statsskatterna, men kommunalskatterna rår jag inte på. Därför har
skattetrycket i vårt land under Gösta Bohmans tid som ekonomiminister
höjts ganska avsevärt, men han svär sig fri från detta. Vad är skillnaden
mellan år 1970 och år 1978/79, för att ta ett exempel?

Om man tittar i moderaternas motion, som är mycket intressant, vad avser
skattekvoten mellan 1970 och 1981 - uppgifterna för 1982 är hypotetiska -skall man finna att skattekvoten för t. ex. 1981 har höjts precis lika mycket
under den senare delen som under de aktuella åren. Det är precis likadant om
man skär 1976 mitt itu. Det står i motionen, så det kan Bo Lundgren titta på
själv.

Vidare sade han att det stora trendbrottet inträffade 1976. Vad var det för
trendbrott? Skattekvoten var ungefär likadan under den senare delen av
1970-talet som under den tidigare. Höjningen fortsatte. När det gäller
marginalskatterna skedde visserligen en nedgång 1976, då de var som högst,
från 64 % till 62 % 1978 och 58 % 1980. Det är riktigt. Men vad är det som
har gjort att marginalskatterna har sänkts 1980? Jo, man har haft en
indexreglering som har gett en överkompensation för skattesänkning när
reallönerna icke har ökat lika mycket som inflationen. Men skatterna har
sänkts i takt med inflationen, och då har man automatiskt fått en
nedpressning av marginalskattenivån. Den marginalskattenivå som nu
föreslås av de tre partierna ligger betydligt under det som finns angivet i den
här tabellen.

När det gäller det inflationsskydd som vi har i dag vågar jag påstå att det
redan 1982 är borta. Det är frikopplat från energi och indirekta skatter. Det
har en historisk anknytning. När moderaterna i dag talar om att vi får en stor
skatteskärpning på grund av att vi inte kan tillämpa det indexsystem som
skulle ha gällt, betyder det att man för 1983 års skatter vill ta hänsyn till den
stora höjning av prisnivån som har ägt rum under 1981 och fram till augusti

1982. Det är inte det som skall gälla för 1983 års skatter, om man skall vara
korrekt.

Ar*f. 24 Ekonomi- och budgetministern ROLF WIRTÉN:

Fru talman! Bo Lundgren gav en redovisning av hur skatteutvecklingen
har varit under 1970-talet. Jag fäste mig särskilt vid att han, i likhet med vad
jag gjorde i mitt huvudanförande, också redovisade marginalskatteutvecklingen,
som är det intressanta i dagens debatt.

Jag vill erinra om att en industriarbetare i genomsnitt hade 51 % i
marginalskatt 1970 och 64 % 1977, och en industritjänsteman har gått från
66 % till 74 %. Det här skapar väldiga problem i den svenska ekonomin, och
jag har inte mycket att tillägga till den beskrivning Bo Lundgren gav av alla
dessa problem. Det är en riktig redovisning.

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

Men när sedan Bo Lundgren i slutet av sitt anförande kom till slutsatsen att
regeringspartierna har fullföljt en socialdemokratisk politik och att uppgörelsen
skulle betyda socialdemokratisk skattepolitik är det verkligen svårt att
följa med i resonemanget. Först gisslar ni socialdemokraternas sätt att driva
upp marginalskatterna under 1970-talet och sedan - när man får igenom en
rejäl marginalskattesänkning, som kan ändra på detta problem och ge
tillbaka dynamiken i ekonomin - stiger moderata samlingspartiet av. Det är
det som är det mycket anmärkningsvärda i de senaste månadernas
händelser.

Det centrala är att vi har nått målet, att äntligen få ned marginalskatten.
Bo Lundgren säger att det i och för sig är bra. Men varför då stå vid sidan av
och bara vara opponent och kritiker - när ni kunde vara med och arbeta
konstruktivt och kanske, enligt er uppfattning, t. o. m. förbättra marginalskattereformen?
Det centrala är att vi har fått ned marginalskatterna på ett
mycket oväntat sätt, om man ser på resultatet i förhållande till 1970-talets
utveckling.

Bo Lundgren för in andra element, som han är kritisk till. Låt mig beröra
några av de punkter som nämndes. Jag tror att den första gällde
resonemanget om finansieringen av marginalskattesänkningen. Det är rätt
värdefullt för kammarens ledamöter att få veta hur moderata samlingspartiet
egentligen tänker klara av finansieringen av en marginalskattesänkning, som
i vårt förslag ligger på en kostnad om ca 9-10 miljarder men där ni vill gå ännu
längre. Ni har ytterligare krav på er att finansiera. Det går inte att säga att
man skall spara mer - i varje fall inte om man gör som ni har gjort hittills,
hänvisar till engångsbesparingar på arbetsmarknads- och industripolitiken.
Moderaternas nu föreliggande förslag är ihåligt vad gäller finansieringsdelen.
Moderaterna har haft andra åsikter i den här frågan tidigare, när Gösta
Bohman satt i regeringen.

Det är rätt typiskt att Bo Lundgren, när han har gått igenom hur vi har sett
på finansieringen, åberopar att det inte finns några konkreta redovisningar i
februarideklarationen från trepartiregeringen - alltså m- c- fp-regeringen.
Men han hoppar helt enkelt över vad som sedan sägs i promemorian av den
27 mars, det förslag som de tre partierna i regeringen gick över till
socialdemokraterna med och som innebar ett erbjudande att förhandla om
och försöka nå en bred uppslutning kring marginalskattefrågan. Det är ett
dokument som moderata samlingspartiet också stod helt bakom, Bo
Lundgren. Varför hoppa över det och inte låtsas om detta, som var ett senare
dokument? Där sägs mycket klart: ”Finansieringsbehovet för de följande
åren förutsätts komma att täckas genom höjd arbetsgivaravgift eller någon
vidare produktionsfaktorbeskattning.”

Det är precis detta som sedan följts upp i propositionen - inte promsen
men arbetsgivaravgiften. Promsen lär ni inte vara särskilt förtjusta i.
Likadant är det när Bo Lundgren går vidare i sin kritik mot avdragsbegränsningen.
I samma budpromemoria från den 26 mars, på samma sida t. o. m.,
som jag nyss citerade står det:

”Regeringen är beredd att som ett led i en uppgörelse om en marginal -

skattereform satsa nödvändiga utredningsresurser på att snabbt belysa
möjligheterna att genomföra en förturslösning med den inriktning som
angivits.” Sedan hänvisas till bil. 3, där den tänkbara modell som
socialdemokraterna, centern och folkpartiet senare gjorde upp om skisserats.
Man var alltså beredd att göra en förturslösning från moderata
samlingspartiets sida.

Bo Lundgren säger vidare att han inte är kritisk mot marginalskattesänkningarna.
Jag noterar det. Det skulle ha förvånat mig egentligen om han hade
sagt något annat. Moderata samlingspartiet har tillåtit sig att i bjärta färger
måla konsekvenserna på villamarknaden, på premiemarknaden och på alla
möjliga kapitalvarumarknader, och man har talat om vilken fasa som skulle
ha utbrutit. Det är så, Bo Lundgren, att det som i första hand ger de här
effekterna - läs gärna vad Nils Lundgren eller någon annan fackekonom har
skrivit - är marginalskattesänkningarna, icke avdragsbegränsningen. Vill ni
gå längre i fråga om marginalskattesänkningarna, får ert förslag också större
effekter på den här punkten än förslaget från regeringens sida.

Det är - och detta har jag sagt till Knut Wachtmeister förut här i dag - helt
klart att avdragsvolymen i sig var ett stort problem också när moderata
samlingspartiet fanns med i regeringen. Gösta Bohman har till mig direkt
skriftligen deklarerat att man måste göra något åt det problemet. Man kan
inte ha det på detta sätt. Knut Wachtmeister fattade jag så att han också
direkt erkände att om man kommer upp till, som han preciserade det, 24-28
miljarder i avdragsvolym, då kan vi inte låta det vara utan måste göra något
på den punkten. Är man beredd att åtgärda detta, måste man också vara
beredd att ta de konsekvenser som följer av en begränsning av avdragsrätten.
Det går inte att säga sig vilja vara med om en begränsning, bara den inte sker
nu utan någon gång i framtiden. Vill man göra förändringar får man de
nämnda effekterna på olika kapitalvarumarknader.

Fru talman! Tiden lider. Jag har bara möjlighet att ta upp en punkt till av
det som Bo Lundgren resonerade kring. Det gäller inflationsskyddet. Jag
skulle ha velat motivera vår principiella inställning, men tiden räcker inte till
detta. Vad gäller de år som övergångsperioden omfattar anser vi att speciella
förhållanden gäller. Det är så att marginalskattesänkningarna ger avsevärda
bidrag till hushållens disponibla inkomster. Detta måste nödvändigtvis
påverka löneutvecklingen. Bruttoinkomsterna måste öka långsammare än
vad de skulle göra utan reformen. Det gäller särskilt de högre inkomsterna.
Detta innebär i sin tur att indexuppräkningen av skatteskalan också bör
hållas på en låg nivå. Om indexuppräkningen skulle ske avsevärt snabbare äti
inkomstökningarna, då skulle det genomsnittliga skatteuttaget sjunka och
statens inkomster bli mindre. Dessutom skulle inkomstfördelningen efter
skatt påverkas negativt.

Det är mot denna bakgrund, Bo Lundgren, som jag menar att man bör
kunna genomföra uppräkningen av basenheten redan nu och fastställa den
för tre år under reformperioden. Det är bl. a. av stor vikt när det gäller att ge
arbetsmarknadens parter möjlighet att klart göra sin planering för tiden

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

Nr 171

Onsdagen den

9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

framöver. Det är också viktigt för de snart begynnande avtalsförhandlingarna.

Anf. 25 STIG JOSEFSON (c) replik:

Fru talman! I ett anförande från moderat håll för någon vecka sedan
riktades kritik mot regeringens förslag därför att marginalskattesänkningen
inte ansågs vara tillräcklig. Jag noterar givetvis med tillfredsställelse att Bo
Lundgren nu säger att man från moderaternas sida inte har någon kritik att
framföra mot den skatteskala som presenteras. Jag förstår att man inte vill
diskutera den saken här i dag. Ett faktum är ju att den verkliga skillnaden i
skatteskalorna ligger först där inkomsten överstiger 310 000 kr., och det är
kanske inte så angeläget att få den frågan belyst.

Jag blev något överraskad när Bo Lundgren sade att han är förvånad över
att mittenregeringen föreslår en löneavgift, när man tidigare själv har varit
med om att avskaffa arbetsgivaravgiften. Är detta inte att kasta sten när man
sitter i glashus?

Ett faktum är ju att i den skrivelse som överlämnades till socialdemokraterna
inför de överläggningar som skulle föras mellan trepartiregeringens
representanter och socialdemokraterna föreslog trepartiregeringen, inkl.
moderaterna, att man skulle ta fram arbetsgivaravgiften som en finansieringsform.
Att denna uppgift är korrekt kan Gösta Bohman bekräfta, och jag
anser därför inte att vi behöver föra någon vidare diskussion på den
punkten.

Anf. 26 BO LUNDGREN (m) replik:

Fru talman! Jag förstår uppriktigt sagt inte helt Erik Wämbergs
resonemang om skattekvotens utveckling. Skattekvoten har uppenbarligen
stigit från ungefär 40 % 1970 till näst intill 50 % 1976 och därefter legat i stort
sett stilla. Det är en väsentlig skillnad - det måste vara så. Oavsett om
kommunalskatterna till en del ligger bakom ökningen mellan 1970 och 1976
kan man konstatera att den borgerliga regeringen har sett till att kommunerna
inte har behövt höja skatterna, så det får faktiskt anses vara ett klart
trendbrott här.

Till Stig Josefson vill jag säga att orsaken till att jag tycker, att det inte finns
så mycket att diskutera när det gäller skillnaderna i uppfattning oss emellan
beträffande marginalskatteskalan, är att det inte var länge sedan Stig
Josefson och hans parti stod bakom ungefär den skala som vi förordar. Det
var ju i stort sett trepartiregeringens förslag den 26 mars förra året, så jag tror
inte att Stig Josefson heller tycker att de skatteförändringarna är speciellt
mycket att orda om.

Så frågan om avdragsbegränsningar, för att ta den först. Det är viktigt att
konstatera, Rolf Wirtén, att det vi moderater kunde acceptera i det papper
som överlämnades till socialdemokraterna den 26 mars förra året - och det
har vi diskuterat här i kammaren och utanför riskdagen många, många
gånger - var att man skulle göra en snabbutredning av avdragsrätten. Vi
moderater var övertygade om att denna snabbutredning skulle visa på de

negativa konsekvenser som nu har tagits upp i en mängd remissvar. Detta har
redovisats av Knut Wachtmeister tidigare i debatten. Det sades också i
papperet - och detta förnekar säkerligen inte Rolf Wirtén - att det bör
understrykas att regeringen inte på förhand binder sig för att den skisserade
avdragsbegränsningen kan genomföras. Det är väsentligen något annat än att
verkligen binda sig för det - detta måste Rolf Wirtén faktiskt medge.

När det gäller frågan om finansieringen kan man konstatera att den
skatteomläggning som nu föreslås är betydligt mer omfattande till sin storlek
än den skatteomläggning som föreslogs av trepartiregeringen.

Man har också bestämt sig för att i full utsträckning finansiera detta med
arbetsgivaravgifter och produktionsfaktorskatt. Det är ingen diskussion
därvidlag. I de formuleringar som redovisades den 26 mars förra året var det
en annan finansiering för första året. Man var beredd att avskaffa den
särskilda skattereduktionen som normalt skulle ha indexberäknats och ökat
år från år. Genom att man tog bort det här minskades också finansieringsbehovet.
De eventuella höjningar av arbetsgivaravgiften som vi, kanske
motvilligt men trots allt, var beredda att acceptera skulle ha varit betydligt
lägre än de höjningar som nu sker. Det är en väsentlig skillnad, Rolf Wirtén, i
det avseendet.

När det gäller inflationsskyddet vill jag fråga: Hur förklarar egentligen
Rolf Wirtén, om han tror att man kan klara löneutvecklingen och
kostnadsutvecklingen, att man då skulle ha en begränsning av inflationsskyddet? Jag

skulle också vilja ha svar på frågan om Rolf Wirtén är beredd att vidta
de justeringar som han antytt i artiklar och även här i kammaren, om det
skulle visa sig att skatten ökar och konkurrenskraften försämras. Det är
mycket väsentligt för den fortsatta debatten.

Slutligen: Om nu folkpartiet inte menade någonting med det, varför
lovade man villaägarna i valrörelsen 1979 att de skulle få ha kvar sin
avdragsrätt för räntor i full utsträckning? Det är mycket intressant.

Anf. 27 ERIK WÄRNBERG (s) replik:

Fru talman! Jag skall förklara för Bo Lundgren vad jag menar. Eftersom
det år 1976 fanns både en socialdemokratisk och en borgerlig regering,
bortser jag från detta år. Men under de fem första åren på 1970-talet var
skattekvotshöjningen ungefär lika stor som den var under de fem sista åren
på 1970-talet. Därmed menar jag att det inte är så stor skillnad mellan
skattehöjningarna.

Det trendbrott som nu Bo Lundgren talar om är inte så särskilt klart. Men
det finns ett annat trendbrott. De höga skatterna under den socialdemokratiska
tiden, vilka var betydligt lägre än de har varit under den borgerliga
tiden, räckte ändå till för att betala statens utgifter. Det stora trendbrottet
inträffade 1976/77. Sedan räckte statens inkomster inte till för att betala dess
utgifter, utan man har fått jättelika underskott. Jag vill inte skylla allt detta på
den borgerliga regeringen. Men det märkliga är att det var just när den
borgerliga regeringen tillträdde som detta s. k. trendbrott inträffade.

5 Riksdagens protokoll 1981182:171

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

Symmetrin i beskattningen har varit en stor fråga här i dag. Bo Lundgren
säger att vi har brutit symmetrin. Då kan jag tala om att det har vi nog gjort
åtskilliga gånger tidigare. Inkomster och utgifter dras inte alltid på samma
sätt i vårt skattesystem. När det gäller kapitalvinster får man göra avdrag för
en viss indexuppräkning, medan man inte får göra det beträffande andra ting.
Symmetrin är alltså bruten redan nu.

Diskussionen om den socialdemokratiska skattepolitiken framöver får vi
skjuta upp till morgondagens sammanträde. Då kommer våra skattehöjningsförslag
att behandlas i samband med samhällsekonomin i stort. Jag
tänker därför inte gå in på våra förslag i dag.

Anf. 28 Ekonomi- och budgetministern ROLF WIRTÉN:

Fru talman! Med anledning av Bo Lundgrens senaste inlägg vill jag
beträffande finansieringen bara konstatera att det är helt klart vad moderata
samlingspartiet stod för så länge man satt med i regeringen. Jag tror att alla
som åhör denna debatt kan minnas att det även förekom en intern debatt
inom moderata samlingspartiet om hur man skulle ställa sig i finansieringsfrågan.
De statsråd som satt i regeringen tillsammans med partiledaren Gösta
Bohman sade att vi skulle totalfinansiera, medan Lars Tobisson sade att man
kunde ta det mera legärt och inte finansiera fullt ut. Det var inte så konstigt
att Gösta Bohman såsom ekonomiminister hade den förstnämnda uppfattningen.
Med ett växande budgetunderskott var det utomordentligt svårt att
göra annat än behålla det samlade skattetrycket, men göra en omfördelning
av det så att det blev mer tillväxtkraft i ekonomin. Detta var syftet med hela
reformen och är alltfort syftet.

Helt klart skedde en mycket kraftig höjning av kostnadsnivån i mitten av
1970-talet. Jag vill gärna säga till Erik Wärnberg att det var där vi tappade
mycket av konkurrenskraften. Det har förorsakat att vi under andra halvan
av 1970-talet och fortfarande under 1980-talet haft så svårt att ta tillbaka de
marknadsandelar som vi tappade på grund av detta kostnadslyft. Det är ett
besvärligt element i vår ekonomiska politik, men vi håller ändå lyckligtvis på
att återställa det.

Sedan några ord om avdragsrätten. Det kan vara av vikt att någon gång få
ge litet av en principiell förklaring till att en sådan här avdragsrätt ändå kan
kännas litet konstig.

Det krav på symmetri som Bo Lundgren har fört fram är i sig ganska
riktigt, men vi har ju kunnat konstatera hur villaägare, båtägare och många
andra, som skaffat sig kapitalvaror på den högre nivån, av någon anledning
varit beredda att leva med ständiga underskott.

Det här har lett fram till en sjuk ekonomi - j ag drar mig inte för att använda
det ordet. Det var därför som vi tillsammans förstod att man inte bara kunde
låta detta rulla vidare, utan att det på något vis måste sättas stopp för en sådan
ordning. Det har naturligtvis i hög grad samband med de höga marginalskatter
som Sverige har haft tidigare och nu lyckligtvis kan få ner.

Det har uppstått en sådan ränteokänslighet att det inte spelar så särskilt
stor roll för en höginkomsttagare hur han lånar upp, när han samtidigt vet att

andra skattebetalare betalar en stor del av räntan för honom. Det är detta
som förklarar att det har skett en explosion i mycket dyra villor, dyra båtar
m. m.

Låt oss se på två inkomsttagare. A har 50 % marginalskatt och är beredd
att betala 20 000 kr. efter skatt i kapitalkostnad. En annan person, som vi kan
kalla B, har 80 % marginalskatt. A kan före skatt betala 40 000 kr., medan B
kan betala 100 000 kr. Personen B får alltså en betydligt finare villa eller båt
för samma pengar efter skatt.

Det är klart att många har dragit slutsatser av det här. Vi kan se i
villasamhällen och småbåtshamnar att människor har utnyttjat möjligheterna
i rikt mått.

Därför tror jag att riksdagen i sin helhet tycker att det är klokt att få ner
marginalskatterna, så att räntekänsligheten återigen blir större, att man
återigen känner att man får ta en stor del av bördan själv.

Då kan det möjligen sägas att det räcker med att arbeta med vapnet sänkta
marginalskatter. Vi har gjort den bedömningen - och moderata samlingspartiet
var som sagt i princip med på det - att man skulle försöka hitta en
modell för avdragsbegränsning. Gösta Bohman skakar på huvudet, men jag
förstår inte varför moderaterna annars erbjöd sig att vara med på att
snabbutreda en sådan sak. Man måste väl ha haft något mål för den
utredningen. Det var väl inte ett meningslöst arbete som skulle bedrivas?

Slutsatsen måste vara att riksdagspartierna i princip är överens om att man
behövde ha ett andra instrument utöver sänkningen av marginalskatterna.
Därför har vi träffat uppgörelsen med socialdemokraterna, och jag menar att
det var klokt, även om det finns en och annan ekonom, typ Sven-Olof Lodin,
som kan finna tekniska invändningar mot skatteomläggningen. Men vilken
är huvudsynpunkten hos exempelvis professor Lodin? Jo, att det var riktigt
att vidta en sådan här åtgärd och vidta den omedelbart. Det är ju det
viktiga.

Anf. 29 BO LUNDGREN (m) replik:

Fru talman! Erik Wärnberg, som ju alltid är en klok och förståndig man
utom när det gäller skattepolitikens utformning, borde i alla fall inse att den
borgerliga trepartiregeringen tillträdde först i oktober 1976 och att det
skatteuttag som skedde under 1976 var följden av en socialdemokratisk
regeringspolitik. Därför måste man utgå från 1976 när man gör den här
jämförelsen. Det är att göra det litet väl enkelt för sig att använda något
annat.

Till Rolf Wirtén: Vi har en talarordning här i riksdagen som gör att jag har
tre minuter till mitt förfogande, och då är det svårt att utveckla resonemangen
särskilt långt. Jag vet att Rolf Wirtén har tio minuter att utveckla sitt
resonemang efter mig, och därför tänker jag upprepa de frågor jag har ställt,
och jag hoppas att jag nu får dem besvarade. Jag gör det först för att inte
missa dem tidsmässigt.

Är Rolf Wirtén beredd att instämma i det som finansutskottets borgerliga
majoritet har sagt om att man systematiskt bör bringa ner skattekvoten? Det

Nr 171

Onsdagen den

9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

är nämligen väldigt intressant, för det innebär i så fall också att man tycker att
man bör finansiera en marginalskattesänkning i framtiden genom besparingar
för att bringa ner skattekvoten. Det var f. ö. det som Lars Tobisson sade i
kammaren efter det att handlingsprogrammet hade presenterats den 3
februari. En total finansiering kan ske på flera olika sätt, både genom
besparingar och genom andra skattehöjningar; det kan man alltså inte
utesluta. Och regeringen har som sagt själv använt metoden när det gällde
momssänkningen hösten 1981. Då var man beredd att utnyttja besparingar
för att täcka ett skattebortfall - exakt samma teknik. Det är alltså ingenting
som kan vara okänt för Rolf Wirtén själv.

Liksom moderata samlingspartiet i sin helhet är jag övertygad om att
skattetrycket ökar 1983. Regeringen har ju själv i kompletteringspropositionen
sagt att skattetrycket jämfört med nuvarande regler ökar med
åtminstone 1,8 miljarder första halvåret 1983. Är budgetministern i så fall
beredd att göra de justeringar i skatteskalan som leder till att man i realiteten
får ett fullt inflationsskydd, att man kompenserar för de skattehöjningar som
äger rum? Är budgetministern också beredd att företa förändringar av
arbetsgivaravgifterna, om konkurrenskraften - vilket vi moderater är rädda
för - i det här läget försämras?

När det gäller avdragsbegränsningen sade sig Rolf Wirtén göra en
principiell förklaring av vad som var rätt och fel. Vi moderater var beredda
att utreda avdragsbegränsningen därför att vi var övertygade om att en
snabbt men ändå noggrant gjord utredning skulle visa att detta system enligt
Kleppemodellen, som föreslogs av socialdemokraterna, var helt oacceptabelt
och oanvändbart. Det är självklart att det är på det viset, för
remissinstanserna har visat att systemet får många negativa konsekvenser.

Men här kvarstår också en fråga som jag tycker är väldigt viktig av flera
olika skäl: Vad fanns det för motiv, om Rolf Wirtén och folkpartiet var
medvetna om problemen, att lova villaägarna att ränteavdragen skulle vara
kvar i full utsträckning hösten 1979?

Anf. 30 Ekonomi- och budgetministern ROLF WIRTÉN:

Fru talman! Jag har också ställt en fråga. Redan i min första replik frågade
jag Bo Lundgren hur han anser att man skulle finansiera marginalskattesänkningen
enligt moderaternas förslag. Jag har också sagt att det som nu har
nämnts om engångsbesparingar inte betyder någon finansiering på sikt. Jag
hoppas att Bo Lundgren ändå inser att man här har smitit ifrån notan, och det
går det icke att göra med ett budgetunderskott av den storleksordning som vi
lever med. Detta får också bli ett svar på Bo Lundgrens fråga om hur jag ser
på den framtida skattepolitiken.

Jag har alltid undvikit att- som dess värre moderata politiker ofta har gjort
- ge mig ut och lova skattesänkningar. Det är i varje fall inte särskilt lämpligt i
dag, när vi arbetar så mycket vi orkar för att med besparingar och på annat
sätt få balans i ekonomin och tvinga ner budgetunderskottet. Då är det inte
precis rätta tidpunkten att strö olika skattesänkningslöften omkring sig. Jag

såg exempelvis i den moderata skriften Vägen ur krisen att man ville komma
ner till 1970 års skattenivå. Det är att ta på sig väldiga räkningar som skall
betalas av svenska folket i form av hårdhänta besparingar. Jag tror faktiskt
inte att Bo Lundgren eller någon annan moderat skulle vara beredd att driva
en sådan politik i regeringsposition. Detta är ett typiskt sätt att agera så länge
man finns i oppositionsställning, och det gör att er trovärdighet när ni utlovar
skattesänkningar i en ekonomi sådan som den svenska nu ser ut inte är
stor.

Får jag säga:

Totalt ökar naturligtvis inkomstskatterna och arbetsgivaravgifterna, som
Bo Lundgren säger, eftersom lönesumman stiger. Även om vi avstår från
reformer ligger inte inkomsterna stilla nominellt, utan det finns hela tiden en
följsamhet.

Jag vill också uttrycka min förvåning över att Bo Lundgren nu säger att
moderata samlingspartiet tillstyrkte ett utredande av Kleppemodellen av det
skälet att man ansåg det vara en helt omöjlig metod. Varför i all sin dar
tillstyrkte man då i regeringen att det skulle skrivas en bilaga beträffande just
den metoden? Ni hade väl kunnat vara så konstruktiva och förnuftiga att ni i
stället föreslagit någon metod som ni tyckte det var bättre att utreda och som
kunde leda till ett resultat som ni trodde på!

Att ha sådana baktankar med en förhandlingspromemoria tycker jag minst
sagt är dåligt, Bo Lundgren. Mera raka rör, som det heter i det politiska
språket numera, trodde jag man kunde kräva även av moderata samlingspartiet.
Att direkt ställa krav på att få utreda en modell som man själv över
huvud taget inte tror på tycker jag är en ovanlig politisk arbetsmetodik.

Förste vice talmannen anmälde att Bo Lundgren anhållit att till protokollet
få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 31 RUNE CARLSTEIN (s):

Fru talman! Jag har i mitt inlägg för avsikt att uppehålla mig vid de
bestämmelser i den föreslagna skatteomläggningen som har föranlett
reservationerna 3-9 i utskottets betänkande nr 60.

I framtiden skall den statliga inkomstskatten utgå i form av två delbelopp,
dels ett grundbelopp på den inkomst som ligger under den s. k. brytpunkten,
dels ett tilläggsbelopp på den del som ligger över brytpunkten. Under
brytpunkten skall skatteuttaget - när reformen är fullt genomförd - utgöra
högst 20 %, och tilläggsbeloppet tas sedan ut efter en stigande skala. Vid
beräkning av tilläggsbeloppet skall avdrag för underskott inte medges.

I propositionen föreslås några undantag från huvudregeln om kvittningsförbud.
Ett sådant undantag, som blivit föremål för reservation 3, finns det
anledning att något uppehålla sig vid. Det gäller rätten att kvitta underskott
av schablontaxerad fastighet mot inkomst av kapital. Motivet för att medge
ett sådant kvittningsförfarande är bl. a. att ett förbud skulle skapa icke
önskvärda styrningseffekter i fråga om sparandet. För personer med

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

inkomster över brytpunkten kunde det löna sig att överföra sparande i bank
och aktier till sparande i fastigheter.

Till bilden hör också de säljarreverser som utfärdats i samband med
fastighetsaffärer. Här inträffar den situationen att räntan kommer att
beskattas som inkomst av kapital, men om innehavaren av en säljarrevers
därefter köper en ny fastighet skall skuldräntan dras av under inkomst av
annan fastighet. Ett kvittningsförbud leder då till en större skattebelastning
än om intäkt- och utgiftsräntorna hänförs till samma förvärvskälla.

Ett undantag från kvittningsförbudet är bl. a. av dessa anledningar
motiverat.

Förslaget, som det nu har utformats, innebär att kvittningsrätt vad gäller
schablontaxerad fastighet föreligger upp till ett belopp av 30 000 kr.
Kvittningsrätten gäller endast egna underskott och inte underskott hos den
andra maken.

I reservation 3 föreslår moderaterna att makar skall ha rätt att sinsemellan
kvitta underskott av schablontaxerad fastighet mot överskott av kapital.
Utskottet har funnit att en sådan utökad kvittningsrätt väsentligt skulle
kompiicera taxeringsarbetet och leda till att underskott skulle komma att
kvittas på olika sätt vid beräkning av underlag för grundbelopp resp.
tilläggsbelopp. Utskottet har därför valt att följa propositionens förslag.

Därmed yrkar jag avslag på reservation 3.

Av rättviseskäl föreslås i propositionen att vid beräkning av tilläggsbelopp
skall hänsyn tas till vissa förmåner som en skattskyldig har åtnjutit. Det kan
gälla förmånen av att utnyttja en av företaget ägd bil för privatbruk, det kan
gälla förmånen av bostad på jordbruksfastighet eller det kan gälla en sådan
förmån som att arbetsgivaren har beviljat den anställde ett räntefritt lån eller
ett lån mot nedsatt ränta. I samtliga dessa fall skall ett tillägg göras för
räntedelen när man fastställer underlaget för tilläggsbeloppet i beskattningen.

I reservation 4 yrkar moderaterna avslag på förslaget vad gäller
bilförmånen och jordbrukarnas bostadsdel. Däremot accepteras förslaget
om tillägg för subventionerade lån, dock med den ändringen att ett
kvittningsförfarande införs mot överskott av kapital eller underskott på
villafastighet.

Utskottet delar regeringens åsikt att man av rättviseskäl bör göra de tillägg
som föreslås. Jag yrkar därför avslag också på reservation 4.

Marginalskattespärren är i dag 85 % för de högsta inkomsterna. Propositionens
förslag innebär en successiv sänkning till högst 80 % år 1985. I
moderaternas reservation 5 föreslås att marginalskatten skall maximeras till
75%.

Propositionen föreslår vidare att egenavgifterna inte längre skall få
påverka skattenedsättningen. I samma reservation 5 går moderaterna mot
även förslaget om egenavgiftema.

Vi lär knappast kunna övertyga varandra om riktigheten i de olika buden.
Därför nöjer jag mig med att yrka bifall till utskottets hemställan och avslag
på reservation 5.

I reservation 6 tar moderaterna upp kravet på ett slopande av sambeskattningen
samt en ändring av gällande regler när det gäller beskattning av
inkomst av annan fastighet.

De nuvarande bestämmelserna om beskattning av makars B-inkomster,
dvs. främst inkomster av annan fastighet och av kapital, innebär att vid
beräkning av statlig inkomstskatt hamnar B-inkomsten hos den make som
har den högsta A-inkomsten. Sambeskattning blir aktuell i de fall då maken
med den lägsta A-inkomsten också har B-inkomst. Om makarnas sammanlagda
B-inkomster uppgår till högst 2 000 kr. räknas de som Ainkomster.

Det nu föreliggande förslaget innebär att sambeskattning av B-inkomster
fr. o. m. 1986 års taxering skall ske endast vid beräkning av tilläggsbelopp.
Redan fr. o. m. 1984 års taxering ändras det nuvarande gränsbeloppet på
2 000 kr. till ett grundavdrag på 5 000 kr.

Förslaget innebär alltså en väsentlig begränsning av sambeskattningen av
makar. Utskottet är inte berett att gå längre än vad propositionen har
föreslagit. Jag yrkar därför avslag på reservation 6.

I reservation 7 framställs ett yrkande om en utredning beträffande
familjebeskattningen. Reservanterna framför bl. a. vissa tankegångar om en
frivillig tudelning av familjeinkomsten upp till belopp som skulle kunna
variera med antalet barn.

I reservation 8 tar reservanterna upp barntillsynen och vill att en utredning
som de föreslår om familjebeskattningen även skall pröva avdragsrätt för
styrkta kostnader för barntillsyn.

Utskottets majoritet har den uppfattningen, att de nu föreslagna
förändringarna i beskattningen skall omsättas i praktiken och att man skall
vinna erfarenhet av de genomförda förändringarna, innan man är beredd till
nya utredningar. Med den motiveringen yrkas avslag på reservationerna 7
och 8.

Vad så till sist gäller reservation nr 9, har moderaterna där gått emot
förslaget om schablonavdrag i tjänst, som i propositionen föreslås uppgå till
1 000 kr., dock högst 5 % av inkomsten. I reservationen anförs att beloppet
skall begränsas till 500 kr. Det främsta skälet för schablonavdraget torde vara
att man söker komma ifrån alla de yrkanden om småavdrag som taxeringsnämnderna
nu har att ta ställning till.

Utskottet anser att 1 000 kr. är en skälig avvägning, som förhoppningsvis
skall leda till en förenkling av taxeringsarbetet. Jag ber att få yrka avslag på
reservation 9 och bifall till utskottets förslag.

Anf. 32 KNUT WACHTMEISTER (m) replik:

Fru talman! Tiden lider, och jag skall så mycket det går försöka begränsa
min replik till vad Rune Carlstein sade. Jag börjar bakifrån.

Beträffande schablonavdrag tycker vi från moderat håll att det är stötande
att många som inte kommer upp i avdrag på 1 000 kr. skall få göra ett sådant.
Vi tycker därför att halva beloppet kunde vara nog.

Frågan om familjebeskattningen utvecklade jag ganska ingående i mitt

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

första anförande. Jag skall nu nöja mig med att säga, att medan all annan
familjelagstiftning i landet går ut på att förstärka makarnas möjligheter till
individuellt ägande och ekonomiskt oberoende av varandra, går denna
lagstiftning i motsatt riktning och driver makarna till ekonomiskt beroende.
Jag kan inte finna att det är acceptabelt att exempelvis en kvittningsrätt inte
skall få föreligga, om ett underskott på fastigheten finns hos ena maken och
överskottet av kapitalinkomsten hos den andra maken. På det sättet blir det,
som jag också sade i mitt första anförande, möjligheter till interna
transaktioner, som de som är mera välbeställda har större möjligheter till än
andra.

Slutligen tilläggsposterna och begränsningsreglerna. Tilläggsposterna när
det gäller bostäder har jag tidigare berört. När det gäller exempelvis
bilförmån tycker vi att det är fel med tilläggsposter. Det kommer att orättvist
drabba den som inte har någon sådan räntekostnad.

I fråga om begränsningsregeln har ju egenavgiften numera karaktären av
en skatt, genom att den tas ut också på den inkomstdel som inte påverkar
försäkringsförmånerna. Därför finns det ingen anledning att, som föreslås i
propositionen, egenavgiften inte längre skall få påverka skattenedsättningen
när det gäller marginalskattetaket.

Anf. 33 RUNE CARLSTEIN (s) replik:

Fru talman! Det är minst sagt litet förvånande, när Knut Wachtmeister
säger att han tycker att det är stötande att någon skall medges schablonavdraget
på 1 000 kr. om han inte skulle nå upp till det beloppet. Av den
anledningen vill Knut Wachtmeister begränsa avdraget till 500 kr. Det är
mycket i vår skattelagstiftning som är stötande, väsentligt mycket mer
stötande än detta, som Knut Wachtmeister genom åren har blundat för och
som han borde ta upp och försöka rätta till.

Det är de människor som verkligen har stora avdrag som vi skulle vilja
komma åt. Vi försöker således rensa bort en rad uppgifter som taxeringsnämnderna
nu sitter och petar i. Det gäller några hundralappar hit eller dit.
Vi borde kunna vara överens om den förenklingen i taxeringsarbetet.

Knut Wachtmeister gör stor affär av det här med att jordbrukarna får ett
tillägg när det gäller bostadskostnaden. Han bortser helt och hållet från det
faktum att det är en stor skillnad i beskattningen mellan en villafastighet och
en bostad som ingår i ett jordbruk. Men den föreslagna begränsningen av
underskottsavdragen berör inte jordbrukarnas låneräntor, därför att en
jordbruksbostad betraktas som en i driften ingående del. Det gäller även i
inkomsthänseende. Villaägarnas räntor leder som regel till ett underskott,
och det påverkas av avdragsbestämmelserna. Så är det inte när det gäller
jordbruksbostäder. Den saken har Stig Josefson här tidigare belyst. Av
rättviseskäl skall det således finnas ett räntetillägg när det gäller jordbrukarnas
boendekostnader.

Anf. 34 KNUT WACHTMEISTER (m) replik:

Fru talman! Först beträffande schablonavdraget. Rune Carlstein säger att
det finns många avdrag som är mera stötande än just detta. Därmed erkänner
han indirekt att även det här avdraget är stötande. Vi tycker att man inte i
onödan skall stifta lagar som är stötande.

Vidare säger Rune Carlstein att taxeringsmyndigheterna skulle besparas
mycket arbete. Men om man bara skall gå in för att underlätta deras arbete,
varför skall då inte sambeskattningen slopas? Remissinstanserna har ju
framhållit att den medför ett avsevärt merarbete för taxeringsmyndigheterna.

Beträffande jordbruksbostäderna vill jag säga följande. Det är fullt klart
att den som köper en villa gör det i syfte att skaffa sig en bostad. Men den som
köper ett jordbruk får ju en bostad på köpet. Ytterst sällan köper någon ett
jordbruk för att få tag i en bostad. Bostaden följer alltså så att säga med på
köpet. Därför är villkoren olika för vanliga villor med schablonavdrag m. m.
och jordbruksfastigheter. Det är ostridigt, som jag tidigare har sagt, att en
investering i en jordbruksfastighet - exempelvis i en ekonomibyggnad - kan,
om vissa förutsättningar föreligger, medföra högre boendekostnader för en
jordbrukare.

Anf. 35 RUNE CARLSTEIN (s) replik:

Fru talman! Knut Wachtmeister gjorde ett viktigt tillägg i sitt senaste
anförande. Han sade att'en investering i en jordbruksfastighet kan, om vissa
förutsättningar föreligger, medföra högre boendekostnader för en jordbrukare
. Jag tror att det är ganska bra om Knut Wachtmeister kunde göra sådana
tillägg ofta. I undantagsfall kan man alltså möjligen hamna i nämnda
situation. Förslaget medför inga stora olägenheter.

Jag tycker inte att det är stötande om någon inte skulle nå upp till de 1 000
kronorna. Det var Knut Wachtmeister som tyckte det. Enligt min mening är
det i stället stötande att man skall behöva hålla på och leta efter fel när det
bara rör sig om några hundralappar samtidigt som de stora skattesmitarna
kommer undan. Vi kunde väl vara överens om att plottret i taxeringsarbetet
skall bort. I stället bör man ägna sig åt nolltaxerare etc. På den punkten
hoppades jag på stöd från Knut Wachtmeister, men det får jag inte.

Förste vice talmannen anmälde att Knut Wachtmeister anhållit att till
protokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 36 ANITA JOHANSSON (s):

Fru talman! Vi socialdemokrater har under tiden i opposition genomfört
en noggrann prövning av hur det framtida skattesystemet bör utformas.

Den socialdemokratiska skattegrupp under Gunnar Strängs ledning där
flera ledamöter i skatteutskottet varit med, bl. a. utskottets ordförande Erik
Wärnberg, har utarbetat riktlinjer till en genomgripande reform av
inkomstskatten.

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

Skattegruppens förslag fick ett mycket starkt stöd i partiets omfattande
rådslag.

Vår partikongress 1981 godkände gruppens förslag.

Den skattereform som nu föreslås bygger i allt väsentligt på det
socialdemokratiska förslaget, som bl. a. omfattar sänkta marginalskatter
kombinerat med begränsningar av underskottsavdragens värde.

Fru talman! Självfallet har det i förhandlingar också tagits hänsyn till
mittenpartiernas önskemål.

Det är mycket värdefullt för vårt land att det nås en bred enighet kring
skattepolitiken. Därmed får människorna klara besked om vilka regler som
skall gälla under de kommande åren.

Vi socialdemokrater har slagit fast att skattesystemet bör uppmuntra till
arbete, produktiva insatser och sparande.

Vi får ett stopp på den ohämmade avdragsjakten och de spekulationer som
hittills varit möjliga.

Kombinationen av sänkta marginalskatter och begränsningar av avdragens
värde gör det möjligt att göra reformen fördelningspolitiskt rättvis.

Men förutsättningen, fru talman, är att höginkomsttagarna visar en
mycket stark återhållsamhet i sina löneanspråk och att inflationen inte blir
mer än 5,5 %. Detta är två mycket viktiga faktorer.

Till skatteutskottets betänkande nr 60 har vi socialdemokrater fogat en
reservation som behandlar förmögenhetsskatter.

Riksdagen beslutade hösten 1980, efter förslag från regeringen, om en
omläggning av förmögenhetsskatten.

Denna omläggning motiverades med den allmänna prisutveckling som ägt
rum sedan de tidigare gällande skiktgränserna fastställdes i samband med
1975 års fastighetstaxering. Omläggningen innebar en viss sänkning av
skatten på större förmögenheter.

Vi har flera gånger motionerat i den här frågan, men inte fått den
borgerliga majoritetens gehör.

Vi kan av fördelningspolitiska skäl inte acceptera den beslutade sänkningen
av förmögenhetsskatten.

Det är ibland nödvändigt att anpassa skatteskalorna till de fortlöpande
prisstegringarna. Samtidigt anser vi dock att starka skäl talar för att man
skärper skatten på större förmögenheter, speciellt med tanke på det kärva
ekonomiska läget. Arbetarna har fått sänkta reallöner, sjukförmånerna har
försämrats, A-kassorna har urholkats, m. m. Listan skulle kunna göras
mycket lång. Uppoffringarna måste fördelas rättvist. Jag tror, fru talman, att
människorna skulle ställa upp bättre, om fördelningspolitiken fungerade.

Ägare av stora förmögenheter borde ta på sig större delar av de bördor som
måste bäras. Det är därför som vi socialdemokrater har reserverat oss.

Vi vill skärpa skatten på förmögenheter överstigande 1 milj. kr. och införa
en ny högsta skattesats om 3 % på förmögenhetsdelar över 2 milj. kr.

Vi vill härutöver peka på att den nuvarande förmögenhetsskatten slår
mycket olika på skilda typer av förmögenhetsobjekt.

Förmögenheter i form av bankmedel, aktier, obligationer, lånereverser
o. d. beskattas till sitt fulla värde.

Andra förmögenhetsobjekt, t. ex. fastigheter och företag, beskattas
endast till en del av det egentliga värdet. Vi anser att denna särbehandling är
orättvis och att den dessutom särskilt hårt drabbar förmögenhetsobjekt som
inte är värdebeständiga, utan urholkas av den snabba inflationen. Detta
framstår inte heller som ändamålsenligt, med tanke på att sparandet på bank
i hög grad får anses vara samhällsnyttigt.

För att skapa en något rättvisare behandling av de förmögenhetsobjekt
som i dag beskattas till sitt fulla värde föreslår vi att ett särskilt fribelopp om
högst 50 000 kr. införs vid förmögenhetsbeskattningen för den del av
förmögenheten som utgörs av bankmedel, aktier, obligationer och lånereverser.
Det särskilda fribeloppet bör kunna utnyttjas endast i de fall
ifrågavarande del av förmögenheten utgörs av ett positivt nettosparande,
dvs. sedan avdrag gjorts för alla låneskulder.

Skatteskärpningen bör träda i kraft vid 1982 års taxering. Genom
ställningstagandena i vår reservation är vpk:s motion 1981/82:1568, yrkande
8, delvis tillgodosedd.

Fru talman! Jag yrkar bifall till den socialdemokratiska reservationen,
nr 13.

Anf. 37 STIG JOSEFSON (c) replik:

Fru talman! När vi förra gången ändrade reglerna för förmögenhetsbeskattningen
var - om jag minns rätt - alla partier, möjligen förutom vpk,
överens om att sådana borde göras. Däremot var vi inte helt överens om
omfattningen av den. Om jag inte missminner mig hade socialdemokraterna
också vid det tillfället en motion, av ungefär samma innehåll som den nu
föreliggande.

Enligt min mening är det riktigt att anknyta diskussionen om förmögenhetsbeskattningen
till inkomstbeskattningen. Förmögenhetsskatten skall ju
erläggas med beskattade medel. Som jag ser det har ingenting skett sedan det
förra beslutet som motiverar ett ändrat ställningstagande från majoriteten.

Fru talman! Utan att gå vidare in på den här frågan ber jag än en gång att få
yrka bifall till utskottets hemställan på denna punkt.

Anf. 38 ANITA JOHANSSON (s) replik:

Fru talman! Jag kan bara beklaga, Stig Josefson, att mittenpartierna inte
har ställt sig bakom vårt förslag om en skärpning av förmögenhetsbeskattningen.
I nästan varje debatt här i kammaren har vi fått höra hur dålig den
svenska ekonomin är. Jag tycker att kammaren här har ett ypperligt tillfälle
att förstärka statskassan med 100 milj. kr.

Arbetarna har fått sänkta löner, A-kassan har - som jag sade tidigare -urholkats, och man har förstört sjukförsäkringen. Men här ger man dem som
redan har, och det är borgerlig politik i sin prydno. Låt mig citera vad
utskottsmajoriteten skriver i betänkandet: ”Något nytt som bör leda till

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

ändrad ståndpunkt i denna fråga har inte framkommit, varför utskottet
avstyrker de nu aktuella motionerna.” Det senaste beslutet fattade vi år
1980. Det nya, Stig Josefson, är väl att budgetunderskottet har blivit ännu
större.

Anf. 39 STIG JOSEFSON (c) replik:

Fru talman! Vilken väg man bör gå för att förstärka statskassan kan vi föra
en lång debatt om. Att den väg som Anita Johansson förespråkar är den bästa
och mest framkomliga är en uppfattning som jag inte delar.

Anf. 40 WILHELM GUSTAFSSON (fp):

Fru talman! De föregående talarna från skatteutskottet har relativt
ingående belyst framför allt vissa kontroversiella delar av skattereformen.
Jag tänkte använda mina anmälda minuter till att poängtera några avsnitt
som folkpartiet har varit berett att tillmäta särskild vikt.

Det måste löna sig att arbeta, är ett tema som förekommit i folkpartiets
förkunnelse under ett flertal valrörelser ända sedan början av 1950-talet.
Bland dem som verkligen bemödade sig att både i tal och i skrift påvisa hur de
växande marginalskatterna utgjorde ett problem var Bertil Ohlin.

De som deltog i exempelvis 1960- och 1970-talens politiska debatter erinrar
sig hur kritiken mot marginalskatterna till en början möttes med fnysningar
av såväl den fackliga rörelsen som socialdemokraterna. Det var nästan
oanständigt att erinra om dem t. ex. vid avtalsförhandlingar.

Låt mig säga att vi i folkpartiet känner en stor tillfredsställelse över att det i
början av 1980-talet äntligen skedde en sinnesändring hos socialdemokraterna
som öppnade för en uppgörelse om en marginalskattereform förra
våren och att vi nu äntligen kan få ner marginalskatten till högst 50 % för
huvuddelen av de skattskyldiga.

Vi menar att denna reform kommer att stimulera till ökade arbetsinsatser
och ökat sparande och att den kan motverka spekulation och skattefusk.
Genom att den accepteras av löntagarorganisationerna kan den också bli ett
verksamt medel i inflationsbekämpningen.

En marginalskattesänkning kommer helt naturligt främst de grupper till
godo som har höga marginalskatter. Därigenom riskerar man att en sådan
reform kan få en fördelningspolitiskt oacceptabel profil. Begränsningen av
underskottavdragens skattemässiga värde till högst 50 % och uttalandet att
man förutsätter särskild återhållsamhet hos högavlönade i kommande
avtalsrörelser bidrar till att ge reformen bättre fördelningseffekter, och det
har varit viktigt för folkpartiet.

Begränsningen av underskottsavdragens skattemässiga värde har rönt
mest kritik. Det är kanske inte så underligt. Trots allt ärdettaen ny företeelse
i vårt skatte väsen. Och visst finns det situationer då bristen på symmetri i
behandlingen av inkomster och avdrag är en nackdel, inte bara för enskilda
skattskyldiga utan också för t. ex. investeringar och risktagande. Men brist
på symmetri finns det minsann också i dagens system. Eller vad är det annat
än brist på symmetri, när man genom att skuldsätta sig upp över öronen har

kunnat utnyttja de höga marginalskatterna till stora underskottsavdrag, ett
förhållande som många höginkomsttagare utnyttjat och faktiskt också blivit
förmögna på?

I propagandan mot avdragsbegränsningen har man skjutit långt över
målet. Man har inte beaktat att huvuddelen av avdragens värdeminskning
ingalunda härrör från den speciella begränsningen till högst 50 % utan i
stället är en direkt följd av den av alla så hett åtrådda marginalskattesänkningen.

Som det framhållits många gånger drabbas ingen med inkomster under
brytpunkten av begränsningsregeln. Avdrag inom förvärvskälla för rörelse
och jordbruk får också ske fullt ut, och för näringsidkare gäller specialregler
som möjliggör utnyttjande av förlustavdrag under en sexårsperiod.

Att bo i belånade bostäder blir visserligen dyrare, men huvuddelen av
merkostnaden beror på att avdragens värde minskar när marginalskatten
sjunker. För de flesta villaboende blir skatteminskningen större än ökningen
av bokostnaden.

En pluseffekt som hela samhället drar nytta av är att räntekänsligheten hos
hushållen ökar. Med höga marginalskatter och full avdragsrätt har räntans
höjd inte spelat någon större roll för många konsumenter. Det kommer att
betyda minskade konsumtionskrediter och ett ökat sparande i fortsättningen.
De som har finansiella resurser kan väntas bli mer benägna att använda
dem till investeringar i stället för till utlåning för konsumtionsändamål.
Därigenom kan skattereformen lämna ett betydande bidrag till strävandena
att nå ekonomisk balans. Det borde även moderaterna kunna medge.
Avdragsbegränsningen är ingen olycka, kanske tvärtom en förutsättning för
en sund ekonomisk utveckling.

Jag nämnde tidigare att det är nödvändigt att inkomsttagare med höga
löner visar särskild återhållsamhet i kommande avtalsförhandlingar. Utväxling
av löneökningar mot marginalskattesänkningar har ju diskuterats också i
vissa förbunds skattepolitiska program. Nu är det dags att omsätta sådana
tankegångar i handling. En justering av höga nominella löner behöver inte
innebära någon köpkraftsminskning och bör därför kunna accepteras i
avtalsrörelsen. För att skattereformen skall accepteras av den stora mängd
skattskyldiga som får ingen eller obetydlig inkomstskattesänkning är det
viktigt att denna återhållsamhet kommer till klart uttryck i avtalsrörelserna.
Det är en synpunkt som hela tiden har funnits med i folkpartiets program för
en skatteomläggning.

Jag vill till sist ta upp frågan om skattereformen som ett led i
inflationsbekämpningen.

Alla torde i dag vara ense om att våra höga marginalskatter varit
inflationsdrivande. Under 1970-talet har ju alla löntagare mer uttalat
övergått till att värdera avtalsresultaten med hänsyn till vad de fått ut efter
skatt. Det har drivit lönekraven i höjden. Genom marginalskattesänkningen
blir det ett större netto efter skatt, vilket kommer löntagarna till godo och bör
verka återhållande på lönekraven. Dessutom vet vi att det utrymme som kan
finnas att fördela måste bli mycket begränsat.

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

Det är i det perspektivet man måste betrakta skatteförslagets till 5,5 %
begränsade årliga indexskydd.

Det är klart att 5,5 % är lågt, om man ser till de senaste årens
inflationssiffror. Men inflation är också en fråga om förväntningar, och vill vi
fortsätta den inflationsdämpning som regeringen fått i gång sedan förra
höstens ekonomiska paket presenterades, är det nödvändigt att allas
förväntningar ställs in på en lägre inflationstakt. Finansutskottet har uttryckt
det så här i sitt yttrande: ”1 ett läge där alla är ense om att utrymmet för
kostnadsstegringar i den svenska produktionen är mycket litet och om vikten
av ansvarsfulla löneavtal vore det tvärtom olämpligt att utforma skattepolitiken
med utgångspunkt i ett antagande om hög inflation och stora nominella
inkomstökningar.”

Moderaterna anklagar folkpartiet och centern för att vi ställt oss bakom
dessa tankegångar, som enligt deras mening bryter mot de regler för
inflationsskydd som den första trepartiregeringen genomförde i strid med
socialdemokraterna.

Nej, vi håller fortfarande fast vid att vi skall ha ett verkande inflationsskydd.
Men den här skatteomläggningen är så speciell att inflationsskyddet
kan behöva få en särskild utformning för genomförandeperioden.

Med nuvarande regler bestäms inflationsskyddets storlek med ledning av
den uppmätta inflationen ett år tidigare. Vi tycker det är värdefullt att ange
utvecklingen för hela den treårsperiod som omläggningen omfattar och då
även ta hänsyn till den löneutveckling som man bedömer samhällsekonomiskt
önskvärd under omläggningstiden. En prognos om utvecklingen under
en så lång tid måste rimligtvis sikta mot låg inflation. Det är alltså ett inslag i
bekämpandet av inflationen, och det är begränsat till de tre aktuella åren.
Därefter har vi åter anledning att pröva hur inflationsskyddet skall
utformas.

Sammanfattningsvis: Reformen ger en rejäl marginalskattesänkning. Det
blir mer lönande att arbeta, låne- och spekulationsekonomin motarbetas,
avdragsreformen medverkar till att ge reformen en fördelningspolitiskt
acceptabel profil. Den är utformad för att bli ett vapen i inflationsbekämpningen
och därigenom underlätta vägen till ekonomisk balans.

Fru talman! Jag yrkar bifall till skatteutskottets hemställan på alla
punkter.

Anf. 41 BO LUNDGREN (m) replik:

Fru talman! Jag måste säga att jag blev minst sagt förvånad när jag hörde
Wilhelm Gustafsson tala. Han sade när det gäller den avdragsbegränsning
som föreslås, att detta var mycket viktigt för folkpartiet av fördelningspolitiska
skäl. Det är första gången jag hört ett sådant uttalande. I så fall har jag
än större anledning att ställa frågan till Wilhelm Gustafsson, som ju aktivt
deltog i 1979 års valrörelse, lika väl som jag skulle ha kunnat ställa den till
statsrådet Ola Ullsten, som skrev under det brev som det är fråga om: Varför
lovade folkpartiet i valrörelsen i september 1979 villaägarna att de skulle ha
kvar rätten till ränteavdrag i full utsträckning, om man egentligen ansåg att vi

av fördelningspolitiska skäl borde begränsa avdragen? Den frågan tycker jag
är väldigt intressant, och den skulle jag gärna vilja ha ett svar på.

Sedan säger Wilhelm Gustafsson också att man kan hoppas att inflationen
blir 5,5 %. Av den anledningen blir det inga större problem med
begränsningen av inflationsskyddet. Men som jag påvisat tidigare innebär
regeringens egna bedömningar att skattetrycket redan med 5,5 % inflation
stiger med ungefär 1,8 miljarder kronor första halvåret 1983. Det beror,
inom parentes sagt, inte på att lönesumman ökar. Det är nämligen utöver
detta - det framgår också klart av kompletteringspropositionen. Det blir
ungefär 3,4 eller 5 miljarder för hela året 1983. Men om det nu skulle vara så,
trots alla förväntningar om inflationsdämpning och annat, att det blir en
högre inflation och kostnadsutveckling, tänker folkpartiet då acceptera en
höjning av skattetrycket utöver detta?

Anf. 42 WILHELM GUSTAFSSON (fp) replik:

Fru talman! Bo Lundgren frågar om det s. k. villaägarlöftet. Jag vill gärna
säga att den ekonomiska situationen har avsevärt försämrats sedan vi
diskuterade frågorna 1979. Jag är beredd att nu säga att det finns anledning
att ompröva den här frågan.

Sedan frågar Bo Lundgren hur vi ställer oss om utvecklingen blir en annan
än den som förutsetts i den här uppgörelsen. På det har Rolf Wirtén tidigare
svarat att regeringen är beredd att vidta de åtgärder som kan erfordras.

Anf. 43 BO LUNDGREN (m) replik:

Fru talman! När det gäller frågan om regeringens beredvillighet att vidta
korrigerande åtgärder om skattetrycket skulle skärpas, är det faktiskt så att
jag trots tre frågor till budgetministern inte fick något svar. Det var av den
anledningen som jag ställde samma fråga till folkpartiets man i skatteutskottet.

Jag tycker att detta är ganska intressant. Om det skulle visa sig att
inflationsutvecklingen blir större och man alltså får ytterligare skattetrycksökningar,
är folkpartiet tydligen berett att medverka till att man genom
förändring av skatteskalorna - det måste det i så fall vara fråga om - kommer
att ta tillbaka den skattetrycksökning som är aktuell. Det leder ju till att man
får samma effekt som ett fullt inflationsskydd. Det är klart, att om detta hade
funnits med i förutsättningarna, hade kanske inställningen till skattereformen
och annat varit helt annorlunda.

Sedan tycker jag att man bör notera att det tydligen är så att vad som sägs i
september 1979 inte gäller, trots att läget inte förändrats så våldsamt mycket
mellan 1979 och våren 1981. På ett och ett halvt år har folkpartiet gått ifrån en
uppfattning där man lovade villaägarna att ränteavdragen skulle vara kvar i
full utsträckning till att det av fördelningspolitiska skäl är viktigt för
folkpartiet att begränsa avdragen. Jag tycker att det är en mycket snabb och
märklig omsvängning.

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

Anf. 44 WILHELM GUSTAFSSON (fp) replik:

Fru talman! Bo Lundgren vet mycket väl att förändringen har varit ganska
dramatisk sedan vi diskuterade det här ämnet 1979. Det är ingenting
egendomligt i att man tvingas ändra inställning om den ekonomiska
verkligheten förändras.

Sedan skall Bo Lundgren inte dra för stora växlar på vad jag uttalade om
vad Rolf Wirtén hade sagt. Jag hänvisar till hans artikel i en tidning för någon
tid sedan. Det gäller inte enbart frågan om hur inflationen utvecklas, utan det
gäller också hur avtalsrörelser utvecklar sig, och flera andra faktorer. Han
var då beredd att vidta de korrigerande åtgärder som erfordrades.

Beträffande villaägarna vill jag säga att om vi skulle genomföra Bo
Lundgrens förslag till extra påslag, till borttagande av räntesubventioner i
den utsträckning som har förespråkats, då undrar jag om inte villaägarna
skulle bli en aning förskräckta.

Förste vice talmannen anmälde att Bo Lundgren anhållit att till protokollet
få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 45 GÖSTA BOHMAN (m):

Fru talman! Skattepolitiken är en av de viktigaste beståndsdelarna i den
ekonomiska politiken. Dess utformning är avgörande för den långsiktiga
ekonomiska utvecklingen. Därom bär historien obestridliga vittnesbörd.
Skatterna formar förutsättningarna för ekonomiskt framåtskridande och
tillväxt. De styr de enskilda människornas initiativ, de påverkar deras
företagsamhet och arbetsvilja - och samhällsmoralen. De ideologiska
skillnaderna på skattepolitikens område är därför starkt markerade mellan
partier som står för en socialistisk samhällssyn och partier som hävdar de
öppna, på enskilda individers frihet och ansvarstagande byggda samhällsidéerna.

De svenska socialdemokraterna ser tydligen ingen gräns för skattetryckets
höjd. Deras uppfinningsrikedom är gränslös då det gäller att finna nya
skatter och nya pålagor i syfte att främja en fortlöpande utbyggnad av de
samhälleliga och kollektiva uppgifterna. De saknar också insikt om att ett
skattesystem kan bli så komplicerat, tungt och svåröverskådligt att syftet
motverkas, att skattesystemet helt enkelt inte fungerar.

Sverige har den fria världens tyngsta skattetryck och den fria världens
högsta marginalskatter. Pålagorna på den svenska industrin ligger i
världstopp. I Sverige förfogar politikerna över en större andel av de enskilda
medborgarnas tillgångar än i något annat västligt land.

Sverige har också - och härvidlag är det fråga om orsak och verkan -relativt sett mera djupgående ekonomiska problem än flertalet andra
industriländer. Underskottet i statsfinanserna är trots det höga skattetrycket
större än t. o. m. i Danmark. Och underskottet fortsätter att växa, bl. a.
därför att den ekonomiska tillväxten avtagit just till följd av genom skatterna
hämmad konkurrenskraft och hämmat nyföretagande. När vi i Sverige ända
fram till 1976 lät konsumtionen växa långt snabbare än tillväxten, berodde

detta bl. a. på att en omfördelning ägt rum under de senaste 10-15 åren från
den privata, direkt producerande sektorn i samhället till den offentliga. Vi
har därför under nästan hela 1970-talet tvingats låna utomlands för att täcka
skillnaden mellan förbrukning och produktion. Det växande bytesbalansunderskottet
med dess tvång till skuldsättning lägger fortlöpande nya räntebördor
på både dagens och morgondagens generationer. Det är själva
automatiken i de senaste 10-15 årens utveckling som lett till våra skärpta
balansproblem.

Få honnörsord spelar så stor roll i våra debatter här i kammaren som
begreppen solidaritet och rättvisa. Men folkmajoriteten betraktar inte det
svenska skattesystemet som solidariskt och rättvist. Trots att så mycken
möda har lagts ned på att åstadkomma millimeterrättvisa, trots att
myndigheter och politiker lagt ned så mycket arbete på att jämnt fördela
levnadsstandarden, att rätta till skevheter och täppa till kryphål klagar
svensken i gemen bittert över orimligheter och orättvisor och anpassar sitt
praktiska handlande i vardagslivet därefter.

Pengarna fördelas från hederliga till ohederliga, görs det gällande, från
den som sparar till den som lånar, från den som arbetar mycket och bra till
den som arbetar mindre och sämre. Förmögenheter skapas genom spel,
lotto, tips och toto eller genom framgångar på löparbanor eller center-courts.
Det dagliga, mödosamma och målmedvetna arbetet förmår täcka kostnaderna
för vad folk behöver, men inte mycket mer.

Redan för några år sedan kallade Gunnar Myrdal svenskarna för ”ett folk
av fifflare”. I spåren av fifflet har ett slags dubbelmoral växt fram, ägnat att
fräta sönder samhällsmoralen. En av våra stora kvällstidningar har specialiserat
sig på att studera den ekonomiska brottsligheten. Även om skulder,
skatteskulder och andra, inte precis hör till kategorin ekonomisk brottslighet
- det har faktiskt gått ett par hundra år sedan Carl Michael Bellman kunde
sättas i bysättningshäkte för sina skulder - presenterar tidningen med jämna
mellanrum människor med stora skatteskulder som om de vore brottslingar.
Ibland kan det vara fråga om skumma transaktioner. Men inte sällan, kanske
t. o. m. oftast, är det fråga om företagare som av olika skäl inte kunnat få sin
riskbetonade verksamhet att gå ihop. Men tidningen skär ändå alla över en
kam och fördömer kategoriskt över hela fältet. Till sist tar t. o. m. en
åklagare till orda för att ta avstånd från det slags generaliseringar som det här
är fråga om. Det kan behövas när den moraliska indignationen och
förkastelsedomarna tar sig hårdare uttryck mot dessa påstådda och förmenta
brottslingar än mot bankrånare.

Ekonomisk brottlighet i stor skala är förvisso ett mycket allvarligt
problem. Men för den som vill framstå som samhäilsmoralens väktare borde
det vara angeläget att också påvisa att hundratusentals vanliga svenskar varje
år utför eller betalar för svarta transaktioner. Men det är inte lika intressant.
Vi läser i samma kvällstidning att ett stort antal svenskar, s. k. kändisar -betecknande nog har flertalet sympatier hos socialdemokraterna eller till
vänster om dem - öppet erkänner att de betalat svart eller, om de inte gjort
det, beklagar att de inte haft tillfälle att göra det. Men den stora
6 Riksdagens protokoll 1981182:171

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

kvällstidningen fäller inga domar över dem - inte på ledarplats, inte på
nyhetsplats. Kändisarnas förfaringssätt betraktas tydligen som naturligt och
försvarligt. De har ju bara anpassat sig till ett orimligt och orättvist
skattesystem.

I dagsdebatten påstods den ekonomiska brottsligheten omsätta miljarder
kronor om året. Det förhåller sig kanske så. Jag tvivlar på summan, om det är
fråga om verklig och inte förment ekonomisk brottlighet. Men oberoende
härav kan man fråga sig hur många miljarder som enbart den svarta
barnomsorgen omfattar i dagens Sverige och hur mycket pengar som
undandras stat och kommun genom dagliga svarta eller grå transaktioner
över huvud taget. Hur många av samhällsmoralens väktare kan ärligt och
uppriktigt med gott samvete deklarera, att de aldrig har medverkat i en svart
transaktion?

Jag ställer inte frågan för att föreslå en intensifierad jakt på detta slags
skattefuskare - den jakten skulle ändå misslyckas utan jag gör det därför
att det helt enkelt är vår skyldighet att reagera inför det förhållandet, att
skatterna har gjort i stort sett hela folket till lagbrytare eller potentiella
lagbrytare. Alla vet hur det förhåller sig. Alla har klart för sig att
konsekvenserna skulle bli orimliga om ett hundraprocentigt kontrollsystem
byggdes upp, exempelvis då det gäller barnomsorgen. Då borde tiden vara
inne att avslöja hur oklädd skattekejsaren är. Tiden borde vara mogen att gå
till roten med eländet. ”Skattefuskande direktörer” - som det brukar heta i
pressen - kan man nog komma åt genom ett förbättrat kontrollsystem. Men
den svarta eller grå marknad som vanliga svenska knegare vistas i, den kan
man inte göra vit genom en aldrig så förfinad kontrollapparat, en ännu mera
utbyggd skattebyråkrati eller samköming av datauppgifter. Det är allmänt
accepterat på myndighetsnivå och hos stat och kommun att ersättning till
anställda må erläggas inte i pengar, som skall beskattas, utan in natura.
Naturaförmåner är obeskattade och bidrar inte till ökad produktivitet, ökad
tillväxt och större skatteintäkter - de naturaförmåner som jag nu tänker på.
Hur många arbetstagare och löntagare tar i dag ut ersättning för övertid eller
obekväm arbetstid i lön om de har möjlighet att i stället få gottgörelse genom
ett antal lediga dagar?

Är det någon i budgetdepartementet eller riksskatteverket som sysslar
med inkomststatistik och annat slikt - kanske på övertid - som statistiskt har
försökt belysa vilket produktions- och skattebortfall som det här är fråga om?
Det här förfaringssättet godtas, och det är fullt legitimt, men ändå är det
samhällsekonomiskt klart olämpligt och felaktigt, och det är skatternas
utformning och höjd som utgör den grundläggande orsaken till det här
förfaringssättet.

Vad vi har åstadkommit i Sverige genom våra skatter är ingalunda något
historiskt unikt. Jag har redan antytt det. Tvärtom har hela långa raden av
civiliserade samhällen gjort detsamma under historiens förlopp, dvs. skärpt
skattetrycket så kraftigt att den enskildes egennytta och samhällets nytta
hamnat på kontrakurs.

Både säljare och köpare, både beställare och tillverkare finner att de tjänar
på att göra upp sina affärer utan redovisning till myndigheterna. Prestationerna
blir därmed långt billigare än de i annat fall skulle bli - och kanske de
annars inte skulle komma till stånd. När det förhåller sig på det här sättet
växer den svarta ekonomin fram. De två avtalsslutande parternas egennytta
kommer i konflikt med samhällsnyttan, och människorna är som de är.
Därför blir alltför ofta samhällsnyttan eftersatt i den här konkurrensen.

Ingen vet hur många miljarder den svarta sektom omsätter, än mindre den
grå. Man har gissat på mellan 20 och 40 miljarder. Tar man hänsyn till direkt
produktionsbortfall och produktivitetsförluster genom fullt lagliga men av
skatterna motiverade transaktioner av annat slag än dem sorn skulle ha
kommit till utförande vid ett rimligt skattetryck, är det fråga om så
svindlande belopp att vi rimligen inte, med hänsyn till vår ekonomi, kan
fortsätta på det här sättet. Då måste vi ta itu med problemen. Målet måste
vara - om samhället skall fungera som ett samhälle bör fungera - att vad som
är bra för den enskilde medborgaren också skall vara bra för samhället.

Man kan välja mellan två skilda vägar.

Den ena är att bygga ut en ännu större kontrollapparat för att tvinga
svensken att betala sina skatter, att handla så att han verkligen måste betala
skatterna, att skapa något slags 1900-talets fogdevälde, som garanterar att
staten får den andel av de tillgängliga resurserna som staten anser sig behöva.
Men på den vägen kommer aldrig framgång att kunna nås. Människorna och
marknaden kommer att anpassa sig. Det kommer bara att bli värre. Inte ens i
öststaternas slutna diktaturer har det visat sig möjligt att komma till rätta
med den svarta marknadens mekanik.

Den andra vägen är att söka nå en rimlig balans mellan de enskilda
människomas önskemål och kraven från det samhälle i vilket de verkar, att
steg för steg söka nå en skattebelastning som gör att det lönar sig mer att vara
hederlig, att arbeta öppet och energiskt och lönar sig mindre att fiffla och
fuska. Klyftan måste överbryggas mellan vad den enskilde får över för sin
svett och sin möda och det som samhället tar hand om. Att alltså på det sättet
ge begreppet rättssamhälle innehåll, att skrota fiffelsamhället.

En skattepolitik som berövar den enskilde en så stor del av frukterna av
hans arbetsinsatser att han finner detta djupt orättvist måste ofrånkomligen
leda till de problem som jag här har belyst. Ett skattesystem som socialiserar
- det är strängt taget vad det är fråga om - en omättligt stor del av den
enskildes eget arbete, kommer alltid att kollidera med känslan för vad som är
rätt och rättvist.

Ingen i denna kammare kan sväva i okunnighet om hur vi moderater
strävat efter ett förnuftigare skattetryck i vårt land. Vi har ständigt blivit
angripna just därför att vi har denna strävan. Vi har drivit detta inte främst av
omtanke om den enskilde skattebetalaren, den enskilde medborgaren som
individ, utan främst därför att lägre skattetryck är bra för landet. Det är bra
för hela folket och löser en stor del av de problem som Sverige i dag har i
alltför rikligt mått. Skattepolitik måste anpassas till människorna, inte
byggas mot människorna.

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

Den ekonomiska utvecklingen i hela Västerlandet - som ju är unik i
historiskt perspektiv - är historien om hur den fria marknadsekonomin har
lyckats förena samhällsnytta med den enskilde medborgarens strävan efter
arbete och efter sparsamhet. Det som har varit bra för den enskilde svensken
eller den enskilde europén har också varit bra för Sverige och för Europa.
Men i det hänseendet har det senaste årtiondets utveckling inneburit ett
avsteg från vad tidigare erfarenheter lärt oss - inte bara i Sverige utan även på
andra håll. Men vi har gått längre än andra på avstegens väg.

Att sambandet mellan egennytta och samhällsnytta undergrävs beror inte
enbart på själva skattesystemet som sådant utan också på att skattebelastningen
är för tung. Det har blivit långt mera lönande att arbeta på halvtid än
på heltid, långt mera lönande att båda makar arbetar än att en av dem gör
det. Antalet ledighetsdagar ökar, och antalet effektiva arbetstimmar och
arbetsdagar sjunker.

Denna fundamentala insikt om hur det förhåller sig och varför det har
blivit på det sätt som det blivit samt varför våra problem är så stora som de är i
dag borde, fru talman, styra riksdagens skattebeslut under kommande år.
Den logiska slutsats som riksdagens ledamöter borde dra är att skattekursen
måste läggas om från högre skatter till lägre skatter, från en kollektivisering
av landets tillgångar till en privatisering av dem. Det är de enskilda
löntagarna och enskilda arbetstagarna som gemensamt skapar de tillgångar
vårt land behöver. Men de kommer inte att göra det - därom vittnar
erfarenheter - om de inte får en rimlig del av avkastningen för sin möda. Då
blir tillväxten lägre och ekonomin stagnerar. Det är precis detta som skett
under 1970-talet.

Den skattedebatt vi för i denna kammare i dag utgår från sinsemellan
motstridande premisser. I finansutskottets betänkande, som skall behandlas
här i kammaren i morgon, föreligger borgerlig enighet om principerna för
kommande års skattepolitik - en principiell och teoretisk enighet. Men i
skatteutskottets betänkande, som nu behandlas, finns grundläggande
olikheter om dagens praktiska skattepolitik. Bakgrunden är de eftergifter
som mittenpartierna gjorde för ett år sedan gentemot socialdemokraterna.
Vad som nu kommer att beslutas är därför att riksdagen skall ställa sig bakom
socialdemokratisk skattepolitik. I morgon kommer vi däremot att - om det
inte inträffar någon olyckshändelse - förorda en långsiktig borgerlig
skattepolitik. Det här går naturligtvis inte ihop. De förslag till skattepolitik
som skall behandlas av skatteutskottet står inte bara i strid med långsiktiga
principer utan också med den verklighet som vårt land lever i.

Alla vet - även om de inte handlar med den vetskapen inför ögonen - att
skattetrycket inte kan öka utan att detta får negativa effekter för Sveriges
ekonomi. Alla vet att skattebelastningen är en av orsakerna - enligt min
mening huvudorsak - till våra problem i dagsläget. Vetskapen om att
tillväxtens drivkrafter med andra ord urholkats, att vår konkurrenskraft har
försvagats, kommer till klart uttryck i finansutskottets betänkande.

För en stund sedan svarade ekonomi- och budgetministern på Bo
Lundgrens fråga och sade att det vore ansvarslöst att sträva efter att sänka

skatterna. Det kan man inte göra i det här läget. Han riktade hårda
anklagelser mot oss moderater, därför att vi har förordat att vi skulle inrikta
politiken på en sänkning av skattetrycket.

I finansutskottets betänkande, som folkpartiet och centern står bakom,
kan man läsa följande - och det är sant det som där är skrivet:

”En grundläggande skillnad mellan den socialdemokratiska politiken och
regeringens politik är att man vill begränsa budgetunderskottet genom att
höja skatterna i stället för att spara. Enligt utskottets mening är detta dock en
felaktig väg att gå. Skattekvoten i den svenska ekonomin är vid en
internationell jämförelse mycket hög, och den måste systematiskt bringas
ned för att ekonomin skall fungera.”

I finansutskottet står alltså de tre borgerliga partierna bakom en politik
inriktad på att sänka skattetrycket. Men trots detta förordar nu skatteutskottet
ett beslut att skatterna redan 1983 skall höjas med 5-6 miljarder
kronor. Rolf Wirtén påstod i sitt första inlägg att reformen i sig inte leder till
vare sig sänkt eller höjt skattetryck. Vad menas med ”i sig”? Det samlade
förslag som riksdagen nu skall besluta om höjer skattetrycket. Detta
vitsordas i regeringens egen kompletteringsproposition, och det är alldeles
obestridligt.

Socialdemokraterna kommer nog att höja skattetrycket, om de kommer
till makten, sade herr Wirtén. Ja, förvisso kommer de att göra det, men
faktum är att även de två andra partierna som är med i den här uppgörelsen är
beredda att i dag höja skattetrycket. Sedan föreslår socialdemokraterna
därutöver en lång rad andra skattehöjningar som sammantaget kommer att
öka det svenska skattetrycket med mellan 12 och 13 miljarder kronor.

Skatteuppgörelsen med socialdemokraterna förutsätter att inflationen
skall kunna begränsas till 5,5 %. Men den gränsen har ju redan passerats.
Regeringskansliet räknar självt med omkring 8 %, och med varje procent
som inflationen överstiger 5,5 blir marginalskattesänkningen mindre,
skattetrycket högre och brytpunkten för dem som avsetts få 50 % marginalskatt
kommer att ligga på en lägre nivå.

Rolf Wirtén förde ett resonemang om en ny syn på indexregleringen som
jag med förlov sagt skulle vilja betrakta som något slags advokatyr. När
indexregleringen utformades i 1972 års skatteutredning diskuterade man att
låta skatteskalan följa inkomstutvecklingen i stället för att följa prisutvecklingen.
Men man räknade på den tiden med stigande realinkomster före
skatt, och därför ansåg man att en sådan ordning skulle bli mera fördelaktig
för skattebetalaren. Tanken avspisades med motiveringen att det kunde vara
rimligt att en förhöjd realinkomst före skatt, som ju representerar en ökad
bärkraft, skulle träffas av en viss skatteskärpning.

När nu inkomstutvecklingen i stället antas bli långsammare än inflationen
aktualiserade Rolf Wirtén just den här gamla tidigare avvisade tanken. Men
den är precis lika fel nu som den var då. Om priserna stiger med 8 % men
bruttolönen med bara 5,5 % representerar ju inkomsten för den enskilde en
lägre bärkraft. Det är därför rimligt att skattebelastningen anpassas till detta
faktum. Vederbörandes skatteförmåga har ju sjunkit. Den inkomsttagare

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

som får en lönehöjning över genomsnittet, t. ex. motsvarande inflationen på
8 %, bibehålls vid samma reala skatteuttag som föregående år. Varför skulle
han råka ut för en skatteskärpning? Indexregleringar avser ju att ge ett
inflationsskydd!

Varför skall staten alltid skyddas? Rolf Wirtén sade att det viktiga är att
staten får sitt. Varför skall inte den enskilde ha samma rätt att skyddas mot
inflationens härjningar?

Nu skall skatteuppgörelsen finansieras genom höjda arbetsgivaravgifter
med 2 % om året. Man räknar med att detta skall räknas av i avtalsrörelsen
och därmed inte belasta näringslivets kostnadsläge. Redan nu vet vi - men
uppenbarligen inte ekonomi- och budgetministern - att den förutsättningen
faktiskt håller på att brista. I ett gemensamt uttalande den 6-7 maj 1982
deklarerade Statsanställdas förbund inom LO och Statstjänstemannaförbundet
inom TCO dels att begränsningen av möjligheterna att göra underskottsavdrag
inte får påverka löneutrymmets fördelning - alla skall behandlas lika
helt oberoende av hur de har det dels att den med 2 % höjda
arbetsgivaravgiften skall betalas av arbetsgivarna och inte vara en avdragspost.
De två organisationerna uttalade vidare - vilket visar hur starkt
politiserad svensk fackföreningsrörelse blivit - att skatteomläggningen åren
1984-1985 skall finansieras genom en produktionsfaktorsbeskattning, i
första hand en allmän produktionsfaktorsskatt.

Därmed har dessa två tunga organisationer, vilka tydligen inte är beredda
att ta sitt ansvar för Sveriges ekonomi och inte känner tillräcklig solidaritet
med de människor som kan komma att friställas när svenska företag inte kan
konkurrera med omvärlden, ryckt undan förutsättningarna för socialdemokraternas
och mittenpartiernas totalfinansierade skatteomläggning.

Allt det som vi framhöll i samband med krisen i trepartiregeringen förra
våren, under sommarens lopp, under hösten och nu i vår, har alltså redan nu,
innan riksdagen fattat sitt formella beslut, visat sig vara riktigt. Därmed
borde, tycker man, alla pratbubblor om moderaternas skrämselpropaganda
brista. Vi har fått rätt. Resultatet av den underbara natten blir högre, icke
lägre, skatter och sämre, icke bättre, skatter. Vi får än en gång efter
1970-talets olika socialdemokratiska s. k. skattereformer en ny reform, som
sannerligen inte är den reform som vi ville ha.

Kleppemodellen kommer att förverkligas, oberoende av vår och remissinstansernas
kritik samt kritiken från KF, LRF och en lång rad skattejurister
liksom också från de norska upphovsmännen till modellen. De praktiska
följderna har redan visat sig på bostads- och fritidshusmarknaden samt -vilket är ännu allvarligare - i de enskilda barnfamiljers och villaägares
ekonomiska planering vilka trodde sig kunna lita på politikernas och
statsmakternas löften. Den kompensation de till äventyrs kunde ha fått
genom marginalskattesänkningen - tveksam för flertalet av dem som haft
sina fastigheter belånade - begränsas genom inflationens urholkning av
skattesänkningen. Och för att i någon mån bota följderna för bostadsproduktionen
tvingas regeringen nu korrigera sig själv och föreslå särskilda
stimulansinsatser för att åstadkomma ökat byggande.

Jag vill i detta sammanhang gärna upprepa den fråga som Bo Lundgren
ställde men inte fick något svar på. Han fick ett mycket besynnerligt svar från
Wilhelm Gustafsson men inte något från Rolf Wirtén.

Varför lovade folkpartiet inför 1979 års val att ränteavdraget skulle vara
kvar i full utsträckning? Ni hade ju en klar uppfattning om ränteavdraget på
den tiden. Varför lovade ni detta? Var det bara därför att ni i valet skulle få
ett bra resultat? Ni måste ju ha haft något motiv för er ståndpunkt. Motivet
måste, om man skall tro på er ärlighet och uppriktighet, vara att ni tyckte att
detta system var så bra för den enskilde att det inte skulle avskaffas. Varför
tyckte ni det?

Vi lämnade regeringen för skattefrågans skull, när de två andra partierna
bröt sina löften och ersatte borgerlig skattepolitik med socialdemokratisk
sådan. Men självfallet lämnade vi regeringen inte bara därför. Det har jag
sagt i kammaren gång på gång. Framför allt gjorde vi det därför att
samregerande mellan tre partier förutsätter att de tre partierna är överens i
viktiga frågor. Annars brister villkoren för fortsatt samarbete.

Jag tycker faktiskt att Rolf Wirtén efter alla gånger jag har deklarerat detta
borde ha begripit det. Så långsamt fungerar det väl inte i hans skalle.

Vi moderater kommer även i fortsättningen att hävda borgerlig skattepolitik,
den långsiktiga politik som finansutskottet nu ställt sig bakom. Vi har
verkligheten på vår sida. Vi har haft det hittills och vi kommer att ha det i
fortsättningen också. Vi kommer i valet att få väljarnas stöd. Våra väljare har
klart för sig att det i dag finns bara ett parti, som både på kort och på lång sikt
är berett att företräda icke-socialistisk skattepolitik. Det är väldigt trist att
det skall behöva vara så. Åt detta kan vi dock ensamma inte göra någonting i
dag. Men det är min övertygelse att skatteomläggningen inte kommer att
hålla inför vare sig väljarnas kritik eller verklighetens krav.

Låt mig, fru talman, citera vad den liberala Västmanlands läns tidning
skrev i en ledare helt nyligen:

”Det var trots allt mittenpartierna som spräckte regeringen förra våren
genom att mot moderaternas vilja teckna en överenskommelse med
socialdemokraterna. Det var ju inte så att moderaterna hoppade av
någonting man tidigare sagt sig vara med på. Därför har också mitten nu ett
ansvar för att det skapas förutsättningar för ett förnyat borgerligt samarbete.
Problemet för mitten kompliceras ytterligare genom att det är en illa
genomtänkt skatteomläggning man kommit överens om.”

VLT har så rätt, så rätt. När Rolf Wirtén för en stund sedan talade om
värdet av samförstånd och breda lösningar som motiv för hans och hans partis
avhopp från trepartiregeringen - för det var ju detta det var fråga om, inte
bara enligt mig utan också enligt VLT - kontaterar jag att centern och
folkpartiet uppenbarligen ansett samförstånd med socialdemokraterna vara
viktigare än sammanhållning inom den regering som de lovat Sveriges folk att
verka i. Samförstånd om socialdemokratisk skattepolitik viktigare än
samförstånd om borgerlig politik, den långsiktiga skattepolitik som finansutskottet
förordar - var finns moralen i ett sådant handlande och i ett sådant
resonemang?

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

Sedan hade Rolf Wirtén - jag vill säga att det var olikt honom - den dåliga
smaken att beteckna Ulf Adelsohn som en utomparlamentarisk ledare.
Formellt är det kanske oantastligt att säga någonting sådant, men vi har alla
klart för oss att i begreppet utomparlamentariska handlingar ligger något
mycket negativt. Därför skall man vara försiktig med att använda benämningar
som för tanken åt fel håll.

Jag tycker att Rolf Wirtén borde på ett eller annat sätt be om ursäkt för det
här och säga: Självfallet menade jag ingenting sådant som det kan tolkas när
man hörde det framföras.

Den avgörande skiljelinjen går alltså mellan oss moderater och socialdemokraterna.
Hela 1970-talet vittnar om detta. Den skatteuppgörelse som
socialdemokraterna nu fått mitten med på vittnar också om det. Och
socialdemokraternas egna skatteförslag vid årets riksdag - ovanpå skatteuppgörelsen
- bär ännu mera drastiska vittnesbörd om den högskattepolitik
som bär socialdemokraternas märke.

För kalenderåret 1983 kommer deras 16 olika skattehöjningsförslag - av
vilka mittenpartierna tyvärr ställt sig bakom några - att uppgå till mer än 15
miljarder kronor. Räknar man bort de förändringar i skatteskalan som ingår i
skatteuppgörelsen, sjunker beloppet, men det uppgår ändå till den
svindlande summan av nära 13 miljarder kronor, dvs. nära 3 000 kr. för varje
förvärvsarbetande svensk medborgare.

En sådan politik är, menar jag, ansvarslös. En sådan politik står i strid med
alla de rekommendationer som OECD och Internationella valutafonden
frikostigt utfärdar och bryter dessutom med tendenserna i alla andra
västerländska nationer, utom möjligen i Mitterrands Frankrike som emellertid
nu håller på att tänka om. Sveriges kris kan inte lösas genom
skattehöjningar, det deklarerar finansutskottet. Vårt alltför höga budgetunderskott
kan inte täckas genom ökade pålagor på enskilda människor och
företag, det understryker finansutskottet också. Följden blir sämre ekonomisk
utveckling, mindre resurser till folkhushållet, en ännu större grå och
svart marknad samt lägre inkomster för statskassan.

Jag gör gällande att socialdemokraternas skattepolitik är orealistisk. De
har tidigare beskyllt regeringen för att driva en politik som försvårar
avtalsrörelsen. Men när de själva lägger pålaga på pålaga på företagen och
räknar med att de pålagorna skall avräknas, då kommer avtalsrörelsens
problem att få långt större dimensioner. 2 % i höjda arbetsgivaravgifter,
höjda socialförsäkringsavgifter och ovanpå detta avgifter på lönesumman
och på företagens vinster för att finansiera löntagarfonderna, allt detta skall
avräknas. Hela tankekonstruktionen faller som ett korthus.

Gång efter gång har jag här i kammaren påvisat att vi i Sverige sedan några
år tillbaka befinner oss i en helt ny fördelningskonflikt, en konflikt mellan
den offentliga sektorn och de enskilda medborgarna. Ju mera av de
begränsade tillgångar som står till vårt förfogande som tas i anspråk av den
offentliga sidan, desto mindre blir det över för de enskilda medborgarnas
egen förbrukning.

Den konflikten vill socialdemokraterna tala tyst om. När de går ut och

kräver att den offentliga sektorn skall byggas ut ytterligare och att skatten
skall höjas ytterligare, lämnar de ingen som helst redovisning till väljarna om
att det är deras arbetsförtjänster och deras reala inkomster som måste
begränsas i motsvarande mån. Och jag tror inte att svenska medborgare är
beredda att offra ännu mera av sin privata standard för att tillfredsställa de
socialdemokratiska och fackliga ambitionerna att få styra och ställa ännu
mera i vårt land. Det räcker så väl som det är nu. Den politiska och fackliga
byråkratin är redan nu tillräckligt stor, redan nu tillräckligt krävande.

Att en del av de medel som berövas den enskilde går tillbaka genom
pensioner, subventioner och bidrag av olika slag gör inte saken nämnvärt
bättre - bättre men inte nämnvärt. Människornas tillvaro och levnadsstandard
blir därmed i allt mindre grad beroende av egna arbetsinsatser och egen
arbetslust och i allt högre grad beroende av vad de kan få tillbaka från stat och
kommun i form av bidrag av olika slag. Ett sådant ännu mera utbyggt
fördelningssystem hämmar den ekonomiska utvecklingen. Detta visar
historien. Inflationen ökar. Antalet arbetslösa stiger.

Jag påstår, fru talman, att det största hotet mot framtidens sysselsättning är
socialdemokratisk skattepolitik. Den ekonomiska tillväxten förlorar de
drivkrafter vi behöver. Ansvaret överflyttas från företagen till AMS.

Men vi moderater kan inte lova drastiska, omedelbara skattesänkningar.
Däremot kan vi lova att efter måttet av förmåga och i valet erhållen styrka
verka för en fortgående reformering av den svenska skattepolitiken. Den
måste ske steg för steg, men målmedvetet inriktas på att sänka, inte höja
skatterna på arbete och sparande. Vi måste alltså verka i riktning mot vad
finansutskottet i dag rekommenderar. En sådan skattepolitik är en skattepolitik
i folkflertalets intresse, inte i socialdemokraternas. 1970-talet har
bekräftat att Sverige behöver en sådan skattepolitik. Att återupprepa de
misstag som då gjordes gör de problem som då skapades ännu mycket större,
ännu mycket allvarligare. Vår ekonomi har ju successivt förändrats alltsedan
slutet av 1960-talet. Vi har i dag inte den styrka och den ekonomiska
handlingsfrihet som vi hade tidigare, och det gör reformer på skattepolitikens
område ännu mera angelägna.

Och vidare, fru talman: Varför skall vi inte dra nytta av de erfarenheter
som vi gjort i det förflutna? Varför skall inte politiker i Sveriges riksdag
kunna förmå sig att dra slutsatser av det som har hänt för att se till att de
misstag som då visade sig skapa så stora problem definitivt inte upprepas?
Verklighetens språk är, menar jag, så övertydligt och så övertygande. Det är
bara de som inte kan eller inte vill se vad som hänt som fortsätter att famla i
mörker.

Fru talman! Till sist kan jag konstatera att socialdemokraternas ledare
Olof Palme i dag inte står på talarlistan. För någon vecka sedan ägnade han
nästan en hel dag åt att diskutera ett av de många besparingsförslag som
regeringen har lagt fram och vilka är nödvändiga för att vi åter skall få balans i
vår ekonomi. Men när vi i dag diskuterar en skatteomläggning, som från
socialdemokratiskt håll karakteriseras som en av de största och mest
genomgripande under efterkrigstiden, då anser sig den socialdemokratiske

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

Nr 171

Onsdagen den

9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

partiledaren inte ha anledning att vara närvarande. Detta, om något, säger
åtskilligt om vilken betydelse socialdemokraterna egentligen tillmäter svensk
skattepolitik. Jag tycker att det är beklagligt och beklämmande att det
förhåller sig på det sättet.

Anf. 46 TOMMY FRANZÉN (vpk) replik:

Fru talman! Jag kan inte undgå att säga att jag tycker att Gösta Bohman
gör det alldeles för lätt för sig. Han försöker göra gällande att det totala
skattetrycket skulle vara en orsak till den ekonomiska brottsligheten i vårt
land. Men det är ju på det viset att de objektiva förutsättningarna för den
ekonomiska brottsligheten är att finna i den underliggande ekonomiska
grundstrukturen. Den är alltså förbunden med och även beroende av vilket
ekonomiskt system vi har. Det finns här en påtaglig sammanflätning av
ekonomisk brottslighet och legal näringsverksamhet, Gösta Bohman!

Den ekonomiska brottsligheten finansieras i huvudsak av den ”vita”
näringsverksamheten. Det är alltså inte så - som Gösta Bohman försöker
göra gällande - att det är på grund av skattetrycket som vanliga människor
svartjobbar, att det skulle vara orsaken till att de stora ekonomiska
brottslingarna i vårt land anpassar sig till verkligheten. Nej, i stället är det så
att den ekonomiska brottsligheten nästan alltid förekommer i samband med
skattebrott. Ju högre skattetrycket är, desto mer av skattemedel kommer -möjligen-in. Dessa skattemedel kan då självfallet, Gösta Bohman, utnyttjas
för ekonomisk brottslighet. Det är faktiskt vad som sker.

En sänkning av skattetrycket får alltså inte de effekter som Gösta Bohman
eftersträvar. Gösta Bohman är inte beredd att satsa på att ekonomiska
brottslingar jagas. Han vill självfallet ha med den verksamheten i bilden. Den
är ju ett slagträ för honom och moderaterna. Det gäller att kunna skydda sig
och värja sig emot de attacker som följer på en social nedrustning.
Moderaternas bästa argument är ju den ekonomiska brottsligheten - den
beror på det höga skattetrycket och ingenting annat. Men nu är inte
verkligheten sådan. Det borde t. o. m. Gösta Bohman begripa.

Gösta Bohman tog vidare upp frågan om övertiden. Han sade att
människor - jag utgår från att han också avser vanliga arbetare - hellre tar
kompensationsledigt än de tar ut övertidsersättning. Jag för min del tror inte
att man tar kompensationsledigt på grund av t. ex. skattetrycket, utan jag
tror att man gör det därför att man anser att den ordinarie arbetstiden - 8
timmar om dagen, eller 40 timmar i veckan - är fullt tillräcklig. Man utnyttjar
möjligheten att vara kompensationsledig - en ersättning för påtvingad
övertid.

Anf. 47 Ekonomi- och budgetministern ROLF WIRTÉN:

Fru talman! Gösta Bohman tog upp en del synpunkter från den tidigare
debatten mellan mig och Bo Lundgren. Det gäller hur jag och regeringen ser
på möjligheterna att sänka skatten. Jag skall börja med att rikta en rak fråga
till Gösta Bohman: Menar herr Bohman att det är möjligt att under den
period som vi nu diskuterar, 1983-1985, genomföra skattesänkningar av en

omfattning som i varje fall är av intresse för det svenska folket? Det var i det
perspektivet jag avgav min deklaration till Bo Lundgren.

Beträffande budgeten kan jag passa på att replikera till Gösta Bohman att
vi har ett sjunkande underskott - inte ett växande, som Gösta Bohman sade.
När det gäller obalansen i vår budget är den under alla förhållanden så stor att
det inte finns några rimliga förutsättningar att under de närmaste åren på
1980-talet sänka skatten. Men om herr Bohman har en annan uppfattning,
stå då gärna upp till bevis för hur det skall gå till! Tar man på sig den bördan,
måste man angripa utgiftssidan mycket hårdare än vad regeringen hittills
gjort och mycket hårdare än vad också Gösta Bohman föreslagit i sina
motioner.

Jag är övertygad om att det blir en åtstramning i det korta perspektivet som
blir omöjlig att klara. Därför tror jag att jag har representerat realismen i
debatten. Gösta Bohman har inte täckning för sina önskningar här, även om
de i sig kan vara sköna. Jag sade också tidigare att det under 1970-talet fanns
en viss tendens från moderata samlingspartiet att lova skattesänkningar. Men
när partiet sedan fick regeringsansvaret 1976, insåg man, med tanke på de
växande problem som den svenska ekonomin hade, att det inte var en
realistisk politik.

Jag är den förste att hålla med om att det svenska skattetrycket är för högt.
Men nu är det först och främst fråga om att få balans i den svenska ekonomin.
Då får vi inte börja uttala oss alltför lättsinnigt i denna fråga.

Gösta Bohman förde över resonemanget på skattereformen och hävdade
att det genom det förslag som nu föreligger blir fråga om betydande
skatteskärpningar. Han hänvisade i första hand till inflationsskyddet. Det
kanske därför finns anledning att ta upp indexregleringen till debatt.

Det är riktigt att det, som Gösta Bohman här sade, tidigare har funnits
olika teorier om hur ett inflationsskydd kan utformas och vilken modell som
är den bästa. Man kan välja ett system med inflationskompensation för
löntagarna, som vi har i det inflationsskydd som beslutades av riksdagen
1978. Man menar då att den del av inkomstökningen som bara är
inflationskompensation inte skall höja skatten. Det var detta som Gösta
Bohman nu menade var den enda riktiga vägen.

Men det är också, som framgick av hans anförande, möjligt att se saken
litet annorlunda. Man kan också säga sig att marginalskatterna inte bör
förändras vid t. ex. en genomsnittlig realinkomstutveckling. Sedan inflationsskyddet
infördes har reallönerna fallit. Det har inneburit ett minskat
skatteuttag. Det kan vara ett problem för staten, men dessutom blir effekten
den att personer med högre inkomster ges ett bättre skydd än personer med
lägre inkomster. Det är den effekten som bl. a. LO har kritiserat ganska
hårt.

Denna effekt observerade, som jag sade tidigare i debatten, också
trepartiregeringen, där moderaterna alltså ingick. Den gjorde därför hösten
1980, bl. a. av detta skäl, en revision av det gällande systemet, som innebar
att man inte räknade upp basenheten fullt ut.

Att skatteuttaget faller innebär att statsmakterna tar på sig en större börda

Nr 171

Onsdagen den

9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

av inflationen än vad de enskilda skattebetalarna tvingas göra. Att det kunde
få en sådan konsekvens tyckte tydligen Gösta Bohman illa om. Men det kan
kanske antas bidra till att göra dem mindre inflationskänsliga. Det kan alltså
vara ett motiv för att mer snegla på realinkomstutvecklingen än på
inflationsutvecklingen, när skatteskalan justeras. Men också om realinkomsterna
stiger finns det skäl för ett sådant agerande. Med stigande
realinkomster kommer inkomsttagarna att pressas högre och högre upp i
skatteskalan och alltså få allt högre marginalskatt. Om man tror att höga
marginalskatter i sig är av ondo, bör en sådan utveckling undvikas.

Jag vill i detta sammanhang gärna påpeka, som jag har gjort förut, att det i
en moderat motion från 1975/76, där Gösta Bohman var första namn står
följande:

”En indexreglering kan knytas till prisutvecklingen eller löneutvecklingen.
En indexreglering bör enligt vår uppfattning genomföras på grundval av ett
löneindex. Det betyder att ingen automatisk skatteskärpning medges vare sig
på grund av inflation eller på grund av ökade reala löner. Statens inkomster
ökar inom ramen för ett sådant system proportionellt med genomsnittslönerna.
”

Detta har alltså moderaterna tidigare anfört i denna fråga i en motion där
Gösta Bohman var huvudmotionär.

I den aktuella debatten kan vi konstatera att löneökningarna under de
kommande åren av flera olika skäl kommer att bli mycket måttliga. Ett skäl
är att kostnadsökningarna för näringslivet måste vara låga för att konkurrenskraften
skall kunna öka. Ett annat är att skattereformen i sig tillför
betydande köpkraft, vilket också motiverar måttliga löneökningar. När vi
har valt att föreslå en uppräkning av basenheten i skatteskalan med i
genomsnitt 5,5 %, har vi gjort en bedömning av vad som kan vara en rimlig
löneutveckling under de kommande åren. Den bör i varje fall inte överstiga
5,5 % per år. Antydningarna från moderat håll om att 1 miljon människor i
stället för 600 000 skulle hamna på en marginalskatt över 50 % år 1985
förutsätter en löneökningstakt på omkring 15 %. Jag tror att även Gösta
Bohman håller med mig om att det är ett orimligt antagande.

Får jag så något beröra detta med finansieringen också sett ur avtalsrörelsens
synpunkt. Jag tror det finns anledning att ta del av de uttalanden som
Statsanställdas förbund har gjort och som Gösta Bohman omnämnde. Om vi
inte ställer in oss på den ram som det samhällsekonomiska utrymmet medger,
då får vi självfallet en omöjlig utveckling i Sverige. Det är vi överens om. Jag
tror också att arbetsmarknadens parter, när det kommer till hårda
förhandlingar, inser det. Skulle resultatet av förhandlingarna, som det har
antytts, bli löneökningar på 10 % eller därutöver, då har vi skapat en
allvarligare kris än den vi redan har att kämpa med. Vi måste naturligtvis se
med allvar på den förestående lönerörelsen; den är av fundamental betydelse
för hur vi skall lyckas rädda välfärden och trygga jobben i Sverige. I det
sammanhanget - och det är min fasta övertygelse - är den marginalskattereform
som vi nu är på väg att anta av utomordentligt stor betydelse. Jag
anser mig också ha en verifikation på ett sådant antagande i det förhållandet

att löntagarorganisationerna har ställt sig bakom reformen. De kan ju inte ha
gjort det utan någon mening. Också de vet vad spelet gäller, inte minst för
deras medlemmars trygghet i jobbet.

Låt mig, fru talman, till sist säga att jag självfallet inte avsåg att använda
uttrycket utomparlamentarisk ledare om Ulf Adelsohn, på det sätt som
Gösta Bohman antog.

Anf. 48 STIG JOSEFSON (c) replik:

Fru talman! Gösta Bohman riktar stark kritik mot de pålagor som drabbar
näringslivet. Jag känner inte till hans avsikt eller till vem kritiken riktades,
men ett faktum är att Gösta Bohman själv i ganska stor utsträckning har
ingått i regeringen de senaste sex åren. Om han avsåg finansieringen av
skattereformen, ställer jag på nytt frågan: Var inte moderaterna själva med
om att i förhandlingar med socialdemokraterna föreslå att finansieringsformen
mycket väl kunde vara arbetsgivaravgifter?

Gösta Bohman riktade sedan våldsamma angrepp på skattesystemet. Jag
vill påminna honom om att det för 90 % av skattebetalarna inte blir någon
ändring. För ytterligare 6 å 7 % blir skillnaden ytterst liten. Alltså är det bara
för de högsta inkomsttagarna som det blir någon nämnvärd förändring.

Om det är indexregleringen som är den stora stötestenen, varför då inte
sluta upp kring de tre partier som klart uttalat sin syn på den kommande
avtalsrörelsen och sagt att inflationen med alla medel skall bekämpas? Gösta
Bohman och moderata samlingspartiet skulle ha gjort en mycket stor insats,
om vi här hade kunnat uppvisa en i stort sett enig riksdag i dessa mycket
betydelsefulla frågor.

Gösta Bohman berörde också frågan om naturaförmåner och sade
någonting om att utnyttjandet av dessa förmåner var ett allmänt erkänt sätt
att undgå skatt. Jag vill bara upplysa om att riksdagen i år enhälligt har
beslutat att begära att man skall se över bestämmelserna för naturaförmåner.
Jag kan inte tro att riksdagsledamöterna accepterar att man väljer en väg som
innebär att man kringgår en regel som gäller för vårt skattesystem.

Till sist: Gösta Bohman sade också någonting om moral. Jag skall inte säga
så mycket om detta, men för mig är det en god moral att stå för vad man har
sagt och att inte skifta ståndpunkt, om ens roll i riksdagen förändras.

Anf. 49 GÖSTA BOHMAN (m) replik:

Fru talman! Först till Tommy Franzén: Det finns faktiskt ekonomisk
brottslighet och skattefusk också i Sovjet. För en tid sedan hängde man en
minister för att han gjort sig skyldig till skattefusk. Är det idealet för ett
sanktionssystem enligt Tommy Franzéns mening?

Debatten om indexregleringen är ju teknisk och ibland rätt komplicerad.
Men för att föra ner den på jorden vill jag påminna om att budgetministern i
sitt inledningsanförande för en stund sedan förklarade att om vi hade haft den
indexreglering vi tidigare hade under hela 1970-talet, så hade situationen i
Sverige varit mycket mera positiv. Det är det systemet som man nu håller på
att överge.

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

Ett inflationsskydd skall syfta till inflationskompensation för individen.
Det skall inte syfta till skattekompensation för staten. Jag blev mycket
förvånad när jag hörde herr Josefson rekommendera mig att ändra mig och
ansluta mig till den ståndpunkt som mittenregeringen och centerpartiet har
intagit, när det var de som övergav den gemensamma ståndpunkt som vi hade
i trepartiregeringen, som var resultatet av trepartiregeringens politik och
som vi i regeringsförklaringen skrev in att vi skulle vidhålla. Det är de som
gör en kovändning, och då skall jag ändra mig. Tala inte om moral i sådana
här sammanhang!

Jag tycker att det budgetministern - eller skall vi kanske i det här
sammanhanget säga ekonomiministern - sade om avtalsrörelsen var mycket
klokt och mycket motiverat. Jag är djupt bekymrad för vad som skall hända i
höst. Statsmakterna har nämligen inte i dag den handlingsfrihet som krävs för
att på olika sätt korrigera, kompensera eller rätta till de resultat som en
avtalsrörelse kan leda till. Vi har inte de möjligheter i dag som vi hade
tidigare, vilket gör att ansvaret för arbetsmarknadens parter i dag är oändligt
mycket större. I dag är det i hög grad de som kan bestämma om det skall bli
ekonomiskt kaos och ekonomisk katastrof i Sverige eller inte. Förr kunde
statsmakterna klara av detta genom kompenserande åtgärder och rätta till
det hela, men handlingsfriheten i det hänseendet är nu starkt begränsad.

Inte minst mot den bakgrunden är det väldigt allvarligt att man ändrar
indexregleringen. En indexreglering som sätter ett tak vid 5,5 % gör det
naturligtvis svårare att träffa en avtalsuppgörelse än en indexreglering som
bygger på full kompensation för inflationen - det är självklart.

Budgetministern frågade mig om jag var beredd att sänka skatterna. Jag
hänvisar till finansutskottet, som skriver att vi måste sänka skattetrycket i
Sverige och att vi skall göra det genom att sänka utgifterna.

Anf. 50 TOMMY FRANZÉN (vpk) replik:

Fru talman! Jag noterade att Gösta Bohman inte hade något motargument
till det jag sade om att det inte är skattetrycket som är orsaken till den
ekonomiska brottsligheten utan helt andra faktorer. Det är enkelt att belysa
genom att hänvisa till hur det ser ut i USA. Där har man ju ett lägre
skattetryck än i Sverige men en högre ekonomisk brottslighet. Och inte sjönk
vare sig den ekonomiska brottsligheten eller någon annan brottslighet i
Kalifornien efter det att man genomfört skattereformen där och kraftigt
sänkt skatterna! Tvärtom ökade brottsligheten. Det är faktiskt på det sättet
att varken mittenpartiernas marginalskattereform eller moderaternas längre
gående marginalskattesänkningar kommer att innebära ett stopp för eller ens
en minskning av den ekonomiska brottsligheten. Den byggs upp av helt
andra faktorer och har helt andra orsaker.

Man kan konstatera att varken Gösta Bohman eller moderata samlingspartiet
någonsin har befunnit sig i första ledet för att jaga de ekonomiska
brottslingarna eller försökt få till stånd sådana medel som kunnat förhindra
dessa brottslingar att komma undan. Man har inte ens velat vara med om att
sätta stopp för nolltaxeringarna. Man är i stället ganska benägen att jaga

skatter - man går den andra vägen således - för att minska möjligheterna att
finansiera sociala gemensamma nödvändigheter till gagn för framför allt de
små människorna i samhället. Gösta Bohman nämnde tidigare - jag antar att
han tog ett exempel ur luften - att dagmammor skattefuskar. Det är klart att
Gösta Bohman skulle kunna bidra till att förhindra det genom att verka för en
utbyggnad av den kommunala barnomsorgen.

Sedan skulle jag vilja säga beträffande hängning av skattefuskande
ministrar att jag aldrig har förespråkat och heller aldrig kommer att
förespråka att ministrar i Sverige skulle straffas med hängning, om de
skattefuskade. Den inställningen har jag inte av hänsyn till ministrarna - det
må gälla f. d. eller nuvarande ministrar- utan därför att jag tycker väldigt illa
om sådana straffmetoder.

Slutligen vill jag göra en sammanfattning av Gösta Bohmans huvudanförande.
Jag tyckte.att det fanns anledning att bemöta det, för det var ett av de
fräckaste anföranden jag hört på länge. Jag tycker att det anförandet
präglades av en sann Glistrupanda och att det därför fanns anledning att
skarpt bemöta det.

Anf. 51 Ekonomi- och budgetministern ROLF WIRTÉN:

Fru talman! Gösta Bohman åberopade mitt inledningsanförande här i dag.
Det är nu ett tag sedan jag höll det. Jag sade då - det är fullt riktigt refererat -att det hade varit en stor fördel, om vi hade haft nuvarande inflationsskydd
under 1970-talet, det decennium som ju onekligen lett fram till mycket höga
marginalskatter. Jag har i siffror redovisat hur utvecklingen har varit. Visst är
det så! Det är därför vi i folkpartiet under alla dessa år på både 1960- och
1970-talen arbetat för att få ett inflationsskydd. På den punkten har jag alltså
Ingen anledning att backa tillbaka.

Å andra sidan är det så, Gösta Bohman, att om man nu väldigt hett
åstundar att få en rejäl marginalskattesänkning och vi för första gången har
fått med det stora socialdemokratiska partiet och löntagarorganisationerna
på en sådan - det har i och för sig inte varit något problem med TCO, som
länge har arbetat för samma sak - är det naturligtvis av värde, om man känner
till att just den modell av inflationsskydd som vi beslutade oss för och som vi
tillämpar även 1982 är mycket illa tåld av i varje fall Landsorganisationen.
Om man då har övervägt olika metoder för att åstadkomma ett inflationsskydd
i skattesystemet och kan få gehör för en viss variant, är det väl ett
resultat i enlighet med vad vi sagt i regeringsdeklarationerna flera gånger. Jag
åberopar vad som sades i regeringsdeklarationen 1979: ”Den” - dvs.
regeringen - ”skall söka ett så brett samförstånd som möjligt. Det
parlamentariska jämviktsläge som uppstått efter årets val ställer särskilda
krav på att alla tar ansvar.”

Den 7 oktober 1980 uttrycktes samma sak så här: ”Det är angeläget med en
öppen redovisning av problemen. De utmaningar Sverige står inför under de
kommande åren kräver både en bred insikt om de verkliga svårigheterna och
en bestämd vilja till ansvarstagande och samförstånd från alla grupper i vårt
land.”

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

Det här har också Gösta Bohman varit med om att skriva under. De tre
partierna har insett vikten av att samla så stora majoriteter som möjligt
bakom fundamentala reformer. Dit räknar jag den här reformen. Gösta
Bohman gör det uppenbarligen också - han sade att det var av utomordentlig
vikt för den svenska ekonomin att vi får en marginalskattesänkning.

Har man den här grundsynen är det rimligt att man försöker nå ett
konstruktivt resultat som leder till sänkta marginalskatter. Det är det som
Gösta Bohmans parti inte insett och varit med om. Ni har ställt er vid sidan
av. Och det är det jag tycker är anmärkningsvärt.

Jag kan väl också få åberopa ett direkt citat av Gösta Bohman från
föregående år, från mars 1981. Då sade Gösta Bohman i Veckans Affärer, att
behovet av indexregleringen minskar när man sänker marginalskatterna. Jag
har inte gått så långt, utan jag har försökt att få med så mycket som möjligt av
inflationsskyddet i det här skatteförslaget. Jag tycker att vi har gjort en
hygglig överenskommelse på den punkten.

Gösta Bohman var med på - jag har sagt det förut - att vi gjorde en mindre
uppräkning av basenheten än vad systemet egentligen krävde för 1981.
Varför är det så mycket sämre att göra det 1983, 1984 och 1985? Vad är
skillnaden där?

Vidare förhåller det sig naturligtvis så att när den här perioden fram till
1985 är förbi, är partierna fria att ta upp diskussioner om hur inflationsskyddet
för resten av 1980-talet skall se ut. Jag kan försäkra Gösta Bohman att på
den punkten kommer vi från folkpartiets sida att försöka värna om
löntagarnas intressen, så att inte inflationen knuffar upp dem i högre
marginalskatter på nytt. Vi vill naturligtvis värna om den här marginalskattesänkningen,
så att den inte blir en treårssvala utan något bestående, i varje
fall för 1980-talet. Det är ju det viktiga resultatet av de förhandlingar vi
bedrivit och den överenskommelse som vi nått med socialdemokraterna, att
vi nu fått ned marginalskatterna rejält för 90 % av de heltidsarbetande. Det
är ett mycket konkret och värdefullt resultat.

Anf. 52 STIG JOSEFSON (c) replik:

Fru talman! Vem som bar skulden till att trepartiregeringen bröts kan vi
diskutera hur länge som helst. Vår uppfattning är den motsatta till Gösta
Bohmans.

Men oberoende av detta vill jag fråga Gösta Bohman: Hade inte Gösta
Bohman och moderata samlingspartiet någon mening med att inbjuda
arbetsmarknadens parter och socialdemokraterna till överläggningar? Inte
var det väl på det sättet att man gick dit med ett fast och färdigt förslag, utan
det var väl ett underlag för fortsatta diskussioner. Jag vill bara fråga om det
inte var avsikten från moderaternas sida. I varje fall var avsikten från
regeringspartierna i övrigt, att man skulle ha en diskussion och försöka
komma fram till en lösning som kunde nå en så bred anslutning som
möjligt.

Sedan säger Gösta Bohman: Tala inte om moral! Ja, Gösta Bohman, jag
säger detsamma: Tala inte om moral, när man i regeringsställning föreslår en

arbetsgivaravgift som finansiering för skattereformen och sedan i opposition
fördömer densamma!

Anf. 53 GÖSTA BOHMAN (m) replik:

Fru talman! Jag förstår att Rolf Wirtén tycker att det här är besvärligt, men
jag förstår inte hans resonemang. Antag att det nu är så att den
indexreglering som vi genomförde på vår tid i regeringen var så bra, att vi i
dag kanske skulle ha haft 1970-talets skattetryck om den verkligen fungerat
under hela tiden. Så inför man då en ny indexreglering, som jag kritiserar. Då
säger Rolf Wirtén, att detta måste vi ha, men 1985 är vi fria att gå tillbaka till
ett bättre system. Vad är det för underligt resonemang? Varför då inte
behålla det som vi var överens om och genomförde och som vi lovade?

Får jag påminna om vad det står i regeringsförklaringen, nämligen att en
fortsatt reformering av skatterna är nödvändig och att regeringen slår vakt
om inflationsskyddet - i bestämd form - i skattesystemet. Vi skall under
mandatperioden genomföra den här skattereformen, stod det. Under
mandatperioden har den ännu icke påbörjats. Men vi var förra året ense om
att vi skulle påbörja den under mandatperioden.

Mina frågor är - och det tycker jag är det väsentliga: Har Sverige i dag råd
att höja företagens kostnader? Har Sverige i dag råd att höja det totala
skattetrycket? Har Sverige i dag råd att försämra villkoren för produktionen,
när arbetslösheten växer, när sysselsättningen viker, när vi producerar alltför
litet och när vi konsumerar alltför mycket? Mitt svar är nära nog uttryck för
en självklar logik: Vi har inte råd med detta slags skattepolitik.

Marginalskattesänkningen är bra, även om den kunde ha blivit bättre om
vi hade genomfört det förslag vi var överens om. Men den har försetts med
bihang, som gör att situationen blir ännu sämre. Och den internationella
utvecklingen har blivit sämre än den bedömdes vara när den diskuterades här
tidigare i år. Våra bytesbalansproblem har ökat kraven på att vi skall få en
stärkt konkurrenskraft. Alla är ense om att avtalsrörelsen blir besvärlig. I det
läget, inför avtalsrörelsen, är självfallet en marginalskattereform bra. Men
de andra inslagen - avdragen, finansieringen, inflationsskyddets begränsning
- gör det svårare att träffa det ansvarsmedvetna avtal som utgör själva
nyckeln till våra möjligheter att klara ekonomin framöver.

Jag upprepar att det är mot denna bakgrund - inte av omtanke om den
enskilde medborgaren i och för sig, även om jag gärna talar för den vanliga
människan, som det heter, utan av omtanke om Sveriges ekonomi - som vi är
så hårda i vårt omdöme gentemot de två partier som över natten, eller ”vid
sittande bord”, bröt en i regeringen träffad överenskommelse och valde
socialdemokraterna som partner i stället för oss moderater. Det är därför -mot bakgrund av våra ekonomiska problem och svårigheter och nödvändigheten
av att klara sysselsättningen i framtiden - som jag är så kritisk. Det är
inte därför att jag är pikerad eller stött i kanten för det som skedde - och som
jag tyckte var moraliskt anstötligt.

Nr 171

Onsdagen den

9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

7 Riksdagens protokoll 1981182:171

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

Anf. 54 Ekonomi- och budgetministern ROLF WIRTÉN:

Fru talman! Till det som senast anfördes vill jag bara säga att vi var
besjälade av viljan att nå ett resultat, med en möjlighet att också få en bred
parlamentarisk bas för en marginalskattesänkning. Det var också detta som
Gösta Bohman och hans kolleger i den dåvarande regeringen var inställda
på, eftersom man satte sig ned och förhandlade med socialdemokraterna. Då
kan det ju inte rimligen vara så, som Ulf Adelsohn vid något tillfälle har sagt,
att man hade gått så långt som man över huvud taget kunde tänka sig i den
budpromemoria som vi lämnade över till socialdemokraterna att förhandla
om.

Ingen förhandling kan väl starta - i varje fall på realistisk bas - med att man
säger att dit går vi men allt annat är omöjligt för oss att diskutera. Vi hade inte
den inställningen. Moderaterna hade den uppenbarligen, i varje fall enligt
vad Ulf Adelsohn har sagt i någon tidningsartikel. Jag tycker att det är en
omöjlig inställning när man startar en förhandling. Vi ville alltså nå ett
resultat - och gjorde det, och har nu bakom den här skattereformen två
tredjedelar av Sveriges riksdag. Det är ett konkret resultat för löntagarna
som icke Gösta Bohmans parti har haft möjlighet att nå.

Får jag sedan bara när det gäller inflationsskyddet upprepa ett par saker.
Jag sade i föregående replik att det hade varit till fördel om vi hade haft ett
inflationsskydd under 1970-talet, och det är vi tydligen överens om. Men så
har jag också sagt att det inte därför behövde vara ett heligt beslut som togs av
den första trepartiregeringen, så att man absolut, till varje pris, måste hålla
fast vid den modellen för ett inflationsskydd. Vi har sagt att det finns skäl, i en
förändrad ekonomisk utveckling, att också ställa upp när det gäller en
variant. Vi har inflationsskyddet kvar, och vi har tagit en variant som
uppenbarligen Gösta Bohman i varje fall - som första namn i den motion som
jag citerade ur tidigare - stod rätt nära. Jag citerar än en gång: ”En
indexreglering bör enligt vår uppfattning genomföras på grundval av ett
löneindex.” Man tar alltså sikte på hur löneutvecklingen skall bli framöver.
Det är också precis vad jag här säger: Vi har ett löneutrymme, och går man
längre än det utrymmet tillåter får man problem. Det är vi tydligen också
överens om. Det är inte konstigare än att man kan försöka finna varianter i
inflationsskyddet.

Det jag sade om tiden efter 1985 var, att det i dag inte finns några fattade
beslut om hur inflationsskyddet skall se ut bortom det året. Den frågan får vi
ta upp på nytt längre fram. I den utlovar jag folkpartiets bistånd när det gäller
att se till att vi får ett bestående inflationsskydd som är så bra som möjligt för
framtiden.

Förste vice talmannen anmälde att Gösta Bohman anhållit att till
protokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 55 KJELL-OLOF FELDT (s):

Fru talman! För att förstå varför socialdemokratin har medverkat till, och
t. o. m. tagit initiativet till den skattereform riksdagen i dag skall besluta om

kan det vara bra att ha den historiska bakgrunden klar för sig.

Den senaste stora reformen av inkomstskatten genomfördes 1970. Då
övergick Sverige till en individuell beskattning, samtidigt som skatten
sänktes för lägre inkomster och skärptes för högre. Det betydde skärpt
progressivitet och högre marginalskatter, dock icke mer än att exempelvis
marginalskatten vid LO:s genomsnittsinkomst 1971 var ungefär 45 %.
Fördelningspolitiskt ansågs skattereformen vara ett viktigt steg mot inkomstutjämning
- och kvinnans jämställdhet.

Men det visade sig ganska snart att även om 1970 års reform i många
avseenden höll vad den lovade, råkade den i svårigheter under 1970-talets
påfrestningar. De kraftigt stigande nominella inkomsterna ”flyttade ned”
progressiviteten till ganska normala inkomster. Marginalskatterna steg
dessutom på grund av att kommunalskatten höjdes.

Det mesta som påståtts om marginalskattens effekter kan ifrågasättas.
Men på en väsentlig punkt är bevisningen klar - höga marginalskatter
försvårar avtalsrörelserna och driver på inflationen.

Så länge marginalskatterna ligger vid 50 %, räcker det med att bruttolönehöjningen
är dubbelt så stor som den eftersträvade höjningen av
nettolönen. Men däröver växer kraven snabbt. Vid 75 % marginalskatt
måste den fackliga organisationen uppnå en bruttolönehöjning som är fyra
gånger så stor som den nettolönehöjning man vill uppnå för sina medlemmar.

En enkel kalkyl visar, att om 1981 års skatteskala låg oförändrad skulle
marginalskatten vid LO-medlemmarnas genomsnittsinkomst vara 75 % år
1985 - jag har då räknat med en årlig, nominell lönehöjning på 6 %. Den
absolut dominerande delen av TCO:s medlemmar skulle ha marginalskatter
på minst 85 %.

Det stod således klart redan för flera år sedan att något måste göras för att
minska inkomstbeskattningens effekter på lönebildningen. Och 1978 års
socialdemokratiska partikongress beslöt också att partistyrelsen skulle
arbeta fram en reformering av inkomstskatten.

Men även andra problem hade uppstått. Den kraftiga inflationen under
1970-talet och den starkt stigande räntenivån hade skapat tidigare oanade
möjligheter för den enskilde att undgå att betala skatt och att minska
progressiviteten för egen del i skattesystemet. Vi fick det s. k. avdragsfolket,
och vi fick nolltaxerarna. Genom att utnyttja den helt obegränsade
avdragsrätten för räntor och rätten att dra av underskott på fastigheter,
jordbruk, etc. från andra inkomster kunde förmögenheter byggas upp och
lyxkonsumtion finansieras med av staten i realiteten betalade lån.

Det var därför högst naturligt att 1978 års partikongress gav partistyrelsen
ytterligare en uppgift: Ändra på avdragssystemet - stoppa missbruket!

Uppdraget var av flera skäl inte alldeles lätt att genomföra. Det'går inte,
hur man än anstränger sig, att undvika au en allmän sänkning av
marginalskatterna ger skattesänkningar, som blir större ju större inkomsten
är. Med den kraftiga progressivitet som inkomstskatteskalan har, där uttaget
på marginalen är 80 % redan vid inkomster strax över 100 000, stod det klart

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

Nr 171

Onsdagen den

9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

att marginalskatten inte kunde sättas till exempelvis 50 % för de stora
löntagargrupperna utan att skatten på inkomster mellan 100 000 och 200 000
kr. måste sänkas avsevärt.

Inte heller avdragsbegränsningen kunde göras utan att problem uppstod.
En stor del av ränteavdragen består av kostnader för boendet i vanliga villor,
köpta av människor med högst vanliga inkomster, men som genom
inflationen har stora lån och höga räntekostnader. En radikal beskärning av
avdragsrätten skulle därför inte bara drabba missbrukarna av systemet utan
även hundratusentals i detta sammanhang oskyldiga villaägare.

Lösningen låg i att genomföra de båda reformerna samtidigt och
samordnat enligt den modell som utarbetades av dåvarande norske
finansministern Per Kleppe. I en rapport hösten 1980 från en arbetsgrupp,
ledd av Gunnar Sträng, föreslog vi att marginalskatterna skulle sänkas så att
de blev högst 50 % för inkomster upp till ca 100 000 kr. Rätten att göra
avdrag för räntor och för förluster i fastighet, jordbruk och rörelse skulle
bestå. Men de skulle aldrig få leda till en skattelättnad som översteg 50 % av
avdragets belopp, även om den faktiska marginalskatten var högre.

Därmed uppnås för det första att missbruket med skatteavdrag får sig en
allvarlig knäck. För det andra får visserligen många villaägare ökade
boendekostnader, när ränteavdragen inte längre sänker deras skatt lika
mycket som förr. Men de kompenseras genom att den inkomstskatt de skall
betala också sjunker. Och, för det tredje, den totala skattesänkningen för
höginkomsttagare dämpas väsentligt genom avdragsreformen. Alla undersökningar
visar nämligen att det är höginkomsttagarna som har de stora
ränte- och underskottsavdragen.

I själva verket var med denna rapport huvuddragen i 1982 års skattereform
fastlagda. Rapportens förslag fick godkänt av en överväldigande majoritet av
de ca 60 000 partimedlemmar som yttrade sig över rapporten till Strängs
arbetsgrupp.

Den slutliga uppgörelsen med mittenpartierna skiljer sig endast marginellt
från riktlinjerna i arbetsgruppens rapport. Marginalskatterna sänktes
ytterligare några procentenheter för inkomster strax över 100 000 kr. och det
högsta marginalskatteuttaget på 80 % sattes vid knappt 200 000 i stället för
300 000 kr., som vi hade tänkt oss.

Men samtidigt gavs reformen inslag som direkt inriktades på låglönegrupperna.
De får nu en särskild skattesänkning på drygt 1 000 kr., som inte är en
följd av de ändrade marginalskatterna. Av värde för löntagarna är också att
alla med inkomst av tjänst i fortsättningen får göra ett avdrag på 1 000 kr.,
även om deras resekostnader etc. inte uppgår till detta belopp. Dessa båda
förändringar svarar i själva verket för mer än hälften av den totala kostnaden
för reformen.

Ändå är skattereformens fördelningspolitiska utfall inte tillfredsställande.
Men det beror inte på att den bygger på en överenskommelse med
mittenpartierna. Det beror inte heller på att den statliga inkomstskatten
skulle ha förlorat sin progressiva och inkomstutjämnande karaktär. När

reformen är helt genomförd 1985 kommer progressiviteten att vara starkare
än den var efter 1970 års reform.

Utfallet beror i stället på att reformen syftar till att reellt sänka
marginalskatten. Trots avdragsbegränsningen och andra motåtgärder får
höginkomsttagarna under åren 1983-1985 större skattesänkningar än de
lågavlönade, genomsnittligt sett.

Därför är 1982 års skattereform villkorlig. För att den skall genomföras i
beslutad takt måste löneutvecklingen under dessa år ta hänsyn till
skattereformens verkningar på fördelningen av de disponibla inkomsterna. I
riksdagsbeslutet uppmanas de högre avlönade att visa särskilt stor återhållsamhet
i sina lönekrav.

Jag inbillar mig inte att detta minskar komplikationerna i en redan
besvärlig avtalsrörelse. Men de högavlönade får inte bara väsentliga
förbättringar av sina disponibla inkomster genom skattereformen. De skulle
också förlora mest på att reformen omintetgjordes och förvandlades till en
skärpning av skatten om inkomsterna stiger för snabbt.

Men om dessa problem kan lösas och skattereformen genomföras på avsett
sätt, råder det inget tvivel om att avtalsrörelserna i framtiden blir lättare att
genomföra för alla löntagargrupper. Kostnads- och inflationstrycket blir
lägre. Förutsättningarna för en solidarisk lönepolitik blir bättre - allt detta
enligt vår mening väsentliga resultat av den här reformen.

Jag lyssnade till Gösta Bohman, som gjorde våldsamma angrepp på
förslaget. Jag tycker att herr Bohman, nu när jag har följt honom ett antal år,
uppvisar vissa likheter med en feberkurva, som varje valår når en topp när
det gäller angrepp på skatterna och skattesystemet och när det gäller löften
om skattesänkningar. Möjligen skulle det han säger göra större intryck på
väljarna om det inte vore en så kolossal skillnad mellan Gösta Bohman i
opposition och Gösta Bohman i regeringsställning.

Han talar om att vi tänker höja ett antal skatter. Herr Bohman höjde
50-talet skatter under sina knappa fyra år som ekonomiminister. Den här
skillnaden i moderaternas uppträdande när de har ansvar för den ekonomiska
politiken och när de står utan ansvar visar en symtomatisk benägenhet
att hela tiden återkomma.

Gösta Bohman var ilsken på allt möjligt, och det mesta gick ut över de
forna koalitionsbröderna. På en punkt känner jag att jag behöver gå i
svaromål, och det gäller när han ondgjorde sig över att Olof Palme inte deltar
i debatten om den, enligt Gösta Bohman, så ödesdigra skattereformen.

För det första kan jag tala om för Gösta Bohman att Olof Palme kommer
att diskutera ekonomi och skatter i denna kammare i morgon. För det andra:
Vem var det, Gösta Bohman, som förverkligade en pojkdröm på karnevalen
i Rio de Janeiro, medan alla trodde att han satt och väntade på att få
diskutera Sveriges ekonomi med landets regering? Var han inte i hög grad
frånvarande? Inte tyder väl det på något större intresse för Sveriges
ekonomiska framtid och andra tråkiga och svåra frågor från moderata
samlingspartiets nye ordförande. Men vi kanske får börja använda samma
nostalgiska betraktelser om Gösta Bohman som han själv brukar använda

Nr 171

Onsdagen den

9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

101

Nr 171

Onsdagen den

9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

102

om gamla socialdemokrater: Ordning och reda var det i moderata
samlingspartiet på gamle kung Göstas tid.

En väsentlig fråga återstår att lösa - reformens finansiering efter 1983. Här
har vi inte kunnat enas. Mittenpartierna föredrar höjd arbetsgivaravgift,
medan vi vill införa proms. Vi anser att denna nya produktionsskatt är mera
rättvis och mera gynnsam för näringslivets utveckling än fortsatta höjningar
av arbetsgivaravgiften. Därmed blir det valutgången den 19 september som
kommer att avgöra om reformeringen av vårt skattesystem kommer att
fortsätta på det området.

Herr talman! Man har från många håll framhållit värdet av att dagens
skattereform kan beslutas av en stor riksdagsmajoritet och av tre partier. Det
ger skattebetalarna en betryggande säkerhet beträffande skattesystemets
utformning under ett betydande antal år framåt. Det är också en av de
grundläggande förutsättningarna för att det skall vara möjligt för arbetsmarknadens
parter att sluta fleråriga löneavtal.

Socialdemokratin delar den här uppfattningen. Vi ser dessutom skatteuppgörelsen
som ett uppmuntrande, men tyvärr enstaka, avsteg från den
block- och konfrontationspolitik som har dominerat riksdagsarbetet under
de borgerliga regeringsåren.

Vi har hittills inte haft någon anledning att tro annat än att centern och
folkpartiet kommer att stå fast vid skatteuppgörelsen, och således inte göra
något försök att riva upp dagens beslut vid ett eventuellt fortsatt borgerligt
regerande. Men under de senaste veckorna har vissa händelser inträffat som
skapar oklarhet om hållfastheten i skatteuppgörelsen.

För det första har de tre borgerliga partierna i finansutskottet författat ett
gemensamt betänkande om riktlinjerna för den ekonomiska politiken - det
betänkande som skall behandlas av riksdagen i morgon. Det är för all del
inget dokument som imponerar genom sin klarsyn och handlingskraft, men
det är intressant ändå. Moderaterna har uppenbarligen haft ett starkt
inflytande över förslaget till riktlinjer för den ekonomiska politiken. Det
gäller hotet om fortsatt social nedrustning och nedpressning av den offentliga
servicen. Det gäller den totala oviljan att vidta några åtgärder för ökad
sysselsättning och investeringar. Det gäller de moderata idéerna om en mera
monetaristisk kreditpolitik.

I och för sig är detta inga nyheter. Det bekräftar bara det fasta grepp
moderata samlingspartiet - i eller utanför en borgerlig regering - tagit över
den ekonomiska politiken.

Men direkt uppseendeväckande är att de borgerliga partierna också enat
sig om riktlinjer för skattepolitiken, vilket Gösta Bohman också noterade.

Även här är det moderaternas synsätt som avgjort innehållet. Den enda
riktlinje för skattepolitiken som finansutskottet vill slå fast är att marginalskatterna
skall sänkas och att skattetrycket skall ner. Det övriga innehållet i
dagens reform, t. éx. reformeringen av avdragsreglerna och kravet på en
ansvarsfull finansiering, lyser med sin frånvaro.

Naturligtvis är jag medveten om att moderaterna och mittenpartierna i

skatteutskottet hamnat på vitt skilda linjer, och att man hårt bekrigar Nr 171

varandra i dagens debatt. Onsdagen den

Men här har ändå uppstått en situation där riksdagen och allmänheten 9 juni 1982

måste få klara besked. Är den debatt vi nu lyssnar till bara en skenfäktning?

Ingår i eftergifterna för moderaterna i fråga om den ekonomiska politiken Reformerad

också en mer eller mindre diskret uppgörelse om att anpassa även den inkomst framtida

skattepolitiken till de moderata önskemålen? beskattning

Det är inte bara den märkliga samstämmigheten mellan de borgerliga
partierna i finansutskottet som föranleder dessa frågor.

I en artikel i Dagens Nyheter den 29 maj skriver moderaten Staffan
Burenstam Linder att ”skattefrågan kommer att visa sig hanterbar” den dag
det eventuellt kan bli aktuellt att bilda en ny trepartiregering. Detta skall inte
ske genom att moderata samlingspartiet frångår sitt motstånd mot exempelvis
avdragsreformen, slopandet av indexregleringen och kravet på reformens
finansiering, utan genom att mittenpartierna enligt Staffan Burenstam
Linder ”högst frivilligt” kommer att riva upp dagens skattebeslut, tydligen på
alla dessa punkter.

Och Staffan Burenstam Linder tillägger, med en viss auktoritet, får det väl
sägas: ”Inte heller kommer det att vara moraliskt smärtsamt för mittenpartiema
att söka sig bort från överenskommelsen. De har en viss vana på
området.”

Herr talman! I ett avseende har naturligtvis Staffan Burenstam Linder och
moderaterna logiken på sin sida. Han pekar på det orimliga i att en borgerlig
trepartiregering skulle kunna ha ett oppositionsparti som regeringsunderlag i
en central politisk fråga, där regeringen är djupt splittrad. Det skulle
innebära, skriver Staffan Burenstam Linder, ”att man hade en regering på
dagarna och en annan på nätterna”. Och jag undrar vad han syftar på med
det.

Han gör därmed helt klart att moderata samlingspartiet som villkor för att
en ny trepartiregering skall bildas kräver att skattereformen rivs upp och görs
om så att den passar moderaterna.

Frågan är då: Vad innebär dessa motsägande besked? Vad innebär det att
mittenpartierna mitt i striden om skatterna så anstränger sig att vara
moderaterna till lags att man i finansutskottet mer eller mindre lägger sig
platt för dem när det gäller den ekonomiska politiken?

Vad innebär det att moderaterna anser sig kunna tala om för allt folket att
mittenpartierna kommer att riva upp skattereformen på centrala punkter för
förmånen att få bilda regering ihop med moderaterna?

Vad har Gösta Bohman kunnat säga i den här frågan? Har han samma
uppfattning som Staffan Burenstam Linder?

Och vad menar herr Bohman med sitt eget inlägg i regeringsfrågan - för det
var väl den han tog upp? Gösta Bohman sade, om jag hörde rätt: Vi ställer oss
bakom finansutskottets uttalande, för där utlovas en sänkning av skatterna.

Detta står naturligtvis - det har Gösta Bohman helt rätt i - direkt i strid med
dagens beslut. Men, tillfogade herr Bohman, detta är den långsiktiga
skattepolitiken. Och då är frågan: Hur lång är ”långsiktig” skattepolitik.

Nr 171

Onsdagen den

9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

Gösta Bohman? Kan moderaterna acceptera att det skattesystem vi i dag
beslutar om skall gälla åtminstone under de tre år då det genomförs och att ni
därefter skall börja med den långsiktiga skattepolitik som moderaterna vill
ha? Eller är det så att långsiktigheten tar vid den dag då det eventuellt blir
fråga om regeringsförhandlingar?

Om en stund skall riksdagen gå till beslut i skattefrågan. Vi socialdemokrater
tänker inte vara med om det beslutet på falska premisser. Därför
måste vi få helt klara och auktoritativa svar från folkpartiet och centerpartiet
på följande frågor:

Kommer centern och folkpartiet under alla förhållanden att stå fast vid det
beslut om reformering av inkomstbeskattningen som riksdagen avser att fatta
i dag?

Kommer centern och folkpartiet i enlighet därmed att under genomförandetiden
avvisa varje krav från moderata samlingspartiet om förändringar
av reformens centrala innehåll?

Under detta anförande övertog tredje vice talmannen ledningen av
kammarens förhandlingar.

Anf. 56 GÖSTA BOHMAN (m) replik:

Herr talman! Kjell-Olof Feldt inledde sitt anförande med att säga följande:
För att förstå varför socialdemokratin medverkat och t. o. m. tagit initiativet
till den skattereform riksdagen i dag skall besluta om bör man ha den
historiska bakgrunden klar för sig.

I den beskrivningen är Kjell-Olof Feldt och jag uppenbarligen ense, och
det har varit utgångspunkten för min kritik mot mittenpartiema. Det är
socialdemokraterna som har tagit initiativet till den här uppgörelsen, och det
är en anledning till att vi är starkt kritiska mot den, för vi har erfarenheter av
socialdemokratisk skattepolitik. Vi vet vad den innebär, vi vet vilka olyckliga
konsekvenser den har fått för Sverige och vi vet att den också i fortsättningen
kommer att få otillfredsställande konsekvenser för vårt land.

Jag vill emellertid tillägga att det var en del kloka saker som Kjell-Olof
Feldt sade också, och det brukar ju falla några sådana här pärlor ibland.

Det var inte så länge sedan vi här i kammaren förde en debatt om behovet
av att sänka de svenska marginalskatterna. Jag var en av dem som drev den
linjen hårt och konsekvent gång på gång år efter år. Men socialdemokraterna
förklarade varje gång, långt in på 1970-talet, att marginalskatterna inte utgör
några problem. Det totala skattetrycket är avgörande. Marginalskatterna är
ingenting att bry sig om. Nu har socialdemokraterna uppenbarligen i alla fall
kommit underfund med att marginalskatterna är ett väldigt problem. När det
gäller att ändra marginalskatterna är det utomordentligt värdefullt att
socialdemokraterna äntligen har begripit betydelsen av dessa stora problem.

När det gäller den långsiktiga skattepolitiken, är emellertid skillnaderna
mellan oss avgrundsdjupa. Vi vet - men socialdemokraterna har ju framlagt
förslag om det - att socialdemokraterna redan 1983 kommer att höja det

samlade skattetrycket med 12 miljarder kronor. Då konträr Kjell-Olof Feldt
och säger att när Gösta Bohman var ekonomiminister höjde han 60 skatter.
Vad vi kan konstatera när vi ser i facit är emellertid att vi under den tiden
sänkte det statliga skattetrycket. Det har vi herr Wärnbergs ord på för en
stund sedan. Någonstans måste det vara något fel på den räknemaskin som
Kjell-Olof Feldt har i skallen.

När det gäller att tolka finansutskottets uttalande om den långsiktiga
skattepolitiken ger jag ordet ”långsiktigt” innebörden ”principiell”. För mig
har finansutskottet nu gjort en principiell deklaration, där utskottet naglar
fast skattepolitikens betydelse för den ekonomiska politiken och drar upp
riktlinjer för hur vi framdeles skall lösa våra ekonomiska problem, i den mån
de beror på skattepolitiken. De principerna är bestående. Mot de principerna
står det beslut som skall fattas här i dag. Därför är vi mot detta
beslut.

Nr 171

Onsdagen den

9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

Anf. 57 STIG JOSEFSON (c) replik:

Herr talman! Jag begärde ordet eftersom jag tyckte att den redogörelse
som Kjell-Olof Feldt gav av finansieringen av reformen var något oklar. Jag
vill ur det pressmeddelande som gick ut citera följande:

”Beträffande finansieringen har de tre partierna enats om att den för år
1983 skall ske genom en arbetsgivaravgift på 2,0%. Förutsättningar
föreligger inte att nu fatta beslut om finansieringen av de återstående
stegen.

Partierna är överens om att en fortsatt teknisk översyn av produktionsfaktorskatten
skall ske samt om att undersöka förutsättningarna att införa ett
avgiftsfritt belopp i botten av egenföretagarinkomsten därest finansieringen
av reformen 1984 och 1985 sker genom höjda arbetsgivaravgifter.”

Hur vi skall ha det i fortsättningen är en känslig fråga. För att inget
missförstånd skall uppstå har jag här velat redogöra för vad överenskommelsen
mellan de tre partierna i sin helhet innebar på denna punkt.

Anf. 58 Ekonomi- och budgetministern ROLF WIRTÉN:

Herr talman! Kjell-Olof Feldt ställde två frågor till folkpartiet och
centerpartiet om skatteöverenskommelsen beträffande den period som vi nu
är på väg att fatta beslut om, alltså 1983-1985. Helt klart är att vi har ställt oss
bakom detta förslag efter en långvarig och noggrann prövning av frågan, som
Kjell-Olof Feldt själv varit med om. Jag tror inte att Kjell-Olof Feldt har
någon anledning att ifrågasätta vår pålitlighet i denna fråga. Har vi träffat en
överenskommelse, står vi naturligtvis fast vid den. Svaret på båda de frågor
som Kjell-Olof Feldt ställde är ja.

Å andra sidan skall vi emellertid vara på det klara med - det är Kjell-Olof
Feldt själv naturligtvis - att det kan inträffa förändringar av dramatisk
karaktär i samhällsekonomin. Detta får vi självfallet anpassa oss till. Inga
representanter för något parti torde kunna säga annat än att en anpassning i
så fall måste ske. I grunden råder det ingen tvekan om att vi står fast vid
överenskommelsen.

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

Anf. 59 TOMMY FRANZÉN (vpk) replik:

Herr talman! Jag skulle vilja ställa två frågor till Kjell-Olof Feldt.

Finansieringen skall klaras med en löneavgift som räknas av i den
kommande lönerörelsen. Jag vet att socialdemokraterna inte är helt överens
om den modellen, men även om modellen i stället hade varit en proms, är
socialdemokraternas utgångspunkt att kostnaden skall räknas av i lönerörelsen.

Tror Kjell-Olof Feldt att detta kommer att drabba samtliga som får
lindringar i skatterna eller kommer det att drabba framför allt dem som
tillhör LO- och TCO-kollektiven? Det är nämligen min uppfattning att där
kommer en sådan här metod att slå rakt över, medan andra grupper inte
kommer att beröras på samma sätt.

Det innebär att då faller hela talet om att alla skall vara med och betala. De
som inte kommer att vara med att betala är konsulter och andra
höginkomsttagare som beräknar sina löner på annan basis än vanliga
arbetare och tjänstemän. De som inte kommer att vara med och betala är
också de som fått de stora skattesänkningarna.

Det har sagts från socialdemokratiskt håll, av Gunnar Nilsson, av Sten
Andersson och tidigare i dag av Erik Wärnberg - jag uppfattade inte om
Kjell-Olof Feldt också sade det - att skatteöverenskommelsen kan komma
att brytas upp, om inte förutsättningen att höglönegrupperna visar återhållsamhet
i lönerörelsen skulle uppfyllas.

Jag vill ställa frågan till Kjell-Olof Feldt: Var anser man på socialdemokratisk
sida att ”smärtgränsen” går för att man skall kunna tänka sig att bryta
upp skatteöverenskommelsen? Jag har en känsla av att det inte finns så
mycket faktisk verklighet bakom orden i det här fallet.

Sedan tog Kjell-Olof Feldt upp en liten historik och sade att 1970 hade
LO-anslutna arbetare i genomsnitt 45 % marginalskatt. Tittar vi på
utvecklingen av kommunalskatten, som Kjell-Olof Feldt också var inne på,
kan vi konstatera att den är väldigt hög. Med 9 procentenheters höjning av
kommunalskatten hamnar vi på 54 % nu. Det är inte så fantastiskt långt ifrån
den genomsnittliga marginalskatt som industriarbetare betalar i dag - det rör
sig om bara 2 å 3 % skillnad.

Den stora frågan är då naturligtvis kommunalskatterna. Varför går ni inte
till attack och gör någonting åt kommunalskatterna, som är det verkliga
problemet för de breda skikten av inkomsttagare här i landet?

Anf. 60 KJELL-OLOF FELDT (s) replik:

Herr talman! Jag tror att vi har anledning att vara tacksamma för det klara
besked som riksdagen gavs av budgetministem, jag antar på hela regeringens
vägnar och på de båda regeringspartiernas vägnar. Att förändringar av
dramatisk karaktär kan påverka vårt skattesystem inser jag också, men den
speciella förändring jag var ute efter var en förhandling med moderata
samlingspartiet. Den hoppas jag att Rolf Wirtén inte hänför till kategorin
dramatiska förändringar.

Därmed är bollen tillbaka hos Gösta Bohman. Den vanligen så stöddige

och av besked fyllde förre moderatledaren sade inte ett ord på den punkten.
Han sade egentligen goddag - yxskaft. Vi är emot principerna, sade han, och
därför är vi emot beslutet. Ja, men tänker ni ha en regering om dagen och en
annan om natten, som Burenstam Linder uttryckte det? Det är väl inte lätt att
vara ekonomiminister och skifta färg på det viset från vitt till svart i ett
kör.

Måste inte moderata samlingspartiet tala om för sina väljare hur det ställer
sig till skattereformen? Såvitt jag förstår tänker ni föra en enorm valkampanj
i fråga om skatterna - det tycker jag framgick av vad Gösta Bohman sade i sitt
inlägg. Tänker ni släppa hela den kampanjen lika väl som ni släppte er
fantastiska skattekampanj 1976? Tänk, så mycket affischer ni fick bränna den
gången! Gösta Bohman var så arg - de fick inte ens visas i TV. Råka inte ut
för det en gång till, Gösta Bohman, att ni för en valkampanj som går i kvav
omedelbart! Men ge beskedet i dag att ni accepterar den här skattereformen!
Då vet åtminstone era väljare vad era löften är värda. I annat fall vet de
ingenting.

Jag vet inte var Gösta Bohman har fått det ifrån att vi tänker höja
skattetrycket 1983 med 12 miljarder. Det är en mycket fantasifull siffra, som
måste vara hämtad från något av de moderata partikanslierna.

Det här mysteriet med att den statliga skatteandelen sjönk något är inte så
svårt att förklara. Gösta Bohman sänkte skatterna för företagen och höjde
dem för löntagarna. Så gick det till. Skatterna sänktes för företagen med 8
miljarder kronor, medan de höjdes för löntagarna. De fick ett ökat
skattetryck och företagen ett lägre, utan att det ledde till några för landet
påvisbara förbättringar.

Till Tommy Franzén hinner jag inte säga många ord, annat än att alla
kommer att drabbas av avräkningen. Det gäller samma villkor för de olika
löntagarorganisationernas medlemmar. Men de som är organiserade och har
högre löner skall ta lägre lönehöjningar än andra, och egenföretagare -konsulter och liknande - drabbas också av denna avgiftshöjning. Var
smärtgränsen går kommer nog löntagarna att tala om för oss, om den dagen
skulle komma.

Anf. 61 GÖSTA BOHMAN (m) replik:

Herr talman! Ingalunda är jag redovisningsskyldig inför Kjell-Olof Feldt
om hur vi ser på regeringsfrågan. Däremot är vi redovisningsskyldiga inför
väljarna. Den omständigheten att vi i dag röstar emot det skatteförslag som vi
tycker är dåligt gör inte det skatteförslaget bättre därför att det har
genomförts. Vi kommer att bekämpa det skatteförslaget även om det är
genomfört, på samma sätt som vi kommer att bekämpa andra företeelser som
vi tycker är felaktiga i vårt samhälle, och vi kommer att verka för att ändra
dem efter måttet av vår förmåga.

Vår förmåga att åstadkomma detta kommer i hög grad att bli beroende
dels av valutslaget, dels också av den ekonomiska verklighet som vi befinner
oss i i det ögonblick då man eventuellt - om den bästa utgången inträffar -skall förhandla om vad som skall ske. Då kan läget vara sådant att det

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

förverkligas sorn Rolf Wirtén antydde, nämligen att vi befinner oss i en
dramatisk situation som kan ändra på väldigt mycket. Andra omständigheter
kan också spela in. Men det är den ekonomiska verkligheten - vad som är bra
och nödvändigt för Sverige - som kommer att vara avgörande för vårt
ställningstagande i den situationen.

Kjell-Olof Feldt frågade: Var har Gösta Bohman fått det ifrån att vi vill
höja skatterna 1983 med 12 miljarder? Vi räknar bara ihop de förslag som ni
har ställt i riksdagen och som ni har reserverat er för, och summan av
kardemumman blir 12 miljarder kronor netto i skattehöjningar. Det är bara
att räkna. Sätt i gång själv, om inte Kjell-Olof Feldt har det här klart för sig.
Jag menar att den fråga som vi ställs inför i valet är om vi skall klara vår
ekonomi genom höjda skatter eller om vi skall få i gång den genom att inte
höja skatterna och hellre sträva efter att sänka dem. Vi är inte det enda land
som har ställts inför det problemet.

Det går att sänka marginalskatterna. Jag skall ta två exempel. Det ena är
Västtyskland. Mellan 1950 och 1958 sänkte Västtyskland marginalskattetaket
från 95 % till 53 %. Taket var år 1980 56 %. En västtysk som det året
hade inkomster på i runda tal 300 000 kr. fick behålla 44 % av varje nytjänad
hundramarkssedel. Västtyskland är inte styrt av mina partivänner. Det är
styrt av socialdemokraterna, som uppenbart vet mer om hur ekonomin skall
fungera än socialdemokraterna i Sverige.

Det andra exemplet är det japanska. Japans skattesystem kollapsade
under kriget, därför att progressionen av skattetrycket hade ökat så starkt.
Då skedde en radikal omläggning av skattesystemet. Marginalskatterna
sänktes från 85 till 55 %. Den skattefria inkomsten fördubblades. Vinstskatten
för företagen sänktes, och bolagsskatten avskaffades helt. Då växte
inkomsterna, och pengarna gick tillbaka till medborgarna i form av nya
skattesänkningar. Mellan 1954 och 1974 höjdes gränsen för skattebefrielse
alla år utom tre. Inkomstskatten sänktes elva gånger.

Vi känner alla till Japans ekonomiska styrka i dag. Vi känner också till
Sveriges ekonomiska kris. Den beror inte i ringa utsträckning på att vi har
haft en felaktig skattepolitik i Sverige. Kjell-Olof Feldt avrättade f. ö. själv -jag håller med på den punkten - 1970-talets skattepolitik, den sorn
socialdemokraterna var ansvariga för.

Anf. 62 TOMMY FRANZÉN (vpk) replik:

Herr talman! Jag fick inte mycket svar av Kjell-Olof Feldt. Det enda han
sade var att löntagarna vid smärtgränsen kommer att skrika till. Det tror jag
säkert. Men det måste ju ändå finnas något mått när man från socialdemokratins
sida går ut och säger att den här skatteuppgörelsen kan vi bryta upp.
Vad jag kan få klart för mig och vad jag också misstänkte redan tidigare är att
det skall till ett oherrans väsen från landets löntagare, innan Kjell-Olof Feldt
m. fl. är benägna att börja tumma på den borgerliga skatteuppgörelsen.

När det gäller låglönegrupperna så hade Erik Wärnberg och j ag en debatt i
dag om detta. Vi knöt an till det som också Kjell-Olof Feldt talade om i sitt
anförande. Vi sade att låginkomstgrupperna skall kompenseras och att de

hade bett att få kompensera sig i lönerörelser i stället för i skatteuppgörelser.
Det är klart att detta är ett försvar för att de i en skatteuppgörelse inte får
någon skattelättnad. Tvärtom får de totalt ökat skattetryck, även om man
räknar bort dem som är deltidsarbetande, såsom Erik Wärnberg gjorde.

Men hur skall man kunna kompensera sig i lönerörelser? Socialdemokraterna
säger i den motion som de väckt med anledning av kompletteringspropositionen
att avtalsrörelsen bör ge ett resultat som gör det möjligt att få
ned inflationstakten och stärka den svenska industrins konkurrenskraft. Vad
är det här liktydigt med? Ja, det är inte liktydigt med något annat än att hålla
tillbaka lönerna, att trycka ner lönerna. Hur skall man kunna kompensera
låginkomstgrupperna, som skulle behöva ha löneökningar på 18, 20, 25 %
för att kompensera den skatteuppgörelse som socialdemokraterna har gjort
med mittenpartierna?

Jag vill sedan komma tillbaka till frågan om den industriarbetare som
representerar genomsnittet. Man kan konstatera att denne får en skattesänkning
på möjligen 1 000 kr. efter det att löneavgiften är avräknad. Det är
ju ganska drastiskt, tycker jag, att ta ett sådant steg och ge den här
industriarbetaren en så pass dålig utdelning på århundradets skattereform.
Det var något i den stilen som uttalades av en socialdemokratisk ledare när
förslaget presenterades.

Det talas om 1000 kr. - bara de senaste sex åren. har samma
industriarbetare gjort en reallöneförlust på 6 000 kr. Han har halkat efter i
reallöneutvecklingen och i konsumentprisutvecklingen. Man borde i stället
ha tagit ett grepp för att återställa köpkraften för de stora, breda massorna -inte för höginkomsttagarna, som har inkomster över 125 000,130 000 kr. De
har klarat sig hittills, och de skulle klara sig väldigt bra i fortsättningen
också.

Nr 171

Onsdagen den

9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

Anf. 63 KJELL-OLOF FELDT (s) replik:

Herr talman! Gösta Bohman har det inte lätt. Här skall han dels framstå
som riddare Galahad på den vita springaren som attackerar denna
skattereform, skattesystemet och skattetrycket - allt. Dels skall han framstå
som en trovärdig regeringspartner till de partier som fattar det skattebeslut
som Gösta Bohman hatar så intensivt. Detta tänker Gösta Bohman få att
fungera fram till den 19 september. Det är klart att han inte är redovisningsskyldig
för mig. Jag tänker inte rösta på moderaterna - det lovar jag. Men
många andra kan fundera på hur detta skall gå till - det förefaller som om Det
är några som också gör det. De kan möjligen fråga sig vad moderaterna
menar med denna våldsamma kampanj mot skattereformen.

Den höjer skattetrycket. Den ruinerar villaägarna. Den är omöjlig att
administrera. Den skall bekämpas, säger moderaterna. Detta kan tolkas på
två sätt. Antingen tänker ni verkligen bekämpa denna skattereform genom
att försöka fälla alla regeringar som står för den, eller också blir det precis
som Staffan Burenstam Linder säger: En regering om dagen och en annan om
natten. En ekonomiminister som är moderat skulle bekämpa det skattesystem
som han administrerar.

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

Jag hoppas att vi partier som är med om denna skatteuppgörelse i någon
mån kan hjälpas åt att avslöja detta moderata dubbelspel.

Sedan till Tommy Franzén: Han inser kanske själv att fyra års reallönesänkningar
inte kan hämtas in genom en omläggning av beskattningen. Vi
har många gånger förklarat att det enda som ger utrymme för reallönehöjningar
framöver är att vi får i gång den ekonomiska tillväxten, får fart på
industrin, investeringar och annat i Sverige. Det vi har kunnat göra genom
skattereformen är att moderera vissa verkningar av den politik som har förts,
men vi kan aldrig utplåna den.

Om vi icke rör skattesystemet, skulle den LO-medlem som i dag har en
marginalskatt på 55 %, och alltså får behålla 45 kr. av en hundralapp, 1985
får betala 75 %. För att han då skall få 1 kr. i lönekuvertet, måste LO få fram
en lönehöjning på 4 kr. Jag ville bara säga detta, eftersom det även ligger i
LO-medlemmarnas och LO:s intresse att vi reformerar skattesystemet på
detta vis. Jag tror inte att Tommy Franzén skall bekymra sig så mycket om de
fördelningspolitiska verkningarna. De organisationer som kommer att driva
dessa frågor kommer att göra det i förvissningen att det - hoppas jag - finns
en regering som i alla avseenden för en fördelningspolitik som gynnar de
lägre avlönade. Därmed kan vi också stödja de människor som har råkat illa
ut under de borgerliga åren. Det kan vi då göra på annat sätt än genom
skatterna.

Tredje vice talmannen anmälde att Tommy Franzén och Gösta Bohman
anhållit att till protokollet få antecknat att de inte ägde rätt till ytterligare
repliker.

Anf. 64 JÖRN SVENSSON (vpk):

Herr talman! Låt mig innan jag börjar mitt egentliga anförande göra en
liten utvikning genom två aktuella citat från denna debatt. Det första syftar
på Rolf Wirtén och lyder: ”så långsamt fungerar det väl inte i hans skalle”.
Det andra är: ”någonstans måste det vara något fel på den räknemaskin som
Kjell-Olof Feldt har i skallen”. Båda är fällda av en f. d. partiledare.

I politiken är det ibland bra med ett skarpt språk - det kan vara på sin plats.
Men låt oss i alla fall inför dessa båda yttranden minnas att det här är ett
parlament. Låt oss därför inte göra det till en gammaldags kaserngård.

Herr talman! I Sverige pågår ett ekonomiskt och ideologiskt krig. De som
har makt och rikedom i samhället för detta krig mot arbetarklassen och
folkflertalet. Deras krigsmål är inte bara att tränga tillbaka de breda
folklagren från ställningar som dessa med möda lyckats upprätta inom ett
fientligt klassamhälles ram. Deras krigsmål är också ett annat, mer
långtgående. De vill rasera vad som utvecklats av självständiga sociala
värderingar, av solidaritet, av medvetande hos Sveriges arbetarklass. Det är
mot klassmedvetandet och sinnenas självständighet hos de nedtryckta man
riktar sig.

Aldrig sedan 1930-talets fascistiska våg har arbetarrörelsen, nationellt och
internationellt, ställts inför en farligare och mer aggressiv angripare.

Spjutspetsen i detta krig utgörs i Sverige av Arbetsgivareföreningen och
moderata samlingspartiet.

Ett av deras vapen är den nygamla form av skattepolitik och skattefilosofi
som nu predikas från de akademiska lärostolarna och som sprider sig som en
löpeld bland skrämda småborgare, vars perspektiv i livet markeras av
staketet på villatomten och symboliseras av fixeringen till det egna
checkhäftet som varande världens centrum.

Det är denna form av mänsklig förflackning som de krigförande nu också
försöker använda för att slå en bräsch i arbetarklassens medvetande och
ideologiska försvar. Därför att på denna splittring, omedvetenhet och
förflackning hos stora grupper människor kan det stora multikapitalet bygga
sin makt över själarna och över politiken.

Den nyliberala skattefilosofin saknar varje uns av vetenskaplig förankring.
Ingenstans bekräftas några påståenden om att skattesänkningar uppmuntrar
arbete, främjar sparande eller motverkar inflation. Ingenstans kan visas att
skatter till den offentliga sektorn skulle motverka ekonomins utveckling eller
tränga undan initiativ. Det är exakt tvärtom.

Högkonjunktur och full sysselsättning har regelmässigt kunnat råda bara i
samband med en hög statlig aktivitet och en omfattande beskattning. Hög
investeringsbenägenhet hos privatkapitalet har aldrig följt på en minskad
offentlig sektor. Den har regelmässigt varit högst, när den offentliga sektorn
varit som mest omfattande. T. o. m. företagsvinsterna visar sig vara högst
under de perioder när samtidigt den offentliga sektorn och beskattningen
haft en hög eller stigande omfattning.

Bakom nyliberala professorers floskler står ingen vetenskap. Där står bara
det brutala och krassa egenintresset hos en allt mindre och alltmer parasitisk
finansbourgeoisie.

Men den nyliberala skattefilosofin står också i motsättning till något annat,
som är större och djupare: till arbetarklassens och arbetarrörelsens
självständiga idéer, dess dröm om rättfärdighet och jämlikhet, om social
befrielse vunnen gemensamt med andra, dess etik och moral.

För arbetarrörelsens klassiska politik är beskattningen ett medel, ett
medel för att förändra klassamhället, för att minska sociala, kulturella och
politiska skillnader. Så var också skattepolitiken infogad i det politiska
tänkande som Ernst Wigforss en gång stod för. Och en bättre identifikation
av klasspositionerna i denna strid kunde knappast ges än med en hänvisning
till när dåtidens högerparti via en av landets stora dagstidningar proklamerade
parollen: ”Wigforss skatteförslag är ett nytt försök till stöld. ” Det är den
borgerliga samhällsfilosofin i sin grova enkelhet. Orättvisa för flertalet är
fåtalets frihet. Social rättvisa är stöld.

För Wigforss och de som tänkte som han var skattepolitik också
arbetsmarknads- och konjunkturpolitik. Jämnare inkomster ger högre och
stabilare efterfrågan. Ökade resurser för den offentliga sektorn ger
möjligheter att bekämpa kriser och försvara rätten till arbete.

Vari ligger då grunden till en arbetarrörelses motoffensiv mot nyliberalismen
och dess penningstinna propagandaapparat? Den ligger inte i att man

Nr 171

Onsdagen den

9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

lil

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

gör kompromisser, pressad därtill av finansbourgeoisiens hotelser och
hetsstämningarna och primitivismen hos dess småborgerliga massarmé.
Eftergifter av det slaget leder alltid till nederlag. De kan bara uppfattas som
ett uppgivande av självständigheten och som en övergång till och ett
accepterande av motståndarens synsätt.

Motoffensiven kan bara ske utifrån en självständig ideologi, en ideologi
som har sin styrka i att den utvecklar den klassmässiga politiska medvetenheten
och självständigheten hos arbetarrörelsens sociala bas, en ideologi som
riktar sin udd mot klassamhället och klasskillnaderna och framhåller känslan
för rättfärdigheten och allas lika värde.

Den socialdemokratiska parti- och riksdagsledningens överenskommelse
med mittenpartierna är ingen motoffensiv. Den är en reträtt. Den är ett halvt
medgivande att skatteterroristerna på högerkanten i princip har rätt i sitt prat
om marginalskatter.

I vpk fruktar vi att den socialdemokratiska ledningen här spelar ett farligt
och högt spel. Det är sannerligen inte med någon glädje vi konstaterar det. Vi
unnar uppriktigt socialdemokratin en kraftig valframgång i höst - lika väl
som vi ser att det borgerliga blocket får ett rejält nederlag - och vi skall efter
måttet av våra krafter försöka bidra till att den målsättningen förverkligas.

Men vi hade velat se en uppslutning av båda arbetarpartierna och av alla
progressiva krafter och skikt i samhället kring en skatte- och fördelningspolitik
i Ernst Wigforss anda, i jämlikhetens anda. Vi kan därför inte frånsäga
oss skyldigheten att skarpt kritisera den väg som socialdemokratins toppar
här slår in på i skattepolitiken. Vi tror att ni gör fel i en rad viktiga
avseenden.

Vi tror att ni gör fel fördelningspolitiskt. Ni raserar de rester som har
funnits kvar av Ernst Wigforss sociala omfördelningstanke.

I regeringsställning administrerade socialdemokratin det kapitalistiska
samhället. När detta samhälle började visa stagnation och nya strukturella
drag, då svarade man inte med att gripa in och börja upprätta nya strukturer
för att åstadkomma en maktförskjutning till folkflertalets fördel. I stället
övergav man sina omfördelningstankar och lade skatterna till rätta för
högkapitalismens institutioner och strukturer. Omföi delningen i skattesystemet
gröptes ur. Och de borgerliga regeringarna har raskt accelererat i den
strävan sedan 1976.1 dag är 15 % av de samlade skatterna progressiva, 85 %
är icke-progressiva och en allt större del av dem är direkt regressiv, dvs.
drabbar de små proportionsvis mer än de stora.

Skatteöverenskommelsen mellan s och mittenpartierna utgör en fortsättning
på den tendensen. 7 % av inkomsttagarna får lägga beslag på mer än
hälften av den skattelättnad förslaget avses åstadkomma. Tar man hänsyn till
avdragsbegränsningen får de 7 % bland inkomsttagarna som ligger högst på
inkomstskalan fortfarande 43 % av lättnaden, och de 3,5 % som är allra
rikast får ensamma 21 % av lättnaden. Då är det hela dessutom kopplat till
att den breda massan löntagare skall hålla tillbaka sina löneanspråk i ett läge
där deras reallöner stadigt sjunkit under en följd av år.

Vi tror att detta är farligt både sett till sina sociala effekter och sett till sina
politiska verkningar.

När socialdemokratin gör upp med två borgerliga partier i detta
nyliberalismens klimat och i dess anda, då skapar det inte offensiv. Det
skapar vilsenhet och oklarhet. Det berövar de breda folklagren liksom
aktivisterna i arbetarrörelsen den nödvändiga anknytningen av den praktiska
politiken till en rättvisans idé, till ett socialt och moraliskt ställningstagande.
Det gör att viktiga klassmässiga och politiska gränser riskerar att suddas ut.
Det gör att den socialdemokratiska delen av arbetarrörelsen i en tung fråga
måste gå ut i valrörelsen utan ett eget egentligt program, utan en egen klart
iakttagbar ståndpunkt, som skiljer sig från den borgerliga.

I kampen mot borgerligheten är det farligt ifall människorna uppfattar att
det finns ett diffust mittfält, där alla katter är grå. Det bidrar bara till den
osäkerhet som i dag finns bland dem.

Det viktigaste i dag är att slå borgerligheten, att definitivt beröva den
parlamentarisk majoritet, så att den aldrig mer får riva ner och förstöra vad
generationer nertryckta människor byggt upp. Det uppnår man bara med ett
klart alternativ, som har en ideologisk och moralisk lödighet och som är klart
igenkännligt. Men hur tror ledarna för socialdemokratin att man skall kunna
åstadkomma någon sådan identifiering från arbetarrörelsens bas med en
sådan här kompromissprodukt, byggd på halva den nyliberala filosofin? Hur
skall det framstå utåt, när man gör gemensam front med två borgerliga
partier, som när de över huvud taget har några idéer som regel har fått dem av
moderaterna?

Jag kan tänka mig att denna skatteöverenskommelse delvis går tillbaka på
en hos socialdemokratins ledning ofta förekommande rädsla för de s. k.
marginalväljarna. Jag tror att man här har en allvarlig felsyn. Enligt min
mening talar all erfarenhet för att det är så. De båda arbetarpartierna här i
Sverige har alltid gjort sina bästa val, när de framstått i en klar identitet. Det
är då de har vunnit respekt. Det är då arbetarrörelsen kan verka
mobiliserande och bryta en hotande passivitet i väljarbasens utkanter.

Det kan förtjäna att påminnas om att det valsociologiskt sett ingalunda är
småborgerligt tänkande villaägare som utgör arbetarrörelsens potential och
möjlighet. Dess dolda potential finns tvärtom bland valskolkarna hos de
sämst ställda. Det finns massiva arbetarstadsdelar i min hemstad, där jag vet
att man har valdistrikt med valdeltagande som bara är 65 %. Där finns de
människor man måste mobilisera fram till september.

Det bästa vore därför enligt vår mening om socialdemokratin kunde förmå
sin ledning att riva upp denna överenskommelse - helst före valet. Det allra
bästa vore ifall detta sedan kunde bli inledningen till en klarare ideologisk
markering kring arbetarrörelsens klassiska sociala värderingar i viktiga
frågor, exempelvis till

ett skatteprogram inriktat på jämlikhet, på att de breda lagrens efterfrågan
och en utbyggd offentlig sektor kan bli redskap för att bryta kris och
arbetslöshet,

ett skatteprogram med inslag av vad vpk i dag tyvärr ensamt måste bära
8 Riksdagens protokoll 1981182:171

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

fram i skattediskussionen: progressivitet, social omfördelning, statligt
övertagande av fler kommunala kostnader, beskattning av kapitalet, av
spekulationen och av den ekonomiska parasitismen i rikemanskretsama
- kort sagt - en skatte- och omfördelningspolitik i Ernst Wigforss anda.

Anf. 65 GUNNAR STRÄNG (s):

Herr talman! Jag vill börja med att lämna en förklaring. Både herr
Bohman och herr Wirtén har personligen meddelat mig och beklagat att de
inte har tid att stanna kvar längre i kammaren. Jag har svarat dem att jag inte
kan godta en sådan förklaring. Alla som minns mig från den tiden då jag satt
på regeringsbänken vet att jag följde sådana här debatter tills de var slut och
voteringen överstånden. Detta innebär emellertid att jag kan avstå från att
hålla mitt egentliga anförande. Jag har en viss motvilja mot att i en politisk
debatt vända mig till personer som inte är närvarande. Men jag vill ändå göra
ett par kommentarer under en väsentligen förkortad taletid.

Man har i den här debatten försökt lämna historiska redovisningar över
socialdemokraternas ståndpunkt i fråga om deras principiella inställning till
marginalskatterna och sagt att det nu har skett en väsentlig förändring i
denna. Jag vill lugnt och stillsamt erinra om att under både 1950- och
1960-talen var marginalskatten inget problem för den alldeles övervägande
delen av de svenska skattebetalarna.

I mitten på 1970-talet började marginalskatterna att bli ett problem. Det
föranledde oss att i de s. k. Hagauppgörelsema göra vissa marginalskatteförändringar,
då inskränkta till just de breda inkomsttagargrupperna. Vi
gjorde inga förändringar uppe i toppen. Men det är alldeles självklart att man
inte kan hålla på med att ändra på det sättet hur länge som helst. Skalan blir
för brant, och skalan blir omöjlig. Av den anledningen sade vi ifrån 1978 att vi
får angripa det här problemet på ett annat och mer ingående sätt. Det har vi
gjort sedan dess. Och det har i den här debatten erinrats om hur
socialdemokratin började med sitt arbete i ett tidigt skede, prövade det i
grundorganisationerna, tog fram ett förslag som så småningom nu i alla sina
väsentliga delar kommer att, hoppas jag, föranleda beslut här i kammaren.

Det har också sagts här att det är en väsentlig majoritet av de svenska
partierna, representanter för det svenska folket, som står bakom uppgörelsen
- jag gissar ungefär 75 %. Jag vill tillägga att till denna uppgörelse har
också Landsorganisationens ledning och tjänstemännnens, TCO:s, fackliga
ledning anslutit sig. De båda organisationerna representerar tre miljoner av
de svenska löntagarna. Detta ställningstagande har självfallet föregåtts av
noggranna och ingående prövningar av frågan både från politiskt håll och
från de fackliga organisationers sida som jag här berört. Det är ingen hastigt
påkommen ståndpunkt vi kommit fram till när vi vägt fördelar och nackdelar
mot varandra.

Produkten är följaktligen en förhandlingsprodukt, även om den i allt
väsentligt baserar sig på den socialdemokratiska uppläggningen. Ett väldigt
väsentligt inslag är att reformen är kostnadsneutral och fullt ut finansierad till

sina 9 miljarder. Det andra är att man rensar den här något virriga debatten
som präglats av: Blir det skattehöjningar eller blir det skattesänkningar?
Man har återfört debatten till vad det egentligen gäller: Det är en omläggning
av den svenska beskattningen på ett sådant sätt som vi tror att bl. a.
tidsutvecklingen klart motiverar.

Revisionen på avdragssidan - och det har understrukits här i dag - är
framför allt bra från den utgångspunkten att den dels innebär en skattepolitisk
rättvisa, dels återställer respekten hos den enskilda människan
gentemot skuldsättningsproblemen. Det innebär att det också är bra för hela
den svenska kreditmarknaden.

Vi kunde mötas i den här kompromissen om marginalskatteproblemet och
om avdragsproblemet. Reaktionen mot uppgörelsen tar ofta sitt element från
vissa individuellt uttagna verkningar. Det finns självfallet högavlönade utan
avdrag som tjänar mycket pengar på den här reformen. Det finns
högavlönade med stora avdrag som förlorar lika mycket pengar på
reformen.

Landsorganisationens medlemmars medellön torde i dag ligga mellan
75 000 och 80 000 kr. För dem innebär den här reformen en marginalskattesänkning
på ungefär ett tiotal enheter.

Förhandlingsutrymmet skall fördelas med hänsyn till den genomförda
reformen. Här beklagar jag att Gösta Bohman inte är kvar i kammaren. Han
gjorde gällande att man löpte stora risker med hänsyn till den kommande
avtalsrörelsen. Jag tror att man enklast bemöter detta genom att se till vad en
av de ansvariga, nämligen LO:s avtalssekreterare, sagt i en artikel som
publicerades för litet sedan. Han slår där fast att moderaterna upprepar sina
våldsamma angrepp mot skattereformen och kräver att denna rivs upp. Han
fortsätter:

”Detta fyller mig med djup oro. Det är uppenbart att moderaterna räknar
med att mittenpartierna kommer att göra väsentliga eftergifter i skattefrågan
efter valet, om detta resulterar i borgerlig majoritet.

Den osäkerhet som härigenom uppkommer skapar stora problem inför
den kommande avtalsrörelsen.”

Han utvecklar detta närmare genom att säga:

”Vi har, från Landsorganisationens sida, ställt oss bakom den föreslagna
skattereformen.

Det nya skattesystemet kommer att göra det mindre förmånligt med olika
typer av improduktiva penningplaceringar, som inte är till nytta för vare sig
produktion eller sysselsättning.”

Han slår vidare fast:

”Just mot dessa åtgärder riktar moderaterna med nästan bedövande
konsekvens sina attacker.

Moderaterna går emot varje form av avdragsbegränsning för höginkomsttagarna.

De avvisar den koppling som har gjorts till kommande avtalsrörelser, med
innebörden att huvuddelen av löneutrymmet ska avsättas för de lågavlönade.

Nr 171

Onsdagen den

9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

115

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

De vill finansiera reformen genom ytterligare nedskärningar av statsutgifterna.
Detta ska bl a ske genom att ge mindre pengar till beredskapsarbeten.
De arbetslösa ska alltså bekosta moderaternas skattelättnader för höginkomsttagarna
och kapitalägarna.”

Efter en sådan klar och - vågar jag säga - representativ redovisning av hur
man ser på uppgörelsen på LO-håll uttalar Gösta Bohman sin rädsla för vad
det här skall ge för resultat i de kommande avtalsrörelserna. Hotet är, som
Landsorganisationen ser det, inte den här reformen. Hotet är herr Bohman
och det moderata samlingspartiet.

Man får se den här reformen som en helhet. På något annat sätt kan man
inte betrakta den. Moderaterna har, efter det att uppgörelsen blev ett
faktum, drivit en skräckpropaganda utan gräns, sedan nu herr Bohman på
sedvanligt sätt - jag vågar säga: i ilska och raseri - marscherat ut ur
kanslihuset. Det var inget nytt för oss som umgicks med herr Bohman vid de
tidigare Hagaförhandlingarna på 1970-talet. Det slutade i allmänhet med att
han slog i dörrarna och sprang ifrån förhandlingarna. Samma historia
upprepades även denna gång.

En viss normalisering av temperaturen, dvs. eftertankens kränka blekhet,
har vi väl kunnat avläsa - kanske inte så mycket hos herr Bohman ännu, men
hos hans efterträdare som partiordförande. Men det hela har lämnat efter sig
oklarhet beträffande i varje fall moderaternas kommande uppträdande.

På våren 1981 kunde inte herr Bohman umgås i samma kanslihus som
centerpartiet och folkpartiet, därest de skulle hålla fast vid uppgörelsen. Men
han vill ju så gärna tillbaka till huset, tillsammans med centerparti och
folkparti. Någon annan regeringschans föreligger inte för moderaterna.

Herr Bohman står, för att använda ett gammalt bibliskt uttryck, som
Bileams åsna mellan de båda hötapparna. Dels har han ett behov - och han
utnyttjar det - av att skälla på reformen och därmed underkänna omdömet
hos de andra borgerliga gamla regeringsbröderna, dels har han ett behov av
att ändå få hålla den här skrangliga bryggan så pass stabil att det går att
vandra vidare på den, om situationen efter den 19 september skulle föranleda
det.

Det här ordnar man nu på det förunderliga sättet att man i olika
debattartiklar säger att reformen är så dålig att den ramlar sönder av sig själv.
Detta behöver inte vara någon politiskt kontroversiell fråga - det löser sig
därför att reformen är så dålig. Och som det här tidigare har sagts: herr
Burenstam Linder har ju löst problemet på ett enkelt sätt genom att säga att
eftesom centerpartister och folkpartister är vana att vända på klacken i
viktiga politiska frågor så gör de det även här - så detta reder säkerligen upp
sig på ett eller annat sätt.

Jag vill emellertid ge herr Wirtén, trots att han nu är frånvarande, ett
erkännande här i dag för det klara besked han gav, att i varje fall han står fast
vid uppgörelsen, även om det kommer att osa svavel fram till september
månad från de moderata talarstolarna.

Jag skulle ändå vilja ge herr Bohman ett gott råd. Nu är han tyvärr inte här
så att han kan motta mina råd, men han kan ju läsa i protokollet. Det råd jag

skulle ge honom är: Ge upp den här kampen, herr Bohman! Skulle vi mot
förmodan få en borgerlig övervikt efter höstens val, så är ju den enda chansen
att regera för herr Bohman att han snällt och ödmjukt ”kryper in i” den
skatteöverenskommelse som vi här i dag behandlar. Det kan ju tänkas att Ulf
Adelsohn, den nye moderate partiledaren, i det här hypotetiska fallet - och
jag skulle tro med herr Bohman i släptåg - gör denna scenförändring.

Ytterligare kan jag säga att jag personligen, efter många år av trivsamma
och hårda debatter med herr Bohman, är angelägen om att han inte skall
sluta sin politiska bana som en politisk vingelpetter. Jag vill varna honom för
att ta för stora ord i sin mun i den här skattefrågan under de månader vi nu har
framför oss till valdagen. Det politiska anseendet kan ju betyda en del.

Även om det kanske delvis blir en upprepning av vad Kjell-Olof Feldt i
vissa stycken har sagt, vill jag erinra om att Hans Gustafsson har ställt några
direkta och, som det har sagts i dag, raka frågor, bl. a. till det moderata
partiet. Ämnar ni efter en eventuell borgerlig valframgång acceptera den
skattereform som vi nu talar om inkl. avdragsbegränsning, inkl. begränsad
indexuppräkning och inkl. finansiering med arbetsgivaravgifter, som ni nu
med stor energi förtalar och bekämpar - och tyvärr väl kommer att fortsätta
med några månader framöver? Det är inga detaljer det är fråga om, det är de
avgörande tunga frågorna i hela skatteproblemet.

Hans Gustafsson fortsätter i artikeln: Skall vi än en gång få uppleva en
valrörelse där moderaterna försöker skrämma vettet ur villaägarna med sin
grovt demagogiska propaganda bara för att efter valet diskret acceptera den
skattereform som eljest framstod såsom ett oöverstigligt hinder för
samverkan? Även i sistlidna valrörelse spelade villaägarna sin roll i
valdebatten. Det framgick av Gösta Bohmans anförande i dag att de skall få
något av samma roll även i fortsättningen. Vidhåller ni er förhoppning, säger
Hans Gustafsson, om att mittenpartierna skall svika sitt ord och efter valet
verka för en helt annan skattepolitik än den som ni begärt väljarnas
förtroende för? Hur ställer sig moderaterna, om mittenpartierna faktiskt
menar vad de säger och inte sviker sina utfästelser? Vi har fått besked i dag att
det ämnar mittenpartierna inte göra.

I den situationen säger Gösta Bohman att det egentligen inte rör någon
annan hur moderaterna ställer sig. Han vill förbehålla sig rätten att aggressivt
angripa mittenpartierna och reformen. Förmodligen blir det med omvänt
tecken, först reformen och i andra hand mittenpartierna. Han vill till varje
pris hålla öppet för en eventuell samverkan om den situationen skulle
föreligga. Det blir en ekvilibristik som kommer att kräva Gösta Bohmans alla
verbala utförsgåvor för att han skall klara av det.

Frågan är inte likgiltig för de svenska väljarna, herr talman, för när man
går till ett val köper man inte grisen i säcken. Man vill ha reda på vilken
politik en tilltänkt regering kommer att stå för och hur det kommer att bli
med den utomordentligt viktiga fråga som skattepolitiken är. Framför allt är
den satt i centrum på ett alldeles särskilt sätt just nu.

Herr talman! Jag lovade att försöka begränsa mig till tio minuter, och j ag är
i stort sett färdig med detta utomordentligt nedkortade inlägg. Jag vill

Nr 171

Onsdagen den

9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

117

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

emellertid göra en reflexion till. När jag lyssnade till herr Bohman tyckte jag
att hans allmänna tal präglades av ett upprörande främlingskap för
utvecklingen under den tid det gamla fattiga Sverige uppnådde ett rimligt
välstånd. Jag kan göra undantag för de senaste sex åren, då har situationen
varit annorlunda. Här har skatterna spelat sin utomordentliga roll för att
finansiera trygghetens utbyggnad för de små i samhället, som vi kan hänvisa
till.

Det finns industriländer ute i världen som arbetar med låg skatt och räknar
med att det under alla förhållanden är det viktigaste. Omsorgen om
medborgarna får gå i andra hand. Vi har en annan uppfattning. Just nu har
världens rikaste land, USA, där de kraftiga skattesänkningarna står i den
politiska debattens förgrund, tio miljoner arbetslösa människor som är
hänvisade till att stå med en skål i en kö i förhoppningen att få den fylld med
något slags soppa så att de kan uppehålla livet. Så är situationen, herr talman.
Man kan inte frigöra skattepolitiken till en isolerad problemställning. Man
skall se den i samband med tryggheten och trygghetens finansiering, och det
har varit socialdemokratins grundläggande linje i denna fråga.

Anf. 66 JÖRN SVENSSON (vpk) replik:

Herr talman! Gunnar Sträng har beklagat sig litet över att det inte finns
några stora kanoner inne i kammaren som kan diskutera med honom, så jag
begärde ordet, även om jag inser att jag har mycket begränsade förutsättningar
att delta i det veteranrally som Gunnar Sträng tydligen hade bespetsat
sig på.

Jag skall ta upp en sakfråga, som har skymtat fram i debatten och som har
anförts som ett försvar för den här skattereformens nödvändighet. Jag avser
påståendet att höga marginalskatter driver på inflationen och att de därför
måste sänkas. Om jag har förstått saken rätt är tanken bakom detta att höga
marginalskatter skulle medföra en tendens från fackföreningsrörelsen att
vilja driva fram högre lönepåslag än annars för att på det sättet kompensera
sig för marginalskatteeffekterna. Jag hoppas att jag har uppfattat den
tankegången rätt. - Om det är vad man från socialdemokratiskt håll och från
mittpartihåll framför som ett argument för skattereformen, vill jag ifrågasätta
det, och jag vill göra det på följande grunder.

Till att börja med är det uppenbart att reallönerna har sänkts kraftigt på
senare år, dvs. fackföreningsrörelsens lönekrav har i själva verket inte alls
varit överdrivna utan de har varit mycket måttfulla och försiktiga, och man
har fått gehör bara för en del av sina krav. Det tyder på att löntagarna inte alls
har reagerat på de påstått höga marginalskatterna på det sätt som
skattereformens förespråkare gör gällande att de skulle ha gjort. Det betyder
samtidigt att den faktiska nominella löneökning som har förekommit i dessa
mycket magra uppgörelser med sänkta reallöner har legat betydligt under
prisnivåns samtidiga ökning. Då måste jag fråga: Hur kan de då ha drivit på
inflationen så förskräckligt? De måste i själva verket vara. en relativt
obetydlig del i orsakssammanhanget bakom den höga inflationen.

Är det inte så, Gunnar Sträng, att en rad andra faktorer har spelat en

mycket mer avgörande roll för inflationen och att det inte alls är fråga om
lönerna? Här har vi exempelvis tendensen till monopolistisk prissättning,
som i en rad undersökningar har visat sig ha tilltagit - dvs. företagen sänker
inte sina priser i lågkonjunktur utan försöker hålla dem höga eller t. o. m.
höja dem.

Sedan har vi den våldsamma räntehöjningen under senare år, som är ett
oerhört belastande moment i sammanhanget och som naturligtvis också
driver på inflationen.

Slutligen har vi det starkt ökande spekulativa inslaget i hela ekonomin,
som naturligtvis delvis har med räntorna att göra, eftersom räntorna för över
pengar till finanskapitalet från det produktiva kapitalet och ökar möjligheterna
att spekulera.

Är det inte snarare dessa förhållanden som orsakar inflationen, och skall vi
inte sluta försvara skattereformen med att skylla på löntagarnas benägenhet
att begära för mycket?

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

Anf. 67 KNUT WACHTMEISTER (m) replik:

Herr talman! Gunnar Sträng beklagade att Gösta Bohman inte längre är
kvar i kammaren. Det gör Gösta Bohman också i högsta grad, men han var
tvungen att kvitta ut sig kl. 17 för att hålla ett föredrag. Beklagligtvis
påbörjades behandlingen av skatteutskottets betänkande en och en halv
timme senare än beräknat, och detta är orsaken till att debatten
försenades.

Anf. 68 GUNNAR STRÄNG (s) replik:

Herr talman! Det skall bli en mycket kort replik.

Jag utgår från att Jörn Svensson hade skrivit sin replik innan han lyssnade
till mig. Han kunde inte gärna av mitt inlägg få intrycket att jag ville framhålla
löneutvecklingen och lönerörelserna som något slags drivkraft för inflationen.
Jag inskränkte mig till att hänvisa till att bakom den här uppgörelsen står
socialdemokratiska partiet och ledningen för Landsorganisationen och TCO.
Den samstämmiga slutsatsen har man kommit fram till efter nogsamt
övervägande av fördelar och nackdelar i reformen. Man har ändå ansett att
reformen gav övervägande fördelar och har sanktionerat den.

Anf. 69 JÖRN SVENSSON (vpk) replik:

Herr talman! Jag hade inte alls skrivit någon replik, utan mitt genmäle var
uteslutande ett spontant svar till herr Sträng i den nödsituation som han
befann sig i när han inte hade någon att diskutera med och beklagade sig över
det.

Beträffande frågan om marginalskatterna har det från skattereformens
försvarare framställts som ett väsentligt argument för reformen att man
därmed skulle motverka den inflation som man menar skulle bli följden av
fackföreningsrörelsens påstådda benägenhet att vilja överkompensera sig,
eller kompensera sig för marginalskatteeffektema. Det vore intressant om
Gunnar Sträng som gammal praktisk ekonom och erfaren man på området

119

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

kunde kommentera detta. Är det rimligt att göra ett sådant påstående mot
bakgrund av de kända fakta som går ut på att reallönerna har sänkts?
Benägenheten och förmågan från fackföreningsrörelsen att dra på med ett
sådant kompensationstänkande har faktiskt varit mycket reducerad. Är det
inte så att inflationen i allt väsentligt beror på helt andra ting?

Jag kan förstå om borgerliga talare, mittenpartiernas förespråkare av
reformen, vill ha det därhän. Det vore intressant att få veta vad
socialdemokratin som parti och dess talesmän står i denna fråga. Löneökningen
har inte varit särskilt spektakulär. Man kan ifrågasätta den här typen
av resonemang på ett annat sätt och inte bara utifrån de synpunkter som jag
har gjort hittills. Om vi för resonemangets skull antar att marginalskatteeffekterna
skulle vara så besvärande av det här skälet, är det då fördelningspolitiskt
riktigt att försöka sänka marginalskatteeffekterna genom att ge sig
på resterna av den progressiva statsskatten? Man kan i så fall lika väl uppnå
en återhållande verkan gentemot fackföreningsrörelsens krav genom att
sänka eller avskaffa sådana skatter som väldigt mycket belastar de breda
lagren, exempelvis momsen på livsmedel. Man kan också ha ett alternativ till
den nuvarande skatteöverenskommelsen och åstadkomma samma effekt
genom att omfördela skattebördan så att mer av kapitalet och spekulationen
drogs in och fick betala. Jag undrar hur ni över huvud taget ser på det, om det
verkligen är en huvudtes hos socialdemokratins ekonomer och politiska
ledare att marginalskatteeffekten - marginalskatterna - har haft den här
verkan på fackföreningsrörelsens beteende, och att detta skulle ha varit en
väsentlig drivkraft bakom inflationen. Det har Kjell-Olof Feldt sagt här klart
och tydligt, så det kan han nog inte komma ifrån.

Anf. 70 GUNNAR STRÄNG (s) replik:

Herr talman! Jag skulle vilja varna Jörn Svensson för att släppa loss sin
spontanitet, eftersom den vid detta tillfälle är totalt malplacerad. Han står
och slår in inte bara öppna dörrar, utan dörrar som över huvud taget inte har
visat sig i sinnevärlden - i varje fall inte i mitt inlägg. Jag har inte tagit upp
diskussionen om inflationen. Jag hade tänkt ta upp den i mitt ursprungliga
inledningsanförande, men eftersom tiden inte medgav det fick jag hoppa
över detta. Jag hoppas få tillfälle att komma tillbaka till det längre fram. Men
jag har också lovat herr talmannen att försöka begränsa mitt inlägg för att vi
skall hinna med en votering före kl. 18.00.

Tredje vice talmannen anmälde att Jörn Svensson anhållit att till
protokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 71 KARIN NORDLANDER (vpk):

Herr talman! Jag har verkligen lyssnat på hela denna långa skattedebatt
och gjort reflexionen att den till övervägande del måste te sig märklig och att
den förs över huvudet på många skattebetalare. Jag vill med mitt inlägg
försöka vända mig till det stora folkflertalet löntagare som har små och
medelstora inkomster - dessa grupper som betalar större delen av

samhällsinkomsterna, inte bara därför att de utgör ett flertal, utan också
därför att de vanligtvis betalar en större andel av sina inkomster i skatt än
höginkomsttagarna och de förmögna.

I folkpartiets Sverige skall det löna sig att arbeta. Det var en flitigt använd
slogan - livligt påhejad av moderaterna i valrörelserna som föregick det
borgerliga övertagandet av regeringsmakten. Rolf Wirtén använde samma
argument i sitt inledningsanförande i dag. Men vad han inte talade om, det
var att man i agitationen avsåg de högavlönade.

Folkpartisterna har regerat i snart sex år - tidvis ensamma, tidvis
tillsammans med centern och tidvis med samtliga borgerliga partier. Nu
ligger ett skatteförslag för riksdagens behandling - vi skall snart besluta.
Moderaterna har reserverat sig på vissa punkter där de anser att förslaget inte
går tillräckligt långt för att tillfredsställa deras medlemmar. I stället har de
s. k. mittenpartiema fått med sig socialdemokraterna på det föreliggande
skatteförslaget, vilket vi tycker är anmärkningsvärt - anmärkningsvärt därför
att det lagda skatteförslaget missgynnar hela LO-kollektivet. LO:s medlemmar
har inte så stora årsinkomster på sitt vanliga heltidsjobb att marginalskatten
för dem är något problem. Marginalskatten får bara betydelse om de
extraknäcker på sidan om sitt ordinarie heltidsjobb. Och det kan väl inte vara
socialdemokraternas mening med skatteförslaget att uppmuntra till ytterligare
arbetsinsatser utöver ett heltidsarbete. Detta är ju vad de borgerliga
ständigt säger, att vi måste arbeta mera, och det är ju vad som ingår i deras
resonemang om att det skall löna sig att arbeta. Men om de som redan arbetar
heltid tar extra jobb, så blir ännu flera arbetslösa. Följden blir att fler hamnar
utanför arbetsmarknaden.

I vpk-motionen finns en tabell över antalet inkomsttagare i olika
inkomstlägen. Den helt övervägande delen finns i inkomstgruppen under
75 900 kr. i årsinkomst. Jag skall inte närmare gå in på siffermaterialet - bara
konstatera att dessa 4 339 860, som utgör 71,9 % av landets inkomsttagare,
klart kan fastslås tillhöra den grupp som missgynnas av det föreliggande
skatteförslaget. En stor andel eller ca en miljon, övervägande delen kvinnor,
som arbetar deltid tillhör absolut inte dem som får någon skattesänkning alls.
Däremot skall de vara med och betala skattesänkningen för de högavlönade
genom minskat löneutrymme i lönerörelsen.

Det står i utskottets betänkande: ”Det måste enligt utskottet därför hälsas
med tillfredsställelse att ett förslag, som innebär väsentligt lägre marginalskatter
för huvuddelen av de heltidsarbetande inkomsttagarna, nu förelagts
riksdagen och att det kunnat ske under bred parlamentarisk uppslutning.
”

Vi menar att talet om skattesänkningar för den stora majoriteten
skattebetalare är en stor politisk bluff. LO:s ordförande har själv i december
1981 sagt att det stora flertalet av LO:s medlemmar redan i dag har en
marginalskatt kring eller under 50 %. Och LO:s tidning har samtidigt
redovisat att av landets sex miljoner skattebetalare har närmare två
tredjedelar en marginalskatt som maximalt uppgår till 52 % - det stämmer

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

121

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

med vpk:s siffror - och att sänkningen av marginalskatten berör den
tredjedel av skattebetalarna som tjänar bäst.

Det har, herr talman, tidigare varit en strävan, i varje fall inom svensk
arbetarrörelse, att använda skattepolitiken för en omfördelning till de breda
folklagren. Men vad som funnits i progressivitet i skattesystemet har under
senare år alltmer urholkats. Främst har moderaterna och Svenska arbetsgivareföreningen
kampanjerat för ökade skatteorättvisor.

Nu har det kommit en ny röst i kören. Och frågan är hur socialdemokrater
kan tro att en skatteöverenskommelse med borgarna kan gynna arbetarklassen.

Den progressiva delen av den offentliga sektorns skatteintäkter -statsskatten - utgör en allt mindre del av den totala inkomstskatten.
Skatteproblemet för det stora folkflertalet är i stället den höga proportionella
kommunala skatten och den indirekta skatten, momsen, som hårt belastar
alla våra inköp.

Om man skall reformera skattesystemet i folkflertalets intresse, måste i
första hand den indirekta beskattningen - främst mervärdeskatten - och
kommunalskatten förändras. Vänsterpartiet kommunisterna har under en
lång följd av år ställt kravet: bort med moms på maten - vpk har angivit olika
vägar som man kan gå. En differentierad moms ger låga priser på ett
bassortiment av nödvändiga näringsriktiga livsmedel. Man kan utöka eller i
varje fall återställa de statliga subventioner som kan användas på samma sätt
och styras till ett begränsat men nödvändigt sortiment av livsmedel.

Vänsterpartiet kommunisterna anser det vara ett osunt skattesystem att
lägga en extra skatt på den mat som människor måste ha för att överleva och
fungera. Den drabbar så orättvist dem som har små inkomster. De tvingas
använda en större andel till inköp av mat än de välsituerade. Momseffekten
blir dessutom en faktor som spelar en allt större roll - den procentuella
momsen innebär att staten får större skatteinkomster även från livsmedelsområdet
när priserna höjs.

Det är ett rimligt krav att mervärdeskatten på livsmedel i sin helhet går
tillbaka till konsumenten i form av antingen subventioner eller differentierad
moms, som kan styras till ett visst sortiment. S. k. lyxkonsumtion, som finns
även på livsmedelsområdet och som ibland utgörs av dåliga livsmedel, bör
inte alls subventioneras. För detta krav har vpk fått ett allt bredare stöd,
bl. a. av bonderörelsen som vill ha momspengama öronmärkta. Matnyttiga i
bokstavlig bemärkelse skulle de enligt LRF:s ordförande bli, om den läggs på
livsmedelssubventioner. Centerns ungdomsförbund har uttalat sig för
samma krav.

Svenska kommunalarbetareförbundet, som är LO:s största förbund, har
med hänvisning till att genomsnittslönen hos dess heltidsanställda medlemmar
ligger under 6 000 kr. i månaden och att de flesta medlemmarna arbetar
deltid och följaktligen har mycket små inkomster krävt en sänkning av
momsen på baslivsmedel. Kommunals förbundsordförande säger att förbundets
uttalande skall ses som ett uttryck för den desperation de känner inför

122

svångremspolitiken. Här kan man lätt konstatera att denna dryga halva
miljon löntagare inte har något problem med marginalskatten.

Köpmännen, som ser en krympande marknad även inom livsmedelshandeln,
är oroade. De har sedan länge drivit frågan om en lägre differentierad
moms på livsmedel. Man förväntar sig en seriös debatt när det gäller
differentierad moms, som f. ö. fungerar i flera andra länder.

I går undertecknades ett nytt jordbruksavtal på 860 milj. kr. Det skall träda
i kraft den 1 juli i år. Hur stora prishöjningar det sammantaget innebär är inte
klart. Till de kostnader som härrör från jordbruket kommer ökade kostnader
inom förädlingsindustrin och höjda handelsmarginaler. Sist läggs momsen
ovanpå. Den tas ut i alla led av livsmedelshanteringen. Minst det dubbelt så
stora beloppet eller uppemot 2 miljarder kronor kan kostnaden bli för
konsumenterna. Den innebär en ytterligare skattepålaga som fördelningsmässigt
drabbar så orättvist.

Ytterligare höjda priser kan vi vänta, samtidigt som konsumentverkets
budgetexperter räknat fram att en genomsnittlig industriarbetarlön i dag är
otillräcklig för att försörja en normalfamilj med två vuxna och två barn på.
Redan innan prishöjningen träder i kraft, fattas enligt deras uppgift 500 kr. i
månaden för att budgeten skall gå ihop. Och då rör det sig inte om några stora
utsvävningar ens när det gäller matkontot. Det blir vatten till maten för de
vuxna och mjölk till barnen. Kommer de att få råd med mjölk i fortsättningen
efter prishöjningen?

Pris- och kartellnämndens avdelningschef har uttalat oro över de senaste
årens pris- och produktutveckling på jordbruksområdet med stora produktöverskott
som kräver ökade bidrag för export. Han säger, att om inte
överskotten på livsmedel minskas så att priserna kan hållas nere, kan detta
leda till en förödande kostnadsspiral för jordbruk och konsumenter.

I klarspråk betyder detta att svenska konsumenter, som inte själva har råd
att köpa exempelvis kött för att det är för dyrt för den tillgängliga
hushållskassan, ändå får betala skillnaden mellan exportpriset och det pris
producenterna har rätt att ta ut. Och det är inga små summor det rör sig om.
Vore det inte bättre att sänka priset, så att mer kött kunde säljas på den
svenska marknaden?

Herr talman! Den kommunala skatten är, som jag redan nämnt,
fördelningsmässigt orättvis och borde hållas låg genom att staten tar över en
större del av kostnaden för kommunernas verksamhet. De borgerliga
regeringarna har gjort precis tvärtom. De har minskat de specialdestinerade
statsbidragen för olika verksamheter och nu senast tagit ifrån den kommunala
sektorn 3,8 miljarder kronor i skattemedel.

Så sent som den 24 maj i år hade vpk med deltagande av flera ledamöter en
lång debatt med kommunministem om de allvarliga konsekvenser som
nedrustningen av den offentliga sektorn får för fullgörandet av kommunernas
verksamheter. Jag skall inte upprepa den debatten, men slutfacit av
nedrustningen av den offentliga sektorn blir ett stort antal arbetslösa,
människor för vilka inte skatten är det stora problemet utan snarare vad de

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

123

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

får för skatten. Det gäller f. ö. de människor som aldrig haft några
marginalskatteproblem, för det är de deltidsanställda kvinnorna som
drabbas av arbetslöshet - kvinnorna inom barnomsorgen, inom sjuk- och
hälsovården, ekonomibiträden, städare och hemtjänstbiträden, alla lågavlönade.

Gösta Bohman funderade över hur mycket som undandras beskattning i
den svarta barnomsorgen. Men som Tommy Franzén redan sagt är det ju
bara att bygga ut samhällets barnomsorg och se till att arbetslösa får jobb
inom denna sektor - de fifflar inte med skatten.

Kvinnornas inkomst av deltidsarbete har varit ett nödvändigt tillskott för
familjernas budget. Om detta försvinner, går hushållsbudgeten helt enkelt
inte ihop. Redan nu har det märkts hur ansträngd många hushålls ekonomi
är. Utbetalningen av socialbidrag har ökat kraftigt i de flesta kommuner. I
flera kommuner är budgeterade medel redan slut. Stockholms kommun
räknar med ett underskott på 100 milj. kr. under året.

För att klara krisen behövs helt andra åtgärder än en förändring av
skattesystemet i den riktning som nu föreslås. Vpk har i sina motioner visat
på andra skattereformer, som skulle återställa en del av den utjämningseffekt
som utraderats genom skatteavdragen, vilka har neutraliserat progressiviteten
till förmån för alla höginkomsttagare.

Herr talman! En förändring av mervärdeskatten på livsmedel och av
kommunalskatten är vad som främst skulle gynna dem som har små
inkomster.

Överläggningen var härmed avslutad.

Anf. 72 TREDJE VICE TALMANNEN:

Med företrädare för samtliga partigrupper har överenskommits att mom.
24 i utskottets hemställan är att betrakta som ett självständigt ärende. En
eventuell återremiss med anledning av lika röstetal vid beslutet om mom. 24
kommer alltså att omfatta endast detta moment.

Inledningen till utskottets motivering

Utskottets inledning godkändes med 231 röster mot 62 för godkännande av
den i reservation 1 av förste vice talmannen Ingegerd Troedsson m. fl.
föreslagna inledningen. 17 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 1 och 2 (skatteskalan och inflationsskyddet samt begränsning av
underskottsavdrag)

I kontrapropositionsvoteringen biträddes reservation 2 av förste vice
talmannen Ingegerd Troedsson m. fl. med 68 röster mot 17 för motion 2532
av Lars Werner m. fl. i motsvarande del. 222 ledamöter avstod från att
rösta.

I huvudvoteringen bifölls utskottets hemställan med 230 röster mot 63 för
reservation 2 av förste vice talmannen Ingegerd Troedsson m. fl. 17
ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 3 (kvittning)

I kontrapropositionsvoteringen biträddes reservation 3 av förste vice
talmannen Ingegerd Troedsson m. fl. med 67 röster mot 17 för motion 2532
av Lars Werner m. fl. i motsvarande del. 226 ledamöter avstod från att
rösta.

I huvudvoteringen bifölls utskottets hemställan med 230 röster mot 63 för
reservation 3 av förste vice talmannen Ingegerd Troedsson m. fl. 17
ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 4 (tilläggsposter)

I kontrapropositionsvoteringen biträddes reservation 4 av förste vice
talmannen Ingegerd Troedsson m. fl. med 65 röster mot 18 för motion 2532
av Lars Werner m. fl. i motsvarande del. 225 ledamöter avstod från att
rösta.

I huvudvoteringen bifölls utskottets hemställan med 247 röster mot 62 för
reservation 4 av förste vice talmannen Ingegerd Troedsson m. fl. 1 ledamot
avstod från att rösta.

Mom. 5 (begränsningsregeln)

I kontrapropositionsvoteringen biträddes reservation 5 av förste vice
talmannen Ingegerd Troedsson m. fl. med 63 röster mot 17 för motion 2532
av Lars Werner m. fl. i motsvarande del. 228 ledamöter avstod från att
rösta.

I huvudvoteringen bifölls utskottets hemställan med 229 röster mot 63 för
reservation 5 av förste vice talmannen Ingegerd Troedsson m. fl. 18
ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 6 och 8 (slopande av sambeskattning och sambeskattningsfrågor i
övrigt)

Utskottets hemställan bifölls med 245 röster mot 63 för reservation 6 av
förste vice talmannen Ingegerd Troedsson m. fl. 2 ledamöter avstod från att
rösta.

Mom. 9 (vissa familjebeskattningsfrågor)

Utskottets hemställan bifölls med 246 röster mot 63 för reservation 7 av
förste vice talmannen Ingegerd Troedsson m. fl. 1 ledamot avstod från att
rösta.

Mom. 10 (barntillsyn)

Utskottets hemställan bifölls med 245 röster mot 63 för reservation 8 av
förste vice talmannen Ingegerd Troedsson m. fl. 1 ledamot avstod från att
rösta.

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

125

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

Reformerad

inkomst beskattning -

Mom. 13 (schablonavdrag i tjänst)

Utskottets hemställan bifölls med 246 röster mot 63 för reservation 9 av
förste vice talmannen Ingegerd Troedsson m. fl. 1 ledamot avstod från att
rösta.

Mom. 16 (fackföreningsavgifter)

Utskottets hemställan bifölls med 291 röster mot 18 för motion 901 av
Tommy Franzén m. fl. 1 ledamot avstod från att rösta.

Mom. 23 (finansieringsfrågan)

Utskottets hemställan bifölls med 229 röster mot 63 för reservation 10 av
förste vice talmannen Ingegerd Troedsson m. fl. 17 ledamöter avstod från att
rösta.

Mom. 24 (förmögenhetsskatt)

I kontrapropositionsvoteringen biträddes reservation 13 av Erik Wärnberg
m. fl. med 136 röster mot 17 för utskottets hemställan med den ändring däri
som föranleddes av bifall till motionerna 1980/81:1504 och 1981/82:1568 av
Lars Werner m. fl. i motsvarande delar. 155 ledamöter avstod från att
rösta.

I huvudvoteringen bifölls utskottets hemställan med 156 röster mot 153 för
reservation 13 av Erik Wärnberg m. fl.

Mom. 25 (den framtida skattepolitiken m. m.)

I kontrapropositionsvoteringen biträddes reservation 11 av förste vice
talmannen Ingegerd Troedsson m. fl. med 63 röster mot 17 för motionerna
917 av Lars Werner m. fl. samt 1568 och 2532 av Lars Werner m. fl. i
motsvarande delar. 227 ledamöter avstod från att rösta.

I huvudvoteringen bifölls utskottets hemställan med 229 röster mot 63 för
reservation 11 av förste vice talmannen Ingegerd Troedsson m. fl. 17
ledamöter avstod från att rösta.

Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.

8 § Kammaren beslöt att förhandlingarna skulle fortsättas vid morgondagens
sammanträde.

9 § Anf. 73 TREDJE VICE TALMANNEN:

Jag får meddela att på morgondagens föredragningslista sätts följande
betänkanden i nu angiven ordning främst bland två gånger bordlagda
ärenden:

finansutskottets betänkande 40,
skatteutskottets betänkande 74,
arbetsmarknadsutskottets betänkande 28 och
civilutskottets betänkande 42.

10 § Anmäldes och bordlädes
Försvarsutskottets betänkande

1981/82:20 Medinflytande för värnpliktiga (prop. 1981/82:102) (förnyad
behandling)

Näringsutskottets betänkanden

1981/82:37 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden
1981/82:39 Ersättning till statens vattenfallsverk i samband med avveckling
av Sölvbackaprojektet (prop. 1981/82:195)

1981/82:40 Mineralpolitik (prop. 1981/82:99)

1981/82:43 Ändring i aktiefondslagen, m. m. (prop. 1981/82:116)
1981/82:52 Exportfrämjande åtgärder (prop. 1981/82:100 och 1981/82:181)
1981/82:53 Anslag på tilläggsbudget III inom industridepartementets område
(prop. 1981/82:125)

1981/82:59 Åtgärder för tekoindustrin m. m. (prop. 1981/82:100 och
1981/82:148) (förnyad behandling)

11 § Kammaren åtskildes kl. 18.19.

In fidem

Nr 171

Onsdagen den
9 juni 1982

SUNE K. JOHANSSON

/Solveig Gemert

127

1981/82

171

Förteckning över talare

(Siffrorna avser sida i protokollet)

Onsdagen den 9 juni

Tredje vice talmannen 124, 126

Bohman, Gösta (m) 80, 93, 97, 104, 107

Carlstein, Rune (s) 69, 72, 73

Ekinge, Bernt (fp) 9

Feldt, Kjell-Olof (s) 98, 106, 109

Franzén, Tommy (vpk) 33, 42, 43, 90, 94, 106, 108

Gustafsson, Wilhelm (fp) 76, 79, 80

Johansson, Anita (s) 73, 75

Josefson, Stig (c) 44, 50, 51, 64, 75, 76, 93, 96, 105

Lundgren, Bo (m) 52, 64, 67, 78, 79

Nordlander, Karin (vpk) 120

Silfverstrand, Bengt (s) 9

Sträng, Gunnar (s) 114, 119, 120

Svensson, Jörn (vpk) 110, 118, 119

Wachtmeister, Knut (m) 16, 24, 26, 33, 50, 51, 71, 73, 119

Wirtén, Rolf, ekonomi- och budgetminister 10, 22,25, 61, 66, 68, 90,95, 98,

105

Wärnberg, Erik (s) 27, 33, 41, 43, 60, 65

128

GOTAB 72467 Stockholm 1982