Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1981/82:162

Onsdagen den 2 juni fm.

Kl. 09.00

1 § Justerades protokollet för den 24 maj.

2 § Föredrogs och hänvisades Propositionerna 1981/82:226 fill lagutskottet 1981/82:227 fill skafteutskotiet

3 § Föredrogs men bordlades åter Skatteutskottets betänkande 1981/82:72 Försvarsutskottets betänkande 1981/82:18 Socialutskottets betänkande 1981/82:45

4 § Anslag till vissa kulturändamål, m. m.

Föredrogs skatteutskottets betänkande 1981/82:66 om skatt på vissa kassettband (prop. 1981/82:159) samt

kulturutskottets betänkande

1981/82:30 om anslag fill vissa kulturändamål m. m. (prop. 1981/82:100), om vissa filmfrågor m. m. (prop. 1981/82:111) och om vissa musikfrågor m. m. (prop. 1981/82:128).

Anf. 1 TALMANNEN:

Skatteutskottets betänkande 66 och kulturutskottets betänkande 30 debatteras i ett sammanhang och yrkanden beträffande båda dessa betänkanden får framställas under den gemensamma överläggningen.

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Anslag tih vissa kulturändamål, m. m.

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Anslag tih vissa kulturändamål, m. m.

Anf. 2 BO LUNDGREN (m):

Herr talman! I proposifion 159 har regeringen föreslagit införande av en s. k. kasseftskatt som skulle omfatta oinspelade Ijudkassetfband. Skatten skulle tas ut med 4 öre per spelminut. Kassetfskatfen skulle också omfatta oinspelade videokassetfband. Skattesatsen i det senare fallet skulle bli 25 öre per spelminut.

Motiven för den föreslagna skatten angavs vara två. Dels skulle man på detta vis få medel som skulle kunna användas som ersättning till rättighets-innehavare av Ijudmässigf och bildmässigt återgivna verk för den kopiering, hemkopiering o. d., som kunde ske. Till detta ändamål skulle ungefär en tredjedel av de beräknade intäkterna gå. Dels ansåg man att även sfatsfinansiella skäl talade för denna kasseftskatt. På detta område skulle således två tredjedelar av de föreslagna skatteintäkterna gå till rena finansieringsändamål.

I proposifionen redovisades också vilka krav man borde ställa på punktskatter. Punktskatter borde, sade vederbörande departementschef, vara administrafivt enkla. Det gäller naturligtvis kontrollen. Det gäller att man inte skall kunna kringgå den här skaften på ett enkelt sätt. Man menar också att det skulle finnas en skatt som i möjligaste mån var konkurrensneutral. Ett tredje krav, som egentiigen finns inbyggt i detta förslag, är väl att en punktskatt rimligen borde ge vissa intäkter, om en sådan nu över huvud taget skall införas.

Det ursprungliga förslaget i proposifionen har granskats i lagrådet. Jag vill anföra några citat från lagrådets yttrande som finns med i propositionen. Där framgår det klart och tydligt att generaltullstyrelsen och riksskatteverket, som i hög grad kommer att bli inblandade i administrationen av den föreslagna skatten, avstyrker förslaget om den aktuella skaften. Lagrådet säger: "Båda myndigheterna avstyrker aft en skatt med den föreslagna utformningen införs." Lagrådet säger vidare: "Lagrådet har uttalat att om gränsdragningen mellan oinspelade och inspelade band inte låter sig göra på ett någorlunda effektivt sätt, blir det troligen så lätt att kringgå lagstiftningen att fråga uppkommer om den är meningsfylld." Departementschefen säger själv att "om det framöver visar sig att de uttalade farhågorna om möjligheterna att kringgå beskattningen besannas, är jag dock beredd att överväga andra skattetekniska lösningar för att motverka sådan utveckling".

Efter den här - som jag uppfattar det - inbyggda kritiken mot förslaget blir hemställan från departementschefen, med hänvisning fill vad han har anfört, att regeringen skall föreslå riksdagen aft anta de av lagrådet granskade lagförslagen. Det är egentligen rätt förvånande att man kan dra den slutsatsen av den kritik som framförts, inte minst från de två myndigheter som har att administrera skatten.

Även företrädarna för regeringspartierna tvingades emellerfid i riksdagen inse att propositionens förslag var ogenomförbart. Det som är förvånansvärt är väl att ingen företrädare för regeringsparfierna, åtminstone när det gäller den debatt som avser kassettskatten, är anmäld på talarlistan. Inte heller är

någon representant för regeringen närvarande här i kammaren för att svara på den enligt min mening ganska intressanta frågan: Hur kan man över huvud taget lägga fram ett så ogenomtänkt förslag som denna proposition? Det är tydligen en retorisk fråga, om inte Egon Jacobsson, som kommer efter mig på talarlistan, i detta sammanhang även vill svara på regeringens vägnar.

Förvånande nog ledde behandlingen i skatteutskottet fram fill en uppgörelse mellan socialdemokraterna och regeringspartierna om en kasseftskatt i en modifierad form. Det är förvånansvärt därför atf socialdemokraterna, liksom vi moderater, ursprungligen yrkade avslag på förslaget om kassettskaft. Vi moderater gjorde det av flera skäl. Dels ansåg vi atf man inte borde införa ytterligare punktskatter: Dels menade vi att frågan om ersättning till rättighefshavarna borde lösas genom avtal mellan dessa och kassettbranschen, vilket man skulle ha kunnat klara på ett effektivare sätt utan inblandning av staten och införande av nya skatteformer. Socialdemokraternas mofiv var i första hand aft det förslag som hade lagts fram i princip var ogenomförbart - vilket det också visade sig vara.

Nåväl, det blev alltså en uppgörelse mellan socialdemokraterna och regeringspartierna i skatteutskottet. De modifierade på några punkter den föreslagna kassettskaften. De minskade skaftesatsen för oinspelade ljudkassetter från 4 till 2 öre per spelminut och belade såväl oinspelade som inspelade videokassetter med samma skattesats, 25 öre per spelminut. Detta gjorde man för aft undvika den kanske allra väsentligaste invändningen mot det ursprungliga förslaget, nämligen aft man lätt skulle ha kunnat kringgå beskaftning genom att förse oinspelade kassettband med mycket billiga inspelningar, vilket hade medfört att de infe alls hade beskaffats.

Det ärinfressant atf ingen ny lagrådsgranskning har gjorts av detta förslag. Man har infe låfit förslaget gå på någon remiss, och man har klarat ut detta inom utskottet under ganska hård tidspress.

Herr talman! Det kvarstår mycken kritik även mot def förslag till kasseftskatt som nu har lagts fram av skatteutskottets majoritet.

För det första: Def är, som jag fidigare anfört, otillfredsställande aft man inför en lagsfiftning som är så dåligt beredd. Det gäller speciellt som den proposifion som är grunden för det modifierade förslaget sönderkritise-rades.

För def andra: Man bör inte införa en ny punktskatt med den ökning av byråkrati och krångel som automatiskt följer. I detta fall krävs det dessutom en stor kvantitet byråkrati och krångel för att man över huvud taget skall kunna kontrollera att lagstiftningen efterlevs.

För det tredje: Till följd av den konstrukfion man nu har gett skatten på videokassetter- den skall ju gälla såväl inspelade som oinspelade kassetter -måste nya regler om avdrag från kassettskatt för erlagd sådan och kompensafion för kassettskatt i vissa fall införas. Def måste man göra därför att inspelade kassetter i stor utsträckning omfattas av det s. k. filmavtalet, som i sin tur inte skulle gälla, om beskattning infördes på inspelade kassetter. Det blir alltså ett ökat krångel genom de nya redovisningar som måste till när def gäller avdragsrätt, kompensation och annat.

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Anslag tih vissa kulturändamål, m. m.

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Anslag till vissa kulturändamål, m. m.

För det fjärde: Vi får en stark prisökning på såväl ljudkassetter som videokassetter. För ljudkassetterna torde def röra sig om en prisökning på ungefär 25-30%, för videokassetterna om en prisökning på åtminstone 60-70 %. Detta kan leda till minst tre problem, sannolikt fler.

Man missgynnar synskadade som använder ljudkassetter. De drabbas av en prisökning på de produkter som de måste använda.

Prisökningen innebär sannolikt att heminspelning på oinspelade videokassetter minskar och att det blir en högre andel förhyrning. När det gäller förhyrda inspelade videokassetter återgår ju kassetfskatfen genom avdrag eller genom kompensafion. Detta leder fram fill aft kassettbranschen drabbas. Det bhr en minskad försäljning av oinspelade kassetter. Def finns i dag en svensk fillverkare av ljudkassetter, som har övervägt aft på sikt börja tillverka videokassetter. Den inhemska fillverkningen drabbas alltså. Intäkterna för statsverket blir dessutom klart lägre än beräknat.

Vidare leder den konstrukfion man har valt till bristande neutralitet. Def finns ett system för videokassetter, system 2000. Man spelar in material på båda sidorna av bandet, som är vändbart. En kassett med en speltid av 2 x 4 timmar, som är ganska vanligt förekommande, kosfar i dag ungefär 220 kr. Skaften kommer att uppgå till 120 kr. Mervärdeskatten på skatten uppgår till 25 kr. Def innebär att priset kommer atf stiga från 220 kr. till åtminstone 365 ä 370 kr. Det betyder att man verkligen inte uppnår neutralitet, utan systemet med att kunna vända kassetten och spela in på bägge sidorna missgynnas. Det här har såvitt jag vet skatteutskottets majoritet inte alls övervägt. Därför vore det mycket intressant atf få en redovisning av Egon Jacobsson om hur man skall klara konkurrensen mellan de olika systemen.

För det femte finns det problem med ikraftträdandet av lagen, som nu skall skjutas fram till den 1 september. Det möjliggör i större utsträckning en uppbyggnad av lager av kassettband, såväl ljudband som videokassetfband, hos importörerna. Dessa importörer kan avstå från att registrera sig tills de har sålt ut kassetterna. Det innebär att ingen skaft behöver erläggas. Man kan också förutsätta att det bhr en kraffig hamstring bland konsumenterna.

Detta argument leder i sin tur fram fill aft man missgynnar den svenske tillverkaren, som omedelbart registreras. Därmed faller också det argument som majoriteten i skatteutskottet litet krystat hänvisar fill, nämligen atf handelsbalansskäl kan åberopas fill förmån för en punktbeskattning på detta område. Men det blir snarare tvärtom. Eftersom skatten kommer atf missgynna den svenska tillverkningen och övergångsvis gynna den redan kraftiga importen till landet, uppstår det problem med avseende på handelsbalansen. Vidare kommer skatten även av def skälet att ge väsentligt mindre intäkter till statskassan budgetåret 1982/83.

Låt mig så fortsätta med huvudkritikpunkterna. Jag konstaterar för det sjätte aft man visserligen i viss utsträckning har förebyggt kringgående av lagstiftningen. Men ganska betydande kontrollproblem kvarstår. Det är svårt aft kontrollera den som påstår aft ett parfi kassettband är inspelade, fast

de i realiteten är oinspelade. Det gäller såväl inom landet som vid införseln till Sverige.

Man kan förutsätta atf resandeinförseln av kassettband fill Sverige kommer att öka. Def finns ju möjlighet för alla som åker utomlands atf upp till ett visst belopp importera varor till Sverige. Man har all anledning att anta att det, efter den ökning av priset på kassettband som kommer aft äga rum i Sverige, blir stor försäljning i gränsstäder och i samband med resor till Sverige. Också det kommer naturligtvis att minska skafteintäkterna för statsverket.

För det sjunde gör utvecklingen på videoområdet att det kommer nya medier som komplicerar lagstiftningen. Ganska snart kommer en s. k. videoskiva fill Sverige. Def innebär att kassetfskatfen av konkurrensskäl måste omarbetas. Nu skall ju kassetfskatfen omfatta även inspelade videokassetter. Videoskivan kan åtminstone inte ännu användas för inspelning, medan det däremot finns inspelade program på den. För att göra den konkurrensneutral måste man, såvitt jag förstår, införa beskattning även på videoskivan.

Vidare kan man numera, både på ljudkassett- och bildkassettområdet, variera spelhasfigheten på banden. Skall man, Egon Jacobsson, ändra skatten efter hand som det blir möjligt att ändra hasfigheten på de olika avspelnings- och inspelningsapparaterna? Eller skall man karakterisera den person som skatfesmitare som i framtiden använder ljudkassettband och videokassetfband med en lägre hasfighet än den efter vilken skatt beräknas? Hur skall man hindra en tillverkare av kassettband att säga att det här med hänsyn fill den högre hasfigheten bara är 30-minufersband och inte, vilket det i realiteten är, 60-minutersband? Def vore intressant atf få några kommentarer av Egon Jacobsson också till detta.

I sitt betänkande skriver skatteutskottets majoritet så här: "Av nu anförda skäl är det viktigt att den nya skatten, som måste betraktas som ett provisorium, redan från början noggrant följs upp. Så snart tillräcklig erfarenhet vunnits av skatten bör den enligt utskottets mening bh föremål för en allsidig utvärdering. Därvid bör bl. a. skatteutfallet och kostnaderna för uppbörd, administration och kontroll m. m. belysas och även alternativa skatfeformer på detta område bedömas."

Jag frågar Egon Jacobsson, som i detta sammanhang företräder utskottsmajoriteten, om man inte borde ha gjort defta övervägande innan man föreslog ett införande av lagsfiftningen. Sådana skatteexperiment, som utskottsmajoriteten nu föreslår, borde inte få förekomma i Sveriges riksdag.

Herr talman! Ersättningen fill rättighetshavarna bör, som vi moderater anfört i vår motion, vilken sedermera kommer att utvecklas i debatten här, ske genom avtal mellan dessa och kassettbranschen - inte på def sätt som nu anvisas av majoriteten i skatteutskottets betänkande.

Herr talman! Jag yrkar därmed bifall till den reservation som är fogad vid skatteutskottets betänkande nr 66.

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Anslag tih vissa kulturändamål, m. m.

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Anslag tih vissa kulturändamål, m. m.

Anf. 3 EGON JACOBSSON (s):

Herr talman! Eftersom det infe händer alltför ofta, skall jag börja med atf instämma med Bo Lundgren. Också jag finner det märkligt atf ingen regeringsrepresenfant eller företrädare för de båda regeringspartierna har anmält sig för att delta i den här debatten. Def handlar trofs allt om en proposition som har varit föremål för en hel del diskussion både i massmedia och på annat sätt.

Låt mig inledningsvis konstatera aft propositionen är ganska typisk för den borgerliga tvåpartiregeringen. Det är med andra ord en dålig proposifion. Frågan är väl om den inte kan utses fill den sämsta under innevarande riksmöte, och det vill infe säga litet. När skatfeutskottet fick proposifionen, hade den - som Bo Lundgren påpekade - avstyrkts av.lagrådet, tullstyrelsen och riksskatteverket. Också företrädare för berörd bransch avvisade den. Detta föranledde oss socialdemokrater i utskottet att i motion 2478 hemställa om att riksdagen skulle avslå propositionen. I samma mofion anvisade vi förslag fill andra lösningar.

Vi socialdemokrater motsätter oss inte aft en skatt på kassettband införs, men skatten måste vara så utformad att den kan fungera någorlunda smidigt och inbringa de intäkter till statskassan som förutsätts. För att uppnå dessa syfteri har utskottet vid behandlingen av propositionen gjort förändringar, vilket inneburit att vi nu kan acceptera att skaften införs som ett provisorium. I utskottsbetänkandet framhålls också vikten av aft skaften blir föremål för noggrann uppföljning redan från början och att en allsidig utvärdering sker. Vid denna utvärdering skall förutom skafteuffallet kostnaderna för uppbörd, administration och kontroll belysas, och dessutom skall en prövning ske av alternativa skatfeformer. Genom att skatten befraktas som ett provisorium och genom att vi skaffat oss garantier för utvärdering och prövning av alternafiva former för skaften har vi gått med på att den införs från den 1 september i år.

Ett annat skäl till att vi accepterar skatten är den ihopkoppling som skett med filmavtalet. Ett nej till kassettskaften i dag skulle äventyra filmavtalef, och det har vi ansett som otillfredsställande. Def innebär nu inte atf vi accepterar regeringens handlande. Att, som har skett i def här fallet, chefen för utbildningsdepartementet i propositionerna 128 och 111 redan intecknat en del av intäkterna från kassetfskatfen är infe bara anmärkningsvärt- det är djupt otillständigt. Genom aft filmavtalet gjorts avhängigt av atf det införs en kassettskatt har riksdagen ställts inför den situationen att om man inte godkänner kassetfskatfen, så äventyras filmavtalef. Vi protesterar mot att frågor handläggs på det här sättet och uttalar förhoppningen atf centerpartister och folkpartister snart skall vara befriade från ansvaret att utarbeta regeringsproposifioner.

Herr falman! Det är inte med någon större entusiasm som jag yrkar bifall till skatteutskottets hemställan i betänkandet 66, men jag gör det därför att vi ansett att pengarna behövs och att vi infe vill äventyra def nyss upprättade filmavtalet.

Så några ord om den moderata reservationen.

Bo Lundgren har anfört en rad skäl för att moderaterna inte vill gå med på skaften. Jag tror aft det främsta skälet är att de avvisar alla skatter, när de inte sitter i regeringen. Under den fid man satt i regeringsställning gick def bra att både höja skatter och införa nya skatter. Men så fort man står utanför regeringen hörs devisen: Det går atf sänka skatten om bara viljan finns.

Def värsta är atf moderaterna i vissa stycken tycks ha blivit trovärdiga och av en del människor uppfatfas som konsekventa och rakryggade. Det är nästan så att man tvingas ge er erkännandet atf ni är skickliga på aft marknadsföra er politik.

Men i längden håller inte detta. Svenska folket måste mer och mer fråga sig: Varför vågar moderaterna inte sitta i regeringen när det blir valår? Både inför valet 1979 och inför valet 1982 har det funnits borgerlig majoritet i riksdagen, men så fort det drar ihop sig till valrörelse, hoppar ni ur och ställer er i opposition.

Det är trots allt ni som har def största ansvaret för att vi andra måste se till att vi får in mer pengar till statskassan, eftersom def är den moderata politiken som i stor utsträckning fått dominera och bär ansvaret för mycket av det elände som vårt land befinner sig i.

Bo Lundgren ställer ett antal frågor till mig och räknar naturligtvis med aft få svar. Men det får han inte, helt enkelt därför atf jag har redovisat våra skäl till att vi nu accepterar skatten - att vi befraktar den som ett provisorium, atf det kommer att ske en utvärdering och atf alternativa former för skatten skall prövas i samband med utvärderingen. För atf något glädja Bo Lundgren skall jag sträcka mig så långt, atf det är möjligt att det ligger en del i farhågorna. Det är därför vi har skrivit in i betänkandet, atf skaften får anses vara ett provisorium och att det skall ske en allsidig utvärdering av skaften.

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Anslag tih vissa kulturändamål, m. m.

Anf. 4 BO LUNDGREN (m) replik:

Herr talman! Sällan har väl i denna kammare ett förslag till ny lagstiftning -i det här fallet en ny skattelag - omfattats av så litet entusiasm av den som ensam får företräda både sitt eget parti och regeringen i debatten. Def är t.o.m. så aft Egon Jacobsson fakfiskt erkänner atf def säkert ligger en hel del i den krifik som jag framförde mot införandet av kassettskatten, åtminstone av en kassettskatt i den utformning som nu föreslås.

Jag kan då inte begripa hur Egon Jacobsson kan ha fillräckligt rymligt samvete för att ställa sig bakom ett sådant här förslag. Om man nu har sådana farhågor för vad som kommer att inträffa, räcker det väl inte med att säga att den lagstifning som införs bara är ett provisorium och att vi får se vad som händer?

Egon Jacobsson är ju från en valkrets som har en viss geografisk anknytning till den svenske fillverkaren av Ijudkassetfband. Man kan ställa frågan till Egon Jacobsson: Är det rimligt att genom ett provisorium, som kanske tas bort efter ett eller ett par år, äventyra framtiden för den svenske tillverkaren och för de människor som är sysselsatta i företaget, äventyra den utveckling som kan leda fram till en förbättrad produktion och en utveckling till att också omfatta videokassetter?

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Anslag till vissa kulturändamål, m. m.

Jag skulle också återigen vilja fråga Egon Jacobsson om de här rätt viktiga detaljerna: Är def rimligt att man ur konkurrenssynpunkt missgynnar ett av de befintliga videosysfemen. Video 2000, så mycket som jag här visade? Är def rimligt att man inför en skaft som bygger på hasfighefer på avspelnings-och inspelningsapparatur som kan varieras och där skattesatsen fastställs på ett sätt som kan vara helt felaktigt om ett halvår eller ett år? Är detta verkligen rimligt?

Så förde Egon Jacobsson ett allmänt skatfepolifiskt resonemang. Han trodde, sade han, atf def främsta skälet för oss moderater att avvisa kassetfskatfen var aft vi avvisar alla nya skatter och skattehöjningar. Ja, herr talman, def ligger väldigt mycket i detta, faktiskt. Vi är infe ett parti som strävar efter ökat skattetryck, till skillnad från Egon Jacobssons parfi. Vi kan konstatera atf under riksmötet 1981/82 har socialdemokraterna lagt fram förslag till skattehöjningar på ungefär 15 miljarder kronor utöver vad vi moderater kan tänka oss.

Under perioden 1970-1976 ökade skattetrycket i Sverige, mätt i procent av bruttonationalprodukten, från 40 fill ungefär 50 %. Sedermera har det legat stilla på ungefär 50 %. Det alltså en väsentlig skillnad. Jag håller sålunda med Egon Jacobsson. .

Det som fått socialdemokraterna att acceptera denna enligt Egon Jacobsson själv dåliga skaft måste vara att man till varje pris vill få in några miljoner - om def nu över huvud taget blir någonting.

Anf. 5 EGON JACOBSSON (s) replik:

Herr talman! Jag försökte markera i mitt första inlägg - och det trodde jag att Bo Lundgren uppmärksammade - atf jag talade på socialdemokratins vägnar, icke på regeringspartiernas vägnar. Jag var överens med Bo Lundgren om att det var litet märkligt att ingen företrädare för regeringspartierna var anmäld till debatten.

Sedan sade jag, Bo Lundgren, atf def kan ligga en del i de farhågor som Bo Lundgren hyste. I repliken blev def "en hel del", när Bo Lundgren skulle använda mina ord. Det är möjligt att det gör det, och det är därför som vi vill att skatten skall vara ett provisorium och att en utvärdering skall ske väldigt snabbt.

Jag redovisade skälen: Pengarna behövs, och filmavtalet finns - vi vill inte äventyra detta.

Sedan är def naturligtvis rikfigt att den tekniska utvecklingen går väldigt snabbt. Här kommer det hela tiden nya prylar. Det är också ett skäl för att man bör utvärdera en sådan här skatt och se efter om alternativa former kan prövas, när man haft skaften i funkfion ett tag.

Så ett par ord om skattetrycket och mitt påpekande att moderaterna så fort de står utanför regeringen avvisar alla nya skatter. Men ett faktum är väl ändå, Bo Lundgren, att ni under era år i regeringen varit med om att höja skatter och atf införa nya skatter fill ett antal av runt 50. Det är väl ett faktum som man inte kan komma bort ifrån. Nu skall jag inte fa kammarens fid i anspråk med att räkna upp alla dessa skatter, men det är väl ändå med

sanningen överensstämmande, Bo Lundgren, att så fort vi närmar oss ett val hoppar ni av regeringen och ställer er i opposifion. Ni tar då mer eller mindre ett strypgrepp på de arma centerpartisterna och folkpartisterna. Och så försöker ni profilera er, och då avvisar ni alla förslag om nya skatter. Men när ni sitter i regeringsställning kan ni både höja skatter och införa nya skatter.

Anf. 6 BO LUNDGREN (m) replik:

Herr talman! Jag har naturligtvis förståelse för aft Egon Jacobsson här i debatten kanske inte direkt kan företräda regeringen. Det är i och för sig en förhoppning att Jan-Erik Wikström sedermera kan mofivera vad som sagts i propositionen om kassettskatt. Det förtjänar, såvitt jag förstår, en del förklaringar även från regeringssidan.

Egon Jacobsson sade nu återigen att det är möjligt atf det finns en hel del brister i förslaget fill kasseftskatt och aft man därför snart bör utvärdera skatten. Men hade man då inte kunnat vänta - utvärdera först och genomföra sedan? Man borde ha försökt belysa möjligheterna att få in pengar.

Det är alldeles riktigt som Egon Jacobsson säger aft mofivet för socialdemokraterna är att få in pengar. Man har en allmän känsla för atf höja skatter. Där skiljer vi oss avsevärt åt, som jag tidigare sade. Under den period som vi deltagit i regeringsarbetet, dvs. under större delen av perioden 1976-1981, har de factö det statliga skattetrycket sänkts. Vi har genomfört marginalskatteförändringar, och vi har genomfört sänkningar av arbetsgivaravgiften och annat.

Socialdemokraterna vill tydligen till varje pris höja skatter för att få in ytterligare pengar fill statskassan. Def kan i sig själv diskuteras, i synnerhet i detta fall. Det är nämligen mycket tveksamt, som jag sade tidigare, om man över huvud taget får in några pengar. Jag har redovisat flera skäl till att man -genom hamstring, uppbyggnad av lager och annat - sannolikt inte kommer att tillföra statskassan speciellt mycket pengar.

Herr talman! Jag tycker atf det är beklagligt att man här i debatten i kammaren hela tiden framfört betänkligheter mot den nya skatten, men att kammaren ändå med största sannolikhet kommer atf besluta att införa skatten. Det är infe bra med hänsyn fill riksdagens anseende.

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Anslag tih vissa kulturändamål, m. m.

Anf. 7 EGON JACOBSSON (s) replik:

Herr talman! Helt kort; Jag skall upprepa vad jag sade i mitt första inlägg, så att Bo Lundgren får klart för sig vad jag egentligen sade. Jag sade följande: Det är möjligt att det ligger en del i hans farhågor. Det är därför som vi har skrivit in i betänkandet att skatten får ses som ett provisorium och atf def skall ske en utvärdering av densamma. Förvanska inte defta ytterligare en gång! Det var vad jag de facto sade.

Så till skattehöjningarna. Visst har ni också sänkt en del skatter. Det skall inte förnekas. Och visst har ni ambifioner. Men def är klart att har man ett ansvar när def gäller samhällsekonomin - och det har vi från socialdemo-

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Anslag tih vissa kulfurändamål, m. m.

kratins sida - gäller det att få den atf se bättre ut än vad den gör i dag. Hur mycket har ni lånat under de här åren, Bo Lundgren?

Anf. 8 Utbildningsministern JAN-ERIK WIKSTRÖM:

Herr talman! Def finns i varje tid fog för påståendet att vårt samhälle måste ha ett vitalt kulturliv. Men def är en sanning som def finns särskild anledning atf understryka just nu.

Vårt land har under detta århundrade genomgått en mycket genomgripande teknisk och materiell utveckling. Vi har i dag en avsevärt högre standard än världens befolkning i stort. Detta högindusfriella samhälle utsätter oss också för speciella påfrestningar. Många frågar t. ex. vart den tillfredsställelse har tagit vägen som vi trodde att välfärden automatiskt skulle medföra. Samfidigt har vi fått klart för oss att varken våra egna eller jordens resurser är outtömliga eller oförstörbara.

I de materiella och tekniska landvinningarnas spår växer nya problem upp. Talet om livskvalitet sammanfaller i tiden med dessa upplevelser av den materiella välfärdens avigsidor. Och begreppet livskvalitet innefattar just det vi kallar kultur. Ett liv utan andliga dimensioner blir tråkigt, fattigt, tomt och till sist outhärdligt. Vi kan inte leva utan mening, mål och perspekfiv. Vi kan inte känna oss fill freds utan de impulser som kommer oss till mötes i kulturens olika uttrycksformer. Vi behöver inspiration, tröst och glädje. Def ger oss kulturen.

Nu befinner vi oss sedan några år i den situafionen att vi både som enskilda individer och gemensamt i stat, landsfing och kommuner måste spara. Det kan förefalla orättvist att vissa verksamheter och områden berörs mera av detta spartvång än andra. Övertygelsen om kulturupplevelsernas ojämförliga betydelse har bestämt våra ställningstaganden i det stycket. Regeringens gemensamma bedömning har varit att kulturen i denna ekonomiskt bekymmersamma tid är så betydelsefull att den i allt väsentligt har ställts vid sidan av de sparprogram som presenterats och genomförts. Det har visserligen i den offentliga debatten hävdats aft kulfuren håller på aft vittra bort, att regeringens agerande kännetecknas av kulturell nedrustning. Det är lätt aft påvisa att def infe är sant.

Inom utbildningsdepartementets ansvarsområde har hittills sparats ca 2 miljarder. En proportionell fördelning av denna besparing skulle ha inneburit att kultursektorn fått avstå från ca 80 miljoner. Någon sådan besparing har infe skett. Infe heller har värdet av anslagen på kultursektorn urholkats genom uteblivna förstärkningar. Förslagen i budgetpropositionen innebär aft kultursektorn budgetåret 1982/83 tillförs nya resurser av samma storleksordning som under de gynnsammaste åren i slutet av 1970-talet. Och det är mer än den socialdemokrafiska regeringen orkade med i en ekonomisk situafion som var betydligt mindre problematisk än den nuvarande.

En väsentlig del av den kulturpolitiska satsning som regeringen i år föreslår möjliggörs av den nya skaften på kassettband och def kompensationsmoment som finns inbyggt i denna. Kulturområdet - och i synnerhet musik- och filmlivet - kan härigenom ges en nödvändig sfimulans.

Musikområdet tillförs sammanlagt 20 miljoner. Insatser föreslås på fre Nr 162 olika huvudområden. För det första anvisas medel för att ge räftighefshavare Onsdaeen den på musikområdet en direkt ekonomisk ersättning för def utnyttjande av 2 juni 1987

deras verk som sker genom privafkopieringen. För det andra förstärks _______

statens bidrag kraffigt till produktion av konstnärligt högtstående och Anslae till vissa kulturpolitiskt angelägna fonogram, dvs. skivor och kassetter. För det tredje kulturändamål vidtas åtgärder som leder fill ett ökat antal arbetstillfällen för musiker och vissa andra grupper av kulturarbetare eller fill förbättrat stöd i andra former.

Gemensamt för de olika insatser som föreslås är att man genom dem direkt eller indirekt kan kompensera för privafkopieringens negafiva verkningar, samtidigt som man uppnår kulturpolitiskt önskvärda effekter.

Def nya film- och videoavtalet innebär att resurserna för filmen ökar med ca 33 milj. kr. Huvuddelen kommer från den frivilliga avgift som videout-hyrarna har förbundit sig att erlägga till Filminsfitutet. Men 8,5 milj. kr. kommer från skaften på oinspelade kassetter.

Genom denna resursökning får Filminstitutet möjlighet att realisera det filmpohtiska ansvar som jag hoppas atf riksdagen skall fastställa. Defta innebär att svensk filmproduktion av tillräcklig omfattning säkerställs, och atf vi slår vakt om kvalitetsfilmen. Det måste finnas utrymme för konstnärligt sökande och experiment och för filmgenrer som inte tillhör de kommersiellt lönsamma. Det är vidare angeläget att skapa ökade möjligheter att visa kvalifetsfilm utanför storstadsområdena. Genom filmpolitiken skapas också förutsättningar att bevara och levandegöra kulturarvet på filmens område och aft ha beredskap inför tekniska förändringar.

Utöver dessa korta kommentarer fill regeringsförslagens bakgrund och innebörd vill jag också summera vad som har gjorts på kulturområdet under de gångna sex åren. Jag gör det därför att det också i riksdagen från socialdemokrafiskt håll stundom görs gällande atf dessa år inom kulturpolitiken har präglats av minskade bidrag och reducerat statligt stöd. Jag vill visa att dessa påståenden saknar grund.

Under min tid som ansvarig i regeringen för kulturfrågorna har den rena kulturbudgeten mer än fördubblats, från 657 milj. kr. budgetåret 1975/76 fill 1 380 milj. kr. i årets budget.

Kulturpolitiken innebär långsikfigt utvecklingsarbete. Under goda år kan man lägga byggsfen till byggsten i form av vidgade ramar och ökade resurser. Ibland finns det utrymme för större och mer genomgripande reformer. Ibland blir uppgiften i första hand att se till att förutsättningarna inte försämras så att mycket av det som byggts upp raseras.

Vi har varit med om alla dessa olika faser av kulturpolitiskt arbete.

Under de tre första budgetåren kunde vi skjuta till 130 milj. kr. i rena reformmedel inom kulturområdet - utöver vad som krävdes för att hålla jämna steg med kostnadsökningarna.

Att kultursektorn i stort sett sluppit undan större direkta besparingar har,
som jag redan nämnt, sin särskilda mofivering. Det är dessutom så att
finansieringen av verksam.heten inom kulturområdet bygger på många små

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Anslag tih vissa kulturändamål, m. m.

och genom åren noga prövade bidrag.

Redan uteblivna ökningar är svåra aft bära. Det är också fråga om verksamheter där kreativa mänskliga insatser spelar en avgörande roll och inte kan rationaliseras bort. Det är också av dessa skäl särskilt angeläget att vara försiktig med besparingar inom denna sektor.

En genomgång av vad som har skett under de senaste sex åren ger bilden av en successiv förbättring av villkoren för olika konstarter och verksamhetsområden.

De regionala museerna har fått ett nytt stödsystem, som också byggts ut. Flera av de statliga museerna har rustats upp och fått nya eller helt ombyggda lokaler. Vi lyckades avsätta 13,4 milj. kr. fill byggnadsminnesvård i förra årets kärva budgetproposition, och ytterligare 5 miljoner i årets.

Arkivväsendet har successivt fått förstärkningar. 1979 inrättades Arkivet för ljud och bild, samtidigt som den nya pliktleveranslagen antogs av riksdagen. Därmed fick arkivväsendet äntligen möjlighet att hinna ifatt vår tids medier, vilkas produkter annars hotats atf skingras och förstöras.

Filmsfödet har under de här åren ökat från 8 till 25 milj. kr. i direkta statliga insatser. Def byggs ut ytterligare i samband med det filmavfal som riksdagen nu har atf ta ställning till. Det är också viktigt atf god film når människor i olika delar av landet. Därför omfattar de åtgärder vi föreslagit både produktion och distribution.

Boken intar en särställning i kulturlivet. Vi har därför fäst stort avseende vid insatser som syftar till aft främja både produktion och disfribufion av god litteratur. Efter en proposition 1977/78 utvidgades och ökades def statliga litteraturstödet. Även i årets kärva budgetläge har utgivningsstödet kunnat öka. Detta var nödvändigt om det skulle kunna fungera så som det var tänkt. Till detta kommer bidraget till Litteraturfrämjandet för produktion och distribution av de billiga kvalitetsserierna En bok för alla och En bok för alla barn. Det betyder atf litteraturstödet mer än fördubblats mellan 1977 och 1982 - från 12,4 till 29,5 milj. kr.

De böcker som produceras måste också nå ut till läsare runt om i landet. Sedan 1977 kan bokhandeln få ett stathgt kreditstöd, och från 1981 utgår också ett stöd till distribution av böcker i form av en subventionerad rabatt till bokhandeln. En utredning under ledning av överdirektören Gunnar Petri har just påbörjat arbetet med atf granska bokdistributionens villkor och föreslå åtgärder för att säkra denna vikfiga del av vårt kulturliv.

En särskilt viktig roll spelar folkbiblioteken. En utredning arbetar med att se över denna sektor. Folkbiblioteken är visserligen främst en kommunal angelägenhet, men vi har funnit det naturligt att också från statligt håll främja denna verksamhet. Det lokala biblioteksstödet innebär en stimulans för den kommunala biblioteksverksamheten. Vi har också kraftigt stött länsbibliotekens regionala verksamhet och ökat stödet till lånecentralerna i Malmö. Stockholm och Umeå, som numera fått depåfunkfioner. Stödet till folkbiblioteken har därmed ökat från 14,6 milj. kr. 1976/77 till 25,5 milj. kr. 1982/83.

Vi har under mina år i regeringen försökt att värna om den rika variationen i vårt teaterliv. De stora institutionsteatrarna dras med stora fasta kostnader, som är svåra atf minska genom rationaliseringar. Det behövs medel inte bara till atf täcka dessa kostnader utan också fill atf vidmakthålla en rikhaltig repertoar. Så har t. ex. Operan och Dramaten under dessa år fått ökade anslag med tillsammans 103 milj. kr. och Riksteatern med 44,8 milj. kr.

Ett väsentligt inslag i vår politik har varit att sprida möjligheten aft se teater över hela landet. Många regionala ensembler har fillkommit under denna tid. Anslagen har också växt: från 82,8 fill 173,6 milj. kr.

De fria grupperna är ett vitaliserande inslag i vårt kulturliv. Def statliga bidraget till dem har mer än tredubblats, från 5,1 milj. kr. i den senaste socialdemokratiska budgeten till 18,9 milj. kr. i årets budget. I förslaget till fördelning av de medel som kommer in genom kassettskatten förutskickas ytterligare 3,5 milj. kr. till de fria grupperna.

Bidragen för inköp av bildkonst har i stort sett ökat i takt med inflafionen, medan konstnärerna har fått vänta på de stora reformerna när det gäller ersättning för utfört arbete. I årets budgetproposifion fastslogs emellerfid -sedan samförstånd nåtts med KRO - principen att en visningsersäftning skall utgå och samlas i en särskild fond under konstnärsnämnden. Dessutom har nya medel tillkommit: med kassetfskattemedlen blir det ytterligare ca 6,5 milj. kr. som kommer bild- och formkonstnärerna till del, eller totalt 22,5 milj. kr. I årets budgetproposition finns också förslag om ett särskilt stöd för konsthanfverkskooperafiv.

Jag vill också erinra om aft vi för den statliga sektorn har ett fungerande sysfem för utsfällningsersätfning åt bildkonstnärerna.

I några särpropositioner har vi slutligen sökt värna om vissa grupper, som kan behöva speciella stödåtgärder inom kulturområdet.

Förslag från regeringen 1977/78 om särskilda insatser för samerna ledde till beslut om ett nytt, permanent stöd till samisk kultur.

Samma år kom proposifionen om stöd till de handikappades kulturella verksamhet med förslag om att 18,9 milj. kr. skulle utgå för att på olika sätt förbättra de handikappades möjligheter aft delta i kulturlivet. Vi har därefter förbättrat olika handikappgruppers villkor på kulturområdet. När talboks-och punktskriftsbiblioteket den 1 januari 1981 övergick till aft bli en staflig myndighet, fick def ökade resurser både för produktion och utlåning av tal-och punktskriffsböcker. Därtill kommer ett nytt permanent anslag för framställning av videogram på teckenspråk för döva.

1979/80 lade vi en omfattande proposifion om barnkultur, där 8,5 milj. kr. fördelades på olika poster. Vår utgångspunkt var att barn bör ha fillgång till all kultur, inte bara en särskild barnkultur, och att insatserna i största möjliga utsträckning skall göras i de miljöer där barnen redan visfas, t. ex. i skolan eller förskolan. Det som gjorts är som så mycket annat bara en början, men en mycket viktig början. Kulturinsatser för barnen bör vara ett led i alla kulturinstitutioners normala verksamhet.

De nya medierna - både elektroniska och eterburna - är ett område som vi ägnat stor uppmärksamhet och bl. a. låtit flera utredningar bearbeta. Jag

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Anslag till vissa kulturändamål, m. m.

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Anslag till vissa kulturändamål, m. m.

nämner detta i det här sammanhanget, därför aft medierna har så stor genomslagskraff i samhället aft de aldrig kan tänkas bort ur den kulturpohtiska bilden. En stor del av den kultur vi får del av förmedlas till oss genom dessa medier. En av våra största kulfurförmedlare är Sveriges Radio, och när koncernen omorganiserades 1979 fick den bl. a. 112 milj. kr., fördelade på två år, som en reell förstärkning fill programverksamheten.

Nya medier innebär inte bara, som många tycks tro, nya risker och hot mot traditionell kultur. De innebär också att vi får fillgång till nya kulturbärare, som det gäller atf lära sig använda på bästa sätt.

Behovet av en samlad mediepolitik gör sig allt starkare gällande. Jag kommer därför inom kort att tillsätta en mediekommission. Dess uppgift blir atf på grundval av det omfattande utredningsmaterial som nu är tillgängligt presentera underlag för beslut om en sådan samlad mediepolifik. Därvid skall de nya mediernas plats och uppgifter i mediesamhället särskilt uppmärksammas.

Herr falman! Jag har velat göra den här översikten av vad som gjorts på kultursektorn därför att det inte finns anledning att låta den nidbild som stundom tecknas stå oemotsagd. Den bild en saklig redovisning bidrar till är en annan. Den visar atf regeringen slår vakt om kulturlivet och därmed om en av de viktigaste faktorerna i strävan atf främja ett gott samhälle.

Anf. 9 GEORG ANDERSSON (s):

Herr falman! Låt mig först konstatera att den redovisning av siffror som Jan-Erik Wikström här gjorde säger mera om den kraffiga inflationen under de sex gångna åren än om förstärkningar inom kultursektorn. Jagskall längre fram återkomma till en del av det han sade.

Kulturpolitik är ett medel för atf stärka den sociala gemenskapen, vidga yttrandefriheten och garantera den skapande konstens frihet och utveckling.

Konstnärliga uttrycksformer som litteratur, teater, film, bildkonst och musik skänker oss omistliga upplevelser. De förmedlar erfarenheter och kunskaper. Ett levande kulturliv ger kraft och framtidstro.

Särskilt i vår tid behövs mycket mänsklig kraft. Vi måste återskapa framtidstron.

Människan behöver inspiration för att kunna skapa. Ett vitalt kulturliv är mänsklighetens viktigaste inspirafionskälla. Det finns således ett direkt samband mellan vitaliteten i vårt kulturliv och våra möjligheter att skapa en bättre framtid.

I dag målas många hotbilder upp. Arbetslösheten skapar missmod och passivitet. Den s. k. ekonomiska krisen föder resignation och hopplöshet. Den kommersiella masskulturen kväver människors självkänsla. Den nya individualismen, predikad av många i vår tid, hindrar människor atf få uppleva en livgivande gemenskap.

Vi måste naturligtvis sätta in all kraft på att häva den ekonomiska krisen. Men jag är angelägen att betona att ekonomisk balans inte i sig löser alla av dagens problem.

Skall vi kunna tillgodose människors stora behov av gemenskap och personlig utveckhng måste kulturpolitiken få en framskjuten och alltmer aktiv roll. Och den måste utformas så, att den utvecklar ett kulturliv med bred folklig förankring.

Socialdemokratin vill utveckla en kulturpolitik som tillgodoser människors behov av kultur i sin vardagsmiljö. Därför lägger vi stor vikt vid folkrörelsernas och föreningslivets arbetsvillkor. Vi tycker det är angeläget att fullfölja regionaliseringen av kulturinstitutionernas uppbyggnad. Det gäller bl. a. teater, musik och museiverksamheten. Vi anser att insatserna för barn skall prioriteras. Det är särskilt viktigt att hos barn och ungdom skapa framtidstro och skaparlust.

Catarina Rönnung kommer att utveckla de socialdemokratiska förslagen i fråga om barnkultur. Tyra Johansson skall i sitt inlägg ta upp bl. a. regionmusiken och vissa insatser för de handikappade.

Jag skall i mitt anförande utveckla några synpunkter i fråga om ersättningar fill de konstnärligt yrkesverksamma, om litteraturen och om filmen.

Först tvingas jag rikta några anmärkningar mot regeringens sätt att presentera sina förslag. Kulturutskottet uttalar nämligen stark kritik mot det tillvägagångssätt som regeringen har tillämpat.

Den budgetproposition som presenterades i januari innehöll i formell mening ett fullständigt förslag till medelsanvisningar. Vi riksdagsledamöter och opposifionsparfier hade detta att utgå ifrån när vi presenterade våra alternativ.

I mars lade sedan regeringen fram ett förslag, proposifion 128, som i flera avseenden upphävde budgetpropositionens förslag. Dessa nya förslag gjordes dock beroende av intäkter från en skaft på oinspelade kassetter. Men förslag om denna skatt redovisades inte förrän motionsfiden på proposition 128 hade gått ut. För att ytterligare krångla till riksdagsbehandlingen gjordes det film- och videoavtal som redovisas i proposition 1981/82:111 beroende av aft skatten på oinspelade kassetter genomfördes. Detta har i någon mån belysts tidigare i debatten om kassettavgiften.

Detta sätt att framlägga förslag till riksdagen är klandervärt. Det är oförsvarligt. Det har allvarligt försenat arbetet i riksdagens utskott, och därmed också skapat betydande svårigheter för de många myndigheter och organisationer som är beroende av riksdagsbeslut för att genomföra sin budgetplanering.

Kulturutskottets folkpartister och centerpartister försöker pliktskyldigast urskulda regeringen. Men ursäkten kan inte godtas. Regeringen borde, om den ville göra ökade insatser på kulturområdet beroende av inkomster från en kassettskatt, först ha förelagt riksdagen förslag om denna kassettskatt. Efter beslut om en kassettskatt kunde så förslaget om resurser till kulturområdet ha presenterats. Nu gjorde man tvärtom. Man kan skylla på tidsnöd, men regeringen har haft god fid på sig. Redan 1979 redovisade statens kulturråd förslaget om kassettavgiff. I mars 1981 uttalade kulturutskottet att regeringen snarast borde ta upp detta kulturrådets förslag till 2 Riksdagens protokoll 1981/82:162-163

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Anslag till yissa kulturändamål, m. m.

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Anslag till vissa kulturändamål, m. m.

slutlig prövning. Mot denna bakgrund är det i högsta grad anmärkningsvärt aft regeringen redovisat sina förslag så sent. Och trots detta långa dröjsmål var förslaget om kassettskatt, som redan har belysts, så illa genomarbetat aft skatteutskottet fått göra om def helt och hållet.

Regeringen har gjort försläget om ytterligare 40 milj. kr. fill kulturområdet beroende av att den kasseftskatt som beräknas inbringa 120 milj. kr. införes. Detta beroendeförhållande blir visserligen inte resultatet i formell mening -men i reahtefen.

När def i. utskoftsarbetet framkom att riksdagsmajoritefen troligen inte skulle komma att godkänna regeringens förslag om kassettskatt, förklarade sig regeringspartierna, till min stora förvåning, beredda att rösta emot sin egen proposition om ökade insatser för kulturen. Så svagt var engagemanget för kulturen. Nu berömmer sig Jan-Erik Wikström av de här förstärkningarna - det var i och för sig väntat. Det är emellertid en skatt, en avgift, inom kulturområdet som är tre gånger större än def som betalas ut, och som skall finansiera vissa andra insatser inom kulturområdet. Det är inte så ärorikt ur politisk synpunkt.

Vi socialdemokrater förklarade oss beredda att rösta för vår föreslagna förstärkning av kultursektorn med 50 milj. kr., oavsett om en kassettskatt skulle kunna beslutas av riksdagen redan under våren. Vi anser att kulturen inte skall bli lidande därför att regeringen har totat ihop ett dåligt skatteförslag.

Vi tycker också att de ökade kulturanslagen måste ges i form av säkra pengar. Regeringen har i propositionen gjort storleken av kulturanslagen beroende av hur mycket kassettskattepengar som flyter in. Skulle skatteintäkterna minska, minskar också stödet till kulturen, enligt regeringens förslag. Det är en icke acceptabel ordning. Det skulle innebära att t. ex. författare och bildkonstnärer kan bli återbetalningsskyldiga, om svenska folket minskar sina inköp av videokassetter.

På den här jpunkten korrigerar kultuiutskottet regeringens förslag. Utskottet tillstyrker dé principer som vi föreslår i den socialdemokratiska motionen. De beslutade anslagen måste ligga fast. De får inte på det sätt som regeringen har föreslagit göras villkorliga.

Ersättningen till konstnärliga och htterära yrkesutövare för utnyttjande av deras verk som bilder och böcker måste höjas i rimlig anpassning till den allmänna löneutveckhngen. Vi föreslår därför en höjning av bibliotekser-sätfningen från 32 öre till 36 öre för hemlån. Vi ansluter oss naturligtvis till förslaget om yisningsersättning till bildkonstnärer och konsthantverkare, och vi hälsar med tillfredsställelse att utrymme skapats för en höjning av denna ersättning med 5 milj: kr. att utgå enligt de principer som anges i den socialdemokratiska motionen.

När det gäller den höjda ersättningen till författare tycker vi det är bra atf folkparfiets och ceiiterns representanter i utskottet gått ifrån regeringens förslag till konstruktion. Vad utbildningsministern där föreslår är en återgång till gämlå tiders bidragstänkande i stället för principen om ersättning för utfört arbete. Jag fattar inte att Jan-Erik Wikström har fallit

offer för sådana tankar. Varningar från författarna har inte saknats, så förslaget kan nu inte ha tillkommit av en slump.

Beträffande litteraturen anser vi socialdemokrater att en tydlig prioritering måste göras. Boken är det viktigaste mediet i kulturarbetet. Därför skall biblioteken, enligt vår mening, tillhandahålla boklån utan avgift. Anslagen till biblioteken måste vara av sådan storlek att de årligen kan förses med de viktigaste delarna av bokutgivningen.

Jan-Erik Wikström beskriver problemen på litteraturområdet som en distributionskris. Trots detta flyttar han över pengar från distribution till produktion. Stödet till folkbiblioteken beskärs med 4 milj. kr. till förmån för stöd till förlagen, trots att det finns ett bokberg motsvarande tre års utgivning. Hur kan Jan-Erik Wikström försvara en sådan åtgärd? Vi motsätter oss inte förstärkningar av litteraturstödet men anser inte att de skall betalas med pengar från folkbiblioteken.

Jag lade märke till att Jan-Erik Wikström också berömde sig av att stödet till den lokala biblioteksverksamheten har ökat. Men vad det egenthgen handlar om är en kraffig minskning i regeringens förslag. Dessutom aviserar Jan-Erik Wikström att statsbidraget fill folkbiblioteksverksamheten helt skall tas bort.

Efter mänga turer och stor vånda inom regeringspartierna har vi lyckligtvis fått med dem på att öka statsbidraget till folkbibhoteken med 1,5 milj. kr. utöver regeringens förslag. Tyvärr innebär också detta en viss urholkning av anslaget till folkbiblioteken, men vi noterar naturhgtvis uppräkningen med tillfredsställelse. Vi har nått enighet i utskottet om att bokdistributionsutredningen bör ges ett ökat parlamentariskt inslag, som vi föreslagit i vår motion.

Tyvärr har vi inte vunnit gehör för vårt förslag om atf införa ett system med rabatterade inköp av böcker till folkbiblioteken. Vi menar atf det i ett läge då många kommuner har svårt att ikläda sig ett vidgat ansvar för bokdistributionen är det för det första angeläget att staten inte minskar sitt åtagande. För det andra bör det statliga litteraturstödet också förknippas med garantier för att böcker hålls tillgängliga i bibliotek.

I avvaktan på att bokdistributionsufredningen kan presentera ett samlat förslag måste vissa omedelbara åtgärder vidtas. Vi har därför föreslagit ett temporärt system med en särskild stödrabatt för folkbibliotekens inköp av den litteratur som producerats med hjälp av Utteratursföd. Detta system skulle underlätta för framför allt de fattiga kommunerna att hålla sig med välsorterade bibliotek. Det skulle bidra till att utjämna biblioteksstandarden i landet, vilket är mycket angeläget. För detta ändamål anvisar vi 10 milj. kr.

Utskottsmajoriteten avvisar förslaget med några få ord om att folkbiblioteksutredningen pågår. Jag frågar: Har inte majoriteten uppmärksammat att folkbiblioteksutredningen har order om att hålla sig inom nuvarande ekonomiska ramar? Den har i dag inga möjhgheter att lägga ett förslag om nytt stödsystem av denna modell. F. ö. vill ju utbildningsministern ytteriigare

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Anslag tih vissa kulturändamål, m. m.

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Anslag tih vissa kulturändamål, m. m.

utarma folkbiblioteksutredningens mandat genom aft helt avskaffa statsbidraget fill folkbiblioteken.

Så några ord om filmen. Också här har regeringen först tagit lång tid på sig med arbetet för atf i slutskedet utföra ett hastverk. Jag vill erinra om atf vi tidigt föreslog fillsättande av en filmutredning. Det motsatte sig de borgerhga. I stället valde regeringen att arbeta med en beredning knuten till departementet.

Ända fram till årsskiftet 1981-1982 hände väldigt litet i denna beredning. Men för att regeringen skulle hinna redovisa en filmproposition under vårriksdagen drevs ett film- och videoavtal fram under några få månader.

Jag noterar aft proposifionen inte innehåller någon hemställan om riksdagens godkännande av def nya filmavtalet som sådant. Det är f. ö. utomordentligt svårt att avgöra vad som ligger i regeringens förslag att riksdagen skall godkänna inriktningen av åtgärderna på film- och videoområdet. Kulturutskottet har här tvingats göra en egen tolkning och avgränsning. Proposifionen påminner i detta hänseende om regeringens förslag 1979 till riktlinjer för barnkultur som kulturutskottet ansåg sig tvunget att underkänna.

Hade regeringen valt att bearbeta filmfrågan i en utredning, vars förslag fått gå ut på remiss, hade den i alla avseenden haft ett bättre genomarbetat och förankrat förslag. I det uppkomna läget kan det icke uteslutas atf vissa justeringar kan behöva göras under avtalsperioden.

På ett par punkter vill vi redan nu göra erinringar. Den avgift som uthyrare av video skall erlägga till Filminstitutet bör enligt vår mening justeras minst vart tredje år. Eftersom avgiften redan inledningsvis har satts relativt lågt och dessutom infe indexreglerafs, kan värdet av denna avgift inom kort ha allvarligt urholkats av inflationen.

Vi anser också att mandatperioderna för Filminsfitutets styrelse bör anpassas till perioderna för allmänna val. Det kan inte vara en rinrihg ordning aft den nuvarande regeringen tillsätter en styrelse för tre års mandatperiod.

I proposifionen föreslås en särskild försöksverksamhet med lokalt arbete med video. För ändamålet anvisas 2 milj. kr. Försöken skall handhas av Filminstitutet.

Vi anser att det är fel att splittra försöken på detta område. F. n. arbetar utbildningsradion med hknande verksamhet, bl. a. med ett speciellt försök i Södertälje. Vi menar atf det vore en klar fördel om de extra medel som nu föreslås ställdes till utbildningsradions förfogande för aft där förstärka och bygga ut insatserna.

Den ekonomiska åtstramningen har skapat stor oro i kulturkretsar. Såväl institutioner som fria kulturarbetare känner mycket påtaghgf av ökade svårigheter. Protesterna och demonstrafionerna har varit många under året.

Den samlade borgerliga kulturpolitik som erbjuds är mycket oklar. Centerpartiet intar en tämligen passiv hållning fill kulturpolifiken. Moderaterna företräder en kulturpolifik där de fria kommersiella marknadskrafter-

na ges allt större spelrum. Glömda är de kulturpolitiska målen. Samhällets insatser begränsas. Moderaterna föreslår nu hårda nedskärningar av kulturbudgeten.

Vid den utfrågning av representanter för partierna som ägde rum på Sergels torg förra veckan lade jag märke till atf moderaternas företrädare Elisabeth Fleetwood framträdde med mycket välvilliga attityder. Men när vi nu snart går till omröstning, visar det sig att moderaterna intar en kall och avvisande hållning till insatser på kulturområdet.

Folkpartiet har försökt framstå som aktivt och generöst. Men även Jan-Erik Wikströms personliga engagemang har svalnat. Också i folkpartiets kulturpolitik har man tonat ner de kulturpolitiska målen.

Nu gjorde Jan-Erik Wikström ett försök att summera sex års fögderi inom kultursektorn - jag vet inte om det skall betraktas som ett testamente inför en säker avgång.

Jag lade märke till att han rubricerade insatserna som en fördubbling av anslagen, men som jag sade inledningsvis är det mera en beskrivning av inflafionen.

Successiv förbättring talade han om och räknade upp en del reformer. Många av de reformerna består av atf pengar har flyttats från det ena kulturområdet till det andra. Jag tycker att Jan-Erik Wikström befinner sig ganska långt från verkligheten om han vill ge intryck av att kultursektorn lever i högönskelig välmåga. Den lever fastmer i ett ganska kärvt och i flera avseenden prekärt läge. Jan-Erik Wikström kan inte vara obekant med de många problem som både institutioner och fria kulturarbetare har anmält fill departementet.

Den borgerliga kampen mot den gemensamma sektorn slår också väldigt hårt mot kulturen. Kulturinstitutioner är ju viktiga delar av den gemensamma sektorn, och när vi socialdemokrater slår vakt om den gemensamma sektorn sker det också av omsorg om kulturinstitufionerna. Så visar det sig också att de socialdemokratiskt styrda kommunerna i genomsnitt satsar ca 20 % mer på kultur än de borgerhga. Detta är särskilt vikfigt att komma ihåg, eftersom kommunerna ju svarar för den större andelen av samhällets ansvar på kulturområdet.

Men också staten måste ta sitt ansvar. Vi föreslår därför en förstärkning av insatserna för barnkulturen med ca 20 miljoner, en ökning av biblioteksersättningen och ett särskilt stöd om 10 miljoner till inköp av litteratur till folkbibhoteken.

Herr talman! Med det anförda yrkar jag bifall fill de socialdemokratiska reservationerna vid kulturutskottets betänkande.

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Anslag tih vissa kulturändamål, m. m.

Anf. 10 Utbildningsministern JAN-ERIK WIKSTRÖM: Herr talman! Jo, Georg Andersson, jag vet väl vilket läge kulturen och kulturarbetarna befinner sig i. Det är därför vi har kämpat för att trots ekonomiska svårigheter få fram ökade resurser till kultursektorn.

Men var finns i Georg Anderssons inlägg värmen, engagemanget, lidelsen för kulturen, generositeten, erkännandet av vad som har gjorts? Han talar

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Anslag till vissa kulturändamål, m. m.

som en sur gammal byråkrat om formaha: Man borde först ha lagt fram förslaget om kassetfskatfen, och sedan kunde man ett annat år ha fördelat pengarna, för se, def blev ju besvärligt för utskottet.

Är det inte fantasfiskt? Kulturarbetarna ropar på pengar. Genom den här skaften får vi 40 miljoner, som vi under defta svåra år kan tillföra kultursektorn. Kulturarbetarna är naturligtvis glada och säger: Vi önskar att vi hade fått ännu mer. Så kommer Georg Andersson: Nej, det här var infe bra ur byråkratisk synpunkt! Man skulle ha lagt fram det på ett annat sätt. Anslagen skulle ha samlats.ihop. Jag skall läsa upp Georg Anderssons synpunkter när jag träffar kulturarbetarna nästa gång.

När de socialdemokratiska kulturarbetarna samlades på Brunnsvik hade jag svårt att förstå varför debatten i så stor utsträckning,kom atf handla om Georg Andersson. I dag har jag fått en viss belysning av def.

Anf. 11 GEORG ANDERSSON (s) replik:

Herr talman! Nu har riksdagens rekord i fråga om demagogi slagits. Detta

var bara ett demagogiskt inlägg. Jan-Erik Wikström säger att jag talar som en

sur byråkrat. Jag representerar kulturutskottet och har skyldighet att

. redovisa vilka svårigheter som har uppstått genom den handläggning av den

här frågan regeringen har valt.

Men viktigare är: Jag har icke föreslagit att man skall vänta ytterligare ett år. Jag sade att ni borde ha kommit med kassetfskatfen tidigare. 1979 hade ni förslaget. 1981 krävde vi att ni skulle skynda på arbetet. Hade ni kommit då, så hade ni haft pengarna mycket tidigare.

Kom också ihåg, Jan-Erik Wikström, att när vi saft i utskottet och arbetade med def här sade man från centern och folkpartiet: Får vi inte igenom den här skatten på 120 miljoner, då blir def inga extra pengar fill kulturen. Vi sade då: Ni kan väl inte låta kulturen vänta på den nödvändiga förstärkningen! Vi är beredda att göra vår insats med 50 miljoner nu, alldeles oavsett om kassetfskatfen kan införas från den 1 juli.

Så förhåller det sig. Ni var beredda atf offra kultursektorn för det byråkratiska och budgettekniska kravet att få igenom en skatt på 120 milj. kr. Det är sanningen. Det är obehagligt att Jan-Erik Wikström på def här sättet tillgriper demagogiska slängar. Beskriv verkhgheten! Den ser ut som jag har beskrivit den.

Kulturen ropar efter pengar. Ja, men ge den då pengar! Ni kräver alltså att skatt skall tas in, men presentera då förslaget i tid.

Så var det med värmen, engagemanget och lidelsen när regeringen hanterade kulturfrågorna. Efter många turer har vi ändå lyckats komma fram till en lösning. Men om lidelsen, värmen och engagemanget kvarstår, rekommendera då de borgerliga ledamöterna atf rösta för en förstärkning av bibhoteksersättningen, som vi föreslår, och att rösta för en förstärkning när def gäller inköpen av litteratur. Det rör sig ändå om det område som Jan-Erik Wikström påstår sig prioritera, nämligen litteraturen och biblioteken.

Anf. 12 Utbildningsministern JAN-ERIK WIKSTRÖM;

Herr talman! Man kan hantera svårigheter i riksdagsarbetet på olika sätt. Jag vill gärna ge skatteutskottets ordförande och ledamöter, som arbetat med den här mycket komplicerade frågan, en eloge. Jag förstår att det skattetekniskt och även ur andra synpunkter är svårt att komma fram till en lösning. Man gjorde ett gott arbete. Man klagade inte över att det blev extra mycket besvär, att man fick ha extra sammanträden. Man ansåg att saken var vikfig. Det tycker också jag aft den är.. Och när en sak är vikfig får medarbetarna på departementet jobba på övertid. Det gör de gärna, därför att det kommer kulturen till godo.

Jag skulle önska att det också i inläggen från kulturutskottets ordförande fanns litet grand av känslan att visst kan det vara mödosamt ibland, men vad vi har åstadkommit är ju detta tillskott till kulturen. Det är ändå det som är det väsentliga, inte att det ibland blir mödosamt i riksdagsarbetet. Det blir det förvisso ganska ofta, men glädjen bland de berörda måste ju ändå bh stor när vi - det vill jag gärna framhålla - med gemensamma ansträngningar har klarat ut det här.

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Anslag tih vissa kulturändamål, m. m.

Anf. 13 GEORG ANDERSSON (s) replik: .

Herr talman! Från skatteutskottets sida har man klagat över att regeringen inte varit representerad när det gällde att försvara skatteförslaget. Nu uppträder Jan-Erik Wikström i debatten som om han vore budgetminister och försvarar skatteförslaget. Jag trodde att vi diskuterade kulturfrågor.

I kulturutskottet har vi inte behandlat skatteförslaget. Vi har behandlat frågan om förstärkningar till kultursektorn. Tidigt i april var vi socialdemokrater beredda - jag gick också ut med ett offentligt uttalande - att tillstyrka förslaget, vid behandlingen i kulturutskottet, om ökade insatser med 50 milj. kr. till kultursektorn. Vi hade kunnat fatta beslut i april månad, men de borgerliga ledamöterna - centerns och folkpartiets representanter - sade: Nej, vi kan inte anta defta förslag, förrän vi har fått försäkringar från skatteutskottet om att vi har 120 milj. kr. att fa av. Först då kan vi ge kultursektorn 40 milj. kr.

Om det hos Jan-Erik Wikström hade funnits lidelse, värme och engagemang för kulturen, kunde han ha sagt till sina kolleger i kulturutskottet: Gå nu med på det socialdemokratiska förslaget, så vi får fram pengarna och i så god tid att kulturinstitutioner och organisationer runt om i landet får litet tid för sitt budgetarbete!

Jag klagar inte över arbetet i riksdagen. Jag redovisade bara de problem som drabbat alla som berörs av riksdagsbeslutet.

Anf. 14 Utbildningsministern JAN-ERIK WIKSTRÖM: Herr talman! Det är huvudsakligen Georg Andersson som har uppehållit sig vid riksdagsarbetets komplikationer, och det är väldigt intressant. Men litet grand av glädje över det resultat som vi har uppnått beträffande kulturen skulle väl ändå kunna få skina igenom. Det är ju det vi till sist är kallade att syssla med.

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Anslag tih vissa kulturändamål, m. m.

Anf. 15 LARS AHLMARK (m):

Herr talman! Kulturutskottets betänkande 1981/82:30 upjjfar inte endast stora delar av kulturavsnitfet i proposition 100. Det behandlar även proposition 111 om vissa filmfrågor och proposition 128 om vissa musikfrågor m. m. Med mera är i det här sammanhanget en hel del skilda ting.

I praktiken innebär betänkandet även kulturutskottets ställningstagande till proposition 159, med förslag till lag om skatt på vissa kassettband. Visserligen behandlas denna proposition av skatteutskottet, men eftersom många förslag i propositionerna 111 och 128 förutsätter en kassettskatt, har även kulturutskottets ledamöter i realiteten fått ta ställning till den frågan.

Med anknytande motioner blir det således en mycket komplicerad materia att hantera. Detta accentueras av regeringens sätt att rent tidsmässigt presentera propositionerna.

Särpropositionerna berör ett stort antal anslag i budgetpropositionen men kom så sent att den nödvändiga samlade prövningen i utskottet kraftigt fördröjdes. Vidare löpte motionstiden på propositionerna 111 och 128 ut innan proposition 159 hade förelagts riksdagen.

Ställningstaganden i sak i motionsform måste därför göras innan finansieringen var känd. Detta är självfallet helt oacceptabelt. I förslag till tillkännagivanden riktar utskottet kritik såväl mot den bristande samordningen av proposition 100 och proposifionerna 111 och 128 som mot den tidsinässiga förskjutningen mellan de senare och proposition 159.

Mittenparfiernas försök atf i reservation 1 skyla över regeringens bristfälliga hantering gör ett dåhgt intryck. En enig markering från riksdagens sida hade varit på sin plats. Det är visserligen tråkigt atf vissa personer kallas för sura byråkrater, men det är inte bättre med dåliga byråkrater. Och det är sådana som har hanterat denna sak.

Från moderat sida avvisar vi, som framgått av den fidigare debatten, en kassettskatt. Den typen av delvis specialdesfinerade punktskatter har på goda gmnder undvikits i vårt skattesystem. De snedvrider marknaden, är svåradministrerade och binder staten i samband med den sedvanliga budgetbehandhngen.

Denna skatt på kulturlivet, väl att märka även på dess högst seriösa delar, skall i första hand förstärka statskassan med 80-90 milj. kr. Vidare tillförs kultursektorn 40 milj. kr.

Skatt på kultur och skatt på ny teknik är olämpliga instrument för kulturpohfiken. Den ekonomiska nettoeffekten blir i def konkreta fallet negativ, och till detta kommer den risk för styrning som är särskilt farlig inom kulturområdet.

Mot denna bakgrund har moderata samlingsparfiet i motion 2319, yrkande 1 föreslagit att proposition 128 om vissa musikfrågor, vilken uttryckhgen förutsätter en kasseftskatt, skall avslås. Formen för detta yrkande är dels en motivtext i form av reservafion 2, dels följdreservatio-nerna 6, 8, 9, 10, 14, 16, 17, 18, 20, 21 och 23. Jag yrkar bifall fill dessa reservationer.

Av samma skäl yrkas avslag när det gäller de medel som enligt proposifion 111 skall tillföras filminsfitutet och vilka härrör från kassetfskatfen. Jag yrkar därför bifall till reservafion 29.

Mängden av följdreservationer avslöjar den teknik regeringen använt. Intäkter från den i stor utsträckning upphovsrättsligt motiverade kassetfskatfen har spritts ut över ett stort antal ändamål. Tanken har dessutom varit att detta skulle bli en årligen återkommande metod. En rad kulturändamål skulle dels finansieras via ordinarie anslag, dels - och då i varierande omfattning på grund av fluktuationer på intäktssidan - finansieras via kassettskatten. Detta orimliga förfarande har helt avvisats av utskottet. På den punkten ansåg sig inte ens mittenpartierna kunna stödja regeringen.

Jag vill framhålla att vi från moderat sida inte undandrar kulturen något stöd. Vårt alternativ, en upphovsrättsHg avgift, filiför kultursektorn minst lika mycket som en skaft, men utan de negafiva effekter som skaften har. Jag beklagar att det inte gått att vinna förståelse för denna modell.

En posifiv syn på kulturen och dess uppgifter, även och inte minst i ekonomiskt kärva tider, får inte innebära att man avstår från att kritiskt granska framlagda förslag och föreslå de besparingar som är motiverade.

En låt-gå-polifik i enskildheter stärker inte kulturens sak vid den övergripande ekonomiska prövningen samhällssektorerna emellan.

Vi moderater har efter granskning av proposifion 100 begränsat oss fill två sådana besparingsförslag. Det ena gäller Bidrag till särskilda kulturella ändamål. Dessa medel är fill viss del ospecificerade och tas i anspråk fortiöpande under budgetåret. Enhgt vad som redovisats i utskottet är i varje fall 1,6 milj. kr. på defta sätt obundna. Utskottet föreslår en besparing på en milj. kr. i enlighet med den moderata motionen 1777.

Beträffande motiveringen har socialdemokraterna känt behov av aft tala om, atf man egentiigen inte alls sparar dessa pengar utan genast förbrukar dem på annat. Resultatet av detta har blivit aft den moderata motivtexfen återfinns i reservafion 5, till vilken yrkas bifall.

Den andra besparingspunkten gäller 30 nya grundbelopp till regionala och lokala teater-, dans- och musikinstitutioner. I en tid när redan gjorda åtaganden måste omprövas, är def oklokt atf alltför lättvindigt binda sig för nya. De 8 grundbelopp som avser musiklivet har inte ens kulturrådet påyrkat. De 10 fill en ny teaterinstitution i Gävle kommer att dra med sig fler följande år och är därför, även långsikfigt, ingripande i reformutrymmet. Gävle och Gävleborgs län är dessutom infe något eftersatt område i fråga om teater. ■ Med hänvisning till det anförda tillstyrks reservafionerna 13 och 15.

Proposition 111 om filmfrågor innebär att filminstitutet arbetar vidare men med delvis breddad inriktning och ett utökat antal intressenter.

Ansvarsområdet skall även omfatta främjande av spridning och visning av värdefull film. Videobranschen har knufits fill avtalet. I sina väsentliga delar kan förslagen tillstyrkas.

Ett par skönhetsfläckar bör dock påtalas. Den första gäller garantinämnden för kortfilm. Där föreslås i punkt 18, bilaga 3 till film- och videoavtalet.

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Anslag tih vissa kulturändamål, m. m.

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Anslag tih vissa kulturändamål, m. m.

att: "Närmare bestämmelser om produktionsgarantier till svenska kortfilmer samt om sammansättning av och uppgifter för garantinämnden för kortfilm fastställs av styrelsen" - för filminsfitutet - "i samråd med Svenska teaferförbundet samt efter yttrande av Föreningen Sveriges Filmproducenter och videobranschen."

Majoriteten i utskottet anför att berörda grupper skall tillförsäkras i stort sett samma inflytande på utformningen av kortfilmsstödet som de f. n. har i konstnärsnämnden. Jag delar den uppfattningen. Men bestämmelser om konstnärsnämndens sammansättning och uppgifter beslutas ingalunda i samråd med berörda grupper.

Den föreslagna formuleringen / samråd, som i praktiken ger Svenska teaterförbundet en vetorätt, bör ersättas med uttrycket efter samråd. Annars kan för verksamheten skadliga låsningar lätt uppkomma.

Den andra punkten gäller visningsfrämjande åtgärder. Där föreslås i proposifionen en mycket märklig ordning för bidrag till organisafioner. Staten skall århgen först slå fast vilka organisationer som skall vara tillförsäkrade statsbidrag av viss bestämd omfattning. Därefter skall filminstitutet fastställa bidrag till organisationerna.

Detta innebär ju ett rent dubbelarbete. I bägge leden skall organisationernas verksamhet och bidragsbehov prövas. Anfingen htar man på filminstitutets förmåga att fördela stödet, och då behövs inga förhandsdirektiv, eller också litar man inte på institutet, och då bör bidragsgivningen ej föras över dit. Från moderat sida förordar vi den förra lösningen.

Med det sagda yrkas bifall till reservation 26.

Statens biografbyrå bedriver försöksverksamhet med fraktstöd för film. I proposifion 111 anförs att försöksverksamheten ännu inte har gett något entydigt resultat. Den föreslås dock utvidgad från atf som nu omfatta en fjärdedel av landet till att gälla halva landet. Detta förefaller inte särskilt rafionellt. Vill man fullfölja försöken, räcker den nuvarande omfattningen. Vill man ta definitiv ställning, skall reglerna gälla hela landet. I reservation 27 förordas fortsatt försöksverksamhet på nuvarande nivå, vilket innebär en besparing på 240 000 kr.

Gunnel Liljegren kommer senare i debatten att ta upp vissa frågor som rör fonogramproduktionen.

Sammanfattningsvis ger regeringens presentation av insatserna på kulturområdet intryck av ryckighet och improvisation samt av dålig samordning mellan utbildnings- och budgetdepartementen. Det är skada att en så vikfig sektor får röna denna behandling.

Rassettskatteidén är huvudorsak till den förvirring som uppstått. Ju snabbare vi drar ett streck över den episoden i sVensk kulturpolifik, dess bättre. De moderata yrkandena ger möjlighet fill omprövning redan nu.

Herr talman! Jag yrkar bifall till samthga moderata reservationer i föreliggande betänkande och i övrigt till utskottets hemställan.

Anf. 16 EVA HJELMSTRÖM (vpk):

Herr talman! Kulfur betyder odling. Men vad är det vi vill odla och vilket odlingsklimat vill vi skapa? I dag befrämjas i första hand det snabbväxande ogräset.

S. k. masskultur är ju ingenting nytt. Redan under romarriket ordnades, som vi alla känner fill, glättig underhållning för massorna. Slavarnas uppror krossades på cirkusarenorna framför folket - slavarna sönderslets av djur. Det var romarimperiets "motorsågsrnassakrer".

I grunden har de härskandes traditioner levt vidare, om än i mindre brutala former. De arbetande kastas inte längre framför djuren, men deras sinnen söker man ockupera via den kommersiella masskulturen. Som främsta målgrupp finns självfallet barnen och ungdomen. Men också de vuxna drabbas av den massiva exploatering av kunskapsbehov och upplevelser som denna s. k. kultur representerar, en kultur som hämmar de arbetandes möjligheter att uttrycka egna erfarenheter och känslor och som försvårar deras möjligheter att som en gång slavarna göra uppror.

Förtryckta har alltsedan sin uppkomst fört kulturkamp. Ja, kulturen har alltid varit ett av de viktigaste sätten att föra en kämpande tradifion vidare, en tradifion som byggt på människans grundläggande behov av att utvecklas och på de arbetandes behov av att förändra maktförhållandena och skapa ett rättvisare samhälle. Denna kultur har tagit sig och far sig fortfarande ohka uttryck. Såiigen och musiken har alltid varit framträdande, men senare också bilden genom affischkonsten, genom brigadmålningar, genom film och genom nyare medier. Också videon har använts i detta syfte.

Kulturarbetarna har allfid deltagit i denna kamp. De har ofta ställt sig på de förtrycktas sida och har därför varit fruktade av makthavarna. Ett exempel på detta utgör också Sverige, och låt mig i det sammanhanget citera ur Jan Gehlins tal på Sergels torg den 25 mars 1981, då kulturaktionen startade:

"Svenskarna kan berömma sig av att vara först i världen med en särskild lagstiftning om kulturarbetare.

I Äldre Väsfgötalagen infördes nämhgen för ganska precis sjuhundra år sedan en bestämmelse om hur man skulle behandla kulturarbetare - på den tiden kallade lekare - när de vi tinget sökte hävda sina rättigheter:

'Blir en kulturarbetare slagen - det skall alltid vara ogillt (dvs. han kunde infe få skadestånd och vålds verkaren. gick fri från straff). Blir en kulturarbetare sårad, en som går med giga eller fiol eller trumma, då skall man ta en otam kviga och föra upp på bäsingen (tingskullen). Sedan skall man raka allt håret av hennes svans och sedan smörja den. Så skall man skaffa kulturarbetaren nysmorda skor. Sedan skall han fatta kvigan om svansen. Någon skall slå henne med en skarp piska. Lyckas han hålla henne, då får han behålla det goda djuret och njuta det som en hund njuter gräs. Kan han inte hålla henne, får han fa och tåla det han fått, skam och skada, och kan aldrig begära mer rätt än en hudstruken trälinna.'

Det skall väl inte förnekas att världen har gått framåt sedan 1200-talet. Rätten sitter inte längre i spjutsfångs ände och inte heller i en korumpas tofs.

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Anslag till vissa kulturändamål, m. m.

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Anslag tih vissa kulturändamål, m. m.

Om en kulturarbetare blir misshandlad kan han numera räkna med samhällets skydd. Men så bra som trälinnorna har han inte fått det - det är fortfarande i många hänseenden både legitimt och legalt att gratis utnyttja hans arbete."

Jan-Erik Wikström framhöll att kulturen fått så mycket mer pengar. Han talade om fördubblingar, ja, t. o. m. tredubblingar. Han talade om ökningar Och förbättringar. Man kunde få intrycket aft kulturlivet verkligen blomstrar och att kulturarbetarna fått det de krävt. Men vad Jan-Erik Wikström glömmer atf nämna är dels, som också Georg Andersson framhöll, inflafionen, dels den borgerliga regeringens nedskärningar på den offentliga sektorn, som drabbar kulturliv och kulturarbetare.

Låt mig fortsätta med vad Jan Gehlin sade:

"Det är sant och riktigt, att många anslag på kulturområdet flerdubblats under de två senaste årtiondena. Men def säger ju ingenting, om man infe samtidigt talar om vad det är som har flerdubblats, om man infe fastställer utgångsläget. En hundralapp är förvisso tio gånger så mycket som en tia, men-det är inte särskilt mycket pengar. När uppgången började stod vi inte på bäsingen, vi stod inte ens på släta marken, vi stod långt nere i en grop."

Herr talman! Jag har ingen överdriven filltro till vad den statliga kulturpolifiken kan åstadkomma, men def är ett faktum att en akfiv kulturpolitik där man i reell mening söker utveckla de mål som fastställdes 1975 ändock kan innebära ett försök aft något bromsa de kommersiella krafternas framväxt. Därför anser vi atf kulfuranslaget är alltför njuggt tilltaget, och därför kräver vi att hela kassettskatten skall gå till kulturområdet, såsom ursprungligen var avsett. Det skulle åtminstone för delar av kulturlivet innebära att de drogs ur gropen upp på släta marken, om än inte till bäsingen.

I Frankrike har kulturanslaget fördubblats efter den nya regeringens fillträde. Det har sagts att utgångsläget var ett annat - aft nivån dessförinnan var för låg - men det visar ändock på ambitionen hos Mitterrands parti att satsa på vad som av de stora folkgrupperna upplevs som oerhört viktigt.

Jag skulle önska att socialdemokraterna i Sverige redovisade samma ambition. Men när jag lyssnade på Georg Andersson tyckte jag inte så var fallet. Går man igenom utskoftsbetänkandet kan man konstatera att vpk:s förslag om kraffigt ökade anslag till de fria grupperna, till jazzmusiken, till folkbiblioteken, till filmen och till konsthantverkarna - för att nu bara nämna några exempel - avvisas med några få undantag av samtliga övriga partier. På några områden tillämpar socialdemokraterna i utskottet samma princip som varit vägledande för utbildningsministern och regeringen, nämligen att ställa utsatta kulturområden mot varandra, som skett beträffande folkbiblioteken och litteraturstödet.

Rädda boken, rädda bibhoteken har varit ett av mottona för kulturaktionen som nu pågått sedan snart ett år.

Att aktionen är berättigad och nödvändig visar en genomgång av vad som sker i kommunerna runtom i landet. Från vpk-gruppens sida har vi under det gångtia året haft en grundlig genomgång kommun efter kommun. Def har då

visat sig att bokinköpen minskat - det gäller inte minst barn- och invandrarlitteratur- , att öppethållandefiderna beskurits, aft sommarsfäng-ningen ökat, att anslagen fill barnbibliotekarier skurits ned, osv. För att vi skall kunna åstadkomma en förbättring härvidlag krävs infe bara förbättrade anslag utan också en bibliotekslag. Vi har, herr talman, väldigt svårt att förstå de borgerliga partiernas och socialdemokraternas hårdnackade motstånd mot att ens låta den sittande biblioteksutredningen undersöka hur en sådan lagstiftning skulle verka för Sveriges vidkommande. Nu framhåller visserligen utskottet att utredningen skall undersöka förhållandena i Danmark, där man har en sådan lagstiftning. Men detta är ändock något annat än atf förutsättningslöst få pröva möjligheterna att få sfifta en sådan lag i Sverige. En sådan lag skulle t. ex. kunna föreskriva en bibliotekarie för 2 500 invånare. Vidare skulle lagen kunna föreskriva aft varje bibhotek skall ha allra minst två heltidsbibliofekarier, varav en skall avse barnverksamhet. Inte minst viktigt är att understödja biblioteksverksamhet på arbetsplatser, vårdinstitutioner och liknande - men då självfallet utan att det sker på bekostnad av annan biblioteksverksamhet.

För att rädda boken och rädda biblioteken krävs också dels ett höjt litteraturstöd, dels införandet av ett rabaftsystem, som skulle förbilliga folkbibhotekens bokinköp. Sveriges författarförbund har här lagt fram ett förslag som det är väl värt att pröva. Men det kräver pengar.

Herr talman! Människan behöver inte bara det skrivna ordet.

Språk omfattar också ord, bild, toner och gestaltning. Också på dessa områden har vi fört fram skilda förslag.

Jag skall här bara ta upp några av dessa. Hans Petersson i Hallstahammar kommer senare i debatten aft särskilt ta upp filmens och videons områden, då dessa nu är särskilt väsentliga i denna medieexplosionens fidsepok. Låt mig bara beträffande filmen och videon kort framhålla följande. Av alla uttrycksmedel inom barn- och ungdomskulturen är nog film def som är lättast att komma åf. Utan att de egentligen söker sig fill det presenteras barn och ungdomar så gott som dagligen hisnande, förfärande eller långtråkiga berättelser på film, på TV, på video eller på någon barnfilmvisning på dagis, fritis eller frifidsgårdar.

Här har särskilt videon nämnts, och det är ju ett faktum aft det nya mediet fått en särskild genomslagskraft. Genom defta kan ungdomarna få tillgång till filmer som aldrig skulle passera den svenska biografcensuren, filmer som envetet predikar samma destruktiva livsfilosofi för ungarna: Lita aldrig på någon, vuxna som du tror på visar sig ofta vara neurotiska lustmördare, och din bästa kompis kommer aft sätta en kniv mellan dina skulderblad så fort du vänder ryggen fill eller droga dig fill medvetslöshet. Du måste alltså lära dig atf slå, du måste lära dig aft klara dig ensam. För det är ett faktum aft def är grundinnehållet i många av de filmer som barn mellan tio och sexton år -alltså storkonsumenterna av video - själva uppger som sina favoriter. Def är viktigt att komma ihåg att allt som är tillgängligt för vuxna också är fillgängligt för barn. Men defta får vi återkomma till i samband med att riksdagen skall anta det vilande lagförslaget om videovåldet.

Nr 162

Onsdagen den 2 juniT982

Anslag tih vissa kulturändamål, m. m.

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Anslag tih vissa kulturändamål, m. m.

Om barn och ungdom, liksom vuxna, har tillgång till video är däremot teater sällsynt för de flesta barn. De grupper som spelar mest barnteater hotas i dag av utsvälfning, nämligen de fria grupperna. Skånska Teatern har stängt, men situafionen för Skånska Teatern är på intet sätt unik. De flesta som arbetar inom de fria grupperna, vilka står för en stor del av teaferutbudet - inte minst av barn- och ungdorhsteater - men som får en mindre del av det totala anslaget, lever på löner som inte skulle accepteras någon annanstans än just inom kulturområdet.

Också andra grupper har under det gångna året trofs Jan-Erik Wikströms ökade anslag tvingats gå i konkurs. "Narren", en av de äldsta grupperna, är ett exempel. Det beror naturligtvis på att kommunerna å sin sida har höjt hyror, elavgiffer och liknande..

Kuhurrådet lade för några år sedan fram ett förslag som skulle innebära om inte en total lösning så en avsevärd förbättring. Genomförandet av förslaget skulle inte heller bli sa dyrt. Vänsterpartiet kommunisterna stöder det förslaget och kräver därför ytterligare 9 milj. kr. fill de fria grupperna och, inte minst väsentligt, ytterligare medel till centrumbildningarna. : Låt mig, herr talman, till sist helt kort beröra musiken. På sikt kan inte ett fritt och varierat musikliv utvecklas utan att de multinationella koncernerna berövas sin makt över musikproduktion och distribution. Redan nu kan man emellertid stärka inte minst möjligheterna för musikerna att utöva också levande musik och få arbete, nämligen genom att satsa på de fria grupperna inom musiklivet men också på dem som förmedlar arbetstillfällen, t. ex. arrangerande musikföreningar.

Vänsterpartiet kommunisterna har också krävt ökade anslag till bildkonstnärerna, jazzmusiken, kulturtidskrifter - inte minst viktigt - invandrarkultur m. m.

I detta betänkande behandlas 13 motioner som vpk har väckt. Vi har gjort det mot den bakgrunden att vi anser att den statliga kulturpolitiken måste mstas upp. Kulturen är omistlig. En nation utan en kultur är ingen nation. Och inte minst viktigt är defta i kristider och i tider när regeringen i sitt besparingsnit och på annat sätt skär ned på den offentliga sektorn och dess utvecklingsmöjligheter. I annat fall överlåter man kulturområdet helt till de nya gladiatorerna, de multinationella bolagen med sin kommersiella masskultur.

Därmed vill jag yrka bifall till motionerna 573, 574, 575, 973, 974, 975, 1104, 1337, 2287, 2375, 569, 970 och 1767.

Anf. 17 ANNA ELIASSON (c):

Herr talman! Kulturutskottet har ett antal hårt arbetsbelastade veckor bakom sig. Totalt berörs fyra proposifioner i de ärenden som vi nu skall avgöra. Det har varit ett stort antal mofioner att behandla.

Jag vill påstå att det är ett gott resultat som har åstadkommits. Jag vill också hävda att de många reservationer som är fogade fill kulturutskottets betänkande nr 30, fotalf 29, inte förtar intrycket av atf de förslag som vi nu har framför oss är resultatet av gemensamma ansträngningar och en vilja att

med konstruktiva insatser göra det möjligt att nå resultat till gagn såväl för kulturhvet som sådant som för kulturpohfiken.

På väsentiiga punkter har utskottets arbete inneburit förbättringar. Regeringen har förvisso inte gjort def lätt för sig eller för riksdagen genom uppdelningen på flera propositioner, tidsmässigt utsträckta över större delen av vårsessionen.

Herr talman! Jag vill uttryckhgen säga atf det, efter de svårigheter som förelegat i beredningsarbetet i regeringskansliet, är att hälsa med tillfredsställelse att regeringen inte gett avkall på ambitionen att lägga fram konkreta förslag till riksdagen om förstärkta insatser på kulturområdet och om införande av skatt på kassettband. Detta har också påyrkats både i motioner från olika parfier under årens lopp och i enhälliga uttalanden i riksdagsutskott.

Herr talman, jag anser det vara på sin plats att här rikta ett tack fill kulturutskottets kansli för det förtjänstfulla arbete som ligger bakom de förslag som nu har lagts fram från utskottefs sida. Särskilt finns det skäl att rikta ett tack till kanslichefen Christoffer Goftlieb som nu lämnar riksdagens kulturutskott och går i pension. Hans engagemang, skicklighet och noggrannhet har i hög grad medverkat fill de resultat vi nu har framför oss.

Jag vill också, herr talman, uttrycka uppskattning för det sätt på vilket vi från de olika partierna har kunnat arbeta tillsammans i kulturutskottet i det här ärendet. Trots Georg Anderssons framträdande, som enligt min mening var väl barskt här nyss, finns det anledning att ge utskottets ordförande en eloge för att vi har kommit fram till det resultat som nu redovisas. För, herr talman, det har ingalunda varit någon lätt uppgift med alla de yrkanden som har förelegat. Bara för att nämna ett exempel, har det i sådana ting som teknik och metodik i fråga om anslagskonstrukfion förelegat uppfattningar som pekat vitt isär. Men vi har ändå i dag ett hanterbart förslag, som har lagts fram till kammaren för avgörande.

Herr talman! Jag skall begränsa mig till atf bara säga några ord om kulturpolitiken i allmänhet och om i vilken mån kulturpolifik är én verksamhet som man har skäl att ge stor uppmärksamhet i ekonomiskt trängda tider.

För oss i centern är kulturpolitiken en viktig integrerad del av samhällsutvecklingen. Kulturpolifiken gäller i hög grad frågor om vilken väg vi skall välja för framtiden, vilka resurser som skall mobiliseras och vilka värden som skall sättas i förgrunden. Kulturpolitikens uppgift sträcker sig långt utöver den direkta omsorgen om kulturlivets villkor. Kulturpolifiken har en grundläggande betydelse för både individ och samhälle. Den är ett vikfigt medel då det gäller att förändra samhällsutvecklingen från ett på ensidig materiell fillväxt inriktat samhälle fill ett samhälle grundat på gemenskap, jämlikhet och en rättvisare fördelning av jordens resurser. I många avseenden är det vardagslivets villkor i arbete, boende och fritid som formar människors möjlighet till kulturell verksamhet. Det lokala kulturlivet har en naturlig utgångspunkt i en vardaghvets gemenskap och i att kulturtraditioner

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Anslag tih vissa-kulturändamål, m. m.

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Anslag till vissa kuhurändamål,. m. m.

kan bevaras och utvecklas som ett resultat av människors gemensamma upplevelser och intressen. Det är därför som decenfraliseringsinsatser på kulturområdet är synnerligen angelägna. Mot den här bakgrunden vill jag bara understryka vikten av att fortsatta insatser görs på kulturområdet och att sådana insatser infe eftersatts i ekonomiskt trängda fider, eftersom kulturpolifiken och kulturverksamheten tillför vårt samhälle så många värden.

Jag vill sedan, herr talman, bara göra några korta kommentarer i anslutning fill de förslag som förs fram i kulturutskottets betänkande. Jag vill för min del hälsa med tillfredsställelse aft det nu kommer att ske välbehövliga förstärkningar på kulturområdet, infe minst på musik-, bild- och filmområdet. Häri inkluderas en rad åtgärder av betydelse ur decentraliseringssynpunkt: insatser för aft sprida värdefull litteratur, film osv., insatser för att stötta upp och utveckla regionala och lokala kulturinsfitutioner av olika slag, liksom en satsning på att över huvud taget engagera fler människor i kulturell verksamhet. Jag anser också att def finns anledning aft peka på den förstärkning som kulturutskottet har gjort i förhållande till proposifionen i fråga om folkbibliotekens resurser och det statliga stödet fill folkbiblioteken. Jag vill också fästa uppmärksamhet på den markering utskottet gör i betänkandet vad avser regionmusiken och betydelsen av dess förankring i olika delar av vårt land.

Herr talman! Jag fäster också särskilt avseende vid att de insatser som nu föreslås har betydelse för många av våra konstnärligt akfiva kulturarbetare. Bildkonstnärerna kan här tillgodoräkna sig en reform i form av visningsersättning. Författarna får en förbättring med det förslag som kulturutskottet lägger fram genom den uppräkning som sker av biblioteksersättningen. En majoritet i utskottet är ense om att defta är nödvändigt, men beträffande omfattningen av förstärkningen skiljer vi oss något åt. Det är också betydelsefullt att de insatser som föreslås när def gäller t. ex. musik, film och konsthantverk får direkt genomslag för de aktiva och professionella kulturarbetarnas möjligheter att bedriva sin verksamhet inom dessa områden.

Jag anser det även fillfredsställande atf den besvärliga frågan om införande av kassettskatt efter åtskilliga turer nu, som jag hoppas, kan föras fram till ett positivt avgörande.

När det gäller folkbiblioteken vill jag bara helt kort påminna om - och därvid vänder jag mig särskilt till Georg Andersson, som tog upp denna fråga tidigare - att kulturutskottets förslag på denna punkt i hög grad präglas av den centermotion som väcktes under allmänna motionsfiden, där vi uttryckligen sade att det statliga stödet, om än begränsat till sin omfattning, har stor betydelse för den lokala biblioteksverksamheten. Det är ett stöd som verkar standardutjämnande och har betydelse infe minst ute i glesbygdskommunerna. Def är bra att det gått att få uppslutning för detta i utskottet.

Herr talman! Lars Ahlmark har för moderaternas räkning-försökt göra gällande att moderaterna i lika hög grad som andra partier vill ställa upp för satsningar på musikområdet. Jag tvingas dock konstatera att moderaterna

föreslår avslag på propositionen om insatser på musikområdet. Moderaterna Nr 162

har inget alternativt förslag som ger effekt i form av förstärkta insatser på Onsdaeen den

musikområdet under det närmast kommande budgetåret. 2 juni 1982

Jag vill också beklaga att moderaterna sett sig tvungna att motsätta sig en

utveckling av de regionala och lokala kulturinstitutionerna - något som även Arislag till vissa

kulturändamål, m. m.

Lars Ahlmark berörde i sitt tidigare inlägg.

Utskottets ordförande Georg Andersson har försökt göra ett nummer av att centerns och folkparfiets representanter i kulturutskoffet vid en viss tidpunkt skulle ha varit beredda att säga nej fill förstärkta kulturinsatser. Sanningen, herr falman, är aft centern och folkpartiet inte vid något tillfälle i utskottet svävat på målet - dels atf vi skall ha förstärkta kulturinsatser av det slag som nu föreslås, dels att vi skall få en kasseftskatt. Aft det av förklarliga skäl tagit tid i skatfeutskottet att behandla den proposition som hänvisats fill detta utskott rubbar inte på något sätt det förhållande som jag nyss nämnde -att centern och folkpartiet hela tiden har företrätt denna linje. Kanske är det snarare så att intrycket på sina håll har varit att def framstått som litet genant för socialdemokraterna, under den tid det har tagit att behandla frågorna, att dels i den utåtriktade argumentationen tillskriva sig en pådrivande roll i kassettskattefrågan, dels förklara att det har förefallit att socialdemokraterna i slutändan skulle göra gemensam sak med moderaterna och avstyrka förslaget om att införa kassettskatt. Men vi kan nu konstatera att det gått att nå samstämmighet om en framkomlig väg. Jag ser närmast Georg Anderssons inlägg här i dag som en förklaring till den socialdemokratiska positionen och argumentationen under den här tiden.

Herr talman! Låt mig avslutningsvis få yrka bifall till reservationerna 1,4,7 och 28, som är fogade till kulturutskottets betänkande av centerns och folkparfiets representanter, samt i övrigt bifall till utskottets hemställan.

Anf. 18 GEORG ANDERSSON (s) replik:

Herr talman! Jag måste komma tillbaka till detta med kassettskatt och ökade insatser på kulturområdet.

Vi vet vilka förslag som förelåg. Men, Anna Eliasson, det var ju så att vi från socialdemokratiskt håll sade, vid sammanträde efter sammanträde: Vi föreslår 50 milj. kr. fill kulturområdet. Vi är beredda att skriva ett betänkande om def och gå till kammaren med det. Men centern och folkpartiet sade: Nej, det bhr inga pengar om inte skatteutskottet tillverkar ett förslag om kassettskatt. Så var läget. Varför försöka ge ett annat intryck här? Man får väl stå för vad man har gjort och sagt.

Vi gjorde våra uttalanden också offentligt - def behöver inte råda något tvivel om dem.

Nu lyckades man nå en uppgörelse i skafteutskottet om ett annat skatteförslag. Men det är, som här har sagts, ett provisorium.

Anna Eliasson sade vidare någonting som förvånade mig. Hon talade om svårigheter i regeringskanshet när det gällde att få fram förslaget. Nu har ministern gått. Det skulle ha varit intressant aft få belyst vad det är för svårigheter som har förelegat och som har behövt leda till att propositioner 3 Riksdagens protokoll 1981/82:162-163

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Anslag tih vissa kulturändamål, m. m.

har presenterats i omvänd tidsordning, i så sent skede och med så bristfälligt innehåll. Jag vänfar med nyfikenhet på en förklaring om vad svårigheterna har bestått i.

Anna Eliasson berörde inte med ett ord vårt förslag om 10 miljoner till ett rabattsystem för att förse bibhoteken med litteratur, när det nu sker en åtstramning ute i kommunerna. Det kan ju inte vara så, som majoriteten säger, att man skall invänta folkbiblioteksutredhingen - den håller ju på att förlora sitt mandat. Om kulturministern får som han vill far han av dem alla pengarna.

Den förstärkning av folkbiblioteksanslaget som nu görs, görs med hjälp av de pengar som vi har anvisat. Tyvärr fick vi inte igenom allt, men vi tackar för det hlla som Anna Eliasson kunde bidra med från centerns och folkparfiets sida.

Anf. 19 LARS AHLMARK (m) replik:

Herr talman! Anna Eliasson tog upp frågan om det moderata alternafivet till en kasseftskatt. Vi har föreslagit en upphovsrättslig avgift. En väsentlig skillnad mellan en sådan och en kassettskatt - det gäller både förslaget i propositionen och det förslag som nu ligger på riksdagens bord - är att de medel som inflyter via den upphovsrättsliga avgiften helt och hållet kommer räffighetsinnehavarna till del, medan det enligt skatfeförslaget sker ett överuttag på 80 a 90 milj. kr. som direkt skall förstärka statskassan..

Jag har utomordentligt svårt att förstå hur Anna Eliasson kan hävda atf def är bättre för kulturlivet atf få 40 milj. kr. tillbaka sedan det avtappats på 120-130 milj. kr. än att få en återföring via en avgift där medlen helt och hållet kommer rättighetsinnehavarna till del, vilket det moderata förslaget innebär.

Anf. 20 EVA HJELMSTRÖM (vpk) replik:

Herr talman! Låt mig först också från vpk:s sida rikta ett tack till kulturutskottets kansli för def förnämliga arbete som utförts - vi är ju inte representerade i utskottet - och ett särskilt tack till Christoffer Gottlieb.

Anna Eliasson säger atf def är viktigt att kulturen inte eftersatts i trängda lägen och upprepar vad utbildningsministern tidigare framförde om stora ökningar, fördubblingar, osv. Vad är de små ökningarna värda, mot bakgrund dels av kostnadshöjningarna fill följd av den ekonomiska politiken, dels av de miljarder som man berövat kommunerna? Anna Eliasson kan infe vara omedveten om atf det är främst inom kommunerna som kulturlivet skall leva. Det gäller inte minst folkbibliotekens område.

Vi har - jag sade det tidigare - exempel på exempel på hur folkbibliotekens resurser nu skärs ned. Det är ett faktum. Jag är själv ofta på biblioteken, och jag tvingas konstatera att där det fidigare var lördagsöppet är det nu lördagsstängt. När skall då t. ex. förvärvsarbetande barnfamiljer som vill gå på bibhoteket över huvud taget ha möjlighet fill det.

I Tensta-Rinkeby, i min egen kommun, har man mer eller mindre halverat inköpen av böcker på invandrarspråk - defta i ett område där över 60 % är

invandrare och däribland många barn. I t. ex. Nacka lägger man ned bibliotek efter bibliotek. Samma sak sker runt om i landet.

Jan-Erik Wikström och regeringen tog tidigare 3 rnilj. kr. från folkbiblioteken. De har i viss mån återställts, men det är ändå helt otillräckligt. Vi har därför föreslagit en rabattering av folkbibliotekens inköp av litterafursfödda böcker, en höjning av anslaget till biblioteken samt en lagsfiftning på folkbiblioteksområdet. Jag skulle gärna vilja höra Anna Eliassons kommentar till att bibhoteksutredningen infe ens fått se på den kanske viktigaste frågan i sammanhanget. Det är unikt att en särskilt tillsatt utredning inte får den möjhgheten.

Jag skall ta ett exempel från ett annat område. Anna Eliasson nämnde konsthantverkarna som nu har fått ett eget anslag. Def är naturligtvis bra. Men t. ex. där jag bor har en glasblåsare, Stockholms enda, fått en tredubbling av hyran under de senaste åren - och detta klarar hon inte.

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Anslag tih vissa kulturändamål, m. m.

Anf. 21 ANNA ELIASSON (c) replik:

Herr talman! När det gäller behandlingen och den tid det har tagit aft komma fram till ett avgörande i skatteutskottet och kulturutskottet, torde de som hittills varit närvarande under debatten vid def här laget vara väl bekanta med i vilken tidsordning propositionerna har lagts fram. Det framgår klart och tydligt av de propositioner som lagts fram gällande film- och musikområdet aft de förstärkta insatserna möjHggörs genom införande av skatt på kassetter. Förslaget om införande av skatt på kassetter har vi fått sist, vilket har gjort att det har tagit tid för oss i kulturutskottet att komma med vårt betänkande. Det är inte möjligt att i en kort replik gå in i detalj på varför så blivit fallet, men låt mig i korthet peka på några saker.

Först och främst vill jag peka på att det finns ett uppenbart samband mellan å ena sidan förslaget i propositionen om införande av kassettskatt och skatteutskottets behandhng av propositionen och å andra sidan 1982 års filmavfal som återfinns i filmpropositionen på kultumtskottets bord. Varje förändring av grunderna för filmavtalet skulle kunna påverka möjligheterna att fullfölja filmpolitiska insatser inom avtalets ram. Låt mig vidare peka på sambandet mellan de föreslagna insatserna på kulturområdet och de resursförstärkningar som man avser få genom införandet av en kassettskaft. Def har funnits olika bud från bl. a. olika mofionärers sida om det över hiivud taget skall vara ett samband eller inte. Det vore orimligt om kulturutskottet skulle behandla frågan helt avskilt från den behandling som med nödvändighet måste ske i skatteutskottet. Nu har vi haft en samtidig behandling, och jag tror det är till fördel för kammarens behandling av ärendet.

En detalj som också kan illustrera sambandet är frågan om kompensafio-
nen till de handikappade vid införande av skatt på kassetter. Def är kanske
infe en stor fråga pä kulturpolitikens område i stort, men för den här gruppen
är det en viktig fråga. Det har sammanfattningsvis funnits en rad skäl för
kulturutskottet att försöka åstadkomma en samtidig behandling"av ärendet,
åtminstone när det gäller det slutliga avgörandet som skall ske i kammar
en. .

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Anslag tih vissa kulturändamål, m. m.

Anf. 22 GEORG ANDERSSON (s) replik:

Herr falman! Diskussionen blir ganska meningslös, om man av sin motdebattör inte alls får svar på de frågor som man har ställt. Jag vill dock göra det konstaterandet att det av Anna Eliassons senaste inlägg är bekräftat vad vi alla kanske redan visste - men det är bra atf det blev sagt. Om skafteutskottet inte hade lyckats få fram ett kassettskaffeförslag, hade centern och folkpartiet röstat emot alla förstärkningar på kulturområdet. Det var egentiigen vad Anna Eliasson sade. Det är ändå viktigt att få det förtydligat på detta sätt.

Anna Eliasson sade emellertid ingenting om rabattsystemet för folkbiblioteken. När man nu får en skaft genomförd som beräknas inbringa 120 milj. kr., hade det då inte varit möjligt aft införa systemet med rabatterade inköp för 10 milj. kr.? Nog hade det väl funnits utrymme härför, Anna Eliasson?

Decentralisering talade Anna Eliasson om. Låt mig upprepa vad jag sade i mitt inledningsanförande. Det är ute i kommunerna som den största delen av kulturinsatserna görs. Jag noterade också att de borgerliga kommunerna satsar ca 20 % mindre än de socialdemokratiska. Jag noterade även att de kommuner som satsar minst nästan alla är centerstyrda kommuner. Det blir således ganska litet av talet om decentralisering, när man ute i centerstyrda och borgerliga kommuner skall förverkliga de stolta parollerna.

Slutligen vill jag upprepa min fråga. Eftersom Anna Eliasson i sitt inledningsanförande talade om att det förekom speciella svårigheter i regeringskansliet när det gällde att få fram dessa propositioner, vill jag fråga: Vari bestod dessa speciella svårigheter, som behövde föranleda sådana stora konstighefer i riksdagsbehandlingen?

Anf. 23 EVA HJELMSTRÖM (vpk) replik:

Herr talman! Vi från vpk har inte tidigare närmare tagit upp kasseftskat-ten. Vi accepterade det ursprungliga förslaget, och vi accepterar också det förslag som nu har kommit på riksdagens bord, även om vi betraktar det såsom ett provisorium som vi fror går att förbättra. Men det är bättre med detta förslag än med ingenting alls. Under de gångna veckorna har vi med missmod betraktat det bedrövliga skådespel som kassettskaften har utlöst i skatteutskottet.

Nåväl, det stora sveket är att inte alla pengar går till kulturen, som ju en gång var avsikten med införandet av en sådan här skatt. Det tycker jag att man bör ta fasta på och inte i första hand själva konstruktionen. Nu går bara en mindre del av kassetfskatfen till kulfuren. Resten far statskassan hand om.

Även jag tvingas konstatera aft Anna Ehasson inte tog upp själva sakfrågorna, främst då folkbiblioteksfrågan. Hon känner väl till aft anslaget per invånare när det gäller kommunerna i dag varierar med mer än 1 000 %. För aft nå en utjämning och inte minst för att åstadkomma en förbättring i de kommuner som Anna Eliasson påstår sig värna om, nämligen glesbygdskommunerna, krävs ökade resurser från statens sida och en lag för att ge barn.

ungdom och vuxna men även pensionärer - biblioteket är ofta en social träffpunkt i dessa kommuner - möjlighet att vistas där. Def räcker inte med den halvtimme eller fimme om dagen eller i veckan som bokbussen kommer glidande. Enligt vår uppfattning är det helt orimligt att det i dag skall fungera på detta sätt.

Anf. 24 ANNA ELIASSON (c) rephk:

Herr talman! För det första vill jag klart säga ifrån att Georg Anderssons tolkning av centerns och folkpartiets uppfattning i kulturutskottet är helt uppåt väggarna. Som jag har försökt illustrera under de minuter jag haft till mitt förfogande, har alla prakfiska skäl talat för att riksdagen vid en tidpunkt, så som nu sker i dag, skulle få möjhghet att träffa avgörande i de här frågorna.

För det andra vill jag - när man nu talar om decentrahsering, vilket jag hälsar med tillfredsställelse att man från övriga partier gör alltmer - ta upp vad som påstås vara fallet, att det i centerstyrda kommuner skulle satsas litet på kulturområdet. Detta illustrerar i så fall närmast att behovet av ekonomiska resurser är någonting uppenbart för de politiker som har att fatta beslut om insatser på olika områden ute i kommunerna.

Därför är det också viktigt atf statsmakterna genom sin allmänna polifik och genom att satsa på det kulturpolitiska området kan underlätta insatser ute i glesbygd, kan decentralisera, kan medverka till att fler människor blir delaktiga i ett aktivt kulturliv.

Sedan, herr talman, när det gäller frågan om folkbibliofeksutredningen och en eventuell lagstiftning på det området, konstaterar utskottet i sitt betänkande atf utredningen har kommit i kontakt med det danska systemet. Jag anser för min del - jag är också ledamot i folkbiblioteksutredningen - att det finns goda skäl att hoppas på att utredningens arbete skall illustrera de här frågorna och också i vad mån den danska bibliotekslagstiftningen och de beslut som nu är aktuella i Danmark kan ge ytterligare belysning av frågorna.

Den propå som förts fram om att införa ett helt nytt rabattsystem på biblioteksområdet är ett ganska omfattande förslag. 10 milj. kr. har framförts som ett krav av socialdemokraterna och vpk.

Vi har från vårt håll, med den inriktning som def statliga stödet till den lokala biblioteksverksamheten har i dag och med den kunskap som kulturrådet besitter på området, inte sett någon anledning att förbigå möjligheten att också fortsättningsvis kanalisera stödinsatser på detta sätt via kulturrådet.

Det är värdefullt att kulturrådet nu ges friare möjligheter att hantera bidragen, och jag konstaterar att det stöd som skall utgå till den lokala biblioteksverksamheten i utskottets betänkande föreslås bli 3 milj. kr. högre är det ursprungliga förslaget i budgetpropositionen.

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Anslag till vissa kulturändamål, m. m.

Talmannen anmälde att Eva Hjelmström anhållit att till protokollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Anslag tih vissa kulturändamål, m. m.

Anf. 25 CATARINA RÖNNUNG (s):

Herr falman! "Socialt sett är det en fattig värid som Välfärds-Sverige ger

sina barn. Det hygieniska och välstädade livet med sina fasta rutiner är

ensidigt och torftigt i allt som gäller mänskliga relationer och stimulans för

fantasi och skapande. Bara vuxna som infe har barn omkring sig kan

planera och bygga ett så barnfientligf och därmed människofientligt samhälle som det moderna betongramplandskapet, med sina enorma bedövande köplador, sina underjordiska kommunikationsarmar, sin främmandegörande anonymitet."

Så skriver Ingrid Sjöstrand i Barn och Kultur 1980. Det är en svidande vidräkning med alla samhällsplanerare, som inte räknat in barnen när de byggt upp den moderna samhällsstrukturen.

Barn och ungdom protesterar med vandalisering - som man inte får uppfatta som enbart förstörelselusta utan som ett desperat rop på hjälp: Se oss, upptäck oss, låt oss få bli delaktiga och få vara till nytta!

Barns fritid ägnas alltmer åt passiviserande konsumtion, åt ett färdigpro-ducerat, färdigtuggat gods. Nio av tio barn läser serietidningar. Endast fyra av tjugo pojkar i en söderförort läste någonsin en bok. Barn i nio- till fjortonårsåldern ägnar ca fyra timmar per dag åt ohka tekniska bild- och ljudmedier: TV, video, kassetter, grammofon och radio. Vart femte skolbarn ser på TV sex timmar eller mer på lördagar.

Genomsnittstiffandet för alla nio- till fjortonåringar ligger på 2 timmar 15 minuter en vanlig dag. Denna åldersgrupp låter sig praktiskt taget bara attrahera av vuxenutbudet. 85 % av tittandet går till att se vuxenprogram. Hulken, Baretta och James Bond, för aft bara fa några exempel, är barns idoler och läromästare. Vilka värderingar förmedlar dessa vuxenprogram? Jo, våld som nöje och underhållning. Man måste ställa frågan: Är det lämpligt att i en slapp låt-gå-hberal anda fillåta människor att för sitt snöda vinningsintresses skull indoktrinera barn och ungdom i våld?

Man är lyckad och man lyckas, om man är stark, rik, ung, vit. Den starke har rätt. Rent fascistoida fördomar om människors ohka värde finns inbyggda i våldsunderhållningen.

Allt som förmedlas av massmedierna är inte undermåligt, men vi.skall ha klart för oss atf skräpkulturen har mutat in en mycket bred sektor av våra barns tid och - def är det allvarliga - en mycket stor del av våra barns känslomässiga uppfostran.

Frifidsaktiviteterna skiljer sig avsevärt när det gäller socialgruppstillhörighet. Barn från socialgrupp 1 ägnar sig i mycket större utsträckning åt idrott, föreningsliv och kulfur.

En utredning gjord på uppdrag av Stockholms kommun har kartlagt de mest utsatta ungdomsmiljöerna. Klart olämphga är givetvis sådana där brottslighet, missbruk av droger och prosfitution förekommer, typ flipper-hallar, eller miljöer som är extremt kommersialiserade. Centralen, Gallerian och flera inomhuscentra i förorterna är sådana. En stor grupp ungdomar som vistas där har redan svåra sociala problem. De går inte i skolan, de arbetar

infe. Däremot är de storkonsumenter av ett kommersialiserat fritidsuf-bud.

Unga Örnar genomförde nyligen ett seminarium på temat Vilsna barn i välfärden. Även på detta anfördes att def är barnen fill de sämst lottade inom arbetarklassen som drabbas av kontaktlöshet, historielöshet och kulturlös-het. Eva Nordland, forskare från Oslo, pekade på att den materiella välfärden infe ensam är tillräcklig. Vi har försummat mänskliga behov, sade hon, som har med omsorgsarbefef att göra, vi har försummat de sociala relationerna och det kulturella arvet.

Den kompensation som samhället trots allt kunnat erbjuda via den gemensamma sektorn i form av utbildning, jobb och alternativ till den kommersiella skräpkulturen dras nu ner av den borgerliga regeringens speciellt i detta avseende meningslösa och orättfärdiga sparpolitik.

Herr talman! Socialdemokraterna har i år liksom förra året i en partimotion föreslagit riksdagen atf anta ett samlat åtgärdsprogram för atf förbättra barns och ungdomars livsvillkor. Vi pekar på atf arbetslösheten bland ungdomar ligger kvar på en besvärande hög nivå och att undervisningen försämrats genom resursnedskärningar. Vi konstaterar atf den sociala iitslagningen bland ungdomar och den tomma kommersiella fritiden är kvarstående allvarliga problem som de borgerhga regeringarna visat alltför låg ambition att komma till rätta med. I vårt budgetalternativ, som är starkare än regeringens, har vi avsatt medel. Jag vill därför yrka bifall till reservafion 3, där vi pekar på att resurserna till barnkultur är otillräckliga.

Jag hade tänkt ställa en direkt fråga till utbildningsministern, men han väljer atf lämna kammaren under behandlingen av kulturutskottets viktigaste ärende, där han själv är ansvarig för regeringens fögderi. Det är minst sagt att visa nonchalans för arbetet i denna kammare. Han påstod i sitt inledningsanförande atf kulturen är så betydelsefull aft den har ställts vid sidan av sparandet - det gäller i vilket fall som helst inte barnkulturen. Tvärtom är vi rädda för att den borgerliga regeringens satsning 1979 på barnkultur bara skall bli en engångssatsning. Även i årets budgetproposition har barnkulturen försummats, trots att behovet av förstärkningar inom defta område särskilt har framhållits av organisationer och insfitutioner i deras anslagsframställningar.

Vi vill anvisa ett nytt anslag på 18 milj. kr. till statens kulturråd under rubriken Barnverksamhet. Vi vill stödja de positiva och aktiverande kulturalternativen och ge dem möjligheter att utvecklas. Organisationernas verksamhet, barn- och ungdomsorganisationernas kulturella verksamhet. Folkets park, Folkets hus och centrumbildningarna, folkbiblioteken, Riksutställningar, Konstfrämjandet, Riksteatern, de fria teater-, dans- och musikgrupperna samt kommunernas barnkulturinsatser, som vi vill ge ytterligare medel, är alla viktiga instrument för att få barn att upptäcka och lära känna god kultur.

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Anslag tih vissa kulturändamål, m. m.

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Anslag tih vissa kulturändamål, m. m.

Anf. 26 GUNNEL LILJEGREN (m):

Herr talman! I samband med proposition 128 om vissa musikfrågor m. m. har kulturutskottet också behandlat två moderata motioner, en kommitté-motion och en enskild mofion av Sten Svensson. De väcktes under allmänna motionstiden. Ett gemensamt krav är aft Rikskonserters fonogrambolag Caprice bör få konkurrera på lika villkor med andra fonogramproducen-fer.

Det är styrkt - med avskräckande siffror - atf Rikskonserters fonogram-verksamhet är utomordenthgt dyr räknat per inspelning och räknat i förhållandet kostnader-intäkter, om man jämför med de inspelningar som görs av andra, icke skattesubventionerade, producenter. Det skall gärna erkännas att Rikskonserters skivor är högklassiga, men generellt är de knappast överlägsna vare sig de stora jättarnas eller de små ideella bolagens inspelningar. Det skall också erkännas atf Caprice kompletterar den "säljande" repertoaren i enlighet med sin målsättning, men det gör på alldeles eget initiativ också andra fonogramföretag.

Enligt vår mening finns det inte fog för den stora subvenfion som sedan 1973 kommit Rikskonserter till del för försöksverksamhet. Om man vill stödja "svensk musik som är ofullständigt representerad eller svenska arfister vilkas konstnärskap är ofillräckligf dokumenterat" - för aft citera Caprices målsättning - skulle defta kunna göras också via företag som står fria gentemot staten.

Det är bl. a. med den utgångspunkten som Sten Svensson i motion 572 föreslår aft Caprice bryts ut ur Rikskonserters verksamhetsområde och får fungera som fristående bolag. Motionen är i denna del knappast kommenterad av utskottet - och förvisso saknar den inte aktualitet, som utskottet skriver. Vad beträffar en ökning av exporten av svenska fonogram - ett annat av motionskraven - anser utskottet en sådan önskvärd men far inte heller här ställning till förslagen i mofionen eller till eventuella andra åtgärder.

I vissa delar har utskottet alltså behandlat motion 572 summariskt, men andra delar av betänkandet är musik för moderata öron, och vi har anledning att känna tillfredsställelse med den absoluta kursändring som statsrådet Wikström gör i fråga om fonogramstödet i proposifion 128 jämfört med årets budgetproposition. I budgetpropositionen skrev statsrådet aft smärre stödbelopp till enskilda fonogramproducenter borde kunna delas ut av Rikskonserter under budgetåret 1982/83. De smärre stödbelopp som det tidigare varit fråga om har varit allmosor, och vi efterlyste i vår kommitté-motion en annan fördelning och är glada över aft ha fått gehör för våra förslag.

Visseriigen föreslår kulturrådet i sin rapport över försöksverksamheten med fonogram vid Rikskonserter atf den skall byggas ut och inte längre vara endast repertoarkompletterande. Inspirerade av remissyttrandena till kulturrådets rapport föreslår däremot statsrådet och utskottet aft Rikskonserter inte längre som hittills skall vara ensam mottagare av statligt stöd till fonogramproduktion utan skall söka produktionsstöd på i princip samma sätt som andra fonogramproducenter, dvs. hos kulturrådet.

Därmed har vi moderater fått vårt huvudförslag i motion 1771 tillgodosett, låt vara ett år senare än vi avsett. Den nya ordningen skall tillämpas från 1983/84, och Caprices verksamhet kommer därmed att permanentas. Def vilar ett stort ansvar på kulturrådet för aft medelsfördelningen görs med all objektivitet, så att konkurrensen inte stannar på papperet. Särskilt stora förhoppningar vill jag också fästa vid def rationaliseringskrav som ställs på Caprices verksamhet. Dessa vinster borde enligt min mening kunna användas till konsolidering av den basorganisation som varje fonogrambolag måste ha. Vi kan nämligen infe godta att Rikskonserter erhåller ett så rundligt tilltaget stöd till sin basorganisation som propositionen och utskottet föreslår, dvs. 3,9 milj. kr. i 1981 års priser. En sådan ordning snedvrider fortfarande konkurrensförhållandena. Den mest rättvisa stödformen - för tonsättare, musiker och andra artister och för producenter - hade utan tvivel varit en upphovsrättslig avgift i den utformning som föreslagits i den moderata partimotionen och som Lars Ahlmark för en stund sedan utförligt redovisade.

Genom den ökade och ökande hemkopieringen brottas den seriösa fonogrambranschen med stora lönsamhetsproblem. Infe ens de stora företagen kan längre ta igen på gungorna vad de förlorar på karusellen, och många små kvalitetsföretag har så att säga bara en karusell.

De ändrade riktlinjerna för bidraget till Rikskonserfers fonogramverk-samhet är ett steg i rätt riktning, men det är inte tillräckligt. I vår reservation 11 yrkar vi på en översyn av Caprices uppgifter och finansiering och i anknytning härtill en prövning av hur exporten av fonogram och distribution av de små fonogrambolagens inspelningar skall kunna underlätfas. Detta anser vi att riksdagen som sin mening bör ge regeringen fill känna.

Under punkt 19, stöd fill fonogramverksamhet, upptas bl. a. 500 000 kr. som stöd till utgivning av en musikhistorisk fonogramantologi. Det rör sig här om ett projekt som under tre års tid har utretts av en arbetsgrupp i anslutning till Musikaliska akademien och som nu äntligen skall kunna påbörjas. Antologin är efterlängtad, och vi tillstyrker såväl anslaget som den uppläggning som utredningen, statsrådet och utskottet är ense om. I övrigt vill jag yrka avslag på punkt 19, enligt vår reservation 18, med de motiveringar som fidigare har redovisats av de moderata företrädarna för skatteutskottet resp. kulturutskottet, Bo Lundgren och Lars Ahlmark.

Jag yrkar alltså bifall till de moderata reservationerna rörande stöd till fonogramproduktion, nr 11 och nr 18, och avslag på utskottets hemställan i motsvarande delar.

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Anslag tih vissa kulturändamål, m. m.

Anf. 27 BERTIL HANSSON (fp):

Herr talman! Den som har lyssnat på den nu sedan två och en halv timme pågående kulturdebatten kan få två missuppfattningar om kulturpolitiken i dagens samhälle förstärkta.

Den ena missuppfattningen är den atf, som någon sade här ute på torget för några dagar sedan, kulturlivet i dag lever på svältgränsen eller, för aft citera kulturutskottets ordförande, att vi är mitt inne i en kulturell nedrustning där

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Anslag till vissa kulturändamål, m. m.

man ifrån regeringspartiernas sida försöker tona ner de kulturpohtiska målen eller, såsom Catarina Rönnung nyss sade, att barnkulturen är försummad -alltså sammanfattningsvis den missuppfattningen aft def är bedrövligt ställt på kulturpolitikens område.

Den andra missuppfattning som möjligen kan komma fram som en sammanfattning av def som sagts och av def som skrivits i kulturutskottets betänkande är den aft de politiska partierna befinner sig på kollisionskurs och atf det är splittring och oenighet som karakteriserar vår hantering av kulturfrågorna.

Den sistnämnda missuppfattningen kan få ett visst stöd om man bara helt okritiskt räknar samman hur många reservationer som kulturutskottets betänkande innehåller. Def är rekordartat många, inte mindre än 29 stycken, och för 19 av dem står moderaterna. Visserligen är 11 av dessa moderatreservationer beroende av om deras reservation nr 2 vinner stöd eller inte - den reservation där moderaterna far avstånd från hela den inkomstförstärkning på kulturområdet som den föreslagna kassetfskatfen ger.

Jag beklagar atf moderaterna på detta sätt placerar sig liksom på åskådarplats när det gäller det kulturpolitiska skeende som nu kan äga rum under det kommande budgetåret, inte bara genom att de går emot den inkomstförstärkning som kassettavgiften ger utan också genom att de begär en nedskärning av ett så viktigt och känsligt anslag som stödet till de regionala teater-, dans- och musikinstitutionerna.

Båda missuppfattningarna, som kan grundas på ett mera ytligt studium av betänkandet och . ett dåligt lyssnande på debatten här, förtjänar atf tillbakavisas.

De klagovisor som rests ifrån både moderat och socialdemokrafiskt håll beträffande procedurordningen för hanteringen av frågorna i kulturutskottet och skatfeutskottet förtjänar infe mer uppmärksamhet än vad vi från regeringsparfiernas sida kort och gott har redovisat i kulturutskottets betänkande som reservafion nr 1. Def hade varit önskvärt med en tidsmässig samordning av de båda propositionerna, men vi menar att glädjen över att kulturen nu återigen - liksom fallet har varit under de föregående åren, medan Jan-Erik Wikström haft ansvaret på regeringsnivå för kulturpolitiken - får friska pengar, som behövs för atf ge kulfuren den plats som den har rätt aft ha i vårt samhälle.

När Georg Andersson säger att den ökning i siffror som utbildningsministern i sitt anförande kunde redovisa och som var och en kan läsa sig till i de tidigare och nuvarande budgetpropositionerna är resultatet mera av inflationen än av reella satsningar, måste det från denna talarstol med kraft sägas atf konsumentprisindex under de senaste sex åren har ökat med ungefär 50%, medan den totala kulturbudgeten, som Jan-Erik Wikström nyss nämnde, under samma fid har mer än fördubblats. Det är två siffror som ställda vid sidan av varandra totalt vederlägger Georg Anderssons uppfattning om att det är inflafionen som har åstadkommit den totala ökningen av kulturbudgeten.

Det finns inom kulfurbudgefen en rad anslag som har inte bara fördubblats

utan både tre- och fyrdubblats. Hit hör de ansträngningar som totalt gäller bokens plats i kulturlivet.

Herr talman! Vi har i folkpartiet nyligen lagt sista handen vid ett kulturpolitiskt handlingsprogram, som sveper över hela def kulturella fältet. Där väljer vi emellertid ut någonfing söm vi utan tvekan betraktar som det viktigaste inslaget i samhällets kulturpolifik, nämligen värnet om och förstärkandet av bokens ställning som kulturförmedlare. Boken har en särställning som kulfurförmedlare. Det är vårt mest demokratiska kulturmedium, med unika egenskaper - ett arv atf vårda och förvalta. Boken är den viktigaste grundförutsättningen för att vi skall kunna ta del av det arv som vi har gemensamt, nämligen pä det sättet att den är en oundviklig förutsättning för att barn får fillgång till ett språk. Detta är def viktigaste kulturpohtiska problemet och den viktigaste kulturpolitiska frågan, och därför har vi saft en ära i att under de gångna året värna om boken som kulfurförmedlare. Och jag kan försäkra Georg Andersson att det också blir folkpartiets ambition under den tid som ligger framför oss.

Bokens ställning i det svenska kulturlivet handlar om mer än anslagen till folkbiblioteken. Totalt är det fråga om samfiiga bilbioteksanslag, författar-ersättningen, litteraturstödet och hur samhället kan hjälpa till med bokdistributionen.

Sammanfattningsvis har def för bokens del under de gångna sex åren blivit en tredubbling av det samhälleliga stödet i pengar räknat. Under den fid - jag upprepar det - då den allmänna kostnadsfördyringen har varit 50 % och då kulturbudgeten mer än fördubblats har alltså det samhälleliga stödet till boken, till biblioteken och allt annat som hör boken till, tredubblats. Det vederlägger en del av de hotbilder och svartmålningar som Georg Andersson i år liksom förra året har späckat sitt anförande med.

Herr talman! För folkpartiet är frihet, mångfald och kvahtet de tre ledorden för samhällets kulturpolitik. Friheten - det är varje enskild människas rätt att välja sin kulturaktivitet. För det krävs det samhälleliga insatser - det är vi klart medvetna om. Mångfalden är en konsekvens av friheten. Kulturlivet måste ge rum för både det professionella och def amatörmässiga, för både det inåtvända och det samhällskritiska, för både det vackra och det omskakande. Kulturen svarar för den dimension i välfärden som gör det möjligt för människor att möta växande problem.

Med den ambitionen levande har vi från regeringspartiernas sida- jag talar nu i första hand för folkpartiet - varit med om atf arbeta fram det kulfurbetänkande som är resultatet av gemensamma ansträngningar i kulturutskottet. Det är ansträngningar som - det vill jag betona - trots det som skiljer är resultatet av mångas samfällda strävanden. Jag vill där för min del gärna ge en eloge åt utskottets ordförande för det sätt varpå han har lett det ofta invecklade arbetet, liksom jag vill ge en kraffig eloge åt kanshef och dess ledare, kanslichefen Gottlieb, för det slutresultat som nu ligger på kammarens bord.

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Anslag tih vissa kulturändamål, m. m.

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Anslag tih vissa kuhurändamål, m. m.

Anf. 28 GEORG ANDERSSON (s) replik:

Herr talman! Jag beskylls för atf ha målat i svart, att ha målat hotbilder. Jag har i huvudsak försökt återge vad jag har erfarit vid mina kontakter med kulturrådets olika sektorer. Jag var för någon tid sedan på Teatrarnas riksförbunds årsmöte och hörde där vilka bekymmer man har. Jag träffade företrädare för de fria grupperna, för centrumbildningarna, för KLYS. De är bekymrade över situationen.

Utbildningsministern, Bertil Hansson och i viss mån också Anna Eliasson försöker måla upp en bild av näst intill kulturell välmåga, och de rabblar siffror. Jag har inte sagt att def inte har skett förstärkningar på kultursektorn under de sex år som har gått sedan Jan-Erik Wikström kom in i utbildningsdepartementet. Men jag har sagt att i huvudsak är dessa ökningar inflafionspengar. Jan-Erik Wikström talade om en fördubbling av anslagen, en ökning med ca 700 milj. kr. Men samtidigt sade han att den reella ökningen ligger på 130-135 milj. kr. Det visar ju klart att huvudparten av ökningen är inflationspengar.

För biblioteken innebär budgetpropositionen otvetydigt en kraftig minskning av anslaget. Det reparerar vi litet grand i kulturutskottet tack vare insatser, vill jag hävda, från socialdemokratiskt håll och delvis med stöd av centern - sedan har folkpartiet anslufit sig. Vi vill dessutom satsa ytterligare 10 milj. kr. på ett särskilt rabattsystem för atf hålla uppe nivån i biblioteksverksamheten. Det finns ekonomiskt utrymme för detta genom den kassettskatt som trohgen kommer atf beslutas. Då är frågan: Varför avfärdar man det här förslaget utan kommentarer?

På barnkulturen gjordes en blygsam satsning 1979, men sedan blev det ingenting mer. Vi har under de senaste åren föreslagit rejäla insatser, vilket Catarina Rönnung har redogjort för. Också def yrkar ni nu avslag på, trots att ni har gått med på dén provisoriska lösning av frågan om kassetfskatfen som ger samhället väsentligt ökade intäkter.

Anf. 29 CATARINA RÖNNUNG (s) replik:

Herr falman! Jag vill bara konstatera att det skiljer 18 milj. kr. mellan regeringens och socialdemokraternas ambitionsnivå vad gäller barnkulturen. Arbetarrörelsen tänker inte svika barnen öch ungdomen. Vi anklagar de borgerliga regeringarna för att vara alltför njugga på tre väsentliga punkter: arbete, utbildning och kultur för barn och ungdom. Def är en snålhet som vi redan har sett förödande konsekvenser av i form av social utslagning och förlorade chanser fill ett meningsfullt liv.

God barn- och ungdomskultur är viktig. Kommer man infe i kontakt med kultur i tidig ålder riskerar man att mista den för hela livet. På så sätt bhr tillvaron gråare, fatfigare och torftigare.

Till sist vill jag konstatera - och här är jag djupt allvarlig - atf ett samhälle som infe anser sig ha råd atf satsa på barn och ungdom kommer def att gå mycket galet för.

Anf. 30 LARS AHLMARK (m) replik:

Herr talman! Bertil Hansson talade om missuppfattningar, men han försökte själv ge spridning åf en sådan. Han sade att vi från moderat håll skulle vara mindre posifiva fill kultursektorn än regeringen. I själva verket är def så att den upphovsrätfsliga avgift som vi föreslår som ett alternativ till kassettskatten är ett bättre stöd för kulturlivet än vad skatten kan vara. Skatten är i praktiken negativ fill sin karaktär. Med den upphovsrätfsliga avgiften tillförs kultursektorn de medel som man via avgiften tar in: Skaften däremot innebär ett överuttag som går direkt till statskassan. 80-90 milj. kr. lyfts bort från kulturområdet och tillförs statskassan. Endast 40 milj. kr. går tillbaka till kultursektorn. Bertil Hanssons skildring av situationen är alltså helt felaktig.

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Anslag till vissa kulturändamål, m. m.

Anf. 31 EVA HJELMSTRÖM (vpk) replik:

Herr talman! Bertil Hansson tillhörde dem som häromdagen på Sergels torg utfrågades av kulturarbetarna. Där uttalade han samma vackra ord som vi fick höra upprepas här i dag. Men de orden är de facto en dimridå för de faktiska förhållandena, och def kunde också konstateras av kulturarbetarna, som in på bara skinnet känner av nedskärningarna ute i kommunerna.

Jag måste ställa den direkta frågan: När var Berfil Hansson senast på ett bibliotek och talade med personalen och hörde vad den hade att säga? Det måste ha varit länge sedan, annars skulle han inte kunna säga det han sade nyss. Det finns statistik hos kulturrådet som i svart på vitt visar atf skillnaderna är stora och aft def sker en nedrustning på många håll.

Detsamma gäller en rad andra områden som Bertil Hansson försökte skönmåla. Jag kan som exempel ta teaterområdet, som jag nämnde i mitt inledningsanförande. Teater är oerhört viktig, inte minst för barnen eftersom de är oerhört dramafiska i sitt vardagsliv - de går in i roller och blir i fantasin någon annan, deras lekar handlar om drömmar och stora upplevelser som de har haft. Detta kan teatern hjälpa fill att bearbeta. Det är ett faktum atf vi har en bra barnteater i landet, infe minst fack vare de fria grupperna. De spelar 50 % av all barnteater. De får 3 % av de statliga teaferanslagen.

Och nu hotas de fria grupperna. De tvingas slå igen därför att de statliga anslagen infe räcker fill för att man skall kunna klara de målsättningar som fastslogs i barnkulfurproposifionen, enligt vilken alla barn skulle få se två teaterföreställningar per år. I år är den siffran 0,6 per barn och år, och då är det främst barn fill högutbildade föräldrar i städerna som kommer i fråga och inte arbetarklassens barn ute i landet.

Nu hotas de fria grupperna allvarligt av aft de statliga anslagen inte räknas upp och av att kommunerna får allt mindre pengar att satsa på barnkultur. Ingen av de borgerliga regeringsföreträdarna har tagit upp def faktum atf man har skurit ned med miljard efter miljard till kommunerna och aft defta främst har gått ut över de sociala och kulturella verksamheterna, vilket har drabbat de eftersatta grupperna.

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Anslag tih vissa kulturändamål, m. m.

Anf. 32 BERTIL HANSSON (fp) replik:

Herr talman! Det är en grovt' missvisande beskrivning att säga att det skiljer 18 milj. kr. mellan regeringspartiernas och socialdemokraternas ambitionsnivå för barnkultur. Det är missvisande på det sättet att man då helt bortser från den prioritering som såväl statliga insfitutioner som kommunal kulturverksamhet i def nuvarande läget självfallet måste göra. Att tro att man genom att öronmärka pengar kan åstadkomma någon omvälvande förändring på detta område är också indirekt ett underbetyg åt,dem som har ansvaret för medelsfördelning ute på institutioner av både statligt och kommunalt slag.

Eva Hjelmström frågade när jag senast var på biblioteket. Ja, för någon månad sedan besökte jag stadsbiblioteket i Göteborg. Jag kan i detta sammanhang konstatera att de statiiga insatserna på just folkbiblioteksom-rådet alltid har varit, och fortfarande är, ganska marginella i förhållande till de kommunala insatserna. Om folkbiblioteken skall kunna leva vidare beror framför allt på den kommunala opinionen. Staten har viktiga uppgifter atf fylla när det gäller stimulansen. Vi söker andra vägar än de gamla, något "fyrkantiga", genom direkta bidrag till folkbiblioteken. Där har folkbibliofeksutredningen en stor uppgift atf fylla.

Återigen vill jag fästa uppmärksamheten på att det beträffande boken gäller mer än statliga anslag fill folkbiblioteken.

Herr falman! I hastigheten glömde jag atf i slutet av mitt tidigare anförande framställa ett yrkande. Därför yrkar jag nu bifall till folkparfireservationerna 1, 4, 7 och 28 samt i övrigt till utskottets hemställan.

Anf. 33 CATARINA RÖNNUNG (s) replik:

Herr talman! Jag skall redogöra för Bertil Hansson vad reservafion 3 handlar om. Vi föreslår där atf def anvisas ett nytt anslag, på 18 milj. kr., under rubriken Statens kulturråd: Barnverksamhet. Varför vill vi nu det? Svaret finns i reservationen: "Även.i årets budgetproposition har barnkulturen försummats trots att behovet av förstärkningar inom defta område särskilt framhållits av flera insfitutioner och organisafioner i deras anslagsframställningar." Dessa har alltså velat prioritera barnkulturen mer än vad deras befintliga resurser medgett, och därför föreslår vi ett extra anslag på 18 milj. kr. På det sättet skulle barnkulturen få det viktiga bidrag som den egentligen behöver, och därmed skulle inte 1979 års barnkultursatsning bli en engångsföreteelse. Det är andra året som vi återkommer med krav på en ökning av anslagen för barnkulturverksamhefen.

Anf. 34 EVA HJELMSTRÖM (vpk) replik:

Herr talman! Bertil Hansson säger att def vore att ge underbetyg åt institutionerna om man påstod att de inte prioriterar kulturområdet. Jag tycker atf det snarare är ett underbetyg åt regeringen, beträffande såväl dess ekonomiska politik som dess kulturpolifik. Insfitufionerna får ju allt mindre pengar att röra sig med. Det är grunden till att man tvingas skära ned också på kultursidan.

Vidare säger Berfil Hansson atf de statliga insatserna på folkbiblioteks-området är marginella och aft def ankommer på kommunerna att göra någonting. Men det är just därför aft kommunerna, inte minst de borgerligt styrda kommunerna - av fidigare redovisad statistik framgår ju att det framför allt är centerkommuner som ligger absolut lägst i vad gäller anslag per invånare och år till böcker- inte lever upp till de kulturpolitiska mål som vi borde kunna vara överens om: atf det krävs mer pengar från statligt håll och en bibhotekslagsfiftning.

Bertil Hansson säger också att boken betyder mer än statliga anslag till folkbiblioteken. Ja visst, vi har också krävt bl, a. en ökning av lifferafurstö-det, ett rabaftsystem som skulle möjliggöra för folkbiblioteken aft köpa in fler böcker och en höjning av förfatfarpengen. På det området borde Bertil Hansson fakfiskt kunna instämma i våra krav. Men def gör han inte, just därför att man från borgerligt håll inte anser att kulturen är något väsentligt. Hade man tyckt def, hade man anslutit sig till förslaget om att hela kassettskatten skulle.gå fill kulturlivet. Def är nödvändigt om vi skall kunna återställa en någorlunda rimlig kulturnivå i landet.

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Anslag tih vissa kulturändamål, m. m.

Anf. 35 BERTIL HANSSON (fp) replik:

Herr talman! Jag kan varken gå med på socialdemokraternas överbud på 50 miljoner eller det kommunistiska på lOO miljoner i en situation där jag är med och delar ansvaret för samhällsekonomin i dess helhet.

Låt mig citera vad talmanskonferensens utskotfskommitté nyligen sade om budgetuppföljningen. Det gällde visserligen i första hand socialdemokraterna, men lägger man på dubbelt så mycket, kan det också gälla vpk.

"Det kan i detta sammanhang nämnas att socialdemokraterna i sin uppföljning av vad som sker i utskotten för en slags avräkningsnota över de anslag som deras ledamöter i de olika utskotten föreslår. På defta sätt försöker man att fortlöpande kontrollera att man håller sig inom sina ramar och vet därigenom också vilka inkomstförstärkningar de föreslagna utgifterna kräver. Någon gång efter mars månad är def svårt aft hålla exakt kontroll på avräkningen och man kan efter denna tid inte tala om någon verklig 'skuggbudget'."

Den socialistiska miljardrullningen, som här i kammaren redovisats i betänkanden från bl. a. finansutskottet, har också en liten rännil som gäller kulfuren. Nu är det tydligen "någon gång efter mars månad", där det är svårt att hålla exakt kontroll på avräkningen.

Anf. 36 HANS PETERSSON i Hallstahammar (vpk): Herr talman! Filmpolitiken, som jag skall ägna mitt fiominufersanförande åf, har livligt diskuterats under många år. Filminstitutet och dess besvärliga ekonomi, möjligheterna att producera god svensk film och distribution och visning av kvalitetsfilm har varit, och är fortfarande, heta debattämnen.

Från min utsiktspunkt i landsorten - jag bor i en liten Bergslagskommun -har jag fått ett bestående intryck av att diverse chefer, f. d. chefer och kulturtyckare i huvudsak har sysslat med atf förklara varandra för

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Anslag tih vissa kuhurändamål, m. m.

inkompetenta. Senare har jag förstått att det har varit ett uttryck för talesättet att när krubban är tom, så bits hästarna. Det har varit tomt med pengar, men också med idéer om hur filmen skulle kunna utvecklas och hur en statlig filmpolitik skulle kunna utformas för att svara mot de av riksdagen fastlagda kulturpohfiska målen.

Vanligt folk, filmkonsumenterna, har, vid sidan av defta debatterande, som vanligt kunnat slå upp fidningarnas biosidor och konstatera att utbudet är otroligt skralt. Det finns få goda svenska filmer, och det är mest multinationellt skräp som bjuds ute i bygderna. Jag kommer själv från en liten ort med en godfemplardriven biograf. Jag kan på så vis av egen erfarenhet slå fast atf det är dåligt ställt med filmkvaliteten.

Bio 16 förekommer visserligen på"ungdomsgårdar och i viss omfattning i skolor, men i t. ex. min hemkommun har man nu diskuterat om man i fortsättningen över huvud taget skall vara med i Bio 16. Prishöjningar och annat har nämligen ställt den kommunala ekonomin under press. Trots allt har kommunen, tack och lov, bestämt sig för atf fortsätta under en tid, men med en liten reservation för atf det kan bli för dyrt.

Filmstudion, som under något år drevs med ett sextiotal medlemmar, fick inga kommunala bidrag och måste läggas ner.

Kvar är då biografen med det dåliga utbudet och två affärer som slagit sig på uthyrning av videofilmer. Deras affärer är de enda som just nu är lysande. Och eftersom moderaterna förra året infe kunde gå med på inskränkningar i den s.k. yttrandefriheten, har ännu ett år gått då extrem våldsfilm har visats på video. Nu har det utlovats en kovändning från moderaterna, så det kanske blir en liten bättring i det avseendet.

Herr talman! Med andra ord kan en liten verklighetsbild från landsbygdsperspektivet se ut på följande sätt: Intensiv debatt, slagsmål i spalterna mellan proffsfyckarna och i stort sett samma dåliga filmer som vanligt för folket. Det finns bra film, men de filmerna är infe många, och det dröjer mycket länge innan de når ut till oss som bor långt borta från storstäderna.

Den sittande regeringens finanspolitik - den hör ju hit - har dessutom urholkat kommunernas möjligheter atf satsa ekonomiskt på olika områden. Och vi vet atf det tyvärr ofta är just kulturen som drabbas när det är ekonomiskt hårda tider för kommunerna.

När det så var dags för en översyn av filmpolitiken ställdes vpk utanför arbetet, trots att partiet under en rad år varit en ivrig kritiker av filmpolitiken och dessutom mofionerat med förslag om ändringar. De fyra utskottspartierna ingick i beredningen, såvitt man nu kan se utan något vidare perspektiv, utan någon reell vilja att förändra och utan atf finna några som helst nya vägar.

Den proposition som ligger fill grund för dagens betänkande och givetvis också själva betänkandet går i samma fotspår som fidigare.

I proposifionen kan man ana välvilja och en allmän förståelse för problemen med att bekämpa skräpfilm och kommersialism, men på åtgärdssidan är det oerhört tomt. De vackra orden ges inte några materiella

förutsättningar för förverkligande.

I betänkandet fortsätter man - för aft fa ett exempel från filmens värld -ungefär som den berömda grevinnans betjänt. Man gör som förr om åren och avfärdar vpk-förslagen utan att diskutera innehållet i dem eller ens försöka värdera förslagen. Man har ju sagt nej förut, så varför inte säga nej nu också? The same procedure as last year!

När vi från vpk bl. ä. föreslår aft man bör slå fast att de av riksdagen antagna kulturpohtiska målen skall gälla för den statliga filmpolitiken, så värjer sig utskottet med aft säga att det inte kan råda något tvivel om att de kulturpolitiska målen är utgångspunkt för de statliga insatserna på området. Men detta blir bara fagert tal så länge man inte skriver in dessa målsättningar i t. ex. avtalet om Filminstitutets verksamhet. Vi vet ju aft det i verkligheten inte blir så att de kulturpolitiska målen uppfylls. Det är litet svårt att förstå hur utskottet kan avstyrka ett yrkande som man i sak i och för sig instämmer

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Anslag tih vissa kulturändamål, m. m.

Sanningen är väl den att det, om man skulle bifalla vårt yrkande om att de kulturpolitiska målen skulle gälla för statens insatser inom filmen, fick lov att bli en annan filmpolifik. Det är väl där skon klämmer.

Av samma skäl som man infe ville ha rried vpk i beredningen av filmpolitiken, vill man inte heller nu bifalla våra yrkanden eller diskutera våra förslag, vilka skulle kunna hjälpa filmen loss ur det förlamande kommersiella grepp där den nu befinner sig. Borde inte filmen få bli föremål för kulturpolitik i stället för att bli utsatt för något som närmast kan liknas vid näringspolitik?

Vissa förändringar - det skall sägas - blir det när def gäller filmproduk-. tionen. Det har från olika håll uttalats positiva tankar kring defta i det nya avtalet. Men i allt väsentligt kommer stödet att bli så som det har varit de senaste åren. I propositionen säger man just ingenfing utöver de välvilliga orden, utan skjuter över frågan om utformning av regler för produktionsstöd till den nya styrelsen. Det sägs också klart ut att man skall besluta i samråd med filmbolagen.

Det här ger en situation där man är direkt beroende av om det finns driftiga, idérika och klassmedvetna personer i styrelsen och en situafion där man också i fortsättningen blir ganska beroende av de kommersiella krafterna. Produktionsstödet kommer också i fortsättningen, ungefär som nu, att i huvudsak inriktas mot långfilmer, medan andra filmarter blir kvar i en mer missgynnad situation.

Nytt i avtalet - och det är ju posifivt - är att Filminsfitutet också skall främja visning och spridning av värdefull film. Men redan i inledningen fill avtalet slås fast att man inom film- och videobranscherna på kommersiellt rimliga villkor skall medverka till spridning av sådan film. Det är återigen en god tanke men utan anvisningar om hur det skall gå till. Det är just därför att man vill ha så goda kommersiella villkor som möjligt från filmbolagen - och videoföretagen - som det ser ut som det gör när det gäller utbudet. Det är just därför att dessa branschföreträdare inte ansett det kommersiellt rimligt att sprida kvalitetsfilm som detta inte sker. Det borde stå klart för alla. Det vore

4 Riksdagens protokoll 1981/82:162-163

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Anslag tih vissa kuhurändamål, m. m.

intressant att få veta hur den nya spridningen av kvalifetsfilm på kommersiellt rimliga villkor skall se ut.

I propositionen, som är allmänt resonerande, hoppas man också på idealitet hos lokala filmförevisare och intresserade, och man hoppas att föräldrarna skall ta ansvar för barnens och ungdomarnas filmval. Def är -återigen - goda tankar och idealism utan materiell grund. Filmintresserade i kommunerna eller inom t. ex. folkrörelserna - jag vet aft detta kommer att tas upp av Thure Jadestig i ett senare anförande - är också beroende av ekonomiskt stöd för sin verksamhet. Utan stöd kommer också de att hamna allt fastare i kommersialismens grepp. Eller också - om det blir alltför pinsamt att visa porr på Folkets hus-biografen eller vrålsupande amerikanska detektiver på Godtemplarbiografen - väljer man kanske aft lägga ner filmförevisningarna, så aft det inte blir någon film alls - och i vissa fall kan man fråga sig vilket som är bäst.

Bertil Hanssons fal om frihet, mångfald och kvalitet var ju vackert. Men vad representerar det i verkligheten, när det inte ges någon materiell grund för att man skall kunna få denna frihet, mångfald och kvalitet? Jo, def blir luftslott av alltihop.

Jag nämner dessa skrivningar ur propositionen därför att utskottspartierna, såvitt jag har kunnat se, i allt väsentligt följer utbildningsministerns förslag. Det parfi i utskottet som möjligen kunde ha haft en avvikande meiiing, dvs. socialdemokraterna, har - trots att Georg Andersson på ett förtjänstfullt sätt nyss kritiserade de allmänna ordalagen i propositionen, att man infe riktigt vet vad som ingår i förslaget osv., vilket jag instämmer i - inte presenterat något eget alternativ till denna folkpartipolitik, en oklar låt-gå-så-får-vi-se-politik. Var står socialdemokraterna i filmfrågorna? Det framgår infe klart av dagens betänkande. Är man helt enig med de andra partierna? Det råder enighet mellan utskotfsparfierna åtminstone när def , gäller yrkandena om avslag på vpk-motionerna. Men efter vad jag har erfarit är socialdemokraterna infe eniga i frågan om hur filmpolitiken borde ha utformats. Har det inte förts en hård debatt inom socialdemokratin om att man i stället för ett nytt filmavtal borde satsa mera direkt på en statlig filmpolitik i linje med vad som skisserats av vpk? Jag begär inte atf få något svar på den frågan, men jag har fått sådana informationer. Vi har tyvärr inte kunnat lägga fram förslag om en helhetspolifik på området, eftersom vi har varit utestängda från beredningen, men våra mofioner under åren har innehållit en rad konkreta förslag om hur man skulle kunna utforma filmpolitiken.

Huvudinnehållet i den motion som nu avstyrks av de fyra andra partierna är kravet på att de kulturpolitiska målen, som riksdagen tidigare enigt har beslutat om, skall skrivas in som en målsättning för statens insatser på området.

Vi vill också att man från riksdagen uttalar sig för en kulturlagstiftning som - med ett utjämnande ansvar - ser till atf de kulturpolitiska målen kan uppfyllas inom filmens område ute i landets kommuner. Det gör de inte nu -det vet ju alla.

Vi anser vidare att man bör se över om man kan överföra privatägda biografer i samhällets ägo och om man skulle kunna skapa något slags riksbio med kulturpolitiskt ansvar. Det finns många möjligheter aft förbättra dagens situation.

Enligt vår uppfattning är också den ekonomiska grund som den nya filmpolifiken vilar på mycket osäker. Filminstitutet har fått flera uppgifter och ett vidgat ansvar - institutet skall ju t. ex. se fill atf man kan sprida och visa bra film - men den ekonomiska grunden är osäker. Det är inte givet hur mycket pengar som kommer in, och därför tycker vi att en viss nivå bör garanteras. Vi föreslår därför 113,5 miljoner i 1982 års penningvärde som ett anslag för en treårsperiod, så att man får en fast grund att föra sin filmpolitik på. Det är inga önskesiffror, utan ett rimligt belopp, och det kravet borde ha kunnat behandlas välvilligt av utskottspartierna.

Till sist, herr talman, några ord om utbildningen.

Detta avsnitt hänvisar utskottet till annat forum än den diskussion som förs nu. Låt vara att en genomgripande reformering av utbildningen måste beslutas i utbildningssammanhang - dvs. när det gäller de rent tekniska och administrativa besluten - men ingen kan väl komma ifrån att frågan om hur vi står rustade mot filmens och videons manipulationer och de multinationella bolagens marknadsföring av dålig film är en fråga om vilken utbildning vi har fått för aft möta denna hjärntvätt. Det är alltså en kulturpolifisk fråga. Debatten om den måste föras också här, och ett uttalande av riksdagen vore av värde för att få till stånd en översyn av film- och videoutbildningen på ohka nivåer. Vi får naturligtvis komma igen i andra sammanhang, men risken är att intresset för de kulturpohfiska frågorna inte är så stort i diskussionen om utbildningsfrågorna. Vi tycker att man kunde starta den kulturpolitiska diskussionen här i dag, och inte bara avfärda den med att den hör till annat område. Det handlar i alla fall om samma departement och samma departementschef, så särdeles väsensskilt från dagens debatt är det ju inte.

Herr talman! Jag skall sluta med att yrka bifall till motionen 2287.

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Anslag tih vissa kulturändamål, m. m.

Under detta anförande övertog tredje vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Anf. 37 TYRA JOHANSSON (s):

Herr talman! I tider med ekonomiska svårigheter, med arbetslöshet och allmän kris, är det viktigare än någonsin att satsa på kulturen. Detta är ett faktum som allt fler människor inser betydelsen av. Det borde också vara ett axiom, att de svagaste grupperna i samhället så långt möjligt skall hållas skadeslösa, att de ökade bördorna skall solidariskt bäras av dem som bäst orkar det.

Georg Andersson och Catarina Rönnung har utvecklat denna ideologi, och jag kan fatta mig kort när jag nu skall tala för tre av de socialdemokratiska reservafioner som är fogade fill kulturutskottets betänkande nr 30.

I proposition nr 100 begär regeringen bemyndigande att i mån av behov

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Anslag till vissa kulturändamål, m. m.

vidta ändringar i regionmusikens organisation, dvs. att vidta ändringar utan riksdagens hörande. Bakgrunden är naturligtvis - i vanlig ordning - det kärva ekonomiska läget.

Vi socialdemokrater i kulturutskottet motsätter oss ett sådant bemyndigande. Vi anser inte att riksdagen bör avhända sig möjligheten att ta ställning till så genomgripande förändringar i regionmusikens organisation som nedläggning av musikavdelningar innebär.

Två enskilda socialdemokrafiska motioner, nr 971 och 972, har samma innehåll, och genom vår reservation tillstyrker vi alltså dem. Ännu en (s)-märkf motion, nr 568, i samma fråga skulle genom ett beslut i enlighet med vår reservation bli tillgodosedd. Dessa tre motioner avlämnades under den allmänna motionstiden.

När sedan proposition nr 128 om vissa musikfrågor kom, motionerade vi socialdemokratiska ledamöter i kulturutskottet - det är kanske symptomatiskt att just företrädare för vårt parti ägnat så stort intresse åf regionmusiken. I vår motion vänder vi oss med skärpa mot atf ge regeringen ett sådant bemyndigande som begärts. Vi har haft en utredning som avlämnat sitt betänkande, betänkandet har varit ute på remiss och allfsamman borde kunna utmynna i ett förslag. I det läget finner vi det orimligt atf ge regeringen ett bemyndigande av det begärda slaget.

För atf i någon mån kunna avhjälpa def ekonomiska tryck som åvilar regionmusiken - och som skulle kunna framtvinga organisatoriska förändringar - vill vi öka medelsanvisningen med 500 000 kr. Därmed skulle behovet infe bli så akut, och jag yrkar alltså bifall till reservafion nr 12.

Reservafionerna nr 22 och 24 handlar om talboks- och punktskriftsbiblioteket. I den socialdemokratiska partimofionen nr 1099 påpekar vi att möjligheten atf fa del av dagstidningar, böcker och annan skriven information, höra på radio, se på TV och delta i studier, föreningsliv och kulturliv är självklarhefer för de flesta av oss. Det tillhör våra grundläggande fri- och rättigheter. Men många människor har inte dessa rättigheter, nämligen de som infe kan tillgodogöra sig allt detta på grund av handikapp.

Det råder i utskottet säkert inte några större meningsskiljaktigheter om dessa grundläggande fakta. Men när det sedan gäller att ge det ekonomiska stöd som vi anser nödvändigt, då följer inte den borgerhga majoriteten med.

I proposition nr 11 har statsrådet föreslagit en höjning gentemot budgetpropositionens förslag med 250 000 kr. Vårt förslag innebär en ytterligare höjning med 250 000 kr.

Dessa pengar skall användas till att bestrida hälften av driftkostnaderna för produkfion av videogram för döva. Videogramproduktionen är en vikfig förutsättning för att de döva skall kunna delta i kultur- och samhällsliv. Jag vill faktiskt kalla det futtigt, när majoriteten i sitt sparnit drar ner på de små summor det gäller för att kunna hjälpa de döva med dessa viktiga hjälpmedel.

Det gäller inga stora pengar, men insatta i rätt sammanhang kan de göra    Nr 162
stor nytta. Jag yrkar bifall fill reservationerna nr 22 och 24 vid kulturufskot-    Onsdaopn dpn
tets betänkande nr 30.                                                   2 juni 198?

Under detta anförande övertog talmannen ledningen av kammarens „o/„ »•//

förhandlingar. kulturändaZT,

m. m. Anf. 38 THURE JADESTIG (s):

Herr talman! Jag begränsar mig till några reflexioner om film- och biograffrågor i anslutning till regeringens proposifion nr 111 och kulturutskottets anförda synpunkter i dess betänkande nr 30.

Om biografernas roll enbart bestod i att visa film, kunde filmvisning genom TV och video betraktas som naturliga steg i en distributionsteknisk utveckling och infe behöva ge anledning fill någon speciell uppmärksamhet. TV och video kunde gärna fillåtas utvecklas på biografernas bekostnad som uttryck för en naturlig utvecklingsprocess i samhället.

Men så är det ju egenfiigen infe. Även om det handlar om distribution av samma produkt - filmen - genom dessa tre medier, består skillnaderna av betydligt mera än kvaliteten i fråga om bildåfergivningen.

Filmen som sådan var på sin tid ett medium som revolutionerade formerna för kontakt och kommunikation världen över. Filmen gjorde def möjligt att överföra levande framställningar över stora avstånd men ändå till överkomliga kostnader. Det var inte längre lika nödvändigt att möta upp på ort och ställe för att skaffa sig föreställningar om människor och miljöer ute i världen.

När tekniken aft mångfaldiga film utvecklats kunde många göras delaktiga av de intryck som fångats upp av en enda eller ett fåtal personer. Men det var inte bara fråga om att avbilda den verkhghet som fanns. Detta nya medium stimulerade också kreativitet och fantasi och kunde användas till att skapa helt nya produkter. Filmmediet lämpade sig därför utomordentligt väl för underhållning.

Biograferna blev på detta sätt ett fönster ut mot världen för många människor. De vidgade deras horisont utan aft de ens behövde lämna sin ■ hemort. Men biograferna betydde mera. De blev också aktiva miljöer för en social kontakt liksom nya tillskott i det lokala nöjesutbudet.

Folkrörelserna fog ett betydande ansvar för att filmen kunde föras ut över landet och därmed för aft biografer etablerades. De upplät sina samlingslokaler - Folkets Hus, ordenshus och senare också bygdegårdar - till filmförevisningar. Men de gick också längre och tog inifiativ till biografer i speciella lokaler som drevs i egen regi. På det här sättet blev biografverksamheten en integrerad och naturlig del i folkrörelsernas övriga verksamhet.

Atf distribuera film genom biografer hade egentligen inte några fysiska
eller ens ekonomiska begränsningar. Filmerna var och är förhållandevis
enkla att transportera. Det fordrades inte några oöverkomliga investeringar i
utrustning för atf de skulle kunna visas. Stordriften vid filmproduktion och "

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Anslag tih vissa kuhurändamål, m. m.

biografdrift gjorde aft det inte heller restes några större ekonomiska hinder i defta avseende. Det blev både tekniskt och ekonomiskt möjligt atf starta biografer även på de minsta och mest avlägset belägna tätorterna.

På det här sättet fick medborgarna en kontakt med omvärlden och möjligheter fill kulfurupplevelser, som de i andra sammanhang varit avstängda från. De små biograferna på de små orterna kom därför aft spela en avgörande roll för att vidga samhällsperspekfivet hos invånarna.

År ut och år in bidrog dessa biografer - som vanligtvis drevs på svag ekonomisk grund av folkrörelser med anknytning fill allmänna samlingslokaler - till en regelbunden försörjning av kulturprogram och nöjen. Defta skedde ofta på orter där nöjesutbudet i övrigt var synnerligen begränsat.

Biograferna bjöd många gånger på en kvalificerad underhållning under okomplicerade former. Det visar TV nu genom atf spela upp gamla filmer. Def här betydde en anspråkslös gemenskap som inte krävde några större förberedelser och inte heller några större ekonomiska uppoffringar.

Efter hand kom så andra medier och distribuerade biografernas produkter under likartade former och gav därmed upphov till en betydande konkurrens. Televisionens snabba expansion i slutet på 50- och början på 60-talef är det ena exemplet. "Videoboomen" som vi befinner oss mitt inne i just nu, är det andra. Detta sätter helt enkelt de små biografernas existens i fråga. Det kan t. o. m. slå ut många små biografer på de mindre orterna.

Man måste fråga sig: Skall det här få ske helt okontrollerat? Film- och biografbranschen omgärdas ju redan i dag av ett betydande regel- och restriktionssysfem. Det finns en censur som anger vad som inte skall få visas offentligt på biodukarna. Det finns normer för under vilka villkor biograferna skall drivas.

Frågan är om inte de små biograferna är en kategori som är värd en speciell uppmärksamhet, inte minst när vi diskuterar kulturpolifik. De representerar ju en kollektiv kulturform som är synnerligen väl lämpad för mindre tätorter och för gemene man. De kan erbjuda program av både informativ och underhållande karaktär - och det underhållande momentet är naturligtvis det inte minst viktiga.

För att dessa biografer skall kunna drivas under någorlunda acceptabla villkor krävs det givetvis också att de kan tillhandahålla bra produkter, bra varor - dvs. bra filmer. Det betyder att de måste ha möjlighet att visa nya filmer medan dessa verkligen är nya och aktuella, och inte flera år efter det att filmerna gått på stora biografer i närbelägna större tätorter eller i värsta fall t. o. m. sänts i TV eller finns fillgängliga på video.

Det här är problem som i högsta grad gäller folkrörelserna. I bygdegårdar, i Folkefs hus och i nykterhetsrörelsens samlingslokaler på många mindre orter har de iklätt sig ansvaret för en biografverksamhet, och de känner också sitt ansvar. Om dessa biografer skall ha någon möjlighet att på förhållandevis hkvärdig grund kunna konkurrera med TV- och framför allt videointressena måste de kunna visa mera publikdragande och mera pubhkvänliga filmer. Så är tyvärr inte fallet i dag. Biograferna blir därför ytterst beroende av den filmproduktion som förekommer i Sverige och naturligtvis också indirekt av

def som sker i utlandet - på den filmproduktionspolitik samhället står för och inte minst på vilka regler som gäller för filmdistributionen.

Detta måste gå att påverka. Inom Riksföreningen Våra gårdar, som representerar nykterhetsrörelsens samlingslokaler och denna rörelses hundra biografer, där jag har ett betydande delansvar, hade vi ombudsmöte för drygt två veckor sedan. Ombuden framförde krav på att det skall framställas flera kopior - detta borde vara möjligt - av publikvänliga filmer och atf samhället skall ställa upp med medel för att möjhggöra detta. Def är enda chansen för dessa biografer att överleva.

Det kan naturligtvis i förlängningen ifrågasättas om inte någon form av driftstöd borde utgå till mindre biografer i små tätorter, närmare bestämt till sådana som bara har ett fåtal biografföreställningar per vecka. Skall de ha någon chans att visa film måste de också ha tillgång till fler kopior.

Kanske är def på tiden att folkrörelserna, i kraft av bl. a. sin pionjärroll på området, får överta hela ansvaret för biograffilmvisningen över huvud taget här i landet. Härigenom skulle en mera balanserad utveckling kunna tryggas. De mindre biograferna skulle då få fortsätta i sin betydande sociala funktion och inte riskera att slås ut lika lätt som nu. Filmen är i dag i alltför hög grad kommersialiserad.

Det föreligger här ett nytt avtal. Om avtalet i sig har jag ingen anledning att säga något - det ankommer på undertecknarna som företrädare för riksorganisationen. Men det är tveksamt om avtalet i tillräcklig utsträckning tillgodoser behovet av stöd till de mindre biograferna. Det behövs, som jag ser det, en översyn av biografstrukturen i landet och en lämplig stödform, som kan göra det möjligt atf driva mindre biografer på de små orterna även i framtiden. Det här är en angelägen kulturfråga.

Jag noterar utskottets tolkning och avgränsning och delar Georg Anderssons uppfattning att vissa justeringar kommer att behövas inom ramen för filmavtalets avtalsperiod. Det tror jag är en uppfattning som även utbildningsministern är beredd att dela.

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Anslag tih vissa kulturändamål, m. m.

Anf. 39 ELISABETH FLEETWOOD (m):

Herr talman! Det är med glädje jag i dag konstaterar att total enighet råder i kulturutskottet vad beträffar kanslichefen Christoffer Gotfliebs kapacitet och skicklighet i de frågor för vilka han haft ansvaret. När han nu efter en ytterst meriterande tjänstgöring går i pension vill de moderata ledamöterna i kulturutskottet framföra vår tacksamhet för de stora insatser som han har gjort. Vi gör det, herr talman, i den fasta förvissningen att Christoffer Gotfliebs arbete och engagemang för våra kulturfrågor kommer att fortsätta om än i andra former än i kulturutskottet.

Herr talman! Kammaren kommer om en stund atf besluta om inrättande av en fond för ersättning för visning av bildkonst, kallad Sveriges bildkonstnärsfond. Det är positivt. En långdragen och svårlöst fråga har tagit ett steg mot sin lösning. Fler former för ersättning kommer säkert att prövas.

Vad beträffar styrelsen för fonden har meningarna gått isär. I två

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Anslag tih vissa kuhurändamål, m. m.

motioner, en från socialdemokraterna och en från moderaterna, begärdes i januari att Konstnärernas allmänna fackförbund, KAF, skulle erhålla representation i styrelsen för fonden. Vi framhålleri den moderata motionen att vi i enlighet med den demokrafiska fördelningsprincipen finner detta naturligt. Men vi har infe vunnit gehör för våra synpunkter. Vi beklagar detta, men vi avser inte att i nuvarande läge reservera oss. Däremot föreligger ett särskilt yttrande från moderaterna. Vi konstaterar där atf mycket talar för den fördelning av styrelseplatserna som vi förordat. Vi accepterar dock att den i proposifionen föreslagna styrelserepresentationen försöksvis prövas men menar atf def finns anledning att återkomma i frågan.

Anf. 40 Utbildningsministern JAN-ERIK WIKSTRÖM: Herr talman! Kulturutskottet har haft ett omfattande arbetsprogram under denna vår med många och komplicerade särpropositioner och remisser. Jag vill gärna passa på aft tacka hela utskottet för dess arbete, särskilt dess ordförande Georg Andersson för det sätt på vilket han har lett den här verksamheten. I stridens hetta, när uppgifterna för honom och mig är att puckla på varandra, blir det infe tillfälle aft säga, vilket jag gärna vill göra, att jag hyser stor respekt för Georg Anderssons debattskicklighet och för hans kunnande och engagemang i kulturfrågorna.

Men jag vill också gärna tacka kulturutskottets kansli för all den möda man har lagt ned på betänkanden denna vår. Särskilt vill jag då vända mig fill den avgående kanslichefen Christoffer Gottlieb, som efter många års förtjänstfullt arbete i utbildningsdepartementet under lång tid har varit den som har svarat för utskottsbetänkanden inom den viktiga kultursektorn. Jag tycker att det är angeläget att säga detta. Det är inte alltid som utskottens tjänstemän får det erkännande som de är värda. Vi som har jobbat i riksdagen vet vad deras insatser betyder. Jag fror atf jag talar för de svenska kulturarbetarna när jag i dag hyllar Christoffer Gottheb för en livslång insats i den svenska kulturens tjänst.

Överläggningen var härmed avslutad.

Skatteutskottets betänkande 66

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls med 247 röster mot 65 för reservationen av Knut Wachtmeister m. fl.

Mom. 2

Utskottefs hemställan bifölls.

Kulturutskottets betänkande 30 Punkt 1

Mom. 1 och 2 (ökad möjlighet fill en samlad bedömning av resurstilldelningen till olika ändamål, m. m.)

Utskottets hemsfällan bifölls med 221 röster mot 89 för reservafion 1 av Karl-Eric Norrby m. fl. 3 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 3 och 4 (ett nytt anslag med rubriken Bidrag till verksamhet inom musik- och bildområdena, m. m.)

Utskottets hemställan med godkännande av utskottets motivering bifölls med 247 röster mot 65 för bifall till utskottets hemställan med godkännande av den i reservafion 2 av Lars Ahlmark m. fl. anförda motiveringen. 1 ledamot avstod från att rösta.

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Anslag till vissa kulturändamål, m. m.

Mom. 5 (den framtida dispositionen av inkomsterna av en kasseftskatt)

Utskottets hemsfällan bifölls med 296 röster mot 16 för motionerna 2287 och 2375 av Lars Werner m. fl. i motsvarande delar. 1 ledamot avstod från att rösta.

Punkt 2

Mom. 1 Utskottets hemställan bifölls. (Se dock mom. 3!)

Mom. 2 (anslag till Statens kulturråd)

Utskottets hemställan bifölls med 296 röster mot 16 för motion 573 av Lars Werner m. fl. 1 ledamot avstod från att rösta. (Se dock mom. 3!)

Mom. 3 (ett nytt anslag med rubriken Statens kulturråd: Barnverksamhet)

Vid votering genom rösträkning avgavs 156 röster för utskottets hemställan och 156 röster för reservation 3 av Georg Andersson m. fl. 1 ledamot avstod från att rösta.

Kammaren beslöt med 156 röster aft punkt 2 i sin helhet skulle återförvisas till utskottet. 156 röster avgavs för atf mom. 3 skulle avgöras omedelbart genom lottning. 1 ledamot avstod från att rösta.

Punkt 3 (anslag till Bidrag till kulturverksamhet inom organisationer)

Utskottets hemställan bifölls med 296 röster mot 16 för motionerna 574 av Lars Werner m. fl. och 2375 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del.

Punkt 4 (anslag till Bidrag till särskilda kulturella ändamål) Hemställan

Utskottets hemställan bifölls med 205 röster mot 107 för hemställan i reservation 4 av Karl-Eric Norrby m. fl. 1 ledamot avstod från aft rösta.

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Anslag tih vissa kuhurändamål, m. m.

Mofivering

Utskottets mofivering godkändes med 243 röster mot 65 för godkännande av den i reservafion 5 av Lars Ahlmark m. fl. anförda motiveringen. 5 ledamöter avstod från atf rösta.

Punkt 6

Mom. 3 (anslag till Visningsersäftning åt bild- och formkonstnärer)

Utskottets hemställan bifölls med 296 röster mot 16 för motion 2375 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del. 1 ledamot avstod från att rösta.

Punkt 9

Mom. 1 och 2 (anslag till Ersättning åt författare m. fl. för utlåning av deras verk genom bibliotek m. m.)

I kontrapropositionsvoteringen biträddes reservation 7 av Karl-Eric Norrby m. fl. med 145 röster mot 17 för motionerna 1337 och 2375 av Lars Werner m. fl i motsvarande delar. 148 ledamöter avstod från aft rösta.

I huvudvoteringen bifölls utskottets hemställan med 161 röster mot 151 för reservation 7 av Karl-Eric Norrby m. fl. 1 ledamot avstod från att rösta.

Mom. 3 (årliga uppräkningar av ersättningarna fill upphovsmännen för def offentliga utnyttjandet av deras prestationer)

Utskottets hemsfällan bifölls med 296 röster mot 16 för motion 1337 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del. 1 ledamot avstod från att rösta.

Punkt 13

Mom. 1 (anslag till Rikskonsertverksamhet)

Utskottefs hemsfällan bifölls med 296 röster mot 16 för motion 2375 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del. 1 ledamot avstod från atf rösta.

Mom. 2 och 3 (ändring av bidraget till Rikskonserters fonogramverksamhet m. m.)

Utskottets hemställan bifölls med 246 röster mot 65 för reservation 11 av Lars Ahlmark m. fl. 2 ledamöter avstod från att rösta.

Punkt 14

Mom. 1 och 2 (anslag till Regionmusiken)

Vid votering genom rösträkning avgavs 156 röster för utskottets hemställan och 156 röster för reservation 12 av Georg Andersson m. fl. 1 ledamot avstod från att rösta.

Kammaren beslöt med 155 röster att punkt 14 i sin helhet skulle återförvisas till utskottet. 155 röster avgavs för aft mom. 1 och 2 skulle avgöras omedelbart genom lottning. 2 ledamöter avstod från atf rösta.

Punkt 15

Mom. 1 (anslag i prop. 100 till Bidrag till regionala och lokala teater-, dans-och musikinstitufioner)

I kontraproposifionsvoteringen biträddes reservation 13 av Lars Ahlmark

m. fl. med 82 röster mot 17 för mofion 569 av Eivor Marklund. 212 ledamöter Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Anslag tih vissa kulturändamål, m. m.

avstod från atf rösta.

I huvudvoteringen bifölls utskottets hemsfällan med 247 röster mot 65 för reservation 13 av Lars Ahlmark m. fl. 1 ledamot avstod från atf rösta.

Mom. 2 (bidrag till tonsättare)

Utskottets hemsfällan bifölls med 296 röster mot 16 för motion 2375 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del. 1 ledamot avstod från aft rösta.

Mom. 3 (bidrag till nothyra)

Utskottets hemsfällan, som ställdes mot motion 2375 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del, bifölls med acklamation.

Punkt 16 (anslag till Bidrag till fria teater-, dans- och musikgrupper)

Utskottets hemsfällan bifölls med 296 röster mot 16 för motionerna 575 och 2375 av Lars Werner m. fl. i motsvarande delar. 1 ledamot avstod från atf rösta.

Punkt 18

Mom. 1 (anslag fill Vissa bidrag fill teater-, dans- och musikverksamhet)

Utskottets hemställan bifölls med 296 röster mot 16 för mofionerna 1767 av Eva Hjelmström m.fl. och 2375 av Lars Werner m. fl. i motsvarande delar. 1 ledamot avstod från att rösta.

Mom. 2 (riksorganisationen Kontaktnätet för icke-kommersiell kulfur)

Utskottets hemsfällan, som ställdes mot motion 1767 av Eva Hjelmström m. fl. i motsvarande del, bifölls med acklamation.

Punkt 19

Mom. 3 (anslag till Stöd fill fonogramverksamhet)

Utskottets hemställan bifölls med 296 röster mot 16 för mofion 2375 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del. 1 ledamot avstod från att rösta.

Punkt 20

Mom. 1 (anslag till Bidrag fill folkbibliotek)

Reservation 19 av Georg Andersson m. fl., som ställdes mot mofionerna 973 av Lars Werner m. fl. samt 974 och 2375 av Lars Werner m. fl. i motsvarande delar, antogs till kontraproposition.

Vid votering genom rösträkning avgavs 156 röster för utskottets hemsfällan och 156 röster för reservation 19 av Georg Andersson m. fl. 1 ledamot avstod från aft rösta.

Kammaren beslöt med 156 röster att punkt 20 i sin helhet skulle återförvisas till utskottet. 156 röster avgavs för att mom. 1 skulle avgöras omedelbart genom lottning. 1 ledamot avstod från atf rösta.

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Anslag tih vissa kulturändamål, m. m.

Punkt 23

Mom. 1-3

Utskottets hemsfällan bifölls. (Se dock mom. 4!)

Mom. 4 (anvisande av medel till videogramproduktion för döva)

Vid votering genom rösträkning avgavs 156 röster för utskottets hemsfällan och 156 röster för reservation 22 av Georg Andersson m. fl. 1 ledamot avstod från atf rösta.

Kammaren beslöt med 156 röster att punkt 23 i sin helhet skulle återförvisas till utskottet. 156 röster avgavs för att mom. 4 skulle avgöras omedelbart genom lottning. 1 ledamot avstod från att rösta.

Punkt 25

Mom. 1 (anslag till Vissa bidrag till bildkonst)

Utskottets hemsfällan bifölls med 296 röster mot 16 för mofion 975 av Lars Werner m. fl. 1 ledamot avstod från att rösta.

Punkt 28

Mom. 1 (inriktningen av de statliga åtgärderna på film- och videoområdet)

Utskottets hemställan bifölls med 296 röster mot 16 för motion 2287 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del. 1 ledamot avstod från att rösta.

Mom. 2 (de kulturpolitiska målens giltighet på filmområdet, m. m.)

Utskottets hemställan bifölls med 296 röster mot 16 för mofion 2287 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del. 1 ledamot avstod från aft rösta.

Mom. 4 (tillsättande av styrelsen för Svenska Filminstitutet)

Reservation 25 av Georg Andersson m. fl. bifölls med 156 röster mot 155 för utskottets hemsfällan. 1 ledamot avstod från att rösta.

Mom. 5 och 7 (garanfinäinnden för kortfilm, m. m.)

Utskottets hemställan bifölls med 246 röster mot 65 för reservafion 26 av Lars Ahlmark m. fl.

Punkt 29 (anslag fill Statens biografbyrå)

Utskottets hemsfällan bifölls med 246 röster mot 65 för reservation 27 av Lars Ahlmark m. fl. 1 ledamot avstod från att rösta.

Punkt 30

Mom. 1 (anslag fill Filmsföd)

I kontrapropositionsvoteringen biträddes reservation 28 av Karl-Eric Norrby m. fl. med 152 röster mot 17 för motion 2287 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del. 142 ledamöter avstod från att rösta.

I huvudvoteringen bifölls reservation 28 av Karl-Eric Norrby m. fl. med 154 röster mot 140 för utskottets hemställan. 17 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 2 (om ökat statligt ansvar för Filminsfitutets verksamhet, m. m.)

Utskottefs hemsfällan bifölls med 294 röster mot 16 för mofionerna 2287 och 2375 av Lars Werner m. fl. i motsvarande delar. 1 ledamot avstod från aft rösta.

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Kriminalvård i anstalt, m. m.

Punkt 31

Mom. 2 (anslag till Stöd till kulturtidskrifter)

Utskottets hemställan bifölls med 294 röster mot 16 för mofion 1104 av Lars Werner m. fl. 1 ledamot avstod från aft rösta.

Övriga punkter och moment

Utskottets hemställan bifölls.

5 § Kriminalvård i anstalt, m. m.

Föredrogs justitieutskottets betänkande 1981/82:60 om ändring i lagstiftningen om kriminalvård i anstalt m. m. (prop. 1981/82:141) (förnyad behandling).

Anf. 41 BJÖRN KÖRLOF (m):

Herr talman! Med hänvisning fill det anförande jag höll i samma ärende i kammaren den 13 maj ber jag att få yrka bifall fill reservation 2 vid justitieutskottets betänkande nr 49.

Anf. 42 BONNIE BERNSTRÖM (fp):

Herr talman! Med hänvisning fill samma debatt, men med andra argument, yrkar jag bifall till reservafion 1.

Anf. 43 NILS BERNDTSON (vpk):

Herr falman! Med hänvisning till vad som anfördes vid den förra behandlingen av detta ärende yrkar jag bifall fill vpk:s motion 2228.

Anf. 44 KARL-GUSTAF MATHSSON (s):

Herr talman! Med hänvisning till tidigare debatt yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed avslutad.

Uskottets hemsfällan återfanns i jusfifieutskottets betänkande 1981/ 82:49.

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Närradioverksamhet

Mom. 2 (särbehandling av vissa långtidsdömda)

I kontrapropositionsvoteringen biträddes reservafion 1 av Hans Petersson i Röstånga m. fl. med 90 röster mot 65 för reservation 2 av Bertil Lidgard m. fl. 155 ledamöter avstod från att rösta.

I huvudvoteringen avgavs 155 röster för utskottets hemställan och 155 röster för reservation 1 av Hans Petersson i Röstånga m. fl. 2 ledamöter avstod från att rösta.

Då ärendet fidigare varit återförvisat fill utskottet, skulle mom. 2 nu avgöras omedelbart genom lottning.

Sedan talmannen lagt ned en ja-sedel och en nej-sedel'i rösturnan, drog. Kerstin Göthberg (c) ja-sedeln. Kammaren hade alltså fattat beslut i enlighet med ja-propositionen och bifallit utskottets hemställan.

Mom. 3 (kontroll av besökande m. m.)

Utskottets hemställan bifölls med 293 röster mot 16 för motion 2228 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del. 1 ledamot avstod från att rösta.

Mom. 13 (behandlingsavdelningar för narkotikamissbrukare)

Utskottets hemställan bifölls med 295 röster mot 16 för motion 2228 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del. 1 ledamot avstod från att rösta.

Mom. 16 (tillsättande av en parlamentarisk utredning)

Utskottefs hemställan bifölls med 294 röster mot 16 för mofion 2228 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del. 1 ledamot avstod från att rösta.

Övriga moment Utskottets hemställan bifölls.

6 § Närradioverksamhet

Föredrogs kulturutskottets betänkande 1981/82:29 om närradioverksamhet (prop. 1981/82:127) och

konstitufionsutskotfefs betänkande

1981/82:29 om ansvarighet för närradio (prop. 1981/82:92).

Anf. 45 TALMANNEN:

Kulturutskottets betänkande 29 och konstitutionsutskottets betänkande 29 debatteras i ett sammanhang och yrkanden beträffande båda dessa betänkanden får framställas under den gemensamma överläggningen.

Anf. 46 Utbildningsministern JAN-ERIK WIKSTRÖM: Herr talman! Def regeringsförslag om fastare former för närradion som riksdagen nu har att ta ställning till är ett fullföljande av tankar som i full

politisk enighet framförts av de två senaste radioutredningarna.

1974 års utredning konstaterade aft "det finns behov på def lokala planet som infe fillgodoses av den allmänna rundradion och som enligt vår mening inte heller kan tillgodoses av denna. Ideella, religiösa, fackliga och polifiska folkrörelser och organisationer har sålunda behov att nå både sina egna medlemmar och allmänheten med program som lokalt informerar om och anknyter till den egna verksamheten."

I linje med detta konstaterande uttalade utredningen att "rätten till särskilda ljudradiosändningar med begränsad geografisk räckvidd bör ges till ideella, religiösa, fackliga och polifiska organisationer och folkrörelser. Sändningarna skall ingå som ett naturligt led i den ordinarie verksamheten."

Regeringens förslag om närradio bygger - liksom de båda utredningarnas -på uppfattningen atf när de tekniska förutsättningarna finns för lokala sändningar av det slag det här är fråga om, bör sådana medges. Det finns ett verifierat behov av sådana sändningar. Det finns tekniska möjligheter aft tillgodose detta behov utan att andra legitima intressen träds för när. Vilka skäl finns def då att lägga hinder i vägen och säga nej?

Försöksverksamheten med närradio har nu pågått i tre år. Erfarenheterna är entydigt positiva. De organisationer - sammanlagt drygt 400 inom de 16 försöksområdena - som deltagit i verksamheten har genomgående varit positiva i sin bedömning.

Avsikten med närradion var från början att det existerande ideella föreningslivet skulle få möjlighet att sända radioprogram med begränsad geografisk räckvidd. Försöksverksamheten har visat att intresset varit så stort att också sammanslutningar som inte utan vidare kan hänföras till folkrörelsefamiljen har sökt sig till närradion.

Vi har tagit hänsyn till detta vid utformningen av de förslag som återfinns i propositionen. Vi fasthåller vid den ursprungliga avsikten och föreslår ett par preciseringar som är ägnade att reservera närradion för just det existerande ideella föreningslivet. För aft få sändningstillstånd skall en sammanslutning ha en annan huvudsaklig verksamhet än atf sända närradio. Den skall också ha bedrivit verksamhet inom sändningsområdet under minst ett år.

Def har talats och skrivits åtskilligt om de etiska regler som bör gälla för närradion. Det kan kanske sägas att vi var för optimisfiska när vi fastställde reglerna för försöksverksamheten. Enligt min mening sammanhängde defta med att vi räknade med att kretsen av sändande organisationer i högre grad än vad som skett skulle begränsas fill de ideella folkrörelserna i egentlig mening.

Behovet av klarare och mera utförliga etiska regler har framgått av försöksverksamheten. För mig är det naturligt atf i huvudsak anförtro denna fråga åt de sändande organisafionerna själva. Jag ser också med tillfredsställelse att arbetet kommit långt när det gäller atf gemensamt för de sändande organisationerna utforma etiska regler som ligger mycket nära de regler som gäller för pressen. Det är också vikfigt atf nämna att riksdagens andra beslut när det gäller ändring av tryckfrihetsförordningen och

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Närradioverksamhet

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Närradioverksamhet

brottsbalken innebär att ett förstärkt skydd införs för invandrare mot diskriminerande behandling. Resultatet äv den pågående ytfrandefrihefsut-redningen måse givetvis också leda till ett ställningstagande när def gäller yttrandefriheten i närradion, även om det av naturliga skäl dröjer något. För att skapa möjlighet att komma fill rätta med säkert sällsynta fall av grova överträdelser av yttrandefrihetsreglerna i närradion förordar jag i propositionen atf närradionämnden skall få möjlighet atf dra in sändningstillståndet om en sammanslutning har sänt ett program som i en lagakraftvunnen dom har befunnits innefatta yttrandefrihetsbroff och som innebär ett allvarligt missbruk av yttrandefriheten i närradio.

Behovet av förstärkta etiska regler för närradion är därmed enligt min mening tillgodosett.

Def har vid olika tidpunkter under försöksverksamheten ställts oroliga frågor om de olika närradiosändarnas geografiska räckvidd. Programmen kunde i en del fall inte höras inom hela kommunen. Man ville därför gärna ha starkare sändare för aft nå längre. Det finns i propositionen inga förslag om sändarstyrka. Men syftet är detsamma som med försöksverksamheten: att möjliggöra sändningar med begränsad geografisk räckvidd.

Jag vill också klargöra aft närradion är tänkt som en möjlighet för de föreningar inom de ideella folkrörelserna som vill ta vara på chansen atf den här vägen nå medlemmar och andra inom sitt naturliga verksamhetsområde.

Närradion är däremot infe tänkt som en ny radiokanal med ett heltäckande program för hela landet. Def finns inte heller några andra ambitioner när det gäller utbyggnaden än de som kommer fill uttryck i def ideella föreningslivets egna ställningstaganden. Det innebär aft man på en del orter kommer att gå in för närradion, medan man på andra orter avstår. Det viktiga är att rätten att sända närradio nu slås fast. De sammanslutningar som deltagit i försöksverksamheten och som svarar mot de bestämmelser som nu föreslås gälla bör i möjligaste mån få fortsätta sina sändningar utan avbrott, och med början under andra halvåret i år bör närradiosändningar successivt kunna komma i gång på nya orter. Inga andra inskränkningar bör därvid gälla än de som betingas av att def finns gränser för televerkets möjligheter aft investera i sändare och för den centrala myndighetens administrativa resurser.

Jag har i proposifionen framhållit aft det vore fel aft hävda att närradion nu funnit sin slutgiltiga form. Jag är tvärtom övertygad om atf den fortsatta verksamheten kommer atf ge nya erfarenheter, som det är naturligt att successivt tillföra närradion i dess helhet. Def ingår därför i regeringens förslag att den närradionämnd som föreslås få det administrafiva ansvaret för verksamheten fortlöpande skall följa utvecklingen och när den själv finner def lämpligt föreslå regeringen de korrigeringar och kompletteringar av reglerna som kan visa sig nödvändiga.

Def skall också ingå i nämndens uppgifter att därvid beakta de erfarenheter som kan vinnas av den pågående försöksverksamheten med allemansradio inom lokalradion. Personligen är jag övertygad om att dessa samlade erfarenheter ay olika former av föreningsradio kommer att lägga

grunden till en ännu bättre närradio än den som nu kan börja byggas ut. Jag vill också framhålla att jag har svårt aft se att def finns sakliga mofiv för att så som skett i debatten ställa närradion och lokalradions allemansradio mot varandra, atf försöka få dem atf framstå som alternativ, som utesluter varandra. Så förhåller det sig inte. Allemansradion är en del av lokalradions verksamhet. Den lyder under samma programregler som all verksamhet inom Sveriges Radio-koncernen och finansieras med medel som där kan ställas till förfogande. Närradion däremot är en verksamhet som bedrivs helt vid sidan av Sveriges Radio och dess programföretag, på de ideella organisationernas eget ansvar och egna villkor. Den bekostas också i sin helhet genom dessa organisationers egna frivilliga insatser. Allemansradion och närradion har därmed olika uppgifter och kan existera sida vid sida.

Jag har tidigare sagt, och vill upprepa det i dag, att jag ser det som angeläget att försöken med allemansradio inom lokalradiobolaget kan fortsätta och att man inom Sveriges Radio-koncernen tar vara på de positiva erfarenheter som denna verksamhet ger. Men vad det nu i första hand gäller är atf dra de naturhga slutsatserna av den försöksverksamhet med närradio som pågått sedan våren 1979. Den visar bl. a. atf man inom det ideella föreningslivet i vårt land är beredd atf fa på sig det ekonomiska ansvaret för en utbyggd närradioverksamhet. Den idealiteten skall inte mötas med förbud utan med att de möjligheter som finns generöst ställs fill förfogande. Att så sker är innebörden i regeringens proposition om närradion.

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Närradioverksamhet

Under detta anförande övertog tredje vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Anf. 47 GEORG ANDERSSON (s):

Herr talman! Radio- och TV-verksamhet skall bedrivas av företag i allmänhetens tjänst. Programutbudet skall uppfylla kravet på opartiskhet och saklighet. Där skall finnas en balans mellan olika åsiktsriktningar. Samhällets mediepolifik skall garantera mångfald och integritet i etermedierna. Dessa bör ha en sådan utformning atf de utan kommersiella hänsyn kan ge ett brett och varierat utbud.

Det har varit en styrka att vi i vårt land haft ett brett parlamentariskt stöd för dessa grundläggande värderingar i fråga om radio- och TV-verksamheten. Socialdemokratin har här av tradition haft ett gott stöd av centerparfiet. Jag beklagar att centerns mediepolifik i dag inte är lika pålitlig som fidigare.

Etermedierna var redan från början mycket centralistiska. De tekniska förutsättningarna medgav ingen annan lösning.

Sedan de tekniska och ekonomiska villkoren givit fömtsäftningar för en decentralisering var det naturhgt att utveckla former för lokala etermedier. Efter ett omfattande utredningsarbete kunde beslut fattas här i riksdagen år 1975 om utbyggnad av lokalradio. Den fick av naturliga skäl ske successivt.

Lokalradion byggdes upp som en länsradio, med i princip en huvudredak-5 Riksdagens protokoll 1981/82:162-163

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Närradioverksamhet

tion i varje län. Men redan från början fanns en strävan aft utveckla flera mindre redaktioner. Och försök inleddes också med s. k. "public access", dvs. att i oUka former låta publiken själv få möjlighet att producera program. Det mest omfattande och kända försöket gjordes i allemansradion i Gimo.

Allt detta utvecklingsarbete skedde inom ramen för den övergripande mediepolitiska syn som jag inledningsvis kort refererade.

Men folkpartiet hade i valrörelsen 1976 lovat att bryta radiomonopolef. Därför måste man till varje pris åstadkomma en förändring när man 1978 presenterade förslag fill nytt radioavfal.

Det var anledningen till den onödiga och dyrbara uppspjälkningen av Sveriges Radio i flera bolag. Det var också anledningen fill aft den s. k. närradion skapades med de former den gavs.

Jag vill slå fast att det fanns och finns ett starkt behov av att utveckla en aktivare kommunikation mellan enskilda och grupper. En lokal radioverksamhet är ett vikfigt instrurnent i det sammanhanget. Det är vi socialdemokrater angelägna att framhålla, och vi vill med all kraft medverka till aft skapa förutsättningar för detta.

Vi ansåg emellertid att försöken med denna lokala radioverksamhet i första hand borde få utvecklas inom ramen för den redan uppbyggda lokalradion. Våra skäl var i huvudsak följande:

1. Ett sådant system erbjuder alla organisationer och enskilda lika villkor.
Det är i den meningen mera demokratiskt än närradion, som den nu har
utvecklats.

2. Programutbudet tillgodoser kravet på saklighet och balans mellan olika åsiktsriktningar, och mångfalden ökar.

3. Inom ramen för lokalradion kan kommersialisering av etermedia förhindras.

Den borgerliga riksdagsmajoriteten avslog tyvärr våra förslag.

Den försöksverksamhet som våren 1979 inleddes blev inte förutsättningslös. Def framstod tidigt som helt klart att utbildningsministerns direkfiv om försöksverksamheten bara var ett sätt atf fakfiskt etablera en viss form av närradio. En modell som i allt väsentligt var förhandsbestämd skulle förverkligas. Trots att försöken byggdes ut på 16 orter gavs inga möjligheter fill variation. Endast en modell har prövats. Defta har också påtalats av den särskilda utvärderingsman som arbetar åf närradiokommiffén.

Vi som deltagit i närradiokommiffén har hela fiden kunnat se hur departementet styrt utredningsarbetet. Det har varit näsfan rörande aft se med vilken omsorg sakkunniga ur utbildningsdepartementet bevakat varje förehavande i utredningsarbetet.

Nu står vi i den helt unika situafionen atf riksdagen skall ta ställning i en fråga innan försöksverksamheten är avslutad och, vad mera är, innan utredningen lämnat sina slutliga förslag. Något sådant torde aldrig fidigare ha inträffat. Vi har alltså en utredning som ännu inte har presenterat sina förslag. Trots detta står riksdagen nu inför ett beslut.

Jag frågar: Vad tjänar det fill aft lägga ned pengar och arbete på en

utredning, vars resultat man inte vill fa del av?

Utredningen tvingades lägga fram ett s. k. preliminärt betänkande redan efter ca ett års försöksverksamhet. Den vetenskapliga utvärderingen som kostat ca 1 milj. kr. tvingades avkorta sitt tidsschema för aft passa hetsporrarna i utbildningsdepartementet. Någon uppföljning av lyssnarun-dersökningen i april 1980 har infe skett.

Remissvaren på det preliminära betänkandet gav en klar rekommendafion: avvakta en grundligare utvärdering, innan slutlig ställning fas. Det var vad huvudparten av de traditionella remissinstanserna sade. Men defta struntar regeringen i.

Också de alternativa försök med allemansradio som riksdagen så småningom kunde enas om nonchaleras av regeringen. Dessa försök inleddes för drygt ett år sedan.

Nu heter det i propositionen aft det är värdefullt om denna verksamhet "kan fortsätta ännu någon tid på de villkor som nu gäller". Därigenom skapas, heter det, förutsättningar för jämförbara iakttagelser rörande närradio och allemansradion.

Men, Jan-Erik Wikström, vore det infe klokt att invänta dessa jämförande iakttagelser innan en fortsatt utbyggnad av den ena modellen anbefalls? En annan fråga: Vad menas med "ännu någon fid på de villkor som nu gäller"? Def har påtalats i borgerliga mofioner att detta är ett uttryck för en mycket snäv syn på allemansradion. Medger denna skrivning egentiigen någon utbyggnad av allemansradion? Är regeringen beredd att verka för en utbyggnad av allemansradion? Kulturutskottets majoritet avvisar vårt förslag om ett uttalande i den riktningen. Jag beklagar det.

De allemansradioförsök som pågår i Ljusdal och Ängelholm har bhvit mycket uppskattade. Man skulle kunna säga att de har överträffat förväntningarna.

Allemansradion är öppen för både föreningar och enskilda. Den medger sändningar över i princip hela kommunen - medan närradion täcker enbart tätortsområdena. Allemansradion är lika tillgänglig för resurssvaga som för resursstarka.

Jag tycker aft det finns stor anledning att i denna debatt återge några av de reakfioner som hittills kommit fram från dem som har sysslat med den här verksamheten. Det finns många sådana reaktioner, och jag far fram några vittnesmål ur en rapport från Radio Ljusdal. Ann-Christine Dahlgren, löjtnant i Frälsningsarmén, gör följande summering av fördelarna med allemansradio framför närradio:

En liten organisation behöver infe binda sig vid att ha regelbundna program. Då blir också programmen mer levande och inspirerande.

Fler lyssnar när programmet går ut på P 3-sändare än när det går ut på egna sändare.

Föreningar med dålig ekonomi har lika stor chans att få vara med.

Allemansradion engagerar också enskilda som inte är med i någon förening.

Fler amatörer vågar sig fram.

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Närradioverksamhet

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Närradioverksamhet

Programmen har mer kvalitet än kvantitet.

Verksamheten skapar naturliga kontakter med olika grupper i samhället.

Så långt Ann-Christine Dahlgrens, Ljusdal, summering av fördelarna med allemansradio framför närradio.

I tidningen Närradion, den 6 december 1981, säger ordföranden i folkpartiets lokalavdelning i Ljusdal:

"Radio Ljusdal når ut över hela kommunen. Det kan man inte klara med närradion. Vi saknar praktiska erfarenheter av närradion, men vågar ändå påstå att vi skulle ha svårt att skaffa oss de tekniska och ekonomiska resurser som krävs för att sända närradio i egen regi."

Sociologiska institutionen vid Uppsala universitet redovisade i februari i rapporten "Lokal närradio eller nära lokalradio" bl. a. följande jämförande iakttagelser:

Närradions modell med fasta sändningstider varje vecka om minst 15 minuter skulle inte passa de flesta föreningar i Ljusdal och Ängelholm som nu sysslar med allemansradio.

Allemansradion har lyckats engagera en större andel av föreningarna på sina försöksorter än vad närradion har gjort på någon av sina försöksorter. -Det är en ganska intressant iakttagelse.

Kraven på saklighet och opartiskhet i programutbudet som Lokalradion har att beakta har inte inneburit några svårigheter i allemansradion. - De innebär alltså inte några inskränkningar i möjligheterna till utsändningar.

Slutligen: Vill man stärka demokratin i samhället genom att låta så många åsikter som möjligt komma fram, då måste man ge utrymme i etern för såväl enskilda som föreningar.

Defta är den summering som sociologiska institutionen vid Uppsala universitet gör.

Allt detta har folkpartiet och moderata samlingsparfiet varit ointresserade av. För folkpartiet tycks närradion ha blivit en prestigefråga. Den skall därför drivas igenom till varje pris. Nu ser vi i utskottsarbetet hur moderaterna försöker vara ännu duktigare än folkpartiet när det gäller att öppna och bygga ut närradion snabbt och fritt.

Centern har i denna fråga beskrivit en litet vingligare färd. I oktober 1980 var vi socialdemokrater i närradiokommiffén överens med centern om att utredningen borde redovisa ett s. k. debaftbefänkande. Utan att ta ställning i alla frågor skulle vi genom att redovisa erfarenheter och alternativa lösningar få en öppen och konstruktiv diskussion till stånd för det fortsatta utredningsarbetet. Men köpslagan i regeringen ledde fill att centerns representant i utredningen i november 1980 redovisade en anslutning till folkpartilinjen. Så pressades ett betänkande fram under svår tidsnöd vid årsskiftet 1980-1981.

Hösten 1981 var det dags för nya turer. Då redovisade centerns riksdagsgrupp att den ville ha en förlängd försöksverksamhet med närradio och allemansradio innan slutlig ställning skulle tas. Detta beslut refererades av Karl-Eric Norrby i flera tidningsartiklar i december 1981.

Men efter förnyade diskussioner inom regeringen presenterades ånyo en uppgörelse mellan centern och folkparfiet. Den s. k. kompromissen bestod i att orden "permanentning av närradion" ersattes av uttrycket "ge närradion fastare former". I sak hade ingenfing ändrats - bara vokabulären.

Detta är ett ganska trist exempel på def polifiska språkets förfall. Genom att använda olika uttryck för samma sak vill man ge intryck av att ha fått igenom sina olika krav.

Sanningen är otvetydigt den att centern än en gång har övergivit sin uppfattning. Det vore hederligt att erkänna detta. I stället fullföljer man nu också i kulturutskottets betänkande denna lek med ord. Den har resulterat i den mycket märkliga reservationen nr 3 i utskottets betänkande. Där föreslår moderaterna att riksdagen skall tala om för regeringen hur regeringens egen proposition egentligen skall tolkas. Dess värre har moderaterna rätt. Propositionen innebär inte fortsatt försöksverksamhet, som centern låtsas. En icke tidsbegränsad närradiolag stiftas. En permanent närradionämnd inrättas, och närradioverksamhefen byggs ut över hela landet.

Def vore intressant att på denna punkt höra upphovsmannens, dvs. utbildningsministerns, egen tolkning av sin proposition. Är moderaternas krav om en permanentning av närradion tillgodosett? Om en fortsatt försöksverksamhet skall bedrivas, vilket vissa vill ge sken av, varför får då närradiokommiffén inte fortsätta med den verksamheten? Varför behöver man inrätta en närradionämnd?

Vi socialdemokrater anser att en bred allmänhet skall kunna få tillgång till etermedierna. Det är vår allvarliga mening. Detta är viktigt. Alla grupper -även de resurssvaga - bör ges möjlighet att producera lokala radioprogram. I detta syfte vill vi gå vidare med aft utveckla olika modeller härför.

Proposifionen är tyvärr i många avseenden bristfälhg. Nya kostnader - hur stora vet ingen i dag - läggs på de organisationer som vill delta i radiosändningar. Det medverkar fill att ytterligare begränsa yttrandefriheten. En annan svaghet är atf de lokala närradioföreningarna ges en myndighetsfunktion som inte har prövats i försöksverksamheten. Konstitutionsutskottet konstaterar också att det föreligger oklarheter bl. a. i fråga om tillståndsgivningen.

Det finns därför skäl att ytterligare pröva olika modeller av denna närradioverksamhet under ett par år på de orter där verksamheten nu bedrivs. Vi vill inte stänga närradion på de orterna utan utveckla alternativ. Framför allt bör de lovande försöken med allemansradio få utvecklas ytterhgare, innan riksdagen tar sluthg ställning i dessa frågor. Vi föreslår därför förlängd försöksverksamhet i ytterligare två år med närradio på nuvarande försöksorter. Vi föreslår därfill en utbyggnad av allemansradion på ett antal nya orter.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till de socialdemokratiska reservationerna.

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Närradioverksamhet

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Närradio verksam -het

Anf. 48 TREDJE VICE TALMANNEN:

Jag får meddela atf anslag om kvällsplenum nu har uppsatts.

Anf. 49 LARS AHLMARK (m):

Herr talman! Regeringens proposition 1981/82:127 om närradioverksamhefen innehåller flera konstruktiva förslag, som det finns all anledning aft ställa sig bakom.

Den provisoriska lagstiftningen ersätts med en särskild närradiolag. Den nuvarande närradiokommiffén ersätts med en närradionämnd. Uppenbarligen har regeringen önskat ge närradioverksamhefen en förstärkt ställning. Från moderat håll anser vi detta vara rikfigt.

Men då måste man samtidigt beklaga atf proposifionen på väsenthga punkter är glidande i sina formuleringar. Betyder förslaget t. ex., aft från halvårsskiftet 1982 är närradion permanentad? Inte ens på en så enkel fråga går det att få ett rakt svar.

Närradion skall få fastare former, sägs det. En egendomlig hybrid mellan försöksverksamhet och permanentning har konstruerats. En sådan skvader, där vingarna är folkparfiets och den tunga kroppen är centerns, har nog ganska svårt att lyfta från marken. Men det kanske infe heller är meningen; den skall flaxa men inte flyga. Man får lätt det intrycket när man läser propositionens uttalanden om utbyggnadstakten. Utbyggnaden skall ske successivt och vara försikfig. Tanken är tydligen att utvecklingen av närradion skall bromsas av staten.

På dessa punkter har moderata samhngspartiet en annan uppfattning. Vi anser att det klart skall sägas ut, att närradion nu permanentas. Det blir en signal, såväl fill dem som arbetar med närradio som till övriga intressenter, att de kan inrätta sig för en mer långsiktig verksamhet.

I reservation 3 har vi därför föreslagit att riksdagen, med anledning av den moderata motionen 1981/82:2319, ger regeringen till känna att propositionen skall tolkas så, att en permanentning av närradioverksamhefen kommer till stånd. Ett sådant tillkännagivande är motiverat av atf propositionen är oklar och att utskottsbehandlingen knappast gjort saken tydligare.

Reservation 5 gäller utbyggnadstakten. Propositionens motiv för återhållsamhet är föga övertygande. Ett skäl skulle vara feleverkets möjligheter att investera i nya sändare. Att televerket med en årlig omslutning av över 9 miljarder kronor och en investeringsvolym på 3 ä 4 miljarder inte skulle kunna tillhandahålla behövligt antal sändare, vilka f. ö. skall ge full kostnadstäckning, det kan ju ingen ta på allvar.

Det andra skälet anges vara önskemålet att så långt möjligt begränsa den centrala administrationen. Även detta verkar minst sagt sökt. Per deltagande organisation blir rimligen kostnaden för central administration lägre, ju bredare verksamheten är. Skall föreningslivet, som anges, självt bära dessa kostnader, är def bra om vi får en ordenlig utbyggnad redan från början.

Det är beklagligt aft mittenpartierna har denna halvhjärtade attityd till närradion, trots de goda resultaten och föreningslivefs intresse. Skall verkligen stora delar av landet behöva vänta med aft få komma i gång? Hur

försvarar man i längden den orättvisa som detta innebär? Def bör i stället vara organisationernas önskemål som styr utbyggnadstakten. Jag yrkar bifall till reservation 5.

Senare i debatten kommer Anders Björck att fa upp frågor angående ansvarighetslag och rätt för föreningar aft själva anskaffa sändare.

I betänkandet behandlas även ett antal mofioner om allemansradion. Den frågan diskuterades här i kammaren så sent som den 25 mars. Jag skall därför fatta mig kort.

Allemansradion är en utmärkt form av lokalradioverksamhef. Förhoppningsvis kommer den, som motionärerna önskar, att kunna vidareutvecklas och byggas ut. Hur snabbt det kan ske måste vara en fråga för lokalradiobolaget och Sveriges Radio-koncernen. Fullt utbyggd skulle allemansradion, enligt en modell som tagits fram inom LRAB, kosta ca 50 milj. kr. per år. Några nya pengar av den storleksordningen kan ej tillföras bolaget och har inte heller föreslagits från något håll. Därför måste utvecklingen bli mer långsiktig..

Men det är viktigt att slå fast - och där delar jag helt och hållet utbildningsministerns åsikt- att allemansradion aldrig kan ersätta närradion och därför inte skall ses som ett alternativ.

Allemansradion följer radiokoncernens regelverk, inkl. kraven på opartiskhet och saklighet. Närradion har, inom sina givna ramar, en betydligt större frihet. Allemansradion ger tidsmässigt mycket begränsat utrymme i etern, närradiosändningarna kan i princip gå dygnet runt. Allemansradion kosfar mycket pengar, närradion finansieras i allt väsentligt av organisafionerna själva.

Närradion har aktiverat många människor. Den skapar engagemang och tar till vara den idealitet som finns i det svenska föreningslivet. Det är de levande föreningarna, de som känner att de har ett budskap, som kommer till sin rätt, inte de ombudsmannasfinna. Def är nog förklaringen fill det obehag som man från socialdemokratisk sida känner inför utvecklingen.

Med propositionens förslag tas ett steg framåt. Men def finns all anledning atf göra det större och mer målmedvetet. Jag yrkar därför bifall till de moderata reservafionerna och i övrigt fill utskottets hemsfällan.

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Närradioverksamhet

Anf. 50 RAUL BLUCHER (vpk):

Herr falman! Jag kommer aft använda mig av en rad citat i dettajnlägg. Jag kommer också att citera ett närradioprogram som har ett mycket motbjudande innehåll. Programmet har sänts i Stockholm och bandats av en enskild person. Det citatet kräver givetvis varlighet, och det finns anledning att förvarna om det. Det rör sig om en utsändning av rasistisk och antisemitisk propaganda av det slag som Hitler och Goebbels bedrev och som många av oss en gång hoppades slippa höra efter 1945.

Givetvis är sådan rasistpropaganda inte kännetecknande för närradion som helhet. Men def är allvarligt nog att den här typen av program över huvud taget kan sändas ut i etern i vårt land, och exemplet har stor betydelse för kammarens bedömning av ansvarsfrågorna när det gäller närradion.

Nr 162 Nu sägs det i kulturutskottets betänkande aft def i den föreslagna särskilda

Onsdaeen den närradiolagen kommer aft införas ett skydd mot rasdiskriminering. Uppgif-

2 iuni 1982 *" föreskriva etiska regler för närradion skall emellertid enligt

_____________ regeringens förslag anförtros de sändande sammanslutningarna. Grova

het

Närradioverksam- yttrandefrihetsbroff förutsätts kunna leda till att sändningstillstånd återkallas.

I propositionen säger utbildningsministern att de farhågor som har framförts var överdrivna. Det står på s. 16 i proposifion 127. Jag citerar följande ur propositionen: "Både de sändande sammanslutningarnas självkontroll och lyssnarnas förmåga att ta hänsyn till närradions speciella karaktär underskattades. Antalet ifrågasatta överträdelser av vad man kan ha haft rätt aft kräva i fråga om god publicistisk sed har under försöksverksamheten varit påfallande litet."

Jag ber kammarens ledamöter atf ha defta i åtanke när jag fortsätter att belysa frågan med ytterligare citat.

Jag skall nu i stället citera en debattartikel som i går publicerades i Dagens Nyheter. Den har skrivits av en av närradions tidigare varma anhängare. Han heter Göran Folin, journalist vid Radio Klara i Stockholm, en av de mer föredömliga sammanslutningarna inom närradion.Göran Folin skriver följande:

"Den som följer närradion i Stockholm har knappast kunnat undgå att lägga märke till de återkommande inslagen av mer eller mindre öppen rasism, antisemitism och hets mot invandrare.

Vid några tillfällen har detta uppmärksammats i övriga medier och därvid har berörda myndigheter och politiker fått tillfälle aft uttrycka sin vånda över att 'för tillfället' inte kunna stoppa sådant.

Allmänheten, och kanske också riksdagen, har fått intrycket att def bara rör sig om en barnsjukdom, som lätt kan botas när väl närradion permanentas."

Göran Folin är orolig för att den föreslagna närradiolagen inte kommer att kunna skydda oss mot den här typen av propagandasändningar. Han erinrar om att ingen av anmälningarna mot den här typen av inslag ens har lett till åtal. Justitiekanslern har friat i samtliga fall. Ett annat problem i sammanhanget är aft lyssnarna kan få intrycket att def som efter den 1 juli sänds i en statligt reglerad närradio får samma status som det som sänds i den likaledes stathgt reglerade Sveriges Radio. En statligt reglerad närradio skulle kunna få en skickligt inlindad propaganda mot invandrare och andra minoriteter att framstå som mer trovärdig än i dag.

Jag skall citera ytterligare ur Göran Folins artikel:

"Jag fömtser alltså att närradion får lära sig leva med det ökande antal tämligen obskyra föreningar som likt Hitler på sin tid ser radion som ett viktigt propagandainsfrument. Frågan är då hur defta kommer aft hanteras av närradion själv, dvs av övriga sändande föreningar.

------------------------------- tendensen, aft närradion utvecklas till en särradio, är naturhgtvis

allvarlig även från andra synpunkter, inte minst för lyssnarintressef och
'2 lyssnarnas respekt för mediet. Det är därför märkligt att inga ordenthga

undersökningar eller analyser gjorts om orsakerna."

Jag vill nu, herr talman, inför kammaren referera även en av de påtalade rasistiska och antisemitiska sändningarna från närradion i Stockholm. Det gäller ett inslag i Öppet Forums sändning den 30 mars i år. Jag skulle ha velat att riksdagens tekniker spelade upp def bandande utdraget ur nämnda program för kammaren, men detta är inte möjligt. Jag drar mig dock för att läsa upp utskriften av programmet, eftersom det kunde vara obehagligt för mig att läsa upp detta med mina egna tonfall. J?g skall i stället referera programmet.

Där talas om atf invandringen skapar ekonomisk bankrutt. Sedan glider de båda pratande rasisterna över på ämnet knarklangning och associerar på så sätt alla våra invandrare med knarklangning.

Så här glider samtalet, eller snarare snacket, hela tiden. Än så är det socialdemokratin som får ett lösryckt påhopp för förräderi mot arbetarklassen. På ett annat ställe i programmet kallas pingströrelsen i Sverige för Fiffladelfia, med en liten underförstådd antydan i samtalet atf det förekommer ekonomiskt fiffel inom denna rörelse. Alla de fem riksdagspartierna framställs också utan närmare argumentering som fosterlandsförrädiska och fascisfiska.

De båda sladdrande, anonyma mansrösterna i programmet säger aldrig rent ut att man hatar judar eller att man skulle vilja begå våldshandlingar mot viss folkgrupp - det bara antyds. I stället citeras Dagens Nyheter för att man i samtalet skall få tillfälle att tala om vad man kallar "den här hetsfilmen Förintelsen som skall spelas här som TV-serie i höst". Det framställs också som ren nyhetsförmedling när programpratarna talar om att en förening "genom judiska församlingen vänt sig fill skolministern Ulla Tilländer, centern, för att få bidrag med 300 000 kr. Pengarna skulle användas för atf informera svensk ungdom om antisemitismen." Sedan kommer i förbigående

kommentaren att "anfisemifismen, det är ju folkets självförsvar vi

måste ju helt enkelt ta upp def. Vi måste ju försvara oss emot imperialismen från Israel. Vi får fråga Ulla Tilländer om inte vi kan få lite pengar också för att det är ju inte bara en som skall föra fram sin talan."

Det framgår av samtalet i denna närradiosändning att den "ideella" organisationen Öppet forum tycker att den förening som vill informera svensk ungdom om antisemitismen "kan gå till mosaiska kyrkan. Där kan de

ta sina 300 000 kr. mosaiska kyrkan som har så mycket pengar — och

Bonnier han skänkte ju bort en 4,5 miljoner till Israel. De kunde han skänka här också."

Så resonerar man i det här radioprogrammet, som alltså har sänts ut i närradion i Stockholm. Av den kvaliteten är denna ideella organisations argumentering.

Skattepengar skall inte gå till sådant "tjafs" som att informera om antisemitismen. Antisemitismen har funnits i alla tider, säger programmakarna i Öppet Forum och upprepar än en gång påståendet aft antisemitismen "är ju folkets självförsvar mot en främmande grupps inkräktning på olika områden."

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Närradioverksamhet

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Närradioverksam het

Utdraget talar för sig självt. Jag har besparat kammaren de värsta bitarna.

Nu sägs det i utskoftsbetänkandet att det i den närradio som skall byggas ut efter den 1 juli skall kunna ges sändningstillstånd endast fill lokala ideella föreningar, församlingar inom svenska kyrkan och obligatoriska studeran-desammanslufningar. En förening får dock sända närradio endast om den bedriver annan verksamhet som är dess huvudsakliga uppgift.

Men vad finns det nu för garanfier för aft inte Öppet Forum efter den 1 juli betraktas som en lokal ideell förening? Vilka krav skall ställas på annan verksamhet som skall vara denna rasistiska grupps huvudsakliga uppgift?

Öppet Forum är förvisso inte representativt för all närradio inom den nuvarande försöksverksamheten. Lyckligtvis är den inte def. Men Öppet Forum är inte ensamt om att stå för den här typen av övergrepp mot yttrandefriheten. Andra exempel finns tyvärr.

I propositionen säger utbildningsministern atf försöket med närradio har inneburit att en ny form av.radiosändningar prövats i vårt land och att olika budskap under fria former och på de sändande sammanslutningarnas eget ansvar har kunnat framföras i etern.

Men vad är def som är så alldeles nytt? Har landets utbildningsminister aldrig i sitt liv lyssnat på en radiohögmässa i den gamla monopolradion? Vad var dessa program om infe budskap under fria former och på de sändande sammanslutningarnas eget ansvar? Visserligen axlades ansvaret formellt sett då liksom nu av radioföretaget, i enlighet med avtalet med staten, men det har ju aldrig förekommit någon styrning från radions sida gentemot de olika förkunnelseprogram som sedan länge har sänts i radio.

Och detta hade ju kunnat byggas ut inom lokalradion. Sådana ambitioner hade vi som startade lokalradion 1977.Jag var själv som yrkesutövare med i den verksamheten. Vi. inriktade oss på ökad tillgänghghet och ökad mångfald.

Ingenfing talar emot atf infe lokalradion skulle mäkta att ge de många och även de små och fattiga organisafionerna utrymme i etern, jämsides med att man också gav de många vanliga och kanske ofta föreningslösa människorna utrymme på makthavares bekostnad. Lokalradion har arbetat för defta, och allemansradioförsöken är atf se i den förlängningen. Men samfidigt har def också ett egenvärde aft lokalradion skulle få byggas ut och utvecklas så, atf verksamheten även gav arbetstid och andra resurser för kritiskt granskande reportage, för uppsökande reportage, för undersökande program och för program som sfimulerar den offentliga debatten om även de lokala samhällsfrågorna.

Vad är det som närradioförsöken har gett av kvalitativa tillskott som inte lokalradion hade kunnat ge? Varför kunde statsmakterna infe helhjärtat satsa på lokalradion, som ju fakfiskt inte är så lastgammal? En sak kan jag garantera utbildningsministern, och det är aft det aldrig skulle ha kunnat bli utrymme inom lokalradion för rasistiska utgjufelser av def slag som jag här har exemplifierat och som nu på nätterna och även på dagfid sänds t. ex. i Öppet Forum i Stockholm.

Vad är det för värde i att ge enstaka, udda människor med förvridet känsloliv och antidemokratiska, antisemitiska eller rasistiska tankesätt möjlighet att frarnföra sina s. k. åsikter i etern? Befraktar utbildningsministern def som oumbärligt för demokratin att antisemiter i Öppet Forum med radions genomslagskraft kan få komma till tals oemotsagda och därvid inte ens utsättas för besvärande frågor från en kritisk reporter? Har demokrafin något atf förlora på aft sådana uppfattningar sovras bort av vakna och krifiska journalister?

Närradion har inte fått en tillfredsställande utvärdering. Det har inte heller allemansradioförsöken fått. Allt defta talar för att vi nu bör avslå den föreliggande propositionen.

Jag yrkar alltså bifall till de socialdemokratiska reservationerna.

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Närradioverksamhet

Anf. 51 KARL-ERIC NORRBY (c):

Herr talman! Närradion är omstridd och omdebatterad - det har kommit till uttryck även i den här debatten. Under den korta fid som den har funnits till har det skrivits spaltkilomefrar om den.

En gökunge i den svenska massmediavärlden säger en del, en vidgning av yttrandefriheten säger andra. Atf tillkomsten av nya medier innebär en vidgning av yttrandefriheten tycker jag är självklart, och också konsfitutionsutskottet konstaterar det i sitt yttrande.

Försöksverksamheten med närradio som har pågått sedan våren 1979 har hela fiden varit föremål för en intensiv debatt. De som av politiska eller andra skäl inte har velat delta i försöksverksamheten har hela fiden försökt att leta efter fel för atf smutskasta verksamheten. De som har uttalat sig mest tvärsäkert om närradioförsöken är de som minst har stiftat bekantskap med den.

Jag vill i def sammanhanget hänvisa till motion 2218 från vpk. I den sägs det aft närradion gynnar starka organisationer, att den kan påverkas av kommersiella intressen, att den blir en radio främst för fätorterna och atf den hämmar lokalradions utveckling. Försöksverksamheten har visat aft allt detta är fel. Vi har i olika sammanhang påtalat det och belyst de här frågorna, men det hjälper tydligen inte. Samma argument upprepas ständigt.

Försöksverksamheten har enligt min mening givit goda erfarenheter för den fortsatta verksamheten. Den framlagda propositionen är väl avvägd, och den ger den nya myndigheten - närradionämnden - goda möjligheter att påverka närradions framtida utseende. Närradionämnden, som också skall följa lokalradions olika allemansradioförsök, övertar närradiokommitténs arbetsuppgifter när def gäller att finna slutliga former för lokal kommunikation.

Den fortsatta verksamheten kan bedrivas utan låsningar, och den ger möjlighet till olika lösningar, vilket jag finner värdefullt. Atf då bara föreslå en fortsatt försöksverksamhet med nuvarande utformning för ju inte frågan framåt. Men om socialdemokraterna från sina utgångspunkter är rädda för närradion, finns def krafter som i närradion ser en möjlighet att få tillgång till en fri - helst reklamfinansierad - radio, atf slå sönder radiomonopolef och att

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Närradioverksamhet

hävda en fri efableringsrätt för en radio av def slaget.

En sådan utveckling är inte önskvärd och måste därför tillbakavisas.

Det är således välgörande att propositionen tar klart avstånd från reklaminslag, att den betonar värdet av etiska regler i närradion och framhåller betydelsen av atf LRAB fortsätter sina försök med allemansradio. Det är litet märkligt att man reagerat så olika på propositionen om närradioverksamhefen. Förslaget innebär atf närradion permanentas, säger socialdemokraterna. Moderaterna däremot hävdar i sin motion 2317 nödvändigheten av att riksdagen beslutar permanenta närradioverksamhefen.

Som jag tidigare har framhållit konstateras i proposifionen aft verksamheten med närradio och föreningsradio i stort infe kan sägas ha slutgiltigt funnit sina former.

Departementschefen finner det angeläget att verksamheten kan utvecklas på ett sådant sätt att erfarenheter vinnes från alternativa former av närradio vad gäller lokala samarbetsformer, verksamhet på olika typer av orter och kombination av närradio och föreningssändningar inom LRAB. Varför skall man inte ge närradioämden möjligheter till en sådan verksamhet?

Jag vill i sammanhanget understryka vad utskottet säger angående allemansradion. Det borde minsann inte verka bromsande på utvecklingen inom LRAB, bara nu bolaget kan komma till rätta med sina egna problem i Radio Göteborg.

Herr falman! Mot denna bakgrund och med hänvisning till den redovisning som jag lämnat yrkar jag bifall till utskottets skrivning på alla punkter.

Anf. 52 RAUL BLUCHER (vpk) replik:

Herr talman! Det hade känts bra om Karl-Eric Norrby något hade kommenterat det närradioprogram som jag citerade, eftersom det har betydelse när det gäller atf belysa den tveksamhet som vpk ger uttryck för i de argument som vi har framfört i motionen mot att man nu skall permanenta närradion eller bygga ut denna verksamhet utan fortsatt utvärdering.

Vi har satt upp fem punkter i motionen. Närradion gynnar starka organisafioner. Den organisation som jag refererat till och som står bakom rasistiska, antisemifiska inslag i närradion har mig veterligt inte någon officiell sammanslutning bakom sig. Men pengar finns tydligen, även om man i programmen då och då appellerar till lyssnarna att skicka in bidrag, så att man skall kunna fortsätta med sina sändningar.

Beträffande argumentet att närradion bhr en fät ortsradio - det har också vi sagt - och aft den aldrig kommer atf kunna bli någonfing för glesbygden i Sverige skulle jag vilja ha en kommentar av Karl-Eric Norrby. Def gäller också argumentet att närradion kan påverkas av kommersiella intressen.

Viktigast är dock, som jag sade i mitt huvudanförande, aft närradion hämmar lokalradions utveckling. Man borde i stället ha satsat rejält på lokalradion, som startade sä sent som 1977, så att den hade fått chansen att utveckla alla sina intentioner och helt uppfylla kraven i propositionen och riksdagsbeslutet om lokalradion, vilka den inte riktigt har kunnat leva upp

till. Det hade varit betydligt bättre än att sätta i gång dessa meningslösa Nr 162

närradioförsök. Onsdagen den

Vår femte punkt, som jag redan har belyst, är aft närradion inte bara kan 2 juni 1982

ge utan tyvärr också ger utrymme för rasistiska och andra odemokratiska______ __

'"läg. Närradioverksam
het

Anf. 53 GEORG ANDERSSON (s) rephk:

Herr talman! Jag beklagar aft Karl-Eric Norrbys inlägg inte var mer belysande. Jag har emellertid med mig en tidningsartikel av Karl-Eric Norrby, som publicerades i Svenska Dagbladet så sent som den 19 december 1981. Där var Karl-Eric Norrby mycket tydlig. Jag önskar att han hade velat hålla fast vid de uppfattningar som han då förde till torgs. I artikeln säger Karl-Eric Norrby:

"Låt oss utreda närradio- och allemansradioverksamheten under ytterligare ett par år. Låt oss pröva nya modeller. Låt oss starta något nytt försök på någon av de orter som idag anmält sitt intresse. Där kan vi i lugn och ro pröva

oss fram.--- Detta bör vi utreda vidare och fatta beslut om när

erfarenheter vunnits."

Detta är alltså citat från Karl-Eric Norrbys artikel den 19 december, och jag förmodar att det var efter riksdagsgruppens ställningstagande i denna fråga. Det är exakt detta som vi föreslår i vår reservafion. Om Karl-Eric Norrby hade hållit fast vid denna uppfattning, skuile centern och socialdemokraterna i dag ha varit överens. Men nu säger Karl-Eric Norrby att propositionen är väl avvägd, trofs att den handlar om något helt annat än vad Karl-Eric Norrby företrädde i slutet av december.

Fortsatta försök för inte frågan framåt, säger Karl-Eric Norrby. Nej, inte om man bedriver försöken ensartat och bara trampar på. Vi menar att man skall göra alternativa försök, så aft man prövar sig fram för att finna de bästa formerna.

Många organisationer står i dag utanför denna verksamhet, men här talas det om närradion som om den vore den verkhga kanalen för organisationernas kontakter med allmänheten. Tittar man på verkligheten, skall man finna att situationen på försöksorterna är en annan. 11, ex. Eskilstuna är -rent statistiskt, de deltar väl litet av och till - 11 sammanslutningar med. I Karlstad rör det sig om 12 organisationer och i Piteå om 8. Men det finns ju på var och en av dessa orter ett par hundra, kanske 300 organisationer. Karl-Eric Norrby vet som gammal folkrörelseman atf många av de traditionella folkrörelserna har funnifatt närradioverksamhefen icke uppfyller deras krav på lokal radioverksamhef. Därför står de utanför och väntar på något bättre. Varför inte ge dem chansen att pröva sig fram till det?

Anf. 54 LARS AHLMARK (m) replik:

Herr talman! Jag vill ställa två frågor till Karl-Eric Norrby. Den första gäller permanentningen. Karl-Eric Norrby beskrev hur han uppfattade

socialdemokraternas och moderaternas syn på den frågan, men vilken är

77 centerns? Ar centern beredd atf medverka fill att vi klart säger ifrån att det

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Närradioverksamhet

fr.o.m. halvårsskiftet är fråga om en permanent verksamhet, så atf organisationslivef kan inrätta sig efter den situationen?

Den andra frågan- lyder: Om föreningarna på en ort vill satsa på närradioverksamhet i enlighet med de spelregler som vi snart kan komma atf fatta beslut om, ser Karl-Eric Norrby då någon som helst anledning till att man skulle säga nej till en sådan grupp av föreningar? Finns det någon anledning som Karl-Eric Norrby vill ta fram fill att man inte skulle låta föreningarna på den orten komma i gång?

Anf. 55 KARL-ERIC NORRBY (c) replik:

Herr talman! Georg Andersson och Lars Ahlmark har trohgen samma uppfattning om vad som föreslås i propositionen, men från sina utgångspunkter ger de innehållet olika betydelse.

Georg Andersson påstår atf jag har ändrat mig i förhållande till mitt uttalande från 1981. Vad är det då, Georg Andersson, i propositionen och utskottsbefänkandet som går emot vad jag sade i december 1981? Atf pröva nya modeller, nya former och söka nya orter, anser jag ligger helt i linje med vad jag uttalade då. Här har närradionämnden helt och fullt möjligheter fill just en sådan verksamhet. Departementschefen säger också i proposifionen atf närradion inte slutligt har funnit sina former. Jag undrar om det infe är så att man försöker komma åf närradion genom aft upphöja citeringskonsten fill något alldeles unikt i sammanhanget.

När jag säger aft utvecklingen kommer att stå still, så hänvisar jag till socialdemokraternas reservafion och deras uppfattning om närradions framfid. Mari har egenfiigen infe framlagt något förslag om aft förändra den nuvarande försökslagen. Man har inte lagt fram något förslag om hur den framfida verksamheten inom försökslagens ram skall utformas. Därav drar jag slutsatsen att man vill ha en helt oförändrad försöksverksamhet. Det, menar jag, för inte verksamheten framåt.

Till Lars Ahlmark vill jag säga aft den framtida utbyggnaden måste, som jag har sagt till Georg Andersson, bli beroende av närradionämndens inställning i dessa frågor. Den har resurser till sitt förfogande och får bedöma huruvida det finns möjligheter att bygga ut närradion på nya orter och i nya former.

Def är vidare beklämmande, Raul Blucher, atf lyfta fram programmet Öppet Forum och ge sken av att det skulle vara representativt för närradion. Jag beklagar lika mycket som Raul Blucher vad som har framförts i def programmet. Låt mig dock i sammanhanget konstatera att närradion också sänder kvalitativt oerhört fina program, som mer än väl kompenserar dessa övertramp.

Anf. 56 RAUL BLUCHER (vpk) replik:

Herr talman! Jag poängterade, Karl-Eric Norrby, mycket tydligt vid två tillfällen i mitt huvudanförande atf programmet Öppet Forum icke var representativt för närradion som helhet. Def allvarliga är dock aft ett sådant program kan sändas. Varken Karl-Eric Norrby eller utbildningsministern har

kunnat övertyga mig om eller gett mig några försäkringar om att sändningar av detta slag inte kommer att upprepas.

Här har vi en avgörande skillnad mellan närradion och övriga etermedia. Journalister och tekniker inom lokalradion, riksradion och TV har i alla avseenden ansvar för aft de följer intenfionerna i riksdagens beslut och att de till alla delar följer avtalen mellan företaget och staten. Likaså har de ansvar för att på ett riktigt sätt spegla vad som händer inom organisations- och föreningslivet.Detta har man också arbetat med, i synnerhet inom lokalradion. Det går att göra den typen av program.

Def var värdefullt atf Georg Andersson angav def ringa antalet organisafioner på försöksorterna som sänder via närradion. Hela föreningslivet speglas ingalunda på detta sätt. Då är det mycket allvarligt aft verksamheten ger utrymme för fillfälliga, s. k. ideella sammanslutningar, som verkligen inte är värda namnet ideella, aft komma till fals i etern via närradion. Även omÖppet Forum i Stockholm är ett undantag, är det dock inte ensamt i sitt slag. Det finns andra exempel på sådana sändningar. Radio Järva har haft sändningar på turkiska, där man har uttalat sig till förmån för militärregimen i Turkiet. Olycksfall? Eller är det sådant som kommer att fortsätta efter den 1 juli?

Jag efterlyser verkligen ett betydligt större allvar inför denna fråga både från utskottefs talesman Karl-Eric Norrby och från utbildningsministern.

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Närradioverksamhet

Anf. 57 GEORG ANDERSSON (s) rephk:

Herr talman! Jag citerade ett uttalande av Karl-Eric Norrby den 19 december i fjol. Jag måste läsa upp en mening ur citatet ännu en gång: "Låt oss utreda närradio- och allemansradioverksamheten under ytterligare ett par år."

Karl-Eric Norrby frågar nu: Vad är def i uttalandet som infe går ihop med den proposition som nu behandlas? Svaret är mycket enkelt: Karl-Eric Norrby ville ha fortsatt försöksverksamhet, men det föreslås inte i propositionen. I propositionen föreslås en permanentning.

Karl-Eric Norrby ville använda uttrycket "fastare former", men man inrättar en närradionämnd. Varför inte låta närradiokomrriiffén, som har utredningsuppdraget, fortsätta att utreda, om det är utredningsverksamhet det är fråga om? Varför skall vi ha en nämnd för detta? Är vi så dåliga, vi som sitter i närradiokommittén - bl. a. Karl-Eric Norrby, jag och Göthe Knutson?

Nej, det är fråga om aft permanenta verksamheten. Man ger den fasta former, man konsoliderar den - man må använda vilka uttryck man vill. Det är en reguljär verksamhet som inleds, om propositionen bifalls och försöksverksamheten avslutas.

Vidare säger Karl-Eric Norrby aft närradion infe har funnit sina slutliga former. Vad i denna världen har funnit sina slutliga former? Sveriges Radio har inte gjort det. Verksamheten skall utredas på nytt. Utbildningsministern har i dag återigen påmint om att han skall tillsätta en mediekommission som får i uppdrag aft se över hur avtalet skall se ut efter 1986. Sveriges Radios

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Närradioverksamhet

verksamhet kommer kanske att se annorlunda ut, men av den anledningen kallar vi den inte för försöksverksamhet.

Karl-Eric Norrby gör insinuationer om aft somliga vill komma åt närradion. Jag tycker att det olyckliga i hela den här diskussionen - i dag och tidigare - är atf man låser sig vid vissa begrepp. Det är fråga om att finna former för en lokal kommunikafion, där människor får fillgång till mediet. Sedan kan man kalla det vad man vill, men låt oss söka de bästa formerna för detta, så att enskilda och organisationer får komma fill fals och får utnyttja etermediet på def lokala planet. Det är defta vi vill med utredningsarbetet under de fortsatta två åren.

Anf. 58 LARS AHLMARK (m) replik:

Herr talman! Karl-Eric Norrby säger att närradionämnden skall söka nya orter. Men vad skall vi säga till alla de nya orter som efter dagens beslut kommer att söka närradiokommittén? Skall de få ett bleklagt: nej, katiske, så småningom, sedermera, det skall gå långsamt och successivt?

Jag menar aft vi tvärtom skall försöka hjälpa till och få så många som möjligt att engagera sig, få föreningslivet att verkligen sätta i gång med en närradioverksamhet där det finns underlag och intresse. Det är den moderata uppfattningen.

Jag har ännu inte lyckats få klart för mig vad som egentligen är centerns uppfattning.

Anf. 59 KARL-ERIC NORRBY (c) replik:

Herr talman! Vi har, käre Lars Ahlmark, redan ansökningar liggande i närradiokommittén från organisationer på ett flertal orter som vill sätta i gång med närradioverksamhet. Vi är så aft säga översköljda av ansökningar, just ifrån orter som vill sätta i gång.

Men jag vill betona att jag tycker ni far alldeles för lätt på de administrativa och tekniska förutsättningarna för en utbyggnad av närradion, när ni begär detta uttalande från riksdagen. Närradionämnden har att ta hänsyn till organisationernas ansökningar och televerkets möjhgheter att etablera sändare. Det är den vägen jag menar att vi måste gå. Vi måste lämna detta till närradionämnden.

Jag kan inte fatta annat, käre Georg Andersson, än att den uppgift som närradionämnden har fått och det som är skrivet från departementet i frågan faktiskt ger närradionämnden större möjligheter atf pröva nya former för denna verksamhet, pröva nya modeller.

Delvis kan jag ge Raul Blucher rätt. Jag har också sagt att detta inte är någon glesbygdsradio utan mera en tätortsradio. Pröva möjligheterna att etablera närradio i just glesbygderna!

Detta är en fråga på utredningssfadief, och man får fortsätta att driva försök. Man får också se hur man skall kunna kombinera närradio och allemansradio för att kanske kunna finna slutliga former för en lokal kommunikafion.

Låt mig avslutningsvis säga, att skulle vi ha fortsatt efter nuvarande lagstiftning för närradioverksamhefen, hade vi infe kunnat stoppa just sådana icke önskvärda inslag som Raul Blucher här har pekat på. Som jag ser det ger den nya närradiolagen, som jag hoppas riksdagen så småningom skall anta, bättre möjligheter härvidlag. Därför får närradionämnden bättre möjligheter aft stävja sådana övertramp som Raul Blucher har givit exempel på.

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Närradioverksamhet

Tredje vice falmannen anmälde att Raul Bliicher anhållit att fill protokollet få antecknat aft han inte ägde rätt fill ytterligare replik.

Anf. 60 YNGVE NYQUIST (s):

Herr talman! Konstitutionsutskottet har beretts tillfälle atf yttra sig om förslaget om närradioverksamhet enligt proposition 1981/82:127. I det sammanhanget har man påpekat att utskottet endast har tagit upp proposifionens och motionernas förslag från yttrandefrihetssynpunkt. Man har samtidigt påpekat att enligt utskottets uppfattning är det fråga om en vidgning av yttrandefriheten. Man har också noterat att det pågår en utredning om yttrandefrihetsgrundlag.

Men när def sedan gällt aft dra konsekvenserna av defta, då har utskottet delat sig. Den socialdemokratiska minoriteten har i en avvikande mening påpekat att man vill avvakta denna utrednings resultat, innan lagstiftning beslutas. För att tillgodose det kan jag alltså yrka bifall fill de socialdemokratiska reservationerna i kulturutskottets betänkande nr 29.

Frågan om ansvarigheten behandlas i kulturutskottets betänkande nr 29. Där föreligger def en socialdemokrafisk reservation. Jag ber, herr talman, aft få yrka bifall till denna. Någon anledning att argumentera i sakfrågan i dess helhet finner inte jag, eftersom kulturutskottets ordförande, Georg Andersson, utomordentiigt skickligt har klarat den saken.

Anf. 61 SVEN-ERIK NORDIN (c):

Herr talman! Som framgick av Yngve Nyquists anförande gäller den här kammardebatten två propositioner, dels 1981/82:127 om införande av en särskild närradiolag, dels 1981/82:92 om ansvarighet för närradion. Det är den senare propositionen som behandlas av konstitufionsufskottet. Också här finns det en reservation från socialdemokraterna. Jag vill här påpeka atf den socialdemokratiska reservationen inte innebär någon kritik mot förslaget om ansvarighet i sig. Om riksdagen skulle bifalla kulturutskottets majoritetsskrivning, bör även lagförslaget om ansvarighet för närradion antas, säger reservanterna. Def senare lagförslaget går alltså fritt från krifik från de socialdemokratiska reservanterna, och det är värdefullt aft notera detta.

Vad debatten gäller är alltså frågan om närradioverksamhetens framfid.

Konsfitufionsutskottet har som bekant fått yttra sig över proposifion 127.

Däremot har man inte fått tillfälle fill någon sakbehandling. Låt mig här säga

att konsfitufionsutskottet egenfiigen borde ha fått spela en större roll när det

6 Riksdagens protokoll 1981/82:162-163

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Närradioverksamhet

gäller själva sakbehandlingen även av proposition 127. Men remitterat är nu en gång remitterat.

I det yttrande som vi avgivit säger vi att närradioverksamhefen innebär en vidgning av yttrandefriheten. Om detta konstaterande borde det egentligen infe stå någon strid. Envar som tagit del av den försöksverksamhet som nu bedrivits i tre år måste medge det. Det måste också erkännas att övertrampen varit färre än vad man kanske på förhand hade kunnat spå om.

Raul Blucher fog upp ett av dessa fall. Men låt mig här säga aft den nya lag vi fått om hets mot folkgrupp kommer att kunna stoppa sådana typiska rasistiska inslag.

Vad som händer är - det har sagts av flera talare - aft fler röster kommer till tals, aft fler åsikter och framför allt fler rent lokala aspekter på skilda problem har kunnat framföras. Med yttrandefrihet menas ju bl. a. möjligheter för enskilda att sprida och ta del av informafion.

Vad som nu händer, om kammaren skulle besluta enligt kulturutskottets majoritetsbetänkande, är atf verksamheten med närradio får fastare former och atf den utvecklas och byggs ut. Def innebär atf fler orter än de nuvarande 16 kan komma med i verksamheten. Jag anser att det betyder en ytterligare vidgning. Men samtidigt som jag gör detta konstaterande är def också på sin plats aft påpeka aft närradions betydelse ur yttrandefrihetssynpunkt infe får övervärderas.

Ett massmedium som av ekonomiska och tekniska skäl inte tycks komma att nå mer än 70 % av vårt lands befolkning blir från yttrandefrihetssynpunkt ett sekundärt massmedium. Den roll som ett sådant medium spelar kan aldrig jämföras med den roll som dagspressen spelar. Att stoppa de nuvarande försöken med närradion skulle uppfattas som ett ingrepp i yttrandefriheten. Vpk-motionerna och vpk-yrkandena kan infe tolkas på något annat sätt än att vpk vill lägga locket på närradioverksamhefen. Vad socialdemokraterna vill genomföra efter ytterligare två års försöksverksamhet har vi inte fått något klart besked om.

Jag noterar att utbildningsministern inledningsvis sade att - det står också i proposifionen - närradion inte funnit sina slutgiltiga former. Förvisso är def så att erfarenheterna från den fortsatta försöksverksamheten, som ändå måste betraktas som en något fastare form, får så småningom läggas till grund för nya ställningstaganden. De kan blir rätt annorlunda, spår jag, än vad vi kan läsa ut i dagens proposition och utskottsbetänkande.

Vi har från konstitutionsutskottets sida hänvisat fill atf yttrandefrihetsutredningens förslag och de beslut som riksdagen skall fatta i anslutning till dem kommer aft motivera en översyn av närradiolagens bestämmelser från yttrandefrihetssynpunkt. Den mediekommission som aviserats torde sannohkt också ha synpunkter aft anlägga när den i sinom tid börjar komma med förslag.

Sammanfattningsvis vill jag säga att jag ser fram emot att vi i förhoppningsvis lugna och avspända former kan fa del av olika försök när def gäller både allemansradio och närradio och med ledning härav kan hitta lösningar, för vilka det kan uppbringas en större polifisk majoritet än i dag.

Herr talman! Frågan har redan berörts så ingående aft jag inte har , anledning att uppehålla mig längre vid den. Jag inskränker mig därför till att avslutningsvis yrka bifall till såväl konstitutionsutskottets som kulturutskottets hemställan.

Anf. 62 RAUL BLUCHER (vpk) replik:

Herr talman! Sven-Erik Nordin säger af t det med stöd a v de föreslagna nya närradiolagsbestämmelserna om hets mot folkgrupp går atf stoppa program av det slag som jag exemplifierade. Men, Sven-Erik Nordin, det är redan i dag mycket problemafiskt atf över huvud taget beivra hets mot folkgrupp, eftersom hets mot folkgrupp ofta sker i så inlindade former att det inte framgår klart och entydigt att def är fråga om hets. Som jag sade i mitt första anförande har det med stöd av den nuvarande lagen gjorts anmälningar om hets mot folkgrupp. Jusfifiekanslern har emellertid icke kunnat åtala.

Jag får väl trofs allt fa litet tid i anspråk för atf exemplifiera hur man kan glida i sitt resonemang. Låt mig läsa ett kort utdrag ur det program som sändes:

. "A: Vad som förvånar mig också, det var någonting de sade på nyheterna i går om att Springer, han är ju jude vet du. Springer i Tyskland.

B: Han med fidningarna?

A: Med tidningarna ja. Han äger ju hela den här stora koncernen. Springerkoncernen, och där ingår ju massvis med tidningar vet du, ungefär som Bonnier här i Sverige. Nu skall han köpa upp den här Berlingske Tidningen i Köpenhamn. Han köper upp dä alltså så det blir som ett slags israelisk maffia som tar hand om hela massmedian här.

B: Bankväldet har de ju redan tagit hand om.

A: Det fattas bara atf de köper upp den andra israelen här som har Expressen och Dagens Nyheter och FIB Aktuellt och de här vet du."

Ungefär så går man på i resonemangen. Men försöker jag åtala för hets mot folkgrupp - def är hets mot folkgrupp - är det mycket tvivelaktigt om det går att komma åt det juridiskt.

Vpk har icke försökt att stoppa närradion. Vi har yrkat avslag på propositionen. Det är alldeles riktigt som Georg Andersson säger att det gäller att finna de goda formerna för lokalradio av det slag som vi eftersträvar, där föreningslivet kan komma till fals. Vi har redan andra möjligheter att utveckla detta.

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Närradioverksamhet

Anf. 63 SVEN-ERIK NORDIN (c) replik:

Herr talman! Raul Blucher gjorde i hastigheten ett felaktigt påstående. Han sade att jag hade hänvisat till närradiolagen när det gällde frågan om att beivra brott mot lagen om hets mot folkgrupp. Den senare lagen är en speciell lag, och det tror jag att Raul Blucher känner till - detta var bara en felsägning i hasfigheten.

Nu tog Raul Bliicher rent allmänt upp de problem som finns när det gäller att beivra de övertramp som sker. Men som gammal journalist borde Raul Bliicher väl känna till att vi här i landet har en mycket vidsträckt

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Närradioverksamhet

yttrandefrihet såväl i dagspress som i etermedia. När Raul Blucher nu bekymrar sig över att man inte har lyckats beivra de fåtaliga övertrampen är def i så fall en kritik mot de grundlagar som vi har på det här området. Vi får väl se huruvida Raul Blucher och hans parfikamrater framdeles kommer att uppträda med mofioner som begär skärpningar i lagen om vår yttrandefrihet. Jag fror aft Raul Bliicher vid närmare eftertanke inte kommer att göra det.

På något sätt vill han nu glida ur uppfattningen att man ingalunda tänker stoppa närradion. Men vi minns rätt väl när vpk för tre år sedan inte ens ville vara med om att en försöksverksamhet skulle inledas på det här området.

Anf. 64 RAUL BLUCHER (vpk) replik:

Herr talman! Nu har vi en försöksverksamhet. Aft vi för fre år sedan var tveksamma till den nya närradion är en sak, nu har vi bara yrkat avslag på den framlagda propositionen. Och det må räcka för ögonblicket. Vi kan, som Georg Andersson säger, fortsätta att utvärdera och pröva de lämpligaste formerna för denna lokalradio.

Mer allvarligt är att Sven-Erik Nordin glider över till atf tala om yttrandefriheten som om den skulle vara hotad i och med att man på ett kraftfullare och mer garanterande sätt vill kunna ingripa, sovra och hindra rasistisk propaganda från atf komma fram i etern. Det finns en problemafik i dag när det gäller detta, Sven-Erik Nordin. Låt oss erkänna det. Vi är kolleger, då skulle vi också kunna se allvaret i detta. I synnerhet i radiosändningar kan man framföra sådana här uppfattningar, som def nu ligger till i närradion. Det hade omedelbart beivrats på ett helt annat sätt om det hade förekommit i riksradion, TV eller lokalradion och med helt andra konsekvenser. Men nu har def infe gått att väcka åtal i defta sammanhang. I riksradion och lokalradion hade det över huvud taget aldrig kommit fram till sändning. Det enda som skulle kunna inträffa är ett olycksfall i en direktsänd intervju, men det har hittills infe inträffat. Det allvarliga är emellerfid aft man opåtalt och ostraffat har kunnat sända program av det här slaget. Detta har icke med yttrandefrihet att göra.

Anf. 65 SVEN-ERIK NORDIN (c) replik:

Herr talman! Vpk-mofionen går ut på atf riksdagen skall avslå propositionerna 127 och 92. Gör man det läggs locket på, eftersom ingenting händer. Försöksverksamheten upphör naturligtvis då - även om vpk i dag tänker rösta på den socialdemokratiska reservafionen, som innebär ytterligare försöksverksamhet.

F. ö. har ju Raul Blucher sprungit litet grand från åsikt till åsikt, och det finns faktiskt inte anledning att ta upp kammarens tid med att närmare granska de olika synpunkter som han har framfört.

Tredje vice talmannen anmälde att Raul Bliicher anhållit att till protokollet få antecknat att han inte ägde rätt fill ytterligare replik.

Anf. 66 LARS LEIJONBORG (fp):

Herr falman! Även om def är en gammal tanke atf föreningar och församlingar borde få rätt att bedriva lokala radiosändningar, tror jag det är rikfigt atf säga att närradion blev en polifisk fråga när folkpartiet förde fram den i valrörelsen 1976.

Under de sex år som gått sedan dess har idén mötts med stor entusiasm från många föreningars sida, men också med en ström av egendomliga argument från framför allt socialdemokraterna, liksom också från andra delar av det svenska åsikfsetablissemanget. Vi har emellertid stått på oss och hoppas att vi nu har nått den punkt då riksdagen fatfar def beslut som innebär det definitiva genombrottet för närradion.

Lars Ahlmark kallade vårt engagemang halvhjärtat. På den punkten - men det är också den enda! - tror jag att det finns anledning aft fästa större tilltro till de uppgifter som Georg Andersson har lämnat här i debatten.

Det var ingen hejd på de faror som hotade om pastorer och förenings-funkfionärer skulle få rätt att i radio säga det som de i mer än hundra år hade haft rätt att trycka i sina medlemsblad. Sveriges Radio varnade för att deras program skulle blandas ihop med närradions. Televerket var till en början oroligt för de tekniska komplikationerna. Argumenten var ofta oförenliga. Några talade om att radion skulle bh alltför amatörinässig, så att ingen skulle lyssna på den. Andra talade om riskerna med kommersialism och professio-nalism.

En mäktig intresseorganisation skrev i ett remissvar: "I längden torde det infe vara möjligt för någon organisation atf förlita sig på enbart personlig entusiasm hos ett antal medlemmar." Den formuleringen är i sig ett skrämmande bevis för hur långt ett ledande organisationsskikt kan fjärma sig från föreningslivets vardag i vårt land. Jag citerar igen: "I längden torde def inte vara möjligt för någon organisafion aft förlita sig på enbart personlig entusiasm hos ett antal medlemmar." Tack och lov att den meningen inte bygger på någon djupare kännedom om föreningslivet i Sverige i dag. Det finns ju tusentals föreningar som inte har något annat att lita till för någon del av sin verksamhet än personlig entusiasm - och def fungerar.

De egendomligaste argumenten har socialdemokraterna genomgående stått för. Till en början var de emot försöksverksamheten, nu anser de att den måste förlängas.

Def kanske allra egendomligaste argumentet - Georg Andersson har också upprepat det här - är att denna förändring av lagstiftningen på radioområdet fillkommit på något sätt som inte är fullt korrekt.

Folkpartiet förde fram sin ståndpunkt före valet 1976. Utbildningsminister Wikström annonserade på folkpartiets landsmöfe 1977 att den första treparfiregeringen tänkte gå från ord till handling. Försöksverksamheten inleddes 1979. Folkpartiet och andra partier talade mycket om frågan i valrörelsen 1979. Försöksverksamheten har nu pågått i mer än fre år.

Georg Andersson kallar sig reformist. Jag vet infe vad han har för krav på långsamhef i reformarbetet, om han anser atf tiden inte är mogen aft nu fatta beslut i en fråga som behandlats i två valrörelser, underställts folket i val vid

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Närradioverksamhet

Nr 162 två tillfällen och prövats med försöksverksamhet i fre år.

Onsdagen den tf annat egendomligt argument är den konstlade motsättningen mellan

2 juni 1982 närradion och lokalradions självklara skyldighet att i sin verksamhet ge

_____________ utrymme för föreningslivet. Def är två helt olika former av radio, som kan

Närradioverksam- °'-'' ° existera sida vid sida.

/jgj När försöksverksamheten till sist kom i gång var intresset mycket stort, och

listan med ansökningar blev i sig en dementi på alla olycksprofetior som gjorts. Infe skulle sändningar av Dalsjöfors Hem och Skola-förening leda till en kommersiahsering av etermedia! Inte skulle estländarna i Göteborg omedelbart börja bryta mot tryckfrihetsförordningen! Infe skulle Bruks-hundsklubben i Spånga missbruka sin nya uttrycksmöjlighet! Infe skulle Armeniska kulturföreningen eller Yxhults idrottsklubb eller Sandvikens orkesferförening hota lag och ordning i Sverige!

Nej, närradion har visat sig fylla ett behov. Invandrare som kämpar mot isoleringens risker har fått en programservice och en chans till kontakt med landsmän som Sveriges Radio aldrig kan ge. Kristna församlingar, som söker efter nya vägar att evangelisera, kallar närradion för bönesvar. Minoritetsgrupper av olika slag har slagit fast: För första gången har vi i närradion fått chansen att verkligen nå ut med vårt budskap.

En äldre socialdemokrat på en ort där socialdemokraterna sänder närradio och där den dominerande tidningen på orten också är socialdemokratisk sade till mig när närradiokommittén var där på besök: Def är så roligt att göra närradio, och det bästa av allt är att inte någon journalist skall censurera det man vill ha ut.

Vi har från folkpartiefs sida fortsatt atf argumentera för närradio, för den vidgning av yttrandefriheten som defta innebär. Det enklaste och mest grundläggande argumentet av alla är: Antingen lyssnar folk på närradion, och i så fall tycks den fylla ett behov. Eller också lyssnar de inte, och då behöver den inte heller vara förbjuden.

Ett argument som anförts är atf närradio är för dyrt. Det är ett helt orimligt argument. Från regeringens sida brukar man jämföra närradion med en stencilapparat. Jag är mycket lojal med regeringen i allmänhet och föredragande statsrådet i synnerhet, men på den här punkten skulle jag vilja citera närradioföreningen i Karlstad, sorri haft en invändning: Närradion är infe eterns stencilapparat. Med dagens priser på sfencilapparafer är det billigare att sända närradio.

Så fill de påstådda övertrampen. Man målar, som Raul Blucher här tidigare, upp bilden av närradion som ett forum för rasister, etc. Resonemanget är generande svagt. Inte avskaffar man pressfriheten varje gång def sägs någonting förgripligt i Ny Dag! Inte kräver man att hela Sveriges Radio skall stängas, varje gång det sänds något olämpligt i Radio Göteborg. Varför skall Hem och Skola-föreningen i Dalsjöfors, Armeniska kulturföreningen eller Yxhults idrottsklubb få lida för att det har förekommit några enstaka rasistiska program i närradion?

Som det har framgått av debatten och som Raul Blucher väl vet införs def nu en lagstiftning som gör att en förening som fälls för t. ex. rashets kan

fråntas sin sändningsrätt. På väg är också etiska regler, som föreningarna frivilligt antar, av det slag som finns för pressen. Det är så man skall gå fill väga, alltså skapa möjlighet att efter fillfredsställande juridisk prövning slippa de uppenbara fallen av missbruk, och i övrigt lita fill självsanering. Def är också den väg vi brukar gå när vi försvarar yttrandefrihetens gränser.

Det måste vara uppenbart för alla att den fixering vid det ganska lilla antalet övertramp som har förekommit i närradion är ett uttryck för en desperat brist på argument mot denna radioform, som man av andra skäl har bestämt sig för atf vara emot.

Närradion har inneburit - jag har nämnt def tidigare - en kraftigt förbättrad programservice just för invandrarna. Det skulle vara en stor otjänst mot just invandrargrupperna, om man med hänvisning till att def förekommer hets mot invandrare skulle förbjuda närradion. Nu införs, som också är bekant, vidgade regler när det gäller hets mot folkgrupp. Det är ett typiskt svepskäl atf just nu göra en stor affär av att det förekommit rasisfiska inslag vid några tillfällen i närradion.

Georg Andersson citerade en folkpartist som var positiv till allemansradion. Jag vill understryka aft den folkpartisten helt följer partilinjen. Def är vår ståndpunkt att allemansradion är en utmärkt form av radio.

Den socialdemokratiska rörelsen är därmed splittrad i närradiofrågan. På vissa håll använder socialdemokraterna själva närradio, och de som ägnar sig åt den har ofta blivit mycket entusiastiska. Det är en ödets ironi atf den socialdemokratiska partikongress som beslöt atf socialdemokraterna skall vara emot närradio direktsändes i närradion. Det socialdemokrafiska ungdomsförbundets tidning i Stockholm har gjort ett reportage från en förenings närradioverksamhet, där man entusiastiskt talar om sändningarna och skildrar en nattsändning med felefonväkferi. Jäg citerar: "Tio minuter efter midnatt kopplas första samtalet in. Den här gången är det en liberal som ringer och skäller på sossarna för att dom inte vill ha någon närradio. Jonas, Mats och Johan blir indignerade och förklarar aft visst vill vi ha riärradio, annars skulle vi ju Infe sända som vi gör, eller vart fror du du har ringt: Till riksradion kanske."

Tänk om Georg Andersson och socialdemokraterna här i riksdagen kunde dela den positiva syn som de socialdemokrater har som själva verkligen har erfarenhet av närradion!

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Närradioverksamhet

I detta anförande instämde Elver Jonsson, Kerstin Sandborg, Olle Grahn,
Börje Stensson, Margareta Andrén, Bertil Hansson och Eva Winther (alla
fp). .

Anf. 67 GEORG ANDERSSON (s) replik:

Herr falman! Lars Leijonborg talar om den stora entusiasm som från många föreningar har visats för närradion. Ja, jag känner till den. Men jag känner också till att det stora flertalet föreningar på närradioorterna sfär utanför närradioverksamhefen.. Jag tycker att Lars Leijonborg skulle fundera litet grand över vad det beror på.

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Närradioverksamhet

Enligt den senaste stafisfik som vi har tillgänglig beträffande närradioverksamhefen sände 298 sammanslutningar på 16 orter. Allemansradioverksamheten engagerade över 400 organisationer på två orter. Det säger något om dimensionerna. Lägg märke till att bland de 16 närradioorterna är alla tre storstadsregionerna representerade, medan allemansradion bedrivs i mindre kommuner. Tusentals föreningar vill sända - just det. De flesta av dem tillgodoses infe av närradioverksamhefen.

Lars Leijonborg påstod att socialdemokraterna var emot försöksverksamheten. Defta är fel. Vi ville ha en försöksverksamhet men inom lokalradions ram. Så småningom fick vi den på två orter men först för ett år sedan.

Vilka krav ställer Georg Andersson på reformarbetet, frågade Lars Leijonborg. Ja, det skall vara bra reformer innan vi beslutar om dem.

Nu är ärendet moget för beslut, sade Lars Leijonborg. Men Karl-Eric Norrby å sin sida sade atf vi i dag bara skall bestämma oss för en fortsatt försöksverksamhet. Jag tycker aft regeringsparfierna skall bestämma sig. Vad är det riksdagen inbjudes atf ta ställning fill?

Lars Leijonborg liksom Karl-Eric Norrby och andra talade väl om allemansradion i allmänna termer. Men vad gjorde och gör folkparfiet för att bygga ut allemansradioverksamheten? Jag har inte märkt en enda aktivitet på detta område. Först sedan fyra centerpartister anslöt sig till vår linje, lyckades vi få ett beslut om aft starta ett par försök med allemansradion.

Kostnaderna har det talats väldigt htet om. Vad kostar närradion? Ja, den frågan borde utredas bättre. Men vi vet att många organisafioner står utanför, därför att de inte anser sig ha fillräckliga resurser. Vad skulle det kosta att bygga ut närradion i hela landet? Vi har undersökt vad def skulle kosta med en heltäckande närradio med den typen av sändare i min hemkommun. Det skulle kosta åtskilliga hundra tusen kronor. Då är det billigare att bygga ut P4-nätet och sända allemansradio.

Anf. 68 RAUL BLUCHER (vpk) replik:

Herr talman! Jodå, Lars Leijonborg, det har faktiskt hänt att fidningen Ny Dag har belagts med fransportförbud på grund av förgripliga åsikter. Det drabbade även några andra tidningar i detta land. De hade alltför hårt krifiserat det nafionalsocialistiska Tyskland och nazismen. Def var under andra världskriget. Jag skall nu inte göra något dumt nummer av att okunnigheten beror på Lars Leijonborgs ungdom, för han har givetvis precis samma möjligheter som jag att läsa historia. Men visst har det förekommit. Vi får väl hoppas att det aldrig mer skall förekomma att man i Sverige hindrar tidningars utgivning därför att myndigheterna inte tycker om deras åsikter.

Nu åter fill nutiden. Inte har vi från vpk krävt att närradion skall stängas på grund av enstaka men dock fortfarande återkommande rasistiska inslag. Vi har i vår motion helt stillsamt föreslagit kammarenatt avslå den föreliggande propositionen. Det är inte att stänga närradion. Det har inget samband med de exempel som jag gav. Exemplen skall snarare ses i anslutning till bristerna i den föreslagna närradiolagen.

Vad jag har velat peka på är de utomordentiigt stora svårigheterna att med lagstiftning komma åf hets mot folkgrupp, som f. n. kommer fram enbart via närradion. Det är bara i närradion som dessa olycksfall inträffar, och det kan ha ett samband med aft det infe finns några journalister som sovrar materialet.

Nu citerade Lars Lejonborg med gillande en enda socialdemokrat som skulle ha sagt att def sköna är att infe någon journalist skall censurera programmen. Men journalister censurerar normalt sett inte sina intervjuade, censurerar inte de föreningar som vill komma till fals.

Journalisterna har bara att se till kvalitetssynpunkterna på vad som framförs. Det är vad lokalradion gör, och def är vad förhoppningsvis närradion skall göra i fortsättningen. Men jag efterlyser fortfarande de effektiva medlen att stoppa rasisfiska inslag.

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Närradioverksamhet

Anf. 69 LARS LEIJONBORG (fp) replik:

Herr talman! Georg Andersson säger att det skall vara bra reformer för aft han skall stödja reformarbetet. Det tycker jag är en utmärkt utgångspunkt, men då får vi diskutera om reformen är bra eller dålig.

Därför är def väldigt tråkigt atf Georg Andersson i sina inlägg, både här och vid andra fillfällen, ägnar så mycket tid åt att påstå aft reformen har tillkommit på ett felaktigt sätt, rent formellt. Socialdemokraterna brukar använda uttrycket att den har "kuppats" igenom, och def är i så fall den enda kupp som har tagit sex år att genomföra.

Om detta var en debatt mellan allemansradio och närradio, skulle Georg Anderssons statistik ha varit slående, och jag skulle möjligen vara besvärad av den. Men nu är det ju mycket enklare för mig. Jag tycker nämligen att det är väldigt roligt att allemansradion har fått den tillslutning som den fått på de orter där den har prövats.

Det är dock absolut inget skäl mot närradio, därför atf närradion har andra fördelar som inte allemansradion har. Därför kan det heller aldrig bli ett argument mot närradion att vissa föreningar står utanför.

Till Raul Bliicher vill jag säga att jag tycker aft ett antal beslut i tryckfrihefsfrägor som fattades under andra världskriget var felaktiga, och man kan vara upprörd över aft Trots Allt! eller Ny Dag belades med spridningsförbud. Men den parallell som nu är aktuell är denna: När Ny Dag belades med spridningsförbud, förbjöds Mve samtidigt EFS församlingsblad i Lycksele och en lokal idrotfsfidning i Ljungskile.

Vad ni gör är ju aft med hänvisning till några enstaka övertramp begära aft ett helt medium, nämligen närradiomediet, skall stängas. Då säger Raul Blucher: Vi vill inte att närradion skall stängas. Vi vill aft den skall bedrivas inom lokalradions ram. Men det är ju samma sak, därför atf närradio är definitionsmässigt en radio som får bedrivas vid sidan av radiolagen och avtalet mellan staten och Sveriges Radio, utan de krav på allsidighef och oparfiskhet som finns där.

Att neka föreningar den rätten är att stänga närradion. Ni har varit emot närradion från början. Ni är emot att den nu får fastare former. Era argument

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

När radio verksam -het

lurar ingen. De socialisfiska parfierna kräver aft närradion i Sverige skall stängas, och ingenfing som har sagts i den här debatten förändrar den bilden.

Anf. 70 RAUL BLUCHER (vpk) replik:

Herr falman! När, Lars Lejonborg, har vpk begärt atf ett helt medium skall stängas? Försök vara litet politiskt praktisk! Den enda konsekvensen om kammaren i den kommande voteringen bifaller reservationen är ju att utvärderingen och försöksverksamheten fortsätter. Så vänfar man fills man också har utvärderat allemansradions och lokalradions utvecklingsmöjligheter, och sedan återkommer man litet längre fram och far ställning till den eventuella permanentningen av närradion.

Skälet fill att jag har pekat på och här exemplifierat sändningar i närradion med rasistiskt inslag är aft jag har velat varna för följderna av den närradiolag som nu föreslås kammaren att anta. Den ger nämligen icke instrument för att hindra dessa s. k. åsikter att komma till tals.

Delar Lars Lejonborg min värdering aft hets mot folkgrupp knappast kan höra hemma inom vad yttrandefriheten skall tillåta? Yttrandefriheten måste ändå alltid ha vissa gränser- man får infe kränka enskild person osv. Dessa gränser finns, och dem må vi väl ändå ha. Lars Lejonborg.

Jag försfär infe riktigt parallellen med aft man under andra världskriget skulle ha dragit in EFS medlemsblad i Lycksele osv. Varken socialdemokraterna eller vi i vpk är ju motståndare till att föreningarna kommer till tals öch får göra program och sända dem med hjälp av journalisfer och tekniker. Det gäller, som Georg Andersson säger, aft finna de goda formerna för det. Detta ärden prakfiska politiken. Vi har infe begärt afteft helt medium skall stängas i dag.

Anf. 71 GEORG ANDERSSON (s) replik:

Herr falman! Inte heller jag har begärt atf närradion skall stängas, och def vet Lars Lejonborg. Varför då försöka sprida sådana felaktiga informationer?

Lars Lejonborg citerade med förtjusningen socialdemokrat som tyckte att def var skönt att journalisterna inte fick censurera i närradion. Om Lars Lejonborg hade varit intresserad av allemansradion, som han påstår, skulle han ha lärt sig av försöksåren i Ängelholm och Ljusdal att där icke i något fall en organisafion har hindrats atf sända ett program i allemansradion. Journalisterna har icke fungerat på det sättet att de har censurerat och klippt och tagit bort, utan de har fungerat som rådgivare. Organisafionerna på dessa orter har förklarat för oss att de tycker detta är bra. På en direkt fråga svarade man i Ljusdal: Vi tycker att programmen på def sättet har blivit bättre. Vi har infe upplevt några nackdelar vid samarbetet med journalisterna.

Jag har kritiserat att man nu lägger fram ett förslag i en fråga där utredningsarbetet infe är färdigt, där ett slutbetänkande inte är presenterat och där huvudparten av remissinstanserna har svarat på det preliminära

betänkandet aft det är för tidigt att nu ta ställning.

Om Lars Lejonborg tycker att allemansradion är så bra, varför driver ni då inte på den verksamheten? Varför gör man ingenting från folkpartiet för atf bygga ut allemansradion? Det bästa sättet för er att visa att ni tycker atf allemansradion är en vikfig verksamhet är aft i dag i alla fall rösta på reservafion 10, som föreslår att riksdagen skall göra ett sådant uttalande.

Man säger nu att närradio och allemansradio inte kan ställas mot varandra. De är olika i vissa avseenden, men i båda fallen skall de dock betjäna organisafioner och enskilda på det lokala planet.

Def vore intressant atf närmare få undersöka om det är meningsfullt att ha både närradio och allemansradio på samma ort. Def är bl. a. den typen av utvecklade försök som jag tycker atf man skulle pröva under de närmaste två åren. Om detta vet vi i dag ingenting. Jag tvivlar på atf organisafionerna skulle uppleva det som meningsfullt att på def sättet arbeta med två olika medier på det lokala planet. Men låt oss pröva, så att vi får den saken belyst!

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Närradioverksamhet

Anf. 72 LARS LEIJONBORG (fp) replik:

Herr talman! Det är nästan rörande att höra Georg Andersson och Raul Bliicher försäkra att socialdemokraterna och kommunisterna infe har några ambifioner aft stänga närradion. Men som jag tidigare har sagt: Närradion är definitionsmässigt en föreningsradio som bedrivs vid sidan av radiolagen och avtalet mellan staten och Sveriges Radio. Anser man icke att föreningar skall ha den rätten, då vill man stänga närradion. Både socialdemokraterna och kommunisterna har varit emot försöksverksamheten. De har gått emot förslaget att verksamheten skall få fastare former. De hundrafals och tusentals människor som nu är engagerade i närradioverksamhefen låter sig infe luras.

Georg Andersson talar om kostnader. Kostnaderna för närradion beror helt på vilken avskrivningstid man räknar med för den materiel som används. Eftersom Georg Andersson vill atf verksamheten skall avvecklas ganska snart, är det rimligt atf räkna med en ganska kort avskrivningstid. Jag vill att verksamheten skall bli bestående, och jag anser att föreningarna kan behålla sina radiogrammofoner och vad def nu handlar om. Således kommer jag fram till lägre kostnader. Faktum kvarstår: De kostnader som är förknippade med närradioverksamhefen är inte särskilt höga för några föreningar i Sverige.

Raul Bliicher återkommer till defta med rashetsen. Jag vill gärna framhålla att det alltid är vällovligt atf ställa frågan: Hur kan vi slippa sådant missbruk av yttrandefriheten? Men def är ändå på något sätt en egendomligt vald fidpunkt. Tre saker sker ju nu, och i den riktning som Raul Bliicher önskar:

För def första har riksdagen redan vidgat den lagstiftning som finns när det gäller hets mot folkgrupp.

För det andra är närradioföreningarna i full färd med att anta etiska regler som avråder def som kan uppfatfas som rashets.

För det tredje kan riksdagen i dag, om kulturutskottets hemställan i

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Närradio verksamhet

betänkande 29 bifalls, ge myndigheterna rätt att avstänga föreningar som ägnar sig åf rashets.

Allt detta sammantaget gör aft det är mycket egendomligt aft just nu fa upp den här debatten, särskilt som vi vet att närradion på många orter - inte minst här i Stockholm, t. ex. Järvasändaren - betyder väldigt mycket för invandrarna. Det skulle absolut vara en otjänst mot dem om riksdagen lät sig förledas av de argument som Raul Blucher här har anfört och stänga närradion.

Tredje vice talmannen anmälde aft Raul Blucher anhållit atf till protokollet få antecknat atf han infe ägde rätt fill ytterligare replik.

Anf. 73 ANDERS BJÖRCK (m):

Herr falman! Raul Blucher har haft ambitionen aft få debatten att handla om något annat än närradions framtid, nämligen om rashets. Han har delvis lyckats få en och annan debattör här i kammaren att haka på den kroken. Även jag måste tyvärr göra det om några minuter. Men jag vill understryka atf debatten därmed - det är naturligtvis en medveten strävan av Raul Blucher - handlar om något helt annat än den borde göra. Vi glömmer nämligen bort, herr falman, atf närradion har inneburit ökade möjligheter för skilda organisationer att göra sin stämma hörd, att nå kontakt med nya grupper som man inte nått med traditionella metoder. Dessutom har man fått ett nytt moment i sin verksamhet.

Knappast någon i denna debatt har pekat på def som borde vara självklart, nämligen aft även gamla och traditionellt starka organisafioner givetvis måste ha möjligheter atf använda sig av nya medier i sin verksamhet. Jag hoppas verkligen, herr talman, att vi kan räkna med aft andra nya medier än närradion i ökad utsträckning kommer aft ställas till föreningslivets och organisationernas förfogande. Dessa behöver alla möjligheter de kan få för att stärka sin verksamhet. Därför vore det förunderligt om icke den moderna kommunikationstekniken också skulle få användas av organisafionerna. Varför skall de sättas i någon form av strykklass i def avseendet?

Lars Ahlmark har redan talat om den moderata synen på närradion. Göthe Knutson kommer om en stund att ge ytterligare synpunkter. Jag kan därför fatta mig relativt kort.

Jag vill understryka att moderata samlingsparfiet redan från början har ställt sig positivt till införandet av närradio. Vi vill atf den skall permanentas och att utbyggnadstakten-skall bestämmas av föreningslivets önskemål - inte av statsmakternas bedömningar.

Låt mig fill den historieskrivning som Lars Leijonborg gav foga ett moment till. Det är att 1974 års radioutredning, fakfiskt enhälligt, gjorde en beställning till regeringen om att man skulle få denna typ av verksamhet på försök. Def är just vad vi har haft, och det rådde ingen oenighet inom den utredningen om atf vi skulle sätta i gång närradioverksamhet. Def är vikfigt atf notera detta, när def talas om atf def här är fråga om saker som mer eller mindre har kuppats igenom.

Här har talats om aft närradion inte når så många som man kanske skulle önska. Men def handlar inte uteslutande om hur många som lyssnar på ett visst program. Det intressanta är naturligtvis om närradion har möjligheter aft bygga upp en verksamhet så att man på sikt kan få fillräckligt många lyssnare. Det är emellertid i och för sig infe antalet lyssnare som skall vara styrande för om vi ur ytfrandefrihefssynpunkt skall möjliggöra närradiosändningar. Den typen av kvantitativa krav ställer vi t. ex. inte på bokutgivningen. Vi ställer infe heller, herr talman, sådana krav när det gäller radio- eller TV-program i övrigt. Vi förbjuder inte koncernen Sveriges Radio och dess programbolag aft sända vissa typer av program, även om vi vet aft def i statistiken inte ens blir en nolla utan ett streck, därför att det är så få som lyssnar på programmet. Det rör sig om små grupper, men även deras berättigade krav skall fillgodoses.

Här har redan dragits parallellen att det är orimligt att förbjuda tryckandet av böcker därför aft man ogillar vad som står i vissa böcker. Vad som har hänt med närradion är faktiskt aft den ganska snart har slagit igenom. Den har också haft den stora fördelen att den inte har belastat statskassan på def sätt som många andra verksamheter gör. När man talar om allemansradion skall man notera att def är en utomordentligt dyrbar verksamhet. Jag har varit med om atf i styrelsen för Sveriges Radio-koncernen fatta beslut om försöken med allemansradio. De två försök som vi i dag har kostar miljonbelopp. Efter de jämförelser som har gjorts med närradion är def inget tvivel om aft närradion ekonomiskt sätt är ett mycket fördelakfigt alternativ.

Raul Bliicher har talat om rasism, och han försökte här spela upp en kassett. Jag förmodar att def är samma kassett som också jag har fått. Def gäller ett program som sändes den 30 mars 1982 mellan kl. 09.15 och 09.45. Raul Bliicher kunde inte spela upp kassetten av det enkla skälet att monopolföretagef Sveriges Radio blockerade den linje som han skulle ha använt. T. o. m. i denna kammare lider vi, herr falman, av monopolefs härjningar. Oavsett vad vi skulle ha fått ta del av, skall man ha klart för sig att sådana här program är undantag - mycket sällsynta undantag, som ingen har ställt sig upp att försvara.

Vad som nu ändå har skett är att vi får en lag om ansvarighet för närradion. Bl. a. skall det för programverksamheten finnas programutgivare med uppgift aft förebygga yttrandefrihetsbroff. Vidare kommer sammanslutning som sänder program av detta slag bli skyldig aft ersätta uppkommen skada fillsammans med den som är ansvarig för brottet. Sammanslutningen i fråga skall se till aft varje program spelas in och aft inspelningen bevaras minst sex månader efter sändningen. Det är ändå krav som kan innebära förbättringar på defta område.

Raul Bliicher säger att det som hänt inte skulle ha inträffat om det hade gällt lokalradion eller riksradion. Ja, Raul Blucher är ju en gammal lokalradiomedarbetare, men jag tycker det är ett djärvt påstående av honom när vi i dessa dagar upplever hur lokalradion i Göteborg dels har fällts i domstol för just yttrandefrihetsbrott, dels har fällts i radionämnden för infe mindre än 15 program. Hur kan Raul Bliicher då stå i denna talarstol och säga

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Närradioverksamhet

Nr 162 att sådana här saker infe händer i lokalradion? Def är uppenbarligen just vad

Onsdagen den det gör.

2 juni 1982 Herr talman! Låt mig avsluta med att säga några ord om det särskilda

_____________ yttrande som moderaterna i konstitutionsutskottet tillsammans med en

Närradioverksam- folkpartist har avgivit. Def gäller frågan om sändare. Nu tvingas närradio-
Uet föreningarna aft använda sig av televerkets sändare, något som detta

monopolivrande verk säkerligen gläder sig åt. Men några tekniska eller ekonomiska problem för föreningarna aft använda sig av den typ av sändare som behövs finns faktiskt inte. Så fort det är praktiskt möjligt bör föreningarna själva få välja teknisk utrustning.

Anf. 74 RAUL BLUCHER (vpk) replik:

Herr falman! Jag vill infe bestrida Sveriges Radios rättighet aft banda den här debatten och på så vis hindra mig från att spela upp nämnda inslag ur Öppet Forum-sändningen i Stockholms närradio. Jag hoppas bara atf Anders Björck lyssnar igenom bandet. Om han redan har gjort det, vill jag uppmana honom att göra det en gång till. Då kanske han finner att det inte är riktigt att jämställa den antisemitiska hetsen i def programmet med den i och för sig grova safiren i Radio Göteborg, som här blivit föremål för anmälan till radionämhden och fällts i domstol.

Dessutom faller faktiskt Anders Björck på eget grepp när han gör den här jämförelsen. Radio Göteborgs sändningar har det dock gått aft beivra. Däremot har de även nu pågående sändningarna i Öppet Forum i Stockholms närradio icke gått att beivra. Sannolikt kommer de infe heller att kunna beivras med den nya radiolagen, eftersom det är så utomordentligt svårt att juridiskt binda någon för hets mot folkgrupp. I synnerhet är det svårt när man avsiktligt glider på formuleringarna, såsom man gör i det program som jag har tagit exempel från och delvis citerat ur.

Anders Björck pläderar för närradion, och det må han naturligtvis göra. Jag är inte helt överens med honom om aft det är ett nytt och kreativt moment som har tillkommit. Den kreativiteten finns redan inom lokalradion och skulle kunna uppmuntras genom att lokalradion fick ökade resurser och större möjligheter atf genomföra det utvecklingsprogram som man vill få till stånd. Där har vi alltså olika uppfattningar.

Jag har fått debatten atf handla om något annat än närradions framtid, påstår Anders Björck. Men angår det icke närradionsframtid, huruvida man kan eller icke kan beivra och hindra denna typ av program, oavsett om programmet är ett undantag och oavsett om det är bara en station - men det är tyvärr flera - som har gjort sådana här övergrepp mot yttrandefriheten?

Anf. 75 ANDERS BJÖRCK (m) replik:

Herr talman! Jag har lyssnat på det band som vi båda har tillgång till, och jag delar självfallet inte de uppfattningar som förts fram i det här

programmet, men det ankommer ju infe på vare sig Raul Bliicher eller mig

att ta ställning om och hur; en juridisk prövning av detta skall ske. Det tillåter

inte arbetsformerna för den här kammaren, och vi har alltså inga möjligheter Nr 162

aft ta ställning fill vilken bedömning allmänna åklagaren, i det här fallet Onsdagen den

justitiekanslern, har gjort eller inte gjort. Men vi har fått ett förstärkt skydd 2 juni 1982

på detta område, och jag hoppas atf det kommer aft leda fill en bättre fingens__

o'"dn'ng- Närradioverksam-

Men helt säker kan man naturligtvis inte vara så länge man vill slå vakt om yttrandefriheten. Det kommer allfid att uppstå en besvärlig kollision mellan def som man tycker illa om och som är ren smörja och det som man ändå anser att människorna i yttrandefrihetens intresse skall få säga. Det är trots allt så, Raul Blucher, aft vi bör ha en liberal inställning här i landet i yttrandefrihetsfrågor, och vi bör inte gå fram med förbud i onödan. Det finns andra länder där man har en betydligt hårdare bedömning. Vi har här i Sverige en ung, kvinnlig bokförläggare, Dorotea Bromberg, som blev utsatt för antisemitism - en väldigt otäck sådan - i sitt förra hemland, det kommunistiska Polen. Hon kunde inte verka där tillsammans med sin far inom yttrandefrihefsområdet - det handlade den gången om bokutgivning -utan tvangs flytta sin verksamhet till Sverige. Självfallet vill infe vi dra så snäva gränser för yttrandefriheten aft ett meningsutbyte av någorlunda rimligt slag förbjuds.

När def gäller frågan om rasism i närradion tycker jag att vi får be vpk aft hjälpa fill och komma med konkreta förslag fill lagtexter som vi i så fall kan stödja oss på för att inskränka yttrandefriheten på det här området. Får vi den typen av konkreta förslag atf fa ställning till, fror jag atf debatten blir betydligt mera intressant och saklig. Men låt oss inte glömma bort, herr talman, aft det torde vara någon promille av programtiden i närradion som har ägnats åt den typ av övertramp som både Raul Blucher och jag tycker väldigt illa om.

Anf. 76 RAUL BLUCHER (vpk) replik:

Herr falman! Jag.delar givetvis fill fullo Anders Björcks värderingar när det gäller de demokrafiska rättigheterna på yttrandefrihetens område -bevare oss väl för atf vi här skulle ha handlat på annat sätt i fråga om Dorotea Bromberg!

Visst finns det i åtskilliga länder i världen mycket aft hårt krifisera och fa avstånd ifrån när def gäller inskräkningar i de demokrafiska fri- och rättigheterna på yttrandefrihetens område. Def gör också vpk.

Vpk har kommit med konkreta förslag när def gäller rasism. Vi gjorde det i vårt lagförslag om hets mot folkgrupp. I denfrågan har vi väckt en motion, som Anders Björck kan läsa. Vi röstade för vårt konkreta förslag, men det voterades bort. Vi behandlar alltså den här frågan med ett betydande allvar.

Givetvis har jag icke avsett - och def tror jag infe heller atf Anders Björck har fått för sig - att diskutera åklagarens sätt att handla och om detta har skett i överensstämmelse med lagen. Sannolikt har åklagaren gjort vad han kunde. Jag har velat peka på de utomordentligt stora svårigheterna när det gäller att komma åt hets mot folkgrupp, även med den nu gällande lagen. Det är också

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Närradioverksamhet

vad Göran Folin pekade på i sin debattartikel i Dagens Nyheter i går, som jag också kan rekommendera Anders Björck fill läsning.

Men det finns stora problem när def gäller yttrandefrihetens yttersta gränser, och där har vi trofs allt en.bättre möjlighet i den nuvarande lokalradion, riksradion och felevisionen att redan från början med kunnigt yrkesfolk sovra bort och hindra denna lilla promille.

Även om def är en promille, Anders Björck, är det ju inte det kvantitativa vi skall fala om när def gäller närradion. Jag kan hålla med om aft def kanske bara är någon promille av programmen i närradion som innehållit rashets av det här slaget, men det är ju det kvalitafiva, att det över huvud taget har fått förekomma, som är det allvarliga. Det är där vi får fortsätta atf diskutera de konkreta förslagen. Def kommer vi säkert att få återkomma till.

Anf. 77 ANDERS BJÖRCK (m) replik:

Herr talman! Såvitt jag kan förstå fyller den lag om ansvarighet i närradion som vi nu har att ta ställning till - och jag kan infe finna annat än atf vpk sluter upp bakom den - en lång rad av de krav som vi rimligtvis kan ställa på denna verksamhet.

När det sedan gäller lokalradio, riksradio och television, som sänds inom Sveriges Radios ram, har vi någonting som heter radionämnden, som granskar verksamheten. Då förtjänar det kanske att påpekas, eftersom Raul Bliicher så väldeliga prisar dessa medier, atf det är ett par dussin fällande eller kritiserande utslag varje år när def gäller den monopolradio och -TV som vi har här i landet. Detta kan man aldrig undvika, och def kommer vi icke aft kunna undvika när det gäller närradion heller.

Det intressanta är ändå att närradion ger möjligheter att komma fill fals på ett helt annat sätt än vad Sveriges Radio-koncernen hittills har kunnat erbjuda.

Tredje vice talmannen anmälde att Raul Bliicher anhållit att till protokollet få antecknat aft han inte ägde rätt fill ytterligare replik.

Anf. 78 IRIS MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Jag vill med anledning av den socialdemokratiska reservafionen nr 10 vid kulturutskottets betänkande 1981/82:29 plocka fram några alltför vanliga iakttagelser beträffande centerns agerande i olika frågor.

Vi hade, som det sagts tidigare i denna debatt, här i kammaren den 25 mars en debatt om allemansradions utveckling och förstärkning. En reservafion från socialdemokraterna i kulturutskottet yrkade på detta. Den gick i samklang med de krav som Johan A. Olsson, centern, och jag hade ställt i en mofion, inlämnad under allmänna motionsfiden.

Motionen var framställd på grund av de positiva erfarenheter vi fått genom den försöksverksamhet med allemansradio som pågår i vår hemkommun. Ljusdal.

Trots detta avslogs den socialdemokratiska reservationen med en röst.

Herr talman! Döm om min förvåning, när Gunnel Jonäng och Johan A.

Olsson, centern, samma dag, några timmar efter det att de medverkat fill avslag på socialdemokraternas reservation, lämnade in en motion i anledning av närradiopropositionen - med samma yrkande som de strax innan avslagit!

Vad är detta om inte ett försök fill ett fult faktiskt utspel? Är centern intresserad eller infe av aft allemansradion får fortsätta sin verksamhet? Jag håller med om det som stod i centerns eget organ, Hälsinglands Tidning, redan den 10 mars beträffande närradiopropositionen. Där står att läsa: "På vilket ben skall centern stå?"

Men om det nu finns en ärlig vilja hos centerledamöterna Gunnel Jonäng och Johan Olsson i fråga om allemansradions fortsatta verksamhet, så är det bara att rösta med den socialdemokrafiska reservationen och deras egen motion. De har skrivit att de anser att departementschefens uttalande i proposifionen - atf han "ser det som värdefullt att denna verksamhet kan fortsätta ännu någon fid på de villkor som gäller" - tyder på en mycket snäv och restriktiv syn. Gunnel Jonäng och Johan Olsson finner det angeläget att allemansradion får fortsätta sin verksamhet som en naturlig del av lokalradion och att inga restriktiva uttalanden görs.

Det sist upplästa om angelägenheten av atf allemansradion får fortsätta överensstämmer i allt väsentligt med reservation nr 10 av socialdemokraterna. Kommer nu centerpartisterna Gunnel Jonäng och Martin Olsson aft stödja sin egen mofion eller skall vi få ett centersvek även denna gång i defta ärende. I så fall stärker def oss i vår uppfattning att centern försöker sitta på två stolar.

Herr talman! Vi socialdemokratiska ledamöter från Gävleborgs län väntar med stor spänning på den förestående omröstningen för aft än en gång få testa hur det står till med centerns trovärdighet. Kommer länefs centerpartister - Gunnel Jonäng och Johan Olsson - att stå för sin egen mofion denna gång och bifalla vår reservation nr 10? Vi tror det infe.

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

När radio verksam -het

I detta anförande instämde Ing-Marie Hansson och Stig Alftin (båda

s).

Anf. 79 KARL-ERIC NORRBY (c) replik:

Herr falman! Jag vill ställa en mycket kort fråga till Iris Mårtensson med anledning av hennes inlägg. Jag vill fråga vad hon lägger in i vad som sägs i reservationen. Vad kommer att bli följden om reservationen vinner? Blir det någon skillnad i förhållande till om utskottet vinner i denna fråga? Det skulle vara ytterst intressant att få veta defta av Iris Mårtensson själv, som ju finns nära allemansradioförsökef i Ljusdal. Vad är det som skiljer reservationen från utskottets skrivning? Vad är det som gör att man måste ifrågasätta centerpartiefs och centerpartisternas hederlighet i denna fråga?

Anf. 80 IRIS MÅRTENSSON (s) replik:

Herr talman! Skulle det inte vara någonting som skiljer oss åt stärker det mig i min uppfattning atf vi måste stödja reservation nr 10. Då hoppas jag

7 Riksdagens protokoll 1981/82:162-163

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Närradioverksamhet

också att cenferledamöterna Gunnel Jonäng och Johan Olsson vågar rösta för reservation nr 10.

Anf. 81 KARL-ERIC NORRBY (c) replik:

Herr talman! Jag vill fråga vad som egentligen blir följden om reservafionen vinner över utskottets hemställan. Def var den skillnaden jag gärna skulle ha velat få beskriven. Vad händer med allemansradion, dess utbyggnad till andra orter osv., om reservafionen vinner? Om jag förstår Iris Mårtensson rätt kommer det atf få helt andra följder än ett bifall fill utskottets hemställan.

Anf. 82 IRIS MÅRTENSSON (s) replik:

Herr talman! I den socialdemokratiska reservationen sägs aft man vill atf försöksverksamheten i Ljusdal och Ängelholm förlängs. Jag är litet förvånad över att utskottets talesman inte känner till vad som står i utskottets betänkande.

Anf. 83 TORKEL LINDAHL (fp):

Herr falman! När def gäller yttrandefriheten är det väldigt lätt att få alla att hålla med i princip. Det är ingen som säger att man i princip är emot en utvidgning av yttrandefriheten.

När det gäller närradion har ett enhälligt konstitufionsutskott konstaterat att närradioverksamhefen är en utvidgning av yttrandefriheten. Def är naturligtvis inte särskilt många som frivilligt ställer sig upp och säger att man tar avstånd från def.

Nej, herr talman, när man vill inskränka yttrandefriheten tillgriper man en mer subtil metod. Man plockar fram ett exempel på någonting som ingen vill försvara och ingen kan försvara, men som ligger så där lagom på gränsen fill def otillåtna atf det är svårt att fälla det. Sedan far man detta som intäkt för att försöka få stopp på alltsammans. Det är den senare metoden som Raul Bliicher använt sig av här i dag. Den är mycket trevligare, och han slipper säga vad han egentligen vill.

Vi menar ju allvar med att vi skall ha ett fritt etermedium, där vi inte skall ha någon myndighetskontroll över vad som sägs utan där det enda kravet är att man skall hålla sig inom yttrandefrihetens ramar. Dä får vi räkna med att det även i framtiden kommer atf bli ett och annat övertramp, liksom def f. ö. redan förhåller sig inom monopolmediet i dag. Frågan är: Vilket vill vi ha? Vill vi strypa eller minska yttrandefriheten eller är vi beredda på de här obehagligheterna när de kommer, och vill vi ta en debatt och försöka komma åt dem?

För demokrater är svaret relativt lätt: Vi skall vidga yttrandefriheten. För vpk är svaret lika lätt: Vi skall försöka täppa till vidgningen av yttrandefriheten.

Herr talman! Jag hörde Georg Andersson i början av debatten uttrycka sig som så att etermedia till sin natur var centralistiska. Det var först på senare tid som det har blivit tekniskt möjligt atf decentralisera verksamheten. Georg

Andersson säger så väldigt mycket om nya etermedia o. d., men def har infe    Nr 162
särskilt mycket täckning i verkligheten. Radion blev cenfralistisk bara därför    Onsdagen den
att statsmakterna på 20-talet bestämde aft den så skulle bli, inte av några    2 juni 1982
speciella tekniska orsaker.

Def finns andra områden där vi i dag har begränsningar. Jag tänker på Närradioverksam-trådöverföringar av radio- och TV-sändningar, där def infe heller av tekniska het skäl finns någon anledning att ha etableringskontroll. När det gäller rundradiosändningar måste vi ha viss kontroll över frekvenserna. Det kan finnas vissa tekniska hinder för en absolut fri etablering. Det är helt rikfigt. Men det finns ingenfing som säger aft närradiosändarna måste ägas av televerket. Det finns inte vare sig tekniska eller andra skäl, utom möjligen att man vill lättare få kontroll över sändarna - man vill lättare kunna dra in dem, om man vill göra slut på närradion. Eller man är möjligen så klurig att man, om man kommer fram till att det i många fall är dyrare för föreningarna aft hyra sändarna av televerket än att föreningarna själva äger dem, gör som Georg Andersson och använder kostnaderna som ett argument mot närradion. Sedan är man själv med och driver upp kostnaderna.

Herr talman! I likhet med Sven-Erik Nordin är jag något förbryllad över den handläggning ärendet har fått. Min förvirring och förvåning hänför sig till att jag har läst riksdagsordningen 4 kap. 6 § första stycket. Jag är något förvånad över det sätt på vilket ärendet har remitterats.

Jag ämnar i en kommande votering stödja reservafion 7 och i övrigt utskottets förslag.

Anf. 84 RAUL BLUCHER (vpk) replik:

Herr talman! Jag vill bara helt kort vända mig till Torkel Lindahl. Def är infe fråga om aft stänga närradion från den 1 juli. Det står ingenting om det i de socialdemokratiska reservationerna till betänkandet eller i vpk:s mofioner, som tillgodoses i dessa reservationer. Def är i synnerhet inte med anledning av några rasisfiska inslag i vissa program som detta i så fall skulle ha aktualiserats. Det har icke aktualiserats, och det står icke någonting i utskottsbetänkandet om de rasistiska inslagen. Def enda som förekommer där är en bagatellisering av de farhågor som har väckts mot de övertramp och yttrandefrihetsbroft som kan komma i närradion.

Vad är det som gör aft den ene falaren efter den andre nu tar till resonemanget om att det skulle vara fråga om att stänga närradion? Är det valutgången den 19 september som ni är rädda för, som gör aft ni inte skulle kunna skynda långsamt och vänta på en fullständig utvärdering av närradion?

Anf. 85 TORKEL LINDAHL (fp) rephk:

Herr talman! Det kan vara så enkelt aft det är det kommande valet som gör atf Raul Blucher inte talar klartext i den här frågan.

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Närradioverksamhet

Anf. 86 RAUL BLUCHER (vpk) replik:

Herr talman! Hur valutgången blir får vi se, Torkel Lindahl. Vpk kommer atf tala klartext i närradio- och lokalradiofrågorna även i valrörelsen så fort vi blir tillfrågade och så fort vi går ut och talar om dessa frågor.

Anf. 87 TORKEL LINDAHL (fp) replik:

Herr talman! Raul Bliicher har inte lyckats göra klart vad han står för. Men så mycket är klart att han inte vill att närradion skall ha fastare former eller att vi skall utvidga verksamheten.

100

Anf. 88 GÖTHE KNUTSON (m):

Herr talman! Det är risk för atf jag kommer aft dra upp Raul Bliicher i ännu en debattomgång. Det har varit en intensiv debatt om närradion, och det är ganska naturligt med tanke på att närradion på ett tidigt stadium, redan från början, tilldrog sig mycket stort intresse. Det kvarstår, och det är posifivt.

Jag har som många andra dock förvånats över atf den här debatten i så hög grad har kommit att koncentreras kring en kommunistisk företrädare i kammaren och mera handlat om rasism och yttrandefrihet än om närradio, vilket Anders Björck påpekade i sitt inlägg.

Men det finns ett och annat i den motion som kommunisterna har lagt fram som borde kunna tas upp - även om vi nu har nått slutskedet av debatten -och som återför oss till atf diskutera närradion. Man säger i mofioner från vpk att närradion gynnar starka organisafioner. Men snälla nån, def är fel. Det är flera falare som har framhållit detta. Det är konstigt att det skulle behöva sättas på pränt efter tre års försöksverksamhet som har visat atf närradion har blivit ett forum för i första hand de små föreningarna, för kristna, religiösa församlingar även av det lilla formatet, och att närradion har blivit ett forum för mycket små grupper - icke minst invandrargrupper - som sannerligen infe har någon stark organisation att bygga sin verksamhet på och infe heller har gott om pengar.

Vpk säger vidare i mofionen atf närradion blir en fätorfsradio. Def är klart atf om man i försöksomgången företrädesvis väljer ut tätorter så kommer intresset att knytas dit, för där finns fler föreningar. Men ingenting kommer att hindra närradion från att också bli expansiv och av största värde i de bygder där det bor få människor. Får vi bara fram ett beslut om en frihet atf etablera närradio, liksom en permanentning av närradion, som vi moderater vill, nämligen att föreningslivet självt får styra utbyggnadstakten, ja, då har vi också de små orterna med i bilden. Då kommer också landsbygden atf kunna visa sitt intresse. Aft det finns ett stort intresse för en närradio på många orter vet vi genom alla de förhandsanmälningar som har inkommit fill närradiokommittén.

Vpk säger vidare: Närradion kan påverkas av kommersiella intressen. Visst-def behöver man infe skriva en motion om. Def har emellertid visat sig att närradion icke låtit sig påverkas av kommersiella intressen. Det har varit ytterst få övertramp när det gäller vårt förbud - jag säger vårt, eftersom jag

sitter med som ledamot i närradiokommiffén - mot sponsring och reklam. Den kommersiella hotbilden har sålunda icke blivit förverkligad och utgör inte heller något hot mot den fortsatta verksamheten.

Vpk säger också atf närradion hämmar lokalradions utveckling. Def är möjligt. Men visste inte om def, för def är ju helt skilda etermedia. Eller rättare sagt: Def ena ingår i ett stort och mäktigt företag, nämligen Sveriges Radio-koncernen, och det andra är de små föreningarnas och de religiösa samfundens egen fria radio. Men är def på det sättet aft vpk vill tillmäta närradion en så stor betydelse redan i begynnelsen, att man säger att den håller på att konkurrera ut lokalradion, så la bonne heure: Det är intressant och det stärker ju argumenteringen för aft vi snabbt skall få fram en fri efableringsrätt för närradion, alltså till skillnad från regeringens proposition.

Vi moderater beklagar på den punkten ställningstagandet i propositionen, det lägger tyvärr en hämmsko på utvecklingen. Vi vill aft föreningslivet självt skall få bestämma utbyggnadstakten.

För resten - behöver inte lokalradion konkurrens? Jag är medveten om, när jag talar fill vpk, att det inte är konkurrenssamhället som vpk förordar, utan det är def totalitära samhället, där def inte förekommer något fritt konsumfionsval och infe heller någon konkurrens Men vi andra i Sverige tycker att konkurrensen är bra, och om lokalradion är sämre än närradion, så får väl lokalradion skärpa sig - det blir ju bra för alla människor.

Så kommer då def sista påståendet i den kommunisfiska mofionen, att närradion kan ge utrymme för rasistiska och andra odemokratiska inslag. Ja, om detta har det här och nu stått mycken debatt. Jag kan instämma i vad flera talare har sagt. Men, herr talman, frågan är: Vill Raul Bliicher göra ingrepp i tryckfriheten?

Det övertramp som förekommit i närradion inskränker sig till ytterligt få fillfällen. Det har blivit mycket uppmärksammat, och följaktligen har def också fått bemötande. Därmed är så att säga renhållningen när def gäller rasism klar. Det fungerar så i vårt svenska samhälle, fill skillnad från vad som är fallet i de totalitära samhällena på andra sidan Östersjön. Det förekommer där väldigt mycket av förföljelse av människor. Detta nämndes här tidigare i debatten. Def förekommer en judeförföljelse som aldrig har varit så omfattande som den är i dag i Sovjet och andra kommunisfiska stater. Här i Sverige förekommer inget sådant.

Men det förekommer i tryckta skrifter, Raul Bliicher, att man gör sig skyldig fill rasistiska övertramp. Skall vi då stoppa möjligheten aft ge ut tryckt skrift?

Raul Blucher säger naturligtvis: Vi vill inte stoppa närradion. Det har han sagt här. Men vi begriper i alla fall att det är den egentliga bakgrunden fill det hela.

Nu frågar sig någon varför jag har stått här och tagit så mycket tid i anspråk för aft bemöta vpk:s motion. Jo, herr talman, det är ju på def viset aft socialdemokraterna och vpk har slagit följe på den gentemot närradion fientliga vägen. Man har även från socialdemokrafiskt politiskt håll gjort allt

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Närradioverksamhet

101

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Närradioverksamhet

för aft bokstavligen förklena och förtala närradion. Än är det def ena argumentet, och än är det det andra - ungefär som argumenteringen för löntagarfonder.

I def här fallet har Georg Andersson framfört ett alldeles speciellt argument- det har också anförts tidigare. Han sade att vi måste få till stånd en jämförelse mellan allemansradion och närradion på samma orter. Ja, men släpp då loss närradion! Då får vi ju en sådan jämförande studie. Den kan naturligtvis vara intressant, men vi moderater vill inte vara med och betala för ett experimenterande alldeles i onödan.

Närradion bekostas av de sändande organisationerna. Allemansradion bekostas av dem som betalar licens till Sveriges Radio; allemansradion ingår alltså i SR-koncernen. Allemansradion kosfar för en stafion ungefär 500 000 kr. per år. Det är en hiskligt stor summa i jämförelse med vad närradion kostar föreningarna. Medan närradion bygger på idealitet bygger allemansradion på arbete i precis samma former som Sveriges Radios övriga verksamhet. Det är bara det aft människorna liksom föreningarna kan komma dit och vara med och göra program - under överinseende av radiomedarbetare, som alltså måste ha betalt; def är ingenting aft säga om att def då kosfar pengar.

Mitt inlägg skall inte tolkas som någonfing negativt gentemot allemansradion. Låt den finnas! Det har vi moderater tyckt från början. Men det är en helt annan form av medium än närradion.

Vi har här kunnat ta del av många ytterligare goda skäl för närradion. Jag skall, herr falman, be aft få instämma i vad Lars Ahlmark och Anders Björck här har yttrat. Jag vill också instämma i vad Torkel Lindahl, folkparfiet, sade beträffande propositionens förslag om att feleverket skall ha monopol på sändarna.

Vi har i den moderata partimotionen beträffande närradion framhållit det tokiga i förslaget att televerket skall få-monopol på sändarna. När vi nu äntligen får någonting av en fri radio är det paradoxalt att man genast skall låta ett statligt verk skaffa sig monopol på def som är själva förutsättningen för sändningen. Låt oss i stället fatta ett beslut i enlighet med den moderata reservationen, som bl. a. Torkel Lindahl kommer atf stödja. Den innebär att föreningshvet självt får lov atf bekosta sändare och sätta upp dessa. De skall dock godkännas av televerket - det är så att säga en teknisk förutsättning.

102

Anf. 89 RAUL BLUCHER (vpk):

Herr talman! Göthe Knutson är som journalist kollega fill mig, och han borde veta att det är en avgörande skillnad i genomslagskraft mellan radio-och TV-sändningar å ena sidan och vad som står i en tryckt skrift å den andra sidan. Def är också det som är anledningen till aft man sett till aft def i Sveriges Radios avtal och i lokalradions avtal med staten finns rriycket mer av närgångna föreskrifter, både påbud och förbud. Samma förhållande återkommer i radioansvarighetslagen, just med tanke på att genomslagskraften är betydligt större på detta område än vad avser tryckt skrift. För sådan

gäller betydligt liberalare regler. Parallellen med tryckfriheten är alltså inte Nr 162

riktigt hållbar. Onsdagen den

Så till vpk:s mofion. Min bänkkamrat Göthe Knutson lånade av mig ett 2 juni 1982

exemplar av motionen och riktade krifik mot den. Jag får väl genmäla atf______ __

mofionen håller på alla de fem punkter som vi har tagit upp. Göthe Knutson Närradioverksam-

säger aft det i första hand är små föreningar och små församlingar som hittills ut
har utnyttjat närradion som medium. Men atf föreningarna är små fill sin
numerär säger infe atf de inte är starka. Det är helt och hållet den
ekonomiska styrkan som avgör om man har råd fill närradiosändningar eller

ej-

Om Göthe Knutson och jag var miljonärer och fillsammans skulle starta en förening i något visst syfte - vad def nu skulle kunna vara - och då ville sända närradioprogram, skulle vi vara utomordentligt starka. Styrkan måste alltså mätas ekonomiskt.

När def sedan gäller invandrarna vill jag peka på att de faktiskt har fått se sitt utrymme inom lokalradion minskas ganska kraftigt till följd av strypningen av anslaget till lokalradions utveckling. Jag tror atf invandrarna och deras organisafioner hellre ser atf de får ett större större utrymme i lokal-och riksradio och i TV än aft de får möjligheter att sända dyra närradioprogram.

Också beträffande kommersialiteten håller våra påpekanden. Det finns musikföreningar som har lanserat enbart discomusik i närradion. För att återkomma till invandrarna tror jag dessutom att de vore tacksamma, om de slipper sändningar av typen Öppet Forum i Stockholms närradio.

Anf. 90 GEORG ANDERSSON (s):

Herr falman! Jag ber om överseende med att jag far ytterligare ett par minuter av kammarens ledamöters fid i anspråk. Jag ville utnyttja tillfället att summera den ekonomiska filosofi som Göthe Knutson här uttalar. Den innebär ju aft den som kan betala för sig får vara med i närradioverksam-heten. Men def som vi betalar gemensamt är för dyrt. Det som vi betalar med licensavgifter är alltså för dyrt, och def skall vi inte satsa på, däremot på de organisationer som har egna resurser. Det är, i klartext, den yttrandefrihets-filosofi som Göthe Knutson här egentligen uttrycker.

Låt allemansradion finnas, säger Göthe Knutson, men vi vill inte betala för experiment. Men det är ju fråga om en allemansradio som är till för alla. Skall vi då inte gemensamt betala kostnaden för den?

Vidare har av och fill en gammal myt skymtat fram, nämligen den om atf närradioverksamhet är förfärligt billig. Hur kan den då vara det? Jo, den bekostas inte över statsbudgeten, utan det är enskilda organisationer som betalar den. Nu har vi gjort en del undersökningar för aft ta reda på vad verksamheten egenfiigen kostar - för kostar gör den ju. Även.om de undersökningarna har varit svåra aft utföra, kan man dra vissa slutsatser.

En slutsats är aft verksamheten trots allt kosfar ganska rnycket. Undersökningen pekar hän mot en årskostnad på ca 5 milj. på de försöksorter som har bedrivit närradioverksamhet. Men då är att märka atf

103

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Närradioverksamhet

ett stort antal föreningar, 63 %, anger att de kostnadsfritt har haft fillgång till lokaler. Vidare anger 27 % att de kostnadsfritt har haft tillgång fill personal. Vad betyder detta? Jo, aft man har utnyttjat lokaler och personal som har varit avsedda för andra ändamål men som inte har redovisats på närradio-kostnaders konto.

Till defta kommer att propositionen lägger nya kostnader på organisationerna, vilket inte har kommit fram i dag. Jag frågade i mitt inledningsanförande: Hur stora blir de kostnaderna? Nu skall organisationerna betala också den centrala närradiomyndighefen. Preliminärt skall man punga ut med en dryg miljon. Def har uppstått ganska stora bekymmer i utbildningsdepartementet, när man har försökt fördela kostnaderna på försöksorferna. Man har upptäckt att def blir svårt atf presentera detta förslag för organisationerna. Def blir nog htet av en kalldusch för dem.

104

Anf. 91 GÖTHE KNUTSON (m):

Herr talman! Först vill jag tacka Raul Blucher för lånet av denna motion. Det kan infe hjälpas att motioner ibland kommer på drift. Och såsom bänkkamrat är Raul Bliicher en alldeles utomordenthg människa.

Dock har vi skilda åsikter, inte bara ideologiskt utan även beträffande närradion. Def är stor skillnad i fråga om genomslagskraff, säger lokalradiomedarbetaren Raul Blucher. Ja, def är så med oss journalister att vi gärna ser det egna mediet såsom det bästa. Jag håller med om att radion har stor genomslagskraft. Men å andra sidan är det först när radioprogrammen uppmärksammas i tidningarna som det kan bli rabalder om dem. Så var förhållandet även med de rasisfiska programmen.

Försök nu att hålla ihop argumenteringen. Å ena sidan fördömer ni närradion därför att alltför få lyssnar på den. Å andra sidan säger ni aft närradion har så många tokiga program aft - bevare oss väl - sånt skall man inte lyssna på.

Georg Andersson, socialdemokraternas främste företrädare i denna debatt och kulturutskottets ordförande, talade om min ekonomiska filosofi beträffande närradion och gjorde sin egen tolkning av den: betalar man själv för programmen är det O.K. och betalar man genom Sveriges Radio är det fel.

Nu har jag emellerfid inte uttryckt mig så. Vad jag har försökt säga är aft vi har haft en försöksverksamhet med allemansradion. Det är upp till Sveriges Lokalradio atf själv bedriva den verksamheten. Def finns inga hinder. Man driver ju sin egen affärsverksamhet. Men närradion, som f. ö. är billig - jag upprepar det - driver föreningarna själva och det finns en valfrihet.

Avslutningsvis vill jag bara nämna atf enligt den noggranna undersökning som har gjorts om kostnaderna för närradion 70 % av de sändande föreningarna har lagt ned mindre än 10 000 kr. på sitt första verksamhetsår i etern, alltså tolv månader. Genomsnittskostnaden för ett program är 159 kr. och per sändningstimme 227 kr. Jämför detta med kostnaderna för allemansradion, som utbyggd i hundra av Sveriges kommuner skuhe kosta 50

milj. kr. Kostnaderna för närradion, som belastar enbart föreningarna. Nr 162

stannar vid några få milj. kr. Onsdagen den

2 juni 1982
Anf. 92 RAUL BLUCHER (vpk):

Herr falman! Ja, Göthe Knutson, jag har arbetat 15 år på tidningar, 10 på Närradioverksam-radion men bara 3 år på lokalradion. Egentligen tycker jag något bättre om g; fidningar. Men jag tycker naturligtvis också om lokalradion.

Det är inte min klockarkärlek fill lokalradion som har format vpk:s polifik när det gäller närradion. Vi har konsekvent motsatt oss denna nyskapelse i etern. Vi vill värna om lokalradion av skäl som vi har angivit i återkommande motioner på detta område.

Vi anser aft närradion icke har givit något tillskott, vare sig i kreativ eller annan bemärkelse, som varit värdefullt. Det jag har pekat på i den här debatten är att de praktiska konsekvenserna av den votering vi nu snart skall gå fill icke är att närradion stoppas från den 1 juli, om reservafionen skulle vinna.

Jag har yrkat bifall fill de socialdemokratiska reservationerna, med de konsekvenser de har, och så får vi återkomma till debatten om närradio och lokalradio.

Anf. 93 GUNNEL JONÄNG (c):

Herr talman! Jag ber om kammarens tillgift för aft jag begärt ordet, men Iris Mårtensson angrep Johan A. Olsson och mig för vårt ställningstagande när det gäller frågan om allemansradion. Jag hade infe möjlighet att vara här i kammaren tidigare, eftersom jag har guidat skolelever, nionde årskursen från Arbrå.

Jag tycker faktiskt atf det är litet trist, när vi på länsbänken skall behöva ta till gräl och aggressioner på def sätt som Iris Mårtensson gör, med instämmande av andra socialdemokrater från länet. Det förefaller som om det gäller att skapa konfrontation till varje pris.

Vi har här verkligen gemensamma intressen på Gävleborgsbänken, vilket parti vi än tillhör. Vi har upplevt på nära håll hur väldigt positiv allemansradion i Ljusdal är - det fror jag aft vi alla är eniga om. Från centern är vi också angelägna om atf det skall bli en vidareutveckling och en utvidgning av allemansradion:

Jag kan inte se atf det är någon skillnad mellan utskottets skrivning och reservafionen, och jag noterar atf när Karl-Eric Norrby ställde frågan fill Iris Mårtensson om skillnaden mellan utskoftsskrivningen och reservationen, kunde Iris Mårtensson inte svara på detta.

I utskoftsbetänkandet står ju atf utskottet redan fidigare har betonat atf allemansradion är en värdefull verksamhetsgren, som naturligt hör hemma inom lokalradion, och att de önskemål som är framförda i motionerna syftar till en utveckling och utbyggnad av allemansradion. Vad Johan A. Olsson och jag begärt i vår motion är just en vidareutveckling och utvidgning av

allemansradion.

105

Nr 162

Onsdagen den . 2 juni 1982

Närradioverksamhet

Vi är således helt tillfredsställda med den skrivning som utskottsmajorifeten har gjort, och jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Anf. 94 IRIS MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Man blir verkligen förvånad när centerpartister skriver motioner som de sedan infe vågar stå för.

Jag vill erinra om en motion som väcktes under allmänna mofionstiden, där Johan A. Olsson och jag begärde aft allemansradion skulle få fortsätta sin verksamhet. Den reservafion som socialdemokraterna avgav i utskottet gick helt i samklang med yrkandet i motionen. Hade någon av centerpartisterna Gunnel Jonäng eller Johan Olsson stött reservationen då, hade saken varit klar.

Samma dag som det ärendet behandlades i kammaren, den 25 mars, väckte Gunnel Jonäng och Johan A. Olsson en ny motion, där de krävde atf allemansradion får fortsätta sin verksamhet! Vad som förvånar oss så otroligt är atf man först är med om aft avslå ett yrkande som man själv ställer omedelbart därefter.

Utskottet säger nu att önskemålen om en utveckling och utbyggnad av allemansradion ligger i hnje med tidigare uttalanden om värdet av allemansradio. Def sade utskottet också i sitt förra betänkande beträffande allemansradion. Det är ju förvånansvärt atf utskottets talesman inte kände till att utskottet skrivit precis likadant i två betänkanden efter varandra.

Def var alltså inget nytt, och det var inte heller något nytt när Gunnel Jonäng och Johan A. Olsson skrev sin motion.

Anf. 95 GUNNEL JONÄNG (c):

Herr talman! Jag vill bara påpeka att vi står för den mofion som vi har väckt och som finns behandlad i det betänkande som vi nu diskuterar.

Jag vill ställa den fråga fill Iris Mårtensson som Karl-Eric Norrby ställde: Vad blir bättre för allemansradion i Ljusdal eller för allemansradion över huvud taget, om vi röstar på reservationen? Jag märkte nyss att Iris Mårtensson inte kunde ge något svar på defta, för det finns naturligtvis inget svar att ge. Ingenfing blir bättre för allemansradion genom atf vi röstar på reservationen.

Vi har skrivit en motion, vi har fått den fillgodosedd och vi är nöjda med det. I utskottsbefänkandet står det att de önskemål vi har framfört om en utveckling och utbyggnad av allemansradion ligger i linje med vad riksdagen har uttalat. Vi är fillfredsställda.

106

Anf. 96 IRIS MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Jag tycker verkligen atf def är frist att inte Gunnel Jonäng själv känner till vad hon har skrivit i sin motion. Men om nu mofionen är så bra som Gunnel Jonäng säger, varför stöder ni inte då vår reservation 10? Motionen är ju innesluten i den reservationen. Jag försfår inte Gunnel Jonängs ställningstagande i det fallet.

Anf. 97 GUNNEL JONÄNG (c):

Herr talman! Reservafionen betyder ingenfing till eller från för allemansradion jämfört med vad utskoftsmajoritetens skrivning innebär.

Anf. 98 IRIS MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Då förvånar det mig verkligen när ni i er motion angriper departementschefens uttalande, där han säger atf han ser det som värdefullt aft denna verksamhet kan fortsätta ännu någon tid på de villkor som nu gäller. Ni påstår att def är en mycket snäv och restriktiv syn som han redovisar, och därför anser ni atf def är angeläget att allemansradion får fortsätta sin verksamhet. Det är precis vad vi säger i vår reservation.

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Närradioverksamhet

Anf. 99 GUNNEL JONÄNG (c):

Herr talman! Det är också precis det som står i utskottets betänkande.

Anf. 100 IRIS MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Jag måste tala om för fru Jonäng att det inte står så i utskottets betänkande. Kanske utskottets talesman och fru Jonäng skulle läsa vad som står där. Man talar nämligen om värdet av allemansradion. Jag trodde att åtminstone någon från centerpartiet hade läst vad som står i utskottets betänkande.

Anf. 101 GUNNEL JONÄNG (c):

Herr talman! Nu börjar jag undra om det är samma betänkande vi diskuterar, Iris Mårtensson och jag. Det förefaller faktiskt infe så.

Anf. 102 GEORG ANDERSSON (s):

Herr talman! Får jag som utskottets ordförande påpeka att i majoritets-skrivningen avstyrker man Gunnel Jonängs mofion, men i reservationen gör man ett tillkännagivande med anledning av motionen. Def är skillnaden.

Majoriteten gör inget uttalande fill regeringen. Reservanterna gör det -precis som Gunnel Jonäng vill att det skulle vara. Rösta på reservation nr 10!

Anf. 103 GUNNEL JONÄNG (c):

Herr talman! Det känns uppmuntrande när riksdagens herrar kommer till vår hjälp. Deras uppfattning är, förmodar jag, att vi inte kan klara det här på egen hand.

Nu läser jag direkt ur betänkandet:

"I mofion 2371 (c) uttalas aft det vore önskvärt med en vidareutveckling och utvidgning av allemansradion."

Längre ned på samma sida - s. 7 i majoritetsskrivningen - står det:

"De i motionerna framförda önskemålen, som syftar fill en utveckling och
utbyggnad av allemansradion, ligger i linje med nyss nämnda tidigare
uttalanden av riksdagen ."

107

Nr 162 Anf. 104 IRIS MÅRTENSSON (s):

Onsdagen den Herr talman! Jag skall också be aft få läsa för Gunnel Jonäng:

2 juni 1982 "De i mofionerna framförda önskemålen, som syftar fill en utveckling och

------------------- _ utbyggnad av allemansradion, ligger i linje med nyss nämnda fidigare

Närradioverksam- uttalanden av riksdagen om värdet av allemansradio. Med hänsyn härtill
het samt fill vad som anförts i propositionen anser utskottet det inte erforderhgt

med någon framställning till regeringen i enlighet med motionsyrkandena.

Utskottet avstyrker därför motionerna 2318 (c), 2370 (s) yrkande 3 och 2371

(c).-' Def är Gunnel Jonängs och Johan Olssons motion. Kan det bli klarare än

detta?

Överläggningen var härmed avslutad.

Kulturutskottets betänkande 29

Mom. 1 (fastare former för den fortsatta närradioverksamhefen)

Utskottets hemställan bifölls med 155 röster mot 154 för reservation 1 av Georg Andersson m .fl.

Mom. 2 (permanentning av närradioverksamhefen)

Utskottets hemställan bifölls med 137 röster mot 65 för reservation 3 av Tore Nilsson och Lars Ahlmark. 107 ledamöter avstod från atf rösta.

Mom. 3 (utbyggnad av närradioverksamhefen)

Utskottets hemställan bifölls med 242 röster mot 65 för reservation 5 av Tore Nilsson och Lars Ahlmark. 1 ledamot avstod från att rösta.

Mom. 4 (rätt för föreningar atf själva anskaffa sändare)

Utskotfefs hemställan bifölls med 240 röster mot 66 för reservation 7 av Tore Nilsson och Lars Ahlmark. 2 ledamöter avstod från atf rösta.

Motn. 5 Utskottefs hemställan bifölls.

Mom. 6 (allemansradio)

Utskottets hemställan bifölls med 155 röster mot 154 för reservation 10 av Georg Andersson m. fl.

Konstitutionsutskottets betänkande 29

Utskottets hemställan bifölls.

108

7 § Övergång från hyresrätt till bostadsrätt m. m.

Föredrogs civilutskoftets betänkande 1981/82:41 om åtgärder för att främja övergång från hyresrätt till bostadsrätt m. m. (prop. 1981/82:169).

Anf. 105 OSKAR LINDKVIST (s):

Herr talman! Kammaren skall nu behandla civilutskoftets betänkande 41. Regeringen har i proposifion 169 föreslagit en rad åtgärder för ombildning av hyresrätt till bostadsrätt.

I sitt förslag till riksdagen - som tyvärr, liksom vanligtvis, delas av utskottefs borgerliga majoritet - har bostadsministern gått åtskilligt längre än vad som föreslogs av 1978 års bostadsrätfskommiffé. Medan bostadsrätts-kommittén föreslog atf egendom ägd av kommun skulle undantas från hyresgästers förköpsrätt, har i stället bostadsministern valt att öppna hela den kommunala hyressekforn för övergång till bostadsrätt. Jag vill redan från början betona atf socialdemokraterna fill ingen del ställer upp bakom detta regeringsförslag.

Jag vet inte på defta stadium hur pass lik riksdagsdebatten blir den fördebatt som redan pågått i den här frågan. Det har hävdats att socialdemokraterna skulle vara rädda för att bygga ut bostadsrätten, aft mitt parti skulle vara ängsligt för ett ökat boendeinflytande, som det ändå ytterst handlar om. Jag befraktar sådana beskyllningar som én mental åkomma. Sanningen är ju att den folkrörelsekooperativa bostadsrätten har sitt ursprung i hyresgäströrelsen och har byggts upp på de demokratiska värderingar som finns inom arbetarrörelsen. Vi häri allra högsta grad arbetat för bostadsrätten inom ramen för HSB och Riksbyggens verksamhet.

Vi är på samma sätt för den allmännyttiga hyresrätten. Den har spelat en stor roll i det sociala innehållet av en socialdemokratisk bostadspolitik. De allmännyttiga bostadsföretagen kommer på samma sätt som hifinfills - och i samklang med den folkrörelsekooperativa bostadsrätten - att framöver utgöra grundvalen för en social bostadspolitik av socialdemokratisk modell.

Detta klarläggande leder mig in på en granskning av bosfadsministerns -och för all del också den borgerliga utskoftsmajoritetens - förslag atf sälja kom.munala hyresrätter fill bostadsrätter. För folkpartiets del är detta ett ytterligare avsteg från den gemenskap om det sociala boendet som tidvis utmärkt partiets förhållande fill socialdemokrafin. Kanske är def höstens val som fått paniken att stiga i folkpartiet, och då kan kanske den galna idén att lösa upp def kommunala hyresbeståndet vara ett försök att hålla de vikande medlemsskarorna vid någorlunda gott mod.

Hur som helst, om bosfadsministerns förslag genomförs, kommer ganska snart de mest attraktiva och välbelägna hyresfastigheterna inom allmännyttan att ombildas till bostadsrätter. Därmed rycks också grunden undan för en solidarisk hyresutjämning. Bostadsministern säger aft bostadsrätten är vägen fill ett ökat boendeinflytande, och förvisso har bostadskooperafionen mycket att lära ut när det gäller förvaltning och medbestämmande. Men def är infe

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Övergång från hyresrätt till bostadsrätt m. m.

109

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Övergång från hyresrätt till bostadsrätt m. m.

110

meningsfullt att genom aft ta jämförelseobjektet kommunala bostadsföretag dra sådana slutsatser, eftersom boendeinflyfandet inom den kommunala hyresrättens ram kan utvecklas från sina egna utgångspunkter. Ungefär 90 % av de kommunala bostadsföretagen har tecknat inflyfandeavtal med hyresgäströrelsen. I ett 25-tal kommunala bostadsföretag svarar hyresgästerna helt för driftkosfnadsdelen och har därmed inflytande över ekonomin.

I senaste numret av fidningen Vår Bostad redogörs för Alebyggen norr om Göteborg, där viktiga beslut har flyttats från styrelserummen ut till de boende. Hyresgästerna bestämmer själva hur deras område skall skötas och hur mycket jobb de skall göra själva. Def är raka rör mellan besparingar och hyra. 1981 gav boinflyfandet 270 000 kr. i återbäring åt hyresgästerna. Vår Bostad kallar verksamheten för Boinflytande på riktigt.

Det är sådana verksamheter som bör uppmuntras och följas upp. Det är inifiativ i den riktningen som statsmakterna borde uppmärksamma. Det är denna utveckling som enligt vår mening är ett bättre alternativ för att få ett förstärkt boendeinflytande än den upplösning av de kommunala bostadsföretagen som regeringen och bostadsministern har engagerat sig för. Bostadsministern borde följa den här utvecklingen och förståndsanpassa sig till den i stället för aft visa den uppgivelse som kännetecknar hennes förslag i denna fråga fill riksdagen.

Dra nu infe slutsatsen av detta, att kommunala bostadsföretag är befriade från problem! De finns där i varierande grad. Riksdagsmajoriteten har gjort sitt till för atf ytterligare försämra bostadsföretagens ekonomiska verksamhet. Sålunda har hyresförlusflån, underhållslån och för icke flerbarnsfamiljer kraffigt sänkta bostadsbidrag belastat flera kommunala bostadsföretag på ett icke acceptabelt sätt.

Tillsammans med centern är socialdemokraterna i civilufskoffet i majoritet när det gäller HSB:s och Riksbyggens roll vid ombildning till bostadsrätt. Vi vill fa till vara den unika resurs som HSB och Riksbyggen utgör och vars organisationer vid förvärv för bostadsrätt infe behöver ha den kvalificerade majoritet som är grundtanken i regeringens proposition. De rikskooperativa organisafionerna betyder kontinuitet i produktion och förvaltning och medlemmarnas aktiva engagemang i bägge dessa arbetsuppgifter.

I våra reservafioner klarlägger vi de förändringar vi kräver gentemot regering och utskottsmajorifef. I reservafion 1 slår vi fillbaka kraven från moderaterna, som vill utveckla boendet med privat bostadsrätt och äganderätt, där skafteplanering, vinster och segregering är bekanta inslag. Vi markerar i reservationen ett socialdemokratiskt avståndstagande från en bostadspolitik som vill underlätta för de få men försämra förutsättningarna för de många människorna.

I reservafion 2 klarlägger vi hur en vidgad kommunal förköpsräff kan spela en avgörande roll vid utformandet av en social bostadspolitik. Om de boende i fastigheter som berörs av förköp anmäler sitt intresse för atf i folkrörelsekooperativ form fa över fasfigheterna, skall kommunen, om man finner def bostadssocialt mofiverat, medverka i defta. Därmed uppnås också att

möjligheterna till förköp väsentligen förkorfar fiden för fasfighetsförvärv. Det är ju kommunerna som har ansvaret för bostadsförsörjningen, och def är för oss självklart aft kommunerna skall ha samma ledande roll när det blir aktuellt med ombildning till bostadsrätt. De praktiska fördelarna i Vårt förslag i jämförelse med hembudssystemet är uppenbara.

Slutsatsen blir aft övergångar från hyresrätt till folkrörelsekooperafiv bostadsrätt kan främjas med den kommunala förköpsräffen som hjälpmedel. Vi anser därför atf regeringen snarast bör lägga fram förslag fill riksdagen om ändringar i förköpslagen för att uppnå dessa mål.

I reservafion 3 tar vi upp ett krav om uppföljning i de fall privata hyreshus överlåts till bostadsrättsföreningar utanför HSB:s och Riksbyggens ram. Def är fill fördel för det sociala inslaget i def totala bostadsbeståndet om vi kan följa upp hur en sådan utveckling ter sig och vilka konsekvenser den kan få för mera långsikfiga bostadspolifiska mål.

I reservafion 5 gör vi ett klarläggande om atf boendeinflyfandet inom de allmännyttiga bostadsföretagen kan utvecklas utan anknytning fill direkt eller indirekt ägande. Vi ser heller inga motiv fill aft tillgripa utförsäljningar inom den allmännytfiga bostadssektorn för atf främja boendeinflytande.

I reservation 7 följer vi upp ett krav i den socialdemokratiska partimofionen 2506. Vi utvecklar den tankegången, aft bostadsrättsföreningar i sina stadgar utöver prisföreskrifter även skall kunna föra in s. k. hembudsklau-suler, som skall ge föreningen, rikskooperafiv organisafion eller kommun rätt atf lösa bostadsrätten.

Det kan vara intressant att notera aft HSB:s riksförbund i ett brev till regeringen den 26 januari 1982 begärt att statsmakterna tillsätter en parlamentarisk kommitté för en översyn av bosfadsräftslagsfiftningen. Def har nu inte regeringen gjort, trofs atf def i skrivelsen bl. a. anförs att def framför allt i de större fätorternas inre delar förekommer en prisutveckling på bostadsrätter som skapar problem - en prisutveckling som HSB infe anser godtagbar. Det är därför på goda grunder man begärt en översyn av bostadsräftslagen. Detta krav sammanfaller i stort med de förslag som finns i vår partimofion och reservation. Samtidigt markerar vi också med vårt förslag att vi avvisar 11 a § i förslaget till ändring av bostadsräftslagen. Går defta lagförslag igenom hindras de stadgeändringar som Riksbyggen och Värmdö kommun utvecklar i ett gemensamt försök atf motverka en osund prisutveckling.

Såväl HSB som Riksbyggen har sådan kapacitet, atf när dessa organisationer begär en översyn av en lagstiftning som har brister och inte är fullt funktionell för organisafionernas verksamhet, så borde stafsmakferna lyssna. I vår reservafion har vi slagit fast dessa krav och förväntar oss att regeringen kommer med ett förslag till riksdagen.

Herr talman! Slutligen begär vi i reservafion 8 ett ändrat ikraftträdande. Bostadsministern och utskottsmajoriteten vill ha lagen i kraft den 1 juli i år. Vi har i dag den 2 juni - def skulle således vara inte fullt en månad fram fill lagens ikraftträdande. Def är ett djärvt förslag. Om det inte hade varit val den 19 september hade aldrig ett förslag med denna ikrafffrädandetid

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Övergång från hyresrätt till bostadsrätt m. m.

111

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Övergång från hyresrätt till bostadsrätt m. m.

kommit fill riksdagen. Vi föreslår på goda grunder - bl. a. för aft möjliggöra en ordentlig informafion om lagförslaget - aft lagen träder i kraft den 1 januari 1983.

Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till samtliga socialdemokratiska reservationer och i övrigt fill utskottets hemställan.

Under detta anförande överfog andre vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

112

Anf. 106 ROLF DAHLBERG (m):

Herr talman! Moderata samlingsparfiet har länge arbetat för aft samhället skulle underlätta och stimulera olika former av bostadsägande. Så länge som vårt krav på införande av ägarlägenhefer i flerfamiljshus infe har genomförts är bostadsrätten f. n. det enda alternafivet i de hustyperna.

Bostadsrätten som boendeform är populär. Här får man möjlighet atf påverka sin bostadsufformning och bostadsmiljö. Genom egna insatser vid reparation, underhåll och ombyggnader kan man direkt påverka bostadskostnaden. Intresset för bostaden ökar på det här viset.

Man har som bosfadsräftsägare full förfoganderätt över sin bostad. Man har rätt att fritt sälja och byta bostad. Det kommer man också aft ha i fortsättningen med de förslag som kammaren nu har att ta ställning fill.

I bostadsräftsutredningen, där jag var ledamot, var jag ensam om att kämpa för de här vikfiga principerna när def gäller förfoganderätten över bostadsrätten. Centerns och folkpartiets representanter i utredningen hade en annan uppfattning, och jag blev tvungen aft som ledamot i utredningen reservera mig på den här punkten. Jag är glad aft nu kunna konstatera att bostadsministern dess bättre rättat till de här misstagen i utredningen och att vi nu har en proposifion som är balanserad och väl avvägd och som slår vakt om bostadsrättshavarna och ser fill att det är de enskilda boendes intresse som kommer i förgrunden.

Herr talman! Def är alltså en stor och viktig proposition som vi nu behandlar. Den kommer med all säkerhet aft få stor betydelse när det gäller övergång från hyresrätt till bostadsrätt. Def är också det som den sikfar till.

På ett par punkter har vi moderater dock en uppfattning som avviker från utskotfsmajoritefens. Det gäller först och främst def som vi har tagit upp i reservation 4. Def är på def viset att det i bostadsräftslagen står aft minimiantalet lägenheter för att det skall få bildas bostadsrättsförening är fem. Detta tycker vi är en litet hård begränsning, eftersom def finns ganska många hus med tre fyra lägenheter och där def skulle vara lämpligt att utnyttja möjligheten till övergång från hyresrätt till bostadsrätt. Vi har därför föreslagit atf man hos regeringen skulle begära en ändring av lagen på den piunkten, så aft minimiantalet skulle vara tre i stället för fem.

Jag vill med defta yrka bifall till reservation 4.

Den andra punkt där vi har avgivit reservation tillsammans med folkparfiledamöterna i utskottet gäller kravet på kvalificerad majoritet i alla

sammanhang oavsett vem som är huvudman för bostadsrättsföreningen. På den här punkten hade propositionen en enligt vår uppfattning rikfig skrivning. Men vid behandlingen i utskottet har centerparfiet och dess representanter slagit följe med socialdemokraterna och lämnat propositionstexten och propositionsförslaget och föreslår att man skall göra undantag för de rikskooperativa organisationerna.

Enligt vår uppfattning är ombildningen fill bostadsrätt mycket viktig när det gäller de boendes villkor. Det är de boendes intressen, önskemål och synpunkter som skall väga tyngst. Därför bör alltså inte någon särbehandlas, inte heller de rikskooperativa organisafionerna. Även de borde arbeta på samma villkor som de andra bostadsrättsföreningarna får göra. Därför har vi på den punkten varit tvungna aft reservera oss.

Jag vill med det här sagda yrka bifall fill reservation 6 och i övrigt fill utskottets hemställan.

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Övergång från hyresrätt till bostadsrätt m. m.

Anf. 107 KERSTIN EKMAN (fp):

Herr talman! Def är en stark önskan från folkpartiefs sida att på alla sätt öka de boendes möjligheter till inflytande. Detta skall gälla oavsett om man väljer bostadsrätt, hyresrätt eller egnahem.

En rad insatser har därför gjorts under de senaste åren för att öka inflytandet, och det har varit särskilt vikfigt aft utveckla hyresgästinflyfandet. Vi får inte förtröttas i def arbetet, utan vi måste fortsätta.

Valfriheten när det gäller att välja boendeform bör också bli så stor som möjligt. Bostadsrätten har många positiva effekter. Många människor vill välja den, och det är därför glädjande att vi nu kan fa ställning till förslag till åtgärder för att främja övergång från hyresrätt till bostadsrätt. Vi tycker från folkpartiet att det är en bra proposition. Jag vill därför, herr falman, yrka bifall till utskottets hemställan, dock med ett undantag, nämligen mom. 6, där jag yrkar bifall till reservation nr 6, som är fogad till betänkandet. Folkpartiet står fast vid att majoritetsregeln, dvs. att två tredjedelar av hyresgästerna skall vara överens om att bilda bostadsrätt, skall gälla och inga undantag medges.

Det är en självklarhet för oss liberaler att det är de i huset boende som skall besluta om ombildning till bostadsrätt. Def skall ske på de boendes villkor, och de boendes intressen, önskemål och synpunkter skall bilda grunden.

Det förslag som bostadsministern lagt fram svarar helt mot den målsättningen. Def är engagemanget hos de boende, deras medverkan vid utformningen av föreningen, som är värdefullt.

Den ändring som nu skett i förslaget bygger på idéer som undervärderar betydelsen av detta vid övergång till bosfasrätt från hyresrätt.

Det har i och för sig varit posifivt med de ombildningar som skett på initiativ av de rikskooperativa organisafionerna, men att dessa organisationer undantas från majoritetsregeln är ej bra. Själva försäljningen sker då ovanför huvudet på de boende, man säljer bort deras möjligheter att påverka. Först när köpet är klart kommer hyresgästerna in i bilden. De har inte haft något direkt inflytande över ombildningsprocessen. De blir då även

8 Riksdagens protokoll 1981/82:162-163

113

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Övergång från hyresrätt till bostadsrätt m. m.

utan valmöjlighet när det gäller val av organisafion, som kan medverka vid ombildningen.

Det är beklagligt att man på det sätt som sker, om utskottets förslag går igenom här i kammaren, helt frångår tanken på atf def är hyresgästernas egna viljor om hur huset skall förvaltas som skall vara avgörande. Man utlämnar dem och ger dem sämre valmöjligheter. Man ger också monopolsfällning fill två organisationer. Detta vill jag gärna ha kommenterat av centerns representant här i kammaren.

114

Anf. 108 TORE CLAESON (vpk):

Herr falman! Erfarenheterna under de senaste åren har enligt min uppfattning visat att man inom de allmännytfiga bostadsföretagen kan främja ett ökat boendeinflytande och ge hyresgästerna mera att säga till om inom hyresrättens ram. Genom avtal och överenskommelser med hyresgästerna via hyresgästföreningarna och deras kontaktkommittéer är det möjligt aft ge hyresgästerna bestämmanderätt i olika frågor. Erfarenheterna visar också att det är möjligt aft successivt bryta ut olika delar av central förvaltning och administrafion och överlämna beslutanderätten till de boende på kvarfers-och husnivå.

I den regeringsproposition som hgger fill grund för det betänkande som vi nu behandlar finns det på s. 21 ett avsnitt om bostadsrättens fördelar. Där görs en uppräkning i punktform, som i sak visar aft def egentligen bara är spekulationen i samband med försäljning och upplåtelse av bostadsrätt som inte kan tillfredsställas i hyresrättens form. På varje punkt i övrigt finns det goda möjligheter aft klara inflytandet lika bra som då det gäller bostadsrätten. Men trots detta, och trofs de erfarenheter som man också på regeringshåll måste känna till, drar regeringen den dåligt underbyggda och enligt vår mening felaktiga slutsatsen attbosfadsrätterna måste öka och att hyresrätter bör förvandlas till bostadsrätter i ökad utsträckning för att man skall kunna åstadkomma ett av alla önskat ökat boinflytande.

Vi har i vpk-motionen 2507 kritiserat propositionens innehåll och ställt förslag som vi menar snarast bör förverkligas, oberoende av hur det går med proposifionsförslaget och utskoftsmajoritetens förslag. Vi anser att man måste få till stånd en utvidgad kommunal förköpsrätt även utan efterföljande bostadsrättsomvandling. Likaså anser vi aft priskontroll och hembudsskyl-dighet måste införas generellt och gälla även befintliga bostadsrätter.

Bostadsräftskommitténs betänkande och olika remissyttranden visar bl. a. att de problem som sammanhänger med privat fasfighetsägande, kommunal förköpsrätt, priskontrollerande åtgärder, hembudsskyldighet, ökad segrega-fion osv. infe löses genom sådana förslag som regeringen nu har kommit med. Vi avstyrker därför förslaget till lag om rätt fill fasfighetsförvärv för ombildning till bostadsrätt. Om den här ombildningslagen ändå genomförs, yrkar vi på att en effektiv priskontroll och hembudsskyldighet skall införas för bostadsrätter och att allmännyttiga bostadsföretags hyreshus skall undantas från lagen.

Då det gäller tidpunkten för ikraftträdande av en ny och ändrad

lagstiftning anser vi aft det är alltför kort fid fram fill den 1 juli 1982. Vi föreslår därför aft ikraftträdandet av en eventuell ny lag senareläggs till den 1 januari 1983.

En ombildning av hyreslägenheter till bostadsrätter har infe särskilt många fördelar, och jag har redan nämnt aft man kan uppnå de fördelarna inom hyresrättens ram. Däremot finns det en del nackdelar. För att fa ett exempel så leder en ombildning av hyresrätt till bostadsrätt fill en förlust av skafteintäkter för stat och kommun, enligt bosfadsräftskommittén. Vi anser att det finns betydligt angelägnare områden än detta, vilket innebär att man ytterligare subventionerar fill dem som äger sin bostad. Det finns stora hål att stoppa i. Det kan exempelvis gälla förbättringar av dåliga bostäder och bostadsmiljöer, stödet fill resurssvaga hushåll som inte har råd att efterfråga en modern rymlig bostad, eller åtgärder för att minska tiotusentals ungdomars bostadsproblem.

Överlåtelsepriserna kommer av allt att döma atf utgöra ett hinder för hushåll med begränsade ekonomiska resurser att köpa en lägenhet med bostadsrätt. Enligt min mening är def helt klart att sådana hushåll i stor utsträckning kommer att utestängas från centralt belägna eller av andra anledningar attraktiva lägenheter, dvs. def blir ett begränsat antal ekonomiskt starka hushåll som kommer att ha möjlighet att efterfråga bostadsrätter och gå över till denna boendeform.

En övergång till bostadsrätt är varken en nödvändig eller fillräcklig förutsättning för ett ökat boendeinflytande. Övergången till bostadsrätter innebär uppenbara risker för en ökad social segregation och de negativa effekter som detta medför. En utgångspunkt måste vara att def är boendet och inte ägandet som inflytandet skall utgå från. Staten och kommunerna måste nu satsa mera på att behålla och förstärka de allmännyttiga bostadsföretagen och deras hyreshus. Det är på detta område som den största möjligheten finns att snabbt åstadkomma en ordentlig utbyggnad av boendeinflyfandet.

Överlåtelserna fill bostadsrätter och småhus har som bekant under senare år nått en nivå som inte kan anses vara acceptabel från bostadssociala utgångspunkter. Detta förekommer inte bara i Stockholms innerstad, utan är ganska utbrett även i ett antal andra kommuner och regioner. Det handlar om priserna vid förstagångsöverlåtelser, men även vid kommande försäljningar. Infe minst gamla bostadsrätter från 1940-, 1950-, 1960- och 1970-talet har stigit våldsamt i pris och befingar nu sådana priser att det är omöjligt för hushåll med vanliga inkomster att efterfråga sådana bostäder.

Det har i den diskussion som har förts sagts att det inte är någon risk för att man skulle äventyra de allmännyttiga bostadsföretagen genom att stimulera till ökad övergång fill bostadsrätter - det skulle inte föreligga någon större risk att det skulle ske några sådana försäljningar.

Men det är klart att borgerligt styrda kommuner med allmännyttiga företag i linje med sin syn på bostad och ägande kan sälja ut t. o. m. betydande delar av dessa företag. Det har som bekant ställts åtskilliga sådana förslag i de kommunala församhngarna landet runt. Bl. a. därför bör

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Övergång från hyresrätt tih bostadsrätt m. m.

115

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Övergång från hyresrätt tih bostadsräu m. m.

116

"allmännyttan", på sätt som vi har föreslagit i vpk-mofionen, undantas från ombildningslagen.

Det finns i proposifionen en rad underliga påståenden, bl. a. beträffande
"allmännyttan". På s. 26 sägs exempelvis: "Det bör vara ett naturligt led i
arbetet för ett allmännyttigt företag som avser aft försälja ett hus att i förväg
undersöka om de boende är intresserade av att själva ta över ."

Det är klart aft def bör vara naturligt. Men min fråga i sammanhanget blir: Vilka allmännyttiga bostadsföretag har till uppgift att sälja hus? Def är väl ändå inte vare sig någon näraliggande eller långsiktig uppgift med utgångspunkt i de allmännyttiga bostadsföretagens mål och uppgifter som instrument för en social bostadspolitik atf syssla med försäljning av sina hus?

Både civilutskoftet och lagutskottet har framhållit att regeringsförslagef är bra då det gäller att sfimulera och engagera hyresgästerna fill aktiva insatser. Vad man på def sättet ansluter sig fill är förslaget att stimulera och aktivera hyresgäster, infe till aft ta initiativ inom ramen för de möjligheter som fakfiskt finns fill ökat inflytande och ansvarstagande, utan till aktiva insatser för en övergång från hyresrätt till ägande.

I betänkandet söker man stöd för sina och regeringens argument hos bostadsrättskommittén, när det passar. När def infe passar tar man avstånd från förslaget från bosfadsräftskommittén. Regeringen och utskoftsmajoritefen kan infe acceptera lösningar som man har varit med och genomfört genom exempelvis bostadsanvisningslagen. Då var det lämpligt aft hyresgästernas ställning blev beroende av praktiska politiska beslut inom varje kommun, men det går enligt utskotfsmajoriteten infe nu, e:<empelvis dä def gäller en utvidgad kommunal förköpsräff.

Jag vill kort kommentera ytterligare några punkter i utskoftsbetänkandet. Beträffande yrkandet i vpk-mofionen 2507 om att undantag skall göras för allmännytfiga bostadsföretag säger man bl. a. atf motsvarande undantag har föreslagits av bostadsrättskommittén. Men så säger man: Utskottet delar bosfadsministerns mening aft hyresgästerna hos de allmännyttiga bostadsföretagen inte bör sättas i ett sämre läge än övriga hyresgäster, när def gäller möjligheterna att välja en övergång fill bostadsrätt.

Men här är det ju inte bara fråga om samma möjligheter. Låginkomsttagare, arbetslösa och hundratusentals andra hushåll har infe de ekonomiska möjligheterna att vara med i det här spelet.

Utskottsmajoriteten skriver också att kravet på att de boendes inflytande över ombildningsprocessen garanteras är, även enligt civilutskoftets mening, tungt vägande. Men jag menar att det är mera tungt vägande att se till atf man får bättre möjligheter och en snabbare väg fill inflytande utan att behöva köpa och äga sin bostad.

Jag vill ställa följande fråga till utskoftsmajoritetens talesmän: Vill utskottsmajorifeten eller vill utskottsmajoriteten inte ha spärrar mot oskäliga priser för bosfadsräftslägenheter? Utskottsmajoriteten säger nämligen att den inte vill gå med på någon hembudsklausul som skulle ge möjlighet aft begränsa överlåfelsepriserna. Då måste man fråga sig: Vill

utskotfsmajoriteten över huvud taget vara med om att införa några sådana spärrar mot oskäliga priser på hyreslägenheter?

Lagutskottet har i sitt yttrande tagit upp problemen med de höga överlåtelsepriserna och säger aft man tycker att den frågan skall lösas på annat sätt än vad som anförs i s- och vpk-mofionerna. Men berätta då för oss på vilket annat sätt man tänker sig att lösa detta! Det är inte ointressant för kammarens ledamöter liksom infe heller för de människor och hushåll som kommer att beröras atf få reda på detta. Det kan väl inte räcka med den hänvisning som görs längre fram i betänkandet och där det heter:

'■Frågorna om prisbildningen vid överlåtelse av bostadsrätter har belysts av bostadsrättskommittén."

Herr talman! Jag har försökt framföra några tankar med utgångspunkt i innehållet i propositionen, i utskoftsbetänkandet och i vpk-motionen. Jag vill avslutningsvis understryka att frågan om verkligt inflytande och bestämmanderätt i boendet självfallet är en av de vikfigaste delarna i en social bostadspolitik. En fördjupad och långt gående boendedemokrati blir emellertid knappast möjlig förrän den privata äganderätten till hyreshus upphävs.

Vi menar att husen måste överföras i kommunal ägo och ställas under hyresgästernas kollektiva förvaltning. Alla hinder som finns eller kan komma att resas mot realiserande av ett verkligt boendeinflytande måste undanröjas, om så behövs genom lagsfiftning och bestämmelser som kan behöva tillkomma då fastighetsägare sätter sig på tvären. Ägande av lägenheter i form av andelar i huset, genom bostadsrätt eller på annat sätt behöver inte alls, såsom man från borgerligt håll oftast förutsätter, vara något villkor eller någon förutsättning för ett verkligt inflytande och bestämmande. Hyresgästerna kan och måste få samma möjligheter till självförvaltning som boende i andra upplåtelseformer. Hyreshusens förvaltning kan successivt frikopplas från ägandet och i stället knytas till boendet, brukandet, av lägenheterna. Hyresgästerna är inte sämre skickade att ta ansvar för sina bosfäder än de som bor med bostadsrätt eller de som bor i eget hus.

Jag yrkar bifall till vpk-mofionen nr 2507 och till de socialdemokratiska reservationer som fogats vid betänkandet.

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Övergång från hyresrätt tih bostadsrätt rn. m.

Anf. 109 SVEN ERIC ÅKERFELDT (c):

Herr talman! Låt mig redan från början konstatera att regeringens förslag i alla principiellt väsentliga delar tillstyrks av en bred majoritet inom civilutskottet. De mest avvikande ståndpunkterna förs fram av socialdemokraterna, inte i reservationerna utan som särskilt yttrande. I detta yttrande finns det dock inslag som - i en mindre polemisk språkdräkt - infe borde möta alltför skarpa invändningar. Jag tänker då närmast på betoningen av de allmännyttiga bostadsföretagens syften och värdet av deras utbud av hyresrätfslägenheier. Dessa markeringar från socialdemokraternas sida står inte i motsats till den uppfattning som torde ha ett brett stöd i riksdagen. Om def görs klart atf förslaget i propositionen inte har som mål att avveckla allmännyttan, tror jag att vi kan få en fortsatt meningsfull debatt om hur

117

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Övergång från hyresrätt tih bostadsrätt m. m.

118

också bostadskooperafionen skall ges bättre möjligheter atf spela sin av väldigt många erkänt viktiga roll. När def gäller inriktningen på upplåtelseformer skulle säkert mycket vara att vinna, om socialdemokraterna kunde avstå från bruket - eller snarare missbruket - av odefinierade klichéer och i stället talade om konkreta fing.

Den socialdemokratiska huvudreservationen torde vara reservation 2 om vidgad kommunal förköpsräff. En sådan ordning ställs inte som ett alternativ fill regeringsförslaget. Reservanternas syfte tycks vara aft täcka ägaröver-gångarna med den kommunala förköpsräffen och lämna åt den föreslagna lagstiftningen atf tillämpas i övriga överlåfelsefall. Den principiella motsättningen är klar och ett utflöde ur socialdemokrafins tradifionella misstroende mot de boende själva och den motsvarande övertron på samhällets möjligheter att veta bättre än de boende själva vad som är bäst för dem.

Reservafionens hänvisningar fill tidigare nerröstade reservationer ger också anledning att se socialdemokraternas ställningstagande lika mycket som en röst för ett steg mot en i allmänhet vidgad förköpsräff och därmed ett ökat samhällsinflyfande över mark och bostäder. Detta perspektiv är allmänpohfiskt och inrikfningsmässigt värt att se klart även när def gäller det begränsade målet aft främja bostadsrättens användning.

Reservafion 3 om uppföljning av vissa ombildningar har väl knappast något annat syfte än att markera en misstro mot ombildningen av privat hyresrätt till bostadsrätter utanför HSB:s och Riksbyggens ram - en misstro som kanske inte är så allvarligt menad, eftersom yrkandet i sak inte egentligen betyder någonting praktiskt. Def får väl ses som ett inlägg för invärtes bruk inom de socialdemokrafiska leden.

En liknande syftning åt det invärtes bruket tycks ligga också i reservationen 5, där socialdemokraterna tydligen är känsliga för en vpk-kritik för att de inte löpt linan ut och även kunnat fridlysa allmännyttan från kooperativa idéer hos de boende. Redan i början av det här anförandet noterade jag att det inte förekommer någon sammansvärjning mot allmännyttan. Jag vill åter betona detta. Det är inte de allmännytfiga företagen i sig som är det politiska målet - de är redskap för en bostadspolifisk ambition, som vi i många år varit tämligen eniga om. Företagens ansträngningar atf öka boendedemokratin inom hyresrättens ram står inte i någon principiell motsättning till önskemålet att ge de boende möjlighet atf övergå till bostadsrätt i de fall där de själva anser atf det är den önskvärda lösningen.

I reservafion 7 utvecklar utskottets socialdemokrater sina krav på någon typ av reglering av priserna vid överlåtelse av "begagnade" bostadsrätter. Yrkandet i reservationen är väl inte särskilt dramafiskt. Socialdemokraterna vill att riksdagen inte antar förslaget till 11 a § i bostadsräftslagen och därmed gör klart att man inte får ta in stadgebesfämmelser, som i praktiken innebär en hembudsskyldighet. Följer man regeringsförslagef så kan också framtida bostadsrätter överlåtas fritt - något som klart ligger i de boendes intresse. Bosfadsräftskommittén hade dock här uppfattningen aft hembudsskyldighet skulle kunna skrivas in i stadgarna. Remisskritiken måste emellertid anses väga tungt - särskilt när den tar upp riskerna för en splittring på

bostadsrätfsmarknaden. Kluvenheten kommer också till uttryck i HSB:s remissvar, där man hävdar att organisafionen bör få andel i en värdestegring när bostadsrätterna försäljs efter hembud.Det är värt atf notera atf man där är ute i samma syfte som man i andra sammanhang kritiserar.

Den grundläggande frågan är att det ostridigt förekommer överlåtelsepriser som måste anses vara för höga, eftersom bostadsrätterna inte blir ekonomiskt tillgängliga för en stor del av befolkningen. Detta gäller kanske framför allt i Stockholms innerstad. I de här sammanhangen nämner man då ofta ordet spekulation utan att närmare ange vad def innebär för någonting.

Det torde väl också vara obestritt att även om man tillät hembudsklausuler i nya föreningar, skulle det knappast få någon större effekt från bostadssocial synpunkt på de marknader där priserna redan har etablerat sig på en hög nivå. Jag utgår ifrån att inte heller de socialdemokrafiska reservanterna kan tänka sig en ordning där man skulle prisreglera retroaktivt och sålunda närmast godtyckligt flytta reellt uppfattade värden från en grupp av boende till deras efterträdare.

Reservationen 8 gäller ikraftträdandet. Så vitt jag förstår är önskemålet om en framflyttning av ikraftträdandet med ett halvår inte dikterat av de ädla motiv som reservationen ger sken av. Också här är det närmast fråga om att för "invärtes bruk" konstruera ett rävgryt med en extra utgång som kan användas om valresultatet skulle möjhggöra några socialdemokrafiska initiativ av praktisk betydelse på området.

Propositionens förslag om i kraftträdande snarast möjligt, dvs. i detta fall den 1 juli i år, måste anses helt tillfredsställande när def gäller en lagstiftning av den här typen.

Vpk:s yrkanden sammanfaller delvis med de socialdemokratiska reservationerna. Den avgörande skillnaden ligger i att vpk inte vill godta den föreslagna förvärvslagen och de ändringar man bedömt vara följdändringar till denna. Man godtar inte ens lagen i förening med en vidgad kommunal förköpsrätt. Utgångspunkten för resonemangen i motionen och vpk:s slutsats har inte något glasklart logiskt samband. I stället tycks det vara så att man rent principiellt är motståndare till bostadsrätt och därför vill motarbeta den. En mycket klar majoritet har en annan uppfattning, och därför blir väl voteringarna mest en demonstration.

På en punkt har en ufskotfsmajoritet av socialdemokrater och centerpartister gått emot regeringsförslaget och i princip vidhållit vad kommittén föreslog. Det gäller frågan om den majoritet som skall finnas på bostadsrättsföreningens stämma för ett frivilligt köp av en hyresfastighet. Den huvudregel som vi alla är ense om innebär aft ett sådant stämmobeslut skall biträdas av så många av medlemmarna att antalet svarar mot minst två tredjedelar av antalet av de uthyrda lägenheterna. Poängen i regeln är självfallet att man skall ha ett starkt stöd för en ombildning och inte kunna med knapp majoritet tvinga sin vilja på en mindre men stark grupp. Föreningens framtid beror ju i sak på atf man får ett brett och akfivt engagemang. Så långt är vi, som sagt, alla ense i utskottet.

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Övergåtig från hyresrätt till bostadsrätt m. m.

119

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Övergång från hyresrätt till bostadsrätt m. m.

Majoriteten, bestående av socialdemokrater och centerpartister, föreslår emellertid i betänkandet aft den här majoritefsregeln infe skall gälla när bostadsrättsföreningar som är anslutna fill de rikskooperafiva organisationerna, exemplifierat med HSB eller Riksbyggen, köper fastigheter frivilligt, dvs. när de inte använder sig av den föreslagna förvärvslagen och inger s. k. intresseanmälan. Finns def en sådan anmälan, förfaller de rikskooperafiva organisationernas möjligheter att träda in och köpa utan stöd av majoritetsregeln.

Motivet till denna ordning är enkelt och klart. Om man, som def sägs i proposifionen, vill främja bostadsrätten, kan man som vi ser det inte samtidigt sätta upp regler som hindrar de prakfiskt sett mest verksamma förvärven - oftast då det gäller köp av ett stort antal lägenheter, när def kan vara svårt för de enskilda hyresgästerna atf administrera en övergång. Utskottet påpekar dock aft kravet på de boendes inflytande över ombildningsprocessen är tungt vägande även här.

Utskottet har också ansett atf def knappast finns anledning att anta annat än att de nämnda föreningarna, på annat sätt än genom en formell majoritetsregel, kommer att bevaka att det finns ett "betryggande, manifesterat intresse för ombildningen" hos hyresgästerna. Därmed borde eventuella åsiktsskillnader kunna anses överbryggade.

Herr talman! Det här ärendet torde bh min politiska - framför allt bostadspolitiska- epilog här i riksdagen, dvs. om voteringen går som vi kan förutse. Jag vill inte sticka under stol med att jag känner mig mycket till freds med att på det här sättet ha fått vara med om atf föra bostadsräftstanken vidare inom svensk bostadspolitik.

Jag ber med detta atf få yrka bifall till vad civilufskoffet har föreslagit i betänkande 41.

Anf. 110 OSKAR LINDKVIST (s):

Herr falman! Jag skall minimera min replik, även om jag är så mycket emot det mesta av vad Sven Eric Åkerfeldf sagt och vad han har tillvifat oss socialdemokrater atf det borde ta mycket längre tid och kräva ett ordentligt meningsutbyte med honom.

När Sven Eric Åkerfeldf börjar sitt anförande med påståendet att socialdemokraternas särskilda yttrande ger möjligheter fill en bred anslutning skall jag nöja mig med atf läsa upp ett stycke ur vårt yttrande:

"De allmännyttiga bostadsföretagen har tillskapats för att tjäna ett viktigt bostadssocialt syfte som inte kan frångås. Det finns därför inga skäl för att omvandla dessa företag till bostadsrättsföreningar."

Nu står Sven Eric Åkerfeldf i talarstolen och talar om motsatsen. Litet konsekvens kan man väl kosta på sig i kammaren i Sveriges riksdag, även om klockan är några minuter i 18.

120

Anf. 111 TORE CLAESON (vpk):

Herr talman! Jag skall också försöka fatta mig kort. Först vill jag bara göra kammarens ledamöter uppmärksamma på att Sven Eric Åkerfeldf sade aft

det infe är allmännyttan i sig som är def polifiska målet i de här förslagen och när def gäller aft främja övergången från hyresrätt till bostadsrätt. Nej, men det är allvarligt nog atf allmännyttan finns med i bilden i det här sammanhanget. Även om def inte är den i sig som är det polifiska målet, så finns det ändå där som en målsättning att man också då def gäller de allmännyttiga bostadsföretagen skall främja en sådan här övergång. Och vilka delar av de allmännyttiga bostadsföretagens bostadsbestånd def blir behöver vi inte hysa något tvivel om. Det blir naturligtvis de mest attraktiva delarna.

Sedan påstår Sven Eric Åkerfeldf att vpk skulle vilja motarbeta bostadsrätten. Vi har så länge bostadskooperafionen funnits i det här landet varit akfiva tillskyndare av en utbyggnad av den kooperafiva bostadsrätten. Vi har akfivt deltagit i det arbetet. Vi har ingalunda varit och vi är inte heller nu motståndare till bostadsrätt, men vi vill icke vara med om att främja en ökad övergång till upplåtelse med bostadsrätt för nyproduktionen så länge övriga partier vägrar att medverka fill aft vi får en effektiv priskonfroll och ett stopp för överlåtelsepriserna på både äldre och nyare bostadsrätter.

Sven Eric Åkerfeldf har litet för bråttom när han skall dra slutsatser utifrån att vi har yrkat avslag på ombildningslagen och de följdändringar som hör fill. Läs mofionen, Sven Eric Åkerfeldf! Jag nämnde några av våra förslag. Oavsett hur det går har vi alltså förslag beträffande hembudsskyldighet, beträffande kontroll av överlåtelsevärden osv.

Nr 162

Onsdagen den 2 juni 1982

Övergång från hyresrätt till bostadsräu m. m.

Kammaren beslöt att förhandlingarna skulle fortsättas kl. 19.30.

8 § Anmäldes och bordlades
Motion

1981/82:2572 av Lars Werner m. fl.

Förslag till hälsoskyddslag, m. m. (prop. 1981/82:219)

9 § Anmäldes och bordlades
Finansutskottefs betänkande

1981/82:41 Vissa kommittéfrågor (prop. 1981/82:150)

Socialutskottets betänkanden

1981/82:51 Hälso- och sjukvårdslag, m. m. (prop. 1981/82:97)

1981/82:52 Viss följdlagstiftning till hälso- och sjukvårdslagen m. m. (prop.

1981/82:212) 1981/82:53 Ändringar i lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa

fall, m. m. (prop. 1981/82:72)

Kulturutskottets betänkande

1981/82:28 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden

121

Nr 162 UfbildningsutskoUets betänkanden

Onsdagen den 1981/82:36 Flexibel skolplanering m.m. (prop. 1981/82:157 och 1981/

2 juni 1982 82:125)

_____________ 1981/82:38 Samordnad datapohfik (prop. 1981/82:123) (förnyad behand
hng)

Jordbruksutskottets' betänkande

1981/82:41 Reglering av priserna på fisk, m. m. (prop. 1981/82:205)

Arbetsmarknadsutskottets betänkande

1981/82:29 Samordnad datapolitik (prop. 1981/82:123) (förnyad behandling)

10 § Kammaren åtskildes kl. 17.54.

In fidem

SUNE K. JOHANSSON

/Solveig Gemert