Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1981/82:161

Tisdagen den 1 juni

Kl. 11.00

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Om driften vid SAFAC:s verkstad i Dorotea

Förhandlingarna leddes till en början av andre vice talmannen.

1 § Andre vice talmannen meddelade aft Gösta Bohman (m), Sune Johansson (s) och Margot Wallström (s) denna dag återtagit sina platser i riksdagen, varigenom Barbro Nilssons, Bo Finnkvists och Elvy Norbergs uppdrag som ersättare upphört.

2 § Svar på fråga 1981/82:379 om driften vid SAFACrs verkstad i Dorotea

Anf. 1 Arbetsmarknadsministern INGEMAR ELIASSON:

Herr talman! John Andersson har frågat mig om jag är beredd att vidta åtgärder så atf driften vid SAFAC:s verkstad i Dorotea kan fortsätta.

Bakgrunden till John Anderssons fråga är att ledningen för den regionala stiftelsen för skyddat arbete i Västerbottens län - SAFAC - i en intern diskussion med den centrala Stiftelsen Samhällsföretag - beskrivit vissa konsekvenser av ett bland flera alternafiv fill fördelning av de medel som riksdagen anvisat för nästa budgetår. Diskussionen om fördelningen av medlen är ännu inte avslutad.

Skulle den finansiella situafionen för Samhällsföretagsgruppen tvinga fram åtgärder av det slag som nämnts i Dorotea ankommer det på den centrala stiftelsen att redovisa dessa för regeringen.

Anf. 2 JOHN ANDERSSON (vpk):

Herr talman! Jag får tacka arbetsmarknadsministern för svaret på min fråga.

I Västerbotten har SAFAC 850 anställda, och kraven på att SAFAC skall öka sina åtaganden i länet är mycket stora. Det står ca 1 100 personer i kö för en plats.

Nu tvingas SAFAC vidta en rad åtgärder för att infria de krav på bättre resultat som riksdagen och Samhällsföretag ställer på verksamheten. Bl. a.

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Om driften vid SAFACis verkstad i Dorotea

synes det som om verkstaden i Dorotea måste stängas, vilket skulle drabba 20-25 anställda.

I riksdagens beslut den 12 november 1981 hette det: "Visar det sig atf Samhällsföretag inte klarar det angivna sparmålet får företaget hos regeringen aktualisera frågan om justering av procentsatsen."

Vidare sades det att arbetet med atf förbättra företagefs resultat infe får bedrivas på ett sådant sätt "att man gör avkall på målet för verksamheten atf bereda de arbetshandikappade avlönat arbete. Defta synsätt bör vara vägledande för regeringens bedömning om Samhällsföretag aktualiserar frågan på nytt."

Detta har också skett, i januari i år, men enligt de uppvaktande var reaktionen från regeringens företrädare ganska kylig.

Nu säger arbetsmarknadsministern atf om situationen tvingar fram åtgärder av det slag som är aktuellt i Dorotea, ankommer det på den centrala sfiftelsen att redovisa dessa för regeringen.

Def föranleder två kompletterande frågor från mig:

1. Anser arbetsmarknadsministern att de synpunkter riksdagen gav regeringen till känna i november förra året och i mars i år är vägledande för regeringens bedömning?

2. Om följden av den nu omtalade diskussionen skulle bli en nedläggning av verkstaden i Dorotea, är då arbetsmarknadsministern beredd aft vidta de åtgärder som behövs för att rädda verkstaden? Defta är en mycket central fråga.

Anf. 3 Arbetsmarknadsministern INGEMAR ELIASSON:

Herr talman! Först vill jag säga att Samhällsföretag måste, som all annan verksamhet, vara underkastad kravet på en effektiv medelsanvändning. Det har också riksdagen instämt i, men samtidigt sagt atf de sociala målen inte skall äventyras. Det har heller inte skett. De som på grund av olika handikapp är anställda i Samhällsföretag kan vara säkra på att få behålla sina arbeten. Antalet anvisade anställda har t. o. m. ökat. Man kan därför säga aft Samhällsföretag i den meningen har överträffat de sociala mål som man tidigare har uppnått.

När dét gäller att ställa skärpta ekonomiska krav på en så känslig verksamhet som den som bedrivs inom Samhällsföretag, som inte kan lösa sina ekonomiska problem genom att avskeda handikappade, har vi naturligtvis, som i alla andra frågor, atf rätta oss efter vad riksdagen har sagt. De av riksdagen givna riktlinjerna överensstämmer med dem som regeringen tidigare här redovisat.

Def innebär däremot inte atf varje del av denna stora organisation behöver fortsätta oförändrad som den i dag är. De ändringar som kan vara nödvändiga för aft få en bättre ekonomi har styrelsen för de regionala bolagen eller för Stiftelsen Samhällsföretag aft självständigt besluta om. Skulle ändringarna få sådana effekter att de sociala målen kan sägas äventyras, har styrelsen aft anmäla defta för regeringen och regeringen att vidta mått och steg för att undvika det. Men där är vi ännu inte. Det som John

Andersson åberopar är ett av många räkneexempel på vad som skulle inträffa, om vissa villkor skulle föreligga.

Anf. 4 JOHN ANDERSSON (vpk):

Herr talman! Def är bra att arbetsmarknadsministern poängterar att de sociala målen inte får äventyras och aft de handikappade kan vara säkra på att få behålla sina arbeten.

I diskussionerna om atf man eventuellt skulle lägga ned verkstaden i Dorotea har det också talats om atf de anställda skulle överföras till andra arbetsställen. Det skulle innebära atf dessa människor skulle pendla till andra orter. Jag har tagit reda på att def finns anställda vid verkstaden i Dorotea som skulle få pendlingsavsfånd på upp till 18 mil om dagen. Def måste vara en orimlig situation för dessa människor atf resa på det sättet till sina jobb.

Den centrala frågan är inte atf SAFAC fill regeringen skall redovisa de resultat som man kommer fram fill, utan om regeringen vidtar de åtgärder som behövs för att garantera de handikappade sysselsättning och, självfallet, för att behålla verkstaden i Dorotea.

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Om driften vid. SAFAC:s verkstad i Dorotea

Anf. 5 Arbetsmarknadsministern INGEMAR ELIASSON: Herr talman! Får jag först upprepa att de handikappade som i dag är anställda i Samhällsföretag kan vara säkra på att de får fortsätta sin anställning eller, i bästa fall, att de kommer att erbjudas någon annan anställning på den öppna arbetsmarknaden.

Stiftelsen Samhällsföretag fick den konstrukfion som den i dag har för att Samhällsföretag skulle kunna medges ett självständigt agerande. Det skulle därför vara felaktigt av mig att anlägga några synpunkter på hur delar av Samhällsföretag skall skötas. Men om de konsekvenser som blir följden av de besparingsprogram som regering och riksdag har ålagt Samhällsföretag skulle, enligt Samhällsföretags egen mening, äventyra de sociala målen, har Samhällsföretag att anmäla det för regeringen. Vi får då, som jag förut sade, pröva frågan och vidta de mått och steg som behövs och eventuellt återkomma fill riksdagen. Men där är vi, återigen, infe i dag. Def som John Andersson åberopar är en av flera konsekvensberäkningar under alldeles bestämda antaganden.

Anf. 6 JOHN ANDERSSON (vpk):

Herr talman! Jag vill först kommentera detta om möjligheten för de handikappade atf komma in på den öppna arbetsmarknaden. Vi har i Dorotea kommun en arbetslöshet som går upp mot 10 %, så möjligheten för de handikappade att komma in på den öppna arbetsmarknaden är väldigt liten.

Till sist vill jag ta fasta på de utfästelser som arbetsmarknadsministern ändå gör, atf de sociala målen infe skall äventyras. Jag vill bara uttrycka

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

förhoppningen att det även gäller de anställda vid SAFAC:s verkstad i Dorotea.

Överläggningen var härmed avslutad.

Om den planerade bron över Pitsun-

dgl 3 § Svar på fråga 1981/82:396 om den planerade bron över Pitsun-

det

Anf. 7 Arbetsmarknadsministern INGEMAR ELIASSON:

Herr talman! Curt Boström har frågat mig om jag avser att ta inifiafiv som gör det möjligt att i år starta byggandet av en ny bro över Pitsundet.

I samband med atf regeringen för ca en månad sedan beslöt aft tidigarelägga statliga byggen för 600 milj. kr. erhöll Norrbottens län drygt 116 milj. kr. fill sådana tidigareläggningar, varav drygt 9 milj. kr. avsåg väg- och broinvesteringar.

När def gäller den fördelning av beredskapsmedel som Curt Boström nämner i sin fråga så är det infe regeringen som fördelar dessa på län. Efter det aft riksdagen har behandlat budgetpropositionen och kompletteringspro-posifionen och därigenom fastställt anslagsbeloppet för beredskapsarbeten så har arbetsmarknadsstyrelsen att fördela medlen fill länsarbetsnämnderna.

Beträffande bron över Pitsundet har jag av kommunikationsministern inhämtat att den inte finns upptagen i vägverkets budget för byggande åren 1982-1984, vilket innebär aft den f. n. infe kan komma fill utförande med ordinarie väganslag. Om de regionala myndigheterna bedömer att ett objekt kan tidigareläggas som beredskapsarbete, måste de se till atf objekt prioriteras hos berörd central myndighet, varefter arbetsmarknadsverket gör en bedömning av huruvida objektet av sysselsäffningsskäl bör tidigareläggas eller ej. Ett eventuellt utförande av objektet som beredskapsarbete får då ske inom för anslaget befintlig medelsram.

Anf. 8 CURT BOSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka arbetsmarknadsministern för svaret.

Det måste anses som en överflödsgärning aft beskriva arbetsmarknadssituationen i Norrbotten för arbetsmarknadsministern - den torde herr Eliasson känna till. Min fråga skulle egentiigen ha kunnat gälla precis vilket projekt som helst som kan igångsättas i Norrbotten, därför att vi har en lång rad projekt som skulle kunna skapa ytterligare arbeten om medel anvisades. Def är projekt som skulle kunna ge ytteriigare något hundratal människor ett efterlängtat jobb. Att jag har frågat just om Pifsundsbron beror på atf def projektet har funnits med som första projekt i ett flertal beredskapsprogram från länsmyndigheterna i Norrbotten under detta år. Därför är jag litet förvånad över arbetsmarknadsministerns skrivning atf man från länefs sida måste se till aft objekten prioriteras hos berörd central myndighet. Just detta projekt har funnits med som första projekt när det gäller vägbyggande.

Dessutom konstateras även från vägverkefs sida, centralt såväl som Nr 161 regionalt, att just detta projekt har god sysselsättningseffekt när det gäller Tisdagen den byggarbetskraften. Jag fog i förra veckan del av en rapport som visade att j •,f[ 1932

man i Piteområdet är i ett mycket bekymmersamt läge när det gäller___ -___ -.

byggarbetskraften, och man väntar att det kommer att försämras åtskilligt q planerade under vintern 1982-1983. Om därtill läggs att ca 40 % av anläggningslastbi- bron över Pitsun-larna på orten i dag står utan arbete, inser man att det är ytterst angeläget att df få i gång ifrågavarande projekt.

Vägverket centralt har i sin skrivning påpekat att det här broprojektet även har industripolitisk betydelse, eftersom det industriområde som är beläget på den halvö som en bro skulle betjäna kan innebära fördelar ur indusfriloka-liseringssynpunkt. Det är just i det industriområdet som ett eventuellt aluminiumsmältverk skulle lokaliseras. En igångsättning av brobygget i höst ligger rätt i tiden, därför att bygget då skulle vara klart i händelse av att en sådan etablering kommer till stånd.

Rent allmänt vill jag gärna säga att det inger oro atf pmf ningar går ut över projekt av den här typen i ett län som Norrbotten. Jag föreställer mig att arbetsmarknadsministern ändå har möjlighet att ta initiativ fill att se till att projektet kan komma i gång, och jag har förhoppningen att arbetsmarknadsministern gör en sådan insats, så att medlen finns tillgängliga för projektet i höst.

Anf. 9 Arbetsmarknadsministern INGEMAR ELIASSON:

Herr talman! Det är ju just därför att sysselsättningsläget i Norrbotten är oförändrat bekymmersamt som länet också den här gången har fått lejonparten av anslaget för tidigareläggning av statliga byggen, som regeringen fattade beslut om för en månad sedan. Norrbotten fick då 116 av de 600 miljoner kronorna. Men även om så är fallet, har alla projekt inte kunnat rymmas inom ramen för anslaget. Jag noterar att Curt Boström också säger att frågan kunde har gällt vilket som helst av de projekt som hamnade utanför.

Jag skall emellertid gärna tillstå att det här projektet länge var med i våra diskussioner, men vi har i samråd med fackdepartement och myndigheter valt andra byggobjekt, som ansågs ännu bättre uppfylla kraven på att ge sysselsättning under den kommande hösten och vintern. Det är en mängd projekt, varav ett av de större är reparationer av järnvägslinjen vid Älvsbyn och upprustning av Kallax flygplats.

Dämtöver har vi anslagit ytterligare en dryg miljard kronor till beredskapsarbeten, varigenom Norrbottens län kommer att få ett betydande tillskott. Det står som sagt länsmyndigheten fritt att om man så prioriterar välja att driva det här projektet som beredskapsarbete. Jag vill också erinra Curt Boström om att vi har anslagit 150 miljoner inom en särskild ram för att också kunna tillgodose bygg- och anläggningsarbeten i Norrbotten på litet flexiblare premisser.

Till sist, herr talman, vill jag säga att jag är alldeles säker på atf detta inte var sista gången regeringen diskuterade och beslutade om att tidigarelägga 5 Riksdagens protokoll 1981/82:160-161

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Om bevarande av de outbyggda strömmarna i Ljungan

statliga investeringar i Norrbotten. Pifsundsbron kommer självfallet atf ligga mycket bra till nästa gång def blir fråga om tidigareläggningar.

Anf. 10 CURT BOSTRÖM (s):

Herr talman! Projektet som sådant finns med i vägplanerna, och som jag nämnde i mitt fidigare inlägg utgör det faktiskt det projekt som man har bedömt bör komma till stånd först. Den uppfattningen delas också av det centrala vägverket, som har pekat på att projektet kan vara sysselsättnings-stimulerande och även ha industripolitisk betydelse.

Jag vet inte hur jag skall tolka arbetsmarknadsministerns inlägg, men om jag tolkar det som välvilligt kan jag kanske utgå från att vi till hösten skulle kunna ha pengar för det här projektet. Jag förstod att det var med i diskussionen, men att det tydligen på sista tampen fallit bort. Det skulle alltså kunna innebära att det nu ligger närmast fill, när man skall fördela ytterligare medel. Jag hoppas att jag på den punkten har uppfattat arbetsmarknadsministern rätt.

Överläggningen var härmed avslutad.

4 § Svar på fråga 1981/82:368 om bevarande av de outbyggda strömmarna i Ljungan

Anf. 11 Jordbruksministern ANDERS DAHLGREN:

Herr talman! Sven Henricsson har frågat mig om regeringen är beredd att verka för aft vissa outbyggda strömmar i Ljungan skall bevaras.

De strömmar som Sven Henricsson avser ligger mellan Kyrksjön och sjön Medingen i Ljungan. Älvsfräckan omfattas inte av något riksdagsbeslut om att vissa älvar och älvsträckor skall vara undantagna från vattenkraftsutbyggnad. Vattenkraften i strömmarna skall enligt en ansökan som f. n. behandlas i vattendomstolen tas till vara i ett kraftverk benämnt Haverö kraftverk. Regeringen har tidigare förbehållit sig prövningen av frågan om utbyggnaden är tillåtlig enligt vattenlagen.

Sedan vattendomstolen har överlämnat ärendet till regeringen kommer detta att remissbehandlas. Ärendet kommer därefter att prövas på sedvanligt sätt.

Anf. 12 SVEN HENRICSSON (vpk):

Herr talman! Jag skall be att få tacka jordbruksministern för svaret på frågan.

Under kärnkraftsdebatten framhöll ja-sidan aft om det inte blev ja till kärnkraften så skulle våra återstående orörda älvar och älvavsnitt vara i fara. Det blev som bekant ja till kärnkraften, men ändå är återstående älvar och älvavsnitt i fara. Aktuella uttalanden från företrädare för den svenska storfinansen visar att vaftenkraftsbolagen ligger i startgroparna med hela raden av färdiga projekt. T. o! m. ett så litet projekt som Haverö strömmar

med en uttagbar effekt på 3 000 kW syns vara intressant för börsföretaget KemaNobel, som är innehavare av vattenkraftstillgångar värda över 1,1 miljarder kronor och väl medvetet om vattenkraften som "vinstmaskin". Självfallet är det vinsten det är fråga om. Bra penningplaceringar går för dessa bolag före t. ex. miljö- ochnaturyårdsintresset.

Det är här fråga om att genom att förhindra en byggnation bevara de sista av Ljungans strömmar från förstörelse. Naturtypen i området har enligt naturvårdsverket knappast någon motsvarighet i landet med "ett strömlandskap som karaktäriseras av vidsträckta, avspolade blockmårker, genom vilka älven rinner i vissa huvudfåror". Naturvårdsverket vill f. ö. avsätta hela området som naturreservat. Genom ett kraftverksbygge skulle dessutom fisket förstöras, eftersom strömmarna skulle torrläggas.

I ett läge där det satsas miljonbelopp på att skapa nya fiskevatten, och då vi dessutom har överproduktion på elenergi, är det horribelt att förstöra en så genuin miljö för att få ut så litet energi som det här är fråga om.

Den fråga jag har ställt är ett uttryck för befolkningens oro. I den oron finns dock också en förhoppning om atf när frågan i sinom tid - den syns ju alltjämt vara under prövning hos vattendomstolen - kommer på regeringens bord, regeringen då skall beakta de miljö- och naturvårdsintressen och de bevarandevärden som jag här försökt beskriva och att regeringen tar hänsyn till att def är ett begränsat energitillskott som det här projektet skulle ge, trots att det skulle medföra stora ingrepp i naturmiljön.

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Om stödet tih odhng av proteingrödor

Överläggningen var härmed avslutad.

5 § Svar på fråga 1981/82:382 om stödet till odling av proteingrödor

Anf. 13 Jordbruksministern ANDERS DAHLGREN:

Herr talman! Lennart Brunander har frågat mig om jag är medveten om att den som odlar foderärt och åkerhöna och använder dem i sin egen produktion inte får del av stödet till odling av dessa grödor. Lennart Brunander har också frågat vad jag är beredd att göra för att rätta till missförhållandet. .

Stöd till odling av foderärt och åkerböna lämnas av regleringsföreningen Svensk spannmålshandel. Stödet, söm under år 1982 är 21 kr. per 100 kg, lämnas till uppköparen under förutsättning atf denne i ett odlingskontrakt garanterar odlaren ett pris som motsvarar det vid leveranstillfället gällande priset på korn med vissa tillägg. Odlare som använder grödorna i sin egen animaheprodukfion får således inte något särskilt stöd.

Enligt vad jag har erfarit pågår inom Svensk spannmålshandel en utredning för att bl. a. undersöka möjligheterna till aft ge även dem som odlar foderärt och åkerböna för inblandning i eget foder del av stödet. Jag anser därför inte att något initiativ från min sida nu är påkallat.

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Om åtgärder mot övergödning av vattenmiljön

Anf. 14 LENNART BRUNANDER (c):

Herr talman! Jag tackar jordbruksministern för svaret.

Stödet till proteinodlingen är mycket viktigt. På det sättet kan vi öka produktionen av proteinfodervaror inom landet.. Härigenom minskar vi behovet av import av sådana varor. Vi minskar också den export vi tvingas ha av spannmålsöverskottet. Det är också bra för jordbruket.

Reglerna för utbetalning av detta bidrag stimulerar emellertid den enskilde brukaren att sälja skörden för att sedan köpa fillbaka färdigt foder. Detta system är inte särskilt bra, för det ökar kostnaderna i jordbruket. Vi måste anstränga oss för att på allt sätt hålla nere kostnaderna. Det ökar också samhällets energiförbrukning, som det åren angelägen uppgift atf hålla nere. Bidrag bör även ges till den som använder ärterna direkt i den egna produktionen.

Nu tolkar jag jordbruksministerns svar på det sättet att det kommer att bli en ändring, en efterlängtad ändring skulle jag vilja säga, utan att jordbruksministern för den skull behöver vidta några åtgärder, och då är jag nöjd med svaret.

Överläggningen var härmed avslutad.

6 § Svar på frågorna 1981/82:386 och 407 om åtgärder mot övergödning av vattenmiljön

Anf. 15 Jordbruksministern ANDERS DAHLGREN:

Herr talman! Bengt Silfverstrand har under hänvisning till bl. a. den allvarliga utvecklingen i Laholmsbukten och i Ringsjön frågat mig vilka åtgärder på kort och lång sikt jag är beredd aft vidtaga för att hejda en fortgående försämring av vattenmiljön till följd av övergödning. Vidare har Lars Svensson frågat mig om jag är beredd att ställa resurser till förfogande för att slutföra pågående undersökningar i Laholmsbukten och om jag har övervägt åtgärder för aft begränsa skadorna där.

Jag besvarar båda frågorna i ett sammanhang.

De ekologiska förändringar som under de senaste åren drabbat Laholmsbukten och även stora områden utefter hela västkusten beror på en rad olika samverkande faktorer. Effekter av liknande slag som i västkustvatfnen har uppträtt på många andra håll i världshaven. Orsakerna har inte helt kunnat klarläggas. Faktorer som människan inte kan påverka kan vara betydelsefulla i sammanhanget. Samtidigt är det klart att skadeverkningarna kan begränsas genom atf utsläppen från mänskliga aktiviteter minskas, dvs. utsläpp från tätorter, industrier och jordbruket. Tillförsel av växtnäringsämnen genom vattenströmmarna från Östersjön genom Kattegatt och Skagerack kan antas vara av stor betydelse. Nedfall från luften och rent klimatiska förhållanden är två andra viktiga faktorer.

Undersökningar och forskningsprojekt genomförs för att nå bättre kunskaper om de grundläggande orsakerna till den situation vi befinner oss i.

Naturvårdsverket leder arbetet med att identifiera problemen och få fram förslag till åtgärder. I undersökningarna delfar flera olika forskningsinstitutioner, länsstyrelserna m. fl. När def gäller förslag till åtgärder har samarbete inletts med LRF, Kommunförbundet och Industriförbundet.

Jag har av naturvårdsverket begärt dels en samlad redovisning av vad man i dag vet om orsakerna till den negativa utvecklingen i västkustvatfnen, dels en plan för ett fortsatt och samordnat forsknings- och undersökningsarbete, dels en bedömning av vilka åtgärder som nu kan vidtas. Denna redovisning, som skall lämnas inom den närmaste tiden, bör utgöra en grund för bedömningen av vilka åtgärder som nu är nödvändiga.

Vad Ringsjön beträffar arbetar sedan två år en särskild kommitté under länsstyrelsens ledning med att kartlägga orsakerna till den försämrade situationen i sjön. Kommittén samarbetar med bl. a. företrädare för jordbruket. Kommittén har helt nyligen presenterat vissa projekt som man anser angelägna. Ett av dessa projekt är att i samarbete med lantbruksuniversitetet närmare undersöka urlakningen av växtnäringsämnen från kringliggande markområden. Projektet omfattar även förslag till åtgärder för att minska urlakningen. Ett annat projekt är att undersöka hur regleringen av Ringsjön påverkar urlakningen.

Även på andra håll i landet finns problem av samma slag som inom västkustområdena och i Ringsjön. Det är angeläget att orsakerna till utvecklingen i Ringsjön och på andra håll klarläggs. Genom de projekt som på olika håll genomförs i det avseende jag här talar om, räknar jag med att få fram ett material som ger ett förbättrat underlag för bedömning av nödvändiga åtgärder.

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Om åtgärder mot övergödning av vattenmiljön

Anf. 16 BENGT SILFVERSTRAND (s):

Herr falman! Jag tackar jordbmksministern för svaret på min fråga.

Med tillfredsställelse noterar jag att jordbmksministern numera också tillmäter jordbrukets odlingsåtgärder en viss betydelse för dessa problem. Annars måste jag nog tillstå att jag tycker att svaret litet för mycket hänvisar till utredningsarbete. Jordbruksministern är säkert väl förtrogen med talesättet "medan gräset gror, dör kon". Överfört till detta område skulle man kunna säga: "Medan algema växer dör fisken" - och i värsta fall även kreaturen, såsom har skett bl. a. vid Ringsjön.

Trots de åtgärder som redan vidtagits kvarstår hoten mot stora havsområden och sjösystem. Ja, problemen har t. o. m. förvärrats. Kraftiga växtplanktonblomningar förekommer från Öresund i söder till Bohuskusten i norr. Mest uppmärksammade har problemen i Laholmsbukten blivit. Planktonblomningarna har lett fill direkta störningar i hela kustekosystemet. Den syrebrist som uppstått som en följd av algblomningen börjar bli akut inom allt större havsbottenområden. Bottenfaunan slås ut, och fiskarter som livnär sig på bottendjur försvinner från de syrefatfiga områdena. Detta har i sin tur lett till ett stort ekonomiskt bortfall för yrkesfiskarna.

Nästan samstämmiga forskarrapporter anger övergödningen, dvs. alltför kraftig tillförsel av växtnäringsämnen, som den viktigaste orsaken till

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Om åtgärder mot övergödning av vattenmiljön

problemen. Enligt en rapport från länsstyrelsen i Kristianstads län står sålunda jordbruket för 65 % av kväveutsläppen i Laholmsbukten.

Också sjöar och vattendrag utsätts för en allt starkare belastning av växtnäringsläckage. Ringsjöarna i Skåne är ett drastiskt exempel på hur en sjömiljö som har oskattbar betydelse för fiske, naturvård, friluftsliv och framför allt vattenförsörjning håller på atf växa igen som en direkt följd av övergödning. Bidraget från jordbruket, dvs. utlakningfrån åkermarken samt förluster i samband med stallgödselhanferingen, svarar enligt rapporter från Ringsjökommittén för upp mot 70 % av den fill Ringsjön förda fosforn.

Den 14 maj, dvs. två dagar efter def atf jag ställt min fråga till jordbruksministern, tillskrev länsstyrelsen i Malmöhus län jordbruksdepartementet. Man slår bl. a. fast att tillförseln av växtnäring från omgivningen är förödande för sjöns vattenkvalitet och hemställer aft jorbmksdeparfementet ställer ekonomiska medel fill förfogande för genomförande av vissa saneringsprojekt. De synpunkter som framförs i länsstyrelsens brev sammanfaller nästan exakt med förslag framförda av mig och Egon Jacobsson i en motion som inlämnades under den allmänna motionsfiden i år, men vilken i likhet med en mofion om situationen i Laholmsbukten och Västerhavet inte ansetts så viktig att den behandlas av årets riksmöte. I brevet om Ringsjön begär länsstyrelsen också medel, närmare bestämt 614 000 kr., för aft kunna klara de här projekten.

Jag vill be jordbruksministern att precisera sig: Kommer man aft få ekonomiska resurser och ekonomiskt stöd från regeringen till Ringsjön och fill Laholmsbukten?

Anf. 17 LARS SVENSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka jordbruksministern för svaret på min fråga.

Det är bara att konstatera att vi fortfarande befinner oss i samma läge som i december 1980. Vid den tidpunkten svarade jordbruksministern att han mycket noggrant följer vad som sker i Laholmsbukten och utgår ifrån aft de berörda myndigheterna och andra intressenter skall ställa erforderliga ' resurser fill förfogande för att man skall kunna genomföra de undersökningar som behövs. Jordbruksministern svarade då också att.han räknade med atf relativt snabbt kunna redovisa resultaten från undersökningar samt lägga fram förslag till åtgärder.

Vi har fortfarande inte fått någon redovisning. Det är egenfiigen skälet fill tt jag tar upp frågan igen. Samtidigt vet jag atf def är mycket begränsade undersökningar som kan göras, på grund av de små resurser som den projektgrupp som jobbar med detta har fill sitt förfogande. Vi känner fill aft det på länsstyrelsen i Halland inom naturvårdsenheten f. n. finns fre vakanser. Vi vet om att man inom naturvårdsverket har mycket begränsade resurser att sätta in. Detta gör aft den utredning och den undersökning som behöver slutföras ännu inte kunnat göras. Samtidigt vet vi atf det här är frågor och problem av den art att betydande forskningsinsatser behöver göras. Inte heller på den punkten har man avdelat några resurser. Vi

konstaterar att det i årets budget infe finns medel upptagna för denna verksamhet. De resurser som f. n. finns hos berörda myndigheter och länsstyrelser räcker inte fill.

Det är alltså precis samma förhållande som det Bengt Silfverstrand tar upp. Det är svårigheter, och man får ingen rikfig uppfattning om vad som kommer atf kunna ske. Vad kan man vidta för åtgärder? Det är angeläget att man gör någonfing - inte bara i forskningshänseende. Också under tiden som forskning pågår måste man vidta åtgärder. Vi känner fill att def finns ett fartyg som ägs av Lunds universitet och som f. n. inte används. Det behövs bara att man från jordbruksdepartementets sida ger klarsignal och ställer resurser till förfogande, så kan man påbörja det forskningsarbete som det är så angeläget att få utfört.

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Om åtgärder mot övergödning av vattenmiljön

Anf. 18 Jordbruksministern ANDERS DAHLGREN:.

Herr talman! Jag har, herr Silfverstrand, allfid tillmätt jordbruket stor betydelse. I fråga om de nu aktuella föroreningarna har jag sagt atf jag vägrar att ensidigt utpeka jordbruket som den enda boven i detta drama.

Jag hoppas att den utvärdering som naturvårdsverket nu skall göra och som kommer atf redovisas till departementet före midsommaren skall ge mig det beslutsunderlag som behövs. Det är fel - det vill jag säga fill både Bengt Silfverstrand och Lars Svensson - aft påstå att det infe skulle pågå någon forsknings- och undersökningsverksamhet. Det gör det i allra högsta grad. Vid flera av landefs högskolor och universitet bedriver man grundläggande forskning för atf söka bringa klarhet i det komplicerade samspel som leder fram till algblomning och syrebrist. Programmet för miljökvaliteten bedriver kontinuerlig undersökning av vattenkvahteten i såväl havet som dess tillflöden. I det internationella marina miljövårdssamarbetet bedrivs inom ramen för bl. a. Helsingfors-, Oslo- och Pariskonventionerna samordnad forsknings- och undersökningsverksamhet. Inom Lantbruksuniversitetet förekommer vidare ett stort antal forsknings- och undersökningsprojekt.

När jag får utvärderingen ifrån naturvårdsverket får jag också veta vilka ekonomiska resurser som behövs fill. Def kan man inte svara på i dag.

Anf. 19 BENGT SILFVERSTRAND (s):

Herr talman! Jag har aldrig påstått att det inte pågår forskning och undersökning om de här problemen.

Nu är det på det sättet att våra forskare utifrån de rön de har gjort kommit med konkreta förslag. Bl. a. har en forskare - en framstående sådan -påpekat att akufområdet Laholmsbukten med omgivande vatten borde utses till testområde för fördjupade studier och direkta insatser. Det förslaget finns med i den av mig åberopade motionen, som bl. a. jag själv och Lars Svensson står bakom. Det vore intressant att höra vad jordbruksministern säger om def konkreta förslaget. Vi har också begärt ett åtgärdsprogram för långsiktig hushållning med flera förslag.

Sedan noterar jag att jag infe fick svar på frågan om Ringsjökommittén kan få statliga medel så att man kan fortsätta sin undersökningsverksamhet. Def

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Om åtgärder mot övergödning av vattenmiljön

förhåller sig nämligen på det sättet att kommittén - om den inte får de medlen - infe har någon möjlighet att fortsätta sitt arbete. Då kommer verkligen Ringsjön att växa igen, och då får de 250 000 människor som i dag har Ringsjön som dricksvaftensreservoar sannerhgen leta efter något annat. Det kanske vore värdefullt om man talade om var de då skall hämta sitt dricksvatten.

Slutligen vill jag notera aft undersökningar när det gäller tillsyn av jordbruksfasfigheter har pågått sedan 1973. Man konstaterar i de undersökningarna, som gjorts av statens naturvårdsverk, att den totalt tillförda kvävemängden i ett stort antal fall mångdubbelt överstiger vad som behövs med hänsyn till grödorna. Det har också visat sig under tillsynsarbetet att i stort sett vartannat djurhållande jordbruksföretag har otillfredsställande gödsel- och ensilagehantering.

Hur länge skall man vänta, herr jordbruksminister, innan åtgärder vidtas när det gäller de här akuta problemen?

Anf. 20 LARS SVENSSON (s):

Herr talman! Det förekommer begränsade undersökningar i Laholmsbukten. Det har skett vissa mätningar under 'ett och ett halvt år och det har lämnats vissa rapporter, men det har under hela denna tid inte gjorts någon ordentlig utvärdering av dessa rapporter. Jordbruksministern sade själv i december att han räknade med att snabbt få fram förslag fill åtgärder, men jag vet inte vilken tidrymd man då skall räkna med.

Eftersotn länsstyrelserna, som skall handlägga dessa frågor, har små resurser och naturvårdsverket har begränsade resurser, finns ingen möjlighet att lämna slutgiltiga förslag till åtgärder. Under fiden sitter jordbruksministern och väntar på att förslag skall komma fram - samtidigt som det sker ytterligare försämringar i Laholmsbukten.

Det är detta vi har reagerat emot. Vi bedömer det som mycket angeläget att undersöka och forska kring vad som är den största anledningen till ■försämringarna. Men under tiden som defta pågår måste jordbruksministern och naturvårdsverket se till att redan nu sätta in åtgärder för att få stopp på den pågående försämringen av vattnet. Det är därför mycket angeläget att åtgärder vidtas omgående. Man måste avdela resurser speciellt för detta område och också se till att redan nu något görs för att begränsa skadeverkningarna.

Anf. 21 Jordbruksministern ANDERS DAHLGREN: Herr talman! Bengt Silfverstrand säger att en forskare har uttalat sig om defta. Det är många forskare som har uttalat sig, och det har de gjort på olika sätt. Vi försöker nu göra en sammanvägning av deras uttalanden för att komma fill klarhet.

Det här är inget enkelt problem. De berörda fenomenen finns på andra ställen: i Östersjön, runt om i de stora världshaven och exempelvis i landsdelar där man knappast kan påstå atf det är kvävet som sannolikt

förorsakar förändringarna. Det är ingen lätt uppgift atf lösa de här problemen!

Vidare kan jag säga att Ringsjön kommer atf bedömas som en del av det samlade problemet, och vi kommer att fa ställning till om de nämnda 600 000 kronorna skall anvisas och om det beloppet i så fall är fillräckligt eller om man behöver mer. När den utvärdering som jag talat om är gjord skall vi ta ställning till detta. Jag betraktar inte Ringsjön som ett isolerat fenomen, utan den skall bedömas i samband med de andra frågorna.

Lars Svensson säger att en ordentlig utvärdering inte har gjorts. Nej, just det! Det är den som pågår nu och som kommer att redovisas före midsommar. Därmed har vi förhoppningsvis ett bättre material som beslutsunderlag. Lars Svensson kan givetvis klaga över att det tagit lång fid. Men var glad och positiv till att utvärderingen nu kommer att redovisas och atf vi får ett beslutsunderlag! Var glad att länsstyrelserna har varit med och är med i arbetet vad gäller utvärderingen.

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Om åtgärder mot övergödning av vattenmiljön

Anf. 22 BENGT SILFVERSTRAND (s):

Herr talman! Jag vet inte hur jag skall tolka jordbruksministern när det gäller Ringsjön. För aft kunna genomföra de olika projekt som nu är nödvändiga för atf man över huvud taget skall kunna sanera Ringsjön behövs bl. a. - utöver de regionala och kommunala medel som man kan fa fram - just 614 000 kr. från jordbruksdepartementet. Det går alltså inte atf genomföra dessa projekt utan statliga medel. Därför kan man rimligen inte avvakta någon ytterligare utvärdering. Jag vill verkligen veta om jordbruksministern kommer att ställa sig bakom de här kraven - uppenbarligen erkänner han problemens räckvidd - eller om man inte skall kunna fortsätta. Det är ändå nödvändigt att vi får den preciseringen.

När det gäller havsområdena har dock undersökningar pågått ända sedan 1975. Det går inte att hela tiden bara hänvisa till sammanställningar m. m. På olika konkreta punkter finns det förslag som skulle kunna genomföras nu, bl. a. en ökad kontroll av Västerhavet och parallellt därmed fortsatt utredningsverksamhet.

Anf. 23 LARS SVENSSON (s):

Herr talman! Jag känner inte någon särskild glädje över att länsstyrelsen i Halland är med. När läget blev akut 1980, tog ju länsstyrelsen i Halland initiativet till bildandet av en grupp, och då medverkade även de centrala myndigheterna. Gmppen fick emellertid inga resurser. Trofs att jordbruksministern i december månad förutsatte aft de som ingick i gruppen skulle ha resurser till sitt förfogande, har det saknats resurser. Detta måste vara skälet fill att det har tagit så lång tid. Def är klart att man kan säga att ett och ett halvt år inte spelar någon roll. Men det gör det, ty innan åtgärderna får effekt, kan det bli en ytterligare försämring. Jag tycker alltså att jordbruksministern inte har levt upp till det löfte som han gav i december 1980. Han har inte heller gjort några försök aft förbättra förhållandena för de regionala

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Om det radioaktiva avfallet från vissa brandvarnare

myndigheterna. De har själva fått ta ansvaret för aft någonting blir gjort, men de har inte fått gehör för de framlagda förslagen.

Anf. 24 Jordbruksministern ANDERS DAHLGREN:

Herr falman! Def sista som Lars Svensson sade är inte med sanningen

överensstämmande. Det är ju de centrala myndigheterna som har tagit

initiativet fill samordningen.

Anf. 25 LARS SVENSSON (s):

Herr talman! Jag ville bara hänvisa fill vad som skedde 1980, när länsstyrelsen i Halland kallade till den första överläggningen, varvid naturvårdsverket ställde upp. Def var då initiativet till de första åtgärderna togs.

Anf. 26 Jordbruksministern ANDERS DAHLGREN: Herr talman! Det var ju en helt annan sak. Detta var den första överläggningen i def län som då var aktuellt. Självfallet var def länsstyrelsen som skulle fa def initiativet. Men det var ju inte vad Lars Svensson påstod i ett senare anförande.

Överläggningen var härmed avslutad.

7 § Svar pä fråga 1981/82:392 om det radioaktiva avfallet från vissa brandvarnare

Anf. 27 Jordbruksministern ANDERS DAHLGREN:

Herr talman! Pär Granstedt har frågat mig om jag är beredd att ta initiativ till ett mer effektivt omhändertagande av uttjänta brandvarnare med radioaktiva komponenter.

Def stora flertalet av de brandvarnare eller rökdetektorer som försålts i Sverige innehåller radioaktiva ämnen. Innehållet har dock så låg aktivitet att ingen strålning av betydelse från hälsosynpunkt tränger ut fill omgivningen vid normal användning.

Strålskyddslagen är tillämplig på import av och handel med brandvarnare med radioaktivt innehåll. Statens strålskyddsinsfitut har utfärdat föreskrifter bl. a. för brandvarnarnas utförande och märkning. I fråga om hanteringen av kasserade brandvarnare har institutet i utfärdade allmänna råd rekommenderat aft de återsänds till leverantören.

Def är inte osannolikt aft kasserade brandvarnare trots sfrålskyddsinsti-tufefs rekommendafion i vissa fall hamnar bland annat avfall i en sopförbränningsanläggning. Institutet utreder f. n. om def blir några mätbara stråldoser vid förbränning och hur stora dessa doser i så fall blir.

Frågan om hanteringen av uttjänta brandvarnare bör ägnas särskild uppmärksamhet. Resultatet av den pågående utredningen bör, enligt min

mening, avvaktas, innan en skärpning av gällande regler för hanteringen av kasserade brandvarnare övervägs.

Anf. 28 STINA ANDERSSON (c):

Herr talman! Jag ber atf få tacka för svaret på den fråga som Pär Granstedt har framställt till jordbruksministern. Pär Granstedt är själv infe i fillfälle aft fa del av svaret i dag.

Svaret är positivt. Det visar att jordbruksministern är väl medveten om att dessa brandvarnare med radioaktiva komponenter kan innebära en viss fara. Så t. ex. kan def radioakfiva ämnet spridas då de skrotas eller bränns upp med hushållsavfall. I svaret hänvisas till den utredning som pågår och som lär kunna redovisas, om jag har fattat det rätt, om ungefär ett par månader. Då skall dét bli intressant aft fa del av de resultat som utredningen har kommit fram fill i detta forskningsprojekt.

Sedan 1974 har det importerats inte mindre än ungefär 700 000 av dessa brandvarnare. Enligt uppgift har endast ca 1 800 kommit fillbaka till strålskyddsinstitufet. Man kan fundera över om alla dessa brandvarnare fortfarande fungerar eller om folk helt enkelt struntar i atf sända tillbaka dem. I det sammanhanget vill jag ställa ett par följdfrågor.

Räcker det med en rekommendation? Borde def inte vara en tvingande bestämmelse aft man skall sända tillbaka brandvarnare med radioakfiva komponenter? Kan kostnaden vara en bidragande orsak till atf de inte sänds tillbaka?

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Om det radioaktiva avfallet från vissa brandvarnare

Anf. 29 Jordbruksministern ANDERS DAHLGREN:

Herr talman! Låt mig erinra om att varje år omkommer 100-150 människor i bostadsbränder i Sverige. Den vanligaste dödsorsaken är inte att man bränns ihjäl utan att man inandas giftiga rökgaser. Brandvarnare kan kontinuerligt registrera dessa rökgaser och avge varningssignaler. Nyttan med joniserade brandvarnare har därför bedömts vara större än strålrisken. Det är anledningen till att strålskyddsinstitufet har godkänt att de som konsumentartikel skall få spridas fritt.

Men visst skall vi i defta fall som i andra fall se till aft ingenting hamnar på våra avfallsfippar som kan ge upphov fill skador. Därför finns def anledning aft avvakta utredningen innan vi går vidare.

Anf. 30 STINA ANDERSSON (c):

Herr talman! Jag ber att få tacka för det kompletterande svaret. Men eftersom dessa brandvarnare innehåller radioakfiva ämnen, kan man inte låta bli att fundera över vart alla de brandvarnare har tagit vägen som inte har refurnerats och om det är lämpligt med bara en rekommendafion att lämna tillbaka dem. Jag förstår emellerfid aft det är lämpligt att avvakta utredningens resultat.

Överläggningen var härmed avslutad.

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Ny namnlag

8 § Föredrogs och hänvisades
Proposifion

1981/82:220 till jordbruksutskottet

9 § Föredrogs men bordlades åter
Konstitutionsutskottets betänkande 1981/82:34
Finansutskottets betänkanden 1981/82:37-39
Skafteutskotfefs betänkande 1981/82:66
Justifieutskottets betänkande 1981/82:60
Försvarsutskottets betänkande 1981/82:19
Socialförsäkringsutskottets betänkande 1981/82:16
Kulturutskottets betänkande 1981/82:30
Utbildningsutskottets betänkanden 1981/82:34 och 35
Trafikutskottets betänkande 1981/82:35
Jordbruksutskottets betänkande 1981/82:38
Arbetsmarknadsutskottets betänkanden 1981/82:25 och 27
Civilutskottets betänkande 1981/82:41

10 § Ny namnlag

Föredrogs lagutskottets betänkande 1981/82:41 om ny namnlag (prop. 1981/82:156).

Anf. 31 Jusfifieministern CARL AXEL PETRI:

Herr talman! Vår nuvarande namnlag häri många avseenden fungerat väl. Det finns dock inslag som inte stämmer med nutida värderingar. Dessutom innehåller lagen en hel del onödiga spärrar mot namnbyten och bestämmelser som kan verka onödigt byråkratiska. En modernisering har därför framstått som angelägen. Det är önskvärt att namnlagstiftningen bättre än f. n. speglar en modern syn på jämställdhet mellan kvinnor och män. Vidare bör alla barn behandlas lika, oberoende av om föräldrarna är gifta med varandra eller ej.

Det var överväganden av det slaget som låg bakom riksdagens begäran år 1971 om en allmän översyn av namnlagen. Det tillsattes också en särskild utredning med denna uppgift. Som bekant har riksdagen därefter visat fortsatt intresse för namnfrågorna. Sedan namnlagsutredningen hade avgett sitt betänkande underströk riksdagen så sent som våren 1981 vikten av aft regeringen snarast lade fram ett förslag till ny lagstiftning på grundval av utredningsbetänkandet och de synpunkter som hade kommit fram vid remissbehandlingen.

Flertalet av de remissinstanser som yttrade sig över utredningsbetänkandet var posifiva till förslagefs grundtankar. Proposifionen har också i stora drag utformats på grundval av betänkandet. Men vad som framkom vid remissbehandlingen har gjort att utredningsförslaget har modifierats på vissa punkter. Det är med fillfredsställelse som jag noterar aft lagutskottets majoritet i allt väsentligt har ställt sig bakom regeringens förslag till en ny

namnlag och de principer som bär upp denna. De ändringar som utskottet föreslår ger inte anledning fill några invändningar från min sida, även om ändringarna tyvärr medför atf lagtexten blir mer krånglig och systemet kanske litet mindre överblickbart än enligt proposifionen. Def viktiga - som jag ser det - är att vi nu får en tidsenlig namnlagsfiftning som ger uttryck för de värderingar som jag tidigare har berört.

Propositionen har som bekant gett upphov fill en livlig debatt, där åtskilliga kritiska röster har höjts. Många har betonat värdet av sammanhållningen i en familj eller en släkt och menat atf denna sammanhållning skulle kunna äventyras genom de föreslagna reglerna. Enligt min mening finns det ingen grund för sådana farhågor. Jag ansluter mig helhjärtat fill uppfattningen att familjesammanhållning och släkfgemenskap är av den allra största betydelse i vårt samhälle. Det är också naturligt att de som tillhör en familj eller en släkt vill betona sin samhörighet genom atf bära samma efternamn. Detta rubbas inte av de regler som nu föreslås. Den nya lagen bygger liksom den nuvarande på att äktenskapet är den normala samlevnadsformen mellan män och kvinnor. Lagen underlättar också för de berörda atf välja det namn som bäst markerar samhörigheten.

Jag vill också säga atf jag anser att lagstiftaren inte i onödan bör lägga sig i frågor som rör den enskilda människans personliga förhållanden. Den nya namnlagen bygger också på den uppfattningen aft samhället med fullt förtroende kan lämna åt den enskilde aft - inom vissa gränser - själv avgöra vilket namn som han eller hon vill ha. Utrymme ges således både för aft i alla delar behålla ett tradifionellt namnskick och för att i rimlig grad beakta nyare värderingar.

Lagen bygger alltså inte på att personnummer skall vara till fyllest. Då skulle man inte ha någon namnlag. Def har man t. ex. inte i England, där var och en kan ta det namn han själv önskar. Men syftet med de nya reglerna är just att människorna skall få ett namn med vilket de känner samhörighet.

En viktig effekt av den nya lagen är att förfarandet i namnärenden avbyråkrafiseras. I betydligt större utsträckning än f. n. kommer förvärv och byte av namn att kunna ske genom en enkel anmälan fill pastorsämbetet. Även namnbyte genom ansökan hos patentverket blir enklare.

Betydelsefullt är också att vi nu tar ett steg mot större nordisk gemenskap på namnrättens område. Förslaget till ny namnlag överensstämmer i allt väsentligt med de nya regler som fidigare har antagits i Danmark och Norge samt med det förslag som har lagts fram i Finland. Namnförslaget står också i överensstämmelse med strömningarna i Europa på detta område, vilket jag senast haft anledning att konstatera vid den europeiska jusfitieministerkon-ferens som i förra veckan hölls i Aten och där det svenska förslaget var föremål för stort intresse.

Jag vill, herr talman, avsluta mitt anförande med att på nytt uttrycka min tillfredsställelse med att vi nu står inför antagandet av en ny modern namnlag.

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Ny namnlag

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

.Ny namnlag

Anf. 32 INGER LINDQUIST (m):

Herr talman! För att lagstiftning skall tjäna sitt syfte måste den vara förankrad hos människorna. Den skall ge uttryck för vad de tycker och känner vara riktigt. Det krävs därför en lyhördhet hos lagstiftaren.

Man frågar sig var denna lyhördhet fanns, när justitieministern signerade resultatet av sitt arbete med namnlagen. Bara ett exempel: Enligt en undersökning som utfördes pä namnlagsutredningens begäran tyckte 78,2 % av de tillfrågade att det var mycket önskvärt eller lämphgf att mannen och husfrun i ett äktenskap har samma efternamn. 20,9 % ansåg det betydelselöst och 0,8 % ansåg att det var bättre med olika efternamn. Med det resultatet som utgångspunkt - alltså atf mindre än 1 % ansåg def bättre med olika efternamn - bestämde jusfitieministern sig för aft som huvudregel föreslå just defta, nämligen att vardera maken skall behålla det efternamn som han eller hon har. Tala om lyhördhet!

Aft regeringen i sin proposifion verkligen infe lyckats uttrycka någon folkvilja har osedvanligt klart och tydligt framgått under ärendets behandling. Debatten i pressen har, som justitieministern sade, varit livlig och krifiken hård. Man har med rätta talat om namnlagsförvirring och principlöshetens princip osv. Inte ens regeringspartierna har varit nöjda. I flera mofioner från centern och folkpartihåll har missnöjet med propositionen vädrats och genomgripande ändringar och t. o. m. avslag begärts. Alldeles osedvanligt många enskilda och organisationer, framför -allt kyrkliga, har uttryckt sin oro över förslaget.

Man kan då fråga sig: Hur har regeringen kunnat hamna så snett? Namnfrågorna har ju i alla fall först utretts i över sju år och sedan behandlats i regeringskansliet i ett par år. Hur kan då resultatet bli så erbarmligt? Varför vill regeringen ändra på så gott som alla namnregler, öppna alla slussar samt låta människor ta, byta och fa tillbaka namn i näsfan obegränsad omfattning? Såvitt jag förstår skyddar sådana regler mest intressen som inte är särskilt skyddsvärda. Mången bedragare måste hälsa de nya möjligheterna att byta identitet med entusiasm. Var är kampen mot den ekonomiska brottsligheten i detta sammanhang? Att sedan justitieministern tröstat de oroliga med att säga att def infe kommer att bli så många namnbyten, eftersom de är besvärliga och medför kostnader för de flesta människor, verkar bara förbryllande. Varför så nya omvälvande regler om jusfifieministern inte ens själv tror på att de skall komma till någon särskild användning?

Nej, jag fror att anledningen till atf förslaget blivit så dåligt är aft jusfifieministern stirrat sig blind på i huvudsak två principer som han sedan rätt urskillningslöst följt. Hans största ambition har uppenbarligen varit att fillgodose kraven på jämställdhet, och han har då gått i en fälla som måste ha gillrats av alltför energiska jämställdhetsivrare. Meningar som "strävandena efter jämställdhet mellan könen bör ha ett avgörande inflytande på reglerna om familjerättsliga namnförvärv" och "namnräffen framstår som ett av de områden där behovet av ändringar i jämställdhefsfrämjande riktning är särskilt starkt" förekommer talrikt.

Def finns väl inte många som vill gå emot jämställdhetssträvanden men att

upphöja den principen till så gott som allena saliggörande medför atf Nr 161 sakfrågan blir onyanserat och ensidigt bedömd. Det finns många andra Tisdaeen den hänsyn att fa. Somliga kan t. o. m. väga tyngre, t. ex. hänsynen fill barnens \ juni 1982

bästa. Det är ett misstag att tro atf kvinnor i allmänhet är så fixerade vid___

kraven på jämställdhet att de inte har förmåga att väga in olika andra j\jy namnlae aspekter.

Den andra principen, som enligt min uppfattning överbetonats i proposifionen, är möjligheten att identifiera en person genom personnummer. Namnet har inte längre samma betydelse som förr, när det gäller att utmärka en viss person, och slutsatsen i propositionen blir då den aft människor bör få mycket stor valfrihet när det gäller att ta och byta namn.

Jag tycker att den slutsatsen bygger på missuppfattningen atf en persons namn huvudsakligen är tillför att identifiera den personen. Men ett namn är ju så mycket mer. Det ger uttryck för en människas personlighet. En människa ger liv, egenskaper och färg åt ett namn. Ett namn kan blomstra just för att man tycker om den personen som bär def. Denna växelverkan mellan namnet och personligheten gör aft det är vikfigt atf en människa får möjlighet atf växa in i sitt namn, så aft säga ge namnet innehåll. Namnet hjälper på så sätt fill att skapa trygghet.

Inte minst viktigt är detta när det gäller barnen som i dag ofta lever i otrygghet och känslomässig isolering. Atf behöva byta namn och växa in i ett nytt namn och sedan byta igen kan inte befrämja barnefs behov av tillit och säkerhet.

Men det är infe bara för barnet som ett fast namnbruk är av värde. Också vuxna lägger stor vikt vid det för egen del. Patent- och registreringsverket säger t. ex. i sitt remissvar på namnlagsutredningens förslag följande: "Patenfverket har under sin befattning med namnfrågor fått en god uppfattning om människors inställning till sitt namn. Namnet spelar för många fler människor än man skulle tro en stor roll, många är direkt fixerade vid det. Det kan sägas att alltför stor hänsyn inte skall tagas fill de många gånger irrationella ståndpunkter som kommer till uttryck i namnfrågor, men det går inte att blunda för aft sådana förekommer. Man kan därför infe utesluta atf en utvidgad valfrihet på namnområdet kan leda fill konflikter eller störningar i familjerelationerna under en avsevärd tid, kanske intill dess en generationsväxling ägt rum."

Jag tycker alltså att justitieministern inte tagit fillräcklig hänsyn till dessa, låt oss kalla dem irrationella faktorer. Tron på teknikens framsteg har fått gå före omsorgen om människans känslomässiga välbefinnande.

Dessutom finns det fakfiskt skäl att ifrågasätta själva teknikens tillförlitlighet. Det gör nämligen datainspekfionen i sitt remissvar. Datainspekfionen säger atf frekvensen fel beträffande personnummer i vissa databehandhngs-sysfem har uppskattats till 5 %. Den säkraste identifikationen uppnås alltjämt genom användning av personnummer och namn. Datainspektionen säger vidare: "Blir ändringar av släktnamn avsevärt vanligare än i dag och flera namnalfernativ föreligger och således möjlighet finns aft byta släktnamn ett flertal gånger under ett normalt liv minskas identifikafionssäker-

Nr 161 heten med användande av personnummer och namn." Datainspektionen

Tisdagen den förklarar sig tveksam till aft utredningens förslag fullständigt genomförs och

1 juni 1982 fogar följande lilla knorr fill sitt uttalande: "Varvid även beaktas atf def från

-------------------- jämsfälldhetsufgångspunkf måhända skulle kunna göras gällande atf frågan

Ny namnlag hr begränsad betydelse."

Genom att så förbehållslöst ta några få principer fill utgångspunkt för sitt ställningstagande har regeringen alltså näsfan glömt bort att det finns många andra faktorer som borde ha fått inverka på avgörandet. Jag tycker t. ex. att regeringen har bortsett från den betydelse som def gemensamma namnet har för samhörigheten i familjen.

Det finns i dag alltför mycket som är ägnat att störa och splittra gemenskapen i en familj. Det är därför lagsfiftarens skyldighet att stödja familjen som institution. Det gör man verkhgen inte genom att föreslå regler som gör att alla i en familj kan ha olika efternamn. Namngemenskapen är av intresse inte bara för familjen utan också för den släkt som var och en tillhör. Också för dem som infe har särskilt särpräglade namn skänker namngemenskapen inom släkten en känsla av samhörighet. Beträffande vissa namn har vi ju i århundraden haft ett fast namnbruk. Många av dessa namn tillhör vår historia. Låt oss inte göra oss ännu mer historielösa än vi redan är! Vi borde vara stolta och glada över våra traditioner, våra seder och bruk. Allt behöver faktiskt inte ändras på.

Tyvärr är det så att regeringen genom sitt förslag på ett pietefslöst sätt satt sig över vad känslan för tradifion bjuder.

Det kanske mest tradifionslösa förslaget är det som gäller barns namn. Om föräldrarna inte har gemensamt namn får barnet över huvud taget inte något namn förrän föräldrarna anmält det. Barnet får kanske infe ens något nummer, för def tar väl viss tid att få personnummer. Detta är stötande. Ett barn skall alltid födas till ett namn. Def skall infe vara namnlöst som en sak vilken som helst. Regeringen föreslår vidare att om något namn inte anmäls skall barnet få moderns namn. Uppenbarligen utan större betänkligheter ämnar regeringen ändra på den i så gott som alla länder vedertagna regeln att ett barn får faderns namn. Jag tycker aft förslaget är utomordentligt oklokt, framför allt därför atf en sådan regel kan komma atf gå ut över barnet. Mor och barn har vid barnets födelse en av naturen betingad gemenskap. Det är därför särskilt viktigt att då understryka samhörigheten mellan det lilla barnet och pappan. Att låta barnet födas fill faderns namn är ett led i dessa strävanden. Allt som understryker mannens ansvar för barnet och stärker hans intresse för det är till nytta för barnet. Borde inte jämsfälldhetskraven ha fått stryka på foten för vad hänsynen fill barnefs bästa kräver?

Jag vet att den föreslagna regeln rättfärdigas med att skillnad inte skall göras mellan barn till gifta föräldrar och barn fill ogifta. Men det är onekligen ett egendomligt sätt att resonera på. Anser vi inte längre att äktenskapet skall medföra speciella rättsverkningar i olika avseenden? Är vi på väg att i alla hänseenden jämställa äktenskap med samlevnad utan äktenskap? Jag förstår atf detta är ett för vidlyftigt ämne att ta upp i dag, men den här propositionen, liksom flera lagförslag under senare år, leder till sådana tankegångar.

Jag vill understryka att jag tycker att det är mycket viktigt att vi inte har regler som på något sätt kan diskriminera ett barn för atf def är fött av föräldrar som lever i äktenskap eller ett barn för aft def är fött av föräldrar som infe är gifta med varandra.

Jag tänker t. ex. på olika arvsregler. Men jag fror inte att barn går och jämför med andra barn vem som har en pappas namn, en mammas namn som gift eller som ogift eller föräldrars gemensamma namn. Över huvud taget är nutida barn ointresserade av varandras efternamn. De vet ofta inte alls vilket efternamn deras kamrater har. Någon övergripande rättvisa går ju ändå inte att uppnå, eftersom t. ex. föräldrar som inte är gifta och som därför infe har gemensamt namn inte kan ge barnet ett sådant namn. Detta gäller faktiskt 40 % av alla barn som föds.

Herr talman! Med den här korta genomgången har jag velat ge en bakgrund fill varför vi i moderata samlingspartiet inte har kunnat ställa oss bakom förslaget till ny namnlag. Eftersom de av oss påtalade bristerna hänför sig till de principer som varit vägledande för utformningen av de enskilda lagreglerna, är det föga meningsfullt att göra en detaljgranskning av skilda paragrafer. Helheten är, som vi ser det, byggd på felaktiga premisser. Det går därför infe heller aft, som utskottet gör, lappa på förslaget. Regeringen bör då få tillbaka sitt illa underbyggda förslag och komma med ett nytt som står i bättre samklang med vad vanliga människor tycker. Vi yrkar således avslag på propositionen i enlighet med vad som anförts i vår reservation. Det innebär alltså bifall till moderatmotionerna samt till vissa folkparti- och centerpartimotioner. Vi ställer oss inte bakom utskottets hemställan i någon del.

Som jag tidigare sagt var motviljan mot regeringens förslag utbredd. Också socialdemokraterna, som ju inte har motionerat i ärendet, har velat ändra i förslaget. I utskottet tillsattes därför en arbetsgrupp, och denna har arbetat fram den namnlag som nu redovisas i betänkandet. Jag skall villigt erkänna atf utskottets överarbetning i sak medfört förbättringar i förhållande till regeringsförslaget. Men eftersom hela lagen fortfarande bygger på felaktiga avvägningar, tar vi avstånd från den namnlag som nu föreslås. De förändringar som utskottet föreslagit är av både principiell och lagteknisk natur. Omfattningen av ändringarna framgår av bil. 3 till betänkandet. Där kan var och en se aft de lagtekniska skillnaderna infe är små. Justitieministern sade också i sitt inledningsanförande att det hade gjort lagtexten betydligt krångligare och mera svåröverskådlig, eller något liknande. Konsekvenserna av dessa ändringar är svåra att överblicka. Vi rör oss här på ett komplicerat område inom civilrätten och med en lagstiftning som berör varje svensk medborgare. Det borde därför vara en självklarhet atf lagrådet får granska utskottets ändringsförslag. Till min förvåning röstades en begäran från oss moderater i lagutskottet om lagrådsgranskning ner av utskottets övriga ledamöter, som minuten dessförinnan avstyrkt vår begäran om att behandlingen av ärendet skulle skjutas till hösten.

Def förhåller sig så, atf defta betänkande tillkommit i alltför stor hast under några hektiska veckor. I lagutskottet har vi förmånen av skicklig

6 Riksdagens protokoll 1981/82:160-161

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Ny namnlag

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Ny namnlag

kanslipersonal, men en lagstiftning av det slag som det nu är fråga om hör hemma i regeringskansliet. Skall sådant ske i riksdagen, är det en självklarhet att så omfattande ändringsförslag som det är fråga om skall granskas av lagrådet. Namnfrågan har utretts i ungefär tio år, och nu skall utskottet på några veckor klämma fram en rad nya bestämmelser. Det är så mycket mer beklagligt som vi i lagutskottet inte brukat arbeta på det sättet. Under de år som jag med glädje och tacksamhet fått sitta i lagutskottet har jag vant mig vid att vi över partigränserna förenats i en ambition att inför kammaren lägga fram väl genomtänkta och grundligt genomarbetade förslag. Def är därför med djup besvikelse som jag nödgas konstatera att detta utskott av alla nu lämnar ifrån sig ett hastverk. Jag har redan kontaktats av myndigheter som uttryckt sin förvåning över handläggningen och påvisat inkonsekvenser i ändringsförslaget.

Brådskan är desto mer att beklaga som det är svårt att se skälen för den. Det kan väl ändå inte vara så, att avsikten är att snabbt tysta krifiken genom atf anta lagen. I vart fall tycker jag aft vi illa svarar upp mot det förtroende som vi har fått, om vi i dag röstar igenom denna lag. Låt oss få fid till begrundan, och låt lagrådet granska förslaget! Jag hoppas därför att det skall bli möjligt att i kammaren samla den tredjedel som behövs för att få förslaget återförvisat till utskottet.

Jag yrkar alltså, herr .talman, i första hand att ärendet återförvisas fill utskottet för förnyad handläggning, och skulle def yrkandet inte bifallas yrkar jag bifall till vår reservation, som innebär avslag på hela namnlagen.

I detta anförande instämde Bertil Lidgard, Filip Fridolfsson, Allan Åkerlind, Gunnar Biörck i Värmdö, Göte Jonsson, Ewy Möller, Olle Aulin, Joakim Ollen, Per Stenmarck, Knut Wachtmeister, Ingvar Eriksson, Bo Siegbahn, Sten Svensson, Göthe Knutson, Gullan Lindblad, Bengt Wittbom, Margareta Gärd och Allan Hernelius (alla m).

Anf. 33 Justitieministern CARL AXEL PETRI:

Herr falman! Jag vill bara ta upp några synpunkter med anledning av det Inger Lindquist sade. Den främsta grunden till att jag gör det nu är att man, när man lyssnar till Inger Lindquists anförande, får intrycket atf det är fråga om en långt mera radikal förändring av namnskyddet än vad def i själva verket är tal om. Redan enligt gällande rätt kan man faktiskt ändra namn i betydande omfattning. Enkelt kanske man skulle kunna uttrycka förslaget så, att det man enligt dagens namnrätt kan göra med en betydande byråkrati, kan man i framtiden göra med en betydligt mindre grad av byråkrati.

Vad man vill införa är alltså en något större grad av valfrihet. När man har föreslagit det, har man i högsta grad haft den nämnda sociologiska undersökningen i åtanke. Det är inte alls fråga om aft tvinga människor att ändra det namnskick def. n. har. Man ger större möjligheter åt människor som har en något annan syn än den som hittills varit traditionellt accepterad. Jag känner mig övertygad om att flertalet människor, som hittills, kommer

att fa mannens namn när de gifter sig. Def blir ingen större ändring annat än för dem som verkligen åstundar detta. Och de kan, som jag sade, med uppbjudande av en viss byråkratisk färdighet åstadkomma sådana ändringar redan nu.

Det är alltså inte något slags tro på tekniken som har varit avgörande. Det är inte datorerna som har styrt det här förslaget. Det är helt enkelt en önskan att ge litet större valfrihet åf människorna. Det är också, faktiskt, en önskan atf stödja familjen. Om en man och en kvinna som gifter sig är överens om ett visst namnskick, t. ex. att var och en skall behålla sitt namn eller atf de skall ha samma namn, bör man inte lägga sig i det med onödiga byråkratiska bestämmelser.

Det är inte heller så, som man kunde få ett intryck av när man lyssnade på Inger Lindquist, att barn i allmänhet kommer att vara namnlösa. Det vanliga kommer att bli atf människor har samma namn. Och då får också barnen deras namn.

Vad jag slutligen vill säga är, att bestämmelsen om atf barnet skall ta moderns namn, om inte föräldrarna kan enas om annat och om de har olika namn, naturligtvis är eri regel som kommer att utnyttjas som allra sista utväg och endast i ytterligt få fall. Det vanligaste är helt enkelt, får man hoppas, att föräldrar kan komma överens om vad barnet skall heta. Visst tycker jag att det är av stort värde att man uppnår ett läge där man slipper ha speciella bestämmelser för barn utom äktenskap. Det hör faktiskt inte vårt rättssystem till. Def är barnet det.gäller här, inte föräldrarna.

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Ny namnlag

Anf. 34 INGER LINDQUIST (m) replik:

Herr talman! Jag tycker att det är litet lustigt att höra på justitieministern, får jag säga. När justitieministern nu talar verkar det som om de här ändringarna var helt bagatellartade. Def är rätt egendomligt att största delen av svenska folket skulle ha missuppfattat det så. Det är infe bagatellartade förändringar som justitieministern föreslår. Justifieministern är mycket väl medveten om att lag alltid är normbildande. Man kan alltså skriva lag på varierande sätt, man kan t. o. m. sätta paragrafer i olika ordning och därigenom få människor att handla på olika sätt. Namnlagen är i allra högsta grad uppbyggd på det sättet, skulle jag vilja säga. Jag fror alltså att def är helt fel atf bagatellisera ändringarna. Då kan man också fråga sig: Skall vi hålla på och utreda så länge och komma med en helt ny lag, om den faktiskt infe innehåller några särskilda ändringar? Jag tycker att justifieministern är ologisk på den här punkten.

När det gäller barnefs namn säger justitieministern att def inte alls kommer aft bli som jag säger, att många barn får moderns namn. Men def är fakfiskt så aft 40 % av alla barn som föds har föräldrar som icke är gifta. De kan icke få ett gemensamt namn, utan de får moderns namn. Dessutom kan fadern i och för sig anmäla ett annat namn. Också i de fall där gifta föräldrar inte anmäler något namn får barnen moderns namn. Visst kommer faderns namn att hamna i skymundan. Jag tycker inte att justitieministern har tagit tillräckligt allvarligt på hur vikfigt det är för barnet att pappan så mycket som möjligt binds upp till barnet.

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Ny namnlag

Anf. 35 LENNART ANDERSSON (s):

Herr falman! Genom atf lagutskottet, med anledning av motioner, redan 1971 uttalade sig för en översyn av namnlagen i dess helhet och i april 1981 underströk att det var angeläget att regeringen förelade riksdagen förslag fill erforderlig lagsfiftning, byggd på namnlagsutredningens betänkande, var utskottet väl förberett för atf motta proposifionen om ny namnlag.

I början av innevarande år användes lagrådsremissen som underlag för intern information, i åtminstone en av partigrupperna här i riksdagen.

Inom lagutskottet var vi i förväg på det klara med atf förslaget till ny namnlag var av sådan omfattning aft det var nödvändigt för utskottet att i sin arbetsplanering särskilt beakta den tid som defta ärende skulle fordra. Dessutom beslutade lagutskottet att inom utskottet tillsätta en särskild beredningsgrupp, bestående av fem ledamöter, med uppgift aft detaljgranska propositionen och väga propositionens förslag mot de motioner som avlämnats.

Ledamöterna i arbetsgruppen har haft ambitionen att nå fram till en bred politisk enighet, vilket i hög grad gagnar den aktuella sakfrågan. Vidare har gruppen haft till uppgift att fa hänsyn till den kritik och de synpunkter som framförts och i några avsnitt något ändra på propositionen så aft reformförslagen skulle kunna få en bredare och djupare förankring hos den breda allmänheten.

Ledamöter i beredningsgruppen har lämnat vidareinformation fill sina partigrupper, och förslagen har därefter behandlats i lagutskottet vid sammanträden i plenum.

Det är endast en sak som i någon mån försvårat arbetet, nämligen att det i mofionerna från moderata samlingspartiets företrädare så urskillningslöst yrkas avslag på proposifionen i dess helhet. Härigenom har moderata samlingspartiets ledamöter i utskottet i förväg bundits upp.

Jag får också göra kammarens ledamöter uppmärksamma på att moderaternas reservation i lagutskottet riktar sig mot propositionen och inte mot utskottets förslag.

Jag övergår nu till att utifrån utskottets synpunkter nämna några avsnitt i betänkandet, och då främst de delar i vilka utskottet föreslagit en del förändringar jämfört med propositionens förslag.

Det första avsnittet rör makars efternamn.

Vad föreslår då utskottet på denna punkt?

Utifrån en av proposifionens huvudlinjer, nämligen att makarna själva i så stor utsträckning som möjligt skall få bestämma i denna centrala fråga, har utskottet utformat lagtexten på sådant sätt att makarna kan välja mellan namngemenskap och att vardera maken behåller sitt namn.

I alternativet med namngemenskap kan de antingen välja kvinnans eller mannens efternamn som sitt gemensamma efternamn.

De olika alternativen är likvärdiga.

Def skall också tilläggas att efternamn får antas som gemensamt efternamn endast om den vars namn avses lämnat sitt samtycke och namnet infe har förvärvats genom ett tidigare äktenskap.

Makarna skall i förväg anmäla sitt beslut fill pastorsämbetet eller senast i samband med vigseln.

Genom den utformning som lagtexten fått i 9 och 10 §§ i utskottets förslag tillgodoses olika krav som framförts, bl. a. i en motion från centerpartiet och i ett relafivt stort antal skrivelser.

Utskottefs förslag fillgodoser också kraven på jämställdhet mellan kvinnor och män - ett krav som är helt logiskt med tanke på vad riksdagen tidigare anslufit sig till i samband med förslaget till ny giftermålsbalk, nämligen atf äktenskapet är en frivillig samlevnadsform mellan två självständiga personer. Man bör också i detta sammanhang erinra sig alla de krav på jämställdhet mellan kvinnor och män som under lång fid framförts av de olika politiska partierna.

Genom det nya lagförslaget kommer vi också ifrån den nuvarande namnlagens mycket omständliga regler när makarna önskar att få bära kvinnans efternamn som gemensamt efternamn.

Genom de förändringar utskottet föreslår i detta avsnitt borde förslaget nu kunna få en bred anslutning från såväl enskilda som organisafioner. Def är också rimligt att göra den bedömningen att lagförslaget väl motsvarar dagens och morgondagens krav.

Ett annat avsnitt som i den allmänna debatten tilldragit sig stort intresse är bestämmelserna om barns efternamn.

Utskottets förslag är i korthet följande.

Utskottet anser def självklart aft barn, vars föräldrar har gemensamt efternamn, vid födelsen automatiskt får det namnet. I konsekvens med denna uppfattning tillstyrker utskottet propositionens förslag i denna del.

Härutöver har utskottet tillagt en bestämmelse om att i en familj där föräldrarna har olika efternamn, skall helsyskon ha samma efternamn. Detta fillägg finns i lagförslagets 1 §, vilken jag hänvisar fill.

Utskottet har här haft att bedöma krav som framförts såväl i motioner från
folkpartiet och centerparfiet som i en rad skrivelser. Utskottet har vid sina
överväganden funnit atf def föreligger en utbredd uppfattning om atf
helsyskon bör ha samma efternamn. Utskottet delar denna uppfattning.
Utskottet anser vidare att def i denna del är särskilt mofiverat aft tala om
namnstabilifef. ;

Lagförslagets 1 § i övrigt gäller de allmänna reglerna för efternamn för barn, vars föräldrar har olika efternamn. Utskottet anser i likhet med proposifionen atf det är naturligt att föräldrarna själva får avgöra vilket efternamn barnet skall ha. Härigenom kommer också alla barn aft i namnhänseende behandlas lika, oavsett om barnefs föräldrar är gifta med varandra eller ej. Principen att alla barn skall behandlas lika har för utskottet varit av stor betydelse, och vi fillstyrker propositionens förslag.

Den enda ändring som utskottet föreslår i de allmänna reglerna i 1 § är atf föräldrarna skall bestämma barnets efternamn inom en fidsperiod av fre månader i stället för, som föreslås i proposifionen, sex månader.

Jag vill också något beröra proposifionens förslag om mellannamn. Def som i nuvarande namnlag kallas tilläggsnamn föreslås nu få beteckningen

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Ny namnlag

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Ny namnlag

mellannamn, vilket utskottet tillstyrker.

I propositionen föreslås regler för mellannamn gällande för makar och för adoptivbarn. Även här fillstyrker utskottet proposifionens förslag.

Utskottet föreslår dessutom en förändring som är en utvidgning av bestämmelserna för mellannamn. Det gäller möjligheten för barn i övrigt atf ta mellannamn.

Utskottet framhåller särskilt värdet av namngemenskap inom familjen och den betydelse som användandet av mellannamn kan ha för makar som av olika skäl valt aft behålla sina tidigare efternamn. Säkerligen kommer möjligheten att även ge barnen mellannamn aft få stor betydelse för dessa föräldrar.

Inte minst gäller detta för ogifta sammanboende föräldrar. Eftersom dessa infe kan ta gemensamt efternamn och den ene föräldern inte heller kan fa den andre förälderns namn som mellannamn saknar de i dag möjlighet att båda få namngemenskap med sina barn.

Sannolikt kommer även den av utskottet föreslagna ändringen aft innebära atf en del namnkonflikter i skilsmässofall kan förhindras genom att barnet i stället för att byta namn kan behålla def gamla men använda det andra som mellannamn.

Genom att utvidga bestämmelsen om mellannamn har utskottet tillstyrkt, en motion från folkparfiet, och, vågar jag påstå, även tillmötesgått en Stor opinion som önskat en sådan förändring.

Slutligen är det för mig angeläget atf redovisa utskottets principiella .uppfattning i en fråga som i rätt stor omfattning förekommit i den allmänna debatten kring proposifionens förslag. Det gäller möjligheterna aft byta förnamn och efternamn. Def har emellanåt hävdats aft propositionens förslag skulle kunna leda fill att en person helt bytte namnidenfifet. Dessa möjligheter skulle då kunna utnyttjas av mindre noggranna personer. Även om detta får sägas vara extrema tolkningar så är def teoretiskt möjligt.

Med tanke på det ansvar som bl. a. lagutskottet har för kampen mot den ekonomiska brottsligheten så har naturligtvis lagparagraferna analyserats. Resultatet har blivit atf utskottet föreslår olika spärregler i syfte att förhindra byte av nafnnidentifet. Utskottet bedömer att dessa ändringsförslag har en djup förankring hos det svenska folket och aft det i riksdagen råder en allmän uppslutning kring det synsätt som utskottet här ger uttryck för. Av tidsskäl skall jag infe närmare gå in på dessa förslag, utan hänvisar till 31 § i lagförslaget. Andra företrädare för utskottet återkommer i sina anföranden fill dessa bestämmelser.

Herr falman! Med hänsyn fill Inger Lindquists anförande är jag tvungen att säga några ord fill.

Först tycker jag aft def är synd att Inger Lindquists sista anförande här i kammaren blev så onyanserat.som det blev i dag. Tidigare brukade infe anförandena från hennes sida ha den karaktären.

Jag har anledning att ställa ett par motfrågor till Inger Lindquist.

Vad menar moderaterna med namnstabilitet? Är def aft barn, vars föräldrar är gifta, automatiskt skall få mannens efternamn? Är det atf

kvinnan, när hon gifter sig, också automatiskt skall få mannens efter- Nr 161
namn? Tisdagen den

Troligen anser moderaterna defta. De är tydligen infe beredda att ge j jmi igg2

familjerna en personlig frihet att välja namn: Lagstiftningen måste tydligen

enligt deras uppfattning ha tvingande karaktär. j\/y namnlag

Vart har den annars så omtalade personliga friheten tagit vägen?

Ser man så till moderaternas arbete i utskottet, finner man atf moderaterna infe ens velat pröva möjligheterna fill konstruktiva förändringar av proposifionens förslag. De fäster inte heller något avseende vid de mofioner som företrädare för andra parfier har väckt. Dessa motioner får endast en negativ betygssättning, och moderaterna yrkar avslag på motionernas yrkanden.

Moderaterna är så fixerade vid sitt yrkande om avslag på propositionen att de glömt fortsättningen. Denna attityd stämmer dåligt överens med den uppgift utskottet har att noggrant granska de förslag som föreläggs utskottet.

När utskottefs förslag nu ligger på riksdagens bord och kammaren snart skall besluta i frågan är def trots allt min förhoppning aft moderaterna, efter det att deras avslagsyrkande fallit, skall rösta med utskottet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i dess helhet.

Anf. 36 INGER LINDQUIST (m) replik:

Herr falman! När jag hör Lennart Andersson får jag, och jag förmodar de som lyssnar i kammaren, uppfattningen att vi moderater i utskottet har varit en tung barlast att dra på. Vi har urskillningslöst yrkat avslag.

Jag undrar just hur man yrkar avslag nyanserat? Ett avslagsyrkande är väl
allfid ett avslagsyrkande. I

Sedan måste jag tyvärr konstatera att Lennart Andersson inte förstått vad jag har sagt. Jag har nämligen sagt att vi moderater inte kan ställa upp för en lag där vikfiga principer saknas. Det är av defta skäl som vi anser det rätt meningslöst atf gå in och behandla de olika paragraferna. Man måste alltså först ha en god principiell grund att stå på. Har man inte det, kan man framföra alla möjliga uppslag, och paragraferna kan komma atf se ut lingefär hur som helst när det gäller en sådan här fråga. Det är skälet fill att vi yrkar avslag på propositionen, vilket jag mycket noga redogjorde för i mitt anförande. Vi anser def icke meningsfullt att gå in i detaljer och säga: Beträffande den bestämmelsen tycker vi si, och beträffande den bestämmelsen tycker vi så. Jag har här dragit upp klara linjer för hur jag anser aft en lag skall skrivas.

Def var tråkigt att Lennart Andersson sade att det var mitt sista anförande. Def skulle innebära att jag inte får lov att fala mer| i denna riksdag, men jag har infe riktigt klart för mig vad han därmed avser.

Det är anmärkningsvärt aft Lennart Andersson som utskottets ordförande säger: Vi har verkligen noggrant granskat förslaget, och def är moderaterna som har varit tröga och besvärliga. Men, Lennart Andersson, varför hör ni inte lagrådet? Hur kan en ordförande som tycker att utskottet noggrant skall

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Ny namnlag

granska ett förslag underlåta aft skicka de många ändringsförslagen fill lagrådet? T. o. m. justifieministern tillstår ju aft det har blivit "komplicerat" genom vad utskottet säger, och myndigheter har redan kontaktat mig. Jag tycker atf def är ytterst anmärkningsvärt att ni underlåter att höra lagrådet.

Anf. 37 LENNART ANDERSSON (s) replik:

Herr falman! Varken i moderaternas mofioner eller i Inger Lindquists anförande i dag har det kommit fram några klara riktiinjer för hur en proposifion i detta ämne skulle utformas för aft vinna moderaternas gillande. Både i motionerna och i Inger Lindquists anförande förs det ett allmänt resonemang om namnstabilitet, och man underkänner de allmänna grunderna för propositionen. Men var finns moderaternas rikfiinjer för hur en proposition skall se ut? Fortfarande svävar vi i okunnighet om detta.

När det sedan gäller remissen till lagrådet vill jag först klargöra följande för kammarens ledamöter. Inom den beredningsgrupp i utskottet som har arbetat med denna fråga, och i utskottet i övrigt, finns det en bred politisk enighet om hur def materiella innehållet skall vara i de avsnitt av proposifionen som utskottet anser det vara befogat att göra ändringar i. Sedan utskoftsmajoritefen efter ingående diskussioner bestämt det materiella innehållet, har utskottefs kansli på ett förtjänstfullt sätt utformat förslaget till lagtext, vilket därefter fått utskottets bifall. Konsekvenserna av de ändringar som utskottet gjort är också fullt möjliga atf överblicka. I den situafionen är det enligt utskoftsmajoritetens uppfattning inte påkallat att företa ytterligare en remiss till lagrådet.

Anf. 38 INGER LINDQUIST (m) replik:

Herr falman! Jag förstår inte att inte Lennart Andersson hör på eller fattar vad jag säger. Här har jag klart och tydligt redogjort för vilka principer som jag tycker skall ligga till grund för en lag. Def är väl det som är det vikfiga? På dessa principer bygger vi sedan upp en lag. Det är, som jag ser det, regeringskansliets uppgift atf göra def. Enligt de av oss angivna principerna bör ett nytt förslag till namnlag utformas och överlämnas till riksdagen. Det är inte meningsfullt att jag står här och går igenom varenda paragraf. Dessutom sväljer man ibland, som Lennart Andersson mycket väl vet, en paragraf trots att man kanske inte tycker så mycket om den, just därför att man godtar principerna. Man så att säga far och ger i utskottet. Så har vi faktiskt arbetat hitfills.

Jag hoppas att jag nu har gjort detta klart för Lennart Andersson. Det är inte några lösa, fluffiga ord som jag står här och säger, utan detta är allvarliga, fasta principer, som vi från moderata samlingsparfiet anser skall ligga fill grund för en ny namnlag.

Beträffande lagrådet säger Lennart Andersson aft man i utskottet har nått polifisk enighet och därför tycker att man inte behöver skicka detta lagförslag till lagrådet. Def var en ytterst egendomlig slutsats - på grund av aft man är politiskt enig skulle man inte låta lagrådet granska lagtexter. Def står mycket

ordentligt i regeringsformen vad det är lagrådet skall granska. Om fullständig    Nr 161
enighet råder i denna kammare skall man väl ändå skicka lagförslaget fill    Tisdaeen den
lagrådet.                                                                                        1 juni 1982

Jag måste säga att jag inte förstår hur ni vågar stifta en sådan lag. Den __

kommer aft medföra komplikafioner - def är mängder av myndigheter som yvy riamnlag skall fillämpa den. Har ni tänkt igenom allt? Def var fakfiskt så, att efter det atf vi hade slutjusferat betänkandet kom utskottskanshet - som jag redan i mitt anförande sade är mycket duktigt - fram fill att man hade missat en sak, där man måste ändra i lagen. Det är självklart att man gör så, om man i all hast skall klämma fram lagar på ett område som är utomordenthgt komplicerat och svåröverblickbart. Ni skall få se hur def kommer atf bli när myndigheterna står villrådiga och inte vet vad de skall göra. Ta mitt råd: Begrunda denna lag! Skicka fillbaka den till utskottet!

Anf. 39 LENNART ANDERSSON (s) replik:

Herr talman! I moderaternas särskilda yttrande i utskottets betänkande står det aft man inte kan överblicka konsekvenserna av de ändringar i propositionen som utskottet har föreslagit och aft ändringsförslagen därför borde remitteras till lagrådet. Från majoritetens sida hävdar vi aft vi kan överblicka konsekvenserna av de ändringar vi har gjort - de är inte större än så.

Kansliet har, som jag sagt, på ett förtjänstfullt sätt utformat lagtexten, och jag tror infe heller aft Inger Lindquist-i dag kan anföra någon krifik mot denna utformning av själva lagtexten. Vad Inger Lindquist i dag har svårt för är aft instämma i def sakliga innehållet.

Fortfarande saknar vi moderaternas rikfiinjer för en ny proposifion. Inger Lindquist har i sitt anförande här i dag underkänt två punkter som proposifionen är byggd på. För det första är det frågan om jämställdhet mellan kvinnor och män. Inger Lindquist hävdar att den frågan inte är lika aktuell i dag som den varit under 1970-talet. För det andra säger hon att proposifionsförfaftarna har tagit alltför stor hänsyn fill datatekniken och personnummer. Justitieministern har i sitt anförande svarat att det inte alls är så att de här punkterna har spelat så stor roll som Inger Lindquist vill göra gällande. Vad Inger Lindquist har gjort är att underkänna de två punkterna, men att tala om några nya grunder som moderaterna anser att en proposition skall utformas utifrån har hon infe gjort.

Nej, herr falman, jag tror atf frågan är så enkel som att moderata samlingsparfiets riksdagsgrupp är så splittrad i den här frågan att def infe har varit möjligt för dem att få fram några konstruktiva förslag. Def enda de har kunnat enas om är ett avslag på propositionen.

Andre vice talmannen anmälde aft Inger Lindquist anhållit atf till protokollet få antecknat atf hon inte ägde rätt till ytterligare replik.

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Ny namnlag

Anf. 40 MARTIN OLSSON (c):

Herr falman! Liksom praktiskt taget allt annat har även namnskicket i vårt land förändrats genom tiderna på grund av ändrade förhållanden, ändrade strävanden och ändrade värderingar. Mot bakgrund av de stora förändringar som har skett under de senaste årfiondena exempelvis när det gäller kvinnans ställning, ett ökat antal ogifta sammanboende, varav följt en växande andel barn födda av icke gifta föräldrar, samt en genomsnittligt högre ålder vid äktenskaps ingående är def ganska naturligt atf det har växt fram ett behov av atf ändra namnreglerna något:

Sedan 1971 är def nu tredje gången riksdagen behandlar frågan om ny namnlag. Jag vill erinra om atf en enig riksdag 1971 uttalade sig för en översyn av 1963 års namnlag. Detta ledde till att namnlagsutredningen tillsattes. 1981 togs frågan på nytt upp i riksdagen. Eftersom något regeringsförslag om ny namnlag inte avsågs att framläggas i fjol, uttalade sig en även då enig riksdag om vikten av att regeringen snarast förelade riksdagen förslag till erforderlig lagstiftning på grundval av namnlagsutredningens betänkande och de synpunkter som framkommit under remissbehandlingen av detta. I mars i år lade så regeringen fram en proposition med förslag till ny namnlag, ett förslag som bygger på rikthnjerna i enlighet med riksdagens uttalande i fjol.

Förslaget bygger främst på fre huvudprinciper. En princip är aft mäns och kvinnors efternamn skall ha samma värde vid ingående av äktenskap. En annan princip är att barn vad def gäller efternamn skall behandlas lika, oberoende av om de har med varandra gifta eller icke gifta föräldrar. En tredje princip i propositionens förslag är atf den enskilde i så stor utsträckning som möjligt själv skall få bestämma vilket namn han eller hon vill bära under olika delar av sitt liv.

De två första grundprinciperna har vi i lagutskottet inte haft något att erinra mot. Tvärtom hälsar vi med tillfredsställelse en namnreform som är byggd på dessa principer. När def gäller den tredje principen, alltså rätten för var och en att fritt välja vilket namn han eller hon vill bära, vill vi däremot göra begränsningar. Anledningarna härtill är främst atf vi i högre grad vill slå vakt om namnstabilifeten samt atf vi vill förhindra atf möjligheterna till namnbyten kan utnyttjas av dem som på grund av brottslig verksamhet eller som av andra icke legitima skäl vill byta identitet.

Även om alla har personnummer, måste namnet både för bäraren själv och för dennes dagliga umgänge med människor anses vara den viktigaste identifikationen. Namnets funktion som identifikafionsmedel går enligt vår uppfattning långt utöver personnumrets, varför namnstabiliteten har ett särskilt värde.

Innan jag kommenterar utskottets förslag vill jag erinra om aft Norge och Danmark har antagit nya namnlagar som i stor utsträckning överensstämmer med regeringens förslag. I Finland har ett regeringsförslag i frågan framlagts. Även i def finska förslaget införs jämställdhet mellan mäns och kvinnors namn samt när def gäller namn på barn, födda i olika familjeförhållanden. Däremot slår man i Finland vakt om namnstabilifeten och ser def som

väsentligt att säkerställa släktnamns varakfighet och oföränderlighet.

I det förslag till.ny namnlag som lagutskottets majoritet, bestående av centerns, folkpartiefs och socialdemokraternas ledamöter, har enats om görs i förhållande fill förslaget i proposifionen flera förändringar i riktning mot aft bl. a. främja namnstabilifeten och minska möjligheterna atf missbruka rätfen till namnbyte.

Vi har kommit fram till ändringarna på grundval av dels de motioner som har väckts, dels den allmänna debatten i vårt land, dels även studier av grannländernas, främst Finlands, sätt att lösa dessa frågor.

Innan jag kommenterar några av dessa ändringar vill jag betona värdet av det goda samarbete som rått inom lagutskottet och den beredningsgrupp som har nämnts fidigare i debatten liksom det konstruktiva arbete som har varit möjligt att genomföra under vår värderade ordförandes ledning.

När det gäller ändringarna vill jag som sagt kommentera endast några av dem.

I fråga om barns efternamn stöder vi förslaget i proposifionen om att barn automatiskt skall få föräldrarnas namn, om dessa har gemensamt efternamn. När def gäller barn vars föräldrar har olika namn - f. n. främst ogifta föräldrar - anser vi i likhet med vad som anförs i proposifionen att föräldrarna skall ha rätt att välja om barnet skall ha faderns eller moderns namn eller, som det heter, ett namn som någon av dem senast har burit som ogift. Jämfört med propositionen har vi i detta fall förkortat föräldrarnas betänketid från sex till tre månader - jag kan nämna att denna tid i Finland föreslås vara endast två månader. Görs ingen anmälan, får barnet moderns namn.

Jag vill ta upp den fråga som Inger Lindquist var inne på i detta sammanhang, nämligen i vad mån barn när föräldrarna har olika namn automafiskt skall få faderns eller moderns namn. Huvuddelen av de föräldrar som nu har olika namn är ogifta. Jag kan erinra om atf ca40 % av barnen föds av föräldrar som är ogifta eller i varje fall inte är gifta med varandra. För de barnen gäller enligt nuvarande lag atf de automafiskt får moderns namn. Def föreliggande lagförslaget stärker så atf säga den ogifte faderns ställning, i och med att hans namn blir värt lika mycket som den ogifta rnoderns. De båda ogifta föräldrarna får möjlighet aft anmäla vilket av namnen som barnet skall ha.

Sedan finns def en grupp barn - den kan inte vara särskilt stor f. n. - som föds av föräldrar som är gifta med varandra men har olika namn. I det fallet får barnet f. n. faderns namn men får enligt lagförslaget moderns namn, om inget annat anmäls.

Om vi ser totalt på förslaget fill ändring av bestämmelserna för barns namn finner vi aft det inte innebär någon större förändring i förhållande till nuvarande regler. Enligt förslaget får föräldrar med olika namn en valfrihet, så atf den i def fallet oftast ogifte faderns namn väger lika tungt som moderns. Lagförslaget ger även möjlighet för en person att som barn eller vuxen byta till annat efternamn, som någon av föräldrarna senast burit eller bär som ogift. Särskilt om båda föräldrarna är skilda kan många namn vara möjliga aft

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Ny namnlag

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Ny namn lag-

byta fill. Vi har från ufskoffsmajoritefens sida inom ramen för begränsningar i bytesrätten föreslagit att man skall kunna företa ett sådant namnbyte endast en gång.

Något som har diskuterats mycket är huruvida helsyskon skall ha samma namn. Enligt proposifionen får de infe det automafiskt. I def fallet har utskottet ändrat förslaget, så att helsyskon automatiskt får samma namn. Det betyder att det barn som föds som andra eller följande barn i en familj där föräldrarna har olika namn automafiskt får sin namnfråga löst.

Även när det gäller rätfen att byta förnamn föreslår vi begränsningar. Den som av sina föräldrar fått mer än ett förnamn får rätt atf stryka ett - men endast ett. Han eller hon får även rätt att lägga till ett nytt förnamn. Dessa ändringar av förnamn får endast göras en gång. Genom dessa begränsningar vad gäller byte av förnamn har vi velat förhindra att människor kan stryka alla sina förnamn och ersätta dem med nya och kanske samfidigt även byta efternamn, så aft de helt byter identitet.

I den allmänna debatten har frågan om makars namn filldragit sig störst intresse. Avsikten med förslaget i propositionen ärju aft vi i vårt land liksom i våra grannländer skall ge blivande makar full valfrihet mellan att anta mannens eller kvinnans namn som gemensamt namn eller atf behålla var och en sitt namn.

Eftersom det enligt proposifionen fordras en aktiv handling- anmälan fill pastorsämbetet - för att få gemensamt namn, har kritikerna hävdat att förslaget innebär att behållande av var sitt namn kommer atf anses vara huvudregel. Sker ingen anmälan behåller nämligen var och en sitt fidigare namn.

För att helt jämställa de båda alternativen föreslår vi från utskottets sida att - liksom fallet är i Norge - makar oberoende av om de väljer gemensamt namn eller har kvar var sitt namn skall anmäla defta senast i samband med vigseln. Samma aktivitet kommer härigenom atf fordras för att få gemensamt namn som för aft behålla var och en sitt.

För aft ytterligare betona valmöjligheten och atf det är en lika valmöjlighet vill utskottet inleda paragrafen med följande: De som ingår äktenskap kan välja antingen att ha den enes efternamn som gemensamt efternamn eller atf behålla var och en sitt efternamn från tiden närmast före äktenskapet.

Efter den ändring av namnlagsförslaget som utskottet har enats om går det inte att med fog påstå att behållande av var sitt namn i äktenskapet skulle vara en huvudregel. Det är två helt jämställda alternativ, och det hoppas jag aft även moderaterna inser, om de tar del av det förslag som utskottet lagt fram. Det är ju utskottets förslag som föreläggs riksdagen i dag. Ingen har yrkat bifall fill propositionens förslag oförändrat. Trofs def har en stor del av debattiden använts för att kritisera själva propositionen.

Enligt propositionen kan man när som helst under äktenskapet återgå från gemensamt namn - den enes eller den andres - fill var sitt namn. För atf förhindra missbruk och alltför snabba beslut om namnbyten begränsar vi bytesrätten till ett tillfälle för övergång till gemensamt namn och ett tillfälle för återgång fill var sitt namn. För att inga oklarheter skall råda påpekar vi

vikfen av aft i samband med hindersprövning blivande makar får informafion Nr 161

om namnreglerna. Tisdagen den

Herr talman! Det borde vara självklart atf vi i Sverige liksom i övriga \ juni 1982

nordiska länder jämställer män och kvinnor i namnhänseende liksom aft vi__ _____

vad gäller efternamn jämställer barn med gifta föräldrar och övriga barn. Det y namnlag senare är särskilt motiverat i vårt land, eftersom infe mindre än ca 40 % av barnen f. n. föds av icke gifta föräldrar.

Dessa båda principer i propositionen ställer vi oss i utskottet helt bakom. Med de förändringar i jämförelse med proposifionen vi i övrigt föreslår tillgodoser vi mycket av den krifik som riktats mot namnlagsförslaget. Helsyskon får enligt vårt förslag automafiskt samma efternamn. Gemensamt eller var sitt namn i äktenskapet jämställs helt enligt vårt förslag. Bytesrätten gällande såväl för- som efternamn begränsas för att öka namnstabilifeten och förhindra missbruk.

Förslaget till namnlag leder även till minskad byråkrafi. I stället för atf man som hittills tvingats ansöka hos patent- öch registreringsverket kommer flertalet namnbyten att kunna ske genom en enkel anmälan fill pastorsämbetet.

Vi utvidgar även möjligheterna på en punkt atf vidmakthålla en tradifion som i viss mån alltjämt finns kvar i vårt land, nämligen atf fa namn på "son" och "dotter" efter sin fars eller mors förnamn.

Tyvärr har vi infe uppnått enighet i utskottet om de här förändringarna i förhållande till propositionen, utan som vi hört vänder sig moderaterna helt mot dessa förslag. Jag har redan nämnt mitt ifrågasättande av moderaternas krifik av att barn får moderns namn när föräldrarna infe gör någon anmälan, i den mån alltså som föräldrarna har olika namn.

Vad gäller ingående av äktenskap, som är den andra huvudpunkten i kritiken, är def väl rätt självklart atf vi bör ge människorna valfrihet när def gäller atf välja om de vill ha gemensamt namn och vilket namn de i så fall vill ha eller om de vill ha var sitt namn. För egen del tror jag att den namntradition vi har i stor utsträckning kommer atf fortsätta. Def finns dock människor som vill utnyttja möjligheterna att ha var sitt namn. Jag fror också aft def finns speciella fall där man finner det lämpligare att anta kvinnans namn än mannens namn.

Det finns ingen anledning för samhället att försvåra för människor att göra det val som man finner vara lämpligast. Lagen utgör därvidlag ingen som helst pekpinne, utan den lämnar full frihet.

Herr talman! Jag vill slutligen säga att det förslag fill namnlag som lagutskottet framlägger och som jag nu yrkar bifall till är en namnlag som är anpassad till nutid och framfid. Lagen kommer aft ge utrymme för de nya strömningar och nya värderingar som i viss mån finns, liksom den på intet sätt minskar möjligheterna och förutsättningarna atf bevara och föra vidare de namntraditioner vi haft i vårt land åtminstone under de senaste 100 åren.

I detta anförande instämde Ivan Svanström, Gunhild Bolander, Marianne Karlsson, Kersfi Johansson, Ella Johnsson, Britta Hammarbacken, Margit

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Ny namnlag

Odelsparr, Karin Israelsson, Margareta Hedlund, Arne Lindberg och Stina Andersson (alla c).

Anf. 41 INGER LINDQUIST (m) replik:

Herr falman! Martin Olsson tog upp något som ofta har förts fram, och därför tycker jag atf det är lika bra att rensa luften. Det sägs att ni moderater varit med om atf beställa en namnlag. Det är riktigt. Vi har sagt att den gamla namnlagen kan behöva fräschas upp i vissa avseenden. Martin Olsson återgav ett fidigare utskottsbetänkande, där vi beställde detta. Men vad man aldrig läser är den följande meningen. I den står nämhgen: "Enligt utskottets mening borde riksdagen däremot inte då göra några uttalanden angående den närmare utformningen av nya namnregler, eftersom regeringens ställningstagande i frågorna inte borde föregripas." Vi har alltså icke på något sätt bundit oss.

Jag förmodar atf det är så i de flesta partier, att man arbetar så att man väl vet vad det är man sysslar med. Vi har alltså mycket noggrant gått igenom vad vi i moderata samlingspartiet tycker i namnfrågorna och tagit ställning fill de skilda förslagen. Där föreligger enighet i partiet.

Martin Olsson var inne på begränsningsreglerna och sade att utskottet har gjort en förbättring. Ja, det är riktigt, men det är ändå så att man fortfarande har regler som gör atf även om syskonen nu får lika namn kan man senare byta. Fortfarande kan alltså fyra personer i en familj ha olika namn.

Så återkommer Martin Olsson, och nu även jag, till frågan om barnets namn. Han talar hela tiden om valet mellan faderns och moderns namn. Men en avsevärd försämring i förhållande till den nuvarande lagen är ju att barnet icke får något namn vid födelsen. Tycker Martin Olsson atf def är tillfredsställande? Ett barn skall väl få ett namn när det föds? Så är det faktiskt enligt nuvarande lag.

Jag tror det är socialstyrelsen som har sagt atf man finner den föreslagna ordningen ytterst stötande.

Anf. 42 MARTIN OLSSON (c) replik:

Herr talman! Jag erinrade om att utskottet var enigt 1971 om atf beställa en utredning om namnlagen, liksom vi 1981 var eniga om att det borde framläggas ett förslag. Jag har infe betonat enigheten på det sättet att jag har velat hindra moderata samlingsparfiet från aft ha en uppfattning i frågan, utan det var mera ett återgivande av bakgrunden. Regeringen har följt riksdagens intenfioner härvidlag och framlagt ett förslag på grundval av utredningsförslag och remissyttranden. Och det skall vi inte lasta regeringen för.

Sedan har vi i utskottet - anser ändå tre av partierna - förbättrat förslaget. Jag hoppas att Inger Lindquist inte har någonfing emot att riksdagen som lagstiftande organ är akfiv och inte enbart ett fransportkompani, som ser det som en självklarhet aft på alla punkter bifalla regeringens förslag. Det är väl nyttigt att frågor behandlas noggrant och atf man inte är prestigebunden.

oberoende av vilket parti som är"regeringsparti och har framlagt propositio- Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Ny namnlag

nen.'

Beträffande innehållet i lagstiftningen är det väl främst två saker som Inger Lindquist inriktar sig på: vad människor skall heta när de gifter sig och vad barnen skall heta.

Jag frågar åter Inger Lindquist: Vad är det för fel på det förslag som nu föreligger och på den lagtext som vi alla kan läsa i 9 och 10 §§ om valfrihet för människor som skall gifta sig, om de vill ha den enes eller den andres namn som gemensamt efternamn eller om de anser det lämpligare aft ha kvar var och en sitt namn? Att var och en behåller sitt namn förekommer redan nu bland åtskilliga som gifter sig, och det är särskilt markant när giftermålsåldern är relafivt hög jämfört med tidigare, eftersom människor blivit mer kända under sitt namn som gift. Vi har såvitt jag vet även ledamöter av denna kammaren som har gift sig och behålht sitt namn.

Ett behov av att denna möjlighet öppnas finns således. Varför skall man då göra det mera komplicerat? Skall det inte räcka med en enkel anmälan, senast i samband med vigseln, om vad man vill hefa?Jag hoppas att Inger Lindquist ändå anser att det är ett plus att vi har begränsat bytesrätten under äktenskapen på ett visst sätt.

När det gäller barnen vill jag säga följande. Det har diskuterats om det är lämpligt aft barns namnfråga hålls svävande så länge - sex månader enligt propositionen. Det är därför som vi har förkortat fiden till fre månader. Men, Inger Lindquist, är det bättre att barnet automatiskt vid födelsen får moderns namn när föräldrarna har olika namn men att man måste lämna ett meddelande om namnbyte ifall barnet eventuellt skulle få faderns namn? Är det inte bättre ur barnets, föräldrarnas och hela familjens synpunkt att man även då föräldrarna har olika namn har rätt att välja vilket namn man vill ge barnet?

Anf. 43 INGER LINDQUIST (m) replik:

Herr falman! Först defta om barnets namn.

Martin Olsson bemöter infe def jag sade, att det är så viktigt att barnet har ett namn vid födelsen. Det är faktiskt så att barnet kanske inte tas om hand av sina föräldrar. Barnet kan komma in på hem för aft vårdas, det kan ligga kvar på sjukhus osv. Jag tycker att det är vikfigt aft barnet har ett namn vid födelsen.-Jag har redan sagt att jag tycker att barnet skall få faderns namn. Jag har mycket noggrant redogjort för skälen till def. Att fadern och det lilla barnet vid födelsen får en samhörighets- och gemenskapskänsla är viktigt kanske för barnets hela uppväxttid.

Sedan säger Marfin Olsson att han förvånar sig över atf jag tycker att partierna skulle liksom vara något slags transportkompani. Jag förstår verkligen inte den invändningen, för jag har allfid motsatt mig att man på något sätt skulle sitta i utskottet och bara ingå i ett fransportkompani. Def kan man verkligen inte påstå aft vi moderater har hävdat. Vi har tvärtom sagt atf hela förslaget skall transporteras tillbaka till regeringen. Sedan skall regeringen transportera ett nytt och bättre förslag till riksdagen.

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Ny namnlag

Marfin Olsson säger aft vi i utskottet arbetar så noggrant.- Det gäller huvudsakligen de partier som har kommit överens om betänkandets utformning. Jag skulle vilja fråga - om Martin Olsson nu särskilt framhäver noggrannheten - följande: Hur går det ihop att ni inte skickar detta fill lagrådet? Kan man säga att man är noggrann i ett så svårt lagstiftningsarbete, när man infe låter lagrådet granska de resultat som man kommit fram till? Det anser jag inte att man kan säga.

Anf. 44 MARTIN OLSSON (c) replik:

Herr talman! Först defta om fransportkompani. Majoriteten i utskottet anser att utskottet är kapabelt att bättra på regeringsförslagen när man finner anledning till det. Moderaterna tycker att man skall avstyrka förslagen och skicka dem fillbaka fill regeringen. Vi tror på riksdagens och riksdagsutskottens kompetens härvidlag.

Vad gäller remiss fill lagrådet har det diskuterats tidigare i dag. Jag vill bara erinra om atf def förslag i proposifionen som föreligger har granskats av lagrådet. Huvuddelen av principerna i propositionen finns ju kvar. De ändringar som har gjorts är låt mig säga smärre förbättringar som vi infe bedömt vara av den karaktären att det skulle ha behövt göras en lagrådsgranskning.

Sedan fill frågan om vad barnen skall heta. Vi måste se förhållandena som
de är. Vi kan tycka att def är för få som ingår äktenskap, för många som bor
tillsammans och får barn utan atf vara gifta med varandra. Men det är en helt
annan sak. \

Faktum är aft ca 40 % av de barn som föds i vårt land föds av föräldrar som inte är gifta och följaktligen inte har gemensamt namn. 40 % av antalet födda barn är ungefär 35 000 barn per år. På något sätt måste vi lösa namnfrågan för dem. F. n. får de automafiskt moderns namn från födelsen. Enligt det framlagda förslaget har föräldrarna tre månader på sig att välja namn. Annars får barnen moderns namn. Tycker Inger Lindquist att det är fel atf man i de fallen låter barnet få faderns namn? Inger Lindquist kan ju aldrig på allvar mena atf de automafiskt skall få faderns namn. Det är ju omöjligt atf få det från födelsen, eftersom def fordras faderskapsfastställelse när föräldrarna inte är gifta. Det tar många gånger inemot tre månader. Sedan har vi den lilla gruppen där föräldrarna är gifta med varandra men har var sitt namn. I de fallen vore det självfallet tänkbart att barnen automatiskt skulle få faderns namn, men för att def inte skall vara någon särbehandling tycker vi att def är rikfigt att de får moderns namn - i den mån föräldrarna inte gör någon anmälan, vilket torde bli endast undantag.

När det gäller frågan om barnens namn får vi vidare komma ihåg att det -genom de ändringar lagutskottet har föreslagit och som innebär att helsyskon alltid skall ha samma namn - blir fler barn som automatiskt får sin namnfråga löst i samband med födelsen. Jag gissar aft mer än 10 000 av de .35 000 barn som föds och har föräldrar som infe är gifta med varandra föds som andra eller tredje barn. Genom de ändringar som lagutskottet har föreslagit får

således ytterligare minst 10 000 barn automafiskt sitt efternamn från Nr 161

födelsen. Tisdagen den

1 juni 1982
Andre vice talmannen anmälde att Inger Lindquist anhållit att till ___

protokollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik. Yv namnlag

Anf. 45 BERNT EKINGE (fp):

Herr talman! Det är sannolikt sista gången jag delfar i någon debatt här i Sveriges riksdag - och att då få diskutera en lagstiftning som fått en så pass bra utformning som den nu föreslagna, och som dessutom berör alla medborgare någon gång, känns bra. Namnen - både för- och efternamnet - är vikfiga för oss alla. Därför måste reglerna vara så utformade att man undviker alltför mycket byråkrati i samband med namnfrågornas behandling.

Jag behöver inte nu göra någon ytterligare genomgång av förslaget eller ge någon ytterligare motivering för utskottets betänkande. De föregående talarna har på ett utmärkt sätt motiverat utskottets förslag. Jag vill i stället ägna de här minuterna åt att ge några bilder ur verkliga livet, som visar hur egendomligt den nuvarande namnlagen understundom verkar.

Den första bilden gäller en man som jag mötte förra helgen och som frågade mig hur det går med den nya namnlagen. Han berättade att ett par makar hade ett par barn som kommit från ett annat land. De hade förnamn som för oss svenskar låter ovanliga, och sådant är inte lätt för barn. De svenska föräldrarna ville därför, för barnens skull, att dessa skulle få svenska förnamn. På pastorsexpeditionen fick de emellerfid avslag på sin begäran. Enda möjligheten att få lägga till ett nytt förnamn var i samband med dop enligt svenska kyrkans ordning eller motsvarande förrättning. Då de här föräldrarna inte ansåg att barndop står i överensstämmelse med deras bibeltolkning ville de icke döpa sina barn enligt svenska kyrkans ordning, och därför fick de avslag på sin begäran att få nya förnamn införda i kyrkboken. De hade överklagat beslutet hos domkapitlet men också där fått avslag. Jag gav mannen rekommendationen att man nu skulle lägga ned talan i avvaktan på den nya lag som vi står i beredskap att antaga och anförde att de i stället den 2 januari 1983 skulle kunna få de här barnens svenska förnamn införda i kyrkboken genom en enkel anmälan.

Ja, herr talman, det här är en bild ur livet, som visar svagheten i den nuvarande namnlagen. Den här bilden visar också tyvärr att dop enligt svenska kyrkans ordning fortfarande till icke ringa del även är en namngivningsakt. Defta innebär också en inskränkning i vår religionsfrihet. Jag tror inte att man inom svenska kyrkan är nöjd med den här situafionen utan att man gärna ser den förbättring som den nya lagen innebär. Det är uppenbarligen bara moderata samlingsparfiet som anser att vi skall ha den här religionsfrihetsinskränkningen kvar i vår lagstiftning, i namnlagen. De vill ju inte ha någon ny lag. De har yrkat avslag på propositionen.

7 Riksdagens protokoll 1981182:160-161

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Ny namnlag

Den andra bilden, herr talman, gäller följande. Vi är väl flera i lagutskottet som fått brev under den tid vi behandlat def här lagstiftningsärendet. Ett av de brev som jag fick häromdagen kan vara värt aft något kommentera. En dam hade fått avslagpåsin,somhon tyckte, rimliga begäran att få fa sin mors förnamn och med tillägget "dotter" bilda ett nytt efternamn. Det hade hon fått avslag på, eftersom den nuvarande lagen inte ger den möjligheten. Hon tyckte atf defta var tråkigt och hoppades aft vårt nya lagförslag skulle ge henne den här möjligheten.

Jag kunde svara henne att vårt förslag skulle göra det möjligt för henne atf få anta ett sådant nybildat efternamn. Jag rekommenderade henne atf efter den 1 januari 1983 inge en ny ansökan, förutsatt att riksdagen antar lagutskottets förslag. Och jag fillade: Med hänsyn till att både socialdemokraterna och centerparfiet, tillsammans med folkparfiet, står bakom förslaget, och att det således är bara moderaterna som är motståndare till den här liberaliseringen, har jag anledning tro att förslaget skall gå igenom.

Herr falman! På def här sättet skulle man kunna ge många exempel på människor som med förväntan avvaktar vårt beslut. Att moderaterna nu yrkar avslag på förslaget kan naturligtvis tolkas på olika sätt. Anfingen har man en så djupt konservativ uppfattning aft varje liberaliseringsförslag uppfattas som en rasering av samhällets grundvalar eller också inser man kanske att man så att säga har trampat i klaveret och - som någon har sagt -inte kan dra ut foten ur klaveret, för då låter det ännu värre. Vilken tolkning som är den rätta spelar kanske i och för sig ingen roll.

Herr talman! Jag har ett stycke i mitt manuskript som jag egentligen hade tänkt att hoppa över, men med hänsyn fill Inger Lindquists senaste inlägg är jag tvungen att ta med det med risk att jag med någon minut överskrider den anmälda fiden. Det är nämligen på det sättet att moderaterna, för att få sin ekvafion att gå ihop, t. o. m. har uteslutit en viktig mening, när de i sin reservation försöker återge vad vi här i riksdagen tidigare har varit med om atf enhälligt besluta. Som det mycket rikfigt står i lagutskottets betänkande på s. 6, var och en kan kontrollera def, uttalade utskottet - och därmed hela riksdagen, även moderata samlingsparfiet - i samband med att vi beställde en ny namnlag: "Utskottet delade därför motionärernas uppfattning atf det är angeläget att nya namnregler kommer till stånd." Den här meningen måste moderaterna utesluta ur sin reservation för att slippa erkänna att de gjort en helomvändning sedan ärendet behandlades förra gången. Detta är, enligt min mening, signifikativt. Hade moderaterna tagit med hela citatet, skulle deras avslagsyrkande framstå i den egendomliga dager som yrkandet verkligen förtjänar.

Herr falman! Låt mig också få ta en tredje bild. Även den kan på sitt sätt belysa den nuvarande lagens egendomliga konsekvenser. En utredning inom handelsdepartementets område lade förra året fram betänkandet Grundlag och tullag. Utredaren, rättschefen Bergstrand, anför på s. 11 i betänkandet att när regeringen fastställde direkfiven för utredningen "anförde handelsminister Linder", etc. Man studsar ju till när man läser defta. Handelsministern hette ju Burenstam-Linder. Men efter namnet Linder fanns det i den

här offentliga utredningen en not med följande lydelse: "Då det tillkommer handelsdepartementet att handlägga förvaltningsärenden rörande namnlagen, användes här det släktnamn, som pastorsexpedifionen i Danderyd - om än motsträvigt - angivit vara det rätta."

Av def här framgår alltså att förre vice ordföranden i moderata samlingspartiet, förre handelsministern och tillika nuvarande ledamoten av den här kammaren herr Burenstam Linder uppenbarligen bär sitt namn i. strid mot den nuvarande namnlagen. Den medger ju inte en sådan här namnkombination, dvs. ett mellannamn. Det är väl i och för sig hans ensak, men nog förefaller det egendomligt atf moderaterna inte vill vara med och göra sådana förändringar att deras förre vice ordförande herr Burenstam Linder kan få bära hela sitt efternamn med stöd av namnlagen. Tar riksdagen i dag lagutskottets förslag blir det, såvitt jag förstår, möjligt även för herr Burensfam Linder att med rätt bära sitt namn.

Ja, herr talman, fler exempel på egendomligheter i den nuvarande namnlagen skulle i och för sig kunna anföras, men det viktiga är att vi nu antar en ny lag i enlighet med lagutskottets betänkande.

Vad som dock är uppseendeväckande är den vilseledande information om den nya namnlagen och dess tillkomst som förekommer i en del tidningar och som också har förekommit från moderata samlingsparfiet. Man kan fråga sig varifrån all den här felaktiga informationen härstammar. I varje fall kan den inte ha utgått från de tre partier som vill genomföra förslaget.

Låt mig bara ta ett enda litet exempel. I Örnsköldsviks Allehanda för den 27 maj skriver ledarskribenten under rubriken Det olyckliga namnförslaget: "Det allra märkligaste är dock handläggningen av ärendet. Utskottsbetänkandet håller nu skyndsamt på att utarbetas för atf kunna behandlas ay riksdagen den första juni- om fem dagar. Lagutskottet börjar justeringsarbetet först i denna vecka. Betänkandet hinner alltså infe komma i tryck och bli tillgängligt för allmänheten förrän ärendet redan har avgjorts i riksdagen."

Om det vore på det här sättet skulle man ha förståelse för tidningens rubrik. Men så är det ju infe. Jag har bett lagutskottets kansli aft ta fram det tidsschema som gäller för det här ärendet, och def är följande - lyssna nu, mina vänner:

Den 19 mars 1982 lades propositionen på riksdagens bord. Den 2 april gick motionsfiden ut. Den 15 april började utskottet sin behandling av ärendet. Den 18 maj slut justerades ärendet i utskottet och i dag den 1 juni behandlas det här i kammaren.

Var och en märker ju att det här är precis den ordning som gäller för flertalet av de propositioner som vi har att behandla här i riksdagen. Att då, som man har gjort och gör från moderat håll, påstå att arbetet har skett under mycket stor brådska är felaktigt och därtill ägnat att underbygga allmänhetens misstro mot vårt lagstiftningsarbete. Och det kan väl ingen vara betjänt av. Vi måste i stället alla hjälpas åt att få ut en riktig information om riksdagsarbetet.

Tyvärr måste jag konstatera att moderaterna i utskottet har konstrat på

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Ny riamnlag

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Ny namnlag

olika sätt. När de inte fick gehör för sitt avstyrkande, krävde de aft ärendet skulle skjutas till hösten. Och när de inte heller fick gehör för detta krav, begärde de att ärendet skulle underställas lagrådet. Och nu, när de står inför risken att förlora allt, föreslår de återremiss till utskottet trots aft ärendet har fått den behandling som är regel här i riksdagen. Jag undrar vad som skulle bli konsekvensen om riksdagen skulle gå in på den här nya linjen och återförvisa ärenden som i sedvanlig ordning har behandlats och beretts men som har gått något parti emot. Jag vill på det kraftigaste tillbakavisa det här intrigspelet från moderaterna. Jag yrkar avslag på detta återremissyrkande. Alltsammans är bara förhalningsmanövrer och uttryck för en oseriös behandling av ett lagsfiftningsärende, och detta måste jag djupt beklaga.

Jag har slutligen, herr talman, bara den förhoppningen atf det namnlags-förslag som vi nu går att fastställa skall visa sig motsvara de förväntningar som många människor har haft anledning aft ställa. Här gäller det ju fil syvende og sidst en anpassning till de förhållanden som föreligger i vårt samhälle, nämligen aft ansvaret för barnen och familjen även beträffande namnfrågan numera är delat mellan makarna och att def gammaldags manliga huvudmannaskapet för familjen inte längre föreligger.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till lagutskottets hemsfällan och avslag på moderaternas reservation.

I detta anförande instämde Börje Stensson, Margot Håkansson, Bonnie Bernström, Åke Persson, Bertil Hansson, Kerstin Ekman, Olle Grahn, Berfil Dahlén och Gertrud Hedberg (alla fp).

100

Anf. 46 INGER LINDQUIST (m) replik:

Herr talman! Jag tycker fakfiskt att det var rätt allvarligt att så många medlemmar i folkpartiet ville instämma i uttalandet att moderaterna gör sig skyldiga till intrigspel och oseriös behandling av ett ärende i lagutskottet. Det tycker jag icke de skulle ha gjort.

Det var bra att Bernt Ekinge läste upp vilken tid vi har haft på oss för att behandla detta ärende. Därav framgår mycket tydligt att det är otroligt kort fid för aft syssla med så komplicerade frågor. Jag har understrukit upprepade gånger atf det är ett svårt lagsfiffningsområde som vi är inne på, ett av de svåraste i civilrätten. Det är tydligt och klart aft det har varit alldeles för kort fid. Jag är glad över att tillhöra ett parti som kan ta ställning och säga aft så gör man infe. Vi har ett ansvar inför våra väljare. Den lagsfiftning som vi skiljer oss från skall vara bra och rikfig. Vi skall ha överblickat konsekvenserna av den lagstiftningen. Så har inte skett i det här fallet. Jag tycker aft det är en ytterst seriös behandling från vår sida i utskottet.

När blev det rätt att säga atf man konstrar om man begär att lagrådet skall yttra sig? Vad är det för ett ordval?

Sedan tror tydligen Bernt Ekinge på konspirationer. Han säger att det är så konstigt att moderaterna inte har velat stå för något som är skrivet på s. 6 -det står inte i moderaternas reservation. Mot det vill jag invända att def faktiskt är så, Bernt Ekinge, att vi moderater är med om utskottets skrivning

också på s. 6 där den här meningen står. Det kan väl infe vara särskilt konspiratoriskt.

Nej, jag tycker aft Bernt Ekinge helt har skjufit över målet när han har yttrat sig i detta sammanhang. Han har dragit upp en mängd fall som kan vara menliga enligt den nu gällande namnlagen. Det är också därför som vi har sagt att man skall se över namnlagen. Vi har ju ställt oss bakom det kravet. Men vi kunde aldrig tro atf vi skulle få en sådan namnlag som vi nu har fått.

Jag tycker atf Bernt Ekinge skall vara försikfig när han säger aft svenska kyrkan med så stor iver ser fram mot den förbättring som den här namnlagen tillskapar. Det finns väl få som har varit så aktiva som man varit just från kyrkligt håll när man har uttryckt sin oro. Det är ju kyrkans företrädare som skall syssla med den här namnlagen.

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Ny namnlag

Anf. 47 BERNT EKINGE (fp) replik:

Herr talman! Jag kan förstå att Inger Lindquist uppfattade min kritik som hård. Def var den givetvis, och det finns anledning fill det. Jag menar alltså att om man beträder sådana vägar som moderata samlingspartiet har beträtt i den här frågan, då måste man vara beredd på att få hård kritik.

Det var otroligt kort tid, vidhåller Inger Lindquist. Från den 19 mars 1982 till den 1 juni 1982 för ett lagstiftningsarbete, som grundar sig på en utredning jämte remissutlåtanden, är det kort tid? Ja, det säger man när man inte vill någonfing. Vill man ingenting, skjuter man fram sådana här skäl. Ingen i denna kammare anser aft tiden från den 19 mars till den 1 juni är eh osedvanligt kort tid .för ett riksdagsärende. Det vill jag verkligen slå fast.

I motionen från moderata samlingspartiet med Gösta Bohman som första namn begärde man inte någonting annat än avslag. Där fanns infe ett ord om aft man ville ha ett nytt förslag utan bara ett yrkande om avslag. Sedan moderaterna hade upptäckt att det var galet att göra på det sättet, frågade de: Kan vi inte skjuta ärendet till hösten? När de märkte att det inom olika parfier fanns ett engagemang i denna fråga, sade de: Förslaget bör åtminstone gå till lagrådet. Då blir det ändå höst. Eftersom det infe gick säger moderaterna nu: Låt oss försöka få ärendet bordlagt och återremitterat. Jag anser detta vara intrigspel. Det kan inte kallas för någonting annat.

Men vi var med i utskottet, sade Inger Lindquist. Det framgår på s. 6 i utskottefs betänkande. Ja, det var ju det jag visade. Man så atf säga ville markera att man tog bort den meningen ur sin reservation bara för atf därmed få legitimitet för sitt avslagsyrkande. I annat fall hade def framstått på det egendomhga sätt som jag här antydde.

Till sist vill jag beträffande svenska kyrkan säga att förnamn får tilläggas endast i samband med dop enligt svenska kyrkans ordning eller motsvarande förrättning. Att man har denna tolkning inom svenska kyrkan, som gör att många människor upplever def såsom en rehgionsfrihetsinskränkning, är ofrånkomligt. Det var detta jag talade om. En sådan religionsfrihetsinskränkning, som baserar sig på namnlagen och gör dopet fill en namngivningsakt, tror jag inte aft någon inom svenska kyrkan vill bekämpa.

101

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Ny namnlag

Anf. 48 INGER LINDQUIST (m) replik:

Herr falman! Jag har aldrig tidigare märkt att Bernt Ekinge har sådana konspiratoriska anlag. Vad vi än gör från moderat håll är det någonting lurt med det, fror han. Men det kan möjligen vara så atf vi tycker atf def är viktigt med bra lagar och aft vi värnar om lagstiftningen. Så enkelt kan det vara, Bernt Ekinge. Bernt Ekinge påstår aft moderaterna har handlat på detta sätt, därför aft de inte vill någonfing. Hur kan han säga så efter att ha lyssnat på mig? Jag förmodar att Bernt Ekinge har suttit här i kammaren. Jag har upprepade gånger i denna talarstol berättat vad moderaterna vill. Antingen har Bernt Ekinge inte lyssnat, eller också begriper han inte vad jag säger. Det är hka illa i båda fallen.

De flesta som har suttit här och lyssnat fattar vad moderaterna vill i detta sammanhang. Vi vill infe ha denna namnlag. Skälen härfill har jag upprepade gånger redogjort för. Jag tänker inte upprepa dem nu igen.

Vi vill alltså ingenfing, sade Bernt Ekinge. Men ett yrkande om avslag, är det inte tydligt nog? Def säger väl en hel del. Def var vad vi yrkade i vår partimotion.

Jag tycker atf Bernt Ekinge borde förklara varför han har så bråttom med detta förslag. Varför är det så viktigt aft detta ärende avgörs nu? Det har utretts i 10 år, och nu skall vi på några månader få fram denna lag. Är det rimhgt? Nej, det är det verkligen inte.

Är Bernt Ekinge rädd för all den kritik som har kommit fram? Är det därför som Bernt Ekinge tycker att det nu är tid? Vi tar lagen, så tystar vi den allmänna debatten, tycks han resonera.

Jag tycker tvärtom att det hade varit värdefullt om. vi hade.skjutit på ärendet. Debatten hade kunnat fortgå. Vi hade kunnat gå igenom de konsekvenser som uppstår av dessa lagändringar. Vi har t. ex. inte alls hunnit aft sätta upp en massa exempel, som namnlagsutredningen gjorde - om man gör si eller så, bhr det så.

Det här är komplicerat. Det är svårt, och det finns inga skäl i världen aft hafsa ifrån sig detta arbete.

102

Anf. 49 BERNT EKINGE (fp) replik:

Herr talman! Det räcker infe, Inger Lindquist, atf säga: Vi har andra principer. Man måste klargöra vilka de är. Nu kom precis samma replik till mig som tidigare fill Lennart Andersson: Ni har infe lyssnat, ni har inte velat förstå eller kunnat förstå, osv.

Vad vi har förstått är atf moderata samlingspartiet har lagt fram en motion som yrkar avslag. Den måste tolkas så att man inte vill ha någon ändring. Det är ju självklart, för annars skulle väl moderata samlingsparfiet ha fört fram några idéer om hur lagstiftningen skulle se ut. I stället säger man bara: Nej, det skall regeringen göra.

Det är nog på def sättet att moderaterna gömmer sig bakom ett luddigt tal om andra principer. Det må vara hänt, men jag är osäker på om def finns så mycket mer än principen om atf bevara det bestående och infe göra några ändringar. Jag respekterar en sådan konservativ uppfattning, men jag hade

infe trott atf Inger Lindquist var så fruktansvärt förälskad i den.

Är det något luff med det här? Ja, det är klart att det blir det ju på något sätt när man uppträder så som moderaterna har gjort i den här frågan. Det är väl alldeles självklart, när det ena skälet staplas på det andra för att skjuta på avgörandet av ett ärende som har beretts, som har behandlats på samma sätt som varje annat förslag. Om det skall riksdagen säga: Def skjuter vi till hösten.

Det vore ofint mot riksdagen och en nedvärdering av den atf kammaren inte behandlade ett ärende som är färdigberett inom utskottet.

Vad som står kvar när man granskar vad som sagts från ert håll här under debatten, Inger Lindquist, är nog aft vad ni vill bevara är mannens överhöghet. Den måste fill varje pris finnas kvar. Def är det intryck vi har. Jag beklagar atf moderata samlingspartiet infe har kommit längre i den här frågan.

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Ny namnlag

Andre vice talmannen anmälde att Inger Lindquist anhållit att till protokollet få antecknat att hon infe ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 50 ANNA WOHLIN-ANDERSSON (c):

Herr talman! För atf travestera Martin Ljung: Nu skall jag berätta vad jag tycker om förslaget till ny namnlag. Om detta förslag tycker jag inte.

Namnlagsutredningen fick en i många fall förödande kritik, bl. a. från patent- och registreringsverket, som dagligen sysslar med de här frågorna. Därefter omarbetades utredningens förslag i departementet, och den proposifion som blev resultatet har sedan omarbetats på flera punkter av lagutskottet.

Även om jag måste ge lagutskottet den elogen att väsentiigt ha bidragit fill , en förbättring av propositionen, tycker jag fortfarande att många av förslagen till ändring av nuvarande namnregler är olämpliga och alltför långtgående. Man skjuter mygg med kanoner, eller för att tala allvar: Man river upp alltför mycket av gamla namntradifioner för några få riktiga förändringar.

I motion 2416 har jag och fem andra centerpartister fem olika yrkanden. Två av dem har utskottet gått till mötes, nämligen att helsyskon skall ha samma efternamn och aft det skall bli något lättare att fortsätta den gamla seden med patronymikon. Även om jag inte är helt till freds med skrivningen, tänkte jag inte orda mer om dessa två punkter nu.

Våra andra yrkanden har vi infe fått gehör för. De huvudregler lagutskottet nu föreslår är i huvudsak likadana som i den krifiserade propositionen.

Vi motionärer anser i yrkande 1 att huvudregeln fortfarande bör vara att kvinnan vid vigseln förvärvar mannens släktnamn. I denna vår åsikt har vi stöd av 64 % av de tillfrågade i en undersökning som namnlagsutredningen lät göra. Jag är alltså i gott sällskap när jag nu vidhåller aft detta även i framfiden bör vara huvudregeln.

Vill mannen anta hustruns släktnamn bör def räcka med en anmälan till

103

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Ny namnlag

104

pastorsämbetet härom. Likaså bör det räcka med en anmälan till denna instans, om vardera maken vill behålla sitt släktnamn även efter vigsel.

I yrkande 2 anser vi motionärer aft barn i äktenskap, där föräldrarna har olika efternamn, automafiskt bör få faderns efternamn. Detta skall alltså fortfarande vara huvudregeln. Det skall dock stå föräldrarna fritt atf inom en viss tid till pastorsämbetet anmäla att de önskar att barnet skall bära moderns efternamn.

Går lagutskottets förslag igenom innebär def att vi går ifrån den gamla regeln atf barn födda i ett äktenskap automafiskt får faderns efternamn. I stället får barnen automatiskt moderns efternamn, dvs. om föräldrarna har olika efternamn och ingen anmälan görs. Vill föräldrarna aft barnet skall ha faderns släktnamn måste defta anmälas till pastorsexpeditionen inom tre månader. Man vänder alltså helt upp och ner på gamla namntradifioner, och det tycker jag är ytterligt beklagligt.

Om def nu är jämställdhet man eftersträvar blir den ju inte ett enda dugg större av atf man på detta sätt kastar om reglerna. Alltså anser jag atf huvudregeln även i framfiden bör vara att barn födda i äktenskap får faderns efternamn.

Reservanterna skriver aft jämställdhetsaspekter inte i varje läge ensamt bör få påverka lagstiftningens utformning. Också andra väsentliga synpunkter måste få vägas in. Genom proposifionens förslag om namn och namnval har det tagits alltför stor hänsyn fill jämställdhetsaspekferna på bekostnad av värdet av namnstabilifef, anser reservanterna. Jag instämmer helt.

Vidare står det i reservationen:

"Även om vissa enskilda reformförslag i och för sig hade kunnat godtas anser utskottet sammanfattningsvis att propositionens förslag till ny namnlag utformats sä att det inte kan läggas till grund för lagstiftning. Riksdagen bör begära ett nytt förslag som innebär mindre långtgående förändringar och i vilket nu gällande huvudprinciper för namngemenskap inom familjen bibehålls."

Jag delar även denna uppfattning, men med den markeringen aft def finns enskilda reformförslag som inte bara bör godtas utan som också är önskvärda. Sådana förändringar går dock att genomföra utan så långtgående förändringar i gamla namntradifioner som nu föreslås.

Dessutom är utskottet inte särskilt konsekvent i alla sina ställningstaganden. Man börjar betänkandet med att tala om aft förslaget fill ny namnlag kännetecknas av atf det ger betydligt större utrymme än 1963 års namnlag åt den enskilde själv att bestämma vilket namn han eller hon skall ha. Men så stor frihet vill man inte ge, att det i fortsättningen skall bli lagligt att ha ett bindestreck mellan Wohlin och Andersson. Tala om aft sila mygg och svälja kameler!

Lagutskottets förslag om att, i strid mot en överväldigande folkopinions önskemål, ändra de nu gällande huvudreglerna om att husfrun och barnen automafiskt får faderns efternamn till sin motsats, nämligen att makarna utan anmälan behåller var och en sitt efternamn och att barnen får moderns efternamn, anser jag ytterst beklagligt. Det tillgodoser inte punkterna 1 och 2

i mofion 2416. Därför yrkar jag också, i likhet med Inger Lindquist, i första Nr 161

hand återremiss av ärendet och i andra hand bifall fill reservafionen. Tisdaeen den

1 juni 1982
I detta anförande instämde Sfina Eliasson (c).

Ny namnlag

Anf. 51 BONNIE BERNSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag skulle vilja orda något om den föreslagna principen när det gäller släktnamn vid äktenskapefs ingående.

"Ingen kan väl påstå att det för upprätthållande av familjens eller hemmets enhet skulle vara absolut nödvändigt aft bägge makarna har samma släktnamn."

"För min del anser jag aft bibehålla det namn man en gång fått bör vara vars och ens, varje kvinnas liksom också varje mans, rättighet. Def har så varit och det bör så förbli."

Detta är citat från en annan namnlagsdebatt, som ägde rum i riksdagen 1920, dvs. för 62 år sedan. Förslaget var då att kvinnan skulle fa mannens namn.

Opponenterna hävdade kvinnornas släktkänsla. Detta argument bemöttes med följande ord: "Men under de senaste åren har denna släktkänsla allt mera dunstat bort."

Det är med andra ord inte mycket nytt under solen. Def kan man konstatera när man läser gamla riksdagsprotokoll. Och vi som hävdat kvinnans ställning i namnlagen är inte särskilt radikala. Tvärtom är det vi som är mer traditionsbundna. Därför är det förvånande att def har hävdats att den nya namnlagen skulle bryta tradifioner. Att vi inte bryter några tradifioner vittnar inte minst riksdagsdebatten från 1920 om. Lagen om att kvinnor skulle ta männens namn är inte äldre än aft mormödrarna och farmödrarna till oss i denna kammare har levt med en annan namnlagstradition än den som nu gäller.

Inger Lindquist har i olika sammanhang menat att jämställdheten måste ge vika, dvs. att gifta, kvinnor skall fortsätta att ta mannens namn enligt den huvudregel som nu gäller. Jag trodde att Inger Lindquist i sitt arbete i prostitutionsutrédningen hade lärt sig atf jämställdheten faktiskt är en mycket vikfig princip, som det är angeläget att slåss för, om man vill ha förändring på många andra områden i samhället som berör de sociala problemen.

Jag skall infe uppta särskilt mycket av kammarens fid, utan vill fill slut tacka utskottet för tillstyrkandet av min motion om barns rätt att bära båda föräldrarnas namn i kombinationen mellannamn och släktnamn. Den möjligheten kan komma att underlätta situationen för barn till frånskilda föräldrar liksom för föräldrar som själva är frånskilda, men också för andra. Jag tackar utskottet och yrkar bifall fill utskottefs hemsfällan.

105

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Ny namnlag

106

Anf. 52 MARTIN OLSSON (c):

Herr talman! Jag har begärt ordet på grund av Anna Wohlin-Anderssons inlägg.

Def väcktes åtskilliga motioner med anledning av proposifionen. Jag och 15 medmotionärer svarar för en av dessa. Men i mina anföranden har jag inte på något sätt berört själva motionsyrkandena, utan jag har talat om vad utskottet totalt sett har resonerat sig fram fill.

Till grund för våra överläggningar i utskottet har även motion nr 2416 av Anna Wohlin-Andersson m. fl. legat. Jag tycker atf Anna Wohlin-Andersson egentligen har bhvit fillgodosedd på flera viktiga punkter. Def var värdefullt att hon och hennes medmotionärer tog upp frågan om att man skall kunna bilda efternamn av faderns eller moderns förnamn med fillägget -son eller -dofter. Def yrkandet har vi tillgodosett genom aft öka dessa möjligheter jämfört med nuvarande lagstiftning och jämfört med propositionens förslag.

Vi har också fillstyrkt yrkande 3 - jag följer mofionens numrering - om aft helsyskon skall ha samma efternamn. Det är en ändring jämfört med propositionen. På dessa två punkter av fem i motionen har vi helt tillgodosett Anna Wohlin-Andersson.

Det femte yrkandet gäller atf man skall få ha ett streck mellan mellannamn och efternamn. Det är en rent praktisk sak. Man får infe bilda "dubbelefternamn" enligt nuvarande namnlag och infe heller enligt det förslag som här framläggs. Man. skall ha ett efternamn, men man kan även ha ett s. k. mellannamn. Dels kan barn ha den ena förälderns namn som mellannamn, dels kan gifta ha sitt namn som ogift som mellannamn. Mellan mellannamn och efternamn skall det alltså inte vara något bindestreck, och jag hoppas aft det inte är en stor sak. Det har tidigare talats om förre handelsministern Staffan Burenstam Linder, och vi kan ta honom som exempel. Han heter Staffan Linder och har Burenstam som mellannamn. I ett register skulle han återfinnas under Linder, varefter det skulle stå Burenstam, Staffan.

Jag hoppas att Anna Wohlin-Andersson kan nöja sig med detta. Vi har ju utvidgat möjligheten atf ha mellannamn jämfört med propositionens förslag, eftersom def i många fall kan finnas skäl fill det.

När det gäller de båda andra yrkandena har vi inte kunnat tillgodose Anna Wohlin-Anderssons och hennes medmofionärers synpunkter aft kvinnan vid vigseln automatiskt skall få mannens släktnamn. Vi tycker aft vi kan överlämna åf människor aft själva anmäla om de vill ha mannens eller kvinnans namn, eller om de vill ha kvar var sitt namn. Jag tror för egen del att en överväldigande majoritet under lång fid kommer atf anse aft def hittillsvarande namnskicket är def lämpligaste och kommer atf välja mannens namn, utan atf defta framhävs som huvudregel.

Jag tror infe att lagstiftarna behöver ha en pekpinne för människorna i detta fall, utan vi kan gott och väl överlämna åt de enskilda blivande makarna atf diskutera sig fram fill vilket namn de vill ha, utan aft def som f. n. skall behöva medföra några administrativa svårigheter om de vill ha en annan ordning än den nuvarande med mannens efternamn.

I det andra yrkandet i mofionen föreslås "att riksdagen beslutar att barn i Nr 161 äktenskap där föräldrarna har olika efternamn får faderns efternamn såvida Tisdagen den icke föräldrarna anmäler till pastorsämbetet att barnet skall ha moderns j juni 1982

efternamn eller efternamn hon burit som ogift". Den grupp som Anna ____

Ny namnlag

Wohlin-Andersson här tar upp är enbart den grupp föräldrar som är gifta men har olika efternamn. Om föräldrarna är gifta och har gemensamt efternamn, får barnet enligt lagförslaget automatiskt def gemensamma efternamnet. Om föräldrarna har olika namn har de att inom fre månader välja vilket namn barnet skall ha. Om de mot förmodan infe gör någon anmälan fill myndigheten, får barnet moderns efternamn. På detta sätt likabehandlas de 40 % av barn som föds av ogifta föräldrar med den lilla procent av barn som föds i äktenskapet, men där föräldrarna har olika efternamn. Jag kan säga fill Anna Wohlin-Andersson att ett eventuellt bifall till yrkande 2 i mofionen 2416 skulle beröra en rätt liten grupp barn, åtminstone med det namnskick vi haft hitfills.

Vad sedan gäller antalet barn, kan jag upprepa vad jag har sagt fidigare. Utskottets förslag att helsyskon automatiskt skall få samma efternamn kommer atf beröra åtskilliga barn, åtminstone 10 000 per år.

Herr talman! Med detta har jag något velat kommentera Anna Wohlin-Anderssons anförande. Jag beklagar hennes inledningsord, "om namnlagen tycker jag inte". I väldigt många fall kan man tycka mer och mindre bra om reformer och lagförslag. Men om vi ser på vad Anna Wohlin-Andersson har fått igenom med sin motion, bör totalbilden bli aft hon har lyckats väl och bör kunna acceptera den kompromiss - utifrån olika värderingar och synpunkter - som lagutskottets majoritets förslag innebär.

Anf. 53 ANNA WOHLIN-ANDERSSON (c):

Herr falman! Först vill jag än en gång upprepa det jag sade i mitt första anförande, nämligen aft jag vill ge utskottet och inte minst Martin Olsson eh eloge för det intresse och engagemang som har lagts ner på förslaget.

Men jag vill också säga att anledningen fill att jag har väckt min motion är, vilket jag också framhöll i mitt tidigare inlägg, att jag vill kämpa för att bevara gamla namntraditioner och ett namnskick som har stark förankring hos allmänheten. Jag vågar förfäkta, herr talman, att det här förslaget fill ny namnlag har mycket dålig förankring ute hos allmänheten. Dels är förslaget mycket dåhgt känt, beroende på atf massmedia i alltför liten utsträckning har brytt sig om atf informera om det - det har kommit bort bland karensdagar och löntagarfonder -, dels har grupper som hört falas om förslaget protesterat kraftigt. Dit hör bl. a. släktforskare, frikyrkor och Husmodersförbundet.

Det finns mycket atf säga om förslaget och om lagutskottets betänkande, men jag har medvetet försökt aft fatta mig så kort som möjligt. Låt mig dock citera några meningar ur betänkandet:

"Bakgrunden till förslaget i denna del är bl. a. att namnet med tillkomsten av personnumren inte längre har samma betydelse som identifikafionsmedel."

107

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag

Om detta säger utskottet: "Vidare bör beaktas att namnefs funkfion som idenfifieringsmedel går vida utöver registeridenfifikafionen."

Jag instämmer helt i denna utskottets mening, och jag är i det här fallet nr 281115-1204.

Överläggningen var härmed avslutad.

Anf. 54 ANDRE VICE TALMANNEN:

Propositioner ställs först beträffande def av Inger Lindquist under överläggningen framställda yrkandet om återförvisning av ärendet till utskottet för ytterligare beredning. Jag erinrar om att det för bifall till detta yrkande räcker med att en tredjedel av de röstande ansluter sig fill det.

Återförvisningsyrkandet

Kammaren avslog med 239 röster mot 71 def av Inger Lindquist framställda yrkandet om återförvisning av ärendet till utskottet för ytterligare beredning.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls med 240 röster mot 70 för reservationen av Inger Lindquist m.fl.

Mom. 2-20

Utskottets hemställan bifölls.

11 § Arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag

Föredrogs arbetsmarknadsutskottets betänkande 1981/82:13 om arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag (prop. 1981/82:100 och 1981/ 82:139).

108

Anf. 55 LARS ULANDER (s):

Herr falman! På något sätt känns def overkligt att vi nu skall påbörja en debatt om nedrustning av stödet till de arbetslösa efter den debatt som vi haft när def gäller sjukförsäkringen.

Borgerlighetens förslag innebär, om inte någon borgare ändrar sig, att regeringen skär ner på arbetslöshetskassornas krav på höjd dagpenning. I en tid av hög arbetslöshet far regeringen och den borgerliga majoriteten sig orådet före att kraftigt minska statens stöd till de arbetslösa. Det beslut som majoriteten vill ha är avslöjande för det synsätt som denna regering och riksdagsmajoriteten har. Man kan slå fast att de arbetslösa är den grupp som är hårdast utsatt av alla grupper som har fått dra åf svångremmen i Fälldins Sverige. Antalet arbetslösa ökar. De siffror vi fick i måndags gav besked om aft 25 000 fler är arbetslösa i nuläget jämfört med samma fid förra året. Vi kan också förutse en kraftig ökning av arbetslösheten efter sommaren. Fler

och fler drabbas av arbetslöshetens hopplöshet.

Det borde vara alldeles fillräckligt att vara arbetslös med allt vad det innebär av oro för framtiden, känslan att vara utanför. Med regeringens förslag räcker def inte med detta. De arbetslösa skall också straffas med en förödande neddragning av sin privata standard.

Regeringens förslag innebär atf med en månads arbetslöshet får en verkstadsarbetare 59 % av sin tidigare lön, en sjuksköterska 59 %, en lågstadielärare 52 %. En byggnadsarbetare får 50 %, och en industritjänsteman får 49 %.

För oss socialdemokrater är den politik som förs på detta område helt oacceptabel. Ser man på regeringens politik är i och för sig detta förslag ett följdriktigt förslag. Vi har ju nu fått vänja oss vid avrusfningar på olika områden. Förutom sin arbetslöshetsskapande polifik har regeringen nu på kort tid gått hårt fram även i andra sammanhang. På signaler från arbetsgivarna försämrades lagen om anställningsskydd. Efter en längre tids propaganda från SAF försämras sjukförsäkringen - pensionernas urholkning inte att förglömma.

Nu har turen alltså kommit till arbetslöshetskassan, som enligt regeringen i dagsläget får för mycket statsstöd. Kravet på en bättre kompensation för de arbetslösa tillbakavisas.

Borgarnas kallsinnighet mot de arbetslösa är infe någon nypåfunnen attityd. Arbetslöshetskassornas samorganisation och vi socialdemokrater har haft ett mycket dåligt gehör för krav på förbättringar under hela den tid som borgarna haft regeringsansvaret.

En genomgång av utvecklingen på detta område är avslöjande för de regeringar som kommit och gått sedan 1976. År 1974 genomförde den socialdemokratiska majoriteten den beskattade och pensionsgrundande arbetslöshetsförsäkringen.

År 1976 begärde Arbetslöshetskassornas samorganisafion aft dagpenningen skulle höjas till 160 kr. Den socialdemokratiska regeringen kom också med ett förslag som riksdagen antog.

Efter 1977 behövdes 200 kr. Majoriteten beslutade 180 kr. År 1978 begärde arbetslöshetskassorna en dagpenning på 110 kr. - det blev 195 kr. I maj 1979 begärdes att dagpenningen skulle höjas till 220 kr. - def blev ingenting alls.

I december 1979 begärde samorganisationen 230 kr. för att de arbetslösa inte skulle halka för långt efter. Inte heller denna gång ansåg borgarrege-ringen att man skulle bry sig om de arbetslösas krav. Tvärtom avslog riksdagsmajoriteten en motion om en uppräkning av dagersättningen.

1980 i september kom nästa hemställan från samorganisationen om aft i varje fall för att förhindra ytterligare urgröpning uppräkna dagpenningen till 230 kr. Något förslag från regeringen syntes inte till denna gång heller.

Är 1981 kommer äntligen ett förslag från regeringen - och då med 210 kr. Ett förslag från socialdemokraterna om 230 kr. avslogs också denna gång. Detta är, herr falman, centerns, folkpartiefs och moderaternas takfiska handlande mot de arbetslösa.

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag

109

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag

För att nu komma i kapp behövs en dagersättning på minst 280 kr. Det tar infe den borgeriiga majoriteten någon notis om. Förslaget från regeringen innebär en helt oacceptabel nivå och, som jag tidigare sagt, ett förvärrande av en tillräckligt dyster situation. Till detta föreslår regeringen atf statsbidragen skall försämras. Sänkningen från 90 till 80 % betyder att medlemsavgifterna måste öka väsentligt, i många fall till det dubbla eller mer. I ett flertal arbetslöshetskassor tvingas man höja medlemsavgiften utan att kunna höja dagpenningen.

Ser man på detta regeringsförslag finner man att det är både märkligt och överraskande, med tanke på aft en av de borgerliga regeringarna i en regeringsdeklaration utiovade en allmän arbetslöshetsförsäkring.

I propositionen föreslås också att avstängningsfiden skall ökas. Def är ett onödigt och provocerande förslag. Atf genom en skärpning av avstängnings-reglerna tro sig nå något vettigt resultat måste vara fotat på tesen att det här gäller att sätta åt arbetsovilliga.

Detsamma gäller beträffande förslaget atf dessa skärpta bestämmelser skall gälla från den 1 juli. Utskoftsmajoritefen gör bedömningen att detta mycket väl går att klara av till den 1 juli och atf def inte är så komplicerat. Vad har man för bakgrund till den bedömningen? Här handlar det om människor som sagt upp sin anställning i tron aft nuvarande regler gäller. De borgerliga far på sig ett stort ansvar för enskilda människors ekonomi. De fackliga organisationerna och arbetsförmedlingarna bör få i varje fall sex månader på sig för att informera om förändringarna.

Herr talman! I Dagens Nyheter lördagen den 22 maj angrep Ingemar Eliasson moderatledaren Ulf Adelsohn för dennes angrepp på fackföreningsrörelsen. En del av hans slutsatser var respektabla. De angrepp på de fackliga organisationerna som moderaterna hängeff sig åt är värda all kritik. Dock skall sägas atf regeringens politik - naturligtvis med moderaternas gillande - i samma anda riktar angreppen mot löntagarna och deras organisafioner. Den aktuella propositionen och utskoftsmajoritetens accepterande av förslaget är en klar utmaning mot en anständig solidaritetspolifik.

Det är få frågor som väckt större ilska och harm än förslaget om försämringarna i arbetslöshetsförsäkringen - jag undantar då försämringarna i sjukförsäkringen. Jag vill endast citera ur två protestbrev. Jag skulle kunna använda mycket lång tid för att redovisa alla protestlistor som kommit, men jag avstår från det. Det första brevet har kommit från Pappersindusfriarbe-tareförbundets avdelning 50 i Kvarnsveden. De skriver fill de socialdemokrafiska riksdagsledamöterna:

"PROTEST MOT FÖRSÄMRINGAR AV SJUK- OCH ARBETSLÖSHETSFÖRSÄKRINGAR

Undertecknad organisafion .överlämnar här protestlistor mot de försämringar som borgarna har för avsikt atf genomföra.

Vi vet att vi har ditt stöd för detta, men vi vill ändå genom prakfisk handling bevisa vårt missnöje.

110

Med hopp om aft tiden fram fill september kommer atf gå mycket fort! Hälsningar PAPPERS AVD 50"

Det andra uttalandet som jag tänker läsa upp kommer från Kopparbergs läns TCO-disfrikf. Jag citerar ur uttalandet:

"Kopparbergs läns TCO-disfrikf måste protestera på det allvarligaste mot de försämringar regeringen föreslår när def gäller

DET STATLIGA BIDRAGET TILL ARBETSLÖSHETSFÖRSÄKRINGEN, INFÖRANDE AV KARENSDAG VID SJUKFRÅNVARO.

Genom regeringens förslag kommer det att slå än hårdare mot de erkända arbetslöshetskassorna. De har det nog bekymmersamt med def alltmer ökande antalet arbetslösa och därmed ökade kostnader. Till detta skall då läggas sänkningen av statsbidraget. Det gäller här stora pengar. För TCO:s största förbund. Svenska Indusfritjänstemannaförbundet (SIF), kostar det hela 24 miljoner eller en avgiftshöjning med över 100 kr. per år och medlem.

Genomgående för dessa 'reformer' är ju att de slår mot löntagargrupperna och de sämst ställda - indirekt de arbetslösa och direkt de sjuka."

Herr talman! Jag avslöjar naturligtvis ingenting nytt när jag ger beskedet atf om socialdemokraterna får regeringsansvaret efter höstens val är detta ett av de beslut som skall förändras i enlighet med vår motion i anslutning fill proposifionen, vilket betyder atf arbetslöshetskassorna kommer aft få tillbaka det som den borgerliga majoriteten plockar av dem om ni vinner voteringarna.

Herr talman! Jag yrkar-bifall till de socialdemokrafiska reservationer som är fogade vid betänkandet.

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag

Under detta anförande övertog tredje vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

I anförandet instämde Lars Henrikson (s).

. Anf. 56 ALF WENNERFORS (m):

Herr talman! Jag skall inte upprepa bakgrunden till ärendet. Jag förutsätter att Lars Ulanders redogörelse är tillräcklig när det gäller bakgrunden. Dessutom har ledamöterna tagit del av ärendet i sina handlingar, och debatten om ärendet har varit livlig utanför def här huset. Jag tror därför att det är rätt onödigt.

Varför har vi moderater ställt oss bakom regeringens förslag? Den frågan skall jag besvara, samtidigt som jag skall redovisa skälet till att vi inte kunnat vara med om utskottets inifiafiv aft gå emot regeringsförslaget vad gäller förskottsutbetalningarna av bidrag till arbetslöshetskassorna. Vi går alltså med på vad som föreslås på samtliga punkter i utskottsbetänkandet utom en. Det skall jag återkomma fill.

Herr falman! Tänk vad lätt det skulle vara att vara politiker om det gick bra för Sverige! Tänk om vi hade ett bytesbalansöverskott! Tänk om svenska

111

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag

112

varor var efterfrågade och konkurrenskraftiga på världsmarknaden, om vi sålde mer fill utlandet än vad vi köper! Tänk om oljenotan var 10 miljarder mindre! Tänk om räntenivån låg 5-6 % lägre!

Tänk om vi politiker fick månatliga rapporter om ständigt ökade investeringar i det enskilda näringslivet, om arbetskraftsbrist, om ökade vinster, om ökad trygghet och bättre inkomster för de anställda och om nya jobb!

Tänk om vi inte hade ett budgetunderskott i statens budget, inga lån i utländska banker, inga miljarder i ränteutgifter! Tänk om, tänk om . . .

Herr falman! Vad skulle inte vi politiker kunna lova väljarna inför valen: Rysk kaviar, oxfilé, lyxfårta på kalasen, lagen om hälsoreserätt till Medelhavet, en sommarstuga, två bilar och video i varje familj osv., lediga fredagseftermiddagar för alla, särskild julsemester, högre löner, lägre skatter, större barnbidrag och pensioner osv.

Men verkligheten är sannerligen en annan. Den har beskrivits många gånger här i kammaren. Denna verklighet, med krisproblem av olika slag, gör det sannerligen inte lätt för oss polifiker - varken för de polifiker som är medvetna om den ekonomiska krisen och om lösningarna på problemen, men som inte vågar föra ut sanningen fill sina väljare, eller för dem som är medvetna om den ekonomiska krisen, men som har det politiska modet att redogöra för sanningen. Och inte bara det - dessa politiker för medvetet en impopulär politik. De vidtar impopulära åtgärder för att på sikt sanera såväl ekonomin i samhället och arbetslivet som ekonomin i def enskilda hushållet.

Def vi nu diskuterar ingår i det impopulära saneringsprogrammet. Jag önskar för min del atf vi kunde höja kontantstödet i arbetslöshetsförsäkringen så som Arbetslöshetskassornas samorganisafion har begärt. Nu kan vi inte gå så långt. Vi måste helt enkelt bromsa utgiffsexpansionen här som på alla andra stafsutgiftsområden.

Medlemsavgifterna måste höjas för de enskilda medlemmarna i de olika fackliga organisationerna. På Handelstjänsfemannaförbundets kongress för ett par veckor sedan konstaterades det aft medlemsavgiften fill arbetslöshetskassan måste höjas med 2 kr. per månad, om regeringsförslaget skulle antas av riksdagen. Jag hade för mig att det skulle bli fråga om en något större höjning, enligt de beräkningar som vi har fått från utskottet. Men så här sade man på den kongressen. Det är alltså infe fråga om ett större antal kronor. Men genomsnittligt är det inte heller fråga om några särskilt stora stegringar. Den enskilde vanlige medlemmen har förståelse för en höjning, men den partipolitiskt nitiske facklige ledaren fortsätter förstås sin kampanj, som är ett led i socialdemokratins ansvarslösa valkampanj. Man får hoppas aft det bland alla dessa finns åtminstone några som inser risken med bristen på ansvar för svensk ekonomi på längre sikt. Kampanjen kan få motsatt effekt! Underskatta inte de enskilda löntagarna och medlemmarna i facket. Allt fler begriper atf vi inte kan leva över tillgångarna hur länge som helst.

Jag yrkar således bifall till utskottets hemsfällan på alla punker utom punkten 3. Denna punkt gäller arbetsmarknadsstyrelsens förskottsutbetal-

ningar till arbetslöshetskassorna. Regeringens förslag innebär ingen förändring. Arbetsmarknadsstyrelsens rätt att å confo betala ut bidrag till kassorna fem gånger per år - första gången per den 28 februari och sista gången per den 31 oktober - skall inte ändras, hade regeringen tänkt sig. Men utskottets majoritet fann, efter hearing med Arbetslöshetskassornas samorganisation, atf den 31 december borde tillkomma som utbetalningsdag för förskott. Kassorna hade ont om kontanter då, sades det. Det är svårt med likviditeten för några av de mindre kassorna. Det är sant. Men observera att statsbidragsreglerna fr. o. m. 1976 har varit mycket förmånliga. Medlemsavgifterna har t. o. m. kunnat sänkas i vissa förbund. Fonderna har också kunnat byggas upp till en nivå som vida överstiger vad lagen kräver. De kassor som redan har en mycket god ekonomi behöver inte särskilt gynnas.

Men hur ser vi på de kassor som kan ha eller kan få verkliga likviditetssvårigheter? Svaret är enkelt. Gällande ordning ger arbetsmarknadsstyrelsen rätt att göra extra utbetalningar om det föreligger särskilda skäl härför.

Med detta yrkar jag bifall till den moderata reservationen 3.

Till punkt 15 har vi moderater fogat ett särskilt yttrande. Wiggo Komstedt har i mofion 1970 påpekat att lagen om arbetslöshetsförsäkring ger varje löntagare rätt aft vinna medlemskap i en arbetslöshetskassa. Tydligen lever många människor i föreställningen att man måste vara medlem i en facklig organisation för att få medlemskap i arbetslöshetskassa, skriver Wiggo Komstedt i motionen. Han kräver aft det skall spridas information om rätten att bli medlem i arbetslöshetskassa utan att vara medlem i facklig organisation. Parentetiskt vill jag markera att jag personhgen anser det naturligt att alla löntagare är med i en facklig organisafion, men lika naturligt är det för mig att inte tvinga någon.

Med anledning av motionen säger utskottet att def ingår i arbetsförmedlingens dagliga arbete aft lämna information om arbetslöshetsförsäkringen till de arbetssökande.

Utskottet ansåg därmed att ingen särskilt åtgärd behöver vidtas med anledning av motionen. Med vårt särskilda yttrande vill vi markera att informationen är bristfällig i dag, och den bör förbättras. Vi förutsätter att arbetsmarknadsstyrelsen som opartiskt serviceorgan ser det som självklart att aktivt informera varje löntagare om denna lagstadgade rättighet.

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag

Anf. 57 LARS ULANDER (s) replik:

Herr talman! Jag konstaterar, att när Alf Wennerfors började sin diskussion om vad han ville ge, var det fråga om ren och skär lyxkonsumtion -man talar om rysk kaviar. Socialdemokraterna begär att de människor som blir arbetslösa infe skall hamna i den otroliga situationen att de måste sänka sin standard med mellan 40 och 50 %.

Vad Alf Wennerfors f. ö. sade finns def ingen anledning att bemöta. Det skulle vara konstigt, om man skulle föra en annan diskussion med hänsyn till

113

8 Riksdagens protokoll 1981/82:160-161

Nr 161

Tisdagen dén 1 juni 1982

Arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag

det parti som man representerar. Ifrån Alf Wennerfors håll räknar arbetarrörelsen aldrig med att få något stöd för sina krav - som i detta fall är högst angelägna. Det är ändå bra aft få in Alf Wennerfors anförande i protokollet. Om inte på annat ställe kan man där märka den människosyn som finns på moderat håll.

Anf. 58 ALF WENNERFORS (m) replik:

Herr talman! Lars Ulander finner det alltså helt hopplöst att föra en debatt om detta. Han menar tydligen att man i talarstolen bara har att slå fast hur det skall vara enligt socialdemokrafisk uppfattning, dvs. att vi skall fortsätta att leva över våra tillgångar. Vi moderater vill tillsammans med de två andra borgerliga partierna ta ansvar för den ekonomiska utvecklingen, vilket, som jag sade i mitt första anförande, innebär atf def måste vidtas impopulära åtgärder. Dessa impopulära åtgärder måste alltså omfatta alla de olika statiiga utgifterna, även dem som det här är fråga om. Det är mycket överdrivet att resonera som Lars Ulander. Jag vill, Lars Ulander, än en gång säga: Underskatta inte de vanliga löntagarna och de vanliga medlemmarna i facket. Det kan inte vara fråga om så stora påfrestningar som Lars Ulander vill göra gällande.

I dag är medlemsavgiften för t. ex. en byggnadsarbetare 7 kr. per månad, och höjningen skulle bli ca 7 kr. - jag vet inte exakt, men det rör sig om ett sådant belopp. Detta är, menar jag, någonting som varje löntagare kan klara.

114

Anf. 59 LARS ULANDER (s) replik:

Herr talman! Det är ju alldeles tydligt att Alf Wennerfors inte begriper ett dugg av vad han själv har stått här och talat om.

Vad jag är oerhört kritisk mot är att en person som ofrivilligt blivit arbetslös får bara mellan 40 och 50 % av sin lön. Då säger Alf Wennerfors aft det inte är några stora uppoffringar, eftersom def rör sig om 7 kr. i månaden. Jag tycker det sista som Alf Wennerfors sade avslöjar Alf Wennerfors dåliga kunskaper om dessa problem.

Anf. 60 ALF WENNERFORS (m) replik:

Herr talman! Nu talar vi tydligen om två olika saker. Lars Ulander blandar ihop medlemsavgiften med det belopp som den arbetslöse får, när han är arbetslös. Jag talade alltså om medlemsavgiftshöjningarna. Även om dem har ni ropat högt. Jag menar atf def här rör sig om rimliga höjningar som löntagare och medlemmar i de fackliga organisationerna kan klara. Särskilt de som är medvetna om den svenska ekonomiska krisen vill också vara med och ta ansvar.

. När det sedan gäller kontantunderstödet har vi alltså inte kunnat gå så långt som kassornas samorganisation har önskat, men vi har ändå höjt def övre taket. Den höjningen får vi anse vara realistisk i dag.

Anf. 61 LARS-OVE HAGBERG (vpk): . Herr talman! Det är den sociala nedrustningens tidevarv. I onsdags i förra veckan infördes karensdagar i sjukförsäkringen, i dag är det dags för försämringar i arbetslöshetsersättningen. Nedrustningen är proklamerad av en borgerlig s. k. mittenregering, påhejad av ett extremt högerparti med samma förakt för arbetarklassen som det gamla patronväldet hade. Regeringen påhejas även av arbetsköparnas ideologiska krafter, organiserade i Svenska arbetsgivareföreningen.

Protesterna i arbetslivet mot den sociala nedrustningen är massiva. De arbetandes fackliga organisationer vänder sig i lika hög grad mot försämringen i arbetslöshetsersättningen som mot införandet av karensdagar i sjukförsäkringen.

Försämringarna är utlöpare av samma politik, en i grunden orättfärdig politik med en reaktionär människosyn - den starkes rätt, ohöljd egoism och hänsynslöshet mot de svagare. Försämringarna motiveras med att staten måste spara. Därmed erkänner borgerligheten att vårt samhällssystem är i kris. Krisens bördor skall nu fördelas lika mellan de arbetande. De s.k. risktagarna, som man ibland talar om, skall inte bära några bördor. De välbärgade och privilegierade klarar sitt skinn, medan arbetarnas breda skikt får bära bördorna i form av sociala och ekonomiska försämringar. Och naturligtvis gör Alf Wennerfors det väldigt lätt för sig när han tar ställning för dem som inte behöver betala.

När vpk avvisar den borgerliga regeringens sociala nedrustningspolitik, som i det här fallet arbetslöshetsunderstödet, utgår vi från arbetarrörelsens gamla målsättningar om solidaritet, gemenskap och kollekfivt delade villkor.

Regeringens förslag till ändringar i arbetslöshetsförsäkringen innebär: Den högsta gränsen för dagpenningen skall vara 230 kr. i stället för 280 kr. som Arbetslöshetskassornas sarriorganisation har föreslagit. Statsbidragen försämras- fackföreningsavgifterna måste höjas med 100 %. Avstängnings-reglerna försämras och avsfängningstiderna förlängs.

Vpk föreslår att den högsta dagpenningklassen skall vara 280 kr. och aft det kontanta arbetsmarknadsstödet höjs till 120 kr. per dag. På övriga punkter yrkar vi avslag på regeringens proposition.

Det här förslaget läggs ju fram när arbetslösheten ökar. Då försämrar man arbetslöshetsförsäkringen. Och det är den borgerliga regeringspolitiken som är den direkta orsaken till arbetslösheten. Den ekonomiska politiken har som främsta syfte att gynna storfinansens exportinrikfning samtidigt som kapitalet och de redan välbärgade gynnas. Jobben minskar. De arbetslösa är minst 25 000 fler än förra året. Och den öppna arbetslösheten pendlar mellan 110 000, 140 000 och 150 000.

Industriinvesteringarna minskar i vårt land - svenska företags investeringar är t. o. m. större utomlands. Den offentliga sektorn krymper. Det är resultatet av den borgerliga ekonomiska politiken.

Arbetslösheten är inte någon konjunkturföreteelse utan den är varaktig. Allt fler blir nu långtidsarbefslösa och löper risk att bli utstämplade från

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag

115

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag

116

arbetslöshetskassan. Kommunernas utgiftsökningar på den sociala sektorn är beviset på den här utvecklingen.

I det läget är det dags aft på allvar diskutera hur en allmän arbetslöshetsförsäkring skall utformas. Efter den utveckling som den förda politiken har förf med sig finns det givetvis brister i den nuvarande arbetslöshetsförsäkringen.

När arbetslösheten ökar försämrar alltså borgerligheten arbetslöshetsförsäkringen. Nog måste def betecknas som en. cynisk och människofientlig pohtik! Vad som är särskilt allvarligt i detta läge är aft man nu tydligen återigen kalkylerar med en 5-procentig arbetslöshet. Var finns rätten till arbete i dagens borgerliga polifik? Finns den rätfen bara när företagens krav på kortsiktiga vinster kan tillfredsställas? Är det bara då en människa har rätt till arbete, enhgt borgerlig pohfik? Den frågan bör ställas en dag som denna, när det föreslås en social försämring.

Från vpk:s sida har vi framställt en rad förslag för att de arbetslösa icke skall behöva uppbära understöd vid.arbetslöshet: en plan för 100.000 nya samhällsnytfiga arbeten, ett långsiktigt industriprogram, stopp för kapitalflykten, förkortad arbetsdag, en ordentiig och rejäl tillämpning av främjandelagen och en ordentlig ungdomsgaranti.

Alla dessa förslag, som skulle göra atf man icke behövde uppbära arbetslöshetsförsäkring, avvisar den borgerliga politiken. Den är brutal och hänsynslös. Vi kan ju bara se på de åtgärder som man närmast håller på med här i vår. Man skall genomföra en marginalskatfesänkning, främst då för höglönegmpperna. Man indexreglerar skatteskalorna. Aktiemarknaden tillförs miljardbelopp. Vad som händer i den ekonomiska polifiken är atf reallönerna sjunker och att vinsterna ökar för kapitalet och företagen. Det sker kraftiga matprisökningar genom minskade matsubventioner. Hyrorna ökar.

Detta är en del av omfördelningspolitiken. Den andra är atf arbetslösheten tillåts öka till rekordnivå, aft 15 karensdagar införs i sjukförsäkringen och att arbetslöshetsförsäkringen försämras. Naturligtvis måste man från arbetarrörelsens sida ta totalt avstånd från denna borgerliga politik.

I flera år har nu Arbetslöshetskassornas samorganisafion - SO - krävt en höjning av dagpenningklasserna. Man har inte blivit bönhörd av regeringen. Föregående år krävde man 230 kr. som högsta dagpenningklass. Då prutade regeringen till 210 kr. Nu föreslår regeringen 230 kr., men samtidigt har SO begärt 280 kr. som högsta klass och motiverat detta med de enorma eftersläpningar som har skett under den här tiden.

Arbetsmarknadsministern säger i propositionen att han vill ha 230 kr. som högsta gräns, därför att man skall följa pris- och löneutvecklingen. Här måste alltså föreligga en klar åsiktsskillnad mellan Arbetslöshetskassornas samorganisation och regeringens bedömning när det gäller prisutveckling och löneutveckling och vad som skall vara en rimhg kompensationsnivå. Jag är böjd att tro att det är Arbetslöshetskassornas samorganisation som har det rätta talet. Egentligen är det prutningar i omfördelningssyfte som ligger bakom regeringens ställningstagande.och förslag.

Det visade sig också när remissinstanserna skulle se på det här högsta taket, att det egentiigen bara var arbetsgivarna som ställde upp på regeringens linje. Alla övriga remissinstanser ville ha ett högre dagpenningbelopp.

För vpk:s del a-wisar vi helt tanken på atf arbeslöshetskassorna själva, med egna medel - med höjda fackföreningsavgifter och genom att tulla på fonderna - skall finansiera höjda dagpenningklasser.

Detta har också direkt att göra med statsbidragens nivå i den nuvarande konstruktionen. I praktiken innebär det lägre statsbidrag till arbetslöshetskassorna. Det sägs också i klartext aft de minskade inkomsterna till A-kassorna skall täckas av medlemsavgifter, ränteinkomster och A-kassornas fonder.

Då vet vi att det är kassor nied svag ekonomi som kommer att få problem. Och det är inte bara övergångsproblem, utan det är även långvarigare problem. De som har dessa kassor är kanske just de grupper som har hög arbetslöshet och som i förlängningen icke höjer sina dagpenningklasser utan får hålla sig till de lägre ersättningarna. Vi yrkar därför avslag på förslaget om ändrade statsbidragsregler. Det grundar sig, såvitt jag kan förstå, helt och hållet på inställningen att vi skall spara. Och vilka är det som skall spara? Det är de arbetande.

En annan del som jag tycker är utmanande i regeringens proposition är förslagen om nya avstängningsregler. Vi tycker atf de är i princip förkastliga. Att just nu, i det här läget med ökad arbetslöshet och svagt utbud av lediga platser, förlänga avsfängningstiderna är egentligen en social utmaning. Självförvållad arbetslöshet är ett diskutabelt begrepp, som man bör gå litet djupare in i innan man ändrar reglerna. De föreslagna ändringarna kommer med all sannolikhet att öka utslagningen och utsorteringen från arbetsmarknaden. Det är bara ett sätt. Att de som inte finner sig fill rätta på arbetsmarknaden i dag skall sållas ut med regler som är strängare kan inte vara solidariskt. Dessa människor kommer aft hamna någon annanstans i den sociala kvarnen i Sverige - kanske det blir hos kommunen.

Med ersättningsreglerna följer även bidragen fill arbetsmarknadsutbildning. För dem som inte är berättigade till arbetslöshetskassans understöd uppgår utbildningsbidraget i dag till 155 kr. per dag. Det föreslås bli 165 kr. Höjningen motsvarar den stimulantia som togs bort för ett år sedan.

AMU-eleverna har under flera år krävt en högre ersättning. Föregående år krävde de en höjning med 35 kr. Vpk har föreslagit att utbildningsbidraget fill AMU skall fastställas till 200 kr. per dag. Det vore en rimlig åtgärd i dagens läge.

Även det kontanta arbetsmarknadsstödet bör höjas. Enligt regeringens förslag ökas det med 5 kr. för dem som har fyllt 20 år. Vi vill gå längre. I hkhet med föregående år vill vi att stödet skall utgå med 120 kr. per dag.

Denna politik - i prakfiken en social nedrustning med ärkekonservativa drag - är, som jag sade tidigare, hatad på arbetsplatserna. Mängder av uttalanden och protestlistor med krav på ett stopp för denna sociala nedrustning finns hos departement, partikansher och fackföreningar. Till LO

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag

117

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag

och dess förbund samt fill TCO har kommit krav på politisk generalstrejk mot den löntagarfientliga politiken, främst mot införandet av karensdagar inom sjukförsäkringen men även mot försämrad arbetslöshetsersättning.

En politisk proteststrejk skulle utgöra ett mycket allvarligt nederlag för den borgerliga regeringen. Det som har räddat regeringen undan en sådan massiv protestyttring är LO-ledningen, som har avstått från att utlysa en politisk strejk. En politisk strejk har även sitt klara berättigande däri atf den lönfagarfiéntiiga politiken har Svenska arbetsgivareföreningen såsom pådrivare. Vpk för sin del uttalar aft de borgerliga regeringarna väl har kvalificerat sig för en polifisk strejk.

Herr falman! Jag yrkar med detta bifall fill motion 2386 på samfiiga punkter utom vad gäller dagpenningbeloppef fill A-kassan och statsbidragsreglerna, där reservationerna 1 och 2 tillfredsställer vpk:s motionsyrkande. Jag yrkar i dessa delar bifall till reservationerna 1 och 2.

118

Anf. 62 ELVER JONSSON (fp):

Herr talman! Debatten har tenderat aft bli en arbetsmarknadspolitisk och sysselsättningspolitisk debatt. Jag skall inte fördjupa mig i den, delvis av två skäl. Det ena är aft vi hade en mycket ingående sådan debatt den 1 april. Det andra är aft den diskussionen återkommer i samband med att kammaren far ställning till regeringens kompletteringsproposifion.

Huvudpunkterna i det regeringsförslag som vi nu behandlar om förändringar vid.arbetslöshet är dels förbättringar av ersättningen vid arbetslöshet, dels förändringar av statsbidraget till A-kassorna. På arbetslöshetskassornas fonder ställs nu betydligt lägre krav, medan reglerna om avstängning från rätt till arbetslöshetsersättningen skärps. Därutöver tar utskottet initiativ till att medge en extra utbetalningsperiod för A-kassorna:

Både av betänkandet och av debatten hittills framgår att motsättningar råder i två stora frågor. Det gäller dels nivån på ersättningsbeloppen, dels dessutom reglerna för statsstödet fill A-kassorna.

Herr talman! Frånsett de här punkterna har socialdemokraterna i utskottet på väsentliga områden givit regeringspropositionen sitt stöd och har på fem centrala områden sällat sig till utskottsmajorifeten.

Socialdemokraterna är i princip med på att avstängningsreglerna skall skärpas, även om man infe går hka långt som regeringen.

Socialdemokraterna är helt med på att kassornas fondkrav skall sänkas.

Socialdemokraterna är med på det förslag som har aktualiserats vid utskottsbehandlingen om tätare utbetalning av statsstödet fill kassorna.

Socialdemokraterna är vidare med på regler som hindrar överkompensation när en arbetslös har rätt fill både kassaersättning och pension.

Socialdemokraterna godtar en jämkning av reglerna för utbildningsbidrag till deltagare som har rätt fill ersättning från A-kassa.

På de här fem punkterna där det råder samstämmighet markeras också skillnaden gentemot- kommunisterna. Lars-Ove Hagbergs holmgång med LO-ledningen understryker de skillnader som finns.

När def gäller avstängningsreglerna delar socialdemokraterna och övriga partier i utskottet den uppfattningen att de bör omformas så atf de främjar att den arbetslöse håller kontakt med arbetsförmedlingen.

Def jag nu sagt markerar aft i de vikfiga principiella delarna är utskottet ense med regeringen om dess förslag fill förändringar. Debatten har då kommit att handla om ersättningsnivån och statsbidragets storlek. Det framgår f. ö. av både dagens diskussion och den som förts parallellt med riksdagsbehandlingen.

Att återföra statsbidragets nivå till 1974 års läge menar vi från utskotts-majoriteten är ganska rimligt. Kritiken med påstående om att arbetslöshetsersättningen har urholkats återkommer ofta i debattinläggen. Som sagts redan många gånger, får vi inte glömma bort att den största och allvarligaste eftersläpningen skedde mellan 1974 och 1977, dvs. under den socialdemokrafiska regeringstiden.

När det gäller spännvidden gentemot sjukförsäkringen måste också påminnas om att det hela tiden varit en klar skillnad i ersättningsnivåerna. F. ö. öppnas nu möjligheten för kassorna atf ge ut högre ersättning än det angivna beloppet.

Den indignation som präglat debatten kan ge intryck av att def skulle handla om gigantiska avgiftshöjningar. Vi har i betänkandet på s. 9, som kammaren kan ta del av, visat på en utveckling som generellt sett innebär att medlemsavgifterna till A-kassan sedan 1975 har kunnat sänkas, infe bara i reella termer utan också i nominella tal, ner till som lägst 3 å 4 kr. per månad. Även om def skulle bli en fördubbling av den avgiften och med beaktande av kassor som därmed får en månadsavgift på 10 eller 15 kr., innebär en utökad avgiftshöjning enligt regeringsförslaget en mycket måttlig kostnad, som därtill får dras av vid deklarationen.

Samtidigt visar en uppställning i utskottsbetänkandet att tillväxten i fonderna under samma period varit mycket kraftig. Många kassor har fördubblat eller flerdubblat sitt fondbelopp.

Från utskottets sida har vi ändå velat vara lyhörda för de påpekanden som kommit från A-kassornas samorganisafion när det gäller omställningssvårigheter, och med undantag av moderata samlingspartiefs ledamöter medger utskottet den extra betalningstermin som jag inledningsvis nämnde. Detta får ses som ett uttryck för atf vi, i en omställningsperiod som innebär påfrestningar, från riksdagens sida är beredda aft underlätta en sådan förändring.

Socialdemokraterna har gjort en stor poäng av att regeringens förslag skulle medföra en stor övervältring på såväl enskilda arbetstagare som löntagarkollektivet. Men också socialdemokraterna lever under de matematiska lagarna, och av den anslagsförstärkning om 1 200 milj. kr. som socialdemokraterna föreslår skulle 670 milj. kr. tas ut via arbetsgivaravgiftsmedel.

Här finns det anledning att resa frågetecken. Den höjning av arbetsmarknadsavgiften som socialdemokraterna föreslår innebär ett överuttag på många hundra miljoner kronor. Nära 1,5 miljarder kronor vill socialdemo-

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag

119

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag

uttaxera den vägen, och här uppstår komplikationer för den enskilde arbetstagaren, eftersom ett sådant uttag kommer att räknas av vid löneförhandlingarna.

Även öm man skulle acceptera socialdemokraternas finansiering, uppkommerfrågan: Är det nödvändigt att uttaxera uppemot 800 milj. kr. mer än vad den aktuella avgiften kräver, och detta alldeles särskilt med tanke på aft socialdemokraterna är medvetna om att detta kommer att avräknas i en lönerörelse? De ca 1,5 miljarder kronor som socialdemokraterna på det här sättet taxerar ut extra av de svenska löntagarna måste ändå läggas in i bilden för atf vi skall kunna göra en jämförande och rättvis bedömning.

Så en kort kommentar till ytterligare ett par motioner som behandlas i betänkandet.

Mofionen 1963 av Wivi-Anne Cederqvist m. fl. gäller rätt fill ersättning när problem uppstår med barnomsorgen för arbetslös sökande. Defta är ett återkommande yrkande som har väckts under en följd av år. Inom jämställdhetskommittén har frågan diskuterats, och där anser man att saken bör utredas. Ett enigt utskott förutsätter atf en sådan utredning kommer fill stånd.

I motionen 1970 av Wiggo Komstedt krävs att information skall ges om aft det är fullt möjligt att vara arbetslöshetsförsäkrad utan att samtidigt vara fackligt organiserad. Utskottet är inte berett atf föreslå några särskilda informationsåtgärder, men vill konstatera aft det är en uppgift och skyldighet för arbetsmarknadsverket att korrekt informera om försäkringen. Frågan behöver därmed inte leda fill någon ytterligare riksdagens åtgärd.

Herr talman! Jag vill yrka bifall fill utskottets hemställan på samtliga punkter.

120

Anf. 63 LARS ULANDER (s) replik:

Herr talmän! Elver Jonsson började med att säga aft det har blivit en arbetsmarknads- och sysselsätfningspohtisk debatt och aft vi skall vänta med den. Det är kanske litet svårt att i en diskussion om arbetslöshetskassan och kostnaderna för denna inte ta med frågor som direkt anknyter till detta område, och det gör naturligtvis sysselsättningsfrågorna. Att ytteriigare 25 000 människor är arbetslösa den här månaden, jämfört med samma månad föregående år, är självfallet viktigt att framhålla i sammanhanget. Det kostar naturligtvis avsevärt mycket mera för statskassan när man ökar på arbetslösheten på detta sätt.

Vidare säger Elver Jonsson att det bara är ersättningsbeloppen och statsbidragen som vi inte är överens om. Det är naturligtvis inte på det sättet. Inte heller när det gäller skärpningen av avstängningsreglerna är vi ense. Vi tycker att det är en åtgärd från utskotfsmajoritefens och regeringens sida som är väldigt onödig. Sannolikt bottnar den i, som jag sade fidigare, en idé om atf det här gäller att med piskan se till att människorna tvingas ta de jobb som finns.

Jag återgår till detta med ersättningsbeloppet. Tycker Elver Jonsson atf

def är anständigt att man förutom atf man blir arbetslös också skall behöva få sin standard sänkt med 40-50 %? Tycker man inte från folkpartiet atf det är alldeles tillräckhgt att människor hamnar i en synnerligen svår social situation, som def ju är när människor blir av med sitt arbete? Skall man dessutom lägga ytterligare bördor på dessa människors axlar genom aft fa bort den rätt till ersättning som de skulle behöva? Def gäller den ersättning från arbetslöshetskassorna på upp till 280 kr. som man har begärt. Redan 280 kr. är i dagsläget för htet. Men det är det belopp som man har stannat för och som kan anses vara det man i detta fall har att gå efter.

Inte heller frågan om statsbidragen är någonting som man kan vifta bort på det sätt som Elver Jonsson gör. Vad man här gör är att sänka ersättningsnivån från 90 % till 80 %. Man övervältrar alltså kostnader i storleksordningen 400-500 milj. kr. på de försäkrade. Det är en mycket konstig form av solidaritetshandling, som definitivt inte är något som socialdemokraterna ställer sig bakom. Därför säger vi att vi kommer att förändra lagstiftningen på detta område när vi återkommer i regeringsställning.

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag

Anf. 64 LARS-OVE HAGBERG (vpk) rephk:

Herr talman! Arbetsmarknadsministern inledde infe, som tänkt var, den här debatten. Därför känner sig kanske Elver Jonsson litet tomhänt nu. Elver Jonsson har kanske inte förberett sig på något större försvar i detta avseende. Han verkställer lydigt vad som står i propositionen. Han ser inget oroande i aft arbetslösheten stiger, att ersättningarna minskar. Det är tydligen helt i sin ordning. Han har inget försvar för aft ersättningarna inte ligger på en rimlig nivå eller för att statsbidragen skall minskas. Och varför skall de som inte är arbetslösa, de som alltså har ett arbete, betala arbetslösheten? Inte heller den gigantiska omfördelningspolifiken anser Elver Jonsson vara något problem.

Jag föreslår atf utskottet funderar över sitt resonemang. Är det så atf det är de arbetande och inga andra som skall betala arbetslöshetsersättningen? De generösa subvenfionerna och skattelättnaderna när def gäller aktiespekulanterna är någonting som vi tydligen inte skall resonera om. Men det är ju det som den stora omfördelningsfrågan gäller. Det är i stort sett vad saken handlar om. Vad händer.om A-kasseersätfningen höjs? Jo, då skall de arbetande betala. Och då är det inte fråga om några småsummor- 7, 10, 15 kr. i månaden.Det är en gigantisk omfördelningspolitik som nu håller på aft verkställas. Det kommer notiser dag efter dag om att en vanlig industriarbetare icke kan försörja en familj. Då är 7 kr. varje månad inga småsummor. Den borgerliga politiken presenterar nämligen fler 7-kronor. Defta vill alltså inte Elver Jonsson diskutera.

Men det allvarligaste är att människor blir arbetslösa och försätts i en ännu sämre situation än när de arbetar. Det tycker jag är frågor som utskottets talesman bör kunna svara på. Eller känner folkpartiet ingen oro för den utveckling som nu pågår, Elver Jonsson?

121

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag

122

Anf. 65 ELVER JONSSON (fp) replik:

Herr talman! På Lars-Ove Hagbergs fråga om jag inte känner oro över de svårigheter som finns på arbetsmarknaden är mitt svar obetingat jakande. Det är också skälet till atf vi i utskottet har medverkat fill att de regeringsförslag som har kommit, påfolkpartiinitiafiv bl. a., har lett fill att vi i dag har dén största sysselsättningspolitiska satsningen någonsin. Är detta icke ett uttryck för vår hållning och för vår strävan, så vet jag inte riktigt vad för slags bevisföring vi skall behöva fa till. Vi får infe glömma atf vi, trofs den svårighet vi har med vår arbetsmarknad, internationellt sett har lyckats att klara sysselsättningen hyggligt. Vi har fler sysselsatta i dag än vi hade för sex år sedan, då socialdemokraterna lämnade ifrån sig regeringsmakten. Vi har internationellt sett mycket låg arbetslöshet. Det finns fyra gånger så många arbetslösa i det högerstyrda England, det finns tre gånger så många i det socialdemokratiskt styrda Danmark och det finns fyra fem gånger så många arbetslösa i det kommunisfiska Jugoslavien. Def är exempel som vi i och för sig inte skall slå oss för bröstet över genom aft infe ha höga ambifioner för egen del. Men det är ändå falande exempel på hur def ser ut i vår omvärld, och den är vi alltså infe oberoende av. Därför måste insatserna göras så stora och med sådan ihärdighet.

Jag fick inget svar av Lars Ulander, som jag uppfattade skulle svara för socialdemokraternas förslag till överuttag när det gäller finansieringen av de höjda ersättningarna. Varför vill man uttaxera flera hundra miljoner kronor mer än vad som krävs för den aktuella utgiften?

Lars Ulander återkommer till att man skall riva upp eller ändra än def ena, än det andra. Det är naturligtvis ingenting nytt, och därför kan man ta det med viss ro. Jag förutsätter att Lars Ulander inte vill riva upp allt som har kommit till stånd under den här riksdagsmajoritetens fid, alla de förslag som har kommit från regeringen och från folkpartihåll. Def är en rad reformer som socialdemokraterna har gått emot. Som jag fidigare i kammaren har pekat på har man så att säga bedrivit ett systematiskt motstånd, men så småningom gett upp och ställt sig bakom förslagen. Def är möjligt att det kan vara så nu också.

Vi får inte glömma att förslaget rörande arbetslöshetsersättningen gäller en höjning. Man får intrycket av Lars Ulanders yttrande atf det skulle röra sig om en sänkning. Det är en lång lidandets historia som det har påmints om här förut. Den stora eftersläpningen skedde mellan 1974 och 1977. Man kan naturligtvis beklaga att vi inte har lyckats hämta in den. Men def måste ändå uppfattas som nog så magstarkt när man från Lars Ulanders sida vill ge intryck av att detta har inträffat under de senaste kvartalen. Den stora eftersläpningen skedde alltså under den socialdemokrafiska tiden. Det är ganska intressant att titta i tidigare utskottsbetänkanden. När man på våren 1976 avvisade höjningen av KAS-ersättningen, som då var 45 kr., sade den socialdemokratiska delen av riksdagen nej till en sådan förändring. Då handlade def om atf höja 45 miljoner totalt. Defta skall ses mot den höjning man nu kräver.

Herr falman! Jag vill än en gång yrka bifall fill utskottets hemsfällan. Jag

har i mitt första inlägg pekat på att socialdemokraterna på fem vitala    Nr 161
områden stäher upp tillsammans med utskoftsmajoritefen. Skillnaden är inte    Tisdaeen den
så gigantisk som den kan framstå.                                    2 junj 1982

Anf. 66 LARS ULANDER (s) replik:

Herr talman! Jag skall svara på Elver Jonssons resonemang om överuttaget. Det är inte alls på def sättet som Elver Jonsson säger. Det här är precis samma beräkning som man använde sig av vid skatteuppgörelsen mellan mittenpartierna öch socialdemokraterna. Kom inte och påstå att detta är någon annan typ av beräkning än den! - Därmed har jag svarat på det.

Elver Jonsson sade att eftersläpningen uppstod mellan 1974 och 1977. Jag konstaterar- det har gjorts också vid något fidigare fillfälle här i kammaren -att den socialdemokratiska regeringen aldrig vid något tillfälle gick emot arbetslöshetskassornas samorganisations krav på kompensation för de arbetslösa. Däremot har def hänt saker efter 1976.

Vad har hänt mellan 1979 och nu? Arbetslöshetskassornas samorganisation har gång på gång krävt aft ersättningen skall komma upp till en nivå som är rimlig, men man har fått nej från den borgerliga regeringen. - Def är svaret på Elver Jonssons påstående på den punkten.

Elver Jonsson sade litet stöddigt att jag säger att socialdemokraterna kommer att ändra de beslut som har fattats när vi kommer i regeringsställning. Vi har från socialdemokraternas sida räknat upp fyra beslut som vi kommer att ändra - jag är alldeles säker på att det också nått fram till Elver Jonssons öron. Misshandeln av arbetslöshetskassorna är en av dessa fyra frågor. Det löftet kommer vi att infria när vi får möjlighet att göra det.

Elver Jonsson talade om hur bra det är här i landet. Det är ändå inte bättre än att regeringen framlägger ett förslag, som biträds av den borgerliga majoriteten i kammaren, att de arbetslösa skall leva på mellan 50 och 60 % av den lön de hade innan de blev ofrivilligt arbetslösa! Det är en politik som vi inte kan acceptera.

Arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag

Anf. 67 LARS-OVE HAGBERG (vpk) replik:

Herr talman! Nu är Elver Jonsson oroad, och han är tydligen oroad främst över vad som händer i England, Frankrike och Jugoslavien. Därför skall de arbetslösa infe ha så högt arbetslöshetsunderstöd Som egentligen är behövligt - det är kontentan av Elver Jonssons försvar för förslaget.

Vi har gjort de största arbetsmarknadspolitiska satsningarna någonsin i Sverige, säger Elver Jonsson. Ändå har vi den största arbetslösheten någonsin! - Men då behövs det väl ändå större insatser! Vi skall väl ha rätt till ett arbete? Def är det frågan gäller.

När man tittar på hur många som är sysselsatta förtjänar det atf nämnas aft den här borgerliga regeringen och arbetsmarknadsministern verkligen befrämjar deltidsarbete. Var sysselsatt - men gärna på deltid! Def är deras paroll. Men def kan man ju infe leva på eller försörja en familj på.

Varför skall aktiespekulanter och andra i det här läget få stora subventioner, Elver Jonsson? Men de som är arbetslösa skall klara sig ändå!

123

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag

Vill inte Elver Jonsson ändå erkänna att det är en orättfärdig polifik man är i färd med att genomföra: marginalskattesänkning för höginkomsttagare, indexreglering av skatteskalorna, miljardbelopp till aktiemarknaden, urholkning av reallönerna. Vinsterna för företagen har på senare tid ökat markant, och matpriserna har ökat. I det läget vill alltså en mittenregering minska bidraget till de arbetslösa.

När man frågar varför detta skall ske får man svaret atf vi skall spara och aft def är mycket värre i England, Frankrike och Jugoslavien. Jag tycker det är ett svar som är häpnadsväckande. Erkänn i stället atf ni vill aft de arbetslösa skall bära bördorna av arbetslösheten och de välsituerade grupperna skall klara sig bättre. Försök inte med några tricks - det är detta det handlar om! Man behöver i dag en högsta klass med 280 kr. i ersättning, och det kan väl betalas med en annan omfördelningspolitik. Försök inte en gång till hänvisa till England, Frankrike och Jugoslavien!

124

Anf. 68 ELVER JONSSON (fp) replik:

Herr talman! Till Lars-Ove Hagberg vill jag bara säga att det är en feltolkning att jag skulle vara ointresserad av hur det är med vår egen arbetsmarknadssituation. Jag hänvisade till omvärldens svårigheter för att ge htet av perspektiv och visa hur det ser ut runt omkring oss. Det kan också vara ett skäl till att vi gör den största satsningen någonsin i svensk arbetsmarknadspohtisk historia. Jag tycker inte att detta skall döljas. Det görs här antydningar om aft vi skulle föra en låtgåpolitik på defta område. I stället har vi gjort denna, som jag vill kalla det, gigantiska insats för att hålla människor i arbete. Det är en riktig satsning.

När def gäller de kostnader som socialdemokraterna vill föra över fill löntagarna hänvisade Lars Ulander till skatteuppgörelsen. Det är ju en förnämlig uppgörelse i och för sig, men den är inget skäl för att säga aft man skulle lägga ytterligare insatser på löntagarkollektivet. Visst kommer den en och en halv miljard som socialdemokraterna vill uttaxera av löntagarna också aft få bäras av just löntagarna.

I ena ögonblicket anklagar socialdemokraterna häftigt regeringen för vanskötsel av statens finanser, men i nästa ögonblick vill man kosta på ett påslag på en och en kvarts miljon. Ja, då kan man ju önska sig både en kraftig uppräkning av ersättningen vid arbetslöshet och oförändrade gynnsamma statsbidrag till kassorna.

Den mest slående effekten är att kassorna kunnat behålla och t. o. m. kraftigt sänka sina avgifter, trots att vi har ett annat penningvärde i dag än för sex år sedan. Man kan för aft citera t. ex. riksrevisionsverket - där f. ö. socialdemokratiska ledamöter i denna kammare ingår - säga att avgifterna är mest symboliska. Samtidigt som kassorna haft denna gynnsamma avgiftsutveckling har man kunnat bygga upp fonder med i runt tal 100 milj. kr. om året. I flertalet fall har kassorna i dag fonder som är långt större än lagen kräver.

Jag vill avsluta detta meningsutbyte, herr talman, med att säga atf vi inte fått något fillfredsställande svar i fråga om det överuttag socialdemokraterna

vill ha. Det är möjligt att svaret kan komma senare - jag vädjar i så fall om det. Men kvar står att vi har en betydande skillnad mellan A-kasseersätfningen och sjukkasseersättningen. Även om socialdemokraterna kritiserat detta har de icke lagt fram något förslag för aft utjämna detta. Det har man icke gjort vare sig i regeringsställning eller i opposition, och det är något att hålla i minne när man hör socialdemokraterna nu häftigt kritisera def förslag riksdagen nu uppmanas att anta.

Tredje vice talmannen anmälde att Lars Ulander och Lars-Ove Hagberg anhållit att till protokollet få antecknat att de inte ägde rätt till ytterligare repliker.

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag

Anf. 69 GERTRUD SIGURDSEN (s):

Herr talman! Avsikten var att Gunnar Nilsson skulle ha deltagit i denna debatt, men på grund av att ärendet förskjutits flera dagar och han inte har möjlighet att vara här i dag, skall jag försöka ange hur man från den samlade fackföreningsrörelsen ser på denna fråga.

Det är ett angeläget mål att hålla nere kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringen. Def finns också ett bra sätt att göra det på, nämligen att hålla nere arbetslösheten.

Det är detta som är grundproblemet - Sveriges allt högre arbetslöshet. Regeringen brukade fidigare försvara sig mot anklagelserna att ha accepterat en högre arbetslöshet med konstaterandet att arbetslösheten i Sverige infe har ökat i samma takt som i andra jämförbara, länder. Vi har hört det argumentet också under dagens debatt.

Det är sant, men ändå inget försvar. För den argumentationen bygger på att man ser det som en uppoffring att bekämpa arbetslösheten och atf den lätta vägen hade varit att följa den ekonomiska politik som förs i flertalet andra industriländer.

Det menar jag är en grundläggande felsyn. Att bekämpa arbetslösheten, även till priset av budgetmässigt stora ekonomiska utlägg, är i själva verket en långsiktig sparpolitik och den självklart klokaste vägen. Atf betala människor för att inte arbeta kan aldrig vara en bättre resursanvändning än att betala dem för att arbeta. Den sanningen gäller så mycket mer som vi vet att det i vårt samhälle finns en mängd behov som inte är tillgodosedda.

Det kan t. ex. aldrig vara vetfigt att låta en arbetslös gå hemma och känna sig onödig, med risk för att vederbörande drabbas av psykiska och sociala problem, samtidigt som man på långvårdssjukhuset intill tvingas bädda ner de gamla mitt på dagen därför att man inte har tillräckligt med personal för aft ta hand om dem - när man ändå får betala den arbetslöse. Sätter man den arbetslöse i jobb inom vården, flyttas visserligen kostnaden från ett konto fill ett annat, men den blir knappast högre - och på köpet får vi fler människor som ges en mer människovärdig tillvaro.

Jag vill alltså kraffigt protestera mot varje dragning av politiken åt ett håll som innebär accepterande av högre arbetslöshet. Men dess värre måste jag konstatera en mängd sådana tendenser. Det är obestridligt att vi under det

125

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag

126

senaste året har fått uppleva en rad negativa rekord för tiden efter andra världskriget:

Antalet öppet arbetslösa har slagit rekord.

Antalet arbetslösa ungdomar har slagit rekord.

Antalet arbetslösa A-kassemedlemmar har slagit rekord.

Antalet kvarstående lediga platser har slagit ett kvalificerat bottenrekord.

Då skall vi samtidigt vara på det klara med att en rad oroande tendenser infe syns i dessa siffror.

Allt fler tvingas arbeta deltid, mot sin vilja.

Allt fler förtidspensioneras, otvivelaktigt till en del av arbetsmarknadsskäl.

Allt fler försvinner ur arbetskraften, därför att de har gett upp de tröstlösa försöken atf söka jobb. Skulle vi räkna med dessa människor, skulle arbetslösheten otvivelaktigt hgga en bra bit över 4 %.

Allt fler utförsäkras ur A-kassesystemet och t.o.m. ur systemet med kontant arbetsmarknadsstöd och tvingas följaktligen leva på socialhjälp.

Atf regeringen hade kunnat motverka defta är helt klart. Obestridligen har man sagt nej fill en rad krav, från arbetsmarknadsstyrelsen, från de fackliga organisafionerna och från oppositionen i riksdagen. Visst är det sant aft AMS aldrig har fått alla pengar man har begärt, men aft det kan försvara en lägre satsning på arbetsmarknadspolitik än i ett läge då arbetslösheten var mindre - det kan jag aldrig förstå. Det kan bara vara oro för de siffermässiga utläggen för arbetsmarknadspohtik som fått regeringen.att säga nej till satsningarna. Och då menar jag atf man lurar sig själv atf tro aft man sparar pengar genom att acceptera en högre arbetslöshet. Sanningen är atf man på defta sätt slösar bort alla de vikfiga resurser som produktivt arbetande människor kan åstadkomma.

Men det finns en risk till med regeringens agerande, och det är atf man väcker reakfioner mot de arbetslösa. När konkurrensen om jobben och risken för arbetslöshet ökar, samfidigt som lönerna sjunker och sociala förmåner urholkas, finns allfid risken för onyanserade reakfioner hos människor som drabbas av problemen. Vi har sett det i länder som är hårdare drabbade än vårt eget land - hur de som oroas för framfiden vänder sin oro mot invandrare, som påstås ta deras jobb, mot arbetslösa, som påstås leva för gott på undersföd osv.

När regeringen nu riktar attacker mot arbetslöshetsförsäkringen riskerar man aft underblåsa denna reaktion. Att man infe höjer ersättningen i takt med löneutvecklingen och inflafionen måste tolkas så att regeringen anser aft de arbetslösa lever på för hög standard jämfört med andra - annars skulle man väl ha valt att ta pengarna från någon annan grupp. Vidare underblåser man den felaktiga uppfattningen atf man sparar mer genom atf försämra arbetslöshetsersättningen än genom att bekämpa arbetslösheten.

Detta senaste förslag är dess värre bara ett fullföljande av en politik som har förts i flera år. Ända sedan 1977 har arbetslöshetsersättningens värde

stegvis urholkats. För vissa grupper utgör ersättningarna nu endast hälften av tidigare lön.

Samfidigt som arbetslösheten drabbar allt fler blir det alltså allt dyrare aft vara arbetslös. Och den utvecklingen är medvetet framdriven av regeringen och riksdagsmajoriteten, eftersom både oppositionen och A-kassorna själva gång på gång har krävt större höjningar av beloppen men fått nej.

Det vore intressant att få regeringens ideologiska förklaring fill att de arbetslösa skall drabbas, inte bara av lika stora försämringar som andra grupper i samhället utan av större försämringar. Och def vore intressant aft få veta varför just detta trygghetssystem, A-kasseersätfningarna, skall urholkas mer än alla andra trygghetssystem. Och framför allt: Varför kräver regeringen stora ekonomiska uppoffringar av dem som redan drabbas ohyggligt hårt av själva arbetslösheten, men vräker ut diskutabla miljardförmåner till företag, aktieägare och höginkomsttagare?

Det var cyniskt, Alf Wennerfors, att jämföra de arbetslösas och fackföreningsrörelsens krav på högre ersättning med atf begära rysk kaviar. Mer cyniskt kan man inte uttala sig i en så här allvarlig fråga.

Ur fackhg synpunkt blir man än mer förundrad över regeringens agerande när man studerar förslagen till försämringar av bidragen fill A-kassorna. Man drar in bidrag på flera hundra miljoner till A-kassorna, just när dessa solidariska bidrag behövs mer än någonsin. Samtidigt erbjuder man möjligheten att höja ersättningarna till de arbetslösa, om de fackliga medlemmarna själva betalar vad det kostar. Därmed åstadkommer regeringen flera saker:

Man skapar väldiga orättvisor. Visserligen kommer säkert kassor med låg arbetslöshet bland medlemmarna och med god ekonomi aft kunna ge större ersättningar, men de hårdast drabbade kassorna kommer infe att ha en chans. Vad finns det för rimligt skäl fill denna orättvisa?

Man lyfter bort bördor från skattebetalarna i allmänhet för atf i stället lyfta över dem antingen på de fackhga medlemmarna eller på de fackliga organisationernas redan försvagade ekonomi. För A-kassorna finns nu med de här försämrade bidragen bara två sätt atf upprätthålla standarden på ersättningen: antingen får de kraffigt höja avgifterna från de enskilda medlemmarna - i många fall handlar det om en fördubbling eller mer - eller också får de fackliga organisationerna skära ner på andra angelägna verksamheter. Därmed är regeringens förslag anfingen en direkt attack mot de fackliga organisationernas möjlighet att upprätthålla sin verksamhet och en lika direkt attack mot löntagare som redan har drabbats av reallöneförsämringar eller ännu en attack mot de arbetslösa. Något ytterligare alternafiv gives inte. De söm slipper betala är icke A-kasseanslutna företagare, förmögenhetsägare osv. Vad motiverar denna skandalöst orättvisa omfördelning?

Man skapar en risk för att löntagare ställer sig utanför A-kassorna. I tider av sjunkande reallöner är det inte säkert atf alla har råd med allt dyrare avgifter för att kunna få nytta av en alltmer urholkad arbetslöshetsförsäkring. Vad ser regeringen för posifivt i en sådan utveckling?

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag

127

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag

Herr talman! Än mer orimligt blir detta mot bakgrund av att regeringen flera gånger under de senaste åren har lovat atf införa en allmän arbetslöshetsförsäkring. Jag kan möjligen förstå att man på grund av ekonomiska problem skjuter på förverkligandet av det löftet. Men hur man kan driva igenom förslag som går i precis motsatt riktning- förslag som gör försäkringen allt mindre allmän, allt mindre samhällsstödd och allt mindre trygghetsskapande - begriper jag inte. Det måste betraktas som ett grovt löftesbrott, därfill kanske som det mest fackföreningsfienfliga av regeringens löftesbrott. Min förhoppning är att detta öppnar ögonen hos alla arbetslösa och alla A-kassemedlemmar, som nu allt tydligare bör inse atf regeringens politik är direkt riktad mot dem. Det enda sättet att ändra på det är aft byta regering.

Herr talman! Jag vill rikta en personlig maning från landets fackliga organisationer och Arbetslöshetskassornas samorganisation till riksdagens ledamöter, särskilt till alla dem som är fackligt anslutna medlemmar: Avvisa detta cyniska regeringsförslag och förpassa det fill papperskorgen!

I detta anförande instämde Sune Johansson, Lilly Hansson, Frida Berglund, Nils-Olof Grönhagen, Mats Hellström, Ralf Lindström och Ingegerd Elm (alla s).

128

Anf. 70 ELVER JONSSON (fp) replik:

Herr talman! Jag vill också instämma med Gertrud Sigurdsen i den första delen av hennes anförande - den mer principiella uppläggningen av anförandet, som var utomordentligt väl avvägt och där, såvitt jag förstår, vi inte har motstridiga synpunkter. Sedan riktade Gertrud Sigurdsen de flesta av sina frågor till regeringen, och eftersom arbetsmarknadsministern befinner sig i kammaren lär hon få svar av honom. En del utfall riktades också mot utskottet. Jag skulle bara helt stillsamt vilja påminna Gertrud Sigurdsen om vad jag sade i mitt första inlägg, nämligen att vi egentligen infe är så oense som vi borde vara för att det skulle passa väl med Gertrud Sigurdsens attacker mot utskottet.

Vi är överens med socialdemokraterna om att avstängningsreglerna skall skärpas.

Vi är överens med socialdemokraterna om att kravet på storleken av fonderna skall minskas.

Vi är överens med socialdemokraterna om att överkompensationer skall hindras.

Och vi är överens med socialdemokraterna om att en jämkning av reglerna för utbildningsbidrag skall kunna komma fill stånd.

På flera centrala områden har vi en samlad och enhetlig syn. Jag tycker aft det finns anledning att lägga in detta som en avvägning mot de hörbart häftiga utfall mot utskottet som Gertrud Sigurdsen här gjorde.

Mot slutet av Gertrud Sigurdsens anförande slog det igenom att hon egentiigen tyckte att de arbetslösa rent ekonomiskt var en misshandlad grupp

när def gällde ersättningen, dvs. att den låg på en alltför låg nivå. Till def kan man naturhgtvis säga att ersättningen aldrig kommer upp i en helt tillfredsställande nivå. Men eftersom Gertrud Sigurdsen efterlyste ideologiska motiv, skulle jag vilja fråga henne: Vilka ideologiska motiv har socialdemokraterna för atf godta skillnader mellan ersättningen enligt sjukförsäkringen och den ersättning som A-kassorna betalar ut? Det kunde vara intressant att i kammaren få svar också på den frågan.

Anf. 71 Arbetsmarknadsministern INGEMAR ELIASSON:

Herr falman! Får jag först beklaga atf jag inte var här i kammaren när denna debatt tog sin början. Det är så mycket mer beklagligt som jag bokstavligen väntat både natt och dag på att den skulle börja. Jag beklagar också atf debatten kom att infalla så, att Gunnar Nilsson inte kunde delta i den.

Jag vill börja med att påpeka aft såväl Gunnar Nilsson som Sivert Andersson och Lars Ulander ursprungligen var anmälda på talarlistan och att nu även Gertrud Sigurdsen, också hon med LO-förankring, har talat i debatten. Detta visar ju att frågan är av utomordentligt stort intresse för löntagarorganisationerna.

Låt mig också ta upp frågans betydelse inför nästa avtalsrörelse. Jag vill utan prut medge att jag inser att den ändring som regeringen föreslår och som jag hoppas atf riksdagen nu fastställer när det gäller arbetslöshetsförsäkring -och ännu mer så när det gäller sjukförsäkringen- är försvårande inslag i nästa avtalsrörelse. Det vore dumt att förneka det. Det är så dels därför atf besparingarna direkt eller indirekt påverkar köpkraften, dels därför att ändringarna ställer krav på uppföljande beslut hos organisationerna själva.

Denna insikt leder emellertid inte till slutsatsen att problemen hade kunnat undvikas. Det är nämligen inte i första hand var besparingarna görs som vållar problemen i avtalsrörelsen utan att besparingar över huvud taget måste göras.

Teoretiskt finns det naturligtvis alternativ fill besparingarna inom sjuk-och arbetslöshetsförsäkringarna: t. ex. bostadsstödet, livsmedelssubventionerna eller mycket hårda personalreduktioner i förvaltningarna. Det hade emellerfid fått lika stora effekter hos löntagarkollektivet i kronor räknat. Men de som krifiserar förslagen anvisar inga som helst alternativa besparingar.

Alternativet är i stället nu som så många gånger förut skattehöjningar. Det är socialdemokraternas förslag par préférence. Det går naturligtvis inte heller löntagarna fria från. Socialdemokraterna föreslår en tvåprocentig momshöjning. Det betyder för en genomsnittlig barnfamilj ökade utgifter i storleksordningen 1 200 kr.

Det har förvånat mig mycket mot denna bakgrund att LO, TCO-S, PTK, KTK, och vilka det är som har skrivit fill riksdagsledamöterna när det gäller sjukförsäkringen och varnat dem för att bifalla regeringsförslagen på den punkten, infe också har skrivit och varnat för det socialdemokratiska

9 Riksdagens protokoll 1981/82:160-161

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag

129

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag

130

förslaget om momshöjning. Det är ju så uppenbart att det, om det bifalls, skulle skapa svårigheter i avtalsrörelsen och urholka köpkraften för löntagarna.

Statsmakterna kan inte avsäga sig friheten att förändra skattesatserna därför att det vållar problem inför en avtalsrörelse. Men atf just nu höja momsen är så sällsynt felfänkf, när reallönerna har sjunkit och efterfrågan är för låg i ekonomin.

Det är alltså ostridigt att besparingarna i statens affärer, oavsett var de genomförs, får effekter på folkhushållet som påverkar villkoren för avtalsrörelsen och där kan sägas innebära försvårande omständigheter. Men de besparingar regeringen föreslår medför mindre bekymmer än de skattehöjningar socialdemokraterna föreslår.

■ Den här debatten gäller bl. a. frågan om ändrat statsbidragssystem för arbetslöshetsförsäkringen. Låt mig, trots aft debatten pågått en stund, mycket kort få rekapitulera förslagets innebörd.

I dag utgår statsbidrag i ohka former till arbetslöshetskassorna. De täcker ca 92 % av kassornas utgifter. Denna andel har stigit successivt. År 1974, då riksdagen tog beslut om den nuvarande försäkringen, täckte statsbidraget ca 80 %. Resten täcks av egenavgifter och ränteintäkter. Det finns anledning att säga defta, eftersom socialdemokrater och vpk-are här i debatten och vid många tidigare fillfällen medvetet - vad jag kan förstå - talar om aft förslaget innebär en försämring för de arbetslösa. Förslaget har sannolikt den indirekta följden aft det medför ökade medlemsavgifter för alla som är försäkrade, medan det betyder ökad ersättning för de arbetslösa. Jag tycker att man borde kunna begära aft åtminstone utskottets ledamöter hade detta klart för sig.

Utvecklingen av statsbidraget kan betyda att medlemsavgifternas andel av försäkringskostnaderna i reala termer ökar. Man skall då komma ihåg att bidraget från medlemsavgifterna har sjunkit från 20 % 1974 fill ungefär 8 % i dag.

Den ändring av statsbidraget som regeringen nu föreslår innebär alltså att statens ansvar återförs till vad det var 1974. Def anmärkningsvärda är aft socialdemokraterna opponerar mot detta. Det man själv föreslog 1974 och då lanserade som en stor reform anser man i dag vara en upprörande ordning.

Det är emellertid inte bara så att medlemsavgifterna kraftigt kunnat minskas i reala termer genom atf vi låtit staten ta en allt större del. Det är t. o. m. så att avgifterna i absoluta tal har sänkts. 1975 var t. ex. avgiften fill Byggnads kassa 180 kr. 1981 var den 84 kr. - i löpande penningvärde alltså mer än en halvering. I realvärde är avgiften i dag 25 % av den som uttaxerades av Byggnads medlemmar 1975, dvs. under den socialdemokratiska regeringstiden.

På liknande sätt förhåller det sig i arbetsledarnas, akademikernas. Beklädnads, fabriksarbetarnas, industrifjänsfemännens. kommunaltjänstemännens och statstjänstemannens kassor. Medlemsavgifterna har sjunkit som en följd av atf statens ansvar för finansieringen har ökat.

Det är mot den här bakgrunden man skall se den ändring vi föreslår. Om kassorna väljer aft täcka bortfallet med höjda medlemsavgifter, så betyder det ungefär en fördubbling av medlemsavgifterna. Det låter dramatiskt. Men def betyder alltså aft man återgår till det värde medlemsavgifterna hade 1974 - oftast infe ens def.

Nu har emellerfid kassorna möjlighet att täcka en del av bortfallet med fonderade medel. Kassorna måste ha fonder för att klara plötsliga påfrestningar. Men fonderna är genomsnittligt dubbelt så stora som de behöver vara för att man skall uppfylla lagens krav. Regeringsförslaget innebär dessutom att kravet på fondering sänks.

Kassornas fonder har växt kraftigt under senare är. Samtidigt som medlemsavgifterna har kunnat sänkas har alltså fonderna vuxit. Så gott som samtliga kassor har i dag mycket mer pengar fonderade per medlem än 1975. Fonderna har alltså byggts upp med skaftemedel och inte med medlemsavgifterna. Ränteintäkterna uppgår i dag fill 120 milj. kr. Om, trots atf så mycket medel finns reserverade i fonderna, kassorna väljer aft höja medlemsavgifterna för att täcka bortfallet av statsbidrag - och det är kassorna själva som skall ta de besluten - så blir effekten ändå måttiig. Det har redan påpekats här i debatten, men låt mig ändå exemplifiera det ytterligare. Enligt beräkningar skulle t. ex. avgiften fill Metalls kassa behöva fördubblas från 8 till 16 kr. per månad, för Byggnads från 7 till 14 kr. För Byggnads skulle det alltså betyda 168 kr. per år. Det kan jämföras med atf avgiften 1975 var 180 kr. per år.

Nu är emellertid dessa avgifter avdragsgilla i deklarationen. Det betyder att nettoeffekten för den enskilde är mindre än hälften. En höjning med t. ex. 8 kr. per månad, som för Metall, betyder netto mindre än 4 kr. per månad eller ca 45 kr. per år. Trots att höjningarna sannolikt behöver bli något större på tjänstemannasidan, blir nettoeffekten fill följd av högre marginalskaft lägre. För en genomsniftiig heltidsarbetande TCO-medlem som är medlem i kommunaltjänstemännens kassa, blir nettoeffekten ca 3:50 kr. per månad.

Det kan vara skäl att hålla de här storheterna i minnet när man hör kritikerna lägga ut texten. Jag har vid något fillfälle sagt att def handlar om en ökad kostnad per medlem och månad som motsvarar vad ett cigareftpaket kosfar. Om man räknar netto efter skaft är det inte ens så mycket - då är det snarare fråga om snuspengar.

Nå, men de arbetslösa drabbas ju, sägs det, nu senast upprepat här i debatten av fru Sigurdsen. Det är inte sant. De arbetslösa får tvärtom höjd ersättning, från 210 kr. per dag till 230 kr. Om kassorna så önskar kan de sätta ersättningen ännu högre. Vi föreslår nämligen aft kassorna inte längre behöver stå under statsmakternas förmynderskap utan ger dem rätten att själva bestämma hur hög ersättningen bör vara. Men statsbidraget föreslås utgå från en beräknad högsta ersättning av 230 kr. Denna höjning betyder att de arbetslösa kan ges kompensation för inflationen sedan det förra beslutet den 1 april 1981.

Låt mig summera: Vi föreslår en besparing som innebär att alla

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Arbetslöshetsersättning och ut-bUdningsbidrag

131

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag

1.32

medlemmar kan få en höjning av avgiften som uppgår till några kronor per månad. Den besparingen gör def möjligt aft föreslå atf de som är arbetslösa får en höjning av ersättningen som motsvarar flera hundra kronor per månad. De som har arbete tar på sig en liten börda för atf de som inget arbete har skall få det bättre. Det kallar jag för solidaritet.

Men måste man över huvud taget spara på arbetslöshetsförsäkringen? Är det kanske bättre aft i stället höja arbetsmarknadsavgiften, som socialdemokraterna föreslår? Också det kan vara värt en jämförande beräkning.

Socialdemokraterna föreslår atf den avgift som arbetsgivarna betalar höjs med 0,5 procentenheter, från 0,8 till 1,3 %.

Jag antar aft löntagarnas organisationer inte skulle försumma att förhandla hem def utrymmet, om def infe tas i anspråk för höjd arbetsgivaravgift. Det betyder att bruttolönerna utan avgiftshöjning kan bli en halv procent högre. För en genomsniftiig LO-medlem betyder def ungefär 325 kr. per år eller 153 kr. netto efter skaft och för en genomsnittlig TCO-medlem 450 kr. per år eller 166 kr. netto. Defta går man miste om, om denna avgift höjs.

Med regeringens förslag blir alltså nettoeffekten en ökad kostnad på 45 kr. per år för en genomsnittlig LO-medlem. Med socialdemokraternas förslag blir det ett inkomstbortfall på 153 kr. per år. Socialdemokraternas förslag är alltså fre gånger så ogynnsamt för en LO-medlem som regeringens förslag. Motsvarande för TCO-are är 40 kr. resp. 166 kr. Socialdemokraternas förslag är fyra gånger så ogynnsamt för TCO-are som regeringens förslag.

Att mot den här bakgrunden beteckna regeringsförslaget som fackföre-ningsfientiigt faller på sin egen orimlighet.

Den omläggning av statsbidraget vi föreslår skapar emellertid övergångsproblem. Vissa kassor klarar denna omläggning sämre än andra. Vi har förutsett del. Regeringen har därför möjlighet att utge ett särskilt stöd till de kassor som får svårt att klara denna omställning.

Låt mig också något kommentera förslaget fill ändrade regler för avstängning i fall då arbetslösheten anses självförvållad. Dessa regler är i huvudsak tillämpliga dels om man själv säger upp sig från en fast anställning, dels om man infe tar ett lämpligt arbete som förmedlingen anvisar. Jag konstaterar att en stor majoritet ställer sig bakom den ändring som innebär att en arbetslös skall stå till arbetsmarknadens förfogande för att den normala avstängningstiden skall gälla - i annat fall förlängs avstängningsfiden.

Regeringen anser det dessutom lämpligt att förlänga den normala avstängningsfiden från fyra till sex veckor. Jag vill som bakgrund till det förslaget erinra om att arbetsmarknaden präglas av betydande obalanser -inte bara så att antalet lediga platser är mindre än utbudet av arbetskraft, det är också många gånger svårt att passa ihop de lediga platser som trots allt finns med de arbetslösa. Arbetsförmedlingen har här en svår uppgift, och dess arbetsbelastning är stor, trots de mycket stora resurser som har tillförts förmedlingen sedan mitten av 1970-falet.

I propositionen om arbetsmarknadspolitikens framtida inriktning, som riksdagen antog för ett år sedan, framhöll jag att samhället, de arbetssökande och arbetsgivarna alla har ett ansvar för att arbetsmarknaden skall fungera.

Det innebär bl. a. atf arbetslösa bör vara beredda att ge avkall på en del av de krav de ställer för aft de skall kunna få arbete fortare. Avstängningsreglerna tillämpas i allmänhet relativt mjukt. Avsfängningstidens förlängning med två veckor innebär inte aft någon måste ta ett arbete som man inte skäligen kan begära atf vederbörande skall kunna acceptera.

Herr falman! Det förslag fill ändring av statsbidraget som def nu är fråga om innebär en betydelsefull besparing. Besparingen är dock utlagd så att de svaga, i def här fallet de arbetslösa, skyddas. Alternafivet med avgiftshöjning visar sig ge större infäktsbortfall. Om socialdemokraterna vill skydda löntagarnas köpkraft bör de bifalla regeringens förslag.

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag

Anf. 72 LARS ULANDER (s) replik:

Herr talman! Den här debatten blev något ovanlig, och skälet är aft arbetsmarknadsministern inte kunde vara här. Jag skall inte anklaga honom för det. Men det blir litet av kakafoni eller tårta på tårta, eftersom debatten i stort sett rört sig omkring de frågor som arbetsmarknadsministern har tagit upp. Han konstaterar ändå fill att börja med att det förslag som regeringen har lagt fram är ytterligare en sten i vägen för avtalsförhandlingarna. Regeringen är mycket duktig när def gäller att lägga hinder i vägen för en lugn avtalsuppgörelse, och def här förslaget har förmodligen bara kommit av gammal vana.

Ingemar Eliasson gör stort nummer av finansieringen av vårt förslag från socialdemokrafiskt håll. Han säger att om man går frän 0,8 till 1,3 så händer det en massa saker. Men vad händer om man inte finansierar en vettig uppläggning av dagersättningar fill de arbetslösa? Vad händer om man inte ser till att finansiera statsbidrag fill arbetslöshetskassorna? Man gör här som beträffande sjukförsäkringen - man övervältrar helt enkelt ansvaret och bördorna på en viss grupp. Här gäller det de arbetslösa. Tidigare var det de sjuka som skulle få bära bördorna. Det är en politik som Ingemar Eliasson givetvis får stå för, och han får också möta väljarna när def gäller detta. Men vi kommer naturligtvis inte att vara med på det som föreslagits - det är en omvänd solidarisk politik. Man far helt enkelt inte hand om de människor som verkligen behöver samhällets stöd.

Sedan sägs atf detta är ett bra förslag därför att de arbetslösa får si och så mycket i ersättning. Vad det är fråga om, Ingemar Eliasson, är faktiskt att ni har lagt fram ett förslag som innebär att en arbetslös får 40-50 % av utgående lön, och def skall han leva på. Dessutom skall han finna sig i aft han inte har ett arbete att gå till, och han vet inte när han kan få ett arbete.

Vi kunde höra i radio klockan halv ett i dag att det berättades om nya frisfällningar runt om i landet. De människorna skall naturligtvis ta med sig Ingemar Eliassons ord om att de kan få finna sig i aft få en spottstyver sig tillkastad - därför atf vi inte kan plocka bort en halv procent från arbetsgivarna. Dét här är en orimlig politik, och den får ni naturligtvis själva stå fill svars för. Men vi kommer aldrig att acceptera den. Jag sade tidigare, och jag upprepar def: Det här kommer att förändras om valet utfaller till socialdemokratisk favör.

133

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag

Anf. 73 LARS-OVE HAGBERG (vpk) replik:

Herr talman! Bara några kommentarer fill arbetsmarknadsministerns inlägg.

För def första skall inte försämringarna för de arbetslösa ses bara med utgångspunkt i förhållandena i dagsläget - detta är finalen på en lång fids försämringar för de arbetslösa. Effekten av atf höja gränsen för arbetslöshetsförsäkringen till enbart 230 kr. blir en urholkning- eller en försämring. Välj vilket begrepp som helst - det är under alla förhållanden en för låg gräns.

För'det andra: När det gäller höjning av medlemsavgifter kan naturligtvis arbetsmarknadsministern svära sig fri från all övrig verksamhet i def här landet och från omvärlden - han brukar förflytta sig till omvärlden i andra fall. Man kan givetvis räkna krona för krona på def här området, men då skall man också se på vad som egentligen har hänt för de arbetare som nu skall belastas med denna medlemsavgiftshöjning. Vad har de fått? De har fått ökningar av sina levnadsomkostnader på varje område.

Föregående vecka infördes, på förslag av regeringen, s. k. karensdagar, som innebär en utgiftsökning. Det är i def perspektivet man skall se de här utgiftsökningarna.

Solidaritet mellan arbetare talas det om. Det är sohdaritet i borgerlig tappning att de arbetande är solidariska sinsemellan. Men arbetarrörelsen utkräver solidaritet av dem som är välbeställda i samhället i dag. Arbetarrörelsen tar alltid i sista hand solidariteten i egna händer, och def får den göra när den borgerliga polifiken eller kapitalet utarmar de arbetande.

Arbetslösheten ökar i dag. Def är en realitet. Jag har inte sett att regeringen har kommit på något bra recept för atf minska den. Samfidigt urholkas ersättningen. Då finns inget godtagbart alternativ, i varje fall inte socialdemokraternas. Men jag kanske får upprepa vpk:s besparingsalferna-tiv när det gäller finansieringen: Titta litet på subvenfionerna när det gäller akfiefondssparandet. Titta på miljardrullningen till JAS. Tag krafttag mot skafteflykten och skattefusket. Där finns mycket pengar. Jag är inte heller ense med socialdemokraterna om att man skall gå momsvägen, men man kan fundera över de 10 miljarder som marginalskatfereformen ger och som kommer att ge mycket litet till de grupper som kanske blir arbetslösa eller dem som skall betala.

Låt mig allra sist beröra avstängningsreglerna. Nog är det utmanande - i nuvarande läge, med det låga utbud av arbete som finns - atf skärpa avstängningsreglerna. Man riskerar en utförsäkring, som kommer aft drabba kommunernas sociala budgetar framöver. De som inte uppfyller reglerna blir helt enkelt ställda utanför arbetsmarknaden och får tas om hand av kommunerna.

134

Anf. 74 Arbetsmarknadsministern INGEMAR ELIASSON: Herr falman! Får jag, liksom Elver Jonsson, instämma i en passus i Gertrud Sigurdsens anförande: aft def första och bästa sättet atf hålla nere kostnaderna i samband med arbetslöshetsersättning är att hålla nere

arbetslösheten. Det är också därför som den helt övervägande delen av den budget som vi har till förfogande för arbetsmarknadspolitiken används för atf ge utbildning och arbete. Bara en eller två kronor per tia av den här budgeten används för arbetslöshetsersättning. Resten används ju för sysselsättningsskapande åtgärder. Som jag många gånger tidigare har påpekat gäller i de flesta andra länder def motsatta förhållandet. Det är alltså på det nämnda sättet som vi i första hand skall gå till väga, och därför har vi vid flera fillfällen ökat insatserna i kampen mot arbetslösheten. Det är också ganska betecknande atf man, när man på socialdemokratiskt håll vill påvisa att det satsas ännu mer under vissa år, måste välja år då folkpartiet höll i rodret i arbetsmarknadsdepartementet - alltså inte något år när socialdemokraterna styrde och ställde. En jämförelse med ett sådant år skulle nämligen inte utfalla till socialdemokraternas fördel.

Gertrud Sigurdsen sade att det slagits en serie rekord och räknade upp ett antal. Jag måste hålla med om att vi dess värre har en mycket kärv arbetsmarknad. Men def kan vara värt atf komma ihåg atf vi på tal om arbetslöshetsrekord med en tusendel slog det rekord som socialdemokraterna innehade från år 1972, rekordet satt vid en kris som skapades av den dåvarande socialdemokratiska regeringen. Det nya rekordet har däremot satts till följd av omvärldens tryck på den svenska ekonomin. Det kan också vara värt att komma ihåg att, under den tid som har förflutit sedan socialdemokraterna lämnade regeringsrodret, antalet sysselsatta har ökat och att antalet handikappade i arbetet alltjämt ökar. Def finns nu också klara tecken på att vi som en följd av regeringens ekonomiska politik ändå är på väg upp ur den här svåra krisen.

Vi måste emellertid ha en arbetslöshetsförsäkring och en ersättning som klarar individerna i ett arbefslöshefsläge då de inte omedelbart kan beredas annan sysselsättning. Def finns en risk, säger Gertrud Sigurdsen, att några skulle kunna dra slutsatsen att de kan vara utan arbetslöshetsförsäkring. Jag tycker att personerna i fråga i def läget drar en felaktig slutsats. Det stämmer ju infe heller riktigt med den beskrivning som socialdemokraterna och vpk gör av regeringens ekonomiska politik. Skulle vederbörande ställa sig utanför kassan, måste vederbörande ha gjort bedömningen atf utsikterna att bli arbetslös har minskat. Är utsikterna aft bli arbetslös så stora som socialdemokraterna vill låta påskina, finns def ju all anledning atf vara med i en arbetslöshetskassa.

Jag beklagar att vi infe har haft ekonomiskt utrymme för att införa en allmän arbetslöshetsförsäkring, en reform som har funnits i folkparfiets program under snart sagt årtionden. Det var ju synd att Gertrud Sigurdsen inte tyckte att vi skulle införa en sådan reform på den tiden då det fanns ett ekonomiskt utrymme och då Gertrud Sigurdsen dessutom hade möjlighet att föreslå defta i regeringen. Men atf det skulle vara en fackföreningsfientlig polifik att inte nu genomföra reformen har jag svårt aft förstå. I så fall måste ju också den socialdemokratiska regeringen ha bedrivit en fackföreningsfientlig politik - arbetslöshetsförsäkringen infördes ju inte på den fiden.

Och så eftersläpningen av ersättningen, som många gånger har diskuterats

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag

135

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag

här i kammaren. Det är anmärkningsvärt hur ivriga socialdemokraterna är atf nu i opposition ta itu med problem som de infe löste när de var i regeringsställning. Def här är ett sådant problem.

Den stora eftersläpningen inträffade under åren 1974-1976 till följd av aft löneutvecklingen då var mycket snabb. Eftersläpningen i förhållande till inkomsten blev alltså väldigt stor. Det är mycket begärt att vi i den ansträngda ekonomi som vi nu har skall kunna hämta in det som försummades under de åren. Vi har emellertid försökt atf hålla jämna steg med löneutveckhngen. Det är också anledningen till att vi, sedan folkpartiet kom med i regeringen, vid ett flertal fillfällen har återkommit till den här frågan och föreslagit en höjning av ersättningen. Nu gör vi det igen, och det är också nu mofiverat av den urholkning som har skett till följd av inflationen sedan den förra höjningen den 1 april 1981.

Jag har svårt att förlika mig med den beskrivning söm också Lars Ulander gör sig skyldig till när def gäller förslagets innebörd. Han säger att vi rullar över bördan på de arbetslösa. Vad def handlar om är aft alla försäkrade tar på sig en i kronor räknat mycket liten ekonomisk uppoffring för att de arbetslösa skall kunna få en bättre ersättning. Skall det vara så svårt att ge förslaget en rättvisande skildring? Lars Ulander är ju en hederlig och sansad person. Åtminstone från Lars Ulander räknar jag med att kunna få en beskrivning .som stämmer med förslagets innebörd. Om man måste förvanska förslaget för att få angreppsyfor tyder det närmast på att förslaget är svårkritiserat från socialdemokraternas håll.

Lars Ulander talar också om stenar som rullas in i avtalsrörelsen. Vad jag har försökt visa med mina räkneexempel är aft de stenar som regeringen mllar in är långt mindre, långt lättare att klara av, än de stenar - eller bördor, vilket bildspråk vi nu vill använda - som socialdemokraterna vill rulla in. Både förslaget till momshöjning och förslaget till avgiftshöjning urholkar löntagarnas köpkraft mer än de besparingar som vi har föreslagit och blir svårare aft kompensera i en avtalsrörelse. De är alltså större stenar - för atf återigen använda Lars Ulanders bildspråk - än de regeringen har föreslagit-

Lars-Ove Hagberg talade om prutningar i omfördelningssyfte. Regeringens förslag handlar alltså om en omfördelning från dem som har arbete och kan klara av att bära något mer till de svaga, de som inget arbete har, för atf deras ersättning skall kunna förbättras. Den enda anledningen till att regeringen inte har kastats ur sadeln fill följd av defta förslag är, säger Lars-Ove Hagberg, LO:s vägran att utlysa en politisk generalstrejk. Det visar bara atf LO har förstått innebörden i parlamentarisk demokrati och att vpk inte har gjort det. Och det förvånar mig inte.

136

Anf. 75 LARS ULANDER (s) replik:

Herr talman! Ingemar Eliasson började med att instämma i vad Gertrud Sigurdsen sade om att det bästa är aft hålla arbetslösheten nere och därigenom få lägre utgifter för arbetslöshetskassorna. Låt mig citera ur Veckans Affärer den 21 maj: Där står följande:

"Det finns infe längre samma ambitionsnivå inom regeringen atf hålla den öppna arbetslösheten nere som t ex under lågkonjunkfuråren 1977-1979. Det framgår av beräkningar som Veckans affärer gjort."

Något längre ner säger man: "På samma sätt har det skett en drasfisk ökning av den andel av Arbetsmarknadsstyrelsens budget som går till kontant arbetslöshetsersättning medan andelen av budgeten som går till sysselsättningsskapande åtgärder har minskat."

Detta är ingen tidning som brukar föra någon socialdemokratisk propaganda. Men def är ett konstaterande som jag tycker aft arbetsmarknadsministern skulle kommentera.

Ingemar Eliasson går sin vana trogen fillbaka fill 1972. Men skillnaden mellan dagens politik, som vi har fått refererad från Veckans Affärer, och politiken 1972 är aft den dåvarande socialdemokrafiska regeringen stenhårt, månad för månad, tryckte tillbaka arbetslösheten. Vad vi upplever i dag är ju tvärtom atf vi får en ökad arbetslöshet. Om vi ser på motsvarande månad förra året, så finner vi att det har blivit en mycket stor ökning av arbetslösheten.

Sedan skulle jag också i likhet med Ingemar Eliasson vilja uppmana alla aft se till att de tillhör både sin fackförening och sin arbetslöshetskassa. På grund av den polifik som regeringen bedriver är det helt nödvändigt aft man är försäkrad, så aft man infe hamnar direkt under isen.

Så kommer vi in på vad det egenfiigen är fråga om. Ingemar Eliasson säger
att man rullar över bördor. Ja, visst gör man det. Vi vet atf en arbetslös i dag
får mellan 40 och 50 % av den lön han hade när han blev ofrivilligt arbetslös.
Han tvingas sänka sin standard på ett hårt och hänsynslöst sätt. Och vad är
detta annat än att man rullar över bördor? Det är ingenfing aft resonera om -
följden blir ju den. V

När man då talar om skillnaden mellan 230 och 280 kr., så gäller det ju faktiskt 50 kronors skillnad. Och dessa 50 kr. är naturligtvis mycket värdefulla för den människa som hamnar i den här otrevliga situationen. Arbetsmarknadsministern borde väl ändå kunna erkänna aft detta drabbar de arbetslösa, de KAS-berättigade och andra. Dessutom överför ni ju från samhället till den enskilde 430 milj. kr. mindre i form av minskade statsbidrag.

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag

Anf. 76 LARS-OVE HAGBERG (vpk) replik:

Herr talman! Arbetsmarknadsministern säger att man satsar enorma pengar på utbildning som ger arbete, framför allt pengar till AMS. Men man skall väl då också tala om atf def sker väldiga prutningar av anslaget till AMS.

Dessutom finns det inte entydiga tecken på atf vi skulle gå mot bättre fider. Det finns faktiskt Ingemar Eliasson närstående kretsar som siar om icke så snabb förbättring, så vi kan nog förvänta oss en stor arbetslöshet framöver.

Införande av en allmän arbetslöshetsförsäkring borde vara på fiden av flera skäl. Def visar sig att vi i denna fid av hög arbetslöshet har väldigt många

137

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag

utförsäkrade, och de måste ju hamna någonsfans. En allmän arbetslöshetsförsäkring borde ta hand om hela detta problem.

Sedan är det väl så, att man infe med ersättningarna har hämtat in eftersläpningen. Man har legat steget efter, och nu senast är det fråga om väldigt korta steg. Nu är det 50 kronors skillnad i fråga om den högsta klassen, från 230 till 280 kr. Och skall man komma närmare def högre beloppet, då får arbetarna själva bekosta den delen.

När def gäller prutningar, som def heter, eller besparingar i statsbudgeten, är det tydligen så att de skall drabba de arbetande - och i def här fallet de arbetslösa. Men det finns ju andra ställen aft hämta pengar på, herr arbetsmarknadsminister, än hos dem som har ett arbete och kan riskera aft förlora defta. Jag syftar på de pengar som finns på aktiemarknaden, de pengar som slösas bort på JAS, de pengar som döljs i skattefusk och skatteflykt. Ta hand om de pengarna! Då behöver varken de arbetslösa eller de arbetande bekosta detta. Då kan vi ha en bra arbetslöshetsförsäkring.

Beträffande de parlamentariska spelreglerna och demokrafin har jag för mig atf grundlagen tillåter polifisk strejk. Den är helt godkänd. Däremot har vi tydligen helt olika uppfattningar om hur den skall användas. I den arfikel som Ingemar Eliasson har gått ut med i Dagens Nyheter hävdar han aft fackföreningar skall vara partipolitiskt obundna. De skall inte fillgripa polifisk strejk. Man kan fråga sig när de skall göra någon missnöjesyttring mot ett regeringsförslag som drabbar deras medlemmar. Allra helst skall fackföreningarna naturligtvis vara tysta.

Rubriken på den nämnda artikeln är: "Ett starkt fack gynnar näringslivet". Då är det emellertid inte de arbetande i näringslivet def gäller, utan det är de ledande i näringslivet som Ingemar Eliasson åsyftar, alltså kapitalägarna. Detta är helt oförenligt med en politik som bygger på arbetarnas grund. Def är i stället en politik som får sitt uttryck i att arbetarna skall bära bördorna av den polifik som näringslivefs ledare driver fram.

138

Anf. 77 Arbetsmarknadsministern INGEMAR ELIASSON:

Herr talman! Vi har inte längre samma ambitionsnivå, säger Lars Ulander - och hämtar styrka från Veckans Affärer - som regeringen hade 1977 och 1979. Alltjämt handlar det om en jämförelse med förhållandena under en icke socialistisk regering. Jag vill betona defta. Det är inte någon jämförelse med ett år under en socialdemokratisk regeringsperiod. Jag skulle kunna tillägga att vi alltjämt har en högre ambitionsnivå än den socialdemokratiska regeringen hade.

Jag kan försäkra Lars Ulander - och Veckans Affärer också för den delen -att vi har kvar samma höga ambitionsnivå. Men man måste kunna anpassa instrumenten och arsenalen av åtgärder som man bekämpar arbetslösheten med. Vad vi har gjort är aft vi justerat den ekonomiska polifiken och därmed givit ökade förutsättningar för näringslivet att komma igen på världsmarknaden. Vi märker nu också atf näringslivet har fått ökade förutsättningar att göra defta.

År 1972 tryckte regeringen tillbaka arbetslösheten, säger Lars Ulander.

Det skulle vara den stora skillnaden jämfört med i år. Låt oss granska defta påstående litet närmare. I januari 1972 var arbetslösheten 3,5 %. I april samma år var den 2,8 %, vilket innebär en tillbakatryckning med 0,7 procentenheter. I januari i år var arbetslösheten 3,6 %, alltså 0,1 procentenheter högre än i januari 1972.1 april i år var den 2,6 %. Tillbakafryckningen var alltså 1 procentenhet. Också detta påstående från Lars Ulander faller, därför atf det helt enkelt inte var riktigt.

Jag har från socialdemokratiskt håll infe hört något motargument mot mitt påstående, belyst med ett räkneexempel, att def alternativ som socialdemokraterna uppenbarligen tänker stödja här i dag är en försvårande omständighet i avtalsrörelsen. Det urholkar löntagarnas köpkraft mer och är mer ogynnsamt för en försäkrad eller löntagare vilken som helst än det förslag som regeringen lägger fram. Def är inte fråga om några marginella skillnader. För en LO-medlem är socialdemokraternas förslag fre gånger så dåligt och för en TCO-medlem fyra gånger så dåligt som regeringens förslag. Tystnaden kan inte innebära annat än ett accepterande av att det förhåller sig på def sättet. Jag har däremot svårt atf förstå att socialdemokraterna inte har tänkt igenom detta, innan de lägger fram sitt förslag.

Till slut, herr talman, vill jag rikta mig till Lars-Ove Hagberg. Det vore som sagt önskvärt med ett ekonomiskt utrymme för en allmän arbetslöshetsförsäkring. Jag hoppas atf den dagen skall komma inte alltför långt framåt i tiden.

Också i en allmän försäkring måste def självfallet finnas regler om när man blir utförsäkrad. Problemet med aft en del går arbetslösa så länge aft de blir utförsäkrade skulle inte automatiskt lösas med en allmän försäkring.

Så det här med de demokratiska spelreglerna. Vad jag sade, Lars-Ove Hagberg, var att vpk inte har förstått eller i varje fall infe respekterar spelreglerna för parlamentarisk demokrati, som innebär att det är parlamentet som hyser acceptans eller inte för den regering som sitter och atf detta infe är någonting för utomparlamentarlska storheter. Sedan får man och skall man använda sina möjligheter atf strida på arbetsmarknaden alldeles fritt, utan inflytande från statsmakternas sida.

Jag skulle gärna utveckla min syn på fackföreningarna, men den har Lars-Ove Hagberg uppenbarligen tagit del av i den åberopade tidningsartikeln. Jag vill bara understryka att jag tycker det är naturligt, om man är löntagare, atf tillhöra en facklig organisafion. Jag tror atf rekryteringsbasen blir större om en sådan organisation i första hand agerar just som facklig organisafion.och infe politiskt.

Det är denna skillnad som LO också ser och drar samma slutsats av som jag, medan Lars-Ove Hagberg drar en annan slutsats.

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag

Tredje vice talmannen anmälde aft Lars Ulander och Lars-Ove Hagberg anhållit att till protokollet få antecknat att de inte ägde rätt fill ytterligare repliker.

139

Nr 161

Tisdagen deh 1 juni 1982

Arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag

140

Anf. 78 SUNE JOHANSSON (s):

Herr falman! Jag delfar i denna debatt i stället för Bernt Nilsson, som har blivit förhindrad.

Det var intressant atf sitta och lyssna på arbetsmarknadsministern. Hans inlägg hade en doft av vad som sägs skall förekomma i den här lokalen vid senare fillfälle. Det är ju meningen att def skall spelas teater här en gång, och större illusionsnummer för atf försöka förklara för arbetslösa människor atf de kommer att få det bättre av det förslag som regeringen nu presenterat när det gäller arbetslöshetsförsäkringen får man leta efter.

Jag skulle direkt vilja ställa en fråga fill arbetsmarknadsministern, och jag hoppas aft han är beredd aft lämna svar på den: Kan def anses att en arbetslös person, som får en lägre kompensationsgrad än vad han hade exempelvis 1976 och som dessutom i framtiden kommer att få betala en avgift via sin arbetslöshetskassa, om han vill ha högre ersättning, har fått det bättre än vad han hade 1976?

Jag skulle också vilja fråga arbetsmarknadsministern: Med vilken ambition har ni i den nuvarande regeringen åtagit er regeringsansvaret? Är det för aft göra det sämre för människorna här i landet eller är det för aft försöka göra det bättre?

Arbetsmarknadsministern säger att det måste vara något fel på socialdemokraterna, som infe kan acceptera att man nu strävar fill en återgång fill 1974 års nivå när det gäller arbetslöshetsförsäkringen. Jag måste säga atf är detta en målsättning för folkpartiet i regeringsställning, då är folkpartiet numera ett nykonservativt parfi och letar upp def allra sämsta som finns inom det man kan kalla konservatism. Def är inte meningen atf plocka fram def som var sämre fidigare och försöka applicera det på den nuvarande verkligheten.

Jag har ställt de här frågorna därför aft alla är medvetna om aft frågan om arbetslösheten och därfill hörande bekymmer engagerar allt fler människor i samhället i dag. Förhandlingar om avskedanden och permitferingar har ökat i omfattning på ett sätt som vi inte skulle ha kunnat tänka oss i mitten av 1970-talet. Def ena företaget efter det andra varslar om permitferingar och avskedanden och i många fall total nedläggning av verksamheten. På många orter är det omöjligt att få en annan sysselsättning, därför att nya jobb är nästan obefintliga.

Permitferingar och avskedanden upplevs av många som en ren katastrof. En av de första frågorna som en arbetslös ställer sig är: Vad skall jag leva av nu när jag blir arbetslös? Det handlar alltså om ersättningen från arbetslöshetskassan, som vi skall fastställa här i kammaren i dag.

En allt större del av löntagarna här i Sverige har tyvärr kommit i kontakt med denna försäkringsform, därför att den givit dem den enda möjligheten till ekonomisk existens.

Under en period på ett år, som slutade i mars 1982, hade exempelvis vårt största industribranschförbund på löntagarsidan. Metall, 20 % av sina medlemmar kortfidspermifferade. Deras arbetsgivare hade alltså permitte-raf de anställda under en kortare fid på grund av arbetsbrist. Detta hade i

många fall inkomstförluster som följd.

Varsel om avskedanden har också ökat mycket kraftigt. Ett avskedande följs i allmänhet av en längre arbetslöshetsperiod. Det är ganska vanligt i dag.

I detta perspektiv är det alltså man skall se att nivån på ersättningen vid arbetslöshet skall sänkas ytterligare, när vi går emot en arbetsmarknad som blir allt kärvare.

Def är i dag tyvärr inte ovanligt atf anställda med tiotals års anställningstid bakom sig blir avskedade. De hittillsvarande bestämmelserna har infe varit så utformade att de möjliggjort full täckning för inkomstbortfall vid arbetslöshet. Det har de aldrig varit.

Jag vill betona att även med bibehållna bestämmelser för A-kassan och en höjning av dagsersätfningen till 280 kr., råkar en arbetslös ut för ett inkomstbortfall som def kan vara svårt atf klara. Den av regeringen och utskotfsmajoriteten accepterade nivån 230 kr. som högsta ersättning, kombinerat med allt längre arbetslöshetsperioder och stora pris- och hyresstegringar, är nästan omöjlig atf klara för många familjeförsörjare.

I en situafion som vi har i samhället nu, med ökad arbetslöshet, är def märkligt att man från borgerligt håll låter allt fler människor drabbas av vad man kan kalla en ekonomisk tragedi. Defta borde på något sätt ha nått fram även till borgerliga ögon och öron.

I förra veckan kunde vi i Värmland läsa en artikel i Värmlands Folkblad som beskrev hur en under senare år av arbetslöshet hårt drabbad byggnadsarbetare nu nödgades sälja sitt egna hem för att klara sig. Han är säkert bara ett fall av många liknande som de borgerliga företrädarna här i riksdagen är beredda lämna åt sitt öde.

Sådana blir tyvärr konsekvenserna av en alltmer urholkad arbetslöshetsersättning.

Jag har varje år sedan 1977 deltagit i debatten om A-kasseersättningen därför aft jag har haft anledning att tidigare syssla med A-kassan som redogörare i Metall. Varje år har vi socialdemokrater i samråd med arbetslöshetskassornas samorganisation lagt fram förslag om ersättningsnivåer som de borgerliga vid varje fillfälle har gått emot.

Den ersättningsnivå om 230 kr. som regeringen och utskoftsgruppen i dag föreslår är den ersättningsnivå vi föreslog redan 1980. Man har således även här icke nått ända fram till vad det borde ha varit.

Det har infe vid något tillfälle varit fråga om några överbud från vår sida, utan det har varit fråga om aft försöka bibehålla den tidigare kompensationsnivån.

Vi tror och vi. vet att majoriteten av Sveriges medborgare inget högre önskar än att få förvärvsarbeta. Då är det vår skyldighet som valda beslutsfattare aft se till att ingen drabbas av så stora ekonomiska försämringar vid arbetslöshet som regeringens förslag kommer aft innebära.

Vid exempelvis en ganska normal årsinkomst av 75 000 kr. blir det givetvis ett inkomstbortfall den dag man blir arbetslös. Inkomstbortfallet blir 65 kr. om dagen från den sjätte dagen - de första fem dagarna får man ju ingen

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag

141

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982.

Arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag

142

ersättning för. Det innebär atf en arbetslös i denna situation, med 75 000 kr. i årsinkomst, den första arbetslösa månaden förlorar 2 535 kr. eller ca 40 %. För varje ytterligare månad är sedan inkomstbortfallet 1050 kr. En arbetslöshetsperiod på ett halvår innebär för en sådan inkomsttagare ett minus i inkomsten på 7 800 kr.

Om någon av de borgerliga partiernas representanter här i kammaren kan tala om för mig hur en familj ekonomiskt skall klara denna situation, skall jag gärna föra det vidare till de arbetslösa i landet.

Sanningen är aft allt fler arbetslösa måste begära socialhjälp för aft klara sig. En nyligen gjord undersökning av LO-distriktet i Värmland ger klart belägg för defta. Denna undersökning har av länspressen följts upp med en rundringning fill kommunernas socialkontor. Svaren ger tyvärr en alltför enhetlig bild. Arbetslöshet, utstämpling och en för låg KAS-ersättning anges som huvudorsaken till den kraffiga ökningen av socialhjälpen i länet.

Resultatet av den nämnda undersökningen tyder på atf de minskade utgifter för staten och företagen som uppnås genom en låg nivå på A-kasseersäffningen slår tillbaka på kommunerna genom ökade kostnader för socialhjälp. Hårdast drabbas givetvis de kommuner som samtidigt får lägre skatteinkomster på grund av minskad sysselsättning. Många små orter med ensidigt näringsliv blir alltså dubbelt drabbade på detta sätt. Hamnar def stora företaget i kris med permitferingar och avskedanden som följd, minskar skatteintäkterna och ökar utgifterna för socialhjälp.

Kassornas samorganisation har i många år krävt en höjning av ersättningsnivån. Samtidigt som arbetslösheten har ökat har ersättningsnivån sjunkit på ett helt oacceptabelt sätt. För en genomsnittlig metallarbetare täcks i dag enbart 60 % av inkomstbortfallet vid fyra veckors arbetslöshet. Vem skall kunna klara sin normala standard på det?

Nu vill regeringen och den borgerliga majoriteten fortsätta atf övervältra ytterligare kostnader för A-kassan på den enskilde medlemmen. De förändringar som föreslås innebär stora höjningar av avgiften till A-kassan för de flesta fackförbund. Redan vid den alltför låga nivån 230 kr. om dagen innebär det minskade statsbidraget en dryg fördubbling av avgiften för exempelvis Metalls medlemmar.

Arbetsmarknadsministern har här briljerat med en del siffror, som enligt honom visar att dessa avgifter infe slår speciellt hårt. Jag vill då lämna några uppgifter som jag har fått från Metall. Enligt dessa uppgifter måste avgiften vid den nu föreslagna nivån höjas fill 17 kr. från nuvarande 8. En höjning av ersättningsnivån till 280 kr. enligt vårt förslag men med avgiftsfinansiering enligt regeringens och arbetsmarknadsministerns förslag innebär en månadsavgift på 43 kr. Def är helt omöjligt för kassorna och deras medlemmar atf klara detta. Avgiften för innevarande fyraårsperiod är redan fastställd. En höjning kan således infe verksfällas förrän det blir en ny kongress.

Förslaget om de ändrade reglerna för A-kassorna slår hårt mot den enskilde medlemmens ekonomi, men även mot de fackliga organisationerna. Det präglas av likgilfighef för den arbetslöses ekonomi. Man kan också skönja ett visst drag av fientlighet gentemot den fackliga rörelsen.

Värdet av det kontanta arbetsmarknadsstödet, KAS, har också urholkats sedan 1979. Från socialdemokrafiskt håll föreslår vi en höjning av KAS till 100 kr. om dagen för aft hjälpa de unga arbetslösa.

Detta är vad jag tycker i denna fråga, och jag vill, herr talman, yrka bifall fill samtliga socialdemokratiska reservationer.

Anf. 79 Arbetsmarknadsministern INGEMAR ELIASSON:

Herr talman! Sune Johansson ställer två frågor till mig. Den första är om de arbetslösa har fått def bättre eller sämre under de icke-socialistiska regeringarnas tid än de hade under socialdemokratisk regeringstid. Låt mig besvara den frågan med atf upprepa siffrorna: Från 1974, då den nuvarande ordningen med beskattad dagpenning trädde i kraft, fram fill den 1 januari 1977 höjdes ersättningen fill de arbetslösa med O kr. Från den 1 januari 1977 till den höjning som vi nu föreslår har ersättningen höjts med 70 kr., eller 45 %. Det är svaret på den första frågan.

Den andra frågan är: Med vilken ambition har vi åtagit oss regeringsmakfen? Def skulle kunna beskrivas på många sätt, antar jag, men låt mig göra det så här: med ambitionen att sanera Sveriges ekonomi och atf göra def under socialt acceptabla former. Ingenfing är nämligen bättre för de svaga Och utsatta i nationen än att ha en sund samhällsekonomi, och det är därför som vi infe kommer undan att anpassa vårt sätt aft leva fill de inkomster vi förfogar över. Poängen i detta resonemang är ju aft den socialdemokrafiska lösningen för oss djupare in i krisen. Om vi ersätter de besparingar som har genomförts med skaftehöjningar, som i huvudsak har varit def socialdemokratiska alternativet, innebär det atf momsen t. ex. skulle behöva ligga 15 procentenheter högre. Def är för så gott som samfiiga familjer i så gott som Samtliga inkomstlägen ett långt sämre alternativ. I dag diskuterar vi hur arbetslöshetsersättningen skall se ut. Socialdemokraterna föreslår att vi skall höja en avgift, som tar ett utrymme, vilket innebär atf köpkraften försämras tre eller fyra gånger jämfört med att ta besparingen via medlemsavgiften.

Till slut, herr talman: Sune Johansson säger atf kassorna inte klarar de höjda avgifter som det nu är fråga om. Då är min fråga: Hur klarade man det 1974? Då finansierade man 20 % via medlemsavgiften. Om vi återgår fill den ordning som då genomtrumfades av er socialdemokrater som en stor reform och som vi biträdde och ville förändra och förbättra på några punkter och dessutom ville gå vidare med fill en allmän arbetslöshetsförsäkring - hur kan det i dag bli en ordning som är oacceptabel? Kort sagt: Hur klarade kassorna detta 1974?

På de här frågorna, både när det gäller finansieringen och när def gäller urholkningen och återgången till statens ansvar, har man inte från socialdemokratiskt håll kunnat ge något svar. Jag tar det som ett betyg på denna omläggning, nämligen aft den i själva verket är minst lika bra som den socialdemokraterna en gång föreslog när de saft i regeringen.

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag

143

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag

Anf. 80 SUNE JOHANSSON (s) replik:

Herr talman! Kompensationsnivån vid arbetslöshet har sjunkit - det kan väl inte ens arbetsmarknadsministern förneka. Jämförelsen måste gälla vad jag får i bibehållen ersättning som arbetslös från det ena året till det andra. Där behöver man infe använda sig av ord - def finns papper och siffror att ta fram som bevisar att kompensationsnivån vid arbetslöshet har sjunkit.

Man får intryck av, när man lyssnar till de andra borgerliga företrädarna, att de tyckte att det var fel atf vi från socialdemokrafins sida accepterade en viss skillnad i kompensafionsnivå vid sjukdom och vid arbetslöshet. Jag tolkar detta som något av ett indicium på atf man från borgerligt håll kanske är ute efter att i nästa steg sänka kompensationsnivån vid sjukdom.

Jag skulle vilja ta upp ytterligare en fråga med arbetsmarknadsministern. Han talade fidigare om en allmän arbetslöshetsförsäkring. Han skyllde då som i många andra sammanhang på socialdemokraterna och sade aft def är deras fel att någon sådan inte har införts. Många frågar varför det inte finns någon allmän arbetslöshetsförsäkring. I ett pressmeddelande den 19 november 1981 frågade Lennart Bodström i TCO bl. a. om defta, och han påminde om att ett av de löften som den borgerliga treparfiregeringen skrev in i sin regeringsdeklarafion år 1976 var aft under mandatperioden införa en allmän arbetslöshetsförsäkring. Regeringen har alltså inte gjort någonting i det avseendet, utan man har i stället jobbat intensivt på aft försämra ersättningen vid arbetslöshet, fastän man nu försöker få det fill atf man förbättrar situationen för de arbetslösa.

Jag tror inte att man kan göra svart till vitt hur länge som helst, utan detta kommer naturligtvis att på det ena eller det andra sättet medföra en reaktion från människornas sida. De accepterar infe, och kan infe acceptera, att de skall leva nästan på ruinens brant därför att de råkar leva i ett samhälle som inte har en regering som har möjlighet att ge dem det de mest frågar efter: ett förvärvsarbete.

144

Anf. 81 PÄR GRANSTEDT (c):

Herr falman! Mycket skrik för litet ull, lär han ha sagt som försökte klippa grisen. Man kommer osökt att tänka på det uttrycket, när man hör debatten i dag.

Socialdemokraterna har bestämt sig för - någon gång för ganska länge sedan, tror jag - att ett icke-socialistiskf regeringsinnehav skulle leda till en social nedrustning. Def har def nu inte gjort, men övertygelsen är kvar oförändrad, och nu gäller def aft försöka föra den vidare. Om argumenteringen är svag, då höjer man rösten. Def är väl därför tonläget är som def är i debatten, i dag liksom i tidigare debatter. Det har talats om människor på ruinens bränt, och det har antytts misär och elände med anledning av det som riksdagen skall fatta beslut om i dag.

Vad handlar det då om? Jo, det handlar om en sänkt nivå på statsbidraget till A-kassorna, som kan innebära en merkostnad för medlemmarna på i storleksordningen 70-100 kr. om året. Jag undrar i vilket tidevarv socialdemokraterna egentiigen lever, när de tror aft en svensk familj står och

faller med några tior, kanske en hundralapp, på ett år. När socialdemokraterna tar det till intäkt för påståendet aft def sker en social nedrustning och att man klämmer åf folk, visar def atf de har fruktansvärt svårt aft hitta mera realistiska angreppspunkter i sin krifik av den nuvarande regeringen.

Ett annat socialdemokratiskt argument är aft ersättningen till de arbetslösa skulle försämras. Det påståendet har framförts flera gånger i debatten. Men det är ju fel! Som också Ingemar Eliasson har påpekat flera gånger - för döva öron, uppenbarligen - innebär inte det som nu föreslås någon försämring. I kronor räknat innebär def en förbättring, en förbättring som i varje fall täcker inflationens verkningar under det gångna året med en viss marginal.

Vi slår alltså vakt om den ekonomiska grundtryggheten för de arbetslösa. Vi öppnar dessutom en möjlighet aft därutöver skaffa en standardtrygghet som sträcker sig längre än vad arbetslösa någonsin tidigare har haft möjlighet till. Talet om försämringar är alltså fullständigt orimligt. Def är rikfigt atf arbetslöshetsersättningen i dag inte ger samma kompensation som den gav när den en gång infördes. Men vilket parti och vilken regering är det som står för den stora urholkningen av arbetslöshetsersättningen? Def är ju socialdemokraterna. Det vi kan anklagas för är aft vi infe fill fullo har lyckats fylla igen def hål som uppstod då socialdemokraterna var i regeringsställning. Jag tycker faktiskt aft socialdemokraterna här i riksdagen borde vara de sista som kom med den här sortens kritik.

Det har talats en hel del här om atf vi lägger bördorna på löntagarna, atf def är de arbetande som drabbas. Jag undrar ibland hur man skall tolka den typen av angrepp. Det ligger ju nära fill hands att tro aft vad socialdemokraterna och vpk vill är atf lägga bördorna mer på dem som infe arbetar. Vilka är det i det här landet som inte arbetar? Ja, en försvinnande liten del av den gruppen är kupongklippare som lever på sina räntor. Huvuddelen av dem som inte arbetar i def här landet är pensionärer, långtidssjuka, arbetslösa, studerande. Är def de grupperna som socialdemokrater och vpk-are tycker bör bidra mer till besparingarna i samhället? Det är den slutsats man måste dra av def patetiska talet om att man infe får genomföra besparingar som drabbar löntagarna.

Jag vill påstå atf de som de socialisfiska partierna slår vakt om är de starka i samhället, de som har ett arbete och en arbetsinkomst, eftersom det är de som påverkas av de högre avgifterna fill arbetslöshetsförsäkringen.

Def är en ganska sorglustig debatt som förs här i dag. Vi vet alla aft den svenska staten gör av med 75-80 miljarder kronor mer än vad den tar in. Infe minst socialdemokraterna brukar gärna fa till stora ord när def gäller atf krifisera defta förhållande. Men samtidigt går socialdemokraterna systematiskt emot varje försök att rätta fill den balansen. Atf vänsterpartiet kommunisterna i sin argumentation helt och hållet avstår från att ta realisfiska ekonomiska hänsyn är en sak - def har de allfid gjort, det är inget nytt, och någon bättring är förmodligen inte aft vänta från def hållet. Men när socialdemokraterna ägnar sig åt en så hejdlöst opportunistisk överbudspolitik som de nu har gjort under en ganska lång tid. är det oroväckande. Det

10 Riksdagens protokoll 1981/82:160-161

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag

145

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag

kan nämligen tänkas - om olyckan är framme, som Olof Palme sade - aft socialdemokraterna skulle komma i regeringsställning efter höstens val. I så fall är det två allvarliga alternafiv som vi ställs inför: antingen fullgör socialdemokraterna den typ av polifik som de drivit i oppositionsställning, dvs. nej till alla besparingar, ökat budgetunderskott, kraftiga skattehöjningar, och i så fall kommer de att föra Sverige djupare ner i krisen, och i så fall är sysselsättningen verkligen på allvar hotad i det här landet, eller också fullföljer de inte den polifiken utan accepterar den ekonomiska nödvändigheten, anpassar sig efter vad Sverige behöver och för en ekonomiskt förnuftig polifik.Men def innebär att man tvingas svika vallöfte efter vallöfte, aft man krossar alla de förväntningar som byggts upp, inte minst under denna valrörelse. Man skapar därmed en djup förtroendekris infe bara gentemot def socialdemokrafiska partiet utan gentemot politiker i allmänhet. Det vore också mycket allvarligt.

Det är mot den här bakgrunden, herr talman, som jag upplever den här socialdemokratiska nejsägarpolitiken som så bekymmersam. Den är ett bekymmer inte bara för socialdemokraterna, utan för landet i dess helhet. Ju förr man kan få se tecken fill besinning, desto bättre!

Jag yrkar bifall till utskottets hemsfällan.

Anf. 82 LARS ULANDER (s) replik:

Herr talman! Efter att ha lyssnat på den här debatten måste jag säga aft def är på något sätt märkligt att en centerpartist går upp och talar om faran för löftesbrott. Centerpartisterna kan naturligtvis göra det, eftersom de är experter på det - 400 000 nya jobb varav 170 000 i industrin, energifrågan och allfing. I en diskussion om aft ge de arbetslösa ett något så när rimligt uppehälle säger man atf defta är farligt för samhällsekonomin.

På socialdemokratiskt håll försöker vi kompensera de människor som utan egen förskyllan har hamnat i arbetslöshet. Detta, säger Pär Granstedt, är farligt för demokratin.

Sivert Andersson kommer att dra de årtal under vilka man ändrat A-kasseersätfningen - jag kan inte gå in på def i en replik.

Pär Granstedt sade aft detta är en sorglustig debatt. Def är förvånande. En sak är fullkomligt klar: skall de arbetslösa någon gång kunna få en ersättning som gör att de kan leva ett något så när drägligt liv, skall de se till att det blir så få centerparfister som möjligt i den här salen. Det är enda möjligheten.

146

Anf. 83 LARS-OVE HAGBERG (vpk) replik:

Herr falman! Def inlägg som Pär Granstedt nyss hade var sorglustigt, övermaga och verklighetsfrämmande. Det hade debattens högsta röst. Det -var på den nivån som Pär Granstedt höll sitt anförande.

Han underkänner totalt arbetslöshetskassornas samorganisafion. Dess krav på 280 kr. är tydligen helt orealistiskt. Def är Pär Granstedt och den borgerliga regeringen som vet vilken den riktiga dagpenningklassen är. Det blir resultatet av Pär Granstedts argumentering. Jag tycker aft det är övermaga att helt underkänna arbetslöshetskassornas samorganisafions

krav. Dessa har år efter år avslagits här i riksdagen, av bl. a. Pär Granstedt.

Vem skall betala? frågar Pär Granstedt. Def är de vanliga industriarbetarna, som härunder 100 000 kr. i årsinkomst. Pär Granstedt. Kom ihåg dem! Dessa industriarbetare har icke några privilegier här i samhället, men def är på dem som bördorna läggs. De som är privilegierade och tjänar över 100 000 kr. klarar sig i regel undan, även om det finns vissa kassor som har medlemmar med över 100 000 kronors inkomst.

Realistiska förslag är tydligen liktydigt med borgerlig polifik. Ekonomiskt förnuft är också borgerlig politik.

Men, Pär Granstedt, svara mig - def har ingen annan borgerlig ledamot gjort: Kan vi inte fundera litet över JAS-projektets miljardrullning och de subventioner som går till aktiemarknaden? Kan vi inte titta litet på skatteflykten och skattefusket? Kanske vi också borde fa en fitt på vilka effekter marginalskatteuppgörelsen får. Där finns det pengar aft hämta, om man vill fördela på ett annat sätt än till höginkomsttagare.

Nej, i dag förs borgerlig politik, som infe vill kännas vid en rättvis omfördelning. Det är därför Pär Granstedt har en så hög röst i den här debatten.

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag

Anf. 84 PÄR GRANSTEDT (c) replik:

Herr talman! Det är klart att när Lars-Ove Hagberg anklagar mig för högt röstläge, då far det djupt. Krifik från en så nyanserad sakdebaftör som Lars-Ove Hagberg måste jag ta väldigt allvarligt.

Jag skulle vilja säga till Lars Ulander, atf när jag krifiserar er för att infe ta samhällsekonomiskt ansvar, bygger jag det naturligtvis infe på en isolerad fråga, utan på hela def sätt på vilket socialdemokratin har agerat i oppositionsställning. Man har systematiskt motsatt sig varje besparingsinsats som på något sätt kan vara impopulär. Man för, vill jag påstå, en helt opportunistisk polifik, där det primära uppenbarligen är atf värva röster inför valet och där man har utgångspunkten aft efter valet får syndafloden komma. Defta tycker jag är allvarligt, eftersom def möjligen skulle kunna ge resultatet atf ni kom i regeringsställning och fick ett ansvar för landets ekonomi. Då håller infe den politiken längre.

Får jag till Lars-Ove Hagberg ytterligare säga atf visst kan man diskutera nivån på vårt försvar. Def kommer vi också att göra så småningom. Men vi skall vara på def klara med aft tillverkar vi-infe ett eget flygplan, tvingas vi förmodligen köpa det från utlandet i stället, vilket från sysselsättningssynpunkt är betydligt sämre för svenska arbetare. Jag för min del tycker infe defta är något vetfigt alternafiv.

Lars-Ove Hagberg har flera gånger tagit upp aktiemarknaden som ett ställe där det skulle .ösas ut mycket pengar. Men som han säkert vet har den period då vi varit i regeringsställning inneburit förluster för aktieägarna totalt sett. Fortfarande är det en mycket tvivelaktig affär aft spara, vare sig man gör - det i akfier eller på annat område. Man kan alltså inte påstå aft detta skulle vara någon generellt sett gynnad grupp.

147

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982,

Arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag

Skattefusket fog Lars-Ove Hagberg också upp. Han vet mycket väl aft vi arbetar hårt för att komma åt skatfesmitarna, så där är vi helt eniga.

När det gäller marginalskatterna vet Lars-Qve Hagberg aft det i paketet också ingår en avdragsreform, som rikfar sig just fill höginkomsttagarna.

De alternafiv som Lars-Ove Hagberg har framfört här är infe särskilt mycket till alternafiv. Vpk:s alternafiv är egenthgen, precis som socialdemokraternas, att låta miljarderna rulla för att man vill shppa hålla i skaftet när def gäller att göra nedskärningar - t. o. m. sådana som kan röra sig om någon hundralapp för en medlem i en arbetslöshetskassa.

Anf. 85 LARS ULANDER (s) replik:

Herr talman! Förut var det mycket skrik för litet ull. Nu blev det helt plötsligt atf vi inte tog det samhällsekonomiska ansvaret och inte ville vara med om en impopulär besparing. Har inte Pär Granstedt fattat atf def här är fråga om atf slå vakt om en grupp som är mycket hårt utsatt?

Det är en orättvis besparing att spara på de arbetslösas bekostnad. Def är helt klart att där går en skiljegräns mellan oss och centern. De har inte klart för sig att de arbetslösa är i en alldeles speciell situafion.

Vi har mycket tydligt och klart deklarerat vilka reformer vi slår vakt om och kommer att återinföra. Det är sjukförsäkringen, pensionen. A-kassorna och barnsfugorna. Detta är alltså de hjärtefrågor som vi kommer atf se fill att vi klarar hem.

148

Anf. 86 LARS-OVE HAGBERG (vpk) replik:

Herr talman! Det är en djupt socialt orättfärdig politik som Pär Granstedt försöker aft försvara. Det är detta som blir resultatet. Han erkänner nu att man kan diskutera nivån. Men i det första väldigt högljudda inlägget var han mycket indignerad över krav på ersättningar över 330 kr. om dagen. 280 kr. har Arbetslöshetskassornas samorganisation kommit fram till efter flera år. Det tycker jag är ett realisfiskt belopp för en arbetslös i dag. Def kanske Pär Granstedt kan gå med på.

Varifrån skall vi fa pengarna? Def finns pengar på aktiemarknaden. Pär Granstedt. Jag tycker att det är en tvivelaktig hantering över huvud taget med aktier. Där finns det alltså massor av pengar att fa. Dessutom subvenfionerar ju i dag den borgerliga regeringen denna aktiemarknad. De pengar som ges i subventioner kunde användas för att läggas på och täcka upp arbetslöshetsersättningen till en rimlig nivå.

Apropå JAS kan man fundera hur många plan man skall ha, om man över huvud taget skall ha ett nytt plan och vilket kostnadsläge som vi då kommer att ha. Den debatten kommer på torsdag, om jag infe far alldeles fel. Men def finns pengar att hämta, med tanke på detta jätfeslöseri.

Sedan är det fråga om insatser mot skattefusk och skafteflykt. Något större resultat har inte den borgerliga regeringen hittills kommit till. Efter vad jag ■förstår är det borgerlighetens socialt orättfärdiga politik som i denna delfråga får sådana här resultat när det gäller arbetslöshetsersättning. De som skall få

betala detta är i regel sådana som ligger under 100 000 kr. i inkomst. De skall belastas ytterligare.

Anf. 87 PÄR GRANSTEDT (c) replik:

Herr talman! Lars Ulander envisas med att tala om en orättvis besparing. Får jag då påminna om aft vi inte gör någon besparing när det gäller dagpenningen till arbetslösa. Det är inte fråga om någon besparing. Vi höjer dagpenningen. Det framförs överbud och önskemål om ytterligare höjningar. Men att säga nej till ett överbud kan inte betraktas som en besparing. Vad vi gör är alltså att öka utgifterna på den punkten. Den besparing som ligger i det här förslaget handlar om det minskade bidraget till arbetslöshetskassorna. Det kan alltså för en kassamedlem bli fråga om en kostnad på kanske ett antal kronor i månaden.

Jag måste säga aft jag fakfiskt inte förstår brösttonerna när det gäller den kostnaden - kanske ett cigareftpaket i månaden, för den storleksordningen rör det sig om. När man talar om detta som en djupt orättvis besparing, så tycker jag att man verkligen gått väldigt långt för att söka argument.

Lars-Ove Hagberg betonar vad Arbetslöshetskassornas samorganisation har för önskemål. Det är helt naturligt att de som inte behöver fa det samhällsekonomiska ansvaret går längre än vad regeringen kan göra. De är ansvariga så att säga bara för utgiftssidan och inte för kostnadstäckningen. De behöver alltså inte bedöma om resurserna räcker till. Det är regeringens och riksdagens uppgift. De kan hitta myndighet efter myndighet, organisafion efter organisafion som kräver större resurser till den egna verksamheten men som inte får det i slutänden. Lars-Ove Hagberg kan själv tänka sig hur statens utgifter skulle se ut, om man skulle bifalla specialisforganisafionernas önskemål i varje enskilt fall. Det är alltså en fullständigt naturlig sak atf man med respekt för samorganisationen i det här fallet tvingas pruta på beloppen.

Det är typiskt för Lars-Ove Hagberg att tala om de pengar som finns på aktiemarknaden. Det är dessa pengar som vi skall använda för det här. Lars-Ove Hagberg föreställer sig förmodligen att det finns stora kassakistor på börsen som man kan gå och hämta och sedan dela ut pengar. I själva verket är def ju pengar som investeras i svenska företag för att ge jobb åt svenska arbetare. Men det kanske är så atf vi hellre än att bygga ut de svenska företagen skall ta pengarna och dela ut dem som arbetslöshetsersättning. Det är i alla fall infe den polifik som mitt parti och den regering som vi medverkar i står för.

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag

Tredje vice talmannen anmälde att Lars Ulander och Lars-Ove Hagberg anhållit att fill protokollet få antecknat att de inte ägde rätt till ytterligare repliker.

Anf. 88 SIVERT ANDERSSON (s):

Herr talman! När argumentationen är svag, då höjs rösten, fick vi höra här alldeles nyss. På mig förefaller det som om det är så här: När argumenta-

11 Riksdagens protokoll 1981/82:160-161

149

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag

150

tionen blir svag på den borgerliga kanten, då ökar fräckheten.

Här har vi fått långa föreläsningar i dag om hur dåligt de fackliga organisationerna själva begriper sitt eget bästa. Här har vi blivit undervisade om hur samorganisationen för arbetslöshetskassorna infe begriper sitt eget bästa. De klagar över de borgerliga förslag som vi i dag har att diskutera. De borgerliga debattörerna har framställt det så atf man i stället borde stå här och applådera!

Vi har givetvis inom de fackliga organisationerna förmåga aft analysera de förslag till social nedrustning som den borgerhga regeringen lägger fram - det ena efter det andra- och som samfiiga riktar sig mot löntagarna och de sämst ställda i samhället. Ni vänder argumentationen och påstår att detta i själva verket är bra för löntagarna - precis som om löntagarna infe själva kan göra en utvärdering av vad def är ni håller på med.

. Hur är det nu med arbetslöshetsersättningen? Hur var det med 1974 års reform och de erkända arbetslöshetskassornas samorganisations förslag alltsedan 1974? Jo, det var på def viset atf samorganisafionen den 4 februari 1976 begärde en höjning av arbetslöshetsersättningarna - då till 160 kr. Den 16 september 1976 lade den socialdemokrafiska regeringen fram förslaget om höjning från 1977. Kom ihåg det! Det var alltså ett förslag som lades fram före det val som blev så katastrofalf för svenska folket, valet 1976! Då kom def socialdemokratiska förslaget till höjning, som till punkt och pricka följde samorganisationens begäran om höjning av arbetslöshetsersättningen. Men samorganisationen har inte vid något tillfälle fört fram överdrivna krav när det gäller höjning av ersättningarna till de arbetslösa. Den har i själva verket varit försiktig. Man kan säga att den varit alltför försiktig i sina framställningar när det gäller förstärkningar av arbetslöshetsunderstödet.

Går vi vidare finner vi att den 14 november 1977 - då hade olyckan träffat det här landet och vi hade en borgerlig regering - begärde samorganisationen att man skulle få höja upp till 200 kr. per ersätfningsdag. Vad hände? I mars 1978 kom ett medgivande från den borgerliga regeringen - som alltså hade drabbat landet - om höjning fill 180 kr. Det var således en klar försämring som genomfördes.

Den 3 oktober 1978 begärde Arbetslöshetskassornas samorganisafion att man igen skulle få höja kassaersättningarna, denna gång till maximalf 210 kr. I mars 1979 kom den borgerliga regeringen, som nu sedan länge hade belastat det svenska samhället, och erbjöd 195 kr.

Den 9 september 1980 begärde samorganisationen ånyo en höjning. Det var den höjning som Sune Johansson talade om, den som handlar om 230 kr. - alltså samma summa som vi i dag diskuterar. Den 23 december 1980 beslutade den borgerliga regeringen atf def skulle bli en höjning fill 210 kr. Den 22 juli 1981 begärde Arbetslöshetskassornas samorganisation en höjning till 280 kr. per dag. Det förslag som vi nu diskuterar gäller 230 kr. Def skiljer alltså 50 kr. från det som allmänt måste betecknas som en rimlig ersättning till de arbetslösa. Det är alltså infe fråga om några överbud utan om en fullt rimhg ersättning för arbetslösa, så att de kan existera utan att behöva begära socialhjälp. Det förslag som vi nu diskuterar kommer från den

borgerliga regeringen och är ett i den länga raden som innebär försämring på det sociala området. Tidigare har ni angripit pensionärerna. Ni har angripit de sjuka genom införandet av karensdagar, och nu är det de arbetslösa som skall klämmas åt. Regeringsförslagets inriktning går ut på att de som löper den största arbetslöshetsrisken skall klämmas åf hårdast. Den saken hoppas jag att det inte finns olika uppfattningar om - det är ju den verkliga innebörden. Jag upprepar: Regeringsförslagets inriktning är den att de som löper den största arbetslöshetsrisken skall klämmas åt hårdast. Är det fel eller är det riktigt? Det är en fråga, direkt ställd till arbetsmarknadsministern. Däremot kan vi konstatera att de som inte riskerar arbetslöshet slipper ifrån belastningen. Även detta, herr arbetsmarknadsminister, är väl ett riktigt konstaterande - eller hur? Det är viktigt aft vi inte pratar förbi varandra.

Ansvarigt statsråd när det gäller den här sociala nedrustningen är den folkpartistiske arbetsmarknadsministern Ingemar Eliasson. I motsats till vad som är fallet när vi diskuterade karensdagarnä i förra veckan går det väl knappast att misstänka att statsrådet inte riktigt har klart för sig vad han nu ger sig in på. Folkpartiet har ju, och defta har omvittnats under debatten i dag, länge drivit tanken på en allmän arbetslöshetsförsäkring. Det har sedan ganska lång tid fillbaka varit en av folkpartiets stora valfrågor. Beklagligtvis har det inte blivit så mycket av det hela. Regeringsdeklarationer är ju inte värda så mycket, när det blir fråga om den praktiska politiken. Förslag om allmän arbetslöshetsförsäkring införs under mandatperioden - jag undrar om våra vänner i de borgerhga parfierna känner igen formuleringen. Den är ju inte ny för dem. De måste ju flera gånger ha läst den och undrat vilken mandatperiod det är fråga om. Def gällde uppenbarligen inte valperioden 1976-1979. Nu frågar jag: Under vilken valperiod har ni för avsikt att uppfylla vad ni lovade i regeringsdeklarationen 1976? Det är ett faktum att ni sedan 1978 i er skrivbordslåda - eller var det nu ligger - har ett utredningsförslag på departementet i den här frågan. Inte heller det berör er uppenbarligen det minsta. I stället skickar ni ut en departementspromemoria med ett hafsigt och slarvigt förslag som står i direkt motsats till förslaget om allmän arbetslöshetsförsäkring enligt utredningen 1978. LO har i sitt remissvar påpekat att det gäller såväl försäkringsförmånerna som finansieringen av dessa. Att LO ser ytterligt allvarligt på arbetsmarknadsministerns nonchalans mot fackföreningsrörelsen och mot de arbetslösas situafion visar följande uttalande av LO: "Närmare fyra år efter ALF-utredningens avlämnande kommer nu ett bristfälligt genomarbetat förslag och med så kort remisstid att underremisser och andra väsentliga former av samråd och opinionsyttringar omöjliggörs."

Def är bedrövligt att se folkpartiets förfall till ett angreppsparfi mot löntagarna. Ni är ju lika reaktionära som moderaterna. Och den debatt om vem som egenthgen är mest liberal som fördes för en tid sedan mellan era parfier borde nu gälla: Vem är mest reaktionär och arbetarfientlig? Själv har jag ett minne av en diskussion i början av 1970-talef med dåvarande folkpartiledaren Gunnar Helén. Det var en intressant och givande diskus-

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag

151

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag

152

sion, där Gunnar Helén utvecklade synen på arbetslöshetsförsäkringen. Han argumenterade för en allmän försäkring och talade övertygande om viljan att skapa en sådan, där man kunde bevara den värdefulla anknytningen till de nuvarande erkända arbetslöshetskassorna. Dessutom kunde man konstatera viljan aft skapa ersättningsnivåer som likställde arbetslöshetsersättningarna med övriga sociala försäkringar. Det var då def.

Def nuvarande folkpartiet har inte. alls någon vilja atf leva upp till sina löften. Nu är ni i full färd med att riva ned försäkringsskyddet. Ambitionen att stärka de arbetslösas ställning har flyktat. Ni sviker. Ni har konsekvent låtit ersättningsnivån sjunka. Vid en rad tillfällen har ni, som jag nyss nämnde, under er regeringsperiod prutat på de höjningar som samorganisationen har begärt. Den anknytning av ersättningarna till den nivå som utgår vid sjukdom som ursprungligen avsågs har med åren blivit allt avlägsnare.

I ett läge med växande arbetslöshetsproblem urholkar ni försäkringen. Och samtidigt drar ni ned statsbidragen så atf def blev mycket betungande för kassorna. Och detta drabbar hårt. De sänkta statsbidragen får till följd atf kassornas medlemmar i fortsättningen får betala en större andel av försäkringen. På det här sättet övervältrar ni 400 milj. kr. per år på de arbetslöshefsförsäkrade. Det här står i bjärt kontrast till de ståndpunkter som tidigare har framförts från folkpartihåll.I en period av hög arbetslöshet vill ni knuffa över ansvaret för de arbetslösas försörjning på dem som har den största arbefslöshetsrisken. Det borde vara en självklarhet att alla bidrar fill kostnaderna för arbetslösheten. Men i stället tvingar ni fram fördubblingar -och i en del fall ännu mer än fördubblingar- när det gäller avgiftshöjningarna för de arbetslösa.

Det är många som drabbas av regeringens allmänna ekonomiska pohtik. Vart tionde arbetstillfälle har försvunnit inom industrin under er regeringstid. Investeringarna har drastiskt gått ned, och ni har skapat en utpräglad spekulationsekonomi, där det är lönsammare atf tjäna pengar på pengar än att göra produkfiva insatser.

Vi märker detta i arbetslöshetskassorna. Metalls erkända kassa skickade för 1981 ut 53 000 inkomstuppgifter. Def betyder att var sjunde metallarbetare var arbetslös under 1981. Utbetalningarna gick löst på 414 milj. kr. Denna utbetalningsnivå kommer att passeras i augusti i år. Ert förslag kommer att kosta 40 milj. kr., vilket leder till en fördubbhng av avgifter. Den föreslagna påbyggnadsdelen går löst på 25 milj. kr. för varje tiotal kronor som kassan ökar ersättningsnivån med. En höjning till den nivå som krävs för aft nå de 280 kr. som svarar mot behovet kostar alltså ytterligare 125 milj. kr.

Att försöka dribbla bort de här ökningstalen, att försöka bevisa att det är fråga om 4 kr. i månaden, som herr Eliasson gjorde nu, det innebär, som jag inledningsvis sade, att när argumenten är svaga, då ärdet inte rösten som höjs utan fräckheten som tilltar.

Nu är det ju helt omöjligt aft utnyttja det här flotta erbjudandet ni ger kassorna, att på egen bekostnad betala ersättningar som översfiger 230 kr.

Det kan bara kassor med liten arbetslöshet och små kostnader dra på sig. Orättvisan i detta måste ju framstå som uppenbar även för hållningslösa liberaler.

Jag skall ta ännu ett exempel. Det gäller Hotell- och resfauranganställdas erkända arbetslöshetskassa, som skickade ut 5 234 inkomstuppgiffer under 1981. Det betyder att var femte medlem berördes av ersäftningsberättigad arbetslöshet 1981. Totalt betalade man ut nära 57 milj. kr., en summa som passeras ungefär vid månadsskiftet augusti-september i år: En avgiftshöjning blir naturligtvis ofrånkomlig.

I förra veckan kunde jag konstatera, i samband med debatten om karensdagarna, att den borgerliga regeringen framstår som den största säkerhetsrisken för den svenska arbetsfreden. Jag vill gärna upprepa det i dag, när arbetsmarknadsministern sitter i kammaren. Ni har försämrat pensionerna, ni har infört karensdagar, ni har försämrat lagen om anställningsskydd, och nu föreslår ni att löntagarna skall pungslås för aft arbetslöshefskosfnaderna skall täckas. Det sistnämnda föreslår def statsråd som i regeringen närmast har ansvaret för aft den svenska arbetsmarknaden fungerar. Hur tror ni atf det skall gå att genomföra en avtalsrörelse, när ni har rullat upp så stora hinder på förhandlingsvägen?

I sitt tidigare anförande erkände Ingemar Eliasson aft regeringsförslagef försvårar avtalsrörelsen. Det är ju en märklig bekännelse, särskilt som han senare i sitt anförande menade att löntagarorganisationerna borde vara facksamma för regeringsförslaget. Han försäkrade att det var bra mycket bättre än vårt förslag, som går ut på att man skall ge till de arbetslösa det som borde tillkomma dem.

Arbetsmarknadsministern gör sig skyldig till ett i högsta grad motsägelsefullt resonemang. Å ena sidan erkänner han att regeringsförslaget försvårar avtalsrörelsen. Å andra sidan underkänner han de fackliga företrädarnas intelligens och påstår att de borde förstå bättre och i stället vara facksamma för detta förslag.

Herr falman! Jag sade inledningsvis aft när argumenten tryter är det inte rösten som höjs utan.fräckheten som tilltar.

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Arbetslöshetsersättning och ut-bildriingsbidrag

Anf. 89 Arbetsmarknadsministern INGEMAR ELIASSON:

Herr talman! Jag vill börja med att säga fill Sivert Andersson att jag inte har anklagat arbetslöshetskassornas samorganisafion för att den kräver höjd dagpenning för de arbetslösa. Samorganisationen är faktiskt till för att bevaka de arbetslösas intressen. Självklart har den på sitt program atf höja ersättningen.

De problem som vi har i dag och som gäller eftersläpningen härrör i huvudsak från perioden 1974-1976, alltså från den socialdemokratiska regeringens tid. Nu påpekar Sivert Andersson att ersättningen höjdes från 130 kr. till 160 kr. den första januari 1977 efter ett förslag från den socialdemokrafiska regeringen. Det förslaget hade emellertid samorganisa-tioneh lagt fram i februari, och den socialdemokratiska regeringen kom med det i september alldeles dagarna före valet. Om man bortser från denna

153

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag

154

senfärdighet från def aft förslaget kom upp till det att förslaget lades fram för riksdagen, kan man ändå få det intrycket att den socialdemokratiska regeringen ansåg sig förhindrad att framlägga ett förslag till riksdagen, innan samorganisafionen hade lagt fram ett sådant förslag för regeringen.

Det är en märklig syn på tingens ordning. Även om vi hade en jämviktsriksdag, var väl regeringen inte expeditionsregering. Den var väl i sin fulla rätt att ta egna inifiativ och komma med egna förslag, om den tyckte att eftersläpningen var ett problem. Hade den socialdemokratiska regeringen under de år då vi föreslog det bifallit vårt förslag om en uppräkning av ersättningen i takt med penningvärdet, hade vi inte hamnat i den nuvarande situationen. Efter 1976 har vi försökt klara av en höjning, som följt löneutvecklingen i egentUg industri. Men vi har inte funnit utrymme i ekonomin för att inhämta eftersläpningen från perioden 1974-1976.

Man fick alltså vänta i tre år på att få en uppräkning med 30 kr. Sedan höjdes beloppet igen ett och ett halvt år senare, därefter ett år senare, och i den takten har vi hållit på.

Def är klart aft jag tycker aft def vore fint om vi i ett slag kunde hämta igen den här eftersläpningen, men Sivert Andersson vet lika väl som jag aft det samhällsekonomiska utrymmet är så knappt att det inte låter sig göra nu. Gör man def blir, som jag strax skall återkomma fill, effekten sämre.

Nu angriper regeringen de arbetslösa, säger också Sivert Andersson. Man måste tydligen säga det här till en i taget. Låt mig nu säga det fill Sivert Andersson: De arbetslösa får höjd ersättning per dag som de är arbetslösa. Förslaget innebär inte, Sivert Andersson, atf de arbetslösa får det sämre. Förslaget innebär att statsbidraget ändras så att medlemsavgiften för alla som är försäkrade kan komma att sfiga något.

De arbetslösa får höjd ersättning, Sivert Andersson. Kan vi nu också från Sivert Andersson i fortsättningen få en just redovisning av vad förslaget innebär?

De som har största arbefslöshetsrisken drabbas hårdast, säger Sivert Andersson. Statsbidragskonstruktionen är sådan aft ju fler arbetslöshefsda-gar man har i en kassa genomsnittligen, desto högre blir statsbidraget.

Sivert Andersson frågar också: Under vilken mandatperiod skall, vi genomföra den allmänna arbetslöshetsförsäkringen? Låt mig erkänna att vi hade hoppats att det skulle bli under perioden 1976-1979. Det var därför det skrevs in i regeringsprogrammet. Def hade stått på folkpartiets program under många år, och vi hade hoppats atf det skulle kunna höra fill det första vi kunde genomföra.

Men låt mig också säga atf ekonomin ju var i sämre skick efter den socialdemokratiska regeringsperioden än vi hade insett. Det gick infe och har ännu inte gått aft få utrymme för en sådan allmän försäkring som vi hade räknat med.

Nu har vi emellertid ett utredningsförslag om detta. Om socialdemokraterna hade fått som de ville i regeringsställning, hade vi infe ens fått utreda frågan. I det betänkande som riksdagen hade att behandla med anledning av proposifionen om ändrad arbetslöshetsförsäkring 1973 - den ordning som nu

gäller- ville socialdemokraterna avslå ett förslag om en utredning om allmän arbetslöshetsförsäkring. Om jag minns alldeles rätt, led emellertid socialdemokraterna nederlag på den punkten. I varje fall tvingades de så småningom att tillsätta en sådan utredning som de år efter år var emot att ens filisätta.

Tänk om motståndet mot en allmän arbetslöshetsförsäkring - en försäkring som nu Sivert Andersson och andra här talar sig varma för- hade lagts ner medan ni alltjämt satt kvar i regeringsställning! Då hade vi kunnat ha en sådan försäkring genomförd sedan lång fid tillbaka, medan det ekonomiska utrymmet alltjämt fanns.

Nu hoppas vi, om vi får fortsätta att sanera landefs ekonomi, att det utrymmet snart skall infinna sig. Kravet står kvar på programmet och skall vid första bästa tillfälle realiseras.

Låt mig, herr talman, sammanfatta i fem punkter vad som jag menar är ostridigt i den här frågan.

Det första är att ersättningen fill de arbetslösa nu höjs i en takt som motsvarar inflationen. Detta har inte motsagts av Sivert Andersson eller någon annan.

Det andra är aft den eftersläpning som alltjämt råder i ersättningen till de arbetslösa i huvudsak härrör från perioden 1974-1976, alltså från den socialdemokratiska regeringstiden. Def tredje är att den besparing inom statsbidraget som nu genomförs möjliggör en höjning av ersättningen till de arbetslösa. Det är alltså en omfördelning mellan de försäkrade - från dem som har arbete till de arbetslösa - och det är ett utslag av solidaritet.

För def fjärde återställer vi statens ansvar för försäkringen fill vad det var 1974. Det ansågs då vara en reform i löntagarnas intresse, och den ordningen är i löntagarnas intresse också i dag.

Detta framgår så mycket mer av det femte, nämligen aft socialdemokraternas alternativ med en höjning av arbetsmarknadsavgiften bhr en större påfrestning för löntagarna än regeringsförslaget. Regeringens förslag kan innebära- om kassorna väljer att höja medlemsavgiften - att den netto stiger 40-45 kr. per år. Socialdemokraternas alternativ innebär att löntagarna berövas en köpkraft netto på 150-165 kr. per år. Socialdemokraternas förslag är alltså ett sämre förslag just för löntagarkollektivet än vad regeringens förslag är. Precis av den anledningen, Sivert Andersson, är det också en försvårande omständighet i avtalsrörelsen.

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag

Anf. 90 SIVERT ANDERSSON (s) replik:

Herr talman! Jag berömde Ingemar Eliasson i mitt förra anförande för att han var kunnig. Nu måste jag tyvärr ta tillbaka en del.

Han frågade om vi är förhindrade aft lägga fram förbättringar av arbetslöshetsersättningarna om inte samorganisationen först lagt fram ett förslag. Så är det naturligtvis infe. Men i beslutet som föregick 1974 års reform förutsattes - och det förutsätts såvitt jag vet även i dag - att samorganisationen skall göra bedömningarna och komma med de förslag som leder fram till justeringar av dagpenningbeloppen.

155

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag

Def är defta som skett här. Sedan den borgerliga regeringen kom fill makfen är def väl ändå ostridigt - det måste Ingemar Eliasson hålla med om -att regeringen vid varje tillfälle prutat på den bedömning arbetslöshetskassornas samorganisation gjort. Är det så eller infe?

Ingemar Eliasson när en förhoppning att folkpartiet minsann skall se fill att det kommer frarn förslag om förbättringar när ekonomin blir förbättrad. Men hur skall det gå till? När budgetunderskottet var 3 700 milj. kr. ansåg ni er förhindrade av ekonomiska skäl atf lägga fram ett sådant förslag. I dag är budgetunderskottet uppe i närmare 80 miljarder kronor. Då säger ni att får vi bara sanera ekonomin litet skall vi nog ha råd med def.

Menar Ingemar Eliasson för resten aft vi socialdemokrater skall infria era feta vallöften? Det får ni försöka göra själva.

När det sedan gäller beräkningen av vad detta kostar gör Ingemar Eliasson det mycket egendomliga att jämföra kostnaden för höjningen fill 230 kr. med vad det kosfar atf höja fill 280 kr. Det är en mycket egendomlig matematik.

156

Anf. 91 Arbetsmarknadsministern INGEMAR ELIASSON: . Herr talman! Får jag ställa en retorisk fråga till Sivert Andersson. Tror Sivert Andersson att kassornas samorganisafion, om den på remiss från den socialdemokratiska regeringen hade fått ett förslag om höjd ersättning till de arbetslösa, hade avslagit defta förslag? Naturligtvis inte. Om den socialdemokratiska regeringen hade tyckt aft det var en angelägen sak aft höja ersättningen i takt med penningvärdeförsämringen, hade den kunnat fa sig samman till ett sådant förslag något fidigare än veckan före valet 1976. Då hade man infe behövt vänta fre år på aft få kompensation för penningvärdeförsämringen. Efter denna period har vi återkommit med ett eller ett och ett halvt års mellanrum för att höja ersättningen.

Har vi prutat eller har vi inte prutat på samorganisationens krav? Vi har inte kunnat gå samorganisationen till mötes fullt ut, därför att den vid varje tillfälle har velat fa igen den eftersläpning som inträffade 1974 och 1976. Anledningen till att vi inte har klarat det har jag tagit upp flera gånger. Vi har försökt hålla jämna steg med den löneutveckling som har ägt rum sedan förra gången ersättningen höjdes.

Den nämnda utredningen om en allmän arbetslöshetsförsäkring fanns inte tillgänglig när underskottet var på de måttliga nivåer som Sivert Andersson talade om, utan den kom först 1978. Jag kan bara upprepa att om vi får fortsätta aft sanera landefs ekonomi, finns det goda förutsättningar för att vi skall kunna plocka upp förslaget igen.

Jag måste resa en fråga i denna debatt. Jag har fått det intrycket - men det kan vara helt felaktigt - att Sivert Andersson och andra socialdemokrater är för en allmän arbetslöshetsförsäkring. Nu talar Sivert Andersson om den som ett fett vallöfte. Är det eller är det inte en åsikt inom socialdemokratin att vi skulle behöva en allmän arbetslöshetsförsäkring när ekonomin så tillåter? Det vore bra att få ett rakt svar på den frågan. Om svaret blir aft socialdemokraterna anser atf vi behöver en allmän arbetslöshetsförsäkring,

kan vi i alla fall förenas om en sak: Så fort ekonomin tillåter, skall vi försöka reformera försäkringen, så att den blir mer rättvis än den i dag är - och har varit, oavsett om det har varit socialdemokrater eller icke-socialister som har suttit i regeringen.

Anf. 92 SIVERT ANDERSSON (s):

Herr talman! När det gäller frågan om en ahmän arbetslöshetsförsäkring
föreligger def en enig utredning, som naturligtvis är underlaget också för ett
framtida socialdemokratiskt ställningstagande. Det finns också ett remiss
yttrande till denna utredning avgivet från LO, där vi under vissa förutsätt
ningar ställer oss bakom en allmän arbetslöshetsförsäkring. Det är klart atf vi
finner en sådan angelägen. i ,

Ingemar Eliasson fog upp ett resonemang om atf vi till samorganisationen skulle ha skickat en remiss och frågat om vi möjligen skulle höja dessa ersättningar. Det är alldeles uppenbart att samorganisationen hade svarat: Det tycker vi är utmärkt. Def bör kunna genomföras. Men nu skickades def infe någon remiss. Det medförde atf ersättningarna under en period låg på en lägre nivå. Men inte innebar det någon förlust för staten, snarare tvärtom. På det viset sparades det pengar, tyvärr fill de arbetslösas nackdel. Men kom inte och skyll på att den försenade uppräkningen i samband med omläggningen 1974 skulle göra er förhindrade att leva upp fill den målsättning som vi alla var överens om när det gäller den ersättning som de arbetslösa skall ha! Självfallet är def inte på det viset.

Att def blev denna puckel i ersättningsbeloppen hänger samman med aft def skedde en omläggning av arbetslöshetskassans funktionssätt. Det far fid innan effekterna av löneinkomsterna räknas fram, och därmed blev det en period när dessa ersättningar inte räknades upp. Def har sin fullt naturliga förklaring och borde alltså infe användas av den nuvarande regeringen för atf motivera det år efter år återkommande nedprufade bidraget vad gäller arbetslösheten.

Det vore intressant att få veta vilka åtgärder arbetsmarknadsministern och regeringen tänker vidta för att skapa bättre förutsättningar för att införa en allmän arbetslöshetskassa nu än ni hade 1976. Då hade ni 3,7 miljarder i budgetunderskott, och nu är ni uppe i 80-miljardersklassen. De förutsättningarna förefaller ju vara mer än avlägsna. Ingemar Eliasson säger nu: Vi fick ju inte underlaget för defta förrän 1978. Nej, det fick ni infe. Men på den fiden hann ni för all del fördärva landets ekonomi i avsevärd grad, och def är alltså på det som det hela hänger. Den ekonomiska politik som ni har fört under de här åren undergräver varje möjlighet till en rimlig lösning på de problem som sammanhänger med aft vi har arbetslösa i detta samhälle.

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag

Anf. 93 Arbetsmarknadsministern INGEMAR ELIASSON: Herr falman! I den här debatten, som i flera andra om arbetslöshetsersättning, har uppräkningen spelat en central roll. Vi har nu vid flera fillfällen konstaterat att problemet i huvudsak härrör från perioden 1974-1976. Atf den låg stilla under den perioden, under tre år, innebar ingen förlust för

157

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag

staten, säger nu Sivert Andersson. Nej, def har jag faktiskt heller aldrig hävdat. Men det innebar en förlust för de arbetslösa, Sivert Andersson. Det var det som var det tragiska. Det hindrade oss inte från att gå vidare och höja ersättningen senare-det är också riktigt, Sivert Andersson. Vi har inte heller känt något sådant hinder utan har räknat upp ersättningen successivt. Sivert Andersson kom med en massa krumbukter när def gäller varför man infe kunde göra def - lönestatistiken släpade efter osv. Men jag tror atf man mycket enkelt hade kunnat konstatera aft defta skulle inträffa och hade kunnat lägga fram ett sådant förslag- om bara viljan hade funnits. Får vi nu litet tid på oss skall vi nog försöka hämta in också den eftersläpning som skedde under denna period.

Sist och slutligen, herr talman, tycker jag att det finns anledning att konstatera, när nu kammaren skrider till omröstning, att det alternafiv som socialdemokraterna har reserverat sig fill förmån för betyder en större påfrestning för den enskilde löntagarens köpkraft än det alternafiv som regeringen står för.

Anf. 94 SIVERT ANDERSSON (s):

Herr falman! Ingemar Eliasson påstår och framhärdar i aft det beror på perioden 1974-1976 aft ersättningsnivåerna är där de är. 1 januari 1974 infördes en ersättningsnivå som låg vid 91,7 %. I januari 1977 fastställdes den till 84,2 %. Sedan har den varje år vid varje förändring blivit en lägre andel av verkstadsarbetarnas lönesumma än den varit tidigare. Det har alltså skett en stadig försämring år från år, Ingemar Eliasson. Det tycker jag är besvärande, med hänsyn också fill den utveckling som den genomsnittlige industriarbetaren har blivit utsatt för under dessa år. Den har som bekant inneburit en försämring av köpkraften.

Överläggningen var härmed avslutad.

Mom. I a (ändring i lagen om arbetslöshetsförsäkring)

Utskottets hemställan bifölls med 153 röster mot 151 för reservation 1 av Anna-Greta Leijon m. fl. i motsvarande del.

Mom. 1 b (ändring i lagen om kontant arbetsmarknadsstöd)

I kontraproposifionsvoteringen biträddes reservafion 1 av Anna-Greta

Leijon m. fl. i motsvarande del med 137 röster mot 16 för mofion 2386 av

Lars Werner m.fl. i motsvarande del. 151 ledamöter avstod från att

rösta. I huvudvoteringen bifölls utskottets hemställan med 153 röster mot 151 för

reservation 1 av Anna-Greta Leijon m. fl. i motsvarande del.

158

Mom. 2 (statsbidragen fill arbetslöshetskassorna)

Utskottets hemsfällan bifölls med 153 röster mot 151 för reservation 2 av Anna-Greta Leijon m. fl.

Mom. 3 (förskotfsufbefalning av bidrag fill arbetslöshetskassorna) Nr 161

Utskottets hemställan bifölls med 241 röster mot 63 för reservafion 3 av Tisdagen den
Sten Svensson m. fl. 1 juni 1982

Mom. 4 (avstängningstid vid självförvållad arbetslöshet) Arbetslöshetser-

I kontraproposifionsvoteringen biträddes reservation 4 av Anna-Greta sättning och ut-

Leijon m. fl. med 136 röster mot 16 för motion 2386 av Lars Werner m. fl. i bildningsbidrag

motsvarande del. 152 ledamöter avstod från att rösta. I huvudvoteringen bifölls utskottets hemställan med 153 röster mot 151 för

reservafion 4 av Anna-Greta Leijon m. fl.

Mom. 6 (fondkravet)

Utskottets hemställan, som ställdes mot mofion 2386 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del, bifölls med acklamation.

Mom. 8 (lagändringarnas ikraftträdande den 1 juli 1982)

Utskottets hemställan bifölls med 153 röster mot 151 för reservafion 5 av Anna-Greta Leijon m. fl.

Övriga moment Utskottets hemsfällan bifölls.

12 § Kammaren beslöt att förhandlingarna skulle fortsättas vid morgondagens sammanträde.

13 § Anf. 95 TREDJE VICE TALMANNEN:

Jag får meddela aft på morgondagens föredragningslista uppförs främst bland två gånger bordlagda ärenden i nu angiven ordning skatteutskottets betänkande 66, kulturutskottefs betänkande 30, jusfitieutskottets betänkande 60, kulturutskottets betänkande 29, konsfitutionsutskottets betänkande 29 och civilutskottets betänkande 41.

14 § Anmäldes och bordlades
Propositionerna

1981/82:226 Lag om rymdverksamhet 1981/82:227 Ändring i fullagen (1973:670)

15 § Anmäldes och bordlades
Skatteufskoffets betänkande

1981/82:72 Avdrag för avgifter fill sfiftelsen Svenska Filminstitutet (prop. 1981/82:223)

159

Nr 161

Tisdagen den 1 juni 1982

Meddelande om frågor

Försvarsutskottets betänkande

1981/82:18 Säkerhets- och försvarspolitiken samt totalförsvarets fortsatta utveckhng (prop. 1981/82:100 och 1981/82:102)

Socialutskottets betänkande 1981/82:45 Vissa socialtjänsffrågor

160

16 § Meddelande om frågor

Meddelades aft följande frågor framställts

den 1 juni

1981/82:425 av Per Unckel (m) till statsrådet Karin Andersson om åtgärder för att förhindra inresa till Sverige av vissa narkotikamissbrukare:

Artisten Johnny Thunders har kontrakterats för en serie framträdanden i Sverige med början i Karlskrona den 10 juni. Till följd av svårt heroinmissbruk var Thunders vid ett tidigare tillfälle oförmögen atf genomföra uppgjorda framträdanden. Invandrarverket beslutade den 28 maj aft ge Thunders nödvändiga tillstånd för hans framträdande i vårt land.

Def finns ingen anledning atf ifrågasätta invandrarverkets bedömning. Däremot finns det - mot bakgrund av den belysning utlänningslagens bestämmelser nu fått - skäl aft överväga huruvida lagen ger möjlighet atf hänsyn tas fill relevanta fakta vid beviljande av tillstånd att verka i Sverige.

Den skada Thunders kan åstadkomma i Sverige genom att - aktivt eller passivt - motverka det svenska samhällets kamp mot narkotikaanvändning och narkotikabrottshghef torde inte stå den typ av skada efter som utlänningslagen är konstruerad att förhindra.

Skall samhället ha en chans att vinna slaget mot narkofikan - och att vinna är ett livsvillkor för våra ungas och för vårt civiliserade samhälles framtid -måste motståndet mot all narkotikaanvändning vara kompromisslöst.

Till invandrarministern ber jag att mot den här bakgrunden få ställa följande frågor:

Anser invandrarministern det rimligt att narkotikamissbrukare som Johnny Thunders ges fillstånd atf uppträda på svenska scener?

Är invandrarministern beredd att fa initiativ till en översyn av utlänningslagen i syfte att vidga möjligheterna atf förhindra inresa och arbete i Sverige för den som kan misstänkas vara tung narkotikamissbrukare?

1981/82:426 av Wiggo Komstedt (m) till jordbruksministern om utnyttjandet av torv som energikälla:

I vårt land finns markområden som.ägs gemensamt av mindre eller större antal markägare. Sådana områden är bl. a. torvmossar. Här har man sedan

urminnes fider tagit bränntorv till husbehov. I energikrisens tidevarv - då Nr 161

torvenäralfernativenergikälla-ärdetavstor vikt atf denna rätt till brytning Tisdagen den

kvarstår. Tveksamhet hos nafurvårdsintressen gör emellertid aft denna i juni 1982

möjlighet nu stoppas på vissa markområden.

Jag vill därför ställa följande frågor fill statsrådet: Meddelande om

Anser statsrådet det riktigt atf denna gamla hävd kvarstår och att frågor
myndigheter infe onödigtvis stoppar denna möjlighet?

Anser statsrådet aft torven som energikälla bättre bör utnyttjas även i småskalig form?

17 § Kammaren åtskildes kl. 18.04.

In fidem

TOM T:SON THYBLAD

/Solveig Gemert