Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1981/82:157

Onsdagen den 26 maj em.

Kl. 19.30

6 § Ändringar i sjukförsäkringen m.m. (forts.)

Fortsattes överläggningen om socialförsäkringsutskottets betänkande 1981/82:15.

Anf. 66 SIVERT ANDERSSON (s):

Herr talman! Jag har här i min hand ungefär 75 uttalanden - de kommer allihop från organisafioner inom Metall - där man protesterar mot det förslag som vi nu diskuterar. Jag hade tänkt läsa in dem till dagens protokoll, men jag har kommit underfund med att det skulle ta tre fimmar, och kammarens tid medger tyvärr inte den genomgången. Den skulle emellerfid ha varit värdefull, för i de här uttalandena kan man ufläsa den skarpa reakfionen mot det förslag som regeringen har lagt på riksdagens bord och som den borgerliga riksdagsmajoriteten har för avsikt att trumfa igenom.

Innehållet i uttalandena talar sitt eget språk. De visar att människorna ute på verkstadsgolven förstår och har begripit vad Thorbjörn Fälldin uppenbarligen infe har fattat, nämligen aft det här är fråga om en ren och oförfalskad klasslag.

I en debatt med Thorbjörn Fälldin år 1976 sade dåvarande statsministern Olof Palme följande. Det är ett citat från en direktutskrift från programmet i fråga.

"Ni vill låna till skattesänkningar; därmed spär ni på prisstegringarna. Ni vill öka upplåningen i främmande land; därmed försvagar ni vår ekonomiska styrka och värnet för sysselsättningen. Ni undergräver statsfinanserna; därmed äventyrar ni reformpolitiken."

Vi är där nu. Hur är det med budgetunderskottet, statsskulden och utlandsupplåningen? Det har hänt som Olof Palme varnade för i sitt tunga, profetiska inlägg i valrörelsen 1976. Ni har alltså lyckats undergräva statsfinanserna och försvagat Sveriges ekonomi i en sådan omfattning att ni nu törs ge er på reformpolitiken.

125

Nr 157

Onsdagen den 26 maj 1982

Ändringar i sjukförsäkringen m. m.

126

Företrädarna för regeringspartierna har i en bedrövlig uppvisning försökt framställa def föreliggande förslaget som en reform.

Vi har tusentals uttalanden och protestlistor som visar aft löntagarna genomskådat regeringsförslagets karaktär. Det är en klasslag, riktad mot de sämst ställda i samhället - de med de största riskerna att drabbas av sjukdom, de som löper de största riskerna aft drabbas av olycksfall, de som inte har sjuklöneförmåner. Det är dessa grupper som kommer att drabbas.

Vi noterar att det finns en sömngångaraktig säkerhet i regeringens inriktning av den sociala nedrustningen. Ni bygger upp ett komplex av förslag, som alla tungt drabbar löntagarna och de svaga och utsatta i samhället.

Era argument är ömkliga. Ni förnekar det som alla kan konstatera, nämhgen att det är arbetarna som får sitt sociala skyddsnät sönderrivet av den borgerliga regeringen.

Regeringsföreträdarna har högst oärligt påstått att med det här förslaget skall vi bära bördorna solidariskt. Ni har också påstått att karensdagarnas införande, samtidigt med att de löpande löneavtalen går ut vid årsskiftet, skapar likvärdighet mellan olika grupper anställda. Men så är det ju inte.

Vad menar ni med att säga att avtalen löper ut? Så okunniga är ni väl inte att ni tror att samfiiga avtal upphör att gälla vid årsskiftet? Eller lever ni i den föreställningen? Känner ni inte till den process som krävs för att en förhandlingsomgång av den typ som ni föreställer er skall komma i gång?

Det sociala skyddet blir sämre för de grupper som är mest utsatta med det förslag som ni nu lagt fram. Det kan ni rimhgen inte - om ni.är ärliga och uppriktiga- neka till. Likvärdighet är en orimHghet som det helt enkelt inte går att förena med karensdagar.

Vi ser era förslag som ett löjeväckande kryperi för reaktionärerna. Beställningarna effektueras. Det gäller försämringarna i lagen om anställningsskydd, och nu är det karensdagarna. Pockande krav från Svenska arbetsgivareföreningen uppfylls, och som tack bedriver man nu en intensiv valkampanj åf er från Blasieholmen.

Det hela kompletteras med angreppen på arbetslöshetsförsäkringen, som vi, herr talman, vid senare tillfälle får anledning att ta diskussion om.

Ni har dessutom under de här diskussionerna uttalat er på ett sådant sätt när def gäller arbetsskadeförsäkringen att vi befarar det värsta. Kommer nästa anslag mot det sociala skyddet att gälla ytterligare försämringar för dem som lemlästas i företagen? Är det vad ni är ute efter?

Att ni utan att blinka sätter er över internafionella konventioner förvånar egenfiigen inte. Ni har ju i handling visat aft ni systematiskt vill undergräva det sociala skyddet för de mest utsatta. Några hedersregler som skulle få er att leva upp till stolta deklarationer och åtaganden som har kommit till för att skydda dem som lemlästas ute i arbetslivet tror vi inte att ni har. Ni visar ett kallhamrat förakt för de problem.som de privatanställda arbetarna utsätts för.

Er attityd till fackföreningsrörelsen har varit litet upp och litet ner.

Vid den senaste avtalsuppgörelsen kunde vi inhösta beröm för visat

samhällsekonomiskt ansvar. Nu har inställningen förbytts till beskyllningar av typen att facket är en kravmaskin.

I dag vill man att riksdagen skall göra ett uttalande när det gäller övergången vid årsskiftet. I proposifionen står dét ungefär aft arbetsmarknadens parter i kommande avtalsrörelse medverkar till aft de nya reglerna för självrisken i sjukpenningförsäkringen får likvärdig effekt för olika grupper på arbetsmarknaden.

Det är ett utdrag ur det material vi nu diskuterar.

Först gör ni ett försök att införa nya grova klasslagar i samhället. Sedan vill ni att de fackliga organisationerna skall klara det som är en ren omöjlighet, nämligen att göra ett system med karensdagar rättvist. Ni har försämrat pensionerna, ni vill försämra arbetslöshetsförsäkringarna, ni skall nu införa karensdagar och ni har redan försämrat lagen om anställningsskydd.

Det här innebär att nästa avtalsrörelse - som ligger rätt nära i tiden, eftersom vi skall ha nya avtal 1983 - blir en orimlighet. Men ni räknar med att parterna skall kunna rätta till de oformhgheter som ni har ställt fill med.

Herr talman! Den borgerliga regeringen är den ojämförligt största säkerhetsrisken för arbetsfreden i Sverige. Hand i hand med arbetsgivarin-tressena vill ni rasera styrkan hos den svenska fackföreningsrörelsen. Skulle ni mot förmodan överleva nästa val i regeringsställning blir det hårda tag. Med de hinder och svårigheter som ni baxar upp på förhandlingsvägen drar ni olyckan över landet. Vi måste fråga: Vill ni ha en ny förödande storkonflikt på den svenska arbetsmarknaden?

Partiledarrundan i den här debatten var fruktansvärd. Statsministern avslöjade sig som direkt okunnig. Han försökte göra gällande att införandet av karensdagar inte skulle innebära klasskillnader. Men det gör det naturligtvis.

Skall vi ta litet historia, så att vi kan komma till rätta med vad def här är fråga om.

1955 genomfördes den allmänna sjukförsäkringen, trots hårt motstånd från högern. Försäkringen gav ersättning för sjukvårdsutgifter samt kompensation för inkomstbortfall. Försäkringen hade fre karensdagar - insjuknandedagen inräknad - innan sjukpenning utbetalades. Sjukpenningen ersatte 65 % av inkomstbortfallet efter karensdagarna.

1967 avskaffades karensdagarna. Kanske någon minnesgod person kan dra sig till minnes att def var ett mycket kraffigt uttalande från Landsorganisationen om klasskillnaderna på den svenska arbetsmarknaden som var grunden för den diskussion som ledde fram till att karensdagarna kunde tas bort. Under den tid sjukförsäkringen hade gällt - alltså från 1955 - hade det förts en intensiv kamp mot karensdagarna. Vid åtskilliga förhandlingstillfällen hade LO-grupperna sökt att nå förmåner likvärdiga med tjänstemännens. De privatanställda arbetarna kunde infe klara defta avtalsvägen, utan i stället lagstiftades karensdagarna bort. Det skedde av sociala skäl och av jämlikhetsskäl. Samtidigt höjdes kompensafionsnivån fill 80 %, vilket tjänstemännen redan hade erhållit avtalsvägen.

1974 höjdes kompensationsnivån till 90 % av lönen, samtidigt som

Nr 157

Onsdagen den 26 maj 1982

Ändringar i sjukförsäkringen m. m.

127

Nr 157

Onsdagen den 26 maj 1982

Ändringar i sjukförsäkringen m. m.

sjukpenningen gjordes skattepliktig och ATP-grundande.

Den här beskrivningen visar aft karensdagarna fogs bort sedan en lösning av problemet med dessa klasskillnader inte gått att nå avtalsvägen. Sjukförsäkringen knöts dessutom till ATP, och det förslag som nu skall bli föremål för omröstning innebär alltså en negafiv påverkan också på de framtida ATP-pensionerna. Thorbjörn Fälldin har inte fattat att det blir en total omöjlighet att lösa detta i avtalsrörelsen.

Statsministerns framträdande här i eftermiddags var närmast en skandal, därför aft det visade aft vi har en statsminister som inte begriper hur det här eländiga förslaget kommer att verka. Det var en skandal därför att Thorbjörn Fälldin visade att han inte förstår hur det svenska förhandlingssystemet fungerar och därför att vi, herr talman, har en statsminister som är beredd att föra in landet i en förödande storkonflikt.

128

Anf. 67 GUNNAR BIÖRCK i Värmdö (m):

Herr talman! Utmärkande för dagens debatt har varit en del ovanHgt hätska uttalanden här i kammaren. Jag ser, nu som tidigare, som en av mina uppgifter att i saklighetens intresse försöka dämpa motsättningarna och uttrycken för dem.

Nils Carlshamre berörde i sitt anförande i ett tidigare skede av debatten de motioner till det förra och det nuvarande riksmötet i vilka jag har föreslagit en återgång till den form av avgiftsbetalning i sjukpenningförsäkringen som vi hade under hela den långa socialdemokratiska regeringsperoden ända fill dess man vid 1970-talets mitt bakade in avgiften i arbefsgivaravgiftspake-tet.

En sådan åtgärd skulle självfallet-det vill jag gärna säga till Börje Nilsson, som tycks ha missförstått det hela - också frigöra motsvarande löneutrymme för förhandlingsparterna, vilket framgår av min motion.

Om man återgick till att bokföra sjukförsäkringsavgiften på den enskildes skattsedel, så som förhållandet tidigare varit i 20 års tid och som det fortfarande är för egenföretagarna, skulle man kunna låta alla och envar, inte som nu bara egenföretagarna, välja mellan olika karensdagsalternativ alltefter vederbörandes egen värdering av risker och säkerhetsbehov. Nils Carlshamre antydde aft detta mycket enkla förslag hade kommit för sent i dagens debattläge och för tidigt inför vad framtiden har i sitt sköte. Sådant har jag varit med om förut. Om man väntar och ser, kommer till sist ett och annat att bli verklighet.

Socialförsäkringsutskottets argument för sitt avstyrkande är en hänvisning till önskvärdheten att "underlätta administrationen". På denna punkt har jag faktiskt större förtroende för datorerna än vad socialförsäkringsutskoftet har.

Även om man nu inte vill göra det som på ett enkelt och radikalt sätt skulle kunna föra karensdagsfrågan ur detta överhettade emotionella klimat, skall man väl inte behöva fillgripa överord på det sätt som vi har upplevt på sistone och även i dag här i kammaren.

Sven Asplings socialdepartement räknade 1967 med att slopandet av

karensdagar skulle medföra en ökning av kostnaderna för sjukförsäkringen med 20 % och att en höjd ersättningsnivå skulle ge ytterligare en ökning med 10 %. Ser man på siffrorna, finner man också aft det genomsnittliga antalet sjukdagar ökade från 15,8 år 1965 till 19,8 år 1970 och att det sedan fortsatte att öka till 22,9. Det är riktigt att sjukfrånvaron minskat på senare år och nu är nere på 19,4 dagar. Det beror inte på att de kortare sjukdomsfallen minskat, för de har ökat, utan på att de långa sjukdomsfallen har förkortats. Kanske är detta ett resultat av bättre sjukvård.

Att yngre människor är sjuka oftare än äldre, som vi fick höra fidigare i dag, sammanhänger kanske med att sjukdomsbegreppet med fiden har undergått förändringar. Vad som ursprungligen var "sjukkassan" blev så småningom "försäkringskassan" och fick hand om utbetalningar av skilda slag: sjukpenning, pension, studiemedel, bostadsbidrag osv. Samtidigt uppluckrades kravet på läkarintyg för att styrka sjukdom, som nu inte behövs förrän efter sex dagars bortovaro. Numera "sjukskriver" man sig alltså själv. Sambandet mellan verklig sjukdom och frånvaro från arbetet har därmed blivit svagare. Det är rimligt att föresfälla sig att detta samband känns starkare av dem som varit med under fidigare år än av dem som inte kan anlägga ett historiskt perspekfiv.

Nu har vi i dag hört att införandet av karensdagar bryter mot vikfiga trygghetsreformer, att det system som vi hade fram till 1967 är ett djupt orättfärdigt sysfem, att vi inte skall vrida klockan tillbaka hur långt som helst, att det är "ni i regeringsbänken som har förstört statsfinanserna, medan vi står på folkets sida" - en replik som hämtad ur den revolufionära dramatiken. Andra har talat om en skändlighet, en skandal, att våra argument är ömkliga och aft det är ett löjeväckande kryperi för reaktionärerna.

Jag undrar stillsamt om man inte kunde försöka erinra sig följande förhållanden, som jag också hade fillfälle att redovisa för Sten Andersson i vårens allmänpolitiska debatt och som - det vill jag gärna fillägga - då ledde till ett samtal i angenämare tonarter än vi har hört i dag.

Karensdagar var obhgatoriska i den frivilliga sjukförsäkringen, som var en folkrörelse. Kassorna fick helt enkelt inte betala för de första dagarna.

Karensdagarna fanns kvar under socialdemokratiska regeringar fram till 1967, trots att det måste ha varit svårare att få budgeten att balansera för den veckoavlönade än för den månadsavlönade. Då var antalet månadsavlönade inom LO-kollekfivet 4 % - nu är de i alla fall fyra fem gånger så många.

Avgiften för sjukförsäkringen fanns med på de enskilda människornas skattsedlar fram till 1975, om jag inte minns fel. Sedan försvann den in i arbetsgivaravgiften, och därmed gick de enskilda medborgarnas möjlighet att se sambandet mellan avgifter och prestationer förlorad.

Egenföretagarna däremot betalar infe bara själva sin sjukförsäkring, de har också haft fyra olika karensdagsalternafiv: O, 3, 33 och 93 dagar, med motsvarande variation i fråga om avgiften.

Även vanliga löntagare, liksom egna företagare, kan faktiskt ha olika preferenser mellan risker och ersättningsbehov.

9 Riksdagens protokoll 1981/82:156-157

Nr 157

Onsdagen den 26 maj 1982

Ändringar i sjukförsäkringen m. m.

129

Nr 157

Onsdagen den 26 maj 1982

Ändringar i sjukförsäkringen m. m.

Sjukpenningförsäkringen har även tidigare påverkats av det totala samhällsekonomiska läget. Vad som beslöts 1946 på förslag av en socialdemokratisk regering uppsköts två gånger av samma regeringsparti och blev inte verklighet förrän nio år senare, 1955.

Under 1960-talet och. början av 1970-talef levde vi fortfarande i en då obestridd tillväxtekonomi. Men en sådan har vi inte längre - varken vi eller många andra länder jämförbara med oss. Vi här i kammaren måste ständigt vara medvetna om att Sverige har det största budgetunderskottet i relation till BNP av alla Europas länder. De sociala förmåner som har utgått till medborgarna under senare år har naturligtvis fill en del måst betalas genom lån inom och utom landet.

Herr talman! Jag kanske kan nöja mig med detta, nu.

130

Anf. 68 LARS ULANDER (s):

Herr falm;an! Förspelet till dagens debatt och beslut om försämringarna i sjukförsäkringen har varit något ovanligt. Först gick def en massa rykten om hur försämringarna skulle utformas. Förhandlingar inom regeringen och riksdagsgrupperna fördes inför öppen ridå. Regeringsförslaget skulle innehålla ett förbud för de fackliga organisationerna att avtalsreglera sjuklönerna.

Under trycket av spontana reaktioner uttalade ett antal centerriksdagsmän offentligt i pressen att de inte kunde vara med om denna nedrustning. En centerriksdagsman gav massmedia beskedet att han inte kunde se sina gamla arbetskamrater i ögonen om han skulle medverka i försämringen av sjukförsäkringen. Moderaternas ledare hade däremot inga invändningar mot försämringarna, och skälet fill att det var nödvändigt aft genomföra denna sociala nedrustning var enligt honom missbruket. Han lät meddela att "det visste ju alla människor, att byggnadsarbetarna sjukskrev sig på fredagarna". Han utvidgade så småningom gruppen av missbrukare av sjukförsäkringen till hela löntagarkollektivet.

En fråga i sammanhanget är: Vad har hänt som gjort att de centerriksdagsmän som så käckt gick ut och deklararerade att de inte kunde vara med på denna klasslagstiftning nu villigt ställer upp? Vad som hänt under tiden som frågan har passerat utskottet borde vara ännu mer avslöjande för dem som tidigare var motståndare till förslaget. Det är, som vi här har sett, inte lätt för de riksdagsmän som har sina rötter i löntagarorganisafionema att dels kunna se sina arbetskamrater i ögonen, dels hamna i denna lojalitetskonflikt i förhållande till partier som har sitt stöd från SAF.

Vi vet nu, om vi inte visste det tidigare, att försämringarna kommer att drabba dem som i dag har den sämsta arbetsmiljön, den osäkraste situationen på arbetsmarknaden och oftast de sämsta lönerna.

Många har sjuklönerna i sina avtal. Thorbjörn Fälldin och andra åker nu land och rike runt och kräver att de fackliga organisationerna frivilligt skall försämra för sina medlemmar. Detta är en grotesk tanke, särskilt som samma profeter hävdar att karensdagarna står i motsatsförhållande fill långvården. Det är inte bara ologiskt - def är dessutom ganska fräckt.

Jag sade tidigare att detta är en klasslag, som de borgerliga nu skall tvinga igenom. I stort sett är def de privatanställda arbetarna som kommer att drabbas av förslaget. Kommer kravet på försämringar i avtalsrörelsen att ställas och drivas mot dem som i dag har sjuklöneavtal, är arbetsfreden i uppenbar fara.

De som inte har sjuklön i avtalet måste naturligtvis ställa krav på att få ett sådant avtal inför det förväntade beslutet. Kan någon ge ett anständigt svar på varför t. ex. en byggnadsarbetare skall fråntas denna trygghet i sin standard? En byggnadsarbetare har ett tungt och ofta smutsigt jobb. Han eller hon kan inte vara på sitt arbete med t. ex. feber i kroppen, och det gäller många andra yrkesgrupper som är i samma situafion - ta t. ex. en livsmedelsarbetare, som enligt livsmedelslagen inte har rätt att vara på sitt arbete vid sjukdom eller skada. Vad som händer om förslaget går igenom är att ni tvingar ut människor i arbete som borde vara hemma för att klara sin hälsa.

Att moderatiedaren tar fusk med sjukförsäkringen tiU intäkt för försämringen är inte bara oförskämt - hans påstående har dessutom inte något som helst stöd i de utredningar som har gjorts på det här området.

De centerpartister som gjort stort nummer av sina samveten borde lösgöra sig från den reaktionära politik som detta förslag är ett uttryck för och stödja den socialdemokratiska reservationen.

Det finns knappast någon fråga som tydligare än denna har avslöjat mittenregeringens sociala syn. Alla fackliga organisationer har med kraft och ilska motarbetat detta förslag. Jag kan garantera att mitt eget förbunds medlemmar har reagerat hårdare på denna fråga än på någon annan fråga som har behandlats här i riksdagen.

Karin Söders argumentation var till vissa delar rent löjeväckande. För att övertyga om att hennes argument skulle vara hållbara refererade hon fill en debattartikel i Byggnadsarbetaren. Arfikelförfattaren var en socialdemokrafisk riksdagsman. Enhgt Karin Söder förordade artikelförfattaren att karensdagar skulle införas. Slutsatsen i artikeln, som har rubriken Bedrövlig sparplan, var tvärtemot vad Karin Söder påstod, och jag citerar denna slutsats:

"Men det skulle inte bli någon särdeles rättvis uppoffring eftersom många samhällsgrupper genom träffade avtal har sin lön obruten från första sjukdagen. Någon tvångslag som skulle undanröja träffade avtal på arbetsmarknaden kan väl knappast någon regering ge sig på."

Jag konstaterar att Karin Söder läser och tolkar det skrivna ordet som en viss potentat påstås läsa Bibeln. Låt mig slå fast att byggnadsarbetarna och Byggnadsarbetareförbundet har den klara uppfattningen att detta förslag är djupt orättvist och att följden blir en klar klasslagstiftning.

När jag träffar anställda ute på arbetsplatserna frågar de ofta: Finns det inga löntagare i de borgerliga partierna som kan stoppa detta elände? Svaret får vi, när vi går till omröstning.

Jag vill, herr talman, sluta med att säga att den lag som borgarna nu är i färd med att genomföra endast kan mötas med förakt. Det enda ljusa i

Nr 157

Onsdagen den 26 maj 1982

Ändringar i sjukförsäkringen m. m.

131

Nr 157

Onsdagen den 26 maj 1982

Ändringar i sjukförsäkringen m. m.

132

sammanhanget är det klart uttalade löftet från socialdemokraterna att om def blir ett socialdemokratiskt flertal i riksdagen efter höstens val, så kommer denna klasslag att upphävas och att aldrig komma tih genomförande.

I detta anförande instämde Ivar Nordberg och Lahja Exner (båda s).

Anf. 69 ERIC REJDNELL (fp):

Herr talman! Den socialdemokratiska kritiken mot karensdagarna framförs i ett högt tonläge - ett alltför högt tonläge med tanke på att socialdemokraterna själva allvarligt funderat på att lägga fram i stort sett samma förslag som regeringen nu presenterat för riksdagen. . Detta vill socialdemokraterna uppenbarligen tala så tyst som möjligt om, så här ett par år efteråt.

Men från sommaren 1980 fill våren 1981 förekom en intern socialdemokratisk debatt om besparingspolitiken, där just införandet av karensdagar fördes fram som ett förslag som borde diskuteras på allvar. Den kanske främste förespråkaren för karensdagar var chefredaktören på tidningen Arbetet, Lars Engqvist, tidigare ordförande i socialdemokraternas ungdomsförbund och fortfarande en av partiets ledande företrädare utanför riksdagen. Lars Engqvist skrev i tidningen Arbetet den 20 augusti 1980 bl. a. att nya åtaganden kan kräva omprövning av gamla. Han framförde också tanken i frågeform om det skulle vara omöjligt att återinföra en eller ett par karensdagar.

I september reste Lars Engqvist till Gävle och höll föredrag inför ett stort möte med socialdemokraterna i Gävleborgs län. I ett referat från det mötet sägs följande: Tre karensdagar utan sjukersättning - skulle def vara en orimlig uppoffring i ett läge där resurserna krymper och vi tvingas spara? frågar Engqvist. Tidningen Arbetarbladet rapporterade alltså att Lars Engqvist fört fram tanken på karensdagar liksom tanken på inkomstprövade barnbidrag. Enligt Arbetarbladets referat mottogs de Engqvistska förslagen mycket positivt av de församlade socialdemokraterna. Någon vecka senare var Lars Engqvist i Lund, och i en debatt förde han ännu en gång fram förslaget om karensdagar, om man får tro ett referat från debatten som publicerades i Lars Engqvists egen tidning.

Tror någon att Lars Engqvist var ensam om att anse karensdagar vara en fullt tänkbar besparing för det socialdemokratiska partiet?

Nej, så var det inte alls. Den 19 mars 1981 publicerade flera socialdemokratiska tidningar ett diskussionsunderlag som en arbetsgrupp under ledning av förre bostadsministern Ingvar Carlsson, socialdemokrat, skickat ut till partiets distriktskongressen.

Ingvar Carlsson ställde en rad provokativa frågor. Hans tanke var säkert inte att alla de nämnda besparingarna skulle genomföras, men han ville uppenbarhgen ta upp en seriös diskussion inom sitt parti om åtgärder av just det slag som de icke socialisfiska regeringarna ansett nödvändiga.

Ingvar Carlsson bad sina partivänner svara på frågan om karensdagarna borde återinföras. Han undrade också om antalet arbetstimmar per vecka

skulle ökas. Han frågade om partivännerna kunde tänka sig att pruta på folkpensionerna, barnbidragen, bidragen till kommunerna, studiemedlen till studenterna, livsmedelssubventionerna och bostadsbidragen.

Som vi alla vet valde socialdemokraterna en annan och, tyvärr, ekonomiskt mindre realistisk kurs.

En del socialdemokrater ville ompröva partiets orealistiska löftespolitik, men dessa socialdemokrater orkade inte eller ville inte slutföra den uppgiften.

Nu har socialdemokraterna gått emot besparingar som motsvarar bortåt 10 % momshöjning. Även när def gäller karensdagar har man sagt nej och föreslagit moms i stället, ett förslag som riksdagen avvisade i vintras. Socialdemokraterna är uppenbarligen beredda att gå fill väljarna och försvara sitt oförsiktiga motstånd även mot nödvändiga besparingar. Def är ett val som socialdemokraterna har träffat och som vi andra inte kan göra så mycket åt. Men en sak har vi verkligen rätt aft begära av socialdemokraterna. Det är inte rent spel att först på fullt allvar själv tänka sig karensdagar och sedan kalla det för klasspolitik och angrepp mot de sjuka, när andra partier för fram motsvarande förslag.

Hade socialdemokraterna verkligen menat att karensdagsförslaget var så omöjligt som de nu vill framställa saken, då hade man naturligtvis inte brytt sig om att fråga partimedlemmarna om förslaget borde genomföras.

Samma påpekande bör också rikfas till i vart fall en av de fackliga organisationerna, nämligen LO. En av LO:s ledande företrädare, Rune Molin, var liksom f. ö. riksdagsman Kjell-Olof Feldt ledamot i Ingvar Carlssons arbetsgrupp. När arbetsgruppen frågade de socialdemokratiska partidistrikten ifall man kunde införa karensdagar, så får man anta att även den högsta LO-ledningen var införstådd med att frågan skulle ställas.

Nej, herr talman, det är tydligen tidpunkten när förslaget förs fram som är avgörande för om det är ett acceptabelt förslag eller inte. Ett mellanvalsår kan man tala om nödvändiga besparingar, men under ett valår - nej. Då är det fråga om en klasspolitik som är helt förkastlig.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 2 och 9 i socialförsäkringsutskottets betänkande nr 15 och f. ö. bifall till utskottets hemställan.

Nr 157

Onsdagen den 26 maj 1982

Ändringar i sjukförsäkringen m. m.

Anf. 70 LARS-OVE HAGBERG (vpk):

Herr falmani Karensdagar är klasslagar, ekonomiskt som socialt. Med dagens debatt om införandet av karensdagar har följt en mängd statisfik om hur det skulle slå på olika sätt. Även argumentationen mot karensdagar har byggt på hur de som får karensdagar enligt statisfiken kommer att drabbas. Det har även förekommit en del vittnesmål från dein som kommer aft drabbas. Men kanske har de mänskliga upplevelser som man har varje dag kommit bort litet grand. Vi som arbetar eller har arbetat bland dem som drabbas värst - vi som har den stora förmånen att leva bland dem och dela deras villkor- ser att man inte springer med statistik i handen och reagerar på det. Upplevelsen av snäva ekonomiska ramar är omedelbar och skrämmande. Det finns här i många fall inslag av förtvivlan i vardagen.

133

Nr 157

Onsdagen den 26 maj 1982

Ändringar i sjukförsäkringen m. m.

134

Ekonomiska försämringar upplevs vid varje fidpunkt i livet och varje dag som hemska och oroväckande. Bara symptomen på sjukdom kan skapa stora ångestkänslor genom hotet om en förlorad inkomst, en inkomst som är ett måste för att man skall klara def nödvändigaste - hyran och maten - och ett rimligt och drägligt socialt liv.

Det får alltså sociala konsekvenser när man driver fram ekonomiska försämringar.

Vi vet från andra områden, t. ex. när det gäller arbetslösheten, att det ibland kan gå så långt att det slutar med döden. Det såg vi i Studio S 'oregående vecka, och det gav naturligtvis en tankeställare.

Samma tejiJenser finns naturligtvis här med försämrade ekonomiska villkor. Det får djupa sociala konsekvenser.

I sin förlängning driver det här naturligtvis fram nya sjukdomssymptom. Det är inte bara fråga om den psykosociala miljön på arbetsplatserna, utan det gäller hela livssituationen.

Det är den ekonomiska piskan som införs med karensdagarna. Det skapar aUtså stor osäkerhet, och det skapar en ny sjukdomsbild.

Korttidssjukskrivningarna kanske kommer att minska, därför att fler kommer att jobba när de är sjuka, men långtidssjukskrivningarna kanske kommer att öka än mer. Nedgången i fråga om sjukskrivningstimmar kommer med all säkerhet att på sikt vändas.

Vad värre är, kostnaderna för den nya sjukdomsbilden kanske kommer att öka och läggs då på landstingen. Därmed ökar skattetrycket just på de grupper som nu är utsatta för den ekonomiska utpressningen med karensdagar.

Nu säger de borgerliga företrädarna på löpande band att det gick ju att ha karensdagar förr. Ja, men det var ju inte bra, och därför avskaffades de. Att nu återgå - med de helt nya ekonomiska förhållanden som arbetargrupperna har i dag - betyder en ekonomisk piska.

Piskan för de arbetande och ekonomiska stimulanser åt kapitalet för att det över huvud taget skall investera och bedriva någon verksamhet, det är borgerhg politik.

Klasskillnaderna går inte - något som vår statsminister tydhgen inte alls
har klart för sig - mellan dem som arbetar i kommuner och landsting och
industriarbetargrupperna. Nej, klassgränsen går mellan de arbetande i bred
mening och de skikt som berikar sig på andras arbete - kapitalägare,
aktieägare och höga tjänstemän som backar upp kapitalägarna. Bestämmel
sen om karensdagar rikfar sig mot arbetargrupperna. Därför är den en
klasslag. ,

Det skulle naturligtvis behövas det omvända - ekonomiska stimulanser till de arbetande för att uppnå ekonomisk och social rättvisa och som en följd därav goda arbetsinsatser för landet, piskan på kapitalägarna för aft investera och skapa nya jobb.

Def har sagts att karensdagarna är ett beställningsjobb från Svenska arbetsgivareföreningen. Det är sant. Men regeringen envisas med att säga att de införs därför att staten måste spara. Här är det frågan om två motiv, som

man kör bredvid varandra. Kalla det för en arbetsfördelning, men båda har samma syfte: omfördelningen skall drabba de sämst ställda.

Svenska arbetsgivareföreningens argument är att korttidsfrånvaron skall minska, och man hänvisar då till att den frånvaron är besvärlig för företagen. Den försvårar planeringen, skapar onödiga kostnader, minskar effektivitet och produktivitet. Ja, visst är det så. Sjukdom stör produktionen. Därför vill naturligtvis Svenska arbetsgivareföreningen sortera bort alla svaga, dvs. förstärka utslagningsfendenserna.

Def är följden av att införa karensdagar. Sjukdom skapar ekonomiska problem, som i sin tur skapar nya sjukdomar. Sedan återstår bara förstadiet till folksjukdomen förtidspensionering, nämligen långtidssjukskrivning. Vi får alltså en effektiv utsortering på arbetsmarknaden med ett karensdags-system.

Regeringen låtsas inte om negativa sociala och medicinska effekter av införande av karensdagar. Detta skall då ses mot bakgrund av det högt uppdrivna tempot i arbetslivet. Jag tycker aft det är ett gigantiskt hyckleri att regeringen inte låtsas om att karensdagar har negativa effekter.

Spara i stället på statens utgifter genom att slopa de generösa subventionerna och skattelättnaderna till skattespekulanterna. Avskaffa skattefond-sparandet. Stoppa planerna på JAS. Angrip skatteflykt och skattefusk. Det vill de borgerliga inte kännas vid. Man har inte svarat på frågor orn detta i dagens debatt. Alternativen för borgerhg politik är tydligen höjd moms eller försämringar för de arbetande.

Om nu allt kommer att ha sin partipolitiska gång, kommer karensdagar att införas i sjukförsäkringen. Det kommer i alla fall att fattas ett sådant beslut. Det är en djupt orättvis politik som då segrar. Det sker utan att någon folkmajoritet har uttalat sin vilja i frågan. Regeringen har inte fått något godkännande i val av en sådan här politik. Jag vet att det finns flera borgerliga politiker, som har någon förankring i verkligheten, som f. n. lindrigt uttryckt lider samvetskval. Skall man införa karensdagar eller inte? Om man inför karensdagar i sjukförsäkringen, då är det en seger för partipiskan.

Om förslaget genomförs har också bollen sjjelats över till socialdemokraterna, som har lovat - om de kan bilda en regering i höst - att som en av de första åtgärderna lägga förslag om att karensdagarna skall tas bort. Då har också den ekonomiska bollen spelats över från borgerligheten till socialdemokrafin. Då kommer naturligtvis intressanta frågeställningar att uppstå. Konimer socialdemokraterna aft ta bort karensdagarna ur sjukförsäkringen och finansiera det med höjd moms? Det är en frågeställning som är aktuell, och def kan ifrågasättas om man infe i stället skall välja att klämma åt kapitalet, aktiespekulationen och aktiehandeln. Frågan är öppen och den kräver ett svar - åtminstone före valdagen den 19 september.

Eftermiddagens pedagogiska yttrande av sjukvårdsministern Karin Ahriand, där hon jämförde självrisk för en bil och karensdagar vid sjukdom, illustrerar nämligen den borgerliga människosynen.

Def är denna mähnisko.syn som blir resultatet av den kapifalisfiska

Nr 157

Onsdagen den 26 maj 1982

Ändringar i sjukförsäkringen m. m.

135

Nr 157

Onsdagen den 26 maj 1982

Ändringar i sjukförsäkringen m. m.

marknadsekonomins ramar - den starkes rätt, den ohöljda egoismen och hänsynslösheten mot den svage.

Ett nej till karensdagar i sjukförsäkringen är ett uttryck för en helt motsatt politik: solidaritet, gemenskap och kollektivt delade villkor. Det är arbetarrörelsens klassiska grundvalar. Det är med en sådan politik arbetarrörelsen skall ge den borgerliga politiken svidande nederlag i september. Det är bara synd att inte den vrede som har väckts fram på arbetsplatserna har fått def uttryck den förtjänar, nämligen en politisk strejk mot borgarpolifikens sociala nedrustning. Då kanske vi i dag inte hade haft något förslag att ta ställning till eller också hade ett eventuellt förslag kunnat klart avvisas. Åtminstone hade en borgerlig valförlust varit given.

Herr talman! Jag yrkar bifall till de förslag som sätter stopp för införandet av karensdagar i sjukförsäkringen och till mofion 403.

136

Anf. 71 BIRGITTA JOHANSSON (s):

Herr talman! Självrisk i sjukförsäkringen skall vi ha, säger Karin Söder. Den nuvarande borgerliga regeringen har en förmåga aft dölja sina förslag genom att hitta på nya begrepp. Självrisk är ett begrepp som vanligtvis används när det gäller bil och hemförsäkringar, alltså döda ting. Det är oförskämt av regeringen att använda begreppet självrisk i sjukförsäkringen.

Det handlar om människor, om levande fing, människor av kött och blod. Det handlar om människor som har varit med om att bygga upp produktionen och det socialförsäkringssystem vi har i dag..

LO-kollekfivet, och då främst de privatanställda, drabbas hårt av regeringens angrepp på sjukförsäkringen. En miljon människor utan sjukdagar drabbas inte alls av regeringens spariver. Flertalet tjänstemän och offentliganställda drabbas mycket litet. I stället slår förslaget hårt mot LO-medlemmar utan sjuklöneavtal, mot grupper med hårda och hälsovådliga jobb. Var finns solidariteten i regeringens dårskap och allt vackert tal om att alla skall drabbas lika?

Vidare säger regeringen att man förutsätter att de grupper på arbetsmarknaden som har sjuklöneavfal skall avtala bort sina förmåner vid kommande avtalsförhandlingar. Det är kanske på sin plats att påminna den borgerliga regeringen om att de senaste årens avtalsförhandlingar infe har förts i en sådan anda att detta är möjligt.

1980 slängde SAF med den dåvarande regeringens goda minne ut stora delar av LO-kollektivet från sina arbetsplatser. Det politiska minnet är kort för borgerliga regeringar - att döma av detta djupt kränkande förslag.

Samtliga riksdagsledamöter har fått brev från LO, KTK, PTK och TCO-S. I detta brev, daterat den 7 maj 1982, säger man bl. a.: "Ingen facklig organisation kommer självmant att gå med på att för de egna medlemmarna försämra förmåner som man tidigare har förhandlat sig till och betalat för, i synnerhet som t. o. m. flera arbetsgivareorganisationer säger nej till förslaget."

Det är inte bara från dessa organisationer som vi har fått brev och

protestlistor. Nej, sådana har kommit från tusentals människor, de har kommit från polifiska organisationer, från lokala fackliga avdelningar och klubbar. Många har också påmint om det uttalande som gjordes 1976 av statsminister Fälldin. År 1976 betecknade statsminister Fälldin SAF:s förslag om en karensdag som en social nedrustning. Nu genomför samme statsminister själv ett förslag som drabbar mer än dubbelt så hårt och kallar det för en rättvis reform.

I måndags besökte jag fillsammans med 25 socialdemokrafiska riksdagsmän Arendalsvarvet i Göteborg. Vi var bl. a. på en oljeborrplatfform som höll på att byggas. När vi stod på den halvfärdiga oljeborrplattformen 50 meter över vattenytan kom osökt tanken: Hur är def att ha ett så tungt och riskabelt jobb, att i alla väder klättra på byggnadsställningar, krypa i trånga skrymslen, ligga på kalla plåtar, släpa med sig material och svetsaggregat? Ja, har man en förkylning med feber i kroppen är ett sådant arbete helt omöjligt. Men med sänkta reallöner och oron för sitt jobb kanske varvsarbetaren släpar sig i väg till jobbet. I den situationen är varvsarbefaren en säkerhetsrisk både för sig själv och för sina arbetskamrater. Att han sedan kan få skador för framtiden och bli dubbelt så dyr för samhället tänker tydligen inte den borgerliga regeringen på.

Är def rättvist att livsmedelsarbetarna på t. ex. Scan Väst i Skara och på Dafsgårds i Källby förlorar tusentals kronor på att kniven slinter och ger skärsår och på att de har ett tungt arbete som ger ryggskador? Är det deras fel att livsmedelsstadgans paragrafer förbjuder dem aft arbeta med hänsyn till infektionsrisken när de har med vår dagliga föda att göra? Skall vi komma till rätta med de problem som vissa utsatta yrkesgrupper har kanske den borgerliga regeringen måste be SAF att förhandla bort ackorden. Men def är nog en omöjlighet i nuvarande läge.

Varför skall Volvoarbetarna i Skövde behöva betala tusentals kronor för sina förkylningar? Varför skall LO-medlemmar, som redan har fått sänkt reallön, behöva förlora ytteriigare tusentals kronor per år? Ja, det är frågor som LO-medlemmar runt om i landet ställer sig.

Från många företag och fackliga organisationer i mitt eget hemlän, Skaraborgs län, har samtliga riksdagsmän, även de borgerliga, fått protestlistor. Jag vet att sådana protestlistor har kommit från bl. a. Volvo i Skövde, Cementa i Skövde, Vulcan i Tidaholm, Bofors Plast i Tidaholm, Katrinefors Pappersbruk i Mariestad, Ulferts Möbelfabrik i Tibro, PLM i Lidköping, LMV i Lidköping, Eccoverken i Skara, Stenestams i Hjo, Isacssons i Habo. Överallt, på stora och små arbetsplatser, protesterar LO-kollektivet. I Skaraborgs län är 60 000 LO-medlemmar och deras familjer djupt oroade för framtiden.

Herr talman! Det förslag som vi skall rösta om här i kammaren om en liten stund ger mig anledning konstatera att centerparti- och folkpartiväljare är av ett alldeles speciellt släkte. De blir nämligen aldrig sjuka eller arbetslösa. Inte heller behöver de någon pension.

Nr 157

Onsdagen den 26 maj 1982

Ändringar i sjukförsäkringen m. m.

I detta anförande instämde Lilly Hansson (s).

137

Nr 157

Onsdagen den 26 maj 1982

Ändringar i sjukförsäkringen m. m.

138

Anf. 72 THURE JADESTIG (s):

Herr talman! I sitt inledningsanförande konstaterade Olof Palme att det är ett trist ämne som vi i dag diskuterar. Det handlar nämligen om försämringar för människor som blir sjuka.

Många människor upplever det trista i den uppkomna situationen och hyser oro inför dagens avgörande omröstning här i kammaren. På många orter har människor engagerat sig och via upprop samlat in namnunderskrifter på arbetsplatserna. Man säger klart ifrån att man inte är beredd att acceptera regeringsförslaget och inte önskar en social nedrustning.

Socialministern har under de gångna veckorna fått tiotusentals namnunderskrifter, dvs. protester. Också socialförsäkringsutskottef har fått känna av trycket från de många människor som klart sagt nej till karensdagar.

Fackliga organisationer, centralt i bred samverkan, regionalt och lokalt har försökt skapa förståelse för sin uppfattning. Men regeringens talesmän synes inte vara beredda att lyssna. Är inte det en trist situation i vårt öppna samhälle?

Jag har naturligtvis ingen önskan att förlänga dagens debatt, därför att de flesta argumenten är redan framförda. Det har med tydlighet framgått att vi genom dagens orättvisa beslut bidrar tih att försvaga den sociala tryggheten för medborgarna. Anledningen till aft jag ändå har bestämt mig för att med några få ord uttrycka vad jag innerst inne känner är att jag i dag på morgonen fick uppleva en spontan aktion från min hembygds metallavdelning. Någon av de första dagarna i maj fick Metalls medlemmar fillfälle att på sin arbetsplats uttrycka sin uppfattning. Detta upprop spred sig snabbt i länet, och många engagerade skrev sitt namn på uppropslistor. Man kan i dag redovisa 10 436 namnunderskrifter bland länets 30 000 metallarbetare. De vädjar till regeringen att dra tillbaka sitt förslag. I uppropet sägs rent ut att den rätta platsen för detta förslag är papperskorgen. Man konstaterar att det är fråga om en ny klasslag, söm indirekt endast drabbar den grupp arbetstagare som har de sämsta arbetsmiljöerna, de flesta olycksfallen i arbetet och därmed de flesta sjukdagarna. Denna grupp har också de lägsta lönerna och redan tidigare den lägsta sjukersättningen.

Man säger aft man känner sig djupt indignerad och betraktar förslaget som orättfärdigt. Det är fråga om en ren klasslag, konstaterar man; Man delar inte socialministerns uttalade uppfattning att ett system med karensdagar ökar människornas livskvalitet.

De 10 436 namnunderskrifterna är i sig imponerande. Givetvis ville också undertecknarna av uppropet att namnlistorna skulle nå adressafen, dvs. socialministern. Många av dessa människor reste i dag upp med buss för att lyssna på debatten här, vilken i så hög grad berör dem. Tanken var också att en väl utvald representation av undertecknare skulle få överlämna detta upprop fill socialministern. Via departementet fick de emellerfid beskedet att socialministern infe hade tid aft ägna sig åf dem och deras intressen - trots att det bara gällde fem minuter. Detta besked upplevde dessa västmanlänningar som mycket trist. Man vände sig då till utskottets ordförande, Sven

Aspling, som tog sig fid i morse aft träffa delegationen, något som han också noterade i sitt första anförande.

Bör inte människor i vårt land, som känner oro inför framtiden, få möjlighet att träffa av folket valda förtroendemän? Nu har de hitresta. västmanlänningarna hela dagen suttit på åhörarläktaren, lyssnat och naturligtvis reagerat. De har också deltagit i de olika protestmötena ute på Sergels torg. Innerst inne finns hos dessa människor en förhoppning om att vi ändå inte skall medverka till denna klasslag. Och om så blir fallet, har deras arbete inte varit förgäves. De skall dock vara medvetna om att det, om denna lag genomförs i dag, finns möjhghet att ändra den i höst.

Nr 157

Onsdagen den 26 maj 1982

Ändringar i sjukförsäkringen m. m.

I detta anförande instämde Olle Göransson, Roland Sundgren och Karl-Gustaf Mathsson (alla s).

Anf. 73 KARL-ERIK SVARTBERG (s):

Herr talman! Det gemensamma uttalandet från LO, KTK, PTK och TCO-S har åberopats av flera falare i dagens debatt. Några har även citerat ur det. Jag finner det vara av värde aft hela defta uttalande tas in i kammarens protokoll. Jag citerar därför uttalandet:

"LO, KTK, PTK och TCO-S anser att följderna av regeringens förslag om karensdagar i sjukförsäkringen kommer att bli mycket allvarliga.

Regeringens förslag är en eftergift åt illa underbyggda arbefsgivarkrav och ett öppet ställningstagande mot löntagarna. Utöver de ofta påpekade orättvisor som blir följden av regeringsförslagef ökar också kraffigt risken för konfrontation på arbetsmarknaden.

Kritiken mot karensförslaget gäller en rad punkter:

Regeringens förslag om karensdagar är det största hotet mot en lugn och balanserad avtalsrörelse. Endast grupper som saknar avtalsreglerad sjuklön, dvs. privatanställda arbetare, drabbas direkt av regeringsförslaget om karendagar. För övriga vill regeringen med hjälp av arbetsgivarna riva upp avtalen om sjuklön i samband med de ordinarie avtalsförhandlingarna. SAF har redan förklarat sig beredd fill detta.

Det är dock bara i teorin som man på detta sätt kan skjuta över ansvaret på arbetsmarknadens parter. Verkligheten är denna:

Ingen facklig organisation kommer självmant aft gå med på aft för de egna medlemmarna försämra förmåner som man fidigare har förhandlat sig fill och betalat för, i synnerhet som t. o. m. flera arbetsgivarorganisationer säger nej till förslaget.

Självklart måste också löntagargrupper, som skulle få sina villkor försämrade till följd av ett riksdagsbeslut i denna fråga, kräva kompensafion för detta i förhandlingarna.

Landet behöver mer än någonsin en lugn och balanserad avtalsrörelse. Def finns redan många problem och regeringens förslag om karensdagar kan endast försvåra utgångsläget ytterligare. Riksdagen far på sig ett mycket stort ansvar om förslaget antas. Regeringens förslag innebär nämligen en direkt konfrontation med de fackliga organisafionerna.

139

Nr 157

Onsdagen den 26 maj 1982

Ändringar i sjukförsäkringen m. m.

Debatten om karensdagarna inger oro för avtalsfriheten. Två partier anser det uppenbarligen rimligt att lagsfifta mot rätten aft fritt träffa avtal, t. ex. om sjuklön. Även om hotet fillfälligt har avvärjts inger de båda partiernas inställning stark oro för framtiden. Har vi väl fått ett förbud mot att fritt träffa avtal finns risk för att liknande ingrepp kan följa på flera områden. Inget skulle allvarligare rasera förutsättningarna för fredliga förhållanden på arbetsmarknaden än sådana inskränkningar i avtalsfriheten.

Det är ett självklart fackligt krav aft alla politiska parfier erkänner arbetsmarknadens parters rätt att fritt teckna avtal på olika områden.

Det finns också en rad andra invändningar mot förslaget:

Förslaget om karensdagar bygger på felaktiga förutsättningar. Sjukfrånvaron har minskat i flera år.

Förslaget är formellt oriktigt. Def strider mot LO:s konvention om ersättning vid arbetsskada, en konvention som Sverige antagit.

Förslagets beräknade besparingseffekt är starkt överdriven.

Förslaget får kännbara ekonomiska konsekvenser för den enskilde. Skärpningen av reglerna om insjuknandedagen samt karensdagarna innebär att man kan förlora sjukersättning i 20 dagar innan högriskskyddet träder in. Tillsammans med den sänkta ersättningsnivån innebär detta att många kommer att drabbas av inkomstbortfall på flera tusen kronor per år- utöver de reallöneförsämringar som löntagarna drabbats av under senare år.

Många kan av ekonomiska skäl tvingas arbeta trots att de är sjuka och borde vara hemma. Det kan få allvarliga hälsomässiga konsekvenser. Det borde också vara en självklarhet att ingen ska förlora pengar på att vara sjuk. Detta har hittills varit en grundläggande princip i lagen om allmän försäkring.

Mot bakgrund av ovanstående uppmanar LO, KTK, PTK och TCO-S riksdagen att avvisa förslaget om försämringar av sjukförsäkringen. Stockholm den 7 maj 1982 LANDSORGANISATIONEN I SVERIGE KOMMUNALTJÄNSTEMANNAKARTELLEN PRIVATTJÄNSTEMANNAKARTELLEN TCOs STATSTJÄNSTEMANNASEKTION"

Herr talman! Vi har alltså en gemensam facklig front mot den borgerliga regeringens orättfärdiga förslag. Arbetarnas och tjänstemännens fackhga organisationer står i den här frågan helt enade.

Herr talman! Jag har som TCO-are ansett def viktigt att göra den här markeringen.

I detta anförande instämde Ulla Johansson och Lars Svensson (båda

s).

140

Anf. 74 TORE NILSSON (m):

Herr falman! John Andersson, vpk, riktade en rad ord fill mig strax innan kammaren åtskildes kl. 18. Jag lyssnade med intresse.

John Ande:rsson hade läst fidningen. En moderat i mitt hemlän hade uttalat sig för att karensdagarna inte skulle införas, och John Andersson

tycktes anse att denne moderat borde ha suttit i kammaren nu. Också jag har läst artikeln, och jag känner personen i fråga väl. Jag har respekt för hans uppfattningar i de flesta frågor, men på den här punkten delar jag inte hans åsikt. Jag är dock infe säker på att journalisten korrekt har återgivit vad som har sagts. Jag har svårt att tänka mig att en sådan man som Evald Lövenbeck skulle ha handen knuten i byxfickan. Han skulle våga lyfta handen knuten.

Och så efterlyste John Andersson mitt mod. Med det menade han att jag skulle ha mod att rösta med herrar Palme, Aspling och Werner i denna fråga.

Nej, käre John Andersson, det modet har jag inte. John Anderssons uppriktighet tvivlar jag inte på, men däremot på hans polifiska omdöme. Jag har inte mod att på något sätt bidraga fill att Sverige får en röd regering i höst.

Skall vår ekonomi klaras, måste vi föra en polifik som präglas av ansvar och besinning. Värt land är rikt, vårt folk har det alltfort bra - trofs allt som har sagts här om nedrustning i dag- men vår budget visar att enbart räntorna på statsskulden är större än de direkta skatteinkomsterna. Besparingar måste till, och en politik som ger arbete och därmed välstånd behövs.

Om s och vpk kommer tillbaka, med det lättsinne som man just nu visar, är det ett hot mot vår välfärd som är värre än karensdagarnas införande. Mitt parfi, m, har visserligen inte lagt fram proposifionen i ärendet, men vår bedömning är att det även på det här området måste till åtgärder som innebär besparingar. Och trots de tiotusentals protester som man påstår finns mot propositionen i dag, är jag övertygad om att en majoritet svenskar genomskådar den takfik och den förljugna förvanskning av verkligheten som socialdemokraternas talare ägnat sig åt i dag.

Jag är glad över att en så stor del av debatten sändes i TV. Man har sagt en mängd saker som är oriktiga. Det är beklämmande hur osakligt som kritiken i dag har framförts. Att stödja herr Palme är inte mod, utan oförstånd.

Jag har här i min hand ett brev med en röd ros, som kom med ett bilagf blomsterkort häromdagen fill en pensionär i Stockholm, en person som inte har varit moderat.

Läser man vad som står där mister man tron på ärligheten hos socialdemokraterna, om man nu någonsin haft någon tro på dem. Jag skall bara citera de fyra första raderna:

"Till dig som pensionär

Nr 157

Onsdagen den 26 maj 1982

Ändringar i sjukförsäkringen m. m.

Sedan 1976 har vi haft en experimentperiod med borgerligt styre i Sverige. Under den tiden" - lägg märke till det - "har landets ekonomi urholkats och statens affärer närmar sig en katastrof. Reformer som det tog årtionden för arbetarrörelsen och Socialdemokraterna att bygga upp - har rivits upp."

Min fråga är: Är det verkligen sant att det bara är arbetarrörelsen och socialdemokraterna som har genomfört allt som är välfärd? Def gäller ju t. ex. pensionerna, sjukförsäkringen och mycket annat. Får jag efterlysa ett

141

Nr 157

Onsdagen den 26 maj 1982

Ändringar i sjukförsäkringen m. m.

ärligt svar på följande fråga: Har pensionerna rivits upp? Vad svarar Sveriges pensionärer?

Det är tragiskt aft sådant här delas ut i posflådorna. Men jag tror att det kommer att ha en verkan helt motsatt den som Mats Hulth, socialborgarråd, har avsett.

Slutligen: Efter att ha lyssnat på vad vpk:s företrädare - senast Lars-Ove Hagberg - i dag har sagt om arbetarrörelsen, måste jag fråga: Är kommunismen en arbetarrörelse? Vad händer när dess idéer förverkh-gas?

Jag vill också citera inledningsorden i Andres Kungs bok Sådan är socialismen, tryckt i år:

"Socialismen är en av de vackraste drömmar som funnits. Synd bara att den förvandlats fill en mardröm överallt där man tvingats ta steget från teori till praktik."

Herr talman! Jag stöder här regeringens förslag.

Anf. 75 JOHN ANDERSSON (vpk) replik:

Herr falman! I slutet av mitt huvudanförande citerade jag ur en intervju med en moderat i Västerbotten. Denne har uppdrag inom olika handikapporganisationer. Han säger i intervjun:

"Jag måste ställa upp och försvara grupper som jag jobbar med. Människor med ekonomiska svårigheter, pensionärer och handikappade får sitta emellan om karensdagarna införs."

Jag dristar mig till att säga att det med tanke just på de nyss nämnda grupperna kanske är synd att inte denne moderat sitter på Västerbottensbänken när vi om en stund har omröstning. Samfidigt vill jag framhålla att jag egentligen inte efterlyste Tore Nilssons mod. Jag bara konstaterar att Tore Nilsson visat mod vid tidigare tillfällen. Jag gav Tore Nilsson tipset att ringa upp partikamraten för att få goda råd, så att han eventuellt kunde få styrka att rösta emot det här förslaget.

F. ö. är det flera saker i intervjun som är intressanta. Den aktuelle moderaten säger där bl. a.:

"Det är möjligt jag hade röstat ja om jag arbetat för en annan grupp. Nu bevakar jag medlemmarnas intressen och de kommer i kläm." Det tål att fundera över. Det kan väl inte vara så att de borgerliga ledamöterna i allmänhet och de moderata ledamöterna i synnerhet inte har någon kontakt alls med de grupper av människor som nu drabbas. Man kan ju dra den slutsatsen av ett sådant uttalande.

Sedan helt kort, eftersom tiden rinner i väg, svar på frågan om jag tillhör arbetarrörelsen. Jag kan lugna Tore Nilsson med att jag har min fackföreningsbok sedan jag var 15 år, med därtill hörande olika fackliga uppdrag. Även mitt parti är en del av arbetarrörelsen.

142

Anf. 76 OLOF PALME (s):

Herr falman! Jag har begärt ordet bara för att göra en kort förklaring beträffande den röstning som strax kommer att ske.

Låt mig bara med anledning av def sista åter lämna en upplysning. Enligt Nr 157

den stafistik som kom från riksgäldskonforef häromdagen, den 21 maj, var Onsdaeen den

den svenska statsskulden 67 000 miljoner när socialdemokratin lämnade jf, mai 1982

regeringsmakten. Den är nu 326 000 miljoner. Den har stigit med 250 000___

miljoner eller 250 miljarder på de här sex åren. Det är denna grava vanskötsel Ändrinear i liuk
av statsfinanserna som man tar ut på de sjuka. försäkrineen

m. m.

Herr talman! Mitt syfte är ett annat. Strax kommer en röstning att ske. .Läget är kanske en aning originellt. Även om samtliga borgerliga ledamöter av riksdagen skulle stödja regeringsförslaget, råder just nu en majoritet i riksdagen mot förslaget. I det läget kommer två socialdemokratiska ledamöter att lägga ned sina röster. Det beror inte på att de har någon annan åsikt än vi eller att de tycker mindre illa om detta orättfärdiga förslag. Det beror på att två borgerliga ledamöter är sjuka och inte har möjlighet att komma hit. För oss är det en hedersak att inte utnyttja en sådan situafion. Därför kommer två av våra ledamöter att lägga ned sina röster. Man kan uttrycka def på det sättet att vi tar en hänsyn till de sjuka som den borgerliga majoriteten tydligen inte tycks.vara villig att ta.

Även om vi gör defta i dag, och även om vi på grund av def skulle förlora omröstningen, hoppas vi att det kommer väldigt många friska socialdemokrater till höstens riksdag. Kommer def fillräckligt många, så kommer vi att upphäva den här lagstiftningen om den genoniförs. Det betyder i så fall aft även om de borgerliga skulle vinna omröstningen i kväll, kommer denna orättfärdiga lagstiftning aldrig att hinna träda i kraft. Vi hinner upphäva den innan dess, om den blir en socialdemokratisk valseger.

Anf. 77 TORE CLAESON (vpk):

Herr falman! Låt mig i anslutning till vad Olof Palme nyss sade beträffande själva den omröstning som nu följer meddela att vi för vänsterpartiet kommunisternas vidkommande har en ledamot som måste vara frånvarande i dag. Men vi har också enligt det kvittningssystem som tillämpas kvittat ut ytterligare två ledamöter som finns här i huset, eftersom man från de borgerliga partierna har angivit fullgoda skäl för bortovaron när det gäller de ifrågavarande två borgerliga ledamöterna.

Vi vill inte heller utnyttja ett förhållande med sjukdom och andra förhinder för att få till stånd något slags röstningsresultat som baserar sig på att människor är sjuka.

I övrigt kan jag instämnia i Olof Palmes kritik och i vad han sade sist. Låt mig fillägga att om riksdagen inte fäller detta borgerliga förslag nu kommer vänsterpartiet kommunisterna självfallet att göra allt som är möjligt - aft återkomma så snart ske kan och vid alla de tillfällen som ges - för att ställa förslag om att återställa ordningen.

Överläggningen var härmed avslutad.

143

Nr 157

Onsdagen den 26 maj 1982

Ändringar i sjukförsäkringen m. m.

Prop. 1981/82:144 och 100 (mom. 1-12)

Mom. 1 (karensdagar i sjukpenningförsäkringen)

Utskottets hemsfällan bifölls med 169 röster mot 168 för reservafion 1 av Sven Aspling m. fl. 2 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 3 (kompensationsnivån inom sjukpenningförsäkringen) I kontraproposifionsvoteringen biträddes reservation 2 av Maj Pehrsson

m. fl. med 98 röster mot 72 för reservafion 3 av Nils Carlshamre m. fl. 169

ledamöter avstod från att rösta. I huvudvoteringen bifölls reservafion 2 av Maj Pehrsson m.fl. med 169

röster mot 168 för utskottets hemställan. 2 ledamöter avstod från att

rösta.

Mom. 4 (uttalande om likvärdig effekt för alla grupper på arbetsmarknaden)

Utskottefs hemställan bifölls med 169 röster mot 168 för reservation 4 av Sven Aspling m. fl. 2 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 6 (sjukförmåner för sjömän)

Utskottefs hemställan bifölls med 169 röster mot 168 för reservation 5 av Sven Aspling m. fl. 2 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 7 (sjuk]5enningavdraget vid sjukhusvård)

Utskottets hemställan bifölls med 169 röster mot 168 för reservation 6 av Sven Aspling m. fl. 2 ledamöter avstod från aft rösta.

Mom. 9 (ersättning för tandvård)

Utskottets hemställan bifölls med 169 röster mot 168 för reservation 7 av Sven Aspling m. fl. 2 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 10 (medelsanvisning till sjukförsäkringen)

Utskottets hemställan bifölls med 169 röster mot 168 för reservafion 8 av Sven Aspling m. fl. 2 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 12 (sjukförsäkringsavgiften och folkpensionsavgiften)

Reservation 9 av Maj Pehrsson m. fl. bifölls med 169 röster mot 167 för utskottets hemställan. 3 ledamöter avstod från att rösta.

Övriga moment Utskottets hemställan bifölls.

144

Övriga motionsyrkanden (mom. 13-20) Mom. 15 (nedre åldersgräns för sjukpenning)

Utskottets hemställan, som ställdes mot motion 403 av Lars Werner m.fl. bifölls med acklamation.

Mom. 17 (utredning om ändrad finansiering av sjukvårdskostnader)

Utskottets hemställan bifölls med 266 röster mot 71 för reservafion 11 av Nils Carlshamre m. fl. 2 ledamöter avstod från aft rösta.

Mom. 19 (privat tandvård)

Utskottets hemsfällan bifölls med 266 röster mot 71 för reservation 12 av Nils Carishamre m. fl. 2 ledamöter avstod från att rösta.

Nr 157

Onsdagen den 26 maj 1982

Näringspolitiken

Mom. 20 (privat läkarvård)

Utskottets hemställan bifölls med 265 röster mot 72 för reservation. 13 av Nils Carlshamre m. fl. 2 ledamöter avstod från att rösta.

Övriga moment Utskottets hemställan bifölls.

7 § Näringspolitiken (forts.)

Fortsattes överläggningen om näringsutskoftets betänkanden 1981/82:33 och 34.

Anf. 78 JÖRN SVENSSON (vpk):

Herr talman! Intresset hos ledamöterna för industri- och näringspolitiska frågor är väl efter den här dagens övningar en aning begränsat, men jag skall tala om dem ändå.

En recensent av en biografi över den brittiske konservative politikern Macmillan karakteriserade häromdagen Macmillan på det sättet, att han hade en väldig förmåga att säga det han trodde att folk, speciellt hans anhängare, ville höra, men sedan gjorde han i tysthet någonting helt annat. I den mån det är detta som är den konstituerande egenskapen hos en stor politiker, är mina företrädare i går i den här debatten, herrar Hovhammar och Svanberg, närmast geniahska som statsmän. Det var nämligen precis vad de gjorde. Det var en diskussion som handlade om idealiserade bilder av vad de stod för och som var på behagligt avstånd från verkligheten. Jag har hört den sortens diskussion ett antal gånger när vi debatterat näringspohtik, och jag beundrar alltid dem som på def här sättet kan tro sig leva kvar i den värld som finns i Adam Smiths böcker, men som aldrig har existerat i verkligheten och som framför allt inte har något att göra med dagens verklighet.

Det talas så mycket om marknadsekonomi kontra planekonomi, vilket är ett helt felaktigt sätt att uttrycka saken. De planerade ekonomierna är också marknadsekonomier, fast på ett annat sätt. Def är ju inte så i de flesta planekonomier, att man fastställer i planen hur mycket som skall produceras, utan vad som skall försäljas avgörs av avtal mellan grosshandeln och de producerande företagen. Det är heller inte korrekt att säga att utvecklingen är snabbare i s. k. fria marknadsekonomier än i planekonomierna. En ganska överväldigande historisk bevisning kan presteras fill förmån för att fattiga och underutvecklade jordbruksländer industrialiseras snabbare i

10 Riksdagens protokoll 1981/82:156-157

145

Nr 157 någon form av mer eller mindre genomförd planekonomi. För den skull är

Onsdagen den ' '"' planekonomier inte har sina problem. Planeringen som sådan

26 maj 1982 '" någonting som man skall idealisera. Också planekonomierna kan råka

_____________ ut för balansproblem. Också de kan skötas bättre eller sämre.

Näringspolitiken Men för att återgå till den verklighet som råder här i Sverige vill jag säga att

jag tycker det är litet tröttsamt aft år efter år konstatera hur de borgerhga företrädarna talar om att i marknadsekonomin, där är det konsumenterna som styr. Detta är ju väldigt orealistiskt. Har man en sådan analys kan man inte förstå verkligheten. Det är tvärtom så aft den kapitalistiska ekonomin nu har nått en sådan koncentrationsgrad aft def inte är konsumenterna och konsumenternas efterfrågan som styr produkterna och produkfionens inriktning, utan det är de stora producenterna som kan avgöra hur marknaden skall utvecklas. De är så stora och starka att de kan påverka och styra marknaden både med prissättning, med urval av produkter, med teknologi osv. Det är heller inte de s. k. konsumenterna i vanlig mening som köper de flesta varorna. Den mesta varuhandeln i ett land som Sverige försiggår på det sättet att företagen köper från varandra, eftersom det är investeringsvaror, kapital- och produktionsvaror som är den större delen av den försäljning som sker.

Vidare är det litet tröttsamt att höra lovsånger fill den fria konkurrensen. Den är avskaffad för länge sedan i större delen av näringslivet. Man har en hög grad av kapitalisering, av koncentration och av enföretagsdominans. Detta är så mycket mer påtagligt som de flesta borgerliga ekonomer ute i Europa betraktar detta inte bara som ett faktum utan som ett problem, eftersom det innebär en större stelhet när det gäller anpassning av priser och liknande. Det betyder bl. a. att när det blir en kris, en nedgång, en depression i ekonomin anpassas infe prisnivån nedåt, utan man får det problem som vi känner från Sverige med en depression sida vid sida med en tilltagande inflation, dvs. fortsatt höga och än högre priser trots att det är depression. Defta i sin fur, säger de borgerliga ekonomerna, verkar då fördröjande på den utrensningsprocess som sker i varje kapitalistisk kris, när en del av kapitalet slås ut därför att det inte klarar av de sänkta priserna. I stället har man nu försökt från de stora monopolisfiska och halvmonopolis-fiska företagen att hålla prisstrukturen vid makt och undvika att krisen pressar ned priserna. Följden av detta är alltså att man håller kvar kapital som annars skulle ha slagits ut. Därmed förlänger och fördjupar man krisen.

Detta är problem som diskuteras i den borgerliga nationalekonomin som en rätt allvarlig fråga för den västeuropeiska kapitalismen. Det är då något märkligt att höra folk i den här kammaren tala om att fri konkurrens är det bästa och att vi här i Sverige har fri konkurrens. Sådant där har ingenting med verkhgheten att skaffa.

Det är också litet egenartat att år efter år och i regel från samma talare höra

talas om det förkastliga i att staten ingriper i näringslivet, när man vet att de

som dessa talare representerar- ibland t.o.m. talarna själva- aldrig har haft

" något emot att sitta i statens knä, aldrig har haft något emot subvenfioner

från staten. I vissa fall representerar de företag som skulle ha gått omkull, om inte den här kammaren generöst hade beviljat statligt stöd till den företagsamhet de företräder.

För att även ge en liten släng åt Ingvar Svanberg, när han gentemot Erik Hovhammar lyckas framställa sig som en företrädare för en ekonomisk planering, kan man naturligtvis säga att det också är litet säreget. Om man vill ha en strukturfond, som socialdemokraterna vill - och det kanske man skall ha, det kan i och för sig vara nyttigt - så ändrar det inte på något sätt maktstrukturen i samhället. När man säger att man vill ha en dialog mellan näringslivet och staten - med näringslivet menar man då inte de som arbetar där utan de som leder företagen, de som har makten - så att staten på rätt sätt och som så näringslivet vill kan turnera näringslivet med fortsatt kapitalförsörjning, har det ingenting med planering att göra. Det är bara en form av korporativ kapitalism, litet grand efter japansk modell men inte fullt så konsekvent genomförd.

Det är litet märkhgt aft läsa den socialdemokratiska reservationen. Jag vet inte hur långt de socialdemokratiska ledamöterna i näringsutskottet har tänkt i de här frågorna, men om detta så att säga är deras industriella utvecklingsprogram, är det klart och tydligt att de förutsätter en evig kapitaHsm i Sverige.

Vilka är kort uttryckt problemen i den svenska ekonomiska verkhgheten, sett ur den industriella utvecklingens synpunkt?

Ett första väldigt påtagligt och grundläggande problem är att det finns inget egentligt intresse från den svenska storfinansen att satsa på en vidareindustrialisering av Sverige. Man återinvesterar så mycket som man behöver för att bevara sina positioner, men man gör det inte till någon sak att gå in i en verklig utvecklingsprocess här. Det intresset har man för länge sedan förflyttat utomlands. I dag har man positionen att det svenska privatkapitalets investeringar är större utomlands än vad de är i Sverige. Det har övergått från, kan man säga, en nationell kapitalism till allt större mulfinationahseringar, där det senare momentet mer och mer överväger.

Det andra stora problemet är att vi sedan slutet av 1960-talet har en form av kronisk arbetslöshet och undersysselsättning i Sverige. Vi har en industriell reservarmé, som till stora delar kan döljas genom kortsiktiga arbetsmarknadspolitiska åtgärder, genom att de människor som finns i denna reservarmé inte ständigt är arbetslösa utan åker litet ut och in på utbildningar och tillfälliga arbeten. Men de representerar alltså en kronisk industriell reservarmé. Det betyder alltså att själva den teknologiska processen, snabbheten i rafionaliseringen och utslagningen av arbeten så att säga har hunnit upp den rent kvantitativa tillväxten av kapitalet i industrin. Följden är alltså att denna reservarmé har blivit större och större. Det försöker man nu dölja genom att inte kalla de här människorna för öppet arbetslösa. Det är en terminologisk tvist, som jag inte tar upp här. Men som fenomen finns alltså denna växande industriella reservarmé här i Sverige.

Det tredje stora problemet är att den nationella ekonomiska självständigheten mycket hasfigt och drasfiskt nu undergrävs. Det stora kapitalet i

Nr 157

Onsdagen den 26 maj 1982

Näringspolitiken

147

Nr 157

Onsdagen den 26 maj 1982

Näringspolitiken

148

Sverige är inget svenskt kapital i egentlig mening - det är ekonomiskt och maktpolitiskt sett ett multinationellt kapital, dvs. en del av den multinationella kapitalismen. De tendenser som detta kapitals göranden och låtanden driver fram undergräver också i mycket rask takt möjligheterna fill en självständig nafionell ekonomisk politik. Det leder också till en ständig press både på ekonomin och på den polifiska styrelsen att vara med att främja och förstärka ett ständigt vidgat exportberoende, medan däremot t. ex. framför allt den nuvarande borgerliga polifiken går in för att vidta olika åtgärder som minskar konsumtionsförmågan inom landet och därmed också minskar utrymmet för hemmamarknaden. Det gör man alltså med det klart uttalade syftet aft främja exporten.

Den här typen av kris hotar att bli allt värre på grund av stelheten i denna väldigt starkt koncentrerade kapitalism, och den hotar att bh mer långvarig, mer kronisk i den meningen att varje konjunkturnedgång inte bara blir djupare än den tidigare utan också mer långvarig - def går alltså trögare att ta sig upp ur den. De uppåtgående vågor som finns mellan konjunkturnedgångarna blir i sin tur allt kortare och allt svagare. Om man nu vill bryta igenom detta och erkänna att det beror på de speciella strukturella förhållanden som jag här beskrivit, då måste man logiskt komma till det resultatet att denna kris aldrig kan övervinnas med mindre än att def här systemet utsätts för grundläggande strukturella reformer. Def är också innebörden i de förslag som läggs fram i de båda vpk-motioner som behandlas i detta sammanhang.

Dessa strukturreformer går i stort och väldigt kortfattat ut på följande:

Det är orimligt att vi fortsättningsvis med de problem som finns skall låta kapitalmarknaden och kapitalströmmarnas riktning bestämmas av vad som i stort sett är fem stora bankföretag, som kontrollerar mellan 80 och 90 % av alla de tillgångar som banksystemet har makt över och bland vilka de två största bankgrupperna utgör en maktfaktor som kontrollerar hälften av alla kapitalresurser och tillgängliga kapifalströmmar.

Vi menar att en så höggradig koncentration måste mötas på det sättet att man efter mönster som delvis följs i Frankrike nationaliserar de stora affärsbankerna och finansinstituten.

På det sättet möjliggör man att ge en annan riktning, både kvalitativt och nationellt, åt kapitalsatsningarna. Man förhindrar att mulfinationaliseringen av den svenska kapitalismen leder till en uttunning av investeringarna i den svenska industrin. Kort sagt: När det privata storkapitalet inte vill satsa på en fortsatt utveckling i Sverige, måste någon annan satsa på en fortsatt utveckling i Sverige.

Emellertid måste ett överförande av den svenska industrialiseringen i ett nytt och kvalitativt annorlunda skede också innebära att man har en möjlighet att efter de folkliga demokratiska intressena styra också den teknologiska processen. Den teknologiska processen är ingenfing som är givet av sig självt. Här i kammaren lika väl som i många andra sammanhang är det i de flesta fall så att diskussionen tycks förutsätta att den teknologiska utvecklingen är given. Man ser den som någonting som arbetar sig fram utan

att man kan göra något åt den. Man kan bara anpassa sig till den eller följa efter den. Den är en vind som blåser och som man bara kan försöka fånga upp i en sorts utvecklingens segel.

Så är def ju infe, utan den tekonologiska processen innehåller bestämda vägskäl. Man har möjlighet att välja bort vissa typer av teknologi till förmån för andra, och det är i väldigt hög grad en politisk och social fråga. All teknik har ett politiskt och socialt innehåll. Man befrämjar helt olika sociala tendenser, beroende på vilken typ av teknik man väljer.

Därför menar vi att fiden är mogen nu, i detta väldigt betydelsefulla nydaningsskede. När alla avancerade industriländer måste ge sin fortsatta industrialisering en annan riktning, en mer ekologisk inriktning, säg en mer människovänhg inriktning, också en inriktning som möjhggör en stramare hushållning med råvaror och materier, då är def helt nödvändigt aft i någon samhällehg form styra de företag som är de ledande i den teknologiska processen.

Detta är inget originellt. Det har sagts mycket bättre och utförligare av president Mitterand än vad jag och andra företrädare för vpk här i kammaren någonsin kan säga det.

Frågan om den industriella reservarmén och möjligheten aft få hela folket i rafionellt och meningsfyllf arbete är heller infe lösbar med mindre än att någon går in i stället för den privatkapifalism som sviker. Vi har därför i den ena av våra motioner ett mycket utförligt program till förmån för en industrialisering i staflig regi. Det är en industrialisering i statlig regi som inte liknar den nuvarande, för den är egentligen en avindusfrialisering i staflig regi, dvs. staten får fa hand om de företag som storfinansen infe är intresserad av och sköta avvecklingsproceduren, modell varven.

Vi menar däremot att nyindustrialiseringen oundgängligen måste ske i någon samhällelig form. Vi efterlyser därför ett stort statligt industrialiseringsprogram med målsättningen att under 80-talet fillskapa 100 000 nya industriarbeten. I förbigående kan väl nämnas, eftersom def är så populärt att tala om att det nya krigsflygplanet - om def kommer att kallas JAS eller om det kommer att förekomma i någon socialdemokrafisk variant är i och för sig likgilfigf - skulle ha någon sorts sysselsättningspolifisk effekt, aft krigsrustningar har mycket ringa sådan effekt. Det är ett mycket dyrt sätt att skapa sysselsättning, och det skapar framför allt inte ens någon promille av def antal arbeten som behövs för aft få den industriella reservarmén i arbete. Däremot skulle ett belopp av ungefär samma storleksordning som nu är förutsatt för JAS innebära flera hundra tusen nya civila arbeten - en jämförelse som är väl värd att erinra om i det här fallet.

Kanske får jag, herr talman, dra över min tid htet grand. Det har ju talats så mycket redan i dag att def kanske inte gör så mycket om jag stjäl några minuter.

Det var naturligtvis att förvänta att när Erik Hovhammar uppträdde i debatten skulle vi med naturnödvändighet under detta ärende som under en massa andra ärenden få en löntagarfondsdebatt. Det fick vi också. Låt mig bara erinra om att det, ur det perspektiv som vi här har att se det hela - ur den

Nr 157

Onsdagen den 26 maj 1982

Näringspolitiken

149

Nr 157

Onsdagen den 26 maj 1982

Näringspolitiken

150

industriella utvecklingens synpunkt och när det gäller makfen över den industriella och teknologiska utvecklingsprocessen häri landet, makten över bankkapitalet - är närmast groteskt när man från moderat håll, ja från borgerligt håll över huvud taget, utmålar det socialdemokrafiska löntagar-fondsförslagef såsom man gör. Det skapar inte någon som helst realistisk grund för en diskussion om vad förslaget är eller inte är. Moderatledaren står upp- inte här i kammaren, eftersom han inte tillhör den, men utanför den -och säger att om löntagarfondssystemet i socialdemokratisk tappning införs skall vi få en enpartistat. Def är så groteskt att varje förnuftig diskussion på basis av ett påstående av def slaget är omöjlig.

I Erik Hotfhammars anförande i går, som inledde den här debatten, förekom liknande groteska överdrifter. En stor industriell och teknologisk process, en multinationahseringsprocess vad avser det svenska kapitalet -som försiggår som en nästan lagbunden och tvångsmässig process i det ekonomiska systemet - har pågått sedan länge, långt innan någon hade börjat tala om löntagarfonder. Att den går Sverige förbi skyller man på den skräck som företagarna skulle känna för löntagarfonder!

Detta är helt groteskt. När man t. ex. läser Kjell-Olof Feldts brev till Sveriges förelag finner man att han där talar om för dem hur det är tänkt att fungera, att fonderna skall köpa aktier på precis samma villkor som alla andra kapitalplacerare, aft fonderna inte har några tvångsmedel i sin hand för att förmå någon aktieägare eller något företag att sälja aktier till dem. - Du och ditt företag, säger Kjell-Olof Feldt, berörs inte av löntagarfondernas aktieköp såvida du inte själv vill det. Samarbetet med näringslivet skall bygga på ömsesidigt förtroende.

Vad är detta annat än en ny variant av fjärde AP-fonden? Vi vet att fjärde AP-fonden inte har förändrat maktstrukturen i det svenska näringslivet. Detta är inget annat än en ny form av institutionell kapitalbildning, institutionellt sparande, som det finns en mängd exempel på tidigare. Fonderna kommer inte att förskjuta maktstrukturen, de utgör inget som helst hot mot det privatkapital som Erik Hovhammar och andra värnar om.

Jag förstår infe varför man skall diskutera på detta sätt. Om jag vore företagare skulle jag tycka att de socialdemokratiska löntagarfonderna var riktigt bra. Om jag fick kapitahnsatser från dem skulle jag ju få mer kapital ledigt, som jag sedan skulle kunna föra ut till andra länder. Och det är helt i överensstämmelse med den svenska privafkapitalismens beteende för närvarande.

Ett lönfagarfondssystem i en mer offensiv form, inriktat på att skapa en mer självständig industrisektor, byggd på en annorlunda och ny teknologi jämfört med den traditionellt kapitalistiska, skulle förändra maktstrukturen. Det skulle göra löntagarfonderna fill ett redskap för samhällsförändring. Och i den varianten vore det naturligtvis ur socialistisk synpunkt bra - men jag tycker inte att herrarna skall tvista så våldsamt om def nuvarande socialdemokratiska förslaget. Det är särdeles ofarligt för den svenska kapitalismen!

Med dessa avslutande synpunkter på vad som i och för sig är en bifråga i Nr 157
debatten yrkar jag bifall fill mofionerna 366 och 1057. Onsdagen den

26 maj 1982
Anf. 79 ERIK HOVHAMMAR (m) replik:

Herr talman! Det är väl ganska naturligt att Jörn Svensson som kommunist Näringspolitiken och representant för socialismen och planhushållningen är stark motståndare till marknadsekonomin och även till vad vi brukar kalla den fria företagsamheten. Det vore underligt annars.

Jörn Svensson säger i sitt inlägg att de stora producenterna avgör vad konsumenterna skall köpa. Jag hävdar, att i marknadsekonomins samhälle är det konsumenten som bestämmer. Om man talar om ett stort företag kan man som exempel ta bilbranschen. Där finns det inga små företag. Volvo är t. ex. vårt lands största tillverkningsföretag. Men om Jörn Svensson skall köpa en bil har han i defta samhälle full valfrihet att köpa vilken bil han vill. Det är alltså konsumenten som bestämmer varan, även om det företag som tillverkar bilen är en storindustri. Därför kan jag inte acceptera vad Jörn Svensson nyss sade, aft def är de stora producenterna som avgör vad konsumenterna skall köpa. Mitt exempel är ett av många som motbevisar det påståendet.

När det gäller vilket system som är att föredra vill jag bara helt kort konstatera att marknadsekonomin trots allt är det enda ekonomiska system i världen som har kunnat ge människorna en synnerligen god levnadsstandard. Motsatsen ser vi i de länder som tillämpar planhushållning- det system som Jörn Svensson föredrar.

Så helt kort om löntagarfonderna, eller de kollektiva fackföreningsfonderna som jag i går kallade dem. Från näringslivets och småföretagarnas sida är vi motståndare till den koncentration av polifisk och facklig ägarmakt till en hand som kommer att ske. Vad blir det sedan kvar av marknadsekonomin? Vilken valfrihet blir det på sikt eller vilken frihet blir det över huvud taget för näringsliv och enskilda människor? Det är den fråga som vi i dag ställer och som många svenska medborgare med all rätt ställer.

Anf. 80 JÖRN SVENSSON (vpk) replik:

Herr falman! Erik Hovhammar är väl lycklig i sin värld, och vare det mig fjärran att ta denna lycka ifrån honom. Men om vi skall diskutera svensk industrialisering, dess framtida inriktning.och frågan huruvida strukturella marknadspolitiska förändringar är nödvändiga i Sverige för aft ge industrin den inriktning som är i flertalets intresse - det är den frågan som ärendet egentligen gäller- är det väl litet luftigt att grunda diskussionen på ett allmänt påstående att metallarbetare Andersson minsann är den som bestämmer hur bilarna i det här landet skall se ut. Har metallarbetare Andersson fått diskutera hur mycket drivmedel bilen skall dra? Har han fått diskutera hur säker den skall vara? Har han över huvud taget fått diskutera i hur hög grad det svenska samhället skall präglas av privatbilism eller av andra transport-sysfem? Nej, den frågan har aldrig ställts till honom. Han har aldrig fått uttala sig om det. Och som den lilla människa han är har han ingen som helst makt

Nr 157________ att sätta bakom en eventuell vilja i det avseendet. Han kanske skulle vilja ha
Onsdagen den_ alltsammans heh annorlunda. Han skulle kanske vilja ha andra typer av bilar,
26 maj 1982___ "' färre bilar och bättre kollekfivtrafik med mindre olyckor. 1 synnerhet
_____________ om han har ett par barn tror jag aft den senare synpunkten är viktig för

Näringspolitiken honom.

Det är inte han som styr. Det är inte metallarbetaren och de andra arbetarna och löntagarna som har bestämt hur bilsamhället skall se ut. Och de styr naturligtvis infe heller annan produkfion. Defta görs upp på mycket högre nivå.

Det är t. o. m. så aft def inte finns någon personlig vilja i denna process. Den är delvis tvångsmässig, eftersom kapitalismen inte rikfigt kontrollerar sig själv. Den föder utvecklingstendenser som den inte själv kan komma ifrån, som den på ett tvångsmässigt sätt är bunden av. Vore det inte så, skulle den inte ha genomgått 17 kriser sedan början av 1800-talet. Och den skulle inte vara i kris nu - något som vi i och för sig inte kan önska.

Detta visar bara att vi måste utgå från en realistisk analys av hur det ligger till, att man har nått en koncentrafionsgrad och en grad av multinationali-sering som skapar problem för en relativt gammal industrination som Sverige. Vi har varken den kvalitativa typ eller kvantitativa omfattning av industriinvesteringar som vore nödvändig ur nationell och folklig synpunkt. Därför måste någon annan än det privata kapitalet träda in. Def är nödvändigt att diskutera den frågan. Sedan kan man ha olika åsikter om hur dessa strukturella reformer skall se ut och genomföras.

Anf. 81 ERIK HOVHAMMAR (m) rephk:

Herr talman! Man brukar ibland tala om valfrihetens samhälle, och det med all rätt. Jag hävdar fortfarande att marknadsekonomin innebär valfrihet för den enskilde konsumenten. Metallarbetare Andersson, som Jörn Svensson tog som exempel, har möjlighet att - om han så vill - köpa exempelvis en Volvobil. Han kanske tycker att det är en bra bil som passar hans smak, hans ekonomi osv. Vill han köpa en prisbilligare bil har han också många att välja bland. Det viktiga är alltså aft han har frihet att välja. Jag upprepar därför att konsumenten har valfrihet i marknadsekonomin. Det är en ståndpunkt där jag inte ryggar tillbaka.

Motsatsen är planekonomin och planhushållningen, där det inte finns så mycket att välja bland. Ett system med löntagarfonder innebär också att ett fåtal stora företag styr marknaden, vilket betyder mindre möjligheter för konsumenten att välja. Det är en av de frågor som vi kommer att föra fram i valrörelsen. Ett fondsocialisfiskt Sverige innebär på sikt mindre valfrihet för konsumenten.

Anf. 82 JÖRN SVENSSON (vpk) replik:

Herr talman! Första gången jag hörde talas om valfrihetens samhälle var
när Tage Erlander drev def som en slogan. Det är roligt att se hur den
polifiska scenen skiftar med åren.
l' Det är klart att man kan definiera frihet som att ha möjlighet att välja

mellan att köpa en Saab, en Volvo eller en Toyota. Om Erik Hovhammar är nöjd med den definitionen, så får han väl vara det. Men man kan också uppställa frihetsproblemet på ett annat och för dagens diskussion mer relevant sätt.

Vem är det bland de s. k. konsumenterna, de vanliga människorna i landet, som har valt att investeringarna i ufiandet av svensk företagsamhet skall vara så mycket större än investeringarna i Sverige? Vems valfrihet är det som har skapat situationen att vi har en reservarmé på flera hundra tusen människor? Vems valfrihet är def som far sig uttryck i aft det kapifalisfiska samhället en gång vart tionde år är i kris och gör enorma förluster i kapacitet samt mänskliga och sociala förluster? Vems valfrihet är det som har skapat den situationen? Jag tvivlar på att det är ett uttryck för metallarbetare Anderssons valfrihet eller valfriheten för andra människor som lever ungefär som han, när systemet börjar visa den typen av drag.

Om det verkligen är så att man upplever multinationaliseringen som ett problem, att man upplever att den teknologiska processen har börjat få drag som är allvarligt destruktiva från mänsklig och biologisk synpunkt, och om man har klart för sig att någon form av kvalitativt brott i utvecklingen är nödvändig, då inser man också att en förnyelse inte kan uppnås med mindre än att någon annan träder in - någon annan än dem som vill fortsätta på den inslagna vägen.

Jag tycker ändå att det är en raffinerad verklighetsflykt av Erik Hovhammar, när han inte vill ta ställning till dessa problem. Det är precis som om det i hans värld infe förekommer någon mulfinafionalisering, ingen koncentration, inga karteller och ingen miljöförstöring. Där förekommer bara en form av teknologisk process, nämligen den som nu pågår. Den är obönhörlig och den kan vi aldrig ifrågasätta. Def verkar inte vara någon större frihet i den samhällsvisionen. Def måste jag säga, vad den nu i övrigt präglas av. Jag hävdar att detta problem är def grundläggande och dem vi måste diskutera.

Jag är också litet besviken över att man från socialdemokratiskt håll, där man ändå borde se dessa problem på ett annat sätt, infe för den diskussionen utan i alltför hög grad böjer sig för marknadsresonemangen och de idealistiska illusionerna.

Nr 157

Onsdagen den 26 maj 1982

Näringspolitiken

Talmannen anmälde aft Erik Hovhammar anhållit aft fill protokollet få antecknat aft han inte ägde rätt fill ytterligare replik.

Anf. 83 JOHAN OLSSON (c):

Herr falman! I näringsufskottets betänkanden 33 och 34 behandlas dels anslagsfrågor i regeringens budgetproposifion, dels ett ganska stort antal motioner om näringspolitiken. Att så många motioner har väckts i defta fall beror väl på att det är valår i år.

Jag vill erinra om att riksdagen i fjol antog riktlinjer för närings- och industripolitiken enligt förslag i regeringens proposition 1980/81:130. Det kan finnas anledning aft påminna om vad den centerpartisfiske industrimi-

153

Nr 157

Onsdagen den 26 maj 1982

Näringspolitiken

nistern framhöll i denna proposition. Han sade då:

"Industripolitiken bör främja ett decentraliserat ekonomiskt system byggt på marknadshushållningens principer och präglat av socialt ansvar och god

resurshushållning.-- Marknadssystemet bygger på att de enskilda

företagen fattar beslut om vilka produkter som skall tillverkas, hur de skall framställas och på vilka marknader de skall avsättas. Förändringar i priser och avsättningsmöjligheter ger företaget anledning att anpassa produktionsvolymen och ompröva marknadsinriktning, produktval och produktionsteknik. Marknadsekonomins styrka ligger bl. a. i en smidig anpassning fill

lägen med nya förutsättningar. Investeringsbesluten fatfas på grundval

av förväntningar om mera långsiktiga förändringar i efterfrågan, produktionsteknik, konkurrensförhållanden, löner etc. Även för denna typ av mera framfidsinriktade beslut är emellerfid marknadssystemet normalt överlägset andra hushållningssystem."

Detta gäller trofs allt vad Jörn Svensson nyss framhöll här. Konsumenten kan vara ett företag som köper insatsdelar till sin produkfion, vilket i sin tur ger den slutlige konsumenten en billigare och bättre vara. Industriministern fortsatte:

"Samhället bör emellertid ange ramar och förutsättningar för marknadsekonomin. Därigenom styrs näringslivet att tillgodose angelägna krav i samhällsutvecklingen bl. a. regional och sysselsättningspolifiska samt miljöpolitiska krav. Näringslivet skall genom samhällets insatser stimuleras till att medverka till en balanserad regional utveckling samt en teknisk och industriell utvecklig som främjar en ekologiskt balanserad utveckling och en human livsmiljö.

154

Näringspolitiken bör inriktas på mångfald och decentraliserat inflytande. Ekonomisk maktkoncentration och skadlig kartell- och monopolbildning bör motarbetas. Vittförgrenat ägande och personliga initiafiv samt nyföretagande och utveckling av småföretag bör främjas. De kooperafiva ägandeformernas möjligheter fill personligt engagemang och inflytande måste tas till vara."

Det är alltså fråga om en marknadsekonomi under ansvar med stor frihet för företagen att konkurrera om att göra de bästa produkterna och tillfredsställa konsumenternas önskemål inom de ramar som politikerna i samhället ställer upp. Vi brukar inom centern betrakta denna inriktning av näringspolifiken som den tredje vägen. Vi säger där å ena sidan nej till planhushållning och socialism, som är en tung, byråkratisk och ineffektiv metod, och å andra sidan också till en ohämmad spekulationsekonomi. Vi kan inte minst på den ort som vi nu befinner oss på hämta många exempel på nackdelarna med en sådan.

Centern, folkparfiet och moderaterna har i näringsufskottets betänkande nr 34 skrivit sig samman i en riktning som i stort bygger på den industripolifiska proposifion som antogs i fjol. Synpunkter i de från de andra partierna avlämnade mofionerna har därvid beaktats. Jag vill gärna säga att det har varit ett bra samarbete mellan oss på den icke-socialistiska sidan i

näringspolifiska frågor. Inte minst Erik Hovhammar och Sven G. Andersson men även andra har bedrivit ett långvarigt samarbete i dessa frågor.

Jag tror aft vi har ett bättre samarbete på detta område än på många andra på def politiska fältet. Vi har också eftersträvat ett större sådant samarbete med socialdemokraterna, och vi har även kunnat avstyra en del reservationer bland de många som varit aktuella i samband med våra betänkanden. Om man ser till den praktiska verkligheten finner man att en del av reservationerna saknar relevans. Vi har ibland lyckats avstyra sådana, ibland inte. Vi får väl fortsätta på den vägen.

Jag är litet förvånad över Ingvar Svanberg, som i sitt första anförande i går betecknade den inledande programförklaringen från de icke-socialistiska partierna som tre oförenliga linjer. På vilket sätt representerar den skrivning som presenteras i näringsutskotfet betänkande nr 34 oförenliga linjer?

I den socialdemokratiska motion som ligger till grund för reservationen, liksom i utskotfsordförandens plädering i går vill jag kritisera närmast två punkter. För det första försöker socialdemokraterna ständigt lägga skulden på regeringen för den utveckling som vi har drabbats av under senare år och som helt är betingad av omständigheter över vilka inte har kunnat råda i vårt land. Detta bevisas av att en mindre framgångsrik utveckling än vad man upplevde under 1960-falet har drabbat hela västvärlden, för att infe säga de allra flesta länder.

Socialdemokraterna talar om en illa skött politik, om nedslaktning av industriverket och om förfall i industriplaneringen. Jag tycker inte att en sådan vokabulär hör hemma i denna debatt. Verkligheten är faktiskt svårare än vad den ger uttryck för. Vi har haft en oljekris, en konjunkturnedgång och en snabb strukturomvandling i andra länder, vilken vi infe rikfigt kunnat följa med i. Det är orsaken till att vi i dag infe kan driva fram standardutvecklingen i samma höga tempo som tidigare. Den kanske vikfigaste faktorn var att socialdemokratin under 1970-talets första hälft lade grunden till en kostnadsutveckling för industrin i Sverige som gjorde att vi förlorade marknadsandelar. Den är fortfarande, sex år efteråt, en avgörande fråga för oss i konkurrensen med andra länder, både när det gäller exporten och när det gäller importen.

Jag tycker att socialdemokraternas tal saknar fog, och jag vill efterlysa en mer realistisk diskussion.

Vad jag för def andra vill rikta kritik mot är att man, trots att man på en del ställen i skrivningarna erkänner att industrin har en avgörande betydelse för sysselsättning och ekonomi, ändå inte lägger fram förslag som på något avgörande sätt skulle hjälpa oss att komma ur den här krisen. Man talar om att vi måste ha ett brett handlingsprogram. Men hur långt kommer man med ett brett handlingsprogram, om man inte sätter in några realistiska åtgärder i det?

Man talar vidare om aft öka bostadsbyggandet. Ja, varför skall man öka bostadsbyggandet? De som lyssnade på dagens Morgoneko kunde ju höra byggnadsstyrelsens chef säga att vi har över 25 000 tomma lägenheter. Svårigheterna är nu aft finansiera dessa tomma lägenheter. Skulle vi bygga

Nr 157

Onsdagen den 26 maj 1982

Näringspolitiken

155

Nr 157 flera bostäder- alltså utöver de program som finns- skulle def innebära att vi

Onsdaeen den finge bygga i Stockholm, Uppsala, Lund och Umeå. Skulle det vara en politik

26 maj 1982 *' eftersträva, att öka bostadsbyggandet på de orter som redan lider av en

_____________ överhettad ekonomi? Eller också skall def vara riktade insatser och åtgärder

Näringspolitiken ' direkt påverkan av enskilda företag och projekt. Det är ju någonting som säkerligen skulle vara mera till skada än fill nytta i näringslivet.

Vidare talar man om organiserade former för överläggningar med näringslivet. Men vi har verkligen redan många former för överläggningar, mellan politikerna och företrädare för näringslivet, mellan regeringen och näringslivet osv. Jag kan räkna upp en hel del.

De förslag som presenterats räcker infe långt i verkligheten. Jag frågar mig om utskottets ordförande Ingvar Svanberg själv verkligen tror på att de förslag som har presenterats i skrivningarna och i reservafionen skulle lösa de stora problem som vi har- vi har en industri som är för liten för att uppfylla de ekonomiska krav som vi människor ställer - eller skapa balans i ekonomin eller generera det underlag som erfordras för den höga konsumtionsnivå som vi har. Det fordras nog något annat. Då tror jag att det i hög grad måste till generella åtgärder som syftar till att skapa en bättre lönsamhet för industrin.

Vad jag är förvånad över är att socialdemokratin inte har tagit upp det man i andra sammanhang säger skulle vara avgörande för aft lösa de här frågorna, nämligen kollektiva fonder. När man är ute och reser hör man ofta falas om kriser här och där. Det ena företaget efter det andra drabbas ju av svårigheter på grund av bristande lönsamhet. Men då säger man från socialdemokratiskt håll på de berörda orterna aft hade vi haft löntagarfonder, skulle det och det inte ha hänt. Jag undrar hur def är med den saken. Det resonemanget visar ju vad löntagarfonderna skulle användas fill. Skulle man använda löntagarfonderna till att gå in i de företag som infe lönar sig, ja, då förstår vi också vilken effektivitet och vilken ekonomi det skulle bli med ett sådant system. Varför har man inte tagit upp det i den här viktiga industripolifiska motionen och i reservationen?

Med defta yrkar jag bifall fill utskottets hemsfällan i betänkande 34, den inledande delen.

Så några kommentarer om ett par reservationer i betänkande 33. Sven G. Andersson kommer att beröra en del annat.

I en reserv;ition kritiserar socialdemokraterna regeringen för att ha en negativ inställning fill industriverket. Ingvar Svanberg sade i går: Slakta industriverket! Jag tror aft en sådan uppmaning inte passar i den här debatten. Def är infe fråga om en nedrustning av de olika instanserna för att främja industrins utveckling. Det är i stället fråga om aft hitta bättre vägar, att rationalisera och effektivisera så att man med en mindre andel statliga medel kan få ett effektivt arbete. Det har ju gjorts några förändringar i det här sammanhanget. Man har t. ex. gjort SIFU fill ett självständigt organ som, fortfarande i samarbete med industriverket, kan driva frågorna intensivare och nå bättre kontakt med näringslivet. Hit hör också frågan om en särskild mineralpolifisk organisation samt frågan om ett särskilt energiverk, som ju

156

tyvärr blivit fördröjt genom aft en s-reservafion vann vid omröstningen i kammaren.

Man har alltså tillsatt en utredning som skall försöka hitta de effekfiva vägarna. Det är bakgrunden, jämte det faktum att vi hur som helst inte har pengar i budgetarbetet. Därför måste man eftersträva en effektivisering. Självfallet är det besvärande att nödgas dra ned på anslagen till olika organ. Men skulle det nu vara så att t. ex. den kommunala energiplaneringen erfordrar ytterligare medel och det inte kan förverkligas på grund av fördröjningen i fråga om energiverket, kan det vara rimligt med en omfördelning av medel till verket så aft arbetet åtminstone kan komma i gång och bli effekfivt. Jag tror att den möjligheten finns.

I reservation 2 vid näringsutskottets betänkande 33 talar man om Värmlands forsknings- och utvecklingsråd. Man vill ha 5 milj. kr. till det rådet. Ett grundkapital har ju skjutits till från stiftarna - handelskammaren, utvecklingsfonden, Karlstads kommun och landstinget - och rådet bildades så sent som 1981. Detta är alltså ganska nyligen startat. Det har tillförts medel - ungefär 20 milj. kr. för Värmlands län - som vissa av stiftarna fått del av. Man har möjlighet att sätta i gång ett riktigt arbete - det vill jag understryka. Vi har från majoritetens sida ansett att om det skulle finnas realistiska projekt som förs fram i ett utvecklingsbart skede, så finns def ju möjligheter att på nytt pröva anslag från olika organ fill sådana insatser.

Reservation 3 gäller bidrag till branschforskningsinstitut. Reservanterna vill ställa ett villkor, aft statsbidrag inte skall kunna lämnas ut om det inte finns styrelserepresentanter från de fackliga organisationerna. Detta tycker vi är att gå väl långt. Vi har ju fidigare i riksdagsbeslut uttalat vår förståelse för att de anställda skall ha inflytande och insyn i branschforskningsråden, och det sker kontinuerligt en förändring i den riktningen. Man har nu arbetstagarrepresentanter i åtta av de branschinriktade kollekfiva forskningsorganens styrelser.

Utskottets majoritet utgår från att arbefsmiljöaspekterna i erforderlig grad kommer att fillgodoses i dessa organs styrelser och att arbetet kan gå vidare och problemen lösas från fall fill fall.

Till slut gäller def det internafionella samarbetet. Här pågår ett unikt arbete på många olika fronter. Jag kan erinra om det avtal som träffats med Norge om ekonomiskt samarbete. Riksdagen anslår 37 milj. kr. varje år under fem år för att stödja detta ekonomiska samarbete på indusfri- och energiområdena. Defta stöd bör utgå fill etablerade organ. Skulle det uppkomma nya realisfiska projekt, så kan man givetvis även på detta område komma igen fill regeringen och i särskild ordning pröva frågan om extra medel.

Herr talman! Jag vill med detta yrka bifall till utskottets förslag och avslag på reservationerna i de båda betänkandena.

Under detta anförande övertog tredje vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Nr 157

Onsdagen den 26 maj 1982

Näringspolitiken

157

Nr 157 Anf. 84 INGVAR SVANBERG (s) replik:

Onsdagen den Herr talman! Det är ganska enastående att höra Johan Olsson tala om hur

26 maj 1982 bra allting är i denna den bästa av världar han kan tänka sig och med den

--------------------- underbara regering vi har just nu.

Näringspolitiken Jg satt och gjorde en liten jämförelse. Vi hade nyss Jörn Svensson uppe i

talarstolen. Han gjorde som vanligt en alldeles briljant analys av problemen. Det är han oerhört skicklig på. Han höll en mycket skicklig akademisk föreläsning och analyserade problemen helt riktigt. Man frågar sig bara hur han skall fa ner denna vackra bild till verklighetens Sverige där vi är i dag -det är den enda reflexion jag gör.

Johan Olsson har inte de problemen. Han behöver infe göra någon analys. Han har en barnatro som hindrar honom från att se verkligheten. Han började med att citera de underbara ting industriminister Åsling hade skrivit i proposifionen. Och det tror Johan Olsson på - detta är ju någonting som man måste lita på.

En karikatyrtecknare gjorde en gång en verkligt rolig teckning. Den föreställde de politiska ledarna. Gunnar Hedlund var centerparfiledare då. Ovanför Tage Erlander fanns Marx och ovanför de borgerliga ledarna deras förebilder. Gunnar Hedlunds förebild, det var Hedlund i Rådom.

Johan Olssons förebild har blivit betydligt mindre och betydligt blygsammare - det är Nils Åsling, och då behöver man inte förklara något. Det är fel att lägga någon skuld på regeringen, för den har ju inget inflytande över någonting - o nej, det är ju den arga omvärlden som åstadkommit allt detta trots aft regeringen har gjort allt så bra. Och hur långt kommer man med planering? Det är ju meningslöst att ha någon planering. - Ja, med den här regeringen tror jag aft det är så.

Så talar Johan Olsson om ökat bostadsbyggande. Jag tar detta som exempel på hans sätt aft resonera. Det skulle inte vara någon mening med att få ett ökat bostadsbyggande, för då skulle man bygga i Stockholm och Umeå - av alla platser - där def redan är så överhettat. Ja - vilken plats i Sverige är överhettad när det gäller sysselsättning i dag? Framför allt vill jag protestera mot att Umeå skulle vara speciellt överhetfat.

Sedan frågar Johan Olsson om vi verkligen tror att våra förslag löser problemen. Visst gör de det - bitvis. Vi kommer i gång, byter inriktning.

Den borgerliga inriktningen är att dra ned och skapa mindre sysselsättning och mindre inkomster för folk, och så måste man dra ned ännu mer och ännu mer.

Vi vill börja satsa för att få folk i jobb, för att kunna få en utveckling av industrin.

Vi tror att def blir en lösning - inte över en natt - men vi kommer att gå i en annan riktning.

Johan Olsson säger att def är förfärligt att tala om att slakta SIND, statens industriverk. Men varför ger ni då utredningsmannen i uppdrag också att utreda om inte industriverket kan läggas ned? Är def bara en bluff att den

instruktionen till utredaren finns?

158

Under de borgerliga regeringarna har man hela tiden dragit ner anslaget

till SIND, som fått minska antalet anställda. Men def gör man naturligtvis för aft utveckla SIND - inte för att dra ned!

Anf. 85 JÖRN SVENSSON (vpk) replik: .

Herr talman! Jag skulle vilja fråga Johan Olsson: Vad är det för mening med att läsa upp den typen av programmafiska deklarafioner, när den verklighet som man måste förhålla sig fill ser ut precis tvärtom?

Här talar Johan Olsson om ett decentraliserat ekonomiskt system. Jag tror inte att det finns någon enda seriös studie, nationell eller internationell, som inte visar att den svenska industrin är en av de mest centrahserade, en av de hårdast koncentrerade. Man skulle möjligen kunna få fram jämförbara nivåer om man jämför med Japan, där man har en alldeles speciell, mycket starkt monopolisfisk typ av struktur, påbackad med ett starkt inflytande från statliga institutioner.

Det är inte alls ett decentraliserat ekonomiskt system utan ett centraliserat ekonomiskt system som vi har aft förhålla oss fill. Det är också en av orsakerna bakom den tilltagande multinationaliseringen, som går parallellt med att finansgrupperna och indusfriimperierna blir större och större och allt mindre svenska, om jag får uttrycka det så.

Det är detta vi skall diskutera ufifrån - inte ufifrån någon sorts idealbild som inte finns!

Förändringen i priser sörjer för en smidig anpassning av produktionen -det är ytterligare en sådan fras som fullständigt saknar burskap i verkligheten. I den borgerliga nationalekonomin i Västeuropa i dag är det nämligen ett allvarligt diskuterat problem att anpassningarna i priser infe på något sätt följer konjunkturerna och marknaderna, utan aft def görs en mängd olika försök att hålla priserna uppe och t. o. m. höja dem trots att def är kris och nedgång.

Det är inte som för två mansåldrar sedan, att svaret från företagsamheten på en depression är prissänkning för att uppnå större omsättning, utan tvärtom. Och det är följden av den ekonomiska koncentrationen, som gör det möjligt att sätta de traditionella marknadsmekanismerna ur spel.

Def är detta vi måste diskutera ufifrån.

Jag skulle till slut vilja fråga: Om de ekonomiska svårigheterna för Sverige, arbetslösheten, undersysselsätfningen, beror på faktorer som def inte går att göra någonting åt, varför är det då inte möjligt att med skapande och demokratisk medverkan från de anställda lägga upp ett statligt industrialiseringsprogram som skulle tillskapa 100 000 nya arbeten? Vad skulle hindra oss från att göra det? Vad är det för obönhörliga, gudomliga krafter som skulle förhindra ett sådant initiativ, som bryter krisen, undersysselsätfning-en, misshushållningen med människoresurser?

Nr 157

Onsdagen den 26 maj 1982

Näringspolitiken

Anf. 86 JOHAN OLSSON (c) replik:

Herr talman! Ingvar Svanberg använde ordet barnatro när han sade att jag hade någon sorts barnslig tro på att allt vad industriminister Åsling - som nu har kommit in i kammaren - gjorde var rätt och riktigt. Def är ett sätt att tala

159

Nr 157

Onsdagen den 26 maj 1982

Näringspolitiken

om någonfing annat än sakfrågan. Det jag har gjort är endast att referera det industripolitiska program som riksdagen antog för ett år sedan, och som, Jörn Svensson, inte på något sätt saknar verklighetsanknyfning. Def är med utgångspunkt i def här programmets bas som vi kan diskutera verkligheten i dag. Jag tror aft det är mycket svårare att diskutera verkligheten med ufgångspunkl i den planekonomi som Jörn Svensson företräder.

Vilket område har visat exempel på att lösa frågorna bättre än vi har gjort i det svenska systemet? Vilket land har bättre levnadsstandard än vi i Sverige, tack vare marknadsekonomin med def enskilda näringslivet som bas? Vad har vi för garanti för aft man inte i en planekonomi manipulerar med priser när man ser att företagen i planekonomin infe lönar sig? Man kanske uppehåller en konstlad prisnivå och avskiljer det landet från konkurrens från utlandet. Är det till konsumenternas fördel? Var har man en reservarmé av människor som kanske inte gör en produkfiv insats, om inte i ett land där man har en planekonomi, när man inte kan följa hur ekonomin och företagen sköts? Nej, på den ekonomin tror jag inte, och def finns inget exempel på aft den skulle vara lönsam.

Nej, Ingvar Svanberg, fala om på vilken punkt jag litade till barnatron, tala om på vilken punkt jag hade fel, på vilken punkt jag uttalade mig verklighetsfrämmande! Tala om vilka konkreta åtgärder som socialdemokratin vill lägga fram förslag om för att lösa de svårigheter som industrin i def här landet har f. n. Räcker def med ett brett handlingsprogram? Varför har ni inte tagit upp löntagarfonderna i ert industripolifiska förslag, som ni säger skall lösa alla problem?

Vad gäller SIND är det ganska naturligt att en utredning som skall se över en organisafion har en förutsättningslös roll att spela. Man få se till alla aspekter. Man har alltså inte förbjudits att också lägga fram ett sådant förslag, men def är knappast troligt att det blir aktuellt, utan vi kommer att få en översyn som siktar fill att göra industriverket till ett effekfivt serviceorgan för samhällsarbetet, ett organ som i hög grad skall bidra fill att spela den roll som vi menar att den tredje världen bygger på, nämligen en marknadsekonomi inom ramar som ställs upp av samhälle och riksdag, och där dessa organ är viktiga instrument för att få fram de riktiga a-wägningarna.

160

Anf. 87 INGVAR SVANBERG (s) replik:

Herr talman! Johan Olsson är så förvånad över det jag säger och över att jag inte har kommit med några konkreta förslag till hur den här frågan skulle kunna förverkligas. Han vill också veta vari jag anser att hans barnatro ligger. Jo, hans barnatro ligger i att han säger aft allt vad regeringen har gjort är riktigt. Regeringen rår inte för någonting av den svåra industrikris vi har i samhället just nu.

Sedan angriper Johan Olsson mig och säger: Räcker de här åtgärderna? Vad är def för åtgärder? Ni kom inte med några förslag. En av betänkandets huvudpunkter går ut på aft socialdemokraternas förslag inte leder rätt. Det tror infe Johan Olsson att det gör, för han har sin barnatro aft indusfrimi-

nistern hittar rätt. Men det har inte vi. Vi har föreslagit åtgärder för att få i gång ekonomin.

Sedan kommer det verkligt dråpliga: Varför far ni infe upp förslaget om inrättande av löntagarfonder i era motioner? Det torde infe vara Johan Olsson främmande att frågan om löntagarfonder diskuteras inom arbetarrörelsen. Vi kommer att driva denna fråga i årets-valrörelse. Att frågan skulle behöva tas upp just i det här sammanhanget för att förverkliga det vi vill börja med att inrätta är ganska tokigt. Löntagarfonderna blir inte uppbyggda över en enda natt.

Beträffande Johan Olssons barnatro i övrigt, så sade han att industriministern nu kom in. Ja, industriministern tål nog att höra att jag säger att jag inte tror att han har vidtagit de riktiga åtgärderna. Han tålt. o. m. att höra att jag säger att han kanske är en ännu sämre förebild än vad Hedlund i Rådom var. Det kan jag säga, även om industriministern är inne i kammaren. Jag tror att vi, som båda är sluggrar, kan tåla det.

Nr 157

Onsdagen den 26 maj 1982

Näringspolitiken

Anf. 88 JÖRN SVENSSON (vpk) replik:

Herr talman! Låt mig använda min återstående replik i detta replikskifte till att återigen försöka få Johan Olsson att hålla sig till de verkliga problemen och de förslag som vi har framställt.

Johan Olsson har här stått och talat om hur många stora, anonyma företeelser i utlandet som har skapat svårigheter här i Sverige. Han erkänner att dessa svårigheter finns. Han erkänner att vi har svår undersysselsättning och arbetslöshet - det är obestridligt, det finns def siffror på. Han måste rimligtvis också erkänna att investeringarna är för små. Däremot har den privata storfinansen här i Sverige råd att investera i helt andra länder. Den ger sig iväg från Sverige, vilket är en följd av dess multinationalisering.

Då måste frågan uppstå: Hur skall dessa problem lösas? Man kan infe hänvisa fill att företagsamheten skall lösa dem i en fri marknadsekonomi, för det gör den ju infe - det ser vi. Den vill infe investera här. Vem skall investera och skapa de nya industrijobben?

Vad skulle hindra att man byggde upp ett stort stathgt industrialiseringsprogram, där man drog in de fackhga organisationerna och de arbetande med deras kapacitet i ett demokratiskt inflytande för att lägga upp produktionen, skapa 100 000 nya industrijobb och göra slut på arbetslösheten? Vad skulle det vara för fel med dessa företag? Även de skulle naturligtvis arbeta och sälja på en marknad på s. k. marknausmässiga villkor. I ett industrisamhälle, vare sig man har samhälleligt ägande eller privat ägande, förekommer det ju en marknadsekonomi. Villkoren varierar och den ser något annorlunda ut, men det är allfid på en marknad som produkterna skall avsättas.

Vad är det som hindrar Johan Olsson och hans parfi att säga: När det privata näringslivet sviker och inte klarar en uppgift, när det hellre vill satsa någon annanstans eller på spekulativa fing i stället för på produktiva, då måste vi ta ansvar för en vidare industrialisering av Sverige, i annan regi och andra former? Vad är def för fel med det? Vad är det för oöverstigliga hinder som finns för detta? Är det rent av så, att ni vill ha arbetslöshet och

161

11 Riksdagens protokoll 1981/82:156-157

Nr 157

Onsdagen den 26 maj 1982

Näringspolitiken

162

undersysselsättning, därför att det möjhggör för er aft gå storkapitalet till mötes i dess strävan att pressa tillbaka folkets levnadsstandard och fackföreningsrörelsens och arbetarrörelsens positioner?

Anf. 89 JOHAN OLSSON (c) rephk:

Herr talman! Nog är det ganska egendomligt, Ingvar Svanberg, att ni, när ni har lagt fram. ett stort program om kollektiva fonder, antagit det på kongresser och satsat enormt på att marknadsföra detta sysfem, som skulle vara en industripolitisk insats av stor räckvidd, inte ens nämner systemet när ni väcker motioner om industripolitik. Det är högst märkligt att ni inte har tagit upp löntagarfondssystemef, def kollektiva fondsystemet, i detta sammanhang. Vad skall det annars tjäna till? Tror ni inte längre på systemet?

Sedan till talet om att jag tror på allt vad industriministern har gjort. Ett sådant läge som jag beskrev tidigare, som i stora stycken har förorsakats av den socialdemokratiska kostnadsutvecklingen, oljekriser och annat, har givetvis inneburit svårigheter för regeringen. Det är klart att man efteråt kan säga att mycket i många avseenden kunde har gjorts bättre. Så är det alltid -så är det med Ingvar Svanberg och sä är det med mig.

Men låt oss titta på den socialdemokratiska pohtiken. Om vi skulle ha genomfört de förslag som socialdemokraterna har lagt fram under senare år, hade det inneburit att vi haft ett avsevärt sämre läge. Det beror för det första på att ni har protesterat mot alla besparingsförslag som regeringen har lagt fram. Med en socialdemokratisk politik skulle vi alltså haft ett större budgetunderskott, därmed högre inflation, svårare att sänka räntan och då troligtvis ett högre ränteläge. Vad skulle det ha inneburit för svensk industri? För det andra skulle vi haft högre kostnader för näringshvet, eftersom ni har lagt fram förslag till avgifter på näringslivet i flera omgångar som skulle ha slagit ut flera företag och slagit ut många fler människor inom industrin. Skulle socialdemokratisk industripohtik ha gällt under senare år, skulle vi haft ett betydligt sämre läge än vi har i dag, det är någonting att tänka på.

Jag tror inte att lösningarna på problemen ligger i att vi här käbblar om sådana här saker. Vi skulle egentligen sätta oss ned och titta på hur verkligheten ser ut och vara överens om sanningen: för att kunna uppehålla en så hög konsumtionsnivå som vi nu har måste vi bygga ut näringslivet i detta land. Detta 'vill jag säga också till Jörn Svensson. Vi kan inte bygga ut näringslivet i detta land om vi har en kostnadsnivå som är högre än i omvärlden. Vi måste hänga med i strukturomvandlingen och strukturutvecklingen i takt med andra länder. Vår industri måste alltså bli lika bra som andra länders industrier - det är där skillnaden ligger. Vi kan inte lyfta oss själva i håret och klara oss bättre, utan vi måste se verkhgheten som den är och satsa på att skapa förutsättningar för svensk industri aft bli lönsam och konkurrenskraftig. Det är det allra viktigaste för att vi skall klara vår ekonomi.

Tredje vice talmannen anmälde att Ingvar Svanberg anhållit att till protokollet få antecknat aft han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 90 SVEN ANDERSSON (fp):

Herr talman! Om den allmänna slutsatsen, att 1980-talet måste innebära återhållen konsumtion och forcerade investeringssatsningar, råder def knappast några delade meningar. Detta är självfallet det viktigaste samhällsekonomiska budskap vi har att föra ut.

Men det är för den skull inte ointressant att från denna allmänna slutsats om behov av ökade investeringar ta steget till en djupare diskussion om hur den industriella expansionen skall gå till.

Låt mig börja med en självkritisk betraktelse.

Den senaste tioårsperioden har staten i stöd eller fill olika företag givit 26 miljarder kronor. Till det kommer lån på 16 miljarder kronor som staten har beviljat och lånegarantier på 33 miljarder kronor - allt i löpande priser. Sammantaget blir det 75 miljarder kronor. Den absoluta huvuddelen av dessa satsningar hänför sig till andra halvan av 1970-talet. Det mesta av dessa pengar har använts för insatser i s. k. krisbranscher: järn och stål, skog, gruvor och varv. Ett viktigt syfte med dessa tillskott har varit att åstadkomma nödvändiga omställningar inom dessa branscher på ett socialt acceptabelt sätt.

Även om en hel del av pengarna således haft ett starkt socialt syfte finns det anledning att så här i efterhand ställa några frågor. Vad skulle ha hänt om industriministern i den nya borgerliga regeringen 1976 hade föreslagit regeringen att han skulle få disponera 30 miljarder kronor under de kommande tre åren för att hålla olönsam svensk industri under armarna och förstatliga ett par tunga branscher? 30 miljarder kronor var då en ännu mer fantastisk siffra än i dag. Statsutgifterna uppgick budgetåret 1976/77 till 115 miljarder kronor. Förmodligen hade ingen tagit hans propå på allvar. Och ändå var det precis vad som hände!

Det skulle sannolikt inte stöta på några svårigheter att under de kommande åren ånyo plöja ner lika mycket i svensk industri - i varven, i stål-, skogs-, teko- och andra branscher- men nu vet vi hur det kan gå. Problemen blir i allmänhet inte lösta. Långt oftare permanentas de.

Om man alltså inte framöver på samma sätt som tidigare bör göra stora statliga satsningar i näringslivet, vad kan vi då göra för att klara sysselsättningen?

Det viktigaste - och det finns anledning att ständigt betona detta - är att se till att näringslivet i varje läge har en.sportslig chans att klara konkurrensen med utiandet. Om inte kostnadsläget är avpassat till omvärlden, kan inga stathga satsningar i världen på nya branscher kompensera. Vi har det näringsliv vi har. Det kommer, även med mycket stora investeringar de närmaste åren, aft se ut ungefär som det gör i dag. Därför måste konkurrenskraften för vad vi i dag har vara god.

I folkpartimotionerna 1045 och 1054, som behandlas i utskoftsmajoritetens skrivning, tecknas bakgrunden till den svenska industrins nuvarande

Nr 157

Onsdagen den 26 maj 1982

Näringspolitiken

163

Nr 157

Onsdagen den 26 maj 1982

Näringspolitiken

164

situation. Vi anger också vissa huvuddrag i en på liberal grund utformad näringspolitik. Som jag tidigare sade krävs def aft näringslivets situafion förbättras, främst att lönsamheten i industrin blir bättre. Def är ju så att vinstgivande företag är en förutsättning för att arbetsmarknadspolitiken skall fungera och för att den nödvändiga strukturomvandlingen skall kunna genomföras i socialt acceptabla former.

Marknadsekonomin måste därför stärkas, men en viktig del i en liberal näringspolifik är att vi får en maktspridning och ett decentraliserat ägande.

Jag tror med andra ord att den nuvarande regeringen är beredd att i fortsättningen ge ökat utrymme för marknadsekonomin. Aft intervenfionis-men drevs så långt under de första åren med en icke-socialistisk regering skall nog inte ses som uttryck för någon ideologisk omsvängning, utan fastmer som en tillfällig kapitulation inför de akuta problem som regeringen ganska oförberedd ställdes inför.

För en regering som i huvudsak misstror en selekfiv näringspohtik, dvs. en näringspolitik som går ut på att dra in resurser från näringslivet och sedan styra ut dem enligt politiska bedömningar, är det nödvändigt att verka genom generella ekonomisk-pohtiska åtgärder. Syftet med dessa är att påverka def allmänna klimat som alla företag, krisföretag och andra, har att verka i. En allmän klimafförbättring kan ses som en chans också för företag i kris. Det gäller för företagsledningar och anställda aft anta den utmaningen. Men bara i det enskilda företaget kan man avgöra hur dess speciella resurser kan utnyttjas i den nya situationen.

Det är naturhgt att oppositionspartier gärna framställer regeringens åtgärder som oplanerade och som tillfälliga nycker. Men faktum är att de åtgärder denna regering och den föregående vidtagit sedan hösten 1979 utgör ett led i ett mycket konsekvent ekonomisk-politiskt program.

Syftet med det har varit att skapa förutsättningar för en expansion i den konkurrensutsatta sektorn, en expansion som bedöms nödvändig för aft vi skall kunna komma till rätta med våra externa balansproblem.

Låt mig, herr talman, avsluta med ett trivialt konstaterande: Företag i kris är ingenfing nytt. Krisföretag har förekommit så länge vi över huvud taget haft företag.

Företag i kris hör också framtiden till. I en marknadsekonomi, där konsumenternas preferenser till sist styr vad som skall produceras, måste företag tillåtas gå under och födas. Lagar mot företagsnedläggningar och etableringskontroll bidrar till att konservera strukturen och minska konsumenternas inflytande. Samtidigt som krisen i företag är ett hot, ger den också i många fall en möjlighet till utveckling och förnyelse. I ett maktperspektiv är en kris sällan något aft beklaga, ty krisen i ett företag avspeglar ofta en utveckling på marknaden som är av godo för konsumenterna. Också av detta skäl bör statsmakterna avstå från att ingripa i krisförefag. Företag i kris hör alltså framtiden fill. Om också krisföretagen hör framtiden till kan bara avgöras vid samspel mellan dessa och marknaden. Där har statsmakterna infe mycket aft tillföra.

Herr talman! Under fjolåret fog vi i utskottet och här i kammaren beslut om riktiinjerna för den framtida industripolitiken. Vid näringsutskottets betänkande nr 34 finns fogade fyra reservationer från socialdemokratins sida. De är i huvudsak en upprepning av fjolårets mofioner och reservationer. Jag yrkar bifall till utskottets förslag på samtliga punkter.

Slutligen vill jag, herr talman, med några ord beröra den mycket intressanta analys som Jörn Svensson gjorde här av näringspolitik i allmänhet och industripolitik i synnerhet. Vpk har tre motioner som behandlats i detta utskottsbetänkande. De har inte fått något stöd i utskottet, utan samtliga har avstyrkts. I stort sett likartade motioner väckte vpk förra året.

Jörn Svensson har ju här redogjort för hela den näringsfilosofi som kännetecknar vänsterpartiet kommunisterna. Det är självklart att vi där inte har några möjligheter att mötas. Men när det gäller tanken bakom Jörn Svenssons näringspolitik, så finns det en hake. Det hela går inte riktigt ihop. Det är nämligen så att all produkfion måste motiveras av en konsumtion. Det är det stora problemet. När politiker skall bestämma inriktningen på näringspolitiken, har man mött betydande svårigheter i de flesta länder där man haft en planekonomi. Det är väl, herr talman, infe bara en tanke att det är endast i länder där man har en marknadsekonomi som man kan kritisera regeringens näringspolitik utan att åka i finkan.

Nr 157

Onsdagen den 26 maj 1982

Näringspolitiken

Anf. 91 JÖRN SVENSSON (vpk) replik:

Herr talman! Sven G. Andersson ser tydhgen inga diktaturer i den kapitalistiska världen. Han lever tydhgen omedveten om vad som hände i vårt södra grannland, när de stora företagen fann att deras position var hotad av krisen och av den fackliga och politiska arbetarrörelsen. Han är tydligen omedveten om vad för sorts regim de då satte i gång och hur kretsar här i Sverige hoppades på och sympatiserade med den regimen.

Jag tror inte heller att vi skall diskutera frågan om och göra jämförelser mellan planekonomi och marknadsekonomi med mindre än aft det sker beträffande länder som har haft en något likartad historisk situation. Man måste ha en likartad befolkningspolitisk situation, en likartad situation i utgångsläget när det gäller industrialiseringsgrad och social problematik över huvud taget för att kunna få en sådan jämförelse. Vi lämnar detta åsido - det har egentligen inte med den här saken aft göra. Låt oss i stället hålla oss till den problematik som egentligen står här i Sverige.

Nu säger Sven G. Andersson att alla måste erkänna att grundproblemet är att konsumtionen måste hållas tillbaka för att investeringarna skall fram. Nej, det måste man visst inte erkänna, för det är en fullständigt felaktig filosofi. Är det den filosofin man bygger på i ett enhälligt näringsutskott, försfår jag mycket väl att det här landet befinner sig i kris och aft ingenting görs åt krisen.

Det är precis tvärtom. Vi har nämligen nu fått sammanställningar av försörjningsbalansen från 1963 och framåt från statisfiska centralbyrån och konjunkfurinsfitutet. Vad visar de sammanställningarna? Jo, man jämför första hälften av 1970-talet med andra hälften av 1970-talet och fiden fram till

165

Nr 157

Onsdagen den 26 maj 1982

Näringspolitiken

1982. Exporten visar en relativt jämn ökning. Där har problemen inte alls varit så stora. Ropandet om tappade marknadsandelar och sådant är uppenbarligen rent struntprat.

Det stora problemet - den kategori som verkligen a'wiker - är just konsumtionens utveckling och hemmamarknadens utveckling. Där är det en påtaglig skillnad mellan början av 70-talet och slutet av 70-talet. Den förstnämnda perioden karakteriseras av en kraffig ökning, medan man däremot haft en minskning under den andra delen. Där ligger problemet. Det är alltså hemmamarknadens bristande fillväxt som är en av de viktigaste faktorerna i krisen. Har man inte förstått det, kan man naturligtvis inte heller komma med några åtgärder, som skulle underlätta situationen.

Att konsumtion och investeringar står i motsättning fill varandra är f. ö. en myt, som jag trodde att nationalekonomin gjort upp med för länge sedan. Det har den i och för.sig också gjort, men det har tydligen inte hunnit fram till näringsutskottet. Investeringar skapar konsumtion - det är en annan väg att skapa konsumtion. Det kan man göra t. ex. genom en aktiv statlig investeringspolitik.

Anf. 92 SVEN ANDERSSON (fp) replik:

Herr talman! Det måste ju finnas en viss räntabilitet för att man skall investera. Det har självfallet Jörn Svensson alldeles klart för sig. Det spelar ingen roll hur mycket pengar man har. Det är som att streta med hästen till vattnet när han inte vill dricka. Under fjolåret fanns 30 miljarder disponibla för företagsinvesteringar. Man utnyttjade ungefär 12 miljarder. Det beror alltså inte på brist på pengar, utan det beror på att investeringar inte varit lönsamma med det höga ränteläge vi haft.

Sedan är det klart att vi hade högre konsumtion under 1974 och 1975, då vi hade en löneexplosion. Då fick vi på alla områden en väsentlig ökning av konsumtionen. Självfallet förde det med sig en ökad produktion i konsu-mentvaruindustrin. När det gäller konsumentvaruindustrins produkter har vi nu fill stor del en import, som gör att vi får ett underskott i vår handelsbalans som är rätt besvärande.

I övrigt är det ju klart att Jörn Svenssons och vpk:s näringsfilosofi skiljer sig så avsevärt från den som representeras vid näringsutskottets bord, att vi där inte har några möjhgheter att mötas.

166

Anf. 93 JÖRN SVENSSON (vpk) replik:

Herr talman! Nu börjar det bli intressant, för nu kommer erkännandena slag i slag. Min uttröttningstaktik har tydligen en viss verkan.

Först råkar Sven Andersson omedvetet erkänna att def finns pengar i det svenska näringslivet. Det finns likvida reserver, men de satsas inte. Nej, just det! Och det skall vi tydligen nöja oss med. Vi skall infe på något sätt tvinga dem aft satsa.

Sedan säger Sven Andersson: De satsar inte om de inte får bättre räntabihtet. Ja, precis! Eftersom marknaden här hemma krymper, kan det inte bli någon räntabilitet på den marknaden som är tillräcklig. Eftersom man

finner att räntabiliteten är större utomlands och alltså för ut stora mängder kapital och struntar i det här landet, drar Sven G. Andersson slutsatsen att det skall vi finna oss i. Det är ekonomiska lagar som vi inte skall resa oss upp mot, utan vi skall fortsätta att hålla tillbaka människornas konsumtion i stället för att stimulera den investeringsvägen med exempelvis ett statiigt industriellt program.

Det är ju ni själva med er efterfrågedämpande politik som har skapat den minskade räntabilitet som ni nu klagar över. Det är ni själva som orsakat detta med den gamla depressiva 1930-talspolitik som ni för och med den felaktiga hypotesen att om man håller tillbaka konsumtionen så ökar investeringarna. Det gör de inte alls. Investeringarna minskar om konsumtionen minskar. Om konsumtionen minskar, så minskar också företagens räntabilitet.

Nu är det dessutom inte så att företagens räntabilitet trots ett återhållande av hemmamarknaden har minskat. Räntabiliteten har ökat, men företagen är inte intresserade ändå, för de vill hellre spekulera och syssla med improduktiva ting. De vill hellre flytta litomlands än att satsa här hemma.

Av det drar ni slutsatsen att vi bara skall finna oss i detta; vi skall bara låta marknadsekonomin råda. Vi drar en annan slutsats.

Sedan är det ju prat i luften det här med det besvärande underskottet. Det existerar i verkligheten inte något sådant. Underskottet under 1970-talet i den svenska betalningsbalansen har varit litet.

Visserligen påstod trepartiregeringen på sin tid att det var 37 miljarder, men i verkligheten var det bara 7. Man räknade fel på en rund summa av 30 miljarder och fick ett utmärkt propagandaargument som användes både här i kammaren och på andra håll, exempelvis när det var lönerörelse. Men påståendet var ju inte sant. Det är en myt alltihop det här som ni håller på med.

Den efterfrågedämpande politiken har i hög grad medverkat till att depressionen har blivit djupare än den behövt vara, och det måste man bryta. Det är litet märkligt om Sven Anderssons filosofi delas av socialdemokraterna i näringsutskottet, för då har de samma borgerliga fördomar.

Nr 157

Onsdagen den 26 maj 1982

Näringspolitiken

Anf. 94 SVEN ANDERSSON (fp) replik:

Herr talman! Vi finner oss självklart inte i utlandsetableringen så lättvindigt som Jörn Svensson gör gällande. Men det är trots allt så, och det känner naturligtvis också Jörn Svensson till, att i vissa sammanhang ställer en rad stater, t. ex i Sydamerika, bestämda krav på att tillverkningen skall ske i landet för att företagen skall få sälja sina produkter där. Det är i och för sig inte så särskilt märkvärdigt.

Så några ord om underskottet och återhållandet av konsumtionen som Jörn Svensson talar om. Det är alldeles rikfigt att den ekonomiska politiken är restrikriv, detta framför allt därför att importen inte skall öka. Vi har en stor import av kapiltalvaror, och vi har ju konstaterat att det är nödvändigt att vi är återhållsamma på det området.

167

Nr 157

Onsdagen den 26 maj 1982

Näringspolitiken

168

Men Jörn Svensson vill brassa på för fullt. Bygg ut statliga industrier, säger han. Vi har statlig företagsamhet här i landet, men den har inte haft den inriktning som Jörn Svensson vill att den skall ha. De statliga företagen har haft möjlighet att etablera sig i större omfattning än vad de har gjort.

Anf. 95 MAGNUS PERSSON (s):

Herr talman! Näringsutskottets betänkande 1981/82:33 behandlar vissa specifika Värmlandsfrågor och krav som vi socialdemokrater på Värmlandsbänken framfört i den s. k. Värmlandsmotionen.

I nämnda utskottsbetänkande finns två socialdemokrafiska reservationer. Reservafion nr 2 behandlar bl. a. äskanden på 5 milj. kr. fill def nybildade forsknings- och utveckhngsrådet i Värmlands län. Jag vill starkt understryka vikten av att länet tillförs medel för att finansiera en rad angelägna utvecklingsprojekt med anknytning till bl. a. rikssågverksskolan i Skoghall, högskolan i Karlstad och Bergsskolan i Filipstad.

Herr talman! Jag beklagar aft majoriteten inte följt våra krav i Värmlandsmofionen. Utskottets majoritet säger på s. 24 i betänkandet, att det är en angelägen uppgift att förbättra industristrukturen och sysselsättningsläget i Värmland, men man är inte beredd att fullfölja resonemanget. Man säger att det inte nu finns förutsättningar att föreslå ett särskilt statsanslag till Värmlands forsknings- och utvecklingsråd. Mofionen avstyrks därför i denna del.

Herr talman! Vilka intressenter finns då i Värmlands forsknings- och utveckhngsråd? Det är länsstyrelsen, länets utvecklingsfond, näringslivet, landstinget, handelskammaren och bl. a. min egen hemkommun Karlstad. Staten borde här känna sitt ansvar och bidra med ett rejält anslag, infe minst när man på annat sätt har fråntagit kommuner och landsfing medel.

De 5 miljoner som föreslås i motionen och i reservationen skulle ha kommit mycket väl fill pass för att skapa regionalpolitiska satsningar i vårt utsatta och drabbade län.

Herr talman! Jag yrkar härmed bifall till den socialdemokratiska reservationen 2.

Reservation 4 i betänkandet tillgodoser ett annat angeläget krav, som vi mofionärer har aktualiserat i samma motion. Vi menar aft ett utökat svensk-norskt samarbete är av stor vikt för att på sitt sätt hjälpa oss värmlänningar ur den djupa kris vårt län befinner sig i.

Vi har i dag drygt 7 000 arbetslösa i Värmlands län. Varje dag förvärras krisen. Företagsnedlägningar är legio och de är en följetong bland länets lolkaltidningar i rubriker och ledarkommentarer. Värmlands län är i dag god tvåa bland landets län, efter Norrbotten, när def gäller kris och arbetslöshet.

Herr talman! I förrgår kunde vi läsa om den allra senaste konkursen, som gällde ABIA i Vålberg med 75 anställda. Lesjöfors Bruk med ca 800 anställda är den senaste större kraschen, och oron bland länsbefolkning, kommuner och länsmyndigheter stiger för varje dag. Jag beklagar att industriministern inte är närvarande när vi debatterar dessa betänkanden.

därför att många frågar sig, inte minst i den regionen: Vad ger vi för besked fill de anställda, fill Filipstads kommun, till länsarbetsnämnd och länsstyrelse? En hel bygd är på väg att utraderas.

Herr talman! Många fruktar att släkten De Geers och Lesjöfors Bruks trehundraåriga era snart är slut. Och vad innebär defta? Vad gör statsmakterna? Svar: Såvitt jag vet ingenting.

På grund av riksdagens tunga arbetsbelastning finns inte utrymme för att mer konkret diskutera Lesjöfors Bruks ovissa framtid, vilket jag djupt beklagar. I motsats till herr Hovhammar tror jag inte på den filosifi som han i går förklarade sin tilltro fill. De flesta värmlänningar tror inte att den fria marknadsekonomin kan rädda länet ur den djupa kris vi i dag befinner oss

Nr 157

Onsdagen den 26 maj 1982

Näringspolitiken

Herr talman! Den sfigande arbetslösheten i Värmlands län kostar samhället i runda tal en miljon kronor per dag. Detta bör kostnadsmässigt jämföras med vad de två aktuella s-reservationerna kostar att genomföra. De medel som vi mofionärer och reservanter begär är relativt små belopp, sett i ett större perspektiv. Ett genomförande av förslagen kostar tillsammans totalt 6 milj. kr.

Jag är i likhet med våra länsmyndigheter och näringslivet på båda sidor gränsen helt övertygad om_att_våra_krav är_ rikfiga och_väLund_erbyggda, Dessa medel, exempelvis när det gäller det gränsregionala samarbetet, skulle ge oss välbehövliga resurser för att intensifiera och fördjupa det industriella och gränsregionala samarbetet mellan Norge och Sverige. Det skulle dessutom ge ett decentraliserat inflytande, som så många talare i denna debatt har framhållit att de eftersträvar.

Herr talman! Det är nu vi behöver alla till buds stående medel för att vända kurvan uppåt och föra vårt vackra län ur den djupa kris där det befinner

sig-

Tyvärr har inte utskottsmajoriteten samma syn på saken, och den har med diverse ordvändningar avstyrkt även denna motion. Utskottsmajoriteten menar att staten i princip inte bör engagera sig i industripolitiska satsningar av huvudsakligen regionalpohtisk natur, som vi i motionen har föreslagit. Det är med stor besvikelse man tar del av majoritetens kallsinniga mofivering för avstyrkande. Jag instämmer självfallet inte i utskottsmajoritetens skrivning heller i denna del, och jag yrkar härmed bifall till det angelägna motionskravet, som också har tillgodosetts i den socialdemokrafiska reservationen 4.

Till sist, herr talman, vill jag bara med fillfredsställelse konstatera att det s. k. hemmamatchningsstödet även fortsättningsvis kommer att utgå. Det gör att det finns ett hopp, om än litet. Det innebär bl. a. att Karlstads Mekaniska Verkstad och andra företag i Värmlands län har en någorlunda god chans på den internationella marknaden. Det är bra att utskottet i den delen har gått emot regeringen och rättat till propositionsförslaget.

Herr talman! Med detta yrkar jag än en gång bifall fill de båda s-reservafionerna 2 och 4 i betänkandet.

169

12 Riksdagens protokoll 1981/82:156-157

Nr 157

Onsdagen den 26 maj 1982

Näringspolitiken

170

Anf. 96 RUNE RYDÉN (m):

Herr falman! Ett system för statssfödd kreditgivning vid försäljning inom landet, s. k. hemmamatchning, infördes enligt beslut av riksdagen 1978. Systemet innebär att regeringen efter beslut i varje enskilt fall kan lämna stöd till svenska tillverkare av kapitalvaror vid försäljning på hemmamarknaden. Stödet utgår i form av räntebidrag till krediter med utiändsk kreditkonkurrens där speciellt förmånliga villkor föreligger. Beredande och utbetalande organ är Sveriges Investeringsbank.

1981 års riksdagsbeslut innebar att hemmamatchningssystemet förlängdes efter utgången av den treåriga försöksperioden, som avslutades den 30 juni 1981. Med hänsyn till dess temporära karaktär skulle systemet omprövas varje år. Av proposition 1981/82:100 bilaga 17 s. 53 framgår att regeringen till den 1 oktober 1981 lämnat medgivande om stöd för leveranser på sammanlagt ca 1 872 milj. kr. Vissa löften om stöd hade dock fallit bort på grund av uteblivna order, varför beviljade, aktuella krediter vid nämnda tidpunkt var ca 951 milj. kr.

Under hänvisning till den höjning av exportkrediträntorna i industriländerna som trädde i kraft i november 1981 och till att man sannolikt redan nästa år träflar överenskommelser som effekfivt begränsar utnyttjandet av statsstödjia_export_krediter.iJiand_eln mellan industriländer föreslår regeringen i nyssnämnda proposition att hemmamatchningssystemet skall upphöra senast den 30 juni 1982.

Tillsammans med Gullan Lindblad och Göthe Knutson har jag däremot fört fram ett krav på att systemet skall förlängas ytterligare en tolvmånadersperiod till den 30 juni 1983 och att hemmamatchningssystemet i samband därmed också skall förbättras i vissa avseenden.

Det är ju så att betydande investeringar nu planeras inom bl. a. energisektorn i Sverige, vilka i betydande utsträckning kommer att genomföras av stat och kommun. Finansieringen av dessa projekt måste säkerställas på ett sådant sätt att den inte enbart baseras på subventionerade leverantörskrediter som bara utländska leverantörer kan erbjuda. Annars kommer en stor del av dessa projekt att gå till utländska leverantörer.

Svenska leverantörer måste enligt min uppfattning få möjlighet att medverka i majoriteten av dessa energiprojekt, eftersom de behöver dem som bas för sin överlevnad, tekniska utveckling och internationella expansion. Referensanläggningen på hemmamarknaden har stor betydelse bl. a. för de satsningar som planeras inom energiområdet, är tekniskt avancerade och kan göra svenska företag världsledande inom vissa expansiva områden.

Att genom hemmamatchning försöka komma till rätta med den konkurrenssnedvridning som utländskt kreditstöd innebär räcker infe för att lösa problemet. Inte heller räcker det aft sätta sin tillit till den kommande OECD-överenskommelsen. Hemmamatchningsärendena bör följas upp genom förhandlingar mellan Sverige och den stat som stör den svenska marknaden. Def är en angelägen handelspolitisk försvarsåtgärd att göra konkurrenssnedvridande stater medvetna om att deras uppträdande inte

accepteras på vår marknad. Samtidigt är hemmamatchningsinstrumentet nödvändigt för att göra beslutsamheten i den svenska hållningen trovärdig.

Kombinationen av hemmamatchning och uppföljning på det mellanstatii-ga planet bör rätt skött leda till att behovet av hemmamatchning undanröjs. Genom att då framför allt fungera som ett försvarsmedel som är fill hands bör hemmamaf chningen slutligen belasta statsbudgeten med ett minimum som är väsentligt lägre än anslagsbeloppet.

Regeringen hävdar att den nämnda räntehöjningen innebär väsentliga lättnader för de svenska företagen. Detta skulle vara riktigt om systemet med hemmamatchning behölls. Regeringen föreslår dock att det skall avskaffas, och då blir lättnaden för företagen inte stor. Lyckligtvis går utskottet motionen till mötes på den här punkten.

Med de internationella räntesatser som gällde före höjningen i november var differensen mellan den ränta som utländska exportörer med hjälp av statliga subventioner erbjöd svenska köpare och den ränta som svenska företag med utnyttjande av hemmamatchning kunde erbjuda ca 4 procentenheter, 12 1/2 % jämfört med 8,5 %. Efter räntehöjning kan konkurrenterna offerera krediter till 11 % men utan hemmamatchning blir de svenska företagens ränta fortfarande ca 15 %. Räntedifferensen till de svenska företagens nackdel blir sålunda alltjämt 4 procentenheter och motsvarar vid en femårig kredit, som är det normala vid dessa kapitalvaruleveranser, en belastning på priset med ca 10 %.

Utom denna belastning med ca 10% tillkommer att de utländska leverantörerna normalt även erbjuder krediter till en subventionerad ränta på 11 % under tillverkningstiden. En sådan subvenfionering kan i regel inte erhållas i Sverige, utan denna finansiering kostar f. n. svenska företag 15-17 %>.

Detta innebär vid ett större projekt med ca två års leveranstid en ytterligare belastning med 3-5 %. Den totala belastning som en svensk leverantör har vid försäljning där utländska kreditkonkurrens förekommer kan således uppgå till 10 -15 % på priset. Det är naturligt nog inte möjligt för de svenska leverantörerna att möta denna kreditkonkurrens utan statligt stöd och samtidigt uppnå en acceptabel prisnivå. Def medför att leveranser av större utrustningar till industrin och kommunerna i mycket stor utsträckning blir förbehållna utländska leverantörer.

Jag anser det angeläget att regeringen genom bilaterala och multilaterala förhandlingar försöker nå fram fill en begränsning av den statligt subventionerade kreditkonkurrensen, särskilt den som bedrivs mellan industriländerna. Jag är väl medveten om att regeringen under senare tid har nedlagt stora ansträngningar härför.

De hitfillsvarande erfarenheterna av såväl bilaterala förhandlingar, främst med Finland, som av förhandlingarna inom OECD i s. k. konsensusgrupp, visar emellertid att detta är ett utomordentligt besvärligt och tidsödande arbete. Jag kan därför inte dela den optimistiska bedömning som regeringen har gjort att en överenskommelse om industriländernas export till varandra

Nr 157

Onsdagen den 26 maj 1982

Näringspolitiken

171

Nr 157 skall kunna bli klar redan 1983. Jag vill erinra om att regeringen trofs

Onsdaeen den mångåriga ansträngningar inte ens lyckats få till stånd en uppgörelse på

26 mai 1982 ränteområdet med övriga nordiska länder. I avvaktan på att nyssnämnda

_____________ förhandhngar kan föras fill ett positivt resultat behövs ett svenskt hemma-

NäringSDolitiken matchningssystem som medger ingripande med stöd direkt till svenska leverantörer, vilket också utskottet har kommit fram till.

Som påpekats av bl. a. 1980 års exportkreditutredning kan situationer också uppstå då regeringen kan behöva ett retalliationsinstrument, om t. ex. ett exportland systematiskt stör den svenska marknaden med långtgående subvenfioner. Det kan inte uteslutas aft resoluta motåtgärder från svensk sida med utnyttjande av hemmamatchningssystemet kan framtvinga förhandlingsuppgörelse med exportlandets regering eller på annat sätt förmå landet aft stoppa eller åtminstone minska subvenfioneringen av exporten fill Sverige.

Jag vill i defta sammanhang påminna om att det numera inte endast är de traditionella industriländerna som subventionerat sin export. Flera av de s. k. NlC-länderna, som inte anslutit sig fill konsensusöverenskommelsen, t. ex. Brasilien och Sydkorea, ägnar sig åt en omfattande subvenfionering av sin kapitalvaruexport. Man kan förutse aft dessa länder under de närmaste åren söker öka sin export till Sverige, bl. a. med hjälp av just räntesubventioner.

De svenska marknadsräntorna ligger flera procentenheter över de internationella exportkredifräntorna. Med tanke på de i dag dystra utsikterna för den framfida ekonomiska utvecklingen i Sverige, om vilken samstämmighet råder, kan man inte våga räkna med att den inhemska räntenivån kommer att kunna sänkas i någon högre grad under de närmaste åren. Snarare förefaller en viss åtstramning sannolik. För de svenska leverantörerna medför detta aft den negafiva räntedifferensen till de statsstödda utländska konkurrenterna kommer att bestå.

Genom 1981 års riksdagsbeslut infördes en fastlagd subvenfionsnivå. Stödet bör uppgå till högst tre procentenheter av räntan, och räntenivån skall vara lägst två procentenheter utöver den nivå som anges i konsensusöverenskommelsen, dvs. i dag 11 % för krediter med en löpfid om högst 5 år.

Jag har ingen erinran mot den förstnämnda restriktionen, men kravet att räntenivån alltid skall ligga minst två procentenheter över konsensus medför att svenska leverantörer, även i de fall då regeringen medger stöd, får en negativ differens på två procentenheter i förhållande till utländska konkurrenter, som kan offerera ren konsensusränta. Detta motsvarar ett påslag på priset om ca 5 %. Med tanke på att svenska företag otvivelaktigt har vissa fördelar i förhållande till utländska konkurrenter vid försäljning i Sverige kan ett visst påslag på konsensussatsen vara mofiverad vid hemmamatchning, men det bör inte överstiga en procentenhet.

Dessutom gäller f. n. kriteriet att den aktuella offerten skall motsvara

minst 10 % av det sökande företagets årsomsättning om den är mindre än 50

milj. kr. Denna bestämmelse är orimlig, eftersom den snedvrider konkur-

' rensen mellan företag av olika storlekar. Det finns inget mofiverat samband

mellan ett företags storlek och kriterierna för en kreditsubvention. Ett Nr 157

projekt på X milj. kr. ger lika stor sysselsättning och har samma statsfinan- Onsdagen den

siella betydelse i såväl ett litet som ett stort företag. Bestämmelsen innebär en 26 maj 1982

direkt diskriminering av större företag, eftersom det erfarenhetsmässigt är få

offerter som översfiger 50 milj. kr. Bestämmelsen bör därför enhgt min Näringspolitiken uppfattning avskaffas. Jag hoppas att regeringen kommer att ta hänsyn till dessa synpunkter när den utarbetar förslag fill förändringar om reglerna för statsstödd kreditgivning för leveranser inom landet. Jag har, herr talman, i övrigt ingen annan uppfattning är utskottets.

Anf. 97 SVEN ANDERSSON (fp) replik:

Herr talman! Jag har erfarenheter från investeringsbanken. Vi går där igenom de ansökningshandlingar som kommer in från svenska företag, som möter utländsk konkurrens. Det är huvudsakligen ett land, som vi har besvär med i här i Sverige. Vi har i utskottsbetänkandet självklart inte skrivit ut namnet på detta nordiska land. Det rör sig i huvudsak om utrustning för skogsindustrin.

Jag förutsätter att man vid de förhandlingar som pågår och som kommer att fortsätta med detta nordiska land så småningom skall komma överens om att man skall ta bort subventionerna. Man har sökt åstadkomma ett bättre konkurrensläge genom att staten har gått in och subventionerat företaget. Det är ett oskick. Utskottet har dock varit enhälligt i denna fråga. Vi anser att stödet måste finnas kvar, så länge vi möter subventionerad konkurrens på kapit alvarumarknaden.

Anf. 98 RUNE RYDÉN (m) replik:

Herr talman! Jag noterar med fillfredsställelse vad Sven G. Andersson här säger om utskottets skrivning när det gäller hemmamatchningen. Jag delar hans uppfattning att detta är en mycket svår och allvarlig fråga. Jag hyser liksom han en förhoppning om att regeringen skall bedriva arbetet med kraft och lyckas föra förhandlingarna med de övriga länderna fram till ett för Sveriges indusfri bra avslut.

Anf. 99 CHRISTER EIREFELT (fp):

Herr talman! I motion 1045 har vi redovisat riktlinjerna för en liberal näringspolitik. Sven G. Andersson har fidigare delvis kommenterat innehållet i motionen, och jag skall bara kort beröra några ganska avgränsade områden, några detaljer i den alltmer omfattande näringspolifiken.

Först en faktor som alltför ofta betraktas som just en detalj, nämligen den enskilda människans roll i det nätverk av stödåtgärder, lagar och regleringar som i dag utgör företagens vardag. Vi vet, och lägger stor vikt vid, att svensk industri har en välutbildad och ansvarskännande arbetskraft. Men om ett företag skall ha en chans att lyckas, måste det också ha en skicklig och entusiastisk ledning. Det är den förutsättningen som jag menar att vi håller på att glömma bort.

Det är infe svårt att hitta exempel på hur en bra företagsledning har lotsat

173

Nr 157

Onsdagen den 26 maj 1982

Näringspolitiken

174

företag rakt igenom lågkonjunkturer, trots att konkurrenter- och ofta också vi polifiker- varnat för att det är fel bransch, fel marknad ochfel tidpunkt. Vi vet att det finns svenska tekoföretag, som trots allt krisresonemang klarar sig utmärkt både på hemmamarknaden och med sin export. Det är en välgörande kontrast till alla krav på ökat statiigt stöd och vidgade importrestriktioner.

Det finns småhusföretag som faktiskt expanderar samtidigt som stora delar av branschen hotas av konkurs. Påfallande ofta är det gemensamma nämnare bakom framgångarna. En företagsledning med kunskap, omdöme och inifiafivkraff, en företagsledning som genom att själv vara entusiastisk också skapar entusiasm bland sina medarbetare.

Vad är det då som behövs för att vi skall få fram dels duktiga chefer fill våra större företag, dels människor som kan och vill satsa på en ny verksamhet, alltså vad vi brukar kalla entreprenörer?

Ja, först och främst är det naturligtvis viktigt att vi skapar ett bra företagsklimat i allmänhet. Men det går också att peka på enskilda konkreta åtgärder. Det gäller att påverka människors intresse, ambitioner och inte minst kompetens vilket naturligtvis innebär stora inslag av utbildning i olika former.

Sverige har en mängd duktiga specialister, ekonomer, tekniker och andra som sköter var sin lilla bit. Men vi har färre duktiga chefer - personer med den mycket breda kunskap som behövs i dagens komplicerade företagsbild. Jag menar alltså att företagsledning, eller management, ägnas alldeles för litet intresse i dag.

I socialdemokraternas näringspolitik finns det inte mycket utrymme för den här typen av funderingar. Där handlar det mer om centralisering och byråkratisering av svensk ekonomi. Enligt deras uppfattning är det politiker och centralt placerade tjänstemän som skall bedöma vilka satsningar som har framtiden för sig.

Jag är övertygad om aft det i stället behövs mer utrymme för de ansvariga ute i företagen. Det är där besluten skall fattas, det är där riskerna med en satsning skall vägas mot möjligheten av att få genomslag för en affärsidé eller en produkt.

Det är viktigt aft vi får en positiv attityd till enskilt företagande, hksom att vi både när vi utformar vår näringspolitik och när vi ser över utbildningssystemet inte glömmer behovet av kunniga och intresserade människor i företagens ledning.

Det andra som jag tänkte kommentera är frihandelsprincipen. Det känns angeläget därför att det blir allt vanligare att man ifrågasätter nödvändigheten av ett fritt utbyte över gränserna av varor och tjänster. Krav på ökade restrikfioner hörs inte bara frän politiker och fackföreningsfolk utan också från delar av näringslivet.

Det är faktiskt anmärkningsvärt att när det t. ex. gäller tekopolitiken förenas socialdemokraterna och facket med företrädare för tekoindustrin och moderata motionärer i kraven på utökade regleringar av vår import.

I ekonomiskt svåra tider är det naturligtvis frestande att tillgripa

protektionistiska åtgärder i förhoppning om att de på kort sikt kanske kan ha en viss effekt på t. ex. sysselsättningen. Men ett litet land som Sverige, som säljer ungefär hälften av industriproduktionen utomlands, kan bara förlora på att de ekonomiska svårigheterna utlöser en våg av protektionism.

Just det faktum att vi har en mycket liten hemmamarknad gör att vi själva måste vara mycket försiktiga med åtgärder som kan leda till handelskrig.

Herr talman! Liberaliseringen av världshandeln har varit avgörande för den snabba ekonomiska utvecklingen efter andra världskriget. Genom en alltmer utbyggd frihandel skapades större marknader huvudsakligen för handeln med industrivaror. Tillgången till världsmarknaden gjorde det möjligt för de svenska företagen att sälja mer än vad som annars skulle ha varit fallet.

När vi underlättade importen ökade också konkurrensen i Sverige. Våra egna företag kunde inte slå sig till ro i förvissningen om att hemmamarknaden var förbehållen dem själva. Det är alltså uppenbart, att om vi inte lyckas bevara och utveckla frihandeln, är det konsumenterna som förlorar. För folkpartiet är det självklart att Sverige även i fortsättningen måste ha en öppen ekonomi.

Nr 157

Onsdagen den 26 maj 1982

Näringspolitiken

Anf. 100 ALEXANDER CHRISOPOULOS (vpk):

Herr talman! Med tanke på den sena timmen och att argumentationen kring de frågor som vi ställer i motion 318 har framförts och behandlats tidigare här i kammaren, samt med hänvisning till att ingenting har inträffat som kan föranleda en omprövning av vårt tidigare ställningstagande i de frågorna, yrkar jag bifall till motion 318 och till de övriga vpk-motionerna.

Anf. 101 WIVI-ANNE RADESJÖ (s):

Herr talman! Med anledning av att vi nu behandlar näringsutskottets betänkande nr 34 vill jag fa fillfället i akt att ta upp några väsentliga frågor inom näringspolitiken, vilka aktualiseras i motionerna 444 och 445 som väcktes under den allmänna motionstiden av oss socialdemokratiska ledamöter från norra Älvsborg och som har Hilding Johansson som första namn.

I yrkandet i motion 444 understryker vi vikten av att ett utökat samarbete med det näraliggande norska näringslivet kommer till stånd. Att detta är ytterst viktigt poängterade också näringsutskottets ordförande, Ingvar Svanberg, i sitt anförande tidigare i den här debatten. Ser vi till sysselsättningsläget i Dalsland, som minst sagt är mycket besvärligt - procentuellt sett är arbetslösheten i vissa Dalslandskommuner faktiskt den nästintill högsta i landet - kan vi konstatera att det påbörjade samarbetet med norsk industri bör intensifieras. Staten bör kunna gå in och underlätta detta arbete genom olika åtgärder.

Detta menar vi motionärer borde kunna ske genom att regeringen tillsammans med berörda länsorgan, dvs. länets utvecklingsfond och länsarbetsnämnden, upprättar ett program för näringslivets utveckling i

175

Nr 157

Onsdagen den 26 maj 1982

Näringspolitiken

norra Älvsborgs län. Det svensk-norska samarbetet skulle i def sammanhanget utgöra en vikfig del. Man kanske kunde tänka sig en förenklad export, alltså göra även Norge fill en hemmamarknad för svenska företag.

Utskottet understryker också vikten av att ett svensk-norskt industrisamarbete fördjupas, men man vill inte genom ett uttalande binda regeringen att upprätta ett program av def slag som föreslås i motionen. Jag förutsätter att regeringen ändå har norra Älvsborg i åtanke när dessa frågor kommer upp till behandling.

Herr talman! I motion 445 tar vi upp en annan viktig fråga för näringslivet i länet. Vi socialdemokratiska mofionärer från norra Älvsborg föreslår att regeringen utreder frågan om inrättandet av ett produktionstekniskt centrum i Trollhättan. Av flera skäl menar vi att Trollhättan vore en lämplig ort för ett sådant centrum. Där finns nämligen redan tekniskt kvalificerade industrier och ett gymnasium med teknisk linje. I Trollhättan finns också en processindustri och en högt kvalificerad komponenttillverkning med avancerade tillverkningsmetoder. Vidare finns där Line-tillverkning med ett stort antal robofar. Dessutom är hydraultekniken inom industrin långt utvecklad. Tillgång finns också till ett bearbetningslaboratorium.

I vår motion har vi även föreslagit att man i anslutning till ett produktionstekniskt centrum utvecklar kommunikationsteknik. Det finns alla förutsättningar för detta i Trollhättan, med både tung industri som är tekniskt långt framme, och bilindustri.

Herr talman! Till slut vill jag understryka att det är slöseri att inte utnyttja det stora tekniska kunnande och den kapacitet som finns i Trollhättan när det gäller att utveckla ny teknik och därmed öka svensk produktionsförmåga. Därigenom skulle skapas både nya exportmöjligheter och, förhoppningsvis, flera arbetsfillfällen.

Utskottet har med en välvillig skrivning avstyrkt motionen, och man påpekar att industriministern i proposifionen har föreslagit att ett produktionstekniskt utveckhngscentrum för processindustri skall byggas upp. Men samtidigt bör man ytterligare överväga hur denna verksamhet skall organiseras.

Med anledning av detta, herr talman, har jag inte i dag något yrkande vad gäller dessa båda motioner. Men vi får anledning att återkomma om och när industriministern kommer med sitt förslag om ett utvecklingscentrum för processindustrin.

I detta anförande instämde Hilding Johansson (s).

176

Anf. 102 ANNA ELIASSON (c):

Herr talman! Jag känner mig föranledd att säga några ord om motion 1468 som väckts av mig och några andra ledamöter från centerpartiet. Vi pekar i motionen på att det institutionella ägandet ökat mycket kraftigt under de senaste två årfiondena. Genom direkt och indirekt kontroll av aktieportföljer, bl. a. genom s. k. ask-i-ask-ägande, stiftelser och investmentbolag, har inflytandet över svenskt näringsliv och svensk sysselsättning koncentrerats

till allt färre händer. Det finns alla skäl att med allvar och oro se på den maktkoncentrafion i delvis nya former som detta innebär.

Vi menar att def är vikfigt att olika möjligheter nu prövas i syfte att förhindra en fortsatt koncentration av ägande och inflytande. Def är utan tvekan - det skall medges - komplicerade frågor det rör sig om. En väg kan vara, menar vi, att begränsa de institutionella ägarnas placeringsmöjligheter på aktiemarknaden eller deras möjligheter aft utöva rösträtt.

Näringsutskottet delar vår uppfattning om det insfifutionella ägandets växande betydelse, men säger att man också måste se till den kompefens sorn olika aktieägare representerar i sammanhanget. Får jag då bara betona att det knappast går att bortse från att den kompetens som kommer fill uttryck i form av svällande akfieportföljer och maktkoncentrafion till en del är en kompetens av ett slag som bäst kan beskrivas som spekulationskompetens.

Näringsutskotfet utgår från att regeringen noga följer vad som händer på området. Jag vill för min del med dessa ord understryka att det är angeläget att regeringen gör detta och sätter in effektiva åtgärder som ett led i decentraliseringsarbetet.

Nr 157

Onsdagen den 26 maj 1982

Näringspolitiken

Anf. 103 BERTIL JONASSON (c):

Herr talman! Jag har begärt ordet i anledning av Magnus Perssons inlägg i debatten. Jag skall inte gå närmare in på utskottsbetänkandet - def har Johan Olsson redan gjort här. Jag har förståelse för utskottets syn på de här frågorna, och jag kommer att rösta för utskottets förslag.

Herr talman! Jag kan säga att jag delar Magnus Perssons uppfattning när det gäller svårigheterna i Värmland. På den punkten är vi helt överens. Men när Magnus Persson sin vana trogen bara vräker ur sig - liksom många andra här i dag - att regeringen infe gör någonfing då det gäller Värmlands svårigheter, tycker jag allt att han tar i. Den som kan resonera på ett sådant sätt bevisar själv att några djupgående egna insatser inte har gjorts. I så fall skulle han åtminstone veta hur regeringen får jobba med de här frågorna för att lösa problemen. Alla polifiker borde veta att det är väldigt enkelt att skrika, kritisera och ställa krav, men det är inte lika lätt att göra någonfing. Det är inte lika lätt att lösa problemen.

Vi som har en annan uppgift här i riksdagen än att driva missnöjespolitik vet att regeringen jobbar väldigt hårt med de här problemen. Men def är inte så lätt. Vi värmlänningar är tvungna att hjälpas åt i det avseendet för att lösa problemen. Om opponenterna och de som bara ställer krav hjälpte fill, då skulle def vara betydligt enklare att klara sakfrågorna, och då skulle vi kunna få resultat. Jag beklagar, herr falman, att det skall vara så här. Man gör inte någon större nytta för Värmland på så sätt.

Anf. 104 MAGNUS PERSSON (s):

Herr falman! Jag skall infe ta upp någon stor Värmlandsdebatt, men.jag vill säga fill Bertil Jonasson, att eftersom han delar min uppfattning borde han också rösta med s-reservationen.

177

Nr 157

Onsdagen den 26 maj 1982

Näringspolitiken

Herr talman! Vad jag sade var att regeringen inte gör fillräckligt. Jag ställde frågan: Vad gör regeringen då det gäller exempelvis Lesjöfors? Jag beklagar att industriministern inte fanns i kammaren när vi diskuterade indusfrifrågorna över huvud taget.

I den stora Värmlandsmofion som vi väckt har vi en rad konkreta förslag. Det är en del företag, skogsägare och andra som direkt eller indirekt har drabbats av Vänerskogs konkurs, och där skulle många skogsägare, åkare och andra företagare liksom de anställda med stor fillfredsställelse se om Bertil Jonasson röstade med vår reservafion. Jag hoppas att Bertil Jonasson genom sina kontakter med regeringen kan påverka iitvecklingen, så att infe exempelvis Lesjöfors och hela den regionen raderas ut.

Jag vet inte om Bertil Jonasson hörde mitt anförande. Jag sade inte att regeringen ingenfing gör, men den gör inte tillräckligt. Det är långt ifrån fillräckligt när vi har 7 000 arbetslösa i Värmlands län och företagskrascher och nedläggningar strängt taget varje dag, varje vecka.

Det är vi som politiker som skall påverka den sittande regeringen, och det är den som ytterst har huvudansvaret.

178

Anf. 105 BERTIL JONASSON (c):

Herr talman! Vi skall infe dra upp någon längre debatt. Jag vill bara säga så här: Nog skall vi försöka stå för vad vi har sagt, Magnus Persson - det är väl ändå det minsta man kan fordra av en riksdagsman!

Jag satt där borta i bänken och hörde på vad Magnus Persson sade. Han sade: "Vad jag vet gör regeringen ingenfing."

Det är därför jag säger att man inte vet mycket om problemen och inte heller vill göra någonting åt dem, om man inte vet mer än så. Det är detta det är fråga om, och då skall man inte vränga bort det.

När det gäller Lesjöfors lovar i varje fall jag att göra vad jag kan för att klara problemen.

Anf. 106 MAGNUS PERSSON (s):

Herr talman! Det senaste tar jag som en garanti för att Bertil Jonasson, tillsammans med den centerparfistiske industriministern, kommer aft klara sysselsättningen i Lesjöfors och rädda jobben för de 800 anställda. Det är ju ett glädjande besked, som jag kan åka hem till Värmland och ge till såväl Filipstads kommun som länsarbetsnämnden och länsstyrelsen och andra organ. Def är ett efterlängtat löfte, mina vänner!

Anf. 107 BERTIL JONASSON (c):

Herr talman! Ja, inte lär Värmland bli hjälpt av sådana klagovisor som Magnus Persson slänger fram utan att gå djupare på problemen. Då kommer Värmland att vara illa ute i fortsättningen, det kan ni vara lugna för!

Men jag lovar att göra mitt så långt det går. Om man lyckas eller inte är en annan sak.

Anf. 108 MAGNUS PERSSON (s): Nr 157

Herr talman! Jag tror aft de flesta värmlänningar längtar efter valdagen Onsdagen den

den 19 september. Jag tror att man är medveten om vem som kommer att föra 26 maj 1982

en industripolitik som ger sysselsättning i Värmland. Det är väljarna som______

skall avgöra defta i valet den 19 september. Näringspolitiken

Överläggningen var härmed avslutad.

Näringsutskottets betänkande 33

Punkt 6 (Statens industriverk: Förvaltningskostnader)

Reservation 1 av Ingvar Svanberg m. fl. bifölls med 169 röster mot 167 för utskottets hemställan.

Punkt 22

Mom. 1 och 2

Utskottets hemställan bifölls. (Se dock mom. 3!) Mom. 3 (Värmlands forsknings- och utvecklingsråd)

Vid votering genom rösträkning avgavs 167 röster för utskottets hemställan och 167 röster för reservation 2 av Ingvar Svanberg m.fl.

Kammaren beslöt med 167 röster att punkt 22 i sin helhet skulle återförvisas till utskottet. 167 röster avgavs för att mom. 3 skulle avgöras omedelbart genom lottning.

Punkt 31

Mom. 2 (svensk-norskt industrisamarbete i Värmlands län)

Vid votering genom rösträkning avgavs 167 röster för utskottets hemställan och 167 röster för reservation 4 av Ingvar Svanberg m. fl.

Kammaren beslöt med 168 röster att mom. 2 skulle avgöras omedelbart genom lottning. 166 röster avgavs för att punkt 31 i sin helhet skulle återförvisas fill utskottet.

Sedan tredje vice talmannen lagt ned en ja-sedel och en nej-sedel i rösturnan drog Gullan Lindblad (m) ja-sedeln. Kammaren hade alltså fattat beslut i enlighet med ja-propositionén och bifallit utskottets hemställan.

Övriga punkter och moment

Utskottets hemsfällan bifölls.

Näringsutskottets betänkande 34

Mom. 1 (allmänna rikfiinjer för näringspolitiken)

Vid votering genom rösträkning avgavs 167 röster för utskottets hemsfällan och 167 röster för reservation 1 av Ingvar Svanberg m.fl.

Kammaren beslöt med 167 röster att betänkandet i dess helhet skulle återförvisas till utskottet. 167 röster avgavs för att mom. 1 skulle avgöras omedelbart genom lottning.

179

Nr 157

Onsdagen den 26 maj 1982

Näringspolitiken

8 § Föredrogs

Näringsutskottets betänkande

1981/82:36 Garantier för nordiska projekfinvesferingslån (prop. 82:176)

Utskottets hemställan bifölls.

1981/

180

9 § Kammaren beslöt att förhandlingarna skulle fortsättas vid morgon
dagens sammanträde.

10 § Anf. 109 TREDJE VICE TALMANNEN:

Jag får meddela att på morgondagens föredragningslista uppförs främst bland två gånger bordlagda ärenden i nu angiven ordning utrikesutskottets betänkanden 26, 22, 23, 27, 24 och 25, konstitutionsutskottets betänkande 33, civilutskoftets betänkande 26, socialförsäkringsutskoftets betänkande 13, skatteutskottets betänkande 62 och civilutskotfefs betänkande 43.

11 § Kammaren åtskildes kl. 23.43.
In fidem

TOM T:SON THYBLAD

/Solveig Gemert