Riksdagens protokoll 1980/81:84 Fredagen den 20 februari

ProtokollRiksdagens protokoll 1980/81:84

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1980/81:84

Orri avbetalningsreglerna för handeln med personbilar

Fredagen den 20 februari

Kl. 09.00

1 § Justerades protokollet för den 12 innevarande månad.

2 § Svar på interpellation 1980/81:85 om avbetaltiingsreglerna för handeln med personbilar

Anf. 1 Ekonomiministern GÖSTA BOHMAN:

Herr talman! Johan Olsson har frågat mig om jag är "beredd att överväga förlängning och uppmjukning av de stränga avbetalningsregler som nu gäller för handeln med personbilar".

Som Johan Olsson framhåller i interpellationen, har bl. a. från bilhandelns organisationer gjorts upprepade framställningar fill regeringen om uppmjukade avbetalningsregler. Man har hemställt om att bilkredifförordningen skulle avskaffas eller avbetalningstiden förlängas fill 36 månader.

Bilkredifförordningen tillkom 1959 och har till syfte att möjliggöra av kreditpolitiska skäl motiverade föreskrifter om betalningsvillkoren vid yrkesmässig försäljning av bilar. Regelsystemet är f. n. föremål för utredning av den år 1980 tillsatta utredningen om översyn'av kreditpolitiken och den kredifpolitiska lagstiftningen över huvud. I avvaktan på ifrågavarande utredningsarbete och under beaktande av det behov som i nuvarande samhällsekonomiska läge föreligger att hålla fillbaka den inhemska konsumtionen och begränsa den stora bristen i vår bytesbalans gentemot omvärlden, kan det inte rimligen komma i fråga att vare sig upphäva bilkredifförordningen eller att väsentligen förlänga gällande avbetalningstider. Det bör dessutom beaktas, aft under den tid bilkredifförordningen har gällt så har avbefalningstiden aldrig överskridit 24 månader. Under senare år har vid olika fillfällen - såsom fallet är sedan januari 1980 - avbefalningstiden varit begränsad fill 18 månader.

Det är emellertid uppenbart, aft regleringen av avbetalningstiderna lett fill aft olika metoder kommit till användning i syfte att kringgå lagen. Olika former av långtidsufhyrning, leasing, utgör exempel härpå. Direkt fusk med avbetalningsfider har också blivit ett konkurrensmedel för mindre nogräk-

8 Riksdagens protokoll 1980/81:80-84

113

Nr 84

Fredagen den 20 februari 1981

Om avbetalningsreglerna för handeln med personbilar

nade bilhandlare gentemot den reguljära handeln. Sådana icke åsyftade konsekvenser av den nuvarande regleringen av avbetalningsfiderna står i strid mot statsmakternas intressen.

Mot bakgrunden av de missförhållanden som gjort sig gällande på marknaden kan ifrågasättas, om icke en återgång när det gäller avbetalnings-tiderna till de före januari 1980 gällande 24 månaderna skulle kunna komma i fråga. En sådan förlängning borde då begränsas till att gälla enbart begagnade bilar och syfta till icke atf påverka den totala konsumtionen utan atf bidra till mer ordnade förhållanden inom bilhandeln. Detta skulle göra avbetalningsköpen mer konkurrensmässiga gentemot olika former av leasing.

Riksskatteverket utreder f. n. leasingfrågan och kommer, som framgår av dagstidningarna, efter kontakt med berörda organisationer att inom kort fa ställning till hur man skall se på vissa former av privatpersoners leasing av bilar från skafterhässig synpunkt. De åtgärder som därvid kan komma i fräga kan förväntas påverka intresset för avbetalningsköp.

Fram t. o. m. 1979 har företag som är medlemmar i Motorbranschens riksförbund, MRF; kontrollerats genom särskilt avtal. Kommerskollegium har enbart övervakat icke organiserade företag. Från 1980 omfattas all handel av förordningen, eftersom övervakningsavtalef upphört aft gälla efter uppsägning av MRF, Då kommerskollegiums resurser för bevakning av avbetalningshandeln är begränsade, torde ett nyft avtal om avbetalningshandeln få betraktas som en förutsättning för en ändring av gällande avbetalningstider.

Vid de överläggningar i ärendet som ägt rum med MRF har emellerfid branschens företrädare förklarat sig icke f, n, vara beredda atf såsom fidigare medverka vid ifrågavarande kontroll.

Under sådana förhållanden är jag - och defta är mitt svar på Johan Olssons fråga - f, n, icke beredd förorda en "förlängning och uppmjukning" av gällande'avbetalningsregler för handeln med personbilar.

114

Anf. 2 JOHAN OLSSON (c):

Herr falman! Jag ber att till ekonomiministern Gösta Bohman få framföra ett tack för svaret på min interpellation.

Svaret på den direkta fråga som jag ställde i interpellafionen, om ekonomiministern är villig att uppmjuka bilkredifförordningen och förlänga avbefalningstiden för personbilar, är nej-med tillägget "f. n.". I svaret finns dessutom eft antal påminnelser om de problem som avbetalningsreglerna har medverkat till. Den delen av svaret ser jag positivt på, och def finns därför anledning aft resonera vidare.

Motivet för min önskan i interpellationen om en uppmjukning av reglerna är inte, vilket antyds i svaret, att öka konsumtionen av bilar. Man kan visserligen hävda att när kraven på avbetalningshandeln skärpfes för drygt ett år sedan, uppfattades detta inom motorbranschen som negativt, dä man ansåg att sten lades på börda. Bilförsäljningen hade nämligen kraffigt försämrats, och det förorsakades framför allt av de ökade drivmedelskost-

naderna och de höjda bilpriserna och kanske också av en viss oro hos konsumenterna inför en kommande åtstramning i ekonomin. Men jag tror infe att avbetalningsreglerna haft någon stor betydelse när det gällt att påverka volymen av bilkonsumtionen. Def motivet vill jag alltså avföra, och vi kanske inte behöver diskutera den frågan vidare. Det är andra motiv som jag har fört fram som jag tycker är väsentliga.

Bilen är en nödvändighetsvara för väldigt många människor. 80 % av persontransporterna sker fortfarande med personbilar. Huvudparten av dessa transporter är transporter till och från arbetet. Människorna ute pä landsbygden och i de mindre orterna, där man är tvingad att pendla till arbetet och åka långa sträckor, är helt beroende av personbilen.

De här reglerna för bilköp, som innebär aft 40 % av bilens värde skall betalas kontant och resten på 18 månader, måste betraktas som hårda villkor, i all synnerhet med hänsyn fill bilkostnaderna och bilens livslängd. Det vore rimligt atf ha ett finansieringssystem som är bättre anpassat till bilen som nödvändighetsvara, framför allt för dem som är beroende av bilen för att komma fill sitt arbete.

Tyvärr drabbar också dessa avbetalningsregler de befalningssvaga. Detta är helt likgiltigt för dem som har god ekonomi - de köper inte bil på avbetalning, ufan de köper den kontant. Det är eff viktigt argument i sammanhanget atf just de betalningssvaga människorna, som är beroende av bilen för sitt arbete, drabbas hårdast av reglerna. Jag finner inte aft def är motiverat.

Inga varor är så strängt reglerade vad gäller avbefalningshandeln som just bilen. Och jag frågar mig varför man skall kunna köpa en båt med fio års avbefalningsfid, medan det är så snäva regler vid köp av bil, som människor är beroende av.

De negafiva konsekvenserna i form av metoder, bl. a. fusk i olika former, för att komma förbi avbefalningsreglerna, som nämns i svaret, har ökaf påtagligt. En metod är att skaffa leasingbil. Frågan om leasing är särskilt aktuell i dagarna, eftersom man nu börjat titta närmare på förhållandena på det området. Detta är allvarligt. Jag kan inte finna atf leasingsysfemet är någonting att rekommendera för de människor som behöver bilen dagligen och ständigt. Det är eft mycket dyrt system.

Jag tror inte att de olika metoder som används för att kringgå avbefalningsreglerna är till någon glädje för myndigheterna eller för dem som har ansvaret för polifiken i stort. Det är anledning nog för att man skall titta närmare på dessa frågor.

Ett annat problem som särskilt har framförts från motorbranschen - infe minst fill ekonomiministern vid olika fillfällen under 1980 - är att handeln med begagnade bilar i hög grad börjar gå vid sidan av den reguljära handeln. Här har också andra faktorer än avbetalningsreglerna påverkat utvecklingen - exempelvis mervärdeskatten på begagnade bilar har förmodligen bidragit en del, men def ligger utanför interpellationen. Detta har medfört att en stor del av handeln med begagnade bilar har bedrivits vid sidan av den reguljära bilförsäljningen. I genomsnitt såldes under 1970-talet 236 400 nya bilar per

Nr 84

Fredagen den 20 februari 1981

Om avbetalningsreglerna för handeln med personbilar

115

Nr 84

Fredagen den 20 februari 1981

Om avbetalningsreglerna för handeln med personbilar

116

år, medan motsvarande siffra för begagnade bilar var 382 000. Under de senaste 18 månaderna har försäljningen av begagnade bilar gått ned med ungefär en fjärdedel.

Genom denna minskning av handeln med begagnade bilar har den reguljära bilhandeln undandragits en hel del servicearbeten. Man har tagit på sig ansvaret atf innan en begagnad bil säljs rusta upp den och se till att den har en rimlig kondition, och man har gett en viss garanti för dess funktionsduglighet. Dessa uppgifter har nu försvunnit från den reguljära bilhandeln, och därmed skapas risker i trafiken på grund av eft sämre bilbesfånd. Dessutom påverkas sysselsättningen inom bilbranschen. Man har där redovisat en minskning av antalet anställda under 1980 med 10% eller ungefär 5 000 människor. Denna tendens tycks fortsätta under innevarande år.

Inom bilbranschen har man framfört synpunkter på de här problemen, men man har infe fått något gehör för defta. Det är möjligt att bilbranschens argument har felbedömts och aft man har trott aft bakom dem låg en önskan att öka bilhandeln, när det i stället var fråga om att komma till rätta med en rad andra problem.

Genom den överenskommelse mellan kommerskollegium och bilbranschen via Motorbranschens riksförbund som har varit gällande har motorbranschen tagit på sig en del uppgifter av kontrollerande natur, av vilka vissa normalt borde ha legat på myndigheterna. Avtalet, som gällt sedan 1959, sades upp av Motorbranschens riksförbund i början av 1980. Jag ser positivt på ett system där myndigheterna kan träffa överenskommelse med näringslivet eller dess branschorgan om att gemensamt lösa vissa uppgifter. Def underlätfar myndigheternas arbete och åstadkommer kanske en mera sund syn pä regleringar och nödvändiga åtgärder för aft kontrollera vissa företeelser, och det tycker jag är väldigt bra. Man får därför beklaga atf den här överenskommelsen har brutits. Def finns väl många orsaker till def, men jag förmodar aft just skärpningen av avbetalningshandeln delvis kan ha bidragit till att överenskommelsen inte höll längre.

Olika krav har i def här sammanhanget framförts frän bilbranschen. Exempelvis har Motormännens riksförbund sagt att om infe bilkredifförordningen kan slopas, så låt oss åtminstone få en avbefalningsfid på 36 månader för alla bilar. Från Motorbranschens riksförbund har man framfört önskemålet att man om det infe går att slopa bilkredifförordningen - och def kan man ha en viss förståelse för, när nu en utredning har tillsatts för att granska förordningarna på det här området - i varje fall får en förlängning av avbetalningstiden till 24 månader för nya bilar och 36 månader för begagnade. MRF har poängterat aft det väsentligaste är att få en förlängd avbefalningsfid för de begagnade bilarna.

I ekonomiministerns svar förklaras att motorbranschens företrädare inte f. n. är beredda att ta på sig några kontrollerande uppgifter genom atf träffa en ny överenskommelse. Jag tror för min del att det ändå finns förutsättningar för att göra det. I varje fall de kontakter jag har haft tyder på att man är beredd  att  resonera  vidare.   Förutsättningen  är  givetvis att  man  i

förhandlingarna får eft tillmötesgående från myndigheternas sida. Jag tror som sagt atf det finns förutsättningar atf på nyft ta upp de här frågorna till behandling för aft åstadkomma en lösning, vilket enligt min mening vore av stort värde för alla parter. Mof bakgrund av de delvis posifiva antydningarna i svaret vill jag därför på nytf fråga ekonomiministern om han ändå inte är beredd att lämna ett medgivande fill aft sådana resonemang tas upp och att medverka till atf en överenskommelse om en viss uppmjukning av reglerna kan träffas.

Nr 84

Fredagen den 20 februari 1981

Om avbetalningsreglerna för handeln med personbilar

Anf. 3 WIGGO KOMSTEDT (m);

Herr falman! Krisbranscherna har under 1970-falef radat upp sig och blivit ganska många totalt sett. Defta har helt naturligt bidragit till den besvärliga ekonomiska situation som vi brottas med.

I dag diskuterar vi ytterligare en bransch som ännu infe befinner sig i kris, men som uppenbarligen har tagit första steget in i krisernas värld. Här kan man verkligen fä problem. Det handlar om hundratusentals jobb, fördelade pä hela vårt land. Skillnaden mellan bilbranschen och andra krisbranscher är aft här kan problemen avhjälpas med ganska blygsamma insatser från regeringens sida.

När regeringen i december 1979 beslöt atf förkorta tiden för avbetalning när def gäller personbilar, hade de naturligtvis godtagbara argument för detta - den ville begränsa konsumtionen. Den krifiska fräga som man möjligen skulle kunna ställa i det här sammanhanget är denna: Varför beslöt rnan infe om samma kredifåtsframning beträffande exempelvis fritidsbåtar, som för de allra flesta medborgare framstår som en betydligt större lyx än bilar?

Nu har bilbranschens situation drastiskt försämrats. Allt större del av handeln med begagnade bilar har övergått till den s, k, svarta marknaden. Det konstrueras konstiga och märkliga avbetalningsköp av olika slag utanför gällande lagstiftning. Den seriösa handeln kan inte från åskådarplats stillatigande åse defta märkliga skådespel. Det gör den infe heller, men den måste få hjälp av beslutsfattarna. Det är inte för mycket begärt att samma beslutsfattare ser till atf alla efterlever gällande lagar och förordningar. Här försvinner hundratusentals miljoner i bl. a. uteblivna mervärdeskatter. Den i den svarta marknaden verksamma slickar sig om munnen, men landets ekonomiminister ryser säkert vid blotta tanken.

Motorbranschen och den seriöst arbetande bilbranschen är optimister och hoppas fortfarande på aft de män och kvinnor som sitter i vår regering skall hjälpa till att lösa dessa problem. Branschens begäran är verkligen hovsam.

Nu säger ekonomiministern i sitt svar aft man när det gäller begagnade bilar har erbjudit branschen en förlängning av fiden för avbetalning fill 24 månader. Samtidigt skall branschen ta på sig kostnaden för kontrollverksamheten. Det är inte många branscher som själva måste betala en kontrollverksamhet som statsmakterna har bestämt. Men branschen har accepterat detta. Den har också accepterat aft det inte kan bli fråga om en

9 Riksdagens protokoll 1980/81:80-84

117

Nr 84

Fredagen den 20 februari 1981

Om avbetalningsreglerna för handeln med personbilar

förlängning av avbefalningstiden när det gäller nya bilar. Man har accepterat en fortsättning av den 40-procenfiga kontantinsatsen. Vad som begärs är en förlängning av tiden för avbetalning fill 30 månader när det gäller begagnade bilar. Detta är inte att stimulera konsumtionen. Dessa fordon finns redan och utgör bara eft betungande lager för bilhandeln. 50 % av märkesverkstädernas sysselsättning gäller arbete med företagens rekondifionering av inbytesbilar.

Nu finns i många märkesföretag ett stort anfal varsel om friställningar, medan reparationerna ökar i omfattning i lador, källarlokaler och garage, där betalningen sker med pengar som ger ekonomiministern noll kronor i skatf.

När så permifteringen är ett faktum vet vi vad som händer. Då erbjuds företagen 20 kr. i timmen per anställd. Ufbildningssföd erbjuds i alla former med den rika flora som vi har - bara man behåller personalen. Detta är ett både märkligt och onödigt förfarande. Här har regeringen möjligheter aft bifalla eft mycket moderat krav för att slippa mera långtgående problem i framfiden. Hela Sverige får inte bli en skyddad verkstad. Samhällsföretag är nog bra pä vissa områden, men de får inte driva all verksamhet i vårt land.

Jag förstår inte riktigt regeringens motstånd. Gösta Bohman som är en klok och förståndig karl försfår säkert problemen. Är det möjligen mindre kloka rådgivare och regeringskolleger som inte har förstått allvaret i de problem som vi diskuterar i dag? Att gynna den svarta marknaden strider både mot Gösta Bohmans och mof min ideologi. Det borde inte finnas några delade meningar bland politikerna när def gäller att komma till rätta med oseriös verksamhet i vilken bransch det vara må. Jag vill avslutningsvis vädja fill Gösta Bohman: Ompröva beslutet, förläng tiden för avbetalning fill 30 månader när det gäller begagnade personbilar. Def skulle vara ett klokt beslut, som skulle ge många av ekonomiministern hett eftertraktade skattekronor.

118

Anf. 4 Ekonomiministern GÖSTA BOHMAN:

Herr talman! Efter de här inläggen kan det finnas anledning aft gå litet djupare in i denna materia. Inte minst Johan Olsson framförde synpunkter som jag delar, och jag vill ytterligare förklara vår ståndpunkt.

Bilkredifförordningen, som kom fill 1959, konfronterades jag med första gången hösten 1976 när den borgerliga regeringen tillträdde. Jag fann att den var ett utomordenfiigt ohanterligt instrument. Jag uppfattade def som besynnerligt atf just bilarna skulle inta en alldeles speciell ställning. Medan handeln med andra konsumtionsvaror reglerades genom konsumentkredit-lagen, så hade vi denna särbehandling av bilar. Hela konstruktionen var ytterligt besvärlig. Kontrollmöjligheterna var mycket begränsade. Def hela var så ohanterligt att jag bestämde mig för att så fort jag flck tillfälle skulle jag utreda möjligheterna atf fillämpa mera generella regler även för bilhandeln. Vi gav den kreditpolitiska utredningen i uppdrag att analysera frågan. Utredningen sitter alltså och jobbar med detta. Def är min förhoppning aft

regleringen av bilhandeln och annan liknande handel - Wiggo Komstedt, eller om det var Johan Olsson, talade om båtar och andra betydelsefulla konsumtionsvaror- skulle skötas mer generellt än vad fallet är f. n. Men nu har vi denna förordning, och utredningen pågår.

Vi har dessutom ett samhällsekonomiskt läge som är utomordentligt mer ansträngt än vad fallet var när denna förordning tillkom på sin tid. Vi har en bytesbalansbrist som vi måste försöka avarbeta. Bilimporten är av stor betydelse för vår bytesbalans. Och de bilar som tillverkas i Sverige består till 50 % av importerade varor. Bilhandeln är således ingalunda ett betydelselöst fält när det gäller att bedöma bytesbalansens sanering - den är långt betydelsefullare än de båtar som Johan Olsson talade om.

Jag vill också säga aft det visserligen är riktigt atf försäljningen av nya bilar har minskat kraftigt under 1980. Även handeln med begagnade bilar har minskat. Men såvitt vi kan finna - och vi har faktist klokt folk i kanslihuset ocksä; även om Wiggo Komstedt ville insinuera aft det bara fanns några få som var kloka så finns def faktiskt många fler - beror minskningen på den ändring av mervärdeskattebestämmelserna som genomfördes 1979. Ingenting tyder på att förkortningen av betalningstiden i någon nämnvärd utsträckning skulle ha påverkat begagnat-handeln. Däremot har förkortningen obestridligen lett till atf man använder leasing i större utsträckning. Den har förmodligen också lett fill atf buskhandel förekommer i högre grad än vad fallet var tidigare, även om naturligtvis många människor, när tiderna är hårda, behåller bilarna längre och sedan säljer dem direkt och inte går över bilhandeln. Men aft direkfhandel är vanlig kan ju ingen kritisera. Def intressanta är f. ö. att branschens försäljning av begagnade bilar under 1980 infe oväsentligt har ökaf.

Sedan är det emellerfid på def sättet att även om den åtstramning som vi har genomfört beträffande bilhandeln inte har fått de förväntade konsekvenserna dä det gäller själva utvecklingen av handeln, så har den ändå fått kreditpolitiska, åtstramande effekter. Den leder nämligen till aft annan konsumtion i motsvarande mån måste hållas tillbaka, om bilköpare skall kunna följa de nya bestämmelserna. Man skall alltså inte påstå atf dessa regler är meningslösa. Det är de långt ifrån.

I den mån syftet med Johan Olssons begäran är att komma ät fusk - och jag har när jag lyssnat pä honom förstått att det är eff mycket betydelsefullt syfte - så förutsätter det medverkan från branschens sida, från MRF;s sida, om över huvud taget sådana här bestämmelser skall bli effektiva. När det nu har visat sig atf branschen infe är beredd aft medverka, kan vi infe vidta de lättnader som skulle kunna komma i fråga.

Det kan inte rimligen ankomma på mig att, efter de initiafiv som jag redan tidigare har tagit men som har avvisats av bilhandeln, på nytt gå och böna hos bilhandeln atf den skall hjälpa till.

Sedan kan man naturiigtvis diskutera om det är rimligt att kräva att näringslivet - en bransch - skall fungera som polis pä def här sättet. Men det har faktiskt visat sig att de bestämmelser som man använder med hjälp av bilkredifförordningen är sä svårkontrollerbara atf def helt enkelt inte går atf

Nr 84

Fredagen den 20 februari 1981

Om avbetalningsreglerna för handeln med personbilar

119

Nr 84

Fredagen den 20 februari 1981

Om avbetalningsreglerna för handeln med personbilar

kontrollera efferlevnanden. Bl. a. det är eft skäl för mig aft låta utreda frågan och hävda vad jag gjort här, nämligen aft vi bör avskaffa förordningen så fort vi har fått andra, mera generella instrument för atf klara av kredifpolitiken. Skulle vi inte få den hjälpen, skulle de regler som vi då genomför bara bli ett slag i luffen.

När def gäller Wiggo Komstedt vill jag tillägga att vi i Sverige har en alltför snabbt växande konsumfionsnivä. Bilköp är onekligen ett slags konsumfion, och även på det området aren åtstramning ofrånkomlig. Även om branschen drabbas därav, är åtgärder av def slaget nödvändiga.

Vi reglerar kreditverksamheten, bankvärlden, mycket hårt - alltfort hårt egenfiigen. Vi har nu dragit in också finansbolagen under riksbankens kontrollapparat, och vi kan på def sättet indirekt påverka även bilhandeln. Men vi har inte nägon gång, Johan Olsson och Wiggo Komstedt, haft längre avbetalningsfider än 24 månader på bilar sedan bilkredifförordningen fillkom. Menar verkligen Wiggo Komstedt att vi i def samhällsekonomiska läge som vi nu har, när vi vädjar till alla att dra ner sin konsumfion och när vi här i riksdagen genomför åtgärder som känns väldigt hårda för många människor, plötsligt skulle tillämpa en längre avbetalningstid och underlätta kredifgivningen? Är det sakligt motiverat, är det psykologiskt motiverat i det läge som råder? Skulle def verkligen vara klokt? Ekonomiskt klokt är det i varje fall inte.

120

Anf. 5 JOHAN OLSSON (c);

Herr talman! Jag tackar för de kompletterande synpunkter som ekonomiministern här har gett.

Jag tycker ändå inte att attityden till fortsatta resonemang var särskilt inbjudande, om vi går direkt på den del som berör resonemang med motorbranschen för aft försöka nå en överenskommelse, där branschen skulle ta på sig vissa uppgifter. Man måste ju möta branschen med en attityd som inger förhoppningar om framgångsrika åtgärder. En sådan attityd tycker jag inte atf ekonomiministern visade här. Men det finns ändå vissa förhoppningar med hänsyn fill att han inser de problem som är förknippade med den nuvarande regleringen.

Här gjordes jämförelser med köp av båtar, och def sades att bilhandeln är av så stor omfattning att den har en helt annan tyngd, varför man möjligen kunde försvara en hård reglering där men infe på andra områden. Men det är ju också en rättvisefråga. Gemene man uppfattar det som enormt orättvist atf den som är tvungen aft ha bil för atf komma till sitt jobb - alltså en utgift för inkomstens förvärvande - skall tvingas atf iaktta så hårda regler. För många människor är det en fråga om att kunna klara inköpskostnaderna för bilen när reglerna är så hårda, medan det i övrigt är så stor frihet. Om vi ser oss omkring och studerar problemen i dag, finner vi anledning att undra över om det skall vara så lätt att köpa en rad konsumtionsvaror med hänsyn till den av ekonomiministern uttryckta omtanken om det samhällsekonomiska utrymmet. Nog vore det väl då skäl i att göra någonting så atf den stora allmänheten

verkligen säg att vi behandlar människor lika - och problem på eff likartat sätt.

Det sades också att branschens försäljning av begagnade bilar har ökat. Ja, def har den gjort, men en stor del har gått vid sidan om den reguljära bilhandeln. En stor del härav kan ju vara direkta privatöverenskommelser, som def inte är någonfing aft säga om. Men den som har kontakt med marknaden vet att en mycket stor del av bilhandeln vid sidan om den reguljära bilbranschen går till den svarta marknaden eller buskhandeln, som man säger. Def bör vara anledning nog för ekonomiministern atf se litet mer positivt när def gäller en lösning av de här problemen.

Ekonomiministern frågade om interpellanten och Wiggo Komstedt menar atf man i detta samhällsekonomiska läge skulle kunna tänka sig aft öka avbetalningsfiden för begagnade bilar. Det synsätt som jag här försökt ge uttryck för skulle innebära att en ökad avbefalningsfid bara obetydligt skulle påverka konsumtionen av bilar. Jag tror alltså aft det trots det samhällsekonomiska läget finns anledning atf förbättra finansieringsmöjligheterna för de människor som är beroende av bil och göra avbetalningen mer rimlig med hänsyn till bilkostnaderna, bilens livslängd osv.

Jag tror att def finns goda skäl att rätta till de missförhållanden som uppenbarligen förekommer. Många tvingas nu atf leasa sin bil till räntekostnader som ligger på 20 ä 25 % eller i vissa fall kanske ännu mer. Här har man infe heller möjligheter att kontrollera hur turerna går. Den enskilda människans behov av ordnade förhållanden är alltså också en anledning aft angripa problemet.

Motivet är alltså inte atf man vill öka konsumtionen av bilar, ufan motiven är de som jag här försökt redovisa.

Vi måste ha en bra finansieringsplan för en artikel som är nödvändig för så många människor för att de över huvud taget skall kunna ha ett arbete och få en inkomst. Def är ett av de väsentligaste skälen.

Ett annat skäl är atf defta drabbar .människor som har dålig ekonomi, medan de som har god råd infe drabbas. Def är därför en rättvisefråga att man angriper detta problem.

Ett tredje skäl att göra någonting åt problemet är atf man annars ökar fuskhandeln och stimulerar leasingen, som ju inte är någonting för den som behöver bil kontinuerligt.

Dessa regler har också lagt sten på börda - det råder inget tvivel om den saken - under en period då bilhandeln har gått ned kraftigt. Det är givetvis också andra saker som har bidragit härtill, men förhållandena är sådana att det finns anledning att se med förståelse på bilhandelns problem i def här läget. Det måste finnas rättvisa i avbetalningsreglerna för bilhandeln jämfört med reglerna för handeln med andra kapitalvaror av olika slag, som kanske är mindre nödvändiga och som det av olika skäl funnes större anledning atf angripa.

Jag hoppas aft ekonomiministern skall inta en attityd som gör def möjligt för parterna att mötas på nytt. Jag tror mig kunna säga att bilhandeln är intresserad av att diskutera den här frågan vidare. Det kommer kanske också

Nr 84

Fredagen den 20 februari 1981

Om avbetalningsreglerna för handeln med personbilar

121

Nr 84

Fredagen den 20 februari 1981

Om avbetalningsreglerna för handeln med personbilar

122

atf tas initiativ därifrån. När parterna möts hoppas jag atf man kan komma fram till en rimlig lösning.

Anf. 6 WIGGO KOMSTEDT (m):

Herr talman! Jag delar till 100 % ekonomiministerns uppfattning aft vi måste begränsa konsumtionen. Det är alldeles nödvändigt. Men vi haren viss volym på denna konsumtion, och vad vi diskuterar är om denna Skall hanteras genom den reguljära, seriösa handeln på området eller om vi lättvindigt skall låta den försvinna uf till buskhandeln eller källarhandeln -eller vad man nu vill kalla den.

Det pågår en utredning när det gäller bilkreditförordningen. Det är alldeles riktigt. Jag tycker aft vi skall följa den princip som vi brukar följa här i riksdagen och låta utredningen arbeta och komma med sina förslag. Under denna tid kommer vi atf ha kvar bilkreditförordningen.

Vad vi nu diskuterar är hur vi skall komma åt ett akut problem för att hjälpa branschen och klara dess situation för stunden. När ekonomiministern i sitt svar säger aft branschen inte är beredd aft medverka tror jag att det delvis är en missuppfattning. Vad man ursprungligen krävt är en avbefalningsfid på 24 månader för nya bilar och 36 månader för begagnade. Man har förstått att något sådant i det här läget infe är möjligt. Man har vikit och sagt: O.K., vi accepterar 18 månader, som det är i dag för de nya bilarna. Def är bland dessa konsumtionen kan öka. Men när def gäller begagnade bilar finns det uppenbarligen ett stort lager som behöver komma bort. Då säger ekonomiministern att jag väl inte menar att man skall höja till en nivå som vi aldrig har haft tidigare. Jo, av def skälet atf bilar aldrig har kostat så mycket pengar som de gör i dag.

Den som byter bil varje år och köper en ny bil för låt oss säga 55 000 kr., vilket är genomsnittspriset för en svensk bil i dag, klarar avbetalningen på 12-15 månader. Han får kanske ge 15 000 kr. emellan i byte, men han lämnar alltså en bil som är värd 40 000 kr. som begagnad. Och def är köparen av den begagnade bilen vi värnar om, herr ekonomiminister. Def är den köparen som infe klarar avbetalningen på 18 månader, infe heller på 24 månader, men möjligen på 30 månader. Def är därför de 30 månaderna behövs just vid försäljning av begagnade bilar.

Många väljer atf sälja sina bilar i dag. Många väljer att sälja dem privat. Vi vet att det när Johansson och Pettersson handlar sinsemellan infe blir några momspengar till ekonomiministern. Det får vi acceptera så länge vi har def systemet. Men vad jag inte kan acceptera är atf Johansson och Pettersson inte egenfiigen handlar med varandra utan går till en bulvan i en källare. Där gör man upp affären på sådant sätt att det aldrig framkommer att den hanteras via den här mannen. Han låter registreringen ske direkt från Johansson till Pettersson. På det viset kringgår man gällande lagar. Det är den biten vi vill komma åt för aft den inte skall bli en allt större del av den krympande marknaden.

Vi har ett konsumentskydd. Konsumentombudsmannen har tillräckligt att göra utan att få en mängd onödiga anmälningar av sådana här skäl.

MRF- Motorbranschens riksförbund - har låfit göra en SIFO-undersök-ning som visar atf 82 % av marknaden för begagnade bilar gäller bilar i prisläget 25 000 kr. och därunder. Av dessa 82 % är det i dag 73 % som inte hanteras av den reguljära handeln. Def är en ganska stor volym. Vi måste vara överens om att vi inte kan överlåta denna marknadsandel till dem som infe tänker leva efter de förordningar som riksdag och regering drar upp.

Vi har ocksä sett floran av leasingsysfem och avgifter av olika slag, som . man hittar på. Uppfinningsrikedomen är stor i alla branscher - infe minst i den här - hos dem som tänker vara med och kringgå lagstiftningen.

Det är klart att vi har olika angelägenhetsgrad och olika kännedom om branscher. Jag skulle avslutningsvis, lifef skämtsamt, kunna säga som en annan ledamot av kammaren sade i en annan debatt: Den här debatten delfar jag egentligen inte i som polifiker - den här branschen kan jag.

Nr 84

Fredagen den 20 februari 1981

Om avbetalningsreglerna för handeln med personbilar

Anf. 7 Ekonomiministern GÖSTA BOHMAN:

Herr talman! Jag är faktiskt inte alldeles okunnig om den här branschens förhållanden heller. Men jag är ändå polifiker och ändå ansvarig för ekonomin.

Jag har en känsla av att det mesta som kan sägas i den här debatten redan har sagts. Jag vill bara tillägga två ting. Def första är atf om nu - jag har fått det intrycket när jag lyssnat till både Johan Olsson och Wiggo Komstedt - det avgörande motivet för en förlängning av avbetalningsfiderna är att komma ät det fusk och de missförhållanden som har uppkommit i branschen, då är det litet egendomligt aft branschen själv inte vill lämna sin medverkan till den kontroll som tyvärr är nödvändig på det här området.

Def andra jag skulle vilja säga är, för aft def inte skall bli några tnissförsfånd, att om det skall bli någon ändring, sä kan def inte komma i fråga att upphäva bilkreditförordningen förrän det är utrett med vilka medel bilkrediterna skall behandlas. Def kan infe heller komma i fråga atf i dagsläget ge bilhandeln en längre kredittid än vi någonsin haft tidigare i Sverige. Det kan inte komma i fråga. Def är lika braaft jag sagt det, så att def inte råder några missförstånd på den punkten.

Anf. 8 JOHAN OLSSON (c):

Herr talman! Beträffande bilbranschens medverkan vill jag säga att def är ganska naturligt atf branschen, om den skall medverka i en så pass känslig och omfattande verksamhet som det här gäller, för aft kunna träffa eft avtal också vill ha något tillmötesgående från myndigheternas sida. Ekonomiministern sade ju själv att det är en ganska ovanlig företeelse och kanske inte den allra bästa lösningen att träffa en överenskommelse med en branschorganisation pä detta sätt, men å andra sidan var ju ekonomiministern - och det tycker jag är rikfigt - angelägen om aft det skall vara möjligt att åstadkomma en överenskommelse. Jag tycker det är väldigt positivt om man kan nå en överenskommelse med en bransch inom näringslivet som medverkar till aft skapa sunda förhållanden och vill ta pä sig uppgifter som infe är så roliga men som är nödvändiga och i samhällets intresse. Det intresset är inte avsågat -

123

Nr 84

Fredagen den 20 februari 1981

Om avbetalningsreglerna för handeln med personbilar

def vill jag framhålla - och intresset finns kvar, om myndigheterna går fill dessa förhandlingar med en vilja att ocksä från sin sida ge någonfing. Det är alltså det jag hoppas på.

Jag vill också kommentera ekonomiministerns uttalande om atf def i nuvarande samhällsekonomiska läge är angeläget aft se till att minska importen. I det sammanhanget vill jag betona aft en förlängning av avbetalningsfiden för begagnade bilar infe behöver påverka bytesbalansen, eftersom de bilar def gäller redan finns här i landet. De kanske står färdiga och kontrollerade på verkstäderna och skulle göra bättre nytta genom aft komma till användning än att bara stå där och dra kostnader. De skulle kanske kunna ersätta andra bilar som egentligen infe borde gå i trafik.

Jag vill med defta inlägg slutligen säga att jag hoppas aft en omprövning kommer fill stånd. Den attityd som kom till uttryck i svaret ger vissa förhoppningar om att def finns möjlighet fill vissa ändringar av de rådande förhållandena. Jag hoppas att de resonemang som bilbranschen far upp med ekonomiministern - eller det kanske blir tvärtom - leder fill posifiva lösningar fill nytta för alla parter i sammanhanget.

124

Anf. 9 WIGGO KOMSTEDT (m);

Herr talman! Låt mig understryka att det som ekonomiministern säger om atf branschen inte vill medverka till kontrollverksamheten infe är helt riktigt. Branschen vill infe medverka på nu gällande premisser, dvs. man vill inte medverka fill kontrollen om man inte får någonting i utbyte. 24 månaders avbetalningstid ligger som eft bud, men eftersom def infe sker några förändringar i fråga om avbetalningstiden på nya bilar och inte heller beträffande kontantinsats o. d., är naturligtvis 30 månaders avbefalningsfid det som branschen för frarn som ett motbud för aft åta sig kontrollverksamheten. Ekonomiministern har ju själv erkänt aft def är ganska ovanligt atf en bransch själv skall ta på sig en sådan här kontrollverksamhet. Man gör det av det skälet att man även vill få en kontroll av de företag som inte driver denna verksamhet pä ett sådant sätt som vi väl alla är överens om att den bör drivas på.

Jag tror inte att vi egenfiigen har delade uppfattningar mer än just i fråga om längden av den amorteringstid som skall gälla. I det här fallet råder def väl samstämmighet inom regeringen, och det ankommer på oss alla att försöka påverka utvecklingen i den här riktningen. Eftersom Johan Olsson deltagit i debatten har han naturligtvis sitt ansvar och får väl tala med exempelvis statsministern om de här frågorna, så att vi kan få en riktig bedömning frän alla håll. Jag tror att de påringningar från branschen som riksdagsledamöter från alla partier har fått naturligtvis har bidragit till att den här debatten tagit fart.

Jag vill understryka vad jag sagt tidigare här i dag, nämligen att det är väldigt viktigt atf debatten förs innan krisen är eft faktum. På sikt gagnar def icke den svenska ekonomin atf något annat departement går ut och skramlar med börsen och erbjuder ersättningar, utbildningsbidrag och allt vad som finns för att klara en kris. Vi har haft tillräckligt med sådant i vårt land.

Därför tror jag att den överenskommelse vi talat om skulle vara eft bra sätt     Nr 84

att begränsa verkningarna i branschen. Och jag tror på trepartiregeringen -     Fredagen den

jag tror aft den är mäktig atf lösa de här problemen.                    20 februari 1981

3 $ Svar på fråga 1980/81:270 om importen av blodplasma

Anf. 10 Statsrådet ELISABET HOLM:

Herr talman! Lars Hedfors har frågat mig vilka åtgärder jag ämnar vidta för att öka Sveriges självförsörjningsgrad när det gäller fillgången på blodplasma.

Styrelsen för teknisk utveckling (STU) har initierat ett antal projekt med syfte att förbättra försörjningen av blod och blodprodukter.

STU:s insatser syftar fill att ta fram system och tillhörande metoder för hantering och analys av blod och blodkomponenter. De väntade resultaten av STU:s insatser avses leda fill en tryggare försörjning med blod och blodkomponenter för svensk sjukvård samt minskade sjukvårdskostnader genom effekfivare utnyttjande av blodråvaran och rationellare metoder vid blodcentralerna.

Forskning pågår bl. a. för att erhålla metoder för att tappa, separera, lagra och transfundera blod och blodkomponenter. Efter hand som metoderna förbättras kan man bättre utnyttja tillgänglig blodråvara. En större grad av självförsörjning kan därför förväntas. Målet är aft Sverige i framtiden skall bli självförsörjande,

I april förra året anordnade jag en hearing med berörda intressenter kring dessa frågor. Bl,a, diskuterades graden av självförsörjning i landet beträffande blod och blodkomponenfer och möjligheterna till ökad givarrekrytering.

Landstingsförbundet har i en cirkulärskrivelse till sjukvårdshuvudmännen i november 1980 uttalat att det är angeläget att varje enskild sjukvårdshuvudman tar ställning till sitt behov av och ansvar för åtgärder kring blodförsörjningen inom landstinget/kommunen.

Enligt vad jag har erfarit har Landsfingsförbundet ocksä för avsikt att under hösten 1981 tillställa huvudmännen en enkät om blodförsörjningsfrågor.

Mot denna bakgrund finner jag ingen anledning aft f, n, fa initiativ till ytterligare åtgärder för atf öka Sveriges självförsörjningsgrad när def gäller tillgängen pä blodplasma.

Om importen av blodplasma

Anf. 11 LARS HEDFORS (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka för svaret.

Orsaken till atf jag ställde frågan var en tidningsartikel i Dagens Nyheter den 10 februari 1981, där man konstaterar att importen av blodplasma i värt land uppgår till inte mindre än 70 %, vilket får anses vara en anmärkningsvärt låg självförsörjningsgrad, I själva verket är def t, o, m, värre än sä. Enligt styrelsen för teknisk utveckling, STU, var självförsörjningsgraden

10 Riksdagen protokoll 1980/81:80-84

125

Nr 84

Fredagen den 20 februari 1981

Om importen av blodplasma

1978 så låg som 17 % för vissa typer av blodplasma, och efter vad jag kan förstå har det inte skett någon större förändring sedan dess.

Nu säger statsrådet Holm i sitt svar att styrelsen för teknisk utvecking håller på och arbetar med defta, och sedan för hon eff ganska allmänt resonemang om hur man bättre skall tillvarata blodråvaran. Hon säger mycket litet om varför benägenheten att lämna blod i det här landet är så liten och hur man skall komma fill rätta med def. Jag tycker atf det är märkligt atf landets sjukvårdsminisfer så litet intresserar sig för hur man skall kunna rekrytera blodgivare.

Def finns, som jag ser det, många orsaker fill att def är en brist på def här området. En orsak är aft vi har en bristande information om blodgivning, och jag tror personligen att man möjligen skulle kunna komma till rätta med det om man inrättade någon form av centralt organ för samordning av verksamheten och upplysning om denna.

En annan orsak kan vara att människor helt enkelt får för dåligt betalt för sitt blod. Det kan naturligtvis diskuteras. Det finns många som hävdar motsatsen. De säger atf det i stället är på det viset att vi har dålig rekrytering därför atf människor över huvud taget fär betalt.

En tredje orsak, som jag personligen tror mest pä, är att vi har ganska långa reseavstånd till blodcentralerna i landet, och def beror naturligtvis på att vi har relativt få blodcentraler. Då kan man fråga sig: Hur skall vi komma till rätta med det? Det finns säkert många möjligheter. En möjlighet är aft decentralisera verksamheten ut till våra distriktsläkarcentraler. En annan möjlighet är aft se fill att landstingen åtar sig uppgiften med hjälp av en mobil blodtappningsverksamhet, exempelvis i bussar.

Det vore tacknämligt om statsrådet Holm ville ge några synpunkter på detta. Def finns väldigt mänga frågetecken i den här verksamheten, och jag undrar om de inte är sä många atf def skulle behövas någon form av utredning för att räta ut dem.

126

Anf. 12 Statsrådet ELISABET HOLM:

Herr falman! Jag vill faktiskt på det bestämdaste bestrida aft jag skulle ha visat för litet intresse för de här frågorna. Jag vill i det sammanhanget påminna om det som sfär i svaret om den hearing jag anordnade förra våren föratt faen rejäl belysning av dessa frågor. Såvitt jag kan förstå har bl, a. den hearingen bidragit fill ett ökaf intresse från landstingens sida för bättre information i det här avseendet.

Det är alldeles klart att informationen om behovet av fler blodgivare på sina håll är dälig - def varierar från landstingsområde till landstingsområde. Att inrätta ett centralt organ för detta ställer jag mig mycket tveksam till, eftersom det är landstingen som ansvarar för sjukvårdens prakfiska genomförande här i landet, Landsfingen bör också själva ansvara för blodförsörjningen inom det egna landstingsområdet. Därför är det, tycker jag, landstingens uppgift att klara av detta.

Frågan om den ersättning man får för blodgivning är för liten och om def förhållandet påverkar intresset för blodgivning har, som Lars Hedfors säger.

diskuterats mycket. Det visar sig att man i andra länder har en bättre blodgivning än vi har i Sverige, trots atf man i dessa länder inte betalar ut nägon ersättning alls. Jag tror därför atf def här är en öppen fråga.

Erfarenhetsmässigt vet vi atf tappning av blodgivare huvudsakligen sker vid de större sjukhusen: I de fall då huvudmännen finner att behov föreligger av ökad givarrekryfering, bör man naturligtvis kartlägga möjligheterna till blodgivning även inom övriga delar av landsfinget- def gäller i första hand andra lasarett än def centrala, eller vårdcentraler. Mobila blodfappningsen-heter, som på bestämda tider söker upp de större arbetsplatserna, är en annan form som på sina håll används för att stimulera intresset för blodgivning.

Jag tror atf man bör fortsätta på de här vägarna för att öka intresset för att bli blodgivare.

Nr 84

Fredagen den 20 februari 1981

Om importen av blodplasma

Anf. 13 LARS HEDFORS (s):

Herr talman! Statsrådet Holm fortsätter aft säga att def här främst är en angelägenhet för landsfingen. Jag undrar verkligen - inte minst med tanke på det väldiga underskott vi har när det gäller försörjningen av blodråvara - om man kan lägga denna uppgift enbart på landstingen. Vi importerar, som jag tidigare sade, så mycket som 70 %. Det måste således vara ett nationellt intresse att komma fill rätta med detta och aft stödja landstingen i denna verksamhet.

Det är bra aft Elisabet Holm är intresserad av en kartläggning av möjligheterna fill decentralisering av blodgivningen. Det bör vara möjligt att förlägga blodgivningsverksamhet till disfrikfsläkarsfafionerna, t. ex. genom atf man låter personal från de större blodcentralerna då och då resa ut till disfriktsläkarstationerna för att ta hand om blodgivningen. De mobila blodgivarsfafionerna är också en möjlighet i def här sammanhanget.

När det gäller informafionen om blodgivarverksamhefen vill jag gärna erinra om atf det finns länder där man har mycket positiva erfarenheter av att ha ett nationellt övergripande organ för information och samordning. Det närmast liggande exemplet på det är Finland,

Jag vill gärna avsluta med att uttrycka förhoppningen atf statsrådet Holm noggrant följer den här verksamheten i framfiden.

Anf. 14 Statsrådet ELISABET HOLM;

Herr talman! Flera landsfing, t, ex Kristianstads läns landsting och Västmanlands läns landsting, har ganska nyligen sett över sin organisafion för blodgivning. Från Kristianstads läns landsting finns dokumenterat eff arbete som tagits fram vid statsvetenskapliga institutionen vid Lunds universitet och som har titeln Framtida blodförsörjning i Kristianstads läns landsting. Det är naturligtvis ett intressant dokument.

Regionblodcentralernas överläkare har bildat en särskild samordningsgrupp, som - vid behov av medicinsk och teknisk samordning över regionsjukvårdsgränserna - tar vissa initiafiv för att stödja och utveckla blodverksamheten inom hälso- och sjukvården,  Regionblodcenfralernas

127

Nr 84

Fredagen den 20 februari 1981

Om tidpunkten för förslag till ny hälso- och sjukvårdslag

samordningsgrupp planerar atf under 1981 på olika sätt försöka stödja den totala givarrekryteringen i landet. Av det skälet kommer möten med ansvariga läkare vid länssjukhusen aft arrangeras för erfarenhetsutbyte och för diskussioner om den önskvärda utvecklingen. Ett ganska intensivt arbete pågår alltså för att öka självförsörjningsgraden när det gäller blod och blodprodukter här i landet.

4 § Svar på fråga 1980/81:271 om tidpunkten för förslag till ny hälso-och sjukvårdslag

Anf. 15 Statsrådet ELISABET HOLM:

Herr talman! Gunnar Olsson har frågat mig när jag avser aft förelägga riksdagen en proposifion med förslag om en ny hälso- och sjukvårdslag.

Arbete pågår f. n. i socialdepartementet med sikte pä atf förelägga riksdagen en proposifion under år 1981. Jag räknar med aft yttrande dessförinnan skall inhämtas från lagrådet.

128

Anf. 16 GUNNAR OLSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka sjukvårdsministern för svaret, som alltigenom är positivt. Eftersom jag varit ledamot av hälso- och sjukvårdsutredningen har jag särskild anledning aft tacka för svaret.

Det var efter att ha läst en sammanställning av landstingens remissvar som jag ställde min fräga. Landstingen sluter nämligen upp kring hälso- och sjukvårdsutredningens förslag om ramlag för hälso- och sjukvården. Enigheten är så gott som total.

Även om sammanställningen av remissvaren, som utarbetats inom Landstingsförbundets kansli, inte ger någon heltäckande bild framstår def hur klart som helst, tycker jag, att landsfingen anser att förslaget från hälso-och sjukvårdsutredningen mycket väl kan läggas fill grund för en ny hälso-och sjukvårdslag. Att sedan Läkarförbundet, främst genom artiklar i Läkartidningen men även med sföd av viss dagspress, uttalat något av en förkasfelsedom över utredningsförslaget är en sak för sig.

Jag fick eft starkt intryck av atf sjukvårdsministern fann betänkandet från hälso- och sjukvårdsutredningen innehålla många positiva förslag när vi från utredningens sida överlämnade betänkandet någon gång i november månad 1979. Och jag tror atf sjukvårdshuvudmännen uppfattade förslaget som eff led i den demokratiseringsprocess som samhället genomgår.

Det är väl också så att många frågor inom den svenska sjukvården nu har ställts på sin spets genom filmatiseringen av romanen Babels hus som visats i TV-vi såg def sista avsnittet i går kväll. Def har fått en ny sjukvårdsdebatt att blossa upp.

Vi har def märkliga förhållandet i dag atf en sektor av samhället som far emot 25 miljoner besök årligen av vårdsökande människor och vårdar sådana människor på sjukhus 40 miljoner dygn per år regleras av en lagstiftning som inte med eft ord behandlar den vårdsökande. Ingenting sägs om den vårdsökandes rätt till självbestämmande, medinflytande och kvalitet av olika

slag i värden. Jag förmodar aft sjukvårdsministern är enig med mig om att deffa är ett förhällande som vi infe kan acceptera.

Jag behöver inte orda så mycket mer om detta. Def är ju ett alltigenom positivt svar som jag har fått. Vi ser fram emot den proposifion som vi nu förväntar oss någon gång under det här året.

Jag tackar än en gång för svaret.

Nr 84

Fredagen den 20 februari 1981

Meddelande om interpellationssvar

5 § Meddelande om svar på interpellation 1980/81:81

Anf. 17 Arbefsmarknadsministern INGEMAR ELIASSON;

Herr falman! Jag hade för avsikt att i dag besvara en interpellafion av Lars Werner ställd till stafsministern angående sysselsättningspolitiken. Då Lars Werner är förhindrad aft i dag närvara i kammaren avser jag atf besvara interpellationen måndagen den 16 mars.

Om nedläggningen av industrier i Östra Göinge kommun

6 § Svar på fråga 1980/81:267 om nedläggningen av industrier i Östra Göinge kommun

Anf. 18 Arbetsmarknadsministern INGEMAR ELIASSON;

Herr talman! Börje Nilsson har frågat mig vilka åtgärder regeringen är beredd att vidta i Östra Göinge kommun med anledning av besluten om nedläggning av Östanå Bruk och pappers- och massafabriken vid Broby Industrier.

MBL-förhandlingarna vid Östanå Bruk är nu avslutade, och Södra Skogsägarna har fattat beslut om att lägga ner verksamheten vid bruket. Bruket har 160 anställda. Ägarna fill Broby Industrier har fattat samma beslut för sin pappers- och massafabrik. Det beslutet berör 150 anställda.

Enligt vad jag har erfarit pågår f. n. vid båda bruken arbete med aft finna lösningar för fortsatt verksamhet. Några krav på statliga insatser i samband med detta arbete har såvitt jag vet inte framförts.

Arbetsmarknadsmyndigheterna är självfallet beredda atf sätta in sedvanliga arbetsmarknadspolifiska åtgärder för att i första hand förmedla nya arbeten fill de personer som riskerar aft bli arbetslösa. Även utbildningsinsatser torde kunna bli aktuella för atf underlätta övergången till andra arbeten.

Anf. 19 BÖRJE NILSSON (s);

Herrfalman! Jagber atf få tacka försvaret på min fråga. Sysselsättningen i Östra Göinge kommun har varit en följetong i riksdagen. Jag tror att detta är den fjärde eller den femte gången som vi diskuterar den, och det bevisar hur allvarligt läget är.

Bakgrunden fill min fråga är att def nu föreligger ett definitivt beslut om nedläggning av Östanå Bruk och vissa delar av Broby Industrier. Verkställs

129

Nr 84

Fredagen den 20 februari 1981

Om nedläggnitigen av industrier i Östra Göinge kommun

det beslutet fär det mycket svåra följder för Östra Göinge kommun. Direkt berörs 330 anställda i de båda företagen. Problemet är ocksä akut; det handlar om veckor tills de anställda mister sina jobb. Def är alltså hög tid att ingripa, om en mycket allvarlig kris i området skall kunna undvikas.

Arbetsmarknadsministern ger beskedet att arbete pågår vid båda bruken för att finna lösningar för fortsatt verksamhet. Vi har också genom massmedia fått veta att förhandlingar pågår. De anställda och invånarna i östra Skåne har emellertid inget större förtroende för Södra Skogsägarna. Vi tycker aft de har misskött företagen och infe tagit vara på alla de möjligheter som finns. Nu är vi rädda för aft de också missköter förhandlingarna och driver dem till en nedläggning av företagen. Därför är det vikfigt att staten aktivt medverkar för att klara upp situationen vid Östanå Bruk och Broby Industrier.

Nu säger arbefsmarknadsministern aft några krav på statliga insatser ännu infe har framförts. Efter vad jag försfår är det emellertid mycket angeläget atf staten aktivt griper in för att lösa problemen. Följande måste då iakttagas. För def första är det viktigt att se till att Östanå Bruk infe skingras ufan aft företaget behålls intakt så länge intressenterna finns kvar. För def andra krävs erforderlig tid för ett övertagande. För det tredje måste de nuvarande ägarna hjälpa till med marknadsföringen under ett övergångsskede.

Def är alltså vikfigt att inte släppa taget om den här frågan. Om det ännu inte har framförts något krav till departementet om statlig medverkan kan arbetsmarknadsministern räkna med att ett sådant kommer. När def gäller arbetsmarknaden i stort i Östra Göinge kommun behövs f. ö. ytterligare åtgärder - det krävs ett direkt statligt stöd för atf hjälpa upp sysselsättningen i området.

Anf. 20 Arbetsmarknadsministern INGEMAR ELIASSON: Herr talman! Det är riktigt atf det nu föreligger beslut om nedläggning av de båda bruken och aft läget därför är förändrat. Som jag nämnde i mitt svar pågår emellertid diskussioner om olika lösningar. I de diskussionerna är alla tänkbara intressenter indragna, ocksä staten via länsarbetsnämnden. Diskussionerna gäller, såvitt jag vet, konkreta uppslag till lösningar. Industriministern har i svar på liknande frågor sagt atf om det finns projekt som på sikt är företagsekonomiskt lönsamma kan man räkna med statligt stöd inom de ramar som är uppdragna.

Staten är alltså indragen i den här processen på de olika vägar som står till förfogande - länsarbetsnämnden, utställda löften från regeringen atf använda de regionalpolitiska medlen och arbetsmarknadspolitiska insatser i den utsträckning sådana behövs. Vi följer utvecklingen med stor uppmärksamhet.

130

Anf. 21 BÖRJE NILSSON (s):

Herr talman! Jag tackar för den posifiva vilja som arbetsmarknadsministern visar. Som jag sade tidigare litar vi definifivt inte på ägarna i detta sammanhang, utan vi anser aft det är viktigt atf man fullföljer förhandling-

arna. Vi misstänker atf framför allt Södra Skogsägarna driver förhandlingarna i en viss riktning, och därför är det viktigt att staten verkligen aktivt medverkar i förhandlingarna för atf fä en riktig lösning.

När det sedan gäller arbetsmarknaden i stort hänvisar arbetsmarknadsministern till vanliga arbetsmarknadspolifiska åtgärder. Jag tror aft def krävs ytterligare sföd och ett rikfigt program för atf klara sysselsättningen inom området. Det krävs atf man på allvar far itu med detta, för annars nalkar vi oss en allvarlig kris i denna del av Skåne.

Nr 84

Fredagen den 20 februari 1981

Om nedläggningen av industrier i Östra Göinge kommun

7  § Föredrogs och hänvisades Proposifionerna 1980/81:106 fill jusfifieutskottet 1980/81:110 till skaffeufskotfet 1980/81:112 fill lagutskottet

8  § Föredrogs och hänvisades Förslag

1980/81:8 till lagutskottet

9 § Föredrogs och hänvisades
Motionerna

1980/81:1945 yrkande 5 till utbildningsutskottet

i övrigt till näringsufskottet 1980/81:1946 till näringsutskottet

10  § Föredrogs och bifölls Interpellafionsframställning 1980/81:100

11  § Anmäldes och bordlades Proposifion

1980/81:90 om riktlinjer för energipolitiken

12        § Anmäldes och bordlades
Konstitufionsutskoftets betänkanden

1980/81:15 om anslag till Stöd fill politiska partier och Allmänna val (prop.

1980/81:100) 1980/81:16 om fortsatt giltighet av lagen om skatfeutjämning i Stockholms

läns landstingskommun (prop. 1980/81:75)

Skatteutskottets betänkande

1980/81:20 om dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige samt Storbritannien och Nordirland beträffande skatter pä kvarlåfenskap, arv och gåva

131

Nr 84

Fredagen den 20 februari 1981

Justitieutskottets betänkanden

1980/81:18 om anslag till rättshjälp m. m. (prop. 1980/81:100) 1980/81:19 om anslag till jusfitiekanslern (prop. 1980/81:100) 1980/81:20 om anslag till brottsskadenämnden (prop. 1980/81:100) 1980/81:22 om anslag fill Svensk författningssamling m. m. (prop.  1980/ 81:100)

132

Försvarsutskottets betänkanden

1980/81:16 om filläggsbudget II fill statsbudgeten för budgetåret 1980/81

såvitt avser försvarsdepartementets verksamhetsområde (prop.   1980/

81:101) 1980/81:17 om filläggsbudget II till statsbudgeten för budgetåret 1980/81

såvitt avser ekonomiskt försvar (prop. 1980/81:101) 1980/81:18 om beredskapsbudget för totalförsvaret (prop. 1980/81:100)

Socialutskottets betänkande

1980/81:16 om tilläggsbudget II, såvitt avser utrustning fill  Karolinska sjukhuset (prop. 1980/81:101)

Kulturutskottets betänkanden

1980/81:20 om anslag fill kyrkliga ändamål (prop. 1980/81:100) 1980/81:21 om filläggsbudget II fill staf.sbudgefen för budgetåret 1980/81 (prop. 1980/81:101)

Utbildningsutskottets betänkanden

1980/81:16 om tilläggsbudget II fill statsbudgeten för budgetåret 1980/81

(prop. 1980/81:101) 1980/81:17 om anslag till utbildningsdepartementet m. m.  (prop.  1980/

81:100)

Trafikutskottets betänkande

1980/81:13 om anslag fill Trafiksäkerhet (prop. 1980/81:100)

Jordbruksutskottets betänkande

1980/81:16 om åtgärder mot frilevande vildsvin m. m. (prop. 1980/81:82)

Näringsutskottefs betänkanden

1980/81:31 om kontroll av multinationella företag

1980/81:32 om regleringen av tillfällig handel

Arbetsmarknadsutskottefs betänkande

1980/81; 15 om riksdagens lönedelegations verksamhet under är 1980 (redog. 1980/81:3)

13 § Anmälan av interpellation Nr 84

Fredagen den
Anmäldes och bordlades följande interpellation som ingivits fill kammar-     20 februari 1981
kansliet________________________________________________________

den 20 februari

1980/81:101 av Bo Lundgren (m) fill budgetministern om principerna för fasfighefstaxering:

Den allmänna fasfighetstaxeringen 1981 genomförs i enlighet rned de regler som finns i den av riksdagen 1979 antagna fastighetstaxeringslagen.

Taxeringsvärdet vid 1981 års fastighetstaxering skall fastsfällas fill 75 % av marknadsvärdet tvä år före taxeringsåret, dvs. 1979. För jordbruksfastigheter finns en särregel, som bl. a. motiverades av fveksamhefer om utvecklingen under 1979 med anledningavatf den nya jordförvärvslagen då trädde i kraft. Jordbruksfastigheter skall åsättas eft taxeringsvärde som är 67,5 % av marknadsvärdet 1978,

Taxeringsarbetet skall nu vara avslutat, och besked om de äsafta värdena skall sändas ut till fasfighefsägarna före den 16 mars. Utfallet torde i stort sett bli en fördubbling av taxeringsvärdena för villor; något mer för fritidshus. För jordbruksfastigheter kan utfallet leda till mer än en fördubbling av värdena. T. o. m. trefaldiganden eller mer kan bli aktuellt för skogsfastigheter.

De taxeringsvärden som kommer aft åsättas leder i sig infe fill några problem för fastighetsägarna. Def som kan skapa problem är de skatteregler som utformats med taxeringsvärdena som grund. Detta gäller bl. a. den s. k. villaskatten, den nya beskattningen av bostadsrättsföreningar, garanti-skaften för kommunerna, förmögenhetsskatten och arvs- och gåvoskatten.

På grund av de effekter taxeringsvärdeshöjningarna kombinerat med skattereglerna har för de enskilda fastighetsägarna har faxeringsarbetet måst vara mycket noggrant. Detta har medfört en stor och kostsam organisation. Deklarationsblanketterna har varit mycket omfattande, med de problem detta har medfört säväl för de enskilda fastighetsägarna som vid faxeringsarbetet.

De nämnda skattereglerna har genom riksdagsbeslutet hösten 1980 ändrats så aft inte orimliga ekonomiska konsekvenser skall uppstå. Det har vidare aviserats ytterligare förändringar när det gäller förmögenhetsbeskattningen för framför allt jordbruk. Förslag avses läggas våren 1981.

Trots dessa genomförda eller aviserade åtgärder kvarstår en viss oro för följderna av fastighetstaxeringen. Följande problem kan i det sammanhanget nämnas:

Även om det generellt för hela landet torde bli ungefär en fördubbling av taxeringsvärdena för småhus, kommer def att vara variationer mellan olika regioner.

Anmälan av interpellation

133

Nr 84

Fredagen den 20 februari 1981

Anmälan av interpellation

134

I vissa områden kommer taxeringsvärdena att sfiga med mer än 100 %. I de fall höjningarna blir avsevärt större än genomsnittet för landet blir naturligtvis följderna ur skalfesynpunkf ocksä rner betydande.

Den lösning som ligger närmast till hands för undvikande av problem av denna art är aft ändra systemet för beräkning av den intäkt sorn skall tas upp till beskattning av småhusägare. I eft särskilt yttrande till fastighetstaxeringskommitténs betänkande om de nya villaskattereglerna anförde de borgerliga ledamöterna följande:

"Det kan ifrågasättas om fastigheternas taxeringsvärde skall vara grund för beräkningen av schablonintäkten, bl. a. med tanke på de regionala skillnader i taxeringsvärde som uppstår för i övrigt lika småhus.

Enligt vår mening bör man för framtiden överväga möjligheten av nägon annan metod för villabeskattningen, som mer utgår från värdet för den förmän boendet utgör."

Som fidigare nämnts mäste de deklarationsblanketter som fastighetsägarna har att lämna som underlag för fastighetstaxeringen vara mycket utförliga. Deffa medför naturligtvis en risk för missförstånd och felaktigheter vid ifyllandet, med negafiva konsekvenser för fasfighefsägarna. Vid en övergäng till ett nytt villabeskatfningssysfem, med mindre vikt lagd vid taxeringsvärdet, skulle naturligtvis deklarationsblanketten kunna förenklas sä att denna risk minskas.

Def har den senaste tiden anförts aft köpeskillingarna för småhus och andra fastigheter, kanske främst jordbruksfastigheter, har sjunkit den senaste tiden. Tillgänglig statistik visar emellertid att åtminstone fram t. o. m. tredje kvartalet 1980 var prisnivån ganska stabil.

Defta till trots kan def naturligtvis regionalf uppstå ganska betydande prisvariationer för såväl småhus som jordbruksfastigheter och andra fastigheter. Speciellt torde def för småhusen kunria gälla områden med tidigare mycket stark efterfrågan pä villor och därmed starkt stegrade priser de senaste åren.

För jordbruken kan det naturligtvis inte heller uteslutas atf bl. a. räntehöjningarna och den nya jordförvärvslagens verkningar har lett fill atf prisnivån sjunkit eller kommer att sjunka på jord- och skogsbruksfastighe-fer.

Även om taxeringsvärdet för en fastighet skall vara 75 % av marknadsvärdet för atf ge en säkerhetsmarginal, kan det naturligtvis infe uteslutas atf fastighetspriserna i ett område sjunker så att denna marginal i stort sett äts upp. Detta är naturligtvis infe tillfredsställande ur rättvisesynpunkt. I dessa fall är en generell nedsättning av taxeringsvärdenivån infe möjlig. Def borde emellerfid vara möjligt att införa en rätt att under perioden fram till nästa fastighetstaxering få taxeringsvärdet nedsatt för en viss fastighet om man kan visa att marknadsvärdet har sjunkit i en viss, bestämd, utsträckning.

Fastighetstaxeringen har inneburit stora kostnader för det allmänna. Eft stort antal besvär väntas nu skapa problem för länsrätterna. Om man utformade skafteregler som i betydligt mindre utsträckning är anknutna till

taxeringsvärdena skulle man naturligtvis kunna förenkla fasfighefstaxering-     Nr 84

en avsevärt.                                                                                  Fredagen den

Mof denna bakgrund vill jag ställa följande frågor till budgefministern:      20 februari 1981

Är budgetministern beredd medverka fill att möjligheten atf införa ett nytf_____

villaskaftesystem utreds? Meddelande om

Är budgetministern beredd medverka till aft def införs en möjlighet atf vid    fråga minskade marknadsvärden reducera taxeringsvärdena för enskilda fastigheter?

Är budgetministern beredd medverka till sådana förändringar av skattereglernas anknytning till fasfighefsfaxeringsvärden atf man kan uppnå en förenklad fastighetstaxering?

14        § Meddelande om fråga

Meddelades aft följande fråga framställts

den 19 februari

1980/81:285  av  Sven-Erik  Nordin  (c)   till   arbefsmarknadsministern   om utbildningsbidrag fill arbetslös ungdom;

Arbetslös ungdom skall beredas antingen arbete eller utbildning. För att underlätta ungdomarnas inträde på arbetsmarknaden eller i yrkesutbildning har under 1979/80 framför allt vid folkhögskolor anordnats kortare kurser för arbetssökande ungdom.

Under fjolåret underlättades denna verksamhet på sä sätt atf eleverna fick uppbära ett utbildningsbidrag motsvarande Kontant arbetslöshetsunderstöd (KAS). Detta skedde genom särskilt bemyndigande från regeringens sida. För 1981 har flera folkhögskolor, bl. a. Mellansel folkhögskola i Y-län, planerat ett omfattande utbud av nämnda kurser. Eftersom något nytt bemyndigande inte utfärdats från regeringens sida tvingas intresserade ungdomar avstå från kursen i fråga. Följden blir aft verksamheten avstannar, medan samhällets kostnader för KAS består.

Med hänvisning till det anförda vill jag fråga arbetsmarknadsministern om regeringen är beredd att utfärda ett nyft bemyndigande angående utbildningsbidrag till särskild kurs för arbetslös ungdom i likhet med föregående budgetår?

15        § Kammaren åtskildes kl. 10.07.
In fidem

BENGT TORNELL

/Solveig Gemert