Riksdagens protokoll 1980/81:72 Onsdagen den 4 februari

ProtokollRiksdagens protokoll 1980/81:72

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1980/81:72

Onsdagen den 4 februari

Kl. 19.30

Förhandlingarna leddes till en början av förste vice talmannen.

1 § Allmänpolitisk debatt (forts.)

Anf. 47 JOHAN OLSSON (c):

Fru falman! Jag finner anledning aft i denna remissdebatt lämna nägra synpunkter främst från näringspolitisk utgångspunkt och från småföretagens horisont.

Jag vill först uttala min tillfredsställelse över att en uppgörelse har träffats på arbetsmarknaden mellan LO och Arbetsgivareföreningen. Def är befogat med en komplimang för den realism varmed parterna denna gång har nalkats problemen. Man har visat förståelse för varandras situation.

Jag har tidigare i den allmänna debatten rikfat krifik både mot LO och mof Arbetsgivareföreningen för de tendenser till politisering som vi tidigare har kunnat skönja. Jag tror atf en sådan politisering är olycklig och motverkar en lugn utveckling och en saklig debatt på arbetsmarknadens område.

Fjolårets storkonflikt, som i hög grad utkämpades och förstorades i massmedia, var exempel på hur det inte bör gä till. Alla parter har ocksä förlorat på den konflikten, även samhället. Den försämrade förutsättningarna att komma till rätta med problemen. Och till viss del har vi ännu att kämpa med de svårigheter som blev följden av konflikten. Vi fick en uppgörelse som låg utanför det samhällsekonomiska utrymmet. Det har inte minst påverkat inflationsutvecklingen, eftersom lönedelen är en ganska betydande del av inflationsutvecklingen. Man räknar med atf 75 % av en lönehöjning slår igenom i prisökningar, då det är fråga om arbete i flera led, från råvara till färdig produkt.

Mot denna bakgrund är årets uppgörelse en välgörande kontrast till fjolårets. Visserligen torde kostnaderna för uppgörelsen även i år ligga för högt med hänsyn fill vår konkurrenssituation i förhållande till utlandet. Men jag förstår att denna nivä var den enda möjliga att nå. Def är värdefullt att man nu har lagt en ordentlig grund för en stabilare utveckling och möjliggjort för olika parter atf satsa på framfiden, atf anstränga sig ytterligare för att arbeta sig ur de krisproblem som vi har att kämpa med.

119

Nr 72

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

120

Jag tycker ocksä atf de förslag fill åtgärder på en rad områden som regeringen i enighet har lagt fram är bra. Det är åtgärder sorn är nödvändiga för atf vi skall komma till rätta med de problem vi kämpar med. Det är åtgärder som dels innebär ansträngningar för aft minska gapet mellan konsumfion och produktion, dels innebär en stirnulering till ökade insatser i näringslivet.

Jag vill ur innehållet med tillfredsställelse särskilt notera bl. a. den sänkning av marginalskatterna som regeringen här har dragit upp riktlinjerna för. Det är ett faktum att marginalskatterna är ett problem som berör praktiskt taget samtliga löntagare. Det är angeläget att vi här får till stånd en ändring för att därmed stimulera extra insatser i arbetslivet. Det är ocksä ett sätt atf motverka en stor del av den svarta marknad som det är viktigt att vi angriper. I samband med detta har regeringen ocksä nämnt atf den skall påskynda utredningen om ränteavdragen. Utan tvivel förekommer missbruk pä detta område. De ränteavdrag man kan fä i beskattningen stimulerar ofta till konsumtion. Den ökade konsumtionen medverkar i sin fur fill efterfrågan pä kapital, och detta driver upp räntenivån,Detta är till nackdel för näringslivet och då särskilt för småföretagen.

Jag nämner vidare de förslag som har lagts fram orn att stimulera exporten, särskilt insatserna för atf öka småföretagens export. Jag vill ocksä framhålla förslagen om att öka anpassningen mellan arbetssökande och efterfrågan i näringslivet och öka intresset för aft fa jobb i industrin. De förslagen är väldigt viktiga. Det är ocksä förslaget orn att medge möjlighet till provanställning samt de åtgärder som industriministern nyss talade om, nämligen aft stimulera och underlätta underleverantörernas situafion.

De åtgärder som aviseras pä energiområdet kan för industrin och särskilt för de mindre företagen bli en utmaning, t. ex. fill atf gripa sig an problemen för att ersätta olja med annan energi, aft använda energin effektivare.

Näringslivet ställer ocksä upp på de skärpta åtgärder som har signalerats för att motverka skatteflykt och skattefusk. Den organisation i näringslivet som jag företräder, SHIO-Familjeföretagen, har drivit en kampanj mot just "svart" arbete i olika former.

I höstens remissdebatt uttalade jag önskemal om en informationsoffensiv, som vi diskuterat inom centerpartiet, för att informera allmänheten om allvaret när def gäller värt ekonomiska läge och därmed skapa förståelse för vilka åtgärder som krävs för att ändra kursen. Vi menar aft det åligger framför allt massmedia men även utredningar, institutioner, näringsliv och fackliga organisafioner att medverka i en sädan informationskampanj. Den mäste vara realistisk och mer än nu undvika kontroversen som uttrycksmedel och i stället redovisa mera fakta. Den måste ocksä vara mer lättillgänglig för den stora allmänheten. Det verkar som om vi är pä rätt väg. men arbetet måste fortsätta.

Jag kan ta ett exempel frän industriverket, där jag tillhör styrelsen. I den rapport man lämnade i höstas tog man fram tvä alternafiv för utvecklingen fram till 1985. Det ena alternativet var att fortsätta i samma takt som hittills med överkonsumtion  m. m.,  och  det skulle innebära  att vi  minskade

sysselsättningen i industrin med 20 000 personer per är frar-ii till 1985. Mot detta ställde man ett annat alternativ, som innebar att det vidtas kraftiga åtgärder för att motverka den situation vi nu har och att kostnadsutvecklingen sänks i förhällande till utlandet, alltså åtgärder av den typ regeringen nu föreslår. Den utvecklingen skulle, menar man i industriverkets höstrap-porf, leda till att vi ökade anställningarna inom industrin med 6 000 människor per är frarn fill 1985.

Det är mycket viktigt att sådana här frågor kommer ut. Även långtidsutredningen har ett liknande perspektiv: man visar tvä olika vägar och att vi sfär vid ett vägskäl och har att välja. Det är bara den svårare vägen som leder till framgång.

Jag tror atf allmänheten i dag har större förståelse för vad läget kräver än man hade för ett är sedan. Detta har medverkat till att ge utrymme för en rad åtgärder som inte är populära men som flertalet ända finner nödvändiga.

Socialdemokraternas meningar tycks dock vara delade. Den ena gängen anslår man en försonlig ton och uttrycker förståelse för att kraftiga åtgärder av olika slag mäste vidtas. Men ibland återfaller rnan i den våldsamt överdrivna krifiken mot regeringen, man skyller all den förändring till det sämre som skett de senaste åren pä regeringen, man driver kravet pä regeringens avgång osv, I verkligheten har man ingen grund för denna kritik, I de förslag man lagt fram under senare år har man inte kunnat visa pä nägot alternativ som på ett avgörande sätt skulle ha inneburit en förbättrad situation. Tvärtom torde den belastning som man hela tiden skulle vilja lägga pä näringslivet i form av proms och andra kostnader medverka till atf försämra situafionen.

Min uppfattning är den, att om det skulle ha förts en socialdemokratisk polifik de senaste åren hade läget varit ännu sämre än det är i dag. Jag kan t. ex. peka pä Danmark, där man har problem som är ganska belysande. Den socialdemokratiska regeringen där har fäft vidta kraftigare och än mer impopulära åtgärder än vi har gjort i def här landet.

Denna överdrivna kritik, som saknar verklighetsförankring, försvårar för regeringen att driva fram de åtgärder som krävs, och den motverkar en saklig information fill allmänheten. Den vilseleder när det gäller åtgärdernas innebörd och verkningar. Statsministerns påminnelse i dag om att vi mäste komma bort frän kivet mellan partierna vill jag starkt understryka. En utökad information är en bra väg att komma förbi den taktiska debatten och i stället komma in pä den sakliga.

Fru talman! Läget är helt kort det att vi under de senaste åren har konsumerat mer än vi har producerat. Vi har därmed fatt ett budgetunderskott som tvingar oss atf låna till stor del i utlandet. Det här har kraftigt bidragit fill aft öka pä inflafionen, som i sin fur är kostnadshöjande och försämrar våra möjligheter till konkurrens med utlandet.

Vi köper mer frän utlandet än vi säljerdit, och orsakerna till det är bl, a. att vi har för liten industrisektor. Här tror jag att socialdemokratin får ta sitt ansvar för den politik man bedrev pä 1960-och 1970-talen, då man inte visade stort intresse för att främja en industriutveckling som gav möjligheter till konsolidering och tillväxt. Alldeles särskilt gäller det de smä företagen.

Nr 72

Onsdagen den 4 februari 1981

A llmänpolitisk debatt

121

Nr 72

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

122

En utveckling av def slag som jag med nägra ord har skisserat leder inte fill framgång. Den är omöjlig i längden. Därför krävs det åtgärder, som innebär - tyvärr - en sämre löneutveckling, en sänkning av subventioner och bidrag och en åtstramning pä olika områden. Vi mäste ju medverka till att sänka vårt kostnadsläge, vår inflationstakt, och få balans i budgeten. Men för att def skall bli någon effekt mäste alla bidra. Självfallet mäste vi se till att de som har det svårast skyddas.

De här förslagen lägger regeringen givetvis infe fram för sitt eget nöjes skull eller för aft gynna nägra enstaka grupper, utan för att vi skall fä balans i vårekonomi, för atf viskall fä det bättre längre fram och för aft vi skall kunna trygga jobben i framtiden. Av den diskussion om åtgärder för att lösa krisproblemen som nu har förts, framgår med all önskvärd tydlighet vilken betydelse näringslivet och företagen har. Det är ju företagens produktion som skall ge ökad export, och det är företagens konkurrenskraft sorn skall möta importen. Vi talar ofta om aft vi har en stor andel importerade insatsdelar i vär export, och det är ju vär industri, som skall klara av den biten och genom ökad lönsamhet bli mer konkurrenskraffig och möta den importen med produkter som görs här hemma.

I en cenfermotion till årets riksmöte har vi tagit upp frågan orn att det mäsfe informeras mera om näringslivets betydelse och företagens villkor. Alldeles särskilt har vi anledning att tala om för allmänheten vad de smä företagen betyder. Det gäller inte minst sysselsättningen. Vi har ungefär 150 000 småföretag här i landet. Om vart och eft av dessa företag sysselsätter en person till är det lätt att se atf vi därmed skulle lösa sysselsättningsproblemen och kunna ge alla människor som vill ha arbete ett sådant.

Det flnns anledning atf föra uf en hel rad faktorer fill allmänheten som en grund för att ett näringsvänligt klimat skall kunna skapas. Småföretagens roll som underleverantörer till exportföretagen har stor betydelse, likaså när det gäller att leverera servicetjänster av olika slag, att ge valfrihet i varuutbudet, aft öka konkurrensen med storföretagen och att ge de mänga mindre orterna i landet en produktion. Och vad betyder inte småföretagen i regionalpolitiken? Def finns inte mycket kvar av denna om man tar bort den del som just småföretagsamheten står för på olika orter.

Vi mäste alltså skapa ett positivt näringsklimat, där unga människor är beredda aft gä in och jobba i industrin och att ta pä sig företagandets intressanta men många gånger tunga ansvar och ålägganden. Vi mäste - om vi skall se en framtid i det här landet med en ekonomi i balans - satsa mer pä företagen.

Fälldinregeringen har tagit denna uppgift pä allvar. Jag kan erinra om småföretagarpaketet som började genomföras 1978, om utvecklingsfonderna och om en rad andra åtgärder av olika slag. Jag kan som exempel nämna att Sveriges hantverks- och industriorganisation-Familjeföretagen pä sin kongress 1978 antog ett näringspolitiskt program. Man sammanfattade varje avsnitt i ett antal aft-satser. Närmare 100 krav ställdes i dessa att-safser. Nu har man gjort en utvärdering, och man har funnit att inte mindre än en tredjedel av dessa krav som ställts av en näringslivsorganisation pä småföretagarsidan numera har genomförts helt eller delvis. Det tycker jag är

ett enormt bra resultat. En fjärdedel av kraven är under utredning, och där     Nr 72

kan man vänta sig att regeringen kommer atf lägga fram förslag i flertalet fall.     Onsdaeen den

när utredningarna är klara. Vi väntar ju propositioner senare under året.     4 fghruari 1981

Resten av dessa krav - ungefär 40 % - är sädana som organisationen givetvis        

Allmänpolitisk debatt

fortsätter att driva.

Mot bakgrund av detta resultat mäste man önska aft regeringen Fälldin får möjlighet att fortsätta med sin utvecklingsbefrämjande politik. Självfallet återstår mycket atf göra för regeringen när det gäller atf skapa det näringsvänliga och produktionsfrämjande klimat som jag här har talat om.

Under den allmänna motionsfiden har därför väckts motioner i olika frågor där man vill ha riksdagens stöd i denna riktning. Vi som arbetar i nära kontakt med näringsliv och företag har också ständigt ett tryck därifrån, som vi kontinuerligt vidarebefordrar till regeringen och dess rnedarbetarstab.

Vi har stora proposifioner orn industri, om småföretag, om regionalpolitik och om sysselsättningsfrågor att vänta under innevarande är. Dagens problem har verkligen visat vilken betydelse näringsliv och företag har. Jag förutsätter att regeringen noterar detta och beaktar det vid utformningen av de propositioner som kommer att föreläggas riksdagen.

Anf. 48 HELGE KARLSSON (s):

Fru talman! Den allmänpolitiska debatten brukar spänna över hela def politiska fältet, men under de senaste åren har sysselsättningsfrågorna dominerat i debatten. Jag tror ocksä att de inlägg som nu följer, efter den debattomgång vi har haft med partiledarna och gruppledarna, i mycket stor utsträckning kommer aft röra sig om de regionala problemen när det gäller sysselsättningen ute i landet.

Nägon eller nägra fidningar har kanske litet föraktfullt kallat den allmänpolitiska debatten för hembygdens dag. Förvisso är det sä atf vi som representanter för våra län vid eft sådant här tillfälle inför riksdagen och inför representanter för regeringen - jag ser nu att det infe finns sä mänga representanter här för vare sig riksdag eller regering, men förhoppningsvis skall det som sägs ändå nä fram till dem - gärna vill framföra våra och våra väljares synpunkter på den situation som råder i våra resp, regioner.

Debatten om sysselsättningen har tidigare till största delen handlat om situationen i Norrlandslänen och i de fyra skogslänen, där ju arbetstillgängen under flera år varit klart otillräcklig. Men under de senaste fyra åren har sysselsättningsproblemen spritt sig till andra geografiska områden och till skilda branscher inom värt näringsliv.

För Blekinges vidkommande är situationen den att länets arbetsmarknad gradvis har försämrats sedan 1977 beroende på den vikande konjunkturen samt på strukturomvandlingen inom industrin, som har slagit synnerligen hårt i Blekinge. De båda kommuner som först och hårdast har drabbats av den vikande arbetsr-i-iarknaden är Olofström och Karlskrona.

Sysselsättningen vid Volvo i Olofström har sedan 1975 minskat med 800 personer. I L M Ericssons fabrik i Olofström har den minskat med drygt 200 personer under samma tid.

123

Nr 72

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

124

I Karlskrona har antalet arbetstillfällen vid Karlskronavarvet sedan 1977 minskat med 200, och vid Uddcomb Svveden AB har antalet minskat med 300 sedan mitten av 1970-talet, Därtill kommer en minskning vid L M Ericssons fabrik i Kariskrona rned 200-300 arbetstillfällen samt en minskning med ytterligare ett 50-tal vid eft par mindre industrier.

Men, fru talman, läget har tyvärr försämrats ytterligare under senare delen av 1980, Ledningen för Karlskronavarvet vill avskeda ytterligare 500 personer, och vid Sölvesborgsvarvet, där 130 människor redan tidigare blivit avskedade, vill man nu helt lägga ned verksamheten, vilket betyder att ytterligare 205 personer fär lämna sina arbeten. Därtill kommer att Uddcomb i Karlskrona vill säga upp 300 människor utöver dem som redan är avskedade.

Även inom andra områden är stora neddragningar av arbetstillfällen aviserade. Facit, med arbetsställen i Svängsta, Sölvesborg och Ronneby, vill avskeda 240 personer- MBL-förhandlingar fördes i gär och kommer att föras vidare på central nivä, ABU i Svängsta vill avskeda 200 personer. 50 personer har fidigare under året fått gä därifrån.

I december 1980 var antalet arbetssökande i länet - alltså sädana som omedelbart stod till arbetsmarknadens förfogande - 2 588. vilket innebär en ökning under ett är med 800. Det innebär att def i dag finns tio arbetslösa pä varje ledigt arbete i länet. Härtill kommer då de ytterligare aviserade avskedandena inom industrin med ungefär 1 300 personer sammanlagt. Vidare bedömer länsarbetsnämnden att den naturliga avgången frän industrin inom de närmaste 1,5-2 åren blir J 200 n-iänniskor. Inorn industrin har man sagt aft dessa inte kornmer att ersättas med nägon ny arbetskraft. Det kan alltså röra sig om en ytterligare minskning av arbetstillfällen i Blekinge med 2 500 utöver de 2 588 som jag nämnde tidigare.

Fru talman! Jag har tecknat eii synnerligen mörk bild av arbetsmarknaden i Blekinge, men den är tyvärr verklig. Det finns inte en enda ort inom länet som inte drabbas och drabbas hart av den vikande sysselsättningen. Tidigare under åren har minskningarna av arbetstillfällen inom industrin till en betydande del kunnat balanseras av ökningen av arbetsfillfällen inom landsting och kommuner. Men, fru talman, med den ekonomiska politik som har bedrivits och som nu aviseras framöver när det gäller kommuner och landsting, finns det inte någon n-iöjlighet att där absorbera mer arbetskraft. Det gäller såväl för kommunerna som för landstingen att se till atf hälla den nuvarande servicen. Nägra pengar att bygga ut ytterligare lär säkerligen inte finnas.

Men, fru talman, vi kastar inte yxan i sjön. Inom länet är vi beredda aft med gemensamma ansträngningar arbeta oss ur svårigheterna. Problemen är emellertid av den storleksordningen, i förhällande till länets folkmängd, atf statsmakterna måste inse sitt ansvar och kraftfullt hjälpa till i våra strävanden atf öka sysselsättningen i länet.

Jag vill här nämna nägra förslag till sysselsättningsskapande åtgärder som skilda organisationer har utarbetat tillsammans med länsstyrelsen. Det gäller fiske- och fiskberedningsindustrin. Blekinge har ju en ganska hygglig fiskeflotta, och fängstmöjligheterna är goda i södra Östersjön. Nybyggande

avfiskberedningsanläggning i Noger-sund pägär. Vidare häller vi pä att bygga en fiskberedningsanläggning på Saltö vid Karlskrona. Det behövs pengar bäde för detta och för de reningsanläggningar sorn krävs i samr-nanhanget. Vi förutsätter att regeringen inser sitt ansvar och lämnar de bidrag och tillstånd som är erforderliga för aft man skall kunna upprusta fiskeriindustrin och fisket i Blekinge.

Som jag tidigare sagt vill Karlskronavarvets ledning avskeda ytterligare 500 personer. Detta är inte i överensstämmelse med det av rikdagen tidigare fattade beslutet enligt vilket neddragning skulle ske med 250 man. Om varvet skall kunna fungera som eft marint nybyggnads- och reparationsvarv, behöver antalet arbetstillfällen uppgå till minst 1 250, Vi förutsätter också här aft man, när Svenska Varv sä småningom kornmer till regeringen, uppn-iärksammar vad riksdagen tidigare sagt beträffande Karlskronavarvet och ser till att medel anslås och de beställningar som behöver göras läggs ut vid varvet. Jag vill ocksä erinra om att det pägär ett mycket ititressant projekt med maskiner för utvinning av vindkraft. Jag tror att 75 milj. kr. anslagits för detta ändamål. Jag hoppas ocksä att regeringen följer defta intressanta projekt.

Enligt riksdagsbeslutet skulle Oi-ksä Sölvesborgsvarvet omvandlas till en tung verkstadsindustri. Nu vill Svenska Varv lägga ned varvet helt och ställa 205 man utan arbete. Det är likadant här. Riksdagen har sagt ifrån hur den vill ha det. Men jag vill gärna erkänna att det kan finnas vissa svårigheter att klara även denna del. Om sä är fallet vill jag hemställa om att regeringen medverkar till att ersättningsindustri kommer till Sölvesborg. Det är nödvändigt. Orten är i högsta grad beroende av just denna industri.

Fru talman! Vi har tidigare motionerat om järnvägssträckningen i Blekinge. Trafikutskottet föreslog att rnan skulle företa en utredning. Det har nu SJ gjort. Kostnaden beror pä vilket utbyggnadsobjekt man väljer, men def vi avser slutar pä 250 milj. kr. Detta är för all del mycket pengar. Man kanske kan säga att tidsvinsten vid ombyggnad inte skulle betyda sä förfärligt mycket; jag tror atf det rör sig om 20-30 minuter pä sträckan Karlskr-ona-Kristianstad. Men det väsentliga är att man bereder sysselsättning ät 260 människor under ganska läng tid. Dessutom är det ju sä att en elektrifierad järnväg, där man kan hälla nägot sä när hyggliga hastigheter efter ombyggnad av banvallen, också innebär en injektion då det gäller möjligheterna atf fä verksamhet lokaliserad till länet. Def kommer ändå in i bilden sä småningom att en ombyggnad måste göras, därför att den materiel som används pä bandelen börjar bli utsliten, och det är ocksä förmånligt att ha enhetlig materiel när det blir fräga om reservdelar o, d.

Fru talman! Vi riksdagsledamöter frän Blekinge län häri motioner till arets riksmöte föreslagit en rad åtgärder, som naturligtvis inte löser alla problem rnen som pä ett verksamt sätt skirlle förbättra sysselsättningen i länet. Det är min förhoppning att de utskott som kommer att behandla motionerna gör det med utgångspunkt i de besvärliga förhållanden som vi har i länet. De åtgärder som jag här har redogjort för kan tämligen omgående omsättas i nya arbetstillfällen. Detta med fiskehamnar och järnvägssträckningen är projekterat i förväg och kan bara sättas i gäng. Men det räcker naturligtvis inte.

Nr 72

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

125

Nr 72

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

126

Jag läste i en fidning att Hans Werthén, som är chef för Electroluxkon-cernen, har sagt att man skulle kunna bereda ytterigare 2 000-3 000 människor sysselsättning i detta land om man tog hem tillverkning av vissa komponenter som man nu köper frän utlandet. Jag är alldeles övertygad orn att det finns fler industrier - Paul Jansson var inne pä defta - sorn är i samma belägenhet och som kanske skulle ha möjligheter att plocka hem tillverkning av en del komponenter och skapa sysselsättning här hemma.

Jag vet infe om regeringen har haft några kontakter med Electrolux i denna fråga. Omså inte är förhällandet tror jag det vore lämpligt att man tog upp ett allvarligt resonemang om möjligheterna att plocka hem tillverkning av sådana här komponenter. Jag försfär mycket väl att def ur företagsekonomisk synpunkt sett kan vara fördelaktigt att ta komponenterna utifrån. Men i ett resonemang n-ied regering och riksdag kan man kanske säga att det ur samhällsekonomisk synpunkt vore skäl i att ta hem tillverkningen av dessa komponenter fill vår egen indusfri.

Sedan, fru talman, har Alf Wennerfors i sitt inlägg ställt en del frågor till de socialdemokratiska ledamöterna i lönedelegationen. Det gäller ett uttalande som vi föreslog vid ett sammanträde. Vi ville frän socialdemokratisk sida att arbetsgivarverket inte skulle liera sig alltför hårt rned Svenska arbetsgivareföreningen. Vi har täckning för detta, Alf Wennerfors. Vi menar nämligen att arbetsgivarverket och Arbetsgivareföreningen bör ha litet olika värderingar när def gäller avtalsförhandlingarna. Vi kan för vår del inte solidarisera oss med Curt Nicolins uttalande om att def var värt att satsa 2 miljarder i en konflikt för atf få ett bättre avtal. Vi har inte den uppfattningen - jag vet inte om Alf Wennerfors har den. Det var därför vi ville göra denna markering.

I frågeställningen låg ocksä aft vi menade att det hade varit riktigare att gä ut med ett bättre bud fill de statsanställda, till de fyra förhandlande organisationerna, för att få loss förhandlingarna, Alf Wennerfors sade själv i sitt anförande att konflikten kostade 0,5 % pä bruttonationalprodukten. Detta är en del pengar.

Det är möjligt, Alf Wennerfors, att man om man i denna situation hade lagt fram eft bättre bud frän arbetsgivarsidan hade sluppit konflikt på den offentliga sidan, liksom man slapp konflikt pä den privata sidan. Det är möjligt men inte helt säkert att det hade blivit sä. Def hade i varje fall varit ett försök atf fä till stånd en lösning i förhandlingarna.

Alf Wennerfors kallade Lars-Erik Niklasson, Hans Hellers, Björn Rosengren och Sigvard Marjasin för de fyras gäng. Jag vet inte om det är en vedertagen vokabulär, men jag kommer att tänka på de fyras gäng i Kina, vars medlemmar nu blivit dömda fill stränga straff därför att de bedrivit en samhällsfientlig verksamhet, Alf Wennerfors var i sitt anförande synnerligen högljudd när det gällde dessa fyra fackföreningsmäns agerande, även om han tonade ned det hela genom aft säga atf de handlade i enlighet med sina skyldigheter såsom representanter för sina medlemmar. Jag vill gärna understryka det, och jag tycker inte att det är lämpligt att kalla dem för de fyras gäng och därmed - såsom jag och kanske mänga andra uppfattar det -

göra gällande att de skulle ha bedrivit samhällsfarlig verksamhet. Så är icke förhällandet.

Anf. 49 ALF WENNERFORS (m) replik:

Fru talman! Jag kan förstå om socialdemokraterna i riksdagens lönedele-gation inte tycker att det passar sig med eft samarbete mellan arbetsgivarverket och Sveriges arbetsgivareförening. Def kan jag ha förståelse för, även om jag ä andra sidan kan se att def ibland kan finnas skäl för eft sådant samarbete. Men att socialdemokraterna med sina värderingar inte tycker om det kan jag förstå.

Men def var egenfiigen inte def som var det vikfiga, utan det var aft ni ville göra ett uttalande som skulle syfta till atf arbetsgivarsidan på den offenfiiga sektorn skulle komma med eft rimligare förhandlingsbud. Det märkliga var atf ni gjorde det i deffa ögonblick. Vid detta tillfälle läg ju förhandlingsbudet mycket högt. Det var i det läget märkligt aft de här fyra organisationerna tackade nej när förlikningsmännen kom med ett slutbud. Ändå kommer bäde kommunisten och socialdemokraterna i riksdagens lönedelegation med en sådan här propå. Det var detta som jag fann så märkligt.

Till detta kommer atf jag här fär höra denna beskrivning av läget i Blekinge som ett exempel på hur det kan vara i en del av landet. Här berättar Helge Karlsson om def ena företaget efter def andra som har problem, om def ena företaget efter det andra som måste dra in på sin verksamhet och om hur detta omsätts i arbetslösa människor. Vilket är dä receptet? Jo, Johan Olsson, som talade före Helge Karisson, beskrev ju vad som behövs för atf man skall fä företag aft gå lönsamt och kunna hälla människor i verksamhet. Det beskrev han på ett utomordenfiigt sätt, och det behöver inte upprepas igen. Vad def är fråga om är att göra företagen sä lönsamma aft folk kan ha jobb där.

Sä hänvisar Helge Karlsson till Werthén, som säger att vi borde kunna placera väldigt mycket verksamhet här i landet om vi tillverkade komponenter, som han kallade def. Men varför gör vi dä infe det? Jo, därför att kostnadsläget är för högt, Def är därför def förvånar mig så mycket att Helge Karlsson och de övriga socialdemokraterna i riksdagens lönedelegation direkt genom ett uttalande ville medverka fill atf kostnadsläget skulle bli ännu högre. Jag hade hoppats att Helge Karlsson här skulle säga att detta var ett olycksfall i arbetet.

Nr 72

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Anf. 50 JOHAN OLSSON (c) replik:

Fru talman! Jag vill först uttala all min förståelse för de problem sorn Helge Karlsson räknade upp när han tog exempel frän sin landsända. Sådana här problem finns, som vi känner till, i varje län. Jag skulle anse aft det vore mycket nyttigt om riksdagsmännen ginge ut i resp. län och träffade representanter för företagen och finge resonera med dessa om de problem man har. Därmed tror jag aft vi skulle kunna lägga en grund för en mer näringsvänlig politik i det här landet, som skulle medge den lönsamhet och den  expansionskraft  som  är  nödvändig  för  att  företagen  skall   kunna

127

Nr 72

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

utvecklas, för aft företagen skall kunna sysselsätta fler människor och för att man skall kunna ge underlag för den offentliga sektorn, sorn ändå bygger pä den skattekraft som näringslivet ger.

Jag vill notera att situafionen i Blekinge är helt beroende av att man bedriver en politik som verkligen tar hänsyn till företagens situation, av atf man förstår deras villkor, medger högre lönsamhet och skapar ett bättre klimat. Tyvärr har socialdemokraterna, framför allt under tidigare skeden, inte medverkat fill att skapa det företagsvänliga klimat som vi anser vara grunden för att vi skall komma ur dagens problem.

Anf. 51 HELGE KARLSSON (s) replik:

Fru talman! Alf Wennerfors sade att utgängsbuden i förra årets avtalsrörelse var höga. Ja, de bud som de fyra personalorganisationerna lade var höga. Men vid den tidpunkt som vi diskuterade hade bud lagts även frän arbetsgivarsidan. Och vi menar att om man frän den sidan hade plussat pä litet och lagt ett mera humant bud, var det möjligt att förhandlingarna hade kunnat komma i gång,

Alf Wennerfors frågade om vi socialdemokrater kunde ställa oss bakom tanken att den utlandskonkurrerande sektorn skulle vara löneledande. Jag vill påminna Alf Wennerfors om att vi hade ett sammanträde i lönedelegationen i gär morse klockan halv nio. Där antog vi sex punkter som skulle ligga till grund för förhandlingarna med de offentliganställda. Märk väl att budet skulle läggas i gär kväll - det kanske har lagts i dag. Vi fick fa ställning till förslaget i går morse. Men, Alf Wennerfors, vi hade ingen avvikande mening. Vi delar helt uppfattningen att den utlandskonkurrerande sektorn skall vara löneledande. Den uppfattningen framförde vi ocksä i fjol.

Fram till 1975/76 hade vi god sysselsättning vid alla industrier i Blekinge. Men sedan har det blivit sämre, och det har jag redogjort för. Det finns mänga orsaker till defta, bl. a. datoriseringen och robotiseringen inom industrin. Bilfabriken Volvo har under de senaste 10-15 aren haft en rationaliseringstakf på ungefär 7 %. Men man har inte behövt avskeda människor därför att försäljningsvolymen har ökat i samma takt. Nu kan man inte räkna med detta, men dä finns redan datoriseringen och robotiseringen av produktionsapparaten. Därför fär färre människor sysselsättning. Likadant är det med de övriga industrier som jag nämnde. Hans Werthén har sagt att 2 000-3 000 jobb skulle kunna skapas om man här i landet köpte udda komponenter som man nu köper utifrån. Av dessa jobb skulle vi i Blekinge säkerligen kunna fä 400-500, vilket skulle förbättra situationen en hel del. Vidare har vi Karlskronavarvet och Sölvesborgsvarvet som är statsägda, och där tycker jag atf staten som arbetsgivare har en större skyldighet.

128

Anf. 52 JOHAN OLSSON (c) replik:

Fru talman! Varvspolitiken är ett exempel pä hur resurserna har använts fel. Alldeles för mycket av våra begränsade resurser har gått åt för aft upprätthälla en verksamhet som inte har nägon fran-itid. Tänk om man i stället hade satsat de resurserna pä de mindre och medelstora företag som

tillverkar komponenter för vår exportnäring!

Det är riktigt som Alf Wennerfors sade, atf det är kostnadsläget som gör atf Monark, Volvo och andra företag köper delar från utlandet till de produkter som de sätter samman här och exporterar. Def ogynnsamma kostnadsläget här har accentuerats på senare är, eftersom konsumtionen här i landet har ökaf långt mer än produktionen.

Socialdemokraterna har krifiserat en rad åtgärder som regeringen har föreslagit för att förbättra förutsättningarna för det enskilda näringslivet, infe minst småföretagen. Det gäller skattefrågor, åtgärder för att öka soliditeten eller för att fä mera riskvilligt kapital fill företagen. Man har frän socialdemokratiskt häll sagt att detta är atf ta pengar från löntagarna och ge till kapitalägarna. Det är givetvis inte meningen med åtgärderna. Meningen med dem är atf stimulera företagsamheten, att ge den en bättre ekonomi så att den kan konkurrera och utvecklas och därmed kan anställa fler människor. Det är detta det gäller, inte atf gynna kapitalägarna. De skall givetvis beskattas på samma sätt som andra människor när de tar kapital ur företagen. Men man skall vara öppen för att sfimulera kapital och människor till produktiv verksamhet i företag.

Nr 72

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Anf. 53 ALF WENNERFORS (m) replik:

Fru talman! Nu har vi fått besked om vilken sektor som skall vara löneledande. Det är utmärkt, och jag tackar för det klara beskedet.

Om vi plussade pä litet, skulle förhandlingarna bli färdiga litet fidigare, -Vad leder ett sådant resonemang fill? Vi kunde i den föreliggande situationen inte plussa pä bara för att fä slut pä förhandlingarna. Jag tyckte aft def var litet märkligt atf frän gamla kloka och erfarna socialdemokrater- många av dem har dessutom suttit vid förhandlingsbordet - få eft sådant bud. Vi borde ha fått ett besked om att det inte var rimligt.

Får jag sedan bara avslutningsvis säga, fru falman, aft bäde stafsministern och ekonomiministern tidigare i dag hänvisade fill det gemensamma uttalande som SAF och LO gjorde under måndagsnatfen, där man bl, a, säger atf lönsamheten måste förstärkas så att sysselsättningstillfällena inom näringslivet återvinns.

Det är precis vad både Johan Olsson och jag sagt, men med andra ord. Detta uttalande gör alltså LO fillsammans med SAF, och min förhoppning är bara atf de berörda fyra organisationerna skall begrunda det. Jag hoppas vidare att dessa parter pä den offentliga sektorn snart kommer med eft lika betydelsefullt bidrag som vad LO och SAF gjorf till att balansen i den svenska ekonomin skall återställas.

Anf. 54 HELGE KARLSSON (s) replik;

Fru talman! Jag vill bara säga fill Alf Wennerfors att ingen förhandling är en annan lik. Man får varje gång, när man träffas vid en förhandling, göra nya bedömningar.

Jag har haft förmånen att fä förhandla under rätt mänga år på arbetstagarsidan, och jag har senast varit offentlig representant pä den

9 Riksdagens protokoll 1980181:71-72

129

Nr 72

Onsdagen den 4 februari 1981

AllmänpoUtisk debatt

kommunala sidan. Jag tror alltså atf jag vet litet vad jag talar orn. Man kan inte dra paralleller mellan två olika förhandlingar, utan man fär söka sig fram på olika vägar. Situationerna kan växla, lett läge kan det passa aft lägga fram ett visst förslag. Den andra gängen kanske ett sådant förslag inte passar, utan man fär söka sig fram till andra möjligheter.

Så skulle man ha gjort också den här gången. Jag vill gärna betyga att def är utomordentligt flnf att vi i år fått en så snabb uppgörelse pä den privata sidan. Jag hoppas att den lika snabbt kommer aft följas av ett avtal på den offentliga sidan.

Jag vill fill Johan Olsson i frågan om smäför-etag och felspekulationer säga att vi inte behöver gräla om det. Vi kan vara överens om atf man förut, när det var goda fider, kunde bygga båtar i nästan varje liten vik i vårt land. Varv växte upp litet överallt, och alla trodde pä framfiden på det området. Def var likadant inom bonderörelsen. NCB köpte upp en mängd fabriker, som n-ian tänkte att man skulle göra pengar pä. Men deffa visade sig inte vara riktigt. Nu har vi ett läge där verksamheterna måste samordnas och rationaliseras, vilket föranleder vissa besvärligheter.

Men låt oss inte gräla om vad som har varit, utan i stället se framåt! Jag sade fidigare atf def kanske kan synas vara företagsekonomiskt vettigt - och så är nog också förhållandet - att föra in olika komponenter till vår industri. Men det kan också vara samhällsekonomiskt vettigt atf låta tillverkningen av dessa komponenter ske i landet. Staten och de olika företagen mäsfe tillsammans finna former för detta.

130

Anf. 55 STEN SVENSSON (m):

Fru falman! Den svenska ekonomins svårigheter sammanhänger i betydande utsträckning med den krympande industrisektorn. Industriproduktionens andel av BNP har under senare är minskat kraftigt. Industrins produktionsvolym ligger fortfarande kring 1975 års nivä.

Svensk ekonomi befinner sig således i ett läge där alla ansträngningar att förbättra förutsättningarna för ökad konkurrenskraft - såväl på exportmarknaden som på hemmamarknaden - måste göras. Utvecklingen under senare år visar aft vär förmåga att konkurrera trendrnässigt har försämrats.

Volymen importerade insafsvaror har t. ex. ökat, vilket belastar vår handelsbalans i och med aft värt netfoexportvärde minskar, Defta är en utveckling som påverkar alla delar av vår ekonomi och vår industri negativt, Paul Jansson berörde detta problem fidigare i dag. De växande underskotten i råvaruhandeln har inte kunnat balanseras av tillräckligt stora överskott i handeln med bearbetade varor. Sverige har därmed kommit att ackumulera skuld gentemot utlandet i snabbare takt än flertalet jämförbara länder.

En förbättring av industrins konkurrenskraft - i utlandet såväl som på hemmamarknaden - är från flera utgångspunkter ytterst angelägen.

Vi måste göra allt för aft fa tillbaka de andelar vi förlorat till utlandet vad gäller sysselsättning hos underleverantörer. I en motion som väckts under den allmänna motionstiden harvi från moderat håll tagit upp dessa problem.

Vi begär i motionen att förhållandena skall analyseras noga och atf aktiva åtgär-der skall initieras.

Skall den svenska ekonomin utvecklas mof balans och framfida tillväxt måste, som Johan Olsson nyss påpekade, vår industriella sektor byggas ut kraftigt. Industriell expansion kräver emellertid såväl stor äterhällsamhet vad gäller offentlig och privat konsumtion som en kraftig omfördelning i fräga om investeringar och sysselsättning mellan offentlig sektor och indusfri.

Det kommer att krävas ytterligare mekaniseringar inom industrin, och för detta erfordras mycket pengar. För atf få disponera erforderligt kapital krävs resultat, vilket bl. a. mäste synas i en bättre produktivitet. En företagsledare inom verkstadsindustrin säger: "Fabrikens produktivitetstal skulle 1980 ha varit 2,5 enheter per närvarande anställd och dag. När året var slut hade man nått siffran 2,2 i stället för 2,5," Samma problem lider tyvärr hela svenska industrin utav.

En av orsakerna är den höga frånvaron, som gör att det blir allt svårare att effektivt planera de resurser som man förfogar över, Sverige har den kortaste arbetstiden i Europa, Utöver vanlig sjukdom finns def 18 andra giltiga orsaker - dvs, lagstadgade och avtalade anledningar - fill atf vistas på annan plats än pä arbetet.

Alltför vanligt är ocksä atf man i skolan studerar de ämnen där det infe finns några arbeten. Även folk med praktisk läggning skall studera teori för kontor, dä detta anses finare. Detta mäsfe vi få slut på. Det gäller att höja yrkesarbetets status.

Yrkesskolor som förbereder för Verkstadstekniska arbeten sfär ofta halvtomma. Industriarbetet måste göras mer attraktivt. Den svenska levnadsstandarden kommer att sjunka om inte jobben i industrin blir mer eftertraktade. Industrin har behov av praktiska tekniker för aft sköta alltmer komplicerade anläggningar.

En annan orsak till industrins svårigheter är den stela arbetsmarknaden, som gör det svårt för många industriföretag aft rekrytera, medan arbetslöshet råder på andra orter. Platschefen pä Electrolux i Mariestad, disponent Rune Årblad, kommenterar:

"Hade vi och våra leverantörer haft personal skulle vi ha kunnat producera och sälja på export ca 50 000 frysskåp ytterligare under 1980, Förlorad försäljning är förlorad då man givetvis köper av någon annan när vi inte kan leverera," Def här bör vara nägot för Paul Jansson atf fundera på.

Många svenska företag som går bra lider av den statliga subventionspolitiken till fallfärdiga företag, som pä det sättet behäller sin personal alldeles för länge och orsakar brist för de företag som behöver nyanställa. Detta aren för svenska folket helt misslyckad och dyrköpt välfärdspolitik, som vi icke har råd med.

Företag måste tillåtas gå i konkurs. Industripolitiken skall koncentreras på atf stötta tillväxfindustrier. En nödvändig striikturomvandling måste ha sin gång. Verksamheter utan framtidsutsikter skall infe hållas uppe med konstlade  medel,  som  exempelvis  anställningsgarantin  till  varven  har

Nr 72

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

131

Nr 72

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

132

inneburit. Det är ett allvariigt resursslöseri som inte kan accepteras - än mindre med våra knappa marginaler pä exportsidan.

Den bristande förståelsen för industrins betydelse återspeglas även i inställningen till industriellt arbete. En expanderande industri måste ha tjllgång till yrkeskunnig arbetskraft på alla nivåer inom företagen. Sverige är starkt beroende av atf de industriella yrkena på nytt blir attrakfiva och i den allmänna opinionen får ett värde som bättre motsvarar deras betydelse. De senaste årtiondenas opinionsbildning har ensidigt inriktats mot industriarbetets avigsidor. Ett återupprättande av industrins och industriarbetets status är mycket angeläget. Skall Sverige klara samhällsekonomin, mäste industrin ha fillgång fill yrkeskunnig arbetskraft på alla nivåer inom företagen. Anledningen fill detta förhällande är att ungdomar i mindre utsträckning än tidigare velat söka sig till industriarbete.

De arbetslösa ungdomarna är givetvis en vikfig rekryteringsgrupp. Det är angeläget aft dessa erbjuds utbildning eller yrkesintroduktion av varierande längd för att utbildas inom områden där det finns sysselsättning. För att nå deffa mål bör samhället inte medverka till aft skapa konstlad sysselsättning genom exempelvis beredskapsarbeten eller genom aft bygga ut den offentliga sektorn enbart av sysselsättningsskäl.

Den inriktning mof ett större inslag av företagsförlagd utbildning i stället för beredskapsarbeten - som riksdagen fatfat beslut om i anledning av den s. k. ungdomspropositionen - måste följas upp genom lokala initiativ i kommuner och enskilda företag.

Kraftfulla åtgärder mäste avsättas för att stärka industrins rekrytering av arbetskraft. Arbetslös ungdom skall utbildas för branscher och yrken där det finns sysselsättning. Inom flera industribranscher är bristen pä utbildad arbetskraft ett ständigt aktuellt problem. Inom den för värt land sä viktiga livsmedelsbranschen är det synnerligen besvärligt att rekrytera även i en lågkonjunktur. En svag och otillräcklig ungdomsrekryfering har bidragit till att accentuera brisfen pä utbildad arbetskraft liksom en ogynnsam åldersfördelning inom vissa arbefstagarkategorier.

Erfarenheten av de följdproblem som uppstår vid fider av ungdomsarbetslöshet visar hur väsentligt det är att uppmärksamma de ungas yrkesintroduktion. Dessutom är ungdomarna en viktig rekryteringsgrupp. Kravet på att ungdomarna skiill slussas in i branscher som kan ge varaktig sysselsättning och personlig utveckling framstår som en av våra mest angelägna samhälls-ufvecklingsfrägor.

I nägra motioner som nyss väckts under den allmänna motionstiden har vi från moderat håll utvecklat dessa synpunkter ytterligare. Vi har där pläderat för ett samlat åtgärdsprogram för att förbättra industrins möjligheter att rekrytera och utbilda ungdomar.

Vi har goda förhoppningar om att fortsatta åtgärder i denna riktning är att vänta i den kommande sysselsättningspropositionen, som regeringen kommer att avlåta till riksdagetji nästa månad.

1970-falefs Välståndssverige undvek sorgfälligt att ställa krav pä individen. Istället skulle alla individer ställa krav pä samhället. Pä sä sätt lyftes ansvaret

mer och mer från den enskilde över fill politikerna, som aningslöst men beredvilligt åtog sig förmynderskapet.

Resultatet av denna fortgående process har vi sett i den sjunkande arbetsmoralen, dåligt utnyttjad arbetstid, dålig ordning etc, Nägra företag har dess bättre nu kunnat utnyttja MBL-instrumentet för att tillsammans med sina personalorganisationer på bred front gå uf för atf få förbättringar till stånd. Vi får hoppas att detta lyckas och att fler följer efter.

Man har i värt land på många häll helt glömt bort aft def är genom flit och skicklighet hos våra förfäder som vi har fått möjlighet att leva sä bra som vi trots allt gör i Sverige i dag. Genom att slå av på takten, bli ointresserade, förvaltar vi detta arv mycket dåligt.

Jag har väldigt svårt atf förstå varför representanter för fackliga organisationer, mest ombudsmän, pratar om att prestationskrav och krav på duglighet inte skall räknas vid lönesättning. Fortsätter vi med detta, blir följden att vi blir ytterligare utslagna pä exportmarknaden.

Tryggheten finns i de företag som kan ge goda resultat, som kan sälja sina produkter såväl inom landet som på export och som har ekonomiska resurser att göra nyinvesteringar och satsa pä utveckling och förnyelse.

Det mäsfe skapas förståelse för näringslivets funkfion och villkor i värt land, Def är ändå till sist näringslivet som kan bära upp och försörja den offentliga sektorn. Med ett konkurrenskraftigt näringsliv fär vi bättre förutsättningar atf kunna återställa balans i svensk ekonomi.

Den viktigaste frågan för att återställa näringslivets framtidstro är atf åstadkomma ett rimligt skaftesystem. Marginalskatterna skall sänkas - öch det rejält.

Det måste löna sig att arbeta, spara, starta och driva företag i vårt land. Vi måste få en genomgripande översyn av arbetsmarknadslagstiftningen så aft vi också kan förbättra näringslivets produktivitet.

Det kan inte vara rimligt att det land som gör anspråk på att hålla Europas högsta levnadsstandard skall ha den i särklass kortaste arbetstiden.

Vi sågar av den gren vi själva sitter på i värt land, om vi fortsätter atf konsumera mer resurser än vi producerar.

Mot den bakgrund som jag här har redovisat är det utomordentligt fillfredsställande att ta del av regeringens signaler i den aviserade nya sparplanen. En rad åtgärder förbereds nu för atf förbättra vårt lands internationella konkurrenskraft liksom insatser som syftar till att förbättra produktiviteten inom näringslivet.

Pä motsvarande sätt kan vi notera hur samma ansvarskänsla sätter sin prägel på den gemensamma kommentar so"m LO och SAF gjorde i anslutning till den nyss träffade avtalsuppgörelsen. Även om både statsministern och ekonomiministern har citerat detta uttalande fidigare i debatten finner jag det så värdefullt att det bör återges ännir en gång: Balansen i Sveriges ekonomi måste snarast återställas. Härför krävs kraftfulla åtgärder som måste präglas av framtidstro och realism.

Gemensamt slår parterna fast att vårt välstånd vilar pä det dagliga arbetet och inte skapas av lånefinansierade bidrag och subventioner. Arbetets värde

Nr 72

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk , debatt

133

Nr 72

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

måste erkännas, lönsamheten förstärkas och sysselsättningstillfällen inom näringslivet återvinnas.

Det yttersta ansvaret, skriver parterna, för aft nödvändiga åtgärder vidtas vilar på regering och riksdag men ocksä pä kommunernas beslutande församlingar.

När man noterar denna insikt hos LO och SAF, frågar man sig när motsvarande insikter skall komma opposifionen här i kammaren till del. Med hänsyn fill vad vi hittills fått höra förefaller det som om vi får vänta länge på ett motsvarande ansvarstagande.

Alla dessa faktorer som jag har berört i mitt anförande kommer att påverka vår framtid. Avgörande blir hur vi alla gemensamt kommer att lösa våra problem. Vi måste sluta med det politiska käbblet och se verkligheten som den faktiskt ser uf. Den är inte alls så hopplös sorn många i dag vill göra gällande-inte minst oppositionspolitiker. Men vi mäste börja tänka om. Att vi har tagit ut nägra procents produktivitetsfäckning i förskott är inte hela världen, om vi vidtar de rätta åtgärderna för att ställa allt till rätta och slutar att prata bort den höga standard vi trots allt ännu har jämfört med världen i övrigt. Jag är övertygad om att alla vill ställa upp och hjälpa till bara de vet varför kraven måste ställas. Vi politiker har en given skyldighet att sätta oss in i den verklighet som de facto råder ute i dagens arbetsliv och lata informafionen gå vidare.

Vi har en vikfig informafionsuppgift, nämligen att öka allmänhetens insikt om näringslivefs betydelse och funktion. Samhället mäste skapa ett näringsvänligt klimat som främjar arbetsamhet och företagsamhet - kort sagt ett samhälle där det mer än i dag lönar sig aft arbeta, att spara och atf starta och driva företag. Då kommer, fru talman, även ungdomen att satsa sin framtid på produktiva uppgifter inom vär industri.

134

Anf. 56 YNGVE NYQUIST (s):

Fru talman! De svenska stålverken har numera svårt atf hävda sig med sina produkter både i Sverige och utomlands. Under de första tio månaderna 1980 sjönk de svenska handelssfålverkens export med 6 % och de svenska specialstålverkens export med 2,5%. Den svenska råstålsproduktionen sjönk under året rned 10 % till 4,2 miljoner ton, dvs. 30 % under 1974 års nivå.

"Svensk stålindustri har två stora problem: att det är en stålindustri och att den är svensk", sade enligt pressen Järnverksföreningens ordförande Folke Bengtsson på föreningens årsmöte under Hindersmässan i Örebro helt nyligen. Detta uttalande andas en djup pessimism.

Jag tror att den här problematiken bottnar i något helt annat än marginalskatter och kort arbetstid, som Sten Svensson sade från denna talarstol för en stund sedan. Den svenske industriarbetarens produktivitet ligger fortfarande i topp jämfört med andra länders.

Stålindustrin i Sverige har det alltså bekymmersamt. Det produceras mindre och importeras mera. För regeringen tycks det här vara en sä besvärlig fråga att man helst inte vill bidra med nägra förslag till lösningar. Vi

får väl fillfälle aft diskutera def här senare i vär, men man kan inte undgå aft nämna problemen när man lever och verkar i eft ställän.

En klar konjunkfuravmaftning har konstaterats för järn- och stålindustrin i Dalarna. Den minskade efterfrågan pä järn- och stålprodukter i förening med den pågående avvecklingen av den malmbaserade metallurgin vid SSAB Domnarvet kornmer att innebära påfrestningar för länets arbetsmarknad. Varsel om korttidsvecka för ett stort anfal järnbruksarbefare har lämnats från ett järnverk. Varsel har bytts mot utbildning vid två andra järnverk. Vi ser just nu ingen ljusning för den näringen.

Tidigare har byggnadsverksamheten varit eft hyggligt avsnitt i vårt näringsliv. Nu sjunker def katastrofalt pä den kanten med alla följdverkningar som det får.

Byggnadsarbetarnas Kassa 36 omfattande Dalarna redovisar 14,9 % arbetslösa. Det skall jämföras med genomsnittet i landet som är 12 %, Därmed ligger vi tvåa i hela landet efter Norrbotten.

Arbetsmarknadsläget inom byggsektorn har genomgått en klar försämring. Nedgången i byggkonjunkfuren har inträffat fidigare än väntat. Hösten 1980 har ett stort antal byggen färdigställts. Ersätfningsobjekt i fillräcklig omfattning har infe funnits som kunnat överta den friställda arbetskraften.

Under den kommande prognosperioden minskar efterfrågan på byggarbetskraft. Arbetslösheten under första kvartalet beräknas uppgå till mellan 700 och 800 man beträffande de egentliga byggnadsarbetarna. Situationen förbättras något under våren och sommaren. Sysselsättningsläget inom byggsektorn kommande höst och vinter är självfallet svårt att förutspå. En fortsatt lågkonjunktur och en åtstramad samhällsekonomi över lag gör emellertid att länsarbetsnämnden enligt uppgift känner stor oro inför sysselsättningen vintern 1980-1982.

Räntehöjningen försvårar också bostadsbyggandet. Vi kan tänka oss 2 % på eft kreditiv på lät oss säga 450 000 kr., som är en ganska vanlig byggnadskostnad nu. Det är då fråga om 9 000 kr., som ofta fär bäras under ett är, innan kredifivet kan lyftas av.

Rörligheten på byggnadsmarknaden, liksom på andra arbetsmarknader, sfimuleras inte genom def sparförslag som regeringen nyligen presenterat.

I värt län har landstinget allvarligt sökt aft bidra fill en utjämning på byggarbefsmarknaden. Det blir emellertid omöjligt i fortsättningen med den regeringspolitik som förs.

Effekten av det tredje steget av skafteufjämningsbidraget har vi räknat med i landsfingets plan för 1981-1985. Nettoeffekten av de besparingar som man har signalerat blir följande. Vi kommer aft förlora i bolagsskaft 10 milj. kr., genom grundavdragefs ändrade konstruktion 20 milj. kr. och på skolsidan 1 milj. kr. Tillsammans blir det 31 milj. kr., och det klarar man inte utan vidare.

Under förmiddagen stod statsministern i denna kammare och sade apropå sjukvården att def kunde bli aktuellt att arbeta under, som han uttryckte def, nya och okonventionella  former - vad nu det  kan  innebära.  Tänker

Nr 72

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

135

Nr 72

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

regeringen tvinga landstingen till nedrustning av vårdresurserna? frågar man sig oroligt, Def kan naturligtvis vara sä att man syftar fill en privatisering av sjukvården, Def innebär atf det som vi från socialdemokratiskt häll har kämpat för under många år, nämligen vårdsolidariteten, kommer i fara,

Vär länsarbetsnämnd, i Kopparbergs län, angav i redogörelsen för arbefsmarknadsufsikterna inför hösten 1980 att klara indikatorer fanns som visade atf arbetsmarknaden i länet successivt skulle försämras. Ökningen av antalet varsel, statistik och övriga rapporter från arbetsförmedlingarna i länet bekräftar detta. Inom vissa näringsgrenar har problemen kommit tidigare än väntat.

Arbetslösheten har under hösten ökat, och antalet nyanrnälda och kvarstående lediga platser har minskat. De arbetsmarknadspolifiska insatserna i form av beredskapsarbete och arbetsmarknadsutbildning har trots detta varit av betydligt mindre omfattning än under motsvarande tid för eft är sedan,

I slutet av november 1980 var totalt 4 284 personer anmälda som arbetslösa vid länets arbetsförmedlingar. Jämfört med oktober 1980 är detta en ökning med 340personer, I november 1979 var 3 694 anmälda som arbetslösa i länet. Antalet arbetslösa kassamedlemmar har ökat med nära 500 i jämförelse med motsvarande månad förra året.

Under november 1980 nyanmäldes 1 167 lediga platser till länets arbetsförmedlingar, vilket i stort sett är detsamma som föregående månad. Antalet nyanmälda platser i november 1979 var 1 482. Vid månadens slut kvarstod 200 färre lediga platser än för motsvarande månad för ett år sedan. Antalet lediga platser inom tillverkningsindustrin har nära nog halverats i jämförelse med samma månad föregående år.

Totalt har under 1980 inkommit 86 varsel, som berört sammanlagt 3 600 personer. Av dessa har 134 personer fått sina varsel återkallade.

En markant ökning av varselfrekvensen har skett under de senaste månaderna. Under sista kvartalet 1980 har 30 varsel inlämnats, varav drygt hälften kommit från företag inom träindustri, byggnadsverksamhet och måleribranschen. Anmärkningsvärt i detta sammanhang är det betydligt försämrade läget i just måleribranschen,

I defta läge, fru falman, har vi socialdemokratiska riksdagsmän frän Kopparbergs län under allmänna motionstiden motionerat om ändringar av såväl stödområdesindelning som fransportstödsområden.

Vi tycker verkligen att vi har skäl att begära sådana ändringar!

Nu har löntagarna ställt upp och i lönerörelsen tagit sin del av ansvaret i en besvärlig situation. Kommer regeringen att ta det ansvar som arbetsmarknadens parter vädjar om? Vad skall regeringen göra för atf stimulera sysselsättningen i t, ex. mitt hemlän? Har vi någonting positivt att förvänta? Det är tyvärr brist pä polifiska åtgärder, åtminstone om man menar meningsfulla åtgärder, i det här landet. Kommer det att fortsätta i samma hjulspår? Det frågar man sig oroligt.

136

Anf. 57 STEN SVENSSON (m) replik:                                               Nr 72

Fru talman! Jag tyckte verkligen att Yngve Nyquist ganska nonchalant     Onsdaeen den viftade bort allvaret i mitt påpekande om att den korta arbetstiden innebär    4 fghj-yri 1981

ett mycket dåligt utnyttjande av de resurser som sfär fill buds. Och för att     _

Allmänpolitisk debatt

understryka vad jag åsyftar skall jag fa ett konkret exempel. Det är hämtat frän trähusfabriken Modulent i Hässleholm, sorn har 260 kollektivanställda, I en tidningsartikel berättar personalchefen Harald Thorén aft han vid utgången av 1980 kunde räkna ut att 300 mandagar hade fallit bort ur produktionen under året för alla de ledigheter som finns - till skada för bolaget och pä skattebetalarnas bekostnad. Han säger bl. a.;

"Individuellt rekord slog en 24-årig snickare. Han anmiilde sig till prakfiskt taget allt i kursväg som hans fack, Träindustriarbetareförbundef, hade lyckats hitta på - 15 olika ämnen - och kom på det viset ensam upp i 256 ledighetsfimmar, fördelade på 34 arbetsdagar,"

Det var eft exempel bland många ur den verklighet som råder i dag, och det visar aft det verkligen finns eft behov av att vi fullföljer det som regeringen har initierat och gör en översyn av det materiella innehållet i de här lagarna i syfte att försöka begränsa det totala ledighetsuftagef. Därigenom bör vi kunna fä ett bättre utnyttjande fotalt av arbetstiden och av de resurser vi har i form av maskiner, lokaler och annat på ett bättre sätt. På så vis kan vi stärka vårt lands konkurrenskraft gentemot omvärlden.

Anf. 58 YNGVE NYQUIST (s) replik:

Fru talman! Det är betecknande aft när Sten Svensson tar ett exempel, dä plockar han fram en trähusfabrik i södra Sverige. Om jag minns rätt är det här en av landefs mest mekaniserade och automatiserade trähusfabriker. Det kan naturligtvis vara på det sättet, herr Svensson, att den personal man har inte trivs med sina arbetsuppgifter och infe orkar med i en hårt mekaniserad indusfri - att människor av vantrivsel söker sig till olika kurser för att få ett avbrott i en monoton arbetsmiljö, som de har hamnat i.

Jag tycker det vore mödan värt för Sten Svensson och andra moderater att titta litet pä människornas arbetsmiljöer innan man spelar upp sädana här historier för riksdagen.

Anf. 59 STEN SVENSSON (m) replik;

Fru falman! Jag är inte ensam, jag kan hänvisa till en läng rad inlägg under den här debatten, Jag skall ta ytterligare ett exempel. Samma synpunkter har framförts av Göran Johansson, som är ordförande i SKF:s verksfadsklubb, vid ett möte för Metalls socialdemokratiska förening i Göteborg, Han blev intervjuad av lokalradion och sade bl, a, följande;

"Gömmer man sig för länge i busken växer bara problemen och blir mycket svåra att angripa." Vilka reformer Göran Johansson vill lägga på is preciserade han inte i intervjun för lokalradion, men han sade att om "man sätter sig ner och tittar pä en del reformer som har med ledighet aft göra så finns def säkert möjligheter ufan att det alltför drastiskt påverkar individerna.

137

Nr 72

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Dem som man måste värna om är de människor som står och gör eft arbete och sliter varje dag! Jag tror att solidariteten kräver att de infe bara ska betala för andras förmåner,"

Man börjar reagera även i djupa leden inorn de grenar av arbetarrörelsen som Yngve Nyquist företräder. Jag tror man skall lyssna noga till vad de har atf säga. Vi skall försöka ställa allt till rätta. Onekligen har vi i vårt land den lägsta arbetstiden i Europa. Varför skall vi, som gör anspråk pä att ha den högsta levnadsstandarden, redovisa den lägsta arbetstiden? Det är en ekvation som inte går ihop. Det borde Yngve Nyquist verkligen fa fasta på och försöka att analysera orsakerna fill.

Anf. 60 YNGVE NYQUIST (s) replik;

Fru talman! Jag tror aft de svenska industriarbetarna har problematiken klar för sig. De är vana vid ett högt tempo ute på arbetsplatserna. Men när detta drivs hårdare och härdare med automation och tidsstudier får man naturligtvis ta konsekvenserna och korta ned arbetstiden om människorna över huvud taget skall orka med tempot. Den problematiken vore någonfing för den föregående falaren att överväga.

138

Anf. 61 KARIN AHRLAND (fp):

Fru falman! Man brukar säga aft krig är för allvarligt för att skötas av generaler. Som en lätt fravesti på den sanningen skulle jag vilja påstå att ett lands ekonomi är en för allvarlig fråga för atf skötas enbart av parfiledare, finansutskottsledamöter eller manliga företrädare för arbetsmarknadens parter. Def är därför jag försöker lägga mig i debatten, och jag tänker fala om en investering som skulle löna sig för stat, kommun och enskilda medborgare.

Det har talats oavbrutet om nödvändigheten atf spara i Sverige den senaste tiden. Visst ärdet nödvändigt aft dra ned pä utgiftssidan i budgeten. Men det är inte detsamma som atf spara. Att spara är enligt normalt svenskt språkbruk detsamma som att öka sina fillgångar vare sig man sätter pengar på bank, köper akfier eller i värsta fall diamanter och lägger i bankfacket. En första förutsättning är då att man har något över av sina inkomster sedan man betalat de nödvändiga utgifterna. I dag täcker inte statens inkomster utgifterna, och därför är det räft att granska varje utgift så atf man inte slösar. Men även eft barn i grundskolan kan upptäcka atf även om vi tar bort alla utgifter för varje partis heligaste ko, alltifrån försvar och folkpensioner till u-hjälp- vilket alla inser att ingen vill - blir resultatet ändå inte ens plus minus noll. Därmed borde åtminstone varje vuxen människa kunna inse aft def är inkomstsidan vi måste ägna merparten av debatten åt. Låt oss gärna granska utgiftssidan och i varje parti vara öppna för att offra något i våra heligaste frågor. Men den debatten får inte ta över debatten om hur vi skall få inkomster igen.

Dessutom måste man faktiskt även om man granskar utgiftssidan ha inkomstsidan i tankarna. Man måste fråga sig: Vilka utgifter kan i sinom fid ge inkomster? Är det något vi absolut inte bör dra in pä, och i sä fall varför?

Det är naturligtvis sådant som i framtiden ger utdelning pä inkomstsidan. Vilka resurser har vi då som kan ge utdelning pä inkomstsidan? Jo, vi har tillgångar i naturen, hos industrin och hos människorna. Nu gäller det att se till att alla bidrar till inkomstsidan. Vi häri Sverige inga naturtillgångar i form av diamanter för bankfack, men def skall vi infe sörja över, för något mindre produktivt kapital finns knappast. Men vi har andra mineraler som, rätt utnyttjade, kan tjäna produktionen och därmed allas välfärd. Vi har faktiskt ocksä en väl utvecklad indusfri, som kan producera mycket mer än i dag- och mäste göra det, om vi skall få nägra inkomster. Men dä måste industrin bli internationellt konkurrenskraftig. Personligen beklagar jag atf regeringspartierna inte kunde enas om atf ta bort bolagsskatten. Det hade fill en relativt liten kostnad varit just en sädan morot som hade kunnat fä fler företagsamma människor i det här landet villiga att arbeta lifef mer för produktionen. Men def fär jag återkomma till en annan gång.

Jag skall gä över till människorna. Det tycks dä vara nödvändigt aft påminna om att varken naturtillgångar eller maskiner, hur mycket taxerat kapital de än står för, ensamma kan ge oss de inkomster som behövs. Människor måste vara inblandade.

När vi nu måste dra in på samhällets utgifter och alla letar efter utgiftsposter att stryka bort, visar det sig på nytt hur konservativt i ordets verkligt objektiva mening en del tänker. Fantasilöst är ett mera värdeladdat uttryck, men jag skall gärna stå för det. Man går igenom listan på offentliga utgifter och tror atf Åmanlagarnas bud "sist in, först ut" gäller även för de offentliga utgifterna. Man finner dä atf det är kostnaderna för pappaledigheten och barnomsorgen som man kan spara på. Men, fru talman, jag vill upprepa det igen; mindre pengar till barnomsorgen är inte detsamma som atf spara. Def är aft minska pä vissa utgifter, men ocksä på inkomster. Def värsta är atf det fakfiskt också betyder minskade investeringar för framfiden. Och det är allvarligt i dagens läge.

Jag skall be atf fä räkna högt. I vulgärpropagandan heter def i dag att en daghemsplats kostar 40 000 kr. Siffran kan i sig diskuteras, men låt oss acceptera den. Men s. k. vanlig svensk hederlighet borde ändå kunna kräva av oss aft vi räknade vidare. De 40 000 kr. är samhällets utgifter för en dagisplats, men mittemot dessa på andra sidan strecket i kassaboken står inkomsterna - och dem talar vissa personer aldrig eller mycket litet om. Jag tycker att vi i ärlighetens namn skall tala om inkomsterna ocksä. De är nämligen av flera slag. För def första; Inga daghemsplatser är gratis för föräldrarna. Alla betalar avgifter. De varierar från några tusen kronor till 20 000 kr. per år, men alla betalar. För det andra fär både stat och kommun ökade skatteintäkter om båda föräldrarna förvärvsarbetar. Skatteintäkterna varierar ocksä, men man kan mycket väl påstå att det åtminstone är frågan om skaften för en inkomst på 50 000 i snitt, vilket sålunda är ungefär 20 000 kr. per är.

Därmed kanske vi kan börja ta död på talet om atf en daghemsplafs kostar samhället 40 000 kr. om året. Nu räcker infe def. I den här operationen är det

Nr 72

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

139

Nr 72

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

140

nödvändigt atf se till hela samhällsekonomin och värt sociala bidragssystern. Dä skall man finna aft stat och kommun i allmänhet minskar sina utgifter till bostadsbidrag och socialhjälp om båda föräldrarna arbetar. De sumn-iorna är inte så stora, men de är inte heller så små att de kan nonchaleras. Ett par ytterligare samhällsekonomiska faktorer på intäkfssidan är viktiga att nämna. En är mycket tråkig aft nämna, men nägon gäng rnäste det sägas: det finns uppenbarligen många ickekommunala dagmammor i def här landet sorn inte skattar för sin inkomst. Genom bristen pä kommunal tillsyn har det uppstått en fullt begriplig privat företagsamhet pä def här området. Men pä grund av marginalskatter och andra marginaleffekter tycks en icke föraktlig del av denna företagsamhet vara helt undandragen beskattning! Det är nämligen bara 23 % av kvinnor med barn under sju är som har tillgäng till kommunal barnomsorg, och 40 % svarar ensamma för barntillsynen. Vad gör de andra? Den frågan måste man ställa.

Viktigare att nämna är en annan sida. Om en kvinna - för det är ju i verkligheten så-tvingas stanna hemma från förvärvsarbete under t. ex. fem år på grund av brist på daghem medför det långsiktiga produktionsförluster för samhället, och där är det fräga om höga tal. Jämställdhetskommittén visade i sitt betänkande Kvinnors arbete förra året att samhällets produktionsminskning pä grund av atf grundskoleufbildade kvinnliga tjänstemän -dvs. relativt lågavlönade kvinnor - måste ägna sig ät hemarbete i fem år är totalt 290 000 kr. resp. 232 000 kr., beroende pä kvinnornas ålder vid hemarbetets början. Det var 1979 års siffror, som alltså på grund av inflationen bör höjas innan de jämförs med 5 x 40 000 kr./är i 1980 års siffror. Kan vi nu sluta med def bedrägliga talet om 40 000 kr. i kostnader per daghemsplats? Jag hoppas det. Dessutom är det just produkfion vi behöver i det här landet för atf fä upp siffrorna.

Om jag för ett ögonblick fär återgå fill vikten av att öka produktionen och stimulera eller underlätta för industrin, vill jag bara påminna om aft def både i finansplanen och i budgetpropositionen sägs ifrån att det krävs ökad rörlighet pä arbetsmarknaden. Det är troligen rikfigt, men dä mäste samhället underlätta rörligheten. Det räcker inte med uttalanden - det behövs gärningar ocksä. En av mänga är att se fill aft def finns kommunal barnomsorg överallt.

Till sist, fru talman, för atf ingen skall missförstå mig: Jag tycker att ökningen av utgifterna för daghemsplatserna har varit oroväckande snabb. Jag tror det gär att pruta pä utgifterna för varje enskild plats när vi är tvingade, och jag är villig att diskutera hur. Jag tror också att vi mäsfe ha olika typer av kommunal barnomsorg. Men jag har med det här inlägget velat förklara, att om vi skall ta oss ur den ekonomiska krisen, om vi skall kunna lämna över till våra barn ett Sverige där utvecklingen gått framåt för allas bästa, dä rnäste vi göra våra naturtillgångar räntabla, skapa ett industriklimat som gör bäde arbete och kapital lönsamt och ge alla som vill möjlighet att arbeta för sina barns framtid. Jag tror att alla vill. Många kan inte därför att samhället ännu inte löst barntillsynsfrägan. Den offensiva satsningen pä de resurser som finns hos kvinnorna och morgondagens medborgare mäste vi fa

141

vara på. .Man sparar inte genom att minska antalet barnomsorgsplatser- rnan gör däremot lönsamma investeringar om man ökar antalet.

Anf. 62 MARGOT WALLSTRÖM (s);

Fru talman! "Passa Er!", stod det i stora bokstäver sprayat med målarfärg på en husvägg. "Uppskruvade snackdockor" kallades politikerna i en tidningsinsändare häromdagen. Insändaren var undertecknad med Punka-re-anarkist. Och jag kom faktiskt att tänka på de bilder som visats i TV från de nya s. k. ungdomsrevolferna i Västberlin och Schweiz de senaste dagarna. De revolterna har inga renodlade politiska grunder eller politiska syften. Mänga av de deltagande ungdomarna är sädana som har protesterat genom att färga håret grönt eller att sticka säkerhetsnälar genom kinderna. De här ungdomarna väjer infe för våld utan ser det som en nödvändighet, och resultatet blir våldsamma, meningslösa sammandrabbningar mellan samhälle - i det här fallet lika med polis - och ungdomar.

Men det är väl att överdriva om man påstår att något liknande skulle kunna hända i Sverige? Kanske det, men sä politiker jag är tycker jag att det finns för mänga "politiska snackdockor". Jag tror ocksä att vi mäste passa oss. Samtidigt som regeringen har talat om ungdomsproposition, ungdomsgar-anfi, yrkesintroduktion m, m, har nämligen följande hänt:

1.    Ungdomsarbetslösheten har förvärrats.

2.    Bostadsbristen bland de unga har ökat.

3.    Det håller pä att utvecklas ett ungdomens A- och B-lag i utbildning och arbetsliv. Def låter hemskt, men A-laget i det här fallet är de ungdomar som klarar sig bra i grundskolan, som fortsätter till gymnasieskolan och fär en plats där. Kanske gär de vidare till högskoleutbildning och fär sedan en plats i arbetslivet,

B-laget är de ungdomar som har det jobbigt i grundskolan, som kanske fär anpassad studiegäng, som är skoltrötta och helst vill jobba - men vilken 16-åring kan få ett jobb i dag? Det är vidare de ungdomar som hamnar i nägon form av projekt eller SA-kurs eller vad man nu kallar de speciella åtgärder som samhället sätter in.

4.    Det kommersiella trycket pä unga människor blir allt hårdare. Pryl- och modehysterin växer. Def är jobbigt att vara ung och stå emot det här kommersiella trycket.

5.    Polifikerförakt och ödestro verkar breda ut sig bland dagens unga. Def gär ät fanders! Vi struntar i det!, hör man mänga säga.

De arbetslösa ungdomarna försöker ändå själva göra sig hörda, t, ex, genom uppvaktningar och brev till ansvariga politiker och andra. Lyssna t, ex. fill vad 75 elever vid Nobelgymnasiets ungdomsprojekt i Karlstad skriver i ett brev adresserat till berörda parter i samhället:

"Vi vill:

att fler lärlingsutbildningar och kortare utbildningar som är mer direkt yrkesförberedande skapas,

att vi får yrkesintroduktioner som verkligen leder till ett jobb efteråt,

aft ha kvar rätten till beredskapsjobb.

Nr 72

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Nr 72

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

142

aft kommunerna gör en inventering för att skapa helt nya jobb. Vi behövs säkert på en massa ställen i samhället bl, a. skulle vi kunna hjälpa till att bryta de gamlas isolering, hjälpa fill med barnomsorgen,

att vi som vill satsa på en utbildning efter grundskolan inte skall stängas ute p g a aft vi var skoltrötta och inte orkade kämpa för våra betyg. Ge oss en chans, de flesta av oss har en helt annan ork när vi väl har slutat grundskolan,

aft arbetslivet skall sluta aft enbart se på våra betyg när vi söker jobb. Betygen säger nästan ingenting om oss som människor,

att vi får en grundskola som känns lite mer meningsfull och att vi får kunskaper som vi har verklig nytta av i det prakfiska livet t, ex, hur man söker jobb, vad som gäller ute pä arbetsmarknaden, hur man tar kontakt med olika myndigheter m, m.,

atf gymnasieskolan blir intressant för alla samt öppen för alla som vill in,

attdet vi sysslar med på SA-kursen kommer in redan i skolan, 8:an o9:an" - SA betyder alltså studievägar och arbetsliv -,

"att facket bryr sig om oss lite mer än idag, även om vi inte har arbete idag sä fär vi def så småningom (hoppas vi),

att nägot rejält görs för att motverka ungdomsarbetslösheten, vi vill inte vara nägra 'försökskaniner' samt

atf alla skall ha rätten till ett arbete. Alla behövs i samhället, ingen skall behöva känna sig överflödig och utanför,"

Detta säger en hel del,

Def känns pä samma gång både ansvarsfullt och maktlöst att gä upp i en allmänpolitisk debatt i riksdagen och fala om Värmland. Det känns ansvarsfullt, därför att så många värmlänningar går arbetslösa, hotas av arbetslöshet eller har det svårt på annat sätt och därför vädjar till eller kräver av oss politiker att vi skall göra någonfing.

Men våra möjligheter som politiker i opposition att påverka utvecklingen är mycket begränsade, och därför får man en stark och obehaglig känsla av polifisk maktlöshet. För aft bryta den maktlösheten krävs några saker.

Vi måste fä tillbaka en arbetarregering. Def har i debatten skällts mycket och, tycker jag, i och för sig nog för i dag pä den borgerliga regeringens handlingsförlamning, men när den borgerliga regeringen till äventyrs har gjort någonting, så har detta i många fall fått negativa konsekvenser, inte minst för Värmland, Vi är, kort sagt, trötta pä den högerpolitik som förs.

Vi behöver ekonomisk demokrati, som är en annan viktig förutsättning för förändring och förnyelse. Det handlar om arbetares och tjänstemäns rättmätiga krav pä att få vara med och fatta även de ekonomiska besluten i arbetsliv och samhälle. När det skall sparas, då skall arbetare och tjänstemän ställa upp, men när vinster skall delas, då är de omyndigförklarade.

Def duger naturligtvis inte att bara gnälla och klaga pä den borgerliga regeringen. Därför skall jag ta tillfället i akt och redogöra för de förslag som vi socialdemokrater har lagt fram här i riksdagen för att förbättra situafionen i Värmland,

Vi föreslär att ett regionalt utvecklingsbolag för Värmlands län inrättas och att det anslås 10 miljoner för defta ändamål. Vi föreslär också aft lokaliseringspolitiskt stöd för uppförande av industrilokaler skall utgå i hela länet under budgetåren 1981/82 och 1983/84. Dessutom föreslär vi aft lOrnilj. kr. anslås till arbetsmarknadsverket, att användas som regionalpolifiska avskrivningslån för att uppföra kommunala industrilokaler i Värmlands län och att länets utvecklingsfond tillförs ytterligare 10 milj. kr. som s. k. kapitallån.

Vi förordar att Torsby kommun får kvarstå i den inre zonen av det skogliga stödområdet även efter den 1 juli 1984 samt atf statligt stöd fill skogsvärds-åtgärder också utanför Torsby kommun utgår.

Vi vill att riksdagen beslutar inrätta eft geologikontor i Filipstad. Vi anser vidare att efableringsdelegafionen mäsfe särskilt uppmärksamma situationen i Värmland, att handelsutbytet mellan Värmland och Norge skall ökas, atf försöksverksamhet med regionalt forskningsorgan skall startas i Värmland, att en forskningsstation vid rikssägverksskolan i Skoghall skall inrättas samt aft ett statligt industricentrum skall förläggas till Torsby kommun.

Vi föreslär transportstöd till Vänertrafiken och till transporter pä Trollhätte kanal.

Tidigareläggning av landstingskommunala projekt, som vi också föreslär, skulle infe bara innebära en hel del för sysselsättningen i länet. Det skulle också innebära atf förfur kan ges ät angelägna vårdprojekt framför allt inom långvården i t, ex. Sunne, Årjäng, Arvika och Charlottenberg,

Vidare kräver vi arbetsmarknadspolitiska åtgärder av typen rådrumsarbeten, effektiviserad arbetsförmedling, förstärkt arbetsmarknadsutbildning, ökade insatser för arbetshandikappade, utbyggda beredskapsarbeten och särskilda insatser bland ungdom.

Slutligen har vi föreslagit åtgärder för aft förbättra de värmländska kommunikationerna liksom utbildningen i länet.

Sammantaget blir deffa en lång lista med förslag till åtgärder som vi anser att regeringen kan vidta för att vrida utvecklingen åf räft häll.

Lägg märke till aft ingen av de borgerliga ledamöterna från Värmland har funnit anledning atf fa den här chansen att tala för sitt län eller att diskutera de åtgärder vi har föreslagit! Lojaliteten med regeringen är tydligen starkare än viljan aft diskutera de mycket allvarliga Värmlandsproblemen, och det är bara att beklaga detta.

Årets match kallades Radio Värmlands nyårskrönika över är 1980. Den match som Värmland fick gä under 1980 blev en hård boxningsmatch. Värmland fick ta emot n-iänga smällar, nägra under bältet t. o, rn. Bryggeriet i Torsby, nedskärningarna inom Billerud, Kockums i Filipstad, Albin Marin i Kristinehamn, Björneborg, gruvorna i Nordmark, Nyby Uddeholm i Storfors och slutligen krisen i Vänerskog höll pä att slå knockout på Värmland,

Men jag och fler med rnig tror ändå på en returmafch. Vi gör det därför att värmlänningarna själva infe längre vill acceptera Värmland enbart som en tummelplats för de s, k, fria marknadskrafterna utan som ett län att arbeta.

Nr 72

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

143

Nr 72

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

144

bo och leva kvar i. Därför har arbetarrörelsen bestämt sig för aft ta strid för Värmland. Och kom ihåg: Man kan inte spela frihetens sånger på maktens instrument!

I detta anförande instämde Elvy Nilsson, Gunnar Olsson och Sven Aspling (alla s),

Anf. 63 BENGT WITTBOM (m):

Fru talman! Årets allmänpolitiska debatt sker mot bakgrund av ett besvärande ekonomiskt läge och en ekonomisk utveckling som på många sätt förändrat förutsättningarna för säväl enskilda människor som statlig och kommunal verksamhet.

En väsentlig och viktig del i vär polifik är ansträngningarna att genom en effekfiv sysselsättnings- och arbetsmarknadspolitik se till att sä mänga människor som möjligt är sysselsatta i produktivt arbete. För detta har vi under mänga är byggt upp instrumeni, som skall underlätta arbetsmarknadens grundfunktioner. År från är har de resurser som anvisats för detta ändamål vuxit i omfång.

Vår gemensamma målsättning har varit och är:

1,    en väl fungerande arbetsförmedling,

2,   ett väl fungerande system för arbetsmarknadsutbildning för att
underlätta omställningen för enskilda människor och företag,

3,    fillräcklig volym beredskapsarbeten och sysselsättningsfrämjande åtgärder för den som av olika orsaker och under olika perioder ställs utanför den reguljära arbetsmarknaden,

4,    en tillräcklig geografisk och yrkesmässig rörlighet pä arbetsmarknaden för att kunna nä målet att passa ihop lediga jobb med arbetssökande,

5,    en ökad placering av arbetshandikappade i meningsfull sysselsättning och

6,    god såväl fysisk som psykisk arbetsmiljö för våra arbetstagare.

Har vi då lyckats i våra ansträngningar? Svaret är bäde ja och nej - ja om def gäller målsättningarna atf klara förmedling och rörlighet under 1960-talef och också ja, om vi ser fill ambitionen aft klara en låg öppen arbetslöshet genom omfattande sysselsättningsfrämjande åtgärder under 1970-talet, Svaret är däremot nej, om vi betraktar våra resultat i vad gäller effektiv arbetsförmedling, geografisk rörlighet pä arbetsmarknaden, effektiv yrkesmässig rörlighet och effektiv arbetsmarknadsutbildning under 1970-talet. Def är just i denna bedömning som skiljelinjen tycks gå mellan moderat syn på arbetsmarknadspolitiken och den syn som socialdemokratin presenterar i sin, till antalet sidor, mycket omfattande motion till årets riksmöte.

Vi moderater motsätter oss inte, vilket ofta görs gällande ofta och med stor intensitet, omfattande satsningar pä en ambitiös sysselsättningspolitik, tvärtom. Men vi förbehåller oss rätfen att ställa krav pä resursanvändning, effektivitet och prioriteringar, Atf göra dessa bedömningar kan inte överlåtas till andra. Sysselsättningspolitiska ambitioner får inte ta sig uttryck i en allmän "bläs-pä-anda". Grundkravet är att det inom arbetsmarknads-

politiken måste finnas politisk styrning, som resulterar i effektiv resursanvändning, samhällsekonomisk anpassning och stimulans till organisafions-och metodutveckling. De sysfem som vi konstruerade under 1960- och 1970-talet måste hela tiden utvecklas och kritiskt granskas. Det är bara det sor-n kan ge utrymme för förbättrade metoder och större effektivitet i arbetsmarknadspolitiken, fill gagn för de enskilda människorna.

Vi moderater har i motioner till årets riksmöte visat pä olika vägar att utveckla arbetsmarknadspolitiken och de instrument som vi använder för aft realisera denna.

För det första har vi lagt frarn förslag om ett starkt decentraliserat organisationsalfernativ för arbetsmarknadsverket.

För def andra har vi pekat pä omfattande åtgärder för att förändra och förbättra arbetet med arbetsmiljöfrägorna.

För det tredje harvi lagt fram förslag till åtgärder för att öka rörligheten på arbetsmarknaden.

För det fjärde harvi lagt fram förslag till ett bättre system för att möjliggöra för arbetshandikappade atf i starkt ökad utsträckning fä utrymme på den öppna arbetsmarknaden, så att vi därigenom kan påbörja en krympning av Samhällsföretag till en mer realistisk nivå.

För det femte har vi pekat på enskilda möjligheter till effektiviseringar inom arbetsmarknadsutbildningen.

Förutom de här uppräknade förslagen har vi presenterat en mängd andra förslag som berör arbetsmarknadspolitiken.

Vi slår också fast med kraft att i botten för en väl fungerande arbetsmarknadspolitik måste ligga en sund marknadsekonomi, som genom sina funktioner klarar att erbjuda de mänga människorna produktivt arbete i första hand, inte bara sysselsättning. Det viktigaste instrumentet i sysselsättningspolitiken är den generella ekonomiska politiken. Detta är ett samband som hela tiden mäste hållas levande. Sysselsättningspolitiken får inte ses som en isolerad del i politiken.

Vad har dä socialdemokraterna att erbjuda inför 1980-talef? Det var med stort intresse som vi grep oss an med att läsa den omfattande mofion som socialdemokraterna väckt om sysselsättningsfrågorna inför 1980-talet. I denna borde ju socialdemokratins vägar för en effektiv och väl fungerande arbetsmarknadspolitik redovisas. Vi frågade oss vad nytt som skulle stå att finna i defta tjocka och välskrivna dokument. Besvikelsen blev stor - allt var gammal skåpmat. Där redovisas en förvånande omedvetenhet om den utveckling i synen på arbetsmarknadspolitiken och medlen för denna som sedan flera år pågått bäde bland politiker och vid de institutioner som har kompetens på detta område. Motionen redovisar den gamla vanliga "bläs-på-mentaliteten". Pengarna ordnar allt, nägra nya vägar och metoder behövs inte, Plussa pä över hela linjen, sä sköter administratörerna resten,

I motionen finns, såvitt jag har kunnat se, infe mänga ord om det omfattande arbete som utförts och den mycket breda diskussion kring arbetsformer, organisation och metoder som förts under flera år inom t, ex. 10 Riksdagens protokoll 1980/81:71-72

Nr 72

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

145

Nr 72

Onsdagen den 4 februari 1981

AllmänpoUtisk debatt

arbetsmarknadsverket. De betydande problem som en bristande rörlighet pä arbetsmarknaden skapar går man i motionen omkring som katten kring hef gröt. Socialdemokratin, som under 1960-talet hade en realistisk syn på dessa frågor, klarar i dag inte av atf ge uttryck för en klar uppfattning. Det mäste, vad jag förstår, vara resultatet av den opportunistiska linje som socialdemokraterna valt att driva ända sedan 1976, Det är inte lätt att tillfredsställa bäde Frida Berglund och de andra socialdemokraterna från norr och de mer realisfiska ståndpunkter som ändå finns inom partiet. Resultatet blir en väsfgöfaklimax - precis vad vi kan se i motionen.

Fru talman! Det sammanfattande intrycket av den socialdemokratiska motionen ger anledning till fre frågor. Jag ser att arbetsmarknadsutskottets socialdemokrafiska besättning just nu är dåligt representerad i kammaren, så jag får väl skicka frågorna via protokollet.

Den första frågan lyder: Har socialdemokratin inga synpunkter på vare sig organisation, effektivitet, metoder eller utveckling inom sysselsättningspolitiken? Har man infe tagit något intryck av den debatt som pägätt och pågår?

Den andra frågan lyder: När kommer socialdemokratin att fatta mod och väga inta en realistisk ståndpunkt vad gäller synen pä rörlighetsproblemen? Alla insiktsfulla bedömare, inkl, mänga fackliga företrädare, måste bli djupt besvikna när de läser programförkunnelsen i motionen. Det borde Frida Berglund ocksä bli, för inte heller hon fär något svar.

Den tredje frågan lyder slutligen: När kan vi se fram mot ett slut pä alla onyanserade attacker pä regeringens sysselsättnings- och arbetsmarknadspolitik? Alla fakta sedan 1976 visar på ökade ambifioner och ökad medvetenhet om behovet av förändringar och utveckling i arbetsmarknadspolifiken.

Fru falman! Socialdemokraterna visade sä sent som här i veckan ett mycket stort intresse för att sä snart som möjligt ordentligt få debattera sysselsättningspolitiken inför 1980-falet på basis av sin motion. Vi trodde att man skulle ta den möjlighet som man i dag har i den allmänpolitiska debatten, men det har man inte gjort. Vi fär därför skicka ytterligare en fräga via protokollet till Anna-Greta Leijon - svaret kan vi kanske fä senare: Varför tog det starka intresse som redovisades för bara nägra dagar sedan slut sä fort?

146

Anf. 64 OVE KARLSSON (s);

Fru falman! Årets upplaga av remissdebatten är präglad av det kärva ekonomiska läge som landet befinner sig i, och def kan vi självfallet inte bortse ifrån. Men jag anser att om vi skall komma till rätta med landets svåra ekonomiska problem, sä måste det till offensiva satsningar. Det oroar mig mycket atf det i mänga områden går alltför mänga människor arbetslösa - det är glesbygden, ungdomen och kvinnorna som nu råkar värst ut,

I den allmänpolitiska debatten hösten 1979 hade jag begärt ordet för att göra ett nödrop. Jag sade dä: "Nu mäste nägot hända! Malungs kommun håller pä att förblöda." Läget i Malungs kommun är än allvarligare i dag, i

februari 1981, Trösten för Malung är - men def är en mycket dålig tröst - att förhållandena nu är mycket allvarliga pä flera håll.

Länets samtliga glesbygdskommuner har ett ytterst allvarligt läge. Allvarligast är läget i Malungs kommun, där antalet arbetssökande ligger på 7,5 % av den arbetsföra befolkningen. Av dessa är 52 % kvinnor, och en stor del är ungdomar. Men även i Älvdalens kommun är antalet arbetssökande i förhållande till den arbetsföra befolkningen närmare 7 % och i Rättvik över 6 %, I Vansbro kommun är många varslade, och friställningar kommer. Det kommer säkerligen atf medföra att statistiken även där blir ungefär densamma som i de nyss nämnda kommunerna. Def kommer säkerligen att närma sig 6 ä 7 % när statistiken för januari och februari blir tillgänglig.

Arbetsmarknadssituationen i de här kommunerna kan inte hänföras fill stålkrisen eller gruvkrisen, utan den är att hänföra till läget på andra områden.

En faktor är naturligtvis det minskade byggandet och det därmed successivt försämrade arbetsmarknadsläget inom byggsektorn. Det totala antalet arbetslösa byggnads- och anläggningsarbetare har under def senaste året i hela Kopparbergs län ökaf rned närmare 60 %. Def minskade byggandet har hårt direkt och indirekt drabbat kommuner som Malung och Vansbro, därför att fritidshusbyggandet nära nog upphört. Där kommer nu situationen säkerligen aft bli än värre med det höga ränteläge som vi nu har. Om inte glesbygdskommunerna i Dalarna skall bli än glesare, så mäste åtgärder sättas in som vänder utvecklingen.

En åtgärd som jag anser skulle vara möjlig aft genomföra är en stimulering av byggandet, och då gärna byggandet av industrihus som när konjunkturen vänder skulle stå färdiga aft fa emot industrier som vore villiga atf etablera sig i kommuner som befinner sig i stödområdena 4, 5 och 6,

Statliga satsningar på kollektiva fritidsanläggningar skulle också både direkt och indirekt kunna skapa sysselsättning i flera av länefs kommuner på såväl korta e som längre sikt.

Jag har också fillsammans med övriga socialdemokrater från länet motionerat om en upprustning av Västerdalsbanan till affärsbanesfandard. De arbetena borde nu lämpligen kunna sättas i gång för atf skapa arbetsfillfällen. En upprustning av Västerdalsbanan skulle också vara till fördel när det gäller att skapa långsiktig sysselsättning i området genom att man då fick bättre kommunikationer.

Basen för industrisysselsättningen i Malungs kommun har av tradition varit skinn- och läderindustrin, men där råder svårigheter sedan nägra år tillbaka. Det är av största vikt att regeringen vidtar snabba och effektiva åtgärder för aft genomföra de förslag som fekodelegationen i skrivelse till regeringen presenterade den 29 december förra året,

Def är av största vikt för skinnindustrin aft 1978 års produktionsnivå garanteras. Detta borde infe vara svårt, eftersom den ocksä motsvarar vad man från beredskapssynpunkt anser vara angeläget. Även övriga av delegafionen framförda krav och synpunkter hoppas jag leder till omedelbara åtgärder frän regeringens sida. Det bör omedelbart vidtas sädana

Nr 72

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

147

Nr 72

Onsdagen den 4 februari 1981

AUmänpoUtisk debatt

148

åtgärder att branschen stärks i stället för försvagas.

Min förhoppning är att synpunkterna i den r-eservation som den moderate ledamoten Joakim Ollén avlämnade till skrivelsen inte delas av regeringen utan aft hans uppfattning är hans egen och ingen annans. Han anser nämligen att inga regional- och arbetsmarknadspolitiska skäl talar för att statliga medel bör ställas till förfogande för att stödja branschen. Jag anser det omöjligt atf underlåta atf ta regional- och arbetsmarknadspolifiska hänsyn när man skall fatta beslut om statliga stödåtgärder för en bransch som i så hög grad är koncentrerad till eft visst område.

Def skulle ocksä vara till fördel för sysselsättningen pä både kort och lång sikt om kraftiga insatser gjordes för att öka uttaget i skogen. Frän socialdemokratiskt håll har vid flera tillfällen framförts förslag till åtgärder i def avseendet.

Ett land som Sverige bör ha råd med glesbygdskommuner, och staten har skyldighet atf bedriva en sädan politik att folk kan bo kvar även i glesbygden och i mindre tätorter. Men fär den nuvarande polifiken fortsätta, har snart ingen råd till def. Höjda drivmedelspriser och minskade reseavdrag slär hela fiden direkt mot glesbygden. Människor i glesbygden bör inte drabbas hårdast när sparpaket skall genomföras. Jag tycker att även centern skulle kunna inse att det borde vara en rättighet att bygga och bo i glesbygden.

Som avslutning vill jag, fru falman, ta upp en helt annan sak, nämligen en arfikel som jag läste i årets första nummer av tidningen för synskadade i Dalarna, Talpilen, Där skrev man: "Diabetikerna i Sverige fär behålla def fria insulinet. Med röstsiffrorna 165-164 gick förslaget igenom i riksdagen på fredagen. Socialdemokraterna och vpk ville inte direkt säga nej utan i stället skjuta upp beslutet sedan nya förhandlingar med landstingen genomförts. Pådrivare var riksdagsman Berfil Dahlén (fp), Falun, som hela tiden hävdat aft det fria insulinet är eft måste för diabetikerna. Bakom sig har han haft Svenska diabetikerförbundet som agerat mycket skarpt i den här frågan. Frågan om fria läkemedel för en del sjukdomsgrupper skulle egenfiigen ha avgjorts i våras. Ytterligare fördröjning ville Berfil Dahlén infe vara med om. Han fick hela folkparfigruppen med sig och i omröstningen även de övriga borgerliga ledamöterna,"

Den här verklighetsbeskrivningen är, och det vet alla här i riksdagen, av samma slag som resultatet när en viss potentat läser Bibeln. Verkligheten var ju nära nog den rakt motsatta. Från socialdemokratiskt häll var man mycket angelägen om aft alla diabetiker skulle fä behålla def fria insulinet, men beslutet skulle omfatta mycket mer, och därför var det angeläget att inget hände som skulle äventyra en utsatt grupps fria medicin.

När jag läste artikeln blev jag först arg, men sedan mycket ledsen, helt enkelt därför aft felakfiga uppgifter pä detta vis sprids till grupper av människor som själva har svårigheter atf följa debatten pä det sätt som vi seende människor kan göra. När def gäller nyheter som sprids till de människorna borde korrektheten vara extra angelägen. Därför hoppas jag aft massmedia medverkar till att rätta till felaktiga sakuppgifter sorn i ett sådant här fall har fått spridning.

Anf. 65 ERIK HOVHAMMAR (m):

Fru talman! De ekonomiska problem som värt land f. n. dras med beror naturligtvis på flera olika faktorer. En hel del av dem har redovisats i dagens debatt. Den internationella konjunkturnedgången och oljepriserna spelar självfallet en stor roll. Men atf Sverige har drabbats särskilt hårt beror i huvudsak pä den ekonomiska polifik som fördes under 1970-talets första del och som kulminerade i den stora löneexplosionen i mitten på 1970-talet. Det var den tid dä de flesta drömde om ständig tillväxt och dä optimismen lockade svenska folket att leva över sina tillgångar, en vana sorn tyvärr ocksä fortsatt sedan dess.

Nu kommer det brutala uppvaknandet. Den senaste diskontohöjningen blev en chock för de flesta människor. Jag tror aft riksbankschefen hade rätt när han kallade den "ett tryckförband för att hindra förblödning". Men han kom ocksä med det allvarliga påpekandet aft ett tryckförband inte fär ligga pä alltför länge, för dä kan det bli kallbrand.

Räntehöjningen verkar som en servobroms - eller som en käpp i hjulet -när det gäller investeringarna, Defta i förening med kreditrestriktionerna drabbar den mindre företagsamheten särskilt hårt. För de stora, vinstgivande företagen, de som beskylls för spekulationer fast de endast sökt gardera sig inför en oviss utveckling, har räntehöjningen inte sä stor betydelse, eftersom räntekostnaderna ju är avdragsgilla och de alltså i själva verket bara betalar halv ränta. För de små företagen, den strategiskt betydelsefulla delen av vårt näringsliv, som endast i undantagsfall kan redovisa vinst och där i de flesta fall företagsledaren får vara glad om det hela går ihop och man kan uppehålla sysselsättningen, slår räntekostnaderna igenom till sista öret. Man får därför hoppas att de åtgärder, som regeringen just presenterat, skall göra det möjligt att snarast sänka diskontot.

Det var den stora löneexplosionen plus stigande löneskatter som ledde till aft det svenska kostnadsläget blev för högt och som gjorde att vi tappade marknadsandelar. Denna utveckling var ocksä orsaken fill en väsentlig strukturförändring inom industrin, som i hög grad påverkat bytesbalansen. Det höga svenska kostnadsläget slog ut svenska arbetskraftsintensiva småföretag som underleverantörer till den exporterande storindustrin. Det har lett till att en stor del av våra svenska exportvaror bestar av import, av insatsdelar, som tillverkats i länder med lägre kostnadsstegringar än våra. Detta har påpekats många gånger, både i riksdagen och pä andra häll.

Den låga lönsamheten har också gjort att svensk industriproduktion upphört att växa. Jag vill erinra om att industriproduktionen 1980 var i vårt land inte större än 1975 medan OECD-länderna under samma period ökade sin produktion med 25 % i volym. Hade vår egen produktion ökat lika mycket hade vi - mätt i dagens penningvärde - tillverkat för 60 000 milj. kr. mer och haft ytterligare 35 000 anställda. De siffrorna talar sitt tydliga språk. Bland 15 industriländer har endast Canada haft en sämre utveckling.

Under den senaste femårsperioden har verkstadsindustrins kostnader för arbetskraften, dvs. löner plus sociala kostnader, ökat med 83 % rnot endast 43 % i Västtyskland. Också när det gäller produktivitetsutvecklingen visar

Nr 72

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

149

Nr 72

Onsdagen den 4 februari 1981

AUmänpolitisk debatt

150

Sverige en siffra, som är mindre än hälften av Västtysklands.

Det har varit svårt, ja ohyggligt svårt, för svenskt näringsliv att konkurrera när den svenska verkstadsarbetaren haft och har den kortaste fakfiska arbetstiden i Västeuropa, samtidigt som våra kostnader för arbetskraften är näst högst i världen. Endast Belgien ligger högre än vi. Det är dä inte sä underligt atf orderingången minskar och att företagen måste dra ner på produktionen.

Dess bättre visade båda parter pä arbetsmarknaden förståelse för situationens allvar. Vi slapp en upprepning av fjolårets konflikt och en avtalsuppgörelse pä onödigt hög nivä. Parterna på arbetsmarknaden har visat samhällsansvar, och jag tror att företagarna därför kan hysa en viss förhoppning om att avståndet mellan värt kostnadsläge och kostnadsläget i våra konkurrentländer inte skall fortsätta att öka. Kanske rentav värt relativa kostnadsläge kan förbättr-as, men det beror ju i hög grad pä vad som händer utomlands. Även om läget nu förefaller aningen ljusare, är vår ekonomiska situafion alltjämt mycket allvarlig,

I detta läge kommer socialdemokraterna med ett förslag, vars förverkligande ytterligare skulle försämra def svenska näringslivets konkurrensförmåga. Man föreslår en ny skatt, promsen, dvs, skatt pä alla produktionsfaktorer, som man tycks betrakta som nägon sorts mirakelmedicin. Höjda skatter betyder alldeles självfallet höjda kostnader, och till det kominer att promsen med hela sin tyngd skulle drabba svenskproducerade varor pä både export- och hemmamarknaden, medan importvaror knappast drabbas. Det är alltså fråga om en särbeskattning av svensk produktion. Def kan inte vara rätt medicin att bota vikande marknadsandelar med höjningar som försämrar konkurrensläget. Förslaget visar att den svenska socialdemokratin är allt annat än kvalificerad för att leda ett lands ekonomiska utveckling.

Men inte nog med def. Man försöker ocksä döda den lilla optimism som finns inom näringslivet med eft förslag om kollektiva löntagarfonder, ett förslag som - om det förverkligas - på sikt kan ge facket möjligheter att ta över stora delar av svenskt näringsliv. Företagen skall dessutom enligt förslaget själva betala denna fackföreningssocialisering genom ytterligare en löneskaft, ATP-avgiften skall höjas med 1 %, Man vill alltså ha ännu en särbeskattning av svenskt näringsliv. Normalt skall ju skatter gä till det allmännas gemensamma uppgifter, men här vill man ha en särskild skatf som skall gå infe till def allmänna utan fill fackföreningsfonderna. Företagarna-vill inte bli skaftskyldiga till fackföreningsfonder,

Aft komma med förslag om ytteriigare skaftehöjningar i form av proms och fackföreningsskatt är barockt, när vi alla vet att värt unika skattesystem är en av de faktorer som ligger i bottnen på vär ekonomiska kris. Tanken på fackföreningsfonder kommer ocksä att ytterligare urholka investeringsviljan inom svenskt näringsliv och den framtidstro som är nödvändig.

Herr falman! Vad vi framför allt nu behöver är ökad lönsamhet inom svenskt näringsliv så att vi verkligen får i gång investeringarna. Ingen gör ju investeringar, om han inte har tilltro till framtiden och om inte investeringarna avkastar åtminstone lika mycket som eller helst mer än bankräntan. Så

är det faktiskt inte i dag.

Det är bra för tilltron hos företagarna när regeringen nu föreslär sådana positiva åtgärder som en översyn av reglerna för Åmanlagarna och kanske också av ledighefsreglerna. Det vittnar om förståelse för de förhållanden under vilka särskilt den mindre företagsamheten har aft arbeta. Men def räcker inte med enbart en mindre klimatförbättring. Vi mäste också stimulera människornas arbetsvilja. Det kan ske framför allt genom en rejäl sänkning av marginalskatterna, som regeringen nu ocksä föreslär. Skattereglerna mäste utformas pä ett sådant sätt atf extra insatser i det dagliga arbetet lika väl som när det gäller innovationer premieras. Det är först genom lönsamhet både för företag och för de enskilda människorna som vi kan fä kurvorna att peka uppåt igen. Moroten är som bekant alltid bättre än piskan.

Herr falman! Vid sidan av de ekonomiska problemen börjar miljöproblemen bli allt allvarligare. Jag kan inte låta bli att till sist peka på de risker som den tilltagande försurningen av vår miljö innebär. Det är nödvändigt atf vi själva vidtar åtgärder mof denna försurning, och vi har väl i detta hänseende varit ett föregångsland i Europa. Men eftersom det sura nedfallet över västra och södra Sverige till 70-80 % kommer utifrån, är det viktigt och nödvändigt att vi driver på för att fä den internationella överenskommelsen om gränsöverskridande luftföroreningar förverkligad i praktiken. I södra och västra Sverige är vi allvarligt oroade av det nya kolkraftverket i Köpenhamn, som kommer att sprida sina föroreningar över svenskt område. Danska ungdomar delfog i de protester mof kärnkraftverket i Barsebäck som satts i gång av svenska miljökämpar. Det borde finnas anledning för de svenska miljöaktivisterna atf protestera mof de danska utsläppen. Def är faktiskt eft krav från den största delen av befolkningen i södra och västra Sverige atf den svenska regeringen tar upp allvarliga och i nödfall hårda förhandlingar med danskarna om de tilltänkta utsläppen. Vi vill inte ha våra sjöar, vårt skogsbruk, vårt jordbruk, vårt dricksvatten och vär hälsa försämrade av stora utländska, otillräckligt renade utsläpp. Jag är angelägen att göra det konstaterandet i den här debatten.

Nr 72

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Under defta anförande överfog tredje vice falmannen ledningen.av kammarens förhandlingar.

Anf. 66 TORSTEN BENGTSON (c):

Herr talman! Samlingsregering är ett arrangemang som tillgrips när eft land befinner sig i speciella svårigheter, och det gör Sverige just nu. Därför skulle det finnas anledning att bilda en samlingsregering. Jag hyser emellertid inte stora förhoppningar om att en sådan kommer till sfånd. Men efter att ha hört alla uttalanden om samförständsvilja här kan man kanske förvänta sig ett samarbete över partigränserna. Jag tror inte atf en samlingsregering kan bestå en längre tid, men den kan lösa en del större problem som ligger framför oss. Oavsett vilken regering sorn sitter vid makten, den nuvarande, en samlingsregering eller en socialistisk regering, så kommer de alla att ha

151

Nr 72

Onsdagen den 4 februari 1981

AllmänpoUtisk debatt

152

samma problem att försöka lösa, och det mäste ske pä nägot sätt.

Atf jag hyser en viss optimism inför möjligheten atf bilda en bredare regering än den nuvarande beror pä att oppositionen mycket väl vet att den är maktlös. I socialdemokratiska tidningar skrivs att det mäste bli en ny regering, att det måste bli nyval. Men alla ledamöter här i riksdagen liksom redaktörerna för de socialdemokratiska tidningarna känner väl till att detta infe är möjligt. Den nuvarande regeringen har ett mandats övervikt, och det är fillräckligt för aft den skall sitta kvar. Skulle en eventuell misstroende-omröstning av en olyckshändelse fälla den nuvarande regeringen, sä finns def infe så mycket underlag för att bilda en ny regering. Den kan precis när som helst fällas av en majoritet i riksdagen.

Det förvånar mig atf man sä nonchalant gär förbi värt verkligt stora problem, nämligen oljeprishöjningarna. Bara under de senaste tvä åren har oljepriserna sfigit med sammanlagt 12 miljarder kronor. Tror verkligen socialdemokraterna eller nägon annan ledamot från oppositionen att man helt kan nonchalera detta och säga att det inte spelar nägon roll att vi under de två senaste åren har fått betala 12 miljarder kronor mer för samma mängd olja än vi betalade under de två föregående åren? För att råda bot pä detta måste produktionen stiga så mycket att vi vinner tillbaka dessa pengar. Det är inte lätt med tanke pä att vi samtidigt möts av sä stora svårigheter pä utlandsmarknaden.

Det åtgärdspaket som nu framlagts är - det vill jag uttryckligen betona -bra, men ändå räcker det inte. Det är bara en av de åtgärder som mäste vidtas. Självfallet möts deffa åtgärdspaket av missnöje, eftersom det ju blir människorna i detta land som drabbas av de besparingar som mäste göras. Men det är den enda vägen att gä för att skapa balans i den svenska ekonomin.

I sitt inledningsanförande i dag började Olof Palme med att tala om den höga räntan. Han tog också upp frågan om de stora utlandslånen, som han betraktade som ett stort bekymmer. Men han gjorde det pä ett ofullständigt, nästan otillständigt sätt, Hans redovisning kunde ha varit mer korrekt. När han talade om den höga räntan i Sverige, så borde han ha gjort jämförelser med ränteläget i andra länder. Det påverkar onekligen ränteproblematiken också i Sverige, I exempelvis Danmark, som har en socialdemokratisk regering, ligger räntan på 11 %, i Belgien pä 12 %, i Italien pä 16,5 % och i England på 14 %, Amerika har just sänkt det s. k. prime råte frän 20 till 19,5%. Canada slutligen har 17,28% i ränta. För atf göra bilden av ränteproblemet fullständig skall man nog också tala om hur andra länder har def. Vi kan alltså inte undgå aft påverkas av ränteläget i andra länder.

Vad gäller våra län i utlandet tog Olof Palme till och sade aft vi har lånat 65 miljarder. Ja, han sade kanske inte på det sättet, men han sade i alla fall att def skulle bli 65 miljarder. Hur kom han fram till det resultatet? Jo, han utgick frän den upplåning som vi hittills har nätt upptill frän statens sida. 42,8 miljarder, och sä förmodade han att vi skulle läna lika mycket som tidigare under 1981. På det sättet kom han upp till siffran 65 miljarder. Men det är nu

infe så korrekt aft ta en siffra i framtiden som man inte vet någonting om.

Vi kan nu pä TV-skärmen se ett diagram för den totala svenska utlandsupplåningen. Den är nu 90 miljarder, varav för statens del 42,8 miljarder. Men vi bör observera någonting speciellt i det här diagrammet för 1977 och framåt som visar att socialdemokraterna talar pä ett sätt sorn inte är vidare korrekt.

Vi kan låna pengar från utlandet genom tre olika institutioner. Den första tiden när Sverige började låna var det väsentligen företag och kommuner som gick uf och lånade - staten lånade infe. Senare har det skett en förändring sä att det är konungariket Sverige som länar i stället och sedan förser företagen med de krediter som de behöver. Formen att staten länar är pä sitt sätt bättre, eftersom man dä har större möjligheter att fä förmånliga kreditvillkor än om kommuner och enskilda skulle gä ut och läna.

När socialdemokraterna talar om den ufiändska upplåningen säger de att staten infe hade lånat upp nägot nämnvärt är 1976, när de lämnade regeringen. Nej, men det har nu ingen större betydelse, för faktum är ju atf Sverige som helhet redan dä hade länat mellan 20 och 25 miljarder. Det är den verkligt relevanta siffran. När socialdemokraterna lämnade regeringen hade vi, som vi såg på bilden, ungefär 25 miljarder i utlandslän. Det är rätt lättvindigt att inskränka sig till en enda del - hur mycket staten hade länat -och inte se det översiktligt, hur mycket hela Sverige hade länat.

När man sedan hör den socialdemokrafiska mofiveringen fär man känslan atf det är bara nu somdet varit underbalansering-sedan socialdemokraterna lämnat regeringen. Jag gick och tittade pä den sista budget som var signerad av Olof Palme och Gunnar Sträng. Ja, för all del, jag fär väl vara artig och korrigera "den sista" till "den senaste". Den budgeten visade eft underskott pä nära 12 miljarder. Def var 1975 som man lade fram den budgeten, som gällde 1976 och 1977,

Skulle man till det lägga oljekostnaderna - man kan inte göra det direkt, men det är i alla fall en ökad utgift - samt dessutom räkna inflationen och så göra som Olof Palme, komma med litet spådomar om vad som skulle hända, så skulle den socialdemokratiska regeringen ha kommit upp i avsevärda budgetunderskott.

Nu vill jag inte pä nägot sätt förorda atf vi skall ha sädana budgetunderskott, utan ett av skälen till de nuvarande svårigheterna är, som jag sade tidigare, oljeprisstegringarna. Men det är ocksä aft regeringarna under 1970-talef - allesammans, och det var flera stycken - var för optimistiska och infe kunde förutse att det skulle bli en sädan utveckling sorn det nu blev. Man kan säga atf det är lätt aft vara efferklok, och def kanske är sä. Men def gär ju ocksä atf göra ett konstaterande att de hade uppfattat läget fel och var för opfimistiska.

Arbetslösheten var en av de orsaker som gjorde att vi fick offra mycket pengar pä olika ändamål. Det är klart att detta alltid är någonting som man observerar-sysselsätfningen är ju det mest betydelsefulla vi har att tänka pä. Anna-Greta Leijon talade om arbetslösheten nu och faran med den - och

Nr 72

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

153

Nr 72

Onsdagen den 4 februari 1981

AllmänpoUtisk debatt

gärna det. Men hon kunde ju i så fall också, för att ge en rättvisande bild, ha talat orn atf den högsta arbetslösheten som vi hade under 1970-falef hade vi år 1972, under den socialdemokrafiska regeringen. Då hade vi en arbetslöshet på 2,7 %. Vi har inte haft så hög arbetslöshet någon gäng sedan 1972.

Vidare falas def om bostadsbyggandet. Det började decimeras 1974 under den socialdemokratiska regeringen och minskade sedan oavbrutet. Visst kan vi skaffa mer arbete via mer byggnadsverksamhet - pä vissa orter! Men vi måste fundera över varför vi egentligen bygger bosfäder. Det tycker väl mänga är en alldeles för enkel fråga: Människorna skall ha någonstans att bo. Ja, vad skall man säga när det gäller platser som Göteborg, som har ca 3 000 lägenheter tomma? Vad skall vi säga i min egen hemstad? Vi har inte så många tomma lägenheter i Jönköping, rnen det är ändå ca 250. 1 Nässjö, som inte är någon stor stad, flnns 300 lediga lägenheter. Vill man påstå att Nässjö skall bygga mer och ställa ännu fler lägenheter tomma? Sedan skall jag ufan vidare, för aft fullständiga bilden, säga atf det visst finns orter där bostadsbristen är mycket besvärande. Def är Stockholm och ocksä andra orter. Men vi skall observera att man infe på alla orter utan vidare kan sätta i gång bostadsbyggandet, eftersom man då får ytterligare tomma lägenheter.

Vad skall nu komma att ske i fortsättningen? Jag anser atf vi måste fortsätta pä den väg vi slagit in pä. Det måste föras en stramare politik, och vi måste få det dithän aft vi egentligen inte får några budgetunderskott eller också kompensera det pä den andra sidan. När vi släpper uf 55 miljarder som budgetunderskott kommer det ju människorna fill godo. De får rikligt med pengar. Jag skall inte säga vem som får dessa pengar. De gär till litet olika människor, som i sin tur köper varor för dem. Och en stor del av dessa är importvaror, vilket påverkar handelsbalansen. Och där sfär vi med stora svårigheter! Därför kan man hoppas att människorna skall kunna spara en del. - Det är ju def vi behöver. Men det kanske inte räcker, och om inte åtgärderna är fillräckliga hesiferar jag infe alls att införa tvängssparande, sorn skulle kunna suga upp en del av den överskoffsköpkraft som egenfiigen finns,

Def blir säkerligen nödvändigt att vidta en del andra åtgärder också, men det kommer aft mötas av motstånd på nästan varje punkt, eftersom det alltid är någon som drabbas.

Men hur vi än skall vända oss i fortsättningen mäsfe vi ändå sä småningom låta bli aft låna från utlandet.

Vi måste ha balans i svensk ekonomi, Def är en strävan som jag tycker att alla partier borde ha, och det är därför jag har tagit tillfället i akt under denna korta stund aft förorda en bredare samverkan än vi har nu. Men svenska folket måste också vara berett på uppoffringar för att vi skall komma i den balans som alla önskar att vi skall få i vårt land.

154

Anf. 67 ARNE ANDERSSON i Ljung (m):

Herr talman! Jag avser att under en kort stund uppehålla mig vid de skogspolitiska frågorna.

1970-talet har i hög grad präglats även debatt om skogsbrukets framtid. Vi har fått infe mindre än två statliga utredningar under den tiden som presenterat program för ett framtida svenskt skogsbruk.

Den första utredningen, betitlad Mål och medel i skogsbruket, framlades efter 6-7 årsarbete. Den gav anledning fill en kort och rent av intensiv debatt och lades därefter i byrålådan. En ny utredning tillsattes, vilken lämnade sitt betänkande 1978, som sedermera ocksä gjordes till underlag för den skogspolitik som nu gäller efter behandling i riksdagen 1979. Mitten och senare delen av 1970-falef har dessutom präglats av diskussioner om förädlingsföretagens likviditefskriser liksom om industrins kapacitet i förhållande till inom landet tillgänglig råvara.

Under tiden som debatten om vad som är bäst för svenskt skogsbruk har förts, tillväxer den svenska skogen med en i runda tal beräknad volym av 75 miljoner skogskubikmeter per är. Omloppstiden i skogen är läng, uppemot 100 år genomsnittligt i landet. I den del av skogsbruket, ca halva skogsbruksarealen, som är atf hänföra till bondeskogsbruket kommer följaktligen varje generation skog, frän planta till stubbe, att genomsnittligt vårdas av tre fyra ägare. Mot denna bakgrund framstår det klart hur viktigt def är aft förändringar beträffande inriktningen eller intensiteten i skogsbruket sker med långsiktigheten för ögonen.

Som följd härav bör man särskilt noggrant granska åtgärder av kortsiktig karaktär. Här i riksdagen har debatten de tvä senaste åren ofta förts i anledning av den socialdemokrafiska uppfattningen om tvångsawerkning i syfte att tillgodose industrins behov av virke. Det finns för den skull, herr talman, anledning slå fast atf det aldrig får bli fråga om atf tillgodose den förädlande industrin med råvara om den på ett avgörande sätt rubbar vär långsiktiga målsättning, som är formulerad i skogsvärdslagens 1 §: aft markens virkesproducerande förmåga bör skötas sä aft den varaktigt ger en hög och värdefull virkesavkastning.

Deffa motsäger emellerfid infe att ett konjunkturläge kan uppstå, som motiverar en viss överavverkning under en kortare period för aft utnyttja ett gynnsamt avsäftningsläge. Detta kan få flera positiva effekter och kraftigt hjälpa upp en svag ekonomi och således vara fill gagn för samhällsekonomin. Ett sådant uttag kan också ha värdefulla privatekonomiska effekter för skogsbrukaren, samtidigt som def ger eft för nationen värdefullt bidrag till vår handelsbalans. Med andra ord: skogsbruket, oaktat den längsiktighef jag just nämnde, skall inte isoleras från samhällsekonomin i övrigt då det i vissa lägen torde vara nödvändigt att alla resurser, som är värdefulla för def svenska folket, utnyttjas.

Moderata samlingspartiet har i en motion till årets riksdag pekat på förhållandet atf den värdefulla resurs som skogen utgör inte utnyttjas maximalf. Vi har därför begärt att regeringen skall framlägga ett program för intensivare skogsbruk. Enligt vär mening föreligger inte överenstämmelse mellan mål och medel i skogspolitiken. Vi menar atf skogsvärdslagsfiftning-en, med några få undantag, i huvudsak är bra och ändamålsenlig. Däremot är den skogspolitik som förts med skogsvärdslagstiftningen som grund inte i

Nr 72

Onsdagen den 4 februari 1981

AllmänpoUtisk debatt

155

Nr 72

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

156

enlighet med de intentioner som förutsätts för att målsättningen av varaktigt och uthålligt skogsbruk med hög avkasfningsförmäga skall fullföljas. Vi har den bestämda uppfattningen att skogspolitiken under 1970-talet uppfattats som motsägelsefull av skogsbrukets folk. Vi har lagt fast en målsättning i det nyss nämnda beslutet. Vi har emellertid inte fullt ut tagit konsekvenserna för aft en sädan målsättning skall kunna uppnäs. Vi har under 1970-talet således begränsat skogsbrukets möjligheter för grönrisplantering, vilket innbär plantering omedelbart efter avverkningen. Det skedde 1973, när vi förbjöd användandet av DDT. Moderata samlingspartiet tyckte att den åtgärden då var felaktig. Den stod inte i överensstän-imelse med den allmänt uttalade målsättningen effektiva föryngringsåfgärder, lika litet sorn det var dokumenterat aft DDT-användningen utgjorde ett riskmoment i arbetet eller i övrigt innebar dokumenterade miljörisker.

Ett annat förhällande är, enligt vår mening, att skogsvärdslagen är alltför restriktiv då det gäller möjligheten att pä svårföryngrade områden fä använda tallarfen Pinus Contorta, Enligt en ganska bred uppfattning inom skogsbruket medför inte införandet av Contortan sädana osäkerhetsmoment att en sä stor restriktivitet som nu tillämpas är sakligt motiverad. Vi föreslär därför aft Pinus Contorta skall tillåtas i större omfattning än tidigare i ett nytt skogsvårdsprogram.

Vi har vidare genom debatten om flygbesprutning tillåtit en opinion, som mera styrkts av känslor och tyckande än av sakliga och dokumenterade argument, prägla statsmakternas beslut när det gäller att tillåta eller förbjuda användningen av en viss bekämpningsmetod. Metoden jag tänker pä är att bekämpa lövsly med kemiska medel genom flygbesprutning. Vi har som bekant också haft två förbudsperioder under senare tid. Dessa beslut har inte fattats utifrån rafionella grunder, utan är utslag av en icke konsekvent och rent av opportunistisk politik. Man har t, ex, ofta försummat att visa att det finns ett direkt samband mellan åtgärden att inte behandla plant material med DDT eller liknande preparat och behovet av ökad lövslybekämpning. Det är ju alldeles klart aft när man för aft undvika snytbaggen dröjer med återväxtätgärder i fre är, så ger den treårsperioden lövslyet ytterligare tre är att växa sig tätare. Def är därför utomordentligt tillfredsställande att en enig utredning nu har framlagt förslag om att vi återigen skall få använda metoden med lövslybekämpning frän luften. Partiernas representanter i den utredningen, framför allt representanterna för de partier där miljödebatten har gått som hetast, har visat ett gott prov pä realism och verklighetssinne. Denna inställning respekterar vi, och vi hyser uppfattningen att utrednings-majoritetens ställningstagande gär att förena med alla de miljöhänsyn som är relevanta att iakttaga i detta sammanhang.

Vi anför i motionen de nyss nämnda synpunkterna beträffande förbättrade möjligheter att anlägga ny skog. Vi tror att man inom ramen för långtgående säkerhetsföreskrifter inte fär dra sig för att använda kemiska preparat i skogsbruket. Vi anser dessutom att stora värden sfär att vinna genom ökad användning av handelsgödsel i skogsbruket.

En åtgärd av mera långsiktigt slag är atf stimulera skogsbruket till ökad

skogsdikning. Vi är fullt medvetna om aft skogsdikningen längf driven kan    Nr 72

medföra allvarliga konsekvenser för flora och fauna, som är beroende av      Onsdaeen den

sumpmarker. Nu är det inte vår avsikt att alla de stora sumpmarksor-i-irädena         4 februari 1981

skall bli föremål för utdikning. 1 stället anser vi att en stor ökning av vär_____       

virkesproduktion ändå sfär att vinna genom en sänkning av grundvattenni-     Allmänpolitisk vän på vissa skogsmarker med nu helt otillfredsställande boniteter pä grund     debatt av vattensjuk mark. Def är marker som varken är biotoper av skyddsvärd natur eller skogsmark av värdefullt slag. Dessa marginalniarker torde ufan olägenhet kunna dikas ut och göras till högproduktiv skogsmark.

Herr talman! Jag vill avslutningsvis i korthet beröra den del i regeringens åtgärdspaket som gäller skogsbruket. Det konstateras i regeringens besked aft man i avvaktan pä den statliga virkesförsörjningsutredningen föreslår vissa provisoriska åtgärder. En enligt vär mening bra åtgärd - om än för liten - är förslaget atf medge visst procentavdrag vid skogsavverkning. Liknande förslag har tidigare framförts av moderata samlingspartiet, och regeringsförslaget ligger för den skull väl i linje med värt synsätt. Den nu föreslagna åtgärden kommer att gälla innevarande och nästa avverkningssäsong.

Det särskilda återplanferingsstödet som föreslagits för Norrlands inland tror vi kommer aft ha betydelse just rned hänsyn till avverkningsförhållanden och transportsfräckor i denna del av landet. Stödet till skogsbruksplaner och översiktliga skogsinventeringar ligger väl i linje med den syn jag fidigare i mitt anförande berört. Det vore värdefullt atf fä bättre kunskap om skogsinnehavef och fä belyst i vilka delar av landet samt hos vilka ägarkategorier olika beståndstyper finns.

Bland de olika åtgärder som härutöver kan tänkas för atf stimulera skogen att "växa mera" är den främsta att låta skogsbruket, dess ägare och företrädare i sä stor utsträckning som möjligt fä verka utan regleringar och detaljanvisningar. Dessutom är def viktigt att de insatta åtgär-derna får god effekt till rimlig kostnad. Jag vill särskilt nämna det av skogsstyrelsen föreslagna klenvirkesstödet. Enligt min mening ger defta förslag endast begränsat förbättrad skogsvärd, små kvantiteter virke, litet råvara till industrin - det mesta blir bränsle - och framför allt blir det dyrt virke. Dessutom riskeras med denna åtgärd under den tid den är i kraft att man binder avverkningsresurser sorn kanske bäst, i alla fall just nu, behövs för slutavverkningar.

Herr talman! Vi har med vär motion här i riksdagen, och möjligen ocksä med detta anförande, velat rikta uppmärksamheten pä det intresse som vi inom moderata samlingspartiet hyser för de skogspolitiska frågorna. Vi har ocksä velat belysa med vilket intresse vi följer frågan hur vi rned alla till buds stående medel just skall kunna förbättra skogsproduktionen i de svenska markerna.

Anf. 68 JOHN ANDERSSON (vpk);

Herr talman! Hur många gånger har det inte poängterats från den här talarstolen hur viktig skogsnäringen är för värt land. Att inan frän ansvarigt häll - och dä avser jag regeringen - handlar därefter är det svart att första.

157

Nr 72

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

158

allra helst om hanteringen av NCB-frägan är ett mätt och ett bevis på regeringens handlingskraft och initiafiv, I den mån uppgifter eller besked har lämnats, sä har de inte skingrat mystiken kring regeringens handlande. Kulmen nåddes under ett dramatiskt dygn, när utländska bankirer svärmade kring kanslihuset som kaffer kring het gröt.

Detta har naturligtvis inte utgjort en avundsvärd situation för de anställda inom skogsnäringen. Vad man måste beundra är att de fackliga organisationerna trots de svåra förhållandena på ett föredömligt sätt har sökt finna utvägar ur problemen. Om de fått nägot gensvar för sina ansträngningar lämnar jag över till dem själva aft bedöma.

Nu är ju NCB-frågan inte en isolerad företeelse. Det finns och kommer att uppstå problem även pä andra håll, och det beror på den fullständiga avsaknaden av en planering atf def råder anarki både pä indusfrisidan och på råvarusidan.

Förutom marknaden för träprodukferna utgörs svensk skogsnäring av tvä enheter. Det är skogsbruket och skogsindustrin. För att börja med skogsbruket, kan man konstatera att tillståndet inte är det bästa. Vara skogstillgångar sköts inte pä eft bra sätt - det finns bl. a. ett stort eftersläpande behov av röjningsätgärder. Andelen skogsmark som gallras är otillräcklig, vilket betyder ett sämre kvalitetsutfall i slutavverkningsskogen. Dagens föryngringar är klart otillfredsställande. Närmare hälften klassas som "icke nöjaktiga" enligt skogsstyrelsens återväxtfaxering. En orsak fill att skogsvårdande insatser i dag inte görs i tillräcklig omfattning är att dessa är långsiktiga investeringar, vilkas avkastning faller ut om kanske 100 är. Med de krav på korta avskrivningstider och hög profitkvot som råder i kapitalistisk ekonomi blir sådana investeringar infe företagsekonomiskt lönsamma. Därför kommer de ej heller till stånd, även om de från samhällsekonomisk synpunkt är klart motiverade,

I skuggan av problemet med nedläggningshofade skogsindustrier pägär en debatt om huruvida vi har en underavverkning eller en överavverkning av våra skogstillgångar. Antalet meningar om detta är nästan lika stort som antalet experter pä området. Om man får lita på de regionala virkesråden så är virkestillgängarna för hela landet en tillfredsställande råvarubas för den befinfiiga skogsindustrin, men det finns regionala obalanser.

Vi har det passiva ägandet av skogen - hur stort det är vet ingen. En av de konsekvenser detta för med sig är att skog, som slutat växa, sfär och dör och i sämsta fall får ruttna upp; detta alltmedan skogsindustrin ropar efter råvara och människor hotas av arbetslöshet, Eft annat problem är att mänga privata skogsägare inte avverkar i takt med fillväxten. Defta är ett förhällande som snabbt måste åtgärdas. Man får väl ha den förhoppningen att virkesförsörjningsutredningen, som utreder en del av de problem jag här berört, kommer med konstruktiva förslag till hur dessa problem skall lösas.

För att säkra en långsiktig råvarutillgång måste utökade skogsvårdsinsatser sättas in. En rimlig begäran är att tillsynsmyndigheten, skogsvärdsstyrel-sen, fär de resurser som behövs. Ett minimikrav är väl ända att åtminstone skogsvårdslagen följs. Här bör påpekas att den viktigaste uppgiften för

skogsvärdsstyrelsen inte är att rnan skall vara polis ute i skogen utan att man skall vara till hjälp med information, upplysning och rådgivning. Det är bara att konstatera att man inte har fäft resurser till ökade insatser - tvärtom. Förra året fick man anslaget nedprutat och inte heller i är blev det nägon höjning.

Men även andra åtgärder måste till. Nödvändigt är att skogsbruksplaner upprättas i det privata skogsbruket och att en annan skogsbeskatfning införs, en skogsbeskattning som främjar ett uttag av den årliga tillväxten. Här tänker tydligen regeringen fortsätta rned försöken att medelst mutor i form av avdrag få skogsägarna att avverka. Även en omfördelning av transportkostnaderna är nödvändig. Framför allt i Norrlands inland är transportkostnaderna höga. Sammantaget visar detta atf en hel rad åtgärder måste vidtagas för aft råvarutillgången skall kunna säkras för framtiden och för att sysselsättningen skall kunna räddas. Frågan mäste ställas: När tänker regeringen börja handla?

I detta sammanhang finns det anledning atf helt kort beröra en annan fråga när det gäller skogsbruket, nämligen kemikalieanvändningen. Inte minst i 1979 års valrörelse fick den en stor plats. Alla partier utom moderaterna var eniga om att stoppa giftanvändningen. Def är med förvåning man nu konstaterar att varken socialdemokraterna eller centern anser de löftena värda att hållas. Nu föreligger uppenbara risker för atf användningen av kemikalier kommer att öka, om det förslag genomförs som alla partier utom vänsterpartiet kommunisterna har enats om i utredningen. Det återstår att se om enigheten består i riksdagsbehandlingen eller om löftena till allmänheten i 1979 års valrörelse skall hållas. En strimma hopp inger ändå sådana remissyttranden son-i den socialdemokratiskt styrda kommunen i Borlänge har avgivit. Kommunen avvisar förslaget och förordar ett förbud. Där tänker man i alla fall hälla givna löften, Samma yttrande har antagits i Marks kommun - där är det bara moderaterna som ställt sig positiva till utredningens förslag.

Herr talman! Inorn den andra enheten av skogsnäringen är tillståndet inte bättre. Där råder närmast en djungelns lag med en planlös utslagning av industrier. De starka slår uf de svaga. En sådan utslagning av fabriker i regioner där alternativ sysselsättning saknas kan infe accepteras, eftersom det ofta leder till stora samhällsekonomiska förluster. Det är ofta samhällsekonomiskt lönsamt att modernisera en gammal fabrik inom skogsindustrin i stället för att lägga ned den och samfidigt bygga ut en annan fabrik nägon annansfans.

Ett exempel pä detta är Hörnefors bruk i Västerbotten, Den s. k, Jungenfeltska utredningen, som tillsattes av regeringen för att studera de ekonomiska konsekvenserna av olika alternativa framtidslösningar för bruket, kom fram till att det är ekonomiskt mycket fördelaktigt aft investera 100 milj, kr. på en modernisering av bruket. Att de stora skogsbolagen helst ser aft bruket läggs ner kan man förstå - de kan ju då få förädla Hörneforsvirket i sina egna anläggningar. Enligt vär mening mäste regering och riksdag påverka lösningen av strukturproblemen i en sådan riktning att

Nr 72

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

159

Nr 72                      det samhällsekonomiskt bästa resultatet uppnäs.

O    riTopn   1 n           detta   sammanhang  finns   anledning  att   efterlysa   det   förslag  on-i

, r u        • Kioi        skogsindustripolitiken som industriminister Åsling aviserade i förra årets

4 teoiuarr 19X1                        .

_____________    budgetproposition. Regeringen och industriniinsistern har ännu inte tagit

.,,            ■• ■ I       nägot samlat grepp orn skogsindustrin eller presenterat nägon nationell

. ,   .                       utvecklingsplan för den. Tvärtom tänker tydligen regeringen överlåta till de

s. k. marknadskrafterna att fortsätta med den planlösa utvecklingen. Nägra uppmärksammade brandkårsutryckningar är allt som har ästadkomrnifs. Regeringens planlöshet och oförmåga att överblicka skogsindustrins problem i dess helhet är ett stort hot mot alla dem som pä nägot sätt är beroende av branschens utveckling för sitt uppehälle. Vi vill därför understryka kravet pä att regeringen snarast inför riksdagen presenterar en nationell utvecklingsplan för skogsindustrin i dess helhet.

En huvudlinje i en sädan utvecklingplan bör vara en ökad vidareförädling. Def är också viktigt att satsa pä utvecklingen av träkemiska produkter. Nuvarande inhemska förbrukning av petrokemiska produkter, t. ex. plaster och drivmedel till fordon, kan därigenom så småningom ersättas rned träkemiska produkter, i sin helhet producerade inom landet.

Till sist. I debatten om kärnkraften vid folkomröstningen rådde en stor enighet om att de s. k. övervinsterna på vattenkraften skulle dras in. Vårt parti anser att denna utfästelse bör hållas och att detta bör ske genom att det införs en avgift per kilowatt. Dessa medel bör tilldelas dels en central fond, dels regionala fonder. Fonderna skall underlätta investeringar i den del av den svenska basindustrin som baseras på de inhemska råvarorna malm och skog. Investeringarna skall, för atf kunna finansieras via dessa fonder, syfta till att öka vidareförädlingen inom Sverige av dessa råvaror. Def skulle betyda att de stora vinster som i dag görs vid kraftverken i skogslänen, och då främst i Norrland, återförs till samhällsnytfiga investeringar i dessa regioner,

Anf. 69 HANS WACHTMEISTER (m):

Herr falman! Def finns i dag infe en bleking som inte med ängslan öppnar en tidning. Vilket företag är det som i dag måste avskeda ett par hundra rnan? Jag skulle ha velat instämma rned Helge Karlsson, när han sade atf vi nog skall arbeta oss upp ur krisen nere i Blekinge också. Men då måste vi få hjälp av statsmakterna. De har nu sig själva att skylla dessa statsmakter, när vi blekingar tycker att de i stället för att ge oss hjälp direkt motarbetar oss. Blekinge som län har vuxit upp kring Karlskrona, flottans huvudstation med därtill hörande varv. Den befolkningsmässiga tyngdpunkten ligger fortfarande i den östra delen av länet. Det är därför staten sorn bär huvudansvaret för vad som sker där.

Vid  första  världskrigets   utbrott  var  flottan   frän  första   ögonblicket

stridsberedd, och def torde i väsentlig grad vara dess förtjänst att vi dä kunde

hålla oss utanför kriget. Även under andra världskriget spelade flottan en

avgörande roll för värt land som neutralitetsvakt och som skydd för lejdbätar

160                       och kustsjöfart, För atf följa med i modernisering och underhåll utökade man

kraftigt arbetarstammen vid Karlskronavarvef, När sedan kriget tog slut tycktes man glömma bort atf vi i fredstid till 95-98 % är beroende av sjön för vär import och export. Vår flotta minskade, och det blev mindre arbete vid örlogsvarvet. Men man drog sig för att avskeda överflödig arbetskraft då, eftersom yrkesskickligheten och noggrannheten hos Karlskronavarvets arbetare tycks vara någonting alldeles extra, inte sä märkligt med tanke pä de påfrestningar för vilka örlogsfartyg skall konstrueras. Man försökte dryga uf arbetet med civil produktion, men det blev bara någonfing i stil med konstgjord andning, Def tjänar inte mycket fill atf i dag grubbla över, om det hade varit barmhärtigast att redan en kort tid efter krigsslutet skära ned arbetsstyrkan. Då hade def kanske varit lättare aft placera om den än nu, Def är bara atf konstatera aft vad vi i dag upplever är följden av flera decenniers socialdemokratiska snålhet mot försvaret, och skulle den socialdemokratiska partimotionen till årets riksdag gå igenom i vad avser försvaret, kan den definitiva katastrofen drabba Karlskrona,

Jag kan naturligtvis inte, allra minst i def nuvarande ekonomiska läget, komma med någon patenfmedicin. Nägon sådan finns nog tyvärr inte. Men nog måste en utväg vara att låta Karlskronavarvef ägna sig ät sin specialitet, aft bygga de örlogsfaryg som vi så väl behöver för atf kunna visa atf vi menar allvar med vär alliansfrihet och, om olyckan åter skulle drabba Europa, vår neutralitetsförklaring. Det behövs inga nya pengar. Jag vägrar att tro att det skall vara omöjligt att placera om anslagen så, aft vi i stället för att bygga fartyg pä spekulation, fartyg som ingen beställt och som ingen vill köpa, bygger nya fartyg, som i allra högsta grad behövs för vår flotta. Nog måste statsmakterna, och dit räknar jag i defta fall också Svenska Varv-och varför inte till statsmakterna räkna även denna fruktansvärt tätt befolkade kammare, alla tre - vid det här laget ha kunnat lära sig atf vårt land i själva verket är en ö. Statsmakterna måste lära sig sitt ansvar - både för sjöförsvaret och för den civila sjöfarten. Men även här förefaller det som om man hade glömt bort Blekinge. Man drar in sjömansförmedlingen med tillhörande sjömanshus i Karlshamn, landefs i storlek sjätte hamn - en åtgärd som innebär direkta ökade kostnader för statsverket genom de dyrare mönstringsförrättningarna. Även om regeringen redan fattat defta beslut så får vi väl hoppas aft den infe bundit sig hårdare än atf den inför det nya läget kan ompröva beslutet.

Men sä, herr talman, till en helt annan sak. Det gångna året har visat oss atf vattenkraftsutbyggnaderna engagerat gemene man betydligt mera än förr. Jag är inte säker på att naturvärdens seriösa företrädare alltid är att lyckönska till sällskapet med diverse yrkesdemonstranter, om det så är i Alfa eller i Sölvbacka.

Jag mäste framhålla att jag är väldigt glad ät utgången av Sölvbackafrågan och det beslut som riksdagen dä fattade, men jag röstade emot det. Jag gjorde det eftersom de principiella betänkligheterna för mig var ytterligt stora. För min del har jag i dag kunnat konstatera att de helt sammanfaller med de åsikter som storfingspresident Hansen framfört i senaste häftet av Nordisk Kontakt. Den omständigheten atf en tillfällig aktionsgrupp skulle

11 Riksdagens protokoll 1980/81:71-72

Nr 72

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

161

Nr 72

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

kunna ompröva och hindra verkställandet av ett i laga ordning fattat beslut av landefs högsta folkvalda församling eller dess regering kan för hela värt samhällsskick få ytterst allvarliga konsekvenser.

Felet ligger enligt min mening inte i åsikterna orn vattendragens okränkbarhet, för dem delar jag, som jag nyss sade, helt och fullt. Men det är nägot i ärendenas handläggning som jag tror aft man bör se litet närmare pä. För varje vatten som byggs uf sfiger värdet på de kvarvarande vattnen för att fill sist bli oändligt. Eftersom det knappast finns två floder eller tvä sjöar som är varandra helt lika har vi i några fall redan nätt fill det där oändliga värdet.

Skadorna av en utbyggnad gär aldrig att gottgöra. Skulle man inte därför-eftersom Sölvbacka alldeles säkert får efterföljare - kunna ge sådana företeelser, som hör till det dyrbaraste värt land äger, något av ett grundlagsskydd? En utbyggnad skulle inte få ske, förrän folket i val fått yttra sig däröver och sätta lämplig press pä kandidaterna.

Ja, det här är bara en idé, som jag infe arbetat igenom närmare, men den är väl inte tokigare än mycket annat som kläcks i deffa hus. Dess realiserande skulle bl. a. ha det goda med sig aft beslutsfattarna stod på en säkrare grund än nu. Och ett sådant förfaringssätt borde redan nu kunna införas i fråga om våra nationalparker. Hela idén med dem håller på aft förfuskas. Sä snart naturvården kommer i konflikt med ekonomin - i defta fall vattenkraften -fär naturvärden stå tillbaka under mofiveringen aft det bara rör sig om en liten del av de stora arealer som nationalparkerna utgör. Att det kan röra sig om en värdefull del glömmer n-ian bort. Men jag ber de fä åhörare som finns här i kammaren att betänka atf huvudet visserligen är en ganska liten del av kroppen, men det är ganska viktigt i alla fall.

Vi behöver inte bara nationalparker - jag tror att vi kommer att behöva världsparker också. Världen har blivit mindre, den har blivit sårbarare, och def som förr bara fick lokala efterverkningar kan i dag växa till världskatastrofer. Sä banar t, ex, exploateringen av regnskogarna i tropikerna väg för en katastrof som kan få oss att bokstavligen tappa andan. Därifrån får vi nämligen en högst väsentlig del av hela jordklotefs syre. Det blir klimatförändringar i avverkningarnas spär, def blir erosion, torka, öknarna breder ut sig, hungersnöden kommer. Domedagsprofeter, säger exploatörerna. Ja, det är enklast så - då slipper man tänka mera, och man kan vända sig pä andra sidan och sova vidare. Men särskilt ansvarsfull är knappast den polifiken. Våra barn, har inte de ocksä rätt att leva?

162

Anf. 70 LINNEA HÖRLEN (fp):

Herr talman! Man kan infe lagstifta fram rättfärdighet och rättvisa. Sådant måste växa fram inom ramar som politiken drar upp. Spritmissbruk, ungdomsbrottslighet, oordning i skolan och våld i samhället kommer man infe fill rätta med bara genom lagar och politiska beslut. Här krävs personliga insatser av alla som vill fa ansvar. Detsamma gäller i fider dä den ekonomiska situationen i eft land kräver kraftåtgärder som griper in i hela folkets liv. Solidaritet med andra  människor kommer som en följd av personligt

engagemang i gemensamma arbetsuppgifter. Därför måste ideella insatser i samhällslivet underlättas.

Låt mig, herr talman, peka på några områden där det är viktigt aft de ideella krafterna i samhället fär spelrum vid sidan av samhälleliga insatser.

Vår tids allvarligaste problem är de stora klyftorna mellan rika och fattiga. Majoriteten av världens befolkning lever under oacceptabla villkor, där många inte ens fär mat för dagen. Samtidigt kan en liten del av världen njuta en välfärd som är omoralisk i jämförelse med de andras fattigdom. Från socialliberalt håll är vi angelägna om atf vårt land på alla framkomliga vägar söker verka för atf klyftorna i världen minskar. Även i tider när opinionen för u-landsinsatser sviktar vill vi slä fast aft enprocentsmålet i fråga om bistånd aldrig får bli ett fak utan eft golv. Sverige måste fortsätta att underlätta handeln mellan u- och i-länder och verka för en ny ekonomisk världsordning. Detta förutsätter markerad villighet från svensk sida aft göra väsentliga uppoffringar..

U-landssatsningarna bidrar påtagligt till att minska spänningarna i världen. Det är värdefullt att Sverige under åren kunnat spela en framträdande roll i det internationella arbetet för nedrustning. Sveriges möjligheter på detta område markerades ju bl. a. genom att utrikesministern strax före jul mycket aktivt bidrog till att nedrustningskonferensen i Madrid kunde fortsätta sitt arbete. Vär trovärdighet i dessa sammanhang skulle öka, om våra egna försvarskostnader per person i internationell jämförelse läge pä en lägre nivå. Hos vårt folk - och inte minst bland de unga - finns ett engagemang för u-landsfrågor, som borde uppmuntras. Ett bifall fill det förslag om skattelättnader för gåvor till biståndsändamål som föreligger frän folkparfihäll vore därför synnerligen välkommet.

Ett annat område där ideella insatser behövs för att komplettera samhällsinsatserna gäller alkoholpolitiken.

Det liberala frihetsbegreppet innebär en frihet i gemenskap, där alla tar ansvar för varandra. Frihet som innebär likgiltighet för andras undergång kan inte accepteras.

Alkoholmissbruket är vär tids största sociala problem. Beroendet av alkohol gör atf den enskilda människan successivt mister förmågan att själv påverka sin livssituation. Alkoholen är helt enkelt ett i vär kultur ständigt närvarande hot mof den enskilda människans frihet och integritet. De sätt på vilka alkoholberoendet upphäver den enskilda människans frihet och integritet är välbekanta för oss alla.

Def är ocksä ett erkänt faktum att eftersom alkoholen är vanebildande, så följer missbruket ur bruket,

Defta innebär aft vi f, n, befinner oss mitt i en utveckling mot radikalt ökade alkoholskador. Räknade man tidigare med att var tionde vuxen man blev akoholskadad, dvs. 5 % av befolkningen, så mäste vi nu räkna med att en bra bit över 10 % av hela befolkningen med fiden kommer att vara alkoholskadade.

De  sociala  och  ekonomiska   konsekvenserna  för  vårt  samhälle  om

Nr 72

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

163

Nr 72

Onsdagen den 4 februari 1981

AllmänpoliUsk debatt

164

utvecklingen tillåts löpa vidare obehindrad tror jag inte det är möjligt aft överskatta.

En aktiv alkoholpolitik är nödvändig i ett samhälle som vill skydda sina medborgares möjligheter att själva påverka sin livssituation.

1977 års alkoholpolitiska beslut innebär inte bara att kampen skall föras mot missbruk av alkohol. En medveten strävan skall ocksä vara att inskränka bruket. En väg är atf minska tillgänglighet och utbud av alkohol. Nägon form av konsumfionsminskande restriktioner måste införas.-

När det gäller vilka restriktioner vi skall använda och hur de i detalj skall utformas måste vi föra en nyanserad diskussion. Det kan där ibland bli ganska svåra avvägningsfrågor. Men om behovet av en sädan politik fär det inte råda någon tvekan. 1980-talets lösningar ser rimligen annorlunda ut än de som kunde införas på 1910- och 1920-talen. Samordningsorganet i alkoholfrågor har i uppdrag att ge oss ett bättre underlag atf besluta i dessa frågor om restriktionssystemets framtid. Hur långt vi kommer att behöva gä kommer också atf bero på hur mycket alkoholförbrukningen kan trängas tillbaka med andra medel.

Man börjarnu allmänt inse problemets vidd. Att det nu sänds TV-program om alkoholskadornas omfattning, som hade varit otänkbara för några år sedan, är bara ett av många tecken. Pä många häll i ungdomsgrupperna tycks reaktionen mof både alkohol och andra droger vara särskilt stark. Ungdomar ställer nu också krav på sina föräldrar att de skall föregå med gott exempel. Det skadar inte aft kraven på defta sätt ställs i båda riktningarna.

Grunden för denna starka förskjutning av opinionen är naturligtvis människors insikt i och upplevelser av egna och andra människors problem med alkoholen.

När vi därför måste pressa tillbaka alkoholkonsumtionen måste vi ha i minnet atf det handlar om ett samspel mellan opinioner och värderingar å ena sidan och en aktiv statlig alkoholpolitik ä andra sidan.

När det gäller opinionsbildningen är den stora kampanj mof langning fill ungdomar som genomförts och som skall åtföljas av en fortsatt kampanj mot drogkulturen ett mycket gott tecken. Det må väl vara fillåtet aft påpeka att denna kampanj från början var ett initiafiv från folkpartiregeringen.

Men inom opinionsbildningen kan inte staten bära mer än en del av ansvaret. I ett fritt samhälle är def organisationernas, samfundens, tidningarnas och de många enskilda människornas uppgift att driva opinionsbildningsarbetet. Denna uppgift tillhör nu de viktigaste.

Opinionsbildningsarbefe bygger också pä kunskap. Det skulle pä mänga sätt underlätta om vär stafisfik om alkoholskadorna var av bättre kvalitet. En bättre, fortlöpande bokföring av alkoholskadorna och deras utveckling skulle vara till stor hjälp i det fortsatta informations- och opinionsbildningsarbetet.

Värdefulla insatser görs pä alkoholvärdens område av en rad ideella organisationer. Deras arbete är värt all uppskattning frän samhällets sida. Goda resultat har man där uppnått, infe minst genom aft erbjuda en vänlig och ansvarsfylld gemenskap för den som annars lätt blir ensam och utslagen.

Därför bör samhället stödja sädana ideella insatser pä vårdområdet som Länkrörelsen, Lewi Petrus stiftelse och RIA-byråerna står för.

Herr falman! Det hårdnande ekonomiska klimatet i värt land innebär infe aft vi fått Fattigsverige tillbaka, som man ibland frestas att tro, när man lyssnar fill kritiken rnot regeringen. Vi har fortfarande eft rikt land och en välfärd som går långt utöver vad de flesta av jordens länder kan kosta pä sig. Men frågan är om vi rätt förstått atf värdesätta def goda som vi äger.

Vårt eget överflöd har inte förmått atf tillfredsställa grundläggande trygghets- och gemenskapsbehov. De sociala problemen försvann infe när fattigdomen eliminerades. Förslitningen i arbetslivet existerar fortfarande, familjesplittringen och alkoholberoendet har ökat. Den tilltagande specialiseringen i samhällslivet och arbetslivet gör atf mänga har svårt att se meningen med sin egen insats. Den snabba materiella fillväxten har inte ökat människors andliga och psykiska styrka. Oroväckande mänga människor -inte minst unga - behöver i dag psykisk värd.

Vi måste fa oss an välfärdens kvalitetsproblem. Det andliga vacuum som har uppstått i och rned atf gamla normsystem brutits ner rymmer en utmaning till oss politiker. Normer behöver byggas på demokratins grundläggande värderingar, värderingar som ligger väl i linje med en kristen människosyn.

Ur ett sådant normbygge kan respekten för andliga värden växa fram och bli en motvikt till en materialism som skadar def sant mänskliga. Det som nu behövs är en ny idealitet. Mänga av de problem samhället i dag brottas med bottnar just i att anonym kollektivism och egoistisk individualism fått allt större inflytande över utvecklingen. Dessa båda motsatser förstärker varandra. När samhällets ansvarsområde ökar utan att ge plats för individuell rörelsefrihet, förstärks tendenser hos enskilda aft vara sig själva nog. Att förena samhällets omsorg med utrymme för idealitet och personligt ansvarstagande är därför en huvudväg till ett rättfärdigare samhälle.

Nr 72

Onsdagen den 4 februari 1981

AllmänpoUtisk debatt

I detta anförande instämde Rolf Sellgren, Olle Grahn och Börje Stensson (alla fp).

Anf. 71 SVEN ASPLING (s):

Herr talman! När riksdagen åtskildes nägra dagar före jul efter aft under några forcerade veckor ha behandlat regeringens s. k. sparplan stod det klart atf vi kunde registrera en vändpunkt i den svenska frygghefspolitikens historia.

De beslut som fattades grundade sig pä ett exempellöst knapphändigt och bristfälligt underlag. Med utslagsröstens övervikt drevs besluten igenom här i kammaren. Det finns anledning minnas detta nu och för framtiden.

Med den ekonomiska krisen som argument och förevändning gav sig den borgerliga regeringen pä en rad viktiga sociala reformer för atf åstadkomma s. k. besparingar. Besparingarnas slutsumma är alltjämt omgiven med många frågetecken, dock med eft undantag - ATP, som nu steg för sfeg kommer att undergrävas. Det var inte tal om att i stället för att angripa de

165

Nr 7

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

166

sociala reformerna söka uppnå besparingar genom andra åtgärder, exempelvis avskaffandet av den orättfärdiga indexregleringen av skatteskalorna, -Nej, i stället riktade sig sparaktionen mof grundläggande sociala reformer, och för första gången på närmare 50 är fick vi uppleva att socialdepartementet begärde riksdagens fullmakt för att påbörja en metodisk social nedrustning i värt land.

Jag såg i dagstidningarna för en fid sedan atf försäkringskassorna på sedvanligt sätt annonserade om nyheter frän den 1 januari i år. Denna gång förelåg en väsentlig förändring mof fidigare liknande annonser. Denna gång värdet fråga om en information om de försämringar som kommer atf drabba allmänheten vid läkarbesök, vid sjukresor, vid inköp av medicin och vid tandvård. Dessutom meddelades atf delpensionen väsenfiigt försämras genom att inkomstbortfallet kommer atf ersättas med 50 % och inte som tidigare med 65 %. För första gången måste man nu informera om konsekvenserna av en social nedrustning i stället för som fidigare om nya reformer.

I den s. k. sparplanen hörde förändringen av basbeloppsberäkningarna till det mest uppseendeväckande. Dess omfattande följdverkningar sfär vi bara vid inledningen till. Det är här fråga om ett grundskott mof hela ATP-systemet.

Man påstod att ett motiv för atf ändra basbeloppsberäkningarna var oljeprishöjningarna. Regeringens konstruktion innebär emellerfid aft även oljeprishöjningar som är lägre än höjningar på andra varor medför en standardsänkning för dem med basbeloppsanknutna förmåner. Man gjorde gällande atf förslaget i första hand skulle påverka folkpensioner, ATP-pensioner, delpensioner, studiemedel och bidragsförskott. Därutöver skulle enligt regeringen bara begränsade utgiftsområden beröras, Defta höll naturligtvis inte. Enbart under riksförsäkringsverket och försäkringskassorna faller ett fyrtiotal författningar som har betydelse vid fastställande eller beräkning av sociala trygghetsförmåner. Utöver dessa författningar berördes en lång rad bestämmelser i annan central lagstiftning. Man angav över huvud taget inte atf basbeloppet utanför lagsfiffningsområdet fått en vidsträckt användning - bl. a. i avtal mellan arbetsmarknadens parter om tilläggsförmåner till den allmänna försäkringen och i andra försäkringsavtal. Nog kan man tala om en upprörande nonchalans och en inkompetent handläggning av en fräga med denna utomordenfiigt omfattande räckvidd.

Först sedan vi socialdemokrater och andra slagit larm lär ett kartläggningsarbete ha påbörjats i justitiedepartementet för aft undersöka i vilka fall det kan vara motiverat aft inte använda def nya basbeloppet. Det skulle f. ö. vara intressant aft veta hur långt detta kartläggningsarbefe fortskridit. Och hur avser man agera inför den rättsosäkerhet som kommer aft uppstå pä hela det vidsträckta område det här är frågan om då det gäller upprivna avtal, tolkningstvister m. m.?

När det gällde aft motivera förslaget fill förändringarna av basbeloppsberäkningarna fick vi uppleva en märklig men också avslöjande argumentation. Utöver att man sökte spela uf industriarbetare mot pensionärer sökte rnan

ocksä göra gällande atf pensionärernas inkomster ökat mycket kraftigt. Man påstod att medan de totala reallönerna efter skatt för hela löntagarkollektivet ökat med 8 % sedan 1973 hade motsvarande ökning för pensionärskollektivet uppgått till 50 %. Man t. o. m. antydde att en urholkning av pensionsförmånerna skulle skapa större rättvisa mellan löntagare och pensionärer.

Regeringens beskrivning var direkt vilseledande. Pensionärskollektivets inkomstökning förklaras till den helt övervägande delen av atf antalet pensionärer ökat mycket kraftigt, bl. a. beroende på sänkt pensionsålder och delpensionsreformen. Dessutom har antalet ATP-pensionärer med högre inkomster blivit fler, vilket helt naturligt drar upp medelinkomsten. Med undantag för de pensionärer som har fått höjda pensionstillskott har standardökningen uteblivit för den enskilde pensionären.

TCO-ekonomerna redovisade i sin hösfrapporf en analys av inflationens omfördelningseffekter. Analysen visade entydigt att inflationen gynnar höginkomsttagare och företagare, missgynnar löntagare och drabbar pensionärerna hårdast. Den genomsnittliga förlusten för alla pensionärshushåll, genom atf deras besparingar urholkas, uppgick under 1980 enligt beräkningarna till 5 000 kr.

Låt mig slutligen tillägga atf antalet pensionärer med 75 000 kr, i allmän pension inskränker sig fill 2 % av ATP-pensionärerna och att ålderspensionen från ATP än så länge i genomsnitt är ca 17 000 kr, per är.

Jag säger detta som en upplysning fill statsministern och andra på den borgerliga sidan som försvarat regeringens angrepp på ATP-pensionerna genom atf anföra en pensionär med en årsinkomst med 75 000 kr. som exempel på att pensionärerna också borde få känna av åtstramningarna.

Som bekant har man från regeringens sida gjorf gällande atf de höjningar av pensionstillskotten som enligt tidigare riksdagsbeslut skall ske 1 juli 1981, liksom de beslut som kan komma, skulle vara mofiv för aft urholka värdesäkringen av pensionerna. Även detta var felaktigt. Avsikten har varit att pensionärerna - såväl folkpensionärerna som ATP-pensionärerna -genom värdesäkringen skall vara förvissade om att deras reella köpkraft garanteras även om priserna stiger. Genom pensionstillskotten skall de som har folkpension eller läg eller ingen ATP-pension få ökad köpkraft. Däremot har det aldrig varit fal om aft pensionstillskotten skulle utgöra kompensation för en urholkad värdebeständighet.

Vare sig genom höjningen av pensionstillskotten 1 juli i år eller om man lägger pä ett nytf pensionsfillskott 1982 blir det någon ökning av grundtryggheten. Tvärtom försämras den. Högtidligt slog regeringen fast aft de mest utsatta grupperna skulle skyddas. "I vissa fall har inga ingrepp alls gjorts, t. ex. när det gäller de handikappade", deklarerade stafsministern. Och han tillade: "I andra fall, när generella ingrepp blivit ofrånkomliga, har de sämst ställda fått kompensation." Även detta visade sig i grunden vara felaktigt. Sparaktionen drabbade i huvudsak just de svaga grupperna - pensionärer, sjuka, handikappade, arbefsskadade och vårdbehövande.

När def så småningom stod klart för regeringen utbröt den totala förvirringen. I stället för att resolut dra tillbaka förslaget om basbeloppsför-

Nr 72

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

167

Nr 72

Onsdagen den 4 februari 1981

Alhnänpolitisk debatt

168

ändringarna sökte man rädda ansiktet genom att utfärda löften om att man skulle se över vilka konsekvenser sparaktionen skulle fä för de svaga grupperna och komma med förslag till kompensation. Det var sä dags då. . .

Så har denna märkliga sparaktion vad gäller vissa av dessa utsatta grupper resulterat i att man nu föreslär att handikappersättningen, barnpensionen och barnfilläggef frän folkpensioneringen samt bidragsförskotten skall höjas med en procentenhet den I juli i är.

Förslaget visar med önskvärd tydlighet hur svårt det är aft i efterhand söka återställa förmånernas värde fill den nivå de skulle ha haft med den tidigare basbeloppsberäkningen. Förslaget ger för det första endast en temporär kompensation; i förmånligaste fallet för högst tvä är. För def andra blir, genom den valda tekniken, kompensationen relativt större för den sorn har en låg förmån än för den som har en hög sädan. Urholkningen av t, ex, handikappersättningens maximibelopp, 60 %, kommer med den ändrade basbeloppsberäkningen atf bli dubbelt så stor som urholkningen av ersättningens minimibelopp, 30 %, Ändå föresläs kompensationen bli lika stor i båda fallen - enligt nuvarande basbelopp 161 kr. per är. Det kan ju förefalla generöst atf personer med den lägre ersättningen får en kompensation som för det kommande året infe bara uppväger den ändrade basbeloppsberäkningen ufan ocksä ger ett extra påslag. Men samfidigt fär man en negativ effekt, nämligen att gränsen för att kvalificera sig för handikappersättning med en gång höjs med samma belopp som den generösa kompensationen. Hur tänker socialministern, som talade så varmt före jul för att fler personer genom den ändrade basbeloppsberäkningen skulle kunna kvalificera sig för handikappersättning, "kompensera" denna skärpning av villkoren? Jag utgår frän att avsikten inte varit att göra def svårare att få ersättningen. Slutligen: Om man skall ge kompensation även för kommande är, kräver defta fortlöpande schablonhöjningar av förmånerna,

I stället för en sådan successiv kompensafion av förmånernas urholkade värde har handikapporganisationerna helt naturligt krävt att man skall återgå till de tidigare reglerna för basbeloppsberäkningen.

Den främsta effekten av de ändrade basbeloppsberäkningarna blir nu i fortsättningen en successiv urholkning av kompensationsnivän inom ATP. ATP-systemet, inkl, folkpensioneringen, ger en pension som motsvarar sammanlagt 65 % av inkomsten före pensioneringen.

Riksförsäkringsverkefs utredning visade atf pä 20 års sikt fär en genomsnittlig inkomsttagare med ATP sin pension sänkt frän 65 % till mellan 45 och 50 %, Man kan fråga sig om regeringen inte hellerdä det gällde ATP hade klart för sig vilka effekter förslaget till basbeloppsförändringen skulle komma att få. Eller var det möjligen så, att man hade effekterna klara för sig i det här hänseendet och att def var orsaken fill aktionen?

Det gäller ju här miljoner ATP-pensionärer - de som i dag är 45 är och yngre och som tru mäste räkna med starkt försämrade pensioner när de uppnår pensionsåldern, om man inte, som vi kräver, river upp beslutet om

basbeloppsförändringen. Får jag fill defta foga att försämringen av pensionerna genom basbeloppsförändringen ju sätter in omedelbart och således kommer att drabba både dagens pensionärer och alla tillkommande under årens lopp.

Stats-, kommunal- och landstingsansfällda är garanterade en viss procent av sin slutlön i pension. Denna tjänstepension är samordnad med pensionen från den allmänna försäkringen så att förmånerna från den allmänna försäkringen utgår fullt ut, medan tjänstepensionsförmånerna "fyller på" upp till den garanterade nivån.

Beslutet om basbeloppsförändringarna innebär atf den allmänna försäkringen kommer atf svara för en mindre andel av den totala pensionen än enligt tidigare regler. Stat, kommun och landsfing får alltså-om inte avtalen ändras - svara för en större kosfnadsandel och kan få öka sina pensionsåtaganden kraffigt. Detta påverkar självfallet den statliga och kommunala ekonomin. Det sker vid en tidpunkt när regeringens pålagor ställt kommuner och landsting inför stora och växande ekonomiska bekymmer. Vilka kostnader kommer förändringen av basbeloppet aft medföra för kommuner och landsfing och för staten? Och nog rimmar detta dåligt med riksdagens beslut att inga förslag skall läggas fram ufan aft eventuella kommunalekonomiska konsekvenser av de framlagda förslagen analyserats och utförligt redovisats.

Den sociala nedrustningen har självfallet drabbat många andra områden utöver de nämnda, Def studiesociala systemet försämras och stora grupper av pensionärer och barnfamiljer ställs utanför def bostadsstöd de tidigare haft, för aft nu nämna ytterligare ett par vikfiga områden där den sociala nedrustningen kommer atf bli högst kännbar.

Regeringen tycks oförtrutet vilja gå vidare på den sociala nedrustningens väg. På annat sätt kan man inte tyda dess uttalande om atf det nu är sjukförsäkringssystemet som står i tur atf drabbas av sparåtgärder. Därmed är det åter fråga om åtgärder som särskilt hårt drabbar vanliga löntagare i deffa land,

I sitt s, k, handlingsprogram säger regeringen att dess förslag är präglat av rättfärdighet och solidaritet. Men var ligger räftfärdigheten i aft löntagarna över en natt genom höjda skatter och ökade priser förlorar vad deras förhandlare vunnit vid förhandlingsbordet? Var ligger solidariteten i ett program som först undergrävt ATP-systemet och nu skall attackera sjukförsäkringen?

De borgerliga ger ofta gamla hederliga uttryck ett omvänt innehåll. Vi socialdemokrater har lärt oss aft ha en stark känsla för ordens valör och kallar därför den borgerliga politiken vid dess rätta namn: en social nedrustning. Nu som tidigare kommer socialdemokrafin att slå vakt om och ta strid för def sociala trygghetssystem som har byggts upp under lång tid. Därför kräver vi att den fulla värdesäkringen åter skall gälla för folkpensioner, för ATP och för andra sociala frygghetsreformer. Därför kräver vi att kompensationsnivån inom delpensionsförsäkringen skall återställas till 65 %, Därför kommer

Nr 72

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

169

12 Riksdagens protokoll 1980/81:71-72

Nr 72

vi aft motsätta oss regeringens planer pä en försämring av sjukförsäkring-

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

170

Låt mig, herr falman, med kraft understryka atf vakthållningen kring värt sociala trygghetssystem i dag är viktigare än någonsin,

Anf. 72 Socialministern KARIN SÖDER:

Herr falman! Kraven på en socialt medveten fördelningspolifik är särskilt viktiga under år då samhällsekonomin ställer krav på återhållsamhet. Del slås fast i regeringsförklaringen frän hösten 1979, Jag vill, trots vad Sven Aspling sade nyss, påstå atf vi har levt upp fill denna målsättning.

Årets budgetproposition har en klart fördelningspolitisk profil. Den är en uppföljning av en konsekvent och medveten politik för atf skydda utsatta grupper och angelägna områden. Lät mig ge några exempel på hur regeringen har följt upp denna polifik.

Det kommunala skatfeutjämningsbidraget, som är så viktigt ur fördelningspolitisk synpunkt, har fyrdubblats sedan 1976, vilket innebär aft de fattigaste kommunernas möjligheter att ge sina medborgare tillfredsställande service och omsorg kraftigt har ökat.

Genom kraftfulla arbetsmarknadspolitiska insatser har arbetslösheten kunnat hållas pä en jämförelsevis låg nivå. I dag är ca 160 000 fler människor i sysselsättning än 1976, och det är fler än någonsin tidigare.

Det totala anslaget pä handikappomrädet har mer än fördubblats sedan 1976, och anslagen fill handikapporganisationerna har under samma tid mer än femdubblats. I årets budgetproposition föresläs statens insatser på handikappområdet uppgå fill drygt 14 miljarder kronor, vilket är en ökning med 15,5 % jämfört med innevarande budgetår.

De familjepolitiska stödformerna har successivt byggts ut och förbättrats. Barnbidraget har höjts från 1 800 kr. år 1976 fill f. n. 3 000 kr. per barn och år. Föräldraförsäkringen har successivt byggts uf, senast med tre månader från 1 juli 1980 till tolv månader. Barnomsorgen har byggts ut kraftigt.

Det statliga stödet fill social hemhjälp och färdtjänst har ökat med 2 042 milj. kr. sedan 1976. Pensionärsorganisationerna har fått särskilda medel för sin verksamhet. Sedan regeringsskiftet 1976 har folkpension och pensionsfillskott ökat med tillsammans nära 10 000 kr. per person och är.

Det falas ibland i den politiska debatten - det var f. ö. fallet också för ett ögonblick sedan - om social nedrustning i Sverige. Jag har fidigare sagt här i kammaren aft den som använder det uttrycket känner Sverige dåligt. De exempel på utbyggnad av den sociala sektorn sorn jag här har nämnt visar pä något annat än social nedrustning. Tvärtom - de visar på en upprustning pä de områden där behoven är störst, en satsning på de grupper som har räft att ställa krav på solidaritet från dem som har def bättre ställt.

Det är, herr falman, en medveten fördelningspolitik som har bedrivits, och den kommer att fortsätta.

Trots den återhållsamhet som def samhällsekonomiska och stafsfinansiella läget kräver bibehålls den standard som kännetecknar svensk socialpolitik.

Solidariteten kräver att fillgängliga resurser satsas i första hand på utsatta grupper. Detta har också skett. Och när jag säger detta är def med respekt för ordens valör, Sven Aspling, Budgetutvecklingen pä olika punkter som jag har pekat på talar sitt tydliga språk. Vi har också kunnat bereda utrymme för vissa nya satsningar, främst inom missbruks- och handikappområdena.

Den sociala sektorns andel av samhällsekonomin har ökat kraftigt. Totalt omfattar socialhuvudfitelns förslag 60,7 miljarder kronor - en ökning med 7,5 miljarder kronor jämfört med föregående år - och utgör därmed omkring 27 % av den statliga budgetens totala omslutning. Därtill kommer den överföring som äger rum till hushållen inom socialförsäkringssystemet. Den var 1980 nära 80 miljarder kronor, vilket utgjorde 29,5 % av den privata konsumtionen.

För atf kompensera effekterna av de nya basbeloppsberäkningarna har ersättningsnivån för handikappersättning, barnpension, barntillägg och bidragsförskott i årets budgetproposition föreslagits bli höjd.

Detta har skett just för atf vi skall kunna leva upp fill de utfästelser som vi har gjort om aft stärka de svagas situafion i samhället, Def står vi för. Det är ingen urholkning som vi har gjort, utan det gäller en medveten politik för att stärka deras situation.

Det är samma bakgrund till förslaget om att pensionstillskotten, efter aft ha höjts den 1 juli 1981 i enlighet med fidigare riksdagsbeslut, kommer att förbättras ytterligare fr, o, m, den 1 juli 1982,

Jag kan infe förstå Sven Asplings resonemang - att det skulle vara något fel atf stärka och förbättra standarden även fortsättningsvis för dem som har de allra lägsta pensionerna i vårt land, Def är eft ihåligt argument att påstå aft infe detta är en medveten fördelningspolitik. Och det förvånar mig mycket att socialdemokraterna inte vill medverka i en sådan politik.

Jag vill också gärna understryka att när Sven Aspling drar uf perspektivet fill ett 20-årsperspekfiv med den förändrade basbeloppsberäkningen, så är det att medvetet förvränga en utveckling. Vad vi har gjort är ju atf ändra basbeloppet under en tid när vi har ekonomiska svårigheter, när energipriserna på framför allt importvaror spelar så stor roll, för aft med en långsammare ökningstakt för pensionerna göra def möjligt atf inom de ramar som vi har till förfogande bibehålla eft socialt trygghetssystem - att planera inte bara för det här året utan också för kommande år så att vi kan ge även kommande generationer den trygghet som de behöver.

Det är nämligen så att en omfördelning av befintliga samhällsresurser är den enda väg som är framkomlig om vi skall kunna fortsätta arbetet med aft skapa ekonomisk grundtrygghet och jämlikhet.

Därför måste vi också ägna särskild uppmärksamhet åf flerbarnsfamiljernas ekonomiska situation.

Familjepolitiska stödformer av olika slag har, som jag nyss nämnde, byggts ut och förbättrats för att garantera en grundtrygghet och en god standard för barnfamiljerna. För flerbarnsfamiljerna har dessa åtgärder infe varit tillräckliga. Det är därför nu nödvändigt aft vidta ytterligare åtgärder.

Regeringen kommer, som statsministern tidigare anmält, aft föreslå en

Nr 72

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

171

Nr 72

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

172

höjning av barnbidraget för tredje barnet med 750 kr. per är och för fjärde och följande barn med 1 500 kr. per är.

Jag vill också betona den avgörande betydelse för barns utveckling och trygghet som en god kontakt mellan barn och föräldrar innebär.

De förbättringar som hittills har skett inom föräldraförsäkringen har inneburit att småbarnsföräldrarna har fått bättre ekonomiska förutsättningar att utnyttja den lagstadgade rätfen till förkortad arbetstid.

En viktig byggsfen i en heltäckande familjepolitik är def förslag till ATP-rätt för vård av små barn som regeringen kommer aft lägga fram fill riksdagen i vår. Def är en rättvisefråga atf den vikfiga uppgiften aft värda egna barn inte medför en urholkning av pensionsskyddet.

Utbyggnaden av stödet fill barnfamiljerna måste ske tillsammans med en fortsatt utbyggnad av barnomsorgen.

Utbyggnaden av barnomsorgen är eft prioriterat område och fullföljs enligt riksdagens beslut om 100 000 nya platser perioden 1977-1981, men med en förskjutning av tidsplanen som enligt nuvarande bedömning kan beräknas till eft år, Def innebär aft antalet nytillkomna platser 1982 kan beräknas fill 116 100, varav 33 100 i familjedaghem.

En proposifion om förenklade statliga regler inom barnomsorgen kommer att läggas fram för riksdagen inom kort. Enligt planerna skulle denna proposifion redan ha lagts på riksdagens bord. Kommunförbundet har emellerfid uttryckt önskemål om ytterligare överläggningar, vilket innebär en viss fördröjning.

Herr talman! En av de viktigaste socialpolitiska frågorna för framtiden är arbetet med utformningen av de åtgärder som skall tillgodose de äldres behov av omsorg, service och vård.

Det är nödvändigt med en akfiv planering av äldreomsorgen. Utgångspunkten måste vara en övergripande helhetssyn, som innebär atf alla människor i vårt samhälle känner aft de behövs, aft de är en tillgång och har någonting att tillföra sin närmaste omgivning, sig själva och samhället som helhet.

Utgångspunkten för samhällets insatser för äldre måste vara att den enskilda människan skall kunna fortsätta atf leva sitt liv så normalt som möjligt, vara kvar i den invanda miljön så länge som möjligt, och atf omsorg och service anpassas efter de behov som uppstår.

Den äldreberedning som regeringen nu har tillsaft har som första uppgift atf se över åtgärder som hör samman med de äldres behov av omsorg, service och vård. Jag räknar med aft beredningen skall kunna bli eft bra forum för överläggningar om den framtida inriktningen av äldreomsorgen mellan de politiska partierna, pensionärsorganisationerna och kommunförbunden.

Full delaktighet och jämlikhet är def internationella handikappårets tema. Vi vet alla atf vi har långt dit, men vi är också alla överens om att def internationella handikapppåref måste innebära ett fördjupat och intensifierat arbete för att kunna nå målet.

Våra åtgärder inom handikappområdet syftar till aft undanröja handikappades svårigheter, så att samhället - både den yttre fysiska miljön och de

verksamheter som bedrivs i samhället - blir tillgängligt,

Def är vikfigt att konstatera att det råder bred samstämmighet om målen. Handikapporganisationerna har i hög grad varit pådrivande och inspiratörer i detta arbete.

De fyra senaste regeringerna har haft samma inriktning för politiken inom detta område, och riksdagen har i allt väsentligt fatfat sina principiella beslut i enighet. Det råder ocksä enighet om motiven för insatserna på handikappområdet. Insatser för delaktighet och jämlikhet görs därför atf handikappade människor behövs i samhällsbyggandet på samma sätt som alla andra.

Handikappade har samma räft aft få vara resurser i den gemenskap som samhället utgör. Gemenskapen blir fattigare och svagare om människor står utanför den. Alla individer i alla åldrar har något att ge till andra medmänniskor. Def ligger alltså i allas intresse aft fullfölja det handikappo-lifiska programmet.

Herr falman! Åtgärder som förebygger missbruk av alkohol och andra droger hör fill de angelägnaste i samhället.

Regeringen har därför föreslagit en fortsatt kraftig utbyggnad av samhällets insatser för vård av alkohol- och narkotikamissbrukare. Särskilda medel reserveras för att genomföra förslag som lagts fram av regeringens samordningsorgan för alkoholfrågor. Förslagen syftar till en ökad information och fördjupad opinionsbildning kring alkohol och andra droger och ett intensifierat utvecklingsarbete på vårdområdet.

Särskilt uppmärksammas behovet av insatser för kvinnor i fidigt missbruk.

En särskild satsning görs på forskning omkring samhällsutvecklingens sociala konsekvenser. Anslaget inom alkohol- och narkofikaområdet, inom socialhuvudfitelns område, ökar med sammanlagt 47,2 milj. kr.

Samhället kan aldrig acceptera aft människor går under på grund av missbruk. En adekvat vård och rehabilitering måste kunna erbjudas. .

Frågan som gäller möjligheterna att ge missbrukare vård ufan deras eget samtycke tillhör de som diskuterats mest i samband med reformeringen av sociallagstiffningen. Def är med stor glädje jag nu kan konstatera att den av regeringen tillsatta socialberedningen, efter ett intensivt arbete, kunnat lägga fram ett enhälligt förslag fill ny lag om vård av missbrukare i vissa fall. Syftet är atf lagen skall komplettera socialtjänstlagen i de fall missbrukare av narkotika eller alkohol inte kan beredas nödvändig vård i frivilliga former. Lagförslaget remissbehandlas nu, och min avsikt är att i vår lägga fram en proposition fill riksdagen.

Narkotikaproblemet ger anledning till stor oro.

Missbrukets konsekvenser i form av sociala problem för såväl missbrukare som närstående, sjukdomar, brott och skador på personer och egendom blir allt allvarligare.

I alla led krävs en ökad medvetenhet om faran i narkotikamissbruket. Det sker nu ett arbete på bred front för atf hejda utvecklingen av narkotikamissbruket-Ökade polis- och fullinsatser har gett fill resultat att beslagen av narkotika

Nr 72

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

173

Nr 72

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

174

har ökat. Skärpt praxis för åtal vid innehav av narkotika och höjda minimisfraff för grova narkotikabrott kan förväntas få en avskräckande effekt för de narkofikabrottslingar som kallt kalkylerar med eft tänkbart straff - närmast som en företagsmässig faktor.

Internationellt agerar Sverige aktivt i FN och Europarådet för aft den gemensamma kampen mot narkotikamissbruket skall effektiviseras.

Genom förebyggande arbete och information om drogernas skadeverkningar strävar vi efter att minska efterfrågan av narkotika. Vård- och rehabiliteringsinsatserna byggs ut och utvecklas. I en bred offensiv går socialdepartementet nu ut med informafion till landets alla högstadieelever. För att väcka fill insikt och stödja vuxna för en bättre handlingsberedskap utarbetas en handbok i drogfrågor för föräldrar.

I hela värt land pågår nu ett brett arbete för att med olika instrument komma fill rätta med alkohol- och drogmissbruket. Def arbetet kommer aft fortsätta både när def gäller atf fördjupa informafionen och opinionsbildningen, att förbättra missbruksvården och atf vidta nödvändiga restriktioner.

Samtliga dessa åtgärder måste ses.i ett samlat perspektiv.

Vi kan nu konstatera att den breda informationssatsning som drogs igång i Aktionen mot alkoholfaran för snart eft år sedan har gett klart posifiva resultat.

En opinionssvängning har skett, ett nytt medvetande har nåtts, och en omprövning av tidigare tillätande atfityder fill traditionella alkoholvanor kan konstateras.

Alkoholkonsumtionen har sjunkit kraftigt.

Atf ytterligare förstärka den omprövning av attityden till alkoholen som pågår är nu en mycket angelägen uppgift. Jag vill kraftigt understryka aft det är fråga om ett ihärdigt och långsiktigt arbete. Fortsatta kraftiga inforrpa-fionsinsatser måste till för att vi skall kunna bygga vidare på den grund vi fillsammans har lagt.

Men det räcker inte med att enbart rikta sig mot tradifionella alkoholvanor och mot drogbruk. Vi måste arbeta för aft sfimulera fill en fördjupad diskussion om våra livsmönster. Regeringen har därför i budgetpropositionen föreslagit särskilda medel för en fortsatt och fördjupad opinionsbildning mot drogkulturen.

I def här arbetet spelar folkrörelserna en mycket väsentlig roll. Folkrörelserna har genom sin idéburna verksamhet mycket stora möjligheter aft nå fram med det positiva budskapet om värdet av delaktighet och gemenskap i samhällslivet i stället för flykt och isolering genom droger.

De särskilda alkoholpolif iska åtgärder som nu vidtas får emellertid inte ses isolerat. De är i stället aft betrakta som komplement till de allmänpolitiska åtgärder som syftar till att öka gemenskapen och tryggheten i samhället och motverka negativa effekter av samhällsutvecklingen.

Den grundläggande frågan när def gäller att komma till rätta med den verklighetsflykt som drogmissbruk utgör är vilket samhälle vi vill skapa. 1980-falets förnyelse och planering av samhället måste utgå från individen

och dennes behov som en helhet.

Den nya socialtjänstlagen, som riksdagen förra året fattade beslut om, kommer att vara ett utmärkt redskap för det fortsatta arbetet pä det här området.

Vi mäsfe förändra och planera sä, atf vi i vårt moderna samhälle fär utrymme för mer gemenskap över generationsgränserna och mer medmänsklighet och medansvar. Vi mäste forma värt samhälle så, aft alla människor oavsett ålder får utnyttja sina resurser och känna att de har en uppgift att fylla.

Nr 72

Onsdagen den 4 februari-1981

Allmänpolitisk debatt

Anf. 73 SVEN ASPLING (s) replik:

Herr talman! Jag har under mänga riksdagsår inte varit nägon vän av starka ord, och jag har sällan brukat dem. Vid debatterna under de senaste månaderna om den s. k. sparplanen har det emellerfid inte varit möjligt att undvika starka ord. Jag har helt enkelt varit upprörd över den okunnighet, ja, den cynism och den brist på vad jag skulle vilja kalla politisk hederlighet som har färgat så mycket av def vi har upplevt när def gäller den s. k. sparplanen och dess allvarliga konsekvenser, infe minst på det socialpolitiska området. Detta för mig över till en kort kommentar.

Def allvarliga är att landets socialminister sfär i talarstolen i Sveriges riksdag och egentligen förnekar de allvarliga konsekvenserna av basbeloppsförändringarna - de förändringar som är och förblir eft direkt svek mot landefs pensionärer. Tiden medger infe att jag, trots aft def är frestande, går igenom den lista som fru Söder räknade upp beträffande olika anslagsposter och deras förändringar - helt naturliga förändringar i inflationens Sverige. Men eft exempel vill jag ge. Den höjning av barnbidraget med 200 kr. som riksdagen fattade beslut om under det urtima riksmötet kompenserade, på grund av höjningen av momsen och energipriserna, bara en tredjedel av barnfamiljernas ökade utgifter. Dessutom har närmare 200 000 familjer mist sitt bostadsstöd.

Allra sist vill jag fråga om jag kan fä en kommentar av fru Söder dä det gäller den allvarliga försämringen av ATP. Vad def är fråga om framgår av riksförsäkringsverkefs yttrande till socialförsäkringsutskoftet. Steg för sfeg urholkas nu ATP-pensionerna. Och hela systemet är, på litet sikt, i fara. Själva grunden för ATP är nämligen värdesäkring. Hade fru Söder ingen aning om aft förändringen av basbeloppsberäkningarna skulle få denna effekt? Och om hon hade det, var def orsaken till denna uppseendeväckande aktion?

Jag har förstått att fru Söder är väl medveten om aft de 200 milj. kr. som man nu säger sig spara genom aft försämra ATP-pensionerna är pengar som inte kan användas för att förbättra det katastrofala budgetunderskottet. Def är ju som bekant löntagarnas pengar. Min fräga blir: Var icke fru Söder medveten om konsekvenserna av basbeloppsförändringen, konsekvenser som nu kommer att följa oss? Så länge jag, fru Söder, har säte och stämma i denna kammare och äfida till dess ni ändrar basbeloppsberäkningarna kommer att jag atf ställa dessa frågor.

175

Nr 72

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Anf. 74 Socialministern KARIN SÖDER;

Herr talman! Det är inte särskilt meningsfyllt atf vi i denna sena fimme upprepar allt det som sades veckorna före jul. Men jag vill ändå gärna säga fill Sven Aspling aft jag naturligtvis har varit helt medveten om konsekvenserna av de förslag jag lagt fram för Sveriges riksdag. Det är inte fråga om aft rasera ATP-systemet. Def är ett trygghetssystem som Sveriges riksdag har beslutat om. Man har byggt upp eft system som kommer allt fler människor fill godo. Basbeloppsförändringen gjordes för att under en tid i ekonomiskt trångmål reducera ökningstakten inom ATP-systemet, för pensionerna kommer alltfort atf öka. Samtidigt vidtar vi också åtgärder för aft ännu bättre tillgodose dem som har bara folkpension och liten ATP med en ytterligare utbyggnad av pensionstillskottet.

Def har alltså varit en medveten polifik som ett led i det arbete som regeringen i övrigt har fört och som innebär atf vi har saft solidaritetsarbetef i högsätet. Det blir något mindre klyftor mellan pensionärerna under den här fiden som vi har det rensade basbeloppet, men den konsekvensen får vi alltså ta.

När det gäller barnbidraget vill jag säga fill Sven Aspling aft socialdemokraterna i höstas föreslog en lång rad åtgärder som i sig skulle innebära ökade kostnader för barnfamiljerna. Men socialdemokraterna föreslog ingen höjning alls av barnbidraget i det läget. Däremot anslöt sig socialdemokraterna till regeringens förslag om höjda barnbidrag när deras eget förslag i övrigt hade fallit. Jag tycker detta talar för sig självt i def här sammanhanget.

176

Anf. 75 SVEN ASPLING (s) replik:

Herr talman! Jag noterar att fru Söder denna natt här i riksdagen har deklarerat aft hon var medveten om konsekvenserna av basbeloppsförändringen. Def är tillfredsställande aft fru Söder erkänner atf hon var medveten om detta. Men på sitt sätt blir frågan mycket allvarlig när man medvetet har gjort detta.

Fru Söder säger att def inte är fråga om att rasera ATP. Fru Söder! Konsekvenserna av basbeloppsförändringen - låt mig upprepa det - är sä allvarliga atf hela systemet på litet sikt kommer i fara. Läs riksförsäkringsverkets yttrande! Vi har i detalj studerat defta, och jag står inte här i riksdagen denna sena kväll bara för att påpeka detta faktum, utan def är för att uttrycka den oro jag känner eftersom jag i så hög grad har varit engagerad när def gällt att driva igenom denna vår största sociala frygghefsreform, Def är det som är def allvarliga.

Nu säger fru Söder - och då blir debatten ännu märkligare - aft detta skedde av någon sorts omtanke om ATP,

Jag har redan påpekat att spareffekfen på ATP-sidan inte kommer att leda fill något påslag på statsbudgeten. Det är ju pengar som hör hemma i AP-fonden, Var def alltså omtanken om AP-fonden som var den verkliga orsaken till ändringen av basbeloppsberäkningen? Vad var det som i så fall uppfordrade regeringen och fru Söder atf ge sig på det här? Det kan ju i varje

fall icke ha varit något krav från löntagarorganisationerna - sannerligen inte. Det är ju dessa som i dag uttalar stor oro för vad som har skett. Det är ju inte så att det här kommer aft leda fill någon sorts utjämning. Det kommer stegvis att leda till en försämring av hela vårt pensionssystem, och def är detta som är så djupt allvarligt.

Herr talman! Def härar min sista replik, men låt mig få understryka att fru Söders medverkan i ändringen av basbeloppet - och detta beklagar jag -kommer aft registreras nu och i framtiden.

Nr 72

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Anf. 76 EVERT SVENSSON (s);

Herr falman! Jag vet infe om jag hörde rätt, Linnea Hörlén var uppe för en stund sedan här-jag ser henne inte i kammaren nu-och hon sade faktiskt aft man infe kan lagstifta eller besluta i den här kammaren om rättvisa och rättfärdighet. Jo, det är just vad vi kan! Vi kan fala om barmhärtighet i många sammanhang. Men om rättvisa skall skapas i ett samhälle, sä är det genom lagsfiftning samt genom en ekonomisk och social polifik som man gör det. Det är ju därför vi är här.

Man kan aldrig skapa ett rättvist samhälle genom att tala bra om det och använda vackra ord. Det är handlingen i def här huset som avgör om vårt land får större eller mindre rättvisa. Vi sörjer, fru socialminister, inom socialdemokrafin och inom arbetarrörelsen när vi nu ser hur det blir med def välfärdssamhälle som vi har byggt upp, där sten har lagts på sten och där år efter år har varit fyllt av ett idogt arbete i kommittéer och i kanslihuset. Kanske är det en mönsterstat i världen som vi skapade nästan av intet - det här landet har faktiskt varit ett fattigt land, Def är socialdemokratins och arbetarrörelsens stora historiska bedrift i vårt land.

Vi hade väl aldrig trott att man på bara några år skulle kunna riva ned den ekonomiska grund på vilken vi stod. Vi har sagt - och jag vill, herr talman, gärna upprepa def - att vi skulle infe ha blivit trodda och aft vi infe hade trott det själva om vi i 1976 års valrörelse hade beskrivit dagens situation och sagt att så här kommer det aft bli. Men nu är vi där.

Vi påpekade gång på gång i valdebaff efter valdebatt att grunden för ett samhälle och för möjligheterna atf bedriva en socialt rättfärdig politik är aft man har en sund ekonomi, Sven Aspling har talat här nyss, och jag påminner mig hur han av centerpartiet näsfan utsattes för smälek därför att han inte omedelbart stödde centerns krav på en säkning av pensionsåldern fill 65 år. Det var i och för sig eft riktigt krav. Vi tillbakavisade det inte, därför aft vi tyckte att det var oviktigt. Halva nationen på löntagarsidan hade ju faktiskt rätt fill pension vid 65 år, medan de som hade de svåraste och hårdaste jobben inte hade det, så def var alltså ett räftfärdighetskrav. Men det måste finansieras. Det var detta som var poängen. Vi kunde inte genomföra reformen förrän vi hade finanserna i ordning så aft vi kunde betala den. Därför fick den genomföras steg för sfeg, och när tiden var mogen för def kunde den slutgiltigt genomföras.

När vi värnar om ekonomin är det just för att skydda den svaga parfen i samhället.  Jag tror aft vi  i  efterhand,  genom  framfida vetenskapliga

177

Nr 72

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

178

undersökningar av dagens ekonomiska situation, kommer atf fä belägg för att def är de människor som har det svårast och som är svagast i samhället som har betalt det mesta. De starka krafterna tar nämligen alltid sitt på eft eller annat sätt-genom lagstiftning, genom riksdagsbeslut eller genom aft kringgå besluten. Det finns så oändligt många bevis för detta.

Det finns eft förakt i samhället för svagheten. När t. ex. arbetslösheten ökar, då är def många som inte vänder sig till dem det gäller, nämligen regeringen och de politiska partierna, utan vänder sig mot enskilda människor genom atf säga; De arbetslösa är lata, de är inte tillräckligt framåt, de far inte det arbete som finns, osv. Vi känner till det resonemanget. Det grundarsigpäeff förakt för svagheten. Man kräver starka människor, och de starka människorna skall alltid ha sitt.

Från den socialdemokratiska utredningsavdelningen har vi fått en sammanställning som socialministern säkert känner fill. Den har gjorts av Erik Åsbrink och Ulf Larsson. I den kan man pä sida efter sida avläsa hur klyftorna ökar i vårt svenska samhälle. Jag skall bara ta några exempel. • Regeringen ville öka hushållssparandet, alltså det enskilda sparandet, och man införde eft skattesparande. Arbetarfamiljen Bengtsson med 70 000 kr. i årsinkomst kan få ut 960 kr. genom detta skaffesparande, om familjen sätter in 400 kr. i månaden på ett skaftesparkonfo. Det kan ju synas bra. Men direktör Andersson med 200 000 kr. i årsinkomst kan tjäna 6 389 kr. på ett år bara genom aft överföra pengar från eft konto till ett annat. Jag kan inte förstå annat än atf sådant ökar klyftorna.

Inom Landsorganisationen har man med hjälp av material från hushålls-budgetundersökningen 1978 studerat effekterna av vidtagna åtgärder för tre olika typer av arbetarfamiljer med barn. Denna undersökning visar bl. a. att en familj med två vuxna och två barn får en minskad disponibel inkomst av 1 400 kr. på grund av momshöjning, bensinskattehöjning och ökad kostnad för hushållsenergi. Utredarna Larsson och Åsbrink har vidare tagit fram en annan arbetarfamilj och konstaterar atf den disponibla inkomsten har minskat med 7 889 kr., dvs. med 8,5 %, under fiden 1976-1980, medan den disponibla inkomsten fakfiskt ökade under de fre åren mellan 1973 och 1976 med nästan detsamma, nämligen 8,1 %. Aktieägarna och förmögenhets-innehavarna fick emellertid ökade förmåner. En utdelning på 7 500 kr. ger enligt uppställningen en skattesänkning på 2 250 kr. Så där kunde man fortsätta. Def är klart aft deffa skapar klyftor. Jag kan inte tänka mig annat.

I gär träffades en uppgörelse mellan SAF och LO. Sveriges löntagare tog därmed på sig ett stort samhällsansvar, och vi måste säga atf LO var modest i sina krav. Reallönesänkning blir en obeveklig följd av defta avtal. Det här bevisar väl om något aft svensk fackföreningsrörelse är beredd aft ta sitt ansvar, men defta kräver också atf regeringen för en rättvis fördelningspolifik. Def är oerhört viktigt, ty det är def som egentligen är grunden för att man kan vara med på sådant här.

Nu följer det nya sparpaketet som kommer att ytterligare öka klyftorna. Herr talman och fru socialminister! Alla är ju medvetna om, eller borde vara

medvetna om, att det inte gär aft äta en större kaka än den som bakas. Jag tror inte atf defta egentligen är något problem. Alla begriper def här för det är enkelt. Så är det. Vi vet att produkfion och sådant har minskat, men def är ju inte detta som saken gäller. Huvudfrågan för oss inom socialdemokratin är: Hur fördelas kakan?

Socialministern bär huvudansvaret inom en regering för aft kakan fördelas rättvist. När vi började bygga upp vårt land var def fre personer inom socialdemokrafin och arbetarrörelsen som var centralfigurer: statsministern Per Albin, finansministern Ernst Wigforss och socialministern Gustav Möller. Detta var det triumvirat som byggde upp vårt svenska välfärdssamhälle och skapade rättvisa mellan människor. Fru socialministern har alltså en central roll i den regering som nu sitter. Hennes uppgift är atf se fill att rättvisa skapas och att det förs en riktig fördelningspolitik.

Vi undrar nu mycket över vad som kommer att ske under 1981. Jag skulle vara facksam om socialministern inför kammaren försäkrade - oavsett vad def nu är värt - atf löntagarnas återhållsamhet i årets avtalsrörelse möts av regeringen med en politik som leder fill just en rättvis fördelning. Eller skall klyftorna öka även i fortsättningen? Man kan egentligen bolla med siffror väldigt mycket, men fill slut får man gå ned fill den enskilda familjen för aft se vad som händer. Det är då det visar sig att klyftorna ökar. Om vi inte klarar det här - och det är egenfiigen def allvarliga - kommer den sociala oron i samhället aft öka.

Grunden för att människor skall ställa upp - i varje fall inom arbetarrörelsen - är att man känner aft det finns en regering som just slår vakt om den rättvisa fördelningen.

Jag har, herr falman, till slut bara en annan fråga, som jag skall dra mycket hastigt. Def har cirkulerat uppgifterom att socialtjänstlagen skulle skjutas på framtiden - ett eller flera år. Jag vet inte om jag tolkade socialministern rätt för en stund sedan, men jag drog den slutsatsen atf så inte är fallet, utan atf det är regeringens ambition att socialtjänstlagen skall träda i kraft den 1 januari 1982. Jag vore tacksam om jag på den punkten, och pä andra punkter också, kunde få ett svar.

Nr 72

Onsdagen den 4 februari 1981

AllmänpoUtisk debatt

I detta anförande instämde Thure Jadestig (s).

Anf. 77 LINNEA HÖRLÉN (fp) replik:

Herr talman! Hade Evert Svensson hört noga på vad jag sade, hade han uppfattat atf jag talade om atf man inte kan lagstifta fram rättfärdighet och rättvisa. Man kan naturligtvis lagstifta om rättvisa. Man kan stifta lagar som syftar fill aft utveckla och skapa rättfärdighet och rättvisa i ett samhälle men man kan inte tvinga någon människa atf följa de lagarna. Vi vet att det allfid finns tusen kryphål som människor kan hitta på för att undvika att följa lagar.

Vi får alltså infe ett rättfärdigare samhälle, om inte människorna följer lagarna, och det är därför vi mäste räkna med personliga insatser av den enskilda människan för att få ett rättfärdigare samhälle. Det var detta jag

179

Nr 72

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

försökte säga när jag talade om atf man infe kan lagstifta fram rättfärdighet och rättvisa - sådant måste växa fram inom ramar som politiken drar upp. Här krävs alltså personliga insatser av alla som vill fa ansvar.

Anf. 78 EVERT SVENSSON (s) replik;

Herr talman! Jag tackar för den repliken. Jag drar den slutsatsen att Linnea Hörlén menar att det är i denna kammare som vi lagstiftar och beslutar om sådant som skapar rättvisa i vårt samhälle.

180

Anf. 79 Socialministern KARIN SÖDER:

Herr talman! Evert Svensson drog upp en hel del resonemang omkring vårt välfärdssystem. Han påstod i inledningen att välfärdssamhället redan skulle vara raserat. Jag vill bestämt bestrida def påståendet. Tvärtom är det min uppgift, som Evert Svensson också sade, att vidmakthålla och utveckla välfärdssamhället, eftersom jag har uppgiften aft vara socialminister.

Jag vill påstå att i årets budgetproposition har den sociala sektorn hävdat sig mycket väl. Den utgör i är en större andel än någonsin tidigare. Den har nämligen ökat procentuellt i den stora budgetomslutningen i årets budgetproposition. Detta är ett faktum som infe går att bestrida. Dä kan man inte heller i samma andetag hävda att vi inte söker vidmakthålla det sociala trygghefssysfemef i vårt land.

En annan och vikfig fräga är hur man sedan fördelar de pengar som vi har till förfogande. Jag har tidigare haft en polemik med Sven Aspling i denna fråga. Jag menar atf vi också måste diskutera hur vi använder utrymmet inom den givna ramen och söka möjligheter aft fördela detta bättre. Vi mäsfe ha modet atf förändra ett system, om detta leder till ett bättre resultat.

Jag noterar också med stor fillfredsställelse atf Evert Svensson här apostroferade atf den mycket måttfulla uppgörelsen som träffades i går natt är fill ovärderlig glädje för svensk ekonomi. Evert Svensson hoppades atf detta skulle befraktas med respekt från regeringens sida och att vi skulle ta denna uppgörelse i beaktande när vi fattade våra fördelningspolitiska beslut. Jag ser detta som ett mycket vikfigt uttalande. Som bekant har statsministern inbjudit socialdemokraterna och de fackliga organisationerna till diskussioner om burman på rätt sätt skall följa upp detta i diskussionen om de framfida skatterna. Här finns alltså en god möjlighet för socialdemokratin att vara med, att fa sitt ansvar och att medverka fill att vi minskar klyftorna i vårt land, något som är regeringens ambition.

Evert Svensson anförde här flera exempel för aft visa att vi fått ökade klyftor. Jag kan inte kommentera dessa exempel, eftersom jag infe penetrerat dem. En uppgiftsom jag använt mig av tidigare, även om def nu är en tid sedan, härrör från perioden 1973-1976, då socialdemokraterna som bekant saft i regeringsställning. Den uppgiften visar atf inkomstutvecklingen var bättre för dem som levde på förmögenhet än för dem som levde på en förtjänad inkomst. Det var alltså under den socialdemokratiska regeringsepoken. Jag vill infe påstå att detta var medvetet - det tror jag inte. Men det är värt att notera aft med den ekonomiska politik som socialdemokraterna dä

förde så blev defta följden. Jag tycker därför att man skall vara något försiktigare med sådana här räkneexempel och i stället se till helheten. Ambitionen hos centern och hos regeringen är atf medverka till minskade klyftor i det här landet och till en socialt medveten fördelningspolitik,

Anf. 80 EVERT SVENSSON (s) replik:

Herr falman! Def är klart atf man måste se allt i sin helhet. Om det i vissa avseenden blivit ökningar på socialhuvudtiteln, så måste man vid bedömningen av dessa ta hänsyn till inflafionen och fill hur skaften har lagts om. Man måste få fram ett helhetsintryck av detta. Det är det som den utredning gjort som jag hänvisade till. Def är först när man gär ned fill den enskilda familjen och far reda pä hur def har förändrats för den som man ser vad som hänt. Annars kan vi bolla hur vi vill med siffror. Men när man går ned till den enskilda familjen visar den här undersökningen en så pass stor minskning av den disponibla inkomsten som jag här nämnt. Det är klart att sådant måste påverka familjernas möjligheter aft klara sig. Vi vet ocksä att de har fått det betydligt besvärligare. Fru Hellsfen hos Sparbankerna säger att barnfamiljerna är 1970-talets stora förlorare.

Jag tog vidare upp debatten om budgetunderskottet. Vi kan alltså under några år låna pengar. Vi kan låta fryckpressarna i Tumba gå, och vi kan ta upp lån utomlands. Men man kan i längden infe låna vare sig till skattesänkningar eller sociala reformer. Det var Gunnar Strängs stora förtjänst att han aldrig föreslog en utgift som infe var finansierad, Def var många av oss som tyckte atf det var besvärligt, för vi ville ha igenom olika reformer. Men han var ytterst noga med aft vilja ha täckning för utgifterna. Och def tror jag är en regel som ocksä denna regering borde följa, 80 miljarder i underskott måste ha stor betydelse om infe i dag så i morgon.

Nr 72

Onsdagen den 4 februari 1981

AllmänpoUtisk debatt

Anf. 81 Socialministern KARIN SÖDER:

Herr talman! Def är just medvetenheten om det stora budgetunderskottet som har gjort atf regeringen har lagt fram förslag om åtgärder för aft successivt kunna reducera def. Det är också pä def sättet, Evert Svensson, aft om vi skulle ha genomfört de socialdemokrafiska förslagen, hade vi haft eft ännu större budgetunderskott. Det går infe att hävda aft vi i ännu högre grad - och omedelbart, om jag har förstått det rätt - skall tillgodose behov hos olika grupper i samhället och samtidigt mir.ska budgetunderskottet. Det är en ekvation som inte går ihop.

Visst är def riktigt aft vi måste se till den disponibla inkomsten och att skaft och inflation också har betydelse. Men vad jag sade tidigare var aft socialhuvudf ifeln har en större andel av budgeten totalt sett - där inflationen som bekant också har påverkat utvecklingen - än den hade förra året. Och efter vad jag kan erinra mig har den en större andel av budgeten än den någonsin tidigare har haft. Def tycker jag är ett falande bevis för hur regeringen gör sina prioriteringar.

Jag har ännu inte besvarat Evert Svenssons fråga om socialtjänstlagen. Kommunförbundet har i ett brev framfört en önskan om att få diskutera

181

Nr 72

Onsdagen den 4 februari 1981

AllmänpoUtisk debatt

genomförandet av socialtjänstlagen. Förslaget kommer alltså infe från regeringen. Det är dessutom riksdagen som har fastställt datum för införandet av socialtjänstlagen. Vi fär naturligtvis höra vad Kommunförbundet har att säga om sina möjligheter, men från min sida har infe framförts några propåer om att skjuta på reformen. Det är Kommunförbundet som har gjorf en framställning.

182

Anf. 82 EVERT SVENSSON (s) replik:

Herr talman! Jag hoppas att socialtjänstlagen kan träda i kraft vid den tidpunkt som riksdagen har beslutat och att vi inte får tillbaka frågan för ny datumangivelse. Det "är här fräga om en ekonomisk uppgörelse med kommunerna, och def är alltså en fråga om pengar. Men jag har nu fått socialministerns försäkran om att regeringen skall göra allt för aft den skall komma i tid.

Jag har till slut bara ett råd att ge socialministern: Gå hem till departementet och studera förhållandena niellan olika socialgrupper - om man kan använda def ordet. Studera hurudana förhållandena är nu och hurudana de var 1976, Gä gärna fillbaka fill 1970 ocksä. Det kommer säkert att visa vilken utvecklingen har varit.

Kammaren beslöt att förhandlingarna skulle fortsättas vid morgondagens sammanträde,

2§ Kammaren åtskildes kl, 23,54,

In fidem

TOM T:SON THYBLAD

/Gunborg Apelgren