Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1980/81:71

Onsdagen den 4 februari

Kl, 10,00

Förhandlingarna leddes fill en början av förste vice falmannen,

1 § Justerades protokollet för den 27 januari,

2 § Föredrogs och hänvisades Propositionerna 1980/81:84 till lagutskottet 1980/81:89 fill näringsutskottet

3 § Föredrogs och hänvisades Redogörelse

1980/81:2 fill finansutskottet

4 § Föredrogs och bifölls Interpellationsframställning 1980/81:91

5 § Allmänpolitisk debatt

Anf. 1 Statsministern THORBJÖRN FÄLLDIN:

Fru falman! På tisdagen nåddes vi av eft glädjande bud frän arbetsmarknadens parter. LO och SAF hade lyckats sluta ett tvåårigt avtal för sina medlemmar. Om man ser fill avtalets utfall för hela avtalsperioden bör det medverka fill en förbättrad internationell konkurrenskraft för det svenska näringslivet. Därmed lämnar dessa båda organisationer pä vår arbetsmarknad ett aktivt bidrag fill att balansen i den svenska ekonomin skall kunna återställas. Parterna har på så sätt tagit ett aktivt ansvar. Det är naturligtvis med stor tillfredsställelse jag konstaterar detta samt atf det har gått så snabbt och odramatiskt att uppnå detta resultat.

Samfidigt med att man slöt avtal gjorde LO och SAF ett gemensamt uttalande:

"Balansen i Sveriges ekonomi måste snart återställas. Härför krävs

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

kraftfulla åtgärder som måste präglas av framtidstro och realism.

Vårt välstånd vilar pä det dagliga arbetet och skapas inte av lånefinansie-rade bidrag och subvenfioner. Därför måste arbetets värde erkännas, lönsamheten förstärkas och sysselsättningstillfällena inom näringslivet återvinnas.

Def yttersta ansvaret för aft nödvändiga åtgärder vidtas åvilar regering och riksdag men också kommunernas beslutande församhngar.

Arbetsmarknadens parter känner sitt ansvar. Def nu träffade avtalet är ett uttryck för detta. Ansvaret innebär också att man i samverkan måste söka höja produktiviteten inom näringslivet. Därigenom kan inflationen dämpas, företagens internationella konkurrenskraft förbättras och investeringarna öka.

SAF och LO vill också framhålla vikten av aft företagen och myndigheterna iakttar återhållsamhet i fräga om pris- och avgiftshöjningar."

Fru talman! Def här uttalandet förtjänar aft uppmärksammas och uppskattas av oss politiker liksom av hela den svenska allmänheten. I uttalandet finns en kraftfull uppmaning till regering, riksdag och kommuner atf ta det yttersta ansvaret för atf nödvändiga åtgärder vidtas - åtgärder som skall präglas av framtidstro och realism.

Fru talman! Det är också med denna föresats och i denna anda som regeringen har arbetat fram det program som vi nu kommer att förelägga riksdagen. Detta program innebär en fortsättning av den omläggning av den ekonomiska politiken som regeringen har inlett. Det är en omläggning som syftar till att frigöra resurser för atf vi skall kunna bygga ut och stärka vår produktionsapparat.

Jag skall kortfattat redovisa innehållet i defta program.

Det är nödvändigt att stimulera till extra arbetsinsatser och att sfimulera människor till atf starta eget. Def är nödvändigt aft motverka avdragsjakt, skattefusk och svarta marknader. En effekfiv metod att nå detta resultat är atf genomföra en rejäl marginalskattereform. Den inriktning regeringen vill ge en sådan reform är atf sänka marginalskatten fill 50 % för den helt dominerande andelen heltidsarbetande inkomsttagare. Detta förutsätter en motsvarande justering av gällande marginalskatfetak. En reform med den inriktningen bör genomföras i tre steg med början 1982 och ett fullföljande 1983 och 1984.

Det är helt klart att en marginalskattereform av en sådan omfattning kommer aft ställa krav pä en anpassning av bruttolönerna under de kommande åren. Därför måste en sådan reform föregås av överläggningar med arbetsmarknadens parter. Till sådana kommer vi atf inbjuda. Reformen kan beräknas kosta 5-7 miljarder kronor. I nuvarande statsfinansiella läge är en totalfinansiering av reformen helt nödvändig.

Regeringen kommer också aft inbjuda den socialdemokrafiska opposifionen till överläggningar i frågan. Vi kommer därefter att senare i vår återkomma med förslag till riksdagen.

Riksdagen har under hösten, efter förslag frän regeringen, beslutat om en rad åtgärder för aft sfimulera aktiesparandet. Det ökade intresset avspeglas

nu också i eft ökaf tillflöde av riskkapital till akfiemarknaden och en ökad anslutning till det s, k, skattefondssparandet. Ett betydande antal företag har också utnyttjat möjligheten fill akfiesparande i det egna företaget på samma villkor som inom skattefondssparandet,

I den skattepolifiska debatten har ett ökat intresse kommit att rikfas mot de olika avdragen. Infe minst har de s, k, nollfaxeringarna kommit att spela en stor roll i denna debatt. De höga marginalskatterna i förening med en hög inflationstakt gör def förmånligt atf också till mycket höga räntor fa lån på den grå kreditmarknaden. En marginalskattereform minskar i sig motiven för sådana avdrag. Men också defta är ett område som def är naturligt aft diskutera i samband med utformningen av en marginalskaftereform. Defta gäller även om en rad åtgärder under senare år har vidtagits för aft direkt komma åf de olika problem som sammanhänger med avdragsräffen.

Rätten att göra reparationsavdrag för ombyggnad av hyreshus med statliga lån har begränsats. Def innebär att ett av de vanligaste fallen med stora underskotfsavdrag kunnat stoppas. Sedan förra våren arbetar den s. k. underskottsavdragsutredningen. Den kommer inom kort att få tilläggsdirektiv, som innebär att utredningen med förfur skall lägga fram förslag till provisoriska åtgärder mot de s, k, nolltaxeringarna.

Hösten 1980 har riksdagen vidare beslutat om skärpning av realisationsvinstskatten på fastigheter.

Skattefusk och skatteflykt skall bekämpas. Regeringen har vidtagit en lång rad åtgärder i defta syfte. Det finns ingen patenfmedicin mot skattefusk och skatteflykt. Åtgärder krävs därför över eft brett fält. I budgetpropositionen föreslås förstärkta resurser för att effekfivisera skatteindrivningen och skattekontrollen. Från årsskiftet gäller en särskild skatfeflykflag. Den syftar fill att förhindra att krångliga avtalskonstruktioner används för att kringgå skattelagarna och därigenom slippa skatt. Under våren lägger regeringen fram flera propositioner som ett led i kampen mof skattefusket. Låt mig ge några exempel:

Åtgärder sätts in mot den s. k. grå arbetskraften. Nya regler föreslås för att förbättra kontrollen och uppbörden i samband med entreprenader och annan verksamhet med anknytning fill den grå arbetskraften.

Mervärdeskattekontrollen skall ytterligare förbättras, bl. a. vid registrering av skattskyldiga.

Preskriptionsförslag vid indrivning av skatter, avgifter och tullar ses över för atf man vill söka åstadkomma en skärpning. Bl. a. övervägs bestämmelser som innebär att preskriptionstiden kan förlängas, om en person på olika sätt saboterar indrivningen, t. ex. genom att hålla sig undan utomlands.

Åtgärder sätts vidare in för aft försvåra spekulation i bl. a. diamanter och guldjetonger. Om kontrollproblemen kan lösas på ett fillfredsställande sätt, läggs ett regeringsförslag fram i höst.

Taxeringskontrollen av räntebetalningar och uflandstransaktioner skall skärpas. Även på defta område bör förslag kunna läggas fram nu i höst.

Åtgärder kommer också att vidtas för atf åstadkomma en mer effekfiv tillämpning av nuvarande skatteregler beträffande fritidsbåtar samt för att

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

klargöra hur en punktskatt på sädana stora fritidsbåtar som kan betecknas som lyxbåtar bör utformas.

Om jag har förstått den politiska debatten rätt, finns det också inom socialdemokratin ett betydande intresse av atf påverka och förändra värt skattesystem i alla dessa avseenden. Därmed borde det finnas förutsättningar för konstruktiva överläggningar, om socialdemokraterna accepterar regeringens inbjudan.

Fru talman! Vi kan inte låna upp stora belopp i utlandet för aft den vägen finansiera vår egen konsumtion.

Den växande förståelse som finns hos allmänheten för dessa grundläggande fakta är också en vikfig grund för den stabilisering av den svenska ekonomin som regeringen nu genomför.

Jag tror att få, om ens någon, i dag kan bestrida nödvändigheten av de kraftfulla åtsframningsåtgärder som regeringen genomförde under hösten. Utan höjningen av momsen och vissa punktskaffer hade def svenska bytesbalansunderskoftet varit betydligt större än i dag. Utan höstens sparpaket pä 6 miljarder i statsbudgeten tillsammans med övriga budgetåtgärder hade vi i dag haft ett betydligt större budgetunderskott och därmed sämre möjligheter att framgångsrikt gå in och bekämpa inflationen.

Vi måste få fart på investeringarna och bygga ut vår produkfionsapparaf. Vi måste med gemensamma krafter arbeta oss ur krisen. Det är bara den vägen vi långsikfigt kan trygga sysselsättningen för de många människorna i värt land och lägga grunden till en fortsatt välfärdsutveckling, när dagens påfrestningar väl har kunnat övervinnas. Därför kommer regeringen också att föreslå ett antal åtgärder som på olika områden kan stimulera fill investeringar och öka företagens vilja fill de offensiva satsningar som är helt nödvändiga.

Genom den stora energipolifiska propositionen, som kommer atf presenteras i mitten av februari, bereds vägen för en rad framfidsinrikfade satsningar. Energipropositionen innebär kraftiga satsningar både på ökat sparande av energi och på övergång från olja till andra energislag samt satsningar på forskning och utveckling rörande nya energikällor.

Redan i höstas satte regeringen in en rad åtgärder på investeringssidan. Jag vill bara påminna om det extra investeringsavdraget för 1982. Den här gången gäller det också vid den kommunala beskattningen. Jag vill också påminna om de ökade möjligheterna för företagarna att utnyttja investeringsfonderna.

Regeringen kommer nu också att lägga fram förslag fill åtgärder för att få fram mer råvara till skogsindustrin. Enskilda skogsägare kommer att få extra skatteavdrag för avverkningar som sker t. o. m. avverkningssäsongen 1983. Dessa skattelättnader får skogsbruket självt finansiera genom att vi höjer den s. k. skogsvårdsavgiften. Vi vet att def finns betydande virkesförråd inom ett område av inlandet i norr, och där är - oavsett vem som är ägare fill skogen -nettoresultatet vid en avräkning noll. För att göra det ekonomiskt intressant att avverka också i def området kommer vi att införa ett stöd till återväxtåtgärder när avverkningar sker.

Återigen; Alla de här åtgärderna finansieras inom skogsbruket. De skattelättnader som skogsägarna får skall alltså inte andra kategorier i samhället lämna sitt bidrag fill.

Vi kommer också att föreslå åtgärder för att stimulera export av svenska varor. Vi förlänger exporfkredifsystemet. Räntenivån för krediter, som enligt överenskommelse gäller internationellt, har för svensk del varit 0,25 % mindre förmånlig än den som andra länder har tillämpat. Denna skillnad tar vi bort, och vi ansluter oss därmed till internationell praxis. Men vi kommer också att fortsätta arbetet i internationella fora för aft fä bort denna kraftiga subvention av exporten. Det är inte rimligt att man har en så kraffig subvention på exportkrediter, men en förutsättning för förändring är aft länderna kommer överens om att höja räntenivån.

Vi planerar också åtgärder för att lägga fram eft särskilt exportprogram för framför allt de små och medelstora företagen, som har betydande möjligheter till export. Vi föreslår också åtgärder för aft underlätta industrins rekrytering av arbetskraft. Def kommer att ske på flera olika sätt. Arbetsmarknadsutbildningen skall i högre grad än i dag inriktas pä de behov som finns inom industrin. Arbetsförmedlingen skall effektiviseras. Ett särskilt sföd till rekrytering av arbetskraft till industrin kommer att införas. Det stödet skall ha en sådan utformning att det gäller netfoökningen av antalet anställda vid varje företag. Företagen bör fä ökade möjligheter aft provanställa ungdomar och andra samt ökade möjligheter till exfraanställ-ning vid arbetstoppar inom företagen.

Vi kommer också, efter det att arbetet i sjukpenningkommiffén drivits så långt det är möjligt, atf undersöka möjligheterna att öka självrisken i sjukförsäkringen.

Fru talman! Def är enligt regeringens uppfattning nödvändigt atf ytterligare begränsa den kommunala expansionen. Expansionsfakten har under de senaste åren varit betydligt snabbare än vad som är förenligt med en samhällsekonomisk balans. Tillväxttakten är fortfarande för hög i förhållande till det fillgängliga utrymmet i samhällsekonomin.

En åtstramning pä den kommunala sidan måste ske på ett sådant sätt atf def inte är de sämst ställda kommunerna som drabbas. Det har varit en självklar ledstjärna för regeringen i detta arbete. Det tredje steget i skatteutjämningsreformen kommer därför att genomföras-som planerat.

Men samtidigt vidtas åtgärder som minskar kommunernas och lands-fingens inkomster.

Grundavdraget vid den kommunala beskattningen höjs från 6 000 till 7 000 kr. Kommunerna fär då själva bära det bortfall i skatteunderlaget som följer av denna åtgärd.

Kommunerna arbetar i dag under starkt ojämlika förhållanden. Det avspeglar sig bl. a. i stora skillnader i den kommunala utdebiteringen.

Skatteintäkterna från juridiska personer fördelar sig mycket ojämnt mellan kommunerna. Regeringen föreslår nu att 20 % av skafteunderlaget från juridiska personer skall tillföras staten.

Vidare kommer regeringen att föreslå aft vissa specialdestinerade statsbi-

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

drag reduceras eller tas bort helt.

Regeringen kommer atf fortsätta överläggningarna med kommunförbunden, bl. a. om möjligheterna atf skjuta på redan beslutade reformer, som har kostnadskonsekvenser för kommunerna. Från regeringens och riksdagens sida måste vi vara beredda att medverka till att möjliggöra för kommunerna att komma ned till en ökningstakt i deras konsumfion på ca 1 % per är.

Vi måste alla ta vårt ansvar för att hålla den offentliga och privata konsumtionen inom samhällsekonomiskt acceptabla gränser. Jag möter också pä möten runt om i landet en stor förståelse från kommunalpolitiker i alla partier när def gäller behovet av atf bromsa upp den kommunala expansionen. I många kommuner pågår också ett arbete med atf se över utgifter och olika verksamheter.

Jag vill i detta sammanhang slå fast atf def är bättre och riktigare att denna prioritering sker ute i kornmunerna. Def är där man har kännedom om de lokala förhållandena och förutsättningarna. Genom aft i största möjliga utsträckning fatta besluten nära de människor som berörs får man eft bättre utnyttjande av de resurser som sätts in. För att detta skall vara möjligt i praktiken måste vi minska antalet defaljbestämmelser som i dag reglerar kommunernas verksamhet. Också på detta område har regeringen överläggningar med kommunerna.

I debatten har det ibland framställts som om regeringens förslag till åtgärder på det kommunalekonomiska området skulle innebära att kommunerna på område efter område måste sänka sin standard. Men i def sammanhanget måste vi ha klart för oss de skiftande ekonomiska förutsättningar som gäller ute i kommunerna. Skillnaden på hela 8 kr. mellan de kommuner som tar ut mest och de som tar ut minst i skatt är ju just beroende av skafteunderlaget och inte av skillnader i standard.

Genom de åtgärder som regeringen föreslår på det kommunala området förstärks i praktiken den kommunala skatteutjämningen. Skillnaderna mellan fattiga och rika kommuner utjämnas.

Inom kort skall regeringen föreslå riksdagen en rad åtgärder i budgetför-stärkande syfte.

Livsmedelssubventionerna kommer aft i två etapper minskas med ytterligare 500 milj. kr. utöver de tidigare fattade besluten. Subventionerna till mjölken kommer dock infe att beröras.

De generella bostadssubventionerna - räntebidragen - minskas med 200 milj. kr. utöver vad regeringen redan föreslagit i det sparpaket som framlades för riksdagen i höstas. Denna minskning sker framför allt i det äldre fastighetsbeståndet.

Flerbarnsfamiljernas ekonomiska situation måste förbättras. Regeringen kommer därför att lägga fram förslag om atf barnbidraget höjs med 750 kr. för def tredje barnet och med 1 500 kr. för def fjärde och följande barn i varje familj.

Vi måste också minska budgetunderskottet genom nya regler för reseavdragen. I fortsättningen skall avdragen endast få gälla kostnader över 1 000 kr. per år. Pä sä sätt begränsas avdragsräffen till att gälla de arbetsresor

där det är fråga om någorlunda rejäla avstånd mellan bostad och arbetsplats och där kostnaderna är betungande, medan avdrag infe kommer att medges för korta resor mellan arbete och bostad.

Fru falman! Jag tror aft jag gör mig till tolk för en bred opinion om jag säger att människor är trötta pä vad de upplever som onödigt käbbel i politiken, trötta på en överdriven och av takfiska skäl betingad konfrontation över partigränserna.

Det är naturligtvis så, atf vår demokrati förutsätter en allsidig och ibland hårdhänt genomlysning av alternativen i svensk politik. Den politiska debatten och det politiska meningsutbytet är vikfiga medel för att hjälpa den enskilde medborgaren att ta ställning sä länge det är sakfrågorna som ställs i centrum.

Men vi måste gemensamt med alla medel försöka undvika en situation där konfrontationen mellan partierna blir ett självändamål. Partitaktiska överväganden får inte gå sä långt aft de överskuggar den helt övergripande uppgift vi har som politiker; att forma en politik som är fill största möjliga gagn för vårt land och dess medborgare.

Sverige är ett av världens rikaste länder. Vi har en hög materiell standard och en konsumfion som ligger långt över vad människor i många andra länder ens kommer i närheten av. Vi har nått betydligt längre med den sociala utjämningen än de flesta andra länder. Vi har en god social omvårdnad, ett väl fungerande utbildningsväsende och ett högt teknologiskt kunnande i värt näringsliv.

Låt oss också öppet erkänna atf behovet av omställning i ekonomin inte enbart är en börda. Inom vissa områden kan vi uppfatta det som en positiv utmaning. Låt oss ta vårdområdet som ett exempel. Under de senaste decennierna har omsorgen i ökad utsträckning flyttats över från familjen till samhället. Generationerna lever i ökad utsträckning skilda från varandra. Vi har fått specialinstifufioner för olika kategorier, ofta med stängda dörrar dem emellan. Vi har fått det materiellt bra, men vi har delvis kanske tappat bort att vi också behöver varandra rent mänskligt. Vårdsektorn är ett område där def är nödvändigt för oss att söka nya och okonventionella former för atf klara de mål vi vill uppnå och där vi måste finna metoder som bättre främjar kontakt, gemenskap och ansvarstagande mellan människor än vad som nu är fallet.

Pä samma sätt måste samhällsplaneringen i framtiden mer utgå från sociala målsättningar och inriktas pä att underlätta gemenskap och samarbete me/lan människor. Vi kommer under 1980-talet att tvingas till en strängare hushållning med våra begränsade naturresurser och en politik som står mer i överensstämmelse med grundläggande miljökrav. Pä så sätt utgör 1980-falet en utmaning för oss alla - att genom nödvändiga systemförändringar komma fram till ett bättre samhälle, ett mänskligare samhälle, ett samhälle med större hänsynstagande till den enskilda människan. Det är en utmaning som vi alla måste vara beredda på.

Fru talman! Regeringen har nu presenterat ett brett åtgärdsprogram för att komma fill rätta med de grundläggande obalansproblemen i den svenska

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

ekonomin. Vi måste alla inse allvaret i den ekonomiska situationen. Men vi skall också vara klara över de positiva utvecklingsmöjligheter som finns om vi sätter in rätta åtgärder i rätt tid.

Sverige kan klara krisen och gä stärkt ur den. Vi har alla eft gemensamt ansvar för att möjliggöra detta.

Anf. 2 OLOF PALME (s):

Fru talman! "Nu går det inte längre.-- Räntorna knäcker oss." Ett

överskott pä 12 000 kr. förbyttes över en natt i eft minus pä 8 000 kr.

Deffa säger Eva och Torgny Kärrman i en intervju i fidningen Land. Orsaken till deras förtvivlan är räntehöjningen den 20 januari, som förde upp räntan fill den högsta nivån i modern tid. Tidningarna har varit fyllda av reportage om hur jordbrukare, villaägare och andra hårt har drabbats av kreditåtstramningen.

Räntan höjdes därför att valutan i allt snabbare takt strömmade ur landet. Det stod alldeles klart aft vår valutareserv icke under längre fid skulle tåla denna påfrestning.

Alla är överens om orsaken till valutautflödet.

Det hade inte just dä hänt något speciellt i den svenska ekonomin. Den 12 januari framlade regeringen en budget som innehöll en ingående beskrivning av prisläget, men inte ett enda förslag till åtgärder för aft komma till rätta med krisen. I Dagens Nyheter t. ex. kan man läsa följande kommentar; "Det är inget tvivel om atf det var de svaga regeringsdokumenten som kom företagen att tappa förtroendet för kronan och räkna med en devalvering."

Kanske kommer detta atf föranleda en fotnot i de ekonomiska läroböckerna. En valutakris och en därav föranledd panikbromsning drivs fram icke i första hand av objektiva ekonomiska faktorer, utan av en regerings fullständiga brist pä handlingsförmåga.

När räntehöjningen var ett faktum sökte regeringen och framför allt dess ekonomiminister spela överraskad och moraliskt indignerad och sökte som vanligt vältra över ansvaret pä andra. I själva verket var regeringen fullständigt medveten om vad som skulle hända. I vice statsministerns s. k. förtroliga brev till de andra partiledarna slås def sensationellt nog fast aft regeringen redan i mitten av november haft klart för sig att en finansplan med ökade underskott men utan förslag om nya kraftfulla ekonomisk-politiska åtgärder skulle riskera aft utlösa en valutakris.

I två månader visste regeringen således vad som skulle ske. Allt tal om att man inte hann, att man inte hade underlag osv. framstår i denna belysning som ingenting annat än fega undanflykter. Förklaringen är att regeringen saknade kraft och förmåga att ena sig om en politik som kunde avvärja valutakrisen och räntehöjningen. Ansvaret slår med förödande tyngd framför allt på ekonomiminister Bohman för denna monumentala inkompetens när det gäller att handha statens finanser och landets ekonomi.

Fru falman! Tänk om någon 1976 hade beskrivit Sverige i början av 1981 såsom def fakfiskt blev efter fyra är av borgerlig regering: med en våldsam

inflation på över 50%, med mycket låga industriinvesteringar, med sjunkande reallöner, med gigantiskt underskott i statsbudgeten och med utlandslånen! Statens skuld till utlandet har ökaf från 200 milj. kr. 1976 till ca 65 000 milj. kr. vid utgången av 1981. Den borgerliga regeringen lånar 500 milj. kr. i veckan i utländska banker. Den borgerliga regeringen lånar varje vecka dubbelt sä mycket som den socialdemokrafiska regeringen lånade på 44 är.

Om någon förutspått defta 1976 hade han inte blivit trodd. Men sä blev det.

Ändå var vi denna utveckling på spåren. Vi socialdemokrater varnade i tal efter tal, i debatt efter debatt, bl. a. i den sista TV-debatfen, för att en borgerlig regering skulle förstöra statsfinanserna och låna i utlandet. Detta skulle medföra ett hot mof välfärden och mot den fulla sysselsättningen. Just detta har inträffat.

När de borgerliga icke kan förneka sitt eget misslyckande flyr de till en s. k. kålsuparteori: Det hade blivit lika illa om socialdemokraterna regerat.

Detta kan vi med stor bestämdhet och stort självförtroende förneka. Visst hade vi även under en socialdemokratisk regering haft stora ekonomiska svårigheter. Krisen är i och för sig inget borgerligt påfund. Den har sina rötter i den internationella utvecklingen. Vår kritik mof den borgerliga regeringen går ut på atf den genom sin politik har förvärrat krisen, att den har skött sig sämre än andra regeringar ute i världen.

Det är faktiskt uppmuntrande att gå igenom våra förslag under den borgerliga perioden. Def är väl genomarbetade alternativ, med konkreta förslag till åtgärder i det korta perspektivet och med förutseende för vad som krävs i det längre perspektivet.

Jag hinner inte gå in på dem här, men jag vill med bestämdhet hävda att en socialdemokratisk regering aldrig hade fillåtit den utveckling som vi faktiskt har fått under de borgerliga åren. Vi hade aldrig satt oss i den situationen att vi behövde administrera en sönderfallande ekonomi.

Det är till föga tröst i dag. Det är den verklighet som den borgerliga politiken har skapat som vi måste utgå från.

Utgångspunkten är aft det råder en ekonomisk kris i landet och i samband därmed en politisk kris.

De flesta medborgare märker den ekonomiska krisen framför allt i stigande priser, i sjunkande reallöner, i en allmän känsla av osäkerhet och otrygghet.

Ändå har krisen ännu inte fått sitt fulla genomslag i vardagen. De flesta lever ännu ganska väl. Arbetslösheten är på de flesta häll ännu ganska låg. De skyddsnät som vi har skapat för medborgarna i livets olika skiften är rätt starka. De håller ännu.

Def främsta skälet fill att krisen ännu inte har slagit igenom är helt enkelt att den borgeriiga regeringen har lånat utomlands för att hälla standarden uppe. Sä kan man inte hälla pä hur länge som helst. Till slut börjar långivarna dra öronen åt sig, höja räntorna, skärpa äferbetalningsreglerna, ställa krav på politiken. Ytterst innebär detta ett hot mot värt nationella oberoende.

Det är samhället som garant för tryggheten och välfärden som nu alltmer

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

försvagas. Vi ville att samhället skulle vara starkt som ett värn för de enskilda människorna. Nu börjar vi uppleva konsekvenserna av att samhället blir svagt.

Den borgerliga regeringens väldiga utlandsupplåning börjar nu få dramatiska effekter för räntebetalningarna.

Ränteutgifterna på statens utlandsskulder blir 1980 3-3,5 miljarder kronor. Den siffran kan jämföras med t. ex. fartygsexporten, som 1979 uppgick till 3,2 miljarder kronor - alltså ungefär lika mycket.

1981 blir våra räntekostnader för utlandslånen någonstans i storleksordningen 5-6,5 miljarder kronor. Hela den svenska exporten av personbilar var 1979 5,5 miljarder kronor.

1982 har vi räntekostnader på kanske 8-10 miljarder kronor. Exporten av järn och stål från Sverige var 1979 9,2 miljarder kronor - alltså lika mycket.

Samma förödande konsekvenser för framtiden får de väldiga budgetunderskotten och därmed statens upplåning. Räntorna på statsskulden har sexdubblats pä några år. Nästa år kommer allt som staten får in i inkomstskatt att gå fill aft betala räntorna på statsskulden. Snart är utgifterna för räntor pä statsskulden större än utgifterna för folkpensionerna.

Det här visar att obalanser i ekonomin inte får tillåtas gå för långt. De skall angripas när de första tecknen uppenbarar sig. De borgerliga regeringarna har inte haft kraften och förmågan därtill. Och dessa budgetunderskott och denna otroliga utlandsupplåning har ni ensamma ställt fill på fyra år.

Nu står vi därför inför uppgiften att börja ta oss ur krisen under en lågkonjunktur, i ett skede dä mänga länder har ekonomiska problem och då vi inte kan räkna med att problemen kan lösas pä något enkelt sätt, genom ett kraftigt internationellt uppsving.

Det vägval vi står inför gäller om vi skall svälta oss ur krisen eller arbeta oss ur den. Att säga så innebär naturligtvis att förenkla problemen. Men skillnaderna är ändå fillräckligt stora för att motsvara ordet vägval.

Den borgerliga regeringen hade en strategi. Den ville hårt beskära privat och offentlig konsumtion. På den vägen skulle de stora underskotten minska. I övrigt skulle i första hand marknadskrafterna ställa allt fill rätta.

Denna strategi har nu kapsejsat. Visst gick def att dra ner konsumtionen. Men det fanns inga offensiva inslag i polifiken som kunde nyttiggöra de frigjorda resurserna. Därför drabbades också produktionen, därför bröts investeringsuppgången, och arbetslösheten stiger. Resultatet blev att budgetunderskottet, trots alla skattehöjningar och sparplaner, ökar snabbare än någonsin och att även underskottet i utlandsaffärerna fortsätter att öka. Det . visar att man inte kan rätta till en obalans mellan konsumtion och produktion genom aft minska båda. Obalansen består. På det sättet föds nya krav pä åtstramningar, och sedan fortsätter spiralen nedåt mot en sönderslagen produktionsapparat och en raserad social välfärd.

Sålunda får svältreceptet oacceptabla konsekvenser. Därför hävdar vi i arbetarrörelsen att man mäste arbeta sig ur krisen. Detta innebär inte atf vi tror pä några enkla lösningar. Det ekonomiska förfallet har nu nätt så långt att det kommer att krävas uppoffringar och måhända smärtsamma ompröv-

ningar. Den dominerande uppgiften under 1980-falef är atf lösa den ekonomiska krisen, att arbeta bort de stora underskotten, med bevarande av full sysselsättning och social välfärd.

Fackföreningsrörelsen har genom def avtal som slöts i går natt gjort två mycket viktiga insatser mof den ekonomiska krisen.

Den första var att gå med på ett snabbt avtal. Det var viktigt för att hejda den blödarsjuka som drabbat den svenska valutan. Ett snabbt avtal innebär en rejäl insats för att återställa det förtroende som regeringens politik undergrävt. Vad som är lifef konstigt- men sädana är förhållandena i Sverige - är atf det var fackföreningsrörelsen som fick stoppa den valutakris som regeringen icke förmådde hejda. Som vi påpekade fortsatte den även efter räntehöjningen.

Den andra var aft godta ett så magert avtal, LO:s medlemmar har under flera år drabbats av sänkta reallöner. De möter ständigt höjda priser, höjd moms, höjda hyror och boendekostnader. Många av dem börjar bli hårt trängda. De har inte räknat med att det här avtalet kommer att ge någon ekonomisk förbättring för de enskilda medlemmarna, men det är viktigt för att återställa balansen i samhällsekonomin. Avtalet ger dock regeringen en chans som den själv infe kunde skapa. Är den beredd att fa den chansen? Har regeringen en polifik som innebär eft gensvar fill def ansvar som fackföreningsrörelsen tagit på sig genom atf gä med pä detta magra avtal?

Vi socialdemokrater menar att vi har en sådan polifik. Den har vi sammanfattat i motioner till denna riksdag. Förslagen innebär att polifiken bör inriktas pä fre huvudmål; att bekämpa inflationen, att upprätthålla produktion och sysselsättning och aft åstadkomma en rättvis fördelning av produktionsresultatet. Många av våra talare kommer att belysa hur vi i våra mofioner har konkretiserat detta program.

Lät mig bara tillägga att det vore djupt tragiskt om vi i en tid av stramhet och nödvändig återhållsamhet skulle ge upp väsentliga sociala mål.

Vi har i jämförelse med andra länder trots allt nått ganska långt i arbetet för jämställdhet mellan kvinnor och män. Skall vi av snålhet ge upp def vi har vunnit? De unga kvinnorna är de som drabbas ojämförligt hårdast på arbetsmarknaden i dag,

I ett läge då den sociala utslagningen ökar lavinartat i alla industriländer, bl, a, genom arbetslösheten och genom missbruksproblemen; får vi inte förlora den solidaritet som bjuder oss att ställa upp även för de allra svagaste i samhället.

Jämfört med fidigare generationer lever våra dagars barn under rätt goda förhållanden. Likväl har vi en känslaavatt många barn far illa. Det gäller infe bara materiell välfärd. Det gäller också möjligheterna fill samvaro med föräldrarna, tillgång fill goda och säkra miljöer liksom också tillfällen till kulturell utveckling. Vi har lagt fram en bred mofion om dessa frågor. Andra falare kommer aft utförligt belysa dem.

Det jag här vill ha sagt är följande: Vi upplever dess värre en ekonomisk kris. Den får inte tas till intäkt för att enbart måna orn de välbeställda, fill aft fly undan det sociala ansvaret och känslan för rättvisa. Det är tvärtom sä att i

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

svära tider är det särskilt viktigt atf slå vakt om rättvisan och solidariteten.

Men åter till frågan: Har regeringen då gett sitt gensvar på fackföreningsrörelsens ansvar?

Kl. 2 pä natten till tisdagen utväxlades det berömda handslaget på Blasieholmen som betydde uppgörelse om löneökningarna pä den privata arbetsmarknaden. Kl. 19.45 samma dag framlade regeringen sitt s. k. sparpaket. Detta s. k. sparpaket innebär att för alla tas tillbaka en stor del av löneökningen. För väldigt mänga tar man tillbaka hela löneökningen och mer därtill.

Skall vi tro fidningarna, fär den som tjänar 60 000 kr. efter skaft 900 kr. i löneökning. 500 kr. försvinner pä grund av slopade reseavdrag. I en fväbarnsfamilj försvinner sedan ungefär lika mycket till på grund av höjda matkosfnader. Så kommer höjda oljepriser, hyreshöjningar och allt det andra. Det blir en klar neftoförlusf.

Redan inom loppet av samma dag omintetgör regeringen för väldigt mänga människor hela resultatet och mer därfill av löneförhandlingarna. En som till äventyrs var uppe kl. 2 eller 3 på natten och hörde nyheterna i radio kunde glädja sig åt sin löneökning i 17 timmar. Sedan hade regeringen tagit tillbaka den.

Varför handlar regeringen sä? Vågade man inte fa fram dessa nedskärningar för enskildajnänniskor förrän avtalsförhandlingarna gått i lås? Låg man så att säga i bakhåll för atf plocka fram sitt paket med nedskärningar och skattehöjningar så fort avtalet var underskrivet? Det är djupt oansvarigt atf handla så. Möjligen är det finurligt.

Borttagande av reseavdraget betyder en skattehöjning på ungefär 500 kr. för alla kontorister som reser från Farsta eller vårdbiträden från Hässelby. Det flinar herr Bohman åt, för herr Bohman befinner sig infe i de inkomstlagen där reseavdraget betyder någonfing, men för de människor jag talar om har det betydelse.

Bara fill följd av den åtgärden försvann halva deras löneökning. Och detta kan de aldrig kompensera sig för, för det är en ren skattehöjning som inte slår pä priserna och som de inte på något sätt kan fa tillbaka förrän det blir avtalsrörelse igen. Det kanske är finurligt, men många människor kommer aft uppleva def som socialt orättfärdigt, hur mycket de välbeställda än flinar,

Marginalskatfesänkningar i all ära, men genomsnittet av LO:s medlemmar har 51 % i marginalskatt, så löftet om att gå ner fill 50 % innebär för dem inte så ofantligt mycket.

Jag tycker att regeringen har handlat oansvarigt. Många människor frågar säkert med oro; Vad är det som faktiskt sker i Sverige? Låt mig uttrycka def så här,

Sverige befinner sig sedan flera år fillbaka i en ekonomisk kris, till stor del på grund av en oskicklig borgerlig politik och en ogynnsam internationell utveckling. De borgerliga har sökt dölja den krisen. I 1979 års valrörelse förnekade de den helt. De har låtit krisens verkningar slå mot de

gemensamma tillgångarna, kollektivet om man så vill. Så har statsfinanserna raserats, sä har utlandsupplåningen skjutit i höjden, sä har framtidssatsningarna i Sverige gradvis fått krympa. På det sättet har man en fid kunnat fill en del skona de enskilda människorna, hålla skenet uppe. Men fill slut när man vägs ände, då utlandslänen slår i taket, budgetunderskottet blir ohanterligt. Då har krisen för samhällsekonomin blivit djup.

Def här avtalet innebär atf parterna på arbetsmarknaden givit regeringen en ny chans att rätta till situationen.

Då gäller det först och främst att söka stärka samhällsekonomin i stort. Gör regeringen det? Det kan man knappast säga. Budgetunderskottet ökar kraffigt def kommande budgetåret, utlandsupplåningen också. De offensiva satsningarna lyser i stort sett med sin frånvaro. Jag tror fackliga förhandlare blir ytterligt förvånade när de bland s. k. offensiva satsningar finner en försämring av tryggheten i jobbet och försämrad sjuklön. Det är en arbetsgivaroffensiv men icke en offensiv för att förbättra det svenska samhället. En ekonom sade i TV i gär att allt som handlar om offensiv i programmet är lösa ord om framtiden. Jag tror att def i stort sett är riktigt.

I Ola Ullsfens brev fanns ansatser till ett sådant offensivt tänkande som jag tyckte var bra, men de har i stor utsträckning malts ner i blockpolitikens kvarn.

Slutsatsen är att def saknas en offensiv, dynamisk politik som kan föra Sverige ur krisen.

Det är den ena sidan av saken. Den andra är denna: Den ekonomiska krisen börjar nu tära på välfärdssamhällets skyddsanordningar och griper på ett mera direkt sätt in i människornas vardag.

Vi kommer att få räkna med en stigande arbetslöshet, med stigande priser, med höjda hyror och bostadskostnader, med sänkta reallöner. Det är vad människorna kommer att få uppleva 1981.

Detta är resultatet av den kris som de borgerliga partierna så ihärdigt förnekade under 1979 års valrörelse och som de därför underlät att ingripa mot i tid. Det är den krisen som nu slår in med kraft i människornas vardag.

Alla åtstramningar och nedskärningar i regeringens paket drabbar i första hand de vanliga löntagarna. I TV och i tidningarna har arbetare intervjuats och sagt: O.K., vi är beredda att ställa upp för atf rädda landet, om andra grupper också gör det. Nu visar det sig atf icke en enda av regeringens åtgärder riktar sig speciellt mof företagare, akfieägare, bönder, höga inkomsttagare. Det enda avdrag man ger sig på annat än i det allmänna talets form är reseavdraget, och det är def avdrag som verkligen betyder mest för de små inkomsttagarna, de vanliga löntagarna. Såvitt jag förstår har företagare och bönder inte någon glädje alls av det avdraget, för de tar sädana kostnader på rörelsen.

Hittills har regeringen sålunda gett ett mycket svagt gensvar på fackföreningsrörelsens ansvar. Det här paketet är en dålig början,

Def är ytterligare en punkt där man kanske kan ställa frågan, vad regeringens gensvar blir på fackföreningsrörelsens insats för samhällsansvar

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

och praktiskt samförstånd. Magra löner betyder vanligen bättre villkor för den som äger kapital. I går fog också kurserna på aktiebörsen eft kraftigt skutt uppåt. Har ni tänkt på följande; De som ni i dag prisar för samförstånd och återhållsamhet i lönerörelsen är samma människor som en del av er i nästa andetag beskyller för att undergräva demokratin och förkväva friheten, bara därför atf de på egna villkor vill vara med och ha del i den förmögenhetsökning som deras återhållsamma lönekrav gör möjlig. Eller är ni möjligen nu beredda aft föra en konstruktiv dialog om löntagarfonder som ett viktigt led i strävan att föra Sverige ur krisen?

Människor nu för fiden frågar sig oroligt: Befinner sig Sverige i en oundviklig utförsbacke? Nej, inte nödvändigtvis. Vi har duktiga arbetare, tjänstemän och tekniker, och vi har många invandrare som hjälper oss aft bygga upp värt samhälle. Vi har skickliga företagsledare, en högt utvecklad industri, och vi har hunnit längre än andra länder när det gäller aft bygga ut samhället i olika avseenden.

Alla dessa tillgångar nyftar emellertid föga om landet saknar en politisk ledning. De senaste årens erfarenheter har visat att den borgerliga regeringen varit för svag för att ge landet en politisk ledning.

Den har fört en hård blockpolitik, och den har sökt konfrontation med arbetarrörelsen. Resultatet är dåligt. Det inser man långt inne i borgerliga led.

Vi har de senaste veckorna fått flera exempel på de förödande verkningarna av bristen pä politisk ledning.

Det första var den oförmågans finansplan som lades fram den 12 januari och som omedelbart föranledde en spekulation mof den svenska kronan och en onödig och kraftig räntehöjning. Så oskicklig får inte en regering vara.

Det andra var investeringen i Sydafrika. Regeringen lyckades med konststycket att dra frågan i långbänk ett helt är utan atf kunna fatta beslut, och när beslutet kom var det egentligen ganska begränsat. Defta beslut föranledde sedan, sensationellt nog, aft ett antal statsråd reserverade sig. När beslutet fill sist fogs var det vid sämsta möjliga tidpunkt, just då rasregimen i Sydafrika genom att bryta Namibiakonferensen, genom invasionen i Mogambique m. m. utmanade världsopinionen. Därmed drog regeringen något av ett löjets skimmer över svensk utrikespolifik. Så tafatt får en regering inte vara.

Det tredje var avtalsuppgörelsen, där avtalets konstruktion, med alla indexregler, speglar en utpräglad misstro mot regeringen och där parterna till varje pris, efter de förskräckande erfarenheterna från fjolåret, ville undvika atf regeringen lade sig i. Det är förödmjukande för en regering.

Jag skulle kunna anföra många fler exempel. Ett sådant är aft det snart eft år efter folkomröstningen i kärnkraftsfrågan ännu infe ligger en energiproposition på riksdagens bord, och def är skandal.

Def är infe bra om en regering inte åtnjuter anseende, inte förmår skapa respekt omkring sig. Det är skadligt också för landets möjligheter atf bemästra den ekonomiska krisen. Def finns en bredare fara med bristen på politisk ledning. Den kan leda till atf medborgarna tappar tron pä den parlamentariska demokratin som arbetssätt. Man riskerar aft folk vänder sig

bort med ointresse och förakt för politiken och politikerna.

I början av 1930-falet hade vi en ekonomisk kris i landet. Uppgivenheten var stor. Tilltron till den politiska demokrafin sviktade. Denna utveckling vändes genom krispaketet från 1933. Tage Erlander talar i sina memoarer om sin övertygelse om "atf krisuppgörelsen var en ännu mer betydelsefull händelse än vad dess samhällsekonomiska verkningar skulle kunna antyda. Genom krisuppgörelsen blev det möjligt att skapa en riksdagsmajoritet för en handlingskraftig regeringspolitik. Efter alla regeringskriser, allt partipolitiskt trassel under 1920-talef, hade landet fått en politisk ledning. Den hade skapats genom att arbetare och bönder, som fillsammans utgjorde en överväldigande folkmajoritet, hade gått samman för att lösa några av sina betydelsefulla försörjningsfrågor. Defta innebar den värdefullaste fillgången i kampen för att bevara medborgarnas förtroende för det demokratiska styrelsesättet och dess möjligheter att skapa drägliga förhållanden för människorna."

Det finns självfallet olikheter jämfört med i dag i fakfiska förhållanden och infe minst i politiska konstellationer. Betydelsen av en kraftfull polifisk ledning för att bevara människornas tro på det demokratiska styrelseskicket och övertygelsen aft politisk handling kan ge en bättre framfid förblir emellertid densamma.

Det återstår ännu en lång marsch innan den svenska ekonomin återvunnit sin styrka. Det kommer att krävas breda lösningar i Sveriges riksdag och hos det svenska folket. Man kan fräga sig hur mycket regeringspartierna är beredda aft bryta upp frän den förstelnade blockpolitik som under dessa år varit den svenska borgerlighetens kännemärke. Mina förhoppningar på den punkten är inte stora. Framför allt tror jag att det finns en spridd uppfattning i vida kretsar atf denna regering är förbrukad. De deltagande partierna och de deltagande personerna som människor må ha betydande förtjänster. Men denna regering kan icke längre bli en samlande kraft i Sverige, och def vore bra om den kunde inse detta.

Det är säkert ingen tillfällighet atf man vid en intervju i TV med arbetare på ett verkstadsföretag i Göteborg sade aft det allmänna samtalsämnet pä verkstaden var kravet pä nyval. Man var beredd aft ta ett magert avtal för landets skull, men man ville ha en ny regering. Man behövde det för att kunna känna förtroende och framtidstro.

Jag tror aft denna borgerliga regering skulle kunna göra en stor och vikfig samhällsinsats genom aft bereda svenska folket möjlighet att i ett allmänt val nu ge sin mening till känna om landets ledning och om Sveriges väg ur den politiska och ekonomiska krisen.

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Anf. 3 LARS WERNER (vpk);

Fru talman! Sverige är eft av jordens rikaste länder. Här finns stora naturrikedomar: malm, skog, vattenkraft och annat. Det finns tekniskt kunnande, välutbildade och yrkesskickliga arbetare och tjänstemän. Det finns fillräckligt med pengar och uppgifter för atf sysselsätta alla som vill ha eft arbete. Fortfarande finns stora eftersatta sociala behov att tillgodose.

2 Riksdagens proiokoll 1980/81:71-72

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Ingen skulle därför behöva gä arbetslös, och statens finanser borde vara rätt goda. Den avgörande orsaken till atf det inte är sä, är det sätt varpå ekonomin är organiserad och ligger hos dem som har den ekonomiska och politiska makten i vårt land.

Jag tror atf det är viktigt att detta blir sagt här i dag, därför aft det enligt min mening måste vara utgångspunkten för en debatt om Sveriges ekonomi. Annars kommer debatten kanske att ge intryck av att Sverige sfär inför en "fattigkonkurs" eller exekutiv auktion. Men sä är det inte.

Regeringen anger oftast tre huvudorsaker till dagens problem.

Det första är påståendet atf statsutgifterna är för höga och att def beror på den offenfiiga sektorn. Detta skulle vara den avgörande orsaken till def stora budgetunderskottet. Men regeringen har fel. Def är inte statsutgifterna och den offentliga sektorn som skapar budgetunderskottet. Felet är i stället atf statsinkomsterna är för låga och att de i prakfiken minskar. Indexregleringen av skatteskalorna, som gynnade framför allt de högavlönade, kostade staten 8 miljarder. Lika mycket kostade det tidigare slopandet av arbetsgivaravgiften. Samtidigt har skattefusket och det orättvisa avdragssysfemet minskat statens inkomster. Detta har bidragit till de stora budgetunderskotten.

För det andra påstår regeringen att löntagarnas köpkraft är för hög och att fdet medför en ökad import och ökade underskott i våra utrikesaffärer. Därför har regeringen "korrigerat" varje avtal under sin regeringstid, höjt momsen två gånger, fullt medvetet sänkt reallönerna och köpkraften. Hur blir det nu - efter den här avtalsuppgörelsen? Sänks reallönerna tillräckligt nu, eller vad tänker regeringen göra efter den senaste uppgörelsen?

När det sedan gäller importen är det inte bara oljepriserna utan i hög grad också industrins ökade import av insatsvaror som drivit fram underskottet i utrikesaffärerna.

70 % av delarna i en färdigproducerad Volvo är i dag importerade. Detsamma gäller för Electrolux kylskåp och andra svenska industriprodukter. Detta är en avgörande orsak till aft utrikesaffärerna är i obalans. Regeringens agerande i den förra avtalsrörelsen bidrog också fill atf öka underskottet. Sverige förlorade ca 3 % på OECD-marknaden förra året. 2 % av den förlusten kan direkt hänföras till den konflikt som regeringen tillsammans med Arbetsgivareföreningen tvingade fram.

För det tredje brukar regeringen påstå att för låga bolagsvinster medför minskade investeringar. Och def sägs vara orsaken fill stagnationen i vår ekonomi. Jag menar aft även här har regeringen fel.

Storföretagen i Sverige gör stora vinster. Nyligen redovisade t. ex-. Volvo en vinst pä nästan 1 miljard. Enligt statistiska centralbyrån har också företagens likviditetsöverskotf under de gångna 12 månaderna ökaf med nära 20 miljarder. Det är således ingen brist på nödvändigt kapital - och det medger också de företagsledare som är uppriktiga och något mindre borgerligt propagandistiska.'

De problem som regeringen anger, de problem som regeringen angriper är infe de verkliga, och det är därför som statsfinanserna och våra verkliga problem förvärras. Regeringens åtstramningar i olika former kommer att fä

extra allvarliga följder inför den lågkonjunktur som kommer. I finansplanen räknar man med att den inhemska efterfrågan minskar med 0,5 %, hushällens inkomster med 2 % och lönerna med 4 %, och byggandet når nya bottennoteringar. Därigenom ökar arbetslösheten och minskar förmodligen produkfionen. En sådan politik strider infe bara mof all förnuftig konjunk-tutpolitik utan också mof sunt ekonomiskt tänkande över huvud taget.

När sedan landefs statsminister förklarar - som han gjorde i går kväll - att regeringen vill stimulera det svenska folket fill att arbeta mera, härdare och på övertid för att landefs ekonomi skall förbättras, sä är def ett rätt utmanande uttalande i en fid när 200 000 människor går utan jobb och inget hellre vill än aft fä arbeta. Tror verkligen statsministern, tror verkligen regeringen att de här människorna är arbetsovilliga, att de infe har lust aft arbeta? Tror ni att det är en marginalskaftesänkning som de här människorna gär och drömmer om? Och hur tror ni att ert uttalande uppfattas av de tusentals människor som är permitferade, som hotas av permitteringoch som slängs ut från sina arbetsplatser?

Men när de gamla teorierna inte passar, dä skaffar man sig nya... Tidigare sade ni att ni bekände er till "den fulla sysselsättningens politik", men i dag har det förvandlats fill "en i internationell jämförelse låg arbetslöshet". Det är tydligen den nya målsättningen. Och er övergripande ekonomiska teori är atf "def måste bli sämre innan det kan bli bättre". Kan en cynisk högerpolitik uttryckas klarare än så?

Den skillnad som tidigare fanns mellan centern och folkpartiet gentemot moderaterna och Arbetsgivareföreningen är nu bortblåst. Nu är def de "nya ideologerna" pä Arbetsgivareföreningen som anger färdriktningen. Centern och folkpartiet är förvandlade till administratörer och verkställare av högerpolitiken.

Vi är inte överens med regeringen vare sig om de presenterade "problemen" eller om de åtgärder som vidtagits. De dåliga statsfinanserna och de olika problemen anser vi i hög grad vara ett resultat av regeringens löntagarfientliga politik och kapitalismens kris.

Vi menar aft Sveriges verkliga problem i dag är

företagens ovilja aft investera de kapitaltillgångar de har,

den växande "svarta ekonomin" med ökad ekonomisk och organiserad brottslighet,

de ökande ekonomiska orättvisorna,

spekulationsekonomin, som medför aft produktiva investeringar ersatts av spekulationsaffärer och

maktkoncentrationen med en allt starkare storfinans, utrustad med ökad ekonomisk och politisk makt.

Detta är enligt vår mening de verkliga problemen. Aft komma till rätta med dem kräver naturligtvis åtgärder som bryter ramarna för det nuvarande ekonomiska systemet. Vi säger öppet atf storfinansens makt och ägande måste brytas. Löntagarna måste fä ökade och stärkta fackliga rättigheter. Produkfionen mäste alltmer styras av samhällets behov och bli en produkfion för social nytta. Spekulationsekonomin mäste stoppas, och de svarta

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

affärerna och den ekonomiska brottsligheten måste bekämpas.

Arbetsgivareföreningen och högerkrafterna inser naturligtvis att hela det kapitalistiska profitsystemet är hotat. Det är därför de på ett markant sätt har ökat sitt engagemang under senare är. Det är detta som ligger bakom de mänga kampanjerna och det alltmer partipolitiska och aggressiva agerandet.

Ett av huvudnumren för dessa kampanjer och för regeringen är atf göra den offenfiiga sektorn till huvudorsak till dagens problem. Man har ju under flera års tid rikfat särskilda attacker mot kommunerna, som är den dominerande delen av denna sektor. Man har vägrat att finansiera beslutade reformer som berört kommunerna. Man har skurit ner existerande bidrag. Skatteutjämningsreformen har saboterats, och den s. k. sparplanen bestod av ytterligare försämringar för kommunernas ekonomi.

I årets budget och i de senaste förslagen fortsätter man denna polifik. Intressant i sammanhanget är kanske aft den person i regeringen som alltid vill framstå som duktigast i klassen nu vill gä i spetsen för att påskynda den sociala nedrustningen.

Sanningen är att regeringen vill avveckla delar av den offenfiiga sektorn. Den grundtrygghet som löntagarna tillkämpat sig vill man rasera och överlåta till de s. k. fria marknadskrafterna. Arbetarrörelsen och fackföreningsrörelsen har därför all anledning att slå tillbaka dessa attacker mot den offentliga sektorn, aft slå vakt om de för löntagarna sä viktiga demokratiska och sociala reformer som de har fillkämpat sig.

Samfidigt finns def naturligtvis anledning aft granska den offenfiiga sektorn. Den kan och mäste förbättras på olika sätt. Barnomsorgen måste byggas ut. Hälso- och sjukvården, långtidsvården och äldreomsorgen måste förändras och göras mer mänskliga än vad de är i dag. Skolan och utbildningen mäste också ses över.

Det finns också en växande byråkrati som måste brytas, Delar av den offentliga sektorn, t. ex, försvaret, måste radikalt förändras och ges en annan organisation och betydligt mindre pengar. Försvaret är i dag en dyr stormakfskopia med en högst tvivelaktig förmåga atf skydda befolkningen och försvara svenskt territorium. Def är dessutom uppbyggt utifrån en förlegad syn pä det säkerhetspolitiska läget i vår del av Europa. Regeringen tar, av utrikesministerns olika uttalanden atf döma, ingen hänsyn till def nya säkerhetspolitiska läge som råder i Sverige och i Norden efter NATO-beslutet om stationering av s. k, kryssningsrobofar i Västeuropa.

Den offentliga sektorn behövs. Den är nämligen nödvändig för att tillförsäkra alla människor, oavsett inkomster och samhällsställning, tillgäng fill sjukvård, utbildning, samhällsservice och social grundtrygghet.

Regeringens struptag på kommunerna medför aft dessa tvingas atf avbryta alla utbyggnadsplaner. Ni kommer att tvinga kommunerna att försämra olika delar av den sociala verksamheten. Kommunerna kommer inte atf kunna anställa mer personal, och det är risk för avskedanden. Detta får också till följd atf arbetslösheten kommer att öka, något som regeringen också medger. De här attackerna är även i hög grad attacker mot kvinnorna. Dessa

kommer att drabbas dels som anställda av sämre arbetsförhållanden och av de uteblivna arbetstillfällena, dels blir det också de som drabbas hårdast av tvärstoppet av utbyggnaden av barnomsorgen. De kommer atf hindras att ta eventuella arbeten pä grund av brist på daghemsplafser. De borgerliga partierna tävlar i dag om att få ta ledningen för en sådan politik.

Regeringens attacker mot kommunerna drabbar också de handikappade särskilt hårt. Kommunernas besparingsåtgärder medger ju bl. a. försämring av färdtjänsten, ökning av avgifterna, försämring av hemhjälpen, nedskärning av stödet till handikapporganisationerna osv. Är det detta som är regeringens bidrag till def internationella handikappåret, säger också def rätt mycket om den här regeringens politik.

I går presenterade regeringen det s. k. steg 2 i den sociala nedrustningen. Riksdagens ledamöter, som numera informeras om regeringens olika förslag i massmedierna, kan i dag i tidningarna - delvis var def också möjligt i TV i går kväll - fa del av innehållet i def nya paketet. Den här gängen kallar man det visserligen för ekonomiskt handlingsprogram, som en av partiledarna sä påpassligt och snabbt var framme och sade i går. Men vad det handlar om är ju ett påskyndande av den sociala nedrustningen, som tydligen gär för långsamt för regeringen. Ni sänker mafsubventionerna med en halv miljard. Löntagarnas avdrag för faktiska resor angrips, men ni gör ingenting mot avdragen på toppen. Def drabbar andra grupper. Ni tar ifrån kommunerna nästan två miljarder, ni försämrar sjukförmänerna och ni säger att ni skall se över lagen om trygghet i anställningen, men det handlar ju bara om att urholka defta.

Den socialt orättfärdiga profilen förstärks av den nya skattesänkning för de högavlönade som regeringen utlovar. Def är fortfarande de sämst ställda som skall tvingas att dra åt svångremmen, precis som när det gällde det förra sparpaketet.

Att öka investeringarna har varit regeringens främsta polifiska mål. Allt har varit underordnat denna målsättning. Man har också genom skattelättnader och olika stöd ställt åtskilliga miljarder till företagens förfogande. Företagen har också samlat på sig stora kapitaltillgångar, men de många miljarderna till trots uteblir investeringarna. I stället använder man sitt kapital till spekulation.

De få investeringar som görs är huvudsakligen ägnade atf rationalisera och minska antalet anställda, infe aft öka sysselsättningen. Det här verkar inte bekymra regeringen märkbart. Def föreslås ju inga konkreta åtgärder för att tvinga företagen att använda kapitalet för produkfiva investeringar. Med den här regeringen finns det ingen anledning atf hoppas på en ökning av investeringarna och av sysselsättningen. Därför är det följdriktigt att arbetet med att återställa statens finanser och bryta den ekonomiska stagnationen och föra Sverige ut ur krisen måste börja med atf man försöker få en annan regering. Men det räcker naturligtvis infe med aft bara byta regering. Det behövs framför allt en annan politik, inte olika varianter av borgerlig politik -inte en sådan socialdemokrafisk regeringspolitik som ledde fram till valnederlaget 1976.

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Erfarenheterna av krisen och av borgerligt regeringsufövande ställer, menar vi, hela arbetarrörelsen inför två alternativ. Def ena innebär en klassamarbetspolitik i gamla eller nya former. Det andra innebär en radikal arbetarpolitik med socialistisk inriktning.

Det fanns en tid då en stark ekonomisk tillväxt möjliggjorde bäde höga vinster och ekonomiska och sociala standardförbättringar för löntagarna. Det var mof den bakgrunden det långt drivna samarbetet mellan socialdemokrafin i regeringsställning och storfinansen utspelades. Det var den "svenska modellens" fid. De förutsättningarna finns inte i dag. Nu talar i stället en del ledande socialdemokrater om aft en förnyad sådan politik skulle kunna föra landet uf ur krisen. I den politiken skulle det jämfört med tidigare finnas vissa nya inslag, t. ex. pä kapitalbildningens område, men inget principiellt nytt.

Samtidigt växer opinionen inom arbetarrörelsen för en socialistisk politik
därför att krisen har fått allt fler att genomskåda det kapitalistiska systemet.
Allt fler människor önskar ett ideologiskt alternativ. Det gäller aft pä en rad
områden fördjupa den konkreta politik som skall ställas mot borgerlig polifik
och mot reformistiska illusioner om aft storfinansens strukturomvandling
skall leda landet ut ur krisen. .

Därför är alla idéer om "samarbete över blockgränserna", "historiska kompromisser" med näringslivet och allt vad det kallas omöjliga. Def erbjuder nämligen inga lösningar.

I ett läge när högerkrafterna känner luft under vingarna, mindre än ett år efter den största konflikten någonsin på svensk arbetsmarknad, efter fyra års utmanande borgerlig svångremspolitik och efter ständiga attacker mot löntagarna - att dä börja tala om "samarbete" och "kompromisser", det är aft falla undan, def är atf erkänna sig besegrad!

Vad Sverige behöver är en offensiv politik, för full sysselsättning, ekonomisk rättvisa och sunda finanser. Det behövs eft konkret program för aft återställa det som de borgerliga regeringarna har raserat, ett program som kan skapa den nödvändiga entusiasmen för att vi på allvar skall kunna fa itu med de problem som den kapitalistiska krisen och den borgerliga politiken har förvärrat.

Vårt parfi har visat en väg uf ur krisen, en väg där målsättningen är en planhushållning, där landefs tillgångar används för ett bättre liv för folkflertalet. Inte bara för att bli profiter för eft fåtal. Vi deklarerar öppet att vi vill bryta storfinansens makt, vi vill stoppa rovdriften med människor och miljö, vi vill ersätta profitjakten med en planerad produktion för social nytta.

Självfallet görs inte Sverige socialistiskt över en natt eller över ett år. Men den socialisfiska målsättningen menar vi måste vara riktningsgivande och prägla polifikens innehåll även på kort sikt. Vi skäms inte för socialismen!

Vi försvarar den offentliga sektorn mot de borgerliga parfiernas attacker och vi kämpar för en planmässig utbyggnad av den. Vi anser atf den offentliga sektorn skall användas för aft förändra samhället, fördjupa demokrafin.

tjäna folkflertalefs intressen och bidra fill en allsidig utveckling av värt land.

En planmässig utbyggnad av den offentliga sektorn skall också, menar vi, medverka till regional utjämning och regional utveckling, Norrbotten och skogslänen, som under årtionden har utsugifs och utarmats, har helt svikits av de "fria marknadskrafterna". Hur skall t. ex, Norrbottens enorma sysselsättningsproblem lösas om inte ens staten vill satsa pä länet och bygga ut och vidareutveckla de samhällsägda företagen?

Norrbotten har i dag en rekordhög arbetslöshet. För ungdomen - speciellt de unga flickorna - i länet är situationen hopplös. Utsikterna för dem aft fä arbete är minimala. Inte blir det bättre av regeringens agerande och de statliga företagens dåliga ansvarstagande. Långsamt stryper regeringen de statliga företagen. Det statliga SJ deltar i utplundringen av det för länet så viktiga LKAB, med överpriser pä malmfrakter. Bl. a. därför hotas nu de LKAB-ansfällda av permitteringar. Def är de och deras familjer som skall tvingas att bära bördan av den ekonomiska krisen och av den totala avsaknaden av en samordning av statsföretagens verksamhet.

Inte löser ni väl Norrbottens och skogslänens problem genom atf avveckla den offentliga sektorn och statsföretagen?

Nej, vad Norrbotten behöver är en planmässig utbyggnad av den offentliga sektorn och statsföretagen. Nya samhällsägda industrier mäste anläggas i länet, sysselsättningen måste ökas och regionen få fillbaka de resurser som den har bestulits pä under årtionden. Men vad har regeringen för besked aft ge de tusentals människorna i Norrbotten och övriga skogslän som tvingas gä utan arbete? Vad har ni för besked att ge ungdomen där uppe? Uppenbarligen inga besked!

Genom en planmässig utbyggnad av den offenfiiga sektorn kan nya jobb skapas, många eftersatta sociala behov tillgodoses. Vi har på olika sätt visat hur 100 000 nya samhällsnytfiga arbeten kan skapas inom tre år. Ett sådant program måste kompletteras med ett samhälleligt indusfrialiseringsprogram. Kollektiv trafik, inhemsk energiproduktion, herr statsminister, miljö- och arbetsmiljöförbättringar är områden med anknytning till den offentliga sektorns utbyggnad. Genom ett sådant program kan också 100 000 nya industrijobb skapas under 1980-talet - en satsning som också får positiv inverkan på den industriella utvecklingen i stort i Sverige. Def blir ett viktigt bidrag fill en offensiv och framfidsinriktad industripolifik, något som värt land är i stort behov av.

I ett program för ökad sysselsättning spelar naturligtvis bostadsbyggandet en avgörande roll, för alla utom för regeringen. Det ger sysselsättning, skapar avsättning och marknad för olika industriprodukter, och def fillgodoser också det stora behovet av bosfäder. I dag går byggnadsarbetare utan jobb samfidigt som vi har en akut bostadsbrist pä många håll. Men regeringens ätstramningsätgärder minskar byggandet, ökar arbetslösheten. Därför menar vi atf bostadsbyggandet mäste ökas kraftigt; byggandet av nya bosfäder mäste ökas till omkring 70 000.

Sverige kan inte svältas ur krisen - det har sagts tidigare i dag. Att strypa

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

den offentliga sektorn, atf försämra löntagarnas reallöner och låta arbetslösheten öka - det löser heller inga problem. Tvärtom skapar det bara nya och värre problem. Def måste vara riksdagens och regeringens uppgift att bedriva en politik som ökar sysselsättningen, garanterar alla rätfen till arbete och social trygghet. Den ekonomiska politiken skall slå vakt orn löntagarnas reallöner och köpkraft, infe sänka den som den här regeringen oavlåtligt gör genom olika åtgärder.

I måndags träffades ett nytf avtal, ett avtal som inte ger löntagarna några garanfier för bevarade reallöner. Hur dåligt det blir för löntagarna det avgörs nu av regeringens politik. Vi menar att det är angeläget att stoppa inflationen, pris- och hyreshöjningarna. Men den här regeringen vidtar inga konkreta åtgärder på det området. Därför mäste hela arbetarrörelsen, hela fackföreningsrörelsen mobiliseras till kamp för att tvinga regeringen att dra fillbaka sina förslag om nya försämringar för löntagarna och tvinga den till en politik som säkrar reallönerna.

Fru talman! Vårt parti har under mänga år kämpat för slopande av momsen pä maten. Def är ett krav som i dag har starkt stöd bland allmänheten, inte minst efter regeringens nya sparpaket och senaste momshöjningar. Jag vet att jag i dag har ett starkt stöd när jag upprepar det kravet. Ett slopande av momsen pä mat skulle hälsas med tillfredsställelse av landets barnfamiljer och lågavlönade. Det skulle minska svårigheterna atf fä hushållskassan att räcka till och fä ekonomin aft gä ihop. Därför säger vi: Skärp skatten på förmögenheter, för dem som har råd atf betala! Sätt stopp för skaftefusket och angrip konkret den ekonomiska brottsligheten! Det ger er de nödvändiga miljarderna för atf slopa momsen på maten!

Den här regeringen är - def har vi sagt fidigare - en kampregering mot löntagarna, och def har den också understrukit med den politik som den har förf. Den grundar sin makt pä ett enda mandats övervikt i riksdagen. Ni för i dag en helt annan politik än den ni gick till val på 1976 och 1979. Därför har ni förlorat mycket av det stöd som väljarna dä gav er. Var femte borgerlig väljare vill i dag också ha ett nyval. Men r-egeringen klamrar sig fast vid sina taburetter. Ni är visserligen inte överens om allt, men ni är uppenbarligen överens om en sak: def är roligt att regera, och ni skall fill varje pris fortsätta atf regera.

Därför är det viktigaste i dag inte vad som sker i det här huset utan den kamp som stora grupper bedriver utanför riksdagshuset - pä arbetsplatser, i bostadsområden, pä gator och torg. Det är där den opinion skapas som slutligen kommer att tvinga den här regeringen atf avgå, och det är där enighet skapas för en ny politik - en radikal arbetarpolitik - som Sverige och löntagarna sä väl behöver i dag.

Anf. 4 Statsministern THORBJÖRN FÄLLDIN:

Fru talman! Får jag först mycket kortsäga till Lars Werner, att de åtgärder regeringen vidtar pä energipolitikens område, där vi stimulerar övergängen till inhemska energikällor, kommer atf ge många nya jobb i skogslänen -Norrbotten och andra län. Verkstadsindustrin kommer också att få ökad

orderbeläggning genom investeringar i de anläggningar sorn är nödvändiga Nr 71

för denna omläggning. Onsdagen den

Lars Werners hela tal var ju en lovsäng till det socialisfiska samhället - det 4 februari 1981

var det som skulle ändra situationen sä radikalt och så förmånligt här i ______

Sverige. Därför skulle jag i all stillsamhet vilja säga fill Lar-s Werner: Se er om Allmäniyolitisk

i världen! Var någonstans där socialismen är genomförd finner vi ett samhälle debatt

som erbjuder bättre villkor för människorna än dem vi har här i Sverige? Jag

tänker pä de ekonomiska villkor som människorna erbjuds, jag tänker på de

demokratiska villkor som människorna erbjuds, pä de sociala villkor sorn

människorna erbjuds, och också pä de kulturella villkor som människorna

erbjuds. Det är litet för svepande enkelt att hänvisa till att ett socialistiskt

samhälle skulle lösa problemen för människorna - när vi ser hur det ser ut där

man provat.

Olof Palme gjorde ett mycket stort nummer av detta att vi inför ett 1 000-kronorsavdrag för resa fill och frän arbetet. Vi har aldrig försökt dölja att det innebär aft man inte fär göra avdrag för de kortare resorna till och frän arbetet - det fungerar ju sä. Men vi har kvar avdragsrätten för de långa resorna.

Jag vill bara konstatera aft det uppenbarligen råder mycket delade meningar inom socialdemokratin. Man kan i dagens tidning läsa att John-Olle Persson - finansborgarrådet i Stockholm - säger att det är ett bra förslag och att det är skönt att regeringen kan komma med sådana också. Vilken uppfattning är det nu som gäller inom socialdemokratin?

Sedan sade Olof Palme; Tänk om nägon 1976 hade försökt sig pä att beskriva situafionen som den ser ut i dag och säga att vi 1981 skulle ha den och den situationen i Sverige! Han skulle inte ha blivit trodd. Fär jag dä säga; Tänk om nägon 1976 hade sagt atf situationen ute i världen 1981 skulle se ut som den nu gör, t. ex. i OECD-länderna! Vi kan konstatera att det där råder en massarbetslöshet - vi fär gä tillbaka till 1930-talet för att finna en motsvarande massarbetslöshet. Vi kan vidare konstatera att man i de flesta länderna har en rekordhög inflation. Vi kan också konstatera att det stora flertalet av dessa länder har ett underskott i sina bytesbalanser. Skulle nägon ha blivit trodd om han förutspätt detta? När vi diskuterar den svenska situationen bör vi i all rimlighets namn göra en jämförelse med motsvarande problem runt om i världen.

Det är riktigt att vi har stora underskott i våra affärer med omvärlden. Det är detta-vi måste rätta till. Det är därför vi mäsfe göra investeringar för att bygga ut vår produktionskapacitet, sä atf vi kan producera mera varor till ett pris sorn gör att vi kan sälja dem pä världsmarknaden. Det är ju den inriktningen regeringens polifik har.

Det är också för atf rätta till detta som vi mäste vidta åtgärder för att strama ät den totala konsumtionen i Sverige - inte bara den privata utan ocksä den offentliga - sä att vi inte varje är konsumerar hela tillväxten.

Vi fär inte detta ökade sparande och dessa nya investeringar gratis, utan vi
måste samfällt medverka till att dessa resurser ställs till förfogande och
samfällt medverka till att man ute i näringslivet - det mä gälla de statliga

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

företagen, de kooperativa eller de privata-blir pä det klara med attdet finns realistiska möjligheter att arbeta i konkurrens med det internationella näringslivet.

Om vi tittar på de socialdemokratiska alternativen genom åren finner vi att det inte finns nägon grund för Olof Palmes påstående att situationen i båda dessa avseenden skulle ha varit bättre om vi haft en socialdemokratisk regering. Vad ni föreslagit genom åren är högre arbetsgivaravgifter eller införande av en proms. Ni har aldrig kunnat svarat pä hur värt näringsliv skulle ha kunnat öka sin konkurrenskraft, sälja mer och öka sysselsättningen, om man hade fått ökade pålagor. Det blir ännu omöjligare att driva det resonemanget om ni samtidigt säger atf de anställda har fått för låga löner under hela den perioden.

Vi kan titta pä de strukfurkriser som Sverige liksom andra länder drabbats av. Vad är det regeringarna fått kritik för? Jo, det är för att samhället inte gjorf ännu större insatser. Ta t. ex. varvsfrågorna! En granskning av socialdemokraternas alternativ under hösten visar aft budgetunderskottet skulle ha varit 4 miljarder kronor större om det hade genomförts. Vid de överläggningar som vi hade i höstas mötte vi ingen förståelse för behovet att strama åt ekonomin. Att kritisera regeringen för att budgetunderskottet är för stort samtidigt som man säger nej fill åtgärder som syftar fill atf minska budgetunderskottet är en orimlighet.

Det viktiga nu är att vi anstränger oss för att i samförstånd hitta lösningar som gagnar den utveckling som vi alla eftersträvar. Vi är helt överens om atf vi skall bekämpa inflationen, öka sysselsättningen och åstadkomma en rättvis fördelning och atf vi infe skall ge upp välfärdsmålen. Def står också i regeringsprogrammet att i svåra tider mäsfe man fa ett särskilt socialt ansvar. Det är därför vi ökar stödet till flerbarnsfamiljerna, eftersom de är den mest utsatta gruppen.

Det är bättre ju snabbare vi kan få den här processen i gäng. Vi mäste vara beredda atf ta vara pä och stärka de positiva tendenserna, dit jag liksom Olof Palme definitivt räknar avtalsuppgörelsen. Här menar jag att LO har gjort en stor aktiv insats. Men då måste vi politiker också ta vara på den och försöka förstärka den effekt som LO har åstadkommit. Ju förr vi lyckas med det, ju förr kan vi minska inflationen. Ju snabbare vi får i gäng den processen och ju snabbare vi fär ned budgetunderskottet, desto snabbare kan vi genomföra en räntesänkning.

Anf. 5 OLOF PALME (s) replik:

Fru talman! Det utbröt en något egendomlig debatt mellan en kommunist och en jag vet infe vad om den rätta innebörden av socialism och om de samhällsförhållanden som råder i socialistiska länder.

Med en socialdemokratisk politik, byggd på den demokratiska socialismens värderingar, kunde vi i Sverige skapa ett bättre och tryggare samhälle än förmodligen någon annanstans i världen. År 1976 avbröts den samhälls-omdaningen, och sedan dess har det blivit avsevärt sämre för vanliga människor i värt land. Det är ocksä en utmärkt illustration till socialismens

och socialdemokratins positiva betydelse för jämlikhet och rättvisa.

När vi nu ser hur det har gått med era löften från valrörelsen 1976, skyller Thorbjörn Fälldin pä utvecklingen i världen. Och visst har den varit svär. Men skillnaden är den atf fram till 1976 hade Sverige klarat sig bra. Sverige och dess finansminister Gunnar Sträng fick guldmedalj för den skickligast skötta ekonomiska politiken under 1970-falets mitt. Sedan dess har Sverige halkat ner i botten när det gäller utvecklingen. Moderaterna och deras ledare med sina yviga löften om vad de skulle åstadkomma sitter i jämförelse härmed med misslyckandet risfat i pannan efter fyra och ett halvt års vanskötsel av Sveriges ekonomi. Det är det som är skillnaden.

Visst är det nödvändigt atf hålla tillbaks konsumtionen. Jag tycker ocksä atf Landsorganisationen genom löneuppgörelsen har tagit ett stort samhällsansvar, men jag tror att def gensvar som regeringen givit pä deffa kommer aft väcka förbittring ute bland människorna, Def är därför som jag hårt kritiserar regeringens handlande. Ni far inom loppet av ett dygn ifrån dem i mänga fall hela den löneökning de fick och mer därtill. Ni läg i bakhåll. Så snart avtalet var undertecknat föreslog ni nedskärningar för de enskilda människorna. Och dessa nedskärningar riktar sig till ingen del mot de välbeställda, mot företagare, bönder och aktieägare, utan de har hela sin tyngd riktad mot de breda löntagargrupperna.

Minskningen av reseavdraget innebär ju att ni vräker bördan av en reallönesänkning på 500 kr. över de stora, vanliga löntagargrupperna. Def gäller kontorister, värdbiträden, arbetare och tjänstemän som har arbetsresor och som har fått den lilla förmånen av reseavdraget. Företagare och andra kategorier kan dra av motsvarande kostnader på rörelsen, och de kommer att behålla sin förmän. Era åtgärder drabbar också det dagliga brödet, hyran och kommunalskaften, dvs. just sådant som har stor betydelse för de breda, vanliga löntagargrupperna. Dessa pålagor kommer att upplevas som orättfärdiga eftersom de kommit samma dygn som man gjort upp om ett lågt löneavtal. Dessa åtgärder är ingen grund för samarbete.

Ni vill ha överläggningar om marginalskatterna. Vi skall ta ställning till en sådan inbjudan när den kommer, men vi har ett program som innebär en sänkning av marginalskatten från 75 % till 50 % och en ordentlig upprensning i avdragsfloran. Detta skall betalas via en produktionsskatt. Vad har ni för förslag? Det som jag reagerar mot är atf ni återigen lockar med en stor skattesänkning till människorna - dock inte för de vanliga LO-grupperna utan för de litet bättre ställda. Trots att ni försfört statsfinanserna och trots att ni vet att denna skattesänkning blir mycket dyr föreslär ni en sådan, utan att tala om hur den skall betalas. Det är först när man kan finansiera en sådan sänkning av direktskatten och införa sådana fördelningsmässiga justeringar, genom aft röja upp i avdragen, atf den blir acceptabel som en sådan åtgärd blir intressant.

Men det sorn jag reagerar mof är alltså att man lockar med någonfing som måste ge stora belopp fill de bäst ställda. För vad ni än gör mot löntagarna kvarstår frågan hur ni skall sänka bruttolönerna för aktieägare, företagare och jordbrukare.

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

A llmänpolitisk debatt

Vill ni alltså ha överläggningar - så gärna för mig: vi har ett program att hänvisa fill. Men vad ni i praktiken gör samtidigt som ni lockar med olika saker, utan att nämna något om betalningen, är aft ni höjer skaften i dag för de breda löntagargrupperna. Framtidssatsningar är sådant som vi vill göra nu. I regeringens mun är tydligen framtidssatsningar sådant som man infe kan komma överens om, sådant som man inte orkar med eller sådant som man skjuter pä framtiden. En sådan tolkning innebär en förtorkning av defta begrepp. Vi menar att en offensiv satsning i dag är detsamma som en satsning pä framtiden.

Anf. 6 LARS WERNER (vpk) replik:

Fru talman! Diskussionerna om de socialistiska länderna får vi väl tillfälle att fala om senare, herr Fälldin - under utrikesdebatten eller möjligen efter det att statsministern gjort sitt besök i Kina. Men vi kan väl också i ett senare sammanhang diskutera de kapitalistiska länderna, där regeringen har sina förebilder - t. ex. fru Thatchers England, där Milton Friedmans idéer har slagit igenom ännu hårdare än i Sverige.

Nu ställde jag inte frågan om socialism på dagordningen för denna debatt, utan jag tog i all enkelhet upp frågan om en planhushållning som utgår från människornas sociala behov och som innebär atf löntagarnas standard försvaras, inte ideligen angrips, t. ex. av landefs regering, för att man vill gynna storfinansens och näringslivets intressen. Det var ju bara det jag nöjde rnig med i dag. Men vi får återkomma.

Statsministern har i olika sammanhang sagt att Sverige infe kan svälta sig ut ur krisen. Han sade det t. o. m. i gär, när han presenterade det nya svältpakefet. Nu var regeringen, som jag sade tidigare, ytterst noga med att framhålla aft det var inget sparpaket utan ett offensivt ekonomiskt handlingsprogram. Kalla det för vad ni vill. Det är ändå ett program för social nedrustning. Vanliga löntagares ekonomiska standard skall pressas ner ytterligare och den sociala nedrustningen påskyndas. Det är ju sanningen bakom detta paket.

Sedan säger statsministern; Svenska folket skall nu sfimuleras fill att arbeta mera, härdare och pä övertid för att förbättra landets ekonomi. Därför skall regeringen sänka marginalskatterna. Men de 200 000 arbetslösa dä - hur mycket marginalskatter får de sänkta?

Jag frågade förut; Tror ni att def är marginalskattesänkning de gär och väntar på? Tror ni aft arbetslösa människor saknar arbetsvilja och att de behöver sänkta marginalskatter för att vilja börja jobba? De vill ju inget hellre än att få ett jobb, men def finns inga jobb åf dem.

Nej, det var ett cyniskt uttalande som statsminister Fälldin gjorde i gär. Men man skall tydligen inte förvåna sig över någonting längre från den här regeringen, frän företrädare för ett parti som i vart fall tidigare sade sig vara ett småfolkets parti. I dag administrerar ni Bohmans rätt framgångsrika politik i regeringen - ja, inte framgångsrik för löntagarna men för andra grupper.

Ni säger att Sverige inte skall svältas ut ur krisen, men det är ju precis vad ni

gör. Ni vältrar över bördorna på vanligt folk, och ni lägger extra mycket pä de Nr 71

sämst ställda. Ni ställer extra stora krav pä dem som redan är arbetslösa och Onsdaeen den

som kommer att bli arbetslösa. Den politiken står centerledaren, landets 4 februari 19S1

statsminister, och försvarar här. Han följer alltså den nya övergripande ___

teorin; Det måste bli sämre innan det blir bättre. Allmänpolitisk

En vanlig fväbarnsfamilj kommer att förlora 5 % i köpkraft, dvs. ungefär debatt 300 kr. i månaden. Vad är väl detta, om inte ett sätt att svälta sig ur krisen? Lägg därtill de 8 % som en vanlig löntagare redan har förlorat under er tid i regeringsställning. Ändå påstår ni gäng på gäng: Löntagarna har för gott om pengar. De har för stor köpkraft.

Hur mycket skall ni ta ifrån löntagarna innan ni blir nöjda? Herr Bohman, finns det någon gräns för svångremspolifiken?

Sverige sfär inför en ny lågkonjunktur, och i det läget vidtar ni alla de här åtgärderna. När centern var i opposition var herr Fälldin lifef friskare. Inför valrörelsen 1976 undertecknade den nuvarande statsministern och dåvarande folkpartiledaren Ahlmark en motion där man kunde läsa: "Det är angeläget atf kommuner och landsting ges förutsättningar att upprätthålla och helst öka sin verksamhet under perioder då aktiviteten i ekonomin i övrigt är låg."

Fem år senare gör ni precis tvärtom. När aktiviteten i övrigt blir läg, stryper ni kommunernas och landstingens verksamhet. Men nu är väl alla cenferprogram och folkparfiprogram arkiverade långt ner i källaren, avdelning Historiska dokument, för nu sitter ideologerna pä Arbetsgivareföreningen och formulerar den ekonomiska politik och de teorier som skall ange färdriktningen.

I regeringens paket föresläs ytterligare sänkning av matsubventionerna. Detta kommer att medföra nya mafprisökningar. Det kommer aft ytterligare urholka löntagarnas köpkraft. Sedan lägger ni pä: Nu mäste vi alla hjälpas ät! Men pä vad sätt hjälper företagen fill - storfinansen, Wallenberg, Wall och alla andra? Varför skall inte de också vara med och betala på samma hårdhänta sätt som ni pressar löntagarna? Varför är def bara vanliga löntagare som skall tvingas avstå från det de har, medan de som har det bättre ställt klarar sig undan?

Nu kommer ni dragande med reseavdragen för att spara pengar. Där fortsätter ni er konsekventa jakt pä vanliga människor. Reseavdragen, som ni nu skall begränsa, är ju vanliga människors små avdrag, som ligger i botten. Men vad gör ni ät avdragen pä toppen, som är de verkligt stora och orättvisa?

Anf. 7 Statsministern THORBJÖRN FÄLLDIN:

Fru talman! Jag tror att ocksä Lars Werner väldigt ofta har hört att intresset för atf göra den övertid som parterna har kommit överens om skall finnas och som ocksä är avtalsreglerad är lågt, därför att människor säger sig att det blir sä hög skatt pä denna extraförtjänst att det pä den grunden är ointressant att ta ett extrajobb eller arbeta övertid. Jag föreställer mig atf def är erfarenheter av det här slaget som har gjort att socialdemokraterna enligt

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

A llmänpolitisk debatt

Olof Palme här i talarstolen nu skulle vara ända nere vid 45 % marginalskatt för def stora flertalet löntagare.

Vad arbetslöshetssiffran beträffar, Lars Werner, var man i decemberräkningen infe uppe i 100 000. Också det är för mycket, och därför är det sä vikfigt atf vi vidtar åtgärder för att kunna erbjuda människor mera arbete. Men vi skall inte gå omkring och tro att vi löser de ekonomiska problemen i Sverige genom att ha en fortsatt krympande industri- och näringslivssekfor och ständigt möta detta med eft ökat antal anställda inom den offenfiiga sektorn. Det är inte fel aft vi haren stor offentlig sektor. Felet är att vi haren för liten näringslivssekfor, och def är det som vi mäste rätta till.

Lars Werner lyssnade inte och har förmodligen inte noterat def under riksdagsarbetet heller, men inte är def väl några vanliga knegare - för att använda Lars Werners ord - som har varit innehavare av de stora hyreshusen och som nu har förlorat reparationsavdraget när de samfidigt har statliga lån till ombyggnaden? För att vi skall få litet balans i den här diskussionen bör Lars Werner komma ihåg sädana saker ocksä. Riksdagen har faktiskt beslutat om detta pä regeringens förslag.

Olof Palme blev irriterad över mina synpunkter pä hur man lyckats i socialistiska länder i de avseenden jag räknade upp: de ekonomiska förutsättningar som människorna bjuds, de demokratiska förutsättningarna osv. Än en gäng: Jag har aldrig ett ögonblick satt socialdemokratins demokratiska trovärdighet i fräga; det skulle aldrig falla mig in.

Men jag vill heller inte skriva under atf det var socialism vi hade i Sverige fram till 1976. Vad vi hade, och det i väldigt stort samförstånd, var viljan att få en bättre fördelning av de resurser som vi tillsammans skapade än den som rådde tidigare, aft använda de resurserna för att bygga upp eft trygghetssystem för människorna, att se till aft ocksä bläblusens folk kunde få del av de trygghetsreformer som hade träffats avtalsvägen för de offentliganställda hos stat och kommun. Detta, Olof Palme, är inget specifikt för socialismen utan det är ett uttryck för det sociala ansvar som har väglett också mitt parti genom hela dess historia.

Olof Palme talade om vikten av socialt ansvar ocksä i fider när def stramade åt. Vad han sade var nästan exakt det som sfär i regeringsdeklarationen. Def är denna strävan som vägleder regeringen. Det var också denna strävan som ledde oss fram till beslutet, att när ni reducerade indexet för pensionärerna för verkningarna av oljeprisstegringen och indirekta skatter, exempelvis på sprit och tobak, sä skulle infe de ekonomiskt sämst ställda pensionärerna drabbas. Inte heller skulle invalider och andra svaga grupper i samhället drabbas. Det är en princip som vi skall arbeta vidare efter.

Herr Palme påstod att socialdemokraterna t. o. m. skulle ha eft färdigt förslag om hur avdragsproblematiken skulle angripas. Jag har här försökt beskriva de åtgärder som vi har vidtagit för att komma åt de stora underskotfsavdragen. Jag har ocksä talat om vad vi har gjort för att fä fram mer underlag för atf kunna angripa det problemet. Olof Palme säger atf han skall lämna eft svar när det kommer en formell inbjudan om överläggningar.

och vi kommer ocksä att lämna en formell inbjudan. Det bör alltså finnas Nr 71

förutsättningar för öppna och realistiska diskussioner om hur marginalskaf- Onsdaeen den

feproblemen skall kunna lösas. 4 febru'iri 1981

Vi sänker inte marginalskatterna för att ge dem med höga inkomster en_____ ___

mycket större köpkraft. Vi talar om nödvändigheten av en anpassning av Allmänt)olitisk lönernas storlek fill rådande läge, och vi har även sagt atf def t. o. m. kan debatt komma atf behövas eft lagfäst sparande under en övergångsperiod.

Lät mig, fru talman, säga att den socialdemokratiska oppositionspolitiken alltsedan regeringsskiftet 1976 mest har varit inriktat på atf krifisera. Konfrontation och demonstration har alltför ofta fått ersätta sakdiskussioner. I den mån oppositionen har tagit upp sakfrågor har def ofta skett med utgångspunkt frän 1960- och 1970-talens förhållanden. Det tycks vara viktigare för det stora oppositionspartiet att finna förklaringar fill egna misstag när man själv var i regeringsställning än att finna lösningar på 1980-talefs problem. Ett exempel på det, som jag inte nu skall gä in pä, är debatten före jul om pensionärernas förhållanden.

Det allt överskuggande problemet under 1980-talet kommer att bli hur vi skall klara en mänsklig värd och omsorg or|i en växande skara pensionärer samt åstadkomma större jämlikhet mellan olika pensionärsgrupper. På den punkten har jag inte upptäckt några konstruktiva bidrag från socialdemokraterna.

Jag tror att människor i dag efterlyser det socialdemokratiska alternativet. Vi har alltså infe fått särskilt mycket av aktiva bidrag i form av förslag till framfida lösningar frän socialdemokratin. Men jag har själv tolkat den senaste tidens debatt sä att det inom socialdemokrafin finns krafter som vill ha en mer konstruktiv debatt. Def råder uppenbarligen ett missnöje ute på fältet över att oppositionens företrädare i riksdagen sä sällan kommer längre än till att kritisera regeringen. Jag vill, fru talman, säga atf regeringen liksom fidigare är öppen för diskussioner över blockgränserna.

Det ligger varken i regeringens eller i nationens intresse atf ha en i verkligheten så defensiv opposifion som Sverige har haft sedan 1976. Och det ligger något positivt i om vi kan komma fram till en situation där regering och opposition kan upprätthålla en diskussion i sakfrågorna pä det konstruktiva sätt som LO och SAF har lyckats med under avtalsrörelsen.

Anf. 8 OLOF PALME (s) replik:

Fru talman! Lät mig först om kommunerna säga: Regeringen skjuter över ansvaret för atf möta människornas missnöje på kommunalpolitikerna. Regeringen plockar av kommunerna pengar - stora pengar - men vill infe tala om var nedskärningarna skall ske. Detta kallar man en utjämning mellan rika och fattiga kommuner.

Def är infe sant. Bland de kommuner som kommer allra lindrigast undan är Danderyd, Lidingö och Täby - tre utpräglade höginkomstkommuner.

Sedan var def intressant att lyssna fill Thorbjörn Fälldin när han sade: Det var inte socialism som ni praktiserade fram till 1976, för vi var ju med och fog ett socialt ansvar för en rättvis fördelning, eft trygghetssystem och att

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

bläblusens folk skulle fä något aft säga till om. Ja visst, men det var ju pä den demokratiska socialismens värderingar som vi byggde upp ett samhälle med ett större mätt av välfärd, demokratiskt medinflytande och trygghet än något annat land. Det ansäg vi vara en socialdemokratisk utveckling. Under perioder hade vi centerpartiet - eller bondeförbundet - med.

Sedan har vi fått en högerbetonad regering, och dä har utvecklingen gått pä tvärs mot vår erfarenhet. Då har resultatet blivit ökade klyftor mellan människorna - klart bevisat. Då har trygghetssystemet börjat undergrävas.

Det var infe en 1960-falsdebatt vi förde om ATP före jul - det var en 1950-talsdebatf, där centerpartiet försökte komma tillbaka till det gamla bondeförbundets hatiska inställning till ATP genom att inifrån undergräva systemet. Det kommer vi atf bekämpa tills vi har besegrat er på den punkten.

Och bläblusens folk har fått allt mindre atf säga till om. Varför tror ni att alla ute på verkstäderna säger att en ny regering - det är vad vi vill ha? Jo, därför att denna regering har inneburit atf de får ett alltmer minskat inflytande, sämre levnadsstandard och sämre trygghet.

Ni kanske inte kan leva er in i vad det betyder. Här gär LO;s medlemmar med pä en mager uppgörelse av samhällsekonomiska skäl, och samma dag kommer regeringen med ett ätstramningspaket, som drabbar deras bostäder, som höjer deras skatter, som ökar deras matkostnader-som inom en dag tar ifrån dem hela löneökningen, och mer därtill för mänga.

Tror ni att de upplever def som uttryck för en samförständspolitik? Tror ni infe att de tvärtom känner förbittring? O.K., sade de, vi är med och ställer upp om ocksä andra fär betala. Men dessa fä andra ställer icke upp - icke en enda av regeringens åtgärder ligger pä dessa andra, utan bara på de breda löntagargrupperna!

Det Thorbjörn Fälldin sade var mycket avslöjande. Visst - pä def gamla bondeförbundets tid var centern med och byggde ett samhälle med socialt ansvar och rättvisare fördelning och ett större inflytande för arbetsplatsernas folk, och det gav också bättre villkor för landets jordbrukare. Nu har ni valt aft gå samman med den gamla högern. Vad det innebar för landefs jordbrukare, som i tidningen Land nu klagar sin bittra nöd, fär ni själva avgöra - därom skall jag icke fälla några omdömen. Men att denna högerinrikfade polifik inneburit och i dag åter innebär försämringar, försvagningar för de stora löntagargrupperna, står alldeles klart.

Ni får fälla vilka omdömen ni vill om socialdemokratin. Jag konstaterar bara atf ni enligt värt sätt att se har fört en fullständigt förstelnad blockpolitik. Ni har inte lyssnat till en enda av våra synpunkter, utan ni har suttit ihop med moderaterna och varit bundna av dem.

Fagert tal i dag ger ingenting. Det är gärningar vi vill se, och dagens gärningar är äter överbetonade. Jag tror - jag skall säga det sä milt som möjligt- aft det är en väldigt spridd uppfattning i landet, att denna regering har förbrukat sitt förtroende bland människorna. Den har kanske goda avsikter, men den har förbrukat förtroendet. Vill vi göra framtidssatsningar.

sä är en av de viktigaste att ge svenska folket tillfälle atf rösta fram en ny regering och därmed en ny satsning för Sverige,

Anf. 9 LARS WERNER (vpk) replik:

Fru falman! Jag hörde till min förvåning atf statsministern försökte angripa mig för att vi skulle vilja krympa industrisektorn. Nej, def är ju precis tvärtom. Vi ställer förslag för aft vi vill ha en ökande industrisektor.

Så säger statsministern; Det är inget fel att ha en stor offentlig sektor. Nej, det tycker inte vi heller. Men def är ju den ni ger er på, def är den som ni ideligen attackerar i alla förslag som ni ställer, och nu senast i går.

Sedan skall jag ge statsministern rätt på en punkt. Vi är överens om att def är bra att ni börjar rensa i avdragsdjuhgeln, att ni minskar avdragen för reparationer av stora fastigheter. Fortsätt att rensa på sådana områden, men låt bli de här små avdragen för vanliga löntagare - deras vanliga reseavdrag.

Ni säger aft ett centralt mål för er politik har varit aft öka företagens vinster, att öka investeringarna. Därför har ni pressat ned reallönerna, sänkt företagens kostnader, givit företagen skattelättnader och bedrivit en hårdhänt politik mof vanliga löntagares alltför stora köpkraft, som ni säger. Men den här politiken har bara inneburit två saker: ännu sämre köpkraft för löntagarna och ökade kapitaltillgångar för kapitalägarna och storföretagen.

Jag har sagt fidigare att likviditetsöverskottet i storföretagen enligt SCB ökade med 20 miljarder från fjärde kvartalet 1979 till tredje kvartalet 1980. Företagen har i dag ett likviditetsöverskott på 47,5 miljarder kronor, och det vittnar om den härda omfördelningspolitik som den här regeringen har bedrivit. Vi borde väl ändå kunna vara överens om att företagen inte saknar nödvändigt invesferingskapital. Men investeringarna förblir ändå pä en oförändrat låg nivå. Jag antar att ocksä regeringen är bekymrad över def och konstaterar misslyckandet med den polifik som den har fört.

Nu vill jag fråga statsministern: Vad tänker ni göra ät företagens investeringsstrejk? Hur skall ni fä fart på investeringarna och öka sysselsättningen? Är det inte så att företagen har gott om invesferingskapital, men vägrar att använda det för atf bygga nya industrier och skapa fler jobb? Det mäsfe väl ändå vara eft bekymmer som sysselsätter er - eller har ni gett upp förhoppningarna om atf kunna öka investeringarna och sysselsättningen?

Till sist: Statsministern har här i dag den något otacksamma uppgiften att försöka förklara och försvara regeringens nya attacker mot löntagarna. Vi lägger fram förslag för aft stärka budgeten, säger han. Ja visst, det är vi medvetna om. Ni sänker livsmedelssubventionerna, sänker bostadsbidragen, drar in på löntagarnas reseavdrag m. m. - hela tiden åtgärder som drabbar de lägst avlönade och barnfamiljerna.

Statsministern försvarar sig med aft säga: Ja, men barnbidragen skall ju höjas. Vilken ofantlig höjning! Det blir väl med den höjningen som det blev förra gången, dä def räckte till ett halvt glas mjölk om dagen. Kommer den senaste höjningen att räcka till ett helt glas mjölk? Dessutom gäller 3 Riksdagens protokoll 1980/81:71-72

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

höjningen av barnbidraget bara för def tredje barnet. Defta är nygamla tongångar - de påminner om förslag som väcktes pä 1950-talet. Jag antar att det är moderaterna som har piffat upp Jarl Hjalmarsons tankar om differentierade barnbidrag, om att slopa barnbidraget för def första barnet. Hur som helst medför detta inga påtagliga, avgörande förbättringar för flertalet barnfamiljer här i landet.

Statsministern sade atf människorna är trötta pä allt käbbel mellan partierna. Då börjar man undra om inte statsministern har sovit illa inför den här debatten. Varför har man diskussioner här i riksdagen? Varför attackerar vi regeringen, centern och folkpartiet? Jo, därför atf centern och folkpartiet har lagt sig platt på marken, överkörda av moderaterna. Regeringen bedriver en hårdhänt svångremspolitik med åtgärder som uteslutande är riktade mof de sämst ställda grupperna i samhället. Kan det då komma som en överraskning att de två parfier som inte sitter i regeringen här i riksdagen gär emot er och riktar angrepp mof er för detta?

Nej, herr statsminister, sluta atf huka er för Arbetsgivareföreningen! Res er i stället mot herr Bohmans svångremspolitik och sluta med de här eländiga attackerna mot landefs löntagare! Sök er tillbaka till de tankegångar som ni en gång påstod aft ni företrädde! Jag säger inte defta av omsorg om centerpartiet, utan av omsorg om flertalet löntagare här i landet.

Anf. 10 Stafsministern THORBJÖRN FÄLLDIN:

Fru talman! Def är ändå så, Lars Werner, att de åtgärder som är vidtagna har lett fill atf industrins investeringar faktiskt ökade under 1980. Jag har en uppgift om att de skulle ha ökat med 16 %. Def är just denna utveckling som vi ytterligare skall förstärka för atf antalet jobb inom industrin skall öka. Men då krävs det ocksä atf den totala lönsamheten i industrins och näringslivefs verksamhet är sådan att företagen kan fortsätta.

För atf komma åt problemet med att man sätter in pengar fill jätfehöga räntor på den grå marknaden är en marginalskatfereform i sig ett sätt. Det minskar efterfrågan pä sådana pengar - det tror jag alla mäste medge. Dä kommer - efter en jämförelse med avkastningen på de pengar som man skulle operera med på denna marknad - t. ex. industrins investeringar i ett bättre läge. Jag tror att också Lars Werner skall hälla dessa saker i minnet.

Får jag sedan säga några ord om flerbarnsfamiljerna. Om Lars Werner i likhet med andra kommer fram till att det är flerbarnsfamiljerna som, hur vi än räknar och jämför, har det sämst, borde vi kunna enas om att vi av allmänna rättviseskäl och av sociala skäl skall gå in med en extra åtgärd för atf förbättra deras situation.

Det är inte sant, Olof Palme, atf vi inom en enda dag tar ifrån LO-medlemmarna hela löneökningen. Det innebär inte förslaget, utan def innebär en allmän åtstramning. Får jag när det gäller reseavdragen påminna om att vi infe höjer några skatter retroaktivt. Förslaget gäller från 1982. Borttagandet av livsmedelssubventioner verkar frän den 1 oktober nu i höst och frän den 1 januari 1982. Förslaget beträffande räntebidragen till def äldre

fastighetsbeståndet kommer också att gälla frän den 1 januari 1982. Höjningen av oljeskatfen avses verka från halvårsskiftet. Jag vill i detta sammanhang ställa en mycket viktig fräga: Vill ni socialdemokrater medverka till aft vi genom sädana här åtgärder får ännu större anledning att hushälla med energi och gä över till andra energislag för att den vägen minska vår importnota? Förslaget ger en budgeteffekt, säger Olof Palme. Visst gör förslaget det, men bara sä länge oljevolymen är sä här hög. Men den intressanta frågan är; Vill ni socialdemokrater medverka fill en konkret åtgärd för att vi skall minska vår oljenofa och gå över till andra energislag?

Uppriktigt sagt tror jag att hela samhällsekonomin skulle mä väl av en sådan övergäng till andra energislag. Det kan öka antalet jobb ute i skogsbygderna. Det skulle skapas fler arbetsfillfällen när vi skall ta vara på de inhemska bränslen som vi har i skogsbygderna. Det kan ocksä komma att medverka till att vi fär fler investeringar för att utnyttja andra energislag, vilket skulle ge arbete inom verkstadsindustrin och på andra håll, Def finns, Olof Palme, goda skäl aft främja en sådan utveckling,

Olof Palme säger att vi skyller ifrån oss på kommunerna. Nej, det är icke så. Vi har klart och uppriktigt sagt aft om vi infe får en anpassning av den kommunala konsumtionen, kommer kraven pä neddragningar i den statliga och privata konsumtionen att bli mycket starkare. Det är ändå summan av konsumtionen i hela landet som vi mäste ta hänsyn till. Och när vi träffar kommunernas representanter har de - det vill jag gärna säga - en realisfisk inställning till detta.

Vi är glada över att ha en levande och seriös diskussion med kommunerna. Men de mäste kunna kräva av regering och riksdag att vi är beredda aft säga: Vi har fattat beslut här i riksdagen där vi har formulerat mål för olika aktiviteter som vi väntar oss att kommunerna skall nå upp till. Men vi mäsfe ocksä vara beredda att säga; Om det är nödvändigt för atf klara anpassningen till det samhällsekonomiska utrymmet, fär man framåt i tiden skjuta förverkligandet av dessa planer. Vi skall på område efter område ha mycket konkreta överläggningar om dessa frågor med Kommunförbundet och Landstingsförbundet. Det är inte fråga om att vi överlåter åt kommunerna aft lösa problemen. Vi måste från regering och riksdag ha kurage att ge de nödvändiga beskeden. Def är min inställning. Och jag tror uppriktigt sagt aft det är en inställning som i allra högsta grad respekteras av Kommunförbundet och Landsfingsförbundet.

Till sist: Vi skall inte tjata och käbbla mycket om det, men här säger Olof Palme att vi inte lyssnar pä socialdemokraternas synpunkter. Jo, vi lyssnar till era synpunkter. Men när vi - för att ta det konkret - i höstas hade överläggningar om åtgärder som vi bedömde vara nödvändiga, fick vi ingen förståelse frän er sida för att det var nödvändigt med åtgärder av denna omfattning. Ni sade aft det var fel, och ni följde upp denna inställning i era mofioner under hösten. Def går inte att komma ifrån atf en politik i enlighet med era mofioner skulle ha inneburit en försämring av budgeten med styva 4 miljarder.

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Det skulle ha fäft konsekvenser för inflationen. Det skulle också ha fått konsekvenser pä valutasidan och pä ränfesidan. Atf vår bedömning när def gällde behovet var rikfig framgår av att ni nu kritiserar oss för att underskottet, trots våra åtgärder, är för stort. Visst lyssnade vi, men vi kan rimligen inte genomföra det vi finner vara fel.

Återigen vill jag säga atf ingen av oss löser några problem genom att ständigt fräta om vad som hände dä och då, Def enda sätt pä vilket vi kan lösa problemen är att från både regeringens och oppositionens sida ha en beredskap att träffas i överläggningar i konstruktiv anda. Jag tror uppriktigt sagt atf svenska folket väntar sig det av oss. Från regeringens sida är vi beredda till sädana överläggningar.

Förste vice talmannen anmälde atf Olof Palme och Lars Werner anhållit atf till protokollet få antecknat att de inte ägde rätt till ytteriigare repliker.

Anf. 11 Ekonomiministern GÖSTA BOHMAN:

Fru talman! Under finansdebaften i höstas återgav jag vissa siffror ur ett anförande som OECD:s ledande ekonomiske expert, norrmannen Kjeld -Andersen, då hade hållit här i Stockholm, Låt mig nu återge hans avslutande ord:

"Sveriges levnadsstandard är fortfarande en av de högsta i världen, arbetslösheten är mycket låg, även om den till en del döljs och utlandsskulden är lägre än i mänga andra länder,"

Kjeld Andersen kunde ha tillagt, atf fä länder har en materiell nivå liknande vär. Antalet bilar, fritidshus, båtar, husvagnar, telefoner, televisions- och radioapparater m. m, är större per hushåll än flerstädes på andra håll.

Det är bl, a, mof den bakgrunden som vi har aft bedöma den ekonomiska kris Sverige nu befinner sig i. Liksom ocksä våra möjligheter och vår förmåga att lösa problemen. Och Kjeld Andersens slutsats var därför logisk;

"Svenskarna har visat förr att de kan genomgå den nödvändiga hästkuren för att hamna på rätt kurs, och jag kan inte se någon orsak till varför Sverige inte återigen snart skulle vara i topp pä rankinglisfan,"

Jag har tidigare här i kammaren påmint om att värt land ingalunda är ensamt om sina bekymmer. Bakom Sveriges balanskris ligger i stor utsträckning samma orsaker som utlöst motsvarande problem i andra länder. Men vär situation är mera akut. De samlade underskotten i både den statliga budgeten och vär bytesbalans har blivit allvarligare och förutsätter i motsvarande mån mer både av kortsiktiga åtgärder och av ett långsiktigt målmedvetet saneringsarbete.

Vär ekonomisk-politiska debatt har alltför länge inriktats pä krisens yttringar. På vissa häll har man vägrat att erkänna, att det är strukturella förändringar i vår samhällsekonomi sorn mäste vidtagas, om vi vill lösa problemen. Och lösa dem mäste vi, om de inte skall förvärras och om vi inte fill nästa generation skall överlämna en ansvarslöst tung börda.

Tre skilda områden är av avgörande strategisk betydelse. För det första måste budgetpolitiken bedrivas med den bestämda målsättningen att uppnå balans mellan statliga inkomster och utgifter. För det andra krävs ökade insatser av arbete och kapital i den konkurrensutsatta sektorn, framför allt i industrin. Och för det tredje - och deffa är en förutsättning för def andra -måste det svenska näringslivets konkurrenskraft i förhållande fill omvärlden väsentligt förstärkas.

I dessa tre hänseenden har de offentliga utgiftsstegringarna en avgörande betydelse. De är en viktig förklaring till att vi ligger sämre fill än länder som Västtyskland och Österrike, vilka våra socialdemokratiska motståndare gärna åberopar som exempel på länder som förf framgångsrik ekonomisk politik. Medan de offentliga utgifternas andel av bruttonationalprodukten för något år sedan uppgick till 65 % i Sverige, var motsvarande siffra i Västtyskland och Österrike omkring 44 %. Och sedan 1973 har det offenfiiga i vårt land tagit i anspråk inte bara hela den ca 10-procenfiga ökningen av vår bruttonationalprodukt utan därutöver ytterligare 10 %. Motsvarande siffror för Västtyskland var en tredjedel av BNP-ökningen och för Österrike en fjärdedel. Följden har för vårt vidkommande blivit ofillräcklig produktionskapacitet, hämmade investeringar, försämrad bytesbalans och snabbt växande budgetunderskott.

Defta, fru talman, utgör bakgrunden till regeringens långsiktiga saneringsstrategi och till de fortsatta åtgärder som statsministern tidigare i dag redovisat inför denna kammare. Det är fräga om en långtgående omläggning av den de ständiga utgiftsstegringarnas politik som har bedrivits i Sverige årtionde efter årtionde. Def är en omläggning som skall garantera välstånd, trygghet och sysselsättning för kommande generationer. Def är alltså en i allra högsta grad offensiv politik.

Det är alldeles klart att många grupper känner oro då ufgiftsbegränsningar drabbar sådan samhällsservice som tidigare befraktats som nära nog given. Det är förklarligt att man på mänga håll hellre vill lösa problemen genom att öka statens inkomster med hjälp av höjda skatter eller avgifter.

Men den vägen är oframkomlig. Skattehöjningar ger inte längre ökade inkomster fill statskassan. Det finns tre orsaker härfill. För det första leder skatteökningar fill att tillväxten i ekonomin går ner. För det andra medför höjningar av vissa skatter aft intäkterna av andra skattekällor minskar. Och för def tredje väljer allt flera att undandra sig beskattning- inom eller utom lagens råmärken - ju högre skaftetrycket blir. Höga skatter verkar alltså på i princip samma sätt som höga tullar mellan länder. De motverkar en effektiv arbetsfördelning och hämmar välfärden.

Jag har liksom det parti jag företräder som bekant länge hävdat, atf vi förr eller senare måste komma till en punkt där fortsatta skattehöjningar inte ökar def offentligas inkomster. Jag har kritiserats hårt för detta. Nu börjar allt flera ansluta sig till denna uppfattning. Erfarenheterna i vårt eget land talar för vår ståndpunkt. Skattekvoten i Sverige har ökat sedan 1976 - Olof Palme har gjort stort nummer av det - dels därför att kommunala skattehöjningar har motverkat de sänkningar av den statliga inkomstskatten

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

som ägt rum, dels därför att vissa indirekta skatter måst höjas av stabiliseringspolitiska skäl och på grund av aft fillväxten varit lägre än tidigare. Men trots detta har den konsoliderade offentliga sektorns totala inkomster ökat endast obetydligt. Även om detta delvis beror pä oljeprishöjningarnas tillväxthämmande konsekvenser, kvarstår likväl slutsatsen, att budgetunderskott inte längre kan angripas skaftevägen.

Denna slutsats har varit i hög grad avgörande för regeringens strategi att nedbringa utgifternas expansionsfakt fill en nivå under den beräknade ekonomiska tillväxten. Vi har redan förra året och i år kommit en bra bit pä den vägen. För def kommande budgetåret minskar statsutgifterna exkl. räntor realt med 1,2 %.

Men besparingar på de statliga utgifterna måste åtföljas av ännu större kommunal återhållsamhet. Lika begränsat som utrymmet är för staten aft höja sina skatter, lika begränsat är utrymmet på den kommunala sidan. Höjda kommunalskatter slår direkt pä löntagarnas realinkomster. De sänker tillväxttakten. De är inflationsdrivande. De leder till sänkt produktivitet i samhällsekonomin. Någon annan realistisk utväg än att sänka utgiftstakten finns alltså infe heller på den kommunala sidan.

Den kommunala ekonomin är en så betydelsefull del av vår samhällsekonomi, atf den måste anpassas till def reala utrymme som står till allas värt förfogande. Regeringen kan inte och har inte rätt att ta pä sitt ansvar att se hur samhällsekonomin undergrävs av en alltför snabb kommunal utgiffsex-pansion.

Fru talman! Det faktum att statsinkomsterna endast kan ökas genom ökad ekonomisk tillväxt utgör ett huvudskäl för atf vidta särskilda stimulansåtgärder eller avveckla befintliga hinder för ett ökat utbud av arbetskraft och kapital för produktiva investeringar. Under 1970-falef har antalet arbetstimmar i Sverige fortlöpande minskat. Samfidigt har vi haft större antal människor i sysselsättning än någonsin tidigare i vår historia. Def går inte att fortsätta sä i längden. En ökning av timantalet med bara 5 % skulle uppskattningsvis leda till en produktionsökning pä inte mindre än 20 miljarder kronor och därmed förbättra def offentligas inkomster med 10-12 miljarder, dvs. med lika mycket som de senaste fyra årens skattehöjningar.

På sina häll tror man atf sysselsättningen i framtiden endast skulle kunna klaras med hjälp av förkortad arbetstid eller genom att automafisering och datorisering motverkas. Denna tanke måste bestämt avvisas. Med minskad arbetstid sjunker realinkomsferna. Sveriges underskott ökar. Svårigheterna atf öka produktionen och exporten blir större. Riskerna för sfigande arbetslöshet förstärks.

Vad det generellt sett är fräga om är alltså aft slå vakt om den fulla sysselsättningen genom ökade arbetsprestationer. Vidgade möjligheter fill ledighet, förkortad arbetsvecka, skärpt skaftetryck, höjda marginalskatter och en växande andel transfereringar - dvs. inkomster som är frikopplade från arbetsinsatsen - allt detta står i klar motsatsställning fill de övergripande ekonomiskt-politiska målen och utgör hot mof sysselsättningen. Arbetslös-

hef utgör det största hotet mof en rättvis fördelningspolitik. Denna självklarhet bör alla de tänka pä som gör gällande atf åtgärder som stimulerar människorna att öka sina arbetsprestationer inom ramen för den öppna ekonomin sfär i strid mot fördelningspolitiken. Motsatsen är fallet.

Utbudet av riskvilligt kapital måste dessutom förstärkas. Regeringen har vidtagit en rad åtgärder i defta hänseende. Skaftesparandet och skaftefond-sparandet har fått ett starkt gensvar ute bland människorna. Löntagare som sparar i det egna företaget fär i dag samma förmåner som de som deltar i skattefondsparandet. Dubbelbeskattningen på aktier har begränsats. Def måste bli mera lönsamt aft investera i produktion, mindre lönande att ägna sig åt finansiella transaktioner av olika slag.

Fru talman! Vi måste nu föra en offensiv politik bort ur krisen - offensiv i den meningen att vi måste angripa själva orsakerna fill obalansen och de hinder för ökad produktion, förbättrad produktivitet och tillväxt som byggts in i den svenska ekonomin, delvis med hjälp av oss alla häri riksdagen, sedan mitten av 1960-talet. Industrisektorn mäste fä tillgäng till den arbetskraft industrin behöver. Den offenfiiga sektorns ianspråkfagande av reala resurser mäste därför begränsas. Det i går träffade avtalet mellan LO och SAF vittnar om allmän förståelse för just dessa klara ekonomiska fakta.

Det här saneringsarbetet i vär ekonomi måste bedrivas pä både kort och läng sikt. I det korta perspektivet blir det fräga om atf utnyttja den latenta kapacitet och de resurser som vi redan i dag förfogar över. På längre sikt gäller det atf genom investeringar bygga ut vår produktionskapacitet. Mänga hävdar att vi mäsfe - som det heter - investera oss ut ur krisen. Och på lång sikt är detta en självklarhet. Men pä kort sikt är det fräga om aft mobilisera de resurser som vi har i dag - de befinfiiga resurserna. Om vi inte lyckas med def, kommer infe heller de långsiktigt nödvändiga investeringarna till sfånd. Det är närmast en ekonomisk självklarhet.

I det korta perspektivet innebär det här krav pä att de svenska företagens internationella konkurrenskraft och lönsamhet måste förbättras, så aft svenska produkter finner avsättning även på en vikande internationell marknad. Här hemma i Sverige måste vi vända de senaste årens utveckling mot ökat importberoende och utslagning av mänga tusentals importkonkurrerande små och medelstora företag.

I det här skedet är den reala lönekostnadsutvecklingen nära nog avgörande. Nominellt höga löneökningar förvärrar situafionen och ger löntagarna mindre köpkraft i plånboken än de får genom nominellt lägre löneanspråk som ligger inom ramen för våra reala resurser. Def nu träffade avtalet är från många synpunkter och framför allt i def längre perspektivet ansvarskännande och värdefullt. I def korta perspekfivet- för eft är- innebär avtalet inte någon förbättring av vår internationella konkurrensförmåga. Däremot ger det en sådan förbättring sett över hela avtalsperioden. Men generellt sett torde det här avtalet och den atmosfär som har präglat förhandlingarna vara ägnade atf stärka förtroendet för Sverige och för våra företags konkurrenskraft.

Lät mig stryka under några rader ur det gemensamma uttalande som LO

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

och SAF har gjorf och som statsministern citerade här för en stund sedan, därför att jag tycker att just dessa rader belyser de båda organisationernas -de har ju annars motsatta intressen - gemensamma grundsyn. Därför är de värda att repeteras:

"Vårt välstånd vilar på det dagliga arbetet och skapas infe av lånefinan-sierade bidrag och subvenfioner. Därför måste arbetets värde erkännas, lönsamheten förstärkas och sysselsättningstillfällena inom näringslivet återvinnas,"

Det gäller nu för oss alla att ta det nya avtalefs möjligheter i anspråk, så att dess långsiktiga, obestridliga fördelar kan tas till vara. När SAF och LO förklarar atf det yttersta ansvaret för de nödvändiga åtgärderna åvilar regering och riksdag, så är också det ett självklart konstaterande. Regeringens finansplan och den uppföljning av finansplanens målsättning och syften som redovisats i går kväll och här i dag av statsministern vittnar om att regeringen är beredd att ta det ansvaret. Men oppositionen här i riksdagen har naturligtvis ocksä ett ansvar. Hittills har den inte visat sig vara beredd att bära det.

Olof Palmes anförande nyss var en enda läng klagovisa - enligt min mening en krigsförklaring mot def samförstånd som avtalet mellan LO och SAF vittnar om. Def var eft enda långt försök att utså misstroende - inte bara mot regeringen, det är deras självklara rättighet, utan ocksä direkt och indirekt mot värt lands ekonomi, mot omvärldens förtroende för landet och dess möjligheter att klara krisen.

Lät mig till sist i det sammanhanget peka på den ekonomisk-politiska motion som socialdemokraterna väckte för någon vecka sedan. Den är ett i flera hänseenden intressant - för att inte säga märkligt - aktstycke.

För det första medges i motionen, i varje fall indirekt, att bakom obalansen i vår samhällsekonomi ligger infe - som Olof Palme alltid brukar göra gällande, vilket han gjorde också i dag - "borgerligt vanstyre" utan företeelser som byggts in i vår ekonomi under decenniet före 1976 års maktskifte. Likaså medges ätt många års saneringsarbete krävs innan balans kan återställas.

För det andra finns i mofionen även andra tecken pä ett nytänkande som bör hälsas med fillfredsställelse av oss alla. Men samtidigt kan jag konstatera att motionen är en enda läng motsägelse mellan skildringen av våra ekonomiska problem å ena sidan och slutsatserna rörande sättet att lösa dem å den andra. Medan beskrivningen av Sveriges ekonomiska läge till stor del skulle kunna vara hämtad ur regeringens finansplan, präglas de föreslagna botemedlen av samma verklighetsflykt som funnits i liknande, tidigare aktstycken alltsedan krishösfen 1976. Lät mig i korthet exemplifiera.

Socialdemokraterna kritiserar regeringen för eft alltför stort budgetunderskott. Men deras åtgärder leder till ökade statsutgifter utan motsvarande besparingar.

Socialdemokraterna angriper med rätta inflationen. Men deras krav pä ökade statsutgifter och höjda skatter lägger ytterligare bränsle på inflationsbrasan.

Med all rätt förordar socialdemokraterna - liksom regeringen - att inflationsdrivande indexbindningar i den svenska ekonomin skall brytas upp. Men deras enda konkreta förslag är att upphäva den indexreglering av skatteskalan vars syfte är atf förebygga kompenserande lönekrav som driver på inflationen. De vill dessutom återgå till den indexreglering av pensionerna som riksdagen ändrade i höstas.

Efter att är efter år ha bagatelliserat de höga marginalskatterna tycks socialdemokraterna äntligen ha kommit underfund med de betydande samhällsekonomiska olägenheter som höjda marginalskatter förorsakar. Men de föreslär samtidigt åtgärder som skärper marginalskatterna eller fär motsvarande negativa effekter. Efter Olof Palmes anförande i dag vet jag inte var de egentligen står då det gäller marginalskatterna. Det Olof Palme gjorde här i talarstolen var ju att fa avstånd från sänkta marginalskatter, vilket man begär och talar varmt för i motionen. Det råder alltså motsägelse även inom partiet, fill råga på allt.

Sparande och investeringar mäste öka, säger socialdemokraterna i motionen. Men samtidigt för de fram förslag filf löntagarfonder, utbyggd prisreglering, nya skattehöjningar för företagen, ett utbyggt regleringssystem och fortsatt dubbelbeskattning av aktier. Allt detta fär ju direkt motsatta effekter på svenska företags framtidstro och investeringslust.

För att en inflationsdämpande produktivitefshöjning skall komma till stånd mäsfe en fortgående strukturomvandling i näringslivet accepteras, säger socialdemokraterna. De kräver ökad rörlighet och större benägenhet aft acceptera olika slags förändringar. Men i praktiken har de gått emot snart sagt varenda åtgärd som regeringen föreslagit i dessa olika hänseenden.

Socialdemokraterna förordar vidare en aktiv växelkurspolitik och successiva revalveringär för att hindra utifrån kommande prishöjningar, och de medger aft en förutsättning för def är att inhemska kostnads- och prisökningar är lägre än omvärldens. Men varken i motionen eller i den praktiska politiken har socialdemokraterna hittills ställt sig bakom de effektiva kostnads- och prisdämpande och därmed konkurrensstimulerande åtgärder för svenska företag som kan komma i fräga.

Återupprätta fasta normer och disciplin i den ekonomiska polifiken, säger de - f. ö. i omedelbar anslutning fill aft de kräver en rörlig växelkurspolitik, men den bristande logiken kan vi kanske bortse frän. Resonemanget om de fasta normerna och de långsikfiga planeringsmöjligheterna klingar emellertid inte särskilt trovärdigt, när kraven framförs frän ett parti som under de senaste åren bara haft en enda för oss andra uppfattbar, klar strategi, nämligen atf gä emot den långsiktiga saneringspolitik som regeringen strävat efter atf föra.

I den socialdemokrafiska mofionen understryks behovet av förbättrad konkurrenskraft, förstärkt produkfivitet och vidgade produktionsmöjligheter. En betydligt större del av värt samhälles gemensamma resurser mäste, heter def, ställas fill den konkurrensutsatta sektorns förfogande, vilket alltså innebär atf nägon annan sektor måste minska i motsvarande män.

Men samtidigt kritiserar socialdemokraterna regeringens strategi att

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

uppnå detta mål och har hittills gått emot regeringens alla förslag aft skapa det erforderliga utrymmet för de produktiva investeringarna.

På punkt efter punkt kan man på det här sättet påvisa motsättningarna mellan ord och handling. Motionen håller infe ihop. Den saknar konsistens, och den saknar logik. Den är en typisk produkt av dagens oppositionspolitik. Man frågar sig: Var finns de konkreta, konstruktiva och dynamiska förslagen? De saknas i motionen, och de saknades i ännu högre grad i Olof Palmes anförande här för en stund sedan. Ord och åter ord, vackra deklarationer och kritik fyller ut tomrummet efter konkreta förslag - tyvärr. Olof Palme gjorde saken ännu sämre. Indirekt tog han ju, som jag nyss påvisade, t. o. m. avstånd ifrån det positiva inslaget i den socialdemokratiska motionen, nämligen defta att Sverige behöver en ordenfiig sänkning av marginalskatterna.

Fru talman! På senare tid har socialdemokraterna börjat tala om en "historisk kompromiss" med näringslivet. Genom överläggningar med näringslivet skall pånyttfödelsens vind blåsa genom def svenska samhället, och det låter ju bra. Bättre sent än aldrig, om någonting sådant kommer till stånd. Men det var ju till följd av socialdemokraternas "historiska offensiv" sedan slutet av 1960-falef som det svenska näringslivets slagkraft pä punkt efter punkt försvagades. Och nustår vi ju härmed låg soliditet, läg lönsamhet och en ofillräcklig relafiv konkurrenskraft. I det läget erbjuder socialdemokraterna de svenska företagen en "historisk kompromiss" genom ett nytt fondsystem, som skall möjliggöra för facket att ta över makten över företagen. Detta kallar alltså Olof Palme en offensiv dynamisk politik, som kan föra Sverige uf ur krisen.

Men frågan om hur värt ekonomiska system skall se ut, hur def skall vara i fortsättningen, är faktiskt inte en facklig angelägenhet. Det är inte facket som skall avgöra det. Det är inte heller en angelägenhet för enbart socialdemokraterna utan för alla medborgare i vårt land, infe i deras egenskap av medlemmar av olika kollektiv utan som medborgare i ett demokratiskt, fritt och öppet samhälle, som bygger pä ett fritt ekonomiskt system och pä en öppen marknadshushållning. När socialdemokraterna därför som förutsättning för en förbättring av def svenska näringslivets lönsamhet - eft avgörande villkor för välstånd och sysselsättning - kräver ett nytt slags ekonomiskt sysfem genom kollektiva fackföreningsstyrda löntagarfonder, har alla svenska medborgare anledning att reagera inför den utpressning som det i själva verket är fråga om. Def är, fru talman, naturligtvis bara bra att socialdemokraterna nu har blivit förnuftiga nog att erkänna lönsamhetens stora betydelse. Men den omvändelsen fär självfallet inte leda till aft man uppluckrar den marknadshushållning som är en integrerande del av vår demokrati. Det får inte leda till socialisering helt eller delvis av fria företag i vårt land.

Jag skulle därför vilja ge socialdemokraterna ett gott råd, och jag ger det rådet alldeles gratis. Def blir ingen marginalskatt på det. Avskriv tanken pä kollektiva löntagarfonder! Tala i stället om för alla små och medelstora företag att ni socialdemokrater är beredda atf stödja alla initiativ fill

lönsamma, produktiva insatser, att ni och facket inte har något intresse av atf överta äganderätten till och styrningen av svenska företag, att våra företag skall kunna utvecklas i en fri marknadshushållning där människornas-konsumenternas efterfrågan och infe facket skall styra produktionen och där våra möjligheter att hävda oss i en hårdare konkurrerande omvärld blir beroende av vär egen arbetssamhet och vår egen duglighet. Om ett slopande av tanken på kollektiva fonder skulle kunna betraktas som ett politiskt offer, är det enligt min mening ett offer värt högaktning, eftersom def skulle göras i samförståndets och välfärdens intresse.

Aft Allan Larsson, ordförande i löntagarfondsutredningen, i dag i skrivelse till mig i ekonomidepartemenfet funnit sig infe kunna slutföra sitt arbete som ordförande, visar hur splittrade och delade meningarna är i den här frågan och hur läsningarna på olika håll omöjliggjort ett förutsättningslöst och realistiskt utredningsarbete. Bubblan har brustit.

Till sist, fru talman! Def finns ingen enkel väg uf urdagens kris. Saneringen kommer aft fa fid och den kommer att kräva uppoffringar av oss alla. Vi mäste gå till verket med den gemensamma strävan atf skydda de mest utsatta. Saneringsarbetet kräver också realism. Vi måste se verkligheten som den är och ta hänsyn till de villkor som verkligheten ställer, inte göra oss en skenbild av verkligheten. Vårt lands totala förbrukning måste alltså anpassas till de tillgångar som vi förfogar över och till vad vi har råd med. Det här begreppet "ha råd med" har kommit bort i debatten de senaste åren. Men vi kan inte leva över våra tillgångar. Förmåner och bidrag av olika slag, som urholkar vår välfärd, är inga verkliga förmåner. De utgör i stället ett hot mot framtidens trygghet. Och vi måste bygga vårt saneringsarbete pä det samförstånd som är utbrett i och betecknande för vårt land och som har kommit till uttryck i det avtal som träffades häromdagen men som sannerligen infe präglade Olof Palmes anförande här i riksdagen.

Och när vi gär till verket och bedömer de uppoffringar som det kan bli fräga om mäste vi ha klart för oss att Sveriges levnadsstandard fortfarande är en av de högsta i världen och att vi här finner och har funnit en högre grad av socialt samförstånd än i flertalet andra länder. Dessa två förutsättningar bör enligt min mening utgöra utgångspunkten för en målmedveten och långsiktig politik. För en politik, fru talman, som syftar fill aft återge det här gamla fina landet den ekonomiska styrka som det under de senaste åren har börjat förlora.

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Anf. 12 Utrikesministern OLA ULLSTEN:

Fru talman! I början på 1970-talet skedde ett stort omslag i världsekonomin. Undernågradecennier hade vi vant oss vid en årlig tillväxt pä 4-5 %, förhållandevis låg inflafion, låg arbetslöshet, kraftiga förbättringar i bäde den privata och den offenfiiga standarden. Den sociala tryggheten hade byggts ut i en omfattning som de politiska pionjärerna aldrig ens hade vågat drömma om.

Välfärdsdemokratierna tycktes vara pä god väg atf skapa samhällen där människor inte bara var politiskt fria utan ocksä befriade frän fattigdomens

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

och nödens gissel, där överflödet snarare än armodet var det stora sociala och politiska problemet.

Men den här bilden skulle komma att bli en annan. I OECD-länderna har vi under nu näsfan ett helt decennium haft en inflationstakt som många gånger gått upp till tvåsiffriga fal. 25 miljoner människor gär arbetslösa. Många av de här länderna har grundläggande balansproblem i sina ekonomier. Tillväxten är nere i några fä procent, om ens det, och 1980-talet tycks inte ge stort hopp om nägon avsevärt snabbare resurstillväxt.

Framtiden, fru talman, är inte längre vadden en gäng var och framför allt: den är infe vad den borde vara. I de fattiga länderna är läget ännu mycket värre än i de länder jag just beskrev. De har hårdast drabbats av den ekonomiska krisen, deras skulder har ökaf mycket snabbare än våra, de tvingas skära ned trots atf de egentligen skulle behöva öka både produktion och konsumtion. Och framför allt: deras problem är inte atf värna ett hotat välstånd, utan deras problem, fru talman, är om de skall överleva eller inte.

I historiens backspegel kan vi nu också klarare se vilka faktorer som drev fram dessa djupgående förändringar; världsinflafionen som tog fart när USA i slutet av 1960-talet finansierade både Vietnamkriget och välfärdspolitiken via sedelpressarna; det internationella valutasystemets grundläggande förändringar i början av 1970-talet, då systemet med fasta växelkurser revs upp; stegringarna av råvarupriserna, framför allt de enorma kostnadsökningarna på olja; förändringar i världshandeln som drivit fram industriella kriser osv.

Det är viktigt att se Sveriges problem ocksä i detta internationella sammanhang. Vi skall inte för ett ögonblick hemfalla åt att skylla våra egna fel på andra. Men vi mäsfe inse att vi i Sverige i högre grad än de flesta är beroende av världshandel och internationell ekonomisk utveckling. Den svenska ekonomin är som en liten guppande båt på den internationella marknadens stormiga hav. De fel vi begär har ofta att göra med aft vi inte inser det. Det svenska kostnadsläget måste anpassas till omvärldens; annars sfär vi oss slätt i den internafionella konkurrensen. Och sedan mä vi ha vilka synpunkter som helst på effekten av nominella löneförändringar och besparingspakets effekt på konsumtionsmöjligheter här hemma. Vi kan infe hur länge som helst tro att vi kan låna utomlands hur mycket som helst. Dä kan vi nämligen hamna i ett beroende som blir skadligt ocksä för vår nationella integritet. Också på ett annat sätt mäste vi se oss själva i ett internationellt perspektiv. Sverige är-som jag tror näsfan alla talare före mig har sagt - ett jämfört med de flesta andra länder mycket välmående land; de uppoffringar som nu krävs av det svenska folket för att ekonomin skall komma i balans är ytterst måttliga, och vi har goda sociala förutsättningar att klara dem, om vi bara far vara på de förutsättningarna.

Vi får t. ex. inte låta den naturliga uppmärksamheten pä krisföretagen bidra till att fördunkla bilden av kraften i den svenska ekonomin. Mänga av våra industriföretag är framgångsrika och ligger teknologiskt och i mänga andra avseenden i själva verket i täten i världen.

Det finns också anledning, fru talman, aft se dagens svårigheter i ett långsiktigt perspektiv.

Vi mäste inse aft det faktiskt har inträffat en djupgående förändring i världsekonomin och i våra ekonomiska möjligheter, Def kan lättast illustreras av de väldiga prisökningarna på olja, men ocksä andra faktorer verkar i samma riktning.

Detta innebär att vi måste vara så att säga mentalt inställda på att vi i fortsättningen inte varje år - som vi vant oss vid under praktiskt taget hela den fid som vi som finns här i kammaren har varit politiskt aktiva - kan höja vär reala levnadsstandard, minska arbetstiden, satsa mer och mer pä angelägna offentliga uppgifter.

Vi står med andra ord i en situation där det inte bara handlar om att några är hålla tillbaka konsumtionen för att sedan, när vi passerat ekluten, återigen uppnå snabb fillväxt och en snabbt höjd levnadsstandard,

I stället mäste vi vänja oss vid att tämja våra anspråk.

Vi måste ocksä lära oss - och det kanske är lika viktigt - att förena arbetet för ekonomisk balans med en äkta välfärdspolitik,

1970-taIet präglades av ett ökat medvetande om tillväxtpolitikens sociala kostnad. Vi har fäft uppleva en välfärdsbaksmälla med sådana välkända symtom som en alltför snabb byråkrafisering, eft ökande avstånd mellan väljare och valda, utslagningen ur arbetslivet, avfolkningen av hela landsändar, miljöproblemen, både i arbetslivet och i naturen, alkoholproblem, narkotikaproblem. Ocksä defta är en del av vardagen och mäste därför vara en viktig del av politiken, infe minst den ekonomiska polifiken.

Mycket av det som sades och beslutades under 1970-talet har också haft ett samband med dessa förhållanden - en strävan att skapa en bättre livskvalitet, eller som folkpartiet formulerade det, ett mänskligare samhälle. Ett sådant samhälle förutsätter en dynamisk offentlig verksamhet - men också ett ökat ansvarstagande frän de enskilda människornas sida.

Det är möjligt, herr talman, att en del av de beslut som fattades under 1970-falet och tidigare inte i alla avseenden fungerat som vi hade tänkt och atf vi mäste se över och korrigera. Det är alldeles säkert att vi måste hålla igen och spara.

Men detta får inte - och def behöver också understrykas - innebära att politikens huvuddrag raderas ut eller att vi överger strävanden att länka tillväxten i socialt bättre banor. Skolan, sjukvärden, åldringsvärden, arbetsmiljön, kulturlivet - listan kan göras lång på angelägna samhällsuppgifter. Den kärva utgiftspolitiken får inte leda till att vi tappar de politiska målen ur sikte.

Under de närmaste åren måste en mycket stor del av resurstillväxten sättas undan för ökad export, betalning av skuldräntor och ökade investeringar, främst i industrin. Det betyder att utrymmet för konsumtionsökningar blir näst infill obefintligt. Detta är verkligheten. Fä kan uppriktigt bestrida att det är sä den faktiskt ser ut. Den ställer oss ocksä i en annan situation än när hela värt samhälle var anpassat till standardhöjning och expansion. Löntagarorganisationerna ville ha ökade reallöner, företagen högre vinster, myndighe-

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

A llmänpolitisk debatt

terna fler tjänster. Nu finns inte längre utrymme för allt detta - låt oss inse det!

Lät oss ocksä inse atf vilket recept vi anvisar som en väg ur krisen - eller, kanske riktigare, för en anpassning till nya ekonomiska realiteter - avgörs av politiska värderingar.

Det finns de som i den avvägningen satsar pä att krisen bäst löses genom en väsentligt ökad arbetslöshet. Om tillgängen på arbetsfillfällen är låg, menar rnan, kan löntagarorganisationerna tvingas till större medgörlighet och löneutvecklingen hållas fillbaka. Hotet om ännu högre arbetslöshet blir en effektiv press på organisationerna.

- En sådan arbetslöshet blir resultatet om konsumtionen stramas åt tillräckligt mycket. Den takt i vilken omställningen önskas kan man bestämma genom att med åtstramningen som hjälp reglera arbetslöshetsnivån. Tanken är att de resurser som frigörs genom denna åtstramning automatiskt skall styras fill produkfiva investeringar.

Den här polifiken kan, herr talman, vara teoretiskt och intellektuellt hållbar, men den är socialt brutal. Den tar inte hänsyn till hur vi behäller en bra samhällsanda, hur vi vidmakthåller solidaritet och idealitet, hur vi skapar sammanhållning i nationen och hur vi fär de stora organisationerna att verkligen ställa upp pä polifiken.

Exempel från vår omvärld visar dessutom att det är långt ifrån självklart att den här sortens ekonomiska strategi verkligen kan pressa ner inflafionen, aft underskotten kan hävas och att överflyttningen av resurser frän konsumtion till investeringar faktiskt kommer till stånd. Tvärtom är risken överhängande att den ensidiga åtstramningen för landet in i ett apatiskt svälttillständ, där näringslivet tappar viljan att expandera och där underskotten är svåra att eliminera därför atf tillväxten uteblir.

Exempel från andra länder visar att medicinen nästan aldrig fär avsedd verkan, att den förvärrat krisen i stället för att mildra den, att den slagit sönder produktionsapparater i stället för att skapa nya, att den misshushällaf med alla nationers dyrbaraste fillgång - mänskligt arbete och kunnande.

Exemplet frän värt eget land, nämligen def just träffade avtalet på arbetsmarknaden, visar i stället atf organisationerna - tvärtemot den teori jag just refererat - är beredda till ett omfattande ansvarstagande utan att utpressas med hot om massarbetslöshet, LO och SAF har visat prov pä en utomordentlig insikt om vad Sveriges situation just nu kräver.

Den svenska modellen har än en gång visat sig hälla.

Den stora omställning vi sfär inför mäste alltså i grunden styras av politiska beslut och politiska värderingar. Vi skall utnyttja marknadens dynamiska krafter, stimulera inifiativ och nydaningar - men hela fiden med de sociala kraven levande.

Ett program för att återställa balans i den svenska ekonomin blir med nödvändighet kännbart för de breda medbor-gargrupperna. För atf vi skall kunna kräva förståelse och uppslutning bakom ett sådant program måste def i all sin stramhet präglas av rättfärdighet och solidaritet.

Sysselsättningen måste hållas uppe. Hög arbetslöshet är ett bäde mänskligt

och ekonomiskt oförsvarligt slöseri. Den leder till en fördjupad social och ekonomisk kris och är inte, som mänga tror, en väg ut ur en sådan.

De ekonomiskt svagaste grupperna måste skyddas i besparingsarbetet. En del iögonfallande lyxkonsumtion kan bära extra pålagor. Åtgärder mot skattefusk, skafteflykt och andra illegala skumraskfransakfioner måste sättas in med konsekvens och skärpa.

Def är mot den här bakgrunden som folkpartiet konsekvent och tydligt hävdar atf det inte räcker med besparingar och åtstramningar för att rätta till Sveriges ekonomiska problem. Vi kommer nämligen enligt vår mening aldrig till rätta med balansrubbningarna utan tillväxt i ekonomin. Utgiftsnedskärningar och skattehöjningar kommer inte - hur dramatiskt de än sätts in - att isolerade leda till den nödvändigaminskningen i underskotten i bytesbalansen och statsbudgeten. Vad som mäste till är en politik som stärker näringslivets konkurrenskraft och främjar fillväxt av produktion och inkomster.

Vägen ur krisen gär infe via en ensidig svältkur och arbetslöshet. Den gär via en generell åtstramning av bäde offentlig och privat konsumtion / kombination med offensiva satsningar för atf fä fart pä investeringar, produkfion och arbetsvilja.

Detta kräver atf vi rättar till obalanserna i ekonomin. Om detta är vi alla överens. Men samtidigt är det, herr talman, viktigt att säga att def är sammansättningen av bytesbalans- och budgetunderskotten som är avgörande, snarare än deras absoluta nivå.

Det är uppenbart atf underskott som används för att finansiera produkfiva investeringar är lättare att acceptera än underskott som används för att betala dagligkonsumtion. Detta innebär atf det är vikfigare att vrida förbrukningen frän konsumfion till investeringar än att i sig minska budgetunderskottet.

Mot bakgrund av den krifik som numera ofta i mycket svepande ordalag rikfas mot den offentliga konsumtionen som sådan är det nödvändigt att i den här debatten ocksä göra en annan nyansering.

Sjukvård, socialvård, omsorg om äldre, barnomsorg, utbildning, forskning och kulfur, miljöinsatser - listan kan göras läng också den här gången pä uppgifter där det är naturligt aft stat och kommuner har ett stort ansvar. Def är också naturligt att människor i växande utsträckning efterfrågar detta slags tjänster och inte bara ökar varukonsumtionen.

Till saken hör också att mänga offenfiiga insatser är nödvändiga för atf upprätthälla en effekfiv varuproduktion och effektivitet i arbetslivet.

Det är alltså inte av nägon allmän ovilja mot offentlig konsumfion som vi i det rådande ekonomiska läget förordar en neddragning av ökningstakten i statens och kommunernas utgifter. Def är i stället för att bereda utrymme för den nödvändiga uppgången i investeringsverksamheten och för att våra samlade tillgångar i dag fakfiskt inte räcker till för att finansiera en så omfattande offentlig konsumtion som vi tidigare haft.

Vi kommer dessutom aldrig aft klara av aft skapa balans i våra utrikesaffärer om inte oljeimporten pressas ned. Oljeimporten uppgår i dag värdemässigt till 25 % av vär totala export, och risker finns för fortsatta reala

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

prisökningar av betydande omfattning. Man kan bara ana sig till vilka konsekvenser def kommer aft fä för våra möjligheter atf rätta till ufrikeshandelsbalansen och hålla en jämn takt med export av svenska produkter.

Skall vi kunna ersätta olja med andra bränslen och el samt öka energihushållningen handlar det om stora investeringar- i nya anläggningar, i nya mer energieffektiva maskiner, i nya sysfem för uppvärmning av hus, nya energikällor, ombyggnad av oljepannor, anläggningar av fjärrvärmesysfern och liknande fing.

Energin är ett område som i ovanligt hög grad lämpar sig för offensiva investeringar, därför att vi här har den dubbla fördelen atf bäde minska våra energikostnader och dra upp aktiviteten i ekonomin, vilket vi sä väl behöver. Oljeersättningsinvesteringar kan i dag bli en motor i ekonomin pä samma sätt som bostadsbyggandet var det på 1960-falet.

Jag har här uppehållit mig vid de mer principiella frågeställningarna och främst redovisat folkpartiefs syn på sj:-lva uppläggningen av dén politik som vi anser att dagens läge kräver. Det handlar alltså om att kombinera besparingar och mycket stark äterhällsamhet med offensiva satsningar. Den politiken kommer nu också till klart uttryck i regeringens ekonomiska handlingsprogram.

På sina håll har man ifrågasatt vår rätt att pä förhand klargöra hur vi vill att det programmet skall utformas'. Vi är ju ett av tre regeringspartier. Vi mä ha våra åsikter, men de bör framföras tyst, internt, omärkligt för omvärlden. Så tycks man mena.

Vi tänker aldrig lyda sädana råd. Det vore att svika värt ansvar som parti och aft missuppfatta koalifionsregerandets idé. Atf parfier regerar tillsammans innebär inte att de mäste uppge sin ideologiska identitet.

Med den tradition av samarbete mellan partier som finns i Sverige bör ett samförstånd mellan regeringoch opposition också vara möjligt. I regeringens ekonomiska handlingsprogram ingår ocksä en klart markerad vilja att i samförstånd med socialdemokraterna och arbetsmarknadens parter genomföra en radikal sänkning av marginalskatterna.

Att sänka marginalskaften är viktigt

därför att det blir mer kvar efter skaft pä den nya lönen eller pä en extraförtjänst;

därför att det blir mindre lönande att leva pä lånade pengar som då i stället kan användas till produktiva investeringar;

därför atf det lönar sig mindre att leva i det lag- och kvittolösa samhälle som i dag florerar i Sverige.

Med lägre marginalskatter lönar det sig mindre atf fiffla, mer aft arbeta. Lägre marginalskatter stärker både ekonomin och moralen.

Marginalskatterna kommer enligt regeringens förslag att sänkas fill 50 % för de allra flesta som har heltidsarbete. I och med att vi dessutom sänker det s. k. marginalskattetaket bör alla kunna räkna med att få behålla åtminstone en fjärdedel av en inkomstökning. De flesta fär behälla hälften eller mer.

Lägre marginalskatter kommer att göra det lättare atf träffa löneavtal med Nr 71

'■"' '""'"- Onsdagen den

Regeringens program satsar på åtgärder som uppmuntrar fill arbetsinsaf- 4 febpjjfj 198

ser, tillväxfbefrämjande sfimulanser och offensiva industrisatsningar. Def_____ ___

garanterar därmed en politik som tar till vara arbetskraftens resurser i stället Allmännolitisk för aft leda fill utslagning och arbetslöshet. Kraftfulla begränsningar av både debatt offenfiig och privat konsumtion skapar det utrymme som krävs för de offenfiiga satsningar och den stegvisa nedpressning av underskotten som är en förutsättning för att fä inflationen under kontroll.

Genom det avtal som slöts mellan LO och SAF i går natt bevisade parterna att de, tvärtemot vad deras kritiker ofta högljutt har påstått, i eft känsligt läge är beredda att ta sitt samhällsansvar. Mänga svenskar kände lättnad över aft vi i år förhoppningsvis slipper en uppslitande avfalsstrid.

Men jag tror ocksä att många tänkte sä här; mätte nu också politikerna ha kraften aft samla sig till gemensamma tag, till mindre av diskuterande och mer av handling.

Svaret på denna vädjan frän människorna kom mycket snabbt. Genom def åtgärdsprogram regeringen presenterat tas ett första viktigt steg mot den sortens kraftsamling som jag tror att människorna i det här landet nu kräver. En viktig del i paketet är ju ocksä atf regeringen tillsammans med opposifionen och parterna pä arbetsmarknaden vill lösa en fråga som i många är upplevts som det dominerande problemet i vår ekonomi; de höga marginalskatterna.

I fyra och ett halvt är har socialdemokraterna i stor utsträckning valt missnöjespolitiken sorn sin politiska arbetsmetod. Kanske har vi frän regeringssidan inte allfid visat fillräcklig lyhördhet för de konstruktiva synpunkter som ändå funnits frän oppositionens sida. I def läge Sverige nu befinner sig i mäsfe det vara slut både på den enkla missnöjespolitiken och på oförmågan aft ge och fa över de politiska blockgränserna. I en känsla av ansvar och samförstånd skall vi gemensamt försöka lösa de problem som värt land brottas med. Det är detta våra uppdragsgivare, väljarna, väntar av oss.

Under detta anförande övertog tredje vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Anf. 13 HANS GUSTAFSSON (s):

Herr talman! Det är självklart att årets remissdebatt präglas av den besvärliga situation som landet befinner sig i.

Situationen har ju redan utförligt belysts under den hittills förda debatten, och det finns därför icke någon anledning att ytterligare redovisa de problem som föreligger. Ej heller skall jag använda tiden för historiska återblickar i syfte atf fördela skuldbördan för det uppkomna läget.

Jag tror medborgarna vänfar sig atf vi i stället skall ägna remissdebatten ät att diskutera hur landet skall ta sig ur svårigheterna och återvinna en sund ekonomi och en trygg sysselsättning.

4 Riksdagens proiokoll 1980181:71-72

Nr 71

Onsdagen den 4 februcjri 1981

Allmänpolitisk debatt

Vi har under vår oppositionstid verkligen försökt att i väl genomarbetade motioner föreslå åtgärder som vi är övertygade om skulle - ifall de hade genomförts- medfört en gynnsammare utveckling än den som vi nu tvingas konstatera. Blockpolitiken här i riksdagen har inte gjort det möjligt aft få gehör för våra förslag. Den ger bara utrymme för bifall fill förslag som framlagts av regeringspartierna och inte av opposifionen.

Det är emellertid regeringen som har förstahandsansvaref för utvecklingen. Det är därför den sitter i kanslihuset och därför den utrustats med sina beslutsmöjlighefer. Def är ur den synpunkten förödande för landet atf regeringen icke förmår atf uppbåda den handlingskraft som erfordras för aft ta oss ur svårigheterna. Det ledde fill att vi fick en ofullgången finansplan och en budget som resulterade i attacker på den svenska kronan. Först vid 22-tiden i går kväll kunde regeringen presentera för oss de förslag till åtgärder som skall diskuteras här i riksdagen i dag pä förmiddagen. Regeringen är så splittrad att det måste tvång fill av olika slag för att den skall komma fram fill beslut. Den har stöd av en majoritet i riksdagen och borde av denna anledning vara en parlamentariskt stark regering.

Men även om regeringen Fälldin pä papperet är en parlamentariskt stark regering, har erfarenheterna visat att den infe klarar de krav pä sammanhållning som en hård fid ställer pä regeringen. Vi vet nu att det inte räcker med att regeringen har en majoritet av riksdagen bakom sig. Ufan en tillräcklig samsyn brister det både i handlingskraft och i ansvarstagande. Skall regeringen kunna ta sitt parlamentariska ansvar krävs aft statsråden står eniga bakom dess politik. En regering, där flera av statsråden reserverar sig i viktiga frågor eller öppet argumenterar mot delar av regeringspolitiken, är inte bara en svag regering, utan den kryper ocksä ur det gemensamma ansvar den måste ta för politiken inför väljarna. Den lämnar väljarna i osäkerhet om var ansvaret ligger.

Regeringen kan inte samtidigt vara bäde regering och opposition.

I den mån regeringen kunnat samla sig till aktiva åtgärder mot den föreliggande situationen har de i hög grad bestått i atf de velat spara å kommunernas vägnar. Redan har kommunerna berövats 2 miljarder kronor, och nu skall de enligt uppgift bli av med 2,7 miljarder till.

I stället för att ta ansvar för eget fögderi överlåter man till kommunalmännen aft ta hand om verkställigheten. Varför då? Det är inte de som skapat statens budgetunderskott, inte de som har åstadkommit bytesbalansunderskoftet, inte de som ökat statsskulden fill astronomiska tal. De har finansierat varje utgift krona för krona.

Det är minst sagt fariseiskt atf utmåla kommunerna som hotet mot vårt välstånd. Det har gått atf i regeringen nå enighet om att skjuta problemen över på kommunerna men inte att ta itu med regeringens egna problem.

I den ekonomiska situation som vi befinner oss i är vi alla medvetna om atf den kommunala tillväxttakten mäste bromsas upp. Våra samlade resurser behövs just nu bäst för ökad export, förbättrad kapitalbildning och investeringar.

De som förstått det bäst och levt därefter är kommunerna själva. Det har

infe gått på en gäng, men färdriktningen har varit klar. Sannolikt kommer den kommunala tillväxten i är att understiga 3 % och kanske närma sig 2 %. Det är ungefärligen vad som erfordras om inte utbildning, åldringsvård och barnomsorg skall nedrusfas. Ändringar i befolkningssammansäftningen, andra omständigheter och def nuvarande avräkningssystemet mellan staten och kommunerna gör atf en lägre tillväxt än 2 % icke torde gä atf uppnå ufan en faktisk nedrustning.

En dämpning av kommunernas tillväxttakt måste ske under väl genomtänkta och planerade former. Def måste ske i samverkan och samförstånd med kommunerna. Så måste man ocksä tolka det beslut om kommunernas ekonomi som fattades här i kammaren under våren 1975.

Regeringen bryter nu mot defta beslut genom atf egenmäktigt försämra de ekonomiska förutsättningarna för landets landsting och kommuner, detta ufan att samtidigt ange hur kommunernas åtaganden skall minska.

Det är förståeligt aft landets kommunalpolitiker reagerar mof denna nya regeringspolitik, som dessutom inte har sföd i riksdagsbeslut. De krav på ytterligare och framför allt meningsfulla överläggningar som framförts till regeringen frän bäde landsfings- och kommunförbunden bör omgående tillmötesgås. Dessa framställningar är eft uttryck för att kommunalpolitikerna är villiga att ta sin del av bördan för att rätta fill obalanserna i landets ekonomi, ett ansvarstagande som regeringen borde hälsa med tillfredsställelse och inte besvara genom att gömma sig bakom ensidigt utfärdade diktat. Kommunerna har försökt aft anpassa sig till av riksdagen angivna önskemål, men de belönas förfärligt dåligt härför av regeringen.

Det skulle varit frestande att göra en närmare genomgäng av regeringens åtgärder med avseende på kommunerna. Tiden medger icke detta. Men det är inte svårt att konstatera aft åtgärderna leder till en förstärkning av orättvisorna mellan kommunerna. Landefs rikaste kommuner, bl. a. Danderyd, får den minsta påfrestningen, medan i många fall redan hårt pressade kommuner drabbas hårt av de förslag som nu har aviserats. Hur har centerpartiet kunnat gå med på detta?

Herr falman! Jag skulle i stället vilja belysa åtgärdernas förhållande till sysselsättningen.

Vi vet att 1981 kommer aft bli eft besvärligt år när def gäller sysselsättningen. Det förefaller inte osannolikt att vi åtminstone tidvis kommer atf få notera uppåt 200 000 arbetslösa. Kommunerna har genom sparpaketet i höstas och genom de aviserade åtgärderna nu berövats ca 4,7 miljarder kronor. För defta belopp skulle kommunerna kunnat sysselsätta minst 50 000 personer och sannolikt långt fler.

Def är svårt aft inse vilken vinst ur samhällets synpunkt def kan ligga i atf växla kommunernas resurser till utgifter för arbetslöshetsersättningar och beredskapsarbeten. Inte lär det minska budgetunderskottet, och inte är det lätt att se vilka fördelar def i övrigt skulle innebära. Arbetskraften behövs hos kommuner och landsting. Varför dä göra den arbetslös?

Om vi kraftigt skall minska arbetskraften hos kommuner och landsfing, skall vi självfallet inte göra det när näringslivet friställer arbetskraft i stor

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

skala. Regeringens åtgärder är ett dråpslag mof kvinnorna och ungdomarna.

I årets finansplan återkommer regeringen vid flera tillfällen till det faktum aft företagen under de senaste åren höjt sina exportpriser mera än konkurrenterna, trots att värt kostnadsläge i vart fall för 1979 något förbättrades. Orsakerna härtill skulle enligt finansplanen vara bristande tillgäng pä arbetskraft pä grund av en stark efterfrågan från den kommunala sektorn och en läg rörlighet. Detta är en myt. Den offentliga sektorn konkurrerar endast undantagsvis med industrin om arbetskraften. Det är sant att det åtminstone här och var finns brist på yrkesutbildad arbetskraft, rnen den konkurrerar infe den offentliga sektorn om. Det är en myt att den kommunala sektorns arbetskraftsbehov är ett hinder för näringslivets expansion. Kommunerna har framför allt gjort det möjligt för kvinnorna atf fä ett jobb. Dem har inte exportindustrin efterfrågat. Det är också de som nu kommer att fä sitta emellan. Likaså kommer ungdomarnas situation att försväras. Och åtgärderna kommer inte att förbättra vär ekonomi.

I regeringens ekonomiska handlingsprogram, som presenterades i TV i går kväll, redovisas att inkomstskaften skall reformeras och marginalskatterna sänkas.

Vi delar uppfattningen att inkomstskatten behöver ses över och likaså marginalskatterna. Regeringen har infe redovisat hur det skall gä till. Först skall överläggningar äga rum. Hur en skatteomläggning skall ske och hur den skall finansieras fär vi således anledning att återkomma fill. Men det kan nog redan nu sägas att en sänkning av marginalskatten och en omläggning i övrigt har åtminstone tvä förutsättningar. För det första mäsfe en sänkning av inkomstskatten kombineras med åtgärder för att komma till rätta med avdragen. Det framstår dä inte som mest angeläget att angripa de srnåavdrag, som för resekostnader och liknande, vilka regeringen nu ger sig pä. Det är i stället nödvändigt att angripa de underskottsavdrag som skapar en rad problem i samhällsekonomin. Underskottsavdragen uppgår i dag till 12 miljarder kronor och beräknas 1985 uppgå till def dubbla. Allt fler anpassar sin ekonomi till avdragsmöjligheterna, och def medför att skattebetalarnas räntekänslighet blir läg fill förfång för dem sorn efterfrågar krediter för att finansiera produktiva investeringar. Denna utveckling mäste stoppas och det måste bli slut pä atf människor kan tjäna miljoner och betala O kr. i skatt.

För det andra mäste kraftfulla åtgärder vidtagas mot def tilltagande skatfe-och avgiftsundandragandet. Det innebär allvarliga risker för samhällsmora-len och för solidariteten. Mer än 7 miljarder kronor har staten att fordra av försumliga skattebetalare.

I en särskild partimotion mot skattebrott och skatteflykt beskriver vi olika metoder sorn numera används för att undandra samhället skatter och avgifter.

För att komma fill rätta med dessa och andra former av skattebrott och skatteflykt föreslär vi nio olika åtgärder i vär motion. Jag skall inte redovisa alla, bara nämna ett par av åtgärderna.

Vi föreslär t. ex. aft offentlig upphandling endast bör fä ske hos sådana Nr 71

företag som uppfyllt sina förpliktelser mot samhället, att debitering och Onsdagen den

uppbörd av arbetsgivaravgifter bör ske på ett sådant sätt att stora skulder till 4 fgbpuari 1981

staten inte kan byggas upp i företagen och att förlängd preskriptionstid bör__

genomföras för uppbördsbrott; det gäller t. ex. arbetsgivare som låtit bli aft Allmäiipolilisk betala in den skaft de innehållit frän sina anställda. Fler förslag till åtgärder debatt skulle kunna redovisas, men det sagda fär räcka.

En diskussion om en revidering av inkomstskaften och sänkta marginalskatter måste kombineras med en omläggning av underskottsavdragen och en kraftfull kamp mot skafteflykt och skattebrott. Är vi överens om detta, då kan vi också pröva hur marginalskatterna skall sänkas och inkomstskatten reformeras.

Den svåra situation som vi i vårt land nu befinner oss i kan infe bemästras av en borgerlig trepartiregering. Det är en felaktig parlamentarisk konstruktion i def läge som nu råder. Det hade kanske gått om vi haft god tillväxt och en bra ekonomi. Nu gär det inte. Det har i vart fall väljarna upptäckt, om den undersökning som presenterades av Sifochefen för några dagar sedan ger en rättvisande bild av deras uppfattning.

De fre borgerliga partier som nu regerar slåss om en gemensam, flytande borgerlig väljarkår. För att hålla ihop den borgerliga trepartiregeringen - och infe förlora i väljarkåren - tvingas den atf avstå frän de nödvändiga besluten eller i vart fall skjuta dem framåt så länge det går. När inte detta gär-som i Sydafrikafrägan eller när det gällde NCB - far TT-telegrammen som svalor genom luften med regeringsledamöternas avvikande mening.

Nu går det så långt aft ett helt partis statsrädsuppsäffning reserverar sig i regeringsprotokollet. Och när massmedia och andra efter detta ställer tvivel om regeringens förmåga att hålla ihop, säger företrädare för regeringsparfierna att det infe är något märkvärdigt. Det beror bara pä att vi i Sverige inte är vana vid koalitionsregeringar. Men vårt parlamentariska statsskick bygger ändå pä grundtanken att regeringen stödersigpä en majoritet i riksdagen och uppträder som en enhet. När det gäller Sydafrikafrägan t. ex. är def uppenbart att regeringens beslut icke är förankrat hos en riksdagsmajoritet.

Tycker verkligen inte statsministern att landet, i det läge som nu råder, är förtjänt av eft nyval? Är det rätt aft låta landet glida ännu närmare avgrundens brant, innan människorna får tillfälle att säga hur de vill ha det? Det var infe den nu rådande situationen som presenterades för väljarna 1979,

Anf. 14 BERTIL LIDGARD (m):

Herr talman! Det ligger i sakens natur atf vi, i nuvarande ekonomiska läge och i den statsfinansiella situation som vi befinner oss i, under denna allmänpolitiska debatt ägnar stort utrymme åt samhällsekonomiska frågor och ät de åtgärder som mäste vidtas för aft uppnå en önskvärd balans i

ekonomin. Men debatten är allmänpolitisk, och de akuta problemen och

53
lösningarna på dem får inte undanskymma det faktum att def även kan finnas -

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

A llmänpolitisk debatt

andra problem som är viktiga, allvarliga och kanske t, o, m, illavarslande.

Vad hjälper det oss att åstadkomma balans i samhällsekonomin om vi inte lyckas bekämpa och hålla borta nedbrytande krafter i samhället, som inte respekterar de regler vi har ställt upp för samlevnaden?

Nägon har sagt att vår nation håller på aft utvecklas till eft fifflarsamhälle. Vi har alla en aning om hur det kan gä till. Några fä experter har trängt in i den ekonomiska brottslighetens sofistikerade metoder, hur den är utformad och organiserad. De vet också hur svårt def är aft avslöja och komma ät denna brottslighet. Vi har alla också en känsla av att brottsligheten ökar, atf den blir våldsammare och grövre, antingen den riktar sig mot enskilda människor eller mof sak. Men egentligen är det bara de som sysslar med brottsstatistik eller djupgående forskning på området som har trängt in i problemen och vet hur allvarlig situationen är. Jag skall dock inte ge mig in på någon statisfik - det ger kanske inte sä mycket.

Ett annat mätt på omfattningen av brottsligheten är beläggningen pä våra kriminalvårdsanstalter. Det finns f. n. drygt 4 000 värdplatser på dessa, och de är alla upptagna. Häromdagen hade jag fillfälle aft besöka en ny och modern anstalt med ett 40-tal platser. Där är situationen den aft man frän tid fill annan tvingas fill ren överbelastning - att bädda för 41 eller kanske 42 interner, när man har plats för 40. Det är naturligtvis infe pä något sätt eft tillfredsställande förhållande. Tvärtom borde man egentligen ha en något lägre beläggning för att kunna möta de problem som kan uppkomma. Man kan säga att situationen blir svär bäde för dem som arbetar där och för internerna själva.

Vi har nu enligt uppgift en liten reserv på ett 40-fal platser på en redan nedlagd kriminalvårdsanstalt. De kommer såvitt jag vet aft öppnas inom kort. Sedan finns def absolut ingenfing. Och hur de provisorier skall se uf som man skall behöva ta till är det ingen som har nägon klar uppfattning om.

Det är en situation som naturligtvis medför svårigheter för både interner och personal, som jag sade. Den är också enormt kostnadskrävande, med transporter hit och dit över hela landet för att hitta en ledig plats ät någon som behöver den. För de häktade är situationen bekymmersam pä de häkten som vi har. Man tvingas till transporter länga vägar. Utredningsarbetet försväras, och advokaternas möjligheter att ta kontakt med de häktade och förbereda rättegäng är verkligen mycket små i vissa sammanhang.

Ändå är det mindre än tio år sedan en socialdemokratisk justitieminister hade den uppfattningen och levde i den tron aft antalet platser pä våra anstalter i dag skulle ligga någonstans under 1 000 - jag tror att han preciserade siffran till 800. Dess värre planerade man ufifrån den tron och den förhoppningen och tog infe så förfärligt mycket hänsyn fill den utveckling som man sä småningom kunde se fram emot.

Nu är vi i en helt annan situation. Låt vara atf def är en pessimisfisk bedömning, men om man försöker ta hänsyn till de siffror som vi har pä detta område, så blir resultatet att vi nägon gäng i mitten av 1980-talet kanske kommer atf ha ett ökat behov pä ungefär 50 % av det plafsanfal som vi har f, n. Och med tanke pä aft def tar fre fyra är atf planera för en anstalt försfär

man kanske hur allvarlig situationen är.

Varför har jag nu, herr talman, uppehållit mig vid en sådan här mycket speciell fråga? Jo, det är helt enkelt av den anledningen atf jag har uppfattningen att om samhället avhänder sig möjligheterna aft reagera på ett adekvat och kännbart sätt mot brottslighet kommer ett ökande anfal normsvaga människor att upptäcka att risken för avslöjande minskar och atf chansen att undgå obehagliga påföljder ökar, och det kommer i sin tur att leda fill en ökande brottslighet.

Man kan infe heller bortse från aft ambitionsnivån hos dem som samhället har engagerat för att syssla med dessa frågor kommer att sjunka när de märker att deras arbetsinsatser inte leder till något resultat.

Nu skall jag kanske för att undvika missförstånd säga att inte heller jag hör till dem som tror att fängelsestraff leder till någon större förbättring. Men å andra sidan har jag träffat tillräckligt många interner och hört dem allvarligt säga aft de aldrig mer skall inlåta sig på någonting som återför dem fill anstalter, för att jag skall tro atf straff ändå har en återhållande inverkan.

Herr talman! För att anknyta till huvudinnehållet i den allmänpolitiska debatten - ekonomin - kanske jag kan få konstatera aft brottslighet är räft dyrbart även för den enskilde medborgaren. För att ta en enkel sak: Vi har alla erfarenheter av hur försäkringspremierna stiger när inbrotten ökar. Det är för resten inte bara premierna som ökar, utan även självrisken ökar - det framgick delvis också av Hans Gustafssons anförande.

Ekonomisk brottslighet leder i stor utsträckning fill atf inkomster undanhålles från skatt - hur mycket kan väl i dag ingen exakt uttala sig om. Det förekommer gissningar inom väldigt vida gränser. Men sannolikt är det på det sättet att om man kunde fånga in de här inkomsterna och använda dem till beskattning under i övrigt oförändrade förhållanden, sä skulle det påverka det skattetryck som vi har.

Om stöldsvinnet - för aft ta ytterligare ett exempel - i butiker vet vi inte heller sä särskilt mycket. Den saken håller på atf utredas. För några år sedan inhämtade jag uppgiften att om man i ett visst varuhus kunde bli av med den typen av svinn, så skulle man kunna sänka priserna i det varuhuset med 3 %: Det sades ocksä - men def är kanske infe en helt adekvat jämförelse - att om man begränsade sig enbart till varuhusets livsmedelsavdelning, så skulle man kunna sänka priserna där med 15 %.

Detta visar hur vi allesammans berörs av den brottslighet som förekommer, hur man skulle kunna förbättra alla människors situation genom att ta struptag på brottsligheten och förhindra sådana här saker.

Stöldsvinn och snatterier kan tyckas vara småsaker i de här stora sammanhangen. Men vi bedömde def ändå som viktigt att göra ett konstaterande i jusfitieutskottet för något år sedan, när vi hanterade just snafteri- och svinnfrägor. Vi tyckte oss kunna konstatera att det höll på att utbreda sig någon sorts allmän tro att upp till ett visst krontal var det fritt fram för snatterier. Utskottet sade den gängen att det med hänsyn till den allmänna laglydnaden är viktigt att inte uppfattningen sprids att butiksstölder

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

lämnas utan ingripande från samhällets sida; det måste stå klart att alla former av varufillgrepp i princip är straffbara. Som jag sade kan detta tyckas vara en obetydlighet, men det är ju här som nästan allfing börjar - inte bara enligt det kända ordspråket, ufan ocksä i verkligheten.

Herr talman! Låt mig avslutningsvis upprepa och slå fast att visst är ekonomisk rekonstruktion och balans vikfiga och angelägna, men lika viktigt för ett samhälles bestånd är att det förmår skapa respekt för de normer som det självt har uppställt för samlevnaden samt att det har kraft, auktoritet och tillräckligt med resurser för att hävda sig mot dem som bryter mot spelreglerna, mot uppställda lagbud.

Anf. 15 KARIN NORDLANDER (vpk):

Herr talman! När någonting har gått snett, på grund av felaktiga beslut eller ett felaktigt handlande, dä söker man en "syndabock" atf vältra över skuldbördan på.

Den borgerliga regeringen fungerar på samma sätt, när den genom den förda ekonomiska svångremspolifiken hamnat i en situation som betyder att de inifiativ som fas i besparingssyfte oftast får motsatt effekt. Regeringen har hamnat i eft ekorrhjul och rullar allt snabbare mot den ekonomiska avgrunden,

I det läget har regeringen med stöd av industrins företrädare främst riktat in sina angrepp på två områden, "syndabockar". Det är dels löntagarna, dels den offentliga sektorns utveckling som anges ha orsakat våra ekonomiska problem.

Löntagarna angrips från olika häll. Man säger exempelvis aft de arbetar för litet, att de inte frivilligt vill arbeta pä övertid, att de är frånvarande från arbetet för ofta, atf de är sjuka för ofta och att de begär orimliga lönehöjningar. Detta anges som främsta orsaker till ett kostnadsläge sorn omöjliggör för industrin att få sina produkter sålda pä exportmarknaden.

Dessa beskyllningar innebär ett falskt angrepp pä de anställda. Färsk statistik visar nämligen atf de svenska löntagarna inte ligger i topp när def gäller lönestegringar. I jämförelse med övriga industriländer i västvärlden har de halkat efter.

Def finns enligt vpk:s mening en annan orsak till att kostnadsläget påverkas negativt, en orsak som varken regeringen eller industrins företrädare gärna talar om: Sverige tvingas numera importera en allt större andel detaljer och delar för de varor som sedan skall exporteras.

Sverige har under en läng följd av år flyttat den arbetskraftskrävande tillverkningen av produkter utomlands till olika låglöneländer. Det har varit lönsamt och gett ökad profit fill företagen. Utförandet av kapital och arbete till andra länder har inte bara ökat vårt utlandsberoende, utan det har också ökaf importberoendet, som i sin fur påverkar exporten.

Vad sedan gäller löntagarnas orimliga lönekrav, sä är de betingade av den förda ekonomiska politiken, av omfördelningen från de fattiga till de rika. Under det gångna året 1980 steg den allmänna prisnivån i konsumentledet med 13,4%. Livsmedelspriserna steg med 15,4%. För en normalfamilj

betyder det en ökning av matkostnaden med ca 200 kr. i december jämfört med januari månad.

Om vi tar den månad vi hittills avverkat i är, så finner vi atf priserna aldrig fidigare har stigit sä kraftigt pä en gång. Redan vid årsskiftet sfeg priserna på s, k. färskvaror med 10-12 %. Den borgerliga regeringen har ambitionen att helt slopa subventionerna pä livsmedel, vilket hårdast drabbar de ekonomiskt sämst ställda, eftersom de tvingas använda en allt större andel av sin sammanlagda inkomst för inköp av livsmedel, dvs. för atf överieva.

Om man far i beaktande vad som hänt pä pris- och avgiftssidan och def löneläge som de anställda har atf utgå ifrån, så är det svårt att se def orimliga i lönekraven.

Enligt officiell statistik låg den genomsnittliga timförtjänsten för arbetare inom verkstadsindustrin - vilken används som inkomstmätt i förhandlingssammanhang-föraugusti månad 1980 pä 32:38 kr. Med en arbetstid på 2 000 timmar, vilket är högt räknat, betyder def en årsinkomst pä mindre än 65 000 kr.

Man behöver, herr talman, inte vara utbildad ekonom för aft räkna ut att detta, även om män räknar in bidrag, är en ekvation dar inkomster och nödvändiga utgifter inte gär ihop.

1 gär fick vi del av det avtal som undertecknats av LO och Svenska arbetsgivareföreningen och som skall gälla under tvä är. Det är infe förvånande att en del löntagare satte morgonkaffet i halsen när de hörde resultatet av förhandlingarna. Det är stor skillnad pä det ingångna avtalet och de krav som ställdes av LO hösten 1980. Dä krävdes en ökning av lönerna med 10 % pä ett år. Samtidigt uttalades att LO inte kunde ställa upp pä något ansvar för samhällsekonomin med tanke pä den förda ekonomiska politiken. Den polifiken har sannerligen inte förbättrats sedan dessa krav ställdes. Tvärtom har avtalsrörelsen drivits mot en bakgrund av nedåtgående konjunktur, rekordartad inflation, flera års reallönesänkningar och en fördelningspolitiskt orättvis svångremspolitik. Man kan heller inte komma ifrån aft den snabba uppgörelsen syftade fill atf förhindra de lågavlönade inom den offentliga sektorn att kompensera sig för pris- och hyresstegring-ar.

Om jag sedan gär över till nästa syndabock, nämligen den offenfiiga sektorn, som det talats mycket om här idag, så vill jagsäga att angreppen på den blir allt härdare. De borgerliga och näringslivefs representanter vältrar nu över en stor del av den förda polifikens konsekvenser pä denna sektor och kräver en radikal nedrustning.

Atf påstå att utvecklingen av den offentliga sektorn varit ett hinder för investeringar i och utveckling av industrin är lika, falskt som atf påstå att löneläget haft en avgörande roll som hinder för exporfindustrin. I stället är det industrins utveckling och krav som styrt och tvingat fram en utbyggnad av den offentliga verksamheten.

Den offentliga sektorn har genom sina insatser fäft betala en stor del av de negativa effekter som uppstått pä grund av de omänskliga prestafionskrav

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

som är en följd av den strukturomvandling som har skett inom det privata näringslivet.

Näringslivets krav på ökad effektivitet och produktivitet har tvingat fram utbyggnad på olika områden. Den ökade utslagningen av arbetskraft ställer ökade krav pä samhälleligt omhändertagande, omfattande samtliga generationsgrupper: barn, handikappade, arbetslösa, sjuka och äldre.

Takten på utbyggnaden av den offentliga sektorn visar hur anpassningen har skett. Vid högkonjunktur ökades behovet av arbetskraft och även kvinnorna välkomnades i arbetslivet. Då skedde en utbyggnad av daghemsplatser i ökad takt. Nu, när arbetslösheten ökar i hela landet, är det kvinnorna som först drabbas. Av de 86 000 öppet arbetslösa som redovisades för december 1980 var 42 000, eller nära hälften, kvinnor. När kvinnorna inte längre efterfrågas av arbetsmarknaden, avtar intresset för utbyggnad av barnomsorgen.

1976 var samtliga parfier överens om atf under den följande femårsperioden bygga 100 000 daghems- och 50 000 frifidshemsplatser. Enligt regeringens egna beräkningar kommer bara 83 000 daghemsplatser och 36 000 frifidshemsplatser atf byggas under denna tid. Defta skall då ses i förhållande fill def akuta behovet. I dag behövs 137 000 daghemsplatser och 59 000 fritidshemsplatser, totalt 196 000 platser. Och de behövs i dag, inte i framtiden.

Nu är alla ambifioner pä regeringshåll borta när det gäller atf fullfölja vad som 1976 ansågs nödvändigt. Det sades då aft utbyggnaden skulle vara ett första sfeg mot full behovstäckning inom barnomsorgen.

Vänsterpartiet kommunisterna har allfid hävdat barnens räft fill en bra barnomsorg, såväl kvantitativt som kvalitativt, utgående från barnens behov. Def är eft krav som vi vidhåller. Vi menar atf def är samhällets skyldighet att se till barnens bästa och anser aft man infe har råd aft utestänga barn frän den omsorg som en bra daghemsplats innebär. Det är barnens behov som skall styra utbyggnaden av barnomsorgen, infe behovet av kvinnornas insatser på arbetsmarknaden,

Def är inte heller sant att den offentliga sektorn har tagit arbetskraft från industrin. Sysselsättningsökningen inom den offentliga sektorn hänför sig till kvinnor, som eljest infe skulle ha fått arbete inom industrin utan tvingats att stanna hemma, F, ö, far inte industrin i någon större utsträckning emot ens den arbetskraft som numera erbjuds.

Industrins högt ställda krav pä välutbildad arbetskraft har exempelvis tvingat fram en ökad och förändrad utbildning. Detsamma gäller för andra områden, för trots den tekniska utvecklingen inom industrin erfordras fortfarande en del mänsklig arbetskraft, som det dä ställs allt högre krav på.

Den offentliga sektorn har att svara för produktionshöjande insatser i form av samhällelig s. k. infrastruktur-vägar, bostäder osv. -men ocksä i forrn av arbetskraftskapifal som utbildning, sjuk- och hälsovård.

Den nya sparplanen kommer på grund av ökad åtstramning beträffande bl. a. kommunernas ekonomi att snabbt fä negativa effekter på den

reproduktionsprocess som samhället svarar för. Det gäller ocksä sysselsättningen, inte bara inom den offentliga sektorn.

Den offentliga sektorn är en stor kund även för de privata företagen. Enligt uppgift frän riksrevisionsverkef uppgick den offenfiiga sektorns upphandling är 1980 hos den privata företagsamheten till 60 miljarder kronor. Enbart sjukhusens beställningar i näringslivet tryggar tusentals jobb i eft stort anfal företag. Men den offentliga sektorn ger också andra yrkesgrupper jobb. Exempelvis sysselsattes 35 000 byggnadsarbetare under året, 65 % av dessa anställda i privatägda byggföretag. Det var en byggverksamhet som enbart i kommunernas nybyggnadsverksamhet och anläggningsjobb uppgick till 11 miljarder kronor.

En åtstramning av den offentliga sektorn kommer snabbt att öka arbetslösheten. Arbetslösa människor blir en tärande grupp i samhället - de är olönsamma och måste i stället fä arbete, om man skall fä ekonomin i balans. Def är därför enligt vänsterparfiet kommunisterna en "missriktad sparsamhet" som den borgerliga regeringen ger sig in pä när den på det sätt som nu görs angriper den offentliga sektorn.

Är def en vettig politik, när man nu ute i kommuner och landsfing i sin budgetplanering tvingas - som framskymtat i pressen - lägga fram förslag om atf avgiftsbelägga skollunchen, servera eleverna vatten i stället för mjölk till maten, avgiftsbelägga läromedel, stänga bibliotek och ungdomsgårdar, skära ner på fritidsverksamheten, banta på undervisningen på vuxensidan, på musik- och invandrarundervisningen? Man tvingas skjuta all underhållsverksamhet av gator, vägar och nedslitna fasfigheter pä framfiden, liksom nybyggnadsverksamhet inom den sociala sektorn och sjukvårdssektorn, barnomsorg och åldringsvård. Och ändå är man i mänga kommuner tvingad att höja skatten, att höja kommunalskatten som är så orättfärdig fördel-ningsmässigt.

Vi inom vänsterpartiet kommunisterna ser inget vettigt i en sådan ekonomisk politik, och vi ställer inte heller upp på den reaktionära inriktning den har.

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Anf. 16 CLAES ELMSTEDT (c):

Herr falman! Inledningsvis bara en liten kommentar fill vad Hans Gustafsson slutade sitt anförande med. Han talade om att regeringen borde angripa underskottsavdragen och def systenl som florerar. Jag antar aft Hans Gustafsson känner till atf det finns en utredning som håller på med detta och som dessutom skall fä tilläggsdirektiv för att försöka komma till rätta med avarterna så fort som möjligt.

Vidare menade Hans Gustafsson att den trepartiregering som vi har är omöjligT)en skulle, om jag förstod honom rätt, sakna def underlag som krävs i parlamentet. Värt system bygger på att en regering skall ha en majoritet i riksdagen. Svårigheterna för en regering som inte har det känner socialdemokraterna naturligtvis bättre till, eftersom de har regerat i minoritetställning, till skillnad från den nuvarande regeringen som ändå har en majoritet, även om den är den knappaste som kan tänkas.

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

, Jag tror att vi allesammans känner en stor tillfredsställelse över att huvudorganisationerna pä arbetsmarknaden i är snabbt kom fram till eft avtal, Det har vitsordats tidigare i debatten, och def finns ingen anledning att fördjupa sig mycket mera i det. Det finns däremot anledning understryka aft LO och SAF genom sin snabba uppgörelse slog undan en vikfig bit av de socialdemokratiska påståendena bäde här i kammaren och ute i landet, där det har hetat aft regeringen bäddar för konfrontation i det svenska samhället genom sin fördelningspolitik. Det snabba avtal som nu har träffats borde stämma en och annan debattör och förkunnare pä den arenan till eftertanke. Def är bara aft hoppas att det ansvar som arbetsmarknadens parter har visat kommer att smitta av sig pä andra, som bör känna samma ansvar.

Det finns uppenbarligen en bred insikt i det svenska samhället om hur stora och svåra de ekonomiska problemen är. Det är inte problem som skapats på eft eller annat är, utan det är poblem som har sin grund i atf produktionsapparaten i decennier haft en inriktning, som infe klarar de snabba omställningar ett starkt yttre tryck i form av nya industriländer och dyrare oljeräkningar innebär.

Det gäller att här i riksdagen seriöst gripa sig an situationen och forma en framtidsinrikfad politk. Regeringen har ju i dag lagt fram ett handlingsprogram, som utgör en god grund för detta. Att kritisera neddragning av den offentliga sektorn när den är större än vad produktionen orkar bära, att krifisera åtstramning av den privata konsumtionen när det inte finns utrymme för mer konsumtion i den produktion vi har osv., det är inte att ta problemen och människornas oro på allvar.

I vår nödvändiga äterhällsamhet är det vikfigt atf se vad som är betydelsefullt för framtiden. Dagens problem skall inte lösas genom sämre levnadsvillkor för kommande generationer.

Utbildningspolitiken är i detta avseende ett bra exempel. Utbildning är inte, någon samhällelig konsumtion i vanlig mening. Utbildning är en investering för framtiden, en investering som samhället gör för framtida trygghet. Detta gäller frän grundskola till högskola. Inte minst gäller det forskningen, och fill denna har regeringen i årets budgetproposition föreslagit en ökning med 125 milj. kr. Det är ett bra bevis pä den syn man häri detta sammanhang. Den neddragning av statsbidraget till grundskola och gymnasieskola som föreslås skall pä intet sätt förringas, men jag är övertygad om att vissa besparingsmöjligheter finns om man gemensamt tar sig an frågan.

Det är klart atf man kan göra som fru Nordlander gjorde här- räkna upp allt som man i så fall måhända får skjuta litet på framtiden eller dra ned. Men jag vet av erfarenhet aft det finns kommuner där man har satt sig ned för att diskutera för atf se vad man kan komma fram till - och har nått utomordentligt goda resultat utan att det har behövt inkräkta pä kvaliteten i verksamheten.

Jag vill dock erinra om angelägenheten av aft infe generalisera när det gäller bantningen av den offentliga sektorn - och när man över huvud taget talar om den offentliga sektorn. Som jag nämnde är utbildningssektorn

förvisso en tung del av denna sektor, men ingenfing kan på sikt vara en större förlust för samhället än att ge en bristfällig utbildning, pä vilken nivå det än gäller. Naturligtvis skall överorganisation och byråkrati hällas efter ocksä här, och bantningen av skolöverstyrelsen, som en utredning har föreslagit och som det om några dagar kommer en proposifion om, är eft led i denna strävan.

Till det framfidsinrikfade hör ocksä att vi tar till vara våra egna produktionsbetingelser så långt deffa är möjligt.

Det är i dag allmänt erkänt hur viktigt def är med eft näringsliv med en blandning av små och stora företag. Det är förvisso inte alltid man har haft den uppfattningen pä alla häll. För den som representerar eft län med en negativ befolkningsutveckling fyra är i rad framstår det klarare än någonsin hur viktigt det är med balans mellan stora och små företag, hur svårt det är när de mindre företagen inte finns i tillräckligt antal, hur konjunkturkänslig och sårbar arbetsmarknaden är i sädana fall.

Pä 1960-talet värdet enbart stordriften som frän de flesta häll prisades. När centern drev kravet att ocksä de små företagen skulle ha sin plats därför att det var angeläget för vär ekonomi och sysselsättning, var engagemanget från andra partier inte särskilt stort. Ofta fick vi höra att vi var verklighetsfrämmande, att vi var romantiker. Vi ville ha industrier i varje by - och allt vad rnan då sade. Många av dem som pä den tiden gjorde dessa värdeomdömen tillhör nu de flitiga resenärerna mellan sina hemorter och Stockholm och uppvaktar regering och riksdagsledamöter för att fä stöd i olika former. Ofta rör det sig om småföretagsetableringar. Jag förstår dem - det är inget tvivel om den saken, Def är bara att beklaga att 1960-talets krassa inställning fick en omfattning som medförde ett bortfall av mängder småföretag. Det lider samhället av i dag. Den nuvarande regeringen har rättat fill en del, men def är klart atf defta inte låter sig göras pä kort tid,

Def är också inom småföretagen som idéerna i hög grad finns. Uppfinnarverksamheten mäste fä en mer framskjuten plats, och det är angeläget att vi får skatteregler som inte motverkar utan stimulerar det intresse som finns. Genom smäföretagarpaket etc, har en del gjorts, men mer återstår.

Genom den räntehöjning son-i påtvingats oss har belastningen pä både enskilda och företag blivit mycket kännbar. En grupp som numera har en hög skuldsättning är jordbrukarna. Deras näring har nog jämte fisket mer än andra genomgått en utveckling mot allt större krav pä kapitalinsatser. Detta har varit nödvändigt för aft fillgodose de rationaliseringskrav som samhället ställt upp för att man skulle kunna kräva att fä livsmedel producerade till sä låga kostnader som möjligt. Mänga lantbrukare har härigenom hamnat i en mycket hög skuldsättning. I mänga fall har kapitalkostnaderna gått i höjden till den grad att den enskilde trots en närmast omänsklig arbetsinsats står vid konkursens brant. Den senaste räntehöjningen förrycker alla kalkyler. Personliga miljonskulder är för mänga en omöjlighet att klara. Def kan knappast vara i samhällets intresse att dessa jordbrukare tvingas lämna sina fastigheter med de tragedier som därav följer. Vi är pä värt häll beredda atf tillsammans med berörda organisationer försöka finna lösningar. Ett led i

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

dessa strävanden bör vara att vidga hypoteksbankens möjligheter att ge jordbruket längre krediter. Det gäller ytterst att garantera produktionen av inhemska livsmedel. Det är lätt atf ta saker och ting för givet. Att svenskt jordbruk skall fillhandahålla vårt behov av livsmedel - därfill av hög kvalitet \ - tas av alla för givet. Det gäller att skapa de förutsättningar som erfordras för att detta skall kunna ske också framöver.

För många framstår 1960-falef som ett dystert årtionde i dessa sammanhang. Den jordbrukspolitik som fördes på den fiden medförde ett nästan totalt stopp på investeringar av den enkla anledningen atf ingen trodde pä framtiden. När det hela sedan svängde till def bättre och många började satsa både sig själva och kapital blev def också en injektion regionalpolitiskt sett. När det nu kärvar till finns det anledning att medverka till att lindra de hårdaste törnarna. Den stora smällen får ändå den enskilde ta.

Det handlar här om en viss regionalpolitisk satsning även om den naturligtvis är av blygsam omfattning.

Herr talman! Jag inledde mitt anförande med att uttrycka tillfredsställelse över det ansvar som arbetsmarknadens parter visat. I en debatt som denna, där påståenden görs, där ansvar utkrävs och där angelägenheten av inflytande för så många som möjligt understryks, känner jag ett behov av att säga några ord om just inflytande och ansvar. Jag antar att det är flera än jag som märkt hur diskussionen allt oftare rör svårigheten aft överblicka stora frågekomplex. Det kan gälla t. ex. de kommunala frågorna. Centern uttryckte med skärpa berättigade farhågor på den fid när det var aktuellt med tvångsvisa kommunsammanläggningar. Vådan av atf plötsligt rationalisera bort mängder av förtroendevalda och därmed försvaga inflytandet framstod klart.

Nu får vi frän allt flera håll höra hur man umgås med planer på att sära på kommuner. Dessa krav kan man inte nonchalera. Det är säkert möjligt att genomföra sådana åtgärder på en del häll, medan det kan vara svårare pä andra och helt omöjligt pä vissa. Gjorda investeringar och uppbyggda organisafioner i de nya enheterna lägger hinder i vägen. Samtidigt har vi fått nya lagar som ökar sammanträdenas antal och längd. Vi håller pä aft få ett de-och-vi-resonemang som ingalunda gagnar demokratin. Snarare blåser det under det polifikerförakt som det så ofta talas om - mänga gånger överdrivet, det vill jag gärna säga. Det finns en uppenbar risk för atf kommunerna har blivit sä stora och byräkrafiserade att alltför många förtroendevalda sysslar med i och för sig viktiga men ändå detaljfrågor, medan de övergripande problemen ter sig sä svära aft tackla atf det bara blir en handfull människor som har fid och kraft att fa sig an dessa.

Det finns säkert ingen kungsväg till lösning, men om vi skall kunna räkna med en fillfredsställande tillgång pä förtroendevalda i framtiden mäsfe frågor av denna typ uppmärksammas i tid. En klarare gräns mellan företagsdemokratiska och kommunaldemokratiska områden är en nödvändighet. Den representativa demokrafin bygger pä att väljarna skall kunna utkräva eft politiskt ansvar av de valda. Dä får det inte råda något tvivel om i vilken omfattning deffa kan ske.

Jag vet, herr talman, att många fortfarande infe vill inse aft detta är ett problem. Jag är övertygad om att om vi infe griper oss an dessa frågor, som jag betraktar som övergripande och grundläggande, kommer vi i framtiden aft få stora svårigheter aft rekrytera människor till viktiga kommunala funktioner. Och det om något vore till skada för demokrafin.

Anf. 17 KARIN NORDLANDER (vpk) replik:

Herr falman! Claes Elmstedt uttalade sin fillfredsställelse med avtalsuppgörelsen. Den borgerliga regeringen och näringslivet har inte heller lyckats dölja sin fillfredsställelse över det ingångna avtalet. Men för löntagarna är def någonfing nytt som har hänt - de har fått en reell lönesänkning inskriven i avtalet, vilket inflationsregeln innebär, med 65 % av prishöjningarna när de överstiger 9 %. Pä 1940-falef fanns en liknande överenskommelse som kallades Söderlundsplanen. Dessutom innebär avtalet att om köpkraften minskar för def stora flertalet av löntagarna försväras försäljningen pä den inhemska marknaden, vilket ocksä påverkar sysselsättningen.

Man kan inte undgå att notera den ändrade uppfattningen i fräga om den offenfiiga sektorns verksamhet, främst från center- och folkpartihåll, I gemensamma mofioner före valet 1976 uttryckte man sig på följande sätt:

En stark koncentration av reformverksamheten till bl, a, barnomsorgen och åldringsvården är nödvändig. Den sociala tryggheten får inte äventyras. Tvärtom måste omsorgen om barn och gamla bli bättre. Planen för 100 000 nya daghemsplatser är en vikfig del av familjepolitiken som måste komma till stånd. En motsvarande utbyggnad av långtidsvården är nödvändig.

Och vidare skrev man:

Def är angeläget atf kommuner och landsfing ges förutsättningar att upprätthålla och helst öka sin verksamhet under perioder dä aktiviteten i övrigt är läg.

Det var Per Ahlmark och Thorbjörn Fälldin sorn undertecknade motionerna. Det är svårt att känna igen detta resonemang i de gemensamma attacker mot den offentliga sektorn som blir följden av den borgerliga regeringens sparpaket - eller handlingsprogram som det kallas av en del av regeringen. Med den redovisning som vi har fått i dag kan vi bedöma innebörden av dessa attacker. De vanliga människorna kommer atf drabbas hårt, vilket fär sociala konsekvenser.

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Anf. 18 HANS GUSTAFSSON (s) replik;

Herr falman! Claes Elmstedt kände behov av att upplysa mig om att det har tillsatts en utredning om underskotfsavdragen. Jag hörde dessutom i dag frän statsministern att den skulle fä filläggsdirektiv. Det gär emellertid inte att nu inbjuda till överläggningar om marginalskatterna och reformering av inkomstskatterna, med syftet att ett förslag skall framläggas i vär, om man skall avvakta den utredningens arbete. Jag fann mig därför föranlåten att säga att förutsättningarna för sädana överläggningar är aft vi ocksä är överens om att samtidigt som man behandlar frågan om marginalskatterna också hela frågan om en reformering av underskoffsavdragsproblematiken skall tas upp

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

liksom aft åtgärder skall vidtas mof skatfeundandragande och skafteflykt. Om regeringen skall fullfölja sitt aviserade program, kan den såvitt jag förstår inte hänvisa till utredningen om underskotfsavdrag.

Claes Elmstedt menade ocksä atf den avtalsöverenskommelse som nu träffats mellan parterna pä arbetsmarknaden var en utmärkt dementi av det socialdemokratiska talet om att regeringen bedriver en orättfärdig fördelningspolitik som leder till konfrontation. Det finns andra ledamöter som kan redogöra för utgångspunkterna för avtalsuppgörelsen, men jag vill för min del säga atf def inte alls var fräga om någon dementi utan om en bekräftelse av att regeringen har förstört vär ekonomi till den milda grad att löntagarna nu inte har möjlighet atf fä ut vad de skulle ha för aft fä kompensafion för indexregleringen av skatteskalorna.

Vidare säger Claes Elmstedt att jag skulle ha gjort gällande att en regering är omöjlig, om den inte bygger pä socialdemokraterna i riksdagen. Claes Elmstedt har lyssnat mycket dåligt pä vad jag sade. Jag kan mycket väl tänka mig att en borgerlig regering kan fungera. Även om jag inte har sett nägon sådan ännu, skall jag inte ge upp hoppet pä den punkten. Vad jag försökte redovisa var att en borgerlig regering bestående av tre partier n-ied olika intresseinriktning och program - annars vore de inte fre partier - och med en gemensam, flytande borgerlig väljarkår inte kan uppträda med den enighet och fasthet som behövs för aft föra landet ut ur en utomordentligt svär kris. Jag tror att tillräckligt mänga har konstaterat detta.

Jag sade ocksä att det kanske skulle ha gått i ett läge med god fillväxt, bra sysselsättning och stabil ekonomi, men nu går det inte. Claes Elmstedt talade varmt för behovet av demokrati, inflytande och strävan efter att ytterligare utveckla allt detta, bl. a. i frågan om kommunindelningarna. Jag skall, eftersom jag bara har några sekunder kvar av min taletid avsfä från atf tala orn kommunindelningarna. Jag vill bara säga fill Claes Elmstedt aft den som en gäng ställt sig bakom demokratins princip sedan inte själv kan avgränsa den fill områden som han tycker passar. Principen måste gälla fullt ut. Def bästa sättet aft vidga demokratin i dag är atf ge löntagarna ett inflytande i deras företag och i deras arbetssituationer, grundat pä ett verkligt delägande i företagen. Jag uppfattar därför Claes Elrnsfedts inlägg som en uppslutning till tanken pä löntagarfonder.

Anf. 19 CLAES ELMSTEDT (c) replik:

Herr talman! Hans Gustafsson är ju känd för atf ha en snabb uppfattningsförmåga, men jag undrar om han inte var litet väl tidigt ute när han drog sin slutsats i vad gäller löntagarfonderna. Hur han kunde blanda in löntagarfonderna i detta sammanhang har jag svårt aft förstå. Vad jag talade orn var avgränsningen mellan de sä att säga företagsdemokratiska strävandena i kommunerna och den politiska demokratin. Jag menar aft den gränsdragningen är vikfig för båda parter. Alla skall veta vad man sysslar med och tar ansvar för. Inte minst gäller def naturligtvis dem som är utsedda i allmänna val. De skall veta precis var gränserna går och även hur långt deras

ansvarskompetens sträcker sig, sä att de kan ställas fill ansvar inför sina valmän.

Anledningen till att jag tagit upp denna fråga är att jag av erfarenhet vet att det, om vi inte får denna fräga debatterad och ordentligt genomarbetad, så att uppgiftsfördelningen klarläggs, kommer att bli svårt atf fä tag i folk som vill engagera sig. Däri ser jag den stora faran för demokratin.

Sedan vidhåller jag atf det förhållandet att avtalsuppgörelsen kom snabbt mäste vara en fingervisning till dem som i debatten försökt göra gällande att regeringen med sin polifik skulle ha äventyrat underlaget för en snabb uppgörelse. Beskedet som har kommit från avtalsparterna är väl den bästa dementi som kan ges av sådana påståenden.

Om det vore sä aft regeringar som består av tvä eller flera partier saknade möjligheter att klara ett regeringsansvar - det var ungefär sä Hans Gustafsson uttryckte sig- skulle ju det innebära att det här landet kunde ha bara en sorts regering, nämligen en socialdemokratisk, eftersom socialdemokraterna är det största partiet. De är dessutom vana att regera från minoritetssfällning. Men jag tror inte att man kan snäva ät resonemanget pä det sättet, och jag tycker dessutom att Hans Gustafsson pä den punkten riktar en orättvis beskyllning mot den nuvarande regeringen.

Till Karin Nordlander vill jag säga helt kort: Det är klart atf man kan läsa upp motioner och yrkanden. För vpk:s vidkommande är det naturligtvis utomordentligt värdefullt att alltid vara det parti här i kammaren som har tillräckligt med resurser till precis vad som helst.

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

AUmänpolitisk debatt

Anf. 20 HANS GUSTAFSSON (s) replik:

Herr falman! Claes Elmstedt återkommer fill frågan om demokratin och säger aft nu gäller det inte demokrafin i stort, ufan nu gäller def avgränsningen mellan den politiska demokratin och företagsdemokratin. Men sä var det inte i Claes Elrnsfedts huvudanförande. Han började med atf tala om svårigheterna för medborgarna aft sätta sig in i stora frägekomplex och vad konimunindelningsreformen hade betytt, vikfen av att utveckla den representativa demokratin och mycket annat.

Har man den inställningen, som jag tror att Claes Elmstedt har, att det är en viktig angelägenhet för oss att utveckla demokratin, dä kan man inte, som jag sade tidigare, godtyckligt dra en gräns för demokratin. Har man en gång accepterat principen, så gäller den fullt uf. Dä gäller den ocksä fullt ut den ekonomiska demokratin och de anställdas möjligheter till beslutsfattande och inflytande pä sin arbetsplats,

Claes Elrnsfedts principiella grundtankar här är ett alldeles utmärkt uttryck för angelägenheten av att snart genomföra löntagarfonder. Jag ser i Claes Elmstedt en varm anhängare av dem och kommer att räkna med honom i den fortsatta diskussionen på den punkten.

När det gäller frågan om medbestämmandeavtalen kontra den politiska demokrafin vill jag infe förneka att det är en betydelsefull fråga. Men konsfifufionsutskottet har gjort en stor utredning om detta och haft en hearing med alla berörda parter. Det har inte framkommit någonting i de

5 Riksdagens proiokoll 1980181:71-72

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

undersökningar som redovisas i en rapport till riksdagen att den typen av svårigheter har förelegat. Def har fungerat alldeles utomordentligt bra.

Inga ärenden är anhängiggjorda hos den politiska nämnd som riksdagen har tillsatt för att avgöra gränsdragningen mellan den politiska demokratin och företagsdemokratin. Skulle det visa sig att def i framtiden uppstår sådana svårigheter, tycker jag också aft vi skall försöka bemästra dem.

Sedan återkommer Claes Elmstedt fill avtalsuppgörelsen och säger atf den är visst en dementi av att regeringens politik skulle förhindra en snabb uppgörelse. Def vi har sagt är atf de indexreglerade skatteskalorna leder till att löntagarna mäsfe begära höga lönelyft för aft fä rättvisa, uppåt 10 %. Nu har de inte fått def, men def är inget uttryck för atf vi har haft fel i sak. Det är uttryck för det jag sade förut, nämligen att ekonomin har körts sä i botten atf löntagarna har fått acceptera den orättvisa som de indexreglerade skatteskalorna har givit. Men jag tror inte att Claes Elmstedt bör dra några långtgående slutsatser av det för framtiden. Det kommer nog att visa sig.

Sedan, Claes Elmstedt, tycker jag inte aft vi behöver missförstå varandra till den milda grad att jag skulle göra gällande att det bara kan vara eft parti som regerar åt gängen, Jag tycker naturligtvis att det vore bra om det vore ett socialdemokratiskt parti som regerade, men läget är inte detta, utan det är aft vi har tre partier i regeringen som rekryteras från samma väljarkår. Den omständigheten att de slåss om samma flytande borgerliga väljarkår leder till aft de inom regeringen måste profilera sig för att kunna hälla kvar sina väljare. Detta leder till spänningar och handlingsförlamning, def leder till att Gösta Bohman skickar ut TT-telegram i NCB-frågan, det leder till att folkpartistatsräden reserverar sig mot protokollet, def leder till atf man anfaller varandra ute pä mötena. Väljarna fär ingen fair chans att utkräva ansvar därför att de inte vet var ansvaret ligger någonstans.

Anf. 21 KARIN NORDLANDER (vpk) replik:

Herr talman! För borgerligheten och näringslivet är ett dåligt avtal för löntagarna självfallet alltid tillfredsställande, eftersom det ger ökade profiter ät företagen.

Till de borgerliga ledamöterna i denna kammare, som fortfarande hävdar att barnomsorgen, äldreomsorgen, skolan och sjukvärden har tillätits växa alltför snabbt och därigenom har undergrävt värt lands ekonomi, vill jag rikta en uppmaning: Ta en promenad runt Sergels torg här utanför och de närmaste kvarteren och titta på de bank- och kontorspalats, affärsgator och lyxvaruhus som där finns, och kom sedan tillbaka och försök övertyga oss om att det är samhällets barnomsorg som har urholkat landets ekonomi!

Måste vi infe snart bli överens om att den offentliga sektorns verksamhet måste betalas, om det svenska näringslivet skall fortsätta att fungera? En privatisering av verksamheten löser inte problemen. Vi betalar i dag med våra skatter, men vi har ett orättvist skattesystem som gynnar de starka grupperna och gör det allt svårare att finansiera den offenfiiga sektorn.

Vänsterpartiet kommunisterna har mänga gånger lagt fram förslag om en statskommunal enhetsskatt, som skulle svara för en större andel av

landstingens och kommunernas utgifter, Def skulle innebära en utjämning av den sociala verksamheten för människorna i olika kommuner.

Vi förnekar inte den ekonomiska krisen, Claes Elmstedt, men den borgerliga regeringen använder enligt vär mening fel recept för atf klara krisen,

Anf. 22 CLAES ELMSTEDT (c) replik:

Herr talman! Helt kort fill Hans Gustafsson; Vi kan väl diskutera de här frågorna hur länge som helst, men jag vill gärna ha sagt att jag infe nonchalerar de tendenser som finns på många håll ute i landet, där man är orolig för atf kommunerna har fått en utveckling som gör def svårt infe bara för folk utanför den kommunala verksamheten ufan ocksä för förtroendevalda i den kommunala verksamheten. Jag har här framhållit vikfen av att vi far itu med den frågan istället för atf försöka få den förpuppad, för def lyckas vi ändå aldrig med, och jag kan inte heller tänka mig att det ligger i någons intresse.

När def gäller regeringsmöjligheterna osv, delar jag inte Hans Gustafssons uppfattning att de tre parfierna skulle slåss om samma väljarkår, som han uttryckte def, låt vara atf man kanhända kan föra merparten av deras väljare åf samma håll. Jag är nämligen medveten om atf det sker strömningar mellan de s. k. blocken. Att spalta upp väljarkåren på det sätt som nyss gjordes är verkligen att se statiskt pä def hela. Så statiskt är läget ändå inte, dess bättre.

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Tredje vice talmannen anmälde att Hans Gustafsson och Karin Nordlander anhållit att fill protokollet få antecknat att de inte ägde rätt till ytterligare repliker.

Anf. 23 KJELL-OLOF FELDT (s):

Herr talman! I ef t års tid har regeringen försökt intala sig själv och svenska folket atf vägen uf ur den ekonomiska krisen går över def man kallar att spara. I eft års tid har man talat om sparpaket och sparplaner. Och så småningom blev det också en s. k. sparproposition, i höstas. Men mänga blev nog förvånade över aft det så länge omtalade sparandet framför allt bestod av skattehöjningar, försämringar för pensionärerna - och mera inflation.

Orsaken till denna regeringens fixering vid ordet sparande är det obestridliga faktum aft Sverige efter fyra års borgerligt styre infe längre förmår försörja sig självt. Vi producerar långt mindre än vi förbrukar. Och det beror i sin tur pä att industrin inte längre har den storlek och styrka som krävs för aft upprätthålla den hittillsvarande levnadsstandarden.

Av detta drog man slutsatsen att enda lösningen var atf folket sänkte sin levnadsstandard. Därför höjde man skatter och avgifter, därför försämrade man de sociala förmånerna och, framför allt, lät inflationen rusa på. Den blev än en gång den borgerliga regeringens bundsförvant i nedskärningen av de vanliga hushällens köpkraft.

Men det var inte alla som skulle sänka sin levnadsstandard. Indexregle-

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

ringen av skatteskalorna lades upp så att de högre inkomsttagarna skyddades mot inflafionen. Akfieägare och skogsägare samt innehavare av större förmögenheter fick direkta skattesänkningar. Stora skattelättnader gavs dessutom fill dem som kunde spara för egen räkning och inte behövde tvingas till det.

Tanken bakom denna utdelning av pengar till vissa grupper var uppenbarligen aft regeringen ansäg atf deras levnadsstandard var för läg. De mäste få större belöningar för att göra sin insats - annars köpfes def inga aktier, avverkades ingen skog, byggdes def inte upp några förmögenheter. Av de stora löntagargrupperna krävde man däremot att de skulle fortsätta att arbeta mof sämre ersättning.

Den borgerliga riksdagsmajoritefen sjösatte den här politiken för bara drygt en månad sedan, den 18 december 1980. Nu var första steget taget mot en sanering av den svenska ekonomin, sade man. I fortsättningen behövdes inga särskilda sparpaket. Budgetunderskottet skulle i varje budgetproposition framöver skäras ner med 5 miljarder kronor - utom i årets budget, dä man skulle nöja sig, som man sade, med att hålla budgetunderskottet oförändrat.

Men det skulle visa sig vara en ganska gisten farkost man sjösatte. I likhet med ett annat fuskbygge sjönk den så snart den lämnade kajen.

När regeringen i går kväll presenterade eft nytt s. k. sparpaket, motiverades detta med atf kraftiga försämringar hade inträffat i den svenska ekonomin, Def är en förskönande omskrivning av att regeringens egen politik har skapat eft kafasfrofläge, som kräver nya brandkårsutryckningar. Den budgetproposition och den finansplan som lades fram den 12 januari avslöjade atf Sverige ingalunda höll på att ta något första steg mot ekonomisk återhämtning ufan tvärtom rusade mot ännu svårare obalanser. Och detta skedde trots att politiken otvivelaktigt nådde sitt mål i så måtto att förbrukningen och levnadsstandarden sjunker ocksä i år. Men produktionen sjunker ännu snabbare och därför fortsätter gapet mellan produktion och förbrukning aft öka.

Kombinationen av stagnation och inflation samt ökad arbetslöshet blev också förödande för statsbudgetens utveckling. 1 stället för aft hällas oförändrat ökar budgetunderskottet nästa budgetär med minst 15 miljarder kronor.

1 nägon mening tycks ändå regeringen ha upptäckt att det var något fel med den polifik man lade upp och bestämde sig för i fjol, för den här gången vill man inte tala så mycket om sparande och sparpaket. Nu vill man tala om offensiva åtgärder för att stimulera produktion och sysselsättning.

Men också den räddningsflotfe som man nu skjuter ut har en väldig slagsida. De konkreta, påtagliga åtgärderna, de som kommer att påverka Sveriges ekonomi under de närmaste åren, handlar allihop om nedskärningar och åtstramningar- skärpningar av beskattningen, höjda levnadskostnader, försämrad offenfiig service. De åtgärder som skulle öka produktionen, främja investeringarna och skapa sysselsättning består mest av hänvisningar till pågående utredningar, lösa framtidsplaner och diverse förhoppningar.

Def enda riktigt konkreta som jag har kunnat hitta, herr falman, är en sänkning av räntan pä exportkrediter med en kvarts procent. Men det är nog inte den räntesänkning som landets näringsliv behöver. Dessutom skall skogsägarna fä ytterligare skaftesänkningar i hopp om aft detta skall stimulera avverkningarna. Men när de träder i kraft och vilken effekt de skall ge fär man inga upplysningar om. I övrigt är regeringsdokumentet - som jag antar aft fä av kammarens ledamöter ens har hunnit att läsa vid det här laget, vilket ger en intressant belysning av regeringens behandling av parlamentet -ännu en av flera lägesrapporter om de pågående regeringsförhandlingarna.

Därför är den ekonomiska politik som regeringen presenterade i gär ingenting annat än en fortsättning och förstärkning av den ätsframningspo-litik som man inledde i fjol och som redan fått så olyckliga konsekvenser. Det råder således inget tvivel om att denna politik, om den genomförs, kommer att ytterligare pressa ner köpkraften och efterfrågan i ekonomin. Däremot finns det mycket litet som tyder på att den skulle kunna vända på utvecklingen - öka produktionen, stimulera investeringarna och förvandla sparandet till produktivt arbete och nya resurser. 1 stället kan arbetslösheten bli ännu större, inflationen fortsätta och landet ta ett nytf kliv i utförsback-en.

Men, herr talman, detta skulle inte behöva ske. Def avtal som i går slöts mellan Landsorganisationen och Svenska arbetsgivareföreningen ger oss en chans aft stoppa upp inflafionen, skapa utrymme förökade investeringar och änfiigen sätta litet fart på ekonomin. Men det förutsätter åtminstone tvä ting. Det ena är att den ekonomiska politiken blir eft stöd för ökad produktion och lägre inflation. Det andra är atf regeringen ser fill att de uppoffringar som LO:s medlemmar nu måste ta pä sig delas av alla medborgare, att bördorna fördelas rättvist.

Med en annan ekonomisk politik och en annan fördelningspolifik skulle det vara möjligt atf skapa de förutsättningarna. I den ekonomisk-politiska motion vi socialdemokrater lade fram den 27 januari visar vi hur bostadsbyggandet skulle kunna ökas, hur energipolifiken kan bli eft offensivt inslag i den ekonomiska politiken, hur vi snabbt skulle kunna fä fram ett ökat virkesutbud och öka skogsindustrins produktion, hur en rad offentliga investeringar skulle kunna hjälpa fill aft sätta fart på industrin. Förhoppningsvis har man i regeringskansliet studerat vår motiori. Men den har såvitt jag kunnat se inte avsatt några spår i regeringens program. Statsministerns tal om vilja fill samverkan har därför inget innehåll.

I den här motionen lägger vi ocksä fram eft anfal konkreta förslag om hur inflafionen skall kunna bekämpas, hur bördornas fördelning skall kunna göras mera rättvis, hur alla de som undandrar sig skatt skall förmås att betala in vad de är skyldiga stat och kommun.

Men i regeringsprogrammet hittar vi infe ett ord om vad som skall göras för atf stoppa inflationen, ufan bara förslag som ökar inflationen. Det finns ingenting som kräver samma uppoffringar av företagare, skogsägare och kapitalägare som de uppoffringar som nu krävs av löntagarna. I stället finner

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

man löften om nya skattesänkningar för skogsägarna, ohejdad glädje över att de olika skatfesubventionerade aktiefonderna ökar, löften om stora marginalskattesänkningar för de högre inkomsttagarna - men inga besked om vem som skall betala. Jo, på en punkt: lönerna skall anpassas neråt, dvs. sänkas, om marginalskatterna sänks. Jag mäsfe fråga: Vad händer med företagarnas, kapitalägarnas, böndernas och skogsägarnas inkomster? Skall även dessa inkomster anpassas neråt, om marginalskatterna sänks? Hur har regeringen tänkt sig atf det skall gå till?

Nu inbjuds socialdemokraterna till överläggningar om en reformering av inkomstbeskattningen. Låt mig då göra klart, aft vi redan, i mofioner och i en särskild skatfepolitisk programskiss, har angett hur vi vill reformera inkomstbeskattningen. Marginalskatten skall sänkas rejält. Men denna sänkning mäste kombineras med atf en bruftoskaft införs pä högre inkomster, sä aft skatteavdragen blir lika mycket värda för alla, oberoende av inkomst, men vi ändå kan behålla en progressiv beskattning. Dessutom måste möjligheterna att använda underskottsavdrag begränsas, så aft i princip underskott bara kan kvittas mot framfida överskott. Dessutom mäsfe skaften pä större förmögenhefer skärpas liksom skatten på kapitalvinster. Slutligen; Denna reform skall finansieras på ett rättvist sätt, genom införandet av en allmän produktionsskatt, den s. k. promsen.

Vi har alltså ett skatfepolifiskt program, som vi vill vinna medborgarnas stöd för. Innan regeringen kallar fill några överläggningar om skattepolifiken, råder jag den därför att studera värt program. Det skulle kunna skingra en del av den obeslufsamhet och förvirring som kännetecknar regeringens skattepolitik.

Jag noterade under gårdagskvällen att både Thorbjörn Fälldin och Ola Ullsfen sade att det skall läggas ett tak på ränteavdragen, trots att det i programmet- tydligen insmugglat av Gösta Bohman - står att ränteavdragen över huvud taget icke fär röras. Så långt har man alltså hunnit i enigheten orn beskattningen, och sä väl läser man på sina egna regeringsprogram.

I den gångna delen av debatten har de borgerliga partiledarna hävdat atf nu skall budgetunderskottet sänkas genom åfsframningspolitiken. Och man angriper oss socialdemokrater för att vi inte accepterar atf man vill dra åt ätstramningsskruven ännu ett varv. Def skulle nämligen visa aft vi inte inser nödvändigheten av att minska budgetunderskottet. Jag mäsfe fråga borgerlighetens företrädare; Har ni ingenting lärt av era egna misslyckanden? Bara för en månad sedan utlovade ni att budgetunderskottet skulle bli 15 miljarder kronor lägre än vad def faktiskt blir, sedan ni har genomfört höstens skaftehöjningar och åtstramningar. Har ni inte förstått atf så länge produkfionen stagnerar och reallönerna sjunker men inflationen fortsätter och arbetslösheten stiger, finns def inga möjligheter i världen att minska budgetunderskottet? Det är först när produktionen börjar växa och inflationen minskar - och skaftefusk och skaffesmitning stoppas - som statsfinanserna kan börja förbättras.

Herr talman! För att föra Sverige ut ur krisen krävs framför allt att vi lyckas med två ting. Det ena är atf det ökade sparande vi åstadkommer kan

omsättas i produktivt arbete, som skapar nya resurser. Den borgerliga regeringen har misslyckats med detta. Uppoffringarna rinner nu bort i arbetslöshet och produktionsförluster. Vi socialdemokrater tror atf det krävs en ekonomisk politik som långt djärvare och mera offensivt försöker skapa nya resurser. Men vi tror inte atf def räcker. Def krävs nya former för kapitalbildningen i vårt land som gör det motiverat för de breda löntagargrupperna att medverka till ett ökat sparande. Vi klarar inte 1980-talets enorma påfrestningar, om vi inte lyssnar till den samlade fackföreningsrörelsens krav på sådana nya former för deras medverkan i stabiliseringspro-grammef, Och enligt vår mening måste def ske genom en demokratisering av ägandet och inflytandet i svensk industri, dvs, genom löntagarfonder.

Det andra vi måste lyckas med är atf fördela uppoffringarna rättvist. Ekonomisk politik handlar infe bara om pengar och riksdagsbeslut. Det handlar också om de många enskilda människornas vilja att ställa upp, att solidarisera sig med den politik som förs. Och då mäsfe de uppleva att den på varje punkt vägleds av strävan till en rättvis behandling av medborgarna. Det är ingen bekväm utväg-det förutsätter en konsekvent och långsiktig polifik. Men just i dag är det angelägnare än någonsin att riksdagen anstränger sig att nå en rättvis fördelning av bördorna. Löntagarna har genom def nya tvååriga löneavtalet gett oss ett enormt ansvar att motsvara deras förtroende. Jag kan inte finna annat än att regeringens handlingsprogram grovt sviker det förtroendet. Programmet måste i grundläggande avseenden göras om för atf löntagarna skall kunna uppleva att deras uppoffringar blir meningsfulla.

Jag har, herr talman, tyvärr ingen förhoppning om atf det finns vilja till en sådan omprövning, trots allt tal om samförstånd som vi i dag har hört från regeringsbänkarna. Därför borde väljarna i värt land så snart som möjligt få fa ställning till vilka vägar vi skall välja ut ur den ekonomiska krisen.

Anf. 24 BJÖRN MOLIN (fp):

Herr talman! Det är alltid intressant atf lyssna till Kjell-Olof Feldt. Och eftersom vi här i kammaren under några år brukade inleda finansdebafterna med en liten dialog, tänkte jag nu dels knyta an till några av de synpunkter som Kjell-Olof Feldt framförde här, dels göra en liten återblick på den ekonomiska och politiska utvecklingen sedan 1976.

Huvudproblemet när den icke socialistiska majoriteten fick ansvaret här i riksdagen 1976 var den snabba kostnadsutvecklingen som hade gjort svenska varor mindre konkurrenskraftiga, som hade lett fill att den svenska exportindustrin snabbt förlorade marknadsandelar ute i världen, vilket i sin tur ledde till ett snabbt ökande underskott i handelsbalansen.

Jag tror aft vi den gängen hade en ganska klar bild av situationen och visste vad som behövde göras. Ungefär eft år senare lade också statsmakterna fram eft åtgärdspaket. Vi minns allesammans vad det innebar: Det var en nedskrivning av den svenska kronan. Det var ett utträde ur den av den tyska D-marken dominerade s. k. valutaormen. Det var en begränsning av den inhemska konsumtionen genom höjd moms. Och det var en sänkning och senare eft borttagande av den allmänna arbetsgivaravgiften.

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Def åtgärdspaketet, som alltså kom frän regeringen 1977/78 och antogs av riksdagen, var en verkningsfull medicin. Def var en medicin som gav resultat - och som gav resultat snabbare än vänfaf. Redan vid årsskiftet 1977-1978 skedde ett omslag i utrikeshandeln. Frän att i månadsstatistiken ha redovisat eft underskott pä några hundra miljoner fick vi ett överskott i handeln. När man kunde slutligt jämföra 1978 med 1977 fann man atf eft underskott på fem miljarder i vår utrikeshandel på ett år förbyttes i eft överskott. När vi nu sent omsider har den reviderade bytesbalansstatistiken kan vi se aft år 1978 hade vi inget underskott alls i våra samlade utrikesaffärer, dvs. vi hade ett sä stort exportöverskoff aft vi därmed kunde finansiera de avtappningar vi har pä andra områden fill följd av turism, bistånd och annat. Det ledde också till att vi inte behövde nägon utlandsupplåning av egentlig betydelse 1978.

Av detta kan man dra några slutsatser.

Den första och på sitt sätt viktigaste slutsatsen är att det går atf vrida den ekonomiska utvecklingen rätt. Det finns instrument som politikerna kan använda för att komma till rätta med en obalans av det slag som vi hade dä och som vi har nu. Det kräver atf vi vill och kan använda de ekonomiskt-politiska instrument som sfär till vårt förfogande.

Min andra slutsats är att socialdemokraterna gick emot de här åtgärderna. Jag lyssnade fill Olof Palme i morse, och han sade att socialdemokraterna under de här åren, dvs, från 1976 och framåt, hade haft väl genomarbetade ekonomiskt-politiska alternafiv. Jag tycker nog aft det var aft fa i. Socialdemokraternas polifik under de här åren var framför allt eft kontinuerligt nejsägande. Man sade nej fill devalveringen, nej fill utträdet ur valutaormen 1977, nej till momshöjningen 1977, nej fill avskaffande av den allmänna arbetsgivaravgiften 1978, Man har fullföljt den här nejsägarpoliti-ken genom att säga nej till momshöjningen i höstas och nej till stora delar av sparplanen. Därutöver innehöll socialdemokraternas förslag under de här åren höjningar av olika arbetsgivaravgifter som man senare infe har återkommit till. Jag tycker alltså inte att det är riktigt att påstå att socialdemokraterna haft eft sammanhängande ekonomiskf-politiskt alternativ under de här åren.

Dagens situafion har både likheter och olikheter med den för tre år sedan. Vi har upplevt starkt höjda oljepriser, som slagit hårt pä bytesbalansen. Effekterna av den dyrare oljan har, om man tar hänsyn fill bäde prishöjningen och den ökade volyinen, under tvä år varit drygt 17 miljarder kronor. Det är självklart att det här leder till ett underskott i vår handelsbalans. Vi får betala mycket mera för den olja vi köper frän utlandet än vad vi har möjlighet atf fä in i form av exportintäkter pä våra exportvaror.

För aft rätta fill den här obalansen i utrikesaffärerna krävs bäde ansträngningar att öka exporten och ansträngningar att bringa ner den inhemska konsumtionen för att därigenom fä ner importen. Jag tror emellertid atf i motsats till för tre år sedan kan inte obalanserna klaras enbart eller ens i första hand genom ytterligare exportansträngningar. Orsaken till obalansen i dag är icke i första hand eft lågt kapacitetsutnyttjande eller

överlager inom exportindustrin. Det är den fortsatta snabba ökningen av konsumtionen här hemma - både den privata och den offentliga konsumtionen - som har lett oss in i en situation som kännetecknas av en bestående obalans mellan vad vi konsumerar och vad vi producerar. Vi måste återställa den balansen i nägon män, bäde genom att höja produkfionen och genom att begränsa konsumtionen.

Ett sådant program måste ocksä sätta sina spär i statens finanser, som nu uppvisar ett rekordartat budgetunderskott. Jag kan påminna om att jag 1977 tillät mig göra ett uttalande om risken med ett bestående stort strukturellt underskott i statsbudgeten. Jag fick då uppbära kritik, icke minst frän socialdemokratiskt häll, för vad man uppfattade som ett opäkallat inhopp. Den gången kände vi oro för ett budgetunderskott i storleksordningen 35 miljarder kronor. Nu talar vi om budgetunderskott som är näsfan det dubbla.

Nu finns det en betydande enighet - möjligen något sent tillkommen - om atf underskottet i statsbudgeten planmässigt mäsfe minskas och att det kan och mäste ske genom bäde ökade statsinkomster och minskade statsutgifter. I ett av de sista betänkanden frän finansutskottet som jag hade möjlighet atf skriva under påpekades just att det måste vara en kombination av höjda statsinkomster och sänkta statsutgifter som kan leda till ett väsentligt bättre saldo i statsbudgeten.

För detta ändamål hade riksdagen förra året atf ta ställning till en sparplan, som jag ser somett riktigt inslag i den här ekonomiska politiken. Men jag vill gärna säga till Kjell-Olof Feldt aft jag inte tror att någon från regeringssidan har påsfäff att den här sparplanen skulle vara en engångsföreteelse. Man har tvärtom strukit under att en planmässig minskning av statens utgifter förutsätter att sparplanen från i höstas följs upp med ytterligare åtgärder som nedbringar statens utgifter, bl, a, i samband med budgetförslaget. Men därutöver kommer att de förslag som regeringen presenterade i gär icke enbart eller kanske ens i första hand är en sparplan. Def är ett samlat åtgärdspaket, som syftar just till det som Kjell-Olof Feldt nyss efterlyste, nämligen atf ge ett sföd för ökad produkfion och atf bidra fill en lägre inflafion. En serie av de åtgärder som finns med i den presskommuniké som blev offentlig i gär har just det här syftet.

När det gäller statens inkomster - alltså skatteinkomsterna - så visar ju budgetförslaget aft budgetåret 1981/82 kommer att vara eft exceptionellt år i den meningen att def blir praktiskt taget inga nominella ökningar av statens skatteintäkter. Def påverkas bl. a. av variationer i utbetalningen av skaftemedel fill kommunerna. Och det är delvis en teknisk historia som det infe finns någon anledning aft uppehålla sig vid. Men det påverkas naturligtvis ocksä av löneutvecklingen. Här blir då den paradoxala slutsatsen att relativt måttliga löneökningar leder fill en svag inkomstutveckling för staten och därmed kortsiktigt till ett större budgetunderskott. Jag säger paradoxalt, därför att det från andra utgångspunkter självfallet är angeläget att vi inte fär en kostnadsutveckling liknande den vi hade i mitten av 1970-talet,

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

1978 kunde parterna på arbetsmarknaden träffa ett avtal, som då i hög grad bidrog till att häva.obalansen i svensk ekonomi. Jag är angelägen om aft understryka- pä samma sätt som jag gjorde i den avslutande finansdebatten i juni 1978 - aft en bidragande orsak, vid sidan av def åtgärdspaket som den gången togs fram, till att obalansen i svensk ekonomi temporärt kunde hävas under 1978 självfallet var def avtal som hade träffats pä arbetsmarknaden.

Jag tror atf det finns anledning att värdera gärdagens överenskommelse mellan Landsorganisationen och Svenska arbetsgivareföreningen pä samma sätt. Enligt min uppfattning har parterna på arbetsmarknaden visat ett samhällsansvar i år, på samma sätt som man gjorde 1978. Och jag ger uttryck för förhoppningen aft överenskommelsen på samma sätt som dä skall ge eft positivt bidrag till den ekonomiska utvecklingen i Sverige. I det ligger dä ocksä förhoppningen att händelserna på arbetsmarknaden förra året får ses som ett undantag frän grundregeln, nämligen atf det i Sverige har visat sig möjligt atf genom förhandlingar mellan självständiga parter pä arbetsmarknaden bidra till ett samhällsekonomiskt rekonstruktionsarbete och till atf hålla inflafionen nere. Detta är naturligtvis speciellt glädjande för dem som tror på värdet av en från direkt politisk inblandning fristående förhandlingsrätt på hela vår arbetsmarknad.

Det finns, herr talman, också i dag glädjande enighet om behovet av marginalskattesänkningar. För aft stimulera människor till ökade arbetsinsatser och för atf den vägen komma ur obalansen i svensk ekonomi och fä en ökning av det totala antalet arbetstimmar, sä sägs det i regeringens handlingsprogram, som presenterades i går, atf man under en treårsperiod vill försöka sänka marginalskaften till 50 % för den helt dominerande andelen heltidsarbetande inkomsttagare - alltså det stora flertalet arbetare och tjänstemän. För dessa skulle den statliga inkomstskatten sänkas så atf man fick 50 procents marginalskaft. Ocksä socialdemokraterna har eft krav pä sänkning av marginalskatterna, och de vill samtidigt pröva vissa av de nuvarande avdragsreglerna. Kjell-Olof Feldt var inne pä det.

Jag tror atf def mof den bakgrunden finns förutsättningar för en bred och långsiktig uppgörelse mellan partierna: Och jag tror att om så sker kommer def aft vara av stort sakligt värde för vårt land under en lång tid. Med lägre marginalskatter fär människor ett ökat incitament att arbeta. Med lägre marginalskatter blir det mindre lönande och mindre lockande aft fiffla, mera lönande och mera lockande atf arbeta. Lägre marginalskatter stärker därför bäde samhällsekonomin och samhällsmoralen. Jag tycker atf det är mycket positivt aft def nu tycks finnas en bred enighet för en skattereform som innehåller sänkta marginalskatter som ett centralt moment.

Herr falman! Jag skall till sist bara i all korthet påminna om några andra viktiga drag i det ekonomiska handlingsprogram som nu har framlagts och som syftar till atf vända den nedåtgående trenden i svensk ekonomi. Man stryker där under behovet av också offenfiiga investeringar som kan tjäna som ett sföd för näringslivet och för exportindustrins investeringar. Jag vill i det sammanhanget bara säga att jag tror att det är en konstlad motsättning

mellan offenfiiga och privata investeringar. Jag tror att det många gånger är Nr 71

så att offentliga investeringar kan vara eft stöd för utvecklingen av def privata Onsdaeen den

näringslivet och av exportindustrin. 4 fgbrygri 1981

Anf. 25 KJELL-OLOF FELDT (s) replik:

Herr talman! Jag fär hälsa Björn Molin välkommen tillbaka som talesman i finansiella och ekonomiska frågor och som ett slags auskulterande utskotts-ordförande.

Björn Molin sade att det var dåligt bevänt med socialdemokraternas oppositionspolitik. Vi har enligt Björn Molin under de här åren inte företrätt något sammanhängande ekonomiskf-politiskt alternativ. I och för sig hade detta förutsatt atf def funnits någon sammanhängande ekonomisk regeringspolitik atf ha ett alternativ till. Lät mig i det sammanhanget bara kortfattat relatera alla svängningar som skett i regeringspolitiken.

1977 startade man med en väldigt expansiv politik. Dä var def goda konjunkturer.

1978 blev det första svängremsåret. Då hade vi lågkonjunktur.

1979 var det högkonjunktur. Då blev politiken expansiv igen, för då var def valår.

1980-1981 gär vi in i en ny lågkonjunktur. Dä kommer svångremmen fram igen.

Något sammanhang eller nägon konsekvens i def här är svårt att se. Det man ser är en regering som förtvivlat har gripit efter lösningar pä problem som den delvis skapade själv.

Sedan mäsfe jag beträffande budgetunderskottets utveckling be Björn Molin atf försöka förklara hur det kommer sig att skattehöjningar pä 8 miljarder och utgiffsbesparingar pä 5 miljarder försämrar budgetunderskottet med 15 miljarder. Def är en helt fantastisk operation som den borgerliga regeringen och riksdagsmajoritefen har lyckats åstadkomma, när man efter dessa stora skattehöjningar och utgiftsnedskärningar ändå klarat prestationen atf öka budgetunderskottet med 15 miljarder kronor.

Björn Molin sade att regeringens åtgärdspaket innehåller en blandning av åtgärder för atf höja produkfionen och för att sänka konsumtionen. Jag har, Björn Molin, letat ganska intensivt i regeringens dokument efter åtgärder som ökar produktionen och som gör def någorlunda snabbt och effekfivt. Det falas mycket om vad som skall hända 1982, 1983 och 1984, men det är ju i år som vi riskerar atf arbetslösheten fördubblas. Det är i år vi behöver resurserna för att inte bli tvungna att låna 25 miljarder utomlands. Peka på de punkter och de åtgärder, Björn Molin, som i är ökar produktionen, förstärker sysselsättningen och gör det möjligt för oss aft börja dra ner vara utlandslån!

Till sist, herr talman: Björn Molin har visat sig tillhöra de liberaler som ibland har reagerat inför orättvisor, t, ex, att akfieinkomster skall beskaffas lägre än andra inkomster - han gav sig visserligen på slutet i den frågan. Plågas inte Björn Molin i någon mån av att åtgärdspaketet bara riktar sig mof levnadsstandarden för de vanliga löntagarna och infe - såvitt jag har kunnat

Allmänpolitisk debatt

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

finna - innehåller någonting som innebär att de bättre ställda skall dra sitt strå fill stacken? Har inte den liberale anden i Björn Molin litet dåligt samvete ibland, när han ser hur vännerna pä högerkanten far fram med hans regering?

Anf. 26 BJÖRN MOLIN (fp) replik:

Herr talman! Jag vidhåller att socialdemokraternas ekonomiska polifik under åren 1976-1979 icke utgjorde ett sammanhängande alternativ till regeringens politik. Det var i allt högre grad ett nej-sägande till de förslag som kom från regeringens sida och som ju syftade till att stimulera exportindustrin och därmed häva obalansen i våra utrikes affärer. Jag menar, att om man i stället för att sänka arbetsgivaravgifterna hade höjt dem, låtit den svenska valutan stanna kvar i valutaormen och inte devalverat den svenska kronan 1977, hade svensk exportindustri inte lyckats uppnå 1978 och 1979 års resultat. Vi hade haft ett större underskott i bytesbalansen, ett större balansproblem och sannolikt en svårare arbetslöshet här hemma.

Det program som regeringen presenterade i går ser jag sorn eft samlat åtgärdsprogram. Det har alltså syftet att dels stärka vår produktion långsiktigt, dels hålla igen här hemma och nedbringa budgetunderskottet. Jag är medveten om att förslaget inte leder till nägon drastisk minskning av budgetunderskottet. Detta sammanhänger bl. a. med det som jag nämnde, nämligen att def vid en lugn löneutveckling ju blir ett genomslag beträffande statsinkomsterna.

Sedan frågade Kjell-Olof Feldt: Vad är det som är så offensivt i programmet att det leder till en ökning av produktionen? Om man sänker marginalskatterna och alltså minskar skatten på arbetsinkomster stimuleras människor att göra större arbetsinsatser, vilket bidrar till en höjning av produktionen. Jag har fått den uppfattningen att det råder en rätt bred enighet om den saken. Sedan vill jag bara påpeka aft def nämns i handlingsprogrammet atf man överväger aft tidigarelägga investeringar, bl. a. inom de statliga affärsverken. 1 det sammanhanget har statens järnvägars investeringsbehov nämnts.

Får jag sedan bara till sist säga till Kjell-Olof Feldt att jag självfallet tycker att det är vikfigt att ett ekonomiskf-politiskt program har en tillfredsställande fördelningsprofil. Det kan emellertid vara svårt aft klara deffa i en fid av åtstramning. Vill man nedbringa statens utgifter, som i sä hög grad består av transfereringar, kan det fä en infe i alla avseenden tillfredsställande effekt frän fördelningssynpunkt. Jag vill påminna om att bäde i det ekonomiska handlingsprogram som presenterades i gär och i de anföranden som här har hållits av statsministern och utrikesministern har angelägenheten av en begränsning av de s. k. underskotfsavdragen påpekats. En sådan åtgärd tror jag skulle vara tillfredsställande från fördelningspolitisk synpunkt.

Anf. 27 KJELL-OLOF FELDT (s) replik;

Herr talman! Jag tycker det är symboliskt för det nuvarande tillståndet i landet, att när gruppledaren för folkpartiet åberopar regeringens vilja i en fråga, nämligen beträffande en begränsning av underskotfsavdragen, måste han hänvisa fill statsministern och utrikesministern. En person som verkligen har något inflytande i frågan, ekonomiministern, fanns inte med i herr Molins uppräkning. Vad sade Gösta Bohman om underskottsavdragen? Det vore kanske intressant för oss atf fä det upprepat.

Jag tycker att def våren ganska klen exemplifiering av vad som skulle vara det offensiva inslaget i det här programmet - det som skulle öka produktionen. Nu mäsfe Björn Molin fa till en sänkning av marginalskatterna. För def första skall def inte inträffa förrän tidigast 1982, för det andra har ju inte regeringen något förslag, för det tredje vet inte regeringen hur det skall finansieras och för det fjärde mäste regeringen försöka få med sig löntagarorganisationerna när def gäller att sänka lönerna.

Def var mänga om och men, det. Inte tror väl Björn Molin att industrin börjar öka sin produktion enbart pä grundval av den här luftiga pastejen, som man har bakat ihop i regeringskansliet?

Det andra exemplet gällde affärsverken, Björn Molin säger att man överväger att göra några insatser där. Det stod sä här i programmet: Under den kommande lågkonjunkturen kan det bli aktuellt att tidigarelägga investeringar på bl. a. affärsverkens verksamhetsområden.

Vi har redan en lågkonjunktur, Björn Molin! Vi har 100 000 arbetslösa, vi har 12 % arbetslöshet pä byggarbefsmarknaden - dä kan det bli aktuellt, möjligen, säger regeringen, med en tidigareläggning av investeringar inom t, ex, SJ. Det kan medföra effekter av gynnsam art, säger man.

Det finns inga förslag, ingenting konkret, i programmet. Och det är det som gjorf atf vi undrar framför allt vad sorn har hänt med Ola Ullsfens 20-punktersprogram. Vad finns kvar av det programmet, som lades fram med stora åthävor av folkpartiefs ordförande och som nästan beskrevs som ett ultimatum, som de andra hade aft böja sig för? Återstår av de 20 punkterna något annat än grus vid det här laget? Jag hittar ingenting av folkpartiefs offensiva politik. Det är synd, men det har ju gått så när ni mäste underordna er kamrerarna och kaptenerna i de övriga regeringspartierna.

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Anf. 28 BJÖRN MOLIN (fp) replik:

Herr talman! I fråga om de s. k. underskottsavdragen behandlas i redovisningen rätt utförligt bäde vad som har gjorts och vad man avser atf göra. Där finns dessutom ett antal åtgärder som man vill vidta mof skaftefusk och skatteflykt. Alltsammans är åtgärder som syftar fill, och när de genomförs kommer aft leda till, en ökad rättvisa pä skatteområdet. Det hälsar jag med stor tillfredsställelse.

När det gäller produktiva investeringar som syftar till aft öka vår tillväxt är det sä, som jag sade i min förra replik, att här finns i regeringen en villighet aft ta fram investeringar, bl. a. på affärsverkens område. Jag kan nämna investeringarna inom SJ, eller investeringarna inom Göteborgs hamn.

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

eftersom det är ett område jag själv känner fill rätt väl. Jag tror aft detta är en typ av investeringar som stöder produktionen. Man bör alltså vara försiktig med aft se den typen av investeringar som någonting som står i motsatsställning till produkfiva investeringar inom det privata näringslivet - dessa typer av investeringar kompletterar varandra väl. Det finns som sagt en beredvillighet i regeringen atf vidta den typen av åtgärder. Däremot är def självfallet så aft andra investeringar, t. ex, kommunala, som vi av andra skäl finner angelägna måste hällas igen. Men det tror jag vi är ense om.

Beträffande marginalskatterna har jag uppfattat det så, att def har funnits och finns en rätt betydande enighet. Detta är kanske någonfing som man från opposifionen infe har anledning atf särskilt understryka - det förstår jag. Jag har skisserat de ståndpunkter som i sak har intagits och glädjande nog finns en bred enighet mellan alla de stora parfierna om det angelägna i atf sänka marginalskatterna för flertalet inkomsttagare, både arbetare och tjänstemän. Jag tror atf det långsiktigt kommer aft göra stor nytta i def svenska samhället både aft förslaget genomförs och atf det finns en bred enighet om saken.

Till sist vill jag bara säga atf vi i folkpartiet känner stor tillfredsställelse över programmets innehåll. Def står i överensstämmelse med de principer för hur Sverige skall gå ur krisen som folkpartiets riksdagsgrupp har ställt sig bakom.

Anf. 29 TREDJE VICE TALMANNEN:

Jag ber att få göra kammarens ledamöter uppmärksamma på att anslag om kvällssammanträde nu har satts upp.

Anf. 30 ALEXANDER CHRISOPOULOS (vpk):

Herr talman! Den internafionella kapitalismen befinner sig i en långvarig ekonomisk kris med djupa återkommande konjunktursvackor. I kapitalismens utveckling framträder numera nya drag, som gör atf 1970-talets utveckling skiljer sig från 1960-talets på en rad avgörande punkter. Inflationstakten har mer än fördubblats under 1970-talet. Under de sista åren på 1970-talet var ökningstakten i konsumentpriserna i de utvecklade kapitalistiska länderna i genomsnitt ca 10 %.

I Sverige sfeg bara under 1980 priserna på dagligvaror med i genomsnitt 14,8 %. Inflationen är ett inslag i utvecklingen också i perioder av hög arbetslöshet och stagnation. 1970-talets utveckling kännetecknas dessutom av en långvarig och växande arbetslöshet som i dag uppgår till ca 20 miljoner arbetslösa i västvärlden och som enligt all fillgänglig statistik och alla prognoser kommer att sfiga också i framtiden i filltagande takt.

Industrisysselsätfningen i Sverige har kraftigt minskat under 1970-talet. Mellan 1975 och 1980 har antalet sysselsatta inom industrin minskat med närmare 7 %. Det karakteristiska är aft efter varje konjunkturtopp ligger arbetslösheten inkl. de arbetsmarknadspolifiska åtgärderna pä en högre nivå än under närmast föregående konjunkturtopp.

Vissa nya länder tränger in på de gamla industrinationernas klassiska

marknad. U-ländernas produktion har utvecklats från tidigare råvaror och livsmedel till aft omfatta mer industrivaror. En annan avgörande faktor som kännetecknar 1970-talets utveckling är den tilltagande och snabbt växande automatiseringen och datoriseringen. Enligt SCB;s uppskattningar av datoriseringens effekter fram fill 1975 har 60 000-90 000 arbetstillfällen i Sverige försvunnit eller inte kommit till stånd genom datoriseringens framväxt. Inom Datasaab finns en bedömning som innebär atf om hela den svenska marknadspotentialen för datateknik utnyttjas försvinner 600 000 arbetstillfällen under en 20-årsperiod.

1970-talet kännetecknas också av en tilltagande koncentrafion av makt och produktion till stora högeffektiva transnationella koncerner och multinationella företag. Under 1970-talef har centraliseringen och mulfinafionalise-ringen av den svenska industrin accelererat i allt snabbare takt. Svensk storfinans kopplas i allt högre grad fill multinationella intressen och bedömningar. Den saknar numera nationella politiska lojaliteter och är förbunden med intressen, vilka är starka nog aft disponera stora resurser mellan länder och regioner i världen.

Kapitalets centralisering och multinationalisering får för Sveriges del vissa klara effekter. Resurser för nyinvesteringar styrs mer till andra länder och mindre till Sverige. Denna utveckling har delvis inneburit atf på en tioårsperiod har 100 000 jobb försvunnit i Sverige. Under samma period har antalet anställda i svenska företag utomlands ökat med ungefär 100 000.

Sveriges internationella beroende har under den senaste 20-ärsperioden stadigt ökat. Varuexporten utgör i dag en större del av de varuproducerande näringsgrenarnas förädlingsvärde än i början av 1960-talef. Verkstadsindustrin svarar i dag för nära hälften av den svenska exporten. Jag vill exemplifiera denna utveckling med uppgifter frän min egen kommun, Göteborg. Alla de faktorer som kännetecknat 1970-falets depressiva utveckling slår särskilt hårt mof Göteborgsregionen. Det finns infe någon annan region i Sverige som är mer beroende av den internafionella handeln. Ungefär 60 % av industriproduktionen i Göteborg går på export. Det innebär aft denna region i osedvanligt stor utsträckning är utsatt för de konjunkturväxlingar och depressioner som drabbar den kapitalistiska världsmarknaden.

Industrin har blivit alltmer ensidig under senare är. Andra industrigrenar än verkstadsindustrin har gått kraftigt fillbaka. Verkstadsindustrin svarar för merparten av industrisysselsättningen i Göteborg. Göteborgsindusfrin är således starkt koncentrerad, samtidigt som den är specialiserad på produkter som fartyg och bilar. Ägandet av det göteborgska näringslivet är starkt monopoliserat. År 1976 beräknade LO-distrikfet att åtta finansgrupper hade ett avgörande inflytande över Göteborgs näringsliv. Sedan dess har maktkoncentrationen ytterligare ökaf. Enligt SCB:s industristatistik har antalet arbetsställen i landets tillverkningsindustri minskat med ca 2 % per år under 1970-talet. I Göteborg och Bohus län och över huvud taget i Västsverige har nettominskningen varit större än i landet som helhet.

Av en studie som genomförts av Göteborgs stadskontor framgår aft

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

förtidspensioneringen dels ökat kraftigare, dels ligger pä en högre nivå i Göteborg än i övriga storstäder och i riket som helhet. Under perioden 1970-1978 fördubblades antalet förtidspensionärer i Göteborgs kommun från ca 10 000 till ca 20 000.

De avgörande beslut som har skapat den nuvarande industrisfrukturella bilden i Göteborgsregionen och därav följande ekonomiska kristendenser har fattats i slutna direktionsrum med uteslutande företagsekonomiska kalkyler som underlag. De politiska makthavarnas handlingar har kännetecknats dels av en total passivitet när det gäller planeringen av den framfida industrisektorn, dels av eft närmast obegränsat ekonomiskt stöd till företagen, ett sföd som har uppgått till miljardbelopp och utgjort en total anpassning fill exportindustrins konjunkturstyrda härjningar och profitjakt. Det innebär att de avgörande beslut som rör människornas liv och framtid, som rör produktionens innehåll och omfattning, beslut om vad som skall produceras, hur def skall produceras och om produkfionen skall ligga inom landet eller utomlands, beslut som bestämmer arbetslöshetens, förtidspensioneringens och utslagningens omfattning - alla de besluten utgår ifrån och är förknippade med privatkapitalets lönsamhet.

Det går infe längre att överlämna landets framtida öde till marknadskrafternas fria spel. Det går inte aft sitta och vänta pä aft marknadshushållningen skall sköta spelet och rätta till saker. Dagens privatkapifalistiska marknad har inga mekanismer för att stimulera och prioritera def som morgondagen behöver. Räntehöjningen med 2 % är ett typiskt exempel på detta. Räntehöjningen skadar landets ekonomi, men ändå genomförs den. Olof Palme har här i dag kritiserat räntehöjningen, och jag vill fråga Kjell-Olof Feldt: Hur ställde sig de socialdemokratiska ledamöterna i riksbanksfullmäktige till räntehöjningen? Godkände de den eller var de emot den?

Marknadskrafternas handlingar och beslut utgår bara ifrån företagsekonomiska lönsamhetskalkyler och kan infe ta hänsyn till samhällsintressen. Dagens svåra ekonomiska situation i landet vittnar om det. Vpk anser att def är regeringen som har ansvaret för - och det skulle vara fill det allmännas bästa - att statsmakterna utarbetade eft industripolitiskt program utifrån samhällsekonomiska synpunkter. Ett industripolitiskt program som syftar fill aft minska Sveriges beroende av export, öka förädlingsgraden av industriproduktionen och öka marknaden för inhemsk produkfion. Ett program som utgår från och syftar fill aft fillfredsställa människors verkliga behov och inte kapitalets profitintresse. Därvid måste särskild vikt läggas vid regioner med ensidig industriell inriktning, exportberoende och starka monopoliserings-tendenser och till regioner där kristendenserna är uppenbara, såsom i Göteborgsregionen,

I delar av den svenska ekonomin finns i dag stora behov av långsiktiga nyinvesteringar. På mänga områden har förnyelsen dröjt alltför länge. Flera av dessa områden kan erbjuda avsättningsområden bl. a. för varven. En vidgad nationell marknad skulle således kunna stödja varvs- och verkstadsindustrin och gynna en förnyelse av varven i former som inte är kombinerade med ytterligare nedskärningar och avskedanden.

Landefs transportväsen kräver nyinvesteringar och avsevärda omställningar. Det krävs en betydande nyproduktion av material och utrustning för atf öka järnvägsnätets framtida kapacitet. Det krävs därtill produktion för att öka och utveckla kapaciteten inom den inrikes sjöfarten. Betydande mängder tyngre gods kan med fördel föras över fill denna transportsektor.

Viktiga delar av industrin måste de kommande åren förnya och byta uf sina anläggningar. Def gäller i första hand delar av den tunga industrin, skogsindustrin och den metallurgiska industrin. På de nya anläggningarna kommer att ställas radikalt annorlunda krav, framkallade av def allmänna kostnadsläget, av miljöproblemen och av energisifuationen.

Tiden är inne atf ställa nya krav på konsumtionsmönster och konsumtionsvaror. Människornas stora flertal, liksom en framfida sundare världs-ekonorrii och hushållning, har inget behov av slif-och-släng, av skryt- och prestigekonsumtion, av dålig varaktighet. Som ett led i utvecklingen av hemmamarknadsindusfrin bör därför en anpassning ske fill verkliga mänskliga behov och till produktens möjlighet att tjäna en förnuftig livsform och social funktionsduglighet.

Den privata storindustrin varken vill eller förmår förverkliga eft industriellt utvecklingsprogram. Det kan ske endast i samhällelig regi. Kapitalbildningen måste ske i kollektiva former. Nya statliga företagsformer med en genomförd demokratisering liksom av de arbetande styrda självständiga fonder är nödvändiga. De privata storbankerna måste nationaliseras för att man skall garantera en medveten styrning av resurser fill den eftersträvade förnyelsen. Överskottet av likvida tillgångar, som i dag används för spekulativa ändamål, kan fill stor del dras in för atf i stället tjäna produkfiva och förnyande tendenser i industrin.

Det vilar ett stort ansvar på arbetarpartierna: att utarbeta ett industripolitiskt program som överensstämmer med arbetarrörelsens socialistiska målsättning. Ty det är den enda vägen ur den ekonomiska krisen.

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Anf. 31 LARS TOBISSON (m):

Herr talman! Regeringens finansplan och oppositionens motioner om den ekonomiska polifiken behandlas nu i finansutskottet. De kommer upp fill debatt här i kammaren redan om tre veckor. Jag skall därför inte i dag fördjupa mig i några detaljer på def här området. Däremot kommer jag aft uppehålla mig vid bakgrunden till den strid om den ekonomiska politiken som pågår och som kan förutses vara länge än.

Landefs ekonomiska svårigheter skärper motsättningarna mellan anhängarna av marknadsekonomi och förespråkarna'för planhushållning. Sett i ett historiskt perspekfiv var def marknadssystemets genombrott, som under senare hälften av 1800-talef möjliggjorde det ekonomiska uppsvinget i Sverige och övergången från eft tämligen efterblivet jordbrukssamhälle fill en modern industrination. Individernas fria samspel i deras skilda roller som producenter, konsumenter, företagare, anställda etc. medverkade till en hög effekfivitet i användningen av de produktiva resurserna. Via fri prisbildning,

6 Riksdagens protokoll 1980181:71-72

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

öppen konkurrens och strävan efter vinst framkom de nytfigheter som människorna i sin egenskap av konsumenter efterfrågade, och välståndet ökade snabbt.

Men redan fidigt under 1900-talet uppträdde krafter som ville sätta marknadsprincipen ur spel och i stället förordade övergång till planhushållning. Gentemot det starkt decentraliserade beslutsfattandet i marknadsekonomin hävdade man behovet av central statlig planering och styrning. Def skulle inte längre vara individernas preferenser, deras fria val, som skulle avgöra produktionens inriktning och omfattning. I stället ansågs def vara polifikernas uppgift aft bedöma och bestämma vad som är bäst för människorna.

De senaste 50 åren har präglats av atf def polifiska beslutsfattandet har vidgats till ständigt nya områden. Utrymmet för marknadsmekanismen har beskurits i takt med att statsmakterna gått in med allt fler ingripanden och regleringar. Denna utveckling har flera orsaker. Delvis har den drivits fram uppifrån, av polifikerna själva. Det är väl naturligt och nästan ofrånkomligt aft den som sysslar med politik har lätt att finna motiv för att utvidga sin inflytandesfär och öka sin makt. Men det kommer ocksä påtryckningar från medborgarna som gär i samma riktning. Det finns gott om särintressen, som aktivt kräver att fä bli delaktiga av den politiska välviljan, medan den stora majoritet som inte delar dessa skilda intressen saknar nägon som kan föra deras talan.

Följden har blivit att def politiska systemet i dag är överbelastat. Def krävs en sådan överblick, sådana kunskaper och sådant förutseende beträffande människors framfida önskemål att kraven vida överstiger förmågan hos varelser av kött och blod, även om dessa samverkar i organiserade former inom ramen för en byråkrati. En centralt styrd planekonomi förutsätter insamlandet och hanterandet av en enorm och ständigt växande mängd information. Den tilltagande tendensen till stagflation får allt fler att dra slutsatsen atf det inte finns något informationsbehandlingssysfem som kan ersätta den decentraliserade beslutsprocessen på den fria marknaden.

Def finns en tendens här i landet atf beskriva biandekonomin som något typiskt svenskt. Men samma blandning har efter hand uppkommit i flertalet andra industriländer. På def marknadsekonomiska trädet har man inympat planekonomiska grenar, som vuxit sig allt starkare och nu på flera häll hotar atf förkväva den ursprungliga planfan. Detta har framkallat krav pä beskärning, sä atf marknadsprincipen åter får större utrymme och därmed de enskilda människorna vidgad valfrihet och ökad självständighet. Söker man efter en gemensam förklaring fill den s. k. högervind som blåser över västvärlden tror jag den ligger just här. Låt mig ge några exempel.

I USA är valet av Ronald Reagan till president bara ett led i en mångårig utveckling, där skatterevolfen i Kalifornien var eft uppmärksammat inslag. Styrkan och bredden i denna förskjutning framgår av att de senaste kongressvalen innebar en kraffig förstärkning av de krafter som vill begränsa statens makt.

I Frankrike har Giscard d'Estaing som president, med ekonomiprofessorn

Raymond Barre som premiärminister, nedlagt eft omfattande arbete på att befria ekonomin från en långt driven statlig centralstyrning, från priskontroll och andra regleringar, som sedan länge har inskränkt den fria marknaden och den öppna konkurrensen,

I Storbritannien driver den konservafiva regeringen under Margaret Thatcher en hård kamp för atf återställa ekonomins funktionsduglighet efter åratal av misslyckad statlig intervenfionspolifik.

Även i länder som Västtyskland och Österrike, där socialdemokraterna har lyckats hålla sig kvar vid makten, därför aft dessa partier har styrts ifrån höger, framträder nu tecken pä splittring och osäkerhet inför framtiden -partiernas vänsterflyglar har svårt att förlika sig med den högerinriktning av den ekonomiska politiken som situationen kräver. Här i Norden iakttar vi liknande svårigheter i de norska och danska socialdemokrafiska partierna, som bär upp skakiga minoritetsregeringar med långt mindre folkligt stöd än vad den svenska borgerliga regeringen har enligt opinionsmätningarna, I övriga nordiska länder samlar numera socialdemokraterna endast mellan en tredjedel och en fjärdedel av valmanskåren.

Den utveckling jag här beskrivit kan sammanfattas på följande sätt. Det var marknadsekonomin som skapade vår välfärd. Som en reaktion mot dess ofullkomligheter introducerades statliga regleringsåtgärder. Vi börjar nu inse, atf även om det rena marknadssystemet är behäftat med vissa svagheter, så gäller def i ännu högre grad staten och dess företrädare -polifiker och byråkrater- närde agerar på def ekonomiska området. Därför bör vi polifiker nöja oss med atf ange vissa socialt bestämda ramar för def ekonomiska livet - vi bör inrikta oss på att utveckla en social marknadsekonomi.

Herr falman! Gentemot den här analysen kan def sägas - Olof Palme var inne pä det i morse - atf def var en aktiv konjunkturpolitik och statliga satsningar som förde oss ur krisen pä 1930-falet, Men alldeles oavsett hur mycket av förtjänsten för denna återhämtning som kan läggas på den förda politiken, jämfört med t, ex, det internationella konjunkturuppsving som då kom, måste def ändå konstateras atf skillnaderna i förutsättningar är stora. Då var den offentliga sektorn ännu outvecklad, och def fanns skäl att driva på dess utbyggnad. Nu är de offenfiiga utgifterna uppe i tvä tredjedelar av bruttonationalprodukten, och det är i stället utbyggnaden av vår industriella kapacitet som måste ges företräde,

I denna situation duger infe socialdemokratisk politik, Def stora oppositionspartiet är av sin ideologi förhindrat att lägga fram de förslag som läget kräver. Detta är, som jag ser det, den väsentliga bakomliggande orsaken till aft socialdemokraterna sedan valet koncentrerat sig på missnöjespropaganda och försök att splittra regeringskoalitionen, medan det varit tunnsått i partimotionerna med konkreta ståndpunkter och motförslag till regeringens politik.

Länge fanns det också en motvilja att göra en verklighetsanpassad analys, I årets ekonomisk-politiska motion kan man spåra en bättring pä den punkten. Nu kritiseras inte längre regeringens åtstramande politik - tvärtom skjuts

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

kampen mof inflationen i förgrunden. Äntligen medger socialdemokraterna atf de höga marginalskatterna driver upp löner och priser. De säger ocksä att budgetunderskottet måste minskas och aft det åtminstone delvis skall ske genom nedskärningar på utgiftssidan.

Dessa nyvunna insikter har dock ännu inte avsatt resultat pä åtgärdssidan. Trots kritiken mof budgetunderskottet föreslås en rad nya utgifter och dessutom nya skaftehöjningar. Problemet med de höga marginalskatterna vill man möta genom att avskaffa inflationsskyddet och riva upp beslutet om skatteskalan för 1981 - allt i syfte aft ge lägre inkomsttagare större lättnader. Dessa åtgärder anges som nödvändiga för att en avtalsuppgörelse skall kunna träffas - jag vet infe om yrkandet kvarstår längre. Och kritiken mot den utgiftsaufomafik som indexbindningar medför följs upp rned atf man vill återinföra fullt index vid pensionsberäkningen. Sä sent som i höstas saft jag i en statlig utredning, där de socialdemokratiska ledamöterna slogs intensivt för att fä indexreglera presstödet - är def fortfarande en aktuell ståndpunkt?

Vad kan dä orsaken vara till denna skillnad mellan teori och prakfik, mellan ord och handling? Ja, jag återkommer till att def finns en inbyggd motsättning mellan de Krav som def aktuella ekonomiska läget ställer och den ideologi pä vilken socialdemokraterna grundar sin politik. Den politiska verkligheten kräver lägre statsutgifter och sänkta marginalskatter, de politiska lärosatserna föreskriver fortsatt socialisering av medborgarnas inkomster och fortsatt utbyggnad av den offentliga sektorn. Deffa spännings-förhällande förstärks av aft vänsterflygeln inom partiet alltid utsätts för socialistiska locktoner frän vpk, som ju aldrig behöver bekymra sig för de praktiska konsekvenserna av sina förslag.

Herr falman! Ett utmärkt exempel pä de svårigheter som socialdemokraternas ideologi försätter dem själva i är förslaget om kollektiva löntagarfonder. Vid sidan av def grundläggande syftet att överföra ägandet och makten i företagen till fackligt kontrollerade fonder anges avsikten med den senast presenterade modellen vara atf hälla tillbaka löneutvecklingen och atf stimulera näringslivefs investeringar.

Fonderna skall finansieras bl. a. genom överföring av vinstmedel frän aktiebolag med hög lönsamhet. Men det är ofrånkomligt atf vinstdelning höjer företagens kapitalkostnader och därmed sänker investeringsviljan, dvs. raka motsatsen mot vad man säger sig vilja uppnå. Saken blir inte bättre av aft åtgärden riktas mof de mest lönsamma och därför mest expansiva företagen. Hypotesen aft löntagarna skall bli sä förtjusta över att fä ägarinflytande i företagen atf de avstår frän lönehöjningar är infe bara obevisad - den är osannolik, eftersom ingen fär någon personlig fördel av arrangemanget.

I övrigt skall fonderna finansieras genom en höjning av ATP-avgiften. Infe heller en höjd arbetsgivaravgift kan gärna verka stimulerande på företagens investeringar. Men dessutom innebär en sådan åtgärd en direkt begränsning av löneutrymmet. I ett läge, där möjligheterna fill köpkraffsförbäftringar under åren framöver kan bedömas som mycket små, skulle en särskild

ATP-avgift till löntagarfonder verka, inte återhållande ufan uppdrivande på löneutvecklingen och därmed pä inflationstakten.

Talet om att fondernas överskott skall gå till AP-fonden för aft trygga pensionerna är vilseledande. Det är ren kosmetik, motiverad av att man vill få det att se ut som om man på något sätt tillgodoser önskemålet om individuell anknytning, samfidigt som man frammanar stämningar från ATP-stridens dagar. Men med den lösning av tjänstepensionsfrågan som socialdemokraterna dä själva drev igenom betalas inte pensionerna ur uppsamlade fondmedel utan ur det aktuella årets löpande avgiffsinbefalning-ar. Systemet förutsätter snabb ekonomisk tillväxt och läg inflation. Nu råder motsatta förhållanden, och blir de bestående, framtvingas snabba höjningar av pensionsavgifterna. Genom aft även av andra skäl vilja höja ATP-avgiften driver socialdemokraterna på en utveckling som kan leda till aft förtroendet för pensionssystemet brister. Långt ifrån att trygga äventyrar fondsocialismen pensionärernas pengar.

I stället för att koncentrera ägandet av företagen till tvångsfonder vill vi moderater sprida det till de enskilda medborgarna. Vi vill arbeta vidare efter de riktlinjer som den borgerliga regeringen redan dragit upp med stimulans för ett breddat aktiesparande. Den snabbt växande anslutningen fill aktiesparfonder visar att det gär atf klara näringslivets försörjning med riskkapital på frivillig väg.

Herr talman! Ledande socialdemokrater har lovat att löntagarfondsfrägan skall spela en stor roll i 1982 års valrörelse. Vi moderater tackar för det. Vi sfär för den frivilliglinje som medborgarna vill ha. Och socialdemokraterna har aldrig vunnit ett socialiseringsval. Det är bra, för def krävs ett långsiktigt arbete för att vrida Sveriges ekonomiska utveckling rätt igen. Det förutsätter att den borgerliga trepartiregeringen sitter kvar även efter valet i september 1982.

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Anf, 32 KJELL-OLOF FELDT (s) replik:

Herr talman! Lars Tobisson är en fantastisk representant för oppositionen inom regeringen - den svenska högerflygeln, försatt i frihet - som kan säga vad som faller honom in. Här sfär han på ruinerna av regeringens ekonomiska politik och ägnar ett helt anförande åf att tala om, atf oppositionen har en kolossal motsättning mellan ideologi och praktik. Men mä sä vara. En regering inom vilken def t, o, m, finns kolossalt stora, inbyggda motsättningar även när det gäller det prakfiska handlandet får väl leva sitt liv. Kanske är den glad över att den inte dessutom har herr Tobisson i sina led. Jag tror att en och annan folkpartist i all hemlighet faktiskt gläds åt det.

Lät mig säga några ord om löntagarfonder och herr Tobissons alternativ, nämligen det han kallar frivilliglinje och som moderaterna erbjuder landefs löntagare. Vad innebär då det? Ja, alla vet att om svensk industri och svenskt näringsliv under 1980-talef skall kunna återerövra sin tidigare styrka och fördubbla sina investeringar, så måste en mycket stor mängd kapital samlas ihop, Lars Tobisson och hans meningsfränder har en lösning på det

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

problemet. Kapitalet skall samlas ihop i företagen i form av stora vinster. Vad innebär det för löntagarna? Jo, det innebär att dessa måste avstå från sina pengar till företagens ägare, Atf följa påbuden från näringslivet och moderaterna betyder minsann ingen frivillighet. Vid def här laget vet alla att det inte kornmer aft handla om huruvida man skall avstå, utan vem man skall avstå till. Den frihet som Lars Tobisson vill erbjuda de svenska löntagarna är att avstå till dem som i dag äger och styr näringslivet.

Lars Tobisson säger vidare aft en snabbt växande anslutning till aktiesparfonden visar hur lätt def kommer att bli att få pengarna genom frivilligt enskilt sparande. Hittills är det en procent av de svenska skattebetalarna som har utnyttjat aktiesparfonden. Sedan skattesubvenfio-nerna har ökat har det blivit några procent till.

Svenskt näringsliv behöver emellertid tillföras ungefär 4 miljarder kronor varje år. Både vi och Lars Tobisson vet att det dä infe räcker med några skaftestimulanser. Antingen går pengarna till ökade vinster eller ocksä fär löntagarna sluta sig samman och avstå fill sig själva genom att sätta in pengarna i företagen med bevarad äganderätt. Den personliga fördelen, Lars Tobisson, får man ur tillfredsställelsen av att man är med och skapar trygga jobb ät sig själv.

Anf. 33 LARS TOBISSON (m) replik:

Herr talman! Det har i debatten lagts fram två färdiga förslag till hur den här frågan skall lösas, dels det socialisfiska förslaget, som Kjell-Olof Feldt talar för, dels det moderata förslaget om en frivilliglinje, som jag har talat för.

Vi kommer självfallet att mötas i den här debatten även i fortsättningen. Men jag skulle vilja att Kjell-Olof Feldt utgår från de förutsättningar som gäller. Vad aktiefondsparandet beträffar sä har det undergått en mycket snabb ökning de senaste veckorna som en följd av de förbättrade förmåner som regeringen har infört. Vad som nu behövs är i och för sig inte ytterligare förbättringar, ufan information. Den som inte deltar i detta sparande gör sig skyldig till en stor ekonomisk dumhet. Denna sparform går nämligen inte att överträffa vad gäller avkastning på insatta pengar,

Kjell-Olof Feldt förringar värdet av skatfefondsparande och säger att det infe har fått någon större anslutning. Jag hävdar: aft det kommer att få stor anslutning och bidra till möjligheterna att tillhandahålla riskvilligt kapital.

Vi kan exempelvis fa Västtyskland som en förebild. Där har man genom aft i fid satsa på en förmögenhetspolitik i positiv mening, infe genom aft bara beskatta förmögenheter, som Kjell-Olof Feldt vill, fått en sparkvot som är tre gånger så hög som i Sverige. Man har också genom de bestämmelser som gäller lyckats få en betydande bredd på detta sparande. Man har riktat sfimulanserna till lägre inkomsttagare, till tidigare sparsvaga grupper. Därigenom har deltagandet bland löntagarna blivit näsfan hundraprocentigt.

Kjell-Olof Feldt säger att def krävs så mycket pengar aft det inte gär. Ja, man kan tycka att de tre å fyra miljarder i nyemissionskapital som vi båda

utgår ifrån blir erforderligt - det är ju infe sä atf vi moderater bara tänker oss att en ökad lönsamhet och vinster i företagen skall finansiera utbyggnaden -kan tyckas vara mycket jämfört med att tidigare kanske endast en och en halv miljard har kunnat resas den här vägen. Men def är mycket litet jämfört med atf hushällen i dag förfogar över finansiella tillgångar uppgående till en bra bit över 300 miljarder.

Vad def gäller är alltså aft omfördela ungefär 1 % årligen av dessa finansiella tillgångar till produktivt sparande i aktier. Och den saken gär att klara pä frivillig väg.

Def är bra om vi därutöver får ett nysparande, men def är inte nödvändigt. Def område där def behövs nysparande är det statliga, och det sparandet skall ske genom att staten minskar sina utgifter.

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Anf. 34 KJELL-OLOF FELDT (s) replik:

Herr talman! Lars Tobisson försöker - och jag förstår honom - framställa det som att det nu finns bara två alternativ: å ena sidan socialisternas väg, den ■som Kjell-Olof Feldt företräder, å andra sidan frivillighetens väg, som Lars Tobisson företräder. Men så enkelt är det inte atf def går att monopolisera det här området för sig, herr Tobisson, Vid sidan av de lösningar som vi företräder och som moderaterna företräder finns def ju flera andra uppfattningar om hur kapitalbildningsproblemet skall lösas. Och alla andra går på andra vägar än moderaterna.

Vi har mitfenpartierna, som vill ha ett obligatoriskt sparande som skall sättas in i aktier. Vi har näringslivet, som vill bygga upp fonder genom kollektivavtal. Vi har TCO, som vill ha löntagarfonder. Och vi har SACO, som vill ha medborgarfonder,

I själva verket är det sä, Lars Tobisson, att moderaterna står helt isolerade i sin tro på atf det går atf skapa det stora sparande som skall förvandlas till akfier och produktiva investeringar genom aft dela uf skatteförmåner och skattesubventioner, Def är ni helt ensamma om att tro pä- ingen annan gör det. Och det är belagt ganska väl just genom studier ocksä av def tyska systemet atf det var först när det byggde på kollektiva avtal och kollektiva insatser som det blev någon fart pä det sparandet.

Sedan gör sig Lars Tobisson skyldig fill en felakfig beskrivning av förutsättningarna. Han säger att vi kanske behöver fyra miljarder i nyemissioner varje år och att det har kommit fram bara en och en halv miljard den här vägen tidigare.

Sanningen är ju, Lars Tobisson, atf det är bara en halv miljard varje år som kunnat nyemitteras under 1970-talet, Och dessa pengar kommer icke från de privata hushållen. De privata hushållen har minskat sitt aktieinnehav under 1970-talet när det gäller inköp av nya akfier.

Det är i stället alla slag av kollektiva fonder - fjärde AP-fonden, försäkringsbolag och investmentbolag - som kunnat förse aktiemarknaden med nytf kapital. De privata hushållen har i svångremmens tidevarv fått lägga sitt sparande ät sidan för att klara sin ekonomi.

Hela tron att def skall vara möjligt att genom skattesubventioner

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

åstadkomma detta nysparande har ingen grund. Men vad jag är rädd för är att om moderaterna får bestämma - och det brukar de ju få göra i den borgerliga regeringen - så blir detta motiveringen för aft ytterligare öka klyftorna. Det blir alltså skattesänkningar på nytt för aktieägarna, sänkt förmögenhetsskatt, sänkt skatt på toppen av inkomsten, ytterligare avdrag och allt möjligt annat - som då motiveras med att man mäste locka de rika att vilja bli ännu rikare,

Def kanske är därför som Lars Tobisson och hans parti trots allt står isolerade i den här frågan. T, o, m, mitfenpartisterna inser att den här politiken inte är realistisk i dagens Sverige,

Anf. 35 LARS TOBISSON (m) replik:

Herr talman! Först vill jag rätta fill några felaktigheter i vad Kjell-Olof Feldt nyss sade,

I Västtyskland är den totala omfattningen av det skattestimulerade sparandet 26 miljarder D-mark, Därav är 7 miljarder kollektivavtalsbestämda och kan i den meningen anses som obligatoriska. Övriga 19 miljarder är framkomna på frivillig väg. Vidare nämnde jag 1,5 miljarder som en foppsiffra, Def var 1976, Det har sedan varit andra är med sämre resultat. Men vi skall väl ändå sträva efter att nå vad som kunde näs som mest tidigare. Penningvärdet har ju dessutom blivit ett annat.

Kjell-Olof Feldt menar att moderaterna är isolerade i den här frågan. Ja, kan Kjell-Olof Feldt finna någon företrädare för näringslivet som vill satsa på en uppbyggnad av kollektivfonder, sä skulle jag vilja se def. Nägon sådan finns inte. Till deffa kommer att alla undersökningar som har gjorts om var väljarna här i landet står visar aft det stora flertalet står på den moderata linjen - man vill ha ett frivilligt sysfem med individuella andelar. Det gäller även, vill jag säga, medlemmar i LO-förbund och i det socialdemokratiska partiet - i det senare fallet åtminstone socialdemokratiska väljare. Nej, på den punkten känner vi oss verkligen inte isolerade.

Men, Kjell-Olof Feldt, fär jag säga några ord om en sak som jag grubblat över när det gäller det program som socialdemokraterna lanserat, Def sägs där att era tvängsfonder skall bedriva en avkastningsinriktad placeringspolitik. Men hela uppläggningen med 24 länsfonder, vilkas styrelseorgan skall utses på politisk eller facklig väg, borgar väl för aft det blir hänsynstaganden av mera bypolitisk art som blir vägledande. Det är i alla fall för mig alldeles obegripligt hur det som har skett i arbetarpressen kan framställas som ett sätt atf stärka marknadsekonomin. Det är återigen - och därmed anknyter jag fill mitt fidigare anförande - ett exempel på att socialdemokraterna känner ett stort behov av att skruda sina socialisfiska förslag i en attraktiv språkdräkt.

Under detta anförande överfog andre vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Andre vice falmannen anmälde aft Kjell-Olof Feldt anhållit aft fill protokollet fä antecknat atf han inte ägde räft till ytterligare replik.

Anf. 36 GUNNAR NILSSON (s):

Herr falman! Många blev tydligen förvånade i går när det visade sig att LO och SAF ganska snabbt kunde sluta ett tvåårigt löneavtal för den privata arbetsmarknaden. Kommentarerna från de flesta ekonomer, polifiker och företagare har varit posifiva, medan många av våra medlemmar har undrat hur def skall gå med deras standard med tanke på de relativt låga lönepäslagen.

Låt mig säga, atf def finns fog för LO-medlemmarnas oro. Jag kan inte garantera aft deras standard bevaras med detta avtal. Men, säger kanske nägon, är def infe en fackföreningsledares plikt att försöka trygga medlemmarnas standard?

Då vill jagsvara: Visst är def så, men i def läge som Sverige nu befinner sig i är det en omöjlig uppgift för alla utom för en regering! Och det mäste vara en regering som har ett brett förtroende.

Hur hänger då det här ihop? Jo, läget är det att vi nu efter fem år av borgerliga regeringar har hamnat i en så usel ekonomisk situation aft def krävs krafttag för att vi skall kunna rätta till ekonomin och för att vi skall få till stånd en rättvis fördelning av de bördor som mäsfe bäras om vårt land skall komma ur krisen.

Vi inom Landsorganisationen vet detta av bitter erfarenhet. Efter varje avtalsuppgörelse de senaste åren har regeringen gått in och korrigerat avtalsrörelsens resultat. Genom devalveringar, skatteomläggningar och momshöjningar har man fördelat om bördorna frän de bäst ställda till de sämst ställda. Varje gäng har inflationens vågor fått skölja över löntagarna -och vi får ständigt belägg för att inflationen missgynnar framför allt de sämst ställda,

I det läget blir det omöjligt att med en hög nominell nivå på avtalet garantera en bevarad reallön. Det fick vi eft talande exempel på efter 1980 års konflikt. Utfallet av varje avtalsuppgörelse kommer aft hänga pä regeringen. Dä blir fackföreningsrörelsens första uppgift defensiv: att försöka rädda vad som räddas kan. I den här uppgörelsen tror vi att vi någorlunda hyggligt, genom låglöneprofilen, har räddat de lågavlönade. Den andra uppgiften blir atf sätta hård press på regeringen för att få den att gripa in, 1 den här uppgörelsen har vi försökt göra def genom en prisgaranti som faller ut på ganska låg prisstegringsnivå, om vi jämför med de senaste årens prissfeg-ringar. Den tredje uppgiften blir aft pä alla sätt intensifiera kampen för en annorlunda politik, inte minst genom atf arbeta för atf fä en ny regering.

Låt mig ocksä, för undvikande av alla missförstånd, klara ut aft regeringen inte har någon som helst del i den nu träffade uppgörelsen. Tvärtom! Den uppgörelse som nu har träffats har tillkommit under djup misstro mof regeringens förmåga att klara den ekonomiska polifiken, vilket parterna bl, a, gett uttryck för i ett särskilt uttalande. Jag är nöjd med att regeringen har noterat defta, men jag haren känsla av-och den är närmast föranledd av

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

de kommentarer son-i i dag gjorts frän regeringshåll - att man inte riktigt har förstått innebörden av vad som står i defta uttalande.

Man måste konstatera att regeringen inte har bidragit med någonting som har kunnat underlätta avtalsrörelsen - ocksä detta är parterna ense om. Snarare har väl risken för atf regeringen skirlle lägga sig i och därmed närmast öka svårigheterna ytterligare bidragit till det snabba avtalet. Regeringens skattepolitik har direkt bidragit till atf försvåra uppgörelsen, och därför kvarstår vårt krav på slopad indexreglering av skatteskalan. Regeringens finansplan var ju överspelad några dagar efter def atf den lagts fram, och den knappt halvfärdiga budgeten ger inte heller nägon ledning för parterna pä den svenska arbetsmarknaden. Räntehöjningen, som direkt höjer priserna, kom några dagar efter att ekonomiministern hade lovat att halvera inflationen.

Jag kallade i fjol, litet förtvivlat, regeringens politik för kvartalspolitik när regeringen, bara några månader efter def atf man - som man sade - hjälpt till i avtalsrörelsen med en skatterabatt, klippte till med en höjd moms. I dag handlar def inte om kvartalspolifik. Nu skulle jag närmast vilja kalla regeringens politik för varannandagspolitik. I def läget gär det inte att driva offensiva förhandlingar eller att via t. ex. en konflikt försöka ta hem mer. Dagen efter uppgörelsen kan i alla fall regeringen omintetgöra alltihop. Därför ser jag själv den här förhandlingen - och sä bör ocksä LO:s medlemmar se den - som eft försök att rädda vad som räddas kunde. Som sådan är uppgörelsen acceptabel, i och med den press vi fäft pä regeringens inflationspolitik och i och med den låglöneprofil vi trots allt har kunnat uppnå.

Gårdagens regeringsutspel och krampaktiga enighetsdemonsfration gör oss tyvärr inte gladare. Neddragna matsubventioner och höjda hyror drabbar ju hårdast dem som redan har det sämst ställt, dvs. dem som vi framför allt har försökt skydda med den här uppgörelsen. Det är också dessa grupper som har minst glädje av marginalskatfesänkningen. Jag tycker aft det mer än någonsin finns fog för påståendet atf regeringen fullkomligt struntar i fördelningspolitiken. Den tidigare allmänt accepterade linjen aft åstram-ningar skall drabba rättvist, att de största bördorna skall läggas pä dem som har def bäst ställt, den principen har regeringen övergivit, och därmed får den också räkna med ett hårt motstånd.

Jag kan inte heller låta bli att känna besvikelse över statsministerns uttalande i går aft marginalskatfesänkningen skall stimulera folk att jobba mer och gärna jobba övertid. Säg det till de allt fler som nu gär helt utan jobb. De kommer att uppfatta def som eft rent hän. Allt fler räknar med atf arbetslösheten i Sverige kommer att stiga till en nivå som inte har upplevts i modern tid. Bedömningarna börjar alltmer närma sig 4 %, dvs. ungefär en fördubbling jämfört méd läget för ett är sedan.

Om def här skulle vara vad regeringen hävdade i gär, ett ekonomiskt handlingsprogram som lägger en god grund för aft ta oss ur krisen, dä tror jag dess värre atf vi kommer aft fä dras med krisen ganska länge.

Lät mig bara ta eft exempel pä hur illa sysselsättningen och produktionen

hanteras. Redan för fem är sedan förberedde den dåvarande socialdemokratiska regeringen en ny skogspolitik i nära samarbete med fackföreningsrörelsen. Målet rned programmet var bl. a. att trygga virkesförsörjningen och åstadkomma en samordning av skogsindustrin fill verkligt slagkraftiga enheter. Under årens lopp har vi gäng pä gäng föreslagit åtgärder för atf trygga försörjningen med skogsråvara till industrin, genom att tvinga fram avverkning eller genom förändrad beskattning. Den nuvarande regeringen har tyvärr infe gjort någonting.

Södra Skogsägarna, NCB och Vänerskog - kriserna har kommit slag i slag och riktat dråpslag mof hela landsändar, trots att vi vet aft det hade kunnat undvikas med de socialdemokratiska och fackliga förslagen. Bristen på virke har tvingat fram en dyr import och därmed en stark ökning av råvarukostnaderna ocksä pä den svenska råvaran. Därmed har bristen direkt bidragit till den akuta krisen. Den har ocksä inneburit en direkt försvagning av den svenska bytesbalansen.

Detsamma gäller samordningen. Planerna pä strukturrationalisering och samgående mellan olika skogsföretag för att kunna bilda internationellt slagkraftiga enheter har bara fått gä i stöpet, medan regeringen ägnar sig ät att slåss om formerna för nedläggningar och rekonstruktioner, när företagen redan har gått pä knä.

Nu är vi inne i samma märkliga skede i frähusindustriri. Stora utlandsorder väntar de svenska trähusföretagen, om de bara kan gä ihop och hjälpas åt atf klara beställningarna. Men företagen vågar inte och regeringen gör ingenting, I stället permitferar man arbetskraft. Nu håller fackföreningsrörelsen på att gripa in, för att försöka övertala de här företagen aft satsa, men hur det gär vet vi inte.

Detta är ett typexempel på hur defensivt regeringen sköter def som är våra verkliga framtidsfrågor: produktionen, industrins framtid och sysselsättningen. Utan att tveka vågar jag påstå aft regeringens obefintliga skogspolitik direkt har kostat def svenska samhället mängmiljardbelopp och direkt hotar tusentals människors sysselsättning. Träindustriarbetareförbundet talar om utebliven export på ungefär sex miljarder. Det är en tredjedel av hela bytesbalansunderskottet!

Nu - när krisen redan är i full gäng - nu börjar industriministern fundera över, om man möjligen kan göra något åt skogsbeskattningen för aft få i gäng avverkningen.

Och tro inte aft den här krifiken mot industri- och näringspolitik bara kommer från socialdemokraterna och LO, T. o. m. professor Ulf af Trolle, vars recept jag annars har en del invändningar mof, konstaterade i Svenska Dagbladet häromdagen aft "även den mest renläriga profet för marknadsekonomin måste acceptera att den nödvändiga omstruktureringen inte är möjlig utan en stark samhällelig näringspolitik", Samma rekommendationer kommer från Metallindustriarbetareförbundef och Mekanförbundet i deras studie av verkstadsindustrin. "Den svenska industripolitiken är ett lappverk, där brandkårsutryckningar dominerar", säger man och rekommenderar en samordnad, stark och offensiv politik.

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Herr talman! Jag har velat lyfta fram de här sakerna för att peka pä atf besparingsprogram av den typ som nu läggs fram inte kan komma ät Sveriges grundläggande problem. Särskilt allvarliga tycker jag några punkter är:

Regeringens oförmåga att klara inflafionen.

Regeringens oförmåga aft klara sysselsättningen.

Regeringens ointresse för att driva en offensiv närings- och industripolitik.

Regeringens direkt orättvisa fördelningspolifik.

Den sista punkten är kanske speciellt allvarlig ur avtalssynpunkt. Dagen efter def att avtalet har träffats presenterar regeringen åtgärder sorn direkt kommer att höja hyror och matpriser för våra medlemmar. Därtill lägger man ett förslag till sänkning av marginalskatterna, ufan att göra något åt de fördelningspolitiska orättvisorna i eft sådant program, och utan att tala orn hur det skall finansieras. För tydlighetens skull vill jag påpeka att jag också tror att det behövs sänkta marginalskatter, men bara om man samtidigt pä allvar vill gripa sig an med fördelningspolitiken.

Och finansieringen av marginalskattesänkningarna kräver naturligtvis en direkt fråga: Hur har regeringen tänkt sig att def skall betalas? Visserligen har man sagt att det skall totalfinansieras. Men skall det ske genom en momshöjning? Man kan väl ändå inte tänka sig att man läter budgetunderskottet fortsätta att rasa i väg?

Herr talman! Jag menar atf det krävs en helt annan strategi för att komma åf Sveriges problem. Regeringens politik går inte åt det rätta hållet. Därmed är def infe heller möjligt aft trygga LO-medlemmarnas standard avtalsvägen. Det kan vi göra. Def har vi ocksä gjort - vi har nämligen slutit ett avtal som till sin konstruktion är sådant att def i och för sig sätter en direkt press pä regeringen.

I dagens debatt har vi fått nya utfästelser om bot och bättring i dessa avseenden. Tyvärr känner jag mig inte lugnare av de nya löftena, som dessutom är förenade med hot. Våra stora medlemsgrupper inom Landsorganisationen gör det definitivt infe.

I detta anförande instämde Lars Henrikson (s).

Anf. 37 Industriministern NILS ÅSLING:

Herr talman! Låt mig först och främst gratulera arbetsmarknadens parter, här representerade av den föregående talaren Gunnar Nilsson, till att sä framgångsrikt ha bevisat att den s, k, svenska modellens livskraft består.

Det finns förvisso mycket att säga om uppgörelsen mellan LO och SAF, Jag är medveten om atf uppgörelsen varken tillgodoser de fackliga ambitionerna eller med omedelbar verkan återställer vär industris konkurrenskraft. Uppgörelsen var emellertid, som jag ser det, en betydande framgång för samförståndsfanken i värt svenska samhälle: att allvarliga samhällsproblem inte löses i konfrontation, men väl i samförstånd.

Därmed tycker jag att arbetsmarknadens parter har åstadkommit en bättre atmosfär för en offensiv ekonomisk politik och även - vilket är av stor

betydelse i sammanhanget - för en offensiv näringspolitik. Gunnar Nilsson berörde ju för övrigt i sitt anförande behovet härav. Jag tror också aft man den vägen har skapat bättre förutsättningar än pä länge för atf klara sysselsättningsproblemen på svensk arbetsmarknad. Till sist är def ju det - att garantera människors sysselsättning - som är det centrala i detta sammanhang.

Regeringens åtgärdsprogram, som har presenterats i dag, innehåller en del av de målmedvetna åtgärder som måste till för atf restaurera den svenska ekonomin. De ekonomiska problemen är stora - det har omvittnats här av flera talare. Men jag vill också understryka aft de inte på något sätt är olösliga. Mot bakgrund av vad som skett pä avtalsmarknaden tror jag aft vi har tagit ett betydande steg framåt. Jag vill påstå atf gårdagen ur flera synpunkter innebar en vändpunkt i svensk ekonomi.

Jag tror ocksä att Gunnar Nilsson i själ och hjärta delar min uppfattning att regeringens nya åtgärdspaket är ett nödvändigt inslag i arbetet på att restaurera ekonomin och ge fast grund för de avfalsslufande parterna. De fördelningspolitiska målen ligger fast - det vill jag stryka under. De sämst ställda gruppernas standard garanteras i regeringens åtgärdsprogram.

Gunnar Nilsson tog här upp marginalskaffeproblematiken. Jag vill notera att ifrån att ha inneburit eft anfal mer eller mindre vildvuxna och fromma önskningarom reformer i vår skattepolifik har med dagens regeringsprogram marginalskattefrågan fått en mera konkret och meningsfull innebörd. Det skall vara en totalfinansiering, som skall ske i fre sfeg. I det sammanhanget är centerpartiet en garanti för att denna skattereform inte går ut över de fördelningspolifiska mål som Gunnar Nilsson och jag är överens om.

Mof bakgrund av underskotten i bytesbalansen och den offentliga sektorns situation måste naturligtvis den ekonomiska politiken ha som en viktig målsättning att begränsa bäde den offentliga och den privata konsumtionen. Penning-, kredit- och valufapolitiska hänsyn måste därvid av naturliga skäl väga tungt - def är ingen tvekan om detta.

En sådan huvudinriktning av den ekonomiska politiken kan emellerfid få negafiva följder för den industriella utvecklingen. Den tvåprocentiga diskontohöjningen hämmar exempelvis ökningstakten i industriinvesteringarna. En minskning av konsumtionen i landet fär också fill följd atf efterfrågan på industriprodukter avtar. Därmed avtar naturligtvis ocksä intresset för nya industriella satsningar.

Vi mäsfe konstatera aft den restriktiva ekonomiska polifik som den förra trepartiregeringen tvingades bedriva under senare delen av 1970-talef kan ge vissa lärdomar i detta avseende. Den var ju en följd av kostnadsexplosionen i vårt näringsliv under åren 1974-1976, och den var en följd av socialdemokraternas expansiva överbryggningspolitik 1974-1975, De åtgärderna fick indirekt, genom aft de nödvändiggjorde vissa insatser inom t, ex. finanspolitiken, negafiva konsekvenser för industrin.

Industriproduktionen stagnerade redan 1975, Industriinvesteringarna nådde egentligen ingen återhämtning förrän i fjol, dä de efter mänga års stagnation ökade med ca 20 %,

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmäftpolitisk debatt

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Man mäste i detta sammanhang också notera aft den svenska industriproduktionens ärliga tillväxttakt kontinuerligt minskat ända sedan 1965, Redan då skedde ett markant trendbrott i utvecklingen. Tillväxttakten var 8 % är 1965 för att därefter successivt minska under hela 13 är ned till en minskning år 1978 på 1 %, Därefter har tillväxttakten i industrin återigen börjat öka.

Slutsatsen av detta - och där ger jag Gunnar Nilsson rätt - är att den restrikfiva ekonomiska polifik som vi av skilda omständigheter tvingas föra måste följas av en offensiv industripolitik för atf öka tillväxten och för att minska behovet av denna restriktiva ekonomiska politik.

Jag vill då erinra om atf under regeringen Fälldin nr 2 har en rad offensiva inslag i industripolitiken utvecklats. Vi har fortsatt satsningen på de regionala utvecklingsfonderna, som nu har en uflåningskapacifef pä 1,5 miljarder och som är samhällets organ för att hjälpa i gång nya företag och för aft utveckla näringslivet regionalt.

Investeringsbanken, som är ett gemensamt skötebarn för Gunnar Nilsson och mig, har fått en växande betydelse inom näringspolitiken. Bankens utestående krediter uppgick i slutet av fjolåret till nästan 7 miljarder. Syftet med banken är ju att ge lån fill företag som har goda investeringsprojekt och goda expansionsmöjligheter men en otillräcklig finansiell bas.

Genom inrättande av fonden för industriell utveckling har nu en rad nya projekt kunnat förverkligas inom svensk industri. Fonden har ett grundkapital på 300 milj. kr., men sammanlagt har fonden sedan starten i slutet av år 1979 fått totalt 90 ansökningar till ett sammanlagt belopp på 800 milj. kr. Det gäller en rad mycket intressanta utvecklingsprojekt, som visar att svensk industri fortfarande har kvar sin vitalitet. Där finns projekt som berör flygindustrin, motorindustrin, rymdindustrin och andra intressanta områden.

Dessutom har ökade anslag getts till forskning och teknisk utveckling dels via styrelsen för teknisk utveckling, dels genom ökat stöd till den grundläggande naturvetenskapliga forskningen vid de tekniska högskolorna och universiteten. Vi återkommer och lägger fram förslag om en utbyggnad av dessa offensiva industripolitiska insatser i den indusfripolitiska proposifion som jag har för avsikt att förelägga riksdagen den 10 mars.

Dessutom har det när def gäller kapitalförsörjningen till näringslivet tagits en rad initiativ. Jag skall bara erinra om atf de förändringar i aktievinstbe-skatfningen som riksdagen beslutat medfört - trots aft man kan fä en annan uppfattning av debatten - aft riskkapitalförsörjningen till näringslivet underlättats påtagligt. Def frivilliga skattestimulerade skattefondssparandet har också bidragit till atf förbättra näringslivets riskkapitalförsörjning.

Vi aviserar nu också nya åtgärder pä ett helt annat område. Def gäller exporfkredifsystemet, som inte bara skall förlängas utan ocksä byggas ut och få en mer offensiv prägel. Systemet med exportkredit har funnits pä försök i tre år. Vi har nu gjorf en utvärdering. I syfte atf öka slagkraften på exportmarknaden för svensk industri kommer regeringen nu, som aviserades i statsministerns fal i förmiddags, atf fillämpa den s. k. consensusräntan. Def

är en åtgärd som prioriterats högt frän industrins sida. Det innebär att vi anpassar oss till internationell praxis när def gäller räntevillkoren. Samtidigt finns det all anledning att vi frän svensk sida försöker medverka till en sanering av den flora av statsunderstödda internationella exportkrediter som nu sätter sin prägel pä exportmarknaderna.

Vi har också sagt aft systemet med blandade krediter inom biståndsramen skall byggas ut. Förutsatt att det försöket slår väl ut - och det finns ingenting som tyder pä någonting annat - är vi ocksä beredda att bygga ut def ytterligare.

Vi har vidare förklarat oss beredda att intensifiera ett exportfrämjande program, riktat speciellt fill småföretagen. Och jag vill i det sammanhanget understryka atf exporffrämjande åtgärder av detta slag mäste innebära aft det svensktillverkade innehållet i vär export ökar. Skall sädana här insatser vara verkningsfulla, är det ett villkor aft svenska underleverantörer, svenska komponenttillverkare etc. bättre kan göra sig gällande inom exportindustrin. Vi har dess värre kunnat notera aft vi den vägen, så atf säga inom ramen för vår export, under senare är har förlorat marknadsandelar.

Nu har man emellertid kommit till insikt om detta även inom industrin själv. Vi har frän industridepartementets sida haft överläggningar med företrädare för industrin, och vi har beslutat aft tillsammans bilda en arbetsgrupp som skall inventera åtgärder som kan stärka svenska komponenttillverkares och underleverantörers position. Direktör Hans Stahle, som är ordförande i Exportrådet och tidigare ordförande i Industriförbundet, har för industrins räkning åtagit sig att ansvara för och organisera industrins medverkan i defta arbete.

Även representanter för de mindre företagen kommer att inbjudas aft delta. Vi har också utfärdat en inbjudan till Mefallindustriarbefareförbundef och Mekanförbundet atf medverka i arbetsgruppen. Jag tror att dessa åtgärder verksamt skall kunna stärka de svenska underleverantörernas ställning.

I åtgärdspaketet ingår också en stimulans till ökat virkesutbud. Det är uppenbart atf råvarutillgången har varit en av de begränsande faktorerna när def gäller den svenska skogsindustrins utveckling.

Jag vill för Gunnar Nilssons kännedom meddela atf vi redan för ett år sedan erbjöd den svenska cellulosaindustrin ett system med transportsföd, vilket vi beräknade väsentligt skulle ha ökat och förbättrat råvarubalansen. Def var en frivillig form av transportstöd, som exportindustrin dess värre tackade nej till, Def är värt att notera atf en av Gunnar Nilssons fackförbundsordförande också avböjde denna frivilliga uppgörelse, som enligt experter i betydande omfattning skulle ha ökat rävarutillförseln från de s, k. nollzonerna.

Det är infe korrekt, Gunnar Nilsson, att säga att ingenting har hänt när det gäller skogsindustrins struktur. Vi har i industridepartementet fortlöpande haft konsultationer med företag, organisafioner och branschföreträdare för atf hitta vägar för att påverka strukturufvecklingen i skogsindustrin. Och jag anser nog atf vi har kommit en bra bit pä väg och att vi nu kan skönja den

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

framfida strukturen inom skogsindustrin - delvis tack vare det sätt på vilket vi har agerat ufan aft låsa positionerna men med syfte atf ha en flexibel polifik för att främja strukturförändringar.

Gunnar Nilsson tog ocksä upp frähusföretagens situation. Utbyggnaden av def exportfinansieringssysfem som jag nyss talade om främjar i väsentlig män just de svenska trähusexportföretagens möjligheter atf hävda sig på exportmarknaden. Men viljan till samverkan mäste faktiskt företagen själva tillhandahälla. Vi har skapat förutsättningarna; företagen måste ta de chanser som detta ger på exportmarknaden.

En industriell expansion är en viktig och avgörande förutsättning för aft balansen i den totala samhällsekonomin skall kunna främjas. Om detta råder naturligtvis enighet. Def är vägarna mof detta mål som vi här kan diskutera.

Def är emellerfid uppenbart atf hela västvärldens industrier drabbats av allvarliga bakslag under 1970-falet. Det gäller även en tradifionellt stark industri som den västtyska, som def kan finnas anledning atf titta litet speciellt pä. För nästa är räknar västtyskarna med kraftigt minskade investeringar och totalt i ekonomin en negativ BNP-utveckling. Defta likartade industriella förlopp i hela västvärlden, där samtidigt nu regeringarna säger sig prioritera en inhemsk industriell utveckling, blir både en utmaning och ett hot mot Sveriges industripolitiska ambitioner. Utmaningen består i möjligheten för svensk industri att aktivt fa del i andra länders industriella nysatsningar. Hotet består i atf vi hamnar pä efterkälken och möter allt hårdare konkurrens på världsmarknaden, delvis frän nya industriländer.

Jag tror att jag känner Sveriges fackföreningsledare och företagsledare ganska väl, och jag finner i uppgörelsen mellan SAF och LO ett belägg för att man nu föredrar utmaningen framför hotet aft förlora i konkurrenskraft.

Slutsatsen av defta mäste emellertid bli atf svensk indusfri nu i allt större utsträckning ocksä förverkligar sina befinfiiga investeringsplaner. Företagen har nu gott om likvida medel, som bör omsättas i konkreta investeringsprojekt. Regeringens industripolifik ligger fast. Man vet varåt vi syftar. Industrisektorn kommer aft prioriteras inom näringspolitiken och inom den ekonomiska politiken. Detta innebär atf långsiktiga industriella satsningar bör prioriteras av företagen framför fastighetsspekulationer och diverse finansiella transaktioner. Dagens ekonomiska läge, där regeringen tvingats prioritera kredit- och penningpolitiken framför en lågränfepolifik, fill förmån för ett gynnasammare investeringsklimat, får inte tas till intäkt för aft uppskjuta planerade investeringar inom industrin. Industriinvesteringarna måste hällas uppe pä en hög nivå, trots det nuvarande ränteläget, om man vill planera för framfiden och för de möjligheter som trots allt kan yppa sig för svensk indusfri inom den närmaste framtiden,

Eft gynnsamt investeringsklimat för industrin förutsätter ocksä god tillgäng till riskvilligt kapital. Regeringen har, som jag sade tidigare, vidtagit en rad åtgärder för atf öka tillgången på sådant kapital. En principiellt viktig markering gjordes genom sänkningen av aktievinstbeskatfningen. Därmed

klargjorde vi aft börsen även i fortsättningen skall utgöra en viktig källa för företagens försörjning med riskvilligt kapital. Vi kan notera att börsen nu ocksä fått ett nytf liv efter många års nära nog stiltje. Jag skulle därför vilja uppmana industrin att ta till vara det nu klart ökade intresset hos allmänheten för akfieplaceringar. Nyernissionsverksamheten ifrån industrin mäste enligt min uppfattning nu öka.

I detta sammanhang mäste jag emellertid beklaga att det ännu inte gått att nå en politisk enighet om hur näringslivets långsiktiga kapitalbehov skall lösas. Socialdemokraterna håller nästan krampaktigt fast vid aft löntagarfonder enligt den socialdemokratiska modellen är den enda tänkbara lösningen. Detta fasthällande vid denna idé har dess värre verkat avskräckande på industrins investeringsvilja. Det finns dock självfallet vägar ut ur dessa nuvarande låsta positioner. Lät oss diskutera dem.

Socialdemokraterna bör ocksä notera aft inget annat land med en stark socialdemokrati i opposition eller i regeringsställning så hårt har fixerat sig vid en för industrins utveckling sä ytterligt kontroversiell fråga som just denna.

Jag kan fa Norge som eft exempel. Den norska socialdemokratiska regeringen lade i höstas upp en ny industripolifik, där man klart pekar på lönsamhetsutvecklingen som någonting centralt. Den låga soliditeten i företagen är ett problem, men man nämner ingenting om löntagarfonder enligt den klassiska socialdemokrafiska modellen.

Den norska regeringen har dragit samma slutsatser som vi gör, nämligen atf aktiemarknadens roll i riskkapitalförsörjningen mäste öka. Man har ocksä lagt fram ett förslag för att stimulera akfiemarknaden. Def kan vara värt att notera hur man där löser problemen.

I Västtyskland, för att ta eft annat exempel, har man löst frågan om löntagarnas andel i förmögenhetsbildningen. Genom kollektivavtal och sparstimulerande åtgärder frän regeringen har sparandet i ekonomin ökaf högst väsentligt. De statliga sparstimulanserna har blivit så utformade att de met gynnar låginkomsttagarna, och därmed har förmögenhetsfördelningen bland hushällen blivit fördelningspolifiskt tilltalande.

Jag tycker att man även i värt land borde hitta en form för ökad kapitalbildning som skulle kunna få en bred uppslutning i samhället. Det vore därför olyckligt - jag vill säga def med tanke på informationer som nu kommer från löntagarfondsutredningen - om socialdemokraterna ånyo läste fast sig vid sin mera dogmatiska inställning i löntagarfondsfrägan, i varje fall i de avseenden den är oförenlig med värt nuvarande ekonomiska och politiska sysfem.

Enligt min mening mäste vi under 1980-talet stärka även den kollektiva kapitalbildningen i samhället. För detta talar inte minst att AP-fonderna infe längre kommer att växa. Denna ökade kollektiva kapitalbildning mäste emellerfid förenas och kompletteras med ett ökat hushällssparande. Def är orimligt atf bygga samhällets kapitalbildning huvudsakligen på kollektiv grund. Parallellt måste def finnas ett aktivt individuellt sparande, både i och utanför näringslivet, och de kollektiva former vi förespråkar måste

7 Riksdagens protokoll 1980/81:71-72

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

kompletteras av system för placering som medger just det aktiva personliga engagemanget i näringslivets utveckling.

Lät mig till sist, herr talman, summera genom att säga att regeringens åtgärdsprogram har en klar inriktning rnot en offensiv politik i syfte att återställa balansen i ekonomin. Det blir alltfort en mödosam vandring, men det aren nödvändig vandring pä vägen mot en sundare samhällsekonomi och för tryggare och bättre förhållanden pä arbetsmarknaden.

Jag räknar rned industrins akfiva medverkan i detta arbete. Vi mäste nu samfällt gå från ord till handling. Inorn det indristripolitiska fältet är målinriktningen klar - det gäller att stärka svensk industris ställning på både export- och hemmamarknaden. Endast pä det sättet kan vi säkra sysselsättningen i värt svenska samhälle.

Anf. 38 ANNA-GRETA LEIJON (s):

Herr talman! Det sägs ibland att en av människosläktets fräi-\-ista tillgångar är vär anpassningsförmåga. Utan den skulle vi kanske inte överleva mänga påfrestningar. Men nog kan man väl önska att vi ibland kunde streta emot litet mera. att vi lät bli aft acceptera, lät bli att anpassa oss,

I Sverige har vi börjat atf anpassa oss att läna pengar, anpassa oss till en spekulationsekonomi, anpassa oss till en situation med väldigt stora underskott i bytesbalans och i statsfinanser. Räntan på våra skulder är nu den utgift i statsbudgeten som ökar snabbast.

I Storbritannien är det en annan post, nämligen arbetslöshetsunderstöden, som är den starkast växande posten i statsutgifterna. Där har man efter hand anpassat sig till arbetslösheten. För några är sedan trodde man att siffrorna 1 miljon, sedan en 1,5 och sedan 2 miljoner var magiska gränser för arbetslösheten. Man trodde atf det skulle leda till explosioner av protester, om de gränserna överskreds. Men människorna har anpassat sig.

Den här anpassningen till arbetslöshet finner vi tyvärr pä fler ställen runt om i världen.

När arbetsmarknadsutskottet för nägon vecka sedan var pä besök hos AMS sade generaldirektör Rehnberg bl. a. att den allvarligaste faran för oss här i Sverige är en växande tolerans mot arbetslösheten.

Och det är ju inte så, att man i Storbritannien klarar arbetslösheten utan stora problem. För de enskilda människorna är svårigheterna stora. En del klarar inte sysslolösheten utan hamnar i alkoholism, i självmord. Och i de områden där arbetslösheten är sorn störst är råheten och hänsynslösheten människor emellan ett dominerande inslag i vardagslivet. Människorna i Storbritannien börjar nu sä småningom bli varse de här problemen. Enligt opinionsundersökningarna är nu oron för arbetslösheten den politiska fräga som människorna i England fäster störst vikt vid.

Här hemma pä den svenska arbetsmarknaden ser utsikterna - efter vara förhållanden - inte så särskilt ljusa ut framöver. Vi fär färre lediga platser. Varslen om uppsägning och permittering blir fler och fler.

Arbetslösheten stiger. Den drabbar i väldigt stor utsträckning de unga. den drabbar kvinnorna, men den drabbar ocksä efter hand allt fler människor

som sedan länge har varit etablerade på arbetsmarknaden. De regionala skillnaderna har ökat, I Norrbotten står nu ungefär 15 % av människorna utanför den reguljära arbetsmarknaden.

Antalet kvinnor som jobbar deltid av arbetsmarknadsskäl, dvs, som egentligen är delvis arbetslösa, ökar också.

Bland byggnadsarbetarna är arbetslösheten nu närmare 7 %.

Jag talade förut om den stigande toleransen mot arbetslöshet ute i världen. Mänga kanske rycker pä axlarna och säger: Det där r-ör ju inte oss, de där problemen är ju inte relevanta här, vi har ju en annan situation i Sverige, Och i dag har vi det. Men det finns ändå all anledning för oss att vara vaksamma, sä att vi inte börjar att steg för steg acceptera en högre arbetslöshet.

Man kan ställa frågan: Är det nödvändigt aft vi här i Sverige har den arbetslöshetsnivå som vi har i dag? Är det nödvändigt att arbetslösheten är sä hög här hemma som den är just nu? Svaret pä den frågan mäste bli nej.

Tag byggnadsarbetarna sorn ett exempel. Regeringen räknade i förra arets budgetproposition med att det skulle påbörjas 60 000 lägenheter. Det blev bara 48 000. Man kan räkna ut skillnaden i antal mellan de planerade lägenheterna och dem soiii verkligen saltes i gång. Dä finner man eii skillnad i investeringspengar pä 6 miljarder kronor. Tänk, sä mänga byggnadsarbetare och andra människor här i landet som skulle ha kunnat fä jobb, om vi hade fått i gäng de investeringarna!

Det finns med andra ord möjligheter för regeringen att genom en stimulans av bostadsbyggandet minska arbetslösheten. Vi har i våra motioner föreslagit åtgärder för det.

Det skulle vidare ha funnits utrymme för regeringen att i stället för den öppna arbetslösheten sätta in arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Under fjärde kvartalet 1980 var det nästan 20 % fler arbetslösa än motsvarande kvartal året innan. Men det var 35 000 färre personer som var föremål för olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Man kan alltså säga atf arbetslösheten i Sverige inte skulle ha behövt vara sä hög som den nu är. Man kan också säga att regeringen faktiskt tolererar en högre arbetslöshet än nödvändigt. Regeringen har de politiska instrumenten i sin hand för att minska arbetslösheten. Vi socialdemokrater säger i våra förslag; Använd de instrumenten!

Def finns mänga som befarar att situationen pä arbetsmarknaden kommer att bli ännu värre nästa år än den vi har att räkna med nu i vinter. Därför räcker det naturligtvis inte med bara arbetsmarknadspolifiska insatser. Regeringen mäsfe planera för en effekfiv sysselsättningspolitik som kan klara 1980-talet.

Man kan fräga sig hur def nya sparpaketet passar in i den bilden. Statsrådet Åsling, som nu har lämnat kammaren, stod i denna talarstol för en stund sedan. Han är det statsråd som skall ansvara för regionalpolitiken. Men under den tid som han har haft ansvaret för den hårde regionala skillnaderna i sysselsättning mellan olika delar av landet ökat. Arbetslösheten i skogslänen och i glesbygden är i dag eft enormt problem. Jag ställer frågan till

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

AllmänpoUtisk debatt

100

regeringens företrädare: Vilka förslag i detta nya sparpaket kommer att hjälpa upp den situationen?

Eva Winther, som sfär långt ner pä talarlistan, har varit jämställdhetsminister och är såvitt jag förstår djupt engagerad i kvinnornas rättigheter i det här samhället. Hon borde känna verklig oro för den situation som råder pä arbetsmarknaden. Kvinnorna är ju i n-iajoritet bland de arbetslösa. Särskilt hårt drabbas de unga flickorna.

Enligt uppgifter i Dagens Nyheter i dag skulle regeringens åtstramning av kommunernas och landstingens ekonomi innebära atf 10 OOO-tals jobb är i farozonen. Man ställer sig naturligtvis frågan: Vilka åtgärder planerar r-egeringen att vidta för att ge de människor sorn mister sin sysselsättning i kommuner och landsting jobb inorn den privata sektorn? När kommer i sä fall dessa åtgärder att vidtas? För det kan väl ändå inte vara sä att man räknar med att göra ytterligare 10 OOO-tals människor arbetslösa. Det är inte genom arbetslöshet och låg ersättning från arbetslöshetskassorna soi-n vi kan klara den ekonomiska krisen i defta land.

Socialdemokrafin kommer inte atf acceptera en sädan utveckling. Vi har i motioner till årets riksdag lagt fram förslag som innebär att man i stället skall gå den andra vägen och bättre än i dag utnyttja de arbetskraftsresurser som finns i det här landet.

Statsminister Falldin talade i morse varmt oi-n hänsynstagande till andra människor. Han sade atf vi mäsfe bygga upp ett samhälle med större gemenskap och mer ansvar för varandra. Herr talman! Jag skulle vilja pästä atf vi far ansvar och visar hänsyn mot människor om vi försöker förhindra att arbetslösheten tar ytterligare tag om det svenska samhället.

Det finns en dikt av Stig Dagerman som jag ofta tänker pä. Jag tänkte pä den senast i morse när jag lyssnade på Thorbjörn Fälldins anförande. Dikten, som jag tror somliga känner igen, lyder sä här:

"Jorden kan du inte göra om,

stilla din häffiga själ,

endast ett kan du göra:

en annan människa väl

men detta är redan så mycket

aft själva stjärnorna ler

en hungrande människa mindre

betyder en broder mer."

Den här dikten fyller mig med motstridiga känslor. Sä rätt och ändå sä fel.

I politiken mäste vi bäde kunna göra om världen och göra andra människor väl. Vi måste se människorna bakom statistiken, bakom siffrorna. Jag tror att något av det bästa vi kan göra en annan människa är att verkligen visa att den människan också behövs i det gemensamma arbetet. Det är mänga människor i Sverige i dag som ställs utanför arbetsgemenskapen. Det är mänga människor som vi visar den grövsta hänsynslöshet mor genom att inte ta till vara deras arbetsvilja.

Det mäste vara en av regeringens allra viktigaste uppgifter att hindra att

arbetslösheten ökar i Sverige. Det finns politiska förutsättningar för att redan nu, redan i dag, genomföra en sädan politik,

Anf. 39 Arbetsmarknadsministern INGEMAR ELIASSON;

Herr talman! Den sortens anpassning som Anna-Greta Leijon talade om hoppas jag ocksä att vi försöker undvika - en anpassning till högre arbetslöshet, till fortsatt upplåning utomlands, till ett högt inflationsläge och en hög räntenivå, till en ekonomi där den svarta och grå sektorn växer medan den vita ser ut att ha förlorat en del av farten.

Men det finns en annan anpassning som är oundviklig, och det är anpassningen av vår ekonomi till nya förhållanden. Och jag är litet osäker på hur insikten är pä den punkten när Anna-Greta Leijon tar till orda.

Inom OECD-länderna räknar man numera med att arbetslösheten under det närmaste året kommer aft uppgå fill 25 miljoner människor. Den har en fid legat pä 15-17 miljoner. I dagar den uppe kring 20. Och inom ganska kort fid räknar man alltså med att den skall nå 25 miljoner.

Anledningen är de nya påfrestningar som de västliga ekonomierna har utsatts för och som försämrat deras bytesförhållanden. Motåtgärderna är försök att få till stånd en exportledd tillväxt. Man gär litet olika vägar, som bekant. I några länder tummar man medvetet pä rnälet den fulla sysselsättningen. I andra tvingas man acceptera en dramafisk ökning av arbetslösheten.

25 miljoner människor - det kan finnas anledning att stanna ett tag inför det talet. Tänk er atf alla människor i värt land var arbetslösa! Tredubbla sedan den mängden! Det är en ofattbar massa arbetslösa människor -ofattbar just därför att vi här talar om den rika delen av världen, de västliga industrialiserade länderna.

Det här är alltså mer än en siffra ur en intressant statistik. Det handlar orn den ekonomiska miljö som vårt land har aft verka i. Det är OECD-länderna som i huvudsak är våra handelspartner. Det är en hotbild som vi har skrämmande nära inpå oss.

Vi är ett av OECD-länderna. Vi har hittills bara marginellt bidragit till den här dystra summeringen. Vilka förutsättningar har vi dä att ocksä i fortsättningen klara oss bättre än de övriga länderna, som har legat och ligger på arbetslöshetsnivåer kring 8 och 10 % och över 10 %? Anna-Greta Leijon var också inne pä den frågan, och jag lyssnade med stort intresse.

Jag menar aft det finns några faktorer som gör det möjligt för oss aft undvika den utvecklingen. Vi har en strategi för den här omvandlingen av ekonomin. Det är en medveten strategi som gär ut pä att industrin skall fä resurser för aft kunna expandera och att oljeimporten - roten fill det onda -skall nedbringas. De pä det viset frigjorda resurserna skall möjliggöra den industriella expansionen. Om vi inte lyckas med det, sä lyckas vi infe heller klara sysselsättningen och välfärden pä sikt.

Det är i def sammanhanget sorn den berömda kakan kommer in. Om vi vill sätta av resurser till industrins investeringar, kan vi inte samtidigt konsumera dessa resurser. Om vi försöker oss pä att äta kakan tvä gånger mäste vi läna

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

101

Nr 71 ihop fill den ena biten, och def är precis det som vi infe längre kan hälla på

, , med - den anpassningen kan vi infe klara av.

Onsdagen den

A c u ■ inoi Den här åtstramningen som är nödvändig och denna insikt om att

4 februari 1981 "

resurserna måste disponeras på ett annat sätt framskymtar här och där i

.,, .. ,. . , socialdemokratiska skrifter och anföranden. 1 den mofion om arbetsmark-

Allmanpoltttsk

, , nadspolitiken som har väckts till årets riksmöte sägs att man måste sanera

statsfinanserna. Men några slutsatser beträffande hur det gär fill utan att angripa utgiftssidan finns infe. Det är ett evigt pendlande mellan å ena sidan att bara basa pä som orn ingenting har hänt och ä andra sidan en insikt om att någonting bestående ändå har hänt i den svenska ekonomin som gör att vi mäsfe anpassa våra utgifter därefter, satsa pä en industriell utbyggnad som återger oss balansen. Jag är som sagt litet osäker pä huruvida Anna-Greta Leijon erkänner def här problemet eller om hon bara vill gä förbi det, därför att hon inte har några förslag till lösningar.

Vi sfär alltså inför en väldig strukturomvandling i ekonomin. Denna omvandling skall ske på litet nya villkor. Förr-kan man säga-när människor rörde sig frän en bransch till en annan kunde de räkna med att fä ekonomisk ersättning för det. Vi vet atf höglönebranscher i dag har problem. När folk mäsfe gå från varven till andra jobb är det inte säkert att de fär ekonomisk ersättning, högre lön för det obehaget. Den här strukturomvandlingen mäste ocksä gälla den offentliga sektorn. Även om antalet sysselsatta ökar framöver inom denna, så vet vi att omprioriteringar mäste till som gör att man ocksä här har en strukturomvandling att se fram emot. En tredje ny ingrediens i denna strukturomvandling är elektroniken, som breder ut sig och används i allt fler sammanhang. Vi vet att den kommer atf påverka mänga arbetsfillfällen.

Jag menar ändå atf våra förutsättningar är bättre än mänga andra länders. Utgångsläget är bättre. Vi har f. n. under 100 000 arbetslösa. Vi har-som jag sade - en medveten strategi när det gäller atf klara den här omstruktureringen. Vi har läng erfarenhet av hur arbetsmarknadspolitiska åtgärder och verktyg skall hanteras. Vi har en bred politisk enighet om att sysselsättningsmålet infe skall överges, aft man inte fär tumma pä den fulla sysselsättningens princip. Allt defta är goda utgängsförufsäftningar som vi skall tillvarata.

Jag har med stort intresse läst den välskrivna motion som socialdemokraterna lämnat in om arbetsmarknadspolitiken. Den tar upp de här frågorna. Dess värre finns inga slutsatser beträffande resonemangen. Jag hoppas att det är en signal till en öppen diskussion och att de tvärsäkra slutsatserna ocksä i fortsättningen kan lysa med sin frånvaro, aft vi alltså kan fä en öppen och konstruktiv debatt om vilka åtgärder som är de bästa framöver.

En sak är säker: Vi har inga outsinliga ekonomiska resurser att använda för
att bara öka pä och öka pä, utan vi mäste ornprioritera ocksä inorn vär sektor
och se till atf resurserna används ständigt bättre. Hur vi lyckas med detta
bestämmer vi inte riktigt själva. Vi lever i en öppen ekonomi, och vi vill
fortsätta atf göra det. Men ambitionen behöver ingen ta fel pä. Vi skall fill
randen av utmattning satsa våra krafter, våra idéer, vår fantasi och vär
102- förmåga pä atf klara den här omställningen av vär ekonomi utan att under

tiden dra pä oss en oacceptabelt hög arbetslöshet. Jag hoppas att därom råder Nr 71

politisk enighet. Onsdagen den

4 februari 1981
Anf. 40 ANNA-GRETA LEIJON (s) replik:

Herr talman! Jag är glad över att Ingemar Eliasson har läst den motion om Allmännolitisk arbetsmarknadspolitiken inför 1980-talet som vi har väckt, och jag hoppas att debatt den läsningen kommer att sätta sin prägel pä det propositionsarbete som han är mitt uppe i.

Jag håller med Ingemar Eliasson om att våra förutsättningar att i det här landet klara oss undan en arbetslöshet som ligger pä sådana nivåer som man har i n-rånga andra länder är ganska goda. Det beror bl, a. pä att vi under den socialdemokratiska fiden har byggt upp en effekfiv arbetsmarknadspolitik. Den har utnyttjats, inte minst under den förra konjunkturnedgången, ocksä av den borgerliga regeringen.

Tyvärr finns det oroande tecken som tyder pä att regeringen inte längre är lika villig att satsa pengar pä arbetsmarknadspolitiken. Men i det korta perspektivet, Ingemar Eliasson, har vi inte sä mycket annat att göra för att hindra en hög öppen arbetslöshet iin att gå vidare med arbetsmarknadspolifiken. Jag påstår faktiskt - och det tror jag inte att Ingemar Eliasson kan förneka-att vi i dag egentligen har ett utrymme i form av beredskapsarbeten och i form av arbetsmarknadsutbildning, som om det användes skulle kunna medverka fill atf vi hade några tiotusen färre människor i öppen arbetslöshet.

Men naturligtvis skall vi inte ta till de här åtgärderna orn det finns andra möjligheter. Jag pekade pä ett annat område som vi vet av tradition betyder väldigt mycket för sysselsättningen, nämligen byggbranschen. Ingemar Eliasson sade ingenting om de konkreta förslag son-t socialdemokraterna är efter är har lagt fram här i riksdagen för atf försöka stimulera bostadsbyggandet, ett bostadsbyggande som kunde ge jobb ät byggnadsarbetare men ocksä ät väldigt många andra människor på den svenska arbetsmarknaden. Vi hade förra året en igångsättning som var skrämmande läg. Tyvärr tyder mänga tecken pä att igångsättningen under nästa är inte blir högre, utan tvärtom kanske lägre än 1980.

Det finns konkreta, praktiska förslag från socialdemokraterna som Ingemar Eliasson redan i dag skulle kunna fa fasta pä och som skulle kunna minska arbetslösheten.

Anf. 41 Arbetsmarknadsministern INGEMAR ELIASSON;

Herr talman! Anna-Greta Leijon säger aft det finns tecken son-i tyder pä att regeringen inte längre skulle vara lika villig att använda de arbetsmarknadspolitiska instrumenten för att hålla nere arbetslösheten. Det är ett ogrundat påstående. Anna-Greta Leijon vet att arbetsmarknadsverket har fatt de resurser som man har bedömt vara nödvändiga i det läge vi befinner oss i. Nästan 1 miljard kronor fick verket i påspädning av resurserna strax före jul. De resurser som behövs för att vi skall kunna expandera bäde arbetsmarknadsutbildning och beredskapsarbete finns tillgängliga - vi vet inte hur länge

103

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

de räcker, men hittills har inte nägon annan bedömning gjorts.

I den motion som socialdemokraterna har väckt finns inte heller något yrkande om nya resurser. Det hade funnits möjlighet, om ni hade dragit den slutsatsen, atf be riksdagen att anslå mera medel. Jag tycker för min del att det var klokt att inte sluta motionen med ett sådant mekaniskt yrkande. Det finns trots allt en gräns för hur mycket vi kan klara bara genom att expandera volymen arbetsmarknadspolitiska insatser.

När det gäller byggsysselsäftningen finns det skäl att med oro se pä just den marknadens utveckling. Jag tycker att det finns anledning att fundera över stimulansåtgärder särskilt pä det området. De uppslag som hittills har kommit har dock en rad svagheter. Det gäller inte minst tanken pä att sänka eller avveckla momsen. På sin tid försökte sig ju den socialdemokratiska regeringen på detta. Det gav åtminstone ett antal byråkrater mycket arbete. 1 övrigt är det oklart, orn det hade nägon effekt. Någonting i den riktningen skulle vi kanske ändå pröva pä under förutsättning att resurserna finns fillgängliga i statsbudgeten, så att budgetunderskottet infe ökar. För varje besparing på annat anslag som regeringen föreslår har ju socialdemokraterna invändningar. Därför blir naturligtvis min fräga till Anna-Greta Leijon: Om vi nu hittar en åtgärd som leder till målet att fler bostäder byggs under 1981, vilken utgiftspost är dä Anna-Greta Leijon beredd att dra ned pä för att vi skall kunna använda resurserna på det här området i stället?

104

Anf. 42 ANNA-GRETA LEUON (s) replik:

Herr talman! Ingemar Eliasson säger att def finns anledning att fundera över åtgärder för atf fä ett högre bostadsbyggande och därmed ocksä stimulera sysselsättningen. Det är ju inte nu i är som vi socialdemokrater har börjat att tala om den här saken. Under flera är har vi lagt fram olika förslag för att sfimulera bostadsbyggandet. Men gäng på gång har regeringen avvisat förslagen, och i dag har vi hamnat i en situation som är mycket besvärlig. Bostadsbyggandet är nere pä den rekordläga nivån 48 000 igångsatta byggen 1980, och man kan befara en ännu lägre siffra för 1981. Def brådskar med de här åtgärderna. Regeringen fär inte fundera för länge, ty dä finns det snart inga kvar som kan bygga de här bostäderna.

När det gäller frågan om arbetsmarknadspolitiska åtgärder i det korta perspektivet har kanske Ingemar Eliasson uppmärksammat att vi faktiskt har lagt fram inte bara en ufan tvä motioner om arbetsmarknadspolitik. Den ena mofionen handlar om arbetsmarknadspolitiken 1981. I den kräver vi dels en bättre ersättning för de människor som är arbetslösa än vad regeringen föreslär, dels ett bättre utnyttjande av regeringen av de arbetsmarknadspolitiska instrument som finns. Vi kräver faktiskt att regeringen redan i vär kommer tillbaka till riksdagen och redovisar åtgärder. Pengar för arbetsmarknadspolitiken brukar ju riksdagen ge pä ett s. k. konjunkturneutralt sätt, men det har aldrig någonsin förutsatts att pengarna sedan skall styra verksamheten. Det som skall styra verksamheten är situationen pä arbetsmarknaden. Ingemar Eliasson säger att det inte finns nägra tecken sor-i-i tyder pä atf regeringen nu skulle vara mera villig till åtstramning pä det här

området än tidigare. Jag vill pästä att det finns ett mycket klart faktum som Nr 71

talar iden riktningen-tyvärr mäste jagsäga. Vi har 20 % högre arbetslöshet Onsd-ieen den

nu än för ett är sedan samfidigt som 35 000 färre människor är föremal för a fei-,r,,n,-j losi

arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Dessa siffror talar tyvärr ett enkelt och____

klart språk.

Allmänpolitisk debatt

Anf. 43 Arbetsmarknadsministern INGEMAR ELIASSON;

Herr talman! Det var ju sä, Anna-Greta Leijon, att arbetslösheten sjönk mellan november och december frän 96 000 till 86 000 personer. Det föreligger stora regionala skillnader, och resurserna har naturligtvis fördelats olika för aft möta denna skillnad i arbetsmarknadsläget. Inför den försär-iiring som vi kunde förutse tilldelades arbetsmarknadsverket nya resurser. Den expansion av åtgärder som behövs för att möta ett försämrat sysselsättningsläge pågår genom utvidgning av arbetsmarknadsutbildning, beredskapsarbeten etc.

Men det är dessutom så - och på den punkten trodde jag att vi i tidigare debatter hade uppnätt en viss enighet, Anna-Greta Leijon - att platsförmedlingen mäste komma i första hand. Dä fär man vara litet försiktig med att anvisa de arbetssökande den här typen av åtgärder. Def är alltid bättre att fä en varaktig lösning pä den sökandes arbetsproblem än att så fort som möjligt ge en kortsiktig lösning. Därför jobbar arbetsmarknadsverket intensivt med atf i första hand krama ur sä mycket som går av det som finns i form av lediga platser, och det tar ibland tid.

Nu finns resurserna för expansion av såväl arbetsmarknadsutbildning som beredskapsarbete. Och om riksdagen vill öka på de resurser som regeringen behöver sä finns den friheten. Vi har finansfullmakten till värt förfogande, och det är den som har använts för att ge den miljard sorn AMS fick strax före jul.

När det gäller byggsidan är det ju inte bara att säga att fler bostäder skall sättas i gäng. Sorn Anna-Greta Leijon vet har ju regeringen inte alla instrument i sin hand därvidlag. Kommunerna och de enskilda byggherrarna har ett avgörande inflytande, och framför allt måste ju efterfrågan finnas för att man skall väga dra i gäng ett ökat byggande. Ett ökat byggande behövs för att undvika en bristsituation senare, men om vi skall ge denna extra stimulans, mäste det vara på villkor att resurserna finns tillgängliga inom den statliga budgeten. Jag noterade att Anna-Greta Leijon dess värre inte hade något förslag till hur detta utrymme skulle skapas. Vi söker med ljus och lykta efter ett verksamt medel att stimulera igångsättningen av fler bostäder, men under detta speciella villkor att det inte ytterligare ökar budgetunderskottet. Vi skulle ju undvika den "anpassningen", Anna-Greta Leijon, att bara öka pä vär utlandsupplåning.

Anf. 44 EVA WINTHER (fp):

Herr talman! Ett av de viktigaste rnälen för den ekonomiska politiken är att upprätthälla full sysselsättning - det är vi överens om. Därför är de stora underskotten i bytesbalans och budget oroande. De driver upp inflationen

105

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

106

och ger minskat utrymr-i-ie för de investeringar som behövs för att pä sikt trygga sysselsättning och välfärd. Den handlingsplan som regeringen nu har presenterat och som har folkpartiet som tillskyndare innebär offensiva insatser, samtidigt sorn man stramar ät de offentliga utgifterna. Den borde, tillsammans rned avtalet inom SAF-LO-ornrädet, bidra till att dämpa försämringstakten i den svenska ekonon-iin och ge skjuts ät investeringarna.

En besvärande ekonomisk situation fär inte innebära att utsatta grupper lämnas ät sitt öde. Ungdomar, kvinnor och handikappade drabbas lättare än andra grupper av arbetslöshet, och invandrarna har svårast att finna ett jobb. Det behövs också insatser för att komnia till rätta med den regionala obalansen. Vi mäste ständigt kämpa mot arbetslösheten. Människor mäste känna att de behövs - jag häller med Anna-Greta Leijon orn det.

Det är kvinnorna som har statt för sysselsättningsökningen under 1970-talet. 390 000 fler kvinnor var sysselsatta 1980 än 1970. Medan kvinnornas sysselsättning har ökat, har sysselsättningeii sjunkit för män. Enligt långtidsutredningen kommer arbetskraftstillväxten fram till 1985 att till 90 % bestå av kvinnor. Men kommer kvinnorna att kunna ta de jobb som finns?

Vi fär en minskad ökningstakt i den offentliga sektorn - inte en minskning av den offentliga sektorn utan alltså en minskad ökningstakt. Industrijobbeii kommer att öka med ungefär 10 000 per är, under förutsättning att vi får ordning på vär ekonomi. Vi vet att datoriseringen konnner att innebära bortfall eller förändring av mänga arbetsuppgifter inom traditionella kvinnliga arbetsområden. Arbetsmarknaden är fortfarande tudelad; flickor och kvinnor väljer yrke och arbete inorn ett fätal områden, de har låga löner, de arbetar deltid. Detta gör kvinnorna särskilt sårbara. De har svårt att komma in pä arbetsmarknaden, de drabbas av olika förvärvshinder. Skall de unga flickorna och kvinnorna ha en chans pä arbetsmarknaden och skall arbetsgivarna få den arbetskraft de behöver, krävs i första hand tre saker:

1. Attitydförändringar. Kvinnor måste komma pä tanken att välja otradifionellt och väga fullfölja den tanken. Arbetsgivare, arbetsledare och kompisar måste inse att kvinnor klarar jobbet.

2. Utbildning och vidareutbildning.

3. Vi måste slå fast pappors skyldighet att ta hand om sina barn.

När det för det första gäller attityder rör det vär roll och identitet, det sorn ger tr-ygghet och självförtroende. Alltför mänga av oss bär med sig bilden av den tuffa, starka mannen/försörjaren och den svaga kvinnan som ägs, beskyddas och försörjs. Det kan vara svårt för mänga män att acceptera att en kvinna kan klara samma jobb som de själva. De jobb som kvinnor tar inom industrin tenderar fortfarande att bli kvinnojobb inom företaget.

Här finns mängder av fördor-nar att slåss rnot och mänga myter att krossa.

Syo-konsulenterna i skolan, yrkesvägledarna och platsförmedlarna på arbetsförmedlingen har viktiga uppgifter när det gäller att försöka informera

och övertyga både kvinnor och företagare om att de biologiska skillnaderna mellan kvinnor och män inte behöver vara ett hinder för att kvinnor skall kunna ta industrijobb.

Rädsla och osäkerhet är ofta ett hinder för kvinnorria, och en del företagare kan helt enkelt inte föreställa sig kvinnor på vissa jobb. De har en massa argument emot; Då måste vi bygga omklädningsrum, kvinnorna vill bara jobba deltid, de kommer att vara borta frän arbetet sä mycket. - Det är ju som bekant enbart kvinnor som har barn i det här landet, inte männen. Kvinnor orkar inte lyfta, säger man. Att vara byggstäderska eller värdbiträde pä långvård, där man lyfter 80-90 kilos pafienter, förutsätts kvinnor däremot klara. Det är helt klart att arbetsmiljön mäste förbättras och att de verktyg och maskiner som används måste utformas med utgångspunkt från kvinnors kroppsbyggnad.

Men bäde kvinnorna och företagen måste ta chansen, annars klarar vi inte framtiden. Jämställdhetslagen och jämställdhetsbidraget finns med som pätryckare och sföd.

För det andra: Utbildning och vidareutbildning är ett mäste för de unga flickorna och kvinnorna om de skall kunna ta de jobb som finns. Det är viktigt att kvinnor fär del av den vidareutbildning som sker inom företagen och hos myndigheter. Och i det sammanhanget tycker jag att det är mycket viktigt att vi ser upp i det sparande som nu är nödvändigt. Det fär inte bli sä, atf man spar in just de kurser som stärker kvinnors självförtroende och ger stöd till vidareutbildning, de kurser sor-i-i ger insikter i vad datoriseringen innebär i förändrade arbetsuppgifter som ofta gäller kvinnornas arbeten.

För det tredje är det nu dags att slå fast pappornas skyldighet, inte bara att ta ett ekonomiskt ansvar ufan ocksä att ta värdansvar för sina barn, bl. a. genom att ta uf sin del av ledigheten. Föräldraledigheten bör, enligt mitt förmenande, delas mellan föräldrarna. Företagare har accepterat - och det har väl ocksä ansetts meriterande - att män är frånvarande på grund av repetitionsövningar och reservofficersutbildning, för att inte tala om kurserna i sensiträning. Sådant gär bra. Men en föräldraledighet, som ju kan planeras in i företagets schema långt i förväg, är tydligen katastrof och blir ett hinder i karriären för den man som vill ta det fulla ansvaret för sina barn. Slopa sensiträningskurserna, var hemma med barnen i stället! Det ger oss säkert eft mänskligare arbetsliv.

Vi har under senare är fäft en tröghet pä arbetsmarknaden. Det är tryggare för den sorn har fäft ett jobb, men det har blivit svårare att komma in pä arbetsmarknaden. Det har blivit svårare att passa samman de arbetslösa och de lediga jobben. Det är därför viktigt med en ökad satsning pä platsförmedling.

Vi behöver en ökad rörlighet pä arbetsmarknaden, sägs det bl. a. i finansplanen. Jag menar att ordet rörlighet mäste definieras. Rörlighet fär inte ensidigt innebära att människor i skogslänen mäste flytta till södra delen av Sverige. Vi norrbottningar är sedan 1960-talet allergiska mot ordet rörlighet, eftersom det dä när vi hade en socialderriokratisk regering bara betydde en sak, och det var att flytta till Stockholm eller längre söderut. Men

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

107

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

detärhelt klart att vi återigen mäste tala om geografisk rörlighet, när det är sä att man i vissa delar av Sverige inte kan tänka sig att flytta frän ett företag till ett annat i samma stad eller att pendla nägra kilometer eller mil till ett jobb, något som för oss i norr är en självklarhet och en nödvändighet.

Den yrkesmässiga rör-ligheten, kapitalets rörlighet och rörlighet i tänkandet när det gäller personalrekrytering mäste vara de viktigaste inslagen för att fä arbeten och arbetslösa atf nä varandra.

När det gäller Norrbotten mäste staten som ägare ta ansvar för basindustrierna. Offensiva insatser mäste göras där. Samordning av prospek-teringsinsatser behövs. Man mäste öka dessa i malmfälten för att fä fram industrimineral sorn kan ge nya jobb. Vi behöver pengar snabbt för att ta upp en gruva, Viscariagruvan. De regionalpolitiska medlen ger inte den effekt vi hoppats. Jag anser att vi mäste fundera över hur de skall kunna kompletteras och förändras. Kanske differentierade arbetsgivaravgifter, en fräga som nu skall utredas, kan vara en modell. Differentierad energibeskattning, som föresläs i handlingsplanen, kan vara ett medel för att minska kostnaderna för människorna i norr. Jag tror ocksä att den regionala nivän bör fä ett större ekonomiskt ansvar för utvecklingen i resp. län.

Till sist, herr talman! Vi kan inte fortsätta att läna 2 miljarder kronor per månad utomlands. Alla krafter måste användas för att vi skall komma till rätta med värt underskott. Det krävs att vi allesammans ställer upp.

Men låt oss ocksä se litet utöver våra gränser, till människorna i utvecklingsländerna, där 800 miljoner svälter och ungefär lika mänga är analfabeter. Det kan ge perspektiv pä den utr-naning som ligger framför oss.

108

Anf. 45 PAUL JANSSON (s):

Herr talman! När man nu upplever krisen i den svenska ekonomin och ser hur budgetunderskotten för varje är rusar mot nya rekord, när statens skuldsättning såväl hemma som utomlands närmar sig svindlande belopp samtidigt som inflationen och arbetslösheten ständigt ökar, kan man naturligtvis drömma sig tillbaka till tider dä det var ordning och reda i landets ekonomi.

När jag började i riksdagen 1962 var den svenska statsbudgeten i stort sett balanserad. Gunnar Sträng, som dä hade hand om statens kassakista, betalade inte ut mera i utgifter än vad det fanns täckning för pä inkomstsidan. Eller-med andra ord-föreslog han utgifter! statsbudgeten sä säg han till att ta in de pengar som behövdes för att det hela skulle gå ihop. Stora budgetunderskott var då ett okänt begrepp. Men om finansministern vid något enstaka tillfälle underbalanserade budgeten med en eller annan miljard, hörde man den bor-gerliga oppositionen i riksdagen ropa i högan sky om misskötsel av den svenska ekonomin.

Inflationen rörde sig pä den tiden om så blygsamma tal som 3 ä 4 %. Räntan var ocksä mycket läg-den var3ä4 %. Och vi hade full sysselsättning i landet.

Nu har situationen radikalt förändrats. Efter fyra är och tre borgerliga

regeringar är statens skuldsättning uppe i 250 n-iiljarder, varav drygt 45 miljarder i utlandet. Jag häller med fru Winther om att vi inte kan fortsätta pä detta sätt, I riksgäldsfullmäktige har vi svart att se hur vi skall kunna sopa ihop de 2-3 miljarder kronor i månaden som behövs framöver. Räntan pä vär statsskuld är över 26 miljarder, nästan lika mycket som vi tar in i skatt pä svenska folkets inkomster, pä realisationsvinst och på rörelse.

Budgetunderskottet är snart uppe i 70 miljarder. Inflationen är 15 %, räntan har ökat till 12 % och arbetslösheten stiger för varje dag.

Det är alldeles uppenbart att människorna börjar känna en stark oro inför denna utveckling, och oron blir inte mindre då man upptäcker att vi har en regering i landet som inte redovisar nägon politik som kan ta oss ur svårigheterna. Medborgarna är uppenbarligen skrämda av det förhällandet att landet saknar en regering som med fasthet och kraft orkar driva en effektiv ekonomisk politik.

Ett genomgående drag är att regeringen hela tiden försöker skylla utvecklingen pä andra. Den skyller fortfarande, underligt nog, pä den socialdemokratiska oppositionen. Den s, k, överbryggningspolitiken under 1975 och 1976 är fortfarande den stora boven i dramat! Regeringen skyller pä oljeprisstegringarna, den skyller pä den offentliga sektorn och den hotar landsting och kommuner med repressalier orn de inte stramar ät sin ekonomi.

Man brukar säga att man inte skall kasta sten när man sitter i glashus. En regering som fullständigt har tappat greppet över ekonomin är föga skickad att anklaga andra för ekonomiskt lättsinne.

Att bekämpa inflafionen framstår nu som den allt överskuggande uppgiften för den ekonomiska politiken.

Det tiopunktsprogram mot inflationen som vi har föreslagit i vär partimotion orn den ekonomiska politiken mäste snarast genomföras. Det gäller nu att angripa inflationens grundläggande orsaker och att inte, som hittills varit fallet, försöka komma ät problemet genom att angripa inflationens verkningar. Därför gäller det att bryta upp indexregleringar och liknande inflationsmekanismer som nu finns inbyggda i ekonomin.

Det enda effektiva inflafionsskyddet är alltså att eliminera inflationen. Ju flerindexbindningar manhar i ekonomin, ju lättare rullar inflationen vidare. Man sätter inflationen på hjul med mycket välsmorda kullager.

Indexregleringar av inkomster och utgifter i vär ekonomi verkar dessutom moraliskt nedbrytande pä det sättet aft ingen egentligen har nägot intresse av att verkligen bekämpa inflationen. Om man ständigt fär kompensation via index för inträffade prisstegringar, vem har dä intresse av att lägga manken till för att verkligen angripa roten till det onda?

Detta innebär dock inte att vi kan lämna våra pensionärer utan effektivt skydd för inträffade prisstegringar. Denna grupp medborgare har ytterst små möjligheter att kompensera sig pä annat sätt. Vi har lovat vara pensionärer en värdesaker pension, och värt sociala välfärdssystem fär inte urholkas. Därför har vårt parti motsatt sig de tricks med basbeloppet som den borgerliga riksdagsmajoriteten har drivit igenom och son-i klart strider mot

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

109

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

110

tidigare utfästelser, inte minst till pensionärerna.

Även då def gäller sysselsättningen har den höga inflationen tillsammans med en rekordhög ränta naturligtvis förödande konsekvenser. De investeringar i näringslivet som regeringen själv efterlyser som ytterst angelägna uteblir i stor omfattning pä grund av den inflationsekonomi som vi nu befinner oss i.

Det är naturligtvis angeläget att vi försöker öka vär export och återta marknadsandelar utomlands. Men ännu viktigare är, som jag ser det, att se till att vär hemmamarknadsindustri kan hävda sig bättre. Def är ju till liten glädje för vär bytesbalans om exporten ökar men importen ökar ännu mer och därmed tränger undan vär egen hen-irnamarknadsindustri.

Def är dessa problem sorn nirmera har drabbat inte minst industrin i mitt hemlän Skaraborg. Vårt läns näringsliv domineras nämligen av mindre och medelstora industrier, som huvudsakligen är hänvisade till den svenska hemmamarknaden för aft fä avsättning för sina produkter.

Betydande delar av vår möbelindustri, inredningsindustri, byggmaterialindustri och även delar av bilindustrin är lokaliserade till Skaraborg, Sedan 1977 har det skett en ständig nedgång i industrisysselsättningen i värt län. Vär utpräglade hemman-iarknadsindustri har uppenbara svårigheter att hälla produktionen uppe och därmed trygga sysselsättningen.

Varsel om driftinskränkningar och företagsnedläggningar strömmar nu in pä löpande band till länsarbetsnämnden. Jag blir därför litet förvånad när jag hör företrädare för regeringen pästä att arbetslösheten skulle ha minskat. Nyss lät det på arbefsmarknadsministern son-i om arbetslösheten skulle ha minskat. Det har den i alla fall inte gjort i Skaraborgs län. Det vore bra om regeringens företrädare fog kontakt med vederbörande länsarbetsnämnd för att få reda pä hur det verkligen ligger till innan de ger sina uppgifter här i kammaren.

Pä länsarbetsnämnden befarar man att 4 000 personer kommer att bli arbetslösa under vär-en. Dessa utgör ca 4 % av arbetskraften. En sädan arbetslöshet har vi i Skaraborg inte upplevt sedan 1930-talet. Det är alldeles uppenbart att den höga inflationen, det uppdrivna ränteläget, ätstramnings-politiken och den försämrade köpkraften inorn landet, slär hårt mot den typ av indusfri som vi har hemma i Skaraborg.

Sä länge vi hade en tillväxt i den svenska ekonomin, sä länge vär hei-i-\mamarknad fungerade normalt och sä länge byggandet i landet hölls uppe pä en acceptabel nivä hade ocksä vär henimamarknadsberoende industri lätt att hälla produktionen uppe och därmed hävda sysselsättningen. Därför tror jag personligen att det inte är möjligt att vare sig svälta sig ur eller exportera sig ur den ekonomiska kris som värt land befinner sig i i dag.

Mänga har vittnat orn att Landsorganisationen verkligen dokumenterat sitt samhällsansvar genom att göra upp om ett avtal pä en mycket läg nivä. Nu är det framför allt regeringen och industrin som ansvarar för att se till att vi fär fart pä investeringarna. Det mäste nämligen bli slut pä de spekulativa satsningar som svenskt näringsliv i stor utsträckning sysslat med de senaste åren. De ca 50 miljarder kronor sorn flutit omkring pä den svenska

länemarknaden, oftast fill grärnarknadsräntor, mäste nu slussas över till sysselsättningsskapande investeringar. Det är ett mycket rimligt krav som de svenska löntagarna i dag har rätt atf ställa pä regeringen, pä Svenska arbetsgivareföreningen och även pä Industriförbundet. Vi mäste producera mera här hemma och köpa mindre ufifrån.

Det har nämnts tidigare i debatten.och jag vill upprepa det, attdet inte kan vara rimligt att en Volvobil till 70 % skall behöva bestä av importerade komponenter. Det kan inte vara rimligt att, som det påstås, def inte gär att köpa svensktillverkade cykelnav eller ens cykelpedaler i det här landet längre, utan även sädana delar importeras.

Den svenska möbelindustrin, son-i f, ö. är starkt koncentrerad till Skaraborgs län, lär ocksä ha betydande imporfandelar i sin produktion. Det händer t. o. rn. att svensk möbelindustri köper in helt utlandstiilverkade möbler, för aft sälja vidare pä den svenska marknaden.

Herr talman! Jag hörde häromdagen på en sysselsättningskonferens i Skövde nägot så fantastiskt som att t. o. m. svenska likkistor till 50 % skulle bestä av importerade varor. Det här leder n-iig fill slutsatsen att om inte svensk industri kan ta sig i kragen och satsa mera pä hernmaproducerade produkter, gräver man bokstavligen sin egen grav.

Nu får det alltså vara slut pä spekulationsekonomin i svensk indirstri. Nu mäste vi investera och tillverka mera här hemma. Dä ger vi hemmamarknadsindusfrin en rimlig chans att klara produktion och sysselsättning.

Det klankas dessutom ständigt pä den offentliga sektorn - den debatten har varit uppe häri dag också. Den offentliga sektorn är förstor, säger man, och det finns polifiker och industrifolk som tror att bara den kunde skäras ned så skulle nästan alla våra problem vara lösta.

Det är inte alls pä def sättet. Det är den industriella sektorn som är för liten, och infe minst vär hemmamarknadsindustri mäste stimuleras och därmed bidra bättre fill vär försörjning och sysselsättning.

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Anf. 46 ALF WENNERFORS (m):

Herr falman! Paul Jansson beskrev den ekonomiska situationen pä ett sä pass nyanserat sätt att det inte föranleder replik. Jag tycker att de frågorna har behandlats sä mycket tidigare i dag. Och när det gäller Skaraborgsproblemen förutsätter jag atf nägon annan skaraborgare tar upp den handsken.

Jag tror atf det är spexförfattaren Hammaren som sagt att en människa som exakt vet vad som är passande har obegränsade möjligheter att säga det opassande. Jag är inte en sädan människa, i-nen ändå kommer jag, som eventuella åhörare kommer att bli varse, att säga sådant som pä sina häll upplevs som opassande. Med andra ord: jag kommer att ge mig pä en helig ko, nämligen facket.

För nägra rnänader sedan korn journalisten Olle Bolang ut med debattboken "Utslagen! Den svenska modellen efter 1980 års storkonflikt". Han säger bl. a. i inledningen av boken: "Genon-i att ledande svenska politiker i mer än fyra årtionden talat om att de 'inte skall lägga sig i"

111

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

112

förhandlingarna på arbetsmarknaden, inträffar en svår själsklyvning när samma politiker uppmanas att ikläda sig det arbetsgivaransvar som regering och riksdag trots allt mäste ta."

Olle Bolang har naturligtvis rätt. Att 1980 års avtalsrörelse gick snett beror icke minst pä att vi politiker, med åtskilliga statsråd i spetsen, inte tagit pä fillräckligt allvar vår roll som arbetsgivare. Vi har inte, sorn ocksä Olle Bolang påpekar, definierat, analyserat och dragit konsekvenserna av denna roll.

Professor Nils Elvander kom rned ett gott råd i en debattartikel i Dagens Nyheter den 31 maj 1980, som vi ocksä borde lyssna till:

"Det finns alltså all anledning aft ta lärdom av andra länders erfarenheter, närmast dä de nordiska grannländernas. Kanske vi kan ha nägot att lära av länder som i övrigt är sä lika Sverige, även om staten där spelar en aktiv roll i konfliktlösningar som ter sig främmande för svensk tradition."

Vi kan ocksä instämma med Nils Elvander när han säger att vi naturligtvis bör hälla fast vid grunddragen i den svenska modellen - parternas frihet under ansvar. Men modellen behöver reformeras för att kunna bevaras.

Kan vi ställa oss vid sidan av lönepolitiken när vi politiker i stat och kommun är arbetsgivare för 1,3 miljoner anställda? Svaret är nej. Väg dessutom in de offentligt anställdas lönekostnader i eft större samhällsekonomiskt sammanhang. Vad kostar exempelvis 1 % löneförhöjning pä den statliga sektorns område? 300-350 milj, kr, är svaret. Men var god observera att när förhandlarna i dessa dagar sätter sig till bordet är redan 6-6,5 % intecknade. Dvs. en arbetskraftskostnadshöjning i statsbudgeten pä omkring 2 miljarder är redan intecknad. Löntagarorganisationer pä den statliga sektorn kräver nu 9-10 % eller med andra ord att budgetunderskottet skulle kunna öka med ytterligare en miljard.

Bara dessa siffror borde göra klart för var och en att vi polifiker inte längre, som nägon företagsledare sade, kan "sitta på läkfar'n" när de offentligt anställda kommer med sina lönekrav.

I Svenska Dagbladet skrev Agne Gustafsson den 5 juni 1980 bl. a. följande;

"Mycket skulle vara vunnet om man alltjämt ville överge den horribla utgångspunkten aft parterna på den offentliga sektorn består av järnbördiga parter som skall kunna göra upp oberoende av regering och riksdag. Reellt sett har det aldrig varit så. Det är ett skuggspel. Alla vet ju att regering och riksdag finns i bakgrunden såsom ansvariga för landefs säkerhet och medborgarnas välbefinnande." Jag tycker att det är intressant som Agne Gustafsson här säger.

I defta sammanhang är regeringens presskonferens den 27 mars 1980 -alltså för nästan ett är sedan - ocksä intressant. I ett sexpunktsprograrn gjorde regeringen då en skarp markering. Jag citerar:

"De lönekrav som förts fram ligger inte inom ramen för samhällsekonomisk balans. Skulle de förverkligas, blir de ett hot mot Sveriges internationella konkurrenskraft och människornas välfärd,"

Avtalspaketet avslutades med en regeringsdeklaration, att avgörande var

att arbetsmarknadens parter träffar avtal pä "i stort sett oförändrade Nr 71

''''"'°''"- Onsdagen den

Jag skall därefter inte diskutera varför resultatet av avtalsrörelsen blev 4 fghKu.)]-; losi

långt ifrån vad som uttrycktes med "i stort sett oförändrade villkor", Def är___

litet genant atf återigen fräga vem som i regeringen godkände det onödigt Allmänpolitisk

höga slutbudet fredagen den 9 maj eller möjligen lördagen den 10 maj förra debatt

året. Men den saken är klar att hade vi politiker sagt nej den där ödesdigra

helgeni maj 1980, hade det kanske infeblivit nödvändigt att inkalla en urtima

riksdag.

Däremot skall jag återigen citera ur Olle Bolangsbok, Han menaratt visar statsbudgeten eft underskott på drygt 55 miljarder kronor, sä finns det bara en enda vettig åtgärd för politikerna- nämligen aft genomföra eft flerårigt lönestopp för de anställda i den offentliga sektorn. Sä ger han oss riksdagsmän en rejäl bredsida:

"Genom att de avgörande ekonomiska besluten i över fyra årtionden nu legat utanför riksdagen har ocksä kraven pä och kompetensen hos riksdagens ledamöter ständigt sjunkit."

Vad svarar vi pä detta? Visst har han delvis rätt! Men vad menar han i det här sammanhanget med kompefens? Menar han kunskaper enbart? Dess värre är det inte enbart en fråga om kunskaper om lönepolifiken och dess roll i ekonomin. Det är en fräga om civilkurage, om aft helt. enkelt ta pä sig obehaget atf vågasäga nej. Det är dessutom en ansvarsfråga. Vi polifiker har infe bara ansvar för def närmaste budgetåret. Vi har ansvar för hur det skall se ut i det här landet om 5, 10, ja, om 40-50 är. Skall vi verkligen läna ytterligare miljarder i utländska banker för att betala ut stora nominella löneökningar fill statstjänstemännen? Vad kommer våra barn att säga om det, när de en gång skall ta över?

Herr falman! Innan jag går vidare vill jag först anmäla tveksamhet inför Olle Bolangs krav på lönestopp, och det gör jag för undvikande av alla missförstånd. Jag förordar ett s. k. samhällskontrakt, även om en sädan lösning inte är särskilt realistisk just nu efter det som hänt de senaste dagarna, Å andra sidan - skall det väl ocksä sägas - är steget mellan lönestopp och samhällskontrakt inte sä värst långt.

Vidare vill jag, för undvikande av missförstånd, säga atf detta inlägg inte är ett angrepp pä den offentliga sektorn. Den är nödvändig för enskilda människor. Varken samhälle eller näringsliv kan klara sig utan den offentliga sektorn, exempelvis utbildning, barnomsorg, sjukvård, äldrevård och transporter. Men vi mäste hushälla med de kronor som satsas pä den offentliga sektorn, så att även den kommande generationen fär råd att avlöna lärare, sjuksköterskor, byrådirektörer, brevbärare och lokförare.

Att slå vakt om en gynnsam utveckling ur den ekonomiska krisen borde väl vara ett gemensamt intresse för alla parter. Att ta samhällsekonomiskt ansvar och att skapa förutsättningar för bibehållen svensk social välfärdsstandard även på 1990-talet - när dagens ungdomar tar över - borde väl

kännas angeläget även för medlemmarna i den offenfiiga sektorns fyra tunga,

113

8 Riksdagens protokoll 1980/81:71-72

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

114

fackliga organisationer. Ja, sä borde det vara. Men av det märktes inte mycket i 1980 års avtalsrörelse.

Den 29 februari 1980 överlämnade Lars Erik Nicklasson för Statsanställdas förbund, Hans Hellers för TCO-S, Björn Rosengren för Kommunaltjän-sfemannakarfellen och Sigvard Marjasin för Kommunalarbetareförbundet-tillsammans representerande 1,3 miljoner medlemmar- sina krav fill statens arbetsgivarverk. Kommunförbundet och Landstingsförbundet. De krav som dessa fyra fackliga ledare - "de fyras gäng", som de numera kallas - reste läg mycket högt. Den 17 april konstaterade arbetsgivarparten atf de sammanlagda kraven hade kostnadsberäknats till arbetskraftskostnadshöjningar på 20-22 % för 1980,

Var deffa realistiska lönekrav? Svaret är självfallet nej. Lönekraven visade en beklaglig brist pä samhällsansvar. De fyras gäng agerade över huvud taget på eft sätt som var helt främmande för dens. k. svenska modellen. Inte heller tyckfes de ha accepterat grundprincipen att det mäsfe vara den konkurrensutsatta sektorn - t. ex. exportindustrin - som skall vara löneledande. F. ö. uttryckte de sig i avtalsstriden som om de deltog i nägot slags hätsk valrörelse.

Eller kunde det vara sä att dessa fyra fackliga ledare inte var riktigt medvetna om att de ekonomiska grundförutsättningarna radikalt förändrats bäde ute i världen och här hemma? Kunde det vara så att de inte var medvetna om atf vi svenskar, samfidigt som vårt samhälle och näringsliv drabbats av omvälvande strukturförändringar, levt över våra tillgångar i 10-15 år, och att den socialdemokratiska regeringens ekonomiska politik under 1970-talet i flera avseenden var felaktig?

Jag hoppas att de nu har studerat den senaste långtidsutredningen och även tagit lärdom av atf 1980 års arbetskonflikt medförde ett produktionsbortfall på drygt 0,5 % av BNP, något som indirekt drabbar oss alla och således även de 1,3 miljoner medlemmarna i den offentliga sektorns fackliga organisationer.

Herr talman! Möjligen hade defta samband med def som man finner på s, 2 i redovisningen för riksdagens lönedelegations verksamhet under är 1980, Av redogörelsen framgår atf det under överläggningen den 23 april framställdes tvä yrkanden om uttalanden, Tommy Franzén (vpk) ville att lönedelegationen skulle uttala aft statens arbetsgivarverk borde dra tillbaka sitt lockoutvarsel och inträda i meningsfulla förhandlingar genom att lägga ett förhandlingsbart bud, Valter Kristenson för socialdemokraterna yrkade atf lönedelegafionen skulle uttala att arbetsgivarverket borde bryta det ditfills-varande sambandet mellan förhandlingarna inom den statliga sektorn och förhandlingen inom Svenska arbetsgivareföreningens område samt lämna ett för motparten gynnsammare förhandlingsbud. Lönedelegationen beslöt med nio röster mof åtta att inte göra något uttalande.

Atf kommunisten kunde komma med ett sådant här krav, det förvånar mig inte. För en kommunist gäller def ju att ta vara på varje tillfälle att utöva något slags demonsfrafionspolitik. För en kommunist gäller inte vanliga

principer om ansvarstagande - tvärtom. Ju mer oro man kan ställa till med, desto bättre.

Men hur sansade och erfarna socialdemokrater i lönedelegationen kunde lockas med i det kommunistiska featerspelet, def förstår jag inte. Låt mig få hoppas och tro att det var eft olycksfall i arbetet. För det fortsatta arbetet med lönepolitiken här i huset vore det bra om Valter Kristenson, Helge Karlsson eller nägon annan socialdemokrat i riksdagens lönedelegation erkände att sä var fallet. Det vore dessutom värdefullt om någon socialdemokrat uttalade sig för principen att det är den konkurrensutsatta sektorn som skall vara löneledande.

Herr talman! De fyras gäng begärde förra året löneförhöjningar som beräknades höja statens arbetskraftskostnader med 20-22 %. Det slutliga lönelyftet blev ungefär 7 %. Jag har redan gett uttryck för vad jag tycker om detta, men det är ytterligare en synpunkt som faktiskt har allmänt intresse.

I och för sig är det en uppgift för fackliga ledare och förhandlare att i en förhandling fä ut sä mycket som möjligt för sina medlemmar. Men frågan är om den under många är förda s. k. solidariska lönepolitiken utöver sina uppenbara förtjänster medfört att man ägnat sig för mycket åt lönepålägg i kronor och ören. Man tycks ha glömt att det inte blir sä mycket kvar av de stora nominella löneförhöjningarna och atf de också indirekt påverkar sysselsättningssifuationen i hela landet.

Jag vill slutligen uttala den förhoppningen att man, när man nu gär till en uppgörelse, skall ta litet hänsyn till vad SAF och LO sagt i sitt gemensamma uttalande, vilket bör gynna inte bara de egna medlemmarna ufan landet i dess helhet.

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Kammaren beslöt att förhandlingarna skulle fortsättas kl, 19,30,

6§ Anmäldes och bordlades Proposition

1980/81:105 om ändring i lagen (1970:65) om Sveriges allmänna hypoteks-bank och om landshypoteksföreningar, m, m,

7 § Anmäldes och bordlades
Redogörelse

1980/81:10 Fullmäktiges i riksgäldskonforet förvaltningsberättelse för är 1980

8 § Anmäldes och bordlades
Motion

1980/81:1922 av Per-Olof Strindberg m.fl.

med anledning av proposition 1980/81:91 med vissa bestämmelser om hemtillverkning av vin

115

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Anmälan av interpellation

9 § Anmälan av interpellation

Anmäldes och bordlades följande interpellation som ingivits till kammarkansliet

den 4 februari

1980/81:92 av Eva Hjehnström (vpk) till handelsministern om kontrollen av den svenska vapenexporten:

Kvinnokamp för fred ställde under hösten 1980 följande fräga till handelsministern:

"Vi kräver en öppen redovisning av Sveriges vapenhandel'. För att ge bättre insyn i vär krigsmaterielexport bör riksdagen ha ansvaret för alla beslut om vapenexport-1, ex. genom en parlan-ientarisk nämnd -i stället för att besluten delegeras till krigsmaterielinspekfören och handelsministern. En mycket stor del av alla svenska vapen sorn säljs utomlands är inte tillverkade i Sverige utan pä licens.

Vi kräver att även handeln med licenstillverkade vapen förs in under svensk lagstiftning san-it upptas i statistiken, vilken i dag är bristfällig och missvisande. Gäng pä gäng visar det sig att dessa vapen används i ki-igshandlingar och av förtryckande regimer. På detta sätt kan Sverige komma att direkt stödja krig och förtryck. Även licensvapnen bör alltså noga granskas.

Sverige förespräker officiellt nedrustning. Genom detta hyckleri med halvt dolda vapenaffärer över hela världen ställs vär trovärdighet som fredssträvande nation pä spel."

Kvinnokamp för fred har ännu inte fått svar frän handelsministern. Nu har vapenexporten änyo aktualiserats genom att svenska robotar säljs till länder i Mellersta Östern, närmare bestämt till Dubai och Bahrein. Bofors skall ha levererat RBS 70-robotar till detta oroliga område.

Mot bakgrund härav hemställer jag att till handelsministern fä ställa följande fräga:

Avser handelsministern att ta initiativ till att en parlar-nentariskt sanin-ian-satt nämnd med representanter frän samtliga partier inrättas för att följa och kontrollera den svenska exporten av vapen och krigsmateriel?

116

10 § Meddelande om frågor

Meddelades att följande frågor framställts

den 3 februari

1980/81:251 av John Andersson (vpk) fill socialministern om rätten till förkortad arbetstid:

Enligt lagen om ledighet för värd av barn. m. m. kan föräldrar till barn under åtta år erhålla sex timmars arbetsdag. I lagen sägs däremot inte nägot om det är möjligt aft endast förkorta arbetsdagen till sju timmar. 1 en kornmun har en begäran frän en anställd om att fä arbeta sex timmar tvä dagar första veckan och tre dagar andra veckan lämnats utan bifall. Med hänvisning till det anförda vill jag fråga socialministern: Vill socialministern medverka fill att, om denna tillämpning av lagen ar riktig, lagen ändras sä att småbarnsföräldrar blir berätfigade till arbetstidsförkortning som är mindre än sex timmar per dag?

den 4 februari

1980/81:252 av Rune Torwald (c) till utbildningsministern om uteslutande av vissa läroböcker från lärornedelsnämndens katalog;

Den s. k. Historieboken, utgiven pä förlaget Ordfront och tryckt i minst 47 000 exemplar, har vållat en mycket het debatt i Göteborg, sedan det blev känt att den under en relativt läng tid använts i undervisningen i samhällsorienterande ämnen pä mellanstadiet i Oskar Fredriksskolan. Göteborgs skolförvaltning anser atf denna "historiebok" bryter mot samfiiga objektivitetskrav som läromedelsnämnden fastställt för "centralt läromedel" (PM 1980-07-30).

Göteborgs allmänna skolstyrelse tog vid sitt sammanträde den 19 augusti 1980 bl. a. kraftigt avstånd från att bredvidläsningsböcker användes i syfte "atf förlöjliga vårt styrelseskick och i demokrafisk ordning utsedda företrädare för medborgarna" samt att "läromedel med otillständig språklig framställning utnyttjas som lärobok".

Därmed borde man kunna förvänta, att boken inte längre kon-ir-i-ier att användas vid undervisning i skolor i Göteborg. Vad sorn oroar mig är emellertid att en lärare i en skrivelse uppger atf Historieboken "sedan flera är finns upptagen i läromedelsnämndens katalog".

Under hänvisning till det anförda vill jag fråga utbildningsministern:

Är statsrådet beredd vidtaga åtgärder för aft "Historieboken" och liknande olämpliga alster inte skall komma att finnas rned i lärornedelsnämndens katalog i framtiden?

Nr 71

Onsdagen den 4 februari 1981

Meddelande om frågor

117

Nr 71

1980/81:253 av Sune Johansson (s) till budgefministern om förbättrad

Onsdagen den	rn	lorr	nanon n	Drar	loe normerna ror e	ixistensmrnrmum:
4 februari 1981		Enl	igfgällar	-ide	normer för erhällar	rde av rätt till existensminimum krävdes
Meddelande om frågor	~ i januarr iy»u skatf av 29 %			följanae lägsta nusnaiii		»inkomst beräknad efter en komrnunal-
	Antal barn				Makar,	Makar, två lika Ensamstående
					en inkomst	stora inkomster
	0				38 170	33 580 24 810
	1				46120	44 590 20 590
	2				55 980	53 990 19 860
	3				71840	62 810 18 560
	4				125 250	73 280
	5				168 050	87 920

En stor del av de medborgare som skulle ha rätt till existensminimum känner inte till denna sin rätt på grund av bristande informafion frän skattemyndigheterna. Allmänheten har särskilt under nu pågående deklarationstid ett stort behov av en bättre information om normerna för existensminimum.

Mot denna bakgrund vill jag fräga budgetministern;

Är budgetministern beredd vidtaga snara åtgärder som förbättrar informationen till allmänheten om normer för räft till existensminimum?

11 § Kammareri åtskildes kl. 17.58.

In fidem

SUNE K. JOHANSSON

/Anne-Vera Hellerstedt