Riksdagens protokoll 1980/81:66 Fredagen den 23 januari

ProtokollRiksdagens protokoll 1980/81:66

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1980/81:66

Fredagen den 23 januari

Kl. 10.00

Nr 66

Fredagen den 23 januari 1981

Om fördelningen av statsbidrag till organisationer för hjälp åt alkohol- och narkotikaskadade

1 § Justerades protokollet för den 15 innevarande månad.

2§ Svar på fråga 1980/81:201 om fördelningen av statsbidrag till organisationer för hjälp åt alkohol- och narkotikaskadade

Anf. 1 Socialministern KARIN SÖDER:

Herr talman! Göte Jonsson har frågat mig om jag anser atf det är rikfigt att statsbidragen till en organisation skall minska beroende pä generösa insatser från enskilda gåvogivares sida.

Göte Jonsson hänvisar till ett beslut som nyligen har fattats av socialstyrelsen om statsbidrag för budgetåret 1980/81 till Lewi Pethrus stiftelse för filantropisk verksamhet. Socialstyrelsens beslut har överklagats hos regeringen, och regeringen kommer att pröva ärendet i vanlig ordning.

Jag är inte beredd atf nu göra några uttalanden som kan föregripa denna prövning.

Anf. 2 GÖTE JONSSON (m):

Herr talman! Jag ber att fä tacka för svaret.

Jag respekterar socialministerns besked att hon inte vill föregripa beslutet i regeringen när det gäller detta överklagningsärende. Men jag vill ändå lämna några personliga synpunkter på denna fråga och frågans handläggning.

Lewi Pethrus stiftelse, eller LP-stiftelsen som den i dagligt tal kallas, har verkat i ungefär 20 år. Under den tiden har uppskattningsvis 4 000 människor vårdats för alkohol- och narkotikaproblem. Defta är en mycket viktig insats som LP-stiftelsen har gjort genom sin ideella verksamhet. På många punkter har just LP-stiftelsen varit banbrytare när det har gällt ideella insatser i denna omfattning. Det skall man verkligen ha i åtanke i detta sammanhang.

Varje år passerar mellan 300 och 400 människor genom LP-stiftelsens verksamhet. Dessa har då fått vård av ena eller andra slaget. Vi vet via undersökningar atf återanpassningsprocenten är mycket hög när det gäller människor som har mött just LP-stiftelsen och fått ta del av den vård den bedriver inom ramen för sin verksamhet. Det finns nu ytterligare sju

101

Nr 66

Fredagen den 23 januari 1981

Om fördelningen av statsbidrag till organisationer för hjälp åt alkohol- och narkotikaskadade

församlingar som väntar pä atf få möjligheter att starta liknande verksamheter pä de olika orterna.

LP-stiftelsen har fått statsbidrag under fre år inom ramen för det anslag som socialstyrelsen fördelar. Förra året fick stiftelsen 120 000 kr. I år har anslaget sänkts till 60 000 kr. Det är i detta sammanhang som den konstiga motiveringen kommer in i bilden. Socialstyrelsen säger atf stiftelsen har ett överskott. Tydligen syftar socialstyrelsen på atf gåvogivarna i detta sammanhang har varit alldeles för generösa. Detta skall således ligga sfiftelsen i fatet vid fördelningen av statsbidrag.

Jag menar att detta är en mycket viktig principiell fråga. Det måste ändå vara vikten av verksamheten från samhällssynpunkt som skall vara avgörande och inte ett eventuellt s. k. överskott det ena eller andra året. Med anledning av detta vill jag mycket starkt understryka att det ligger fara i det beslut som socialstyrelsen har fattat. Beslutet hämmar det personliga engagemanget och villigheten hos enskilda människor atf engagera sig i just sådan här verksamhet. Det kan också stimulera föreningar till atf infe ha ordnad ekonomi. Beslutet kan ju tolkas så, atf om en förening har ordnad ekonomi, ligger det föreningen i fatet vid dessa bedömningar.

Jag tackar än en gäng för svaret och hoppas på en positiv behandling i regeringen.

102

Anf. 3 Socialministern KARIN SÖDER:

Herr talman! Socialstyrelsen disponerar under innevarande budgetår fotalt nära 5 milj. kr. som fördelas till kommuner och organisationer som ägnar sig åf rehabiliteringsarbete med missbrukare. Detta bidrag avser den löpande verksamheten och delvis också försöksverksamhet. En lång rad organisationer har under årens lopp fått defta stöd, så även i år. ■ Det är på sin plats att jag här deklarerar att den verksamhet som Lewi Pethrus stiftelse bedriver, och som Göte Jonsson nämnde, är mycket värdefull, liksom det arbete över huvud taget är som de kristna organisafionerna gör för vård och rehabilitering av alkohol- och narkotikamissbrukare. Jag vill också nämna att regeringen tidigare har beviljat LP-stiftelsen stöd för t. ex. upprustning av Nalenpalatset.

Vidare får sfiftelsen pengar i form av statsbidrag för ett inackorderingshem för alkoholmissbrukare i Järbo.

I den fördelning av anslag som socialstyrelsen gjort har de kristna samfunden fått en betydande uppräkning. DKSN:s RIA-verksamhet har fått en uppräkning från 600 000 till 900 000 kr., vilket visar att det från socialstyrelsens sida finns en ambition att stödja den här verksamheten.

Som jag sade tidigare kan jag inte gå in på enskilda fall, framför allt inte när det gäller ett ärende som ännu infe är avgjort av regeringen. Men helt generellt vill jag ändå deklarera aft det förhällandet att en organisation är framgångsrik i sitt rehabiliteringsarbete liksom också i sitt insamlingsarbete infe kan vara den enda grunden för aft skära ner ett statsbidrag till organisationens sociala arbete.

Anf. 4 GÖTE JONSSON (m):

Herr falman! Jag tackar socialministern för den här kompletteringen. Jag tror vi är överens i sak.

Regeringen och samtliga partier som ingår i regeringen har ju mycket klart tagit ställning för stöd fill ideell verksamhet. Min fråga är infe föranledd av att jag vill öka beloppet - jag vet vilken ekonomisk situation vi befinner oss i -utan det är frågan om på vilket sätt man fördelar de tillgängliga resurserna. I LP-stiftelsens redovisning finns t. ex. ingen avskrivning för det stora fastighetsbestånd som man har. Om man bara hade gjort en normal avskrivning, skulle resultatet blivit ett helt annat i förhållande till vad som nu är fallet ufifrån socialstyrelsens bedömning. Det är det som är så vikfigt ur principiell synpunkt; det är verksamheten och inte det ena eller andra årets resultat som bör vara avgörande vid bedömningen, om stiftelsen skall komma i fräga för stöd eller inte.

Jag tackar än en gäng för beskedet.

Nr 66

Fredagen den 23 januari 1981

Om ansvaret för samhällets vård av ungdomar

3 § Svar på interpellation 1980/81:70 om ansvaret för samhällets vård av ungdomar

Anf. 5 Socialministern KARIN SÖDER:

Herr falman! Ingegerd Elm har frågat mig hur ansvaret för samhällets vård av ungdom är reglerat och vilken roll socialstyrelsen har.

Ansvaret för samhällets barn- och ungdomsvård regleras i barnavårdslagen. Där fastslås aft varje kommun skall sörja för sin barnavård samt främja en gynnsam utveckling av de unga och goda uppväxtförhållanden i övrigt för dem. När det gäller institutionsvård har landstingskommunerna ett huvudansvar för de barnhem som finns upptagna i de av socialstyrelsen fastställda barnhemsplanerna. Staten har ansvaret för ungdomsvårdsskolorna.

Socialstyrelsen har olika uppgifter inom barn- och ungdomsvården. Styrelsen skall följa barnavårdsverksamhefen i riket och verka för att den ordnas och utvecklas ändamålsenligt. Styrelsen har också tillsyn över barnhemmen.

I fråga om ungdomsvårdsskolorna är socialstyrelsen centralmyndighet och beslutar om inskrivning av elever vid skolorna.

Om en social centralnämnd finner aft en person som är omhändertagen för samhällsvård bör fas in vid ungdomsvårdsskola skall ansökan göras hos socialstyrelsen. Även den som omhändertagits för utredning kan i vissa fall under utredningstiden tas in vid ungdomsvårdsskola.

Socialstyrelsens prövning av en ansökan från social centralnämnd innefattar olika moment. Först prövas om formella förutsättningar finns för ett intagningsbeslut. Därefter bedöms vilken värdform som kan anses lämpligast, dvs. om den omhändertagne bör vårdas i ett fosterhem eller vid en lämplig institution. Som utgångspunkt för bedömningen gäller reglerna i barnavårdslagen om att den värdform skall väljas som med hänsyn till den omhändertagnes ålder, utveckling och egenskaper får anses bäst främja den

103

Nr 66

Fredagen den 23 januari 1981

Om ansvaret för samhällets vård av ungdomar

omhändertagne och att vård i enskilt hem i första hand bör komma i fråga.

Om socialstyrelsen vid sin prövning finner aft intagning i ungdomsvårdsskola är den lämpligaste vårdformen, återstår för styrelsen att bestämma på vilken av de 18 skolorna den omhändertagne skall placeras. Socialstyrelsen har därvid att beakta behandlingsbehov, geografisk närhet, kön och ålder samt utbildningsbehov. Platstillgängen vid de olika skolorna kan också inverka pä valet av skola.

I de fall då socialstyrelsen finner att annan vårdform än ungdomsvårdsskola är lämpligare beslutar styrelsen att den omhändertagne infe skall intagas i ungdomsvårdsskola. Beslutet motiveras, och en rekommendation lämnas om någon annan vårdform. Socialstyrelsens beslut kan överklagas till kammarrätten i Stockholm.

Socialstyrelsen gör enligt vad jag har inhämtat inte andra bedömningar nu än tidigare vid inskrivning och placering av elever på ungdomsvårdsskola. Styrelsen har att följa de regler som gäller enligt barnavårdslagstiftningen. Det förekommer vid enstaka tillfällen att vård vid ungdomsvårdsskola visar sig vara direkt olämplig för den elev som tagits in. I de fall då den unge infe är inskriven som elev måste sociala centralnämnden i den berörda kommunen ombesörja att den unge får annan vård. När det gäller den som är inskriven ankommer det på skolans styrelse att tillse att den unge får lämplig vård.

Nuvarande barnavårdslagsfiftning ersätts den 1 januari 1982 av socialtjänstlagen och en lag med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). När det gäller ungdomsvårdsskolevården skall huvudmannaskapet för ungdomsvårdsskolorna-enligt den överenskommelse mellan staten, Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet som i våras godkändes av riksdagen - övertas av berörda kommuner och landsfing den 1 januari 1983. Detta innebär att kommuner och landstingskommuner i framtiden gemensamt skall svara för att behovet av hem för vård eller boende blir tillgodosett. Den nya socialtjänsten kommer aft innebära en ytterligare markering av kommunernas ansvar för vården av barn och ungdom.

104

Anf. 6 INGEGERD ELM (s):

Herr talman! Jag tackar socialministern för det klara och uttömmande svaret på min första fräga, som gällde hur samhällets värd av ungdomar är reglerad.

Min andra fräga, om socialstyrelsens roll, är förmodligen missuppfattad -den är kanske något oklart formulerad av mig. Jag har nämligen fått följande svar: "Socialstyrelsen gör enligt vad jag har inhämtat inte andra bedömningar nu än fidigare vid inskrivning och placering av elever på ungdomsvärds-skola. Styrelsen har att följa de regler som gäller enligt barnavårdslagstiftningen."

För att klarlägga min andra fräga vill jag kort relatera vad som har inträffat i en kommun, vilket ligger bakom min interpellation. Jag vill påpeka att det inträffade inte är något unikt eller säreget f. n.

Barnet  i  det  fall  jag  kortfattat  har  beskrivit  i   interpellationen  var

omhändertaget för utredning. När utredningen var klar, fann socialstyrelsen att barnet inte skulle vara kvar på ungdomsvårdsskolan, och då inträffade detta att barnet sändes till hemkommunen, en kommun som infe har någon möjlighet att ta hand om det. Vid de samtal jag har haft med socialarbetare med mångårig erfarenhet - det är socialarbetare som sitter i ansvarsställning och som har arbetat inom yrket i 25 är - har de sagt aft de aldrig fidigare har upplevt någonting liknande. Kommunerna har ju i en sådan här situation mycket små möjligheter att fa hand om ett barn och aft ge den vård och hjälp barnet behöver. I liknande fall har det tidigare varit så, att socialstyrelsen i samband med sådana här beslut i prakfiken har sett till att kommunen fått stöd intill dess att ny placering har kunnat ske. Det är detta som är bakgrunden till min fråga, om socialstyrelsens roll i sådana här sammanhang möjligen har förändrats.

Jag sade tidigare aft detta inte var något unikt. Den kommun som för knappt ett halvår sedan fick uppleva detta har sedan dess haft ytterligare ett likarfat fall. Man kan därför fräga sig vilken orsaken är fill socialstyrelsens förändrade agerande. Socialarbetarna säger aft de numera har mycket stora problem med att finna lämpliga placeringar. Barn har nu mycket större problem, är mer skadade, och vårdmöjligheterna är ringa i förhållande till behovet. När man läser socialstyrelsens äskande framgår det också ganska tydligt aft ungdomsvårdsskolorna har problem. I den här situafionen väljer man alltså att agera enligt lag och bestämmelse.

Med tanke på den förändrade situation som har inträtt på grund av statens svagare stöd skulle jag vilja ställa ytterligare en fråga till socialministern: Anser socialministern att det agerande som man nu upplever är rikfigt? Socialministern måste vara medveten om kommunernas svårigheter att finna vårdmöjligheter. Vad avser socialministern att göra åt situationen?

Nr 66

Fredagen den 23 januari 1981

Om ansvaret för samhällets vård av ungdomar

Anf. 7 Socialministern KARIN SÖDER;

Herr talman! Att olika myndigheter kan ha eft förtroendefullt samarbete är givetvis en förutsättning för att vi skall kunna ge våra barn och ungdomar en bra vård, när de hamnar i en sådan här situation eller liknande situationer. Av naturliga skäl kan jag inte gä in på detta enskilda fall, och jag har inte heller haft möjligheter atf ingående inhämta socialstyrelsens syn på frågan. Ingegerd Elms version är bara ytterligare en version förutom dem som vi har tillgäng till, men principiellt måste samarbetet fungera väl för att barnen skall fä den adekvata vården.

Jag tror att en av anledningarna till aft den här situationen har uppkommit är att efterfrågan på värd på institution har varierat väldigt mycket frän fid till annan. Under en lång period under 1970-talet utnyttjades institutionsvården mycket litet. Därför minskade antalet platser vid ungdomsvårdsskolor med ungefär 500 under åren 1967-1977. Även antalet platser på barnhemmen minskade. Men sedan 1978 har vi ånyo fått en ökning av efterfrågan på institutionsvård. När det gäller den äldre åldersgruppen kan en av anledningarna vara att slopandet av ungdomsfängelserna har medfört att ungdomar med stora problem nu i viss utsträckning finns pä ungdomsvårds-

105

Nr 66

Fredagen den 23 januari 1981

Om ansvaret för samhällets vård av ungdomar

skolorna. Men även ändringen av attityderna till institutionsvård har medfört aft efterfrågan ökat. Det far ju fid, innan man anpassar sig till den här nya situafionen. Därför har jag också i årets budgetproposition föreslagit att det anslås ytterligare medel till personal vid ungdomsvårdsskolorna, för atf man skall kunna uppfylla kraven.

Sedan kan man ju också säga atf det är viktigt att barnet i fräga - för här gäller det såvitt jag förstår ett barn - fär en adekvat vård. Då en ungdomsvårdsskola uppenbarligen är direkt olämplig - och jag tror att det var så i det här fallet - skall ju infe barnet vara kvar pä skolan. Det är då viktigt att barnet får en annan och mera adekvat värd. Enligt de uppgifter som vi har inhämtat är nu aktiviteter i gäng för atf man skall kunna ge den här mera adekvata vården. Jag förutsätter att man i sädana fall pä alla nivåer har ett nära samarbete med de vårdande myndigheterna. Annars utnyttjar vi våra resurser dåligt. Framför allt kan ju barnen komma till skada.

Anf. 8 INGEGERD ELM (s);

Herr falman! Jag tackar för det senaste svaret. En annan, adekvat vård när ungdomsvårdsskola befanns olämplig var i detta fall aft vederbörande skulle gå hemma, vara dagdrivare. Det är det man reagerar mot.

Nu har jag som sagt hängt upp det här på eft enskilt ärende. Men orsaken till att jag tog upp saken var inte ett enskilt ärende, utan orsaken var att man ute i kommunerna upplever sin situation som mycket svår. Man har ett ansvar som man icke kan klara.

Utöver vad jag tidigare sagt kan jag relatera ett samtal som jag hade i går med en socialkonsulent i ett län i södra Sverige. Hon säger atf situationen är skrämmande när det gäller tillgången på vårdmöjligheter - den tillgängen saknas sä gott som helt. Tvä kommuner i hennes län har gjort utredningar för omhändertagande och vård av barn. Men de fattar inga beslut, eftersom de inte kan verkställa sådana beslut. Det är alltså den allmänna situationen när det gäller tillgäng på vårdmöjligheter som betecknas som skrämmande. Hela samhället har ju ett särskilt ansvar för just de här barnen.

Jag vill ändå till sist fräga socialministern: Kan socialministern mera klart uttala att hon är beredd atf stödja kommunerna i deras svåra situation under den tid då detta ansvar ännu inte är förändrat?

106

Anf. 9 Socialministern KARIN SÖDER:

Herr talman! Det är faktiskt så, enligt den lagstiftning som vi nu har-och det kommer ju atf bli en förstärkning i socialtjänstlagen när det gäller kommunernas ansvar-att för den som av social centralnämnd tagits om hand för utredning har kommunen ett huvudansvar. Det kan gälla intagning på barnhem, BUP-klinik eller specialavdelning vid ungdomsvårdsskola. Möjligheten att inta en omhändertagen i ungdomsvårdsskola är främst avsedd för sådana fall där man inte kan ge tillfredsställande vård i kommunen eller ordna för vederbörande på annat sätt. Den sociala centralnämnden måste därför i ansökan motivera att den omhändertagne för slutförandet av utredningen   är   i   behov   av   intagning   i   sluten   ansfaltsavdelning.   Om

socialstyrelsen då beslutar att intagning pä ungdomsvårdsskola infe skall ske, har sociala centralnämnden att ansvara för att den unge omplaceras till annan värdform.

Defta är alltså de regler som gäller i dag. Men jag vill understryka vad jag sade fidigare - atf det är mycket väsenfiigt att omplaceringen sker i nära kontakt mellan de olika myndigheterna, så aft infe barnet hamnar så att säga mellan olika myndigheters agerande. Det har jag nu understrukit flera gånger, och det kommer jag också atf framhålla i mitt fortsatta samarbete med olika myndigheter när det gäller både kommunernas ansvar och socialstyrelsens ansvar.

Nr 66

Fredagen den 23 januari 1981

Om åtgärder för att rädda sysselsättningen vid Hallstahammars AB, m. m.

4 § Svar på frågorna 1980/81:211 och 212 om åtgärder för att rädda sysselsättningen vid Hallstahammars AB, m. m.

Anf. 10 Industriministern NILS ÅSLING;

Herr talman! Thure Jadestig har frågat mig dels vilka åtgärder regeringen kommer atf vidta för att motverka den nu pågående och helt oplanerade utslagningen inom handelsstålsindustrin, dels vilka åtgärder som planeras för att trygga sysselsättningen på bruksorterna och dä också i Hallstahammar.

Hans Petersson i Hallstahammar har frågat mig om jag tänker ta några initiativ för aft rädda sysselsättningen vid Hallstahammars AB.

Jag besvarar båda frågorna i ett sammanhang.

Till följd av den rådande konjunkturen står stålindustrin inför stora problem. Detta gäller inte bara företagen i Sverige utan även i vår omvärld. En anpassning av stälutbudet fill efterfrågan pågår. Problemen i Sverige förvärras dock av att stålindustrin dessutom står inför strukturella problem. Jag har i olika sammanhang framhållit atf strukturförändringar är både önskvärda och nödvändiga inom handelsstålsindustrin. Strukturförändringarna kommer oundvikligen att leda till ett sysselsättningsbortfall i stålorterna.

Krav på att regeringen snarast skall utarbeta en plan för samordning mellan de mindre handelsstålverken sinsemellan och mellan dessa verk och Svenskt Stål AB (SSAB) har våren 1980 på nytt avvisats av riksdagen. Det ankommer pä de mindre handelsstålverken aft var för sig aktivt bedriva ett strukturrationaliseringsarbete i syfte aft förbättra sin konkurrensförmåga och att ta initiafiv till gemensamma åtgärder som kan visa sig ändamålsenliga i ett framtida perspektiv.

Enligt vad jag har erfarit har styrelsen för Hallstahammars AB beslutat att inleda MBL-förhandlingar om en avveckling av bolagets stålrörelse. Från riksdagens eller regeringens sida kan några ingripanden i pågående MBL-förhandlingar inte ske. Först när förhandlingarna avslutats blir det möjligt att överblicka vilka konsekvenserna kommer att bli och om insatser frän samhället behövs.

De sysselsättningsproblem som kan uppstå till följd av den pågående

107

Nr 66

Fredagen den 23 januari 1981

Om åtgärder för att rädda sysselsättningen vid Hallstahammars AB, m. m.

strukturomvandlingen av svensk stålindustri fär lösas med de medel för arbetsmarknads- och regionalpolitiken som riksdagen har anvisat.

Anf. 11 THURE JADESTIG (s):

Herr falman! Jag ber att få tacka statsrådet för svaret.

Jag hade närt förhoppningen atf jag i dag skulle kunna fa del av den försenade stålproposition som massmedia i gär konstaterade läg pä riksdagens bord. Åtminstone kl. 10 i dag var den inte utdelad.

De mellansvenska bruksorterna har drabbats speciellt hårt, i brist på industripolitik. Järnhanteringens strukturproblem är inte bara en konjunk-furfråga. Problemet har varit känt för oss och vi har varnat för det under många är.

Från arbetarrörelsen har vi pä olika sätt försökt atf få statsmakten att agera. Delvis har vi lyckats. Under 1970-talet fick vi vissa utredningar i gång, bl. a. stälbranschrädet. Vi fick också 1977 års specialstålsutredning och - för oss mycket värdefullt - Arne Geijers analysarbete. Jag är medveten om att Geijer fick uppdraget av statsrådet.

Lät mig ändock säga: Hade man tagit hänsyn till utredningsmaterialets tendensproblem och låtit Geijer fullfölja sitt arbete, hade dagssituationen varit annorlunda. Det gäller inte enbart Hallstahammar, Surahammar och Spännarhyttan, utan totalt hela branschen, såväl handelsstålet som specialstålet och gruvorna.

Faktum är att handelsstålet ide små verken har kommit i kläm. De fackliga organisationerna och socialdemokratin har år efter år begärt utarbetande av en plan för samordning. Det är riktigt atf riksdagen har avslagit denna begäran med en rösts övervikt, men det tycker jag inte har någon tyngd. Industriministrarna - i tur och ordning herr Åsling, herr Huss och återigen herr Åsling - har förlitat sig pä atf ägarinfressena skall ha styrka, kraft, mod och intresse att klara samordningen, en uppgift som de helt enkelt inte klarat av,

I dag kan vi konstatera konsekvenserna - krissituation i våra bruksorter. Därför har regeringen ett stort ansvar för den uppkomna situationen.

Företagen och deras ägarintressen har arbetat var för sig och i konkurrens med varandra, och den önskade samordningen och de samhällsekonomiska perspektiven har fått ge vika. Konsekvensen har vi också sett - industrinedläggningar.

Mot den bakgrunden, herr talman, tycker jag att statsrådet skall kunna fördjupa sin filosofi och ange vilka åtgärder han tänker sig för aft motverka den pågående och helt oplanerade utslagningen inom handelsstålsindustrin.

108

Anf. 12 HANS PETERSSON i Hallstahammar (vpk): Herr talman! Jag får tacka industriministern för svaret. Eftersom jag i en tidigare debatt om Hallstahammars AB har fått beskedet av regeringen att man inte tänker göra någonting aktivt för att rädda jobben vid de små handelsstålverken, är jag inte överraskad av svaret - tvärtom.

Problemet är bara det, att när ni som äger industrierna sviker och i tid vägrar inse behovet av investeringar, är det i stort sett bara till regeringen som man kan vända sig. Man inbillar sig atf regeringen skall känna eft ansvar för att folk har arbete och att bygderna lever.

Atf det skulle gå så här med Hallstahammars AB har de flesta vetat i många år. I och med att företaget i stället för att i tid investera i nya produktionsanläggningar började pressa på kommun, länsstyrelse och koncessionsnämnden för miljöskydd för att få driva martinen vidare några år stod det klart: När respitfiden har gått ut i december 1981 är det slut med bruket. Och nu är det förmodligen också slut. De sista MBL-förhandlingarna inleds nu, och vi vet vart sädana brukar leda.

Och den här nedläggningen är onödig, eftersom Hallstahammars AB har kunnat kryssa sig fram genom en vikande konjunktur mycket tack vare sin litenhet. Man har kunnat leverera mindre poster som andra inte har kunnat leverera. Man har haft kunder. Men anläggningarna har varit gamla, olönsamma och miljöfarliga.

Vad har dä regeringarna sagt om problemen? I ett pressmeddelande i december 1978 sade folkpartiregeringen att de sju medelstora handelsstäl-verken bör fortsätta verksamheten utan statsägarintresse. Men, sade man, möjligheter öppnas för finansiella insatser från statens sida om så visar sig nödvändigt. Men man ansåg det infe vara nödvändigt.

Eft år senare, i november 1979, hade jag en diskussion rned industriministern om ett eventuellt statligt engagemang i Hallstahammars AB och i de mindre handelsstålverken. Industriministerns svar då var detsamma som det är nu: Bruken fär klara sig själva.

Jag förstod att svaret skulle bli detsamma i år, och därför har jag denna gång frågat industriministern vad han nu skall göra för att rädda jobben i Hallstahammar. Men svaret blev också denna gång det gamla vanliga -industriministern talar om arbetsmarknadspolitik och regionalpolifik. Jag tycker det är på sin plats att fräga: Vilka resurser kommer Hallstahammar fill del? I Kolbäcksdalen i Hallstahammars kommun har vi redan nedläggningen av Spännarhyttan. Delar av bruket i Sura har lagts ned. Fagersta har nyss haft stora permitteringar. Bulten-Kanthal i Hallstahammar planerar att lägga viss tillverkning utomlands och har varslat om permittering av ett tusental man.

Allt detta betyder atf om ingenting görs måste flera tusen jobb ersättas på kort tid. Det gör man inte med allmänt tal om regionalpolitik utan man gör det med planering av stålindustrin. Jag måste därför fråga industriministern: Vore det inte bättre att lägga fram förslag för hela stålindustrin om en strukturering i stället för att tala allmänt om arbetsmarknadspolitik?

Nr 66

Fredagen den 23 januari 1981

Om åtgärder för att rädda sysselsättningen vid Hallstahammars AB, m. tn.

Anf. 13 Industriministern NILS ÅSLING:

Herr falman! Thure Jadestig tog upp de utredningar som har gjorts på detta område. Jag vill då erinra om att handelsstålsutredningen, som avgav sitt betänkande i mars 1977, i sitt maximialternafiv räknade med att metallurgin i Hallstahammar skulle läggas ned. Enligt minimialternativet

109

Nr 66

Fredagen den 23 januari 1981

Otn åtgärder för att rädda sysselsättningen vid Hallstahammars AB, m. m.

skulle hela produktionen i Hallstahammar falla, Geijerutredningen, som Thure Jadestig också åberopade, sade i september 1978 att kallbearbetnings-enheten, den s. k. axelfabriken, skulle bibehållas och ingå i det stängstålbo-lag som Geijerutredningen föreslog, I övrigt förutsattes att stålverket i Hallstahammar skulle falla. Det är bakgrunden. Dessa utredningar måste vara avgörande för en helhetsbedömning av Hallstahammar, dvs. för förutsättningarna för aft genom något slags översikfiig planering komma till rätta med problemen.

Bolaget i Hallstahammar har under de senaste åren, speciellt under fjolåret, sökt alla upptänkliga alternativ för att kunna trygga framtiden för stålverket. Vi har kontinuerligt informerats om detta. Samtidigt är det uppenbart att den ägarkonstellation som finns bakom företaget inte kan mobilisera några större resurser för mer långtgående investeringar.

Detta är problem som man infe klarar med planering. Det måste finnas en affärsmässig grund förde insatser som görs i företagen, annars löser man inte problemen. Man kan inte klara detta, som både Thure Jadestig och Hans Petersson tycks tro, genom planering - det måste finnas en realistisk ekonomisk grund för den fortsatta verksamheten.

110

Anf. 14 THURE JADESTIG (s):

Herr talman! Jag accepterar den sammanfattning som statsrådet här gjort när det gäller uttolkningen av 1974 års sfälutredning och Arne Geijers tankegångar. Men hade Arne Geijer fått fortsätta sitt arbete, hade det skett under planerade former. Med god planering och med god samverkan hade resultatet blivit ett helt annat än under de nuvarande oplanerade formerna.

Landshövdingen i Västmanlands län har formulerat situationen i bruksorterna på följande sätt:

"I Norbergfallet fanns en mycket stor koncern villig atf ta sitt sociala ansvar. Det finns det inte i Hallstahammar. Därför ställs det extra krav på omvärlden - de samhälleliga organen."

Ta kontakt med vår landshövding, herr statsråd! Hans budskap var att alla parter här måste hjälpas åf.

När det gäller Spännarhyttan torde mycket ännu vara oklart. Jag tillhör dem som hoppas atf samhällsklokhefen skall fä råda så att vi får behålla hyttan.

Orn statsrådet fortfarande hänvisar till arbetsmarknads- och regionalpolitiska hjälpmedel när det gäller Hallstahammar, så prioritera då dessa i viss mån till Västmanland!

De regionala organen känner sitt ansvar, men de behöver få resurser till sitt förfogande. Kan de fä speciella resurser med hänsyn fill situationen i Hallstahammar? Staten måste här ta sin andel.

Reglerna för taletiden vid besvarande av frågor medger inte att jag räknar upp de åtgärder som finns i länsstyrelsens Plan 80. Men denna finns på statsrådets kansli. Där ingår bl. a. kravet pä att regionen skall inplaceras i ett annat stödområde. Kan vi därvidlag påräkna statsrådets medverkan?

Anf. 15 HANS PETERSSON i Hallstahammar (vpk):

Herr talman! Regeringens politik när det gäller stålindustrin har vi många gånger diskuterat. Detta är nämligen en kris som sträcker sig över all industri i hela landet.

Efter den förra debatten som vi hade om de mindre handelsstålverken stod det klart att regeringen inte tänkte ingripa. Man ser gärna att sä mänga som möjligt lämnar det sjunkande skeppet. Det är alltså r-egeringens filosofi - låt det sköta sig självt, hoppas det ordnar sig!

Så kryper man då bakom talet omen reell ekonomisk grund. Men hur skall man kunna diskutera den ekonomiska grunden utan att ta hänsyn till vad det kostar samhället aft 350 man blir arbetslösa?

Facket, som varit aktivt när det gäller förnyelsen av Hallstahammars bruk, har föreslagit investeringar i metallurgin som skulle ligga någonstans pä mellan 60 och 100 milj. kr. - det beror litet på hur man räknar. Det skulle då kunna rädda företaget. Måste man inte ta hänsyn till det också, herr Åsling? Eller vem är det som får betala om 350 man ställs utanför? Jo, det är också samhället - skattebetalarna och invånarna i Hallstahammars kommun.

Hallstahammars kommun - för att nu ta detta speciella fall - har enorma problem, eftersom den andra stora industrin på orten nu också överväger atf permittera.

Jag förstår inte hur man gång pä gång kan vara så likgiltig inför dessa problem, att man fill sist inte insersina misstag och inte försöker komma med några som helst konkreta åtgärder. I stället kryper man bakom regionalpolifiken och arbetsmarknadspolitiken, som vi vet är utnyttjade och ansträngda på grund av redan genomförda nedläggningar i den utsträckning att det är tvivelaktigt om det över huvud taget finns några medel.

Nr 66

Fredagen den 23 januari 1981

Om åtgärder för aft rädda sysselsättningen vid Hallstahammars AB, m. m.

Anf. 16 Industriministern NILS ÅSLING:

Herr talman! Thure Jadesfig uppmanade mig att ta en kontakt med landshövdingen för att överväga speciella samhälleliga insatser. Jag har kontinuerlig kontakt med länsmyndigheterna. Den 9 februari är det meningen att vi skall ha en sittning rned företaget, facket, landshövdingen och kommunen om företagets problem. Då finns det anledning aft försöka sammanfatta den situation som man befinner sig i.

Jag vill också påpeka att Hallstahammar ligger relativt nära Västerås - ett par mil därifrån. Arbetsmarknaden är i sig själv expansiv, och man har goda möjligheteratt gå över till alternativ produktion. Spännarhyttan tycker jag är ett utmärkt exempel. Även om Spännarhyttan kunnat repliera på en stor koncerns ägaransvar, är det ingenting som hindrar att man också i fallet Hallstahammar kan dra nytta av den efterfrågan på arbetskraft sorn finns i regionen.

Avgörande måste vara att skapa varaktig sysselsättning, och det gör man icke genom att subventionera stålindustrin.

111

Nr 66

Fredagen den 23 januari 1981

Om åtgärder för att rädda sysselsättningen vid Hallstahammars AB, m. m.

Anf. 17 THURE JADESTIG (s):

Herr talman! Under de gångna åren har vi haft ett flertal debatter med industriministern som rört sysselsättningsfrågorna i Västmanland. Jag överlämnade till statsrådet en enkel dokumentation - ett citat från en debatt i kammaren den 15 november 1979. Statsrådet sade då:

"Då det enligt min mening är angeläget att man söker åstadkomma strukturförändringar som ger de mindre handelsstålverken tillräcklig bärkraft, kommer jag att noga följa utvecklingen inom handelsstålsindustrin, infe minst vad gäller sysselsättningen. Såväl samhället som företagen måste medverka till att sysselsättningsförändringar inte medför oacceptabla konsekvenser för de anställda och för de orter sorn berörs."

Det är statsrådets ambitioner - eller har åtminstone varit. Målsättningen synes vara god. Min fråga är: Kan vi förlita oss på statsrådets medverkan till att några oacceptabla konsekvenser inte får uppstå när det gäller nedläggningen av bruket i Hallstahammar?

112

Anf. 18 HANS PETERSSON i Hallstahammar (vpk): Herr talman! När det gäller hänvisningen till Spännarhyttan vill jag säga att vi inte sett hur mycket ASEA;s löften är värda ännu. Det pågår nu en dragkamp om jobben mellan Ludvika och Norberg, och det är väl ingenfing aft eftersträva. Det visar återigen att det behövs insatser frän staten, att det inte går atf krypa bakom vare sig det ena eller det andra. Jag vill fräga industriministern: Kan industriministern lova arbetarna i Hallstahammar atf, så snart MBL-förhandlingarna är klara och de står utan jobb, återkomma med konkreta besked om hur jobben skall ordnas på orten?

Anf. 19 Industriministern NILS ÅSLING:

Herr talman! Lät mig till sist säga till Thure Jadestig att det citat han föredrog också kan gälla som beskrivning av vår ambition i dag. Den är oförändrad, nämligen atf med alla till buds stående medel, alla de instrument riksdagen lagt i regeringens hand, försöka medverka till att söka lösa strukturproblem av den här karaktären. Det kan jag även säga som svar pä Hans Peterssons senaste fråga. Jag vill dessutom säga att den här frågan får komma upp den 9 februari, när vi har den breda överläggningen om situationen i Hallstahammar,

Anf. 20 HANS PETERSSON i Hallstahammar (vpk): Herr talman! Jag hoppas verkligen att det kommer några besked från industriministern till arbetarna, annars tvingas rnan sammanfatta regeringens politik med den fråga industriministern ställde till jobbarna vid deras senaste uppvaktning; Hur långt är det till Köping och Västerås?

5§ Svar på interpellation 1980/81:64 om utvecklingsmöjligheterna för vissa enheter inom NCB

Anf. 21 Industriministern NILS ÅSLING;

Herr talman! Thage Peterson har frågat mig dels om en genomförd samhällsekonomisk studie ingått i underlaget för regeringens beslut om NCB, dels om regeringens bedömning av överlevnads- och utvecklingsmöjligheterna för enheterna i fråga om NCB skiljer sig från utredningsmannens bedömning och vari dessa skillnader består.

Jag redovisade i slutet av förra året att enighet nåtts inom regeringen om vissa principer när det gäller behandlingen av frågan om ägarkapitaltillskott till Norrlands Skogsägares Cellulosa AB (NCB). Regeringen kornmer inom de närmaste veckorna att förelägga riksdagen en proposition med förslag i frågan. I propositionen kommer såväl företagsekonomiska som samhällsekonomiska aspekter på en omstrukturering av NCB att behandlas. Den av Thage Peterson berörda samhällsekonomiska utredningen ingår i proposi-fionsunderlaget. Närmare svar på Thage Petersons frågor kommer sålunda atf redovisas i den kommande propositionen.

Nr 66

Fredagen den 23 januari 1981

Om utveckUngs-möjligheterna för vissa enheter inom NCB

Anf. 22 THAGE PETERSON (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka industriministern för svaret på min interpellation. 1 sitt svar hänvisar industriministern fill den kommande propositionen om NCB. Där kommer jag att få närmare svar, säger han, och det låter ju förhoppningsfullt.

Inom kort får vi således - äntligen, vill jag tillägga - behandla regeringens proposition om NCB. Vi kommer från socialdemokratisk sida att redovisa våra förslag i en särskild motion. Arbetet med våra förslag hälleren på att slutföras i en särskild arbetsgrupp, och det bedrivs i nära kontakt med de fackliga organisationerna. Vi har i vårt arbete gått igenom de utredningar som lokala företagsledningar och fack har arbetat fram, liksom andra förslag som redovisats för att rädda de nedläggningshofade fabrikerna. Utgångspunkten för värt arbete är att försöka rädda så många av de hotade jobben som möjligt.

Den helt avgörande frågan för skogsindustrin är emellertid råvarufrågan. Bristen på råvara är också huvudorsaken till NCB:s kris. Därför kan inte en meningsfull behandling av regeringens proposition äga rum. om inte propositionen innehåller ordentliga och långtgående förslag om hur råvaru-problemef skall lösas. Jag vill återigen - för vilken gång i ordningen vet jag infe - göra detta viktiga påpekande för industriministern.

Det finns emellertid, herr talman, ett förhållände som det är helt nödvändigt att ta upp i dag. Det gäller det sätt pä vilket man genom snabba beslut och åtgärder kan komma att ställa riksdagen inför ett fullbordat faktum. Man ser till att "tåget redan har gått", innan riksdagen ens fått möjlighet att ta tag i frågan. Vi har ju ännu inte ens fått se propositionen.

NCB-styrelsens beslut i förrgår att inleda MBL-förhandlingar i syfte att

8 Riksdagens protokoll 1980/81:62-66

113

Nr 66

Fredagen den 23 januari 1981

Om utvecklingsmöjligheterna för vissa enheter inom NCB

114

avveckla verksamheterna i Johannedal, Hissmofors och Köpmanholmen är, herr industriminister, atf föregripa riksdagens behandling av NCB:s framfid.

Statens mycket stora insatser i NCB har gjorts för att företagets problem skall kunna lösas pä ett för de anställda och samhället godtagbart sätt. Att industriministern sommaren 1980 delade den uppfattningen framgår inte minst av de direktiv som han då gav till den utredning som jag har nämnt i min interpellation. I sin presskommuniké i samband med att utredningen tillsattes sade industriminister Åsling följande:

"Ncb:s företagsledning har i sitt arbete med förslaget till strukturplan utgått från affärsmässiga och personalpolitiska bedömningar. Regering och riksdag måste dock självfallet se det hela i ett större perspektiv. Det är därför enligt min mening", skriver industriministern, "nödvändigt att också få en bedömning av samhällsekonomiska konsekvenser av olika framtidsalternativ för Ncb. Det är speciellt viktigt att få fram regionala konsekvenser eftersom Ncb har så stor betydelse för sysselsättningen på flera orter."

De här ställningstagandena ledde till att NCB:s strukturplan då lades på is i avvaktan på de utredningar industriministern själv tillsatte.

Sedan är det en helt annan sak att industriministern inte inväntade den samhällsekonomiska utredningen innan de tre regeringspartierna gjorde sin omtalade kompromiss i frågan. Det är ett mycket anmärkningsvärt förhållande, som vi får återkomma till när vi behandlar pr-opositionen här i riksdagen.

Men jag vill ändå påpeka - det är intressant - att industriministern i svaret i dag säger att de samhällsekonomiska aspekterna skall behandlas. Jag utgår då ifrån att man skall ta hänsyn till de samhällsekonomiska aspekterna. Jag ställer frågan; Hur skall detta gå ihop med regeringskompromissen? Det är en gåta för mig just nu, men det kanske klarnar när vi får ta del av propositionen. Om industriministern följer interpellationssvaret här i dag betyder det i varje fall aft regeringskompromissen från den 1 december inte håller.

I och försigsöker jag inte debatt med industriministern i den frågan i dagjag vill, herr talman, koncentrera mitt inlägg på den, som jag ser det, f. n. vikfigaste frågan, och det är om regeringen och NCB:s ledning är i färd med atf ta ifrån riksdagen dess möjligheter att påverka NCB-frågan. Jag ber då att få göra kammarens ledamöter uppmärksamma på att industriministern i det uttalande som jag citerade särskilt nämnde atf just riksdagen måste se det hela i ett större perspektiv. Med begrundan av detta kloka uttalande av industriministern har jag dä anledning att ställa ett par mycket viktiga frågor av stor principiell betydelse för Sveriges parlament. Det är; Är industriministern nu beredd att se fill atf riksdagens behandling av NCB-frägan blir verklig och inte en illusion och tomt prat? Kommer industriministern att förhindra att riksdagen ställs inför fullbordat faktum? Kommer regeringen att vidta åtgärder mot NCB-styrelsen i syfte att respektera riksdagens kommande sakbehandling av NCB-frågan?

Herr falman! Dessa frågor är angelägna mot bakgrund av att företaget

beslutat aft inleda MBL-förhandlingar om nedläggning av vissa av NCB:s fabriker, och detta innan regeringsförslaget ens lagts fram och riksdagen fått göra sin bedömning.

Jag vill fillägga: Så här får det inte gä fill i en demokrati. Sä här får det infe gå till i Sverige när vi tar ställning i olika politiska frågor. Från socialdemokratisk sida kommer vi aldrig att acceptera aft man pä det här sättet försvårar och kanske helt omöjliggör en rimlig riksdagsbehandling.

Riksdagsbehandlingen blir meningslös, om det inte i verkligheten går aft påverka de förslag som ställs i propositionen. Det vet industriministern, som också har erfarenheter frän ett långt riksdagsarbete, som utskoftsordförande och som ledamot av Sveriges riksdag. Varför skall vi lägga ned arbete på motioner, utskottsbehandling och gruppdiskussioner, om regeringens förslag redan är genomförda och möjligheterna fill ändringar och tillägg inte längre finns när frågan kommer på riksdagens bord? Det enda som i så fall kvarstår för riksdagen är atf bevilja pengar, utan möjlighet att påverka hur och vartill pengarna skall användas!

Jag skulle vilja be herr Åsling att ta med de här synpunkterna till den samlade regeringen. Med ett annat uttryck kallas ett sådant här arbetssätt för skendemokrati. Riksdagens kommande sakbehandling måste respekteras. Jag uppmanar industriministern: Gör här i dag i riksdagen en klar och tydlig deklarafion pä denna punkt!

Jag vill sluta med att tillägga att det här inte finns utrymme för undanflykter som atf man inte kan lägga sig i pågående förhandlingar eller aft man inte vill ta ett statligt ägaransvar. Här är det fråga om att säga ifrån så att MBL-förhandlingarna inte startas.

Nu är det fräga om att ge regeringens proposition och oppositionens mofioner en i konstitutionens anda och mening riktig och meningsfull behandling. Och jag hoppas verkligen, för demokratins skull, att industriministern här i riksdagen i dag är beredd att ge en klar garanti på den punkten.

Nr 66

Fredagen den 23 januari 1981

Om utvecklingsmöjligheterna för vissa enheter inom NCB

Anf. 23 JOHN ANDERSSON (vpk):

Herr talman! Jag hade anmält mig till den här debatten av den anledningen atf de ställda frågorna i högsta grad berör mitt län. Men ufifrån det svar som getts ter sig en diskussion om de frågeställningar som rests meningslös.

Men det finns en central fråga som enligt min mening måste få ett entydigt svar. Jag vill, i likhet med Thage Peterson, ha ett klart besked om att riksdagen får ta ställning fill det framtida ödet för de olika enheterna inom NCB och aft defta ställningstagande inte föregrips genom andra beslut.

Om det är industriministerns avsikt att det skall bli sä, innebär de åtgärder som NCB;s styrelse sysslar med, t. ex. nedläggningsbeslut och MBL-förhandlingar, atf man föregriper frågans behandling i riksdagen - och det kan av de fackliga organisationerna inte uppfattas på något annat sätt än att staten och den beslutande församlingen avhänder sig sitt ägaransvar.

Jag har efter många års facklig verksamhet svårt atf inse det meningsfulla i att.man för MBL-förhandlingar innan man tagit beslut om en nedläggning.

115

Nr 66

Fredagen den   . 23 januari 1981

Om utvecklingsmöjligheterna för vissa enheter inom NCB

som det i det här fallet är fråga om. Ett sådant tillvägagångssätt kan ju bara skapa oro, och det medverkar säkert fill att försämra möjligheterna till en vettig lösning.

Nu lovar industriministern att en proposition inom de närmaste veckorna kommer till riksdagen med ett förslag om NCB. Jag fär då tillfälle aft återkomma.

Men den centrala frågan i dag är; Kan industriministern garantera att riksdagens behandling inte föregrips av de beslut som fattas och åtgärder som vidtas av NCB;s styrelse?

116

Anf. 24 LILLY HANSSON (s):

Herr talman! Jag kommer under mina minuter i den här debatten atf ägna mig åt regeringens agerande när det gäller Hörnefors, som är en del av NCB. Det svar som industriministern presenterat på Thage Petersons interpellation blir man ju inte särskilt mycket klokare av.

Den 8 oktober 1980 uppvaktade Umeå kommun, länsstyrelsen och fackliga företrädare för Hörnefors industridepartementet. Vi fick tyvärr inte träffa industriministern, men vi fick möjligheter aft presentera den utredning som facken i Hörnefors själva initierat. Regeringen har ju inte följt riksdagens beslut om en förutsättningslös utredning om möjligheterna för Hörnefors att överleva. Utredningen har gjorts av konsultfirman Cellpapp och visar att med måttliga investeringar kan Hörnefors bli lönsamt.

Herr Åsling hade dock vänligheten aft skriva fill Umeå kommun. I brevet sägs bl. a. atf professor Karl Jungenfelts analys av de samhällsekonomiska konsekvenserna av alternativa strukturlösningar skulle inväntas och att herr Åsling mot den bakgrunden inte då var beredd att tillmötesgå våra krav på en förutsättningslös utredning.

Brevet var daterat den 30 oktober. Den 11 november var industriministern i Umeå och gav samma besked: Hörnefors skulle få vänta. Han sade bl. a.:

Den utredning som Jungenfelt gör och som berör de båda nedläggnings-hotade orterna Hörnefors och Köpmanholmen är helt unik, eftersom det är första gängen som staten låter göra en total samhällsekonomisk kartläggning av konsekvenserna av en nedläggning.

Herr Åsling fäste alltså mycket stor vikt vid denna utredning. Trots dessa uttalanden meddelade regeringen en eller två dagar innan den Jungenfeltska utredningen lades fram att fyra av NCB:s anläggningar icke är utvecklingsbara och bör läggas ned eller avyttras. Det är berättigat att ställa frågan varför herr Åsling inte väntade på denna så väsentliga utredning. Den var dessutom mycket positiv för Hörnefors del och läg väl i linje med vad man hade kommit fram fill i Cellpapps utredning;

Nulär det väl såvitt jag kan förstå vara omöjligt att få herr Åsling att svara pä vad som kommer i propositionen när det gäller Hörnefors. Men svara åtminstone pä om det som vi kunde läsa i gårdagens tidningar är sant, nämligen att det beslut som NCB:s styrelse fattade i onsdags om nedläggningar väl följer det förslag söm kommer 1 propositionen. Man har-om detta

är riktigt, och det vill jag gärna ha svar på -tydligen haft propositionen som underlag för sina ställningstaganden. Pä det här sättet föregriper ju regeringen också riksdagens möjligheter att föra en diskussion orn och att ge synpunkter på sakbehandlingen av NCB:s framtid. Så får det, som både Thage Peterson och John Andersson understrukit, inte gå fill. Därför begär jag liksom de båda föregående talarna ett klart besked på den punkten.

Anf. 25 Industriministern NILS ÅSLING:

Herr talman! Denna debatt är kanske något märklig, eftersom det inom kort kommer en proposition i ärendet på riksdagens bord. Men det förhällandet atf Thage Peterson, med instämmande av övriga talare, väckt den principiella frågan i detta sammanhang kan i sig motivera debatten.

Thage Peterson konstaterade att råvarufrågan är avgörande eller i varje fall central för möjligheterna att i framtiden utveckla skogsindustrin i mellersta Norrland. Jag har haft anledning att ä regeringens vägnar avisera att det inom den närmaste framtiden kommer att läggas fram en proposition om vissa åtgärder för äterväxfstimulans, i realiteten syftande till en ökad omfattning av slutavverkningarna i stödområdet. Vi återkommer alltså i den frågan. 1 övrigt måste vi självfallet låta virkesförsörjningsutredningen ha sin gång. Denna är ju parlamentariskt sammansatt, och det finns därför möjligheter för riksdagsparfierna att informera sig om dess vidare arbete. Den beräknas vara klar med sitt arbete någon gång i sommar, och vi får dä återkomma fill de mera långsikfiga åtgärderna för att trygga svensk skogsindustris råvaruförsörjning.

Jag övergår sä fill principfrågan. Thage Peterson talar om skendemokrati, han säger att det inte får gä till sä här och menar att NCB-styrelsen med sitt agerande föregriper riksdagens beslut. Så är inte alls fallet. Detta måste grunda sig på en missuppfattning. Att styrelsen nu återupptar tidigare nedlagda eller ajournerade MBL-förhandlingar, med målet att med de anställdas organisationer överlägga om vissa strukturförändringar, är helt i linje med riksdagens och med regeringens intentioner. Det är också helt i linje med det ansvar som eft företags styrelse - det må vara ett statligt, ett privat eller eft kooperativt företag - måste kunna ta. Riksdagen kan infe på något sätt ifrågasätta styrelsens förvaltaransvar. Jag finner t. o. m. den här debatten något märklig. Skulle det vara aft föregripa ett riksdagsbeslut, om en styrelse inleder MBL-förhandlingar, är ju i princip nästan alla förvaltningsåtgärder som ett företags styrelse vidtar egentligen ett brott mot riksdagens intentioner.

Det här är så till vida en mycket betydelsefull debatt. Det finns anledning att med skärpa slå fast atf skall man frän riksdagens sida ifrågasätta det ansvar som styrelserna enligt aktiebolagslagen har, då går man mycket långt och på ett sätt som skulle fä oanade konsekvenser för företagens möjligheter att ta det i aktiebolagslagen angivna ansvaret,

NCB-ledningen och NCB-styrelsen har alltså inte på något vis föregripit riksdagsbehandlingen genom aft återuppta MBL-förhandlingarna. Det kan vara ett svar till såväl Thage Peterson som John Andersson och Lilly

Nr 66

Fredagen den 23 januari 1981

Om utvecklingsmöjligheterna för vissa enheter inom NCB

117

9 Riksdagens protokoll 1980/81:62-66

Nr 66

Fredagen den. 23 januari 1981

Om utveckUngs-möjligheterna för vissa enheter inom NCB

Hansson. Och jag kan komplettera detta med aft säga atf jag inte har någon anledning att på statens vägnar, alltså på ägarnas vägnar, vidta några åtgärder möt NCB-styrelsen. Den har att fa sitt ansvar som företagsledning, och det har den gjort med de här åtgärderna.

Vi kan naturligtvis också fa upp den debatt som Lilly Hansson förefaller önska. Det gäller då vad som är företagsekonomiska avgöranden, som det är företagsledningens uppgift att träffa, och se dem i relation till de samhällsekonomiska värderingar som det är riksdagens och regeringens uppgift att göra. Men jag tycker att den debatten blir föga meningsfull med tanke på att det måste bli riksdagen som i samband med behandlingen av propositionen får ange färdriktningen när det gäller avvägningen mellan de företagsekonomiska och de samhällsekonomiska motiven.

Jag vill inte på det här stadiet kommentera frågorna om hur långt vi i propositionen är beredda atf gå då det gäller samhällsekonomiska hänsyn resp. hur långt vi är beredda att låta de företagsekonomiska hänsynen överväga. Den debatten tycker jag vi får återkomma till i ett senare sammanhang.

118

Anf. 26 THAGE PETERSON (s);

Herr falman! Jag beklagar att det förhäller sig sä, att industriministern tydligen inget förstått av den här debatten.

Förstår infe industriministern att läget är på väg att bli sådant att innan riksdagen ens fått regeringens proposition och oppositionens motioner -alltså innan en riksdagsbehandling ägt rum - är frågan i realiteten avgjord? Vad finns kvar atf behandla beträffande NCB:s struktur med de fyra aktuella fabriksenheterna, om MBL-förhandlingarna är slutförda eller strandade och fabrikerna pä väg atf läggas ner eller kanske t. o. m. redan är stängda, när riksdagens behandling börjar?

Vad tror industriministern händer med de anställda i ett företag när de ställs inför kravet att förhandla om en nedläggning av industrin? Företagsledningen sätter alltså kniven på strupen på de anställda. Vad är det som händer med en industri, vilken process startar man i den industrin, när företagsledningen - i de här fallet koncernledningen - säger atf fabriken skall läggas ner?

Jag tror aft industriministern i det här fallet talar mot bättre vetande och att han i verkligheten också inser faran med en sådan här hantering även ur den synpunkten. Jag måste säga atf jag är litet oroad och litet dyster till mods, därför aft industriministern infe inser aft riksdagens behandlingsmöjligheter blir lika med noll om inte regeringen inskrider och i det här fallet ajournerar MBL-förhandlingarna. Här menar jag faktiskt att det är regeringens och industriministerns skyldighet atf omedelbart gå in och se till aft MBL-förhandlingarna skjuts på framtiden, därför att riksdagens möjligheter att behandla frågan och fatta beslut icke får föregripas av styrelsens beslut.

Herr Åsling! Varför skall vi över huvud taget ha en riksdagsbehandling av NCB-frågan om inte riksdagens partier under denna behandling har reella möjligheter att påverka frågan? Varför lägger industriministern i sä fall fram

en proposifion för riksdagen angående NCB, om han under resans gång sä att säga accepterar att styrelsen genomför strukturförändringarna? Är industriministern rädd för aft oppositionen skall komma med ett bättre förslag - som vi helt säkert kommer att göra? Är han rädd för aft våra förslag skall förverkligas sedan de presenterats här i riksdagen? Jag vill inte tro det, men är inte industriministern rädd för en debatt om aft han kan medverka i en process, där man liksom eftersträvar att frågan skall vara klar innnan riksdagen haft sin realdiskussion om frågan?

Jag tycker det är mycket allvarligt i en demokrati om man vill resa den här frågan, herr talman, även om det inte är roligt att resa den. Vad har vi i så fall riksdagen till? Vad anser industriministern att vi har riksdagen till, om riksdagen inte skall ha de här reella möjligheterna aft påverka behandlingsgången i denna viktiga fräga?

Fär jag tillägga atf jag tycker att inställningen på något sätt ger uttryck för ett cyniskt spel med människorna ute i de berörda bygderna, med de anställda och deras familjer. Genom de olika turerna i NCB-frågan skapar man oro och ökar otryggheten för framtiden.

Vi har sett hur den nya styrelsen har gått fill verket, hur man har förhandlat sig fram till personalminskningar. De fackliga organisationerna har gått med på detta i tron aft man därmed kunde medverka till aft fabriken och arbetsplatsen skulle få vara kvar. Några dagar senare kom emellertid beslutet om en total nedläggning och om att MBL-förhandlingar skulle inledas om en nedläggning av fabrikerna. Vad är detta för behandling av människorna ute i de berörda bygderna?

Nu säger industriministern atf det här måste en styrelse kunna fä göra, atf den har dessa möjligheter i enlighet med aktiebolagslagen. Ja, det är möjligt att det är sä, men jag vill ändå påminna industriministern om att han måste gå fill Sveriges riksdag och begära ett antal miljoner för aft klara en lösning av NCB-frågan. Här är socialdemokratin inte beredd att bara fa ställning när det gäller pengarna, utan vi förbehåller oss dessutom rätfen att få ta ställning till hur och vartill dessa pengar skall användas.

Nr 66

Fredagen den 23 januari 1981

Om utvecklingsmöjligheterna för vissa enheter inom NCB

Anf. 27 JOHN ANDERSSON (vpk):

Herr talman! Det synes vara svårt att komma någon vart i den här diskussionen i dag. Låt mig ändå göra en liten kommentar.

Industriministern säger att NCB:s styrelse infe föregripit riksdagens behandling av frågan. Han säger aft det hör till NCB-styrelsens ansvar och åligganden att vidta sådana åtgärder som har tillgripits. Men mån kan vända på frågan; Är det regeringen, som har statens ägaransvar, som varit för sen i startgroparna? Man har inte varit på det klara med de problem och det läge som uppstålf inom NCB, och man har därför kommit i efterhand. Något fel måste det väl ändå vara.

Anf. 28 LILLY HANSSON (s):

Herr talman! Det är ett mycket underligt förfarande som regeringen har använt sig av när det gäller hela NCB-problematiken. I två och ett halvt år har

119

Nr 66

Fredagen den 23 januari 1981

Om utvecklingsmöjligheterna för vissa enheter inom NCB

de anställda vid olika enheter inom NCB svävat i okunnighet. De har kastats mellan hopp och förtvivlan om hur deras framtid skall konnna att se ut. Inga besked har getts. Man har sagt att man skall se över frågan och att man skall undersöka vilka enheter som kan få vara kvar. Man har tillsatt utredningar för att kunna fä ett bättre underlag och för aft kunna göra en bedömning. Man har gömt sig bakom dessa utredningar för aft slippa svara på besvärliga frågor.

Om jag gär tillbaka bara till oktober, när vi frän mitt län uppvaktade industridepartementet, så var också då Nils Åslings svar att man väntade på utredningar för att kunna göra en bättre bedömning - men det gjorde man inte. Man väntade inte på den - enligt Nils Åsling - vikfigaste utredningen. Innan denna var klar gick man ut och sade att fyra enheter infe var utvecklingsbara, utan att de skulle läggas ned. Hade det inte varit vettigare att regeringen utifrån de bedömningarna hade lagt en proposition pä riksdagens bord, sä att vi hade kunnat ta ställning och anlägga synpunkter på förslagen? I stället har regeringen förhalat och förhalat ärendet. Jag måste säga atf det knappast stärker förtroendet för den här regeringen.

Nu säger Nils Åsling att man måste diskutera företagsekonomiska och samhällsekonomiska bedömningar. Ja, det var ju vad herr Åsling väntade på! Det var ju den samhällsekonomiska utredningen som värden viktiga idet här sammanhanget. Den borde man i och för sig ha väntat på innan man gick ut med sina propåer om nedläggningar. Det var ju det som jag ville ha svar på. Vad jag frågade var nämligen: Varför väntade man inte frän regeringens sida på Jungenfelts utredning innan man gick uf och sade att de fyra enheterna kulle läggas ned?

Det är väl inget tvivel om att man på det här sättet föregriper riksdagens möjligheter att fatta beslut. Enligt Nils Åsling har man inom NCB;s styrelse tydligen rätt att fatta sådana beslut. Dä frågar man sig naturligtvis, och med rätta: Vad är det för idé att lägga fram en-propofition? Det finns ju under sådana förhållanden knappast någon anledning att göra det.

120

Anf. 29 Industriministern NILS ÅSLING:

Herr talman! Får jag till det som Lilly Hansson senast sade genmäla attdet avgörande är att den samhällsekonomiska utredningen är en del av proposifionsunderlaget och också kan vara ett underlag för utskottets och riksdagens ställningstagande i den här frågan.

Thage Peterson återvänder till principfrågan, men med något nya förtecken, och det är egentligen ganska intressant. Nu är det inte längre principfrågan som sådan som han diskuterar. Han vitsordar aft det självfallet är en förefagsstyrelses uppgift aft bedriva MBL-förhandlingar. Det har han alltså infe allvarliga invändningar mot, och jag tackar för det erkännandet. Det är mer den psykologiska och kanske ekonomiska process man startar i ett företag i och med att man inleder MBL-förhandlingar - eller, som i det här fallet, återupptager tidigare nedlagda MBL-förhandlingar - som han vill diskutera. Det är naturligtvis riktigt atf man startar en process i och med atf sådana här förhandlingar tas upp, och det är inget tvivel om att den har vissa

negativa effekter. I vissa avseenden kan det också finnas fog för att säga aft det är eft cyniskt spel med människorna.

Men vad var då egentligen anledningen fill att Thage Peterson som den främste näringspolitiske talesmannen för socialdemokratin, när det begav sig i slutet av föregående år, sade att han inte ville utesluta en konkurs för NCB? Hade han för avsikt atf MBL-förhandla om konkursen? Vad var anledningen utifrån perspektivet med en process i företaget? Det var en förödande debatt som då blossade upp om konkurs eller inte.

Det var det som skapade oro bland de anställda. Det var det som försvårade regeringens möjligheter atf göra en vettig rekonstruktion. Jag skall erkänna att det inte var Thage Peterson ensam som låg bakom detta, utan det var många andra - näringslivsföreträdare, både fill höger och vänster, och personer inom facket - som excellerade i denna ansvarslösa debatt. Och den var cynisk mot de anställda. Den försvårade arbetet med atf nå en lösning, och jämfört med det är återupptagandet av MBL-förhandlingarna ett rafionellt och rimligt agerande av företagsledningen, som ändå har att ta sitt företagsekonomiska ansvar, oavsett att ägaren ännu inte har fattat beslut om rekonstruktion.

Det skulle vara frestande att be om ett svar på frågan, om Lilly Hansson, som talade om situafionen i Västerbotten och situationen i Hörnefors, delade Thage Petersons uppfattning i detta avgörande skede - att en konkurs infe skulle kunnat uteslutas som ett instrument att rekonstruera NCB. Mycket anmärkningsvärt är ju aft NCB är ett statligt företag, och enligt min uppfattning kan statliga företag med näringspolitiska uppgifter över huvud taget inte försättas i konkurs. Det är en orimlighet att staten inte i det sammanhanget tar sitt ägaransvar.

Nr 66

Fredagen den 23 januari 1981

Om utvecklingsmöjligheterna för vissa enheter inom NCB

Anf. 30 THAGE PETERSON (s);

Herr talman! Jag hade faktiskt inte tänkt fortsätta den här debatten längre, men nu kom industriministern, hårt trängd i den viktigaste frågan, in på en helt annan fråga. Jag vill alltså påpeka för kammarens ledamöter att industriministern också i denna replik undvek att ta upp frågan om vad riksdagen kommer att få för inflytande och möjligheter aft påverka NCB-frågan - med den uppläggning som regeringen tydligen har valt i denna fråga. Jag trodde inte att regeringen hade varit med om aft välja det här tillvägagängsäfef, men av industriministerns svar verkar det som om industriministern och regeringen, tillsammans med NCB-ledningen, har gjort en uppläggning som tydligen syftar till att undandra partierna deras räft och möjligheter atf sakdiskufera NCB-frågan. Det är ett mycket dystert svar som har lämnats i Sveriges riksdag i dag. Jag vill på den punkten bara göra den deklarationen, än en gång, att socialdemokraterna uppmanar regeringen och industriministern atf utan dröjsmål vidta åtgärder, så att styrelsens beslut icke verkställs. Det vore stor skandal om regeringen inte såg fill aft riksdagen får riktiga förutsättningar att sakbehandla NCB-frågan.

Här är det fråga om den demokratiska processen, och jag har utgått från atf det är det viktigaste som vi har atf värna om i vår demokrafi - att vi är måna

121

Nr 66

Fredagen den 23 januari 1981

Om utvecklingsmöjligheterna för vissa enheter inom NCB

om aft följa de spelregler som läggs fast i Sveriges grundlag och de spelregler som vi har varit vana vid i arbetet mellan regering och riksdag. Nu har den borgerliga trepartiregeringen i sin i många avseenden underliga regeringspolitik fört in eft nytt moment i regeringsarbetet och dess förhållande till Sveriges riksdag, nämligen aft omöjliggöra för riksdagen atf påverka frågorna. Det hela blir bara en skenbehandling av sakfrågorna. Vi måste från socialdemokratiskt håll protestera mot den uppläggningen.

Fär jag sedan, herr talman, fa upp industriministerns resonemang om konkursfrågan. Jag är facksam för aft jag har fått detta tillfälle. Jag har nämligen sett i bladen atf industriministern varit ute och på samma onyanserade sätt, som han gjorde här i talarstolen nyss tagit upp socialdemokrafins inställning i den här frågan.

Jag vill inför riksdagens ledamöter slå fast att varken jag eller någon annan företrädare för socialdemokratin har förordat konkursalternativef - infe någon av oss! Vad vi sade var, att vi med spänning avvaktade regeringens förslag. Och vi hade så mycket större anledning att göra det, eftersom regeringspartierna hade var sitt förslag i NCB-frågan. Regeringspartierna lade fram olika förslag. Och nu säger herr Åsling: Det var inte bara socialdemokratins företrädare som nämnde ordet konkurs. Det gjorde också folk från näringslivet och fackliga representanter. Men dä har industriministern, herr talman, alltså mage att i Sveriges riksdag låta bli att nämna den som verkligen var den främste företrädaren för konkursalternativet. Det var ju, herr Åsling, Sveriges ekonomiminister Gösta Bohman. Det var herr Åslings kollega i regeringen som förordade konkurs! Och det värdet oansvariga talet frän landets ekonomiminister som kom att ställa till stora problem för NCB och, förmodar jag, också för regeringens möjligheter att lösa frågan. Men varför har inte industriministern haft någon diskussion med Gösta Bohman på den här punkten? Varför har infe industriministern offentligt tagit Gösta Bohman i örat för att han värdslöst gick ut och krävde att NCB skulle försättas i konkurs? Ett sådant krav framförde varken jag eller någon annan representant för det socialdemokratiska parfiet.

Vi sade: Vi vill se vad regeringen kommer med. En regerings uppgift är aft regera och lägga fram förslag. Därför avvaktar vi från vårt håll med intresse vilket förslag de tre borgerliga partierna kommer att enas om. Och industriministern vet att det fordrades nattliga övningar. Diskussionerna föregicks av stor dramatik, och fill slut kom man ut frän kanslihuset en måndagsmorgon. Det var precis som kardinalernagörnär de skall välja påve, och det börjar ryka ur skorstenen som tecken på att valet är gjort. Man kom alltså uf en måndagsmorgon och sade; Nu har vi kommit överens om en lösning. Men kom inte och säg att kravet på konkurs kom frän oppositionen! Det kom frän regeringen.

122

Anf. 31 LILLY HANSSON (s):

Herr talman! När industriministern nu framhäver den företagsekonomiska biten så hårt vill jag bara påminna om vad riksdagen framhöll då den beställde en förutsättningslös utredning för Hörnefors del - den som

regeringen inte har tagit någon hänsyn till. Där stod det nämligen att det inte enbart var företagsekonomiska hänsyn som skulle tas, utan att också samhällsekonomiska, regionalpolitiska och sysselsätfningspolitiska hänsyn skulle ges hög prioritet. Jag hoppas att industriministern har detta i åtanke när man nu, enligt vad jag kan förstå, är inne i slufskrivningen av proposifionen. Om den infe redan är färdig, bör det rimligen gå atf ändra den på vissa punkter.

När det sedan gäller frågan om konkurs och Thage Petersons förmodade uttalande i den frågan vill jag bara, mot bakgrund av det som Thage Peterson har framhållit här i talarstolen, säga aft jag infe har någon som helst anledning att ta avstånd frän vad han har sagt, utan jag ställer mig helt bakom hans synpunkter i det här fallet.

Nr 66

Fredagen den 23 januari 1981

Om utvecklingsmöjligheterna för vissa enheter inom NCB

Anf. 32 Industriministern NILS ÅSLING:

Herr talman! I formalfrägan - alltså om riksdagens inflytande - vill jag som en konklusion av debatten här säga att det är beklagligt om en vidare allmänhet av Thage Petersons inlägg skulle få intrycket aft oppositionen vill kringgärda en företagsstyrelses arbete med helt nya restriktioner, som inte har sin grund i aktiebolagslagen eller andra förordningar som reglerar företagens verksamhet, och alltså skulle införa nya, oskrivna regler. Det måste i så fall i stället bli fråga om eft lagsfiffningsinifiativ.

Utifrån de regler som nu gäller - det här är ju en principiellt allvarlig fråga, eftersom en styrelses och en företagslednings ansvar enligt aktiebolagslagen är mycket precist formulerat - måste dä sägas aft NCB-styrelsen bara har gjort vad som varit dess skyldighet som ekonomiskt ansvarig för NCB;s verksamhet: Jag protesterar bestämt mot försöken atf misstänkliggöra NCB-styrelsens agerande. Ingenting i MBL-förhandlingarna innebär ett föregripande av riksdagens beslut, utan det är först när MBL-förhandlingar skall verkställas som den diskussionen och det avgörandet kommer; det ber jag Thage Peterson notera. - Jag tycker alltså att den formella diskussionen här borde vara klarlagd.

Sedan är det dä frågan, om MBL-processen på något sätt skadar företaget, och där vågar jag mig på att säga att den inte gör det. MBL-förhandlingar har man tidigare haft. Jämfört med hela den här diskussionen om konkursen är det ställt utom tvivel att dessa MBL-förhandlingar inte skadar företaget. Konkursdiskussionen var förödande för NCB och i viss mån också för tilltron till den svenska statens beredvillighet att ta sitt ansvar för de statsägda företagen. Efter allt vad som har förevarit vore det nog på sin plats med en principdeklarafion från Thage Peterson i hans egenskap av oppositionens näringspolitiska företrädare, innebärande att han delar min uppfattning, att statliga företag med näringspolitiska och sysselsätfningspolitiska uppgifter icke kan tillåtas att gå i konkurs och att den diskussionen över huvud taget är orimlig.

Vi skall inte gå vidare i den här diskussionen - den har väl vid det här laget närmast historiskt och akademiskt intresse - men faktum är atf man allmänt tog fasta på Thage Petersons omdöme i eft pressuttalande när han sade att

123

Nr 66

Fredagen den 23 januari 1981

Om utvecklingsmöjligheterna för vissa enheter inom NCB

man hade fre alternativ, varav ett var konkurs, och att man inte uteslöt en konkurs. Det fick en mycket besvärande effekt. I fackföreningsrörelsen, t. ex. i Ådalen, mottogs det med bestörtning, och t. o. m. det socialdemokratiska partiorganet i Ådalen, Nya Norrland, fick anledning atf med skärpa reagera på ett sätt som annars infe är vanligt i A-pressen. Det finns många klara bevis för att oppositionen här var ute på ett gungfly. Eft uttalande om konkurs är lika tokigt oavsett om det är ekonomiministern eller vilken annan som helst som gör det. Om jag får fillåta mig att ge Thage Peterson ett råd, skulle det vara aft infe nu försöka fly undan den här debatten och gä bakom andra, utan klart deklarera aft defta var ett misstag, som fick förödande konsekvenser och vars konsekvenser för vissa statliga företag fortfarande är uppenbara. Låt oss rensa upp i den här frågan och sedan se framåt och gå vidare!

Jag utgår från att Lilly Hansson -som med en tränad parlamentarikers hela insikt betonade aft det var just inlägget här (' dag av Thage Peterson som hon anslöt sig till - underförstått menade att de tidigare inläggen när det gällde den här frågan varit ganska betänkliga.

Anf. 33 THAGE PETERSON (s);

Herr talman! Får jag bara som svar pä det som industriminstern senast sade säga följande.

Jag flyr verkligen inte undan mina olika politiska uttalanden; dem står jag för, och jag står också för mina uppfattningar. Ibland är det däremot litet si och så med industriministern pä den punkten. Däremot protesterar jag när jag pådyvlas yttranden eller uppfattningar som jag icke har gett uttryck åt.

Jag kan möjligen med en viss tillfredsställelse notera att industriministern tillmäter oppositionen och dess företrädare större betydelse än vad han tycks tillmäta regeringsbrodern moderata samlingspartiet och dess främsta företrädare Gösta Bohman, eftersom han är så angelägen att i den här frågan fä deklarationer frän socialdemokratin men inte tycks ha motsvarande behov när det gäller moderata samlingspartiet och landets ekonomiminister. Detta är någonting som jag tycker verkligen borde uppmärksammas vid bedömningen av hurdant samarbetet inom den nuvarande flerpartiregeringen möjligen kan vara.

124

6 § Föredrogs och hänvisades Motionerna

1980/81:489-496 till konstitutionsutskottet 1980/81:497-500 fill finansutskottet 1980/81:501-510 till skatteutskottet 1880/81:511-516 till jusfifieutskottet 1980/81:517 och 518 till lagutskottet 1980/81:519 och 520 fill utrikesutskottet 1980/81:521-524 till försvarsutskottet 1980/81:525-529 till socialförsäkringsutskoftet

1880/81 1980/81 1980/81 1980/81 1980/81 1980/81 1980/81 1980/81 1980/81 1980/81 1980/81 1980/81 1980/81 1980/81 181 1980/V|

:637 t: :638 t :639 t :640 t ;641 f :642t :643 t :644 ti

:530-538 till socialutskottet :539-544 till kulturutskottet :545-561 till utbildningsutskottet : 562-578 fill trafikutskottet :579-591 till jordbruksutskottet ;592-605 till näringsufskottet ;606-625 till arbetsmarknadsutskottet :626-636 till civilutskoftef

11 utrikesutskottet

11 näringsutskottet

11 socialutskottet

11 näringsufskottet

11 jordbruksutskottet

II lagutskottet

11 arbetsmarknadsutskottet

II näringsutskoffet

Nr 66

Fredagen den 23 januari 1981

A ter kallelse av motioner

Omflyttning på föredragningslistan

7 § Föredrogs och bifölls Interpellationsframställningarna 1980/81:84-86

8 § Återkallelse av motioner

Anf. 34 TALMANNEN:

I skrivelse den 23 januari 1981 har Lars Werner m. fl. återkallat följande av honom m. fl. väckta motioner;

1979/80:176 om förstatligande av krigsmaterielindustrin 1979/80:451 om utbyggnad av barnomsorgen 1979/80:1451 om kontroll av förefagskoncentration 1979/80:1529 om hälso- och sjukvården 1979/80:1545 om förbud mot direktverkande elvärme

Jag har därför avskrivit dessa motioner.

Skrivelsen lades fill handlingarna.

9 § Omflyttning på föredragningslistan

Anf. 35 TALMANNEN:

Jag fär meddela atf på måndagens föredragningslista sätts propositionerna 100 och 101 sist.

10 § Anmäldes och bordlades

Motionerna

1980/81:645 av Sven Andersson m. fl. om grundlagsskyddad näringsfrihet

1980/81:646 av Margareta Andrén och  Bonnie Bernström om  vidgade

10 Riksdagens protokoll 1980/81:62-66

125

Nr 66                         möjligheter för utlandssvenskar att delta i allmänna val

Fredaeen den        1980/81:647 av Bertil Fiskesjö m. fl. om beslutsordningen vid lika röstetal i

23 januari 1981        riksdagen

_____________    1980/81:648 av Filip Fridolfsson m.fl. om åtgärder mot publicifefsskador

1980/81:649 av Egon Jacobsson och Kurt Ove Johansson om översyn av den centrala samhällsförvaltningen

1980/81:650 av Hilding Johansson m. fl. om sekretessen rörande uppgifter i produktkontrollregistref

1980/81:651 av Hilding Johansson m.fl. om rösträtten för invandrare som inte är svenska medborgare, ni. m.

1980/81:652 av Hilding Johansson m.fl. om vidgad rätt för kommuner att delta i opinionsyttringar och solidaritetsakfioner

1980/81:653 av Hilding Johansson m. fl. om slopande av uttrycket "allmänna inrättningar" i lagstiftningen

1980/81:654 av Sven Johan.fson om moratorium för försäljning av videogram samt obligatorisk förhandsgranskning av videofilm

1980/81:655 av Karl Leuchovius om suppleanter för församlingsdelege-rade

1980/81:656 av Erik Olsson och Tore Nilsson om ansvaret för radio- och TV-program

1980/81:657 av Martin Olsson om ändrade bestämmelser rörande prövning av kommunalbesvär

1980/81:658 av Claes Elmstedt m.fl. om lantbrukefs kreditsituation

1980/81:659 av Ing-Marie Hansson m.fl. om statens stöd fill näringslivet

1980/81:660 av Slig Josefson m.fl. om ränfekravet pä affärsverken

1980/81:661 av Stig Josefson m. fl. om redovisningen av in-och utbetalningar av kommunala skaftemedel

1980/81:662 av Margareta Andrén och Elver Jonsson om tillämpning av frafikbrotfslagstiftningen pä båttrafik

1980/81:663 av Sten Svensson och Bengt Wittbom om företagens uppgifts-lämnande

1980/81:664 av Lars-lngvar Sörenson m.fl. om SJ:s investeringsplan för 1981-1991

1980/81:665 av Rolf Clarkson m.fl. om rättsskyddet vid taxeringsrevision

1980/81:666 av Kerstin Ekman och Kersti Swartz orn ändring av lagen om handel med rusdrycker

1980/81:667 av Erik Hovhainmar m.fl. om lättnader i beskattningen av familjeföretag

1980/81:668 av Erik Hovhammar m. fl. om aktiesparandet

1980/81:669 av Linnea Hörlén om viss ändring i lagen om investeringsfonder

1980/81:670 av Sven Johansson om lindrigare beskattning av extrainkomster

1980/81:671   av  Sven Johansson  om  avdrag  vid  inkomsttaxeringen  för kostnader för privat barntillsyn

1980/81:672 av Göte Jonsson om beskattningen av arbetande kapital i

126

rörelse

1980/81:673 av Marianne Karlsson om beskattningen av inkomst från uppfinning

1980/81:674 av Kjell Mattsson och Rune Torwald om viss begränsning av avdraget för räntekostnader vid inkomsttaxeringen

1980/81:675 av Per-Axel Nilsson och Torsten Gustafsson om stationering av utsjöbevakningsfartyg på Gofiand

1980/81:676 av Sven-Erik Nordin m. fl. om avskrivningsreglerna för skogsbilvägar

1980/81:677 av Hans Pettersson i Helsingborg och Bengt Silfverstrand om organisafionen av passkontrollen

1980/81:678 av Eric Rejdnell och Eric Enlund om stationering av utsjöbevakningsfartyg pä Gofiand

1980/81:679 av Ene Rejdnell m.fl. om beskattningen av vissa gåvor fill anställda

1980/81:680 av Sten Svensson m.fl. om momsbefriad försäljning på flygplatser

1980/81:681 av Torsten Gustafsson och Per-Axel Nilsson om kriminalvårdsanstalten i Lärbro

1980/81:682 av Sven Johansson m.fl. om rehabilitering av intagna i kriminalvårdsanstalf

1980/81:683 av Sixten Pettersson och Allan Åkerlind om rätt för polisman att beslagta kniv

1980/81:684 av Lars Werner m.fl. om reformer inom kriminalvården

1980/81:685 av Sture Ericson m.fl. om finansiering av den obligatoriska trafikförsäkringen med drivmedelsskatterna

1980/81:686 av Torsten Gustafsson m. fl. om skatters och allmänna avgifters förmånsrätt vid konkurs

1980/81:687 av Marianne Karlsson om översyn av mönsterskyddslagen

1980/81:688 av Marianne Karlsson om panfsäftning av patent

1980/81:689 av Blenda Littmarck om fastställande av faderskap

1980/81:690 av Lars-Erik Lövdén och Kurt Ove Johansson om besittningsskyddet för hyresgäster vid exekutiv försäljning av fast egendom

1980/81:691 av Görel Bohlin och Kerstin Andersson i Hjärtum om bundet bistånd knutet till svensk produkfion

1980/81:692 av Maj Britt Theorin m.fl. om ändrade villkor för vapenexport

1980/81:693 av Ulla Tilländer om översyn av Sveriges utlandsrepresenfa-tion

1980/81:694 av Lars Werner m. fl. om kärnvapenfria zoner

1980/81:695 av Mårten Werner om en utvärdering av svenska u-hjälpsinsat-ser

1980/81:696 av Kerstin Ekman m. fl. om ändrade regler för utbildningspremier inom försvaret

1980/81:697 av Anders Gernandtm. fl. om skydd mot kemiska och biologiska stridsmedel

Nr 66

Fredagen den 23 januari 1981

127

Nr 66

Fredagen den 23 januari 1981

128

1980/81:698 av Eric Holmqvist m.fl. om beställningar av krigsmateriel 1980/81:699 av Filip Johansson och Curt Boström om upphandlingen för

försvaret 1980/81:700 av Lars Werner m.fl. om omorganisation av den militära

underrättelsetjänsten 1980/81:701  av  Lars   Werner m.fl.   om sänkta  anslag till  det  militära

försvaret 1980/81:702 av Bonnie Bernström om reglerna för föräldrapenning vid

adoption 1980/81:703 av Bonnie Bernström om föräldraförsäkringen 1980/81:704 av Ann-Cathrine Haglund m. fl. om införande av vårdnadsersättning för förskolebarn 1980/81:705 av Stig Josefson m. fl. om gränsdragningen mellan arbetstagare,

uppdragstagare och rörelseidkare inom socialförsäkringen 1980/81:706 av Stig Josefson m.fl. om ändrade regler för beräkning av

sjukpenning 1980/81:707 av andre vice talmannen Thorsten Larsson m. fl. om översyn av

sjukpenningförsäkringen 1980/81:708 av Gullan Lindblad och Sonja Rembo om villkoren för rätt till

hustrufillägg 1980/81:709 av Eric Rejdnell m. fl. om uppbörden av arbetsgivaravgifter 1980/81:710 av Sonja Rembo m. fl. om ändringar i de sociala stödsystemen

för att hindra missbruk av beroendeframkallande medel 1980/81:711 av Ingrid Sundberg om rätten till föräldrapenning 1980/81:712 av Elis Andersson m.fl. om dagstidningar för synskadade 1980/81:713  av  Margareta  Andrén  och   Bertil  Dahlén  om  översyn   av

ögonläkarutbildningen 1980/81:714 av Elisabeth Fleetwood och Ann-Cathrine Haglund om huvudmannaskapet för fritidshemmen 1980/81:715 av Anders Gernandt m.fl. om rätten att fritt saluföra vissa

kosttillskott 1980/81:716 av  Olle Göransson  och  Kurt Hugosson om  hybrid-DNA-

tekniken 1980/81:717 av Birgitta Hambraeus m. fl. om översyn av yrkesinspektionens

verksamhet 1980/81:718 av Margot Håkansson m.fl. om intensifierad hälsoupplysning 1980/81:719 av Erik Olsson m.fl. om förebyggande hälsovård 1980/81:720 av Sixten Pettersson om användningen av leverprov för atf spåra

alkoholsjukdomar 1980/81:721  av Sten Svensson och Bengt Wittbom om inriktningen  av

arbetsmiljöpolitiken 1980/81:722 av Mårten Werner m.fl. om information till abortsökande 1980/81 ;723 av Lena Öhrsvik och Iris Mårtensson om åtgärder för att bryta de

dövblindas isolering 1980/81:724 av Lahja Exner m. fl. om barnprogrammen pä invandrarspråk i

radio och TV

129

Fredagen den 23 januari 1981

1980/81:725 av Sven Johansson om ökat utbud av kristna program i radio och     Nr 66 TV

1980/81:726  av  Sven Johansson  och   Manin   Olsson  om   fler  textade TV-program

1980/81:727 av Blenda Littmarck och Anita Bråkenhielm om åtgärder för aft bevara en gemensam sång- och lektradition

1980/81:728 av Lars-lngvar Sörenson m.fl. om stöd fill konsthantverkare

1980/81:729 av Lars Werner m.fl. om Sveriges Radios verksamhet

1980/81:730 av Lars Werner m.fl. om litteraturstödet

1980/81:731 av Mårten Werner om förbud mot amaförboxning

1980/81:732 av Ylva Annerstedt om fortsatt utbyggnad av högskoleutbildningen i Södertälje

1980/81:733 av Ylva Annerstedt om försöksverksamhet med syo i förskolan och på lågstadiet

1980/81:734 av Görel Bohlin om viss undervisning för vuxna invandrare

1980/81:735 av Ulla Ekelund om läkarutbildningen

1980/81:736 av Arne Gadd om inrättande vid Uppsala universitet av en professur i datalogi

1980/81:737 av Anders Gernandt m. fl. om alternafiva metoder fill djurförsök

1980/81:738  av  Ann-Cathrine  Haglund  och   Birgitta   Rydle  om   ökade möjligheter för flickor atf studera vid idrottsgymnasier

1980/81:739 av Ing-Marie Hansson m. fl. om forskning och forskarutbildning

1980/81:740 av Lars Hedfors m. fl. om lokalisering till högskolan i Växjö av sjukgymnastutbildning

1980/81:741 av Lars Hedfors m. fl. om lokalisering till Tingsryd av utbildning i plastfeknik

1980/81:742 av Einar Larsson m.fl. om skogsutbildning vid lantbruksskolorna

1980/81:743 av Gullan Lindblad m.fl.  om högre teknisk utbildning i Karlstad

1980/81:744 av Joakim Ollen och Rune Rydén om högskolans institutionella organisation och administration

1980/81:745 av Ingrid Sundberg om lika rätt för skolmogna sexåringar att få börja skolan

1980/81:746 av Ingrid Sundberg och Olle Atdin om avveckling av högskolans regionstyrelser

1980/81:747 av Mårten Werner m.fl. om kristendom som självständigt skolämne

1980/81:748 av Jan-Eric Virgin och Sven Eric Lorentzon om skogsskötsel i lantbruksutbildningen

1980/81:749 av Tage Adolfsson och Rolf Clarkson om tidsintervallen för besiktning av brandförsvarets fordon

1980/81:750 av Karl Björzén och Ann-Cathrine Haglund om höjning av åldersgränsen för mopedkörning

Nr 66

Fredagen den 23 januari 1981

130

1980/81:751 av Lennart Brunander m.fl. om intagning av järnvägslinjen Falköping-Landeryd i SJ;s riksnät

1980/81:752 av Lennart Bnmander m.fl. om intagning av järnvägslinjen Borås-Varberg i SJ;s riksnät

1980/81:753 av Sture Ericson och Håkan Strömberg om bättre service åt hörselskadade tågresenärer

1980/81:754 av tredje vice talmannen Karl Erik Eriksson om förbättrat reflexskydd för cyklister

1980/81:755 av Margareta Gärd m. fl. om översyn av transportstödet

1980/81:756 av Sven Henricsson om anläggande av ett industrispår mellan Örnsköldsvik och Husum

1980/81:757 av Eivor Nilson och Stina Eliasson om kommunikationerna till primära rekreationsområden

1980/81:758 av Kjell Nilsson m.fl. om viss trafiksäkerhetsforskning

1980/81:759 av Birger Rosqvist m.fl. om utredning av fartygsolyckor

1980/81:760 av Roland Sundgren m. fl. om användning av Västerås/Hässlö som alternativflygplats

1980/81:761 av Ivan Svanström om ökad användning av tåg vid färd fill och från skolan

1980/81:762 av Daniel Tarschys m.fl. om järnvägsnätet i sydvästra Stockholmsregionen

1980/81:763 av Ulla Tilländer och Paul Grabö om statsbidrag fill eldrivna bussar

1980/81:764 av Ulla Tilländer om statsbidrag för cykelleder

1980/81:765 av Ulla Tilländer om upprustning av västkustbanan

1980/81:766 av Lars Werner m.fl. om upprustning av SJ

1980/81:767 av Lena Öhrsvik m. fl. om förbud mot vissa fartygstransporter i Kalmarsund

1980/81:768 av/l«nö Eliasson m. fl. om åtgärder mot försurning av mark och vatten

1980/81:769 av Anders Gernandt m.fl. om förbud mot import av sälskinn

1980/81:770 av Anders Gernandt m.fl. orn förbud mot vissa djurförsök

1980/81:771 av Olle Grahn och Kerstin Anér om ett naturreservat på Sydbillingen

1980/81:772 av Pär Granstedt m.fl. om användningen av multrum

1980/81:773 av Eric Hägelmark om effektivisering av diknings- och avvaftningsföretag

1980/81:774 av Eric Hägelmark om bidrag från naturkafastrofanslaget till ägare av bostadsfasfigheter

1980/81:775 av Per Israelsson om ökat stöd till hårt skuldsatta jordbrukare

1980/81:776 av Karl Leuchovius m. fl. om omhändertagandet av hushållsavfall

1980/81:777 av Erik Olsson m.fl. om ökad reproduktion av lax och havslaxöring

1980/81:778 av Bengt Silfverstrand och Grethe Lundblad om ett gränsvärde

för nitrathalten i dricksvatten, m. m.                                              Nr 66

1980/81:779 av Ingrid Sundberg och Joakim Ollen om samarbete med     Fredaeen den
Danmark rörande åtgärder mot vissa luftföroreningar               23 januari 1981

1980/81:780 av Sten Svensson och Karl Leuchovius om fiskevårdsområden    

1980/81:781 av Sten Svensson och Karl Leuchovius om rätten till ersättnings-mark m. m. vid bildande av naturreservat

1980/81:782 av Jan-Eric Virgin och Erik Olsson om begränsning av körning med skoter i skog och mark

1980/81:783 av Sven Andersson och Hans Petersson i Röstånga om viss företagskontroll

1980/81:784 av Lennart Bladh m.fl. om användning av torv som bränsle i värmeverk

1980/81:785 av Maja Bäckström m.fl. om den svenska batteriprodukfio-nen

1980/81:786 av Christer Eirefeh och Bonnie Bernström om de regionala utvecklingsfondernas företagsservice, m. m.

1980/81:787 av Kerstin Ekman och Rolf Sellgren om översyn av den statliga kontroll- och provningsverksamheten

1980/81:788 av Pär Granstedt m.fl.  om varvtalsreglering av elektriska motorer

1980/81:789 av Pär Granstedt m.fl. om den smäskaliga elproduktionen

1980/81:790 av Ing-Marie Hansson m. fl. om förläggning av ett energiinstitut till Gävle

1980/81:791 av Lars Hedfors m. fl. om utnyttjande av torv i energiproduktionen

1980/81:792 av Kurt Ove Johansson m.fl. om en svensk gasfeknologi

1980/81:793 av Sven Johansson m.fl. om stöd ät uppfinnare

1980/81:794 av Marianne Karlsson om koncession för nafurgasletning

1980/81:795 av Bengt Kindbom m. fl. om alternativ användning av Ranstadsverket

1980/81:796 av Eivor Marklund om fullföljande av det s. k. Jokkmokkspro-jekfet

1980/81:797 av Kjell Mattsson och Märta Fredrikson om slutförvaringen av utbränt kärnbränsle

1980/81:798 av Iris Mårtensson m. fl. om återinförande av ett tobaksmonopol

1980/81:799 av Margit Odelsparr m. fl. om lokalisering fill Norrbotten av de centrala förvaltningarna för ASSI och LKAB

1980/81:800 av Hans Petersson i Röstånga m. fl. om krav pä legitimation vid användande av kontokort

1980/81:801 av Birger Rosqvist m.fl. om Oskarshamnsverkets Kraftgrupp AB:s krav på ersättning för förseningskostnader

1980/81:802 av Rolf Rämgård om "frikort" för seriösa företag

131

1980/81:803 av Ivan Svanström och Ulla Ekelund om odling av julgranar i kraftledningsgator, m, m,

1980/81:804 av Margaretha af Ugglas och Per Westerberg om börsintroduk-

Nr 66

Fredagen den 23 januari 1981

132

tion av företag i Statsföretagsgruppen, m. m.

1980/81:805 av Lars Werner m.fl. om förhindrande av planerade nedläggningar inom NCB

1980/81:806 av Lars Werner m.fl. om riktlinjer för en industriell förnyelse

1980/81:807 av Jan-Eric Virgin och Sven Munke om lantbrukets bränsleförsörjning

1980/81:808 av Bengt Wittbom och Anders Höginark om företagarintresset i de regionala utvecklingsfonderna

1980/81:809 av John Andersson om åtgärder för att trygga sysselsättningen i Västerbottens inland

1980/81:810 av Ylva Annerstedt om yrkesvägledare och arbetsvårdare

1980/81:811 av Ylva Annerstedt om tillgång till arbetspsykologisk service för arbetstagare och arbetsgivare inom lönebidragssystemef

1980/81:812 av Bertil Danielsson och Ewy Möller om regionalpolitiskt stöd till turistnäringen

1980/81:813 av tredje vice talmannen Karl Erik Eriksson om vissa åtgärder mot viltolyckor

1980/81:814 av Karin Flodström m.fl. om ändrad stödområdesindelning inom Örebro län

1980/81:815 av Filip Fridolfsson m. fl. om förbud mot blockad av enmans-före tag m, m,

1980/81:816 av Torsten Gustafsson och Per-Axel Nilsson om kommunala industrilokaler på Gotland

1980/81:817 av Margot Håkansson m.fl. om stödåtgärder för Blekinge län

1980/81:818 av Eric Hägelmark m. fl. om arbetsdomstolens sammansättning m, m.

1980/81:819 av Börje Hörnlund om stödomrädesindelningen

1980/81:820 av Sven Johansson om flyktingpolitiken

1980/81:821 av Eric Jönsson m.fl. om sysselsättningen i Malmöregionen

1980/81:822 av Anders Björck om avgiftsfinansierad arbetsförmedling

1980/81:823 av Anna-Greta Leijon m. fl. om arbetsgivares rätt atf vid konflikt innehålla redan intjänad lön

1980/81:824 av Gullan Lindblad och Margareta Gärd om ökade möjligheter fill arbete för partiellt arbetsföra

1980/81:825 av Eivor Nilson och Stina Eliasson om lokalisering till Sveg av ett industricentrum

1980/81:826 av Margit Odelsparr m.fl. om slopande av reseersättning till arbetssökande från Finland

1980/81:827 av Sten Svensson och Margaretha af Ugglas om bättre möjligheter för industrin att rekrytera och utbilda ungdomar

1980/81:828 av Sten Svensson och Bengt Wittbom om den fackliga vetorätten enligt medbestämmandelagen

1980/81:829 av Sten Svensson m.fl. om provanställning för vissa arbetssökande

1980/81:830 av Sten Svensson m. fl. om chefstillsättningar utan förhandlingar'

med fackliga organisationer 1980/81:831 av Lars Werner m. fl. om förbud mot innehållande av lön under

pågående konflikt, m. m.                  /

1980/81:832 av Lars Werner m.fl. om en utvecklingsplan för Norrbotten 1980/81:833 av Olle Östrand m.fl. om översyn av regionalpolifiken 1980/81:834  av   Bertil Danielsson  m.fl.   om  fukt-  och  mögelskador  i

byggnader 1980/81:835 av Pär Granstedt m.fl. om energibesparande ventilationssystem 1980/81:836 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Löwrfén om ändrade regler

för värdering av saneringsfastighefer 1980/81:837 av Kjell Mattsson och Märta Fredrikson om prövningen av

lokaliseringen av anläggningar för uranhantering 1980/81:838 av Mona S:t Cyr m.fl. om stimulans till flergenerationsboen-

de 1980/81:839  av   Margot   Wallström   m.fl.   om   ungdomars  situation   pä

bostadsmarknaden 1980/81:840 av Hilding Johansson m.fl. om ändrad brottsbeskrivning för

hets mot folkgrupp 1980/81:841 av Hilding Johansson m.fl. om ändrad ansvarsbestämmelse i

tryckfrihetsförordningen för hets mot folkgrupp 1980/81:842 av Per Stenmarck om en plan för personalbesparingar inom

statliga myndigheter 1980/81:843 av Per Stenmarck om avskaffande av barnmiljörädet 1980/81:844 av Per Stenmarck om avskaffande av statens ungdomsråd och

barnfilmrådet 1980/81:845 av Sven Johansson om alkoholpolitiken 1980/81:846 av Sven Johansson om försäkringsansvaret vid olyckor under

alkoholpäverkan 1980/81:847 av/?fl«/S/«c/rÉ'''om en utvecklingsplan för industrin i Värmlands

län, m. m. 1980/81:848 av Raul Bliicher om statligt stöd till vissa fackliga studiecirklar 1980/81:849 av Raul Bliicher om ökat bostadsbyggande i Värmlands län 1980/81:850 av Raul Bliicher om jordbruksnäringen i Värmland, m. m. 1980/81:851 av Eric Holmqvist m.fl. om energipolitiska åtgärder, m. m. 1980/81:852 av Eric Holmqvist m. fl. om upprättande av skogsbruksplaner,

m. m. 1980/81:853 av Eric Holmqvist m.fl. om ökat bostadsbyggande, m. m. 1980/81:854 av Eric Holmqvist m. fl. om utformningen av det regionalpolitiska stödet, m. m. 1980/81:855 av Eric Holmqvist m. fl. om bibehållande av milifärförbanden i

Skåne 1980/81:856 av Eric Holmqvist m.fl. om ett internationellt universitet för

marin vetenskap och teknik

Nr 66

Fredagen den 23 januari 1981

133

Nr 66                      1980/81:857 av Oswald Söderqvist om åtgärder för att ersätta bortfallet av

Fredagen den           arbetsfillfällen i Forsmark

23 i-inrrari 19S1     1980/81:858 av Oswald Söderqvist om oljelagringsanläggningen i Hargs-

harnn

Anmälan av interpellation

11 § Anmälan av interpellation

Anmäldes och bordlades följande interpellation sorn ingivits till kammarkansliet

den 22 januari

134

1980/81:87 av Åke Wictorsson (s) till jordbruksministern om jordbrukspolitiken:

Den borgerliga regeringens ekonomiska polifik har havererat. Snabbt stigande budgetunderskott, en växande brist i våra utrikes affärer, en historiskt sett enorm inflation och nu senast en räntehöjning som lett till ett för vårt land unikt högt ränteläge bekräftar detta.

Effekterna drabbar medborgarna hårt på en rad områden. Snabbt stigande levnadskostnader och sjunkande reallöner leder till en snabb sänkning av befolkningens levnadsstandard. Vissa grupper drabbas särskilt hårt. Det gäller barnfamiljer och andra som har begränsade ekonomiska tillgångar och som infe kan skydda sig med inflationssäkrade placeringar, men också hårt skuldsatta småhusägare och jordbrukare.

Mot denna bakgrund framstår den borgerliga regeringens jordbrukspolitik såsom den fastlades 1977 som ett misslyckande. Den borgerliga majoriteten genomdrev då följande mål för jordbrukspolifiken, i strid med uppfattningen hos en över partigränserna enig jordbruksutredning, sä gott som alla remissinstanser och socialdemokraterna:

Ett huvudsyfte med jordbrukspolitiken bör vara att tillförsäkra dem som är sysselsatta inom jordbruket i alla delar av landet en ekonomisk och social standard som är likvärdig med den andra grupper uppnår.

Detta innebär att den borgerliga majoriteten som huvudmål för jordbrukspolitiken angav jordbrukarnas inkomster i stället för det mål som tidigare gällt, nämligen en för vårt land tryggad livsmedelsförsörjning. Ändringen av målinriktningen fick dock snarast symbolisk karaktär, eftersom den inte följdes av någon nämnvärd förändring av det regelsystem som styr jordbrukspolitiken. Snarast var det en gest mot de borgerliga väljarna för att visa den nya borgerliga regeringens handlingskraft pä detta område. Man flyttade in valaffischernas paroller i en regeringsproposition utan att följa upp dessa med konkreta åtgärder.

De samlade effekterna av den borgerliga regeringens ekonomiska politik har i själva verket visat sig vara eft direkt hot mot många jordbrukare och ett livskraftigt jordbruk i vårt land. Samtidigt har konsumenterna som en följd

av denna politik fått vidkännas snabbt stigande livsmedelspriser.      Nr 66

För jordbruket innebär den förda ekonomiska politiken och de ständiga     Pred-ieen den räntehöjningarna aft de jordbrukare som etablerat sig under senare år till     23 iqnmri 1981

höga kostnader nu hotas av risken att få gå ifrån sina gärdar i den mån de inte      

har tillgäng fill ett stort eget kapital. Anmälan av inter

Redan före den senaste räntehöjningen hade 2 000 jordbrukare tvingats npllalinii att söka särskilt räntestöd för att klara av sin situation. Veckans räntehöjning innebär aft all investeringsverksamhet stoppas inom jordbruket, eftersom inga investeringar kan bli lönsamma med nuvarande ränteläge. Räntehöjningen innebär också aft tusentals jordbruk försätts i en akut ekonomisk kris, då räntorna på redan tagna län stiger med åtskilliga tiotal tusen kronor per år. För dessa jordbruk är risken stor atf tvingas i konkurs. Redan före den senaste ränteändringen hade mellan 10 och 20 jordbruk tvingats i konkurs. Nu kommer detta antal aft snabbt stiga.

För vårt land är det tämligen unikt att jordbrukare tvingas i konkurs. Före den borgerliga regeringens tid var defta en i stort sett okänd företeelse. Mot denna bakgrund torde den under 1960- och 1970-talen för-da socialdemokratiska jordbrukspolitiken te sig förmånlig, därför att den var en del av en sammanhållen och effektiv ekonomisk politik.

Redan tidigare har möjligheterna för unga att etablera sig inom jordbruksnäringen varit små, om dessa inte på ett eller annat sätt disponerat ett stort eget kapital. Det nuvarande ränteläget torde i realiteten helt omöjliggöra nyetableringar. Ur alla synpunkter är detta en djupt olycklig situation. Vi har behov av ett livskraftigt jordbruk som lockar unga människor till satsningar och utveckling på jordbrukets område, även om de inte disponerar ett stort ärvt kapital.

Den akuta situationen för de nyetablerade och för dem som tänker etablera sig som jordbrukare kan tänkas för en del komma att dölja det förhållandet att, trots svårigheterna för dessa grupper, en majoritet av jordbrukarna har etablerat sig under den socialdemokratiska regeringstiden och nu sitter i tryggat bo med förhållandevis låga kapitalkostnader. Deras gårdar har byggts upp till avsevärt lägre kostnader och i ett lågt, ofta fast ränteläge.

De gällande reglerna för jordbruksprisförhandlingarna innebär, att jordbrukarna dels skall erhålla kompensation för inträffade kostnadsstegringar, dels garanteras en med jämförbara grupper likvärdig levnadsstandard. Nuvarande läge är i detta avseende närmast ohållbart. Det gär inte att via livsmedelspriserna ge kompensation till de svårast tyngda jordbrukarna utan att defta ger oberättigade favörer till de jordbrukargrupper sorn inte har dessa svårigheter. Den successiva uppbyggnaden av kapital i ett jordbruksföretag under innehavarens aktiva tid skapar för avgående jordbrukare kapitalvinster sorn inte tillkommer andra grupper. De stora löntagarkollektiven upplever en successivt sjunkande levnadsstandard. Om det är rned dessa grupper sorn jordbrukarna skall jämföras, innebär detta i nuvarande läge att också jordbrukarnas standard skall sjunka, samtidigt som de nyetablerade har behov av ökade inkomster för att klara företagen. För vår

135

Nr 66

Fredagen den 23 januari 1981

Meddelande om frågor

jordbrukspolitik är defta en ny situation, som inte förutsetts vid skapandet av det nuvarande regelsystemet.

Särskilt allvarlig är situationen för jordbruksarrendatorerna. Antalet arrenden har ökat successivt under den borgerliga regeringen. Arrendato-rerna har inte samma möjligheter till förmånliga lån i hypoteksinrättningar etc, därför aft de på grund av atf de inte äger sina fastigheter saknar möjligheter till inteckningslån. De har därför i större utsträckning än de jordbrukare som äger sina fastigheter tvingats till upplåning med rörliga, höga räntor.

Jordbrukets situation kräver snabba åtgärder inom den ekonomiska polifiken för att hejda inflationen, sänka räntan och stabilisera vår ekonomi. En viktig del i detta är behovet av att utforma en jordbrukspolitik som bevarar och utvecklar svenskt jordbruk samtidigt som den inger förtroende hos både producenter och konsumenter.

Under hänvisning till vad som anförts hemställer jag att till jordbruksministern fä ställa följande frågor:

Vilka åtgärder avser jordbruksministern att vidta för att tillförsäkra konsumenterna rimliga livsmedelspriser samtidigt som vi fär behälla ett livskraftigt och utvecklingsbart svenskt jordbruk?

Vilka åtgärder planeras för att den akuta situationen för hart skuldtyngda jordbrukare skall kunna klaras?

Vilka råd är jordbruksministern beredd att ge unga människor som, utan att ha eft stort eget kapital, önskar etablera sig sorn jordbrukare?

Hur ser jordbruksministern pä det förhällandet att inflationen och spekulationsekonomin hotar att slå sönder grunderna för det system som reglerar jordbruksprisförhandlingarna?

Hur ser jordbruksministern på spännvidden i kostnadsläge mellan äldre, väletablerade, och nyetablerade, hart skuldsatta jordbrukare?

Vilka åtgärder avser jordbruksministern atf vidta för att stoppa spekulationen med jordbruksmark och förhindra att vi fär allt fler trottoarbönder?

12 § Meddelande om frågor

Meddelades att följande frågor framställts den 22 januari

136

1980/81:232 av Karin Ahriand (fp) till kommunikationsministern om SJ:s busstrafik mellan Sturup och Malmö:

SJ har koncession på busstrafiken till och från Sturup. Bussresan tar 35 minuter. Men SJ har lagt sin tidtabell sä, att en resande ofta kan få lov att åka från Malmö 70 eller 75 minuter innan Stockholmsplanef går. Den som kommer från Stockholm måste ofta vänta 30 minuter innan bussen går till

Malmö.                                                                                          Nr 66

Avser statsrådet att vidta någon åtgärd för att nå bättre effektivitet och      Fredaeen den

samordning i det anförda fallet?                                                   23 januari 1981

den 23 januari

Meddelande om frågor

1980/81:233 av Olle Wästberg i Stockholm (fp) till utrikesministern om offentliggörande av återstående handlingar rörande Raoul Wallenberg, m. rn.:

I samband med Raoul Wallenberg-hearingen i Stockholm framlades ytterligare bevis för atf Raoul Wallenberg levde efter den tidpunkt Sovjetunionen förklarat honom död.

Hur avser utrikesministern att fullfölja arbetet för att få Raoul Wallenberg frigiven?

När kommer resterande handlingar i Raoul Wallenberg-fallet att offentliggöras?

1980/81:234 av Gullan Lindblad (m) till arbetsmarknadsministern om verksamheten vid Samhällsföretag AB:

Enligt en artikel i SAF-fidningen har Samhällsföretag genom sin lönesäff-ning indirekt varit orsaken till aft sex personer nyligen blivit arbetslösa i Ambjörby i norra Värmland. Företaget, som annars hade planerat att utvidga sin verksamhet, flyttar nu till annan del av Värmland. Detta efter en vild strejk och uppsägningar från de anställda på grund av att Samhällsföretag kunde ge högre löner.

Andra liknande exempel pä osund konkurrens frän Samhällsföretags sida finns i Värmland. Och det är inte handikappade personer, som därmed fått chans till eft arbete! Norra Värmland har en synnerligen besvärlig arbetsmarknadssituation, och det är mycket olyckligt om Samhällsföretag skall konkurrera ut fria företag utan statliga subventioner. Hela Värmland kan ju inte bli en skyddad verkstad!

Jag vill fräga arbetsmarknadsministern:

Vilka åtgärder ämnar arbetsmarknadsministern vidta för att förhindra sådan osund konkurrens frän Samhällsföretags sida som jag angivit?

På vilket sätt ämnar arbetsmarknadsministern öka möjligheterna för handikappade - i förhällande till helt friska - att fä anställning inom Samhällsföretag?

1980/81:235 av Åke Wictorsson (s) till budgetministern orn åtgärder för att underlätta uthyrning av frifidssfugor:

En levande skärgärd förutsätter ett lokalt livskraftigt näringsliv som kan utgöra basen för turism och friluftsliv i de attraktiva skärgårdsområdena i värt land. Den nya fastighetstaxeringen innebär i kombination med gällande regler för förmögenhetsberäkning att taxeringen av uthyrningsstugor får som

137

Nr 66

Fredagen den 23 januari 1981

Meddelande om frågor

följd att en fastighetsägare kan tvingas att höja sin hyra frän 800 till 7 000 kr. per år för att kunna betala den ökade förmögenhetsskatten. En sådan hyresökning kommer att slå ut uthyrningsstugorna frän marknaden. Samhället har stimulerat skärgärdsborna att satsa på byggandet av uthyrnings-stugorsom ett alternativ fill en privatiserad, enskild fritidsbebyggelse. Det är angeläget att denna verksamhet kan fortgå och utvecklas.

Mot denna bakgrund hemställer jag om rätt att till budgetministern fä ställa följande fråga;

Vilka åtgärder avser budgetministern vidta för att inte nuvarande taxeringsregler skall förhindra en utbyggnad av verksamheten nied uthyrningsstugor?

138

13 § Kammaren åtskildes kl. 11.41.

In fidem

SUNE K. JOHANSSON

/Anne-Vera Hellerstedt