Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1980/81:65

Torsdagen den 22 januari

Kl. 13.00

Förhandlingarna leddes av tredje vice talmannen.

1 § Justerades protokollet för den 14 innevarande månad.

Nr 65

Torsdagen den 22 januari 1981

Om Samhällsföretag AB:s tillverkning och försäljning av fritidsmöbler

2 § Svar på fråga 1980/81:190 om Samhällsföretag AB:s tillverkning och försäljning av fritidsmöbler

Anf. 1 Arbetsmarknadsministern INGEMAR ELIASSON:

Herr talman! Bo Lundgren har frågat mig om jag är beredd att vidta sådana åtgärder aft Samhällsföretags satsning på direkfförsäljning och export av frifidsmöbler inte leder fill aft andra verksamma företag på marknaden slås ut helt eller delvis.

Bland de av riksdagen klart fastlagda målen för stiftelseorganisationen för skyddat arbete är att denna skall bedriva verksamheten effektivt och enligt affärsmässiga metoder. Genom den nya organisationen har man också fått möjligheter att i väsentligt större utsträckning än tidigare samordna och effektivisera bl. a. marknadsföringen.

Hela frifidsmöbelbranschen omsätter i dag ca 250 milj. kr. Av detta står Samhällsföretag för ca 30 milj. kr. Enligt vad jag inhämtat har Samhällsfö-refagsgruppen sedan starten den 1 januari 1980 inte ökat sin produktion av frifidsmöbler. Vad som hänt är atf man nu säljer en något större andel under eget namn. Ca två tredjedelar av fritidsmöblerna görs dock fortfarande som legotillverkning.

Samhällsföretag har för avsikt atf försöka öka exporten av fritidsmöbler. Detta bör dock inte negativt påverka andra svenska företag i branschen. Tvärtom kan en ökad export lätta trycket på den svenska marknaden. Till saken hör att den svenska industrins totala andel av den västeuropeiska marknaden för frifidsmöbler är förhållandevis liten.

Jag vill avslutningsvis erinra om att stiftelseorganisationen har atf arbeta självständigt och på eget ansvar inom ramen för av regering och riksdag antagna lagar, förordningar och stadgar.

Nr 65

Torsdagen den 22 januari 1981

Om Samhällsföretag AB.s tillverkning och försäljning av fritids--möbler

Anf. 2 BO LUNDGREN (m):

Herr falman! Jag ber först atf fä tacka statsrådet för svaret på en fräga som i och för sig är principiellt mycket viktig men som också är viktig för mig i egenskap av representant för Kristianstads län, då en del företag där berörs av frågan.

Lät mig fill en början slå fast att den verksamhet som Samhällsföretag bedriver är positiv. Det är alltså inte fråga om en diskussion om verksamheten i sig, utan om hur den bedrivs och vilka problem den kan skapa för andra företag i värt samhälle.

En sak som man här kan notera, och som möjligen kan ha en viss betydelse vid bedömningen av Samhällsföretags storlek, satsningar osv., är att man såvitt jag förstår ännu infe har nått upp till målet när det gäller att återanpassa arbetskraft in på den öppna arbetsmarknaden. På den punkten borde man nä ännu bättre resultat. Det finns en risk aft Samhällsföretag genom sin storlek och sina satsningar binder sig för en volymmässig produktion och export som gör aft det blir ännu svårare atf uppnå målsättningen beträffande återanpassning av arbetskraft.

Herr talman! Storleken och de obestridliga fördelar Samhällsföretag har i ekonomiskt hänseende gör att dess verksamhet från konkurrenssynpunkt framstår som en mycket känslig fråga. Detta har man också försökt fa hänsyn till, men det är däremot tveksamt om man kommer att klara den uppgiften. Det problem jag har tagit upp gäller inte bara fritidsmöbler utan också fofféltillverkning och annat.

Statsrådet tar i sitt svar litet väl lätt på problemet. Det är tämligen klart att om ett företag ökar - vilket Samhällsföretag gör - sin direktförsäljning på den svenska hemmamarknaden och andra företag som tidigare fått leveranser från Samhällsföretag nu antingen ökar sin egenproduktion eller importerar, kommer vi att få ett utbud som överstiger efterfrågan. Enligt bedömningar kommer nämligen efterfrågan infe aft förändras speciellt mycket. Detta leder till att produktionen bör begränsas någonstans. Och då uppstår risk för utslagning, eftersom Samhällsföretag är så starkt.

Man skulle kunna säga att dessa företag i stället kan exportera. Men exportmöjligheferna blir sämre dä Samhällsföretag, med en mycket stark exportorganisation, samfidigt satsar pä exportmarknaden. Samhällsföretag hade exempelvis betydligt fler medarbetare på Kölnmässan 1980 än vad något annat företag i denna bransch har möjlighet atf sända till sådana mässor. Samhällsföretag kan på det viset göra större satsningar, både när det gäller produktutveckling och i fråga om försäljning. Vid samtal med representanter för Samhällsföretag medger dessa att de är medvetna om aft vissa andra enheter kan slås ut. Jag tycker inte det är rikfigt bra aft man har den bedömningen.

Avslutningsvis erinrar statsrådet om att stiftelsen Samhällsföretag har atf arbeta självständigt. Men regering och riksdag kan trots allt infe gå ifrån det ansvar man har när man har stiftat organisafionen. Självfallet kan regeringen komma med förslag fill förändringar för att försöka förbättra verksamheten och samarbetet mellan Samhällsföretag och andra företag. Jag undrar om

statsrådet utöver svaret skulle vilja göra en kommentar när det gäller risken för utslagning.

Anf. 3 Arbetsmarknadsministern INGEMAR ELIASSON;

Herr talman! Jag delar Bo Lundgrens mening atf det här är en viktig aspekt på Samhällsföretags verksamhet. I själva verket var en av bevekelsegrunderna för att starta en ny organisation atf man ville undvika en del av de konflikter som hade uppkommit mellan skyddade verkstäder och andra företag i samma bransch

Nu har alltså Samhällsföretagsgruppen tagit sig an den här frågan, infe minst när det gäller frifidsmöblerna. Det som förstärker problemen är naturligtvis aft hela branschen har en del bekymmer och att konkurrensen ökar av den anledningen. Till skillnad från vad Bo Lundgren misstänker är det sä att Samhällsföretagsgruppen infe avser att utvidga verksamheten, och man vill inte lägga under sig större delen av marknaden. Man har dragit slutsatsen att man snarare skall vara något återhållsam. Det är en av anledningarna till att man försöker expandera på exportsidan.

Det kan också vara intressant att veta aft Samhällsföretag har lyckats plocka åf sig en del order pä sådant material som fidigare importerades. Det ger ett litet bidrag fill förbättringen av vår handelsbalans.

De problem som har aktualiserats i den här debatten gäller konflikter som ägt rum före den nya organisationens fillkomst. Samhällsföretag har på eget initiativ fått fill stånd en överläggningsgrupp för näringslivet och Samhällsföretag. Det är min bestämda mening atf det är där man skall fa upp den här typen av konflikter. Riksdagen har uttalat principerna och gett riktlinjerna, och Samhällsföretagsgruppen har atf hantera dem självständigt.

Nr 65

Torsdagen den 22 januari 1981

Om Samhällsföretag AB.s tillverkning och försäljning av fritidsmöbler

Anf. 4 BO LUNDGREN (m);

Herr talman! I och med att riksdagen har givit riktlinjerna, sä har riksdagen också ansvar för konsekvenserna, och man kan inte komma ifrån aft också regeringen har det.

Även om man från företagsgruppens sida säger att man inte avser att öka sin produktion i någon nämnvärd utsträckning måste man självfallet öka produktionen, om man satsar pä export. De order man tar in måste rimligen så småningom levereras i form av färdiga produkter. Även om man har en bibehållen produktionsvolym inom Sverige men minskar sina leveranser till andra svenska tillverkare, som gör något mer av produkterna eller fungerar som distributörer, kommer det sannolikt att bli överproduktion för den svenska marknaden. Utvägen atf exportera blir ju ännu svårare för företagen när de får en mycket stark konkurrent frän Sverige som Samhällsföretag. Samhällsföretag har, som jag sade, kunnat gå ut på utländska mässor med en betydligt starkare och tyngre organisation än vad andra mindre företag har gjort.

Vi har sett de problem som finns i den här branschen, och vi kan t. o. m. bedöma att det kommer att bli ytterligare konkurrens på hemmamarknaden som många av de fristående företagen får ännu svårare att klara. Det beror på

Nr 65

Torsdagen den 22 januari 1981

Om Samhällsföretag A B:s tillverkning och försäljning av fritidsmöbler

källartillverkningoch mycket annat som sker- måhända t.o.m. litet utanför skattereglerna. Det är beklagligt, och det måste man försöka göra någonting åf.

Jag skulle vilja veta om arbetsmarknadsministern i denna situafion kan göra ett uttalande att Samhällsföretag måste anpassa sin verksamhet så aft resultatet inte blir att andra befintliga företag i branschen slås ut.

Anf. 5 Arbetsmarknadsministern INGEMAR ELIASSON:

Herr talman! Det ingår redan i de riktlinjer som Samhällsföretag har att man skall bedriva verksamheten så att konkurrensen inte snedvrids. Bo Lundgren har naturligtvis räft när han säger att riksdagen ytterst har ett ansvar för hur de fastlagda riktlinjerna fungerar. Men under verksamhetens gång är det andra organ som övervakar detta. Dit hör näringsfrihetsombudsmannen, som har intresserat sig för den här frågan. Slutsatsen av hans granskning var den, att i och med tillkomsten av samarbetsgruppen mellan näringslivet och Samhällsföretag har en sådan ordning kommit till stånd aft han för sin del kunde lägga ned fortsatt utredningsarbete.

Det finns naturligtvis alltid risk för en viss snedvridning av konkurrensen när ett företag eller en företagsgrupp får samhällsstöd. Det är inget unikt för Samhällsföretag - det är eft generellt problem.

Jag är glad atf Bo Lundgren inte drog slutsatsen att det innebär atf den här verksamheten skulle undandragas samhällsstöd. Nu har vi i budgetpropositionen lagt fast sådana riktlinjer för finansieringen, att jag tror aft det skall bli lättare aft undvika riskerna för en snedvridning.

Anf. 6 BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Jag är tacksam för statsrådets besked på den punkten. Jag upplevde det, som sagt, som något oroande när representanter för företaget gjorde bedömningen att det skulle kunna leda fill en utslagning inom den övriga företagssektorn. Jag tycker aft det vore beklagligt.

Man måste från företagets sida vara väldigt försiktig när det gäller atf dra nytta av företagets storlek, så aft man inte snabbt går in och gör stora satsningar som andra företag i branschen aldrig har en möjlighet att svara upp emot.

Det är alltså inte bara fråga om t. ex. prissättning, utan det gäller också andra konkurrensmedel - exempelvis aft snabbt kunna satsa på produktutveckling utan att göra de noggranna kalkyler som måste göras i näringslivet i övrigt. På alla områden är det alltså väldigt viktigt atf Samhällsföretagsgruppen ansvarar inte bara för att sysselsättningen för de drygt 20 000 anställda klaras utan också för att sysselsättningen inom företagssektorn i övrigt inte minskas.

Anf. 7 Arbetsmarknadsministern INGEMAR ELIASSON: Herr falman! Jag delar Bo Lundgrens mening, att Samhällsföretag skall gä sä seriöst till väga som han här beskriver. Man skall vidare komma ihåg - och det är egenfiigen det som jag ville kommentera - atf när man lyssnar fill andra

i branschen, så är det partsinlagor. Det ligger i sakens natur aft den som rnöter stark konkurrens vill försöka mildra denna för egen del. Så länge konkurrensen utövas på sunda villkor är den nyttig, och det är eft gemensamt intresse att det också gäller Samhällsföretag.

3 § Svar på fråga 1980/81:188 om statsbidraget till yrkesorkestrar

Nr 65

Torsdagen den 22 januari 1981

Om statsbidraget till yrkesorkestrar

Anf. 8 Utbildningsministern JAN-ERIK WIKSTRÖM:

Herr talman! Gunnar Nilsson har frågat mig om jag är beredd att genomföra sådana justeringar i bidragssystemet för yrkesorkestrar atf de som berörs får samma förhandlingsrätt som andra arbetstagare i värt land.

Det statliga bidragssystemet till regionala och lokala teater-, dans- och musikinstifutioner samt även till bl. a. regionala skådebanor och museer är uppbyggt enligt följande. Staten bidrar med en viss andel av ett grundbelopp som beräknas med utgångspunkt i den genomsnittliga lönekostnaden per anställd vid institutionen. Antalet grundbelopp och grundbeloppets storlek fastställs varje är i regleringsbrev för det kommande budgetåret. Vid fastställandet av grundbeloppets storlek fas hänsyn till kostnaderna för det senaste statliga löneavtalet samt för ändrade sociala avgifter m.m.

Huvudmännen för musikinstitutionerna är icke statliga. Ofta är en kommun huvudman. De anställda väljer själva hur de skall vara organiserade. Löneförhandlingar förs i dessa frågor mellan Teatrarnas riksförbund för arbetsgivarsidan och Svenska musikerförbundet för arbetstagarsidan. Staten har inget inflytande över förhandlingarna.

Anf. 9 GUNNAR NILSSON (s):

Herr falman! Jag tackar utbildningsministern för svaret på min fråga, även om han undvek att beröra den principiella frågeställningen.

Det är säkert så att det nuvarande statsbidragssystemet har sina fördelar gentemot fidigare regler för den kategori yrkesutövare som vi nu diskuterar. Samfidigt är det emellertid fullständigt klart att det, om parterna infe är överens, har sina begränsningar.

Den schablonmässiga uppräkning som här redovisats ger inga möjligheter att förhandla enligt gängse principer för jämförbara grupper inom det statliga avtalsområdet - exempelvis regionmusikerna, som det ligger nära fill hands att jämföra med. När det gäller dessa finns det ju möjligheter att förhandla om lönegradsuppflytfningar och att föra s. k. B-listeförhandlingar.

Dessa låsningar i lönesystemet får negativa effekter och är pä sikt ett hot mot den höga kvalitet som dessa orkestrar har och som de också fortsättningsvis skall ha. Jag utgår ifrån att vi är överens på den punkten.

Men med den nuvarande begränsningen i lönebildningen föreligger det uppenbara risker för rekryteringen till de här orkestrarna, eftersom man kan välja andra vägar för sin musikutövning. Det är med den utgångspunkten jag ställde frågan. Utbildningsministern förbigår det hela genom att tala om den formella ordningen. Jag beklagar detta, och det tror jag också att de berörda

Nr 65 musikerna gör i allra högsta grad. Vi vet ju att parterna är överens om atf man

Torsdaeen den ' '" ''' ''''niigen ändå tvingas föra mycket begränsade förhandlingar.

22 ianuari 1981 ''8 '< tacksam om utbildningsministern åtminstone ville ge fill

_ känna sin principiella inställning till vad jag pekat på, nämligen atf man

Om statsbidraget '"■"'" " f''''' förhandlingsrätten.

till vrkesorkeslrar

Anf. 10 Utbildningsministern JAN-ERIK WIKSTRÖM: Herr talman! Först vill jag gärna bekräfta vad Gunnar Nilsson sagt i sin fråga. Han säger bl. a. aft musikerna "vid yrkesorkesfrarna representerar det yppersta bland instrumentalister i landet, med lång och kvalificerad utbildning". Vidare skriver han att de tillsatts efter det kanske "mest rigorösa ansfällningsförfarandet som finns på svensk arbetsmarknad". Detta är helt korrekt.

Det är, som Gunnar Nilsson säger, också riktigt att förhandlingssituationen skiljer sig från den normala. Personligen är jag inte främmande för att man kan överväga om en annan typ av statsbidrag skulle möjliggöra en större förhandlingsfrihet pä detta område. Jag är nämligen precis som Gunnar Nilsson mycket angelägen om atf vi skall kunna bevara den höga kvaliteten pä det här området. Det är uppenbart att det f. n. kan finnas en frestelse atf gå fill anställningar vid musikhögskolorna eller inom regionmusiken, där det är ett annat lönesystem. Detta var självfallet inte avsikten när det nuvarande bidragssystemet infördes. Jag vill alltså säga att jag personligen är öppen för att i lämpligt sammanhang pröva frågan, om det kan finnas andra vägar, som innebär aft man kommer ifrån det nuvarande systemets nackdelar.

Anf. 11 GUNNAR NILSSON (s);

Herr talman! Jag är tacksam för utbildningsministerns tillägg. Eftersom representanter för parterna uppvaktade utbildningsministern för några är sedan, vet jag aft utbildningsministern är medveten om problemet. Det uppdrogs dä åf statens kulturråd att se över statsbidragsbestämmelserna. Man kan emellertid konstatera att statens kulturråd inte hade det rätta intresset för uppgiften, vilket har medfört att utredningarna inte har kunnat leda fram till de konstruktiva lösningar som måste till - det tror jag att utbildningsministern och jag är överens om - för atf vi skall kunna fä den önskade rörligheten. Därför skulle jag vilja fråga utbildningsministern om han är beredd atf fa initiativ för aft få till stånd en översyn av statsbidrags-reglerna.

Anf. 12 Utbildningsministern JAN-ERIK WIKSTRÖM;

Herr falman! Det vore oriktigt om jag sade att jag i dag har möjlighet att lämna just ett sådant besked. Jag är emellertid beredd att närmare pröva vilka olika vägar man kan gå. Jag har förstått att Gunnar Nilsson i första hand inte är ute efter att staten skall öka den totala satsningen utan att han menar att vi skall försöka hitta ett bidragssystem som medger större förhandlingsfrihet för parterna, och när det gäller defta har jag eft intresse av att medverka.

4 § Svar på fråga 1980/81:195 om innebörden av uttalande rörande betygsfri intagning till gymnasieskolan

Anf. 13 Statsrådet BRITT MOGÅRD;

Herr talman! Margot Wallström har i en fråga hänvisat till en artikel i tidningen Skolvärlden som gäller regeringens uppdrag fill skolöverstyrelsen (SÖ) om uppläggning av försöksverksamhet med betygsfri intagning fill gymnasieskolan i Örebro län. Enligt artikeln har en departementssekreterare i utbildningsdepartementet i en intervju i tidningen Folket i Bild kulturfront sagt att "han inte tror att SÖ kommer aft fä fram något system som regeringen kan godta". Margot Wallström har frågat mig på vilka grunder uttalandet har gjorts och om jag delar departementsförefrädarens uppfattning.

Självfallet anser jag aft SÖ bör kunna lägga fram eft förslag som regeringen kan godta. Om jag infe hade haft den uppfattningen skulle jag inte ha föreslagit regeringen aft ge SÖ något uppdrag i saken.

Enligt vad jag erfarit har den berörde tjänstemannen inte givit någon intervju i vare sig Folket i Bild kulturfront eller Skolvärlden.

Nr 65

Torsdagen den 22 januari 1981

Om innebörden av uttalande rörande betygsfri intagning till gymnasieskolan

Anf. 14 MARGOT WALLSTRÖM (s);

Herr talman! Tack för svaret på min fråga!

Det är faktiskt knappt ett är sedan statsrådet och jag senast hade anledning aft diskutera frågan om försöksverksamhet med betygsfri intagning till gymnasieskolan i Örebro. Då liksom nu var en tidningsartikel ursprunget till frågan. Att jag återkommer i ämnet gäng på gång beror naturligtvis på att jag är angelägen om aft den här försöksverksamheten verkligen kommer till stånd.

Det är infe enbart tidningsuppgifter som har gett anledning till oro för s. k. förhalning av bl. a. den här frågan. Redan 1978 uppdrogs åt SÖ aft utarbeta ett förslag fill uppläggning av försöket. Två gånger har SÖ begärt uppskov med redovisning av uppdraget fill i mars 1980, då eft förslag lämnades till regeringen. Regeringen avvisade det, och SÖ fick i uppdrag att lägga fram ett nytt förslag.

Med anledning av detta nya förslag skulle en företrädare för utbildningsdepartementet ha uttalat atf SÖ troligen inte kunde få fram något system som regeringen kan godta och att i så fall hela frågan skulle komma tillbaka till riksdagen. Det är alltså lugnande för mig atf nu få besked direkt från ansvarigt statsråd atf jag infe behöver hysa oro över att betygsfrägan skulle fä lov atf behandlas i en ny omgång.

Jag vill slutligen ställa en fråga som gäller hur det här arbetet fortlöper. Finns det i regeringen någon målsättning vad gäller fidpunkten för igångsättning av försöksverksamheten i Örebro?

5 Riksdagens protokoll 1980/81:62-66

Nr 65

Torsdagen den 22 januari 1981

Om polishämtning vid omhändertagande för sam- hällsvård

5 § Svar på fråga 1980/81:219 om polishämtning vid omhändertagande för samhällsvård

Anf. 15 Justitieministern HÅKAN WINBERG:

Herr talman! Märta Fredrikson har frågat mig vilken syn regeringen har på nuvarande möjligheter atf använda polishämfning vid omhändertagande för samhällsvård.

Frågan om polisens biträde till socialvårds- och sjukvårdsmyndigheter med ärenden av defta slag har på senare fid behandlats bl. a. av 1975 års polisutredning, som har uttalat att den myndighet som har ansvaret för den verkställighet som är aktuell alltid först bör undersöka om hämtning eller motsvarande åtgärder kan genomföras genom dess egen personal. Utredningen motiverade sitt ställningstagande med att tvångsingripande genom polisens försorg - hur korrekt uppdraget än utförs - ibland kan vara till skada för de berörda genom att åtgärden föranleder särskilt kraftiga reaktioner eller väcker onödig uppmärksamhet hos omgivningen.

Till detta uttalande har dåvarande chefen för socialdepartementet anslutit sig i proposifionen om socialtjänsten (1979/80:1), eft ställningstagande som sedermera har lämnats utan erinran av riksdagen. Även för egen del har jag, i den proposition om polisens uppgifter, utbildning och organisation m. m. (prop. 1980/81:13) som f. n. behandlas i riksdagen, förklarat att jag delar utredningens uppfattning. I likhet med utredningen har jag emellerfid vidare framhållit att det inte gär att helt avstå från möjligheten till polishjälp i dessa fall, eftersom det i princip endast är polisen som har befogenhet aft använda tvång när en tjänsfeuppgift inte kan utföras på annat sätt.

Min uppfattning är alltså att man i den utsträckning det är möjligt bör undvika att använda polisens hjälp vid hämtning av barn men att möjligheten härtill måste stå till buds som en sista utväg för fall då åtgärden inte kan genomföras utan tvång. Mitt intryck är också att man på fältet numera i det längsta försöker undvika atf anlita polisen när åtgärder av den typ som nu diskuteras är aktuella.

Avslutningsvis vill jag påpeka att särskilda anvisningar gäller för polisen när den utför uppdrag av detta slag. Personalen skall sålunda som regel vara civilklädd, och uppgiften skall utföras pä ett sä skonsamt sätt som möjligt, så att ingripandet infe skapar misstro mot den kommande vården.

Anf. 16 MÄRTA FREDRIKSON (c):

Herr talman! Jag ber aft få tacka herr statsrådet för svaret. Det uttrycker i huvudsak den humana syn på polishämfning som jag också delar.

Jag är helt medveten om att det finns situationer då barn kan behöva hämtas ur sin miljö därför att det annars riskerar atf skadas fysiskt eller psykiskt. Aft då överflytta barnet fill en bättre miljö bör, enligt min mening och som även herr statsrådet har uttalat, så långt möjligt ske utan polishämtning. Det bör som regel ske efter samtal och genom frivillig överenskommelse. Tyvärr kan man inte bortse ifrån att sådan inte alltid gär att nä. Lagen ger då i vissa situationer möjlighet att med polismedverkan

hämta barn. Men ändå vill jag starkt ifrågasätta sådan hämtning. Det borde infe vara så atf barn hämtas med polisbrickas hjälp, och polis, som ju skall upplevas som den enskildes skydd mot övergrepp, borde inte ha den uppgiften. Den arbetsuppgiften torde vara negativ för båda parter.

Jag vill fråga: Hur är rutinerna, kan man hämta barn utan att värdnads-havare är informerad? Sker det under medverkan av exempelvis psykolog, läkare, tolk?

Det har visat sig att där s, k. polishämtning skett har detta upplevts som ett övergrepp. Hämtning av barn under motstånd kan, såsom skett vid vissa fillfällen, ge barnet fysisk skada. Det kan infe råda något tvivel om aft det är psykiskt negativt för barn, synnerligast om det sker under stort uppbåd och ibland under uppseendeväckande former. Alla hämtningar måste, för både barns och anhörigas bästa, ske sä odramatiskt som möjligt och med största ömsinthet. Synnerligen viktigt är det atf barn och förälder sä långt möjligt accepterar och verkligen förstår vad som sker.

Jag har observerat några fall.

En tioårig pojke omhändertogs av polis i ett vårdnadsärende och togs in fill polisstafionen. Han hade inget brottsligt gjort. Han bad, säkerligen förtvivlat, om atf fadern skulle tillkallas. Denne bodde i staden. Det dröjde flera timmar innan detta medgavs.

Bör inte, alltid och snarast möjligt, en anhörig tillkallas när barn är i den situafionen?

Ett annat exempel: i en invandrarfamilj utan kunskap i svenska språket hämtas barn nattetid. Detta upplevs chockartat.

Bör man ej undvika hämtning nattetid?

Vid ytterligare hämtning någon dag senare medföljde inte folk.

Görs äet någon skillnad vid beslut om hämtning ufifrån, med hänsyn till om det är fråga om svensk medborgare eller ej?

Nr 65

Torsdagen den 22 januari 1981

Om polishämtning vid omhäitder-tagande för samhällsvård

Anf. 17 Jusfifieministern HÅKAN WINBERG:

Herr falman! Låt mig upprepa vad jag sade i svaret, nämligen aft polishämfning endast används som en sista utväg.

Med anledning av Märta Fredriksons allra sista fråga vill jag på en gång säga att det är ingen som helst skillnad om det är svensk medborgare eller utländsk medborgare som blir föremål för sådan här hämtning.

Låt mig också tillägga att socialstyrelsen i sina Råd och anvisningar till barnavårdsnämnderna har strukit under just atf hämtning av barn genom polisens försorg så långt som möjligt skall undvikas. Jag tror att socialvården i praktiken inte skulle klara alla ingripanden av defta slag, om man inte kunde få hjälp av polisen. Enda möjligheten vore i så fall atf också socialvårdens personal utrustades med befogenheter aft i sista hand använda fysiskt tvång. Men det är någonting som man uteslutande har lagt på polisen, och jag tror det är riktigt atf det är sä. Det är en princip som också 1975 års polisutredning har strukit under. Jag tror det skulle bli en belastning för socialvärdsperso-nalen i dess arbete, som redan nu är svårt, om den skulle ha både rätt och plikt atf använda fysiskt tvång i verksfällighetssammanhang.

Nr 65

Torsdagen den 22 januari 1981

Om miljöskyddet vid planerad anläggning för konvertering av miljöfarligt avfall

Låt mig sluta med att säga att det fortfarande är den allra sista utvägen atf använda polisen.

Anf. 18 MÄRTA FREDRIKSON (c);

Herr talman! Vi måste nog ha förståelse för atf polishämtning förekommer vid sådana tillfällen.

Min ena fråga var om medhjälpande personal med speciell kunskap om barn då medföljer.

Den andra frågan gällde tolkhjälp. För invandrare är det synnerligen nödvändigt att det alltid finns tolk med och att denna upplevs som opartisk. Det måste för den enskilde kännas riktigt ur rättssäkerhetssynpunkt. Även om man lärt sig det främmande språket är det vikfigt med tolkhjälp, delvis därför atf situationen kan vara upprörd och man kanske inte rikfigt förstår vad det är fräga om. Även om man försfår det främmande språket, kanske man i den situationen inte behärskar det tillräckligt väl för atf kunna uttala sina tankar eller sina frågor om vad det gäller. Därför är det ett oeftergivligt krav atf en tolk medföljer vid alla hämtningstillfällen av detta slag.

Sverige är ju eft föregångsland i invandrarfrågor, och vi vill göra vårt bästa för att hjälpa människor frän andra länder och kulturer. Men det är då viktigt atf vi ömsesidigt förstår varandra.

Anf. 19 Justitieministern HÅKAN WINBERG:

Herr talman! De principer som Märta Fredrikson nämner tycker också jag bör vara vägledande vid hanteringen av sädana här fall.

Lät mig sedan bara säga att frågan om vilka personer som skall vara närvarande måste bli föremål för bedömning i de konkreta fallen.

6 § Svar på fråga 1980/81:203 om miljöskyddet vid planerad anläggning för konvertering av miljöfarligt avfall

Anf. 20 Jordbruksministern ANDERS DAHLGREN: Herr talman! Per Israelsson har frågat mig om regeringen är beredd att på ett avgörande sätt skärpa de ursprungliga miljökraven för en avfallsanläggning i Norrtorp och medverka till atf allt görs som kan göras för atf eliminera miljöstörningar, om regeringen, trots motstånd från berörd befolkning, ändå beslutar att förlägga SAKAB:s anläggning dit.

Svaret på frågan är ja. Regeringen har den 15 januari i år fastställt koncessionsnämndens beslut atf ge SAKAB tillstånd till en behandlingsanläggning för miljöfarligt avfall i Norrtorp. Regeringen har samtidigt uppställt mycket långtgående miljöskyddskrav som i flera avseenden innebär en avsevärd skärpning av det ursprungliga tillståndsbeslufef. I allt väsentligt fillgodoses naturvårdsverkets krav och även de krav som Kumla och Hallsbergs kommuner ställt för det fall att anläggningen skulle komma aft förläggas till Norrtorp.

Anf. 21 PER ISRAELSSON (vpk):

Herr talman! Jag tackar jordbruksministern för svaret.

Under den tid som gått sedan jag lämnade in min fråga till jordbruksministern och tills jag nu fått svar har ju regeringen hunnit fatta beslut i lokaliseringsfrågan. Därmed har möjligheterna att påverka lokaliseringen prakfiskt taget upphört. Lokaliseringen av SAKAB:s anläggning har, som jag ser det, kommit i ett läge liknande det som är fallet med utbyggnaden av Sölvbackaströmmarna. Det föreligger ett beslut frän regeringen, som är högsta och sista instans. Mycket starka skäl och opinioner måste till för atf ändra genomförandet av detta regeringsbeslut.

Nu har det uppstått en kraftig lokal opinion mot lokalisering av anläggningen till Norrforp. Den opinionen har efter regeringens beslut tagit sig drastiska former. Statsministern besökte nyligen Örebro, och han fick dä ett mottagande som han väl knappast hade väntat sig. Han möttes av ca 500 SAKAB-motståndare, som fällde föraktfulla omdömen i rena upploppsstämningen. Hårt vinklade paroller syntes på plakaten, sädana som: "Centern det giftgröna miljöpartiet", "Nej till SAKAB och centern", "Vi vill också kunna ha fär" och frän barn parollen "Snälla farbror Fälldin döda oss inte". Också jag tycker att det är hårt vinklade paroller, men de speglar närmast en desperat ortsbefolknings tankegångar. Desperationen har också tagit sig uttryck i aft bönderna i området kört fram till SAKAB:s område och demonstrativt spärrat infarten med sina traktorer.

Jordbruksministern måste väl ändå medge aft när sädana saker kan hända måste något ha gått snett i den behandling SAKAB-frågan tidigare fått. Hade frågan skötts riktigt, sä borde ett lokaliseringsbeslut ha varit åtminstone accepterat av lokalbefolkningen.

Jag hör till dem som menat att vi skall ställa sä höga miljökrav på industrin att också inlandslokalisering kan bli möjlig. Det har jag ansett också om SAKAB. Men gär det inte atf övertygande bevisa atf en inlandslokalisering är möjlig i fallet SAKAB, bör regeringen ompröva lokaliseringen till Norrtorp.

Jag vill ställa ett par följdfrågor till jordbruksministern:

1. Är regeringsbeslutet oåterkalleligt, vilka fakta som än kan framkomma i den fortsatta dialog med lokalbefolkningen som statsministern utlovade vid sitt besök för några dagar sedan?

2. Om regeringen anser sig ha rätt, hur skall den nu uppkomna misstron hos lokalbefolkningen kunna undanröjas?

Nr 65

Torsdagen den 22 januari 1981

Om miljöskyddet vid planerad anläggning för konvertering av miljöfarligt avfall

Anf. 22 Jordbruksministern ANDERS DAHLGREN;

Herr talman! Jag vill bara erinra om atf det av herr Israelssons fråga inte framgår att herr Israelsson på något sätt är motståndare till en lokalisering till Norrtorp. Tvärtom har han frågat om regeringen var beredd att skärpa koncessionsnämndens krav. I dag, när beslutet är fattat, är herr Israelsson kritisk. Det är naturligtvis herr Israelssons rätt atf ändra uppfattning.

SAKAB-anläggningen som sådan har nu utretts under flera år. Många olika lokaliseringsalfernafiv har prövats. Inget har ur de synpunkter man haft

Nr 65

Torsdagen den 22 januari 1981

Om miljöskyddet vid planerad anläggning för konvertering av miljöfarligt avfall

att pröva framstått som bättre än det beslut som regeringen nu har fattat. Med de alldeles bestämda skärpningar som innefattas i beslutet tror jag att vi slutligen har kommit pä rätt plats. Det är min uppfattning att den opinion som herr Israelsson sä målande beskrivit skall kunna lugnas när vi får föra de samtal som behövs för att sakfrågorna skall kunna behandlas på rätt sätt.

Anf. 23 PER ISRAELSSON (vpk);

Herr talman! Jordbruksministern säger aft det av min fråga inte framgår atf jag är motståndare till anläggningen i Norrtorp. Det gör det inte. Jag är heller inte motståndare om en sådan anläggning motsvarar tillräckligt höga miljökrav, så att en inlandslokalisering kan accepteras även av lokalbefolkningen och om man inför sakkunniga med olika meningar klart kan visa att sä är fallet.

SAKAB-frågan speglar en upprörd debatt som liknar den som vi hade om kärnkraften. Människorna är oroade. Jag tycker atf man i detta fall, liksom vi gjorde när det gällde kärnkraften, skall ta människornas oro på allvar.

Vid statsministerns besök utlovades att man skulle ha en utförlig debatt, t.o.m. pä ministernivå, inför lokalbefolkningen för aft reda ut dessa frågor. Jag hoppas aft en sådan debatt kommer fill stånd.

Som framgår av pressen har man också lovat att det skall kunna bildas en samrådsgrupp i området, som skall ta upp dessa frågor med den lokala opinionen. Det tycker jag också är bra. Det vore också bra om jordbruksministern i dag kunde redogöra för hur det ligger till med den saken.

Sedan vill jag hänvisa till att ett förslag till en ny miljövårdslag f. n. är föremål för lagrådsremiss. I det lagförslaget sägs att man skall samråda med lokalbefolkningen, innan eft sådant företag som SAKAB kommer till stånd, och att den som skall driva företaget är ansvarig för att en sådan överläggning sker, så aft lokalbefolkningen får möjlighet atf ge sina synpunkter och få den information som man vill ha. Jag skulle vilja att jordbruksministern klarar ut dessa frågor.

Anf. 24 Jordbruksministern ANDERS DAHLGREN;

Herr talman! Svaret pä den första frågan om en överläggning med lokalbefolkningen blir ja. Tid är utsatt för ett sådant sammanträffande.

När det gäller det samrådskrav som framförts vill jag på det livligaste tillstyrka det. Såvitt jag förstått har SAKAB:s styrelse sagt detsamma, nämligen att det är mycket lämpligt att man nu tillsätter en samrådsgrupp för översyn och för atf ge möjlighet att följa arbetet med den här anläggningen. Jag hoppas att en sådan grupp kommer till stånd och att den skall få företrädare för kommunen samt för politiska och ideella organisationer.

Med tanke på dessa åtgärder som vi nu vidtar hoppas jag fortfarande atf vi skall kunna stilla den oro som förekommer. Jag skulle mycket uppskatta om Per Israelsson ville medverka härvidlag; det skulle vara bra ur många synpunkter. Jag hoppas att vi ändå är överens om att skall vi få den goda miljö som vi så ofta talar om, är vi tvungna atf också skaffa anläggningar som kan förstöra det farliga avfallet - det skulle annars förstöra miljön.

Anf. 25 PER ISRAELSSON (vpk):

Herr talman! Att vi behöver ha en sådan här anläggning har vi klarat ut i två tidigare interpellationsdebatter, så därvidlag är vi överens.

Men vilka miljökrav som skall ställas är vi kanske inte helt överens om. Det bör vi kunna klara ut i en debatt, helst med företrädare för olika meningar hos sakkunniga, bl. a. forskare. Jag är för min del beredd aft medverka om det blir en debatt om de här frågorna i det aktuella området - eller t. ex. i Örebro.

Jag vill emellertid också redan nu säga att om de miljökrav som i dag kan ställas inte uppfylls med tillgänglig teknik, så kommer vi att vara kritiska. Vi är medvetna om aft det blir mycket svårt aft över huvud taget övertyga en del människor som rent känslomässigt tar ställning fill dessa frågor. Det är precis lika svårt som om man skulle försöka övertyga människor om att vi bör förlägga ett kärnkraftverk någonstans. Den här debatten har gått in i ett skede som liknar vad vi upplevde då - när det gällde förläggning av kärnkraftverk. Människor är rädda och oroliga, och jag tycker att både jordbruksministern och jag skall ta den oron på allvar. Men vi skall också bygga på fakta när vi för den här debatten och försöka att övertygande visa att det gär att klara denna fråga. Och det är regeringen som har ansvaret för att visa att det kan ske på ett ofarligt sätt.

Nr 65

Torsdagen den 22 januari 1981

Om miljöskyddet vid planerad anläggning för konvertering av miljöfarligt avfall

Anf. 26 Jordbruksministern ANDERS DAHLGREN:

Herr falman! Jag tar den här oron pä allvar i allra högsta grad. Men jag vill be herr Israelsson och andra om hjälp med att fala om aft det infe är fråga om samma storheter om man jämför ett kärnkraftverk och en destruktionsan-läggning för miljöfarligt avfall. Vad vi gör i den sistnämnda anläggningen är bara att vi förstör de kemiska medel som redan har använts i industriprocesser. Det är en väsentlig skillnad, och jag vill alltså be herr Israelsson och andra om hjälp med att tala om det för alla oroliga människor.

Anf. 27 PER ISRAELSSON (vpk);

Herr talman! Jag vill sluta med atf säga att jag själv har jobbat i 40 år inom miljöfarlig kemisk industri och därför har en viss praktisk erfarenhet. Mot den bakgrunden har jag skrivit artiklar i lokalpressen om den här frågan, där jag har tagit ställning ungefär på det sätt som jag här har redovisat. Jag tror aft det skall gå att ordna frågan, och jag tror aft om man mobiliserar all modern teknik skall det möjligen kunna gä med en inlandslokalisering.

Men redan det ställningstagandet har jag fått kritik för, och vi måste nu gemensamt klara ut följande: Kan vi ha inlandslokalisering? Vilka miljökrav kan vi ställa? Detta bör vi redovisa inför befolkningen - med medverkan av sakkunniga.

Anf. 28 Jordbruksministern ANDERS DAHLGREN; Herr falman! Med hänsyn filide väsentligt skärpta krav som vi nu har ställt på anläggningen menar vi att man kan ha inlandslokalisering.

Nr 65

Torsdagen den 22 januari 1981

Om vidareförädling av slig från SS AB.s gruvor i Grängesberg

7 § Svar på fråga 1980/81:206 om vidareförädling av slig från SSAB:s gruvor i Grängesberg

Anf. 29 Industriministern NILS ÅSLING:

Herr talman! Margareta Gärd har frågat mig om jag är villig aft medverka till atf en anläggning för tillverkning av höganrikad slig uppförs.

Jag noterar med fillfredsställelse att ett omfattande arbete pågår inom SSAB Svenskt Stål AB för att säkra överlevnaden för bolagets gruvor. Enligt vad jag har erfarit från SSAB pågår det som ett led i detta arbete försök med tillverkning av höganrikad slig. Fullskaleförsök med denna produkt pågår f. n. i Oxelösund och i vissa utländska verk. Först under hösten 1981 kommer en utvärdering av fullskaleförsöken att ske. Då blir det aktuellt för SSAB att ta ställning till en eventuell investering i en tillbyggnad för härdning.

Anf. 30 MARGARETA GÄRD (m):

Herr talman! Jag ber atf få tacka industriministern för svaret på min fråga, men jag hade hoppats atf industriministern i sitt svar mera skulle ha preciserat sin inställning till de försök som redan gjorts och därmed ha klargjort sin inställning fill Grängesbergs gruvors framtid.

Jag har ställt min fräga till industriministern i avsikt att få industriministerns syn på möjligheterna aft investera i en vidareförädling av malmen i Grängesberg. Utvecklingsarbetet är redan gjort, och det återstår nu aft implementera metoden. Enligt uppgift är åferbefalningsfiden för projektkostnaderna två till fyra är, en tid som i dagens läge borde anses acceptabel. Den metod för framställning av mikropellets som utarbetats i Grängesberg har vid provkörning i Oxelösund visat sig medföra en väsentlig produktivitetsökning på sinterbandef. Granulerna häller även för omlastning och transport, vilket är betydelsefullt för exporten. Och för atf kunna upprätthålla en lönsam brytningsvolym måste exporten utökas.

Såsom jag fidigare framfört kan redan gjorda investeringar i det s. k. G.P.-verket komma till användning, dock med komplettering av en härdningsanläggning.

Vidareförädlingen av malmen är av avgörande betydelse för både företaget och samhället. Samhället i dag står och faller med gruvföretaget. När SSAB bildades antogs en strukturplan som visade atf de stora förändringar i gruv- och stälhanteringen som var nödvändiga skulle få omfattande samhällsekonomiska konsekvenser. Industriministern uppdrog dä ät generaldirektören Berfil Rehnberg att utarbeta förslag om åtgärder för att mildra de samhällsekonomiska konsekvenserna. Han föreslog bl. a. ett statligt rekonstruktionslån pä 50 milj. kr. fram till 1981, dä det nya sinferbandverket i Oxelösund skulle vara utbyggt. Nu vet vi atf något nytt sinterbandverk i Oxelösund infe kommer fill stånd. Rekonstrukfionslånef har ej heller tagits i anspråk. Jag förutsätter atf industriministern delar min uppfattning att den bästa användningen av dessa pengar vore aft investera dem för att få lönsamhet i gruvdriften.

Jag vill också, herr talman, betona nödvändigheten av att en indusfriuf-

veckling sker inom de områden som är utvecklingsbara och på sikt kan ge lönsamhet.

Anf. 31 Industriministern NILS ÅSLING;

Herr talman! Jag har ju i dag för riksdagen lagt fram en proposifion om handelsstålets framfid och alltså i högsta grad behandlat frågorna om SSAB:s framtid.

Utöver vad som sägs i propositionen har jag infe sä många kommentarer att göra. Jag vill bara ge Margareta Gärd rätt i att det finns anledning att fästa stora förhoppningar vid den här produkten. Den granulerade och höganri-kade sligen är en oerhört intressant produkt, men den är naturligtvis också beroende av den allmänna utvecklingen inom stålmarknaden. Nu måste vi avvakta utvärderingen av de försök som pågår både i Oxelösund och vid utländska järnverk - infe minst de senare är av stor betydelse för marknadsföringen - innan vi kan avge något omdöme om möjligheten aft tillverka den här produkten i större skala och fa ställning till de investeringar som det kan föranleda.

Nr 65

Torsdagen den 22 januari 1981

Om sysselsättningen vid ABU Multo i Örkelljunga

Anf. 32 MARGARETA GÄRD (m):

Herr talman! Jag är medveten om att det pågår ytterligare försök och att de försöken är av stor betydelse för framtiden och för utbyggnaden. Men man har ju redan kommit ganska långt på den vägen!

Vidare vet vi att vi har en skrofbrisf atf vänta framöver, då importen av skrot kommer aft minska. Sligen från Grängesberg är en god ersättning för skrotet. Även det bör tas med i bilden när man skall bedöma utbyggnaden. Jag vill uppmana industriministern att titta också pä den saken.

8 § Svar på fråga 1980/81:207 om sysselsättningen vid ABU Multo i Örkelljunga

Anf. 33 Industriministern NILS ÅSLING:

Herr talman! Lennart Bladh har frågat mig om jag är beredd aft ta initiativ som syftar till fortsatt produktion och säkrad sysselsättning för de anställda vid ABU Multo i Örkelljunga.

Enligt vad jag erfarit kommer styrelsen i ABU AB vid sammanträde den 4 februari aft fortsätta sin diskussion om olika alternativ för företagets framtid. I avvaktan på styrelsens fortsatta behandling av frågan ser jag ingen anledning att göra några kommentarer.

Anf. 34 LENNART BLADH (s):

Herr talman! Jag vill tacka för svaret. Men jag måste fillägga atf magrare svar väl sällan avgivits.

Man måste fråga sig: Har inte statsrådet något intresse för ett företag som hotas av nedläggelse och som ligger i en bygd som är beroende av företaget? Det gäller här 240 yrkeskunniga människor som lever i en bygd där det finns

Nr 65

Torsdagen den 22 januari 1981

Om sysselsättningen vid ABU Multo i Örkelljunga

mycket fä möjligheter att få annat arbete.

Intressant är också utvecklingen av detta företag. Incenfive köpte ABU 1975. Då var det ett blomstrande företag med en tillverkning som var världskänd, ja, i klass med SAAB;s och Volvos. Alla vet vad ABU-rullen är.

Efter fem års drift är företaget i botfen. Nu verkar det som om man bara intresserade sig för en sak: att lägga ned produktionen av ABU-rullen i landet och förlägga den utanför Sverige.

Man måste fräga sig: Har statsrådet inget intresse aft före den 4 februari, när man skall lämna besked, tänka efter vad det betyder om man flyttar tillverkningen av världskända produkter utanför landet? Det är en skrämmande syn på svensk företagsamhet som landets regering har, om den inte visar större intresse för ett litet företag.

Jag försfår mycket väl att stora varv och skogsföretag kan intressera. Men jag måste säga att det är lika viktigt att vi följer små företag. Små kommuner är kanske ännu mer beroende av sina företag än större. Jag vill gärna ta del av statsrådets syn på detta. Har vi inte något intresse av atf ha kvar en tillverkning av det här slaget i landet?

Man har en ökad fritid världen över. Det verkar som om ABU-rullen, som är känd, här skulle ha en framtid. Har man eft intresse av atf ha kvar tillverkningen i Örkelljunga och i Svängsta, som också är berört? Är det så att statsrådet inte har något intresse av en fortsatt drift vid svenska företag är läget bekymmersamt - ja, mer än så.

Anf. 35 Industriministern NILS ÅSLING:

Herr talman! Lennart Bladh ställer frågan om det finns intresse för det här företaget och för svensk företagsamhet i övrigt. Jag tycker aft antydningarna om någonting annat faller på sin egen orimlighet. Vi gör i industridepartementet ingenfing annat dagarna i ända än försöker främja svenskt näringslivs utveckling och hjälpa företag över problem och svårigheter.

Men Lennart Bladh aktualiserar, måhända omedvetet, en principfråga i sammanhanget: Skall vi här i kammaren ta upp interna företagsproblem till diskussion, på det sätt som Lennart Bladh tydligen väntar, innan företaget självt-företagsledning och fack tillsammans-har bestämt vad man kan göra och vilka åtgärder som måste vidtas?

Vi har mött det förfarandet i växande omfattning, men det är lika orimligt varje gång. Som jag ser det, är det också en fara att vi med den här debatten i kammaren skadar företag och på något sätt från polifikernas sida sätter oss till förmyndare över fackets och företagsledningarnas försök att hitta vägar ut ur problemen.

Den här debatten speglar på något sätt ett ovist nit men också en väldigt oklok hantering av näringspolitiken. Vi måste låta företagens ledningar och fack söka vägarna först, innan vi bestämmer vad samhället kan göra. Jag är i det här fallet liksom i andra beredd atf noga följa vad som blir resultatet av de överläggningarna. Jag kommer f. ö. inom en nära framtid atf träffa de i sammanhanget berörda parterna.

Anf. 36 LENNART BLADH (s):

Herr talman! Svaret jag fick, som lydde att det inte finns någon anledning till kommentarer, gjorde mig bekymrad. Jag vet mycket väl aft vi inte här kan diskutera företags interna förhållanden, men nu gäller det litet mer än sä. Jag frågade i mitt förra inlägg hur statsrådet skulle ha reagerat, om det plötsligt blivit bekant att SAAB eller Volvo tänkte förlägga sin tillverkning utanför landet. Jag menar att detta är en principfråga, som kan beröra vilket företag som helst.

Vi måste väl försöka bevara tillverkningar som har varit stabila och behålla dem kvar här. Jag tror också att både facket och människorna i Örkelljunga och i länet gärna vill tycka fill och på det sättet kanske ge dem råg i ryggen som har att ta ställning den 4 februari. Den 9 januari skulle de anställda ha fått besked, men man sköt på beskedet därför atf det hade kommit fram nya tankar om utvecklingen.

Jag tycker infe aft det här är någon intern fråga för företaget. Fackets folk har också försökt att utreda verksamhetens bärighet, och utredningen visar atf företaget kan drivas vidare med vinst. Här har skett väldigt mycket, och det finns olika uppfattningar.

Det intressanta är egentligen: Har tanken varit att köpa ABU Multo för atf lägga ned verksamheten, eller finns det andra orsaker till nedläggningen? Facket redovisar i sin utredning att det finns möjligheter atf driva tillverkningen av ABU-rullen i Örkelljunga med vinst.

Det skulle vara skönt att höra statsrådet deklarera som sin uppfattning att visst skall vi göra allt vad vi kan för aft stötta upp förhandlingarna mellan företaget, facket och andra intressenter för atf ha kvar tillverkningen av ABU-rullen inom landet.

Nr 65

Torsdagen den 22 januari 1981

Om sysselsättningen vid ABU Multo i Örkelljunga

Anf. 37 Industriministern NILS ÅSLING:

Herr talman! Lennart Bladh fortsätter aft begära självklarheter. Självklart skall vi frän industridepartementets sida göra allt vad vi kan för att hjälpa företaget ut ur de svårigheter som kan finnas. Och självfallet är vi beredda att noga diskutera de uppslag som kan komma ut av överläggningar mellan fack och företagsledning.

I realiteten är vi räft väl informerade i industridepartementet och har följt företagets utveckling under en tid. Men det är ju självklart atf jag som ansvarigt statsråd inte här inför kammaren kan börja föra en diskussion om ett enskilt företags produkfion, marknadsföring, ekonomi och affärsfilosofi över huvud taget. Det skulle ju leda till att företaget blev exponerat för internationella konkurrenter och miste sin frihet och sin möjlighet atf söka de bästa vägarna ut ur de problem som kan finnas.

Jag menar att Lennart Bladh liksom andra riksdagsledamöter måste betänka att genom att kräva atf enskilda företags affärsverksamhet skall fas upp till offenfiig debatt - det mä vara i denna kammare - löper man risken att allvarligt skada möjligheterna för företag aft finna konstruktiva vägar ut ur de problem som de har hamnat i.

Nr 65

Torsdagen den 22 januari 1981

Om sysselsättningen i Storfors

Här har alltså kammarens ledamöter ett tungt ansvar, och jag tycker ibland aft de förvaltar det ansvaret dåligt,

Anf. 38 LENNART BLADH (s):

Herr talman! En viss framgång likväl; frän inga kommentarer alls har det blivit självklart att man skall följa de här frågorna.

Det skulle kanske, herr statsråd, vara mycket nyttigt atf bättre följa enskilda företags verksamhet. Kanske skulle man då på ett tidigare stadium kunna komma underfund med vad som sker i olika enheter ute i landet.

För människorna i Örkelljunga, facket och de anställda, ger inte svaret sä mycket råg i ryggen. Jag tror likväl aft vi på ett helt nytt sätt måste försöka att i ett fidigare skede följa utvecklingen inom alla tillverkningar och i allra högsta grad inom sädana som har världsrykte och är världsförsäljbara.

Jag far vara pä statsrådets löfte om att han mycket nogsamt skall följa den kommande verksamheten. Vid de överläggningar som jag har hört att statsrådet skall ha med ledningen för företaget hoppas jag också aft de här frågorna om behovet av internationell försäljning och svensk tillverkning verkligen uppmärksammas.

9 § Svar på fråga 1980/81:215 om sysselsättningen i Storfors

Anf. 39 Industriministern NILS ÅSLING:

Herr falman! Berfil Jonasson har frågat mig vilka konkreta åtgärder jag ämnar vidta för atf prakfiskt komma fill rätta med sysselsättningen i Storfors.

Bertil Jonassons fråga är föranledd av atf 450 anställda vid Uddeholms AB i Storfors har varslats om uppsägning.

Med anledning av situationen i länet och de skrivelser som länsstyrelsen tillställt regeringen med hemställan om åtgärder tog jag i förra veckan kontakt med landshövding Norling. Överläggningar mellan företrädare för regeringskansliet och representanter för Värmlands län har inletts och berör bl. a. de förslag till åtgärder som länsstyrelsen framfört. Jag anser det vara för fidigt att nu redogöra för tänkbara åtgärder, men en fortlöpande samverkan kommer att ske för att man sä effektivt som möjligt skall kunna utnyttja de indusfri- och regionalpolitiska resurser som sfär fill förfogande.

Anf. 40 BERTIL JONASSON (c):

Herr talman! Jag vill först tacka industriministern för svaret på frågan.

I höstas meddelade Nyby-Uddeholm att 450 man av arbetsstyrkan vid dess Storforsdivision skulle friställas. Längre tillbaka i fiden arbetade 1 200 man vid Storfors rörverk. Vid tiden för det här meddelandet hade 680 man arbete vid verket. En reducering av arbetsstyrkan från 680 till 230 personer är en kolossalt hård smäll för en kommun av Storfors storlek. Kommunen har f. n. ca 5 500 invånare.

Samtidigt med Nyby-Uddeholms varsel om frisfällningar i Storfors

varslade man också om att man skulle lägga ner Blombackaindustrin med ett sextiotal arbetare. De här två industrierna ligger i östra Värmland.

Värmland har tidigare drabbats hårt, som vi alla vet, och i det här läget beslöt länsstyrelsen att hos regeringen begära atf en aktionsgrupp för östra Värmland skulle tillsättas för att söka möjligheter fill sysselsättning. Vi begärde också pengar för att ge gruppen resurser.

Industriminister Åslings svar är allmänt hållet liksom de uppgifter som har kommit fram i massmedierna. Jag har ställt den här frågan för aft om möjligt få ett mera konkret besked; det är väl ändå det som Storfors behöver.

Om Storfors problem kan lösas utan en sådan här aktionsgrupp kan det vara lika bra. Jag vet att - och det framgår också av svaret - det förekommer eft intimt samarbete rnellan länsstyrelsen, Storfors och departementet. Huvudsaken är atf det görs någonfing och atf det blir eft resultat.

Det har varit litet gny i pressen för atf man infe fått besked om pengar, som jag nämnde, till aktionsgruppens förfogande. Vi har förut fått en del pengar till länsstyrelsen, men om Värmlands besvärliga problem fortsätter bör vi väl, herr industriminister, också kunna ha möjligheter att komma tillbaka och diskutera möjligheten att få mera pengar.

Jag har läst i pressen att man från industridepartementet skulle kunna betala vissa konsultinsatser för att ta fram arbetsmöjligheter. Jag vill bara fråga: Är detta riktigt?

Jag vet också att departementet har sagt atf vi skulle kunna fa kontakt med trygghetsrådet. Det,har framgått av pressen. Är defta riktigt?

Storfors kommun förhandlar med Nyby-Uddeholm för atf fä överta de tomma fabrikslokalerna. Det är stora fabriksytor som kan bli lediga, och där finns också kontorslokaler, som tillsammans kan ge möjligheter till annan sysselsättning.

Om förhandlingarna går i lås skulle Storfors vilja använda den miljon kronor, som Storfors fick från det anslag på 12 miljoner som riksdagen beviljade i fjol. Kan Storfors då använda den miljonen fill iordningställande av industrilokaler för annan verksamhet i de lokaler som redan finns? Det skulle ju vara fel att icke utnyttja sådana lokaler som redan finns. Om jag har blivit rätt informerad har AMS också tillstyrkt detta.

Storfors arbetar också för att få en skyddad verkstad för ett femtiotal personer. Jag vill fråga: Kan industriministern möjligen stödja det förslaget?

Det var mänga frågor, men jag hoppas jag skall kunna få svar på dem.

Nr 65

Torsdagen den 22 januari 1981

Om sysselsättningen i Storfors

Anf. 41 Industriministern NILS ÅSLING:

Herr talman! Först och främst vill jag bekräfta att överläggningar pågår mellan länsförvaltningen i Värmland och industridepartementet. Jag är överens med landshövdingen om att vi i det sammanhanget bör prioritera insatserna för Storfors, men diskussionerna som pågår har naturligtvis omfattat insatser i hela länet.

Vi försöker klargöra vad länsmyndigheterna själva kan göra genom aft disponera fillgängliga anslag och resurser och vad departementet bör bidra

Nr 65

Torsdagen den 22 januari 1981

Om sekretessen inom sjukvården

med. Vi har ju god erfarenhet av den typen av samarbete med de värmländska länsmyndigheterna. Vi gav i slutet av fjolåret ett speciellt anslag om 12 milj. kr. till Värmland för industriutveckling och för byggande av industrilokaler samt för rådgivningsverksamhet. Det är en betydande aktivitet som utvecklas redan med dessa insatser.

Vi är nu som sagt beredda atf fortsätta detta arbete. Vi diskuterar alltså hur man skall fillgodose de önskemål som framförts om ett speciellt värmländskt investmentbolag. Jag hoppas man skall kunna hitta lösningar, förhoppningsvis tillsammans med det enskilda näringslivet.

Vi funderar också på hur man skall på bästa sätt disponera länsstyrelsens resurser. Som svar på flera av de frågor Bertil Jonasson ställde kan jag säga att vi är beredda aft diskutera vilka förstärkningar av länsstyrelsens medelsresurser som är möjliga.

Sedan håller vi på med olika konkreta förefagsprojekf. Det gäller inte direkt denna region, men jag vill påpeka att lösningen av Åmotforsproble-met är betingad av den akfivitet som industridepartementet har utvecklat. Vi har också akuta förefagsproblem i Storfors, som vi nu är i färd med atf lösa.

Anf. 42 BERTIL JONASSON (c):

Herr talman! Jag är tacksam för de ytterligare synpunkter som industriministern har framfört. Han svarade däremot inte på min fråga om den här miljonen, men det var kanske underförstått att man skulle få använda den. Jag fick infe heller svar pä frågan om Storfors skulle kunna fä den skyddade verkstaden.

Storfors har arbetat hårt för att få dit exempelvis Marabou. Det skulle ha givit en hel del sysselsättning. Storfors kommun har också varit i kontakt med Monark och haft resonemang om aft få dit en del tillverkning. Vi lyssnade nyss på en debatt om SAKAB - man vill inte ha SAKAB i Närke. Däremot har Storfors sagt att man gärna vill ta emot SAKAB. Det bevisar atf man i Stofors verkligen anstränger sig för atf lösa problemen.

Jag hoppas aft industriministern stöder eventuella förslag som kan komma upp. Om de inte går att genomföra kan det tänkas att det finns andra förslag. Industriministern nämnde speciellt vad som har gjorts i Åmotfors. Det är väldigt bra att pappersbruket och Rasco i Åmotfors nu synes kunna lösa sina problem. Det var ett bra initiafiv från industriministern och industridepartementet, för vilket jag tackar. Jag hoppas atf sädana initiativ kan komma frän departementet även när det gäller Storfors.

10 § Svar på fråga 1980/81:208 om sekretessen inom sjukvården

Anf. 43 Statsrådet CARL AXEL PETRI:

Herr talman! Lennart Pettersson har ställt följande frågor till justifieministern:

1. Avser statsrådet aft vidta åtgärder för att närmare klarlägga de regler

som gäller för sekretess inom sjukvården?

2. Om dessa klarlägganden inte skulle leda till atf de krav som ställs kan uppfyllas, är då statsrådet beredd att föreslå riksdagen ändring i sekretesslagen?

I den inledande förklaringen till frågorna hävdar Lennart Pettersson att den nya sekretesslagen har lett till stora problem inom sjukvården. Det kan enligt hans mening infe vara rikfigt att anhöriga och polis skall förvägras rätt att få veta om exempelvis en person efter en olycka ligger intagen pä sjukhus. Det kan inte heller vara meningen, hävdar han, att sekretesslagen skall tolkas sä aft sjukhusen skall kunna bli ett gömställe för personer som har gjort sig skyldiga till brott.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall svara på frågorna.

Den nya sekretesslagen är resultatet av ett ovanligt långt och grundligt lagstiftningsarbete. Lagen innehåller 130 paragrafer och berör de flesta myndigheterna i vårt land. Det är därför naturligt aft lagens ikraftträdande vid årsskiftet väcker uppmärksamhet. 1 frågan uppmärksammas en enda punkt i det omfattande lagverket, nämligen sjukvårdssekretessen, närmare bestämt anhörigas och polisens möjligheter att få uppgifter från sjukhusen.

Sjukvårdssekretessen innebär atf uppgifter om en patient på ett sjukhus är hemliga, om det inte sfär klart att uppgifterna kan lämnas ut utan att patienten eller någon honom närstående lider men. Det kan inte vara till men för en person som har råkat ut för en olycka eller som har försvunnit frän hemmet att hans anhöriga får veta atf han finns pä eft sjukhus. Detsamma gäller i allmänhet, om samma upplysning lämnas till polisen.

Det är naturligtvis en känsligare fråga, om polisen skall fä upplysningar t. ex. om en misstänkt person som frivilligt har sökt värd på ett sjukhus. Har polisen fri tillgång fill sådan information, kan ju människor dra sig för att söka sjukhusvärd. Jag vill emellertid betona aft den nya sekretessregleringen inte innebär någon ändring i bestämmelserna om förundersökning i brottmål. Samma regler som tidigare gäller alltså för polisens rätt att på ett sjukhus t. ex. förhöra en patient eller att söka efter en misstänkt som skall gripas.

Den nya sekretesslagen tycks i inledningsskedet ha vållat vissa problem vid tillämpningen på en del sjukhus. Jag tror dock att det efter en tid kommer att utbildas en förnuftig praxis så att problemen försvinner. Det har redan i ganska stor omfattning lämnats information om den nya lagen, och det kan naturligtvis visa sig atf ytterligare information behövs. Enligt vad jag har inhämtat är man inom socialstyrelsen i färd med aft arbeta ut allmänna råd om lagens tillämpning.

Trots vad jag har sagt nu kan det infe uteslutas att det blir nödvändigt aft komplettera regleringen pä någon punkt mot bakgrund av de erfarenheter som man får av fillämpningen.

Nr 65

Torsdagen den 22 januari 1981

Om sekretessen inom sjukvården

Nr 65

Torsdagen den 22 januari 1981

Om sekretessen inom sjukvården

Anf. 44 LENNART PETTERSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet Petri för svaret.

Det är bra att socialstyrelsen nu är i färd med atf utarbeta allmänna råd för sekretesslagens tillämpning inom sjukvärden. Sådana behövs sannerligen. Det är också utmärkt att statsrådet, enligt svaret, inte har läst sig i frågan utan är beredd att ändra i sekretessreglerna, om nuvarande problem kvarstår. Jag tolkar i alla fall svaret på det viset.

Det bästa med den nya sekretesslagen när det gäller sjukvården är aft den skärper skyddet för patientens integritet vid hanteringen av sjukjournaler och uppgifter om patientens personliga och sociala förhållanden. Vad som däremot har ställt till en hel del problem och också har föranlett min fråga är den osäkerhet som den nya lagen har skapat för sjukhuspersonalen när det gäller utlämnandet av uppgifter om huruvida en person ligger på sjukhus eller ej.

Som lagtexten har tolkats tvingas sjukhuspersonalen nu i varje enskilt fall till en individuell bedömning av om man över huvud taget skall tala om huruvida patienten i fråga finns på sjukhuset eller ej. Finns det anledning anta aft patienten skulle lida men av utlämnandet av sådan uppgift, skall personalen hålla inne med uppgiften. Det spelar uppenbarligen ingen roll om det i detta sammanhang är fråga om stort eller litet men. En mängd svåra frågor och avvägningsproblem uppstår därmed för sjukhuspersonalen. Som exempel kan anföras följande; Skall en person som infe är släkting ha rätt aft få veta om en person är pä sjukhuset eller ej? Måste jag på något sätt kontrollera identiteten hos den person som ringer och utger sig för att vara anhörig? Var gär gränsen för polisens rätt atf få reda på om en person finns på sjukhuset? Hur kan jag, även om personen som ringer troligen är anhörig, veta att jag infe genom atf lämna ut namnet i sekretesslagens mening tillfogar patienten skada?

Mot bakgrund av alla dessa oklarheter, och många fler, som uppenbarligen ligger inbyggda i sekretesslagen och med hänsyn till det straffansvar som också finns där, är det kanske inte sä underligt om sjukhuspersonalen tar det säkra för det osäkra och i många fall vägrar att lämna ut namnuppgiften. Detta orsakar i värsta fall ängslan och oro i onödan hos anhöriga och kanske också ett stort pådrag hos polisen.

Det är viktigt att statsrådet Petri och justitiedepartementet inom ramen för de författningsmässiga möjligheterna nu gör vad man kan för att skapa schablonmässiga regler för utlämnandet av så i grunden banala uppgifter som namnet på patienter. Framför allt bör statsrådet verka för att vi får behålla den öppna och odramatiska atfityd när det gäller patienters namn som vi hade före intorkandet av den nya sekretesslagen. Jag vill avsluta med att fråga: Är statsrådet beredd att verka i den andan? \,

Anf. 45 Statsrådet CARL AXEL PETRI:

Herr talman! Jag är glad att Lennart Pettersson har ställt denna fråga, då det har givit mig möjligheter att klara ut en hel del missförstånd som har förekommit i debatten.

Bakgrunden till att man införde de nya sekretessreglerna var delvis atf de gamla var minst sagt oklara. Jag tror atf det är värdefullt atf vi nu har fått en debatt och att vi kan få till stånd en vettig tillämpning av lagen. Det finns ingenting i den nya regleringen som hindrar användandet av sunt förnuft. Vi hoppas aft det skall kunna användas också i dessa sammanhang. De anvisningar som socialstyrelsen nu håller på att arbeta fram kommer troligen att vara till nytta. Det kan inte hjälpas atf sjukhuspersonalen får en hel del svårigheter. Men det beror i stor utsträckning pä aft problemen är så här svåra. Det är lika självklart atf man skall ge uppgifter fill anhöriga när det gäller olyckor som att vissa personer som ligger på sjukhus har behov av att få sin integritet bevarad och att uppgifter om dem inte lämnas ut.

Jag tror som sagt att de här anvisningarna kommer atf vara till nytta. Jag lovar att vi med uppmärksamhet skall följa frågan i framfiden.

Nr 65

Torsdagen den 22 januari 1981

Om sekretessen inom sjukvården

Anf. 46 LENNART PETTERSSON (s):

Herr talman! Statsrådet sade att de gamla sekretessreglerna var otillfredsställande och att det därför var nödvändigt med en ändring. Jag kan dock konstatera aft när det gäller frågan om uppgivande av namn på pafient tycks det inte ha förekommit några större klagomål, utan det verkar ha fungerat bra. Det är det som har ställt till problemen nu.

Däremot är vi helt överens i frågan om hanteringen av sjukhusjournaler och inträngande personliga uppgifter om personer som ligger på sjukhus -där var den gamla sekretesslagen otillfredsställande. Det viktiga är att man har rättat till det.

Det vore också väldigt bra om man fick möjligheter atf pä eft förnuftigt sätt lösa den stora mängdfrågan inom sjukvärden, nämligen frågan om de grundläggande namnuppgifterna för alla patienter som passerar in och ut genom sjukhuset. Klarar man infe att få fram rimliga schablonregler på det här området tror jag att man ställer anhöriga, sjukhuspersonal och många andra inför en mycket besvärlig situation.

Anf. 47 Statsrådet CARL AXEL PETRI;

Herr talman! När det gäller de gamla reglerna förhöll det sig sä - det kanske infe är bekant ens för alla inom sjukvårdssektorn - att de var både komplicerade och motsägelsefulla. De gamla reglerna skilde mellan tre olika fall. För det första var det regeln om tystnadsplikt för uppgifter som t. ex. en läkare eller en sjuksköterska fått i förtroende. För det andra fanns en regel som förbjöd sjukvårdspersonal atf obehörigen uppenbara vad den i övrigt hade fått veta om någons hälsotillstånd eller personliga förhållanden. I båda dessa fall kunde sekretessen emellerfid brytas av en föreskrift om uppgifts-skyldighet i lag eller annan författning.

Enligt den tredje regeln i den gamla sekretesslagen föreskrevs sekretess för uppgifter i allmänna handlingar, främst sjukjournaler. Sädana handlingar kunde emellertid enligt lagen lämnas ut om, med hänsyn till det ändamål för vilket utlämnandet åstundas och omständigheterna i övrigt, trygghet kan anses vara för handen och det ej kommer att missbrukas till skada för eller

6 Riksdagens protokoll 1980/81:62-66

Nr 65

Torsdagen den 22 januari 1981

Om sekretessen inom sjukvården

förklenande av den, vilkens personliga förhållanden i handlingen avses, eller för hans nära anhöriga.

Det var alltså en ganska krånglig reglering, och det fanns verkligen skäl att nu se över den.

Anf. 48 LENNART PETTERSSON (s):

Herr talman! Vi skall kanske inte diskutera den gamla sekretesslagen mera. Nu har vi en ny lag, och låt oss gemensamt se till att den kommer att fungera bra.

Det finns problem när det gäller tillämpningen - kanske för lång fid framöver om det inte vidtas åtgärder. Jag vill peka på detta genom att citera några sjukhuschefer, som har uttalat sig i frågan.

En säger: "Det kan inte vara en lags mening aft bekanta och blomsterbud stoppas vid sjukhusgrinden."

En annan säger; "Vi lämnar inte ut en enda uppgift. Om patienten inte gett sitt medgivande går det inte att få det minsta besked hos oss längre."

En tredje säger: "Lagtexten ger utrymme för vissa tolkningar, men i princip lägger den munkavle på sjukvården."

En fjärde säger; "Som den är skriven finns det inte en chans aft följa den."

En femte säger: "Vi försöker tolka lagen så frikostigt som möjligt."

En sjätte säger: "Jag har fakfiskt inte brytt mig om den nya sekretesslagen. Den kan troligen tillämpas olika."

Det är alltså överläkare och professorer som uttalar sig. Hur i Herrans namn skall vanliga sjukhusanställda kunna sortera i den här djungeln?

Jag tror alltså att vi inte skall bagatellisera problemen på det här området utan i stället ta itu med dem.

Anf. 49 Statsrådet CARL AXEL PETRI:

Herr talman! De citat som vi nyss hörde bekräftar en gammal erfarenhet, nämligen att man inte kan informera nog mycket. Flertalet av citaten visar ju att de som fällt yttrandena inte har satt sig in i vad saken gäller.

Vi skall emellertid fortsätta att informera. Jag tror aft Lennart Pettersson och jag är helt överens om atf det behövs fortsatt informafion och fortsatt arbete för att vi skall nå en rimlig avvägning och lämpliga regler på det här området.

Anf. 50 LENNART PETTERSSON (s);

Herr talman! Statsrådet Petri säger att det är vanligt med en viss förvirring i början när man inför nya lagar. Jag har suttit med i riksdagen i tolv år och varit med om både förebud om och eftermälen till en mängd olika lagar, men jag har aldrig tidigare mött den här typen av citat med anledning av en lag- sä mycket kan ändå konstateras i det här fallet.

11 § Svar på interpellation 1980/81:68 om åtgärder för att förhindra bebyggelse inom Hanstaområdet i Stockholm

Anf. 51 Statsrådet GEORG DANELL;

Herr falman! Pär Granstedt har frågat mig om jag är beredd atf ta inifiativ till överläggningar med kommunerna, landstinget, länsstyrelsen och andra berörda organ i syfte att finna möjligheter att bevara Hanstaområdet obebyggt för framtiden.

Enligt byggnadslagen är det kommunen som skall vara den aktiva parten i planeringsprocessen. Endast under speciella förhållanden kan regeringen förelägga en kommun aft planlägga ett område.

Jag har inhämtat att några slutliga kommunala ställningstaganden i form av antagna detaljplaneförslag e. d. inte finns beträffande Hansfa. Av det översiktliga planeringsunderlag som i dag är aktuellt framgår inte heller annat än atf man ännu utreder hur Hansfa skall disponeras i framfiden. I det förslag till ny regionplan som överlämnats till regeringen har området betecknats som utredningsomräde.

Regeringen skall självfallet inte föregripa de kommunala ställningstagandena i detaljplaneärenden eller blanda sig i det kommunala planarbetet.

En särskild möjlighet att få ett områdes bevarande säkerställt är atf förklara det som naturreservat. När länsstyrelsen år 1979 fattade beslut om det nuvarande naturreservatet på Järvafälfet, uttalade styrelsen atf den avsåg atf följa den pågående utredningen rörande Hanstaområdet och aft därefter överväga sambandet mellan detta område och det befintliga naturreservatet. Efter det att interpellationen framställdes har en anhållan om aft Hanstaområdet skall införlivas med detta naturreservat ingivits till länsstyrelsen. Den fråga som Pär Granstedt far upp kommer därigenom aft bli föremål för statliga överväganden.

Nr 65

Torsdagen den 22 januari 1981

Om åtgärder för att förhindra bebyggelse inom Hanstaområdet i Stockholm

Anf. 52 PÄR GRANSTEDT (c):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet Danell för svaret på min interpellation. Samtidigt får jag väl konstatera att det inte rätade ut särskilt mänga frågetecken.

Järvafälfet är eft unikt område ur många synpunkter. Genom att det har varit ett militärt övningsområde under lång fid har det varit skyddat från exploatering av olika slag, trots att det ligger i hjärtat av ett storstadsområde. Det gör att här har kunnat bevaras alldeles speciella och unika naturmiljöer. Det gör också aft området har kunnat bli en ovärderlig tillgäng för det rörliga friluftslivet och för hela norra delen av Stockholmsregionen.

Det är mycket ovanligt atf en storstad har en sådan "lunga" så centralt placerad inom sitt område. Hanstaområdet är alltså en tillgång som vi har anledning aft ta vara på. Därför har planer på atf exploatera Järvaområdet allfid mötts av mycket kraffiga protester från en bred folkopinion i de berörda delarna av Stockholmsområdet, från dem som företräder miljöintressen av olika slag och från företrädare för vetenskapliga intressen. De gamla, mycket långtgående, planer som en gång fanns på att bebygga

Nr 65

Torsdagen den 22 januari 1981

Om åtgärder för att förhindra bebyggelse inom Hanstaområdet i Stockholm

Järvafälfet stoppades ju som ett resultat av sådana här kraftfulla protester och av politiskt arbete. Det innebar aft Sollentuna avstod från atf bygga sin del av Järvafälfet och att en del av Järvafälfet blev naturreservat, medan, som vi vet, Stockholm fick bebygga vissa delar. När det här beslutet om inrättande av nafurvårdsreservat fattades uttalade statens naturvårdsverk att detta fick ses som ett steg på vägen att skydda Järvafälfet från exploatering. Som statsrådet Danell sade i sitt svar framhöll också länsstyrelsen att den skulle följa frågan. Det lämnades alltså en dörr öppen för atf också ytterligare områden skulle kunna skyddas från bebyggelse.

Men nu är det tydligt att man är ute efter aft exploatera nästa bit av Järvafälfet. Man kan i och för sig begripa att exploateringstrycket är mycket stort, att det kliar i fingrarna atf få ta i anspråk det här välbelägna området och bebygga det. Det finns emellertid mycket starka skäl att hälla fillbaka de här intressena. Även om Hanstaområdet infe är en del av naturreservatet, innehåller också det unika naturmiljöer med sällsynta växter, fåglar och andra djur. Dessutom är också Hansfa en del av ett oersättligt rekreationsområde för norra Stockholmsregionen. Man bör vidare komma ihåg atf en exploatering av Hansfa inte bara innebär atf defta fina område blir försfört med tanke pä miljön och naturskyddet samt det rörliga friluftslivet. Det innebär också eft hot mot naturreservatet. Det ökade befolkningstrycket kommer med all sannolikhet aft leda till en hårdare förslitning av den del av Järvafälfet som vi har skyddat genom naturreservat. Detta gör alltså att de miljömässiga konsekvenserna av en exploatering blir långtgående.

Det är självklart aft huvudansvaret måste vila pä kommunerna, och jag tycker faktiskt att det finns anledning aft rikta en skarp krifik mot de kommuner som på det här sättet har försummat att ta vara på de egna kommunmedborgarnas behov av området från rekreationssynpunkt.

Men det faktum atf man i kommunerna tycks vara pä väg att åsidosätta de här intressena minskar ju inte regeringens ansvar. Jag vill påstå atf det finns anledning för regeringen atf engagera sig i Hansfaområdets framfida öde. Regeringen bör göra det därför att det här berör mänga människor, inte bara människorna i Stockholms kommun som pä grund av sitt planmonopol beträffande Hansfa nu har beslutanderätten, utan också invånarna i många andra kommuner som inte på normal demokratisk väg kan påverka Hansfas vidare öden, då frågan handläggs av kommunen. Hanstaområdet innehåller också så unika naturmiljöer att jag vill beteckna dem som riksintressanta.

Detta synsätt är bakgrunden till min interpellation. Nu sade statsrådet Danell att man än så länge bara utreder Hansfas framtid. Detta är kanske ett formellt sett riktigt påstående. Jag kan infe verifiera den saken, men att säga som statsrådet Danell gjorde låter kanske litet aningslöst. Såvitt jag förstår är det uppenbart atf Stockholms kommuns avsikt med atf köpa Hansfa från Sollentuna inte var att man ville ha någonfing atf utreda. Avsikten var naturligtvis att man ville ha någonfing att bebygga. Vi kan alltså räkna med, att sitter man med armarna i kors på andra häll, kommer Hansfa atf bebyggas. Såvitt jag har mig bekant efter kontakter med Stockholms kommun finns det relativt väl utarbetade planer på hur den bebyggelsen skall

utformas - inte i detalj men beträffande storleksordning m. m.

I interpellafionen föreslog jag att regeringen skulle ta på sig ett ansvar, i första hand genom att ta upp överläggningar med de berörda kommunerna och landstinget, för atf se vilka möjligheter det finns för att skydda Hansfa från bebyggelse och exploatering.

Jag valde atf peka på en sådan lösning därför att man först och främst skulle kunna pröva en så smidig och billig lösning som möjligt ur statsverkets synpunkt. Vi vet att det finns en lång kö med områden som skulle behöva bli förklarade som naturreservat och atf det finns begränsade resurser för det ändamålet. Därför borde man inte ta till naturreservatsmodellen som den första tänkbara lösningen. Man kan mycket väl tänka sig att skydda Hansfa utan atf göra det till ett naturreservat.

Därför vill jag än en gång fråga - eftersom jag inte fick något klart svar -om infe Georg Danell ändå är beredd att ta ett initiafiv till att fa upp en diskussion med Stockholms kommun och eventuellt Sollentuna kommun samt med Stockholms läns landsting för att se vilka olika lösningar det kan finnas för atf skydda Hansta för bebyggelse. Det finns en rad institut som kan användas för att skydda eft område som anses värdefullt ur miljösynpunkt från bebyggelse. Inrättande av naturreservat är bara en möjlighet.

Om man inte kommer fram den vägen blir självfallet frågan om att utvidga naturreservatet pä Järvafälfet högaktuell. Jag noterar med tillfredsställelse att det har lämnats in en ansökan om detta till länsstyrelsen och att den frågan alltså kommer upp till prövning.

Jag förutsätter att - om man inte kommit fram pä något annat, billigare och enklare sätt - regeringen är beredd att positivt pröva tanken på att göra Hansta till naturreservat.

Nr 65

Torsdagen den 22 januari 1981

Om åtgärder för att förhindra bebyggelse inom Hanstaområdet i Stockholm

Anf. 53 Statsrådet GEORG DANELL:

Herr talman! Av mitt svar framgår att jag tycker aft det är fel att föregripa den process som nu pågår när det gäller bl. a. Hanstaområdet, genom att regeringen eller statsmakterna uttalar en uppfattning om huruvida man skall bygga eller inte. Beträffande det aktuella området har man där inte ens själv fått ett fillräckligt beslutsunderlag för atf ta ställning fill hur man skall hantera området. Att då statsmakterna skulle gripa in och tala om hur det borde vara är felaktigt.

Jag kan också säga att det infe bara är Hansfa som är kontroversiellt. Det finns mängder med olika projekt över landet som är under utredning och som diskuteras i pressen och i olika politiska församlingar. Skulle vi ta som regel att statsmakterna skulle sätta i gäng olika utredningar för aft säga ja eller nej fill dessa projekt innan man ens har fått behandla dem i resp. kommunfullmäktige blir det fel. Våra spelregler kommer att knäckas om vi har den ambitionen. Detta - jag vill understryka det - är inte något ställningstagande till huruvida just det här området skall exploateras eller inte.

I byggnadslagen anges tre möjligheter för att behandla sådana här ärenden. Om man kommer med ett planförslag kan vi för det första vägra fastställelse, om vi tycker att det har brister av den typ som Pär Granstedt

Nr 65

Torsdagen den 22 januari 1981

Om åtgärder för att förhindra bebyggelse inom Hanstaområdet i Stockholm

redogjort för och som enligt hans uppfattning föreligger i det här fallet. För det andra kan vi göra eft föreläggande om att upprätta stadsplan för att bevara området. Men det är en möjlighet som, om jag nu minns rätt, under de ungefär 40 år som paragrafen funnits har varit aktuell bara vid två tillfällen och kommit att tillämpas bara en gång. För det tredje kan man genom generalplan slå vakt om ett riksintresse, om man ser en risk för atf fastlagda riktlinjer håller på aft frångås. Något sådant är inte aktuellt i det här fallet.

Herr falman! Jag vill avslutningsvis säga att båda intressena nu behandlas. Exploateringsintresset behandlas i kommunen. Bevarandeintresset behandlas i länsstyrelsen genom atf det kommit in en ansökan om att Hanstaområdet skall bli naturreservat.

Anf. 54 PÄR GRANSTEDT (c);

Herr talman! Enligt min uppfattning innehåller Hanstaområdet sådana miljökvaliteter aft det borde betraktas som riksintressant, även om det infe har markerats som det i den fysiska riksplaneringen. Det borde alltså finnas anledning för regeringen aft ägna eft intresse åt vad som händer i Hansta.

Sedan är det klart att man kan sköta det här med olika grader av sfelbenthet och formalism. Det finns, tycker jag. en tanke i det nya PBL-förslagef, nämligen att man skall undvika att kommunerna "i onödan" planlägger saker och fing som strider mot intressen på riksplanet och att man alltså skall kunna klara ut sådant här under hand.

Det var den tanken som föresvävade mig - atf man skulle kunna försöka hantera detta på ett litet smidigt sätt, ta upp en diskussion och pröva vilka utvägar man vill använda. Om regeringen på principiella grunder känner sig förhindrad att göra det, återstår naturligtvis bara hoppet att när denna fräga blivit färdigbehandlad i kommunen, när man har lagt ned stora belopp på att utreda och planlägga osv., regeringen genom att antingen vägra aft fastställa planen eller genom att se till atf området blir naturreservat åstadkommer att alla byggnadsplaner hamnar i Stockholms kommuns papperskorg. Jag tycker bara att det är ett dyrt och besväriigt sätt att hantera frågan pä. Men om det, sett ur Georg Daneils synpunkt, är det enda tänkbara, skall jag inte motsätta mig det.

Det jag tycker är det viktiga är att man från regeringens sida är beredd atf slå vakt om de stora rekreations- och naturskyddsinf ressen som finns i Hansta och ser till att det inte blir en exploatering av området.

Anf. 55 Statsrådet GEORG DANELL;

Herr talman! Det är inte endast fråga om formella grunder. Det finns förvisso principiella aspekter på att statsmakterna skall gripa in i detaljplanläggningen i det kommunala arbetet och uttrycka uppfattningar, men därutöver finns det också sakliga grunder. Skall man göra ett sådant här ingripande och framföra en synpunkt, måste man ha tillräckligt beslutsunderlag, och det kan vi faktiskt inte påstå att regeringen eller någon annan

representant för statsmakterna har i dag, beroefide pä att detaljplanearbetet inteenshar kommit igång, såvitt jag har förstått. Det har i varje fall ännu inte inkommit några som helst planförslag fill oss.

Lät mig därtill säga att det inte finns några uttalade fasta riktlinjer för detta område. Det finns ett allmänt uttalande atf det kan jämställas med riksintressen när det är fräga om näromräden runt exempelvis Stockholm -det är sant - men det är inte uttalat att det gäller just detta område.

Men det som också är uttalat i riksdagsbeslut är att sädana här riksintressen framför allt skall bevakas i regionplanen. Nu är det så atf jag i bostadsdepartementet för fastställelse har en regionplan liggande från Stockholms läns landsfing, där man sagt att Hansta är ett utredningsområde. Inte heller i det sammanhanget har man alltså velat säga definitivt nej och lägga ut området till något annat ändamål. Därför tycker jag det är att gå för långt att utnyttja våra möjligheter att uttala en annan uppfattning än Stockholms läns landsting och berörda kommuner har, innan det finns tillräckligt underlag.

Lät mig avslutningsvis nämna atf vi redan i dag har ett intensivt samarbete mellan länsstyrelse och kommun, innan kommunen antar sin detaljplan. Det borgar för att statsmakternas olika synpunkter kommer in i ett tidigt skede av planarbetet.

Nr 65

Torsdagen den 22 januari 1981

Om åtgärder för att förhindra bebyggelse inom Hanstaområdet i Stockholm

Anf. 56 PÄR GRANSTEDT (c):

Herr talman! Georg Danell säger att det inte finns tillräckligt beslutsunderlag för att ta ställning från regeringens sida, innan man sett detaljplanerna.

Det beror ju litet grand på vad man har haft för utgångspunkt. Om det handlade om att regeringen skulle gä ut och framföra synpunkter på var man skall dra vägarna och tunnelbanorna och lägga huskropparna förstår jag att det kan behövas detaljplaner. Men om det handlar om att bedöma huruvida man över huvud taget skall exploatera området eller inte, kan jag inte riktigt inse vad man skulle behöva de här detaljplanerna fill. De är ju aktuella först om man bestämmer sig för atf exploatera området.

För att bedöma om naturvärdena är tillräckligt intressanta för att området skall skyddas räcker det med att titta på hur området faktiskt ser ut i dag. Det finns ett mycket fylligt beslutsunderlag, som delvis har tagits fram av berörda intresserade miljöorganisationer. Det har gjorts utförliga naturinventeringar i Hansta. Jag är helt övertygad om att om de här naturinventeringarna inte finns pä bostadsdepartementet, så är säkert de som har jobbat med dessa frågor beredda att omedelbart översända dem fill Georg Danell. Därmed finns det ett fylligt beslutsunderlag för planministern och bostadsdepartementet att bedöma, huruvida naturintressena är så stora att man borde skydda området. Jag kan inte tro att det är något speciellt problem.

Sedan kan jag naturligtvis också beklaga att majoriteten i landstinget har gjort Hansta till ett utredningsomräde i regionplanen. Men staten har lika fullt sitt ansvar att slå vakt om det naturintresse som det här är fråga om.

Det finns redan ett intensivt samråd mellan länsstyrelse och kommun.

Nr 65

Torsdagen den 22 januari 1981

Omflyttning på föredragningslistan

säger Georg Danell. Det illustrerar ju precis det jag sade. Det finns alltså anledning för staten atf, innan planläggningen hunnit alltför långt, framföra sina synpunkter fill kommunen för att bespara kommunen onödigt planläggningsarbete. Den principen är i praktiken redan knäsatt. Därför förstår jag inte riktigt de principiella invändningar som Georg Danell anförde när jag framförde mitt förslag. Att länsstyrelsen samråder med kommunen i planfrågor innebär just att staten lägger sig i planläggningen på det sätt som Georg Danell för en stund sedan sade atf man inte fick göra. - Han bör bestämma sig.

Eftersom det nu är en godtagen princip aft staten faktiskt lägger sig i planläggningen, tycker jag det här är ett utmärkt tillfälle för staten att lägga sig i planläggningen av Hansta och ta upp en sådan diskussion som jag har föreslagit.

12 § Föredrogs och hänvisades Motionerna

1980/81:396-402 fill konsfifufionsutskottet 1980/81:403 fill jusfitieutskottet 1980/81:404 till konstitutionsutskottet 1980/81:40507 till finansutskottet 1980/81:408-419 fill skafteutskottet 1980/81:420-423 till justitieutskotfet 1980/81:424 och 425 till utrikesutskotfet 1980/81:426-428 till socialförsäkringsutskoftet 1980/81:429-437 fill socialutskottet 1980/81:438-443 till kulturutskottet 1980/81:444-448 till utbildningsutskottet 1980/81:449-460 fill trafikutskottet 1980/81:461 fill jordbruksutskottet 1980/81:462-465 fill trafikutskottet 1980/811:466-472 till jordbruksutskottet 1980/81:473-480 till näringsutskottet 1980/81:481-484 fill arbetsmarknadsutskottet 1980/81:485 och 486 fill civilutskottet 1980/81:487 till näringsutskottet 1980/81:488 till utbildningsutskottet

13 § Omflyttning på föredragningslistan

Anf. 57 TREDJE VICE TALMANNEN;

Jag får meddela att pä morgondagens föredragningslista sätts propositionerna 100 och 101 sist.

14 § Anmäldes och bordlades

Mofionerna

1980/81:489 av Margareta Andrén om översyn av reglerna för ombudsrösf-ning vid allmänna val

1980/81:490 av Gunnar Biörck i Värmdö och förste vice falmannen Ingegerd Troedsson om principerna för tillsättning av kommunala tjänster

1980/81:491 av Bertil Fiskesjö m.fl. om fotkomröstningsinstitutet

1980/81:492 av Bertil Fiskesjö m. fl. om slopande av rätten till reservation och röstförklaring efter ärendes avgörande i riksdagen

1980/81:493 av Margot Håkansson m. fl. om lagstiftning mot kollektivanslutning fill polifiskt parfi

1980/81:494 av Mårten Werner om avskaffande av jurysystemet i tryckfrihetsmål

1980/81:495 av Åke Wictorsson om rätten till ombudsrösfning vid allmänna val

1980/81:496 av Allan Åkerlind m.fl. om medlemskapet i politiskt parti

1980/81:497 av Karin Ahriand och Kerstin Ekman om kommunalekonomiska frågor m. m. i Göteborg och Malmö

1980/81:498 av Axel Andersson m.fl. om utredning rörande rätten fill Guadeloupemedlen

1980/81:499 av Arne Fransson m. fl. om översyn av upphandlingskungörelsen

1980/81:500 av Bengt Wittbom och Sten Svensson om minskad statlig reglering av kommunal verksamhet

1980/81:501 av Kerstin Andersson i Kumla m.fl. om kommunala deklarationsbyråer

1980/81:502 av Stina Eliasson och Margit Odelsparr om undantag frän kilometerskaft för gengasdrivet fordon

1980/81:503 av Nils Hjorth och Marga Sandéhn om momsbefriad försäljning på flygplatser

1980/81:504 av Thure Jadestig m.fl. om översyn av statens avtal med AB Vin- & Sprifcentralen

1980/81:505 av Bertil Jonasson om rätt till förhöjd skattereduktion i vissa fall

1980/81:506 av Sven Munke och Ingvar Eriksson om rätt till avsättning fill odlingskonfo för grönsaksodlare

1980/81:507 av Esse Petersson om en samordnad statskommunal enhets-skatt

1980/81:508 av Rune Torwald om ändrade gränser för bibehållande av oskiftade dödsbon såsom juridisk person vid inkomst- och förmögenhets-taxeringen

1980/81:509 av Rune Torwald och Ingegärd Oskarsson om momsbefriad försäljning på flygplatser

1980/81:510 av Lars Werner m.fl. om slopande av viss mervärdeskatt för allmännyttiga bostadsföretag

Nr 65

Torsdagen den 22 januari 1981

Nr 65_________ 1980/81:511 av Frida Berglund m. fl. om rikspolischefens titel
Torsd'ieen den__ 1980/81:512 av/l//rt« Eifröm med anledning av proposition 1980/81:76 om
22 ianuTri 19S1_ interneringspäföljdens avskaffande och straffet för grovt narkotikabrott
_____________ m. m.

1980/81:513 av Göte Jonsson och Elisabeth Fleetwood om ändrad brottsbe-skrivning för grov stöld

1980/81:514 av Maj Britt Theorin m. fl. om säkerhetspolisens informationsutbyte med utländska organisafioner

1980/81:515 av Åke Wictorsson om forum för mål om kommunala renhållningsavgifter

1980/81:516 av Eva Winther m.fl. om införande av allmänt åtal för kvinnomisshandel

1980/81:517 av Bonnie Bernström m.fl. om en ny namnlag

1980/81:518 av Bertil Hansson och Rolf Sellgren om rätten till tillägg av förnamn

1980/81:519 av Pär Granstedt m.fl. om ett oljeembargo mot Sydafrika

1980/81:520 av Lars Werner m. fl. om stöd till befrielserörelser i Nicaragua, Guatemala och El Salvador

1980/81:521 av Kerstin Ekman om förkortad militärtjänstgöring för vissa fiskare

1980/81:522 av Lilly Hansson m.fl. om de ekonomiska förmånerna vid FN-tjänst

1980/81:523 av Magnus Persson och Sune Johansson om hemvärnsbefäls räft till arvode och resekostnadsersättning

1980/81:524 av Sven-Gösta Signell m.fl. om beredskapslagring av krossglas

1980/81:525 av Kerstin Andersson i Hjärtum och Kerstin Göthberg om rätten fill föräldrapenning

1980/81:526 av Görel Bohlin om samordnad administration av hjälp och stöd till handikappade

1980/81:527 av Margareta Gärd och Siri Häggmark om avveckling av etableringsreglerna för tandläkare

1980/81:528 av Erik Larsson m.fl. om eft reallöneanknutef pensionssystem

1980/81:529 av Georg Åberg och Jens Eriksson om översyn av pensionsreglerna

1980/81:530 av Hans Alsén m. fl. om en ny kvinnoklinik vid Akademiska sjukhuset i Uppsala

1980/81:531 av Rolf Dahlberg m. fl. om översyn av socialstyrelsens normer för behovstäckning av barnstugeplatser

1980/81:532 av Elver Jonsson och Olle Grahn om sambandet mellan våldsbrott och alkoholskador

1980/81:533 av Ingemar Konradsson m. fl. om den fortsatta användningen av Loka brunn

1980/81:534 av Maj-Lis Lööw om en informationsskrift till kvinnor som misshandlats

1980/81:535 av Gunnar Olsson m.fl. om läkarförsörjningen i glesbygd

1980/81:536 av Margit Sandéhn m.fl. om översyn av bestämmelserna om placering av invandrarbarn i fosterhem

1980/81:537 av Jörgen Ullenhag om vidgat tillämpningsområde för lagen om förtroendenämnder inom hälso- och sjukvärden

1980/81:538 av Allan Åkerlind och Tore Nilsson om en ny abortlagstiftning

1980/81:539 av Stig Alftin m.fl. om utveckling av turism och rekreation i Ljusnandalen

1980/81:540 av Kerstin Andersson i Kumla m.fl. om utbyggnad av lokalradions sändarnät

1980/81:541 av Nils-Olof Grönhagen m. fl. om permanenfning av landsarkivets registreringsbas i Ramsele

1980/81:542 av Kerstin Göthberg om TV-utsändning av teater- och opera-scenföreställningar

1980/81:543 av Per Olof Håkansson m.fl. om gränsdragningen mellan amatöridrott och professionell idrott

1980/81:544 av Gunnar Nilsson m.fl. om turist- och rekreationspolitiken

1980/81:545 av Hans Alsén m. fl. om inrättande vid Uppsala universitet av en professur i barnkirurgi

1980/81:546 av Hans Alsén m. fl. om statsbidrag till konsumentkooperationens studieverksamhet

1980/81:547 av Ylva Annerstedt om analys av viss statistik för olika lärarkategorier

1980/81:548 av Ylva Annerstedt om förbättrad utbildning inom den tekniska sektorn för syo-konsulenter och yrkesvägledare

1980/81:549 av Bonnie Bernström om förläggning av högre fotografisk utbildning till Stockholm

1980/81:550 av Christer Eirefeh m. fl. om utbildning anpassad fill småföretagens behov

1980/81:551 av Ann-Cathrine Haglund och Bengt W/Höom om avbrytande av försöksverksamhet med betygsfri intagning till gymnasieskolan

1980/81:552 av Lars Johansson och Anna Wohlin-Andersson om transport-utbildning på gymnasienivå

1980/81:553 av Larz Johansson m. fl. om statsbidrag till turisthotellutbildningen i Åre

1980/81:554 av Arne Lindberg m. fl. om religionsundervisningen

1980/81:555 av Gullan Lindblad och Göthe Knutson om ökad lärlingsutbildning vid företag

1980/81:556 av Gullan Lindblad och Göthe Knutson om utbildning vid högskolan i Karlstad av förskollärare fill lågstadielärare

1980/81:557 av Christer Nilsson m. fl. om utbyggnad av den temaorienterade forskningen

1980/81:558 av Yngve Nyquist m. fl. om utbyggnaden av nya högskolor

1980/81:559 av Roland Simdgren m. fl. om högskolans ansvar för vidareutbildning

Nr 65

Torsdagen den 22 januari 1981

Nr 65 1980/81:560 av Sten Svensson m.fl. om inrättande i Skaraborgs län av

-r j j yrkesteknisk högskoleutbildning för livsmedelsindustrin

OT • • inoi 1980/81:561 av Bo Södersten m. fl. om klasslärarutbildning vid högskolan i

22 januari 1981 ■'

_____________ Falun/Borlänge

1980/81:562 av Stina Eliasson och Eivor Nilson om broar över Vallsundet och Rödösundet i Storsjön i Jämtland

1980/81:563 av Arne Fransson om statsbidraget fill enskild väghållning

1980/81:564 av Pär Granstedt m. fl. om utgivning av telefonkatalogen endast vart tredje år

1980/81:565 av Margot Håkansson och Bernt Ekinge om första hjälpen vid trafikolyckor

1980/81:566 av Bertil Jonasson m.fl. om ökat anslag till vägar i glesbygd

1980/81:567 av Inga Lantz och Tore Claeson om dubbelspår på järnvägssträckan Älvsjö-Flemingsberg

1980/81:568 av Elvy Nilsson m.fl. om upprustning av inlandsbanan

1980/81:569 av Elvy Nilsson m. fl. om elektrifiering av Fryksdalsbanan

1980/81:570 av Elvy Nilsson m. fl. om förstatligande av NKIJ-banan mellan Karlstad och Hagfors

1980/81:571 av Yngve Nyquist m.fl. om transportstöd till kommunerna Ludvika och Smedjebacken

1980/81:572 av Gunnar Olsson m.fl. om floftningspolitiken

1980/81:573 av Hans Petersson i Rösfånga och Sven Andersson om omhändertagande av körkort vid misstanke om rattonykterhet

1980/81:574 av Hans Petersson i Rösfånga och Sven Andersson om betalningsansvaret för felparkeringsavgift

1980/81:575 av Sven-Gösta Signell m. fl. om en bro mellan Brosunden och Rosendala i Skaraborgs län

1980/81:576 av Ivan Svanström och Gösta Andersson om järnvägslinjerna i Kalmar län

1980/81:577 av Rune Torwald och Gunnar Björk i Gävle om ändrad organisation för postverket

1980/81:578 av Lars Werner m.fl. om en ny trafikpolitik

1980/81:579 av Åke Wictorsson om begränsning av hasfighetstävlingar med snabbgående motorbåtar

1980/81:580 av Karin Ahriand och Eric Hägelmark om en nationalpark pä Stenshuvud

1980/81:581 av Owe Andréasson och Axel Andersson om fridlysning av duvhök

1980/81:582 av Lennart Bladh m. fl. om åtgärder för att minska kadmiumföroreningarna i miljön

1980/81:583 av Ingvar Eriksson och Sven Munke om vidgat skördeskadeskydd

1980/81:584 av Pär Granstedt m. fl. om användning i jordbruket av slam från reningsverk

1980/81:585 av Bertil Jonasson m. fl. om statligt bidrag till Gammelkroppa-
"2 skolan

Torsdagen den 22 januari 1981

1980/81:586 av Gunnar Oskarson m. fl. om åtgärder mot försurning av mark Nr 65 och vatten

1980/81:587 av Wivi-Anne Radesjö m.fl. om åtgärder mot svavelufsläpp

1980/81:588 av Bengt Silfverstrand m. fl. om åtgärder mot havsföroreningar

1980/81:589 av Börje Stensson och Esse Petersson om marina naturreservat

1980/81:590 av Åke Wictorsson m.fl. orn förbud mot import av sälskinn

1980/81:591 av Anna Wohlin-Andersson m. fl. om styrning av animaliepro-duktionens utbyggnad

1980/81 ;592 av Lennart Brunander och Ivar Franzén om åtgärder för aft spara elenergi

1980/81:593 av Kerstin Ekman m. fl. om förnyelse av den svenska fiskeflottan

1980/81:594 av Bo Forslundm. fl. om ökat nordiskt samarbete inom olje- och gasområdet, m. m.

1980/81:595 av Nils-Olof Grönhagen m.fl. om förläggning av ett tekniskt centrum i Ådalen

1980/81:596 av Nils-Olof Gustafsson m. fl. om turistnäringen som målgrupp för utvecklingsfonderna

1980/81:597 av Ingemar Hallenius m.fl. om lokalisering till Skövde av eft statligt verk för energifrågor

1980/81:598 av Larz Johansson om slopande av planerna på eft kolkondenskraftverk i Oxelösund

1980/81:599 av Yngve Nyquist m.fl. om anslag till utvecklingsfonden i Kopparbergs län

1980/81:600 av Martin Segerstedt m.fl. om svenska bruksanvisningar till importerade maskiner och redskap

1980/81:601 av Oswald Söderqvist m.fl. om slopande av planerna på en hetvattentunnel frän Forsmark

1980/81:602 av Bo Södersten m. fl. om förstatligande av viss verksamhet vid Stora Kopparbergs Bergslags AB

1980/81:603 av Rune Torwald om ett kombinerat vind- och vägkraffverk för Gofiand

1980/81:604 av Rune Torwald och Kerstin Ekman om ökad användning av rostfria avgassystem för motorfordon

1980/81:605 av Lars Werner m.fl. om prisstopp pä byggnadsmateriel, m. m.

1980/81:606 av Olle Westberg i Hofors m. fl. om eft regionalt utvecklingsbolag i Gävleborgs län

1980/81:607 av Hans Alsén m.fl. om rätt till tjänstledighet för biståndsarbetare

1980/81:608 av Margareta Andrén om rätt till tjänstledighet för vård av sjuk anhörig

1980/81:609 av Wivi-Anne Cederqvist och Olle Westberg i Hofors om differentiering av näringslivet i Gästrikland

Nr 65

Torsdagen den 22 januari 1981

1980/81:610 av Wivi-Anne Cederqvist m. fl. om ökad möjlighet till ersättning från arbetslöshetskassa

1980/81:611 av Kjell-Olof Feldt m. fl. om åtgärder för atf främja näringslivet i Kopparbergs län

1980/81:612 av Nils-Olof Grönhagen m. fl. om förläggning av ett glesbygds-centrum i Sollefteå kommun

1980/81:613 av Nils-Olof Grönhagen m.fl. om förläggning av ett industricentrum i Sollefteå kommun

1980/81:614 av Nils-Olof Grönhagen in. fl. om en samordnad och långsiktig planering av byggarbeten

1980/81:615 av Nils-Olof Grönhagen m.fl. om rätt till ersättning för hemresor för vissa byggnadsarbetare, m. m.

1980/81:616 av Wilhelm Gustafsson om regionalpolitiska åtgärder i södra Älvsborg

1980/81:617 av Wilhelm Gustafsson och Eva Winther om en informationsskrift om företagsetablering pä invandrarspråk

1980/81:618 av Sven Henricsson om ett åtgärdsprogram för sysselsättningen i Sollefteå kommun

1980/81 ;619 av Sven Henricsson om ett tvärvetenskapligt forskningscentrum i Västernorrlands län

1980/81:620 av Bertil Jonasson om ökad sysselsättning i glesbygder

1980/81:621 av Bernt Nilsson m. fl. om åtgärder för ökad sysselsättning i Kalmar län

1980/81:622 av Sten Svensson m.fl. om stödområdesplaceringen av Gotland

1980/81:623 av Olle Westberg i Hofors m. fl. om regionalpolitiska åtgärder i Gävleborgs län

1980/81:624 av Olle Westberg i Hofors m. fl. om det regionalpolifiska stödet till kommunerna i Gävleborgs län

1980/81:625 av Bengt Wittbom om besparingar inom arbetsmarknadsutbildningen

1980/81:626 av Roland Brännström och Karl-Erik Häll om benämningen av vissa fjällområden

1980/81:627 av Bernt Ekinge och Eric Rejdnell om omprövning av beteckningsreformen för fasfighetsregisfrering

1980/81:628 av Torsten Gustafsson och Rune Rydén om översyn av regisferuppläggningskungörelsen

1980/81:629 av Per Olof Håkansson m. fl. om vidgad rätt till räntebidrag vid bostadsbyggande

1980/81:630 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén om den kommunala förköpsrätten

1980/81:631 av Ove Karlsson m. fl. om energisparätgärder i fastighetsbeståndet

1980/81:632 av Helge Klöver m.fl. om ökad bostadsuppvärmning genom fjärrvärmesystem

1980/81:633 av Elvy Nilsson m. fl. om bredare dörrar i bostäder

1980/81:634 av Per Petersson m.fl. om vidgad rätt fill dispens från Nr 65

strandskyddsbestämmelserna , ■

■' Torsdagen den

1980/81:635 av Eric Rejdnell m.fl. om byggförbud kring Arlanda flyg- i-y n a ' lOSI

plats

1980ISI.636 av Oswald Söderqvist och Bertil Måbrink om iörhmdrande av a -i

Anmälan av tnter-

pellationer

utbyggnad av Bredforsen i Dalälven

1980/81:637 av Lars Werner m.fl. om ändrade bestämmelser för svensk vapenexport, m. m.

1980/81:638 av Lars Werner m. fl. om förstatligande av krigsmaterielindu-strin

1980/81:639 av Lars Werner m. fl. om läkemedelsinformationen, m. m.

1980/81:640 av Lars Werner m. fl. om förstatligande av läkemedelsindustrin, m. m.

1980/81:641 av Pär Granstedt m. fl. om åtgärder för att förhindra sammanslagning av bärkraftiga jordbruksarrenden

1980/81:642 av Pär Granstedt m. fl. om bestämmande av arrendeavgift

1980/81:643 av Ingemar Hallenius m. fl. om lokaliseringspolitiska åtgärder i Skaraborgs län

1980/81:644 av Ingemar Hallenius m. fl. om ökad tillverkning av lantbruksmaskiner

15 § Anmälan av interpellationer

Anmäldes och bordlades följande interpellationer som ingivits till kammarkansliet

den 21 januari

1980/81:84 av Eva Hjelmström (vpk) till utrikesministern om regeringsåtgärder med anledning av den politiska situationen i El Salvador:

Kampen i El Salvador har gamla anor. Under 1930-talet mördades i en masslakt 30 000 arbetare och bönder. Deras brott bestod i att de protesterat mot de härskande kaffeplantageägarna.

Under en lång period satt sedan rädslan för terrorn kvar hos befolkningen. Men sedan början av 1970-talet har en ny folklig opposition formerats, en opposition riktad mot en av de brutalaste milifärregimerna i Latinamerika.

Varje dag mördas 15 - 150 personer i El Salvador. Varje dag "försvinner" ledande fackföreningsmänniskor, deras anhöriga, barn och gamla. Ofta återfinns de torterade liken på gatorna i huvudstaden San Salvador.

Det räcker med aft uttrycka krifik för att bli mördad av dödspatrullerna. Infe ens kyrkans folk i defta katolska land slipper undan dem. Ärkebiskopen i El Salvador, Oscar Romero, som gjort sig känd som en öppen och kompromisslös kritiker av regimen, mördades i april 1980 i sin egen kyrka.

Nr 65

Torsdagen den 22 januari 1981

Anmälan av interpellationer

Han hade då under en lång tid predikat mot det våld och mördande som regeringen bedrev mot det egna folket.

Nu, i januari 1981, pågår fullt inbördeskrig i El Salvador. Den samlade oppositionen och gerillarörelsen, organiserade i El Frente Democrafico Revolucinario, har gått fill öppen offensiv och erövrat flera städer och områden. I den kampen behöver de internafionellt stöd och hjälp av alla som inte vill sluta upp bakom högerns och reaktionens krafter i Latinamerika. En framgång för motståndsrörelsen i El Salvador är en framgång för alla demokratiska krafter.

Militärjuntan i El Salvador understöds, liksom militärjuntor och fascistre-gimer i så många andra länder i Latinamerika, av USA. Moderna amerikanska vapen har pumpats in i landet, och juntans soldater har tränats av amerikanska och israeliska rådgivare. Man har bl. a. utrustat helikoptrarna med höghasfighetsvapen av samma slag som användes i Vietnamkriget: Poof the magic Dragon, en kulspruta som skjuter 4 000 skott i minuten.

I Guatemala tränar USA en legoarmépä5 000 man, som skall kunna sättas in i El Salvador. På ön Isla de Menuera, som fillhör Costa Rica, byggs en amerikansk flygbas, varifrån planen skall kunna nå El Salvador på några minuter.

Även i Honduras förstärks armén och tränas av amerikanarna. Där finns nu 60 transportplan och 2 000 marinsoldater. Till defta kommer special forces på amerikanska hangarfartyg i Karibiska havet. Vore det inte för USA:s stöd till juntan, skulle den falla utan att eft skott avlossades. Nu har emellertid Ronald Reagan, USA:s nye president, utlovat ytterligare vapenhjälp till ferrorregimen.

Mot bakgrund av det anförda hemställer jag att till utrikesministern fä ställa följande frågor:

1. Är regeringen beredd att medverka fill atf militärjuntan i El Salvador isoleras internationellt?

2. Vilka åtgärder är regeringen beredd att vidta för att stödja de demokratiska krafterna i El Salvador?

1980/81:85 av Johan Olsson (c) till ekonomiministern om avbetalningsreglerna för handeln med personbilar:

Den 17 december 1979 beslutade regeringen aft förkorta den längsta kredittiden vid yrkesmässig försäljning av personbilar från 24 fill 18 månader. 40 % av bilens värde skall liksom fidigare betalas kontant. Motivet för denna åtgärd var förmodligen atf motverka en ökad konsumtion i ett läge med stort behov av investeringar i industrin. Emellertid har utvecklingen inom bilhandeln drastiskt förändrats sedan nämnda förändring genomfördes. Nyregistreringen av bilar var 11 % lägre under 1980 än året innan och var den lägsta sedan 1967. Försäljningen av begagnade bilar har inom MRF:s bilhandelsföretag minskat från 347 000 fill 290 000, eller med ca 16 %.

Bilen är fortfarande det främsta persontransportmedlet, även om kollektivtrafiken ökat i betydande grad de senaste åren - en utveckling som är helt

tillfredsställande med hänsyn till de ökande energipriserna och behovet av att få ett tillfredsställande underlag för buss- och järnvägstrafik. För mänga människor är dock bilen nödvändig för att komma till och från arbetet. Så kommer det också att förbli under överskådlig framfid. De kraffigt höjda inköpspriserna på bilar gör det i dag för många mycket svårt aft finansiera nödvändiga bilköp med de regler som gäller. Det är därför angeläget att lätta på kreditvillkoren för atf bygga upp eft sunt sysfem för förnyelse av nödvändiga fordon för mänga anställda, företagare och andra.

Den krympande bilhandeln, det pä grund av de ökade driftkostnaderna minskande bilanvändandet, tendenserna till "svart" handel och "svarta" reparationer m. m. har skapat stora svårigheter för bilhandeln. Motorbranschen beräknar att antalet anställda inom branschen har minskat med inemot 5 000 personer under det senaste året. Trenden beräknas fortsätta under 1981.1 detta läge hårde strängare avbetalningsreglerna ytterligare försämrat situationen för bilhandeln och de därmed förenade reparationsverkstäderna m.fl.

I sammanhanget kan anföras atf bilhandeln, som till helt övervägande del avser nödvändighetsbilar, är utsatt för strängare regler än andra områden som betydligt mer är av lyxkaraktär och där kredittiderna inte är begränsade.

Från bilhandelns organisationer har upprepade framställningar gjorts till regeringen om bl. a. uppmjukade avbetalningsregler - det synes mig som de varit väl underbyggda.

Med hänvisning fill det anförda hemställer jag aft till ekonomiministern få ställa följande fräga;

Är ekonomiministern beredd att överväga förlängning och uppmjukning av de stränga avbefalningsregler som nu gäller för handeln med personbilar?

Nr 65

Torsdagen den 22 januari 1981

Anmälan av interpellationer

den 22 januari

1980/81:86 av Elver Jonsson (fp) fill kommunikationsministern om den planerade höjningen av brevportot:

Postverket, som behöver förbättra sitt resultat, ansöker nu hos regeringen om aft fä höja brevportot med 25 öre. Det nya brevportot skulle börja fillämpas den 1 april 1981. Samtidigt föreslås en rad förenklingar av posttaxorna. Allt blir "brev", som får klistras igen och har samma bestämmelser för mått, vikt och befordringsfid. En kvalitetsförsämring innebär det då posten räknar med att det nya systemet skulle komma att minska övernattbefordran från 90% fill 60%, vilket enligt postverket innebär att behandlingen av den brådskande posfen blir säkrare. Man menar att postens organisation utnyttjas effektivare.

Normalfaxa för brev kompletteras med en ekonomifaxa, men då måste minst 200 försändelser inlämnas samtidigt på fast posfanstalf. För ideella föreningar skall den nya ekonomitaxan komma att gälla men med en friare

7 Riksdagens protokoll 1980/81:62-66

Nr 65

Torsdagen den 22 januari 1981

Anmälan av interpellationer

tillämpning. Hur stor differensen blir framgår infe av postverkets framställning.

Många föreningar, företag, fackliga organisafioner, kommuner och enskilda har behov av att sända kallelser, möteshandlingar, utredningar, kataloger, prislistor, tidningsrullar rn, m. Enligt förslaget skall det inte längre vara möjligt att sända detta fill eft lägre korsbandsporto. För de ideella föreningarna kommer detta att innebära stora, för att inte säga dramatiska kostnadsstegringar, som kommer aft vara till stor skada.

Tar man eft vanligt enskilt exempel, aft en pensionär skickar sin släkting några tidningar en gång i veckan (300 g försändel.se), så innebär det en prisförändring från 85 kr. per år till föreslagna 425 kr. per år, dvs. en uppräkning med 400 %!

1 flera fall kommer det nya systemet atf medföra orimliga konsekvenser. Rör det sig inte om företag som skickar minst 200 försändelser på en gång med den lägre befordringshastigheten, blir det mycket kostsamt att sända trycksaker. Ett B-korsband med maximivikten 300 g kostar i dag 1:70, men om det nya förslaget genomförs blir kostnaden 8:50, dvs. en höjning med 400 %. Sänder man i dag ett A-korsband med maximivikten 100 g kostar det 1:60. Genomförs det nya systemet kostar det 3:50, dvs. 120% mer. Motsvarande siffror för B-korsband är 1:30 resp. 3:50. Här skulle höjningen bli 160%. Sänder man ett B-korsband med maximivikten 600 g, som nu kostar 2:40, blir kostnaden enligt det nya förslaget 11 ;50, dvs. en höjning med 380%.

På kommunkontoret i min hemkornmun beräknar man att de nuvarande portokostnaderna för enbart trycksaker uppgår fill 150 000 ä 175 000 kr. per år. Om man räknar med aft försändelserna i genomsnitt väger mellan 100 och 200 g, blir porfohöjningen för A-trycksaker ca 205 % och för B-trycksaker 265 %. Räknar man med att det betalas ca 80 000 kr. för A-trycksaker och 70 000 kr. för B-frycksaker, ökas kommunens porfokostnader med i runt fal 350 000 kr. Vad som nu klassificeras som trycksaker skulle alltså komma aft kosta 500 000 kr. i stället för som nu 150 000, kr,, allt per år räknat.

Med det anförda har jag velat rikta uppmärksamheten på aft det nya systemet i vissa avseenden skulle komma atf få svära negativa konsekvenser. Jag vill därför fråga kommunikafionsministern:

1. Avser regeringen att acceptera en ändring av taxekonsfruktionen, som
skulle innebära aft enskilda, föreningar och företag kan få en flerdubbling av
porfokostnaderna för trycksaker, vilket då skall jämföras med 25-öreshöj-
ningen av det vanliga brevportot?

2, Om inte, vilka åtgärder ämnar statsrådet vidta för att hindra att de
nämnda orimliga konsekvenserna uppstår?

16 § Meddelande om fråga

Meddelades atf följande fråga framställts

den 21 januari

1980/81:231 av Jan Fransson (s) till industriministern om sysselsättningen i Lidköping;

Swedish Match-koncernen har nu meddelat att man lägger ned hela sin tillverkning av köksskåp och möbler pä Starprodukter i Lidköping. Detta innebär att samtliga 310 anställda avskedas och får lämna sina jobb senast till semestern 1982.

Jag vill därför till industriministern ställa följande fråga: Kommer regeringen aft vidta några åtgärder som syftar till aft ge arbetarna och tjänstemännen pä STÅR möjligheter fill andra arbeten i Lidköping eller dess närhet?

17 § Kammaren åtskildes kl. 14.48.
In fidem

Nr 65

Torsdagen den 22 januari 1981

Meddelande om fråga

BENGT TORNELL

/Anne-Vera Hellerstedt