Riksdagens protokoll 1980/81:30 Torsdagen den 20 november

ProtokollRiksdagens protokoll 1980/81:30

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1980/81:30

Torsdagen den 20 november

Kl. 19.30

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

Förhandlingarna leddes till en början av förste vice talmannen.

1 § Besparingar i statsverksamheten, m, m, (omfattningen och inriktningen av besparingarna) (forts.)

Fortsattes överläggningen om finansutskottets belänkande 1980/81:10.

Anf, 70 GUNNAR STRÄNG (s):

Fru talman! Jagtror jag kan glädja fru talmannen med en försäkran all jag skall försöka avkorta mitt inlägg så myckel som möjligt. Del har sagts så mycket redan all jag inle vill göra mig skyldig till alltför mycket upprepning.

Den regeringsproposition som ligger lill grund för finansutskottets betänkande har för första gången på fyra år gett ett oreserverat erkännande av hur illa ställt det är med nationens ekonomi efter dessa fyra år av borgerliga regeringar. Men regeringen vore inle vad den är om den inte ganska snabbt svor sig fri från ansvaret och försökte lägga skuldbördan på vad som hände innan borgerlighetens regemente log fast form på hösten 1976.

Nu presenteras den s. k. överbryggningspoliliken som orsaken och roten lill allt ont. Detta kommer fram från både statsministerns och ekonomiministerns inlägg i propositionen, och del har tidigare under dagens debatt varit föremål för vissa funderingar.

Delta är en i grunden felaktig historieskrivning, och den blir ju inle sannare för all den upprepas varje gång regeringens ekonomiskt ansvariga lar lill orda.

För all här möjligen lill protokollet erinra om vad överbryggningspolifiken i själva verket innebar vill jag säga, atl den karakteriserades av frisläppta investeringsfonder och eltlagerstöd som gav arbete och sysselsättning under perioden 1975-1976, en period som präglades av stark nedgång och en utpräglad lågkonjunktur i alla OECD-länder med undantag av Sverige, där överbryggningspoliliken - det vågar jag säga - hade avsedd effekt. Lagerslödel förknippades med villkoret atl företagen skulle avslå från

103

Nr 30

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

104

permilleringar och hålla sina anställda i arbete.

Denna politik var i och för sig inle ny. Vi hade provat den 1972 i den konjunkturnedgång som inledde 1970-lalet. Vid det tillfället prisades den högt av de förelag som prövade systemet. Man kunde leverera sin produktion litet längre fram, både från den löpande verksamheten och från tidigare upplagda lager, när efterfrågan steg - allt enligt grundprinciperna för överbryggningspoliliken.

När delta upprepades under 1975 och 1976 innebar del atl vi praktiskt tagel ensamma i QECD-krelsen höll ekonomin uppe och sysselsättningen i gång. Vi befriade följaktligen både arbetsmarknadsverket och statsbudgeten från de större kostnader som omhändertagandet av de arbetslösa i annat fall skulle ha inneburit.

Vi fick en ökad internationell efterfrågan under 1978-1979. Lagren kunde avsättas. Företagen gjorde rent bord i lagerhållningen när det gällde såväl järnmalm och papper som massa och sågade trävaror, för all la några exempel.

Ekonomiminister Gösta Bohman har under senare år levt högt på alt vi 1978 lyckades uppnå ell överskoll på 5,5 miljarder i handelsbalansen. Han brukar förklara det med all svångremspolitiken under 1977 hade dessa goda verkningar. I själva verket var överskottet ell resultat av alt vi, enligt officiella siffror, exporterade våra under 1975 och 1976 uppbyggda lager i en omfattning som gav oss alldeles extra exportinkomster på drygt 6 miljarder under 1978. Uppgiften och siffran är angivna i den av Ingemar Mundebo signerade budgetpropositionen för 1979.

Trots all detta förhållande är officiellt har det av någon underlig anledning aldrig väckt uppmärksamhet i den politiska debatten. Ekonomiministern får fortsätta all från talarstolarna berätta om atl det var momshöjningen och de dubbla devalveringarna 1977 och ingenting annat som gav oss handelsöver-skottel 1978. Alt också bytesbalansen 1978 blev rimligt tillfredsställande förklaras av atl den s. k. korrigeringsposlen för tjänster och transfereringar detta år justerades upp med inle mindre än 4 miljarder i förhållande till tidigare tillämpade beräkningar. Den var således inle ett resultat av att det hände något speciellt 1977 och 1978, ulan det var en ny bedömning av vad tjänste- och Iransfereringsposlerna rätteligen gav oss i vår utrikeshandel.

De kommentarer man kan anföra i avseende på överbryggningsarrange-mangel är ell beklagande av alt stora delar av lagerhållningen såldes ut för tidigt. Lagerförsäljningen satte in under 1978, då bl. a. massapriset låg i den absoluta botlen på 310 dollar per lon blekt sulfat. Det steg året därpå till 440 dollar per ton och ligger i dag på 545 dollar per lon. Leveranserna av massaved var under 1978 4,4 miljoner lon. Prisskillnaden mellan åren 1978 och 1979 var 130 dollar per lon. En enkel multiplikation ger besked om all här gjorde vi en valutaförlust och en förlust för branschen på i runt tal 2,5 miljarder kronor genom atl realisera lagerhållningen ett år för tidigt. Hade man hållit ul bara ell år till, hade man räddat de exporlmiljarderna lill landet.

Jag skall emellertid inte vara eflerklok - det är alldeles för lätt - men jag

har velat anföra dessa kommentarer till den så förkättrade överbryggningspoliliken. Den politiken, rätt skött, behöver inte vara ett förbrukat vapen. Jag skulle 1. o. m. vilja ta mig friheten att rekommendera regeringen all i stället för all åka omkring och tala illa om överbryggningspoliliken ta sig en funderare på om del inle är motiverat att på vissa avsnitt inom del svenska näringslivet göra om den, repelera vad vi tillämpade såväl 1972 som under 1975 och 1976.

När regeringen envisas med atl hålla tyst om alla misslagen under dessa fyra långa år och atl hänvisa till vad som skedde under 1975 och 1976 förtjänar del i den historiska sanningens intresse all understrykas all den koslnadsslegring som föranleddes av utvecklingen på arbetsmarknaden 1975 och 1976 hade sin grund i en överraskande generositet från förelagens sida vid de lokala förhandlingarna. Jag lade märke till alt utskottels ordförande Eric Enlund i dag talade om alt löneutvecklingen dessa båda år var 20 % högre än löneutvecklingen i omvärlden. Jag tittade efter litet närmare och kunde konstatera all ungefär 18 % av denna lönestegring var ett resultat av centrala förhandlingar, medan närmare 13 % var resultat av frivilliga påslag efter de centrala förhandlingarna. Dessa lokala uppgörelser höjde kraftigt de löner som man hade kommit fram till vid de centrala förhandlingarna. De lysande övervinsterna för näringslivet under 1974 uppfattades förmodligen bland företagarna som en permanent företeelse, därav de långtgående eftergifterna. Vad som här hände var exklusivt arbetsmarknadens egen affär. Vi har alla tvärsöver partigränserna varit överens om all avhålla oss från politiska ingripanden i avtalsrörelserna, och på den punkten har jag inle hört någon avvikande mening.

Utvecklingen förstärktes av permanenta överbud i slimulanssyfle under den s. k. överbryggningspolilikens år- överbud som kom från de borgerliga oppositionspartierna från 1974 över 1975 och fram över 1976. Lotleririksda-gen var inte den bästa bakgrunden för den socialdemokratiska regeringen i dess strävan efter ekonomisk disciplin på utvecklingen.

Jag har beskrivit denna utveckling i tidigare inlägg från kammarens talarstol och dokumenterat den genom att redovisa den borgerliga oppositionens parlimolioner under de senaste åren av socialdemokratins regeringslid. De kan sammanfattas i orden "en helt oansvarig överbudspolifik". Vi lyckades i de flesta fall i stort avvisa överbuden. Därför lyckades vi i allt väsentligt också bevara en rimlig och sund ekonomi fram till regeringsskiftet 1976.

Den utveckling jag har beskrivit kommenteras på s. 12 i proposition 20. Där sägs att Sverige, lill skillnad från de flesta andra länder, under åren 1975 och 1976 bedrev en mycket expansiv politik. På s. 8 i samma publikation säger man: "De kraftiga balansbrisler vi nu har förstärktes som en följd av överbryggningspoliliken 1975 och 1976." Det skall de borgerliga partierna säga, som gjorde allt vad som stod i deras förmåga för att lämna överbud och fördärva den ekonomiska stabilitet som ändå i stort sett präglade dessa år.

Vad man  här ogeneral uraktlåter all berätta är all den borgerliga

Nr 30

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

105

Nr 30

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

106

oppositionen lade ned en omfattande politisk aktivitet just för atl förstärka de stimulanser som man nu i efterhand med oskyldighetens skära rodnad på kinderna beskäftigt fördömer. Del är en reflexion som osökt inställer sig: Hur länge skall åren 1975 och 1976 få vara boven i del ekonomiska drama som under 1977, 1978, 1979 och 1980 stadigt visar en snabb, gradvis fortgående försämring för land och folk? De senaste fyra årens negativa utveckling har ju hela tiden signerats av den borgerliga regeringen, och den förda politiken har utformats under den falska förklaringen att man själv är praktiskt laget oskyldig lill allt vad som händer. För atl göra sig rikligt rentvällad går man i sina mera sublima ögonblick tillbaka ända till mitten av 1960-lalet - herr Bohman lyckades med detta - för all förklara kalastrofen under de senaste fyra åren.

Nu berättar regeringen för oss att nationens ekonomiska bekymmer kommer atl fortsätta ytterligare en del år framöver. Man ställer då onekligen frågan: Blir del en fortsatt repetition på den falska historieskrivningen från åren 1975 och 1976? I så fall ställer man sig också frågan: Hur i Herrans namn orkar man hålla på med den jargongen?

I fråga om den ekonomiska dagssitualionen i jämförelse med lägel för ett år sedan vill jag bara i största korthet konstatera följande.

Industriproduktionen med avstämning i augusti månad mol ett år tidigare ligger ett par procent, 1.5 eller 2 %, högre i volym räknat, men mer är det inle. Tyvärr visar orderböckerna och den omedelbara efterfrågan nu en negativ utveckling. Skogsindustrin, gruvorna, bilindustrin och järn- och stålverk håller på all snabbt dra ner sin produktion. Därmed torde förhoppningarna om en exportökning under detta år försvinna. Permilleringar, avsked och nedläggningar är ell alltför starkt inslag i industribilden för dagen.

Bostadsbyggandet under 1980 ligger på en nivå som är 13 % lägre än 1979, trots all det är oberoende av den internationella konjunkturen. Privatkonsumtionens förändring ser ut alt stanna på ± O under 1980. Den plusprocenl som regeringen redovisar torde, mol bakgrund av den allt starkare inflationsutveckling som vi nu avläser, försvinna. Bilhandeln reduceras i förhållande lill fjolåret med ca 10 %. Exporlresullalel 1980 blir volymmässigt ± O, men när det gäller importen avläses en fortsatt volymökning. Tolvmånaderstalet för budgetens underskott räknat från oktober i år är 54,7 miljarder. Det mesta talar för att underskottet ökar, trots alla ansträngningar från regeringens sida. Jag tar mig friheten alt gissa alt del har ökat till minst 60 miljarder när vi stämmer av det i oktober månad 1981, naturligtvis under förutsättning all den nuvarande regeringen sitter kvar och atl denna politik i stort sett fortsätter. Löntagarna har 1980 atl registrera en standardsänkning på 2%.

Utlandsupplåningen är så avskräckande den kan bli. Regeringen redovisar i sin proposition ell underskott på 21,5 miljarder under 1980. och man ökar på del lill 23,2 miljarder 1981. Inflationen har, som alla känner till, under året satt rekord. Det senaste tolvmånaderstalet ligger på mellan 15 och 16 %. Och årstalet för kalenderåret 1980 torde ligga på 13 %, förhoppningsvis inte

mer.

Den regeringspolitik vi denna höst upplever går på tvärs med konjunkturutvecklingen. När produklionssiffrorna pekar neråt som ell tecken på svag efterfrågan, pressas den utvecklingen ytterligare i samma riktning genom de under höstens urtima riksdag genomlrumfade skaltehöjningarna och vid den lagtima riksdagen föreslagna - och jag föreställer mig så småningom också genomlrumfade -s. k. besparingarna. Man tycks alldeles ha glömt bort att en sådan utveckling i en nedåtgående konjunktur blir på sill sätt självgenererande. Den bara förstärker nedgången. Vilka argument som än används för atl försvara politiken så kommer den alt verka ungefär som när man kastar ut barnet med badvattnet. Vi har från socialdemokratins sida med all kraft varnat för de konsekvenserna.

Den ulan jämförelse största efterfrågan har vi inom del egna svenska folkhushållel. Jag har många gånger förut sagt, och jag säger del nu också, all 70 % av vårt byte av varor och tjänster sker inom de egna gränserna, och den i och för sig så vikfiga exportmarknaden skall basera sin export på en hemmamarknad som helst inte tappar sin efterfrågan. Det gäller framför allt kapitalvarorna, stora delar av råvarorna och halvfabrikaten. Vi har inte-jag har understrukit del många gånger- någon efterfrågeinflation i dagens läge. Svenska folket går inte och bär för myckel pengar i sina plånböcker. Alla försäljningssiffror är en dementi på detta. Handelns försäljningssiffror, människornas konsumtion, deras bilköp, deras intresse atl bygga sommarstugor eller egnahem - inom alla dessa nyckelområden där man avläser graden av köpkraft hos de stora folkgrupperna pekar alla tecken neråt.

All vi har en besvärande rekordinflalion betingas av den kostnadsutveckling som politiken har fört oss in i. Del enorma underskottet i budgeten tvingar riksbanken och riksgälden all föra en politik där sparande och kapitalbildning i alltför stor utsträckning konsumeras för all täcka budgetunderskottet. Jag tror del var Lars Tobisson som tidigare sade atl våra affärsbanker nu mer och mer blivit förvaltare av statsobligationer och lappar myckel av sin aktivitet och sina kreditmöjligheter när del gäller näringslivets finansiering. I slagsmålet om krediterna, där budgetunderskottet konfiskerar en så pass väsentlig del, gäller ju lagen om tillgång och efterfrågan. Vi får då en abnormt hög ränta: 15 % och däröver i den korta marknaden, 12,7 % på bosladsobligalioner och 13,5 % på industriobligationer. De fungerar på ell sådant säll all de är någonting av en broms på investeringar och företagaranda. Vi har en kostnadsinflation.

Allt detta konstaterar bl. a. herr Tobisson i sitt inlägg. Men han drar inle slutsatserna av del och säger hur vi har kommit dit. Jo, det är naturligtvis på grund av släpphänlhelen från regeringens sida när det gällt budgetpolitiken under de här fyra åren.

Del mest bekymmersamma vid ett försök atl bedöma framtiden är atl regeringspolitiken leder lill en klar dämpning av sysselsättningen. Från dessa utgångspunkter framstår de i statsministerns föredragning anförda motiveringarna som ännu mer svårförståeliga. Herr Fälldin talar om alt alltför få människor i dag vill ta arbete inom industrin. Vad är del för industrier som i

Nr 30

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

107

Nr 30

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

108

dag saknar folk? Det kan vara en och annan småföretagare som till äventyrs skulle önska ha tillgång till ett par eller fyra fem anställda. Men vad är det för stora branscher och stora industrier som i dag saknar folk? Var har herr Fälldin fått delta ifrån? Fråga arbetarna i Landskrona och vid varven i Malmö och Göteborg, gruvarbetarna och järnbruksarbetarna i Norberg och Surahammar, gruvarbetarna i Kiruna och Malmberget, järnbruksarbetarna i Luleå, Oxelösund och Domnarvet, skogsindustrins anställda i Köpmanholmen, Hörnefors, Emsfors och Delaryd! Fråga järnbruks- och verkstadsarbetarna under Uddeholms olika förvaltningar! Fråga lekoarbelarna i södra Älvsborgs län, där mer än 4 000 jobb försvunnit under de fyra år vi haft borgerliga regeringar! Får dessa en chans till industriarbete, fru talman, lar de den med uppsträckta händer. Varför gör man slika uttalanden om atl folk haren motvilja mol atl la industriarbete? Tusentals arbetare har förmodligen f. n. sin tillvaro förstörd och är sömnlösa av bekymmer inför hotet all en vacker dag bli uppsagda och få besked om alt industrin skall läggas ner, där detta inte redan har skett.

Talet om den alternativa sysselsättningen är i de flesta fall ell tal för galleriet, och det har varit något av en generell förklaring från vår värderade industriministers sida varje gång han har kommenterat någon nedläggning. Ersättningsindustrierna tar man i dagsläget inte på hyllan, lika litet som stora förhoppningar kan knytas till vad man brukar kalla nya "intelligensindustrier", inplacerade i nischer som ingen annan har uppläckt på del näringspolitiska området - del här är en fråga som har internationell karaktär, för del finns ju aktivitet också i de övriga nationerna. Slikt tal har egentligen inget underlag. Vi har att hålla oss lill den industriella verksamhet och verklighet som vi kan och där vi har traditioner. Vi har all utveckla den vidare i en allt hårdare konkurrens. Naturligtvis lar vi emot nya idéer med stor tacksamhet, men detta blir mer effekter i marginalen, och det förändrar inle del allvarsamma dagsläget. Skall del bli någonting, så får tydligen politikerna gå in som den positiva kraften. Våra utvecklingsprojekt, som vi har redovisat vid flera tillfällen under de senare åren, är försök iden riktningen, men de har inle föranlett några åtgärder från regeringens sida.

Ökade investeringar är inle heller tillräckliga för alt hjälpa oss ur dilemmat. När SSAB har lagt ner 4-5 miljarder på atl strukturera handelsstålsindustrin, behöver man ett par lusen personer färre än innan man startade struktureringen. Del betyder självfallet inte all det var fel atl strukturera, men del får den konsekvensen på arbetsmarknaden.

När skogsindustrin moderniserar och bygger ul sin produktionskapacitet, blir resultatet genomgående att man tar fram den större produktionen med ett färre antal anställda. Jag kan som exempel nämna atl ett av våra större skogsföretag f. n. håller på all realisera ett investeringsprogram på 2,8 miljarder. Del innebär alt man ökar sin produktion ganska väsentligt, men man gör 400 personer överflödiga. Företagens under senare tid allt oftare genomförda avskedanden med motiveringen alt produktionen inte är företagsekonomiskt lönsam, tvingar fram en omprövning av företagens hittills orubbade suveränitet. Anonyma aktieägare och deras lika anonyma

styrelserepresentanler hanterar för ofta och för många gånger människor och samhälleliga värden sorn om de inle rörde dem närmare. Får man inle maximal utdelning på den investering man själv har initierat, så går man ur den och överlämnar till samhället att reda upp följderna. Tror man atl folk skall finna sig i detta hur länge som helst? Vilka av dessa drabbade branscher räddar man genom atl dra in den offentliga sektorn och genom all tala om -del har sagts tidigare här i dag- atl den måste dras in för att man skall friställa resurser? Vad är resurser? Jo, del är arbetskraft och kapital just lill den industriella sektor som visar den bild som jag här har redogjort för.

Det är i detta perspektiv vi har att bedöma utvecklingen också av den offentliga sektorns aktivitet. I officiella handlingar redovisas alt den svenska industrin under de senaste fyra åren har reducerat de anställdas antal med 75 000 personer och alt den offentliga sektorn under samma tid har tagit emot dubbelt så många. Delta innebär att den offentliga sektorn dels får la hand om dem som blir överflödiga, dels får la hand om del naturliga tillskott på arbetsmarknaden som utgörs av ungdomar och den kvinnliga arbetskraft som i allt större utsträckning gör anspråk på förvärvsarbete. Valet står helt enkelt emellan om dessa människor skall användas i en normal, civil sysselsättning eller om de skall hänvisas till arbetsmarknadsverket och dess aktiviteter. Med all respekt för AMS insatser tror jag dock alt folk trivs bättre med del andra alternativet, och som också har sagts här i dag blir det absolut inle billigare för samhället och för nationen alt försörja alla de här människorna via arbetsmarknadsverket och arbetslöshetsförsäkringen.

Vid sidan om det nödvändiga administrativa svarar den offentliga sektorn för många livsviktiga avsnitt i vårt samhällsliv. Jag behöver inte tala endast om sjukvård och undervisning, utan jag kan tala om trafik, kraftproduktion, telekommunikationer och myckel annat, som är basen för hela den industriella utvecklingen. Som utvecklingen avtecknar sig i dag talar ju del mesta för atl samhället i större utsträckning än tidigare får ett direklansvar för arbete och sysselsättning, förmodligen också på nya områden. Jag kan inte komma lill någon annan slutsats. Här har vid flera tillfällen deklarerats från denna talarstol all vi är på väg in i någonting alldeles orimligt, därför all 65 % av BNP las i anspråk för den offentliga sektorn. Vem som helst kan la upp akterna, serverade från kanslihuset, och läsa sig till att 35 % av BNP går lill offentlig konsumtion och offentliga investeringar. Dessutom har vi ett samarbete mellan privat och offentlig sektor, där framför allt den privata industrin lar sin utkomst och sin styrka som industri ifrån de offentliga beställningarna. Man kan nämna sådana äkta par, om jag får använda det uttrycket i del här sammanhanget, som Vallenfall och ASEA, LM och televerket samt försvaret och försvarsindustrin - bara för atl exemplifiera vad jag nyss sagt.

Pensioner och löner till inte mindre än 1 300 000 offentligt anställda-dvs. i vissa stycken transfereringar över offentlig sektor, i varje fall när del gäller folkpension, sjukersättning osv. - omsätts ju i den privata konsumtionen, vilket innebär all man köper varor som produceras, distribueras och till övervägande del hanteras av privat industri och privat handel och köpen-

Nr 30

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

109

Nr 30

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

110

skåp. Därför är det ju så enormt otillfredsställande och snedvridet atl tala om alt 65 % av all aktivitet i nationen tas om hand av den offentliga sektorn. Det är 35 %, det andra flyter ul till privata människor som med dessa pengar håller liv i en privat sektor.

Nu är del naturligtvis klart alt vi har kommit till en gräns, där det inle finns så särdeles många fler procent alt la, det kan jag hålla nled om. Men dagens nivå har vi varit överens om med hänsyn lill fördelningen mellan just privat och offentlig sektor. Vi har alla vårt ansvar för del, och vi har inle gått för långt. Del är min uppfattning.

Vi har nu i del framlagda sparpakelet attacken mol folkpensionärerna via rensningen av indexet, del index som skall garantera värdesäkringen. Andra har debatterat delta, och jag skall inskränka mig till atl säga att det är orimligt atl välja metoden att rycka ul vissa varor, i detta fall oljan, och diskvalificera indexberäkningen med hänsyn härtill. Del finns ju andra viktiga strategiska varor som vi är beroende av när det gäller importen. Var hamnar vi, om samma situation skall inträda beträffande dem? Del går på lösa boliner, vilket man kanske nu djupt ångrar i fråga om vissa områden.

Vi ser på saken så här: Regeringen har blåst upp lill en ny ATP-strid, och vi är beredda atl la den. Del senaste överraskande inslaget är atl regeringen -vilket också framkommit i dagens debatt - nu lär vara beredd att i viss mån ompröva sina förslag, då den, för all använda ett populärt ullryck, "inte hade någon aning om" vilka verkningarna i själva verket skulle bli.

I vår motion 35 har vi redovisat berörda områden. Konsekvensen har tydligen blivit en överraskning för regeringen, som enligt grundläggande regler för regeringsarbetet från olika håll har alt inhämta synpunkter på sina förslag och genom denna procedur skaffa de upplysningar om saker och ting som regeringen inle själv vet någonlingom. Förslaget är en verifikation på den sinkadusmässiga hantering som regeringen har ådagalagt vid utarbetandet av den här propositionen. Nu tvingas också utskottet med en omfattande remiss la på sig regeringsarbelel och dra slutsatserna av del hela. Prognosen för vår framtid är denna: Sänkning av reallönen under de närmaste åren och inflation - om jag tillåter mig atl nämna siffran 10 % för 1981 lar jag säkerligen inle till för myckel. Vidare kan vi vänta en oacceptabel bytesbalansbrist, ell oacceptabelt budgetunderskott och troligen en oacceptabel arbetslöshet. Del är helt enkelt prognosen för nästa år, och den ger klart ullryck för ätt vi har en regering som på något säll präglas av resignation och uppgivelse och som har accepterat metoden: Del går som del går. Det får bli som del blir. Vi skall försöka gneta och spara oss fram och hoppas på bättre lider. Även om vi far illa under processen, så skall väl så småningom det hela ändå rätta lill sig.

Vi upplever den helt orimliga situationen all vi har en regering som ställer sig vid sidan av händelseutvecklingen, inregistrerar vad som sker men gör del som om det vore något ödesbestämt, ulan atl visa vägarna för alt få en positiv vändning i denna negativa utveckling. Inför en sådan regeringspolitik är del inle bara vi i opposiitionen som står frågande. I långa stycken frågar industrins och handelns företrädare delsamma. Affärsbankernas ledningar ser med stor

olust på atl deras verksamhet har förvandlats till förvaltning av statens obligationer, och de frågar sig: Hur länge skall det hålla på? Förelagen ser sjunkande omsätlningssiffror och ställer samma fråga.

Det mest bekymmersamma är utgångsläget för den nu inledda avtalsrörelsen. Den skall föras mot bakgrunden av ell rekord i inflation, och ingenting visar atl ni i regeringen egentligen har uppmärksammat den och är beredda all motverka den. Avtalsparterna möter en regering som har kantat sin väg med brutna löften, inle bara dem som regeringen ställt ut i valrörelserna ulan också dem som ställts ut i avtalsrörelsen, löften som ställts ul i den politiska debatten under den gångna sommaren och hösten. Nu bryter man löftena genom en planlös regeringspolitik.

Hur skall fackföreningsrörelsen kunna tala med och umgås med politiker av denna karaktär? Del måste bli den fråga som arbetsmarknadens parter ställer sig. En gång kan man bli lurad, två gånger kan man bli lurad, men skall man bli lurad tre gånger? Det som skett har i sin tur föranlett atl den fackliga sidan redan börjar tala offentligt om - och det har verifierats av Gunnar Nilsson under debatten i eftermiddags - alt de tvingas se om sitt hus med bortseende från de s. k. samhällsekonomiska övervägandena. Och då ställer jag frågan: Vad ämnar regeringen göra? Tar ni itu med den obehärskade prisstegringen på bl. a. skogsråvarorna med de konsekvenser den har för bostadsbyggandet? Är ni beredda atl se över priskonlrollinstmmenlel och sälla del i funktion? Är ni - och del är del väsentliga - beredda lill en sådan omläggning av politiken all de framförliggande och ofrånkomliga bördorna får sin rättvisa fördelning med hänsyn lill människornas bärkraft? Del är en alldeles avgörande fråga, om vi skall ha en rimlig chans atl få fred på arbetsmarknaden. Och detta betyder all vi måste få en annan syn på skattepolitiken än vad en del regeringsförslag ger uttryck för som vi nu har mottagit. Det vore önskvärt all regeringen här tänkte om. Jag säger del, då ni onekligen på sista liden har gett allmänheten ett intryck av alt er tid medger en hel del andra mindre väsentliga framträdanden än all sitta tillsammans i kanslihuset och överväga dessa allvarliga ting.

Del vi efterlyser är framför allt ell bevis på atl inflationen kan reduceras. Vi vill ha ett stopp på de ständigt smygande prisstegringar som alla möter, bl. a. husmödrarna i butiken. Del är nödvändigt atl uppmärksamma dessa ting, om inle löneförhandlingarna skall sluta med ett allas krig mol alla. Löntagarorganisationerna och svenska folkel väntar i dag på en politisk ledning som tar ansvar och som går in och hjälper lill för atl få ekonomisk stabilitet. Vad ni gör inom de närmaste månaderna blir avgörande för om kursen skall läggas om eller om inflationskarusellen skall fortsätta.

Vi har i våra motioner gett er goda uppslag. Tänk över dem och kom tillbaka! Är ni inställda på alt ändra på den så konsekvent demonstrerade likgiltigheten när det gäller socialdemokratins synpunkter så är vi beredda att medverka i den nödvändiga ekonomiska saneringen. Vi har under den gångna hösten redovisat våra förslag, förslag som leder lill en klar kursförändring och en utveckling mol en stabilisering av priserna, en balans i vår ekonomi och en ny förhoppning hos näringsliv och företag.

Nr 30

Torsdagen den . 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

111

Nr 30

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

112

Naturligtvis löser man inte dagens problem med ett Alexanderhugg - jag vill gärna understryka det - men del bör finnas praktiska möjligheter att vända på den olycksaliga utveckling vi under de senaste fyra åren har bevittnat. Vi har alla samma intresse därav. Vi ställer upp från socialdemokratins sida, för samhällets och nationens bästa, på de förslag som vi har anvisat och på de vägar mol målet som vi anser möjliga och framkomliga-Fru talman! För alt inle behöva besvära alltför många gånger med inlägg här i talarstolen vill jag - även om jag ser alt ekonomiministern tyvärr inle haft tid all stanna kvar - också göra några reflexioner med anledning av dennes inlägg här tidigare i eftermiddag.

Gösta Bohmans bedövande svada får väl las som ett försök atl låta ordsvallet camouflera politikens misslag. - Svårigheterna ligger djupare, sade Gösta Bohman. Nåja, något ligger del i detta, men del förklarar inle det förhållandet alt del bara blir värre och värre år efter år. Den sillande regeringen har majoritet i detta hus och kan använda den majoriteten. Men man gör inle någonting - därav vår kritik.

Gösta Bohman flyr till andra länders finansministrar, med förkärlek dit där han hittar sådana med socialdemokratisk partistämpel.

Han talar bl. a. om England. Jag har ju upplevt den situation som Gösta Bohman befinner sig i, men inle som han bara i tre år utan i 21 år, och raden av finansministrar under perioden 1955 lill 1976 med engelskt ursprung har varit myckel lång. De har praktiskt taget allesammans varit kunder hos Valutafonden, och de har varit präglade av enorma ekonomiska problem. Men del skulle aldrig falla mig in all göra en jämförelse mellan Sverige och England, eftersom nationerna är så vitt skilda i sina utgångslägen.

I Finland har man haft ell par hyggliga år, men ser man tillbaka på den historiska utvecklingen finner man alt del landet haft utomordentligt besvärliga år med arbetslöshet, devalveringar och utlandslån långt innan de problemen var aktuella för oss. Finland har som sagt haft ell par bra år, men del är inle säkert atl den situationen varar så länge lill. Tyvärr ser del ut som om också vårt östra broderland nu börjar få besvärligheter, med ell underskoll i sin bytesbalans som ligger någonslans i närheten av 7 miljarder FM.

Danmark präglas av ständiga kompromisser på grund av den politiska situationen där. Del går inle för Anker Jörgensen atl föra en socialdemokratisk politik. Någon skall vara statsminister, och han har fått ta på sig den uppgiften för all se om han kan klara nödvändiga åtgärder fram lill beslut i folketingel. Men dessa åtgärder behöver inte vara uttryck för den politik han innerst inne skulle vilja föra, om han hade de praktiska politiska möjligheterna därtill.

Österrike har klarat sig bra, berättade Gösta Bohman. Ja, där har ju socialdemokratin haft en stark ställning. Österrike är väl den enda nationen i Europa som inte har prövat på svångremspolitik ä la Bohman. Landet har ell starkt inslag av slalsdrifl i sill näringsliv. Hela den lunga industrin är ju i betydligt större utsträckning än hos oss lagd i statens händer. När herr

Bohman nu i ett par omgångar återkommit till all prisa Österrike, visste han kanske inle rikligt vad han gjorde. Nu har han fått reda på del och blir väl litet försiktigare i fortsättningen.

Jag tycker emellertid, fru talman, atl hela denna debatt är ganska meningslös. Vad som är avgörande är alt denna nation klarade sig bra fram lill 1976. Sedan har del inte gåtl bra längre.

Det har efterlysts varför vi inle vid del här tillfället kom tillbaks med vårt förslag om importdeposilioner. Ja, att vi inle gjort det betyder inle all vi har lagl detta förslag ål sidan. Vi har haft del uppe lill diskussion, och del har avslagits i kammaren, med den sammansättning denna har. Vi kunde naturligtvis repetera allt som vi har fåll avslaget, men då skulle vår partimotion bli en enormt voluminös handling. Men skulle vi få möjlighet alt la ansvaret för nationens politik, så är det klart atl den frågan på nytt skulle komma alt bli en realitet, eftersom vi märker, när vi ser oss omkring i världen, hur de utvecklade industrinationerna f. n. håller på atl la stryk och får finna sig i en oacceptabel arbetslöshet på grund av en ohindrad import från nationer där människorna lever under långt ifrån människovärdiga förhållanden.

Ja, fru talman, det var inle meningen atl vi skulle ha någon skaltedeball här i dag - den kommer ju längre fram - men herr Bohman tog sig friheten atl sjunga en psalmsång när det gällde marginalskattens betydelse. Jag har många gånger sagt all vi inte nonchalerar denna. Men marginalskatten är en detalj i det stora problemet om skatterna, och man kan inle diskutera skatteproblemet från så begränsade utgångspunkter som all gå upp här i talarstolen och gråta en skvätt över marginalskatterna; då kommer man inle dit man önskar.

Under de senaste åren har det förts en politik som jag tidigare har betraktat som illa genomtänkt och budgetpolitiskl och slalsfinansielll slösaktig. Jag är inle ensam om den uppfattningen. Det har vräkts ut pengar generellt till det svenska näringslivet och lill industriföretagarna utan all pengarna har fått avsedd effekt. De har byggt upp en likviditet; siffran - som har varit föremål för ett inlägg tidigare här i dag - är imponerande. Del behövde naturligtvis stramas ål, och detta skulle ha gjorts tidigare, men det får inte stramas ål på del sättet alt folk far illa och blir arbetslösa. Politiken måste vara selekliv, hur olustigt del än låter i en borgerlig regerings öron.

Om denna selekliva politik skall fortsätta eller inle när del gäller NCB får vi väl så småningom reda på. Här har ju under de senaste dagarna demonstrerats en oenighet i en väsentlig politisk fråga som, om ståndpunkten vidhålls, gör atl allt vad parlamentarismens regler heter kommer på skam. Nu tror jag inte atl den gör del. I valet mellan atl inle sitta kvar i regeringen och alt göra som herrar Fälldin och Ullslen säger kommer Gösta Bohman sannolikt atl följa herrar Fälldin och Ullslen. Jag vågar mig på den profetian här, och jag skulle bli myckel förvånad om den inte håller.

Nr 30

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

8 Riksdagens protokoll 1980/81:29-31

113

Nr 30

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

114

Anf. 71 Budgelministern ROLF WIRTEN:

Fru talman! Jag skall kommentera några av de punkter som Gunnar Sträng log upp i sill anförande.

Jag startar gärna med den historiska återblicken. Jag tror visserligen inle alt det är meningsfullt atl jag håller på med den under någon längre lid, men jag kan myckel väl förslå alt förre finansministern kände behov av all få redovisa atl 1970-lalets mitt var en period i svensk politik då det fördes en hushållning som var av bästa märke. Det är begripligt alt han känner sig vara en advokat som skall försvara den perioden.

Jag tror ändå, Gunnar Sträng, atl det är rimligt att vi ser litet pä de där åren. Jag vill inte säga annat än vad Gunnar Sträng sade, att även det parti jag företräder bär sin del av ansvaret. Men det förändrar inte någonting, ulan vi måste ju se kritiskt även på denna period och överväga vad som var mindre bra och vad som var bra. Jag håller gärna med om atl det inte finns någon anledning atl säga atl tanken all använda sig av den s. k. överbryggningspoliliken är av värde i vissa skeden, om man verkligen vet alt man kan få kontroll över kostnadsutvecklingen och om man vet alt det kommer en bättre konjunktur längre fram samt alt man genom en sådan här satsning i bästa Keyriesiansk anda ser lill all folk får sysselsättning och atl industrin kan gå vidare. Del tror jag är en i grunden riktig tanke. Men det som ändå måste sägas om den här perioden är ju atl vi fick en koslnadspuckel som blev väldigt besvärande. Del tror jag att Gunnar Sträng, hur skicklig pedagog han än är, inte kan bestrida. Han har nog på den punkten en ganska samlad ekonomisk expertis emot sig. Jag skall inte trötta med siffror - sådana har redovisats i olika sammanhang. Men del ledde ändå fram lill alt svenskt näringsliv lappade marknadsandelar på ell synnerligen allvarligt säll i omedelbar anslutning till de här åren. Samtidigt som världshandeln växte kraftigt kunde vi i svensk industri inle la hem en motsvarande del lill vårt land, något som vi så väl behövde. Detta blev en väldigt tung börda i slutet av 1970-lalel, och del ledde fram lill den svåraste konjunkturnedgång och slruklurkris som vi haft efter andra världskriget. Det är nog ofrånkomligt all säga all så ligger del fill.

Jag tror också all Gunnar Sträng i del här sammanhanget skall vara försiktig med all lovorda all lagerslödel var infasal i rätt lid. Del är nog inle så. Tvärtom kom del vid en tidpunkt då del låg som en tung börda under en förhållandevis lång tid. Kapitalkostnaderna blev besvärande för vårt näringsliv. Jag skall i delta sammanhang nöja mig med dessa kommentarer och ytterligare bara säga att den icke-socialistiska regering som tillträdde 1976 lyckades vända situationen rätt radikalt genom att man devalverade, genom atl man återigen minskade trycket på näringslivet då man log borl den allmänna arbetsgivaravgiften och genom alt man släppte kopplingen lill valulaormen. De här åtgärderna medförde alt vi lyckades få en växande konkurrenskraft och återigen kunde börja sälja på världsmarknaden. Som vi förutsade - del var rikligt - började kurvorna återigen vändas uppåt under 1979 och 1980.

Men del som då inle var bra var naturligtvis - och jag skall därmed gå över

lill den andra punkten i Gunnar Strängs anförande som jag tänkte beröra -atl vi inle lyckades se lill alt vårt näringsliv och vår industri fick en iimlig andel av vår arbetskraft under den högkonjunktur som vi just nu har bakom oss. Mol normall 40 000 eller 50 000 nya arbetstillfällen - och än mer under vissa perioder - fick vi under 1979 och 1980 bara 15 000 ä 20 000 nya arbetstillfällen. Del är en klart sämre situation än den som vi väl litet var hade hoppats på, dvs. all man under den här omgången skulle kunna låta svensk industri växa sig stark för all klara sig över kommande lågkonjunkturer. Att vi nu står vid ingången lill en sådan visar vår omvärld.

Jag undrar egentligen vilken Gunnar Strängs egen slutsats var på det här området. All salsa på industrin var tveksamt när del gäller sysselsättningen. Med rätta pekade Gunnar Sträng på vad del kostar all skapa nya arbetsplatser i dag. Jag har också observerat SCA;s investeringsprogram, och jag känner lill SSAB:s satsningar och vad de leder till i fråga om minskade arbetstillfällen. Ändå är det som jag ser det en tvingande nödvändighet alt ge möjligheter till vår industri all växa sig stark genom alt vi friställer både personal och kapital. Lyckas vi inte med del, ser del inle så bra ut för den svenska levnadsstandarden längre fram. Det här är nog en nödvändighet.

Om Gunnar Sträng menar alt vi i stället skulle fortsätta atl salsa på den offentliga sektorn i första hand när del gäller arbetsmarknaden, så är del nog en minst sagt tvivelaktig medicin. Alt låta det gå vidare med ell lillskotl på 40 000-50 000 anställda per år i den offentliga sektorn under 1980-lalel - det skulle bli en ekonomisk börda som .inte vare sig kommuner, landsting eller stat skulle orka med. Den expansionen har vi bakom oss, och jag tror alt regeringen har rätt i sin bedömning atl det nu är nödvändigt alt hålla tillbaka på detta område.

Del får inle leda lill slutsatsen all vi från mitt håll skulle motarbeta den offentliga sektorns nödvändiga verksamhet. Jag sade redan i mitt huvudanförande lill Gunnar Nilsson att del är ell myckel nödvändigt behov - precis som Gunnar Sträng också sade - som tillgodoses via den offentliga sektorn på de sektorer som jag åskådliggjorde. Gunnar Sträng log nu några ytterligare exempel.

Jag noterar dock alt Gunnar Sträng här sade atl vi har kommit upp till en gräns där del inle finns så myckel mer atl la. Han avsåg då naturligtvis skattetrycket, och jag tror också atl han avsåg hur mycket den offentliga sektorn kunde växa vidare - all vi hade nått upp lill takel i dessa två hänseenden. Det är ell intressant och viktigt uttalande av Gunnar Sträng. I mitt huvudanförande ställde jag också frågan om socialdemokratin var beredd atl gå vidare med ökade skatter. Jag måste tolka Gunnar Strängs uttalande så att i varje fall hans uppfattning är atl här finns del inte mera spelrum. Men likväl är det den vägen som socialdemokraterna har valt i sitt skatteförslag, där man ju lägger nya bördor på näringslivet i form av ökade arbetsgivaravgifter.

Gunnar Sträng tyckte atl det var litet lösa boliner - så tror jag formuleringen var - när man valde metoden alt oljan skulle få utgöra ett

Nr 30

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

115

Nr 30

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

undantag i indexberäkningen under de svåra år som vi har framför oss. Jag tycker nog ändå atl man måste ställa en molfråga till Gunnar Sträng: Har vi någonsin haft en så kolossal imporlbelaslning på någon vara tidigare -exempelvis under Gunnar Strängs myckel långa politiska verksamhet - all kostnaderna tiodubblats för en importvara under så få år som här har skett under 1970-talel. Del är en importvara som inle väger lätt i vår konsumtion utan som är enormt betydelsefull och tung i den totala importen. Bara under den andra oljechocken ökades importkoslnaderna från 15 lill 30 miljarder. Måste inle detta självklart leda lill all hela folkhushållet skall bära dessa mycket avsevärda kostnader? Del är den slutsals som vi har dragit när vi gjort undantag för dessa kostnader när del gällde inflalionsskyddet i skalleskalorna och när vi menar all del också är rimligt atl man belastar pensionärskollektivet lika väl som löntagarkollektivet.

116

Anf. 72 GUNNAR STRÄNG (s) replik:

Fru talman! Jag har inle möjlighet atl bemöta allt delta på tre minuter. Men låt mig säga, för all inte ulan vidare lämna del här med överbryggningspoliliken: Visst fick vi en kostnadspuckel - och jag har redovisat vad som var anledningen lill den. Om man däremot ger sig lid alt studera löneutvecklingen från 1970-talets början och fram lill 1976, finner man attdet inte är någon påfallande specifik lönestegring i Sverige. Vi låg efter i början av 1970-talel, vi låg före 1975 och 1976. Men del här var på ell område där politikerna var överens om alt vi inle skulle lägga oss i utvecklingen. Del är därför jag menar atl del är oanständigt när ni far omkring vid alla tillfällen och lastar socialdemokratin för vad som hände när Sveriges näringsliv, Sveriges företagare, satt och släppte efter i lokala förhandlingar i form av löneglidning i en utsträckning som gick för långt.

Rolf Wirtén log upp detta med lappade marknadsandelar. Jag har haft anledning all studera den frågan litet närmare, och del är inle som statsrådet Wirtén beskriver det.

Vi hade under åren 1975 och 1976 en nedgång i våra marknadsandelar i världshandeln. Vi var inle ensamma om del. Detta gällde för samtliga OECD-länder med ett enda undantag, nämligen Japan. Det fungerar på del sättet atl om en vinner, så måste de andra förlora. Och del fanns möjligheter atl la del av vad sakkunnigt folk sade vid del tillfället. Det var atl Sveriges situation inle i något avseende var unik. Vi delade den med övriga industriländer när det gällde marknadsandelarna inom OECD-kollektiv-el.

Men del kom nya länder som trängde sig in i OECD-nalionerna och log hand om marknadsandelar som de gamla QECD-länderna tidigare hade haft för sig själva. Sådan är sanningen.

Sedan har det inle hänt någonting på del här området. Även under de goda åren 1978 och 1979 har man inte återvunnit någonting av dessa marknadsandelar. Vi är där vi är, helt enkelt därför atl del är nya nationer som kommit in och tagit hand om marknader där vi tidigare varit ensamma.

Rolf Wirtén kom tillbaka lill det lycksaliga året 1978. Jag tillät mig säga:

Sex av de miljarder som vi hade som en pluspost var ell resultat av alt vi kunde exportera vad vi hade arbetat ihop under 1975 och 1976, och fyra av miljarderna var en följd av en ändrad beräkningsteknik beträffande den del av bytesbalansen som vi kallar ijänstebalans och handelsbalans.

Industrin fick ingen arbetskraft under dessa år, sade herr Wirtén. Industrin hade ett visst överskott på arbetskraft när vi gick in i de här åren och utnyttjade del genom all driva sin verksamhet mer effektivt. Följaktligen behövde man inte nyanställa folk i samma utsträckning som om arbetskraften skulle ha varit hundraprocentigt sysselsatt.

Anf. 73 ROLF RÄMGÅRD (c):

Fru talman! Jag skall begränsa mig lill de kommunala frågorna i den här sena stunden.

I den nu framlagda sparplanen konstateras alt det utöver besparingsåtgärder när det gäller den statliga budgeten och en dämpning av den kommunala expansionen också erfordras att näringslivets kapitalförsörjning tryggas och atl åtgärder vidtas för alt öka industrins investeringar.

Finansutskottet har i sina överväganden också konstaterat att del nu är nödvändigt all så fort som möjligt få en anpassning av vår totala konsumtion lill vår totala produktion. Detta kan ske genom en minskning av den offentliga sektorns efterfrågan eller en ökning av den svenska totalproduktionen.

1 det läge som Sverige i dag befinner sig i är del nödvändigt att både minska ökningstakten inom den offentliga sektorn och öka kapaciteten inom industrin och näringslivet.

Ju snabbare vi kan komma lill rätta med vår obalans mellan produktion och konsumtion, desto fortare kan vi också se fram mot realinkomslökningar och låg inflation. Skulle däremot den kommunala sektorn fortsätta alt öka i samma takt som under de senaste åren, kommer del atl inom några få år vara fler sysselsatta i kommunerna än del är i hela den svenska industrin.

Eftersom den kommunala sektorn utgör den tyngsta bilen i den totala offentliga konsumlionsökningen, måste naturligtvis den kommunala expansionen dämpas. Om delta är vi överens. I den socialdemokratiska reservationen och motionen konstateras bl. a.: "Med de stora obalanser i ekonomin som vi nu fåll är del nödvändigt all en större del av produktionsresultaten går lill ökad export och ökad kapitalbildning. Detta begränsar utrymmet för konsumlionsökningar - både i fråga om privat och offentlig konsumtion."

Men om vi är överens om all del förhåller sig på delta sätt måste vi väl göra något åt den aktuella ekonomiska situationen. Del är delta som det nu framlagda besparingsprogrammet syftar lill - all påbörja en anpassning lill vårt nuvarande läge.

Reservanterna menar alt den borgerliga regeringen urholkar den kommunala ekonomin genom all bl. a. dra in speciella statsbidrag. Vidare hävdar de atl man från regeringens sida inle fullföljer den kommunalekonomiska utredningens förslag, som riksdagen antagit, all regelbundna överläggningar mellan de båda kommunförbunden skall ske, alt sysselsättningen äventyras

Nr 30

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

117

Nr 30

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

118

på grund av en urholkning av den kommunala ekonomin samt all någon analys inle gjorts av hur de olika besparingsförslagen slår mellan kommunerna.

Låt mig då först konstatera alt de transfereringar som skett från staten till kommunerna sedan regeringsskiftet 1976 fram till 1980 har varit betydligt större än transfereringarna var under den lid socialdemokraterna hade regeringsmakten. De ekonomiska problem av skiftande slag som kommunerna har all brottas med lastas i debatten ofta på regeringen. Ur oppositionssynpunkl är del enklast så.

I verkligheten förhåller det sig på del sättet all regeringspolitiken efter 1976 inneburit atl statens ekonomiska engagemang inom kommunsektorn har ökat. Utmärkande för bidragsgivningen har varit atl man velat utjämna skillnaden mellan falliga och rika kommuner. Del har skett inom ramen för skatteutjämningen.

Hurdan har då utvecklingen varit när del gäller skatteutjämningsbidragen? Jo, dessa har ökat. Ökningen kan mätas på många sätt. Totalbeloppet har ökat från 2,6 miljarder kronor 1976 till 6,7 miljarder kronor 1980. Utslaget per invånare blir det en ökning från 324 kr. från 1976 lill 808 kr. år 1980. Även om man räknar med inflationen, så uppgår ökningen lill drygt 100 %.

Något tillspetsat skulle man kunna säga att socialdemokraterna tillförde skatteutjämningen 2,6 miljarder på 40 år. Under de fyra år som gåtl sedan regeringen Palme föll har skalleutjämningen tillförts medel som uppgår till tre gånger detta belopp.

Men självfallet finns mycket all göra inom skatteutjämningen. Ungefär 20 kommuner med huvudsaklig anknytning lill storstadsområdena disponerar årligen en överskattekraft som kan värderas till ungefär 3 miljarder kronor. Inte minst utgör dessa pengar en påfrestning på den regionala balansen.

Men det är inle bara skaiteutjämningspengarna som ökat. Även de speciella statsbidragen har ökat såväl i kronor räknat som i relation till verksamhetens bmltokoslnader. Mellan åren 1976 och 1980 har statsbidragens andel av de kommunala brultoutgifterna ökat med drygt 2 procentenheter. Detta glömmer naturligtvis socialdemokraterna bort alt tala om. Sedan kan man också konstatera atl cirkulären från kommunförbunden är ganska tunnsådda när det gäller information som beskriver de positiva dragen i utvecklingen.

Självfallet kan man finna exempel på statsbidrag som minskat, men totalt har utvecklingen inneburit alt statens bidrag lill kommuner och landsting ökat med ungefär 15 miljarder kronor under åren 1976-1980. Sammanlagt uppgår statsbidragen till kommunerna år 1980 lill 38,5 miljarder kronor. Det är från denna höga utgångspunkt som vi nu måste begränsa ökningstakten i den kommunala ekonomin och föra resonemanget med hänsyn lill en mera balanserad kommunal utveckling.

Nu menar socialdemokraterna all dämpningen i den kommunala expansionen ifrån regeringen sida inte sker i planerade former. Det slår faktiskt i propositionen  atl  staten  måste  avstå från  all  lägga  nya  uppgifter på

kommunerna samt även ompröva tidigare angivna uppgifter och kostnadsdrivande normer.

Kommunminislern har också tillsatt en särskild grupp, stal- och kommungruppen, för all pröva vilka begränsningar som bör genomföras i den statliga normgivningen. Avsikten är atl gruppen, i vilken ingår representanter från kommuner och landstingskommuner, skall arbeta skyndsamt och successivt avlämna förslag lill kostnadssänkande förändringar.

Den borgerliga regeringen äventyrar sysselsättningen, säger socialdemokraterna och hänvisar lill alt kommuner och landstingskommuner kunnat trygga sysselsättningen genom sin expansion. Men när nu regeringen och utskoltsmajoritelen vill sänka taklen för kommunernas sysselsättningsökning, äventyras helt plötsligt sysselsättningen. Som jag påvisat tidigare är det den borgerliga regeringen som genom den stora ekonomiska överföringen till kommunerna också givit dessa möjligheter till ökad sysselsättning.

Men faktum kvarstår - det går inle all fortsätta att öka den kommunala sysselsättningen på industrins bekostnad. De 100 000-150 000 nya jobb i industrin som skulle behövas för all skapa balans gentemot ullandel skulle inte komma till stånd, om stal och kommun tog hand om all nytillkommande arbetskraft på marknaden. Faktum är all den konkurrensulsalta sektorn -som skall finansiera både vår privata välfärd och offentlig konsumtion - inle kunnat utnyttja högkonjunkturerna ordentligt på hela 1970-talel. Om vi kan återgå till en nivå där åtminstone en fjärdedel av sysselsättningen ligger inom industrin, har vi också större möjligheter alt få balans i våra utlandsaffärer.

Vi har atl konstalera all kommunerna inte har samma konsumtionsutrymme som under 1970-lalel. De i och för sig värdefulla och många gånger berättigade verksamheter som kommunerna har engagerat sig i måste nu hårdare prioriteras.

Jag vill därmed, fru talman, yrka bifall lill finansutskottets förslag.

Nr 30

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

Anf. 74 JÖRN SVENSSON (vpk):

Fru talman! Del är skillnad på vetenskap och politik. En människa kan för den skull arbeta både vetenskapligt och politiskt, och göra bådadera med hedern i behåll. Förkastligt är däremot när man gör del ena och påslår atl man gör del andra.

Del finns en man som heter Millon Friedman. Han har fåll Nobelpriset. Det beror inle på hans förtjänster som ekonom. Friedman är från vetenskaplig synpunkt en skojare och en humbug. Del finns inte skymten av vetenskapligt sanningskrav och heder hos den mannen. Men han har en annan egenskap - en politisk egenskap.

De ekonomiskt härskande klasserna väljer de auklorileler som de behöver i ett givet läge. 1932 behövde den tyska borgerligheten krossa fackföreningsrörelsen och demokratin. Fritt fram för de stora företagen, slut på humanism och jämlikhetsidéer. I Adolf Hitler och Alfred Rosenberg fann den de män som gjorde dess maklsirävan, dess beundran för de starka elilmänniskorna, dess förakt för massan till vetenskap och ideologi.

119

Nr 30

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

120

Modern kapitalism är i kris. Dess kapacitet är långt större än vad den själv kan svälja. Störningarna tilltar. Man söker efter utvägar och efter syndabockar.

Och Millon Friedman har någonting all sälja. Han säljer en vetenskaplig legitimation för åsikter, som går ul på all offentliga utgifter är förkastliga, ökad arbetslöshet oundviklig och nödvändig, privat vinst del enda som kan få ett samhälle att fungera.

Finansutskottets belänkande är ett eko av dessa idéer. Där förs ingen diskussion. Moderaternas ideolog har nu också blivit miltenpariiernas.

Man kan ha en borgerlig åskådning. Man kan ha en socialistisk åskådning. I båda fallen kan man, var och en från sin utgångspunkt, föra en hederlig diskussion om allvarliga problem. Del gör inte de borgerliga i finansutskottet. De förutsätter från början det som skall diskuteras. Friedman sitter så att säga redan i ryggmärgen på riksdagsmajorileten.

Det finns ell överskott av köpkraft, sägs del. Därför måste alla vara med och betala genom all dra in. Men flertalet människor i Sverige har fått minskad köpkraft. Då måste ju grunden till inflationen ligga någon annanslans, och del måste vara fel atl dra in köpkraft där man nu gör del. Hos vem ligger köpkraflsöverskotlel? Det är den fråga som måste ställas och besvaras.

Den offentliga sektorn har fått växa för starkt, sägs del. Vad är det som har växt för starkt? Svensk kapitalism är inle densamma i dag som 1930 eller 1960. Skulle produktionslivet ha klarat om landet haft kvar den gamla folkskolan, om inle flertalet fått gymnasial utbildning? Naturligtvis inle. Skulle näringslivet ha kunnat slå ul så många människor, om inle de offentliga utgifterna för de arbetslösa sjudubblals på 20 år? Givetvis inle. Näringslivets egen förändring och dess kris skapar mer av offentliga utgifter.

Den offentliga sektorn har tagit utrymme från del privata näringslivet, säger man. Hur kan den göra del? Pengarna till den offentliga sektorn går ju ul, inle minst till den privata industrin. Minskas den offentliga sektorn, minskas bostadsbyggandet, går del ut över hemmamarknadsinduslrin. Är det en klok politik?

Staten och kommunerna har trängt undan näringslivet från kredit- och kapitalmarknaden, sägs det. Tror man på det? Hur kan man då förklara de stora reserver som finns i förelagen? Hur förklarar man all del alltid tycks finnas pengar till spekulation, pengar alt föra ur landet, pengar atl använda lill improduktiva placeringar? Det borde inte finnas sådana, om kapitalägarna var så trängda som del sägs.

Vi har beviljat oss för hög standard, sägs del. Men vilka utgifter har stigit mest? Sjukvården har efter 1960 stigit 15 gånger, räknat i löpande priser. Familjeslödet har stigit elva gånger. Socialhjälpen, som i den mest vulgära reaktionära agitationen brukar vara måltavla, har inte stigit mer än åtta gånger. Men stödet lill näringslivet har stigit 33 gånger! Varför vill inle budgetministern och hans anhängare diskutera det?

Budgetunderskottet är nominellt ungefär 50 miljarder. Väger man in

statlig utlåning, socialförsäkringssektorns och kommunernas finansiella sparande, är underskottet i realiteten litet mer än 20 miljarder. 20 miljarder -del är nästan exakt den summa som går ut i stöd ål del privata näringslivet. Det är en händelse som ser ul som en tanke. Den saken borde man diskutera.

För den skull behöver vi inle utnämna just detta stöd lill den enda boven i sammanhanget och inte heller påslå att allt sådant stöd skulle vara förkastligt. Det är inle detta jag här gör gällande, men jag säger alt den starka tillväxten av denna post borde ändå i en ärlig diskussion föranleda vissa reflexioner.

Budgetunderskottet beror på den våldsamma utgiftsslegringen. Men det finns väl ändå en inkomstsida som man borde beakta. Om man avskaffar arbetsgivaravgiften, indexreglerar inkomstskatten, låter företagen föra ul stora värden ur landet - vad leder det lill? Till mindre statsinkomster. Någon roll spelar väl detta för budgetunderskottet. Eller hur?

Har skattelättnaderna medfört fler arbeten i det privata näringslivet, som del ju var tänkt enligt regeringens filosofi? Nej. Sysselsättningen har gått ner. Håller då tesen att näringslivet investerar mer, om man ger del förmåner? Nej. Man har fåll förmåner. Krisen har ändå blivit djupare. Orsaken måste finnas någon annanstans. Av detta måste man dra slutsatser.

Betalningsbalansen är i olag. Del är ell sant påstående. Vi har för högt kostnadsläge, sägs del, och därmed menas lönekostnaderna. Men lönekostnaderna per producerad styck har sedan början av 1960-talel stigit mindre i Sverige än i andra jämförbara industriländer.

Den s. k. koslnadspuckeln som det talas om är ju väldigt oklart utredd, men det finns tecken som lyder på alt den är en statistisk fiktion, som har berott på en fördröjning i utslagningen av människor. Man har alltså haft med i beräkningen en del människor som inle kunde göra den produktiva insatsen, men ändå räknades med då man räknade ut lönekostnaden per producerad styck. Detta har rätlat lill sig 1979.

Men om det nu är så att i själva verket med hänsyn till lönekostnadernas utveckling per producerad styck de svenska exporlkapilalisterna borde ha gjort större vinster under i övrigt lika omständigheter än man gjort i flertalet andra länder, så måste ju orsaken lill exportproblemen ligga någon annanslans än i det allmänna oredovisade talet om kostnadsläget. Varför eflerforskar man då inte orsaken?

Det finns i dag 6 000-7 000 människor i Sverige som står utanför normala samhälleliga och ekonomiska sammanhang, som förvägras rätten lill ett stadigvarande arbete, som är en outnyttjad reserv.

I del läget säger regeringen: Vi har för stort budgetunderskott. Men man kan väl inle bekämpa arbetslösheten, öka ekonomins och arbetslivets bas och omslutning utan ett visst budgetunderskott. Budgetunderskottet är ju på en gång ett resultat av depressionen och ett av redskapen för all bekämpa den.

Del är visserligen sant och måste erkännas atl man inle bara kan låta budgetunderskotten löpa. Det är också sant alt del finns utgifter som är

Nr 30

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

121

Nr 30

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

122

onödiga eller direkt socialt stötande - riksdagsflytlningen, de högre statstjänstemannens resor och ständiga sammanträdande, landshövdingarna, förmåner lill bolagen och åtskilligt annat. Det är klart all det finns en hel del sådant som man kan spara pengar på.

Men sparandet skall ju inle ske för sin egen skull. Själva budgetpolitiken måste ju ha ett mål. Del är här det brister hos regeringen. Den är mer eller mindre klart uttalat anhängare av den filosofin atl man kan lämna över åt det privata näringslivet all dra in folk i arbete. Men ju mer man skär ned på de offentliga utgifterna, desto mindre villigt tycks näringslivet bli alt skapa arbete. Regeringen tycks inte se den cirkel man har hamnat i.

Varje anlidepressiv politik kräver ell visst budgetunderskott. Frågan är i dag snarast hur detta underskott skall se ul.

Nu heter det också all Sverige måste salsa på export. Ökad export skall ge mer arbete. Nedskärningar hos staten skall ge ökat utrymme för exportindustrin. Detta betraktas i många kretsar som rena axiom. Men stämmer den filosofin när man granskar den litet mer kritiskt?

En liten ekonomi som den svenska bör normalt ha ett relativt större utbyte med utlandet än stora ekonomier som USA:s eller Sovjets. Men skall man för den skull bara öka ullandsberoendet? Upp lill en viss nivå kan man ha fördel av del. Om man från början ligger väldigt lågt kan ett vidgat utbyte ge fördelar. Men om man redan är uppe i 30 % eller mer blir det faktiskt i praktiken nackdelar. Man blir för specialiserad. Man drar på sig för stort behov av import. Och man blir beroende av importkoslnader, som man inte kan kontrollera därför alt de bestäms av multinationella koncerner som man inle kan påverka från nationell basis. Nästan en tredjedel av svensk utrikeshandel är i dag handel inom koncerner. Litet grovt uttryckt kan man säga all Wallenberg köper av sig själv, själv sätter priser. Ett sådant beroende är naturligtvis farligt för en nation också rent ekonomiskt.

Man borde i en mer fördjupad diskussion la upp dessa problem, och man borde ställa frågan så: Är del rent av på det sättet atl exporten har tömt ut sina möjligheter? Den kapitalistiska världsmarknaden är trång. Men produktionskapaciteten är överallt hög. Alla försöker vräka ul mer och mer på den. Men om alla gör så, är det tveksamt om egentligen någon kan expandera annat än tillfälligt och på någons bekostnad. Skall Sverige bara spela med i ell sådant lotteri? Skall vi hänga upp hela den ekonomiska politiken på förhoppningen atl del skall gå bra på denna marknad, där alla vräker ul mer och mer? Det borde vi diskutera. Och del borde finansutskottet naturligtvis ha diskuterat, om ledamöterna över huvud taget hade intresserat sig för saken och inte bara upprepat de Milton Friedmanska skrönorna.

Kanske är det så - nu gör jag inga direkta påståenden ulan ställer bara en diskussionsfråga - all de stora möjligheterna finns inom landet. I investeringsprogram på lång sikt inom alla bristområden. I ny produktion för rationellare och socialt mer angelägna behov. I industri som gör oss mer oberoende av utländska maskiner eller som levererar avancerad utrustning till landets eftersatta transport- och irafikväsen. Kanske vinner vi både

socialt och i form av bättre tillgodogörande av människors arbetskapacitet om byggnadsindustrin får vara med och bygga fler daghem i ell sådant expansionsprogram.

Sådana frågor borde vi diskutera, inle bara komma med det gamla vanliga snusförnuftiga pratet om exporten. Alla kan inle öka sin export. Alla kan inle leva på alt på andra vräka över produkter som de inle själva vill ha.

Tiden är mogen atl fråga: Vad är det förfel på svensk industri litet djupare sett? Jag skall här bara snudda ytligt vid några frågeställningar.

Här har företagarna i årtionden låst landet vid ell märkligt mönster. De får ul mindre förädlingsvärde per enhet energi än både Västtyskland och USA. De har en produktion som genomsnittligt har haft låg prisökning internationellt, sett i ell längre perspektiv. Den försöker de exportera för att betala en import inom vilken de alltmer har gjort sig beroende av produkter med hög internationell prisökning. Det måste vara något i grunden snett i detta. Här kan kärnan ligga lill problemen i utrikeshandeln och den industriella utvecklingen.

Vad har de sysslat med, dessa stora pojkar i näringslivet, som de borgerliga ser upp till? De har byggt produktion på kortsiktiga konjunkturer. De har kört bransch efter bransch i bollen. De har satsat på en stor bilindustri i en värld som håller på atl bli mätt på bilar.

Varför har de varit så kortsiktiga och så inkompetenta?

Kanske har de varit sill systems fångar. Kanske är liden kommen för en helt annan syn på och en helt annan organisation av produktionen.

Del duger inle längre med snabba affärer och smarta fixningar. Del behövs planmässighet och långsiklighel. En industriell förnyelse kanske bara kan ske i samhälleliga former - de privata blir för små.

Del behövs mer lätt industri, mindre råvamslöseri. Det krävs industri som minskar behovet av dyra insalsvaror från utlandet. Del krävs industri som medverkar i alt bygga bort de sociala bristerna, industri som tålmodigt under uppbyggnadsperioden avslår från snabba pengar för all i stället på 25 års sikt kunna bidra till en samhällsstruktur merhushållande, mereffekliv men också mer socialt berikande än den nuvarande.

Ell industriellt utvecklingsprogram av del slaget kräver en samhällelig och demokratisk organisation av produktionslivet. Ell utvecklingsprogram av del slaget vore ett klokt sätt all använda ett budgetunderskott lill. Dit borde resurser styras som i dag används för spekulation. Dit borde de pengar styras som i dag flyter ut ur landet lill Liechtenstein och Schweiz.

Del är inle en politik i Milton Friedmans anda. Men det är en politik i enlighet med arbetarrörelsens och del svenska folkflertalets behov. Det är en god politik, som dessutom förmodligen kan byggas på god vetenskap.

Nr 30

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

Anf. 75 ERIC ENLUND (fp) replik:

Fru talman! De ideal som Jörn Svensson beskriver i sitt anförande är kända sedan tidigare. Del är del slutna samhället, de slängda gränsernas samhälle. Vi behöver inle öka exporten, och vi bör se lill alt vi inle ökar vår import.

123

Nr 30

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

Fru talman! Anledningen till atl jag begärde ordet var framför allt alt Jörn Svensson gav sig in på de olika ekonomiska teorierna, bl. a. monelarismen och Millon Friedmans teorier. Jag vill med anledning av detta säga följande.

I den kommunistiska huvudmolionen hånar man den aktiva ekonomiska politik som brukar förknippas med lord Keynes, Bertil Ohlin och andra. Nu tror ni kommunister inte på dessa teorier, Jörn Svensson. Ni tror på planhushållning och på den ekonomiska politik som bedrivs på de centrala planeringskonloren i Moskva, Warszawa och Östberlin. Sovjetunionen, Polen och Östtyskland kallar ni för krisfria planekonomier.

Ni har dubbelt fel, Jörn Svensson, när ni säger alt regeringen har övergivit den aktiva ekonomiska politiken för all hålla sysselsättningen uppe. Ni har framför allt fel därför all ni själva inte tror på eller är anhängare av en sådan politik. Del är däremot regeringen.

De alternativa teorier som går ul på alt del mesta skall kunna styras med hjälp av den mängd pengar som tillåts i samhället använder vi oss inle av i Sverige. De avvisas bestämt, både av regeringen och av riksbanken.

Redan en snabb blick på t. ex. statsbudgeten visar hur vår politik är fylld av åtgärder för atl hålla sysselsättningen och efterfrågan uppe. Sparprogrammel ändrar inle detta grundläggande faktum.

Del är klart alt om Keynes, Bertil Ohlin och andra hade utformat sina epokgörande teorier i dag, så hade de naturligtvis tagit hänsyn lill alt verkligheten är något annorlunda. De hade exempelvis tagit hänsyn till alt oljenolan för vår del är 30 miljarder och till atl de offentliga utgifterna är mångdubbelt större nu än då. Del är den del av verkligheten som ovillkorligen måste påverka politiken. Detta innebär inle, Jörn Svensson, att regeringen har övergivit den aktiva ekonomiska politiken. Det innebär bara alt man har ändrat den efter förhållanden som vi måste la hänsyn lill.

124

Anf. 76 JÖRN SVENSSON (vpk) replik:

Fru talman! Det råder en viss ojämlikhet i själva utgångsförutsäliningen, för om jag skulle diskutera på samma säll som Eric Enlund skulle jag beskylla honom för att vara propagandist för Pinocheljunlans ekonomiska politik och liknande. Del han sade var lika absurt. Han diskuterar precis på den nivån, men del tänker jag inte göra.

Del är över huvud laget litet svårt all finna några sakliga hållpunkter som stöd för ett resonemang med honom. Han säger t. ex. apropå mina resonemang om exporten, att kommunisterna vill ha del slutna samhället och de stängda gränserna. Men del är inte alls fråga om det.

Qm man har avancerat från kanske 5 % av bruttonationalprodukten i form av utrikeshandel till 10 % kan del medföra fördelar. Men om man hunnit ända upp till 30 % måste man ställa frågan: Medför det fortfarande fördelar? Eller kan det vara så atl ell förhöjt utlandsberoende dels medför vissa politiska och finanspolitiska beroenden som inle är så roliga och som vi väl känner lill när det gäller utlandsupplåningen, dels leder lill en så hög grad av specialisering och ensidighet att del påverkar importbehovet? Del innebär

all man lägger ner eller tvingas försumma vissa delar av maskin- och insalsvaruproduklionen hemma och därmed förpliktar sig eller gör sig beroende av att köpa sådant utifrån i större utsträckning än tidigare. Och då kanske man får köpa förhållandevis dyrt, jämfört med priserna och möjligheterna all göra exportinkomster på de varor som man för ut. Såvitt jag förslår så finns del en sådan problemalik.

Jag tycker all Eric Enlund skall intressera sig litet för landets problem och när han talar med mig inle bara försöka alt ständigt förflytta sig lill Warszawa eller Moskva. Jag förflyttar mig inle till vare sig Santiago eller Wall Street för all göra mig lustig över Eric Enlund.

I frågan om den Keynesianska ekonomin är det möjligt all vi kan hitta någon förnuftig hållpunkt för all resonera. Eric Enlund har ju rätt i ett avseende, nämligen att vi för vår del erkänner atl den Keynesianska politiken är riklig när den tillämpas i en kapitalistisk ekonomi, i del avseendet atl den dels var kopplad lill en social utjämningsfilosofi när det gällde all göra efterfrågan jämnare fördelad, dels byggde på - lill skillnad från den gamla borgerliga politiken - att man räknade med alt stimulera under depressioner. Men som det nu är finns del icke från den samhälleliga sektorn någon sådan nelloslimulanseffekl i näringslivet. Del måste väl finnas en viss sådan om man skall kunna bekämpa en depression. Det är del problemet vi har all ta ställning lill.

Nr 30

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i stats verksamh eten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

Anf. 77 ERIC ENLUND (fp) replik:

Fru talman! Det är ändå så, atl del ekonomiska system som Jörn Svensson är företrädare för och som han också utvecklar här måste få sådana konsekvenser som en myckel hård statlig styrning, en cenlraldirigering, en planhushållning. Då uppstår frågan: Hur kommer det sig alt de konsekvenser av en sådan ekonomisk politik som vi ser på alla andra håll i världen innebär hård censur i massmedia, all man tystar kritiken, all man stoppar misshagliga konstnärer och författare? Del är huvudförklaringen lill all man inle hör talas om några ekonomiska kriser i de länderna. Qm nu Jörn Svensson menar alt denna kritik och denna beskrivning av följderna av ell kommunistiskt ekonomiskt system är felaktiga - jag föreställer mig att Jörn Svensson menar all del är en felaktig och orättvis beskrivning - så återstår del enligt min mening för Jörn Svensson att förklara varför det inle i något land i världen i dag finns ett kommunistiskt syslem där dessa företeelser inte finns.

Anf. 78 JÖRN SVENSSON (vpk) replik:

Fru talman! Jag försökte i min förra replik alt på ett fint sätt tala om för Eric Enlund alt han förde en dum typ av diskussion när han i sitt resonemang valsade runt i diverse huvudstäder. Efter hans senaste inlägg, där han gick ännu djupare in på detta, ifrågasätter jag om han inte har hamnat i fel utskott - utrikesutskottet verkar ju vara ett betydligt mera adekvat utskott. Men om vi håller oss till ell förnuftigt och sansat resonemang, vad har då frågan om censur mot oliktänkande och oppositionella atl göra med frågan om huruvida man tycker alt vi skall ha 30 % exportberoende, eller all vi skall ha 35 eller

125

Nr 30

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

25 %? Vi kan väl ändå hålla oss till den frågan. De andra frågorna diskuterar jag gärna i ell annat sammanhang, men del här ärendet och de här diskussionerna är ägnade de svenska ekonomiska problemen. Qm Eric Enlund fortsätter på del där sättet, så kan han ju riskera atl väcka den misstanken hos människor som lyssnar på honom, atl han inte vågar diskutera dessa saker eftersom han ständigt flaxar i väg åt ett annat håll.

Jag ställer mig frågan: Om vi har en värld där del ena ekonomiska systemets, del kapitalistiska systemets, marknad är överflödad på varor, om del i detta syslem finns en för stor produktionskapacitet i förhållande till marknadens uppsugningsförmåga, kan del då vara riktigt all hänga upp en hel nationell ekonomisk politik på atl Sverige skall öka sitt insteg på denna marknad? Kan det vara riktigt att just vi skall kunna öka vårt insteg och ta ifrån någon annan en del av dess utrymme? En sådan politik förefaller mig vara oerhört äventyrlig och löslig. Den bygger ju inle på några som helst sannolikhetskalkyler om huruvida delta är rimligt eller möjligt all uppnå.

När en hel regeringspolitik liksom har delta som en av sina grundstenar, så ställer jag mig frågan: Är del inte så all en högt avancerad industriell nation faktiskt kan komma i det lägel alt den vid 30 % export- och importberoende måste fråga sig om del är så särskilt vettigt all ytterligare öka sin andel av den här marknaden och om inte detta i så fall kan ge sådana effekter som jag påtalade?

De här frågorna kunde väl Eric Enlund ägna sig ål alt kommentera litet grand, för del är ju ett faktum atl vissa viktiga delar av t. ex. svensk maskinproduktion har lagts ned eller tunnats ul som följd av en sådan stigande specialisering som sammanhänger med delta väldiga ullandsbero-ende. Och man är ju inte någon anhängare av slutenhet, stängda gränser eller liknande därför att man tycker all vi kan stanna vid 25 eller 30 % och inle gå längre. Del är den frågan som gäller i dag. Del är den frågan som är vital för den svenska ekonomin. Kom lill den någon gång i stället för dessa ständiga resonemang om förhållanden i del ena eller andra landet och om centralstyrning! Vilken är mest centralslyrd - en ekonomi som är byggd på demokratiska beslut eller en ekonomi som kontrolleras av tre fyra stora finansbaroner, som över huvud tagel inle skulle lyssna på Eric Enlund?

Förste vice talmannen anmälde alt Eric Enlund anhållit alt till protokollet få antecknat all han inte ägde rätt till ytterligare replik.

126

Anf. 79 LENNART BLOM (m):

Fru talman! Jag vill knyta några reflexioner till ell av de viktigaste delproblemen, kanske det viktigaste, nämligen den mycket snabba kommunala expansionen. Den frågan har berörts tidigare i debatten både indirekt och direkt.

Naturligtvis är delta inle någon nyhet, utan i själva verket har, under de tio år som resonemang mellan kommunförbunden och skilda regeringar pågåtli frågan om den kommunala sektorns expansion och denna sektors betydelse på grund av dess storlek hela liden spelat in, och del har varit en kärnfråga.

Det har länge stått klart atl den expansionsnivå som den kommunala sektorn genomsnittligt har noterat inte är förenlig med en så pass låg allmän ekonomisk utveckling som vi har haft under 1970-lalel.

Redan i början av 1970-talel, före den första oljeprischocken, var del uppenbart atl dessa frågor skulle tilldra sig ell fortlöpande intresse under hela det kommande årtiondet. Redan då såg man all andra angelägna önskemål, dvs. önskemål utöver dem som kommunerna företräder, skulle bli omöjliga alt tillgodose, om icke något skedde på den kommunala sektorn.

Den första av de s. k. överenskommelserna mellan regering och kommunförbund träffades med den socialdemokratiska regeringen, och då fästes det måhända vissa förhoppningar vid all dessa överenskommelser skulle få en reell effekt. Entusiasmen svalnade möjligen successivt i takt med erfarenheterna. Med facil i hand måste man nu, fru talman, efter fyra sådana här uppgörelser, konstatera alt del här systemet måste betygsättas som ell misslyckande. Del kommunala skattetrycket har stigit med 25 % under de senaste sex sju åren. 30-kronorstaket håller just på alt genombrytas. Volymtillväxten har legal åtminstone 50 % högre än vad alla egentligen är ense om vore förenligt med en sund allmän samhällsekonomi. Dessutom har del - och det har spelat en viss roll i debatten i dag - inneburit all den kommunala expansionen har varit så "framgångsrik" att det har föranlett bekymmer på arbetsmarknaden i sådana skeden då den tillverkande industrin har efterfrågat personal och sådan inle stått att få.

Detta allmänt kända faktum hade tydligen på något sätt inle vunnit herr Strängs gillande. Han ställde i anslutning lill ell inlägg som tidigare i dag gjordes av ledamoten i finansutskottet Lars Tobisson ell par frågor och var tveksam om del verkligen förhåller sig på delta säll. Utan atl gå in på några detaljer kan man notera all vad Lars Tobisson talade om var inle bara den offentliga sektorns expansion och de negativa effekterna på industrins rekryteringsläge utan också om vad som hade åstadkommits genom en vidsträckt statssubventionerad sektor. På den punkten är del ju lätt all rada upp exempel. I Landskrona exempelvis har man haft svårigheter all i en mekanisk verkstadsindustri få folk, därför all personal gick kvar på varven med subventionerade högre löner. Del fanns parallella företeelser i t. ex. Volvo.

För den offentliga sektorns del går det inte att på samma exakta sätt belägga sådant här med exempel. Men del framstår som ell faktum för alla som har sysslat med detta att när en person väl har sökt sig lill den offentliga sektorn innebär det numera, med anställningstryggheten och del förhållandevis konkurrenskraftiga lönelägel, atl arbetsplatsen där är så pass lockande alt industrin i realiteten knappast kan konkurrera.

Del är kanske i och för sig inle så överraskande att det här systemet med överenskommelser har misslyckats. En avgörande förklaring är i själva verket all kommuner och landsting på i och för sig goda grunder inte gärna accepterar atl avtal träffas på deras vägnar med någon sorls bindande verkan. Det är ju fråga om rekommendationer. Över hela fältet är man ense om atl

Nr 30

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamh eten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

127

Nr 30

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

128

man aldrig kommer all acceptera all vare sig Landstingsförbundet eller Kommunförbundet blir en överkommun.

För egen del har jag deltagit i så gott som alla dessa överläggningar under 1970-talel. Skepsisen fanns inom alla partigrupper. Vi som då representerade kommun- och landstingssidan visste att del bara kunde bli fråga om rekommendationer, och vi var övertygade om atl de skulle få en ganska svag genomslagskraft.

Eftersom del här systemet uppenbarligen inte fungerar är frågan hur man skall kunna komma till rätta med en för samhällsekonomin utomordentligt bekymmersam alltför snabb kommunal expansion. Över partigränserna är vi ense om all den kommunala sektorns betydelse nu är oomtvistligt stor. Den svarar för två tredjedelar av den offentliga sektorn. Under 1970-lalet barden svarat för 90 % av expansionen. Del är alltså kommunerna som del gäller all fundera över. Staten har under relativt lång tid i stort sett legal på nolltillväxt, i varje fall under den senaste liden.

Knäckfrågan, som inle har berörts särskilt mycket i dagens debatt, är i själva verket atl varje procentenhet för hög expansion på den kommunala sektorn, just på grund av denna sektors stora vikt, leder till all det blir omedelbara effekter när det gäller det tillgängliga löneutrymmet alt förhandla om. 1 själva verket kommer en kommunal expansion på nivån 3 % under det närmaste decenniet sannolikt all innebära, alt del man får förhandla om i stort sett är storleken på reallönesänkningarna - därför all man lar så myckel lill den kommunala sektorn, om man vidmakthåller denna expansionslakl, all del inle blir något utrymme kvar. Vi skall ju dessutom bereda utrymme för de industriella investeringarna, och del finns andra angelägna anspråk.

I finansutskottets belänkande framhålls med skärpa vad utskottet redan tidigare har sagt, vilket då har gillats av riksdagen, nämligen all del också åligger riksdag och regering alt hjälpa lill, så all den här frågan kan få en positiv lösning och att regering och riksdag har ett betydande ansvar för alt en omprövning och senareläggning verkligen kan komma lill stånd. Del är ju den enda reella lösningen.

Då är frågan: Är del tillräckligt? För egen del tror jag inle det. Ansvaret ligger på kommunerna i det här skedet, även om regering och riksdag gör sill. Och i erfarenheterna från Kommunförbundet och från kommunal verksamhet finner jag underlag för en ganska pessimistisk bedömning av kommunalmännens möjligheter all klara detta på egen hand. Vi kan se på erfarenheterna från de senaste tio åren. De visar på ell misslyckande - man har inle på långt när åstadkommit den uppbromsning som hade varit motiverad av samhällsekonomiska skäl.

Man kan uttrycka del på del här sättet: Del är faktiskt myckel lättare för en kommunalman alt fatta ef impopulärt beslut, nämligen om skattehöjning, än atl falla hundra impopulära beslut, nämligen atl säga nej till i och för sig angelägna önskemål, som kräver insatser från kommunen. Dessutom har kommunalmännen i ökad utsträckning atl möta en planmässig överbudspolitik från skilda grupper, och den blir allt svårare all slå emot - del visar också

erfarenheten. Jämviktsläget i många kommuner bidrar inle till att förstärka den kommunala beslulskapacilelen.

Mol den här bakgrunden vill jag ånyo väcka den tanke som tidigare har diskuterats, nämligen all vi nu har nått den punkt då en begränsning av den kommunala beskattningsrätten framstår som praktiskt taget oundviklig. Del vore därför värdefullt om ett sådant beslut när det kommer - vilket det gör -kunde vara förberett på ett grundligt och systematiskt sätt. Det är en ganska invecklad lagstiftningsapparat som skall användas, vare sig man tillämpar kommunall skaltelak eller kommunalt skatleslopp - och i del senare fallet är del odiskutabelt all man också funderar över de konstitutionella aspekterna.

Jag vill alltså begagna tillfället all i del här sammanhanget uttrycka önskemål om alt ett sådant förberedande utredningsarbete verkligen kommer till stånd, så atl det är gjort, när man helt plötsligt finner atl del är oundvikligt atl fatta detta nödvändiga beslut.

I propositionen finns många visa ord skrivna om detta, en skärpning generellt jämfört med tidigare. Budgelministern avslutar sill kapitel med ett påpekande om alt det inte är osannolikt att andra åtgärder måste vidtas, för den händelse komrhunerna inte nu ser vad utvecklingen kräver för deras del. Det skall alltså understrykas all vi redan nu vet all långtidsutredningen, som ännu inle är offentlig, kommer att landa på en kommunal expansionslakl som ligger väsentligt under 3 % såsom en förutsättning för att det över huvud laget skall gå alt klara de övriga väsentliga uppställda ekonomiska målen under de närmaste åren.

Fru talman! Jag vill sluta med all understryka vad finansutskottet framhåller, nämligen att del naturligtvis får ankomma på regering och riksdag all genom ändrade normer på en rad olika områden göra del möjligt för kommunerna och landslingen all verkligen klara av del som de under alla omständigheter måste ta itu med - nämligen de kostnadsökningar som föranleds av befolkningsförändringarna.

Därefter heter det i utskottets skrivning: "Utskottet ifrågasätter om de steg i denna riktning som las i besparingsproposilionen är tillräckliga. Det bör ankomma på utskotten vid deras beredning av förevarande ärende all närmare pröva möjligheterna lill ytterligare steg."

När riksdagen i dag tar ställning till riktlinjerna för del fortsatta arbetet förefaller detta mig vara ett av de mest väsentliga budskapen.

Fru talman! Jag yrkar bifall till finansutskottets hemställan.

Nr 30

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

Anf. 80 HANS GUSTAFSSON (s):

Fru talman! För varje gång den borgerliga regeringen lill riksdagen redovisar sin syn på vår ekonomiska situation markerar den allt klarare som sin uppfattning alt del är den kommunala sektorn som är den viktigaste orsaken lill våra ekonomiska problem.

Fram till september 1976 begagnade centerpartiet i stort sett varje tänkbart tillfälle att visa all man inom det partiet hade en speciell förståelse för kommunernas problem. Även om en del var lill för gallerierna, fanns där

129

9 Riksdagens protokoll 1980181:29-31

Nr 30

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

130

ändå en kärna av verklig insikt om behovet av utveckling av den kommunala verksamheten, till gagn för de breda folkgrupperna. Del vill jag, som vid den tiden var kommunminisler, gärna vitsorda.

Under fyra år har vi nu fåll uppleva centerns successiva avveckling av sin politiska linje beträffande den kommunala sektorn. För varje gång vi får ett nytt dokument från regeringen om ekonomin kan vi notera all moderaternas i grunden negativa inställning lill den offentliga verksamheten har vunnit ännu en framgång.

I ell anförande i den allmänpolitiska debatten i oktober utvecklade jag en del synpunkter på den offentliga sektorns roll i vår ekonomi. Jag försökte då bl. a. påvisa atl - sett från samhällsekonomiska synpunkter - gränsdragningen mellan offentlig och privat konsumtion inle är så knivskarp och dramatisk som den ofta framställs. Om man ser lill vad slags tjänster som efterfrågas och produceras finner man atl skillnaderna inle är så stora mellan å ena sidan länder där en stor del av tjänsterna lillhandahålles i privat sektor och å andra sidan länder med stor offentlig sektor.

Den verkliga skillnaden är fördelningspolitisk. Och det är naturligtvis därför som moderaterna är så fientligt inställda lill den offentliga sektorn. Grundtanken för den offentliga tjänsteproduktionen är all behoven skall styra utvecklingen. Eftersom vi inte ha råd med allt krävs del prioriteringar under kollektivt ansvar. Enligt den moderata ideologin skall den som har god råd att betala för sig inte behöva drabbas av sådana prioriteringars konsekvenser. Privatisering av tjänsteproduktionen och avgiftsbeläggning av offentliga tjänster är naturliga led i en moderat fördelningspolitik.

En av de mest skrämmande effekterna av det borgerliga regeringssamar-belel är all moderaterna varit så påtagligt framgångsrika vad gäller inställningen lill den offentliga sektorns utveckling. Det skapar i svensk politik klyftor som svårligen kan överbryggas.

Hela förfarandet med denna sparplan lill höstriksdagen är ett bevis på vad jag nyss sagt. I januari 1980 redovisade regeringen en budgetproposition som behandlades i riksdagen under vintern och våren. I januari 1981 skall det komma en ny budgetproposition, som skall behandlas under de därpå följande månaderna. Budgetpropositionens behandling ger del naturliga fillfällel atl på ett samlat sätt pröva den offentliga sektorns utvecklingsbetingelser. Genom alt från den sedvanliga budgetbehandlingen bryta ul ett antal besparingsförslag, av vilka många ännu inte är färdigberedda inom regeringskansliet, vill man uppnå effekten all alla skall förslå all det är den offentliga sektorns utveckling som är del allt överskuggande problemet i vår ekonomi.

Intrycket förstärks av handläggningsordningen. Under hela hösten skall nu riksdagen ägna sig ål att-utbrutet ur den ordinarie budgetbehandlingen-pröva de mer eller mindre ofullgångna besparingsförslagen. Hela hösten skall ägnas åt atl markera den offentliga sektorns roll som bov i del ekonomiska dramat. Vi borde.i stället ha fått ägna denna höst ål att pröva konstruktiva förslag lill förnyelse och utveckling av landels produkiionka-pacitet.

Jag vill tro att centerns och folkpartiels regeringsledamöter inle känner tillfredsställelse över den inslagna vägen. I varje fall är det uppenbart all deras partier far illa. Men på grund av sin oförmåga atl i det sällskap de befinner sig i initiera en offensiv politik som verkligen försöker lösa landets problem har de inte annat val än att hänga med. Och så får vi då uppleva hur det fordom så kommunvänliga centerpartiet nu sluter upp bakom förklaringarna all det är kommunerna som håller på att rasera våra förutsättningar att ha det bra här i landet.

Det påslås av regeringen att den kommunala verksamhetens utveckling leder till alt den totala konsumtionen blir för stor, lill men för investeringarna. Nu är det dock så att kommunallagen tvingar kommunerna alt täcka varje års utgifter med lika stora inkomster. Det betyder - uttryckt i samhällsekonomiska termer - att kommunerna tvingas atl genom sina skatteuttag begränsa den privata efterfrågan i samma omfattning som de ökar sin egen. Beskrivningen må vara något förenklad, men i princip förhåller det sig ändå så. Om den totala konsumfionen blir för stor i landet, beror det på regeringens väldiga budgetunderskott i dess verksamhet.

Regeringen påstår också att kommunerna stjäl den arbetskraft som näringslivet behöver för sin utveckling. Även i det hänseendet kan vi notera atl formuleringarna blir allt skarpare från regeringens sida. Det börjar nu låta som om varje enskild människa som går till kommunal verksamhet skulle ha ett alternativt jobb väntande på sig i exportindustrin.

Jag hörde nyss Lennart Blom från den här talarstolen beskriva hur anställningstryggheten i den offentliga sektorn gjorde alt industrin hade svårigheter att få sitt behov av personal tillgodosett i goda tider. Det finns inle särskilt myckel sanning i den redovisningen. Det finns utomordentligt liten konkurrens mellan den offentliga sektorns behov av arbetskraft och näringslivets behov av arbetskraft. De grupper av yrkesarbetare som näringslivet behöver för alt kunna expandera las i utomordentligt liten utsträckning i anspråk av den offentliga sektorn.

Visst har del funnits fall där industrin har haft tillfälliga svårigheter att få arbetskraft, men det är inte någon generellt giltig beskrivning. Kommunerna har inle stulit arbetskraften för näringslivet. I stället har kommunerna vid upprepade tillfällen under de senaste åren fått rycka in och ordna beredskapsarbeten för att ge sysselsättning åt arbetslösa - inte minst ungdom.

Del finns också anledning alt ifrågasätta den redovisning som ges av den privata konsumtionen i förhållande lill den offentliga. Det erkänns numera allmänt alt del är mycket betydande belopp som undandras beskattning. Det uppmärksammas mindre alt sådana transaktioner också måste påverka redovisningen av den privata konsumtionens utveckling. Sannolikt är den verkliga fördelningen mellan offentlig och privat konsumtion rätt mycket avvikande från den bild som vår officiella statistik ger.

När man ser regeringens starka betonande av kommunernas skuld lill våra nuvarande problem är det snarast förvånande alt inle mera av besparings-programmets innehåll är direkt riktat mot dem. Del är naturligtvis å andra

Nr 30

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

131

Nr 30

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

132

sidan illa nog som det är, särskilt om man tänker på regeringens upprepade försäkringar all det nu framlagda programmet skall följas av flera. Såvitt jag förstår skall väl det uppfattas så, alt även inriktningen av åtgärderna skall bli likartad i fortsättningen.

Det kommunala verksamhetsområde man främst skjuter in sig på är skolan. Ett tusental mellanstadielärare skall bort från höstterminen 1981. Ell år senare hoppas man kunna avveckla ett ännu större antal gymnasielärare. Utöver detta vill regeringen minska del allmänna driflbidraget lill kommunerna för skolan med i genomsnitt 1,5 %. Från regeringen har kommunerna fåll den anvisningen atl man bör sikta lill all kompensera del bortfallet av inkomster genom alt de vuxna i skolan minskar sin service. Om man därigenom skall spara pengar, betyder del naturligtvis i klartext alt man skall avskeda personal, närmare bestämt personal för lokalvård, skolmåltider o. d. Skall man på del sättet spara in vad man förlorar i statsbidrag, då måste man avskeda åtminstone ett par tusen helårsarbelande.

Innan centern kom i regeringsställning var ett tungt inslag i centerns skolpolitik kraven på färre elever i varje klass, dvs. flera lärare. Ingående i regeringen accepterar man nu en politik som går ul på atl minska antalet vuxna i skolan. Det är naturligtvis de svaga som drabbas. De som har goda förutsättningar klarar sig även om "de vuxna i skolan minskar sin service", som det heter i propositionen.

En punkt i besparingsprogrammet som retat många kommunalpolitiker är förslaget om slopande av statsbidraget lill avloppsreningsverk. Jag förstår kommunalpolitikerna. Det årliga anslaget i statsbudgeten har varit för litet. Därigenom har kön av kommuner som väntar på bidrag ökat från-år till år. Det uppdämda bidragsbehovel uppgår nu lill ungefär en halv miljard. Då säger man plötsligt atl nu slutar vi upp med all betala ul sådana här bidrag. Till bilden hör också all staten via lagstiftning och myndigheter mycket aktivt fungerat som påtryckare för all få lill stånd utbyggnad av avloppsreningsverk.

Med del sist sagda tangerar jag ell generellt problem, nämligen frågan om statlig styrning av kommunal verksamhet och betydelsen därav för ekonomin.

Sedan kommunindelningsreformen var genomförd påbörjade den socialdemokratiska regeringen avveckling av statlig detaljkonlroll över kommunal verksamhet och ett allmänt bekämpande av onödig byråkrati. Det arbetet har fortsatts av senare regeringar. Men resultaten förefaller väldigt magra. Man kan undra varför.

Jag undrar om inle det främsta hindret för borgerliga regeringar atl hantera dessa problem är själva grundsynen på statens och kommunernas uppgifter. Om man har den grundsynen alt stal och kommun i konstruktiv samverkan skall bygga och förvalta ell för människorna bra samhälle, då bör man kunna finna fungerande lösningar. Nu förefaller arbetet bedrivas utan förankring i en genomtänkt syn på samhällets uppgifter.

Delar av regeringen har gång efter annan hotat med ell lagfäst skattelak för kommuner och landsting, om dessa inle anpassar sig lill kanslihusels

anvisningar. Vi hörde samma tongångar alldeles nyss. Har man kanske också tänkt atl ändra kommunallagen så alt även kommunerna skall börja finansiera sin verksamhet med budgetunderskott? Det skulle vara ett verksamt bidrag till moderaternas sedan länge uflovade skattesänkningar.

När det gäller frågan om lagfäst skaltelak litar jag fortfarande på atl centern och vi skall hålla stånd mot anloppen. Vi har klart för oss vad den kommunala självstyrelsen betyder i det svenska samhället.

Moderaterna i vart fall - hur det är med folkpartiet vet jag inle - har antingen inle upptäckt all del finns ett samband mellan självstyrelsen och beskattningsrällen eller också tycker de att del kan göra delsamma. Det förhåller sig naturligtvis på så sätt att om beskattningsrätten skulle bringas alt upphöra genom ett skaltelak, så skulle balanspunkten i hela den samhälleliga verksamheten förskjutas. Medborgarna skulle inle längre med mening kunna rikta sina krav och önskningar lill kommunalmännen, för de skulle säga: Javisst behöver vi bygga ut barnomsorgen, men vi får inle för regeringen. Så åk ni upp lill kanslihuset, och vi skall gärna följa med, och begära antingen pengar eller att vi får la en ljugofemöring till på skallen. Del vore förödande för det så viktiga sambandet mellan betalningsansvar och beslutsfattande och skulle utarma den lokala politiska aktiviteten kring gemensamma frågor, som är ett så betydelsefullt element i svenskt samhällsliv.

Alt ett skaltelak fordrar en total skatteutjämning om inle skillnaderna i kommunernas förutsättningar skall befästas och all del faktiskt kan vara så atl medborgarna föredrar en god sjukvård och äldreomsorg före privat konsumtion lämnar jag i delta sammanhang därhän.

Det vore bra om den som sköter statens affärer ordnade dessa först, innan vederbörande försöker att sköta kommunernas ekonomi. Kommunerna har verkligen ännu riktigt sunda finanser, och det vore bra om de fick behålla dem även fortsättningsvis.

Jag hörde i debatten tidigare Rolf Rämgård beskriva hur utomordentligt generös staten hade varit mol kommunerna sedan vi fick lill stånd en borgerlig regering. Han beskrev med en uppsjö av siffror den positiva utveckling som hade redovisats. Skatteutjämningsbidraget hade ökat med någonting på 2,6 miljarder lill uppåt 6 miljarder menade Rolf Rämgård. Och den reala takten i ökningen av statsbidraget till hela den kommunala sektorn angavs av Rolf Rämgård till 2 %.

Låt oss först titta på skatteutjämningsbidraget! Ökningen av skatteutjämningsbidraget är en följd av en totalt enig kommunalekonomisk utredning, som tillsattes av den socialdemokratiska regeringen. Del mest posifiva man kan säga om centerpartiet och den borgerliga regeringen i det fallet är atl de inle hindrade genomförandet av det enhälliga förslaget.

Qm vi sedan ser på den årliga ökningen av statsbidraget på 2 %, så finner vi atl den är en följd av den överenskommelse som träffades mellan regeringen, löntagarorganisationerna och kommunerna om en kraftig utbyggnad av barnomsorgen, som finansierades med sociala avgifter på lönerna. Det är ingenting som man kan la äran för - alt man för över resurser från stat lill

Nr 30

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

133

Nr 30

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

kommun i den takt som här beskrevs. Det är en direkt följd av en överenskommelse som träffades under vår lid och som i varje fall de flesta av partierna ställde sig bakom.

Lennart Blom passade på lillfällel atl tala om vilken skepsis som alla partiers företrädare hade inför överenskommelserna mellan regeringen och kommunförbunden. Nu är det nog så, all när det gäller de överenskommelser som träffades under den socialdemokratiska regeringens tid är underlaget för en sådan skepsis ganska litet. Den första överenskommelsen innebar all man på två år skulle få öka skatten med 1 kr. Det verkliga resultatet blev 23 öre. Nästa överenskommelse innebar all man skulle få öka med 1 kr., och del verkliga resultatet blev ungefär 1:45. Orsaken till ökningen utöver den träffade överenskommelsen var i huvudsak att hänföra fill inflationens ökning i förhållande lill de beräkningar man hade gjort. Kommunerna får nämligen skattekraften på inflationen först två år efter det alt den har inträffat.

Lennart Blom talade också om den väldiga ökningen av den offentliga konsumtionen och av kommunernas konsumtion. Han sade atl kommunerna svarade för två tredjedelar av den offentliga sektorn. Jag tror del vore bra om vi i diskussionerna här gjorde klart för oss vad vi verkligen talar om. Det är sant atl den offentliga sektorn tar i anspråk ungefär 65 % av brutlonalionalprodukten. Men hälften av delta är transfereringar, som direkt återförs till medborgarna och som blir privat konsumtion. Den privata konsumtionen är därmed två tredjedelar av bruttonationalprodukten. Av den tredjedel som går till offentlig konsumtion lar kommunerna i anspråk två tredjedelar, dvs. 21 eller 22 % av bruttonationalprodukten.

Det vore alltså bra, när vi talar om dessa ting, om vi åtminstone vande oss vid all tala om samma sak - och tala om de verkliga förhållandena.

Del vore också bra om vi via finansutskottet kunde få ett bättre statisliskl underlag för de diskussioner om den offenfliga sektorn som kommer atl bli allt vanligare här. Finansutskottet skriver bl. a. i sitt betänkande all Sverige i förhållande till bruttonationalprodukten har världens högsta andel offentliga utgifter. Jag vill bara redovisa atl del i varje fall inte stämmer med de siffror som professor Göran Ohlin redovisat i samband med studier av den offentliga sektorn i hela OECD-området. Där kan man utläsa atl när det gäller transfereringar ligger t. ex. Nederländerna betydligt över Sverige. När del gäller den offentliga konsumtionen ligger vi i takt med de länder som har den högsta andelen.

Jag hoppas alt vi så småningom här i kammaren skall kunna få ell bättre statisliskl underlag för diskussionen om den offentliga sektorn. Jag har klart för mig, med hänsyn lill del inlägg som gjorts tidigare här, alt del är en diskussion som vi kommer atl få fortsätta alt följa. Den kommer atl vara utomordentligt viktig, för den handlar inle om fiskala åtgärder och skaller, ulan den handlar om våra medborgares trygghet och välfärd.

134

Under detta anförande övertog talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Anf. 81 LENNART BLOM (m) replik:

Herr talman! Det är naturligtvis omöjligt all inom ramen för en kort replik bemöta Hans Gustafssons mycket intressanta inlägg mer än till en del. Jag vill la upp ell par saker.

Hans Gustafsson vill göra gällande att moderata samlingspartiels politik på delta område - med ett förord för en begränsning av den kommunala expansionen - var föranledd av några dunkla fördelningspolitiska ambitioner. I själva verket är del så - vilket har dokumenterats vid flera tillfällen, inte minst av Gösta Bohman - atl vi bedömer det vara en oundgänglig förutsättning för all få samhällsekonomisk balans, vilket är ett överordnat mål, all den kommunala expansionen dämpas.

Socialdemokraternas bidrag i del här skedet är att säga nej till alla besparingar och i stort sett uppmana kommunerna och regeringen alt talas vid. Del är för all del en mjuk framtoning, men det är inte särskilt kontmktivt, eftersom erfarenheten visar atl del inte fungerar med resonemang.

Jag kanske också skulle bemöta herr Gustafsson när han var så emfatisk i sitt understrykande av atl del inte fanns några större kontaktytor mellan den offentliga arbetsmarknaden och den industriella. I varje fall min erfarenhet från Stockholm ger vid handen att det finns ett klart konkurrensförhållande mellan stadens tillverkande verk, som är ganska stora i den kommunen - jag erkänner atl förhållandena kan vara annorlunda på andra ställen - och den lokala industrin.

Slutligen ytterligare två saker.

Del kommunala skatletaket är naturligtvis en fråga som vi får anledning att återkomma lill. Och kopplingen till den kommunala självstyrelsen är relevant, i vart fall vad gäller den legala sidan av saken. Jag har emellertid alllid haft myckel svårt att förstå alt den kommunala självstyrelsen slår och faller med rätten all höja skallen. I realiteten har vi redan i dag naturliga begränsningar för vilket rörelseulrymme som kommunerna och kommunalmännen har. Del är hela liden fråga om prioriteringar, men del blir nödvändigt alt göra ännu strängare prioriteringar om vi inle får höja skatten.

Balanspunkten förskjuts, säger herr Gustafsson. Del är ett riktigt konstaterande om man hela tiden räknar med att den totala kommunala och statliga sektorn skall öka. Men där skiljer vi oss åt. Vi har strängt laget en helt annan uppfattning på vår kant. Vi menar all den offentliga sektor vi i dag har redan är så omfattande att det är omöjligt att föra en rationell ekonomisk politik och alt del ligger i allas intresse atl den i vart fall inle ökar. Jag uppfattade Hans Gustafssons påpekande om balanspunkten så all han såg en annan framtid.

Nr 30

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

Anf. 82 HANS GUSTAFSSON (s) replik:

Herr talman! Lennart Blom menade all det ingalunda var så all man från moderat håll hade en negativ inställning till den offentliga sektorn, utan att man nu var så engagerad i besparingsåtgärder berodde på det samhällseko-

135

Nr 30

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

nomiska läge som råder. Ingen vill väl bestrida atl del samhällsekonomiska läget påverkar intresset för besparingar och ingen vill heller säga annat än att det finns skäl all iaktta återhållsamhet med offentliga utgifter.

Men del kan å andra sidan inte bestridas, Lennart Blom, all varje gång det framförs tankar om privatisering av den offentliga sektorn, om avgiftsfinansiering av den offentliga sektorn, och varje gång del höjs ett varnande finger mol den välfärd och fördelningspolitik som den offentliga sektorn omfattar och de krav på skatter som det medför, är del moderaterna som är motståndare fill utvecklingen. Jag tror inte all vi behöver forska särskilt länge i källorna ens i detta hus för alt kunna göra del konstaterandet. Det är helt enkelt så all ni har en annan hållning lill del fördelningspoliliska innehållet i den offentliga sektorn och lill dess välfärd, och del tycker jag inle atl ni behöver undvika all bekräfta.

När det gäller frågan om kontaktytan mellan den offentliga arbetsmarknaden och näringslivels behov av arbetskraft är del inle ell problem av någon storleksordning. Jag kan myckel väl tänka mig alt del i Stockholm, med de stora industriella verken där, på enstaka punkter kan uppstå sådana förhållanden. Men del vet Lennart Blom lika väl som jag alt Stockholm i del fallet intar en ganska unik ställning tillsammans med ett par andra storstäder.

F.n. finns det faktiskt 300 000 personer tillgängliga på den svenska arbetsmarknaden - det gäller personer som drabbats av arbetslöshet och personer i beredskapsarbete och arbetsmarknadsutbildning- som säkerligen är beredda atl ta jobb om industrin erbjuder dem jobb. Och de som gått ul i offentliga sektorn - 40 000-50 000 om året - är i stor utsträckning kvinnor som icke hade tagit arbete av den karaktär som här redovisas av Lennart Blom.

Lennart Blom säger atl han har svårt atl förstå alt det finns ett reellt samband mellan del kommunala skatletaket och den kommunala självstyrelsen. Jag påpekade redan i mitt inledningsanförande, all företrädarna för moderaterna antingen inle har förstått del eller också tyckte de alt del kunde göra detsamma. Nu har Lennart Blom bekräftat atl det var så, att de inte förslod sambandet. Jag tycker del är självklart, Lennart Blom, alt man flyttar balanspunkten från den lokala politiskaaktiviielen mellan medborgarna och upp lill kanslihuset. Det blir en annan kanalisering, så alt säga, av medborgarnas önskemål och en annan möjlighet all tillgodose dem.

136

Anf. 83 LENNART BLOM (m) replik:

Herr talman! Jag kan börja med alt instämma i vad Hans Gustafsson här sade om att vi har ell gemensamt önskemål om ell förbättrat statistiskt underlag när del gäller atl mäta vad som är, när man ser på det närmare, den reella innebörden av den offentliga sektorns omfattning. Det råder inga delade meningar om all transfereringarna finns med där. De spelar emellertid den rollen, atl de förhöjer skallelryckel.

Får jag i övrigt inskränka mig lill alt säga atl balanspunkten flyttas ju bara för den händelse del blir tal om all öka den totala omfattningen av den

offentliga sektorn, såvitt jag förslår. Del blir ingen förändring av balanspunkten, om man inser all man inle skall höja kommunalskatten över 30 kr. och håller sig där. I detta fall skiljer sig, tror jag, våra erfarenheter och utgångspunkter. Det framstår inle för kommunalmännen som någon avgörande förändring, om de är tvungna atl låta bli all höja skatten, därför atl de har fått en lagstiftning på sig eller därför att de av politiska skäl är tvungna att låta bli att höja skatten. Det är samma prioriteringsdiskussion som förestår för dem.

Anf. 84 HANS GUSTAFSSON (s) replik:

Herr talman! För atl återvända lill frågan om skaltelak, så säger Lennart Blom: Det har bara aktualitet i del fall man skall fortsätta all höja den kommunala ambitionen. Men Lennart Blom vet lika väl som jag att bara den omständigheten all vi bibehåller den nuvarande servicenivån kommer atl medföra ett behov av ökade skatteintäkter, därför alt den befolkningssammansättning som vi har direkt kräver en ökning av volymen för all man skall kunna upprätthålla vården. Det kan man läsa bl. a. i den proposition som nu behandlas, där del klart redovisas all vi inte kommer undan en sådan utveckling. Och inle någon gång har man ifrån den borgerliga regeringens sida föreslagit en nolltillväxt på den kommunala sektorn. Hela diskussionen har rört sig om huruvida det skall vara 2,5 eller 3,5 % volymökning på den kommunala sektorn.

Det är ett orealistiskt resonemang som Lennart Blom för, all en fortsatt utveckling av vårt samhälle skulle leda lill atl den välfärd som vi har i dag skall behållas, och blir del fler äldre människor och fler handikappade människor skall denna välfärd fördelas på fler. Del finns inget underlag för den typen av spekulationer, och därför är det kommunala skattetaket oförenligt med den kommunala självstyrelsen.

Nr 30

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

Anf. 85 OLLE WÄSTBERG i Stockholm (fp):

Herr talman! Det tycks gå en våg av undergångsstämningar genom hela västerlandet. I en del fall rör det sig kanske om rent önsketänkande. Av marxister har den senaste recessionen tolkats som ell förebud om kapitalismens efterlängtade sammanbrott, och för konservativa manar de ekonomiska bakslagen fram de gamla dygderna flit och sparsamhet. Svartsynens apostlar av i dag är inga trista smulgråtar. De är frejdiga och frodiga. Nu skall här sparas. Ingen kommer undan, lyder budskapet.

Problemen i svensk ekonomi är reella. Oljekris och misslyckade avtalsuppgörelser har skapat inflation och kostnadskris för svensk industri. Investeringarna är på lok för låga. Utlandslånen stiger för snabbi. Balansen i utrikeshandeln är alltför negativ.

Så långt är allt ovedersägligt. Men behovet atl växla konsumtion mot investeringar, att bryta dé offentliga utgifternas ökningstakt tycks för en del leda till en konservaliv människosyn och pessimism om människans möjligheter.

På samma sätt som sekelskiftels författare och analytiker reflekterade över

137

Nr 30

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamh eten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

138

historiens förlopp i revolutionära och cykliska skeenden, tycks många i dag uppleva all vi lever i slutet av en gyllene epok och i början av en ny och mörkare. Efter mer än 100 år av obrutna framsteg i Sverige tror nu mer än varannan svensk atl människorna år 2000 kommer all vara mindre lill freds med sina liv än de är i dag. Del visar en undersökning från beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, utförd av en sekreterare i någonting som faktiskt heter Framtidskatastrofutredningen.

För de klassiskt konservativa framstod människan som av naturen ond och svag. I framslegslanken såg man ofta naiva uttryck för tron på människans godhet. Mot detta ställdes en positiv och ofta romantisk, liberal människosyn: Människan var tillvarons herre. Genom de ekonomiska krafter som frigjordes genom industrialismen saltes en samhällsomdaning ulan motstycke i gång. Sedan gav Keynes 1920-lalskrisens människor analyser, lösningar och hopp. Människan var ekonomins herre.

I dag följs den pessimistiska framlidsvyn av den konservativa människosynen. Politiker och vetenskapsmän sägs inle klara av ekonomin. Vi skulle vara bundna lill händer och fötter av givna ekonomiska lagar.

Hela denna pessimism är en fara för utvecklingen. Detta ständiga malande om sparande och svångremmar blir en hämsko på förändringar, reformer och uppfinningsrikedom. Vem försöker utarbeta reformer när del ändå inle finns pengar? Vem hittar på en ny produkt när konsumtionen ändå minskar? Vem vill satsa i ett näringsliv med dystra framtidsutsikter?

När alltför många politikers främsta budskap är sparande, åtstramning och framlidspessimism, anammar människor snabbt budskapet. Man stänger sig inne, sparar mer, vill lagra i de egna ladorna.

Profetiorna blir då lätt självuppfyllande. Qm människor tror all tiderna blir sämre konsumerar de mindre. Konsumeras mindre, produceras mindre. Fler människor blir arbetslösa, och tiderna blir allt sämre. Snabbast drabbas hemmamarknaden: handel, distribution och småföretag.

När den ekonomiska tillväxten minskar, som i dag, exponeras de sociala klyftorna. När rällvisekraven skall tillgodoses ur en given ekonomi måste några stå tillbaka för all andra skall få del bättre. Därför ställer den minskande tillväxtens ekonomi hårda moraliska krav.

Troligen går del inle all få en psykologisk grund för solidaritet med de svagaste, för insatser för de falliga folken, för generositet mot flyktingar, om inte människor känner all de genom egna arbetsinsatser kan förbättra sin egen situation. Därför krävs - paradoxall nog - lägre marginalskatter och rimligare beskattning av sparande för all öka tillväxt och solidaritet.

Nu dras svångremmarna ål. Men vänder vi inte pessimismen får pessimisterna rätt. Del räcker inte med spridda uppmaningar om framlids-tro. Den infinner sig sällan på order. Människor i Sverige måste stimuleras all på nytt syssla med framliden, med nya projekt, med nya produkter. Om investeringar blir mer lönsamma kommer människor alt börja syssla med framtidens möjligheter. Om strålkastarna riktas mot samhällets brister börjar allt fler söka lösningar.

Vad som nu krävs är hårdare prioriteringar och prioriteringar som görs

under social medvetenhet. Detta ställer betydande krav på kommunerna.

Vi vet att kommunerna under senare hälften av 1970-lalel stått för hela nio fiondelar av den offentliga konsumtionsökningen. Ökningslakten har också varit högre än den förra långtidsutredningen förutsatte - och högre än vad som överenskoms mellan staten och kommunförbunden. Beräkningarna i den nya långtidsbudgeten tycks peka på all bara någon enstaka procents ökning för den kommunala sektorn skulle vara acceptabel under de närmaste åren, om vi skall klara att återställa balans i våra utrikesaffärer.

Kostnadsläget gentemot ullandel och näringslivets kapitalförsörjning är våra kanske väsentligaste ekonomiska problem. Men nu måste vi också på allvar börja diskutera hur kommunernas expansion skall kunna dämpas, och den viktiga fråga som vi måste ställa oss då är hur del skall ske i sådana former alt kommunerna lar borl mindre angelägna utgifter och lämnar tillräckligt utrymme i sina budgetar för del verkligt angelägna, främst äldrevård och barnomsorg.

Vi har från finansutskottets sida pekat på några viktiga vägar all stimulera kommunerna lill åtstramning, samtidigt som den kommunala självstyrelsen inte rubbas.

För det första måste fortsatta överläggningar ske med kommunförbunden om frivilliga begränsningar från kommunerna.

För del andra minskar statens bidrag till kommunerna och därmed deras ekonomiska utrymme.

För del tredje kan självfallet staten via kreditpolitiken minska den kommunala sektorns finansiella ram.

För det fjärde måste vi här i riksdagen undvika all lägga på kommunerna nya, kostnadskrävande uppgifter.

För del femte måste den statliga normgivningen ses över och förenklas för all göra det möjligt för kommunerna all spara.

Den socialdemokratiska oppositionen har i stort sett ingenting atl komma med när del gäller kommunal åtstramning. Man har förhoppningar på kommunernas egna åtgärder. Men på samma sätt som regeringen och riksdagen med generella politiska åtgärder försöker styra de ekonomiska ramarna för enskilda konsumenter och förelag är det rimligt all man för en motsvarande generell ekonomisk politik gentemot kommunerna.

Den moderata oppositionen - del går väl nästan alt tala öm en moderat opposition i dessa dagar-väljer skalteregleringar och kommunalt skallelak. Men del är trubbiga instrument, för risken är uppenbar atl staten skulle tvingas att återigen gå in med selekliva bidrag eller atl staten skulle få ta över uppgifter från kommunerna. Ett påtvingat kommunall skatleslopp skulle öka risken för all kommunerna lastar över bördorna på staten.

Till sist, herr talman, vill jag påpeka atl den här åtstramningen för kommunerna- liksom för den offentliga sektorn i övrigt-inte vänder sig mot den moderna konjunklurpolilik som bär Keynes, Ohlins och Wigforss signum. På konservativt håll utnyttjar man den nuvarande ekonomiska krisen till allmänna angrepp på konjunklurpoliliken, på tanken atl de ekonomiska lagarna till sist bestäms av människor.

Nr 30

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

139

Nr 30

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

140

Den moderna konjunkturteorin förutsatte ju - litet förenklat - underba-lanserade budgetar i lågkonjunktur och överbalanserade i högkonjunktur. När vi nu går in i en lågkonjunktur med ett budgetunderskott på uppåt 60 miljarder, borde också de socialdemokratiska kraven på stimulanser vara tillgodosedda. Del som hänt sedan 1930-lalel är alt den myckel stora offentliga sektorn har gjort det svårt atl variera budgetsaldot. Budgeten är lill stora delar uppbunden i fasta utgifter. Syftet med de nuvarande nedskärningarna är därför delvis att genom atl minska den offentliga sektorns andel av ekonomin också öka utrymmet för en aktiv konjunklurpolilik.

Anf. 86 ANNA-GRETA LEIJQN (s):

Herr talman! Ekonomiminister Gösta Bohman ägnade en stor del av sill tal till att prata om den offentliga sektorn. Grundtrygghet behöver vi, sade han, men fillväxlen har varit för stor. Och så gjorde han några historiska tillbakablickar. 1950 hade vi väl det inte så illa ställt, sade Gösta Bohman tidigare här i dag.

Men, herr talman, del var väl inte direkt så lysande 1950 heller. Hemma hos mig hade vi visserligen redan några år tidigare fått vattenloalett installerad, och det var inle så ofta så kallt på vintern all kallvaltenledningen frös. Och visserligen var del så all grannen med fyra tonåringar och båda föräldrarna bodde i ell rum och kök, men man hade ju också plats för hunden, så för trångt var del ju inle. Och även de utslagna tog man hand om 1950. De som vräktes ifrån privatvärdarna fick bo i stans kåkar. De fick tak över huvudet och låg hyra. Alt sedan ell par flickor som jag kände och deras ensamstående mamma inte fick elektriskt lyse i trappuppgången kunde man kanske inle göra så myckel ål, inte ens mitt i den kungliga huvudstaden..

Det var inle så illa ställt 1950, sade Gösta Bohman. Men välfärden hade väldigt många brister. Och kvinnorna fick slita hårt.

Det var de som skötte tvätten i den omoderna tvättstugan med kallvatlenkranen. Det var de som slet med städningen. De höll sina ungar hela och rena och en del av dem lyckades t. o. m. genom städjobb och annat skrapa ihop så mycket pengar atl ungarna kunde sällas i skola.

Del finns väldigt många kvinnor som sliter hårt i dagens samhälle också, men ändå skulle jag vilja påslå alt utbyggnaden av den offentliga sektorn har betytt oerhört mycket för atl lätta kvinnornas arbetsbörda.

Jag vill, herr talman, påstå all den politik som regeringen nu är i färd med all skapa, är ett hot emot jämställdheten mellan kvinnor och män. Den är ett hot emot myckel av del som vi har byggt upp i det här landet under de senaste 15-20 åren.

Jämställdhet mellan kvinnor och män och den offentliga sektorn handlar om många små och praktiska saker. Det handlar om barnomsorg, skolfrukost, vuxenutbildning för kvinnor som aldrig fick en chans när de var unga. Men det kanske allvarligaste hotet mol jämställdheten är, tror jag, ändå situationen på arbetsmarknaden.

I begynnelseskedet av en lågkonjunktur slår vi nu myckel långt ifrån arbete ål alla. 92 000 människor är öppet arbetslösa. Det är 14 000 fler än vid

den här liden förra året. 95 000 människor är partiellt arbetslösa. Det är 16 000 fler än i oktober 1979. Både när del gäller de arbetslösa och de partiellt arbetslösa är kvinnorna i majoritet.

Det är inte bara vi socialdemokrater som är oroade över situationen på arbetsmarknaden. För inle så länge sen höll TCO en presskonferens om arbetsmarknadsfrågor. Det var tre saker som man då ägnade särskild uppmärksamhet.

Först och främst var det den internationella konjunkturen och den svenska regeringens kursändring i förhållande till svenska regeringars tidigare politik.

TCO tvingades vid denna presskonferens konstatera atl Sverige inte längre var berett alt gå sin egen väg. I stället är Sveriges regering beredd all låta de internationella konjunktursvängningarna slå igenom i ökad arbetslöshet i del här landet också, liksom andra länder ute i Västeuropa har låtit det ske.

Den andra punkten man log upp på den här presskonferensen - och det gjorde man med stor oro - var det politiska motståndet mot den offentliga sektorn. I tidigare lågkonjunkturer har ökningen av sysselsättning inom stal, kommun och landsting kunnat hålla nere den öppna arbetslösheten. Jag tror inle att vi riktigt inser hur stor förändringen kommer atl bli när vi inte längre har den ökningen all lila lill. TCO konstaterade på presskonferensen all det ser ul som om den här räddningsplankan inte längre kommer alt finnas för de arbetslösa.

Den tredje punkt som man från TCO-håll log upp på konferensen var den teknologiska utvecklingen. Man konstaterade alt tjänstemännen under 1980-talet i väldigt stor utsträckning kommer all hamna i blickpunklen när det gäller rationaliseringar. Kontors-, handels- och bankanställda blir förmodligen de som drabbas hårdast.

Den sammanfallande kommentar som man från tjänslemannaorganisatio-nen TCO gjorde vid denna presskonferens var att det är kvinnorna som ligger sämst lill i prognoserna för 1980-talet. Del är deras jobb som kommer all rationaliseras borl. Del är de som har den svagaste ställningen på arbetsmarknaden.

Det talas myckel om all de arbetslösa inte vill ha jobb, men visst vill de arbetslösa ha jobb. Stig Carlsson på arbetsförmedlingen i Växjö tröttnade på atl höra det här gnället om att arbetslösa inte ville ha jobb och gjorde en undersökning på arbetsförmedlingen där. Den finns redovisad i det senaste numret av tidningen Arbetsmarknaden.

Växjö är en kommun på drygt 60 000 personer. Arbetslösheten, som inte är särskilt hög i jämförelse med andra kommuner, har legal på ungefär 700 personer. Kvinnorna är i majoritet. 145 ungdomar var arbetslösa i september, drygt 100 av dem var flickor. Verkstadsindustrin dominerar i Växjö, men där finns också en stor förvaltning- del är ju en gammal skolstad. Under september månad fanns vid arbetsförmedlingen anmälda 138 lediga platser. 400 kvinnor var arbetslösa. Till de 138 lediga platserna var det 940 sökande, 7 på varje plats. Bara 15 % av dem som sökte jobb kunde få del. Del här är alltså en kommun som inte alls hör lill de hårdast drabbade. Men

Nr 30

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

141

Nr 30

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

142

visst ville kvinnorna som var arbetslösa ha jobb.

Men, säger en del, kvinnornas arbetslöshet skulle i stor utsträckning kunna klaras av om de bara ville söka sig lill industrin, för där behöver man folk och där söker man fortfarande folk.

Del här temat har varit uppe flera gånger i debatten i dag. Budskapet från regeringspartierna är all den offentliga sektorn slukar folkel för industrin. Man säger all vi hade kunnat tjäna miljarder under den förra högkonjunkturen, om bara industrin hade fåll den arbetskraft som i stället nyanställdes inom den offentliga sektorn. Men man glömmer då att en stor del och en ökande del av de lediga platser som industrin har anmält lill arbetsförmedlingarna gäller yrkesulbildal folk. Och alla vet atl en myckel liten del av de kvinnor som i dag finns inom den offentliga sektorn och som söker sig dit har den yrkesutbildning som industrin efterfrågar.

Jag vill fråga: Var finns resurserna för och var finns viljan till atl salsa på ell sådant utbildningsprogram som skulle kunna förändra detta läge? Det finns en samarbelskommillé i Stockholms län som heter Samarbetskommittén mot nedskärningen av AMU-utbildningen. Några representanter för den kommittén uppvaktade i dag arbetsmarknadsutskottet. De kunde redovisa atl t. o. m. yrkesutbildningar håller man nu på atl skära ned. De kunde redovisa all sparsamhelsivern har drivits så långt all man inle får de maskiner som man behöver ens för utbildning inom sådana yrken som verklygsmakare. Utbildningen blir på grund av sparsamheten halvfärdig. Del är ingenting som gynnar industrins efterfrågan på yrkesulbildad arbetskraft. Men var finns i dag den politiska viljan atl göra någonting ål delta? Och var finns den politiska viljan och viljan hos industrin atl anställa kvinnor?

Gösta Bohman rekommenderade.tidigare oss socialdemokrater alt la kontakt med politiker ute i världen, bl. a. med våra tyska partivänner. Jag har haft tillfälle all göra del åtskilliga gånger. Jag var i Vä''ayskland för ungefär en månad sedan, och då pratade vi om dessa flaskhalsproblem i industrin. En av tyskarna sade: Ja, tysk industri vill bara anställa dem som kan kvalificera sig för OS. Jag tror atl man skulle kunna fälla samma omdöme om den svenska industrin. Kvinnorna är inte särskilt eftertraktad arbetskraft för stora delar av industrin.

Många människor frågar i dag hur länge dessa lediga platser finns inom industrin. Varslen om nedläggning duggar ju tätt i del svenska samhället, och på många orter och i många brukssamhällen är nog oron stor hos både män och kvinnor för om del över huvud tagel kommer atl finnas kvar någon industri.

Herr talman! Jämställdheten sitter nog egentligen inte särskilt djupt i del svenska samhället. Visserligen har vi kommit en bra bil på väg sedan 1930-lalet, då man t. o. m. i offentliga utredningar kunde ifrågasätta de gifta kvinnornas rätt lill förvärvsarbete. Men jag tror all vi alla vet alt del finns många enskilda människor i delta samhälle som ändå anser alt det, när det kärvar på arbetsmarknaden, är kvinnorna som skall träda tillbaka.

Då glömmer man alt det för jämställdheten kanske allra viktigaste är just jämlikheten på arbetsmarknaden. Dä glömmer man atl många kvinnor har

precis lika stor försörjningsbörda som männen. Och då glömmer man alt väldigt många i detta samhälle fäster mycket stor vikt vid rätten till arbete -den anses som en del av vad som är självklart, av vad som stärker självkänslan och är nödvändigt för all man inle skall känna sig åsidosatt. Rätten lill arbete måste också gälla kvinnorna.

En del av den arbetslöshet som i dag drabbar kvinnorna är ganska svåråtkomlig, mer svåråtkomlig än männens. Nästan alla män är ju heltidsanställda, medan nära 1 miljon kvinnor jobbar på dellid. Och del är inte ovanligt all man löser sysselsättningsproblemen inom såväl detaljhandeln som kommunerna och landslingen med atl minska arbetstiden för de redan deltidsarbetande. Det är utåt sett ingen dramatisk förändring som då inträffar. Men för de enskilda kvinnor som drabbas kan del betyda all hela inkomsllrygghelen försvinner, alt de sociala förmånerna tas borl.

Antalet deltidsanställda som vill ha mer arbete men som inle får del av arbelsmarknadsskäl är i dag 95 000. Vi har aldrig någonsin under oktober månad haft en sådan hög siffra. Flertalet av dessa deltidsanställda är kvinnor. Den arbetslösheten talar vi ganska sällan om, men även den fordrar naturligtvis vår uppmärksamhet.

Regeringens politik bäddar för arbetslöshet. För första gången sedan 1930-lalel går en svensk regering med öppna ögon in i en arbetslöshelspo-litik, som i mycket stor utsträckning kommer atl drabba kvinnorna. Jag vet att del finns oerhört många kvinnor inom de borgerliga partierna som är djupt oroliga över denna utveckling. De borde höja sina röster och kräva en annan ekonomisk politik än den som regeringen står för. Skulle de förena sig med oss i det kravet, skulle del också finnas förutsättningar för det som Olle Wästberg nyss talade om - en optimism i del svenska samhället.

Nr 30

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

I detta anförande instämde Anita Johansson, Ingrid Andersson, Anita Persson, Calarina Rönnung, Ulla Johansson, Birger Rosqvist, Erik Johansson, Maja Ohlin, Inga-Britt Johansson, Lisa Mattson, Karl-Erik Svartberg, Birgitta Johansson, Lahja Exner, Rune Carislein, Kerstin Andersson i Kumla, Kjell-Olof Feldt, Gudrun Sundström, Ing-Marie Hansson, Marianne Slålberg, Nils-Olof Grönhagen, Kerstin Nilsson, Frida Berglund, Roland Sundgren, Christer Nilsson, Maj-Lis Landberg, Torsten Karlsson, Sture Thun, Lennart Andersson, Ivar Nordberg, Lilly Bergander, Hans Alsén och Ingegerd Elm (alla s).

Anf. 87 CHRISTER NILSSON (s):

Herr talman! Efter drygt fyra år av borgerligt styre befinner sig svensk bostadsförsörjning i en djup kris. De olika borgerliga regeringarna har under de gångna fyra åren intagit en passiv hållning till problemen på bostadsmarknaden och därigenom medvetet låtit krisen drabba allt fler människor.

Bostadsbyggandet sjunker samtidigt som tiotusentals människor står ulan bostad. Den nya bostadsbristen drabbar i första hand beialningssvaga grupper. För de kapitalstarka däremot ökar valfriheten, eftersom rätten till en god bostad numera är en fråga om tillgång lill kapital.  Del låga

143

Nr 30

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

144

bostadsbyggandet innebär också alt kapaciteten i vår ekonomi inle har utnyttjats. Följden har blivit att folkhushållet, t. ex. 1977 och 1978, har förlorat miljarder och all statsfinanserna försämrats.

Målet är inte längre all föra en socialt inriktad bostadspolitik. Regeringen Fälldin tycks acceptera bostadsköer och ell rekordlågl bostadsbyggande. Så sent som i 1976 års valrörelse sade Ola Ullslen alt man inte behövde ta moderaternas marknadsinriklade bostadspolitik på allvar. Några år senare har folkpartiet och centern övergivit sina bostadssociala målsättningar, och en anpassning har skett till moderaternas krav att bostaden skall vara en handelsvara.

Herr talman! Socialdemokraterna ser bostaden som en social rättighet. Vi kan aldrig acceptera en utveckling borl från de bosladssociala målen. Vi beklagar därför alt den enighet som länge rått mellan socialdemokraterna och miltenpartierna om den sociala bostadspolitiken nu gåtl förlorad.

Prognoserna pekar mot ett fortsatt ras i bostadsbyggandet. Av de 48 000 lägenheter som kommer alt byggas i år är det bara 15 000 lägenheter som byggs i flerfamiljshus. I många län kommer byggandet av lägenheter i flerfamiljshus inle ens alt nå upp till hälften av vad som planerades för ett år sedan. Del byggs nu så få lägenheter i flerbostadshus alt man måste gå tillbaka lill krisen under 1930-talel för alt hitta något liknande.

Bostadsminislern har alltså ännu en gång misslyckats med atl klara regeringens målsättning, där man i början av året talade om en ram på 60 000 påbörjade lägenheter. Under mer än fyra år av borgerligt styre har det sammanlagt byggts färre lägenheter i flerfamiljshus än som byggdes under ett enda av de tio år som del socialdemokratiska miljonprogrammet omfattade.

I förhållande lill de borgerliga regeringarnas deklarerade mål har vi under tiden 1977-1980 erhållit ell underskott på 27 000 lägenheter och i förhållande till bostadsslyrelsens behovsanalys 47 000 lägenheter.

I en situation när lusentals människor står i bostadskö och 124 kommuner i landet - en ökning med 16 kommuner sedan förra året - redovisar ett underskoll på bosläder, låter regeringen bostadsbyggandet sjunka. Detta är siffror som Riksbyggen nyligen publicerat. Och de här bristproblemen kommer all förvärras under 1980-lalet, när 1960-lalels stora ungdomskullar kommer ul på bostadsmarknaden.

De vackra orden i 1979 års regeringsdeklaration är redan glömda. Där talar man om alt bostadsbyggandet behöver öka och atl de svaga grupperna på bostadsmarknaden behöver en starkare ställning.

Del låga bostadsbyggandet och de ständigt stigande hyrorna är en följd av alt byggnadskostnaderna har ökat snabbt sedan slutet av 1976. Byggkostnaderna har ökat med 64 % sedan 1977. Här har vi också en orsak fill all vi, trots bostadsbristen, slår med lomma lägenheter i delar av landet. Vanliga människor har inte råd alt efterfråga nyproducerade lägenheter. Fram lill 1976 ökade lönerna snabbare än hyrorna. Därefter har utvecklingen varit den motsatta.

Regeringens inflationspolitik har naturligtvis bidragit till den negativa

utvecklingen på hyres- och bostadsmarknaden.

Läget förvärras av att den borgerliga regeringen har fört en medveten politik i syfte all urholka bostadsbidragen. Under de senaste åren har nära 200 000 hushåll, varav 174 000 barnfamiljer, mist rätten till bostadsbidrag. Med regeringens politik kommer den utvecklingen tyvärr alt fortsätta.

Man kan alltså konstatera att det byggs för få bosläder och all del som byggs inte riktar sig till de människor som står ulan bostad.

Del sjunkande bostadsbyggandet har medfört en successiv nedrustning av produktionsapparaten. Kapaciteten inom byggmalerialindustrin har minskal. Yrkesarbetare har lämnat branschen, och på mindre orter försvinner byggföretag. Bryts inte denna negativa utveckling kommer det inle all vara möjligt all snabbi öka bostadsbyggandet den dag vi får en regering med bostadssociala ambitioner.

Herr talman! När man går mot sämre lider är det en klok politik alt öka bostadsbyggandet. Då Undrar vi bostadsbristen samtidigt som vi förbättrar sysselsättningsläget. Bostadsbyggandet är en motor i svensk ekonomi. Det beror på all virke, cement och de flesta andra komponenter som behövs för all bygga och inreda hus är tillverkade i Sverige. Ökar vi bostadsbyggandet blir del flera arbetstillfällen både på byggen och i industrin. Bostadsproduktion är både arbetskraflsintensiv och imporlsnål. Att stimulera ekonomin genom ett ökat bostadsbyggande påverkar inle nämnvärt bytesbalansen.

10 000 nya lägenheter ger 15 000 jobb i industrin. Men regeringen Fälldin vägrar atl sätta in bostadspolitiken i dess näringspolitiska sammanhang. I sparplanen räknar ekonomiministern med - och han får stöd av finansutskottets borgerliga majoritet - all bosladsinvesteringarna skall sjunka med 4 % 1980 och med nära 2 % 1981. Regeringen Fälldin planerar alltså inte att öka bostadsbyggandet, trots växande bostadsbehov och försämrade konjunkturer. Och del är en utveckling som en av regeringens företrädare i dagens debatt har applåderat.

Herr talman! För socialdemokratin är det ett övergripande mål att hela folkel skall sättas i arbete. Vi skall arbeta oss ur den ekonomiska krisen. Ett viktigt led i denna politik är atl öka bostadsbyggandet.

För atl omedelbart öka bostadsbyggandet föreslår socialdemokraterna följande:

Produktionskostnaderna skall tillfälligt minskas för de lägenheter i flerfamiljshus som påbörjas från den 1 december 1980 och hela 1981. Detta skall ske genom atl byggmomsen slopas.

Den garanterade bostadsräntan vid hyres- och bostadsrätt skall sänkas med 0,4 procentenheter till 3 %.

En tvåårig uthyrningsgaranii skall införas enligt samma regler som nu gäller för hyresförlusllån. Detta görs för all ingen byggherre skall bli stående med outhyrda, nyproducerade lägenheter.

Kostnadskontrollen skall skärpas. Detta är nödvändigt om man vill vara säker på atl de lägre produktionskostnaderna kommer hyresgästerna lill del och inle hamnar i byggherrarnas fickor.

Herr talman!   I  den  socialdemokratiska  reservation  som  fogats  lill

Nr 30

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

145

10 Riksdagens protokoll 1980/81:29-31

Nr 30                      finansulskollels betänkande nr 1980/81:10 har. vi redovisat en politik som

Torsdapen den      dämpar  kostnadsutvecklingen,  ökar bostadsbyggandet och  skapar fler

20 november 1980   arbetstillfällen. Jag ber all få yrka bifall lill den reservationen.

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

146

Anf. 88 MARIANNE STÅLBERG (s):

Herr talman! Våren 1979 skrev centern i sin regionalpolitiska motion:

"---- en viktig regionalpolitisk uppgift under 1980-lalel blir att tillförsäkra

glesbygdsbefolkningen tillfredsställande arbetsmöjligheter och service. Del krävs nu verkliga kraflålgärder för atl inle glesbygden skall glesas ul ännu mer."

Förgäves har jag letat efter några kraftåtgärder i regeringens besparings-plan. Jag kan inle hitta några åtgärder alls, som skulle kunna förbättra människors villkor i glesbygden. Tvärtom, förslag efter förslag urholkar slödel lill glesbygden, förslag efter förslag försämrar människors villkor i de redan sä svaga regionerna.

Men detta hindrar inle regeringen atl presentera sparplanen som "klart inriktad på atl skydda de svaga grupperna och atl den har en klar social profil". Nej, orden spar man inle på, inle heller på löften, som sedan ulan några större svårigheter överges i handling, löften, givna av en regering som för första gången i modern tid överger målet om den fulla sysselsättningen och ger sig in i en arbetslöshetsskapande politik, en arbetslöshet som enligt konjunklurinstitulels beräkningar troligen kommer att uppgå till 3,5 % nästa år. Detta kommer knappast att leda lill någon regional utjämning. Ökad arbetslöshet kommer tvärtom all ställa landsändar mot landsändar och grupper mot grupper.

En ansvarsfull regionalpolitik skall syfta lill all skapa balans mellan olika regioner i landet när del gäller förhållandel mellan antalet varaktiga arbetsplatser och antalet arbetssökande. En regionalpolitik som tar till vara arbetskraftsresurserna där de finns besparar statskassan myckel. Priset per varaktigt arbetstillfälle torde vara många gånger lägre än kostnaderna för atl år efter år tillfälligt lösa problemen på annat sätt.

Besparingsplanens förslag präglas av defensiva åtgärder med kort perspektiv, som knappast minskar konflikten mellan målet för den ekonomiska politiken och regionalpolitiken. De är generella lill sin natur, bygger inle på bedömningar och glesbygdens särskilt utsatta situation. Detta kan på sikt få allvarliga konsekvenser. Ell långvarigt uppbyggnadsarbete inom regionalpolitiken hotar alt raseras med långtgående samhällsekonomiska konsekvenser. De stora insatser som ännu återstår och som är möjliga all genomföra kan inte förverkligas.

En sådan politik stämmer illa med utfästelsen i 1979 års regeringsdekla
ration där del slår: "--- den framgångsrika sysselsättningspolitik som

bedrivits under senaste åren skall fullföljas. Atl skapa regional balans och sysselsättningsmöjligheter i alla delar av landet är ett betydelsefullt fördelningspolitiskt mål."

Herr talman! Låt mig ta några exempel på hur hårt regeringens olika sparförslag slår mol människorna i glesbygden.

Vi vet all glesbygden har proportionellt sett fler äldre människor och fler förtidspensionerade än andra delar av landet. Dessa människor har i allmänhet dålig köpkraft och svag skatleförmåga. De ändrade reglerna för beräkning av basbeloppet, som urholkar värdesäkringen av folkpensionerna, ATP, yrkesskadeförsäkringen och förtidspensionerna, kommer atl ytterligare försämra villkoren för dessa människor. Förtidspensioneringen är redan dubbelt så stor i mitt eget län, Jämtlands län, som riksgenomsnittet och kommer bara alt öka, medan beloppen minskar. De svaga kommunernas ekonomi försämras ytterligare genom förslaget om de minskade statsbidragen. Det leder lill all kommunernas service försämras och redan undersysselsatta grupper förlorar möjligheten lill ell arbete.

Vart tog de kraftfulla åtgärderna vägen som centern så vältaligt beskrev och tyckte var så nödvändiga i sin motion? Menade de kanske de medel för beredskapsarbeten som kraftigt har skurils ned under senare år? Eller måhända den 40-procentiga nedskärning av arbetsmarknadsutbildningen som drabbade Jämtlands län nu i vintras?

Både beredskapsarbetena - särskilt de som går till byggnads- och anläggningssektorn - och arbetsmarknadsutbildningen har haft stor betydelse för de nordligaste länen. All nedskärning känns därför extra mycket inom dessa områden.

Andra exempel på besparingar som slär särskilt hårt i glesbygden är de förslag som regeringen lägger fram inom utbildningsområdet. Jag tänker på förslaget om att höja basresursmedellalel på mellanstadiet i resp. län. Avsikten är därmed all öka klasslorleken på mellanstadiet. Det finns stor risk alt detta kommer all gå ul över glesbygdsskolor, eftersom det är de som väsentligen drar ned medellalsberäkningarria inom ett län. Genom all lägga ned glesbygdsskolor kan man mycket snabbi höja basresursmedeltalen.

Qm regeringens mål är all behålla glesbygdsskolorna återstår all öka klassmedellalet i länens tätorter. I län med många små skolor, som t. ex. Jämtlands län, kan effekten då bli atl klassmedeltalet i tätorterna får höjas kraffigt för atl man skall nå den ekonomiska effekt som regeringen avser med sitt förslag. Det går inte all utesluta all höjningen på mellanstadiet kan leda till alt medeltalet där blir t. o. m. högre än på högstadiet i tätorterna.

Hur stämmer dessa förslag med värnet om de svaga i samhället? Hur stämmer det med talet om kraftfulla åtgärder för alt rädda glesbygden?

Skogen är av stor betydelse inom skogslänen i norr. Del har talats väl om tillvaratagande av skogsresurser, vidareförädling m. m., men också inom skogen får regeringens propositionen negativa effekter. Där föreslås t. ex. indragning av bidraget lill skogsodlingsålgärder på nedlagd jordbruksmark. Summan är måhända liten, men de reella behoven för skogsvårdande åtgärder överstiger vida vad den totala bidragsramen tillgodoser. Det kan dessutom ifrågasättas om den tilltänkta åtgärden-främjar syftena med besparingar i statsverksamheten. I själva verket kommer del i stället atl på sikt ge svåra produktionsförluster. Men vad bryr sig regeringen om de långsiktiga verkningarna när man i dag kan spara 4,5 milj. kr.?

De snart utnötta orden "offensiv näringspolitik" och "aktiv regionalpoli-

Nr 30

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m: (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

Ul

Nr 30

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

tik", som tillsammans skulle rädda Norrland, blev i stället lill avisering om minskal stöd lill de regionala utvecklingsfonderna. Höjda skatter på olja, bensin och el, som enligt regeringsdeklarationen skulle kompenseras så all de som bor i glesbygden inle får en i förhållande till andra försämrad situation, blev till kraftigt fördyrade transportkostnader för den enskilde. För hur långt räcker 120 kr./år för dem som har ell pendlingsavstånd på ca 8 mil per dag?

Förslaget om indragna färjor går ut över de fattiga glesbygdsborna, sade en av de borgerliga representanterna här i riksdagen i tisdags. Det är sant! I Jämtland skulle många människor få betydligt längre arbetsresor om färjorna dras in. Del finns en cynism i regeringens agerande. Det är nästan så man frestas tro att inställningen är den att de glest bebyggda områdena i landet kan behandlas hur som helst. Eller kan insikterna vara så dåliga atl man inte förstår förslagens konsekvenser?

Man sparar också in på väganslagen, trots alt de betyder myckel både ur sysselsättningssynpunkt och som livsåder för näringslivet.

Ja, detta var ell axplock ur besparingsproposilionens förslag, för all visa hur regeringen verkligen behandlar de svagaste i samhället, hur man sviker sina löften och hur centerns kraftfulla åtgärder blir till intet, när den får del av regeringsmakten.

Jag är medveten om den kris landet befinner sig i. Jag är på del klara med att vi måste spara. Men del skall inte vara ett sparande som ökar klyftorna utan ett sparande som fördelar bördorna rättvist mellan olika delar av landet och olika grupper av människor.

Herr talman! Jag känner en djup oro för min landsända, för människorna i glesbygden och för hur fort en regering kan rasera redan uppnådda mål och omöjliggöra fortsatta framgångar.

Jag yrkar bifall till den socialdemokratiska reservationen vid finansutskottets belänkande nr 10.

I delta anförande instämde Nils-Olof Gustafsson (s).

148

Anf. 89 ROLAND SUNDGREN (s):

Herr talman! Första hälften av 1970-lalel innebar stora framgångar för jämställdheten mellan kvinnor och män. Hundratusentals kvinnor strömmade ut på arbetsmarknaden. Barnomsorgen byggdes ul och förbättrades. Särbeskatlning genomfördes. Föräldraförsäkringen infördes och anpassades till ett familjemönster, där båda vuxna svarade för sin egen försörjning genom förvärvsarbete. Genom satsningar på vuxenutbildning, på arbetsmarknadsutbildning och på studieförbundens verksamhet underlättades utträdet på arbetsmarknaden. Utbildning, tillsammans med försök med kvinnor på typiskt manliga arbetsplatser blev vikliga instrument i strävan atl bryta det könsbundna mönstret på arbetsmarknaden och göra kvinnors arbetskraft tillgänglig för ell bredare yrkesval.

Rätten till arbete och därmed lill egen försörjning är absolut grundläggande  i   strävandena  för jämställdhet  mellan   kvinnor  och  män.   Den

socialdemokratiska sysselsättningspolitiken med målet "allas rätt till arbete" kan endast förverkligas i ell samhälle där ekonomin är i balans. Alltsedan maktskiftet 1976 har vi varnat för en politik som skapar stora obalanser. Allteftersom de borgeriiga regeringsåren gått har dock regeringen låtit balansproblemen öka i form av vidgade inkomst- och förmögenhetsklyftor, kraftiga prisstegringar, lågt kapacitetsutnyttjande samt stora och långvariga underskott i utrikesaffärerna. Det har nu gåtl så långt, atl man nu i vårt land, för första gången sedan vi senast hade borgerliga regeringar - i början på 1930-lalel - nu upphör atl driva en överbryggningspolitik för atl värna den fulla sysselsättningen. Regeringen väljer med öppna ögon en arbetslöshets-skapande politik. Denna ökade arbetslöshet tillsammans med nedskärningarna av den offentliga sektorn drabbar hårdast ungdomen och kvinnorna. Den politik som främst haft till mål atl minska kostnaderna och förbättra företagens vinstsitualion är del största hotet mot ett konkret jämställdhelsarbete. Maktlösheten och beroendet kommer nu all öka hos tiotusentals kvinnor i vårt land.

Del har sagts många vackra ord under de borgerliga regeringsåren om jämställdhet. Vackra ord och yviga till intet förpliktigande deklarationer är minsann inget som de borgerliga regeringsledamöterna spar på. Del skulle dock vara en sparsamhel, som verkligen vore all rekommendera, eftersom det är så långt mellan ord och handling.

I regeringsdeklarationen som den andra Fälldinregeringen lämnade hösten 1979 står del: "Jämställdhet mellan kvinnor och män är en viktig utgångspunkt för regeringens politik." Detta mål har man försökt utveckla i en regeringsskrivelse om riktlinjer för det fortsatta jämställdhetsarbetet, som skall diskuteras om några veckor här i riksdagen. Där finns några fina idéer på område efter område om hur jämställdheten skall förverkligas i den praktiska politiken. Men inte något enda konkret förslag - enbart riktlinjer. Man använder i denna skrivelse ungefär samma målformuleringar som vi socialdemokrater använder oss av, men bakom orden genomför man en politik som går stick i stäv mol dessa. I besparingsplanen får vi de konkreta förslagen, och de säger något annat än de vackra deklarationerna i jämställdhetsskrivelsen.

Låt mig ta några exempel:

I jämslälldhetsskrivelsen säger del ansvariga statsrådet: "Den viktigaste förutsättningen för jämställdhet är ekonomisk självständighet byggd på egen förvärvsinsals." Men i besparingsplanen konstaterar regeringen öppet alt de riktlinjer för politiken som man förordar endast kan reducera omfattningen av "den arbetslöshet som inle kan undvikas". Redan i dag är två tredjedelar av de arbetslösa kvinnor. Nu kommer tiotusentals kvinnor ytterligare all bli arbetslösa. Hur stämmer del med atl den viktigaste förutsättningen för jämställdhet är ekonomisk självständighet, byggd på egen förvärvsinsats? Orden pekar i en riktning - handlingen i rakt motsatt.

I besparingsplanen talar regeringen om arbetskraftsbehovet i den konkurrensulsalta industrin i dag och i framliden. Där slår del bl. a.:

"Del behövs mer än 100 000 nya jobb inom den utlandskonkurrerande

Nr 30

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

149

Nr 30

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

sektorn i svenskt näringsliv för atl den skall bli stor nog alt betala vår import. En svårighet ligger i alt alltför få idag vill ta arbete i industrin. En viktig uppgift är därför atl genom förbättrad yrkesutbildning, underlättad övergång mellan skola och arbetsliv, breddning av kvinnornas arbetsmarknad, förstärkta ekonomiska incitament och - sist men inte minst - attitydförändringar öka intresset för industriarbete."

Javisst! Del kan vi ställa oss bakom när det gäller målen men inte när del gäller de åtgärder som föreslås i besparingsplanen och åtgärderna som regeringen hittills har vidtagit. De leder till något helt annat. Man föreslår kraftiga nedskärningar på just sådant som underlättar för kvinnorna på arbetsmarknaden: studiestödet, studiecirkelbidragen, arbetsmarknadsutbildningen, liksom minskade statsbidrag till kommunerna, som i många kommuner kommer alt innebära minskad barnomsorg - för all inle tala om de attityder lill kvinnors förvärvsarbete som ledande regeringsledamöter intar genom ell ifrågasättande av föräldraförsäkringen, pappaledighelen och den överdrivna kritiken mol daghemmen.

Vid en uppföljningskonferens med svenska deltagare från kvinnokonferensen i Köpenhamn riktades myckel stark kritik mol just den kraftiga nedskärningen av bidragen lill studiecirklarna. Där sades all studiecirkeln är för många kvinnor det första stegel ut i arbetslivet och till dellagande i fackligt och politiskt beslutsfattande. Där bygger många kvinnor upp del självförtroende de så väl kan behöva. Dessa kvinnor ansåg att ett av de största sveken mot kvinnornas strävan lill ökad jämställdhet inom arbetslivet och politiken var alt begränsa studieförbundens verksamhet.

Den borgerliga politik som kommer till ullryck i besparingsplanen och som präglar den nuvarande ekonomiska politiken är ett allvarligt hot mol jämställdheten. Den håller på atl rasera hittills uppnådda resultat och leder till ett samhälle där kvinnorna åter får överta samhällets omvårdnad - och göra del oavlönade. Del leder till atl männens försörjningsbörda ökar och deras möjligheter all ta ansvar för hem och barn minskar. Regeringens politik leder med andra ord lill ökade skillnader i kvinnors och mäns livsvillkor i stället för till ökad jämställdhet.

Herr talman! Jag vill med det sagda yrka bifall lill den socialdemokratiska reservationen i finansulskollels betänkande nr 10.

150

Anf. 90 BO SÖDERSTEN (s):

Herr talman! I det ekonomiska livet hänger allt samman. Det kan man säga är den ekonomiska vetenskapens första och mest grundläggande lag. Även om jag kommer upp sist i den här debatten -jag förmodar all den borgerliga debatlluslen vid det här laget är i avlagande eller kanske t. o. m. obefinllig-så låt mig då som en avrundning la ett litet större grepp och ge en litet mer allmän bedömning av vårt ekonomiska läge och regeringens ekonomiska politik.

Vi lever i dag både över och under våra tillgångar. All vi lever över våra tillgångar är väl känt. Del bevisas i första hand av de stora underskotten i våra utlandsaffärer. Det är ju egentligen därför som vi har dagens ekonomiska

debatt. Men samtidigt lever vi under våra tillgångar i den meningen atl vi inle utnyttjar våra resurser, arbete och kapital, till fullo. Och ju längre hösten och vintern lider, desto mer kommer vi all leva under våra tillgångar, därför atl desto större kommer arbetslösheten all bli.

Den svenska sjukan grundlades under åren 1977 och 1978. Del var de verkliga förlorade åren i svensk ekonomi. Del var de åren man drev den svåra åtstramningspolitiken.

Nu vill man alltså dra den veven ytterligare några varv.

Jag skall börja med att ta upp en fråga som vissa talare redan varit inne på men som verkligen tål alt granskas och kommenteras, nämligen förslaget till omräkning av basbelopp. Här kan man säga att regeringen verkligen inle har hutllat. Här har man lagt fram ett förslag som med nödvändighet kommer att leda till all ATP-pensionerna inle bara urholkas, nej, all de på lång sikt - atl de asymploliskl, för all uttrycka sig matematiskt - måste närma sig noll.

Mot den bakgrunden kan man verkligen fråga sig: Har regeringen förstått innebörden av sitt eget förslag? I motiveringen för sitt förslag säger regeringen alt försämringar av relationen mellan exportpriser och imporlpriser - del som brukar kallas bytesrelation eller på fint språk terms of trade -inle skall föranleda någon uppräkning av konsumentprisindex. Men som förslaget är konstruerat innebär del dock ingalunda all konsumentprisindex inle påverkas för del fall alt bylesrelalionen skulle vara konstant. Tvärtom: det ligger i regeringens förslag en inbyggd skevhel, som gör atl konsumentprisindex i framtiden kommer atl syslemafiskl underskattas. Även om energipriserna i framliden inle stiger mer än. andra priser så kommer basbeloppet atl systematiskt urholkas.

Låt oss göra anlagandel all priserna under kommande år stiger likformigt, dvs. atl alla priser stiger med 10 %. Men regeringen antar atl priserna på just energi aldrig mer skall förändras, och eftersom energikonsumtionen svarar för ungefär 10 % av all konsumtion, så underskallas därför de totala prisstegringarna med ungefär 10 % om året, dvs. i stället för atl basbeloppet skulle stiga i takt med inflationen eller med 10 %, kommer det bara atl stiga med 9 %, eftersom prisförändringarna på energi definilionsmässigl satts lika med 0. Del innebär all efter ett decennium så har pensionerna urholkats med 10 %, även om energipriserna inte har stigit mer än andra priser. Kommer energipriserna i framtiden all stiga ungefär som de har gjort under senare år, då urholkas basbelopp och pensioner ännu snabbare. Fortsätter energiprisökningarna i framtiden i ungefär den takt som vi varit vana vid under senare år, då kommer en pension på i dag 4 000 kr. i månaden om tio år atl vara värd bara 3 000 kr. i månaden. Och i takt med all åren går kommer urholkningen av pensionerna alt fortsätta.

Förslaget innebär alltså all ATP-pensionerna med nödvändighet kommer atl minska i framliden. Det brukar ibland talas om Monlezumas hämnd - en, som vi känner till, föga behaglig åkomma. Om något är det nya förslaget om beräkningsgrunderna för basbeloppet Thorbjörn Fälldins och del gamla bondeförbundels hämnd på Sveriges löntagare. Mina första politiska lärospån gjorde jag som student i slutet av 1950-talet, då jag hjälpte till att

Nr 30

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

151

Nr 30

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

152

agitera för dåvarande linje 1 i ATP-slriden mol linje 2, dvs. bondeförbunds-linjen. Föga anade jag då all centern, stödd av högern och liberalerna, mer än 20 år senare skulle försöka vinna pensionsstriden på nytt genom att lansera ett syslem som på lång sikt kommer all göra ATP-pensionerna värdelösa.

Men förslaget om ändrade basbelopp kommer att få konsekvenser långt utanför socialförsäkringen. ATP:s teknik för värdesäkring används ju i ett myckel stort antal sammanhang. Varför skall t. ex. underhållsbidrag lill barn systematiskt urholkas i framtiden? Varför skall den del av boet som en efterlevande hustru är garanterad atl behålla om hennes man dör, begränsas av kommande prisstegringar på olja och el? Varför skall försäkringsavtal systematiskt urholkas just därför atl regeringen vill komma åt ATP-pensionärerna?

Frågor som dessa går det helt enkelt inte att få ett rimligt svar på. En från början felaktig konstruktion, det från grunden fel tänkta, går aldrig all försvara och förklara.

Vill man sälta in förslaget om ändrade beräkningsgrunder för basbelopp i ett större samhällsekonomiskt sammanhang, kan man säga atl det är ett ovanligt klumpigt sätt all driva åtslramningspolilik på. Om man vill lugga pensionärer på pengar, då finns det enklare metoder att gå fram på.

Men behöver man då göra det? Är del lämpligt alt i dag sänka den totala efterfrågan, är del lämpligt att, då vi är på väg in i lågkonjunkturen, ytterligare minska efterfrågan på svenska produkter? Svaret på den frågan är ett entydigt nej. Man tycks inte kunna lära av erfarenheten.

Del var åtstramningspolitiken under 1977 och 1978 som förödde våra statsfinanser. Då stramade man kraftigt åt den inhemska efterfrågan. De totala inkomsterna stagnerade. Statens inkomster sjönk under två år med 3 miljarder kronor. Men del märkliga var att statens utgifter samtidigt steg i höjden. På tre år ökade de med 70 miljarder kr. Det var detta som lade grunden till dagens stora budgetunderskott. När man talar om att den offentliga sektorn har expanderat för kraftigt, så är det litet konstigt alt höra del budskapet från mästarna i den typen av expansion, nämligen den första borgerliga trepartiregeringen.

Budgetunderskotten har, som vi alla känner till, fått myckel svåra konsekvenser. Jag skall bara här nämna en, som är central. Budgetunderskotten har underminerat och förstört vår kreditmarknad. Dessutom har de lagt myckel bränsle under inflationsbrasan. Det är uppenbart alt om staten måste ut och låna 50 miljarder om året, så tvingar det upp räntorna och ökar penningmängd och Hkviditet. Vi har ju också myckel rikligt en inflation som numera ligger närmare 15 % om året.

Inflationen leder till en godtycklig omfördelning av inkomster och förmögenheter, och den får starka skadeverkningar också på den reala sidan av vår ekonomi. De höga räntorna och den grå kreditmarknaden utanför banksystemet medför atl spekulationsekonomin breder ut sig och förstärks. Små och medelstora spekulanter kan, utan all egentligen anstränga sig, få en 20-procentig avkastning eller mer på sitt kapital. Detta underminerar möjligheterna lill produktiva investeringar. Den här företeelsen kan man

inte komma ål genom besvärjelser eller beskärmelser i största allmänhet. Den kan bara stoppas genom all vi får en sanering av svensk ekonomi och ett stopp för inflationen.

Men det finns naturligtvis också vinnare i fråga om förmögenhetsomfördelningar. Del ackumulerade värdet av de värdestegringar som ägt rum på den svenska fastighetsmarknaden under 1970-lalel ligger i dag i storleksordningen 250 miljarder kronor. Och värdestegringarna tickar fram år efter år i takt med all fastigheter omsätts. Ungefär 50 000-60 000 småhus - om vi håller oss till dem - omsätts varje år. Vi har 10-12 miljarder i värdesleg-ringsvinster, och del märkliga är all de passerar så gott som helt obeskattade.

Nu har äntligen den borgerliga regeringen i elfte timmen presenterat ell förslag till skärpt reavinstbeskattning. Men som det mesta regeringen gör kommer också de föreslagna åtgärderna för sent. Dessutom är de i stort sett ineffektiva. Länsstyrelsen i Stockholms län har också i ell yttrande lill skatleulskotlet hemställt om atl utskottet måtte la initiativ till en förenkling av de föreslagna reglerna. De är helt enkelt så komplicerade att de inte går att tillämpa. Dessutom - jag upprepar del - kommer de med all sannolikhet alt bli ineffektiva.

På ell liknande sätt framstår också de nya regler för beskattning av aktier som föreslås. Del är i grunden ren kosmetika del rör sig om, om man ser del i ell realekonomiskl perspektiv. I vår inflationsekonomi kan man inte räkna med all de kommer atl leda till all något egentligt nytt riskkapital lockas fram. Vad som kommer att ske är tvärtom all det i första hand blir en inkomslomfördelande effekt. Det kommer alt leda till atl man delar ul 250 miljoner till de låt oss säga 30 000 eller 40 000 mest välbärgade hushållen i vårt land.

Så länge som vi har den höga inflation vi har och så länge vi har myckel förmånliga regler för beskattning av fastigheter, konst, ädelstenar och annat är det oerhört svårt alt få fart på de produktiva investeringarna. Del kan inga kosmetika i världen ändra på. Vi kan få fart på investeringarna bara genom en förändrad ekonomisk politik.

I ell nödvändigt saneringsprogram måste ingå alt vi under ett par år - i varje fall med någon lidshorisont - får en kontrollerad utveckling av priser och löner. Del fordrar atl statsmakterna har ett förtroendefullt samarbete med lönlagarna. Hittills har regeringen misslyckats med alla sådana strävanden, helt enkelt därför att den aldrig på allvar velat lyssna på de stora löntagargruppernas argument.

I stället går regeringen vidare med vad som inle kan karakteriseras som annat än en ren konfrontationspolitik - riktad mot löntagare, pensionärer och småfolk. S. k. besparingar som riktar sig mot svaga grupper, manipulationerna av basbeloppet, som med nödvändighet kommer alt holka ur ATP-pensionerna och som dessutom får oanade konsekvenser för studiemedel, underhållsbidrag och allehanda försäkringsavtal, förnyade försök atl vidga inkomstklyftorna genom nya favörer lill aktieägare, total uraktlåtenhet atl bekämpa inflations- och spekulationsekonomin - allt detta tillsammans

Nr 30

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

153

11 Riksdagens protokoll 1980/81:29-31

Nr 30

Torsdagen den 20 november 1980

Sammanträdet fredagen den 21 november

Vissa fiskefrågor

pekar på en enda sak. Vi kan aldrig få den svenska ekonomin på rätt köl under den nuvarande borgerliga regeringen. Vi får helt enkelt bita ihop länderna och vänta till ordinarie val 1982. Den enda snabba lösningen för svensk ekonomi ligger i hoppet om nyval.

Med de orden, herr talman, ber jag all få yrka bifall lill den socialdemokratiska reservationen.

I en förberedande votering biträddes reservationen av Kjell-Olof Feldt m. fl. med 137 röster mol 16 för motion 96 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del. 151 ledamöter avstod från all rösta.

I huvudvoteringen bifölls utskottets hemställan med 153 röster mol 151 för reservationen av Kjell-Olof Feldt m. fl.

2                               § Sammanträdet fredagen den 21 november

Anf. 91 TALMANNEN:

Med ändring av den preliminära tidsplanen blir kammarens sammanträde i morgon, fredagen den 21 november, ell bordläggningsplenum. Delta sammanträde lar planenligt sin början kl. 09.00.

3                         § Föredrogs och bifölls
Interpellationsframställning 1980/81:51

4 § Vissa riskefrågor

Föredrogs jordbruksulskoltets belänkande 1980/81:4 om vissa fiskefrågor.

154

Anf. 92 ERIK OLSSON (m):

Herr talman! Jag vill ställa en fråga till jordbruksutskoltel: Hur kan finnfällorna få ligga ute under söndagsdygnel, när allt nolfiske i älvarna då är förbjudet?

I vår motion 1979/80:1388 har vi begärt en skyndsam utredning om de fasta fiskeredskapens inverkan på laxens och havslaxöringens möjligheter lill naturlig vandring uppför våra älvar.

Låt mig få citera Sollefteå kommuns skrivelse fill länsstyrelsen i Väslernorrlands län i maj 1978: "De fasta redskapen, laxkrokar, storryssjor, finnfällor m.m. har utplanterats nedströms sölvatlengränserna vid midsommartiden och legal i samma läge oavbrutet till isläggningen ulan atl några fredningslider behövt tillämpas. I jämförelse med laxkrokar och storryssjor är finnfällorna, som är utrustade med upp till 800 meters ledarmar (800 mx2 = 1,6 km), de verkliga mordredskapen. Finnfällorna härstammar från Finland. Där är de numera förbjudna i älvsyslemen och detsamma gäller Norge."

Det måste vara fel atl dessa finnfällor får ligga i älvmynningarna från islossningen till isläggningen ulan uppehåll. Del måste också vara fel atl samma person kan få sätta ul ell flertal finnfällor. Det finns år som man i Ljusnan inle fångat någon enda avelslax, t. ex. 1977.1 Dalälven fångade man samma år fem avelslaxar.

Med tanke på de miljonbelopp som regleringsförelagen i de olika vattendragen lägger ned för reproduktion av lax och havslaxöring kan man snart ifrågasätta om delta är meningsfullt.

Den 3 juli i år kunde man i Väslernorrlands Allehanda läsa denna rubrik: "Ont om lax i Ångermanälven - Det är finnfällornas fel". 114 dagar hade då notlagel i Hammar, Nyland, dragit och fått endast tre laxar.

Herr talman! Jordbruksulskollet skriver atl man tagit upp frågorna om reproduktion på internationell nivå och atl man uppmärksamt följer utvecklingen av fisket i våra älvmynningar. Jag anser alt delta med finnfällor är en helsvensk fråga och att jordbruksutskottet bör påskynda saken, så att ell positivt resultat kan förväntas under fiskesäsongen 1981.

Nr 30

Torsdagen den 20 november 1980

Vissa fiskefrågor

Anf. 93 CHRISTER ElREFELT (fp):

Herr talman! I min motion 1979/80:1750 har jag försökt redogöra för den oro de fiskevårdande myndigheterna känner på grund av del starkt reducerade laxfisket på västkusten. Framför allt är det fiskenämnden i Halland som har uppmärksammat problemet, och man har också på flera olika säll försökt få i gång arbetet med all restaurera laxbeslåndet.

Kring sekelskiftet var Halland Sveriges förnämsta laxlän med inle mindre än elva laxåar, med Älran och Lagan som de mest kända. Då fångade man ungefär 75 ton lax och havsöring. 1979 var motsvarande fångst ungefär 10 lon.

Del flnns naturligtvis många orsaker till all laxbeståndet i Hallands åar och längs kusten under hand har minskat: kraftverksbyggen, föroreningar från industrier och försurning, för atl nämna några.

När nu olika myndigheter, staten och kommunerna har insett hur viktig laxen är både för yrkesfisket och för sportfisket - och därmed för turistnäringen - verkar del som om ett kraftigt utökat drivgarnsfiske av Hallandslax utanför Norges västkust skulle spoliera försöken all utöka laxbeslåndet.

Av märkt smoll som sattes ut under åren 1952-1970 log norska fiskare ungefär 3,5 % av ålerfångslerna. I början av 1970-lalel ändrades fisket i Norge. Man ökade användningen av drivgarn, och man flyttade framför allt fisket längre ul från land, så atl näten kom i de stråk där Hallandslaxen vandrar. Del fick lill följd att av 1978 års utsättning av märkt Laganlax fångades inte mindre än 35 % i Norge.

Det är alltså uppenbart alt om inle fångsten av Hallandslax vid norska kusten minskas igen, hotas boltengarnsfisket längs västkusten och sportfisket i våra laxåar av stora förluster. Detsamma gäller för boltengarnsfisket efter lax kring Bjärehalvön och i Skälderviken.

Sedan jag skrev min motion har del tillkommit ett nytt hot mol vårt

155

Nr 30

Torsdagen den 20 november 1980

Vissa fiskefrågor

laxfiske, nämligen mycket kraftigt ökade fångster kring Färöarna. Fångsten där 1980 kommer sannolikt att bli ca 1000 ton, eller lika myckel som den norska drivgarnsfångsten 1979. Och antalet bålar lyder på all siffran kommer all fortsätta atl öka 1981. Det finns alltså mycket starka skäl alt la upp förhandlingar också med Färöarna.

I ulskotlels belänkande bekräftas alt den norska fångsten av lax från den svenska västkusten under de senaste åren har fått stor omfattning, atl det är till men för del svenska fisket och kan utgöra ett hot mol reproduktions-möjligheterna.

Herr talman! Utskottet förutsätter atl man i kommande förhandlingar söker åstadkomma förbättringar på del här området. Jag tycker därför all motionens syfte, att få lill stånd förhandlingar om åtgärder, är tillgodosett, och jag har inget yrkande.

Anf. 94 ARNE ANDERSSON i Ljung (m):

Herr talman! I de två inlägg som har gjorts beträffande de fiskefrågor som behandlas i jordbruksutskottets betänkande nr 4 har del inle framställts något yrkande. Jag vill därför begränsa mig till några ytterligt få ord.

Båda talarna har berört laxfisket och omsorgen om ett gott laxbeslånd i olika vallen. Erik Olsson har i sitt anförande uppehållit sig vid älvmynnings-fisket och pekat på de olägenheter och de bekymmer som det onekligen medför. Det finns inga delade meningar mellan motionären och jordbruksutskottet om den våda som ell långt drivet älvmynningsfiske kan ha på beståndet. Vi har den alldeles bestämda uppfattningen atl den naturliga reproduktionen på intet säll kan ersättas med utplantering. Följaktligen är ett långt drivet fiske, så som det har skett i älvmynningarna, ell verkligt hot mol laxbeslåndet.

Jordbruksutskottet har dock pekat på atl vi förväntar oss en proposition med anledning av 1973 års fiskevaltensulrednings förslag och förutsätter all de frågor som tas upp i motionen kommer all beröras i det sammanhanget. Jordbruksutskoltel har därför inle vid delta tillfälle velat företa sig någonfing i anledning av motionen.

Christer Eirefelt har i sill anförande berört frågorna om västkusten. I sin mofion har han yrkat atl regeringen skall vidta åtgärder i anledning av densamma.

Utskottet har pekat på att del bör vara den centrala fiskevårdande myndigheten, fiskeristyrelsen, som riktar uppmärksamheten på behovet av åtgärder.

Nu är del, som Christer Eirefelt sade, inte någon nyhet för fiskeristyrelsen alt problemet finns, liksom det inte heller är någon nyhet för jordbruksutskottet. För den skull har vi inte heller i anledning av motionen funnit skäl för riksdagen atl göra något särskilt uttalande.

Herr talman! Jag har inget annat yrkande än om bifall lill ulskotlels hemställan.

156

Utskottels hemställan bifölls.

5 § Kammaren beslöt atl uppskjuta behandlingen av jordbruksutskottets     Nr 30
belänkande 5 till onsdagen den 26 november.                     Torsdaeen den

20 november 1980
6§ Kammaren åtskildes kl. 23.17.                                                           

In fidem

BERTIL BJÖRNSSON

/Solveig Gemert