Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1980/81:29

Torsdagen den 20 november

Kl. 12.00

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Kompletteringsval till utskott

Meddelande om interpellationssvar

Förhandlingarna leddes till en början av tredje vice talmannen.

1 § Anmälan om kompletteringsval till utskott

Anf, 1 TREDJE VICE TALMANNEN:

Socialdemokratiska riksdagsgruppen har som suppleant i utrikesulskollel under Jan Bergqvisis ledighet anmält hans ersättare Inga-Britt Johansson.

Tredje vice talmannen förklarade vald till

suppleant i utrikesutskottet Inga-Britt Johansson (s)

2 § Justerades protokollet för den 12 innevarande månad.

3 § Meddelande om svar på interpellationerna 1980/81:19, 27 och

Anf. 2 Utrikesministern OLA ULLSTEN:

Herr talman! Med hänvisning till riksdagsordningen 6 kap. 1 § vill jag meddela att jag hade för avsikt att den 21 november besvara Björn Molins interpellation om samarbetet mellan i-länder och u-länder. Efter överenskommelse med Björn Molin kommer interpellationen alt besvaras senare.

Jag vill också meddela atl jag hade för avsikt all den 1 december besvara Carl Lidboms interpellationer om den politiska utvecklingen i Turkiet och om respekten för grundläggande mänskliga fri- och rättigheter. Efter överenskommelse med interpellanten kommer svaren all lämnas den 8 december.

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Om utvidgningen av övningsfältet för Skövde garnison

4§ Svar på fråga 1980/81:92 om utvidgningen av övningsfältet för Skövde garnison

Anf. 3 Försvarsministern ERIC KRÖNMARK:

Herr talman! Bengt Kindbom har frågat mig, för det första om regeringen har börjat undersöka om riksdagens beslut all anlägga ett nytt skjutfält för Skövde garnison i omedelbar anslutning till pansarövningsfället i Skövde har ändrat förutsättningarna för den bedömning av behov av kompensations-mark som gjordes för åtskilliga år sedan, och för det andra när i så fall arbetet kan förväntas leda till kontakt med de markägare som är berörda av beslutet om utvidgning av övningsfältet.

Genom särskilda beslut av riksdagen åren 1963 och 1972 fick försvaret tillstånd all förvärva två sammanhängande markområden om tillsammans ca 425 hektar belägna omedelbart nordost och öster om pansarövningsfället i Skövde. En förutsättning för förvärven var all de endast fick ske då marken frivilligt bjöds ul till salu. Hittills har ca 250 hektar förvärvats genom forlifikationsförvaltningens försorg. Den förvärvade marken är dock inle sammanhängande. Övningsfältets östra gräns är därför myckel oregelbunden, vilket medfört all marken inte kan användas för övningar på ell rationellt sätt.

På försvarsdepartementets initiativ utreder fortifikationsförvallningen i samråd med chefen för armén vilka möjligheter det finns all räta ul övningsfältets gräns. Avsikten är all i samarbete med lantbruksnämnden i länet försöka få till stånd markbyten eller andra fastighetsbildningar som skulle innebära fördelar såväl för försvaret som för de brukningsenheler som ligger utanför övningsfällsgränsen. Äganderättsförhållandena är komplicerade. Jag räknar därför med atl det kommer all ta ganska lång lid all nå fram till en lösning som är godtagbar från arronderingssynpunkt. Mot denna bakgrund kan jag för dagen inle med någon säkerhet uttala mig om huruvida beslutet all anlägga skjulfältel har ändrat förutsältningarna för bedömningen av behovet av kompensationsmark. Min egen bedömning är dock all del inle kommer all behövas några ytterligare förvärv utöver vad som kan visa sig lämpligt för all åstadkomma en vettig gränsdragning i övningsfältets östra del. Som jag redan har nämnt är ju frågan om ytterligare förvärv dessutom helt beroende av om markägarna själva önskar sälja.

För all få till stånd den planerade ulrälningen av gränsen för övningsfältet måste man givelvis kontakta de markägare som blir berörda. Eftersom förvärv för försvarels räkning endast kan ske genom frivilliga uppgörelser, blir del markägarna själva som får avgöra om och i vilken utsträckning de vill medverka till den önskvärda gränsulrätningen, t. ex. genom alt byta mark med försvaret. Tidpunkten för kontakten med markägarna kan inle nu närmare anges. Den är beroende av hur snart fortifikationsförvallningen och lantbruksnämnden är beredda atl lägga fram något förslag i gränsdragningsfrågan.

Anf. 4 BENGT KINDBOM (c):

Herr talman! Jag lackar försvarsministern för svaret på frågan.

Det är tillfredsställande all man har salt i gång det arbete som aviserades i försvarsutskottets belänkande 13 från förra riksmötet. Bakgrunden till detta är alt försvaret har fått tillstånd all utvidga övningsfältels gräns från Klagslorp till allmänna vägen Tåslorps by-Skövde. Del är här fråga om läglighetsköp, dvs. markägarna skall frivilligt bjuda ul fastigheter.

Del har emellertid inträffat saker efter riksdagsbeslutet 1963. Försvarsministern säger i svaret atl han är osäker om beslutet all anlägga skjutfält har ändrat förutsältningarna. Försvarsutskottet ansåg dock alt det kan ha ändrat förulsältningarna. Jag vill erinra om att i samband med atl man fattade beslutet om all lokalisera skjulfältel till Vrelen - det beslutet är inle Eric Krönmark ansvarig för, ulan del är folkpartiets och socialdemokraternas verk - sades del atl behovet av övningsmark kunde samordnas med del nya skjulfältet. Det är en sak som måste fullföljas enligt riksdagens beslut.

Del finns också ett socialt motiv som berör denna by. Om övningsfältet kommer fram till den allmänna vägen så kommer del alldeles inpå byn, och del innebär alt del säkert blir störningar, som trafiken på vägen osv. Det vore ur alla synpunkter angeläget atl få gränsen flyttad längre västerut, för då kan man fullfölja kommunens planering atl denna bebyggelse och by skall vara beslående i framtiden och all den nuvarande markanvändningen, dvs. i huvudsak jordbruksdrift, skall fortsätta.

Jag vill med anledning av svaret ställa ytterligare en fråga. 1 svaret påpekas flera gånger atl frågan gäller om markägarna själva önskar sälja. Förvärv av mark kan endast ske genom frivilliga uppgörelser, så del blir markägarna som får avgöra om och i vilken utsträckning de vill medverka. Jag har erfarit attde vill medverka. Därför vill jag fråga försvarsministern om han är beredd atl medverka till all försvaret avstår från redan förvärvad mark för atl åstadkomma en viktig gränsjustering. Skall den åstadkommas enbart genom förvärv av ytterligare mark, tror jag del blir svårigheter all nå denna justering.

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Om utvidgningen av övningsfältet för Skövde garnison

Anf. 5 Försvarsministern ERIC KRÖNMARK:

Herr talman! På den här direkta frågan kan jag helt klart svara, all från försvarets sida är vi beredda alt avslå från mark. Vad vi vill ha är en uirälning av gränsen så att markområdet blir rationellt från försvarels synpunkt. Med kännedom om ägosplittringen i området - jag har tillät på en karta över området- men ulan all känna till de lokala förutsättningarna, skall vi se till all få en vettig gräns. Det innebär alt försvaret skall avslå från vissa markområden. Kan delta ske genom markbylen, så har del mitt fulla stöd.

Anf. 6 BENGT KINDBOM (c):

Herr talman! Jag tackar för del senaste svaret. Det innebär också atl man på del sättet skyddar myckel högvärdig åkermark.

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Om utformningen av viss kampanjtidning mot våldet i skolan

5 § Svar på fråga 1980/81:68 om utformningen av viss kampanjtidning mot våldet i skolan

Anf. 7 Statsrådet BRITT MOGÅRD:

Herr talman! Maj-Lis Lööw har ställt följande fråga till mig:

Delar statsrådet uppfattningen atl kampanjtidningen mol våldet i skolan fått en olycklig utformning?

Jag vill först framhålla alt del är kommittén mol våldet i skolan, där jag är ordförande, som ansvarar för kampanjen för en tryggare och mänskligare skola och därmed för kampanjtidningen. Man har gjort mig uppmärksam på alt frågan, liksom väl också en tidigare interpellation om kampanjen, inte torde gälla angelägenhet som angår min tjänsteutövning som statsråd och atl del alltså är tveksamt om frågan är behörig enligt regeringsformens 12 kap. 5 §. Jag vill dock ge vissa sakupplysningar kring tillkomsten av kampanjlid-ningen.

Kampanjen mot våldet i skolan startade den 25 september och riktar sig till årskurserna 4 till 8 i grundskolan. Kampanjmaterialet är utformat som en tidning och innehåller bl. a. en rad exempel på våldssilualioner och våldsincidenter. Materialet är avsett alt vara en utgångspunkt för diskussion och bearbetning av den situation som råder på den egna skolan och i den egna klassen. En del av det material som framställs ute i skolorna kommer att sammanställas i en ny kampanjlidning. Denna kommer alltså atl redovisa en rad förslag och tips om hur man tillsammans kan medverka till en trygg miljö för alla i skolan.

I del nu utsända arbetsmaterialet ingår ett par artiklar från tidningen Aftonbladet, vilka speglar skolsituationen för ell par elever och en lärare i en skola i en mellansvensk stad. Artiklarna publicerades i början av höstterminen och har utarbetats efter ett par veckors studiebesök som två journalister från Aftonbladet gjort i den aktuella skolan. Personerna som förekommer i artiklarna har givit' sill tillstånd till publiceringen med foto och med angivande av såväl namn som skola och ort. Inte heller efter publiceringen har de reagerat på artiklarna i Aftonbladet. Tidningen och de två journalister som skrivit artiklarna har lämnat sill medgivande till atl de används som diskussionsunderlag i kampanjlidningen mol våld i skolan.

Sedan skolstyrelsen i den berörda kommunen beslutat atl inte dela ut materialet i kommunens skolor har en speciell upplaga tryckts upp, där de här aktuella delarna tagils borl. Denna specialupplaga har nu distribuerats till kommunen.

De kontakter som personalen inom kommitténs kansli och ledamöter i kommittén haft med skolor ute i landet har visat atl kampanjmaterialet lämpat sig väl som utgångspunkt för en bearbetning av frågan om våld i skolan.

Anf. 8 MAJ-LIS LÖÖW (s):

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet Mogård för svaret på min fråga, men jag måste säga att jag är något förvånad över det.

Det har nu hunnit gå tre veckor sedan jag ställde den här frågan, och under den liden har kommittén låtit trycka en ny upplaga av tidningen som distribuerats till Eskilstuna, som del handlar om här. Jag tyckte atl del därmed var uppenbart att man hade insett del olämpliga med de kritiserade artiklarna, och jag tyckte i och för sig också att min frågeställning kanske var överspelad, eftersom jag trodde all Britt Mogård skulle hålla med mig om atl kampanjlidningen fåll en olycklig utformning.

Även om jag inle delar Britt Mogårds politiska uppfattning och värderingar, så har jag ändå intrycket all hon är en praktisk och rättfram politiker. Därför trodde jag alt hon vid del här laget, när hon nu har mött reaktionen, hade insett all del faktiskt är så att stora delar av innehållet i den här tidningen är olyckligt utformade och atl hon skulle kunna tillslå del. Nu säger Britt Mogård all delta egentligen inte skulle vara en angelägenhet som angår hennes tjänsteutövning som statsråd. Men, Britt Mogård, nog måste det väl ändå vara så att en fråga som rör hur ett pedagogiskt material som delas ul i skolorna är utformat ingår i en skolministers ansvarsområde.

Det är numera uppenbart all flera stora artiklar i den här tidningen är ett präktigt klavertramp i så måtto atl man låter enskilda elever med namn och bild göras till syndabockar och framställas som ligisler. Frågan är om del ens är rättsligt försvarbart alt presentera sådant i en publikation från en statlig kommitté, men den prövningen får JO göra, eftersom ärendet har anmälts dit. Jag är alltså inle ute efter all diskutera laglighelen här i dag, ulan jag hoppades all få del ansvariga statsrådet med mig i en moralisk, etisk bedömning, alt så här får del inle gå till. Det finns uppenbarligen andra kommitléledamöler som delar den bedömningen. Låt mig citera ur ell brev som en av dem skrivit till kommittén mot våld i skolan:

"Jag känner mig mycket illa berörd när jag nu uppmärksamgjorls på atl den av kommittén distribuerade tidningen i ord och bild och med namns nämnande utlämnar enskilda elever från viss skola. Det förefaller mig vara ell flagrant integriletsbrolt. Hade jag varit medveten om all lätt idenlifier-bara personer på detta sätt lämnades ut, hade jag givetvis protesterat, även om det varit meningslöst eftersom kommitténs ledamöter inte såg tidningen förrän den förelåg färdig." Herr talman! Bara det faktum all en av kommitténs ledamöter känner det så här visar ju alt tidningen tyvärr-och jag vill understryka detta tyvärr - har blivit ell olustigt inslag i kampanjen. Jag tycker all vad statsrådet Mogård mer eller mindre anfört till försvar för fidningen inle stämmer med det intryck som jag har fått. Detta gäller framför allt det sista, atl tidningen skulle ha blivit väl mollagen ute i landet.

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Om utformningen av viss kampanj-tidning mot våldet i skolan

Anf. 9 Statsrådet BRITT MOGÅRD:

Herr talman! Det brev från en av kommitténs ledamöter som Maj-Lis Lööw citerade har inte nått mig i min egenskap av ordförande i kommittén, vilket kanske kan anses vara anmärkningsvärt.

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Om utformningen av viss kampanj-tidning mot våldet i skolan

Det jag framhöll angående behörighet är inte min åsikt, utan detta har påpekats för mig av rättschefen i statsrådsberedningen och av rättschefen i utbildningsdepartementet. Det är alltså sakkunniga personer som har bedömt saken.

Jag har redan framhållit all de personer som har intervjuats och fotograferats har ställt upp helt frivilligt. Den tidning där artiklarna publicerats är en av våra största rikstäckande kvällstidningar. Del fanns därför anledning all utgå ifrån atl ell återgivande av artiklarna i kampanj-tidningen inle skulle kunna uppfattas som en kränkning av intervjupersonernas integritet. Skolstyrelsen i den aktuella kommunen har uppenbarligen en annan uppfattning, och val av läromedel är en kommunal angelägenhet. Det är självklart atl kommittén respekterar kommunens ställningstagande. Därför har också kommittén villfaril skolstyrelsens begäran om all få en ny upplaga av kampanjtidningen, där de här artiklarna har lagils borl.

Anf. 10 MAJ-LIS LÖÖW (s):

Herr talman! Om det nu inte är Britt Mogårds åsikt alt detta är en angelägenhet som inle angår henne, tycker jag atl det i alla fall skulle vara befriande med ell ställningstagande. Jag tolkar emellertid Britt Mogårds svar så, all hon inte vill ställa sig bakom bedömningen all tidningsartiklarna är olyckligt utformade. Atl artiklarna är tagna ur Aftonbladet och all Aftonbladet och två journalister har medgelt alt artiklarna använts är ju en sak. Del som Aftonbladet skriver är ju någonting helt annat än vad man kan tillåta sig i ett pedagogiskt material. Jag tycker alt del är ganska sensationellt atl man har nöjt sig med Aftonbladets bedömning och ansett den vara den rikliga.

Man har över huvud tagel inle frågat pojkarna, men de har uttalat sig i Eskilstuna-Kuriren den 30 oktober. De sade bl. a.: "Ingen har frågat oss om lov all trycka den där artikeln om oss en gång till. Nu kommer alltså kompisar till oss, kusiner kanske, i hela landet atl få del här utdelat i skolan och kunna

känna igen oss och kunna läsa den här smörjan!---------------- Vi kräver atl tidningen

stoppas - i hela landet!"

Jag kan bara beklaga all statsrådet inle vill hålla med om all del skett en olycka när del gäller utformningen av tidningsartiklarna. Del skulle ha varit välgörande och vägledande för framliden.

Anf. 11 Statsrådet BRITT MOGÅRD:

Herr talman! De artiklar som Maj-Lis Lööw talar om är ju inga sensalionsrepotage. De är alldeles uppenbart skrivna i den seriösa avsikten atl spegla problem i dagens skola. Såvitt jag kan bedöma ger innehållet i artiklarna en nyanserad och medkännande bild av de personer som har intervjuats. Del finns ingenting i texten som ger ullryck för ett avståndstagande till intervjupersonerna som människor.

Däremot är mbriksältningen präglad av kvällspressens dåliga vana all försöka appellera till läsarnas sensalionshunger. Men del är ju en av skolans uppgifter all träna eleverna all kritiskt utnyttja tidningarnas informations-

utbud. Så del här kan faktiskt tjäna syftet atl göra eleverna uppmärksamma på rubriksäliningens psykologi, om jag får kalla det så.

Jag har också observerat pojkarnas reaktion efter del all tidningen kommit ut, och jag respekterar deras reaktion. Jag vill påstå alt reaktionen kanske har underslölts av diverse personer, som borde ha tänkt litet mera på all skydda pojkarna och låtit bli atl jaga upp dem.

Anf. 12 MAJ-LIS LÖÖW (s):

Herr talman! Qm del var syftet med den här tidningen - all kritiskt granska framför allt kvällspressens sätt atl sätta rubriker - kan jag godta all tidningen har fåll den här utformningen. Qm man nu skall angripa våldet i skolan genom en kampanj - vilket i och för sig många har ifrågasatt - tycker jag inle attdet är fel atl använda sig av en tidning eller trycksak, som man, med Britt Mogårds egna ord, diskuterar och bearbetar i klassen.

Jag kan däremot inte ställa upp på en tidning där våldet kastas emot en sida efter sida då man bläddrar igenom den, och där dessutom enskilda elever ställs vid skampålen. Del påminner om ett gammall bestraffningssyslem i skolan, när man fick slå i skamvrån. Men då var del åtminstone bara inför hela klassen man behövde känna skam. De här grabbarna utlämnas till hela Skolsverige.

Jag hoppas också all lärarna har fåll i uppgift atl, när de skall jobba med tidningen i klassen, kritiskt granska kvällspressens sätt atl skriva.

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Om driften vid Göta Bruk i Lilla Edets kommun

6 § Svar på fråga 1980/81:88 om driften vid Göta Bruk i Lilla Edets kommun

Anf. 13 Industriminislern NILS ÅSLING:

Herr talman! Alexander Chrisopoulos har frågat mig om vilka åtgärder jag ämnar vidta för alt underlätta för Lilla Edels kommun att överta Göta Bruk och därigenom rädda driften och sysselsättningen vid bruket samt om jag har andra förslag än ell kommunalt övertagande för all sysselsättningen vid bruket skall kunna räddas.

Styrelsen för Södra Skogsägarna AB beslöt i mars i år atl som del av en nödvändig omstrukturering av företagel avveckla sin verksamhet vid Göta Bruk. Bruket sysselsatte då ca 160 personer.

F. n. finns ca hälften av personalen kvar. Verksamheten beräknas upphöra helt i början av december, då uppsägningstiden för merparten av den kvarvarande personalen går ul.

Enligt vad jag erfarit har från Lilla Edels kommun en förfrågan om förvärv av bruket riktats till Södra Skogsägarna AB. Jag har också erfarit alt företaget har förklarat sig berett all medverka till en sådan försäljning under förutsättning atl ell avtal härom kunde träffas före den 1 september i år. På begäran av kommunen utsträcktes sedermera denna tidsfrist till den 1 november. Något avtal har dock inte träffats. Södra Skogsägarna AB har nu tagit upp förhandlingar med andra intressenter till anläggningarna vid

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Om driften vid Göta Bruk i Lilla Edets kommun

bruket. Delta utesluter emellertid inle all kommunen även fortsättningsvis kan komma alt förhandla med förelaget om överlagande av anläggningarna. Jag vill i sammanhanget erinra om alt jag inle har några formella möjligheter atl ingripa i pågående förhandlingar.

Del går inte f. n. all bedöma vad dessa förhandlingar kommer atl leda till. Jag utgår från all om sysselsättningsproblem uppkommer vid en eventuell nedläggning av bruket dessa kan bemästras genom sedvanliga arbelsmarknadspolifiska åtgärder.

Anf. 14 ALEXANDER CHRISOPOULOS (vpk):

Herr talman! Jag lackar industriministern för svaret.

Göta Bruk, som f. n. ägs av Södra Skogsägarna, har en av de modernaste maskinparkerna i norra Europa. T-massaanläggningen är nästan ny och kan på ell rationellt sätt utnyttja del elöverskotl som kan förväntas finnas i Sverige under den närmaste femlonårsperioden. Betydande investeringar har gjorts vid fabriken så sent som för ett par år sedan. Senast 1978 har bruket erhållit statligt bidrag för ett värmeålervinningsprojekl, som har gett ett myckel positivt resultat. Göta Bruk tillverkar termomekanisk massa, som går dels till tidningspapper, dels till sjukvårdsmalerial, blöjor och liknande.

Den lermomekaniska produktionsprocessen garanterar en mycket hög grad av nyttjande av råvaran i förhållande till andra produktionsprocesser.

På marknadssidan har de produkter som Göta Bruk tillverkar en god omsättning. Produkterna är så efterfrågade att fabriken gick på dispens under konflikten i våras.

Göta Bruks ägare Södra Skogsägarna har efter köpet 1976 lagl ned sulfillillverkningen, träsliperiel och mllvedshanteringen. 200 personer tvingades då bort från företaget. Nu har Södra Skogsägarna beslutat atl lägga ned företaget, och återstoden av arbetarna, ca 130 man, är uppsagda och kommer all få sluta i början av december.

Anledningen till all Södra Skogsägarna vill lägga ner företaget är råvaran, flisen. Bolaget vill utnyttja råvaran i andra förelag och genom nedläggningen av Göta Bruk skapa större tillgång på råvara och på så sätt pressa ner priserna. Därför är bolaget angeläget om atl bruket inle skall drivas vidare.

Lilla Edets kommun har bildal ell partipolitiskt sammansatt bolag med avsikt all rädda Göta Bruk och garantera dess fortsatta drift. Den expertgrupp som på kommunens uppdrag undersökt möjligheterna för en fortsatt drift har kommit fram till all sådan är möjlig, och gruppen ställer sig positiv. Södra Skogsägarna vill dock slippa konkurrens om de begärliga skogsfibrerna. Därför är man negativ till försäljning och fortsalt drift av bruket.

Industriministerns påstående all förhandlingar pågår mellan kommunen och Södra Skogsägarnas styrelse stämmer inte med verkligheten. Södra Skogsägarna har avbrutit förhandlingarna om eventuell försäljning och

fortsatt drift av bruket, med motiveringen alt råvamsilualionen inom bolaget är sådan atl fortsatt drift av företaget inle är önskvärd.

Med anledning av industriministerns svar på min fråga och med hänsyn till atl Södra Skogsägarnas beslut om nedläggning av Göta Bruk uteslutande bygger på företagsekonomiska kalkyler vill jag fråga industriminislern om man i regeringen har gjort några beräkningar av de sammanlagda samhällsekonomiska kostnader och effekter som en nedläggning av bruket skulle medföra. Här strider kapitalistiska vinstintressen och samhällsintressen med varandra. Påvilken sida ställer sig industriminislern?

Och slutligen: Har regeringen några planer på alternativa arbetstillfällen för dem somkommer all ställas ulan jobb?

Anf. 15 Industriminislern NILS ÅSLING:

Herr talman! Jag vill hänvisa till milt svar, där jag beträffande den sista eventualiteten, dvs. om bruket läggs ned, säger alt vi utgår ifrån atl de sedvanliga arbelsmarknadspolifiska stödformerna skall slå till buds och all man den vägen också skall kunna klara sysselsättningsproblemen.

Får jag sedan beträffande förhandlingarna säga att enligt den information jag har är Södra Skogsägarna berett att fortsätta dessa, men det måste då ske utifrån realistiska utgångspunkter.

Rent allmänt skulle jag för min del i del sammanhanget vilja tillägga all det icke är atl rekommendera atl kommuner går in och tar ell ansvar för företag där förelagsekonomiska förutsättningar för fortsatt drift saknas. Jag tror del vore en olycklig utveckling, om vi skulle komma in i ett läge, där kommuner på detta sätt går in och tar ett företagsekonomiskt ansvar under felaktiga förutsättningar.

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Om driften vid Göta Bruk i Lilla Edets kommun

Anf. 16 ALEXANDER CHRISOPOULOS (vpk):

Herr talman! Råvarubristen inom skogsindustrin i landet, som nästan uteslutande beror på regeringens felaktiga skogsekonomiska politik, skapar stora problem och förorsakar en strukturomvandling med omfattande nedläggningar av industriella enheter. Den strukturomvandlingen bygger inle på en långsiktig skogspolitisk planering som lar hänsyn till eller syftar till ett effektivt utnyttjande av råvaran, med större krav på högre utnyttjande-grad och vidareförädling, vilket från samhällsekonomisk utgångspunkt är nödvändigt, utan bygger uteslutande på kortsiktiga företagsekonomiska vinstintressen.

I fallet Göta Bruk ser vi hur detta leder till betydande samhällsekonomiska förluster i form av kapitalförstöring, arbetslöshet osv.

Av industriministerns svar framgår atl en eventuell nedläggning av Göta Bruk inle ingår i en långsiktig planering av den framtida skogsindustrin, utan att ell beslut om nedläggning helt överlämnas ät Södra Skogsägarnas bolagsstyrelse, som enbart lar hänsyn till företagsintressen. Därför vill jag fråga industriministern: Vem skall ta ansvaret för de samhällsekonomiska intressena, om inte regeringen gör det?

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Om åtgärder för att minska personalomsättningen inom barnomsorgen

Anf. 17 Industriministern NILS ÅSLING:

Herr talman! Del är självklart all del är regeringen som centralt tar de samhällsekonomiska konsekvenserna i beaktande och lar ett ansvar. Men förutsättningen för all kunna la de samhällsekonomiska konsekvenserna är ju atl man först har gjort vad man kunnat för all lösa problemen med en företagsekonomiskt motiverad drift, och den förutsättningen saknas i del här fallet. Nu pågår visserligen försök med alternativa produkter, och vi får självfallet avvakta resultatet av delta, men jag tror del är realistiskt att räkna med att om inle bruket kan hitta en form för fortsatt drift på företagsekonomiskt sunda principer, så måste man söka hitta annan sysselsättning på orten för all övervinna de samhällsekonomiska konsekvenserna.

Anf. 18 ALEXANDER CHRISOPOULUS (vpk):

Herr talman! Jag vill påminna industriministern om sysselsällningssitua-lionen i Lilla Edets kommun. Där finns redan i dag 200 öppet arbetslösa. Bara sedan i somras har antalet arbetslösa ökat med 50 personer. Göta Bruk är inte det enda förelag som har problem i den kommunen. Enligt arbetsförmedlingen är sysselsältningssitualionen i Lilla Edels kommun mycket allvarlig.

Jag har ställt en rad frågor till industriministern. Av svaret kan man dra slutsatsen atl i den uppkomna motsättningen mellan företagsintresse och samhällsintresse har industriministern genom att vägra ingripa tagit ställning för Södra Skogsägarnas företagsintressen.

7 § Svar på fråga 1980/81:70 om åtgärder för att minska personalomsättningen inom barnomsorgen

Anf. 19 Socialministern KARIN SÖDER:

Herr talman! Bonnie Bernström har frågat mig vilka åtgärder jag ämnar vidta för alt minska personalomsättningen i barnomsorgen.

Det är myckel viktigt med stabila kontakter mellan barnen och de vuxna i all barnomsorg för all den skall fungera bra. Del är dessutom angelägel med en stabil barngrupp där nya barn mjukt och smidigt får komma in i gemenskapen och verksamheten.

Enligt en undersökning i Göteborg som nyligen publicerats och som Bonnie Bernslröm hänvisar till i sin fråga slutar en tredjedel av personalen i daghemmen under ett år. En huvudorsak till detta är att personalen generellt sett är mycket ung. Det är naturligt all efter utbildning och en tids förvärvsarbete byta arbetsplats för all skaffa sig bredare erfarenheter. Ofta fortsätter man med någon vidareutbildning. I många fall bildar dessa ungdomar familj och väljer all under någon lid stanna hemma och vårda egna barn. Detta mönster innebär egentligen all de senare kan gå in i verksamheten på nytt med nya kunskaper och bredare erfarenheter.

Enligt min mening måste vi öka våra ansträngningar för atl få äldre människor med lång livserfarenhet alt satsa på de stimulerande uppgifter

som arbetet med förskolebarn och yngre skolbarn i familjedaghem, daghem och fritidshem utgör.

En annan orsak, enligt undersökningen, är atl barnen enbart genom att byta åldersgrupper i förskolan får många nya vuxenkontakter. I den mån man har kvar åldersindelade grupper i kommunen blir del många byten under förskoleliden. Även med en organisation med småbarnsgrupper och syskongrupper sker ett byte i treårsåldern. Detta förhållande är en av förklaringarna till all man i många kommuner börjat gå över till s. k. utvidgade syskongrupper där barn från sex månader och ända upp till tolv år bildar en sammanhållen barngrupp. Jag tror det kan finnas anledning att gå vidare på den linjen, bl. a. av del skälet all del skapar förutsättningar för en ökad kontinuitet i relationerna mellan barnen och personalen och också mellan barnen inbördes.

Det finns en rad andra förklaringar till alt barnen ständigt möter nya vuxna. I daghemmen finns städpersonal, elever, praktikanter, vikarier vid sjukdom och semester m. fl. Åtgärder för alt komma till rätta med en för hög personalomsättning och personalrörlighet är en kommunal uppgift i första hand. Det är mycket angelägel alt utveckla en barnomsorg med kontinuitet och stabila relationer mellan barn och personal. Bl. a. ett syslem med fasta vikarier bör kunna medverka till alt minska personalrörligheten. Även föräldrarna har en viktig uppgift när del gäller alt skapa kontinuitet i verksamheten.

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Om åtgärder för att minska personalomsättningen inom barnomsorgen

Anf. 20 BONNIE BERNSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag lackar socialministern för svaret.

Bakgrunden till min fråga är således den undersökning som gjordes i Göteborg, där man kunde konstatera alt ell barn träffade 100 ansikten under sin dagisperiod. Detta behöver inte - under normala omständigheter - vara anmärkningsvärt, men eftersom vi vet att kontinuiteten är dålig på många håll inom barnomsorgen, är denna uppgift allvarlig.

För ett par veckor sedan besökte jag ell integrerat dag- och fritidshem i Kiruna med barn i åldern sju månader till tolv år. Där fanns många goda lösningar på problemet med personalomsättningen och brislen på kontinuitet. Personalen där vet all de barn man lar emot som små med stor sannolikhet stannar tills de blir tolv år. Detta gör all personalen kan binda sig vid barnen. Föräldrar och personal måste lära känna varandra, samtidigt som barnen slipper de onödiga bytena mellan olika åldersgrupper och får sällskap med både sina kompisar och personalen under hela sin barnomsorgstid. Det är inle bara att del är en annan typ av personalsammansältning som drar ner kostnaderna, utan också del faktum att man slipper många rekryleringspro-blem och ständigt nya inskolningar.

En annan åtgärd är alt ge daghemmen institutionsstyrelser med föräldrar och personal. I stället för all tvingas syssla med slitsamt och onödigt arbete med att fråga cenlralförvaltningarna om all få göra olika saker är faktiskt förskollärarpersonalen fullt kompetent atl själv falla beslut om huruvida en vägg skall få målas grön eller röd.

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Om åtgärder för att minska personalomsättningen inom barnomsorgen

Vidare bör fler äldre kvinnor och män rekryteras till förskollärarutbildningen.

Del bör vidare vara en självklarhet all personalen får ha sina egna barn på samma dagis som man jobbar på. Rädslan för all de egna barnen skulle favoriseras för mycket är överdriven.

Socialministern har i sitt svar hänvisat till en hel del konkreta förslag. Bl. a. har hon sagt all vi behöver få in fler äldre människor i barnomsorgen. Men socialministern anger inle hur vi skall öka våra ansträngningar. Socialministern anger inte heller hur vi skall få åldersintegrerade daghem med utvidgade syskongrupper.

Del är viktigt alt de politiskt ansvariga ullalar sitt stöd för personal och daghem. I den politiska sits som vi nu befinner oss i vet inte personalen för vem daghemmen är till eller ens om de behövs i dagens politiska klimat. Del finns en ideologisk kris i barnomsorgen som socialministern måste ta lag i, om personalen skall orka med den krävande arbetsuppgift som den har.

Anf. 21 Socialministern KARIN SÖDER:

Herr talman! Jag delar i allra högsta grad de flesta av de synpunkter som Bonnie Bernström här har tagit fram om behovet av kontinuitet i barnomsorgen, både när del gäller barnen och när del gäller de vuxnas dellagande - som föräldrar och som personal i arbetet.

Eftersom Bonnie Bernslröm säger alt jag inte anfört hur man skall lösa de här frågorna, vill jag svara all det till alldeles övervägande del är en kommunal uppgift alt organisera arbetet på del sätt som är bäst. Del finns ockå en frihet all bl. a. minska grupperna om man har barn med särskilda behov i sin grupp. Del har visat sig alt instabiliteten där kan bli större; man blir snabbare utlröllad. Man kan i sådana fall också överföra personalresurser för atl bygga upp en stabil miljö och därmed också kontinuitet.

Jag vill också åberopa familjeslödsutredningen, som i sin diskussionspromemoria Daghem för småbarn har framhållit föräldradeltagandet som en viktig del när det gäller tanken på fasta vuxenkontakter. När familjeslödsutredningen blir klar - och det kommer alt ske inom någon månad - får vi ytterligare underlag för all studera de här frågorna.

Jag delar Bonnie Bernströms oro för all debatten kan leda till ett ifrågasättande av barnomsorgen i dess helhet och då kanske speciellt daghemmen. Det är viktigt atl föra en konstruktiv och positiv debatt, därför atl daghemmen Behövs och behöver byggas ul till god kvalitet också för framtiden. Barnens bästa måste slå i förgrunden. Närmiljön, såsom den utformas, är oerhört viktig. Den nya socialtjänstlagens skrivningar och lagfästandet av att de sociala synpunkterna skall vara med i samhällsplaneringen betyder här oerhört mycket, inle minst för barnen.

Anf. 22 BONNIE BERNSTRÖM (fp): .

Herr talman! Jag är glad för atl socialministern uttalar sitt stöd för daghemmen. Jag skulle vilja läsa upp bara en liten del av den göteborgska undersök-

ningens resultat när det gäller den personalomsättning som daghemmen utsätts för.

Bara genom all byta åldersgrupper får barnen 15 vuxenkontakter. Personalomsättningen är hög - en .tredjedel slutar på ett år. Beredskapsar-belarna avlöser varandra var sjätte månad. Det blir i regel 24 nya ansikten. Extra slödpersonal, hemspråkstränare, talpedagog och psykologer ger 19 nya ansikten på det här aktuella daghemmet under ett barns dagisperiod. Lärarkandidater, elever, praktikanter, auskultanler, vapenvägrare m.fl. ger ytterligare 36 personer. Personalen är sjuk då och då, och vikarier sätts in. ■ Vikarier kommer också på grund av fackliga uppdrag, semestrar, graviditeler osv.

Det är en oacceptabel situation. Jag tycker atl socialministern kan använda de instrument som ändå finns på regeringsnivå. Socialministern kan exempelvis ge lagutrymme för institutionsstyrelser. Förskollärarutbildningen är statlig, och därför är del inga svårigheter när del gäller all avsälla resurser för alt rekrytera äldre människor till förskollärarutbildningen. Åldersintegrerade daghem kan införas med hjälp av riktade bidrag. Då vill jag veta varför inle socialministern använder dessa instrument.

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Om åtgärder för att minska personalomsättningen inom barnomsorgen

Anf. 23 Socialministern KARIN SÖDER:

Herr talman! Den undersökning som Bonnie Bernström här åberopar är ju trots allt av myckel begränsad omfattning. Men den visar på ell fenomen som också har påvisats vid undersökningar som gjorts här i Stockholm, nämligen atl barnen möter många vuxna.

Nu tror jag all vi inle löser problemet bara genom all räkna antalet människor som barnen möter. Del är viktigt all del också finns specialister som kan vara till stöd i barnomsorgen. Men del är den stabila gruppen, som både barn och vuxna känner igen från år till år, som är själva grunden och som gör del möjligt att på rätt sätt utnyttja specialister och andra som kommer in i verksamheten. Del är nödvändigt att utveckla delta samspel.

När del gäller barnomsorgsområdet som helhet pågår arbete. Vi arbetar också med en proposition om barnomsorgens framlid och de syslem som vi skall använda för atl möjliggöra en utbyggnad, så alt vi kan tillgodose de behov som finns av daghem, familjedaghem och fritidshem av god kvalitet.

Anf. 24 BONNIE BERNSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag tror alt socialministern och jag är fullkomligt överens om all man inle skall överdriva när del gäller de personalbyten som förekommer på daghemmen. En bedömning av situationen är beroende av hur pass stabil kärnan på daghemmen är. Men när kärnan av personalen börjar röra på sig-det är då man skall vara orolig.

Socialministern har fortfarande inle kommenterat något av de konkreta krav jag här har talat om. Jag har räknat upp konkreta krav eftersom socialministern inle har gjort del i sitt svar.

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Om den svenska dammsugarmarknaden

Socialministern nämner här en proposition om barnomsorgen i framliden. På vilket säll kommer den all la fasta på de problem som finns när det gäller personalomsättningen på daghemmen? Kommer man all la upp åldersintegrerade daghem, införande av inslitutionsslyrelser för daghemmen och rekrytering av äldre människor till förskollärarutbildningen?

8 § Svar på fråga 1980/81:82 om den svenska dammsugarmarknaden

Anf. 25 Handelsministern STAFFAN BURENSTAM LINDER:

Herr talman! C.-H. Hermansson har frågat industriministern om regeringen avser all vidta några åtgärder för atl förhindra att "Electrolux monopolställning på den svenska dammsugarmarknaden" förstärks. Frågan är ställd mot bakgrund av Electrolux förvärv av KF-ägda Hugin Hemmaskiner AB. Arbetet inom regeringen är så fördelat all det är jag som skall svara på frågan.

Först skall konstateras alt Electrolux alls inle har någon monopolställning på den svenska dammsugarmarknaden. Electrolux har i och för sig en stark marknadsställning, men som på så många andra produktområden förekommer här en omfattande import. Dammsugare säljs i Sverige av ett 15-lal förelag utöver Electrolux. Bland dessa förelag finns flera stora utländska förelag, såsom Hoover, Bosch, Siemens, Philips och AEG. Del finns därför en faktisk och möjlig imporlkonkurrens. Inle heller genom förvärvet av Hugin kommer Electrolux alt få någon monopolställning.

All konkurrensen i näringslivet inle begränsas på ell från allmän synpunkt otillbörligt sätt övervakas av näringsfrihetsombudsmannen (NO) och marknadsdomstolen enligt konkurrensbegränsningslagen. Lagen ger möjlighet all ingripa mol olika former av åtgärder som medför skadlig verkan på, konkurrensen. Det är i första hand NO:s uppgift all bedöma om ett ingripande är påkallat. NO kan i så fall ta upp förhandlingar med berörda företag. Skulle detta inte leda till avsett resultat, kan han föra ärendet vidare till marknadsdomstolen.

Jag har erfarit all NO tagit upp Electrolux förvärv av Hugin till prövning. NO:s bedömning av frågan är dock ännu inle avslutad.

Del ankommer inte på regeringen all vidta några åtgärder med anledning av del aktuella förvärvet.

Anf. 26 CARL-HENRIK HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Jag tackar handelsministern för svaret.

Det här är ju inle del största av de aktuella förelagsförvärven. Jag återkommer till andra i andra sammanhang.

Den här affären handlar om all Kooperativa förbundet säljer dels Hugin Kassaregister med 900 anställda i Sverige, dels Hugin Hemmaskiner med 100 anställda till Electrolux.

Det kan få verkningar i flera avseenden. Det kan få negativa verkningar för

sysselsättningen, framför allt i Stockholmsregionen. Det kan också få negativa återverkningar för konsumenterna. Jag skall i det fortsatta koncentrera mig på den senare frågan.

Jag vill först säga all jag tycker del är myckel beklagligt atl Kooperafiva förbundet har avyttrat dessa bägge företag till del privatägda Electrolux. KF har ju tidigare framträtt och talat om betydelsen av kampen mol monopol och karteller. Nu avyttrar man delar av sin industriella verksamhet just till ell privat förelag som har en myckel stark ställning - jag vill kalla det monopolställning - på flera områden. KF är ett stort och rikt företag som borde haft råd att fortsätta driva de här bägge företagen vidare.

Handelsministern säger alt Electrolux inle har och heller inle genom den här affären får någon monopolställning på dammsugarmarknaden.

Enligt de uppgifter som föreligger har Electrolux, som också tillverkar Volia, före köpet ungefär 60 % av all försäljning av dammsugare i Sverige. KF hade genom Hugin ungefär 20 % av försäljningen. Electrolux får alliså efter köpet av Hugin ungefär 80 % av hela försäljningen av dammsugare.

Det är inle bara en definitionsfråga vad man kallar detta. Jag tycker all detta är en ställning som är sä stark pä marknaden att man måste kalla den monopolställning. Jag vill påpeka all enligt pris- och kartellnämndens utredningar behärskade år 1977 de fyra största företagen, till vilka då också KF hörde genom Hugin, 90 % av försäljningen av dammsugare. Nu får alltså Electrolux 80 %. De bägge återstående av de fyra största företagen har alltså sammanlagt bara ungefär 10 %. Det är ingen stark konkurrenssituation som föreligger på del här området.

Det har också gjorts undersökningar av SPK om priser och försäljningskostnader för dammsugare. Man har visat alt kostnaderna för försäljning av Electrolux mest populära märke var minst 300 kr. högre än motsvarande kostnader för samtliga närmast jämförbara dammsugarmodeller. Det är alltså risk för alt konsumenterna kommer atl få betala mer i fortsättningen för sina dammsugare.

Jag tycker det är viktigt all få svar på två frågor från handelsministern. Har handelsministern någon kommentar till mina uppgifter om Electrolux marknadsandelar-vad man har nu och vad man kommer atl få? Är det inle-med denna starka ställning för Electrolux - befogat med åtgärder från statsmakternas sida?

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Om den svenska dammsugarmarknaden

Anf. 27 Handelsministern STAFFAN BURENSTAM LINDER: Herr talman! Herr Hermansson talar om negativa verkningar för sysselsättningen. Jagvill påpeka alt såvitt jag förslår vore alternativet för KF atl avveckla verksamheten, eftersom den inle bär sig. Del vore klart sämre ur sysselsättningssynpunkt.

Herr Hermansson beklagar atl KF säljer dessa förelag. Jag vill gärna säga all också jag finner det beklagligt när ett företag som delta - som är bra alt del finns - icke kan drivas med lönsamhet och därför säljs eller läggs ned. Del är beklagligt. Och del understryker starkt - jag hoppas atl herr Hermansson lar upp det i sitt eventuellt kommande anförande - behovet av alt del verkligen

2 Riksdagens protokoll 1980/81:29-31

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Om den svenska dammsugarmarknaden

finns lönsamhet i näringslivet så all inte del ena företaget efter del andra går omkull och det så småningom blir kvar något marknadsledande företag som tar över det ena företaget efter det andra.

Till sist finns det risker ur konkurrenssynpunkt, som herr Hermansson understryker. Dock hör del till den här speciella marknaden, dammsugarmarknaden, all t. ex. KF inte har förbundit sig atl bara sälja Electrolux, ulan man kan sälja andra dammsugarmärken. Och man har hittills, såvitt jag förstår, också sålt andra märken än Hugin. Vidare är del all notera atl det finns ett japanskt förelag i faggorna som avser all introducera dammsugare på den svenska marknaden.

Jag konstaterar all man i KF:s årsredovisning för 1979 säger: "Under året har flera nya dammsugarmodeller lanserats i Sverige av privata förelag." Och man fortsätter: "Härigenom har konkurrensen på detaljhandelsmarknaden kraftigt skärpts."

Men den principiella frågan finns där fortfarande, och det gäller alla branscher: Det är beklagligt om lönsamheten blir så dålig all del ena företaget efter del andra går omkull och kvar bara blir något marknadsledande eller dominerande företag, om ens det - i övrigt är del bara utländska företag. Det gäller därför atl förhindra en sådan utveckling, herr Hermansson.

Anf. 28 CARL-HENRIK HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Jag har två anmärkningar alt göra till vad handelsministern säger om lönsamheten för speciellt de här förelagen.

För del första gäller, såvitt jag har mig bekant, den s. k. bristande lönsamheten inle Hugin Hemmaskiner, som tillverkar dammsugare, vilket jag särskilt uppehållit mig vid.

För det andra tror jag all man måste se långsiktigt på utvecklingen, och jag tycker alt ett företag som Kooperativa förbundet har ell speciellt ansvar all inle kortsiktigt lägga ner industriell verksamhet, om del uppslår problem.

Handelsministern svarade inte på min fråga, om han kunde bekräfta all Electrolux nu får ca 80 % av dammsugarmarknaden. Han hänvisar till alt del finns andra märken på marknaden, men om de har en så ringa marknadsandel, trots att del är så många märken, måste del ju vara dåligt med konkurrensen på del här området. Ell enda företag behärskar alltså 80 % av marknaden.

Företaget använder dessutom speciella försäljningsmetoder, vilka är mycket dyrbara för konsumenterna, som jag förut påpekade. Jag tycker alt del här borde finnas skäl för ingripande, och jag hälsar med tillfredsställelse atl näringsfrihetsombudsmannen granskar denna sak. Jag hoppas atl del skall leda till åtgärder. Nu vet vi alt hans möjligheter är begränsade. Det borde vara angeläget atl del funnes en lag som möjliggjorde för regeringen all ingripa när del sker företagsförvärv som kan väntas leda till en inskränkning i konkurrensen. Det finns ell sådant lagförslag framlagt av en statlig utredning, den s. k. konkurrensutredningen, och jag skulle vilja höra av handelsministern: Avser regeringen all lägga fram någon proposition som

bygger på konkurrensulredningens förslag, vilket innebär all regeringen Nr 29

skall få möjligheter alt förbjuda vissa förelagsförvärv när del anses Torsdaeen den

20 november 1980

Om den svenska dammsugarmarknaden

nödvändigt?

Anf. 29 Handelsministern STAFFAN BURENSTAM LINDER:

Herr talman! Vad beträffar Hugin Hemmaskiner och dess lönsamhet har det sagts mig alt företaget faktiskt gör en förlust på sin verksamhet. Och framför allt när man försökt alt se in i framtiden mera långsiktigt, som herr Hermansson anser all man bör göra, har man gjort den bedömningen att lönsamheten är så dålig - eller rent av obefintlig - att man inle har råd atl bära de utvecklingskostnader som avtecknar sig.

Jag understryker, herr Hermansson, att skall man få ett näringsliv att fungera - delta gäller vare sig del är kooperativt eller enskilt eller statligt -måste del gå ihop. Skattebetalarna kan inle tillskjuta pengar överallt. Och går del inle ihop, så blir det dåligt med långsikligheten, och del är därför jag har understrukit den sidan av min argumentation i så hög grad.

Vilka är alternativen, när man nu ser all man skulle vilja ingripa? Jo, alternativt är här nedläggning, och såvitt jag förstår hjälper det varken sysselsättning eller konkurrens.

Vad beträffar lagförslaget, som herr Hermansson efterlyser, så är det under beredning i handelsdepartementet.

Anf. 30 CARL-HENRIK HERMANSSON (vpk):

Herr talman! De partier som kallar sig liberala eller brukar framhäva att de har en liberal ekonomisk uppfattning har tidigare alllid framhållit betydelsen av konkurrens inom näringslivet. Men nu tycks handelsministern och del parti han företräder ha kommit fram till en annan uppfattning. Det sker en myckel stark koncentration av försäljningen, maklen och produktionen inom en speciell marknad, nämligen dammsugarmarknaden, där ett enda företag kommer att behärska 80 % av hela produktionen och försäljningen. I del läget säger man all det ulan denna koncentration inte blir någon lönsamhet. Betyder del alt bara koncentration och monopol kommer atl ge lönsamhet i fortsättningen? Vilket samhälle och vilket näringsliv kommer vi då atl få, herr handelsminister?

Anf. 31 Handelsministern STAFFAN BURENSTAM LINDER: Herr talman! Herr Hermansson måste väl göra våld på sig själv för alt kunna missförstå mig på detta sätt. Jag har inte sagt all det krävs monopol för all lönsamhet skall uppslå. Vad jag sade var alt de allmänna villkoren för all bedriva näringsverksamhet i ett näringsliv bestående av mängder av förelag måste vara sådana atl förelagen inle successivt slås ul. Jag tycker precis som herr Hermansson alt del är mycket olyckligt med monopolbildning. Därför är jag också motståndare till ett socialistiskt näringsliv, som leder till mer och mer av monopol.

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Om arbetsmiljön vid visst verkstadsföretag i Örebro

Anf. 32 CARL-HENRIK HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Den verklighet som föreligger i dag i Sverige är all del på del ena området efter del andra sker förelagssammanslagningar, av vilka denna inle är den största. Men vad skapar denna utveckling annat än monopolställning för vissa kapilalgrupper och vissa finansgrupper i samhället? Min fråga mol den bakgrunden var: Vart tar då den fria konkurrensen och det fria näringslivet vägen?

Anf. 33 Handelsministern STAFFAN BURENSTAM LINDER: Herr talman! Många av de förelagssammanslagningar som äger rum - låt mig peka på en annan sådan, som varit mycket uppmärksammad, nämligen bildandel av Samfood - har all göra med all lönsamheten i förelaget är sådan alt nedläggning är alternativet. Jag betraktar del som utomordentligt olyckligt atl den genomsnittliga lönsamheten i näringslivet är sådan att allt fler förelag "trillar över kanten", dvs. går under, eller köps upp av något annat företag. Del är en olycklig utveckling. Därför behövs det också mer av lönsamhet, så atl vi kan undvika all få större inslag av monopol inom näringslivet.

Anf. 34 CARL-HENRIK HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Det förefaller mig inte som om den allra största och allra nyaste förelagssammanslagningen berodde på bristande lönsamhet. Sådan har icke konstaterats vare sig för Volvo eller för Beijerinvest. Det förefaller alltså vara andra orsaker som är de mest drivande i koncentrationen och företagssammanslagningen.

9 § Svar på fråga 1980/81:83 om arbetsmiljön vid visst verkstadsföretag i Örebro

Anf. 35 Arbetsmarknadsministern INGEMAR ELIASSON:

Herr talman! Per Israelsson har frågat mig om hur jag ser på ell visst angivet förelags agerande och möjligheterna för samhället all ingripa till de anställdas försvar när ett företag hotar med nedläggning om de anställda kräver en godtagbar arbetsmiljö och företagel är lönsamt.

I sin fråga beskriver Per Israelsson det USA-ägda Allis Chalmers förelag Svedala Arbrås verkstad i Örebro. Enligt Per Israelsson är verkstaden företagsekonomiskt lönsam, men på krav från de anställda om en godtagbar arbetsmiljö svarar företaget med hot om nedläggning. Per Israelsson vill vela hur jag ser på förelagels agerande och på möjligheterna för samhället alt ingripa till de anställdas försvar.

Produktionen skall bära kostnaderna för arbetsmiljön. Det är en princip som regering och riksdag slagit fast flera gånger, senast i samband med all arbetsmiljölagen antogs.

Företagen måste alltså i sin planering även la hänsyn till kraven på arbetsmiljön. Jag vill erinra om alt undersökningar som utförts av bl. a.

statens industriverk visat all del ofta inle finns någon klar skillnad mellan arbelsmiljöinvesteringar och andra investeringar. Arbetsmiljöinvesteringar kan därför inte generellt ses som en belastning på företagens ekonomi. När man gör arbelsmiljöinvesteringar får man som regel också positiva produk-tiviielseffekier. Nya och säkrare maskiner producerar mer, förbättrad ventilation innebär större möjligheter till energiåtervinning. Förbättrade personalulrymmen och psykosocial arbetsmiljö etc. kan bidra till alt hålla personalomsättningen och därmed också företagets personalkostnader nere.

1 del fall som Per Israelsson lar upp är enligt företagsledningen frågan om en eventuell nedläggning inle motiverad av arbelsmiljöskäl, ulan i stället ett led i diskussionen om en allmän strukturrationalisering av koncernen.

Avslutningsvis vill jag tillägga alt även utlandsägda förelag i Sverige självfallet är skyldiga alt iaktta den arbetsrättslagstiftning som finns bl. a. för nedläggningssitualioner. Vad arbetsmiljökraven beträffar kan jag också erinra om de riktlinjer eller deklarationer som har utarbetats inom OECD och ILO. I ILO-deklaralionen anförs bl. a. alt de multinationella företagen bör upprätthälla de strängaste normer för säkerhet och hälsa i överensstämmelse med nationella anspråk.

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Om arbetsmiljön vid visst verkstadsföretag i Örebro

Anf. 36 PER ISRAELSSQN (vpk):

Herr talman! Jag tackar arbetsmarknadsministern för svaret, även om jag inte tycker all jag fåll något svar vad gäller samhällets möjligheter alt ingripa i del här fallet. Vad det handlar om inom det aktuella verkstadsföretaget, som ägs av det amerikanska multinationella bolaget Allis Chalmers, arom de anställda skall få sin lagliga rätt enligt gällande arbetsmiljö- och arbetsmarknadslagar.

Här gör man inte något grundläggande åt en dålig arbetsmiljö på 30 år, och även yrkesinspektionen är trög i sitt agerande. Först när en arbetare blivit allvarligt klämd i en gradsax log yrkesinspektionen i på allvar med förelagels koncernledning. Då svarar ledningen med nedläggningshot. Ledningen vägrar också insyn från arbetstagarkonsult, en insyn som facket anser sig ha rätt till enligt gällande lag.

1 stället för att gå in i förhandlingar om miljöförbättringar inom det lönsamma Örebroföretagel svarar förelagsledningen med all stranda förhandlingarna. Frågan gick till centrala förhandlingar, vilka koncernledningen bara har alt stranda och sedan lägga ned och ställa ett femtiotal anställda ulan arbete.

Man kan med rätta fråga sig om detta är ett acceptabelt beleende från den utlandsslyrda förelagsledningens sida. Visserligen erbjuds de anställda atl flytta till andra delar av landet, men de flesta är bundna på olika sätt till Örebro och kan knappast flytta. Förelagets agerande är krasst och visar att arbelsmiljöfrågor ofta inle går att lösa i samverkan, som arbelsmiljölagen förutsätter, utan är en parisfråga där de två parterna slår emot varandra med motstående intressen.

Vad gäller av arbetstagarna valda skyddsombud ger lagen ett visst skydd i

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Om arbetsmiljön vid visst verkstadsföretag i Örebro

och med all den säger att skyddsombudet inte får trakasseras eller ges försämrade arbetsvillkor som följd av sin verksamhet som skyddsombud. Nu vill jag fråga arbetsmarknadsministern: Finns del inle anledning all ha motsvarande lagstiftning mol omotiverade nedläggningshot, som reses som svar på väl motiverade krav på en arbetsmiljö i enlighet med gällande lag och förordning på svensk arbetsmarknad?

Ett besked på den punkten skulle vara ett litet bättre svar på den fråga som jag ursprungligen har ställt.

Anf. 37 Arbetsmarknadsministern INGEMAR ELIASSON:

Herr talman! Jag vill först säga all jag inte kan yttra mig om hur en myndighet har handlagt ett enskilt ärende eller hur de förhandlingar som förs mellan parterna avlöper, men jag kan konstatera all yrkesinspektionen i det här fallet har varit mycket aktiv för alt få till stånd en bättre arbetsmiljö.

Den fråga som Per Israelsson lar upp är intressant från en generell utgångspunkt, nämligen hur den konflikt som man nu och då stöter på mellan förbättringar av arbetsmiljön och lönsamheten i ett företag skall lösas. Del kan inle generellt sett vara så atl man gör avsteg från krav på förbättringar i syfte alt undvika risker i arbetsmiljön av det skälet all förelaget har svag lönsamhet. Å andra sidan är det ju också nödvändigt från sysselsättnings-politiska utgångspunkter att försöka behålla företag som pä sikt är eller kan bli lönsamma.

Vi kan därför behöva diskutera frågan om hur man löser konflikter i de enskilda fallen mellan bättre arbetsmiljö och lönsamhet. Vi har till den ändan tillsätten utredning som skall ge oss underlag för alt diskutera frågan. I något undanlagsfall har del också hänt atl staten gått in med bidrag för alt klara ut konflikten, men jag vill upprepa atl i del aktuella fall, som Per Israelsson lar upp, har förelagsledningen inte åberopat kravet på bättre arbetsmiljö för beslutet om nedläggning.

Anf. 38 PER ISRAELSSON (vpk):

Herr talman! Del här aktuella företaget anses vara företagsekonomiskt klart lönsamt. Del anmärkningsvärda är alt man, i varje fall i första omgången, före central förhandling, vägrat arbetstagarparten att gå in med en lönlagarkonsull- vilket arbetstagarparten ansett sig ha full rätt till - för all kontrollera förhållandena. Samhället borde åtminstone kunna stödja de anställda i del fallet, så all de verkligen får en koll på om detta förelag är lönsamt och kan bära de arbetsmiljöinvesteringar som krävs.

Som del sades i svaret hävdar företagsledningen alt del rör sig om en vanlig strukturrationalisering och inle har någonting med arbetsmiljö alt göra. Men i verkligheten har man på 30 år investerat kanske bara 100 000 kr. eller någonting sådant, i mycket marginella åtgärder på arbetsmiljöområdel. Nu skyller man alltså nedläggningsbeslutet på alt del är ett led i en strukturrationalisering. I stället borde man göra miljöförbättringar, när förelaget ändå är företagsekonomiskt lönsamt och säkert skulle kunna leva vidare i många år till.

Jag tycker förfarandet är anmärkningsvärt. Jag noterar dock alt myndigheterna åtminstone har ögonen på detta problem - alltså konflikten mellan å ena sidan kravet på godtagbar arbetsmiljö enlig gällande lag och förordning och å andra sidan förelagens intresse alt hålla sina kostnader så låga som möjligt.

I del här fallet skulle företagel helt klart kunna bära dessa kostnader. Del vill man dock inte, för då kommer profilen alt bli något mindre. Jag tycker alt förfarandet är anmärkningsvärt.

Anf. 39 Arbetsmarknadsministern INGEMAR ELIASSON:

Herr talman! I delta fall har myndigheten fullgjort sitt uppdrag, nämligen alt vid upprepade tillfällen kräva atl arbetsmiljön skulle förbättras.

Några anspråk från företagets sida, riktade mot myndigheter eller staten, har inle gjorts. Vi har därför inle någon möjlighet atl ingripa för alt hjälpa delta företag i den situation del nu befinner sig i.

Jag kan därför bara upprepa svaret, all det inle är på grund av de krav som ställts om en bättre arbetsmiljö som förelagsledningen avser att fatta beslutet om nedläggning.

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

Anf. 40 PER ISRAELSSQN (vpk):

Herr talman! Jag vill då bara konstatera alt man kan ta en strukturrationalisering som förevändning för alt låta bli atl göra en investering i en godtagbar arbetsmiljö. Del finns ingen klar gräns - om förelaget säger atl det är så, då är del så, och därmed kan man undgå berättigade krav på arbetsmiljön. Samhället har tydligen myckel begränsade möjligheter att göra någonting ål saken i dagens läge. Det finns all anledning all titta på dessa problem framöver, så all delta inle upprepas.

10 § Föredrogs och hänvisades

Motionerna

1980/81:130-133 till skalleutskotlel

1980/81:134 och 135 fill civilutskoitet

1980/81:136-139 fill skatteutskottet

1980/81:140 och 141 fill utrikesutskottet

1980/81:142-144 till näringsutskottel

11 § Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

Föredrogs finansutskottets betänkande 1980/81:10 om besparingar i statsverksamheten, m. m., såvitt avser omfattningen och inriktningen av besparingarna (prop. 1980/81:20).

Utskottets hemställan om att betänkandet skulle företas till avgörande efter endast en bordläggning bifölls av kammaren.

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

Anf. 41 KJELL-OLOF FELDT (s):

Herr talman! Svensk ekonomi går nu in i en ny lågkonjunktur. Signalerna om vikande marknader och sämre produklionsförulsätlningar är många. Med de fömlsätlningar som nu gäller kommer industriproduktionen nästa år att sjunka. De totala investeringarna slagnerar på årets nivå. Bostadsbyggandet fortsätter alt minska. Arbetslösheten väntas bli dubbelt så stor som i år - en uppgång från 1980 års genomsnitt på 80 000 till minst 160 000. Den samlade tillväxten i ekonomin uppskattas bli mindre än 1 %.

Del finns två orsaker till denna försämring av vår ekonomiska situation. Den ena är alt den internationella konjunkluravmaltningen nu slår igenom med full styrka på den svenska industrins avsättningsmöjligheter. Den andra orsaken är den inflations- och ålslramningspolilik som regeringen för.

Inflationen härunder 1980 slagit nya rekord-de senaste 12 månaderna har priserna stigit med nästan 16 %. En väsenlig del (nästan 5 %) av prisstegringarna har regeringen och den borgerliga riksdagsmajorileten åstadkommit genom höjda indirekta skatter. Resultatet blir en kraftig sänkning av reallöner och levnadsstandard, som försvagar efterfrågan på hemmamarknaderna och gör lågkonjunkturen ännu mera kännbar för industri, handel och servicenäringar.

Mot den här bakgrunden hade det varit naturligt om regeringen samlat riksdagen kring ell program för sysselsättning och tillväxt, med offensiva insatser för exempelvis industrins utbyggnad och ell ökat bostadsbyggande.

Det hade också tett sig självklart, om regeringen inbjudit inle bara riksdagen utan även löntagarna och näringslivet till en gemensam offensiv mot inflationen för att hålla uppe efterfrågan och för att förstärka vår internationella konkurrenskraft.

Detta sker inle. I stället har riksdagen förelagts förslag om en ytterligare nedskärning av köpkraft och efterfrågan.

För denna politik använder man ordet sparande. Del är en utomordentligt vilseledande beteckning. Med sparande torde normall menas all man sätter av resurser för framliden, som senare kan las fram för atl användas till någonting nyttigt. Men den s. k. sparplanens väsentliga effekt blir all resurser slösas borl till ingen nytta i arbetslöshet, stängda fabriker och outnyttjad produktionskapacitet.

Visserligen säger sig regeringen också vilja vidta offensiva åtgärder för all öka investeringarna. Men vad hjälper större skattesubventioner till förelagens maskininköp och byggande, om efterfrågan sjunker och de redan inköpta maskinerna bara delvis kan utnyttjas?

Och vad hjälper sänkta skatter för aktieägarna, om företagen inte vågar expandera, skaffa nytt kapital och satsa på framliden?

Del råder därför föga tvivel om all Sverige som nation kommer atl bli fattigare, alt vår ekonomi kommer atl ytterligare försvagas, om regeringen får genomföra sin politik.

Den här regeringen är befolkad av partier och personer som i tidigare skeden, när de befann sig i opposition, ivrigt hävdade atl kamp mol

inflationen måste vara den viktigaste uppgiften för en regering. Del gäller inle minst ekonomiministern och hans parti. Ändå har denna regering kommit atl utgöra den värsta inflalionsregering vi har haft på många årtionden. Sedan 1976, på fyra år, har priserna i Sverige stigit med 50 % F. n. har Sverige en snabbare inflation än nästan alla våra handelspartners i industriländerna- det är snart bara England som överträffar oss. Del torde stå klart för envar att inflationen blivit så allvarlig att den hotar både vår framtida ekonomiska tillväxt och ett effektivt utnyttjande av landels produktiva resurser. Inflationen tillfogar dessutom samhällssolidariteten svåra skador genom de stora förmögenhetsvinsler den skapar för den egendomsägaride delen av befolkningen. Vi står också inför en ny avtalsrörelse, vars utgång blir utomordentligt viktig för den framtida pris-och kostnadsutvecklingen.

Om dessa allvarliga problem förefaller regeringen helt omedveten. 1 stället för att föreslå eller vidta några åtgärder som skulle dämpa inflationen, förvärrar man den genom kraftiga höjningar av konsumtionsbeskattningen och minskat stöd till matpriser och hyror. Trots att regeringens skattepolitik för 1981 underkänts av samtliga parter på arbetsmarknaden, hävdar man -uppenbarligen mol bättre vetande - all den skulle underlätta avtalsrörelsen.

Finansutskottets borgerliga majoritet visar på denna punkt på sätt och vis bättre omdöme än regeringen. Man finner tydligen inflationsproblemet vara så pinsamt och så misskött, all man förbigår hela saken med total lystnad. Orden prisstegringar eller inflation återfinns över huvud laget inle i majoritelsbeiänkandet.

Den politik regeringen och utskollsmajorilelen vill att riksdagen nu skall godkänna gäller formellt ell antal nedskärningar av de statliga utgifterna och ett antal laxe- och avgiftshöjningar. Men i realiteten godtar riksdagen, om den bifaller propositionen och förslagen i majoritelsbeiänkandet. en inriktning av den ekonomiska politiken som leder till ekonomisk stagnation och arbetslöshet, samtidigt som den lämnar inflationsproblemet olöst.

Den officiella motiveringen för denna inriktning av politiken är dess nödvändighet för all minska statens budgetunderskott och hålla tillbaka den offentliga utgiflsexpansionen. Qm man inte kan hitta på något annat all säga om denna målsättning, kan man åtminstone karakterisera den som en total helomvändning i borgerlig ekonomisk politik. Ända från den första borgerliga budgeten i januari 1977, då man satsade på underskotlsfinansie-ring och statlig utlandsupplåning, fram till årets budgetproposition, har den våldsamma ökningen av budgetunderskottet - från 4 till 60 miljarder kronor - försvarats som nödvändig för all klara sysselsättning och välfärd. De socialdemokratiska budgetalternativen, med lägre budgetunderskott och mindre utlandsupplåning, har avfärdats just med de argumenten.

Efter det all budgetunderskottet i snart fyra år har behandlats som en restpost, den där fick bli vad det blev, har således minskningen av budgetunderskottet gjorts till del helt övergripande målet för den ekonomiska politiken. Del måste minskas genom höjda skaller och bantade

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

utgifter, vilka följderna än blir för sysselsättning och resursutnyttjande.

Den socialdemokratiska riksdagsgruppens ställningstaganden har gjorts från helt andra utgångspunkter. Vi anser atl det är slöseri med produkfiva resurser, om människor berövas rätten till arbete. Qm vårt huvudproblem är alt vi producerar för litet, löser vi inte det problemet genom all producera ännu mindre. Vi anser alltså alt den ekonomiska politiken också i fortsällningen skall inriktas på full sysselsättning och ökad produktion.

Den politik vi föreslår syftar inle till någon generell stimulans för ekonomin genom en återgång till de senaste årens mycket expansiva finanspolitik. Vi har i våra motioner föreslagit en rad åtgärder för all hålla tillbaka ytterligare ökningar av statsupplåningen. Men vad vi vänder oss mot är en sådan åtstramning av finanspolitiken och nedskärning av efterfrågan all landet råkar in i ekonomisk stagnation och ökad arbetslöshet. De stimulanser vi föreslår gäller investeringarna, forsknings- och utvecklingsarbetet i näringslivet samt bostadsbyggandet.

I bedömningen av vilken ekonomisk politik som nu bör föras måste också ingå de stora skallehöjningar som regeringen drev igenom i september. Vi ansåg redan då atl regeringspolitiken var fel - att den skulle komma all fördjupa och försvåra lågkonjunkturen. Vi föreslog en alternativ väg alt lösa våra balansproblem, bl. a. genom ett system med importdeposilioner.

Nu är dessa skaltehöjningar ett faktum. Men det måste slås fast, atl regeringen i september allvarligt vilseledde riksdagen. Då hävdade man atl skaltehöjningar krävdes, inte för all minska budgetunderskollet, utan för atl dämpa en överhettning som regeringen, ensam av alla, såg framför sig på arbetsmarknaden. Nu försöker inte ens regeringen hävda annat än atl konjunkluravmaltningen i Sverige var i full gång redan i september och atl lägel snabbi kommer alt försämras under vintern. Det ter sig därför med våra utgångspunkter helt nödvändigt att den ekonomiska politiken nu inriktas på alt främja tillväxt och sysselsättning och inte att ytterligare försvåra dem.

Vi har ytterligare ett viktigt skäl för att avvisa den politik som regeringen slår för. Del grundläggande balansproblemet i den svenska ekonomin är underskottet i utrikeshandeln. En ny period av ekonomisk stagnation och industriell tillbakagång skulle direkt minska möjligheterna att på sikt lösa del problemet. I en utdragen lågkonjunktur skulle fler förelag tvingas slå igen än vad som redan sker och många andra inskränka driften. Industrins investeringar väntas stagnera igen efter den korta uppgången i år. Resultatet blir all den svenska ekonomin slår sämre rustad med mindre produktionsförmåga än tidigare. I nästa konjunkturuppgång riskerar vi en ännu snabbare ökning av importen, samtidigt som industrin har sämre möjligheter att utnyttja världsmarknadens tillväxt. Med andra ord - underskottet i utrikeshandeln ökar ytterligare. Därmed befinner sig ekonomin i en nedåtgående spiral, där sjunkande produktionsförmåga föder nya krav på nedskärning av köpkraft och levnadsstandard osv., och detta utan att någonsin leda till balans.

I själva verket har Sverige redan gåtl igenom del första varvet i denna nedåtgående spiral. Svångremspolitiken 1977-1978 försvagade produktions-

förmågan, något som ledde till starkt ökade underskott 1979-1980, när konjunkturen blev bättre. Del har nu blivit motiveringen för en ny omgång av åtstramning. Del måste sägas vara allvarligt atl regeringen och riksdags-majoriteten inle lärt mer av sina egna misstag.

Herr talman! Den politik socialdemokratin förordar inriktar sig på

atl kraftigt ta ner inflationslakten,

atl genom offensiva insatser värna den fulla sysselsättningen och industriell utveckling och

att slå vakt om en rättvis fördelning.

Vi vill göra kampen mst inflationen till en huvudfråga i den ekonomiska politiken.

Ett första steg i en sådan politik är att skapa goda förutsättningar för nästa avtalsrörelse. Skatteomläggningen för 1981 måste göra del möjligt för löntagarna alt bibehålla sina reallöner även med låga nominella lönehöjningar. Därför föreslår vi atl indexregleringen slopas och ersätts med en sänkning av inkomstskatten, som är något större men framför allt bättre fördelad efter bärkraft. Dessutom bör malprissubventionerna fortsätta på nuvarande nivå och åtgärder vidtas för att hålla nere hyrorna i nybyggda lägenheter. För att de här förslagen skall kunna förenas med en lugn pris- och löneutveckling är del nödvändigt atl införa ett allmänt prisstopp i början av nästa år.

Vi föreslår också all indexregleringar på andra områden granskas med hänsyn till sina inflationsdrivande effekter, på byggnadsområdet och i jordbrukels prisreglering. Vi anser vidare alt reavinslskallen skall skärpas och en del avdragsmöjligheler i beskattningen tas bort, som gynnar spekulation och kreditköp. Samtidigt vill vi införa bättre skattevillkor för småspararna. Slutligen säger vi nej till regeringens förslag om sänkt skatt för aktieägare, något som enligt vår mening är direkt utmanande i ell läge då övriga folkgrupper avkrävs återhållsamhet.

Med en sådan inriktning av politiken borde det vara möjligt alt halvera prisslegringstaklen mellan 1980 och 1981, dvs. gå ner från en prisstegring på 14-15 % till ca 7 %. Detta är också regeringens prognos för 1981, men den ler sig tyvärr helt orealistisk, eftersom man inle redovisar någon åtgärd som på allvar skulle vända den nuvarande inflationsutvecklingen. En dämpning av inflationen nästa år skulle också lägga en god grund för en mera balanserad tillväxt på sikt.

De offensiva insatser vi föreslår gäller främst områdena näringspolitik, forskning och utveckling, bostadsbyggande och energipolitik.

Vi föreslår bl. a.

atl struktur- och utvecklingsfonden nu äntligen inrättas med ett grundkapital på 1 miljard kronor,

att statens järnvägar ges ökade resurser på drygt 200 milj. kr. för investeringar i bättre vagnpark och ökad säkerhet,

atl fem utvecklingsbolag inrättas inom områdena transportsystem, hjälpmedel inom utbildningsområdet, medicinsk teknik, miljövårdsleknik och energiteknik. Del är f. ö. anmärkningsvärt all tre av de här ulvecklingsbo-

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

lagen redan är beslutade av riksdagen, ulan all del lett till någon aktivitet från regeringens sida.

Vi föreslår också en rad åtgärder för alt stimulera bostadsbyggandet, som Christer Nilsson kommer all redovisa senare.

När del gäller energipolitiken kräver vi all folkomröslningsbeslulel genomförs också i den del som handlar om all spara olja. Vi importerar i dag olja för nära 30 miljarder kronor. Varje lon olja vi kan spara är en direkt avlastning på vår utlandsskuld. Insatser för all minska vårt oljeberoende är därför del effektivaste sättet atl förbättra balansen i vår utrikeshandel,

I linje 2:s avvecklingsplan sägs atl kärnkraften skall utnyttjas för alt minska oljeförbrukningen. Detta kan ske genom att mer elektricitet används både i industrins produktionsprocesser och för all värma upp bosläder.

Vi har nu ett överskott på elkraft som en följd av den långsamma industriella tillväxten. Detta elöverskotl beskriver olika företrädare för centerpartiet som en olycka för landet, vilken snarast måste avlägsnas genom alt vi gör oss av med själva kraftkällan, dvs. kärnkraftverken. Ingenting kan vara mera felaktigt. Elöverskottet skulle i själva verket kunna spara ell par miljoner lon olja ål landet, rädda levnadsstandard och sysselsättning.

Över huvud laget är det få statliga insatser som skulle ge så god samhällsekonomisk avkastning som åtgärder för att spara olja. Därför är den bestående handlingsförlamningen i energifrågan hos regeringen Fälldin den verkliga olyckan för landet. Del är symptomatiskt atl den enda energipoli-tiska åtgärd de borgerliga partierna i finansutskottet vågat beröra i sitt belänkande är de redan beslutade skattehöjningarna. Om vad som i övrigt skall ske i energipolitiken har man ingenting atl säga.

Herr talman! Regeringen och dess eflersägare i finansutskottet försöker hävda att den s. k. besparingspropositionen inle bara är ett led i en genomtänkt stabiliseringspolilik utan också ett uttryck förderas omsorg om de svaga. Man betygsätter flitigt sig själv som företrädare för en socialt medveten fördelningspolitik.

Tyvärr har propositionens konkreta förslag inga av dessa kvaliteter. Förslagen är sällan väl genomtänkta, och de riktar alltför ofta sin udd just mot de svagaste i samhället. De borgerliga partierna exercerar helt enkelt sina gamla fördomar om samhällsverksamheten som enbart en tärande del av folkhushållel, en verksamhet som tar resurser från andra och mera angelägna områden. Det gäller inte minst deras syn på kommunernas roll i vårt samhällsbygge. Dessutom har man tagit chansen atl gå till attack mol vissa av våra grundläggande trygghetssystem. 1 de avsnitten är regeringsförslaget direkt reaktionärt.

Det allvarligaste och mest uppseendeväckande exemplet är förslaget om en ny metod för att justera basbeloppet med hänsyn till prisutvecklingen.

För del första ger regeringen en direkt vilseledande beskrivning av vad man föreslår. Statsministern påstår sålunda att del skulle vara "oljeprissleg-ringar och höjda indirekta skaller" som inte längre skall ingå i värdesäkringen. Men av andra uttalanden i propositionen framgår all det är alla slag av energiprishöjningar, dessutom alla höjningar av tullar och förändringar av

subventioner, som utesluts ur basbeloppels prisindex.

Statsministern påstår vidare all man i propositionen inte alls gjort något som försämrar villkoren för de mest utsatta grupperna, t. ex. de handikappade. Också den uppgiften från statsministern är direkt vilseledande. Just för de handikappade har värdesäkringen av basbeloppet den allra största betydelse.

Intrycket av att regeringen försöker lura både riksdagen och allmänheten förstärks av alt det i propositionen inle finns någon som helst ansats ätt redovisa effekterna av den nya ordningen, snarare en strävan atl dölja dem.

Man har valt en metod för urholkning av värdesäkringen, som innebär alt energipriserna i index låses vid nivån hösten 1980. Det leder till atl varje höjning av energipriserna i framtiden kommer alt sänka levnadsstandarden för de människor vilkas inkomst avgörs av basbeloppels förändringar. Tillsammans med effekterna av höjda indirekta skatter, sänkta subventioner etc. kan delta leda till myckel kännbara minskningar av pensioner och andra basbeloppsbaserade förmåner. Över en tioårsperiod kan del bli fråga om sänkningar med uppemot 20 % av pensionernas realvärde.

Om delta finns inte en rad i propositionen. Man diskuterar inte ens olika alternativ för värdesäkringens teknik, ännu mindre de skilda effekterna.

För del andra har regeringen inle alls klart för sig hur pass vidsträckta konsekvenser den föreslagna försämringen av värdesäkringen får. Ekonomiministern säger att den i första hand torde påverka folkpensioner, ATP-pensioner, delpensioner, studiemedel och bidragsförskott. Det är i och för sig myckel, men som vi visar i vår motion drabbar förändringen av basbeloppet ett långt större antal förmåner, från rättshjälpen till handikappersättningen och yrkesskadelivränlorna. Riksförsäkringsverket har i ett remissyttrande till socialförsäkringsutskoltet pekat på ytterligare ett tiotal områden där basbeloppet spelar en avgörande roll. Dessutom har regeringen helt missal atl basbeloppet kommit atl spela en viktig roll även utanför lagstiftningen, i många försäkringsavtal och i en rad andra privata avtal. I en rättsstat borde del vara helt uteslutet all riksdagen hux flux ändrar innehållet i civilrällsliga avtal på del här slumpartade sättet.

Men trots alla osanningar och undanglidanden i denna proposition, råder del inget tvivel om en sak: Målet för den här aktionen är pensionärerna i allmänhet och ATP-pensionärerna i synnerhet. Deras villkor skall försämras, och en av grundvalarna i ATP-syslemels konstruktion skall brytas upp.

Statsministerns motivering för atl göra detta är av det slag som vi numera vant oss vid från Thorbjörn Fälldin - man vet inle om han medvetet ljuger eller bara är okunnig om del rätta förhållandet. Herr Fälldin hävdar nämligen atl pensionärerna i del här landet under 1970-talel fått en våldsam standardhöjning, medan löntagarnas reallöner stigit endast blygsamt. Del senare är sant, men del förra saknar all täckning. Del herr Fälldin inte berättar, eller inte känner till, är alt den helt övervägande delen av pensionärskollektivels ökade realinkomst under 1970-lalet beror på dels alt

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i Statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

pensionärerna har blivit fler, dels all andelen ATP-pensionärer med något högre pensioner har ökat. Den enskilde pensionären har verkligen inle haft någon så lysande slandardulveckling som herr Fälldin vill låta påskina.

Utifrån dessa felaktiga premisser hävdar sedan regeringen, all eftersom reallönerna kommer atl sjunka i framliden, måste också pensionärernas levnadsstandard sänkas. Men detta måste sägas vara en orimlig målsättning för den ekonomiska politiken. Del lär inle gå alt upprätthålla vare sig arbetsvilja eller industriell utveckling, om vi långsiktigt skall inrikta oss på all svenska folkels levnadsvillkor oavbrutet, år för år, skall försämras. Del inser också finansutskottets borgerliga majoritet, som har ändrat på del här och skriver atl den nödvändiga induslriexpansionen kräver en ökning av reallönerna. Därmed förskjuts alltså argumenteringen - för alt löntagarna skall kunna få en höjning av levnadsstandarden i framliden måste pensionärernas standard sänkas.

Det slår naturligtvis utskoltsmajoritelen fritt alt argumentera på del sättet. Men jag måste be kammarens ledamöter observera två ting. För del första: Med den nya indexteknik regeringen föreslår kommer pensionernas realvärde alt sjunka även i det för svensk ekonomi ytterligt gynnsamma fallet atl de reala olje- och energipriserna sjunker, vilket rimligen måste innebära ett betydande utrymme för standardförbättringar. För det andra: Urholkningen av ATP-syslemels värdebeständighet förändrar hela systemets funktionssätt-värdelav inljänla pensionspoäng sjunker, fler människorslår i del s. k. basbeloppslakel och får lägre pensioner osv.

Herr Fälldin har försökt spela ul löntagare mol pensionärer och ställer löntagarnas intresse av höjd levnadsstandard mol pensionärernas intresse av värdebeständiga pensioner. Men sanningen är all de som förlorar mest är dagens löntagare - del är deras pensionspoäng som kraftigast sjunker i värde. Del gäller även redan intjänad pension och inbetalda avgifter.

Herr talman! Det är en utomordentligt allvarlig situation som har uppstått i svensk politik. Det är nu 20 år sedan ATP infördes. Det skedde efter hårda politiska strider. Men det har under årens lopp växt upp en förvissning, en trygghet bland Sveriges löntagare om all pensionsreformen stod fast, alt den vilade på en utbredd enighet inte bara bland folkel utan också här i Sveriges riksdag.

Men delta visade sig vara en illusion. Ulan föregående diskussioner och utredningar, närmast i smyg och med falska motiv, försöker regeringen Fälldin slå sönder ett av fundamenlen i ATP-systemet, den värdesäkring som var en huvudanledning till atl de svenska lönlagarna valde den allmänna Ijänstepensioneringen för alt klara sin ålderslrygghel. Del syslem man har trott på i 20 år, den trygghet man betalat för genom sina avgifter, skulle nu nästan i förbigående brytas sönder genom ett i hast tillkommet riksdagsbeslut.

Detta borde inle få ske, herr talman. Jag vädjar till riksdagens ledamöter all visa litet förnuft och medmänsklig hänsyn. Avvisa regeringsförslagel om all ändra på basbeloppels värdebeständighet - del är illa genomtänkt, del har en rad orimliga konsekvenser och, framför allt, del är ell svek mol både

pensionärerna och lönlagarna i del här landet.

De fördelningspoliliska strävanden som finns i förslaget om alt urholka basbeloppels värdebeständighet lyser igenom också i en rad andra förslag i den s. k. besparingsproposilionen. Det gäller försämringen av bostadsbidragsvillkoren för människor med lägre inkomster, ökade kostnader för de sjuka, sämre förhållanden för glesbygdens människor, åtstramning för kommunerna, som drabbar framför allt barn och ungdom. Och del är ofrånkomligt alt det blir effekten - att det är just de grupperna som får sämre villkor - eftersom regeringen koncentrerat sina besparingar till de inkoms-löverföringar som har till syfte just atl utjämna skillnader i standard och levnadsvillkor.

Ändå hävdar regeringen all indragningarna drabbar alla, vilket skulle vara en särskild finess med den s. k. besparingspropositionen. Nu är del i och för sig inle alls givet, atl en åtstramning av budgetpolitiken skall drabba alla. Men regeringens påstående hade åtminstone haft trovärdighet, om del funnits något förslag som drabbat de besuttna och de högre inkomstlagarna i vårt samhälle.

Men här gör man tvärtom - till dessa grupper delar man ut nya förmåner. Man behåller inte bara indexregleringen av skatteskalan. Man vill dessutom sänka skatten på större förmögenheter och skatten på aktieutdelningar. Den samlade effekten av detta blir en betydande överföring till personer med förmögenheter och stora inkomster som i del enskilda fallet kan överstiga 10 000 kr. under 1981. Hur regeringen med den givmildhelen gentemot de välsituerade kan vänta sig någon förståelse hos lönlagarna för sill krav på en sänkning av reallönerna med 3 ä 4 % är faktiskt obegripligt.

Vi kan inle acceptera denna inriktning av fördelningspolitiken. Därför säger vi nej till merparten av de konkreta förslag som nu föreligger om nedskärningar av transfereringar till enskilda och till kommunerna. Våra besparingsförslag riktar sig främst mol statens egen verksamhet. Vi föreslår sänkta försvarskoslnader, mindre byråkrati i kanslihuset, översyn av radio-och TV-verksamheten, slopade dagarvoden i kommittéer, höjda avgifter och skärpta regler för inbetalning av skaller osv. Därmed uppgår våra förslag om besparingar till samma belopp, ungefär 3,5 miljarder, som de regeringsförslag som föreligger i sådant skick att vi över huvud tagel kunnat ta ställning till dem.

Vi föreslår ytterligare utgifter för atl stimulera industrins investeringar, forsknings- och utvecklingsarbetet, bygga broar, järnvägsmaleriel och säkerhetsutrustning samt för atl öka bostadsbyggandet. Vårt skatteförslag syftar dessutom fill att bevara reallönerna nästa år och därmed förhindra ett fall i den totala efterfrågan.

Delta är alltså en klart mindre restriktiv politik än den regeringen föreslår. Men frågan är om den inle skulle vara bättre ägnad att uppfylla det mål regeringen eftersträvar, nämligen alt hålla nere budgetunderskottet. Ulskottsmajoriteten gör sig inte någon överdriven möda atl analysera regeringsförslagets verkningar på tillväxt och sysselsättning. Men man kan inte helt dölja del faktum, som är uppenbart för alla, alt del kommer all leda

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

till ökad arbetslöshet och en mycket påtaglig dämpning av den ekonomiska tillväxten. Arbetslöshelsproblemel avfärdar man med alt det får lösas genom skattepolitiken och arbetsmarknadspglitiken. Men frågan är då om del här leder till någon som helst förbättring av statens finanser.

Konjunkturinstitulel beräknar alt arbetslösheten i genomsnitt för nästa år kommer alt öka till drygt 4% från årets genomsnitt på 2%. Skulle regeringen ha ambitionen all hålla den registrerade arbetslösheten på dagens nivå, kommer utgifterna för AMS-ulbildning och beredskapsarbeten atl öka till i storleksordningen 7 miljarder kronor. Skulle arbetsmarknadsministerns målsättning om 3 % öppen arbetslöshet gälla, ökar utgifterna för utbildningsinsatser, beredskapsarbeten och arbetslöshetsersällning med drygt 5 miljarder kronor. Dessa ökade kostnader för ökad arbetslöshet och sämre sysselsättning - mellan 5 och 7 miljarder kronor - måste jämföras med all de besparingar som uppnås genom regeringsförslagen inle ens på lång sikt överstiger 5 miljarder kronor.

Herr talman! Från vilken utgångspunkt man än granskar den ekonomiska politik som nu förs av den borgerliga regeringen, ser den lika hopplös ul. Den löser inle utan förvärrar inflationsproblemet. Den skapar inga förutsättningar för alt Sverige skall kunna klara sina balansproblem. Den kommer atl beröva tiotusentals människor rätten till arbete. Den leder inle ens till sitt mest omedelbara mål - all minska statens budgetunderskott.

Såvida inle allt detta är resultatet av en också för regeringen Fälldin oanad inkompetens, återstår bara en förklaring. Regeringen tror uppriktigt atl Sverige behöver en rejäl kris och en rejäl arbetslöshet.

Den förklaringen har också alla likheter med sanningen. Vid skallehöj-ningsbesluten i september hävdade man från regeringshåll atl en ökad arbetslöshet var oundviklig av del skälet all landet inte längre har råd med full sysselsättning. Nu görs arbetslösheten till del instrument som skall rädda den ekonomiska politiken. Man erkänner all resultaten av 1977 års devalveringar var en besvikelse. Den eftersträvade industriella expansionen kom inte till stånd - företagen höjde priserna i stället för all öka produktion och sysselsättning. Del skyller man nu på all arbetsmarknaden inte var tillräckligt flexibel, som det heter, och arbetskraften inle tillräckligt rörlig. Och det berodde i sin lur på atl del fanns för många jobb, dvs. för lite arbetslöshet.

Enligt det här sättet alt tänka är en rejäl arbetslöshet lösningen på problemet. Då går det lättare atl förmå människor att flytta, när de inle har några alternativ. Då går del lättare all få folk alt ta också de dåliga och lågbetalda jobben. Del behövs en reserv av arbetslösa för industrin atl ösa ur.

Med samma ideologi i botlen går del också alt tro på arbetslösheten som räddningen ur det inflationsproblem som håller på att överväldiga regeringen Fälldin. Med en konjunkturkris, permitleringshot och brist på jobb skall lönekraven dämpas och löntagarna finna sig i sänkt levnadsstandard. Vi kan inte göra annat i det här läget än atl mana till besinning genom all hänvisa till alla de misslyckade försök atl stoppa inflation med arbetslöshet som har

gjorts i en rad länder under 1970-talel - bara några exempel: England, Frankrike, USA, Danmark. Offren i form av produktionsförluster och social utslagning har visat sig vara meningslösa - inflationen har inte låtit sig besegras med den metoden.

Herr talman! Det blir en lång och svår process att återställa balansen och styrkan i den svenska ekonomin. Det kommer att kräva arbete och sparsamhet och en hård hushållning med våra resurser. Men vi tar oss aldrig ur svårigheterna, om vi fastnar i arbetslöshet och inflation. Och vi får inle folket med oss i de ansträngningar som behövs, om ökade orättvisor tillåls slå sönder den grundläggande samhällssolidariteten.

Vi påslår inte atl en politik enligt riktlinjerna i den socialdemokratiska motionen skulle lösa alla problem och befria oss från alla bekymmer. Men den visar hur de första stegen skulle kunna tas ul ur krisen just genom atl vi anstränger oss att hålla uppe sysselsättningen, bekämpa inflationen och verka för en rättvis fördelning.

Jag yrkar bifall till den socialdemokratiska reservationen.

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

Anf. 42 TREDJE VICE TALMANNEN:

Jag vill göra kammarens ledamöter uppmärksamma på alt meddelande om kvällssammanträde nu har anslagils.

Anf. 43 CARL-HENRIK HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Det krävs en rad förutsättningar för all man skall kunna utforma en rikfig ekonomisk politik. Det krävs för det första atl man har en korrekt bild av verkligheten. Det krävs för del andra alt man har en realistisk uppfattning om de orsakssammanhang som skapat denna sociala och ekonomiska verklighet. Det krävs för det tredje riktiga och försvarbara målsättningar. Och del krävs för del fjärde en korrekt värdering av de medel man vill använda.

I alla dessa stycken finns del stora och avgörande brister i den ekonomiska politik som regeringen och finansutskottets borgerliga majoritet nu vill genomdriva. Den brister i fråga om verklighetsuppfattning. Den brister i fråga om analys av orsakssammanhangen. Dess målsättningar är illusioner, eftersom man samtidigt vill bevara ett ekonomiskt system som oupphörligt producerar resultat som är helt motsatta de uppställda målen. Slutligen får de medel den borgerliga majoriteten föreslår helt andra verkningar än vad man påslår.

När del gäller verklighetsbilden blundar de borgerliga med ena ögat. De vill inte se och inte alls diskutera de två farsoter som verkligen slår hårt mol människorna och samhället, nämligen arbetslösheten och inflationen. Ibland får man nästan del intrycket alt de borgerliga vill låtsas som om det inte fanns någon arbetslöshet i landet, som om arbetslösheten inle var något problem. Del är naturligtvis sant att arbetslösheten är betydligt större i en rad andra kapitalistiska länder. 1 de s. k. QECD-länderna, dvs. Västeuropa och Nordamerika, finns redan över 20 miljoner arbetslösa. Nästa år beräknas arbetslösheten öka till 25 miljoner människor. Här slår kapitalismens kris

3 Riksdagens protokoll 1980/81:29-31

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m: (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

utomordentligt hårt. Flera regeringar för också en politik som medvetet styr mol én ökning av arbetslösheten, vilket man tror skall kunna förbättra kapitalets profitmöjligheler. Om andra regeringar kan man möjligen välvilligt säga atl de struntar i om deras ekonomiska åtgärder, t. ex. på penningspolitikens område, ökar arbetslösheten.

Men också här i Sverige finns det en stor arbetslöshet som man inle ett ögonblick får glömma. Och denna arbetslöshet finns trots att vi nu anses befinna oss på toppen av en ekonomisk högkonjunktur. Alla väntar nedgång och växande arbetslöshet nästa år. Arbetslösheten har alltså under 1970-talet blivit permanent och finns, vare, sig kapitalismen befinner sig i fasen av högkonjunktur eller i kris. Enligt rapporterna från arbetsmarknadsstyrelsen har arbetslösheten redan börjat att öka, vilket kan tyda på alt en vändning i konjunkturen redan skett. Antalet öppet arbetslösa var i oktober 92 000 personer enligt arbelskraftsundersökningarna, vilket var 14 000 fler än vid motsvarande lidpunkt i fjol. Kvinnor och ungdom drabbas hårt av arbetslösheten. Arbetslösheten bland flickor 16-19 år kvarstod under oktober på en av 1970-lalels högsta arbelslöshelsnoteringar, fastställer AMS. Samtidigt ökade arbetslösheten även för kvinnor i åldern 20-24 år.

Till de öppet arbetslösa måste läggas antalet personer i arbetsmarknads-politiska åtgärder, som i oktober uppgick till 114 000. Del finns dessutom 77 000 personer som bara har deltidsarbete av arbetsmarknadsskäl. Del finns över 300 000 kvinnor som vill komma ul i förvärvsarbete men som inte kan få något sådant. En stor grupp i det svenska samhället har också tvingats la förtidspension av arbelsmarknadspolifiska skäl.

Räknar man samman alla dem som på det ena eller andra sättet, helt eller delvis, ställts utanför den ordinarie arbetsmarknaden kommer man upp till ett antal av 600 000-700 000 människor eller ännu mera. Tänk vilka personliga lidanden och svårigheter! Tänk vilken förlust för samhället alt inle få tillgodogöra sig arbetsinsatserna från alla dessa människor i det produktiva arbete som de vill ulföra! Men detta stora och allvarliga problem diskuterar inle finansutskottet.

Inte heller diskuterar man prisstegringarna och inflationen, trots all priserna under de senaste tolv månaderna sfigit i rekordtakl. En prisstegring på konsumtionsvaror med 15,5 % under perioden den 1 november 1979-den 31 oktober 1980 innebär en sänkning av den svenska kronans värde som är större än vi upplevt på många år. Även inflationen har liksom arbetslösheten blivit permanent under 1970-lalel och fortsätter både under högkonjunktur och kris.

Inflationen slår framför allt mol lönarbetarna och de människor, oftast i små omständigheter, som söker en viss trygghet i en liten summa på banken. Den tryggheten har i dag förvandlats i en chimär genom den allt snabbare inflalionsprocessen. Lönarbetarna får under året se de tillskott i pengar som kan uppnås under avtalsrörelserna reducerade till noll av prisstegringarna, som dessutom gnager på redan uppnådda reallöner. Nedpressning av reallönerna har blivit en nästan varje år upprepad process under de borgerliga regeringarna. Men delta problem ägnar finansutskottet ingen

ller ringa uppmärksamhet. Del enda man bekymrar sig om är företagens profiler.

Ibland inle bara blundar utskottet, ulan ger en direkt falsk beskrivning av verkligheten. Jag citerar ett par satser ur dess belänkande; "Vi är ett av världens rikaste länder. Vårt välstånd är jämnt fördelat." Del första är sant, det andra en osanning. Borgerligheten hade också oluren all del kom från trycket samma dag som vi i morgonfidningarna kunde läsa följande: "Volvo gick upp från 75 kr. per aktie till högst 90 kr., och Beijer-aklien steg från 165 kr. till högst 221. Volvos ca 126 000 aktieägare blev därmed ca 320 milj. kr. rikare tillsammans och de ca 30 000 Beijerägarna ökade sin förmögenhet med ca 610 milj. kr." Enbart en person, starkt intresserad i vad som hänt, blev 10 milj. kr. rikare under vad tidningarna kallade "en ny dramatisk dag på Stockholms fondbörs".

Vad är det i denna händelseutveckling som på något sätt skulle kunna bestyrka finansutskottets tes att välståndet är jämnt fördelat? Om man skulle vilja peka på det stora antalet aktieägare så är det bara att påminna om alt bara 8,1 % av hushållen äger börsnoterade aktier och alt redan 1975 de 11 000 största aktieägarna, dvs. knappt 0,3 % av landets hushåll, ägde halva aktiestocken.

Inte heller den andra stora nyheten samma dag i tidningarna, Bolidens stora silverfynd i Bergslagen, bekräftar det borgerliga påståendet om "välståndels jämna fördelning". Det är Bolidenbolagel och dess stora aktieägare som tar hela vinsten på detta fynd i svensk jord, som ju i stället borde vara hela folkets egendom!

Nej, finansutskottets uttalande på den här punkten är oförståeligt, om det inte möjligen är så att man speciellt velat framhäva all det är en s. k. nolltaxerare som gjort största förtjänsten på bägge dessa ekonomiska händelser. Är det kanske dessa chanser för vissa låginkomsttagare man syftar på med sitt uttalande?

Andra problem ser emellertid utskottet och beskriver dem mycket utförligt. Framför allt inriktar man sig på underskottet i bytesbalansen och underskottet i statsbudgeten. Ingen förnekar atl bägge dessa problem föreligger och alt det handlar om problem. Vi tycker nog därför alt finansutskottet ger en något förgrovad skildring av vpk:s uppfattning på denna punkt.

Om vi tittar på budgetunderskollet så är del först viktigt atl fastställa hur stort detta egentUgen är. Finansutskottet använder siffran 50 miljarder, motsvarande ca 10 % av bruttonationalprodukten. Vi anser del felaktigt alt anföra hela denna summa som underskott i egentlig mening. Man bör i stället studera hela den offentliga sektorns inkomster och utgifter. Enligt den reviderade finansplanen i våras, som kom från herr Bohmans kansli, uppkommer troligen ett minus i det finansiella sparandet för den offentliga sektorn under 1980 på 21 miljarder kronor. Detta är enligt vår mening en riktigare siffra att anföra. Man tar då hänsyn både till det finansiella sparandet inom socialförsäkringssektorn och till kommunernas överskott. Man beaktar också att en betydande del av underskottet i tolalsaldol för

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

staten består av utlåning och alltså utgör en fordran, som man rimligen inle bör räkna som underskott- vilket man gör när man kommer upp till siffran 50 miljarder.

21 miljarder kronor är väsentligt mindre än 50 miljarder kronor. Men del är naturiigtvis ändå en stor summa. Dock utgör del bara 4 % av bruttonationalprodukten i stället för 10 %. Beloppet motsvarar vad statskassan i år måste betala i räntor på upptagna lån. Direkt via statsbudgeten går det alltså egentligen inte ul någon stimulanseffekt till det ekonomiska livet.

Vi intar faktiskt inle något slags nihilistisk hållning till underskottet i statsbudgeten. Men man måste ju för del första ha en korrekt uppfattning om hur stort del är. För del andra bör del också påminnas om all underskottet går till räntebetalningar på lån som till stor del ådragits statskassan på grund av den borgerliga regeringens politik. Medan regeringarna under tidigare år öste ut miljarder till de privata kapitalistiska förelagen - enligt en ny sammanställning 59 miljarder kronor på tio år - har man nu blivit kall om fötterna och vill försämra för pensionärer, sjuka och låginkomsttagare för att snabbare kunna betala skulderna.

Vi saknar både i regeringens sparproposition och i finansutskottets betänkande en korrekt diskussion av orsakerna till den offentliga sektorns tillväxt och av sambandet mellan privat industri och offentlig sektor, liksom av verkan av underskott i statsbudgeten. Det är därför vi fillålil oss alt sälla några frågetecken i vår motion. Vi anser del nämligen inte bevisat all orsakerna till de nuvarande ekonomiska problemen framför allt är att söka i den offentliga och särskilt den kommunala sektorns starka utveckling och i det stafliga budgetunderskottet. Följande fråga är fakfiskt befogad: Hur hade ekonomin sett ut om vi inle hade haft det nuvarande budgetunderskottet? Hade vi då haft högre sysselsättning, mindre arbetslöshet, lägre prisstegring, mindre inflation? Jag är i varje fall rätt övertygad om all läget varit ännu svårare än f. n. på en punkt, nämligen beträffande arbetslösheten.

Man får rimligen väga olika följder av en viss politik mot varandra. Det är negativt om den statliga upplåningen måste öka så starkt att räntorna blir en svår belastning på ekonomin. Men del är också negativt om de statliga utgifterna blir mindre än vad som erfordras för atl motverka arbetslösheten och en ekonomisk stagnation. Vad vi fruktar nu är ju just atl regeringens sparplan skall få negativa verkningar på den ekonomiska utvecklingen, påskynda den ekonomiska krisen och starkt öka arbetslösheten. Vilket är i det läget riktigast - all skära ned statsutgifterna eller all förhindra en ökning av arbetslösheten? Svaret beror på politiska värderingar. Vår kritik av regeringen är atl den struntar i en ökning av arbetslösheten för all vinna vissa fördelar. Delta tycker vi är en cynisk politik.

Däremot har vi naturligtvis ingenting emot att det görs besparingar på statsbudgeten, bara man sparar på ett riktigt sätt. Men vi kan inle godkänna nedskärningar som riktar sig mot grupper som redan nu befinner sig i en svår situation, såsom majoriteten av pensionärerna, av de sjuka, av barnfamil-

jerna, av de studerande, av låginkomsttagarna och av de handikappade. Långt över hälften av regeringens s. k. sparförslag riktar sig mot grupper som har del svårt och vilkas standard och möjligheter i stället borde förbättras.

I särskilda mofioner har vi gått igenom de olika huvudtitlarna och angivit de poster där vi anser atl besparingar kan göras. Den genomgången ger mellan 3 och 4 miljarder i besparingar. Vi anser också atl man bör ompröva beslutet om riksdagens flyttning till Helgeandsholmen. Del är särskilt utmanande all fullfölja delta projekt i ell läge då man vill skära ner utgifterna på så många vikliga områden. Riksdagen kan gott stanna kvar i det här huset och spara 1-1 1/2 miljard kronor.

Kravet att inte bygga reaktorerna 11 och 12 framstår också för varje dag som alltmera riktigt med hänsyn bl. a. till det stora elöverskottet. Här finns många miljarder all spara.

Vi har också ställt förslag om ökade statsinkomster. Beskattningen av stora förmögenheter, av spekulalionsvinsler och av realisationsvinster bör skärpas. Avdragssyslemet, som nu ger höginkomstlagarna stora fördelar, måste i grunden förändras. Aktiehandeln bör beläggas med omsättningsskatt. Varför skall moms las ut på handeln med limpor men inle på handeln med aktier? Skattefusk och skalleflykt måste hårt bekämpas. På detta område är regeringens åtgärder eftersläpande och klart otillräckliga.

Vi är alltså inle på något sätt likgiltiga för behovet av en bättre ekonomi i både statens, landstingensoch kommunernas verksamhet. Men sparsamheten skall framför allt gälla de inslag av skryt- och lyxekonomi som framträder på många områden. Sparsamhelen får heller inle begränsas till den offentliga sektorn. Den måste också gälla det privata näringslivet, där inslagen av skrytekonomi och lyx är ännu starkare. Del är ju inle så all alla uppgifter i del privata näringslivet är nyttiga ur samhällsekonomins synpunkt, medan utgifter i den offentliga sektorn bör betraktas som en belastning.

Borgerlighetens tes nr 1 just nu är all,den offentliga sektorn växt på den huvudsakligen privata industrins bekostnad. Detta betraklelsesält är inle bara platt ur den ekonomiska teorins synpunkt utan direkt felaktigt. Det är rikligare alt ställa minskningen av antalet arbetstillfällen inom industrin med omkring 100 000 människor under en tioårsperiod i samband med den stora kapitalexporten och ökningen av antalet anställda i svenskägda förelag utomlands, som under samma lid också uppgår till omkring 100 000.

Utbyggnaden av den offentliga sektorn har över huvud tagel inte skett i motsättning till utbyggnaden av industrin, utan som en förutsättning för och en direkt följd av induslriulvecklingen. Industriell produktion är fortfarande inle möjlig utan människor. De behöver bosläder, daghem, skolor, sjukhus, bibliotek osv. En väsentlig del av den kommunala utbyggnad, som den borgerliga regeringen och finansutskottet nu ondgör sig över, har varit en direkt förutsättning för alt industrin kunnat fungera.

Andra delar av utbyggnaden av den offentliga sektorn har framdrivits av en utveckling inom näringslivet, som främjats av både de socialdemokratiska och de borgerliga regeringarnas politik men som vpk varit motståndare till

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

och försökt att bekämpa. Jag tänker bl. a. på folkförflyllningarna från Norrland och övriga skogsbygder till de större städerna och alla de konsekvenser de dragit med sig - nedlagda byar, indragen service, å ena sidan, belonggelton, sociala och medicinska problem å andra sidan. Vem har fått betala kostnaderna? Jo, människorna själva och den förkättrade offentliga sektorn, inle kapitalet som dragit profiter ur ny arbetskraft. Jag tänker också på en annan sida av de senaste årtiondenas s. k. rationalisering och effekfivisering inom industrin, nämligen utslagningen av hundratusentals människor som skadats fysiskt eller psykiskt eller bara inte orkat med det uppdrivna tempot. Vem har fått betala kostnaderna? Jo, återigen människorna själva och den offentliga sektorn, inte kapitalet som utsugit dem till sista droppen.

Det klagas ibland särskilt myckel över sjukvårdskostnadernas utveckling. Man talar om hur mycket de ökat i procent och drar skrönan om atl med samma takt kommer de då och då all vara mer än 100 % av nationalinkomsten osv. Vi har alla hört det där resonemanget. Hur är egentligen sammanhangen? Del stämmer att landstingens utgifter ökat kraftigt och all en avgörande del av dessa varit just sjukvårdskostnader. En orsak är alt sjukvården i vissa avseenden blivit bättre. Andra faktorer är alt sjukvården är en personalintensiv verksamhet som inte ohämmat kan rationaliseras ulan alt patienterna far illa. Tillverkningsindustrin har en låg och sjunkande lönedel och en stigande kapitalkostnadsdel. Lönebildningen i samhället styrs i allmänhet av industrin, som lar igen löneökningar genom ökade rationaliseringsvinster. Inom sjukvården låter detta sig inle göras på samma sätt. Vad som leder till en marginell kostnadsökning inom industrin leder till en stor ökning inom sjukvården. Det finns beräkningar som säger att landstingens kostnader bara för atl bibehålla oförändrad standard inom sjukvården måste öka nästan dubbelt så snabbt som bruttonationalprodukten.

En väsentlig del av ökningen av sjukvårdskostnaderna under senare år betingas av folkförflyltningen till städerna och av den ökade andelen äldre i befolkningen. På sjukhusen dominerar de äldre. Den del av befolkningen som är 70 år och äldre utgör 10 % av befolkningen men de utnyttjar hälften av vårdplatserna på sjukhusen. Under den kommande tioårsperioden kommer antalet människor över 80 år att öka med hela 30 %. Hur skall man klara det om inte landstingen får öka sina utgifter?

Som en skribent uttryckt det: Mormor i Holing blev plötsligt ett fall för ålderdomshem, när dottern flyttade till Märsta. Barnen behövde daghem när mamma började jobba. - Vad vill egentligen de borgerliga partierna? Tror ni, för atl tala i samma ord, all dottern kommer alt flytta tillbaka till Hoting och ta hand om mormor så atl det blir billigare för kommunen? Tror ni att mamma kommer att sluta att jobba ute i förvärvslivet och i stället stanna hemma? Är det dit ni vill komma, är det i det syftet ni driver er politik?

Sverige har ju under de senaste åren fått en ny starkt aktiv politisk kraft. Det är SAF, Svenska arbetsgivareföreningen, som i dag inleder sin kongress. SAF framträder alltmera som ett slags överparli till de borgerliga partierna.

Man propagerar för olika reaktionära förändringar och vips är de regeringens politik.

Vad arbelsköparna just nu driver med frenesi är skallet mol den offentliga sektorn. Man kräver atl den skall begränsas till alt beslå endast av försvaret, polisen och rättskipningen. Allt annat - skolor, sjukhus osv. - skall överlåtas till det privata kapitalet. Man vill alltså rasera den sociala välfärden och kraftigt utvidga det område i samhället där profiten får vara helt avgörande.

Del beklämmande är alt den borgerliga regeringens politik leder just åt detta håll. Vad direktörerna i SAF kräver, det börjar den borgerliga regeringen nu atl genomföra. Visserligen sker del under en något annan ideologisk täckmantel, men del är ju verkningarna som är del avgörande -inle de ideologiska skälen. Vad den borgerliga regeringen och finansutskottet måste svara på är frågan: Varför genomför ni vad arbelsköparna beställer? Betraktar ni dem som era viktigaste uppdragsgivare?

Herr talman! Det är klart alt det behövs en annan ekonomisk politik i Sverige. Kapitalismen har fört oss dit där vi är, visserligen till en relativt utvecklad produktionsapparat och hög konsumtion men också till en ojämn fördelning och till växande kriser. Den socialdemokratiska politiken, som byggde på samverkan med storfinansen, förmådde inte på något grundläggande sätt att undanröja missförhållandena. De borgerliga regeringarnas politik har förstärkt kristendenserna. Genom den politik man nu föreslår kommer motsättningarna ytterligare att skärpas, den ekonomiska krisen att påskyndas, arbetslösheten att öka och inflationen fortsätta atl växa som svampar i regnskog.

Vi tror inle alt politiken med en s. k. exportledd expansion kan föra oss ut ur krisen. Den kommer i nuvarande läge varken all föra till ökad export eller till expansion. I stället är det nödvändigt all salsa på en medveten industrialiseringspolilik inom landet, baserad på ökad förädling av landets råvarutillgångar och kraftiga satsningar på inhemska förnybara energikällor. Jörn Svensson kommer i sill anförande alt vidare utveckla detta tema.

Inflation och spekulation måste hårt bekämpas. Ett effektivt prisstopp, stopp för hyresslegringar, sänkning av diskontot, förbud mot kreditkorten, osv. är nödvändiga åtgärder. Framför allt måste det planmässiga inslaget i samhällsekonomin ökas. Den senaste stora finansfusionen mellan Volvo och Beijer-Invest demonstrerar med all önskvärd tydlighet riktigheten i den Marxska tanken atl produktionens alltmera samhälleliga karaktär kräver samhälleligt ägande av produktionsmedlen. Så länge detta inle genomförts skärps bara alltmera de motsättningar som är själva grundvalen för det kapitalistiska samhällets sjuka.

Herr talman! Jag yrkar bifall till motion nr 96.

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

Anf. 44 ERIC ENLUND (fp):

Herr talman! Riksdagen återvänder nu till frågor som vi ingående diskuterade redan under vårens riksmöte och särskilt när vi behandlade komplelleringsproposilionen. Riksdagen beslöt då all godkänna en målsätt-

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

ning för besparingsåtgärderna inom den statliga budgeten. I genomsnitt skulle budgetunderskottet minskas med 1 % av brutlonalionalprodukten varje år under den närmaste liden. Riksdagen lade också fast vissa andra principer för hur sparandet skulle gå till, nämligen all budgetförstärkningen väsentligen skall åstadkommas genom nedskärningar på utgiftssidan.

Vi har sedan dess haft tillfälle alt diskutera dessa ekonomiska frågor under del extra riksmöte som ägde rum under augusti-september. De åtgärder på skatteområdet som då vidtogs hade en omedelbar verkan. Sparpakelet inverkar på statens budgetsaldo endast successivt och i en del fall med betydande eftersläpningar. Å andra sidan har de åtgärder som nu föreslås betydelse när del gäller att bryta den långsikliga utvecklingen mot ett allt snabbare växande budgetunderskott.

De åtgärder som diskuterades i våras och de som föreslås nu har olika verkan. De ger resultat i olika tidsperspektiv. De politiska motsättningar vi senast ventilerade i höstas kvarstår ganska oförändrade.

Som jag senare skall utveckla, råder del i och för sig enighet mellan regeringspartierna och den socialdemokratiska delen av oppositionen om all våra problem när det gäller utrikesaffärer, budgetunderskott, oljeberoende, industriell utveckling och investeringsnivå är av sådan art att kraftfulla åtgärder måste sältas in ulan dröjsmål. Av särskild betydelse är dä vårt underskott i utrikesaffärerna, den negativa utveckling av bytesbalansen som drabbat oss med en väldig kraft bl. a. därför all de ökade oljekoslnaderna har försämrat bytesbalansen med omkring 15 miljarder. Del råder också mellan regeringspartierna och socialdemokraterna viss enighet om målsättningen med de åtgärder som måste till. Socialdemokraterna brukar ju erkänna atl vid sidan av oljeberoendet är det statliga underskottet en allvarligt bidragande orsak till underskottet i våra utrikesaffärer. Så t. ex. skapar budgetunderskottets finansiering sådana problem på kapitalmarknaden atl näringslivels förmåga atl expandera på exportmarknaderna minskar.

Enigheten om karaktären på de åtgärder som måste till är visserligen inte fullständig. Det finns fortfarande meningsskiljakligheter mellan oss och socialdemokraterna om vilka medel som skall användas för atl upprätthålla det svenska näringslivets internationella konkurrenskraft. Vi är vad jag kan förstå fortfarande oense om vilka förändringar av skallen som de närmaste åren måste till för all få vår arbetsmarknad all fungera bättre.

Åsiktsskillnaderna mellan socialdemokrater och regeringspartier går också längs en annan linje. För alt nå balans i ekonomin och långsiktigt trygga människors inkomster, den sociala omvårdnaden, sysselsättningen och valfrihet i olika avseenden krävs på något kortare sikt åtgärder som begränsar utrymmet för både offentlig och privat konsumtion och vars kortsiktiga verkningar därför inle är desamma som de långsikliga.

Priset för att inle vidta sådana åtgärder är högt, därför atl vi då har sämre utsikter all komma till rätta med budgelundeiskottet, utrikesaffärerna, oljeberoendet och våra alltför låga investeringar.

Socialdemokraterna ägnar sig ål en politisk förkunnelse som tenderar att undergräva allmänhetens förståelse för den typ av politik som socialdemo-

kralerna egentligen själva anser vara både principiellt riklig och nödvändig för atl få ekonomisk balans.

Propositionen innehåller bl. a. en ekonomisk bakgrundsieckning som nu har behandlats i finansutskottet jämte de motioner som väckts i anledning av propositionen. Då försöker vi besvara sådana frågor som: Behövs besparingarna? Måste de ske nu? Är besparingarna tillräckliga? Behövs även andra åtgärder för att lösa våra ekonomiska problem?

De olika sparförslagen har vi alltså överlåtit ål fackulskolten, men vi anför en del principiella synpunkter på vilken inställning vi anser atl riksdagen här skall ha.

Våra svar på frågorna är all besparingar i den planerade storleksordningen är nödvändiga, därför all underlåtenhet all verkställa dem skulle förvärra den ekonomiska obalansen. Vi svarar också atl dessa besparingar måste ske nu, därför att det gäller att i tid bryta tendenser mol ett successivt allt större -och icke konjunklurbelonat - budgetunderskott.

Vi svarar också att de besparingar som nu föreslås inte på något sätt är tillräckliga. Vi skall visserligen inle gå så hårt fram atl vi bringar ekonomin ur balans på ett annat sätt, genom otillräcklig efterfrågan och kraftig ökning av arbetslösheten. Det är just för atl undvika en sådan utveckling som vi genomför en successiv neddragning av budgetunderskottet. Genom atl man vall all arbeta stegvis blir också följden all vi flera år framåt målmedvetet måste försöka bringa både statens och kommunernas tillväxt i överensstämmelse med vårt ekonomiska utrymme.

Vi svarar vidare atl besparingsåtgärderna inte på något sätt är de enda insatserna som måste göras för alt vi skall kunna la oss ur våra ekonomiska svårigheter. Del får inle bli på del sättet att svensk politik nu enbart kommer atl beslå av besparingsdiskussioner. Vi hade nyss en folkomröstning om energipolitiken, och en mängd åtgärder återstår all verkställa för att verkligen få ner vårt oljeberoende. Investeringarna måste öka, och då särskilt näringslivels investeringar i anläggningar och maskiner. Näringslivels finansieringsfrågor måste lösas, så alt dessa investeringar får en sådan finansiell grund all de verkligen kan genomföras. Arbetsmarknaden måste fungera bättre. Vi har nu haft en kvardröjande regional arbetslöshet under en högkonjunktur, samtidigt som brist på arbetskraft hindrat svenska industriförelag all öka sin export. När röriighelen på arbetsmarknaden måste öka är del inle i första hand den geografiska rörligheten man tänker på, utan den yrkesmässiga rörligheten, som helt uppenbart är otillräcklig.

Fortsatta reformer av inkomstskatten är också nödvändiga om arbetsmarknaden skall fungera. Skall vi arbeta oss ur krisen måste del löna sig all arbeta! Skall vi investera oss ur krisen, för del måste vi också göra, måste det löna sig all investera, i stället för alt satsa sparkapilal i diverse föremål som saknar produktivt värde.

Del krävs alltså en mängd åtgärder utöver sparpakelet. Alla dessa åtgärder måste genomföras parallellt med varandra, under en följd av år och med mycket stor handlingskraft.

Den böjelse för missnöjespolitik och för vädjanden till grupp- och

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

särintressen, som alltmer kommit all känneteckna den socialdemokratiska oppositionspolitiken, är oförenlig med sådan handlingskraft.

Stränga krav kommer atl ställas på oss som tillhör regeringspartierna. Vi måste inför våra väljare klargöra nödvändigheten av åtgärder som kan kännas besvärliga på kort sikt men som krävs för atl social trygghet, sysselsättning och vår nations möjligheter all lösa sådana allvarliga problem som miljö-, resurs- och energifrågor inle skall äventyras.

Sparpakelet utgör sålunda bara några av de operationer som ingår i den offensiv som krävs för alt rädda vår välfärd.

Del parti jag företräder inom svensk politik, den svenska liberalismen, tvekar inle alt ta ansvar för dessa svåra åtgärder.

Vi vet alt en stabil och gynnsam ekonomisk utveckling är nödvändig för atl skydda väsentliga liberala värden.

Del får inle vara på det sättet all varje åtgärd som regeringen föreslår i syfte all bringa vår ekonomi i balans diskuteras främst utifrån sina verkningar för olika särintressen. Vi måste sälta in varje åtgärd som föreslås i saneringssyfte i det stora sammanhang som jag har beskrivit. Argumenten i missnöjespolitiken måste dras fram i ljuset och kritiseras varhelst de förekommer.

Jag upprepar vad jag sade i våras, all ifall vi över huvud tagel skall få ordning på vår ekonomi krävs det alt många av dem som företräder särintressen av olika slag i samhället kan fås atl uppträda med väsentligt större ödmjukhet än vad som nu är fallet. Vad vi nu behöver är inte klasskampsallilyder ulan en allvarlig vilja till samförstånd.

Avgörande för våra möjligheter alt återvinna balansen i svensk ekonomi på längre sikt är den svenska industrins konkurrensförmåga gentemot andra länder på utlands- och hemmamarknaden.

Bedömningen av våra möjligheter måste göras mot bakgrunden av de senaste årtiondenas utveckling och de ganska radikala förändringar av vår ekonomiska situation som inträffat under 1970-lalel.

Under hela 1960-talet och fram till 1975 var produktivitetstillväxten i svensk industri snabbare än i de viktigaste konkurrentländerna. Trots atl lönehöjningarna i svensk industri i flera fall var högre än i konkurrentländerna förbättrades den svenska industrins konkurrenskraft.

I dag är bilden en annan. Våldsamma kostnadsökningar har drabbat svensk industri. Oljekriserna 1973 och 1979 har på grund av vårt höga oljeberoende slagit hårt mol våra energikrävande tunga industrier. Arbetskraftskostnaderna steg 1975 och 1976 ca 20 % mer i Sverige än hos våra viktigaste konkurrentländer.

Sverige löper risk alt förlora de fördelar vi haft genom våra skogs- och järnmalmstillgångar. Vi måste enligt min mening inse alt den internationella konkurrenssituationen för Sverige och övriga industriländer nu undergår en förändring som inte är tillfällig.

Nya länder etablerar sig på marknader där vi tidigare varit starka. Textil-, järn-, stål- och varvsindustri är exempel på detta.

De frågor som vi nu måste analysera och söka besvara är bl. a.

följande.

Kan våra basindustrier, som hittills svarat för huvuddelen av sysselsättningen i vårt land, inom rimlig lid återvinna sin konkurrensförmåga, återta gamla marknader och vinna nya i sådan utsträckning atl man inom dessa branscher kan få till stånd den nödvändiga industriulbyggnaden och exportökningen?

Skall del bli möjligt måste vår kostnadsutveckling de närmaste åren bli betydligt gynnsammare än våra konkurrentländers. Härtill behövs stora insatser för rationalisering, forskning, förbättrad produktionsteknik och vidareförädling.

Qm vi inle lyckas med detta måste vi ovillkorligen ställa ännu en fråga till oss själva: Kan vi inom rimlig lid åstadkomma en strukturomvandling av svensk industri i sådan omfattning alt förlorade arbetstillfällen i de traditionella industrierna kan ersättas och nya jobb skapas inom nya och mer konkurrenskraftiga branscher?

Jag tror atl vi alla inser all båda dessa möjligheter måste utnyttjas. Den ekonomiska politiken måste utformas så alt våra traditionella industrier, som utnyttjar våra naturtillgångar, kan behälla och stärka sin konkurrenskraft, men samtidigt måste stora satsningar göras på strukturomvandling och utbyggnad av nya industrier.

Utskottet understryker att diskussionen om Sveriges ekonomiska framlid har ett samband även med kraven på ökad internationell rättvisa.

Formellt bygger den nuvarande världsordningen på principen om fri handel på lika villkor och fria kapitalrörelser. Men i verkligheten innebär den all en liten grupp rika länder har ett dominerande inflytande över världens resurser.

Del är mol dessa förhållanden som u-länderna nu revolterar. Och i flertalet fall sker detta i kraft av att tidigare koloniala besittningar under senare år vunnit politisk självständighet.

De kommer under de närmaste årtiondena med säkerhet alt hårt driva kraven på ekonomisk självständighet och rättvisa. De kommer alt ta bättre betalt för råvaror och andra produkter som i många fall inte kan produceras inom industriländerna. Sedan de tillägnat sig modern teknologi kommer de med sin goda tillgång på billig arbetskraft all utveckla konkurrenskraftiga industrier i allt större utsträckning.

Men samtidigt som industriländerna utgör en viktig marknad för u-ländernas råvaror och - på längre sikt - för deras framväxande industrier, så skapar industrialisering och höjd standard i de fatliga och folkrika länderna väldiga exporlmöjligheler för i-länderna, främst av teknisk utrustning.

Konsekvenserna av denna långsiktiga utveckling måste finnas med i Sveriges och övriga rika länders analys av den framlida ekonomiska utvecklingen. Här måste jag tyvärr konstatera alt det inte ens i det avsnitt i propositionen som behandlar del internationella läget nämns något årtal mera avlägset än 1981. Delta är en brist, herr budgetminisler och herr ekonomiminister.

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

Jag finner det emellertid värdefullt alt propositionen på nytt slår fast alt svenskt välstånd i hög grad bygger på ett fritt internationellt handelsutbyte, eftersom en sådan hållning sarhtidigl är ell av de viktigaste uttrycken för internationellt ansvar.

Socialdemokraternas agerande vad gäller internationellt handelsutbyte vill jag beteckna som förbryllande. När vi senast diskuterade denna fråga -del var vid del urtima riksmötet - försäkrade Kjell-Olof Feldt all svensk arbetarrörelse "under hela sin tillvaro varit övertygad om värdet av en fri handel. Del är under socialdemokratins ledning Sverige har blivit en ledande frihandelsnation." Detta uttalande gjordes märkligt nog samtidigt som Kjell-Olof Feldt försökte försvara del förslag om importdeposilioner som socialdemokraterna då lade fram.

Nu betraktas del förslaget måhända som ett olycksfall i del socialdemokratiska partiarbetet. Del återkommer inle i höstens motion, och del tycker jagar värdefullt. Kjell-Olof Feldt nämnde förslaget i sill anförande, men jag tyckte mig märka atl entusiasmen hade svalnat högst betydligt.

I den socialdemokratiska parlimotionen finns ett kapitel om investeringar och framtidssalsningar. 1 det inledande avsnillet konstateras myckel riktigt atl den negativa utvecklingen i industrins investeringar måste brytas. Man säger vidare atl inga tecken "lyder på all vi i det arbetet kan förvänta någon draghjälp utifrån, genom en mer expansiv utveckling i den internationella ekonomin". Det är ungefär samma tankegångar som återkommer i propositionen. Vidare säger man i den socialdemokratiska motionen, vilket jag var inne på nyss: "Vi har dessutom anledning att vänta oss en fortsatt tilltagande konkurrens från industrier i utpräglade låglöneländer."

Delta är myckel väsentliga fakta, och jag tycker del är bra atl de lyfts fram även i den socialdemokratiska motionen. Dessa fakta hör nämligen enligt min mening till de allra viktigaste motiven för regeringens sparförslag, där huvudlinjen är att vi måste dämpa vår konsumtionsökning, hålla nere våra kostnader och på den vägen skapa del nödvändiga utrymmet för investeringar.

Men den slutsatsen drar inte socialdemokraterna. I stället försöker man ge svenska folkel den föreställningen, atl någon dämpning av vår privata och kommunala konsumtion just nu inle är nödvändig eller lämplig. Del var också huvudinnehållet i Kjell-Olof Feldts anförande nyss. Kjell-Olof Feldt gjorde t. o. m. det anmärkningsvärda påslåendet alt svenska folkel blir fattigare genom den politik som regeringen för. När, Kjell-Olof Feldt, blev en nation fattigare genom all dämpa sin konsumtion och öka sin produktion? Del är ju huvuddragen i regeringspolitiken. Detta måste faktiskt Kjell-Olof Feldt försöka förklara så atl även vanligt enkelt folk begriper del - om del nu går att förklara.

Från utskollsmajoriletens sida säger vi däremot atl del är farligt att skjuta en anpassning av vår totala konsumtion till vår totala produktion på en obestämd framtid.

Det är här meningarna går isär mellan regeringspartiernas företrädare och socialdemokraterna i ulskollel.

Det är framför allt följande fakta som finansutskottets majoritet vill understryka. För del första har ökningen av oljenolan de två senaste åren försämrat vår bytesbalans med 15 miljarder. Detta måste få återverkningar på vårt konsumtionsutrymme. Ingen medborgargrupp kan vänta sig kompensation för delta. Del har finansutskottet flera gånger betonat.

För det andra har de stora budgetunderskotten medverkat till en kraftig skuldsättning i ullandel. Även om vi 1985 skulle nå jämvikt i våra löpande affärer med utlandet, så skulle ändå bytesbalansen uppvisa ell underskott på lågt räknat 10 miljarder kronor i form av räntor på den samlade utlandsskulden. Överkonsumtion och därav följande skuldsättning innebär alliså all vi lägger en allt större börda på kommande generationer.

Här vill jag, herr talman, återknyta till vad jag tidigare nämnde om vårt internationella ansvar. Vi beräknar i år en utlandsupplåning på ca 20 miljarder, och det motsvarar omkring 6 000 kr. per hushåll. Det är betydligt mer än hela nationalinkomsten per hushåll i många u-länder.

Detta innebär alltså alt vi för atl öka vår konsumtion lånar mer pengar per hushåll än vad en del falliga folk totalt disponerar per hushåll.

Vi får enligt utskottets mening inte glömma detta perspektiv när vi diskuterar våra ekonomiska problem. Vår solidaritet får inte göra halt vid landets gränser.

För utskottsmajoritelens del slår del helt klart att den slutsals vi måste dra av de fakta som redovisas i propositionen och som kraftigt understrukits i utskottets belänkande bara kan bli en enda.

Vi måste så snabbi som möjligt bryta den ogynnsamma utvecklingen och ta krafttag för atl inom rimlig lid åstadkomma samhällsekonomisk balans. Vi måste dra ner ökningstakten i de offentliga utgifterna. Vi måste minska vårt oljeberoende. Vi måste göra klart för medborgarna all utrymmet för privat och offentlig konsumlionsökning är myckel begränsat de närmaste åren. Utvecklingen inom den kommunala sektorn är ett särskilt stort problem, som kommer atl tas upp senare i debatten av bl. a. Olle Wästberg i Stockholm.

Inom del knappa utrymme vi har måste vi ge förtur för industrins utveckling, där del gäller all både stärka våra traditionella basindustrier och genom strukturomvandling utveckla nya branscher.

Den totala effekten av de besparingar som regeringen föreslår är 500 milj. kr. för innevarande budgetår och 5,6 miljarder för budgetåret 1981/82.

Socialdemokraterna avstyrker propositionen och förordar i stället riktlinjerna i sin stora partimotion.

I motionen säger man visserligen all deras förslag inte förändrar budgetläget. Man avvisar ca 1,8 miljarder av regeringens sparförslag och lägger i stället fram egna förslag till besparingar - eller förstärkningar av budgeten motsvarande samma belopp.

Men då har man inle räknat in något av de stora belopp som man kräver i reservationen under rubriken Offensiv politik för tillväxt - kamp mol inflationen.

Där krävs redan från den 1 januari 1981 ell anslag till en struktur- och

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i stats verksamh eten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

utvecklingsfond på 1 miljard kronor. Kjell-Olof Feldt räknade upp delta i sitt anförande, men jag skall försöka summera effekten av det.Till investeringar inom SJ krävs 205 milj. kr. mer per år än SJ:s långsikliga investeringsprogram. Det betyder ett påslag redan detta budgetår med 100 milj. kr.

De fem utvecklingsbolagen som reservanterna föreslår lär inle heller komma all leva ett från budgelsynpunkl alldeles kostnadsfritt liv.

Vad slopad moms på lägenhelsbyggande från den 1 december 19801. o. m. december 1981 kan beräknas kosta redovisas inle alls. Inte heller redovisas kostnaden för sänkningen av den garanterade bosladsränlan med 0,4 procentenheter.

Sammantaget leder dessa förslag till en ökning av budgetunderskottet, inle bara under innevarande budgetår ulan även långsiktigt.

På den här punkten ger finansulskollels majoritet klart besked. Vi understryker all åtgärder måste sällas in omedelbart för att utvecklingen med stigande underskott skall brytas. Vi säger atl den "sanering av statsbudgeten som vi måste göra är en så stor och långsiktig uppgift atl den inte kan anpassas till mer kortsiktiga efterfrågeförändringar i ekonomin".

Från majoritetens sida menar vi atl det är omöjligt all få ner budgetunderskottet till en lolerabel storlek, om man inle i bilden också tar med de inkomstöverföringar som sker via främst statens men även kommunernas budgetar till de enskilda medborgarna, och de överföringarna är av ganska stor omfattning. Samtidigt är det ju så alt den begränsning av dessa inkomslöverföringar som ingår i sparpakelet är särskilt tacksam för socialdemokratisk missnöjespolitik. Trots all socialdemokraterna borde vela bättre har de inte nöjt sig med all kritisera enstaka förslag till minskade inkomslöverföringar, ulan de har kritiserat hela tanken.

Socialdemokraterna har emellertid inte avstått från all lägga fram andra åtstramande förslag. Det har varit avgiftshöjningar- den här gången är det folkpensionsavgiften - det har också handlat om den s.k. promsen och om en skärpning av marginalskatterna genom borttagen indexreglering. I höstas var det förslaget om importdeposilioner som fick vara alternativ till momshöjningen.

Våra invändningar är främst två:

Först och främst har de socialdemokratiska förslagen biverkningar som skadar möjligheterna till ekonomisk återhämtning. Importreslriklionerna skulle utlösa motåtgärder och - vad allvarligare är - de strider mol våra principer när det gäller internationell solidaritet. Borttagande av indexregleringen i skalleskalorna skulle ännu mer skada arbetsmarknadens säll atl fungera. Andra socialdemokratiska skaltehöjningar skulle ha en negativ påverkan på vår konkurrenskraft mol ullandel.

Den andra invändningen är all socialdemokraterna försöker dölja sina ålslramningsförslag, så atl man på en och samma gång dels kan vara för åtstramning, dels kan driva missnöjespolitik. Importrestriktionerna utmärktes ju framför allt av att deras inverkan på den enskilda människans ekonomiska situation visserligen var påtaglig men svår alt genomskåda för den vanliga människan. Och del är likadant med promsen. Den skulle, om

allmänheten var mer bekant med hur den verkade, vara ungefär lika populär som momsen.

Herr talman! Under fyra år med Kjell-Olof Feldt som ledande ekonomisk debattör inom oppositionen har vi lärt oss alt vad regeringen än gör, så kommer socialdemokraterna all säga alt dess politik är en konspiration ägnad att gynna de rika och drabba dem som har det sämre ställt. Det var också ett viktigt avsnitt i Kjell-Olof Feldts anförande nyss. I det gjordes ett särskilt stort nummer av lättnaderna i akliebeskallningen, som beskrevs som en av de mest avskyvärda åtgärderna i regeringens politik. Vi vet emellertid, Kjell-Olof Feldt, all ersättningen för kapital som satsals i svenska företag är betydligt sämre under 1970-talels senare hälft än den var under 1970-talets första hälft, när socialdemokraterna regerade. Vi vet också att detta aren av orsakerna till de låga investeringarna och till atl nyrekryteringen av riskvilligt kapital är otillräcklig.

Nu går socialdemokraterna emot en skattelättnad och vill i stället öka företagens kostnader genom proms och höjda arbetsgivaravgifter. Är del då socialdemokratins mening atl genom nya pålagor först minska lönsamhet och konkurrensförmåga hos företagen och genom diverse fondsystem därefter framtvinga investeringar i ett så förelagsfientligl klimat alt lönsamhet inle kan ställas i utsikt? Om inle det är avsikten, hur har ni då tänkt er alt stimulera investeringarna? Hur har ni tänkt er all lönsamhetsproblemet skall lösas? Har ni för avsikt att driva förelag även om de icke är lönsamma? - Man kan ju göra det tillfälligt för alt överbrygga en konjunktursvacka, det vet vi alla, men frågan gäller om socialdemokraterna har för avsikt all driva dem långvarigt. - Socialdemokraterna har på sistone gåtl ul i massmedia och sagt alt löntagarägda förelag måste vara lönsamma - och del är bra - men hur skall den lönsamheten åstadkommas eller återvinnas i de nu hårt pressade branscherna? Det är detta som måste förklaras, Kjell-Olof Feldt, på ett mera trovärdigt sätt än genom förtroendeomröslningar och påståenden, atl bara ell regeringsskifte skulle kunna lösa våra ekonomiska problem.

Vi höjde energiskallen i höstas, och vi gjorde del som ett av många steg på vägen när det gäller all genomföra den energipolitik vi och socialdemokraterna är ense om. Nu har vi fått läsa den stora socialdemokratiska partimotionen, där höjd bensinskall framställs som en åtgärd riktad mot "arbetarfamiljer med barn". Det verkliga förhållandel är ju, alt visserligen kör de flesta bil, men de som har högre inkomster har oftare större och mera bensinslukande bilar än andra.

Detta är del första av en lång rad grundläggande fel i den socialdemokratiska propagandan om atl regeringen går in för atl föra en sned fördelningspolitik. Nödvändiga åtgärder som berör ell stort antal människor framställs som om de speciellt drabbade de människor som har del allra sämst. Del verkar ibland som om vårt samhälle skulle till övervägande del beslå av människor som tillhör de allra svagaste och mest utsatta grupperna. Vi vet alla alt det inte är på det sättet, men den socialdemokratiska propagandan är utformad som om detta vore fallet.

När regeringen föreslår höjda avgifter för läkarbesök och medicinullag

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

framställs delta av socialdemokraterna som atl man slår till mot de sjuka. Sanningen är den rakt motsatta. Vi som har förmånen att vara ganska friska får betala mera. De som ofta behöver gå till läkare och köpa medicin skyddas genom del s. k. högkostnadsskyddet.

Men detta är bara den första av flera allvarliga invändningar mol socialdemokraternas påhitt alt regeringen systematiskt skulle missgynna de svaga.

För det andra blundar socialdemokraterna, medvetet syns del, för förhållandel atl en rad sparåtgärder systematiskt utformats så, att de som bäst behöver samhällsstöd inle berörs av åtstramningen.

När regeringen intar den rimliga ståndpunkten alt de som har höga tjänstepensioner under de närmaste åren måste hjälpa till atl få ordning på vår ekonomi, men samtidigt skyddar dem som bara har folkpension, vänder socialdemokraterna, bl. a. Kjell-Olof Feldt, denna verklighet ut och in. Man talar om ett angrepp på pensionärerna, som om regeringens åtgärder skulle rikta sig mol just de mindre välbeställda pensionärerna, trots all det är just dem som regeringen försöker alt skydda med sin politik.

Likadant är del med bostadsbidragen. I sin motion inleder socialdemokraterna sitt angrepp på regeringen med atl tala om bostadsbidragets betydelse för "det normala arbetarhushållet" med två barn. Verkligheten är ju all de som behöver sina bostadsbidrag bäst, barnfamiljer med låga inkomster som inte har kunnat köpa småhus, skyddas. De besparingar som sker i bosladsbidragssyslemel gäller dem som klarar begränsningarna myckel bättre: ensamstående som inle har barn, studenter som ju har samhällets stöd med bl. a. studiemedel samt de bidragslagare som har råd atl hålla sig med småhus. Förslagen är utformade så, alt begränsningar skall vara möjliga, utan att svåra sociala konsekvenser uppstår. Men socialdemokraterna försöker vända ul och in på detta.

För del tredje blundar socialdemokraterna medvetet för alla de åtgärder som främst måste betalas av människor med ganska höga inkomster. I höstas drev socialdemokraterna missnöjespolitiken så långt all de t. o. m. yrkade avslag på höjningarna av charlerskatlen.

När socialdemokraterna kommenterar sparpakelet glömmer de hela liden, atl när beräkningen av basbeloppet ändras, ändras beräkningen av indexregleringens basenhet på samma säll. De nämner inte alt realisationsvinstskatten på fastigheter skärps. De glömmer bort atl regeringen sätter stopp för den spekulation i premieobligationer som gått ut på all människor för all sänka sin skatt tillfogat sig själva avsiktliga realisationsförluster. De glömmer alt regeringen föreslår en lag mol skatteflykt. De glömmer bl. a. sådana ingredienser i sparpakelet som höjda intecknings- och lagfarlsavgif-ler.

Den avgörande fråga som måste ställas till socialdemokraterna - jag ställer den självfallet till Kjell-Olof Feldt - är dock denna: Vilka skulle konsekvenserna bli om sparpakelet inle genomfördes, om den nödvändiga anpassningen sköts till en obestämd framlid, om bytesbalans och budgetunderskott skulle tillåtas all växa ytterligare något år, vilket skulle bli följden, om de

socialdemokratiska förslagen genomfördes?

Finansutskottets majoritet har den övertygelsen atl detta inle får ske.

Vad slutligen gäller de förslag som framlagts i vpk:s motion står finansutskottet helt enigt. När vpk denna gång liksom tidigare tycks mena att budgetunderskottet inle alls utgör något allvarligt problem ulan snarare stärker ekonomin, lar vi lika bestämt som tidigare avstånd ifrån en sådan uppfattning. Jag kan faktiskt också instämma i de motiveringar som socialdemokraterna anför i sin reservation för avslag på vpk-motionen.

Inför den fortsalla behandlingen av besparingsprogrammel föreslår' utskottet atl riksdagen skall uttala atl det som utskottet sagt om inriktningen av besparingsåtgärderna skall vara vägledande vid behandlingen av de olika förslagen i bilagorna till propositionen och i de väckta motionerna.

Herr talman! Jag yrkar bifall till hemställan i finansutskottets belänkande nr 10.

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksam heten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

Anf. 45 KJELL-OLOF FELDT (s) replik:

Herr laknan! Finansutskottets ordförande talade här i en dryg halvtimme utan atl kasta något som helst ljus över frågan hur regeringen tänker hantera inflationen och arbetslösheten. Dessa två ting berörde han över huvud laget inte.

Då skall jag ställa en fråga till Eric Enlund. Den gamla liberalismens främste företrädare, Ola Ullslen, var i Karlstad häromdagen. Han lovade då dyrt och heligt alt del skulle bli full sysselsättning i Sverige. Ingen ökning av arbetslösheten kunde accepteras, ja, i själva verket kunde Ola Ullslen inte acceptera någon arbetslöshet alls. Nu sitter denne Ullsten i en regering som stramar ål väldigt hårt i en lågkonjunktur. Konjunkturinstitulel beräknar, som jag sade i mitt anförande, att vi får en fördubbling av arbetslösheten mellan 1980 och 1981 om inte någonting görs. Och eftersom hela den här operationen motiveras med - och del gjorde sig Eric Enlund ganska stor möda alt bevisa - all vi måste minska budgetunderskottet, ta ned statens utgifter, är det väl ofrånkomligt att alla människor ställer frågan: Men om ni skall hålla löftena om full sysselsättning och om ni genom AMS-arbeten och utbildning skall sysselsätta kanske 100 000 utöver de ca 100 000 som finns där i dag, till en kostnad av över 7 miljarder kronor, vad är det då för mening med hela den här sparproposilionen? Den kan i bästa fall spara in 5 miljarder 1981/82, men ni skall ut med långt mer än det om Ola Ullstens löften skall hållas.

Del var den frågan som gjorde all vi över huvud taget inte begrep uppläggningen av sparplanen. Och, Eric Enlund, all acceptera 7 miljarder för AMS-insalser, är del bättre än atl bygga bostäder, än alt förbättra SJ:s vagnpark och säkerhetsutrustning, än att förstärka industrins investeringar? Använder vi inte pengarna bättre på sådana säll?

Sedan må Eric Enlund gärna skälla på förslaget om importdeposilioner. Skälet till alt vi inte upprepar del nu är faktiskt, all sedan vi framställde förslaget har skattenivån i del här landet höjts med 8 miljarder kronor. Och vi har så pass god insikt i de samhällsekonomiska sammanhangen att vi begriper

4 Riksdagens protokoll 1980/81:29-31

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

att del inle går alt förena en så våldsam skattehöjning med en skärpning av imporlregleringen. En sådan åtgärd var alltså menad alt vara en ersättning för de skatter som riksdagen höjde i september. Någon måtta får del naturligtvis vara på hur man hissar skaller upp och ner. Vi har gåtl andra vägar den här gången, för alt försöka få fram en lösning som ter sig alldeles fundamental, nämligen atl möjliggöra låga lönehöjningar nästa år för atl minska inflationen och rädda konkurrenskraften - och ändå bevara reallönerna.

Anf. 46 CARL-HENRIK HERMANSSON (vpk) replik:

Herr talman! Del fanns ell sympatiskt inslag i herr Enlunds anförande här tidigare, och det tycker jag alt man kan notera i debatten. Jag avser hans starka betonande av den internationella solidariteten och uttalandet all vi måste ha ett mer långsiktigt perspektiv än regeringen har i sin sparproposition.

Frågan om den internationella solidariteten och hur man skall få till stånd en utjämning i världen över huvud taget mellan de rika länderna och de fattiga länderna är en helt avgörande fråga, det vill jag hålla med honom om, och vi måste hela liden ha de problemen under uppsikt. Men det är mol den bakgrunden litet konstigt alt en ingrediens i de förslag som regeringen nu lägger fram och som finansutskottet, såvitt jag förstår i sin helhet, är sympatiskt inställt till är en nedskärning av bislåndsbudgelen med 100 milj. kr. Hur förenar man detta med del starka framhävandet av den internationella solidariteten?

Den borgerliga regeringen vill också all den solidaritet den talar om skall utövas på bekostnad av de förmåner som pensionärerna, de sjuka, de studerande och låginkomstgrupperna har. Jag tycker alt solidaritet inle bör utövas på det sättet. Regeringen vill däremot, som redan har påpekats i debatten, minska belastningen på vissa grupper i samhället som även dessförinnan har del myckel gott ställt, exempelvis genom sänkningen av skatten på aktievinsler. Vi tycker att delta är ett felaktigt sätt alt utöva solidaritet. Vad som framför allt behövs innan man kan föra en verklig solidarilelspolilik utåt är en solidaritet inom del egna landet.

Eric Enlund upprepar det påstående som också görs i utskottets belänkande, nämligen atl vpk tycker all budgetunderskott generellt är fördelaktiga för ekonomin. Det har vi aldrig anfört. Del påslåendet fanns inte med i mitt anförande, och del görs inte heller i motionen. Men däremot framhåller vi atl man måste diskutera hur ett budgetunderskott bör användas. Det är ju del som är avgörande. Vi tror all de nedskärningar som regeringen nu genomför kommer alt få negativa verkningar som är större och besvärligare ur samhällets synpunkt än vad del nuvarande budgetunderskottet har skapat. Jag vill peka på den försämring av situationen på arbetsmarknaden som faktiskt redan har inträtt.

Antalet nyanmälda lediga platser i oktober i år är 12 000 lägre än i oktober förra året. Inom industrin har en minskning skett från 10 000 till 6 500. Del har redan skett en ökning av antalet människor som drabbats av förkortad

arbetsvecka. Det antalet ökade starkt i.september, och jag förmodar atl ökningen kommer alt fortsätta under vintern. Vi har alltså på dessa områden stora problem. Regeringens politik kommer att förstärka och höja arbetslösheten. Menar då Eric Enlund att detta inte spelar någon roll, all del är likgiltigt om arbetslösheten ökar i Sverige?

Anf. 47 ERIC ENLUND (fp) replik:

Herr talman! Kjell-Olof Feldt log i sill inlägg upp ell myckel viktigt spörsmål, på sätt och vis en huvudangelägenhel, nämligen efterfrågan och sysselsättning under del närmaste året. Jag vill säga till Kjell-Olof Feldt, med anledning av socialdemokraternas anklagelse mol regeringen alt den riskerar all skapa en ökning av arbetslösheten, alt vi skall minnas atl den verkligt stora ökningen av denna hotar, om vi inte med kraft ingriper för atl sanera Sveriges ekonomi. Det sparpaket som riksdagen nu behandlar är en nödvändig del av dessa ingrepp. Del är inle tillräckligt, men likafullt nödvändigt.

Vad diskussionen egentligen gäller är efterfrågan under 1981. Vi har i vår skrivning medgivit, ulan undanflykter, alt vi på den punkten står inför en svår avvägning. Och sådana avvägningar är särskilt svåra, Kjell-Olof Feldt, alt göra när man har ell underskott gentemot utlandet på 20 miljarder. Men vi kan inle hålla med socialdemokraterna när de genom atl stapla momshöjningen ovanpå sparpakelet kommer fram till all det blir en sådan åtstramning under 1981 att en mycket stor ökning av arbetslösheten väntar. Del är fel att addera punktskatter och sparpaket när det gäller 1981. Sparpaketets verkningar inträder på allvar under 1981-1982. Paketet har en sådan utformning all olika förslag får effekt successivt, och effekterna exempelvis på räntebidragen till bostäder är ett led i en långsiktig utveckling syftande till alt sanera budgeten. Det gäller också all bryta automatiken i den utveckling som vi har råkat in i och som, om ingenting görs, leder till ell successivt allt större budgetunderskott.

Diskussionen gäller vilken effekt som de av socialdemokraterna föreslagna offensiva åtgärderna har. Del som ni föreslår i er motion innebär inte några större skillnader i vad gäller sysselsättningen under 1981. En del förslag som görs - och som ni gör myckel väsen av - får inga verkningar alls under 1981. Alla de utvecklingsbolag som socialdemokraterna vill inrätta lär inte höja sysselsättningen särskilt mycket under 1981. Detsamma kan nog sägas om den miljard som ni vill salsa i strukturfonden.

Men del avgörande i den här diskussionen, Kjell-Olof Feldt, och del som jag log upp i mitt första anförande är det påstående som Kjell-Olof Feldt gjorde, all man skulle bli fattigare om man skulle dämpa sin konsumtion och försöka öka sin produktion. Men del gick inle Kjell-Olof Feldt in på.

När det gäller C.-H. Hermansson har jag noterat all ni försöker ge oss den föreställningen all det inte finns några kriser i kommunistiska länder och all man skulle kunna undvika kriser genom alt införa ett kommunistiskt syslem. Ja, genom en stenhård censur av massmedia kan kritiken lystas. Vi har över huvud taget ingen inblick i hur läget är i de länder där man har en strikt

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, rn. in. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

genomförd planhushållning och där man har stängt gränserna för människor, varor och pengar, C.-H. Hermansson.

Anf. 48 KJELL-OLOF FELDT (s) replik;

Herr talman! Det spelar ingen roll hur vi adderar, Eric Enlund. Uppenbart är att regeringen nu medvetet framkallar arbetslöshet. Eric Enlund gav också motiveringen: för att sanera ekonomin, dvs. för atl spara på offentliga utgifter, måste vi acceptera arbetslöshet.

Men den fråga jag ställde var ju: Om del inle blir något sparande och om stalsulgiflerna ökar ännu mer på grund av arbetslöshet och ekonomisk stagnation, vad blir del då för sanering? Vad hade hela operationen då för mening? Såvitt jag förstår har Eric Enlund inget svar all ge på den frågan.

Sedan till del här talet om atl bli fattigare. Del är inle alls så atl svenska folkel enligt regeringen förutsätts dämpa sin konsumtion och öka sin produktion under nästa år. Det är inle alls så. Vad som händer är atl industriproduktionen går ner. De totala investeringarna förblir oförändrade

- vi ökar dem inle. Realinkomslerna sjunker med ungefär 2%. Men
konsumtionen ökar något, därför alt regeringen förutsätter all folk minskar
sitt sparande. Minskal sparande, lägre produktion, fler företag som har
stängts och lagts ner - ja, vi blir fattigare när vi har gått igenom den
processen. Vi har då mindre pengar alt producera för, vi har inle sparat mera,
vi har inle investerat mera - och del var ju det som skulle vara meningen med
politiken för återhämtning av svensk ekonomi.

Det är där de åtgärder kommer in som vi föreslår. Den allra viktigaste åtgärden - något som Eric Enlund tydligen inte har begripit - är atl vi inte inriktar politiken på atl sänka reallönerna nästa år - vilket regeringen gör. Detta är den väsentligaste skillnaden. Vi vill hålla efterfrågan, konsumtion och köpkraft på oförändrad nivå och inte åstadkomma en sänkning - något som regeringspolitiken eftersträvar.

Vi ägnar oss åt missnöjespropaganda, säger Eric Enlund. Ja, det skall då vara ell uttryck för all vi inle begriper alt rikt folk har större bilar och därför använder mera bensin än de som är fattiga.

Men vad det handlar om är ju att när man, som regeringen gör, koncentrerar hela besparingsarbelel på de inkomslöverföringar som är till föratt utjämna skillnaderna i standard och levnadsvillkor-del är precis dem ni ger er på - blir effekten ofrånkomligen att skillnaderna ökar. Del är de lägst avlönade boende som drabbas, det är barn och ungdom som drabbas, del är pensionärerna som drabbas. Och vad Eric Enlund än säger när han talar om höga tjänstepensioner, så inte är del de som har sådana som kommer atl drabbas av del här, ulan del är de helt normala vanliga ijänstepensionä-rerna som kommer atl drabbas. För dem är det föga tröst all en regering som saknar pengar lovar ul att de som bara har folkpension skall få några hundra kronor lill i pensionstillskott. Det löftet vågar ni inte ställa ut för mer än ett år

- det påslår jag.

Under delta anförande övertog andre vice talmannen ledningen av kanmiarens förhandlingar.

Anf. 49 CARL-HENRIK HERMANSSON (vpk) replik:

Herr talman! När vpk ställer exempelvis kravet att man inte skall försämra lägel för ATP-pensionärerna genom all förfalska basbeloppet, något som regeringen vill göra, då säger Eric Enlund: Ja, men titta hur det är i kommunistiska stater! Där har jag ingen insyn, och alltså kan'man inte diskutera vpk:s krav.

Är inte detta en något låg nivå alt diskutera på, Eric Enlund? Kunde vi inte i stället diskutera sakfrågorna? F. ö. har vi en god insyn i en rad socialistiska länder. Qm exempelvis Polen har del funnits massor av material i svensk press och massmedia över huvud taget under den senaste liden. Del framgår tydligt av detta all man där har problem.

Men om del enligt Eric Enlunds mening är dåligt i socialistiska stater, är det då något skäl för atl försämra för de svenska pensionärerna? Jag tycker att det brister något i logiken på den punkten hos Eric Enlund.

Eric Enlund anförde här - och finansutskottet gör del också - soni något slags viktigt argument för nedskärningspoliliken all den är långsiktig och all den sträcker sig över konjunkturerna. När man alltså försämrar för pensionärer, hyresgäster, studerande och låginkomsttagare över huvud taget, då anför man som ell förmildrande skäl all det här vill vi inte göra bara nästa år utan atl del här vill vi fortsätta med. Jag tycker all det skälet är rätt avslöjande, och det visar ännu mer hur nödvändigt del är att bekämpa och försöka förhindra regeringens politik. Hade åtgärderna varit avsedda att vara i kraft under bara ett år hade man möjligen kunnat förstå de borgerliga partiernas argumentation och bevekelsegrunder. Men nu säger de alt de långsiktigt skall genomföra dessa nedskärningar. Ja, men vad är del annat, Eric Enlund, än en anpassning till de krav, som Svenska arbetsgivareföreningen ställer och som man väl kommer alt framföra på sin kongress som börjar i dag på en nedskärning av den offentliga sektorn och på ell baserande av det sociala skyddsnät Som har byggts upp och där - del erkännandet vill jag gärna ge - del socialdemokratiska partiet spelat en så viktig roll under de gångna åren. Men detta vill man nu börja alt rasera, och man är så cynisk all man framhåller del som något slags förtjänst alt man kommer atl fortsätta att rasera del under hela det här årtiondet och kanske längre.

Varför vill inle Eric Enlund diskutera de två huvudfrågorna i dag för svenska människor, nämligen för del första arbetslösheten och hotet om en ännu större arbetslöshet när regeringens politik genomförs och för del andra inflationen, som ständigt berövar löntagarna och småspararna deras förtjänster? Detta är de två stora huvudproblemen.

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

Anf. 50 ERIC ENLUND (fp) replik:

Herr talman! Jag har ingenting emot alt diskutera huvudfrågan, nämligen frågan om sysselsättningen. Vi är där överens om huvudlinjen att vi skall värna sysselsättningen. Det råder inget tvivel om den saken. Men en

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

huvudfråga är också om man kan klara den uppgiften ulan all på allvar sätta in åtgärder för all komma lill rätta med våra balansproblem.

Jag tycker, Kjell-Olof Feldt, atl socialdemokraterna på sätt och vis sätter sig i en omöjlig position som oppositionsparti. Vore del inle rimligt all även ni socialdemokrater erkände atl om vi skulle kunna lösa våra ekonomiska problem - med underskott i budget och bytesbalans - så måste vi hålla tillbaka konsumtionen och salsa hårdare på alt bygga ul industrin. Men hur bemöter ni regeringens sparförslag? Ni gör det huvudsakligen genom ell oklart resonemang om all ni inle vill sätta in tyngdpunkten i besparingsåtgärderna just nu under - som ni säger - en begynnande lågkonjunktur. Vad betyder nu detta, Kjell-Olof Feldt? Vill ni minska budgetunderskottet, som ni i andra sammanhang talar så ofta om? Eller tänker ni er all man redan innevarande budgetår kan låta detta budgetunderskott växa ytterligare? Det aren huvudfråga, som ni borde besvara i den här debatten. Såvitt jag förstår har jag inte fåll något svar på den.

I mitt förra inlägg hann jag inte närmare svara C.-H. Hermansson. Eftersom era förslag, C.-H. Hermansson, faktiskt bygger på ett ekonomiskt syslem som oundvikligen för med sig ett annat politiskt system, så är del inle särskilt intressant atl diskutera dessa delförslag. Det vikliga är att klara ul vad era förslag skulle leda lill. En huvudpunkt är ju alt ni inle tycker atl delta med budgetunderskottet är något problem. En ganska försiktig beräkning av kostnaderna för vpk:s överbud under förra riksmötet visar på omkring 25 miljarder i omedelbara budgeteffekter och en helårskoslnad på 65 miljarder. Nu har ni tydligen börjat detta riksmöte på samma sätt.

Den långtgående statliga planhushållningen kan ibland ytligt sätt förefalla effektiv och lockar kanske människor. Men skiljelinjen, C.-H. Hermansson, mellan vpk å ena sidan och regeringspartierna och socialdemokratin å andra sidan innebär inle bara alt vi avvisar kommunistiska överbud. Vi avvisar C.-H. Hermanssons tilltro lill långtgående planhushållning därför all dess effektivitet är skenbar - om den över huvud laget har någon effektivitet - och därför all del kommunistiska ekonomiska systemels politiska konsekvenser ofrånkomligen innebär atl den enskilda individens frihet äventyras.

Andre vice talmannen anmälde att Carl-Henrik Hermansson anhållit all lill protokollet få antecknat all han inte ägde rätt lill ytterligare replik.

Anf. 51 LARS TOBISSON (m):

Herr talman! Som finansutskottets ordförande nyss framhöll finns det likheter mellan regeringspartiernas och socialdemokraternas uppfattningar om vårt lands ekonomi. Men del finns också skillnader. Delta framträder tydligt vid en jämförelse mellan regeringens besparingsproposilion och den socialdemokratiska parlimotionen liksom mellan ulskottsmajorilelens skrivning och reservationen av Kjell-Olof Feldt.

Regeringssidan och oppositionen skiljer sig kraftigt vad beträffar synen på lägel i landet vid regeringsskiftet 1976. Men enighet råder om de problem som följer av dagens grundläggande balansbrister i statsbudgeten och i

utbytet med andra länder. Vi förefaller också vara eniga om målen atl rätta lill dessa obalanser och att åter uppnå en välfärdsfrämjande tillväxt i vår ekonomi.

Skillnaderna blir däremot stora igen, när man går från mål lill medel. Förklaringen är i allt väsentligt ideologisk. Medan exempelvis vi moderater ser det som nödvändigt atl begränsa den offentliga utgiftsökningen för atl skapa utrymme för näringslivets utbyggnad och för alt ge individen ökad valfrihet, vill socialdemokraterna ytterligare utvidga del politiska beslutsområdet och socialisera än mer av de enskilda människornas inkomster.

Del råder också oenighet om takten i insättandet av åtgärder för atl återställa den samhällsekonomiska balansen. Skillnaden är här kanske mindre ideologisk än - förlåt ordleken - just taktisk.

Socialdemokraternas ovillighel alt nu i den omfattning som regeringen förespråkar inskrida mol budgetunderskottet ligger helt i linje rned deras taktiskt betingade motvilja mot alt medverka lill föga populära men nödvändiga ställningstaganden. Allt underordnas strävan alt återvinna makten. När del stod klart all utgången av folkomröstningen om kärnkraft inte skulle spräcka den borgerliga regeringen, satsade socialdemokraterna på all utnyttja arbelskonfliklen i detta syfte. När inte heller detta lyckades, drev de fram inkallandet av en urtima riksdag. Och när inte heller den ledde lill avsett resultat, tillgreps del yttersta vapnet: ett förslag om misstroendeförklaring mot regeringen.

Sedan även denna attack slagils tillbaka, tvingas socialdemokraterna nu göra vissa preciseringar i sakfrågorna. Men del sker motvilligt. Och fortfarande ger många förslag intrycket av alt inte vara allvarligt menade. Detta var en beskrivning jag under den urtima riksdagen här i kammaren gav ål uppslaget om importdeposilioner. Det var ju då - för drygt två månader sedan - den stora tanke och det revolutionerande förslag som skulle rädda Sveriges ekonomi. Sedan dess har idén-som påpekats tidigare häri dag-på något mystiskt sätt försvunnit. Den finns över huvud laget inte nämnd i den socialdemokratiska motionen med anledning av besparingspropositionen. Kjell-Olof Feldt prövade nyss en myckel skruvad argumentation för att motivera detta. Men är förklaringen inle i stället den som framgår av rubriken till en ledande artikel i den socialdemokratiska idétidskriften Tiden? Där har hela förslaget med stor uppriktighet betecknats som ett olycksfall i opposition.

Samma overkliga karaktär har del nu aktuella förslaget alt ett allmänt prisstopp skall införas från årsskiftet - det får ju sägas vara annonserat i lid -delta ulan någon koppling till ett lönestopp. Koslnadsbelastningen på näringslivet skall tvärtom skärpas ytterligare genom en höjning av folkpensionsavgiften. Även andra skatter och avgifter skall höjas. Däremot motsätter sig socialdemokraterna som princip alla bidragsminskningar till kommuner och hushåll. Verklig sparvilja demonstreras endast när del gäller anslagen lill ett redan starkt urholkat försvar. För förslaget om en bantning av personalen i statsdepartementen med 20 % är väl mest tänkt som en politisk plöj?

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

Nu är del naturligtvis från mina utgångspunkter ingen tokig tanke atl besparingsarbelel måste gå ul över även statsverksamhetens omfattning. En utrensning av ärenden för administrativ handläggning måste rimligen påverka behovet av personal i statsförvaltningen. Men det är något som då gäller inle bara för kanslihuset ulan även för statliga myndigheter i övrigt.

Inför kommande etapper i besparingsarbelel är del vidare angelägel att man inle kallar skattehöjningar för besparingar. Jag tycker att det länder till eftertanke att socialdemokraterna med påtaglig förtjusning godtar förslagen i sparproposilionen om höjda skatter och avgifter. Del ligger myckel väl i linje med deras strävan all öka den andel av våra samlade inkomster som går till den offentliga sektorn. Men med besparingar menas rimligen i budgelsammanhang utgiftsminskningar och inget annat.

Den kanske viktigaste förutsättningen för alt del av riksdagen uppställda sparmålet - en minskning av budgetunderskottet motsvarande 1 % av bruttonationalprodukten varje år framöver - skall uppnås är all vi inte nöjer oss med atl skära jämna skivor ur den nuvarande ulgiflsstrukturen. Föratt en så omfattande operation skall kunna genomföras blir del nödvändigt med mera genomgripande systemförändringar. Särskilt viktigt är det all få arbetsmarknaden att fungera just som en marknad igen. Det får inte upprepas vad som hände under den senaste konjunkturuppgången, nämligen all en utbyggnad och en förstärkning av vår industriella kapacitet förhindrades, därför alt arbetskraften salt fast i offentlig tjänst eller i statssubven-lionerade förluslföretag.

Här i riksdagen måste vi ålägga oss ell stort mått av självdisciplin och konsekvens. Del är inte trovärdigt atl predika sparsamhet för kommunalpolitiker och väljare, och samtidigt åsamka statskassan hundratals oplanerade miljoner i utgifter för utebliven vattenkraftsulbyggnad eller för industristöd till nedläggningshotade företag.

Socialdemokraterna säger i sin partimotion och i reservationen, atl visst vill vi spara, men inte så mycket just nu. Del uppgivna motivet är alt vi står inför en konjunkturnedgång. Del går alltid all finna skäl för alt vänta med att bryta en ovana. Men svensk ekonomi befinner sig i ett läge, där del egentligen inle finns någon handlingsfrihet. Del går inle all åberopa den gamle Keynes, när vi redan på bakslultningen av högkonjunkturen har underbalanseral statsbudgeten med över 50 miljarder kronor och lånar 20 miljarder utomlands för atl läcka en ungefär lika stor brist i bytesbalansen. Att i det lägel vänta med atl sälta in åtgärder kan bara förvärra situationen på längre sikt.

Trogna sina inlerventionistiska idéer föreslår nu socialdemokraterna åtgärder för alt öka byggnadsverksamheten. Men även bortsett från de fundamentala obalanserna i vår ekonomi skiljer sig situationen mot tidigare. Då rådde trångboddhet. I dag talas del visserligen om bostadsbrist på vissa orter, men det rör sig snarare om en överefterfrågan, som drivits fram med hjälp av frikostiga subventioner från det allmänna. Regeringen förklarar i besparingspropositionen atl subventioneringen av boendet måste minska.

Det kan inte betyda annat än atl den enskilde kommer all få betala en större del av bostadskostnaden direkt, dvs. utan omvägen över skattsedeln. Relativpriset på bostäder stiger. Denna utveckling kommer alt förslärkas av de snabbt stigande kostnaderna för uppvärmning. Under sådana omständigheter blir del knappast aktuellt med någon nämnvärd ökning av lägenhets-ytan per capita de närmaste åren. Och befolkningen växer som bekant inle särskilt snabbi just nu. I denna situation går del knappast att tala om ell bostadsbyggande, som ändå måste komma till stånd. Del finns all anledning all stimulera människorna lill att avsälla en större del av sill konsumtionsutrymme lill boende - bl. a. via ett ökat bosladssparande i bostadsrätter och ägarlägenheler likaväl som i småhus. Men vi måste ha klart för oss att en oförändrad eller kanske t. o. m. minskad bostadsstandard när det gäller ytan också kan komma atl kosta mer än i dagsläget.

Att del resonemang jag här för är förankrat i verkligheten framgår bl. a. därav atl socialdemokraterna lill sina förslag för alt stimulera bostadsbyggandet vill koppla en uthyrningsgaranii för de nybyggda lägenheter som man tydligen räknar med skall bli lomma redan från början. Ett visst antal oulhyrda lägenheter främjar rörligheten och valfriheten på bostadsmarknaden, men på en fungerande marknad skall det inte behövas några statsbidrag för ändamålet.

Vid sidan av ell ökat bostadsbyggande brukar man i lågkonjunkturer rekommendera uppförandet av offentliga institutioner. Problemet är bara att sådana institutioner drar med sig stora och växande driftkostnader, när de väl står färdiga. Vill vi förebygga fortsatta höjningar av den kommunala utdebiteringen måste vi också hålla igen på del offentliga byggandet. Litet annorlunda ställer del sig med andra anläggningsarbeten, t. ex. vägar och broar, där driftkostnaderna inle blir så höga och där arbetet kan vara samhällsekonomiskt försvarbart. Men det bästa vi kan göra är alt öka exporten av byggnadsljänsler; del ger inle bara sysselsättning utan också valutainläkter lill vårt land.

Jag har uppehållit mig vid frågan om byggandels omfattning för all belysa de restriktioner som de grundläggande balansbrislerna innebär för möjligheterna atl bedriva en traditionell konjunkturpolitik. Utskoltsmajoritelen påpekar alt om vi väntar med att starta den nödvändiga långsiktiga anpassningsprocessen kan vi mycket snabbt hamna i ett läge, där vi tvingas bedriva en så hård ålslramningspolilik i syfte atl begränsa budget- och bytesbalansunderskotten atl arbetslösheten ofrånkomligen kommer all öka myckel kraftigt. I stället för en i och för sig beklaglig men dock kortvarig uppgång i antalet arbetslösa får vi då en långvarig sysselsättnigskris med svårreparabla skador på välfärden.

Del förtjänar att i detta sammanhang framhållas alt arbetslöshetens omfattning i stor utsträckning bestäms av de fackliga organisationerna. Lönerna kan inle uteslutande relateras lill pris- och skatleulvecklingen; de måste i första hand baseras på lönsamheten i näringslivet och företagens betalningsförmåga. Sambandet är enkelt: Lägre lönekrav ger lägre arbetslöshet. Eller omvänt: För höga löneökningar driver arbetskraft ut ur

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. in. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

marknaden. När budgetunderskollet och behovet av statlig utlandsupplåning redan i utgångsläget är så stort som del är går det inle all förlila sig på att del allmänna alltid till sist rycker in och, som det heter, räddar jobben eller skapar sysselsättning inom den offentliga sektorn.

Det finns formuleringar i den socialdemokratiska parlimotionen och i reservationen som går ut på alt del är inflafionen som är orsaken till underskotten i statsbudget och bytesbalans. Enligt min mening förhåller del sig tvärtom. Det är de stora underskotlen som driver på inflationen! Vill man dämpa prisstegringen - och det vill vi alla - måste man begränsa budgetbrislen och behovet av statlig upplåning. Med nuvarande hårda skattetryck förutsätter del en nedskärning av utgifterna på den offentliga sidan.

Jag vill anknyta lill ell resonemang som utskottet för beträffande räntans roll. Det är ofrånkomligt all de stora underskotten driver upp räntenivån, vilket hämmar produktiva investeringar i byggnader och maskiner. Staten tvingas utnyttja sin möjlighet till förtur på kredit- och kapitalmarknaderna och tränger därmed undan andra låntagare, i första hand företag med dålig likviditet, bland dem många mindre och medelstora företag. Även hushållen får sämre möjligheter atl låna i bankväsendel, men de kan genom sin lägre räntekänslighel tränga ut företagen från den högränleupplåning som erbjuds på andra delar av kreditmarknaden. För atl näringslivels investeringsverksamhet skall komma i gång måste ränteläget sänkas. För all del skall kunna ske måste den offentliga sektorns upplåningsbehov minskas, och del fömtsäller alltså alt dess utgifter begränsas.

Herr talman! Del kan låta som en plattityd all säga att vi står inför ell vägskäl i den ekonomiska politiken. Men det förhållandel atl riksdagens borgerliga och socialistiska hälfter, trots en betydande enighet om målet atl återställa balansen i olika avseenden, är totalt oeniga beträffande medlen tycker jag ändå ger fog för denna liknelse. Under 1950- och 1960-talens snabba tillväxt gick del atl förena en utbyggnad av näringslivet och ett växande utrymme för privat konsumtion med en snabb expansion av den offentliga sektorn. Under 1970-talel fortsatte vi länge all driva på de offentliga utgifterna, trots all förutsällningarna i övrigt hade undergått en stark förändring.

Men nu, i början av 1980-talel, gardet inte längre. Nu måste vi träffa ell val mellan den ökade planekonomiska styrning av näringslivet som förordas från socialistiskt håll och den ökade marknadsstyrning som vi moderater förordar. Regeringens besparingsproposition innebär ett betydelsefullt steg i den sistnämnda riktningen.

Herr talman! Med del anförda yrkar jag bifall lill utskottets hemställan i finansutskottets betänkande nr 10.

Anf. 52 TORSTEN GUSTAFSSON (c):

Herr talman! Finansutskottets belänkande nr 10 med anledning av propositionen om besparingar i statsverksamheten förmedlar ingen ljus bild av vårt lands ekonomi. Underskottet i statens budget beräknas uppgå till ca

50 miljarder kronor innevarande budgetår. Detta innebär atl vi gemensamt lar ul förmåner, tjänster och service av samhället ulan atl fullt ul betala vad det kostar.

Bytesbalansen torde i år komma atl uppvisa ett underskott på drygt 21 miljarder kronor. Vi kan därmed konstatera all vi upprätthåller en levnadsstandard som är en av de högsta i världen genom en ständigt ökande utlandsupplåning. Vår utlandsskuld är i och för sig måhända inte oroväckande stor, men del är ökningstakten som är oroväckande.

Den sammanlagda statsskulden har under en lolvmånadersperiod ökat med ca 55 miljarder kronor eller med drygt 4,5 miljarderper månad. Vi lånar visserligen de största summorna så all säga av "oss själva", men ullands-skulden som f. n. närmar sig ca 40 miljarder kronor har mer än fördubblats under ett år. Det slår klart alt denna utveckling måste brytas.

Vad är då anledningarna till våra nuvarande balansbrisler i ekonomin, och vari består de främst?

De flesta av våra ekonomer anser atl vi främst har två akuta problem. Vi förbrukar mer än vi producerar, och vi har för höga kostnader. Kostnadslägel och en förstärkt internationell konkurrens har dessutom medfört atl vissa delar av vår industrisektor måste omstruktureras. Därvid måste ell av målen vara alt styra över kapital och arbetskraft lill förelag rned bättre framtidsutsikter. Med nuvarande kostnadsläge har vi emellertid alltför få förelag som är expansiva och konkurrenskraftiga. Bl. a. därför blir denna process ofta både svår och smärtsam.

I finansutskottets betänkande behandlas också frågan om den offentliga sektorns kraftiga tillväxt i vårt land. Den offentliga sektorn fyller stora och viktiga uppgifter, men ökningstakten i utgifterna måste nu dämpas. Summan av privat och offentlig efterfrågan har blivit för stor.

Den andel av BNP som går till den offentliga sektorn i vårt land, ca 65 %, svarar mol 40 ä 50 % i jämförbara länder. Om man t. ex. inom EG-länderna hade fört en likartad politik som vi, hade givetvis konkurrensläget balanserats. Men nu har man i stället ute i övriga Europa tagit en högre arbetslöshet - summan 20 miljoner personer nämndes nyss här - som priset för sin återhållsamhet när del gäller den offentliga sektorn.

Vi slår nu inför tvånget all minska ökningstakten för de offentliga utgifterna. Detta gäller såväl den statliga som den kommunala sektorn. Vi möter emellertid här svåra avvägningsfrågor, som det också står i utskottets belänkande. Målsättningen måste vara alt föra över en stor del av tillväxten i arbetskraften lill den exportinriktade industrisektorn men givelvis också till den industri som på hemmamarknaden konkurrerar med importen. Detta kräver dels all kostnadsutvecklingen kan dämpas, dels en bättre lönsamhet för näringslivet. Begreppet vinst måste återta sin plats som drivkraft härvidlag.

Vår ekonomi lider fortfarande av lönekostnadsexplosionen 1975 och 1976 liksom av den alltjämt ökande oljenolan. En effekt av detta är atl många mindre och medelstora företag slogs ut som underleverantörer. Detta i sin tur har medfört alt företagen i myckel större utsträckning än tidigare nu

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, in. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

använder importerade insalsvaror i sin produktion. För vissa sektorer uppges andelen importerade insatsvaror lill ca 40 % och för en av våra större industrier som särskilt nämns i de här dagarna, nämligen Volvo, talar man om en importandel av 70 %. De åtgärder för alt stärka och utveckla de mindre och medelstora förelagen som regeringen vidtagit är här av största betydelse. Ett nytt småförelagarpakel harju också aviserats. Men avgörande för utvecklingen blir i fortsättningen, liksom hittills, all arbetsmarknadens parter betänker sitt ansvar för kostnadsutvecklingen och därmed för hur sysselsättning och produktion kommer alt utvecklas.

Den stabiliseringspolilik som nu måste genomföras bör enligt regeringen innehålla särskilt tre moment:

Fördel första måste en anpassning av efterfrågan på varor och tjänster ske till rimlig nivå. Delta gäller såväl den privata som den offentliga konsumtionen.

För det andra måste större resurser avdelas för investeringar i näringslivet, så atl man får fart på produktion och export.

För del tredje måste vi driva en kraftfull energipolitik som kan minska vårt oljeberoende.

På samtliga dessa områden företas nu åtgärder, och förslag i övrigt kan väntas.

För att nödvändiga åtgärder skall las emot med så stor förståelse som möjligt, är två förutsättningar grundläggande. Vi måste slå vakt om den fulla sysselsättningen, och vi måste driva en socialt rimlig fördelningspolitik.

Socialdemokraterna uttrycker i sin partimotion oro för den framtida sysselsättningen. Man säger all vi nu slår vid en skiljeväg. Man ifrågasätter den nuvarande regeringens vilja och förmåga att bedriva en aktiv närings-och arbetsmarknadspolitik.

Det skall inte förnekas atl svåra avväganden möter oss när del gäller alt samtidigt vidta nödvändiga åtstramningsåtgärder i ekonomin och all fortsätta en hittills framgångsrik politik när del gäller sysselsättningen. Men det kan konstateras all just sysselsättningen står i centrum för regeringens politik på såväl kort som längre sikt. I själva verket syftar den kursändring i svensk ekonomi som sparplanen innebär just till all skapa en långsiktigt trygg och väl sammansatt sysselsättning. Målsättningen är all bryta den trend mot avinduslrialisering som påbörjades i millen av 1960-talet, under den dåvarande socialdemokratiska regeringen. Detta skedde långt innan oljekriser och andra störningar på världsmarknaden försvårade möjligheten lill en sund utveckling.

Nuläget är dessutom att det aldrig har varit så många sysselsatta på den svenska arbetsmarknaden som i oktober i år. Detta framgår av den statistik från AMS som statistiska centralbyrån nu kan redovisa.

Sedan oktober förra året har antalet sysselsatta ökat med ca 30 000. Även arbetsmarknadsläget för ungdomar i åldrarna 16-24 år, som är speciellt viktigt, har förbättrats. Ca 18 400 fler ungdomar är ute på den vanliga arbetsmarknaden i jämförelse med samma tid förra året.

Det är givet atl en allmän ekonomisk åtstramning medför påfrestningar för

sysselsättningen. Del har tidigare framhållits här i dag, och jag vill understryka all också socialdemokraterna har fåll pröva på delta under sin regeringslid. Det kan erinras om den ekonomiska åtstramningen under åren 1971 och 1972. Då den genomfördes hade vi arbetslöshetstal som låg mellan 2,5 och 3 %. De högsta arbetslöshetstalen under den dåvarande socialdemokratiska regeringens lid låg alltså åtskilligt högre än nuvarande 2,1 % av arbetskraften.

Vi skall naturligtvis aldrig vara nöjda, men det bör konstateras all den nuvarande regeringen hittills väl har förmått att hävda sysselsättningen.

Beträffande den sociala fördelningspolitiken hänvisar utskottet till statsministerns anförande i propositionen. Han konstaterar där alt en sådan politik är särskilt viktig i ett ålslramningsläge. Som exempel på detta anför statsministern atl när inflalionsskyddet i pensionssystemet begränsas, så aviseras samtidigt fortsatt särskilt stöd lill dem som bara har folkpension eller liten ATP. De höjda avgifterna vid läkarbesök och medicinullag kombineras med ett högkostnadsskydd. Förslag om höjd ersättning vid arbetslöshet aviseras. Socialdemokraternas försök atl misstänkliggöra regeringens goda vilja i dessa avseenden saknar alltså verklighetsförankring.

De angrepp som Kjell-Olof Feldt riktade mol statsministern, där han karakteriserade honom som endera en lögnare eller en myckel okunnig man, lar jag avstånd från.

Herr talman! Jag yrkar bifall lill hemställan i finansutskottets betänkande nr 10 i alla delar.

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

Anf. 53 KJELL-OLOF FELDT (s) replik:

Herr talman! Del hade varit bra om Torslen Gustafsson hade låtit sill avståndslagande beledsagas av något enda litet argument som gav besked om huruvida statsministern far med osanning eller är okunnig. Det är av ett visst värde alt veta vad som är underlaget för vad som sägs i propositionen. Del slår nämligen bortom varje tvivel alt slalsminislern där inte återger förhållandena som de är, när han t. ex. säger atl en urholkning av värdesäkringen av basbeloppet inte påverkar de handikappade. Del går inte alt bestrida del - en av förklaringarna måste vara riklig, någon tredje gives icke.

Jag hade egentligen en fråga att ställa lill Torsten Gustafsson. I likhet med många andra centerpartister berömmer han sig av all sysselsättningen i detta land har ökat under den borgerliga regeringsperioden. Jag förslår all del är ett försök atl få det alt förefalla som om centerns vallöfte om 400 000 nya jobb har infriats. Det är emellertid ett inslag i denna sysselsättningsökning som just när vi ser på framtiden ter sig viktig; den har helt och hållet ägt rum inom den offentliga sektorn. Det privata näringslivels sysselsättning har inte ökat under denna period, utan ökningen beror helt och hållet pä atl kommunerna har ökat antalet anställda.

Nu ställer sig centern bakom den politik som framför allt moderaterna länge har eftersträvat - atl genomföra en kraftig nedskärning av kommunernas finansiella resurser. Del uttalade syftet är alt förhindra en ökning av

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

vad som kallas den kommunala konsumtionen, vilken lill 90 % beslår av ökad efterfrågan på arbetskraft. Vad kommer atl hända i detta land. Torslen Gustafsson, om kommunerna förs ned lill den nivå där moderaterna och tydligen också centern vill ha dem? Vad kommer atl hända i de län där arbetslösheten redan är uppe i 4 å 5 % och mer? Inle inbillar sig väl centerpartiet all del skall ske en sådan helomvändning i industrins efterfrågan på arbetskraft i Norrbotten, i Värmland, i Jämtland, i Västernorrland och i Västerbotten all den helt och hållet ersätter vad den offentliga sektorn har klarat på arbetsmarknaden? Har inte dejn frågan ställts någon gång under behandlingen av den s. k. besparingsprociositionen? Underlaget för den borgerliga regeringens skryt om sin sysselsättningspolitik är helt och hållet del som man nu framför allt bekämpar - atl den offentliga verksamheten har växt under 1970-talet.

Anf. 54 TORSTEN GUSTAFSSON (c) replik:

Herr talman! Jag vet inle om Kjell-Olof Feldt lyssnade ouppmärksaml när jag höll mitt anförande. I del sista avsnittet gjorde jag faktiskt en uppräkning av just de områden där man har gått in för atl skydda de svagaste i samhället. Jag tror inle alt någon kan bestrida all så sker på de områden som jag har angivit.

Kjell-Olof Feldt tog upp frågan om kommunerna och sysselsättningen. Det är riktigt att vi har haft en utomordentligt kraftig ökning av antalet sysselsatta i kommunerna. Vi har nu kommit i den situationen atl del finns nästan lika många kommunall anställda som anställda inom industrin. Om jag tolkar Kjell-Olof Feldt rätt, anser han att denna utveckling skall fortsätta, all vi ännu mer skall salsa på alt sysselsätta människor i den offentliga sektorn - kommuner, landsting och stat.

Vi har för vår del kommit fram till att vi nu måste satsa på den industri som tillverkar produkter som kan exporteras och som kan ersätta import på hemmamarknaden. Alla våra ansträngningar måste inriktas på delta. Då är det, Kjell-Olof Feldt, omöjligt all låta kommuner, landsting och stal ta hand om all nytillkommande arbetskraft. Så ser vi del. Del skulle vara intressant all höra hur Kjell-Olof Feldt ser på denna utveckling.

Anf. 55 KJELL-OLOF FELDT (s) replik:

Herr talman! Del var ett något dunkelt uttalande som Torslen Gustafsson gjorde när han sade alt han räknade upp alla de svaga i samhället som centerpartiet slår vakt om. Det var inte detta saken gällde, ulan det var följande enkla fråga: Berörs de handikappade av urholkningen av basbeloppels värdesäkring? Berörs de, eller berörs de inle? Alla vet ju all handikappersättningen är reglerad med basbelopp. Och del jag frågade var på vilken grund uttalandet från slalsminislern byggde. Jag hoppas atl jag nu kan få ett besked från Torslen Gustafsson, som här uppträder som vapendragare ål Thorbjörn Fälldin och går i god för hans heder, atl han på denna punkt kan ge ett besked.

Ingen har någonsin hävdat all del ligger ett egenvärde i att den offentliga

sektorn sysselsätter människor. Om människorna hade funnit en alternativ, produktiv sysselsättning inom industrin, så hade del naturligtvis varit bra. Det enda jag försökte få Torsten Gustafsson alt inse var följande. Den stora sysselsättningsökning under den borgerliga regeringsperioden som ni skryter över beror på den sektor som ni nu tänker bekämpa genom atl la ifrån kommunerna deras pengar. Del är denna sektor som faktiskt har svarat för sysselsättningsökningen.

1 framtiden kommer sysselsättningsökningen atl bli beroende av var man kan få fram nya industrijobb. Jag räknade upp ett antal län som redan har en hög arbetslöshet och där nya kriser väntar i förelag efter företag. Jag uppmanar Torslen Gustafsson atl tala med landstingsman och kommunalmän i dessa län och kommuner som nu tvingas all införa nyanställningsslopp och avslå från insatser inom vård- och ulbildningsseklorn. Vart skall de arbetslösa som redan finns la vägen? Och vart skall de la vägen som ytterligare kommer alt friställas under den lågkonjunktur som vi nu går in i? Det var delta saken gällde, inte alt alla människor till varje pris skall sysselsättas i den offentliga sektorn.

Dä Torsten Gustafsson, Eric Enlund och Ola Ullsten lovar full sysselsättning, skall de också få slå vid del löftet. Men ge då åtminstone något besked om hur ni tänker infria löftet. När folk redan är arbetslösa, då är del för sent.

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

Anf. 56 TORSTEN GUSTAFSSON (c) replik:

Herr talman! Vad jag har sagt är alt vi f. n. upprätthåller sysselsättningen myckel bra och alt vi har gjort del ända sedan regeringsskiftet 1976. Jag tror inle atl Kjell-Olof Feldt kan förneka det. Jag har vidare sagt att strävan måste gå ut på alt bibehålla en hög sysselsättning. Och hittills har arbetslösheten under den nuvarande regeringen inte kommit upp i så höga tal som under del socialdemokratiska regeringsinnehavel åren 1971 och 1972. Då skall vi komma ihåg alt situationen vid den liden inte var så kärv som den är i dag.

När det gäller kommunerna tillhör jag en av de få riksdagsmän som faktiskt försöker atl följa del praktiska arbetet i en kommun. Jag vet därför atl det är stora bekymmer i kommunerna. Det kommer ständigt krav på atl vi skall anställa fler - det är riktigt. Vårdsidan är ju tung, och del behövs fler anställda. Vi har hittills kunnat tillgodose dessa krav, men vi finner nu alt vi måste inrikta den framlida politiken på exporten och på hemmamarknads-industrin för all vi skall kunna klara våra balansproblem. Del skulle vara intressant all höra vad Kjell-Olof Feldt annars har för recept för hur vi skall komma lill rätta med dessa.

När det gäller de handikappade tror jag all vi kan säga atl den nuvarande regeringen väl har slagit vakt om dem. Frågan gällde ju om de berördes av indexregleringens ändringar. Kjell-Olof Feldt vet dock atl vi i finansutskottet f.n. behandlar ett yttrande i denna fråga lill socialförsäkringsutskoltet. Jag vill för min del lämna frågan öppen till dess jag har trängt in i den närmare.

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

Andre vice talmannen anmälde alt Kjell-Olof Feldt anhållit all lill protokollet få antecknat all han inle ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 57 Ekonomiministern GÖSTA BOHMAN:

Herr talman! Alla-som lyssnat på den härdebalten harju fått klart försig, atl som vanligt har meningarna starkt brutit sig mellan regeringspartierna å ena sidan och oppositionspartierna å den andra. Visserligen har vi så småningom nått därhän, all även socialdemokraterna i dag är beredda all medge alt de svårigheter som Sveriges ekonomi brottas med har djupare orsaker än den - för all citera socialdemokraterna - urusla politik som regeringen bedrivit under de gångna åren. Men då det gäller atl komma lill rätta med problemen är åsiklsmolsällningarna i dag om möjligt mera fastlåsta än de har varit tidigare.

Del finns därför, herr talman, alla skäl för oss här i Sverige alt studera vad som händer utanför våra gränser. Är det till äventyrs så, alt andra länder brottas med samma slags problem som vi gör? Då borde del ligga i vårt intresse alt försöka få all den ledning som kan stå oss till buds av vad som sker eller vad som skett där ute och alt så långt som möjligt försöka tillgodogöra oss de erfarenheter som man vunnit. Och i vart fall borde sådana studier vara ägnade all nyansera debatten. Om samma händelseförlopp och krislenden-ser kan iakttas i socialdemokratiskt styrda länder som i det borgerligt styrda Sverige, kan ju våra problem rimligen inle bero enbart på alt regeringen här är borgerlig och bedriver en borgerlig politik. Någon gemensam nämnare måste ju i så fall finnas.

1 andra sammanhang brukar som bekant socialdemokraterna långt ifrån vara obenägna atl söka sig ul i världen. Vem minns inte attackerna mot exempelvis Storbritannien då Edward Healh styrde landet? Sedan blev det lyst då Harold Wilson och James Callaghan trädde lill, för all bli än mera högröstat när den person som den socialdemokratiske partiledaren haft den goda smaken alt kalla "den där högerlanlen" log över.

Mest har del i övrigt varit Sydostasien och Sydamerika som socialdemokraterna intresserat sig för, och mindre den ekonomiska politik, de problem och de åtgärder på det samhällsekonomiska fältet som förekommer och vidtas runt om i Europa, bl. a. i socialdemokratiskt styrda länder.

Men nog borde, herr talman, socialdemokraterna och deras ledning genom besök och samtal med egna politiska meningsfränder utanför våra gränser kunna samla behövligt material för debatten om fortsatt välstånd, om arbetslöshet, om inflation, om skatternas inverkan på tillväxt och produktion.

Socialdemokraterna skulle själva ha åtskilligt atl vinna på atl inhämta sådana erfarenheter. Del skulle debatten här i riksdagen säkerligen också ha, och inte minst förtroendet för politikerna - de må befinna sig i opposition eller i regeringsställning - om en på detta sätt berikad information skulle kunna sändas ul lill våra väljare.

Ett allvarligt samtal, Kjell-Olof Feldt, exempelvis med Harold Wilson, James Callaghan, Denis Healey eller Michael Foot i Storbritannien skulle

nog ha utgjort en myckel värdefull påminnelse om all del var just socialdemokrater som tvingades gå till Internationella valutafonden för all få stöd för Storbritanniens ekonomi. Det var socialdemokrater som skar kraftigare i de offentliga utgifterna än vad t.o.m. Margaret Thatcher hittills gjort. Det var socialdemokrater som såg arbetslösheten stiga till nivåer som dittills aldrig skådats i Storbritannien. Och dessa socialdemokrater gjorde delta därför atl de inte hade något val. De var helt enkelt tvingade all handla som de gjorde.

Ell samtal med socialdemokraten Helmul Schmidt i Västtyskland skulle säkerligen också vara rätt klargörande för svenska socialdemokrater. Schmidt har obestridligen, tillsammans med Hans-Dielrich Genscher, fört en framgångsrik politik, även om också den nu börjar glappa en aning. Man talar som bekant just nu om alt Västtysklands välfärdsekonomi angripits av någonting som har börjat kallas för "den svenska sjukan" eller "den svenska välfärdssjukan".

En pratstund med partivännen Anker Jörgensen i Köpenhamn, Kjell-Olof Feldt, skulle förvisso också vara intressant. Anker Jörgensen lägger ju nu fram sparprogram på sparprogram, och danska socialdemokrater bekänner öppet alt det kommer all krävas åtskilliga år av direkta, stora reallönesänkningar och en drastisk begränsning av den kommunala expansionslaklen, innan de problem klarats upp som en tidigare äventyrlig politik har framkallat.

En visit i Oslo hos Qdvar Nordli skulle ytterligare berika vetandet och /ör/ioppwingivw dämpa hemmaaggressiviteten hos socialdemokraterna. Den socialdemokratiska norska regeringen lade för bara några veckor sedan fram ell budgetförslag med skattesänkningar och stimulansåtgärder åt näringslivet som många inom norska LO betecknade som en Gösta Bohman-budget.

Eller studera Finland. Jag fick sj älv under ett besök för några veckor sedan höra den socialdemokratiske handels- och industriministern Ulf Sundqvisl öppet förklara inför en stor församling all en av orsakerna lill all Finland haft det rätt hyggligt i ekonomiskt hänseende under de senaste två åren var all man inle gjort de misslag som den socialdemokratiska regeringen i Sverige gjorde sig skyldig lill under överbryggningsåren 1974-1976. Det var bara i kraft av en målmedveten ålslramningspolilik, sade Ulf Sundqvisl, som Finland lyckats komma i takt och kunnat utnyttja de senaste årens konjunkturutveckling.

Del finns också, herr talman, länder som inle är socialdemokratiskt styrda. Man finner obestridligen där samma tendenser som dem vi möter här i Sverige. Man finner i budgetförslag efter budgetförslag samma strävan deklareras, alt del är de offentliga ulgiflsslegringarna - som ändå inle gått lika långt som i Sverige - som nu måste angripas för all man skall få bukt med inflationen, stimulera produktionen och produktiviteten och klara av arbetslöshetens problem. Den västerländska världen i sin helhet kämpar alltså - med de upprepade oljeprisstegringarnas destruktiva effekter bakom sig - med samma slags problem som vi har här i Sverige. Detta kan inle rimligen vara Kjell-Olof Feldt obekant, och del skulle vara hälsosamt och

5 Riksdagens protokoll 1980/81:29-31

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

nyttigt om del någon gång gjordes en erinran om detta här i Sveriges riksdag som kunde gå ul till svenska folkel.

EG-kommissionen lade för bara någon vecka sedan fram en årsrapport för åren 1980-1981. Krafterna skall, heter del i den här rapporten, inriktas på aktiv inflationsbekämpning, en reduktion av oljeimporten och en förbättring av funktionsdugligheten i medlemsländernas ekonomier - och på den punkten är vi nog överens. I rapporten sägs vidare att skatter och offentliga utgifter måste utformas så, alt produktiva investeringar främjas. I gengäld måste den offentliga konsumtionen, subventioner och transfereringar hållas tillbaka. Riskkapitalet skall vitaliseras. För de länder som har de största bytesbalansunderskotten, låga vinster i näringslivet och stigande arbetslöshet rekommenderas sänkta reallöner.

Herr talman! Jag har påvisat detta inle som någon som helst ursäkt eller som något försök all komma ifrån det ansvar vi själva har i vårt land, utan för all belysa atl de attacker socialdemokraterna riktar mol den svenska regeringen fördess förmenta vanslyre inte är förankrade i den verklighet som finns runt om oss, varken i Europa eller i andra industrialiserade länder- för så vill inle de svenska socialdemokraterna sitter inne med några helt geniala lösningar, som inga andra av någon anledning har kommit all länka på.

Våra problem på tröskeln lill 1980-lalel är inle desamma som mötte det begynnande 1960-talet eller 1970-lalet. Och ju snabbare vi inser vad 1980-lalel kräver av oss alla, desto större möjligheter har vi atl länka in utvecklingen i rikliga banor, atl lösa problemen och alt begränsa motsättningarna mellan olika grupper i vårt land.

För atl kunna åstadkomma delta behövs information och upplysning om orsaker och orsakssammang, om varför det blev som det blev och vad som måste göras för alt förhindra en upprepning av begångna misslag och för alt vrida det hela rätt igen. Och då kan vi inte betrakta Sverige som en liten isolerad ö, avskild från omvärlden. Man kan inte heller - som socialdemokraterna - bortse från alla realiteter och sprida en falsk förkunnelse om atl Sveriges svårigheter föddes hösten 1976, när väljarna vände sig från socialdemokraterna och till de tre borgerliga partierna. Verkligheten är faktiskt en helt annan, och jag vågar påstå att socialdemokraterna vet detta.

För några veckor sedan besöktes Sverige av norrmannen Kjeld Andersen, som Kjell-Olof Feldt säkert känner. Han har i omkring 20 år varit högste chef och ansvarig för konjunkturanalyserna inom Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling - OECD alltså - i Paris. Han vet mer än de flesta vad han talar om. Och därför var hans karlläggning av Sveriges problem särskilt intressant. Han talade på Bankföreningens 100-årsjubileum.

Kjeld Andersen frågade sig varför del gåtl så mycket bättre för Västtyskland och Österrike än för Sverige under 1970-talel, varför brutlo-nationalprodukten i Sverige efter de första oljeprishöjningarna steg med bara 10-11 %, medan motsvarande siffror i Västtyskland var 15 % och i Österrike 20 %. Varför, frågade han, ökade industriproduktionen i Sverige med bara 2,5 %. när motsvarande siffror i Västtyskland och Österrike var

10,5 % resp. 18 %? Varför var produktiviteten - dvs. industriproduktionen per timme - i Sverige bara 16 %, medan den var 34 % i Västtyskland? Kjeld Andersens förklaring var densamma som den som jag har försökt redovisa här i kammaren och i finansplan efter finansplan, nämligen alt den svenska offentliga sektorn - inkl. inkomstöverföringarna - växt väsentligt mycket snabbare än i andra länder.

Omkring 65 % av vår bruttonationalprodukt täcks som bekant av den offentliga sektorns utgifter. Motsvarande siffror för Västtyskland och Österrike är bara 44—45 %, 20 procentenheter lägre än i Sverige. Den offentliga sektorns utgifter har sedan 1973 inle bara lagt beslag på hela ökningen av vår bruttonationalprodukt utan på 10 % mer än tillväxten. Motsvarande tal var för Västtyskland en tredjedel och för Österrike en fjärdedel av bruttonationalproduktens ökning.

I Västtyskland och Österrike har sysselsättningen i industrin stigit under de senaste åren. I Västtyskland svarar den nu för 35 % av det totala antalet sysselsatta, medan den i Sverige under hela 1970-lalel har sjunkit med nära 100 000 personer. I dag motsvarar antalet i industrin arbetande i Sverige bara 20 % av den totala sysselsättningen mot, som jag nyss nämnde, 35 % i Västtyskland.

Och gentemot de socialdemokratiska angreppen mol den s. k. högerlanlen i Storbritannien borde Kjeld Andersens framförda förmodan tjäna som en nyttig tankeställare, nämligen att den snabba ökningen av de offentliga utgifterna under en lång period jämte en löneledande offentlig sektor var det som knäckte den brittiska ekonomin.

Inte mindre intressant borde den paradox vara som Kjeld Andersen -liksom jag själv i så många sammanhang - brukat föra fram, nämligen alt låga nominella löneavtal leder till en större ökning av reallönen än höga sådana avtal. Ju mera pengar man avtalar sig fram till, desto mindre pengar blir det alltså all köpa för - i varje fall i den svenska ekonomin.

När socialdemokraterna nu i sin motion vägrar atl göra några besparingar då det gäller inkomslöverföringar från stal och kommun till enskilda hushåll, blundar de med båda ögonen för atl inle mindre än två tredjedelar av statsbudgetens utgifter beslår av transfereringar. Del är därför helt omöjligt alt göra de besparingar som vår samhällsekonomi kräver utan all också beröra transfereringssidan. När man säger nej till minskade inkomslöverföringar, blir den oundvikliga konsekvensen höjda skatter. Och sådant har vi sannerligen fått nog av i Sverige. Skattetrycket, skattesystemet som sådant, marginalskatterna och bidragssystemet, allt i förening, är ju en av de viktigaste förklaringarna till atl tillväxten i Sverige under hela 1970-talet legal långt under motsvarande ökning i andra länder, till all också produktionen blivit lägre och all produktiviteten och effektiviteten i hela ekonomin sjunkit.

Allt delta bekräftas av Kjeld Andersen. Del är självfallet bra - säger han -alt bygga ut den sociala tryggheten och öka den offentliga servicen. Men delta måste ske i en takt som icke hotar att såga av den gren som välfärdsstaten sitter på. Och det är det som har skett i Sverige. Den offentliga

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

sektorn, framför allt kommunerna, har utvecklat en dynamik som har försvårat industrins expansion. - Allt enligt Kjeld Andersen.

Från den enskilda kommunens synvinkel, säger han, kan detta vara förklarligt. Men från nationell synpunkt kan det vara katastrofall. Därför måste den kommunala utgiflsexpansionen begränsas genom centrala ekonomisk-politiska mekanismer, som t. ex. skattelak eller skatte- och låneslopp. - Fortfarande allt enligt Kjeld Andersen.

Men ingenting av detta vill socialdemokraterna höra talas om. Transfereringarna skall inle röras. Socialdemokraternas besparingar uppgår lill knappt en tredjedel av vad regeringen har föreslagit. Den kommunala expansionen får inle attackeras. Skatterna skall höjas.

Kjeld Andersens recept är alltså detsamma som den svenska regeringens. Självfallet inle därför att vi på något säll skulle ha samordnat vårt länkande ulan därför alt receptet är konsekvent och i harmoni med den ekonomiska politik som förs i vår omvärld. Den relativa storleken av den offentliga sektorn måste reduceras. Då följer myckel av sig självt, säger Kjeld Andersen. Del krävs en industriell expansion. Näringslivets konkurrenskraft måste förbättras, industriinvesteringarna stimuleras och energipolitiken aktiveras. Och - detta sagt inle minst med tanke på påståendet om atl den borgerliga regeringen har övergivit målet om full sysselsättning - arbets-marknadspolitiska åtgärder är en bättre metod än ökad offentlig sysselsättning, om man vill på sikt garantera välståndet och just sysselsättningen.

Sverige har - påminner Kjeld Andersen lill sist - visat sig kunna reda upp svåra situationer i del förflutna. Han pekar på de många starka kort som vårt land har, och det har vi obestridligen, för all klara upp sina svårigheter: högre levnadsstandard än flertalet andra länder, en av världens mest moderna och teknologiskt avancerade industrier och en upplyst fackföreningsrörelse. Man måste emellertid komma därhän - detta är hans slutsats - atl den sociala utvecklingen uppfattas som en funktion av ekonomisk tillväxt och icke som en ersättning för ekonomisk tillväxt.

Herr talman! Mol den här bakgrunden tycker jag att man har rätt all fråga sig vilket alternativ det är som de svenska socialdemokraterna har atl komma med. Hur vill socialdemokraterna egentligen föra ul Sverige ur krisen och komma in på balansens smala väg?

Del är mol den bakgrunden självfallet med stort intresse som vi har studerat den socialdemokratiska mycket ordrika motionen. Vi har tagit del av vad som slår där och även dragit slutsatser av vad som inte står där. Och man kan då konstatera, Kjell-Olof Feldt, atl den kvarlalspolilik - jag använder del ordet - som där presenteras och som socialdemokraterna faktiskt har bedrivit under de förflutna fyra åren i oppositionsställning, den är ingenting som kan återställa Sveriges ekonomiska styrka, ge trygghet och sysselsättning åt våra medborgare.

Jag fäster mig alldeles särskilt vid all socialdemokraterna nu än en gång vågar vidhålla, atl allt i stort sett var bra hösten 1976. Där fanns förvisso problem - säger man blygsamt - till stor del sammanhängande med påverkan från utlandet. Men, anför socialdemokraterna, "Sverige hade, till skillnad

från flertalet övriga industriländer, i stort sett framgångsrikt klarat den svåra kris som följde efter dé stora oljeprishöjningarna 1973-1974. Den svenska ekonomin stod väl mslad inför framtiden med starka statsfinanser, en nettofordran gentemot utlandet, låg arbetslöshet och en väl utbyggd produktionsapparat."

I sådana ordalag beskriver alltså socialdemokraterna fortfarande den svåraste akuta kris Sverige har haft under efterkrigstiden. Så beskriver de alltså ell läge kännetecknat av sjunkande produktion och produktivitet, förlorad konkurrenskraft, minskande marknadsandelar, stigande inflation, ökad arbetslöshet och nedläggningshot för företag och hela branscher. Jag undrar vad konsumentverket skulle säga om ell sådant framställningssätt.

Med denna argumentation i botten har socialdemokraterna sedan under de förflutna åren bedrivit sin Motvalls-kärring-politik. När regeringen förde en expansiv politik ville socialdemokraterna ha åtstramning. När vi stramade åt ville socialdemokraterna ha expansion. När vi devalverade var också detta fel. När vi sänkte löneskallen ville socialdemokraterna höja. När vi föreslog sänkta skaller föreslog socialdemokraterna höjda skatter.

Den enda genomgående konsekventa principen har under de här åren varit atl inta den motsatta ståndpunkten i förhållande lill regeringen. Jag menar att samma princip eller samma principlöshet lyser igenom dagens tjocka socialdemokratiska partimotion.

För mindre än tre månader sedan skulle vi klara våra ekonomiska problem genom höjda importavgifter. Tvärtemot den frihandelsideologi som socialdemokraterna själva under sina många år i regeringsställning hävdat skulle Sverige alltså nu plötsligt börja beträda importrestriktionernas och handelshindrens väg.

Men vart har importreslriklionerna nu tagit vägen? Inte ett ord därom i motionen. Herr Kjell-Olof Feldt var litet talför i detta hänseende i debatten nyss, men i motionen finns inle ell ord som förklaring fill det som var det helt centrala i deras motioner för bara två och en halv månad sedan. Del lyser helt med sin frånvaro i motionen.

Och vidare: Socialdemokraterna kritiserar de ålstramningsålgärder som regeringen av omtanke om bytesbalansen tvingades föreslå i september månad. De gick emot inte bara den föreslagna momshöjningen utan också energiskattehöjningen, beskattningen av charterresor och skallen på choklad och konfektyrer.

Det var ingen hejd på kritiken mot regeringsförslagen. Och den kritiken finns fortfarande kvar i den nu aktuella motionen. Men något yrkande om en återgång lill tidigare skallesatser framställs inle. De är nu ett faktum, sade Kjell-Olof Feldt helt troskyldigt från denna talarstol. Varför del? De kan naturiigtvis tas tillbaka, om man vill la tillbaka dem och om man anser att del är rikligt atl göra det. Men om man inle ställer del kravet, har man godtagit dessa åtgärder. Vad som var fel i september är alltså rätt nu i november.

Denna lista på tuvhopp kan göras ännu myckel fullständigare. Socialdemokraterna kritiserar - med rätta - bristen i bytesbalansen. Den måste snarast bringas ner lill hanterliga nivåer, säger de. Men samtidigt föreslår

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

socialdemokraterna en politik som innebär atl vi under den närmaste liden måste låna ännu myckel mera pengar utomlands än vad vi gjort hittills.

Vidare: Sverige behöver, säger socialdemokraterna - också del med rätta -, starka företag. Vi behöver öka investeringarna och tillföra näringslivet riskvilligt kapital. Men de säger trots detta nej lill avskaffad dubbelbeskattning av akfieutdelningar och vill ha kollekliva löntagarfonder samt lägga nya avgifter på förelagen. Starka förelag alltså, genom åtgärder som ger svaga förelag.

Socialdemokraterna kritiserar budgetbrislen. Och del är också i och för sig rikligt. Men de förslag de själva lägger fram leder lill en ännu större brist i budgeten. Del kan röra sig om minst tre miljarder kronor i försämring av budgetsaldot.

De stryker med skärpa och fortfarande med rätta under kravet på energibesparande åtgärder, men säger samtidigt nej till sådana skallehöjningar på energi som syftar till all bringa ner energiförbrukningen.

De talar - och fortfarande med rätta - för ökat sparande. Men de säger samtidigt nej lill sparåtgärder av olika slag som regeringen har infört och som fåll betydande spareffekter, inle minst då det gäller del riskvilliga kapitalet.

De vill angripa inflationen - och delta också med rätta. De tror atl de kan i lag förbjuda prishöjningar. Ack, om del bara vore så lätt all förbjuda prishöjningar! Och för säkerhels skull: Om de nu talar om all de skall ha ett prisslopp om två månader, vad händer då under liden?- Ansvarslösa kallas sådana förslag. Samtidigt föreslår de en politik som kommer all ytterligare skärpa inflationsutvecklingen. Till yttermera visso vill de avskaffa indexregleringen av skatteskalorna, som skall förhindra atl inflationen urholkar löntagarnas köpkraft skattevägen.

De talar för ett ökat reallöneulrymme för löntagarna men säger samtidigt nej lill den begränsning av den offentliga sektorns ökningstakt varigenom del skulle bli möjligt alt skapa ett sådant utrymme.

De går givelvis emot en förändrad indexreglering av våra pensioner, som också den syftar till att mera rättvist än hittills fördela bördorna och vidga möjligheterna för löntagarna atl få sin del av knappa resurser.

Kjell-Olof Feldt talade här för en stund sedan om svek mol pensionärerna när vi, för alt skapa rättvisa och underlag för en starkare ekonomi, vill justera basbeloppet. Men låt mig medge en sak, Kjell-Olof Feldt: Problemen kring beräkningen av basbeloppet och de juridiska konsekvenserna av förändrade beräkningsprinciper på skilda områden rymmer en lång rad komplikationer, som det verkligen tål att fundera över. Del är frågor som nu diskuteras i riksdagen och som vi har anledning alt komma tillbaka lill - vi har ju en lång rad interpellationer och frågor just om de här problemen.

Låt mig därför bara konstalera all - del framgick ju alldeles klart när man lyssnade på Kjell-Olof Feldt - socialdemokraterna har lagt ner all sin förmåga, och den är i del här hänseendet inte ringa, på alt blåsa upp ett stort indignalionsnummer kring basbeloppet och pensionärernas priskompensation. Det förvånar mig inte. Men jag beklagar atl socialdemokraterna inte

heller i del hänseendet är beredda alt föra en seriös diskussion. Frågans betydelse för vår samhällsekonomi är nämligen, enligt min bestämda övertygelse, värd en ordentlig sakdebatt, och socialdemokraterna är alldeles klart medvetna om hur viktig frågan är, inle minst för löntagarnas möjligheter i framliden och för allas vår standard. All den medvetenheten finns, därom råder inget som helst tvivel. Det var inle länge sedan Gunnar Nilsson i ett uppmärksammat anförande tog upp just frågan om pensionernas utveckling, och även andra företrädare för facket har mer eller mindre diskret också berört den. Det var f. ö., om jag inle minns fel, en problemalik som den tidigare finansministern berörde redan i 1976 års reviderade finansplan med anledning av den då föreliggande långtidsutredningens betänkande.

Låt mig nu bara konstatera detta: Regeringen har ingen som helst avsikt all undergräva ATP-systemet. I själva verket är del så all syftet med del ekonomisk-politiska saneringsarbetet är atl trygga den framlida välfärdsutvecklingen i vårt land. Om vi inle nu vidtar de nödvändiga åtgärderna, då är med säkerhet framlida pensioner och mycket, mycket annat i fara.

De bördor som del arbetet i dag lägger på oss måste fördelas någorlunda jämnt, och då berörs också pensionärerna. Men fortfarande kommer pensionärerna alt vara mera gynnade än andra grupper. Om en industriarbetare med en lön på 70 000 kr. inte kan få kompensation för stigande oljepriser och stigande indirekta skatter är del inle rimligt alt en pensionär med exakt samma inkomst skall få full kompensation för detta. Jag tror faktiskt atl de flesta förstår del här och att de flesta också har förståelse för det - om man bemödar sig om att tala om sanningen för dem, berättar för dem vad del egentligen är fråga om och inle ägnar sig ål en vilseledande kampanj verksamhet.

Målet för del här saneringsarbelel är - jag upprepar det - atl återge den svenska ekonomin den styrka som på lång sikt är den ofrånkomliga fömlsällningen för hela vårt ATP-syslem. Utan en stark ekonomi skulle del här systemet förvisso komma alt utsättas för myckel stora påfrestningar när vi i början av 2000-talel har omkring 2 miljoner pensionärer här i landet, vilket som bekant kommer alt bli fallet.

Men låt mig, herr talman, fortsätta den här redovisningen av socialdemokraternas många motsägelser.

De säger sig ena dagen vilja sänka marginalskatterna - de sade det i ett långsiktigt skalleförslag för en lid sedan - men vill nästa dag höja marginalskatterna just vid de inkomster där en stor del av de aktiva heltidsarbetande lönlagarna befinner sig.

De säger all industrins behov av arbetskraft måste tillgodoses men säger nej till konkreta åtgärder riktade mol den kommunala expansion som medverkat lill att industrin under den senaste högkonjunkturen inte kunde läcka sitt behov av yrkeskunnig arbetskraft. Del ledde lill alt vi förmodligen förlorade ett par miljarder i vår handelsbalans, därför att industrin inte kunde utnyttja sin kapacitet på grund av brist på arbetskraft.

Socialdemokraterna talar vidare om stora satsningar i lekniskt-induslriellt

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

hänseende. Pengar och initiativ måste satsas på stora nationella projekt. Vackra ord - men konkret säger de nej t. o. m. lill utvecklingen av Nordsat.

Herr talman! Jag skulle kunna fortsätta en bra stund och räkna upp ytterligare motsägelser och inkonsekvenser i den socialdemokratiska kvar-lalspoliliken. Men jag skall inte trötta kammarens ledamöter. Låt mig sammanfalla den här kritiken av vad del socialdemokratiska alternativet egentligen innebär med atl citera den gamla barnkammarramsan - jag vet inle om dagens generation kan den lika bra som jag, Kjell-Olof Feldt:

"Mormors lilla kråka

skulle ul och åka,

ingen hade hon som körde.

Än slank hon hit,

än slank hon dit

och än slank hon ner i diket."

Lär er den ulantill - den kan vara bra alt ha på kvällarna!

Herr talman! Till sist och sammanfattningsvis: Den svenska ekonomin brottas med en rad allvarliga problem och balansbrisler.

Vi har ell stort underskott i förhållande till utlandet.

Vi har en otillräcklig industriell produktionskapacitet i förhållande lill vår totala inhemska förbrukning.

Vi har under en följd av år haft en alltför svag investeringsutveckling.

Vi har obalans mellan den konkurrensskyddade och den konkurrensul-salla sektorn. Vi har den största offentliga sektorn och del högsta skattetrycket i hela världen.

Vi har stora underskott i den offentliga verksamheten - en budgetbrisl alltså - som framtvingar en upplåning som på sikt inte är förenlig med en rimlig prisstabilitet.

Alla dessa problem måste vi komma lill rätta med. Och del är lill detta den politik syftar som regeringen under året har redovisat i budgetpropositionen och sill reviderade budgetförslag, i förslagen lill den urtima riksdagen och nu senast i sparproposilionen.

Vi måste hålla tillbaka importen och skapa fömlsätlningar för en ökad export. Bara därigenom kan vi få ned underskotten i förhållande till utlandet.

Vi måste vidmakthålla och stärka vår industris internationella konkurrenskraft och därför dämpa den inhemska kostnadsutvecklingen. Vi måste skapa förutsättningar för och medverka lill en utbyggnad av vårt lands industriella kapacitet.

Vi måste hålla tillbaka den offentliga utgiflsexpansionen och den offentliga konsumtionsökningen dels för atl skapa utrymme för näringslivet, dels också för all sanera det offentligas finanser.

Vi måste vara medvetna om alt utrymmet för ökad privat konsumtion är myckel begränsat under kommande år. Ett rimligt utrymme för privat konsumtion och för de yrkesaktivas löneutveckling kan åstadkommas bara genom alt det offentligas anspråk bringas ned.

Vi måste fortsätta atl arbeta för ett rimligare skattesystem så all del lönar sig atl arbeta, alt la risker och initiativ och atl spara. Våra problem kan på sikt inle lösas genom ytterligare skärpta inkomstskatter. Tvärtom!

Vi måste - sist men inle minst - ha del politiska modet all inför våra medborgare beskriva problemen sådana de faktiskt ser ul och ärligt redovisa vad de kommer alt innebära för framtiden. Vi måste vara beredda alt medge atl vi inle kan komma till rätta med våra svårigheter ulan uppoffringar och utan ett målmedvetet arbete. Atl de inte kan pratas bort och atl del inte finns någon palenlmedicin som smärtfritt botar vår sjuka.

Oppositionen må kalla regeringens politik för usel. Det har oppositionen rätt till, och det får vi slå ut med - del har vi blivit alltmer vana vid. Men om oppositionen försöker ge intryck av alt den sitter inne med botemedel som löser alla problem utan att någon egentligen känner av det, då sviker den sill ansvar.

Om oppositionen försöker ge intryck av alt vi kan klara problemen med oppositionens politik och samtidigt låta offentlig service och utgifter växa mera än vad regeringen förordar, att vi kan låta bidrag och subventioner lill hushållen öka snabbare, alt reallöner och konsumtion kan stiga och all bylesbalansunderskotl och budgetunderskott trots delta skall kunna reduceras, då för oppositionen i Sveriges riksdag inte en hederlig och anständig politik. Då har oppositionen svikit det demokratiska ansvar som den har inför sina väljare, inför landet och inför framtiden.

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

Anf. 58 KJELL-OLOF FELDT (s) replik:

Herr talman! Gösta Bohman började med all konstatera att det råder meningsbrytningar här i riksdagen mellan regering och opposition. Ja, del är inle bara här, Gösta Bohman. Meningarna bryter sig tydligen också i regeringen ådetallra våldsammaste, får vi höra i dessa dagar. Vi får väl se hur del utvecklar sig.

Sedan log han med oss på en internationell rundtur. Den skulle bevisa all Gösta Bohman inle bara har rätt - del är i själva verket Gösta Bohmans politik som genomförs nu ute i Europa. Ja, 8 miljoner arbetslösa, fortsatt hög inflation, förlorad välfärd - del är summeringen av den västeuropeiska ekonomiska utvecklingen.

Men del finns faktiskt en annan förklaring lill atl Gösta Bohman nu bara åberopar internationella storheter när han skall visa all hans politik är riklig. Den här gången har Gösta Bohman utanför sin regering inle stöd på något håll i den svenska opinionen förden politik som regeringen förordar. Inte ens Svenska arbetsgivareföreningen förstår, såvitt jag kunnat se, visheten i den Bohmanska politiken.

Men del är klart all rundluren måste sluta i vad som är huvudförklaringen, enligt Gösta Bohman, till alla våra olyckor. Det är den offentliga sektorns tillväxt. Och det är belysande alt Gösta Bohman formulerar sig så, all olyckan består i alt den offentliga sektorn har lagl beslag på nästan hela ökningen av vår produktion. Inte ell ord om vad som eventuellt kan ha uträttats med detta i form av utbildning, sjukvård, kultur, forskning osv. Det

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

har bara försvunnit på något mystiskt vis i den där stora tratten som Gösta Bohman ser den offentliga sektorn som.

Men det är alldeles uppenbart atl åtskilligt i den offentliga sektorn är så värdefullt all inle ens Gösta Bohman vågar sig på det. Hur skall man annars förklara, efter nästan ett års tal om den stora besparingsplanen, all vi inle finner mer sparande i statlig verksamhet än 250 milj. kr. av ett totalt sparpaket, som man kallar det, på 6 000 milj. kr.? Qm del är så myckel dödkött i den offentliga sektorn, Gösta Bohman, om det är så myckel som tär och sliter och förstör oss, varför åstadkommer ni inte mera, nu när ni har makten över denna sektor? I stället är det ju överföringarna lill andra som ni skär ned - till de enskilda, till företagen, lill kommunerna. De skall tydligen göra jobbet.

Delta budskap som Gösta Bohman har är myckel avancerat i branschen övertro på marknadskrafterna. Sänker vi bara de offentliga utgifterna, minskar vi bara den offentliga sektorn, då blomstrar industrin, då blir del fart på näringslivet - det var vad Gösta Bohman sade.

Men är det så? Hur hjälper man Nyby Uddeholm genom alt dra ner den offentliga sektorn? Hur hjälper man LKAB, som inte kan sälja sin malm, hur hjälper man glasbruken, som är i kris, och tekoindustrin, som inte har någon avsättning, och hur hjälper man - vågar jag t. o. m. säga - NCB, Gösta Bohman, genom att dra ner de offentliga utgifterna?

Om det vore så enkelt atl begränsningar i den offentliga sektorn självgenererade industriell tillväxt skulle ju världen se helt annorlunda ul. Se på länder som haren myckel mindre offentlig sektor än vår, t. ex. USA, men som har världens högsta arbetslöshet bland industriländerna och en myckel dålig tillväxt. Och titta på Schweiz, som har berömt sig av sin låga offentliga sektor men som har drabbats av precis samma problem.

Sedan var det en fråga som jag försökte ställa lill finansutskottets ordförande men som han aldrig kom fram till något svar på: Hur myckel kommer de offentliga utgifterna atl öka därför atl folk blir arbetslösa nästa år? Ni har ju lovat nu, allihopa, att arbetslösheten inle skall stiga ulan alt sysselsättningen skall klaras genom arbetsmarknadspolitik.

Gösta Bohman beskyller oss för atl bedriva kvarlalspolilik. Del är ett farligt ord all använda just för en representant för regeringen Fälldin. Del väcker alltför obehagliga minnen. Tag bara 1980: I maj gick regeringen ut med ell förslag om sänkta skatter och ökade utgifter, framför allt ökade matprissubvenlioner. I september höjde man skatterna, och nu skall man sänka utgifterna. Allt detta utspelas inom loppet av ell år. Malprissubventionerna ökar man den 1 juli och sänker den 1 januari. Det är inte kvarlalspolilik-det är halvårspolitik, Gösta Bohman, men del blir ännu mer vansinnigt alt göra på det sättet.

Skälet till atl vi i dag bliviloense om den ekonomiska politiken är inle alt vi anlägger ett kortsiktigt perspektiv ulan tvärtom att vi vill se på möjligheterna alt ta oss igenom de svårigheter som nu väntar, den lågkonjunktur som kommer. Och vi hittar ingen annan lösning- om vi skall hålla i gång industrin och få fram de investeringar och den tillväxt vi behöver - än atl fortsätta att

salsa på sysselsättning och ökad produktion. Del ligger helt inom ramen för möjligheterna atl också förbättra vår balans.

Det är bara det alt en ekonomi som inte växer ger mindre inkomster lill samhället och kräver ökade utgifter för de människor som blir utan arbete och de företag som går under. Det är en gammal sanning som vi upptäckt gång på gång även vi, under vår lid i regeringen.

Anf. 59 CARL-HENRIK HERMANSSON (vpk) replik:

Herr talman! Gösta Bohman började med att rekommendera besök i andra länder för atl studera den ekonomiska utvecklingen där.

Nu är det så atl finansutskottet i höstas besökte Holland och England, och jag hade tillfälle all delta i den resan. Jag måste säga: Spåren av den konservativa politiken förskräcker. Jag tror att även de borgerliga ledamöterna av finansutskottet blev förskräckta inför den starka ökning av arbetslösheten som hade inträffat i bägge dessa länder och som var markant framför allt i Storbritannien.

Del var en mycket lärorik resa-den lärde oss bl. a. atl den politik som den borgerliga regeringen för måste man bestämt motarbeta.

Finansutskottets medlemmar fick också en rad goda råd. Jag begår väl ingen indiskretion om jag avslöjar alt en moderat ledamot, som ställde frågan till redaktörerna för Financial Times, vad de i första hand ville rekommendera regeringen i ell land med ett läge som Sveriges, fick två punkter som svar:

1. Skär ner militärutgifterna.

2. Höj de direkta skatterna.

Tyvärr har regeringen inle följt de goda råden. Då hade lägel varit bättre.

Gösta Bohman inriktar sin kritik på den offentliga sektorn. Detta är del grundläggande i hela argumentationen för regeringspolitiken. Men där gör man sig skyldig lill stora misslag. Man påstår att det är tillväxten av den offentliga sektorn som är orsaken till att industrin har minskat antalet arbetstillfällen i Sverige. Men det är atl vända direkt upp och ner på sakförhållandena, eftersom den offentliga sektorns utveckling, kraven på mera sjukvård och ingripanden för all la hand om de utslagna, la hand om de människor som tvingats flytta från Norrland till belonggellona i storstäderna osv. har ju framdrivits av industrins egen utveckling. Det finns inle denna motsatsställning som är själva grundvalen för regeringens teori.

Men det är intressant atl höra all ekonomiministern, som enligt vad jag förmodar företräder hela regeringen i den här debatten, driver exakt samma linje som Svenska arbetsgivareföreningen driver- även på sin kongress som startar i dag, där man kräver att den offentliga sektorn skall begränsas så långt all den bara omfattar försvaret, polisen och rättskipningen. Den borgerliga regeringen går precis samma väg. Och eftersom det förut i debatten här har sagts all del är en långsiktig politik man bedriver, atl del här nedskärningsprogrammel som är riktal mot den offentliga sektorn bara är en början och alt del är en politik som man driver tvärsöver konjunkturer och på

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

mycket lång sikt, så vill jag fråga ekonomiministern: Hur långt vill regeringen och ekonomiministern gå när del gäller alt skära ner den offentliga sektorn? Vill ni gå lika långt som Arbetsgivareföreningen eller vill ni gå bara en bil av den reaktionära väg som Arbetsgivareföreningen såsom ell slags politiskt överparti lill de borgerliga partierna förespråkar? Delta är naturligtvis en helt avgörande fråga för bedömningen av regeringens förslag. Vi måste se frågorna i deras sammanhang - det kravet från regeringens sida är helt riktigt.

Det finns ett annat inslag i regeringens politik som man kan kalla strategiskt. Del vill låta alla samhällsverksamheter slå tillbaka för exportindustrin. Dess paroll är exportledd tillväxt. Del motiveras med Sveriges nuvarande underskott i utrikeshandelsbalansen. Men frågan är: Är denna strategi möjlig? Är den inle tvärtom mycket äventyrlig för den svenska ekonomin?

Vi lever i en period där de transnationella bolagen, lill följd av bl. a. teknikens utveckling, ännu mera kan koncentrera sig på att placera produktion i länder där arbetskraften hålls rättslös och underbelald. Vi lever i en period där alla s. k. västländer- och det är främst med dem vi handlar-har problem med bytesbalansen och därför försöker minska sin import och öka sin export. Vi är inte ensamma om alt söka följa det receptet från en borgerlig regering. Vi lever i en period av långsiktigt stagnerande kapitalistiska ekonomier, vilket medför minskad marknadstillväxt. I denna situation vill regeringen låsa fast Sverige ännu starkare vid exportinriklning på produktionen. Men, herr ekonomiminister, är inle detta en strategi som sannolikt är dömd alt misslyckas, därför all alla försöker all genomföra den? Den strategin leder dessutom till en skärpning av kapitalkoncentrationen inom landet och skapar problem för såväl den hemmamarknadsproduceran-de industrin som den statliga och kommunala verksamheten.

Vi anser all den strategi som vi i stället borde följa måste utgå ifrån behoven i vårt land alt utvidga hemmamarknaden och den hemmamark-nadsinriktade produktionen. Vi måste få en sådan inriktning av den ekonomiska politiken all vi ökar våra möjligheter alt föra en självständig ekonomisk politik och atl på del sättet komma till rätta med de ekonomiska problemen. Del fömtsäller en vidareutveckling av vår förädlingsindustri och bör grundas på behoven inom landet. Varför vill regeringen inle ens diskutera detta alternativ?

Anf. 60 Ekonomiministern GÖSTA BOHMAN:

Herr talman! När jag vågade bege mig utanför landels gränser och peka på de ekonomiska problem som finns där ute och de erfarenheter och slutsatser man kan dra, så väntade jag mig faktiskt alt Kjell-Olof Feldt skulle gå upp och ironisera på det sätt som han gjorde. Del är ett bra säll all i varje fall söka komma ifrån en sakdebatt, när man beter sig så. Jag tycker - men jag är ju subjektiv - att Kjell-Olof Feldt slank ned i diket ordentligt.

Jag tog upp del här för alt påvisa alt de problem vi har i Sverige är likartade - men inte identiska - med dem man har på andra håll. Det kan vara nyttigt

för Sveriges folk all få del klart för sig. Jag påvisade också all problemen där angrips på i stora drag samma sätt som den borgerliga regeringen angriper problemen här hemma.

Socialdemokraterna säger all regeringen för fel politik. Alla åtgärder regeringen vidtar är felaktiga. Därmed säger socialdemokraterna att inle bara den svenska regeringen ulan i stort sett också alla andra regeringar ute i världen - även socialdemokratiska - bedriver en felaktig politik. Del är bara de svenska socialdemokraterna som kan driva en riktig, klok och förnuftig politik.

Del har de naturligtvis rätt alt hävda. Men trovärdigt blir del inte! De kan inle övertyga någon om all de svenska socialdemokraternas länkande skulle vara så myckel genialare än alla andras. Blygsamhet har aldrig varit socialdemokraternas mest framträdande egenskap, men jag tycker alt man slår rekord i det hänseendet om man verkligen vill göra gällande vad Kjell-Olof Feldt nyss antydde.

Socialdemokraternas politiska tänkande nu innebär inle något nytt. Del är samma tankegångar som socialdemokraterna stått för under alla år. Del är den politik som socialdemokraterna tidigare har bedrivit och som de fortfarande vill bedriva, som har fört Sverige in i den eländiga situation som vi nu befinner oss i: Bygg ul den offentliga sektorn - höj skatterna!

Detta är ett tvillingpar. En utbyggd offentlig sektor kräver ökade skatter. Den politiken bidrog lill de problem som den borgerliga regeringen fick ta itu med hösten 1976.

Alla är emot regeringens politik, deklarerade Kjell-Olof Feldt. T. o. m. Arbetsgivareföreningen är emot regeringens politik! Två minuter senare sade herr Hermansson all regeringen för samma politik som Arbetsgivareföreningen. Kjell-Olof Feldt är naturligtvis inle ansvarig för vad C. H. Hermansson säger, och C. H. Hermansson är inte ansvarig för vad Kjell-Olof Feldt säger, men delta belyser i alla fall, tycker jag, ihåligheten i argumentationen.

Del är nog riktigt atl Arbetsgivareföreningen är kritisk mot oss: Man vill gå myckel längre än vi vill. Vi tycker att vi går en riktig medelväg när vi angriper problemen. Vi får väl la kritiken från det hållet, precis som vi får ta kritiken från det andra hållet.

Men arbetsgivarsidan vill inle ha socialdemokraternas politik! Den tolkningen är helt klar. Del är inte en politik som för till välstånd i Sverige. Vad man än må lycka om Arbetsgivareföreningen, så är del välstånd som är del yttersta målet för dess strävanden. Sedan kan man naturligtvis diskutera de medel som den använder.

Herr Hermansson var så gräsligt kritisk mol oss att jag skulle vilja vara litet elak och säga: Titta på hur det är i Polen! Det kanske kan föranleda viss eftertanke! Sådana internationella besök kan också vara rätt värdefulla.

När del gäller den offentliga sektorn vill jag fråga: Är del någon av kammarens ledamöter som verkligen tror - det kanske del är. men jag har svårt all föreställa mig del - atl jag inle begriper vad en stark offentlig sektor betyder för hela landels välstånd? Qm del är någon som har talat för en bättre

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

skola - för att bara la ett exempel - så är det väl vi moderater! Del kräver offentliga insatser i alla högsta grad. En industriell expansion ulan en god offentlig sektor som en strukturell bakgrund skulle vara omöjlig. Vi har alllid krävt del och kommer att fortsätta att kräva del. Men del är inget problem -vi är överens om att vi behöver en stödjande och skyddande offentlig sektor som kan garantera grundtrygghet och mycket annat som vi har gemensamt i del här samhället.

Men vad jag påvisat är att om den offentliga sektorn växer för snabbi, om den tar över en alltför stor del av våra gemensamma resurser, om man i alltför stor utsträckning befriar människorna från initiativ och ansvar, om man sågar av den gren som välståndet sitter på - då går del galet. Del är del vi talar om, och del trodde jag faktiskt atl Kjell-Olof Feldt visste.

Ingen har ifrågasatt behovet av en offentlig sektor. Del är litet beklämmande atl behöva höra påståenden som att del är typiskt för Gösta Bohman alt han förtiger den offentliga sektorns positiva egenskaper. Vi talar om de negativa konsekvenserna av en offentlig sektor som växer så snabbi atl del inle blir någonting kvar för sparande, investeringar och privat konsumtion, byggd på vanliga löneökningar - inte på transfereringar.

Jag har ingen aning om var Kjeld Andersen hör hemma politiskt, men han talar samma språk som jag - även om han är norrman och jag svensk - och del borde i alla fall ge anledning till en viss eftertanke.

Låt oss se tillbaka litet grand. År 1950 - vi hade väl inle så illa ställt i Sverige då, även om vi har det bättre nu-svarade de offentliga utgifterna för i runt tal 25 % av bruttonationalprodukten. Tio år efteråt var de 33 %. Ytterligare tio år senare, 1970, uppgick de till nästan 50 %. I dag svarar de för 65 % av vår bruttonationalprodukt.

Under liden har en motsvarande relativ minskning ägt rum av den industriella sektorn, därför att kakan som vi bygger upp gemensamt genom tillväxten är inle tänjbar hur mycket som helst. Tar den offentliga sektorn en större bil av kakan för varje år än som motsvarar kakans tillväxt, blir del mindre över för sparande, investeringar och produktiva insatser, insatser som vi behöver för att klara vårt välstånd och betala den offentliga sektorn.

Del här sammanhanget har ju Kjell-Olof Feldt fullt klart för sig. Kjell-Olof Feldt talar i nattmössan.

Regeringen för kvartalspolitik, har det sagts. Låt mig påminna om följande.

I början av 1977 påstod socialdemokraterna all regeringspolitiken var för expansiv. Kommer herr Feldt ihåg del?

Våren 1977 genomförde regeringen en åtstramning av den ekonomiska politiken. Då vände socialdemokraterna över nallen - då borde åtstramningen anstå lill 1978.

Hösten 1977 varnade socialdemokraterna för all politiken inle var tillräckligt stram med hänsyn lill den genomförda devalveringen. Bara något kvartal därefter hävdade de atl den ekonomiska politiken var alltför stram, och man började tala om Bohmans svängremspolitik. Minns Kjell-Olof Feldt

del?

Under 1979 förde regeringen såvitt jag kan förstå- jag satt inte i regeringen då - enligt socialdemokraterna en alltför expansiv svångremspolitik.

Och nu är politiken alltså än en gång alltför stram, samtidigt som socialdemokraterna inte drar sig en sekund för all klaga över alt budgetunderskottet är för stort och atl bytesbalansunderskottet är för stort. Hur går det räknestycket ihop?

Det kanske kan ha sill intresse atl påminna om alt efterfrågan i Sverige, trots alt vi har höjt momsen och vidtagit en del andra åtgärder, under 1980 beräknas öka med ungefär 2,7 %. Den genomsnittliga tillväxlökningen och BNP-tillväxlen i OECD beräknas till 1 %. Jämfört med andra industriländer är det som Kjell-Olof Feldt kallar för åtstramningspolitik här hemma i själva verket en expansiv politik.

Jag tycker all del här säger myckel om ihåligheten i Kjell-Olof Feldts argumentation. Kjell-Olof Feldt är ju ändå ekonom - jag nöjer mig atl säga del.

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

Anf. 61 KJELL-OLOF FELDT (s) replik:

Herr talman! Del är möjligt all jag talar i nattmössan. Jag framför dock inga vaggsånger, som Gösta Bohman gjorde för en stund sedan.

Gösta Bohman är bedrövad och beklämd för atl jag inle inser hur varmt han känner för den offentliga verksamheten. Ja, det är litet svårt. 1 Gösta Bohmans politiska karriär har det hela tiden handlat om att angripa den offentliga verksamheten. Den har varit det röda skynket för moderater och högermän i del här landet i alla tider.

Alt moderaterna sedan har tillhört en regering som på det allra kraftigaste har ökat den offentliga sektorns utgifter visar egentligen bara all verkligheten ställer krav på samhället och tvingar fram de insatser som är nödvändiga.

Men problemet som vi står inför är precis detta: Vi vet att vi i dag inle betalar för den offentliga verksamheten - vi har ett stort underskott i statens budget. Vi vet att om vi inle vill rasera väsentliga delar av den offentliga sektorn är enda sättet atl skapa tillväxt i vår ekonomi, så alt vi får resurser att betala med. Vad diskussionen nu gäller är atl den politik som regeringen vill föra leder till motsatsen - minskad produktion, slagnation i ekonomin, ökad arbetslöshet. Jag vill påstå att den leder lill större budgetunderskott än den politik vi skulle vilja föra.

Vi kan peka på land efter land som försatts i den situationen, atl man försöker ta sig ur en balansbrisl genom hård åtstramning, men misslyckas därför alt man lappar tillväxten i ekonomin.

Då är del inle så enkelt som att säga: Vi byter ut nallskölerskor mot verktygsmaskiner. Del går inle till på del sättet. Vi måste också se lill all ekonomin är i balans i den meningen atl del finns lillväxlkraft. Vi säger alt det är fel att skapa en depression i svensk ekonomi. Vi menar att man i stället måste se lill att resurserna fortsätter alt växa.

Del är lustigt att en företrädare för moderata samlingspartiet så helt skall

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i stats verksam heten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

gå förbi aspeklen när ekonomin lappar farten - för det är vad som kommer all hända. Och om del händer tror jag inle heller all man löser några balansproblem.

Sedan sade Gösta Bohman någonting som förvånade mig, nämligen all urholkningen av basbeloppet sker för atl skapa rättvisa!

Rättvisa skulle alltså beslå i atl om löntagarna skall få en höjd reallön, måste pensionärerna sänka sin standard!

Är det rättvisa att de handikappade, de studerande, t. o. m. de som lever på existensminimum skall sänka sin standard? Gösta Bohman får nog anstränga sig betydligt för alt lyckas förklara för dessa människor att det är rättvisa all de som lever på de mest blygsamma villkoren skall sänka sin standard.

Vidare ställer Gösta Bohman upp som vaklhållare för ATP. Man brukar säga all när den lede blir gammal, blir han religiös. Del måste ha börjat inträffa för Gösta Bohman när han ställer sig som den främste garanten för atl ATP skall klaras i del här landet. Men det är ju så all om man undergräver värdesäkringen i ATP-systemet, då har man undergrävt hela systemets konstruktion.

Jag tycker att Gösta Bohman-om han får tid för alla sina rådgivare-skall ta och läsa remissyttrandena i anledning av propositionen från LO, TCO, SACO, från riksförsäkringsverket. Där framgår med ganska ohygglig tydlighet alt ATP-systemet i en av sina väsentliga delar undergrävs. Del blir i fortsättningen inle möjligt för någon som är med i det systemet all vela vad han eller hon på sikt får ul av det.

Gösta Bohman fullföljer Thorbjörn Fälldins taktik all spela ul löntagarna mol pensionärerna. Han målar upp bilden av löntagaren med 70 000 kr. i årsinkomst och pensionären med 70 000 i pension.

Jag tycker inle del är hederligt. Gösta Bohman måste vela all del inte finns mer än högst 10 000 eller 15 000 pensionärer som har ATP på den nivån. Majoriteten av alla ATP-pensionärer har i dag pensioner som är långt blygsammare, från några lusen till kanske 20 000 eller 25 000. Det är alltså dessa som skall vara med och betala vad övriga grupper skall få.

Men det är värre än så, och det har jag fått säga åtskilliga gånger i dag. De löntagare som här skall tro att de tjänar på all ATP urholkas är i själva verket de som förlorar mest. De satsade på ATP därför all det var ett värdesäkert syslem, som gav trygghet på lång sikt. Gör del här, och löntagarna kommer inle atl vela vad deras ATP-poäng är värda, vilken pension de kommer alt få. Del går atl räkna ul alt redan efter tio år har pensionerna förlorat i värde med 20%, kanske mer. Genomför man delta förslag går tryggheten i ATP-systemet föriorad.

Till slut sade Gösta Bohman atl det blir en lång rad komplikationer med del förslag regeringen har lagt fram, och det tål alt tänka över.

Men tänk efter före, Gösta Bohman! Det skulle ni ha tänkt på innan ni lade fram denna proposition! Jag kan garantera alt regeringen har skapat en röra i riksdagen som del stackars socialförsäkringsutskoltet nu sitter och svettas över- hur man skall klara alla avtal, all lagstiftning, allt elände som bryter

löst om del här förslaget genomförs. Så länk efter före nästa gång!

Jag noterar till sist: Gösta Bohman har nu talat sammanlagt snart en timme. Ordet inflation har denne gamle inflalionshalare över huvud taget inte nämnt.

Anf. 62 CARL-HENRIK HERMANSSON (vpk) replik:

Herr talman! Jag sade i milt förra inlägg i en kort sammanfattning: Res lill England! Gösta Bohman svarar: Res till Polen! Men, snälle Gösta Bohman, vi skall väl inte stå här som två skolpojkar och argumentera! Del finns faktiskt problem i svensk ekonomi, och del är väl dem vi skall dryfta.

Ett av de problemen är följande. Jag läser i dag i Svenska arbetsgivareföreningens tidning en intervju med ekonomiministern, där han bl. a. säger alt ett av våra stora problem är bristen på riskvilligt kapital. Men bläddrar man sedan fram lill sista sidan kan man läsa en annan intervju, med Lars-Erik Klangby på riksbankens bankinslitutgmpp, där han förklarar alt näringslivet vid halvårsskiftet i år hade 45 miljarder kronor i likvidiletsöverskotl. Nu var det ett stort problem hur man skulle mobilisera delta kapital.

Gösta Bohman säger dä: Höj lönsamheten, så investerar företagen! Vi kan diskutera frågan om lönsamhet, men i själva verket var Karl Marx kanske en av de första som utvecklade teorin att under vissa skeden sjunker profitkvoten för de kapitalistiska företagen, och kriserna kommer framför allt till uttryck i detta. Nu har vi kommit in i en nedgångsperiod för del kapitalistiska produktionssystemet, och det är möjligt all vi har en sjunkande profitkvot.

Men det problemet löser man inte genom all regeringen deklarerar: Nu höjer vi profitkvoten och på del sättet mobiliserar vi kapitalet. Man måste tillgripa andra åtgärder när man har stora överskott på kapital som inle får en produktiv sysselsättning utan som är ute på spekulationsmarknaden, som används för lavelköp, för köp av diamanter, för spekulation i mark och fasligheter och för en rad andra liknande objekt.

Vi har för vår del föreslagit all man skall skapa en samhällsfond, där man genom beskattning av storföretagen söker ta hand om en del av detta likvidiletsöverskotl, som man sedan skall sätta in i nyproduktion för all skapa industrier som tillfredsställer de behov som människorna har och som bygger ut den svenska förädlingsindustrin. Jag tror all del skulle vara en god väg. Men del förutsätter naturligtvis samhällsingripanden. Och det förutsätter också att man ökar den offentliga sektorns ingripande.

När privatkapitalet tydligen inle klarar dessa problem framstår det ännu klarare hur falskt del är när man från regeringens sida ställer offentlig sektor och industriell utveckling i motsats lill varandra. Industriutvecklingen sker delvis inom den offentliga sektorn, och det är troligt atl den i framtiden i ännu högre grad kommer atl ske inom den offentliga sektorn. Ell bra gammalt socialistiskt recept för atl helt lösa den motsättningen är alt överföra hela industrin i offentlig ägo. Då är allt offentlig sektor, och då visar sig hela orimligheten i regeringens resonemang all det måste finnas en motsättning mellan dessa två stora faktorer.

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

6 Riksdagens protokoll 1980/81:29-31

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

Det andra som man måste påpeka, vilket både socialdemokraterna och vi flera gånger har gjort i denna debatt, är atl den offentliga sektorns utveckling i så hög grad är betingad och framdriven av och har varit en förutsättning för industrins utveckling. Den har skapat bosläder, sjukhus, utbildningsplatser och allt sådant. Och vi vet att kraven kommer all bli större i framliden. Jag erinrade i ell tidigare anförande om behovet av ökad sjukhusvård på grund av ett starkt ökande antal åldringar som vi kommer att få i Sverige under de närmaste årtiondena. Vi har skyldighet alt ta hand om dem och bereda dem en hygglig sjukvård. Men del kostar pengar, och del betyder atl landslingens utgifter för sjukvård oundvikligen måste öka, t. o. m. öka ganska kraftigt under kommande årtionden. Dessa kostnader kan vi inte skära ned, då vi vet att vi har problemet med de åldrande generationerna. Det finns inget annat säll all lösa delta problem än atl samhället fullgör de sociala skyldigheter som samhället enligt vår mening måste ha. Klarar vi detta problem lättare genom all skära ned den offentliga sektorn? Såvitt jag förslår gör vi del inte.

En annan fråga, som är helt fundamental i vår diskussion men som varken regeringen eller finansulskottets borgerliga majoritet vill svara på, är; Vad händer med sysselsättningen, om regeringens sparprogram genomförs? Är det inle risk för all den ökning av arbetslösheten som vi redan har fåll och som kan noteras av AMS kommer att tillta ytterligare? Har man då vunnit något väsentligt, när del har blivit en ökning av arbetslösheten, ell bortfall av inkomster och ännu större problem när del gäller statskassan och den offentliga verksamheten? Del är denna väg neråt som vi fruktar atl man beträder genom regeringens politik. Och del finns, herr Bohman, många gamla barnkammarrim som illustrerar vådan av delta.

Anf. 63 Ekonomiministern GÖSTA BOHMAN:

Herr talman! Jag tycker uppriktigt sagt all del - för all använda ett favoritullryck från en herr Feldt närslående person - är trist all herr Feldt fortfarande inte kan förmå sig till alt öppet medge eller förslå vad jag och, det vågar jag säga, alla andra ekonomiministrar i de industrialiserade länderna, de må vara socialdemokrater eller fillhöra andra partier, är medvetna om. Vi vet alt en av orsakerna lill våra och flera andra länders problem är all den offentliga sektorn har ökat för snabbi i förhållande till tillväxten av de produktiva resurserna. Om del jag nu säger är fel här i Sverige, så har även de andra fel. Då är del faktiskt alldeles för förmätet av Kjell-Olof Feldt alt stå här och kasta ur sig sådana uttalanden som han gjorde för en stund sedan.

Var vill Kjell-Olof Feldt sätta stopp för den offentliga sektorns expansion? Jag påminde om att vi nu ligger på 65 % av brutlonalionalprodukten. De offentliga utgifterna har under de senaste tio femlon åren ökat med 6 ä 7 % varje år, medan tillväxten har varit ungefär 2 %. Om vi drar ul dessa linjer, kommer de all korsas någon gång mellan 1985 och 1990. Då skulle hela den svenska nafionalinkomsten gå åt för att täcka de offentliga utgifterna. Det vore en helt orimlig situation, och jag har tidigare i denna kammare sagt atl den aldrig kommer all inträffa. Folk kommer alt reagera och revoltera

dessförinnan. Och Kjell-Olof Feldt kommer säkert all anföra dem den gången. Då kommer nämligen Kjell-Olof Feldt all vara tvungen alt tala om den sanning som han med säkerhet är fullt medveten om.

Vi skapar inte den tillväxt vi behöver i landet genom all öka den offentliga sektorn. Det är på annat sätt vi skapar tillväxt. Gå och fråga LO! Qm LO inle vill svara öppet, kan ju svaret lämnas mellan skål och vägg. Jag vet vilket svar LO då kommer atl lämna Kjell-Olof Feldt.

Kjell-Olof Feldts recept för ökad tillväxt är höjda arbetsgivaravgifter, införande av proms, löntagarfonder, en hård beskattning av riskvilligt kapital och skärpta marginalskatter. Tror verkligen Kjell-Olof Feldt att man på del sättet, med piskan i stället för med morolen, åstadkommer ökad tillväxt? Det tror inle jag all man gör.

Så till basbeloppet. Kjell-Olof Feldt har i ett annat sammanhang ställt ett antal frågor till mig som del blir anledning all återkomma lill. Då får vi la en längre debatt, men låt mig bara påminna om en sak.

Mellan åren 1976 och 1980 ökade realinkomsten för pensionärskollektivet med nära 20 %, medan löntagarkollektivet förändrade sin realinkomst med ± O %. Det gäller om man inte tar hänsyn lill den femte semesterveckan. Inkluderar man den, blir det faktiskt fråga om en ökning på 2 %. Nu är del här ett kollekliv. Pensionsbeloppen har ökat och antalet pensionärer har ökat. Men del är likväl fråga om avvägning mellan å ena sidan löntagarkollektivet, som skall arbeta för all skapa garantier för trygghet ål pensionärerna i framtiden, och å andra sidan pensionärskollektivet. Jämför dessa nära 20 % å ena sidan med ±0 å den andra sidan! Det är inte fråga om att spela ut den ena gruppen mol den andra. Del är frågan om all skapa solidaritet mellan de här grupperna.

Om Kjell-Olof Feldt gör gällande att jag spelar ul grupperna mot varandra - vad gjorde då Gunnar Nilsson när han log upp denna fråga långt innan jag gjorde del? Vad gjorde andra fackliga representanter som har pekat på detta problem? Gunnar Nilsson kommer in i debatten här senare, och då kan han ju säga vad han menade den gången.

Jag säger alltså i stort sett samma sak. Det här är ett myckel stort problem för framtiden. Vad vi är ute efter är att sanera vår ekonomi, alt skapa trygghet. Del yttersta syftet är alltså all se lill att vi får en så stark ekonomi all vi kan garantera trygghet för våra pensionärer i framtiden. När det kommer alt finnas 2 miljoner pensionärer i vårt land skall de också vara trygga. Den tryggheten kan vi icke skapa om vi icke skapar en stark ekonomi och får den akfiva generationen atl med liv och lust jobba ihop de resurser som behövs för all vi skall kunna ta vård om våra gamla. Jag ligger förhoppningsvis någon annanslans när vi har kommit så långt, men del finns andra i den här kammaren som då kommer all befinna sig i pensionärernas skara. Del kanske t. o. m. Kjell-Olof Feldt gör år 2 000 - jag vet inle hur gammal han är.

Gösta Bohman sade inte ell ord om inflationen - denne inflationsminisler, eller vad del var Kjell-Olof Feldt sade. Visserligen var den här gamla barnkammarramsan, som Kjell-Olof Feldt kallade vaggvisa, kanske sövan-

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

de, men i så fall måste Kjell-Olof Feldt ha sovit väldigt gott, för jag log upp inflationen i ell par avsnitt i mitt långa anförande. Jag skall gärna fortsätta med all påminna om vad det är frågan om.

Vi kan inle lagstifta mot prishöjningar. Inflationen har varit ett problem för alla ekonomier. Qm vi går tillbaka flera tusen år i liden, så finner vi alt regeringar alllid har brottats med inflationsproblem. Men ingen har någonsin kunnat lösa del problemet genom all förbjuda prisstegringar genom ell lagligt prisstopp ulan lönestopp. Det är ju del socialdemokraterna går och grubblar på.

Vi har, sade Kjell-Olof Feldt i sitt första anförande, den värsta inflalionsregering som vi haft på flera årtionden. Det salt socialdemokratiska regeringar i 44 år, och så som jag tolkar ordet "flera", måste del innebära all del var värre i början när del satt en socialdemokratisk regering.

Vad är orsakerna till den inflation vi har?

En orsak är oljeprishöjningarna, som på mindre än två år har höjt våra imporlpriser med 15 miljarder kronor. Man är inle särskilt road av atl angripa detta problem från andra sidan, nämligen genom atl bringa ner oljeförbrukningen och energiförbrukningen med höjda skatter.

En annan orsak är höjda löner. Varje procents höjning av lönen höjer konsumentprisindex med någonting mellan 0,5 och 0,7 %.

Budgetbrislen är ytterligare en orsak. Men något intresse av att bringa ner budgetbrislen har socialdemokraterna inle givit till känna. I själva verket leder deras förslag till 3 miljarder högre budgetbrisl.

Höjda skaller leder lill kompensationskrav som i sin tur leder till prisökningar.

Höjda arbetsgivaravgifter försvårar lugna avtalsrörelser och skapar därigenom risk för ökad inflation.

Del är alldeles riktigt alt höjda indirekta skatter är inflationsdrivande, men del är kortsiktigt. Om syftet med de indirekta skatterna är atl dra ner en alltför hög inflationsdrivande efterfrågan, så blir resultatet på sikt sjunkande inflation. Detta har jag lärt mig av bl. a. Gunnar Sträng och Olof Palme-för atl åberopa några Kjell-Olof Feldt närstående vänner.

Del var alltså bl. a. för all begränsa de inflationsdrivande effekterna av en för hög efterfrågan som vi tvingades genomföra en höjning av de indirekta skatterna, all kortsiktigt ta en högre prishöjning för all på längre sikt få balans i ekonomin.

Anf. 64 GUNNAR NILSSON (s):

Herr talman! Jag stod i den här talarstolen i februari månad, strax innan Landsorganisationen lade sitt bud i 1980 års avtalsrörelse. Då pekade jag på en rad möjligheter för regeringen all underlätta avtalsrörelsen. Jag erbjöd för Landsorganisationens del återhållsamma lönekrav i utbyte mol alt regeringen tillmötesgick några av våra krav, främst på skatteområdet.

Jag förstod då all hindret mol en politik som skulle underlätta en fredlig avtalsrörelse var moderaterna. Därför manade jag Thorbjörn Fälldin och Ola Ullslen all köra över Gösta Bohman - i arbetsfredens intresse. Nu

tvingas jag konstatera alt del blev precis tvärtom. Den moderata ångvälten körde över miltenpartierna och plattade lill dem så rejält all del gav direkt effekt också i väljaropinionen.

Efter vårens konflikt trodde vi all miltenpartierna, som ju trots allt hade både stats-, budget- och arbetsmarknadsministrarna, skulle lära något av misslagen. Men vi bedrog oss. Del verkar i dagsläget som om man ingenting har förstått och ingenting har lärt. Fortfarande tycks man tro alt del bara ligger politisk illvilja bakom våra krav eller all vi begär all regeringen skall kasta hela sin politik över bord. Man har nu gåtl på sin egen mytbildning om arbetarrörelsens konfronlalionspolilik så till den grad, att man inle ens tycks falla när man får samförslåndsinviter.

För sanningen är ju all vi erbjuder arbetsfred. Vi erbjuder låga löneökningar, vi erbjuder ett recept för hur högre vinster skall bli acceptabla för fackföreningsrörelsen, och vi gör del i utbyte mol tillmötesgående från regeringen bl. a. vad gäller fördelningspolitiken. Det borde väl ändå vara värt en del?

Ändå får vi höra atl del är fackföreningsrörelsen som är skuld till problemen. Har man då inle förstått att LO för både 1977,1978 och 1979 har accepterat återhållsamhet, att LO-medlemmarna för alla dessa år och även för 1980 har fått vidkännas reallönesänkningar- men alt det faktiskt finns en gräns för hur långt vi kan gå utan all få några motprestationer? 1 stället har regeringen gång på gång och i efterhand försämrat våra uppgörelser.

Då och då får vi t. o. m. höra regeringsföreträdare skylla svårigheterna på "strejken" i våras, trots atl man vet all SAF:s lockout svarade för mer än tio gånger så stort bortfall av arbetsdagar som strejken, trots all man vet alt SAF i månadtal saboterade förhandlingarna och trots alt man vet all regeringen själv hade kunnat bidra lill all undvika konflikten.

Min besvikelse över regeringen i det här avseendet gäller inte bara moderaterna. Centern och folkpartiet behöver inte längre köras över. De går numera med frivilligt. Ibland får man intrycket all deras ambition möjligen är att ta täten och förse högervridningen med en snyggare fasad än SAF:s och moderaternas klarspråk. Men även om man går i täten finns del alllid någon som kommenderar marschen, och i det här kompaniet är det uppenbarligen fortfarande Gösta Bohman och hans stödtrupper från Arbetsgivareföreningen som kommenderar Höger om.

För alt dölja sin underkastelse under högervridningen sprider miltenpartierna i stället dimridåer.

Urholkningen av pensionerna är egentligen solidarilelspolilik, säger exempelvis statsministern, därför alt den möjliggör ett skydd för de allra sämst ställda. Därför är socialdemokraterna osolidariska som inle ställer upp på nedrustningen, hävdar han. Utbildningsministern har t. o. m. fräckheten alt påslå, trots upprepade dementier och klarlägganden, alt LO-ordföranden stöder urholkningen av pensionerna. I dagens debatt har vi också hört Gösta Bohman försöka att genom att åberopa mig legitimera den här dåliga hanteringen av pensionsberäkningen.

Sanningen är ju alt regeringens politik ingalunda försämrar bara för de

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av. besparingarna)

./\

bäst ställda pensionärerna - det är en klar försämring för de flesta medelinkomsttagare. Och atl man försöker skydda dem som saknar eller har mycket liten ATP är väl inget att berömma sig av. Hade man inte gjort del, hade ju skandalen varit ell faktum.

Sanningen är också atl jag redan i den omtalade intervjun för några år sedan, som bl. a. Gösta Bohman åberopade, klart deklarerade atl vi måste leva upp till våra utfästelser till pensionärerna. Vad vi dessutom måste göra -och del är något helt annat - är att tillsammans med pensionärernas organisationer la en rejäl diskussion om hur vi på lång sikt skall kunna rädda det alltmer hotade ATP-systemet. Men atl dra åt svångremmen för pensionärerna utan någon långsiktig bedömning, utan att ha resonerat med pensionärerna, utan atl ha talat med oppositionen och Man alt ha föreslagit ell mer rättvist säll atl spara - det har LO aldrig accepterat!

1977 försökte folkpartisten Per Gahrton och centerpartisten Gösta Andersson exploatera ell uttalande av mig vid en improviserad frågestund här i riksdagen. Dåvarande socialministern Rune Gustavsson förklarade då tvärsäkert atl "garantierna slår fast och skall fullföljas". Del vore intressant atl få höra hur regeringen i dag förklarar sill brott mol delta reservationslösa löfte från 1977.

Liknande dimridåer försökte en statssekreterare härom dagen sprida i Expressen om skatterna. Han undrade hur del går ihop alt socialdemokraterna i sina långsikliga skatleresonemang talar för lägre marginalskatter, men i dag går emot regeringens marginalskaltesänkningar. Med detta påslående ville han påvisa bristande trovärdighet hos oppositionen.

Försöket är ju nästan pinsamt svagt. Vi vill sänka marginalskatterna, det är sant, men bara på villkoret alt man samtidigt förhindrar ökade inkomstklyftor. Man låtsas som om den helt avgörande skillnaden inte existerar.

Det vore faktiskt klädsamt, om regeringen ärligt vågade stå för sin egen politik. I stället försöker man slå i svenska folkel alt pensionsomläggningen är solidarilelspolilik, trots att alla vet alt del här är början på en social nedrustning. Man försöker slå i svenska folket all Landsorganisationen stöder nedrustningen, trots alt alla vet alt också delta är lögn. Man försöker få folk att tro all den SAF-inspirerade regeringspolitiken är den enda vägen ur krisen, trots atl alla vet all socialdemokratin på varje punkt har presenterat motförslag. Och man försöker skapa bilden av en arbetarrörelse som driver konfronlalionspolilik, trots att vi gång på gång har presenterat uppslag för samförslåndspolitik och trots all den egentliga orsaken lill oenigheten är atl regeringen vägrar all la ell enda steg i riktning mot en rättvis fördelningspolitik.

Numera tror jag emellertid all svenska folket har klart för sig, inle minst genom regeringens egna insatser, all del inte är Landsorganisationen och socialdemokraterna som regerar.

Lika oroande som den ekonomiska utvecklingen är börjar också del nya politiska klimat bli som vi nu kan skönja. En kapitalstark arbetsgivareförening satsar alltmer målmedvetet på alt driva debatten åt höger och atl driva regeringen framför sig. Man talar om "nyliberalism", vilket bara är en

förskönande omskrivning för den gamla konservatismen Och den gamla kapitalismen. Det handlar om alt mycket målmedvetet utnyttja den ekonomiska krisen för atl öka klyftorna, åstadkomma en social nedrustning och gynna de starka i samhället.

Och man frågar sig: Vad gör nu folkpartiet och centern? Del vore faktiskt befriande atl få höra vad ni har att säga om SAF:s förslag lill privatisering av undervisning, sjukvård och socialförsäkringar. Vad säger ni om återupplivandet av gamla begravda idéer om konjunkluranpassad arbetstid, ökade löneklyflor, en ny våg av flytlningspolilik, närmande till EG, minskade ambitioner för miljöpolitiken och avlövade arbetsrällslagar? Vill och vågar ni vara med och la striden mol högerkrafterna, eller skall arbetarrörelsen få la striden ensam? För vi kommer all ta den, del kan jag lova!

Men lika viktig just nu är naturligtvis regeringens politik inför den lågkonjunktur som redan har börjat drabba oss med en stigande arbetslöshet och allt tätare permilleringsvarsel.

Under nästkommande år, 1981, beräknas arbetslösheten nå nya loppar - i Sverige i bästa fall 150 000 arbetslösa och ute i världens industriländer kanske 25 miljoner. Tillväxten har närmast upphört, de produktiva investeringarna står just nu i stort sett stilla. Inflationen kommer all nå nya loppnivåer - i år minst 13 %.

För femte året i rad befinner vi oss i den onda cirkel som regeringen varje år har lovat bryta-galopperande inflation, skyhöga räntor och åtstramnings-politik, som sätter stopp för alla de offensiva satsningar som alla vet måste lill. Regeringen hoppas tydligen fortfarande på alt förelagens och marknadskrafternas välvilja skall rädda dem ur dilemmat trots att förelagen själva deklarerar alt så icke kommer alt ske. För dem är fortfarande huvudmålet all förbättra soliditeten och lönsamheten innan man satsar nytt. Så om inle regeringen gör något lär man få vänta åtskilliga år till.

Och under den här liden blir den svenska produktionsapparaten bara äldre och mindre, och de lappade marknadsandelarna blir större och större. Vårt tekniska försprång på de områden där del ännu finns kommer bara att krympa och krympa.

Regeringens enda hopp i den här situationen verkar vara all få Landsorganisationen alt överge alla sina principer och svälja lönesänkningar och ökade klyftor och lämna fritt fram för kapitalismen. Men glöm det - det kommer inle alt inträffa! Vi har redan erbjudit vad ni vill.

Vi har erbjudit låga lönekrav - men i utbyte mot en rättvis fördelningspolitik.

Vi har accepterat högre vinster - men i utbyte mot inflytande över hur vinsterna skall användas.

Vi har erbjudit arbetsfred - men i utbyte mol realinkomslskydd.

Vi har därtill presenterat program efter program för energipolitiken, för satsningar på forskning och utveckling på intressanta framlidsområden, för atl trygga råvaruförsörjningen lill skogsindustrin, för all få fart på bostadsbyggandet osv. Men vi möts bara av huvudskakningar och axelryckningar och en totalt passiv regering, som använder just den passiva attityden

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

för att verka handlingskraftig.

Herr talman! Jag vet alt del här låter som en förskräcklig klagovisa, men det beror på alt jag uppriktigt sagt är trött på att möta en så totalt negaliv attityd. Jag vågar påstå alt regeringen inför den här avtalsrörelsen inle haft ett enda konstruktivt förslag att komma med - trots alt man borde ha lärt av den stora krasch som inträffade i våras.

Mol denna bakgrund finns del ingen annan väg för LQ än en konventionell avtalsrörelse med en myckel utpräglad låglöneprofil. Och alla skall veta alt lönekraven ändå, jämfört med prisstegringarna, är myckel låga. Bara en kraftfull inflationsbekämpning från regeringen kan få reallönenotan all gå ihop för 1981, men det verkar inle vara så myckel all hoppas på. Jag såg häromdagen en beräkning av vad en kasse julmat kostade 1975 och vad den kostar i dag. Priset var 225 kr. 1975 och nu 390 kr. - alltså en ökning med 70 %. Del verkar således bli en mager jul för svenska folkel. Och vi vet ju också atl de verkligt stora prisökningarna kommer redan i januari 1981.

Herrtalman! Fackföreningsrörelsen åren demokratisk folkrörelse. Vi som står i ledningen beskylls ibland av våra motståndare för alt vara pampar som struntar i medlemmarnas åsikter. Men när del passar dem begär samma motståndare all vi skall strunta i medlemmarnas krav och viljelöst underkasta oss arbetsgivarnas lönesänkningskrav. Del kommer inte alt ske, och jag kan lugnt försäkra er atl vi har våra medlemmar med oss i det avseendet.

Därför önskade jag atl regeringen, innan positionerna låstes, skulle ha förstått alt man inte kan lösa krisen genom konfronlalionspolilik mot de största löntagargrupperna. Mina förhoppningar i det avseendet är sannolikt grusade, och därför kan jag inle se annat än all vi går en i flera avseenden dyster framtid lill mötes.

Anf. 65 RUNE GUSTAVSSON (c) replik:

Herr talman! Gunnar Nilsson har i debatten tagit upp ett interpellationssvar som jag lämnade till Gösta Andersson under den lid då jag var socialminister. Gunnar Nilsson har tagit upp detta tidigare i en artikel i A-pressen, och jag har där bemött denna artikel. Gunnar Nilsson kan inle komma ifrån all han 1977 gjorde uttalanden som irriterade många pensionärer - men inle bara dem. Irritation förekom också inom den socialdemokratiska partiledningen - i annat fall hade väl inte ledande socialdemokrater gått ul och gjort uttalanden som tjänade som dementier av vad Gunnar Nilsson sade. Jag kan inte länka mig all socialdemokraterna skulle ha handlat på detta sätt, om inle Gunnar Nilsson hade uttalat sig på det säll som jag nämnt.

Jag log i en debatt för en tid sedan också upp det yttrande med anledning av pensionskommitténs förslag som LO och Gunnar Nilsson har ställt sig bakom. LQ underströk i detta yttrande mycket noga atl man i framtiden måste se lill atl också de grupper som har de lägsta pensionerna får pensionshöjningar. Också PRO har klart uttalat sig för detta.

Vad som nu har hänt är all man föreslagit höjningar förde grupper som har

de lägsta pensionerna, nämligen ca 700 000 ålders- eller förtidspensionärer som endast har folkpension eller som har folkpension och liten ATP-pension. Dessa grupper får först och främst del pensionstillskott som enligt vad som beslutats skall utgå fr. o. m. den 1 juli nästa år. Därtill är de utlovade en ytterligare kompensation. Del innebär ju all den grupp som har de lägsta pensionerna inte får en försämring, utan att den gruppen får en förbättring.

Sedan är det ändock så - och jag tycker alt Gunnar Nilsson och övriga socialdemokrater borde redovisa del i diskussionerna - alt pensionärerna inle är någon enhetlig grupp. Vi har först de stora grupper som nämndes här. Nästa grupp är de som har ATP. Många har hög ATP, andra har lägre. Sedan har vi den tredje gruppen, som inte är så liten, och det är den gruppen som också har pensioner utanför folkpensionen och ATP. - Jag tycker del är riktigt all man redovisar hela situationen.

Jag har mött många pensionärer under den här tiden, och jag har fått den uppfattningen atl även pensionärerna har den inställningen alt vi måste se till alt vårt näringsliv kommer i gång bättre, om vi skall klara tryggheten för framtiden.

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

Anf. 66 GUNNAR NILSSON (s) replik:

Herr talman! Jag förslår all Rune Gustavsson inle vill diskutera vad som förekom vid interpellationsdebatten 1977 utan i stället försöker beskriva dagens situation. Jag måste därför fråga: Har situationen försämrats så påtagligt sedan 1977? Eller har den förbättrats så påtagligt atl man nu kan vidta de här åtgärderna - fastän man inle har det minsta begrepp om vilka effekter de får?

Jag tänker inte ta upp någon pensionärsdeball med Rune Gustavsson här. Jag har bara velat erinra om hur man försökte exploatera en intervju som jag har gjort. Den kommer nu igen i en tappning som egentligen innebär atl jag hade rätt 1977. Nu har vi alltså kommit till samma insikt i det här avseendet.

Vi vet nämligen - och del var ju del som jag försökte aktualisera redan 1977 men som nu börjar bli alltmer akut - alt frågan är: Hur skall vi kunna klara alla de utfästelser som vi har gentemot pensionärerna? Det är inte bara dagens pensionärer, ulan i kanske än högre grad morgondagens. Då kan man inte vidta sådana här improvisationer som regeringen har gjort i sitt förslag, när man inle ens vet vilka effekter de får. Men vi kunde ju trots allt konstatera det medgivandel av Gösta Bohman, alt man nu har kommit lill insikt om vad del här får för konsekvenser.

Pensionärsfrågor är jag beredd atl diskutera med Rune Gustavsson på ett helt annat och mer ingående säll än vad vi kan göra vid det här tillfället - jag förslår alt det känns litet bekymmersamt för Rune Gustavsson med hänsyn lill hans uttalande 1977.

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

Anf. 67 RUNE GUSTAVSSON (c) replik:

Herr talman! Nej, ur den synpunkten känns del inle bekymmersamt. Jag försöker inte på något sätt bortförklara vad jag sade 1977 i denna talarstol. Men Gunnar Nilsson har försökt atl i tidningsartiklar vid olika tillfällen bortförklara vad han sade i en intervju. Del är det som jag har tagit upp här.

Sedan frågade Gunnar Nilsson: Har situationen försämrats sedan 1977? Ja, jag har den uppfattningen alt landets ekonomiska situation är betydligt sämre nu med tanke på de oljenolor vi har fåll. Vid det lillfällel hade jag den uppfattningen att vi skulle kunna klara värdesäkringen. Det som nu sker är att hela svenska folket måste la sin del av svårigheterna, men de som har de lägsta pensionerna får en kompensation.

Sedan har jag inte på något sätt försökt all exploatera vad Gunnar Nilsson sade; jag svarade vid det tilfälle del gäller på enkla frågor. Det är Gunnar Nilsson som vid olika tillfällen nu har tagit upp den debatten igen. Jag har inte på något sätt försökt göra gällande alt Gunnar Nilsson hade rätt den där gången-jag har inte tagit upp den diskussionen. Men i dag måste vi diskutera utifrån de ekonomiska förutsättningar som vi nu har.

Och än en gång, GunnarNilsson: Skall vi kunna klara de åtaganden vi gjort och säkra tryggheten för den stora pensionärsgruppen - den blir än större i fortsättningen - kan vi inte konsumera den tillväxt vi har i det här landet. Socialdemokraterna säger atl vi måste förnya vår industri, men då måste vi också se till alt den kan investera. Resultatet av Gunnar Nilssons resonemang blir atl vi skall konsumera tillväxten. Men hur blir det då med produktionsapparaten och tryggheten?

Anf. 68 GUNNAR NILSSON (s) replik:

Herr talman! Del är ju intressant all höra vilken försvarare av ATP-reformen som vi plötsligt fåll i Rune Gustavsson och centerpartiet. Jag vill bara erinra om atl ATP-reformen var precis densamma 1977 som den är 1980. Även om man försöker göra det från regeringens sida går det inte alt åberopa svängningar i den ekonomiska situationen och anpassa ATP till dessa. Del bedrövliga i sammanhanget är all ni nu far omkring från regeringens sida och försöker få delta legitimerat genom all åberopa mig. Delta har jag velat peka på. eftersom det tycks vara detta som ni bygger era angrepp mot pensionerna på, nämligen all LQ:s ordförande sade detta någon gång 1977. Del är del som jag reagerat emot, och det kommer jag alt reagera emot även fortsättningsvis. De lösningar som ni nu försöker improvisera kommer LQ eller jag aldrig all ställa upp på.

Andre vice talmannen anmälde atl Rune Gustavsson anhållit alt lill protokollet få antecknat alt han inle ägde rätt lill ytterligare replik.

Anf. 69 Budgelministern ROLF WIRTEN:

Herr talman! Jag skall inte fortsätta den här debatten om pensionssystemet, men låt mig ändå ta fasta på en sak som jag hörde Gunnar Nilsson säga i

sin sista replik. Han fann del rimligt om regeringen anpassade ATP-systemet till den ekonomiska situationen. Del är ju precis del vi gör, och jagtror alltså alt vi på den punkten kan möta en betydande förståelse för åtgärder som vi vidtagit.

Herr talman! Jag skall med det lämna den här debatten i varje fall för stunden och hålla del anförande som jag förberett - vi närmar oss middagspausen, och jag vill klara av del innan dess. Jag skulle vilja börja med alt ställa ett par frågor.

Kan vi genom besparingar och återhållsamhet med statsutgifterna återställa balansen i samhällsekonomin? Och hur skall i så fall det arbetet inledas? Den frågan kommer riksdagen all ägna stort intresse i höst. Men i det betänkande vi i dag diskuterar har finansutskottet endast tagit ställning till den grundläggande inriktningen i besparingsarbelel.

Därför ser jag ingen anledning att nu ta upp en diskussion om de olika konkreta besparingsförslagen i propositionen och i oppositionens motioner. Oppositionen godtar vissa av regeringens förslag, avvisar andra och fogar därtill egna förslag.

Gemensamt för i varje fall regeringspartierna och socialdemokratin är den uttryckta oron över del stora budgetunderskottet och statens växande upplåning. Vänsterpartiet kommunisterna tycks däremot la betydligt lättare på del problem som budgetunderskottet utgör. Och del är inle särskilt ovänlat. Genom all vifta bort balansproblemen behöver kommunisterna inle anvisa vägar atl läcka underskotten. I stället kan partiet obekymrat fortsätta med den hämningslösa överbudspolitik som blivit kommunismens kännemärke framför andra i svensk politik.

Socialdemokraternas inställning lill besparingsförslagens effekt är något oklar. I själva verket förefaller del mig som om man i sin motion driver två oförenliga linjer. Den ena är att förslagen innehåller en hel del luft och inle alls får den totala effekt som sägs i propositionen. Den andra linjen är alt förslagen tvärtom får en myckel stor effekt och med förödande kraft drabbar hushållens ekonomi och sysselsättningen.

Socialdemokraterna kan alltså inte rikligt bestämma sig för om sparplanen får obetydliga eller myckel stora effekter för de offentliga verksamheterna. Samma oklarhet finns i den socialdemokratiska reservationen i finansutskottet. När de i sin motion vill förringa sparplanen säger de atl del är "ett blygsamt belopp som härrör ur direkta ingrepp i statens egen verksamhet". Men när de beskriver sysselsällningskonsekvenserna, säger de alt "regeringens förslag lill nedskärningar fördjupar denna nedgång".

När syftet är alt misskreditera sparplanen i alla avseenden finns det inga krav på inbördes sammanhang mellan kritikpunkterna. Alla dörrar hålls på glänt utom den som skulle behöva öppnas för en bred politisk samverkan kring framlidsinriklade åtgärder som kan återställa sunda statsfinanser. För egen del tolkar jag den här oklarheten som ullryck för en t. v. avvaktande hållning. Jag hoppas alt man snabbi kommer atl kunna bestämma sig.

Alt socialdemokraterna inte helt avvisat tanken på en återhållsam budgetpolitik och gått blankt emot alla regeringens förslag beror naturligtvis

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

delvis på atl sakskälen så entydigt talar för återhållsamhet. Men jag tror atl det finns en ytterligare orsak. Inom den socialdemokratiska partiledningen anar man säkert all det finns en växande folklig förståelse för en stram budgetprövning. Opinionsvinden talar med förnuftets röst.

Del finns i dag troligen myckel små opinionsvinsler all göra med traditionell överbudspolitik - i vart fall för partier som hämtar sitt främsta stöd från andra människor än dem som hör hemma i oreflekterade missnöjesgrupper. Det är inle längre trovärdigt alt gå ul och lova kostnadskrävande nya reformer eller - om någon skulle komma på den tanken - en omfattande sänkning av skattetrycket.

Jag tror atl det med liden kommer alt bli en ökande uppslutning bakom regeringens ekonomiska politik också från de kretsar som i dag motarbetar den. Vi befinner oss ju i en delvis ny situation. Besparingsproposilionen var unik i den meningen all det var första gången under efterkrigstiden som del föreslogs mer omfattande besparingar i offentlig verksamhet. Alt förslagen ibland kommenterats i något upphetsade ordval är kanske förståeligt just därför atl del rör sig om något ovant.

Med hänvisning till konjunkturläget vill socialdemokraterna åstadkomma en mindre åtstramande effekt än regeringen. Man gick emot förslaget lill momshöjning tidigare i höstas, och nu går man emot en del av besparingsförslagen. I praktiken vill man alltså ytterligare öka budgetunderskottet. Del här kan man med hänvisning lill ulskottsmajoriteten kommentera genom atl fråga sig: Om socialdemokraterna velat föra en mer expansiv politik än regeringen både under den goda konjunkturen 1978-1980 och nu under den väntade konjunkturnedgången, när kommer man då alt rekommendera återhållsamhet i förhållande lill regeringens politik?

Det är av sysselsätlningsskäl som socialdemokraterna säger sig vilja föra en mer expansiv finanspolitik än regeringen. Del är uppenbart för alla som följt svensk politik under senare år, alt ett huvudmål för regeringen är alt värna sysselsättningen och motverka en uppgång av den öppna arbetslösheten lill de nivåer som man har i praktiskt laget alla andra länder, även socialdemokratiskt styrda som Danmark och Västtyskland. Den sysselsättningspolitik som förts sedan 1976 är ett bevis på att det förhåller sig på del sättet. Regeringens sysselsältningspolitiska ambitioner står, herr talman, självfallet fast.

På lång sikt är det helt uppenbart alt problemen i ekonomin skulle förvärras med en socialdemokratisk politik. Obalanserna skulle bli större och kvarstå längre om socialdemokraternas alternativ genomfördes. Delta vore ett stort hot mol sysselsättningsmöjligheterna om ett antal år. Men det är inle säkert all man bäst gagnar sysselsättningen ens på kort och medellång sikt med den finanspolitik som socialdemokraterna förordar.

Redan på ganska kort sikt kan ett stort budgetunderskott få vad som skulle kunna kallas en utlrängningseffekl. Privat efterfrågan trängs tillbaka av den offentliga utan atl del egentligen är avsikten genom alt räntorna stiger, inflationslakten ökar, lånemöjligheterna minskar, löneglidningen lar fart och industrins investeringar trängs tillbaka. På så sätt hotar en alltför

expansiv finanspolitik sysselsättningen snarare än all värna den.

En del av de här ulträngningseffeklerna ser vi i dag. Del är ett av skälen till att vi lagl fram sparprogrammel. Särskilt tydligt märks de på kreditmarknaden. Det är inget tvivel om atl statens upplåningsbehov tillsammans med underskottet i bytesbalansen drivit upp räntan lill en högre nivå än den annars skulle behöva ligga på. Del hämmar naturligtvis de produktiva investeringarna i byggnader och maskiner. Allt färre investeringsobjekt ler sig lönsamma när ränteläget stiger. Och del försämrar sysselsättningen på kort sikt i byggnadsbranschen och på litet längre sikt i tillverkningsindustrin som helhet. Försämras möjligheterna alt minska underskottet i bytesbalansen kan inte svensk industri öka sina marknadsandelar på exportmarknaden och hemmamarknaden. Det vore ett hot mol sysselsättningen på kort lika väl som på lång sikt om socialdemokraterna fick gehör för sin ekonomiska politik.

I den socialdemokratiska motionen gör man del lätt för sig, bl. a. när man lägger fram en rad kostnadskrävande förslag till näringspolitiska insatser och ökat stöd till forskning och utveckling utan att anvisa hur de skall finansieras. Å ena sidan kan en del av de åtgärder som föreslås efter en lid mycket väl få positiva effekter för industrin. Men å andra sidan förstärker man budgetens utlrängningseffekler och motverkar på så sätt sina egna förslag redan från början. Vilken effekt av de socialdemokratiska näringspolitiska förslagen som är starkast, den positiva effekten eller ulträngningseffeklen, är naturligtvis svårt all säga. I bästa fall tar de ul varandra. Men eftersom de negativa effekterna i liden kommer före de positiva, är det risk all de förstnämnda kommer atl dominera.

Om man med dagens budgetunderskott försöker öka tillväxten i ekonomin genom en ännu mer expansiv finanspolitik är det inte säkert atl man når avsedd effekt. I stället kanske man motverkar sina egna syften på grund av den utlrängningseffekl jag nyss beskrivit. Situationen i dag är inte jämförbar med den då man söker ta sig ur en djup lågkonjunktur med hjälp av en traditionell underbalansering av statsbudgeten.

Det är helt klart atl industriproduktionens ställning måste stärkas. Vad som förbiselts i den socialdemokratiska motionen är bl. a. alt basen för vår industriproduktion under myckel lång lid måste vara den industri och den produktionsinriktning vi redan har. Den måste vi vårda oss om. Den kan inle hastigt och lustigt ersättas med något annat. Men den bevaras inle av atl vi motsätter oss de strukturförändringar som är nödvändiga för all bibehålla konkurrenskraften.

Det är mycket viktigt att salsa på nya utvecklingsprojekt. Del är det dominerande temat i den näringspolitiska delen av socialdemokraternas motion. Ett tillflöde av sådana nya utvecklingsprojekt måste vi ständigt ha. Del håller jag med om, och det är också något som statsmakterna på olika sätt söker främja. Men minst lika viktigt även på ganska lång sikt är all vi kan skapa sådana förutsättningar för den existerande produktionen alt den i framliden kan tillverkas och försäljas lill konkurrenskraftiga priser.

Jag kan inte minnas atl ordet lönsamhet är nämnt någonslans i hela den

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i stats verksamh eten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

omfattande socialdemokratiska parlimotionen.

Vare sig det nu beror på ideologisk blockering eller har andra orsaker, så är detta djupt symboliskt för ell verklighetsfrämmande drag i den socialdemokratiska näringspolitiken. Man bortser från vad som är den grundläggande förutsättningen för all verksamhet som bedrivs i internationell konkurrens. Varor och tjänster måste kunna säljas lill priser som är konkurrenskraftiga samtidigt som de täcker produktionens kostnader, däri inberäknade ränta och riskersätlning på del insalta kapitalet.

De stora svenska verkstadsföretagen har ju i allmänhet främst varit sammansätlningsfabriker för komponenter tillverkade på annat håll. Nätet av underleverantörer har alllid varit stort. Utslagningen av industriproduktion under 1970-lalel och då främst under kostnadskrisens år har lill en inle ringa del dolts av det faktum atl många stora verkstadsföretag arbetat vidare på i stort sett oförändrat vis. Vad som hänt är i stället att ell antal av företagens svenska underleverantörer slagits ut och ersatts av utländska förelag som kunnat offerera lägre pris än de svenska.

Den aspeklen på de små och medelstora förelagens förhållanden saknas helt när man i den socialdemokratiska motionen diskuterar underleverantörernas villkor. I stället säger man i motionen all de här förelagens finansiella bas gott kan minskas, om man bara inför ett nytt factoringinslitul. Hur del skall kunna öka svenska mindre förelags möjligheter all framgångsrikt konkurrera med utländska förelag om underleveranser lill den svenska storindustrin är svårt alt inse. Symtomatiskt är också att ett av de få riktigt konkreta kraven i den socialdemokratiska skattepolitiken är atl beskattningen av del arbetande kapitalet i familjeföretagen skall skärpas.

Återigen möter vi här ell exempel på den ideologiska blockeringen, som gör del omöjligt för socialdemokraterna atl se klart i näringspolitiken. Socialdemokraterna vill föra en finanspolitik, som ytterligare ökar budgetunderskollet, driver upp räntorna, minskar utrymmet på kreditmarknaden och skärper inflationen men vars sysselsättningseffekter är tveksamma. Den politiken försvårar nämligen bland myckel annat för de små och medelstora företagen och deras anställda all klara sig i konkurrensen med utländska företag. Det skall gärna medges atl vissa delar av storindustrin lättare kan kompensera inhemska kostnadsökningar, därför all de kan förlägga en allt större del av sin komponenllillverkning utomlands. Men för samhällsekonomin och för den inhemska sysselsättningen vore något sådant naturligtvis något djupt olyckligt.

Regeringen anser för sin del all skattetrycket nu är så högt att budgetunderskottet i fortsättningen väsentligen måste angripas på utgiftssidan. På den punkten förefaller del mig som om vi skiljer oss något från socialdemokraterna. Hur skall man annars tolka uttalandet i den socialdemokratiska pariimolionens skatlepolitiska avsnitt, där det sägs all "skattesystemet måste ge sill bidrag till att sanera den offentliga sektorns finanser". Det finns anledning att fråga socialdemokraterna: Om ni vill fortsätta en skatlehöjningspolitik, varför säger ni det då inle klart, så all folk förslår att del är er linje? Qm ni inte vill höja skattetrycket, vad betyder då den mening

jag nyss citerade?

I själva verket är sträng återhållsamhet med offentliga utgifter en nödvändighet och kraftiga fortsatta höjningar av skattetrycket en omöjlighet. 1965 utgjorde de offentliga utgifterna en dryg tredjedel av BNP. 1 år är de nästan två tredjedelar av BNP. Qm man förlänger efterkrigstidens utgiftstrend in i framtiden, så kommer de offentliga utgifterna all spränga lOO-procentsvallen någon gång mol slutet av 1980-talel eller i början av 1990-talel. Då skulle alla inkomster betalas in i skatt för all antingen finansiera den offentliga konsumtionen eller omfördelas genom iransfere-ringssystemel.

De flesta är nog eniga om alt vi inle uppnår dessa 100 %. Utgiftsökningen måste böja av dessförinnan. Jag tror all de flesta människor menar atl "dessförinnan" är ungefär nu.

När de offentliga utgifterna utgör en liten del av BNP kan man låta dem växa i den takt man önskar. Men när stat, kommun och socialförsäkringssektor redan tar merparten av BNP i anspråk för egen konsumtion och omfördelning går del inte att låta de offentliga utgifterna öka snabbare än vad de totala resurserna växer.

Samtidigt som vi erkänner detta måste vi emellertid fortsätta all ställa upp lill försvar för den offentliga sektorn gentemot dem som nu ser ett gyllene lillfälte alt uttrycka sin traditionella motvilja mol myckel av del som del allmänna erbjuder medborgarna.

På den punkten vill jag gärna svara Gunnar Nilsson, som nu har lämnat kammaren, att del parti jag företräder alllid kommer atl värna om den offentliga sektorn och hävda dess betydelse i för människor viktiga servicefrågor som de han nämnde, exempelvis utbildningen, sjukvården, barnomsorgen. Den offentliga sektorn har sin självklara roll, och vi kommer självfallet inle all ändra vår inställning till den.

Men del betyder inle atl man inte kritiskt kan granska den offentliga sektorns verksamhet och fundera över hur man skulle kunna göra den effektivare och vad man eventuellt kan ändra för all nå ett bättre resultat med samma insats.

Stora delar av den offentliga sektorns expansion kan sältas i samband med de förändrade levnadsvillkor som uppstod genom indurtrialismen. Med industrisamhället följde inle bara ell ökat välstånd utan också nya livsmönster och ett starkare beroende av marknadens fluktuationer. Ur det här växte krav på ett ekonomiskt trygghetssystem.

Andra delar av expansionen har sina rötter i det ökade välstånd som marknadsekonomin skapat och som ökat efterfrågan på tjänster, som tidigare var förbehållna ett privilegierat fåtal. Ytterligare inslag i tillväxten kan föras tillbaka på nya konlrollbehov, som de tekniska landvinningarna förde i sill spår. De ökade insikterna om olika hot mot människors hälsa och miljö har lett lill en vidgad offentlig övervakning av olika riskkällor.

Den offentliga sektorns expansion har verkligen varit ett av de dominerande dragen i 1900-lalets sociala och ekonomiska utveckling. Genom en utbyggnad av den offentliga sektorn har välfärdssamhället skapats. Och del

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Besparingar i statsverksamheten, m. m. (omfattningen och inriktningen av besparingarna)

är genom omfattande offentliga åtaganden som vi kan slå vakt om människors trygghet och välfärd. Därmed är inle sagt atl en hårdare granskning av vad stat och kommun sysslar med skulle behöva minska vår samlade välfärd. Tvärtom skulle del myckel väl kunna öka både trygghet och välfärd.

Årtionden av oavbruten, snabb expansion i den offentliga sektorn har bl. a. lett till atl nästan allt del beslutsunderlag som produceras av offentliga myndigheter och statliga utredningar är expansivt lill sin karaktär. Del förutsätter tillskott av ytterligare resurser.

Den här orienteringen var kanske lämplig under ett skede som präglades av möjligheterna atl bygga ut den offentliga sektorn väsentligt mycket snabbare än vad de totala resurserna i samhället växte. Resursbrisler kunde ses som tillfälliga restriktioner. Qm medel inle omedelbart stod till buds kunde man bestämma sig för en handlingsplan med ett långsiktigt ulbygg-nadsmål. I synnerhet hardet varit karaktäristiskt för 1960- och 1970-lalen alt fastställa fleråriga utbyggnads- och ålgärdsprogram. Men när alltför många sådana program lagras på varandra bygger man in en automatik i ulgiftssystemet som gör all den samlade kostnadsbördan efter ett tag lätt får ohanterliga proportioner. Det är i stor utsträckning vad som hänt de senaste åren. Ungefär 80 % av statsutgifternas ökning mellan budgeten 1975/76 och 1979/80 berodde på sådan automatik, dvs. var konsekvenser av beslut som fattats före 1976.

Det är nu nödvändigt med ett helt nytt synsätt. Ell sådant har annonserats i sparplanen. Under de år vi kan överblicka måste resursknapphet betraktas, inte som en tillfällig ulan som en varaktig restriktion.

Den här inriktningen måste alltmer få sälta sin prägel på hela den politiska beredningsprocessen. Del långsiktiga hushållninsperspektivel och behovet av genomtänkta prioriteringar måste få en ökad tyngd. Både inom utredningsväsendet och inom myndigheterna själva måste resurser överföras från en expansivt inriktad projektering av nya insatser till en kritisk granskning av befintliga program och regelsystem. Syftet skall då inle bara vara all nå högre effektivitet och produktivitet ulan också alt skapa underlag för alt ompröva uppställda mål och utstakade handlingslinjer.

Detta är något som kräver medverkan av alla berörda verk och myndigheter. Jag har den senaste liden träffat ett stort antal verkschefer och diskuterat de här frågorna med dem. Till min glädje har jag vid de kontakterna funnit ett starkt gensvar för tankar av det slag jag framfört.

Inom budgetdeparlemenlets verksamhetsområde har vi två verk, som har lill sin speciella uppgift alt medverka lill att lägga ett hushållningsperspekfiv på den offentliga verksamheten. Jag tänker på statskontoret och riksrevisionsverket. Deras roll är central, men del är klart all huvudansvaret för en god hushållning måste ligga ute på de olika myndigheterna. Det är ju där den största och mest detaljerade kunskapen om verksamheten finns.

Styrningen och finansieringen av den offentliga sektorn är nu så komplicerad atl en betydande del av samhällets kreativitet oeh uppfinningsrikedom borde kanaliseras mol det området.

Genom atl lägga ökad vikt vid en bättre långsikfig hushållning med offentliga medel kan vi ta ett långt steg på vägen mol balans i ekonomin, och det behöver lika litet som hittills på något avgörande sätt beröra den välfärdspolitik som byggts upp under lång tid och i bred politisk enighet.

Avstår vi från alt hushålla bättre, så kan del däremot bli del största hotel mot vår framtida välfärd.

Kammaren beslöt atl förhandlingarna skulle fortsättas kl. 19.30.

12 § Anmäldes och bordlades
Proposition

1980/81:48 om dödsbodelägares ansvar för den dödes skulder m. m.

13 § Anmäldes och bordlades
Motionerna

1980/81:145 av Ingvar Svanberg m. fl.

med anledning av proposition 1980/81:37 om upphävande av kontrollen av bankkontorsetablering

1980/81:146 av Olle Wästberg i Stockholm

med anledning av proposition 1980/81:66 om vissa åtgärder på teleområdet

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Anmälan av interpellationer

14 § Anmälan av interpellationer

Anmäldes och bordlades följande interpellationer som ingivits lill kammarkansliet

den 19 november

1980/81:52 av7ön Björinge (c) lill industriministern om centraliseringen inom svenskt näringsliv:

Med anledning av det planerade bildandel av storkoncernen Investment AB Volvo-Beijer vill jag lill industriministern ställa följande frågor:

1. Vilka möjlighete/har regeringen i dag att förhindra sammanslagning av
storförelag och däriped en ytterligare koncentration i näringslivet?

2. Är industriministern beredd att la några initiativ för all genom
lagsfiftning eller på annat sätt stoppa koncentrationstendenserna i närings
livet och verka för ett decentraliserat näringsliv?

7 Riksdagens protokoll 1980/81:29-31

Nr 29

den 20 november

Torsdagen den 20 november 1980

Anmälan av interpellationer

1980/81:53 av Lars Hedfors (s) lill industriministern om följderna av Södra Skogsägarna AB:s driftinskränkningar:

"Stora krav på aktiva insatser för att lösa uppkommande problem kommer atl ställas på ansvariga myndigheter och i sista hand på regeringen. Utskottet förutsätter atl regeringen med stor uppmärksamhet följer utvecklingen."

Delta citat är hämtat ur näringsutskottels betänkande 1979/80:47 med anledning av ett antal motioner om Södra Skogsägarnas strukturproblem och därav föranledda nedläggningshot. Den 17 december 1979 besvarade industriminister Åsling tre interpellationer och tre frågor som alla gällde samma problem. Han yttrade därvid bl. a: följande: "Nödvändiga slruklu-reringsåtgärder bör emellertid inte förhindras. Uppkomna problem bör lösas på annat sätt. Här vilar ett ansvar såväl på företaget som på samhället."

Sedan dess har Södra Skogsägarnas definitiva beslut om nedläggningar och nedskärningar kommit. För Kronobergs läns del innebär det atl ca 275 jobb försvinner i Strömsnäsbruk och 80 i Delary i månadsskiftet april-maj 1981 samt 180 i Fridafors den 1 oktober 1981. Mig veterligt har ännu inte något nytt jobb ordnats i de drabbade orterna. (Något tiotal har ställts i utsikt för Strömsnäsbruk.) Detta är ur många synpunkter allvarligt, inle minst med tanke på atl massa- och pappersindustrin svarade för ca 50 % av arbetstillfällena i Strömsnäsbruk, 70 % i Delary och 85 % i Fridafors (enl. statistik från 1975). Länsstyrelsen i Kronobergs län säger också i sill förslag lill Länsprogram 1980 alt driftinskränkningar inom denna industrigren innebär "ell svårt slag för vilken ort del än drabbar" och föreslår därför atl Tingsryds kommun (Fridafors) skall placeras i stödområde 2 samt all ell verksamt regionalpolitiskt stöd under en begränsad fid bör kunna utgå till Markaryds kommun (Strömsnäsbruk). Jag anhåller därför all lill industriminislern få ställa följande frågor:

1. Tycker industriministern, all samhället har tagit sitt ansvar för Strömsnäsbruk, Delary och Fridafors?

2. Vilka "aktiva insatser" kan man förvänta sig av regeringen för atl lösa "uppkommande problem"?

1980/81:54 av Paul Jansson (s) till industriministern om industrisysselsällningen i Skaraborgs län:

Tillverkningsindustrin i Skaraborgs län kämpar f. n. med stora svårigheter. En rad branscher och förelag har infört kortlidsvecka och andra inskränkningar i driften. Vid inle mindre än 36 förelag i länet är 821 personer berörda av nedläggningar och driftinskränkningar enligt länsarbetsnämndens statistik för oktober månad i år.

Enligt utfärdade varsel kommer 320 personer all förlora sina arbeten genom företagsnedläggningar den närmaste liden. Mellan maj och oktober månader i är har arbetslösheten ökat med närmare 1 000 personer i länet och länsarbetsnämnden befarar betydande svårigheter då det gäller sysselsätt-

ningen under kommande vinter, och man ser heller ingen ljusning för första halvåret 1981. Ser man på antalet lediganmälda platser inom tillverkningsindustrin i Skaraborg, så har de minskat drastiskt från ca 800 i mars månad i år till endast 250 i oktober.

Del är enligt länsarbetsnämnden endast ett fåtal förelag som vågar uttala sig med tillförsikt om produktionen under nästa år. Enligt den information som länsarbetsnämnden fått, kan i flera fall inskränkningar i personalstyrkan komma all ske redan under de närmaste månaderna. Delta innebär, atl utöver liggande varsel om uppsägningar, ytterligare ca 500 arbetstillfällen är i farozonen inom verkstads-, trä- och gruvindustrin. Dessutom har flera företag, med tillverkning för byggnadsbranschen, uttryckt oro för starkt minskad produktion på grund av del låga bostadsbyggandet i landet.

I detta sammanhang kan påpekas, atl Ylong i Falköping, som tillverkade lättbetong, under hösten avvecklat hela sin verksamhet varigenom ca 100 personer fått lämna företagel.

AB Cemenia i Skövde, som har 310 anställda, räknar med atl ställa av en av sina brännugnar vid årsskiftet. Qm efterfrågan på cement ytterligare minskar, kommer delta att få konsekvenser för sysselsättningen vid förelaget.

Rockwoolkoncernen tillverkar mineralull för isoleringsändamål i Skövde och i Hällekis i Gölene kommun. Totalt sysselsätter företaget drygt 1 000 personer i länet. Efterfrågan på förelagets produkter har emellertid starkt minskat, beroende på ett alltför lågt byggande i landet. Lagren är överfyllda och man har tvingats tillgripa kortlidsvecka vid den nya fabriken i Hällekis. Om denna negativa utveckling fortsätter räknar förelagsledningen med ytterligare nedskärning av produktion och sysselsättning.

Det är mol denna bakgrund högst förvånande, atl regeringen i detta läge beviljat 12,4 milj. kr för att starta en ny mineralullslillverkning i Älvkarleö. Detta har skett, trots att flertalet remissinstanser avstyrkt etableringen i fråga, och då marknadssituationen är sådan all de nuvarande tillverkarna Rockwool AB och Gullfiber AB endast utnyttjar 65 % av sin produktionskapacitet. Såväl företagsledningen som de anställdas organisationer vid det statligt ägda Rockwool har av naturliga skäl reagerat kraftigt mol regeringens agerande i denna fråga.

Swedish Match-koncernen bedriver tillverkning av köksutrustning vid sina fabriker Marbodal i Tidaholm och Starprodukler i Lidköping. Tillsammans utgör de landels största tillverkare av köksutrustning, med drygt 1 400 anställda. Situationen kännetecknas även för detta förelag av svag orderingång och lågt kapacitelsulnylijande. Detta har fåll till följd, att Marbodal AB kommer all tillämpa förkortad arbetsvecka under tio veckor.

Vid Starprodukler i Lidköping är situationen än värre. Där kan det bli fråga om en halvering av arbetsstyrkan, eller i värsta fall total nedläggning. Det senare har förelaget hotat med om inle kommunen köper Slarproduk-lers lokaler.

Del finns även anledning all hysa stor oro för utvecklingen inom länets möbelindustri. 1 Tibro kommun, där möbel- och träindustrin svarar för 82 %

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Anmälan av interpellationer

Nr 29

Torsdagen den' 20 november 1980

Anmälan av interpellationer

av industrisysselsällningen, måste man bedöma utvecklingen som utomordentligt osäker. Ell flertal förelag dras med akuta ekonomiska svårigheter, och den närmaste tidens utveckling kan bli avgörande för deras fortsatta existens.

Även i Töreboda kommun har krisen inom möbelbranschen ställt lill stora sysselsättningsproblem. Swedfurn möbler i Töreboda har nyligen bytt ägare, vilket medförde en avsevärd bantning av företaget, med påföljd all halva arbetsstyrkan fick lämna företagel. Töreboda kommun, som endast har ca 11 000 invånare, har f. n. inle mindre än 186 personer arbetslösa, varav 94 kvinnor och 64 ungdomar under 25 år.

Karlsborgs kommun och dess speciella svårigheter har vi haft anledning alt vid ell otal tillfällen aktualisera här i riksdagen. Det är nu klart all Luxor kommer atl lägga ned sin fabrik i Karlsborg, varvid ett hundratal peroner, huvudsakligen kvinnor, blir utan arbete. Hotel mot Vanäsverken kvarstår alltjämt och det finns risk för atl hälften av de 300 anställda får lämna företaget.

Genom motioner i riksdagen har vi från Skaraborgs län föreslagit, all kommunerna Gullspång, Töreboda, Karlsborg och Falköping skulle inlemmas i stödområdet. Riksdagen har visserligen avslagit dessa motioner, men man har samtidigt ullalat, all lokaliseringsstöd lill särskilda projekt i dessa kommuner bör kunna utgå, oaktat att de inte är placerade i stödområdet.

I arbetsmarknadsutskottets belänkande 1978/79:23 sades bl. a. följande: "Del hindrar inte alt det finns betydande problem i några av länels kommuner, i första hand Gullspång, Karlsborg och Falköping, som har en stagnerande utveckling med problem på arbetsmarknaden. Även om utskottet har avstyrkt alt de inlemmas i stödområdetkan det finnas skäl för samhället all stödja projekt som ger varaktig sysselsättning."

Med stöd av det anförda hemställer jag atl få ställa följande frågor lill industriminister Åsling:

Vilka åtgärder är industriministern beredd atl vidtaga för all förbättra industrisysselsällningen i Skaraborgs län?

Kan del anses försvarbart all från regeringens sida bevilja statliga medel för all starta en ny fabrik för mineralullstillverkning, när marknaden ser ul som den gör i denna bransch?

Är industriministern beredd alt medverka till atl lokaliseringsstöd kan utgå till nya industriprojekl i bl. a. Karlsborgs kommun i Skaraborgs län?

100

1980/81:55 av Arne Nygren (s) till industriministern om sysselsättningen i Norsjö kommun:

I en fråga den 14 mars 1979 och i en interpellation den 10 april i år har jag i riksdagen aktualiserat problem i Norsjö kommun i Västerbotten.

Vid båda tillfällena gav svarande statsråd besked som kunde lyda på all åtgärder skulle vidtas som kunde lindra den myckel svåra arbetsmarknadssituationen i kommunen.

Frågan den 14 mars 1979 gällde projekterandet och byggandet av nya

lokaler för Sveriges geologiska undersökning (SQU) i Mala. Budgetminisler Mundebo gav ell mycket positivt besked. Han anförde att "några förskjutningar i den ursprungliga tidsplan som byggnadsstyrelsen räknat med inte skall behöva ske. Byggnadsstyrelsen räknade med byggstart tidigast sommaren 1980 och atl byggtiden kunde omfatta ett år."

Budgelministern anförde; "Qm inget oförutsett inträffar under projekteringsarbetet räknar jag med atl byggandet skall sältas i gång hösten 1980 och sålunda vara färdigt hösten 1981."

Med det planeringsbeskedel har man sedan arbetat bl. a. inom kommunledningen. Men alltjämt dröjer klartecken för bygget, trots atl byggarbels-löshelen i vinter väntas bli stor pa orten och yrkesinspektionens hot om alt förbjuda SGU:s nuvarande lokaler blivit alltmer överhängande.

I sitt svar på min interpellation under våren i år gav industriminister Åsling
ett allmänt hoppingivande besked om önskade åtgärder i Norsjö kom
mun. /

Statsrådet gjordes i interpellationsdebatten uppmärksam på att man i Norsjö kommun då hade 5 % arbetslöshet. Qm delta sade statsrådet: "5 % arbetslöshet. Det är ett beklagligt faktum, och det motiverar de speciella insatser som regeringen är beredd all göra för atl utveckla sysselsättningen på orten." Den ort i kommunen som då var aktuell var Bastuträsk.

Ett av de aktuella företagen, som då hade varslat om en nedläggning, som skulle göra 26 charkuleriarbetare friställda, var AB Holmlunds Livsmedel.

Förelaget hade sökt men inte fåll klartecken om lokaliseringsstöd för en ombyggnad som kunde rädda sysselsättningen. Om det företaget sade statsrådet i interpellationsdebatten så här: "Beträffande charkuleriförelagel AB Holmlunds Livsmedel finns f. n. en ansökan om lokaliseringsstöd hos arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) för prövning. Länsstyrelsen i Västerbottens län har tillstyrkt ansökningen. Beslut kan väntas under juni månad."

I dag - fem månader efter utlovat besked - väntar alltjämt de 26 anställda vid Holmlunds och förelagets ledning på besked.

Del som hänt i kommunen sedan industriminislern besvarade min interpellation i juni i år är all antalet krisföretag i kommunen fördubblats lill antalet. Arbetslösheten har sedan dess ökat lill 6 % och lill 9 % bland kvinnor. Nu har Norsjö kommun den högsta arbetslösheten i Västerbotten.

Ell färdigställt industrihus i Adak, som kommunen fick efter nedläggningen av gruvverksamheten i Adakgruvan, står tomt. Sedan mitten på 1970-talet har folkmängden i Adakområdet minskat med nära 200 personer.

Med anledning av denna utveckling och avsaknaden av besked från regeringen ber jag atl lill industriministern få ställa följande frågor:

1. När avser regeringen atl ge klartecken för byggande av SGU-lokaler i Mala?

2. När räknar regeringen med atl lämna det besked som kan trygga sysselsättningen vid Holmlunds Livs i Bastuträsk?

3. Vilka övriga åtgärder ämnar regeringen vidta för atl avhjälpa situatio-

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Anmälan av interpellationer

101

Nr 29

Torsdagen den 20 november 1980

Meddelande om frågor

nen vid krisholade förelag i Norsjö kommun och bekämpa den rekordhöga arbetslösheten i kommunen?

15 § Meddelande om frågor

Meddelades all följande frågor framställts den 20 november

1980/81:127 av Nils-Olof Grönhagen (s) till industriministern om verksamheten vid Lunde Varv AB:

Vid rikdagens behandling av propositionen om varvsindustrin berördes även situationen vid Lunde Varv AB i Ådalendislriktel. Riksdagen uttalade då som sin mening all Lunde Varv bl. a. skulle rekonstrueras ekonomiskt genom medverkan från intressenterna. Staten avsågs därmed också medverka i rekonstruktionen. Tiden har gått, men uppgift om några åtgärder i den riktning som riksdagen uttalade har inte lämnats.

Min fråga lill industriministern lyder:

Har industriminislern och regeringen några informationer atl ge om hur rekonstruktionen av Lunde Varv AB:s ekonomi har skett, och har varvet -del enda norr om Stockholm - några möjligheter till statliga beställningar?

1980/81:128 av Bertil Hansson (fp) till kommunminislern om den andliga vården vid sjukhusen:

Vid behandlingen av proposition 1979/80:152 om den andliga vården vid sjukhusen beslutade riksdagen i enlighet med vad kullurulskotlel anfört i sitt betänkande 1979/80:29 att möjlighet skall beredas svenska kyrkan och övriga trossamfund "atl verka som likvärdiga parter med lika möjligheter atl arbeta. Arbetet bör bedrivas i ekumenisk anda vilket bl. a. innebär alt del måste präglas av en ömsesidig strävan lill samverkan. Delta synsätt bör också markeras med avseende på relationerna mellan sjukvårdshuvudmännen och trossamfunden." Vad riksdagen härvid beslutade om ansvaret för den andliga vården vid sjukhusen gav riksdagen lill känna för regeringen.

Vilka åtgärder har regeringen vidtagit med anledning av del nämnda tillkännagivandet?

16 § Kammaren åtskildes kl. 1803.

In fidem

BENGT TÖRNELL
/Solveig Gemert