Riksdagens protokoll 1979/80:74 Onsdagen den 30 januari

ProtokollRiksdagens protokoll 1979/80:74

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1979/80:74

Onsdagen den 30 januari_____________________________

Kl. 19..30

Förhtindlingarnti leddes till en början av iiirdre vice tiilirrtinncir.

5) 1  Allmänpolitisk debatt (torts.)

KNUT WACHTMEISTER (m):

Herr talman! När vi för tio år sedan gick in i 1970-talet gjorde vi del med stor optimism. Bara fem månader tidigare hade den första människan salt sin fot pä månen, och tron på teknikens och vetenskapens framtidsmöjligheter kände inga gränser.

Vi hade ett bra 1960-tal bakom oss också när det gällde den ekonomiska utvecklingen. Vi hade inle haft någon nämnvärd arbetslöshet, och budgeten var i slorl sett balanserad. Någon energikris var det inte tal om, ulan i stället såg man kärnkraften som en ny enorm resurs i mänsklighetens tjänst. En stadig och jämn tillväxt hade garanterat inte bara en utbyggd offentlig service utan också utrymme för den enskilde alt öka sin konsumtion. Vi hade i ordets bästa bemärkelse en ganska stor valfrihet på den tiden.

De förhoppningar som vi sålunda kände inför 1970-talel har, som alla vet, inle kunnat infrias. Alltför stora arbelskraftskostnadsökningar i mitten av decenniet medförde som alla vet minskade andelar på den för vår levnadsstandard så livsviktiga exportmarknaden, och den överbyggnadspolitik som skulle fört oss torrskodda över konjunklursviickan lyckades inle, utan medförde stora svårigheter med lageravveckling när exportutsiklerna började bli bättre.

Den offentliga sektorn växte under 1970-lalet alltför snabbt och tog hela tillväxten i anspråk och enligt beräkningar därutöver 30 miljarder kronor. Den offentliga sektorns andel i bruttonationalprodukten steg under dessa 10 år från 43 till 65%.

Här i Sverige lever vi vidare som om ingenting hänt och som om det vore något av en högre makt bestämt alt vi skall ha del bättre än alla andra länders folk. Vår snabba välståndsökning under tidigare decennier baserades till stor del på malmen, skogen och vår billiga energikälla - vattenkraften. Därtill kan man lägga ett stort tekniskt kunnande hos vårt folk. Dessa positiva förutsättningar för att vi skall vara världsbäsl finns inte längre. Skogarna och malmen betyder långt mindre nu, vattenkraften vill vi inte bygga ut och värt tekniska försprång gentemot många andra länder har kraftigt krympt.

Likväl kräver vi att ständigt fä det bättre med högre löner, längre ledighet och bättre service, som helst inte skall kosta någonting. Många kommuner lever av allt all döma med samma ljusblå optimism och tror att det går alt fortsätta som förr; allt kommer nog all ordna sig ändå. Självfallet är det en

117

Nr 74

Onsdagen den 30 januari 1980

Allmänpolitisk debatt

lovvärd ambition att försöka förbättra servicen för människor, men det borde bli uppenbart all nu måste takten dämpas. Man möts ofta av två skäl för alt trots allt fortsätta att bygga och investera. Det ena är att del bara blir dyrare om vi väntar med att bygga och del andra att del eller del projektet står i deri kommunala flerårsbudgeten, så del har vi redan lovat invånarna. Det första skälet, atldet bara blir dyrare om man väntar rned att bygga, håller endast om byggnadskoslnaderna ökar snabbare än andra kostnader. Det andra skälet finner jag inte heller gångbart. De förtroendevalda ute i våra primärkommuner och landsting måste vara precis lika rädda om kommuninvånarnas pengar som den enskilde måste vara om den egna familjens ekonomi. Finns det inte pengar i kassan måste man avstå från utgifter som inte är absolut nödvändiga. Den alltför snabba kommunala expansionslaklen visar att så inte alltid skett pä många håll.

Det skall villigt erkännas att regering och riksdag inånga gånger lagt på primärkommuner och landsting ökade bördor utan att utreda och än mindre anvisa hur dessa reformer skall finansieras av kommunerna. Del kan i det sammanhanget vara värt alt påpeka alt antalet riksdagsledamöter med kommunala uppdrag drastiskt minskat under 1970-talet. Sålunda har antalet riksdagsledamöter med landstingsuppdrag under decenniet minskat med mer än 50 %. Det får inte betyda att vi för framtiden inte är lika observanta över vad som sker ute i kommuner och landsting. Förhoppningsvis kommer det för framliden att bli en bättre tingens ordning, eftersom det står inskrivet i regeringsdeklarationen alt regeringen avser att noga granska de ekonomiska verkningarna för kommunerna av statliga beslut.

Det står också i regeringsförklaringen alt ytterligare åtgärder måste prövas för att begränsa den kommunala expansionen, otn denna visar tecken att fortsätta i samma snabba takt som hittills trots träffade överenskommelser. Det är mot denna bakgrund man får se regeringens förslag alt minska takten i skatteutjämningsbidrag till kommunerna innebärande, som alla vet, all 750 milj. kr. betalas ut 1982 i stället för 1981.

En överenskommen expansionslakl om 3 % ser ul att hamna på mer än 5 % och är inle förenlig med de slabiliséringsslrävanden som är nödvändiga och som vi alla bekänner oss till. Gärna återhållsamhet men inte hemma hos mig, förefaller många resonera. Enligt min uppfattning är det inte bara fullt motiverat utan också nödvändigt att regeringen nu gär från ord till handling enligt regeringsförklaringen.

Jag tycker att det är förvånande att denna senareläggning väckt sä mycket rabalder med tanke på att de 750 miljonerna utgör mindre än 2 % av de totala årliga statsbidragen till kommunerna på nära 40 miljarder, som vi hörde budgetministern redovisa före middagsuppehållet. Som jämförelse kan nämnas att dessa bidrag på nära 40 miljarder både överstiger statens totala momsinläkter, som för kommande budgetår beräknas lill 37,7 miljarder, och den skalliga inkomstskatten på omkring 33 miljarder kronor. Att socialdemokraterna går emot förslaget med motiveringen att mänga kommuner då måste.höja skatten förefaller mer vara ett vanligt utslag av önskan att säga nej till alla borgerliga förslag än sakligt motiverat.

Koinmunministern har salt kyrkan milt i byn med sitt konstaterande i

pressen häromdagen all senareläggningen av de 750 miljonerna ingalunda  Onsdagen den

kan motivera en skattehöjning. De två miljarder som kommunerna haft i       30 januari 1980

överskoll 1978 och som är en pluspost i årets budgetar torde borga för det-----       

påslåendet. Till yttermera visso verkar del som om 1979 års överskott skulle     Allmänpolitisk

bli ca  1  miljard kronor, som alltså mer än väl kompenserar bortfallet     debatt

1981.

Pä samma sätt som regeringen nu föreslår en senareläggning av en del av skatteutjämningsbidragen kan naturligtvis kommunerna också senarelägga planerade men inte absolut nödvändiga investeringar.

Vi moderater har under många år varnat för en alltför snabb kommunal expansion. Det är därför enligt min uppfattning fullt motiverat att vi nu ånyo i en motion aktualiserat kravet på att en särskild beredning tillsätts med uppdrag att med utgångspunkt i kommunalekonomiska utredningens arbete framlägga ett förslag till lagsladgal kommunalt skattetak. Det var inte sä många år sedan man sade att 25 kr. i kominunalskall var elt absolut maximum som man kunde lägga på skattebetalarna. Nu tangerar vi och riskerar att snart bryta igenom 30-kronorsvallen. Del kan icke vara acceptabelt.

En annan åtgärd som också är ägnad all stämma kommunerna till eftertanke är det moderata förslaget att ute i kommunerna kräva en rådgivande kommunal folkomröstning för det fall man avser att höja kommunalskatten. Blotta vetskapen om alt man tvingas underställa folkel i val en föreslagen skattehöjning kommer med säkerhet att verka återhållande på alltför expansiva kommunalt förtroendevalda. Det blir, herr talman, nödvändigt all för framtiden på ett helt annat sätt än nu rätta munnen efler matsäcken,

HANS GUSTAFSSON (s):

Herr talman! Kommunernas ekonomi har under senare år allt oftare blivit föremål för debatt. Det är rätt naturligt. Kommunalskatten har stor betydelse för de flesta skattebetalare, och den kommunala ekonomin har allt större betydelse för samhällsekonomin i dess helhet.

Kommunalekonomiska.utredningen insåg delta och framlade ett detaljerat förslag till förhandlingsordning mellan regering och kommuner. Den dåvarande regeringen ställde sig i sin proposition bakom förslaget. De flesta av oss trodde väl därmed att det också skulle komma att tillämpas. Vi vet genom årets budgetproposition att så inte var avsikten.

Nu fattar regeringen besluten först, publicerar dem i budgetpropositionen och inbjuder sedan kommunförbunden till överläggningar den 4 februari. De socialdemokratiska ledamöterna i de båda kommunförbunden har aldrig vägrat alt förhandla med regeringen, oavsett hur den har varit sammansatt. Men de vägrar alt förhandla om redan fattade beslut, och det är ganska rimligt. Dra tillbaka förslaget om reducerad skatteuljämning för 1981, så blir del meningsfullt att förhandla, och det blir säkert också förhandlingar med alla närvarande.

Nr 74

Onsdagen den 30 januari 1980

Allmänpolitisk debatt

120

När företrädare för regeringen skall beskriva expansionen av den kommunala sektorn, kan man mellan raderna utläsa att expansionen skulle bero på all kommunalt förtroendevalda skulle vara mera ekonomiskt lättsinniga än företrädare för regeringen. De har svårare alt säga nej till medborgarnas önskemål, menarman, och deras sinne för ekonomi förutsätts vara sämre utvecklat. Nu kan man fråga sig om en regering som låter bli all finansiera över en fjärdedel av sin egen budget är den rätta att sätta betyg pä andra. Kommunalskatten stiger antagligen, därföratt kommunerna anser sig böra ha inkomster som räcker till deras utgifter.

Det är naturligtvis sä, all orsakerna till den kommunala expansionen är att söka i det förhållandel all vi i vårt land har valt alt lägga genomförandet av vår välfärdspolitik på kommuner och landsting. Del har rått en bred enighet om att del är klokt att beslut och verkställighet ligger så nära medborgarna som möjligt. Det har antagligen också gjort det en smula lättare att centralt besluta om reformer, då en stor del av finansiering och verkställighet uppdragits åt någon annan.

Nu är jag sorn andra naturligtvis medveten om att en sådan situation kan uppstå, eller har uppstått, all icke alla godii itinkar, eller ens riksdags- och regeringsbeslut, kan förverkligas. Men man måste då göra klart för sig all del behövs en väldigt lång bromssträcka, Kominuneriiiis kostnader är i stor utsträckning bundna i personal och airläggrringar. Vidare tror jag inle del är någon bra metod all först rikta kritik mot kommunerna för att de inte bygger ut barnoinsorgeir fort nog, för all långtidsvården får bedrivas i korridorerrra, för titt de inte tar itu med problemen i skolan, för all färdtjänsten inle är tillräcklig, och samtidigt anklaga dem fören för stor aktivitet. Jag tror all det var Nikila Chrusljov som en gång sade alt man inle kan koka en halv höna och Ifita den andra halvan lägga ugg - det stummer nog.

Och onr regeringen - av något outgrundligt skäl - tror att man minskar kommunalskallen genom att begränsa transfereringarna till kommunerna, har den ändå valt den sämsta metoden härför. Kommunerna är i full gång med årets budgetarbete, och 1981 års kostnader har redan i stor utsträckning bestämls - i huvudsak genom beslut som fattals dessförinnan. De medel som kommunerna har haft att räkna med får tillgodoses genom en höjning av kommunalskatten. Regeringen driver därför upp komnrunalskalterna Ull en högre nivå än vad som skulle ha varit nödvändigt. Det fallas bara att det sedan åberopas i nästa ärs budgetproposition som ell skäl fill nya åtgärder mot kommunerna.

Men därtill kommer - och det är det viktigaste - all skatleutjämningen inle enbart eller främst är en fråga onr transferering mellan staten och kommunerna. Det är en metod som vi alla har accepterat för alt åstadkomma en utjämning mellan fattiga och rika kommuner. Regeringen säger nu all denna orättvisa får bestå ett tag lill. De sorn bor i de fatliga kommunerna och kanske måste tjäna 10 000 kr. mer än de som bor i en rik kommun för att fä samma standard skall få finna sig i detta. Del hade varit rimligare att säga: Nu är del allmänt besvärligt, nu måste vi i första hand se till att de som har den svåraste situationen får en förbättring. Inte är det just de som har del sämst

Nr 74

sorn har det största ansvaret för balansen i samhällsekonomin.

Jag tycker inte heller det är särskilt solidariskt att, sorn skedde i höstas.     Onsdagen den genomdriva en sänkning av statsskatten rned ell gott utbyte för höginkornsl-     30 januari  1980

lagarna och sedan låta kommunerna betala en del av reformen, vilket leder     -

till ökade kommunalskatter som  känns svårast för dem som  har låga    Allmänpolitisk inkomster och kanske redan betalar en hög kommunalskalt därför all de bor i     debatt fattiga kommuner.

Nu säger statsministern, ekonomiministern och fler; Det här betyder inte så rnycket. Del är bara 750 milj. kr. som skjuls framåt ett år. Det totala anslaget för skatleuljäinning är över 7 miljarder. Det vi förskjuter är bara 10 %, menar statsministern. Allting är relativt. Beloppet är bara 1,2 % av budgetunderskottet och bara 0,3 % av de samlade staisulgifterna, I den samlade statskarusellen framstår vid sådana jämförelser beloppet som försumbart. Men gär vi till den enskilda kommunen finner vi att beloppet just för den kommunen är av stor betydelse för dess möjlighet att utan skattehöjning tillgodose ändamål som vi alla funnit angelägna.

I debatten i dag gjorde statsministern gällande att det i huvudsak var socialdemokraterna som försökte göra politik av alt regeringen sköt en del av skatteutjämningen ett år framåt. Men inte är det sä. De båda centerpartistiska ordförandena i de båda kommunförbunden har gått till hård attack. Men de är inte ensamma. De sex förvaltningsutskotten i södra Sverige har i ett gemensamt uttalande uttryckt sin oro över de ekonomiska problem som drabbar kommunerna, om budgetpropositionens förslag genomförs,

I dag fick jag i min hand en skrivelse från länsavdelningen i Skaraborg, som uttalar sin oro och kräver att skatteutjämningsreformen genomförs i enlighet rned regeringens tidigare beslut.

Inte styrs alla dessa och fler som jag inle åberopat av socialdemokrater.

Hur vore det om den saklighet ni efterlyser hos andra präglade era egna påståenden?

I budgetförslaget riktas vidare kritik mot att det ökade skatteutjämningsbidraget icke itnväirts för iitt sänkii koiriirninalskallen. Endast sex koirrirniirer och elt litndsting har sänkt sktrtlen I9S0. sägs det kritiskt i budgelförshiget. Det är högst tveksamt onr del var deitii sonr viir meningcir nred skiilieut-järiiningsreformen. Motivet var att kommunernti skulle kunnti erbjuda sina invånare samma service till samirrti kostirtrd. De knrriirruncr som iiirviiirl skatteuljänrningsmedlen till alt höjii servicen till strmmti nivå som grtimrkoin-rnunen utan alt höja skatten har icke handlat i strid irrol grundtiiirktrrntt i refornren utan i överensstämmelse med refornren.

Jag har förståelse för all laget kräver återhållsamhet. Men förslaget i årets budgetproposition att beröva kommunerna det redan beslutade skatteutjämningsbidraget är oacceptabelt därför all del drabbar dem sorn redan har den sämsta situationen och därför att det driver upp kommunalskatten.

Herr talman, lät mig avslutningsvis få beröra ytterligare ett par frågor med anknytning till konrmunerna.

I olika sammanhang - vi har även fått höra det här i dag - har företrädare

' ""  ''                      för den borgerliga regeringen attackerat den offentliga sektorns utbyggnad.

Onsdaeen den       Så länge de attackerna sköttes av Gösta Bohman överraskade de inte särskilt

30 januitri 1980     mycket. Men när Ingemar Mundebo i höstas anklagade kommunerna för alt

--------------------- visa för stor aktivitet och konstaterade - för att inle säga hotade med - att om

Allinäiipolitisk         kommunerna inte höll igen fick ett lagfäst skattetak övervägas, blev jag

debatt                    oroad.

Den offentliga sektorn framställs ofta som det främsta hotet mot samhällsekonomin. Såvitt jagförstär bygger delta på en felsyn. Det är inte ur den synpunkten, dvs. med hänsyn till.samhällsekonomin, mera riskfyllt all bygga ut den offentliga tjänstesektorn än att bygga ut den privata tjänstesektorn. Den samhällsekonomiska kostnaden består i båda fallen av det resursutrymme som las i anspråk för att producera tjänsten och vilken alternativ användning som hade funnits för denna resurs. Valet mellan en privat eller en offentlig tjänstesektor är en betalnings- och en fördelningsfråga. En ny privallandläkare kan etablera sig ulan att ekonomiministern protesterar, men skulle vederbörande ta anställning inorn folktandvården, anses den ekonomiska balansen vara i fara. I Amerika är den offentliga sektorn ungefär hälften sä stor som i Sverige. Men inte är sjukvården billigare för det. Den kostar något mer mätt i andel av bruttonationalprodukten i Amerika än vad den gör i Sverige.

Om en tjänst skall tillhandahållas av den offentliga eller den privata tjänstesektorn är en fördelningspolitisk fråga. 1 det ena fallet styrs efterfrågan av behovet i större utsträckning, i del andra av plånboken. Men inte är del ena särskilt mera riskfyllt för samhällsekonomin än del andra. Och inle blir det annorlunda om avgiftsfinansieringen ökas. Det påverkar bara fördelningen av tjänsterna.

Om medborgarna tillräckligt tydligt ställs inför valsituationen, ärdet heller inget axiom alt en privat konsumtionsökning i varje läge är att föredra framför en offentlig. Problemet beslår i alt finna bra metoder för alt överföra de erforderliga resurserna från den privata till den kollektiva finansieringen.

Jag har redan påtalat alt kommunerna vid flera tillfällen hotats med ett lagfäst skaitetak om de inte håller sig i skinnet. Liknande tongångar återfinns i årets budgetproposition. Nu kan man förstås undra om del inle vore mer motiverat ined ett lagfäst lånetak för staten än ett skattetak för kommunerna.

Utgångspunkten för attackerna mot kommunerna har varit alt de inle
håller sig inom en volymutveckling på 3 %. Man har velat göra gällande att
del skulle bero på att det byggs för många simhallar och andra liknande ting.
Det är inte sä. Att volymutvecklingen inle kunnat hållas har andra orsaker.
En är all planeringsunderlaget ännu är för bristfälligt för att exakt bestämma
vilken volymutveckling sorn krävs för all tillgodose de prioriterade orr-rrädena
och att sedan finna metoder för alt fördela den på 280 kommuner och 23
landsting.
Om vi studerar volymberäkningarna för 1980, såsom de föreligger, kan vi
'-2                          konstatera att av en beräknad volymökning på 4,5 % går 3,6 % till de

prioriterade områdena och om överenskommelsen om barnomsorgen skall     Nr 74
fullföljas 4,1 %. Kommunerna gör nog vad de kan för att både tillgodose de     Onsdagen den
prioriterade områdena och begränsa volymutvecklingen. De behöver inte     3() januari 1980
hängas ut som syndabockar.                                                                                

Vad är det nu som är så betänkligt med denna volymutveckling? Den har Allmänpolitisk givit arbete åt 25 000 personer mer. Hade dessa kunnat anvandiis på något debatt alternativt sålt som hade varit bättre för samhällsekonomin? Hade de kunntil användas inom t. ex. exportindustrin? Nej. del har inte funnits någon sådan efterfrågan. Det finns redan en tillräcklig reserv av arbetslösa. Vad är del som gör del så farligt för den samhällsekonomiska balansen all folk arbetar i den offentliga sektorn med vård och service i stället för att vara utan arbete? Eller skall de gå-oanvända som en reserv, om industrin om några år skulle behöva den? Det vore bra om vi finge svar på den frågan.

Det främsta hotet mot den kommunala självstyrelsen kommer inle från deri kommunala expansionen utan från urusla statsfinanser. Då skapas förulsättningarnaför ingrepp mot kommunerna. Regeringen kan naturligtvis inle anklaga sig själv och väljer den här gången att rikta sig mot kommunerna. Det finns ingen anledning härtill. Kommunalmännen förslår säkerligen ulan hot om skattetak betydelsen av att vi kan återställa samhällsekonomisk balans och är helt visst villiga medverka härtill. Det är också den bästa garantin för den kommunala självstyrelsens fortbestånd. Diktera och hota kommunerna mindre och överlägg med dem om problemen innan besluten tas i regeringen, så kommer resultaten alt bli bättre för båda parter!

Budgetministern INGEMAR MUNDEBO:

Herr talman! Hans Gustafsson berörde flera avsnitt av budgetpropositionen som gäller den kommunala ekonomin och förslaget om elt års längre genomförandetid för den kommunala skalleutjämningen. Jag vill något kommentera vad han sade.

Låt mig först säga alt också min utgångspunkt är att den offentliga sektorn - statens, landstingens och kommunernas verksamhet - spelar en väsentlig roll i vår samhällsekonomi och i hela värt samhällsarbete. Vi har i Sverige och vi kommer också i framtiden alt ha en betydande offentlig sektor. Del tror jag slår i överensstämmelse med de flesta människors värderingar. Vi kräver av samhället en god social vård och omsorg, god utbildning, goda kommunikationer och mycket annat. Men det är egentligen inte delta som debatten måste handla om. utan det är vilket utrymme vi har i våt" samhällsekonomi i dag och åren framöver för olika verksamheter. Vi har en kaka att dela på mellan investeringar och konsumtion, mellan privat, statlig och kommunal konsumtion. Del finns dock vissa begränsningar i den delningsverksamheten som gör att också en del angelägna och viktiga verksamheter måste få vänta och inle kan genomföras i den takt som vi kanske skulle önska.

Del är delta som är bakgrunden till de förslag som vi nu har lagt fram. Vi vill inte ytterligare höja skatterna, och vi vill inle ytterligare öka budgelun-

123

Nr 74                      derskotten. Då måste vi använda oss av olika metoder för alt begränsa den

Onsdtigen den       snabba tillväxten inom den offentliga sektorn.

30 iiinuiiri 1980          V' har alltså kviir vår uppfattning om den offentliga sektorns betydelsefulla

_____________ roll, men del finns alltså inle större utrymme än vad vi disponerar genom de

Allmänpolitisk         aktuella förslagen för ytterligare verksamheter under 1980.

debatt                       Hans Gustafsson säger att måhända vore ett lagfäst lånetak för staten

bättre än ett kommunalt skaitetak. Jovisst, del är en tanke. Men då skulle många av motionerna i del hår parlamentet snabbt falla, eftersom de då vore omöjliga att förverkliga. Jag tror inte all del vore till fördel för människors trygghet orn vi hade ell sådant lånetak, men del vore kanske till fördel när det gäller politikers uppfinningsförmåga.

Jag har instämt och instämmer fortfarande i alt det behövs en läng broinsslriicka för alt anpassti den kommunala tillväxten lill de ekonornisktr r'ealiteternii. Del är biirii del alt vi htir försökt bromsa i rätt många åri och det är på liden till inbromsningen börjiir verka. Rediin soirrirraren 1977 itilade man i den överenskommelse som ftinns mellan regeringen och koirrnrunför-bunden-och mtin viir överens-om vikten av alt mycket restriktivt pröva iilla utgifter och se över sina flerårspliiner. Och i den överenskommelse som vi träffade sommaren 1978 sade man detta med ännu större bestämdhet. Man var överens oin alt det inte var samhällsekonomiskl möjligt titt fortstitla med en expansion i så snabb takt som vi då hade. Vi har haft en broirisslräckti genom någrii år. och iru är del pa tiden titt inbromsningen börjar verka. Problemet är att om den inte nu börjar verka, sa kommer vi att miita än värre bekynrrner åren friimöver.

Visst kan man uppskjuta inbromsningen - det kan för ögonblicket vara angenämt. Men problemen blir större och mera svårhanterliga när den snabba, hårdare inbromsningen kan bli nödvändig. Jag tror att farten genom 1980-talet blir behagligare om vi nu lar den jämförelsevis försikliga inbromsning som budgetförslaget innebär.

Jag vill klargöra den här bakgrunden lill del aktuella förslaget. Jag ser alltså kommunernas verksamhet som en myckel betydelsefull del av hela vårt samhällsarbete. Med bevarande av den synpunkten måste vi ändå anpassa den kommunala verksamheten till de samhällsekonomiska realiteter vi har all leva med. Gör vi inte del, blir problemen väsentligt större i framtiden. Tar vi chansen nu, så tror jag vi kan hanlera problemen de kommande åren, och hantera dem tillsammans - stal, landsting och kommuner.

Till sist vill jag betona en sak. Under alla dessa år av debatt om den kommunala ekonomin har jag aldrig sagt all den snabba tillväxten enbart är kommunernas eller kommunalmännens problem. Vi fär dela det ansvtrrel -stat, landsting, kommuner och offentliga myndigheter, I hög grad är del de politiska partiernas stora ambitioner som ligger bakom den stora expansionen. Det är de ambitionerna vi får slå av på ett slag, så att de passar i den kostym som vi har alt leva med.

HANS GUSTAFSSON (s) replik:
124                             Herr talman! Ingemar Mundebo betonar betydelsen av den offentliga

sektorn -den sltitligti, koiirmuirtila och l;iirdstiirgskoiirnuiir;ilti -och stiger titt      Nr 74

det inte iir dettti frågtin giiller, ut;m frågtin iir; Vilket titiymiiic lr;ir vi? Del     Oirsdtigcii den

fiirns vissa begriinsningiir,  irreiriir luiii.  iriir det giiller titt bygga ut tlcir     31) januiiii 1980

offciitligii sckloiir. Ingen Irar viil bestritlit det  - till det finns bcgiiiirsiriirgiir----------

som gör till vi inte ktrn ilrivii denna titbyggiitid liiii- hiiigt som helst. Allmänpolitisk

Men jag fick ändå inte av Ingemar Mundebo något svar på frågan vilken debatt fara del iir för den samhällsekonorniskti biilansen att 25 000 niänniskor får jobb. människor sotn icke hade kunnat erbjudas en alternativ sysselsiitlning på andra områden. Om det hade viiril så att exportindustrin - eller industrin över huvud taget - hade ropat efter arbetskraft och vi hade flyttal in denna arbetskraft i den offentliga sektorn, då hade jag kunnat förstå svårigheterna med detta. Men om det nrr finns en reserv av arbetskraft som vi har sysselstitl med meningsfullt arbete, i huvudsak inonr vårdsektorn, hade det då varit biittre titt de hade gått utan jobb och belaltils via arbetslöshetsförsäkringen?

Ingemar Mundebo stiger, sedtin jag litet på skämt frågat om det inte finns starkare skäl all ha elt lagfäst lånetak för staten i stället för det sktiltetak för kommunerna som företrädare för regeringen jämt går ul och talar om; Jo visst, men dä skulle kanske inte en del av motionerna ha galt igenom. Jag tror ju inle all Ingemar Mundebo liinker stödja alla motionerna. Kanske hade ännu fler fått falla undan i det läget.

Men del ärinte del som problemet gäller. Problemet är ju all kommunerna har en i lag fastställd skyldighet att fintinsiera sina utgifter. Därför måste kommunalmännen i varje läge ta på sig ett långt större ansvar och en långt svårare pedagogisk uppgift där det gäller alt för medborgarna förklara alt vi måste kunna betala den service och den omvårdnad som vi erbjuder dem. Men det behöver inte staten göra. Staten kan inte. Ingemar Mundebo, fortsätta all finansiera sin verksamhet genom lån. Det är ingen metod all rekornnrendera bara för att fler motioner skall kunna bifallas. Förr eller senare måste lånen bettilas. Lånen år, som jtig ser del, ingenting annat än uppskjuten sktill.

Avslutningsvis sade Ingemtir Mundebo alt han inte ville liigga ansvaret för den kommunala volymexpansionen enbart på kommunerna samt titt sluten borde la en väldigt stor del av del ansvaret. Mot denna bakgrund skall jag avslå från all läsa upp alla de krav som riksdag och regering under det sentisle året har lagt på koinnrunerna och som i hög grad har medverkat till en volymutveckling på uppemot 5 % i stället för som beräknat 3 %. Jag återkommer gärna med en sådan uppläsning. Men det behöver jag nog inle göra i någon diskussion med Ingemar Mundebo, eftersom han har samma uppfattning,

Budgelininislern INGEMAR MUNDEBO:

Herr talman! På den senare punkten har \ i samma uppfattning, Jtig är lika
bekymrad som Hans Gustiifsson över de många krav som regering och
riksdag och statliga myndigheter liigger på landsting och kommuner, uttin alt
vara fullt medvetna om tvngdeii i dessa krav.                                                     12

Nr 74                         Jag vill medverka till att på alla sätt begränsa de krav som man sålunda

Onsdiigen dén        ställer, ifall vi på några punkter måste ställa krav. Del kan ju finnas politiska

30 jttnuari 1980     motiv för all göra det, men dä skall vi klart och entydigt redovisa vad de

_____________ kraven innebär, vilka följder de får för den kommunala ekonomin och för

Allmänpolitisk         '' kommunala beskattningen.

debatt                       Jag är också överens med Hans Gustafsson om att staten inle bör finansiera

sin verksamhet genom lån, i vart fall inte i den betydande omfattning som nu är fallet. Förr eller senare skall lånen betalas. Det är just medvetenheten om detta som är bakgrunden till att vi i det här budgetförslaget har så starkt begränsat den statliga konsumtionslillväxten och att vi måttligt försökt att begränsa den kommunala konsumtionslillväxten. Staten kan nämligen inle ta på sig mer än vad det här budgetförslaget innebär.

Hans Gustafsson, som är enklok person, är naturligtvis medveten om all han valt ett mer demagogiskt än sakligt grepp, när han talar om vilken fara det är för den samhällsekonomiska balansen alt 25 000 människor får jobb. Ja-, det år säkert ingen fara att sä sker. Jag utgår från och hoppas alt det är lill fördel för den samhällsekonomiska balansen alt människor får jobb. Men del är ju inte bara detta sotn debatten om den offentliga ekonomin handlar om. Den kommunala verksamheten är mycket mer mångfaseiierad än så. Debatten blir litet för enkel om vi väljer ut de sektorer av den kommunala verksamheten som är mest svårhanterliga i den politiska debtitten. Til syvende og sidst kan alla de goda och i och för sig välmotiverade insatserna lill slut bli för många. Var och en av dem är oftast vettig och försvarlig, men del hjälper inte - summerar vi dem blir del mer än vi orkar bära. Det problemet möter jag i det statliga budgetarbetet, och samma problem möter landstingsmän och landstingskvinnor och kommunalmän och kommunalkvinnor i sitt arbete. Det gäller i allmänhet rätt vettiga förslag, men de är för mänga, och då måste man banta också där.

Det ärinte heller sä att den privata konsumtionsökningen i varje läge är att föredra framför den offentliga - självfallet inte! Jag betraktar en offentlig konsumtion som mänga gånger värdefull och betydelsefull, både för samhällsekonomin i dess helhet och för de enskilda niänniskorna. Men debatten nu och under åren framöver handlar inte i första hand om del, ulan om att utrymmet för en privat konsumiionsökning är tämligen begränsat. En stordelavdet har visagl att pensionärerna skall ta hand om. Del blir alltså en rätt liten del över till den aktiva generationen. Skall den kommunala konsumtionslillväxten fortsätta i samma takt som hittills blir del kanske ingenting över. Då handlar del inte om att gå ul och säga till människorna: Var snäll och avstå en liten bit av er stora kaka för privat konsumtionsökning! Dä gäller frågan: Är ni beredda att avstå en bil av den kaka ni redan har för att vi skall kunna fortsätta med en hög kommunal konsumtionsökning? Den debatten tror jag blir väsentligt svårare att föra.

Detärdärför jagsägeratlom vi nu börjar försöka,anpassa utvecklingen lill
de ekonomiska realiteterna, så tror jag vi kan hantera 1980-talet. Gör vi inte
det,   utan   försöker   springa   runt   problemet,   då   blir   det   svårt   åren
126                         framöver.

HANS GUSTAFSSON (s) replik:                                                        '' ''*

Herr talman! Jag har mycket kort tid till milt förfogande. Jag skall därför     Onsdagen den
bara som hastigast bertrra ett par av de frågor som Ingemar Mundebo tog     30 jtiiiutiri  1980
upp.                                                                                                                      

Ingemar Mundebo sade: Vi måste nu börja bromsa. Jag är medveten om     Allmåiipolilisk alt det är en lång broinsslriicka för koiirnrunerna. Vi försökte bör-ja 1977. och     dchtttt vi måste börja nu.

Det kan alldeles säkert finnas skäl för den ståndpunkten. Men man bromsar ju inte genom all låta kommunerna finansiera en utgift som egentligen borde falla på staten. Vad ni har gjort är alt ni har flyttat över finansieringen av redan beslutade utgifter från staten till kommunerna. Del kominer tilt leda lill konnnuntilskallehöjningar - del framgår klart av kominunförbundens redovisning - som kominer all drabba låginkomsttagarna och dem sonr bor i de fattigaste kommunerna. Det är ingen solidarisk politik. Det är inget bra sätt att hålla tillbaka budgetunderskottet, all flytta över utgifter till kommunernas skattebetalare och framför allt till dem som bor i de falliga kommunerna.

Jag frågade; Vad är det för fara för den samhällsekonomiska balansen alt 25 000 miinniskor htir fält jobb sonr inle kunde erbjudits dem inom iirdtislrin eller pa tinnal håll'/ Ingemtir Mundebo sviuiide iitl del inte var riktigt så enkelt. Den kommuntila verksamheten iir mycket merti inåirgfiisctlerad. osv. Jii visst. Jag vet inle om Ingemar Mundebo med del menade titt komniuirernti hiir iinviini den hiir sysselsättningsökningen till iirbetstippgiftcr som inle htir varit tillräckligt värdefullti för inedborgtirnti.

Jag har rned rnig en redovisning frän kornmunförbunden över hur volymökningen har tagils i anspråk under 1979 och hur den beräknas las i anspråk under 1980. Det år praktiskt tagel i sin helhet fråga orn alt tillgodose de prioriterade områden som regering och riksdag har varit överens om. Jtig vill inte påstå alt Ingemar Mundebo har gjort det, men att-som ibland görs-föra fram byggandet av ishallar och annat som ett bevis på kommunalt lättsinne är inte rätt. De kostnader som dessa medför är rent mtirginella. Del måste vara bättre. Ingemar Mundebo, att låta de 25 000 människor som det handlar om - och det är där ni har byggt upp er kritik och sagt all volymökningen har blivit 5 % i stället för 3 % - få jobb inom vårdsektorn än att ge dem arbetslöshetsersättning. Dessa människor har icke kunnat erbjudas en alternativ sysselsättning inom industrin. Hade det varit möjligt skulle jag inte ha fört delta resonemang.

Sedan säger Ingemar Mundebo med viss rätt att vi får svårigheter framöver

när det galler den privata konsumtionen. Det blir inte fråga om någon

ökning, säger han. utan det kan 1. o. m. bli sä att den privata konsumtionen

minskar. Det. menar Ingemar Mundebo. blir svårt för människorna. Ja. det

iir möjligt, nren del är ju precis vad som har skett de senaste åren i och med all

lönitigarnti i realiteten fått vidkännas en reiillönesiinkning. Såvitt jag vet fick

de det ulan altens bli tillfrågade. Om de i stället hade ställts inför valet melltin

iitt å enii sidiin öka sin privata konsumtion och å andra sidan fa en offentlig

I" koirstimtionsökning. förmodtir jtig all de i viirje fall hiide htift liittare tttt ta

stiillning.

Nr 74_________ Jag har således inte här talat fören obegränsad utveckling av den offentliga
C)nsdiii'cii den -_ sektorn. Jag delar uppfiitliringen till del behövs en åtstramning, nren del är
M) jiiiiuari 1980_ ''ile riktigt ocb vettigt all åstadkommii eir sådtin genom att överföra
_____________ _____ betalningen av redan beslutade utgifter till konnnunernti.

Allinåiiptditisk

1,1,11,1                     Budgetministern INGEMAR MUNDEBO:

Herr ttilman! Jag skall kommentera ett par saker i Hans Gustafssons inlägg.

Hans Gustafsson siiger att de aktuella förslagen skulle leda lill koir-rmuntrlti skattehöjningar. Det är nog litet väl tidigt att påstå del. Budgetarbetet har självfallet börjat, men det befinner sig i ell så tidigt skede att man inte kan gå ut och fastställa nivån på 1981 års skatter, Orn jag i ell motsvarande skede av del statliga budgetarbetet skulle säga något om det kommande året mot bakgrund av myndigheters och organisationers önskemål om pengar, vore det lätt till påvisa all det skulle behövas ytterligare 10 miljarder i nya skaller, högre moms eller sociala avgifter, eller också skulle det betyda ytterligare 10 miljarder i budgetunderskott. Jag har precis samma sakliga underlag för ett sådant konstaterande som kominunförbunden kan ha i dag. Del skall dock lill ett budgetarbete under nära nog ett år innan man kan fastställa skattesatserna för 1981, I varje fall krävs del åtskilliga månader av intensiv behandling av kommande budget. Därefter får vi se vilka effekterna blir. Jag vill påminna om att både regeringen och finansutskottet, när de tog ställning lill förslagen om den kommunala ekonomin, sade all del borde vara möjligt med kommunala skattesänkningar.

Sedan frågar Hans Gustafsson om inte de kommunala verksamheterna, 1. ex. insatserna för sysselsättningen, är tillräckligt värdefulla för medborgarna. Jo. det hoppas och tror jag. Men det är inle det saken gäller. För att uppnå balans i vår saiirhällsekonorni måste vi också prioritera de värdefulla tingen.

Det stora bekvmret tVrr oss politiker i dag på både sUillig och koirnrruntil nivå iir att vi inte ktin genonrförti ens iillt det viirdefulla. Skulle vi göra det. skapiide vi problenr för vär sanrhiillsekonoini i frtinrtiden. för da log \ i på oss för mycket. Vi inåste iilllså prioriierti också inom del viirdcftillti.

Sediiii tror jag inle alt de problem som finns i den kommunalii ekonomin beror på något slags utvecklat lättsinne. Det finns måhända inslag av lättsinne även i den offentliga verksamheten. Det må vara så. bara det inte handlar om pengar.

Andre vice talmannen anmälde all Hans Gustafsson anhållit att till protokollet få antecknat alt hair inte ägde rätt till ytterligare replik.

CLAES ELMSTEDT (c);

Herr tiilnitm! Jag htir egentligen ingen anledning att närmare kommentera

Hans Gustafssons anförande. Jag tycker alt del friiinfördes i en sansad lon

IJIS                        som del anstår en betrodd oppositionspolitiker. Men del är ändå en liten sak

som jag fäste mig vid och har anledning att rikta uppmärksamheten pä. Hans Gustafsson säger att han har förståelse för den återhållsamhet som regeringen iakttar på vissa områden. I nästa mening tycker han alt 750 milj. kr. ärett försumbart belopp. Det anser jag nog ändå vara att la i. Jag har varit med i denna kammare i oppositionsställning och slagits mot den socialdemokratiska regeringen om belopp som har rört sigom 20-30 milj. kr., ibland mycket mindre belopp. Del har varit ett kompakt motstånd och omöjligt att få igenom förslagen. Också då har det gällt pengar som skulle gä lill kommunerna för att de skulle kunna klara uppgifter som ålagts dem genom beslut i detta hus.

Det finns ytterligare en skillnad. Dessa 20-30 milj. kr. skulle kommunerna inle ha fåll redan året efter. I detta fall är det ju faktiskt så. De 750 milj. kr. som halva denna debatt från kl. 10.00 i dag har handlat om skall ju inte tas ifrån kommunerna. Detgäller ju bara att dela upp ett belopp på 1,5 miljarder kronor i två utbetalningar under två på varandra följande år. Om man hela tiden har detta klart för sig, framstår kanske frågans proportioner något rimligare än debatten i dag i sin helhet har givit intryck av.

Lät mig sedan säga några ord om en del andra saker. Jag kan konstatera alt vårt lands framtid såsom industrination i hög grad beror på landels samlade förmåga lill förnyelse och anpassning. All tro att vi kan hävda oss i ett kärvare internationellt läge genom att fortsätta cenlraliseringspolitiken och rovdriften på naturresurser och naturtillgångar i ännu högre hastighet är strutspolitik. Vår framtid finns inte minst i småföretagsamhetens nydanande utvecklingsarbete samt i en satsning på energisnåla tillverkningsprocesser, på sparande och på inhemska energikällor. Det ger möjlighet för småförelagsamheten att utveckla framtidens produkter och tidigt hävda sig på de nya marknaderna.

Naturligtvis måste vi börja här hemma i vårt eget land. Också den påfrestning på ekonomin som det stora bytesbalansunderskottet genom ökande oljenotor för med sig talar härför. Av den anledningen har vi från centern föreslagit riksdagen att falla beslut om kraftfulla satsningar på inhemska och förnyelsebara energikällor och på sparande. Det är inga nyheter i och för sig. Det har vi hävdat länge. Vi har konkretiserat förslagen, och vi upprepar dem.

Vi har i särskild ordning pekat på de möjligheter en storsatsning på exempelvis torv skulle erbjuda och sagt att vi måste vara beredda att

medverka till finansiering av de nödvändiga investeringarna i initialske-

r det.

Det energiprogram som centern skisserar innebär att vi här hemma arbetar oss bort från den allt dyrare oljenotan. Men arbetet hjälper inte bara till att klara bytesbalansen. Arbete är i sig en av de viktigaste välfärdsfaktorerna i en människas liv, och det finns ingen sektor som rymmer sådana expansionsmöjligheter i den svenska ekonomin som de alternativa energikällorna. Det är därför kärnkraftsavveckling innebär samhällsutveckling och nya arbetstillfällen. Det är min och centerrörelsens förhoppning all svenska folket under de närmaste två månaderna skall inse detta samband.

Nr 74

Onsdagen den 30 januari 1980

Allmänpolitisk debatt

129

9 Riksdagens protokoll 1979/80:73-74

Nr 74                         Om en bråkdel av landels torvtillgångar utnyttjas, kan delta i flera tiotals

Onsdagen den       8 oss ansenliga mängder ersättning för den elektriska energi som många

30 ianuari 1980      '°''  ' måste förbruka i allt högre takt. Alt det blir en ökning är alla

_____________ överens om, men i fråga om ökningstakten råder det delade meningar. Vi

Allmänoolitisk         skulle genom en sådan satsning kunna ersätta 1,5 miljoner ton olja, vilket

debatt                    naturligtvis skulle innebära en avsevärd förbättring av vår bytesbalans.

Tekniken och kunnandet finns. Försöksverksamheten är genomförd. Det är bara att sätta i gång.

De regionalpolitiska problemen kvarstår oförändrade, trots alt samhället successivt bygger ut sina insatser för att trygga en regional balans. En satsning pä inhemska bränslen för vår energiförsörjning är en satsning som skulle kunna verka i positiv riktning och ha en regionalpolitisk effekt. Men det gäller ändå all följa upp regionalpolitiken så att dess problemorienterade karaktär förstärks.

Vi har frän vår sida i två principiella avseenden kritiserat den nuvarande regionalpolitiken just från dessa utgångspunkter. För det första har de inomregionala balansproblemen inte beaktats i tillräcklig omfattning. För det andra har regionalpolitiken inte uppmärksammat de stora problem av grundläggande regionalpolitisk karaktär som börjar växa fram också i södra och mellersta Sverige. Jag tänker då inte på de orter som råkar ul för tillfälliga och akuta industriella strukturproblem.

Det finns flera områden utanför stödområdet som har särskilt svåra problem av regionalpolitisk karaktär. Arbetsmarknadsutskottet har i sitt regionalpolitiska betänkande i fjol redovisat befolkningsprognoser fram till 1985. vilka utvisar t. ex. att Blekinge län har den svagaste befolkningsutvecklingen i landet. När enligt dessa prognoser landels befolkning under åren fram lill 1985 ökar med drygt 90 000 invånare, minskar Blekinge under samma tid med över 5 000 - ett exempel bland många andra, skulle jag vilja såga, på nödvändigheten av en problemorienterad regionalpolitik.

Del finns goda skäl att riksdagen nu försöker justera del regionalpolitiska beslutet, sä att regionalpolitiken med ökad kraft når områden med verkliga problem. Jag säger detta därför att jag vet alt det är delade meningar inom riksdagspartierna i just den här frågan. Skiljelinjen går inte renodlat mellan opposition å ena sidan och regeringspartier å den andra.

Herr talman! Ungdomens situation i vårt svenska samhälle inger stora bekymmer. På inget område är klyftan i jämlikhetsavseende större än mellan unga människor i olika situationer. Jag ser då inte så mycket på materiell standard som på levnadsvillkoren i övrigt. Många klarar på ett alldeles utmärkt sätt den sociala miljö vi erbjuder dem. De går igenom skolan med bra betyg, skaffar sig en yrkesutbildning och ett arbete. Andra åter klarar sig inte alls i skolan, misslyckas med att få arbete och kommer snett från början.

Utöver det positiva att debatten om dessa frågor kommit i gång ser jag inga

konkreta utvecklingslinjer som omedelbart kan förbättra denna situation. Vi

känner inga metoder att i tid få styrsel i tillvaron för dem som del börjar gå

130                        snett för. Här måste vi samfällt söka lösningar. Det räcker inte med att bara

konstatera att problemen finns-ett oförtrutet arbete på att finna lösningarna

måste till.                                                                                       Onsdagen den

Vi borde söka finna lösningar som gör det möjligt att konkret angripa     30 januari 1980

exempelvis existerande dåliga skolmiljöer - en utmärkt grogrund för många     ---

svårigheter. Kommunerna måste få stöd för detta, I första hand gäller det att    Allmänpolitisk organisera om och ändra de stora skolor som vi i detta land har pä alltför     debatt mänga platser, till mindre enheter. Vi kan inte säga att vi inget kan göra åt det som är byggt under den lid då det bedrevs socialdemokratisk skolpolitik. Vi måste helt enkelt på många håll göra någonting i dessa stycken.

Men det gäller också att konkret fullfölja den nya läroplanens intentioner om mer praktiskt arbete i skolan. Ett viktigt led i detta är självfallet att den yrkesinriktade delen av gymnasieskolan kan driva sin yrkespraktik pä ett meningsfullt och rationellt sätt där de samlade resurserna, både de kommunala och de privata, utnyttjas på bästa sålt. Vi har väckt en motion med förslag som syftar till att underlätta skolans kontakter med näringslivet när det gäller att placera elever i inbyggd utbildning. Larz Johansson kommer senare att mera utveckla våra tankegångar i dessa avseenden. Jag har dock i motionsfloden nu i januari observerat att socialdemokraterna på denna punkt redovisar en annan uppfattning än den vi förfäktar, och debatten kommer av allt att döma att fortsätta.

Som föräldrar har vi ett särskilt ansvar för ungdomens situation. Jag har hos en del ungdomar mött atfityder som vittnar om stor okunnighet om arbetets verkliga roll och betydelse i en människas liv. Man förknippar inte arbete med ett sätt att försörja sig. Dessa ungdomar blir inte rustade att stå på egna ben, och många av dem kommer inte att klara arbetslivets villkor. Det är viktigt att en sådan tendens motverkas. Och det är mot den bakgrunden också vikfigt att introduktionen i arbetslivet blir så bra som möjligt och att den enskilde genast känner arbetet som en välfärdsfaktor i sig.

Av den anledningen är det angeläget att en ung arbetssökandes första möte med arbetsmarknaden inte blir ett avvisande. Vi måste få fram jobb som gör det möjligt för samfliga ungdomar att gå över från skola fill arbetsliv. Det är enbart i en ekonomi med tillräckligt många arbetstillfällen som detta är möjligt.

Det kräver - det vill jag avsluta med - att dagens vuxengeneration emellanåt ger avkall på vissa partsintressen på arbetsmarknaden som alltför ofta gör sig påminda. Det är en uppgift för alla att härvidlag medverka. Vad det ytterst handlar om är solidaritet generationer emellan,

HANS GUSTAFSSON (s) replik:

Herr talman! Jag skall inte belasta kammaren med någon längre debatt. Den torde Claes Elmstedt och jag kunna ha på hemmaplan,

Claes Elmstedt refererade till att jag i min debatt med Ingemar Mundebo
sade att jag har förståelse för att det krävs en viss återhållsamhet i den
ekonomiska situation som vi befinner oss i, Och Claes Elmstedt tyckte att 3/4
miljarder - en summa som jag enligt honom hade betraktat som försumbar -
ändå var ett så stort belopp att det inte innebar att man visade återhållsamhet       31

Nr 74                      när man yrkade på del beloppet. Men den omständigheten alt man flyttar

Onsdiigen den       finansieringen av en utgift från statsbudgeten till den kommunala uldebile-

30 janutiri 1980     ringen innebär ju inte någon som helst besparing. Om rnan kräver att

_____________ finansieringen skall ligga kvar hos staten så innebär det heller inga ökade

AllmänpoUlisk         utgifter.  Frågan är vem som skall finansiera redan beslutade utgifter.

dcdnitt                    Omständigheterna är sådana att starka skäl talar för all en överflyttning lill

kommunal finansiering innebär alt utgifterna får finansieras av dem sorn bor i fattiga kommuner och med kommunalskatter som drabbar låginkomsttagarna hårt. Det är det frågan gäller. Jag blev inte riktigt klar över om Claes Elmstedt talade för regeringens förslag om alt skjuta upp skatteutjämningsreformen eller inle. Men med den kännedom jag har om Claes Elmsledts kunnighet i kommunala frågor utgick jag.fran att han inte talade för förslaget. Därför skall jag inle bemöta honom i den delen av debatten.

CLAES ELMSTEDT (c) replik:

Herr talman! Vad jag sade var att jag tycker alt debatten har fäll konstiga proportioner, därför alt vad del hela handlar om är ju att man från regeringens sida står fast vid det belopp rnan har kommit överens om med kommunerna. Vad som däremot har inträffat är att hälften av den senare delen, dvs, 750 milj. av de 1,5 miljarderna som skulle betalas ul under 1981, delas pä två utbetalningsår.

När sedan Hans Gustafsson säger att beloppet är försumbart därför att man flyttar ansvaret frän staten lill kommunerna, så vill jag bara säga alt jag tror de flesta kommunalmän känner det totala ansvaret för ekonomin i landet. Pengarna skall ändå plockas frarn någonstans, antingen de kommer via statsbidrag eller de är framtagna direkt ur de kommunala utdebiteringarna. Skillnaden är självfallet den utjämning som sker, och den utjämningen kominer ju också att ske. Det ärbara del all betalningen sker i två omgångar, som jag tidigare har påpekat. Jag tror också all kommunalmännen känner det ansvar de har när det gäller att söka rationella metoder för att finansiera sin verksamhet, precis på samma sätt som de åligganden staten har givit sina underlydande organ på olika nivåer,

HANS GUSTAFSSON (s) replik:

Herr talman! Claes Elmstedt har alldeles riitt i all pengarna skall plockas fram. Och frågan är, sorn Claes Elmstedt utryckte del, om de skall tas fram via statsbudgeten eller via kommunerna. Men det är det som är den avgörande skillnaden i detta sammanhang. Alt flytta finansieringen från staten lill kommunerna innebär ju - det kan väl Claes Elmstedt inte bestrida -alt den fördelningsprofil sonr ligger i skatteutjäinningen icke konrmer lill stånd, utan det blir så alt de som bor i fatliga kommuner under del året kommer att få dras med en större utgift än de eljest hade behövt, på grund tiv att skatleutjämningen skall utjämna melltin rika och fiitliga kommuner. Det är den fördelningspolitiska åtgärden i finansieringen som iir det tillviirligti.

Och varför, Claes Elmstedt, har vårt gemensamma landsting protesterat
132                         mot förslaget, om det inte har den effekten iitt del leder till en öktid

kommunal utdebitering både för primärkommuner och för landsting? Det är  Nr 74

inle  på  något  sätt sä  all  man sparar 750  milj,  kr,  genom  alt flyiiti           Onsdagen den

finansieringen till kommunerna från statsbudgeten. Jag använde uttrycket   30 januari 1980

försumbart när jag redovisade alt slalsminislern i dag gjorde gällande att 750___    

milj. kr. inte var mycket pengar. Han sade att eftersom skalleutjämnings- Allmänpolitisk

bidraget var 7 miljarder sä gäller det bara 10 % av skalleutjäirrningen. Dä    debatt
tillät jag mig konstatera all det utgjorde bara 1,2 % av budgelunderskoltel
och bara 0,3 % av de samlade statsutgifterna och alt det i den karusellen
kanske kunde ha varit försumbart.

CLAES ELMSTEDT (c) replik;

Herr talman! Det grundläggande för centerpartiet i det här sammanhanget är den fördelningseffekt som skatleutjämningen har. Det är bl. a. mot den bakgrunden som vi i regeringsställning oförtrutet har arbetat på att öka skalteutjämningsbeloppet. När trepartiregeringen tillträdde 1976 var det 3,5 miljarder kronor, och det har nu ökats lill dryga 7,5 miljarder. Vi kommer att fortsätta på den vägen, och det blir för vår del inte tal om annat än att kommunerna skall ha de pengar som man kommit överens med dem om att de skall ha,

EIVOR MARKLUND (vpk):

Herr talman! Den allmänpolitiska debatten är en av de möjligheter ledamöterna har att vädra sina käpphästar. Det brukar i allmänhet ske sedan "de stora elefanterna har dansat". Detta sagt med all respekt för de utomordentligt viktiga och grundläggande frågor som partiledarna tagit upp i sina anföranden här i dag, frågor som säkert kommer att uppta myckel av riksdagens tid framöver.

För min del heter käpphästen Norrbotten, På senare tid har det faktiskt hänt att detta läns alldeles speciella politiska och - skulle jag vilja påstå -allmänt mänskliga situation föranlett riksdagen att ge utrymme för särskilda Norrbotlenstimmar, Detta har dock mestadels skett i samband med frågor eller interpellationer kring konkreta händelser i länet. Därför tar jag mig friheten att tränga undan känslan av att uppträda förmätet, när jag även denna gång vill agna huvuddelen av mitt anförande i den allmänpolitiska debatten åt Norrbotten.

Det är, herr talman, inga nya frågor som jag kommer att ta upp. När jag i en något vanmäktig känsla av att inte ha någonting nytt alt komma med sökte mig till historiska källor, slogs jag just av konstaterandet: Så som Norrbotten i dag behandlas, sä har det länet alltid behandlats.

Jag skall senare försöka återge något av Norrbottens historia. Mitt syfte är inte att sprida känslan av hopplöshet eller uppgivenhet inför något slags oundviklig fortsättning på en inslagen väg. Men jag vill ta fram det historiska för att belysa alt det nu är mer än hög tid alt ändra färdriktningen.

Riksdagens ledamöter måste nu byta tåg och gå över till ett som har
framtidens Norrbotten som mål. Vi som lever där uppe vet all det finns ett
framtidens Norrbotten. Men för att nå dit måste en del hinder undanröjas.      '33

Nr 74

Onsdagen den 30 januari 1980

Allmänpolitisk debatt

134

Det största hindret finns i del system vi lever i, det system som har ekonomisk vinning av att Norrbotten fortsättningsvis behandlas så som det behandlats i historien. Att insikten om att det är nödvändigt att undanröja detta hinder finns belyses i skriften Norrbotten berättar, där Tage Hägglund i Svensbyn uttrycker det så här:

Det kapitalistiska systemet har ingen punkt

om arbetslöshetens avskaffande på sin dagordning.

Därför kurar vår framtid -

vår ungdom

i arbetslöshetens snålblåst.

Det kapitalistiska systemet har ingen punkt

om ansvar mot folket på sin dagordning.

Därför biter sig oron om jobben fast

likt en blodsugande igel.

Det kapitalistiska systemet har ingen punkt

om Norrbottens framtid på sin dagordning.

Därför måste vi själva värna om framtiden.

Själva värna om jobben.

Själva värna om ungdomen.

Själva värna om Norrbotten,

Därför har Norrbotten en punkt om det

kapitalistiska systemets avskaffande

på sin dagordning.

Det kapitalisfiska systemets fjädrar

passar ej i klimatet.

En efter en plockas de bort -

som pinnarna på muckarkammen.

Den som skrivit detta, herr talman, finns otvivelakfigt med bland dem som styr tåget mot framfidens Norrbotten, Och han har många med sig, många som utifrån olika uttrycksmöjligheter säger ifrån: Nu räcker det. Nu finner vi oss inte stillafigande i anslagen mot länet och dess framfid längre.

Jag har tidigare i anföranden här i kammaren haft anledning att åberopa sådana stämningar. Från länsplanerare till deltagare i en liten bys studiecirkel har det formulerats protester. Ändå har vi dagsfärska exempel på en kolonial syn på Norrbotten, uttalad av företagare och enskilda s, k, experter på hur man skall klara landets ekonomi. Finns det då ingen söder om Piteälven som lyssnar på Norrbotten? Måste det först bli en fråga om så drastiska åtgärder som generalstrejk i länet?

För vad är det annat än nya anslag mot Norrbotten och dess framtid när ett realisfiskt projekt för industrialisering av Norrbotten - jag tänker på handelsgödseltillverkning - äventyras på grund av att privat kapital tillåts ha fritt spelrum? Vad är det annat än en kolonial syn på Norrbotten och de människor som arbetar där när en professor i nationalekonomi säger att lösningen på arbetslöshetsproblemet i Norrbotten ligger i en permanent lönesänkning pä 20 % jämfört med landet i övrigt?

Man frågar sig oroligt: Hur är det beställt med vissa professorer i nationalekonomi? Får de leva så i sin värld av abstrakta ekonomiska modeller att de inte förslår att samhället består av människor av kött och blod, med känslor, rättigheter och förnuft? Kan en professor i nationalekonomi verkligen vara okunnig om att de arbeten som utförs i Norrbotten - i hög grad i gruvor under jord - i långt högre grad kräver olämpliga arbetsställningar, i långt högre utsträckning utsätter de arbetande för vibrationer, i långt högre grad tvingar de arbetande till ensidiga rörelser och är långt tyngre och svettigare än motsvarande i genomsnitt för landet? Professorn angriper gruvarbetarnas löner - men får en professor i nationalekonomi vara så fullständigt okunnig om vad arbete under jord vill säga? Och skall inte en professor själv kunna se efter i den officiella statistiken, som visar att vi i Norrbollen - trots de genomsnittligt tyngre och hälsovådligare jobben, trots de längre avstånden, trots den sämre samhällsservicen och de genomsnittligt höga kommunalskatterna - ändå tjänar mindre än genomsnittet i landet?

Professorns abstrakta och cyniska modellvärld leder honom till ett drömargument för arbetsgivarna: de arbetandes löner skall sänkas så att det automafiskt blir fler jobb. Men han frågar inte vem som då skall köpa den ökade produktionen. Denna drömvärld.leder honom till inbillningen att folk skall fä det bättre genom att få det sämre. Den leder honom till inbillningen att folk hur som helst skall kunna tvingas att flytta från sina hemorter. Professorns cyniska angrepp på Norrbotten och dess folk frestar mig att svara med samma mynt: Sank lönerna med 20 % för vissa professorer i nationalekonomi, så kanske de låter direktanställa sig i SAF:s propagandaapparat! Då upphör deras angrepp på de arbetande och Norrbotten såväl all vara statsfinansierade som att vara upplysta av ett s, k, objektivt sakligt skimmer.

Herr talman! Del är mötet med sådana handlingar och sådana uttalanden som jag här åberopat som gör att historiska paralleller förefaller helt osökta.

Visserligen anses det kanske inte så meningsfullt att tala om hur det var en gång för länge sedan. Men otvivelaktigt tillför kunskaper om hur människor sedan länge genom sitt arbete bidragit till att skapa rikedomar i norr ännu en dimension åt de problem som upplevs för dagen.

Fynd från samernas offerplatser i Norrbottensfjällen visar att denna landsdel redan på 1000-1100-talet hade rika kontakter med omvärlden. Området var viktigt för den tidens handel.

På 1300-talet var det någon söderut som kom på att det i norr fanns en råvara som man kunde tjäna på att ta därifrån. Det var laxen. Då var en ärkebiskop inblandad i exploateringen, och han fick dåtidens statsmakt med sig. Det var alltså vanligt redan då. Så inskrevs det t. ex. i Magnus Erikssons allmänna stadslag 1350 att norrlänningarna "skola ingenstädes sin marknad med skepp bedriva utom i Stockholm",

Lax, annan fisk, skinnvaror- allt gav vinster, eftersom människorna i norr var mycket produktiva.  Och vinsterna gick  till sådant som husköp i

Nr 74

Onsdagen den 30 januari 1980

A llmänpoUtisk debatt

135

Nr 74                      Stockholm, inte till att trygga livet i norr.

Onsdagen den          Jordbruket spelade också en viktig roll. Därifrån var smöret en särskilt

30 januari 1980     vikfig exportvara,

--------------------- ■       Norrland var rikt.  Men det kom sämre tider. Tillgångarna på skinn

Allmänpolitisk         minskade, och fisket gav allt mindre, Nyodlandet upphörde, och befolkning-

debatt                    en minskade. Långa tider av krig innebar förödelse även för Norrland,

Utarmningen förlamade landsändan.

Den blomstring som kunde ses efter krigen vid mitten av 1700-talet gick inte längre än vad herrarna i Stockholm tillät. Eftersom handelstvånget fortfarande gällde måste norrlänningarna föra sina varor till Stockholm. Dessa förhållanden bedöms nu av forskare som en orsak till att området inte fick den ekonomiska motståndskraft som kunde ha balanserat det främmande kapital som senare kom och tog över, närmast på koloniala villkor.

Den historiker jag hämtat de här återgivna uppgifterna ifrån heter Lennart Lundmark. Han har bl. a. skrivit boken Koloni i norr. Han har också visat hur handelskapitalister utifrån hade avgörandet när exporten sä småningom kom i gång från sågverksindustrin. I malmhanteringen hittar vi från början engelskt kapital, men inflytandet togs med tiden över av svenska finansmän, bland vilka namnet Wallenberg snart återfinns.

Hela 1900-talet visar upp bilden av ensidig exploatering, förvriden näringsstruktur och investeringar bara så långt som snabba vinster är säkrade.

Dessa snabba, ofullständiga plock ur historien ger ändå konturen av ett mönster: Norrbotten har inte någon gång haft en avgörande kontroll över avkastningen av sina egna råvaror. När det rått s. k, goda lider har råvaruuttaget gett människor arbete och hyggliga möjligheter till försörjning. Men eftersom det aldrig har satsats på någon högre förädling har återkommande perioder av "sämre tider" haft svåra verkningar.

Då har arbetslösheten, fattigdomen, exploateringen grinat brutalt i ansiktet på Norrlands och Norrbottens befolkning. Och då har de alltid stigit fram, exploatörernas ideologer, och skyllt folkets svårigheter på folket, skyllt kapitalismens utplundring och utsvettning av Norrbotten på geografin eller på de arbetande själva.

Men i norr tycker vi nu att vårt tålamod är tillräckligt prövat. Vi tiger inte längre. Vi reser kraven om att Sveriges nordligaste del skall leva vidare i kraft av egna rika tillgångar och befolkningens egen kontroll över dem.

Och vi vet an svenskarna i övrigt är lika beroende av oss som vi av dem. Vi känner oss inte makfiösa. Vi vet an vi kan påverka vår situation. Vi vet alt vi kämpar för något som är värt våra ansträngningar: att inte bara Norrbottens utan hela Sveriges folk skall få bestämma över sin framlid, befriat från storfinansens system och från hänsynslösa folkomflyttningspolifiker.

BJÖRN MOLIN (fp):

Herr talman! Den politiska situationen i vårt land präglas av att tvä

jämnstarka block står mot varandra. Det har med korta undantagsperioder -

136                        Hagaöverenskommelserna och den ettåriga folkpartiregeringen - gällt hela

1970-talet, och sorn del nu ser ut kommer denna politiska situation alt bestå     Nr 74
under första hälften av 1980-lalet. Jag har i några tidningsartiklar lagt fram     Onsdagen den
min syn på den här situationen, och jag vill också gärna i kammaren något     30 januari 1980
beröra det här ämnet,                                                                                         

Demokratin och parlamentarismen förutsätter all folkviljan förverkligas i Allmänpolitisk parlamentet och att regeringen har stöd av en majoritet i parlamentet, debatt Majoritetens storlek är i och för sig inte avgörande så länge det inte blir en minoritet som styr. Parlamentarismen innebär absolut inte något förbud mot breda majoriteter och samförståndslösningar. Någonting annat har väl egentligen ingen påstått, och det tycks mig milt uttryckt vara alt slå in öppna dörrar när man som Lars Tobisson i Dagens Nyheter i slutet av förra året påstod att strävanden från regeringsblockets sida all söka stöd i den andra halvan i riksdagen skulle vara ett uttryck för tankeoreda.

Vi har nu en trepartiregering med en rösts övervikt i riksdagen. Det är naturligt all räkna med all denna regering får arbeta under hela mandatperioden. En sådan regerings politik kommer utan tvivel att bli mera framgångsrik, om den kan samla ett bredare stöd i riksdagen än de tre regeringspartiernas riksdagsgrupper utgör. Det ligger därför, som jag ser det, i regeringens och regeringspartiernas intresse att eftersträva breda lösningar i riksdagen. Om man lyckas med del kommer regeringspolitiken all bli mera framgångsrik. Detta förutsätter i sin lur en beredvillighet frän alla parters sida i riksdagen all lyssna och ta sakskäl. Del bör inte vara sä, att en regeringsproposition eller en socialdemokratisk partimolion skall anses vara höjd över all diskussion och all debatt därmed är överflödig. Del är tvärtom till styrka för riksdagen och för den svenska demokratin, om vi i ökad utsträckning kan fä en dialog mellan blocken här i riksdagen. Att en sådan dialog mellan partier med olika utgångspunkter inte är någonting främmande för den politiska demokratin kan lätt visas. Jag nöjer rnig här med en hänvisning fill diskussionen av den engelske statsvetaren Ernest Barker i hans bok Government by discussion.

Varför är det då i hela vårt lands intresse att i nuvarande läge söka finna breda politiska lösningar? Om man bortser från de rent praktiska skäl som härrör från svårigheterna att klara riksdagsarbetet med bara en rösts övervikt för regeringssidan, vill jag påminna om värdet av beslut som tar hänsyn till önskemål från olika folkgrupper och olika partier. Jag tror alltså att den politiska demokratin tjänar på all man strävar efter alt la hänsyn också till den andra hälften av folkopinionen. En och annan vill kanske påminna om att socialdemokraterna under sin regeringstid inle eftersträvade eller visade någon nämnvärd hänsyn till den politiska oppositionen. Men det var, som jag ser det, i så fall elt dåligt exempel, som vi inte har anledning all följa.

Herr talman! Behovet av samlande politiska lösningar sammanhänger också med vårt lands ekonomiska situation. Vi har under större delen av 1970-talet haft balansproblem i vår ekonomi. Vi kunde 1977-1978 genom en konsekvent ekonomisk politik rätta till en del av de här balansproblemen. Underskottet i utrikeshandeln kunde vändas i ett betydande överskott, och svensk exportindustri fick åter vind i seglen. De åtgärder som dä vidtogs.

1.37

Nr 74                      huvudsakligen i strid mot den socialdemokratiska oppositionen, var utan

Onsdagen den       tvivel framgångsrika. Nu har utvecklingen på nytt vänt i negativ riktning,

30 januari 1980     Handelsbalansen uppvisar underskott, och det totala underskottet i bytes-

_____________ balansen kan komma att uppgå till 15 miljarder kronor i år. En förklaring till

Allmänpolitisk         denna rätt drastiska förändring av bytesbalansen i negativ riktning är

debatt                    självfallet de stigande oljepriserna.

Oljeberoendet har nu blivit vårt lands största problem. Mer än två tredjedelar av den totala energiförbrukningen i Sverige måste klaras med importerad olja, och kostnaderna för vårt land uppgår till ungefär 100 milj, kr, per dag. Vi är samtidigt det land i världen som förbrukar mest olja per invånare, och detta faktum är inte ett uttryck för att vi slösar med energi mer än andra länder. Del beror på de kalla väderleksförhållandena och de långa avstånden i vårt land med åtföljande krav på transporter, vilket allt bidrar till att Sverige är i behov av mer energi än många andra jämförbara länder. Det måste därför vara en självklar målsättning att på lång sikt minska vårt beroende av importerad olja och i stället utnyttja inhemska energikällor. Det kan bara ske om man för en del av energianvändningen går över från olja till elektricitet.

Oljeberoendets samhällsekonomiska verkningar tar sig inte bara uttryck i ett stigande underskott i våra utrikes affärer. Det minskar också våra möjligheter att öka vår export genom att exportindustrin i sin produktion är så beroende av energi. OECD har nu reviderat ner sin prognos för tillväxten i industriländerna under 1980 till bara 1 %. Det innebär självfallet att Sveriges möjligheter att i sina exportansträngningar få dragkraft från omvärlden ytterligare har minskat samtidigt som de ständigt stigande priserna på importerad olja ökar kraven på exporten just för att den vägen få balans i utrikesaffärerna eller för att i varje fall något rätta till obalansen. Det är mot den här bakgrunden svårt att komma ifrån att svensk ekonomi befinner sig i ett utomordentligt besvärligt läge.

Kraven på exportindustrin att genom ytterligare volymökningar av exporten bidra till en förbättrad balans i utrikesaffärerna är således stora. Det är troligen att ställa alltför stora förväntningar på exportframgångar att föreställa sig att vi helt skall kunna komma u"- de balansproblem som vi nu upplever enbart genom ytterligare exportansträngningar. Det är därför sannolikt nödvändigt att begränsa både den privata och den offentliga konsumtionen här hemma till dess balansen i våra ulrikesaffärer har förbättrats. Självfallet skulle den här balanssituationen ytterligare förvärras om vi snabbavvecklade kärnkraften på det sätt som förordas av linje 3 i folkomröstningen.

Den offentliga sektorn uppvisar ett successivt stigande underskott, medan
vi har ett överskott på socialförsäkringssektorn. Kommunerna kanske i är går
ungefär jämnt ihop. Staten beräknas under 1980 få ett budgetunderskott på
drygt 50 miljarder kronor och ett negativt finansiellt sparande på 36 miljarder
kronor. Finansutskottet påpekade i våras, med den här bilden framför sig, att
budgetpolitiken måste inriktas på både en begränsning av statens utgifter och
'-'°                           en ökning av statens inkomster. Jag vill gärna i dag upprepa att som jag ser

det och som finansutskottet såg det i våras är det alltså en fråga om att på en gång hålla igen utgifterna och öka inkomsterna. Det är mot den bakgrunden inte möjligt att förespegla människorna alt vi kan sänka del totala skattetrycket. Det framlagda budgetförslaget visar ju tvärtom att det egentligen finns behov av inkomstökningar för staten för att begränsa underskottet i statsbudgeten. Slutsatsen härav är att vi alltjämt måste föra en finanspolitik som minskar riskerna för ett beslående stort underskott i ,statsbudgeten.

Herr talman! Den verklighet som möter oss i form av stigande underskott i våra utrikes affärer och ett fortsatt stort oljeberoende under början av 1980-talet är visserligen en dyster verklighet, men som Ola Ullsten framhållit fidigare i dag är det en verklighet som inte får förlama oss politiker. Vi får snarare se den som en utmaning till handling. Och det politiska handlingsmönster det då i första hand gäller är att slå vakt om det välfärdssamhälle som vi gemensamt har skapat. Jag tror att en viktig erfarenhet av de gångna årens svårigheter i svensk ekonomi är att det går att förena en ansvarsfull ekonomisk polifik med ett fortsatt socialt reformarbete. Ett sådant socialt reformarbete måste i första hand inrikta sig på gamla och sjuka människor, Pä det området finns fortfarande mycket att göra. Äldreomsorgen behöver förbättras både kvantitativt och kvalitativt. På sjukvårdsområdet är det kanske i första hand den personliga omsorgen som vi bör ägna ytterligare uppmärksamhet.

Folkpartiet har sedan rätt lång fid tillbaka fört fram förslag om rätt till ersättning för vård av äldre anhörig i hemmet. Beslut har också fattats på inifiafiv av den tidigare socialministern Gabriel Romanus om att tillsätta en utredning med syfte att lägga fram ett konkret förslag om en sådan här ersättning för anhörigvård. Det år viktigt att vi snabbt får fram elt sådant förslag, med tanke på de utomordentliga insatser som görs av många anhöriga till sjuka äldre personer och de stora krav som man måste ställa på anhöriga i en sådan situation. För vården och omsorgen i det egna hemmet spelar också behovet av bra bostäder en stor roll, bl, a, bostäder som kan anpassas till den mindre rörlighet som många äldre har.

Många äldre människor tvingas också söka sjukvård och läggs in pä sjukhus. Det är viktigt att se till aft kraven på en människovärdig behandling under sjukhustiden upprätthålls. För den som ligger på sjukhus år ofta det drastiska miljöbytet en svår påfrestning. Många gamla människor har aldrig tidigare legat någon längre tid på sjukhus, och de har starkt inrotade vanor. På sjukhuset får de vänja sig vid nya matvanor, nya mattider och nya sovtider, och de får kanske tillbringa hela dygnet tillsammans med andra människor med andra vanor. Det kan i många fall försvåra behandlingen och återanpassningen. Jag tror att vi måste beakta det mer än vad vi f. n. gör i vår sjukvårdspolitik. Jag tror också att det är mycket vikfigt alt vi i del här sammanhanget tänker på patienternas integritet.

Det är vidare, som jag ser det, viktigt att vi organiserar sjukvården så, att man kan ge en meningsfull information till äldre sjuka människor, som kanske känner ångest över sin situation och över den omställning elt

Nr 74

Onsdagen den 30 januari 1980

Allmänpolitisk debatt

139

Nr 74                      sjukhusbesök  innebär och  som  kanske också har svårt alt förslå den

Onsdagen den       information som normalt ges av sjukvårdspersonalen. Rätten till information

30 januari 1980     för gamla och sjuka människor bör alltså vara en naturlig del av en mänsklig

___________ __   omvårdnad.

Allmänpolitisk            här är bara  några  få  exempel  på  vad som  behöver göras på

debatt                    äldreomsorgens område, och det illustrerar att sjukvården och äldreomsor-

gen är områden där samhället behöver ytterligare stärka sina insatser och där vi alltså kommer att behöva resurser från den offentliga sektorn.

Också de handikappade har rätt att ställa krav på insatser från samhället. Här kan informationsbehovet oftast bäst tillgodoses genom de handikappades egna organisationer, som för det ändamålet har elt ekonomiskt stöd frän staten. Del gäller f. ö. inte bara handikapporganisationerna utan också palientorganisationer av olika slag, som många gånger på ett värdefullt sätt ger kunskaper om sjukdomsförlopp och behandlingsmöjligheter till människor rned samma slags sjukdom.

Herr talman! Jag har pekat pä några områden med angelägna reformbehov, som kornmer att kräva insatser i framliden och som oundvikligen förutsätter en samhällsekonomi i balans.

INGVAR SVANBERG (s):

Herr talman! I dagens debatt har det talats mycket om ekonomi och den ekonomiska kris som vi fortfarande är inne i. En vitsig skribent skrev häromdagen ungefär så här: På onsdag debatterar riksdagen den svenska ekonomin, hur det nu skall gå till, för någon sådan har vi ju inle i det här landet.

Del tror jag all man kanske med ännu större rätt kan säga om näringspolitiken, som jag tänkte säga några ord om hår. Vad diskuterar vi egentligen? Någon näringspolitik har vi ju inle i det här landet.

Vi lever i en högkonjunktur just nu, sägs det. Och vissa branscher håller med om det. Men många industrier inom andra branscher ser bara nedläggningshot och kris, och där skapas tusentals och åter tusentals nya arbetslösa. De många tusen ungdomar sorn står ulan jobb, ulan framtidstro och rned en känsla av alt samhället inte behöver dem har, liksom de mänga tusen utslagna, svårt att tro på regeringens recept om återhållsamhet, solidaritet med företagen och allas skyldighet att pruta av på standarden för det gemensamma bästa.

Den förra trepartiregeringen satsade enorma belopp pä räddningsaktioner för krisföretag. Det blev mest s. k. brandkårsutryckningar, dvs, insatser när företagen befann sig i akut kris och det gällde att handla snabbt. Verksamheten blev därför onödigt kostsam, och åtgärderna ledde sällan till avsett resultat. Pengarna östes ut över både dem som behövde pengar och över dem som inte behövde dem. Regeringens ovilja alt planera ledde till en miljardrullning med myckel klent resultat.

Nu är samma regering tillbaka, och rnan frågar sig vad nytt vi kan vänta.

Visserligen går industriministern ul och säger att nu skall del inle bli några

140                        subventioner och något företagsstöd, men i övrigt är del samma förbrukade

program  rnan  för  fram.   Ingen  planering och  ingen  planläggning från     Nr 74 regeringens sida. Man skall endast vänta på att "dynamiken" i del fria     Onsdagen den kapitalistiska  näringslivet  skall  verka.   Det  gäller  konstigt   nog  också     30 januari 1980

Statsföretag, där ju regeringen och riksdagen ensamma är aktieägare. Där    --

uttrycker man heller ingen mening-del är direktörerna som skall leda ulan     Allmänpolitisk

aktieägarens inblandning. Resultatet blir att Statsförelag i stället för att vara     debatt

regeringens näringspolitiska organ blir det mest riiddhågade och stillastående

av alla företag. Detta kan bäst studeras i Norrland och Norrbotten där de

statliga företagen dominerar, och jag tar därför mina exempel i huvudsak

därifrån.

Efter att under första hälften av 1970-talet ha fåll en ökning av antalet anställda i de statliga företagen med 4 000 och en total ökning av iintalet jobb i länet med ca 10 000 har Norrbotten sedan regeringsskiftet 1976 upplevt en kraftig nedgång. Antalet personer utanför den ordinarie arbetsmarknaden är nu uppe i mellan 20 000 och 22 000, och ungdomsarbetslösheten är enorm. Den enda lättnad man upplever - om man nu skall kalla det så - är att "exporten" söderut av särskilt unga arbetslösa nu kommit i gång. varför siffrorna blir något bättre.

Regeringen är tydligen ganska ointresserad av all använda sina egna företag för alt skapa nya jobb. Man väntar även här på de fria krafternas insatser. Under tiden skall man lappa över det värsta genom att satsa enorma belopp pä beredskapsarbeten - pengar som om de satsats på industriell utbyggnad kunde ge många framtida jobb.

Det statsägda NJA har stoppals in i elt halvprivat företag - SSAB - som också omfattar Oxelösunds och Domnarvets järnverk. Man skulle genom sammanslagning av dessa tre stålverk skapa ett effektivt företag, som skulle ge många och trygga jobb. Vad har del blivit? För Luleås del har del betytt en förlust av ca 1 000 jobb, och nu hotar SSAB rned ytterligare indragningar, som skulle betyda att flera hundra ytterligare jobb försvinner och alt utbyggnader som redan beslutats av riksdagen stoppas.

Utvecklingen vid förelagels två andra stålverk är ungefär densamma. Den "dynamiska" utvecklingen inorn detta storföretag belyses kanske bäst av att när vi för mindre än ett år sedan diskuterade SSAB, importerade man lill stållandet Sverige mellan 50 och 55 % av allt stål vi förbrukar. Sedan nu SSAB har "utvecklat" stålnäringen importerar vi över 60 % av allt stål.

LKAB, ett annat av de stora statliga företagen i norr, har haft ungefär samma utveckling men tycks nu vara på väg mot en bättre lönsamhet. En stabilisering av bolaget och en förbättring av lönsamheten har skett genom det strukturlån på 1,1 miljard för de tre närmaste åren som riksdagen - mot regeringens vilja - beslöt om i våras. Men LKAB kommer all behöva ytterligare kapital för alt kunna stabilisera sin produktion, bygga upp vidareförädling av sina produkter och ge sig in på helt nya verksamhetsområden.

Del statliga skogsindustriföretaget ASSI brottas också med svårigheter
och låg utvecklingslakt. I fjol fick bolaget 550 milj. kr. sorn lån och
aklieägarlillskoll för utbyggnad av massaproduktionen vid Karlsborgsbruk.        ''

Nr 74

Onsdagen den .30 januari 1980

Allmänpolitisk debatt

142

Om någon månad år den utbyggnaden färdig, och bortåt 150 man av driftpersonalen sägs då upp. De behövs inte i den nya större produktionen, eftersom rationaliseringarna är omfattande. Brukets ekonomi försämras också. Men del är inte fel att bygga ut massaproduktionen. Felet ligger i att man inte fullföljer utbyggnaden och förädlar massan vidare. En sådan planläggning att utbyggnaden blir riktig på en gång klarar tydligen inte bolaget - och regeringen tycks vara helt nöjd.

I Piteå är ASSI i färd med att lägga ner en lönsarh boardfabrik - och därmed göra ytterligare 200 personer arbetslösa i det redan hårt drabbade länet. Bolagets forcering av denna nedläggning, utan alt man har någon ersättningsindustri all erbjuda, tycks mest bero på prestige. Har man sagt att fabriken skall läggas ned, så skall den läggas ned, och riksdagen skall inte lägga sig i det. Och regeringen nickar tydligen bifall och är helt nöjd med bristen på planering.

Exemplen på Statsföretags bristande utvecklingsvilja kunde mångfaldigas, men det tjänar inte något vettigt syfte. Att regeringen famlar och har bristande vilja att på allvar ta itu med situationen i Norrbotten är helt uppenbart.

Från socialdemokrafiskt håll lägger vi i vår fram en lång rad förslag till förbättringar och utbyggnader av näringslivet som kan bli av utomordentlig betydelse för Norrbotten. Jag skall här endast ta upp ett av de förslagen till närmare behandling, nämligen förslaget att regeringen skall avkräva Statsföretag en plan över investeringar för de närmaste tre åren. Koncernen kunde då plocka fram förslag på hur man planmässigt kan bygga ut sina företag och skapa nya för att ge sysselsättning åt människorna, utan att man hela tiden behövde snegla på sina aktuella ekonomiska problem. Det finge bli en uppgift för regering och riksdag att skaffa fram nödvändiga investeringsmedel för riktiga framtidssatsningar. Statsföretag måste användas offensivt för att skapa ny industri, nya jobb, sådan som situationen nu är inom vårt näringsliv.

SSAB bör snarast lägga fram förslag på investeringar som kan förbättra lönsamheten, öka konkurrensförmågan och skapa nya jobb. Att möta kriser och svårigheter enbart med avskedanden - det kan inte få fortsätta. Men för att en förbättring skall vara möjlig måste samhället få det dominerande ågarinflytandet, så att inte som nu enskilda bruksintressen kan avgöra vad som skall ske,

LKAB får då redovisa hur man kan göra gruvorna i Kiruna, Malmberget och Svappavaara moderna och konkurrenskraftiga, hur man skall bryta och förädla sulfidmalmen i Viscaria, hur man skall uppta brytning i Arjeplogsområdet av flera olika legeringsmetaller som finns där. Företaget får också redovisa hur man kan utnyttja malm- och mineralförekomsterna i övre Tornedalen och Jokkmokksområdet, hur man avser att utnyttja apatitföre-komsterna i Kiruna och Malmberget för tillverkning av nya produkter, hur man skall skapa livskraftiga småindustrier baserade på Malmfältens gruvor och servicen till dem, osv,

ASSI måste tvingas att lägga fram konkreta förslag till vidareförädling av

sina produkter, för att skapa jobb i besvärliga bygder. Att låta det hela gå, att    Nr 74

blunda för utvecklingsmöjligheterna och låta konkurrenterna ta hand om    Onsdagen den

dessa, det är en fördärvlig politik också för ett statligt företag,    3() januari 1980

En planering och en utveckling skulle bli av utomordentlig betydelse för---------

Norrlandslänen och för hela landet. Men de borgerliga vill tydligen inte vara    AllmänpoliUsk med om detta, I stället sitter man med händerna i kors och väntar på all     debatt dynamiken hos privatkapitalet skall lösa alla problem. Men människorna i de utsatta områdena börjar tröttna på denna erbarmliga politik. De börjar tröttna på arbetslösheten och ungdomsexporten.

Så fort minsta lilla investering görs inom basindustrierna, som alla är statliga, får norrlänningar och dä särskilt norrbottningar ofta uppleva att det skriks överallt i landet att det gäller subsidier till Norrland och att Norrland är en tärande landsdel, Samma sak sker vid de stora satsningar pä beredskapsarbeten som regeringen tvingas till. Detta har nu upprepats så ofta att man börjat tröttna, i synnerhet som påståendet är helt felaktigt. Man vill inle finna sig i dessa beskyllningar utan höjer i stället protestropet: Vi vill inte ha någon socialvård! Vi vill ha rättvisa! Sanningen är ju den att det från Norrbotten varje år förs ut stora rikedomar, som kommer andra landsdelar till godo. Man vill då inte ödmjukt bocka och tacka när någon liten del av dessa rikedomar återkommer i form av investeringskapital.

Man pekar t, ex, på att Norrbotten är landets största producent av vattenkraft. Denna vattenkraft förbrukas till största delen utom länet. En av våra ekonomiprofessorer har räknat ut, att nettovinsten enbart på vattenkraften från Luleå älv uppgår till ca 1 miljard kronor per år - en vinst som försvinner ut ur lånet och som via Vattenfall och statskassan sedan investeras på annat håll i landet. Mot den bakgrunden kräver man nu att länet och dess invånare får en rättvisare andel av investeringarna. Om länet i sä hög grad bidrar till att främja den ekonomiska utvecklingen i landet, så menar man att man också har rätt att kräva arbete och trygghet åt länets innevånare. Den som tar hand om överskottet på t, ex, vattenkraften från Norrbotten äger också de hittills ganska försummade statliga basindustrierna. Därför kräver nu norrbottningarna att en ökande summa varje år skall avsättas för investeringar i länets basindustrier - en summa som måste svara mot en väsentlig del av vattenkraftsöverskottet.

De exempel jag här har anfört får räcka för att visa vad resultatet kan bli av regeringens ovilja att planera och la ansvar samt regeringens oförmåga att utnyttja alla resurser när det gäller att ge människorna arbete och trygghet. Det är nödvändigt att regeringen tar sitt ansvar. Det räcker, inte med ineffektivitet och yvigt tal om att näringslivets dynamik skall klara allt.

När jag hör industriministern och andra på den borgerliga sidan tala yvigt om dynamiken i näringslivet kan jag inte undgå att tänka pä orgeltramparen i den lilla Smålandssocknen som avskedades därför att man hade skaffat en elektrisk orgel till kyrkan. På söndagen efter högmässan avtackades han av prosten, som också sade några vackra ord om hur betydelsefullt detvar med elektriciteten och om hur den skulle bidra till att skapa trevnad i kyrkan och elt bättre gudstjänstliv. Vid den passusen hörde man de gamle orgeltram-

143

Nr 74_________ paren litet bistert muttra: Ja, men då behövs det nog litet elektricitet i
Onsditgen den__ predikstolen också. Herr industriminister! Det riicker inte med dynamik
30 jiinuiiri 1980_ enbart i näringslivet. Det skulle inle skadii med litet dyirtimik även i
_____________

---

industridepartementet.

Alliiiänpolitisk

l,l,i„[                          LENNART BLOM (m):

Herr talman! Måhända är det med viss tvekan som jag nu lar upp elt ämne sorn verkligen har ägnats mycken tid redan i debtitten har i dag. Jag skall görii det kortfattat och mot bakgrunden av att jag sitter i Kommunförbundets ledning stiinl lill helt nyligen har varit aktiv kommunalman. Del giiller alltså den kommunalii ekonomin och de förslag som har tiviserals beträffande den koinnruniila skalteuljiiinningen. Propositionen har ju inle kommit ännu.

Man har redan sagt, men jag vill upprepa det, alt vad del här gäller är en viss senareläggning av en viss del av ökade skatteutjämningsbidrag. Kanske får niiin inte det intrycket när man hör de sociiildemokratiskii kritikerna itila. Det är ju i själva verket fråga om förbätlringar, som emellertid inte kan ske lika snabbt sonr man tidigare tänkt sig. Den socialdemokratiska uppläggningen har klara inslag av demonstralionspolitik. illustrerad inte rninsl av att de biigge oppositionsledarna i kommunförbundens styrelser, herrar Hörlén och Ward, har sagt att de inte tänker resonera orn delta med regeringen - en icke särskilt imponerande ståndpunkt.

Det avtal som nu gäller mellan kominunförbunden och regeringen avser volymutvecklingen under 1979 och 1980. Den uppgörelsen har brutits av kommuner och landsting med stort eftertryck. Del är i själva verket fråga om en volymutveckling som är nästan dubbelt så stor som den man lovat sikta pä.

Det är inte första gången som kommunerna inle håller uppgörelser. Vi har tidigare haft tre fyra uppgörelser rörande återhållsamhet med skattehöjningar. Under 1976 och 1977 lovade kommuner och landsting att skattehöjningen inte skulle bli över 1 kr. Den blev 1:56 kr. Det är ett 56-procentigl överskridande av löftet. 1978 utläste man sig att begränsa skaltehöjningarna så mycket som möjligt. Det visade sig vid närmare påseende vara 1:83 kr. -delta trots att man då fick 720 miljoner av staten. 1979 slutligen fick man inemot 1 miljard. Då sade man att man inte skulle höja alls, och så höjde man med 40 öre. Det är, skulle jag vilja såga till Hans Gustafsson. trots att han inte är närvarande, verkligen en ganska lång bromssträcka som kommunerna haft all tillgå, men de har inte lyckats bromsa alls.

Tidigare i dag sade herr Palme att nu får kommunalskatterna höjas. Herr
Sträng sade att nu tvingas skattehöjningar fram, och herr Hans Gustafsson
sade ungefär detsamma. Och detta säger man med åberopande av den
uträkning som Kommunförbundet har gjort, utan all observera eller vilja
erkänna att det icke är någon uträkning av hur stora skattehöjningarna blir
utan en uträkning av vad omläggningen motsvarar i skattebelastning. Del är
inte självklart att skatterna måste höjas med de belopp som har angivits, och
så kommer inte heller att ske,
144                            Den här attityden frän socialdemokratiskt håll är helt inordnad i ett slags

allmänpolitisk bild: man vill framställa den samlade borgerliga politiken som     Nr 74
syftande lill övervältring på kommunerna och kommunalskattehöjning. Del     Onsdagen den
är alkleles klart iitt del inle kommer all få den här utformningen.   30 januari 1980

Man kan resonera onr vad som kommer alt hiiirdii om kommunerna uirder     ------

1981 inle är utomordentligt återhållsiimma med eventuella skiitlehcijningiir AllmänpoUlisk och laxehöjningiir. Då aktualiseras med säkerhet frågan om en lagstiftning. debatt Den kan få formen av enlagstiflning om kommunalt skiiltettik. Det finns en motion från moderat håll som kiimmaren konrmer alt få Iti stiillning lill senare och som innebär all mtin nu pä allvar skall pröva hur ett sådant kommunttll skaitetak skall utformas. De skisser som finns med i kommunalekononriska utredningen utgör inte tillräckligt underlag. Btikom motionen ligger emellertid en övertygelse att del är värdefullt alt ha en Uigstiftning lill reds. Personligen tror jag dess värre alt den kommer all behövas sntirl. Ell tilternaliv som iir enklare iir ntilurliglvis att lagstifta om koinmunall skalleslopp. men del är inähånda i radikalaste laget.

Avslutningsvis vill jag erinra otn all riksdagen med all sannolikhet får anledning att fundera över om inte de reformer som är under framskrivning måste senareläggas, bl, a, med hänsyn lill den övervältring på kommunerna som är förenad med ett slutligt antagande. Jag tänker i första hand på socialtjänstlagen. Kostnaderna för bara utbildningsuppgifterna som kommunerna och landstingen - särskilt kommunerna - har att svara för på det området år av storleksordningen 100 milj. kr. Dessutom kommer lagens ikraftträdande även i övrigt att förorsaka betydande kostnadsstegringar.

Det kan sägas att den har debatten om kommunerna kontra staten och det kommunala skattetrycket åtminstone har haft det goda med sig all man i denna kammare icke längre kan besluta om nya kostnader utan all samtidigt redovisa vad de kommer att innebära för kommunerna.

Jag vill avrunda del här inlägget med att notera att mycket av del som har sagts från socialdemokratiskt håll har karaktären av demonstralionspolitik. Den är också logiskt fullföljd genom att man vägrar att komma med och förhandla med regeringen nästa vecka.

HANS GUSTAFSSON (s) replik:

Herr talman! Lennart Blom gör gällande att de synpunkter vi har framfört på frågan om den kommunala skatleutjämningen skulle vara ett ullryck för en socialdemokratisk demonstrationspolitik. Han ville styrka det påståendet genom all hänvisa lill att ordförandena i de båda kommunförbunden har förklarat sig inte vilja delta i de överläggningar som de inbjudits lill av regeringen. Får jag fråga Lennart Blom om han som förutvarande kommunalman i Stockholms kommun anser att det är en god förhandlingsordning att den ena parlen först fattar beslutet, publicerar del i budgetpropositionen och därefter inbjuder till förhandlingar den 4 februari? Är sädana förhandlingar särskilt meningsfulla?

Här har kommunalekonomiska utredningen presenterat elt fullständigt
förslag till en förhandlingsordning som regeringen i propositionen om den
kommunala ekonomin ställer sig bakom. Nu handskas man med frågan så att  145

10 Riksdagens protokoll 1979/80:73-74

' "                           man   först   fattar  ett   beslut,. publicerar  det   och   därefter  inbjuder  lill

Onsdagen den       överläggningtir. Dessutom. Lennart Blom, har de båda centerpartistiska

30 januari 1980      ordförandena i kommunförbunden mycket kraftigt protesterat mot del iiv

--------------------- regeringen framlagda förslaget om den  kommuntila skatteutjänrningen.

Allmänpolitisk         Vidare har redan förvaltningsutskotten i de sex sydlänen protesterat. Så sent

debatt                    som i dag har också länsstyrelsen i Skaraborgs län protesterat. Inte vill väl

Lennart Blom göra gällande att del är socialdemokrtitisk demonstralionspolitik?

LENNART BLOM (m) replik:

Herr talman! Eftersom herr Grrstafsson vet del men inle säger det vill jag påpeka all förhandlingarna med regeringen även kommer att otnfatla annat än en senareläggning av en viss del av kommunalskalleutjäniningsbidragel. Jag har redan i Kommunförbundets styrelse uttryckt min förvåning över och kritik mot den dernonstrationspolilik som man har ägnat sig ät från socialdemokratiskt håll för all det hela skall passa in i ett slags allmänt skatledebaltmönster. Jag har alltså riktat den krtiken mot de bägge oppositionsledarna i de två kommunförbunden.

Vad skilda kommunalmän i förvaltningsutskott och i övrigt kiin länkas skriva i olika sammanhang är en annan sak. Jag påstår inte alt det är socialdemokratisk oppositionspolitik. Jag har enbart yllral mig om dessa bägge herrars rubrikjagande.

De uttalanden som gjorts av de bägge centerpartistiska ordförandena i de tvä förbunden får de naturligtvis själva stå för. Jag htir inget intryck av alt de barett särskilt starkt stöd i regeringen för dessa irllalanden, och då uttrycker jag mig försiktigt,

HANS GUSTAFSSON (s) replik:

Herr talman! Del vore orimligt om de skirlle ha ett starkt stöd iiv regeringen när de kritiserar regeringen. Man får väl ändå förutsätta att regeringen i sin helhet står bakom del beslut som iir fiitlat. Det är också all ta i väl hårt när man kallar diskussionen om all uppskjuta reformen om den kommunala skatleutjämningen för socialdemokratisk demonstrationspolitik. Demonstrationerna har varit starkast från de kommuners organ som slår under ledning av centerpartister. Del finns ingen substans i påståendena alt del skulle vara fråga om socialdemokratisk demonstralionspolitik när del är förvaltningsutskott och kommuner under borgerlig ledning som protesterar.

Jag vet i likhet med Lennart Blom mycket väl att förhandlingarna även
kommer all giilla indriigning tiv ytterligare sttitsbidriig till koirriniiirernii upp
lill ett belopp av 750 milj. kr. Del iir btirii titt bekltigti titt regeriirgcir f('Msl hiir
fattiit ett beslut i den viktigii frägiin om den konrirnintilii skiitteutjiiirnrirrgen.
Det här iir inte birra en frågti om transfereriirgiir nrelltiir stat och komirnin.
ulan det är också frågti om iitt åsltidkoirnrra en fördelningspolitik mellan
fatligii och rika komnruner. Del iir den \'iktigii och btikomliggiinde ninkeir irtir
146                         det giiller den koinnrtinalii skiitteuljiimningen. Niir vi. sonr nri. htir del

besviirligt hiir i landet, är del inle rimligt att de som bor i fiittigii komnruner

skall la ansvaret för den samhiillsekonorniska biiltinsen.               Onsdagen den

Nr 74

Onsdaj

30 januari 1980

LENNART BLOM (m) replik;                                                             --------------------

Herr talman! Vad herr Gustafsson senast sade har i de kommentarer sorn     Allmänpolitisk redan är lämnade från regeringen också beaktats så till vida alt rnan för de     debatt konrmuner som kan komma all drabbas särskilt hårt är beredd all se till att särskilda bidrag blir aktuella.   Denna  fråga skulle  kanske  förtjäna  alt diskuteras mer utförligt än inom ramen för korta repliker.

En viktig omständighet som inan rnåste beakta men sorn egentligen inle kan klarläggas till fullo förrän i början av 1981 är problemet med volymutveckling och behov av skatlehöjnrngar, därför all man får elt mindre ut järnningsbidrag ån man har räknat med. Den tabell med 20 kommuner som enligt räkneexemplet får det största inkomstbortfallet kommer inte med säkerhet att stämma rned den tablå som vi får på de kommuner som kan tänkas ha ansett sig tvingade att höja skatten. Men att fortsätta det resonemanget för kanske för långt här.

Jag vidhåller min kritik rnol de personer som jag här har nämnt. Jag beklagar att socialdemokraterna har försökt utnyttja de båda komrnunför-bunden såsom elt led i angreppen på regeringen.

Andre vice talmannen anmälde att Hans Gustafsson anhållit all till protokollet fä antecknat att han inte ägde rätt lill ytterligare replik.

PAUL JANSSON (s):

Herr talman! Årets finansplan och budgetförslag är sannerligen ingen munter läsning för svenska folket. Det har många talare redan vittnat om i denna debatt. Efter det att vi under valrörelsen fick höra av borgerliga företrädare alt man hade klarat krisen och alt alla siffror pekade åt rätt håll är regeringen nu i full fiiid med att åter inpränta det s. k. krismedvetandet hos medborgarna.

Man förmanar löntagarna alt i nationens intresse visa återhållsamhet och inte kräva för stora lör'ielyft, trots att löntagarna fått sin standard sänkt med ell par månadslöner under den borgerliga regeringsperioden. Man tar, som har sagts här tidigare, strupgrepp på kommuner och landsting genom an inte fullfölja den av riksdagen för ett år sedan beslutade skatleutjämningen. Nu hotar kommunala skattehöjningar, som i första hand kommer all drabba de lägre inkomstlagarna och ytterligare medverkar lill all fördelningspolitiken drivs till nackdel för låginkomstlagarna, vilka redan är hårt drabbade av den borgerliga politiken. Nu hutarman åt kommunerna för att de har expanderat för mycket och inle kunnat hålla sig inom de ramar som regeringen anser vara lämpliga, och man anklagar kommunalmännen för ekonomiskt lättsinne.

Herr talman! Del finns ett gammalt ordspråk sorn säger: "Man skall inte
kasta sten, när man själv sitter i glashus.'' En regering som fullständigt har
lappat kontrollen över ekonomin och arbetar med budgetunderskott på över
50 miljarder, stalsskuldsräntor på 18 miljarder och en utlandsupplåning som   '47

Nr 74                      innevarande år hotar titt  bli   15  miljarder,  vilket gör att den sanrltide

Onsdiigen den       sititsskuldeir under året kommer att niirina sig 200 miljarder, sktrll verkligen

30 ianutiri 1980      '"'' ankltigti andra för ekonomiskt lättsinne.

_____________ Hans Gustiifsson htir tidigare pektil pä att kommunerna nu protesterar.

Allmänpolitisk         hl. a.  kominuirerna i Skaraborgs län. Jag fick hiironrdtigen veta iill de

(Ichdti                    västsvenska landstingen skall uppviikla regeringen om dessa bekymnrer.

Men i stiillet för titt anviinda skiitlebetalarnas pengar lill att resa lill Stockholm pä en irppvaklning kan mtrn stödja de socialdenrokratisktr förslag som så småningom kornmer att friiniliiggas om sktitteutjåmning. Då klaras ju delta.

Årets finansplan har av flera ekorroiner dömts ut såsom alltför glättad i sin beskrivning av del ekonornisktr läget. Den är redan ptisserad tiv den ekonomiska verkligheten, och den anvisar inga som helst lösningar på landets ekonomiska problenr. 1 stället skall man fortsätta alt läntt sig frtim och diirmed överviilira på kommande generationer alt betala nottin för den ekonomiska politik som de borgerliga regeringarna htir bedrivit under de senaste åren.

När riksdagen förra hösten behandlade regeringens proposition om den svenska kapittilinarknaden, sades del i propositionen bl, a. att staten skulle "påtaga sig en rimlig del av utlandsupplåningen". Då kan man, herr talman, fråga sig vad som kan anses vara en "rimlig del" i delta sammanhang.

Regeringen hade väl räknat med att företag, kommuner och andrti skulle hjälpa till med utlandsupplåningen. Del har emellertid visat sig alt dessa vägrar att låna på utlandsrnarknaden, beroende bl, a. på risken för kursförluster. Man harju tidigare blivit bränd på delta, inte minst beroende på de devalveringar av kionan som den borgerliga regeringen genomfört i flera omgångar. Statens "rimliga del" av utlandsupplåningen år tilltså f. n. 100%. Enligt de prognoser som föreligger orn utlandsupplåningen för innevarande år skall staten låna 15 miljarder i utlandet, vilket innebär ca 1.5 miljarder i månaden.

Vad som är allvarligt i de här sammanhangen är all utlandsupplåningen används för konsumtion och icke till investeringar och byggande för framtiden. När våra bttrn och barnbarn dras med räntor och amorteringar pä dessa lån, är del uppskjutna betalningar som vi skulle ha stått firr. Vi har konsumerat, men vi överlänrnar till kommande generationer all betala notan.

All låna pengar till sådant soni har ett långsiktigt värde har enligt giingse ekonomiska principer ansetts vtira försvarbart, men om m;in liiirar för iiU beialii matkassen för varje vecka htir inan iiirsetls vtuii illti ute. Enligt nrin nrening är del delta sislnämndti som de borgerligii rcgeringiinrii iignat sig al, och detta är allvarligt. Det finns ett program som LO och värt piirii hiir Uigt fram för att sanera ekonomin på 1980-tiilet. Dettti progrtiirr fiirns till stoiii delar återgivet i vara partimolioner. Det iir iriklviiirdigi iitt siiiirtist lii itu iricd restaureringen av den svenskti ekonomin.

Herr ttilmtin! Den betydande obiiltinsen i vår ekonomi siitter sin priigel
'48                          även på den regionala utvecklingen. Därför måste utgångspunkten för ell

slabiliseringspolitiskt program vara titt på bred front angripa de brister i fråga     Nr 74
om   den   regionala   balansen   som   uppstått   lill   följd   av  de   borgerliga     Onsdiigen den
regeringarnas politik. Vi måste med kraft återuppta arbetet på alt skiipa     30 ianutiri  1980
jämlikhet i sysselsättning och inkomster mellan landels olika delar.------------------    

I milt eget hemlän Skaraborg har sysselsättningssitualionen allvarligt     AllmänpoUlisk försämrats sedan 1976. Under de senaste åren har arbetslösheten ökat, och     debatt tusentals länsbor har på ett mycket brutalt sätt fåll känna på lågkonjunkturen och de slrukturkriser som har drabbat en stor del av länels industrier.

Naturligtvis skall jag inte försöka göra gällande all Skaraborgs län skulle vara värre drabbat än andra delar av landet. Gjorde jag del, skulle jag inle bli trodd. Problemen är givetvis större i exempelvis skogslänen.

Detta hindrar å andra sidan inle att utvecklingen i Skaraborgs län inger betydande oro på sikt. Problemen hänger främst samman med alt länets industri till stor del är inriktad på all finna avsättning för sina produkter på hemmamarknaden. I en lid med ekonomisk åtstramning och sjunkande reallöner, vilket leder lill vikande efterfrågan från bl. a. stora löntagargrupper, får hemmamarknadsindustrin allt svårare all hålla produktionen uppe och därmed trygga sysselsättningen.

Eftersom de borgerliga regeringarna har vägrat all stimulera bostadsbyggandet och använda delta som motor i ekonomin, byggs del för litet i landet f, n., trots alt del i många kommuner råder brist på bostader. Det obetydliga byggandet har lett lill svårigheter för bl, a. byggnadsämnesinduslrin och möbelindustrin. Detta har drabbat Skaraborgs län på ell påtagligt sätt, eftersom dessa industrigrenar utgör en betydande del av länels arbetsmarknad.

Vi har i andra sammanhang pekat på de sysselsättningskriser som hotar på flera håll i vårt län, I Karlsborg föreligger risk för alt Luxorfabriken läggs ned och att Vanäsverken tvingas halvera sin arbetsstyrka på grund av minskade beställningar,

Lidköpings Mekaniska Verkstads AB, LMV, drar ned sin sliprnaskinlill-verkning och avskedar ca 150 personer. En hel industri försvinner i Falköping, där Ytong AB lägger ned sin byggnadsmalerialfabrik vid Uddagården,

Utsikterna för den närmaste framliden lyder inte heller pä någon förbättring av arbetsmarknadsläget. Tvärtom räknar länsarbetsnämnden rned alt arbetslösheten kommer alt nå nya rekordtal under januari månad 1980,

Det finns fortfarande ca 8 000 arbetssökande på den skaraborgska arbetsmarknaden. Antalet öppet arbetslösa var i december 1979 hela 3 125 personer, vilket är en ökning med 130 i förhållande till motsvarande tid 1978.

Över tusentalet ungdomar är fortfarande utan arbete i länet, och svårigheterna för kvinnor och arbetshandikappade att komma ul på arbetsmarknaden består och tenderar att öka i vissa kommuner.

Under rådande förhållanden är det utomordentligt viktigt att länsarbets
nämnden i Skaraborg får en betydande förstärkning av sina resurser för all     '4''

Nr 74

Onsdagen den 30 januari 1980

Allmänpolitisk debatt

klara beredskapsprograrnrnel för första halvåret 1980. Skulle så inle bli fallet ■ kan situationen bli ytterst bekymmersam, särskilt som - enligt länsarbetsnämndens egna uppgifter- ytterligare ca 800 arbetstillfällen är hotade genom uppsägningar och företagsnedläggelser i Skaraborg.

Ett mått på sysselsättningsutvecklingen i Skaraborgs län får man genom all ta del av länsstyrelsens underlag för Länsplanering 80. Av detta framgår all antalet sysselsatta under perioden 1970-1975 ökade med närmare 5 500 personer, eller ca 1 100 per år. Under perioden 1976-1983 beräknas denna ökning stanna vid endast ca 700 personer per år. Det kan vidare påpekas all antalet sysselsatta inom industrier i länet, efter en kraftig ökning av industrisysselsätlningen i länet mellan 1970 och 1975 med hela 9%, har minskat med närmare 1 500 personer mellan åren 1976 och 1978.

Detta är allvarliga problem som på ett mycket påtagligt sätt drabbar Skaraborgs län. Därför har vi i motioner som vi har väckt till detta riksmöte pekat på dessa omständigheter. Jag upprepar alt vi inte vill göra gällande att Skaraborgs län skulle ha det värre än andra lån, men vi måste ju säga ifrån när vi ser att utvecklingen går därhän alt vi snart, om ingen ändring sker, är ell krislän när det gäller sysselsättning. Därför har vi i några punkter sammanställt våra krav, som vi anser att regeringen skall hjälpa oss alt uppfylla.

Hotel mot Luxorfabriken och Vanäsverken i Karlsborg rnåste undanröjas.

Den av den socialdemokratiska regeringen beslutade utbyggnaden av Civilförsvarsskola Väst i Skövde måste snarast fullföljas.

De militära skolenheter som är beslutade att förläggas till länet måste snarast komma till stånd.

En statlig högskoleenhet måste inrättas i Skövde i enlighet riied 1975 års högskolereform.

Tillräckliga ekonomiska resurser måste ställas till de berörda länsorganens förfogande för arbetsmarknads- och regionalpolitiska insatser.

Sker inte detta kan det, herr talman, bli stora problem på arbetsmarknaden i Skaraborg.

I detta anförande, under vilket lalmtinnen överlog ledningen av kiimirriir-ens förhandlingar, instämde Sven-Gösta Signell. Birgiltii Johansson och Jiin Fransson (alla s).

150

TORSTEN BENGTSON (c):

Herr talman! En ransonering av oljeprodukter bör förr eller senare införas i vårt land. Inle av del skälet all vi inte kan fä olja - tvärtom är tillgängen för ögonblicket ganska god - men oljekostnaderna har antagit sådana proportioner att en ransonering blir nödvändig för att vi skall kunna åstadkomma den balans som nästan alla i dag har talat om. Det är ju en balans som vi speciellt strävar efter.

En ransonering av olja skulle först och främst ge en lägre konsumtion. Det skulle också göra all vi hade bättre grepp över hela oljehandeln. Det skulle

också nredverka lill alt vi kunde gå över iinnu iricrtill andrti energikiillor. Niir     Nr 74
oljeriikiiingarnti börjiir gå upp mot 30 miljtirder kiin irrtiir inle lätti oljtiir     Onsdagen den
strömma hur som helst, och diirför är dettti ett av de viktigaste leden i     30 janutiri 1980
försöken att åsttidkomnrii en balans i vårt land.                                                 

När man talar om hur vi skall göra för att kunna fä balans i utrikeshandeln AllmänpoUlisk och budgeten, en bättre bytesbalans och komma ifrån utlandsupplåningen så debatt har nog alla samma önskemål. Det är bara det alt man själv helst inle vill känna någonting av sådana åtgärder. Jag skall inte citera Paul Jansson just nu ulan en annan Paul, nämligen Jean-Paul Sarlre. Han säger alt "Tenfer, c'est les Autres", dvs, ''helvetet, det är de andra". Del är alltid de andra som skall vidkännas ntigonting.

Men skall vi kunna få balans i svensk ekonomi lär vi nog fä vidkännas en hel del uppoffringar allesamman. Och det är det som är sä svårt all smälla för olika grupper. Jag tror att svenska folket begriper och kommer att acceptera andel blir vissa åtstramningar. Det är alldeles riktigt, som Paul Jansson sade, alt vi har levt över våra tillgångar. Därför bör var strävan vara att behålla den levnadsstandard vi har nu och inrikta oss på att hjälpa de svaga grupperna i samhället, och det är den linje vi bör följa i fortsättningen för all kunna få balans i vårt lands ekonomi.

Frågan om vem som är orsaken till våra svårigheter har som vanligt diskuterats. Socialdemokraterna försöker skylti över och säger att de inte har någon skuld i detta, del var så bra 1976. Ja, men del lär inle gå alt tvätta sig fri från den skulden ens tned trycksvärtan i riksdagsprotokollet. Redan 1976 hade vårt Uuid lånat mellan 20 och 25 miljarder. Utlandsupplåningen var således påbörjad.

Bostadsproduktionen, som Paul Jansson nyss nämnde här. började minska under de sista socialdemokratiska regeringsåren. Det kom inle som en nyhet senare, utan minskningen hade redan dä påbörjats.

Underbalanseringen av budgeten var avsevård också under den socialdemokratiska tiden. Det svåra ined den underbalanseringen var ju att den skedde under en högkonjunktur  det borde naturligtvis ännu nrindre förekomma än när man har en lågkonjunktur i vårt land.

Arbetslösheten har varit besvärande. Den var emellertid högst 1972. då den var 2.7 % - alltså under socialdemokratisk regering.

Tar man område efler område ser man att den regering som salt före 1976 byggde upp de svårigheter vi har nu.

Vi fick sedan väldiga kostnadsökningar på de svenska varorna och kunde inte sälja. Till min förvåning kan jag ännu höra att t. ex. Paul Jansson trots detta tydligen inte var anhärrgare av att vi devalverade den svenska kronan. Hur skulle vi ha kunnat sälja på världsmarknaden om vi inte företagit de båda devalveringarna?

Minst lika viktigt var det alt vi gick ur ormsamarbetet, där vi måste samarbeta med t. ex. Västtyskland, med dess starka valuta, vilket var alldeles omöjligt för vår del.

151

Det hjälper alltså inte vad man än säger- det socialdemokratiska partiet har elt myckel stort ansvar för den situation som vi kommit i. Jag skall

Nr 74                      emellertid inte tala mer om det nu.

Onsdagen den          ' måste naturligtvis försöka komma ur denna situation på något sätt. Det

30 januari 1980     måste göras uppoffringar på olika områden. Vad som rnåste ske kan inle

_____________ göras bara på ett fält, som jag nämnde tidigare, ulan det blir mänga som

Allmänpolitisk         kommer att få stanna på den levnadsstandard de har nu för att vi skall kunna

debatt                    f balans. Då bör rnan också se till alt andra områden inte expanderar. Det

har redan talats om att kommuner och landsting får vara återhållsamma. Sveriges Radio och TV säger att de måste höja licenserna. Det tycker jag inle de skall göra-de skall vara återhållsamma och får köra program som de har råd med. Det är alltså en rad områden där vi måste tänka på att vara återhållsamma på alla sätt.

Ett ord som jag inte precis gillar och som är ganska tråkigt är ■'förstärkning". Inom nästan alla institutioner- statliga, kommunala, inom landstingen och vad vi än lar - säger man väldigt ofta: Vi måste ha förstärkning, vi måste ha ytterligare en befattningshavare eller vi måste ha ytterligare 5, 10, 50 och 500 befattningshavare.

Men skall man göra förstärkningar överallt, då blir ju resultatet att vi får mycket större grupper i administrationen och färre människor i produktionen. A och O för hela vår ekonomi är emellertid all produktionen växer. Vi måste exportera mera, så all vi kan få balans i handelsutbytet. Vi hade det under den första delen av 1979, men under den senare delen försämrades läget mycket starkt, och vi fick tillgripa utlandsupplåning igen.

Sjiilvfallet kan vi inle fortsätta att läna upp pengar i ulltindel. Inle därför all del skulle vara svårigheter alt låna, för lyckligtvis har Sverige fortfiirande ett så gott anseende all vi får låna pengar, men del blir stora ränteutgifter, och amorteringarna rnåste göras. Vi kan inle fortsätta på det sättet. Förr eller senare måste vi driva en politik som gör alt vi slipper låna utomlands och att vi kan återbetala det vi har lånat.

När det gäller de åtgärder som i övrigt kan vidtas i det här läget kan man generellt säga att det kommer att bli fråga om uppoffringar inom alla områden. Jag är övertygad om att politikerna gör elt misslag när de av rädsla undanhåller delta för svenska folket, som säkert mycket väl förstår vilka svårigheter vi står inför. Vi kan bara konstatera vad som framkommit i de anföranden som hållits här i dag. Först har man talat om nödvändigheten av att uppnå en balans i handelsutbytet, och ögonblicket efter har man - även om man inte direkt har använt ordet förstärkning- räknat upp område efter område där man anser att vi måste satsa mer pengar. Men hur skall vi kunna åstadkomma balans, om vi driver en sådan politik?

Jag tror dock att förutsättningarna för vårt land är goda. Kan vi öka
produktionen, vilket är det grundläggande, så kan vi förbättra den svenska
ekonomin. Därigenom skulle vi kunna genomföra förbättringar pä vissa
områden. Men vi skall inte vänta oss någon behaglig och problemfri tid
framöver. Det gäller för alla partier, även de tre partier som rru iir i
regeringsställning. Vi får nu verkligen driva en stram politik för att vi skall
kunna lösa problemen med vårt lands ekonomi,
l'-                               Jag skulle också vilja säga några ord om del som så ofta diskuteras och som

hänger samman med de frågor sorn behandlas i dag, nämligen erbjudirndel    

om skattesänkningar.                                                                    Onsdagen den

Tror man verkligen att det är möjligt alt sänka skatterna? För några tiotal     30 jtinuari 1980

år sedan tillämpade vi i riksdagen den metoden alt vi debatterade länge och           

väl - riksdagen slutade dä den 1 juli, och vi hade ingen höstriksdag- tills alla     Alliiiänpolitisk

beslut om utgifterna var fattade, Sorn sista punkt i del sammanhanget tog     debatt

man itu med frågan om utlagningsprocenlen. Då hade man överblick över

storleken av de  utgifter man beslutat onr.  En  100-procentig ullitgning

motsvarade då de gällande skalleskalorna, och diskussionen gällde sedan om

man exempelvis skulle bli tvungen all höja skalorna med 10 % för all läcka

de utgifter som beslutats.

Den här beskrivningen visar enligt min mening att slatsskalterna egentligen bestäms nu, när vi börjar diskutera alla utgifter för staten. Det hela ar ju beroende av hur rnycket vi skall salsa och var vi skall lägga pengarna. När vi fattal beslut om alla de insatser rnan diskuterat här. da måste vi ju betala utgifterna för dem. Man kan visserligen flytta på skatteuttaget mellan olika grupper. Man kan bestämma all en viss grupp skall få det litet bättre, men rnan rnåste ju ta frarn pengarna från en annan grupp. Skattepolitiken skall självfallet föras på ett sådant satt all rnan uppnår största möjliga rättvisa, men ingen kan åstadkomma någon väsentlig sänkning iiv skatterna med de ramar som nu är fastlagda. Då är del bättre alt säga sanningen: Vi vill flytta om skatterna litet. Nu skall vi sänka för er, rnen vi måste öka skatten för andrti grupper, för iinntirs går det inte ihop.

Man borde se pä skattepolitiken på det hiir siittet. och inte erbjudii förmåner i form av skallelältnad för en och annan grupp, ulan att lala om varifrån man skall ta pengarnti lill detta.

Det var några av de problenr som vi htir frtimför oss. Jttg \'ill återkomma till frågan om utlandsupplåningen och säga att den är en konsekvens av den situation som råder i dag med ett budgetunderskott på 55 miljarder. De pengar som upplånats kommer givetvis att på olika sätt strömma ut i landet, och resultatet blir att folk kommer att köpa och att de kommer att spara. Vi vill naturligtvis ha ett sä slorl sparande som möjligt, men å andra sidan får vi också räkna med att det blir en ökad konsumtion, och den kommer alt utgöras av importerade varor i många fall. Därmed försämras vår handelsbalans. Slutresultatet blir ju ändå att vi måste låna upp de belopp som kommer att saknas.

Sedan kan man diskutera på vilket sätt man skall låna upp dem, Olof Palme sade i dag alt vi år 1976 inte hade någon utlandsupplåning. Jag vet inte vad han menade med ordet vi, men det var, sorn jtig sade tidigare, eti fiiktum till vi redtin då hade lånat 2(.l-25 miljarder. Om det är staten som lånar - också Paul Jansson var inne på tanken all pcngtirnti skulle låiiiis geirorrr sttitens försorg- blir det inte någon större skillnad. Om staten ser till till dcssii peiigiir går ul till de områden diir de behövs, blir del inle någon sitrrie skillntid mot om förelagen sjiilva låiiiir-tolalt för helii Itiirdet blir ju upplåiringerr iindå likii stor. Detta har diskuterats myckel, och del fiirns faktiskt en kommitté som undersöker på vilken väg man skall genonrförii tiiliindsupplaniirgeir. Det kan

153

Ni"  /4                    viirti likii gott titt til den enti vägen som den tiirdiii. eftersoirr irran inte iir rikligt

Onsditgen den       P'°' del kliirti ined vilken väg som iir den biistii. Sociiildemokrtiienrii htir

30 januari 1980     undskvllt sig med att .staten inte hade låntit upp pengtirna 1976. Nej. men

_____________ landet i sin.helhet hiide ju lånat upp de 20-25 miljarder som j:ig niinrirde.

Allinäiipolitisk            ■''•g har rned detta starkt betonat att vi iir irödstrkiide alt nå frtim till btilans i

debatt                    ''"' hinds ekonomi. Del kommer alt fordra uppoffringar pa inangti håll. Vi

konrmer titt få känna av del allesamnritns. Jirg tror inte på irågrti skiitlesänkningar, ulan jag tror att vi måste drivit en sirtiirriire politik. Och frtiirrför allt: niir vi gör dettti bör polilikernti inle varti så rädda för titt talti om för svenska folkel titt del kommer alt behöviis. Vi hiir levt över varti tillgåiigiir. och del får vi kärrnti av i fortsättningen. Del blir diirför en slriiviin för oss alla. om vi vill vara ärliga politiker, all försökti åsladkoirrmti biiltins i svensk ekonomi.

PAUL JANSSON (s) replik:

Herr talman! Del jag talade orn var den statliga utlandsupplåningen. Om Torsten Bengtson läser i handlingarna skall han finna all vi 1976 hade en statlig utlandsskuld på drygt 300 milj. kr. De pengarna hade använts lill investeringar, bl. a. i svenska Vattenfall, föratt bygga ut vattenkraften. Det var pengar som hade lånats upp av staten för all av staten användas som investeringar. Detta var den enda statliga utlandsskuld som fanns 1976.

Den statliga utlandsskulden har nu ökat lill över 20 miljarder under de här åren. Jag har inte avgett något värdeomdöme om devalveringarna eller, som Torslen Bengtson brukar vilja göra gällande att jag har sagt, hävdat all de var felaktiga. Jag har varken sagt att de var riktiga eller all de var felaktiga, ulan jag har bara konstaterat att man genom devalveringarna gjorde kursförluster i de kommuner som hade lånat utomlands, och i de företag som hade lånat utomlands. Och när vi hade utlandsskulden på 20 miljarder 1976, som Torsten Bengtson nämnde om, var del ju riktigt sä till vida all del var företagen som hade fått tillstånd att låna utomlands - staten hade då endast skulden på de ca 3 milj. kr.

Det är bara den skillnaden all den socialdemokratiska regeringen lyckades få företagen att låna utomlands. Del lyckades ju inle den borgerliga regeringen åstadkomma, och del vardärförsom jag hänvisade till uttalandet i kreditmarknadspropositionen alt staten skall ta rimlig andel av utlandsupplåningen. Då ställde jag frågan: Vad är en rimlig andel av utlandsupplåningen? Ja, denna rimliga andel är just nu 100 %,

Del är bara ett konstaterande, och Torsten Bengtson kan eftersom han
tillhör bankofullmäktige själv fä bekräftat att det förhåller sig så. Staten får
då ensam slå för all utlandsupplåning. Jag hävdar alt del är avgifter som rv
skulle ha betalat, eftersom staten ikläder sig dessa skulder, men som vi
hänskjuter lill kommande generationer, till våra barn och barnbarn, att
amortera av och betala räntor på. Det är ett faktum. Jag har gjort detta
konstaterande, och jag föreställer mig att också Torsten Bengtson känner till
all förhållandet är detta,
'?4                             Då säger Torslen Bengtson att del är klart att vi måste rätta till vår

ekonomi. Jag vill bara fråga; Närskall ni börja all sanera ekonomin? Eller       '
skall vi fortsätta alt låna på det här sättet?                                  Onsdagen den

30 januari 1980

TORSTEN BENGTSON (c) replik;                                                      -----------------

Herr talman! När vi kommit i en sådan ekonomisk situation all vi har elt AllmänpoUlisk underskott, att valutareserven konrrner att rinna ut om vi inle vidtar några debatt åtgärder, då måste landet som helhet låna på utlandsmarknaden. Orn man gör det genom privata förelag eller genom staten får det ungefär samma resultat, för man är i vilket fall som helst nödsakad att låna. Paul Jansson talade om situationen för dagen men nämnde inte de stora utlandslån som tidigare har upptagits av företagen. Det är en mycket stor summa som upplånats genom företagen, och det är också en stor summa som upplånats genom staten. Det har emellertid inte den betydelse som Paul Jansson vill göra gällande om del är staten som lånar eller företagen som lånar. De lånebehov som finns måste ju ändå tillgodoses.

Sedan var del glädjande all socialdemokraterna när del gäller devalveringen tydligen har gett upp och inte längre påstår alt den var felaktig. Paul Jansson var försiktig nog att säga att han inte vill bedöma den. Han sade inte att den var felaktig. Det är ju en god sak om socialdemokraterna har kommit till insikt om all det var nödvändigt all devalvera den svenska kronan, om vi skulle kunna hävda oss på utlandsmarknaden.

Staten lånar just nu. Del kan vi göra. Det möter inga större svårigheter all ta upp de lånen, och vi måste göra det. Jag skulle kunna fråga Paul Jansson hur han egentligen menar att vi skall göra. Menar han all vi inle skall gå ul och låna på utlandsmarknaden? Vad har Paul Jansson för mening orn valutareserven? Hur stor skall den egentligen vara? Vi kunde ju låta bli all låna, så fick Paul Jansson se hur utvecklingen skulle gestalta sig. Det är helt enkelt en omöjlig väg som Paul Jansson nu litet suddigt antyder. Den politik som har förts från regeringens sida är riktig.

Sedan frågade Paul Jansson burman skall sanera ekonomin. Ja, jaghar här ärligen sagt alt det måste föras en ganska hård åtstramningspolitik. Det är min rekommendation både till socialdemokraterna och till regeringspartierna. Del blir nödvändigt, och det kommer svenska folkel all förslå.

PAUL JANSSON (s) replik:

Herr talman! Jag är förvånad över alt Torsten Bengtson inte hyser någon oro inför den här utvecklingen - all vi skjuter så myckel av våra kostnader framför oss. Det är ju egentligen ingenting annat än obetalda skaller som vi nu lånar upp utomlands och lämnar över lill kommande generationer att betala.

Jag menar all man väl ändå bör ha någon fundering om hur man skall
komma ur den här situationen. Dä frågar Torsten Bengtson mig: Vad skall vi
göra i stället? Skall vi inle låna alls? Jo. jag skulle kunna acceptera
utlandslånen, om de användes till investeringar, lill byggande för framliden
för all skapa jobb i del här landet. Vad sorn oroar rnig är - och det har jag
försökt säga till Torslen Bengtson - att man nu lånar till konsumtion. Man          '

Nr 74                      länar till att bl. a. täcka det stora budgetunderskottet. Delta är oroande, och

Onsditgen den       det måste rnan någon gång komma till insikt om. Man talar ju om alt man inte

30 jiinuiiri 1980      l''" hållti på alt låna hur länge som helst.

_____________ Jag har frågat Torslen Bengtson: När tycker Torsten Bengtson alt det är

Alliiiänpolitisk          lämpligt alt sluta läna utomlands? När tycker Torslen Bengtson alt det är

debatt                    lämpligt all föra en annan ekonomisk politik, som gör det möjligt all minska

den statliga utlandsupplåningen?

Dessa frågor har jag inte fått något svar på. Det är detta lånande till konsumtion som är del stora bekymret för framtiden och som jag hoppades alt också Torslen Bengtson, som ju är ledamot av bankofullmäktige, skulle känna oro över. Det är jag besviken över all han inle gör.

TORSTEN BENGTSON (c) replik:

Herr talman! De 55 miljarderna i budgetunderskott ger anledning till mycket stor oro, och del är detta sorn i hög grad förorsakar utlandsupplåningen. Men här har ju inle socialdemokraterna något alternativ. Ni har ju samma summa och har också rekommenderat lika myckel för konsumtion. Det ingår helt visst konsumtion i summan, och därför har ni precis lika stor skuld. Jag tror inte att Paul Jansson har satt sig in i sammanhanget riktigt, för när man befinner sig i den situationen att man måste ta av valutareserven eller försöka alt låna, måste man beakta all vare sig pengarna går lill konsumtion eller investering blir man tvungen att låna.

Annars är jag helt enig med Paul Jansson, Milt anförande gick ut på att vi bör föra en stramare politik. Men socialdemokraterna harju, som sagt, inget alternativ. I början försökte ni med rätt perifera anslagsförändringar, men nu har ni inget alternativ alls. Och en opposition som inte har något alternativ att föreslå kan man inle la så allvarligt.

Talmannen anmälde alt Paul Jansson anhållit all till protokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

BENGT GUSTAVSSON (s):

Herr talman! Jag skall inle lala om militärt försvar i årets remissdebatt. Men låt mig ändå börja med alt citera den berömde generalen, sorn i en hårt pressad situation utbrast: Lägel är förtvivlat, centern är genombruten, flyglarna sviktar, jag anfaller!

Överflyttad från slagfältet till försörjningsbasen - som är grunden för all vår strävan - förefaller de första tre av de kort, militäriskl framsagda meningarna att teckna nuvarande stämningsläge alltför bra.

Flera av näringslivets fronter förefaller vara under upprullning. Andra
länder tar i världshushållningen över uppgifter som Sverige länge har fyllt.
Därför borde det gälla för oss att förnya och i offensiv anda skapa de nya
tillgångar som vi behöver för enskilda och gemensamma ändamål. Men
tyvärr är det inle den dristigheten som i tillräcklig grad präglar tongångarna
från den politiska och ekonomiska maktens centra, för ofta påminner dessa
156                         röster i stället om det intalade budskapet från en viss lelefonsvarare, som

skulle möta varje hot med de två orden: "Vi kapitulerar,"               '

Det håller inle. Vi måste, inle minst genom en långsiktig industriell     Onsdiigen den expansion, få en ekonomisk tillväxt. De finns, syns och hörs. som av iillt sitt     30 janutiri 1980

hjärta håller med om delta, men som menar all de industriella framgångarna---

skall vinnas genom inskränkningar på den gemensamma sektorn. Delta är i     AlUnänpolitisk dubbel mening fel. Den gemensamma sektorn är primärt till för att uppnå     debatt väsentliga mål för medborgarnas biista. Men bortsett från de syften som den byggts upp för att tjäna ger den arbete. I dag sysselsätter den gemensamma sektorn ca 1 250 000 personer. Den offentliga upphandlingen omfattar bortåt 15 % av bruttonationalprodukten.

Delta är ett väsentligt instrument i samhällsekonomin, som naturligtvis ställer stora ekonomiska krav, rnen som rätt styrt kan ge vårt svenska näringsliv en sysselsiitlningsskapande stimulans även pä tillverkningssidan. Väl sammiinhållna beställningar behöver inte leda till protektionism, siirskilt inte om målmedvetenheten förenas med en strävan att i världshushållningen finna de rätta uppgifterna i en utveckling rned global rättvisa sorn elt av målen.

Frågan om att kunna upprätthålla en produktion på cenlraUr områden har också en beredskapsaspekl. I grunden kan bara en effektiv närings-, sysselsättnings- och regionalpolitik skapa de grundläggande förutsättningarna för försörjningstrygghet.

Från såväl milt politiska som geogrtifiska närområde har jag exempel på hur detta har förbisetts på ett förbluffande sätt.

Inom Statsföretagsgruppen finns elt företag som heter Ceaverken. Det är den enda tillverkaren av röntgenfilm och fotosäliningspapper i Norden. Förelagets produkter är av stort intresse för tryggande av tillgången lill medicinsk utrustning men också för den psykologiska beredskapen genom iill fotosäliningspapper numerti iir ett måste om tidningarna sktill kunira Iryckiis och koirnna ut.

Företaget htir kiriiiit. nren inte gått på kniinii. uirder Irvckel tiv ulliindsk konkurrens. Multintrlionella jiitlitr htir sålt sin röntgenfilin lill svenskti sjukvårdshuvudmiin till liigre pris iin de har tiigil ut i sinti hcmiiinder. Ceii\erkeir har för'sökl hiiirgtr med i konkurrensen men htir iriittirliglvis drtibbatsiiv förluster. Del ledde till titt Sttitsföretag 1978 över\'iigde titt siilja akliemajorilelen lill ell iiv de konkurrerande intillinatioircllii företiigen.

Vi retigerade mot dettti i riksdtigen och iiven överstyrelsen för ekonomiskt försvar ansåg det av beredskapsskäl angeläget med en fortsatt svensk produktion på området.

Ibland kan inan med ord som en av våra nalionalroniantiska skalder lagt i munnen på Birger jarl slällti frågtin: "Var håller landets herrtir hus?" Och man frestas, liksom jarlen, att lägga vikt i ton förulan varje krus.

Förra trepartiregeringen föreföll viira beredd all låta denna beredskapsresurs försvinna ut i en multinationell intressesfär. Folkpartiregeringens handelsminister hade att döma av frågesvar i riksdagen samma inställning. Överstyrelsen för ekonomiskt försvar var som jag har sagt klokare och log ansvar för ell avuil som skulle ha siikerställl förelaget. Vi sorrr följde frågan

57

Nr 74                      trodde därför att stiken var klar och kände oss nästan chockade når vi fick

Onstliigcn den        citi   iitt   den   nya   trepartiregeriirgerr   iirte   ville   godkiinnti   delta   iiviiil.

30 iiinuari 1980      Stiitsfinansiellti skiil htir åbeiopiiis. Jiig bortser hiir från iitt ÖEF hiir viirit

--------------------- beredd alt kltira uppgiften genom omprioritering inoirr sin kosltrtidsrtinr och

Allmiiiiixililisk           gör i stiillet kopplingen stiiisfiniiirser-stinrhiillsckonomi.

debatt                       Cetiverken, sonr sysselsiiltercii 200 personer, ligger i Stiiingniis. sonr iir den

enda av Sörmlands kommuner sonr Itick vtire en gynnsammare struktur har klarat sig undan senare års industrikris på ett hyggligt sätt. Kommunens industristruktur iir småskalig. Cetiverken är en av de rejälaste bilarna. Då skulle regeringen vara beredd alt med elt slag åstadkomma fyra skadeverkningar-fördel första all äventyra försörjningen med medicinsk materiel, för det andra att beröva pressen möjlighet att komma ut med information i vissa krislägen, för det tredje alt förorsaka arbetslöshet och för det fjiirde alt skada försörjningsbasen för en kommun.

Jag vill inte tro att detta land skall styras med så ringa visdom, Fiirsviirskoinmittén besökte förelaget i förrti vecktin och jtig bestyrktes då i min övertygelse att företaget har goda möjligheter att genomföra sitt rekoirslruklionsprograrn och bli ett lönstiinl företag. Det vore synnerligen itllvarligt om en svensk försörjningsberedskiip på detta viktigii område skulle iivvecklas. Jag tror iitt ÖEF åter kommer lill siiirnna slutstils och jag vill tro all regeringen till sist kommer att dela bedömningen och låta denna insikt stvra sitt handlande i positiv riktrring. Något annat vore inget mindre iin hislmord på en försörjningsviklig utvecklingsresurs.

Det finns numerärt sett större utvecklingskomponenter i provinsen. Studsvik Energiteknik AB är statens största samlade resurs för energitekniskt forsknings- och utvecklingsarbete. Långsiktigt bör verksamheten inriktas sä all Studsvik med sina goda utgångsföruisätiningar verkligen får bli ell energiforskningscenlrum. Det har varit litet si och så med långsiktighelen i projekten på senare ar.

I dessa dagar talas så mycket om luft- och valtenförstöring vid användningen av olika bränslen. Det talas ännu mera om energisparande och om iillernativa energikällor. Då bör det också forskas, och Studsvik står redo att ta emot uppdrag och utveckla långsikliga projekt. Om nödvändigheten av att ge sådana uppdrag och erforderliga resurser bör de som vill avveckla sex kärnkraflsreaktorer kunna enas med dem som vill avveckla dubbelt så många.

Till saker som redan år under avveckling hör några flygflottiljer. Det är en
följd av en försvarspolitisk utveckling som jag och mina meningsfränder får
ta vår del av ansvaret för. Delta ansvar har dock burils på litet olika sätt. En
vanlig metod alt reagera har varit alt i riksdagsmotioner och på annat sätt
säga: Lägg gärna ner ett förband, men inle vårt! Till den regeln är vi
sörmlänningar ett undanlag. Företrädare pä Sörinlandsbänken för alla
partier som har accepterat minskningen av antalet flygflottiljer tog konse
kvenserna även när den drabbade oss, men vi krävde i en motion att
Nyköping skulle få sysselsättningsmässig kompensation. Och riksdagen
'■"•                         fastslog vid nedläggningsbeslutet all regeringen "ined all kraft" skulle ta itu

med de problem som skulle uppkomma genom förlusten tiv flygflottiljen.      ''

Ja. är det som regeringarna hittills htir gjort för att koinpenserti Nyköping     Onsdiigen den "all  krtift"  de  haft.   ar  del  illa  stiillt.   Nyköping  har  inte  fått  minslti     30 jtiiuttui  1980

kompensation från statsmakterna för följderna av deras beslut, sonr direkt    

innebär 550 förlora-Je tirbetslillfällen och som på sikt kan få förödande     .Allmänpolitisk

verkningar. Man kan nämligen inte bortse från att också artilleriflygskolan är     debatt

i farozonen genom trtl vikliga stödfunktioner bortfaller i och rned F ll;s

avveckling. Orn artilleriflygskolan skulle fä flytta från Nyköping, skulle

måhända också Nyge-Aero tvingas överväga att ompröva sin verksamhet,

vilket skulle medföra ytterligare bortfirll av arbetstillfällen.

Men nu har regeringen chansen att visa all den inle sakntir den kraft som en regering förutsattes ha då nedläggningsbeslutet fattades.

Vi har inte liingre räd all i detta land hämta piloter lill trafikflyget frän stridsflygarutbildningen. sorn är mångdubbelt dyrtire än en civil pilolutbild-ning skulle vara. En utredning har föreslagit en pilotskola, men i varje fall vad gäller utbildningen i luften har dess förslag till lokiilisering smulats siinder av remissiirslitnseririr. Diireirrot htir Nyköping fån ('uerlygiiirde förord.

Skiilen talar för pilotutbildning i-Nyköping, omstiindigheternii \'id beslutet om nedläggning tiv F 11 likaså. Utlunningsprocessen i regionen i övrigt ger siimmti besked. Soni jag redovistit skulle ett negiitivt beslut i lokiiliserings-frågitn kunna få följdverkningtir som måste förebyggas. Det kan biist ske genonr till regeringen viiljer Nyköping till förliiggningsort.

Till Nyköping gränsar Oxelösund, som i övrigt iir omflutet av Östcrsjirns vågor. Kommunen är i långa stycken prägltid tiv den expansion som följde på statens inlösning av LKAB och det utlösta Gränges starka satsning på Oxelösund. Den industri som därefter växte ut är del nu dominerande SSAB Oxelösund, som dock dragit ner verksamheten och som signalerat ytterligare personalminskning. Av de två övriga någorlunda stora industriföretagen har Emmaboda Glasverk lagt ner verksamheten, och Centrifugalrör har förlorat 150 arbetstillfällen. Riksdagen har redan sagt alt regeringen har att betikla stålorten Oxelösunds problem. Del kan gälla behovet av diversifiering. men närmast är det fråga om all inte darra på manschetterna når del giiller all utveckla SSAB Oxelösund med struklurplanen sorn bas.

Här finns inte utrymme för några kapitulationsfunderingar. Den stagnti-tion som t. ex. rått på skeppsbyggnadsområdet måste medföra alt eftersatta behov skall tillgodoses, och då blir del en markntid för den som förslån alt utveckla rationella och konkurrenskraftiga framställningsmetoder.

När det gäller alt varna för kapitulation har jag en erfarenhetsbiikgrund frän tidigare diskussioner. Strands numera strandade konfektionsiirdustri i Katrineholm begärde alt få sy ett sä litet antal sonr 30 000 uniformer för alt komma över en konjunktursvacka. Då skulle förelaget ha kunnat fortsättii sin verksamhet i oförändrad omfiittning. Del gick inle. Förelägel fick liiggas ner. men det pågår i lokalerna på nytt i inoderföreliigels regi en verksamhet, som sysselsätter ca 90 personer.

Strands blir dock aldrig mer en komplett konfektionsinduslri. trots att iill

59

Nr 74                      den kiipticitel soirr fiinns pä Slranils före indriigiringeir skulle få pltits på

Onsdifcn den          inarkniiden i dag. Sveriges nroderntistc konfektioirsindtistri spolicriides på

30 jiinuiiri 1980      grriird tiv felbedömning iiv regeringen, som ledde till iiti kiipituhitioirsfliiggan

_____________ hissiides.

Allmänpolitisk            Ett annat hol mot Katrineholm förefaller dock vara avvärjt för stunden

debatt                    genom att flera än vi socialdemokrater har vägrat i vändningarna inför

regeringens förslag alt i onödan lägga ner civilförsvarsskolan.

Syftet med milt resonemang har varit att förorda offensiv i stället för uppgivelse. Den inställningen bör inte minst få vägleda där det är särskilt ntoligt.

Min hemort Eskilstuna åren sådan kommun. Dess industri har skapats för alt tillgodose ett nationellt behov. Efler en lovande rnen inle fullföljd ansats inträdde en viss stagnation. Men då grep staten in ined åtgärder, som skapade den svenska inelallmanufakturindustrin. Denna iir nu hårt pressad av nya konkurrenter. Detsamma år förhållandet med maskinindustrin, som är melallsladens andra planhalva. Siffror som belyser utvecklingen i primära centra ger vid handen att situationen i Eskilstuna är betydligt mer ofördelaktig än i jämförbara orter. Men nu finns del mera systematiserade hjälpmedel alt sätta in än när statsmakterna skred till handling på 1700-lalet. "Stödområdesinplacering", som länsstyrelsen torde komma all föreslå, låter mindre magnifikt än "fristadsprivilegier", som var den metod som frihetstidens regering använde sig av. Men del får vi tåla. Att få slimularrs genom det batteri av åtgärder sorn inplacering i stödområde ger möjligheter till är vad den ort behöver som 1800-talsresenären Adolf Törneros kallade "den rnånghamrade staden".

Allmänt sett och til syvende og sidst rnåste industrisysselsätlningen och varuproduktionen i landet ökas. Därför måste en planmässig industripolitisk sat.sning ske från samhällets sida under medverkan av förelag och lönlagar-organisationer. En offensiv utvecklingsanda måste på nytt manas fram.

MARGOT HÅKANSSON (fp):

Herr talman! Den första allmänpolitiska debatten på 1980-talel i Sverige startar inte med någon särskilt överdriven optimism inför framliden och vad den skall bära med sig. Och del kanske inte är så konstigt. Allting händer så fort. och vi har mycket liten vetskap om hurudan framtiden blir. Alla länder i världen är beroende av varandra för sin ekonomi, handel och utveckling, och de flesta länder har stora problem med sin ekonomi. Vi har nu också det kalla krigets vindar, som blåser över världen, och supermakterna laddar upp och förstärker kärnvapenbaser och samlar avsevärda flott- och flygstyrkor till strategiskt belägna delar av världen,

Sovjets agerande i Afghanistan har skapat stor oro i världen och inle minst
i angränsande länder, USA har också vitala intressen all bevaka när det
gäller inflytande i de oljepi'odticerande länderna. Det finns stora risker att
det kalla krigets skrammel med vapnen kan förbvlas i ett användande av
vapnen, och dä är världsbranden nära.
160                            Den uppgång i konjunkturen som vi har haft har varit både för kortvarig

och inte så omfattande som behövts. Än har vi inte fåll lillriicklig fart på     '''

ekonomi, industriinvesteringar, produktiviteiet och konkurrensförtni°iga. Vi     Onsdiigen den

har inte på några få år kunirtil kompeirseiti den stijiti (ikiiingen ;iv löner och     30 janutiri 1980

iubetsgi\':iriivgifler uirder åren 1974-1976. ilå löirekostniidcrirti ökiide med     --

siimnriiiiliigt 67 % på tre år.  Det tog kiriickeii på irråirgti fi')retitg. Trots    Allinäiipolitisk

deviilveringiiriia och en tivseviirt lugniiie liiireiilveckliirg och liigre iirfhitioirs-     debatt

tiikl under åren 1976-1979 htir vi nu cii negativ hiiinlclsbiiliins igen. Delta iir

fill stor del vår dyiii oljenolas fel. Oljeprisenra hiir stigit år från ar. nästiiir

inåirad för månad, och råkniirgeir för oljiin år 1979 bertikirtis slritti |ia 24

miljarder kronor - och kanske sltinnar det iirte vid-det beloppet. Det iir en

ökning med 10 miljiirder setliin 197S. Niittirligt\is htir tlellii Irirjt priscinii på

lilla viiror och tjiinster. Det sveiiskii bvtesbiiliinsriirderskottet beriikiitis för år

1979 till 8.5 miljiirder kronor och befiirastTn- år 198(1 iitt bli drygt 12 miljtirder

kronor-och det iir mycket m/ijiigt ;itt den siffriiii inte håller. Ingel Itind kan i

liingden leva nred elt så slorl tinderskolt. sonr ytterst iir ett uttryck fiir att

liindels siinrliide prodtiktioirskapticitet iir olillriicklig i förlralltiirde till dess

importbehov.

För att vi sktill kunna få en iuinorluutlii och bättre jämvikt i vär export och inrporl måste vi producera och exportera mera. vinna tillbaka marknadsandelar som vi har förlorat och helst kunna konkurrera om nya marknader. Delta kan vi bara göra om svenska varor ligger rätt lill i pris eller är så attraktiva att de går all sälja till högre pris. Med den utveckling som sker i många av våra konkurreirtländer är det sistnämnda ganska svårt att förverkliga.

Vi måste också samtidigt försöka begränsa var import, inle minst av den allt dyrare oljan, som hotar att föra oss in i en evig obalans som vi inte ser något slut pä. Vi rnåste minska ökningslakten i den privata och offentliga konsumtionen och prioritera exportföretagens behov av likvida medel och personal.

Sanrma problem föreligger i alla industriländer, och därför är den utländska efterfrågan inle särskilt omfattande. Alla länder för samma kamp mot stigande kostnader och ogyirnsairr bytesbalans.

Vi iriåste därför viira ännu skickligare än våra konkurrenter för att få sälja del vi tillverkar både på heminiiniarknaden och piå export.

Skattepolitiken nråste utformas så att den uppnruntrar människor att arbeta. Del måste vara roligt och lönande an arbeta. Elt skattesystem rnåste vara rättvist och rimligt för alt respekteras av medborgarna. Del skall inte vara intressantare att göra avdrag och söka bidrag än att betala sin skatt. Men då måste skatten, sonr jag nyss sade. vara rimlig. 1 vanliga inkomstlägen borde rnan få behålla i alla fall 50 % av en intjänad hundralapp. Del är också viktigt alt, som regeringen föreslog, utforma den ekonomiska politikerr på ett sådant sätt alt de svagaste grupperna i samhället skyddas.

Arbetet på all skapa möjligheter för de htindikiippiide på arbetsmarknttden måste fortsätta. Den rätt lill arbete och normal livsföring som iir grundläggiinde för alla nriirrniskor måste också gälla för dem som på grund av fysiska eller psykiskti handiktipp har svårigheter all få ett arbete.

! !   Riksdagens protokoll 1979180:73-74

61

Nr 74                         Möjligheterna att få en gynnsammare utveckling av vår ekonomi och våra

Onsdagen den       möjligheter lill   industriinvesteringar  och  export  beror  i  hög grad  på

30 juiiutiri  1980     utvecklingen inom energiförsörjningsornrådel. Hur vi får det i Sverige avgörs

_____________ till stor del vid folkomröstningen den 23 mars. En ansvarsfull avveckling av

Allinäiipolitisk          kärnkraften tills nya energikällor står till buds kan inte ske under en så kort

debatt                    period som tio år. Kommer oljan all stiga lika myckel i pris under 1980 som

under år 1979? Då får vi räkna med 60 % höjning i slutet av året.

Alla ar överens om att man inte i längden kan leva över sina tillgångar. Nu måste vi också alla" hjälpas ät all få btilansen återställd. Då måste vi öka konkurrenskraft, lönsamhet, export och investeringar. På det sättet blir också fler sysselsatta i industrin. Ännu har vi tid att tänka och att välja väg. Därför inåste vi stimulera nya initiativ och låta det kunnande och den arbetsförmåga som finns bland människor i .Sverige få komma till tull' nytta.

Dagens Nyheter hade måndagen den 28 januari en redovisning av en undersökning av Institutet för marknadsundersökningar, IMU, om de viktigaste politiska frågorna. Där leder frågorna om energi och arbete/ sysselsättning överliigset över alla andra frågor. Skaller och ekonomi kominer som god treti och fyra. Detta är en klar fingervisning om all människor i sin vardag upplever dessa fyra frågor som viktigast och mer eller mindre sammankopplade med varandra.

För Blekinge län år också de frågor som gäller näringslivet, sysselsättningen och länets möjligheter att hejda sin minskning av befolkningen av vitalt intresse. För fjärde året i rad minskar folkmängden i länet. De tre första kvartalen i fjol minskade den med 185 persorier. Minskningen beror på utflyttning och påverkar negativt ålderspyramiden i länet, eftersom det är yngre människor i arbetsför ålder som flyttar. För arbetsmarknaden är bilden något gynnsammare i år. men alltfort visar arbetsmarknaden för kvinnor inle på någon förbättring.

Blekinge behöver vidare en bättre läg- och flygtrafik för att vara ett attraktivt län för presumtiva företagare och industrifolk. En utökning av tågturerna till Malmö. Göteborg och Stockholm samt en upprustning av järnvägsnätet med elektrifiering av sträckan Karlskrona-Kristianstad är efterlängtade nyinvesteringar som man väntar pä all SJ skall göra.

Möjligheterna till flygförbindelse med Köpenhamn är en viktig förutsättning när del gäller att göra Blekinge mer konkurrenskraftigt för många förelag som funderar pä utökning eller nyetablering av sin verksamhet. Säkert kan också många konsultföretag, som nu är placerade i storstadsregionerna, tänka sig en etablering i länet om bara låg- och flygförbindelserna täcker upp den region som man snabbt behöver nå i sin affärsverksamhet.

Skatlekraftsnivån i länet är lägre än i riket i övrigt. Blekinge landsting hör

lill de landsting som leder skatteligan och är renlav elt av de landsting som

har den  högsta skatten  i  landet.  Olofströms kommun  är den  hårdast

drabbade koniniunen, och oron för sysselsättningen är stor. L M Ericsson i

"2                          Olofström fortsätter all minska antalet anställda. Även vid Volvo har man

Nr 74 minskat antalet anställda genom s. k. naturlig avgång.

Under de senaste årtiondena har intresset för de resurser som finns i havet     Onsdagen den och på havsbottnen ökat oerhört. Många stater, däribland Sverige, har     30 janutiri 1980

därför utökat sitt territorialhav och inrättat ekonomiska zoner. Detta har     ----

utomlands lett lill en väsentligt ändrad syn på sjöstridskraflernas uppgifter     AllmänpoUlisk

och möjligheter all verka i olika konfliktsituationer.  Här i Sverige har     debatt

emellertid ingen förändring skett. Marinens och dä framför allt flottans

uppgifter och resurstilldelning styrs fortfarande av de förutsättningar sorn låg

till grund för 1958 års försvarsbeslut och den nedskärning av marinens

resurser som då innebar en nedskärning från 19-20 % av försvarets totala

ram till nuvarande 14,5 %, Dessa 14,5 % skall räcka till både flottan och

kustartilleriet.

År 1985 återstår endast 66 fartyg av de 117 fartyg som fanns år 1970. Jag hoppas emellertid alt en serie av minjaktfartyg eller modifierade minröjningsfartyg som fanns med i försvarsbudgeten redan 1975/76 men som sedan fatt stryka på foten år efter år på grund av andra prioriteringar nu får börja byggas på Karlskronavarvet, antingen genom lidigareläggning av försvarsanslag eller genom att regeringen av arbelsmarknadspolitiska hänsyn kan anvisa andra medel. Får rnan bara en prototyp av detta fartyg finns del säkert goda exportmöjligheter, men man måste ha någonting att visa upp innan man kan sälja. Det är inte så många länder som köper grisen i säcken, dvs. som köper elt fartyg efter en ritning. Vi behöver också exportera mera. Karlskronavarvét behöver fler arbetsuppgifter för an kunna kompensera den civila produktion som man går miste om.

Blekinge län har stora försurningsproblem. I en motion som jag väckte under den allmänna motionstiden har jag redogjort för hur allvarligt läget är i miljöhänseende i länet. Jag har i motionen begärt alt Blekinge skall bli ell pilollän för intensifierad miljöforskning. Vidare har jag begärt elt åtgärds-program i anslutning till forskningen. Försurnings-och tungmetallproblemen innebär allvarliga hälsorisker för människor och djur och får ödesdigra konsekvenser för sjöar, vattendrag och all växtlighet.

Förutom de fördelar ur miljö- och hälsosynpunkt sonr detta program skulle innebära, skulle även nya arbetstillfällen kunna skapas i ell län som ligger i sydöstra delen av landet men som i stor ulsträckning har Norrlands problem i vad gäller arbete och befolkningsutveckling.

Sammanfattningsvis behöver Blekinge bli föremål för ett mer aktivt intresse från regering och riksdag när det gäller insatser för att motverka länets negativa utveckling. Dessa insatser behövs inom alla områden av näringslivet, trafikpolitiken och utbildningspolitiken. Blekinge behöver en utökad högre utbildning för att kunna behälla sina ungdomar i länet och för alt kunna ge dem arbete efler avslutad utbildning.

Det är min förhoppning att när arbetsmarknadsutskottet under våren 1980 besöker länet förutsättningar skapas för all den negativa behandling Blekinge fått i regionalpolitiskl hänseende skall kunna vändas lill en större förståelse för - och viljii alt upptiicka - att det iir ett liin nred förutsiittiriirgiir till en gynnsam utveckling om vi bar'a får stöd från riksdag och legering i våra

163

Nr  /4                     myckel hovsamma äskanden.

Onsdagen den          H'"'' talman! I ett bekymnrersami ekonomiskt läge för ett land kan

30 januari 1980     egoismen län frodas. Dä är det viktigare än någonsin att slå vakt om de svagti

_____________ grupperna i samhället. Folkpartiet vill fortsätta med den politiken och del

Allmänpolitisk         ansvaret in på 1980-lalet. Men vi vill också fortsätta med en solidarisk

dcbaU                     u-landspolitik och se till att rättvisan mellan rika och fatliga länder blir

bättre.

Del har talals myckel om bekymmer här i dag. Men jag skulle iro all om man i mänga länder ute i världen hade hört oss här i kammaren i dag, hade man nog tyckt att vi överdriver våra bekymmer väldigt mycket. Det finns sä oerhört många länder som har del svårt, och solidariten med dem får vi inle svika, även om vi har en hel del bekymmer att klara av i Sverige.

SVANTE LUNDKVIST (s):

Herr talman! Vi vet alla vad skogsnäringen betyder för försörjningsmöjligheterna i slortr deltir av vårt land. Skogsindustrin svarar för en fjiirdedcl tiv vår export. 300 000 personer iir direkt och indirekt för sin sysselsiitliriirg beroende av skogsniiringen. Tusenttilel orter är nrer eller mindre beroende av skogsindustrins utveckling. Det är mot den här bakgrunden förvåniinsvärt alt konstiilera den låtgåpolitik som karakteriserat de borgerliga regeriiigtiriiii inför de problem sonr skogsnäringen har titt brottas irred.

Socialdemokratin såg den fara som holtir utvecklingen inom skogsnäringen; den hotande råvarubristen, risken för en planlös utslagning av skogsinduslriernit. svåra återverkningar i områden som redan har det bekymmersamt med möjligheterna lill sysselsättning.

Med stöd av krav från Skogsarbetar-. Träindustriarbelar- och Pappersin-dustriarbetarförbunden samt Svenska Industritjänslemannaförbundet och Svenska Arbelsledarförbundet påbörjade den socialdemokratiska regeringen arbetet på ett handlingsprogram för den svenska skogsnäringen, såväl skogsbruket som skogsindustrin. Socialdemokratin insåg alt samhället måste la ett ansvar för att en mer planerad hushållning med skogsråvaran och en strukturplan för skogsindustrin kunde komina lill stånd för att trygga sysselsättningen i första hand på sådana orter och i sådana bygder där föriorade arbetstillfällen skulle vara svåra att ersätta.

Vi redovisade i vårt program, "Politik för skogsnäringen'', hur staten i samverkan med företagen och de fackliga organisationerna skulle kunna möta problemen. Vi socialdemokrater har i riksdagen genom motioner fullföljt kravet på ett handlingsprogram. De borgerliga regeringarna har nöjt sig med att ställa stora summor till skogsindustrins förfogande men i övrigt skjutit problemen framför sig och förklarat ytterligare styrning frän samhällets sida obehövlig. Företagen skulle själva bäst kunna lösa näringens problem.

Följden av denna låtgåpolitik kan utläsas i raden av nedläggningsholade

skogsindustriföretag. Ett av de verkligt trista inslagen i den här situationen

har varit alt vissa skogsägare - jag betonar vissa, eftersom mänga sköter sig

164                        väl - förvärrat svårigheterna genom all inle avverka i rimlig omfattning. De

Nr 74 borgerliga regeringarna har accepterat alt dessa skogsägares privatekonomiska intressen får gå före rätlen till arbete för anställda i skogsbruk och     Onsdagen den skogsindustri, och delta i ett läge när staten har ställt upp med miljardbelopp     30 januari 1980

för att rädda konkurshotade skogsägarförelag och konjunkturerna skapat     -

förutsättningar för dessa förelag alt stärka sin ställning. Allmänpolitisk

Förmaningar och varningar från framstående företrädare för bondekoo- debatt peration och skogsägarrörelse har inte gällt. De borgerliga regeringarnas jordbruksministrar och industriministrar har inte agerat, trots att skogsägarnas egna företrädare för sina medlemmar förklarat alt ingen regering oberoende av politisk uppfattning kan acceptera att skogsägarna sitter och håller på sin råvara, låter industrier slås ut och människor bli arbetslösa.

Vi har frän socialdemokratins sida upprepade gånger i motioner och på annat sätt pekat på skogsindustrins allvarliga råvaruproblem. Vi har föreslagit stimulansåtgärder i god tid för all de skulle kunna göra effekt när det gäller den akuta virkesbristen. Vi har, när dessa åtgärder fördröjts från regeringens sida och sålunda inte lett till önskat resultat, krävt all regeringen skulle ta sill ansvar och olägga försumliga skogsägare att avverka. Men för de borgerliga regeringarna har solidariteten med osolidariska skogsägare varit betydligt starkare än solidariteten med de anställda, som oförskyllt får la smällarna.

Oron för skogsindustrins virkesförsörjning och därmed för många sysselsättningstillfällen i värt land förstärks ytterligare av vår energisituation. Den utredning som nyligen genomförts av statens industriverk och skogsstyrelsen pekar på att det finns betydande risker för en konflikt om råvaran mellan skogsindustrin och värmeproducenterna. Utredningen anser del angeläget att finna former för samhället all kontrollera och styra omfattningen av värmeproduktion med träråvara. Utredningen förordar att tillkomsten av eldningsanläggningar med en viss minimiförbrukning av vedråvara skall prövas ur råvarusynpunkt på samma sätt som all nyanläggning och utbyggnad av sågverk, skiv- och massafabriker samt pappersbruk för att vi inte skall få en etablering som ökar obalansen i virkestillgången.

Ingen har något all erinra mot alt vi utnyttjar skogsavfall som inte är lämpligt som råvara för industrin i vår energiförsörjning. Tvärtom är delta utomordentligt intressant och positivt. Det är både bidrag i vår strävan all minska vårt oljeberoende och en åtgärd för att ge bättre ekonomi ät skogsvården. Men det borde vara en självklarhet alt man inte med en latent råvarubrist för ögonen okontrollerat skall släppa fram stora eldningsanläggningar baserade på förhoppningar om tillgång till vedråvara.

1 delta läge har jordbruksministern i ett föredrag i milt hemlän för några veckor sedan sagt klart nej lill sådana prövningstillstånd för vedeldningsanläggningar. Konkurrensen skall gälla även här, förklarade Anders Dahlgren,

Del kan självfallet ur skogsägarsynpunkt le sig lockande all få en utveckling med en ohämmad konkurrens om vedråvara. Men jordbruksministern, och även industriministern som förefaller all ha samma inställning.

65

Nr  74                     måste ju vara medvetna om vilka negativa konsekvenser den här utveckling-

Onsdagen den       "  l''"  komma  att  få  för svensk  skogsindustri,  för många  värdefulla

30 januari 1980 '       sysselsättningstillfällen och för vårt lands ekonomi.

_____________ Vi socialdemokrater kräver en tillståndsprövning när det gäller stora

Allmänpolitisk         eldningsanläggningar som  skall  elda  med  vedråvara.  Vi  kan  inte som

debatt                    regeringen enbart se till skogsågarnas intressen i denna viktiga för"sörjnings-

fråga,

I vår skogspolitiska motion upprepar vi på nytt kravet om att regeringen tar sitt ansvar för utvecklingen inom skogsnäringen. Vi riktar oss i våra åtgärder inte mot de många skogsägare som sköter sin skog och gör sin insats under ansvar för den roll skogen spelar i vårt lands försörjning. Men vi vägrar all acceptera alt planlöshet, misshushållning och privat spekulation skall drabba människor och bygder sorn genom en god hushållning med skogen skulle kunna få en trygg försörjning,

Samma brist på handlingskraft har karakteriserat de borgerliga regeringarna på miljövårdens område. För att nämna några exempel: trots att det borde stå i öppen dager att vi nu måste samla våra krafter för att bättre kunna möta de risker sorn dagligen avslöjas för oss i miljödebatten, så har vårt krav på en gift- och kemikornrnission avvisats av den borgerliga riksdagsmajori-lelen. Oförmågan all fullfölja de beslut som riksdagen tog på den socialdemokratiska regeringens förslag år 1975 när del gäller det miljöfarliga avfallet har skapat problem som håller på att växa oss över huvudet. Som lök på laxen kan bara konstateras alt miljöfrågorna enligt årets budget inte tycks ligga regeringen särskilt varmt om hjärtat.

Vi socialdemokrater återkommer med vårt krav på en gift- och kemikommission. Vi kräver med hänsyn lagen lill miljöriskerna en särskild tillslåndslagför koleldade kraftverk. Vi återkommer med en rad av de förslag till skydd för människor och miljö sorn den borgerliga riksdagsmajoriteten flera är har avvisat. Vi föreslåren omdisponering av ekonomiska resurser för alt tillgodose de mest angelägna krav pä miljövårdens område som regeringen har avvisat, exempelvis när det gäller miljövårdsforskning, förstärkning av produktkontrollen och statsbidrag lill utbyggnad av konrrnu-nala reningsanläggningar. En bekymmersam ekonomisk situation får inte innebära att skyddet för människor och miljö sätts på undantag.

ELVY NILSSON (s):

Herr talman! Värmland ärett län som blöder just nu. Det blöder genom all det tappas pä sitt friskaste blod. Ungdomen tviirgas att söka sin utkomst utanför hemlänets gränser. Företag i andra regioner lockar med annonser i pressen: Kom till oss - här finns jobb! Och flyttlassen rullar.

200 fler flyttningsbidrag beviljades under 1979 än tidigare. Även de första
veckorna pä 1980-talet visar samma tendens. Länet har lappat ytterligare
omkring 250 personer. Medan alltså sysselsättningen i andra delar av landet
sakta har börjat öka till följd av den stigande konjunkturen, har arbetskraft-
efterfrågan i Värmland slätt stilla-eller i varje fall inte i nämnvärd grad ökat i
166                         omfattning.  Den efterfrågan som finns avser i myckel stor omfattning

utbildad arbetskraft. För ungdomarnti. kvinnorna, de handikappade - över huvud tagel de nylillträdande pä arbelsniiirknaden - finns inte plats...

Varför? Hur har denna utveckling kunnat ske? Hur har Värniland med sina rika tillgångar på malm, skog och viitten kunnat komma i denna situation?

Ja, en del av svaret kan rnan finna i den svåra situation som råder just för dessa basnäringar i dag - inom ma.ssa-, pappers-, järn- och slålindirslrin. Eftersom dessa basnäringar har relativt sett större betydelse för sysselsättningen i Värmland än i något annat län, har de konjunktur- och slrukturstörningar som inträffat under 1970-tiilet i dessa sektorer träffat Värmland med särskild kraft. Under 1970-talel kom sålunda basindustriföretagen Uddeholm, Billerud och Vänerskog tillsammans att minska antalet fast anställda med omkring 3 000 personer.

De här struklurförändringarnti kommer av allt alt döma alt fortsätta. Industrisysselsättningen kommer därmed att ytterligtire reduceras i länet, ett förhållande som framför allt slår skoningslöst på orter som saknar alternativa sysselsättningsmöjligheter.

Mer än var tredje industriarbetare i Värmland arbetar inom verkstadsindustrin. Flera av de mera betydande verkstadsindustrierna är inriktade rnot basindustrin - framför allt mot skogsindustrin - och när dessa sviktar drabbas även verkstadsindustrin och dess underleverantörer hårt av nedgången. De kanske allvarligaste problemen finns f. n. inom Karlstadsregionens verkstadsindustri, där bl, a, det största företaget, KMW, nu står inför akuta svårigheter.

Men, herr talman, vi är inga pessimister i Värmland, Vi vet att vi inom länet har rika naturtillgångar. Vi vet alt del finns ett gediget industriellt kunnande, att det finns elt stort intresse för småföretagsamhet och all det finns idéer. Vad det gäller är att få resurser till all komma över den rådande omstruktureringen, resurser till all sälla i gång hjulen på alla nivåer, såväl kortsiktigt som på lång sikt för framtiden.

Såväl den socialdemokratiska riksdagsgruppen som helhet som vi socialdemokratiska riksdagsmän på Värmhindsbänken har vid årets riksmöte väckt motioner med förslag till åtgärder för Värmland. I en omfattande sysselsätlningsmotion lägger vi i ett tjugofemtal punkter fram konkreta förslag som. orn de genomförs, kommer all hjälpa Värmland genom krisen. Enbart ett landstingsavsnilt, där vi föreslår lidigareläggning tiv planerade tinläggningar, skulle innebära ett liiseiital nya arbetstillfällen.

Även de övriga riksdagsledamöterna från Värmland har lagt fram motioner i samma syfte, som dock inle utmynnar i några konkreta förslag till åtgärder. Det är därför med tillförsikt vi avvaktar riksdagsbehandlingen av motionerna, då vi förutsätter all också de borgerliga kollegerna ställer upp på våra förslag. Eller som den moderata länstidningen i Värmland i en ledare kommenterade framför allt landslingsavsniltet i den socialdemokratiska sysselsältningsmotionen: "Del borde finnas en möjlighet för de värmländska riksdagsmännen att komma överens om ett landstingspaket. I stället för punktvisa insatser för att hålla liv i redan förlorade arbetstillfällen, så borde

Nr 74

Onsdagen den 30 januari 1980

Allmänpolitisk debatt

167

Nr 74                      ian inrikta sig på sådiina här projekt,"

Onsdiigen den          Tidningen sammanfiilliir motionen med bl. a. följande: "Sorn helhet kan

30 jtliniiiri  1980     sägas, all den socialdeinokrtitiska irrotionen är tiirrbitiös, nren kostsam. Men

_____________ läget för Viirmltrnd iir så ptrss kritiskt, att de borgerligti riksdiigsinännen inte

Allinänptditisk        får trvvisa förslagen utan närmare ingående diskussioner med socitildemo-

debutt                    kraterna."

Herr ttilman! Innan jttg övergår lill all inerti i tieliilj rcdovisti en del av förslagen i motionen, vill jag bara nämna elt par tikuta företagskriser i Värmland som inle närmare berörs i derr här motionen nren diir vi tigeral på olika sätt för att sökti lösningar. Det gäller först KF-ägda Rtiyonfabriken i Vålberg i Karlsttids kommun som hotas av nedliiggning. såvida inte sltilen griper in. Del rör sig här onr inle mindre än ca 750 iinstiillda.

Dessutom är Rayon den enda industrin i Ittndel sonr tillverkar texlilfiber iiv rayon och s. k. modalfiber. dvs. en långtgående förädling tiv vedråviira. Produktionen är därför synnerligen angelägen av beredskapsskiil.

Kraven på ökade investeringar i miljöanläggningar liksom ökade energi-och råvarukostnader har medfört större påfrestningiir på bolaget iin vad som tidigare kunnat förutses, och KF Industri AB anser sig nu inte längre kunna bära hela ägaransvaret för Svenska Rayon. Staten bör alltså gå in och trygga sysselsättningen och försörjningsberedskapen genom ägarengagemiing och finansiell medverkan, om inte fabriken skall läggas ner, ett krav som vi från socialdemokratiskt håll har framfört i en särskild motion. Nedliiggning av en fabrik ined så många anställda skulle ju innebiira en kattislrof. först och främst för Karlstads kommun men också för hela Värmland, för att inte tala om de människor det gäller.

En annan fabrik, som visserligen inte är av den storleksordningen men som har ell lika akut nedläggningshot hängande över sig, är Pripps bryggeri i Torsby, Som bekant har Brygginvest i en utredning föreslagit att ett tiotal småbryggerier, däribland Torsbybryggeriet, skall läggas ner. Här rör del sig om en anläggning med nära nog hundraärigii tinorsom diirtill ligger i en bygd där det för de berörda anställda inle finns någon chans till irnnat arbete i regionen. Bryggeriet ägs ju dessutom av Prippskoncernen, som till 75 % är elt statligt företag och som därtill går nred en inte så liten vinst.

Att under dessa förutsättningar ticceplera en nedläggning kan aldrig komma pä fråga, och vi förutsätter alt regeringen vidtar de åtgärder som påkallas för att rädda bryggeriet.

Herr talman! De här bägge nedläggningsholade företagen kan få exemplifiera situationen i Värmland just nu. Värmland är. vid sidan av Norrbotten, det mestdrabbade länet då del gäller arbetslöshet. Dettti faktum har också gjort all hela den socialdemokratiska riksdagsgruppen hav ställt sig bakom de förslag sotn vi framför i den värmländska sysselsältningsmotionen. I en partiinotion framförs dessutom förslag på inrättande av elt forskningsråd för Värmland. Detta skulle möjliggöra forskning och utveckling för konkurrenskraftig produktion och därmed också på sikt varaktig sysselsättning. Dessutom föreslås i en partimotion alt elt regionalt utvecklingsbolag inriiltas ined 10 milj.  kr. i grundkapital, knutet lill utvecklingsfonden i

168

Värmland.                                                                                      '

Som  jag  inledningsvis  sade  finns det  gott  om  idérika  människor  i     Onsdiigen den Värmland, men det saknas ofta resurser alt kunna utveckla idéerna. Ett     30 janutiri 1980

utvecklingsbolag skulle få möjlighet all gå in och stödja ett projekt från första-

början lill färdig produkt. Jag kan i detta sammanhang också nämna det     Allmänpolitisk socialdemokraliskti förslaget att inrätta en struktur- och induslriulvecklings-     debatt fond, som skulle kunna få stor betydelse för de mindre och medelstora företagen i Viirmland i deras strävanden alt utveckla nya produkter.

Inrättande av Rikssågverksskolan i Skoghall är ett annat konkret förslag i Värmlandsmotionen som, om det blir verklighet, kommer all betyda mycket när det gäller forskning för att på bästa sätt tillvarata och vidareförädla råvaran. En ökad bearbetning av skogsråvaran skulle positivt påverka iiysselsällningen inom hela denna sektor.

En försöksverksamhet med melanoltillverkning planeras i landet, och iiven här har vi i en motion föreslagit Värmland som lämplig lokaliseringsort.

Även inom gruvhanteringen bör utvecklingsmöjligheterna las till vara. Vi pekar bl. a. på del lovande projektet all förädla och marknadsföra kalk vid gruvan i Persberg.

Vi föreslår också en ökad prospekteringsverksamhet i samverkan rned Sveriges geologiska undersökning, och vi föreslår inrättande av elt särskilt geologikontor i Filipstad,

Herr talman! Alla de här exemplifierade förslagen är åtgärder som först efter en viss tid kan få någon effekt på sysselsättningen. Men eftersom vi är i ett akut liige i Värmland behövs åtgärder som snabbi fär i gång hjulen och som kan förviintas ge mera omedelbara sysselsiillningseffekter.

Det s. k. landstingspaketet, som jag nämnde i inledningen av milt anförande, innehåller förslag till åtgärder som relativt snabbi kan komma att innebära en ökad sysselsättning. En lidigareläggning av planerade anläggningar, exempelvis inom långvården i Värmland, ger sysselsättning inom byggnadssektorn under byggnadstiden, och efter idrifltagandel skulle inte minst kvinnor erbjudas varaktig sysselsättning. Dessutom tillgodoses självfallet ett mycket stort vårdbehov.

Förutsättningen för all delta skall kunna realiseras är att byggnadsarbetena får utföras som beredskapsarbete med förhöjt statsbidrag och att staten dessutom bidrar med finansieringen av driften under den tid som anläggningen tidigareläggs.

169

Andra konkreta förslag i motionen är bl, a. lokalisering av statlig verksamhet till Värmland. Här kan vi t. ex. peka på att den utlovade lokaliseringen av statliga förvaltningar till Karlstad ännu inte skett fullt ul. Lediga lokaler finns sålunda i den stora förvtillningsbyggnad som uppförts där. Vi föreslår också all ett statligt industricentrum skall etableras i Torsby och likaså att lokaliseringsstöd skall kunna utgå för byggande av kommunala industrilokaler i hela Värmlands län under en tvåårsperiod. Likaledes föreslår vi att hela Värmlands län under en tvåårsperiod skall kunna få stöd för särskilda skogsvårdsinsatser. F. n. utgår delta stöd endast i de norra

12 Riksdagens protokoll 1979/80:7.-74

Nr 74                     dehirna av länet.

Onsdiigen den          ' i''g '' htir tinfört htir viirit elt förscik till skildra silutitioiieir i Viinnliiird

30 itiiuiiiri 1980      J''s' ''' '"'-' ''"' ''ss problem, men också ett fiirsök alt visii på liinets stora

_____________ förutsättningar,

AllmäntioUtisk           ' förvissningen orn en framtid för Viirmland har vi alltså, herr liilmtrn, Ittgl

debatt                    f''"' förslag på åtgärder som jag hiir till en del htrr redovistit. Del iir också i

den förvissningen sonr jag litar på titt mina borgerliga kolleger från Viirmland ställer upp när det blir dags för avgörande här i kammaren.

Jag citerar än en gång moderata NWT i Viirmland: Läget för Viirmltind iir sä pass kritiskt att de borgerliga riksdagsmännen iirte får tivvisti förslagen.

I detta anförande instämde Gunnar Olsson och Sven Aspling (båda s).

BERTIL JONASSON (c):

Herr talman! Många talare har hiir redogjort för svåra sysselsiillningssi-luationer i sina resp. hemlän. Det är ett bevis för all svensk ekonomi och svenskt näringsliv inte är eller har varit rustade för de påfrestningar som kommit till följd av ny internationell konkurrens och siegrtide oljepriser. I vissa områden blir ändå bekymren större än i andra. Jag vågar uttm tvekan påstå att Värmlands län år ett sådant exempel.

Sedan 1976 har vi visserligen totalt fått flera sysselsatta. Det kan också bero på att det i många fall år fråga om deltidssysselsättningar.

Men arbetsmarknadssituationen är betydligt svårare i Viirmland än i övriga län. Vi har inte kommit över krisen. Detta måste konstateras. Myckel har gjorts från samhällets sida. Vi har genom Viirmlandsdelegalionen fört fram många krav och förslag lill regeringen. Regeringen har också i inånga fall ställt upp för att stödja Värmland. Men länels kris är fortfarande svår. och vi ligger mycket illa till. Vi har en utflyttning och en befolkningsminskning. Ungdomarna flyttar - de har inga jobb. Minskningen utgjorde 282 personer under de tre första veckorna i år. Vi har en snedvriden åldersfördelning med många pensionärer i förhållande lill arbetskvoten. Vi har sedan 1975 förlorat 7 500 arbetstillfällen i industrin. Många företitg hotas av neddragningar och nedläggning.

Elvy Nilsson har nämnt en hel del av dessa förelag, och därför kan jag fatta mig kort.

Vi har exempelvis Svenska Rayon AB i Älvenäs som har stora problem. Pripps i Torsby hotas av nedläggning. Vänerskog har problem tned driften i Åmotfors och Deje. Uddeholm har problem i Hagfors, Osv, Det skulle kunna nämnas flera, men jag skall inle göra del eftersom Elvy Nilsson tämligen noggrant har redogjort för dessa.

Här måste vi vidta åtgärder, det är helt klart. Vi har också i motioner från
centerns sida. som jag företräder, fört fram synpunkter. Vi kanske pekar på
olika vågar och har olika förslag på hur problemen skall lösas, men jag tror
ändå att alla vi Värmlands riksdagsmän är helt överens om alt vi måste göra
en stark insats, att någonting rnåste göras hiir,
'70                             Enligt en utredning skulle vi fram emot 1990 behöva ha 12 000-15 000 nya

Nr 74 arbetstillfällen, 1 de motioner som vi har väckt frtin centerns sida tillsammans

med moderater och folkpartister, har vi föresltigit att riksdagen skulle    Onsdagen den

bemyndiga regeringen alt sälla in extraordinära regionalpoliliska insatser i     30 januari 1980

Värmland, Det är nödvändigt alt så kiin ske. Det är också nödviindigt all     -----

dessa stilsningar sätts in i de verkligt utsatta omrädenti, och det är de perifera    Allmänpolitisk

delarna - de norra, de västra och de östra delarna - som är värst utsatta. Där     debatt

måste de flesta åtgärderna sättas in.

Vi har också begärt alt regeringen i en kommande översyn iiv stödområdesindelningen skall beakta Värmlands synnerligen besvärliga sysselsält-ningssituation. Vi krävde också detta i fjol när frågan behandlades, men vi fick inte gehör för detta.

Centern har också lagt fram andra förslag som skulle ge oss bättre möjligheter. Jag vill bara säga att jag hoppas att regering och riksdag ställer upp för Värmland i detta fall. Det är därför jag har tagit till orda i denna remissdebatt. Jag vill än en gång betona betydelsen av ökad sysselsättning i glesbygdsområdena.

Om vi inle får lill stånd kraftinsatser i Värmland, då kommer denna del av landet alt driibbas av mycket kraftiga och plågsamma omställningar. Del gäller egentligen en regions överlevnad. Vi värmlänningar ställer oss inte bara i kön och ropar på hjälp. Vi är beredda all ställa upp och jobba för vårt läns framlid i alla situationer. Men om det arbetet, t, ex. i länsstyrelsen och i den regionala utvecklingsfonden, skall kunna drivas med framgång måste förutsättningarna i allmänhet förbättras. Inom parentes vill jag erinra om att såväl Värmlandsdelegationen som den regionala utvecklingsfonden är resultat av de initiativ som tagits av den förra trepartiregeringen och av del arbete som nedltigts av Nils Åsling.

Vad vi nu måste åstadkomma i Värmland är ett konkret utvecklingsprogram för länets näringsliv. Jag tror del är nödvändigt att detta baseras pä basnäringarna skogsbruk och järnhantering. Det är viktigt att vi kan åstadkomma en utveckling inom dessa sektorer. På skogssidan skulle en forskningsstation i Skoghall betyda myckel, likaså en satsning på inhemska bränslen genom skogsavfallet. En allmän satsning på småförelagen är också angelägen.

Jag är inte pessimist, utan jag tror att det finns möjligheter att förbättra förhållandena i länet. Men vi måste hjälpa de län som befinner sig i en sådan här situation, och vi måste göra det snart,

Svante Lundkvist har tidigare berört skogsnäringen, och den intresserar mig i hög grad. Eftersom jag har litet kvar av min talartid, vill jag gärna kommentera Svante Lundkvists anförande något. Jag skall inte nu ta upp någon skogsdebatt, men jag vill lämna några synpunkter på den här frågan.

171

Svante Lundkvist kritiserade regeringen och sade att den förde en låtgåpolitik och att den har skjutit problemen framför sig. Han anförde också alt del inorn skogsnäringen fanns nedläggningsholade förelag och förelag som fick slå igen på grund av brist på råvara, och han krävde därför större avverkningar. Till delta vill jag säga all det också är fråga om hur mycket

Nr  '4                      skog vi långsiktigt ktin iivverkti. Jiig skall inte hiir försviiiii de skogsiigtirc som

Onsditgen den       strunttir i all iiwerka skog som behöver tas bort. och jtig skall inte heller

30 i; in uti ri  1980  försvå rti dem som inte sk(")ler sin skog i övrigt. Men jag vill hti sagt iitt de flcstti

_____________ skogsiigiirc sköter sin skog brti.

Allinäiipolitisk            ' haren ny skogsvardsltig som triidde i kraft den I jttnriaii 1980. och j;ig

debatt                    hoppas att den skall medverka till titt förhållandena förbättras, men sonr j:ig

ser del löser vi inte problemen genom stora regleringspltiner eller genom socialiseringar. Vi löser dem inle heller genom Ivängsåtgiirder, De flesta skogsägare iir lika intresserade som någon anntin av iitt få ell brti utbyte tiv skogen, men vi skall vela alt priserna på skogsprodukter har vtirit låga i förhållande till allt det jobb som ligger bakom processen titt från ell frö få fram ett timmerträd.

Det krävs allmiinna stimulansåtgärder, om vi skall kunnii få frtim mer skogsråvara. Det måste alltså skapas möjligheter för en biittre skogsvård, så att vi därmed på sikt också får fram mera råvara för vår industri, Sviinle Lundkvist ondgjorde sig över att riksdagen inle har följt de socialdemokratiska förslagen i del hår avseendet. Vi har diskuiertil den saken tidigare, men jag vill ändå säga att det som vi inom centern tror mest på är ett klenyirkesslöd. Del motionerade vi om i fjol, men de andra partierna gick emot oss. Jag tror emellertid alt vi måste börja med delta. Det är diir de stora insatserna skall göras för att vi inom en snar framtid skall få ett skogsbruk som ger en högre produktion. Det kan på sikt inte vara brti med överavverkning.

Det är viktigt all vi följer upp de här frågorna och alt vi försöker all komma fram till lösningar på problemen. Om vi inom skogsområdet skall kunnii öka produktionen och därmed också skapa mer sysselsättning och ökade exportinkomster, då krävs det att vi sätter in åtgärder. Del är då i högre grad fråga om stimulansåtgärder än om tvångsåtgärder.

ELVY NILSSON (s) replik;

Herr talman! Bertil Jonasson sade all del krävs verkliga åtgärder för att rädda Värmland. Jag vill dä bara svara alt det bästa sättet alt riiddti Viirmland är alt stödja det förslag som vi för fram i den socialdemokratiska sysselsältningsmotionen. Det behövs faktiskt bara all en av de borgerliga Värmlandskamralerna röstar pä den motionen för alt försltiget skall gå igenom i kammaren. Jag hoppas att Bertil Jonasson själv ställer upp. även om han inte fär de andra kamraterna med på del här. De förslagen från oss kominer inle bara alt innebära ökad sysselsättning utan också all vi. när det gäller landslingsavsniltet. får en lidigareläggning av värd inom långvården, inle minst i mirr egen kornmun Sunne, i Årjäng och pä andra platser.

Jag hoppas alltså alt Bertil Jonasson ställer upp bakom de här förslagen när den dagen kommer dä vi hår i kammaren skall besluta om n-rotionen,

SVANTE LUNDKVIST (s) replik:

Herr talman! Jag tror jag vågar påstå all ingenting har mera effektivt
172                         kunnat verifiera behovet av ett handlingsprogram för skcrgsnäringen iin den

Nr 74 utveckling vi har haft inom skogsnäringen under de senaste åren. Vi hade

påbörjat arbetet med ett sådant handlingsprogram och vi krävde alt de     Onsdiigen den

borgerliga regeringarna skulle fullfölja del, men de har bara skjutit ifrån sig     30 janutiri 1980

ansvaret och sagt att näringen kan klara detta själv. Vi har emellertid kunnat         

konstatera att det har näringen inle gjort: Vi behöver alltså ell handlings-     Allmänpolitisk program, där samhället i samverkan med stat och löntagare tar sitt ansvar för     debatt hur vi  handlar i en situation när vi långsiktigt ser att vi har brist på skogsråvara.

Del år, som Bertil Jonasson säger, viktigt att vi vet hur vi långsiktigt kan avverka skogen. Risken i dag är att de som är lojala och förstår att de måste förse skogsindustrin med råvara har överavverkat, medan andra grupper icke har avverkat i rimlig omfattning. Att de här förhållandena föreligger- och del är icke beroende av att det inte har varit lönsamt att avverka - verifieras i sin tur bäst av hur såväl LRF:s ordförande som direktören i Skogsägaréfö-reningarnas riksförbund för ett år sedan uppmanade skogsägarna att inse sin skyldighet att avverka skog i rimlig omfattning. Ingen regering, oberoende av politisk inställning, kan avstå från att ingripa, om vi inte får en rimlig avverkning. Ingen kan resonera borl att vi har haft en orimligt låg avverkningsgrad i vissa skogsägargrupper. Och eftersom vår situation är den alt vi har ont om skogsråvara framöver och alt vi redan nu har obalans i förhållandet mellan vår indusirikapacitet och tillgången på skogsråvara, räcker det inte med att, som Bertil Jonasson säger, flertalet skogsägare sköter sig. Det är visserligen i och för sig bra och riktigt, men vi har inle råd att låta ett icke obetydligt antal missköta sig i del här avseendet.

Sådant är läget. Det var därför som vi begärde att regeringen skulle se till att vi fick en möjlighet att ålägga dem som varken Bertil Jonasson eller jag vill försvara alt sköta sin skog så att vi kan få den mängd råvara till vår industri sorn vi behöver för alt trygga de arbetstillfällen som vi bada två är sä angelägna att slå vakt om.

BERTIL JONASSON (c) replik:

Herr talman! Elvy Nilsson säger all det bästa sättet all göra någonting för Värmland är att rösta pä de socialdemokratiska förslagen. Jag skulle naturligtvis kunna vända pä det och säga tvärtom. Men jag tror inle att del berikar den här debatten särskilt myckel, om vi går in på dessa frågor nu. Vi får väl ta de debatterna vartefter dessa frågor kommer upp. Om det blir en blockröslning år del givet alt situationen kan bli den som Elvy Nilsson har tiinkt sig. Det kan viil vem som helst räkna ul. Men vad som är väsentligt är iirt åtgärder i förbättrande syfte kommer lill stånd i Värmland. Diskussionen om hur vi skall nå dithiin får vi ta från fall till fall.

Sedan några ord lill Svante Lundkvist. Han siiger alt det behövs ett
handlingsprogriim. Ja. man kan ha många synpunkter på delta. Men vi har ju
fåll en ny skogsvårdslag sonr vi från alla partier, vad jag kiin förstå, räkniir
med sktill bli effektiv i skogsvärdtinde syfte. Genom den lagen skall rnan
kunntr stilla in åtgärder i de fiill där del t. ex. är fråga om ren viinskölsel. Jag
tror att del är viktigt all vi i första hand försöker la itu med dem som inte          ''-

Nr  74                    sköterskogen. Sedan får vi se hur det faller ut. Det kan inte vara en riktig väg

Onsdagen den      ''" genom vissa regleringar och andra åtgärder göra del besviirligt för dem

30 januari 1980    som avverkar på elt riktigt sätt och skötersin skog. Jag menar alt med hänsyn

---------------------   till situationen är det stimulansåtgärder som behöver sällas in på ett liimpligt

Allmänpolitisk        sätt. Det är på den vägen vi skall pröva oss fram, och vi skall väl försökti

debatt                   hjälpas åt att få fiam sådana lämpliga åtgärder,

ELVY NILSSON (s) replik:

Herr talman! Den socialdemokratiska motionen innehåller en rad konkreta förslag inte minst när det gäller den ekonomiska sidan som innebär direkta åtgärder och direkta förslag till satsningar i Värmland, Det är det som är skillnaden gentemot den borgerliga motionen.

SVANTE LUNDKVIST (s) replik:

Herr talman! Jag kan lugna Bertil Jonasson med alt de förslag som vi har lagt fram och som syftar till att göra det möjligt att ålägga dem som icke sköter sin skog att göra det icke drabbar de skötsamma. Vi har faktiskt skickat över förslag till både industriministern och jordbruksministern med sådana kriterier. På den punkten behöver Bertil Jonasson sålunda inte känna någon oro. Med skogsvårdslagens hjälp klarar vi inte en ordentlig virkesförsörjning i den mera planerade hushållning som vi kommer att vara i behov av för att garantera all också de industrier som ligger i de mest utsatta områdena skall få sin råvara. Man måste bl. a. tillgripa sådana åtgärder som vi socialdemokrater har föreslagit: obligatoriska skogsvårdsplaner, långsiktiga virkesavlal och möjligheter att säkra virkestillgången i första hand till industrier som ligger i bygder som är ömtåliga ur sysselsättningssynpunkt och där nedläggningar annars skulle hota,

BERTIL JONASSON (c) replik:

Herr talman! Elvy Nilsson säger att den socialdemokratiska motionen innehåller en hel rad konkreta förslag till åtgärder. Uppräkningen av åtgärder är mycket längre i den motionen - del är helt klart. Men resultatet behöver inle gå efter en motions storlek eller dess många uppräkningar, I vår motions första yrkande har vi föreslagit att regeringen får extra bemyndigande för åtgärder i Värmland, Värt förslag om att ge regeringen möjligheter lill speciella kraflåtgärder, där sådana behövs, kan vara hur övergripande som helst och ge vilka möjligheter som helst i de konkreta fall som kan bli aktuella. Detta är väl själva kontentan. Jag tror inle att detta förslag är sämre, ty vi kan inte i förväg, hur vi än bär oss åt, räkna med alla tänkbara situationer som kan komma.

Till sist vill jag bara säga några ord till Svante Lundkvist med anledning av
hans uttalande alt socialdemokraternas åtgärder inle drabbar de skötsamma.
Allt vad planer, uppgiftslämnande och sådant heter irriterar människorna,
varför man inte i onödan bör belasta dem med sådant. Skogsvårdslagen skall
ju nu börja tillämpas och vi fär se vad den kan betyda. Jag hoppas att den i
174                         detta fall kommer att bli effektiv. Hur vi än jobbar med planer, anmälningar

och sådant får vi inle mera skogsråvara. En sådan uppslår inte genom     Nr 74
onrfirllande pappersexercis. Del är nog hiir sorn meningtrrna iir deltide. men     Onsdagen den
vi får väl ålerkoinmai frågtin.                                                         30 janutiri 1980

Talmannen anmälde att Svante Lundkvist anhållit all till protokollet få    Allmänpolitisk
antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik. debatt

ERIK HOVHAMMAR (m):

Herr talman! I dagens långa debatt har flera av talarna, enligt min mening med all rätt. konstaterat att den offentliga sektorns snabba tillväxt är elt större hot mot vår samhällsekonomi än någonsin tidigare. Skall vi komma ifrån vårt stora underskott i bytesbalansen, och härom är vi alla överens, finns det bara ett sätt, och det är alt öka produktionen för att kunna exportera mera och för att kunna möta konkurrensen från importvaror. Därvidlag är den offentliga sektorn inte lill mycken hjälp. Vi kan inte få några valutainkomster av vara sociala förmåner, barnbidrag, skolmåltider och alla andra i och för sig mycket välmotiverade sociala åtgärder. Men underskottet i vår bytesbalans måste minska. Vi måste producera för alt kunna importera olja och andra nödvändiga varor. Proportionerna mellan den offentliga sektorn och den valutainbringande sektorn måste ändras. Del är därför glädjande alt kunna konstatera att regeringen nu målmedvetet inriktar sig på elt sparande när del gäller de offentliga utgifterna, ett sparande som främst skall åstadkommas genom rationaliseringar och som inte innebär några försämringar för de svagaste grupperna i samhället.

Tyvärr förefaller det, herr talman, som om återhållsamheten inte är lika stor pä del kommunala planet. Jag är fullt medveten om att riksdagen ålagt kommunerna betydande utgifter, men när man läser i dagspressen finner man alt ambitionerna på det kommunala planet ibland är orimligt högt ställda. Del är inte här ovanligt alt kommunerna söker ulföra vissa arbelen, städning och fönslerputsning är bara elt par exempel, i egen regi i stället för att lägga ul uppdragen på entreprenad. Erfarenheterna har nämligen visat att många arbelen i kommunernas egen regi blir betydligt dyrare än om de läggs ut pä enskild entreprenad, där flera olika företagare får konkurrera om priset. Sådana ambitioner all sköta allt i egen regi driver upp kommunalskatterna ytterligare, och det är inte så bra.

Det är ofta de små företagen som blir lidande när kommunerna skall driva verksamhet i egen regi. Men det finns också andra orsaker lill alt de små företagen just nu känner sig särskilt illa klämda. Jag syftar då på ränteläget. Att en anpassning till den internationella räntenivån var nödvändig för Sverige skall inte förnekas. Men denna åtstramning har drabbat den mindre och medelstora företagsamheten hårt. På ungefär ett halvt års tid har räntekostnaderna för företagen höjts med ca 50 %.

Som motivering för räntehöjningarna har det sagts att man vill stimulera de exporterande storföretagen all ta hem sina exportinkomster så snabbi som möjligt i stället för att låta dem slå kvar mot högre ränta utomlands. Småförelagen är endast i undantagsfall exporterande men måste trots detta

175

Nr 74                      fyllt ut bära bördan av de åtgärder som närmast har riktat sig rnot de stora.

Onsdagen den       för storföretag med redovisade nettovinster slår en räntehöjning på I %

30 januari 1980     igenom med endast 0,4%, eftersom företagens skattekostnader minskar

--------------------- med resten. Den mindre företagsamheten kan emellertid endast i undan-

Allmänpolitisk         tagsfall redovisa vinster och får därför helt bära effekten av räntehöjning-

debatt                    arna, samtidigt som självfinansierings-och konsolideringsförmågan minskar.

De drabbas också särskilt hårt av att räntan på checkkrediterna, som är en nödvändighet för alla småföretag, har höjts med 1 % extra. Småföretagarna har heller inte några möjligheter att gå ut på den långa kreditmarknaden ulan måste inrikta sig på den kortare och dyrare marknaden. Till delta kommer att de höjda kassakvots- och likviditetskvotsbestämrnelserna för bankerna tunnat ul kreditmöjligheterna.

Allt delta gör alt investeringarna inom denna del av vårt näringsliv kommer i farozonen. Om man inle har mycket stora förväntningar på lönsamheten - och vem har det i dessa dagar? - drar man sig för investeringar med nuvarande höga ränteläge.

Jag har inget recept på hur man skall motverka dessa negativa verkningar för småföretagare av räntehöjningar. Jag vill endast konstatera faktum, att det ar de små och svaga företagen och all del är nyföretagandet som drabbas hårdast.

Räntehöjningarna har ulan tvivel haft vissa psykologiska skadeverkningar när det gäller investeringsviljan. Men det finns också tindra faktorer sonr medför psykologiska skador. Jag syftar då på debatten om kollektiva löntagarfonder som skulle lägga beslag på en stor del av förelagens vinster lill förmån för något stort, grått kollektiv. Denna debatt skapar oro inte btira bland förelagarna utan också hos de sparare som normall tillgodoser näringslivet med riskvilligt kapital.

Dess bättre har denna debatt nyanserats en hel del på senare lid, och olika alternativ har framförts. Del talas i dessa dagar bl. a. om regionala fonder. Jag tror att del ligger en del i den tankegången, därför att det skulle minskii riskerna för all vissa regioner dräneras pä pengar lill förmån för andra regioner. Skall det emellertid vara någon annan mening med dessa fonder iin all öka fackföreningarnas makt måste nyll riskvilligt kapital tillföras marknaden genom ett individuellt sparande med möjligheter för de spartinde att senare få ta ut del man sparat. Från företagarnas sida htir man i princip ingenting emot ett vidgat meddelägarskap i företagen men - jag vill än en gäng understryka detta - endast under förutsättning av individuell iinknyi-ning sotn ej leder till ell överförande av ägandet från människorna lill en politiskt anknuten fackorganisation. Mänga sinsemeiliin konkurrerande fonder skulle också hindra en maktkoncentration av den art som de flesiti människor med all rätt fruktar. Makten får inle tvångsvis överförtis från enskilda människor till politiskt uppbundna organisationer.

Herr talman! Näringslivet oroas också av energifrågorna, och det htrr tned

skärpa slagils fast i debatten åtskilliga gånger här i dag. För ell höglekno-

logiskt samhälle som Sverige är del nödvändigt med tillräcklig tillgång lill

''O                          energi och naturligtvis så billig energi som möjligt. Detta är nödvändigt om vi

skall kunna öka produktiviteten och därmed också vår konkurrenskraft. Vi    ''

vet inte om och när oljetillgångarna minskar drastiskt, och priserna på de     Onsdagen den

kvantiteter vi kan få in stiger som bekant med raketfart.             30 jtinuiiri 1980

Kärnfrågan i debatten är alt vi helt enkelt inle snabbt kan minska värt------------       

oljeberoende. Tillgången på olja kan vi inte göra något åt - de avgörande Allmänpolitisk besluten fallas inle i vårt land ulan av ayatollor och schejker i den just nu debatt oroligaste delen av världen. Luftiga drömmar om kol, biomassa, vågkraft, vindkraft, solenergi osv. kan förmodligen inte i tillräcklig grad förverkligas under delta århundrade. En utbyggnad av vattenkraften ger oss endast ganska marginella tillskott, till priset av oersättliga natur- och miljövården.

Vi måste så snart som möjligt minska vårt stora oljeberoende, inle bara av ekonomiska skäl utan också av miljöskäl. Jag kan i det här sammanhanget nämna att länsstyrelsen i mitt hemlän, Kronobergs län, i en rapport om den fysiska riksplaneringen i december i fjol har pekat på hur försurningen - till stor del orsakad av oljan - håller på att bli detta århundrades största miljökatastrof. Om utvecklingen får fortsätta kan redan på något tiotal år 70 % av vårt läns sjöareal vara förstörd och stora skador orsakas pä mark, skog, djurliv och kanske också grundvattnet, vilket är utomordentligt allvarligt. I södra och västra Sverige kommer huvudparten av försurningen utifrån, men vi exporterar själva ungefär lika mycket som vi importerar, och det är det hemska i den här affären. Skall vi ha någon framgång i våra försök att påverka regeringarna utomlands i riktning mot bättre rening av utsläppen, måste vi naturligtvis själva föregå med gott exempel,

I Kronobergs län drabbas vi av ett par inhemska försurningskällor, exempelvis oljekraftverket i Karlshamn, som skickar ul ungefär 6 000 ton svavel per är vid drift av ett av de tre aggregaten, dvs, mer än alla hushåll och industrier i Kronobergs län tillsammantagna. Också Pilkingtons i Halmstad släpper ut stora mängder svavel, men dessa är begränsade till 750 ton om året. Pilkingtons vill emellertid nu ytterligare öka sina utsläpp. Jag hade i höstas tillfälle att ställa en interpellation lill jordbruksministern om denntr allvarliga fråga. Glädjande nog har nu länsstyrelserna både i Kronobergs län och i Hallands län gäll emot koncessionsnämndens beslut i ärendet.

Herr talman! Del talas nu myckel om sådana alternativa energikällor som torv, kol, vindkraft och även energiskog. Men innan sådana las i bruk måste man också noga undersöka konsekvenserna. Kanske kan ultraljud från vindkraftverk orsaka skador på djur och människor, kanske kan odlingen av energiskog suga upp för rnycket vallen ur marken och förändra det lokala klimatet, kanske kan användning av torv medföra spridning av tungmetaller genom luften.

Förgiftningarna frän kol och olja smög sig på oss därför alt vi inte var uppmärksamma pä farorna. Vi får inte upprepa det misstaget-vi har inle råd med del. Vi måste noga undersöka vilka negativa biverkningar nya energislag kan föra med sig för vår miljö och för människorna. Vi får inle än

177

Nr 74                      en gång när del gäller energifrågorna handla först och sedan länka och

Onsdagen den       forska.

30 januari 1980

_____________ 1 delta anförande instämde Erik Olsson (m).

AllmånpoUtisk

debatt                       KARL-GUSTAF MATHSSON (s):

Herr talman! Utvecklingen i Västmanlands län under tiden efter 1945 kännetecknas av en kraftig expansionsperiod, bl, a, befolkningsmässigt, fram lill 1970. 1 genomsnitt uppgick befolkningsökningen lill 3 000 invånare per år. Omkring 1970 skedde elt kraftigt trendbrott. Under 1970-talet har folkmängden minskat med i runt tal 3 000 invånare. Bakom denna minskning döljs en nettonyttningsförlust på 10 000 personer.

Orsaken lill denna stora nettoflyttningsförlust är den obalans på arbetsmarknaden som uppkom när industrisektorn upphörde att expandera sysselsältningsmässigl. Under 1970-talet har en minskning av industrisysselsätlningen noterats. Den stora inflyttningen under tidigare år resulterade i en ung befolkning, som i sin lur gav upphov till betydande tillskott på arbetsmarknaden av ungdomar men också av kvinnor som sökte sig ut på arbetsmarknaden sedan deras barn vuxit upp.

Som konsekvens av den kvarstående obalansen kan konstateras att länet nu har drygt 3 000 arbetssökande fillgängliga för omedelbar placering, omkring 2 400 personer i beredskapsarbete och omkring 2 000 personer i arbetsmarknadsutbildning.

Länets stålindustri, som på.resp. ort är helt avgörande för sysselsättningen, har drabbats av betydande problem under 1970-talel. Sammantaget har sysselsättningen inom stålindustrin minskat med drygt I 000 personer. Såväl Fagersta AB, Surahammars Bruks AB, Halstahammars AB som gjuterifö-retagel Kohlswa Jernverk har haft en ogynnsam utveckling. Särskilt under senaste lågkonjunkturen uppvisade man lågt kapacitetsutnyttjande och helt otillfredsställande ekonomiska resultat. Den konjunklurförbättring som inträtt under 1978 och 1979 har för Fagersta, Hallstahammar och Kolsva inneburit att rnan lyckats åstadkomma blygsamma positiva resultat, medan verksamheten inom Surahammars Bruks AB fortfarande ger stora förluster.

Det sistnämnda företaget är nu beroende av koncernbidrag frän moderbolaget ASEA. Elt stort problem inför en konjunkluravmattning är att stålindustriförelagens ekonomiska soliditet försvagats krafligt. Deras förmåga att klara nya förlustår är därmed i varierande, grad reducerad.

Som jag tidigare nämnt är en av orsakerna lill den dåliga utvecklingen
bristande kapaciletsuinytljanden. Detta är särskilt påtagligt för Suraham
mars Bruks AB, där särskilt de nästan nya anläggningarna beslående av hytta
i Norberg och stålverk i Surahamnrar uppvisar ett otillfredsställande
kapaciletsutnyltjande. I sin utvärdering 1977 av stålindustrins framtida
utveckling framhöll länsstyrelsen i Västmanlands län "all det är mycket
angelägel alt möjligheterna till ett högre utnyttjande av de moderna
178                         anläggningarna i Spännarhytlan och Surahammar klarläggs. Inga nyinveste-

ringar i malmbaserad specialstålsmetallurgi bör ske i Sverige förrän ledig     Nr 74
kapacitet i dessa anläggningar utnyttjas helt."                             Onsdagen den

Några nya anläggningar för malmbaserad specialslälsmetallurgi har heller     30 janutiri 1980

inte tillkommit. Tvärtom har ett antal hyllor lagts ner. Någon samverkan     --------

mellan berörda företag och Surahammars Bruks AB har dock inle kunnat     Allmänpolitisk

åstadkommas. I stället har dessa förelag gjort investeringar i utbyggnad av     debatt

skrotbaserad metallurgi. Under 1978 och 1979 har hyttan i Norberg kunnat

utnyttjas på ett någorlunda hyggligt sätt, men sedan SKF-Steel i Hofors från

årsskiftet övergått till en annan råjärnsförsörjning har kapacitetsulnyttjandel

ånyo sjunkit lill en alltför låg nivå. Resultatet av detta är nu att verksamheten

vid Spännarhytlan liksom vid stålverket i Surahammar allvarligt hotas.

1 detta läge är det myckel angeläget att. en eventuell möjlighet till samverkan mellan Surahammars Bruks AB och Boxholms AB, som f. n. diskuteras, underlättas genom statlig medverkan. Om pågående överläggningar visar att samverkan kan ske på företagsekonomiskt godtagbara förutsättningar, bör statlig finansiell medverkan komma till stånd för de nödvändiga investeringar som då bör genomföras på berörda orter.

Vad gäller Fagersta AB torde verksamheten inom den rostfria sektorn och bergborrdivisionen ha goda framtidsutsikter, medan däremot kolstålsek-torn, som sysselsätter omkring 800 personer, är ett betydande problem. För denna verksamhet har företaget, trots konjunkturförbätlringen 1978-1979 och vissa satsningar för att åstadkomma resultatförbättring, inte lyckats uppnå ett godtagbart resultat. Företaget har nu startat en utredning om kolslålsektorns framtid. Resultatet av denna utredning måste bli föremål för särskild uppmärksamhet från statens sida, inte minst med hänsyn till del stora antal personer som är sysselsatta i sektorn,

Hallstahammars AB tillhör som bekant de mindre handelsslålverken i landet. Bl, a, genom det till- och frånintresse som visals från statens sida vad gäller de mindre handelsstålverken men också till följd av interna ledningsproblem har något klarläggande om företagets framtid ännu inte kunnat ske, I samband med handläggningen av miljöskyddsärenden har förelaget nu meddelat all man inom den närmaste tiden skall starta en allsidig utredning om företagets framtida verksamhetsinriktning, investeringsbehov m, m. Delta är ett framsteg, men företaget är också beroende av agerande från statens sida i handelsstålssektorn och av de åtgärder som vidtas inom SSAB,

Kohlswa Jernverk är landets största stälgjuteri. Man har liksom övriga företag inom stålgjuteribranschen haft problem med lågt kapaciletsutnyltjande. Omstruktureringarna inom branschen har av olika skäl gäll långsamt, och detta har resulterat i att gjuleriverksamheien i Kolsva, som bedrivs med modern utrustning, inte givit önskvärd resultatförbättring. Utvecklingen inom stålgjuteribranschen måste ägnas fortsatt uppmärksamhet.

1 det socialdemokratiska partiets stålmolion ställs konkreta förslag
avseende åtgärder för såväl specialstålindustrin som stalgjuterierna och de
mindre handelsstålverken. Jag vill med mitt inlägg stryka under det
angelägna i att vi snabbt kommer till handling, för här brådskar det verkligen   ' '

Nr 74                      når del gäller offensiva insatser.

Onsdiigen den           ' som bor inom bruksorterna upplever i dag en stor oro. Del är därför

30 jiintitiri 1980      nödvändigt all kraftfulla och samfällda åtgärder sätts in för att behålla den

_____________ svenska stålindustrins konkurrenskraft. För vad det egentligen handlar om är

Allmänpolitisk         tiotusentals människor och deras familjers försörjning. Del handlar om all

(jebatt                    slå vakt om samhällen där människor i dag lever och trivs. Våra bruksorter

får inte slås ut.

Jag vill fortsätta min beskrivning av näringslivet i Västmanlands län med att poängtera i vilken ovanligt hög grad länets näringsliv är beroende av utvecklingen inorn energiområdet. Inte minst utvecklingen vid Aseä-Atorn-rnen även utvecklingen vid ASEA - kornmer all bli starkt beroende av utformningen av landels energipolitik; För verksamheten vid dessa och andra förelag som levererar utrustning till den energiproducerande industrin är det angeläget att landets energipolitik läggs fast snarast efler folkomröstningen i kärnkraftsfrågan i mars. Särskilt angeläget är det all Asea-Alonrs framlida roll och uppgifter fastställs.

Som bekant är ASEA också mycket stor leverantör av induslriutrustning. De senaste årens utveckling vad gäller industriinvesteringar har därför också påverkat ASEA i dämpande riktning. Det är givetvis en mycket angelägen uppgift för landet i dess helhet att större investeringsaktivitet kan uppnås i industrin, men det har också stor betydelse för ASEAts utveckling.

En annan sektor inom näringslivet som är starkt beroende av vad sorn händer inom energiområdet är bilindustrin. Utöver de företagsenheter som tillhör Volvo levererar den västmanländska industrin i betydande omfattning komponenter till bilindustrin. Förändringar i bilproduktionen får därför snabbt återverkningar i länet.

Genom rikdagens beslut kominer verksamheten vid F 1 i Västerås att läggas ner den 1 juli 1983. Fram lill denna tidpunkt försvinner därmed omkring 400 arbetstillfällen. I enlighet med regeringens uppdrag har liinsstyrelsen tillsatt en särskild arbetsgrupp som sktill följti utvecklingen och f(")rsöka utarbeta förslag lill åtgärder som syflar lill alt lindrti effekterna av förändringen. För denna verksamhet iir utredningsgruppen i behov av att staten tillskjuter ulredningsansliig. Medelsbehovet iir tiv måttlig omfattning, men det iir angeläget till resurser siiills till tirbelsgruppens disposition.

1 sitt yttrande i september 1979 över pilotutbildningsutredningens belänkande har länsstyrelsen i Västmanlands län anfört en rad starkt sakliga skäl för att lokalisera trafikflygarskolan till Hässlö i Västerås med hiinsyn lill de lokalise ringsmässiga förutsättningarna med också med hänsyn till behovei av att lokalisera ny verksamhet till Västerås som ersättning för flygflottiljen, som skall avvecklas.

Samtliga riksdagsledamöter från Västmanlands län delar länsstyrelsens
bedömningar, vilket bl: a. en gemensam motion lill innevarande riksmöte
ger ullryck för. Jag förutsätter all såväl länsstyrelsens synpunkter som den
västmanländska motionen beaktas vid den forlsalla behandlingen av
frågan.
180                            [ ftåga orn övriga åtgärder som syftar lill att medverka till en positiv

utveckling inom länels niiringsliv iir inpliiceringen tiv kommuner i stödoin-

råden samt verksamheten inom utvecklingsfonden av stor betydelse.           Onsdiigen den

Med hänsyn lill näringslivets siiinintmsätlning och kravet på ell lillriickligl     30 jiinutiii  lOcSO

befolkningsunderltig för fullgod regional service är del angeliiget titt vissa av---

värt läns kommuner erhåller försliirkta stödmöjligheter. Frtimför allt giiller AlliiiäiipoUlisk detta Fagerstaregionen som med konrmunerna Fiigersta, Skinnsktitleberg debatt och Norberg utgör en tiv landels sviigaste A-regioner. I flerti avseenden htir Fagersliiregionen problem som iir liktirtade dem som finns i kommuner som efter riksdagsbeslut inplacerats i stödoinrådenii 4 och 5. viirför en onrpröv-ning av Fagerslaregionens inplticering i stödområde är trv störslti betydelse.

Närdet sedan giiller resursernti inom utvecklingsfonden för Västmiinlands län, sä år dessa forlfartinde tiv rätt liten omfattning i förhålltinde lill jiimförbarti län.

Det är friimför allt vissa tirbetsgrupper inom fondens verksitmheisoinrådc som del är särskilt angeläget all kunna salsa på genom ökade resurser, såsom stimulans lill och medverkan i föreltigeris produktsökning och produktförnyelse, marknadsföringsinsatser m. m.

Med hiinsyn lill den situation som f. n. råder i Väslmanliinds liin finns del    • starka skiil att vid medelsfördelningen åstadkomma ökade förutsiiltningtir för konstruktiva insatser i del näringspolitiska och regionalpoliliska arbetet i länet.

Herr talman! Det högindustrialiserade Viislmanlands län har - och står inför- allvarliga problem. Vi är också fullt medvetna om all vi har många tiv problemen gemensamt med övriga delar av vårt land. Vad sorn krävs i dagens situation iir en handlingskraftig regering som vill och har förmåga all tti lag i problemen och all medverka lill all vårt land åter blir en expansiv industrination.

I dettti iinföriindc instiiirrtlc Roltind Suirtlgren (s).

På försliig iiv taliniiniien beslins all kiinrirr.ucns förhandlingar skulle tbrtsiilliis \id irrorgoirdiigens sairrirrairtriitlc.

S2  Kammaren åtskildes kl. 23.54.

In fiilcnr

TOM T;SON THYBLAD

ISolyei'i Gemen