Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1979/80:68

Tisdagen den 22 januari

Kl. 13.00

§ 1 Anmälan om kompletteringsval till utskott

TALMANNEN:

Centerpartiets partigrupp har som suppleant i lag- och utbildningsulskot-

ten under Sven Johanssons ledighet anmält hans ersättare Kersti Johansson.

Talmannen förklarade vald till

suppleant i lagutskottet Kersti Johansson (c)

suppleant i utbildningsutskottet Kersti Johansson (c)

§ 2 Justerades protokollet för den 14 innevarande månad.

§ 3 Om åtgärder för att förhindra viss utbildning utländsk militärpersonal

Sverige av

Handelsministern STAFFAN BURENSTAM LINDER erhöll ordet för att bevara Olle Wästbergs i Stockholm (fp) den 11 januari anmälda fråga, 1979/80:254, och anförde:

Herr talman! Olle Wästberg i Stockholm har frågat mig om jag avser vidta åtgärder eller lägga fram förslag som förhindrar utbildning i Sverige av libysk militär.

Jag vill först bekräfta Olle Wästbergs konstaterande att Sverige inte säljer krigsmateriel till Libyen. De spända förhållandena i Mellanöstern är förklaringen härtill. Jag vill tillägga alt någon försäljning av sådan materiel till detta land över hirvud inle har förekommit under de senaste 20 åren.

Den reglering som gäller för vär export av krigsmateriel omfattar ej utbildning. Den sedan i höstas arbetande krigsmaterielexporlkornmitlén, sorn har till uppgift alt se över riktlinjerna för krigsmalerielexporten, kommer i del sammanhanget också att studera i vad mån dessa riktlinjer behöver utvidgas.

Telub AB:s utbildningsprojekt, som Olle Wästberg upprnärksamrnat. gäller, enligt vad jag inhämtat, elever i 18-20 års ålder som skall undergå en utbildning i tekniska ämnen som närmast motsvarar svensk gymnasieutbild-

3 Riksdagens protokoll 1979/80:67-72

Nr 68

Tisdagen den 22 januari 1980

Om åtgärder för att förhindra viss utbildiung i Sverige av utländsk miliiärpersonal

ning. Utbildningsverksamheten hålls helt åtskild frair Telubs verksamhet för det svenska försvaret. Inget av den utrustning som anviinds i utbildningen iir krigsmateriel eller underkastad sekretessbesliimmelser.

Några åtgärder för att förhindra ifrågavararrde utbildningsprojekt avser regeringen inte vidta.

OLLE WÄSTBERG i Stockholm (fp);

Herr talman! Jag lackar htindelsniinislern för svaret.

Del är inle utan skäl Sverige viigrar att exportera krigsintiteriel till Libyen. Libyen är en av arabvärldens mest aggressiva stater. Libyen gick i krig för all stödja kli Amin, och libyska soldater deltog i Ugandtis krig inol Tiinzaiiia, Stiindigt upprepar Libyens ledtire Khtidtiffi, ibland i kltissiskl antisemitiska formuleringar, all Israel skall utplånas. Ingen stat har givit så många terrorister skydd och slött så många lerroristaktioner sorn Libyen. Det är betecknande alt tvä av de fyra terroristorganisalioner som den svenska terroristlagen gäller fär stöd av den libyska regeringen.

Det är ål detta Libyen som Sverige nu under fyra år kominer all utbilda 80 militärer. Libyen, som vi inte får sälja en enda kula eller elt enda militärfordon till, skall nu i Sverige ulbildti militärer i rtidarleknik och data, telekommunikation och elektronik.

Staffan Burensiam Linder verkar mena all den utbildning libyerna sktill fa hos Telub inte är militär. Det tycks vara en omstridd uppfattning.

Eric Krönmark. sorn finns i kammaren, sade i elt intervjuutlalande den 1 december förra året; "Jag gör bedömningen all de libyer som nu skall komma till Telub med all sannolikhet är militärer.""

Så sent sotn fredagen den 11 januari i år sade Karin Söder - sotn ju som utrikesminister hade anledning att sätta sig in i ärendet - på en presskonferens i Växjö: '"Helst hade jag sett alt Libyenaffären aldrig blivit av. Visst skall vi exportera tekniskt kunnande, men del skäll vara tekniskt kunnande på grundnivå och ingen inblandning av milittir personal.'"

Telubs egen styrelseordförande - Eric Malmberg - har varit något försiktigare men dock klargörande: "Del man ktin säga är all ett land som Libyen - som ju är en ren militärdiktatur - har en stor del av sin verksamhet lagd under militär styrning.'"

Lägg till detta att de 80 libyer som i fyra år sktill utbildas i Sverige tas ut av den libyska militärregimen. De kommer att utbildas på en skola som har specialiserat sig på militär utbildning, och den utbildning de får är nödvändig för modern slridsledning.

Staffan Burenslam Linder säger nu att han inte avser all vidta några åtgärder för alt förhindra detta utbildningsprojekt. Jag menar att delta är -som det heter på riksdagsspråk - högst anmärkningsvärt.

Handelsministern STAFFAN BURENSTAM LINDER;

Herr talman! Till skillnad från Olle Wästberg finner jag det inle alls anmärkningsvärt all jag följer gällande lagar och de riktlinjer sotn giiller för vapenexport. Jag vet inte om herr Wästberg, utifrån de betraktelser han

gjorde, menar att jag skulle ha Itiglig grund för att ingripa rnot detta utbildningsprojekt. Någon sådan finns faktiskt inte. Våra riktlinjer för krigsmalerielexporl gäller inte utbildning.

Herr Wästbergs kommentarer otn all detta är en utbildning för rent militära ändamål är helt felaktiga. Det är inle alls fråga orn en sådan utbildning. Det är ju lika bra att man befrämjar saken genom att framhålla fakta som de i själva verket är. Det är självklart all all utbildning, liksom alltt olika produkter, kan komma all användas också i militärt sammanhang, Otn man säljer mat, kläder, lastbilar eller vad del än är, kan sådana produkter självfallet komma att användas i militärt sammanhang. Men rnan kan inte hålla sig med sådana riktlinjer för den utrikeshandel man bedriver, att man förhindrar all export från Sverige till olika länder, som man av en eller annan anledning i utrikespolitiska sammanhang kan ha andra andra uppfattningar orn.

Det är också fel att säga att detta är någon sorts utbildning av militärer. Det är fråga om ungdomar som enligt uppgift kommer från det grundläggande skolsystemet i sill hemland. Detta är också någonting som bör framhållas för alt få proportion på denna debatt.

Vad sedan beträffar herr Wästbergs olika kommentarer om Libyen som regim går det bra all ställa en fråga om det till utrikesministern. Jag tänker för rnin del inte gå in på den frågan - del är inle milt speciella fögderi. Milt fögderi är alt försöka följa de riktlinjer sotn finns för att hantera vapenexport från landet.

Nr 68

Tisdagen den 22 januari. 1980

Om åtgärder för att förhindra viss utbildning i Sverige av utländsk militärpersonal

OLLE WÄSTBERG i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag har inte begärt all handelsministern skall bryta mot lagen. Orn nu lagen är sådan att del är lagligt i Sverige att ett statligt företag utbildat- militär personal eller utbildar ungdomar till militärer, så bör lagen ändras, Staffan Burenstam Linder är den ansvarige ministern. Libyerna har inle kommit till Sverige ännu, och inga ansökningar har inkommit till invandrarverket. Det finns lid alt handla.

Uppenbarligen tog handelsministern själv inle upp frågan när han strax före jul var i Libyen - ett land vars regim han inte vill bedöma. Nu har han chansen alt deklarera att han anser att del är i sig olämpligt all libyska militärer utbildas i Sverige. Han kan också avisera ett lagförslag sorn likställer militär utbildning med militärmateriel. Detta fall bör föranleda all ett sådant förslag behandlas tned förtur.

Visst kan del uppstå gränsdragningsproblem mellan civil och militär utbildning. Men del finns ändå en artskillnad. Staffan Burenslam Linder, mellan att lära människor sälja mat eller liknande och all ge utbildning i hur man sköter moderna siridsledningssystem. Det är en fyraårig utbildning för en stor grupp libyer som kommer all ske på Telub, och Telub är en skola som specialiserat sig på militär utbildning. Telubs egen styrelseordförande liksom en rad politiker har sagt alt det är sannolikt att det rör sig om militär personal. Nästan all verksamhet i Libyen är kontrollerad av militären och av militärreeimen, i ett land sotn har slött rader av terroristaktioner.

Nr 68

Tisdagen den 22 januari 1980

Orn åtgärder för att förhindra viss utbildning i Sverige av utländsk militärpersonal

Handelsministern STAFFAN BURENSTAM LINDER;

Herr talman! Det föreföll sonr herr Wästberg, åtminstone inledningsvis, i sin replik nu var något mindre tvärsiiker. Efler alt del först varit alldeles självklart att jag skulle ingripa blev det nu plötsligt sä, att om detta inte täcktes av de riktlinjer som giiller skulle jtig avisera elt Itigförsltig. Nej, del tänker jag inte göra, helt enkelt diirför att vi htir en utredning som grtinsktir i vad mån man skall utvidga de riktlinjer som gäller. Jag iir övertygad om all den utredningen kominer all ta sig an även denna fråga. När den har gjort del, får vi se hur vi skall förfara.

Men för att delta inle skall bli en alldeles felaktig debatt måste jag säga att det är tokigt att som herr Wästberg gör helti liden tala om all det är fråga om att utbilda militärer i avancerade militära teknologier. Del är faktiskt fel. Det är fråga om något som väsentligen är en gymnasieutbildning. Att den är fyra år beror på att de här eleverna ju kommer från ett land där del inle finns så stora utbildningsmöjligheter. Herr Wästberg talar hela tiden om att det är .militärerna som kontrollerar allting i Libyen, men del är ju så i många u-länder att de olika militära instanserna har vida ansvarsområden, och del behöver nödvändigtvis inte innebära all de bedriver någon krigisk verkstimhet.

OLLE WÄSTBERG i Stockholm (fp);

Herr talman! Vad jag vill säga är all även orn den gällande lagstiftningen om krigsmaterielexport inte ger utrymme för ett förbud i det här fallet, så måste det vara rimligt att regeringen har en uppfirttning orn huruvidtr det är riktigt alt i Sverige utbilda libysk militär. Någon sådan uppfattning vill inle Staffan Burenstarn Linder deklarera. Tyckte han alt det var allvarligt alt denna utbildning sker, skulle han också se till att vi med förtur fick ett förslag otn att bestämmelserna avseende vapenexporten också inkluderade utbildning.

Skälet till att Staffan Burensiam Linder inle vill gå in på detta är alt han menar att det inte är fråga om någon militär utbildning. Hans mening står i motsats till vad som deklarerats av Karin Söder. Eric Krönmark och Telubs ordförande, som i olika hög grad har uttalat att del rör sig om militär utbildning. I den gymnasieutbildning som Staffan Burenstam Linder taltir om ingår sådana ämnen som radarleknik, dala, telekomrnuniktilion, elektronik och ballistik.

Libyen är inte ett land där militären spelar en ovanligt liten roll. Militären spelar en stor roll, och den utnyttjar sin ställning i terroristiskl syfte.

Överläganinaen var härmed avslutad.

§ 4 Om värnpliktigas rätt till hyresbidrag

Försvarsministern ERIC KRÖNMARK erhöll ordet för all besvara Tyra Johanssons (s) den 6 december anmälda fråga, 1979/80:206, och anförde:

Herr talman! Tyra Johansson har frågat nrig om jag är beredd att ändra 8 § tredje punkten familjebidragslagen i syfte all uppnå större rättvisa när det gäller värnpliktigas rätt till bostadsbidrag.

Tyra Johansson har i sin fråga anfört bl. a. all del upplevs som mycket orättvist att en värnpliktig som innehaft egen bostad kortare lid än sex månader före tjänstgöringens början inte har rätt till bostadsbidrag. Enligt hennes mening bör värnpliktig som innehaft egen bostad i sex månader vara berättigad till bostadsbidrag, oavsett när bostaden anskaffats.

Bostadsbidrag är en form av familjebidrag som betalas ut till värnpliktiga och deras närstående enligt de villkor som anges i familjebidragslagen (1978:520). Familjebidragen är behovsprövade. Härigenom skiljer sig familjebidragen från övriga värnpliktsförmåner, som ges till samtliga värnpliktiga ulan särskild behovsprövning.

I familjebidragslagens 8 S redovisas under fyra punkter när bostadsbidrag kan betalas ut. Punkterna 1 och 2 avser bostad i vilken tjånslepliklig bor tillsammans med maka och barn. Punkt 3 avser bostad i vilken en tjånslepliklig bor ensam vid tjänstgöringstidens början, om han vid den tidpunkten har haft bostaden i minst sex månader.

Enligt punkt 4 kan bidrag betalas ut också i annat fall än som avses under punkterna 1-3, orn särskilda skäl föreligger. En värnpliktig har enligt punkten 4 sålunda möjlighet all få bostadsbidrag även om han har haft bostaden kortare tid än sex månader före tjänstgöringens början. Särskilda skäl föreligger t. ex. då den värnpliktige är tvungen all flytta hemifrån eller när bostaden är hans enda riktiga hem i Sverige. Ytterligare skäl kan vara att den värnpliktige någon lid före tjänstgöringens slut skaffar sig egen bostad for att ha någonstans alt bo efter utryckningen.

Ärenden om bostadsbidrag enligt 8 S tredje punkten prövas av kommunernas familjebidragsnämnder. För all uppnå en enhetlig bedömning handläggs ärenden om bostadsbidrag enligt 8 S fjärde punkten centralt av försvarels civilförvaltning. Civilförvaltningens beslut kan överklagas till kammarrätten.

Jag anser all principen om alt familjebidragen skall utgå efter behov bör bestå. Som framgår av vad jag har sagt finns möjlighet för de värnpliktiga alt få bostadsbidrag även om bostaden har innehafts kortare lid än sex månader. Någon ändring av lagen är därför inte påkallad. Jag följer dock tillämpningen noga och är givetvis beredd all vidta åtgärder om lagen tillämpas på elt sått som inte är avsett.

Nr 68

Tisdagen den 22 januari 1980

Om värnpliktigas rätt till hyresbidrag

TYRA JOHANSSON (s):

Herr talman! Jag vill lacka statsrådet för svaret, sorn jag tycker verkar positivt till sin andemening. Det är ju ingen stor fråga, rnen som alllid betyder den mycket för dem som detgäller. Det kan väl inte heller röra sigom särskilt mycket pengar.

Nr 68

Tisdagen den 22 januari 1980

Om värnpliktigas rätt till hyresbidrag

1 svaret redogörs för efler vilka kriterier de värnpliktiga får bostadsbidrag. I punkt 3 står del all det avser "bostad i vilken en ijänstepliklig bor ensam vid tjänstgöringstidens början, om han vid den tidpunkten har haft bostaden i minst sex månader".

Enligt min meningar denna bestämmelse myckel stelbent. Skulle det skilja 14 dagar. dvs. den värnpliktige har haft bostaden fem och en halv månad, går han alltså miste om hela det bostadsbidrag som han annars skulle ha fåll. Jag tänkte alt man kunde räkna tned sex månader över huvud laget, dvs. även räkna med värnpliktslid. De värnpliktiga är ju inne i tio månader, varför man alltså kunde.tänka sig alt räkna in värnpliklstid. Dä skulle de kunna få hjälp pädet-sättet.

Jag förslår att jag egentligen bör rikta in mig på punkt 4, där del talas om särskilda skäl. Efler kontakt tned sådana som arbetar nred den här saken vet jag att bestämmelsen om de särskilda skälen tillämpas mycket restriktivt. Del är alltså tillämpningen som det gäller. 1 dag måste de här pojkarna ofta lämna lägenheten, som de kanske har fått efter alt under läng tid, kanske flera år, ha ställ i bostadskö. När de äntligen får lägenheten är det inte sex månader före inryckningen utan kanske fyra månader före. Antingen får de gå ifrån lägenheten med de problem som da uppslår, möbelförvaring m. m., eller ta lån eller också, som många gör, arbeta lördag och söndag för all klara del hela.

Jag tänkte alltså all man skulle kunna räkna med delta att de har ställ i bosladsköen mycket långlid innan de fick lägenheten. Inkallelseordern kom kanske efter del all de fått lägenheten. Det finns också exempel på alt den värnpliktige har bott i hemmet hos sin mor, sorn sedan på grund av nytt giftermål har flyttat. Även i det fallet kan det vara så. att tiden inle räcker fill.

Jag undrar alltså om man kan tänka sig alt tolka beslänrmelserna så, all de värnpliktiga får bidrag efter sex månader, om de har stått i bostadskö. Jag är medveten om att man måste dra gränser, men jag vill fråga statsrådet om han är beredd att mjuka upp den hårt restriktiva tillämpningen av punkt 4,

. Försvarsministern ERIC KRÖNMARK: Herr talman! Jag konstaterar med tillfredsställelse alt också Tyra Johansson anser alt man måste dra gränser. Dessa måste dras sa, all de blir så enkla som möjligt att tillämpa. Nu är del tyvärr så, all var man än drar en gräns uppstår del vissa gränsfall, där rnan kan finna all del för enstaka personer blir orimliga konsekvenser. Vi har ju punkt 4 för all kunna göra en individuell prövning. Skulle man gå över till det syslem sorn Tyra Johansson nämnde, så alt vederbörande automatiskt får bostadsbidrag sex månader efter erhållandet av bostaden, kan ingen säga vad det skulle kosta. Vi har emellertid sett pä problemet litet grand. Gissningsvis kan del röra sig om ca 10 milj. kr. Da kan man diskutera om pengarna skall användas för den här saken eller om de inte kan användas bättre på ett annat värnpliktssociall område. Hela liden är det ju fråga otn en prioritering av kombinationer av värnpliklssociala bidrag. Det är klart att man kan finnti enskilda fall som man

tycker ar litet stötande, och sorn jag sade skall vi följa det hela och se till alt r'egeln enligt punkt 4 tillämpas pä elt rimligt sätt.

Jag vill också påpeka all detta är en forrn av bostadsbidrag. Vi har även de kommunala bostadsbidragen som man kan ta till i vissa fall. Den möjligheten finns, eftersom kommunen deltar i prövningen i sådana här fall.

TYRA JOHANSSON (s): . Herr talman! Så orealistisk är jag inte att jag menar att de värnpliktiga skulle få bidrag, efler sex månader oavsett förhållandena, eftersom man skulle kunna missbruka det och se till att få en bostad just när man skall göra värnplikten. Jag menade givelvis att man skulle ta hänsyn till andra skäl, 1. ex. att någon har vänlat i flera år i bostadskö. Vaddet gäller är all man skall kunna använda punkten 4 litet mjukare än i dag. Jag medger att man behöver väga in olika sociala skäl här, men faktum är - det vet jag genom nära kontakter rned dem som arbetar med delta - alt bestämmelsen tillämpas oerhört restriktivt i dag. Mänga upplever delta som en rnycket stor svårighet när de har fäll bostad och del råkar röra sig om kortare tid än sex nrånader.

Nr 68

Tisdagen den 22 januari 198Ö

Om permissionsreglerna för vissa grupper intagna på kriminalvårdsanstalter

Försvarsministern ERIC KRÖNMARK;

Herr talman! Helt kort vill jag säga, utan att uttala någon bestämd mening, att jag inte vet hur civilförvaltningen tillämpar reglerna just i det fall då någon stått i bostadskö och råkar få en lägenhet kort tid innan han skall göra värirplikten. Men jag ser det sotn rimligt alt nran kan göra en individuell prövning.

Jag noterar med tillfredsställelse alt vi är överens om alt man inle behöver göra någon ändring i familjebidragslagen ulan att del här är en tillämpningsfråga. Jag kan försäkra Tyra Johansson att jag skall följa upp saken genom att göra rnig underrättad orn den praxis man har i civilförvaltningen. Jag skall försöka se till att vi får den här lagstiftningen och bestämmelsen att fungera så smidigt och rättvist som möjligt.

Överläggningen var härmed avslutad.

§ 5 Om permissionsreglerna för vissa grupper intagna på kriminalvårdsanstalter

Justitieministern HÅKAN WINBERG erhöll ordet för att besvara Rune Gustavssons (c) den 10 januari anmälda fråga, 1979/80:244, och anförde:

Herr talman! Rune Gustavsson har - med hänvisning till ett nyligen inträffat fall då äldre personer har blivit misshandlade i hemmet- frågat mig orn jag vill ta initiativ till all se över permissionsreglerna för sådana intagna i krirninalvårdsanstall som kan anses farliga för den allmänna säkerheten.

Jag vill till en början erinra om all riksdagen för drygt ett år sedan beslutade om en skärpning av permissionsbestämmelserna frjr all motverka

Nr 68

Tisdagen den 22 januari 198Ö

Om permissionsreglerna för vissa grupper intagna på kriminalvårdsanstalter

brott under permissioner. Genom en ändring i 32 § lagen (1974:20) om kriminalvård i anstalt markerades att s. k. korltidspermission inle skall beviljas när det föreligger påtaglig risk för alt den intagne gör sig skyldig till fortsatt brottslighet. Vidare utvidgades genom en ändring av 7 S tredje stycket samma lag kretsen av de intagna som inte får beviljas korltidspermission annat än när det finns synnerliga skäl till del. Bakgrunden tiM skärpningen av permissionsreglerna var bl. a. alt det vid en undersökning kommit fram att den brottslighet som begås i samband med permissioner och rymningar visserligen var ringa i förhällande till den totala brottsligheten men att en förhållandevis liten grupp intagna med stark kriminell belastning i rnycket stor utsträckning begick brott under permissionerna. I anslutning till lagändringarna har kriminalvårdsstyrelsen utfärdat nya. detaljerade anvisningar för permissioner med noggranna bestämmelser om bl. a. kvalifikationstider för korltidspermission i olika fall.

Det rader allmän enighet om all permissionsinslitulel för de allra flesta intagna är ett värdefullt medel i behandlingen och ett betydelsefullt inslag i en modern kriminalvård. Samtidigt är del givetvis av stor vikt att delta institut inte tillämpas pä ett sådant sätt all allmänheten utsätts för några risker för övergrepp. Det ligger i sakens natur att särskild försiktighet är motiverad när del rör sig om personer som har begått upprepade våldsbrott. Del kan emellertid vara mycket svårt att bedöma om det i ett enskilt fall vid ett tillfälle dä permission normalt skulle beviljas finns en påtaglig fara för fortsall brottslig verksamhet. Enligt min mening, som jag också gav ullryck ål vid riksdagsbehandlingen av den lagstiftning som jag nyss berörde, skulle bedömningen underlättas om ordet "påtaglig" i uttrycket "påtaglig fara" utgick. Riksdagen har emellertid ansett att fråga skall vara om just "påtaglig fara".

Sedan permissionsbestämmelserna skärpts har andelen misskötta permissioner fortsatt all minska. Av en undersökning som har gjorts inom justitiedeparternentet framgår att det fotala antalet permissioner för är 1979 kan beräknas till omkring 45 000. Andelen misskötta permissioner för tiden fram till den 1 december utgjorde 7 %. I ca 5 % av fallen bestod misskötsamheten i att den dömde inte återvände i tid efter permissionens slut, medan ca 2 % av permissionerna hade missbrukats pä annat sätt, 1. ex, genom brottslig verksamhet. För de närmast föregående åren var andelen misskötta permissioner 1976 ca 10,5 %, 1977 drygt 11 % och 1978 9 %,

Enligt min mening finns det med hänsyn framför allt till 1978 års lagändringar inte f, n, tillräckliga skäl att göra en allmän översyn av permissionsreglerna. Det finns dock anledning att noga bevaka den fortsatta utvecklingen och då särskilt uppmärksamma intagna som gjort sig skyldiga till allvarlig våldsbrotlslighet. Skulle del visa sig all de nuvarande permissionsreglerna inte är nog effektiva för att i rimlig grad förhindra att brott begås i samband med permissioner, anser jag del erforderligt att ta initiativ till skärpta åtgärder.

RUNE GUSTAVSSON (c);

Herr talman! Jag lackar justitieministern för det utförliga svaret på min fråga.

Anledningen till frågan var den brutala misshandel som ägde rurii i Växjötrakten för kort lid sedan. Fyra personer, varav tre i åldern 77-83 år, misshandlades av två personer som trängde in i de äldres bostäder. En av dem som utförde misshandeln avtjänade ett åtta månaders straff vid Växjöfängelset för våldsbrott. Av delta straff hade han avtjänat en månad och hade fån permission, från vilken han inte återvänt,

I stort sett har vi varit överens om alt vår kriminalvård skall vara sådan, att personer som straffas skall kunna återanpassas till samhället. Och därvid fyller naturligtvis permissionsinslitulel en viktig uppgift. Men jtrg tror också att vi är överens om att del rnåste finnas gränser för hur långt vi kan gå. Vi kan inte betala vilket pris som helst. Vi har skyldighet att se till all den svenska allmänheten känner trygghet.

Justitieministern hänvistir i sitt svar till 1978 års lagändringar och menar all del f. n. inte finns skäl att göra en förnyad översyn.

Jag delar faktiskt inte justitieministerns bedömning. Jag tycker det finns skäl som talar för all vi redan nu bör göra en översyn.

Av den redovisning som justitieministern lämnar i svaret framgår bl. a. alt av de 45 000 permissionerna under 1979, frarn till den 1 december, var det 2 % som hade missbrukats och använts för brottslig verksamhet. Del är alltså under 900 permissioner sotn brottslig verksamhet har bedrivits. Då är frågan: Vad är det för slags brott? Är det narkotikalangare som är ute och fortsätter sin verksamhet? Det vore värdefullt om man kunde få vela vad del är för slags brott som begås under permissioner. Det räcker ju om det är en av de större langarna som kommer ut för att stora skadeverkningar skall uppstå.

Del görs nu ökade satsningar för all spränga narkolikaligor. Man har också åstadkommil resultat när det gällt att fånga in hänsynslösa narkotikalangare och fa detn bakom lås och bom. Men allmänheten ställer sig naturligtvis frågan; Är del rimligt alt dessa nirrkotikalangare efler några månader skall få permission, sorn en hel del av dem utnyttjar för fortsalt brottslig verksanrhet?

Nr 68

Tisdagen den 22 januari 1980

Om permissionsreglerna för vissa grupper intagna på kriminalvårds-anstalter

Justitieministern HÅKAN WINBERG:

Herr talmarr! Jag - liksom alla i kammaren, tror jag - delar åsikten att medborgarna skall kunna känna rimlig trygghet när det gäller an bli utsatta för brott. Del är här som problemaliken kommer in med avvägningen mellan restriktiva regler för permissioner och något så när generösa regler för att de sorn är intagna i en anstalt skall kunna börja känna av del sociala liv som de skall komma till när de lämnar anstalten.

Rune Gustavsson tog bara upp en delfråga, som gäller narkotikabrottslingarna. Just beträffande dem avser vi att göra en speciell översyn i departementet för alt se om gällande regler är rikliga. Jag taltide tidigare om den allmänna översynen, men där tror jag att det f. n. inte finns tillräckliga skäl för ändrinaar.

Nr 68

Tisdagen den 22 januari 1980

Om översättning till svenska av . visst offentligt utredningsmaterial

Får jag slutligen siigti följande. Möjligheten alt helt eller nästan helt eliminera risken för brott i samband nred pernrissioner skulle förutsällu perrnissionsbestämrnelser av så restriktiv ntrliir att de skulle rimma illa rrred principerna för modern kriminalvård. Dessutom skulle de öka riskerntr för rymningar och frilagningar frän iinstalterna. eventuellt med ytterligtire nytt brott sorn följd. Därför rnåste rnan också hålla i minnet alt den dömde alllid skall friges någon gång när straffet blivit avtjänat. Risken för återfall blir ju särskilt stor orn han dä är helt oförberedd på ett liv i frihet.

Det är delta, herr talman, sorn år den svåra balanseåneen.

RUNE GUSTAVSSON (c):

Herr talman! Jag tackar för det kornplelteriinde svaret all rnan tänker göra en översyn av narkolikabrollslingarnas permissioner. Jag anser all del är en speciell typ av brott som dessa brottslingar begär och att vi behöver ha strängare regler för dem.

Jag har i min hand en framställning som chefsåklagaren i Helsingborg har gjort den 14 januari i år. Han relaterar elt fall. där en person sorn dömts till fyra års fängelse har fåll permission och fortsatt sin brottsliga verksttmhel. Jag skall ur brevet citera något som jag vill instämma i. Del slår bl. a. följande i framställningen:

"Med all respekt och förståelse för en human kriminalvård ler det sig stötande för de rättsvårdande myndigheterna - polis, åklagare och domstolar - all permission beviljas efter så kort lids frihelsberövande trots att vederbörande dömts till elt långvarigt friheisstraff för samhiillsftirlig kriminalitet. Det har säkerligen ej heller förankring i det allmänna rättsmedvetandet utan en mer restriktiv permissionspolitik står bättre i överensstämmelse med rättskänslan även hos gemene man."

Justilieminislern HÅKAN WINBERG:

Herr talman! Också jaghar tagit del av del där brevet, och jag vet att del iir ställt till riksåklagaren, som kommer att besvara del. Om de uppgifter som lämnas i brevet är rikliga - och det finns ju ingen anledning att anta någonting annat - så iir de ganska anirnärkningsvärda.

Överläggningen var härmed avslutad.

§ 6 Om översättning till svenska av visst offentligt utredningsmaterial

Juslitierninistern HAKAN WINBERG erhöll ordet för all besvara John Anderssons (vpk) den 14 januari anmälda fråga, 1979/80:256, och anförde;

Herr talman! John Andersson htir frågtit mig orn jag är beredd all medverka till att införa bestämmelser om att allt utredningsmaterial i offentliga utredningar skall finnas tillgängligt pä svenska språket.

Det statliga kommittéväsendet har en betydande omfattning. Av årets kommittéberätlelse framgår alt ca 300 statliga kommittéer f. n. är i arbete. Många kommittéer har anledning alt i sill arbete beakta också intiterial sorn är skrivet på något främmande språk. Hur komrniltéledainöterna sktill kunna tillgodogöra sig delta material måste enligt rnin mening bedömas från firll till fall. Man får ta hänsyn bl. a. till materialets omfattning och svårighetsgrad, vilket samband som finns mellan materialet och utredningsuppdrtiget, vilket språk det år fråga orn och kommittéledamöternas språkkunskaper.

En översättning av allt material kan inte alllid åstadkommas inom rimlig tid och till en rimlig kostnad. Alla kommiltéledamöter bör-emellertid ha möjlighet att tillgodogöra sig allt väsentligt utredningsmaterial. Jag tror dock inte att det är lämpligt att försöka tillgodose delta intresse genonr generella regler om översättning av utländskt material. Enligt min mening bör de problem som John Andersson har tagit upp kunna lösas i samförståird inom varje kommitté. De enskilda kommittéledamölernas önskemål bör därvid tillmätas stor betydelse.

Nr 68

Tisdagen den . 22'januari 1980

Om översättning till svenska av. visst offentligt utredningsmaterial

JOHN ANDERSSON (vpk):

Herr talman! Jag får först tacka justiteministern för svaret.

Jag utgår ifrån att alla sorn väljs in i denna församling försöker göra en så bra insats som möjligt. Jag vet också alt riksdagen beslår av människor med skiftande bakgrund även när del gäller språkkunskaper.

De svårigheter som den s. k. kanslisvenskan utgör har ofta påtalats. Har man en sjuårig folkskola och därefter har arbetat som skogsarbetare till den dag då man flyttade in i delta hus. instämmer rnan helt i dettti påstående. Men svårigheterna blir ju oöverstigliga när man erhåller material på utländska språk - material som man skall använda för alt få en sä bra bakgrund som möjliglför all göra vikliga ställningstaganden.

Nu är jag tydligerr inte ensam om att ha bristande språkkunskaper. Enligt uppgift i dagens tidningar saknar hälften av riksdagens ledamöter kunskaper i främmande språk. Jag är förvånad över all det hår problemet icke htir påtalats förut.

Herr talman! Man ställer sig undrande till om del är nödvändigt med vissa kvalifikationer, bl. a. språkkunskaper, för att fullgöra offentliga uppdrag. Lika undrande är man över alt värt eget språk ulan svåra formuleringar tydligen inle kan användas i alla sammanhang.

Jag noterar att de problem jag tagit upp enligt justitieministern bör kunira lösas inom den utredning jag tillhör. Om det är en bra lösning återstår all se. Jatj noterar också all detta är det enda råd sotn justitieministern ger.

Justitieministern HAKAN WINBERG:

Herr talman! Jag vill upprepa min grundinställning; Varje ledamot av en utredning skall, oavsett språkkunskaper, ha samma möjligheter all utföra sin arbete i utredningen. Sedan måste nran i varje konkret fall bedöma huruvida det finns behov av översättningar.

Behovei av översättningar har uppmärksammats tidigare. Slatsrådsbered-

Nr 68

Tisdagen den 22 januari 1980

Om åtgärder för aft minska antalet småstölder

ningen har gett ut en handbok för kommittéväsendet.

I den handboken sägs all en kommitté som behtrver skaffa sig särskild kunskap om utländska förhållanden efter kontakt rned UD kan få hjiilp från svenska utlandsmyndigheter. Om kommittén behöver hjälp med översiitl-ning av t. ex. utländsk litteratur, kan den fä del. Bl. a. kan invandrarverkets språksektion hjälpa till mot arvode.

Kostnaderna för översältningshjälp blir emellertid ofta belydttnde. I handboken sägs därför alten kommitté bör diskutera frågan om översättning med vederbörande departement innan den begär sådan hjälp.

JOHN ANDERSSON (vpk):

Herr talman! Innebär det här sista alt jag kan framställa en begäran till utredningen om att få det erhållna materialet översalt till svenska?

Justilieminislern HÅKAN WINBERG;

Herr itrlman! Sorn framgår av milt svar anser jag att man får la upp dessa problem i de utredningar där de uppkommer. Jag utgår ifrån att en sådan begäran måste bedömas generöst.

Överläszgningen var härmed avslutad.

§ 7 Om åtgärder för att minska antalet småstölder

Justitieministern HAKAN WINBERG erhöll ordet för att besvara Filip Fridolfssons (tn) den 14 januari anmälda fråga, 1979/80:262, och anförde;

Herr talnran! Filip Fridolfsson htir frågat mig vilka åtgärder jag avser all vidta i svfte alt nrotverka den alarmerande ökningen av småstölder i främst varuhus och snabbköpsbutiker.

Riksdagen har nyligen behtindlal frågan om stöldsvinnet i detaljhandeln (JuU 1979/80:15. rskr 1979/80:91). Därvid har riksdagen bl. a. gett regeringen till känna att en undersökning bör genomföras i syfte att ge en klarare bild av sviniiets omfattning. 1 det betänkande som ligger till grund för riksdagens ställningstagande har justilieutskollel uttalat alt erforderligt underlag för att bedöma vilka åtgärder från samhällets sida sotn bör sällas in knappast kan anses föreligga förrän denna undersökning har slutförts.

Jag avser all inom kort föreslå regeringen all tillkalla en särskild utredare för att genomföra den av riksdagen begärda undersökningen. Avsikten är all utredaren senare, med resultatet av denna undersökning sotn utgångspunkt, även skall föreslå åtgärder för all man skall komma till rätta med de problem som stöldsvinnet vållar.

Jag vill vidare erinra om att regeringen nyligen i proposition till riksdagen (prop. 1979/80:66) har föreslagit skärpt lagstiftning mot häleribrottsligheten. Ett genomförande av förslagen i denna proposition torde vant ägnat alt dämpa sådan tillgreppsbroltslighet där gärningsmannen inle stjäl för egen konsumtion. Sorn jag har framhållit vid min anmälan av den nämnda

propositionen torde det nämligen vara uppenbart alt häleriverksamhelen utgör en grundval för en betydande del av den professionella förirrögenhets-brottsligheten och dä särskilt slöldbrollsligheten.

FILIP FRIDOLFSSON (m):

Herr talman! Jag tackar justitieministern för svaret.

""Vi stjäl som korpar i butiker och varuhus"" löd rubriken i en stor tidning hiiromdagen i samband med att man offentliggjorde en utredning som visade att snatleriet ökar krafligt. Småstölderna i butiker uppgår till miljardbelopp varje år. För att läcka dessa förluster tvingas köpmännen att höja priserna på sina varor. Til syvende og sidst ärdet alltså konsumenterna som genom högre priser på bl. a. dagligvaror tvingas betala stöldgodset. Vi är trlla - i varje fall de allra flesta - medvetna orn all sä här kan del irrte få forlsiiita. Del är ett bedrövligt vittnesbörd otn sjunkande samhiillsrnoral.

Den här frågan har också en ekonomisk sida. Del finns miljarder till hämta. I 000 kr. per år kostar stölderna en medelstor familj, enligt uppgift förmedlad av pressen. Jag tror att det är rikligt som rnan påpekar- all affärsmännen måste vara offensiva. Det är också viktigt alt samhällets attityder förändras, att människor inser att del är förkastligt att stjäla. Nu snattar man hur öppet och iäckl som helst. Hiiromsislens var jag inne i en s. k. närbutik här i staden. Elt par pojkar kom in och tog en kitise bananer ur en korg och bara gick utan all betala. En kund gjorde affärsbiträdet uppmärksam på vad som försiggick. Men hon htide tydligen resignerat och sade; "Jag vågar ingenting såga. Jag är maktlös och får ingen hjälp."

Justitieministern med sin makt och sill inflytande i ett av regeringens viktigaste departement har här en nyckelposition. Därför är del hoppingivande och lugnande att läsa svaret. En utredning med ambitiösa motiv skall tillsättas. Det är viktigt att den arbetar snabbi och trtt de förslag som framläggs får en sådan utformning all rntrn kommer till rätta med problemen. Snatlerilagen kanske måste tindras. Jagtror alten sådan ändriirg skulle hirlsas med lillfredsstirllelse inte bara av mer eller mindre kniickta buliksägtire ulan även av allmänheten - eller kanske riktigare uttryckt av konsumenterna.

Nr 68

Tisdagen den 22 januari 1980

Om ordningsvakters befogenhet, m. m.

Överliiggningen var härmed avslutad.

§ 8 Om ordningsvakters befogenhet, m. m.

Justilieininistern HAKAN WINBERG erhöll ordet för att besvara Ake WIctorssons (s) den 18 december anmälda interpellation, 1979/80:109, och anförde:

Herr talman! Åke Wictorsson har fragilt mig

1. orn jag år beredd all vidtti åtgärder för titt jämställa s. k. innetorg nred allmänna platser enligt allmäniiti ordningssttidgan (1956:617).

2. vilka åtgärder jtig tivser all vidtti för all komma till rätta med de ölägenheter som uppkommer genom att viikttire utrustas med ordningsvtikts-befogenheler.

Nr 68

Tisdagen den 22 januari 1980

Om ordningsvakters befogenhet, m. m.

Interpelltilionen synes i första hand ha förtinletls tiv en händelse den 8 december förra året, då några ordningsvakter på innetorget inom Täby slorcentrum skulle hti företagit elt ingripande nrot en person son-r sairrhide in pengar till förman för de s. k. Palestinagrupperna. Till grtrnd för interpelltilionen ligger uppfattningen all del i stiillet skulle ha ankoir-rrnil på polispersontil titt uppriitlhålla ordningen på innetorget. om detta hade utgjort en allmän pliitseller varit jämställt ineden sådan. Åke Wictorsson har vidare framhållit all brist på polispersonal inte bör få medförti all allmiinhelen utsätts för ingripanden av ordningsvakter med bristfällig utbildning och dålig kännedom om gällande regler och inle heller bör fä vara elt avgörande skäl för om en plats skall tinses som allmän eller inte. Delta skulle nämligen - anser interpellanten - inskränka allmänhetens mötesfrihet samt dess riitt att ordna insamlingar och lotterier m. m. pä platsen.

Låt mig först erinra otn titt del för alt en plats skall anses vara allmän i ordningsstadgans mening fordras all den har upplåtits som allmiin plats enligt faststiilldplan. anden utgör en allmän väg eller en för allmänheten tillgiinglig del av elt hamnområde eller att den annars htir upplåtits till eller används för allmän samfiirdsel. I en lokal ordningsstadga kan bestämmas att andra områden än som har angetts nu skall vara jämställda med allmiinna platser vid tillämpningen av bl. a. vissa föreskrifter i tillmänna ordningssladgan.

Att en plats är att anse som allmän innebär bl. a. all en offentlig lillsliillning inte får anordnas pä platsen ultin tillstånd av polismyndigheten. Ett sådant tillstånd reglerar dock inte förhållandet till ägaren av den mark eller den byggnad som är aktuell. Frågan i vad rnån ägarens medgivande behövs för att exempelvis en offentlig lillslällniirg. en allmän sammankomst, en insamling eller ett lotteri skall få anor-dnas på en pltits är alt bedöma på samma sätt vare sig platsen är allmän eller ej.

Frågan om en plats är allmän eller inte i ordningsstadgans mening har inle heller någon självständig betydelse för polisens ansvar för all ordningen upprätthålls pä platsen. Enligt polisinstruktionen (1972:511) ankommer det på polisen att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Delta gäller i fråga om både allmänna och enskilda pitrlser. Självfallet måste polisen i sill arbete ta hänsyn till i vad mån allmänheten har tillträde till en plats, men det gäller oavsett om platsen är allmän eller inle.

Frän de synpunkter som förefaller ha legat till grund för interpellationen saknar det alltså betydelse om inneiorgen iir att anse som allmänna platser eller inte. Frågan om den aktuella bestämmelsen i allmänna ordningsstadgan är lämpligt utformad från.andra synpunkter övervägs f. n. av ordningsslad-geuiredningen (Kn 1977:02), sotn enligt sina direktiv skall tigna särskild uppmärksamhet ät innetorg och liknande anläggningar. Enligt min mening bör utredningens ställningslagande avvaktas, innan frågan om en eventuell författningsändring las upp.

Niir del gäller Ake Wiclorssons andra fråga vill jag först upplysa all del enligt vad jag har inhämtat inte genom polisens utredning har gått att få belägg för alt det vid del aktuella tillfället verkligen skulle ha förekommit något felaktigt ingripande av .de inom Tabv storcentrum verkstimma

ordningsvakterna. I den mån detttt ändå har skett iir det givelvis hcjgsl bekliigligt, men jttg ktin inte se till del i så fall har någon avgörande betydelse om ordningsvtikterna var anställdti sorn viiklare i elt bevakningsföretag eller . inte.

Jag vill emellertid som min rnerriirg framhålla att restriklivilet bör iakttas när det gäller att anlita ordningsvakter för medverkan vid ordningens upprätthållande pä platser som forilöptrnde frekventeras av tillmiinheten. Detta gäller vare sig pititserna iir allmänna eller inte. Alt helt avstå frän medverktin av ordningsvakter på sådantr platser torde dock f. n. inte vara möjligt. Det är emellertid viktigt att komina ihåg till ordningsvakter och väktare aldrig får ses som en ersättning för ultin endast som elt komplement till det skydd som samhället tillhandahåller genom bl. a. polis- och brandmyndighelerna. Klart ar vidare alt de problem som kan uppstå når väktare i bevakningsföretag erhåller ordningsvaktsförordnairden förtjänar speciell uppmärksamhet.

Dessa frågor har ingående belysts i ordningsvaktsutredningens betänkande (SOU 1978:33) Ordningsvakter, som har överläirnrtils av Åke Wictorsson i hans egenskap av siirskild utredare, och i remissyttrandena över detttt betänkande. Det är min avsikt att under våren tinmiiiti frågan om proposition till riksdagen på grundval av bl. a. ordningsvtiklsutredningens betänkande.

Slutligen kan jag upplysa otn alt de låt vara obekrirfttide uppgifter som har förekommit om ett feltikligl ingripande av ordningsvakter inom Täby storcentrum har föranlett chefen för ordningsavdelningen i Täby polisdistrikt att ta initiativ till ett samnitinlräffande mellan berörda näringsidkare, fastighetsägare, bevakningsföretag och ordnings\-akter för all diskutera frågan om ordningsvakternas befogenheter och skyldigheter i stiinband nred tjänstgöring på innetorget. Jag finner det naturligt och riktigt all polisen på delta sätt inorn ramen för sill förmanskap över ordningsvakterna noga följer dessas verksanrhet och vid behov tar upp särskilda problem till diskussion.

Nr 68

Tisdagen den 22 januari 1980

Om ordningsvakters befogenhet, m. m.

ÅKE WICTORSSON (s):

Herr talman! Jag lackar juslilieministern för svaret på rnin interpellation. Jag tackar också för tre konkreta besked;

1. Del kommer en proposition under våren om de problem som jag har tagit upp i interpellationen.

2. Frågtin otn innetorgens karaktär som allmiinna platser skall prövas tiv ordningssladgeulredningen.

3. De problem som varit i Täby och pä dess innetorg har förairleil en konferens mellan de berörda parterna otn ordningsvakternas skyldigheter och befogenheter.

Dessa besked gör det möjligt för mig alt begränsa dagens diskussion. På en punkt tycker jag dock att del kan finnas anledning alt ytterligtire utvecklti debatten något. Det gäller friimväxten av de privata bevakningsfö-retagen. och då speciellt den utveckling som innebär all väktarna vid dessti

Nr 68

Tisdagen den 22 januari 1980

Om ordningsvakters befogenhet, m. m.

företag utrustas med ordningsvaktsförordnanden och därmed populärt uttryckt får polismans befogenheter-, Jtig skulle ha önskat att justilieminislern klarare tagit avstånd från den utvecklingen.

Vi har i dagens stimhälle en mycket snabb utveckling på dettti område. De privata bevakningsförelagen utrusltir sig med larmcentraler, radiokommunikation, patrullerande bilar, bevaknings-TV, etc. Samtidigt får viikiarnti i tillt större utsträckning ordningsvaktsförordnairden och därmed polismans befogenheter, trots att de inte har den utbildning som polismännen har, Bevakningsförelagen är inte heller pä samma siitt sorn polisen kontrollerade och styrda av samhället. Mot denna bakgrund ärdet kanske inte så märkligt alt det sker allt fler misstag i \'erksamheten. Samtidigt får vi myckel snabbt allt fler privata poliskårer i landet. Del kan inte från medborgarnas synpunkt vara rimligt och rikligt att denna utveckling får fortgå. Jag hade gärna sett ett inerti krtiftfulll avståndstagande av justitieministern på just den här punkten.

Del är denna bakgrund som är avgörande för mig när jag reser kravet all ordningsvakterna inte skall ha rätt alt uppträda som poliser pä tillmänna platser och liknande. Jag är medveten om de problem som i dag finns för att klara ordningshållningen på vissa platser. Ofta anlitar man då ordningsvak-ler, anställda som väktare. Men det kan inte vara rikligt all behålla en sådan situation längre ån vad som är oundgängligen nödvändigt. På allmänna platser har allmänheten från rättssäkerhetssynpunkt en oavvislig rätt att kräva att de våldsingripanden som sker från sanihällets sida skall företas av personal som har en lämplig bakgrund för uppgiften, inle minst när del gäller utbildningen. Och i dag är det bara polisen som har en sådan bakgrund.

Från samhiillsekonomisk synpunkt kan det naturligtvis inte heller vara särskilt stora vinster med nuvarande ordning. Erforderlig arbetskraft måste ju finnas, oavsett om den används till tjänstgöring sonr polis eller som väktare. Däremot torde man kunna räkna med att bevakning med polispersonal - med tanke på de resur-ser som står till polisens förfogande -skulle kunna innebära en lägre personalinsats och bättre effekt. Synpunkter från just Täby polisdistrikt har visat på detta. Med en utökning av polispersonalen inom polisdistriktet skulle bevakningen kunna skötas med en lägr-e sammanlagd personalinsats än vad som är nödvändigt niir bevakningen sköts av väktare.

Justitieministern HAKAN WINBERG:

Herr laltntin! Ake Wiclorssons inliigg förtmleder endast en kommentar frän mig beträffande frågan om behovet av ordningsvakter. Men jag vill gärna först såga alt privata poliskårer har vi inte här i landet, och del skall vi irrte heller ha.

Som jtrg anförde i interpellationssvaret har jag den uppfattningen att det f. n. inte är möjligt att avstå från medverkan av ordningsvakter inom vissa områden som fortlöpande frekventeras av allmänheten. Men jag sade också att restriktivitet borde iakttas när del gäller alt anliltt ordningsvakter i sådana fall. Delta skall ses mot bakgrund av att en ordningsvakt har vissa polisiära

befogenheter, t, ex, att göra omhändertaganden enligt lagen om tillfälligt omhändertagande. Även en väktare ulan ordningsvaktsförordnande har emellertid de befogenheter som tillkommer varje medborgare all exempelvis avvärja olaga intrång och gripa den - pa bar gärning eller flyende fot - som har begått brott som är belagt med fängelse.

Vid prövningen av om ordningsvakter bör anlitas pä en plats som fortlöpande frekventeras av allmänheten bör enligt rnin mening först undersökas om de arbetsuppgifter som avses är av den arten att det är nödvändigt att anlita personal med särskilda befogenheter för dessa uppgifter. Är detta fallet bör övervägas om uppgiften bör fullgöras av polisulbildad personal, och om detta kan ske ulan att andra för polisverksamheten angelägna uppgifter eftersatts. Bedömningen måste alltid ske under hänsynstagande dels till de krav som enskilda, företag och kommuner har rätt att ställa pä ordningens upprätthållande, dels till att polisens generella ansvar för ordning och säkerhet inte ens skall kunna sältas i fråga.

Jag vill också erinra om att även ordningsvaktsutredningens förslag gör del möjligt all i undantagsfall anlita väktare med ordningsvaktsförordnande för sådana uppgifter som jag nu talat om.

Nr 68

Tisdagen den 22 januari 1980

Om rätten att bedriva beställningstrafik med buss

Överläggningen var härmed avslutad.

§ 9 Om rätten att bedriva beställningstrafik med buss

Kommunikationsministern ULF ADELSOHN erhöll ordet för att besvara Per Israelssons (vpk) den 19 december anmälda fråga, 1979/80:237, och anförde:

Herr talman! Per Israelsson har frågat mig hur jag ser på regeringens beslut att vägra en enskild bussägare, som har bedrivit beslällningslrafik på sträckan Karlskoga-Stockholm, fortsalt trafiktillstånd i ett läge då SJ har god beläggning på tågen.

Per Israelsson syftar med sin fråga uppenbarligen på två besvärsärenden som regeringen avgjorde den 29 november 1979. Intet av dessa ärenden avsåg beställningstrafik. Elt av dem rörde linjetrafik och avsåg s. k. veckoslutsirafik samt viss trafik mitt i veckan, huvudsakligen mellan Degerfors-Karlskoga och Stockholm, Regeringen upphävde i det ärendet det tillstånd som länsstyrelsen hade meddelat ett busstrafikföretag. Det andra ärendet avsåg ett tillstånd till viss turistlrafik från Degerfors-Karlskoga till Stockholm som en bussägare hade sökt. Länsstyrelsen fann att den tänkta trafiken inte var att hänföra till turistlrafik, varför något tillstånd inte meddelades. Regeringen lämnade besvären över länsstyrelsens beslut utan bifall.

Jag finner inte skäl all mera i detalj kommentera dessa regeringsbeslut, som inte ar av principiell betydelse.

4 Riksdagens protokoll 1979/80:67-72

Nr 68

Tisdagen den 22 januari 1980

Om rätten att bedriva beställningstrafik med buss

PER ISRAELSSON (vpk):

Herr talman! Jag tackar för svaret, även orrr del var negativt.

Den i nrin fråga aktuelle bussägarens trafiktillstånd för. som jtrg har sett del, beställningstrafik mellan Karlskoga och Stockholm gick ut den 31 december 1977. Han sökte förlängning tiv tillståndet men fick avslag.

På initiativ av en enskild kvinna i Karlskoga startades en ntimninsamling som stöd för en omprövning hos liinsstyrelsen i Örebro. Den namninsamlingen ledde till alt så mycket som 9 158 karlskogabor- nästan en fjärdedel av befolkningen - skrev på.

Denna folkopinion fick både Karlskoga kommun och länsstyrelsen all länka om. Den 19 maj 1978 utfärdade länsstyrelsen i Örebro nytt trafiktillstånd. Med detta syntes allt vara gott och väl, men tyvärr fick det inte förbli sä. Statliga SJ-GDG överklagade länsstyrelsens beslut till koirnnuni-kationsdeparlementel i Stockholm.

Genom delta överklagande korn den här aktuelle bussägaren all hållas i ovisshet under läng tid, och han blev ulan hållbart trnderlag för sill fortsatta handlande. Först i november 1979, nästan två år efter del att del garnlti trafiktillståndet gått ut, kom - som det sägs i svaret - beskedel frän departementet, och det var nej. Därmed undanröjdes länsstyrelsens senaste beslut och GDG tillförsäkrades ensamrätt på veckoslutstrafik mellan Karlskoga-Degerfors och Stockholm.

Under den långa väntetiden har bussägtiren tvingats sälja den ena av sina två bussar och avskedar sin anställde chaufför. Han får nu hanka sig fram på litet lokal turistlrafik.

I samband med den senaste julhelgen sökte bussägaren engängslillstånd för alt, i ett läge då SJ;s tåg och GDG:s bussar till Stockholm var fullbokade, göra en insats för att lyfta av en toppbelastning. Men det blev nej också i det här fallet. Tycker kommunikationsministern all det här verkar rimligt?

I slutet av sill svar säger kommunikationsministern all det inle iir något principiellt beslut. Jag har då en följdfrågtr: År det tänkbart all mtrn kan ompröva frågan onr det kommer in en ny ansökan, och är det då troligt alt det kan bli ett mera positivt beslut från länsstyrelsens eller departementets sida?

Kommunikationsministern ULF ADELSOHN:

Herr talman! Det är inle ofta jag för debatter med representanter för vpk, där de står på barrikaderna för den fria företagsamheten, medan jag försvarar ett statligt förelag. Men livet innehåller ju så mänga besynnerliga situationer, och detta är sannerligen en sådan.

För det första vill jag säga alt jag anser all del är rikligt att detta har tagit för lång tid. Prövningen av den hårtypen av ärenden skall inle ta 18 månader i departementet. Jag har begärt fram alla balanslislor för att gä igenom dem och se vilken typ av ärenden man rnåste ge förtur, så att sådant här inle händer. Det skall jag göra alldeles i början av februari.

För del andra ärdet så. att statens järnvägttr har infört lågtrafik sedan delta först fördes på lirl. Jag vill gärna säga att jag har uppfattningen att man skulle

kunna vara litet mera liberal rned den här typen av tillstånd, och jag tror att del finns gehör för det även hos statens järnvägar. Men man har sagt; Låt oss få 12 månader för att ordentligt se hur lågtrafiksatsningen har slagit, så att vi inle stör trafikrytmen under detta år! Jag tycker all det är en riktig bedömning. Av detta följer också att det kanske finns förutsättningar för en mer positiv bedömning av sådana hår ärenden när det året har gått till ända -men därom vill jag av förklarliga skäl inle säga någonting i dag.

Slutligen vill jag framhålla alt det faktiskt finns nio tåg varje dag mellan Degeifors och Stockholm - och anslutning till Karlskoga. Under helgerna finns det sex tåg varje dag. På fredagar och söndagar tillkommer tre veckoslutsbussar. Så nog finns det möjlighet all med bekväma förbindelser och statens järnvägar ta sig till Stockholm, om man vil! det. Någon fara för kommunikationerna är det inte.

Nr 68

Tisdagen den 22 januari 1980

Om rätten att bedriva beställningstrafik med buss

PER ISRAELSSON (vpk):

Herr talman! Det kanske verkar litet säreget för kommunikationsministern - sotn ju är moderat - att jag som vpk-are tar upp problem som rör småföretagare. Men det är faktiskt så att vi - i varje fall jag - både före och efter val försvarar självverksamma småföretagare, som det rör sig om i del här fallet.

Jag tycker också att tillstånd för den här aktuelle bussägaren endast har en marginell inverkan på GDG:s busstrafik. Vad som stört GDG kanske är att den enskilde bussägaren har kört veckoslutstrafik till ett lägre pris än vad GDG ansett sig kunna göra. Han har också tillmötesgått trafikanterna på elt mycket serviceinriktat sätt, och han var uppskattad av ortsbefolkningen. Detta återspeglas också i den namninsamling som jag nämnde tidigare.

I kommunikationsministerns andra inlägg tycker jag mig kunna spåra en mera positiv attityd. Om bussägaren kommer in med en ny ansökan när man vunnit 12 månaders erfarenhet av lågpriset, kan det hända att denna ansökan möts av en mera positiv attityd från myndigheternas sida.

Kommunikationsministern ULF ADELSOHN:

Herr talman! Jag vill bara ge Per Israelsson en mycket kort inblick i kapitalismens förlovade värld.

Det är nämligen så all statens järnvägar har befordringsplikt i hela det här landet. Då förekommer del alt de som inte har någon befordringsplikt mycket gärna kör pä de allra bästa bitarna, där del finns mesl passagerare, och pade tider då de flesta passagerarna vill åka. Då kan man göra sig mycket stora förtjänster, delvis på bekostnad av statens järnvägar, som ju sedan skall köra även då det är lågtrafik.

Del finns alla skäl alt vara försiktig vid dessa avvägningar. Även om ett bussföretag bara har en marginell betydelse, så finns det tiotusentals bussförelag som gärna vill köra på de bästa sträckorna runt om i landet under de lämpligaste tiderna. Vi får alltså vara något litet försiktiga.

Överläggningen var härmed avslutad.

Nr 68

Tisdagen den 22 januari 1980

Om SJ:s godsterminaler

§ 10 Om SJ:s godsterminaler

Kommunikationsministern ULF ADELSOHN erhöll ordet för att besvara Thure Jadestigs (s) den 3 januari anmälda fråga, 1979/80:238, och anförde;

Herr talman! Thure Jadestig har frågat mig vilka kriterier jag anser all en tiitorl - ulan direkt personförande tåglinjer- skall uppfylla för titt få behålla SJ-terminalens servicefunktioner.

Svaret på frågan om det skall finnas en SJ-terminal eller inle på en ort beror på godsvolymen och omfattningen av biljettförsäljningen.

THURE JADESTIG (s):

Flerr talman! Jag ber alt fä tacka statsrådet Adelsohn för svaret, som var kort och konkret. Del var ett s. k. rakt svar. Men jag tycker att svaret iindå inrymmer en kanske något felaktig slutsats. Kornrnuniktilionsminislern säger nämligen all godsvolymen och omfattningen av biljettförsäljningen skall vara avgörande. Av inarknadstnässiga skäl borde kunna krävas att man bedömer om del finns underlag för ett bibehållande av SJ-lerminaler på platser där godsvolym och övriga servicetjänster finns i tillräcklig omfattning.

Tyvärr måste jag konstatera att SJ i ett aktuellt fall inle gjort någon sådan bedömning. Genom en negaliv och centraliserad marknadsföring har man i stället velat skapa underlag för beslut orn all den här servicen skall las borl. 1 samband nred att persontrafiken lades ned på vissa bandelar gtrranlerades befolkningen likvärdiga bussförbindelser. Man skulle också få behålla sin SJ-service. Men nu motiverar SJ sill handlande med all del intriitt en ny situation med busstrafik i länet över s. k. länsbolag - del är tilltså inte SJ-bussar sorn tas i tjänst. Därmed saknar rnan alltså det här underlaget.

Jag tycker att SJ med någon form av marknadsföring skulle ha kunnat behålla den hår servicen på orter som är lika stirrkt industrialiserade sorn t. ex. min hemort och som är sä pass beroende av alt lågförbindelser finns. Jag har närmast ställt min fråga just därför att jag velat uppmärksamma kommunikationsministern på all vi inte skall behöva acceptera sådana tendenser, i synnerhet som vi nu har så stora ambitioner på andra håll när del gäller all bygga ut och trygga kollektivtrafiken.

Kommunikationsministern ULF ADELSOHN:

Herr talman! I Hallstahammar har biljetlexpedilören sålt i genomsnitt sex biljetter per dag, och det är inte myckel för den som vill göra ett jobb. Styckegodset kommer alt köras direkt till eller från kunderna eller las om hand av elt ombud i det gamla stationshusets lokaler. Bussgods och expressgods kommer alt kunna lämnas in eller hämtas ut hos ett godsombtid. Man får alltså en fullgod service i detta avseende. Vill man dessutom köpa biljetter kan man göra delta genom att beställa i Västerås, där de flesta hittills har köpt sina biljetter, och sedan fä dem sig tillsända per postförskott.

Tyvärr är del nog sä här i livet att man måste acceptera att man inte alltid

kan kräva en service av det slag sorn herr Jadestig efterlyser om rnan rru ändå Nr 68

på annat sätt kan fä fullgod service. Det kan ju inle vara meningsfullt med ett Tisdagen den

22 januari 1980

Om SJ:s godsterminaler

arbete där del finns så litet alt göra när del finns andra arbelen där man har

mycket alt göra och där rnan dessutom frågar efler personal.

THURE JADESTIG (s):

Herr talman! Jag vill inte gärna diskutera en enskild tjänstemans jobb. Han gör säkert det som honom åläggs. Ett sådant resonemang ligger så att säga litet vid sidan om själva sakfrågan. Men vad som här är centralt är i och för sig inte förhållandena i Hallstahammar ulan förhållandena över huvud taget - om statens järnvägar inte har något ansvar når del gäller att upprätthålla en viss service i en kommun på 18 000 invånare - och själva tätorten Hallstahammar omfattar 14 000 invånare. Jag tycker inte att den servicegrad vi nu har överensstämmer med den målsättning sorn vi hade här i riksdagen när vi tog beslutet om en kollektivtrafik och en trafikpolitik sorn skall vara närmare människorna. Del var ju vad vi syftade till. Med nuvarande politik kommer vi i stället längre borl från människorna.

Kommunikationsministern ULF ADELSOHN:

Herr talman! Jag måste tyvärr fråga: På vilket område är del som man nu inte får service? Är del när det gäller styckegodset, där man har fritt tillträde till den gamla lokalen? Är det när del gäller buss- och expressgods, som skall lämnas in till och lämnas ut frän elt godsombud? Eller är det fråga om försäljningen av biljetter, vilka ju kan beställas antingen i Hallstahammar mot postförskott från Västerås eller vilka de som bor i Kolbäck eller Västerås själva kan köpa på dessa orter? Gäller det de i genomsnitt sex biljetter per dag som har sålts?

Jag vill ha ett konkret svar på frågan vilka serviceinskränkningar sotn avses.

THURE JADESTIG (s);

Herr talman! I och för sig kan man nog tycka att ett enlreprenadförslag när det gäller godset är någorlunda tillfredsställande. Låt mig åtminstone slippa göra en bedömning på den punkten till dess alt vi har prövat del alternativet. Jag har dock all anledning att tro att det kommer att fungera. Närmast är det faktiskt biljettförsäljningen sorn jag syftar pä.

Jag tycker dock inte alt statsrådet skall lägga sä stor vikt vid nuvarande biljettåtgång utan i stället ta sig en funderare över hur det kan komma sig att SJ har en sä dålig marknadsföring att människorna söker sig någon annanstans för alt köpa dessa biljetter. Den lokala industrin köper sina biljetter kollektivt från Västerås, kommunen likaså.

Egentligen är del en statistisk fråga hur man skall gå till väga. Men jag tycker ändå all frågan om servicegraden är viktig. Låt oss, eftersom en lokal nu har ställts till förfogande, åtminstone vara överens om att bygga ut servicen i Kolbäck, så att kommunen kan behålla någon form av service på

Nr 68

Tisdagen den 22 januari 1980

Om SSAB:s transporter av stål och järn

detta område. Också där har man i dag endast en man som sköter servicen.

Överläggningen var härmed avslutad.

§ 11 Om SSAB:s transporter av stål och järn

Kommunikationsministern ULF ADELSOHN erhöll ordet för att besvara Rune Torwalds (c) den 10 januari anmälda fråga, 1979/80:246, och anförde;

Herr talman! Rune Torwald har frågat mig om jag överväger några åtgärder för att hindra överförande av järn- och slällransporter mellan Luleå och Borlänge från båt till järnväg.

Enligt vad jag har erfarit är det inte i det fall som Rune Torwald åsyftar fråga om någon överföring av transporter från båt till järnväg, SJ har erbjudits lämna offert till Svenskt Stål AB (SSAB) för helt nya transporter. Riksdagen har beslutat om de regler som styr SJ:s agerande. Verket skall, på lika villkor och inom de ramar som samhället dragit upp, konkurrera med andra transportföretag. Jag varken kan eller vill ingripa i de förhandlingar om SSAB;s nya transporter som kommer att upptas.

Jag har vidare erfarit att järnvägstransporter i detta fall inle stöter på några kapacitetsproblem.

RUNE TORWALD (c):

Herr talman! Jag ber först att få tacka statsrådet för svaret på min fråga. I svaret hävdas ju alt del inte skulle röra sig om något överförande av transporter frän båt till järnväg, utan att det skulle vara fråga om helt nya transporter. De informationer jag fått har inte pekat i den riktningen, men jag har å andra sidan inte tillräckligt säkra informationer för alt ha något underlag för elt gendrivande av statsrådets uppgifter. Men jag är ändå en smula skeptisk till påståendet att det skulle röra sig om helt nya transporter, utan konsekvenser för de kvantiteter av stål och järn som nu sjöbefordras, speciellt i nuvarande läge med ett lågt utnyttjande av både NJ A:s och SSAB:s produktionskapacitet.

Herr talman! Avslutningsvis vill jag bara säga att jag hoppas att vi trots allt är eniga om all i all möjlig mån utnyttja sjötransporter, eftersom dessa i normala fall är de mest energisnåla.

Kommunikationsministern ULF ADELSOHN;

Herr talman! Jag delar helt Rune Torwalds uppfattning i den delen. Ingen av oss kan svåra på vad som är rätt i de uppgifter som vi har falt, men enligt de besked jag har fåll från SSAB har man i dag inte alls några transporter mellan Luleå och Borlänge med båt eller järnväg. Därför skulle det knappast kunna vara tal om någon överföring av sådana transporter. Men osvuret är bäst -ingen av oss har haft tillfälle att på platsen kontrollera hur det ligger till.

Självfallet skall man dock försöka använda sjötransporter i alla de sammanhang där dessa är energisnältrsl. Men i många fall är även järnvägen energisnål, och därför försöker vi också se till all många transporter genomförs via järnväg.

RUNETORWALD (c);

Herr talman! Jag skall inte förianga debatten myckel. Jag vill bara säga an del är möjligt att SSAB, i den nya sits förelaget har, nu plötsligt får överta en del av del gods sorn NJA har transporterat. Det kan alltså vara sant, som SSAB säger, att det förelaget inte hirft några sjötransporter, rnen all SSAB i Luleå övertar gods som förut av NJA har skickals per bål. Jag vet inte hur det förhåller sig ined det.

Jag är ändå tacksam för att statsrådet framhållit all han delar min uppfattning att man i alla de fall där del är möjligt bör överväga sjötransporter.

Nr 68

Tisdagen den 22 januari 1980

Om förbäUrad trafiksäkerhet i sjöfarlederna till Göteborg

Överläggningen var härmed avslutad.

§ 12 Om förbättrad trafiksäkerhet i sjöfarlederna till Göteborg

Kommunikationsministern ULF ADELSOHN erhöll ordet för an besvara Rune Torwalds (c) den 10 januari anmälda fråga, 1979/80:247, och anförde:

Herr talman! Rune Torwald har med hänvisning till olycksstatistik och vissa kostnadsuppgifter frågat mig vilka åtgärder som övervägs för att snabbt få till stånd åtgärder, som förbättrar trafiksäkerheten i farlederna till och frän Göteborgs hamn.

När del gäller trafiksäkerheten i farlederna till Göteborg pågår på uppdrag av sjöfartsverket och Göteborgs hamn en särskild utredning om inrättande av en gemensam trafikcentral under hamnens huvudmannaskap och en sammanslagning av hamn- och sjölotsningen med sjöfartsverket som huvudman.

Enligt vad jag erfarit kommer utredningsresultatet alt läggas fram inom kort. och jag får då tillfälle alt ta närmare del av det. Kostnaderna i sammanhanget kommer naturligtvis att bli beroende av bl. a. omfattningen av den tekniska utrustning som kan anses behövlig från främst säkerhetssynpunkt. Det torde dock med största säkerhet komma all röra sig orn belopp av en helt annan storleksordning än de relativt blygsamma summor som Rune Torwald nämner i sin fråga.

Jag anser att en trafikcentral i en livligt trafikerad farled som Göteborgs är en framkomlig väg att öka sjösäkerheten. Direkta åtgärder i farleden som 1. ex. borlsprängning av vissa grund har också en säkerhetshöjande effekt. De har också, vill jag tillägga, den fördelen all de inle medför några framlida driftkostnader.

Dessa båda åtgärder bör enligt min mening ses i ett sammanhang. När

55.

Nr 68

Tisdagen den 22 januari 1980

Om förbättrad trafiksäkerhet i sjöfarlederna till Göteborg

utredningsförslaget föreligger finns också underlag för att föreslå lämpliga åtgärder och gå till beslut.

RUNE TORWALD (c);

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet även för detta svar. Del kanske kräver en något rner utvecklad framställning från min sida.

Anledningen till att jag ställde denna fråga är att del sedan 1973 har inträffat 22 grundstötningar och 8 kollisioner i de aktuella farledertra. Egentligen är det nu 23 grundstötningar, eftersom ett fartyg efler det all jag hade skrivit frågan lyckades gå på grund för andra gången inom loppet av 14 dagar. En del av dessa tillbud har faktiskt krävt människoliv. Det är därför märkligt all det skall behöva ta så lång tid innan någonting görs.

Redan 1976, i Svensk Sjöfarts Tidning nr 49, redovisades hur man med hjälp av ett Decca Survey Pilot System skulle kunna förbättra en farleds övervakning, t. ex Göteborgs. Och jag vet alt just detta system skulle vara till stor fördel, om det kunde utnyttjas vid irafikövervakningen i Göteborgs hamn.

Statsrådet säger nu att det inom kort väntas ett förslag för alt förbättra trafiksäkerheten i farlederna till Göteborg men all kostnaderna skulle bli myckel större än vad jag har antytt. Jag var närmast ute efter de kostnader som själva trafikövervakningen skulle kräva. Jag är medveten orn att det kanske rör sig om 15 milj. kr. utöver vad jag har anfört, om grunden skall sprängas bort. Men jag vill notera all del naturligtvis är värdefullt om grunden verkligen sprängs borl. Å andra sidan får inte det undanskymma det faktum att det, även om grunden är kvar en viss tid, är till stor fördel om vi har en irafikledning som fungerar.

Jag är övertygad onr att en hel del av de missgrepp som har skett och som har lett till några av grundstölningarna skulle ha kunnat undvikas, om marr hade haft dessa hjälpmedel till sill förfogande. Enligt de informationer jag har fäll har missgreppen bl, a, bestått i att någon, på grund av stress på bryggan, tillfälligt glömt bort sig. Och under en minut förflyttar sig ett fartyg ganska långt. Ett sådant här övervakningssystem skulle då ha lett till en reaktion från Irafikledningen, som snabbi hade sagt ifrån: Nu krävs en korrigering. Ni ligger på fel kurs osv.

Herr talman! Jag har med detta bara velat understryka viklen av alt vi så snart som möjligt får en lösning på dessa problem, och jag hoppas all statsrådet vidtar de åtgärder som han i svaret har utlovat.

Kommunikationsministern ULF ADELSOHN:

Herr talman! Jag fick häromdagen av haverikommissionen en rapport där just de två senaste grundstölningarna diskuterades. Jag erhöll då en lista på alla de grundstötningar som har skett i infarten till Göteborg - och det är mänga, alltför många.

Låt oss säga att det - jag tror nämligen att Rune Torwald hade rätt - kostar ca 15 milj. kr. att spränga bort dessa grund. Med hänsyn till den livliga trafiken och del antal olyckor som har skett är del rimligt all grunden las

borl. Det finns knappast någon vägsträcka i landet med en sä omfattande Nr 68

trafik där man skulle ha haft kvar sä många irafikfaror som del finns på vägen Tisdagen den

in till Göteborgs hamn. 22 januari 1980

Sorn jag sade förut tycker jag alt en borlsprängning har den fördelen alt______ ___

den inte drar några framtida driftkostnader- man höjer säkerheten en gäng Om åtgärder med
för alla. Med delta har jag velat antyda alt jag i varje fall är positiv till alt nran anledning av in
försöker ta bort de allra värsta knallarna vid infarten till Göteborg. Sedan dragning av tåg-
skall vi se hur trafikövervakningen skall kunna arrangeras. I den frågan har förbindelser
man litet olika uppfattningar i Göteborg och på sjöfartsverket, delvis på
grund av all man har rätt olika intressen,

RUNE TORWALD (c):

Herr talman! Jag vill bara ta tillfället i akt alt uttrycka min stora tillfredsställelse över den komplettering av svaret som statsrådet här gav. Jag delar helt statsrådets uppfattning, och jag hoppas att vi får en snabb lösning både när det gäller borlsprängning av grunden och när del gäller trafikövervakningen i Göteborgs hamnområde.

Överläggningen var härmed avslutad.

§ 13 Om åtgärder med anledning av indragning av tågförbindelser

Kommunikationsministern ULF ADELSOHN erhöll ordet för att besvara Sten Svenssons (m) den 11 januari anmälda fråga, 1979/80:250, och anförde:

Herr talman! Sten Svensson har frågat rnig hur jag principiellt ser på de problem som uppstår då rnan icke insätter en ny bussförbindelse som ersättning för en indragen tågförbindelse och vilka åtgärder jag är beredd all vidta för all underlätta en positiv lösning av de sålunda uppkonrna problemen.

Ansvaret för lokal trafikförsörjning ligger på kommunen eller på trafikhuvudmannen i de län där sådan finns. Aktualiseras indragning av en lokal tågförbindelse skall kommunen resp. trafikhuvudmannen om det anses behövligt ändra det lokala trafikmönstret. De kan dä välja transporlrhedel med hänsyn till kostnader, energiförbrukning m, rn. Till landsbygdsirafik med buss eller taxi utgår bidrag från staten. Önskar kommunen bibehålla tågförbindelse får överläggningar härom ske tned SJ.

1 sammanhanget vill jag erinra om att SJ under senare är aktualiserat frågor om indragning av tågförbindelser i mycket begränsad omfattning.

STEN SVENSSON (m):

Herr talman! Jag tackar kommunikationsministern för svaret på min fråga.

För att belysa frågeställningen har jag tagit upp exemplet Kättilstorp.
Kättilstorp är ett mindre landsorlssamhälle i Skaraborgs län. För några år 57

Nr 68

Tisdagen den 22 januari 1980

Om åtgärder med anledning av indragning av tågförbindelser

sedan fanns där mycket godti förbindelser, dä låg mellan Falköping och Jönköping stannade flera gånger om dagen. Numera stannar inga tåg i Kättilstorp, trots alt flera tåg passerar varje dag.

Inga bussar har salts in sorn ersättning för den indragna tågförbindelsen, och ortens befolkning är nu helt beroende av egna bilar eller taxi. Inte minst pensionärer drabbas hårt av denna isolering.

Mot bakgrund av dagens energiförsörjningssitualion frågar sig inånga människor hur staten kan medverka till en dylik utveckling. När förbindelserna med de allmänna kommunikationerna blir sämre tvingas rnan i ökad utsträckning använda personbil. Det exempel som jag har redovisat i min fråga är såvitt jag kan förstå inte någon engångsföreteelse - jag kan peka på flera orter i min valkrets. Och sannolikt är den bild jag har redovisat vanlig i många andra län.

Man borde rimligtvis försöka åstadkomma del motsatta, dvs. underlätta för människorna all anlita kollektivtrafiken, i en situation där olje- och bensinpriser bara stiger brant uppåt och då stat och kommuner manar till sträng hushållning med vår energi.

Jagförstär av svaret att statsrådet anser alt ersättningstrafik skall sättas in. Det ar värdefullt all statsrådet gör denna opinionsyttring. Men min följdfråga är: Kan SJ göra dylika indragningar innan man förvissar sig om alt lämplig ersältningslrafik verkligen kan etableras?

Kommunikationsministern ULF ADELSOHN:

Herr talman! Fördel första ärdet pädet sättet, sorn jag sade i svaret, att SJ har gjort mycket få indragningar. När Bo Turesson var kommunikationsminister hade han elt 60-tal ärenden sorn hade överklagats vad gäller indragning av stationer. Sedan dess har regeringen inte haft någon sådan fråga uppe för formell handläggning. SJ skall i god lid la kontakt med den berörda kommunen, som skall få möjlighet att säga vilken typ av Irafikslag man vill sätta in. Detta skall ske regelmässigt.

För del andra vill jag i dessa energifrågornas dagar säga all det är inte alldeles utan åtgång av energi som man bromsar och startar elt stort snälltåg med åtta vagnar. Det går åt lika mycket energi för del sorn för att åka 180 km/lim i en personbil. Och man skall inte glömma att när det är myckel litet trafik startar faktiskt inle heller ett stort tåg utan energi.

STEN SVENSSON (m);

Herr talman! Jag har förståelse för att man kan göra en sådan jämförelse, men vi måste också la hänsyn till de människor som berörs. Jag har här ett brev, skrivet av prosten Erik Skagefors i Yllestad, och han säger bl. a, följande;

""Del är ju märkligt att vi här och nu skall ha sämre kommunikationer än för 100 år sedan, dä folk nyss hade fått järnvägen. När det talas om att folk bör åka kollektivt och använda reguljärt trafikmedel är det som ett hån i Kätlillorpsbornas öron, då här inle finns något reguljärt irafikmedel.

Del är underligt alt ett samhälle och en bygd får isoleras på del sättet med

allt vad det innebär.

Som Du kanske sett i tidningarna är skolmyndigheterna i Falköping ute efter att lägga ned skolan i Ylleslad. De har tydligen blivit övertygade om de stora skolenheternas välsignelser."

Det har i sammanhanget påpekats att kommunen har en kompletterings-trafik, men den är helt otillräcklig för det här ändamålet, och man är helt beroende av den planering söm SJ bedriver. Frågan kvarstår då vad SJ kan göra för att lösa problemen för de berörda människorna och för att åstadkomma en adekvat förbindelse för dem.

Nr 68

Tisdagen den 22 januari 1980

Om fasta förbindelser över Öresund

Kommunikationsministern ULF ADELSOHN;

Herr talman! I en kommunikationsministers arbete ingår alt sätta sig in i detaljer nästan utöver det rimligas gräns.

Det finns en kornpletteringstrafik med taxi pä den här sträckan. 272 personer utnyttjade den under det senaste irafikårel. Det är en beställningstrafik-den går alltså inle orn man inle har beställt den. F. n. utnyttjas 60 % av dessa turer.

Herr Sten Svensson: Åk hem och tala om i hembygden alt 40 % kapacitet är outnyttjad!

STEN SVENSSON (m):

Herr talman! Jag hälsar kommunikationsministern välkommen all framföra exakt samma synpunkter till de berörda människorna.

Kommunikationsministern ULF ADELSOHN;

Herr talman! Jag litar på den förtjänstfulla pressen i den här delen av landet.

Överläggningen var härmed avslutad.

§ 14 Om fasta förbindelser över Öresund

Kommunikationsministern ULF ADELSOHN erhöll ordet för att besvara Ulla Ekelunds (c) den 14 januari anmälda fråga, 1979/80:259, och anförde:

Herr talman! Ulla Ekelund har frågat mig vilka förutsättningar som jag anser del finns att få frågan om fasta förbindelser över Öresund löst enligt den s. k. HH-leden.

Riksdagen fattade år 1975 ett beslut som innebär all en järnvägstunnel mellan Helsingborg och Helsingör bör byggas. Sedan dess har 1975 års danska och svenska Öresundsdelegalioner avlämnat betänkandet Öresunds-förbindelser (SOU 1978:18). vilket remissbehandlats.

Jag utgår från all Ulla Ekelund med HH-leden avser en järnvägstunnel mellan Helsingborg och Helsingör. Generellt sett är byggandet av fasta förbindelser över Öresund naturligtvis i stor utsträckning beroende av vilket

Nr 68

Tisdagen den 22 januari 1980

Om fasta förbindelser över Öresund

intresse det finns från dansk sida alt få till stånd sådana förbindelser. Jag har för några dagar sedan överlagt med min danske kollegti om Öresundsförbindelserna. 1 Diinmark är man f. n. inte beredd låsa sig för en viss lösning.

När del gäller järnvägstrafiken över Helsingborg vill jag erinra om vad Helsingsborgs kommun har framhållit i sill yttrande över den senaste Öresundsulredningen. Kommunen förordar att den framlida godstrafiken på järnväg till Danmark tillgodoses genom all en ny lågfärjeled inrättas mellan Helsingborg och Köpenhamn.

Samtidigt har statens järnvägar i sitt yttrande framhållit att det inle finns möjlighet att förränta den svenska andelen av kostnaderna för en järnvägstunnel mellan Helsingborg och Helsingör. En sådan lösning förutsätter alt staten direkt går in med ca 400 milj. kr. i anläggningen. Totalt kostar en enspärsförbindelse i tunnel ca 1,6 miljarder kronor.

F. n. undersöker de två ländernas järnvägsförvaltningar i detalj förulsält-ningarnti för en ny lågfärjeförbindelse. En tidigare översiktlig utredning har visat all alternativet är realistiskt. Ur slatsfinansiell synpunkt är del alt föredra framför det betydligt kostsammare tunnelbygget. Även från dansk sida tillmäter man delta alternativ ett stort intresse.

Överläggningarna med Danmark måste alltså fortsätta, varvid alla allerirativ till lösning bör finnas med i bilden.

Mot bakgrund härav bedömer jag att del finns goda förutsättningar all fä till stånd bättre järnvägstrafik mellan Helsingborg och Danmark.

ULLA EKELUND (c);

Herr talman! Anledningen till min fråga till kommunikationsministern var dels en pressrelease som man kunde läsa ungefär vid liden för riksdtigens början, dels de få rader i budgetpropositionen, bil. 9, där komrnunikalionsminislern talade om all han tänkte la upp överläggningar med den danska regeringen orn fasta förbindelser över Öresund.

Jag tackar för svaret på rnin fråga. Som jag har förstått och sorn jag också senare har sett i Helsingborgs kommuns svar har förutsättningarna ganska mycket ändrats sedan riksdtigen fattade sill beslut om en prioritering av HH-leden genom byggande av en järnvagsuinnel. Del är f. ö. ett beslut som riksdagen senare, med trafikutskottets betänkande som grund, har upprepat.

Jag förstår all mtin f. n. med hänsyn till de ändrade förhållandena på både dansk och svensk sida. inte minst rned avseende på ekonomin, betraktar lösningen med en ny lågfärjeförbindelse Helsingborg-Köpenhamn som en bättre och rikligare lösning. Med tanke på kommunikationsministerns svtir skulle jag ändå viljti ställa en följdfråga. På ett ställe i svaret står det nämligen att man vid överläggningarna med danskarna skall beakta alla alternativ. Räkntir kommunikationsministern på tal om allti alternativ också med riksdagens beslut om en järnvägstunnel Helsingborg-Helsingör och den hiir tågfärjeförbindelsen. eller räknar kommunikationsministern iiven med den långt tidigare diskuterade broförbindelsen Malmö-Köpenhamn?

Kommunikationsministern ULF ADELSOHN: Nr 68

Herr talman! Med alla alternativ menar jag såväl en tunnel som en tågfärja Tisdagen den
och en bro ~ den s. k. KM-leden. 22 januari 1980

När det gäller järnvägsfrågorna avser jag nu att först avvakta de ____

överläggningar som pågår mellan Danske Stalsbaner och sttitens järnvägar.     Orn åtgärder för
De diskuterar tågfäijeförbindelsen, och när de är klara med detta finns det     gn förhindra TV-
anledning att mer konkret la ställning till järnviigsförbindelserna,     haverier

Beträffande frågan om KM-leden vill jag till riksdagen giirnti siiga att den danske kommunikalionsminislern meddelade att man i departementet förbereder en proposition till folketingel, vtiri man kominer att föreslå att pliinerna på Saltholm skrinliiggs och att Kastrup i stället byggs ut, där man visserligen i så fall får miljöproblem. Man har emellertid riiknat med den slatsfinansiella situationen i Danmark sådan den år. Man har inte några möjligheter all klara elt slorl projekt. Det är inget tvivel om alt det danska intresset för KM-leden härigenom har minskal. Delta avser jag all nu informera de lokala intressenterna i Skåne otn. Jag vill också höra vad man från svensk sida har att såga tned anledning härav.

ULLA EKELUND (c):

Herr talman! Jag vill med anledning av kommunikationsministerns kompletterande svar bara säga att enligt två riksdagsbeslut skulle den fasta förbindelsen med Danmark avse Helsingborg-Helsingör och icke bron Malmö-Köpenhamn. Det är alltså en nygammal bit som kommunikationsministern inför i överläggningarna.

Kommunikalionsminislern ULF ADELSOHN;

Herr talman! Ja, nygammal vals är nygammal vals, men jag tycker att vi i alla fall måste meddela de lokala intressenterna i Skåne vad man tycker i Danmark, Sedan vill jag naturligtvis höra vad det finns för regionala och lokala intressen. Annars blir del mycket svårt att konrma frairr till ett beslut. Någon form av besked tycker jag vi måste komma fram till. Visst skall irran hålla alla vägar öppna, men jag tycker alt vi i alla fall måste sluta till de vägar som vi under inga förhållanden kan ha öppna, så att vi inte har en rnängd olika alternativ och omfattande markreserver till ingen nytta.

Överläggningen var härmed avslutad.

§ 15 Om åtgärder för att förhindra TV-haverier

Kommunikationsministern ULF ADELSOHN erhöll ordet för att besvara tredje vice talmannen Karl Erik Erikssons (fp) den 3 januari anmälda fråga, 1979/80:239, och anförde:

Herr talman! Karl Erik Eriksson har med hänvisning till att del strax efter
julhelgen inträffade elt svårt masthaveri i Sunne i Värmland, vilket medförde
att ett stort antal hushåll blev utan TV-bild, frågat mig dels om del svåra 61

Nr 68

Tisdagen den 22 januari 1980

Om åtgärder för att förhindra TV-haverier

haveriet i Värmltind kommer all innebära skärpt kontroll och ökade säkerhetsåtgärder från televerkets sida för all förebygga likntinde haverier, dels om nran avser all bygga ut de portabla anläggningarna för att klara TV-abonnenternas berättigade krav på att avbrotten vid liknande situationer skall bli så kortvariga som möjligt.

Televerkels undersökningar av orsakerna till masthaveriet visar att en slålbult i fästet för en staglina har brustit. Vid tillfället för haveriet rådde storm som i förening med ovanligt kraftig nedisning av masten gjorde att påfrestningarna blev för storti. Undersökningarna visar också all rostangrepp på maslen inle har inverkat. För alt undvika liknande haverier kommer televerket all vidta åtgärder i första hand på de master som år mesl utsatta för nedisning.

Del finns inga praktiska möjligheter all helt ersätta så stora TV-slationer sotn den i Sunne med transportabla anläggningar. Vid skador på tnindre stationer räknar televerket med att sändningarna kan återupptas med full kapacitet inom någon dag. Reparationerna av masten i Sunne beräknas ta upp till 10 månader, varför televerket kommer alt bygga en provisorisk mast intill den nuvarande. TV-sändningarna därifrån kan påbörjas under februari.

De åtgärder som televerket hittills har vidtagit har minskat antalet hushall utan TV-bild till tnindre än 5 000. Den provisoriska masten kommer att möjliggöra TV-mottagriing för sä gott som alla berörda hushåll.

Televerket har hittills bedömt all beredskapen för händelser av del här slaget är god. Man kommer nu att överväga om beredskapen behöver höjas ytterligare.

Tredje vice talmannen KARL ERIK ERIKSSON (fp):

Herr talman! Först en kommentar till svaret på den sista frågan angående beredskapen. TV-haveriel på Blåbärskullen vållade en väldig besvikelse, när en stor mängd värmlänningar och andra TV-tittare blev ulan TV-bild under praktiskt taget hela nyårshelgen, treltondagshelgen och framåt. Även orn televerkels personal gjorde ett jättejobb under helgdagarna, något som vi sätter rnycket stort värde pä, ställer sig många frågan; Finns det inle bättre beredskap? Finns det inte möjligheter alt ha transportabla sändare, som kan kopplas in vid behov? Det inger en viss oro hosTV-tittarna när TV-tekniker i lidningsuttalanden säger; Det är svår"t att få fram reservdelar och all det är rnaterialbrislen som är deras största problem f. n. Del är klart all människor, när de betalar dyra licenser, vill ha så korta avbrott som möjligt.

Nu säger statsrådet i svaret, som jag tackar för, att man kommer att överväga om beredskapen behöver höjas ytterligare. Om uppgifterna till rnig är riktiga finns det inte tillgång till transportabla sändarstationer. Jag vill ställa frågan: Ärdet en riktig uppgift?-Om detär så tycker jag all det är litet beklagligt.

Sä till den viktigaste frågan. Jag visar här en bild paTV-skärmen, och den bekräftar just vad kommunikationsministern sade i sitt svar, nämligen alt det tydligen är en bult som är boven i det här dramat. Det här aktuella fallet

avhjälptes ganska fort, och människorna är i stort sett nöjda med att Nr 68 televerket gjort ett jättejobb, men man ställer sig ändå frågan: Vad händer Tisdaeen den med de andra 20 masterna? Materialet är väl lika nedslitet där. Sä sent sorn i 22 januari 1980

den hår veckan svarade en byrådirektör i televerket ja |5å frågan; Var del en

Om postens service i glesbygden

bult som orsakade masthaveriet? Förmodligen är det, sade han, en fråga om utmattning av materialet.

Nu säger kommunikationsministern att man skall se över masterna, rnen jag vill ställa en följdfråga: Kommer man all ha tillgång till nya och bättre provningsmetoder? Man hade ju god kontroll av den här masten och ända fann man inle felet. Jag tycker alltså alt den viktigaste frågan i anslutning till rnasthaveriei på Blåbärskullen är: Vad händer med de andra 20 masterna? Finns risken alt vi förlorar stora pengar och service till licensinnehtivarna genom att detsamma händer även med de övriga masterna i landet?

Kornmunikationsrninislern ULF ADELSOHN:

Herr talman! Vad gäller den första frågan måste en transportabel sändaranläggning av praktiska skäl dimensioneras sä alt riickvidden blir ganska begränsad.

Vi rnåste också vela att del är myckel dyrt att uppföra reservmaster eller vidta andra, som del heter, beredskapsätgärder. Och det skall vägas rnot de trots allt små riskerna och mot andra resursbehov i samhället.

Beträffande haveriet i Sunne är del riktigt all del var bullen, som vi såg på bilden, som var boven i sammanhanget.

Arbetet med all se över de här ca 20 är gamla högmasterna påbörjades dock redan innan haveriet i Sunne inträffade. Nu skall man införa en innovation i den här genomgången, och del skall ske över hela landet. Man skall röntga bullarna, herr talman.

Tredje vice talmannen KARL ERIK ERIKSSON (fp): Herr talman! Tack för det beskedet, Ulf Adelsohrr! Jag tycker det är värdefullt att vi får säki'are kontrollmetoder. Det är från televerkets, licensbelalarnas och skattebetalarnas synpunkt mycket viktigt. Än en gång: Tack för beskedet!

Överläggningen var härmed avslutad.

§ 16 Om postens service i glesbygden

Kommunikationsministern ULF ADELSOHN erhöll ordet för att besvara Tore Nilssons (m) den 10 januari anmälda fråga, 1979/80:245, och anförde:

Herr talman! Tore Nilsson har frågat orn jag anser alt enskilda skall betala för att få den service som andra delar av landet får kostnadsfritt, eftersom post minst fem dagar i veckan anses självklar.

De glesbygdshushåll som betjänas med postväskor erhåller väskorna varje

Nr 68

Tisdttgen den 22 januari 1980

Om postens service i glesbygden

vardag då reguljär linjetrafik, skolbil, mjölkbil eller annan regelbunden transport passerar. Även hushall som ligger bortom vägar sorn trafikeras regelbundet får varje vardag postväskorna hemkörda om antalet hushåll uppfyller verkels normer, dvs, om antalet betjänade hushåll per kilometer väg är tillräckligt stort. För dessa transporter anlitar postverket ofta taxi. Antalet betjäningsdagar minskas vid mindre antal hushåll.

Normerna, som också gäller vid lantbrevbiiring, har successivt förändrats. Kravet på antalet betjänade hushåll för postutdelning varje vardag har sänkts kraftigt sedan början av 1950-talet, vilket alltså inneburit en avsevärd serviceförbättring. En ytterligare sänkning anser postverket emellertid f. n. inte möjlig.

För min del anser jag det nödvändigt att postverket gör avvägningar mellan å ena sidan service och a andra sidan kostnader. Det skulle leda till orimliga kostnader att ge alla, oavsett var de bor, postuldelning varje vardag. De som inte har detta kan givetvis själva eller genorh bud hämta postväskorna där de avlämnas av de regelbundna transporterna de dagar då postverket inte ombesörjer transporten ända hem.

TORE NILSSON (m);

Herr talman! Jag ber alt få tacka kommunikationsministern för svaret. När jag ser honom gå i elden så här ofta, önskar jag nästan all han själv varit postulbärare i de bygder det gäller.

För snart två är sedan ställde jag till dåvarande kommunikationsministern en fråga som gällde postservicen i ungefär samma delar av landet som del nu närmast är fråga om. Det gällde då Sorsele och Storumans kommuner, där posten drog in viss service i form av postväskor. Trots all både kommunerna och de enskilda hade uttalat sig emot det, genomfördes den s. k. reformen.

Med anledning av det som nu inträffat i Vindelns kommun - det finns säkert liknande fall på andra håll - nämligen alt man i vissa byar får post bara tre dagar i veckan, har jag frågat om man själv kan betala för viss utkörning av post. Men det jag ville ål är just talet om de enhetliga normerna. Oavsett var man bor har man samma installationskostnad för t, ex, TV och telefon. Man betalar för samtalen efter avstånd, men i slorl sett är kostnaderna lika. När det gäller posten är servicen dock inte likvärdig för hela landet.

När kommunikationsministern nu talar om att man rnäste göra avvägningar, är det väl rikligt, men frågan är vad sorn kostar mest. Det finns naturligtvis bygder med extremt få invånare som inte kan få samma service som andra, men här är det fiåga om bygder där ganska många människor lever, och jag tycker det vore självklart att de skulle få post åtminstone fem dagar i veckan. Jag vet inle om Ulf Adelsohn skulle känna del som en lättnad att slippa få post fem dagar i veckan. Det är möjligt att han skulle göra det. Men för dem som bor där uppe i inlandet, som det är fråga orn, och som kanske hoppas få dit andra människor och utöka verksamheten i kommunen, är det oerhört negativt att uppleva de förhållanden som just nu råder.

Jag har flera gånger förut tagit upp frågan om storleken av ett samhälles

kostnader vägda mot totalbudgeten. Här säger nu statsrådet all det skulle kunna leda till orimliga kostnader all betjäna alla pä samma sått, men frågan är ju vad staten fär betala för annan verksamhet - det kanske trots allt skulle bära sig att ha folk anställda sotn skötte om denna service.

Det har utkommit en ny tidning pä det område som kommunikationsministern representerar, nämligen Linjeflygs tidning Upp och ner. Jag kom att ögna i den när jag flög hit ner i dag. Där finns det en mycket trevlig intervju med landshövdingarna i landet, och en av dem, landshövdingen i Västerbotten, talar om att ett liknande affärsdrivande verk - i det fallet är det vägverket - drar in viss verksamhet för att tjäna pengar. Han frågar de ansvariga i Västerbotten: Men om man sätter in en miljard i bidrag till att hålla i gång landet, är det då någon förtjänst med att dra in en verksamhet som kostar bara några hundratusen kronor?

Jag tycker att Jan Carlzons artikel i samma tidning om Cirkus Sverige är någonting som har fog för sig.

Nr 68

Tisdagen den 22 januari 1980

Om postens service i glesbygden

Kommunikationsministern ULF ADELSOHN:

Herr talman! Under den tiddå jaghar varit borgarråd eller statsråd har jag fört otaliga debatter med enskilda ledamöter av fullmäktige, riksdag och andra församlingar. De har talat om "denna lilla kostnad" - bara hundralusen eller några hundralusen, som tydligen landshövdingen i Västerbotten säger. Det är naturligtvis inle sä stora kostnader, rnen varje människa i det här landet har väl några krav och önskemål som vederbörande själv tycker att det egentligen inte är för mycket all få uppfyllda. Multiplicerar man dem blir det emellertid orimliga belopp. Del är detta det gäller.

På varje område måste man försöka att hålla igen något. Var och en talar utifrån sina önskemål och anser att del är särskilt viktigt att fä dem uppfyllda. Detär ju inget fel i det, men den som skall försöka fä pengarna alt räcka till en rimlig fördelning måste kunna hälla igen.

Vi har vissa normer för postutbärning. I början på 1950-lalet var det, herr Nilsson, tio hushåll per kilometer färdväg, och i dag är det två hushåll. De normer som gällde på 1950-talet är alltså nu femdelade. Om man skulle ytterligare halvera dem, skulle det kosta 200 milj, kr. Man kan naturligtvis diskutera saken, men de pengarna har vi inte i dag.

Dessutom vill jag säga att del är riktigt att televerkets fasta installationer är någonting liknande, och järnvägens också i och för sig, men alla de rörliga kostnaderna för telefonsamtal, järnvägsresor och flygresor är ju högre vid längre avstånd. Det är endast posten som håller samma taxa för brev i hela landet. Posten är således det mest jämlika av alla verken i del avseendet-det erkännandet tycker jag vi skall ge posten.

TORE NILSSON (m):

Herr talman! Då det gäller de ekonomiska principerna kommer kommunikationsministern och jag väl överens, och jag vet också all man inle kan lägga ut hur mycket pengar som helst och ändå kunna klara firman och dess

5 Riksdagens protokoll 1979/80:67-72

Nr 68

Tisdagen den 22 januari 1980

Otn postens service i glesbygden

ekonomi. Men det ligger tinnorlunda till när del gäller de här bygdernti och förhållandena.

Jag vill påpeka alt just den landshövding scjrrr jag refererade till har tjänstgjort i den kungl. huvudkommunen. nren han httr kommit upp och fått se på våra förhållanden. Han har nog tänkt om en hel del. Jag sade också all det finns orimliga och extrema förhållanden på vissa ställen, dit man inte kan föra fram post. Del är väl servicen till de orterna som drar ner lönsamheten och ökar kostnaderna-otn det nu är sant alt det kosttir 200 milj. kr. Men jag tror att de allra flesta av dessa bygder skulle kunna få post fem dagar i veckan och alt det skulle kunna åstadkommas med en relativt ringa kostnadsökning.

Och så kommer då alltid delta tal om samhällets kostnader i stort. Det är riktigt all man bör se till att verksamheten bär sig, men om det är samma företag, samma firma, nämligen Sverige, som stär för alltihop, och om del förelaget enligt ekonomiska experters uträkningar förlorar en slant, exempelvis 200 miljoner, rnen får tillbaka pengtu i form av miljardsatsningar på annat håll, är det väl fråga om huruvida det resonemanget år rikligt eller inle.

Jag tycker också all när del i dag förs debatter där uppe om allt negativt som det innebär all bo sä långt från låt mig säga centrum av Sverige, så långt från tätorterna, vore det nyttigt och nödvändigt alt undersöka orn man inte i en hel del fall skulle kunna låta den större kostnaden få gå före vinsten på alt dra in service. Fastän kommunikationsministern i princip har rätt får man -det är jag övertygad om - lov all se på del här problemet också ur andra synpunkter.

Kommunikationsministern ULF ADELSOFIN:

Herr talman! Jag delar i viss mån rrppfattningen att det inte i alla delar år lyckligt att det läggs ned kanske många hundra miljoner i olika lån på arbelsrnarknadsålgårder, samtidigt som olika verk och myndigheter minskar sin service därför alt man inte har råd alt upprätthålla den. I stället borde man kanske göra en mer samlad samhällelig bedömning och försöka finna en form för alt ändra på denna tingens ordning. Jag har funderat en del över delta. Sådanafunderingar förekommer också inom departementet och tillsammans rned arbetsmarknadsdepartenientet. Del är inte särdeles lan, men jag hoppas att vi skall finna en sådan lösning. Det är egentligen någonting sådant sotn herr Nilsson efterlyser.

TORE NILSSON (m):

Herr talman! Får jag anknyta till de sista raderna i kommunikationsministerns svar där det sägs att man själv eller genom ombud kan "hämta postväskorna där de avlämnas av de regelbundna transporterna de dagar då postverket inte ombesörjer transporten ända hem". Jag har en viss uppfattning om att det här inte är så lätt all ordna, men jag är ändå glad över just de här raderna. Det kan hända alt del på sina håll behövs elt ökat

öppethållande och kanske iiven andra åtgärder. Men del är klart all man kan arbeta efler den här linjen.

Överläggningen var härmed avslutad.

8 17 Om samverkan mellan affärsverken och statliga myndigheters verkstäder

Kommunikationsministern ULF ADELSOHN erhöll ordet för all besvara Ingemar Konradssons (s) den 18 december anmälda interpellation, 1979/ 80:108, och anförde:

Herr talman! Ingemar Konradsson har frågat mig dels om jag delar hans uppfattning om angelägenheten av att vi snarast får fram ett underlag i de frågor som den s, k. SAMVERK-ulredningen behandlar, dels om jag kan säga något om tidsplanen fördel aviserade delbelänkandet under år 1980 och i grova termer ange vad delta belänkande kommer all innehålla, dels om jag i övrigt kan säga något om det fortsatta arbetet efter delta delbetänkande, tidsplan rn. m. och dels om jag delar Ingemar Konradssons syn på de statliga affärsverkens och myndigheternas verksladsrörelser som ett aktivt instrument i den framtida industripolitiken.

I december 1975 tillkallade den dåvarande socialdemokratiska regeringen en sakkunnig för att utreda samverkansmöjligheterna inorn vissa affärsverks och myndigheters verkstadsrörelser - den s. k. SAMVERK-ulredningen. Utredningen tillsattes i ett läge då sysselsättningen inom främst televerkets verkstäder bedömdes komma att minska kraftigt. Även andra dagsaktuella problem utgjorde motiv för att tillsätta utredningen. Sysselsättningsproblemen vid televerkets verkstäder har sedermera lösts av verket självt. Vidare har under de senaste åren ett antal andra åtgärder av bl. a. regional- och industripolitisk karaktär som berör utredningen vidtagits. Således gäller numera bl. a. att statliga verk och myndigheter själva skall ta regionalpolitiska hänsyn.

Eftersom utredningen har arbetat en längre lid är jag liksom Ingemar Konradsson angelägen all den snarast avslutar sitt arbete.

Vad gäller utredningens arbete kan jag nämna att jag inhämtat från utredningsmannen alt elt betänkande kommer att avges under år 1980. 1 betänkandet kommer frågan om fordonsverkstäderna att behandlas. Vissa principiella frågor kommer också att tas upp.

Frågan om del fortsatta arbetet får prövas mot bakgrund av de förslag som framförs i betänkandet och de synpunkter som framkommer i remissomgången samt mot bakgrund av de regional- och induslripolitiska behov som föreligger. Affärsverkens allmänna arbetsförulsättningar, som enligt min uppfattning utgör en nödvändig grund fören effektiv verksamhet, bör härvid väga tungt.

Nr 68

Tisdagen den 22 januari 1980

Om samverkan mellan affärsverken och statliga myndigheters verkstäder

Nr 68

Tisdagen den 22 januari 1980

Om samverkan mellan affärsverken och statliga myndigheters verkstäder

INGEMAR KONRADSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få lacka kommunikationsministern för svaret på rnin interpellation.

Av formuleringarna i svaret kan rnan lätt få den uppfattningen att den här SAMVERK-ulredningen en gång tillsattes därför trtl televerket hade en del sysselsättningsproblem vid sina verksläder men all dessa problem sedermera har lösts av verket självt.

Men så var ju ingalunda fallet. Motiven för utredningen hade en helt annan bredd och tyngd. Dåvarande kommunikationsministern konstaterade att flera av affärsverken har sädana uppgifter att det krävde inrättande av egen produktion och egna verksläder. Ett gemensamt önskemål hos affärsverken är alt trygga försörjningen av vitala eller svåranskaffade produkter. Detsamma gäller för reparation, revision och driftunderhåll av olika slag.

Med hänsyn till verkstädernas betydande kapacitet och personalens yrkeskunnande ansågs det samhällsekonomiskt angeläget alt finna vägar för att kompensera kommande produktionsbortfall.

Problemen är heller inte lösta. På många håll i landet har den egna verksamheten dragils ned till minimirl nivå, och sysselsättningen har minskal katastrofalt. På andra håll står man inför hot om inskränkningar eller nedläggningar.

Det finns ett talesätt som säger att medan gräset gror dör kon. Omsatt till den här aktuella frågeställningen kan man säga alt medan den här utredningen har fört en ganska anonym tillvaro har många tillfällen försuttits all behålla sysselsättning och ta fram ny produktion.

Utredningen har all klarlägga vilka förutsättningar som finns för all verket skall kunna producera mer i egen regi för egna behov och således relativt sett minska sina köp utifrån. Den skall i första hand söka lösningar med inriktning pä en totalt sett oförändrad sysselsätlningsnivå. Särskilt på orter där verkstäderna spelar en dominerande roll för näringsliv och utveckling ansågs det viktigt rned förslag som garanterade fortsatt verksamhet. För alt klara en sådan målsättning pekar direktiven på möjligheterna till en ökad avsättning till andra statliga myndigheter och förelag, till kommunala institutioner och till enskilda företag. Olika utvecklingsprojekt inom den statliga sektorn och kontakter med slyr-elsen för teknisk utveckling skulle kunna ge uppslag för ny produktion.

Det är mot den bakgrunden som jag i min interpellation har antytt kopplingen också till de nationella utvecklingsbolag som riksdagen har beslutat om och som rör energi-, kollektivtrafik- och miljöområdena.

Från början skapade den hår utredningen stora förhoppningar hos personalen på berörda verkstäder. Här fanns en chans till fortsatt jobb och kanske utveckling och en ny meningsfylld produktion. Men allteftersom tiden har gått har förhoppningarna förbylts i pessimism. Det är inte ovanligt all statliga verkstäder i dag har underbeläggning och arbetsbrist samtidigt som stora beställningar läggs ut pä privata verkstäder. Jag missunnar inte de privata företagen deras beställningar, men jag hävdar att samhället måste gå före med forskning och utveckling av ny produktion för all på så sätt också

stimulera del privata näringslivet. Vid upphandling måste hela kostnadsbilden las med i beräkningarna. Om stora grupper av yrkesarbetare blir undersysselsatla och kanske arbetslösa, om maskiner och lokaler står oanvända, måste också dessa kostnader las med i prisjämförelsen. Undersysselsättningen kan i många fall bli en dyrare lösning-del blir bara så all den högre kostnaden hamnar på elt annat konto.

Vad jag här har sagt står inte alls i strid med kraven på effektivitet och rationell hantering. Både utredningsdirektiven och mina synpunkter syftar till en positiv utveckling som kan vara till nytta också för det privata näringslivet.

Kommunikationsministern säger nu att eftersom utredningen har arbetat under så lång tid är del angeläget all den snarast avslutar sill arbete. På den punkten är vi helt överens. Samtidigt är det lika angelägel all utredningen utmynnar i förslag till åtgärder i samklang med motiven och direktiven. På den punkten kan det behövas en precisering. När kommunikationsministern inte ger uttryck för något mer an att affärsverkens allmänna arbetsförutsättningar är en nödvändig grund för en effektiv verksamhet, är det mycket vaga intentioner för utredningens fortsatta arbete. Självklart är vi överens om kravet på effektivitet i verksamheten. Men frågan gäller om departementschefen ställer sig bakom de mer offensiva tankegångarna i direktiven och i min interpellation.

Jag vill således upprepa frågan om kommunikationsministern delar den syn sotn jag har redovisat på de statliga affärsverkens verkstadsrörelser som elt aktivt instrument i den framtida industripolitiken.

Nr 68

Tisdagen den 22 januari 1980

Om samverkan mellan affärsverken och statliga myndigheters verkstäder

Kommunikationsministern ULF ADELSOHN:

Herr talman! Som framgår av interpellationssvaret kommer nu främst frågan om fordonsverkstäderna att tas upp. Inom de flesta av de statliga verkens områden är förhållandena rätt likartade. Utredningsmannen vill alltså först se vilka förutsättningar som fiirns att där göra korrstruktiva lösningar.

Inom de statliga verken finns det ett mycket stort antal verksläder av olika slag - vi har televerkets specialverkstäder och järnvägens verksläder, del finns verkstäder för flyget på olika ställen, försvaret har verkstäder för sina olika typer av försvarsvapen. Del är en oerhört diversifierad handel. Jag vill också säga att de statliga verken agerar mycket olika. Vissa har väldigt mycket i egen regi, andra ytterst litet.

När nu den hår utredningens delbetänkande läggs fram kommer det främst alt gälla fordonsbiten och en del andra frågor. Jag har bett att delbetänkandet skall komma före sommaren. Jag tycker också att utredningen har tagit väldigt många år. I dag vill jag nog inte gå längre än att säga alt utredningsmannen har haft rätt god tid pä sig all kunna tänka över de här problemen i detalj. Vi får se vad han finner lämpligt och möjligt. Men att det finns saker att göra pä fordonssidan, som ju år den största gemensamma delen, anser jag vara ganska klart. Där tycker jag också att man skall ta en del grepp.

Nr 68

Tisdagen den 22 januari 1980

Om samverkan mellan affärsverken och statliga myndigheters verkstäder

INGEMAR KONRADSSON (s):

Herr talman! Det är gott och väl och del kommer ett delbetänkande snarast om fordonsverksläderna. Men under tiden som detta utredningsarbete pågår hinner mycket hända.

Jag kan anföra elt exempel som ligger mig ganska nära, och det gäller vad sorn nu händer i Örebro, SJ:s huvudverkstad i Örebro har minskat sin personal med nästan två tredjedelar av antalet tidigare sysselsatta. Orn fem månader upphör verksamheten helt vid vagnverkstaden i Örebro. Där finns 27 000 kvadratmeter ändamålsenlig och bra verkstads- och kontorsyta som då står helt oanvänd. För mig framstår det som en gåta att inte målmedvetna ansträngningar har gjorts för att få till stånd en meningsfull industriell verksamhet i dessa lokaler efter den 30 juni.

Del är också anmärkningsvärt att det inte tidigare har lagts frarn delbetänkanden i den här utredningen. Enligt uppgifter som jag har inhämtat har utredningens referensgrupp inle haft något sammanträde sedan i juni 1979. Eventuella förslag i det aviserade delbetänkandet är än så länge inte förankrade i referensgruppen. Med tanke pä vad som händer av teknisk utveckling och förändringar av olika slag i de verk som kommunikationsministern nämner och som agerar så olika vore det naturligtvis önskvärt med en samverkan och med direktiv från departementets sida för en ökad samverkan på det här området.

Jag hoppas alt jag inte behöver tolka kommunikationsministerns svar så all tusentals anställda vid mänga produktionsenheter och verkstäder skall räkna med alt inte ha kommunikationsministerns stöd för en satsning på alternativ produktion och ett effektivt utnyttjande av samhällets egna verksladsrörelser.

Kommunikationsministern ULF ADELSOHN;

Herr talman! Jag anser att man i alla sammanhang skall utnyttja samhällets resurser så effektivt som det finns en möjlighet till. Ibland gör man del genom att driva en verksamhet i egen regi, ibland genom all lägga ut arbete på entreprenad. Oftast sker det faktiskt genom entreprenad, särskilt när det är fråga om konkurrens. Jag anser det emellertid nödvändigt alt framför allt stora verk och myndigheter har verkstäder där de kan driva vissa sektorer i egen regi för att få en kontroll på marknaden och kunna bedöma kostnadsbilden, kvaliteten och annat. Genom åren har jag lärt mig att en sådan sektor i egen regi är värdefull, men det varierar från bransch till bransch och från område till område,

Ingemar Konradsson kan säga till alla berörda att vi skall använda samhällets resurser så effektivt som det finns en möjlighet till. Jag är mycket tacksam alt Ingemar Konradsson nämner detta, för jag kommer att åberopa Ingemar Konradsson som politikerkollega men också som politisk motståndare och säga att det här är den uppfattning som man driver frän socialdemokratiskt håll. Jag delar den, för jag tycker att den är bra.

När det sedan gäller Örebro, så har statens järnvägar försökt hyra ut den del av verksladshallen som blir ledig. Man hade en kund på gång som

emellertid har dragit sig tillbaka, men man försöker alltjämt alt hyra ut Nr 68

'okalen. Tisdagen den

22 januari 1980
INGEMAR KONRADSSON (s):

Herr talman! Vad jag efterlyser i den här diskussionen iir en vilja hos Oni ökade resur-koinmunikationsministern att offensivt stödja utredningsmannen, så all han i gj enlighet med direktiven kan få till stånd nya aktiviteter inom den statliga verkstadsrörelsen och kanske också se den statliga verksamheten som ett aktivt instrument för framtida industripolitik. Jag tror titt det skulle vara en nyttig injektion också för det privata näringslivet.

Överläggningen var härmed avslutad.

§ 18 Om ökade resurser åt SJ

Kommunikationsministern ULF ADELSOHN erhöll ordet för att besvara Sven Henricssons (vpk) den 19 december anmälda interpellation, 1979/ 80:112, och anförde;

Herr talman! Sven Henricsson har frågat mig om jag är beredd att vidta snabba åtgärder för att hejda personalminskningen vid SJ och samtidigt ge SJ ökade resurser för all klara en ökad trafik.

Jag har tidigare här i riksdagen uttryckt min tillfredsställelse över trafikutvecklingen vid SJ under senare tid. Persontrafiken har till följd av lågprissatsningen ökat krafligt. Som en följd av förbättrade konjunkturer har också godstrafiken ökat. En förutsättning för den här utvecklingen har varit att SJ successivt fått ökade investeringsmöjligheter. En satsning sker fortlöpande på att förbättra säkerhet, kapacitet och standard samtidigt som trafiken rationaliseras. Jag vill erinra om att SJ:s investeringsram höjdes kraftigt i samband med riksdagens behandling av den trafikpolitiska propositionen förra året. Härutöver har riksdagen anvisat särskilda medel för att främja sysselsättningen i landet, vilket kommit också SJ till del. . 1 årets budgetproposition fullföljs den nya trafikpolitiken med en ytterligare höjning av SJ:s investeringsram till totalt 1,3 miljarder kronor Detta innebär en reell ökning som är tillräcklig för alt pågående och planerade investeringar vid SJ skall kunna genomföras i väsentliga delar.

Enligt min mening finns således goda förutsättningar för SJ att även fortsättningsvis hävda sig väl på transportmarknaden. De successivt stigande oljepriserna kommer med all sannolikhet att göra järnvägen än mer attraktiv under de närmaste åren. Delta ställer ökade krav på järnvägen när del gäller både persontransporter och godstransporter. Del är SJ:s uppgift all med hjälp av de investeringstnedel sorn ställs till förfogande skapa en så effektiv och rationell järnvägstrafik sorn möjligt. Detta innebär självfallet att förelaget måste rationalisera sin verksamhet i takt med att ny teknik införs. Personalminskningar kan därför inte uteslutas och behöver inte heller innebära sämre service. Behovet av personal är en fråga som SJ avgör på

Nr 68

Tisdagen den 22 januari 1980

Oni ökade resurser åt SJ

egen hand, och jag förutsätter all förelaget anställer den personal som behövs för olika ändamål.

SVEN HENRICSSON (vpk):

Herr talrr)an! Jag tackar för svaret.

Enligt 1979 års trafikpolitiska beslut är det "av såväl samhällsekonomiska som trafiksäkerhets-, miljö- och energiskäl angeläget att ett ökat utnyttjande av järnvägen, framför allt vid långväga transporter, kommer till stånd". Investeringarnas betydelse framhålls, som rnan säger, "för all, genom bl. a. förbättringar av banstandarden, modernisering och utbyggnad av lok- och vagnpark, godsterminaler m, m. och ökning av trafik- och driftsäkerheten, ytterligare höja kvaliteten på järnvägens transporttjänster och därmed ge järnvägen möjligheter att spela den centrala roll den bör ha inom i första hand det interregionala person- och godslrafiksyslemet. När det gäller investeringsmedlen vill emellertid utskottet starkt understryka vikten av alt SJ erhåller ökade resurser för all bygga ut kapaciteten och förbättra servicen. Det gäller både på kort och på längre sikt".

För att riksdagens beslut beträffande exempelvis det mer och mer angelägna överförandet av långväga trafik till järnvägen skall bli möjligt att genomföra, fordras en kraftig ökning av SJ:s resurser. Energikrisen växer i takt med de ständigt stigande oljepriserna. Del blir därför också från energihushållningssynpunkl alltmer ett samhällsekonomiskt krav att åstadkomma denna överföring av interregional trafik till järnvägen.

Låt mig här, herr talman, nämna några uppgifter beträffande godstransporterna. SJ:s marknadssektion har gjort beräkningar sorn visar att trots det förhållandet, all SJ transporterar över 40 % av det gods som går över 10 mil här i landet, tar förelaget i anspråk endast 5 % av all energi som används inom transportsektorn. Andra aktuella utredningar, gjorda av SJ:s utvecklingsavdelning, visar att en lastbil med släp vid transport över längre avstånd förbrukar uppåt tre gånger så mycket energi som tågtransport i heltåg; det gällde vid den här undersökningen transport av papper från Norrland söderut. Endast ett land med obegränsade energitillgångar kan blunda för en så uppenbar skillnad i energiförbrukning. Dessutom är energikostnaden ca fyra gånger större för lastbilstransporten; då har rnan räknat med kostnadsläget i juni 1979. Väger man också in den samhällsekonomiska kostnaden för ökat vägslitage, buller, trängsel och ökad olycksrisk som följer rned tunga landsvägstransporter, framstår det som socialt angeläget att snarast ändra godstrafikens struktur.

Del fordras alltså kraftigt ökade resurser för SJ, och det säger kommunikationsministern i något sammanhang i svaret. Men han gör också gällande "att SJ successivt fått ökade investeringsmöjligheter". Om detta är sant är det en sanning med stor modifikation,

SJ har i åratal i sin anslagsframställning redovisat investeringsutvecklingen. Från 1967/68 och framåt till 1974/75 minskade reellt sett investeringarna, och sistnämnda år var man nere i 62 % av 1967/68 års nivå. Den ökning som sedan skett torde stå i samband med den opinion för mera kollektivtrafik som

har utvecklats, men fortfarande är SJ;s investeringsvolym endast 80 % av 1967/68 års nivå, I det här sammanhanget kan man också nämna att, enligt vad som redovisats i anslagsframställningen, järnvägstrafiken endast har en bråkdel - omkring 4 % - av de totala invesleringsulgifterna i den svenska trafiksektorn. Även om man tar i betraktande de konjunkturanpassade bidragen till sysselsätlningsfrämjande åtgärder i form av stödbeslällningar i krislägen osv,, måste man slå fast att investeringspolitiken under efterkrigstiden har gynnat landsvägstransporter och missgynnat järnvägstransporter, vilket lett till en icke obetydlig eftersläpning i vad gäller järnvägarnas tekniska utveckling.

Hur förhåller del sig då för framliden? Sker det någon avgörande förbättring i och med årets budgetproposition? Kommunikationsministern gör gällande att investeringsramen höjs i samband med årets budgetproposition. Låt oss granska detta påstående.

I propositionen föreslås en investeringsram på 1 325 miljoner. I propositionen 1978/79:99-den som bl. a. föranledde det nya trafikpolitiska beslutet - erhöll SJ ett investeringsanslag på 835 miljoner, vilket belopp sedan höjdes med ett extra investeringsanslag på 75 miljoner för upprustning av trafiksvaga järnvägar, driftsäkerhelsutrustning m, m. Totalsumman blev alltså 910 miljoner. Det ser fortfarande bra ut, eftersom skillnaden mellan 1 325 och 910 miljoner ändå uppgår till 415 miljoner, men då skall man hålla i minnet att 300 miljoner faller på det s, k, nya investeringsbegreppet, dvs, att vissa utgifter har förts över från drift- till investeringssidan i och med årets budgetförslag. Då skulle den verkliga ökningen stanna vid 115 miljoner. Enligt vederhäftiga beräkningar uppslukas detta belopp av prishöjningar.

Även om man tar hänsyn till att SJ erhållit rätt att träffa s. k. . hyresköpsavtal med Eurofima inom ramen 25 miljoner- en ökning med 10 miljoner i jämförelse med i fjol-ärdet svårt att uppfatta det helasomen reell höjning i sammanhanget, vilket ju görs gällande i det svar jag har fått.

Man måste också beakta följande: SJ har i en skrivelse den 9 november hemställt om ett särskilt anslag pä 390 milj, kr, för förstärkning av driftsäkerheten vinterlid. I 1979 års trafikpolitiska riksdagsbeslut pekas "på del behov av extraordinära insatser för att förbättra driftsäkerheten under vinterförhållanden - i fråga om både närlrafiken i storstadsområdena och fjärr'trafiken - som dokumenterats genom den gångna vinterns erfarenheter. Detta måste enligt utskottets mening ges hög prioritet." SJ framhåller särskilt att dessa förstärkningar inte går alt finansiera inorn de ordinarie investeringsramarna - och har inte heller räknat med det. Nu säger däremot kommunikationsministern i budgetpropositionen att han räknar med delta för sin del - att förstärkningarna skall klaras inom den ordinarie ramen. Jag citerar: "Investeringsramen för budgetåret 1980/81 har beräknats för alt ge utrymme åt investeringar för att stärka SJ:s vinterberedskap."'

Herr talman! Kan man tolka detta på annat sätt än så att den ordinarie investeringsplanen, som SJ gjort för uppbyggnad av ordinarie utrustning, enligt kommunikationsministern skall omarbetas för att inrymma denna förstärkning av SJ:s vinterberedskap? Men om så sker återstår ännu mindre

Nr 68

Tisdagen den 22 januari 1980

Om ökade resurser åt SJ

Nr 68

Tisdagen den 22 januari 1980

Om ökade resurser åt SJ

någon höjning i jämförelse med budgetpropositionen 1979/80, eftersom densamma inkluderade åtgärder för viss förstärkning av vinterberedskap.

I själva verket är kommunikationsministern säkert väl medveten om delta problem, trots att han talar om att årets budgetproposition innebär en ytterligare höjning av investeringsramen. I kommentarerna lill budgetpropositionen talar också kommunikationsministern orn all del kan vara av intresse all pröva även andra finansieringsformer och "möjligheten alt SJ hyr material sorn eljest skulle anskaffas över investeringsanslaget".

Detta resonemang från kommunikationsministerns sida har givetvis med stort intresse noterats av en hel rad leasingförelag, och det är därför inte förvånande orn erbjudanden nu strömmar in till SJ om olika typer av finansieringsavtal för leasing av t. ex. järnvägsvagnar. Det betyder alltså all efter hand en rätt stor del av SJ:s materiel - vagnar och annat - kommer alt ägas av finansinstitut och banker, lill vilka SJ sedan får betala hyra och ränta. Sorn bekant idkar leasingföretagen knappast någon välgörenhet. Många frågar sig säkert inför den här nya trenden i utvecklingen, om det är meningen alt hela folkets järnväg skall bli Wallenbergs järnväg.

En fråga är i varje fall berättigad: Är del nu meningen alt SJ:s förvaltning själv skall besluta om de nya finansieringsformer som kommunikationsministern talar om?

Vad slutligen gäller personalfrågan så har de fackliga organisationerna, inle minst Statsanställdas förbund, i åratal monotont upprepat kravet pa nyrekrytering. Delta krav är i hög grad berättigat. Genom pensionsavgångar kommer SJ att minska sin personal med 12 000 man lill 1984/85. Även om en viss nyrekrytering sent omsider har kommit i gång är det nödvändigt, mot bakgrunden av SJ:s växande roll i energihushållningssamhället, att få en radikal ökning av nyrekryteringen.

Kommunikationsministern ULF ADELSOHN:

Herr talman! När det gäller personalutvecklingen vill jag säga att personalen har minskal vid SJ samtidigt som SJ ökat sin kapacitet. Det är ju ett tecken på rationalisering. Tror man på en offentlig sektor, så skall man vara tacksam när den offentliga sektorn är lika effektiv som näringslivet.

Nu är dessa siffror litet varierande, beroende på sammansättningen av SJ:s personal; man har nu ålderskurvor med rätt höga siffror. Under de närmaste aren kommer personalminskningen all bli lägre än den varit tidigare, trots fortsatta rationaliseringar.

Men jag vill alltså säga all vi skall vara lacksamma när de statliga verken klarar av en rationalisering som innebär alt man hela liden ökar sin service och sina prestanda vid minskning av personal.

När det gäller SJ:s investeringar är det inte underligt all man får ett bra index, när man som herr Henricsson i det här sammanhanget som utgångspunkt använder det basår - jag tror det är 1967 eller möjligen 1968 -då man gjorde mycket stora investeringar i Stockholmsområdet. Nästa gäng vi exempelvis debatterar luftfartsverket förmodar jag att man som index skall använda det år man byggde Arlanda International. Då kominer luftfartsver-

kels investeringssiffror att se skrämmande låga ut - en fruktansvärd sänkning av luftfartsverkets investeringar- och det kornmer att sägas att statsrådet inte längre vill salsa på flyg osv. 1 själva verket är del så, om man bortser från vissa enstaka toppar, att SJ:s investeringar ökat. Nu är det inte alltid bra att lägga ut så förfärligt rnycket pengar på alla områden, ulan rnan skall också hålla igen, och därför kan nran diskutera värdet av alt vi här skryter om hur mycket ramen har ökat och hur myckel mer pengar man lägger ut, I det här fallet har emellertid Sven Henricsson mera rätt än annars i sådana här investeringskrav, eftersom det här är en fråga om räntabla investeringar, och jag har den uppfattningen att man i lider av knapphet pä resurser skall försöka styra så rnycket pengar som möjligt över till områden där investeringarna är räntabla.

Nu är del emellertid så vist ordnat här i staten, att man får slåss för de räntabla investeringarna med alla tänkbara driftkostnader och även allt som höjer driftkostnaderna. Det gör att utrymmet blir relativt begränsat i elt läge där budgetunderskottet är så stort sotn del år, och svårigheten all slå sig fram är faktiskt ganska märkbar. Därförtycker jag att det den här gängen har varit ett ganska hyggligt utfall när SJ trots allt fäll, som Sven Henricsson säger, en ökning på 115 miljoner reellt. Prishöjningarna tar en del, men del finns ändå en reell ökning - och det är mer än de allra flesta har fåll.

När det gäller vinterunderhållet vill jag säga att det är väldigt svårt alt planera för vintern - jag har haft tillfälle att göra del i andra sammanhang -därför att man aldrig vet hur väderleken blir. Men en sak har jag lärt mig. nämligen att aldrig någonsin ta dem som har hand om vinterunderhållel alltför mycket på allvar. De gör nämligen precis som Sven Henricsson, som väljer samma basår sotn SJ, och väljer det år dä det snöat som mest och varit som kallast. Sedan pekar man på det våldsamma underskott man fått i budgeten det året och säger att anslagen måste höjas. Men det skall man inle ta ett dugg på allvar. Slå ut det på en tioårsperiod och se hur det ser ut!

Förra året fick SJ aldrig sina vagnar avisade. Normalt år det sä, att när de går runt i landet försvinner isen då de kommer in i mildväder. När vagnarna sedan kommer in i kalla områden fryser de till. På det viset cirkulerar järnvägsvagnarna. Förra året var det kallt i hela landet hela vintern, och SJ hade stora bekymmer, I år har SJ alls icke de bekymren, 1 själva verket har man det f, n, ganska hyggligt ställt när det gäller frågan om nedisning och vinterunderhåll - så del här året kommer SJ aldrig alt la väderleksförhål-landerna till intäkt för krav när det gäller vinterunderhåll. Det här är en erfarenhet som man lär sig av, inle minst om man har varit galuborgarräd i tre år. Då vet man nämligen hur del är när del gäller snöröjning.

Slutligen kommer Sven Henricsson, som i övrigt gjorde ett bedövande sakligt inlägg, med frågan orn hela järnvägen nu skulle bli Wallenbergs järnväg. Ja, varför inte - det skulle nog bli effektivt. Är Sven Henricsson och jag överens om att vi kanske skulle försöka få fram investeringstnedel genom att sälja järnvägen exempelvis till Wallenberg och få delta jättelika företag skön av honom? Jag tror inte det. Det här är väl mera en nödvändighet för en vpk:are att säga. I själva verket är del så att vi i ett läge där vi fått en viss

Nr 68

Tisdagen den 22 januari 1980

Om ökade resurser åt SJ

Nr 68 ökning av investeringsramen skall försöka få SJ att kunna hyra materiel - del

Tisdaeen den arbetar vi hårt rned-når invesleringsmedel inte kan fås frarn på annat sätt. SJ

22 ianuari 1980 '''" J" förränta del de hyr. SJ skall göra bra affärer rned detta. På del sättet

______________ kan man skapa kapital. Jag ser inle någon nackdel i detta, tvärtom. Vi har

Om ökade resur- alltså en möjlighet i lider av resursknapphei all öka möjligheterna för statens
ser åt SJ järnvägar att skaffa vagnar, material och annat. Dessutom kan man tänka sig

att SJ hyr av sina kunder, exempelvis industriföretag. Ett bättre sätt att träffa långtidsavtal än att exempelvis ett industriföretag hyr järnvägsvagnar har jag svårt alt tänka mig. Jag tror t. o. m. herr Wallenberg skulle uppskatta det, eller vad säger Sven Henricsson?

SVEN HENRICSSON (vpk):

Herr talman! Det finns anledning att vara mycket vaksam när det gäller minskningen av personalen vid SJ. Man har under många år underlåtit alt rekrytera, och denna politik ger ett explosionsartat resultat när det nu blir aktuellt alt skaffa nytt folk föratt klara trafiken, i ett läge där denna tenderar att öka bl. a. av energihushållningsskäl och på grund av höjda kostnader för lastbilstransporterna.

Vi är liksom säkerligen också kommunikationsministern väl medvetna om den kris för laslbilstrafiken som uppstod i december, då vi verkligen fick besked om vad som håller på att inträffa. Måhända kommer vi inom relativt kort tid att ställas inför irppgifien all se till att stora volymer tung trafik förs över till järnväg, och del kommer då att behövas personal och resur"ser för att klara delta.

Jag vill beträffande frågan om indexutvecklingen för investeringsverksamheten säga all bilden blir densamma, även om basåret förläggs längre tillbaka. Också med 1964/65 som basår, med indextalet 100, visar del sig alt investeringsvolymen för järnvägarna har försämrats, och del hänger samman med den allmänna trenden på investeringsområdet.

Vad sedan gäller uppgiften 115 milj. kr. som facit för investeringsvolymen harjag testat delta belopp bl. a. på SJ :s ledande folk, och det har då framgått alt man är medveten om alt det i stort motsvarar prishöjningen, vilket också stämmer med deras egna kalkyler.

Vinterunderhållet är en driftsäkerhetsfråga. Kommunikationsministern har lur med vädret, men låt oss se hur det blir nästa vinter, om kommunikationsministern då fortfarande är kommunikationsminister.

Pä frågan om leasingförfarandet fick jag inget svar. Jag har själv gjort förfrågningar om huruvida del finns förelag som hyr ut järnvägsvagnar i Sverige, och jag har fått beskedel att så inte är fallet. Det är i stället fråga om en finansiell transaktion, varigenom kreditinstitut övertar finansieringen och ägandet av t. ex. järnvägsvagnar. SJ får sedan betala hyra för vagnarna till dessa institut. Men vad blir följden om ett sådant företag en vacker dag säger: Nu vill vi ha mera betalt för våra tjänster? Och vad skulle del innebära fackligt?

Jag vill också få reda på om järnvägsledningen själv skall få träffa sådana
76 avtal eller om del är meningen alt de politiskt skall förankras i riksdagen.

Kommunikationsministern ULF ADELSOHN: Nr 68

Herr talman! Riksdagen har ju själv rätt all besluta om vad den på sådant Tisdagen den ■

sätt vill ha förankrat. Normalt skall väl SJ förankra sådana avtal genom 22 januari 1980

regeringsbeslut och inle träffa dem på egen hand.

Det är väl rikligt att vi än så länge har haft ttrr med vädret. Låt oss då Om ökade resur-
hoppas att detta skall fortsätta. ser åt SJ

När det gäller leasingfrågan förstår jag inle varför Sven Henricsson är så orolig. Det är ju inte fråga otn all järnvägsvagnar hyrs ut till någon. I elt läge där man inle kan få fram invesleringsmedel kan kanske i stället industrin fä fram sådana medel för sina behov på denna väg, och dä tas det upp ett lån för del ändamålet. Vagnarna kommer att ägas av industrin, som utnyttjar SJ;s räls för dem. Industrin får då betala SJ för all använda rälsen. På del sättet kan vi öka användningen av våra järnvägar, till fromma för transporterna och med sparande av energi, ulan alt behöva ta i anspråk de invesleringsmedel som ändå är så knappt tillmätta. Det är ett bekvämt och smidigt förfarande, helt enkelt ett sätt att vara uppfinningsrik vid en tidpunkt när vi har ont om investeringsmedel,

SVEN HENRICSSON (vpk):

Herr talman! Jag noterar i varje fall att man nu gär in för någonting nytt. I budgetpropositionen rekommenderas på två ställen åtgärder för alt via uthyrning och leasing finansiera behov av utrustning till järnvägen. Detta förfaringssätt är alltså nytt, och jag anser all del, genom riksdagens prövning, bör bli föremål för en politisk bedömning.

Det kan inte vara rimligt att rnan öppnar möjligheter för t, ex, privata kapitalintressen att bli ägare av utrustning som tidigare ägts av staten och att dessa intressenter skall kunna slå mynt av delta. Del kan inte vara rimligt och riktigt alt sä sker.

Jag kan meddela kommunikationsministern alt jag är sä pass informerad att jag är på det klara med - och kan berätta - att det finns ett stort intresse från privata leasingföretag och finansförelag som uttrycks i inströmmande erbjudanden till centralförvaltningen.

Kommunikationsministern ULF ADELSOHN:

Herr talman! För del första har budgetpropositionen förelagts riksdagen. Därmed kommer den politiska prövningen all göras av Sveriges riksdag - det är helt klart.

För det andra är debattörer som företräder vpk så sorgligt okunniga om
hur rnan gör affärer alt jag blir förtvivlad. En kommunist tror alt den ena
parten när det görs en affär alllid blir grundligt lurad och all den andra parlen
gör en mycket bra affär och skinnar den stackare som blir lurad. Det är inte
sä. herr Henricsson - då skulle aldrig någon göra mer än en affär rned någon
annan. 1 själva verket kan en affär som görs av tvä parter vara bra för båda.
Detta är naturligtvis en elementär kunskap för oss som är anhängare av det
biandekonomiska systemet och i sanning någonting fruktansvärt för en
vpk:are. Men så förhåller del sig i affärslivet. 77

Nr 68

Tisdagen den 22 januari 1980

Om ökade resurser åt SJ

Eftersom herr Henricsson nu säger titt han är så informerad vill jag uppmana honom att gå ut och fråga vilken affärsman som helst pä stan, exempelvisen sonr slår i en tobakshandel, om han varenda gång han köper in någonting blir skändligen lurad av den som säljer eller om han varenda gäng han säljer en vanr lill någon skändligen lurar den sorn köper. Sa är det inle -man kan faktiskt träffa affärsavtal sorn är till fördel för båda parter. Det är anledningen till all det, herr Henricsson, träffas affärsavtal världen över.

Detta var en liten lektion i elementär kapitalism.

SVEN HENRICSSON (vpk):

Herr talman! Jag vet genom erfarenhet ''rakt pä bara kroppen" - jag kommer från arbetarleden - all vi lever i ett samhälle där målsättningen för de stora förelagen år att förbättra resultatet, försöka få största möjliga vinst. Aktieägare och revisorer kräver att företagen har denna strävan. Dessa skulle aldrig godkänna alt det stora privata förelaget uppvisade elt resultat sorn inte var maximall. att del bedrev en policy som inte innebar att del insalta kapitalet förräntades på bästa möjliga sätt. Delta är helt naturligt, eftersom vi har ett sådant ekonomiskt syslem. Jag säger ingenting om delta, men jag kritiserar givetvis systemet. Men inorn ramen för delta systern rnåste man agera så.

Når staten ger sig ut på denna marknad och låter investmentföretag förvärva utrustning som statens järnvägar skall använda gör sig staten, om man låter det gå för långt, ber'oende av dessa förelag, T. v, är del bara fråga om mindre åtgärder, rnen detta kan vara en öppning för större åtgärder. Jag har velat peka pä delta, och jag uttrycker förhoppningen alt detta förfarande blir föremål för ytterligare prövning i samband med oehandlingen av budgetpropositionen.

Överläggnrngen var härmed avslutad.

S 19 Föredrogs och hänvisades Motionerna

1979/80:409 och 410 till konstitutionsutskoltet 1979/80:411 till skatleulskollel 1979/80:412 till justitieutskottet 1979/80:413 lill lagutskottet 1979/80:414 och 415 lill ulrikesutskotlel 1979/80:416 lill försvarsutskottet 1979/80:417-420 fill socialförsäkringsulskottet 1979/80:421-423 lill socialutskottet 1979/80:424-426 till utbildningsutskottet 1979/80:427-433 till trafikutskottet 1979/80:434-437 lill jordbruksutskottet 1979/80:438 och 439 till näringsutskottel 1979/80:440-445 till arbetsmarknadsutskottet 1979/80:446 till civilutskoltel

1979/80:447 till justilieutskoltel Nr 68

1979/80:448 till försvarsutskottet Tisdagen den

1979/80:449 till socialutskottet 22 januari 1980

1979/80:450 till uibildningsutskotlel

1979/80:451 till socialutskottet 1979/80:452 till näringsutskotiet 1979/80:453 till civilutskottet 1979/80:454 till utbildningsutskottet 1979/80:455 till kulturulskottel

§ 20 Föredrogs och bifölls fnlerpellationsframslällning 1979/80:121

S 21 Talmannen meddelade all på föredragningslistan för morgondagens sammanträde skulle propositionerna nr 100 och 101 stillas sist.

S 22 Anmäldes och bordlades

\919/80A56 av Margareta Andrén och Marianne Wahlberg om frågor som hör

samman med begravning av invandrirre 1979/80:457 av Anders Gernandt om interpellationer rn. rn. 1979/80:458 av Slure Palm om presstödet

1979/80:459 av Olof Palme in. fl. om rösträtten för invandrare rn. m. 1979/80:460 av Sven-Gösta Signell och Gunnar Olsson orn informationen

rörande riksdagens arbete 1979/80:461 av Sten Svensson och Sc/t?/M/fowt om pensionerna lill politiskt

valda förtroendemän 1979/80:462 av Åke Svensson om vidgad rätt lill presstöd 1979/80:463 av Lars Werner m.fl. om riksdagens hus 1979/80:464 av Allan Åkerlind m.fl. om medlemskap i politiskt parti 1979/80:465 av Blenda Littmarck om premieobligationer 1979/80:466 av Esse Petersson om en statskommunal enhetsskatt 1979/80:467 av Ingrid Segerström och Anita Gradin om vidgad rätt till

uppskov med realisationsvinstbeskattning 1979/80:468 av Bengt Silfverstrand och Egon Jacobsson om beskattningen tiv

livräntor i samband med egendoinsförvärv 1979/80:469 av Rune Torwald och Karl-Eric Norrby om beskattningen av

traktamenten m. m. 1979/80:470 av förste vice talmannen Ingegerd Troedsson om pensionförsäkring i samband med företagsförsäljning 1979/80:471 a\ Anna Wohlin-Andersson om bibehållande av kuslposleringen

i Arkösund 1979/80:472 av Stina Andersson m. fl. om förkortade väntetider för vittnen

vid domstol 1979/80:473 av Allan Ekström om malsägandeförhör 1979/80:474 av Lars Werner m. fl. om avskaffande av isolering inom

kriminalvården, tn. rn.

Nr 68 1979/80:475 av Lars Werner m. fl. orn upphävande av lagen om tillfälligt

Tisdagen den omhändertagande

22 januari 1980 1979/80:476 av Filip Fridolfsson och Tore Nilsson om tillgång lill biblar rn. m.

_____________ för medborgarna i Sovjetunionen

1979/80:477 av Nils Hjorth och Margit Sandéhn orn avskaffande av

dödsstraff, rn, m, 1979/80:478 av Lars Werner m. fl. om bistånd till Demokratiska folkrepubliken Yemen 1979/80:479 av Lars Werner m. fl. om ökat bistånd till Nicaragua 1979/80:480 av Lars Werner m. fl. om svenskt medlemskap i den internationella alliansfria rörelsen 1979/80:481 av Axel Andersson och Ing-Marie Hansson om uppvärmningen

av Hälsinge regementes lokaler 1979/80:482 av Olof Palme in. fl. om försvarspolitiken 1979/80:483 av Lars Werner ni. fl. orn sänkning av militärutgifterna 1979/80:484 av Karin Israelsson och Eivor Nilsson om vårdbidraget för

handikappat barn 1979/80:485 av Karl Leuchovius och Sten Svensson om folkpension m. fl.

förmåner till personer som är intagna pä statliga anstalter 1979/80:486 av Gullan Lindblad och Göthe Knutson om utbetalningen av

studiemedel 1979/80:487 av förste vice talmannen Ingegerd Troedsson m. fl. om ersättning från allmänna försäkringen för behandling av legitimerad psykolog 1979/80:488 av Margaretha af Ugglas m. fl. om rättvisare social trygghet för

kvinnor och män 1979/80:489 av Sivert Andersson om de regionala skyddsontbudens verksamhet 1979/80:490 av Anders Gernandt m. fl. om hälsohem och alternativa

vårdrnetoder 1979/80:491 av Thure Jadestig m.fl. om en översyn av läkemedelslagslift-

ningen 1979/80:492 av Thure Jadestig m. fl. om ökad medverkan av anhörig vid

behandling av missbrukare 1979/80:493 av Thure Jadestig m. fl. om studier av alkoholkonsumtionen 1979/80:494 av Lisa Maltson in. fl. orn hälsoupplysning 1979/80:495 av Olof Palme m. fl. om ökat anslag lill beredskapslagring för

hälso- och sjukvården 1979/80:496 av Ulla Tilländer och Maj Pehrsson orn alternativa förskolor 1979/80:497 av Lars Werner m. fl. om hemspråksträning i förskolan 1979/80:498 av Lars Werner m. fl. om höjning av det allmänna barnbidraget 1979/80:499 av Lars Werner m. fl. om ändring i arbetsrniljölagen 1979/80:500 av Lars Werner m. fl. om höjda statliga anslag till pensionärsrörelsen 80

1979/80:501 av Lars Werner m. fl. om höjda anslag till Karolinska sjukhu- Nr 6»
set Tisdagen den

1979/80:502 av Månen Werner om rätt alt avbryta livsuppehållande 22 januari 1980
behandling

1979/80:503 av Ulla Ekelund om lokalradions utveckling m. m.

1979/80:504 av Elisabeth Fleetwood och Blenda Littmarck om förebyggande av alkoholmissbruk m. m. i skolan

1979/80:505 av Eva Hjelmström in. fl. orn begränsning av videogramutbu-det

1979/80:506 av Olof Palme m. fl. om återinförande av statsbidraget till allmän fritidsverksamhet i kommuner

1979/80:507 av Hans Petersson i Hallstahammar och Eva Hjeimström om inrättande av ett affischmuseum

1979/80:508 av Lars Werner m. fl. om statsbidrag lill kulturell verksamhet bland språkliga minoriteter

1979/80:509 av Lars Werner m: fl. om Sveriges Radios verksamhet

1979/80:510 av Lars Werner m. fl. om ökade anslag till utbildningsradion

1979/80:511 av Lars Werner m. fl. om Nordsatprojektet

1979/80:512 av Lars Werner m. fl. om kommersialism inom barnkulturområdet

1979/80:513 av Lars Werner m. fl. om anslag lill bildkonstnärskooperativ

1979/80:514 av Mårten Werner och Anita Bråkenhielm om förbud mot boxning

1979/80:515 av Allan Åkerlind m. fl. om förbud mot svordomar i radio och TV

1979/80:516 av Sivert Andersson om inrättande av en professur i belysningslära

1979/80:517 av Bertil Danielsson m. fl. om yrkesteknisk utbildning vid högskolan i Kalmar

1979/80:518 av Britta Hammarbacken m.fl. om elt program för viss miljöforskning

1979/80:519 av Göte Jonsson m. fl. om skolöverstyrelsens rätt att besluta om inrättande av linjer och kurser vid enskilda gymnasieskolor

1979/80:520 av O/of Palme m. fl. om utbildningen inom högskolan

1979/80:521 av Olof Palme m.fl. om åtgärder för forskning och utveckling

1979/80:522 av Olof Palme m. fl. om ökat stöd till folkbildningen

1979/80:523 av Ivan Svanström om lokalisering lill Hullsfred av yrkesteknisk högskoleutbildning

1979/80:524 av Lars Werner m. fl. om s. k. anpassad studiegång

1979/80:525 av Lars Werner m. fl, om stödundervisning för invandrarelever i gymnasieskolan, m, m,

1979/80:526 av Lars Werner m.fl. om en demokratisk skola

1979/80:527 av Lars Werner m. fl. om utbildningen vid universitet och högskolor

1979/80:528 av Jan-Eric Virgin om viss lantbruksutbildning 81

6 Riksdagens protokoll 1979/80:67-72

Nr 68 1979/80:529 av Kerstin Andersson i Kumla m. fl. om väderinformalion i

Tisdagen den lokalradion

22 ianuari 1980 1979/80:530 av Raul Bliicher om bevarande av persontrafiken på bairdelen

_____________ Lesjöfors-Krislinehamn

1979/80:531 av Raul Blucher orn förstatligande av Nordmark-Klarälvens

Järnvägar 1979/80:532 av Filip Fridolfsson och Tore Nilsson om införande av biltåg 1979/80:533 av Sven Henricsson och John Andersson om upprustning av

järnvägslinjen Forsrno-Hoting 1979/80:534 av Elver Jonsson och Margareta Andrén om visst förbud för

körkortslös alt övningsköra privat 1979/80:535 av Marianne Karlsson om postverkels taxor för distribution av

direktreklam 1979/80:536 av Inga Lantz rn. fl. orn dubbelspår på järnvägssträckan

Älvsjö-Flemingsberg 1979/80:537 av Blenda Littmarck om upphävande av skyldigheten att låsa

motorfordon 1979/80:538 av Elvy Nils.son m. fl. om en investeringsplan för inlandsbanan,

m, m, 1979/80:539 av Sven-Gösta Signell m.fl. om åtgärder för all förbättra

hörbarheten av lokalradiosändaren i Skövde 1979/80:540 av Bengt Silfverstrand m. fl. om bemanningen av Kullens m, fl,

fyrplatser 1979/80:541 av Ivan Svanström om underhållet av lokalvägar 1979/80:542 av Ivan Svanström om bevarande av kulturhistoriskt värdefulla

stationshus m, m, 1979/80:543 av Oswald Söderqvist m. fl. orn återupptagande av trafiken på

järnvägssträckan Enköping-Uppsala 1979/80:544 av Oswald Söderqvist m. fl. om Uppsalas och Enköpings

anslutning lill Mälarleden 1979/80:545 av Rune Torwald och Olle Eriksson om ändrade charlertrafiks-

bestämmelser 1979/80:546 av Lars Werner m.fl. om malmbanan m. m. 1979/80:547 av Lars Werner m. fl. om gemensam linjelariff för järnvägs- och

landsvägstrafiken 197/80:548 av Olle Wästberg i Stockholm och Torkel Lindahl om televerkets

monopolställning 1979/80:549 av Allan Åkerlind och Jan-Eric Virgin om järnvägstrafiken i

Stockholms läns nordostregion 1979/80:550 av Anders Gernandt orn information rörande alternativ till

plågsamma djurförsök 1979/80:551 av Anders Gernandt och Pär Granstedt om förhud mot import av

sälskinn 1979/80:552 av Anders Gernandt och Kerstin Göthberg om begränsning av

antalet djurförsök i undervisningssyfle 82

1979/80:553 av Ivan Svansiröin om åtgärder för att främja familjejordbruket

1979/80:554 av Rune Torwald om panlsyslern för batterier, lysrör m. rn,

1979/80:555 av Lars Werner in. fl. om riktlinjer för skogspolitiken

1979/80:556 av Sivert Andersson om elt branschregisler för bilverkstäder

1979/80:557 av Karin Israelsson om företagsledarutbildning genom de regionala utvecklingsfonderna

1979/80:558 av Eivor Marklund otn studieverksamhet vid statliga verk och företag i Norrbotten

1979/80:559 av Eivor Marklund om fortsatt drift vid ASSLs boardfabrik i Piteå, m, m.

1979/80:560 av Bend Måbrink om lokalisering lill Bergvik av försöksverksamhet med metanoltillverkning

1979/80:561 av Ivan Svanström om lokalisering till Hultsfred av ett industriellt utvecklingscentrum

1979/80:562 av Ivan Svanström om en inventering av outnyttjad vattenkraft, m, m,

1979/80:563 av Lars Werner m. fl. om ökade resurser för industriminerals-undersökning och berggrundskartering

1979/80:564 av Lars Werner m. fl. om statligt övertagande av Bolidenbolaget

1979/80:565 av Lars Werner m. fl. om ett industrimineralsprojekt i Arjeplog

1979/80:566 av Lars Werner m. fl. om förstatliganden inom energisektorn . 1979/80:567 av Margareta Andrén om anställning av pensionerad anhörig som hemsjukvårdare

1979/80:568 av Wilhelm Gustafsson om ökade regionalpolifiska insatser i södra Ålvsborg

1979/80:569 av Marie-Ann Johansson och Karin Nordlanderom införande av begreppet "fackligt förtroendevald" i officiellt språkbruk

1979/80:570 av Sture Palm och Olle Göransson om medborgarskap i de nordiska staterna

1979/80:571 av Catarina Rönnung m. fl. om åtgärder för ökad jämställdhet mellan män och kvinnor

1979/80:572 av Sten Svensson och Bengt Wittbom om översyn av de lagstadgade ledighetsformerna

1979/80:573 av Lars Werner m. fl. om ändring i lagen orn arbetslöshetsförsäkring, m, m,

1979/80:574 av Lars Werner m. fl. om rätt till tjänstledighet för arbete inom fackliga och politiska organisationer och inom folkrörelser

1979/80:575 av Lars Werner m. fl. om obligatorisk arbetsförmedling m. m.

1979/80:576 av Lars Werner m. fl. om en utvecklingsplan för Norrbotten

1979/80:577 av Lars Werner m. fl. om ändring i lagen om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen

1979/80:578 av Olle Westberg i Hofors m. fl. om ändrad slödområdesplace-

Nr 68

Tisdagen den 22 januari 1980

Nr 68 ring av komn-runerna i Gävleborgs län

Tisdagen den 1979/80:579 av Anna Wohlin-Andersson om länsstyrelsernas befogenhet all

22 januari 1980 besluta i ärenden om lokaliseringsstöd

_____________ 1979/80:580 av Per Bergman och Oskar Lindkvist om översyn av lagen om

Anmälan av inter- förvärv av hyresfastighet m. m.

nellation 1979/80:581 av Marianne Karlsson om energisparande lokalisering av

bebyggelse 1979/80:582 av Ingrid Segerström och Anita Gradin om lånebeslärnrnelserna

för vissa gernensamhetslokaler 1979/80:583 av Lars Werner m.fl. om byggnadsstadgans bestämmelser

rörande barnsäkerhet 1979/80:584 av Lars Werner m. fl. om kollektivhus och andra kollektiva

boendeformer 1979/80:585 av Lars Werner m. fl. om stopp för markspekulation i

fjällvärlden, m. m, 1979/80:586 av Lars Werner m. fl. om inrättande av en av fackföreningarna förvaltad semester- och rekrealionsfond

§ 23 Anmälan av interpellation

Anmäldes och bordlades följande interpellation som ingivits till kammarkansliet

den 21 januari

1979/80:122 av Märta Fredrikson (c) till kommunikationsministern om åtgärder med anledning av Almöbrokatastrofen:

Det var en katastrof innebärande djup mänsklig tragedi som inträffade när Almöbron vid Tjörn pä länstrafikleden 160 Rolviksbro-Orust-Tjörn med anslutning till E 6 söder om Slenungsund påseglades och rasade.

Tragedin förstärktes på ett sätt som inle går alt beskriva när sedan bil efter bil körde ut över den avbrutna brokanten och ned i djupet, där de enligt rapporter nu påträffade bilarna staplades på varandra.

De tankar som påträngande följde, inle minst för oss vilka använder bron sotn fast landförbindelse, gällde i första hand den mänskliga tragedin. Sedan följde tankar angående alla de praktiska problem sotn uppslår.

Brokalaslrofen får en rad olika konsekvenser för dem som bor på öarna, då stora delar av befolkningen, industrierna och näringslivet i nuläget var beroende av denna fasllandsförbindelse. Även boende i t. ex. Lysekilsom-rådet använder länsväg 160 för färder och transporter till och från Göteborg. Det innebar för dem en väsentligt kortare färdtid än alt köra över Uddevalla. Befolkningen och näringslivet pä fastlandet var också beroende av broförbindelsen.

En rad åtgärder sattes omedelbart in för att provisoriskt lösa de mesl akuta kommunikationsproblemen.

Nu är det synnerligen viktigt all snabbt bygga den nya bron över     Nr 68
Almösundel och all del för byggandet av denna ställs medel till förfogande i     Tisdagen den
elt extra anslag. Brobyggandel bör ej gå ut överdel vägbyggande i övrigt sorn     22 januari 1980
är planerat i länet.

Under tiden fram till dess denna bro blir klar finns en rad problem att lösa. Meddelande om Däri ingår 1. ex. förbättringar av vägarna till och frän de färjelägen som skall frågor användas. Förbättringar av vägnätet på Orust är enligt Orusls kommun och näringslivet där nödvändiga för regionen. Kravet på förbättringar får nu ökad aktualitet, då man får räkna med en ökad belastning pä vägarna. Det är angeläget att medel för detta ställs lill förfogande.

Det finns ett principbeslut om bro även från Orust till fastlandet. Redan den trafiksituation sotn rått har visat att trafikmässigl är behovet av båda broarna stort. Därför är det viktigt alt projekteringsarbetet för den senare bron ej avstannar. Den bör komma till utförande sä snabbt som möjligt efter återuppbyggandet av Almösundsbron.

En annan näraliggande uppgift är all se över säkerhetsanordningarna vid Skåpesundsbron och Nötesundsbron.

Del är ett flertal problem som nu är aktuella, bl. a. för kommunikationer, näringsliv, allmän service, sjukvård och ordningsväsendels organisation.

Med stöd av det anförda anhåller jag om kammarens tillstånd att till kommunikationsministern ställa följande fråga:

Vilken är regeringens samlade syn på de åtgärder som måste till från statliga myndigheter med anledning av broraset, och i vilken takt kan man räkna tned alt bron blir återuppbyggd?

§ 24 Meddelande om frågor

Meddelades alt följande frågor framställts den 21 januari

1979/80:280 av Bertil Jonasson (c) lilMndustriminislern om verktygsstållill-verkningen i Hagfors:

Sysselsältningssiluationen i Värmland är svår, och speciellt svår är situationen i Hagfors, Omvandlingen av stålindustrin är av mycket stor betydelse när det gäller Hagfors framtida möjligheter. Del gäller att slå vakt om verktygsstållillverkningen i Hagfors.

Med anledning härav vill jag fråga industriministern vilka åtgärder regeringen avser vidta för att säkra utvecklingen av verktygsstållillverkningen i Hagfors.

Nr 68

Tisdagen den 22 januari 1980

Meddelande om frågor

den 22 januari

1979/80:281 av Olle Wästberg i Stockholm (fp) till utrikesministern om frigivning av en i Polen fängslad svensk medborgare:

Sedan mer än en månad sitter svensken Björn Laqvisl fängslad i Polen. Han arresterades i Gdansk den 11 december 1979, när han försökte föra in en stencileringsapparat i Polen.

Vilka åtgärder vidtar den svenska regeringen för att åstadkomma ett skyndsamt frisläppande av Björn Laqvisl?

1979/80:282 av Torkel Lindahl (fp) till kommunikationsministern om åtgärder för att lindra följderna av Almöbrokatastrofen:

Den tragiska olyckan med Almöbron vid Tjörn medför stora kommunikationssvårigheter för människor och företag i Tjörns och Orusls kommuner. Snabba och effektiva åtgärder krävs för alt undvika alt kalastrofen även medför svåra ekonomiska följder för de berörda kommunerna.

Kan kommunikationsministern redogöra för de åtgärder sotn vidtages av myndigheterna i syfte att lindra konsekvenserna av katastrofen?

§ 25 Kammaren åtskildes kl. 15.35.

In fidem

SUNE K. JOHANSSON

/Solveig Gemen