Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1979/80:67

Måndagen den 21 januari

Kl. 13.00

Förhandlingarna leddes av förste vice talmannen.

§ 1 Justerades protokollet för den 11 innevarande månad.

Nr 67

Måndagen den 21 januari 1980

Om arbetsmarknadssituationen i Lilla Edet ,

§ 2 Om arbetsmarknadssituationen i Lilla Edet

Arbetsmarknadsministern ROLF WIRTÉN erhöll ordet för att besvara Hilding Johanssons (s) den 21 november anmälda fråga, 1979/80:148, och anförde:

Fru talman! Hilding Johansson har frågat mig vilka åtgärder regeringen avser all vidta med anledning av den besvärliga arbetsmarknadssituation som hotar Lilla Edets kommun,

1 samband med neddragningen vid Lödöse Varv minskade sysselsättningstillfällena i kommunen rned ett drygt hundratal. Det är glädjande att konstatera att arbetsmarknadsmyndigheterna framgångsrikt kunnat medverka till all de arbetslösa fått nya arbeten inom regionen.

För elt par månader sedan beslutade Södra Skogsägarna AB alt kalla till MBL-förhandlingar om nedläggning av bl, a. Göta massafabrik. Förhandlingar med de fackliga organisationerna pågår. Något beslut om nedläggning av Göta massafabrik har ännu inte fattats,

1 det fall resultatet av förhandlingarna kommer alt innebära neddragningar av antalet anställda vid bruket, i dag 175, kommer självfallet sedvanliga arbetsmarknadspolitiska åtgärder att sättas in av arbetsmarknadsmyndigheterna för att i första hand förmedla nya arbeten. Jag har inhämtat alt förutsättningar för att placera eventuella arbetslösa på nya arbeten i Trollhättans och Ale kommuner bedöms som relativt goda,

HILDING JOHANSSON (s):

Fru talman! Jag vill gärna tacka arbetsmarknadsministern för svaret.

Låt mig så snabbt knyta an till den diskussion vi i våras förde om regionalpolitiken. Vi behandlade då en motion av mig om alt Lilla Edet skulle placeras in i någon av stödområdesgrupperna. Detta avstyrktes av arbetsmarknadsutskottet med hänvisning till att stödåtgärder kunde vidtas även om Lilla Edet låg utanför stödområdet. Jag godtog denna synpunkt, men lade till att dettyvärr kan uppstå situationer som gör att det måste sättas in speciella åtgärder för Lilla Edets kommun trots alt den ligger utanför stödområdet. Nu befinner sig Lilla Edets kommun i den situationen.

Arbetsmarknadsministern har redan erinrat om den nedbantning som har skett vid Lödöse Varv. Jag skall inte ta upp en ny diskussion om detta, men

Nr 67

Måndagen den 21 januari 1980

Om arbetsmarknadssituationen i Lilla Edet

enligt min mening satte man från förelagets sida in dessa åtgärder för tidigt. Så kom då händelserna i Göta. Det finns ett uppenbart hot om nedläggning av bruket, som är den enda industrin i hela Göta samhälle. Även på annat sätt är situationen besvärlig för Lilla Edets kommun.

Nu hänvisar arbetsmarknadsministern till arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Även jag anser att sådana bör sättas in. Men jag har ett intryck av att arbetsmarknadsministern överskattar möjligheterna all placera personer som blivit arbetslösa i Lilla Edets kommun i Ale och Trollhättans kommuner. Det hör numera till historien att det råder överhettning i Götaälvdalen.

Jag känner väl till att länsstyrelsen arbetar mycket energiskt för att finna lösningar på de svåra problemen i Lilla Edets kommun. Också från kommunen görs betydande insatser. Men det finns risk för alt dessa insatser inte räcker utan att det behövs centrala insatser, alt regeringen stödjer de åtgärder som föreslås från kommunen och länsstyrelsen i Älvsborgs län. Därför vill jag ställa en kompletterande fråga till arbetsmarknadsministern: Kan arbetsmarknadsministern uttala att regeringen är beredd att satsa pä extraordinära åtgärder, om länsstyrelsen och kommunen föreslår detta för Lilla Edets kommun?

Arbetsmarknadsministern ROLF WIRTÉN:

Fru talman! Det är rikligt, som sades i det stora regionalpolitiska beslutet som togs av riksdagen och som Hilding Johansson erinrade om, att vid särskilda tillfällen dä en alldeles speciell situation uppstår på arbetsmarknaden i någon kommun kan man ingripa. Det är klart att det riksdagsbeslutet slår fast. Detta får man naturligtvis pröva i vanlig ordning i det departement som har de regionalpolitiska frågorna om hand, och det är, sorn Hilding Johansson väl vet, industridepartementet, I den delen kan jag inte mer än hänvisa till det beslut som togs föregående år. Del ligger då också i sakens natur att den följdfråga som Hilding Johansson har ställt i hög grad gäller regionalpolitiska och lokaliseringspolitiska insatser, och därvidlag har jag inte heller mandat att uttala mig här i kammaren. Vad jag har svarat på är frågan om de arbetsmarknadspolitiska insatserna, och det jag har sagt på den punkten står jag fast vid.

HILDING JOHANSSON (s):

Fru talman! Arbetsfördelningen inom regeringen skapar onekligen sina problem, men dem skall jag inte ta upp nu. Det är säkert riktigt, som Rolf Wirtén säger, att han inte har mandat att tala för regeringen när det gäller frågan om att komplettera de arbetsmarknadspoliliska åtgärderna med regionalpolitiska insatser av olika typer. Men delta betraktar jag som ett fel, därför att arbetsmarknadspolitik och regionalpolitik bör samordnas. Låt mig i detta sammanhang nöja mig med att säga att jag hoppas det är en allmän uppfattning inom den nuvarande regeringen, att om det inträffar en sådan situation i Lilla Edet att de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna inte räcker skall regeringen i sin helhet ställa sig bakom extraordinära insatser i kraft av det beslut som riksdagen fattade förra våren. Det förplikiigar faktiskt

regeringen att göra insatser, alldeles oberoende om de faller under Rolf Wirléns eller Nils Åslings område.

Överläggningen var härmed avslutad.

§ 3 Om tidpunkten för framläggande av regeringsförslag om en samordnad sysselsättningspolitik

Arbetsmarknadsministern ROLF WIRTÉN erhöll ordet för att besvara Anna-Greta Leijons (s) den 5 december anmälda fråga, 1979/80:199, och anförde:

Fru talman! Anna-Greta Leijon har frågat mig när regeringen kommer att lägga fram propositionen om en samordnad sysselsättningspolitik.

Av budgetpropositionen framgår att regeringen under budgetåret 1980/81 avser att lägga en sysselsättningspolitisk proposition. Arbetet på en sådan har redan startat.

Nr 67

Måndagen den 21 januari 1980

Om tidpunkten för framläggande av regeringsförslag om en samordnad sysselsättningspolitik

ANNA-GRETA LEHON (s):

Fru talman! Jag ber att få tacka arbetsmarknadsministern för svaret.

Frågan ställdes den 5 december 1979, och det är klart att jag hade hoppats att få svaret tidigare. Del gamla ordspråket som säger att den som väntar på något gott väntar aldrig för länge kan tyvärr inte heller lämnas som en beskrivning av Rolf Wirléns svar här i dag. Jag vågar påstå att det är väldigt många som är besvikna över att regeringen nu tydligen kan tänka sig att vänta ända till våren 1981 med att ge riksdagen förslag om en samordnad sysselsättningspolitik. För oss socialdemokrater är rätten till arbete en av de allra viktigaste politiska uppgifterna, men för regeringens del tycks det nu vara så att man har tappat väldigt många av sina ambitioner.

Arbetsmarknadsministern ROLF WIRTÉN:

Fru talman! Anna-Greta Leijon kan studera budgetpropositionen och iaktta vad man där lägger särskild vikt vid. Det är helt klart att det som prioriterats främst av de resurser vi nu kunnat omfördela och frigöra för nya satsningar ligger pä sysselsätlningssidan. Att i delta svar tolka in att regeringen på något sätt stiger tillbaka för målet att upprätthålla sysselsättningen är helt felaktigt,

ANNA-GRETA LEHON (s):

Fru talman! Jag kan försäkra arbetsmarknadsministern om alt jag har studerat regeringens budgetproposition. Del finns anledning att återkomma till de konkreta förslagen, och då kan ju riksdagen la ställning till var ambitionsnivån skall ligga när det gäller sysselsättningspolitiken. Jag hpppas att den kommer att ligga högre än det som regeringen visar i budgetpropositionen.

Överläggningen var härmed avslutad.

Nr 67

Måndagen den 21 januari 1980

Om det kommunala inflytandet över miljöpåverkande verksamhet

§ 4 Om det kommunala inflytandet över miljöpåverkande verksamhet

Statsrådet GEORG DANELL erhöll ordet för all besvara Bengt Kindboms (c) den 30 november anmälda interpellation, 1979/80:89, till bostadsrninistern, och anförde:

Fru talman! Bengt Kindbom har frågat bostadsministern dels vilket syfte det i regeringen pågående arbetet med att förändra 136 a § byggnadslagen har i fråga om miljöpåverkande verksamhet, dels vilken regeringens principiella inställning är till det kommunala vetot i byggnadslagen.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall svara pä interpellationen.

Innan jag besvarar Bengt Kindboms fråga skall jag kort beröra bakgrunden till 136 a § byggnadslagen (BL). Den ursprungliga bestämmelsen kom till i samband med att riksdagen år 1972 beslutade om vissa riktlinjer för hushållning med landets samlade mark- och vatleniillgångar. 1 denna del innebär 136 a § BL all regeringen skall pröva lokaliseringen av industriella eller liknande verksamheter som är av väsentlig betydelse för hushållningen med landets samlade mark- och vattentillgångar. För att regeringen skall kunna lämna ett tillstånd måste den kommun där verksamheten skall förläggas tillstyrka detta. Jag förutsätter att det är den bestämmelsen som Bengt Kindbom åsyftar när han talar om det kommunala vetot.

År 1975 kompletterades bestämmelserna i 136 a § BL sä all regeringen skall pröva även verksamheter som är av väsentlig betydelse för hushållningen med energi. Vidare vidgades prövningen till att avse inle bara en verksamhets lokalisering utan även dess tillkomst. Under åren 1975 och 1976 beslutade riksdagen att även verksamheter som är av väsentlig betydelse för hushållningen med träfiberråvaror skall omfattas av prövningen enligt 136 a § BL.

Erfarenheterna av tillämpningen av 136 a § BL har visat på vissa praktiska problem. Det sätt på vilket bestämmelserna vid olika tillfällen har kompletterats med nya prövningsgrunder har fört med sig bl. a. all regeringen vid sin prövning alltid måste beakta samliga prövningsgrunder. Om prövningen 1. ex. är motiverad enbart med hänsyn till hushållningen med träfiberråvaror, måste den göras även mot bakgrund av bestämmelserna om hushållning med energi samt mark och vatten. En sådan ordning ställer krav på ett omfattande underlagsmaterial och kan medföra onödiga komplikationer bl, a, vid remissbehandlingen.

För alt undanröja brister av det slag som jag här har angett pågår i bostadsdepartementet ett arbete med en översyn av 136 a § BL. Resultatet av översynen avses bli framlagt i en departementspromemoria som regeringen kommer att ta ställning till efter remissbehandling.

Kravet på tillstyrkan från kommunen i ärenden enligt 136 a S BL avsäg ursprungligen lokaliseringen av sådana industriella eller liknande verksamheter som är av väsentlig betydelse för hushållningen med landets samlade mark- och vattentillgångar. Motiven till delta var all verksamheter av detta

slag kan medföra en omfattande påverkan på bygden och all ett lokaliseringstillstånd därför inte borde få lämnas utan att den berörda kommunen har tillstyrkt detta. Riksdagens beslut all regeringen skulle pröva verksamheter även av energihushällningsskäl och av hänsyn till hushållningen med träfiberråvaror utformades lagtekniskt genom kompletteringar av 136 a § BL. Kravet på tillstyrkan från kommunen kom härigenom all gälla också dessa verksamheter.

I det pågående arbetet med att se över 136 a § BL är det en förutsättning att kravet pä tillstyrkan från kommunens sida alltjämt skall gälla för verksamheter som prövas av mark- och vattenhushållningsskäl. Någon förändring beträffande de miljöpåverkande verksamheter som Bengt Kindbom syftar på i sin interpellation är således inle aktuell.

Nr 67

Måndagen den 21 januari 1980

Om det kommunala inflytandet över miljöpåverkande verksamhet

BENGT KINDBOM (c):

Fru talman! I Skaraborgs Läns Tidning kunde man den 21 november förra året läsa rubriken "Ranstad typexempel på hur vetorätten inte skall utnyttjas". Nuar ju rubriker en sak och lextinnehåll i en artikel en annan sak. 1 delta fall gav emellertid textinnehållet stöd för rubriken. Bl. a. läggs i statsrådets mun alt kommunerna fått mer att säga till om än vad som ursprungligen avsågs. Vidare sägs att beslutet om veto mot utvidgningen av brytningen av skiffer i Billingen också kommit att omfatta verksamheten som sådan. Jag kan inte finna någon motsättning i detta. När verksamheten gäller brytning av skiffer kvadratkilometer efler kvadratkilometer, måste väl verksamheten som sådan i allra högsta grad påverka markhushållningen.

Detta, fru talman, var bakgrunden till att jag framställde min interpellation om regeringens avsikt med översynen av 136 a § byggnadslagen och om regeringens principiella inställning till det kommunala vetot. Sä snart interpellationen hade blivit framställd kom beskedet i samma lokaltidning. Statsrådet hade blivit missförstådd. Med tanke på statsrådets historiska anknytning till lärdomsstaden Skara vill jag citera vad man lär ha uttalat inför en skolklass därstädes: I denna församling kan man inte uttrycka sig nok tudeligl. Det är bra att ta fasta pä detta i en fråga som så nära berör människor i ett myckel slorl område.

I övrigt betraktar jag svaret, som jag lackar för, som en fortsättning på den dementi som redan har förekommit i lokalpressen. Regeringens uppfattning är att det kommunala vetot skall vara kvar. Vad den administrativa översynen kommer att leda till ger svaret inget definitivt besked om. Men jag utgår ifrån att man inte skiljer bedömningsgrunderna ål på elt sådant sätt att delta kan utnyttjas taktiskt vid beslut om vilka projekt som skall prövas. Detta finns det anledning att fortsättningsvis bevaka, inle minst frän kommunal synpunkt.

Statsrådet GEORG DANELL:

Fru talman! Som Bengt Kindbom sade är rubriker någonting över vilket vi inle bestämmer, och väl är kanske del. Jag vill emellertid citera ur den artikel som Bengt Kindbom nämnde. Tidningen citerar mig alldeles korrekt pä

Nr 67

Måndagen den 21 januari 1980

Om användningen av åkermark för bebyggelse

följande sätt: "Del vore naivt att tro all man kan avskaffa vetorätten med den starka förankring den har ute i landet. Men jag vill sätta dess konstruktion

under diskussion- ." Detta uttalande gjorde jag alltså vid intervjun i

fråga.

Vad jag menar när det gäller del kommunala vetots konstruktion har jag försökt alt beskriva i milt interpellationssvar. Det viktigaste är all vi nu försöker få till stånd en förenkling beträffande hanteringen av reglerna i 136 a § byggnadslagen, så att vi får snabbare beslut och snabbare besked till kommuner och andra som är inblandade, inte minst till sökande. Däremot skall vi inte på något sätt rycka undan reglerna för del kommunala vetot när det exempelvis gäller uranbrytningen, som Bengt Kindbom talade om i början av sitt anförande. Uranbrylningen faller ju under den del av paragrafen som handlar om hushållning med mark och vatten, och vi anser att del är självklart alt det även framgent skall finnas kommunal vetorätt på del här området. Därför vill jag upprepa att det vid översynen inte handlar om att ifrågasätta det kommunala vetot i denna del. Däremot diskuterar vi andra former för kommunal påverkan när det gäller de båda andra punkterna i samma paragraf.

Överläggningen var härmed avslutad.

§ 5 Om användningen av åkermark för bebyggelse

Statsrådet GEORG DANELL erhöll ordet för att besvara Filip Johanssons (c) den 10 december anmälda interpellation. 1979/80:104, och anförde:

Fru talman! Filip Johansson har frågat mig om jagi fortsättningen kornmer all iaktta största möjliga hänsyn och förhindra att åkermark tas ur produktionen för att användas för bebyggelse.

Riksdagen har i samband med den fysiska riksplaneringen ställt upp vissa riktlinjer för hushållningen med jordbruksmark. Riktlinjerna har senast godkänts av riksdagen under december 1979. De innebär att brukningsvärd jordbruksmark inte bör las i anspråk för bebyggelse om en från samhällets synpunkt tillfredsställande lösning kan åstadkommas på annan mark.

Frågor sorn rör konflikter mellan jordbruks- och bebyggelseintressen prövas av regeringen främst i enskilda planärenden. Prövningen i dessa fall skall ske med tillämpning av reglerna i byggnadslagstiftningen. Detta innebär all de olika intressen som står emot varandra i ett ärende tillbörligen skall beaktas vid den avvägning som skall ske i ärendet.

Självfallet kornmer - liksom hittills - de riktlinjer för hushållning med jordbruksmark som riksdagen angett vara vägledande vid regeringens prövning.

FILIP JOHANSSON (c):

Fru talman! Jag tackar statsrådet Danell för det svar han gav på den här frågan. Jag tycker att del är klarläggande. Statsrådet Danell hänvisade till riksdagens beslut och säger i slutet av svaret:" Självfallet kornmer - liksom hittills - de riktlinjer för hushållning med jordbruksmark som riksdagen angett vara vägledande vid riksdagens prövning."

Jag är utomordentligt tacksam för detta. Men jag tycker del finns anledning alt understryka ett par saker i delta sammanhang. När jag ställde frågan, så var del också i delta fall med anledning av en tidningsartikel av vilken man kunde få en känsla av all den nye planrninislern inle hade för avsikt att vara lika kategorisk som man tidigare hade varit vid behandlingen av dessa ärenden.

Nu är situationen den att när man talar om sanihällets syn på hur en tillfredsställande lösning kan åstadkommas på annan mark, ärdet tyvärr ofta så att kommunerna har en speciell uppfattning om vad som är samhällets intresse och synpunkt i den här frågan. Ofta får rnan en känsla av att det är kommunerna som skall avgöra vad som är samhällets synpunkt. Jag har från mitt hemlän Norrbotten, som ändock är ett utpräglat skogslän, exempel pä att kommuner som är belägna i utpräglade skogsbygder anser all de inte har andra möjligheter än att använda just åkermark för byggnadsändamål. Jag menar att det mot den bakgrunden måste vara utomordentligt angelägel att man från regeringens sida är ganska kategorisk i detta avseende, ty orn kommunerna får husera på det sätt som de önskar, finns det praktiskt tagel ingen åkermark som för dem är så värdefull an den inle bör kunna bebyggas.

Det hänvisas ofta till all del är industrimark man behöver, och den industrimarken behövs därför alt man byggt upp stora bostadsområden för att dra folk till sin region eller kommun. Jag vill understryka att det i många fall inte finns anledning att dra mer folk till jord- eller skogsbruksbygder - framför allt inte till den bygd där statsrådet hade varit och talat i samband med tidningens skriverier. Den utveckling som ägt rum i bl. a. Skåne, men även på andra platser, är en följd av den folkomflyttning som skedde på 1960-talel i mycket stor utsträckning och som minsann inle var så särskilt välgörande för andra regioner. Del var en folkomflyttning som innebar all man genom alt flytta människor från en region till en annan skapade elt behov av nybyggnation, både av industrilokaler och av bostadsområden. Del finns all anledning för regeringen alt se till all inte nya behov skapas på del sättet, därför att de nya behoven skapas på bekostnad av en annan region där det redan finns serviceinrättningar som kommun, landsting och stal har bidragit till genom att salsa pengar, serviceinrättningar som blir utan värde om sådana här folkomflyttningar får fortsätta. Del finns alltså all anledning all vara utomordentligt restriktiv på delta område.

Jag hoppas att jag kan tolka statsrådets svar på den här frågan på del stiiiel att han verkligen menar att med all kraft se till alt riksdagens uttalande på denna punkt efterlevs.

Nr 67

Måndagen den 21 Januari 1980

Om användningen av åkermark för bebyggelse

Nr 67 Statsrådet GEORG DANELL;

Måndagen den '' talman! På Filip Johanssons sist ställda fråga är milt svar ja.

71 ianrrari 1Q80 '°" ''S därutöver också understryka all vi nu har just problemet rned

_____________ användande av åkermark aktuellt i bostadsdepartementet. Vi följer nu upp

Om utbildning i beslut som riksdagen fattade i höstas om den fysiska riksplaneringen, där invandrarkunskan i" användningen av åkermark var en av de mesl prioriterade frågorna och den som kanske behandlades mest utförligt utöver frågorna om fritidshusbyggandet.

Det arbete som nu pågår går delvis ut på alt se till alt del runt tätorter, där det finns konflikter mellan olika intressen i åkermark, utarbetas områdesplaner, så att rnan får en god överblick över utnyttjandet av marken. I andra fall är det fråga orn att länsstyrelserna tar in aktuellt material för all beskriva de konflikter och de behov sorn är aktuella i länet. Vidare har vi för vissa delar av landet också lagt ut uppdrag för att del skall genomföras markhushållningsprogram, bl, a. i Skåne, ett område som Filip Johansson berörde i sitt anförande.

Jag tycker att vi på det här viset har gott grepp om denna fråga. Vi hoppas alt genom inte minst markhushållningsprograrnmen få fram ett underlag som gör att kommuner, byggintressenter och allmänhet i framliden skall vara väl informerade om vad del är för regler som gäller. Självfallet måste del bli olika regler för olika delar av landet. I vissa delar krävs särskilt stor restriktivitet utöver den som kommer all gälla allmänt för landet i fråga om användningen av åkermark.

FILIP JOHANSSON (c):

Fru talman! Jag tackar för delta besked som ytterligare bestyrker vad jag hade hoppats på. Jag vill bara när det gäller upprättande av de nya markhushällningsprogrammen framhålla hur angelägel det är all man också ser till att man inte - jag vill understryka del än en gång - skapar behov i områden som är utomordentligt känsliga i del här avseendet. Dels åstadkommer man en skada på de marker som är värdefulla och som kommer alt bli alltmer värdefulla i en framtid, dels skapar man behov i den bygd varifrån människorna i så fall skall flytta för att komma till ett annat område.

Överläggningen var härmed avslutad.

§ 6 Om utbildning i invandrarkunskap

Utbildningsministern JAN-ERIK WIKSTRÖM erhöll ordet för an besvara Eva Winthers (fp) den 6 december anmälda interpellation. 1979/ 80:99, och anförde:

Fru talman! Eva Winther har frågat mig om jag delar hennes uppfattning
all invandrarkunskap bör ingå som en del av all utbildning i vårt land och
12 vilka åtgärder jag i så fall vill vidta för att detta skall bli verklighet.

Jag delar Eva Winthers uppfattning att det är viktigt alt vi svenskar får lära oss rner orn de olika invandrargrupperna och deras kulturella bakgrund och all utbildningsväsendet har en nyckelroll för att vidga och befiista den kunskapen.

Vi lever i dag i ett samhälle där människor rned skilda kulturella identiteter skall leva i samverkan tned varairdra. Alla människor i värt samhälle bör därför ha kunskaper om olika gruppers etniska, kulturella och religiösa bakgrund. Alt sä blir fallet är en viktig förutsättning för alt vi skall kunna visa tolerans och förståelse för del som vi ktin uppfatta som avviktinde från det egna levnadsrnönsiret.

Å ena sidan behöver invandrarna kunskaper orn hur del svenska samhiillel fungerar och om svenskarnas kulturella och etniska bakgrund. Ä andra sidan måste befolkningen i övrigt ha insikter om invandringens orsaker och betydelse för vårt land samt kunskaper om invandrarnas och minoriteternas kulturella och etniska bakgrund och om deras levnadsförhållanden i Sverige.

Brister i kunskaperna hos de olika befolkningsgrupperna leder till intolerans och utgör hinder för samverkan mellan dem. Det hela är emellertid inte bara en fråga om kunskaper ulan också om våra attityder till och känslor för varandra.

Del behövs mot denna bakgrund insatser på alla nivåer i utbildningsväsendet för såväl invandrare som svenskar. Hittills har vi i stor utsträckning koncentrerat våra utbildnings- och informationsinsatser på invandrarna. Det är nu hög lid att vi bättre uppmärksammar utbildningsbehoven hos den övriga befolkningen och ser till att kunskap om invandrare ingår i utbildningen i alla skol- och utbildningsformer.

Eva Winther har frågat mig vilka åtgärder jag vill vidta för att förverkliga delta. Lät mig då inledningsvis erinra orn alt regeringen genom sina ställningstaganden i bl. a. högskolelagen och läroplanerna för grund- och gymnasieskola i princip tagit ställning för vidgad kunskap och information om invandring och invandrare. De åtgärder som hittills vidtagits av myndigheterna pekar också i den riktningen all intentionerna realiseras eller alt en grund är lagd för realiserande inom kort.

Inom högskoleområdet har universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) tagit initiativ till ett projekt om invandrarna i den högre utbildningen. Avsikten med detta projekt är bl. a. att skapa förutsättningar för all öka rekryteringen av tvåspråkiga personer till högskoleutbildning, speciellt till utbildningar för yrkesområden där det föreligger särskilda behov av tvåspråkiga yrkesutövare.

Projektet omfattar också frågan om vilka åtgärder som behövs för att underlätta invandrarnas situation i själva utbildningen och för att i utbildningen bättre ta till vara den resurs som invandrarna utgör.

UHÄ avser också alt inom ramen för detta projekt och i samverkan med statens invandrarverk fortsätta en serie regionala seminarier, som inleddes under våren 1979, Vid dessa seminarier diskuteras frågan otn invandrarkunskap i utbildningen med företrädare för de olika högskoleutbildningarna.

Nr 67

Måndagen den 21 januari 1980

Om utbildning i invandrarkunskap

Nr 67

Måndagen den 21 januari 1980

Om utbildning i invandrarkunskap

Syftet tned seminarierna är att stimulera högskoleenheterna dels alt föra in inslagav invandrarkunskap i de allmänna utbildningslinjerna, dels att la fram enstaka kurser lämpade för olika yrkeskategorier som pä elt eller annat sätt kommer i kontakt med invandrarfrågor.

Inom skolområdet har skolöverstyrelsen (SÖ) i september 1979 lagt fram ett handlingsprogram för arbetet med invandrarfrågorna på både kort och lång sikt. Ett viktigt led i handlingsprogrammet är att motverka fördomar och diskriminering. Enligt vad jag inhämtat avser SÖ att i de kursplaner för grundskolan sorn snart kommer att underställas regeringen ta in krav på vidgad kunskap om invandrare, ett arbete som f, ö. sker i samarbete med invandrarnas egna organisationer. För gymnasieskolans del avser SÖ att i de olika styrdokumenten arbeta in bestämmelser och anvisningar som syftar till de mål Eva Winther vill uppnå. Genom läroplanskopplingen fär förändringar i grundskola och gymnasieskola också effekt i kommunal vuxenutbildning.

Vidgad kunskap om invandrare kan emellertid enligt min uppfattning inte enbart vara en fråga om att säkra elt visst innehåll i utbildnings- och läroplaner. Minst lika viktigt är att se till all invandrarfrågor i vid mening behandlas i planerings- och personalkonferenser, att de tas upp i fortbildningen och alt de får en objektiv och balanserad bild i läromedlen. Ccntrajt och lokalt utvecklingsarbete har också en viktig uppgift att fylla för att skapa ett bättre utgångsläge för undervisningen.

Jag har här uppehållit mig vid de delar av utbildningsväsendet där staten genom sina förordningar, läroplaner eller anvisningar kan påverka undervisningens inriktning. Det betyder inte att de utbildningsformer där denna möjlighet helt eller delvis saknas skulle vara betydelselösa för strävan att vidga kunskapen om invandrare. Jag tänker då i första hand på folkhögskolan och det fria och frivilliga bildningsarbetet. Av tradition har man inom dessa utbildningsformer ägnat stor irppmärksarnhet ål mångkultursarnhället och hävdat vikten tw tolerans gentemot och förståelse för minoriteter med annan etnisk och kulturell bakgrund. I vissa avseenden har de varit modellbildande för vad som sker inom det mer formella utbildningsväsendet.

I detta sammanhang vill jag också nämna alt regeringen i årets budgetproposition föreslår all statens invandrarverk får 1,5 milj. kr. för ett särskilt projekt, "Ökad invandrarkunskap bland svenskar", Projektet, sorn skall genomföras i samråd med diskrimineringsutredningen, syftar bl, a, just till att ge invandrarkunskap den självklara roll i olika utbildningssammanhang sorn efterlyses i interpellationen.

Sammanfattningsvis vill jag väga del omdömet att det ambitiösa arbete som inletts av myndigheterna och som redan delvis börjat förverkligas står i god överensstämmelse med de riktlinjer som i skilda sammanhang getts av regering och riksdag. Jag finner det därför inte nu påkallat att aktualisera ytterligare åtgärder. Jag kan emellertid försäkra Eva Winther att jag och statsrådet Mogård, som .jag har samrått med i anledning av detta svar, uppmärksamt följer denna fråga och ätt vi är beredda att vidta de ytterligare mätt och steg som kan erfordras.

EVA WINTHER (fp):

Fru talman! Jag tackar utbildningsministern för det utförliga svaret.

Jag är gltid över de insatser som görs på det här området. Jag är också glad över att vi är överens om alt vi svenskar behöver lära oss något om invandrarna och alt del nu, som utbildningsministern säger, är "hög lid" alt vi "ser till att kunskap om invandrare ingår i utbildningen i alla skol- och utbildningsformer".

Jag har läst SÖ:s genomtänkta invandrarpolitiska program, och jag noterar nu som positivt UHÄ:s olika initiativ, bl. a. att man skall försöka öka rekryteringen av tvåspråkiga personer till högskoleutbildningen, särskilt till utbildningen för yrken där tvåspråkighet är alldeles speciellt behövlig. Jag förutsätter att man dä tänker på bl. a. lärare, vårdpersonal av olika slag, socialarbetare och poliser. Man behöver hår också se över meritvärderingen och räkna som plus dels kunskaper i det för oss främmande språket, dels den unika kulturella erfarenhet som invandrarna har och som ger fördelar i samvaron med andra invandrare och även med oss svenskar.

Jag hoppas att man i del här projektet också kommer att fundera över hur vi på elt bättre sätt skall kunna ta till vara den yrkeskunskap som invandraren för rned sig från sitt hemland. Alltför många invandrare har hamnat i okvalificerade jobb - de har blivit arkivarbetare, städare, diskare eller har hamnat vid det löpande bandet, inle bara under en kort övergångstid ulan under väldigt många år, I stället borde de få en komplettering av sin utbildning så att denna kan användas här. Vi måste ta reda på vilket innehåll utbildningen i deras hemländer har och försöka ge möjligheter till komplettering om delta behövs. Det betyder myckel för självkänslan och identiteten alt få fortsätta i det yrke man haft hemma. För vårt land betyder det alt vi tar till vara en resurs som vi har här.

Utbildningsministern säger att en grund är lagd för ett realiserande inom kort av dessa önskemål om invandrarkunskap. Själv är jag nog litet mer pessimistisk. Jagtror att det här tar tid, och jagtror alt det verkligen är viktigt att Jan-Erik Wikström och skolministern Britt Mogård följer den här frågan och försöker skynda på behandlingen av den.

Orsaken till min fråga är egentligen Vård 77 och den proposition om vårdutbildningen som behandlades av riksdagen i höstas. I de dokumenten antyds inte med ett ord att vi har en miljon människor i vårt land med invandrarbakgrund och att det därför är viktigt med kunskap hos vårdpersonalen om invandrarna och deras kultur. Utbildningsutskollel tog inte upp någonting om delta, och i debatten i kammaren påpekades det inle heller. Eftersom jag inle hade tillfälle att la del i den debatt sorn fördes i kammaren har jag velat ta upp denna problematik genom den här interpellationen.

Min rädsla för att vi missar någonting här har förstärkts av möten med nyutbildade sjuksköterskor, som redovisar att man i utbildningen inte på något sätt har tagit upp denna problematik.

Invandrarverket har helt nyligen gjort en enkät för att utröna vilket utrymme de olika högskoleregionerna ger invandrarkunskapen i de olika utbildningarna. Undersökningen visar alt det är mycket olika. I princip beror

Nr 67

Måndagen den 21 januari 1980

Otn utbildning i invandrarkunskap

Nr 67 onrfatlningen av denna utbildning på om det finns en intresserad lärare eller

Måndaeen den P "' någon i kursen är intresserad. Samma förhållanden gällde i fråga om

21 ianrrari 1980 vårdutbildningen - fanns det en intresserad lärare som var medveten om

_____________ denna problematik, så togs den upp.

Om inbildning i Invandrarkunskap är viktig inte barti för att motverka diskriminering och

invandrarkunskan ' förståelsen utan också för att vi själva skall kunna ge den information som de olika invandrargrupperna behöver.

Nu är det gott och väl att vi är överens otn att det behövs invandrarkunskap. Del saknas emellertid utbildare. Väldigt få människor i Sverige kan i dag så nrycket om invandrarproblematiken och om de bekymmer - och kanske även glädjeämnen-som invandrarna möter närde kommer hit, alt de kan användas som utbildare. Därför ser jag det som mycket viktigt att vi snabbt satsar på att frigöra personer med invandrarkunskap för att utbilda utbildare runt om i Sverige. I den utbildningen måste också invandrarna finnas med för att förklara sin kultur, sina värderingar, sin uppfostran, kvinnornas ställning i hemlandet, osv. Jag tror alt det är myckel viktigt all vi inte försöker reda ut de begreppen ulan all vi tar med invandrarna i delta arbete.

Jag vill fråga om utbildningsministern vill medverka till att vi får flexibla lösningar i tre avseenden sorn jag tror är väldigt viktiga på detta område; när det gäller komplettering av invandrarnas utländska yrkesutbildning, när del gäller meritvärdering-så all erfarenhet av landets sedvänjor och kultur samt tvåspråkighet kan vägas in som något positivt vid antagningar- och när det gäller all utbilda utbildare.

PÄR GRANSTEDT (c):

Fru talman! Den fråga som denna interpellationsdebatt behandlar är ulan tvivel en mycket viktig framtidsfråga. Det handlar om hur det faktum att Sverige håller på att utvecklas till ett samhälle med många kulturer - med människor som har många olika slags bakgrund - skall kunna utnyttjas till någonting positivt för hela vårt land.

Det är naturligt alt skolan har en central roll att spela i detta arbete och i hela utbildningsväsendet. Det handlar om att vi skall kunna ha människor i olika funktioner i samhället med en ordentlig kunskapsbakgrund när det gäller invandringen, invandrarkulturerna och naturligtvis också språken. Men det är även så alt i synnerhet det som händer i vår ungdomsskola bestämmer mycket av framlidens kunskapsnivå på detta område och de framlida attityderna till människor med annan kulturell bakgrund än den vanliga i Sverige, Det som meddelas i skolan når dessutom i många fall föräldrarna och kan påverka deras attityder.

Men lika väl som det är viktigt att vi ser till alt inom vårt utbildningsväsende ge ordentliga kunskaper om invandringen och invandrarnas bakgrund, så är det viktigt med information som går ut direkt till de vuxna, som når dem som inte omfattas av utbildningsväsendet. Härvidlag har naturligtvis invandrarverket elt särskilt stort ansvar. Hittills har de informationsinsatser som invandrarverket haft möjlighet att görti framför allt riktat sig till

invandrargrupperna, syftat till alt ge dem större kunskap om det svenska samhället. Man har inle haft möjlighet - trots all man önskat del - att göra särskilt myckel för alt upplysa svenskarna.

Förra året föreslog centerpartiet i en motion att rnan skulle ge invandrarverket dessa möjligheter. Den gången fick vi inget gehör för vårt förslag. Nu konstaterar jag fill min stora tillfredsställelse alt det i den budgetproposition som riksdagen skall behandla i vår finns sådana resurser för en till allmänheten riktad information om invandrarna. Statsrådet nämnde också i sitt svar detta projekt som skall genomföras. Såvitt jag förstår är avsikten att dessa informationsinsatser skall göras i samarbete med studieförbund och folkrörelser.

Sonr en komplettering till vad som kan ske i utbildningsväsendet ser jag detta som något oerhört viktigt. Det är ganska bråttom alt öka den svenska allmänhetens kunskap om invandrarna, deras villkor och deras kulturella bakgrund. Det handlar ju inle bara om att anpassa invandrarna till Sverige, utan det handlar i lika hög grad om att anpassa Sverige till denna situation -alt vara ett mångnationellt samhälle. Misslyckas vi med delta arbete har vi mänga och svåra problem framför oss. Men lyckas vi med det och lyckas vi att skapa en harmonisk, fungerande relation mellan olika kulturer i värt land är det någonting som kan komma all berika hela vårt samhälle i mycket hög grad för framtiden.

Nr 67

Måndagen den 21 januari 1980

Om utbildning i invandrarkunskap

Utbildningsministern JAN-ERIK WIKSTRÖM;

Fru talman! Med anledning av vad Eva Winther sade vill jag gärna tillägga att jag delar hennes uppfattning att del är viktigt att hitta lösningar för att komplettera invandrarnas yrkesutbildning. Kanske man ändå kan säga att, även om delta är ett problem, det knappast finns något land som har så många utbildningsmöjligheter att erbjuda som Sverige. De står ju öppna också för invandrarna, och en viss anpassning kan ju alllid ske.

När del gäller meritvärderingen söker rnan redan nu ta hänsyn till invandrarnas egen studiebakgrund. Det läggs ned ett omfattande arbete vid bedömningen av enskilda invandrares ansökningar till utbildningar o. d. för att undersöka vilken deras reella studiebakgrund är.

Slutligen frågade Eva Winther orn åtgärder för att utbilda utbildarna. I skolöverstyrelsens program utgår rnan frän alt invandrarkunskap obligatoriskt skall ingå i all lärarutbildning och fortbildning. Men det är klart att det tar tid innan den utbildningen har nått alla som i dag är verksamma i skolan.

EVA WINTHER (fp):

Fru talman! Jag skall be all få tacka för det här svaret som innebär en komplettering till det svar som Jan-Erik Wikström lämnade tidigare.

Nu är del inle bara lärarutbildningen som del gäller, utan det gäller alla utbildningar. Det är också väldigt viktigt all invandrarkunskap ingår i värdpersonalens utbildning. Vårdpersonal kommer ju i myckel hög grad i kontakt med invandrarna som patienter. Det är viktigt inte minst inför den

2 Riksdagens protokoll 1979/80:67-72

Nr 67 öppna förebyggande värden titt det finns tväspråkig personal eller - onr vi

MånHaoen den '"'" '''" ''* '"'' ' f*""*'' taget - att del finns tolkar, sa all vi har nröjlighet att

TI ;„r, o.-; rocn lillaodose invandrarnas behov av hälsoupplysninn och deras behov av hjiilp

zi januari ivou

_____________ alt sköta sina barn och sin familj. För sociahirbelanra, lirktirna och

Om fortbildningen V)lo\ogerna - ja, på alla dessa onrråden - är del viktigt med invairdrar-

i-. kunskap. Jag kan också niimna en annan grupp, som Jan-Erik Wikström väl

inte har huvudansvaret för, nämligen poliserna, som behöver mer invtind-

rarkunskap i sin utbildning. Det räcker inte med något seminarirrm pä en

eller ett par dtigar. utan det inåste bli nrer.

Det år trllvarligl all lärare som lämnar lärtirhögskolorna för till börja sitt arbete bland invandrarbarnen inle har den här kunskapen. Jagar glad otn det nu snart kommer att hända någonting på del området. Del är också allvarligt all vårdpersonal lämnar sin utbildning ulan att vela någonting orn invandrare. Vi svenskar är över huvud tagel myckel dåligt informerade om invandringspolitiken. Blir det alltför mångti missförstånd bidrar del till misstroende mellan svenskar och invandrare, och det måste förebyggas. Att vi kan leva tillsammans på ett bra sätt är en av våra viktigaste framlidsfrågor.

Utbildningsministern JAN-ERIK WIKSTRÖM;

Fru talman! Det jag sade om lärarutbildningen skall naturligtvis mutatis mutandis gälla såväl vårdpersonal som poliser och andra kategorier.

Överläggningen var härmed avslutad.

§ 7 Om fortbildningen av lärare

Statsrådet BRITT MOGÅRD erhöll ordet för all besvara Marianne Wahlbergs (fp) den 7 december anmälda interpellation. 1979/80:101, och anförde:

Fru talman! Marianne Wahlberg har i en interpellation siitllt följande frågor till mig:

1. Finns del någon samlad bedömning av hur myckel lärarnas B-avdragsledighel för studier kostar stat och kornmun?

2. Anser statsrådet att denna form av fortbildning i relation till kostnaderna ger det bästa utbytet för all stärka lärarnas förmåga till effektivitet och förnyelse i undervisningen?

3. Vilken framtida utformning av lärarnas fortbildning anser statsrådet bör
ligga till grund för de fortsatta överläggningarna med lärarorganisationerna,
och i vilket skede befinner sig dessa överläggningar?

I samband med överläggningar mellan ulbildningsdepartemerrtel och skolöverstyrelsen (SÖ) rörande B-avdragsfragor har vid olika tillfällen försök gjorts att beräkna kostnaden för lärarnas B-avdragsledighet för studier. Vid dessa beräkningar har del varit naturligt att i första hand söka få en uppfattning om de merkostnader pä lönesidan som uppkommer niir en

lärare är ledig rned B-avdrag, Den merkostnad som uppkommer utgörs av kostnaden för lön till vikarie minskal med det B-avdrag, som görs på den tjänstledige lärarens lön.

Enligt en beräkning som gjordes 1973 uppskattades de årliga kostnaderna för ändamålet till i runt tal 35 milj, kr. Denna siffra är av flera skäl självfallet för låg i dag och torde nu behöva mer än fördubblas för alt stämma med verkligheten.

Såsom svar på den andra frågan vill jag framhålla följande. För att en lärare skall kunna beviljas lön med B-avdrag under tjänstledighet för studier skall studierna enligt gällande kollektivavtal vara angelägna från tjänstesynpunkt. Reglerna för bedömning av vad som kan anses vara angeläget från tjänslesynpunkt är grundade på en mångårig praxis. Detta förhållande har medfört alt det varit svårt att i någon större utsträckning åstadkomma i och för sig önskvärda moderniseringar. Försök att hitta vägar ut ur den relativt låsta situation som råder i dag har emellertid gjorts. Såväl inom SÖ och arbetsgivarverket som i kanslihuset har övervägts olika lösningar för att bättre anpassa möjligheterna att studera med B-avdrag till behoven i dagens skola. Att åstadkomma förändringar på detta område är emellertid en mycket grannlaga uppgift som kräver elt nära samarbete med arbetslagar-organisationerna. De överläggningar i saken som hittills ägt rum har inte lett till resultat.

Som svar på den tredje frågan vill jag erinra om att utbildningsutskottet i sill betänkande med anledning av propositionen om läroplan för grundskolan jämte motioner kom in på frågan om en översyn av fortbildningen i samband med läroplansreformen (UbU 1978/79:45 s. 68). Från utskottets sida underströks härvid att vid översynsarbelel borde tas med studiedagarna, personallagsutbildningen, skolledarutbildningen, speciallärarutbildningen och de fortbildnings- och vidareutbildningsmöjligheter som finns för skolans personal. Vid översynsarbelel, som påbörjats inom regeringskansliet, tas sålunda ett samlat grepp rörande fortbildningen pä skolans område. Självfallet kommer härvid också B-avdragsfrågan att behandlas.

Låt mig slutligen också nämna att 1974 års lärarutbildningsutredning (LUT 74) i sitt förslag behandlat fortbildningens innehåll och uppläggning. Förslaget remissbehandlas f, n. Att vidta några genomgripande förändringar beträffande fortbildningen blir möjligt först vid behandlingen av förslagen från LUT 74,

Nr 67

Måndagen den 21 januari 1980

Om fortbildningen av lärare

MARIANNE WAHLBERG (fp):

Fru talman! Jag ber att få tacka statsrådet för svaret. Jag vill gärna lägga till några synpunkter.

Framför allt i budgettider talas det både lokalt och på riksplanet om nödvändigheten av att begränsa utgifterna. Samtidigt kan alla politiker lätt räkna upp ett antal kostnadskrävande nya reformer som det är ytterst angeläget att genomföra. Det uppstår starka spänningar mellan staten och kommunerna. Vi ger varandra rådet att ompriorilera, dvs. att noga granska och utvärdera de verksamheter som vi kanske för mycket länge sedan har

Nr 67 beslutat orn, för att se om det går att rationalisera, effektivisera, minsktr eller

IVIåndatJpn den kanske r-enl av lägga ner någonting som mer eller mindre har överlevt sig

21 januari 1980 J"'"';

_____________ Frågan om lärarntrs fortbildning och vidareutbildning, franrför tillt i form

Om fortbildningen '' studier rned B-avdrag, tycker jtrg iir ett konkret exempel på hur svårt det
nv Inrnrp faktiskt är att ompriorilera. Av det svar som statsrådet givit mig framgår för

det första att man egentligen inle rikligt vet vad den här förmånen för lartirna kostar. Den redovisas niirnligen vtirken i sttitens eller kommunernas budget under posten personalutbildning, utan den döljs i det stora lönekontot. Den skattning statsrådet gör - att det rör sig otn minst 70 miljoner - är säkert inte tilllagen i överkant. Enbart i min henrkommun uppgick nettokostnaderna för studielediga lärare under läsåret 1978/79 till drygt 1,7 miljoner. Och delta räckte ändå bara för cti 40 lärare av omkring 1 500. Summan bör också jämföras med del totala anslaget för fortbildning av skolledare, lärare och personal av olika kategorier för skoltins elevvårdande verksanrhet. 1 årets statsbudget utgör delta anslag drvgl67 miljoner, och för nästa budgetär äskas 69,5 miljoner.

Förutsättningen för att viss del av lönen skall få utgå vid studieledighet är alltså alt studierna skall vara angelägna ur tjänslesynpunkt. Myndigheten har då rätt att förvänta sig all studieresultatet skall kunna komma till nytta i lärarens fortsatta arbete i skolan. Detta borde således, för del andra, pä något sätt kunna objektivt mätas. Det säger sig självt att delta är praktiskt taget omöjligt. Alla seriösa studier är naturligtvis nyttiga som personlighets-utveckling, men här gäller det ju all väga kostnaden mot nyttan också för skolan och eleverna. När den nuvarande praxis rned B-avdragsreglerna började utvecklas fanns det för statsmakterna ett klart intresse att stimulera framför allt folkskolliirare till änrnessuidier, så att de kunde undervisa på enhetsskolans högstadium. Att genomföra en nioårig skola för alla barn krävde en så stor ökning av antalet lärare alt del inle gick alt snabbi åstadkomma den nred den vanliga lärarutbildningen. Men det behovet finns inte alls i samma omfattning längre.

Det finns en tredje faktor att ta med i utviirderingen. B-avdragsledighelen är bl. a. pä grund av tillämpad praxis inte en förmån sonr alla lärare har lika lätt tillgång till. Pedagogik är det enda ämne som alla lärarkategorier kan få läsa med B-avdrag, och det utnyttjas rätt flitigt, framför allt av lågstadiela-rarna. Men om en lågsladielärare vill fördjupa sina kunskaper i svenska eller skulle tycka alten kurs i dramalik kunde bli till stor nytta i undervisningen, dä får det bli på egen bekostnad. En teckningslärare kan i vissa län få B-avdrag för att läsa konsthistoria, men i andra län tolkar rnan praxis annorlunda och säger nej. Slöjd- och musiklärare t. ex. har mycket svårt alt över huvud taget hitta någonting annat utöver pedagogik att studera, som länsskolnämnden - enligt praxis - kan finna angelägel ur tjänslesynpunkt.

Därtill kommer den geografiska ojämlikheten. Det är naturligtvis myckel
lättare att ekonomiskt klara av én eller två terminers studier, om man bor så
nära en högskola all man fortfarande kan bo hemma under studietiden.
2' På min andra fråaa, om statsrådet anser att denna form av fortbildning -

del borde kanske f. ö. med rätt terminologi i stället hela vidareutbildning-i relation till kostnaderna ger del bästa utbytet för alt stärka liirarnas förmåga till effektivitet och förnyelse i undervisningen, har jag egentligen inte fått något svar. Och det har jag en viss förståelse för. Jag har ju själv här försökt visa hur svårt del är att konkret göra de här jämförelserna. Men jagtror all vi har pä känn, både statsrådet och jag och säkert också skolstyrelser, skolledare och lärare, att en del av de här miljonerna skulle kunna föras över till andra personalutvecklande åtgärder, som skulle kunna bli till nytta för många flera. Låt oss därför hoppas alt det översynsarbete som pågår i regeringskansliet snabbi leder fram till ett samförstånd med arbetstagarorganisationerna orn all även tolkningar av kollektivavtal kan bli föremål för omprövning, om man därmed kan uppnå någonting som år bättre för båda parter.

Nr 67

Måndagen den 21 januari 1980

Om utbildiungen av ambulanspersonal

Statsrådet BRITT MOGÅRD;

Fru talman! Jag är lika angelägen som Marianne Wahlberg all fä frågan om fortbildning och vidareutbildning löst snarast möjligt. Jag har redovisat en del av de svårigheter som hittills har hindrat en lösning av frågan om B~avdrag.

Nu hyser jag fakfiskt gott hopp om att vi skall få en samlad syn på det hela, och jag tycker alt del var bra alt Marianne Wahlberg påpekade all det i hög grad är ett gemensamt intresse för siat och kommun att med utgångspunkt i skolans behov få ändringar i nuvarande ordning till stånd.

Överläggningen var härmed avslutad.

§ 8 Om utbildningen av ambulanspersonal

Statsrådet BRITT MOGÅRD erhöll ordet för alt besvara Lars Hedfors (s) den 7 december anmälda interpellation, 1979/80:102, till utbildningsministern, och anförde:

Fru talman! Lars Hedfors har i en interpellation ställt följande frågor till utbildningsministern:

1. När kan en ny läroplan för grundutbildning av ambulanspersonal vara klar?

2. Planeras någon läroplan för vidareutbildning av redan anställd ambulanspersonal?

3. När kan i sä fall en sådan vara klar?

Arbetet inom regeringen är sä fördelat att del är jag som skall svara på interpellationen.

Regeringen gav i februari 1976 socialstyrelsen i uppdrag ""all utreda dels frågan om ambulanspersonalutbildningens innehåll och omfattning, dels inkomma med förslag till kompetenskrav i fråga om personal, som skall användas i ambulanstjänst samt till erforderliga övergångsbestämmelser och dispensregler för innehav av sådan tjänst"".

Nr 67

Måndagen den 21 januari 1980

Om utbildningen av ambulanspersonal

Socialstyrelsen har den 21 juni 1979 överlämnat en inom styrelsen utarbetad slutrapport med förslag till beskrivning av yrkeskraven för ambulansförare till socialdepartementet. Socialstyrelsen konstaterar att del inte ligger inom styrelsens kompetensområde alt avge förslag till läroplan eller om utbildningens längd. Det bör ankomma pä vederbörande ulbild-ningsmyndighet - i detta fall skolöverstyrelsen (SÖ) - att med förslaget som underlag utarbeta en läroplan för grundutbildningen av ambulanspersonal med angivande av förkunskapskrav, utbildningens längd och innehall. 1 frågan har till socialdepartementet inkommit särskilda skrivelser från Läkarförbundet och Svenska hälso- och sjukvårdens tjänslemannaför-bund.

Statsrådet Holm avser alt inom kort föreslå regeringen att socialstyrelsens rapport jämte inkomna särskilda skrivelser överlämnas till SÖ för fortsalt handläggning.

Enligt vad jag har erfarit har redan ett arbete påbörjats inom SÖ rned all utarbeta ny läroplan för grundutbildning av ambulanspersonal utifrån socialstyrelsens rapport. Representanter för socialstyr"elsen och huvudmanna- och arbetstagarorganisationer har inbjudits för att bl. a. diskutera utbildningens längd och kraven för tillträde till utbildningen. Jag utgår ifrån att SÖ i detta sammanhang även prövar frågan om behov av kompletterande utbildning för ambulanspersonal med nuvarande utbildning.

Den exakta lidpunkten då ny läroplan för grundutbildning av ambulanspersonal kan börja tillämpas kan i dag inte anges.

SÖ planerar f. n, inte all föreslå vidareutbildning för anställd ambulanspersonal, eftersom socialstyrelsen i sin utredning understrukit vikten av att systematisk fortbildning samt specialinriktad fortbildning efter lokala behov anordnas av sjukvårdshuvudmännen, '

LARS HEDFORS (s);

Fru talman! Jag ber all få tacka statsrådet Mogård för svaret pa min interpellation. Jag är emellertid inte helt nöjd med del, av flera skäl;

1. Svaret ger inte besked om när läroplan för grundutbildning av ambulanspersonal kan vara klar,

2. Svaret är negativt till tanken pä läroplan för vidareutbildning av redan anställd personal.

3. Svaret avslöjar en orimligt lång handläggningstid för en mycket viktig fråga.

An en så viktig fråga som alt ge våra ambulansförare en adekvat utbildning skall behöva la mer än fyra år - hur mycket mer vet vi ju fortfarande inte - är för mig helt ofattbart, särskilt som det egentligen bara är fråga om att utarbeta en eller eventuellt två nya läroplaner.

Att det finns ett behov av sådana läroplaner är odiskutabelt. Den nu gällande omfattar sju veckors utbildning och fastställdes sä tidigt som 1965 -för 15 år sedan alltså. Sedan dess har man fått en helt annan inställning till ambulanstransporter, en inställning som ställer helt andra och större krav på ambulanspersonalen. Numera är det nämligen allmänt accepterat att

sjuktransporter inte bara avser själva förflyttningen av en sjuk människa ulan också innefattar sjukvård före och under transporten. För att klara denna mycket svåra uppgift måste ambulanspersonalen ha en utbildning som leder till något som motsvarar underskölerskekompetens. Del är sannerligen inte nrånga ambulansförare som har del i dag - om del över huvud tagel är någon.

Del är därför oroande all statsrådet nu inte kan ge något besked orn när en sådan utbildning kan komma till stånd. Det innebär-efler vad jag kan förstå - alt utbildningen inte kan starta under höstterminen 1980, eftersom ansökningstiden när det gäller sådana kurser går ut den 1 mars, I bästa fall kan alltså utbildningen komma i gång vårterminen 1981, Jag vill därför fråga statsrådet: År delta ett något så när rikligt antagande? I så fall skulle del innebära, all handliiggningen av delta ärende har tagit inte mindre än fem år. Nästa fråga blir då: Tycker statsrådet att detta är en rimlig handläggningstid?

Slutligen också något om vidareutbildningen av nu anställd personal. Här rnåste jag säga att jag inle blir rikligt klok på Britt Mogårds svar. Å ena sidan utgår hon ifrån all SÖ prövar frågan om behovet av kompletterande utbildning för ambulanspersonal med nuvarande utbildning. Å andra sidan låter hon oss veta all SÖ inle planerar alt föreslå någon vidareutbildning, eftersom del i socialstyrelsens utredning om arnbulansförarutbildning föreslås alt fortbildningen skall anordnas av sjukvårdshuvudmännen. Här är det emellertid inte fråga om fortbildning, eftersom det gäller att höja ambulanspersonalens kompetens till undersköterskenivå. Enligt alla vedertagna begrepp är det dä fråga om vidareutbildning, något som i allra högsta grad är en uppgift för den centrala skolmyndigheten. Min tredje fråga till statsrådet Mogård blir därför: Delar statsrådet denna uppfattning eller tycker hon - i likhet med socialstyrelsens utredning - att vidareutbildningen av ambulanspersonal skall övervältras på landstingen?

De två andra frågorna gäller alltså den ungefärliga tidpurrkten för när grundutbildningen kan komma i gång samt handläggningstiden för fastställandet av en sådan läroplan. Det är inle bara jag som är intresserad av svaret pä dessa frågor, utan det är också ambulansförarna och deras fackliga organisationer, vårdskolornas piersonal sarnt sjukvårdshuvudmännen.

Statsrådet BRITT MOGÅRD:

Fru talman! Av mitt svar framgåratt jagi dag inle kan ge besked orn när en ny läroplan kan börja tillämpas. Jag vill inte utställa löften som jag inte kan hålla. Lars Hedfors antaganden kan jag i dag varken bestyrka eller avvisa.

Jag utgår ifrån all det finns berättigade skäl till att socialstyrelsen har ansett alt vidareutbildningen bör anordnas av sjukvårdshuvudmännen. Jag kan alltså inte såga alt jag tycker sorn socialstyrelsen eller att jag inte tycker som socialstyrelsen. Jag förutsätter att man där är mer kompetent än jag att bedöma den frågan. Jag har inte funnit någon anledning att ifrågasätta deras synpunkter.

Nr 67

Måndagen den 21 januari 1980

Om utbildningen av ambulanspersonal

Nr 67

Måndagen den 21.januari 1980

Om utbildningen av ambulanspersonal

Orsakerna till tidsutdräkten - vilken ju onekligen är påfallande stor - har jag inte funnit anledning alt fördjupa mig i, och delta av två skäl; dels ligger socialslyielsen inte inom mitt ansvarsområde, dels finner jag det inte särskilt intressant att se bakåt i liden. En förbättrad utbildning för ambulansförare -en för mig synnerligen angelägen fråga - skall inom en relativt kort framlid komma i gång. och det tycker jag är utomordentligt tillfredsställande,

LARS HEDFORS (s):

Fru talman! Det finns anledning att litet resignerat konstatera alt statsrådet Mogård inte kan lämna något direkt besked om niir en ny läroplan kan börja tillämpas. Statsrådet Mogård och jag är emellertid överens om att tidsutdräkten är påfallande stor, och det är bra. Kanske kan det resultera i all detta arbete påskyndas. Del är i alla fall en from förhoppning från min sida.

När det gäller vidareutbildningen av ambulansförare kan konstateras att landstingen i dag har vissa problem med att klara av den kompletterande utbildning som det här talas om. Jag utgår ifrån att det beror på all det inte finns några läroplaner för vidareutbildningen av ambulansförare. Härtill kommer sannolikt ekonomiska skäl.

Socialstyrelsens utredning om utbildning av ambulanspersonal sände i slutet av år 1977 ut sin s. k. ambulansenkät till sjukvårdshuvudmännen. Den visar just att landstingen har problem med fortbildningen av sin personitl. Det framgick nämligen av svaren pä enkäten att endast två av sjukvårdshuvudmännen bedrev regelbunden fortbildning av sin personal, att elva av sjukvårdshuvudmännen inte hade någon fortbildning alls och att de övriga sjukvårdshuvudmännen uppgavs utreda frågan. Det visar enligt milt förmenande att det borde finnas anledning för statsmakterna all utarbeta något slags läroplan iiven för vidareutbildning av personalen. Behovet finns.

Statsrådet BRITT MOGÅRD;

Fru talman! Ordningen måste ändå vara den att man först far en ny läroplan för grundutbildning av ambulanspersonal, därefter ser över vad nu tjänstgörande ambulanspersonal saknar i fråga om utbildning och sedan sätter in vidareutbildning. Man kan. såvitt jag förstår, knappast börja i andra ändan.

LARS HEDFORS (s);

Fru talman! Jag förstår inte riktigt det resonemanget. Det är fullständigt klart att den personal som i dag arbetar i landstingen med sjuktransporter har en undermålig utbildning och behöver bättre utbildning för alt nå upp till en kompelens sorn motsvarar undersköterskornas - den kompelens som man förutsätter att den nya grundutbildningen skall leda till.

Överläggningen var härmed avslutad.

§ 9 Om föreningslivets medverkan i skolelevernas fritidsverksamhet

Statsrådet BRITT MOGÅRD erhöll ordet för att besvara Catarina Rönnungs (s) den 7 december anmälda fråga, 1979/80:214, och anförde:

Fru talman! Catarina Rönnung har frågat mig huruvida ett uttalande frän min sida i en TT-intervju skall tolkas så all jag numera tar avstånd från riksdagsbeslutet om föreningslivets medverkan i största möjliga utsträckning i den allmänna fritidsverksamheten i anslutning till den samlade skoldagen.

Man bör skilja mellan sådan verksamhet som bedrivs som fria aktiviteter inom den för eleverna obligatoriska samlade skoldagen och sådan verksamhet som bedrivs i form av frivillig allmän fritidsverksamhet e//e/den samlade skoldagen. Frågan avser föreningslivets medverkan i den allmänna fritidsverksamheten, medan mitt uttalande i TT-inlervjun avsåg verksamheten inom den samlade skoldagen.

Del är angelägel att föreningslivet ges möjlighet all medverka i skolans verksamhet. Som också uttalades i riksdagsbeslutet om skolans inre arbete (SIA) får dock föreningarnas verksamhet till övervägande del bedrivas under den allmänna fritidsverksamheten. Inom den samlade skoldagen bör föreningsledd verksamhet endast vara en bland flera verksamheter.

Mänga elever är djupt engagerade i olika typer av föreningsverksamhet. I den åsyftade intervjun underströk jag mot denna btrkgrund det angelägna i att elever i större utsträckning än vad som hittills varit fallet svarar för ledningen av fria aktiviteter. En sådan ökad elevmedverkan skulle ha ett stort pedagogiskt värde och skulle stimulera intresset för föreningslivet.

Nr 67

Måndagen den 21 januari 1980

Om föreningslivets medverkan i skolelevernas fritidsverksamhet

CATARINA RÖNNUNG (s): • Fru talman! Jag skall be att fä tacka statsrådet för svaret. Samtidigt rnåste jag erkänna all jag blev förvånad når jag i en TT-inlervju läste; Ungdomarna behöver inte entuasiasmeras med föreningsledare i spetsen som kostar pengar.

Mina tankar gick i följande banor: Varför visar statsrådet en så negaliv attityd till alt ett demokratiskt föreningsliv med utbildade ungdomsledare får medverka i skolan? Vi har dock ett riksdagsbeslut på alt föreningsledd verksamhet skall vara en av flera verksamheter också inom den samlade skoldagen. Politiker i kommuner sorn har varit tröga med all införa SIA får ytterligare alibi för att låta bli att göra någonting ål föreningsmedverkan i skolan, när de av statsrådels TT-ultalande kan få den uppfattningen alt del skulle vara dyrt all använda föreningsledare och alt eleverna har ett rikt föreningsliv utanför skolan. Vad man säger som skolminister har dock en viss opinionsbildande effekt.

Desto mer glädjande är alt statsrådet i dagens frågesvar säger följande: '"Det är angeläget all föreningslivet ges möjlighet all medverka i skolans verksamhet."" Jag hoppas verkligen att hon då menar bäde inom och efter den samlade skoldagen. Ännu mer glädjande skulle det vara om hennes ord

Nr 67

Måndagen den 21 januari 1980

Om föreningslivets medverkan i skolelevernas fritidsverksamhet

följdes av konkret handling. En av statsrådet Mogårds första åtgärder som skolminister i den tidigare trepartiregeringen var att ur budgetpropositionen ta bort 25 milj. kr. till föreningsledd medverkan i skolan. Delta gjordes trots alt fullständig politisk enighet om all anslå pengar dessförinnan hade rått i riksdagen och trots all ett enigt kulturutskott hade konstaterat att ttnslagel hade gjort nytta.

Ungdomsorganisationerna satsade i samråd rned kommunerna av dessa medel för att få med föreningslösa och handikappade ungdomar. Stödet möjliggjorde verksamhet i glesbygdskommuner och i nybyggda bostadsområden, där det kan vara svårt att etablera sociala kontakter.

I socialdemokratiska partimotioner har under en följd av år kravet på statliga pengar upprepats, och vi återkommer även till årets riksmöte.

SIA-pengar till ungdomsledarledd fritidsverksamhet är ett högprioriterat krav. På Lärarförbundels kongress kritiserade dess ordförande Hans Hellers de ansvariga politikerna för att SIA-reformen blivit ett fiasko på grund tiv att tillräckliga medel inte har anslagits. Känner inte regeringen längre något ansvar i denna fråga?

Statsrådet BRITT MOGÅRD:

Fru talman! Catarina Rönnung kan väl ändå inte vara obekant med det ekonomiska läget i landet. Det vore i så fall skrämmande.

Vad jag med milt TT-uttalande har velat påpeka, och som jag har sagt många gånger, är att skolorna och kommunerna när de hävdar att bristen pä resurser hindrar eleverna alt få "delta i och pröva olika föreningars och folkrörelsers verksamhet"' - vilket är ordagrant återgivet från utbildningsutskottets skrivning - bortser från den betydelsefulla resurs som de förenings-och folkrörelseaktiva eleverna utgör. All så är fallet är olyckligt ur flera aspekter. Inte minst är sådana elever ofta mer skickade än utifrån kommande personer att till sina kamrater förmedla vad engagemang i ideell verksanrhet är och vad del kan ge, dvs, gagna det syfte som kontakten mellan skola och ideella organisationer ytterst skall ha.

CATARINA RÖNNUNG (s);

Fru talman! Jag tolkar fru Mogårds svar så, att det inte spelar någon roll om kommunernas ekonomi belastas och det blir de som får betala hela stödet till den föreningsledda verksamheten och till ungdomsledarna i stället för all staten, sorn mitt parti vill, skall la pä sig sin del av det ekonomiska ansvaret. Jag tycker all statsrådet har en alltför låg uppfattning om del positiva som ungdomsledarna uträttar. Ett tag tyckte hon att de skulle ersättas av pensionärer. Nu tycks hon mena att eleverna själva skall klara de fria aktiviteterna.

Även om det under det år sotn av FN proklamerades som barnens år kanske inte åstadkoms så mycket i form av aktiviteter från statens sida. korn det många rapporter sorn handlade om barns situation. Barn i välfärdsländer har del på många sätt dåligt, därför all de saknar kontakter med vuxna människor. Enligt en rapport skall vart tjugonde barn i Sverige ha psykiska

problem, och en norsk rapport visar att barn sorn sill främsta önskemål sätter att få ökade vuxenkontakter,

I skriften Skolan skall fostra, sorn skolministern har tagit initiativ till, konstateras all vuxna har för litet tid med barn. Där sägs: Om föräldrar och andra vuxna lämnar barn- eller ungdomsgäng ulan vuxeninflytande kan de utveckla normer som vänder sig emot vuxensatnhället. Våldstendenser och vantrivsel, känsla av hopplöshet och meningslöshet breder ut sig bland barnen. Vad skulle då vara bättre än en samlad skoldag, där ungdomsledare fungerar som stöd och inspiration när det gäller all lära ut demokratiska regler och elt solidariskt uppträdande mellan barn och ungdomar inbördes och mellan barn och vuxna? Jag anser alltså att vuxenkontakterna är ytterligt angelägna och att vi skall försöka se till att fler vuxna kommer in i skolarbetet.

Nr 67

Måndagen den 21 januari 1980

Om föreningslivets medverkan i skolelevernas fritidsverksamhet

Statsrådet BRITT MOGÅRD:

Fru talman! Får jag för det första föreslå att Catarina Rönnung låser utbildningsulskoltels belänkande 1975/76:30 på s. 35. Där står om den samlade skoldagen det sorn en enig riksdag har uttalat.

Får jag för det andra säga alt jag inte alls har någon låg uppfattning orn fritidsledare. Det finns f. ö. elever som är fritidsledare, vilket var ett av mina påpekanden. Däremot har jag en väldig respekt för pengar. Jag har också en mycket hög uppfattning om eleverna, och jag känner en väldigt stor uppskattning för den bärande tanken i SIA-reformen, nämligen en aktiv elevmedverkan. Dessutom vill jag säga all jag faktiskt har en hög uppfattning om pensionärer också.

CATARINA RÖNNUNG (s);

Fru talman! Det gäller att ta ansvar för barn och ungdomar även om det kostar pengar, både för kommuner och för stat. Delta är självklart för vårt parti. Det kan nämligen bli ännu dyrare att låta bli att engagera sig. Vi socialdemokrater vill arbeta på alla fronter för att förhindra all vi får utslagna barn och ungdomar eller barn och ungdomar som är passiva och har en pessimistisk och uppgiven inställning till framliden. Ungdomsledarna är- del vill jag än en gång krafligt understryka - ett viktigt redskap för ett bättre och barnvänligare samhälle. De har viss utbildning, de har erfarenhet av barn och ungdomar och de har erfarenhet av elt demokratiskt föreningsliv.

Statsrådet BRITT MOGÅRD;

Fru talman! Detta blir mer och mer obegripligt. Efter alt ha hört dessa högtidliga ord begriper jag inte varför Catarina Rönnung är emot elevmedverkan i föreningsaktiviteter i skolan. Det skulle väl motverka passiviteten hos eleverna ganska ordentligt i flera avseenden.

Överläggningen var härmed avslutad.

Nr 67 S 10 Föredrogs och hänvisades

Måndagen den 21 januari 1980

Motionerna

1979/80:340-343 till konstitutionsutskottet
_____________ 1979/80:344 och 345 till finansutskotlel

1979/80;-346-354 till skalleutskottet

1979/80:355 till lagutskottet

1979/80:356-360 till utrikesutskottet

1979/80:361 till försvarsutskottet

1979/80:.362-364 till socialförsäkringsulskotlet

1979/80;365-.'68 till socialutskoltel

1979/80:369-373 till kullurutskoliel

1979/80:374-378 till utbildningsutskottet

1979/80:379-384 till trafikutskottet

1979/80:385-389 till jordbruksutskottet

1979/80:.390-396 till näringsutskottel

1979/80;.397 och 398 till arbetsmarkntidsutskollel

1979/80:399-404 till civilutskottet

1979/80:405 till utbildningsutskottet

1979/80:406 till arbetsmarknadsutskottet

1979/80:407 till trafikulskollel

1979/80:408 till arbetsmarknadsutskotlet

S II Förste vice talmannen meddelade all på föredragningslistan för morgondagens sammanträde skulle propositionerna nr 100 och 101 sältas sist.

§ 12 Anmäldes och bordlades

1979/80:409 av Lennart Bladh in. fl. orn tindrade regler för rätt till ledighet

för kommunala uppdrag, rn. rn. 1979/80:410 av Bonnie Bernströrn onr kommittéväsendet 1979/80:411 av förste vice talmannen Ingegerd Troedsson om ändrade regler

för samtaxering av föräldrars och barns förmögenheter 1979/80:412 av Marie-Ann Johansson m.fl. om förhållandena vid de

allmänna häktena 1979/80:413 av Margot Håkansson om barns ersättningsskyldighet för

rättegångskostnader i mål om underhållsbidrag m. tn. 1979/80:414 av Lars Werner m. fl. om erkännande av PLO. rn. m. 1979/80:415 av Lars Werner m.fl. om åtgärder för fred, internationell

avspänning och militär nedrustning 1979/80:416 av Lars Werner m. fl. om höjd dagpenning och 40-lirnmarsvecka

rn. rn. för värnpliktiga 1979/80:417 av Bonnie Bernsiröin och Margareta Gärd om gravida kvinnors

rätt till sjukpenning 1979/80:418 av Lars Werner m. fl. otn rätt till sjukpenning för förvärvsarbetande under 16 år 28

1979/80:419 av Lars Werner m. fl. om ersiitlning för kostnad för glasögon Nr 67
enligt lagen om allmän försäkring Måndagen den

1979/80:420 av Lars Werner m. fl. onr förbättrad ålderspension 21 jnnuari 1980

1979/80:421 av Anita Bråkenhielm och Joakim Ollen om vården tiv gravida ___

kvinnor med missbruksproblem

1979/80:422 av Lisa Mattson m. fl. om skyddsålgiirder mot genetiska skador i arbetslivet

1979/80:423 av Lars Werner m. fl. om den psykiatriska vården

1979/80:424 av Per-Olof Strindberg m. fl. om skolor för minoritetsgrupper

1979/80:425 av Lars Werner in. fl. om den kommunala musikskolan och gymnasieskolans musiklinjer

1979/80:426 av Lars Werner in. fl. om ökat antal studietimmar i svenska för invandrare

1979/80:427 av Sven Henricsson och Bertil Måbrink om upprustning tiv riksväg 83 mellan Ljusdal och Ange

1979/80:428 av John Johnsson och Eric Jönsson om ulrikestrafiken pä Sturups flygplats

1979/80:429 av Ingrid Sundberg och Per Stenmarck om införande av biltåg

1979/80:430 av Lars Werner m. fl. om planeringen av den yrkesmiissiga laslbilstrafiken

1979/80:431 av Jan-Eric Virgin om körkortsutbildningen

1979/80:432 av Jan-Eric Virgin m. fl. om hjälplelefoner vid vissa vägar

1979/80:433 av Olle Östrand in. fl. om biittre samordning av verksamheten i hamnarna

1979/80:434 av Margot Håkansson om Blekinge som försökslän beträffande miljövård

1979/80:435 av Gunnar Olsson m. fl. om utbildningskapaciteten vid Värmlands och Örebro läns skogsskola

1979/80:436 av Lars Werner m. fl. orn produktregislrel

1979/80:437 av Lars Werner m. fl. om förbättrad rening av avloppsvtrtten

1979/80:438 av Lars Werner in. fl. om program för kommunal solvärme

1979/80:439 av Lars Werner m. fl. orn snabbavveckling av Barsebäcksverket

1979/80:440 av Bonnie Bernsiröm och Marianne Wahlberg om fler kvinnor i statliga utredningtrr

1979/80:411 av Göte Jonsson och Sten Svensson om arbete ål handikappade

1979/80:442 av Sven Lindberg m. fl. om slopande av de större länsplane-ringsomgångarna

1979/80:443 av Lars Werner m. fl. om ändring i lagen om svenskundervisning för invandrare

1979/80:444 av Lars Werner m. fl. om inskränkningar i rätlen att avskeda anställda

1979/80:445 av Lars Werner m. fl. orn förstärkning av fackföreningarnas

förhandlingsrätt, rn. m.

Nr 67

Måndagen den 21 januari 1980

Anmälan av interpellation

1979/80:446 av förste vice talmannen Ingegerd Troedsson om ändrade regler för bostadsanpassningsbidrag

1979/80:447 av Lars Werner m. fl. om slopande av den nriliiära bestraffningsrätten

1979/80:448 av Lars Werner m.fl. om de värnpliktigas fackliga rättigheter

1979/80:449 av Eva Hjeimström och Inga Lantz om preventivmedelsrådgivningen

1979/80:450 av Eva Hjeimström och Inga Lantz om ökat anslag till preventivmedelsforskning

1979/80:451 av Lars Werner m. fl. om utbyggnad av barnomsorgen

1979/80:452 av Lars Werner m. fl. om konkurrensen vid produktion av barnstugor

1979/80:453 av Lars Werner m. fl. om planeringen av barnslugeplatser

1979/80:454 av Lars Werner m.fl. om SIA-skolan. m. m.

1979/80:455 av Lars Werner m. fl. om statsbidrag till fritidsverksamhet i skolan

§ 13 Anmälan av interpellation

Anmäldes och bordlades följande interpellation som ingivits till kammarkansliet

den 21 januari

1979/80:121 av Siri Häggmark (rn) till kommunikafionsminislern om säkrare sjöfart i de inre farlederna;

Trots en högt utvecklad teknologi och ianspråktagande av en förnämlig utrustning av moderna nautiska instrument inträffar svåra olyckor inom sjöfarten i våra inre farleder. Runt hela vår kust förekommer ständigt olyckshändelser som i många fall verkar oförklarliga.

Under senare tid har flera olyckor inträffat vid infarten till Göteborg, och den senaste olyckan vid Almöbron vid Tjörn måste betecknas som en katastrof, Ön har för lång tid framåt avskurits från sin förbindelse söderut; men den stora katastrofen är ändå den förlust i människoliv som päseglingen av bron förorsakat.

Frågan är hur man i framtiden skall undvika liknande olyckor. Genom bättre ulmårkning av farleder rned ljus- och radarrefleklorer finns kanske möjlighet att göra sjöfarten säkrare. Seglingsförbud under vissa tider och under vissa förhållanden är kanske ett annat sätt att öka säkerheten. En grundlig utvärdering och översyn av gällande regler är därför nödvändig.

Med anledning av det anförda anhåller jag om kammarens tillstånd att till kommunikationsministern ställa följande fråga:

Vad avser kommunikationsministern - med anledning av inträffade olyckor - vidta för åtgärder i avsikt att göra sjöfarten säkrare i våra inre farleder?

§ 14 Meddelande om fråga

Meddelades all följande fråga framställts

den 18 januari

1979/80:279 av Göthe Knutson (rn) till kornnrunikationsminislern orn åtgärder med anledning av Almöbrokatastrofen:

Den svära olyckan med Almöbron i Bohuslän - vars följder betecknas som katastrofala - reser en rad frågor och problem. Hur kunde det hända? Hur kom del sig att det dröjde så lång lid efler päseglingen av bron innan vägbanan på Tjörnsidan avspärrades? Delta är ett par frågor som allmänt ställs.

Man frågar sig också om del kan anses försvarbart alt ett större fartyg passerar under en bro i ett small sund när det råder både mörker och dimma. Uppenbart är all säkerheten vid fartygspassagen i farleden under Almöbron inle varit betryggande.

Vill kommunikationsministern redogöra för sin syn på orsakerna till och följderna av den inträffade brokalaslrofen i Bohuslän?

Vilka åtgärder har regeringen vidtagit och vilka åtgärder ämnar man vidta för att lösa de svära problem som uppstått för befolkning och företag i berörda områden?

Vilka åtgärder avser regeringen alt vidta för att skapa säkerhet och förhindra liknande olyckor?

Anser kommunikationsministern att åtgärder behöver vidtagas för all skapa larmberedskap om olyckor av liknande slag på nytt skulle inträffa?

Nr 67

Måndagen den 21 januari 1980

Meddelande om fråga

§ 15 Kammaren åtskildes kl. 14.24.

In fidem

BENGT TÖRNELL

/Solveig Gemert