Riksdagens protokoll 1979/80:66 Fredagen den 18 januari

ProtokollRiksdagens protokoll 1979/80:66

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1979/80:66

Fredagen den 18 januari

Kl. 10.00

§ 1 Justerades protokollet för den 10 innevarande månad.

§ 2 Talmannen meddelade att läkarintyg inkommitför5ve/!yo/!(7/jMo;r, som var sjukskriven ytterligare t. o, m, den 29 februari. Erforderlig ledighet beviljades.

Talmannen anmälde att Kersti Johansson (c) fr, o, m, den 21 januari skulle tjänstgöra sorn ersättare för Sven Johansson,

Nr 66

Fredagen den 18 januari 1980

Om bilateralt bistånd till Kampuchea

§ 3 Om bilateralt bistånd tiil Kampuchea

Utrikesministern OLA ULLSTEN erhöll ordet för att besvara Anita Gradins (s) den 5 december anmälda interpellation, 1979/80:96, och anförde:

Herr talman! Anita Gradin har i en interpellation frågat mig dels om den svenska regeringen utöver det katastrofbistånd som redan lämnats via internationella hjälporgan också ämnar bistå med bilateralt stöd till det kampucheanska folket, dels om jag är villig att aktivt medverka till att Nationella enhetsfronten för Kampucheas räddning (FUNSK) kan upprätta ett informationskontor i Stockholm,

Informationen om läget i Kampuchea är motsägelsefull. Likväl står två saker helt klara:

För det första att hjälpbehoven alltjämt är mycket stora.

För det andra att hjälpprogrammet har svårt att komma i gång. Detta kan i viss mån förklaras av att det under pågående konflikt är svårt att få den interna distribufionen att fungera. Därtill kommer bristande vilja hos de stridande parterna att samarbeta med de internafionella hjälporganen. Dessa faktorer riskerar att leda till minskande biståndsvilja i olika givarländer.

Sverige har därför erbjudit personal ur FN-beredskapsstyrkan för att underlätta den interna distributionen och därmed hela hjälpprogrammets genomförande. Personal från katastrofhjälpsenheten inom denna styrka har redan tidigare ställts till WFP:s och FN:s flyktingkommissaries förfogande för hjälpen till Kampucheaflyktingarna i Thailand, och vi har från början gjort klart att personalen också står till förfogande för insatser inne i Kampuchea, Vidare har Svenska röda korset fått preliminära förfrågningar om svensk medicinsk personal.

Regeringen i Phnom Penh har denna vecka fått ett konkret erbjudande om svensk hjälppersonal. Erbjudandet har på mitt uppdrag framförts av Svenska

135

Nr 66

Fredagen den 18 januari 1980

Om bilateralt bistånd ull Kampuchea

röda korsets generalsekreterare Anders Wijkman, som denna vecka har besökt Phnom Penh.

Jag vill också här nämna att regeringen hittills har avsatt ca 30 milj. kr. för olika hjälpinsatser för nödlidande kampucheaner. En stor del av detta belopp har gått till de människor söm uppehåller sig i gränsområdet mellan Thailand och Kampuchea och till flyktinglägren inne i Thailand. Regeringen avser nästa vecka besluta om ytterligare bidrag till WFP:s, UNICEF:s, Internationella röda kors-kommitténs hjälpprogram i Kampuchea och samma organisationers samt FN:s flyktingkommissaries hjälp till Kampu-cheaflyktingar vid thailändska gränsen.

Beträffande Anita Gradins andra fråga vill jag framhålla att upprättande av informafionskontor eller motsvarande inte är en fråga som kräver ställningstagande av regeringen.

Eftersom det sålunda står Phnom Penh-myndigheterna fritt att öppna ett kontor i Stockholm, finner jag inte att svenska myndigheter har anledning att aktivt medverka härtill.

136

ANITA GRADIN (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka utrikesministern för svaret på min inlerpellafion. Eftersom utrikesministern har tagit god fid på sig att besvara mina frågor hade jag kanske väntat mig ett mera fylligt och konkret svar.

Att hjälpbehoven i Kampuchea är stora står klart för oss alla. Samstämmiga rapporter från olika delegationer och internationella organ bekräftar detta. Men jag håller inte med om att informationen är motsägelsefull, som utrikesministern påstår. Tvärtom har vi inte på många år haft så goda möjligheter som nu att skapa oss en bild av förhållandena i Kampuchea. Däremot finns det en propaganda som medvetet förs ut i syftet att vi skall uppleva läget som motsägelsefullt.

Kampuchea är ett krossat land. Det rör sig inte enbart om svällande och utsatta människor utan också om ett sönderslaget samhälle, som man inle kan ställa krav på att det skall fungera t, ex, administrativt. Av de tre indokinesiska länderna har Kampuchea råkat mest illa ut. De amerikanska bombningarna drabbade befolkningen hårt. Otaliga blev flyktingar i sitt eget land. Det amerikanska agerandet medverkade i betydande grad till att det blev de röda khmererna som tog makten efter den 17 april 1975 och nästa inferno tog sin början för kampucheanerna. Pol Pol-regimen styrde med terror och hård dirigering av människor. De flyttades runt i landet utan hänsyn till familjeband, ursprunglig hemort eller försörjningsmöjligheter.

Herr talman! Vad det nu gäller är att människorna i Kampuchea får hjälp, alltså att de får mat, medicin och kläder. Det borde vara självklart att de får hjälpen inne i Kampuchea, Mitt intryck av hjälpinsatserna från väst är att de framför allt ges utanför landet, i Thailand, De stora internationella hjälporganisationerna har koncentrerat mycket av sin hjälp till gränsområdet mellan Thailand och Kampuchea, Man får lätt intrycket att folk måste bli flyktingar för att få tillgång till mat och medicin. Att människor inte vill bli flyktingar fick jag exempel på vid mitt besök bland flyktingarna vid gränsen

Thailand-Kampuchea, Men när myndigheterna bestämde sig för att flytta ungefär 30 000 flyktingar av, som det hette, säkerhetsskäl 50 km in i Thailand, så vägrade 5 000 att flytta med. De ville hålla sig vid gränsen rned möjlighet att komma in i sitt eget land orn och när de så önskade.

Herr talman! Det stormaktsspel som pågår i hela Sydostasien och den propagandaapparat rnan har till sitt förfogande påverkar inle minst den information som sprids också här i Sverige. Utrikesministern talar om de stridande parterna. Man kan inle låta bli att fråga sig om Sveriges regering också anslutit sig till flertalet västländers politik i delta område - en politik som leds av USA och som främst innebär att Vietnam skall isoleras eller att del egentligen är ett diplomatiskt krig som förs med Vietnam till den siste kampucheanen. UD har ju haft delegationer i Phnom Penh, och jag skulle vilja fråga utrikesministern om hans svar innebär att administrationen varit ovillig att samarbeta direkt med Sverige, Min fråga handlar ju om bilateralt bistånd, och vid milt besök i Phnom Penh fick jag klart för mig att Kampuchea skulle föredra att vi gav stödet direkt och inte över internationella organisationer.

Vad utrikesministern aviserat sorn regeringens biståndsinsats gäller ju enbart hjälp genom UNICEF och Internationella röda korset, dvs. organ som är bundna till principen att biståndsinsatser skall, som det heter, ges till alla parter, I fallet Kampuchea är det i så fall minst fyra-fem parter vid det här laget. Hur stor del av det svenska biståndet ges på detta sätt för att föda soldater ur de olika arméerna hos Pol Pol, Khmer Serei, den s, k, galne prinsen osv,?

Det är inte i flyktinglägren och i de stridande arméerna som undernäring och sjukdom härjar värst. Det är civilbefolkningen som är hårdast drabbad, och den finns faktiskt till 90 % inne i Kampuchea, Är det inte främst den vi borde hjälpa, utrikesministern? Det borde vi kunna göra genom bilateralt bistånd.

Herr talman! Svaret på min andra fråga förvånar mig också. Visst måste svenska myndigheter medverka om Nationella enhetsfronten för Kampucheas räddning skall kunna upprätta ett informationskontor i Stockholm. Det handlar ju om att låta några människor få tillstånd att bo och vistas här som kommer från ett land som vi inte har diplomatiska relationer med. Nog vore det väl en vettig politisk gest att säga att de svenska myndigheterna skall ställa upp med nödvändiga dokument för alt de skall kunna vistas här. Dessutom gäller det ett land som saknar penningekonomi. I det läget hade jag hoppats all vi med gemensamma krafter, precis som skett beträffande vissa befrielserörelser, ekonomiskt skulle kunna medverka till alt ett informationskontor upprättades. Jag föreställde mig att också regeringen skulle finna det fördelaktigt med ett sådant informationskontor, för det skulle ändå ge del neutrala Sverige möjligheter till en direkt kommunikation med Phnom Penh,

Nr 66

Fredagen den 18 januari 1980

Om bilateralt bistånd nll Kampuchea

137

Nr 66

Fredagen den 18 januari 1980

Om bilateralt bistånd till Kampuchea

OSWALD SÖDERÖVIST (vpk);

Herr talman! Situationen i Kampuchea förbättras nu långsamt enligt alla rapporter vi får. Administrationen börjar att fungera allt bättre, och regeringen i Phnom Penh börjar få ett allt fjistare grepp om förhållandena i landet. Det föreligger enstämmiga rapporter från skilda håll om detta, och jag kan bara instämma med Anita Gradin när hon säger att det är förvånande att utrikesministern kan tala om motsägelsefull information.

Hjälpbehovet är stort, och möjligheterna att få fram hjälpen har varit små. Utrikesministern säger i interpellationssvaret att detta beror pä "bristande vilja hos de stridande parterna". Detta är en något märklig formulering. Varifrån kommer detta påstående? Har man verkligen gjort allt som står i den svenska regeringens makt för att upprätta goda och förtroendefulla kontakter med regeringen Heng Samrin? Det är ju där den springande punkten ligger, vilket också Anita Gradin varit inne på.

Av interpellationssvaret framgår tydligt att den största delen av den svenska hjälpen går till gränstrakterna mellan Thailand och Kampuchea, och således kommer den förmodligen in via Thailand, Det är klart att om man kanaliserar största delen av den svenska hjälpen dit, så blir förtroendet för hjälpinsatserna dåligt hos regeringen i Phnom Penh,

Det bästa sättet att förbättra förhållandena och öka möjligheterna för den svenska hjälpen att kanaliseras in till Kampuchea är givetvis att förbättra förbindelserna med regeringen Heng Samrin, I del sammanhanget kommer kravet på elt informationskontor i Stockholm in i bilden. Jag skall inte närmare gå in på den frågan, eftersom Anita Gradin redan har diskuterat den, men jag vill fråga utrikesministern: Varför erkänner inte Sverige regeringen Heng Samrin? Av vilka skäl upprättas det inte fulla diplomatiska förbindelser med denna regering? Vilka kriterier i den svenska erkännandepolitiken är icke uppfyllda när det gäller regeringen Heng Samrin?

Såvitt jag förstår finns det ingenting som behöver hindra Sverige att principiellt göra ett erkännande, och jag skulle vilja veta hur utrikesministern ser på den här frågan.

1-38

INGRID SUNDBERG (m):

Herr talman! Att det föreligger olika åsikter om förhållandena i Kampuchea mellan dem som tidigare haft ordet här i kammaren var säkert väntat. Jag vill till att börja med säga att jag delar utrikesministerns uppfattning, att uppgifterna om förhållandena i Kampuchea är motsägelsefulla.

Anledningen till att jag begärde ordet är den kanske något säregna situitlionen att jag tycker att utrikesministern inte helt klart har svarat på Anita Gradins första fråga. Den gällde huruvida den svenska regeringen är villig att öppna möjligheterna till ett bilateralt samarbete med Kampuchea, Jagtror alt svenska folket är intresserat av att få ett klart beskedom detta. Vi är många - kanske den överväldigande majoriteten av svenska folket - som är medvetna om de ohyggliga förhållandena bland flyktingarna i öster. Allt vad Sverige har satsat, och än mer vad Sverige har försökt att satsa och

ytterligare kommer alt salsa, på hjälpen åt dessa flyktingar är av utomordentligt stort värde.

När däremot frågan om bilateralt samarbete diskuteras gäller det något annat, nämligen förhandlingar mellan regeringarna, varvid man gemensamt skall besluta om projekt och projektens utformning och storlek. Nu är situationen den att Sverige har - och det är jag mycket tacksam för - icke erkänt regeringen i Kampuchea. Redan på grund av detta faktum tycker jag att det borde vara uteslutet att diskussioner om bilateralt samarbete upptas. Jag anser emellertid att det vore välgörande att av utrikesministern få delta klart uttryckt i kammaren.

Nr 66

Fredagen den 18 januari 1980

Om bilateralt bistånd till Kampuchea

Utrikesministern OLA ULLSTEN:

Herr talman! Anita Gradin klagade över att det tar lång tid att få svar på sina frågor. Jag beklagar detta. Till de omständigheter som har bidragit hör att riksdagen faktiskt har varit hemförlovad under nästan fyra veckor sedan Anita Gradin framställde interpellationen.

Anita Gradin gjorde, liksom Oswald Söderqvist, ett nummer av att jag sade att det finns motsägelsefulla informationer om vad som egentligen händer i Kampuchea och menade att så inte alls är fallet. Jag tycker att den debatt som redan varit, innan jag deltagit med mer än mitt första inlägg, visar att det objektivt förhåller sig på det sätt som jag sagt, nämligen att det finns olika uppfattningar om vad som faktiskt händer i Kampuchea. De olika uppfattningarna framgår också av den diplomatiska rapporteringen och av den internationella debatten. Konstigare än så är det inte. Skulle förhållandet vara det motsatta, förmodar jag att konflikten i Kampuchea är den enda i historien där samtliga parter har samma mening. Jag tror inle att Anita Gradin egentligen är sä naiv att hon föreställer sig att det förhåller sig på det sättet.

Nu har det i detta skede inte varit regeringens främsta ambition att försöka göra politiska analyser, även om vi förvisso också har sysslat med detta. I den nuvarande situationen då människor, inle minst barn, svälter och dör i hundratusental har vi tyckt att vi skall göra en humanitär insats. Därvid har vi försökt att agera på ett sådant sätt att vi kan nå fram så effektivt som möjligt. Vi har, liksom de allra flesta, menat att om hjälpen skall få någon omfattning måsteden vara internationell och detta inte bara av det skälet att vi, hur stora resurser vi än vore beredda alt satsa, inle ensamma kan klara av den enorma hungerkatastrof som pågått och fortfarande pågår i detta område. Det finns givelvis också andra rent organisatoriska och politiska skäl varför man bör koncentrera verksamheten till de internationella hjälporganen. Att dessa organ har haft svårigheter att nå fram med hjälpen är allmänt omvittnat. Jag tror att ingen föreställer sig att Sverige genom bilaterala insatser kunde ha övertagit de internationella organisationernas uppgift.

Men den svenska regeringen har likväl gjort klart- vilket väl inte alla andra regeringar gjort - att vi är beredda att också göra bilaterala insatser. Jag vet inte riktigt vad fru Sundberg syftar på med sin vädjan om alt vi inle skall ha bilaterala kontakter med Kampuchea. Vi har inte formella diplomatiska

1.39

Nr 66

Fredagen den 18 januari 1980

Om bilateralt bistånd till Kampuchea

förbindelser med Heng Samrin-regimen. Det har vi gjort klart från den här talarstolen praktiskt taget en gång i månaden under den senaste tiden, och vi har också redogjort för skälen till det, som är desamma som gäller för alla andra länder som vi erkänner diplomatiskt. Men vi har kunnat upprätthålla vad vi tidigare har kallat funktionella förbindelser. Det senaste exemplet på det är just, som jag nämnde i mitt svar, att den svenska Röda korset-chefen Anders Wijkman har varit på besök i Phnom Penh. Han har där på milt uppdrag haft samtal med regeringen i Phnom Penh och då fått veta att man i och för sig vore tacksam för svenska direkta hjälpinsatser till dem sorn svälter. Men man har också påpekat de svårigheter som det innebär att just nu utnyttja detta erbjudande.

Det saknas alltså på inget sätt vilja från svensk sida att göra en konkret hjälpinsats i Kampuchea direkt med svenska pengar och med svensk administration. Det är inte hos oss som hindren har rests, utan del är situationen i Kampuchea som har skapat de hinder som fortfarande tyvärr finns.

Vad sedan gäller den andra frågan som Anita Gradin tog upp - nämligen den om ett informationskontor - har jag aldrig riktigt förstått de bekymmer som hon, Oswald Söderqvist och andra har om informationskontor i Sverige, Vi har ju från regeringens sida tydligt talat om att det står vem som helst fritt alt bedriva informationsverksamhet i Sverige - även med bas i vad de vill kalla informationskontor. Och där ställer de svenska myndigheterna upp på det sätt som man gör med människor som söker sig till Sverige för att utöva verksamhet här. Det är exempelvis klart att de som kan komma från Kampuchea för att upprätta ett sådant här kontor kan få visering. Men därifrån till att Sverige skall åta sig att finansiera varje sådant kontor är steget ändå ganska långt, och jag tror att Anita Gradin, om hon tänker efler ett ögonblick, skall finna att del kanske skulle vara att inleda en något äventyrlig praxis om vi också skulle ha som princip att även finansiera sådan verksamhet. Det tycker jag inte att vi skall ha.

140

ANITA GRADIN (s);

Herr talman! Jag håller med utrikesministern om att det absolut viktigaste och centrala just nu är att vi ser till att det blir humanitära insatser gjorda i Kampuchea för att de utsatta människorna skall kunna överleva. Men det är ju så att de internationella organisationerna i mycket stor utsträckning har koncentrerat sin hjälp på flyktingsidan. Jag beklagar det.

Vi vet alla att det finns 10 miljoner flyktingar runt om i världen, och jag tycker inte att det finns anledning att utöka den skaran. Vi vet också hur svårt det är att vara flykting, hur svårt det är att över huvud taget placera de människorna. Då borde vi alltså se till, i Kampucheafallet, all människor slipper bli flyktingar, att de kan få bistånd och stöd i sitt eget land. Det är därför jag tycker att det är mycket angelägel att den svenska regeringen ser till att vi också får ett bilateralt samarbete med administrationen i Phnom Penh. Av en mängd formella skäl har nämligen många av de internationella organisationerna svårigheter att uppträda. De ställer helt enkelt för stora

krav ibland, och det på ett samhälle som man inte kan begära skall fungera administrativt i dag därför alt man har svårigheter med transporter m. rn. När det sedan gäller informationskontoret är det bra att vi äntligen får veta att de svenska myndigheterna ställer upp rned nödvändiga dokument. Del är viktigt att det sägs. Jag menar inte all Sverige skall finansiera informationskontor, men det är ingenting främmande och ingenting nytt i all vi lämnar ekonomiska bidrag i sådana här sammanhang. Del gör vi också när det gäller befrielserörelser.

Nr 66

Fredagen den 18 januari 1980

Om bilateralt bistånd till Kampuchea

OSWALD SÖDERQVIST (vpk):

Herr talman! Jag noterar med glädje att utrikesministern uttryckte all del finns en vilja hos regeringen att verkligen uppta bilateralt biståndssamarbete med regeringen i Phnom Penh. Jag är verkligen glad att få höra det. Jag hoppas att den viljan skall manifesteras i praktiken också ganska snart.

Det bästa - jag vidhåller det fortfarande - är all vi skaffar oss ordentliga diplomatiska förbindelser. På den punkten är jag inle nöjd med utrikesministerns svar, liksom inte heller med de svar som jag tidigare fått på frågor under hösten. Utrikesministern har aldrig konkret talat om vad det är för hinder som ligger i vägen. De principer vi har och som har upprepals gång på gång är att en regim som skall erkännas bör uppfylla vissa fordringar. Den skall ha kontroll över territoriet. Den skall ha en fungerande administration. Den skall ha stöd av huvuddelen av befolkningen. Den skall helt enkelt kunna administrera landet. Det är väl i stort de principer som gäller och de kriterier som har anförts tidigare. Rätta mig gärna, om jag har fel, eller lägg till någonting!

Men vad är det dä som inte uppfylls av regeringen i Phnom Penh? Det är ju det vi måste få vela. Det var en mycket undanglidande formulering som utrikesministern använde här, precis som i höstas när jag ställde en fråga om samma sak. Tala om konkret vilka svenska kriterier som inle uppfylls, så skulle jag bli ännu gladare för del här svaret.

INGRID SUNDBERG (m):

Herr talman! Såväl Anita Gradins interpellation som nu Oswald Söder-qvisls inlägg klargjorde att i bakgrunden till det bilaterala arbetet finns insatser som går utöver det humanitära stödet.

När det gäller det humanitära stödet är vi säkert alla ense om behovet av det - det må vara multilateralt från Röda korset eller andra hjälporganisationer eller bilateralt från Sveriges sida. Men eftersom utrikesministern nu förtydligade Anders Wijkmans uppgift i Phnorn Penh, skulle jag vilja ställa ytterligare en fråga. Den största svårigheten för de internationella hjälporganisationerna när det gäller arbetet i Kampuchea har ju varit att rnan från både Pol Pot-regimens och den vietnamesiska regeringens sida har krävt att bidraget skall koncentreras till de egna anhängarna. Jag vill alltså fråga utrikesministern om regeringen i Kampuchea nu har ställt villkoret alt de bilaterala hjälpinsatserna från svensk sida skall begränsas och skötas genom den vietnamesiska regeringen. Kommer man från svensk sida i så fall all

141

Nr 66

Fredagen den 18 januari 1980

Om bilateraU bistånd till Kampuchea

ställa några krav på att biståndet, som tydligen skall vara rent humanitärt, skall avse samtliga lidande befolkningsgrupper i Kampuchea?

Utrikesministern OLA ULLSTEN:

Herr talman! Först skall jag till Anita Gradin, med vilken jag numera dess bättre synes vara överens om ganska mycket mer än vad som tycktes framgå i ett tidigare skede i debatten, saga att det beklagligtvis är så att en större del av hjälpen går till områdena kring gränsen. Beklagligtvis, säger jag. Därmed menar jag all det inte är någon önskan, vare sig från de internationella organisationerna eller från Sverige, att så skall vara fallet. Det har blivit så, av de skäl som jag tidigare redogjorde för, nämligen svårigheterna att ordna distributionen inne i landet. Detta har naturligtvis alt göra med det faktum att det pågår strider där, men förvisso har det kanske också en del att göra med, för att uttrycka sig försiktigt, administrativa ofullkomligheter hos de organ som har satts att hjälpa till med det här arbetet på den internationella nivån.

Fördelningen av hjälpsändningarna lär vara sådan att ungefär en tredjedel går till gränsområdena och resten till det inre av landet. Del är givetvis vår förhoppning att man skall kunna effektivisera hjälpinsatserna i Kampuchea. Med det menas att man skall kunna nå ut till alla områden. Härför finns det trots allt ett intresse från internationella samfund, FN och andra organ. Det finns ett intresse i Sveriges riksdag och, föreställer jag mig, i många andra länders parlament också, för att göra insatser. Därför saknas egentligen inte pengar, utan det som saknas är effektiva kanaler för att verkligen nå fram till de människor som lider.

Ingrid Sundberg frågade, om vi med de svenska framstötarna har förknippat villkor om vart hjälpen skall gå. Det ligger i sakens natur, som jag nyss sade, att det svenska intresset är att hjälpen skall nä ut till dem som faktiskt behöver den, och vi vet ju att det finns människor i Kampuchea som behöver hjälp, praktiskt taget över hela landet. Det är ett krav frän vår sida alt man skall övervinna de svårigheter som hittills har funnits när det gäller att nå ut med hjälpen, inte bara till vissa områden ulan till alla områden, I övrigt har vi dess värre inte kunnat komma så långt i diskussionerna med myndigheterna i Phnom Penh att vi har kunnat ställa villkor om exakt vart hjälpen skall gå.

Det är självklart att vi inte kan medverka på sådant sätt alt det skulle kunna misstänkas att vi med våra hjälpinsatser tar politisk ställning för den ena eller den andra sidan. Hjälpinsatsen är en humanitär insats. Den skall vara humanitärt motiverad, och den måste utföras på ett sådant sålt att man upprätthåller respekten för delta motiv,

Oswald Söderqvist frågade vilka av de krav som vi ställer på en regering för att vi skall upprätta diplomatiska förbindelser som Heng Samrin-regeringen inle uppfyller. Såvitt jag kan förstå är inga av de kraven uppfyllda. Men så snart de blir det skall vi erkänna den regim som etablerar sig i Phnorn Penh.

142

ANITA GRADIN (s):                                                                         Nr 66

Herr talman! Utrikesministern beklagar an en så stor del av hjälpinsat-    predaeen den sernagår till gränsområdena mellan Thailand och Kampuchea. Jag inte bara    jg januari 1980

beklagar detta; jag skulle vilja hävda att det inte bara är en tillfällighet all en   

del av FN-organen och Röda korset ger hjälpen där. Jag tror nämligen att de    q bdateralt är påverkade av de stora ländernas politiska agerande i del här samman-    bistånd till Kam-hanget. Jag skulle vilja fråga utrikesministern om man inte, när man ger hjälp    puchea till dessa organisationer, borde ställa krav på verkliga garantier för alt hjälpen  ges  till   kampucheanerna  även   inne  i  Kampuchea,   En  sådan organisation som Oxfam, vars arbete har imponerat väldeliga, beklagar sig inte alls över att myndigheterna i Phnom Penh skulle lägga hinder i vägen för dess hjälparbete, ulan man är i stort sett till freds. Och enligt den senaste informationen, som jag fick för någon vecka sedan, flyter; arbetet bättre och bättre och man kommer allt längre ut i landet. Där ger rnan således inte samma information som Röda korset, som ibland säger att det skulle vara förenat med stora svårigheter att få ut hjälpen i Kampuchea,

När vi ger det här uppdraget till de internationella organisationerna tycker jag alt vi också borde ställa kravet på dem att hjälpsändningarna verkligen når fram till folk. På del sättet blir det ännu viktigare alt jobba vidare med de bilaterala hjälpinsatserna i Kampuchea,

OSWALD SÖDERQVIST (vpk):

Herr talman! Jag tycker det är litet märkligt att utrikesministern så kategoriskt avstår från att förklara vad han menar. Låt oss se på situationen utifrån de tre kriterier jag nämnde tidigare.

Det är fullt klart att regeringen i Phnom Penh har kontroll över och möjligheter att administrera den överväldigande delen av Kampuchea. Ingen har kunnat garantera att de reportage och bilder av olika motslåndsgrupper som vi har sett inte är från gränsområdet mellan Thailand och Kampuchea. Det har i månader talats om att Kampucheas regering med hjälp av Vietnam skall starta en jättestor offensiv med flera hundra tusen rnan för all driva ut dessa motslåndsgrupper. Det finns ingenting som talar för all de inle behärskar mer än några få procent av landels yta just i gränsområdet mot Thailand. Kontrollen över territoriet är klar och därmed är det kriteriet uppfyllt.

Enligt enstämmiga rapporter fungerar också administrationen från Phnom Penh bättre och bättre. Jag kan bara hänvisa till de artiklar sorn hittills har skrivits i t. ex. Dagens Nyheter av Sara Lidman. Där kan man också läsa om folkets stöd i det område i Kampuchea som till överväldigande delen behärskas av regeringen i Phnom Penh. Alltså är alla kriterier uppfyllda. Eller finns det några andra kriterier all uppfylla som utrikesministern skulle vilja lägga till innan man kan erkänna denna regering? Del finns exempel i den svenska utrikespolitiska historien där Sverige trots alt förutsättningarna har varit långt mindre uppfyllda ändå har erkänt regeringar. Jag tycker att det fordrar en ytterligare förklaring.

143

Nr 66                         Utrikesministern OLA ULLSTEN:

r-    j         1               Herrtalman! Jag tror inte att nåsraförklarinearfrån ulrikesministernssida

Fredagen den                                                    &              &

• o-        • mon      hjälper när det gäller Oswald Söderqvist och diplomatiska förbindelser,

18 januari 1980       j   f             &                         m             f

_____________ Vad beträffar Anita Gradins senaste inlägg vill jag säga all jag håller helt

     II.     if               med henne om det hon menar bör vara ett svenskt krav, nämligen alt hjälpen

bistånd till Kampuchea

- både den internationella, som vi medverkar i, och den bilaterala - skall nå ut till hela landet. Del är också de krav vi arbetar för i de internationella organisationerna.

Herr talman! Den debatt vi har haft hittills om Kampuchea har väsentligen varit en debatt om hur vi skall kunna hjälpa de nödlidande. Men självklart har den här konflikten också en politisk dimension sorn vi inle får glömma bort i delta sammanhang.

Tolv månader efter den vietnamesiska inmarschen i Kampuchea forsätter gerillakriget där. Naturligtvis saknar ingen Pol Pol-regimen, en regim som i grunden raserade landets traditionella struktur, till ett ohyggligt pris för Kampucheas befolkning. Men icke desto mindre är det ett obestridligt faktum att den av vietnameserna installerade regimen i Phnom Penh ännu inte har förmått skapa nationell enighet bakom den politik som av många betraktas som styrd från utlandet. Oavsett vad man må anse om den förra regimen var den vietnamesiska invasionen av Kampuchea ett klart brott mot FN-stadgan, ett brott mot folkrätten, ett otvetydigt fall av väpnad inblandning i en suverän stats inre angelägenheter och måste som sådan med skärpa fördömas. Sä har också skett i myckel klara ordalag från svensk sida. Vi har t, ex. i FN:s generalförsamling röstat för ett resolutionsförslag, som kräver de vietnamesiska truppernas tillbakadragande frän Kampuchea,

Ju längre vietnameserna biter sig fast i Kampuchea, desto större blir risken att de kommer att uppfattas som en fientlig ockupationsmakt av en befolkning för vilken frihet och oberoende framstår som ett historiskt arv. Vi vet dessutom att ett Vietnamdominerat Kampuchea är något som inte kan tolereras i Peking, Fortsatt vietnamesisk närvaro i Kampuchea ökar därmed risken för nya stridshandlingar i Indokina, Indokina har haft nog av krig. Vad Indokina behöver nu är fred.

Vi har från svensk sida länge förfäktat principen om varje lands rätt alt forma sin egen framlid ulan inblandning utifrån. Denna princip låg på sin tid till grund för vårt stöd till det vietnamesiska folkets befrielsekamp. Det är en ödets mycket grymma ironi att dessa principer i dag måste åberopas mot samma vietnameser.

Det ankommer inte på oss här i Sverige att föreslå någon lösning av Kampucheas politiska problem. Detta måste göras av kampucheanerna själva. Men vi måste samtidigt slå fast att det är Kampucheas folk, och inga andra, som skall avgöra landets framtid. För att detta skall tillåtas ske måste de vietnamesiska divisionerna omedelbart dras tillbaka från Kampuchea,

En regim med brett folkstöd borde inte ha svårt att isolera och sedermera

besegra en gerilla som  för det överväldigande flertalet  kampucheaner

symboliserar förtryck och  lidande.  Det är ingen tillfällighet alt övriga

44                         inbördes rivaliserande fraktioner i Kampuchea alla tagit avstånd från Pol

Pol-regimen och vägrat varje form av samarbete med företrädare för dess styre. Därför framstår det som rimligt att söka skapa förutsättningar för en bred nationell samling, där rnan med gemensamma krafter skulle kunna påbörja det svåra och tålmodiga återuppbyggnadsarbete till vilket vi alla har en skyldighet att bidra. Men så är i dag tyvärr inle fallet.

Det kanske mest synliga beviset för detta är de hundratusentals kampucheanska flyktingar som nu trängs längs Thailands gränser i hopp om en skål ris och i hopp om att kunna undgå krigets fasor. Och vi har förvisso, för att anknyta till den debatt som förs just nu. anledning alt göra en insats för dessa människor lika väl som för dem som fortfarande befinner sig inne i landet. Vi har hela hösten försetts med skakande TV-bilder på nöden i flyklinglägren och vi har, efler förmåga, solidariskt sökt bidra till de nödlidandes undsättning.

Men på sikt, herr talman, framstår det som uppenbart att Kampucheas befolkning måste ges tillfälle all stanna kvar inom landets gränser. Flyktingströmmen kan bara stoppas genom en normalisering av förhållandena i Kampuchea, All detta måste ske genom egna kampucheanska insatser säger sig självt.

Som lyckligtvis oftast är fallet i utrikespolitiska frågor i vårt land råder full enighet mellan regering och opposition i bedömningen av situationen i Kampuchea. Detta är särskilt värdefullt när vi, som skett under hösten, vänt oss till regeringen i Hanoi med uppmaning om stöd i syfte att skapa gynnsammare förutsättningar för effektiva biståndsinsatser till Kampucheas hårt drabbade folk. Jag utgår ifrån alt Anita Gradin och andra som har deltagit i debatten finner det lätt att ansluta sig till vad jag här sagt för att, med gemensamma krafter, stödja det kampucheanska folkels frihet och oberoende, dess rätt till självbestämmande ulan inblandning utifrån, i enlighet med internationellt erkända folkrättsliga principer.

Vi har, herr talman, i dessa dagar genom krisen i Afghanistan och dess återverkningar på avspänningssträvandena i världen särskild anledning att slå vakt om principerna om folkens självbestämmanderätt, Sorn företrädare för de små staterna och försvarare av en internationell rättsordning kan vi aldrig godkänna alt en mäktigare granne - stor eller liten - efter behag intervenerar i ett lands inre angelägenheter. Jag vet att det råder full enighet bland de demokratiska partierna i riksdagen om dessa enkla principer, som vi aldrig får ge upp, hur dyster situationen än kan te sig.

Nr 66

Fredagen den 18 januari 1980

Om bilateralt bistånd till Kampuchea

ANITA GRADIN (s):

Herr talman! Indokina behöver fred, säger utrikesministern. Ja, och många av oss trodde och hoppades att 1975 skulle i den här delen av världen betyda fred och försoning för människorna där. Men vi vet att framför allt stormakterna inle kunde hålla händerna borta, inle kunde låta tre små nationer bestämma över sin egen självständighet och sin egen utveckling. Och det har fört med sig att vi i dag har en grym verklighet att tampas med, inte minst då i Kampuchea,

Det finns inget försvar för länder som intervenerar i andra länder. Varje

10 Riksdagens protokoll 1979/80:64-66

145

Nr 66                      stal skall ha rätt till självbestämmande. Därför tycker jag också att debatten i

FredTuen den         ''§'  talman, varit väldigt viktig. Ställer man upp tned ekonomiskt

18 iTniiari 1980       bistånd-det handlar om Vietnam och Laos liksom om Kampuchea-betyder

_____________    det även att människor får möjlighet till en demokratisk utveckling och

Om bilat >ralt         därmed att mänskliga rättigheter kan utvecklas i ett land. Därmed kan också

bistånd till Knm         nationerna i detta sammanhang få rätt till självbestämmande. Där

niichea                    anser jag, herr talman, att Sverige sorn neutralt land och sorn en aktiv liten

stat också skall ta sitt ansvar för all hjälpa till att på olika sätt lösa konflikten i

Sydostasien,

OSWALD SÖDERQVIST (vpk):

Herr talman! Jag beklagar att utrikesministern inle anser det vara lönt alt svara pä den fråga jag har ställt om diplomatiskt erkännande - i varje fall inte direkt, I det välskrivna och välformulerade anförande som utrikesministern läste upp har vi ju det indirekta svaret. Han anser helt enkelt alt regeringen i Phnom Penh sitter där på så att säga vietnamesiska bajonetter. Det var ju andemeningen i det anförande som utrikesministern läste upp. Regeringen sitter inte där med folkets stöd utan med stöd av en ockupationsmakt.

Regeringens inställning i det här fallet är ju märklig med tanke pä elt annat exempel som nyligen har inträffat i utrikespolitiken och i världshistorien, den tanzaniska invasionen i Uganda, om man får kalla den så. Det skulle vara intressant all få veta vilka diplomatiska förbindelser vi har med regeringen i Uganda och när i så fall de upprättades.

Jag menar att princip är princip. Den princip som gäller i del ena fallet bör också gälla i det andra. Och där har vi dessa tre kriterier som alltid åberopas. Jag kan inte se att utrikesministern i sitt anförande på något sätt har vederlagt att de kriterierna föreligger när del gäller Kampuchea.

Man talar om alt strider pågår, och det är klart all man kan göra det så länge som dessa olika motslåndsgrupper, antingen de kallar sig vita eller röda, får stöd utifrån, från Thailand. Det är möjligt att gå in och ut över gränsen där. Man kan hindra folk från - det framgick också av Anita Gradins anförande - att flytta tillbaka till Kampuchea, därför alt det ligger i ens intresse att hålla dessa flyktingar kvar. Det legaliserar ju ens uppträdande. Då får vi de här förhållandena, och där borde den svenska regeringen klart ta ställning och inte på det här sättet försöka slingra sig undan absolut klara fakta, att kriterierna för erkännande är uppfyllda.

INGRID SUNDBERG (m):

Herr talman! Det finns inte mycket att tillägga. Jag vill bara gärna säga att
jag tycker alt det kanske mest glädjande i den här debatten har varit
■ utrikesministerns klara redogörelse för Sveriges ställningstagande till de
politiska förhållandena i Kampuchea. I och för sig kan man tveka alt
utrikesministern har redogjort för delta tidigare och alt han inte skulle
behöva göra det flera gånger, men jag viil gärna uttrycka min glädje över alt
just sådana här deklarationer återupprepas. Det finns nämligen en tendens
146                         hos länder och folk i världen att efter en lid vänja sig vid och acceptera

förhållanden som de till alt börja med hade reagerat kraftigt emot. Det har i samband med ryssarnas intåg i Afghanistan dragits paralleller med vad som hände i Tjeckoslovakien, Jag tror att just en sådan här klar ny deklaration tjänar det ändamålet att man får klart för sig att vi från svensk sida inte - hur lång tid som än går - kommer alt acceptera ett maktövertagande som skett med militära åtgärder i form av ockupation, därmed förhindrande folket i fråga att självt välja och besluta om sin framtid.

Överläggningen var härmed avslutad.

Nr 66

Fredagen den 18 januari 1980

Om svetisk protest mot visst kvinnoförtryck

§ 4 Om svensk protest mot visst kvinnoförtryck

Utrikesministern OLA ULLSTEN erhöll ordet för att besvara Inga Lantz (vpk) den 5 december anmälda fråga, 1979/80:201, och anförde;

Herr talman! Inga Lantz har frågat mig vilka åtgärder regeringen är beredd all vidta för alt i olika internationella sammanhang proteslera mot "hemgiftsdöden".

Indiska massmedia har pä senare tid alltmer uppmärksammat att nygifta kvinnor i åtskilliga fall har påträffats ihjälbrända eller fysiskt misshandlade. Händelseförloppet har inte alltid kunnat fastställas, rnen del synes klart att bakgrunden ofta har varit osämja mellan makarnas familjer om hemgiftens storlek. Kvinnoorganisationer liksom ledande skribenter i Indien har reagerat mot dessa förhållanden och krävt såväl en striktare tillämpning av gällande lag som lagändringar för att förhindra sådana våldshandlingar. Flertalet indiska politiska partier har gjort uttalanden mot hemgiftssystemet i sina valmanifest.

De grymma sedvänjor som enligt dessa uppgifter alltjämt förekommer på sina håll i Indien är för oss svårbegripliga, och del är inte heller lätt för oss alt få en klar bild av det som faktiskt sker. Självfallet känner vi avsky inför våldshandlingar av detta slag, och denna syn delas av tongivande grupper inom Indien, Det finns också uppenbarligen en vilja hos dessa grupper att komma till rätta med problemen, och vi hoppas givetvis alt de skall bli framgångsrika i sina strävanden.

Våra möjligheter att från svensk sida förändra denna grymma sedvänja är av naturliga skäl mycket srnå. Men på samma sätt som vi i FN och på annat sätt vänt oss mot omskärelse av kvinnor har vi ju anledning att säga vår mening om det uttryck för kvinnoförtryck sorn Inga Lan;z aktualiserat i sin fråga,

INGA LANTZ (vpk):

Herr talman! Jag ber alt få lacka för svaret.

Varje år bränns i Indien tusentals unga kvinnor ihjäl därför att deras föräldrar inte kan betala den hemgift som mannen och hans familj kräver. Myndigheterna har blundat för dessa mord, men nu börjar protesterna mot den grymma sedvänjan alt komma. Kvinnoförtrycket tar sig olika uttryck.

147

Nr 66

Fredagen den 18 januari 1980

Om svensk protest mot visst kvinnoförtryck

"Hemgiftsdöden" i Indien är ett exempel på ett brutalt kvinnoförakt. Omfattningen av den s. k. hemgiftsdöden är stor och har ökat på senare år. 1975 brändes 350 kvinnor ihjäl i Delhi. År 1977 dog 4 000 av brännskador pä sjukhuset i Delhi, och av dessa var det 2 000 unga nygifta kvinnor. För varje anmält fall finns 100 som tystas ned eller aldrig upptäcks.

Kvinnornas status är låg överallt i världen. För inte så länge sedan diskuterades omskärelse av kvinnor här i kammaren. Det är också exempel på grovt brott mot kvinnor. Kvinnorna i bl. a. Indien är ekonomiskt i stort sett helt beroende av männen, och äktenskap i bl. a. Indien och Japan är att betrakta som en affärsuppgörelse. 80 % av giftermålen i Indien går genom föräldrarna och i Japan anlitas s. k. äktenskapsmäklare i nära hälften av alla äktenskap.

Hemgift är förbjuden enligt lag i Indien sedan 1961, men seden har numera spridit sig långt ner i medelklassen. Frågan om "hemgiftsdöden" handlar inte bara om mord pä kvinnor. Hela frågan om hemgift hänger samman med hur kvinnan värderas - med kvinnans ställning över huvud taget. Hemgiftssystemet är diskriminerande och måste stoppas, och de hemgiftsmord som är en följd av hemgiftssystemet måste stoppas och frågan aktualiseras i internationella organ. Det är mot bakgrund av detta jag har frågat Ola Ullsten vad man ämnar göra för att förhindra ytterligare hemgiftsmord.

Det sägs i svaret att möjligheterna att påverka denna fråga är mycket smä, men det finns ändå en möjlighet att agera internationellt. Jag tycker att skrivningen "har vi ju anledning" är flytande. Jag skulle vilja fråga om regeringen verkligen tänker göra något. Med andra ord ber jag att få en garanti för att regeringen verkligen kommer att la upp frågan i internationellt sammanhang. Om svaret på denna fråga blir ja, tolkar jag svaret på min fråga som positivt.

Allra sist skulle jag vilja fråga hur regeringen ser på själva hemgiftssystemet. Tänker regeringen också bekämpa detta i internationellt sammanhang?

148

Utrikesministern OLA ULLSTEN:

Herr talman! Jag hoppas verkligen att Inga Lantz skall uppfatta både del svar jag givit och det jag tänker ge nu som positiva. Jag tror inle att det råder någon som helst oenighet oss emellan om att detta är en ohyggligt grym sedvänja. Det är som Inga Lantz sade inte bara grymheten i sig själv som det handlar om utan det gäller också det kvinnoförakt som denna sedvänja är ett uttryck för.

Det handlar ju om sedvänjor i ett annat land. När det har gällt kvinnlig omskärelse har vi ändå ansett oss böra aktualisera saken i FN, vilket vi har gjort. Hemgiftsproblemet har naturligtvis varit känt länge, men det har blivit ett aktuellt politiskt problem på sistone. Jag menar att det bör vara regeringens skyldighet att så snart något rimligt tillfälle ges la upp saken.

Överläggningen var härmed avslutad.

§ 5 Om den svenska flyktinghjälpen

Utrikesministern OLA ULLSTEN erhöll ordet för all besvara Margaretha af Ugglas (m) den 4 december anmälda interpellation, 1979/80:93, och anförde:

Herr talman! Margaretha af Ugglas har ställt tre frågor till regeringen rörande den svenska flyktinghjälpen:

1.    Vill utrikesministern lämna riksdagen en redogörelse för vilka åtgärder som Sverige vidtagit under år 1979 för att bistå flyktingar?

2.    Vilka planer har Sverige för att under 1980 öka och effekfivisera hjälpen till flyktingarna?

3.    Vilka insatser planerar regeringen för att hjälpa flyktingarna pä Afrikas horn?

Mellan 10 och 12 miljoner människor världen över är i dag att betrakta som flykfingar. Ca 4 miljoner av dessa människor finns i Afrika, ungefär lika många i Asien och ca 2 miljoner i Mellanöstern. Flyktingarna finns alltså huvudsakligen i de delar av världen där man redan har problem med att tillgodose de egna medborgarnas mest elementära behov.

Flyktingproblemen i världen har, som Margaretha af Ugglas framhåller, allvarligt försvårats under år 1979. Delta gäller framför allt Sydostasien och Afrikas horn. Stor uppmärksamhet har ägnats olika flyktinggrupper i Sydostasien, först des. k. båtflyktingarna och nu flyktingar från Kampuchea, för vilka hjälpsatsningarna har varit större än för kanske några andra grupper.

De afrikanska flyktingproblemen har rönt mindre uppmärksamhet, både opinionsmässigt och i fråga om bidrag. Ändå utgör flyktinggrupperna i Afrikas horn de största i världen näst efter palestinierna.

Till en redan allvarlig situation kommer nu också ca en halv miljon flyktingar från Afghanistan som nu befinner sig i Pakistan.

Som svar på Margaretha af Ugglas fråga, om vilka åtgärder Sverige vidtagit under 1979 för att bistå flyktingar och vilka planer som finns för att under 1980 öka och effektivisera hjälpen, vill jag erinra om att Sverige under många år har varit en av de tre fyra största bidragsgivarna till FN:s flyktingverksamhet. Därutöver har Sverige kanaliserat stora bidrag direkt till länder som tar emot flyktingar, inte minst frontstaterna i södra Afrika, och vidare lämnat bidrag till befrielserörelser och enskilda organisationer som verkar i berörda länder.

Val av kanal har bl. a. gjorts med utgångspunkt i önskemålet om effektivaste möjliga hjälp till flyktingarna, I flertalet fall följs insatserna upp av ambassaderna och SIDA:s biståndskontor, och regelbundna projektdiskussioner förekommer med FN:s flyktingkommissarie. Röda korset och företrädare för andra organ.

Budgetåret 1978/79 anslogs ca 210 milj. kr. för flyktingverksamhet, vilket innebar en ca 25-procentig ökning i förhållande till föregående budgetår. Av dessa medel avsåg över 100 milj. kr. Afrika, 38 milj. kr. Palestinaflyktingarna, ca 20  milj.  kr.   Sydostasien  och  ca  15  milj.  kr.   Latinamerika.

Nr 66

Fredagen den 18 januari 1980

Om den svenska flyktinghjälpen

149

Nr 66

Fredagen den 18 januari 1980

Om den svenska flyktinghjälpen

Innevarande budgetår har hitfills ca 275 milj. kr. utbetalats eller utlästs för flyklinginsatser utanför vårt land. Det är inle osannolikt att bidragen totalt delta budgetår kan komma alt uppgå till ca 300 milj. kr.

Förutom hjälp via biståndsanslaget för Sverige en generös politik när del gäller att la emot flyktingar här i Sverige. Den s. k. flyktingkvoten är under innevarande budgetår mer än dubbelt så stor sorn under de närmast föregående budgetåren och uppgår till 3 250 personer, av vilka ca 2 000 avser s, k, båtflykfingar. Dessutom tar Sverige årligen emot stora grupper av flyktingar som på eget initiativ tar sig till vårt land och som av politiska skäl tillåts stanna.

I anslutning till Margaretha af Ugglas fråga om regeringens planer för att hjälpa flyktingarna på Afrikas horn vill jag erinra om att SIDA i sina senaste petita ger stort utrymme åt behoven av ökade insatser bland flyktingar i regionen. I den nyss framlagda biståndspropositionen utlovas också ökade insatser på detta område.

Regeringen har tidigare detta budgetår anslagit sammanlagt 24 milj. kr. för detta ändamål, av vilka 8 milj. kr. till Sudan, 5 milj. kr. till Somalia, 10 milj, kr, till Etiopien och 1 milj, kr, till Djibouti, Med anledning av den fortfarande besvärliga flyktingsituationen i regionen räknar jag med fortsatta stora insatser för de berörda länderna.

150

MARGARETHA AF UGGLAS (m);

Herr talman! År 1979, som skulle ha varit barnensår, blev på ett ohyggligt sätt också flyktingarnas. Först nådde oss skakande bilder och berättelser om de hundratusentals flyktingarna frän Vietnam, de s. k. båtflyktingarna, och sedan, efter Vietnams invasion i Kampuchea, blev världens uppmärksamhet riktad rnot de nödlidande människorna i Kampuchea och i flyktinglägren i Thailand.

Den tragiska utvecklingen i Sydostasien har nästan skymt situationen i andra delar av världen. Afrika har också svåra flyklingproblern som en följd av konflikter och förtryck av mänskliga rättigheter. I Sudan, Somalia, Etiopien och Djibouti finns det långt över en miljon flyktingar, i södra Afrika likaså. Det är mot denna bakgrund jag ställt mina frågor till utrikesministern, och jag ber att få tacka för den redogörelse för de svenska flyktinginsatserna som svaret innebär. Jag menar att del är angeläget för riksdagen alt få en sådan här redogörelse. Då regeringsbeslut om katastrofhjälp och flykting-hjälp fattas många gånger under ett år, blir det svårt att få en samlad bild av de svenska flyktinginsatserna,

TiU utrikesministerns svar vill jag göra två kommentarer.

Jag är glad att utrikesministern utlovar ökade insatser till flyktingarna på Afrikas horn. Det finns i dag ingenting som tyder på att Eritreakonflikten skall få en snar lösning. Situationen i Ogaden är fortfarande spänd, och enligt tidningsuppgifter uppgår de somaliska flyktingarna till nära en miljon. Situationen för flyktingarna blir desto svårare som länderna pä Afrikas horn hör till jordens fattigaste.

Min andra synpunkt har att göra med Sveriges möjligheter att påverka

andra länder att ställa upp i det internationella flyktingarbetet. Av en redogörelse från UD:s u-avdelning framgår alt uppföljningen av de bidragsutfäslelser som gjordes vid den särskilda bidragskonferens som FN:s generalsekreterare anordnade för all fä in pengar till hjälpprogrammet för Kampucheaflyktingarna, i och utanför Kampuchea, blivit utomordentligt dålig. Utfästelserna uppgick till totalt 200 milj. kr. Utvecklingen efter konferensen visar att endast ca 40 miljoner dollar utbetalats per slutet av december och alt såväl FN:s som Röda korsels insatser hotas att allvarligt bromsas upp om inte ytterligare medel inflyter snarast.

Min fråga till utrikesministern är: Vad kan Sverige göra för att söka påverka andra länder att honorera sina utfästelser, att över huvud taget fä i gång denna hjälpinsats?

Jag vill tillfoga att till skillnad frän Anita Gradin tycker jag att del är utomordentligt viktigt att Sverige agerar i samverkan med internationella organisationer i en situation dä en främmande invasionsarmé befinner sig på Kampucheas jord.

Nr 66

Fredagen den 18 januari 1980

Om den svenska flyktinghjälpen

Utrikesministern OLA ULLSTEN:

Herr talman! Margarelha af Ugglas har begärt en redogörelse, jag har lämnat den, och hon har uttryckt sin tillfredsställelse med all det skedde. Därför har jag i och för sig inte så mycket att tillägga utöver att försöka svara på hennes fråga vad Sverige kan göra för att få andra länder att också ställa upp.

Till att börja med kan man slå fast att även om Sverige för en generös flyktingpolitik i den meningen att vi tar emot ett stort antal flyktingar - det rör sig om 6 000-7 000 varje år - lämnar vi också bidrag till dels egna flyktingprogram i regioner som berörs, dels de internationella flyktingprogrammen. Men det är självfallet också andra länder som gör detsamma.

Här föreligger behov av att de internationella organisationerna - jag tänker då framför allt på FN:s flyktingskommissariat - kan arbeta litet mera långsiktigt. Därför behöver man också utfästelser om bidrag som är mer långsiktiga, som inle bara gäller för ett år i taget. Det är elt exempel på ett område där Sverige genom all självt föregå med gott exempel har försökt att få andra länder med sig och därigenom också försökt att effektivisera det internationella flyktingarbetet. Tyvärr har vi inte lyckats i all den omfattning vi skulle önska. Men jag tror all det å andra sidan inte heller är möjligt för Sverige alt egentligen göra så myckel mer på det här området än vi redan har gjort.

De siffror sorn Margaretha af Ugglas nämner- 200 milj. kr. i utlovat stöd och 40 milj. kr. i utbetalat stöd - är en relation som dess värre dyker upp i olika internafionella hjälpsammanhang. Når det gäller Kampucheaflyktingarna beror förhållandena delvis på det som den tidigare debatten om situationen i Kampuchea har berört, nämligen svårigheterna att utnyttja gjorda utfästelser, att omsätta den vilja till biståndsinsatser som här faktiskt finns i praktiskt arbete. Vilka de svårigheterna är har vi redan diskuterat ganska utförligt.

151

Nr 66

Fredagen den 18 januari 1980

Om regeringsinitiativ i den kurdiska frågan

MARGARETHA AF UGGLAS (m):

Herr talman! Sverige är en stor biståndsgivare i internationella sammanhang, vilket jag tycker är bra, och det medför också en möjlighet och elt ansvar för oss att söka påverka andra länder så att den internationella hjälpen blir effektiv. Jag tror att vi är helt överens om att vi måste utnyttja de möjligheter vi har att t. ex. stödja FN:s flyktingkommissariat även på del administrativa planet för att kunna få till stånd en effektiv internationell hjälp.

Överläggningen var härmed avslutad.

§ 6 Om regeringsinitiativ i den kurdiska frågan

152

Utrikesministern OLA ULLSTEN erhöll ordet för all besvara Oswald Söderqvists (vpk) den 7 december anmälda interpellation, 1979/80:103, och anförde:

Herr talman! Oswald Söderqvist har i en interpellation frågat mig:

1.    År regeringen beredd att i samarbete med andra stater, t. ex. de neutrala eller de skandinaviska, ta initiativet till att föra fram den kurdiska frågan till FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna och andra speciella organ som arbetar med politiskt och kulturellt förtryck och diskriminering?

2.    Är regeringen beredd att ta initiativet till all sammankalla en internationell kongress i likhet med den typ av kongresser som ägde rum under Vietnamkrigets dagar, för att granska de länders politik som utsätter det kurdiska folket för förtryck: Turkiet, Irak, Iran och Syrien?

3,    Är regeringen beredd att, i likhet med de insatser som tidigare gjorts och görs för befrielserörelser i t, ex, Afrika, även stödja kurdiska, demokratiska och progressiva organisationer rned bistånd samt medverka till all ett kurdiskt informationskontor inrättas i Sverige?

4,    Är regeringen beredd all fördöma det förtryck och den assimilerings-politik som utövas mot kurderna i Turkiel, Irak, Iran och Syrierr. att fördöma de avrättningar av kurder som sker i Irak och Iran samt att kräva alt undantagstillstånd i den turkiska delen av Kurdistan upphör och därmed också i de turkiska städerna Istanbul, Ankara och Adana?

De kurdiska minoriteterna har genom den senaste tidens händelser i Mellersta Östern åter kommit i blickpunkten. I Iran har kurder inlett en kamp för ökat självstyre. Tidigare riktades uppmärksamheten främst mot Irak, där en långvarig uppgörelse mellan kurder och centralregeringen fick ett abrupt slut i mars 1975 då schahen drog in sitt stöd till de irakiska kurderna. Strider förekommer fortfarande i irakiska Kurdislan men nu i betydligt mindre ulsträckning.

Kurderna utgör en särskild etnisk grupp med ett eget indoeuropeiskl språk. De har varit bosatta i samma områden sedan åtminstone 3 000 år. De har emellertid aldrig bildat en egen stal som täckt de områden de traditionellt

befolkat. I stället har kurderna genom historien varit splittrade i elt stort antal klaner som ofta bekämpat varandra.

I fredsavtalet efter första världskriget stadgades att ett självständigt Kurdistan liksom i övrigt även ett självständigt Armenien skulle upprättas. Dessa statsbildningar kom emellertid aldrig till stånd. De nya gränserna kom i stället att dela upp den kurdiska befolkningen mellan olika stater.

Kurderna utgör nu en av många etniska och religiösa minoriteter i Irak, Iran, Syrien, Turkiet, Sovjet och även i Libanon, Efter andra världskriget gjordes ett försök all skapa en kurdisk stat i Iran, Delta kom till uttryck genom all Sovjetunionen i sin iranska ockupationszon upprättade både en kurdisk och en azerbaijdjansk stat. Efter det all Sovjet i maj 1946 dragit tillbaka sina styrkor återtog emellertid den iranska armén snabbt kontrollen över dessa områden.

Någon egentlig pankurdisk rörelse har aldrig funnits, I stället förekommer ett stort antal kurdiska organisationer och grupperingar med olika politisk grundsyn och med mycket skiftande krav pä politisk ställning och kulturella rättigheter på sitt program. Kurder har också i stor utsträckning assimilerats i de länder där de bor och där de inte sällan innehar höga poster i det politiska livet.

Av inte minst här nämnda skäl har det varit svårt att väcka en bredare internationell opinion till stöd för kurdfrågan. Endast en gång har kurdernas situation tagits upp i FN, Det var 1963 då Mongoliet och Sovjetunionen var för sig anklagade Irak för folkmord.

Regeringen följer noga utvecklingen i denna del av världen, inte minst för att kunna ge stöd till framställningar om humanitära insatser. Det är givetvis vår förhoppning att det skall bli möjligt all finna fredliga lösningar på de aktuella tvistefrågorna, så alt striderna och oron kan upphöra och varaktigt stabila förhållanden inträda.

Låt mig så närmare få kommentera Oswald Söderqvists konkreta frågor.

Minoritetsfrågor har i flera fall tagits upp inorn FN;s kommission för mänskliga rättigheter, där Sverige var medlem intill årsskiftet. Kurdfrågan har emellertid aldrig ägnats särskild uppmärksamhet i delta forum. Det politiska läget i regionen just nu gör del heller inte sannolikt att den kurdiska frtigan skulle komma att behandlas i FN-sammanhang eller i något annat internationellt forum.

Vad beträffar den typ av internationell kongress som Oswald Söderqvist har i tankarna och som hölls under Vietnamkriget tillkom den som bekant pä enskilt initiativ och ulan deltagande från några regeringar.

Såväl Röda korset som Rädda barnen gjorde 1974—1975 insatser bland kurderna i Irak. De båda organisationerna diskuterar f. n. fortsatta insatser i Irak. Regeringen är beredd att i positiv anda pröva framställningar avseende humanitära insatser för kurdiska grupper i olika berörda länder i regionen.

I fråga om informationskontor är lägel del, som Oswald Söderqvist torde känna till, att elt sådant kontor inte har officiell status i Sverige, Det står var

Nr 66

Fredagen den 18 januari 1980

Om regeringsinitiativ i den kurdiska frågan

153

Nr 66

Fredagen den 18 januari 1980

Om regeringsinitiativ i den kurdiska frågan

och en fritt att utan särskilt tillstånd bedriva informationsverksamhet i Sverige,

Ingen behöver sväva i tvivelsmål om den vikt svenska regeringen tillmäter skyddet av de mänskliga rättigheterna. Vi fördömer varje form av förföljelse av människor på grund av deras politiska eller religiösa övertygelse, deras ras eller etniska tillhörighet, var helst sådan förföljelse förekommer.

Arbetet för att stärka skyddet för de mänskliga rättigheterna i de länder där dessa inle respekteras måste för att bli verkningsfulla i första hand föras på ett internationellt plan och kraven som ställs måste omfatta alla FN:s medlemsländer. Från svensk sida görs härvidlag aktiva insatser.

Oswald Söderqvist vänder sig slutligen mot del förhållandet att undantagstillstånd införts i Turkiel. Detta undantagstillstånd, som inte omfattar alla delar av landet, har motiverats nred den svåra terrorism som i dag plågar Turkiet.

154

OSWALD SÖDERQVIST (vpk);

Herr talman! Jag ber att få tacka utrikesministern för svaret på min interpellation.

Som jag har sagt i interpellationen och som utrikesministern också berör i svaret har den kurdiska nationen under långa perioder glömts bort i den internationella debatten. Jag har i stort ingenting att erinra mot den historiska bakgrundsbeskrivning som utrikesrninsitern här gör. Det är bara ett par punkter som jag skall återkomma till.

Det är här fråga om en stor nation. Med nation menar jag då naturligtvis en grupp folk som har samma språk, samma kultur osv. I ett brev som olika kurdiska organisationer i samband med denna interpellation har skickat bl. a. till utrikesministern gör man en kort beskrivning av läget i de här fyra olika länderna. Jag tänkte läsa in brevet i kammarens protokoll.

Till all börja med påpekar man i brevet alt kurderna utgör en av de största folkgrupperna i Mellersta Östern. I dag lever 10-12 miljoner kurder i Turkiet, 3 miljoner i Irak, 6 miljoner i Iran och 800 000 i Syrien utan några mänskliga och demokratiska fri- och rättigheter. Del kurdiska språket är förbjudet i alla dessa länder.

Vidare säger man i brevet:

"Det kurdiska folket, som tillsammans med andra progressiva krafter i Iran kämpade mot shahens despotiska regim, har nu av Khomeinis reakfionära regim tvingats lämna sina byar och städer och från de kurdiska bergen försvara sig mot den nuvarande regimens angrepp.

1 Irak har kurderna kämpat för sina demokratiska rättigheter sedan 1961 mot den chauvinistiska Baalhregimen, som idag gör allt för att utplåna den kurdiska befolkningen. Tusentals kurder har ivångsförflyttats från sina byar till södra Irak med syfte all arabisera dem. I deras ställe flyttar araber in för att arabisera del kurdiska området. Gränsen mellan Irak och Turkiet och Irak och Iran har tömts på människor inom en tjugo kilometer bred sträcka för alt isolera kurderna i de olika länderna från varandra. Målet är att krossa den kurdiska frihetskampen.

I Turkiet förnekas kurdernas nationella existens helt och hållet. Där ökar förtrycket av kurderna parallellt med att kurdernas kamp för mänskliga fri-och rättigheter blir starkare. Sedan fjorton månader råder idag undantagstillstånd i 19 städer och provinser varav 16 är kurdiska.

Den reaktionära militären nöjer sig emellertid inte med dessa åtgärder utan uppmanar de politiska partierna och folkopinionen att motarbeta kurderna och de progressiva krafterna i landet.

Genom införandel av tvångslagar nyligen förbjöds alla kurdiska organisationer, som arbetar för demokrati. (Organisationerna måste använda turkiska namn.) Alla kurdiska tidningar förbjöds och de flesta sympatisörer till de politiska organisationerna och dess tidningar arresterades. Idag sitter därför tusentals kurder i fängelse. Och de som ännu inte fängslats lever i skräck för all bli det.

I Syrien lever kurderna också förtryckta av den nuvarande Baalhregimen, som Ivängsförflyltar kurder och förnekar deras mänskliga rättigheter,"

Del är en kort beskrivning, som har gjorts av kurder i Sverige, av situationen i de här länderna såsom de upplever den genom sina organisationer. De flesta torde väl vara överens när det gäller denna beskrivning. Det finns inte heller någonting i utrikesministerns interpellationssvar som bestrider dessa påståenden. Jag tror att vi alla på den punkten har en ganska gemensam bedömning.

Det finns några punkter i utrikesministerns svar som jag tycker är något egendomliga. Utrikesministern tar sin tillflykt till det förhållandet att kurderna som nation är uppsplittrade. Det är något av elt cirkelresonemang -ett brott mot logiken - att söka bevisa att någonting har hänt på grund av att det har hänt. Kurderna är alltså splittrade därför att de är splittrade. Det framställs nästan som om det skulle vara deras eget fel. Det står i svaret; "I stället har kurderna genom historien varit splittrade i ett stort antal klaner.

---- Någon egentlig pankurdisk rörelse har aldrig funnits.", osv. Men delta

kan ju inle vara något skäl till att rnan inte skulle ta upp och påpeka del förtryck sorn den kurdiska nationen lever under. Det finns många andra nationer som varit splittrade men till vilkas stöd man ändå har ställt upp. Splittringen i sig själv medför att denna fördjupas och beslår. I många fall blir den internationella solidariteten och del internationella stödet en hjälp till att övervinna splittringar. Den punkten i utrikesministerns interpellationssvar kan jag alltså inte ställa mig bakom. Jag tycker all delta är en orättvis beskrivning och en logik som inte är hållbar.

Sedan till frågan vad man då skulle kunna göra. Den första frågan i min interpellation är den viktigaste, som jag ser på det här problemet i dag.

Utrikesministern säger att det förekommit ytterst sparsamt att man i internationella organisationer, t. ex. FN, tagit upp frågan om kurdernas rättigheter. Kurderna har, som jag sade inledningsvis, varit bortglömda. Men det är ju inget skäl för Sverige - om vi vill verka i enlighet med våra deklarationer och ställa upp för folks frihet, folks självbestämmanderätt osv. - att inte ta ett initiativ. Jag skulle därför med anledning av min första fråga i interpellationen vilja ställa en följdfråga till utrikesministern: Är det helt

Nr 66

Fredagen den 18 januari 1980

Om regeringsinitiativ i den kurdiska frågan

155

Nr 66

Fredagen den 18 januari 1980

Om regeringsinitiativ i den kurdiska frågan

omöjligt för Sverige att tänka sig att göra en framstöt för kurderna, exempelvis i FN? Utrikesministern säger i svaret: "Det politiska lägel i regionen just nu gör det heller inle sannolikt alt den kurdiska frågan skulle komma att behandlas i FN-sammanhang." Menas därmed att det för Sverige är omöjligt att ta något initiativ i den här riktningen? Det är den första och viktigaste frågan när det gäller alt väcka en internationell opinion.

Sedan ser vi det som elt plus att regeringen är beredd att pröva framställningar om humanitära insatser. Jag antar att de kurdiska organisationerna kommer att ta fasta på detta.

Jag tänker hoppa över diskussionen om ett informationskontor, eftersom jag vet ungefär vilka svar jag skulle komma att få. Vi har också diskuterat den frågan i andra sammanhang, varför vi t. v. kan lämna den ät sidan. Frågan är emellertid om man på det sättet kan hjälpa de här organisationerna i Sverige att etablera sig.

Om det nu är så att regeringen tillmäter skyddet av de mänskliga rättigheterna så stor vikt som det sägs i slutet av interpellationssvaret, vill jag återkomma fill den fråga jag redan ställt: Kan regeringen göra någonting eller är det fullständigt uteslutet att i detta läge la ett politiskt initiativ på det internationella planet?

156

Utrikesministern OLA ULLSTEN:

Herr talman! Jagtror inte att jagi interpellationssvaret uttryckte mig sä att det var kurdernas fel att de genom historien varit uppdelade i olika klaner och att det skulle vara deras fel att de är splittrade. Jag bara noterade detta som ett historiskt faktum, ett historiskt faktum som naturligtvis också har sin betydelse för del sätt på vilket den internationella opinionen har reagerat i kurdfrågan.

Vad som från svensk sida måste vara av intresse när det gäller kurderna lika väl som när det gäller nationella minoriteter i andra länder-det må vara stora eller små minoriteter - är naturligtvis att vi är uppmärksamma pä de brott mot de mänskliga rättigheterna som kan begås mot dessa grupper. Varhelst sådana brott begås och vi får kännedom om det rnåste vi självfallet vara beredda att uttala vårt fördömande. Vi måste också - och det har jag klargjort i svaret - vara beredda till direkta humanitära insatser till förmån för denna folkgrupp liksom för många andra.

Vi måste också-Oswald Söderqvist tog inte upp den saken i sitt anförande nu, men han nämnde den i sin interpellation - vara beredda alt fördöma användandet av dödsstraff, vare sig det gäller kurder eller andra.

Jag tror all vi på alla dessa områden har ett relativt gott samvete, även om vi självfallet aldrig när det gäller internationella kriser eller förföljelse och förtryck av minoriteter kan redovisa att de svenska insatserna har medfört att problemen som sådana blivit lösta.

Med detta hoppas jag att jag har förtydligat det jag ville säga i interpellationssvaret, nämligen att vi är beredda att ta de initiativ som krävs i lägen där vi bedömer all initiativen kan vara framgångsrika. Del kan ofta vara så, herr talman, att man, om man reser frågor vid tidpunkter då

möjligheterna till framgång är begränsade eller ringa, rent av kan motverka sill syfte. Det var i viss mån det som jag htide i tankarna när jag gjorde den bedömningen att det politiska läget i dag i det område där kurderna finns knappast gör det sannolikt all frågan skulle kunna komma upp i något FN-organ.

OSWALD SÖDERQVIST (vpk):

Herr talman! Utrikesministern sade naturligtvis inle rent ut att splittringen var kurdernas fel, men del sätt som det förhållandet att kurdernas nation är uppsplittrad - inte bara på olika stater utan också på olika klaner, eller stambildningar, som det uttrycktes - framställdes på i interpellationssvaret gör, att man får det intrycket att del inte finns skäl för en stat som Sverige att ta ställning till eller ta sig an denna nations problem. Det var det jag ville ha sagt genom mitt påpekande på den punkten.

I övrigt måste jag tolka utrikesministerns svar på del sättet all den svenska regeringen inte i nuläget är beredd att göra några konkreta framstötar i frågan och att anledningen till det är att man bedömer att sådana inte skulle lyckas. Jag utgår från att den bedömningen då vilar på goda informationer. Jag tycker dock att den är litet undanglidande. Eftersom det gäller en så stor befolkningsgrupp vilken uppenbarligen är förföljd i många stater - det finns mängder av bevis för detta, som man inte kan komma ifrån - och vilken verkligen är i behov av stöd, tycker jag att Sverige skulle visa ett något större intresse för att ta upp dess sak.

Skälen till alt man inle gör det är kanske av handelspolitisk natur-jag vet inle vilka kriterier som ligger bakom utrikesministerns bedömning av läget, och förmodligen kan han inte heller tala om det. Om vi verkligen skall leva upp till de stolta deklarationerna om att vi, som utrikesministern själv säger, skall försöka väcka en bredare internationell opinion osv., förväntar man sig naturligtvis också att vi inte år efter år tiger i denna fråga, så att kurderna precis som tidigare under efterkrigstiden förblir en bortglömd nation, som ingen tar sig an och vars intressen ingen för fram i internationella fora.

Jag tycker att Sverige har ett ansvar på den punkten. På samma sått som utrikesministern sagt alt man är beredd att fördöma förtryck, förföljelse osv, borde han känna ett sådant ansvar och också ta på sig det när det gäller kurderna. I det avseendet är jag inte nöjd rned utrikesministerns svar i denna fråga. Vi får kanske återkomma till den vid något annat tillfälle.

Nr 66

Fredagen den 18 januari 1980

Om regeringsinitiativ i den kurdiska frågan

Överläggningen var härmed avslutad.

157

Nr 66

Fredagen den 18 januari 1980

Om rätten till vedeldningsbidrag

158

§ 7 Om rätten till vedeldningsbidrag

Bostadsrninistern BIRGIT FRIGGEBO erhöll ordet för alt besvara Gunnar Olssons (s) den 11 januari anmälda fråga, 1979/80:255, och anförde:

Herr talman! Gunnar Olsson har frågat mig om jag avser att vidta åtgärder för att ge större rättvisa ål systemet med vedeldningsbidrag.

Frågan har sin grund i att stöd för övergång till vedeldning enligt bostadsstyrelsens föreskrifter till energisparförordningen normah förutsätter tillgång till fritt bränsle.

Det finns naturligtvis åtskilliga som, även om de får betala för vedbränslet, med hänsyn till läge och andra omständigheter kan anses ha tillgång till bränsle i sådan omfattning och till sådan kostnad att de kan jämställas med dem som har tillgång till fritt bränsle. Bostadsstyrelsens föreskrift utgör inte hinder mot att bidrag utgår även i sådana fall.

F. n. pågår arbete med en utvärdering av energisparplanen. I det arbetet studeras också hur energisparstödet används. Innan resultat av utvärderingen föreligger är jag inle beredd alt föreslå ändring av reglerna om bidrag för övergång till vedeldning.

GUNNAR OLSSON (s):

Herr talman! Först ett tack till bostadsminislern för svaret på min fråga.

Alla åtgärder som syftar till att spara energi är välkomna, också bidrag till dem som föredrar att elda med ved framför med andra bränslen. Del gäller inle bara därför att övergång till vedeldning är bra ur energisynpunkt utan också därför att det bidrar till en förbättring av skogsvården.

Jag måste erkänna att jag är något konfunderad över den mening i svaret där del sägs att bosladsstyrelsens föreskrift inte utgör hinder mot att bidrag utgår även i sådana fall, där den som övergår till vedeldning inte äger egen skog. I en nyligen publicerad tidningsartikel har nämligen två tjänstemän på botadsstyrelsen klart uttryckt att som förutsättningar för att få detta bidrag skall gälla antingen all man äger skog eller att man, om man inle gör det, har ett intyg på att man fär veden gratis från en skogsägare.

Jag tycker att det ligger en klar orättvisa i att en icke skogsägare som installerar en vedpanna, om vederbörande inle får ett sådant intyg utan måste betala någon hundralapp för spillveden, inte skulle vara berättigad till bidrag. Den som vill använda sin fritid till alt rensa upp röjningsved som ligger på ett skogsskifte bör kunna få detta bidrag såväl i fall där skogsägaren kräver en liten ersättning som i fall där denne skänker borl veden.

Jag vill ha en förklaring till hur del förhåller sig med delta. Enligt de uppgifter som cirkulerat i pressen och enligt den uppfattning man har fåll ute i landet måste den sökande alltså för att bidrag skall utgå förfoga över bränslet själv eller, om så inte är fallet, ha ett intyg från vederbörande skogsägare om att spillveden fär tas ut ulan ersättning. Om skogsägaren däremot kräver betalning för veden, skulle bidrag inte utgå.

Bostadsrninistern BIRGIT FRIGGEBO:

Herr talman! Gunnar Olsson vet lika bra som jag all det som slår i tidningar inle alltid är korrekt. Om det har gjorts sådana uttalanden som han hänvisar till, har de inte något direkt stöd i bostadsstyrelsens egna föreskrifter, som säger alt man normalt förutsätter tillgång till fritt bränsle. Men den föreskriften har sitt ursprung i att man vill säkerställa alt den som installerar en vedpanna också har varaktig tillgång till ved. Det kan man naturligtvis skaffa sig på annat sätt än genom alt själv äga skog.

Del ställs inget formellt krav på att det skall utfärdas intyg i de fall där den sökande gratis får ved från någon annan. Styrelsen har själv informerat länsbostadsnämnderna om denna föreskrift, och man har från bostadsstyrelsen försäkrat mig om att föreskrifterna skall tillämpas liberalt. Jag har också erfarit att bostadstyrelsen har för avsikt att återigen gå ut med information till länsbostadsnämnderna om hur handläggningen skall gå till i sådana här fall.

Nr 66

Fredagen den 18 januari 1980

Om rätten till vedeldningsbidrag

GUNNAR OLSSON (s):

Herr talman! Ja, jag tror att del är i hög grad nödvändigt all gä ut med en sådan förklaring. Man har nämligen åtminstone i milt hemlän gjort precis den tolkning som jag redovisat. Får jag då uppfatta bosladsministerns uttalande så att det inle är någon reell skillnad i behandlingen av en sökande som inte äger skog och som fått ett intyg om all ved får las gratis och en sökande som får betala en summa för veden, dvs, att förutsättningarna för att få bidraget är precis lika stora för dessa grupper? Under sådana förhållanden skulle jag önska alt man från deparlementshåll klart uttalar delta, så att inte sådana misstolkningar som här har skett upprepas.

Bostadsministern BIRGIT FRIGGEBO;

Herr talman! Normalfallet är enligt föreskrifterna all man skall ha tillgång till fritt bränsle, men det utesluter inte annan tillförsel. Vad man velat försäkra sig om är att den som installerar vedpannan har en varaktig tillgång till ved. Det gäller i detta fall bosladsstyrelsens egna föreskrifter, och det ligger inom styrelsens område all precisera sig på dessa punkter. Jag har dock erfarit all bostadsstyrelsen har för avsikt att informera länsbostadsnämnderna om en liberalare tolkning av dessa bestämmelser.

GUNNAR OLSSON (s):

Herr talman! Sist i sitt svar aviserar statsrådet en utvärdering av den aktuella stödformen. Jag tycker att det är bra alt så sker. Men om det i den utvärderingen framkommer att det görs skillnad mellan fall där man får veden gratis och fall där man tvingas betala för den. om den sökande själv inle är skogsägare, bör delta rättas till. Jag tycker för min del inle atldet skall vara någon skillnad mellan sådana fall. Den som vill använda sin frilid till att rensa upp i skogen, vilket bidrar till en god skogshygien, och på så sätt skaffa

159

Nr 66

Fredagen den 18 januari 1980

Om interpellationsrätten i kommunfullmäktige

160

sig vedbränsle skall kunna fä bidrag, helt oavsett om vederbörande behöver betala för veden eller får den gratis.

Överläggningen var härmed avslutad.

§ 8 Om interpellationsrätten i kommunfullmäktige

Kommunministern KARL BOO erhöll ordet för alt besvara Raul Bluchers (vpk) den 4 december anmälda interpellation, 1979/80:94, och anförde: Herr talman! Raul Blucher har frågat mig

1,    om jag anser att kommunallagen när det gäller interpellationsrätten i ärenden som avgörs av specialreglerad nämnd bör tolkas sä alt den offentliga debatten i fullmäktige främjas och

2,    om jag ämnar la initiativ till en rekommendation frän riksdagen i sådant syfte.

Raul Blucher anför i interpellationen all syftet rned de begränsningar i interpellationsområdels omfattning som anges i kommunallagen (1977:179) torde vara bl. a. alt skydda enskilda personers integritet och att undvika att kommunfullmäktige blir forum för debatt i lagstiftningsfrågor. Enligt interpellationen finns det risk för att bestämmelserna tolkas på ett sätt som kan utnyttjas för att undvika diskussion i kommunfullmäktige i frågor som har stort intresse i den lokala offentliga debatten.

En ledamot i kommunfullmäktige fär enligt 2 kap. 24 § kommunallagen framställa interpellation i ett ämne som tillhör fullmäktiges handläggning till ordföranden i kommunstyrelsen, annan nämnd eller beredning. Genom den nya kommunallagen blev det möjligt för kommunfullmäktige att föreskriva att ordföranden i kommunstyrelsen får överlämna en interpellation som har framställts till honom att besvaras av en annan ledamot av kommunstyrelsen, som på grund av sitt uppdrag har särskilda förutsättningar att besvara interpellationen.

På förslag av konslilutionsutskottet infördes också en möjlighet för kommunfullmäktige att föreskriva all ordföranden i kommunstyrelsen får överlämna en interpellation som har framställts till honom att besvaras av en ledamot i styrelsen för elt kornmunalt företag. Utskottet framhöll i sill betänkande (KU 1976/77:25 s. 20) att det från kommunaldemokratisk synpunkt är värdefullt om ökade möjligheter skapas för att i kommunfullmäktige diskutera frågor som rör verksamheten i de kommunala bolagen. Syftet med utskottets förslag var att möjligheterna att få till stånd inlerpellationsdebalter i sådana frågor skulle förbättras.

Som jag har sagt förut skall en interpellation avse ett ämne som tillhör kommunfullmäktiges handläggning. Delta innebär alt interpellalionsärnnet skall falla inorn den allmänna kommunala kompetensen och inom ramen för de frågor som kan behandlas av kommunfullmäktige. En interpellation fär alltså inte avse allmänpolitiska frågor eller frågor som nämnderna enligt

särskilda författningar har att pröva utan att vara ansvariga för sina åtgärder inför fullmäktige.

Även när det gäller sådan verksamhet som en specialreglerad nämnd utövar rned stöd av en författning ger enligt min mening fullmäktiges finans-och instruktionsmakt ett visst utrymme för interpellationsdebatter i frågor som rör den fortlöpande förvaltningen på området. Å andra sidan följer det redan av föreskrifterna i 1 kap. 5 § kommunallagen om kompetensfördelningen mellan fullmäktige och nämnderna att utrymmet för interpellationsdebatter som rör enskilda nämndbeslut är begränsat. Sådana enskilda beslut som specialreglerade nämnder fattar med stöd av olika författningar får, när författningen ger nämnden en självständig beslutanderätt, i princip inle behandlas i interpellationsdebatter.

Interpellationsinstitutet är ett medel för fullmäktige att utöva kontroll över att nämnderna bedriver sin verksamhet med kommunens bästa för ögonen och i enlighet med de föreskrifter och anslagsvillkor som fullmäktige har beslutat.

Möjligheterna för ledamöterna av kommunfullmäktige att framställa interpellationer är självfallet av stor betydelse frän kommunaldemokratisk synpunkt. Det är därför väsentligt att interpellationsområdet är så stort att den offentliga debatten i fullmäktige främjas. Samtidigt bör avgränsningen av del tillåtna området vara så tydlig som möjligt.

Kommunalföretagskommittén har enligt sina direktiv (Dir 1978:41) att bl. a. göra en allmän översyn av de kommunala förelagens rättsliga ställning. Kommittén skall överväga författningsändringar som kan leda till att de kommunaldemokratiska kraven när det gäller kommunala företag tillgodoses bättre än f. n. utan att företagsformen förlorar sin lämplighet från effektivitetssynpunkt. I det sammanhanget skall kommittén enligt direktiven särskilt pröva möjligheterna alt utvidga inlerpellalionsrätten i frågor som gäller kommunala företag.

Mot det starka komrnunaldemokratiska intresset av ett vidsträckt inter-pellationsområde slår inte bara intresset av att den i kommunallagen och specialförfattningarna föreskrivna avgränsningen mellan fullmäktiges och nämndernas ansvarsområden iakttas. Av vikt är också, särskilt när det gäller avgöranden som innebär myndighetsutövning mot enskild, att enskilda personers privata förhållanden inte på ett otillbörligt sätt blottas genom att nämndernas avgöranden diskuteras i fullmäktige.

Även om jag alltså menar att den nuvarande avgränsningen av interpellationsområdet i stort sett innebär en lämplig avvägning, anser jag att det kan finnas anledning att överväga frågan ytterligare. Inlerpellalionsinslitutel är av så stor betydelse från kommunaldemokratisk synpunkt alt utvidgningar och preciseringar kan vara motiverade också när det gäller andra frågor än sådana sorn rör de kommunala företagen. Jag vill i detta sammanhang erinra om att det i förarbetena till kommunallagen anmärks att bestämningen av interpellationsområdet har medfört vissa svårigheter i praktiken (SOU 1975:41 s. 403, prop. 1975/76:187 s. 313). Vad jag har anfört i det föregående torde  f. ö.   visa  all  det  är utomordentligt  svårt  att  i  lagtext  beskriva

Nr 66

Fredagen den 18 januari 1980

Om interpellationsrätten i kommunfullmäktige

161

11 Riksdagens protokoll 1979/80:64-66

Nr 66

Fredagen den 18 januari 1980

Om interpellationsrätten i kom-munfullmäknge

162

interpellationsområdet på ett uttömmande och klart sätt.

Kommunaldemokratiska kommittén (Kn 1977:07) har i uppdrag all pröva olika frågor för att stärka den kommunala demokratin. 1 utredningsuppdraget ingår bl. a. alt undersöka om de beslutande organens arbetsformer kan förbättras. Frågan om interpellationsområdels omfattning får därmed anses ligga inom ramen för kommitténs uppdrag. Jag anser därför all några särskilda åtgärder frän min sida nu inte är påkallade.

RAUL BLUCHER (vpk);

Herr talman! Jag tackar kommunminislern för svaret. Det är inte ofta som ett interpellationssvar innehåller en så omfattande genomgång av det område som interpellationens frågor gäller som i detta fall. Svaret är en föredömlig redogörelse med hedervärda ambitioner, och jag är fullt till freds med det.

Som utgångspunkt för min interpellation har jag anfört ett exempel från Karlstads kommun, där en ledamot i fullmäktige har vägrats framställa en interpellation som formellt gällde ett beslut av skolstyrelsen i kommunen. Avsikten är att framhålla fallet som ett typexempel på hur gränsfall för interpellationsrätten kan handläggas och vilka principiella följder en sådan handläggning kan ha från demokratisk synpunkt och med hänsyn till intresset av att främja offentlig debatt.

Jag hade inte förväntat att kommunministern i svaret här i kammaren skulle gå in på det anförda exemplet, och en debatt här i riksdagen om hur Karlstads kommunfullmäktige hanterar sitt interpellalionsinstitut vore från flera synpunkter klart olämplig.

Jag vill dock kort redogöra för det berörda Karlstadsfallet för att belysa den principiella sidan av frågan, som jag fortsättningsvis skall hålla rnig till i mitt inlägg.

Skolstyrelsen i Karlstad hade att pröva om försöksverksamhet med betygsfria årskurser inom grundskolan skulle genomföras i kommunens rektorsområden. Skolstyrelsen valde då som villkor för försöksverksamheten alt två tredjedelars majoritet av berörda föräldrar skulle vilja ha den genomförd. Innebörden blir ju dä alt om 65 av 100 föräldrar skulle vilja ha försöksverksamhet med betygsfri årskurs 3 så skulle deras vilja inte få genomslag - de 35 föräldrar som vore emot försöket skirlle väga tyngre inför skolstyrelsen.

Detta bör ses mot bakgrunden av en rad olika försöksverksamheter inom skolans område som har genomförts utan all föräldrarnas inställning har kunnat göra sig gällande. När nu för en gångs skull föräldrarna får komma till tals om en försöksverksamhet så är det plötsligen en minoritet som fär fälla utslaget.

Det var detta, herr talman, som väckte stor förvåning inom den politiska oppositionen i Karlstad. Beslutet fattades med en rösts övervikt i skolstyrelsen. När interpellation i saken framlades för fullmäktige avvisades den -vid det tillfället genom ett beslut efter omröstning också med en rösts övervikt.

Kommunminislern har i sitt utförliga svar klarlagt problematiken och skälen för inskränkningar i inlerpellalionsrätten i kommunfullmäktige. För kornmuninvånare i gemen är helt säkert denna gränsdragning svår all acceptera annat än i mycket uppenbara fall, där en tillåten interpellation skulle innebära grov kränkning av personlig integritet, som kommunministern också var inne på. När gemene man går för att lyssna på kommunfullmäktige eller följer referat av fullmäktigedebalter i massmedia väntar man sig sannolikt över lag att debatten skall få gå in på vilka områden som helst som gäller politiken i kommunen. Det är snarare hänsynen till arbetsbelastningen i kommuners beslutande organ som gör avgränsning nödvändig,

I det anförda fallet skulle interpellationen möjliggöra en debatt i fullmäktige om del demokratiskt riktiga i att begära två tredjedels majoritet bland föräldrarna för att införa betygsfri årskurs 3 i grundskolan. Försöksverksamheten engagerade mänga kommuninvånare, och det har bl. a. förts en bred debatt på tidningarnas insändarsidor. I praktiken innebar skolstyrelsens villkor om två tredjedels majoritet att betydligt färre rektorsområden blev berörda av försöksverksamheten än vad som skulle ha blivit följden om enkel majoritet hade ställts som villkor. Del torde vara svårt för de många föräldrar som genom det uppställda villkoret berövades möjligheten all få påverka frågan i sina barns skola att inse all skolstyrelsens beslut var rikligt från demokratisk synpunkt. Kvalificerad majoritet med två tredjedelar av avgivna röster används ju som regel endast vid omfattande förändringar för helheten. Majoritet är i allmänhetens ögon helt enkelt flertal i en beslutande församling. Ännu svårare har givetvis samma föräldraopinion och även alla andra som är engagerade i frågan att inse att debatten av synnerligen formella skäl inte skulle fä föras vidare i kommunfullmäktige.

Nu skulle det givetvis vara enkelt för vänsterpartiet kommunisterna och socialdemokraterna i Karlstad alt ta politisk poäng av det inträffade. De tre andra partierna genomtrumfade med en rösts övervikt en inskränkning i demokratin i kommunerr. Efteråt har emellertid även folkpartirepresentanter beklagat beslutet, och en värmländsk folkpartist som år ledamot av denna kammare yttrade spontant vid ett samtal med mig om fallet i Karlstad, att så snävt skulle han själv inte ha kunnat tolka interpellationsrätten. Jag vill tro att även centerpartister och moderater är betänksamma inför politiskt motiverade inskränkningar i den kommunala inlerpellalionsrätten.

Den principiella frågan är vikfig, inte minst mot bakgrund av det omtalade s, k, politikerföraktet. Jag vill inte bestrida att talet om förakt för politiker delvis är en myt, som på ett slarvigt och från demokratisk synpunkt oroväckande sätt odlas i massmedia.

Bakgrunden är emellerfid en förtroendeklyfta mellan oss politiker och allmänheten, och den klyftan är sannolikt samtliga ledamöter av denna kammare påtagligt medvetna om och berörda av. Till de faktorer som skapar bristande förtroende mellan politiker och allmänhet hör ju att beslut begränsas till en så liten krets som möjligt och att insyn och debatt sorgfälligt undviks - ofta av bekvämlighetsskäl eller med hänvisning till fidsbrist. Demokrati är arbetskrävande och tidsödande. Det blir det ännu mer om

Nr 66

Fredagen den 18 januari 1980

Om interpellationsrätten i kommunfullmäktige

163

Nr 66

Fredagen den 18 januari 1980

Om interpellationsrätten i kommunfullmäktige

politiska beslut skall föras ut och förankras och tillkomma i former som ger de många människorna delaktighet och förmåga till direkt påverkan. Avgriins-ningar måste givetvis alltid finnas, och det har kommunrninistern exemplifierat här.

Det är dock glädjande all kommunministern betonar all möjligheterna för ledamöterna av kommunfullmäktige att framställa interpellationer är av stor betydelse från kommunaldemokratisk synpunkt och att det därför är väsentligt att interpellationsområdet är så stort all den offentliga debatten i fullmäkfige främjas. Jag noterar med tillfredsställelse att kornmunministern anser att del finns anledning att överväga frågan om den kommunala inlerpellalionsrällen ytterligare och all utvidgningar och preciseringar kan vara motiverade också när det gäller andra frågor än sådana som rör de kommunala företagen.

Svårigheterna med lagtexter och demokrati kommer alltid att finnas. Demokrati får inte göras till stela formaliteter. Demokrati måste vara dynamisk och stadd i ständig utveckling. Ett samhälle bör kunna i grunden förändras med demokratiska medel, och demokratin bör ständigt utvidgas och fördjupas. Den dagliga kampen för demokrati kommer alllid att råka i konflikt med intressen som vill använda lagtexter som försvarsmurar.

164

Kommunminislern KARL BOO:

Herr talman! Jag noterar att Raul Blucher inte avkräver mig någon kommentar till det aktuella fallet i Karlstad, men det kan ändå vara viktigt att i det här sammanhanget erinra om skolförordningens bestämmelser om betyg. Bestämmelserna om när betyg i grundskolan skall ges finns i 6 kap, 11 § i skolförordningen. Paragrafen har följande lydelse:

"Betyg bestämmes i årskurserna 3, 6 och 7 vid slutet av vårterminen sarnt i årskurserna 8 och 9 vid slutet av varje termin. Skolstyrelsen får besluta att betyg i årskurserna 3 och 6 skall ersättas med annan form av besked.

Har elev varit frånvarande från undervisningen längre tid, får rektor besluta att betyg ej skall bestämmas."

Skolstyrelsen har således en självständig beslutanderätt i frågor om ersättande av betyg i årskurserna 3 och 6 rned annan form av besked. Fullmäktige kan alltså inte ge skolstyrelsen några direktiv i frågan.

Del finns också anledning att erinra om den rättsliga undersökning på området som professor Friis Kaijser gjorde 1963 och 1964. Den avser rättsliga förhållanden som i denna del gäller också efler den nya kommunallagens fillkomst 1977. Undersökningen ledde till bl. a. följande slutsats som utgör en ytterligare bevisning för vilken avgränsning som skall gälla;

En interpellation får inte gälla en nämnds beslut i en fråga sorn saknar ekonomisk betydelse för kommunen, om det av en författningsföreskrifl e, d. framgår all nämnden har en självständig beslutanderätt sorn är oberoende av direktiv från fullmäktige.

Jag vill till sist, herr talman, understryka all interpellationsinstitutet självfallet utgör en viktig del av den offentliga debatten i de kommunala församlingarna.  Jag  tycker  att  det  finns  anledning  att observera  hur

utvecklingen blir i dessa sammanhang. Vidare vill jag framhålla all del för att man skall kunna bevara ett levande inlerpellationsinstilul också är nödvändigt med klara avgränsningar, så att inte missbruk föranleder att man inte kommer att kunna utnyttja denna fina form av offentlig debatt.

RAUL BLUCHER (vpk):

Herr talman! I anslutning till kommunministerns påpekande om vad som gäller enligt skolförordningens bestämmelser om betygen vill jag anföra att så länge en skolstyrelse tillämpar gängse praxis i dessa fall och fattar beslut enligt gällande författningar är det givetvis oklanderligt, och det medför dä inle att det uppstår frågor som föranleder några debatter i kommunfullmäktige. Det som skedde i Karlstad var emellertid att skolstyrelsen gav sig in på ett område och öppnade möjligheter för en form av direkt demokrati genom alt anmoda föräldraopinioner att ta ställning och genom att ange att deras ställningstagande skulle vara vägledande för frågan om när man skulle ha försöksverksamhet. I och med detta hade skolstyrelsen frångått de givna författningarna, och det var när frågan blev föremål för offentlig debatt och föräldrarna skulle ta ställning som man fick anledning att ifrågasätta varför det skulle vara just två tredjedels majoritet. Det är därför som jag anser att exemplet från Karlstad är viktigt när del gäller frågan om den kommunala interpellationsrätten. Jag har ju redan tidigare framhållit all del givetvis är skolstyrelsen obetaget att det beslutas om försöksverksamhet. Man hade, som sagt, i det här fallet lämnat det vanliga området.

Nr 66

Fredagen den 18 januari 1980

Om de statliga stödbeställningarna vid svenska varv

Överläggningen var härmed avslutad.

§ 9 Om de statliga stödbeställningarna vid svenska varv

Industriministern NILS ÅSLING erhöll ordet för all besvara Wiggo Komstcdts (m) den 7 december anmälda fråga, 1979/80:212, och anförde:

Herr talman! Wiggo Komstedt har frågat mig om de statliga slödbesiäll-ningarna vid svenska varv är ägnade att öka varvskapaciteten.

Frågan har ställts med anledning av all Öresundsvarvel i samband med en statlig stödbeställning har annonserat efler arbetskraft.

Riksdagen godkände hösten 1978 (prop, 1978/79:49, NU 1978/79:17, rskr 1978/79:115) vissa induslripolitiska riktlinjer beträffande svensk varvsindustri. För Öresundsvarvets del innebar dessa bl, a, att antalet anställda borde minska med drygt 700 personer till 2 500 vid utgången av år 1980, Riksdagen beslöt samtidigt alt de anställda vid de svenska storvarven skulle få en ansiällningsgaranli t, o, m, år 1980,

Under åren 1978-1979 har antalet anställda vid Öresundsvarvel minskat med drygt 300 personer. Ytterligare minskningar kommer att genomföras under år 1980 för att den nu planerade nivån skall uppnås.

Svaret på frågan år alltså nej.

165

Nr 66

Fredagen den 18 januari 1980

Om de statliga stödbeställningarna vid svenska varv

WIGGO KOMSTEDT (m);

Herr talman! För ca två månader sedan behandlade riksdagen tilläggsbudgeten, I trafikulskollel hade vi att bl, a, ta ställning till ett anslag på 280 milj. kr. till SJ för fidigareläggning av en beställning av en tågfärja. Det var regeringens välvillighet gentemot Öresundsvarvet i Landskrona för att klara sysselsättningen och få en smidigare avtrappning när det gäller minskningen av antalet anställda. Vi känner ju alla till att detta måste ske. SJ behövde inte färjan förrän om några är och begärde därför ytterligare 70 milj. kr. för att bygga den tidigare. Merkostnaden för byggande av färjan i Sverige i stället för vid något annat västeuropeiskt varv uppgick till ytterligare 90 milj. kr.

Genom placeringen av ordern hos Öresundsvarvel torde de svenska skattebetalarna alltså få ta på sig en stor merkostnad. Jag anser emellertid att det är helt riktigt att placera beställningen i Sverige i syfte att klara vår sysselsättning. Men den uppfattning som jag hade i mitten av december var att tidigareläggningen av beställningen av tågfärjan avsåg att klara sysselsättningen för dem som redan var anställda vid Öresundsvarvet. Därför blir man mer än förvånad när samma varv i samband med beställningen annonserar efter mer personal. Att öka antalet anställda var ändock inte avsikten.

Det finns många människor som med rätta kritiserar varvspolitiken som den hittills har bedrivits. Den socialdemokratiska industripolitiken har ju under hela 1970-talet över lag präglats av en låt-gå-anda. Då vi nu har fått en borgerlig regering som skall handlägga frågorna, är det naturligt att människorna hyser förhoppningar om en annan politik.

Sedan frågan ställdes har vi också fått Svenska Varvs styrelses förslag, varav det framgår att det måste göras ytterligare hårda nedskärningar. Mot denna bakgrund är frågan än mer motiverad i dag än då den ställdes.

Nu säger industriministern i svaret att man under 1978/79 har minskat antalet anställda med 300 personer och att ytterligare minskningar kommer all genomföras under 1980, Det är märkligt om en minskning skall genomföras under 1980 samtidigt som man i början av del året går ut och annonserar efter mer personal.

Svaret är nej, säger statsrådet. Då vill jag fråga industriministern vilka åtgärder han planerar att vidta för att inte ytterligare nyanställningar skall göras vid Svenska Varv förrän det slutliga ställningstagandet om vår varvspolitik har gjorts.

166'

Industriministern NILS ÅSLING:

Herr talman! Jag vill erinra Wiggo Komstedt om att fram till dess riksdagen fattal ett nytt beslut om varvspolitiken gäller självfallet det tidigare beslutet. Enligt min uppfattning- det framgår av mitt svar - har Svenska Varv uppfyllt de mål som riksdagens tidigare beslut i frågan innebär.

Jag kan första Wiggo Komstedts förvåning över behovet av nyanställningar. Jag känner inte till detaljerna i fallet. Det kan möjligen länkas röra sig om speciella personalkategorier. Och jag förutsätter självfallet som industrimi-

nister att varven uppfyller de mål och utför de uppgifter som riksdagen har ålagt varvsgruppen med sitt beslut. Jag planerar självfallet inga åtgärder därutöver. Vi diskuterar, som Wiggo Komstedt väl känner till, en proposition om den framtida varvspolitiken, och riksdagens beslut med anledning av den propositionen senare under våren får bli vägledande för hur varven i fortsättningen skall lägga upp sin verksamhet.

Nr 66

Fredagen den 18 januari 1980

Om sysselsättningen i Jämtlands län

WIGGO KOMSTEDT (m):

Herr talman! Just mot den bakgrunden att vi nu mycket intensivt diskuterar hur den svenska varvspolitiken skall se ut i framtiden är det som jag lar upp frågan. De människor som nu nyanställs kan knappast ha någon bra sysselsättningsgaranti - när vi vet att vi ytterligare måste skära ned antalet anställda ganska hårt.

Industriministern säger att han inte känner till detaljerna ulan att det kan handla om speciella grupper. Det är alldeles riktigt. Jag har till Öresundsvarvet ställt frågan vad som är anledningen till annonseringen, och jag har fått svaret att man bl. a. behövde svetsare. Min uppfattning är då att man faktiskt får bedriva någon form av internutbildning bland sådana yrkeskategorier som det finns överskott av på andra områden. Eller varför inte ta den kategorin varvsarbetare från något annat svenskt varv som också har bekymmer i dag - alltså göra en omfördelning - i stället för att nyanställa? Det är väl alla rörande ense om att det inte är en bra politik, om man kommit överens om en målsättning alt skära ned radikalt, och samtidigt något varv går ut och annonserar efter mer personal. Jag bedömer det som en mycket dålig sysselsätlningsgaranti för de människor som i så fall får en anställning i början av 1980 och samtidigt måste lämna sin arbetsplats något halvår senare. Det får enligt min uppfattning definitivt inte innebära att vi skall lägga ut ytterligare stadiga stödbeställningar, som därtill kostar åtskilliga miljoner kronor mer än de skulle ha kostat på något annat, utländskt varv.

Överläggningen var härmed avslutad.

§ 10 Om sysselsättningen i Jämtlands län

Industriministern NILS ÅSLING erhöll ordet för att besvara Sven Henricssons (vpk) den 29 november anmälda interpellation, 1979/80:87, och anförde:

Herr talman! Sven Henricsson har frågat mig om jag dels delar uppfattningen att den regionala utvecklingen i stora delar av Jämtlands län är oacceptabel, dels är beredd alt helt eller delvis stödja de förslag till åtgärder berörande industridepartementet som länsstyrelsen i Jämtlands län lade fram i april 1979 eller är beredd att föreslå andra verksamma åtgärder i samma syfte,

I budgetproposifionen 1980 (prop. 1979/80:100, bil. 17) lämnas en kortfattad redogörelse för utvecklingen i olika regioner. Av den framgår

167

Nr 66

Fredagen den 18 januari 1980

Om sysselsättningen i Jämtlands län

bl. a. att befolkningstillväxten inom storstadsområden och primära centra har dämpats och att de betydande flyltningsförluslerna för de s. k. skogslänen under främst 1960-talets senare hälft har övergått i en. viss netloinflyttning under 1970-talet. Även sysselsättningsutvecklingen i skogslänen har under 1970-talet varit mer gynnsam än tidigare. Men obalansen mellan de norra och de södra delarna av landet är fortfarande mycket påtaglig och undersysselsättningen är störst bland kvinnorna. Vidare kvarstår de inomregionala obalanserna i främst skogslänen.

I budgetpropositionen har sysselsättningssitualionen i olika län belysts genom jämförelser mellan länen i fråga om dels den andel av antalet invånare som står utanför den reguljära arbetsmarknaden, dels den beräknade undersysselsättningen. Vid båda jämförelserna intar Norrbottens län en särställning, men även de övriga skogslänen visar upp sämre förhållanden på arbetsrnarknaden än övriga län. För Jämtlands län visar dessa jämförelser att undersysselsättningen, näst efter Norrbottens län, är störst i landet medan andelen personer som är arbetslösa, i beredskapsarbete eller i arbetsmarknadsutbildning inte är lika stor som i andra län.

Jag kan naturligtvis inte som ansvarig för regionalpolitiken vara till freds med de regionala obalanser som vi fortfarande har. Arbetet måste inriktas mot en regional utjämning så att människor i alla delar av landet kan få tillgång till arbete, service och god miljö.

Den regionala utvecklingen följs upp inom främst länsplaneringen och en redovisning därav sker i länsprogram och årliga länsrapporter. Länsstyrelsen i Jämtlands län lämnade - liksom de andra länsstyrelserna - under våren 1979 en länsrapport till regeringen, Jämtlands läns rapport hade formen av ett åtgärdsprogram som innehöll en rad förslag inom olika departements verksamhetsområden. Yttranden över rapporten har inhämtats från skilda statliga myndigheter. De regionalpolitiskl motiverade förslagen i länsrapporten har därefter vägts mot andra önskemål vid arbetet med den nyligen framlagda budgetpropositionen. Flertalet av de förslag som berör industridepartementets verksamhetsområde har tagits upp och tillstyrkts.

Jag följer med stor uppmärksamhet utvecklingen i Jämtland och är självfallet beredd att inom ramen för lämnade bemyndiganden och tillgången på medel pröva tänkbara åtgärder pä det regionalpolitiska området för att komma till rätta med de regionala obalansproblemen.

SVEN HENRICSSON (vpk):

Herr talman! Jag tackar för svaret, där industriminister Åsling uttalar sig i allmänhet om den regionala obalansen men samtidigt säger sig vilja följa utvecklingen i Jämtland med uppmärksamhet. Tillåt mig då att till att börja med lägga fram en del allmänna synpunkter på det här bekymret,

I en passus i svaret talas förhoppningsfullt om att skogslänen inle längre har de tidigare sä betydande flyttningsförlusterna. Man kan av delta förledas tro att en avgörande förbättring i det regionalpoliliska lägel har inträffat i skogslänen.

Så är nu inte fallet. Det finns dock politiker som tror att den minskade

folkomflyttningen är ett tecken på förbättring och regional s. k. balans. I verkligheten kan rnan lika gärna se det som ett tecken pä motsatsen.

I Sverige är de regionala problemen i dag större än vad de var för 15 år sedan. De gamla krisområdena - till dem hör ju Jämtland och skogslänen i allmänhet - har i många fall upplevt drastiska försämringar. Nya regionala kriser har uppstått i en rad områden. Hela den nationella situationen har blivit sämre, och flertalet regioner i landet är numera arbelslöshetsregioner. Den folkomflyttning som kännetecknar den verkliga högkonjunkturen är i dag inte möjlig. Regionkriserna fördjupas som resultat av den allmänna krisen och de tidigare så expansiva områdena har själva hamnat i en kris. Stödområdet omfattar, som framgår av en nyligen framställd karta, allt större delar av landet.

Klyftan mellan olika landsdelar då det gäller ekonomisk utveckling har alltså inle utjämnats. I min interpellation angående Jämtlands län har jag sökt beskriva den negativa utvecklingen: en starkt eftersläpande sysselsättningsgrad särskilt markerad dä del gäller industrin. Kraftig undersysselsätl-ning, ett rekordstort antal människor i skyddad sysselsättning och f. ö. svenskt rekord då det gäller andelen förtidspensionerade kan också noteras. Härtill kan läggas alt födelseunderskotlet är permanent. Det innebär all länet inte kan generera någon egen befolkningsökning på grund av den ogynnsamma ålderssammansättningen hos befolkningen. I länets ytterområden dominerar pensionärerna i många samhällen, och ungdomens andel minskar för varje är.

Redan nu sviktar underlaget för viktiga samhällsfunktioner. Ta t. ex. skolorna i relativt välutvecklade orter, där dessa hotas av indragning pä grund av starkt minskat elevunderlag.

Det här är tecken på en fortgående utarmning och på djupgående problem. Det är inte något tillfälligt, utan det har varat länge. Det är nedslående förhållanden, som förebådar en tragisk utveckling, såvida inle en radikal vändning kan åstadkommas.

Det år inte min avsikt att göra en ingående beskrivning av den politik som har lett fram till dagens läge, men jag vill ändå erinra om att den nuvarande regionalpolitiken föddes ur den omvandling som del ekonomiska systemet undergick efter 1950. Koncentration av kapital, utglesning, folkomflyttning och storstadstillväxt gjorde det nödvändigt med en politisk attityd frän statsmaktens sida. Den då regerande socialdemokratin och LO-ledningen godtog den s, k. strukturomvandlingen och hävdade att koncentration och folkomflyttning var nödvändiga och gynnsamma åtgärder, vilka skulle leda till ökad effektivitet och bättre villkor för de anställda. Den regionalpolitik som efter hand formades under 1960-talet har i stort sett förblivit densamma även under treparti- och folkpartiregeringarna. Någon i verklig mening ny regionalpolitik har inte åstadkommits, utan verkningarna har varit marginella, och de har inte hindrat krisen. Man kan med elt vanligt använt språkbruk säga att de regionalpolitiska medlen har varit och är otillräckliga.

Indelningen i ortscenlra med olika dignitet har t. ex. bidragit till en

Nr 66

Fredagen den 18 januari 1980

Om sysselsättningen i Jämtlands län

169

Nr 66

Fredagen den 18 januari 1980

Om sysselsättningen i Jämtlands län

170

koncentration, där centret en tid kunnat leva vidare på bekostnad av sin omgivning och mindre byar. Det där brukar kallas för inomregional rörlighet. Men hur blir del när omgivningens liv tynar bort? Hur blir det, industriministern, när dessa orter, som har fäll fördelen att fungera som centra för vissa funktioner, har levt på sitt omland men detta omland inte längre förmår leva vidare? Det är just vad som nu sker framför våra ögon i stora delar av Jämtland.

Det uppkomna läget med sviktande sysselsättning och ogynnsam åldersfördelning pressar också hårt på den kommunala ekonomin. Det finns alla skäl att påminna orn detta i en tid då man allt oftare - som jag tycker alltför ofta - hör attacker mot kommunerna av folk i regeringsställning som enligt andra kolleger i många fall inte har någon kommunal erfarenhet. För kommunerna - som känner de här problemen direkt - gäller det att med alla medel som kan lösgöras vidta olika åtgärder för all klara de många problem som är en direkt följd av den misslyckade regionalpolitiken och av den ständiga utslagningen.

Låt mig i det här sammanhanget slutligen sorn ett exempel nämna Strömsunds kommun i norra Jämtland. Skattekraften där är låg: 214 kr. per invånare, att jämföra med Danderyd, där den är 446 kr, - Danderyd är ju ett extremexempel åt andra hållet. Men så har Strömsund också en skatt på 32:70, vilket är landets högsta, om jag är riktigt informerad. Från den kommunen har sedan länge den bästa exportvaran varit ungdom, och då de ungdomar som varit mest välutbildade.

Man får inte heller förvåna sig över alt de som har arbete i Strömsund många gånger funderar på att flytta, då inkomstskatten på andra mera gynnade orter kan vara flera tusen kronor lägre per år.

Vad händer nu om vi får en påtaglig förbättring av den korta konjunkturen? Ja, det är bekräftat att AMS redan nu bevakar varje tecken på att det skall bli ett konjunkturuppsving och håller igen på sina insatser. Om jag inle är fel underrättad, så är avsikten nu t, ex. att AMS skall dra in det särskilda stödet till kommunerna för att ordna jobb åt ungdomar. Det är ett tecken på att man förstärker beredskapen för att vid en eventuell konjunkturuppgång kunna tillgodose efterfrågan på arbetskraft i olika delar av landet. Jag betecknar risken för en ny flyttlasspolitik som stor. Många är oroliga för en sådan politik.

Vi behöver en mer styrande regionalpolitik för att planmässigt utveckla regionerna. Det måste vara alternativet till den förslumning av stora områden av vårt norrländska inland som vi nu upplever. Det är inte en fråga om socialpolitik, att hjälpa till att klara problem i en strukturomvandling. Det år fråga om att utveckla en landsända som i stället kunde bli en tillgång för vårt land med de stora slumrande värden som här finns.

Jag vill sluta med alt ställa ett par frågor som rör det här länsprogrammel som regeringen har fått tadel av. Jag vill ta upp delta med vägprojekten. Man har från länshåll föreslagit att elva vägprojekt skulle bli föremål för särskilda insatser från staten, därför att de är verkligt angelägna för all stimulera övriga verksamheter  i  samhället.   Vi  vet  vad  infrastrukturen  betyder.

Beträffande dessa elva vägprojekt har jag en intressant fråga. 1 Frostviken finns ett sådant projekt som skulle underlätta för gruvdrift och turism, och jag är intresserad av att höra industriministerns syn på detta vägprojekt med hänsyn till den industriella aspekten. Kan det vara angeläget all söka hjälpa till med att få en fidigareläggning av detta projekt som rör Stora Blåsjön och Ankarvattnet?

En andra fråga gäller Krokom och det trämekaniska centrum, som ofta har kallats "pilotanläggning för vidareförädling av sågat virke". Länets enda massaindustri är nedlagd, och vi har inte fått någon ersättningsindustri för de 230 jobb som försvann. Det skulle vara verkligt intressant att få höra om det är möjligt, och om industriministern utifrån statens auktoritet kan medverka till att vi äntligen fär en industri för sågning av virke och utveckling av trämekanik just i det här området.

Slutligen vill jag tillägga att den träfiberindustri som vi har i Pilgrimstad är i farozonen, och det är med oro som de berörda och länsmyndigheterna ser på framtiden för även denna inte så särskilt stora men ändå så betydelsefulla anläggning i den delen av länet.

Industriministern NILS ÅSLING:

Herr talman! Jag kan hälla med Sven Henricsson orn alt man inte får förledas tro att slaget om den regionala balansen är avgjort i och med att utflyttningen har bromsats upp. Den utveckling av åldersstrukturen i skogslänen, och inte minst då i Jämtland, som fortlöpande sker är naturligtvis oroande - i fråga om undersysselsättningen är Norrbotten del mest flagranta exemplet, men det gäller även skogslänen i övrigt.

Vi kan dock konstatera all den typ av strukturanpassning som vi upplevde inom näringslivet här i landet under 1950- och 1960-talen, med en brutal utflyttning från skogsbygderna, inte längre är möjlig att genomföra. Del finns en bred politisk överensstämmelse i uppfattningen att strukturförändringar i näringslivet måste man försöka klara utan att de sysselsättningsniäs-siga konsekvenserna blir alltför brutala. Del är väl litet grand av det som borde prägla också den varvsdebatt vi hade här i kammaren i går och som vi något tangerat i dag. Nu kräver nog solidariteten i samhället att rnan avdelar tillräckliga resurser för utvecklingen, som jag ser det, framför allt i Norrbotten men också naturligtvis i övriga skogslän, däribland Jämtland,

När Sven Henricsson säger att det inte har skett några större förändringar i regionalpolitiken är jag emellertid inte överens med honom längre. Det är fel. Här har redan med regeringen Fälldin nr l:s tillträde hösten 1976 kommit till nya mornent som nu också successivt ger resultat.

Först och främst har dialogen mellan regionala och centrala myndigheter förbättrats. Det är inte bara så all länsplaneringsarbetet aktiverats och att man har tillskapat speciella arrangemang, typ Norrbottendelegationen, för att främja den här dialogen. Nej, ökat ansvar och ökad kompetens finns nu hos de regionala myndigheterna genom att länsstyrelserna har speciella medel till sill förfogande för utvecklingsfrågor, genom att utvecklingsfonderna har konstruerats sä att de är regionala och självständiga organ etc.

Nr 66

Fredagen den 18 januari 1980

Om sysselsättningen i Jämdands län

171

Nr 66

Fredagen den 18 januari 1980

Om sysselsättningen i Jämdands län

172

Dessutom har del skett en markant förbättring när det gäller glesbygdspo-liliken, och del har genom riksdagens beslut i fjol också skett en förbättring av den allmänna regionalpolitiska instrumentarsenalen.

Här har också de mindre orterna fått en chans genom de kommunala industrihusen, och vidare har en ny syn på jordbruket brutit igenom. Jordbrukets roll ur regionalpolitisk synpunkt har omvärderats i den här regeringens regi, och det har också sin stora betydelse för den genuina glesbygden i Jämtland. Ja. t. o. m. upprustningen av Sven Henricssons och milt gemensamma gamla skötebarn inlandsbanan fortgår ju. Det har alltså konrmit någonting nytt in i regionalpolitiken och i attityden till de här bygderna. Nu gäller det att bygga vidare på den nya förståelsen för dessa alldeles speciella problem.

Om jag fokuserar intresset, liksom Sven Henricsson gör, på Ströms kommun, så är ju problemen där karakteristiska för den här inlandsregionen. Där gäller det, som jag ser det, framför allt all i ökad omfattning skapa förutsättningar för etablering av främst mindre företag, Industricentrat har fått en ny uppgift också genom all det kan arbeta mera sorn ett direkt industriholell för enmansföretagare. Utvecklingsfonden i Jämtland har en stor uppgift när det gäller all försöka se till att rnan suger upp den arbetskraft som finns.

Får jag sedan gå in på de mera konkreta frågorna som Sven Henricsson ställer.

Först och främst är Sven Henricsson rent allmänt intresserad av att få veta vad regeringen har gjort ät de propåer som har kommit från länsstyrelsen i Jämtlands län i den stora länsrapporten. Där har det ju skett ganska myckel. Det är inte bara så all man har anslagit speciella pengar till turistprojekt, ulan man har också systematiskt försökt gå igenom det förslag till åtgärder som länsstyrelsen lagt fram. Del har föranlett åtgärder inte minst i den budgetproposition som riksdagen nu har fått. Men det kommer också fortlöpande ytterligare insatser.

Får jag bara erinra orn några saker.

Kravet på alt industricenlrurnanläggningen i Strömsund skulle byggas ut för minst 300 arbetsplatser är nu tillgodosett.

Förslaget om lokaliseringsstöd för uppförande av kommunala industrilokaler har också blivit ett inslag i den allmänna regionalpolitiken.

Det irärnekaniska centrum i Krokom som Sven Henricsson speciellt efterlyste är beroende av NCB:s ställningstagande till nybyggnad av sågverket i Hissmofors. Jag hoppas all det blir möjligt alt ta elt beslut där inom kort. Min bestämda uppfattning är i varje fall all det finns utrymme för elt nytt sågverk i Hissmofors och alt det sågverkets produktion då bör kunna bilda basen för en förädlingsindustri.

När del gäller frågor om stubbflisanläggning och termomekanisk industri i Hissmofors är det projekt som bör kunna utredas vidare inom ramen för de medel sorn länsstyrelsen har tilldelats.

Kravet på särskilda insatser inom Mittnordprojektet har vi i viss mån tillgodosett i budgetpropositionen.

Kravet på speciella insatser för de mindre förelagen, som länsstyrelsen ställer, kan tillgodoses inorn ramen för de medel som industriverket, utvecklingsfonden och länsstyrelsen har fått.

Kravet på att SVETAB:s lokalkontor i Östersund skall bernannas är något sorn jag tycker SVETAB skall noga beakta. Det finns möjligheter för SVETAB att av eget initiativ tillgodose det önskemålet.

Frågan om inrättandet av elt regionalt utvecklingsbolag för Jämtland är nu under utredning. När utredningen är klar, vilket den blir inom kort, är jag beredd alt återkomma med ett mer konkret förslag om inrättande av ett utvecklingsbolag för Jämtlands län.

Det har alltså hänt ganska mycket sedan länsstyrelsen lämnade sin långa önskelista. Får jag sedan beträffande en fråga som Sven Henricsson ställde utanför listan så alt säga, nämligen frågan om vägprojektet i Frostviken, som har nära sammanhang med utnyttjandet av gruvfyndigheterna i Blåsjön, säga alt den har aktualiserats av länsstyrelsen. Landshövdingen i Jämtlands län har nyligen uppvaktat mig i detta ärende, och del är under beredning i departementet. Min personliga uppfattning är att det är ett angeläget projekt, och jag hoppas att det skall finnas möjligheter inom en inte alltför avlägsen framlid att hitta lösningar på hur man kan gå vidare med både vägprojektet och gruvprojektet.

Nr 66

Fredagen den 18 januari 1980

Om sysselsättningen i Jämtlands län

SVEN HENRICSSON (vpk):

Herr talman! Det är klart att vi inte skall glömma bort att notera de tillmölesgäenden som har skett när det gäller den förslagslista som länsmyndigheterna har lagt fram. Det vore ju orättvist att inte erkänna att dessa krav och förslag på vissa punkter har fått en seriös behandling och även blivit välvilligt bemötta. Jag är också tillfredsställd med alt industriministern uttrycker en så stark oro för vad som håller på all inträffa. Men när han sedan övergår till att beskriva hur rnycket bättre det har blivit tycker jag inte all det stämmer med min egen erfarenhet pä ort och ställe. Visst kan jag medge all volymen på insatserna har ökat, men insatserna har inte ändrat sin i huvudsak socialpolitiska karaktär. De stämmer ganska bra överens med grundsynen att man skall göra förändringar i s. k. socialt acceptabla former, sorn det heter i olika sammanhang.

Det är dock inte det saken gäller. Vad vi behöver i länet är en avgörande förändring i en situation där vi håller på att helt gå under i stora områden; jag tänker då på de vidsträckta delar som ligger utanför de stora centra. Vi behöver åtgärder som radikalt tryggar underlaget för service och gör det möjligt för oss att fä behålla vår skola, vår handelsbod, vår poststation eller vad det nu kan vara. Ty försvinner möjligheterna alt leva i dessa bygder, försvinner också möjligheterna alt få denna service.

Jag medger all delta inte är ett problem enbart i vårt län, men när 15 % av dem som frågar efler jobb är ställda utanför den normala arbetsmarknaden och nu med hjälp av olika konstlade åtgärder sä att säga håller hakan över vattnet, då är del någonting som inle fungerar som del skall. Jag tycker att det är synnerligen angeläget alt här framhålla för industriministern - såsom

173

Nr 66

Fredagen den 18 januari 1980

Ont sysselsättningen i Jämtlands län

jämtlänning känner han också till problemen - alt vi rnåste finna vägar, inle bara för att lösa problemen i Östersund och dess omgivningar rned deras centrala orter, ulan framför allt behöver vi få tillbaka en levande landsbygd i vårt län.

Industriministern NILS ÅSLING:

Herr talman! Förutsättningen för att det skall bli bättre och för att Sven Henricssons och mina strävanden skall bära frukt är att man kan avdela resurser för att utveckla näringslivet - del är sysselsättningen som är det avgörande. Där har faktiskt som jag ser det skett en avgörande förbättring, eftersom samhället nu har en helt annan resursarsenal när det gäller att främja utvecklingen i en genuin glesbygd. Dessutom finns det här i kammaren uppenbart en ny resonans och förståelse för svårigheterna i dessa bygder - något som jag tycker att Sven Henricsson och jag skall diskontera; det gäller för oss som representerar dessa bygder all tillsammans komma med de uppslag och de krav sorn är nödvändiga, att föra den dialog med den centrala statsmaklen som skall utlösa och skapa de resurser som vi behöver för en positiv utveckling. Därvidlag är jag faktiskt ganska optimistisk. Vi måste alla hjälpas åt med detta.

Jag tycker att man här också bör notera vad som totalt händer i samhällsutvecklingen. Den nya synen på energipolitiken innebär ju också att bygder som dessa, särskilt då glesbygden, har fått en ny chans med de alternativa energikällor man här har till sitt förfogande och de möjligheter det ändå innebär alt kunna utnyttja dessa. Centerpartiet i Jämtlands lån har ju ett energipolitiskt program som visar att om man utnyttjar de inhemska energikällorna, vilket är såväl kommersiellt som tekniskt möjligt med en relativt omgående verkan, skulle detta innebära 1 200 nya jobb i Jämtlands län, framför allt då i den genuina glesbygden. Möjligheterna finns, och del gäller alltså att ta dem till vara.

174

SVEN HENRICSSON (vpk):

Herr talman! Jag skall falla mig kort. Deklarationen om att vi nu har en helt annan resursarsenal är glädjande. Jag vill då uttrycka förhoppningen om att dessa resurser verkligen sätts in för att åstadkomma en radikal förändring av situationen i vårt län. Av budgetpropositionen kan jag dock inte utläsa så mycket om dessa resurser. Jag tänker på kommunerna, för vilka man förutskickar en åtstramning för att åstadkomma bättre möjligheter alt klara finanserna. Även pä andra punkter återspeglar inte budgetpropositionen att man sätter in denna resursarsenal. Jag hoppas därför all vad industriministern här säger till slut kommer att leda till att vi får en mera positiv utveckling. Men jag ställer mig synnerligen skeptisk fill resultatet om det skall gå vidare som det hittills har gjort.

Överläggningen var härmed avslutad.

§  11 Om utvecklingsfondernas lånesäkerheter

Industriministern NILS ÅSLING erhöll ordet för an besvara Johan Olssons (c) den 18 december anmälda interpellation, 1979/80:110, och anförde:

Herr talman! Johan Olsson har frågat mig orn jag är beredd alt företa en översyn av bestämmelserna om lånesäkerhel hos de regionala utvecklingsfonderna och tillämpningen av dessa i syfte att stimulera nyförelagande och utveckling av befintlig mindre och medelstor industri.

Bestämmelserna orn lånesäkerhet återfinns i förordningen (1978:506) om statligt kreditstöd genom regional utvecklingsfond. De är så utformade, att resp. utvecklingsfond har stor frihet all besluta om vilka säkerheter som skall krävas. Detta ligger i linje med uppfattningen att utvecklingsfonderna skall vara länsorgan med stor självständighet och med eget ansvar för förlustläck-ningen av lånen. Jag räknar dock rned alt utvecklingsfondernas styrelser fäster uppmärksamhet vid de intentioner som har kommit till ullryck i riksdagens beslut med anledning av den s. k. småföretagsproposilionen (prop. 1977/78:40, NU 1977/78:34, rskr 1977/78:110).

Som Johan Olsson framhåller i sin interpellation är syftet med utvecklingsfondernas långivning att ge krediter till utvecklingsbara småföretag som saknar bankmässiga säkerheter. Om elt företag kan ordna finansiering på den allmänna kreditmarknaden under normala marknadsmässiga villkor, skall fonderna inte - annat än i undantagsfall - bevilja lån. Avsikten är alltså, att fonderna vid sin kreditprövning inte i första hand skall la hänsyn till vilka lånesäkerheter som erbjuds. Avgörande om lån skall lämnas eller ej bör ske på andra grunder, främst om verksamheten har eller bedöms få tillfredsställande lönsamhet. I de fall län lämnas bör dock bästa tillgängliga säkerheter i form av pantbrev och inteckningar ställas för lånet.

Personlig borgen skall i regel ställas av ägare till fåmansbolag. Syftet med kravet på personlig borgen är inte i första hand att förstärka realsäkerheterna, utan att bidra till att borgensmannen anstränger sig alt trygga en gynnsam utveckling för företaget. Det syftet kan nås även med beloppsmässigt begränsat borgensansvar. En sådan begränsning bör kunna ske i många fall. Borgen av anhöriga till ägare får krävas endast i undantagsfall. Del bör observeras alt en företagares risk i dessa fall blir utomordentligt stor såsom skattereglerna är utformade. Ett företag kan skriva av ett engagemang på ett misslyckat projekt eller en insolvent kund med obeskattade medel. En företagare däremot kan inle göra avdrag för ett infriat borgensåtagande, eftersom det betraktas som en kapitalförlust. Det kan därigenom lätt förstöra hans och familjens ekonomi.

När det gäller frågan om översyn av bestämmelserna vill jag erinra om att riksdagen nyligen har bifallit en motion av bl, a, Johan Olsson om utredning av de mindre och medelstora företagens finansiella situation (mot. 1979/ 80:25. NU 1979/80:10, rskr 1979/80:62), Jag anser an del är lämpligt att i det sammanhanget pröva om bestämmelserna om utvecklingsfondernas lånesäkerhet behöver preciseras.

Nr 66

Fredagen den 18 januari 1980

Om utvecklingsfondernas lånesäkerheter

175

Nr 66

Fredagen den 18 januari 1980

Om utvecklingsfondernas lånesäkerheter

176

Under detta anförande övertog förste vice talmannen ledningen trv kammarens förhandlingar.

JOHAN OLSSON (c):

Fru talman! Jag vill till industriministern framföra ett lack för svaret på min interpellation. Anledningarna till min fråga är flera, bl. a. skiftande erfarenheter av fondernas handläggning av frågor om säkerhet för lån till företag. På den punkten har man framfört kritik från företagarhåll. Man anser att utvecklingsfonderna i många fall har ställt alltför härda krav på säkerhet, och man har framhållit att bankerna numera ofta tillämpar lika liberala säkerhelsregler som utvecklingsfonderna.

Av svaret framgår att fonderna har stor självständighet i sin prövning och vidare att avgörande för lån är inte säkerheten som sådan, utan om företaget bedöms få lönsamhet i sin framlida verksamhet. Man bedömer alltså produkten och, förutsätter jag, personen i stället för alt beloppsmässigt räkna fram säkerheten. Det framgår också att utvecklingsfonderna inte skall tillämpa bankmässiga säkerhetskrav och att borgen av anhöriga inte kan krävas annat än i undantagsfall.

Det framgår slutligen all en översyn av bestämmelserna lämpligen kan ske i samband med den utredning om de mindre och medelstora företagens finansiella situation som riksdagen nyligen beställt i anledning av en motion.

Sammanfattningsvis vill jag säga att det är bra med denna karlläggning av -eller kanske bekräftelse på - de riktlinjer som drogs upp när man startade utvecklingsfonderna.

Syftet med utvecklingsfonderna var ju att främja nyförelagande och utveckling i den mindre och medelstora industrin, och det är ju ett väsentligt mål all arbeta för. Del framstår som allt angelägnare att bygga ut näringslivet med'hänsyn till sysselsättning, ekonomi och handelsbalans - och av många andra skäl. Man är i slorl sett enig numera på olika håll. Jag kan notera ett betydligt ökat intresse för att bygga ut den del av näringslivet som omfattar de mindre och medelstora företagen. Olika utredningar har också sagt att i framtiden år de flesta jobben att finna inorn småförelagssektorn. Det gäller att samla upp vad idérika människor - uppfinnare och andra - kan prestera i form av nytänkande, nya produkter, nya processer och satsningar på olika företag för alt producera varor och tjänster.

Jag vill i detta sammanhang gärna ge en komplimang till industriministern, som arbetade fram småförelagarpropositionen i slutet av 1977. Fortfarande minns rnan ute i landet rned glädje denna stora satsning på de mindre företagen. Totalintrycket är ju fortfarande positivt när det gäller dessa utvecklingsfonder.

Något som har väckt särskilt intresse är att man fåll tillfälle att bevilja produktutvecklingslån. Man decentraliserade ju den här verksamheten från statens utvecklingsfond. Det har uppskattals i hög grad ute i länen, och intresset för denna form av lån stiger. Det är ju ett sätt att tillhandahålla riskpengar till nya projekt.

Vi är väl överens om att det är enorma krav som ställs på unga företagare som vill framåt och som vill utveckla sin verksamhet. I många fall lämnar de en trygg anställning och tar pä sig skulder och förpliktelser som sätter familjens framtida ekonomi pä spel -och ofta även anhörigas ekonomi. Det framgår också av interpellationssvaret att industriministern har uppmärksammat detta problem - att skatlebestämmelserna är särskilt ogynnsamma för enskilda personer och enskilda företag när det gäller denna risktagning.

Men fortfarande finns det dess bättre människor av den här typen - som drivs av lusten att skapa något, att ge arbete, att utveckla en idé, att erbjuda något nytt eller kanske göra en insats för sin hembygd. Det är sådana människor vi behöver, och de måste uppmuntras.

Del är mot den bakgrunden som jag vill ifrågasätta om inte risklagandel inom utvecklingsfonderna måste öka. Jag vill betona det progressiva i dessa satsningar. Vi hörde nyss en debatt om regionala svårigheter, och vi vet att statsmakterna måste offra enorma belopp för att uppehålla verksamhet som kanske ändå inte ger någon ny sysselsättning för framliden. Vi lägger ned mycket stora belopp på arbetsmarknadsåtgärder - för all förmedla arbetstillfällen - och långt mindre på all skapa de nya jobben. Jag tycker all det är en Sned fördelning. Här borde man försöka tänka om, särskilt när del gäller de svaga regionerna.

Industriministern har i budgetpropositionen sagt att man vid fördelning av medel mellan olika delar av landet måste ta stor hänsyn till de regionala problemen, och det vill jag starkt instämma i.

Men här har vi också problemet med lånesäkerheten. Jag tror alt det på sikt är nödvändigt att utvecklingsfonderna känner statens medansvar när del gäller risktagandet. Att ha utvecklingsfonder med självständighet är i och för sig en väldigt bra idé, och jag tror att det kommer att leda till ett effektivare och rationellare arbete för fondernas del. Men i längden kommer det att innebära all man i varje fall i de svagare områdena i landet känner en press på sig alt gå in med lån också när utsikterna till lönsamhet är små. Det innebär att riskerna blir stora. Om fonderna själva på sikt skall ta de ekonomiska riskerna är det möjligt att det blir ett mer dämpat engagemang från deras sida.

Jag tror att det vore bra om statsmakterna visade en positiv attityd gentemot utvecklingsfonderna när det gäller risklagandel, sä att fonderna verkligen kunde känna att de har statsmakterna bakom sig när de satsar pengar på projekt som de tror är bra men som kanske ibland kan misslyckas. I min interpellation har jag berört gällande bestämmelser om säkerheter för lån. I och för sig är det inte så mycket att säga om dessa. Bestämmelserna medger ju vida ramar. Men vad som här är viktigt är tillämpningen av dessa. Såvitt jag kan bedöma har industriministern inle sagt sin mening när det gäller just tillämpningen av dessa bestämmelser i den praktiska hanteringen. Min åsikt är att man bör göra en utvärdering av den här verksamheten. Man bör inhämta företagens och företagsorganisationernas synpunkter i det här läget. Del är bra alt fonderna har självständighet och att de kan handla rned

12 Riksdagens protokoll 1979/80:64-66

Nr 66

Fredagen den 18 januari 1980

Om utvecklingsfondernas lånesäkerheter

111

Nr 66

Fredagen den 18 januari 1980

Om utvecklingsfondernas lånesäkerheter

de lokala problemen för ögonen. Men jag tror att det är olyckligt med alltför stor spridning i sättet att handlägga säkerhetsfrågorna - det kan skapa irritation. Vi vill inte ha bestämmelser som medverkar till en åtstramning av fondernas handlingsfrihet. Men bör ta fram ett brett underlagsmaterial sorn möjliggör en enhetligare bedömning av fonderna. Det är väl närmast den frågan som jag här vill komplettera rnin framställning med: Är industriministern intresserad av att medverka också i en sådan utvärdering som skulle ge ett bättre och vidare underlag för säkerhetsbedömningen i utvecklingsfonderna?

Industriministern NILS ÅSLING:

Fru talman! Får jag då svara på den sista frågan först och säga att jag självfallet är beredd att medverka till att elt sådant underlagsmaterial tas fram. Jag ser också möjligheten att i samband med den aviserade utredningen få noggrant gå igenom och utvärdera de erfarenheter som finns. Det pågår f. ö. redan ett arbete i den riktningen i industridepartementets egen regi.

Jag tror att Johan Olsson och jag är överens om att det vikliga är all utvecklingsfonderna behåller och utvecklar sin karaktär av självständiga regionala organ, som utifrån sina bestämda förutsättningar bör vara bättre skickade än något annat organ att bedöma kreditrisker och därmed förenliga relationer med förelagen.

Jag vill också vitsorda att jag i årets budgetproposition inte bara har deklarerat att man vid medelstilldelningen till de regionala utvecklingsfonderna skall ta stor hänsyn till deras regionalpoliliska betydelse, utan jag har 1,0, m. sagt att man skall ta avgörande hänsyn till de regionala förhållandena vid medelstilldelningen. Däri ligger ju all jag inser utvecklingsfondernas stora och strategiska betydelse också när det gäller att utveckla företagandet i de mesl induslrifattiga delarna av vårt land. Självfallet ökar därmed anspråken på säkerhet. Fonderna kan få ikläda sig elt ökat risktagande, men det får då ske inom den tillgängliga ramen. Jag tror inte all man därför pä något sätt skall påverka utvecklingsfondernas karaktär av självständiga organ och därmed förändra deras möjligheter att självständigt ta kreditrisker. Även om vi med ett nytt litet instrument, som vi satt i utvecklingsfondernas händer - dvs. deras möjligheter att teckna garantier - har fått en riskdelning på 50/50 mellan stat och utvecklingsfonder, så fär i den primära kreditgivningen via utvecklingsfonderna allt framgent, som jag ser det, utvecklingsfonderna vara de organ som också skall slå för kreditriskerna eftersom de har de bästa möjligheterna att bedöma situationen.

178

JOHAN OLSSON (c):

Fru talman! Jag vill tacka för de kompletterande synpunkterna. De utgör en form av deklaration som jag tror är mycket värdefull för den fortsatta handläggningen. Industriministern är dels positiv till en sådan utredning sorn jag uttalade önskemål om, dels till att fonderna rnåste ta risker.

Förslaget om garantin i budgetpropositionen är bra och värdefullt. Denna

låneform kommer alt öka samverkan i länen mellan olika kreditinstitut - en samverkan som jag tror blir välgörande. Låneformen innebär också alt staten tåren del av risken. Från centerhåll väcktes för ett år sedan en motion där det föreslogs att staten skulle ta en del av risken på produktutvecklingslånen. Det problemet kan nu anses vara delvis löst, men jag tror att vi måste titta ytterligare pä denna fråga,

I det län som jag kommer från har intresset för dessa produktutvecklingslån varit stort. Vi har fördelat 23 % av lånesumman på sådana lån. Det kanske är alltför mycket och alltför riskabelt. Genomsnittet i landet var under det föregående året 11 %, Men vi har satsat på idéer som enligt vår mening inte får stanna upp utan måste få chansen att utvecklas.

Jag vill också framhålla ytterligare en sak när det gäller bedömningen av riskerna för den enskilde företagaren. Han har för det första i regel måst skaffa ett eget kapital. Om han inte själv har kapitalet kanske han belånar sitt hus, om han har ett sådant. Han kan också gå till sina grannar och vänner för att försöka få ett bottenkapital som han kallar för eget kapital. För det andra måste han ställa säkerheter för de ovanpå det egna kapitalet liggande banklånen. Det är först därefter som utvecklingsfonderna kommer in. Det är då mycket angeläget att hänsyn las fill del totala risklagande som påläggs denna företagare. Det kan vara svårt att åstadkomma en rimlig användning, men om vi vill nå framsteg på detta område tror jag att vi måste angripa problemet. Vi måste också titta på den skatteproblematik som antyds i svaret.

Jag vill uttala förhoppningen att den attityd som industriministern har visat i svaret skall nå ut till fonderna och att vi kan prioritera åtgärderna mot progressiv och framåtsiktande - inte bara upprätthållande - verksamhet som kan ge utdelning i form av bättre ekonomi, högre sysselsättning och kanske en bättre handelsbalans. Detta gäller inte minst i de svagare regionerna, där de små förelagen egentligen är det enda hoppet. Det hjälper inte med en regionalpolitik som är aldrig sä bra, orn vi inte har något som bildar det materiella innehållet i den. Och det år småföretagen och deras verksamhet som vi hår har att satsa på.

Nr 66

Fredagen den 18 januari 1980

Om strålskyddet inom sjukvården

Överläggningen var härmed avslutad.

§ 12 Om strålskyddet inom sjukvården

Statsrådet ELISABET HOLM erhöll ordet för att besvara Margot Håkanssons (fp) den 14 december anmälda interpellation, 1979/80:107, och anförde:

Fru talman! Margot Håkansson har frågat dels om jag kan medverka till att kompetensregler utarbetas och fastställs för personal sorn arbetar med joniserande strålning, dels vad jag avser att göra för att förbättra kontrollen av röntgenutrustning i samarbete med jordbruksdepartementet som handhar statens strålskyddsinslitut, dels hur strålskyddet för patienter och personal

179

Nr 66

Fredagen den 18 januari 1980

Om strålskyddet inorn sjukvården

180

kan förbättras och dels om jag kan medverka till att en registrering kommer till stånd av alla röntgenundersökningar som varje individ utsätts för.

Enligt strålskyddslagen (1958:110) fordras tillstånd av strålskyddsmyndigheten, statens strålskyddsinstitut, för all inneha röntgenutrustning och föratt bedriva radiologiskt arbete. Den som bedriver sådant arbete är skyldig att vidta allt som - med hänsyn till arbetets natur och personalens yrkesvana -kan göras för att förebygga skador av strålningen. Inom sjukhusen är det i regel klinikchefen för röntgenavdelningen eller radiolerapeulisk avdelning som har det direkta ansvaret för verksamheten.

Strålskyddsinstitutet ger fortlöpande ut föreskrifter, anvisningar och råd om användningen av röntgenutrustning och annan teknisk utrustning som sänder ut joniserande strålning. Särskilda tillsynsmän inom institutet inspekterar verksamheten.

Socialstyrelsen har i egenskap av tillsynsmyndighet för sjukvården att se till att säkerheten för patienterna ar tillfredsställande. Delta sker genom inspektion och överläggningar med huvudmän och personal. Styrelsen ger också ut råd och anvisningar i ämnet. Jag vill här erinra om att socialstyrelsen i en kungörelse, SOSFS (M) 1978:26, om ansvar för medicinteknisk utrustning i sjukvården m. m. ingående behandlat sjukvårdshuvudmännens och medicinalpersonalens ansvar i samband med sådan utrustning. Styrelsen anför att del följer av huvudmännens ansvar för all sjukvården bedrivs ändamålsenligt att huvudmannen tillhandahåller nödvändiga resurser. Personal med erforderlig teknisk kompetens måste anlitas för att granska och godkänna ny utrustning samt hålla den funktionsduglig. Detta gäller naturligtvis i hög grad radiologisk verksamhet. Huvudmannens arbetsgivaransvar innebär också att arbetsskyddsaspekter måste beaktas. Socialstyrelsen understryker också behovet av utbildning av personal som handhar medicinteknisk utrustning. Styrelsen erinrar om att det ingår i det administrativa ansvar som läkare i överordnad ställning har alt ansvara för att apparatur används rationellt och att underställd personal har erforderlig kompetens för att handha den.

1 svar pä en inlerpellafion i samma ämne av Margot Håkansson i januari 1979 lämnades en ingående redogörelse för de åtgärder som vidtagits för att förbättra strålskyddet inom hälso- och sjukvården. Jag vill därför nu endast redogöra för utvecklingen inom det aktuella området sedan dess.

Strävandena på centralt håll att förbättra strålskyddet har fortsalt under år 1979. Sålunda har Landstingsförbundet i en särskild cirkulärskrivelse i maj 1979 informerat sjukvårdshuvudmännen om strålskyddsproblemen och särskilt pekat på behovet av periodisk tillsyn av röntgenapparatur och ersättning av försliten material så att onödigt höga strålrisker kan undvikas för patienter och personal. Vidare har sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri) beslutat att starta ett projekt som syftar till alt förbättra strålskyddet inom sjukvården. Strålskyddsinstitutets och socialstyrelsens samarbetsgrupp för patienlstrålskydd har fortsatt sitt arbete, och dessa myndigheter avser att snarast komma ut med ett gemensamt nytt cirkulär i ämnet. Socialstyrelsen har också så sent som i

december 1979 i en särskild skrivelse till strålskyddsinstitutet tagit upp frågan om kompetensen hos personal som arbetar med joniserande strålning och därvid understrukit vikten av att det inom röntgendiagnostisk verksamhet alltid - vid sidan av sakkunnig läkare - måste finnas assisterande personal som är väl förtrogen med apparaturen och genomförandet av undersökningarna.

För tillstånd att bedriva radiologiskt arbete inom röntgendiagnostisk verksamhet bör enligt socialstyrelsens uppfattning i normalfallet krävas specialistkompetens i röntgendiagnostik. I sådana fall där detta krav skulle te sig ovanligt - exempelvis vid mindre vårdcentraler i glesbygd med långa avstånd - bör enligt styrelsens förslag krävas att det finns tillgång till specialistkompetent röntgenläkare, t. ex som konsult, och sakkunnig personal för träning av röntgenpersonal och tillsyn av apparatur. Motsvarande krav bör enligt styrelsens mening gälla för sjukvård som bedrivs i privat regi. Detta innebär en betydande skärpning av kraven för radiologisk verksamhet. Enligt vad jag har inhämtat räknar strålskyddsinstitutet med att kunna ta ställning till socialstyrelsens förslag under de närmaste månaderna. För egen del anser jag att vi bör avvakta resultaten av detta arbete och vad som i övrigt görs för att förbättra strålskyddet, innan initiativ tas till andra åtgärder av tvingande karaktär, t. ex. preciserade kompetensregler för olika personalkategorier.

Kontrollen av röntgenutrustning har successivt förbättrats under senare tid. Allt flera landsting har anställt sjukhusfysiker med uppgift att bl. a, svara för teknisk fillsyn av apparatur. Ett flertal sjukvårdshuvudmän har i egen regi börjat se över rutinerna för handläggning av strålskyddsfrågorna. I flera fall har man planer på att införa periodiska kontrollmätningar som en del av rönlgenassistenternas arbetsuppgifter. Det är enligt min mening angeläget att dessa strävanden fortsätter.

När det gäller frågan om registrering av alla röntgenundersökningar som en individ utsätts för är det tveksamt om en sådan särskild registrering pä individbasis har fördelar som uppväger de betydande kostnader för huvudmännen som registreringen medför. Nuvarande patientjournaler innehåller i regel fillräcklig information för alt man vid behov skall få besked om patientens stråldos. En registrering av stråldoser kan f. ö. lätt bli missvisande och kommer sannolikt inte nämnvärt att förbättra noggrannheten i dosuppskattningen.

Av stor betydelse för såväl patientstrålskyddet som personalstrålskyddet är de nya undersökningsmetoder som vuxit fram under senare år. Här kan erinras om ullraljudsdiagnostikens och endoskopins ökande betydelse. Undersökningsmetoder som dessa medför avsevärt minskad belastning av joniserande strålning. I detta sammanhang bör också datortomografin nämnas. Den har medfört att vissa särskilt dosbelastade undersökningsmetoder som innebär komplikationsrisker i hög grad kunnat ersättas. Den snabba tekniskt vetenskapliga utvecklingen kan väntas ge oss ytterligare alternafiv till röntgenundersökningar.

Det bör här också nämnas all socialstyrelsens och strålskyddsinstitutets

Nr 66

Fredagen den 18 januari 1980

Om strålskyddet inom sjukvården

181

Nr 66

Fredagen den 18 januari 1980

Om strålskyddet inom sjukvården

informationsinsatser beträffande strålskyddet och strävandena under 1970-talet alt begränsa den tidigare röntgenexpansionen synes ha varit mycket framgångsrika. Den totala röntgenvolymen har minskat under senare år. Skärpta indikationer för att använda röntgendiagnostik har börjat tillämpas, och angelägenheten av att hålla stråldoserna vid varje undersökning låga beaktas numera allmänt.

Jag vill här erinra om de lokala röntgenkommittéer som efter rekommendation av socialstyrelsen och strålskyddsinstitutet har börjat inrättas inom vissa landstingsområden med uppgift att samordna rönlgenverksarnheten och bevaka strålskyddsfrågor. Dessa kommittéer bör kunna spela en viktig roll i strävandena att förbättra strålskyddet och motverka onödig användning av röntgenstrålning.

Av vad jag har anfört framgår att åtskilligt har gjorts för att förbättra strålskyddet inom sjukvården. Jag är samtidigt väl medveten om att mycket återstår att göra. Enligt min mening måste de problem som är förknippade med röntgenverksamhet angripas pä bred front med en rad olika åtgärder. Några enkla lösningar finns inte. Jag är förvissad om att de berörda ämbetsverken och sjukvårdshuvudmännen kommer all göra vad som är möjligt utan att störa den sjukvårdande verksamheten för att förbättra strålskyddet för patienter och personal.

182

MARGOT HÅKANSSON (fp):

Fru talman! Jag vill först tacka statsrådet Holm för svaret.

På de viktiga punkterna är svaret tyvärr inte så konkret som vore önskvärt. Det är tredje gången jag interpellerar i denna angelägna fråga, och jag vågar dess värre inte tro alt det är sista gången. Jag har också motionsvägen försökt flytta fram positionerna för att fä ett bättre strålskydd för patienter och personal. Visst har det hänt en del som har förbättrat säkerheten inom strålskyddet, men det återstår oändligt mycket, och bristerna är fortfarande stora. Tillstånd saknas, utrustning kontrolleras inle, utbildning saknas eller är bristfällig, och både patienter och personal utsätts för onödig och farlig strålning.

En arbetsmiljögrupp inom Svenska hälso- och sjukvårdens tjänstemannaförbund, SHSTF, har med hjälp av förbundets länsavdelningar gjort en undersökning över hela landet under år 1979. Undersökningen har visat att det finns ett bristande intresse hos arbetsgivarna - i vissa fall har det varit svårt för SHSTF alt få fram uppgifter. Underhåll och service av utrustningen har misskötts på många håll. Ofta har det dröjt länge efler kontrollen av apparatur innan felen åtgärdats. I flera fall har hänvisats till kontroller som statens strålskyddsinslitut, SSI - som i dag är ansvarigt för kontrollerna -gjort för bortåt tio år sedan.

Det skulle behövas kontroll av experter en gång om året. Dessutom behöver specialistpersonal som arbetar med utrustningarna regelbundet göra översyn. De största bristerna finns ute på mindre mottagningar och vårdcentraler. På många ställen finns där direkt farliga apparater. Dessutom saknar många av dem som arbetar med denna apparatur röntgenutbildning.

Den skyddsutrustning som finns används inle heller alllid. I vissa fall har den bristfälliga utrustningen motiverats med de långa avstånden. Patienterna skulle behöva åka långt om man inte fick använda utrustningen på platsen. I stället utsätts alltså personal och patienter för farlig strålning.

Resultatet av detta blir kanske ändå att patienterna måste åka de många milen till ett sjukhus med specialister. Kvaliteten på de bilder som tagits med felaktig utrustning och/eller outbildad personal har ofta varit för dålig. Då utsätts patienten för onödigt många omtagningar av bilder. Tillstånd saknas i många fall. I minst ett fall har röntgenverksamheten stoppats. På vissa sjukvårdsinrättningar i Malmöhus, Östergötlands, Örebro och Jönköpings län och på Gotland saknades tillstånd för röntgenverksamhet.

På ett stort antal inrättningar hade kontroll av strålskyddsinstitutet inte gjorts på mellan fem och tio år. Både tillståndsgivning och kontroll från statens strålskyddsinstitut uppvisar således stora brister. Sjukvårdshuvudmännens ansvarstagande i denna fråga är heller inte så helhjärtat som man kan kräva, och frågan är om inle arbetarskyddsstyrelsen bör kopplas in för utfärdande av sankfionerande föreskrifter.

När det gäller behörighet eller kompetensregler säger statsrådet i svaret all socialstyrelsen i en särskild skrivelse till strålskyddsinstitutet i oktober 1979 har angivit en del om kompetensen hos personal, som arbetar med joniserande strålning, och att detta kommer att betyda en skärpning av kraven för radiologisk verksamhet. Statsrådet säger också alt svar väntas från strålskyddsinstitutet om ett par månader. Jag tror möjligen att detta kan innebära en skärpning pä ett visst sätt, men tillät mig ända att tvivla på effekten av denna skrivelse och strålskyddsinslitulets svar. Just kompetensfrågorna har varit bland de viktiga frågor som under många år har drivits från Svenska hälso- och sjukvärdens tjänstemannaförbund. Det är litet underligt att man nu behöver avge en skrivelse och att inte socialstyrelsen helt enkelt utfärdar kompetensregler.

Jag tror inte att någon avgörande förändring och förbättring av personalens utbildning kommer att ske förrän just det händer som statsrådet vill undvika, nämligen all preciserade kompetens- eller behörighetsregler för olika personalkategorier fastställs och utfärdas.

Del behövs också mer grundläggande kunskaper i grundutbildningen för sjukvårdspersonal - för att öka förståelsen när det gäller strålskydd och riskerna med joniserande strålning.

I ett interpellationssvar som Hedda Lindahl lämnade i januari 1979 fick jag ett ganska positivt svar på frågan om registrering av röntgenundersökningar. Jag är något undrande när det gäller statsrådet Holms tveksamhet inför registrering av röntgenbilder. Varför skulle det vara så svårt och dyrbart att registrera en för individen så riskfylld verksamhet? Vi är ju ganska bra på att registrera olika saker avseende människor i det här landet. I vissa formulär är det nästan fråga om både sko- och skjortnummer-för alt nu skämta litet. Det allvarliga är att det många gånger företas undersökningar med röntgen så att säga för säkerhets skull.

Det blir också många misslyckade bilder, s. k. omtagningar görs. Dessa

Nr 66

Fredagen den 18 januari 1980

Om strålskyddet inom sjukvården

183

Nr 66

Fredagen den 18 januari 1980

Om strålskyddet inom sjukvården

184

finns aldrig registrerade i en journal eller på ett patientkort.

I dag vet vi också att människor tål mindre doser än man troll tidigare. Därför är det viktigt att man ser till att personal utsätts för så små risker som möjligt i sitt arbete. I stort sett hälsoundersöks all berörd personal och man använder också filmdosimeter. Denna är dock inte så tillförlitlig som en ny typ av dosimeter som används inom kärnkraftsindustrin. Den senare mäter mer förfinat erhållna doser. Denna används dock inte i sjukvårdsarbetet, där riskerna för joniserande strålning är betydligt större än vid kärnkraftverken.

Jag vill därför till sist ställa några kompletterande frågor till statsrådet Holm:

1.    Kan vi vänta oss behörighels- eller kompetensregler för all personal som arbetar med joniserande strålning, direkt initierade av statsrådet eller från socialstyrelsen på statsrådets initiativ?

2.    Varför går det inte att via patientkort på dala registrera hur mycket strålning den enskilda människan utsätts för i hälso- och sjukvården? Det är också viktigt att alla misslyckade bilder, s. k. omtagningar, registreras.

3.    Jag tycker inte att svaret ger tillräcklig säkerhet för tillstånd och kontroll av röntgenapparater. Mitt inlägg här har ju visat att kontrollen är mycket bristfällig. Hur skall man kunna förbättra dessa rutiner?

4.    Jag undrar också varför Spri skall kopplas in? Varför skall sjukvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut kopplas in, en ny myndighet som inte har några kunskaper på delta område? Jag skulle gärna vilja ha ett svar på det, Spri måste ändå köpa dessa tjänster från annat håll. Är del inte bättre att den samarbetsgrupp som redan sitter verkligen kan arbeta och fortsätta att ta initiativ i denna fråga?

Statsrådet ELISABET HOLM:

Fru talman! Om man som förutsättning för delegering av biträdande arbetsuppgifter inom röntgenarbetet skulle kräva elt visst preciserat mått av radiologiskt kunnande, kommer betydande praktiska problem att uppstå. Att en person inte har dokumenterad radiologisk utbildning betyder inte nödvändigtvis att denne inte är kompetent att under ansvarig personals ledning biträda med arbetsuppgifter inom det radiologiska verksamhetsområdet. En förutsättning är självfallet att den personal till vilken delegeringen sker har fått sådana kunskaper och erfarenheter alt arbetet kan genomföras med betryggande säkerhet. Jag vill därför återigen understryka behovet av regelbunden och planlagd undervisning i strålskydd för alla som i sitt arbete utsätts för strålning.

Beträffande registrering av röntgenundersökningar vill jag kort redogöra för hur röntgendokumentationen pä sjukhus går till,

I journalen finns remissvaret sotn har en särskild färg som gör att man lätt uppmärksammar det. På varje röntgenavdelning samlas kopior av remissvaren för varje patient och tas fram i samband med begäran om ny röntgenundersökning. Om patient har röntgats många gånger så att återhållsamhet med ytterligare röntgen synes motiverad, tas kontakt med

remitterande läkare för diskussion om det verkligen är nödvändigt rned förnyad röntgenundersökning.

Jag tycker alltså att ytterligare registrering inte är nödvändig.

Jag vill dessutom hänvisa till en artikel i Vårdfacket nr 21 1979, där det klart framgår att man kan åstadkomma förbättrade rutiner på röntgenavdelningarna utan ytterligare lagstiftning.

1 stället för en kostsam obligatorisk registrering, som ändå skulle vara behäftad med stora felkällor på grund av definitionsproblem etc, och som komplement fill de rutiner som används skulle jag vilja förorda noggranna undersökningar på mindre pafientgrupper, som är representantiva för befolkningen som helhet. Sådant underlagsmaterial kan tillsammans med den statistik över antalet undersökningar, som sjukvårdshuvudmännen för och rapporterar till socialstyrelsen, ge en bättre uppfattning om strålriskerna för befolkningen och dessutom till lägre kostnader.

Jag anser att det är en viktig uppgift för lokala röntgenkommittéer att studera sådan stafistik och att göra jämförelser av frekvensen för olika typer av undersökningar mellan olika sjukhus och mellan sjukvårdsområden. Om antalet röntgenundersökningar, t, ex, av bäckenregionen, inom ett sjukvårdsområde ligger avsevärt över antalet sådana undersökningar inom ett annat sjukvårdsområde bör detta kunna leda till diskussion om vad som orsakat skillnaderna och vad man kan göra för att minska antalet undersökningar resp, stråldoser,

I socialstyrelsen studeras den röntgendiagnostiska verksamheten inom sjukvården, fördelad på geografiska områden och på olika typer av undersökningar. Ett led i åtgärderna för att förbättra strålskyddet är att rikta uppmärksamheten på det planeringsunderlag som finns tillgängligt i form av statistik över röntgenverksamhet och på möjligheterna att utveckla den statistiken,

Spris engagemang i de här frågorna ser jag personligen ingenting märkvärdigt i, eftersom Spri har till uppgift att utföra motsvarande studier för sjukvården och vara ett serviceorgan för landstingen i skilda frågor, bl, a, i frågor rörande stråldoser och röntgenverksamhet. Spri har betydande kompetens bland sin personal och kan, där ytterligare förstärkning behövs, skaffa arbetskraft utifrån.

Nr 66

Fredagen den 18 januari 1980

Om strålskyddet inom sjukvården

MARGOT HÅKANSSON (fp):

Fru talman! Inom Svenska hälso- och sjukvårdens tjänstemannaförbund blir man säkert inte överraskad av det här svaret angående de praktiska problem som kommer att uppstå om man kräver kompetens - del har man hört i alla år. Det är ett sätt att kringgå bestämmelser, inte bara när del gäller röntgenverksamhet. Jag trodde att jag skulle möta större förståelse från statsrådet Holm i den här debatten, eftersom vi ändå är kolleger och båda vet vad det gäller för sjuksköterskorna i stort och för dem som sysslar med röntgenverksamhet inom SHSTF speciellt.

Denna verksamhet är ju ganska riskfylld. Jag vet att det kan uppstå praktiska problem, men det har varit mycket dåligt med de normer som man

185

13 Riksdagens protokoll 1979/80:64-66

Nr 66

Fredagen den 18 januari 1980

Om strålskyddet inom sjukvården

har gäll efter hittills. Det har givits exempel på detta i de debatter som jag deltagit i tidigare, och det går att läsa om himmelsskriande saker på små sjukvårdsinrättningar, där läkare som själva inte har haft kompelens i röntgendiagnostik har ansökt om att under en vecka få utbilda personal till att la alla röntgenbilderna på människor. Det finns ett otal dylika exempel som jag skulle kunna dra fram, men jag skall inte göra det nu - vi har ju också en del andra saker att resonera om.

Vi kommer kanske i alla fall en bit längre på väg om socialstyrelsen verkligen initierar en regelbunden- och planlagd undervisning för alla de grupper som inte har fått någon utbildning i riskerna med joniserande strålning. Jag tror alltså att det med god vilja skulle gå alt utfärda kompetensregler.

När det gäller registreringen beskrivs väl ändå ett idealtillstånd, där man ringer upp vederbörande läkare och säger att patienten har röntgats för mycket. Detta händer kanske ibland, men jag tror inte att det på något sätt är regel. Tyvärr är det så att all sjukvårdspersonal som inte sysslar med just det här arbetet har mycket dåliga kunskaper i röntgen- och strålskydd, och personalen har också fått mycket bristfälliga kunskaper i sin grundutbildning - som jag redan har betonat i mitt tidigare anförande - och därför inser man inte riskerna som är förknippade med röntgen. Det inträffar per år över 100 dödsfall där man misstänker att anledningen varit strålning från röntgenbehandling inom sjukvården, men på något sätt är det som om sjukvårdens farlighet inte fick sättas i fråga,'

Jag tror att kostnaderna är rätt överdrivna också. Vi får mer och mer dala inom andra områden, och det blir billigare och billigare att använda dem. På data skulle man också kunna registrera - det har jag sagt många gånger nu -alla de misslyckade bilder man tar. Det är inte så ovanligt all rnan tar misslyckade bilder - det kan röra sig om ett ganska stort antal.

Det är väl möjligt att de lokala röntgenkommittéerna kan göra något åt frågan om hur stora doser man har för röntgen inom olika områden i landet. Men det är bara det att del inte finns lokala röntgenkommiltéer i alla landsting. Huvudmännen har visat elt ganska ljumt intresse för att sätta i gång den här verksamheten. Jag tror alt på något sätt måste det komma direktiv och tvingande bestämmelser frän socialstyrelsen om det skall ske någonting i denna verksamhet.

Sedan vill jag ha ytterligare förklaring till varför man skall lägga det här på Spri. Vad jag vet har nog inte Spri så stora kunskaper i den här verksamheten. Är det inte bättre att det ligger hos samarbetsgruppen mellan socialstyrelsen och strålskyddsinstitutet, dvs. den grupp som sysslar med det nu, än att bygga upp en helt ny verksamhet? På något sätt får jag intrycket av att man hit och dit skriver brev och sätter till nya grupper som en sorts intäkt för att man gör någonting. I själva verket händer ingenting.

Jag vill, statsrådet Holm, gärna ha litet mer klargörande svar på dessa punkter.

186

Statsrådet ELISABET HOLM:

Fru talman! Låt mig först ta upp frågan om Spri, och varför Spri skall kopplas in på det här.

Spri är, som jag tidigare sade, ett serviceorgan för landstingen och beslutar om sina projekt efter att ha hört de önskemål som finns från landstingen. Det är alltså beslutat om ett stort projekt i det här avseendet. Eftersom jag har varit styrelseledamot av Spri i ganska många år vet jag att det finns kompetens och kan anskaffas kompetens genom Spri för att utföra den hår undersökningen.

I likhet med Margot Håkansson anser jag att det är angeläget att allt radiologiskt arbete utförs av personal med tillräckliga kunskaper samt att personalen informeras om de risker som det arbetet medför. Jag avser att föreslå regeringen att fästa berörda myndigheters - UHÄ och SÖ -uppmärksamhet på att dessa frågor beaktas i utbildningsplaneringen.

Av mitt interpellationssvar framgår också att det ankommer på arbetsgivaren att se till att personalen har den utbildning som krävs för att syssla med radioterapeutiskt och röntgendiagnostiskt arbete. Bland åtgärderna för att förbättra strålskyddet måste självfallet efterutbildning ingå som ett viktigt led. Det är enligt min mening angeläget att sådan utbildning utgör ett normalt inslag inom hälso- och sjukvården. Man kan naturligtvis vara misstänksam mot att arbetsgivaren, sjukvårdshuvudmannen, inte fullföljer de hår verkligt klart formulerade uppgifterna. Jag tycker ändå att man måste lita till att arbetsgivaren beaktar dessa problem. Jag tycker inte heller att det är särskilt meningsfullt att utfärda skärpta kompetensregler i vissa fall när utbildad personal inte finns i tillräckligt antal. Jag vet att det häi förekommit och kanske också fortfarande förekommer brister beträffande kompetensen. De skräckexempel som Margot Håkansson anför torde dock vara undantagsfall som från min sida på intet vis kan accepteras.

Jag betraktar ingalunda de rutiner som jag redovisade som några idealrutiner, utan jag tror de är ganska vanligt förekommande. Jag tror också att läkarna numera är väl medvetna om det väsentliga i alt man beaktar dessa frågeställningar, att röntgenundersökningar inle längre görs bara för säkerhets skull, utan att man verkligen har klart för sig att de skall vara motiverade.

Enligt vad jag har inhämtat från strålskyddsinstitutet har insatserna för att förbättra strålskyddet i landet under det senaste decenniet lett till minskade strålningsrisker för den berörda individen. Den ökade strålningsanvändningen har visserligen gjort att allt fler individer kommer i kontakt med strålningen, t, ex, genom tandröntgenundersökningarna, som ökat mycket kraftigt. När det gäller tandröntgen har strålbelastningen per film ungefär halverats under samma period, varför strålbelastningen per berörd person minskats väsentligt. Liknande förhållanden gäller för undersökningar med radioaktivt material i sjukvården.

Det minskade antalet skärmbildsundersökningar är också exempel på att skärpta indikationer haft effekt. Jag ser positivt på möjligheterna att genom skärpta indikationer ytterligare minska strålningsriskerna för individen. Det

Nr 66

Fredagen den 18 januari 1980

Om strålskyddet inom sjukvården

187

Nr 66

Fredagen den 18 januari 1980

Om strålskyddet inom sjukvården

behövs härvid både central vägledning och lokalt arbete. Jag tror också att tillgänglig teknik kan utnyttjas bättre genom insatser av såväl centrala organ som huvudmännen själva, I detta sammanhang tycker jag att lokala röntgenkommiltéer spelar en viktig roll. Jag vill här understryka betydelsen av att sådana kommittéer kommer till stånd vid större sjukhus. Dessa kommittéer bör ha till uppgift att se till att strålskyddet är tillfredsställande även vid övriga sjukvårdsinrättningar med sådan utrustning inom sjukvårdsdistriktet.

188

MARGOT HÅKANSSON (fp):

Fru talman! Jag tackar statsrådet Holm för detta klarläggande.

På några punkter tror jag att vi kan vara överens om all det går att genom idogt arbete tillsammans driva fram positionerna i den här viktiga frågan. Till ett officiellt protokoll kan man väl säga, att hade inte Svenska hälso- och sjukvårdens tjänstemannaförbund verkligen drivit dessa frågor hade vi inle haft de förbättringar vi har i dag. Detta tillsammans med att jag under tre år drivit frågorna här i riksdagen har gjort att vi kommit en bit på väg.

Jag tror att man är alltför rädd för att utfärda kompetensregler. Det har ju ändå i många sammanhang kunnat utfärdas kompetensregler, och man har kunnat ge dispens. Jag tror inte att det är oöverstigliga hinder i den här onekligen farliga verksamheten heller. Min grundläggande uppfattning är att det inom en verksamhet med joniserande strålning behövs skärpta regler. Man behöver kompetensregler för personalen, och då får man under en viss tid utfärda dispensregler.

Statsrådet Holm sade att jag hade anfört skräckexempel. Tyvärr är dessa inte få. Det händer och har hänt mycket enligt den utredning som gjorts av Svenska hälso- och sjukvårdens tjänstemannaförbund. För mer än ett är sedan avslöjades en skandal vid ett kliniskt fysiologiskt laboratorium på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, I 25 år hade man där gjort genomlysningar utan tillstånd. Del tillstånd som fanns var inlåst i klinikchefens kassaskåp, I tillståndet angavs det att personalen fick utsättas för högst 30 minuters genomlysning per vecka, I själva verket exponerades de anställda fem timmar per vecka. Personalen kände inte till villkoret om 30 minuter, eftersom tillståndet som sagt låg inlåst. Fyra pesoner som arbetade på laboratoriet - däribland en röntgensköterska - fick cancer.

Detta är väl en av de orsaker som blev den tändande gnistan och ledde till att Svenska hälso- och sjukvårdens tjänstemannaförbund gjorde den här enkäten med hjälp av sina länsavdelningar.

Jag kan också berätta att denna röntgensköterska som drabbades av cancer nu har fått 40 000 kr, i ersättning från sjukvårdsförvaltningen i Göteborg, men man erkänner inte att hennes sjukdom skulle vara orsakad av den strålning hon utsatts för i sitt arbete. Statens strålskyddsinslitut erkände det inte heller utan sade, sedan institutet fått ärendet från riksförsäkringsverket, att sannolikheten för ett sådant samband knappast överstiger några få procent och att det är mycket mer sannolikt att vederbörandes sjukdom inle är strålningsorsakad - detta trots att denna sjuksköterska alltså varit utsatt

för så mycket mer strålning än vad som är tillåtet. Da blir man kanske litet pessimistisk om statens strålskyddsinstituts förståelse för de stora riskmomenten. Jag tycker att antingen borde strålskyddsinstitutet ha myckel bättre resurser, om det skall fortsätta alt vara kontroll- och tillståndsmyndighet, eller också måste socialstyrelsen ta ett större ansvar just när det gäller den joniserande strålningen inom sjukvården.

Jag skulle också vilja fråga om det inte förekommer någon diskussion mellan socialstyrelsen och strålskyddsinstitutet i den här frågan. Jag har nämligen ännu inte fått en motion behandlad i utskottet, en motion som jag väckte i januari förra året tillsammans med Marianne Lundqvist, som nu är ordförande i SHSTF. Motionen behandlar frågan om ansvaret mellan socialstyrelsen och strålskyddsinstitutet när det gäller den joniserande strålningen på sjukhusen och inom sjukvården över huvud taget. På jordbruksdepartementet och inom jordbruksutskottet, som skall handlägga dessa frågor, är man väldigt vilsen när det gäller detta ärende. Jordbruksutskottets ordförande har väl mer eller mindre sagt: Gånge denna kalk ifrån mig.

Nr 66

Fredagen den 18 januari 1980

Om strålskyddet inom sjukvården

Statsrådet ELISABET HOLM:

Fru talman! Jag vill klart deklarera min högaktning för SHSTF:s insatser för att förbättra förhållandena inom röntgenverksamheten vid sjukhusen. Jag har inte i interpellationssvaret nämnt detta, men jag vill gärna göra det nu.

Jag vill än en gång hänvisa till artikeln i tidskriften Vårdfacket nr 211979, där det verkligen klart framgår hur man kan åstadkomma mycket förbättrade rutiner genom ett samarbete mellan olika personalgrupper. Personligen tycker jag att detta är ett mer tillfredsställande sätt att handlägga de här frågorna på än genom ytterligare lagstiftning.

De, som jag kallar dem, skräckexempel som har anförts kan självfallet inte accepteras, men det måste ankomma på huvudmännen, landstingen, att följa de bestämmelser som finns om kontroll av röntgenverksamheten och undvika att sådana här saker verkligen förekommer, F, ö, ankommer inte på mig att kommentera enskilda fall. Jag kan alltså inte kommentera fallet i Göteborg t, ex.

Beträffande den motion som är ett år gammal som Margot Håkansson nämnde kan jag tyvärr inte heller lämna något besked, I det fallet måste det bli socialutskottet, som handlägger motionen, som får svara,

MARGOT HÅKANSSON (fp):

Fru talman! Ja, jordbruksutskottet har hänvisat motionen till socialutskottet, och den kommer säkert att behandlas. Men vad jag frågade konkret var om del möjligen är så att man har tagit upp någon diskussion mellan socialstyrelsen och jordbruksdepartementet angående joniserande strålning inom sjukvården. Jag har nämligen tidigare här i riksdagen påtalat alt det är bekymmersamt att den här verksamheten sorterar under jordbruksdepartementet och inte under socialstyrelsen.

189

Nr 66

Fredagen den 18 januari 1980

Om strålskyddet inom sjukvården

Statsrådet ELISABET HOLM:

Fru talman! Jag kan bara komplettera med att säga att en översyn av strålskyddslagen övervägs inom jordbruksdepartementet. Därvid kanske också den här frågan kan beaktas.

MARGOT HÅKANSSON (fp):

Fru talman! Jag ber att få tacka statsrådet Holm för det svaret. Jag hoppas på framgång i arbetet för ett bättre strålskydd för patienter och personal. Jag tror att det är viktigt att vi fortsätter att driva denna fråga på alla fronter.

190

Överläggningen var härmed avslutad.

§ 13 Föredrogs och hänvisades Motionerna

1979/80:258-264 fill konstitutionsutskottet 1979/80:265 till finansutskottet 1979/80:266-270 till skatteutskottet 1979/80:271-273 till justitieutskottet 1979/80:274 till lagutskottet 1979/80:275 till utrikesutskottet 1979/80:276 till försvarsutskottet 1979/80:277-279 till socialförsäkringsutskottet 1979/80:280-283 fill socialutskottet 1979/80:284-286 till kulturutskottet 1979/80:287-293 till utbildningsutskottet 1979/80:294-302 till trafikutskottet 1979/80:303-308 till jordbruksutskottet 1979/80:309-319 till näringsutskottet 1979/80:320-326 till arbetsmarknadsutskottet 1979/80:327-332 till civilutskonet 1979/80:333 fill näringsutskottet 1979/80:334 till skatteutskottet 1979/80:335 till utbildningsutskottet 1979/80:336 till näringsutskottet 1979/80:337 till skatteutskottet 1979/80:338 fill civilutskottet 1979/80:339 fill lagutskottet

§ 14 Föredrogs och bifölls Interpellationsframställning 1979/80:120

§ 15 Förste vice talmannen meddelade att på föredragningslistan för nästa sammanträde skulle propositionerna nr 100 och 101 sättas sist.

§ 16 Anmäldes och bordlades

Motionerna

1979/80:340 av Marianne Karlsson om viss arbetsrutin i riksdagen

1979/80:341 av Marianne Karlsson om utarbetande av en svensk nutidshistoria för perioden 1970-1979

1979/80:342 av Marianne Karlsson om förbättring av statens skadereglering

1979/80:343 av Catarina Rönnung om ökat rättsskydd mot dalorbrottslig-het

1979/80:344 av Marianne Karlsson om inställande av den planerade allmänna folk- och bostadsräkningen

1979/80:345 av Lars Werner m. fl. om åtgärder mot inflationen

1979/80:346 av Pär Granstedt m.fl. om införande av en förpackningsskatt

1979/80:347 av Margot Håkansson om beskattningen av sockerfria konfek-tyrprodukter

1979/80:348 av Sven Johansson om avdrag vid inkomsttaxeringen för kostnader för privat barntillsyn

1979/80:349 av Bertil Jonasson om uppbörden av hundskatt

1979/80:350 av Bengt Silfverstrand och Hans Pettersson i Helsingborg om ändrade bestämmelser om fastighetsägares ränteavdrag och räntebidrag

1979/80:351 av Ingrid Sundberg och förste vice talmannen Ingegerd Troedsson om slopande av sambeskattningen av förmögenheter tillhörande fosterföräldrar och fosterbarn

1979/80:352 av Knut Wachtmeister m. fl. om översyn av bestämmelserna om kvarskatteavgift m. m.

1979/80:353 av Knut Wachtmeister m.fl. om beskattningen av ideella föreningar

1979/80:354 a\ Jan-Eric Virgin om slopande av garantibelopp för jordbruksfastigheter

1979/80:355 av Marianne Karlsson om patentansökningar

1979/80:356 av Pär Granstedt m. fl. om ett internationellt naturresursår

1979/80:357 av Sten Sture Paterson om inrättande av en internationell hydrologisk forskningscentral

1979/80:358 av Lars Werner m. fl. om bojkottålgärder mot Chile

1979/80:359 av Mårten Werner m. fl. om utvärdering av svenska biståndsinsatser

1979/80:360 av Olle Wästberg i Stockholm; w.//. om vidgade svenska ekonomiska sanktioner mot Sydafrika

1979/80:361 av Göran Persson m. fl. om bevarande av civilförsvarsskolan i Katrineholm

1979/80:362 av Hugo Bengtsson och Bengt Silfverstrand om uppbörden av arbetsgivaravgifter och skatter m, m,

1979/80:363 av Bonnie Bernström och Olle Wästberg i Stockholm om möjligheterna att utnyttja föräldraledighet

1979/80:364 av Magnus Persson och Ing-Marie Hansson om tillämpningen av bestämmelserna om föräldraförsäkring

Nr 66

Fredagen den 18 januari 1980

191

Nr 66                      1979/80:365 av Nils Hjorth m. fl. om den yrkesmedicinska verksamheten vid

Fredagen den           Akademiska sjukhuset i Uppsala

18 innrnri 1980_ 1979/80:366 av Per Olof Håkansson m.fl. om ändrade bestämmelser för
_____________       impregnering av virke

1979/80:367 av Elver Jonsson m. fl. om en allmän registrering av alkoholinköp

1979/80:368 av Inga Lantz m.fl. om alternativa semesterformer

1979/80:369 av Margareta Andrén och Olle Grahn om användningen av alkoholfritt nattvardsvin

1979/80:370 av Nils Hjorth om inrättande av ett vallonmuseum

1979/80:371 av Tore Nilsson och Börje Stensson om förvaringen av vissa boksamlingar m. m.

1979/80:372 av  Tore Nilsson m. fl.  om en utställning belysande  vissa folkrörelser

1979/80:373 av Karl-Eric Norrby om lokalradions utveckling m. m.

1979/80:374  av  Anita   Bråkenhielm   m. fl.   om   en   mera   differentierad skolutbildning

1979/80:375 av Larz Johansson och Kerstin Göthberg om anställningen av lärare

1979/80:376 av Helge Klöver m. fl. om en polymerteknisk linje vid högskolan i Jönköping

1979/80:377 av Bo Lundgren m. fl. om lågstadielärarutbildning vid högskolan i Kristianstad, m, m,

1979/80:378 av Catarina Rönnung m. fl. om grundläggande rättsutbildning vid högskolan i Jönköping

1979/80:379 av Marie-Ann Johansson m. fl. om ökad trivsel pä tågen

1979/80:380 av Gunnar Oskarson m.fl. om utbyggnad av västkustbanan

1979/80:381 av Birger Rosqvist och Per-Axel Nilsson om upprustningen av vissa järnvägssträckor

1979/80:382 av Martin Segerstedt m.fl. om minskad saltning av vintervägar

1979/80:383 av Lars Werner m.fl. om bemanningen av lok

1979/80:384 av Olle Östrand m.fl. om sjöfartspolifiken

1979/80:385 av Rolf Dahlberg och Erik Olsson om ökad återvinning av pappersavfall

1979/80:386 av Pär Granstedt m. fl. om insamling av förbrukade batterier

1979/80:387 av John Johnsson m. fl. om åtgärder mot vattenföroreningarna i Klingavälsån

1979/80:388 av Oswald Söderqvist m. fl. om åtgärder mot viss animaliepro-duktion

1979/80:389 av Lars Werner m. fl. om fillvaratagande av returpapper

1979/80:390 av Stina Andersson och Pär Granstedt om fördelningen av fritidshusägarnas elavgifter

1979/80:391  av  Carl-Henrik Hermansson  m. fl.   om  en  utredning om verktygsmaskinindustrin, m, m, 192

1979/80:392 av Per Olof Håkansson rn. fl. om ökat statligt engagemang i gummiindustrin

1979/80:393 av Per Olof Håkansson m. fl. om ändrade regler för val av huvudmän i sparbanker

1979/80:394 av Per Olof Håkansson m. fl. orn kommunal styrelserepresentation i vissa foretag

1979/80:395 av Sven Johansson och Arne Fransson om stöd åt uppfinnare

1979/80:396 av Lars Werner m. fl. om riktlinjer för en ny tekopolitik

1979/80:397 av Wilhelm Gustafsson och Elver Jonsson om upprustning av grusvägsnätet i Älvsborgs län

1979/80:398 av Marie-Ann Johansson m. fl. om prissättningen på visst informationsmaterial på arbetsrättens område

1979/80:399 av Ivar Franzén och Rolf Andersson om ornbildning av bostadsbidraget

1979/80:400 av Larz Johansson och Tage Sundkvist om lilläggskoefficient för mindre flerbostadshus

1979/80:401 av Lars Werner m. fl. om tomträttsupplåtelse av kommunal mark

1979/80:402 av Lars Werner m. fl. om förbättring av boendemiljön

1979/80:403 av Lars Werner m. fl. om lån för täckande av hyresföriuster i allmännyttiga bostadsföretag

1979/80:404 av Lars Werner m. fl. om överförande av mark och hyreshus i kommunal ägo

1979/80:405 av Gunnel Liljegren m. fl. om tolkutbildningen

1979/80:406 av Gunnel Liljegren m.fl. om en enhetlig tolktaxa

1979/80:407 av Stig Olsson m. fl. om fidigareläggning av vissa väginvesteringar i Västernorrlands län

1979/80:408 av Stig Olsson m. fl. om beredskapsmedel fill vägförbätlringar i Västernorrlands län

Nr 66

Fredagen den 18 januari 1980

193

Nr 66

Fredagen den 18 januari 1980

Meddelande om fråga

§ 17 Meddelande om fråga

Meddelades att följande fråga framställts

den 18 januari

1979/80:278  av   Lennart  Nilsson   (s)  till   kommunikationsministern  om åtgärder för alt lindra följderna av Almöbrokatastrofen:

Vilka åtgärder är regeringen beredd att vidta för att underiätta följderna av den stora katastrofen vid Almöbron i Bohuslän?

§ 18 Kammaren åtskildes kl. 13.37.

In fidem

SUNE K. JOHANSSON

/Solveig Gemert