Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1979/80:58

Onsdagen den 19 december

Kl. 09.00

§ 1 Val av valprövningsnämnd

Företogs val av ordförande, ersättare för ordföranden, sex ledamöter och sex suppleanter i valprövningsnämnden,

SVEN ANDERSSON (fp):

Herr talman! Valberedningen har berett de pä föredragningslistan upptagna valen. Den har därvid enhälligt beslutat om gemensamma listor för valen av ledamöter och suppleanter i valprövningsnämnden. Även i övrigt föreligger enhälliga förslag. Förslagen framgår av en i kammaren utdelad promemoria.

I egenskap av ordförande i valberedningen ber jag att till talmannen få överlämna de gemensamma listorna.

Kammaren utsåg - för tiden från valet till dess nytt val av valprövningsnämnd ägt rum - till

ordförande justitierådet Bengt Hult

ersättare för ordföranden regeringsrådet Stig Nordlund

De av Sven Andersson avlämnade gemensamma listorna för val av ledamöter och suppleanter i valprövningsnämnden upplästes av talmannen och godkändes av kammaren, varvid befanns att följande personer, vilkas namn i här angiven ordning upptagits på resp. listor, utsetts för tiden från valet till dess nytt val av valprövningsnämnd ägt rum till

ledamöter i valprövningsnämnden hovrättslagmannen Åke Wikner riksdagsledamoten Hilding Johansson riksdagsledamoten Bertil Fiskesjö riksdagsledamoten Wivi-Anne Cederqvist riksdagsledamoten Torkel Lindahl ombudsmannen Rune Hammarbäck

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. m.

suppleanter i valprövningsnämnden hovrättsrådet Anders Hedström riksdagsledamoten Kurt Ove Johansson sekreteraren Erik A. Eriksson riksdagsledamoten Yngve Nyquist organisationschefen Gunnar Bäckström organisationssekreteraren Lars Pettersson

§ 2 Justerades protokollet för den 11 innevarande månad.

§ 3 Föredrogs och bifölls Interpellafionsframställningarna 1979/80:108-110

§ 4 Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. m.

Föredrogs skatteutskottets betänkande 1979/80:20 med anledning av propositionen 1979/80:58 om fortsatt reformering av inkomstskatten, rn. m., jämte motioner.

Regeringen (budgetdepartementet) hade i propositionen 1979/80:58 föreslagit att riksdagen skulle anta vid propositionen fogade förslag till

1. lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt,

2. lag om ändring i komrnunalskatlelagen (1928:370),

3. lag om ändring i taxeringslagen (1956:623),

4. lag om ändring i uppbördslagen (1953:272),

5. lag om ändring i lagen (1958:295) om sjömansskatt,

6. lag om ändring i lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om kommuns och annan menighets utdebitering av skall m. m.,

7. lag om ändring i lagen (1961:436) om församlingsstyrelse,

8. lag om ändring i lagen (1970:172) om begränsningar av skatt i vissa fall,

9. lag orn ändring i lagen (1962:381) om allmän för'säkring,

10. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbelsskadeförsäkring.

Det under 7 angivna förslaget hade upprättats i samråd med chefen för kommundepartementet, och de under 9 och 10 upptagna förslagen i samråd med chefen för socialdepartementet.

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll anfördes följande: "I propositionen lämnas förslag om en fortsatt reformering av inkomstskatten. Marginalskattesänkningar föreslås för 1980 års inkomster mellan ca 35 000 kr. och 116 000 kr. Den största sänkningen, med 4 procentenheter, genomförs i skikten mellan 58 000 kr, och 75 000 kr. Vidare föreslås att en marginalskattespärr införs, enligt vilken den sammanlagda statliga och kommunala marginalskatten inte får överstiga en viss gräns. Denna föreslås

utgöra 80 % i inkornstskikt upp till 30 basenheter- 174 000 kr. år 1980-och 85 % för inkomstdelar därutöver. Den gällande regeln om begränsning av det totala skatteuttaget, den s, k, 80/85-procentregeln, föreslås anpassad till marginalskattetaket,

I propositionen redovisas den lagtekniska regleringen av den reform av del kommunala skatteunderlaget som utgjorde ett led i propositionen om den kommunala ekonomin (prop, 1978/79:95). Grundavdraget vid den kommunala inkomsttaxeringen föreslås i det sammanhanget höjt från 4 500 kr. till 6 000 kr., medan det statliga grundavdraget föreslås slopat. Den särskilda skattereduktionens storiek anpassas till de nya reglerna för grundavdragen och en teknisk anpassning av den statliga inkornstskatteskalan genomförs.

Även utformningen av folkpensionärernas skattelättnader behandlas i propositionen. För år 1980 föresläs en höjning av det extra avdraget. Vidare läggs förslag fram om deklarationspliklsgränsen för folkpensionärer vid 1980 års taxering.

Slutligen föreslås i propositionen att avgift för arbetslöshetsförsäkring, som tidigare har varit avdragsgill endast inom ramen för det s. k. kapitalförsäkringsavdraget, skall få dras av från inkomsten i förvärvskällan.

De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 januari 1980,''

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. m.

1 detta sammanhang hade behandlats dels de med anledning av propositionen väckta motionerna 1979/80:129 av Olof Palme m.fl. (s), vari hem.ställts alt riksdagen skulle

1. med avslag på punkten 1 i propositionen anta av motionärerna framlagt förslag till lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt, innebärande bl, a, att indexregleringen av skatteskalan skulle slopas liksom den föreslagna marginalskattespärren och att fysiska personer - i stället för skattereduktion - skulle ha rätt till särskilt avdrag från slutskatten med ett belopp motsvarande 10 % av den påförda kommunalskatten, dock lägst 700 och högst 2 400 kr,; motionärernas förslag medförde något större sänkningar av totalskatten än enligt propositionen för inkomster upp till drygt 70 000 kr, men mindre för inkomster däröver,

2. avslå det i propositionen punkten 2 framlagda förslaget till lag om ändring i kommunalskaltelagen (1928:370),

3. avslå det i propositionen punkten 3 framlagda förslaget till lag om ändring av taxeringslagen (1956:623),

4. med avslag pä punkten 4 i propositionen anta av motionärerna framlagt förslag fill lag om ändring i uppbördslagen (1953:272),

5. avslå det i propositionen punkten 5 framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1958:295) om sjömansskatt,

6. avslå det i propositionen punkten 6 framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om kommuns och annan menighets utdebitering av skatt,

7. avslå det i propositionen punkten 7 framlagda förslaget till lag om

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. m.

ändring i lagen (1961:436) om församlingsstyrelse,

8. avslå det i propositionen punkten 8 framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1970:172) om begränsning av skatt i vissa fall,

9. avslå det i propositionen punkten 9 framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

10. avslå det i propositionen punkten 10 framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,

11. hos regeringen hemställa att bruttoskatiekommitténs arbete snarast skulle slutföras och läggas till grund för ett regeringsförslag som underställdes riksdagerr för beslut under innevarande riksmöte.

1979/80:130 av Lars Werner m. fi. (vpk), vari hemställts att riksdagen beslutade

1, att hos regeringen hemställa om skyndsamt förslag om slopande av indexregleringen i skattesystemet,

2, att avslå regeringens förslag till sänkning av marginalskattesatserna för år 1980,

3, att avslå regeringens förslag om marginalskattespärrar, m, m,,

4, att hos regeringen hemställa om förslag i enlighet med vad i motionen anförts rörande folkpensionärernas beskattning med innebörden alt folkpension och pensionsfillskott jämte en sidoinkomsl om 1 000 kr, skulle vara befriade från beskattning,

5, att slopa hela momseffekten på livsmedel,

6, att hos regeringen hemställa om skyndsamt förslag om en extra skattereduktion om 1 000 kr, vid beskattningsbara inkomster mellan 30 000 kr, och 80 000 kr, samt med avtrappning i övriga inkomstskikt enligt i motionen angivna regler,

7, att höja bolagsskatten med 10 procentenheter till 50 %,

8, att höja skatten på stora förmögenheter enligt i motionen angiven skala,

9, att slopa 80/85-procentsregeln,

10, att höja skatten på arv och gåvor med i genomsnitt 50 %,

11. att hemställa hos regeringen om skyndsam utredning av de samlade
marginaleffekterna av ökade inkomster, bidragsbortfall och avgiftshöjning
ar, vilken borde följas av skyndsamt förslag i frågan.

dels motionen 1979/80:4 av Olof Palme m, fl. (s) till den del den överlämnats tiv finansutskottet till skatteutskottet, nämligen såvitt avsåg yrkandena 2 och 3 (delvis) att riksdagen skulle

2. hos regeringen anhålla om ett skyndsamt förslag till skatteomläggning för 1980 med en utformning som i huvudsak överensstämde med vad som i motionen anförts och med det uttalade syftet att underlätta den nu förestående avtalsrörelsen,

3. hos regeringen anhålla om skyndsamt förslag till åtgärder för att stimulera industriinvesteringarna bl. a. genom ett extra skatteavdrag i samband med att vissa fondmedel togs i anspråk.

dels de under allmänna motionstiden vid 1978/79 års riksmöte väckta motionerna

1978/79:307 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari hemställts att riksdagen skulle uttala sig för en radikal förändring av avdragssystemet i beskattningen och hos regeringen begära att förslag härom snarast förelades riksdagen, innebärande

1, slopande av sparavdragel,

2, slopande av representationsavdraget,

3, slopande av rätten all göra avdrag för underskott i en förvärvskälla från inkomsten i en annan förvärvskälla,

4, begränsning av ränteavdragen så att sådana medgavs för räntor pä elt skuldbelopp om maximalt 200 000 kr,, men ej däröver,

5, begränsning av avdragsrätten när det gällde utgifter för upprustning och ombyggnad av hyresfastigheter,

6, höjning av schablonavdraget under inkomst av tjänst,

7, förändring av avdragsreglerna, så alt medgivet avdrag ej skedde som nu från inkomsten utan från skallen med viss procentuell andel av beloppet,

1978/79:1141 av Stig Gustafsson m. fl, (s),

1978/79:1629 av Olof Palme m, fl, (s) såvitt nu var i fråga (yrkande 2),

1978/79:1724 av Oskar Lindkvist (s) och Per Bergman (s),

1978/79:1728 av Kari Erik Olsson m, fl, (c) och

1978/79:1739 av Per Stjernström (c).

Utskottet hemställde

1, beträffande det kommunala skatteunderlaget att riksdagen med avslag pä motionen 1979/80:129 i denna del skulle bifalla propositionen 1979/80:58 i motsvarande del,

2, beträffande skatten på 1980 års inkomster och marginalskatlespärr att riksdagen med avslag på motionen 1979/80:4 yrkandet 2, motionen 1979/ 80:129 i denna del och på motionen 1979/80:130 yrkandena 1-3 skulle bifalla propositionen i motsvarande del,

3, beträffande bruttoskatt att riksdagen skulle avslå motionen 1979/ 80:129 i denna del,

4, beträffande industriinvesteringar att riksdagen skulle avslå motionen 1979/80:4 yrkandet 3 i motsvarande del,

5, beträffande moms på mat att riksdagen skulle avslå motionen 1979/80:130 yrkandets, - ■

6, beträffande extra skattereduktion m, m. att riksdagen skulle avslå motionen 1979/80:130 yrkandet 6,

7, beträffande skärpt bolagsskatt och skärpt skall på förmögenhet, arv

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. in.

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. m.

och gåva att riksdagen skulle avslå inotionen 1979/80:130 yrkandena 7-10,

8, beträffande marginalskatlespärr i kombination med lönestopp i vissa fall att riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:1739,

9, beträffande utredning om marginalskatteeffekter att riksdagen skulle avslå motionen 1979/80:130 yrkandet 11,

10, beträffande folkpensionärernas beskattning att riksdagen med avslag på motionen 1979/80:129 i denna del och på motionen 1979/80:130 yrkandet 4 skulle bifalla propositionen i motsvarande del,

11, beträffande avdrag för premie för arbetslöshetsförsäkring att riksdagen med avslag på rnotionen 1979/80:129 i denna del skulle bifalla propositionen i motsvarande del,

12, beträffande vissa ulredningsfrågor m. m. alt riksdagen skulle avslå

a, motionen 1978/79:307,

b, mofionen 1978/79:1141,

c, motionen 1978/79:1629 yrkandet 2,

d, motionen 1978/79:1724,

e, motionen 1978/79:1728,

13, beträffande författningsförslagen alt riksdagen skulle anta de i
propositionen framlagda förslagen till

a. lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt rned den
ändringen att 10 a § skulle erhålla av utskottet föreslagen lydelse, innebä
rande en redaktionell ändring,

b. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),

c. lag om ändring i taxeringslagen (1956:623),

d. lag om ändring i uppbördslagen (1953:272),

e. lag om ändring i lagen (1958:295) om sjömansskatt,

f. lag om ändring i lagen (1956:269) med särskilda bestämmelser om
kommuns och annan menighets utdebitering av skatt m. m,

g. lag om ändring i lagen (1961:436) om församlingsstyrelse,

h, lag om ändring i lagen (1970:172) om begränsning av skatt i vissa fall,

i, lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring, j. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring.

Reservation hade avgivits av Erik Wärnberg, Valter Kristenson, Hagar Normark, Bo Forslund, Egon Jacobsson, Anita Johansson och Bo Södersten (samtliga s) som ansett att utskottet under 1-4, 10 och 13 bort hemställa

7 och2 mom. beträffande det kommunala skatteunderlaget, skatten på 1980 års inkomster och marginalskattespärr

att riksdagen med bifall till motionen 1979/80:129 i dessa delar och motionen 1979/80:130 yrkandena 1-3 samt med anledning av motionen 1979/80:4 yrkandet 2 skulle avslå propositionen 1979/80:50 i motsvarande delar.

3 mom. beträffande bruttoskatt

att riksdagen med bifall till motionen 1979/80:129 i denna del hos regeringen begärde att bruttoskattekommitténs arbete snarast skulle slutföras och läggas till grund för ett regeringsförslag som underställdes riksdagen för beslut under innevarande riksmöte,

4 mom. beträffande industriinvesteringar

att riksdagen med bifall till motionen 1979/80:4 yrkandet 3 i motsvarande del hos regeringen begärde skyndsamt förslag till åtgärder för att stimulera industriinvesteringarna bl. a. genom ett extra skatteavdrag i samband med att vissa fondtnedel togs i anspråk i enlighet med vad som anförts i motionen.

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. m.

10 mom. beträffande folkpensionärernas beskattning

att riksdagen med avslag på motionerna 1979/80:129 i denna del och 1979/80:130 yrkandet 4 samt med anledning av propositionen beslutade i enlighet med vad reservanterna anfört.

13 inom. beträffande författningsförslagen

att riksdagen med anledning av vad reservanterna anfört och hemställt skulle

1. tned avslag på det i propositionen punkten 1 angivna förslaget anta av reservanterna framlagt förslag till lag om ändring i lagen (1947:576) orn statlig inkomstskatt,

2. anta det vid propositionen fogade förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370) med de ändringar att dels 19, 48 och 53 §§ och anvisningarna till 21,24 och 32 §S skulle utgå ur förslaget, dels punkt 2 av anvisningarna till 50 § skulle erhålla av reservanterna föreslagen lydelse,

3. anta det vid propositionen fogade förslaget till lag om ändring i taxeringslagen (1956:623),

4. med avslag på det i propositionen punkten 4 angivna förslaget anta av reservanterna framlagt förslag till lag orn ändring i uppbördslagen (1953:272),

5. avslå de vid propositionen fogade förslagen till

a. lag om ändring i lagen (1958:295) om sjömansskatt,

b. lag om ändring i lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser orn
kommuns och annan menighets utdebitering av skatt m. rn.,

c. lag om ändring i lagen (1961:436) om församlingsstyrelse,

d. lag om ändring i lagen (1970:172) om begränsning av skatt i vissa
fall,

e. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

f. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring.

ERIK WÄRNBERG (s):

Herr talman! När riksdagen under vårsessionen, på skatteulskottets förslag, rned stor majoritet avslog folkpartiregeringens proposition orn 1980

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. tn.

års skatter motiverades avslaget i huvudsak av två omständigheter. Dels var förslaget oacceptabelt från fördelningspolitisk synpunkt, dels hade inte regeringen klargjort på vilket sätt som statens skattebortfall skulle kompenseras,

I fråga orn den fördelningspolitiska profilen kvarstår kritiken i del närmaste oförändrad när riksdagen av den nya regeringen nu har fått en ny proposition att ta ställning till. Visserligen har marginalskatten i ett litet skikt för lägre inkomsttagare sänkts en procentenhet och i något annat läge höjts

I %, men detta måste för centerpartiet vara en myckel svag krok alt hänga
upp sin ändrade inställning på. I våras pekade nämligen centern på att det var
de utmanande stora skattesänkningarna för höginkomsttagarna som var den
värsta slötestenen och sorn bl. a. skulle försvåra avtalsförhandlingarna.

Dessa utmanande stora skattesänkningar kvarstår inte bara oförändrade utan t. o. m. ännu mer markerade i det förslag som riksdagen nu behandlar.

Det mesta av höginkomsttagarnas stora skattelättnader totalt uppkommer visserligen genom indexregleringen - och jag är nredveten om att inget borgerligt parti i våras ville upphäva denna - men för de allra högsta inkornsltagarria betyder i det enskilda fallet rnarginalskattelaket ändå mera. Av utskottets ledamöter är det nu bara socialdemokraterna som kvarblivit vid sin kritik av marginalskattespärren. Vi hävdar fortfarande att det måste vara stötande för landets arbetande människor med srnä eller medelstora inkomster att en inkomsttagare med en halv miljon i årsinkomst får drygt

II 700 kr. i sktillelällnad, att en inkomsttagare med 200 000 i årsinkomst får
drygt 5 700 kr. i skattelättnad medan låginkomsttagaren med 50 000 i
årsinkomst bara får 875 kr. Dessa exempel gäller vid oförändrade årsin
komster mellan åren 1979 och 1980 i en kommun som har den genomsnittliga,
utdebiteringen. I kommuner med högre utdebitering blir höginkomstlagar
nas favörer ännu större. Marginalskaltespärren verkar nämligen på det sättet
all staten går in och tar över alla kommunala skaltehöjningar på den del av
inkomsten som är över ca 120 000 kr., medan de inkomsttagare som har lägre
inkomster själva får betala hela kommunalskatten. Undantaget från denna
regel är någon enstaka kommun med extremt låg skatt. Jag skall i rättvisans
namn också säga alt de av mig anförda räkneexemplen får något lägre effekt
för de kommuner som ligger under genomsniltsuldebiteringen.

Den vanligaste invändningen mot att anföra sådana räkneexempel som jag har gjort är att man inle kan utgå från oförändrade inkomster mellan 1979 och 1980. Men de som säger detta säger samtidigt alt utrymmet för lönehöjningar för 1980 är synnerligen begränsat.

Det kan därför vara skäl att uttrycka de föreslagna skattesänkningarna på ett annat sätt, nämligen i form av ökning av den disponibla inkomsten. Propositionens och utskotlsmtijoriletens förslag innebär att en inkomsttagare rned 50 000 kr. får sin disponibla inkomst höjd med 2,6%, en inkomsttagare med 60 000 kr. med 3,5 %. Densom tjänar 120 000 kr. färden disponibla inkomsten efter skall höjd med 6,9 %, den som tjänar 200 000 kr,

med 8,5 %, och den som har en halv miljon får sin disponibla inkomst höjd med 11,2%,

Man kan uttrycka detta enklare ändå och säga att den som tjänar en halv miljon kronor om året klarar en oförändrad levnadsstandard utan någon ökning av inkomsten vid 11,2 % inflation. För att den som tjänar 50 000 kr. 1979 skall få en oförändrad standard 1980 vid en inflationsutveckling på 11,2%, måste denne få en löneförhöjning på över 15%. Delta är ytterligheter i fråga otn årsinkomster och skattelättnader, men även i fråga om inkomster som ligger betydligt närmare varandra föreligger mycket stora skillnader när det gäller vilket inkomstpåslag som behövs för att 1980 behålla 1979 års standard. Det är mot denna bakgrund man får se vårt bestämda påstående att den av regeringen föreslagna och av utskottsmajoriteten tillstyrkta skatteomläggningen för 1980 allvarligt försvårar en uppgörelse på arbetsmarknaden. Men, invänder då någon, del socialdemokratiska alternativet ger ju lika stora behov av inkomstökningar i de vanliga inkomsllägena som regeringsförslaget ger, och t. o, m. någon tia mera i månaden sedan indexet genom den ökade inflationen skapat en ytterligare skattesänkning i regeringsalternativel, medan socialdemokraterna vidhåller sitt skalteförslag sedan i våras.

Detta är riktigt, men vad som skiljer de båda alternativen åt är att den socialdemokratiska motionen inte har de jättestora skattesänkningarna för de inkomsttagare som redan har det hyggligt, utan vårt förslag har en låginkomstprofil som är bättre. Med det socialdemokratiska förslaget blir det genom skattesänkningen disponibla utrymmet efter skatt procentuellt ungefär lika stort såväl i vanliga inkomstlägen som i högre, och de senare har inte som i regeringens förslag fått sin levnadsstandard garanterad för 1980 genom skattesänkningar. Ur rättvisesynpunkt är alltså reservanternas förslag överlägset majoritetens. Därtill skall läggas att reservanternas förslag är 1 1/2 miljard kronor billigare för staten att genomföra, varför möjligheterna att hjälpa ekonomiskt svaga grupper genom riktade åtgärder är betydligt större än orn rnan, som majoriteten vill, skall ge dessa pengar i huvudsak åt dem som har de bästa inkomsterna,

I såväl officiella papper från de borgerliga, t. ex. utskottsmajoriletens skrivning, som i debatten harsagts, då man försvarat marginalskattetakel, alt det måste väl vara rimligt att man får behålla 20 % eller vid riktigt höga inkomster 15 % av en löneförhöjning eller annan inkomstökning. Det resonemanget är förknippat med åtminstone två svagheter. För del första gäller inte marginalskattespärren bara vid inkomstökningar, ulan den gäller också för redan förut uppnådda inkomster. För det andra gäller inle marginalskattespärren vid lägre inkomster, då avtrappningen av sociala bidrag i förening med ökning av progressionen kan ge en sådan effekt, all mindre än 20 % blir kvar av en inkomstökning. Vad gäller tidigare inkomster kan med fog hävdas att inkomstnivån anpassats till skattenivån, varför man nog tvingas till att samtidigt som man gör väsentliga förändringar i de högsta progressionsskalorna också tvingas till något slags inkomstpolitik. Detta antyds också i motionen av Per Stjernström.

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. m.

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. m.

Därtill skall läggas alt den av riksdagen beslutade progressionsskalan alltmer salts ur spel genom utnyttjandet av allehanda avdrag. Andra ledamöter av utskottet kommer att gå närmare in på detta ämne, varför jag bara vill erinra om ett par saker.

Man anklagar socialdemokraterna för att först pä senare år ha intresserat sig för denna fråga, medan de under hela regeringstiden förhöll sig itirnligen passiva. Till detta skulle jag vilja säga alt del är först under senare år som avdragsfloran blivit det verkliga problemet. Delta hänger samman tned alt vårt skattesystetn fungerar om vi har en lugn prisutveckling, men det inbjuder till missbruk när inflationen galopperar i väg, vilket varit fallet under senare är. Denna brist på funktion i skattesystemet under inflationstider hänger samtnan med all avdragsrätt föreligger för räntor och andra kostnader, medan den uppkomna värdehöjningen eller förmåner som hänger samman med avdragen har ringa eller ingen beskattning. Personlig konsumtion blir i inånga fall också numera avdragsgill genom att varupriser och andra omkostnader i hanteringen förvandlas till räntor. Avbetalningshandeln med bilar är ett exempel pä delta, men många flera sådana missbruk kan påvisas.

Jag vill därför uttrycka min tillfredsställelse med alt ett enigt utskott understrukit kravet på att en utredning skall komma till stånd för alt förhindra missbruket rned underskottsavdrag. Lät rnig också uttrycka den förhoppningen all utredningsresultatet snart kommer fram och ger underlag och förslag till att stoppa denna art av skatteflykt.

I delta sammanhang är det lämpligt att beröra socialdemokraternas inställning till frågan om sänkt marginalskatt. Vi har ofta framställts sorn motståndare till sänkta marginalskatter, åtminstone när det gäller de största inkomstlagarna, och det betraktas som något av en sensation och omvändelse, når vi säger att vi är beredda att sänka marginalskatterna över hela fältet. Nu är det inte så alt detta är något helt nytt, för alltsedan kommunalskatterna började höja marginaleffekterna upp till dagens nivåer har vi med olika åtgärder velat dämpa kommunalskatternas höjning. Den konstruktion som vi nu valt, dvs, 10 % avdrag på kommunalskatten i form av reduktion av tolalskalten, är en sådan åtgärd. Även om reduktionens maximibelopp hindrar marginalskattesänkningar i de högsta inkomsllägena, så tror vi all vi har börjat i rätt ände. Vi har dessutom i partimotioner klart sagt ifrån att varje öre vi får in till samhället genom stoppade avdrag är vi beredda att använda till sänkning av marginalskallen, och dä även i fråga orn de översta skikten.

Jag nämnde inledningsvis alt folkpartiregeringens proposition i våras avslogs av två skäl: dels därför att det fanns fördelningspolitiska motiveringar, dels därför att propositionen inte hade något förslag till hur statens inkomstbortfall skulle kompenseras. Som framgår av vad jag hittills sagt anser jag inte kravet på en bättre fördelningsprofil vara uppfyllt, och det är enligt mitt sätt all se tveksamt om kravet pä kompensation för skattebortfallet är uppfyllt. Regeringen menar visserligen all man helt kan bortse frän alla skattesänkningar på gtund av indexregleringen av skalleskalan, men jag

anser detta vara felaktigt, eftersom man på del sättet också får minskade effekter av indirekta skattehöjningar vid sidan av mervärdeskatten. De skattehöjningar som genomförts under hösten på tobak, alkohol, oljeprodukter och el har tidigare redovisats som åtgärder för att begränsa konsumtionen, men nu menar utskoltsmajoritelen att man också skall använda dessa skattehöjningar som kompensation för den sänkta inkomstskatten. Det år möjligt att det blir pengar över pä dessa skattehöjningar, rnen då innebär detta ett misslyckande med dessa skatters egentliga syfte, som ju var att minska konsumtionen, Inga beräkningar om det troliga utfallet har presenterats för utskottet, och det har jag förståelse för, men nog hade del ändå sett bra ut om regeringen gjort ett försök att effektuera riksdagens skrivning om att skattesänkningarna skulle kompenseras.

Reservanternas förslag till beslut förutsätter att indexregleringen avskaffas. Vi har alltsedan den genomfördes varit utomordentligt kritiska till ett syslem som blint ger kompensation till skattebetalarna oberoende av de bakomliggande orsakerna. I tidigare debatter har jag radat upp en serie av skäl mot indexregleringen, och jag kan upprepa ett par av dem,

1. Vi menar att de som har de högsta inkomsterna har lättare att bära de påfrestningar som inflationen innebär.

2. Prishöjningarna är så olika pä olika varor och tjänster. Hyror och dagligvaror har en tendens att stiga mer än andra varor. Då indexet är en sammanvägning av allt blir låginkomstlagarna underkompenserade, eftersom dessa för sitt uppehälle är tvingade att köpa mest dagligvaror.

3. Den som har höga inkomster har ett större utrymme för sparande och placeringar, som inte alls drabbas av några fördyringar, men får ändå indexkompensation skattevägen,

4. Om kompensation för inflationen inte kan ges lönevägen eller om man av fördelningspolitiska skäl vill omfördela lönekakän, så korrigeras detta av indexreglerade skatteskalor och marginalskatletak på så sätt att höginkomsttagaren aldrig bär den avsedda delen av bördan.

I det nu föreliggande regeringsförslagel och utskottsbeiänkandet har indexregleringens underliga utslag blivit ännu mera märkbart. Sedan i våras när riksdagen behandlade folkpartipropositionen om 1980ärs skaller har inflationen satt högre fart än beräknat, och den s. k. basenheten som är grunden för de indexreglerade skatteskalorna har höjts från beräknade 5 700 kr. till 5 800 kr.

Den huvudsakliga anledningen till kostnadsutvecklingen är att oljepriserna stigit. I praktiken innebär höjningen av basenheten att skattesänkningarna 1980 blir en miljard kronor större än man avsåg i våras. Skattebetalarna kommer alltså att få kompensation för oljeprishöjningarna, trots att alla de borgerliga partiledarna och även Arbetsgivareföreningen sagt att de inträffade och kommande oljeprishöjningarna kan ingen få kompensation för, ulan de måste bäras av folkhushållet gemensamt. Nu blir det ändå kompensation, men del mest stötande är nog ändå sättet på vilket kompensationen fördelats. En inkomsttagare i 50 000-kronorsklassen får en ytterligare skattelättnad på 117 kr., medan den som tjänat 120 000 kr, får 561

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. m.

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. m.

kr. Det är svårt att falla all detta skall vara elt solidariskt sätt för folkhushållets medlemmar all betala den ökade oljenotan.

Men dettti ar ändå bara början. Indexregleringen har en eftersläpande effekt, och det är bara prishöjningarna intill september månad som påverkar 1980 års skatter. De stora oljeprishöjningar som kommit därefter och som vi beräknar skall komma ger utslag först på 1981 års skatter och då på samma orättfärdiga sätt som jag beskrivit. F. ö. kan tilläggas att de skattehöjningar på tobak och alkohol som i all enighet genomfördes i höstas här kommer att medföra skattesänkningar på samma fördelningspolitiska sätt med sammanlagt 500 milj. kr. genom att det slår på indexet, även om detta inte inträffar förrän 1981, och denna skattesänkning sker även om staten genom konsumlionsminskning - vilket jag hoppas skall ske - inte får något mer av denna kaka.

Mot den här bakgrunden är jag förvånad över att man från mittenpartiernas sida så envist hänger fast vid indexregleringen. Självfallet måste skatteskalorna i inflalionstider justeras med jämna mellanrum, men detta bör ske med hänsyn till alla omständigheter och inte bara bero på vilka komponenter som ingår i ett index utan hänsyn till utrymme som finns. Bristerna i index bevisas ju inte bara av vad jag här har anfört utan även därav att t. o. m. borgerliga regeringar säger att det inte räcker med indexet, utan man har alltid föreslagit justeringar i skatteskalorna vid sidan av indexsystemet.

Jag har i det föregående kritiserat en del brister i vårt nuvarande skattesystem som hänför sig till missbruk av olika avdrag. 1 reservationen tas upp en del annan kritik, bl, a, det förhållandet att kapital- och spekulations-vinster besktitlas mildare än arbetsinkomster och att vissa yrkeskategorier kan ha en hög levnadsstandard utan alt betala skatter som motsvarar standarden. För egen del anser jag att det är helt nödvändigt att omgående skärpa skatten pä realisationsvinster för att få bort de värsta orättvisorna. Något konkret förslag föreligger dock inte nu, varför jag för dagen inte har något yrkande, utan vi återkommer till detta under våren,

I reservationen pekas också på det gap som uppstått mellan statens inkomster och utgifter. Detta gap närmar sig 50 miljarder kronor på ett år, och någon förbättring skymtar inte utan snarare tvärtom. Jag skall inte här gå in på vad sådana väldiga budgetunderskott får för förödande effekter för hela samhällsekorromin - det kommer andra att göra - ulan jag inskränker mig till att kommentera skattesystemets betydelse i sammanhanget. Självfallet är det sä, som det står i reservationen, att de borgerliga regeringarna inte haft en tillräcklig kontroll över den statliga utgiflsexpansionen. Men faktum kvarstår, att vill man ha en välfärdsstat med en stor offentlig sektor, så förmår inte del skallesystem vi har, med tonvikt på direkt inkomstbeskattning, att klara de krav sorn ställs på utgifternas finansiering.

En fortsall övergång från inkomstbeskattning till indirekt beskattning är därför nödvändig. De vägar som står till buds om det skall bli några större skatteintäkter är antingen höjning av momsen eller införande av en bruttobeskattning. Enligt reservanternas uppfattning är produktionsfaktors-

skatten, dvs, en form av bruttobeskattning, både den mest ändamålsenliga och den som är mest rättvis. Vi är medvetna om att det tekniskt inle går att sätta något lagförslag i kraft den 1 januari på grund av alt förberedelsearbetet avstannat. Vi hemställer därför all riksdagen skall ge regeringen i uppdrag alt låta slutföra bruttoskattekommitténs arbete och låta riksdagen pröva ett förslag redan innevarande riksmöte.

Enligt vår uppfattning är detta en brådskande åtgärd för att vi dels skall kunna göra nödvändiga förändringar av inkomstskatlesystemet, dels också sanera landets ekonomi innan vi har kommit så långt i utförsbacken alt katastrofen inte går att förhindra.

Till skatteutskottet har också överlämnats ett förslag om skatteåtgärder i motionen nr 4 vid årets riksmöte. Motionen i övrigt har behandlats av finansutskottet. 1 motionen föreslås åtgärder för att man skall fä till stånd bättre investeringar i näringslivet. Den fråga som speciellt berör skatteul-skoilets område gäller ett åläggande för förelagen att sätta in 20 % av vinsterna för redovisningsåret 1979 till ett särskilt investeringskonlo på riksbanken. Dessa skulle sedan få tas ut och användas till investeringar enligt speciella regler. För att stimulera till uttag och därmed investeringar föreslår vi ett särskilt avdrag om 10 % på investeringarna.

Utskottsmajoriteten avstyrker molionsförslaget och menar alt de konton för likviditetsutjämning som införts är tillräckliga. På dessa finns i dag insatta knappt 2,5 miljarder kronor, rnen det måste vara ett misstag all tro all dessa pengar kan ersätta avsättningar till investeringar, Likviditelsutjämningskon-tona är, som jag har uppfattat saken, till för att locka de stora företagen all avstå från sin överlikviditet ett par år, men del är ingalunda säkert att del blir investeringar när pengarna tas ut. Det låga belopp sorn insatts på likviditetsutjämningskontona, trots de förmånliga räntevillkoren, visar att det behövs betydligt kraftfullare åtgärder för att få förelagen att göra de för landet så nödvändiga investeringarna.

Vi reservanter anser att förslaget i motionen nr 4 är en sådan åtgärd, och jag ber att fä yrka bifall till densamma.

Slutligen, herr talman, vill jag säga några ord om beräkningen av det kommunala skatteunderlaget, I sak har vi reservanter inte sä mycket att invända emot alt skatten pä de s. k. förmånsinkomsterna - dvs. arbetslöshetskassa, sjukförsäkring o. d. - också får tas ut av kommunerna, men då staten ensam bär ansvaret för förmånernas finansiering innebär del alt 6 miljarder kronor ytterligare tillförs kommunerna på statens bekostnad. För att neutralisera denna transaktion föreslår regeringen en serie av åtgärder, som också krånglar till skattesystemet, bl. a. genom att grundavdraget höjs till 6 000 kr. vid den kommunala beskattningen och helt tas bort vid den statliga.

För 1980 års skatter uppnås genom sifferkarusellen neutralitet mellan stat och kommun, men därefter sker en ständig förskjutning till slatetis nackdel.

Vi reservanter anser att det bör gå att hitta bättre lösningar, som ger neutralitet också framöver, och vi yrkar därför avslag på propositionen med

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. m.

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. m.

begäran om ett nytt förslag från regeringen. Detta förslag hoppas jag skall vara sä konstruerat att vi får behålla samma grundavdrag vid den statliga och kommunala taxeringen, elt önskemål som drevs starkt frän de flesta då vi tidigare hade olika och t. o. m. differentierade grundavdrag.

Herr talman! Med det anförda ber jag att få yrka bifall till den vid betänkandet fogade reservationen.

TOMMY FRANZÉN (vpk):

Herr talman! Den borgerliga regeringens och de borgerliga partiernas syn på och agertmde i skattefrågor är riktade mot dem som har låga och medelstora inkomster, ja, man kan jämföra deras förslagenhel och genomförande av s. k. skattereformer som omvända Lasse-Maja-historier. Vi vet att Lasse-Maja var känd för att stjäla frän de rika och ge åt de fattiga. Borgerlighetens gemensamma agerande är att stjäla frän de fattiga och ge till de rika.

Vi har under de år som borgerliga regeringar av olika slag suttit vid makten utsatts för denna oacceptabla politiska linje. All de borgerliga partierna så kraftigt överför skattetrycket på de vanliga inkomslskiklen har de effektivt kunnat dölja i valrörelserna. Där hårde t. o. m. helt frankt gått ut och påstått att de skall sänka skatterna. De som erhåller skattesänkningarna är framför allt de som har höga inkomster och som dessutom har arbetsfria inkomster från t. ex. kupongklippning och spekulationer.

Moderata samlingspartiet har i valrörelse efter valrörelse talat om att sänka skatterna, men vad del medverkat till är höjningar av de indirekta skatterna och kommunalskatterna samt genomförande av sädana förändringar som ytterligare tjänat kapitalistklassen. Jag är övertygad om att det inte är fråga om självbedrägeri från moderaternas sida utan om en utstuderad taktik, men det är i allra högsta grad ett bedrägeri mot de väljargrupper som fallit för det fagra talet och det stora smilei från moderaternas företrädare. Det är dessa grupper, men framför allt de vanliga människorna som har anledning att gå till doms med dem som gör sig skyldiga till denna falska löftespolitik.

Under efterkrigstiden har Sverige haft en kraftigt växande s, k, offentlig sektor. Den har vuxit delvis därför att den kapitalistiska utvecklingen så krävt. Kapitalisterna har behövt en allt starkare statsapparat som stöd och administratör. Systemet har skapat skärpta motsättningar, ökad folkomflyttning och ökad utslagning samt har under det senaste årtiondet uppvisat tilltagande kristendenser, vilket sammanlaget ställt allt större krav på den s. k. offentliga sektorns tillväxt. Delvis har den offentliga sektorn växt som en följd av sociala reformkrav från arbetarrörelsen.

Det är skattepolitikens uppgift att vara ett väsentligt bidrag till den offentliga sektorns finansiering. Men samtidigt har skattepolitiken blivit ett led i fördelningen av de ekonomiska tillgångarna.

Arbetarrörelsen har haft grundprincipen att man med skatterna som medel skulle kunna jämna ut inkomstskillnaderna. Men redan under det socialdemokratiska regeringsinnehavet blev den offentliga sektorns inkomst-

och utgiftspolitik ett sätt att föra över tillgångar från de arbetande till kapitalägarna. Denna utveckling har kraftigt förstärkts under de få år sorn vi har haft borgerliga regeringar. Samtidigt har skattesystemets inkomstutjäm-nande effekt mellan olika inkomsttagare uppenbart minskat.

Skattepolitiken har under 1970-talet också kommit att få en delvis ny roll. Den har kommit att tjäna som instrument för en indirekt statlig inkomstpolitik. Med förändring av olika skattesatser och av storleken på olika former av avgifter har man fått fackföreningarna att moderera sina krav i de senaste avtalsrörelserna. De som tjänar på detta har i sista hand varit arbetsköparna.

Den borgerliga skattepolitiken har gått ut på att minska progressivilelen och därmed minska den inkomstutjämnande effekt som skattesystemet haft mellan olika grupper anställda.

Det förslag från regeringen vi nu behandlar utgör inget undanlag från den politiken.

Vi kan konstatera att samtidigt som progressivilelen minskat har försök gjorts att avrusta den offentliga sektorn. Förslag diskuteras om att införa olika former av "självrisker" för besök på sjukhus eller vid andra gemensamma samhälleliga servicefunktioner, sådana sociala engagemang som ett solidariskt handlande kräver att vi skall slå vakt om och i stället vidareutveckla. Det rör sig härom ett medvetet handlande av borgerligheten att överföra tyngdpunkten för de gemensamma nyttigheterna till dem som också har den största anledningen alt efterfråga desamma.

Detta sker genom marginalskattesänkningar tagna från statsskattens progressivitet. Detta visas bl. a. genom den indexreglerade skatteskalan och sänkningen av marginalerna i relativt höga inkomstskikt. Det sker genom att garantera dem som har extremt höga inkomster utdelning genom införande av en marginalskattespärr på 80-85 %.

Här vill jag göra en kommentar till vad Erik Wärnberg sade. Han sade att det i utskottet nu bara är socialdemokraterna som år motståndare till den här marginalskattespärren. Ja, vi från vänsterpartiet kommunisterna är också motståndare till den, men vi harju inte av den borgerliga majoriteten tillåtits att sitta med i utskotten.

Alltså, den skatteskala som har möjlighet att utjämna, nämligen statsskal-teskalan, uttunnas samtidigt som höjningar görs av de skatter som hårdare drabbar låg- och rnellaninkomstskikten. Höjning av mervärdeskatten, devalvering, borttagande av de s. k. arbetsgivaravgifterna - som f. ö. löntagarna avstått pengar för i tidigare lönerörelser - är exempel på den klasspolitik som de borgerliga för mot arbetarklassen och de lägre mellanskikten. Höjningarna av skatten på alkohol och tobaksvaror genomfördes, och regeringen ville dessutom höja skatten på läskedrycker, allt i namn av att det var rent alkoholpolitiska motiv bakom. Hur går det ihop beträffande läsk och tobaksvaror? Det är en gåta.

Energiskalten höjdes genom beslut i riksdagen, på förslag av den borgerliga regeringen, fören veckasedan. Effekterna av detta har nu visat sig ute i samhället. Skälet angavs av regeringen vara att stimulera sparandet av

2 Riksdagens protokoll 1979/80:58

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. m.

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. m.

energi. Utskottet däremot kunde inle svälja del väl grova bete sorn regeringen presenterade som skäl för skattehöjningen, utan anförde även statsfinansiella skäl. Höjningen av dessa energiskatter kommer inte, såvitt jag förstår, att medföra några egentliga spareffekter, och delta var säkerligen inte heller avsikten. Vad den däremot får effekter på är bränslekostnaderna i bostäderna och därmed också på hyrorna. Det medför att det blir avsevärt dyrare för dem som måste använda bilen för att komma till sin arbetsplats på grund av att kollektivtrafiken är dåligt utbyggd. Del innebär ökade kostnader, framför allt för dem som bor i glesbygd. Del löfte som budgetministern gav om kompensation har vi inle sett ännu, men vi kan räkna med det värsta.

Dessa senare beslutade skatter har avselts att finansiera den marginalskattesänkning som regeringen beställt. Men det är bara det att dessa pengar inle räcker. Kostnaderna för marginalskatlesänkningen och indexregleringen ligger en bra bit över de intäkter som alkohol- och energiskatterna erbjuder. Vad har vi att vänta framöver för att finansiera de orättvisa skalteförslagen? Kommer vi titt ställas inför fakta om ökning av momsen? Eller hur skall detta skatteförslag finansieras? Motsvarande förslag avvisades ju i våras av riksdagen med motiveringen att förändringarna skall totalfinansieras. Var det ett sant eller ett falskt argument, eller har valutgången medfört all den nya trepartiregeringen inte anser sig behöva tolalfinansiera skatleförsla-get?

Jaghar bara velat påpeka detta, och jag utgår ifrån att den finansrunda som kommer efter själva skattedebatten får ge svar pä detta.

Totalt sett kan då konstateras att skatten i de normala inkomslskiklen inte har minskat såsom det utlovades i valrörelsen, utan för dessa har skatterna totalt sett ökat. De som däremot har erhållit lägre skatter är de som har inkomster pä samma nivåer som riksdagsledamöter och regeringsledamöter eller de som har ännu högre inkomster. Några ingrepp för att ändra på detta förhållande har inte föreslagits från den samlade borgerligheten.

Vi står inför en ny avtalsrörelse. I starten har den som vanligt varit trög, och det kommer den förmodligen att fortsätta all vara. Arbetare och tjänstemän har under de senaste åren utsatts för kraftiga reallönesäkningar. Den genomsnittlige inkotnstlagaren inorn industrin har på dessa år förlorat ungefär två månadslöner. Det är förluster som hänför sig till flera faktorer: hög inflation, devalvering, höjda direkta skatter men också dåliga löneavtal. Den här kraftiga reallönesänkningen måste på något sätt kompenseras, och den föreslagna skatteförändringen, som nu behandlas, ökar ytterligare kraven pä ökningar av lönen. Lönearbetarna kommer att gå till kamp för sina rättigheter. Vissa uttryck för detta har vi redan fått då arbetare har lagt ned jobben, därför att de inle längre accepterar denna svångremspolitik. Fortsättning följer sannolikt både i nuet och i framtiden.

I LO-tidningen nr 47 år 1979 redovisas i tabeller hur regeringens senaste skatteförslag slår ut. Då måste vi hålla i minnet alla tidigare förslag i samma riktning.

Enligt de tabeller som presenteras i LO-tidningen får den som har en

taxerad inkomst på 40 000 kr. en skattesänkning på 442 kr., vilket motsvarar 1,5%. Den som tjänar 70 000 kr, får en skattesänkning på 2 066, motsvarande 4,8 %, Den däremot sorn har en inkomst på 200 000 kr, får en skattesänkning på hela 5 857 kr,, motsvarande 8,6 %.

Delta påverkar naturligtvis kraven i avtalsrörelsen från de olika inkomst-skikten. För att vid en prisstegring på 10 % uppnå en nettoökning med 780 kr. behöver den som år 1979 har en bruttoinkomst på 40 000 kr. en bruttoökning med 13,6%. För den som tjänar 70 000 kr. krävs en bruttoökning på 11,1 % för att uppnå samma nettoökning. Men den som tjänar 200 000 behöver bara en bruttoökning på 6 % för att uppnå samma nelloökning vid en prisstegring på 10 %, vilket motsvarar en normal eller t. o.m. låg inflation under den borgerliga regeringsperioden. De som tjänar ännu mer behöver inte någon bruttoökning alls för att uppnå en nettoökning vid en 10-procentig inflation.

Här framstår hela den borgerliga svångremspolitiken i all sin anskrämlighet, och dess ojämlikhet är påfallande. De som har del sämst skall fortsätta att ha det dåligt, och de som redan har del gott ställt skall öka sitt försprång.

Men det är inte bara genom förändringarna av skattetabellerna som de högavlönade gynnas. Detsamma gäller de avdrag från inkomsterna som är möjliga att göra inom nuvarande systern. Vänsterpartiet kommunisterna har under en rad av är ställt krav pä saneringar i avdragsdjungeln. Det utnyttjande av avdragen som i dessa sammanhang förekommer är inte möjligt för andra än just dem som har höga inkomster. Det stora gnäll som från vissa håll systematiskt hörs om höga marginalskatter är till sin karaktär irrelevant. De höga marginalskatterna för dessa grupper är mer teoretiska än verkliga - just på grund av avdragsmöjligheterna. Låt mig ta ett exempel på hur en höginkomsttagare kan utnyttja sin situation.

På en av bålmässorna i våras annonserades många dyra båtar. De flesta av båtförsäljarna erbjöd förmånliga villkor för dem som var intresserade. De erbjöd lån för att den intresserade skulle kunna köpa en så dyr båt som möjligt, eller för att göra köpet "lönsamt". I samband med detta förklarades att räntekostnaden i verkligheten inte blir så hög, utan att det i stället t. o .m. skulle bli lönande om man hade tillräckligt hög inkomst, för då medför rätten till avdrag att samhället betalar den största delen av räntorna.

Priset i det exempel som jag tänker redovisa är inte speciellt högt. 1 det utbud av båtar som finns vid båtmässorna representerar del en ganska vanlig nivå.

Båtens pris kontant var 210 000 kr. Av detta skulle en tredjedel, 70 000 kr,, betalas kontant och resten på tio år i form av s, k, annuilelslän. Detta innebär att räntorna kommer att uppgå till 175 000 kr,, och totalt blir då priset 385 000 kr. Men det som egentligen händer är att 135 000 kr. av räntorna på 175 000 kr. betalas av de andra skattebetalarna. Kvar står att betala i räntor för köparen bara 40 000 kr., och det egentliga priset blir då 250 000 kr. Under den tioårsperiod som lånet löper urholkas dessutom de faktiska räntekostnaderna av inflationen. Del är, som del stod i tidningen Broderskap för en lid

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. m.

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering.av inkomstskatten, m. m.

sedan, fråga om "En mässa för skattesmitare".

Detta år, som jag tidigare sade, bara en del av de möjligheter till skatteundandragande som vissa människor kan utnyttja. För det kan knappast vara vanliga människor med vanliga inkomster som har råd att ta på sig så höga månatliga kostnader som det här rör sig om. Inte heller har vem som helst möjlighet att få dessa lån, utan för detta behövs höga inkomster. Alltså år delta och många liknande exempel inte tillämpbart för vanliga inkornstskikt utan för dem som har de höga inkomsterna - för dem som är privilegierade.

Däremot är det de med vanliga inkomster, de som inte kan utnyttja systemet, som får betala fiolerna. Det är därför som vi från vänsterpartiet kommunisterna vill ha slut pä dessa förhållanden. Det är därför vi kräver ett avdragstak för räntor. Dessutom måste de avdragbara räntorna avse lån för egen bostad.

Vi anser det orimligt att det nuvarande systemet får fortsätta. Men de borgerliga partierna vill av naturliga skäl inte ändra på det. Del sorgliga är dock alt socialdemokraterna inte heller denna gång är beredda att stödja ett förslag som tar till vara de värderingar som ändå finns inom arbetarrörelsen.

En omläggning av avdragssyslemet enligt vänsterpartiet kommunisternas modell innebär dessutom alt man slopar moderaternas och de övriga borgarpartiernas konstruktion rned speciella sparavdrag. Dessutom vill vi slopa rätlen till avdrag för s. k. representation och rätten att göra avdrag för underskott i en förvärvskälla från inkomsten i en annan förvärvskälla. Vi reser också krav på begränsning av avdragsrätten när det gäller utgifter för upprustning och ombyggnad av hyresfastigheter. Den av oss föreslagna avgörande förändringen av avdragssyslemet innebär samtidigt all de avdrag som i fortsättningen medges skall göras direkt från skallen och inte som nu från inkomsten. Dettainnebär att en höginkomsttagare inte kan tillgodogöra sig högre skattelättnad än vad en person med vanliga inkomster kan göra för samma avdrag.

Ett annat problem som måste beaktas är de effekter som inträder till följd av inkomstökningar och bortfall av bidrag samt avgiflsökningar. Dessa problem berörs endast flyktigt av regeringen. Av denna anledning har vi också ställt kravet att dessa marginaleffekter borde utredas, men det har inte utskottet ansett. Del är ändå klart att det uppstår problem för många människor när dessa marginaleffekter inträder.

Vi har tidigare fört fram förslag om en produktionsbeskattning, dock inle i form av en proms, vilket skulle innebära en ny arbetsgivaravgift och en ny omsättningsskatt. Vi har velat göra en produktionsbeskattning mer innehållsrik och med bättre substans. Vi anser att en sådan beskattning skall göras dels på omsättningen, dels på företagens råvaruuttag. Beskattningen skall också baseras på den mängd energi som åtgår, men framför allt skall skallen differentieras i förhållande till den samhällsnytta som företagens produkter har.

En sådan beskattning skulle i framtiden kunna lyfta av en stor del av de nu

så betydande inkomstskatterna. Ett sådant systern skulle också undanröja de orättvisor som det nuvarande skattesystemet med sina avdragsmöjligheler medför.

Så över till de förslag sotn vänsterpartiet kommunisterna väcker med anledning av regeringens proposition. Istället för sänkta marginalskatter och lättnader i form av indexreglering föreslär vpk att mornseffekten på livsmedel slopas och att en skattereduktion om 1 000 kr. för inkomster mellan 30 000 och 80 000 kr. införs med en utplåning före och efter. Det skulle ge en profil som gynnar människor i vanliga inkomstlägen i stället för detn som redan har det väl förspänt. Ett sådant förslag innebär skattelättnader i förhållande till regeringens förslag enligt följande:

En inkomsttagare som år ensamslående och har en inkomst på 40 000 kr. erhåller skattelindring om ca 1 400 kr. enligt vpk men bara 400 kr. enligt r-egeringen. Vid en inkomst av 60 000 kr. ger båda förslagen ungefär samma skaltelindring. Vid en inkomst på 100 000 kr. blir del däremot enligt vpk;s förslag en skattelindring på 200 kr. rnot 3 500 kr. enligt regeringens förslag. Regeringens förslag innebär alltså en klar förbättring för dem med höga inkomster. Den som har en inkomst på 300 000 kr. får enligt vpk:s förslag en skattehöjning med ca 1 200 kr., medan regeringens förslag innebär en minskning med 8 000 kr. Ungefär samma jämförelse kan man göra för en normalfamilj rned två barn där båda makarna har inkomst. Vid en familjeinkomst på 60 000 kr. sänks skatten enligt vpk:s förslag med 2 700 kr. men med bara 600 kr. enligt regeringens förslag. Vid en inkomst pä 300 000 kr. höjs skatten enligt vpk;s förslag med 2 000 kr. men sanks med 7 000 kr. enligt regeringens alternativ. Så stora är skillnaderna i kronor mellan vpk:s och regeringens förslag. Den form av skattepolitik som förs av regeringen ar, som jag tidigare har sagt, oacceptabel.

Jag vill slutligen bara ställa en fråga till budgetminislern, sorn ju är uppsatt på talarlistan. När kommer regeringen med ett förslag orn en generalklausul rnot skatteflykt och skattefusk? Riksdagen har ju tidigare fattat beslut orn att regeringen skall lägga fram en sådan, rnen den frågan bara förhalas. Det senaste beskedet i frågan kom i samband med förteckningen om väntade regeringspropositioner, som avlämnades i början av detta riksmöte. Där angavs att en proposition i frågan skulle läggas fram i december, men sä har inte blivit fallet. Jag upprepar frågan: Var år förslaget till generalklausul, och varför vågar inte regeringen lägga fram det? Är det kanske ekonomiministern som säger ifrån?

De frågor som vi, förutom dem jag har berört, tar upp i vår motion kommer senare att behandlas av Nils Berndtson,

Jag skall sluta med alt för kammaren föredra en reservation såsom den skulle ha kunnat se ut om vänsterpartiet kommunisterna tillåtits representation i utskotten efter vanliga demokratiska regler. Den skulle lyda enligt följande:

"En genomgripande skattereform är nödvändig. De senaste årens skattepolitik har i verkligheten inneburit att en ökad del av skattebördan lagts på lönearbetarna. Bolag och förmögenhetsägare svarar för en allt

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, rn. m.

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. rn.

mindre del av de samlade skatterna. Detta i kombination med direkta och indirekta subventioner i miljardbelopp till bolagen har gjort att fördelningen av skattebördan är klart orättfärdig.

Skattepolitik är klasspolitik. Lönearbetarna måste söka påverka statsapparaten och dess handlande, så att skattepolitiken kan bli ett led i en fördelningspolitik för utjämning av inkomst- och förmögenhetsskillnaderna. Skatteinslrument bör även utnyttjas i miljöpolitiken och i den allmänna närings- och regionalpolitiken.

Grundlinjen i skattepolitiken måste enligt vpk;s mening vara kamp för minskade skattebördor på lönearbetarna, barnfamiljerna, pensionärerna -ökade skatter för stora förmögenheter, bolagsvinster, spekulationsvinsler. Samtidigt måste stat, landsting och kommuner säkras nödvändiga inkomster för en aktiv social reformverksamhet, utbyggd kultursektor, planerad regionalpolitik och intensiv miljövård. I första hand gäller följande:

1. Kamp mot de höga indirekta skatterna och särskilt mot mervärdeskatten, som fördyrar alla varor, I första hand måste moms på maten bort.

2. Staten måste överta kostnaderna för viktiga delar av kommunernas och landstingens verksamhet (enhetliga bostadstillägg till pensionärerna, skol-koslnaderna, kostnaderna för barnstugorna och huvuddelen av sjukvården). Snabbare utbetalning av kommunernas skattemedel. En progressiv stats-kommunal enhetsskatt genomförs. Kostnaderna för den grundläggande sociala, medicinska och kulturella omvårdnaden täcks inom del samlade statliga skattesystemet. Därutöver inom vissa gränser fri beskattningsrätt för kommuner och landsting.

3. Progressionen i skattesystemet får icke försvagas ulan måste tvärtom
skärpas genom åtgärder som innebär att höga inkomster, kapitalvinster och
Stora förmögenheter till fullo underkastas beskattning. Hela det nuvarande
avdragssystemet måste göras om och de flesta avdrag helt slopas. Ränteav
draget måste begränsas. Rätlen till underskottsavdrag begränsas. Befogade
avdrag sker från skatten i stället för som nu från inkomsten.

4. Beskattning av kapital och kapitalvinster måste kraftigt skärpas. Skattepolitiken måste användas som ett medvetet instrument för att utjämna förmögenhetsfördelningen, den årliga förmögenhetsskatten skärpas och 80-85-procenlsregeln avskaffas. Beskattningen av stora arv och gåvor skärps, Sorn grundval för beskattningen av s. k. realisationsvinster måste gälla dels alt hela realisationsvinsten skall beskattas, dels all beskattningen skall vara av minst samma skärpa som beskattningen av arbetsinkomster,

5. Den direkta beskattningen av bolagens vinster måste skärpas. Bolagsskatten bör göras progressiv och nuvarande avskrivningsregler förändras. Ett system av produktionsskatter bör införas, beräknade i förhållande till företagens omsättning, råvaru- och energiförbrukning och inte som nuvarande arbetsgivaravgifter enbart i förhållande till löneutgifterna. Ett sådant skattesystem bör användas också för miljöpolitiska och allmänt närings- och regionalpolitiska syften. Beskattningen bör differentieras rned hänsyn till produktionens nytta.

6. Skatteflykt och skattefusk måste hårt bekämpas. Skatteflykten stoppas

genom elt rättvisare skattesystem, vilket icke som nu gynnar höginkomstla-     Nr 58
garna redan i själva sin konstruktion. Del direkta skattefusket bekämpas     Onsdaeen den
genom en skärpt lagstiftning och ökade personella resurser till laxerings-     m Hpcember 1979
myndigheterna,

7, Stat, landsting och kommuner måste tillförsäkras tillräckliga inkomster Fortsatt reforme-för en utbyggnad av den sociala och kulturella omvårdnaden, för en effektiv ■ „ inkomst-närings- och regionalpolitik och för omfattande miljövårdsarbeten. Nya skatten m m inkomstkällor måste öppnas, t. ex. genom nationalisering och kommunalisering av vinstgivande förelag. Byråkrati och slöseri, bl. a. på det militära området, måste bekämpas och utgifterna därmed minskas."

1 stället för de av regeringen föreslagna förändringarna av skattepolitiken, vilka på ett otillbörligt sätt gynnar de högre inkomsttagarna, föreslår vpk de riktlinjer och förändringar som är upptagna i motionen 1979/80:130 och motionen 1978/79:307 och som också framgår av del särskilda yrkande som delats ut i kammaren och som innebär en skärpning av skatten pä kapitalinkomster, gåvor och arv, en höjning av bolagsskatten, ett slopande av 80-85-procentsregeln och en ökning av förmögenhetsbeskattningen. Dessutom tillkommer de redan nämnda förändringarna.

Jag yrkar bifall till motionerna 1978/79:307 och 1979/80:130 i tillämpliga delar och till det särskilda yrkande som förelagts riksdagen och som har följande lydelse:

5. Beträffande moms på mat

att riksdagen med bifall till motion 1979/80:130 yrkande 5 antar följande

Förslag till

lag om ändring i lagen (1968:430) om mervärdeskatt

Härigenom förordnas alt 8 S lagen (1968:430) om mervärdeskatt skall ha nedan angivna lydelse.

8§ Från skatteplikt undantages

1) skepp för............ är avsedd.

15) livsmedel som avses i 1 § livsmedelslagen (1971:511).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980. Närmare bestämmelser om ikraftträdandet meddelas av regeringen.

(Se vidare anvisningarna.)

6. Beträffande extra skattereduktion m. m.

att riksdagen bifaller motion 1979/80:130 yrkande 6

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, rn. m.

7. Beträffande skärpt bolagsskatt och skärpt skatt på förmögenhet, arv och gåva

alt riksdagen

a) med bifall till motion 1979/80:130 yrkande 7 antar följande

Förslag till

lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt

Härigenom föreskrivs att 10 § 2 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt skall ha nedan angivna lydelse.

10 § 2. mom. Den statliga inkomstskatten utgör:

a) för svenska aktiebolag, sparbanker, sparbankernas säkerhetskassa,
ekonomiska föreningar som ingår i jordbrukskasserörelsen, svenska aktie
fonder, svenska försäkringsanstalter som icke äro aktiebolag samt sådana
utländska juridiska personer som ej beskattas enligt 1 mom,:

femtio procent av den beskattningsbara inkomsten, i den mån skatten icke skall beräknas enligt c) här nedan;

b) för andra........ femton procent av den beskattningsbara inkoms
ten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980 och tillämpas första gången vid 1981 års taxering,

b) med bifall till motion 1979/80:130 yrkande 8 antar följande

Förslag till

lag om ändring i lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt

Härigenom föreskrivs att 11 § 1 mom. lagen (1947:577) otn statlig förmögenhetsskatt skall ha nedan angivna lydelse.

11 §

1 mom. Statlig förmögenhetsskatt skall för fysisk person, oskifl dödsbo, utländskt bolag samt i 10 § 1 mom. lagen (1947:576) otn statlig inkomstskatt omförmäld familjestiftelse utgöra;

när den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 275 000 kronor: tvä procent av den del av den beskattningsbara förmögenheten, sotn överstiger 200 000 kronor;

när den beskattningsbara förmögenheten överstiger 275 000 men icke 400 000 kr / 500 kr för 275 000 kr och 2,5 % av återstoden;

400 000 men icke 1000 000 kr 4 625 kr för 400 000 kr och 3% av återstoden;

2 000 000 57 625 kr för 2 000 000 kr och 4 % av återstoden.

1 000 000 men icke 2 000 000 kr 22 625 kr för 1 000 000 kr och 3,5 % av Nr 58
återstoden; Onsdagen den

19 december 1979

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980 och tillämpas första gåirgen vid Fortsatt reforme-
1981 års taxering, ,.,-,,g „,, inkomst-

skatten, m. m.

c) med bifall till motion 1979/80:1.30 yrkande 9 antar följande

Förslag till

lag om upphävande av lagen (1970:172) om begränsning av skatt i vissa

fall

Härigenom föreskrivs all lagen (1970; 172) orn begränsning av skall i vissa fall skall upphöra att gälla vid utgången av år 1979. Äldre bestämmelser skall fortfarande gälla i fråga om 1979 års taxering och om eftertaxering för år 1979 och tidigare år.

d) med anledning av motion 1979/80:130 yrkande 10 hos regeringen begiir
att förslag föreläggs riksdtigen under innevarande riksmöte som innebär all
skallen på arv och gåvor höjs med i genomsnitt 50 procent.

STIG JOSEFSON (c):

Herr talman! I den proposition onr fortsatt reformering tiv inkomstskallen som riksdagen nu behandlar och sorn i huvudsak tillstyrkts av utskottets majoritet föreslås marginalskattesänkningar för inkomster mellan 35 000 och 116 000 kr. Den största sänkningen, med 4 procentenheter, genomförs i skikten mellan 58 000 kr, och 75 000 kr., vilka är de skikt där flertalet heltidsarbetande befinner sig. Vidare föreslås i propositionen ett marginalskattetak, vilket innebär alt ingen rned inkomst upp till 174 000 kr, sktill behöva betala högre marginalskatt än 80 %. För inkomster över 174 000 kr. begriinsas skalteuttiiget till 85 %.

Vidare föreslås att grundavdraget vid den kommunala beskattningen höjs från 4 500 till 6 000 kr. och att grundavdraget vid den statliga beskattningen slopas.

För folkpensionärerna höjs del extra avdraget, vilket innebär skattefrihet för pensionärsinkomster upp till 17 500 kr. för ensamstående och till 15 200 kr. för äkta makar. Deklarationspliklsgränsen höjs till motsvarande belopp.

När riksdagen i dag har titt behandla regeringens proposition om fortsatt reformering av inkomstskatten sä innebär denna en fortsättning på den linje som den borgerligir trepartiregeringen inledde genom beslutet 1977. Sorn huvudprincip i denna gtiller oförändrad skatt vid oförändrad retrlinkornsl. Med andra ord: infltilionen skall inte automatiskt skärpa sktrlleuitaget. Jag förstår inte socialdemokraterna, sorn tror sig kunna inbilla svenska folket att indexregleringen är en sktitlesänkning, när verkligheten är att skatteuttaget i

2"=;

Nr 58

Onsdagen den 19 deceinber 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. rn.

realvärde är oförändrat. Vi har en totalt motsatt uppfiittning här, och jag tror inte att det i dag går att finna någon gemensam linje.

Under 1960-talel och fram t. o. m, 1975 skedde skatteomläggningar och skattesänkningar som i regel medförde en mindre sänkning av den direkta skatten än den höjning som inflationen medfört. Detta tillsammans med i stort sett oförändrade skiktgränser hade med tiden medfört att allt fler och så småningom i stort sett alla hade kommit att hamna inom de skiklgränser där de högsta marginalskatterna togs ut.

Glädjande nog har socialdemokraterna i dag accepterat en förändring av skiktgränserna, även om de inte accepterar indexregleringen. Även beträffande margintilskallen har socialdemokraterna nu i sin partimotion krävt en sänkning av dessa. Kanhända är inte motsättningarna så stora som socialdemokraterna framhåller. I varje fall tyder ultahindel i den socialdemokratiska partirnotionen på alt socialdemokraterna alltmer närmar sig den linje som företräds av regeringen.

När socialdemokraterna riktar en våldsam kritik mot skattesystemet i sin helhet så riktar man denna kritik i stor utsträckning mot dem själva. Socialdemokraterna, som i över 40 år salt med regeringsmakten, lyckades inte under dessa år skapa det perfekta skattesystemet. Och inte heller i dag är socialdemokraterna beredda alt presentera elt skattesystem som skulle uppfylla de krav som ställts.

Liksom flertalet andra industriländer har Sverige under de senaste åren genomgått en kris, vars motsvarighet vi inte haft sedan 1930-talel. All i delta läge tala om en hårdare beskattning av företagen och företagarna ter sig ganska obegripligt. Inte ens statliga förelag, med de resurser som står btikom dessa, har kunnat möta situationen utan stora svårigheter. Att från den utgångspunkten tala om att vi nu måste återställa rättvisa förefaller i högsta grad egendomligt.

Socialdemokraternas försök att här skapa nrolsättningar mellan egenföre-tagare - småföretagare - och löntagare innebär ett försök att skapa splittring utan sakskäl. De åtgärder sorn vidtagits av de borgerliga regeringarna för småföretagarna under de tre senaste åren har syftat till att åstadkomma en inkomstbeskattning sorn är något mera likvärdig med löntagarnas och storföretagens.

Socialdemokraterna ställer nu krav på införande av en allmän produktionsskatt, trots att man är medveten orn den negativa verkan sorn nya arbetsgivaravgifter har för näringslivet, för exporten och för konrmuner-na.

En förutsättning för att vårt lands ekonomiska situation skall förbättras är ju dels alt näringslivet utvecklas och att produktionen kan öka, dels alt detta sker med en prisnivå som är konkurrenskraftig. Att i delta läge medvetet försvåra konkurrenskraften både på hemmamarknaden och vid export är verkligen inle all förbättra förutsättningarna för vårt lands ekonomi.

Socialdemokraterna har i sin motion anfört sex punkter som grund för en skaltereform. Den första punkten innebär att skatteuttagel bör förskjutas från direkt till indirekt skatt. Ser vi på skalteförslagen från de borgerliga

regeringarna, så finner vi att det har varit en sådan trend, och jag kan inle se att det här föreligger så oerhört hårda motsättningar. I varje fall har utvecklingen gått i den riktning socialdemokraterna nu kräver.

När det gäller införande av allmän produktionsskatt är frågan, sorn jag nyss var inne på, hur man skall se på konkurrensen med utlandet och konkurrensen på hemmamarknaden. Del måste vara ett intresse, anser vi, alt man utformar skattesystemet så alt man skapar goda förutsättningar för vårt näringsliv i konkurrensen med utlandet. Sverige är ett industriland med stort beroende av exportmöjligheterna, och vi kan inte vara med och utforma ett skattesystem som försämrar våra konkurrensmöjligheter på världsmarknaden och även försämrar förutsättningarna på hemmamarknaden.

I fråga om inkomstskatterna och marginalskatterna är det glädjande att socialdemokraterna är inne på samma linje som vi, nämligen att man på sikt måste sänka dessa. Som jag nyss sade harju sådana sänkningar skett under de senaste åren, trots att socialdemokraterna kritiserat de vidtagna åtgärderna ganska hårt.

Beträffande avdragsreglerna har riksdagen begärt en utredning, och det finns väl inte heller i delta avseende så stora meningsmotsättningar. Riksdagen har både när det gäller förlustavdraget och när del gäller avdragsreglerna begärt att en översyn skall göras i enlighet med 1972 års skalteutrednings förslag. Därför har vi att avvakta vad utredningen kommer fram till. I sak har vi varit överens om att man skall vidta åtgärder på detta område.

Det pågår också en utredning om realisationsvinstbeskattning. Jag skall gärna ta upp denna fråga och den kritik som Erik Wärnberg riktade när han talade om kapital, spekulation och skärpt realisationsvinstbeskattning. Redan för mer än ett år sedan skrevs direktiven, och en utredning tillsattes angående beskattning av räntor och kapitalvinster. Jag anser att man i den utredningen lar upp i stort sett de problem sorn Erik Wärnberg avsåg i sin tolkning av vad socialdemokraterna menar med en översyn av realisationsvinstbeskattningen.

Också när del gäller åtgärder rnot skalleflykt och förbättrad skattekontroll har riksdagen i sak oftast under de senaste åren varit enig. Enhälliga beslut om åtgärder i denna riktning har förordals.

Beträffande generalklausulen har en proposition aviserats. Jag skall inte säga mer pä den punkten. Frågan har ställts till budgetministern, och han får själv svara utförligare.

De problem som socialdemokraterna har tagit upp anser jag att det borde gå att finna lösningar på. Motsättningarna är inte så stora som man får intryck av när man läser den socialdemokratiska partirnotionen.

1 propositionen föreslås också, sorn jag nyss sade, en marginalskatlespärr vid 80 resp. 85 %. Trots alt socialdemokraterna i sin motion yrkat på åtgärder för att minska marginalskatten och sänka inkomstskatten är de inte beredda att stödja elt förslag som ger den enskilde inkomsttagaren rätt all behålla 20 resp. 15 kr. av den sist intjänade hundralappen.

Visst hade det varit bättre om kommunalskatt och statsskatt aldrig hade

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, rn. m.

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. m.

kunnat uppgå till mer än 80 resp. 85 %. Men nu har vi en kommunal självstyrelse, och trots en ganska väl utbyggd skatteuljärniiing skiljer det ändå flera kronor i utdebitering olika komnruner emellan. Inget parti har i dagens läge varit berett att sänka skatteuttagel så att det i alla kommuner kunnat begränsas till den nivå som föreslagits som marginalskatlespärr.

Under de senaste åren har också effekterna av de höga marginalskatterna i viss utsträckning eliminerats genom att vid löneförhandlingarna en rätt betydande hänsyn tagits till resultatet efter skatt. Niir så sker, medför en hög marginalskatt endast en allmtin kostnadsökning för niiringslivet och för den offentliga sektorn, och jag menar all delta tvingar på sikt till åtgärder för att minska marginalskatten. Även om det förslag som nu föreligger inte är fullkomligt, anser jag att del iir en nödvändig och riktig åtgärd i rätt riktning. Läser man den socialdemokrtiliska motionen, finner man att socialdemokraterna är inne på samma linje.

I motionen från vpk begärs utredning om rätten till avdrag för underskott i förvärvskälla, ränteavdrag osv. Liknande synpunkter har framförts i motioner från socialdemokraterna. Utskottet har tidigare behandlat dessa frågor och, sotn jag nyss sade, därvid uttalat alt en särskild utredning i enlighet med 1972 års skatteutrednings förslag bör tillsättas för att pröva avdragsreglerna vid beskattningen. Det är samma sak när det gäller att förhindra elt icke avsett utnyttjande av underskoltsavdragen. Riksdagen har i höst begärt alt en allmän och förutsättningslös utredning skall tillsättas för att utreda dessa frågor i enlighet med vad 1972 års skatleulredning föreslog.

Utformningen av skattereglerna är en fråga som röner stort intresse och som berör de allra flesta. Krav på ett nytt skattesystem framkommer ofta och bestämt frän olika hall. Faktum är alt under hela 1970-talet har beskalt-ningssystemel varit föremål för myckel omfattande utredningar utan alt man har lyckats få fram det perfekta skattesystemet.

Ändringar har skett med anledning av vad som framkommit i utredningsarbetet, på vissa områden ganska genomgripande sådana. En översyrr utförs ständigt såväl i utredningar som av regeringen, och detta är nödvändigt. Förhållandena förändras, och utnyttjandet av skattereglerna växlar. Syftet rned dessa pågående översyner är ju hela liden alt skapa elt rättvist och hållbart skattesystem.

Erik Wärnberg angrep oss i centern för att ha ändrat inställning i skattefrågorna sedan i våras. Jag vill då betona alt i centerns motion i våras var fördelningssynpunkten en punkt bland flera. Där underströks också nrycket starkt att beslutet om skatteomläggning och skattesänkning skulle fattas samtidigt som beslutet om hur man skulle finansiera skattesänkningen. Del andra tungt vägande skälet var att beslutet skulle läggas så nära iivtalsuppgörelsen som möjligt. När de andra partiernti i slutet av valrörelsen mer och mer konkret utformade sina skalteförslag och också finansieringsformer, gjordes denna överenskommelse mellan mittenpärtierna. Vi kände oss då, tned anledning av alt dé andra partierna och även socialdemokraterna presenterade sina finansieringsformer, tvungna alt göra detsamma. Men

enligt min uppfattning är inte vårt ställningstagande nu något avsteg från det uttalande sorn vi gjorde i våras.

Som jag redan tidigare har sagt har vi totalt skilda uppfattningar när del gäller frågan om indexreglering. Ser vi på skatteomläggningen med utgångspunkt i de direkta skattesänkningar och de ändringar i skatteskalan som föreslås, finner vi all det faktiskt inte föreligger så förfärligt stora skillnader mellan de ändringar i skatteskalan som socialdemokraterna föreslog i början av 1970-talet och de som föreslås av den nuvarande regeringen. Skillnaden får vi fram när vi tar rned indexregleringen, och där har vi som sagt rakt motsatta uppfattningar. Jag skall inte gå in på exempel från tabeller, eftersom vi där inte blir överens. Tabellerna bygger ju på utgångsläget. Jag vill bara hänvisa Erik Wärnberg och andra i kammaren till de två tabeller som i proposition 58 finns på sidorna 58 och 59. Där ges en helt annan bild av hur beskattningen under de senaste åren har utvecklats för olika inkomstgrupper. Jag tror att vi får mer behållning av alt studera det faktiska förhållande sorn läggs fram i de tabeller som finns på här nämnda sidor. Därför skall jag gå förbi detta.

Det är riktigt att det också finns andra grupper i vårt samhälle än de med den högsta inkomsten som drabbas av höga marginalskatter. Delta har tidigare påtalats från centerns sida, bl, a. i vår motion i våras. I augusti månad tillsattes en utredning som har fåll i uppdrag alt utreda dessa problem. Till Tommy Franzén kan jagsäga alt denna utredning också skall se över marginalskatteeffekterna i mellangrupperna och försöka lösa problemen för dessa grupper.

Erik Wärnberg riktade kritik mot de allehanda avdrag som finns i skattesystemet. Mig veierligl har inte några nya avdrag kommit till under senare år. Det skulle därför vara intressant om Erik Wärnberg här ville precisera vilka nya avdrag som det är han är kritisk mot. Ränteavdragen och förlustavdragen har vi redan talat om. Ett uttalande som Erik Wärnberg gjorde anser jag vara ytterst värdefullt. Det var hans uttalande all socialdemokraterna är beredda alt använda varje öre som kommer in genom minskade avdrag till sänkning av marginalskallen, också för de högre inkomsttagarna. Jag tror att del är värdefullt att ha detta uttalande sorn grund för fortsatt resonemang kring skattefrågorna. Pä det sättet kan vi kanske undvika alltför stora motsättningar i dessa frågor.

Det framgick klart av Erik Wärnbergs anförande all han anser att det inkomstbortfall som sker genom indexregleringen skall finansieras rned högre direkta skatter. Det innebär i så fall att inflationen automatiskt ökar skatteuttaget. Det är det som vi har reagerat mot, och det är anledningen till alt vi följer upp beslutet om indexregleringen,

Erik Wärnbergs kritik mot indexregleringen omfattade också det indexsystem som vi har som grund för denna reglering - närmast konsumentprisindex, rensat från vissa inslag. Jag kan dela Erik Wärnbergs synpunkter all det, med hänsyn till de förhållanden vi haft med oljan under 1970-talet vid två tillfällen, finns anledning alt se över delta index och kanske göra vissa förändringar, så att de saker som vi anser att vi inte har möjlighet alt

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. tv.

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. m.

åstadkomma en kompensation för helt eller delvis rensas ut.

Beträffande de två sista punkterna sorn Erik Wärnberg berörde om kapilalbesktrltning, spekulation och skärpt inflationsvinslbeskaltning, har jag redan tidigare sagt att man håller på all utreda dessa frågor. Genom att omfattande direktiv har getts till denna utredning anser jag för min del att det mesta av kraven - i vaje fall i den kritik man kan utläsa av den socialdemokratiska motionen - är tillgodosedda. En regel som socialdemokraterna alltid har hållit fast vid är alt man skall avvakta pågående utredningar innan man vidtar några ändringar, och jag anser därmed att vi inte skulle behöva tvista alltför rnycket på den punkten.

Herr talman! Med vad jag nu har anfört ber jag att få yrka bifall till hemställan i skatteutskottets belänkande.

ERIK WÄRNBERG (s) replik:

Herr talman! Låt mig börja rned att säga att i vår reservatiorr finns också lagtext när det gäller pensionärernas beskattning. I sak blir det detsamma som majoriteten har föreslagit. Det är bara det alt vi har föreslagit andra grundavdrag än majoriteten har gjort. Om vårt förslag skulle vinna måste vi alltså ha ett lagförslag som talar om hur vi skall uppnå samma resultat som majoritetens förslag innebär för folkpensionärernas extra avdrag. I den mån man kommer att följa majoritetens förslag kommer vi icke att ha något yrkande på denna punkt, och då faller vårt förslag.

Om jagsedan får bemöta Stig Josefson litet, så tror jag all han och jag kan vara överens om att indexregleringen slår ganska blint i dag. Han var i slutklämmen helt överens med mig om att del är vissa element i indexregleringen som inte är bra. När jag i dag talar om all en inkomsttagare som har litet över normal inkomst får fyra gånger så stor kompensation skattevägen för oljehöjningen som en som har något under normal inkomst, så är det ett faktum, och Stig Josefson håller med om att det är galet. Men ändå vill han inte avskaffa indexregleringen.

För vår del tycker vi all det inte finns någon anledning att ha kvar en indexreglering som i olika lägen slår blint och drabbar på ett icke förutsebart och orättvist sätt. Därför är det bättre att varje år justera skatteskalorna i inflalionstider, så att man kan ta hänsyn till alla omständigheter i stället för att ha elt index som man får ändra och ta borl olika komponenter ur för att det skall bli vettigt. Nu är alla överens om att det måste vara galet att just på grund av oljenotan - som ingen kan få kompensation för, säger man, för det är folkhushällel som helhet som skall drabbas - ge en inkomstskaltesänkning på en miljard kronor och nästa är på åtskilligt mycket mera. Höjningen av tobaks-och alkoholskatterna, som vi genomförde, får man kompensation för inkomstskattevägen. Och man får givelvis olika kompensation, vare sig man dricker alkohol eller ej. Det blir alltså olika kompensationsgrad för detta inkomstskattevägen. Delta måste vara galet.

Då säger Stig Josefson: "O.K., dä kan vi titta på dessa komponenter och försöka få det bra." Men är det då inte bättre att ta bort alltihop och i stället varje år, om vi har inflation, bestämma att vi skall ha denna skatteskala? Man

måste ju ändå, som borgerligheten nu tvingas göra vid sidan av indexregle- Nr 58

ringen, ändra inkomsiskaiieskalorna varje år. Varför skall man då ha indexet Onsdagen den

kvar? 19 december 1979

TOMMY FRANZÉN (vpk) replik:

Herr talman! Stig Josefson var inne på frågan om index, och Erik Wärnberg förde en rätt ingående diskussion orn delta. Jag vill i stort sett instämma i vad Erik Wärnberg anförde.

Men jag vill tillägga att Stig Josefsons påstående om att det här inte är fråga om någon skattesänkning inte överensstämmer med verkligheten. Om man, som budgetministern gjorde när den här frågan första gången behandlades i riksdagen, skall tala om neutralitet, så förutsätter systemet för att kunna anses vara neutralt att det föreligger en exakt överensstämmelse mellan löneökning och inflation.

När det sedan gäller att fastställa inflationens storlek får man diskutera vilka komponenter som skall vägas in. Vi kan ju se hur del varit under 1976, 1977 och även 1978, då inflationen låg på en mycket hög nivå. Priserna på dagligvaror låg under dessa år över den allmänna prisnivån. De sorn drabbas hårdast av detta år naturligtvis de som har de låga inkomsterna. Det är de som inte kan utnyttja fördelarna med de varor som följer den allmänna prisnivån, utan tvingas använda hela lönen för sitt uppehälle, dvs. för hyror och dagligvaror.

Jag skulle vilja gå in något också på diskussionen om avdragssyslemet. Stig Josefson påpekade att utskottet begärt en utredning i enlighet rned 1972 års skatteutrednings förslag. Men jag är inte övertygad om att den utredningen kommer att beakta de krav som vi inom vänsterpartiet kommunisterna har framställt och som är rimliga att resa när det gäller det nuvarande avdragssystemet. Jag stöder mig därvid på vad budgetministern sade i en debatt om avdragen under den här veckan, då det framkom att utredningen bara marginellt skulle behandla frågan om underskottsavdragen.

Jag skulle i det här sammanhanget vilja peka pä vad som anförts i en utredning som gjorts i Malmö och som benämnts "De rika och deras skaller". Där sägs att del på Beritta Gurrisgatan år 1977 bodde tolv höginkomsttagare och två hembiträden. Hembiträdena var lågavlönade. Några av höginkomsttagarna betalade en skall som var lika stor som eller lägre än den som hembiträdena betalade, och de hade löner som var fem, sex och ända upp till sju gånger större än hembiträdenas. Enligt uppgift betalade en av dem som hade elt hembiträde anställt lägre skatt än hembiträdet. Detta måste väl ändå anses vara orimliel.

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. m.

STIG JOSEFSON (c) replik:

Herr talman! Jag noterar med tillfredsställelse att vi i sak är eniga när del gäller pensionärernas beskattning. Reservationen avviker endast i fråga om en teknisk detalj, och jag tvcker det är angeläget att betona detta.

Vad sedan gäller frågan om indexregleringen så är vi ju överens om att kritiken bör inriktas på det index som ligger till grund för systemet.

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. m.

konsumentprisindex. Men man kan ju inle ändra detta helt plötsligt, utan del är en fråga sorn bör prövas noga. Vi har elt index som ligger till grund för förmåner av skilda slag, och enligt min mening bör man därför noga pröva vilka konsekvenser en ändring av detta skulle fä och vilka möjligheter sorn fiirns att få fiam ett index som kan vara bättre än det nuvarande. Jag tänker då på ett index som är mindre känsligt för situationer som uppstår genom en utveckling som vi inle häri landet har möjlighet alt påverka, dvs, sådant som får konsekvenser som den enskilde i rätt stor utsträckning själv måste bära.

Som jag sade i mitt första inlägg har jag bedömt det så att en bibehållen indexreglering måste vara utgångspunkten för del beslut vi skall falla i dag. Vi måste utgå från realvärdesynpunkten när vi fattar beslut om nya skatteskalor.

Jag tror alt det har sin betydelse - inte minst när det gäller avtalsuppgörelsen - all rnan vet att man har ett skattesystem som bygger på all skallen inle skall skärpas på grund av inflationen.

Tommy Franzén säger alt jag har sagt att indexregleringen inle var någon skattesänkning, och han anser att detta inte är sanning. Ja, det beror på de skilda synsätt vi båda har när det gäller indexregleringen. Om vi ser frågan från realvärdesynpunkt kommer vi inte ifrån att del är som jag har sagt.

Beträffande avdragsreglerna har utskottet begärt en allsidig och förutsättningslös utredning, och jag skulle tolka delta på så sätt att man här kommer att göra en omfattande, allsidig och förutsättningslös utredning. Om denna sedan tillfredsställer vpk eller inte får vi se när den blir klar.

ERIK WÄRNBERG (s) replik:

Herr talman! Låt mig fortsätta litet om indexregleringen och rnarginal-skalieiaket. Med hänsyn till den ungefärliga inflation man beräknar att vi kommer alt få för 1980 garanterar dessa båda saker gemensamt att 120 000-kronorsinkomsttagaren icke behöver ha ett enda öre påökt; han har ändå sin standard tryggad genom den sänkning av skatten som del är fråga orn. För del är ändå en sänkning om man jämför med skatteskalorna för 1979/80, kanske icke realt, men i kronor räknat är del ändå en sänkning. Medan den sorn tjänar rätt hyggligt inte behöver ha någon lönehöjning utan kan gå ut, och säga att han har oförändrad standard utan all ha fått ett enda öre påökt, måste den som tjänar rätt dåligt ha mycket i påökt för att få behålla oförändrad standard. Del är delta som enligt min mening år en orättvisa. Enligt mitt sätt att se är del en metod att förändra bilden och ta ifrån dem som har det besvärligast och ge-utan ansträngning-åt dem som har det bra. Det är detta som är det tokiga med den här sänkningen, som ändå i kronor räknat sker och som garanterar oförändrad standard åt den högre inkomsttagaren vid en rätt hög inflation. Detta sker trots oljenotan, ty dessa inkomsttagare kommer inte alt betala ett enda öre för denna. Den får helt enkelt de små inkomstlagarna stå för.

Sedan säger herr Josefson all det skattesystem och det avdragssyslem vi har i dag även funnits under den socialdemokratiska liden. Varför, frågar

han, har ni inte gjort något åt avdragen?

Det är inle så att vi inle gjort någoting åt dem. Under den socialdemokratiska tiden började dessa avdrag missbrukas. Vi hade börjat göra undersökningar av hur man exempelvis skulle åstadkomma ett tak för ränteavdrag osv. Men det är först under de senaste åren, då inflationen urholkat vårt skattesystem, som dessa avdrag har blivit så oerhört

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomst-

besvärande. De har också blivit framgångsrika för dem som kan utnyttja skatten m m dem. Genom den otroligt låga reälisationsvinstbeskattning som vi har förvandlar man genom låneavdrag o. d. löneinkomster så att de så småningom blir beskattade som realisationsvinster, något som tidigare inte var så vanligt.

Sedan frågar herr Josefson om jag kan finna ett enda exempel på avdrag som kommit till eller förändrats under den lid som den borgerliga regeringen funnits. Det kan jag givetvis göra, men jag angriper även de avdrag som fanns på den socialdemokratiska tiden. Om jag nu skall nämna ett exempel, kan jag ta vad jag tycker är det mest upprörande a v de nya avdrag som genomförts av den borgerliga regeringen. I fjol genomfördes en regel som innebär alt de som säljer skog på rot skulle få betrakta delta som ett 50-procentigl kapitalultag, trots alt det kanske var tillväxt som avverkades. Detta schablonavdrag på 50 % var elt av de mest upprörande nya avdrag som genomfördes.

TOMMY FRANZÉN (vpk) replik:

Herr talman! När det gäller frågan om avdrag vill jag göra ett citat ur utskottsbetänkandet där det på s. 58 anförs att utskottet tidigare har hemställt att riksdagen skall begära en allmän och "förutsättningslös utredning om möjligheterna att förhindra ett icke avsett utnyttjande av underskottsavdrag i enlighet med de riktlinjer som angetts av skatteutredningen". Man kan konstatera att det inte alls står i proportion till det som vänsterpartiet kommunisterna har krävt beträffande delta avdragssystem, och det tycker jag att Stig Josefson kunde erkänna. Det är helt klart att det har funnits avsikter alt man skall kunna utnyttja avdragssystemet - och det är sådana saker som vi anser att man skall ta bort. Det är därför vi har lagt fram sådana förslag år efter år. Glädjande nog, kan jag möjligen säga, har detta lett till att man åtminstone på någon punkt är beredd att se över systemet. Det kanske i en framtid-sannolikt mycket avlägsen, det tror jag med hänsyn till den erfarenhet jag har av utredningsarbetet i det här landet - kan komma en tvättad proposition. Hur är beroende på hur majoriteten i riksdagen ser ut.

Men jag skulle vilja ställa en annan fråga till Stig Josefson som centerpartist och företrädare för en hel del människor som trots allt tillhör de skattemässigt drabbade i det här landet: Känns det inte besvärligt med det härskattesystemets överförande effekter, nämligen att man lägger högre och högre skattetryck på dem som har låg- och mellaninkomster och underlättar för dem som har höga inkomster, för dem som har kapitalinkomster och arbetsfria inkomster? Det är ju så det hela förhåller sig! Samtidigt som man

3 Riksdagens protokoll 1979/80:58

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. m.

mirrskar skattesatserna på statsskattesidan - den del av beskattningen som är progressiv och skall ha till syfte all i vart fall i viss utsträckning utjämna förhållandet mellan dem med låga och höga inkomster- höjer man i stället de indirekta skatterna och kommunalskatterna.

Vi vet att den indirekta skatten, framför allt momsen, är regressiv, och del medför bl. a. att den värst drabbar dem som har låga inkomster och måste konsumera hela sin inkomst för sitt boende och sitt dagliga uppehälle. De proportionella kommunalskatterna har stigit kraftigt, och jag vill påstå att del är kommunalskatten som är den stora boven när det gäller de s, k, höga marginalskatterna. Vad som måste vara av intresse är alltså all minska de indirekta skatterna och kommunalskatterna.

STIG JOSEFSON (c) replik;

Herr talman! Herr Franzén framför kravet på en sänkning av den indirekta beskattningen. Det är krav som är helt motsatt det som har framförts från socialdemokraterna tidigare, nämligen att vi måste länka oss en övergång från direkt till indirekt beskattning. Där ser man litet av de problem vi har: Man skulle önska sänka skallen på alla områden, men vi har samtidigt att klara av de åtaganden som samhället har gjort. Vi kommer inte ifrån att skatteuttagel måste bli ganska stort för att vi skall kunna förverkliga dessa åtaganden.

Beträffande kapitalbeskattningen vill jag bara säga att den genom inflationen skärps år från år. Jag tror att man gör en felbedömning när man säger att vi har en lindrig kapitalbeskattning. Om vi ser tillbaka på de olika skiktgränser vi har haft och studerar hur inflationen har urholkat värdena, kan vi snart konstatera att det har skett en betydande skärpning av beskattningen genom den inflationsutveckling som ägt rum under det senaste årtiondet.

När det gäller frågan om indexreglering har Erik Wärnberg och jag skilda uppfattningar. Jag kan inte tolka Erik Wärnbergs senaste uttalande på annat sätt än alt han vill skärpa den direkta skatten för vissa grupper i vårt samhälle. Det säger han trots att man i den socialdemokratiska partimotionen kräver en sänkning av marginalskatten. I mitt exempel utgår jag från oförändrade realvärden.

Det är ganska värdefullt att notera att man här håller fast vid den gamla socialdemokratiska tankegången all inflationen skall vara den faktor som bestämmer nivån, och sedan skall vi företa sänkningar från den nivån. Det är inte hela världen om det ändå blir en viss skatleskärpning år från år. Jag vill bara erinra om vad jag sade i mitt huvudanförande, nämligen att utvecklingen till sist har medfört att huvudparten av skattebetalarna hamnat i det högsta skatleskiktet.

Erik Wärnberg sade också att vi har otroligt låg realisationsvinstbeskattning. Den fastställdes under den tid då vi hade socialdemokratisk majoritet. Det har gjorts förändringar i skärpande riktning. Sorn jag nämnde förut, håller man på att se över detta spörsmål. Visst finns del anledning all

uppmärksamt följa utvecklingen. På vissa områden finns en tendens fill missbruk, och vi är angelägna om att stoppa den utvecklingen,

BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Sedan den borgerliga trepartiregeringen tillträdde i oktober 1976 har det skett viktiga förändringar inom ramen för vårt skattesystem. Marginalskatterna har under denna period stegvis sänkts med upp till 9 procentenheter. När det gäller marginalskattesänkningar är det ju antalet procentenheter som är intressant, inte, som massmedia ibland framställer det, antalet femtioöringar eller kronor per månad i skattesänkning. Skall man uppnå en effekt med marginalskattesänkningar är det mätning av sänkningen i procentenheter som är det intressanta.

Om man betraktar en under perioden realt oförändrad taxerad inkomst på 70 000 kr, 1980 - det motsvarar ungefärligen den genomsnittlige industriarbetarens lön under 1980 - så finner man att marginalskatten sänks med 8 procentenheter. Genom höjningar av kommunalskatter har denna effekt reducerats med 3 procentenheter, vilket man i och för sig kan beklaga. Det återstår ytterligare steg på vägen mot det mål söm åtminstone vi moderater tycker är rimligt, nämligen att man skall få behålla hälften av en inkomstökning eller löneökning efter skatt.

En annan viktig förändring är del inflationsskydd som har genomförts på skalan för statlig inkomstskatt, ett skydd som har införts för att hindra de automatiska skatteskärpningar som annars bleve följden, även om de skulle kunna förhindras genom äriiga skatteomläggningar, med de negativa effekter som skatteomläggningar har haft tidigare. Ett inflationsskydd är alltså ett klart bättre system.

Man har genomfört en förbättrad kommunalskatleutjämning med större hänsyn till skilda förutsättningar för olika kommuner. Den proposition som vi i dag behandlar är ytterligare ett steg i det här skattepoliliska reformarbetet,

I den socialdemokratiska reservationen vid skatteutskoltets betänkande går man emot inflationsskyddet, och man går emot den föreslagna marginalskattespärren. Man är också relativt ointresserad av marginalskal-tesänkningar, även om man talar en del om dem. En proms skall införas. Totalt sett innebär den socialdemokratiska reservationen en ytterligare skärpning av skattetrycket.

Herr talman! Vårt skattesystem måste utformas så, alt det möjliggör och stimulerar en ekonomisk tillväxt. Skall vi kunna reducera budgetunderskottet på sikt, vilket är nödvändigt för vår samhällsekonomi, måste vi ha en ekonomisk tillväxt, och då får skattesystemets utformning självfallet inte motverka tillväxten. Marginalskatterna måste därför även i fortsättningen sänkas planmässigt, så som har angivits i regeringens proposition, så att det lönar sig att arbeta och ta initiativ. Det här är ett argument som använts mycket i debatten. Man säger att det måste löna sig att arbeta, och alla är kanske överens om det, men jag tror inte någon egentligen kan tänka sig in i vad det kan betyda för landet, för enskilda företag och för dem som är

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. m.

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. m.

anställda där. Jag kan ge ett exempel från ett pappersbruk i Dalarna, där det pä grund av marginalskattens höjd är oerhört svårt för att inte säga omöjligt att få någon att ulföra reparationsarbete helgtid. Man har beräknat att det under ett är innebar att man förlorade 6 milj. kr. i exportintäkter för företagel och för landet. Det var ett pappersbruk i Dalarna. Del finns också en mängd andra företag som befinner sig i samma situation. Det är en realitet; marginalskatterna minskar arbetsviljan.

Del kvittolösa samhället motverkas genom all man dämpar marginalskatterna. Inflationsdrivande effekter i fråga om löneökningar och avtalsförhandlingar minskar genom sänkta marginalskatter. Vi moderater anser att marginalskatten i normala inkomstlägen skall vara högst 50 % och totalt högst 70 %. Detta är elt mål som måste uppnås efter flera steg-det är vi klart medvetna om - men det är glädjande att allt fler och från olika partier i debatten nu efter valrörelsen har anslutit sig till den uppfattning som vi där förde fram.

Den marginalskatlespärr sorn föreslås bli införd innebär att alla inkomsttagare skall få behålla åtminstone 15 % av en inkomstökning. Vi tycker all det är rimligt. Visserligen har tiderna förändrats, men jag hittade av en händelse för några veckor sedan ett tidningsurklipp med ett uttalande av dåvarande inrikesministern Eric Holmqvisl då han talade i Åhus strax söder om Kristianstad. Han sade bl. a.: För att skapa möjligheter till reformer måste momsen skärpas. Och fr. o. m. den 1 januari 1971 höjs den från 10 till 15 %. Denna omfördelning från direkt till indirekt skatt är nödvändig. Vi kan nämligen inle ta ut mer av våra höga inkomsttagare. Vi har ett tak på 80 % skatt. Det kan vi inte gä över.

Visserligen förändras tiderna; det är jag klart medveten om. Men det skulle vara intressant att av Erik Wärnberg höra hur myckel man egentligen skall garantera att alla inkomsttagare får behålla av en inkomstökning. Det måste rimligen vara så, att de måste få behålla något.

I den socialdemokratiska reservationen står det all rätten alt göra avdrag på inkomsterna skall begränsas. Låt rnig då slå fast en sak som felaktigt anfördes i den allmänna debatten på det här området. Man talade om speciella avdragssystem. Vi har inte avdragssystem, utan vi har elt antal avdrag inom ramen för vårt skattesystem, och det finns motiveringar för att de avdragen en gång i tiden kom till. Huvuddelen av avdragen syftar till att uppfylla principen om att skatt skall betalas efter bärkraft, och det finns andra avdrag som har till syfte alt stimulera exempelvis sparandet. Del förekommer också - det är vi alla överens orn - ett icke avsett utnyttjande av de avdragsregler som finns i skattesystemet, och vi är också överens om alt utreda detta för att förhindra icke avsett utnyttjande av del.

Men det är inte så mycket den typen av skatteflykt som är det intressanta när det gäller storleken av avdrag. Om vi ser på taxeringen 1978, finner vi en total taxerad inkomst i landet på 194 miljarder kronor, varifrån gjordes ungefär 60 miljarder kronors avdrag, fördelade procentuellt rned 42 % grundavdrag, 7 % extra avdrag- i första hand för pensionärer- 15 % avdrag för resor och andra avdrag från inkomst av tjänst dvs. bl. a. resor till och från

arbetet samt 23 % underskottsavdrag, men den stora delen av dessa avdrag rör räntor på enskilda villafasligheter. Den gångna valrörelsen har klart gett vid handen alt här finns en enighet, såvitt jag förstår, mellan de flesta partier - åtminstone mellan våra fyra största - om all huvudparten av villaägarna inte skall drabbas av någon som helst förändring när det gäller ränteirvdra-gen, även orn socialdemokraterna har talat om alt införa någon form av räntetak. Majoriteten av avdragssumman finns alltså kvar.

Underskotten i inkomstkällan kapital är i storleksordningen 3 % av den totala avdragssumman. Det är möjligen här som man kan anföra att del finns människor sorn finansierar sin konsumtion genom upplåning och på det viset i en inflationsekonomi kan tillgodogöra sig vinster. Det finns uppenbara problem att undanröja. Det här är i och för sig bruk av reglerna, sorn inle varit avsett. Det beror i första hand på inflationen, och den första åtgärden borde därför vara att se till alt pressa ner inflationen så rnycket som möjligt, bl. a. genom kraftiga sänkningar av marginalskatten och naturligtvis också genom andra åtgärder.

Del är alltså bara en relativt liten bit som vi här skall försöka förebygga. Det finns dock vissa besvärligheter, och därför har en utredning tillsatts. Orn den utredningen är vi överens. En annan utredning är också tillsatt, sorn syftar till att undersöka möjligheterna att införa någon form av realbeskatt-ning,

I fråga om skogsbeskaltningen vill jag helt kort säga till Erik Wärnberg att vi tidigare hade ett mycket komplicerat system när det gällde rätt till avdrag för minskning av ingående virkesförråd. Syftet med den nya skogsbeskaltningen och det däri ingående schablonavdraget var ju att försöka ersätta det tidigare mycket komplicerade systemet med ett enklare som gav ungefär samma utfall för de enskilda skogsägarna.

Socialdemokraterna vill la bort inflationsskyddet i statsskatteskalan. Sett isolerat innebär det att socialdemokraterna vill ha en automatisk skatteskärpning till följd av inflationen. Man har redovisat tre argument mot inflationsskyddet.

För del första är det, säger man, fördelningspolitiskt orättvist. Det kan verkligen diskuteras. Om vi skulle ha en inflation pä O %, skulle del få samma effekt som en inflationsskyddad skatteskala. Ingen av oss här i riksdagen skulle väl ha någonting att invända, orn vi kunde uppnå det utopiska och få en inflation pä O %. Erik Wärnberg erkände att inflationsskyddet inte ger en reell sänkning av skatten men att det i kronor räknat ändå ger en skallesänkning. Detta är fallet under förutsättning att man lönemässigl inte får kompensation för inflationen. Strävan vid avtalsslutandet måste väl i de flesta fall ändå rimligen vara att man åtminstone över en längre period får kompensation för inflationen. Då innebär inflationsskyddel inga som helst skattesänkningar.

För det andra säger man att inflationsskyddel är elt planlöst sätt att försvaga statsfinanserna. Så är det inte, för inflationsskyddet innebär att en inkomsttagare vars inkomst från ett år till ett annat ökar i samma takt som inflationen betalar samma andel - varken mer eller mindre - av sin inkomst i

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, rn. m.

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. m.

skatt. Ökar då inkomsten, vilket den gör, så ökar naturligtvis också slalsskatlen i kronor räknat. Så fungerar inflationsskyddet - skatleandelen blir densamma. Ökar inkomsten med ytterligare belopp beskattas den delen i så fall hårdare.

För det tredje har man sagt att de stigande oljepriserna automatiskt ger skattelättnader, eftersom oljeprishöjningarna ingår som en del i konsumentprisindex, vilket är det som man utgår från når det gäller att beräkna den basenhet som ligger till grund för inflationsskyddel. När denna fråga övervägdes i 1972 års skatteutredning, tittade man på de olika utredningar sorn gjorts om huruvida köpkraftsförändringar på olika inkomstnivåer egentligen rätt kunde mätas med konsumentprisindex. Materialet var inte tillräckligt stort, men de data som fanns pekade snarast mot - och här tillade man kanske framför allt på pensionärerna - att konsumentprisindex relativt väl kunde mäta köpkraftsförändringar. Visst kan man se över detta och företa ändringar, men i det stora hela är konsumentprisindex den inflationsmätare som man utgår ifrån, exempelvis vid bedömningar av resultaten av avtalsförhandlingar. Därför är konsumentprisindex också det som man utgår från när det gäller inflationsskyddet.

Inflationsskyddet ger bättre möjligheter till längre avtalsperioder än årliga skatteomläggningar och därmed rimligen också större stabilitet på avtals-marknaden. De årliga skatteomläggningar som Erik Wärnberg förespråkat har under 1970-talet lett till en kraftigt ökad progressivitet i statsskatleska-lan. Genom de finansieringsvägar man anvisat, dvs. ökade arbetsgivaravgifter, har omläggningarna mycket kraftigt bidragit till de ekonomiska problem som vårt land fick uppleva framför allt under åren 1976, 1977 och 1978. Av den anledningen är det bättre med ett automatiskt verkande inflationsskydd.

Socialdemokraterna vill höja skallen genom en allmän produktionsskatt, en proms. Promsen har den nackdelen att den inte kan avräknas vid export. Den missgynnar alltså den i nuläget oerhört viktiga exportindustrin. Socialdemokraterna förutsätter att man i avtalförshandlingarna skall göra en avräkning med 3 % för promsen. Man måste fråga sig om den avräkningen kommer alt ske, om den leder fram till att det inte blir några reallöneförbättringar. Det är nämligen en uppenbar risk för att det blir på del sättet. Kan man ändå räkna med att det blir en avräkning? Om avräkningen sker kan man säga att det lägre utrymme för löneökningar som då blir följden innebär att de lägre inkomsttagarna missgynnas mest, eftersom del oftast är de som får den största utdelningen av lönerörelsen på grund av de låglöneprofiler som förhandlingarna har. Det är de lägre inkomsttagarna som pä grund av lägre marginalskatter får det största utbytet av sin löneökning efter skatt. De drabbas därför hårdast vid en avräkning. Sker ingen avräkning höjs priserna i stället, och man får kommunala skattehöjningar. Detta är någonting sorn enligt socialdemokraterna själva drabbar de lägre inkomsttagarna hårdast.

En proms skulle alltså med största säkerhet försvåra för den svenska exportindustrin i ett läge då vi måste öka exporten. Den skulle sannolikt

omöjliggöra reallöneförbättringar, och den skulle vara fördelningspolitiskt negativ.

Herr talman! Vi behöver en förnuftig skattepolitik, sorn också accepteras av medborgarna i vårt land, som stimulerar till arbete, initiativ och sparande och som försöker förebygga det kvittolösa samhället. Jag har noterat att socialdemokraterna har talat om de avdrag som höginkomsttagarna kan göra, men i mycket liten utsträckning tagit upp omfattningen av de svarta pengar som till följd av marginalskatterna förekommer i samhället. Vi bör alltså genom vår skattepolitik förebygga det kvittolösa samhället, och vi bör naturligtvis också förebygga elt icke avsett utnyttjande av de skatteregler som vi har.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till skatteutskoltets hemställan i dess betänkande nr 20,

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. m.

ERIK WÄRNBERG (s) replik:

Herr talman! Låt mig först på en punkt instämma med Bo Lundgren, nämligen när det gäller behovet av att pressa ned inflationen. Låt mig samtidigt göra ett konstaterande: Om det är något som den borgerliga regeringen misslyckats med är det just detta. Pä denna punkt är vi dock fullständigt överens.

Lät mig vidare gå in på några av alla de saker som Bo Lundgren nämnde. Jag vill då återigen något beröra frågan om indexregleringen. Jag konstaterar bara att även Bo Lundgren har vissa invändningar mot konsumentprisindex. Han vill i stället hitta på något annat. Med anledning av del vill jag säga: Då är det lika bra att inle ha något index alls. Det är inte alltid så att man bör ge samma skattesänkning åt dem som tjänar mycket som åt dem sorn tjänar litet. Därför måste man ändå göra om skatteskalorna varenda gång. Jag har i mitt inledningsanförande konstaterat att de som har stora inkomster inte behöver köpa upp varje öre av dessa ulan har möjlighet att på annat sätt inflationssäkra sina pengar även ulan att vi tillämpar en skatteskala med indexreglering.

Vad sedan gäller de avdrag som socialdemokraterna har talat så mycket om menar Bo Lundgren att vi, om vi studerar fördelningen på olika typer av avdrag, skall finna att det inte är så mycket att göra ål dem, - Jo, det finns väldigt mycket att göra på den punkten. Man kan se hur dessa avdragsbelopp ökar enormt är efter år. De var under den socialdemokratiska regeringstiden nästan småpotatis i förhållande till vad de är i dag. De belopp Bo Lundgren nämner är långt ifrån aktuella i dag, eftersom den senaste tidens räntehöjningar har inneburit enorma påfrestningar i detta avseende. Ändå vidtar man samtidigt inga åtgärder när det gäller skatten på realisationsvinster. Sådana vinster kan fortfarande las hem på precis samma sätt som tidigare.

Nu hänvisas det till att vi har tillsatt en utredning. Jovisst, men Bo Lundgren och jag har olika åsikter om vilka resultat den utredningen skall komma fram till, Bo Lundgren vill bara angripa några former av missbruk medan jag vill angripa hela systemet att man kan förvandla inkomster genom löner eller liknande till kapitalvinster som sedan inle beskattas.

Nr 58 Vidare fortsatte Bo Lundgren att utgå från samma misstag som han hela

Onsdagen den tiden gjort sig skyldig till, nämligen att i fråga om marginalskattetaket bara

19 december 1979 ''' ' inkomstökningar. Det är inte bara inkomstökningar det gäller.

_____________ Också beträffande alla de inkomster som man tidigare skaffat sig ges det

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. m.

genom ett skaitetak en möjlighet för de verkligt stora lättnaderna. De som befinner sig i ett lägre inkornstskikt och de som får sina sociala förmåner avirappade får inte någon som helst kompensation, även om de inte ens får behålla 20 % av en löneökning. Det är alltså inte bara fråga om inkomstökningar för dem som har högstmarginalskatterna.

TOMMY FRANZÉN (vpk) replik:

Herrlalmttn! Låt mig konstatera att Bo Lundgren, som moderater så gärna gör, talar om det kvittolösa samhället och pekar på de teoretiskt sett höga marginalskatterna såsom varande effekter därav. Jag vill påstå att det inte år människor med s. k. normala inkomster, de som arbetar för sill uppehälle, som är mesl intresserade av del kvittolösa samhället, ulan det är andra människor, här representerade av Bo Lundgren och hans partibröder, som verkligen verkar för att del kvitiolösa samhället breder ut sig.

Det kan konstateras att de borgerliga i varje fall inte hittills har presenterat något förslag om hur man skall komma åt del enorma skattefusket i detta samhälle. Del rör sig inte om smäbelopp. En ca tio år gammal utredning talade om att det rörde sig om mellan 20 och 40 miljarder kronor som varje år undanhöll.s från beskattning. Jag utgår från all dessa summor för länge sedan är förbisprungna.

Bo Lundgren nämnde som exempel alt ett pappersbruk i Dalarna hade svårt att fä folk. Han ville påskina att anledningen skulle vara alt folk ansåg att det inte lönade sig att arbeta. Men det är ett dåligt exempel. Del är ju ändå så, Bo Lundgren, att vi har ca 100 000 direkt arbetslösa människor i landet. Vi har dessutom uppemot 200 000 människor som är sysselsatta via AMS, Mellan 200 000 och 250 000 människor är förtidspensionerade eller sjukskrivna, i mycket hög grad av arbetsmarknadspolitiska skäl. Den borgerliga regeringen har inte lyckats ändra dessa förhållanden, utan arbetslösheten har stigit. Problemet är alltså inle om del lönar sig att jobba, utan det är alt skaffa jobb åt dem som vill ha det. Men sådana saknas.

BO LUNDGREN (m) replik:

Herr talman! Det kan konstateras att inflationstakten efter år 1977, när man tvingades vidta olika ekonomisk-politiska åtgärder för att förbättra landets ekonomiska situation, har varit lägre än under de tre sista åren med en socialdemokratisk regering. Jag antar att finansutskottets talesmän kommer att närmare gå in på den frågan.

Jag vill, Erik Wärnberg, inte hitta på något annat än den indexreglering vi nu har. Men nar vi diskuterade den här frågan i 1972 års skatteutredning var vi medvetna om alt det kunde finnas vissa svagheter även i delta system. Liksom när det gäller mycket annat man sysslar med är det svårt att åstadkomma exakthet. Men del är bättre att ha elt automatiskt verkande

inflalionsskydd i botten och därefter kunna vidta de förändringar, fördelningspolitiska eller andra, sorn man av olika skäl behöver göra. Den rätten kvarstår. Det är också mer smakligt, därför alt riksdagen pä det viset verkligen får ta ställning till deskalteskärpningarsom kan göras. De kommer inte automatiskt.

Dessutom blev, som jag sade, de skalteornläggningtir som genomfördes mycket olyckliga. De ledde oss in i en situation där progressivilelen var så kraftig att bara nya skatteomläggningar kunde rädda avtalsrörelserna. Det blev bara allt värre. Företrädare för arbetsmarknadsorganisationerna har sagt att man uppskattar att ha inflationsskyddet i botten därför all det då blir lättare att träffa avtal.

Beträffande frågan om marginalskaltespärren vill jag fråga Erik Wärnberg hur rnycket han anser att människor skall fä behålla av en inkomstökning eller en extra förtjänst. Samma kritik som Erik Wärnberg nu riktar mot den borgerliga regeringen skulle man ha kunnat rikta mot socialdemokraterna när de införde 80/85-procentsspärren för lotalskatt. Del innebar ju en marginalskattespärr också för människor med stor förmögenhet.

Jag talar inte gärna om det kvittolösa samhället, Tommy Franzén, men det är en realitet som vi måste försöka göra något åt. Vi måste tyvärr inse all det finns väldigt många människor som arbetar och får betalt utan kvitto. Det är inte bara kapitalägare och höginkomsttagare - de finns i hela samhället, därför att det är så många som har så höga marginalskatter. Så är det.

Jag hävdar också - det är alldeles riktigt - att det måste löna sig att arbeta. Det finns många arbetslösa, men jag tror inte att deras möjlighet att få arbete på något vis skulle minska om man kunde jobba effektivare i del omtalade pappersbruket i Dalarna, om man slapp låta maskiner stå för att man inte får reparationsarbeten utförda. Om man får ett skattesystem som stimulerar inle bara arbete utan också initiativ och nyförelagande ökar möjligheterna för de arbetslösa att få arbete. Det är en väsentlig utgångspunkt för vårt skattepolitiska program.

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. m.

ERIK WÄRNBERG (s) replik:

Herr talman! Först svar på den direkta frågan; Hur mycket skall man få behålla av en inkomstökning? Jag anser att man t, o, rn. skall kunna få behålla mera än vad rnan får med den föreslagna marginalskattespärren, orn det gäller inkomster som man skaffat sig genom ökat arbete. Jag vill all mair skall fä behålla mera än så också i de lägre inkomsterna. Men jag vill inte all man skall få behålla så mycket sedan man satt systemet urspel genom att göra en hel massa avdrag. Jag vågar påstå att åtskilligt mer än hälften av de inkomsttagare det är fråga otn har salt systemet ur spel genom att först göra en massa avdrag. Ovanpå det får de en marginalskattespärr. De här problemen måste man lösa i ett sammanhang. Därför kan jag i dag inte exakt säga hur rnycket man skall fä behålla.

Något som jag tycker är ännu mera orättvist är alt orn kommunerna höjer skatten så skall omedelbart staten gå in och betala den höjningen över en viss nivå för höginkomsttagare. Det tycker jag är fullständigt felaktigt.

Nr 58 Vem som har lyckats bäst rned inflationen får väl andra diskutera. Men jag

Onsdiizen den vägar påstå att det är riktigt som det står i vår reservation, nämligen att

19 december 1979 borgerligheten har förlorat greppet både om utgifterna och om skattesyste-

__________ _ mel. På något annat sätt kan man inte tolka det faktum att alla gnolar på

Fortsatt refortne ring av inkotnst-skatten, rn. m.

skattesystemet samtidigt som statens finanser närmar sig ruinens brant. De tvä sakerna har regeringen totalt misslyckats med.

Jag sade alt de som gör en rolposlavverkning får ett 50-procentigt avdrag även om alltihop är tillväxt. Avverkar man själv i stället för att sälja rolposter kan man t, o. m. fä underskoltsavdrag genom ett 30-procentigt avdrtig på likviden, även orn rnan avverkar bara tillväxten. Det är elt av de mest orättvisa avdrag rnan har genomfört. Men jag kan räkna upp en hel serie av åtgärder som vidtagits under årens lopp och som inneburit att man infört en hårdare inkomstbeskattning för vanliga inkomsttagare medan andra grupper fått det lindrigare. Man har alltså flyttat skattebördan i samhiillel. Vad jag speciellt vill kritisera är att rnan i dag inle betalar skatt efter den standard man lever på. Det är upprörtrnde att det finns folk sorn inle betalar någon vidare skall alls rnen som samtidigt lever på samma standard som verkliga höginkomsttagare. Del är vad jag mest anklagar del här skattesystemet för,

Bo Lundgren säger att det är bättre med index, därför alt det innebär att riksdagen fär ta ställning varje år till om man vill ändra skallebelastningen. Jag vill säga all det är bättre utan index, för då får riksdagen ta ställning exempelvis till vem som skall betala oljenotan. Den skall inte kompenseras automatiskt.

TOMMY FRANZÉN (vpk) replik:

Herr talman! Låt mig konstatera att Bo Lundgren inte på något sätt gick in pä del verklig:! problemet, nämligen att skaffa de arbetslösa jobb. Del är ju det som frågan gäller- inte hur det kan ske i vissa enstaka sammanhang, som beträffande det pappersbruk i Dalarna som han relaterar till.

Nu säger Bo Lundgren alt han inte gärna vill prata om det kvitiolösa samhället. Men varje gång det är debatt här så pratar han om detta, och då kan man ju inte förstå annat än alt han gärna gör det.

Varför har då inte Bo Lundgren och hans partivänner på den borgerliga kanten plockat fram den generalklausul mot skatteflykt och skallefusk som beställts sedan flera är tillbaka? Varför har moderaterna och andra borgerliga i den här kammaren gäll emot ökade resurser när det gäller att sälla stopp för den ekonomiska brottsligheten?

Förklara dettti, och sätt det i relation till resonemanget om det kvitiolösa samhället!

BO LUNDGREN (m) replik;

Herr talman! Jag är mycket glad över Erik Wiirnbergs besked orn all han menar att rnan t. o, rn. skall kunna få behålla mer av en inkomstökning eller extraförtjänst än de 15 resp. 20 % som nu föreslås av regeringen. Det kan möjligen lägga grunden för en överenskommelse orn en allmän dämpning av

marginalskattetrycket över huvud taget.

Jag är också helt överens med Erik Wärnberg om att vi naturligtvis måste ta hänsyn till marginaleffekterna, dvs, avtrappningen trv bostadstilläggen, ökningen av daghernsavgifterna osv. i takt med stigande inkomster, vilket adderat till den reella marginalskatten leder till all rnan i mellaninkornst-skikten och även under dem kan korrrma upp i marginaleffekter som är mycket kraftiga. Vi har också försökt få utrett hur rnan lämpligast går till väga för att göra den samordning av skatte- och bidragssystemet som måste till -det är problem med den. Att göra ändringar enbart i skattesystemet torde vara svårt, men vi är alltså helt överens om att en sådan här samordning är nödvändig, parallellt med en förändring av skatteskalorna.

Sedan menar Erik Wärnberg tydligen att de högre inkomstlagarna har elt generellt system för all försöka undvika att beskatta inkomsterna, att trila försöker skaffa sig avdrag. Det finns kanske de som gör avdrag på ett helt korrektsätt. Det finns kanske de som gördel påett inkorrekt sätt, och i sä fall är det ett skattebrott. Men detta gäller inte någon större part - det tror i varje fall inte jag. Det finns kanske de sorn gör avdrag på icke avsett sätt, och vi har sagt att vi skall vara beredda att titta pä detta. Och det finns säkerligen de som inte har möjligheter att utnyttja skattesystemet och inte heller gör det.

Det finns alltså individuella variationer. Och jag har mycket svårt att förstå varför man då skall gå in och generellt uttala sig om en kategori människor. Jag tycker inte det är speciellt bra. Detta gäller också Erik Wärnbergs generaliseringar om egenföretagare - jag fattade att det var den gruppen han menade - som skulle leva på en avsevärt högre nivå än vad deras inkomster egentligen motiverade.

Man får inte göra dessa stora, svepande generaliseringar. Icke avsett utnyttjande av skattereglerna skall vi förebygga, och delta skall också utredas - det är vi överens om.

Det gäller här alt få ett skattesystem som fungerar. Jag ville peka på alt del är rätt litet som gäller avdrag för underskott av kapital. Och mycket av ökningen i fråga om avdrag på senare lid beror också på alt vi fått räntehöjningar och ett ökat antal småhus.

Slutligen till Tommy Franzén; Visst skall vi försöka skaffa de arbetslösa arbete. Men det vi har att diskutera här i dag är hur skattepolitiken möjligen kan medverka till delta. Det är den debatten jag för här. Och jag menar alt med ett vettigare skattesystern, där vi, som den borgerliga regeringen nu gjort, ser till att dämpa marginalskatterna, all sänka dem steg för steg-för att det skall löna sig att arbeta och att ta initiativ, alt starta nya företag - har vi också mycket lättare all pä detta område hjälpa till att skaffa arbete.

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkoinst-skatten, m. rn.

VALTER KRISTENSON (s):

Herr talman! Att betala skatt är'for svenska medborgare en riitlighet. Storleken på skatten fastställs av oss ledamöter eller, som del också heter, av valda ombud för Sveriges folk.

De inkomster som genom dessa skatter tillförs samhället skall användas för att betala våra eemensamrna uteifter. Dessa kan vara av olika sias. Det izäller

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. m.

bl. a. gemensam offentlig konsumtion och utgifter genom transfereringar som leder till att fördelningspolitiska målsättningar mellan olika inkomstgrupper uppnås.

För att uppnå dessa fördelningspolitiska målsättningar är alla partier överens om att den statliga skatten skall betalas efter bärkrttft. Mig veteriigt är det inget parti sorn ifrågasatt denna princip. Del har inte skett genom förslag från någon regering under de senaste 40-50 åren eller genom motioner från något parti i opposition. Detta är ett konstaterande tiv fakta.

Men i valrörelser har denna princip ifrågastills genom vulgärslogan av typen "det går att sänka skatten om man bara vill". Vilket parti har då hårdast drivit detta argument?

Vi kammarledamöter och alla andra politiskt intresserade vet svaret. Det är det privatkapitalistiska partiet moderaterna eller - med det gamla namnet - högerpartiet. Detta parti har cyniskt drivit denna propaganda i varje valrörelse i syfte att vinna fler väljare. Nu har partiet lyckats bli största kapitalistiska parti i en trepartiregering. Kan nu detta parti i regeringsställning leva upp till sina löften? Svaret är nej. Löftena var en bluff. <

Men det finns flera moderater som personligen har kunnat uppfylla dessa löften. Den som läser boken "De rika och deras skaller" av tidningen Arbetets redaktör Göran Skytte kan få fram vissa fakta.

Men innan jag citerar något från boken vill jag bara upplysa om att motionen 1978/79:1092, som behandlades här i kammaren den 7 december i år och var skriven av Per Gahrton och Bonnie Bernströrn, båda från folkpartiet, har blivit helt besvarad genom Skyttes bok. I rnotionen hemställdes alt man skulle ge ökad offentlighet kring beslutsfattarnas ekonomi.

Redaktör Skytte har nämligen ringt alla fögderier från Kiruna i norr till Trelleborg i söder och erhållit alla offentliga uppgifter om alla nuvarande ledamöters inkomster under 1977 och om vilken total skatt som betalats. Man skall alltså lägga märke till att det är fråga orn den totala skallen, inte marginalskatten.

Ett kapitel i boken, "Den nya riksdagen - så skattar de", inleds på s. 131 med följande avsnitt:

"I riksdagen är det de moderata politikerna som klagar mesl över det s. k. skattetrycket. Men av riksdagens alla ledamöter är det moderaterna sorn personligen betalar allra lägst skatt - trots all de tjänar mest. Del är moderaterna som gör de största avdragen - och det är moderaterna som har de flesta lågskattarna. Det framgår av följande reportage som i detalj granskar inkomster och skatter för samtliga de 349 som valdes till riksdagen 1979."

Jag tror att det kan varti av intresse att genom ktimmarens protokoll ge offentlighet ål några ytterligare citat från Skyttes bok. I den valrörelse som föregick 1979 års val sände TV en ekonomisk debatt den 4 september. En tiv deltagarna var moderaternas s. k. ekonomiske expert-frånsett partiledaren själv, som väl skall vara den främste. Denne expert hade ett enda budskap.

vilket upprepades slagordsmässigt. Detta budskap var: "Vi har för höga skatter och om socialdemokraterna vinner valet får vi ännu högre skatter och då får människorna inget över att leva på." Detta upprepades gång på gång under debatten.

Redaktör Skytte fick då idén all ringa upp lokala skatlekontorel för Djursholm för att få uppgift om vad denne debattör, som är bosatt i en flott villa, betalade i skatt.

Han erhöll följande uppgift: "1975 tjänade han 210 000 kronor betalade 48 procent i skatt. 1976 tjänade han 194 000 kr betalade 44 procent i skall. 1977 tjänade han 181 000 kr betalade 40 procent i skatt."

Min reflexion: Kan denne debattör klaga på högt skattetryck? Han är också medlem av den nuvarande regeringen. När denne moderat fick plats i regeringen var han omedelbart med om att höja skatter pä alkohol, tobak, oljeprodukter och elenergi. Ja, det är en intressant bok all läsa. Många uppgifter kommer att överraska läsaren, både positivt och negativt.

En upplysning som ger stor anledning till funderingar är följande. I samma parti som den tidigare nämnde s. k. ekonomiske experten finns en partisekreterare som skattar lägst av alla moderater i riksdagen. Han hade 1977 en inkomst pä 183 000 kr. men gjorde ett avdrag på 144 000 kr. och fick därmed nästan ingen skatt. I statlig skall betalade han den furstliga summan av O kr. Till kommunen betalade han 34 000 kr. - summa 18 % i skall.

Naturligtvis gör de flesta skattebetalare reflexionen: Vad levde han av? Levde han på avdrag?

Med dessa exempel har jag inte påstått att det rör sig om skattefusk, ulan delta är en laglig skatteflykt.

Vi socialdemokrater tror att vi företräder en stark opinion bland de svenska skattebetalarna när vi hävdar att målet måste vara rättvisare skatter. Mot denna bakgrund skall förslagen om en begränsning av avdragen och en ytterligare skallekontroll ses.

Skattebetalare i låg- och rnedelinkornstlägen kan genom massmedias bevakning konstalera hur höginkomsttagare och företagare betalar inga eller mycket låga skatter. Detta sker genom omfattande avdrag och olika skattetekniska arrangemang.

Att denna legala skatteflykt kan äga rum beror bl. a. pä att höginkomsttagare i regel har en god skolutbildning - betald av stal eller kornmun - och därmed kan "läsa lagen" så att de till det yttersta kan utnyttja skattelagarnas alla möjligheter till så låga skatter som möjligt. En annan förklaring är att den som är höginkomsttagare men själv inte "kan läsa lagen" köper sig denna hjälp och kunskap.

I den socialdemokratiska reservationen yrkas liksom i vår partirnolion bl. a. följande: Rätlen till avdrag från inkomsten bör begränsas. Skatten på realisationsvinster bör skärpas. En lag mot skatteflykt bör införas och skattekontrollen förstärkas.

Till sist skulle jag vilja ställa tre frågor till budgetminislern. Han sitter vid väggen, ser jag, men jag hoppas all han kan anteckna frågorna ändå.

1. Varför kommer det inget förslag om s. k. generalklausul? Ett förslag

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. m.

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, in. m.

fanns färdigt våren 1976. Sedan har budgetminister Mundebo gjort en egen utredning, och i skatleutskottet har vi blivit lovade gång på gång att det skall komma ett förslag om generalklausul. Vad är det som har hindrat budgetministern från all lägga fram detta förslag, sorn enligt vad som upplysts oss i skatteutskottet är fårdigulrett?

2, När tillsätts utredningen om underskottsavdragen? Jag vet att budgetministern då och då talar om att man arbetar med direktiven,

3, Längst ner på s, 49 i propositionen talar budgetministern om den offentliga sektorn. Kan budgetministern ge mig och övriga ledamöter i kammaren ett konkret besked om vad som menas med den offentliga sektorn?

Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till den socialdemokratiska reservationen.

BO LUNDGREN (m) replik:

Herr talman! Visst kan och måste man sänka skatterna. På det statliga området gäller det marginalskatterna. Vi kan konstatera att vi under den första borgerliga trepartiregeringens tid och även sedermera har haft en sänkning av det statliga skattetrycket. Vi har däremot haft en höjning av det kommunala skattetrycket, vilket för något år har motverkat en total sänkning av skattetrycket i landet.

För moderata samlingspartiets räkning kan jag klara ut att vi fortfarande anser att man bör ha oförändrade eller t. o. m. sänkta kommunalskatter, om det finns ekonomiskt utrymme för del. Vi har sagt all vår politik är inriktad på att skapa ett skattesystem som är rättvist och innebär sädana skatter på löneökningar och extraförtjänster att man i normala inkomstlägen får behålla minst hälften. Vi har drivit denna politik. Vi har under 1970-talet i val efter val fått ökat stöd för vår politik på detta och andra områden. Av naturliga skäl är del så, därför alt varje parti för fram ett program. Vi har gjort det konsekvent. Vi har naturligtvis gjort det därför att vi vill ha ett ökat inflytande. Del vill varje politiskt parti ha - del ligger i sakens natur. Om vi skulle komma i den situationen alt vi fick absolut majoritet, vilket i och för sig verkar utopiskt - det måste jag medge - kan vi också infria värt program fullt ut. Men, som vår partiledare och andra företrädare för partiet framhöll i valrörelsen, måste man när man delar regeringsansvaret vara överens med de övriga regeringspartierna om politiken. Det blir fråga om kompromisser, där de olika parterna kan få ge efter på någonting. När det gäller skattepolitiken har vi för vår del upplevt att det förslag som nu lagts fram av regeringen ligger i linje med den politik som vi vill föra.

De punktskattehöjningar som har gjorts har framför allt varit motiverade av att vi måste spara på oljeprodukter och alt vi måste försöka dämpa konsumtionen av alkohol på grund av alkoholens negativa verkningar.

Valter Kristenson tog upp en debatt, som jag principiellt tycker illa om, där han började diskutera olika personfall. Det är alldeles korrekt, som Valter Krislenson sade, att del finns ett större utnyttjande av avdragsmöjligheterna hos mitt partis representanter. Fortfarande är emellertid skillnaden i total

erlagd skatt i förhållande till bruttoinkomsten ytterst liten mellan olika partier, även om den finns där. När Valter Krislenson lar upp enskilda fall utan att nämna namn är ju risken uppenbar att jag tvingas gå upp i en replik och föra en, som jag tycker, mycket dålig debatt, där jag säger att detsamma som en partisekreterare i ett stort borgerligt parti gjorde, dvs, utnyttjade reparationsavdrag, gjorde såvitt jag förstår en finansminister i en tidigare regering. Det förekom diskussion om det avdraget också.

Jag skulle kunna ge ytterligare exempel på enskilda individer sorn på ett eller annat sätt arbetar inom skattesystemels ramar och får lägre inkomster, men jag tycker att den debatten är föga fruktbar, herr talman.

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. m.

VALTER KRISTENSON (s) replik:

Herr talman! Jag tycker inte att den debatten är onödig. Den är heller inte ofruktbar. Att jag nämnde några ledamöter i moderata samlingspartiet tycker jag var riktigt. Det visar nämligen att del är en princip bland höginkomsttagarna att pä detta sätt till det yttersta utnyttja avdragsmöjligheterna till en laglig skatteflykt. Det är inte bara dessa tvä moderater som gör det-det är många fler, både moderater och andra. I Skyttes bok står det vilka det är. Bo Lundgren kan själv läsa det.

Den borgerliga regering som tillträdde på hösten 1976 sänkte inte det totala skattetrycket i samhället. Den ökade det totala skattetrycket. Och den förra regeringen höjde skatten på 19 olika punkter. Det tycker jag att Bo Lundgren också skall komma ihåg. Han har ju varit med här i riksdagen och röstat för de förslagen.

BO LUNDGREN (m) replik;

Herr talman! Valter Kristenson sade mycket svepande att det är en princip bland höginkomsttagare all utnyttja avdragsreglerna. Jag vet inte om Valter Kristenson med sitt riksdagsmannaarvode räknar sig själv som höginkomsttagare och därför följer sin egen princip. Jag vet som sagt inte hur det ligger till med den saken, och jag tycker alt den debatten är tråkig och vill inle föra den.

Man skulle kunna gå vidare och ta exempel efter exempel. Man skulle kunna säga att en partiledare i ett stort borgerligt parti är den sorn skallar bäst enligt tidningen Arbetet. Men vad hjälper det debatten om hur skattesystemet bör se ut? Vi är ju helt överens om att vi skall se till all utreda frågan om det icke avsedda utnyttjandet av underskottsavdrag - det icke avsedda utnyttjandet av avdragsreglerna över huvud laget.

När det sedan gäller det totala skattetrycket sade jag för en stund sedan här från talarstolen att visst har det totala skattetrycket ökttt av olika anledningar. Men det statliga skattetrycket, som den första borgerliga trepartiregeringen och folkpartiregeringen haft möjlighet all påverka, har sänkts. Som jämförelse kan man konslalerti alt det hade varit fråga om ytterligare elt mångmiljardbelopp i skaller, om socialdemokraterna hade fått genomföra det program som de lade fram i form av olika motioner i riksdagen under förra valperioden och som de också lade fram i början av innevarande

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, tn. m.

valperiod. Det skattetryck vi har här i landet är alltså mycket, mycket lägre än det skulle ha varit enligt de förslagen.

När del gäller olika punktskatter får jag återigen, Valter Kristenson, erinra om principen alt beskattningen av alkohol- och tobaksvaror bör utformas så, att dessa varors priser följer den allmänna prisutvecklingen. Den utformningen hade också den senaste propositionen om höjningen av alkohol- och tobaksbeskattningen.

VALTER KRISTENSON (s) replik:

Herr talman! Jag vill fråga Bo Lundgren: Är Bo Lundgrens ord allvarligt menade? Vill Bo Lundgren medverka till att de personer jag har nämnt, liksom andra i de inkomstklasserna som lever på avdrag och är nolltaxerade, kommer att fä betala högre skatt? Förr i tiden var det hög social status alt finnas rned i taxeringskalendern. I dag är det hög social status att inle finnas med i taxeringskalendern utan i stället vara nolltaxerad till statlig skatt. Vill Bo Lundgren medverka till att dessa personer får betala högre skatt - då är vi överens.

Sedan frågade Bo Lundgren om jag själv betraktar mig som höginkomsttagare. Ja, alla som är ledamöter av svenska riksdagen har ett årsarvode på ungefär 104 000 kr. Jag räknar med att alla som tjänar 100 000 kr, om året och ' däröver är höginkomsttagare.

Talmannen anmälde att Bo Lundgren anhållit att till protokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

WILHELM GUSTAFSSON (fp):

Flerr talman! Till Valter Kristenson: Det är väl rikligt att de borgerliga regeringarna efter 1976 inte har lyckats sänka det totala skattetrycket. Det har vi inom regeringspartierna inte varit beredda att göra därför att vi har varit angelägna att slå vakt om den sociala tryggheten, sysselsättningen, pensionärernas villkor etc. Men vi har startat ett reformarbete på skalleområdet, varav vi ser en bit presenteras i dag.

De förslag till förändringar som vi nu debatterar måste ses i sammanhang med den målsättning om successiva förändringar av skattesystemet som de tre icke-socialistiska partierna enade sig om redan dä de övertog regeringen efter valet 1976.

Bakgrunden var ju den att den tidigare socialdemokratiska skattepolitiken hade låtit inflationen i grunden förstöra det progressiva skattesystem som jämte transfereringar och socialpolitik utgjort hörnstenar i fördelningspolitiken.

I årets skattepaket är del tre moment som forisätter det pågående reformarbetet:

1. Inflalionsskyddet av skatteskalan måste bli beslående.

2. Marginalskatterna måste sänkas framför allt i de inkomstlägen där den stora mängden heltidsarbetande befinner sig.

3. Det är rimligt att även inkomsttagare med hög årsinkomst alltid

garanteras att få behålla minst en viss del av en inkomstökning -löneförhöjning eller extra insats.

På åtminstone två av dessa tre punkter har socialdemokraterna rest invändningar eller t. o. m. ett kompakt motstånd. När det gäller marginalskatterna håller dock en mer realistisk inställning på att vinna insteg även bland socialdemokraterna.

Så några ord om indexregleringen och marginalskatlesänkningarna samt även något om marginalskattespärren. Jag börjar med att ta upp indexregleringen. Den inflationsskyddade skatteskala som riksdagen beslöt hösten 1977 mötte då enigt motstånd från socialdemokraterna och vpk. Det motståndet tycks inte ha mattats, av den reservation att döma som skatteutskoltets socialdemokrater avgetl med anledning av del utskottsbetänkande som vi nu behandlar, •

Enligt reservationen är indexregleringen fördelningspolitiskt orättvis. Man menar alt den försvagar statsfinanserna och att den autornatiskt medför ytterligare skattelättnader för främst höginkomsttagare.

Dessa uppfattningar delas definitivt inte av utskottsmajoriteten. All vi har skilda uppfattningar kan kanske till en del bero på att vi i grunden ser olika på inflationsskyddets inverkan pä skattesystemet. Samtidigt sorn inflationsskyddet medverkar till att den del av inkomsten som skall gå till skall skall vara oförändrad - om inte riksdagen beslutar annorlunda - talar socialdemokraterna om en skattesänkning. Men i själva verket är det ju fråga om en utebliven skattehöjning - en skattehöjning som inflationen tidigare suveränt fäll besluta om.

Sedan säger man att denna skattesänkning - som inte är en skattesänkning utan en utebliven skattehöjning - är orättvis, därför alt den gynnar höginkomsttagare och missgynnar låginkomsttagare.

Jag skulle då vilja säga att det påståendet inle blir sannare, därför att det -som jag ser det - bygger på en icke korrekt beskrivning av verkligheten. En skattehöjning som inte blir av kan rimligen inte beskrivas som en orättvis skattesänkning. Det skulle vara en fördel för debatten om vi i vår information kunde använda sådana uttryck som inte leder väljarna vilse. Dä skulle rnan inte heller, som reservanterna dock gör, kunna presentera en tablå liknande den som finns på s. 63 i belänkandet. Om man lar med effekterna av inflationsskyddet i den tablån, måste man vid en jämförelse mellan 1979 och 1980 också ta med den inflationsskatteskärpning som skett under 1979 mellan realt jämförbara inkomster. Denna skatteskärpning och inflationsskyddet tar ut varandra.

Om tabellen rensas frän uteblivna skattehöjningar pa grund av inflationsskyddet, kommer den att redovisa en ökad disponibel inkomst för exempelvis inkomstlägena 60 000-120 000 kr, från 1,5 % till drygt 2,5 %, Det kan väl knappast vara anmärkningsvärt, om man över huvud taget är beredd att medverka till marginalskattesänkningar.

Del andra avsnittet av trepartiregeringens program för skattereformer handlar om marginalskattesänkningar, I dag tycks del råda en betydande enighet om behovet av sådana. Även i s-reservationen heter det att "det är

4 Riksdagens protokoll 1979/80:58

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. m.

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. m.

önskvärt med en relativt omfattande nedjuslering tiv marginalskatterna". Det är bra att det nu står klart även för socialdemokrtrlerna, att marginalskatten i vanliga inkomstlagen iir oriirrligt hög. Marginalskattens skadeverkningar börjar också bli tilllmer uppenbara. Man avslår från extrainsatser. Man.väljer deltid i stället för heltid. Skillnaden i inkomst efter skatt blir begränsad. Man tycker inte att utbildning för mer kvalificerade uppgifter lönar sig etc. Exemplen kan mångfaldigas.

För folkpartiet, som under åtskilliga valrörelser hävdat att det måste löna sig att arbeta, känns det beklämmande att behöva uppleva att en del människor i dag på fullt allvar säger: Del lönar sig att inte arbeta. Därför är det nödvändigt att låta de rnarginalskaitesänkningar som nu föreslås bara bli en etapp i det arbete som syftar till alt allt fler inkomsttagare skall få rimliga marginalskatter, så att de kan behålla mer av sina pengar för egen disposition. Det är den stora gruppen heltidsarbetande i vanliga inkomstlägen som den helt över'vägande delen av skaltesänkningarntt skall gälla. Det skattebortfall som rejäla rnarginalskaitesänkningar medför kan pä lång sikt visa sig vara en värdefull investering när det gäller att locka fram bättre arbetsinsatser och därmed också en större lönesumma att beskatta.

Så till frågan om marginalskaltespärren som är del tredje momentet i de icke-socialistiska partiernas skaltereparationsprograrn. Den bygger egentligen på den sunda och naturliga uppfattningen, alt det är rimligt att även den som har en ganska hög inkomst alltid bör få behålla en viss minsta del efter skatt, om han/hon får en löneförhöjning eller gör en extra insats. Jag är övertygad om all denna uppfattning delas av de allra flesta svenskar. De konfiskaloriska tankegångar som man kan uppfatta från vissa socialistiska företrädare tror jag finner väldigt litet resonans hos vanligt folk.

När nu regeringen föreslår och utskottsrnajoriieten tillstyrker, att den sorn har inkomster upp till 30 basenheter - 174 000 kr, - alltid skall få behålla minst 20 % efter skatt, så är man litet förvånad över den indignation över förslaget som reservanterna mobiliserar. Det är inle sä, sorn den socialdemokratiska agitationen vill göra gällande, att höginkomsttagarna gynnats av den skattepolitik som de borgerliga regeringarna fört.

En ganska belysande bild av utvecklingen pä inkomstskattesidan sedan 1976 ger tabellen på s, 59 i regeringens proposition 1979/80:58, vilken ligger till grund för det här utskoltsbetänkandel. Av tabellen framgår, om man jämför realt oförändrade inkomster mellan åren 1976 och 1980, all marginalskatterna för huvuddelen av heltidsarbetande inkomsttagare sänkts med 4—5 %, medan de har höjts för höginkomstlagarna med 8-9 %, Delta har skett bl, a, därför all inflationsskyddet för skatteskalan inte fanns under den första delen av perioden. Genom dessa höjningar när mari i vissa fall t. o. m. upp till ett uttag på 90 % av inkomsten hos höginkomsttagare. Jag tror därför att det är nödvändigt alt rensa ut de effekter i vårt skattesystem som folk i allmänhet är benägna all beteckna som Pornperipossaeffekter. Från folkpartiels sida har vi dock ingenting emot alt avdragsbeslärnrnelserna verkligen ses över, sä att inte höginkomstlagarna den vägen kan kompensera sig för de höga marginalskatterna. Vi är beredda alt medverka till alt

förhållandena här blir mer acceptabla.

I den socialdemokratiska reservationen för man följande resonemang: Prisstegringen 1979 blev bl. a. på grund av oljenotan större än som beräknats i våras. Därför får skattebetalarna en ytterligare skattesänkning som fördelar sig mycket ojämnt.

Del är rikligt alt inflationsskyddet utlöstes med större belopp än som förutsågs i våras. Men det beror enbart på att köpkraften - på grund av inflationen - hos alla inkomsttagare har blivit lägre, och då skall också skatten enligt riksdagens beslut bli lägre. Vad socialdemokraterna hävdar är i princip att inkomsttagarna dessutom skall förlora ytterligare genom skärpt beskattning.

Man kan och bör naturligtvis föra en diskussion om huruvida konsumentprisindex är det bästa sättet att mäta inflationen, men det tycker jag nog faller utanför den här debatten. Det skattebeslut som riksdagen nu går att fatta kan, om det följer skatteulskottets förslag, bli ett riktigt steg på vägen mot ett förbättrat och reformerat skattesystem. Men myckel återstår givetvis fortfarande.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till skatteutskottets hemställan.

Nr 58

Onsdagen den' 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. m.

Under detta anförande övertog tredje vice talmannen ledningen av kammarens förhandlinear.

BO SÖDERSTEN (s):

Herr talman! När man diskuterar skatter hamnar man lätt i en mängd olika detaljer. Också detaljerna kan vara viktiga, men del kanske ändå är centralt för oss att komma ihåg något av den större samhällsekonomiska bakgrunden.

Vi vet att vi har en svensk samhällsekonomi, som i dag befinner sig i fundamental obalans. Det visar flera saker: de stora underskotten i ullandsaffärerna och de stora underskotten i statens affärer. Men dessa underskott skapades i allt väsentligt under de två åren av total stagnation i den svenska ekonomin, nämligen 1977 och 1978, då vi i realiteten tappade ungefär 60 miljarder kronor i uteblivna inkomster. Hälften av dessa medel skulle ha gått till det offentliga i form av skatter. När man kommer ut pä det sluttande planet på detta sätt, är det oerhört svårt att åter ta sig in i en bana av jämvikt. Jag tror att man måste ha detta perspektiv i bakgrunden.

Sett ur detta perspektiv har de borgerliga regeringarna inte åstadkommil mycket. De har helt enkelt inte försökt sig på några större reformer av vårt skattesystem. Inte heller har man lyckats sänka det totala skattetrycket. En reform har man dock genomfört. Det är indexregleringen av våra skatteskalor, Man prisar sig också för denna åtgärds genomförande.

Ytligt sett kan denna reform tyckas rimlig och rättvis. Inflationen är ett ont. Vad är då mera naturligt än att vi skall slippa att betala högre skall enbart för att den allmänna prisnivån stigit?

Men vad som vid ett ytligt betraktande kan te sig sunt och rättvist kan ibland vid närmare påseende visa sig vara orättvist och föga genomtänkt. Sä

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. m.

förhåller det sig med indexregleringen av våra skatteskalor. Inflation är aldrigen jämnt framåtskridande process, där alla priser stiger lika mycket. Vi mäter inflation genom någon form av vägt medeltal för en prisutveckling, vanligen i form av en index över konsumentprisernas utveckling. Men bakom delta genomsnitt döljer sig alltid relativa förändringar av ett stort antal priser. Vissa priser sjunker även vid inflation, medan andra stiger mer än genomsnittet.

Att då i en värld av förändring försöka hålla någon viss ekonomisk storhet konstant är föga fruktbart. Vare sig man försöker att hälla en lön konstant genom indexreglering eller man prövar på att indexreglera kapitalavkastning eller skatter är det i längden dömt att misslyckas. Länder sorn tillgriper sådana åtgärder brukar efter en tid få överge dem. Det senaste exemplet härpå är Danmark, som nu fått slopa indexregleringar som tidigare funnits i hopp om all kunna föra en mer effektiv ekonomisk politik.

Den svenska ekonomin är en i högsta grad öppen ekonomi. Nästan hälften av vår nationalinkomst går i utrikeshandel. En stor del av de varor som vi konsumerar kommer från utlandet. En del av den inflation som vi har kommer också utifrån. Samtidigt har emellertid vår internationella bytesrelation, dvs, exportpriserna i förhållande till importpriserna, under senare år konstant försämrats. När de relativa priserna - jag talar nu om de reala priserna - i vår utrikeshandel på detta sått försämras, sjunker samtidigt vår reala nationalinkomst. En orsak till en försämrad bytesrelalion utgör stigande oljepriser. Men del finns många fler orsaker härtill, bl, a, hårdnande konkurrens på våra traditionella exportmarknader. Om vår internationella bytesrelation försämras med 10 % är det liktydigt med att vår reala nationalinkomst sjunker med 2-3 %.

Under delta år har vi just en kombination av inflation och försämrad bytesrelation. En försämrad bytesrelation drabbar oss alla. Den kan vi aldrig få kompensation för. Det går ju inte, för att ta del mest flagranta exemplet, att kompensera svenska hushåll för stigande oljepriser ulan att ta de resurser som behövs härför från någon annan del av ekonomin. Men del är exakt vad man försöker göra genom en indexreglerad skatteskala. Följden blir, som mycket riktigt har påpekats här, att höginkomsttagare får lättnader på låginkomsttagares bekostnad för en realinkomslförlust som vi i rättvisans namn borde bära solidariskt,

200 000-kronorsmannen får en skattekompensation för ökade oljepriser som uppgår till 700-800 kr, om året. Den sorn tjänar 50 000 får däremot en skattesänkning på bara 100 kr. Vad är det som säger alt den som tjänar myckel pengar och kanske bor i en innerstadslagenhet förbrukar mer olja och behöver större kompensation än den som kanske både har barn och låga inkomster och därför behöver en stor bostad? Delta är en av de orimligheter som följer av indexreglerade skatter.

Den andra är att vi i detta fall inte alls har någon skatterabatt att dela ut. Vi blir alla fattigare på grund av stigande oljepriser och en försämrad internationell bytesrelalion. Alt då sänka skatterna innebär bara all vi tvingas att låna ännu mer pengar utomlands. Med sömngångaraktig säkerhet

fortsätter den borgerliga regeringen sin vandring in i dårarnas paradis.

En indexreglering är inte bara orättfärdig. Det väsentliga är kanske trots allt att en indexreglering av skatteskalorna försvårar förandel av en effektiv ekonomisk politik. Tre år av borgerlig politik har drabbat den svenska ekonomin hårt. Under den djupa stagnationen 1977 och 1978 lappade vi ungefär 100 000 industrijobb. I år, med dess kortvariga uppgång, kan vi få tillbaka 20 000 jobb i industrin.

Ett grundproblem i vår ekonomi är all vär industriella bas är för liten. Baksidan av det myntet är att vi tvingas låna till drygt 10 % av vår import och all vi har ett underskott i våra utlandsaffärer på 12-15 miljarder årligen. I den senaste rapporten från Industriförbundet uppskattas underskottet för nästa år t. o. rn. till 20 miljarder. Med den borgerliga lål-gå-poliliken driver vi redlöst in i ett ohållbart läge. Detta kan inte fortgå.

Snart måste troligtvis den borgerliga regeringen på nytt försöka tillgripa devalvering eller skattehöjningar - i likhet med energiskattehöjningarna -eller någon form av handelspolitisk restriktion. Mot denna bakgrund är det naturligt att fråga Ingemar Mundebo: När kommer nästa devalvering? Blir det inte genom en indexreglering klart negativa effekter, herr budgetminister, pä vår bytesbalans? Blir inte de negativa effekterna större än de eventuella positiva effekter på bytesbalansen som energiskattehöjningen kan ha? Ärdet inte i grunden hyckleri att insistera på ett inflationsskydd, när man vet att man omedelbart måste kompensera sig genom att höja andra skatter, som i detta fall energiskatten?

Låt oss återgå till den viktiga frågan om effektiviteten i den ekonomiska politiken. Ta som exempel devalveringen, som vi på nytt styr fram emot. Vi vet att en devalvering ger oss en importerad inflation och en ytterligare försämrad internationell bytesrelation på grund av att exportpriserna sjunker under det all imporlpriserna stiger. Det ligger i sakens natur. En devalvering kan med inflationens hjälp skära ned vår import, men det motverkas i sin tur just av de indexreglerade skatterna. På detta sätt placerar sig den borgerliga regeringen i en ohållbar situation. Genom all kortsiktigt appellera till allas vår önskan om skattelättnader inför man ett system som försvårar förandet av en effektiv ekonomisk politik.

Svensk ekonomi befinner sig i dag i en fundamental, grundläggande, obalans. Vi har en investeringsverksamhet som är alldeles för dålig. Vi barett kapacitetsutnyttjande som är på tok för lågt. Ändock lever vi över våra tillgångar och kommer under de kommande åren att konstant behöva låna 12-15 miljarder kronor om året från utlandet.

I detta läge genomför den borgerliga trepartiregeringen gradvis skattere
former, som fördjupar och befäster orättvisorna och som för oss allt djupare
in i misären. \

En indexreglering av skatterna är bara ytterligare en spik i den likkista för del svenska industrisamhället som den borgerliga regeringen i realiteten är i färd med att spika samman.

Härmed ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den socialdemokratiska reservationen.

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. m.

Nr 58 Budgetminislern INGEMAR MUNDEBO:

Onsdreen den ''' talman! Riksdagen har i höst fått ett tjugotal skattepropositioner,

19 fleremher 1979 ''' ' '''' ' '''S aktuella om fortsatta förändringar i inkomstbeskattningen

_____________ liksom försltrg rörande beskattningen av energi, alkohol och tobak samt nya

Fortsatt reforme- riktlinjer för kommande fastighetstaxering. Ett drygt tiotal skatleutredning-
rinp av inkomst- ' ' "" ' '•'''e med frågor rörande mervärdeskatt, vägtrafikskatt,
skatten m stämpelskatt, traktamentsskatt, skattefusk och skatteflykt. Ytterligare några

utredningar har tillsatts nu i höst. De skall syssla rned familjeföretagens beskattning, skatte- och avgiftsregler för kulturarbetare och uppfinnare, folkpensioniirernas beskattning och beskattningen av olika statsbidrag rn. m.

Några kanske säger: Ja, det där är bra, rnen det handlar ändå bara om smärre förändringar och justeringar av befintliga system och om att ta bort kantigheter och oriinligheter. Det är bra och nödvändigt all göra det, men det räcker ändå inte. Vi skulle behöva, säger några, kanske flertalet, genomgripande förändringar, ett helt nytt skattesystetn med lägre, enklare och rättvisare skatt. Vi behöver det, om vi vill ha elt samhälle i utveckling och hederliga människor. Vi skulle behöva röja och städa och ta djärvare grepp. Och förvisso behöver vi göra det.

De olika förslagen är också ett led i ett sådant planmässigt arbete. Somliga av dem är inte så omfattande - en del är litet större. Men tillsammanlaget utgör de vikliga steg pä vägen motell bättre skattesystetn, en viig pä vilken vi förvisso har en lång bit kvar innan vi kan vara nöjda men diir vi ändå har rätt färdriktning.

Vi har under det gångna året haft tämligen många skaltedebatter, och vi är väl några sorn måhända börjat känna igen flertalet argument. Vi skulle som grund för fortsatt reformarbete behöva resonera orn skatter och ekonomi, från en vidare utgångspunkt än de senare årens litet för sterila politiska debatt har möjliggjort, resonera om skatter och ekonomisk tillväxt, orn den offentliga sektorns roll, organisation och fintinsiering, om skaller, social välfärd, arbetsvilja, solidaritet och stabilitet i samhällsarbetet. Vi skulle behöva slippa de enkla generaliseringarna; "Företagare", "löntagare", "villaägare", "höginkornsllagtire" och "låginkomsttagare" etc. - alla inorn en grupp är ju ändå inle likadana. Skillnaderna inom grupper är stora. "Högerförsliig" och "vänsterförslag" - i alla dessa debatter har nästan likadana skattealternativ framställts som om skillnaderna mellan dem vore enorma. Det ena är "rättvist", det andra "orättvist". Del ena är "rättfärdigt", det andra "orättfärdigt" osv.

Vi måste slå fast sambandet mellan skatter och reformer, mellan inkomster och utgifter i samhällsarbetet, mellan resurser och ambitioner.

Skattereformer är inte bara en fråga om vilja och lagkunnande, orn
administration och administratörer, orn skarpsinne och konstruktiv fantasi,
om vilja att förändra. Det är i hög grad en fråga onr ambitionsnivån i
samhällsarbetet, om hur höga krav vi ställer pä våra skatter, hur högti uttag vi
måste göra. Elt skattesystem kan fungera bra på en viss uttagsnivå och
54 mindre bra på en högre nivå. Ingel skattesystem, hur sinnrikt det än är, kan

fungera otn uilagsnivän iir för hög.

Vårt samhällsmaskineri - stat, landsting och kommun - medför höga kostnader, och kostnadsutvecklingen är snabb. Många tycks vara omedvetna om hur snabb utvecklingen verkligen är, hur myckel av automatik som ligger i våra offentliga utgifter. Många tycks betrakta kostnader för reformer som engångskostnader. Man lägger in kostnaden i ekonomin prydligt och ansvarsfullt det år reformen införs, men rntrn tänker inte på alt samma reform kostar pengar och skall ha utrymme också 10-20 år senare. Om man år efter år, årtionde efter årtionde lägger in än det ena än del andra blir det småningom en tung börda alt bära. Det är det vi upplever just nu inför 1980-talet. Suinmtin av efterkrigstidens reformerar stor. Det är jobbigt att få pengar att betala med. Vi får inle utrymme för något nytt.

En del börjar då tala om att välfärden är slut, att nedrustningen htir börjat, att svångremmarna dras ål osv. Man är sä van vid att varje år skall ge resurser för all inte bara ta tned allt det gamla ulan också föra in åtskilligt nytt. Men redan del gamla lasset iir tungt och ställer höga krav på våra skaller. Kostnaderna för det gamla, det redan beslutade, växer snabbare än de nya resurserna. Den offentliga utgiflstillväxten är snabbare iin ökningen av vår bruttonationalprodukt.

Skatterna måste alltså höjas för att vi skall klara redan beslutade insatser. Del medför besvärliga problem, bl, a. i löneförhandlingarna. Mänga människor tycker trtt de får för litet pengar för privat konsumtion. Kanske skulle de kunna betala högre skatter för nya reformer rnen inte så gärna för all bara bevara de gamla. Än värre blir problematiken, om man måste betala högre skatter och kanske ändå ompröva en del av de beslutade.

Mänga är ännu inle medvetna om vilka svårhanterliga år vi har framför oss, och detta också i ett samhälle rned god tillväxt. Vi kan inle fortsätta alt låta utgifterna och därmed skatterna växa i väsentligt snabbare takt iin BNP-tillväxten. Vi måste sänka ulgiftslakten, och det är elt politiskt tungt jobb. Observera att jag talar orn takten! Otaliga gånger under senare år har jag noterat att många-stundom av illvilja, men kanske oftare av okunnighet och slarv - blandar ihop begreppen.

Vi talar t, ex, orn kommunerntis konsumlionstillväxl och säger alt den borde kunna vara 3 % om året, alltså en rätt hygglig tillväxt. Den tycks dock i är bli omkring 5 %. vilket är en för hög siffra. Om den nu skulle gå ner till 3 %, talar många om att kommunerna måste rusta ned, ta steg tillbaka osv. Men vi får inte glömma att det fortfarande handlar om en tillväxt på 3 %, alltså en ökning av redan befintliga resurser.

Ett annat exempel; En stor tidning redovisade nyligen en aktuell ekonomisk prognos. Den prognosen angav all BNP i år ökar med 4 % och nästa är med 3,5 %. Rubriken på tidningens näringslivssida löd; BNP sänks 1980. - Det är förvisso inte så lätt all syssla rned ekonomi.

Jag skall inte i mitt inliigg granska detaljer i skatteutskottets betänkande. Flera utskottsledamöter har redan ingående gjort det. En sak vill jag emellertid berörtt, och det gäller marginalskattenivån och inflationsskyddel i samband med inkomstskatten.

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. m.

Nr 58

Onsdagen.den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. m.

Framtidens historiker må förundra sig över att man i Sverige under så lång tid under 1970-talet kunde föra en så förvirrad debatt om marginalskatter och inflationsskydd, hur olika skalteförslag kunde beskrivas så skiftande beroende på vem sorn svarade för beskrivningen, hur så många kunde kalla realt oförändrade skatter för sänkta skatter, hur så många så länge kunde vilseleda människorna, kunde verka för och fram till i slutet av 1970-talet också genomföra skattehöjningar ulan att klart besluta om det och för människorna klargöra effekten av inkomstskatlesystemet i en ekonomi rned höjda priser och höjda löner.

Att människorna kunde märka effekterna på lönebeskeden vet vi av erfarenhet. Att människorna också kommer att bli på det klara med vad de olika förslagen i realiteten innebär är jag övertygad om, iiven orn detta kan ta någon lid.

Hur skall vi hantera våra inkomstskatter i en ekonomi med årliga höjningar av priserna, en ekonomi med inflation? Vi har, något förenklat, att välja något av följande tre alternativ:

Det första är att vi kan låta inflationen höja skatterna. Men knappast någon torde vilja förorda del alternativet i tider med nämnvärd inflation. Då kommer vi myckel snart i en för samhälle, för företag och för enskilda människor helt orimlig situation. Kunde vi avskaffa inflationen, ja då kunde vi också avskaffa inflationsskyddet. Även om jag menar alt en energisk kamp mot inflationen är en av de kommande årens viktigaste uppgifter, så befarar jag att vi under 1980-talet liksom under 1970-talet rnåste räkna med att leva med inflation.

Del andra alternativet är att vi kan inflationsskydda skalleskalorna, dvs. se till att skaller höjs bara vid reella löneförbättringar och inte av inflationen, inte automatiskt och inte blint, inte utan beslut. Det är den linjen som de tre icke-socialisliska partierna arbetar för och som nu också gäller.

Det tredje alternativet kan göra årliga förändringar av skatteskalorna, alltså helt eller delvis förändra skalorna med hänsyn till inflationen. Det är den linje som socialdemokraterna arbetar för - dvs. för all delvis förändra skatteskalorna. Vad som hände under socialdemokratins regeringsår - och vad man också nu verkar för - är alt vissa grupper far elt slags inflalionsskydd, helt eller delvis, medan andra grupper bara får det i mycket ringa grad. De får alltså reella skattehöjningar, och detta ulan alt någon klart beslutat om det. Man kan höja skatterna, rnen då tycker jag alt man klart skall tala om det. Då skall man gå till riksdagen och säga att nu tycker jag att skattenivån skall höjas. Man skall inte konstruera ett sådant skattesystem att man uppnår verkliga skattehöjningar ulan att delta är klubbat av talmannen. Nu tycker jag inle att skatterna skall höjas för dem som redan har för höga skatter. Man skulle kunna välja detta alternativ, om man årligen fullt ut kompenserade för inflationen. Men varför skall man ta sådana årliga beslut när det finns väl fungerande system som onödiggör detta?

Nu har vi ett inflationsskydd och vi bör också ha del. Det är till nytta för människorna, för alla människor. Vi kan resonera om den tekniska utformningen precis som vi kan resonera om den tekniska utformningen av

alla indexserier, prisklausuler etc. Men flera talare har i denna debatt på ett Nr 58

oklart och missvisande sätt berört oljeprisernas roll. Ett inflalionsskydd ger Onsdaeen den

inle någon allmän kompensation för oljeprisstegringar - eller tindra [g december 1979

prisstegringar heller för den delen. Det betyder bara alt inle iirkomstskat- ____

terna också automatiskt kommer att höjas. Genom de höjda priserna Fortsatt reforme-förlorar vi självfallet köpkraft. Vad motståndare till inflationsskyddet vill är - inkomst-atl vi dessutom skall förlora ytterligare en del genom höjda skaller. Del skatten m m tycker jag inte är rimligt, och del är därför vi bör ha ett inflationsskydd i inkomstskatlesystemet, Skattereformarbelet kan alltså genom dagens beslut ta ytterligare några steg framåt. Men vi har åtskilligti steg kvtir. Målet bör vara att komma fram till ett skattesystem ined skatter som är mer rättvisa och som också kan medverka till tillväxt, välfärd och sysselsättning.

Vi kan inte lova all nu sänka våra samlade skatter. Vi tror inte all det skulle vara en klok eller realistisk väg. Vi har så mycket samhiillsarbete sotn vi vill fullfölja, och vi måste minska statens budgetunderskott. Men vi kan lova att arbeta hårt för att spara och hushålla, för att skatterna inte skall bli högre än vad som är oundgängligen nödvändigt. Vi tror alt en god tillväxt, en lugn . prisutveckling och ett ökat sparande kan ge samhället resurser och minska behovei av höga skatter. Genom att vi i ar har kunnat öka vår tillväxt, får staten och kommunerna omkring 10 miljarder mer i skatt-delta tilltså genom tillväxt och inte genom nya eller högre skatter.

Vi har höga skatter i Sverige, och vi rnäste vara på det klara med alt vi inte kan lösa våra balansproblem genom att ytterligare markera vår internationella förstaplacering. De växande problem som vi har med skattefusk och skatteflykt visar inle bara att våra skattelagar och vår skatteadministration har sina brister. De visar också - och framför allt - alt del finns gränser för vad människorna betraktar som ett rimligt skatteuttag. Därför är fortsatta höjningar, vad vi än kallar dem och oavsett om de gäller nya eller befintliga skatter, alltmer problematiska. Och alldeles klart ärali, med vår långtgående inkomstfördelning, våra skattebördor huvudsakligen måste bäras av de breda inkomstgrupperna.

Låt mig till sist nämna några huvudpunkter i det fortsatta reformarbelei. Vi vill fortsätta att reformera inkomstskatterna. Dagens förslag innebär att vi sänker marginalskatterna med ytterligare några procent, men vi bör gå vidare. Marginalskatterna borde vara högst 50 % för de flesta förvärvsarbetande. Det aktuella förslaget betyder all marginalskatten blir högst 50 % upp till 60 000 kr, i årsinkomst och högst 60 % upp till 75 000 kr. i årsinkomst.

Vi vill bevara inflationsskyddet. Vi vill hålla tillbaka de kommunala skatterna och fullfölja den kommunala skatleutjämningen. Vi vill se över skatteavdragen med utgångspunkt i all en sådan avdragsrätl bör finnas också i framtiden men all vi skall kunna undvika det överutnyttjande, del missbruk av syftet med avdragen, som nu finns.

Som jag nämnde i ett frågesvar häromdagen kommer en utredning om de
s. k. underskoltsavdragen alt tillsättas inom den närmaste tiden. Vi vill
fortsätta att reformera föreltigsbeskatlningen, bl. a. se över nuvarande regler
för kapitalbeskattning och inkornslbesktrltning av familjeföretagen och 57

Nr 58

On.sdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. m.

likaså se över aktievinslbeskattningen, både i tekniskt och i materiellt avseende.

Vi vill, då de nya taxeringsvärdena fastställts, förändra nuvarande regler för fastighetsbeskattning.

Vi arbetar med all reformera energibeskattningen, bl. a. genom all se orn del är möjligt att inrymma energiskatterna i mervärdeskatten. Detta skulle vara betydelsefullt för näringslivet genom rätten till tivdrag förs. k. ingående mervärdesktilt, och för hushållen skulle effekten bli att förbrukningen av energi beskattas på samma sätt som annan privat konsumtion.

Vi vill fortsätta att intensifiera arbetet mot skattefusk och skatteflykt, bl, a. förenkla skaltelagar, sänka marginalskatter, förstärka skatteadministrationen och införa en lag mot skatteflykt. Som jag tidigare sagt, konrrner förslag härom då vi har funnit en lösning som kärr tillgodose krav på både rättssäkerhet och effektivitet. Vi utarbetade i våras ett sådant förslag. Tidigare förslag fyllde enligt min uppfattning inle kraven och borde alltså heller inte ligga till grund för lagstiftning. Men i våras utarbetade vi elt förslag som jag tyckte fyllde rimliga krav på rättssäkerhet och effektivitet. Lagrådet har sedan i höst pekat pä behov av ytterligare några preciseringar, och vi arbetar nu med delta med sikte på all vid detta riksmöte lägga fram förslagen efter de mindre bearbetningar sorn kan vara motiverade av lagrådets granskning.

Herr talman! Jag har anfört detta bara som några exempel. Steg för steg bör vi kunna få bättre skatter. Vi kan ta några sådana steg i dag. Åtskilliga steg återstår dock.

ERIK WÄRNBERG (s) replik:

Herr talman! Budgetminislern började med att säga: Lät oss slippa generaliseringar. Låt oss slippa de stora svävande formuleringarna. Låt oss i stället föra ett stort allmänt resonemang om vårt samhällssystem, där skatterna och den offentliga sektorn är en så stor del. Låt oss sälla oss till och resonera om detta.

På den punkten har jag ingenting trtt invända rnol vad budgetminislern har sagt. Jag tycker det är rnycket klokt att sätta sig ned och resonera om det här spörsmålet i verkligt stora drag.

Men skattesystemet måste i alla fall, når man har klarat upp de här stora sektionerna, den stora delen av det hela, brytas ned till enskilda personers nivå. Viljan att bära bördan - i praktiken är det all avstå från privat konsumtion när man betalar skatt - är ofta beroende på hur den bördan är fördelad. Den fördelning som föreslagits i årets proposition ökar inte viljan till offer hos breda folklager.

Den ändrade fördelning av bördorna sorn skett på senare år, där levnadsstandard och avslående till samhiillel av medel, dvs. all betitla skatt, inle hänger ihop, har för mänga riittfärdigtil just del kvitiolösa samhället, som jag tycker lika illa om sotn någon annan.

Elt inflationsskydd som i dag garanterar levnadsstandarden för vissa grupper utarr någon ökad ansträngning - man får det av staten - men för

andra kräver jättelika lönepåslag måste vara en orättfärdighet.

Budgetministern säger alt han inte kan lova att sänka våra skaller. Jag tycker det är elt bra uttalande, för det går inte att lova något sådant. Men låt oss ta ett rejält grepp. Lät oss sätta oss till och försöka hitta ett rimligt skatteuttag. Låt oss gemensamt titta på vilken indirekt skatt som är den bästa att ta till och inte bara döma ut promsen som absolut omöjlig, när den ena parten tror alt den är bättre än den indirekta skatten som las ut genom moms.

Man når inte resultat genom de små justeringar som man hållit på med de senaste tre åren och som ger vissa enskilda människor väsentliga skattelättnader och vissa andra inga lättnader alls. Jag har tidigare nämnt skogsbeskaltningen, men det finns mänga fler områden där enskilda lättnader har varit helt obefogade.

Hitintills har den borgerliga regeringen, enligt vad jag kan förslå, inte varit intresserad av att få något brett samförstånd med socialdemokraterna om en varaktig skattereform, som omfattar allting i stort och där man tar in de stora dragen, utan regeringen har hela tiden bara kommit med sådana här små saker som gynnat vissa men missgynnat andra och sotn inle haft någon inverkan i stort.

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. m.

TOMMY FRANZÉN (vpk) replik:

Herr talman! Jag vill börja med alt konstatera att budgetminislern beträffande totalfinansieringen av de föreslagna skatterna inte hade något annat att säga än alt vi får förlila oss på en ökad tillväxltakl. Del måste jag beteckna som en optimism som inte överensstämmer med vad exempelvis Svenska arbetsgivareföreningen framhåller.

Vi står inför en avtalsrörelse där Svenska arbetsgivareföreningen säger all det inte finns ett öre över för löneökningar. Hur kan då budgetrninistern tala om en sådan ökning av tillväxttakten att man, om jag förstod rätt, därigenom lätt skulle kunna finansiera de föreslagna skatterna? Det är trots allt ungefär 6,8 miljarder som del kostar, och det är inte mer än ungefär en tredjedel därav som man har tänkt finansiera via andra skaller.

Sedan kan jag naturligtvis tänka mig att man diskuterar vilka skatteformer man skall ha. Det har vi försökt med länge, men det har som synes inte lett till någon lättnad för dem sorn har det sämst - inle hitintills i alla fall.

Att budgetministern inle vill diskutera hög- eller låginkomsttagare och orättvisa eller rättvisa skatter och att han inle vill tala om vänsterförslag eller högerförslag kan jag begripa. Med tanke på den prägel som den borgerliga regeringen har gett sina förslag vore det ju genant att behöva diskutera situationen för låg- och mellaninkornstskiklen. Det vore genant att behöva tala om vilka förslag som lagts fram från vänster och vilka förslag sorn regeringen har kommit med från höger. Jag tycker att mtrn skall anamma del som budgetrninistern stide i slutet av anförtindet, niirnligen att rnarginalskiit-lerna borde vara högst 50 %. Nu har budgetminislern öppet och klart deklarerat all även han ställer upp på den moderata linjen, där ekonomiministern har dragit i trådarna.

Nr 58 Jag kan inte finna annat iin alt det här, med de redogörelser och

Onsd-tpen den deklarationer sorn budgetminislern gjort, kommer att innebära en fortsatt

19 december 1979 överviiltring av kostnaderna för de sociala gernensanrrna nyttigheterna på

_____________ dem som redan har det sämst ställt och också biist behöver de gernensanrrna

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. rn.

nyttigheterna.

BO SÖDERSTEN (s) replik;

Herr talman! Budgetministern har fått en serie direkta frågor, rnen han undviker att svara på dem.

Han har därefter sagt en sak som tyvärr inte är korrekt. Han försöker inbilla oss att när vi nu har en situation, då vi på grund av en försämrad bytesrelation samtidigt htir fttllande reala inkomster och stigande infltilion, kan vi kompensera oss för detta. Men den gubben går inte hem.

Vad sorn händer visar ju också delta. Vi får trvslå frän 4 miljarder kronor på grund av indexkompensation, men samtidigt måste vi ta in 3 miljarder kronor genom ökade energiskatter. Vem drabbas av de höjda energiskatterna? Det är i första hand glesbygdens folk. Dessutom drabbas våra basindustrier, som också råkar vara lokaliserade i Dtilarna, Värmland och Norrland.

Nu är det möjligt alt Ingemar Mundebo och hans kolleger inte är intresserade av att diskutera fördelningsfrågor. Låt gå för det dä! Jag tillhör dem som även bakom den borgerliga regeringens åtgärder försöker finna förnuftiga tankegångar. Del enda samhällsekonomiska skäl bakom energiskatterna sorn jag kan finna är omsorgen om utrikesaffärerna. Men effekten på bytesbalansen blir sannolikt myckel ringa. Priselasticiteterna, som det heter på fint språk, är så låga all en ytterligare prishöjning på olja och bensin inle leder till något nämnvärt sptirande. Däremot vet vi alt en indexreglering leder till ökad import. Den marginella importbenägenheten ur vara disponibla inkomster är hög-det vet vi. Varenda krona i sänkt inkomstskatt leder till att importen ökar med 25 eller 50 öre. Därför är det ur belalningsbalanssynpunkl helt förkastligt att sänka inkomstskatterna, stim-tidigt sonr man ökar energiskatterna.

Sanningen är helt enkelt den alt vi i dag inle har råd all kompensera höginkomsttagarna för inflationen. De skattelättnader som kan komma i fråga bör hamna hos låg- och mellaninkomsttagarna. Men framför allt bör vi salsa allt för alt få fart på den svenska ekonomin. Vi bör satsa alla tillgängliga resurser pä frtimålsyflande åtgärder. Ta de miljarder sotn kan finnas och satsa dem pä att bygga bostäder, pä investeringar och på att skaffa jobb,

Ingemar Mundebo är sorn en skeppare som låser rodret och seglar rakt in i stormcentrum i stället för all gira undan och försöka klara hem seglatsen. Dagens svenska ekonomi är en sjuk ekonomi, en ekonomi i en grundläggande obalans.

VALTER KRISTENSON (s) replik;

Herr talman! Jtig fick ett nöjaktigt svar på två av de tre frågor jag ställde till budiielminislern.

När det gäller generalklausulen kan jag väl denna gäng - hoppas jag - la Ingemar Mundebo direkt på orden, eftersom han säger att del bara är små förändringar som nu behöver göras i proposilionsskrivandet. Då tror jag väl att han håller sitt löfte denna gång och kommer med en proposition under vårriksdagen.

1 sitt anförande talade Ingemar Mundebo om olika reformförslag som han tänker förelägga riksdagen. Bl. a. skulle det gälla pä företagsbeskattningens och kapitalbeskattningens område. Jag vill fråga Ingemar Mundebo; Är del dubbelbeskattningens avskaffande som han därvid bl. a. tänker på?

På min tredje fråga fick jag inte alls något svar. Den gällde del söm Ingemar Mundebo skrivit i sin egen proposition längst ned på s. 49. Jag citerar;

"En lägre tillväxttakt i den offentliga sektorn är också nödvändig för till industrin skall kunna rekrytera den arbetskraft som behövs för en fortsatt expansion."

Vad menar Ingemar Mundebo med "den offentliga sektorn" som skall krympas?

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. m.

Budgetminislern INGEMAR MUNDEBO:

Herr talman! Jag skall besvara några frågor - faktum är att jag nog besvarade de flesta i mitt förra inlägg.

Låt mig nu börja med den sista frågan. Om Valter Kristenson läser s. 49 i dess helhet så framgår det där vad den offentliga sektorn är. Fast rned de rätt många år som Valter Kristenson har bakom sig tror jag att han vet det ulan att behöva låsa s. 49 i den här propositionen.

Vad som blir nödvändigt är alltså att minska tillväxttakten i den offentliga ekonomin. Jag understryker än en gång vad jag sade i milt tidigare inlägg, nämligen all vad det handlar orn är tillväxttakten. Samhällsekonomin har inte råd med alt låta den statliga och den kommunala konsumtionen växa väsentligt mera än vad som motsvarar den årliga tillväxten av vara samlade resurser.

Beträffande en annan av de frågor som Valter Kristenson ställde vill jag hänvisa till vad jag sade i milt förra anförande, nämligen all del utredningsarbete som nu skall genomföras på familjebeskattningens område delvis är en följd av vad riksdagen besluttide i våras i samband med behandlingen av den då aktuella företagsskatteproposilionen.

En fråga som ställdes av Bo Söderslen tror jag inte all denne förviinlade sig något svar på. Som den kombination av politiker och ekonom Bo Södersten är borde han veta att jag inte medverkar i debatter om räntesatser och växelkurser.

Låt mig sedan återgå till några mera principiella frågor. Självfallet tillhör fördelningssynpunkterna de mera väsentliga aspekterna dä man resonerar om hur våra skatter skall se ut. Det är betydelsefullt, för att vi skall få ett bra skattesystem och för att människorna skall känna förtroende för det skattesystemet, all vi har en fördelning av skattebördorna som människorna tycker är riktig, rimlig och rättvis.

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, in. m.

Vad jag var kritisk mot var all så mycket av gångna års skattedebatter har utgått från förenklade påståenden om den reella innebörden av olika skatteförslag. Det nu aktuella skatleförslaget, som berör bara en av alla våra skatter, nämligen den statliga inkomstskatten, harju utgångspunkten att vi vill göra de största marginalskaltesänkningarna för de flesta heltidsarbetande, de som ligger i inkomslskikt på ungefär 50 000-75 000 kr. Del är alltså där de flesta heltidsarbetande i dag finns, och det är där som de största marginalskattesänkningarna görs. Det tycker jag är en riktig utgångspunkt vid utformningen av en inkomslskattereform,

Inflalionsskyddet är elt betydelsefullt inslag i inkomstskattesystemet, eftersom vi därigenom kan undvika att inflationen raserar det inkomstskattesystem som riksdagen har beslutat om och därför att vi därigenom kan underlätta avtalsförhandlingar. Dessa kan dä utgå från det reella innehållet i ett skattesystem, och vi kan under sådana förhållanden undvika skattehöjningar som irrte är politiskt beslutade.

Vad jag sagt om promsen äran vi inte nu inför år 1980 bör införa denna nya och höga skatt. Jag sade delta med utgångspunkt i en preliminär utredningsrapport och mänga remissinstansers bedömningar av den rapporten. Remissinstanserna hade som väntal skiftande uppfattningar om promsen. Några menade att promsen skulle vara en lämplig framtida skall, andra framhöll bestämt att promsen är och förblir en olämplig skattemodell.

På en punkt var emellertid remissinstanserna eniga, nämligen att det inte var möjligt all fr. o. m. 1980 införa denna nya, höga skatt. Det underströks med stor skärpa av alla organ som sysslar med skatteadministration. Men det betyder inte att debatten om bruttoskatten och dess utformning är avslutad. Jag har alltså noterat att del inte är möjligt att införa en proms fr. o. m. år 1980. Den uppfattningen tror jag alt Erik Wärnberg numera också delar. Men betydelsefullt utredningsarbete återstår på del området.

ERIK WÄRNBERG (s) replik:

Herr talman! Jag är angelägen all framhålla att det verkligen måste bli ett fortsatt arbete på bruttobeskaltningens område och alt vi snart måste få la ställning till ett förslag. Arbetet forcerades inle under 1979. Under de omständigheterna - det är jag medveten om - kan inte en sådan beskattning träda i kraft 1980. Men del är alltså angeläget att man snart uppnår ett resultat så att vi får ett alternativ till momsen, som i dag är så hög att det inte går all höja den mer. För att kunna sanera vär ekonomi måste vi ha alternativ till momsen. Dessutom vill vi få fram alternativ att sätta in i stället för inkomstskatterna, som kompensation för eventuella marginalskaitesänk-ningar. Samtidigt måste man ta itu med avdragen.

Den här debatten, herr Mundebo, har visat all det inte är så lätt att föra stora samhällsövergripande debatter. Även budgetrninistern tvingas ta upp enskilda detaljer i skatteresonemangel. Jag tror aldrig att vi kommer ifrån det, och vi skall inte heller underskatta det. För den enskilda människan är också detaljerna i skattens utformning av viss betydelse, även om nationalekonomerna har mest glädje av de stora och svepande omläggningarna.

VALTER KRISTENSON (s) replik;

Herr talman! Ingemar Mundebo besvarade min fråga genom till uppmana mig alt läsa hela s. 49 i propositionen. Del har jag faktiskt gjort men inte heller ovanför sista stycket funnit något svar på nrin fråga. Jag förmodar att alla ledamöter liksom jag läser hela sidan när de tar del av något ur en proposition.

Ingemar Mundebo säger alt den offentliga sektorns tillväxt rnåste minska. Överst på s. 50 slår dock inte att han avser att sänka folkpensionerna eller barnbidragen. Är det de statsanställdas löner som skall sänkas, är det bostadsbidragen, är det SJ;s, poslens, televerkets eller Vattenfalls verksamhet som skall minskas? Eller vad menar Ingemar Mundebo med att den offentliga sektorn måste bli lägre? Jag vill ha elt svar på den frågan.

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. m.

TOMMY FRANZÉN (vpk) replik:

Herr talman! Vi skall fortsätta arbetet med all bekämpa skattebrott och skatteflykt, sade budgetrninistern. Jag måste fråga; Fortsätta med vad? Hittills har man lyckats väl med att undvika att lägga ned något arbete på att motverka skattebrott och skatteflykt. Framför allt har man skjutit på frågan om en skalteflyktsklausul, I sitt senaste anförande krympte budgetminislern något ihop betydelsen av den här frågan. Jag misstänker att den, innan den ligger på riksdagens bord, har krympt ytterligare,

I sitt första anförande sade Ingemar Mundebo vidare all skallen inte skall höjas för dem sorn redan har för högtr skatter. Men han andades inle ett ord om att sänka skatterna för dem som har det sämst eller medverka till all ge dem som har det största behovet möjliga reala ökningar av inkomsterna. Det är tydligen inte lika intressant att diskutera.

I diskussionen om tillväxten i ekonomin, som några redan varit inne på, räcker del inte att komma med allmänna fraser om tillväxt och om all företagen skall bli lönsamma. Om man vill lägga någon fördelningsaspekl på det hela måste man också ta upp frågan om vad det är som skall växa. Men den debatten vill inte budgetministern föra.

Vi har den uppfattningen alt det sonr skall växa i ekonomin är de nyttigheter som berör människorna och inte de enskilda kapitalägarna. Vi har hundratusentals arbetslösa här i landet. Skaffa jobb åt dem, så kan vi också få till stånd tillväxt i ekonomin! Då kan vi också fördela utrymmet så, att vi ökar bostadsbyggandet, förbättrar kommunikationerna, sätter in andra energibesparande åtgärder, förbättrar hälso- och sjukvården. Då kan vi diskutera vad det är som skall växa i en ekonomi.

Här har förts en diskussion om bruttoskatter. Jag vill bara erinra orn det förslag som vänsterpartiet kommunisterna tidigare ställt men som den s. k. bruttoskatteutredningen inte var villig alt ta upp. Där föreslogs att företagen skulle beskattas pä omsättningen, på råvaruanvändningen och på energianvändningen, och framför allt föreslogs en differentiering med hänsyn till graden av samhällsnyttan hos de varor förelagen producerar. Det har man inte velat titta pä.

Nr 58 BO SÖDERSTEN (s) replik:

OnsdTeen den Herr talman! Vad vi från socialdemokratiskt håll velat slå hål på är tanken

19 december 1979 ''" '"'" alltid kan ha någon form av allmän kompensation för inflation och

_____________ annat. Vad det i grunden rör sig om är att diskutera alternativen i den

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. m.

ekonomiska politiken. Om man avstår från 4 miljarder på grund av indexregleringen får man göra någonting annat i stället, och del sorn har gjorts är all ta in 3 miljarder genom höjda energiskatter.

Hur ser dä alternativen ut? Indexregleringen gynnar de bättre ställda. Energiskatterna drabbar glesbygdens folk, drabbar basindustrierna. Som jag också försökt visa blir bylesbalanseffeklen också sämre. Vi har helt enkelt inte råd rned de här tingen.

Orn rnan kommer in i detta kompensalionstänkande kan man till slut aldrig ta sig ur del. Det förefaller rnig som om budgetrninistern vore ett levande exempel härpå. Han lovade trots allt i sin proposition i höstas orn energiskatter att riksdagen före höslriksdagens slut skulle få ta ställning till ett förslag orn lättnaderför glesbygdens folk. Detharvi inte fått göra. Kanske kominer det, kanske kommer det inte - vem vet?

Vad jag log upp i min anmärkning mot devalveringen var det principiella resonemanget om att vi har bestående underskott på 12-15 miljarder. Jag tror inte all ens en borgerlig regering och budgetminislern kan leva rned det särdeles länge. Dä får man göra någonting. Och då blir en devalvering en naturlig åtgärd. Men en devalvering verkar så att den höjer priserna och skär ned den totala efterfrågan genom inflation. Men då sitter rntrn i saxen, om man har infört ett syslem med indexreglering, - Det är principerna som vi talar om.

Med det här exemplet har jag velat visa att viid som pä ett ytligt plan kan tyckas rimligt och rättvist blir något helt annat rrär man verkligen undersöker verkningarna av det.

Varför inte ta de resurser som man nu måste släppa till på grund av indexreglerirrgen och salsa dem på investeringar, pä bostadsbyggande och på all få fart på jobben? Vi kan bygga 15 000 lägenheter till utan vidare, men vi saknar resurserna för det på grund av den indexreglering som den borgerliga resjeriirgen izenomföri.

Budgetministern INGEMAR MUNDEBO:

Herr talman! Den slutsats man skulle kunna dra av kritiken mot inflalionsskyddet i skattesystemet är att vi skall arbeta vidare med 1979 ärs skatteskalor också 1980 - det medför ju så väldiga skadeverkningar för hela vår ekonomi om vi anpassar skatteskalorna till de förändrade förhållandena, till inflationens effekter.

Den slutsatsen har emellertid inte ens socialdemokraterna dragit, utan rnan har lagt fram ett annorlunda alternativ, ett alternativ sotn har ett liknande syfte, nämligen all anpttssa skatteskalorna till de nya förhållandena. Den anpassningen kostarockså pengar, ungefärligen lika mycket om rnan vill uppnå elt någorlunda riktigt inflalionsskydd i de breda inkomstgrupperna ty

det är ju där kostnaderna ligger. Och de kostnaderna har man alltså varit beredd alt ta.

Därigenom faller stora delar av kritiken mot inflationsskyddel i skattesystemet. Och vad debatten då handlar om är vilka metoder och tekniska viigar man vill använda sig av för att uppnå en önskvärd anpassning. Jag tycker alltid att man skall använda sig av den enklaste och mesl räilvisa regeln för all uppnå en sådan anpassning.

Självfallet kan vi inte till fullo kompensera oss för inflationens effekter och fört. ex. prisstegringarna. 1 den mån Bo Södersten drog den slutsatsen så var det ett missförstånd. Vad jag klargjorde var att ett inflationsskydd inte har den innebörd som det sades i debatten. Den minskade köpkraft som den dyrare oljenotan innebär måste vi dess värre bära i nationen. Vad inflationsskyddet betyder är att vi icke därutöver och av det skälet skall få en inkomstskattehöjning.

Energi- och alkoholskatterna har självfallet också sina problem och nackdelar. Men som vi sagt i tidigare debatter i denna kammare har det ändå funnits goda skäl för alt höja dem. Beträffande alkohol- och tobaksskatten var kammaren också i stort sett ense om att de sociala skälen var sä starka att vi då borde besluta om en höjning. Beträffande energiskatterna var för min del de avgörande argumenten effekten på den svenska bytesbalansen och vikten av att använda också detta instrument för att spara energi. All höjningen också tillför statskassan de pengar som kan behövas för all klara den inkomstskallereforrn som vi i dag skall besluta om är riktigt. Men de andra argumenten vägde för mig tyngst.

Sedan demonstrerade Valter Kristenson hur betydelsefullt det är alt läsa propositionerna och att läsa dem korrekt. Valter Kristenson sade nämligen att det nu skall ske en minskning för den offentliga sektorn. Vad som står i propositionen och vad jag sade i mitt inlägg är alt det handlar om tillväxttakten-all vi inte har råd med en såsnabb tillväxttakt i ekonomin. Dä får vi resonera om huruvida begränsningarna skall vara olika starka pä olika sektorer. Valter Krislenson räknade upp ett stort antal exempel. Derr uppräkningen skulle kunna fortsätta en god stund under eftermiddagen, för den offentliga sektorn har en mycket omfattande och bred verksamhet. Det är vi här i riksdagen samt ett drygt 20-lal landsting och bortemot 280 kommuner som har att fatta besluten. De resonemang jag har fört handlar om den offentliga sektorn i dess helhet. Jag konstaterar det som faktiskt är en självklarhet - all ekonomin inte klarar samma tillväxttakt pä 1980-talel som vi har haft nu under de gångna 1970-lalsåren. Det är fråga om en nödvändig anpassning till de ekonomiska realiteterna - att sänka tillväxttakten inom den offentliga sektorn.

På en punkt vill jag korrigera vad Erik Wärnberg sade. Han beskrev hur försenat bruttoskalteutredningens arbete var." Jag vill ändå göra utredarna den rättvisan att säga att jag inte tror alt jag under mina år av offentligt arbete har upplevt någon utredning som på så kort tid arbetat fram ett så hyggligt utredningsmaterial som bruttoskatteutredningen presterade. Man hade bara några månader på sig för att arbeta fram betänkandet, och del torde som sagt

5 Riksdagens protokoll 1979/80:58

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomst-, skatten, m. m.

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. m.

inte vara många utredningar som har gjort en ulredningspreslalion av det slaget. Att del sedan finns mycket kvar alt utreda tror jag att vi bada är medvetna orn.

Allra sist; Erik Wärnberg har rätt när han säger alt vi naturligtvis också måste se på den enskilda människans situation när vi resonerar om utformningen av vårt skattesystem. Vi kan inte bara betrakta skatlesyslemet ur övergripande samhällsekonomiskt eller statsfinansiellt perspektiv, utan vi måste lägga stor vikt vid den enskilda människans situation, vid skatternas effekter för enskilda människor i olika situationer. Men det är därför som del är så betydelsefullt att förändra vårt inkomstskattesystem. Det är därför som jag har varit beredd att höja en del andra skatter trots alt det har sina problem. Men problemen är ändå större i vårt inkomstskattesystem med de höga marginalskatterna; de måste flyttas ned för all man skall få samhällsekonomin, företagsekonomin och privatekonomin att fungera bättre än i dag.

KJELL-OLOF FELDT (s):

Herr talman! Det svenska skattesystemet har under de senaste åren utsatts för en allt häftigare kritik. Denna kritik har följt två huvudlinjer. Den ena inriktar sig på vårt höga skattetryck och progressivilelen i skalleultaget. Det sammanfattande ullr-ycket är "angreppet på de höga marginalskatterna".

Den andra kritiska linjen tar upp brislen på rättvisa i skattebördans fördelning. Ett till ytterlighet generöst avdragssyslem. skatieflyklsdisposilio-neroch skattefusk har underminerat den gamla principen om skattebördans fördelning efter bärkraft. En alltför stor del av skattebördan faller dessutom på vanliga arbetsinkomster, medan spekulations- och kapitalvinster av olika slag beskattas lågt eller inte alls.

Den borgerliga kritiken av skattesystemet har inle ovänlat nästan uteslutande följt den första linjen och koncentrerats på skalletrycket och marginalskatterna. 1 bäde 1976 och 1979 års valrörelser var det ett huvudbudskap till väljarna, lät vara att de mesl yviga löftena hann blekna en smula mellan 1976 och 1979. I ljuset av den skallepolitik som de borgerliga regeringarna har bedrivit under de här tre åren förefaller denna något större återhållsamhet välbetänkt.

Jag skulle tro att del fanns mänga som väntade sig att det borgerliga maktövertagandet 1976 skulle leda till stora reformer av värt skallesystem, efter allt det ovelt som rnan i många år hade öst över vara skaller, särskilt som den borgerliga regeringen kunde ta emot resultatet av ett ivrigt skalleulre-dande som pågått sedan början av 1970-lalel.

Något nytt skattepolitiskl grepp kom emellertid inte all las av de borgerliga regeringarna. Man sänkte några skaller som betalas av företagare, skogsägare och innehavare av större förnrögenheler, men man höjde desto fler skatter - sammanlagt ett tjugotal - och införde nya skaller. Den enda systemförändring man åstadkom var indexregleringen av skatteskalorna.

Vad har då hänt i sak med våra skaller under de tre borgerliga regeringsåren? Hur har det gått med skattetrycket och med rnar'ginalskat-

terna, huvudmålen för den borgerliga skattekritiken.

Med skattetrycket brukar man avse skatternas andel av landets samlade inkomster, bruttonationalprodukten. År 1976 var den andelen 50,2 %. 1 år är skatteandelen enligt konjunkturinstitutets beräkningar 52,5 %. Skattetrycket har alltså stigit med över två procentenheter.

Men situationen är värre än så. En huvuduppgift för skatterna är ju faktiskt att betala den offentliga sektorns utgifter. De utgifterna har under de tre borgerliga åren stigit avsevärt snabbare än den offentliga sektorns inkomster. De offentliga utgifternas andel av bruttonationalprodukten uppgick 1976 till 56 %. I år är samma andel över 65 %.

Det betyder att medan den offentliga sektorn år 1976 hade ett inkomstöverskott på nära 10 miljarder har den nu ett underskott på ungefär 14 miljarder, dvs, en försämring med nära 25 miljarder pä tre år. Försämringen av den statliga budgetens saldo, som de borgerliga regeringarna haft del direkta ansvaret för, har som bekant varit ännu större, ungefär 40 miljarder. Det som gjort den samlade försvagningen av den offentliga sektorns finanser något mindre är det sparande som ATP-systernet fortfarande åstadkommer.

Hur gick det då med marginalskatterna, den andra borgerliga symbolen för del svenska skattesystemets brister? På den punkten uttalade sig dåvarande statsministern Ullsten vid partiledarutfrågningen under årets valrörelse. Han påstod då dels att marginalskatterna för en industriarbetare under åren närmast före det borgerliga maktövertagandet hade stigit med 10 %, dels all marginalskatterna för samma arbetare under de tre borgerliga åren sjunkit med 10 %. Det var ett både slarvigt och okunnigt påstående.

År 1973 var marginalskatten vid en genomsnittlig industriarbetarlön 58 %. År 1976 var marginalskatten 59 %. År 1979 är den tillbaka till läget är 1973, dvs. 58 %. Om Ola Ullsten hade talat om 1 % i stället för 10 %, hade han alltså varit närmare sanningen.

Vilka slutsatser kan man då dra av de här resultaten av den borgerliga skattepolitik som har omgivits med så stora åthävor?

Den första slutsatsen är att det rnäste betecknas som direkt ohederligl all förespegla skattebetalarna ett lägre totalt skattetryck, när de skaller som vi nu tar in inle pä långa vägar räcker till för att betala de utgifter samhället redan har. Den andra är att vi befinner oss i ett sämre läge än för tre år sedan när det gäller att omfördela skattebördan från arbetsinkomster till andra skaltekällor. Den tredje slutsatsen är att det krävs långt mer grundläggande reformer av vårt skattesystem än vad borgerlig skattepolitik förmår.

I den socialdemokratiska motionen och i reservationen till skatteulskottets belänkande anges huvudpunkterna i den skattereform som vi vill genomföra. Skatteuttagel bör förskjutas från en beskattning av hushållens inkomster till en indirekt beskattning. Det bör ske genom att en allmän produktionsskatt införs. Inkomstskattens nivå bör sänkas och marginalskatterna minskas. Rätten till avdrag från inkomsterna bör begränsas. Skatten på realisationsvinster bör skärpas. En lag mot skatteflykt bör införas och skattekontrollen förstärkas.

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. m.

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. rn.

Del väsentliga är all dessa olika inslag i reformeringen av vårt skattesystem måste prövas i elt sammanhang. Skall vi kunna sänka inkomstskatten och dessutom hjäpligl klara finansieringen av de offentliga utgifterna måste den indirekta beskattningen höjas - det finns ingen annan väg alt gå. Skall vi kunna försvara elt högt totalt skattetryck måste människorna uppleva alt det är rättvist fördelat. Skall vi kunna ta ut skatter på produktivt arbete och produktiva insatser får inte arbetsfria inkomster och spekulationsvinster gå fria från beskatlning. Skall vi kunna sänka marginalskatterna men ändå bibehålla en progressiv inkomstbeskattning får inte vissti grujjper genom att utnyttja avdrag och skatteflyktsdispositioner undandra sig en beskattning efler bärkraft. Skall vi kunna upprätta skallemoral och samhällssolidarilet måste bärkraftsprincipen avgöra skatteuttaget, skatteflykten stoppas och skattefusket bekämpas på elt effektivt sätt.

Den del av skattedebaiien som handlar om systemets orättvisor har vi socialdemokrater hittills fåll vara i slorl sett ensamma om att föra. Det borgerliga etablissemanget har helt ägnat sig åt att angripa marginalskatterna. Varje debattdellagare från det hållet som har ställt sig upp och krävt lägre marginalskatter har hyllats som en hjälte i våra borgerligt dominerade massmedia. Man kan fråga sig vad det ligger för heroiskt i all kräva skattesänkningar när man inte talar om hur de skall betalas och vilka sorn tjänar resp. förlorar på sänkta marginalskatter.

Intrycket av hjältemod blir ännu mindre när det uppenbaras att de som har gästat allra värst om marginalskatternas förödande verkningar själva har ordnat sina avdrag och andra s. k. skattedisposilioner så, att deras skatter är långt lägre än vad deras inkomster egentligen gör befogat. Åtskilliga ledamöter av denna kammare tillhör, av nyligen publicerade uppgifter all döma, den ktilegori som i delta avseende bara representerar ett ställföreträdande lidande.

Samtidigt sorn de borgerliga angriper marginalskatterna försvarar nran de privilegier för höginkomsttagarna som vissa inslag i avdragssyslemet utgör. När vi socialdemokrater utifrån den socialdemokratiska partikongressens beslut 1978 krävde begränsningar i den obegränsade rätten att göra ränteavdrag och förlustavdrag försökte det borgerliga etablissemanget att göra detta till en fråga orn de vanliga villaägarnas ränteavdrag. Man föste 1,5 miljoner villaägare framför sig för att skydda del privilegierade fätal som skulle kunna beröras av våra förslag.

Varför vill vi socialdemokraterompröva vissa delar av vårt avdragssyslem? Vi har framför allt tre skäl.

Del första utgår från principen om likhet inför lagen - skallelagarna skall behandla skattebetalarna lika. 1 Sverige har vi en obegränsad rätt att från inkomsten dra av skuldränta. Den rätten grundades från början på principen om symrnetri i beskattningen. Ränteinkomster och andra kapitalinkomster är ju skattepliktiga. Men vi har också en annan princip i beskattningen, nämligen all levnadskostnader inte är avdragsgilla. Den senare principen håller nu på att slås sönder av den obegränsade rätlen alt göra ränteavdrag. De skattskyldiga som vill göra avdrag för arbetskläder, resekostnader eller

facklitteratur utsätts för en ingående granskning och avkrävs ofta bevisrring Nr 58

av skallemyndigheterna, även om del bara gäller irägrtr hund-alappar, Onsdaeen den

Syflel är uppenbart: man vill förhindra att rena levnadskostrntder, som inle yg december 1979

är omkostnader för inkomstens förvärvande, får dras av. Men samma__________ -

skattemyndighet accepterar utan en enda fråga riinteavdrag för hundratu- Fortsatt reforme-senlals kronor även om de riintorna helt och hållet gäller utgifter för ren ,yj„ , i,lomst-lyxkonsumtion. Det är inte skattemyndigheten som gör fel. det är lagen som skatten in m är fel.

Ett exempel bland många på hur ränletivdragen missbruktis fick vi nyligen frän avbetalningshandeln med bilar. Det visade sig att i varje fiill vissa bilhandhtre håller nere priset på bilarna och flyttar över en del av inköpspriset på avbelalningsränlan, som på detta siitt når fantastiska nivåer på 35 och upp till 45 %. "Men vad gör det, staten betalar", som en bilhandlare uttryckte saken.

I Sverige får rnan också göra avdrag för förluster i förviirvsktilla från inkomster i en annan förvärvskälla. Också den principen hade från början en rimlig motivering, irärnligen att möjliggöra resultatuljämning för rörelseid-ktue. Men människor med pengar har i viixande utsträckning börjat utnyttja rätten till förlustavdrtig för alt med skattemedel finansiera sina levnadskostnader och bygga upp privata förmögenheter.

Ett inte alltför ovanligt fall är att en person köper en jordbruksfastighet, inle för att bruka den utan för alt förvandlti den till sommarställe. Då gör mtin så att en minimal jordbruksdrift upprätthålls samtidigt som nödvändiga reparationer och ombyggnader görs. Kostnaderna blir då förlust i jordbruksrörelsen, som sedan dras av mot andra förvärvsinkomster. Närsornmtirslällel är färdigt upphör jordbruksdriften, och anläggningen kan brukas för sedvanliga fritidsnöjen. Räntorna på de pengar man lånar upp för alt klara byggnadskostnaderna får man naturligtvis också dra av. Så kan man alltså se till att man får sin egen fritidskonstrrntion betald av andra.

En ofta omdebatterad fråga är huruvidtt reglerna för företagsbesktittning-' en i vissa delar ger företagare tivdragsräil för kostirader sorn inle hänför sig till rörelsen utan i själva verket utgör företagarens och hans familjs privata levnadskostnader. TCO har i en skrifl ingående belysl ett tinlal fiill där avdragsmöjlighelerna fungerar på del sättet. Även om TCO-skriften viickt livliga protester, bl. a. från jordbruktirhåll, bär den iindå i icke ringa grad sannolikhetens prägel.

Jag kan bidra med ytterligare elt exempel pä hur skattereglerna för förettig kan användas för att finansiera privat konsumtion. Jag har tned mig här ett brev från ett företagsom kallar sig Stäkels Marina. Brevet kom till elt mindre företag i Stockholm och är en reklambroschyr för fritidsbålen Nimbus. De argument broschyren åberopar för att mottagaren skulle köpa bålen i fråga är all den ktrn skrivas av i förelagets beskattning och all momsen på båten dessutom är omedelbart avdragsgill. Skälet till all förelaget - i delta fall ett bokförlag - med skattefria pengar skulle kunnti förvärva familj- och fritidsbåten Nimbus är enligt broschyren alt förettig med mer än 30 anställda har all rätt att köpa en fritidsbåt som sedan de anställda ktin få utnyttja som

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. m.

en extra skattefri förmån. Men jag förmodar att ingenting hindrar att företagsledaren eller företagsägaren i huvudsak reserverar denna extra skattefria förmån för sig själv - naturligtvis utan heder och samvete.

Herr talman! Vårt avdragssystem brukas och missbrukas således i många olika former. Men en sak har alla de här avdragskonslruklionerna gemensamt. För att de skall kunna utnyttjas på allvar krävs goda inkomster och belåningsbara förrnögenheler. Avdragssyslemet gynnar rned andra ord systematiskt de högre inkomsttagarna. Det är de som kan låta andra skattebetalare finansiera sin levnadsstandard- "leva på andras bekostnad", sorn det brukar heta nar man talar om vanliga understödstagare.

Vårt andra skal för att vilja ompröva avdragssyslemet är alltså att det skapar högst besynnerliga snedheter och orättvisor i vårt skattesystem. Av taxeringsstatistiken framgår det att avdragen stiger med inkomsterna långt utöver vad som skulle kunna motiveras med kostnaderna för all förvärva dessa inkomster. Det innebär att den progressivitet som skattesystemet har på papperet inle finns i levande livet.

Som tidigare har åberopats i den här debatten har det i höst utkommit en liten skrift som pä ett rnycket konkret sätt avslöjar myten om att det skulle vara de rika som dignar under skattebördan. Del är en journalist vid tidningen Arbetet i Malmö, Göran Skytte, som samlat elt antal reportage om de rika och deras skatter. Det är ett lysande exempel pa undersökande journalistik, där höginkomsttagarna i Malmö med datateknikens hjälp plockats av alla sina skattehemligheter. Undersökningens slutsats iir helt enkelt att ju rikare en malmöbo är desto mindre betalar han i regel i skatt. Låginkomsttagarna i Rosengård betalar i allmänhet mer skatt per inkomstkrona än höginkomsttagarna på Malmös sociala parnass Bellevue. där man, hittar herrskap som betalar mindre skatt ån sina hembiträden och miljonärer utan någon beskattningsbar inkomst alls.

Det väsentliga i sammanhanget är all såvitt den undersökande journalisten kunnat utröna har den fantastiska förvandlingen av hög levnadsstandard till nästan outhärdligt läg skatternässig bärkraft sken helt inom lagens ram med utnyttjande av avdragsreglerna, förstående banker och s, k, skatterådgivare. Metoderna att åstadkomma den här förvandlingen är många. Jag har redan nämnt några, men jag skall redovisa ytterligare en metod som tydligen är omtyckt, i varje fall i Malmö.

Metoden innebär i korthet att den rike fadern lånar sin späde son eller dotter en summa pengar mot en lämpligt avpassad ränta. Barnet lånar sedan omedelbart ut samma belopp till sin far, rnen denrra gång utan ränta. Avsikten med denna skenbart meningslösa transaktion är alt fadern får en ansenlig ränta att dra av i deklarationen, medan barnet betalar ingen eller låg skatt för sina ränteinkomster. Samtidigt behåller fadern självti lånesumman, som kan anviindas för andra vinstgivande placeringar.

Man kan ha olika meningar om vad som är elt rättfärdigl skattesystem, men det borde råda allmän enighet om att det är fel alt ha en på papperet starkt progr-essiv skatteskala som bara fungerar för vissa skatlebelttlare, medan andra med olika mer eller mindre försvarbara manipulationer helt

undgår progressivilelen. Vi borde i del hiir huset också inse all skallemoral och samhällssolidarilet blir krafligt anfrätla av den här sortens orättvisa, som inle kan försvaras.

För vår del har vi dragit slutsatsen all vägen mot lägre marginalskatter och därmed en minskad progressivitet rnäste gå över en begränsning av den skatteflykt som dagens frikostiga avdragsmöjligheler ger utrymme för.

Värt tredje skäl för att sanera i det som måste kalltis för avdragsdjungeln är de allvarliga snedvridningar som uppställ för investeringar och finansiella placeringar. De generösa avdragen i kombination med den allmänna inflationen har skapat en läng rad marknader för spekulativa placeringar. Den mesl omfattande spekulationsmarknaden har uppstått när det gäller fastigheter. Det är en naturlig följd av sådana utväxter sotn andelslägenheter och strimlade län. Vi har också fåll rent finansiella marknader, där privatpersoner kan jobba med in- och utlåning. Del är således bevisligen lönsamt att låna pengar för all köpa statens premieobligationer, att låna pengar för att sälla in dem pä statens skallesparkonlo och att låna pengar för att köpa statens sparobligalioner. En konsekvens av den här snedvridningen av fastighets- och kapitalmarknaden är att den verkar klart inflationsdrivande. En annan och ännu allvarligare konsekvens är att okänsligheten för räntans höjd gör kreditpolitiken ännu svårare att bedriva än vad den redan är.

Den här insikten har tydligen också drabbat den nye riksbankschefen. Sedan han väl sluppit ut ur Gösta Bohmans ekonomidepartement, har han offentligen deklarerat alt de obegränsade ränteavdragen allvarligt försvagar kreditpolilikens effektivitet och snedvrider användningen av kapitalmarknadens resurser. I fortsättningen kan vi alltså se fram emot en intressant dialog mellan ekonomiministern och hans riksbankschef.

Vår kritik mot ränteavdragen och underskoltsavdragen har nu lett till att riksdagen begärt alt avdragsfrågorna skall utredas. Då är frågan vad denna utredning kommer att gå ut på. Efter att ha lyssnat till de moderater som uppträtt i den här debatten ser jag fram emot vissa svårigheter för budgetminislern att betvinga sin granne i ekonornideparlemenlel så alt den här utredningen får så pass klara och inte tilllför räddhågade direktiv alt den leder till resultat - och att han kan fä en utredning som bedrives skyndsamt. Jag skulle alltså råda Ingemar Mundebo alt med eftertryck sälla sig på Gösta Bohman när den här frågan skall avgöras.

En reformering av avdragssystemet är alltså en viktig förutsättning för mera grundläggande förändringar av hela skattesystemet, däribland sänkta inkomstskatter och sänkta mtirgintilskatter. Men det är också en annan förutsättning som måste uppfyllas om skattesystemet skall kunna reformeras, och det är att andra skaltekällor öppnas sotn ktin finansiera sänkningar av inkomstskatten och medverka till en absolut nödvändig sanering av statsfinanserna. Hela det här problemet om hur man med elt enormt budgetunderskott skall få utrymme för rejäla skallereformer undviks av både skatteutskottets majoritet och tiv den borgerliga majoriteten i finansutskottet i sitt yttrande till skalleutskoltel. De borgerligti ledamöterna i finansutskot-

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. m.

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, tn. m.

tet föredrar alt låtsas som orn den slatsfinansiella iirnebörden av dagens beslut bara är det inkomstbortfall på 2,8 miljarder som de ändrade skatteskalorna och marginalskaltespärren leder till. Det bortfallet skall täckas rned de höjda sprit- och energiskatterna, hoppas man. Stimlidigl hoppas man också att ökningen av statsinkomsterna via dessa sktittehöjning-ar blir så liten som möjligt. Avsikten är ju alt minska både supandet och energiförbrukningen.

Man försöker alltså påskina att skattehöjningarna kan brukas för två helt olika syften, och dessutom skall de vara förenliga tned moderalerntis löften från valrörelsen om all tildrig av statsfinansiella skäl höja några skaller. Men man döljer att dagens skattebeslut också gäller huruvida staten skall avhiinda sig ytterligare 4 miljarder genom att låta indexregleringen sänka inkomstskatten med det beloppet nästa år. Bortfallet blir alltså niirmare 7 miljarder, om det borgerliga skatleförslaget bifalles av riksdagen.

Det är en fråga sonr måste ställas. Enligt tilllmer bestämda rykten blir underskottet i nästa års budget någonting mellan 55 och 57 miljarder kronor. Det innebär en ökning av underskottet från innevarande budgetår med ungefär 10 miljarder. Redan dagens budgetunderskott på ungefär 45 miljarder skapar enorma problem för kredilpoliliken, valulautflöde och stora inflationsrisker. Hur tänker de sorn har ansvaret hanlera samhällsekonomin med ett budgetunderskott på 55 miljarder? Hur skall vi någonsin kunna finansiera en rejäl nedlagning av inkomstskatterna uttin någon ny inkomstkälla för staten? Med andra ord: Kommer ni alt se till all produktionsskatten nu snabbt utreds färdigt och att riksdagen får chansen alt pröva ett försltig om produktionsskatt?

Till slut, herr talman! Det finns en annan liten aspekt på dagens skattebeslut. Centerpartiet går nu samman med folkpartiet och moderaterna om precis den skattepolitik som man i våras avvisade därför all man ansåg den vara orättfärdig och försvårande för avtalsrörelsen. Denna helomviind-ning kunde kanske vara centerpartiets ensak, om det inle vore så att socialminister Karin Söder i dag i Dagens Nyheter angriper socittldemokrtilin för vad hon kallar alliansen nrellan moderiiterna och socialdemokratin i energipolitiken. Helt bortsett från det sakligt orimliga i den beskyllningen är fru Söders uttalande anmärkningsviirt tiv flera skäl. Det måste nämligen betecknas som uppseendeväckande att en minister i en koalitionsregering angriper någon för samarbete med ett av de partier som ministerns eget parti regerar ihop tned. För vem befinner sig i allians med modertilerna. oni inte centern? Men dessutom: Vem befinner sig centern i tillians med i energipolitiken? Är det inle med vpk, rned kommunismen, som fru Söder och centerpartiet går i armkrok i Luciatågen numera? Man måste fråga sig: Hur många allianser klarar centern? Att vara i allians med både privatkapitalismen och kommunismen på samma gång, blir inte det litet för myckel t, o. m. för den mest flexible och stryktålige centerpartist?

I dag formeras allitmsen rned privalkapilalismen i skattepolitiken, niir centern accepterar stora skattesänkningar för höginkomsttagare via den marginalskatlespärr som centerpartiets ordförande bara för några månader

sedan angrep som djupt orättvis.

Man undrar hur länge centern klarar sina dubbla fronter. Kan man verkligen ena dagen i allians tned vpk och kommunismen bekämpa privatkapitalismen, andra dagen, sotn i dag, i allians tned moderaterna och privalkapilalismen bekämpa socialismen och kommunismen? Vi får väl se hur länge krukan går efter vatten innan den spricker!

I varje fall, herr talman, kan dagens allians med moderaterna, dagens underkastelse under den moderata skattepolitiken, knappast tolkas sonr någon framgång för ett parti sorn en gång i tiden ville kalla sig för småfolkets parti.

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. rn.

Budgetminislern INGEMAR MUNDEBO;

Herr talman! Jag skulle också ha önskat all skattereformarbelet hade varit mer omfattande under de gångna åren än vad del har varit. Det finns nämligen väldigt myckel som vi behöver rätta till, så mänga fel, brister och ofullkomligheter som vi har skaffat oss under en lång följd av år. Jag vill gärna betona att jag lar en del av ansvaret för de bristerna också före 1976 - delta för att undvika skulddebalter om vad sotn hände före och efler 1976. Jag konstaterar att vi har mänga fel, brister och ofullkomligheler att rätta till och alt vi borde ha klarat av fler under de här åren.

Men det tar tid att förändra våra skatter. Vi har ett krångligt skattesystem, och det betyder att varje förändring måste föregås av ett omfattande utredningsarbete - framför allt om vi är angelägna otn att ta hänsyn till effekterna för människor, företag och samhälle av olika förändringar - och den hänsynen vill vi ta. Menen vikliggrund till att vi inte har kunnat göra mer är att vi har haft några besvärliga år i vår ekonomi all arbeta oss igenom. Tillväxttakten när det gäller statsinkomsterna har varit väsentligt lägre under de här åren. Vi har alltså haft mindre av nya resurser att arbeta med, och samtidigt har statsutgifterna stigit i snabb takt. Detta att vi nu inle har kommit så långt som jag skulle ha önskat att vi hade kunnat göra, del betyder att vi under åren framöver har mycket arbete framför oss. Men en del har ändti hänt, och låt rnig bara nämna några exempel.

Marginalskatterna har sänkts och trots de kommunala skaltehöjningtirna, i genomsnitt frän 26 till 29 kr., under dessa är har inle obetydliga rnarginalskaitesänkningar gjorts, framför allt för de stora grupperna av heltidsarbetande. Och vi har i dag en chans till ytterligare sänka marginalskatterna med 4 procentenheter just i de viktigaste grupperna av heltidsarbetande. Däremot kan vi notera - och jag gör det inte rned glädje utan med besvikelse - alt marginalskatterna har höjts i de högsta inkomstgrupperna. Det är värt att notera det mot bakgrund av den debatt sotn har förts i dag och mänga andra gånger. Det är inte bra. men det är en effekt framför allt av de kommunala skattehöjningarna. Men stora grupper av heltidsarbetande har sotn sagt ändå fått itrie oväsentliga margintilskallelättnader.

Vi har fått ett infltitionsskydd i skattesystemet. Vi ktin i dtig !'å en rnarginalskattespärr. Vi har fåll eir riitivisare kommunal skalteutjiimningoch rättvisare regler för de mindre och medelstora förelttizen. Vi har förstärkt

Nr 58

Onsdagen den 19 deceiriber 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. m.

skatleadministralionen och fått en effektivare taxeringsorganisalion. Och vi har - det kanske år det inle minst väsentliga - kunnat undvika så kraftiga höjningar av löneskatterna all en ytterligare försämring av svenskt näringslivs konkurrenskraft inte blivit följden. Hade en annan skattepolitik förts, hade löneskattenivån nu legat väsentligt högre än vtid den gör med alla de problem som det hade fört med sig för vår samhällsekonomi och för vår sysselsättning.

Avdragssyslemet vill jag gärna säga några ord om. Det år lätt att kritisera avdragsreglerna i vårt skattesystem, och jag kan instämma i mycket av den kritik som har framförts i dag. Det är myckel i avdragssyslemet som också jag tycker är stötande. Men del är lättare att beskriva svagheterna och avigsidorna i talarstolar, tidningsartiklar och böcker än att i verkligheten förändra avdragsreglerna. Det har olika regeringar fått erfara. Socialdemokrater som i dag så vältaligt beskriver avdragssystemets brister har haft ett fyrtiotal år på sig att förändra reglerna. Många av dem är nämligen gamla inslag i vårt skattesystem, och det är rätt få av dem som har tillkommit under 1970-talet och ännu färre som har tillkommit efter hösten 1976,

Jag vill också betona all många avdrag är fullt naturliga och att vi inle kan avskaffa dem. Vi bör komma ihåg att en bevarad avdragsrätt är en för många hushåll nödviindig förutsättning för att de skall kunna klara sina boendekostnader, för all de skall kunna köpa ett hus eller behålla elt hus som de redan har köpt. För de stora grupperna kan någon förändring i gällande avdragsregler inte vara aktuell. Vår kritik och vårt reformarbete måste i första hand sättas in i de situationer där de stötande effekterna mesl framträder. Det gäller då i första hand rätten till s. k. underskottsavdrag. Där finns många fall av stötande effekter. Därför skall vi också se över reglerna och rrndersöka vilka möjligheter vi har att skärpa lagstiftningen på det området. Men jag vill också säga alt det inle är lätt att finna ett systern som ger rimliga avdrag i rimliga situationer och sorn förhindrar det överutnyttjande som i dag förekommer - elt systern som drabbar orimliga avdrag rnen medger avdrag i vissa rimliga situationer. Vi skall sätta in de bästa utredningsresurser som finns för alt se vad sorn kan göras för att vi skall få ett bättre system än det som vi har i dag, eftersom del i mänga fall inle är bra som det år nu.

Lät mig betona att också på det hår området är sänkta marginalskatter av betydelse. Får vi sänkta marginalskatter blir avdragen inte sä betydelsefulla som de är i dag.

Jag vill till sist varna för en sak. Det är tron att avdragsrefonnen skulle medföra väsentligt höjda skatteinkomster. Stundom har man kunnat få intrycket att elt bättre avdragssyslem skulle kunna lösa värtr slatsfinansiella problem. Så är inte fallet. Om vi vid exempelvis 1978 ärs taxering skulle ha haft en avdragsgräns vid t. ex. 20 000 kr., skulle den ha berört 115 000 personer, vartiv drygt 63 000 personer hade en inkomst understigande 100 000 kr, före avdrag. Inte ens med en sä kraftig begränsning, som enligt min uppfattning är en orimligt hård begränsning på en omöjlig nivå, skulle avdragen ha minskat med mer än runt 1,5 miljard. Ur skallesynpunkt skulle

det ha betytt ungefär 1 miljard. Det kan vara värt att ha det i minnet. Vi     Nr 58
Reformerar avdragssystemet för alt fä mera rättvisti, inle i första hand för att     Onsdaeen den
klara våra stalsfinansiella problem.                                                1 december 1979

KJELL-OLOF FELDT (s) replik:

Herr talman! Ingemar Mundebo brukar kräva en nyanserad debatt och vill gärna framstå som en saklig och nytinserad debattör. Det var i den skepnaden han uppträdde här.

Men då måste jag fråga honom hur han så länge har kunnat acceptera att folkpartiet i god moderat anda förenklade skaltedebalten så till den milda grad alt ni under många år krävde en enda sak: sänkta marginalskatter och lägre skattetryck, där sänkningen av marginalskatlernti framställdes som lösningen på praktiskt taget alla problem. Hur har Ingemar Mundebo kunnat vara med orn att så förenkla folkpartiels skatlepropaganda?

Nu vill Ingemar Mundebo tala orn avdragen och säger att avdragen måste begränsas och alt de skapar orättvisa, men i valrörelsen utnyttjade han gladeligen moderaternas skräckpropaganda om ränteavdragen. Vi hade tillsammans flera debatter där han bara hakade på den propagandtin och inte gjorde ett enda försök all säga att del kanske ändå ligger någonting i det som socialdemokraterna säger.

Jag har svårt att få respekt för den hederliga uppsyn som Ingemar Mundebo så gärna visar upp i riksdagens itilarslol. eftersom han i valrörelsen utnyttjade - utan några hämningar - skräckvisionerna frän moderat håll av vad en begränsning av avdragsrälten skulle innebära.

Ingemar Mundebo upprepar sedan Ola Ullstens uttalande orn att det har gjorts stora sänkningar av marginalskatten för de stora grupperna heltidsarbetande. Då måste jag fråga: Tillhör en person sorn har den genomsnittliga industriarbetarinkomsten den stora gruppen heltidsarbetande, och har den gruppen i sä fall fått en sänkning av marginalskatten som kan betecknas som stor? Marginalskallen på en genomsnittlig induslriarbetarlön var 59 % år 1976, medan den nu blir 58 %. Det blir en sänkning med en procentenhet. För all del - jag skall inte la ifrån Ingemar Mundebo äran av den bedriften, men att beteckna det som en stor och väsentlig sänkning av marginalskatterna går väl ändå inte. Det kan man bara göra i en valrörelse.

Till slut! Ingemar Mundebo berömmer sig över att man undvikit alltför stora höjningar av löneskatterna. Del har man gjort för att bevara förelagens konkurrenskraft. Det är här brislen på samband i Ingemar Mundebos finanspolitik sorn dyker upp igen. En konsekvens av denna återhållsamhet med skatterna blir all vi nästa år får ett budgetunderskott på 55 miljarder kronor. Vad kommer det att betyda för vår konkurrenskrtifl. om inflationen på nytt rusar iväg med över 10 %?

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. m.

Budgetminislern INGEMAR MUNDEBO:

Herr talman! Nu vill jag göra den nytinsering som Kjell-Olof Feldt ansåg det vara rnin uppgift alt göra. Folkpartiet har inle sagt titt sänkta mtirginalskatler löser allti eller ens huvuddelen av vårtr många skattepro-

Nr 58 blern. Problemen inom vår inkonrslbeskattning är många och stora, och det

Onsrliiipn den '" därför del är så väsentligt all reformera våra inkomstskatter. Det är d

19 december 1979 P''oblenien som nrånga människor, i första htind löniagarnti, drabbas av,

_____________ t. ex. de högti margintilskatterna. Därför har vi ofta betonat att en

Fortsatt reformering av inkomstskatten, tn. tn.

inkomstskatlereform är en av våra viktigaste skattereformer. Men den är ingalunda den enda. Jag beklagar om Kjell-Olof Feldt har följt 1970-ttilets skattedebatl så flyktigt alt han inte noterat våra krav på en rad tindra skatleoirrråden.

Likaså har vi gång på gång kittrgjorl att det inte är nröjligt all nu sänka våra sarnhide skaller. På det budskapet blir man ingtrlirnda populiir, rnen vi har inle avstått från alt framföra det. Både Ola Ullsten och jtig sjiilv har frtimfört det många gånger. Vi har klart och entydigt sagt trtl visst skulle vi önsktt alt det vore möjligt men att det inte är möjligt i dag om vi vill fullfölja elt ambitiöst reformarbete och få en bättre balans i vår offenlligtr ekonomi. Diirför har vi sagt - och jag har gjort det iiven i dag - alt de siinkta marginalskatterna så all säga måste betalas rned höjda skaller på tindra områden.

Vad som hänt i frågti om inkomslskallenivåerna framgår av propositionen. Diir anges effekterna såväl vid oförändrade kornmunttla skatter som med en kommunalskiiltehöjning på 3 kr. Jag kan bara hänvisa till elt studium av den tabellen, som återger vad som verkligen har hänt.

Jag återgår så till tivdragsdebatten och frågan otn vad vi har sagt nu och tidigiire uirder detta år i del sammanhanget. Låt mig än en gåirg betona titt vi skall komma ihåg att en bevarad avdragsrätt är en för inånga hushåll nödvändig förutsättning för att klara boendekostnaderna. Delta framhöll vi i somras, eftersom myckel i den oklara debatten kunde ge ett anntit intryck. Vi ville klargöra för mäinriskorna att vi vill bevara denna avdragsrätl. Den uppfattningen hade vi då, och vi har den fortfiirande. Vad vi är kritiska nrol. nu som då, är de stötande effekter sorn avdrtigssystemei i vissa fall kan få. Jag tänker framför allt på de s. k. irnderskottsavdrtigen. .Itig vill också betona orden "i vissa fall", eftersom del långtifrån tilllid blir sådana effekter.

Vi lade redan i våras fram ett förslag om föriindringar av bostadsbeskattningen, som riksdagen först i höst har tagit ställning till och som iirnebär skärpta regler i fråga om s. k. reparalionsavdrag. Därmed markertide vi att vi ville skärpa lagstiftningen på sådana områden där denna kunde ge slötande effekter. Men vi vill nu som då bevara ttvdragsriitt i sådana situationer där vi menar att den är en nödvändig förutsiiltning för all människor skall kunna känna trygghet i sill boende.

Till sist: Jiig kommer att behålla såväl min uppsyn som min skaltesyn.

KJELL-OLOF FELDT (s) replik:

Herr talniiin! Jag kan inle pänrinntr mig all folkpartiet under valrörelsen eller dessförinnan drev några krav på förändring av vårt avdragssystem. Är del verkligen så all folkpiirtict någonsin stide all vart tivdrtigssystem innehåller orättvisor? Är det så titt folkpartiet någonsin krävde begränsningar av avdragsrälten? Tog folkpartiet någonsin tivstånd från moderalerntis alla

överdrivna påståenden om de fruktansvärda konsekvenserna för alla landets villaägare? Herr Bohman talade ju orn all 3 miljoner människor skulle drivas från hus och hem.

Lyfte herr Mundebo ett finger för att söka skingra den rädsla som detta kunde skapa bland villaägarna? Nej, jag minns inte alt så skulle vara fallet. Denna underlåtenhet var ett utslag av en valstrategisk tanke om att sådana påståenden kunde skada socialdemokraterna, och då kunde varje lögn passera.

Men låt oss då sluta bråka om delta, om vi nu verkligen börjar ena oss om alt en reformering av vårt skattesystem måste handla också om något annat än sänkning av marginalskatter och indexreglering av skalleskalor! Jag ser det som ett kolossalt framsteg, orn vi vid delta riksmöte skulle ha åtminstone två partier rned den uppfattningen. Del skulle ju skapa ett underlag för något som kunde rädda skattesystemets möjligheter att fungera rättvist och all ge oss de inkomster som samhället behöver.

Del är också utmärkt all Ingemar Mundebo nu accepterar alt del behövs nya skaltekällor, om vi på ett rimligt sätt skall kunna klara statsbudgeten och skattereformerna i framtiden. Då år del utmärkt - låt mig såga det för tredje gången - att Ingemar Mundebo kommer att driva på arbetet med produktionsskatten och alt del kommer att göras en ordentlig utredning orn bristerna i vårt avdragssyslem.

Det är bara på en fråga, herr talman, som det inte har givits något svar, nämligen vad moderaterna egentligen anser om allt delta. När jag lyssnade på deras företrädare tidigare i debatten uttalade de sig som om ingripanden mot avdragssystemet nråste minimeras och icke skulle få påverka några grundläggande inslag i vårt skattesystem. Inte heller hörde jag någon moderat tala på samma sätt som Ingemar Mundebo om att det kan behövas nya skatteinkomster. Det hade varit utomordentligt värdefullt om ekonomiministern för en gångs skull hade tagit sig hit till riksdagen och gett sina synpunkter pä den ekonomiska politiken. Den bataljen får tydligen Ingemar Mundebo utkämpa alldeles ensam med Gösta Bohmtin. Jag kan bara önska honom lycka till.

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. m.

Budgetminislern INGEMAR MUNDEBO;

Herr talman! Jag är tacksam för alla välgångsönskningar. Somliga behöver jag, men somliga har jag kanske inte så stort behov av.

Får jag påminna Kjell-Olof Feldt om, eftersom han inte kunde erinra sig det, att vi tidigare har talat om avdragsproblemen. Redan i våras lade vi fram ett förslag på ett betydelsefullt område. Del gällde frågan om begränsning av de s. k. reparationsavdragen, vilka skapar en hel del problem i skattesystemet. Del förslaget har riksdagen nu antagit.

Får jag också påminna om att jag redan i våras aviserade all vi skulle se över gällande reglerom underskottsavdrag. Det har gjorts en del förarbeten, och dessa skall nu resultera i en utredning med uppgift alt se över hela delta frägekomplex.

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. m.

ERIC ENLUND (fp);

Herr talman! Mitt inlägg i denna debatt kommer i huvudsak all begränsas till att gälla några av de meningsskiljaktigheter som kommer till uttryck i finansutskottels yttrande till skatteutskottet över propositionen 1979/80:58 och de motioner som behandlas i anslutning därtill.

Vad gäller den samhällsekonomiska bakgrundeir har finansutskottets majoritet i sitt yttrande refererat vad vi anförde i utskottets betänkande nr 10 med anledning av den socialdemokratiska motionen nr 4 om den ekonomiska politiken. Vi pekar på de positiva dragen, ökad export, ökad intern efterfrågan, stigande sysselsättning - även inom industrin - och förbättrade driftöverskott, även om räntabiliteten fortfarande är otillfredsställande.

Men vi nämner också de mindre ljusa inslagen i bilden. En avmattning i den internationella konjunkturen, bl, a. till följd av oljeprisstegringarna, försämrar exportutsikterna för svenska förelag. Av samma anledning försvagas vår handels- och bytesbalans. Ökad inhemsk efterfrågan ökar importvolymen. Även om exporten ökar, så har svenska företag inte återvunnit marknadsandelar i en grad som man tidigare förväntade sig. Vi nämner också konjunkturinsitutets nedrevidering av ökningstakten i bruttoinvesteringarna och att bostadsinvesteringarna nu inte alls väntas öka mellan åren 1978 och 1979. Slutligen nämner vi att det för 1979 finns risk för prishöjningar på närmare 10 %, en högre siffra än i vårens prognoser.

Såvitt jag förslår har socialdemokraterna inle några större invändningar mot denna beskrivning av vår ekonomiska situation. Däremot skiljer sig meningarna beträffande de slutsatser som bör dras. Finansutskottets majoritet medger att den här utvecklingen ökat svårigheterna att återställa balansen i den svenska ekonomin. Men vi finneringen anledning att ompröva den ekonomiska politikens huvudsakliga inriktning. Varför skulle vi ompröva en politik, vars huvudsyfte varit att på sikt återställa balansen i våra ullandsaffärer, något som vi alla är överens om ovillkorligen bör ske? Det medel vi använt alltsedan regeringsskiftet 1976 har varit all stärka den svenska industrins konkurrenskraft, ökä importen och dämpa importsleg-ringen. Varför skulle denna politik omprövas, när motiveringarna för den genom den senaste tidens utveckling har ytterligare ökat i tyngd? Varför skulle denna politik omprövas, så länge några alternativ inte ens skisserats från den socialdemokratiska oppositionen?

När det giiller de socialdemokratiska alternativen är situationen i dag precis densamma som den var när vi här i kammaren diskuterade finansutskottets betänkande nr 10 rned anledning av den socialdemokratiska motionen om den ekonomiska politiken. Några socialdemokratiska alternativ som snabbare skulle kunna återställa balansen i våra ulrikesaffärer föreligger inle,

1 den avvikande mening som finansutskottets socialdemokratiska ledamöter fogat till vårt yttrande över skattepropositionen sägs bl, a. följande;

"----- de under hösten kraftigt förändrade förutsättningarna för svensk

ekonomi hade motiverat att regeringen förelagt riksdagen en revidering av

de bedömningar från i våras på vilka den ekonomiska politiken då grundades,"

Detta är precis vad regeringen kommer att göra om två tre veckor. Därför inskränker sig dramatiken i den här debatten till frågan om det meningsfulla i all nu i höst - innan en rad osäkra faktorer ännu klarnat - för riksdagen lägga fram de reviderade bedömningarna för att sedan om några veckor göra ytterligare justeringar i den finansplan som i vanlig ordning kommer att ligga på riksdagens bord när vi samlas efter nyår. Regeringen har inte ansett delta meningsfullt, och finansutskottets majoritet delar regeringens bedömning på den punkten,

I sin avvikande mening säger finansutskottets socialdemokratiska ledamöter vidare att den redovisning som lämnats i proposition 58 inte är tillräcklig som grund ens för beslut orn 1980 års skatter. Vad det år för bakgrundsmaterial som saknas för en bedömning av skatteskalorna och det kommunala skatteunderlaget redovisas dock inte. Del har inte heller redovisats i den här debatten. Vi har enligt min mening tillräckligt underlag för att diskutera och fatta beslut om inflationsskyddade skatteskalor, marginalskattesankningar och marginalskattespärr.

Herr talman! Jag skall bara på ett par punkter kommentera Kjell-Olof Feldts anförande. Debatten om skatterna har nu förts i flera limmar, och jag tycker inle atldet är meningsfullt att vi tar ett varv till om dem. Men påett par punkter vill jag göra kommentarer.

När det gäller avdragsmöjligheterna vill jag understryka vad budgetrninistern redan har sagt. De avdragsmöjligheler och de bestämmelser sorn giiller har tillkommit i huvudsak under den lid då socialdemokraterna bestämde hur del skulle vara här i landet. - Det är det ena påpekande jag vill göra.

Del andra är alt vi nu alla är överens om alt det behövs en översyn, så att man dels ger utrymme för de avdragsmöjligheter som vi oundgängligen måste ha och som är nödvändiga för många medborgare i vårt land, sorn budgetministern flera gånger understrukit i sina inlägg, dels kommer till rätta med de avarter som vi har kunnat konstatera och som jag tycker att Kjell-Olof Feldt exemplifierade ganska drastiskt. Jag har ingenting all invända mot alt sådana effekter av nuvarande avdragsregler försvinner.

Däremot tycker jag vi skulle kunna begära av Kjell-Olof Feldt att han något minskar sin indignation, eftersom de bestämmelser sonr i dag gäller i huvudsak är signerade av socialdemokraterna och eftersom vi är överens om att vi måste ha en översyn för att komma till rätta med avarterna.

Jag vill också kommentera vad Kjell-Olof Feldt sade om sambandet mellan reformering av inkomstskatten och finansieringen av denna reform. Han sade: Skall vi genomföra en reformering av inkomstskatten rnåste vi höja de indirekta skatterna. Ja, det är precis vad som har skett! Vi har här i kammaren beslutat om en höjning av skatterna på sprit, tobak och energi med del dubbla syftet att finansiera skattereformen och att pressa ned en konsumtion som vi menar att det är nödvändigt att pressa ned.

Här sker alltså precis det som Kjell-Olof Feldt säger måste ske. Därför

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. rn.

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. m.

förstår jag inte hans indignation över de former i vilka våra beslut fattats här i riksdagen urrder hösten.

Under delta anförande överlog talmannen ledningen av kanrmarens förhandlingar.

KJELL-OLOF FELDT (s) replik:

Herr talman! Jag skall bara ta upp en enda sak rned finansutskottets ordförande. Han sägeratt det finns inte ens en skiss till ett socialdemokratiskt alternativ för den ekonomiska politiken. Nej, det tror jag det. Våra förslag till en alternativ ekonomisk politik debatterades och avslogs av riksdagen den 7 december.

Men en liten bil blev faktiskt över och finns med i den här omgången. Del är värt förslag all 20% av förelagens vinster år 1979. skall avsättas till investeringsfonder. Det förslaget avstyrks nu av den borgerliga majoriteten, och i finansulskoitels yttrande säger man all del är onödigt alt vid sidan av de s. k. kontona för likviditelsuljämning göra någonting mer - det räcker.

Då måste jag fråga Eric Enlund om han menar att dessa likviditelsutjäm-ningskonton löst några problem.

Har de för del första i någon märkbar grad nrinskat problemen med överlikviditeten i näringslivet? Elt tecken på all den överlikviditeten är betydande är måhända att utflödet av valuta ur landet f. n. sker ined 500 milj. kr. varje vecka.

För det andra: Har likviditetsutjämningskontona löst problemen med industriinvesteringarnas stagnation? När de infördes trodde man på en ökning av industriinvesteringarna i år med 10%. Nu är rnan nere i 4% uppgång. Och för nästa år vågar nästan ingen gissa vad det blir.

Är det inle sä, Eric Enlund, all de här likviditetsutjämningskontona blev elt ganska präktigt fiasko? Man trodde atldet skulle komma in mellan 6och 8 rniliarder, orn jag minns rätt. Det har blivit ungefär 2 miljarder. Inle ens en ränta på 13 % lockar alltså företagen, för de har så många andra bättre ulläningsmöjligheter, som jag redogjorde för i en annan debatt; till varven med 18 %, all sätta in dem i avbetalningshandeln, finansieringsbolag, konlokortsföretag osv,, där de aldrig behöver räkna med lägre räntesats än 25%,

Det är därför vi menar att vi inte utan en obligatorisk vinstavsätlning kan uppnå någon likviditetsindragning värd namnet och inte heller skapa någon rejäl stimulans för de investeringar som det här landet sä väl behöver.

Därför är det både slarvigt och obegripligt all finansutskottets borgerliga majoritet bara säger all den här åtgärden inle behövs.

ERIC ENLUND (fp) replik:

Herr talnran! Problemet med den överlikviditet sorn Kjell-Olof Feldt talar om har sin grund i den bristande lönsamheten för den svenska industrin, sorn gör att man inle finner det angelägel alt investera. Därmed är vi tillbaka till den debatt vi fört för någon lid sedan här i ktimmaren när det gäller den

ekonomiska politiken i stort i syfte att stärka den svenska industrins Nr 58

konkurrenskraft så all investeringsviljan ökar. Onsdagen den

Där är det framför allt två saker som hänt under 1970-talet. ig december 1979

Den ena händelsen var oljekrisen 197.3-1974, som framför allt drabbade_______ _

sjöfartsnäringen och varvsindustrin och via dem också handelsstålsindustrin Fortsatt reforme-
och gruvindustrin, ,-,,g „„ ,„o,„,.

Den andra händelse som fick avgörande betydelse för utvecklingen värden skatten m m dramatiska kostnadsökningen i Sverige 1975-1976, då våra kostnader steg 20 % mer ån kostnaderna i våra konkurrentländer.

Vad har vi då gjort för att komma till rätta med delta?

Ja, vi har från regeringsskiftet 1976 beslutsamt gått till verket genom en rad åtgärder. Jag nämner de viktigaste: devalveringen, borttagandet av löneskatten, och indexregleringen av skatteskalorna. Delta bidrog till en nedpressning av kostnaderna ned mot den nivå relativt sett som de hade före kostnadsexplosionen. På varje punkt fattades dessa beslut mot socialdemokraternas vilja. Frågan är: Vad skulle ha uträttats om ni hade fåll bestämma? Våra svårigheter i dag och den bristande investeringsviljan har sin grund i den utveckling som skedde före regeringsskiftet 1976. De åtgärder som vi har vidtagit efter regeringsskiftet har ni konsekvent motarbetat, trots all ni mycket väl måste veta alt de har varit av utomordentligt stor betydelse när det gäller att höja den svenska industrins konkurrenskraft och därmed också öka de svenska företagens investeringsvilja.

KJELL-OLOF FELDT (s) replik:

Herr talman! Efter de debattomgångar som jag nu hunnit ha med Eric Enlund har jag lärt mig att han tillämpar tekniken att anfall är bästa försvar. I stället för att tala om de faktiska problem som finns flyr han gärna till perioden före det alt del borgerliga kaoset drog in över landet.

Nu säger Eric Enlund att överlikviditeten i näringslivet beror på den låga lönsamheten. Det låter litet halsbrytande. Hur stor är lönsamheten i dag? Enlig konjunkturinstitutets beräkningar är driftöverskottet såsom andel av förädlingsvärdet i svensk industri i år 17-18 %. Åren 1968-1972 var detta överskott såsom andel av förädlingsvärdet lika stort. dvs. ca 18 %. Lönsamheten befinner sig i år ungefär på samma nivå som i början av 1970-talel. Men då hade vi ingen överlikviditet. Vi hade däremot en uppgång i investeringarna med 10 % per år.

Perioden 1970-1974 ökade industriinvesteringarna med 40 %. Sedan har de sjunkit med 40 % efter 1976, när Eric Enlund och hans partikamrater log hand om det hela. Så förklaringen kan väl inte vara att den låga lönsamheten har skapat överlikviditeten, utan den har skapats av den herre som var här för en liten stund sedan och debatterade med mig och andra, nämligen bugdetministern, som varje månad lånar upp 5 miljarder och till stor del gör det på ett sätt som ökar penningmängden i landet. Det är förklaringen till den s. k. överlikviditeten.

Om förelagen då inte vill investera, säger Eric Enlund och många andra

6 Riksdagens protokoll 1979/80:58

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. m.

borgerliga representanter att del bara är att sitta och vänta på all lönsamheten blir ännu större. Men hur högt skall vi komma? Till vilken nivå skall löntagare och konsumenter acceptera att vinsterna stiger, innan företagen finner det förenligt med sina intressen all börja investera igen? Vi tror alt landet inle har råd att vänta till den dagen. Den kan ligga ålskilligtt år borl. Del vet vi ingenting om.

Såsom en åtgärd vid sidan av en annan ekonomisk politik när del gäller budgeten tänkte vi oss att man skulle kunna överväga all tvinga företagen att sätta av en del av vinsten pä särskilda invesleringskonton. Företagen skulle omedelbart kunna lyfta medlen - och med goda skattevillkor - om de använde pengarna till produktiva investeringar och inle som nu till finansiella placeringar och en hel del spekulation. Så enkel var vår tankegång. Men del passar tydligen inte den borgerliga majoriteten att göra någonting i dag annat än alt vänta på all privatkapitalet bestämmer sig för vad det vill göra.

ERIC ENLUND (fp) replik:

Herr talman! Del är riktigt som Kjell-Olof Feldt säger, alt lönsamheten för den svenska industrin har förbiitlrals. Men vi vet all fortfarande är räntabiliteten för låg för att locka till investeringar.

Sedan skulle jag också vilja peka på en punkt där vi tydligen numera är överens. Jag tycker att även det bör komma fram i den här debatten.

En av de åtgärder som de borgerliga regeringarna vidtagit är ju att sänka marginalskatterna. Jag vill gärna notera all både i den avvikande mening som socialdemokraterna givit till känna i samband med finansutskotiels yttrande till skatteutskottet och i den reservation som de socialdemokratiska ledamöterna i skalleutskoltel har fogat till skatteulskottets belänkande sägs rakt ut i klartext att det är nödvändigt att marginalskatterna sänks. Jag tycker all del är viktigt att understryka den samstämmighet som råder. Den är elt tecken pä en relativt senkommen insikt inorn del socialdemokratiska partiet.

Herr talman! Del förefaller som om den faktiska orsaken till socialdemokraternas kritik av den ekonomiska politiken och den indignation som kommer till uttryck inte är all vi under höslriksdagen skulle ha avstått från all fatta nödvändiga beslut i ekonomiska frågor eller all vi skulle sakna underlag för bedömning av de samhällsekonomiska konsekvenserna av de beslut vi har fattat. Nej, orsaken tycks vara - det intrycket har jag fäll av debatten här i dag - att regeringen inle har lagt fram förslag och riksdagen inte beslutat i överensstämmelse med vad den socialdemokratiska oppositionen önskar.

Del ger mig anledning att säga att det tyder pä all socialdemokraterna på något sätt missförstått eller inte godkänner de spelregler som gäller för beslutsfattande här i kammaren, nämligen alt de beslut som fattas måste respekteras, även om de har fattats med en knapp majoritet, och alt anspråken från oppositionens sida att få la över regeringens roll inte är rimliga.

Däremot tycker jag att del vore bra orn socialdemokraterna kom rned konstruktiva förslag som vi kunde sätta oss ner och resonera om just pä del

sätt som bäde Ingemar Mundebo och Erik Wärnberg tidigare har antytt i den här debatten.

GUNNAR STRÄNG (s);

Herr talman! Först några ord till finansutskottets ordförande Eric Enlund. En rekommendation som jag vill ge honom i all vänskaplighet är att han skulle vinna på att vara litet försiktigare med omdömena orn resultaten av den politik som förts under de tre senaste åren.

Herr Enlund frågade var vi skulle ha stått om regeringen inle hade genomfört dubbla devalveringar, svångremspolitiken som pressat ner standarden för de arbetande grupperna, över huvud laget hela den politik som har karakteriserat de senaste åren.

Ja, man kan ju inte ta i någon ekonomisk tidskrift i dag eller läsa någon av de många ekonomiska rapporter som framställs på olika håll utan all bli uppmärksammad på det ekonomiska elände vi har framför oss. Det skulle följaktligen vara resultatet av de tre senaste årens hantering av den ekonomiska politiken.

Som det har sagts tidigare här i dag: Vi vet vad de här tre åren har inneburit. Vi har inte återvunnit några marknadsandelar värdemässigt och sett över hela den svenska exporten. Det ger bl, a. Industriförbundels ekonomiska rapporter, både vårens och höstens, klar verifikation på. Den svenska industrin har inte återvunnit någonting av viljan att investera annat än möjligen, som man gissningsvis säger, 4 eller 5 % under 1979. Det skall då vägas mot de 35 ä 40 % vi förlorade i industriell investeringsaktivitet de tidigare åren. Vi har följaktligen fått ytterst dystra resultat av den förda ekonomiska politiken. Det bör herr Enlund tänka på när han i fortsättningen i de ekonomiska debatterna tar de gångna åren som utgångspunkt för en vällyckad utveckling inom den svenska ekonomin.

Jag vill sedan till vår budgetminisler, herr Ingemar Mundebo, gärna säga att vi gläder oss åt den intressanta deklaration han nyss avgav, alt han tänker bibehålla sitt utseende i varje fall i fysisk bemärkelse framöver. Den rondör med vilken budgetministern framträder är nog - det är min personliga uppfattning - del bästa försvaret för honom när han skall förklara den olycksaliga skattepolitiken, budgetpolitiken och ekonomiska politiken. Jag tycker att han skall vara mycket angelägen om att bibehålla den.

Herr budgetministern gjorde gällande, och jag tror att även finansutskottets ordförande, herr Enlund, var inne på samma sak, alt den skattepolitik vi har i dag egentligen bara är ett resultat av vad socialdemokratin under sin långa tid i regeringsställning är anledning till. Skattereformsarbetet borde ha varit mer omfattande under tidigare är-så föll herr Mundebos ord. Ja, del är frestande för en gammal finansminister som har svarat för sä många skattepropositioner och skaltedebatter i den svenska riksdagen att kommentera detta som allra hastigast.

Det gjordes åtskilliga skattereformer under den senare hälften av J950-talet - ofta i samråd mellan dåtidens bondeförbund, sedermera centerpartiet, och socialdemokratin, eftersom vi regerade tillsammans. Det

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. m.

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. m.

var skattereformer som eliminerade dyrortsgrupperingen i skallehänseende. Så småningom kom vi fram till 1960-lalet, då jag svarade för en skattereform som mycket påtagligt ersatte den gamla direkta beskattningen med en genomgripande indirekt beskattning - i första omgången i form av en omsättningsskatt, så småningom i form av en mervärdeskatt.

Allt detta gav egentligen grunden till den utveckling som vi hade under 1960-talel och som gav oss möjligheter alt med sunda statsfinanser genomföra en expansion pä den offentliga sektorn, som då var mycket eftersatt med avseende på service och tillgodoseende av medborgarnas legitima intressen. Nu, i efterhand, brukar man tala om att 1960-lalel var elt årtionde då vi hade en utmärkt ökningstakt i bruttonationalprodukten. Vi hade hygglig sysselsättning. Del är inle ovanligt att i dessa dagar läsa om all 1960-talel var ett årtionde som man kallar för del lysande årtiondet i efterkrigstidens ekonomiska historia.

1970-lalet är litet annorlunda. Men jag vill erinra om all 1972, då vi började se på skattepolitiken i ett större sammanhang, tillsatte jag som finansminister tre stora utredningar - en som sysslade med den direkta beskattningen, en som sysslade med den kommunala ekonomin och en som sysslade med företagsbeskattningen. Det var stora problem att la sig an. Utredningarna hade direktiv om att gä noggrant till verket. De ålades dessutom i direktiven alt gemensamt försöka lösa problem som tangerade alla dessa tre områden.

Så fick vi - jag säger för min egen del tyvärr- 1976 ett regeringsskifte. Jag tillsatte utredningarna, och herr Mundebo tog emot resultaten. Sedan är det ju herr Mundebo som har fäll svara för utformningen av den skattepolitik, den budgetpolitik och i viss utsträckning den ekonomiska politik som vi har kunnat inregistrera under de tre senaste åren. Resultatet av herr Mundebos funderingar kring skatleutredningarnas förslag - förslagen fick dessutom en annan utformning i och med regeringsskiftet - har inte varit uppmuntrande, sett från socialdemokratins utgångspunkter. Vi har varit klart och tydligt besvikna. 1970-lalels skaltereformisrn har inte givit vad vi önskade, men i oppositionsställning har vi tyvärr inte kunnat påverka den på annat sätt iin genom att leverera förslag i vilka vi har deklarerat vär uppfattning. Skall vi gå längre tillbaka, till den tid då vi både tillsatte utredningar och tog emot utredningarnas resultat tror jag att vi med rätt stor säkerhet kan svara för alt resultatet då var förhållandevis gott,

I dag har herr Mundebo när han ställts inför skattepolitikens olösta problem-och de kommer väl alltid att vara olösta-varit väldigt generös med att lova rader av nya utredningar. Del skall bli utredningar om underskoltsavdragen, orn reavinstbeskaltningen, orn akliebeskatlningen, om energibeskattningen. Om jag fattade honom rätt skall han fundera vidare på marginalskattens problem. Han har funderat i tre är- han skall fortsätta att fundera pä en generalklausul.

Med all respekt för sådana här utredningar skulle jag ändå vilja rekommendera budgetminislern: Lita inte bara på alt utredningsväsendet skall klara ut problem som hänger över oss och är av den allvarliga natur som

vi nu klart uppfattar! Det kommer att behövas mer av egen vilja och handlingskraft hos budgetministern, om vi skall kunna ändra pä en hel del av de missförhållanden som har påtalats i dagens debatt. Jag har stor respekt för utredningsarbetet, men i sista hand är det del exekutiva statsrådet och regeringen som har att angripa problemen och ta ansvaret för att någonting blir gjort.

Herr talman! Det har ju anförts åtskilligt med kritik i olika avseenden i dagens skattedebatl. Jag skall kritisera regeringens handlingar också utifrån en annan utgångspunkt. Min kritik gäller den presenltrlion av skalteförslagen i tre olika lappningar sorn vi htrr upplevt under den gångna hösten. Först fick vi skattehöjningen på tobak och sprit. Det var väl i och för sig en relativt okontroversiell skattefråga. Den följde metoder och idéer som vi har varit överens orn tidigare. Den gick således ganska ogenerat igenom i riksdagsbehandlingen. Men den korn såsom ett delförslag i den stora skattepoliliska debatten. Den efterföljdes av skatten på el. olja och bensin. Denna skatt var så pass brutalt tilltagen att resultatet blev kraftiga prisstegringar i konsumentledet med följaktligen ganska besvärande verkningar för den indexreglering vars utveckling är så avgörande bl. a. för de nu påbörjade avtals- och löneförhandlingarna. Vi socialdemokrater gick emot dessa skallehöjningar på el, olja och bensin just av den anledningen alt de så starkt influerade på konsumentprisindexets utveckling. Vi blev nedröstade med knapp marginal. Efter den voteringen har vi konstaterat hur de oljeproducerande länderna har backat på skatteeffekterna med ytterligare en krtrflig prisstegring på råvaran. Denna råvaruprishöjning lagd till skalleprisstegringen skiljer ut de här strategiska varorna med en alldeles speciell prisstegring som jag inte tror att vi har upplevt pä något annat område tidigare. Det drabbar småfolk. Det drabbar folk i glesbygderna. Om man från den här kammarens sida hade haft en aning om vad som skulle hända så omedelbart på oljefronten, så har jagen känsla av alt man skulle ha dragit sig för den här kraftiga prisstegringseffekten pä varorna, som herr Mundebos skatteförslag nr 2 ändå innebar.

1 sista omgången kom sä det förslag som vi debatterar här i dag, dvs. det förslag som gäller skatten på inkomster, den direkta skallens utformning under 1980. Jag menar att den här metoden att servera en skattepolitik i etapper så tält inpå varandra, vilket kanske herr Mundebo anser vara ett finurligt sätt alt slussa frågan genom riksdagen, inle är korrekt i fråga om hur man skall behandla riksdagen, som därmed får det svårt när det gäller att bedöma och behandla skattepolitiken som en större del i den ekonomiska politiken och när det gäller att över huvud tagel behandla skattepolitiken som en sammanhängande enhet. Jag vill sätta in min kritik på den punkten, och jag hoppas alt vi skall bli befriade från den här etappserveringen i fortsättningen.

Trots de orättfärdiga verkningarna bibehåller man indexregleringen av den statliga skatteskalan. Den frågan har varit föremål för mycket utförliga och informativa debatter här i dag. Den inflation vi nu kan avläsa för basperioden 1978-1979, dvs. september-september, kommer att föranleda en påfrestning för statskassan - vilket också har noterats tidigare i debatten -

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. m.

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. m.

på ca 4 miljarder kronor under 1980. Tillika med den revision av skatteskalan i övrigt som föreslås rör det sig om elt belopp om nära 7 miljarder kronor -eller 6,8 miljarder kronor, som det är redovisat - i statsutgifter, och delta i ett statsfinansiellt läge 1980 med ett underskott som bara kan betraktas som helt oacceptabelt. Den länga vägen mot slatsfinansiell utarmning som vi har bevittnat under de här tre åren kommer med all sannolikhet alt fortsätta.

Herr Mundebo har försvarat sin indexskatl rned en för mig ganska förbluffande argumentering. Jag vill minnas att han gjorde gällande, att framlidens historiker kommer att höja ögonbrynen i förvåning över motståndet mot den indexskatt sotn socialdemokratin redovisar i de här debatterna. Jag tror att del finns större anledning för historikerna alt bli förvånade över att vi praktiskt laget ensamma i västvärlden håller oss med indexregleringar av den statliga skatten och, som jag uppfattar del, faktiskt låter inflationen avgöra vilken skall vi skall ha i stället för att handlti enligt den motsallti argumentering sorn herr Mundebo och flera andra laltire här i debatten använder,

Erik Wärnberg har redovisat de orimliga verkningarna av oljenotan pä skatten näslti är. Han har erinrat om de i och för sig ekonomiskt acceptabla slutsatserna, att del här är en kostnad för folkhushållet som man svårligen kan befria sig frän. Här befriar man sig från den kostnaden genom att acceptera indexregleringen, där oljeprisstegringen spelar en sådan avgörande roll. Men detta går ju naturligtvis inte ihop.

1 den här mycket bekymmersamma situationen försvarar sig Stig Josefson - som är en gammal erfaren skatternan och som tydligen är ganska plågad av argumenteringen - med alt säga, att det är möjligt att man i fortsättningen kan klara det här genom att eliminera oljeposten ur den indexberäkning som i sig konstilirerar vilken skattesänkning rnan skall få året därpå. Man har redan gjort några sådana undantag och man kan bygga vidare på dessa. Hår vill jag göra den enkla reflexionen att vi har en import här i landet i runt tal 125 miljarder kronor under ett år. Oljenotan uppgår till förslagsvis ca 20-25 miljarder. Vi kan få brutala prisstegringar på andra importvaror sorn för folkhushållets funktion och vidareutveckling år absolut ofrånkomliga. Skall vi då börja diskutera att eliminera också dem? Folkhushållet får ju la kostnaderna när priserna på importvarorna stiger, varor som är strategiska för den svenska industrins utveckling och arbetssätt och även i andra avseenden är viktiga. Ja, då har vi kommit från indexregleringen.

Jag undrar om jag skall tolka Stig Josefsons inlägg sä. att han nu börjar må så illa när han tänker igenom dessa verkningar all han nu skulle kunna länka sigatt rensai beräkningsgrunderna för indexet, så att han slipper ifrån dagens obehagliga debatt visavi oljans effekter på indexlilläggen. Men dä får han i konsekvensens namn också fortsätta, och då kan vi naturligtvis den vägen avverka indexet. Men dä förtjänar det måhända inle ett så intensivt försvar som vi i dag har hört från många talare.

En sådan avgörande påfrestning på statsfinanserna sorn vi nu upplever och som indexregleringen kommer alt ytterligare spä på har en dubbel negaliv betydelse. Den skall ses mot bakgrunden av det enorma budgetunderskottet.

som vi om ett par tre veckor blir presenterade. Jag vet inte hur stort del är, men så myckel förstår vi allesammans att del är fråga om ett ganska avskräckande underskott.

Den skall vidare ses mot bakgrunden av den allmänna ekonomiska situationen, som nu präglas av elt bestående och fortlöpande underskott i våra affärer rned omvärlden med åtföljande krav på ökade utlandslån för att försvara våra valutareserver. Storleken av dessa underskoll i bytesbalansen föreligger det måhända delade meningar orn. 1 den serie av ekonomiska prognoser som vi uppvaktas med har författarna kommit till olika slutresultat. För min del vågar jag ändå röra mig med siffrorna 10-12 miljarder i underskott för innevarande år och kanske 14—16 miljarder för 1980. Det finns ju högst seriösa publikationer sorn har uppskattat underskottet till bortåt 20 miljarder. Så småningom får vi reda på de exakta siffrorna.

Detta skall ses i sammanhang med den tillfälliga konjunklurförbättring som vi under 1979 har iaktttigit och sorn under den gångna valrörelsen enligt regeringens talesmän spelade en enorm roll. Enligt ttlla frarntidsbedörnare kommer denna i en nära framlid att avlösas av en ny dämpad utveckling, en nedgång i konjunkturen. Vi möter en sådan situation i elt uselt statsfinansiellt läge, sämre än någonsin tidigare.

En skattepolitik som dränerar statskassan pä nära 7 miljarder framstår i detta läge som oförsvarlig, såvida man inte via andra inkomstkällor kompenserar statskassan för utgifterna. Dessa andra inkomstkällor har, som jag nyss sade, portionsvis presenterats riksdagen. De kan vid en generös bedömning uppskattas till mellan 2,5 och 3 miljarder. Regeringens formella uppskattning slutar pä 4,3 miljarder i plus för statskassan. Den beräkningen har en dålig grund i verkligheten, dä den förutsätter en oförändrad konsumtionsvolym på alla de punkter där den indirekta beskattningen höjs. Beräkningen från regeringens sida är så mycket mer anmärkningsvärd - och det har påtalats tidigare - sorn man så energiskt hävdar att avsikten rned skaltehöjningarna är alt åstadkomma en kraftig konsumtionsminskning. Det logiska resultatet rnåste dä bli en svag inkonrslförbätlring.

Slutsatsen av delta blir helt enkelt alt regeringens skatteförslag strider rnol tvä grundläggande och av alla erkända bedömningar inom finanspolitiken.

För det första innebär det en påspädning av konsumtionen i ett läge där vi lever med en enorm underbalansering av statsbudgeten och elt kraftigt underskott gentemot omvärlden. Det är någonting av inflationsdynamil i den fortsatta ekonomiska utvecklingen.

För det andra har det en fördelningsprofil som tveklöst kommer att komplicera de påbörjade avtalsförhandlingarna och i värsta fall äventyra en förhandlingsrnässig uppgörelse. Utan alt vara olyckskorp-det ligger inte för rnig - vill jag understryka det allvarliga i denna situation. Störningar pä arbetsmarknaden i den situation vi nu har framför oss torde vara det mest negativa och besvärande inslaget i våra förhoppningar om att ändå så småningom försöka få en ordning på nationens ekonomi.

Den period av armarna-i-kors-politik sorn har kännetecknat regeringen

Nr 58

Onsditgen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. m.

Nr 58 under hela den gångna och långa hösten när det gäller de ekonomiska

Onsd-ieen den frågorna är naturligtvis helt oförsvarbar. Vi har från socialdemokratins sida

19 december 1979 velat möta denna situation dels med ett sktilleförslag som präglas av en rättvis

_ fördelning av den i och för sig önskvärda skattesänkningen, dels genom att

Fortsatt reforme- redovisa en fullständig fintinsiell tiickning av skattereformens konsekvenser.

.■:.,r, „,, ;„Lr„„,-, Vi har givit till känna denna uppfatlnine iienom motionen i våras, nr 2433,

ung av iiiKomsi- ° fi-,.„

skatten m " S'' ° " finansiell täckning för skatteförslaget med ikraftträdande

redan frän den 1 januari 1980, Vi blev nedröstade på detta förslag. Vi vidhåller nu huvudlinjerna i detta förslag och preciserar dem i en motion, nr 129.

På grund av regeringens säregna sätt att i ettipper presentera sina skatteförslag och pä grund av att det avgörtinde förslaget om skatteskalorna kommer i riksdagens elfte timmes sista minut, har vi funnit del meningslöst, utöver de 4 miljarder sorn statskassan vinner på att säga nej till indexregleringen, all försöka siirredovisa täckning för de 1,3 miljarder som fattas föratt realisera socialdemokratins skalteförslag. Vi säger följaktligen alt den totala inkomstförstärkningen sorn behövs och formerna därför får bedömas i siimband med alt vi får möjligheter alt ta del av budgetförslaget. Vi riiknar rned att förhoppningsvis ha detta framför ögonen den 10 januari. Vi återkommer då, herr talman, med en samlad bedömning av vad vi anser att läget kräver och vad läget tål i fråga om fortsatt lånefinansiering för all läcka de statliga utgifterna.

Vi har från socialdemokratins sida sammanfattat vår uppfattning om skattepolitiken i följande punkter, som refereras i reservationen och har varit föremål för debatt här i dag.

Del är helt enkelt att skatteuttaget skall förskjutas från beskatlning av hushållens inkomster till ett starkare inslag av en indirekt beskattning. Därför är del produktionsfaktorsskatten som vi i dagens läge ser sorn den enda möjligheten att nå målet med. Det nya i den indirekta beskattningen, dvs. den allmänna produktionsskatten, har ju dessutom fördelen all den kan bedömas och anpassas i kommande avtalsrörelser. Den kan spelas in i den bedömningen på samma sätt som att av de 11 3/4 %. som i dag inlevereras för att finansiera våra ATP-pensioner, har varje tiondel lika sorgfälligt gäll i avräkning under det förhandlingsarbete som vi har haft under 1960- och 1970-talen, Då behöver rnan inle ta fram den här gamla argumenteringen om att företagen inte orkar med del och inle tål det, och all det är så ytterst nödvändigt alt de är finansiellt väl solida och alt de är likvida för all vi skall klara exporlsituationens olika allvarliga krav.

Det har sagts tidigare här att företagens likviditet inte har utnyttjats till den
investeringsaktivitet som är erforderlig, och jag vill understrykti det. Jag har
framhållitsamma sak de få gånger jaghar brytt mig om att ta kammarens tid i
anspråk för sådana här frågor. Det kan inle vara rikligt till man fryser
företagspengarna under elt par år framåt, samtidigt som vi har en djupt
otillfredsställande investeringsverksamhet och ett djupt otillfredsställande
bostadsbyggande. Del kan inte heller vara rikligt - vilket också har sagts här
88 tidigare - att företagen etablerar sig som filialer till affärsbankssystemet och i

denna sin verksamhet tar in alldeles ornåltliga vinster och förtjänster på sin penningförvaltning.

Vi slår vidare fast all inkomstskattens nivå bör sänkas och att marginalskatterna bör justeras. Del är i och för sig inte något nytt och revolutionerande i skattepolitiken, då inflationsutvecklingen har tvingat oss härtill under praktiskt taget alla år under senare hälften av 1970-tiilet, Vi introducerade ju systemet 1974 vid den första av de s. k. Hagauppgörelsernti.

Vi slår fast att avdragsmöjligheterna vid inkomslbesktiltningen bör begränsas och alt realisationsvinstbeskattningen bör överses och skärpas. Dagens debatt har framför allt visat att de senaste tre fyra årens inflation har fått helt oförutsedda verkningar i avseende på avdragsregleriia i besktittning-en. Det var litet annorlunda på 1950- och 1960-lalcn. när ett egcthem innebar en relativt måttlig penninginvestering, i varje fall nominellt betraktat, när följaktligen trvdragen var måttliga och när de ärligti lönestcgringtirna var anpassade härtill. Utvecklingen av inflalionsklimatel framför tillt under de senaste fem åren, med piken rikltid uppåt speciellt under 1977, har ju vänt upp och ner pä alla gamla vedertagna begrepp om avdragens roll i skattepolitiken.

Vi konstaterar avslutningsvis att en lag mot skatteflykt bör införas och all skattekontrollen måste förstärkas, och det är i och för sig ingenting nytt.

Vi räknar från socialdemokratins sida med all i en motion under våren i de här punkterna närmare konkretisera och preciserti vad vi anser varti nödvändiga förändringar och förslag i skattesystemet för framtiden.

Herr talman! Jag är den förste att erkänna alla de svårigheter som möter när man talar om radikala förändringar i ett sedan 1928 introducerat och bestående skattesystem. Systemet har sedan gradvis förändrats med hiinsyn till utvecklingen, men det saknar den enhetliga överarbetning sorn vi hade räknat med alt de tre stora skatleutredningarna, iscensalltr i början på 1970-lalet, skulle komma fram till men sorn de tyvärr misslyckades rned. Orsakerna kan vara flera. En är naturligtvis de svenska sktiilebetalarnas mycket bestämda uppfattning om den inbördes rättvisa som skall gälla medborgarna emellan, vilket speciellt aktualiseras när nran talar om avdragsproblemen. Jag är vidare medveten orn svårigheter som anmäler sig när det gäller alt på ett önskvärt och rimligt sätt skriva skatteregler för såväl företagare som lönttigare liksom framför allt för förelagaren i dennes dubbla position som företagare och fysisk person. All skilja på beskattiringen av vad som hör samman med rörelseinkomster och därav åtföljande acceptabla avdrag och på beskattningen av de personliga inkomsterna för rörelseidkaren och därav följande avdrag är en svår uppgift.

Medvetna om alla dessa tekniska svårigheter har vi väl ändå kommit fram till uppfattningen att vårt traditionella skattesystern, sorn fungerat bra i en relativt inflalionsfri ekonomi -låt mig säga fram till mitten på 1970-lalel-nu utsätts för enorma påfrestningar tned alla de förändringar i inkomst- och förmögenhetsförhållandena säviil brutto sorn netto som inflation och avdraessvslem innebär. Att återställa den riiltvisa i skallesvslemei som vi

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. m.

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. m.

förlorat framför allt under de senast förflutna åren är en aktuell och ofrånkomlig uppgift.

Jag tillåter mig att uttala förhoppningen att enligt rnin mening nödvändiga omprövningar och justeringar skall kunna aktualiseras och genomföras och all detta skall kunna ske snabbt, då del til syvende og sidst ändå bör finnas möjligheter- där har vi det Ijusti inslaget i dagens debatt - att samla majoritet bakom förslag som präglas av ett riiltvisare skatteuttag att finansiera statsutgifterntr mer än vad vi just för dagen kan avläsa.

Innan jag slutar vill jag, herr talman, bara ytterligare referera en sak. Jag har tidigare vänt rnig till herr Josefson, och jag kan vända rnig till herr Josefson som representant för centerpartiet en gång till. Är del ändå inte för en centerpartist av den gamla skolan, som vt.r med på den tid då partiet helte bondeförbundet, ett parti som hade en så stark förankring inom den svenska jordbrukarkåren och även hos småbrukarna, ganska påfrestande att gentemot sina valmän ute på Itindsbygden försvara den skattereform, varom vi snart skall votera? Det är en skattereform som när allt läggs till allt år 1980 ger tusenkronan tillbaka till folk med normala inkomster och drygt 10 000 tillbaka till folk med de verkligt höga inkomsterna? Om herr Josefson tittar på sina yrkesbröders deklarationer och tror på dem - det skall vi väl göra i anständighetens namn - sä är del inget tvivel om alt han där hittar en befolkningsgrupp som i långa stycken är likvärdig med arbetarklassen. Gå ut och tala med dem om den fördelningspolitik som del borgerliga skatleförslaget innebär när man skall skifta snåla pengar påett riiltvist sätt! Då tror jag att herr Josefson tar på sig en alldeles omöjlig uppgift.

Det har vidare sagts någonting i den allmänna entusiasmen att om man bara blir av med de höga marginalskatterna, så slipper man ifrån en myckenhet av oarter i det nuvarande systemet. Vi skulle ju, som det sades av en tidigare talare här i dag, helt enkelt kunna riikna med att i allt viisentligt komma bort ifrån del s, k, kvittolösa samhället. Om vi kommer ner till en marginalskatt av 50 % för folk i allmänhet och en maximal marginalskatt av 70 % för de allra högsta inkomsttagarna, så skulle del kvitiolösa samhället vara en sorglig episod i den skattepoliliska historien.

Ja. delta är ju elt barnsligt och blåögt tal. De människor som arbetar med all fuska med skatten ser inte på frågan på det sättet. Den kvittolöse slipper ju i dag skatta pä sin extra tusenlapp helt och fullt. Tjänar han tusenlappen svart, betalar han inte en krona i skatt därför att han fuskar ifrån skallen. Varför skulle han börja att nu ta kvitto, om han då blir av med 500 kr, på lusenlappen eller 700 på tusenlappen i skatt genom att man realiserar de här nya framtidsmålsällningarna i fråga orn marginalskatten? Det där är en ordels makt över tanken, en illa genomtänkt argumentation, som jag hoppas att de som tänker litet kallt och sakligt pä det helti i varje fall inte från den här talarstolen kommer att upprepa.

Jag ser att del har gått litet grand över tiden, men jag försvarar rnig, herr talman, med trtl del nu inle i förhålltinde till gtimla tider är sä ofta som jag besvärar kammaren.

Budgetministern INGEMAR MUNDEBO: Nr 58

Herr talman! Jag vill kort kommentera ett par avsnitt i Gunnar Strängs Onsdaeen den

inlägg. Gunnar Sträng berörde det faktum alt kammaren under de gångna g december 1979

veckorna vid tre tillfällen har debatterat om skatter, i tre etapper har fäll_______

regeringsförslag om skattereformer, Gunnar Sträng förmodade alt det var ett Fortsatt refonne-finurligt sätt att hantera skattereformerna. Jag tackar för vänligheten - jag .y inkomst-förmodar att det var en sådan. Men sanningen är nog att det mer var en skatten m tn praktisk nödvändighet att hantera skalteförslagen på del sättet - det var det både för regeringskansli och för riksdag mest hanterliga sättet i den situation vi hade att arbeta i.

Jag skulle ha önskat att vårriksdagen hade kunnat falla beslut om inkomstskatleförändringar. Sorn jag har sagt i tidigare debatter är det bäst om sådana beslut kan tas på våren. Men som en och annan kanske påminner sig var det inte möjligt att ta ett sådant skattebeslut i våras, och därför fick vi komma tillbaka nu i höst, så fort det av praktiska skäl var möjligt att göra det. Vi lade också fram förslagen om alkoholbeskattningen och energibeskattningen vid de tidpunkter då det var möjligt att göra det, eftersom vi menade att det var till fördel för riksdagsarbelet alt riksdagen fick förslagen så snart det var möjligt. Men vi redovisade att förslagen skulle läggas fram, och vi angav också i regeringsförklaringen det ungefärliga innehållet i dem. Därför kunde kammaren få en erforderlig helhetsbild. Jag tycker också att det är bra om man kan bedöma flera delvis sammanhängande förslag pä samma gång, men jag tror inte all jag kan lova att under kommande år, vid ett och samma tillfälle, i en och samma proposition, lägga alla under terminen aktuella skalteförslag, jag lika litet som Gunnar Sträng gjorde det pä sin lid.

Sedan var Gunnar Sträng oroad för effekterna pä konsumtion, löneförhandlingar och statsfinanser av den nu aktuella skattereformen. Han var så oroad att man närmast kunde fä intrycket all han menade, att vi borde ha avstått från en inkomstskatlereform och i statskassan kanske kunnat behålla de 2-3 miljarder som oförändrade regler möjligen skulle ha kunnat resultera i. Jag ser det på ett annat sätt. Jag tror att del är bra för samhällsekonomin, bra för löneförhandlingarna, bra för skattemoralen och för arbetsviljan att vi kan göra en ytterligare reform av våra inkomstskatter, ta ytterligare ett steg på den väg där flera steg återstår all la.

Vi kan inte komma fram till balans i den offentliga ekonomin bara genom att slå vakt om alla skatter i oförändrade former. Vi måste arbeta oss fram till bättre balans, inte genom att avstå från alt göra erforderliga skatteförändringar, inle genom alt införa många och stora skattehöjningar-utan genom att söka begränsa de senare så långt det är möjligt och ändå ha en försvarlig balans i den offentliga ekonomin. Huvudlinjen till balans måste emellertid vara den att vi - genom all arbeta och spara - får en lägre tillväxtlakt i den offentliga verksamheten.

Därför menar jagandet är nödvändigt att nu göra en inkomstskatlereform och att människorna, företagen och samhället tjänar på att den görs nu.

Nr 58 STIG JOSEFSON (c) replik:

OnsH'i(jpn den " talman! Gunnar Sträng drog alltför långtgående slutsatser av milt

19 ti -rprnher 1979 yttrande om den prövning av index som eventuellt bör göras. Jag sade i milt

_____________ anförande alt indexregleringen bör vara kvar i vårt skaltesyslein. Belriiffan-

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. m.

de den kritik som Erik Wärnberg riktade mot vissa komponenter i indexregleringen sade jag bl. a. att man noga bör prövti vad som sktill ingå i index. Vi har indexreglering på flera områden i vårt samhälle, och det finns anledning att se över i vilken utsträckning olika faktorer påverkar index. Jag står fast vid den uppfattningen, men alt därav dra slutsatsen all jag skulle vilja ha bort indexregleringen av skatterna är att gå för långt.

När Gunnar Sträng sade all höginkomsttagarna får sktittelällntrder räknade han indexregleringen - det inkomstbortfall sorn staten får- som en skattesänkning och naturligtvis också marginalskatlelaket. Samhället har råkat in i en besvärlig situation, diir alltför mänga räknar på vad de får ut efler skatt. Det har påverkat löneutvecklingen på elt icke önskvärt sätt -höglönerna har drivits upp. År man nu även från socialdemokratisk sida beredd alt justera marginalskatten också för de högsta inkomsttagarna, finns det all anledning för oss all så snart som möjligt försöka stoppa denna utveckling. Onr man härför avsikt alt verkligen välja den viigen, bör man inle så hårt kritisera marginalskatlelaket, I normalkommunen kan det samlade skatteuttagel uppgå till 82-87 %. Har man nu från socialdemokratiskt håll förklarat sig beredd att sänka del uttaget, rör det sig orn 2 % för alt rnarginalskatlespärren inle skall ha någon verktin, Sktill man vara med på en sänkning av marginalskatterna kan den inte gärna vara mindre än en procentenhet, och då finns del faktiskt inte så stor anledning att, som Gunnar Sträng gjorde, förstora upp marginalskallespärrens effekter.

GUNNAR STRÄNG (s) replik:

Herr talman! Även socitildernokrc-rtin anser del varti nödvändigt nred err skattereform under 1980. Men skillnaden mellan min uppfattning och herr Mundebos uppfattning är den att vi avstår från all dela ut de 4 miljarder som ett envist fasthållande vid indexr'egleringen av statsskatten innebär. Vi säger nej till index. Det fattas dä 1,3 miljarder för att täcktt socialdemokratins skattereformsutgifler. Då har vi sagt, att när vi väntar ett budgetförslag om tre veckor, är det lika bra all vi nu preliminärt avstår från att redovisa täckning för det beloppet. Vi har nämligen en bestämd känsla av alt när vi fär se budgeten in corpore kommer vi all finna att del blir fråga om tindra värderingar än 1,3 miljarder.

Herr Mundebo lämnar i sitt förslag ifrån sig 4 miljarder år 1980 och dessutom ytterligare 2,8 miljarder för de margintilskattesänkningar som han redovisar, sammanlagt niira 7 miljarder. Finansieringen härav är högst otillfredsställande. Det är en betydligt klenare finansiering tiv budgeten för framtiden än vad socialdemokratins förslag innebär.

Det överraskar mig all cenlerptirtislen Stig Josefson så eniusitistiskl sluter upp bakom indexsyslemet. Han för en enligt min mening dålig argumente-rina för vikten av all man inte föriindrar de inbördes relationerna mellan rika

och fatliga i avseende på skattebelastningen och säger att indexregleringen Nr 58

ger en möjlighet alt bibehålla dem för all framtid. Men det finns ingenting Onsdaeen den

som säger att de ursprungliga r-elalionerna i skattehänseende mellan rika och |y december 1979

fattiga är sa objektivt riktiga all de är värda all föra vidare år efter år för all_____

framtid. Det rimliga är ju alten regering och en ansvarsmedveten riksdag vid Fortsatt relörme-
varje tillfälle bedömer hur finanspolitik och skattepolitik skall läggas upp och .- , jn/Quist-

frågar sig vad finanspolitiken kräver av offer från medborgarna via skatterna. skatten m ni Vid det tillfället skall man vara obunden och obetagen all göra den relativa avvägningen och värderingen. Men det är ju del som ni hindrar riksdagen all göra genom detta envisa fasthållande vid indexregleringen av skatteskalan.

Budgetminislern INGEMAR MUNDEBO:

Herr talman! Gunnar Sträng använde en formulering för att klargöra skillnaden i skattesyn oss emellan som klargör infliitionsskyddels innebörd väl så bra sotn mycket av en debatt skulle göra.

Gunnar Sträng sade att vi avslår frän att dela ut 4 miljarder. Jag svarar alt vi avstår från att ta 4 miljarder. Jag skall emellertid inte diskutera huruvida siffran 4 miljarder är korrekt - det kan vi ha olika meningar om. Jag avstår alltså från den debatten och redogör i stället för vad ett inflationsskydd egentligen betyder genom att se på de två olika utgångspunkterna.

Om vi skulle vilja ta 4 miljarder, dvs. om vi skulle vilja ha in ytterligare 4 miljarder i skatt, då skulle vi klart tala orn det för människorna, och då skulle vi också lägga fram ett konkret lagförslag om delta här i riksdagen,

STIG JOSEFSON (c) replik:

Herr talman! Jag vill till Gunnar Sträng säga att riksdagens rätt att besluta om skatterna är helt oförändad. Frågan år bara varifrån vi skall utgå når vi fastställer .skalleskalorna. Skall vi utgå från realviirdei och från det beslut som har gällt tidigare, eller skall vi utgå från ett resultat som inflationen har åstadkommit? Det är den skillnad som föreligger. Riksdtigeirs rätt all beslutti har däremot inte beskurits på något sätt.

GUNNAR STRÄNG (s) replik;

Herr talman! Herr Mundebo skulle, onr han följde milt inlägg och rnin replik här, kunna erinra sig alt jag strde all jag avstår från titt dela ut de här pengarna utan att samtidigt kräva annan kompensation. Del iir skillnaden oss emellan.

Herr Mundebo fortsätter med kallt blod alt vilja försämra statsfinanserna tills han kommer till den punkt i utvecklingen där lägel blir omöjligt. Må Gud hjälpa och befria honom från detta! Men sitter han kvar, kommer han dithiin med den här politiken att det blir sju resor värre att rätta till en nerkörd och förstörd ekonomi.

Vi säger all det i den här inflationsutvecklingen är nödvändigt alt görti vissa justeringar av skatteskalan. Vi har gjort det sedan 1974, men vi har därvid ständigt sett till att staten har blivit kompenserad pä andra vägar. Vi htrr

Nr 58 kunnat göra delta i kombination med löneförhandlingarna och i diskussion

Onsd-ipen den ' ' fackliga parterna pä arbetsmarknaden. Det är den stora skillnaden.

19 dprember 1979 Därmed kunde vi driva en rimlig skattepolitik med bibehållna slatsfinan-

ser.

Forts reforme "" Mundebo är däremot ute pä denna eländiga väg, som gör varje

,.,■,,„ , ;,,;,,..,,n» budget sämre och sämre med ständigt ökad upplåning och ständigt större

ung av tiiKoinst- c rr o o

skatten m påfrestning pä den svenska ekonomin, som bl. a, tar sig uttryck i en ständigt

ökad utlandsskuld. Vi vill inte vara med på del, och förr eller senare måste också herr Mundebo inse del orimliga i den här lågordningen.

Jag har väl inte så mycket mer att säga till herr Josefson; jag skall, herr talman, bara upprepa mig mycket kortfattat. Del finns inget objektivt och oklanderligt fast besked till oss som säger alt den relation mellan fattiga och rika som vi skattemässigt hade före 1978 var höjden av all rättvisa och att den skall bibehållas år efter år. För en riksdagsförsamling som ser del faktiska förhållandet i ögonen måste det ju ända vara bättre att varje är kunna bedöma om statskassan behöver en förstärkning och dä säga: Låt oss genomföra den, obundna av tidigare automatik i besluten, och låt oss då se till all vi genomför en skattebelastning som är solidariskt försvarbar och som tar hänsyn till de mindre bärkraftiga skattebetalarna!

Det är ju det som herr Josefson glömmer bort när han går upp till försvar för indexregleringen.

Talmannen anmälde att Stig Josefson anhållit alt till protokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Budgetministern INGEMAR MUNDEBO;

Herr talman! Bara ett enda ord till Gunnar Sträng. Skillnaden är att jag inte delar ut 4 miljarder men inte heller tar in ytterligare 4 miljarder genom all låta inflationen höja skatterna, vilket skulle bli följden om vi inte hade ett inflationsskydd. Om vi ser det ur statsbudgetens synpunkt är det lätt alt konstatera att ytterligare 4 miljarder skulle göra nytta och ge en bättre balans. Men jttg tror att om vi företog en sådan skatteskärpning så skulle vi få problem för samhällsekonomin, problem för företagens ekonomi och problem för människornas ekonomi. Det är av det skälet som vi inle vill hanlera inkomstskattesystemet på detta sätt.

Gunnar Sträng brukar oroa sig för att ett inflalionsskydd dränerar statskassan. Frånvaron av ett inflationsskydd dränerar skattebetalarnas kassa, och det är allvarligt.

Talmannen anmälde att Gunnar Sträng anhållit att till protokollet få antecknat alt han inte ägde rätt till ytterligare replik.

NILS BERNDTSON (vpk):

Herr talman! När regeringen i rubriken till en proposition använder

formuleringen "reformering av inkomstskatten, m, m," kan man utgå från

94 att det är fråga om lättnader för höginkomsttagare och om ökade skatteorätt-

visor. Proposition nr 58 har rubriken "fortsatt reformering av inkomstskatten, m, m.", och vad det handlar om är en fortsättning på den skattepolitik som kännetecknat borgerligt regeringsinnehav. Tommy Franzén har i sitt anförande belyst den orättvisa skatteprofil regeringsförslagen har och redovisat vpk:s alternativ. Jag har för avsikt att ta upp några frågor i skattepolitiken.

Fixeringen av skaltedebalten till marginalskatteeffekterna och diskussionen om indexregleringen av skatteskalorna har, förutom strävan att gynna de mest bärkraftiga i samhället, också syftat till att dölja de verkliga skatteproblemen. De indirekta skatterna liksom kommunalskatterna utgör en särskilt tung börda för låg- och medelinkomsttagare, för barnfamiljer, för pensionärer och för andra inkomstsvaga grupper i samhället. Men de indirekta skatterna höjs, och kommunerna tvingas till skattehöjningar för att klara den nödvändiga servicen. Regeringens förslag till reformering av inkomstskatten berör inte de verkligt tunga skatterna för vanliga inkomsttagare.

Från vänsterpartiet kommunisterna har vi vid upprepade tillfällen ställt krav på resurser till kommunerna för all de skall kunna fullgöra sina serviceuppgifter utan kraftiga skattehöjningar. Vi har krävt ökade statsbidrag till vissa verksamheter och särskilda insatser för barnomsorg, bekämpande av ungdomsarbetslöshet osv. Vi har också föreslagit en progressiv statskommunal enhetsskatt.

Det är en viktig uppgift i skattepolitiken att hälla tillbaka de stigande kommunalskatterna, men detta kan inle ske genom ålstramningsålgärder och sådana hot om skaitetak som Gösta Bohman ofta ger uttryck för. Man har också en obehaglig känsla av att vad som tidigare var en högermarkering i dessa frågor alltmer börjar bli allmän egendom i de borgerliga partierna. Det är tydligen så att den nuvarande kommunministern, som nyligen lämnade ordförandestolen i Kommunförbundet, kommer all tvingas skriva under Gösta Bohmans tvångsåtgärder mot kommunerna.

Budgetminister Mundebo hartalat i debatten, och vad han sade föranleder mig att fråga: Är det inte hög tid att analysera orsakerna till den kommunala expansionen och besvara frågan om vilka sociala konsekvenser en åtstramning skulle få?

De kommunalekonomiska frågorna berörs i ett avseende i propositionen och i skatteutskottets betänkande. Det gäller frågan om det kommunala skatteunderlaget, bl, a, i avseende på vissa skattepliktiga förmåner som f. n. inte inräknas.

En ändring som innebär alt dessa förmåner inräknas i det kommunala skatteunderlaget ser regeringen endast som en förenkling, och utskottet t. o. m. sotn en välkommen förenkling. Men det orättvisa i det förhållandet att kommunerna inte får del av skalleinkomsterna från dessa förmåner förbigås. Regeringen talar om alt förändringen "skall bli neutral i fråga orn kostnadsfördelningen mellan stal och kornmun". Pä sikt befarar regeringen att förändringen skall leda till växande inkornstöverföring till kommunsektorn och aviserar åtgärder för att motverka delta.

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. m.

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. m.

Till de mera märkliga omständigheterna hör att i den socialdemokratiska motionen kritiseras regeringen för att inte tillräckligt effektiva spärrar reses rnol alt kommunerna skulle få ökade resurser genom förenklingarna.

Regeringen bygger sill resonemang på kornrnunalekonorniska utredningens förslag. Del förtjänar all påminnas orn alt förutom vpk;s kritik mot utredningsrnajoriletens ståndpunkter förelåg även en socialdemokratisk reservation. I denna fanns en uppräkning av de vikliga uppgifter kommuner och landsting har att svara för. Man polemiserade mot åtstramningslinjen, som ansågs kunna leda till social nedrustning. Det är därför märkligt alt man i den socialdemokratiska motionen nu kritiserar regeringen för att den inle är tillräckligt njugg mot kommunerna. Visst behövs del ett bättre förslag än regeringens, men av andra skäl än de som anförs i motion 129.

Vi har från vpk önskat markera att de kommunalekonomiska frågorna och kommunalskatterna rnåste tas med i varje diskussion om skallepolitiken. För inkomsttagare med upp till omkring 130 000 kr. i inkomst - troligen numera ännu högre upp - tar kommunalskatten mer än den direkta statliga skatten. Kommunalskatten är proportionell och därför mesl kännbar för låginkomsttagaren. Tendensen är också alt alltmer av den samhälleliga servicen finansieras via kommunalskatterna. Till åtgärder för all underlätta den kommunala verksamheten återkommer vi.

"Folkpensionärernas skattelättnader" är en förpliktande rubrik i regeringspropositionen. Den folkpensionär som söker efler förslag som skulle innebära verkliga lättnader blir nog besviken. Budgetminisler Ingemar Mundebo konstaterar "alt frågan om folkpensionärernas ställning i skattehänseenden rymmer flera, delvis svårbemästrade avvägningsproblern". Del problem som många folkpensionärer slött pä, nämligen att även blygsamma sidoinkomster fär allvarliga skattekonsekvenser, vågar sig regeringen inte på. De förslag som regeringen framlagt är helt otillfredsställande. Frän vpk har vi föreslagit att bestämmelserna utformas sä, att ingen beskattningsbar inkomst uppkommer vid en taxerad inkomst, motsvarande folkpension och pensionstillskott plus en sidoinkomst om 1 000 kr. Utskottet gömmer sig bakom det förhållandel att en kommitté skall tillsättas med uppgift att utreda frågan om pensionärernas beskattning, och säger sig inte vara berett att vidta några principiella ändringar i reglerna.

Jag vet inte när ändringar blir principiella för skatteutskottet, men enligt min mening borde del vara fullt möjligt alt genomföra vpk-förslaget ulan alt avvakta en långdragen utredning.

Till bilden hör nämligen alt pensionärerna i särskilt hög grad drabbas av den ekonomiska politik och skattepolitik som förts. De fär till och rned vara rned och finansiera marginalskattesänkningarna genom det sätt varpa dessa skall finansieras.

Bolagen i Sverige har länge varit föremål för en ömsint behandling i skattehänseende, inte bara under de borgerliga partiernas regeringsinnehav. Men särskilt sedan de borgerliga fick regeringsmaklen har bolagen skonats och erhållit lättnader.

Från vpk har vi länge hävdat alt det nuvarande systemet för företagsbe-

skattning är felaktigt. Företagen svarar för en allt mindre del av det direkta Nr 58 skatteuttaget i samhället. År 1950 utgjorde skatteinkomsterna från företagen Onsdaeen den 13,8 % av de totala skatterna och avgifterna mot endast 2,9 % 1977. Den m december 1979

omfördelning av skattebördorna, sorn gynnat förelagen och kapitalägarna______

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. m.

och som har pågått länge, är enligt vär mening oacceptabel.

Den direkta beskattningen av bolagens vinster rnåste skärpas. Bolagsskatten bör göras progressiv och nuvarande avskrivningsregler förändras. Ett system av produktionsskatter bör införas, beräknade i förhållande till företagens omsättning, råvaru- och energiförbrukning, har vpk bl. a. hävdat. Som ett led i en politik som syftar till att bryta den ogynnsamma utveckling, som medfört minskade skattebördor för företag och kapitalägare och ökade skattebördor för vanliga inkomsttagare, har vpk krävt all bolagsskatten höjs med 10 procentenheter till 50 %, Skatteutskottet yrkar avslag på detta krav. Delsamma gäller våra motionskrav om skärpt skatt på förmögenheler, arv och gåvor.

Vi har i motionen upprepat vårt krav på höjning av skatten på stora förmögenheter och angett en skala för denna höjning, Vi har ånyo begärt att 80/85-procentsregeln slopas, och vi har begärt att skatten på arv och gåvor höjsmed i genomsnitt 50 %, Inga av dessa förslag vinner utskottels gillande. Del var inte heller att vänta. Propositionens huvudsyfte var inte att avskaffa skatteorättvisorna utan att ytterligare förstärka dessa.

Klassmotsättningarna ökar i vart land med den politik som de borgeriiga partierna i regeringsställning bedriver. Detta gäller också skattepolitiken. Skattepolitik är klasspolitik. Skattepolitiken skall enligt vår mening tjäna en omfördelning av inkomsterna från dem som har höga inkomster till dem som har mindre inkomster eller inga alls. Skatterna skall finansiera gemensamma nyttigheter som sjukvård, barnomsorg, skolor, kollektivtrafik, social omvårdnad, sysselsättning och samhällelig service i olika former. Skattepolitiken skall vara ett instrument för att uppnå rättvis fördelning av samhällets resurser. Men skattepolitiken har fått en annan inriktning, särskilt med borgerliga partier i regeringsställning. Redan förut rådande orättvisor har ökat, I ännu högre grad har skattepolitiken gynnat dem som har del bäst i samhället till förfång för dem sorn har det sämre.

En genomgripande skattereform är enligt vänsterpartiet kommunisterna nödvändig. Grundlinjen i skattepolitiken måste vara minskade skattebördor för lönarbetarna, barnfamiljerna och pensionärerna samt ökade skatter på stora förmögenheler, bolagsvinster och spekulationsvinster. Samtidigt rnåste stat, landsting och kommuner tillförsäkras nödvändiga resurser för en aktiv social reformverksamhet, utbyggd kultursektor, planerad regionalpolitik och en intensiv miljövård. Följande punkter är vikliga i en sådan skattepolitik:

Vi måste föra en kamp mot de höga indirekta skatterna, särskilt mervärdeskatten. I första hand måste moms på maten bort.

Staten måste överta kostnaderna för viktiga delar av kommunernas och landstingens verksamhet. En progressiv statskommunal enhetsskait införs

' . 97

7 Riksdagens protokoll 1979/80:58

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, rn. rn.

och kostnaderna för den grundläggande servicen läcks inorn det samlade skallesystemet.

Progressionen i skattesystemet får inle försvagas utan måste tvärtom skärpas, bl. a. genom skärpt beskattning av kapital och kapitalvinster och genom att hela det nuvarande avdragssyslemet ändras.

Bolagsbeskattningen måste skärpas och göras progressiv och nuvarande avskrivningsregler förändras. Ett system av produktionsskatter bör införas. Skattesystemet bör användas för miljöpolitiska och allmänt regionalpolitiska syften.

Skatteflykt och skattefusk rnåste hårt bekämpas, bl, a. genom en skärpt lagstiftning.

Varur stammar f. ö. skatteflykt och skattefusk liksom den kraftigt växande ekonomiska brottsligheten? All enbart skylla på skattesystemet och dess progressiva inslag är falskt. Att som de borgerliga gör, bara sätta upp marginalskatterna sorn den stora boven, är alltför ytligt. Den tilltagande ekonomiska brottsligheten och skatteflykten hänger samman med den allmänna ekonomiska utvecklingen.

Från slutet av 1960-talet har kristendenserna i den kapitalistiska ekonomin blivit allt tydligare. Tillfälliga uppgångar, som den vi haft under det senaste året, ändrar på intet sätt den långsiktiga bilden. Under 1970-lalet har företagen fått ut mindre profit i förhållande till insatt kapital. Detta har medfört en minskande investeringsbenägenhet i produktionen i Sverige, Det har bidragit till att svenska företag satsar långt mer på alt öka sin produktion i andra länder, där profiten väntas bli större.

Samtidigt har kapitalets spekulativa användning ökat. När produktionen inte är tillräckligt ränlabel söker sig kapitalel till direkt spekulation. När kapitalet söker sig till denna - från samhällsekonomins synpunkt -improduktiva verksamhet, är för vissa kapitalägare den verksamhet som tänjer gränserna för lagstiftningen och även går utanför denna inte avlägsen. Den ekonomiska brottsligheten, valutaskoj, mark- och fastighetsspekulation, skattesmiteri osv, blir alltmer vanliga och lukrativa verksamheter för kapitalel. Härifrån kommer sedan spridningseffekter, inte minst beroende på myndigheternas flathet gentemot de stora och det inte ovanliga närgångna paragrafrytteriet mot folk med små inkomster.

De svårigheter den kapitalistiska ekonomin varit inne i under hela 1970-talet är inte övervunna. Del handlar inte om kortsiktiga konjunkturproblem. Trots att staten har satsat som aldrig tidigare pä alt jämna ut konjunkturerna och stimulera det privata näringslivet har kristendenserna i den svenska ekonomin långsiktigt fördjupats. Redan finns tecken på att även den senaste uppgången börjar gå mot sill slut.

Slutsatsen av detta kan bara bli: lappandet med skaller, försöken alt minska de lönarbetandes andel av produktionen, försöken att rned ökade bidrag och andra stimulanser ta sig ur de djupgående problemen, kan endast skyla de värsta följderna. Man kan inle nöja sig rned att peta litet i utanverket, när det enda sättet alt åstadkomma en sund samhällsekonomi är all bryta det allt sjukare systemet, sorn är baserat på vinstbegär och

spekulation. Tiden rycker allt närmare när del krävs elt samhällssystem baserat på planering och gemensamt ägande till de av folkets arbete skapade tillgångarna. Mot denna bakgrund framstår den borgerliga regeringspolitiken som ett hinder för framsteg. Den är; oerhört reaktionär. Detta gäller inte minst skattepolitiken.

Överläggningen var härmed avslutad.

Mom. 1 och 2

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen av Erik Wärnberg m. fl. i motsvarande del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Erik Wärnberg begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den sorn vill all kammaren bifaller skatteutskottets hemställan i betänkande 20 mom. 1 och 2 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen av Erik Wärnberg m, fl, i motsvarande del.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Erik Wärnberg begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 168 Nej - 167

Mom. 3

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen av Erik Wärnberg m, fl, i motsvarande del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Erik Wärnberg

begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition;

Den som vill alt kammaren bifaller skatteutskottets hemställan i belänkande

20 mom. 3 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen av Erik Wärnberg m, fl, i

motsvarande del. i

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. tn.

Ja - 168 Nej - 167

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. rn.

Mom. 4

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen av Erik Wärnberg m. fl, i motsvarande del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Erik Wärnberg begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposifion:

Den som vill att kammaren bifaller skatteulskottets hemställan i betänkande

20 mom, 4 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen av Erik Wärnberg m. fl, i

motsvarande del.

100

Ja - 167

Nej - 151

Avstår - 16

Mom. 5-8

Kammaren biföll vad utskottet i dessa moment hemställt.

Mom. 9

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels motion 130 av Lars Werner m, fl, i motsvarande del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Tommy Franzén begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposifion:

Den som vill att kammaren bifaller skatteutskottets hemställan i betänkande

20 mom. 9 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motion 130 av Lars Werner m. fl. i

motsvarande del.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Tommy Franzén begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparal. Denna omröstning gav följande resultat;

Ja - 314 Nej - 20

Motn. 10

Propositioner gavs pä bifall till dels utskottets hemställan, dels utskottets hemställan med den ändring däri som föranleddes trv bifall till motion 130 av Lars Werner m, fl, i motsvarande del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Tommy Franzén begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller skatteulskottets hemställan i belänkande

20 mom. 10 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit utskottets hemställan med den ändring däri

som föranleds av bifall till motion 130 av Lars Werner m, fl. i motsvarande

del.

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Fortsatt reformering av inkomstskatten, m. m.

Ja - 315 Nej - 20

Mom. 11

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 12 a

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels motion 307 av Lars Werner m, fl,, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Tommy Franzén begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposilion:

Den som vill alt kammaren bifaller skatteutskottets hemställan i betänkande

20 mom. 12 a röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motion 307 av Lars Werner m, fl.

Ja - 315 Nej - 20

Mom. 12b - e och 13

Kammaren biföll vad utskottet i dessa moment hemställt.

8 Riksdagens protokoll 1979/80:58

101

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Lag om finansbolag

S 5 Föredrogs

Utrikesutskottets betänkande

1979/80:13 rned anledning av propositionen 1979/80:24 orn de multilaterala handelsförhandlingarna inorn ramen för det allmänna tull- och handelsavtalet (GATT), m,rn.

Utskottels hemställan bifölls.

§ 6 Lag om flnansbolag

Föredrogs näringsutskottets betänkande 1979/80:23 rned anledning av propositionen 1978/79:170 med förslag till lag om finansbolag, m. m., jämte motioner.

102

JOHAN OLSSON (c):

Herr talman! Trots alt ledamöterna, som jag förstår, otåligt väntar på höslsessionens avslutning vill jag ta någon minut i anspråk för kommentarer till det här ärendet som rör lagen om finansbolag. All döma av den debatt som just nu förs om hithörande problem kan man säga att det är en fråga i tiden.

Propositionen lades på riksdagens bord redan i våras, och utskottet har hela hösten verkligen ägnat den betydande tid. Företrädare för olika intressen - i hög grad kontroversiella sådana - har uppvaktat utskottet och framfört sina synpunkter.

Propositionen innehåller förslag till en lag som omfattar bankägda finansbolag och andra finansbolag om nettovärdet av tillgångarna uppgår till minst 10 milj. kr. Förebild för lagen är lagen om kreditaktiebolag. Finarrsbolagen ställs således under offentlig tillsyn sorn kommer all utövas av btrnkinspeklionen.

Det betonas i propositionen all lagen inte har kommit till på grund av misshälligheler eller brister beträffande finansbolagens verksamhet hittills. Det avses heller inle att lagen skall bli en detaljreglering som försvårar eller hämmar utvecklingen av verksamheten. Men finansbolagen har ju växt mycket kraftigt under den senaste liden, och del har funnits anledning att införa dessa bolag under i princip samma lagstiftning som bankerna.

Anledningen till att finansbolagen har växt sä kraftigt är dels all del finns ett behov av nya kreditformer, dels alt kreditmarknaden har haft gott orn pengar - likvida medel har i stor utsträckning gäll från näringslivet till finansbolagen och därifrån i betydande grad till konsumlionskrediter. Enligt min mening är del inte bra om finansbolagen växer alltför fort på bekostnad av bankernas ordinarie utlåningsverksamhel.

För egen del vill jag fästa uppmärksamheten på att det är oroande, orn det är sådan brist på investeringsvilja i näringslivet eller sådan brist på lönsamma objekt att pengarna går från näringslivet och på olika vägar till den grå marknaden. Del är angeläget all så snart som möjligt åstadkomma en ökad

lönsamhet inom näringslivet och alt man där kan hitta projekt sorn är     Nr 58
intressanta att placera de likvida medlen i eller all dra till sig riskkapital från     Onsdaeen den
hushållen.                                                                                      19 december 1979

Av stort intresse i sammanhanget är all denna lag har ansetts vara en ______

förutsättning för att man skall kunna inordna finansföretagens verksamhet q„ finansbo-under lagen om kreditpolitiska medel och för alt man således på samma sätt j„ som sker i fråga om bankerna skall kunna reglera finansbolagens kreditverksamhet.

En betydande del av finansbolagens krediter går som sagts till konsumtionskrediter. Av finansbolagens ca 12 miljarder i uteslående krediter är åtminstone en fjärdedel rena konsumlionskrediter, varav två tredjedelar är att hänföra till kontokortsverksamheten. Det är enligt min mening rimligt att konsumlionskrediter i kreditregleringshänseende behandlas på samma sätt som krediter från bankerna. Vi hade i går en debatt om konlokorlsföretagen. Då underströks från flera håll angelägenheten av att vi har möjlighet att se till att krediterna inle går till konsumtion, medan bankerna stramar åt privata krediter och industrin har brist på medel till investeringar.

Den större delen av finansbolagens verksamhet går dock till den mindre och medelstora företagsamheten. Det har uppgivits att 90 % av finansbolagens kunder är mindre och medelstora företag och att två tredjedelar av medlen går till denna sektor. Finansbolagen har genom innovationer i vad gäller låneformer och genom nya system, factoring, leasing etc, kunnat dra till sig en betydande del av lånemarknaden. Och de har uppenbarligen gjort en stor insats för att främja utvecklingen av de mindre och medelstora företagen.

Enligt min mening måste vi, när vi nu skall diskutera lagen om kreditpoliliska medel, noga överväga huruvida den del som går till de mindre och medelstora företagens finansiering verkligen skall skäras över en kam och gå in under en lagstiftning om kreditpolitiska medel. Jag tror alt den del av likviditeten som går till dessa förelag inte åstadkommer sådana störningar på kapitalmarknaden alt del erfordras en lagstiftning. Det är min personliga syn pä denna fråga, och jag vill betona att finansbolagens utlåning till småföretagssektorn kan vara en nödvändig ventil i en tid av härda kapitalrestriktioner.

Det har varit mycken diskussion om reglerna för bl. a. produktutveckling. Man har varit rädd för att bankägda finansbolag skulle avvika alltför mycket från bankernas egen verksamhet när det gäller alt utnyttja de nya formerna, leasing etc. På denna punkt har vi haft många diskussioner, och utskottet har kommit fram till som jag anser en väl avvägd skrivning. Utskottet medger att det här måste göras avsteg från banklagstiftningen - vilket redan har gjorts i praxis. Det måste vara avsteg som inte missgynnar de bankägda finansbolagen i deras konkurrens med andra finansbolag och som möjliggör en fortsatt service till gagn för de mindre och medelstora företagen.

Vi har också haft problem som har gällt avgränsningen. Var skulle gränsen
dras för dessa bolag? Där har man i utskottet enats om att förorda en snävare
avgränsning än vad som föreslogs i propositionen. Bakgrunden till att fler 103

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Vid remiss av proposition 19791 80:75 om folkomröstning i kärnkraftsfrågan

finansbolag har tagits in under finansbolagslagen är strävan efter konkurrenslikställighet - olika finansbolag skall behandlas pä samma sätt.

Elt annat problem har varit den fortsatta tillsynen av dennti lag, eftersom ändringar i avtalsvillkorslagen och i konsumentkreditlagen har varit pä tal. Här har det förelegat motioner i vilka del har betonats alt det är angeläget att inte två myndigheter har tillsyn i samma ärende. Vi har från utskottet försökt att komma nred förslag, men detta har inte lyckats. Regeringen får därför ta upp denna fråga. Lagen skall träda i kraft den I juli nästa år. Det bör därför finnas möjlighet att pä ett mera ingående sätt än vad utskottet har haft möjlighet till penetrera frågan orn fördelningen av tillsynen mellan bankinspektionen och konsumentverket.

Herr talman! Med det sagda vill jag yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed avslutad.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7 Föredrogs Finansutskottets belänkande

1979/80:14 angående tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1979/80.

Sedan kammaren bifallit utskottets framstiillning om att ärendet skulle avgöras efler endast en bordläggning, bifölls vad utskotlet i övrigt hemställt i detta betänktinde.

§ 8 Vid remiss av proposition 1979/80:75 om folkomröstning i kärnkraftsfrågan

TALMANNEN: Till kammaren har överlämnats proposition 1979/80:75 om folkomröstning i kärnkraftsfrägan.

104

OLOF PALME (s):

Herr talman! Det heter ibland att framtiden inte låter sig förutsägas.

I dag är det emellertid lätt alt förutsäga en del av de förhållanden som kommer att vara avgörande för vårt lands försörjning och trygghet under det närmaste decenniet eller decennierna. Och de förutsägelser som lätlast låter sig göras är de som bjuder de tyngsta bördorna.

En tilltagande knapphet på olja och fortsatta kraftiga oljeprishöjningar kommer att innebära svårigheter för vår energiförsörjning och ökade krav på folkhushållet.

Samtidigt som den ekonomiska tillväxten kommer att vara begränsad -bl. a. som en följd av att andra värden än de materiella får ökad betydelse -har vi en statlig skuldsättning som redan i dtig har inlecknat stora delar av

framtidens ökade ekonomiska resurser och en fördelningspolitik som nu under en följd av år minskat realinkomsterna för stora folkgrupper.

En ökande medvetenhet om och känsla för rniljövärdenas betydelse och en tilltagande kunskap om sambandet mellan miljöpåverkan och hälstr kommer att leda till en sktirpt vakstirnhet mot olika former av industriell verksamhet och energiproduktion. Därmed kommer också de avvägningar att bli svårare som är nödvändiga för att samhället skall utvecklas i en riktning som balanserar ekonomisk frihet och trygghet för de breda folkgrupperna med god miljö och hälsa.

Vi kommer i framtiden alt möta svåra problem när det gäller ekonomi, energiförsörjning och miljö. Det finns inte några enkla lösningar pä dessa problem. Därför kan inte heller svensk arbetarrörelse gä in i en folkomröstning som berör samtliga dessa viktiga områden med ett tvärsäkert ja eller nej, med några enkla slagord. Därför anger det folkomröstningsförslag som socialdemokraterna står bakom - tillsammans med folkpartiet - också ett program för hur en avveckling av kärnkraften i ordnade former kan ske.

Men framtiden innebär också förhoppningar, och de förhoppningarna om ett bättre, tryggare och rikare liv för människorna ser vi som vår viktigaste uppgift att göra till verklighet. Sådana förhoppningar erbjuder de förnybara energikällorna. 1 dag kan vi, efter ingående studier, göra en mera positiv bedömning av de förnybara energikällornas framlid. Det är dessa energikällor som, tillsammans med en målmedveten hushållning, ger oss en möjlighet alt avveckla kärnkraften och minska oljeberoendet på sikt. Vi vill uppnå detta utan att gå vägen över en miljömässigt och ekonomiskt oförsvarlig utbyggnad av kolförbränningen.

Vår linje innebär ett försök till en realistisk bedömning av hur snabbt dessa energikällor kan ge ett tillräckligt bidrag till vår energiförsörjning, och den anvisar riktlinjerna för hur samhället skall medverka till all den tiden skall bli sä kort som möjligt.

Det har talats rnycket om taktik de senaste dagarna. Del vore synd om sådana beskyllningar skulle prägla den framtida diskussionen. Jag har en vädjan till alla sorn rned intresse och engagemang vill vara med och skapa en bättre framtid i vårt land, en framtid med ekonomisk trygghet och rättvisa, med god miljö och med omsorg om människornas hälsa: Låt oss göra detta till en diskussion där dialogen är öppen och argumenten sakliga, där såväl känslan som förnuftet får plats! Och jag hoppas att så många människor som möjligt sätter sig in i vårt alternativ och läser det som ett rakt och ärligt uttryck för realism och ansvarskänsla hos svensk arbetarrörelse.

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Vid remiss av proposition 1979/ 80:75 om folkomröstning i kärnkraftsfrågan

BERTIL LIDGARD (m):

Herr talman! Den folkomröstning om kärnkraftens roll i vår framtida energiförsörjning som enligt den nu framlagda propositionen kommer alt äga rum i mars nästa år rör en fråga av utomordentlig betydelse för Sveriges framtida ekonomiska, politiska och sociala utveckling. Frågan om vi skall använda våra kärnkraftverk på ett ansvarsmedvetet sätt till dess tillfredsställande förnybara energikällor blir tillgängliga eller orn vi snabbi skall avveckla

105

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Vid remiss av proposition 1979/ 80:75 om folkomröstning i kärnkraftsfrågan

dem handlar både om upprätthällande av sysselsättning och välfärd och om minskat oljeberoende och nationell självständighet under en avsevärd tid framöver.

Moderata samlingspartiet anser det tillfredsställande att en uppgörelse har kunnat nås mellan de fem riksdagspartierna om utformningen av och villkoren för denna folkomröstning, även om uppgörelsen har sina skönhetsfläckar.

Moderata samlingspartiet gick in i de överläggningar som ledde till denna uppgörelse med den fasta föresatsen att söka komma fram till en överenskommelse om en folkomröstning med så klara och entydiga alternativ som möjligt. Vi har ansett detta vara en skyldighet gentemot de väljare vi nu ber alt ta ställning i denna viktiga och svära fråga. Det var en skyldighet också mot denna kammare, sorn senare under delta riksmöte har all falla de beslut som folkomröstningen ger anledning till.

Enligt vår mening bör en folkomröstning inte omfatta flera alternativ än två. Därför v;rr det vårt partis strävan att med de två ttndra partier sorn vill använda kärnkraften på samma sätt och i samma utsträckning som vi nå en uppgörelse om ett gemensamt alternativ. För att nå detta mål var vi också beredda till avsteg från vår principuppfatlning att folkomröstningen borde begränsas till kärnkraftens roll i den framtida energiförsörjningen.

Nu kom man inte fram till en överenskommelse trots samstämmiga uppfattningar i den fråga som folkomröstningen ursprungligen och egentligen gäller. Vi beklagar detta. Vi anser det emellertid vara en styrka trots allt att linje 1 och linje 2 är likalydande när det gäller kärnkraftens roll i den framtida energiförsörjningen. Delta kommer all förenkla bedömningen av resultatet av folkomröstningen.

Vår ståndpunkt i energifrågan är klar. Den redovisades i vär partirnolion med anledning av energipropositionen våren 1979. Den har också redovisats i den gångna valrörelsen, och vi har inle ändrat uppfattning sedan dess. Moderata samlingspartiets partistyrelse har uppmanat medlemmar och väljare att ge sitt stöd för ett användande av de kärnkraftverk som är i drift, slår färdiga eller är under arbete.

Som stöd för linje elt i folkomröstningen bildas nu en karnpanjorganisation som har fått namnet Energi för Sverige, Inom denna organisation förenas de sorn, oavsett politiska eller andra bindningar, ger sitt stöd för den linje som klart lar ställning för ett användande av kärnkraften på angivet sätt, men också för en avgränsning av folkomröstningen till just den fråga som den är avsedd att gälla.

Herr talman! I en anda av allvar och saklighet kommer kampanjorgani-salionen Energi för Sverige under tiden fram till folkomröstningen att försöka vinna ett så brett stöd som möjligt för linje 1.

106

CLAES ELMSTEDT (c):

Herr talman! Bland det sista sotn händer i riksdagen år 1979 är all en

proposition om folkomröstning i kärnkraftsfrågan remitteras till utskottet.

Bland det första som hände i riksdagen är 1979 var alt centerpartiet väckte

en partimolion om folkomröstning i kärnkraftsfrägan.

I vår tids största politiska fråga hårde politiska partiernti numera samfällt kommit till slutsatsen alt folket i ett direkt val om endast denna fråga bör få säga sin mening. Centerpiirtiet är självfallet till freds med alt vår motion från januari i år på detta sätt kommer all bifalltis.

Även om den konkreta sakfrågan - kärnkraftens roll i vårt lands energiförsörjning - överlämnas till folket för avgörande, har självfallet riksdagen viktiga uppgifter i energipolitiken. Den första är alt se till att svenska folket får realistiska och klara alternativ att la ställning till. Härvidlag finns måhända en del övrigt att önska, dä två alternativ i den konkreta sakfrågan är identiska.

Från centerpartiets sida vill vi starkt understryka nödvändigheten av all vi nu får en saklig och sansad debatt kring de olika alternativen. Det är mänga människor i vårt land som ser denna fråga också sorn en lestfråga på politikens och politikernas anseende. Vi har skäl erinra oss detta och ställa höga krav på saklighet och balans i den intensiva debatt som nu kommer att följa.

Centerrörelsen kommer att med kraft sluta upp bakom nej-alternativet -bakom linje 3. Det har varit värdefullt att vi kunnat utforma detta alternativ som ett klart och tydligt utvecklingsalternativ för det svenska samhället i decentralistisk riktning. Ja-alternativen, som de sammantagna ter sig, ger andra och för oss oroande konsekvenser.

Herr talman! Del är centerrörelsens uppfattning att den nu föreliggande propositionen trots allt ger förutsättningar för ett folkets ställningstagande till kärnkraftens roll i det framlida energisystemet. Jag vill därför tillstyrka remiss till utskottet.

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Vid remiss av proposition 19791 80:75 om folkomröstning i kärnkraftsfrågan

. Utrikesministern OLA ULLSTEN:

Herr talman! Alt energiförsörjningen tryggas är en grundläggande förutsättning för sysselsättning, välfärd och bättre livskvalitet. Med den utgångspunkten har folkpartiet konsekvent arbetat för alt finna samlande och ansvarsfulla lösningar i energifrågan. Det var inriktningen i den proposition som folkpartiregeringen presenterade inför riksdagen. Där drogs riktlinjerna upp för en sammanhängande och framtidsinriktad energipolitik.

Huvudpunkterna i den propositionen var dessa:

1. Sveriges stora och farliga-ekonomiskt och på annat sått-oljeberoende måste minska.

2. Vi måste salsa hårt på inhemska, helst s, k, förnybara, energikällor med minsta möjliga miljöpåverkan,

3. Del behövs en kraftfull hushållning med energi.

4. Vi bör utnyttja de kärnkraftverk som byggts, är färdiga eller under arbete, men därefter sätta stopp. Det innebär en planerad och stegvis avveckling av kärnkraften. Genom att använda kärnkraft under en övergångslid kan vi minska Sveriges beroende av olja och kol. Vi gör det då också möjligt att stegvis föra in nya energikällor, t. ex. solenergi.

107

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Vid remiss av proposition 19791 80:75 om folkomröstning i kärnkraftsfrågan

5. Säkerheten i energiproduktionen måste förbättras och skadliga verkningar pä nriljön motverkas. Det gäller kärnkraften men också andra energislag.

Partier med tillsammans en klar majoritet i riksdagen stod bakom denna inriktning av energipolitiken.

I överläggningarna inför folkomröstningen har folkpartiet strävat efter att dessa partier skulle enas om ett gemensamt alternativ till den snabbavveckling av kärnkraften som enligt vår mening skulle slå hårt på ekonomi, sysselsättning och miljö och öka Sveriges beroende av olja och kol.

Det skulle, herr talman, ha varit en klar fördel för folkomröstningen att ställa svenska folket inför två alternativ. Länge såg det också ut att kunna bli så. Vi beklagar att detta till sist ändå inte blev möjligt. Skillnaden mellan alternativen 1 och 2 är dock liten. En väsentlig skillnad är att linje 2 också anvisar de medel som bör användas för att man skall nä målet, en stegvis avveckling av kärnkraften, 1 linje 2 görs också en stark markering av kravet på effektiv hushållning rned energi liksom av all en stark satsning skall ske på att utveckla nya energikällor. Detta upplever vi frän folkpartiet som mycket viktigt.

Det är fel, som har påståtts i massmedier, att linje 2 skulle vara en socialistisk linje, I linje 2 ingår inte att några existerande energianläggningar skall överföras till stat och kommun. När det gäller kärnkraften har stat och kommun redan ett bestämmande ägande i tre av de fyra kraftstationer som finns. Den återstående - i Oskarshamn - har en stor andel offentliga ägarintressen, som enligt alla partiers mening bör ökas.

Staten och kommunerna måste också ta ett stort och växande ansvar för energiförsörjning och energihushållning. Folkomröstningens dominerande fråga är dock i vilken takt kärnkraften skall avvecklas. Linje 2 är ett avvecklingsalternativ, men avvecklingen sker på ett sådant sätt ett vi slipper öka beroendet av olja och kol. hinner fä fram nya och miljövänligare energikällor i tillräcklig omfattning och undviker de svära påfrestningar för ekonomi och sysselsättning som följer om vi inte skulle använda de kärnkraftverk som byggts eller är under arbete.

Folkpartiet stöder därför linje 2, Den ligger helt i linje med folkpartiets program, den energiproposition som framlades av folkpartiregeringen och de riktlinjer i fråga om kärnkraftens roll i vår energiförsörjning som redovisades av folkpartiets partistyrelse i början av december. Den stöds också av socialdemokraterna och har en bred förankring hos löntagarnas fackliga organisationer.

108

LARS WERNER (vpk):

Herr talman! 1975 motionerade vänsterpartiet kommunisterna första gången i riksdagen med krav på en folkomröstning om kärnkraften. Vär motion avslogs då av de andra partierna. Vi konstaterar all dessa nu, fyra år senare, har ändrat inställning och stöder förslaget om folkomröstning om kärnkraften.

Det förslag som nu föreligger har utarbetats i de partiförhandlingar om

folkomröstningen som har genomförts i veckan. Vårt parti har dock kritiska synpunkter på förslaget, och dem har vi också framfört under förhandlingarna. Men moderater, socialdemokrater och folkpartister har i de flesta frågor utgjort en majoritet mot vpk och centern och genomdrivit sina förslag.

Vpk har i förhandlingarna hävdat sina ståndpunkter, och de kan sammanfattas i fem punkter. Låt mig redovisa dessa.

Vi har för del första klart sagt ut att endast två alternativ borde förekomma, dvs. elt ja-alternativ och ett nej-alternativ. Att framföra två 12-reaktorsalternaliv, som skiljer sig endast på någon punkt, måste betecknas som ett försök all vilseleda allmänheten: Att det är så framstår som ännu rner uppenbart eftersom företrädarna för ja-sidan har förklarat att de vill räkna samman rösterna för sina s, k, alternativ.

För det andra har vi hävdat att valsedlarna skulle betecknas med ja eller nej, 1 överenskommelsen i våras mellan partierna alt genomföra en folkomröstning om kärnkraften fastslogs del att omröstningen skulle avgöra, om vi skall använda kärnkraft eller orn den skall avvecklas. De två identiska ja-alternativen borde betecknas som ja-alternativ och nej-sidans förslag som nej-alternativ. Att beteckna alternativen 1, 2 och 3 är endast att förvirra allmänheten och alt skymma likheter och skillnader mellan förslagen.

Fördel tredje har vi vänt oss mot den föreslagna ingressen till valsedlarna. Vi anser den vara propagandistisk och inle överensstämmande med verkligheteri. Den borde ha ersatts med en mer saklig ingress än den som nu skall komma på valsedlarna.

För del fjärde har vi krävt att de statliga anslagen skall fördelas rned hälften till ja-sidan och hälften till nej-sidan. Delta har partierna också enats om. Del är bra och framför allt absolut nödvändigt för att skapa någorlunda rättvisa och uppväga ja-sidans bidrag från kraftindustrin. Industriförbundet och näringslivet.

För det femte har vi i förhandlingarna föreslagit tillsättandet av en särskild nämnd för att leda offentliga förhör rned efterföljande s, k. vetenskaplig medling om rapporterna från bl. a. konsekvensutredningen och reaktorsä-kerhetsutredningen. Dessa två rapporter används ofta i debatten orn kärnkraften, och de är föremål för stark kritik, framför allt från nej-sidan men också från frislående forskare och vetenskapsmän. Rapporterna har också kommit all användas på ett otillbörligt sätt, så pass att t. o. m. ledamöter i reaktorsäkerhelstrlredningen har känt sig tvingade alt polemisera mot somliga tolkningar av deras utredning.

Folkomröstningen, som nu föreslås genomföras den 23 rnars nästa år. gäller enligt företrädarna för nu också ja-sidan när kärnkraften skall avvecklas. De hävdar ju att deras alternativ är avvecklingsalternaliv. En seger för ja-sidan niedför dock fortsatt satsning på och utbyggnad av kärnkraften. Den innebär dessutom beroende av och en anpassning till kärnkraften.

En seger för nej-alternativet innebär ett definitivt stopp för kärnkraften. De sex reaktorer som nu är i drift skall avvecklas inom tio år. Energihus-

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Vid remiss av proposition 1979/ 80:75 om folkomröstning i kärnkraftsfrågan

109

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Vid remiss av proposition 1979/ 80:75 om folkomröstning i kärnkraftsfrågan

hållning och kraftiga satsningar på energialternativen och en annan inriktning av produktionen skall klara vår framtida energiförsörjning och energiförbrukning. Den som verkligen vill avveckla kärnkraften har därför enbart ett val i omröstningen, dvs, det enda verkliga avvecklingsallernativet - linje 3, Till dem som påstår att det ena ja-alternativet bär en "socialistisk prägel" vill jag bara säga att delta hävdas av samma parti som alltid avvisat våra förslag orn förstatligande av hela energisektorn eller delar därav, t, ex, oljehandeln. Nu gör man det till en huvudfråga att öka samhällsinflytandel över en liten del av det som man säger sig vilja avveckla. Samtidigt finns det anledning att i det här sammanhanget påminna om att det under decennier har funnits en majoritet för ett ökat samhällsinflytande över hela energisektorn.

Folkomröstningen handlar i hög grad om vad slags framtida samhälle vi vill ha. Den handlar om huruvida vi med kärnkraften skall fortsätta den nuvarande rovdriften på människor och miljö, om produktionens inriktning och om morgondagens jobb och arbetsvillkor - eller om kärnkraften skall avvecklas, om satsningar skall göras på energialternativen, om arbetslivets villkor skall förändras och bli mera mänskliga.

Därför är det viktigt all diskussionen inför folkomröstningen framhåller
dessa viktiga frågor och att diskussionen genomförs påett sakligt sätt. Därför
är del också viktigt att diskussionerna genomförs på ett sådant sätt att
svenska folket kan engageras i frågeställningarna och medverkar i detta
vikliga val. ,

Överläggningen var härmed avslutad.

På förslag av talmannen beslutade kammaren att detta ärende omedelbart skulle hänvisas till utskott för beredning.

Propositionen hänvisades därefter till näringsutskottel.

TALMANNEN:

Tiden för avgivande av motioner med anledning av denna proposition utgår torsdagen den 3 januari 1980. Ett arbetsplenum för beslut om kärnkraftsomröstningen kommer att utsättas till onsdagen den 16 januari kl. 10.00.

§ 9 Anmäldes och bordlades Proposition

1979/80:68 om vissa ändringar i beskattningsreglerna för pensionsförsäkringar

110

§ 10 Anmäldes och bordlades Förslag

1979/80:5 Riksdagens förvaltningsstyrelses förslag till utvidgning av förvaltningskontorets direktion

§ 11 Anmälan av interpellationer

Anmäldes och bordlades följande interpellationer som ingivits till kammarkansliet

den 19 december

1979/80:111 av Sten-Ove Sundström (s) till industriministern om Svenskt Stål AB:s verksamhet i Luleå:

Strukturförändringarna inom den svenska stålindustrin har drabbat de berörda stålorterna hårt. Under december månad 1979 beslutade Svenskt Stål AB;s styrelse om ytterligare förändringar i den antagna strukturplanen. Dessa förändringar drabbar Norrbotten speciellt hårt, eftersom länet redan har det absolut svåraste sysselsättningsläget i landet.

De ständiga justeringarna av SSAB:s strukturplan inger oro inför framtiden. SSAB;s styrelse har på ett flertal punkter fattat beslut om produktion och utbyggnad av produktionsutrustningen i Luleå. Den senaste tidens händelser och utveckling inom företaget inger oro över alt dessa beslut förändras.

Med hänvisning till det anförda ber jag att till industriministern få ställa följande fråga:

Är statsrådet beredd att vidta åtgärder för att de planerade satsningarna i Luleå fullföljs på följande punkter:

1. Nybyggnationen vid Plannja AB?

2. Armeringsverkstaden?

3. Fortsatt full produktion på de metallurgiska enheterna?

4. Kraftvärmeverket?

5. Valsverksutbyggnaden?

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Anmälan av interpellationer

1979/80:112 av Sven Henricsson (vpk) till kommunikationsministern om ökade resurser åt SJ:

I ett interpellationssvar den 12 november 1979 framhåller kommunikationsministern följande:

"Vi kan också med tillfredsställelse konstatera att SJ;s lägprissalsning hittills synes ha fallit väl ut."

Detta ligger i linje med 1979 ärs trafikpolitiska beslut, som klart uttalar önskvärdheten av ett ökat utnyttjande av järnvägen. Därvid avser man inte enbart persontrafiken utan jämväl långväga tunga transporter pä land.

De ständigt ökade oljepriserna borde rimligen medföra ökad järnvägstrafik. Men denna utveckling ställer nu ökade krav på service för alt SJ skall motsvara de växande kraven. Det gäller såväl tekniska resurser sorn personal.

Under de senaste decennierna har SJ kraftigt reducerat sin personalstyrka. De senaste fem åren har personalantalet minskal med 3 000, och enligt föreliggande planer skall personalen minska med ytterligare 3 600 fram till

111

Nr 58 1984/85. Den svaga nyrekryteringen i kombination med denna personal-

Onsdaeen den minskning och en växande trafik innebär i praktiken hård press på

19 december 1979 personalen ined stress och ökad överlid som följd.

_____________ Del är glädjande att kundköerna vid SJ:s biljettluckor nu blir liingre, men

Anmälan av inter pellationer

om delta i sin tur leder till långa viinlelider och andra ölägenheter på grund av otillräcklig bemanning är delta mindre bra. En onormtill hög belastning på person-, ligg- och sovvagnar ökar pressen på underhåll och städning, och om resurserna inte ökar i motsvarande grad finns här risker för en försämring av SJ;s good-vvill hos allmänheten.

Vi har också klara tecken på att SJ:s underhåll av lok och vagnar är i behov av en bättre planering, och den tillgängliga reservkapacilelen torde inte vara tillräcklig.

De alltför många haslighelsnedsätlningarna tyder på brister då del giiller spåret - delta gäller inle minst de norra delarna av järnviigsniilet. Det finns anledning förmoda till vi här har att göra med ett eftersatt spårunderhåll, som kan bottna i bristande resurser och planeringsproblem.

Del finns vittnesmål om alt lastade godsvagnar får stå flera dygn på avsiindningsslalionen innan de går vidare. En sådan ordning är inle ägnad titt bidraga till en önskvärd ökning av järnvägstransporternti utan ktin iviirtom leda till en icke önskvärd ökning av landsvägstrafiken.

Man måste vara medveten om att många av här antydda svårigheter klart sammanhänger med den kraftiga eftersläpning vad gäller järnvägsinvesteringar som kan noteras sedan decennier tillbaka. En betydande satsning blir alltmer angeliigen pä detta område, vilket även framhållits av utskottet i samband med det trafikpolitiska beslutet 1979, Förutom detta finns det anledning pröva orn inle åtgärder på kortare sikt kan vidtagas för alt snabbt öka SJ:s resurser eller i varje fall undvika en förisatt minskning av dessa.

Med anledning hiiiav ställs följande fråga till konrrnunikalionsrninis-tern;

Är kommunikationsministern beredd att vidtaga snabba åtgärder för att hejda personalminskningen vid SJ och samtidigt ge SJ ökade resurser för alt klara en ökttd trafik?

1979/80:113 av Torkel Lindahl (fp) till industriministern om vissa fartygsleveranser från Sölvesborgs Varv;

112

Vid Sölvesborgs Varv. som ingår i Svenska Varv, har byggts en serie fartyg som efter fartygens namn kallas för SEA-klassen. För dessa fartyg har i kontrakt utlovats vissa egenskaper, T. ex. har del lovals, all de skall uppfylla fordringarna för finsk isklass 1A samt all de skall tåla tung last, s, k. heavy cargo. Det har sedermera visat sig, att fartygen inle haft dessa konlraktsen-ligl utlovade egenskaper. I serien ingående fartyg uppfyller icke villkoren för isklass lA. jä, det har visat sigatt de icke uppfyller någon isklass över huvud tiiget. De uppfyller heller inle fordringtirna för all fä cerlifikat för heavy cargo. För ett av fartygen har såviil farts- som konslruklionscertifikaldragils in. Dessutom har fartygen varit behäftade med en rad andra tekniska fel.

Redarna har påtalat felen för varvet. Varvet har sedermera erkänt de Nr 58

faktiska förhållandena. Elt av fartygen ligger vid varvet sedan mars 1979. Onsdaeen den

Under tiden står varvet för alla kapitalkostnader. Kostnaderna för varvet g december 1979

under denna långa period torde vara storti. Kapitalkostnader, arbetskostna-____ _

der och materialkostnader har med all säkerhet gäll på åtskilliga miljoner Meddelande om kronor. Och trots detta görs uppenbarligen inga ansträngningar all slutföra ffApor arbetena.

Förhållandel är likartat för övriga fartyg i serien. Eftersom det ju till slut är skattebetalarna som får betala dessa kostnader, så finns det anledning all kräva alt varvet försöker påskynda och klara ut dessa affärer.

Även om skattebetalarna drabbas av denna historia, så är det dock de inblandade rederierna som trots allt har råkat värst ut. Genom alt de inte kan erbjuda sysselsättning har gamla väl fungerande besättningar splittrats. För delägarna är situationen mycket påfrestande på grund av ovissheten, och den förvärras ytterligare eftersom de icke kan ta några långsiktiga arbeten genom del läge sorn affären befinner sig i. För rederierna är del dessutom allvarligt all de tappar kontakten med marknaden. Kort sagt: Värdefulla sysselsättningstillfällen försvinner medan skattebetalarnas pengar rinner bort till ingen som helst nytta.

Jag vill med hänsyn till det anförda ställa följande frågor till induslriminislern:

1. Avser statsrådet att såsom ägarrepresentant verka för att en snabb lösning kommer till stånd?

2. Avser statsrådet all låta utreda hur den här frågan har skötts?

§ 12 Meddelande om frågor

Meddelades alt följande frågor framställts

den 19 december

1979/80:236 av Bertil Zachrisson (s) till kommunikationsministern om SJ:s nya personvagnar;

Enligt uppgift kan SJ;s nya personvagnar inte sällas i trafik därför att de felkonstruerats. Nödvändig förstärkning av vagnparken inför helgtrafiken med nya handikappvänliga vagnar uteblir därför.

Med anledning härav vill jag fråga kommunikationsministern: Vilka åtgärder avser regeringen all vidta för att snabbi göra de nva personvagnarna funktionsdugliga?

1979/80:237 av Per Israelsson (vpk) till kommunikationsininistern orn rätlen att bedriva beslällningslrafik med buss:

113

Nr 58

Onsdagen den 19 december 1979

Meddelande om justering av kammarens protokoll, m. m.

En enskild, självverksam, bussägare har tidigare under mänga år bedrivit beställningstrafik på sträckan Karlskoga-Stockholm, Han har nu vägrats fortsatt trafiktillstånd, trots stöd med namnunderskrifter från 9 000 ortsbor.

Jag vill fråga:

Hur ser kommunikationsministern på beslutet att vägra den aktuella bussägaren trafiktillstånd i elt läge då SJ har god beläggning pä tågen?

Avslutningsord § 13 Meddelande om justering av kammarens protokoll, m. m.

TALMANNEN:

Protokollen för kammarens sammanträden den 12-19 december kommer att justeras den 10 januari 1980,

Till kammarens ledamöter har utdelats dels statistik rörande riksdagsarbetet under höstarna 1971-1979, dels en preliminär plan för kammarens sammanträden den 3 januari-den 9 mars 1980,

§ 14 Avslutningsord

TALMANNEN:

Innan jag hemställer att kammaren behagar åtskiljas ber jag att få önska er alla en god jul och ett gott nytt år.

Jag ber också att få framföra vår gemensamma önskan om god jul och gott nytt år till alla våra medarbetare inom riksdagen,

§ 15 Kammaren åtskildes kl, 16,08,

In fidem

SUNE K. JOHANSSON

/Solveig Gemert

114

Förteckning över talare 1979/80:58

(Siffrorna avser sida i protokollet)

Onsdagen den 19 december

Talmannen 110, 114

Andersson, Sven (fp) 3

Berndtson, Nils (vpk) 94

Elmstedt, Claes (c) 106

Enlund, Eric (fp) 78, 80, 82

Feldt, Kjell-Olof (s) 66, 75, 76, 80, 81

Franzén, Tommy (vpk) 16, 31, 33, 40, 42, 59, 63

Gustafsson, Wilhelm (fp) 48

Josefson, Stig (c) 25, 31, 34, 92, 93

Kristenson, Valter (s) 43, 47, 48, 60, 63

Lidgard, Berfil (m) 105

Lundgren, Bo (m) 35, 40, 42, 46, 47

Mundebo, Ingemar, budgetminister 54, 61, 64, 73, 75, 77, 91, 93, 94

Olsson, Johan (c) 102

Palme, Olof (s) 104

Sträng, Gunnar (s) 83, 92, 93

Södersten, Bo (s) 51, 60, 64

Ullsten, Ola, utrikesminister 107

Werner, Lars (vpk) 108

Wärnberg, Erik (s) 9, 30, 32, 39, 41, 58, 62

115

GOTAB W:.14 Slnctiliolm ly.SO