Riksdagens protokoll 1979/80:55 Måndagen den 17 december

ProtokollRiksdagens protokoll 1979/80:55

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1979/80:55

Måndagen den 17 december

Kl. 19.30

Förhandlingarna leddes till en början av förste vice talmannen.

Nr 55

Måndagen den 17 december 1979

Om åtgärder för att rädda sysselsättningen i Lessebo m. fl. orter

§ 1 Om åtgärder för att rädda sysselsättningen i Lessebo m. fl. orter

(forts.)

Fortsattes överläggningen om interpellationerna 1979/80:75, 80 och 81 samt frågorna 140, 150 och 152.

Industriministern NILS ÅSLING;

Fru talman! Från den tidigare deballorngången blev det kvar en del frågor, som jag alltså nu vill svara på.

Birger Rosqvist sade alt det är angeläget att man inte bara talar om övergripande ansvar och vad som skall göras i industrifrågor utan också har konkreta lösningar på problemen. Ja, jag kan utan vidare vitsorda detta. Det krav på strukturplan sorn jag har mött också här i kväll från ett par liilare är just denna typ av allmänt tal om vad man vill göra. Men när man närmare analyserar vad det innebär, är del knappast de konkreta åtgärder som erfordras för att klara strukturomvandlingarna som man kan beskriva i form av en övergripande strukturplan. Här är det för företagens skull nödvändigt att rnan inte bromsar upp en utveckling sorn är erforderlig för att säkra skogsindustrins fortlöpande utveckling och framtida konkurrenskraft.

Jag vill också vitsorda vad Birger Rosqvist sade om att det är segt jobb att skaffa ersättningsindustrier och alternativ sysselsättning där det är ofrånkomligt. Lika fullt är det vad man måste ha hög beredskap för all göra i ett skede, när svensk industri står inför genomgripande strukturförändringar. Då är det enda verksamma medlet för att säkra sysselsättningen just att skaffa alternativa produkter. Vilka branscher det sedan gäller är kanske av underordnad betydelse. Det viktiga är att industrins förnyelse går vidare.

I det sammanhanget frågade Birger Rosqvist mig om vi förbereder en proposition, som skulle främja skogsindustrins integration, dvs. utveckling mot en vidareförädling av den skogliga råvaran. Svaret på den frågan är ja. Möjligheten att säkra en vidareutveckling av skogsindustrin måste självfallet vara ett centralt mandat i den proposition om skogsindustrins framtid som vi har för avsikt alt framlägga för riksdagen hösten 1980.

Till Kjell Nilsson vill jag säga att dettti med att garantera sysselsättning är en oerhört svår fråga. Kan företagen klara detta, är det angeläget att man hittar former för alt säkra sysselsättningen. Men om staten skall göra del i några slags generella termer, stöter del ofrånkomligen på handelspolitiska restriktioner.   Det är nära  nog omöjligt  att i  en  exportindustri såsom

147

Nr 55

Måndagen den 17 december 1979

Om åtgärder för att rädda sysselsättningen i Lessebo m. fl. orter

148

skogsindustrin gå in med en eller annan form av subvention utan att del skapar handelspolitiska störningar, som kan bli mycket allvarliga.

Detta med all Södra Skogsitgtirna AB inle har någon ordförande har uppkallat ett par debattörer till kommentarer. Men det är ju inte statens ordförande det är fråga om utan de enskilda skogsägarnas mandat. Självfallet skall inte staten blanda sig i den saken. Styrelsen fungerar enligt min mening även under vice ordförandens ledning. Det finns alltså ingen anledning för regeringen alt ingripa i en annan parts interna angelägenhet.

Bertil Måbrink tog upp en rad frågor. Bl. a. gick han in på frågan orn energiavtalet för Göta bruk. Del kan sägas vara betecknande för denna debatt hur den pä sill sätt blir orimlig till sina konsekvenser, orn vi här i kammaren skall föra en diskussion om enskildheter i företags affärer och dispositioner. Det är en angelägenhet som rimligen diskuteras i styrelserum och vid boltigsstämmor. Men del är verkligen inte en fråga som man tar upp till debatt i riksdagen, om man har någon respekt för de konstitutionella linjerna och kanske också för riksdagens arbetsformer.

Till Eric Rejdnell vill jag säga att jag självfallet är medveten om att Emsfors exportandel inte är oväsentlig och att den utveckling som där har skett är av stor betydelse. Men det rnäste ändå vara företagels styrelse som gör den bedömning av Emsfors fortsatta verksamhet som bara en koncernstyrelse kan göra. Men vi får naturligtvis vara beredda all diskuterade sociala och samhällsekonomiska konsekvenserna av företagets dispositioner. När förelaget har fört förhandlingar med de anställda och det har haft nödvändigt samråd med kommuner och länsmyndigheter får vi se vilka de framtida utvecklingslinjerna är och vad vi frän samhällets sida kan göra för alt bemästra de problem som kan uppstå.

Rune Gusttrvsson noterade att jag var positiv till frågan om alt ta vara på de utvecklingsprojekt som kan finnas. Frågan om en utvecklingsfond är alltså -jag vill understryka det - företagets och inle regeringens angelägenhet. Men självfallet har jag inget emot om företaget genom speciella arrangemang vill främja utvecklingen inom branschen eller i andra branscher för alt säkra alternativ sysselsättning. Det bör vara företagefs sak att tillsammans med de anställdas organisationer och länsmyndigheterna bedöma delta.

Margot Håkansson är helt oförstående för mitt principiella resonemang -och det beklagar jag. Det är ett helt orimligt påslående hon gör när hon säger att staten skall gä in och la ett ansvar i företagen. Staten, regeringen eller riksdagen kan naturligtvis inte överta styrelsernas roll. Det är ett helt orimligt för alt inte säga principiellt myckel allvarligt krav som hon här ställer. Jag kan inte tro att Margot Håkansson har sitt partis stöd för detta krav. Del vore onekligen intressant att fä vela om så möjligen är fallet. Jag tror inle heller att Margot Håkansson har sin pariigruppssföd i kravet på direkttt subventioner-det må då vtira till Fridafors eller till något annat företag. Går man in med direkta subventioner för alt säkra en överlevnad, vilket kan vara önskvärt, får rnan också ha klart för sig att detta, som jag tidigare har sagt, skapar handelspolitiska komplikationer.

Det finns all anledning att vi i denna debatt försöker klara ut vad som är

riksdagens och regeringens roll och vad som iir näringslivets uppgift och inte     '
försöker blanda begreppen på ett sätt som gör all debatt om framtida     Måndagen den
näringspolitik i realiteten meningslös.                                            17 december 1979

BERTIL MÅBRINK (vpk) replik: Om åtgärder för

Fru talman! Ärdet någon i denna kammare som omöjliggör en konstruktiv     '' rädda syssel-deball orn skogsindustrin, så är det industriminister Nils G. Åsling. Han stod     sättningen t Les-här före middagspausen och sade att vi skall föra err principdeball. Men vad i     bo m. fl. otter Herrans namn har industriminister Åsling för principer när det gäller den svenska skogsindustrin? Jag har till industriministern sliillt en rtid konkreta frågor, men han svarar inte på dem.  Det tycker jag säger allt otn hur meningslöst det över huvud taget är att föra en debatt med Nils Åsling om dessa så oerhört viktiga frågor.

Jag har exempelvis tagit upp SCPF:s prognoser för 1980-talet, som Nils Åsling rnycket väl känner till. Där förutspås vad som kominer att hända med den svenska skogsindustrin, om skogsbolagen självtt får rumstera om. Jag har bett Nils Åsling om en kommentar till detta, men tydligen har han ingenting att säga på den punkten, vilket måste bero på alt han har stimma uppfattning om utvecklingen som skisserats i prognosen.

Jag vidhåller att del är alldeles orimligt all skogsföretagen skall få föregripa det regeringsförslag som kommer att läggas frtim till hösten - det fick vi ju besked om nu. Nog borde väl regeringen säga ifrån till de berörda förelagen och tala om att de får vara så vänliga och inställa sina planer tills de får ta del av regeringens och riksdagens förslag? Däremot bör naturligtvis såväl skogsindustrin som fackens representanter redan nu få framföra sina synpunkter på hur den framtida skogsindustrin bör se ut.

Jag kan hålla med dem som sirger trtt rnassaindustrin i del här landet är överdimensionerad och att den bör bantas ner. Jag delar helt den uppfattningen. Men detta kan definitivt inte få ske sä oplanerat som man nu tänker genomföra del. Bör inte samma förhållande råda för skogsindustrin som det som gäller för folkkampanjen för avveckling av kärnkraften? Bör inte detta läggas upp på stimma sätt som den kampanjen har lagts upp - något som vad jag förstår Nils Asling inte kan vara okunnig om? Det skulle innebära att man avvecklar i den takt som rnan får fram ttlternativen. Men den frågan vill Nils Åsling inte diskutera.

ERIC REJDNELL (fp) replik:

Fru talman! Jag lackar för svaret från industriministern att han anser att 75 milj. kr. i export är värt någonting. Det var ett värdefullt svar i den här debatten.

Låt rnig också ta upp frågan om den yrkesmässiga rörligheten, som statsrådet Åsling berörde i sitt inlägg före middagsuppehållet. Statens styrelserepresentant i Södra Skogsägarna säger i en intervju i senaste numret

149

Nr 55

Måndagen den 17 december 1979

Om åtgärder för att rädda sysselsättningen i Lessebo m. fl. orter

av Skogsindustriarbetaren pä frågan om vad man skall råda de människor som berörs av nedläggningarna:

"Var och en har ju själv frihet all lösa sina egna problem        . En viss

rörlighet pä arbetsmarknaden skadar nog inte. Vi får väl lära oss att flyfta."

Enligt tidningen tillägger han - som väl är, skulle jtrg vilja säga:

"Samtidigt ska alla goda krafter ställa upp: Samhället, facket, och i princip också företaget måste ta tag i frågan med all kraft."

Jag undrar om Rutger Martin-Löfs uttalande kan vara till någon större tröst för dem som drabbats. Och är det sä att man menar att också samhället skall ställa upp, då tycker jag att det skall ske på ett tidigt stadium.

Vad slutligen gäller den uteblivna inbjudan till industriminister Åsling från Emsfors bruk, så är den ordnad nu. Enligt fackels representant Stig Svensson, som jag varit i telefonkontakt med under middagsuppehållet, var det meningen att inbjudan skulle ha överlämnats till Nils Åsling vid fackets besök häruppe. Nu har jag dels från Stig Svensson, dels från ekonomichefen vid bruket fått bekräftat att inbjudan kommer att översändas nästa vecka. Platschefen har jag inte kunnat nä i kväll, eftersom han är på väg till Frankrike för att sälja brukets produkter - han har inte givit upp ännu.

150

MARGOT HÅKANSSON (fp) replik:

Fru talman! Industriministern tycker att jag ställer orimliga frågor. Jag för min del tycker att svaren är betydligt orimligare.

Jag tror inte att man kan föra en principdebatl utan alt ta med de verkliga problem som människorna på de berörda orterna lever med dagligen och troligen också på natten. Mänga av dem år givetvis redan väldigt störda, därför alt de inte vet hur del blir med framliden.

Vi var tidigare i debatten ett par tre stycken som talade orn Fridafors. Jag har försökt att påvisa att det faktiskt inte år så stora förluster företagen går med. Samhället måste vidta flera och dyrare och för människorna siimre åtgärder. Det kan inte vara så vattentäta skott mellan departementen att man inte resonerar om vad som är bra och vad som är dåligt, något som jag tror all vi måste göra här i riksdagen också.

Jag har inle menat att vi skall gå in och la över styrelsens befogenheter, men de statliga representanterna i styrelsen måste tänka litet längre och protestera litet tidigare när det gäller sådana här nedläggningsplaner. Vi har ett läge där man år 1976 gått från en förlust på 16 milj. kr. till 5 milj. kr., där rnan har ett försäljningsvärde på 91 milj. kr., varav 38 miljoner går på export, och där man tror att företaget på två år kan vara nästan lönsamt och därefter kanske kan gå ihop. Man begär bara en nådatid på två år. Skall man då från samhällets sida sätta in andra arbetsmarknadspoliliska och regionalpolitiska åtgärder, vilka i stor ulsträckning är dömda alt misslyckas? Skall man utarma en bygd som inte har mer än en industri?

Jag anser alt det är dessa frågor vi måste diskutera i riksdagen, även om jag inte begär att industriministern skall kunna lova dessa pengar nu. Men jag måste faktiskt kunna ställa dessa frågor och även frågan om huruvida varken

staten eller regeringen har något inflytande över utvecklingen i ett företag där staten ändå äger 40 % av aktierna.

Industriministern NILS ÅSLING:

Fru Itilmtin! Bertil Måbrink tycker att han inle får svar på sina frågor. Jo, han far svar på sina frågor, men sedan reser han en rad påståenden sonr jag egentligen inte har någon anledning att närmare kommentera.

Frågan om Cellulosaföreningens prognoser har jag över huvud taget ingen anledning att ta upp i detta sammanhang, därför att det är en fråga sorn Cellulosaföreningen får svara för. Jag skriver inte under på Cellulosaföreningens prognoser, eftersom vi i industridepartementen har ett eget beslutsunderlag för våra dispositioner.

Sedan säger Bertil Måbrink att man inle skall föregripa elt regeringsförslag. Nej, det är riktigt att det är önskvärt, men han är litet motsägelsefull, dä han samtidigt säger att man borde avveckla i en takt där man har alternativ. Ja, men det är inte säkert att alternativen finns inom den här branschen, utan uppgiften iir ju, om strukturplanen helt eller delvis blir realiserad, att skaffa itllernativ i andra branscher. F. ö. framgår inkonsekvensen i Bertil Mäbrinks framställning av att han säger att det finns en överkapacitet i branschen, dvs, till alternativen redan är intecknade.

Till Margot Håkansson vill jag säga att jag har en viss förståelse för att man hemma i valkretsen har krav på sig att ställa de här frågorna. Men låt oss allvarligt betänka konsekvenserna av om vi i fråga om alla företagsproblem vi har skall gå in och ställa krav av den art som Margot Håkansson redan har ställt, dvs. att regeringen skall ge direktiv till enskilda företags styrelser orn hur dessa skall agera. Vem är det då som tar ansvaret? Vem bär upp det företagsekonomiska ansvar som skall vara drivfjädern i företagen? Hur klarar rnan detta rent konstitutionellt?

Vi måste ändå ägna dessa principiella frågor en liten tanke, eftersom vi i den här kammaren rimligen har ett ansvar som sträcker sig något utöver vad som kan gälla i andra fora.

Min fråga står kvar, naken; Finns det stöd från Margot Håkanssons egen partigrupp för kravet på all man skall agera på det sätt hon talat för och gå in och täcka förluster i enskilda företag på det sätt som Margot Håkansson tydligen förespråkar? Finns del inte stöd i den egna partigruppen för så långtgående principiella krav tycker jag att man skall vara mycket försiktig med uttalanden här i kammaren.

Nr 55

Måndagen den 17 december 1979

Om åtgärder föl att rädda sysselsättningen i Lessebo m. fl. orter

Förste vice talmannen anmälde att Margot Håkansson anhållit att till protokollet få antecknat alt hon inte ägde rätt till ytterligare replik.

RAUL BLUCHER (vpk);

Fru liilmiin! Före middagspausen har flera talare påpekat hur intetsägande det interpellations- och frågesvar som vi nu behandlar är. Jag vill tillägga trtt det är elt skolexempel pä hur industrins krisfrågor brukar behandlas av industriministern här i kammaren. Jag vill belysa det med exenrpel hämtade

151

Nr 55

Måndagen den 17 december 1979

Om åtgärder för att rädda sysselsättningen i Lessebo m. fl. orter

152

ur en likartad interpellationsdebatt i närliggtinde frågor för drygt en månad sedan.

Den osäkerhet sorn präglar Södra Skogsägarnas industriförelag i Småland giiller också för skogsägarföretaget Vänerskogs industrier i Värmland. Hotet om nya uppsägningar vid bruken Deje och Åmotfors är lika överhängande i dag sorn när krisen uppmärksammades i kammaren för drygt en månad sedan. Nyligen har Vänerskog i ett brev till skogsägtirföreningens medlemmar påpekat att Deje och Åmotfors fortfarande inte är lönstirnrna och klart sagt ut att om lönsamhet inte kan visas snabbt så måste strukturåtgärder vidtas.

I ett interpellationssvar om den värnrländska skogsindustrin den 12 november svarade industriministern ungefiir som htrn gör i dag; "Inorn bådti förelagen pågår analysarbete för att finna vägar till ökad lönstimhet. Resultatet av det arbete som nu pågår inom företagen föreligger inle ännu, och de produktions- och sysselsättningsmässigti konsekvensernti kan diirför varken överblickas eller kommenteras f, n."

I dag ges samma svävande besked om Södra Skogsägarnas bruk i Småland.

Orn bruken i Värmland sade Nils G. Åsling den 12 november trtt det är "ofrånkomligt att det uppstår sysselsättningsproblem som måste löstis på något sätt".

I dag har oraklet talat om Småland och sagt följande: "Jag bedömer det som ofrånkomligt att det härvidlag på kort sikt kan uppslå vissa sysselsättningsproblem. Nödvändiga struktirreringsåtgärder bör emellertid inte förhindras. Uppkomna problem bör lösas på annat sätt."

Är det så industriministern för en principdebatt? Var finns principerna? Här går tusentals bruksarbetare i Smälaird och Värmland och bävar för sin närmaste framtid. Här sitter kommunpolitiker med stora skälvan inför utsikten till betydande avfolkning och ekonomiska problem.

En liten fingervisning har industriministern kommit med i debatten den 12 november. Då sade han att i själva verket "iir varken planering eller finansiering några strategiska områden inom näringspolitiken i dag, utan det är helt enkelt lönsamheten".

Men vilken lönsamhet? Skall den Åslingska industripolitiken bettkta den lönsamhet som de anställda vid Emsfors bruk har lagt fram material om i den rapport som iSlils Åsling är så motvillig att la del av? Eller är det bara kapitalägarlönsamhet, bara kortsiktig lönsamhet, soin skall fa råda?

Hur långt skall centraliseringen fortgå inom den svenska skogsnäringen innan vi fär tillfälle att ta ställning till en samlad lösning för hela Itindels skogsindustri? Skall vi först låta ett fåtal beslutsfattare centralisera och lägga ner för att sedan säga till de arbetslösa i Delary, Emsfors, Deje, Fridafors och Åmotfors att de kan plocka kottar, renovera stugor, sälja varm korv till turister eller ta förtidspension?

Hur många värdefulla och nya investeringar sktrll offras för denna centralisering innan något görs?

Det har talats om centerpartiets decentraliserande industripolitik här före

pausen i debatten.  Vad menar centern med decentralisering i det här sammanhanget?

LARS HEDFORS (s):

Fru talman! Alla tycks vara överens orn att Södra Skogsiigarntts nedläggningsplaner iir en tragedi för de anställda och för de bygder som drabbas. Liingre- än så sträcker sig emellertid inte enigheten. När rnttn kommer till frågan hur man förhindrtir dessa nedläggningar - eller åtminstone skapar rådrum åt de anställda - iir industriministern nriirkbart tomhänt och handlingsförlarntid. Man kan nästan i likhet nred Birger Rosqvist tala om uppgivenhet. Samma uppgivenhet präglttr helt följdriktigt också den cenlerparlistiske riksdagsmannen från Kronobergs län, det i detta stirnrnanhang hårdast drabbade länet.

Rune Gusttivsson nöjer sig nämligen i sin interpelltrlion i stort sett med att räkna upp alla de faktorer som gör att företagsledrringen anser titt s. k. strukturella åtgärder måste vidtas. Detta mynnar sedtin ut i en liitt resignerad fråga otn vilka möjligheter industriministern ser tttl skapa alternativ sysselsättning i de drabbade orterna. Det är alltså fråga om ett ticceplerande av Södra Skogsägarnas planer. Inle ett ord om att nedläggningarna ktrnske borde stoppas! Inte ett ord om att man kanske borde utreda de samhällsekonomiska konsekvenserna av eventuella nedläggningar. Och det är egentligen ganska egendomligt, för här har ju faktiskt centerpartiet sitt livs chans att i praktisk handling omsätta ibland diffust prat om lokalsamhällen och decentralisering. Fördel handlar ju ytterst om att rädda väl fungerande små lokalsamhällen och förhindra en gigantisk centralisering av skogsindustrin.

Så en sak till. Det här gäller naturligtvis främst de fem nu nedläggnings-hotade bruken. Men höjer man blicken en bit över horisonten, så finner nran att Södra Skogsiigarna faktiskt har fler ganska gtimla, ganska nedslitna inlandslokaliserade bruk, och på de bruken sprider sig nu osäkerheten, sprider sig nu rädslan - delvis underblåst av dunkla uttaltinden frän förelagsledningen. Vems lur är det niista gång? frågar nran. Vad komnrer all hända med min arbetsplats? Vad kommer titt händti med min kommun? Otryggheten sprider sig som ringar på vattnet. Det här får naturligtvis inånga och obehagliga konsekvenser. En mera påtaglig sådan konsekvens är alt de anställda - inte bara på de nu nedläggningsholade bruken utan också pä de andra - så smått börjar se sig om efter andra sysselsättningar. Den ene kvalificerade yrkesarbelaren efter den andre försvinner till jobb på andra håll. Och så får företaget ett skäl till för nedläggning eller nedskärning: brist på yrkesutbildad arbetskraft. Del är alltså fråga om en ond cirkel, som till synes obevekligt leder till förelagets och bygdens död. Det iir ett perspektiv som iir särskilt skrämmande för mig, sonr konrnrer från en kommun med en av Södrti Skogsägtirnas slörsltt ttnliiggningtir inom sina griinser, niirnligen Mttrkitryds kommun med Slrömsniisbruk.

Detta är en utveckling som vi socialdemokrater inte vil! åse stillatigande.

Nr 55

Måndagen den 17 december 1979

Om åtgärder för att rådda sysselsättningen i Lessebo m. fl. orter

153

Nr 55                      Vi kräver därför:

Måndagen den          '' '■''- första; Se till titt de skogsägare sorn inte tiwerktir lillviixterr

17 december 1979     verkligen kommer att göra detta! Det irr djupt omoraliskt titt förettig liiggs

_____________    ned med motiveringen att råvara fiiltas, stimlidigl som vi vet tttl virke slår och

Om åtgärder för       förfiires ute i mtirkerna.

att rädda svssel-       '■''' andra: Utarbeta först en strukturijlan för hela skogsindustrin! Del

sättningen i Les-       skulle hindra en miingd onödiga nedläggningar och skapa lirgn och tirbetsro i

sebo m   fl   orter        många fiibriker som då ktin fortleva. Det skulle också ge möjligheter till

utveckling av de innovationer som mtin nu tirbettir med på eir del av de

nedliiggningshottide bruken. Fridtifors är ett exempel pä det.

Nu vet jag emellertid att industriministern inte ktin tillnrötesgå de kraven. Men skulle han inte här i kväll åtminstone kunna ge de airstiillda vid de bruk sorn inte är trkut nedläggningsholade någon form tiv gartinti?

RUNE GUSTAVSSON (c) replik:

Fru talman! För Ltirs Hedfors är tydligen formuleringarnti i nrin interpellation mer intresstinta iin de problem sonr finrrs på de olika orterna.

Det iir så, Lars Hedfors, att jttg har tagit upp den här frågan utifrån den situation som finns, och jag hur stiillt frågan; Onr del inte finns sysselsättningsmöjligheter vid de nedläggningsholiide företagen, vilka ersiittningsin-dustrier finns det dä? Vi måste hela liden tirbeta för att iryggtt sysselsättningen, och om det inle finns förulsiiltningar för titt lösa sysselsiitlningspro-blemen med den nuvarande produktionen, nråste vi hillti någonting tinnal. Detta iir utgangsliiget.

Centerriksdagsmannen i Kronoberg och i Blekinge har tagit upp denna fråga direkt med ledningen för Södra Skogsägarnti och framsliilll krtiv. som vi hoppas skall kunna accepteras. Det skulle leda frairr till att utvecklingen vid dessa industrier skulle kunna gä en ljus framlid till mötes.

Sedan ärdet riitt intressant att notera alt nu- 15-20 år efter det all centern började titt arbeta hårt för regionalpolitiken och deceirtrtiliseringen -kommer även socialdemokraterna med sådana krtiv. Jtig förstår titt del smärtar många socittldemokraler i dag, bland tindra Lars Hedfors, alt nu tvingas inse titt det var centerns linje när det giiller regiontilpoliliken och decentrtiliseringen som var den riktiga. Socialdemokrtilerna ängrtir i dag djupt all de under hela 1960-talet så frenetiskt motarbetade de krav som centern då ställde.

LARS HEDFORS (s) replik;

Fru talman! Faktum kvarstår i alla fall, Rune Gusttivsson, att det i interpellationen i huvudsak talas om alla de skiil som nran k;in åberopti för att vidta de här strukturella åtgärderna. Man taltrr där om den viixande konkurrensen från utlandet, den bristande lönsamheten, den nva lågkonjunkturen, den begränsade tillgången på råv;iror osv.

Sedan står del också; "Från skildti håll görs därför den bedömningen titten
154                         strukturomdaning inom skogsindustrin är oundviklig." Och interpelltilionen

mynnar ut i frågan; "Vilka möjligheter ser statsrådet att skapa alternativa sysselsättningsmöjligheter i de orter som drabbas av de aviserade strukturella åtgärderna inom Södra Skogsägarna AB?" Frågan är alltså inte om orterna drabbas, ulan del sägs; de orter som drabbas.

Om Rune Gustavsson vill aktivt arbeta för alt trygga sysselsättningen i de här orterna och har framställt krav på del, skulle man kunna fråga; Vilka är de konkreta åtgärder sorn Rune Gustavsson vill vidta för att trygga sysselsättningen på de här orterna? De konkreta ätgärderntt har vi inte hört talas om.

Nr 55

Måndagen den 17 december 1979

Om åtgärder för att rädda sysselsättningen i Lessebo m. fl. orter

RUNE GUSTAVSSON (c) replik;

Fru talman! Det här anförandel av Lars Hedfors understryker ytterligare alt det inle är fråga om problemen som sådana utan alt det är formuleringarna i min interpellation som Lars Hedfors är intresserad av. Det är de frågeställningar som jag har pekat på som är aktuella och del är de som är anledningen till den här situationen.

Sedan till frågan vilka de konkreta åtgärder är som jag vill vidta. Jag redovisade ju dessa i mitt förra inlägg. Jag har ställt den frågan till direktören vid Södra förbundet. Jag har ställt frågan också till industriministern här i dag, vilken har ställt sig positiv till en fond, som skall användas för att utveckla de produkter som man nu arbetar med. Den fonden kan vara en form av förlusttäckningsbidrag medan man försöker att få rätsida på produkfionen vid de olika förelagen. Detta är en konkret åtgärd. Men jag har inte funnit alt vare sig Lars Hedfors eller andra socialdemokrater har föreslagit någon annan konkret åtgärd än en strukturplan för skogsindustrin. En sådan löser inte de här problemen.

LARS HEDFORS (s) replik:

Fru talman! En strukturplan kanske inte direkt löser alla problem, men den ger, som jag sade tidigare, de anställda elt rådrum -den ger tid all arbeta fram alternativ.

När det gäller Rune Gustavssons fond för produktutveckling tror jag inte att rnan räddtir de här bruken frän nedläggning rned hjälp av en sådan fond. Jagtror alt del vill till helt andra åtgärder. Del är just den här struklurplanen som kan ge rådrum för de anställda.

BERTIL DANIELSSON (m);

Fru talman! Förändringar i samhället äger ständigt rum. Det gäller inle minst på näringslivets område. Genom förändringar, rationaliseringar och strukturomvandlingar har dagens Induslrisverige möjliggjorts. Omdaningen av samhället har inte alltid skett smärtfritt. De människor som drabbas när foretag försvinner eller minskar sin verksamhet upplever detta självfallet som mycket negativt. Särskilt markant år delta för orter som har endast en stor industri inom sill område.

När det gäller de frågor som här diskuteras vill jag beröra endast Emsfors bruk. Underlaget för förslaget till MBL-förhandlingar om nedliiggning av

Nr 55                      Emsfors bruk har framtagits av en konsult. I konsultrapporten har man

Måndagen den       konstaterat att underskotten varit myckel stora och att det inle anses möjligt

17 december 1979     uppnå lönsamhet, i varje fall inte på kort sikt.

_____________        Emellertid vill jag här anföra  några synpunkter,  som  måhända  kan

Orn åtgärder för       påverka ett nedläggningsbeslut,

fi(/ rädda svssel-         '"' '*'■' stora satsningar under de senaste åren redan har gjorts vid

sättningen i Les-        Emsfors bruk. Ca 65 milj. kr. har investerats. En ny pappersmaskin - PM 1 -

sebo m. fl. orter        har tagits i drift. Att så snart efter en stor investering föreslå en nedläggning

kan bedömas såsom förhastat, särskilt med tanke på att en sä komplicerad

maskin som en pappersmaskin kräver inemot två års inkörningstid, innan

rnan kan se vad den går för.

Under oktober och november måriader i år har verkningsgraden för denna ptippersrnaskin nått upp till en nivå där den skall och bör ligga, nämligen en verkningsgrad på mellan 80 och 85 %. Dessa uppgifter fanns inle tillgängliga när konsultuppdraget redovisades.

Vid de inledairde MBL-förhandlingarna framkom att visst siffernraterial i konsultrappor ten inte var helt korrekt. Rapporten speglade en alltför negativ utveckling för Emsfors bruk. Orn nu det maleritil som de fackliga företrädarna tagit fram är riktigt, så kommer Emsfors bruk redan under ar 1981 att gå med vinst. Förlusten för 1980 anses bli obetydlig.

Eftersom det i dagens läge är svårt att få en klar bild av situationen vid Emsfors bruk är det angeläget alt allt görs för att underlaget för besluten blir så rikligt och korrekt som möjligt. Att generellt begära statligt stöd så fort någon bransch eller företag råkar i kris behöver inte alltid vara den bäst framkomliga vägen. Men vad som är angeliiget är alt beslutsunderlaget iir så rikligt som möjligt, och i detta sammanhang har staten självfallet också ett ansvar.

Industriministern sade att han förutsätter att styrelsen i sin bedömning blickar in i framliden och ser hur branschen i dess helhet skall klara sig framöver. Jag för nrin del förutsätter att såväl styrelsen sorn staten gör allt för att beslutsunderlaget i det här fallet skall bli så korrekt som möjligt.

Alt framtidsutsikterna vid Emsfors bruk inte är sä negativa som konsultrapporten givit sken av visas av såväl företagsledningen som de anställda vid bruket. De har uppenbarligen en okuvlig tro på brukets framtid. Man har inte resignerat, utan rnan har tagit fram ett underlagsmaterial som tyder på fortsatt och lönsam drift vid Emsfors bruk, och delta förhållande tycker jag bör tillmätas rimlig vikt vid bedömningen inför det slutliga beslutet.

Industriministern NILS ÅSLING:

Fru talman! Bara ett par korta kommentarer.

Här har nu vitsordats att den inbjudan frän Emsforsanställda som jag

skulle ha fåll inte har komnrii - pä grund av något missförstånd har den blivit

fördröjd på vägen och kommer nästti vecka. Del kan ju vara skäl till notera

detta, och jag skall med intresse se vilka möjligheter jag har alt träffa de

156                        Emsforsanställda för närmare diskussioner.

Lars Hedfors kräver här Ivängsavverkning för all säkra råvarutillförseln till industrin. Det vore intressant om socialdemokratin mera precist gick in på sitt förslag i det avseendet. Innan man kan förti en meningsfull diskussion om detta bör socialdemokratin ha preciserat hur man vill ha tvångsavverkningen upplagd. Annars blir alltså diskussionen inte särskilt meningsfull i sammanhanget.

Får jag till sist beträffande kravet pä en strukturplan säga, att delta är ju närmast en lek med ord. Vad är det vi diskuterar här? Jo, del är en strukturplan som Södra Skogsägarna har framlagt för de anställda för närmare förhandling. Tror någon att en annan form av strukturplan skulle se annorlunda ut? Menar man del innebär det ju all man över huvud laget ifrågasätter om förelagens styrelser kan veta hur en strukturplan skall se ut utifrån företagets situation eller om det finns någon annan institution här i landet som så att säga kan bedöma vad som är bäst för de skilda företagen. Jag tror inte del. Även om man gjorde en landsomfattande strukturplan, vilket möjligen leker någon i hågen, skulle man därvid sjiilvfallet vara tvungen att utgå frän varje företags bedömning av sin egen situation - annars skulle planen vara meningslös och verkningslös.

Nr 55

Måndagen den 17 december 1979

Om sysselsättningen i Kalmar län

Överläggningen var härmed avslutad.

§ 2 Om sysselsättningen i Kalmar län

Industriministern NILS ASLING erhöll ordet för att besvara Bernt Nilssons (s) den 29 november anmälda interpellation, 1979/80:88, och anförde;

Fru talman! Bernt Nilsson har frågat mig dels vilket syfte jag anser att länsplaneringen härför Kalmar län, dels vilka åtgärder jag avser att vidta för att säkerställa skogsindustrins rävarubehov, dels ock vilktt åtgärder jag avser att vidta för att säkerställa sysselsättningen i Kalmar, Flygsfors, Emsfors, Västervik och andra nedläggningsdrabbade orter i Kalmar län.

Riksdagen har under våren 1979 antagit riktlinjer för regionalpolitiken (prop. 1978/79:112, AU 1978/79:23, rskr 1978/79:435) och därvid tagit ställning till länsplaneringens syfte och inriktning.

Länsplaneringen i Kalmar län syfttir till all klargöra hur de regionalpolitiska målen för arbete, service och miljö skall nås.

En av länsplaneringens viktigaste uppgifter är härvid alt samordna utbyggnaden och inriktningen av olika verksamheter i länet. Planeringen skall sålunda medverka till att insatser inom olika.sarnhiillssektorer samlat ger en så god effekt som möjligt inom resp. region i fråga orn tillgång på arbete, service och god miljö. Hiirigenorn får rnan en så effektiv användning som möjligt av begränsade ekonomiska resurser.

Riksdagens beslut om regionalpolitiken innebär bl. ti. titt länspltineringen görs mer konkret och åtgärdsinriklad. När sysselsiiilningsproblem uppstår i regioner med svåra strukturproblem inom näringslivet måste tyngdpunkten i

157

Nr 55                      arbetet rned titt lösa dem bygga på initiativ i länen frän företag, kommuner

Måndagen den       '- länsorgan. Länsstyrelsen har därför tilldelats särskilda medel för att

17 december 1979    vidareutveckla ålgärdsförslag sorn redovisats i länsplaneringen.

_____________        Vad gäller skogsindustrins rävarubehov är del välkänt att del på flera håll i

Om sysselsättning en i Kalmar län

landet råder brist på råvara till skogsindustrin. Bristen på råvarti beror på all det i vissa delar av landet råder en överetablering av skogsindustrin i förhållande till den årliga skogstillväxten. Virkesförsörjningen har dessutom försvårats genom att avverkningarna de senaste åren har legal klart under den årliga skogstillväxten.

Virkespriserna spelar en avgörande roll för virkesutbudets storlek. Den irppgång i priserna som har skett under innevarande virkessäsong torde därför bidra till alt öka virkesutbudet till skogsindustrin.

För att stimulera virkesutbudet på kort sikt beslöt riksdagen våren 1979 om ett tillfälligt gallringsbidrag under är 1979. Gallringsbidraget har lett till ett ökat utbud av skogsråvara till framför allt massaindustrin.

För att på liingre sikt stimulera till elt ökat utbud av virke har en kommitté tillkallats med uppgift att föreslå åtgärder i syfte att möjliggöra ett ökat virkesutbud inom ramen för den ärliga tillväxten i skogen. Av avgörande betydelse i delta sammanhang iir utformningen av skogsbeskattningen.

Några ytterligare åtgärder för att öka virkesulbudet är f. n. inte aktuella.

På frågan om vilka åtgärder regeringen ämnar vidta för att säkersliilla sysselsättningen i vissa nedläggningsdrabbade orter i Kalmar län vill jag hänvisa til! de uttalanden jag tidigare i dag har gjort som svar på interpellationer av Rune Gustavsson rn. fl. Vi följer nred stor uppmärkstim-hel utvecklingen i länet, och självfallet skall alla tillgängliga arbeisrnarkntids-poliliska medel sättas in för alt underlätta de omställningsproblem som kan uppstå.

158

BERNT NILSSON (s);

Fru talman! Jag ber att få tacka industriministern för svaret. Industriministern hänvisar i sill svar till den tidigare debatten här i dag. Det hade naturligtvis varit bra om jag i förväg hade fäll ett begrepp om vad industriministerns svar skulle röra sig om även i del sammanhanget. Det fick jag visserligen under eftermiddagen, och jag har för all del haft god lid alt läsa det svaret. Jag måste med förlov säga att det från ett par synpunkter i var-je fall kanske inte gjorde sä mycket att jag inle fick del beskedel i förväg. Jag skall återkomma till del.

Vad först gäller länsplaneringens syfte i Kalmar län så anges del i svaret att länsplaneringen skall klargöra de regionalpolitiska målen och ange hur de skall nås. Länsplaneringen skall samordna dessa mål och medverka till all nå dem. Det senaste riksdagsbeslutet i denna fråga innebär, som myckel riktigt påpekas i svaret, att länsplaneringen skall göras mer konkret och åtgärdsinriklad. Det är naturligtvis bra.

Jag har deltagit i länsplaneringen alltsedan den började, och jag har varit med om att lägga upp målen flera gånger för Kalmar län. Vi har också inom

länsplaneringen talat om hur de skall nås, och vi har talat om att industriinvesteringarna i Kalmar län ligger långt under rikels genomsnitt. Vi har i senaste länsplaneringen talat om all de nu är katastrofalt låga. Vi har talat om all byggnader och maskiner är gamla i förhållande till den industriapparat som finns i riket i övrigt. Vi kommer i den redovisning sorn snart läggs fram att tala om att antalet industrisysselsalta i länet har minskat med i runt tal 1 700. Vi har också talat om att Kalmar län har färre statligt anställda än genomsnittligt i riket. Och vi har sagt att för att klara en stor del av dessa problem måste regeringen hjälpa till. Har då regeringen gjort det? Det är väl närmast så att staten själv har bidragit till att minska sysselsättningen i länet genom bl. a. nedläggningen av F 12.

Med hänvisning till att industriinvesteringarna är så laga har vi dessutom framhållit att del måste till mera industriinvesteringar, mera forskning och utveckling, samt en större förädling om vi över huvud taget skall överleva. Vi har också sagt att regeringen måste stimulera detta.

Man måste då ställa frågan: Vad har regeringen gjort? Vilka åtgärder har regeringen vidtagit?

Under förra regeringsperioden då Nils G. Åsling var industriminister gav regeringen ut miljarder kronor utan att ställa några motkrav på företagen. Ni har portionerat ut pengar utan att be företagen om några insatser i stället.

I det förra interpellationssvaret, som del hänvisas till i svaret till mig, talas det om alt Södra Skogsägarna exempelvis har fått 40 % av aktiekapitalet, dvs. 500 milj. kr. Här ställs det nu krav på regeringen, att den skall påverka utvecklingen. Men industriministern hänvisar bara till att det är formellt omöjligt att göra det. Är det rimligt alt hantera frågan på det sättet - att först betala ut 500 milj. kr. till företaget och sedan avsvära sig alla möjligheter till påverkan genom att krypa bakom talet om alt det är styrelsen som skall sköta företaget? Att staten har ett ansvar åtminstone till 40 % för vad skogsägarna gör, kan man väl ändå inte komma ifrån.

I svaret på min interpellation hänvisar industriministern bara till "tyngdpunkten i arbetet" rned att lösa problemen måste "bygga pä initiativ i länen från företag, kommuner och länsorgan" - delta alltså i stället för att sägn att staten skall göra någonting. Skulle industriministern vilja tala otn för mig hur det arbetet skall gå till? Hur skall man få förelagen att investera mera och vidareutveckla sina produkter?

Vi har gång efter annan från det fackliga distrikt jag representerar påtalat situationen och pekat på problemen i länsplaneringarna osv., men förelagen gör ingenting. Inom industrin börjar nu eftersläpningarna alt ge sig till känna. Kommuner och landsting investerar så myckel de kan, t. o. m. så mycket alt ekonomiminister Bohman vill börja bromsa den kornmuntilpoli-tiska utvecklingen. Länsstyrelsen har inga resurser till de ingrepp som skulle behövas. Jag efterlyser nu regeringens ansvar i del här sammanhttngel. Det talas inte ett ord i interpellationssvaret onr itlt regeringen skulle ha något ansvar.

Länsplaneringen är en stor och meningslös tipparal om regeringen inte ens

Nr 55

Måndagen den 17 december 1979

Om sysselsättningen i Kalmar län

159

Nr 55

Måndagen den 17 december 1979

Om sysselsättningen i Kalmar län

160

vill notera de problem som finns och vidta erforderliga åtgärder. Det är regeringen som har styrmedlen. I stort sett har regeringens åtgärder endast gått ut på all justera befolkningstalen i Kalmar lån. De har minskat med 10 000 bara under en kort tid. Om inle regeringen har kraft och förmåga all vidta några åtgärder, undrar jag om man inle skall sluta med länsplaneringen. 1 så fall kan man lika gärna sätta dit en dalamaskin som registrerar utvecklingen och talar om hur befolkningstalen skall minskas osv. Det måste upplevas som helt meningslöst att hålla på med det här arbetet som ger så liten resonans uppe i kanslihuset.

Sä till rnin andra fråga som gäller skogsindustrins rävarubehov. Man skyller här ifrån sig och säger att det råder brist på råvara. Skogsindustrin av i dag skulle kunna förses rned råvara både nu och för lång tid framöver om avverkningarna var lika stora som tillväxten. Råvaran skulle inte räcka till därest företagen körde med hundraprocentig kapacitet, men det kan de inte göra. Med det kapacitetsutnyttjande som är möjligt skulle således tillväxten räcka till. Men skogsägarna föredrar att låta bli att avverka skog, trots att de -för sill virke får ut dubbelt så mycket pengar som i USA och Canada. Skogsägarna klarar sig bra, i varje fall ännu så länge. Att mängder av industriarbetare kommer i kläm som en följd härav struntar man helt enkelt i.

Hur har man dä agerat från skogsägarnas sida? Jo. som jag redan har sagt fär skogsägarna ut priser som ligger dubbelt så högt som i USA och Canada. Regeringen har sett till att skogsägarna själva får ta hem pengarna i stället för alt omsätta dem i strukturomvandling, förnyelse av industrikapaciteten osv. När sedan problem uppstår skyndar genast skogsägarna till regeringen och säger att de befinner sig i ett krisläge och alt de själva inte kan klara av problemen. Nils Åsling går dä in och betalar ut 500 milj. kr. till skogsägarna, och så rullar del hela vidare utan att man från regeringens sida ställer några krav pä motåtgärder-det gäller exempelvis krav på leveranser av virke, krav på inflytande i vad gäller utvecklingen. Men så här kan det naturligtvis inle fä fortgå. I varje fall har staten till 40 % ansvaret för vad som händer i Södra Skogsägarna.

Nu står man alltså inför omfattande industrinedläggningar. Enligt tidningsuppgifter har industriministern sagt all det inte finns någon anledning för staten att gå in och ta något som helst ansvar utan att styrelserna själva får klara av det. Industriministern vill inte ens säga om uppgifterna är riktiga eller inte. Han påstår också all processen sker under socialt acceptabla former. Jag vill här ännu en gång hänvisa till att staten har ett ansvar, och jag ifrågasätter om, som det har beskrivits, processen sker under socialt acceptabla former. Nu hänvisar regeringen till den utredning om skogsbeskaltningen som har företagits. Det är naturligtvis bra med en sådan utredning, för här finns del en hel del att göra. Men någon beredskapslagstiftning av del slag som vi socialdemokrater har föreslagit är tydligen inte aktuell. Jag beklagar det, därför all det är regeringen som har möjlighet alt påverka situationen när det gäller att fä fram råvara. Det är endast regeringen som här kan vidta erforderliga åtgärder. Utvecklingen är med andra ord inte socialt acceptabel. Hur skall vi ute i länen kunna åtgärda

detta? Såvitt jag kan förstå har vi inga som helst möjligheter att göra del. Det finns tillräckligt med råvara föratt tillförsäkra skogsindustrin ett jämnt flöde, vilket innebär all denna kan täcka sitt behov.

De skattelättnader pä 600 milj. kr. som den borgerliga regeringen i fjol medverkade till var helt omotiverade och fick motsatt effekt: Skogsägarna behöver inle fälla skog. De klarar sig ändå. Följden blir alltså, som jag tidigare har sagt, att tusentals människor inom skogsnäringen drabbas. De sitter lästa med sina egnahem på orter där det är mycket svårt att försälja fastigheterna och där det är svårt att få utkomst på annat sätt. Man är helt beroende av skogen och skogsägarna. Och det är som sagt var regeringen som har ansvaret för att detta flöde kommer och att det verkligen utvecklas på det sätt som skogsindustrin önskar.

Det är också enligt min uppfattning regeringen som har ansvaret att se att det händer någonting på vidareförädlingssidan. Framför allt är det de privata skogsägarna som måste öka sin avverkning. Om jag tittar på Kalmar län så framgår det att en normal avverkningskapacitet på arealen ligger på 1,25 % med 80-årigl omlopp. Domänverket och bolagen klarar detta bra, men de privata skogsägarna ligger på endast en halv procent av den möjliga avverkningen, dvs. man avverkar två femtedelar av det man skulle kunna avverka. Det är helt otillständigt att det skall få fortsätta på detta sätt, och regeringen måste gå in här och påverka.

Jag har i min interpellation också pekat på sysselsättningsläget i Kalmar län, att det inger stor oro, speciellt när det gäller industrisysselsättningen. De låga industriinvesteringarna under lång tid, som jag nämnt förut, gör att det nu börjar ge utslag. Vi kommer inte ifrån det, och staten har medverkat till detta. Där skulle jag inom parentes vilja ställa en fråga till industriministern: När kommer den utlovade kompensationen för nedläggningen av F 12? Del rör sig om 400-500 människor som drabbas av den nedläggning som nu pågår, och det är alltså bråttom.

Det är med andra ord ni i regeringen som har bollen, och vi förväntar oss att ni skall göra någonting åt detta.

I Kalmar län finns det f. n. 4 000 människor som vill ha jobb. Det är ungefär 2 000 människor som är färdiga för omedelbar placering. Resten är i beredskapsarbeten eller utbildning. Det är ytterligare 1 000 människor för vilka sysselsättningen i dag diskuteras, bl. a. i Emsfors, inom Södra Skogsägarna, inom Västerviks pappersbruk osv.

Vi har också glasbruken, som jag hoppas att industriministern inte har glömt, även om man skulle kunna tro det. Vi hade en diskussion för drygt ett halvår eller ett år sedan angående Björkshult och den långsiktiga planeringen för glasbruken. Detta avvisade då industriministern som helt onödigt. Detta var en strukturomvandling som skulle ske av sig själv.

Men vad gör regeringen nu för dessa människor? Jag har i dag fått uppgifter om att ett stort antal av dessa människor fortfarande är arbetslösa. Regeringen har såvitt jag vet icke vidtagit några åtgärder för alt hjälpa dessa människor, trots att man så ivrigt gick ut och talade om den grå zonen för Högsbykommun, som det var fråga om. Trots riksdagsbeslutet om en samlad

11  Riksdagens protokoll 1979/80:54-55

Nr 55

Måndagen den 17 december 1979

Om sysselsättningen i Kalmar län

161

Nr 55                      utvecklingsplan som vi så småningom fick till stånd har planen ännu inle

Måndagen den       kommit, fast det var så länge sedan vi diskuiertide frågan och där vi skulle

17 december 1979    ''' '''" P' 1978/79 års nivå med sysselsättningen.

_____________       Trots detta tillåter regeringen att Flygsfors också liiggs ner utan att man

Om sysselsättning- ingriper. Jag förmodar att industriministern säger som htitr sade nyss. en i Kalmar län nämligen att det är orimligt att gå in eftersom det är styrelserna som skall besluta om dessa frågor. Del år helt enkelt det som industriministern gömmer sig bakom. Men har regeringen glömt det riksdagsbeslut som logs angående glasindustrin, eller vad är det fråga om egentligen? Vad gör regeringen för glasbruksarbetarna i Flygsfors?

Utöver del kan jag säga all vi i dag har sett att det är inle mindre än sju företag i Hullsfreds kommun som har gäll i konkurs på mindre än ett år. Vad gör regeringen förde anställda där? Jo, industriministern hänvisar i svaret på min interpellation till att tyngdpunkten i arbetet med alt ordna sysselsättning bygger pä initiativ från företagen i länet. Men det är de förettigen sonr ramlar. Hur skall de kunna klara sysselsättningen? Hirr skall kommimerna klarti sysselsättningen? Hur skall länsorganen klara sysselsättningen? Det är ju dem industriministern hänvisar till. Det går inle all krypa btikom dem hur länge som helst.

Här är del väl initiativ för alt klara vidareutveckling osv. som måste till, och det är angeläget att få ett besked otn hur regeringen tmtilyserar situationen. Det räcker inte med bara de arbelsmarkntrdspolitiska åtgärderna, som industriministern har hänvisat till. I det här sarnmtrnhanget går del alltså inte trtt krypa bakom arbetsrntirknadsminisiern och företagens styrelser, ultin här måste till åtgärder från regeringen. Industriministern måste ta tag i frågorna.

Massainduslrins problem har diskutertits har hela eftermiddagen, så jag skall inte sägtr så myckel om dem. Man hänvisar till virkesbrist i vissa fall, och det har ju talats om förut att som det ligger till nu är del virkesbrist, del är alldeles riktigt. Men om avverkningen sköttes som den skulle, så skulle det inte behöva vara del.

Virkesbristen gäller emellertid inte för vare sig Emsfors, Fridtifors eller

pappersbruket i Västervik. 1  Emsfors vidareförädlar man massa, och i

Fridafors och Västervik återvinner man pappersavfall. I båda fallen rör det

sig alltså om en lovvärd och nödvändig vidareförädling, som vi måste satsa på

. i framtiden.

Skall man nu låta den här verksamheten bara ramla ner, bara gå tillbakti? Industriministern säger att del inte går att göra någonting, utan företagen skall sköta del här själva. Skall de göra det, då är del inget tvivel om att det kommer alt bli nedläggningar.

När del gäller Emsfors har det visats här att nedläggningen sker på mycket
egendomliga bevekelsegrunder. Industriministern har, sorn sagt, ett ansvar
som densom står för delägandet i del hiir sammanhanget. Borde vi inte ta
vara på möjligheten att vidareförädla och vidareutveckla för att den viigen få
sysselsättning? Hur skall man annars bära sig åt?
162                            Södra  Skogsägarna  hade   elt  förslag  som  gick   ut  på   all   bygga  ett

pappersbruk i anslutning till massabruket. För en stund sedan sade Nils Åsling att han tänkte ta kontakt med Södra Skogsägarna, och jag skulle vilja råda honom alt dels se vad det går att göra av de idéer man hade om att vidareförädla sin massa, dels se till, som här har sagts, att åtminstone få en fungerande ordförande i styrelsen, som nu skall sköta om problemen.

Det måste vara angeläget att bevara och vidareutveckla. Den återvinning som görs på pappersbruket i Västervik tycker jag är utomordentligt viktig.

1 Kalmar län har 2 000 industrijobb kommit bort pä två år. 4 000 människor är i stort sett färdiga för omedelbar placering. För ytterligare I 000 människor i Kalmar län diskuterar man nedläggning, och kanske det blir fler ändå. Vad vill industriministern göra åt delta?

Industriministern har i varje fall i dag avsvurit sig allt ansvar för den här utvecklingen. Det är styrelserna, det är förelagen, det är kommunerna, det är länsorganen som skall klara allt. Men tala då orn för oss hur de skall göra det! Vilka resurser har de för detta? Det räcker inle längre rned att hänvisa till dessa organ, utan här måste till arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Jag är väl i likhet med andra litet förvånad, för nu hänvisar regeringen till att sysselsättningsläget i landet har förbättrats. Ja, det är att ha små anspråk måste jagsäga, rned tanke på den lilla ökning som har skett. Man hänvisar till att man skall utnyttja möjligheterna till yrkesmässig rörlighet, som det heter så fint i svaret. Vad är det? Jo, ingenting annat än den flyttlasspolitik sorn Rune Gustavsson sade att centern fördömde. Men nu sitter en centerpartisfisk industriminister och rekommenderar att en flyttning skall ske, även om det som sagt så fint heter att det är fråga om yrkesmässig rörlighet.

Industriministern representerar det parti som för några månader sedan gick ut och talade om att man skulle skapa 400 000 nya jobb, varav 270 000 inom industrin. Då uppfattade vi det såsom ett löfte. Senare sades det att det var en målsättning. Jag skulle vilja fråga; Vilken målsättning har ni inom centern och vilken målsättning har industriministern i detta avseende? Det går inte att bara justera befolkningstalen, utan det måste också göras någonting ute i länen om ni skall bli trodda.

Nr 55

Måndagen den 17 december 1979

Om sysselsättningen i Kalmar län

ARNE ANDERSSON i Gamleby (s):

Fru talman! Här har under eftermiddagen i allt väsentligt diskuterats frågor som berör verksamheten inom skogsniiringen. Det är då en enhet sorn över huvud taget inte har berörts på annat sätt än i Bernt Nilssons interpellation, nämligen Westerviks Pappersbruk, som ägs av PLM-koncernen. Egentligen är jag väl förvånad överdel mycket ringa intresse som övriga politiker från de borgerliga partierna har visat denna nedläggning, som nu är aviserad av PLM-koncernen.

Väslerviksområdet är mycket hårt drabbat av industrinedläggningar under senare år. Jag tänker på AB Järnförädling, Blankaholnis såg och Fisksätra varv, för att bara nämna några av de större nedläggningarna inom Västerviks kommun. Under åren 1977 och 1978 försvann i Västerviks kommun 700 sysselsättningstillfällen inom tillverkningsindustrin.

163

Nr 55

Måndagen den 17 december 1979

Om sysselsättningen i Kalmar län

164

Det händer att industriledare säger att det nu är lämpligt att lägga ned, eftersom det finns ersättningsjobb. Det är en sanning med myckel stor modifikation, när man anför sådana motiv för nedläggningar. Dylika redovisningar har skett från PLM-koncernens ledning. Sätter man det stora antalet minskade sysselsättningstillfällen inom en relativt liten kommun i relation till befolkningstalet och sysselsättningstalet, är det givetvis mycket markant och en utveckling som inte kan tillåtas fortsätta.

När det gäller Westerviks Pappersbruk kan man inte komma ifrån känslan av att detta nedläggningsbesked är samordnat med beskedet från Södra Skogsägarna. Jag tror inte att det är en slump att det ungefär samma vecka kom besked om att även PLM-koncernen skulle lägga ned verksamheten här. Samtidigt kan man konstatera att Westerviks Pappersbruk genom trren har givit mycket förnämliga vinstresultat. Förutvarande ägaren överlät sina andelar till PLM-koncernen och är, föreställer jag mig, ytterst välbeställd i sin nuvarande situation.

Så fort det börjar gå litet back och man inte får full täckning för allt i olika sammanhang utan man något år konstaterar att vinsten är för liten, kommer emellertid omedelbart kravet på att nedläggning skall ske.

De anställda vid Westerviks Pappersbruk har tagit på sig uppgiften att bevisa att möjlighet att fortsätta driften vid pappersbruket finns. Del kan visserligen under en övergångstid behövas statliga insatser för att klara en besvärlig period, men det är redan nu, som jag har uppfattat del och enligt de redovisningar som jag har fått från de anställdas organisationer, klart att pappersbruket pä sikt kan bli lönsamt.

Vi har i Väslerviksområdet exempel på att gemensamma aktiva insatser ger resultat. Jag vill då peka på Eds Cellulosafabriks AB, där de anställda log sig an uppgiften att kräva fortsatt drift vid förelaget. Där gjorde industriministern - det måste jag säga - en förnämlig insats genom att ställa upp. Och jag tror att det var en riktig insats. Skulle förelaget ha klarat problemen på annat sätt, hade det kostal oerhört mycket mer och ett helt samhälle hade tonats bort ur verksamheten. Men jag vill understryka att detta bruk icke hade varit i funktion i dag, om icke de anställda hade tagit sig an uppgiften att kräva fortsatt drift. Det var i allt väsentligt deras insats som möjliggjorde fortsatt drift, och det är fortfarande de anställda som står bakom utvecklingen vid Eds Cellulosafabrik. Jag är medveten om att problemen inte är helt avklarade och att det alltid kommer all finnas en del problem, men där finns också en framtidstro.

Detta borgar för att dessa exempel måste kunna användas även i andra sammanhang, om inte andra lösningar står till buds. Jag tänker då på Westerviks Pappersbruk.

Herr talman! Här har under dagen överbringats inbjudningar till industriministern. Även om jag ifrågasätter lämpligheten i att via denna talarstol överbringa inbjudningar vill jag ändå, eftersom tillvägagängssällel har använts, säga följande: Jag vill på Västerviks kommuns och de anställdas vid Westerviks Pappersbruk vägnar inbjuda industriministern, om han nu

kommer alt röra sig i de södra regionerna, till ett besök i Västervik och en genomgång av problemen vid i första htind pappersbruket.

Under delta anförande övertog talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

SVANTE LUNDKVIST (s):

Herr talman! Under rubriken "Klarar vi skogskrisen" hade tidningen Land hösten 1978 en artikelserie, i vilken bl. a. förekom intervjuer med framstående företrädare för bondekooperation och skogsägarrörelse. I en intervju i nr 37 trv Land, som utkom den 15 september i fjol. gjorde LRF:s ordförande Erik Jonsson följande uttalande:

"Skogsägarna känner, det är jag övertygad om, ansvar bäde för samhället och för de anställda. Normalt svarar skogsexporten för ca 20 procent av våra exportinkomster och är således en grundpelare för vårt välstånd. Vilken regim som än sitter kommer också att vidta åtgärder mot markägarna om inte skogen vårdas rätt och råvaruförsörjningen tryggas."

I Land nr 49. som utkom den 8 december 1978. gjorde Erik Lundh. verkställande direktör i Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, följande uttalande:

"Ingen regering, oavsett politisk färg, kan acceptera alt skogsägarna sitter och hålleri sin råvara och låter industrin slåstill. Om vi inte sköter oss den här säsongen och lar fram det virke sorn behövs till industrin, kan vi räkna med att ingrepp frän samhället kan vara ganska nära förestående."

Vad har då hänt sedan dessa uttalanden gjordes? Staten har gått in med miljardbelopp för att rädda skogsägarföretagen från konkurs. Vi har haft en god konjunktur för skogsindustrin sorn skulle ha gjort det möjligt att rekonstruera skogsindustriföretagen under gynnsamma förhållanden. Värdefulla arbetstillfällen skulle ha kunnat tryggas. Positiva samhällsekonomiska effekter skulle ha kunnat uppnås.

I stället varslas nu om betydande nedläggningar av skogsindustriföretag. Bristen pä råvara är akut för ett stort antal sågverksföretag. Sverige har under den goda skogskonjunkturen förlorat värdefulla marknadsandelar på grund av för låg avverkning.

De privata skogsägarna som kollekfiv har sålunda icke tagit det ansvar för råvaruförsörjningen som både LRF:s ordförande och verkställande direktören i Sveriges skogsägareföreningars riksförbund ansåg vara den givna förutsättningen för att inte samhället skulle tvingas ingripa. Många enskilda skogsägare sköter sin skog bra och avverkar i rimlig omfattning. Men tillräckligt många sviker sin uppgift, så att totalresultatet blir så dåligt som avverkningssiffrorna för privatskogsbruket visar.

Under avverkningssäsongerna 1977-1978 och 1978-1979 var hyggesanmälningarna inom privatskogsbruket bara hälften av vad de borde vara i ett skogsbruk med jämn och uthållig avkastning. Hur skulle det ha sett ut, om man i den andra hälften av vårt skogsbruk skött sig lika illa?

Vi har från socialdemokratins sida upprepade gånger i motioner och på

Nr 55

Måndagen den 17 december 1979

Om sysselsättningen i Kalmar län

165

Nr 55                     annat  sätt  pekat  pä  skogsindustrins  allvarliga  råvaruproblem.   Vi   har

Måndagen den       föreslagit stimulansåtgärder i god tid för att de skulle kunna göra effekt när

17 december 1979    '' gäller den akuta virkesbrisien. Vi har, när dessa åtgärder fördröjdes av

_____________    folkpartiregeringen och den akuta råvarubristen skärptes, krävt att regering-

Oin sysselsättning-     skulle vidta åtgärder för att kunna ålägga försumliga skogsägttre att en i Kalmar län        avverka. Men våra förslag har gång på gång avvisats av den borgerliga riksdagsmajoriteten.

Jag vet att de skogsägare som sköter sin skog inte längre vill klä skott förde försumliga. De inser att ett ingripande frän regeringen är nödvändigt. De förstår att folk inte skall behöva kastas ut i arbetslöshet för till vissa skogsägare tiv privatekonomiska skäl inle tar sill ansvttr för vår råvaruförsörjning.

Men industriministern tänker inte ingripa, trots att han i sill svtir på Bernt Nilssons interpellation konstaterar att avverkningarna de senaste åren legal klart under den årliga skogstillväxten. Industriministern talar om en kommitté som tillkallats för att se vad man på längre sikt kan göra för att stimulera till ett ökat utbud. Han hintar om all en uppgång i virkespriserna kanske kommer att bidra till ett ökat utbud.

Förstår inte industriministern att sådant tal är en indirekt stimulans till försumliga skogsägare att fördröja avverkningarna ytterligare i en spekulation orn ännu bättre priser?

Vet inte industriministern att virkespriserna redan är en akilleshäl för svensk skogsindustri?

Förstår inte industriministern att det brinner i knutarna? Socialdemokratin delar den inställning som bäde LRF:s ordförande Erik Jonsson och Sveriges skogsägareföreningars riksförbunds direktör Erik Lundh gav uttryck för i fjol, att ingen regering, oavsett politisk färg, kan acceptera att vissa skogsägare sitter och håller i sin råvara och låter industrier stå stilla och människor bli arbetslösa.

Av vilken anledning vägrar industriministern och regeringen att vidta åtgärder som skulle göra del möjligt all ålägga försumliga skogsägare att la sitt ansvar? Lönlagarna inom skogsindustrin, de kommuner som kommer att drabbas av nedläggningar och friställningar och de skogsägare sorn tar sitt ansvarar angelägna att fä elt svar från industriministern på den pirnkten. Jag begär alt få det svaret här och nu.

166

Industriministern NILS ÅSLING;

Herr talman! Jag fick en läng rad frågor från Bernt Nilsson. Dessutom fick jag en lång rad omdömen om situationen i Kalmar län. Jag tycker att Bernt Nilsson är väl pessimistisk. Visst finnsdet problem-säg det län i vårt avlånga land som inte har problem! Men jag tror alt vi tillsammans måste försöka hitta konstruktiva lösningar, och inle bara se allt i ett nattsvart mörker. Även i Kalmar län finns dock ljuspunkter, och det bör vi notera.

Låt mig emellertid beröra några av de kommentarer sonr rör mera problemfyllda frågor.

Glasbruket i Björkshult har Bernt Nilsson och jtrg diskuterat tidigare. Det

är tydligen så att jag varje gång måste upprepa att del tyvärr inte fanns något realistiskt alternativ i Björkshult. Del var anledningen till att regeringen den gången inte kunde gtt in med en satsning. Den utredning som industriverket gör beträffande glttsinduslrin kommer i vår, och den bör då utgöra underlag för närmare överlägganden otn hur gitisindustrins strukturförändringar skall fortgå.

En positiv sak noterar jag dock, nämligen all Bernt Nilsson nu har uppläckt att del finns något som heter företag, att del är företagen som svarar för sysselsättningen och att man därför måste skapa positiva förutsättningar för företagen, i synnerhet för de tnindre företagen. Jag tackar för detta erkännttnde, och vi skall hoppas att Bernt Nilsson när vi kommer med våra förslag för alt förbättra för nyetablering av företag ger oss sitt stöd i vårt arbete.

Men Bernt Nilsson frågar hur länsorganisationen nu skall klara detta arbete. Min motfrågti är: Vem skall bättre kunna föreslå åtgärder, lägga fram de konstruktiva förslagen, vilka rimligen bör vara de som statsmakten har all värdera för den prioritering och den fördelning av resurser sorn är den centrala statsmaktens uppgift? Men vi får då inle låta oss förlarntis av en nattsvart pessimism utan måste la vara på de positiva utvecklingsmöjligheter som finns i alla län.

När Bernt Njlsson talar om att länsplanering bara är att justera planeringstalen och att man helst inte skulle vilja ha någon länsplanering, vill jag bara som exempel nämna vad som sker i Kalmar län. Pä grundval av länsplaneringens förslag håller man nu på med ett projekt rörande den manuella glasindustrins långsiktiga utveckling. Beträffande sågverksindustrin i Kalmar län kan nämnas ett projekt som bedrivs i samarbete med utvecklingsfonden och skogsvärdsstyrelsen i länet. I ett annat projekt tar rnan upp utbildning och arbete och behandlar problem med matchningen mellan utbildningsinriktning och efterfrågan på arbetskraft i länet. Man håller på rned ett näringspolitiskt progr'am i Kalmar län som bedrivs i samarbete rned utvecklingsfonden, länsarbetsnämnden och parterna på arbetsmarknaden. Man håller på med ett projekt om arbetsmarknadspolitikens inriktning i Kalmar län, ett projekt som bedrivs av länstrrbetsnämnden i samarbete med länsstyrelsen. Det är i allt fem projekt som jag här nämner, sorn är finansierade nv del speciella länsplaneringsanslag om 750 000 kr. som regeringen har tilldelat länsstyrelsen i Kalmar län för att den skall ha ett bra underlag i sina fortsatta dialoger med regeringen och med statsmaklen.

Jag noterar med tillfredsställelse att Arne Andersson i Gamleby tycker att Eds Cellulosafabrik fungerar bra. Det är inte problemfritt, men anledningen till tttl vi från regeringens sida satsat på Eds Cellulosafabriks AB var just de anställdas engagemang, som också innefattar att rnan gick in och tog en del av det ekonomiska ansvaret bakom företaget.

Till Svante Lundkvist vill jag säga att jag delar hans uppfattning att skogsägande måste vara förknippat med ett ansvar att också ha en kontinuerlig produktion. Det råder inget som helst tvivel orn detta. Men frågan om hur man ingriper kan diskuteras. Nu har vi tillsall den här

Nr 55

Måndagen den 17 december 1979

Om sysselsättning en i Kalmar län

167

Nr 55                      utredningen som skall se över hela'problemet, och jag tror alt man måste

Måndagen den       avvakta utredningen innan rnan vidtar mera rigorösa åtgärder. Vi har dock

17 december 1979     skogsvårdslag som bör efterlevas, och del finns anledning att skogsvårds-

_____________    styrelserna också ser till att den efterlevs i tillämplig omfattning.

Om sysselsättning en i Kalmar län

Det är riktigt att detta är en akilleshäl, men innebär detta alt Svante Lundkvist är beredd att ta avstånd från de starkt växande rotpostförsäljning-ar som nu går fram ,som en löpeld över landet och som spolierar möjligheterna att bygga upp en organiserad kontinuerlig virkesförsörjning till skogsindustrin? Det här är nämligen ett mera komplicerat problem än vad Svante Lundkvist vill göra gällande, och del kanske inte är ett så avgränsat skogsägarproblem som Svante Lundkvist säger. Trots allt är det nog också ett löntagarproblem.

Jag kunde häromveckan i kammaren redovisa exempel från en utredning i Västernorrlands län, som visat att avverkningsbenägenheten är lägst hos skogsägare som är verksamma i andra yrken och som därför inte är direkt beroende av intäkterna från sitt skogsbruk, medan på fastigheten boende aktiva skogsägare har den högsta leveranstroheten. Jag vill inte påstå att utredningen från Västernorrlands län gäller hela landet, men den kan vara ett memento: här gäller ett gemensamt ansvar. Det vore också angeläget att de fackliga rörelserna, oavsett om de tillhör producentkooperationen eller fackföreningsrörelsen, samverkar om att genom information förklara för skogsägare att alla har gemensamt ansvar för att säkra industrins råvaruförsörjning.

168

BERNT NILSSON (s);

Herr talman! Industriministern säger all det finns ljuspunkter i varje län och alt sådana finns också i Kalmar. Del gör del måhända, fast det är långt mellan dem, måste jag tillstå.

De ljuspunkter det skulle kunna gälla är väl de fem utredningar som industriministern tar upp, om de nu kommer alt resultera i någonting - det återstår ju alt se.

Beträffande glasbruken, om vi tar dem, säger industriministern nu som förra gången att det inle fanns några realistiska alternativ. Men det gjordes en samhällsekonomisk studie som visade att det skulle ha varit lönsamt för staten att gä in och ta hand om det här glasbruket och driva del vidare. Fortfarande går ungefär hälften av dessa glasbruksarbetare arbetslösa. Vad har Nils Åsling som industriminister gjort för att hjälpa dem? De som nu gått arbetslösa där uppe sä länge har minsann inte sett några ljuspunkter. Och vad gör ni för Flygsfors glasbruk? Trots att riksdagen fattat ett beslut om att glasindustrin skall bibehållas på 1978/79 års nivå tillåts de privata styrelserna och företagen att lägga ned. Hur skall man återställa del sedan? Eller är det så att industriministern helt nonchalerar det beslut som riksdagen fattal?

Sedan vet jag inte om det var jag som sade alt företagen skulle skapa sysselsättning. Det är ju sä i det här landet att företagen själva säger att de skall göra det, och det säger också industriministern. Men när de nu inte gör det - vad gör vi dä för någonting? Vad gör industriministern om de privata

företagen, som nu i Kalrnttr liin, inte skapar de jobb som behövs? Här går     '''

4 000 människor arbetslösa  som skulle  kunna ta  ett jobb  i  dag.  Och     Måndagen den

diskussionerna gäller ytterligtire 1 000 människor.                       17 december 1979

De privata företagen skapar alltså inte de jobb som behövs. Då måste det     -----

Om sysselsättningen i Kalmar län

väl vidtas andra åtgärder? Det är klttrt tttl man kan dra i gång beredskapsarbeten och annat här, och det är viil en övergångsåtgärd som får vidtas. Men mera långsiktigt då? Skall inte regeringen försöka påverka företagen att vidareförädla och att forska kring sina produkter för titt få fram bättre stiker som går att sälja ute? Ett exempel iir vad man tagit lYarn i Emsfors, sorn jag tycker pekar pä en vidareutveckling av stor betydelse.

De utredningar som nu görs är i och för sig bra - de fem utredningar som industriministern talarom. Men det är ju inte nog. Del kommer all la långtid inntin del händer någonting på det här området. Och ute i länen har varken företagen, kommunerna eller länsorgtinen några möjligheteralt påverka och få den utveckling som industriministern taltrr om och hänvisar till i svaret till mig.

Nej, det är väl i stället så att industriministern och den sittande regeringen arbetar för att få fram en arbetsgivtirens marknad. Det skall alltid finnas ett tintal människor som är arbetslösa och som helt enkelt tvingas att gå ut pä arbetsgivarens villkor. Jag ktin inle fatta det hela på annat sätt, i synnerhet som vi har haft exempel på detta. Den borgerligti regeringen satsar med industriminister Åsling i spetsen 500 milj. kr. i Södra Skogsägarna, och sä uraktlåter man att över huvud taget sliilla några krav i del sammanhanget, att försöka påverka företagel. Man vill inle la ansvar för de 40 % sorn rnan har. Man ser inte till att få garantier från skogsägarna för att de skall ttvverka, för trtt det skall finnas råvara osv. Det är upprörande all del skall vara på det sättet. I Kalmar län ägs 76 % av skogen av privata skogsägare. De avverktir i dag två femtedelar av vad som är möjligt att avverkti. Men industriministern sitter bara med armarna i kors och säger att detta får företagen klara sjiilva, det kan inte vi påverka; vi skall möjligen tillsätta en utredning som får titta på det här.

Men så kan del ju inte få fortsätta. Regeringen och industriministern måste göra något på detta område för all skapa sysselsättning. Jag har här förut pekat på att vi i Kalmar län har en industriinvestering som ligger långt under genomsnillet för riket, vilket kommer att skapa problem. Eftersom del har varit så under lång tid börjar effekterna så småningom all visa sig på olika områden, och förmodligen kommer de att bli ännu mer märkbara längre fram. Därför måste regeringen ingripa.

SVANTE LUNDKVIST (s):

Herr talman! Beträffande rotpostförsäljningarna säger jag bara generellt att vi måste få en annan ordning pä virkesförsörjningen än den vi har i dag. Jag skiljer inte på olika skogsägarkalegorier med hänsyn till om vederbörande är skogsbrukiire enbart eller skogs- och jordbrukare eller löntagare som äger skog. Jag skiljer i stället på skogsägare som sköter sin skog, som avverkari rimlig omfattning, och skogsägare som inte skötersin skog och inte

169

Nr 55                      avverkar i rimlig omfattning.

Måndagen den          Utgångspunkten för mig iir all vi inte kan ha en situtitioir som innebiir alt

17 december 1979    '" 'intal skogsägare av privalekonorniska skäl avslår från all avverka och

_____________    därmed får möjligheter att i ett bekyrnnrersarni liige prtikiiski tagel ta

Om sysselsättning-    struptag på svensk skogsindustri. Delta insåg tydligen LRF:s ordförande, del
en i Kalmar län       inser den verkställande direktören i Sveriges Skogsiigtireföreningars riksför-

bund. Min fragil iir: Inser industriministern delta också? I så fiill behöver vi inga långa utredningar.

Vi kriivde redan i fjol att vi skulle få en beredsktipslagsliflning. Då sttde mtin bara från borgerligt håll: Ja, men vi ktin inte användti tvång i det här sammanhtinget. Vi kräver fortfiirande att del skall vara möjligt att åliigga skogsägare som inte sköter sig i dessti avseenden att se till att vi kan kitira vår råvaruförsörjning. Det iir orimligt alt vi skall hamnti i det liige som vi nu upplever.

Jag vill alltså hti ett bestämt besked från industriministern. Är industriministern beredd att se till all vi så snart som möjligt får en beredskapslagstifl-ningsom, med tanke på den situation vi ändå kommer tttl ha framöver när det gäller råvarutillgången, redan genom sin tillkomst kanske ktin rnedverkti till att uppmuntra skogsägare som icke sköter sig att göra det bättre iin i dag? Otn det skulle vara så att industriministern inle har fanltisi nog för all åstadkomma en sådan lagstiftning, kan jag beriitta för honom att den socialdemokratiska skogspolitiska gruppen så sent som i dag htrr diskuterat färdigt elt förslag till riktlinjer för hur man sktrll lägga upp en lagstiftning som ger dessa ålägganden. Så fort protokollet är justerat skall vi med varm hand överlärnntt detta förslag till industriministern.

Men min fråga är: Kan vi vara överens onr att det är angeliiget och nödvändigt att vi inte försätter oss i ett liige som innebiir all elt tintal skogsägare på det här siillel nv privatekoirorniska skäl kan ta struptag på svensk skogsindustri?

Induslriminislern NILS ÅSLING:

Herr talman! Bernt Nilsson förvånar mig med att säga att han inte vet om de fem utredningar, för vilkas genomförande sorn regeringen tinslagit medel till länsmyndigheterna i Ktilmar liin, ger någonting, 1 rimlighetens namn måste det väl ändå vara så, om staten anvisar medel till länsmyndigheterna för all de skall analysera sitiitilionen och komma med förslag till åtgärder, till de åtminstone kan prestera något förslag, som sedan kan bilda underlag för en diskussion om resurstilldelning. Men har man den defailistiska insliill-ningen till länens möjligheter all veta var skon klämmer som Bernt Nilsson har, hur skall man då kunna göra någonting vettigt?

Jag blir allvarligt upprörd när jag lyssnar pä Bernt Nilsson, som påstår trtt
den här regeringen skulle sträva efter någon sorls arbetsgivarens marknad för
att uppriitlhålla arbetslöshet. Del iir ju skrämnrtinde! Jag vill säga att det iir
närmast oförskämt, med tanke på vad som står i regeringsdekltirtitionen och
med tanke på våra allmänna ambitioner för sysselsättningen. Både den här
170                         regeringen och den förra trepartiregeringen har i det tivseendet haft minst

samma ambitioner som den tidigare socialdemokratiska regeringen. Jag ber     Nr 55

därför Bernt Nilsson all ta tillbaka del yttrandet.  Del var inle särskilt     Måndagen den

17 december 1979

Om sysselsättningen i Kalmar län

välfunnet.

Får jag sedan säga till Svante Lundkvist alt det är intressant att han inle vill ta upp frågan om fördelningen mellan leverttnsvirke och rotposter. I varje fall de som arbetar i branschen vet till rotpostförsäljningarna är avgörande för prisnivån till industrin, därför all rotpostförsäljningarna trissar upp priserna till orimliga höjder. De vet också att rotpostérna är grundskottet mot en organiserad kontinuerlig virkesförsörjning. Ta nu från socialdemokratiskt håll för en gängs skull ställning också till den här centrala frågan, så skall jtig på min sida vitsorda att jag delar Svante Lundkvists uppfattning. Om det sedan också är så, att flera personer i brtinschen har stimma uppfattning, förändrar ju inte del saken - all del är angeläget all åtgärder vidttis för att trygga skogsinduslriirs virkesförsörjning.

Men vi skall ha klart för oss att den beredskapslagstiftning som har diskuterats i realiteten redan finns i vår skogsvårdslag. Jag förutsätter all skogsvärdsslyrelserna ser till alt skogsvårdslagen efterlevs. Den föreskriver faktiskt en kontinuerlig virkesproduktion och att skogen skall skötas så att dess tillväxt främjas.

Svante Lundkvist vill inle skilja mellan skogsägare av olika kategorier. Det är bra. Det är vi också överens om. Jag vill inte heller ha någon annan fördelning i kategorier än mellan skogsägttre som sköter sin skog ansvarsfullt och skogsägare som inte gör det. Jag bara noterar att den gamla kritiken från socialdemokratin, som tidigare haft udden riktad mot visst håll, nu inte längre har något underlag. Det är bra orn vi har kommit dithän att det i hög grad är fråga orn ett aktivt ägande, gärna förenal med boende på fastigheten, vilket ju är den bästa garantin för aktivt ägande. Lät oss komma ihåg det även när vi diskuterar markpoliliken i framtiden!

BERNT NILSSON (s):

Herr talman! Det är riktigt som industriministern sade, att jag inte trodde att de här fem utredningarna skulle ge något resultat. Vad är det här för någonting egentligen? Det är i stort sett ingenting annat än vad vi hållit på med i länsplaneringen. Vi har kanske inte gått så djupt in på de olika branscherna som det nu blir fråga om. Men i länsplaneringen har vi tagit upp problemen med glasbruken, och vi har föreslagit åtgärder. På område efter område har vi i länsplaneringen talat om hur del ligger till. Vi har framhållit att industriinvesteringarna är katastrofalt låga i Kalmar län, att situationen pä olika områden är dålig, osv. Men regeringen har ju inte vidtagit några av de åtgärder vi föreslagit, uttin man har bara noterai all det är på det här sättet. Den i stort sett enda åtgärden man vidtagit är alt man justerat befolkningstalet nedåt med 10 000 människor. Skall man driva länsplanering och planering över huvud laget pä del sättet, då kan man lika gärna ha en dattimaskin som sköter det hela.

När man ser hur utvecklingen har varit, börjar man fundera pä om del iir så att den sittande regeringen vill ha den arbetsgivarnas marknad som jag talade

171

Nr 55

Måndagen den 17 december 1979

Om sysselsättningen i Kalmar län

om. Man får ju den uppfattningen när man ser att det inte vidtas några åtgärder.

När jag begär alt regeringen skall ge exempel på åtgärder för att klara dessa problem, hänvisar industriministern till att det är förelagen i länet sorn skall klara problemen - företagen som slår och faller som käglor, som jag sagt i min interpellation. Vidare är det enligt industriministern kommunerna och länsorganen sorn skall klara problemen. Kommunerna har inle pengar för delta ändamål, och det har i dag inle heller länsorganen. Det är endast industriministern och regeringen sorn kan klara problemen. Jag står för vad jag har sagt till dess att industriministern kan påvisa någonting annat.

Titta på de insatser som gjorts för exempelvis Björkshult och Flygsfors! Här fattade riksdagen ett beslut om att man skulle bibehålla glastillverkningen på oförändrad nivå, men likväl tillåter industriministern och regeringen att Flygsfors läggs ned. Nu kommer rnan efteråt och skall göra en utredning, vars resultat skall visa hur det hela skall gå till. Man måste fä den uppfattningen att ni vill ha det som arbetsgivarna tycker det skall vara.

Man ser också hur fort del svänger. Som Rune Gustavsson sade gick ni från centern ut och kritiserade flyttlasspolitiken - någon sådan skulle vi inte ha. Men vad är del för besked industriministern har gett till mig i dag? Jo, alt det skall vara en yrkesmässig rörlighet, dvs. att flyttlassen skall rulla. Del är en centerpartistisk industriminister som ger del beskedel.

Dessutom har industriministern sagt alt det hela sker under acceptabla former. Är det verkligen ticceptabelt att skogsägarna, soin tillgodogjort sig 500 milj. kr. och förut kunnat la ut höga virkespriser, struntar i att avverka eller bara avverkar tvä femtedelar av vad man skulle kunna ta ut, medan samtidigt de anställda inom skogsindustrin i Emsfors, i Väslervik och över huvud taget i hela Kronobergs län, som här har sina fastigheter, kommer i kläm pä grund av utvecklingen? Är detta socialt acceptabelt enligt industriministerns uppfattning?

172

SVANTE LUNDKVIST (s);

Herr talman! Vi har sedan länge krävt ett handlingsprogram för skogsnäringen. Inonr ramen fördel handlingsprogram sorn vi redovisat har vi krävt långsiktiga virkesavtal, som leder fram till en balanserad virkesmarknad. Med sådana avtal kan vi komma till rätta nred rotposlerntr. Det är den väg som vi föreslagit att man skall gå. Jag tror alltså inte att det finns några motsättningar när det gäller att komma fram till en sådan ordning. Men del gäller att vi någon gång får delta program knäsatt och får dessa långsiktiga virkesavtal.

Den kritik vi har framfört har aldrig riktats rnot skogsägarna som kollektiv. Den har riktat sig mot de skogsägare som icke skött sin skog och som icke har avverkat i rimlig omfattning. Därför förmodar jag att vi kan vara överens om kritiken.

Det går inle, herr industriminister, att klara de här problemen genom att hänvisa till vanhävdslagen. Sä långt skall det inte behöva gå inom svenskt skogsbruk att vi, för att få fram den virkesråvara vi behöver, måste börja

tillämpa vanhävdslagen. Vad vi behöver i denna situation, rned de utsikter vi har framför oss, där vi kommer att vara korta på virkesråvara, är en beredskapslagsliftning sorn gör det möjligt för samhället att ingripa, när en situation liknande den nuvarande uppstår.

Vi krävde alt en beredskapslagstiftning skulle sällas i kraft redan i fjol. Vi begärde en sådan här lagstiftning då - vi fick ingen.

Vi började med stimulansåtgärder, men dessa fördröjde den tidigare folkpartiregeringen, så att de blev i stort sett verkningslösa.

Ovanpå detta sade vi; Nu är det nödvändigt att vi får en beredsktipslag-sliftning. Man har hitintills sagt nej.

Nu vill jag ha ett bestämt besked av industriministern: Är industriministern - mot bakgrund av vad han förklarade att vi borde vara ense om, nämligen att skogsägare icke fär missköta sin skog så att de tar elt struptag på svensk skogsindustri - beredd att se till att vi får en beredskapslagstiftning som gör det möjligt för samhället att agera?

Det är på den punkten jag vill ha ett svar nu.

Nr 55

Måndagen den 17 december 1979

Om sysselsättningen i Kalmar län

Industriministern NILS ASLING:

Herr talman! Bernt Nilsson tolkar mina uttalanden litet efter behag.

Jag har sagt att den yrkesmässiga rörligheten får man vara beredd att främja. Men i begreppet yrkesmässig rörlighet ligger inte geografisk rörlighet. Yrkesmässig rörlighet förutsätter att man på bostadsorten kan hitta alternativ sysselsättning - det må vara i ett annat yrke, det får man acceptera i en strukturomvandling.

Vidare hävdar Bernt Nilsson alt jag har sagt att de strukturförändringar som nu är aktuella inom Södra Skogsägarna sker i socialt acceptabla former. Del är fel. Jag har över huvud Itiget - och jag har betonat detta upprepade gånger- inte velat gå in i en värdering av den struklurplanen, som är föremål för MBL-förhandlingar. Den respekten har jag för MBL och för fackets rätt att förhandla med företagel om genomgripande strukturförändringar. Del skall kunna ske utan omdömen frän statsråd och riksdagsmän.

Bernt Nilsson säger, och det är en intressant information, alt de fem utredningar som nu sker, rned 750 000 kr, i speciella länsplaneringsmedel, är ingenting annat än länsplanering - en länsplanering som man nyss sade alt man både kunde ha och mista eller egentligen inte ville ha. Ja, lack för det. Det innebär väl också att Bernt Nilsson på länsstyrelsens i Kalmar län vägnar avböjer att vara med om nästa fördelning av länsplaneringsmedel. Eftersom medlen kommer till så liten nytta i Kalmar län finns del väl ingen anledning all ta med länet i den fördelningen. Andra län har ju behov av resurser för dessa ändamål.

Till Svante Lundkvist vill jag säga att vi är alltså överens om att skogsägare skall sköta skogen. Man har ett ansvar sorn skogsägare som innebär alt man skall kontinuerligt se till att produktionen har sin gäng. Den kritiken mot försumliga skogsägare är vi överens om.

I vanhävdslagen, i skogsvårdslagen, har samhiillel preciserat sina anspråk i detta avseende, och det finns ingenting som säger alt inte den lagstiftningen i

173

Nr 55        dag i och för sig är tillfredsställande. Orn man skulle behöva tillgripa en

Måndagen den beredskapslagstiftning ar det en åtgärd som bör vidtagas efter det alt

17 december 1979 utredningen har sagt sitt. Man tillsätter inte en utredning för alt sedan

---

föregripa den genom sådana här åtgärder. Det måste ändå vara utredningens

Om sysselsättning- "PPgift '""'■ utifrån den erfarenhet man nu har, föreslå de åtgärder som tinses

en i Kalmar län                                                                                      erforderliga.

BERNT NILSSON (s) replik:

Herr talman! Det var ju intressant att höra all industriministern nu förnekar alt han skulle ha uppgivit att de förändringar som är på gång sker under socialt acceptabla former. Skall jag tolka detta besked så att industriministern anser att förändringarna inle sker under socialt acceptabla former, eller skall jag tolka det så all induslriminislern över huvud taget inte tar ställning i denna fråga utan överlåter åt arbetsgivarna att bestämma? Ni medverkar ju uppenbarligen medvetet till alt det skall bli en sysselsättning på arbetsgivarnas villkor, där arbetarna tvingas att ta de jobb sorn arbetsgivarna erbjuder. Sa länge inte regeringen gör någonting för att få frarrr råvara, när det finns råvara att vidareutveckla, menar jag att ni arbetar på det viset.

Jag har påpekat tidigare att investeringarna varit låga i Kalmar län. Vilket råd vill industriministern ge mig om hur vi skall få ökade industriinvesteringar i länet? Det har inte hjälpt all vi påtalat dessa förhållanden gång på gång. Del händer ingenting. Induslriminislern sitter kanske inne med lösningen.

Vad sedan gäller länsplaneringen är det klart alt den har vissa fördelar, men om den skall tillämpas på det sätt som regeringen tillämpar den, dvs. att man bara skriver ned befolkningstalet, blir den helt meningslös. Da kan man lika gärna ha en datamaskin alt klara av de uppgifterna. Om regeringen däremot noterar de brister sorn finns, försöker vidta åtgärder och ser till att klara av problemen, har naturligtvis länsplaneringen en myckel stor uppgift alt fylla. Men del fordras att regeringen vidtar åtgärder eller talar om hur vi ute i länet skall agera för att få till stånd investeringar och den utveckling som vi vill ha. När inte företagen vill vidta åtgärder, när inte kommunerna rar med alt göra det och när inte länsorganen har möjligheter och resurser till det -hur skall vi då bära oss åt? Den frågan vill jag ha elt svar på av industriministern,

F. ö. ärdet självklart att del måste vara genonr vidareförädling o. d. som vi skall kunna komma vidare med vår industriproduktion. Och där måste också industriministern medverka.

Jag beklagar att jag inle har fått svar på många av de frågor som ställts i debatten. Det är synd, för del hade varit önskvärt alt få svar.

174

SVANTE LUNDKVIST (s) replik:

Herr talman! Jag skulle vilja säga till induslriminislern; Tala med folk på skogsvårdsstyrelserna, så får industriministern besked om att vanhävdslagen inle räcker för dessa syften! Jag tycker att erfarenheterna under det gångna året sedan i fjol höst ger oss tillräcklig anledning att redan nu säga att vi

behöver en beredskapslagsliftning. Får jag fatta induslriminislern så, alt

industriministern inle avvisar en beredskapslagsliftning när det gäller alt     Måndagen den

skydda vitalti sysselsättnings- och regionalpolitiska intressen?    17 december 1979

BERTIL DANIELSSON (m): Om sysselsättning-

Herr talman! För att det inte skall råda någon missuppfattning måste jag en i Kalmar lån deklarera att jag inte i särskilt många avseenden kan dela Bernt Nilssons uppfattning eller instämma i de synpunkter som han fört fram när del giiller Kalmar län. Självfallet anser jag att utvecklingen har varit negaliv för vårt läns vidkommande. Vi har samma befolkningstal nu som för 100 år sedan. Någon ljusning kan inte skönjas inom rimlig tid. Problem finns alltså.

Våra uppfattningar om vad man skall göra åt detta skiljer sig nog ganska radikalt. Jag vill direkt säga att de pengar som anvisats till den särskilda länsplaneringen, 750 000 kr. anser jag vara myckel värdefulla. För att hitta lösningar är det självfallet angelägel alt inventera hela fältet av problem. För min del vill jag understryka att det är angeliiget att de här medlen slår till Kalmar läns förfogande.

Jag tycker alt Bernt Nilssons attityd och inlägg här präglats av kverultins. Han kräver alt staten skall vidta åtgärder, men de förslag man förväntar sig att Bernt Nilsson skall presentera har uteblivit. Det hade varit berikande för debatten om Bernt Nilsson hade presenterat ett antal åtgärdsförslag.

När del gäller en liten detalj kan jag inle undgå au göra en kommentar. Det gäller de höga virkespriserna. Jag tror inle att det ens för Bernt Nilsson är obekant att det är svårt all få ekonomi i massavedsavverkningen. Av den anledningen har elt särskilt stöd utgått. Även om priset är högt. så är kostnaderna också utomordentligt höga.

När del gäller regionalpolitik kan man sjiilvfallet ha skilda målsättningar, dvs. olika uppfattningar om hur man skall satsa och vilka linjer man sktill följa. Jag har satt tre punkter som kan vara vägledande för regionalpolitiken.

För det första är det den nllmännti politik som förs i riket sonr skall liggti i botten och utgöra grunden för utvecklingen i varje region och i varje län. Detta gäller skattepolitiken och över huvud taget näringspolitiken. Del är det grundläggande och tyngst vägande.

För del andra skall och bör statsmakterna skapa förutsättningar för regionernas utveckling. I det här sammanhanget väger åtgärder på kommunikationsområdet mycket tungt. Kommunikationerna är t. ex. inte alltid regionalpolitiskl knutna, men de kan ändå utgöra en god grund för en utveckling i ett län.

För det tredje kan man i särskilda fall behöva satsa mycket pä speciella objekt för all kunna rädda sysselsättningen på någon bruksorl. Men detta skall endast tillämpas när man pä de andra punkterna inte kan uppfylla de krav som ställs.

Herr talman! Kalnrar län behöver positiva instrtser. Del hjälper inte titt man klagaröver att del är dåligt. Man måste sjiilv föreslå sådant som kan leda till en positiv utveckling. Del har från olika håll förts fram förslag om all

Nr 55                      förbättra kommunikationerna: järnvägen skulle kunna byggas ut, flygförbin-

Måndaeen den     ' ''sema förbättras och vägnätet få en högre standard. Jag tror att delta kan

17 december 1979     vara inledningen till en positiv utveckling, sonr i sin tur skulle kunna innebära

_____________    att investerirrgarna kommer av sig själva.

Om sysselsättning-        Herr talmtin! Med detta har jag velat redovisa en annan syn på Kalmar läns
e;i i Kalmar län       utveckling än den sorn hittills har framförts.

BERNT NILSSON (s):

Herr talman! Bertil Danielsson redovisade all vi hade skilda uppfattningar - det visste jag förut. Jag uppfattar det som välgörande att det är på det sättet.

Det är självfallet så att de fem utredningar som nämnts är värdefulla, om regeringen noterar vad som behöver göras. Men vi har ju i länsplaneringen gång på gång, såsom jag påpekade inledningsvis - jag vet inle om Bertil Danielsson var inne då - lagt fram förslag orn hur det hela skall lösas. Del är inte kverulans från min sida, utan jag bara hänvisar till vad vi har tagit fram i länsplaneringarna. Men detta arbete har icke resulterat i någonting.

Bertil Danielsson tycker att virkespriserna är höga och att kostnaderna därmed blir höga. Ja, del är klart. Virkesprisernahår ligger ju dubbelt så högt som i USA och Canada. Vad innebär då detta på lång sikt? Jo, att det naturligtvis kommer att bli svårt för svensk skogsnäring att klara sig i konkurrensen. Jag vill säga att det är vad som nu håller på att ske, om Bertil Danielsson inte har begripit det. Mönsterås bruk, Emsfors bruk, Westerviks Pappersbruk osv. har alla svårigheter på grund av de höga råvarupriserna. Men Bertil Danielsson tycker ändå att det är helt i sin ordning. Han är kanske själv skogsägare.

Om denna utveckling får fortsätta och om vi dessutom struntar i att avverka vår skog kommer de människor som är sysselsatta inom skogsnäringen i kläm, som redan redovisats här. Jag menar alltså att utvecklingen här inte sker i socialt acceptabla former.

BERTIL DANIELSSON (m);

Herr talman! Jag har inte sagt att prisutvecklingen på skogssidan på något sätt kan anses vara riktig. Tvärtom utgör den självfallet ett stort problem. Men vi kan väl inle undgå att notera, att orn vi inte hade fått en borgerlig regering 1976 hade kostnadsläget för den svenska exportindustrin legat 20-25 % högre än vad fallet år just nu. Då hade problemen också varit ännu större när det gäller våra möjligheter all hävda oss på den internationella marknaden. Just i det avseendet är del sä viktigt alt koppla samman olika åtgärder - det gäller näringspolitiska åtgärder, skattepolitiska åtgärder, åtgärder som syftar till att påverka kostnadsläget och åtgärder över huvud taget som syftar till all främja den industri sorn vi alla är betjänta av och som skall göra det möjligt att driva vårt land på det sätt som vi alla är överens om.

176,

Överläggningen var härmed avslutad.

§ 3 Om en skoglig basindustri i Hissmofors, m. m. Nr 55

Måndagen den

Industriministern  NILS  ÅSLING  erhöll  ordet  för att  besvara  Sven     \-j december 1979

Lindbergs (s) den 15 november anmälda interpellation,  1979/80:62, och     ____

anförde; Qm en skoglig

Herr talman! Sven Lindberg har frågat mig dels om regeringen är beredd     basindustri i Hiss-alt la sådana initiativ att frågan om skoglig basindustri till Hissmofors kan     mofors, m. m. utredas i statlig regi, dels otn regeringen år beredd alt ta initiativ till en ramplanering för den framtida strukturomvandlingen inom skogsindustrin där statens och de enskilda skogsägarnas intressen, som gemensamma förelagsägare, tas till vara.

Vad gäller Hissmofors vill jag framhålla att regeringen på flera sätt har sökt medverka till alt skapa ersättningssysselsäilning för att kompensera det bortfall i sysselsättningen som skett genom nedläggning av sulfitfabriken. Hösten 1978 tilldelades länsstyrelsen i Jämtlands län 800 000 kr. för alt bl. a. bekosta utredningar om förutsättningarna för ersättningsindustri. Vidare har regeringen den 1 juli 1979 ställt 2 milj. kr. till länsstyrelsens förfogande för åtgärder i anslutning till länsplaneringen. Av dessa medel har län.sstyrelsen beslutat anslå 700 000 kr. för fortsatta utredningar om förutsättningarna för produktion av termomekanisk massa i Hissmofors. Omfattande utredningar har sålunda initierats rörande råvarubaserad verksamhet, och regeringen har i hög grad medverkat vid finansieringen av dessa. Del finns enligt min mening inle anledning för regeringen all ta över ansvaret för den utredningsverksamhet som pågår på regional nivå.

I den män olika uppslag kan leda fram till konkreta och ekonomiskt realistiska projekt är regeringen beredd att med de regionalpolitiska instrument som står till förfogande underlätta genomförandet.

Från regionalt håll har föreslagils en pilotanläggning för vidar'eförädling av sågade trävaror samt även aktualiserats en stubbflisanläggning.

Vidare pågår f. n. diskussioner mellan Norrlands Skogsiigares Cellulosa AB och industridepartementet om statligt stöd till en investering i företagets sågverk i Hissmofors.

Vad gäller frågan om en ramplanering för den framtida strukturomvandlingen inom skogsindustrin vill jag framhålla följande.

Den svenska skogsindustrin måste även fortsättningsvis genomgå en successiv omstrukturering. En sådan process innebär ofrånkomligt tillväxt inom vissa delar av branschen och för vissa företag och tillbakagång för andra. Detta är helt nödvändigt för all skogsindustrin skall kunna upprätthålla och stärka den internationella konkurrenskraft som är avgörande för branschens långsiktiga överlevnad. Vidare måste skogsindustrins fortsatta utveckling inriktas på ökad vidareförädling medtin de direkt råvarukrävande delarna av branschen inte kan tillåtas expandera totalt sett.

11

Vad gäller de nedläggningar inom skogsindustrin som under senare lid har aktualiserats är det min principiella uppfattning att produktionsenheter som inte kan bedömas som långsiktigt livskraftiga måste tas ur drift. Företagens

12 Riksdagens protokoll 1979/80:54-55

Nr 55                      resurser måste i stallet inriktas på enheter som år lönsamma och utveck-

Måndacen den        lingsbara. Ett sådant synsätt måste vara vägledande även för framliden. Vad

17 december 1979    galler  NCB   och   Södra   Skogsägarna,   där  staten   och  skogsägarna  är

_____________    gemensamma ägare, måste självfallet samma principiella synsätt gälla. Dessa

Om en skoglig        '°' företag har genom riksdagens beslut 1979 anvisats ekonomiska ramar för

basindustri i Hiss-     ' strukturåtgärder som skall leda till en godtagbar lönsamhet.
motors  m  m             Vadgällerdenexpansivadelenistrukturomvandlingen,dvs. utbyggnader,

har regeringen redan nu möjlighet att dels med regionalpolitiska medel, dels inom ramen för 136 a § byggnadslagen påverka skogsindustrins utbyggnad. Sorn jag har framhållit i andra sammanhang kan det emellertid finnas skäl att närmare överväga de framtida formerna för statsmakternas medverkan i denna utvecklingsprocess. Delta gäller inte minst de större utbyggnader som kommer under 1980-talet.

F. n. arbetar vi med dessa frågor inom industridepartementet. I detta arbete ingår som en naturlig del överläggningar med företrädare för såväl branschen som de fackliga organisationerna.

SVEN LINDBERG (s):

Herr talman! Jag ber att fä tacka industriminister Åsling för svaret på min interpellation.

Jag ställde i interpellationen två konkreta frågor. Svaret är en uppräkning av vad regeringen har gjort och gör - del sistnämnda svärlydbart - men dess värre är svaret pä min första fråga konkret negativt och svaret på min andra fråga mycket svävande. Jagskall återkomma till svaren, men jag kanske först skulle travestera Nils Åslings partivän Rune Gustavsson från eftermiddagens debatt, när han om sitt interpellationssvar sade att det inte sprider något ljus i vintermörkret - så inte heller delta.

Nedläggningen av NCB:s massafabrik i Hissmofors innebar ett svårt avbräck för skogsindustrin i Jämtlands län. Ca 200 människor ställdes utan arbete. Av dem är ca 50 fortfarande utan arbete, och lika många har endast tillfälliga arbeten, i huvudsak beredskapsarbeten. Debatten om svikna löften från både NCB och regeringen har varit såväl långvarig som intensiv, varför jag inte skall spilla ytterligare tid på den utan endast konstatera att den kvarstår och fortfarandeär lika berättigad. Vi litade först på att NCB;s löften om ersättningsindustri skulle uppfyllas, men sedan, när företaget inte tog sitt ansvar litade vi på att regeringen skulle rycka in och skaffa jobb. Men det skulle vi inte ha gjort, för regeringen bara sköt över ansvaret på länsmyndigheterna, och där står vi nu.

Det bekymmersamma sysselsättningsläget i länet är fidigare redovisat här i
riksdagen, varför jag avstår från att upprepa det i siffror. Dessutom kan del
inte vara obekant för Nils Åsling, som är jämtlänning. Men om jag för de
oinitierade inte bara nämner att vi behöver ca 7 000 nya jobb i länet för att nå
den genomsnittliga sysselsättningsgraden för hela riket, utan dessutom
tillägger att endast ca 15 % av den skogsråvara som avverkas där förädlas
inom länet, då förstår var och en all det är naturligt att vi kräver en ny
178                         basindustri i stället för den som nu lagts ner.

Därför gjordes  också  en   förstudie  om   förutsättningarna   för  en   ny     Nr 55
basindustri. Denna studie vistir att del utifrån ekonomiska perspektiv skulle     Måndagen den
kunna vara realistiskt alt lägga en ny massaindustri med ansluten pttppers-     [7 december 1979
tillverkning till Hissmofors.                                                             --------------------

Men problemet är mycket vidare iin så.  Även onr en nyligen gjord     Om en skoglig virkesutredning visar att det genom årliga avverkningtir i privatskogsbruket     basindustri i Hissinom landskapet Jämtland skulle vara möjligt att förse en ny skogsindustri i     mofors, rn. m. rationell storlek med råvara, så vet vi att den råvaran redan till störsttr delen är intecknad för den kustlokttlisertide industrin. Dessutom vet vi att NCB ekonomiskt i nuläget inte klarar av så omfattande invesleringtir som det hiir är fråga om.

Om vi därtill lägger att en nyligen gjord virkesbalansiitredniiig för norra Sverige visar på en överettiblering inom skogsindustrin, så är problembeskrivningen mera komplett.

Trots detta har länsstyrelsen beslutat att satsa på en kompletterande utredning för en ny basindustri i Hissmofors, till en kostnad på mellan 500 000 och 700 000 kr. Länsstyrelsen har i uppvaktning och frttmslällning till regeringen begärt att denna skall la över ansvaret och kostnaden för utredningen. Svaret frän regeringen har tidigare varit nej. Nils Åslings svar på samma fråga i min interpellation iir också nej med hiinvisning till alt man utreder den på länsnivå. Begriper dä inte Nils Åsling tttl det iir rena desperationen som fått oss på länsnivå att utreda frågtin?

Låt mig citera centerparliorganet Östersunds-Poslen, som på ledarplats den 4 juli i år, med .inledning av beslutet om nämnda utredning, skrev:

"Länsstyrelsens beslut får ses som ett direkt svar på att regeringen ännu inte vågat ge ett enda litet lillfinger till projekt termomekanisk pappers- och massatillverkning i länet. Nu tar man saken i egna händer och hoppas på extra pengar från regeringen sedan.

Beslutet i länsstyrelsen måste naturligtvis också ses som en klar markering från länels politiker. De vill slåss för en bärtiirde skogsindustri och mer förädling av skogsråvaran inom liinet."

Låt mig också citera Länstidningen från samma dag:

"Att ge 700 000 kronor till en utredning om termomekanisk massainduslri till Hissmofors innan man hittat ett företag sorn är villigt all satsa 700-800 milj. kr. i papperbruket, är att kasta pengarna i Storsjön. Det säger förre industriministern Nils G. Åsling i en kommentar till liinsslyrelsens beslut att i måndags bevilja pengar till en utredning orn termomekanisk massa."

Jag är rädd att industriminister Åsling htir rätt i sitt utltilande. Anledningen har framgått av vad jag lidigttre har tinfört.

Men låt mig ytterligare förtydliga. Råvarusituationen är sådan alt vi haren överetablering inom skogsindustrin. Om de önskemål och pltiner som finns om nyinvesteringar i befintlig skogsindustri skulle tillåtas, skulle en planlös utslagning av redtin befintlig industri ske. All bygga en ny industri i Hissmofors ultin att inplanera den i den totala virkesbaliinsen vore helt enkelt tinsvarslöst. Dessutom måste del finnas ett företag som är villigt all stitsa på

79

Nr 55                      projektet.

Måndaoen den          Jag delar helt industriministerns uppfattning, som han framför i svaret, att

17 december 1979     '" successiv omstrukturering nråste ske i skogsindustrin, all mtin måste satsa

_____________    hårdare på vidareföriidling och att de råvarukråvtmde dcltirna tiv branschen

Om en skoglii'         ''' '''" oHättis öka. Det är också krav som vi från det socialdemokrtitiskti

basindustri i Hiss-     ptntiels sida vid flera lillfiillen frtimfört i dennti ktimnrare. Det är därtill
mofors  m  m          synpunkter som delas tiv skogsindustrin.

Det är en smiirtsam och svär process som vi har franrför oss. Det är. som vi trnförl i del socialdernokrtitiska partiets skogspolitiska program, mycket stora investeringar som kommer tttl kriivas frän skogsindustrins sidti. investeringar sorn det är mycket troligt alt inte skogsindirslrin sjiilv kommer att klara av. Vidare kommer det att vara nödvändigt med ett samarbete mellan olika företag. Om vi omsätter Nils Åslings svar i klartext, när han talar om tillväxt inom vissa delar av branschen och för vissa företag och tillbakagång för andra, så betyder det att företag kommer all tvingas lägga ner. Vi kan inte blunda för att man tyvärr måste genomgå denna smärtsamma process. Vi har krävt att denna process skall ske i planerade former och inle enbart på förettigens egna villkor. Denna strukturomvandling måste planeras så, att man så långt möjligt kan lindra de negativa sociala effekterna och ta till vara de regionalpoliliska intressena.

Det betyder all den utredning som länsstyrelsen i Jämtland har beslutat om hitmnar utanför en nödvändig ramplanering. Skall utredningen leda till resultat, måste man kunna styra råvttran till länet, förhtindla fram ett företag sorn kan stå för investeringarna, föra förhandlingar mellan olika förettig om var investeringarna för framtiden skall ske. Dessa resurser finns inle på regional nivå. Diirför delar jtig industriministerns åsikt att det iir att kasta pengarna i sjön titt fortsättti utredningen i nuvarande former. Det är så mycket nrärkligare när industriministern svarar mig. all det inle finns någon anledniirg för regeringen alt tti över ansvaret för den utredning som nu pågår på regional nivå.

Får jag påminna industriminister Åsling om alt han på en direkt fråga på ett möte i Hissmofors den 4 mars i år svarade, titt han skulle stiilla upp och kämpa för en totalförädling av råvara i Hissmofors. Vart htir kämpaltikterna tagit vägen, herr Åsling?

Del börsägas att förutsättningarna loren ny basindustri, baserad på massa och papper i Hissmofors. inle är särskilt stora pä grund av knapphet på råvara. Om en sådan industri skall kunna komma till stånd, måste den inplaneras i den pågående strukturomvandlingen. Det kan inte liinsslyrelsens utredare enstirnrna ulföra. Vidare måste ulbyggriadsplttner inom andra förelag inom virkesområde 1 omprövas och samarbete mellan olika förelag komma till stånd. Det är regeringen som rrråste ta inititttivel till en sådan planering och förhandlingar. Men del iir helt tydligt all den borgerliga regeringen sorn vanligt skjuter ansvaret ifrårr siggenom titt skjutti över del på regional nivå.

Det är möjligt alt induslrimiiristerii inte anser att det över huvud laget är
1°'''                         realistiskt med en industri av skisserat sltig i Hissmofors och därav hans

inställning. Tala i så fall om del för oss! Främst därför, att skall en sådan     Nr 55

industri kunna komma till stånd, kan det endast ske genom regeringens    Måndagen den

benägna bistånd. Om regeringen inle är beredd alt bistå länet i denna fråga,     L7 deceinber 1979

är det också helt meningslöst att fortsätta utrediindet. Länet kan ttnvända     ----

700 000 kr. på bättre sätt iin alt lägga ned dem i utredningar som aldrig     Om en skoglig kommer att leda till förverkligande. Dessutom skapar man förväntningar     basindustri i Hiss-både hos de anställda och hos ortsborna, förväntningar som är helt onödiga,     motors, rn. m. Jag ber därför alt fä komplettera min fråga till industriministern.

Anser industriministern det meningsfullt att forlsiiita utredningen om att en ny mtissa-och pappersfabrik lokaliseras till Hissmofors? Om så är fallet, ar regeringen beredd att ta ansvaret för del fortsatta arbete sorn är nödvändigt för alt förverkliga ett sådant projekt?

Det är intressant att industriministern i uppräkningen över föreslagna åtgärder för alt ersätta den förlorade sysselsättningen i Hissmofors och Krokorn nämner den frän regionalt håll aktualiserade stubbflisanläggningen. Det är intressant av två skäl. När idén togs upp, möttes den närrnttsl med ett hån från herr Åsling. Han betecknade förslaget som orealistiskt och föga fantasifullt. Diirför är det förvånande tttl industriministern över huvud ttigel nämner förslaget i sill svar. Får jag fråga; Har möjligen herr Åsling bytt åsikt i denna fråga? Om inte, förstår jag inte varför förslaget omnämns i svaret.

En stubbflisanläggning skulle verksamt bidra till att öka råvarubalansen i området och därigenom öka förutsättningarna för en ny basindustri. Men även en sådan anläggning kan knappast komma till stånd med mindre än alt regeringen tar initiativ till och medverkar till alt en sådan anläggning kommer till stånd. Därför blir min fråga orn regeringen är beredd alt verksamt bidra till att pröva förutsättningarna för en stubbflisanläggning.

Vidare nämns i svaret förslaget om en pilotanläggning för vidareförädling av sågade trävaror. Det ligger väl i linje med industriministerns stora slagnummer i samband med nedläggningen av fabriken, nämligen att lokalisera ett trärnekaniskt centrum till Hissmofors. Tanken är intressant. Än så länge har det dock i stort sett stannat vid en tanke.

Men även uppförandet av ett trämekaniskt centrum kräver stora utredningsresurser, goda kunskaper om trävarubranschens förutsättningar och förhandlings- och samarbetsmöjligheter med andra företag. Dessutom har det karaktären av innovations- och försöksverksamhet och kräver extra resurser. Dessa resurser finns inte i länet, utan det fordrar en medverkan från regering och centrala myndigheter. Därför blir min fråga: Är industriministern beredd alt ta sådana initiativ alt frågan om ett trämekaniskt centrum närmare utreds?

En vidareförädling avsågade trävarorförutsälterhelt naturligt elt sågverk. Därför är det i högsta grad förvånande att frågan om nyinvesteringar i sågverket i Hissmofors ännu inte fått sin lösning.

De anställda vid företaget, facket och vi belrtiklare som står något vid sidan om är ytterligt förvånade över dröjsmålet och den lystnad sorn råder kring förhandlingarna mellan regeringen och NCB orn ett nytt sågverk. Jag

181

Nr 55

Måndagen den 17 december 1979

Om en skoglig basindustri i Hissmofors, m. rn.

182

förslår alt industriministern i denna debatt inte är villig att gå närmare in på orsakerna till att NCB och regeringen ännu inte kunnat konrma fram till en lösning i dessa förhandlingar. Men sä långt kan vi väl vara ärliga mot varandra att vi kan konstatera att NCB:s tvekan i denna fråga i hög grad beror på valet mellan all göra investeringarna i Hissmofors eller vid sina kustlokaliserade sågverk.

Detta är nu en regionalpolitisk fråga av stor dignitet, dels med hänsyn till sysselsättningen i Hissmofors, dels för all skogsbruket i Jämtland skulle lida allvarliga men av att tappa ytterligare av den lilla andel av förädlingsindustri som finns kvar, dels för att uteblivna investeringar helt skulle rycka undan förutsättningarna för vidare diskussioner om ett trämekaniskt centrum.

Staten äger ju ca två tredjedelar av NCB, varför delta inte enbart är en fråga som rör bolagsledningen utan även i högsta grad angår staten som ägare. Därför finns det stora möjligheter för regeringen att påverka i denna fråga. Jag kan föreställa mig att NCB:s ekonomiska situation försvårar denna investering. Det kan därför finnas anledning, orn NCB inte klarar av nämnda investering, att pröva frågan om staten skall gå in med ytterligare kapital i företaget, men kanske i första hand pröva frågan om samarbete rned andra förelag. Jag avser då i första hand AB Såginvest, som är ett statligt företag. Ett samarbete mellan Såginvest och NCB borde vara ett möjligt alternativ. Ett annat alternativ är alt Såginvest går in och övertar ansvaret för investeringarna i sågverket. Är regeringen beredd all initiera att en sådan lösning prövas, om NCB beslutar sig för att inte investera i sågverket?

På min andra fråga i interpellationen lämnar industriminister Åsling ett svävande svar, som inte ger någon klarhet. Frågan handlade orn regeringen är beredd att initiera en ramplanering för den framtida strukturomvandlingen i skogsindustrin, där statens och de enskilda skogsägarnas intressen, som gemensamma ägare, tas till vara.

Industriminister Åsling hänvisar till den smärtsamma strukturomvandling som måste ske, där icke lönsamma enheter slås ut, och till att visst arbete pågår inom industridepartementet.

Få grupper har drabbats sä hårt och obevekligt av det som kallas strukturförändringar som skogsindustrins arbetare. I dag saknas en skogsindustripolitik. Samtidigt står skogsindustrin inför en svår och genomgripande omställningsprocess. Inga verktyg är skapade alt möta den. Frågan år: Planeras några sådana av den nygamla regeringen i kanslihuset?

Industriministern säger i svaret att olönsamma enheter måste slås ut. Det gäller även för NCB och Södra Skogsägarna.

Nu måste jag tyvärr gå litet bakåt i tiden: Skogsindustrins ledande personer visste redan på slutet av 1950-ialet och i början på 1960-talel att vi, med de investeringsplaner som fanns då, skulle kunna komma fram till den situation som föreligger i dag med en överetablering av skogsindustrin i förhållande till våra skogstillgångar. Tyvärr insåg inle vi politiker att detta skulle medföra att en huggsexa bland företagen uppstod genom all de via investeringar i industrier försökte lägga under sig virkesmarknaden.

Detta måste också ha varit Södra Skogsägarnas och NCB:s motiv, när de

köpte gamla och nergångna anläggningar - jag vägrar nämligen tro att de var ekonomiska analfabeter. Avsikten var all inteckna virkesmarknaden, och ambitionen var att så långt som möjligt själva förädla det virke som avverkas inom privatskogsbruket för att därigenom bättre kunna tillvarata medlemmarnas intressen. Motivet var gott, även orn vi nu när vi har facit i hand kan konstatera att metoden var fel. Utan kooperativa insatser i skogsindustrierna skulle privalskogsbruket ha varit helt i händerna på de stora skogsbolagen och skogsindustriföretagen.

När vi nu ser vad som sker och är på väg att ske, nämligen en lång rad utslagningar av företagsenheter inom Södra Skogsägarna och NCB, inställer sig genast frågorna: Vad kommer att skemed de två företagskoncernerna? Är det i stort sett deras fabriksenheter som skall läggas ner? Skall nyinvesteringarna ske inom de stora skogsbolagen? Skall virkesmarknaden bli deras? Är vi pä väg tillbaka till att privatskogsbruket skall komma helt i händerna pä de stora bolagen, eller kommer regeringen att ha ambitionen alt verka för att nyinvesteringar skall ske även inom de företag där staten nu är delägare?

Med anledning av att industriministern i eftermiddagens debatt svarade Margot Håkansson att regeringen och industriministern inte har någon formell möjlighet att ingripa måste jag säga att jag fick intrycket alt industriministern gjorde allt för att missförstå Margot Håkansson. Efter att ha lyssnat till industriministern under den här långa debatten får man lätt uppfattningen att Södra Skogsägarnas företagsenheter är brickor i ett spel som offras i det stora kriget om råvaran. Jag vill understryka att Margot Håkansson har rätt: Staten måste ta sitt ägaransvar och slåss för Södra Skogsägarna och NCB. Även om det låter en smula patetiskt, måste man säga att det nu gäller för dessa två företagskoncerner att investera eller dö.

När riksdagen gick in och räddade Södra Skogsägarnas och NCB:s företag, var syftet inte att rädda bankernas pengar. Skälen var bl. a. att slå vakt om den kooperativa rörelsen som en motvikt mot de stora bolagens makt, att förhindra en planlös utslagning av fabriksenheter med arbetslöshet och sociala problem som följd, alt skapa tidsutrymme för att kunna planera strukturomvandlingen och därigenom kunna tillvarata de regionalpolitiska intressena och så långt möjligt lindra de negativa verkningarna. I varje fall var det socialdemokratins motiv för insatserna från statens sida.

Vi har länge från vårt parti krävt att regeringen skall ta initiativ till en ramplanering för strukturomvandlingen inom skogsindustrin. Jag har vid flera tillfällen diskuterat denna fråga i riksdagen, både med förre industriministern Huss och med industriminister Åsling. Båda har ställt sig kallt avvisande till en sådan tanke.

Av Nils Åslings svar på min fråga tror jag mig kunna utläsa att del nu pågår något inom industridepartementet, som syftar till en sådan planering. Är det verkligen så alt sanningens blinkfyrar börjar skönjas i det privatkapilalistiska diset för Nils Åsling? I så fall är det bara att hälsa med tillfredsställelse. När jag förut ställde frågan har svaret alltid varit att detta skall staten inte lägga

Nr 55

Måndagen den 17 december 1979

Om en skoglig basindustri i Hissmofors, m. m.

183

Nr 55                      sig i för det här sköter de fria marknadskrafterna bäst.

Måndaeen den          måste vara angelägel för staten sorn delägare att NCB och Södra

17 december 1979    Skogsägarna slår vakt om sill  ägariniresse.  Samtidigt  måste det  vara

_____________    angeläget  att   återställa   det  sviktande   förtroende  som   många   privata

Om en skoglig        skogsägare nu känner för sina egna förelag.

basindustri i Hiss-        Helt naturligt kan inle dessa företag undgå en nödvändig strukturomvand-
mofors   m  m         '''°- "" detta far inte ske på ett sådant sätt all bit för bil av dessa förelag

försvinner till förmån för ett ökat utrymme för de stora bolagen. En strukturplan måste komma till så alt framtida investeringar kommer att ske inom ramen för dessa två företagskoncerner eller i samarbete med andra företag.

Industriministern pratar i mycket bara runt i sill interpellationssvar när han besvarar min fråga i detta avseetide. Att det pågar funderingar i dessa frågor i industridepartementet har jag tagit för givet. Illa skulle det vara eljest. Men om man tar i beaktande all del är omkring tre år sedan Nils Åsling i denna kammare sade all han minsann skulle hålla lidsplanen när det gällde att lägga fram ettskogsindustripolitiskt program, så ärdet helt naturligt att vi riksdagsledamöter börjar bli otåliga och frågar oss när detta program kommer och vad det kommer att innehålla.

Del är nödvändigt att vi med det snaraste får ett samlat handlingsprogram för hela skogsindustrin, men med den utveckling som nu sker inom NCB och Södra Skogsägarna frågar sig de anställda och många andra oroligt vad som kommer att ske med deras företag. När får de varsel om nedläggning?

Jag vill därför fråga industriministern om han är beredd att medverka för alt ett investeringsprogram utarbetas för NCB och Södra Skogsägarnti i ett samlat handlingsprogram för hela skogsnäringen.

STINA ELIASSON (c):

Herr talman! Vi är alla medvetna om del bekymmer som nedläggningen av fabriken i Hissmofors har inneburit och innebär för enskilda människor, för komnrunenoch förslås också för hela Jämtlands län. Sorn jag ser det ärdet nu viktigt att alla goda krafter samverkar och all först och främst sågen koinirrer till. Industriministern säger i sitt svar att diskussioner pågår mellan NCB och industridepartementel otn statligt stöd till en investering i förelagets sågverk i Hissmofors. Jag hoppas att detta skall leda till något positivt.

Jag tycker att det hedervärt och föredömligt att industri- och bostadsgruppen inom projekt Hissmofors har utarbetat en organisationsplan som man kallat "Arbete, Bostäder, Utbildning, Utveckling, Frilid i Krokomsbyg-den". Denna organisationsplan har skickats för kännedom bl. a. till oss riksdagsledamöter från Jämtlands län. I brevet till oss skriver Hissmofors-gruppen att den organisation som skisseras i planen är en organisationsform där man sökt skapa förståelse för olika nivåer i samhället och samordna alla krafter som verkar för en positiv utveckling av Hissmofors framlid.

Jag citerar ur brevet; "Projekt Hissmofors utgör också en samordnande

funktion för de fyra berörda fackförbundens strävanden i att söka lösa

184                       rådande situation på Hissmofors." Så skriver alltså industri- och bostads-

gruppen, och brevet är undertecknat av projektledaren samt av representanter för Svenska arbetsledareförbundet och Svenska industritjänslemannaförbundet. Svenska pappersindustriarbetareförbundets avd. 25 och Svenska träindustriarbetareförbundets klubbstyrelse i avd. 33.

Den uppfattningoch vilja som kommer till uttryck i brevet, viljan alt ta nya tag och samordna alla goda krafter, den delar jag. Och än en gång stryker jag under hur nödvändigt och viktigt det är att man nu tar nya gemensamma tag. Det är lämpligt att sågen först och främst kommer till. Det är viktigt för de människor som berörs och för länet i dess helhet.

Nr 55

Måndagen den 17 december 1979

Om en skoglig basindustri i Hissmofors, m. m.

Industriministern NILS ÅSLING;

Herr talman! Det var ett inlägg präglat av insiktsfullhet i frågan som Sven Lindberg höll här, och jag skall med glädje kommentera en del av hans synpunkter.

Först vill jag emellertid säga att han är litet vårdslös när han säger att regeringen skjutit över ansvaret i frågan till länsmyndigheterna. Det är ju så att i den ansvarsfördelning som råder mellan länsmyndigheter och centrala myndigheter för länsplaneringen och i andra angelägenheter måste man förutsätta att länsmyndigheterna svarar för utredningsmaterial och det beslutsunderlag som man vill åberopa i sina resursanspråk gentemot de centrala myndigheterna.

I det sammanhanget är en utredning om en termomekanisk fabrik i Hissmofors naturligtvis av avgörande betydelse. Sven Lindberg säger att det finns råvara för en rationell enhet. Men det är en sanning med modifikation. Om man skall skapa en rationell enhet, vilket torde innebära en enhet med två pappersmaskiner- man är uppe i den storleken orn det skall bli en enhet som kan överleva pä sikt - då räcker inte den råvara som enskilt skogsbruk producerar i länet, utan dä måste man också lila till råvarubasen inom bolagsskogsbrukel.

Det är delta som legal som underlag för mitt omdöme all man först måste ha en huvudman för den här anläggningen. Utan delta vore det alltså enligt min uppgift att kasta pengarna i Storsjön att satsa på denna utredning. Det är ett omdöme som jag står för alltjämt. Nu säger Sven Lindberg att han delar min uppfattning. Jag lackar för delta något senkomna omdöme och denna tillnyktring - jag tycker del är värdefullt.

Sven Lindberg försvarar samtidigt utredningen - den blev ju en alldeles speciell liten utredning för socialdemokraterna i länet under valrörelsen -med all den var ett uttryck för desperation i länet. Ja, men nog kan man väl, även om man vill ha saker och ting gjorda, se till att de pengar som de centrala statsmakterna, regeringen, anslår används pä ett optimalt sätt ur länets synpunkt. Här är det faktiskt inte så.

När uppslaget kom upp vid en debatt i Hissmofors under valrörelsen tillät jag mig också att säga delta och att man först måste ha en huvudman, ett förelag, som vill salsa på projektet innan man över huvud taget skall kunna bedöma det som realistiskt. Jag sade sedan alt om man skaffar en huvudman så är jag för min del naturligtvis beredd att medverka till att stödja projektet,

13 Riksdagens protokoll 1979/80:54-55

185

Nr 55                      och del gäller alltjämt. Men först skall del alltså vanr någon som är beredd till

Måndaoen den       '*'  företagsekononriska ansvaret för projektet. Och då riicker det inte att

17 december 1979     phmera in det i något slags ramplanering för skogsindirslrirr. Dä måste man

_____________    faktiskt också vara medveten om all den här industrin förutsätter att man

Om en skoelig        lägger ned ytterligare någon enhet vid kusten - eller att rnan i varje full

basindustri i Hiss-    väsentligt ändrar de induslriplaner som sedair länge finns vid Norrlandskus-
inofors, m. rn.         '"- Detta förutsätter att bolagsskogsbrukel har gett sin medverkan.

Jag tycker att Sven Lindberg är värd all heder när han säger alt det hiir projektet har skapat orealistiska förväntningar. Del är ju vad jag har varntrl för. All socialdemokratin i valrörelsen gick ut litet förhasttil i delta sammanhang kan jag ha en viss förståelse för. Men det är desto biittre när man nu inser att delta inte är ett realistiskt projekt. Det finns alltså inle heller någon anledning att tro alt staten skall kunna ta över del här projektet som huvudman. Nej, stoppa denna utredning! Det är min rekommendation. Använd pengarna för alt utreda t. ex. det som behöver utredas vidtrre för att bygga under kravet på elt trämekaniskt centrum - eller ttnnan tilternaliv industri i Hissmofors! Del finns myckel som återstår att göra diir- del htir Sven Lindberg rätt i - för att säkra sysselsiittningen för dem som förlorttl arbetet genom sulfitfabrikens nedläggning.

Sven Lindberg är förvånad över att jag har nämnt stubbflisanläggningen i milt svar. Ja, del var faktiskt samma sak där. Att jag sade att det inte var ett särskilt fantasifullt projekt på sin tid berodde på att man också i det fallet ville starta en utredning, samtidigt som vi var medvetna om alt motsvarande utredning hade gjorts på två andra håll inom norrländsk skogsindustri. De reella förutsättningarna var inte väsentligt annorlunda. Här kan jag utan vidare säga att finns det en huvudman, ett företag, som satsar på detta projekt, så är det självklart att vi ifrån industridepartementets sida är beredda att diskutera lokaliseringspolitiskt stöd.

Sedan till frågan om sågverket, som också Stina Eliasson var inne på. Det
pågår överläggningar om detta. Min besliirndtr övertygelse är all i inlandet
skall man salsa pä sågverk och vidareförädling av sågtid vara. Del är del som
ger arbete, som ger långt mer arbetstillfällen per investerad krona än satsning
pä en processindustri som den termomekaniska industrin. Jag hoppas all vi
under januari månad skall kunna komma till en uppgörelse i denna fråga.
Beträffande Sven Lindbergs syn på ramplanering vill jag säga titt jag har;
stora sympatier för den. Jag har gett uttryck för denna uppfirttning tidigare.
Men jag tror inte all man skall lägga en byråkratisk tipparal över hela den
svenska skogsindustrin genom ett formaliseral planeringssystem. Vi ser nu
till vad som händer i olika företag, vi ser vad staten kan göra för all
koordinera en rimlig strukturförändring, vi ser vad nran kan behöva göra för
att finansiera angelägna projekt etc. På detta sätt skapar vi en helhetsbild.
Självfallet har de kooperativa förelagen också sin givna roll i del samman
hanget. Del är min bestämda övertygelse all de kooperativa förelagens särart
och integritet skall bevaras även om staten har gått in som viisentlig
delägare.
186                            Det är faktiskt inte jag som har sagt all ansvaret för strukturomvandlingen

skall vila på de fria marknadskrafterna. Jag tror att man skapar en oplirnttl     Nr 55 struktur i svensk skogsindustri genom samverkan mellan alla inblandtide     Måndagen den parter- ägare, fack. stal. Endast på det sättet kan man säkra utvecklingen i     ]7 december 1979

denna kapitalkrävande bransch.                                                                              

Om en skoglig
SVEN LINDBERG (s); basindustri i Hiss-

Herr ta\rnan\ ]ag får vå\ lacka för vänligheten från herr Åsling när han sade mofors, m. m. all jag har varit insiktsfull i den här frågan. Jag trodde att vi skulle försöka föra en debatt utifrån de utgångspunkterna. Sedan sade han all jag var vårdslös när jag ansåg alt regeringen ville skjuta över sill ansvar till regional nivå. Får jag då säga, herr Åsling, all del väl ändå var av insiktsfull vårdslöshet som jag gjorde det, eftersom herr Åsling i sin replik återkom till detta och återigen sade: Det här får ni göra på liinsplanet.

Vad som sagts i fråga om råvaran ansåg herr Åsling vara en sanning med modifikation. Jag tycker inte att man kan modifiera det särskilt mycket mer än jag gjorde i milt inlägg. Råvaran är ju ett stort problem, och det är helt och hållet den som avgör vilka industriinvesteringar som blir möjliga i framtiden. Del är ett stort problem att kunna klara en investering i Hissmofors. Jag tror dock inte vi behöver diskutera den saken vidare. Vi kan konstalera att om vi över huvud laget skall tala om möjligheten av en anläggning i Hissmofors, måste rnan ta hänsyn till hela råvarubalansen, men det utredningsarbetet har jag tidigare sagt att det är orimligt att lägga på länsnivå.

Sedan säger sig herr Åsling vara glad över alt jag delar hans uppfattning om den här utredningen. Men jag underströk att jag delar uppfattningen bara om utredningen skall bedrivas under nuvarande former. Jag vill sträcka mig så långt att jag kan säga att jag inte alls är säker på alt en utredning- inle ens om regeringen tar ansvaret för den - kommer att kunna leda fram till att vi kan göra investeringar i anläggningar i Hissmofors. Det är endast en utredning med ledning från regeringen som har någon möjlighet att initiera samarbetet rned övriga företag och diskutera hur vi regionalpolitiskl skall planera in våra industrier och som kan leda fram till ett bra resultat.

Men sedan säger herr Åsling i klartext att han inte tror att detta är realistiskt. Del beskedet är i och för sig tråkigt för Jämtlands län, men jag tycker ändå att herr Åsling bör ha en eloge för att han i klartext säger att han uppfattar projektet som orealistiskt. Det finns ju ingen anledning för oss all försöka invagga människor i tron att de har en framlid i en ny pappersmas-seinduslri i Hissmofors, om det inte är realistiskt, utan då får jag väl gå hem till mitt län och tala om för folket där all regeringen anser detta förslag' orealistiskt. Vi får då ta under övervägande om utredningsarbetet skall försätta. Det är ett klart besked till länets invånare, och jag lovar herr Asling att jag skall framföra det.

Herr Åsling talar också om tillnyktring från min sida. Jag höll på att säga: När har herr Åsling sett mig onykter? Men skämt åsido; Herr Åsling har aldrig hört mig hävda uppfattningen att det är alldeles klart och givet att ett sådant här projekt går att ro i land. Låt oss ändå konstalera alt en strukturplan kanske skulle hjälpa till all förverkliga det här projektet.

187

Nr 55                         När del gäller planerna på ett triirnekaniskl centrum och en slubbflistin-

Måndaeen den       lägging återförvisar herr Åsling det arbetet till regional ulredningsnivå. Jag

17 december 1979    ''" framhållit att vi saknar nödviindiga resurser för all klara detta på

_____________    länsnivå. Vi måste ha medverkan från regering och centrala myndigheter.

Om en skoglig        •'''g ''"  ''-"' Åsling att ompröva orn nran inte bör påta sig större ansvar för

basindustri i Hiss-    ' '' arbetet från regeringens sida.

mofors   m  m            När det gäller diskussionen om en ramplanering har Nils Åsling nu kommit

så långt att han säger att han känner starka sympatier för en ramplanering. Det är klart att del kan vara smärtsamt all omvända sig. och herr Åsling tillägger alt det skulle kunna medföra all del liiggs en byråkratisk hand över förelagen och att det försvårar arbetet. Men varför behöver del bli fallet? Vi har diskuterat detta, och herr Åsling behagttr kallar det för samarbete. Jag går gärna med på att vi ändrar beteckningen "ramplanering" till "samarbete", om vi är överens om all den framlida strukturen inom skogsindustrin skall planertrs i samråd mellan samhälle, företag och de anställda.

Industriministern NILS ÅSLING;

Herr talman! Vad som nu sker är litet oroande för den framtida politiska debatten i Jämtland. Den brukar vara fylld tiv stimulerande ordbyten. Här blir nu Sven Lindberg och jag i denna sena timme plötsligt överens om del mesta.

Möjligen skulle jag vilja säga beträffande arbetsfördelningen mellan länsmyndigheter och centrala myndigheter att jag vidhåller min uppfattning att man måste göra en klar distinktion mellan vad som är regionala myndigheters ansvar och kompetens och vad som är cenlralti myndigheters ansvar och kompetens. Annars fär inan inte den kraft i dialogen som är nödvändig.

När det sedan gäller det här speciella projektet så tycks vi vara överens om alt man måste ha hela råvarubalansen med i bilden. Det förutsätter titt bolagsskogsbrukel är med. Vi vet redan nu att det inle finns några möjligheteratt där mobilisera ett intresse. Projektet är alltså orealistiskt, och del är bra alt det nu är klarlagt. Det år ingen nyhet-delta har hela liden varit min inställning, och jag har offentliggjort den. När Sven Lindberg nu berättar detta för sina och mina valmän i Jämtland, så är del alltså ingen nyhet för dem. Det blir bara en bekräftelse på den inställning som jag hela tiden htir haft, nämligen all resurserna i stället skall användas för all utveckla sågverksindustrin och vidareförädlingen av de sågade varorna.

Vad beträffar ramplaneringen är jag alltså överens med Sven Lindberg om att denna inte skall formaliseras utan vara flexibel och främja samverkan mellan samhälle, företag och fack. Jag noterar med stor tillfredsställelse all vi blivit överens på denna viktiga punkt.

SVEN LINDBERG (s):

Herr talman! Till del sista vill jag säga att del är glädjande all kunnti

konstatera att Nils Asling kommer närmare och närmare oss när del gäller

188                       det som vi kallat för ramplanering men som jag lovat att i fortsättningen kalla

för samarbete. Välkommen, herr Åsling! Vi htir väntal länge.        55

Kanske jag vågtir vara fräck nog till i denna sena tinrnre fråga: Niir kan vi     Måndagen den
förvänta oss förslag i den här riktningen till riksdtigen från herr Åslings     17 december 1979
sida?                                                                                                                         

Jag är helt på det klara med kompetensfördelningen, herr Åsling. Jag Om varvspolidken håller med om att vi sktill skilja på kompetensen. Jag försökte förklara för herr Åsling att vi på länsplanet inte anser oss ha de resurser sorn behövs för att klara de här projekten. Dessa resurser finns i regeringskansliet och hos regeringen underställda verk och myndigheter. Det är dessti resurser som måste användas för alt klara de olika projekt sorn vi diskuterat på länsnivå. Jag skulle än en gång vilja be herr Åsling tttl han för den framtida sysselsättningen i Jämtland - hans eget hemlän - omprövar del här ställningstagandet.

Det är glädjttnde titt höra att herr Åsling anser att vi skall satsa pä sågverksindustrin och på vidareförädlingen inom länet.

Jag hoppas att herr Åsling nu och framöver intensivt skall arbeta för att den inställningen kommer med i det planeringsarbete som är nödvirndigt för den framtida slrukturutvecklingen inom skogsbruket. Har vi kommit så långt, herr Åsling, tycker jag att vi har fått ut rätt mycket av det här meningsutbytet.

Överliiggningen var hiirmed avslultrd.

§ 4 Om varvspolitiken

Industriministern   NILS  ÅSLING  erhöll  ordet  för  att  besvara Jörn Svenssons (vpk) den 16 november anmälda interpellation, 1979/80:68, och. anförde:

Herr talman! Jörn Svensson har frågat mig orn regeringen hade auktoriserat ekonomiministern all framföra uttalanden eller progrtrmförklaringar rörande ytterligare nedskärningar vid varven och om regeringen avser att i kommande förslag till riksdagen aktutilisera ytterligare nedskärningar och pä vilka grunder man i så fall ämnar göra dessa.

Marknads- och konkurrensförulsältningiirna för de svenska storvarven under 1980-talet utreds f, n, av Svenska Varv AB. Bolagels styrelse skall la ställning i strukturfrågan i början av januari nästa år.

Detta ställningstagande liksom förslaget från kommissionen för de mindre och medelstora varven kommer att bilda underlag för den varvsproposition regeringen har för avsikt att förelägga riksdagen våren 1980.

Varvsindustrin har under de senaste åren erhållit ett mycket omfattande finansiellt stöd från staten. Stödet i form av kapitaltillskott, förlustgarantier och avskrivningslån m. m. uppgår under åren 1977-1979 till ca 12 000 milj. kr. Det är sålunda en för samhället kostsam och riskfylld verksamhet som varven utövar.

Mot bakgrund av del slatsfinansiella läget måste en minskning av det              '°9

Nr 55                      statliga slödel till varvsindustrin i förhållande till vad som giillt de sentiste

Måndagen den       åren ske. Inom några år bör stödet helt upphörti.

17 december 1979        Kapaciteten vid varven blir diirför på längre sikt helt beroende av de

_____________    mtirknads- och konkurrensmässiga förutsättningarna. De bedömningar som

Om varvspolitiken    '' göras i dagsläget pekar entydigt pä att ktipaciieien måste minsktis.

Del iir rnol denna bakgrund som ekonomiministerns uttttlanden om "ytterligare nedskärningar vid varven" måste ses.

JÖRN SVENSSON (vpk):

Herr talman! Jag lackar för svaret.

I en TV-intervju i höstas om Sveriges frttmtida ekonomi gjorde ekonomiminister Bohman det ultaltindel, all fortstitla nedskärningar vid de svenskti varven är nödvändiga.

Det uttalandet gör alltså herr Bohman flerti måntider innan den nya varvspropositionen skall liiggas fram. Det fanns i del här programmet ingen tveksamhet i herr Bohmans ton eller siitt att uttrycka sig. För honom var saken klar. Varven skall dras ner ytterligare.

Detta herr Bohmans uttalande var märkligt. Det iir inle ekonomidepar-temenlet som ansvarar för varvsfrågor. Arrsvtirig för varvsfrågor iir industridepartementet och industriministern. Ändå ttngtiv herr Bohman tonen för den kommande varvspolitiken.

Medan industridepartementet blott befann sig i förberedelseskedel för sin proposition, medan alla utredningar och rapporter ännu inle var klara - då gör herr Bohman detta utspel. Vem är egentligen denne Bohman, sorn kan driva varvspolitik så där helt självsliindigt, som plötsligt kan utlalti sig om vad sorrr skall komma att stå i en proposition som handläggs i ett helt annat departement?

Den fråga jag sliillt är vem som hade gett herr Bohman fullmakt att föregripa vad sorn skulle känneteckna den forlstilla varvspolitiken i Sverige,

Denna fråga svarar nu inte industriministern på. Han gör i stället en kort och snabb skiss över lägel, han konsttilerar alt marknadsförhållandena får avgöra varvsindustrins framlid och till med utgångspunkt däri ler sig ytterligare nedskärningar oundvikliga. Sedan säger han att del är rnol denna bakgrund man skall se herr Bohmans yttrande.

Men det var inte detta min fråga gällde, utan frågan gällde med vilken rätt en ekonomiminister kan uttala sig så tvärsäkert om ett omfattande ärende som ligger under ett helt annat departement än hans eget.

På den frågan finnsdet som jag kan se barti två tiinkbara svar. varav det entt automatiskt irtesluter del andra.

Del ena svaret är att herr Bohman utttilade sig på regeringens samlade vägnar, dvs. hade även industriministerns sanktion för alt görti sitt uttalande.

Del andra tiinkbara svaret är att herr Bohmarr alls inte htide ttilal med den

övriga regeringen,  all  hans uttalande  berodde på antingen ett  sntrbbt

190                       arbetande temperament eller också på någon sorts föresliillning all det är htrn

som egentligen bestämmer iiven över industripolitiken.

Orn herr Bohman  htide stinktion  frän  regeringen  uppstår en annan     Måndagen den intressant fråga: Hur kan regeringen redan innan allt material presenterats     17 december 1979

och de anställdti hörts veta precis hur den framtida vtirvspoliliken sktill se ut?     -

Hade man redan sin åsikt kltir? Har man helti liden haft en förhtindsinställ-     Om varvspolitiken ning, som varit oberoende av vad sonr skulle framkomma av underlagsmaterialet?

Orn herr Bohman å andrti sidan bara helt friskt föll industriministern i iimbetel - vilket kanske iir det troliga, orn man känner herr Bohman - är det inte i djärvaste laget? Vad har herr Bohman på iiiduslridepartementel att göra? Och vad har han frtimför tilll där alt göra, innan det finns en proposition som riksdagen ktin tti stiillning till och sorn riksdagen enligt grundlagen skall säga sin mening om?

Det var denna fråga jag ställde. Den vill jag gärna ha svttr pä. Alltså ännu en gäng: Hade Gösta Bohman sanktion för titt ulttila sig om varvspolitiken sorn han gjorde? Var industriministern införstådd med titt han utlaltide sig så?

Sedan har emellertid herr Bohmtins ullaltinde en långt vidslriicktare relevans ån så.

Vi vet att oron stiger ute på varven. Det är inte bara herr Bohman som pratar bredvid mun. Det ställs frågor från varvens arbetare och tjänstemän -brännande och allvarliga frågor - som inte får något klart svar. Chefspersonerna uttalar sig inte. Men det går rykten. Det läcker litet överallt. Del läcker om konsultföretag. Det läcker om Arendals framtid och om förhållandel Arendal-Uddevalla. Del läcker om Öresundsvarvets öde. Överallt är det ryktesspridning. Det talas under hand om att nu kommer det som fanns antytt redan i de rapportbilagor som var fogade till den förra varvspropositionen. Där diskuterade man som bekant lösningar med ett, två eller tre storvarv. Redan där avvisades en lösning med alla fyra storvarven i drift.

Herr industriminister! Hade vi inle i dag denna ryktesflora, denna ångest och oro. dessa undanglidande korrnnentarer från cheferna när de raka frågorna ställs- då kunde jag ha väntat alt ställa mintt frågor tills vi hade fått den nya varvspropositionen på riksdagens bord.

Men nu kan inle frågorna vänta. Det har läckt ut för mycket. Det är för många rykten i svang. Öresundsvarvets anställda har demonstrerat. De vill ha besked. Alla vill ha besked. Arbetare, tekniker, organisatörer, som lagt ner sina krafter pä att genomföra de mödosamma omstiillningar som är nödvändiga orn varven skall kunna räddas, kan man inte bara avspisa tills en proposition ligger i tryck. Nu måste sanningen fram.

Och rnin fråga till Nils Asling gäller; Vad är sant och vad är rykten?

Kominer regeringen all föreslå nedläggning av Öresundsvarvet? Ja eller nej.

Kommer regeringen till föreslå nedläggning av Arendal? Ja eller nej.

Vilka övriga varv kommer man att vilja lägga ner? Hur mänga storvarv kommer att föreslås bli kvar och vilka?

Nils Åsling och jag har olika uppfattningarom varvens framtid och roll. Jag

191

Nr 55

Måndagen den 17 december 1979

Om varvspolitiken

för min del ansluter mig till de många arbetare, tekniker och planerare som ute på varven anser alt deras arbete och deras arbetsplatser har en viktig framlidsroll att spela och att denna allvarligt skadas otn ännu fler nedskärningar av kapaciteten sker.

Men lät oss för tillfället lämna dessa skillnader i stikbedömning åsido.

Vad jag nu begär av Nils Åsling är btira ett rakt svar. Ett svar pä de frågor jag här ställt.

Jag inser att det inle är särskilt trevligt all agera tomtenisse, när man har sä deprimerande julklappar att överlämna till varvens anställda.

Men industriministern har ändå en viss chans. Han skulle med ett rakt besked, hur svart det än är färgat, kunna ge något i politiken så pass ovanligt som ett ärligt besked. Han kan göra slut pä korridormygel och ryktesspridning, och om man också inte gillar hans varvspolitik, skulle man hålla honom räkning för ärligheten och öppenheten. Då skulle också varvens anställda äntligen få se det verkliga ansiktet på den fiende som de nu och framöver har att kämpa mot. De är för dem en förutsättning för att en ny varvspolitik skall kunna segra.

Industriministern NILS ÅSLING:

Herr talman! Jag tycker kanske att Jörn Svensson har en väl formell syn på ekonomiministerns uttalande. Det var fråga om ett diskussionsinlägg, och ett sådant behöver rimligen inte sanktion. Det får stå för vederbörandes räkning och skall väl ses i det större sammanhang som jag har angett i mitt svar.

Jag vill gärna säga att jag delar Jörn Svenssons uppfattning om att det är olyckligt med den pressdebatt och med de läckor som Jörn Svensson åberopar när det gäller utredningsmaterial kring varvsfrägan - ett utredningsmaterial som kanske av en bred allmänhet tas som ett definitivt beslutsunderlag utan att det har utvärderats.

För industridepartementets del gäller att vi kommer med en proposition i mars. Vi har inte ens pä vårt bord fått den strukturulredning som Svenska Varv ålagts att göra och som, såvitt jag vet, inte ens dragits i styrelsen. Vi har inte - hur gärna vi än skulle vilja göra det - någon möjlighet att lämna korta, raka och franka svar, därför att vi helt enkelt inte har haft ärendet under sedvanlig beredning.

Jag är litet förvånad över Jörn Svenssons reaktion beträffande ekonomiministerns diskussionsinlägg och att han här försöker provocera mig att, oavsett om beredningsarbetet är slutfört i departementet eller inle, ge ett svar pä en fråga som jag inte rimligen kan veta hur vi i framtiden skall hantera. Så snart vi är klara med propositionen kommer vi självfallet att ge offentlighet ät den och därmed också ta ställning till varvsindustrins framtid.

192

JÖRN SVENSSON (vpk);

Herr talman! Jag beklagar delta svar. Industriministern tog inle den chans han ändå måste veta fanns även i denna sena timme.

Lät mig först få vederlägga industriministerns försök all göra en lovvärd

men misslyckad Ehrenrettung av herr Bohmans uttalanden. Det var irrgel     ' 55 diskussionsinlägg utan en intervju i ett planerat TV-program. en intervju som     Måndagen den var förberedd och planerad. Det vttr inte något spontant yttrande som kom i     17 december 1979

stundens ingivelse därför att herr Bohman manövrerades in i ett hörn av     -------

intervjuaren. Yttrandet förekom i en rundmålning, i en översiktlig beskriv-     Om varvspolitiken

ning av den ekonomiska problemaliken i landet, och han hade förmodligen

haft tid att fundera över del under den lid som föregick intervjun. Det var

alltså  ingen   tillfällighet  att   herr  Bohman  sade   sa.   Jag  tror  inte  att

industriministern skall utmana människor som eventuellt liiser protokollet

från den här debatten till att tro att det var en tillfällighet.

Som jag sade tidigare tog inte industrinrinislern den hår chansen. Jag vill emellertid försöka utöva påtryckningar pä honom, inte för att vinna någon billig poängseger i en debatt utan helt enkelt därföratt Itiget ute på varven har blivit sådant att man måste svara. Varje fordröjning av ett rakt svar, åtminstone när det gäller vissa huvudpunkter, kommer all uppfattas som ett föga hederligt sätt att bedriva varvspolitiken. Nu måste man få vela vär saker och ting slår för att kunna förbereda sig på det nya och-om man haren annan uppfattning - kunna förbereda alternativ.

Vi kan ju inte ha det pa det sättet alt herr Bohman skall fä gå ut och säga sin oförgripliga mening och sedan få, åtminstone till hälften, understöd eller täckas upp av industriministern. Skall sedan industriministern, när all den oro som detta åstadkommit har blommat upp ute på varven, då säga: Nej, jag kan absolut inte säga någonting, därför att frågan inte har blivit beredd i vederbörlig ordning?

Vi vet att arbetet när det gäller förberedelserna här är mycket långt framskridet. Vi vet att konturerna, åtminstone inom industridepartementel. måste ligga klara. Man måste veta i stort vad propositionen kommer all utmynna i. Läget är sådant, all en regering och en minister förlorar i anseende för varje dag sorn går utan alt elt besked kan ges. Hela situationen kräver ett sådant. Det hade inte varit lika pressande om situationen hade varit en annan. Men del har som sagt förekommit för rnycket läckage. för rnycket ryktesspridning. Del är inte bara vanlig oro som rniinniskorna ute på varven nu känner, ulan del är oro och ilskti. De är inle pä del klara nred vad dessa rykten egentligen innebär.

Det talas ju i dag öppet orn all Öresundsvarvet skall läggas ned och att de som eventuellt blir kvar där skall över till Kockums. Sådana rykten kan väl inte las ur tomma luften. De uppstår inle i varvsarbetarnas föreställningsvärld, för de är hyggliga människor som inte ens in i det sista vill tro del allra värsta. Men sådana är ju vanliga människor till skillnad från politiker. Detär politikerna och administratörerna som sysslar med dessa frågor som släppt ut denna flora av rykten, som läckt ut.

Därför tycker jag alt man efler herr Bohmans uttalande så många månader i förväg nu faktiskt borde kunna få ett rejält besked av den ansvarige ministern: Skall Öresundsvarvet läggas ned? Skall Arendalsvarvet läggas ned? Flur många storvarv skall vara kvar i den varvspolilik sorn kommer att presenteras? Det är de raka besked jag begär att få. Om delttljernti i övrigt.

193

Ni* 55                    om de svåra strukturella problemen, om markntidsproblemeir i frtimliden

Måndagen den       osv. begär jag naturligtvis inle att någon minister i dtig skall uttala sig.

17 december 1979

_____________        Industriministern NILS ÅSLING:

Oni varvspolitiken Herr talman! Jag tycker att Jörn Svensson är ganska inkonsekvent niir han har dels talar om den oro som finns ute på varvsorterna och som jag år medveten om-jag har ju ganska nära kontakt med både folk och företag där - dels kräver att vi här skall ge elt som han säger klart besked, eftersom konturerna nråste vara klara när det gäller vår syn på varvspropositionen. Men så arbetar inte industridepartementet. Vi väntar nu pä Svenska Varvs strukturutredning. Sedan vidtar industridepartementets ganska omfattande beredningsarbete. Vi anser oss nämligen vara skyldiga de anställda vid Svenska Varv och de övriga medborgarna på varvsplatserna ett väl genomarbetat, sakligt tungt vägande förslag. Som jag ser det är det också en förutsättning för all riksdagen skall kunna fatta beslut i denna så vikliga framtidsfråga.

Därför, Jörn Svensson, vore det att handskas vårdslöst med en viktig fråga och med de varvsanslälldas förtroende att här börja på att gissa sig till vad som kan komma att bli regeringens förslag i en fråga som ännu inte börjat beredas.

JÖRN SVENSSON (vpk):

Herr talman! Jag vill inle gärna la till överord, men nog är del litet förolämpande gentemot mig i varje fall och gentemot de varvsanstiillda niir Nils Åsling talar om all vi här skulle försöka gissa oss till vad som kommer att hända. Del hiir är ingen gissningstävlan. Vore det en sådiin och hela läget var förutsättningslöst, då hade ekonomiministern inle vågat ultalti sig som htiir gjorde och då hade inte Nils Åsling heller i det korta interpellationssvar han läste upp uttalat sig i sak utefter sarnmii linje som Göstti Bohman. Det hiir är alltså ingen gissningstiivlan, där allt ligger öppet och där allt är förulsiiti-ningslöst, ulan vad det handlar onr är att man här redan har en inriktning.

Om det ärvåi;dslöst tttl utlalti sig konkret onr vad dennti inriktning innebär i slorvarvens termer, ja, då var det vårdslöst av herr Bohman alt över huvud tagel uttala sig som han gjorde. Då var det vårdslöst av induslriminislern all i dag bekräfta vad herr Bohman sade, nämligen att ytterligare nedskärningar är aktuella och kommer att föresläs i propositionen. Det enda jag har begärt är alt få veta vari dessti nedskärningar, som två ministrar nu har bekräftat, beslår. Skall Öresundsvarvel läggas ner? Skall ytterligtire något slorvarv läggas ner?

Del vore bra om Nils Åsling återuppriitiade något av yrkespolitikernas dåliga anseende i detta land, genom att äntligen lämna elt klart besked om innebörden av det som bäde han och herr Bohman i något allmiinnare form redtin har stigt.

194                            Överläggningen var härmed avslutad.

S 5 På förslag av talmannen beslöts att kammarens förhandlingar skulle     Nr 55
fortsättas vid morgondagens sammanträde.                                 Måndagen den

17 december 1979
S 6 Föredrogs och hänvisades                                                                                 

Proposition

1979/80:69 till utbildningsutskottet

S 7 Föredrogs men bordlttdes åter Skatteutskottets betänkanden 1979/80:17-19 Justitieutskottets betänkanden 1979/80:13, 14 och 19 Lagutskottets betänkanden 1979/80:13 och 18 Utrikesutskoltets betänkanden 1979/80:9, 12 och 14-17 Socialutskottets betänkande 1979/80:16 Utbildningsutskottets betänkanden 1979/80:10-14 Näringsulskotlets betänkanden 1979/80:18, 19, 21, 22, 24 och 25 Civiluiskottets betänkande 1979/80:7

S 8 Föredrogs och bifölls Interpellationsframställning 1979/80:107

S 9 Kammaren åtskildes kl. 22.52.

In fidem

TOM T:SON THYBLAD

/Solveig Gemert