Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1979/80:48

Måndagen den 10 december

Kl. 09.00

Förhandlingarna leddes till en början av tredje vice lalmannen.

§ 1 Justerades protokollet för den 30 november.

Nr 48

Måndagen den 10 december 1979

Om kreditkortens roll i samhällsekonomin

§ 2 Om kreditkortens roll i samhällsekonomin

Ekonomiministern GÖSTA BOHMAN erhöll ordet för att i ett sammanhang besvara dels Hans Peterssons i Hallstahammar (vpk) den 21 november anmälda interpellation, 1979/80:72, dels Rolf Anderssons (c) den 3 december anmälda fråga, 1979/80:190, till handelsministern, och anförde:

Herr talman! I en interpellation om kreditkortens roll i samhällsekonomin har Hans Petersson i Hallstahammar ställt följande frågor till mig:

1. Vilken bedömning gör ekonomiministern av kreditkortens roll i samhällsekonomin?

2. Vilka åtgärder tänker ekonomiministern vidta för atl begränsa kreditkortens skadeverkningar för såväl den enskildes ekonomi som den samhälleliga ekonomin?

Till handelsministern har Rolf Andersson ställt frågan:

Vilka initiativ avser statsrådet att vidta i syfte att minska de negativa sociala och ekonomiska effekterna av kreditkortsexpansionen för konsumenterna?

Frågan har överlämnats till mig. Jag besvarar nu både interpellationen och frågan i ett sammanhang.

Låt mig, herr talman, först förutskicka att jag kommer alt bli ganska utförlig i detta svar. Det har förekommit så många missuppfattningar om förhållandena på kreditkortsmarknaden att det är motiverat.

Man kan skilja mellan kontokort av tre typer, nämligen

1. Betalkort, där kunden dels slipper använda kontanter vid sina inköp, dels får alla inköpen under en månad fakturerade nästföljande månad. Fakturan betalas i sin helhet, och någon kredit utöver tiden mellan inköp och faktura medges inte.

2. Bankkort, som möjliggör kontantuttag från ett bankkonto som i och för sig kan förenas med bankkredit. Försöksverksamhet pägär med att koppla bankkort till butiksdataterminaler i syfte att möjliggöra deras användning för inköp utan mellanliggande kontantuttag.

3. Kreditkort, där skulden för köpta varor får betalas genom mänadsvisa avbetalningar under en viss period, oftast ett till två år.

Hans Peterssons interpellation och Rolf Anderssons fråga gäller enbart kreditkort.

Nr 48

Måndagen den 10 december 1979

0/77 kreditkortens roll i samhällsekonomin

Del finns i dag drygt 90 kreditkorlssyslem på den svenska marknaden. Av dessa är ca hälften exklusiva, dvs. kan användas endast hos ett företag eller en koncern. Närmare 40 är selektiva, dvs. kan användas inom en viss bransch eller inom visst geografiskt område. Endast fyra kreditkorlssyslem är generella, dvs. kan användas hos en mångfald säljföretag utan inbördes anknytning.

Enligt uppgift beviljas ca 70-75 % av konsumenternas kreditkortsansökningar. Prövningen av ansökningarna varierar mellan olika kreditföretag. Som riktmärke brukar emellertid gälla att sökandens taxerade inkomst bör uppgå till minst 40 000 kr. I ansökningsformulären frågas efter inkomst; aldrig efter skuldsättning. Vid prövningen inhämtar företaget kreditupplysning som innehåller uppgifter om eventuella betalningsanmärkningar under de senaste åren. Det finns inget som hindrar att en person innehar flera kort.

Som regel beviljas en högsta kreditgräns på en tiondel av årsinkomsten. Återbetalningen sker vanligen med mellan en tiondel och en tjugondel av löpande skuldsaldo inkl. ränta och avgifter varje månad.

Den effektiva årsräntan ligger i dag mellan 21 och 25 % för flertalet kreditkort inkl. den aviseringsavgift på 3-7 kr. per kontouttag som uttages för vissa men inte alla kreditkort.

Kreditkortsmarknaden växer snabbt i värt land. Oavsett vilka mått man vill anföra på marknadens storlek, såsom branschens omsättning, storleken av utestående krediter, antalet detaljister där man kan handla med kreditkort eller antalet öppnade kreditkonton, finner man all kreditkortsmarknaden ökat väsentligt och i vissa avseenden flerdubblats under 1970-talet och att tillväxten gått allt snabbare under de senaste åren. Detta är inget unikt utvecklingsförlopp i och för sig. Tvärtom är det vanliga mönstret för nya konsumenttjänster och konsumentvaror att de efter ett trevande inledningsskede får en spridning i snabb och ökande takt bland de vanligaste konsumentgrupperna.

Eftersom antalet öppnade kreditkonton och butiksförelag där kreditkort gäller alltjämt är litet i förhållande lill befolkningsstrukturen och detaljhandeln i vårt land, är det troligt att kreditkorten kommer att förtsätta att expandera. Bland de drivkrafter som har betydelse för marknadens tillväxt vill jag särskilt peka på följande.

Kreditkorten erbjuder ett bekvämt sätt för konsumenten atl betala och samtidigt få kredit. Sedan en viss högsta kreditgräns avtalats mellan kontoinnehavaren och kreditkortsföretaget kan krediten disponeras i den takt som kunden själv avgör genom avbetalningar och nya inköp. Någon ny ansökan såsom vid de flesta slag av banklån och de traditionella avbetalningsköpen behövs inte för att äter disponera nedamorteral kreditbelopp.

För detaljhandeln medför kreditkorten betydande rationaliseringar i betalningsrutiner och hanteringen av konsumtionskrediter. Genom att överlåta dessa till särskilda kreditkortsföretag avlastas butikerna en betungande fakturering och de kreditrisker som ofta följer med avbetalningshandeln. De stordriftsfördelar som ligger häri medför lägre kostnader för

detaljhandeln och samhället som helhet. För den enskilde detaljisten eller affärskedjan är kreditkorten att betrakta som elt konkurrensmedel för att öka köptroheten och den egna omsättningen.

Kreditkortens samhällsekonomiska roll gäller närmast frågan om deras betydelse på kreditmarknaden och för den privata konsumtionen. Kreditkortens andel av den totala utlåningen till hushållen har under 1977 och 1978 varit av storleksordningen drygt 2 % - alltså av marginell betydelse för hushållen som grupp betraktad. Det kan vidare noteras atl motsvarande procenttal för de traditionella avbetalningsköpen har minskal lika mycket som kreditkorten ökat. Konsumlionskrediteri olika former, dvs. kreditkort, avbelalningsköp och banklän, svarade under åren 1977-1978 för i genomsnitt ca 25 % av utlåningen till hushållen. Kreditkorlens andel uppgår sålunda lill knappt 10 % av konsumtionskrediterna.

Kredilkortsföretagen ingår bland de s. k. finansbolagen. År 1978 svarade de utestående kontokrediterna för ca 14 ä 15 % av finansbolagens utestående krediter inkl. kapitalvärdet av leasingobjekl.

Enligt finansieringsbolagskommitlén lånade företag med huvudsaklig inriktning på kontokortskrediter är 1976 upp medel till 43 % frän banker och 57 % från den s. k. grå kreditmarknaden och fär således ses som en del av denna marknad. Stigande inflationstal och marginalskatter samt regleringarna av bankkrediterna under 1970-talet har medfört att den grå kredilgiv-ningen vuxit.

Jag vill erinra om att regeringen i våras lade proposition om en lillsynslag för finansbolagen, vilken f. n. behandlas av riksdagen. I början av nästa år kommer regeringen att ta ställning till hur och i vilken utslräckning finansbolagens verksamhet bör inordnas i den allmänna kredit- och penningpolitiken.

Liksom för kreditmarknaden har kreditkorten mycket liten betydelse för den privata konsumtionen i dess helhet. Åren 1977 och 1978 svarade de för 0,3 % av den totala privata konsumtionen. Om man lägger till avbetalningsköpen stiger andelen till knappt 0,5 % - en andel som varit konstant sedan 1974. Med en fortsatt snabb expansion kommer kreditkorten givetvis att få större betydelse för konsumtionsutvecklingen. Det kan medföra alt konsumtionen blir svårare att styra konjunkturmässigt. För dagen tyder det mesta emellertid på alt storleken av kontokredilerna inte behöver inge någon oro i det samhällsekonomiska perspektivet. I del hänseendet blir det alltjämt främst den reala disponibelinkomsten som kommer att ha det avgörande inflytandet. Under 1970-talet har sparkvoten, dvs. den andel av hushållsinkomsterna som inte konsumeras, som bekant stigit mycket kraftigt.

Betraktade ur den enskilde konsumentens synvinkel spelar kontokredilerna med hänsyn till lättillgängligheten sannolikt en relativt större roll för hushåll med lägre inkomster och sämre bankförbindelser. De har en utjämnande betydelse i fördelningen av konsumtionskredilerna, som det är angeläget att värna om.

Kreditkortssystemet kan emellertid också, som både Hans Petersson och Rolf Andersson uttrycker farhågor för, leda till att enskilda försätter sig och

Nr 48

Måndagen den 10 december 1979

Om kreditkortens roll i samhällsekonomin

Nr 48

Måndagen den 10 december 1979

Om kreditkortens roll i samhällsekonomin

sin familj i ekonomiska svårigheter. Uppgifter som inhämtats från branschen tyder dock på atl belalningssvårigheterna är relativt ringa totalt sett. Kundförlusterna beräknades sålunda för är 1978 i genomsnitt ha uppgått till 0,5 % av utestående krediter. Av totala antalet konton anmäldes 0,3 % för betalningsföreläggande. Antalet utmätningar understeg 0,1 %. Antalet betalningsförelägganden och utmätningar har ökat långsammare än antalet konton. Man kan inte utesluta att statistiken underskattar förekomsten av ekonomiska trångmål, som ju kan yttra sig på andra sätt än som fångas in i denna redovisning. Det bör bli möjligt att göra en säkrare bedömning härav när konsumentverket är färdigt med sin nyligen tillkännagivna undersökning av kreditkortens för- och nackdelar ur konsumentsynpunkt.

Sammanfattningsvis vill jag mot denna bakgrund besvara Hans Peterssons första fråga om kreditkortens roll i samhällsekonomin på följande sätt.

Kreditkorten har trots en under de senasle åren mycket kraftig expansion ännu inte nätt en omfattning som i någon betydande grad påverkat samhällsekonomin. Från överslagsvisa beräkningar över hur många hushåll eller konsumenter som ännu inte har kreditkort men som kan tänkas skaffa sädana bedömer jag dock att expansionen kommer alt fortsätta. Kreditkortsmarknaden kan då få större betydelse för i första hand konsumtionens variationer och kreditströmmarnas fördelning.

Hans Peterssons andra fräga gäller vilka åtgärder jag tänker vidla för att begränsa kreditkortens påstådda skadeverkningar på samhällsekonomin. Jag vill då erinra om att kreditköpskommillén i silt förslag till konsument-kredillag föreslog alt regeringen skulle kunna meddela föreskrifter om kontantinsats som avvek frän lagens bestämmelser, om det påkallades av särskilda förhållanden. Ett skäl härför var att regeringen borde ha möjlighet att använda föreskrifter om bl. a. kontantinsats vid kreditköp som ett ekonomisk-politiskt instrument. I propositionen med förslag till konsument-kreditlag (prop. 1976/77:123) förordade dock föredraganden i samråd med mig att möjligheten att i kreditpolitiskt syfte ge sädana föreskrifter om varor i allmänhet inte borde prövas i samband med tillkomsten av konsumenlkre-ditlagen. Jag anser således att sådana föreskrifter i stället bör prövas i anslutning till den kredilpoliliska lagstiftningen.

Som jag redan nämnt kommer regeringen i början av nästa är atl ta ställning lill frågan om hur och i vilken utsträckning finansbolagen bör inordnas i den allmänna kredit- och penningpolitiken. Regeringens avsikt är att i det sammanhanget ocksä ta ställning till om behov föreligger alt i stabiliserings- eller kreditpolitiskt syfte ge särskilda föreskrifter för köp där betalning sker med kreditkort.

I anledning av Hans Peterssons och Rolf Anderssons farhågor för att kreditkorlen medför negativa sociala och ekonomiska verkningar för den enskilde vill jag framhålla att om sådana visar sig förekomma i oacceptabel omfattning kommer regeringen att vidta lämpliga åtgärder. I den mån de åtgärder som kan komma atl vidlas av stabiliseringspolitiska skäl inte ger tillräckliga effekter också i detta avseende fär givetvis konsumentpolitiskt inriktade insatser göras. Vilka dessa kan bli kan inte preciseras förrän vi fått

bättre kunskaper om arten och omfattningen av de befarade skadeverkningarna.

HANS PETERSSON i Hallstahammar (vpk):

Herr talman! Jag ber atl få tacka ekonomiministern för svaret samtidigt som jag vill meddela att även jag kommer att ta en ganska läng tid i anspråk för atl utveckla några synpunkier kring detta. Svarets innehåll och dess längd tar jag som bevis för att delta är en mycket viktig fråga också för ekonomiministern.

Jag skall för min del försöka dela upp anförandet så att jag försl kommenterar innehållet i svaret och ställer några kompletterande frågor i anslutning till det, och därefter skall jag fylla på med några ytterligare synpunkter på korten och krediternas betydelse för vanligt folk och komma med några frågor i anslutning till det.

Till att börja med redogör ekonomiministern för tre olika slag av kontokort som finns: betalkort, bankkort och kreditkort. Han konstaterar alt min interpellation endast gäller kreditkorten, och det är sant alt jag endast nämnde kreditkorten i interpellationen. Trots det kommer jag atl något beröra även betalkorten, eftersom de i några sammanhang har en liknande funktion som kreditkorten.

När man ser siffror pä omfattningen av kreditkortsmarknaden, så blir man något osäker. Gösta Bohmans siffror i svaret är naturligtvis helt korrekta vad gäller kreditkorlen. Men i en artikel i Expressen nämner man ordet kontokort, som väl är något slags sammanfattande beteckning för alla de tre korttyper som Gösta Bohman nämnde. Om man ser på kontokorten i denna vidare bemärkelse, kommer man fram till att det rör sig om totalt 188 olika kort som förekommer, och till antalet lär de nu vara ute i omkring två miljoner exemplar, dvs. i någon form finns betalkort eller kreditkort hos två miljoner människor.

Herr Bohman säger i svaret att korten alltjämt har en liten omfattning och hänvisar då till siffror för 1977-1978. Det finns naturiigtvis inga senare siffror, men jag är säker på att 1979 kommer all bli det år dä kreditkorten slog igenom på den svenska marknaden. Jag bygger min uppfattning på att det är nu under hösten 1979 som man på allvar börjat marknadsföra olika kreditkort och också låtit ett internationellt kort med tydligen stor användbarhet introduceras, sä det blir nog avsevärt förändrade siffror inom något år.

Drivkrafterna för denna ulveckling, säger herr Bohman, är att det är bekvämt för kunden och att säljaren kommer ifrån betungande fakturering och slipper kreditrisker. Därför skall delta enligt ekonomiministern medföra lägre kostnader för samhället i dess helhet.

Men herr Bohman glömmer då att räkna med de sociala konsekvenser som sådana här lättvindiga köp och krediter kan leda till. Impulsköp, betalnings-svårigheter och sociala problem som leder till kostnader för samhället nämns inte. Och om man talar om samhället i sin helhet, som herr Bohman gör, kan man ju inte bara se till affärsvärlden. Vad korten betyder för konsumenterna

Nr 48

Måndagen den 10 december 1979

Om kreditkortens roll i samhällsekonomin

Nr 48

Måndagen den 10 december 1979

Om kreditkortens roll i samhällsekonomin

i fråga om extra dyra varor genom hög ränta och genom en eventuellt sned konsumtion till förmån för onyttigheter i jämförelse med nödvändiga basvaror kan man väl inte uttala sig så säkert om, speciellt som ekonomiministern själv i slutet på svaret hänvisar till konsumentverkets utredningar.

Herr Bohman säger i svarel: "Betraktade ur den enskilde konsumentens synvinkel spelar kontokrediterna med hänsyn till lättillgängligheten sannolikt en relativt större roll för hushåll med lägre inkomster och sämre bankförbindelser. De har en utjämnande betydelse i fördelningen av konsumtionskredilerna, som del är angelägel att värna om."

Det är klart: Genom de ockerräntor som belastar kreditkortsköpen, dvs. drygt 20 %, blir ju varorna dyrare för dem som tjänar litet pengar och inte kan utnyttja en hög marginalskatt för att genom ränteavdrag i deklarationen få ned räntekostnaden. För dem som har höga inkomster spelar det kanske inte sä stor roll om de köper på kredit. De får ju varorna billigare än vad personer i vanliga inkomstlägen får. De kanske ocksä kan låna i bank på ett bättre sätt.

Detta måste i förlängningen betyda all en låginkomsttagare med kreditkort, som köper varorna dyrare, på det viset får råd att köpa mindre av nödvändighetsvaror. Det antagandet bygger jag på alt det vanligtvis väl är någon form av kapitalvaror man köper med hjälp av kreditkortet. Då begränsar man ju samtidigt sina möjligheter att köpa basvaror som mat och kläder. Så nog spelar kreditkorten en större roll för låginkomsttagarna på det sättet - den saken är klar. Men det kanske inte var det ekonomiministern menade.

Varför har då marknadsföringen - den drivkraft för utvecklingen som herr Bohman glömde att nämna - ökat så våldsamt? Jag skall ta några exempel på hur de här korten marknadsförs.

Det står i en annons: "ÖPPNA PS-KONTO" - det är två varuhus som gått samman för att lansera detta konto - "PÅ EN KAFFERAST! Välkommen

---- . Vi behandlar ansökningen och gör i ordning Din konlobricka medan

Du väntar. Under tiden bjuder vi på kaffe!"

I en annan annons, som gäller resor, står det: "Res när du själv vill och inte när du råkar ha pengar." Man kan alltså resa bort från sina bekymmer pä kredit och komma hem till både bekymmer och ökade skulder.

I annonser om det multinationella kort - så får man väl kalla del - som nyligen introducerats i Sverige, säger man: "Du kan handla nästan vad du vill

---- . Du kan resa vart du vill. Du kan bo på hotell, äta och roa dig." Men

räntan blir förstås 21 %.

Denna marknadsföring har naturligtvis stor betydelse för atl dessa kort ökar i omfattning. Men varför ökar dä marknadsföringen? Jo, förmodligen därför atl del finns en massa kapital som letar efter lönsamma objekt att investera i. 43 % kommer från bankerna och 57 % från den s. k. grå kreditmarknaden, som väl innehåller både det ena och det andra. Och här måste jag fråga herr Bohman: Hur kan det komma sig att det för en vanlig dödlig människa är kreditstopp i banken medan man över ett kreditkort kan

få låna samma pengar? Det måste ju vara samma pengar eftersom bankerna nästan lill hälften svarar för finansieringen av kreditkorten. Vad beror det på? Vore det inte bättre för den enskilde att kunna låna direkt i bank till ungefär halva räntan?

"Kreditkorten har trots en under de senaste åren mycket kraftig expansion ännu inte nått en omfattning som i någon betydande grad påverkat samhällsekonomin", meddelas i svaret från ekonomiministern.

I USA, som av borgerliga politiker ofta framhålls som ett föregängsland, har man tydligen problem med kreditkorten. Enligt en artikel i tidningen Folket har vanliga skötsamma familjer skaffat sig skulder som inte går att klara av, och man har tvingats skapa speciella institutioner som har till uppgift att reda ut familjernas tilltrasslade ekonomier. Enligt samma artikel -en intervju med en konsumenlsekreterare - skall i dag 40 000 svenskar ha problem med sina kontokortsskulder. Siffran gäller förmodligen alla typer av kontokort, men den är illavarslande nog.

Kännetecknande för den i vårt land förda politiken - vare sig del suttit socialdemokrater eller borgerliga vid makten - har ju varit att man satt en väldigt stor tilltro till marknadsekonomins utveckling. Man har varit ganska släpphänt. Risken är ju att man handlar på samma sätt när det gäller kredilmarknaden, att man låter kredilkorlsjältarna slåss om kunderna genom en omfatlande reklam som sedan betalas av kunderna själva, bl. a. genom skyhöga räntor och förstörd ekonomi med sociala problem som följd.

Ekonomiministern säger att systemet med kreditkorten kan medföra atl konsumrionen blir svårare att styra konjunkturmässigt, och del får man väl hålla med om. Han säger att för dagen tyder emellertid det mesta på att det alltjämt kommer att bli främst den reala disponibelinkomsten som kommer att ha det största inflytandet på samhällsekonomin. Men högränta och amorteringar måste väl ändå minska disponibelinkomsten?

Här ligger en uppenbar fara för atl människor i allt högre grad intecknar framtiden genom krediter som belastar de närmaste årens privatekonomi. I ett läge då det vore angeläget alt släppa loss den privata konsumtionen -teoretiskt sett skulle det ju kunna förekomma, även om de senaste åren inneburit raka motsatsen - har folk ingen reell köpkraft att ta till, för den är uppbunden genom månadsvisa amorteringar och räntor för flera är framåt. Man intecknar alltså framtiden, vilket måste innebära en väldigl trög rörelse i ekonomin.

Jag är säker på att man i är bland kreditkortsinnehavarna kan se en tydlig ökning av julhandeln och en motsvarande minskning av deras konsumtion halvåret därefter just på grund av att man intecknat framtiden på det här sättet. Folk får ju inte mera pengar i handen bara för att man har kredit, snarare tvärtom. Räntan tar ju en del av de pengar man äger.

I avslutningen på silt svar säger herr Bohman atl regeringen kommer att la ställning till frågan hur och i vilken omfattning finansbolagen bör inordnas i den allmänna kredit- och penningpolitiken. Man skall då också la ställning till om behov föreligger alt ge särskilda föreskrifter för köp genom

Nr 48

Måndagen den 10 december 1979

Om kreditkortens roll i samhällsekonomin

Nr 48

Måndagen den 10 december 1979

Om kreditkortens roll i samhällsekonomin

kreditkort, och det är bra. Regeringen kommer alltså i detta avseende att "ta ställning", som ekonomiministern uttrycker det. Men eftersom den här frågan har rönt ett stort allmänt intresse och eftersom den diskuteras mycket bland folk skulle jag vilja fräga efter ekonomiministerns uppfattning här. Vad anser herr Bohman om kreditkortens ökande omfattning? Finns det anledning att vara orolig eller är allt som det skall vara?

Till sist vad gäller det första avsnittet i mitt anförande: Vilka är de "lämpliga åtgärder" som kan komma att vidtas om man finner anledning därtill? Vilka åtgärder har alltså ekonomiministern i åtanke?

I det andra avsnittet av mitt anförande, som har direkt anknytning till det svar jag fäll av ekonomiministern, vill jag på ett par punkter peka på vad som kan bli följden av en ökad användning av kreditkorten.

För någon tid sedan reste jag utomlands på semester. Före avresan fick jag upplysningar i banken om att jag endast fick ta med mig 6 000 kr. utomlands. När jag kom hem läste jag i en tidning att en känd advokat hade varit utomlands och alt han hade handlat matsilver för 11 000 kr. som han av "misstag" hade glömt att uppge i tullen. Inköpet hade enligt uppgift gjorts . med hjälp av ett kreditkort. Jag frågade då riksdagens upplysningstjänst hur man kan kontrollera om folk via elt oskyldigt kreditkort kan föra ut ett större belopp än det tillåtna pä 6 000 kr. och fick till svar att man inte får ta ut mer pengar på kreditkortet än man får ha med sig i kontanter samt att kontroll sker via riksbanken, som varje månad får en lista över vilka personer som tagit ut mer än 1 000 dollar, ungefär 5 000 kr., för resor utomlands. Man får givetvis föra ut mer pengar om man kan bevisa att man varit på en affärsresa. Sådana är tydligen reglerna.

Här vill jag fräga ekonomiministern: I vilken omfattning förekommer en sådan kontroll, och vad fordras för att jag skall kunna redovisa min utlandstripp som affärsresa? Och hur blir det, herr Bohman, om man har med sig både de 6 000 kr. i hundralappar som man lagligen får föra ut och ett kreditkort med 6 000 i kredit? Då utnyttjar man ju dubbelt så myckel pengar som man egentligen får föra ut. Risken alt bli avslöjad antingen av riksbanken eller av tullen är verkligen minimal eftersom redovisningen sker via två kanaler. Vi behöver ju inte när vi kommer hem från utlandet deklarera införsel av valuta. Det här är naturligtvis småpotatis jämfört med vad som förs ut på annal sätt, buntat i dokumentportföljer eller via smarta faktureringar - men i alla fall. Hur ser dä ekonomiministern pä det här problemet?

Någol vill jag också beröra de sociala effekterna av denna lättillgängliga kreditgivning.

För arbetare och tjänstemän i allmänhet som befinner sig i de vanliga inkomstlägena innebär en ökad skuldsättning - kanske gjord i ett ögonblick då man inte så välplaneral köpt en vara - ett allvarligt problem för handlingsfriheten.

Hur skall en lönarbetare, uppbunden av årslånga krediter och med ständiga inbetalningar på flera hundra kronor i månaden, kunna ta strid för sina rättigheter? Hur skall han kunna gå ut i konflikt på arbetsmarknaden?

Hur mottaglig är inte en över öronen skuldsatt person för t. ex. hot om lockout osv.?

I ljuset av detta framstår det som obegripligt hur Konsum kunnat införa kreditkort som kan sälta medlemmen i en svår situation. En av drivkrafterna för grundandet av konsumentkooperationen var ju att man inte ville stå i skuld till byns handlare. Den ständiga boken med anteckningar om hur mycket man var skyldig var ju den tidens kreditkort. Då kunde man åtminstone böna och be alt, om handlaren hade vilja och råd, få ylleriigare kredit när det var svårt. Men nu kommer kronofogden - även om man står i skuld till sin egen förening.

I del perspektivet är kreditkorten inom kooperationen elt steg tillbaka, samtidigt som det definitivt är en eftergift för den kapitalistiska konkurrensideologin: Köp nu - köp mera - köp här!

Elt Iredje problem som definitivt hör hemma på den sociala sidan och som belastar den alltför positiva bedömning som ekonomiministern i svaret gjorde för samhällsekonomins del är att man kan supa på kredit.

Både kreditkort och betalkort - det är här de sistnämnda kommer in - kan som bekant användas på de flesta restauranger. Mången representation har passerat över de här kreditkorlen. Det vet jag av egen erfarenhet.

För personer med alkoholproblem - och det är många i dagens samhälle, där allt fler känner främlingskap, oro och hopplöshet; de flesta med alkoholproblem har inkomst och kan alltså ganska lätt få ett kreditkort - är delta kreditkort början till slutet. När man på restaurang annars kanske av en tom portmonnä - del är ju dyrt att supa pä restaurang - skulle hindras från att dricka mera eller helt enkelt bli utkörd för att man inte kan belala för sig, lämnar kreditkortet en falsk frihet. Hur lätt är det inte att dricka litet finare sorter och bjuda litet runt för några tusen kronor en firandets kväll! Någon kreditrisk slår ju inte restaurangen. Problemen kommer för den utblottade som druckit för mycket. För många kan kreditkorten bli inledningen till ett liv i drogberoende och elände. Den saken är klar.

När man nu så högt och varmt talar för prishöjningar på alkohol som en alkoholpolilisk åtgärd - vi fick ju uppleva det för inte så länge sedan i kammaren när Gösta Bohmans regering höjde priserna - och när man allt oftare hör talas om motbok som ett medel för att begränsa alkoholförbrukningen, hur kan man då tillåta kreditkort med krediter om flera tusen på restauranger, som kan användas för alkoholkonsumtion?

Vad anser ekonomiministern om detta? Kanske är det socialministerns bord. Men jag tycker att frågan borde belysas i det här sammanhanget, eftersom Gösta Bohman talat om kreditkortens betydelse för att ge samhället som helhet lägre kostnader.

Nr 48

Måndagen den 10 december 1979

Om kreditkortens roll i samhällsekonomin

ROLF ANDERSSON (c):

Herr talman! Jag tackar ekonomiministern för ett utförligt och bra svar.

Det kan kanske lyckas underligt att jag som bankman ställer en fråga om de sociala och ekonomiska effekterna av kreditkorlsexpansionen, samtidigt som jag är i full färd med atl distribuera nya korl. Låt mig dä först få

Nr 48

Måndagen den 10 december 1979

Om kreditkortens roll i samhällsekonomin

deklarera att jag hell accepterar betalkorten och bankkorten, vilka gett oss rationella betalningsrutiner, gjort oss oberoende av bankernas öppettider osv.

Men kreditkorten oroar mig som bankman något av två skäl.

Det första är att samtidigt som vi hårdhänt försöker styra bankernas kreditgivning bort från konsumtionssektorn - och det är verkligen hårdhänt i dag-har vi nu fått en ny kreditform, där vi helt saknar möjlighet alt påverka och styra. Troligen används större delen av dessa nya krediter för ändamål som vi i dag inte har anledning att prioritera. Skulle annat vara fallet, gick man säkerligen över banklånen.

Det andra skälet är att vi redan börjar få in signaler om att kreditkorlen kanske är för lättillgängliga för människor som inte kan planera sin ekonomi. I detta ligger en stor fara som vi inte lättvindigt får vifta bort med statistik över betalningsanmärkningar, särskilt elt är som detta dä korten lanseras i stor skala. Viktigare är att vara lyhörd för de sociala nämnderna, som nu fått ett nytt problemområde, nämligen sanering av kreditkorlsskulder.

Låt oss heller inte glömma att kreditformen är mycket dyr och att vi som envisas med att göra rätt för oss genom kontant betalning får bära en stor del av kostnaderna för kreditkorlen, vilket är orättvist.

De åtgärder som ekonomiministern pekade på i slutet av svaret är bra. Jag hoppas bara atl konsumentverket arbetar snabbt med sin undersökning.

ROLAND SUNDGREN (s):

Herr talman! Jag har anmält mig till den här debatten närmast därför att jag tillsammans med en del andra socialdemokrater i början av året avlämnade en motion i frågan. Vi insåg redan dä allvaret i en alltför vildvuxen utveckling pä kontokortsmarknaden från kreditpolitisk synpunkt och från konsumenternas synpunkt samt pä grund av de sociala konsekvenser som kunde följa i kontokortens spår.

Vi har ju här - som också ekonomiministern sagt - fått ytterligare en grå kreditmarknad, som stär vid sidan om de reglerade penninginstituten. Därmed har vi fått ytterligare en osäkerhetsfaktor för statsmakternas penning- och kredilpolitik till alla de andra - budgetunderskott och mycket annat.

Hans Petersson i Hallstahammar sade att det även under de socialdemokratiska regeringarnas tid- fanns en överdriven tro på marknadskrafterna. Men jag vill understryka att det då i alla fall var en ganska stor skillnad. I sådana här sammanhang hade vi ingripit, om det visat sig att korten förde med sig olyckliga konsekvenser.

Det som man kan säga har kännetecknat utvecklingen under de senaste åren är väl alt de fria marknadskrafterna fått breda ut sig verkligt fritt och skapa svårigheter för löntagare och konsumenter. Kontokortsmarknaden är inte minst ett uttryck för del. Årsförsäljningen via kontokort har närmast tredubblats sedan 1976. År 1978 passerade antalet kontokort miljonstrecket och är nu en bra bit däröver. Vi har därigenom fått en för den enskilde underlig lånemarknad. Det går i dag knappast för en villaägare t. ex. att låna

så litet som 10 000 kr. till reparation av sin villa, men samme villaägare kan skaffa sig ett tiotal kontokort, som ger honom kredilutrymmen långt över 100 000 kr. Får vi en svängremspolilik, som ytterligare skapar problem här, blir det nästan omöjligt att låna i bank, och dä blir kontokorten en desperat utveckling för många.

Jag har hört att den moiion som jag har avgivit nu äntligen har behandlats i näringsutskottet. Enligt vad jag hört har den borgerliga majoriteten där tyvärr gått emol tillsällandet av den utredning som vi önskar för en översyn av de sociala och ekonomiska konsekvenser, inte minst för de enskilda hushållen, som denna marknad kan innebära.

Det finns nu ett hundratal olika kort. Många av dem är riktade till speciella inköpssiällen, och de går därmed emol det allmänna konsumentpolitiska syftet atl skapa medvetna konsumenter. Köpen blir därigenom inte de bästa inköpen, utan det blir ofta så att man gör dem där man har kontokort. Dessutom innebär kontokortssystemet höga räntekostnader, med räntor som för några är sedan betraktades som ockerräntor - 25-30 % kan ju konsumenter vara tvungna alt belala vid del här sättet att göra inköp. I varje fall när det gäller höginkomsttagarna blir det staten som får betala det mesta därav, eftersom räntorna är avdragsgilla i deklarationen.

Del som jag, liksom Hans Petersson och Rolf Andersson, anser vara mycket betänkligt är hur kontokorten marknadsförs, nämligen som ett konkurrensmedel. Jag upptäckte en annons där en radio- och TV-firma sade: Om ni köper en anläggning för minst 1 200 kr. och öppnar ett konto, får ni 200 kr. kontant som hjälp till installationen. Det finns många andra otäcka exempel på detta.

Här vill jag något kommentera vad Hans Petersson i Hallstahammar sade om kooperationen. Vi som står bakom den motion jag nämnde är aktiva kooperatörer. Vi har märkt att del pä sina håll råder bristande kännedom om de kontoköp som förekommer inom kooperationen. Dessa har en myckel liten omfattning - endasi 3 av de 200 kooperativa föreningarna i landet har infört kontokort, och kooperationen har mindre än 1 % av kontokortsmarknaden. Det är också en väsentlig skillnad mellan kooperationens kontokort och andra. I och för sig kan man säga all kontokort kan vara ett praktiskt betalningsmedel, om de utnyttjas rätl. Utnyttjades kontokorten på det sätt som sker inom kooperationen skulle de inte innebära några större problem. I marknadsföringen för kooperationens kontokort understryker man att det bästa sättet är att handla kontant. Vidare sägs att konloköpen skall gälla kapitalvaror. I sädana fall bör man i första hand använda låneköp, som är den billigaste kreditformen och som är att jämföra med bankkrediter. Sedan finns möjligheten lill kontoköp, men kontot bör då användas som ett budgetkonlo, vilket innebär att man regelbundet avsätter pengar på kontot. Man spar alltså på kontot och får då ränta.

Man har vidare legilimationstvång inom kooperationen, något som polismyndigheterna nu kräver när det gäller kontokort. Man har en seriös kreditprövning. Det går inte till på del sätt som Hans Petersson nämnde när det gäller PS-konto. I min hemstad går del också så till när det gäller

Nr 48

Måndagen den 10 december 1979

Om kreditkortens roll i samhällsekonomin

Nr 48

Måndagen den 10 december 1979

Om kreditkortens roll i samhällsekonomin

PS-konto att man tar en kopp kaffe medan man väntar, och sedan är kontokortet klart.

Inom kooperationen har medlemmarna också ett insatskapital, och som regel är räntan 4 ä 5 % lägre än för andra kontokort. Vidare har man ett syslem som inte drabbar kontantkunderna.

Kooperationen gör här en insats för att sanera marknaden. Vi anser emellertid atl det borde vara statsmakternas sak att göra det.

Eftersom vi politiker dagligen uppmanas i pressen atl göra någonting ät del här, vill jag instämma i den kör av frågor som riktats till ekonomiministern och fråga om det ändå inte finns anledning att redan nu vidta åtgärder i stället för atl, som Gösta Bohman sade, vänta och se. Utvecklingen på kontokortsmarknaden är oroande. Vi har från sociala myndigheter fått en hel del rapporter om atl det vid behov av saneringar ofta är kontokort som lett till problemen.

Ekonomiministern GÖSTA BOHMAN:

Herr talman! Fär jag först till Hans Petersson! Hallstahammar säga att han naturligtvis har rätt att ställa hur utförliga och hur mänga frågor som helst i en interpellation. Om det är jag som blir föremål för en sådan interpellation kommer jag alt göra mitt bästa för atl besvara de frågorna. Men ställer man en fråga i en interpellation skall man sedan inte komma efteråt och ställa en massa andra frågor, som inte berörts i den utsprungliga interpellationen. Kom i så fall i stället tillbaka!

Jag tyckte att jag svarade så utförligt som man över huvud tagel kan begära -kanske litet för ulföriigt egentligen. Vad jag säger nu när jag ändå fortsätter den här debatten kan väl nästan betraktas som en upprepning av vad jag har sagt i mitt svar, om än med någol andra ord.

Den här interpellationen gäller alltså kreditkorten - inte betalkorten och inte de andra kontokorten. Vi bör hålla oss till ämnet, tycker jag.

För 1979 finns det faktiskt inga siffror. Vi har en bra statistik här i landet, men vi har inte kunnat få fram några siffror beträffande utvecklingen. Jag delar Hans Peterssons och flera andras förmodan att antalet kreditkort växt rätt betydligt, inte minst på grund av den marknadsföring som jag personligen inte gillar- det vill jag gärna ha sagt. Men orsaken till att antalet kreditkort har växt är inte i första hand marknadsföringen av dem utan det förhållandet att dessa kort är bra och bekväma för konsumterna. De är faktiskt också förbilligande för detaljhandeln och därmed indirekt även för konsumenterna.

Jag är personligen, som Hans Petersson torde veta, anhängare av ett fritt konsumtionsval. Jag tycker inte om förmynderi och pekpinnar, och jag tycker inte heller om att myndigheterna annat än när det verkligen finns starka skäl härför skall tala om för konsumenterna - de människor som väljer in oss här i riksdagen - hur de skall bete sig i livets alla skiften. Jag litar på att de i stor utsträckning själva skall kunna klara den frågan.

Kontokrediten är strängt taget ett sparande i efterhand. Man köper i förväg och sparar efteråt. Den kampanj - det är faktiskt på sina håll fråga om

en sådan - som nu bedrivs mot kreditkorlen påminner osökt om den kampanj som en gång i tiden bedrevs mot avbetalningshandelr. Det är också belysande alt samtidigt som antalet kreditkort ökat har avbelalningshandeln minskat. Kreditkorten har alltså i viss uträckning övertagit de uppgifter som avbelalningshandeln tidigare svarade för.

Jag har nu sagt att vi skall följa utvecklingen. Sä snart vi får klart för oss vilken omfattning kreditgivningen fått och om den verkligen medför de skadeverkningar som interpellanten befarar, får vi överväga vilka åtgärder som kan vara lämpliga. Vi har både här i riksdagen och i regeringen ett ansvar som innebär atl åtgärder inte fär byggas enbart på gissningar och känslomässiga ställningstaganden. Vi måste se till att det finns elt ordentligt underlag för de åtgärder vi vidtar.

Det är inte alldeles säkert alt det för den grupp av människor som använder kreditkorten är bättre att låna i bank. Det är inte så att räntekostnaderna i bank - om man tar hänsyn till alla omständigheter - är bara hälften så stora som de kostnader som är förenade med kontokorten. I själva verket är skillnaderna mycket små.

Vilka lämpliga ålgärder kan man dä tänka sig? Ja, jag skall inte ge uttryck för några spekulationer, men jag kan, Hans Petersson, peka på de möjligheter som står till förfogande. Om finansbolagen förs in under den kreditpolitiska lagstiftningen, och något i den riktningen kommer väl att ske under våren, skulle åtgärder enligt denna lagstiftning kunna komma i fräga. Med hänsyn till denna lags utformning är dock möjligheterna härtill rätt begränsade.

Man kan också tänka sig alt regeringen av riksdagen skulle begära ett direkt bemyndigande att ingripa mot denna verksamhet, ungefärligen motsvarande det bemyndigande som vi har då det gäller avbetalningshandeln på bilar. Men det är inte något bra säll att angripa sådana frågor - det är rätt besvärligt och passar inte in i det svenska rättssystemet - men naturligtvis är det genomförbart.

En tredje väg som man kan gå men som bara kan användas om det visar sig föreligga konsumentpolitiska missförhållanden av social natur är att i konsumentkreditlagen ta bort det undantag som gäller för kreditkorten. Jag tror att Hans Petersson var med vid omröstningen när denna lag antogs i riksdagen, och såvitt jag minns fattades det beslutet enhälligt. Det skedde för inte sä länge sedan. Det var alltså ingen som satte sig emot att man i denna lag skulle göra undantag när det gällde kreditkorten från de krav som ställs på kontantbetalning.

Det pågår nu en undersökning inom konsumentverket, och man kan om den visar att det föreligger uppenbara sociala missförhållanden pä detta område naturligtvis införa kontantinsatser även i detta sammanhang. Såvitt jag förstår - men pä den punkten är jag litet tveksam - måste man i så fall dock gä tillbaka till riksdagen. Jag tror inte att konsumentverket har möjlighet att, sedan riksdagen har uttalat sig så klart som den en gång gjort, införa krav på en 20-procentig kontantinsats för den aktuella typen av transaktioner, utan att låta frågan gä tillbaka till riksdagen. Men jag medger

2 Riksdagens protokoll 1979180:48-49

Nr 48

Måndagen den 10 december 1979

Om kreditkortens roll i samhällsekonomin

Nr 48

Måndagen den 10 december 1979

Om kreditkortens roll i samhällsekonomin

atl jag är lilet osäker på den punkten.

I vad sedan gäller utförsel av valuta till utlandet är gränsen 6 000 kr. kontant inkl. konsumtion på kreditkort. Härvidlag uppkommer självfallet kontrollproblem, men det finns också gränser för hur mycket av kontroll vi vill ha när det gäller resande till utlandet. I somliga länder bygger man murar föratt hindra folk från att resa, men vi harju en annan och mer öppen syn pä detta i vårt land. Dessutom förs det ocksä in pengar i landet genom de kreditkort som utländska turister använder. Här som så ofta annars har varje sak två sidor. Och vi kan i varje fall vara överens om en sak: all frihet kan missbrukas. Vill man undvika missbruk fär man väl dä avskaffa friheten, och ett sådant krav är jag inte beredd atl ställa mig bakom.

Rolf Andersson uttalade sig som bankman och tyckte illa om kreditkorlen därför att det var bättre att gä över bank. Men, Rolf Andersson, det finns i värt öppna samhälle ingenting som hindrar att en säljare säljer på kredit. Den rätten finns i alla sammanhang. Avgörande för om man skall göra det är vilket förtroende man har för köparen, vilken kreditsäkerhet som köparen kan ställa upp. Det är alltså fråga om en subjektiv bedömning. Rika människor - för atl använda en klyscha - har naturligtvis då lättare atl få kredit än människor som inte har del så bra ställt ekonomiskt.

Det andra skälet mot att lämna kredit är kostnaderna, för med kreditgivning är ocksä förenade rätt betydande kostnader. Kreditkorlens syfte är att ge både säkerhet och minskade kostnader. Man vet inte om kreditkorten totalt sett är dyrare än bankkrediter eller andra krediter - några undersökningar i det hänseendet har inte gjorts. I varje fall innebär kreditkorten ett förbilligande i många hänseenden. De leder till större säkerhet och skapar bättre rutiner, vilket också sänker kostnaderna.

Roland Sundgren har liksom de övriga debattörerna utgått från - utan att ha någonting som styrker deras antaganden - alt kreditkorten är fördyrande, att de leder till missförhållanden och att man därför bör vidta åtgärder, kredilpoliliska eller socialt betingade. Och jag svarar: Vi vet inte om dessa missförhållanden föreligger. Inte minsl här i riksdagen är det åtskilliga inom samtliga partier som klagar över att vi har för mycket byråkrati i vårt samhälle, att vi har för mycket av förmynderskap, för mycket av regleringar. Mot den bakgrunden är det ett rätl anspråkslöst krav atl man skall veta vad man gör innan man ytterligare läser människornas handlande.

Kontentan av mitt svar är alltså atl vi studerar frågan för att få ett bättre underlag. När vi har ett tillräckligt bra underlag skall vi ta ställning lill vilka åtgärder som kan bli nödvändiga för att angripa de eventuella olägenheter eller missförhållanden som utredningarna kan ådagalägga. Om del alltså visar sig atl kreditkorten medför missförhållanden och ölägenheter, samhällsekonomiskt och konsumentpolitiskt, kommer vi att vidta erforderliga åtgärder.

HANS PETERSSON i Hallstahammar (vpk):

Herr talman! Jag tackar ekonomiministern för att han ytterligare utvecklade sina ståndpunkter i denna fräga. Men han skall inte bli irriterad på

mig för atl jag ställde några följdfrågor - de var baserade på det svar som Gösta Bohman gav. Han sade att för samhället i stort minskar kostnaderna genom kreditkortssyslemet - del är rationellt, bra och bekvämt. Men då menar han alltså för affärsvärlden. Han tar inte in det samhällsekonomiska perspektivet, han gör inte ens en bedömning av det utan håller sig till de rent ekonomiska argumenten när det gäller hanteringen av krediterna. Men talar man om samhället i stort måste man ta med även de sociala konsekvenserna. Dit hör en sned och felaktig konsumtion, sociala problem osv.

Gösta Bohman var också lilet irriterad över att del fördes en kampanj mot kreditkorlen. Det är väl ingenUng att vara irriterad över - det är människors rätt att föra opinionskrig mot marknadsföring och liknande, atl ta till de motmedel de har. Och om jag tolkar Gösta Bohman rätt var han också negativ till den reklam som förs för kontokorten. Är man negativ till reklamen för kontokorten, bör man väl inte bli irriterad över att andra propagerar mot dem. Gösta Bohman borde i stället stödja dem som propagerar emot - det vore logiskt.

Gösta Bohman talade om frihet. Jag skall inte gå in på hans uttalanden om olika länder I Europa. Men jag skulle i och för sig kunna göra det - var så säker på det! Friheten atl konsumera snett, att supa ihjäl sig, att inteckna framtiden - det är inte mycket till frihet!

Jag tycker att man bör se upp med vad som händer. Det säger Gösta Bohman också att man skall göra genom olika utredningar. Men så enkelt är det inte att allting är bra med del. Och jag tolkar Gösta Bohmans inlägg så, att han ocksä är oroad över utvecklingen. Varför då i all världen bli så upprörd över att jag lar upp några av konsekvenserna?

Gösta Bohman säger att kontokortssystemet minskar kostnaderna och är rationellt och bra. Men för vem minskar den här kreditgivningen kostnaderna? Inte minskar den väl kostnaderna för en låginkomsttagare som inte får lån i bank utan måste låna till dubbelt så hög ränta över elt kreditkort? Han kan inte göra det ränteavdrag som Gösta Bohman och jag kan göra. Vi skulle säkert kunna tjäna på att gå över ett kreditkort och dra av en rejäl ränta. Men för en låginkomsttagare, som kanske tjänar hälften av vad en riksdagsledamot gör, kan det inte bli billigare att gä den vägen, när han blir stoppad i banken!

Och varför i all världen kan inte den krediten regleras över banken i stället? Är det för att banken skall få extra profiter genom att gå den här omvägen? Man hävdar ett lånestopp för vanliga medborgare men samtidigt lånar man ut enkelt den andra vägen. Någon anledning måste det finnas till atl man flyttar över pengarna på det här sättet.

Sedan till min kollega från Västmanland. Bli inte så upprörd över att jag kritiserade konsumentkooperationen! Jag är också medlem i den, men i motsats till herr Sundgren är jag kritisk lill att KF infört kontokort.

Roland Sundgren försökte övertyga om att socialdemokraterna visst inte är släpphänta när del gäller kreditpolitiken och visst inte är släpphänta när det gäller marknadsekonomin. Då kanske Roland Sundgren kan ställa upp på ett förslatligande av affärsbankerna när den frågan kommer upp nästa

Nr 48

Måndagen den 10 december 1979

Om kreditkortens roll i samhällsekonomin

Nr 48

Måndagen den 10 december 1979

Om kreditkortens roll i samhällsekonomin

gäng./

Gösta Bohman säger att det är svårt atl precisera vilka ålgärder som kan behöva vidlas. Man skall inte komma med pekpinnar, och man skall inte skapa så mycket regler. Jag vill ändå nämna några saker som jag kommit på i min ensamhet och som skulle kunna vara vettiga all införa.

Gösta Bohman och jag är överens om alt man måste se över reklamen för kontokorten. Man kanske kan minska den pä något sätt?

Det vore rimligt att man hade bara ett kontokort per person, i varje fall av de mera allmänna typer som går överallt.

Om kontokorten nu är ett bekvämt betalningsmedel som är bra för samhället borde de, tycker jag, kunna administreras över banken, användas till vanlig ränta och belasta det vanliga låneutrymmet och inte komma den andra vägen och vara dubbelt så dyrt.

Vidare tycker jag att man borde ha kontantinsats även när det gäller sådana här kreditköp. Då fordras det ändå alt man har litet pengar på fickan och tänker över sin investering.

Och så tycker jag inte atl man skall kunna köpa alkohol pä kredit. Jag är inte nykterist eller någon ivrare av den typen, men jag är rädd för de konsekvenser det här kan få. Jag har nyligen hört talas om en person som druckit upp för 1 500 kr. på två veckor. Det är katastrofalt.

ROLF ANDERSSON (c):

Herr talman! Jag lovar att jag inte skall förlänga debatten särskilt mycket.

Ekonomiministern säger att det inte finns någonting som hindrar att jag köper på avbetalning i stället. Del är alldeles riktigt. Går jag till banken för att finansiera bytet av min bil kommer jag att finna att det är väldigt svårt att få kredit där, medan det är praktiskt taget fritt fram för kredit till högre ränta om jag tar bilen på avbetalning hos en bilhandlare. Det är bankens pengar som kanaliseras den vägen. Det är alltså i stort setl samma pengar. Jag tycker inte heller om detta. Jag tycker att vi i bankerna skall få syssla med det som vi skall ägna oss åt.

Det har sagts att räntan inte är sä hög som det har antytts. Jag håller inte riktigt med om detta. Jag har förberett mig genom att göra en liten analys av sex av de största kreditkorten. Jag har i tur och ordning - ulan atl nämna deras namn - kommit fram till en effektiv ränta på 21,19,26,22,24 och 23 %. Det gäller då ett kreditbelopp på 6 000 kr. Det är alltså en ränta som är väsentligt högre än bankräntan i dag.

Det är helt riktigt att detta är ett sparande i efterhand. Men också det vanliga banklånet innebär ett sparande i efterhand. Där finns alltså efter vad jag förslär ingen skillnad.

ROLAND SUNDGREN (s):

Herr talman! Jag fär senare i veckan tillfälle att tala för mitt utredningsförslag. Jag tror att min motion då skall behandlas. Mycket av vad Gösta Bohman har sagt understryker atl det är viktigt att

riksdagen senare i veckan ändå fattar ett beslut om en utredning. Jag har dock hört att de borgerliga går emot detta förslag. Gösta Bohman säger att man utgår från att kontokorten innebär fördyringar. Naturligtvis bör vi ha en ordentlig kännedom om detta. Jag tror att vi redan nu kan säga att så är fallet med de olika systemen med aviseringsavgifter och räntor, där man inte har någon ordentlig uppdelning mellan dem som använder dessa krediter och kontantkunderna. Det anser jag vara en viktig uppgift att studera närmare.

Sedan finns det naturligtvis åtgärder som regeringen kan vidta ganska snabbt utan utredning. Gösta Bohman nämnde några, t. ex. att se till att finansieringsbolagen kommer in under samma lagstiftning som bankerna och att ta bort det undantag i konsumentkreditlagen som gäller kontokorten. Med den utveckling som vi ser och framför allt med nuvarande marknadsföring, som lurar många konsumenter att förköpa sig, är det viktigt att statsmakterna reagerar snabbt.

Till Hans Petersson vill jag bara rikta den kommentaren att jag tog upp konsumentkooperationen därför att jag har märkt att man i den allmänna debatten gör ganska onyanserade svep, när man tar med konsumentkooperationens kontoköp på samma gång som man diskuterar de andra kreditkorten. Det var närmast därför jag ville nyansera den diskussionen lilet och uppmana debattören att sätta sig närmare in i vad KF:s kontoköp innebär och vilken omfattning det har.

Nr 48

Måndagen den 10 december 1979

Om kreditkortens roll i samhällsekonomin

Ekonomiministern GÖSTA BOHMAN:

Herr talman! Jag skall inte förlänga denna diskussion nämnvärt. Jag lycker att Rolf Andersson, som är bankman, skall ta och undersöka i sin bank vilka kostnader som uppkommer generellt sett om man skulle ge ett stort antal människor lån på 2 000 kr. och sedan lägga dessa kostnader till räntekostnaderna. Det blir räntekostnader, Rolf Andersson, som ligger pä den nivå som det här är fräga om. Det skall man nog ha klart för sig.

När man lyssnar på framför allt Hans Petersson, får man helt klart för sig att han menar att kontokorten är förenade med bara elände och nackdelar. Man skall över huvud taget inte ha sådana. Men så är ju ingalunda fallet. Man kan inte manipulera folk till att skaffa sig kontokort, om dessa verkligen vore så eländiga som Hans Petersson vill göra gällande. Jag har den högsta uppskattning för Konsum. När KF inför dessa kort, sker det därför att man anser att de är fördelaktiga inte bara för Konsum i konkurrens med enskild handel - även om det givelvis kan ha spelat en roll - utan också för konsumenterna. Det ligger ju i konsumentkooperationens hela strävan.

Det talas om det stora antalet kontokort. Ja, sju kort svarar för 96 % av hela kontoverksamheten.

Men jag vill gärna säga än en gång, eftersom Hans Petersson ville göra gällande att jag bagatelliserade en del av de här företeelserna, alt jag tycker inte om marknadsföringen av kreditkorten. Jag tycker att den är stötande, och man kan fräga sig varför den har fått den utformning som den har. Jag vet inte, men jag kan tänka mig ett skäl, nämligen att kontokortsföretagen är

Nr 48

Måndagen den 10 december 1979

Om kreditkortens roll i samhällsekonomin

rädda för att förbudsivrarna skall införa långtgående restriktioner och att företagen därför vill se till att de har tillräckliga marknadsandelar dessförinnan.

Jag har sagt förut att jag inte tycker om reklamen för kontokorten, och jag upprepar det på nytt. Dä behöver inte Hans Petersson gä upp och säga atl jag försvarar den, för det gör jag verkligen inte.

Medan herrarna - en del av er i varje fall - utgår ifrån att användningen av kontokort är förenad med stora missförhållanden, samhällsekonomiskt och konsumentpolitiskt och socialt, sä säger jag att detta är ett påstående som ni slänger ut utan att ha underlag för det. Det finns i de undersökningar som vi hittills har gjort inte något bärande underlag som visar att det finns sådana missförhållanden.

Det kan tänkas att det uppstår missförhållanden och kreditpolitiska problem pä det här området och att de undersökningar som görs kan bevisa att sä är fallet - det kan ocksä tänkas att undersökningarna bevisar alt sä inte är fallet. Visar det sig att det råder missförhållanden, så är regeringen beredd atl vidla de åtgärder som kan stå till förfogande, och jag tycker att ni borde vara tacksamma över det svaret.

HANS PETERSSON i Hallstahammar (vpk):

Herr talman! Jag är glad att Gösta Bohman så klart säger ifrån när det gäller marknadsföringen av kreditkort, och jag skall absolut inte spela upp någon konstlad motsättning kring det, för då är vi på samma linje.

Sedan säger herr Bohman att jag skulle vara motståndare till kontokort och anse att de bara medför elände. Del är väl ändå en felaktig uppfattning som herr Bohman har fält för sig. Jag sade inte att kreditkorten borde förbjudas. Jag nämnde åtgärder sådana som att man kunde minska reklamen, minska antalet kort per person och kanske ordna krediterna över bankerna på något sätt så att de blir tillgängliga till en mer normal ränta. Jag nämnde ocksä restriktioner som att man inte skall kunna köpa alkohol på kredit.

Detta visar väl att jag inte vill inskränka kreditgivningen till vanligt folk, utan vad jag menar är att man måste göra något ät avarterna och de missförhållanden som ändå kan uppstå kring kontokorten.

Vad beträffar de farhågor för de sociala konsekvenserna som uttalats av oss som interpellerat och frågat och deltagit i debatten vill jag säga att de inte är ett dugg mer tvärsäkra än vad Gösta Bohmans uppfattning i molsalt riktning är. Han säger så här i svaret: "Kreditkorten har trots en under de senaste åren mycket kraftig expansion ännu inte nått en omfattning som i någon betydande grad påverkat samhällsekonomin."

Det kan väl vara underbyggt i och för sig, men han säger ju pä ett annat ställe: "De stordriftsfördelar som ligger häri" - med avseende på fakturering, kreditrisker osv. - "medför lägre kostnader för detaljhandeln och samhället som helhet." Det kan väl inte herr Bohman vara så tvärsäker på utan att ha fått del av konsumentverkets studie och sett vilka sociala konsekvenser det

Måndagen den 10 december 1979

Om åtgärder för att förbättra läkar-ullgången i skogslänen

finns. När det gäller tvärsäkra uttalanden är vi nog lika goda på ömse sidor, Nr 48 herr Bohman.

Ekonomiministern GÖSTA BOHMAN:

Herr talman! Konsumentverkels studie avser inte de sistnämnda förhållandena.

Överläggningen var härmed avslutad.

§ 3 Om åtgärder för att förbättra läkartillgängen i skogslänen

Statsrådet ELISABET HOLM erhöll ordet för att besvara Frida Berglunds (s) den 9 november anmälda interpellation, 1979/80:57, och anförde:

Herr talman! Frida Berglund har frågat vilka åtgärder jag ämnar vidta för atl förbättra läkarlillgången både på korl och lång sikt i skogslänen så att befolkningen där kan räkna med att få en tillfredsställande hälso- och sjukvård.

Antalet verksamma läkare har ökat med 10 % mellan åren 1977 och 1979. Ökningen är tyvärr ojämnt fördelad över landet. I Norrbotten, där personalsituationen sedan länge är besvärlig, har antalet läkare över huvud tagel inte ökat. Detta är naturligtvis otillfredsställande.

Jag vill emellertid här nämna alt antalet läkare beräknas öka med 4 500 mellan åren 1980 och 1985. Det sammanlagda antalet läkare kommer därmed att uppgå till ca 26 000 år 1985, vilket motsvarar en läkare på ca 330 invånare.

Vid Landstingsförbundels kongress i år diskuterades den fräga som Frida Berglund har tagit upp. Förbundskongressen beslöt atl vidta vissa åtgärder för atl fä till stånd en solidarisk läkarförsörjning. Som en följd härav har överläggningar nu ägt rum mellan Landstingsförbundet och Sveriges läkarförbund. Dessa har resulterat i en överenskommelse med syfte att förbättra läkarförsörjningen.

Med utgångspunkt i den träffade överenskommelsen har Landstingsförbundels styrelse den 1 november 1979 beslutat att rekommendera sjukvårdshuvudmännen att för åren 1981 och 1982 generellt begränsa antalet ansökningar om nya läkartjänster. Nya tjänster bör enligt rekommendationen endast få inrättas för öppen värd vid värdcentraler (och motsvarande), långtidssjukvård, medicinsk rehabilitering och psykiatri.

Mot bakgrund härav beslöt socialdepartementets sjukvårdsdelegation förra veckan att revidera gällande läkarfördelningsprogram för åren 1981 och 1982. Ett av målen för det centrala läkarfördelningsarbetet är att nä en befolkningsmässigt och geografiskt rättvis fördelning av läkarresurserna i skilda delar av landet. Beslutet var enhälligt och stöds sålunda av bl. a. socialstyrelsen. Landstingsförbundet och Sveriges läkarförbund.

Det är också glädjande att kunna konstatera att man såväl på huvudman-

Nr 48

Måndagen den 10 december 1979

Om åtgärder för att förbättra läkartillgängen i skogslänen

nasidan som inom Läkarförbundet är positiv till att den fortsatta vidareutbildningen även framgent skall ske i den ordnade form som det s. k. blocksystemet ulgör. Ett fungerande blocksystem skapar förutsättningar för huvudmannen att uppnå en jämn geografisk fördelning på kort sikt av underläkarkåren och på lång sikt av specialister och allmänläkare - en fördelning som också svarar mot efterfrågan inom olika verksamhetsområden.

Med hänsyn till den förväntade ökningen av antalet läkare och den positiva inställningen hos sjukvårdshuvudmännen och Läkarförbundet finns det enligt min mening f. n. inte anledning för regeringen att vidta ytterligare åtgärder.

FRIDA BERGLUND (s):

Herr talman! Jag lackar statsrådet för svaret. Anledningen till min interpellation är de besvärligheter som sjukvårdshuvudmännen i skogslänen har atl uppfylla sina förpliktelser mot människorna och tillgodose deras berättigade krav på god sjukvård.

Av svaret framgår tydligt att en ökning av antalet verksamma läkare i realiteten inte löser dagens och morgondagens problem i våra skogslän. Trots den 10-procentiga ökningen mellan 1977 och 1979 har inte läkarantalet exempelvis i Norrbotten påverkats pä något sätt. Det måste alltså finnas vissa styrmedel för att man skall kunna få en jämnare fördelning.

I svaret får vi reda pä att regeringen inte finner anledning att vidta några ålgärder. Den ståndpunkten är grundad pä sjukvårdshuvudmännens positiva syn och på det ökade läkarantalet.

Sjukvårdshuvudmännen har alltid varit positiva. Mycken möda har lagts ned på läkarrekrytering. Man har funnit del nödvändigt med olika sorlers subventioner och förmåner av mångahanda slag, men det har inte hjälpt.

I min interpellation redovisar jag att Norrbotten har 47 % av specialläkartjänsterna vakanta och 60 % av allmänläkartjänslerna. Det är en situation som också fru Holm finner otillfredsställande, men del som förvånar mig är att hon stannar vid detta konstaterande.

Trots den sneda rekryteringen ser jag att den borgerliga regeringen inte har annat att hänvisa till än sjukvårdshuvudmännens och Läkarförbundets positiva vilja. Som jag tidigare sade har landstingen sannerligen haft en god vilja redan tidigare. Jag kan inte heller tro att enbart bristande vilja hos Läkarförbundet är anledningen till atl det gick så snett.

Herr talman! Det poängteras ofta - och det vill jag understryka är riktigt -att hälso- och sjukvårdsarbete är ett lagarbete. Om vi skall få ett fungerande lag, krävs det atl vi har många olika personalkategorier med i laget. Läkarna har en nyckelposition. Därför haltar sjukvården betänkligt när det blir brist på läkare.

Vår hälso- och sjukvårdsminister är "gravt belastad", för all använda hennes eget uttryck, när det gäller sjukvård. Hon har utbildning, praktisk erfarenhet och dessutom erfarenhet av landstingspolitik. Därför var del med en viss besvikelse som jag läste en intervju i en av våra kvällstidningar den 14

oktober i år. Fru Holm redogjorde för vad moderat sjukvårdspolitik innebär. Jag citerar: "Vi vill satsa något mer än andra pä enskild sjukvård, på privata

läkare och tandläkare. För det kostar ju inte patienten mer att gå till en

privatläkare än lill en av landsfingets läkare. Sjukförsäkringen läcker ju skillnaden. Det kan skilja på en femma bara för patienten." Litet senare i intervjun säger fru Holm: "Genom privatläkaren får ju vi det efterlängtade husläkarsystemet."

Dessa citat visar att trepartiregeringens sjukvårdspolitik lämnar stora delar av landet utanför. En ökad privatisering när det gäller läkarna innebär att det blir ändå svårare för skogslänen att hävda sina intressen - det blir ändå svårare att där fä läkare. Det har i alla sammanhang visat sig att när del privata kapital- och vinstintresset skall styra tillgången drabbar det häri skogslänen och speciellt Norrbotten. En privatläkare kalkylerar med att utnyttja sin utbildning, så att han får ut mesta möjliga vinst av den. Då etablerar han sig inte i skogslänen. Därför upplevs statsrådets deklaration om ökad privatisering som ett rent hot mot många orters möjlighet att bedriva sjukvård. Jag vill ställa två frågor till fru Holm: Hur skall privata läkare inordnas i det lagarbete som jag tidigare nämnde och som är så viktigt i dagens värd? Har stalsrädet övervägt att på något sätt sprida privatläkare över lill skogslänen, där sådana f. n. är mycket "sällsynta fåglar"?

För att säga något om det mycket omtalade husläkarsystemet vill jag framhålla att jag inte har kunnat räkna ut vilket innehåll det skulle få. Jag kan försäkra alt med den sjukvårdsplanering som vi har i exempelvis mitt län kan vi klara både kontinuiteten och människornas behov av sjukvård, om vi bara får tillräckligt mycket utbildad personal. Det gär inte att klara kontinuiteten om läkare saknas helt, om man bara har vikarier som kommer för en månad eller ännu kortare tid eller, i sämsta fall, om läkare pendlar upp över ett par dagar. Det är dagens situation i t. ex. mitt län. Vi har bevis på att kontinuiteten inom en vanlig vårdcentral kan klaras, om det finns läkare och annan utbildad personal. Det är hela tiden fråga om resurser, både personella och ekonomiska. Det behövs inga nya ''efterlängtade" system.

Herr talman! I den rådande bristsituationen är vi inne i en ond cirkel. Det betyder exempelvis att många läkare hos oss i Norrland får en orimlig arbetsbelastning. De fär mera jour och beredskap och en otillfredsställelse i arbetet, eftersom de aldrig kan känna att de hinner med sina arbetsuppgifter. Den mesta tiden måste användas till sjukvård, och alltför liten del kan avsättas för rekryteringsbefrämjande åtgärder, intern fortbildning, god handledning, förbättring av den interna arbetsmiljön, teamarbete mellan olika personalkategorier. Allt detta och mycket annat blir eftersatt.

Den här situationen innebär att en del av läkarna, som solidariskt ställt upp i svåra tider och som hoppats pä en bättre arbetssituation, beroende på den ökade utbildningskapaciteten, slutar nu och söker sig till andra områden och andra verksamheter. De har gett upp hoppet om en jämnare och solidarisk resursfördelning. Detta försvårar situationen ytterligare för dem som är kvar.

Herr talman! Valfrihet är moderaternas honnörsord. I samband med den

Nr 48

Måndagen den 10 december 1979

Om åtgärder för att förbättra läkartillgängen i skogslänen

Nr 48

Måndagen den 10 december 1979

Om åtgärder för att förbättra lökar-tillgången i skogslänen

överenskommelse som Landstingsförbundet och Läkarförbundet träffade intervjuades fru Holm. Hon sade bl. a. att vid läkarrekrytering skulle valfriheten för den enskilde individen vara av vikt. Jag erinrade mig då en intervju med en av våra överläkare på Furunäsets sjukhus, som sade:

Någon form av central styrning bör komma i fråga, men helst om det går i kombination med visst personligt val beträffande läkarna. Det personliga valet beträffande tjänstgöringsort och utbildningsinriktning kan inte helt få dominera över olika orters behov av kvalitelsmässigt god sjukvård.

Detta är ett exempel på hur läkarna själva i bristområden ser på situationen.

Valfrihet för en kan innebära att en annan inte ens får sina mest primära vårdbehov tillgodosedda. Det är inte medmänskligt och riktigt att det skall fungera så.

Läkarutbildningen är en lång utbildning. Det är också en dyr utbildning. Jag har försökt ta reda på hur mycket den kostar genom riksdagens upplysningstjänst, men enligt de uppgifter man har finns det inga exakta beräkningar av utbildningskostnaderna. Men den totala kostnaden torde överstiga 50 000 kr. per år, alltså 250 000-300 000 kr. under fem år. Det är resurser som samhället ställer upp med. Det är skattebetalarnas medel. Utbildningen är kvalificerad med goda möjligheter till arbete- en läkare är alltid välkommen. Yrket har hög social status.

Nu frågar sig mänga: Är det inte riktigt att samhället också ställer krav på dem som får den här utbildningen, att de med sina kunskaper och med sina möjligheler bör bidra till att vi får en fungerande sjukvård i olika delar av landet?

Den ojämna läkartillgängen kan i vissa fall bero på läkarnas bristande kunskaper om samhället och bristande insikt om sin egen roll i samhällsgemenskapen. Därför borde de blivande läkarna redan innan de startar sina medicinska studier bli medvetna om vilken situation som råder inom verksamhetsområdet, vilka rättigheter och skyldigheter de har. Det är något som de bör ha reda pä och vara väl medvetna om innan de startar sina studier. Är det sä att några inte vill acceptera vad som krävs av dem för att sjukvården skall fungera har de ju möjlighet att välja andra utbildningsvägar.

Bristande läkarresurser i skogslänen drabbar människor som inte själva har haft valfrihet. De har ofta tvingats byta arbete och flytta. Barnen har flyttat till industrin i Syd- och Västsverige för att tillgodose den svenska industrins behov av arbetskraft och pä så vis höja välståndet i landet. När de som bor kvar i skogslänen själva behöver samhällets stöd, t. ex. vid sjukdom, har de ingen möjlighet att få del, för då har "valfriheten" fungerat på sä sätt att det inte finns någon personal som ställer upp.

Jag skulle vilja fråga fru Holm: Är fru Holm villig att medverka till att det till dem som söker in på utbildningsanstalter för medicinska studier blir en bättre information om samhället, om arbetsmarknaden och om de blivande läkarnas roll i samhället?

Utbildningen i sig själv kan också vara styrande. Man stannar många gånger på sin utbildningsort eller i dess närhet. Om man är född i skogslänen.

har man större benägenhet att flytta tillbaka dit. Ett sätt atl styra utvecklingen är därför att öka rekryteringen av studerande från skogslänen till utbildningsanstalterna. I detta syfte borde man se över det nuvarande rekryteringssystemet, varefter man kanske skulle genomföra en kvotering, så att fler studerande från skogslänen kommer med i utbildningen. Jag vill i detta sammanhang fråga statsrådet: Är fru Holm villig och beredd att överväga att genom utbildningsinsatser styra utvecklingen sä att vi får fler läkare till skogslänen så att vi på sikt- utbildningen är ju lång, sä man kan inte få resultat snabbt - kan lösa problemen?

Under den socialdemokratiska regeringstiden byggdes hälso- och sjukvården ut. Det finns mycket som är bra i svensk sjukvård, och många av dem som arbetar inom värden, speciellt inom bristomrädena, gör en stor samhällsinsats. Dagens situation kan förbättras med ökad solidaritet och ökade kunskaper inom läkarkåren.

Jag har här pekat på några av de problem som förekommer inom vårdområdet i dag. Den rådande situationen upplevs som besvärlig pä många håll, och oron för morgondagen är stor. Därför är det angeläget och viktigt att understryka att del politiska beslut som kommer alt fattas inte gör problemen och ojämlikheterna i vårt land ännu större. Min oro beror nägot pä att jag inte tror att det blocksystem som fru Holm pekat på i svaret kommer att fungera effektivt, eftersom man inte har ändrai vikarialsystemel pä något vis.

Herr talman! Avslutningsvis skulle jag vilja säga att jag inte är speciellt nöjd med det svar jag har fått, men jag hoppas ändå att fru Holm med de erfarenheter och kunskaper som hon har tar hänsyn till kalla fakta: vårt behov av en solidarisk läkarförsörjning.

Så en sista fräga: Medförde revideringen av läkarfördelningsprogrammet alt det blev fler privatläkare?

Nr 48

Måndagen den 10 december 1979

Om åtgärder för att förbättra lökar-tillgången i skogslänen

KARIN ISRAELSSON (c):

Herr talman! Inlerpellantens fråga berörde ett viktigt område för de människor som bor i våra skogslän och i våra s. k. glesbygder. Inom samtliga landsting finns områden som kan betecknas som glesbygdsområden, och där utgör läkarbrislen ett bevis på de negativa konsekvenser som det innebär atl tillhöra dessa områden. Tätorterna, och dä främst universitetsorterna, med regionssjukhus eller med sjukhus som omfattar flera specialiteter har inte denna bristsituation.

Enligt LÄTT 77 var vakanssiffran för allmänläkare 16 % och för allmänkirurger 5 %, samtidigt som man vid Akademiska sjukhuset i Uppsala hade fem vakanta tjänster, motsvarande 1 %. Detta tyder på att även om situationen i Norrland är svår, så är problemet starkt förknippat med storleken pä sjukhuset. De redovisade siffrorna belyser att ju större en sjukhusenhet är, desto färre vakanser har man, och Ju mindre elt sjukhus är och ju färre som arbetar inom primärvården, desto flera vakanser har man.

Enligt socialstyrelsens statistik hade vi i Sverige 7 000 läkare 1960. År 1980

Nr 48

Måndagen den 10 december 1979

Om åtgärder för att förbättra lakar-tillgången i skogslänen

beräknas det finnas 21 000 läkare. Trots detta upplever vi att läkarbrislen är mycket stor. Problemet ligger således inte i antalet utbildade läkare, utan det beror på den koncentration till vissa orter som föreligger när det gäller dessa läkare. Dessutom är bristen ojämnt fördelad specialistmässigt.

Man måste dä fråga sig: Vart tar alla de utbildade läkarna vägen? Enligt statistiska uppgifter arbetar alla dessa läkare inom den allmänna hälso- och sjukvärden. Forskning och undervisning engagerar inte fiera läkare nu, i andelar räknat. Företagshälsovård och privatpraklikerverksamhet har inte heller lockat ett större antal läkare.

Del som skett är att vår sjukvårdspolitik, med de ambitioner den innebar, har tillåtit en snabbare utbyggnad än vad läkarutbildningen har kunnat läcka upp.

Frida Berglund har erfarenheter från Norrbotten när det gäller läkarbrist. Jag har erfarenheter av färskt slag från Västerbotten när det gäller konsekvenserna av läkarbrislen.

Vi har i Västerbotten en väl decentraliserad sjukvårdsapparat. Små vårdcentraler finns i varje kommun. De flesta är tvåläkarstationer, men där finns även tre- och fyrläkarslationer. Vid Ivåläkarstationerna är det en ständig kamp från de personalrekryterandes och från den tjänstgörande personalens sida att rekrytera läkare. De som besätter tjänsterna är ofta beredda att stanna bara ett halvt eller högst ett år, och de är inte heller behöriga att inneha distriktsläkartjänster.

Arbetssituationen pä dessa arbelsplalser är pressad. Detsamma gäller också de arbetsplatser som utgörs av små lasarett, där situationen ofta är likartad. Trots alla försök att locka behöriga läkare till tjänsterna får direktionerna ständigt brottas med rekryleringsproblem, och detta leder till en konkurrens mellan de olika landstingen. Det bäddar inte för solidaritet i läkarförsörjningsfrägan.

Ensamijänstgörande läkare på tvä- eller treläkarstationer upplever en synnerligen pressad arbetssituation. Någon förebyggande vård ges det inte tillfälle till. Det blir de mest akuta problemen som behandlas. Sjukhem med akutplatser är ocksä ofta kopplade fill läkarstationerna, och del krävs tid för läkare till ronder och tillsyn för de patienter som vistas på dessa vårdavdelningar.

Genom mitt arbete inom sjukvården i glesbygd har jag en god personlig erfarenhet av verkningarna av läkarbrislen. Den personal som förutom läkare finns i sjukvårdsapparaten får också en hårt pressad arbetssituation. Men det som är mest bekymmersamt är den situation människor befinner sig i när läkarvård inte finns alt tillgå inom rimlig tid och inom rimliga avstånd.

Befolkningen i dessa inlandskommuner är kommen till hög ålder och kräver därför täta läkarkontakter. Jag kan själv berätta om dramatiska tillfällen när liv kunnat räddas om läkare funnits pä de tjänster som finns.

Trots en väl utbyggd sjukvårdsorganisation klarar man inte sjukvården om läkare fattas. Arbetssituationen för de läkare som tjänstgör på mindre

sjukhus och i glesbygd lockar inte flera läkare till tjänsterna. Små möjligheter till jourkompensation, liten kontakt med kolleger och dåliga förutsättningar för vidareutbildning är en del i det som gör tjänsterna föga attraktiva. Det finns dock en mängd positiva bitar i atl tjänstgöra på dessa smä enheter, och dessa positiva effekter förstärks om man råder bot på de nackdelar jag tidigare nämnt.

1969 års program för fördelning av läkartjänster hade som mål att man till 1975 skulle uppnå en balans mellan läkartjänster och tjänstgörande läkare. Detta var dock en målsättning som inte kunde infrias, och detta upplever vi ju starkt i dag.

Enligt del senasle läkarfördelningsprogrammet kommer bristen alt beslå fram lill 1990.

Della är klart otillfredsställande. Fördelningssystemet fungerade inte som det var tänkt. Landstingsförbundet har vid sin kongress 1979, som tidigare nämnts, diskuterat denna situation, och man har redovisat sill förslag till åtgärder för atl bryta denna trend. Man föreslår en frysning av antalet inrättade tjänster, och man anger en möjlig väg att arbeta för att förbättra läkarsituationen. Landstingsförbundets arbete under Börje Hörnlunds ledning har pä ett praktiskt sätt lyckats penetrera orsaker till bristen och föreslå åtgärder för att häva dessa brister.

Socialdepartementets sjukvärdsdelegation har vid sammanträde den 7 december beslulal om atl läkarfördelningsprogrammet för 1981-1982 skall inriktas på all avhjälpa läkarbrislen inom allmänläkarvården, den psykiatriska vården och långtidssjukvården samt att åstadkomma en mer rättvis fördelning av läkarresurserna. I ett pressmeddelande framhålls alt antalet nya tjänster hålls relativt lågt då man därigenom skapar möjligheter att besätta de vakanser som f. n. finns i glesbygderna.

Det är alltså dessa ålgärder som i framtiden kommer att ge resultat till fördel för glesbygden. Vi har tyvärr under en alltför lång tid fält uppleva de ensidiga satsningar som gjorts pä stora sjukhusenheter. De små har inte beaktats och primärvården har inte prioriterats. Resultatet av detta är den brist vi upplever så starkt i dag.

Jag hälsar därför med tillfredsställelse det svar som sjukvårdsminister Holm ger, där de åtgärder som föreslås kommer, får vi hoppas, alt lyckas lösa de problem vi talar om.

Detta bygger på solidaritet och sammanhållning mellan olika huvudmän. Och där är detta beslut som tidigare refererats en mycket god början för att i framtiden trygga läkartillgängen för oss som bor i glesbygd, eller för dem som upplever samma problem i glesbygder av annat slag.

Nr 48

Måndagen den 10 december 1979

Om åtgärder för att förbättra lakar-tillgången i skogslänen

Statsrådet ELISABET HOLM:

Herr talman! Som jag tidigare har nämnt har Landstingsförbundets styrelse nyligen beslulat att rekommendera sjukvårdshuvudmännen att för åren 1981 och 1982 generellt begränsa antalet ansökningar lill socialstyrelsen om nya tjänster.

Avtalet mellan Landstingsförbundet och Läkarförbundet att begränsa

Nr 48

Måndagen den 10 december 1979

Om åtgärder för att förbättra läkartillgängen i skogslänen

antalet nya läkartjänster är väsentligt för att få en bättre fördelning av läkarna i landet. Så länge man inrättar nya tjänster i attraktiva områden kommer skogslänen och andra län där det är svårt att fä läkartjänsterna tillsatta att ha en kronisk brist på läkare. Därför är det här avtalet väldigt viktigt.

Det är inte bara Norrbotten som har det besvärligt ulan även andra län. Del finns heller inte någon absolut garanti för att ha tillsatta tjänster där man har ett regionssjukhus. Det visar statistiken. Jag kan ge några exempel. I Värmland har man 12,4 % av tjänsterna vakanta inom sluten vård. Inom den öppna vården är 21 % av tjänsterna vakanta. Dessa siffror motsvaras i Norrbotten av 28,4 % vakanta tjänster inom sluten värd och 35,5 % inom den öppna vården. Det är en klar skillnad. Situationen i Norrbotten är klart sämre än i Värmland.

För ett annat län, som ligger nära Värmland och som dessutom har ett regionssjukhus, nämligen Örebro län, är siffran för vakanta tjänster inom den slutna värden 15,2 % och inom den öppna värden 23,6 %. Del är även det ganska höga siffror, vilket visar på atl regionssjukhus inte är någon garanti för atl man har det bättre ställt med tillsatta tjänster.

Frida Berglund tog upp diskussionen om kontinuitet i vården. Jag delar helt hennes uppfattning att man inte kan åstadkomma en kontinuitet i vården om läkarbrislen är påtaglig och att man inte löser problemen med kortvariga vikariat. Men den kraftiga examineringen av ca 1 000 läkare per år och del ökade intresset för allmänläkarvården kan, tror jag, förbättra situationen. Det är helt klart så, alt man har fåll ett större medvetande om samhället i stort hos den unga generationen läkare, och intresset för just allmänläkarvården ökar bl. a. därför. Jag tycker det är ganska självklart atl den som ger sig in på studier till läkare skall ha en ordentlig upplysning om läkarens roll i samhället och vad som kan krävas av den blivande läkaren, lika väl som jag anser atl allt val av levnadsbana bör föregås av en riktig yrkesrådgivning. Del skall alltså inte vara någon skillnad mellan dem som väljer att bli läkare och dem som väljer en annan bana.

Jag vill emellertid påminna om andra faktorer som ocksä har bidragit till den bristande jämlikheten när det gäller fördelning av läkare. Vi har fått kortare arbetstider för vissa läkargrupper, framför allt för de unga läkarna. Arbetstiden för t. ex. en bilrädande överläkare var densamma år 1977 och innevarande är, ca 45 limmar per vecka. FV-läkare hade en tjänstgöringstid på 44 timmar per vecka år 1977 och har 43 timmar i är. AT-läkare hade en tjänstgöringstid på 41 timmar per vecka är 1977 och har 40,5 i år. De unga läkarna tillgodogör sig alltså arbetstidsförkortningen mer än de något äldre.

Dessa förhållanden tillsammans med jourkompensationsavlalet har därigenom minskat den samlade arbetstiden för läkarna och försvårat en bättre fördelning av läkarna i landet. Man kanske, när man diskuterar problemen kring läkarförsörjningen, inte skall glömma bort att sådana faktorer spelar in, liksom den ökande andelen läkare som använder sig av begränsningar i arbetstiden av olika anledningar, t. ex. för vård av egel barn i hemmet. Del gör all även om siffran för utexaminerade läkare är hög, sä blir den samlade

effektiva arbetsinsatsen inte lika hög.

Jag utgår dock ifrån att de nu vidtagna åtgärderna - jag syftar bl. a. på avtalet mellan Läkarförbundet och Landstingsförbundet - skall ge ett positivt resultat. Jag vill i alla fall försäkra Frida Berglund att jag följer den här frågan med stor uppmärksamhet. Om det skulle visa sig alt åtgärderna är otillräckliga, kommer jag atl ta upp frågan till behandling för att om möjligt finna lämpliga styrmetoder, även om styrmetoder inte alltid är det väsentliga.

På Frida Berglunds direkta fråga, om läkarfördelningsprogrammet upptog fler privatläkare, kan jagsvara nej, det gör det icke. Jag vill också tillägga att jag mycket väl kan se atl privatläkare kan vara en effektiv del av sjukvårdsorganisationen även i Norrbotten under förutsättning atl man skapar sädana ekonomiska betingelser för dem alt de kan arbeta. Detta skulle möjligen kunna ske genom någon ändrad form för sjukförsäkringens insatser pä den sidan - exakt hur kan jag inte ange i dag, men det finns säkert möjligheter atl ordna det också. Lagarbetet tror jag inte heller är några problem när det gäller privatläkarna. Det går säkert att klara den saken ocksä.

Nr 48

Måndagen den 10 december 1979

Om åtgärder för att förbättra läkartillgängen i skogslänen

FRIDA BERGLUND (s):

Herr lalman! Jag tycker det är myckel bra alt sjukvärdsministern, om de här åtgärderna inte visar sig effektiva, överväger andra insatser.

Det är ju sä att i alla sammanhang drabbas Norrbotten värst, vad det än är fräga om. Det är mycket tråkigt att konstalera del, eftersom många läkare som kommer till oss från andra häll, bara de väl kommer hit, trivs mycket bra, även om de har besvärliga arbetsförhållanden beroende pä bristsituation. Skulle vi kunna häva bristerna, skulle de uppleva det mycket posiiivt.

Att jag kände mig orolig för att den här överenskommelsen och del här systemet inte skulle fungera beror, som jag sade i min inledning, på att man inte har gjort något åt systemet med vikarier. Inom storstads- och region-sjukvårdsområdena har man på mänga håll utbildade läkare och man har vikarier för dem som är lediga, men på andra håll får man inte det. Blocksyslemet fungerar inte riktigt. Men jag tycker det är bra att fru Holm har detta under uppsikt.

Jag vill också säga atl jag lycker det är positivt atl vi har en sjukvårdsminister som har gedigen kunskap om vårdområdet. Det betyder oerhört mycket, för oberoende av vad man har för åsikt om valfrihet och andra ting så är det ändock kunskaperna och insikterna som måste vara vägledande för regeringen.

Det är klart att arbetstidsförkortningen och andra åtgärder har betytt en del. Men om man, såsom framgick av svarel, harökat kapaciteten med 10 % mellan 1977 och 1979 och allt har hamnat utanför Norrbotten och en stor del av ökningen har hamnat utanför skogslänen, då är det ganska naturligt att känna oro och inte riktigt lita pä alt det blir bättre i framtiden. Hur gärna man än vill vara positiv sä är man i alla fall litet skeptisk längst inne.

Överläggningen var härmed avslutad.

Nr 48

Måndagen den 10 december 1979

Om vissa rättigheter vid s. k. anknytningsinvandring

§ 4 Om vissa rättigheter vid s. k. anknytningsinvandring

Statsrådet KARIN ANDERSSON erhöll ordet för alt besvara Alexander Chrisopoulos (vpk) den 13 november anmälda interpellalion, 1979/ 80:59, och anförde:

Herr talman! Alexander Chrisopoulos har frågat mig om jag är beredd att förelä några ändringar i nuvarande lagstiftning och verka fören förändring av praxis så att den som erhållit arbets- och uppehållstillstånd genom s. k. anknytningsinvandring efter invandringen ges rätt till arbets- och uppehållstillstånd oberoende av förhällandet till den andra parten.

Sverige har sedan länge en reglerad arbetskraftsinvandring. Denna innebär atl en ulomnordisk medborgare som vill bosätta sig här skall ha uppehålls- och arbetstillstånd ordnat innan han eller hon reser in i landet och att arbetstillstånd ges efter prövning av arbetsmarknadsverket och parterna på arbetsmarknaden. Den som rest in utan arbetstillstånd kan i princip inte få sådant så länge vederbörande vistas här. Från denna regel finns vissa undantag. Bl. a. kan flyktingar och nära anhörig, exempelvis make/maka eller sammanboende, få rätl att vistas och arbeta här även om ansökan om tillstånd skett efter inresan. Sedan början av 1970-lalet har bl. a. den avsiktliga satsningen pä att skapa arbetstillfällen för undersysselsatta grupper här i landet medfört att del blivit allt svårare för utlänningar alt få arbetstillstånd före inresan. Trots dessa förhållanden har Sverige de senaste åren haft en genomsnittlig brultoinvandring från utomnordiska länder på ca 20 000 personer. Ungefär hälften av dessa, ca 10 000, har varit personer med familjeanknytning till Sverige. Av dessa 10 000 har ca 5 000 fått tillstånd efter s. k. snabba anknytningar. Det gäller personer som efter en mycket kort bekantskap antingen här i Sverige eller utomlands gift sig eller flyttat samman under äktenskapsliknande förhållanden med en i Sverige bosatt person. Antalet sädana fall har ökat i takt med alt möjligheten att få uppehålls- och arbetstillstånd i Sverige efter arbetsmarknadsprövning har minskat. Del är uppenbart alt del i mänga fall är fråga om seriösa förhåltanden. I vissa fall är det emellertid fräga om rena skenförhållanden.

Eftersom det råder politisk enighet om att den reglerade invandringen måste upprätthållas är del givetvis nödvändigt att försöka komma lill rätta med de allt vanligare försöken att kringgå den. Problemet med snabba anknytningar finns f. ö. inte bara i Sverige utan ocksä i alla andra invandrarländer. Man har försökt komma till rätta med problemen pä olika sätt. I Sverige har följande praxis utvecklats.

När någon åberopar anknytning till en här bosatt person görs en utredning genom alt båda parter hörs. Är det dä uppenbart atl det är fråga om ett konstruerat förhållande avslås ansökan. I övriga fall beviljas uppehålls- och arbetstillstånd under förutsätlning att det äktenskapsliknande förhållandel varat i fyra månader. Den sökande accepteras dock inte som invandrare omedelbart, utan ges tillstånd i sexmånadersperioder. Vid varje förlängningsansökan prövas om förhållandet alltjämt består. Har förhållandet varat

i två år får utlänningen stanna i Sverige även om förhällandet därefter skulle upphöra. Om förhållandet upphört efter kortare tid än två år förlängs tillståndet i regel inte. Tväårsgränsen är emellertid inte absolut utan endast en riktpunkt.

Självfallet prövas i varje enskilt fall om det föreligger omständigheter som bör medföra att sökanden ändå skall få stanna i Sverige. Del förhållandet att utlänningen innehar arbetsanställning utgör dock inte en sådan omständighet, eftersom man ju dä skulle godta kringgåendet av den reglerade invandringen. Däremot kan exempelvis den anknytning utlänningen fått lill Sverige genom sin vistelse här eller de av Alexander Chrisopoulos nämnda svårigheterna för frånskilda kvinnor att återvända fill hemlandet på grund av den kvinnosyn som råder där vara sådana omständigheter.

Mycket stor hänsyn tas lill atl det i förhållandet finns barn, antingen gemensamma eller den ena partens. Under senare lid har viss liberalisering av praxis skett i dessa fall. Finns det gemensamt barn i det upplösta förhållandet vägras fortsatt tillstånd endast i de fall då utlänningen inte har vårdnaden om barnet och inte heller uppehåller kontakt med barnet. Övriga fall avgörs med hänsynstagande till samtliga omständigheter i ärendet och med särskilt beaktande av barnets situation och dess behov av kontakt med båda parterna i det upplösta förhållandet. Några generella riktlinjer är svårt att ange, eftersom situationerna är mycket skiftande från fall lill fall.

Att omedelbart acceptera den som åberopar en snabb anknytning som invandrare skulle få avsevärda konsekvenser för den reglerade invandringen, och jag är därför inte beredd att vidta en sådan generell ändring av praxis som interpellanten föreslår.

Vad jag nu sagt om ändring av praxis fär också ses som svar på inlerpellantens fräga om ändringar i lagstiftningen.

I sitt senaste betänkande (SOU 1979:64) har utlänningslagkommitlén lagit upp bl. a. dessa frågor genom förslag om att även uppehållstillstånd skall ha sökts före inresan och att statusbyte i princip inte skall tillålas sedan utlänningen kommit hit. Remisstiden för betänkandet har nyligen gått ut och frågan bereds f. n. i regeringskansliet. Proposition avses atl framläggas i vår. Även den i regeringsdeklaralionen omnämnda nya invandrarutredningen avses komma alt behandla dessa frågor i samband med en översyn av riktlinjerna för invandringspolitiken.

Varje reglering av invandringen innebär att enskilda människor kan komma att drabbas hårt. Men jag vill understryka all en reglering aldrig fär bli så hård atl inte utrymme ges för atl i enskilda fall ta hänsyn till myckel starka humanitära skäl. Del är också vad vi försöker göra inte bara när det gäller de nämnda anknytningsfallen utan ocksä när vi tillämpar invandringsbestämmelserna i övrigt.

Nr 48

Måndagen den 10 december 1979

Om vissa rättigheter vid s. k. anknytningsinvandring

ALEXANDER CHRISOPOULOS (vpk): Herr talman! Jag vill tacka invandrarministern för svaret. Till att börja med vill jag understryka att jag och det parti jag tillhör delar regeringens uppfattning att vi måste ha en reglerad invandring. Den nöd och

3 Riksdagens protokoll 1979180:48-49

Nr 48

Måndagen den 10 december 1979

Om vissa rättigheter vid s. k. anknytningsinvandring

den arbetslöshet som följer av den kapitalistiska utsugningen av länder och folk och den ojämna ekonomiska utvecklingen i västvärlden är inte problem som kan lösas genom atl arbetare och utarmade bönder i miljoner tvingas vandra mellan länderna. Samtidigt står det klart atl det ligger såväl i stora som i små kapitalisters intresse att arbetskraften fortsätter att gå över nationsgränserna. Ju större tillgången på arbetskraft är, desto större är möjligheterna att pressa lönerna nedåt och alt försämra arbetsvillkoren i övrigt.

Arbetslösheten är i samtliga kapitalistiska länder det ständigt närvarande gisslet för hela den klass vars enda tillgång är arbetskraften, som de för sin egen och för sina familjers skull måste sälja till dem som äger kapitalet. Arbetslöshet innebär i det slora flertalet länder svält och fattigdom, och del i sin tur tvingar fram desperata handlingar. En sådan handling är att lämna sitt folk och sin kultur. Man söker arbete där arbete står att få. Går det att åstadkomma på legal väg, så väljer man den vägen. Om det inte går, tvingas man försöka på annat sätt.

Detta är ingen moralisk fråga - moral förutsätter en valmöjlighet. Det är en fråga om nödvändighet. Och det finns alltid kapitalister som är beredda att utnyttja denna nödvändighet - som anställer folk som invandrat illegalt för längre eller kortare tid, anställer under förhållanden där arbetsmarknadens avtal och rättsregler totalt sätts ur spel. Dessa "vänliga hjälpare" föder sig likt parasiter på arbetarklassens mest utsatta skikt.

Jag tror alt det är vikligt att dessa förhållanden slår klara när vi diskuterar invandringen, inkl. den reglerade invandringen. De säger oss nämligen att det fordras helt andra åtgärder än återkommande kontroller av äktenskapliga tillstånd, för att nägot skall kunna göras åt den illegala invandringen och det ohämmade utnyttjandet av arbetskraft som följer av den.

Herr talman! I sitt svar hänvisar statsrådet till statistiskt material, som säger att trots den reglerade invandringen 10 000 personer om året erhåller uppehålls- och arbetstillstånd på grund av anknytning och atl av dessa utgörs 5 000 fall av s. k. snabbanknytning. Vidare konstaterar Karin Andersson att det utan tvivel i många fall är fråga om seriösa förhålladen. Men det är också uppenbart att det i vissa fall är fråga om rena skenförhållanden, som har lill syfte att kringgå lagstiftningen om uppehålls- och arbetstillstånd och är att betrakta som illegal invandring.

Syftet med den nuvarande lagstiftningen är alltså all stoppa den illegala invandring som sker genom skenäktenskap. Som grund för misstankarom att skenäktenskap kan föreligga har man den relativt korta bekantskapslid som ibland föregått äktenskapet, dvs. s. k. snabb anknytning.

Herr talman! Jag har ingen statistik över förhållandena i äktenskap ingångna mellan svenska medborgare, men jag kan föreställa mig att det bland dem finns åtskilliga s. k. snabba anknytningar. Och det är då inte fråga om skenäktenskap. Den relativt korta bekantskapsliden kan alltså inte utgöra något bevis för alt äktenskapet är ell skenäktenskap.

Lika litet är äktenskapets upphörande efter en relativt kort tid något bevis för att det rör sig om ett skenförhållande. Del är kanske överflödigt att

påminna om atl i del svenska samhället är skilsmässa efter elt relativt kort äktenskap en ganska vanlig företeelse. När ett äktenskap .nellan en person som har rätt atl vistas i landet och en utländsk medborgare upphör efter en obestämd tids vistelse i landet medför det för den utländske medborgaren, att han inte får förnyat uppehålls- och arbetstillstånd och att det kommer ett beslut frän invandrarverket om förpassning, om inte särskilda omständigheter föreligger. Detta gäller oavsett om det lidigare förhällandet var av snabbkaraktär eller inte och oavsett om det finns grund för att misstänka skenäktenskap eller inte. Det är en praxis som tillämpas generellt för alla, ocksä för alla de fall av seriösa äktenskap som statsrådet har medgett finns.

Här har vi således en tillämpning av lagen som, under förevändning av att vilja stoppa den illegala invandringen genom skenäktenskap, vänder sig mot och drabbar all invandring genom anknytning. Man är vid denna lillämpning hela tiden medvelen om att det drabbar människor som inte har försökt invandra illegalt genom skenäktenskap.

Herr talman! En av de grundläggande principerna för det svenska rättsväsendet är att hellre fria än fälla, när inga bevis föreligger. Den praktiska tillämpningen av lagen när det gäller uppehålls- och arbetstillstånd bygger på den precis motsatta principen. Jag är medveten om problemen med den illegala invandringen, och jag är överens med Karin Andersson om nödvändigheten av en reglerad invandring. Men jag anser att det problemet måsle lösas pä ett annat sätt, inte genom en lagstiftning och en praxis som till sin natur är diskriminerande och orättvis. Ur juridisk synpunkt och ur rättvisesynpunkt bör denna lag och denna praxis ändras.

I svaret understryker Karin Andersson att uppehålls- och arbetstillstånd i allmänhet inte lämnas om äktenskapet varat mindre än tvä år. Men det sägs också atl två är inte skall ses som någon gräns ulan är en riktpunkt.

Jag för min del anser det orimligt att ha en lag som lämnar sä stort utrymme för godtycke, och den fråga jag måste ställa är vad som påverkar denna tvåårsriklpunkt - för de rent personliga hänsynen utgår jag från alt man skall ta oavsett vilken tid som äktenskapet varat. Är det så alt lag och praxis här skiftar innebörd, beroende på konjunkturförhållandena och behovet av arbetskraft i landet? Och anser Karin Andersson i så fall alt rättvisan på det sättet skall vara beroende av konjunkturer?

Ett annat förhållande som gör att behandlingen av anknytningsfall är orimlig är atl hotet om förpassning kan tvinga människor, framför allt kvinnor, att uthärda i oacceptabla förhållanden. Försäkringar om att hänsyn tas till sociala och kulturella förhållanden i hemlandet och till om det finns barn i äktenskapet är inte betryggande. Exemplen på hur sädana hänsyn helt har nonchalerats har varit alltför många under årens lopp, och jag tvivlar på att några garantier kan lämnas för att så inte kommer alt ske igen.

När jag har ställt min fräga, om statsrådet är beredd att medverka till sådana ändringar i praxis och lagstiftning att personer som får arbets- och uppehållstillstånd genom s. k. anknytningsinvandring efter invandringen ges rätt till arbets- och uppehållstillstånd oberoende av förhållandet till den

Nr 48

Måndagen den 10 december 1979

Om vissa rättigheter vid s. k. anknytningsinvandring

Nr 48

Måndagen den 10 december 1979

Om vissa rättigheter vid s. k. anknytningsinvandring

andra parlen, har jag gjort det utifrån åsikten att de rättsliga och sociala konsekvenserna av de nuvarande reglerna är sä stora och av en sådan art att lagstiftningen och dess tillämpning snarast måsle ändras.

Av svarel framgår att stalsrädet inte delar min uppfattning på den punkten. Hon hävdar att elt slopande av nuvarande regler skulle fä avsevärda konsekvenser för den reglerade invandringen. Det vet vi emellertid ingenting om, däremot vet vi en hel del om vilka följder de nuvarande reglerna har, inte minst i form av personliga tragedier.

Statsrådet KARIN ANDERSSON:

Herr talman! Jag konstaterar inledningsvis alt Alexander Chrisopoulos och jag är överens om hur nödvändigt det är att upprätthålla principerna för den reglerade invandringen - vi har inga skiljaktiga meningar på den punkten. Vår invandrarpolitik tar sikte pä att tillförsäkra alla som kommer till vårt land samma rättigheter som svenska medborgare. För atl kunna uppfylla de kraven är det nödvändigt all vi ser till att vi inte lar pä oss mer än vi kan klara.

Alexander Chrisopoulos var kritisk mot milt svar trots att jag försäkrade atl vi, i varje fall om man ser del i stort, tar all den hänsyn till enskilda situationer som rimligen kan krävas. Det är inte sä att varje upplösning av ett äktenskap mellan en utlänning och en i Sverige bosatt person leder till förpassning av utlänningen. Bestämmelsen gäller de äktenskap som upplöses inom tvä är. Det är faktiskt bara i 6 % av alla skilsmässor som ingångna äktenskap upplöses inom tvä är i Sverige, och jag tror inte att procenttalet är högre i fråga om invandraräklenskap.

Jag vet faktiskt inte på vilket annat sätt som man utifrån skulle kunna mäta hållfastheten i ett förhållande än genom tiden. Detta är känsliga frågor som rör två enskilda människor. Därför måste man ha generella regler. Jag skulle inte kunna länka mig att fräga: Hur mycket tycker ni om varandra i det äktenskapet? Kan man räkna med att det kommer atl beslå? Det enda sättet att mäta ett förhällandes hållfasthet är atl se hur länge det varar. Del kanske i och för sig inte är någon bra metod, men jag kan inte hitta någon bättre. Sedan kan man naturligtvis diskutera om just tväårsgränsen är rimlig, men det är en annan sak.

Alexander Chrisopoulos sade att det fanns utrymme för godtyckliga bedömningar. Jag vill hävda att det gör det inte. Vi har de generella principerna och vi gör undantag, som jag har sagt i mill svar, där särskilda omständigheter föreligger. Jag delar Alexander Chrisopoulos uppfattning att problemen kan bli stora för kvinnor som skiljs och kommer tillbaka till sitt hemlands kultur, där man har en annan syn pä kvinnan och andra värderingar av ett sprucket förhällande. Jag tycker det är riktigt att man lar hänsyn till det, och det försöker man också göra.

När det gäller förhållanden som har spruckit och där det finns barn har det skett en förändring av praxis, som påbörjades under min företrädares tid och som jag har fullföljt. Man tar nu mycket stor hänsyn till dessa omständigheter. Kan bägge föräldrarna visa atl de har kontakt med barnet kommer

förpassning inte att ske.

Jag vill alltså hävda att det f. n. inte finns någon bättre metod att komma till rätta med det missbruk som vi är överens om sker.

ALEXANDER CHRISOPOULOS (vpk):

Herr talman! Karin Andersson säger i sitt svar att det är 10 000 utländska medborgare som får uppehålls- och arbetstillstånd i Sverige på grund av familjeanknytning. Av dessa 10 000 är det 5 000 som är s. k. snabba anknytningar. Karin Andersson konstaterar också att det i många av dessa fall är fråga om seriösa förhållanden. Det finns också vissa fall som man kan betrakta som rena skenförhällanden. Men fillämpningen av lagen - jag tänker särskilt på den del av lagen som säger att efter äktenskapets upphörande skall förpassning ske om det inte finns speciella omständigheter att ta hänsyn till - gäller inte bara skenäktenskapen ulan alla.

Karin Andersson säger att man inte kan avgöra hur mycket människor tycker om varandra, huruvida det är fräga om ett skenäktenskap eller inte. Det betyder alt i avsaknad av möjligheter att avgöra vilka äktenskap som är skenäktenskap tillämpar man en lag som drabbar ocksä alla seriösa förhållanden. I brist på bevis för lagbrott behandlar man alla anknytningsfall som om de vore skenäktenskap. Det är beklagligt.

Jag kan inte pä rak arm tala om hur man skall lösa problemet med den illegala invandringen, men jag lycker inte att man för att komma till rätta med missförhållandena på det här området kan ha en lag som till sin natur är så diskriminerande och orättvis.

Nr 48

Måndagen den 10 december 1979

Om vissa rättigheter vid s. k. anknytningsinvandring

Statsrådet KARIN ANDERSSON:

Herr talman! Alexander Chrisopoulos upprepar att man behandlar alla snabba anknytningar som om de vore skenäktenskap. Det gör man inte. Men tillämpningen av lagen drabbar dem, vilkas förhällande upplöses inom två år. Om man utgår från svenska förhållanden är det bara i 6 % av alla skilsmässor där äktenskapet varat två år eller mindre. Jag tror att andelen är mindre bland invandrarna.

Tillämpningen av lagen drabbar alltså inte dem som visar att det är fråga om ett seriöst förhållande genom att äktenskapet har en viss varaktighet. Det är det sätt på vilket man kan visa att förhållandet är seriöst. Tillämpningen av lagen gäller alltså äktenskap som upplöses inom två år.

ALEXANDER CHRISOPOULOS (vpk):

Herr talman! Karin Andersson har inte svarat på min fräga, vilka faktorer som bestämmer att tidsgränsen skall sättas till två är. Karin Andersson säger ocksä att tvåårsgränsen inte är absolut - det är bara en riktpunkt. Det finns folk som har varit i landet i fyra är som har utvisats!

Frågan kvarstår: Kan den relativt korta lid som äktenskapet varat vara ett bevis för att äktenskapet varit ett skenäktenskap? Hävdar Karin Andersson det?

Nr 48

Måndagen den 10 december 1979

Om bostadssubventionerna

Statsrådet KARIN ANDERSSON:

Herr talman! Den praxis som har utvecklats innebär att man har valt tvåårsgränsen. Man kan i och för sig säga alt det är en godtycklig gräns. Man hade tidigare en kortare tid. Då ökade de förhållanden som man sedan på skälig grund kunde bedöma vara skenförhållanden. Så småningom har praxis ändrats sä att man nu har en tväårsgräns.

Jag sade också i mitt första svar atl tidsgränsen kan diskuteras. Regeringen har emellertid tillämpat denna regel under flera är, och jag har förklarat att jag Ulls vidare vill fortsätta att tillämpa den under den tid som utredningarna pågår. Vi kommer ju med en proposition till våren, och även invandringen skall utredas.

Jag vill äter framhålla alt inte alla drabbas utan bara de människor vilkas förhållanden upplöses inom denna tväårsgräns. Man har valt ett säll alt i tid värdera äktenskaps hållbarhet. Jag är medveten om alt det kan finnas andra sätt än varaktigheten när det gäller att värdera om ett äktenskap är seriöst och hållfast. Men något annat sätt har jag inte kunnal komma fram till, eftersomjag, som jag sade, har svårt att se hur en regering skall kunna få reda på hur pass mycket människor tycker om varandra. Här har man valt tväårsgränsen. De som kanske hade ett seriöst förhållande men av andra skäl inte kunde sammanleva kommer givetvis att drabbas.

Överläggningen var härmed avslutad.

§ 5 Om bostadssubventionerna

Bostadsministern BIRGIT FRIGGEBO erhöll ordet för aU besvara Christer Nilssons (s) den 14 november anmälda interpellation, 1979/80:60, och anförde:

Christer Nilsson har under åberopande av att statsministern Fälldin och utrikesminister Ullsten sagt alt det statsfinansiella läget kräver en omprövning av det sociala välfärdssystemet frågat mig: Överväger statsrådet att förorda att regeringen genomför de förändringar som stats- och utrikesministrarna aviserat?

Som Christer Nilsson känner lill pägär f. n. i regeringskansliet arbetet med budgetförslag för budgetåret 1980/81. Mot den bakgrunden finns det ingen anledning för mig att nu diskutera frågor som kommer att behandlas i budgetpropositionen.

Däremot kan det finnas anledning att något kommentera den bakgrund Christer Nilsson tecknar i sin interpellation. Han påstår t. ex. att många hyresgäster hotas av rekordhöga hyreshöjningar. Eftersom vi ännu inte vel utfallet av hyresförhandlingarna, så anser jag det vara väl tidigt att tala om "rekordhöga hyreshöjningar". Jag vill också påminna om att underhållslänen gäller även för är 1980 och bör bidra till att dämpa hyreshöjningarna.

Christer Nilsson hävdar vidare atl inflationen har urholkat bostadsbidra-

gen. Det kan därför vara på sin plats att redovisa de ändringar av bostadsbidragsreglerna som inträffat sedan 1 januari 1978.

Den 1 januari 1978 höjdes den nedre inkomstgränsen med 3 000 kr. till 35 000 kr. för hushåll med barn resp. 29 000 kr. för hushåll utan barn. Även andra förbättringar gjordes bl. a. för pensionärer.

Den 1 april 1978 höjdes de övre hyresgränserna för familjer med i genomsnitt 10 %.

Den 1 januari 1979 höjdes det statliga bidraget med 40 %, och de övre hyresgränserna höjdes till en nivå som i genomsnitt låg 14 % över 1977 års nivå. För barnfamiljernas del låg nivån 19 % över 1977 års nivå och för hushåll utan barn 8 % över 1977 års nivå. Den nedre hyresgränsen höjdes från 350 kr. till 400 kr. och den nedre inkomstgränsen höjdes för barnfamiljer från 35 000 kr. lill 38 000 kr.

Från och med den 1 januari 1980 höjs den övre inkomstgränsen från 54 000 kr. till 59 000 kr. Den övre hyresgränsen kommer då att för barnfamiljer ligga 18 % över 1979 års nivå. Den nedre hyresgränsen höjs från 400 kr. lill 450 kr. Därtill kommer en höjning av det statliga bidraget med 19 % från 1 260 kr. fill 1 500 kr. per barn och år.

Förändringarna i bostadsbidragssystemet har siktat lill och medfört en förskjutning av bostadsstödet till förmän för främst barnfamiljer med låga inkomster som fått en real förbättring av bostadsbidragen.

Jag vill slutligen erinra om min redovisning av bostadssubventionernas omfattning i senaste budgetpropositionen (prop. 1978/79:100, bil. 16, s. 123). Jag uttalade i sammanhanget att det inte var rimligt atl räkna med någon väsentlig höjning av subventionsnivän i framtiden och atl del därför fanns anledning att fortlöpande överväga inriktningen av dessa subventioner med hänsyn till såväl deras fördelningspolitiska som deras bostadspolitiska effekter och lill de ekonomiska konsekvenserna för stat och kommun. Riksdagen anslöt sig till dessa mina uttalanden.

Nr 48

Måndagen den 10 december 1979

Om bostadssubventionerna

CHRISTER NILSSON (s):

Herr talman! Jag ber atl få tacka statsrådet Friggebo för svaret. Vid en interpellationsdebatt i riksdagen i november 1979 medgav statsrådet Friggebo att läget pä bostadsmarknaden inger oro. Hon tvingades erkänna atl bostadsbyggandet kan komma att minska i år. Debatten gav också besked om att bostadsministern misslyckats med att klara sin egen och de borgerliga regeringarnas målsättning, drygt 60 000 påbörjade lägenheter. Trots att riksdagen underkänt folkpartiregeringens bostadspolitik och krävt att del byggs minst 65 000 lägenheter, kom inte bosladsminister Friggebo med några förslag som skulle öka bostadsbyggandet.

Många trodde då all statsrådet Friggebo skulle la intryck av kritiken och i den kommande budgetpropositionen presentera förslag som skulle öka byggandet och dämpa hyresökningarna. Men det kom andra besked. Statsminister Fälldin och utrikesminister Ullsten utpekade "bostadssubventioner" och "generella bostadssubventioner" som områden där försämringar kunde bli aktuella. I slället för att komma med förslag som skulle uppfylla

Nr 48

Måndagen den 10 december 1979

Om bostadssubventionerna

riksdagens beslut om minst 65 000 lägenheter per är, aviserade alltså statsministern och utrikesministern åtgärder som skulle fördjupa krisen pä hyres- och bostadsmarknaden och dessutom försämra levnadsstandarden för människor med låga och normala inkomster.

Att regeringen inte är intresserad av alt skapa samhällsekonomiskt utrymme för ett ökat bostadsbyggande framgår klart av det interpellationssvar som ekonomiminister Bohman lämnade den 27 november i år. Statsrådet Friggebo anpassade sig snabbt lill herr Bohmans tankegångar och sade i en intervju i Kvällsposten den 3 december att del inte finns någon bostadsbrist och att det är kommunernas fel atl del finns problem pä bostadsmarknaden.

Att det är högern som bestämmer bostadspolitiken i regeringen framgår också av regeringsdeklarationen. 11976 års regeringsförklaring sade man att alla människor oberoende av inkomst skulle ha rätt till en god bostad och alt systemet med generella bostadssubventioner och selektiva bostadsbidrag skulle ligga fast. Denna viktiga målsättning finns inte med i 1979 års regeringsdeklaration. Det är, som tidningen Vår Bostad påpekat, stora skillnader mellan årets trepartiregering och 1976 års. Målet är inte längre att föra en socialt inriktad bostadspolitik. Den andra regeringen Fälldin accepterar bostadsköer och ständiga hyreshöjningar.

Den fråga som finns i interpellationen svarar inte bostadsministern på. Rapporterna om budgeten tyder emellertid på försämringar av de statliga lånen och ytterligare urholkning av bostadsbidragen, en politik som kommer att fördjupa krisen pä hyres- och bostadsmarknaden.

När statsrådet Friggebo kommenterar min interpellation påstår hon att det är för tidigt att tala om rekordhöga hyreshöjningar. Sanningen är emellertid den alt hyresförhandlingarna är slutförda på flera häll. I många bostadsförelag blir hyreshöjningarna närmare 20 kr/m- under 1979. Men planminisler Danell (m) är inte nöjd. I en intervju i Aftonbladet säger han atl "vi inte kan fortsätta med de onaturligt låga hyrorna".

Min fräga blir dä: Delar bostadsministern och regeringen statsrådet Daneils uppfattning om dagens hyresnivå?

Att inflationen urholkat bostadsbidragen är ett faktum. Det är inte bara ensamstående och familjer utan barn som fält försämringar. Under de senasle fyra åren har 163 000 makar med barn mist rätten till bostadsbidrag. Vi är på väg in i en situation där hyresnivån i nyproduktionen blir så hög atl vanliga familjer inte kan flytta in i nybyggda lägenheter.

Herr talman! Efter tre är av borgerligt styre befinner sig hyres- och bostadsmarknaden i en kris. Det råder bostadsbrist i flertalet av landets kommuner. Relationerna mellan bostadskostnader och inkomster har försämrats och hyresgästerna har drabbats av mycket kraftiga hyreshöjningar under 1979. Den sociala skillnaden i boendet ökar och spekulationen spelar en allt större roll på bostadsmarknaden.

Herr lalman! Kritiken mot regeringens bostadspolitik kommer inte bara frän oppositionen. HSB, Riksbyggen, SABO och Hyresgästernas riksförbund har nyligen protesterat mot regeringens planer att tillämpa svångrems-

idéer på bostadspolitikens område. Statliga myndigheter - en länsbostadsnämnd - kräver insatser för atl komma lill rätta med ständigt stigande överkostnader. Näringslivets byggnadsdelegation vill ha en aktiv bostadspolitik.

Vad gör då bostadsminister Friggebo? Jo, hon förnekar att det finns en bostadsbrist, trots alt tiotusentals människor står i bostadskö. Hon skyller svårigheterna på kommunerna, trots att regeringen har ett huvudansvar för bostadspolitiken. I stället för att bekämpa bostadsbrist och hyreshöjningar försöker bosladsministern på olika sätt att dölja problemen på hyres- och bostadsmarknaden.

Herr talman! Regeringen Fälldin står passiv inför de växande problemen på bostadsmarknaden och tycks acceptera en utveckling bort från de bostadssociala målen.

Nr 48

Måndagen den 10 december 1979

Om bostadssubventionerna

Bosladsministern BIRGIT FRIGGEBO:

Herr talman! Jag måste säga att jag har haft svårt atl härleda Christer Nilssons utgångspunkt för sin fråga, nämligen att statsministern och utrikesministern skulle ha sagt att vi skulle ompröva det sociala välfärdssystemet. Jag har bemödat mig att ta fram det anförande av statsministern som jag tror att Christer Nilsson syftar pä. Slalsminislern har i ett tal mol bakgrunden av de offentliga utgifternas ökningstakt i förhållande till bruttonationalproduktens under de senaste åren sagt följande:

"Vi måste pröva om systemen med skatter och avgifter samt bidrag och ersättning är viktiga ur fördelningssynpunkl. Till den del det är en positiv effekt för inkomstsvaga - för folkpensionärer, sjuka och handikappade, barnfamiljer m. fl. finns inte anledning till diskussion. Om detta måste vi slå vakt. I de fall det däremot innebär alt medborgarna ständigt byter pengar med det allmänna måste vi vara beredda till ändringar. Dä är det bättre att man får behålla en större del av arbetsinkomsten direkt och undgå systemet med återföring i form av bidrag och ersättningar. Del gäller atl finna de rätta tekniska lösningarna för en sådan omläggning."

Utrikesministern har inte sagt någonting i de här frågorna i nägot tal, men han har svarat på frågor vid en presskonferens och sagt att bidragssystemen, bl. a. bostadsbidragssystemet, måste konstrueras så, atl bidragen tillfaller dem som de är tänkta för, dvs. att fusk måste motarbetas.

Hur Christer Nilsson utifrån de här uttalandena kan göra sådana utfall när det gäller bostadspolitiken förstår jag faktiskt inte.

Vidare undrar jag: Vad vet Christer Nilsson om vad budgeten kommer atl innehålla, när regeringen inte själv ännu har tagil ställning i de här frågorna? Det går alltså inte alt föra någon debatt om den framtida bostadspolitiken utifrån budgeten, eftersom den ännu inte är fastlagd.

Sedan går Christer Nilsson in pä det som har hänt, och del kan vi däremot diskuiera med viss säkerhet. Han talar om atl många människor inte längre har bostadsbidrag men tidigare haft del. Det är riktigt, det är färre människor som har bostadsbidrag. De flesta föll ut under 1977, nämligen 40 000 hushåll, och det var pä den socialdemokratiska regeringens regler när del gäller

Nr 48

Måndagen den 10 december 1979

Om bostadssubventionerna

bostadsbidragen. Det finns ju ingen regel som säger att ett visst antal människor alltid skall ha bostadsbidrag, oavsett vad som har hänt i övrigt.

Som jag sade föll det ut många under den socialdemokratiska regeringens tid. Del berodde bl. a. på att vi hade ganska slora lönehöjningar under den perioden. Senare har kvinnornas förvärvsarbetsfrekvens ökat mycket kraf-rigt, och det innebär att hushållens inkomster har ökat. Del tycker jag är bra. Kontrollen när det gäller bostadsbidragen har också ökal, och del betyder att vi har fått minskat fusk. Det tycker jag också är bra. Dä kan man styra in bidragen till dem som faktiskt behöver dem.

Det har också förts en medveten politik när det gäller omfördelningen inom bostadsbidragssystemet som har riktat sig till flerbarnsfamiljerna, alltså till dem som har en stor försörjningsbörda och låga inkomster.

När del gäller 1979 och 1980 års hyror gjorde vi den bedömningen att det var viktigt alt påverka den generella hyresnivån. Vi gick in med miljardlånet till underhäll, som faktiskt har lett till atl vi i är kommer att fä väsentligt lägre hyreshöjningar än vad vi eljest skulle ha fält. De torde ligga på, del har vi haft en debatt om förut, 4, 5 eller 6 %, alltså väsentligt under kostnadshöjningarna i allmänhet i samhället. Därefter har vi upplevt prisökningar på olja, och det är det som gör att bostadskostnaderna nu ökar något kraftigare. Jag har sagt tidigare, och upprepar det nu, att värt beroende av oljan och de nackdelar som det medför för värt samhälle kommer vi alla att få vara med om att betala. Vi kommer icke att kunna subventionera oss bort ifrån de effekter som oljan har på hela vårt samhälle.

Christer Nilsson fortsätter den debatt som vi hade tidigare om bostadssituationen . Förra året ökade bostadsbyggandet. I år har vi hittills haft samma bostadsbyggande som förra året. Det finns en risk för att vi får ett något mindre bostadsbyggande beroende på att arbetsmarknadsmyndigheterna tillsammans med byggfacket och arbetsgivarorganisationen har beslulat sig för att skjuta på vissa projekt till nästa är för atl slippa en kraftig överhettning pä bostadsmarknaden, som kan innebära risker för en kraftig ökning av löneglidningen och en stark ökning av byggkostnaderna. Det är alltså arbetsmarknadsmyndigheterna, byggfacket och arbetsgivarorganisationen som har kommit överens om detta. F. ö. har del inte skett någon förändring i förhållande lill den kraftiga ökning av bostadsbyggandet som skedde förra året.

CHRISTER NILSSON (s):

Herr lalman! Statsrådet Friggebo svarade inte på min fråga, om hon delar statsrådskollegan Danells uppfattning atl hyrorna är för låga i Sverige. Jag tror det skulle vara en viktig upplysning för svenska folket, om vi finge veta hur statsrådet Friggebo ser på den saken.

Statsrådet Friggebo sade att det är svårt att härleda mina uppgifter om uttalanden av statsminister Fälldin och utrikesminister Ullsten. Jag har emellertid hämtat uppgifterna från Dagens Nyheter. Vid en presskonferens efter ett tal av statsminister Fälldin sade denne att det kan bli aktuellt att

ompröva de generella bostadssubventionerna. Det har funnits en läng rad citat i pressen enligt vilka utrikesminister Ullsten sagt att bostadssubventionerna kan omprövas.

När det gäller bostadsbidragen är del ändå ett faktum att under de senaste fyra åren 163 000 hushåll med barn har mist sin rätt till bostadsbidrag. Under åtminstone tre är av denna period har statsrådet Friggebo varit bostadsminister.

Jag tolkar statsrådet Friggebos uttalanden sä, att budgeten kommer att innebära försämringar för vissa grupper. Detta låg åtminstone indirekt i vad hon sade.

Beträffande bostadsbristen tycker jag att del vore bra om statsrådet Friggebo ville utveckla sin syn. Jag kan ta Norrköping som exempel. Där står 9 000 personer i bostadskön, och 1000 saknar egen bostad. Ser vi på förhållandena i Storstockholm vid årsskiftet 1978-1979 finner vi alt 121 000 människor stod i bostadskön. Av dessa var 53 700 ulan egen bostad. 22 000 av dem var under 25 är. SSU har f. ö. visat att ungdomar under 25 år har drabbats hän av den nya bostadsbristen. I Karlstad står enligt SSU 1 200 ungdomar under 25 år i bostadskö, och motsvarande siffra för Jönköping är 1185. I Skellefteå står nära 500 ungdomar i bostadskö.

De här bristproblemen kommer ju alt förvärras under 1980-talet när 1960-talets stora ungdomskullar kommer ut på bostadsmarknaden. Därför vore det lika bra att statsrådet erkänner att det finns en bostadsbrist och alt hon bestämmer sig för en politik som gör atl vi kan komma till rätta med problemen.

Nr 48

Måndagen den 10 december 1979

0/77 bostadssubventionerna

Bostadsministern BIRGIT FRIGGEBO:

Herr talman! Statsrådet Danell har gjort ett uttalande, och eftersom jag var med vid det tillfället vet jag exakt vad han sade. Han yttrade att hyrorna är orimligt låga i förhållande till boendels kostnader. Det är ju ingen nyhet. Samhället betalar ju genom generella bostadssubventioner ungefär halva hyran i en nyproducerad lägenhet. Därtill kommer de inkomstprövade bostadsbidragen. Jag menar att det har varit och är en riktig politik att satsa sä mycket pä boendet, men del är fullt klart atl boendekostnaderna skulle vara dubbelt så höga, om inte samhället gick in med de stora bostadssubventionerna.

Christer Nilsson tog på nytt upp omprövningen av de generella subven-rionerna. I mitt svar nämnde jag elt uttalande som gjordes i den förra budgetpropositionen och som gjorts i budgetpropositioner tidigare och som riksdagen ställt sig bakom. Får jag fråga om Christer Nilsson och det socialdemokratiska partiet inte delar den uppfattningen? De omprövningar som vi hittills har gjort är exempelvis all vi höjde villaskatten från 2 % till 3 %, att vi sänkte den garanterade räntan i nyproduktionen för atl minska boendekostnaderna i denna och stimulera bostadsbyggandet, att vi ökade takten för avlrappningen av de generella subventionerna i beståndet, varvid höjningen var störst för småhusen. Detta är några av de omprövningar av de totala bostadssubventionerna som vi har gjort under de gångna åren. Jag vill

Nr 48

Måndagen den 10 december 1979

Om bostadssubventionerna

fråga Christer Nilsson: Delar ni inte den uppfattningen atl man ständigt måsle göra sådana omprioriteringar för att styra in subventionerna där de bäst behövs och för att stimulera bostadsbyggande och bostadskonsumtion bland de svagaste i samhället?

OSKAR LINDKVIST (s):

Herr talman! Vad som präglar dagens bostadspolitik är mängder av problem. Vi har ett lägre bostadsbyggande, vi klarar inte del mål som självaste bostadsministern och regeringen har föreslagit. Inte heller klarar vi den s. k. ökningen, med 1978 som utgångspunkt, som bostadsministern talar om. I producentledet stiger priserna ständigt, och riksdagen har begärt särskilda åtgärder för att kartlägga och komma till rätta med dessa oftast mycket stora prishöjningar. Hyrorna har ständigt ökat. Bostadskonsumenterna har det besvärligt, trots alt det görs ansträngningar att öka bostadsbidragen.

Vi har alltså en bostadsbrist som är värre än någonsin under de tvä senaste decennierna. Jag förvånar mig över alt bostadsministern så ofta tar sä lätt på bostadspolitiken. Det är ju en väldigt angelägen fråga. Den är viktig inte bara för de betalningssvaga utan också för alla dem som står i bostadsköerna och inte har någon chans att ens på lång sikt få en egen bostad. Ändå är den egna bostaden den primära förutsättningen för att kunna göra en god samhällsinsats, för att skapa familj, för att skaffa sig vänner och umgänge och för atl trivas i samhället.

Kanske bostadsministern vill tala om för oss som bor i Stockholm vad vi skall svara den unga generationen, de ungdomar som vi varje morgon ser stå utanför bostadsförmedlingen på S:t Eriksgatan i Stockholm. Vad skall vi säga till dessa ungdomar när de efterfrågar en sådan elementär sak som rätten till en egen bostad? Skall vi säga: Bosladsministern har sagt att vi har lika hög nivå som 1978, ni skall inte vara oroliga för del här kommer att ordna sig.

Jag vill bara fästa uppmärksamheten pä all Sveriges riksdag har sagt till dåvarande folkpartiregeringen och därmed till bostadsministern att det är för slappt, man måste driva på bostadspolitiken. Jag tycker att Birgit Friggebo borde ta allvarligare på denna mycket starka opinionsyttring från riksdagen, där samtliga partier utom folkpartiet ställde ökade krav på folkpartiregeringen. Jag utgår ifrån att Birgit Friggebo har tagil med sig dessa krav in i den nya trepartiregeringen.

Ett av bostadsministerns starkaste argument i debatten med Christer Nilsson var ju att han inte vel vad som kommer alt föreslås i budgetpropositionen. Det är klart atl Christer Nilsson inte kan veta del. Det vet inte jag heller, men jag utgår ifrån att bostadsministern vel det. Det har ju redan publicerats en del i dagstidningarna, så varför inte berätta litet grand om de nya inslag som regeringen har för avsikt att presentera i januari 1980?

Detta förslag utlöste ju en våldsam glädje hos bostadsministerns medhjälpare, så jag förmodar att del finns något att redovisa för oss här i riksdagen som är intresserade av bostadspolitiken och som följer bostadspolitiken både

här i kammaren och i civilutskoltel.

Ge oss elt råd, fru Friggebo, vad vi skall svara den unga generationen, morgondagens föräldrar! Vad skall vi svara dem, när de står är efter är i en ändlös bostadskö och det inte finns några tecken på att regeringen har tagit ad notam de krav som en mycket stark opinion i riksdagen ställde våren 1979?

Gårdagens besked om att folkpartiet har minskat i popularitet hos väljarna är kanske en bekräftelse på att missnöjet med bostadspolitiken nu är sä stort alt det parti som får betala är folkpartiet, som ju har ansvaret för bostadspolitiken. Det är alltså bosiadsminisierns egel parti som är utsatt för denna härda press och denna hårda dom från väljarna.

Nr 48

Måndagen den 10 december 1979

Om bostadssubventionerna

CHRISTER NILSSON (s):

Herr talman! Del kan ibland vara riktigt att göra omprövningar av sociala reformer, men det är fel att göra omprövningar av läneregler och bostadsbidrag i en lid av mycket svär bostadsbrist och höga hyror. Riksdagen har ju underkänt folkpartiregeringens bostadspolitik, men statsrådet Friggebo är inte intresserad av att uppfylla riksdagens beslut, nägot som kan bli intressant från konstitutionell synpunkt.

Jag mäste alltså konstatera att bostadsministern är ointresserad av att komma till rätta med den svåra bostadsbristen, trots att tiotusentals människor står i kö för atl få bostad och problemen klart kommer att förvärras under 1980-talet. Jag förstår inte varför bostadsministern lägger ned all sin energi pä att dölja problemen i stället för atl söka få fram konstruktiva förslag till hur man skall lösa dem.

När del gäller planminister Danells uttalande i Aftonbladet vill jag återge vad han sade: Vi kan inte fortsätta med de onaturligt låga hyrorna.

Någon direkt ställning till del uttalandet tog inte bostadsministern. Hon försökte i stället tolka vad hennes moderate kollega har sagt. Eftersom Georg Danell tillhör regeringens största parti finns det anledning för folk atl hysa oro, när han tycker att hyrorna är onaturligt låga.

Bostadsministern BIRGIT FRIGGEBO:

Herr talman! Vi har fått en föredragning om kösituationen runt om i landet. Lät mig peka på en kösituation. Sundsvall hade 9 900 personer i sin bostadskö. Sedan gick man igenom den och undersökte vilka som verkligen ville ha och hade behov av bostad. Efter den genomgången fanns det kvar ca 900personer i bostadskön. Sundsvall haren bostadsproduktion som innebär att man ganska snart kan ge dessa personer bostad.

Jag anser atl man skall vara vaksam över de siffror som bostadsförmedlingarnas köer utvisar och inte tro att man kan göra bostadsbyggnadsprognoser efter dem. Vi vet att när man lade om kösystemet i Göteborg, så försvann det tiotusentals personer från köerna. I Stockholm håller man på med en sådan omläggning nu.

Däremot är det naturligtvis intressant att lilta på vad kommunernas egna bedömningar leder fram till. Kommunerna skall ju göra bedömningar av

Nr 48

Måndagen den 10 december 1979

Om bostadssubventionerna

bostadssituationen, den bostadsstandard som folk har och behovet av framtida bostadsproduktion. Deras bedömningar av behovet för 1980 ligger på mellan 60 000 och 61 000 nya lägenheter. Jag tror dock att det finns behov av att, och det har jag tidigare framfört, fördjupa och förbättra metoderna för hur vi skall beräkna det framtida bostadsbehovet och därmed också behovet av bostadsbyggande.

Jag sade i milt interpellationssvar förra gången atl jag är oroad för alt det kan bli en framtida bostadsbrist i vissa orter i landet och speciellt i Stockholm. Det är klart att vi har en situation som innebär atl kommunerna mycket mer målmedvetet måste gä in för att hitta nya objekt alt bygga, så att ungdomarnas bostadssituation kan förbättras och deras bostadsefterfrågan tillfredsställas. Men jag måste bestämt vända mig mot den beskrivning som Oskar Lindkvist gör, när han säger att vi har den värsta bostadsbristen på två decennier. Del måste betyda antingen atl Oskar Lindkvist är totalt okunnig om vad vi ungdomar fick genomleva under 1960-talet eller att han är illvillig. Bostadsstandarden är nämligen väsentligt bättre för dem som har en lägenhet nu än vad den var då. Tidigare var bostadsstandarden dålig, och människor var myckel mer trångbodda. Det är väsentligt färre människor som saknar bostad i dag än exempelvis under 1960-talet. Om Oskar Lindkvist har en sådan verklighetsuppfattning kan vi förmodligen aldrig bli sams. Men jag tror inte atl hans påstående var sä allvarligt menat.

Vi har vidtagit åtgärder sedan riksdagen i våras behandlade frågan om bostadsbyggnadsbehovel. Det har skett en kraftig förbättring på lånesidan, så att det skall vara möjligt att få statliga lån för att bygga bostäder. Vi har tagil bort bostadsbyggnadsramarna i år. Det betyder att kommunerna kan rekvirera de kvoter som de vill ha för att öka sitt bostadsbyggande. Det intressanta är, lycker jag, med tanke pä vad som här framförts om civilutskottets och riksdagens uttalande gentemot folkpartiregeringen i våras, att man inte gjorde några som helst förändringar i bostadsbyggnadsramarna för de kommande åren utan godtog folkpartiets förslag till bostadsbyggnadsramar. Man kom heller inte med något som helst förslag till förändringar i låneregler eller på annat sätt.

Jag är medveten om att det i vissa regioner - framför allt gäller det Stockholmsregionen - finns risk för en bostadsbrist. Det måsle både vi här i riksdagen och framför allt kommunerna, som skall planera bostadsbyggandet och genomföra det, la myckel seriöst på. Del byggs väldigt mycket bostäder i Sverige, och del visar att del är möjligt alt bygga bostäder med det finansieringssystem som vi har. Det är den biten, finansieringssystemet och det ekonomiska utrymmet, som riksdag och regering ansvarar för när det gäller bostadsbyggandet.

OSKAR LINDKVIST (s):

Herr talman! Det är möjligt att jag är okunnig om bostadspolitiken, i varje fall inte så kunnig som bostadsministern. Och det är möjligt atl jag är illvillig, dock inte så illvillig som bostadsministern. Mitt intresse i bostadspolitiken är att vi skall få en fungerande bostadsmarknad i det svenska samhället, där

efterfrågan på bostäder kan tillgodoses till hyreskostnader söm är överkomliga för det svenska folket. Det är en legitim och mycket elementär uppfattning om hur bostadspolitiken skall fungera. På den punkten får bosladsministern använda vilket ordspråk som helst - det kan inte finnas någon annan mälsättning för oss som i det socialdemokratiska partiet arbetar för en bättre bostadsmarknad.

Bostadsministern sade i det senaste inlägget att en undersökning visat att kommunerna kommit upp i 60 000-61 000 lägenheter per år. Men vi vel alla alt det inte räcker till. Det vel var och en som något sä när följt bostadspolitiken och sett bostadsslyrelsens anslagsäskanden och målsättning för bostadsbyggandet. Det vet den som följt med vad som sagts på socialdemokratiska partikongressen och på Byggnadsarbetareförbundets egen kongress om behovet av ökat bostadsbyggande. Det har också sagts av tre statliga ulredningar på 1970-lalet. Alla dessa har markerat viklen av ett kraftigt ökat bostadsbyggande och satt målsättningen 70 000 ä 75 000 lägenheter per år.

I våras påpekade civilutskottet för regeringen att kommunernas ambition på denna punkt mäste förstärkas av en ökad ambitionsgrad i regeringen. Regeringen gör för litet för att driva på kommunernas intresse för atl öka bostadsbyggandet.

Nu säger Birgit Friggebo alt det väl ändå är att la i alt vi skulle ha den värsta bostadsbristen på de två senaste decennierna. Hon pekar pä sin egen ungdom på 1960-talet.

Det finns en myckel avgörande skillnad. Medan vi i dag upplever samma symtom på bristen har vi alltså ett bostadsbyggande som är sä lågt atl vi fär gä fillbaka fill 1930-talet för aU hitta en jämförelse. Pä 1960-talet var det, framför allt genom riksdagens beslut 1965, inte bara fräga om en mycket hög produktionstakt. Man antog också ett miljonprogram under vilket man på en tioårsperiod ökade bostadsbyggandet med en miljon nya lägenheter. Den dåvarande regeringen tog intryck av den opinion som fanns och satsade våldsamt på ett ökat bostadsbyggande.

Den regering vi har nu - och det gäller även den regering som leddes av folkpartiet - har alls inte den ambitionen. Man nöjer sig med alt man under 1979 påbörjar 54 000, 55 000 eller kanske 56 000 lägenheter, alltså något mindre än vad som påbörjades under 1978. Del är alltså en helt avgörande skillnad.

Jag skulle också vilja varna för alt alltför myckel ta intryck bara av hur många som saknar bostad. Det finns folk som har bostad, men som bor i andrahandsupplätna lägenheter eller som är inneboende. Del finns familjer som har växt till och behöver öka sitt bostadsutrymme. Det finns familjer som bor trängt och därför vill ha större bosläder. Det finns också familjer och enskilda som vill övergå till en annan upplätelseform än den de redan har.

Det är det samlade trycket på bostadsefterfrågan som jag tycker man skall ta mycket allvarligt på från regeringens sida.

Slutligen medger Birgit Friggebo - och där vet jag atl hon har en "inside

Nr 48

Måndagen den 10 december 1979

Om bostadssubventionerna

Nr 48

Måndagen den 10 december 1979

Om bostadssubventionerna

information" som är den bästa länkbara - atl det är bekymmer i Stockholm. En partivän lill Birgit Friggebo hade en artikel i Dagens Nyheter i valrörelsens upptakt i vilken han berättade all Stockholm saknar 30 000 lägenheter. Det är alldeles riktigt att det är bekymmersamt i Stockholm, men i det fallet använder bosladsministern ett alldeles för milt uttryck. Den bostadspolitik de borgerliga fört i Stockholm är en av de sämsta som det här landet över huvud taget kan visa upp. Det lycker jag Birgit Friggebo gärna kan medge, om vi nu skall vara litet uppriktiga mot varandra i den här bostadsdebatten.

CHRISTER NILSSON (s):

Herr talman! När statsrådet Friggebo försvarar sin bostadspolitik sker det efter två huvudlinjer som kommer tillbaka i varje anförande. Flon säger dels att det inte finns någon bostadsbrist, dels att det är kommunernas fel all del finns svårigheter på bostadsmarknaden.

Atl problemen kanske var större under 1960-talet är ju ingen tröst för de 53 700 människor som saknar egen bostad i Siockholm eller för de 1 000 som saknar bostad i Norrköping. Det är heller inte någon tröst för alla de ungdomar som saknar egen bostad.

Även om man skalar bort överdrifter i bostadsförmedlingarnas statistik kvarstår det faktum alt vi har en ganska besvärande bostadsbrist i stora delar av landet. Erkänn detta, statsrådet Friggebo, och lägg fram en bostadspolitik så atl vi kan uppfylla riksdagsbeslutet om ökal bostadsbyggande!

Statsrådet Friggebo försöker alltid smita ifrån silt ansvar genom att påstå att det är kommunernas fel att bostadsbyggandet ligger pä en för låg nivå. Det är, som jag sade tidigare i dag, regeringen som har huvudansvaret för bostadspolitiken. Kommunerna bygger för litet på grund av ständigt återkommande överkoslnader. Det har exempelvis länsbostadsnämnden i Östergötland påpekat i elt brev lill bostadsdepartementet.

Det är ju inte kommunernas fel alt finansieringssystemet har brister. Förändra lånereglerna, sä kan kommunerna och bostadsföretagen ta sitt ansvar för bostadspolitiken.

Del vi upplever nu är precis del som Oskar Lindkvist sade. När det fanns en brist på 1950- och 1960-talen byggdes den bort av den socialdemokratiska regeringen. I dag har vi en ny bostadsbrist, men den försöker bostadsministern dölja och är helt ointresserad av att lägga fram en plan för ett ökat bostadsbyggande.

Under detta anförande övertog talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Bosladsministern BIRGIT FRIGGEBO:

Herr talman! Vi haren lag som heter bostadsförsörjningslagen. Enligt den har kommunerna ansvaret för bostadsförsörjningen. Det är en gammal lag, konstruerad under den socialdemokratiska tiden och senast bekräftad i ett riksdagsbeslut för något är sedan dä vi behandlade bosladsadministralio-

Det var inte jag som drog in situationen pä 1960-talet, Christer Nilsson, utan det var Oskar Lindkvist. Del är bra att åtminstone vi är överens om att situationen i dag inte är likadan som den var dä.

Det var alldeles utmärkt alt den socialdemokratiska regeringen på 1960-talet efter våldsam kritik under inte bara ett eller ett och ett halvt år, utan minsl under ett decennium, frän oppositionen och framför allt folkpartiet tog detta ad notam och kom i gång med ett bostadsbyggande som gjorde att vi fick bort bostadsbristen.

Jag var inte med då, men vad man då ständigt diskuterade var vilket utrymme kommunerna skulle få av den totala ekonomin för bostadsinvesteringar. Det var bostadsramarna man diskuterade.

I är har vi alltså avskaffat dessa ramar. De finns inte längre som hinder för bostadsbyggande, utan kommunerna får rekvirera vad de anser sig behöva för all klara sitt ansvar enligt bostadsförsörjningslagen att ställa lägenheter till förfogande för bostadssökande. Det är en avgörande och stor skillnad.

Den andra biten av statsmakternas ansvar gäller långivningen, alltså finansieringen. Där har vi alltså flera gånger under de senaste tre åren - i början av 1977, i september 1978 och den 1 juli 1979 - höjt bostadslänet utöver vad som varit motiverat av den vanliga prisökningen för alt stimulera bostadsbyggandet.

Hade vi inte vidtagit dessa åtgärder och dessutom sänkt den garanterade räntan, hade bostadskostnaderna varit flera hundra kronor högre per månad för dem som flyttar in i nya bostäder.

Del hela innebär alltså alt vi dels har stimulerat bostadsefterfrågan, dels har möjliggjort och stimulerat bostadsbyggandet.

Det fick till effekt en ökad bostadsbyggnadsvolym som vände den nedåtgående trend vi haft under hela 1970-talet. I år behåller vi - hittills -ökningslakten. Möjligen kan den bli något lägre på grund av att arbetsmarknadsmyndigheterna tillsammans med byggfacket och arbetsgivarorganisationen beslulat sig för att försöka få en utjämning av byggandet mellan vinter och sommar för atl slippa en överhettning. Låt mig samtidigt säga att det såvitt jag förstår är bostadsbyggandet som är prioriterat och framför allt förvaliningsbyggnader och annat som tas bort.

När det gäller Stockholm är vi alla, såväl regionalt - kommunalpolitiker och landstingspolitiker - som tydligen även på nationell nivå, ense om atl situationen inte är bra. Det behövs ett ökat bostadsbyggande. Bl. a. folkpartiet har i landstinget föreslagit atl kommunerna skall ges ett bidrag, exempelvis 10 000 kr., för varje nyproducerad lägenhet. Detta skulle göras för att stimulera kommunerna. Alla - åtminstone vi som kommer från Stockholm - känner ju till den inomregionala debatt som förs, där de kommuner som tidigare byggde väldigt myckel säger att de nu inte vill bygga mer, eftersom de i samband med det tidigare kraftiga byggandet satte sig i en besvärlig kommunalekonomisk situation. Och övriga kommuner säger att de inte vill sälla sig i den situation som de andra kommunerna hamnade i dä vi

Nr 48

Måndagen den 10 december 1979

Om bostadssubventionerna

4 Riksdagens protokoll 1979180:48-49

Nr 48

Måndagen den 10 december 1979

Om bostadssubventionerna

fick ett drastiskt ökat bostadsbyggande. Men det är inte fräga om del nu, utan vad vi behöver är en ökning som är jämnt fördelad mellan de olika kommunerna. Och om de andra partierna i exempelvis Stockholms läns landsting- det ärju ett särskilt Stockholmsproblem - kunde pröva det förslag som folkpartiet lagt fram, så kanske vi skulle få en bättre tingens ordning.

CHRISTER NILSSON (s):

Herr talman! De s. k. överkostnaderna är i dag så höga att bostadsföretagen inte kan eller tvekar atl bygga. Många av de lägenheter som i år skulle ha påbörjats kommer inte att lämna planeringsstadiet eller ritbordet. Och vem kan eller får starta byggen när överkoslnaderna blir omkring 20 % och årshyran beräknas lill omkring 25 000 för en normal trerumslägenhet? I många projekt hotar överkostnaderna atl bli så höga att länsbostadsnämnderna inte kommer att kunna lämna godkännande för statliga län. Det är alltså läneproblemel som gör att företagen vägrar eller tvekar att bygga och atl anvisade byggnadskvoter inte utnyttjas.

I detta läge kan inte kommunerna genomföra sina bosladsbyggnadspro-gram, trots att tusentals människor står i kö för att fä en bostad. Vad saken gäller är alltså att förändra finansieringssystemet - inte atl skylla problemet pä kommunerna.

OSKAR LINDKVIST (s):

Herr lalman! Jag tror inte att vi skall skriva om 1960-talets historiska förlopp när del gäller bostadspolitiken. Det är väl ändå ganska magslarkl att i riksdagen år 1979 säga att del var lack vare att folkpartiet drev pä som vi fick den starka uppgången i bostadsproduktionen. Birgit Friggebo vel myckel väl att det var en mycket avgörande och myckel bestämd insats från den socialdemokratiska arbetarrörelsen som åstadkom denna uppgång. Arbetarrörelsen tog också intryck av den opinion som fanns, vilket ledde fram till att man inte bara sade atl del skulle byggas många bosläder, som folkpartiet gjorde, utan också avdelade de resurser som behövdes för att genomföra en hög byggnadslakt. Det kan väl ändå lända den socialdemokratiska regeringen och riksdagsgruppen till heder alt man drev upp bostadsbyggandet i Sverige lill en rekordstor produktion, den främsta i världen vid alla jämförelser. Men det är nog talat om 1960-talet, nu handlar det om 1980-talet.

Vi går alltså in i 1980-lalet med ett för lågt bostadsbyggande. Och jag förvånar mig över atl bostadsministern inte har ett uns intresse för atl exempelvis ta emot de mänga konstruktiva förslag som vi frän den socialdemokratiska riksdagsgruppen lämnar när del gäller bostadspolitiken. Bosladsministern intar en så negativ och fränstötande attityd och tycker tydligen all del är felaktigt att man över huvud taget lägger sig i bostadspolitiken, trots alt vi vet hur besvärligt det är på bostadsmarknaden.

Bosladsministern säger: Det är inte bra i Stockholm. Ja. del är ju lät mig

säga ett familjeutlryck - det är hell enkelt fråga om en skandal i Stockholm. Del är en politisk skandal att tiotusentals ungdomar och a.ndra medborgare inte kan fä lägenhet inom överskådlig tid.

När nu bostadsministern säger att vi har bostadsförsörjningslagen och att det är kommunerna som har ansvaret för bostadsförsörjningen så är det riktigt - de har det primära ansvaret. Strax efteråt säger hon att elt tecken pä att folkpartiet är en drivande kraft är atl man i Stockholms läns landsting har föreslagit åtgärder för att åstadkomma elt ökal bostadsbyggande. Men Birgit Friggebo sade ingenting om varför folkpartiet i Stockholm - Stockholm är ocksåen kommun och hardet primära bostadsförsörjningsansvaret-inte har orkat ta några som helst initiativ för all driva pä ett ökat bostadsbyggande.

Sedan skall vi klara ut en mycket viktig sak. Vad som sades i våras i riksdagen av samtliga partier utom folkpartiet var atl det nu behövs handling från regeringens sida. Vi har ekonomiskt utrymme, och vi har ekonomiska ramar. Det finns alltså möjligheter att öka bostadsbyggandet, det är helt klart. Vi vel också alt kommunerna på sina håll är tveksamma därför att det, precis som Christer Nilsson säger, är våldsamma överkostnader. Man är rädd för att dra i gång en bostadsproduktion där man inte kan klara finansieringen och där man får hyror som inte är betalningsbara för det stora flertalet medborgargrupper.

Men riksdagen sade också att regeringen nu måste visa aktivitet. Man får inte bara slå sig lill ro och sitta och tro att allting ordnar sig bara därför atl vi har en bostadsförsörjningslag. Det är regeringens stora och viktiga uppgift att ge stimulans och samverka med kommunerna, bostadsstyrelsen, länsbostadsnämnderna och andra myndigheter för att driva upp bostadsbyggandet, så att vi fär en fungerande bostadsmarknad. Det är elementära krav som medborgarna ställer i det svenska samhället.

Jag är litet förvånad över alt bosladsministern, som är en av de yngsta ledamöterna i den borgerliga trepartiregeringen, inte har större känsla för de svårigheter som de unga familjer i Sverige har som inte kan komma över en lägenhet inom överskådlig tid. Ta litet allvarligare pä bostadspolitiken och fundera litet över om del ändå inte kan vara någonting i den socialdemokratiska idégivningen i fråga om bostadspolitiken som regeringen kan ha nytta av! Vi har nämligen i vårt parti lång erfarenhet av att som tradition bedriva en modern bostadspolitik, och det är därför vi aktiverar oss trots att vi vet att vi dess värre ännu sä länge inte har majoritet i riksdagen.

Nr 48

Måndagen den 10 december 1979

Om bostadssubventionerna

Bostadsministern BIRGIT FRIGGEBO:

Herr lalman! Vi har kommit litet långt ifrån den direkta fråga som ställdes i interpellationen, nämligen vad jag är beredd att förorda i budgetarbetet när det gäller bostadspolitiken. Jag är alltså förhindrad att föra den debatten, bl. a. därför att regeringen - det är faktiskt sant - ännu inte har avslutat arbetet med budgetpropositionen. Därför är det svårt atl föra debatten mera långsiktigt och att tala om de förslag som kommer att framläggas i budgetpropositionen. Vi har alltså visat aktivitet i förhållande till den

Nr 48 behandling som budgetpropositionen fick förra året. Vi höjde läneunderla-

MånHappn Hen S' mycket kraftigt den 1 juli, bl. a. för flerbostadshusen just för att

10 december 1979 "ngdomama skall fä bostäder.

Jag skall inte förlänga denna debatt vidare, utan vi fär återkomma dels när

Om användningen regeringen själv känner till exakl vilka förslag den kommer att lägga fram,

nv Inn nrh hidrnp "' "" riksdagsledamöterna har fått information om delta.

till SKF Steel i

Hofors Överläggningen var härmed avslutad.

§ 6 Om användningen av lån och bidrag till SKF Steel i Hofors

Industriministern NILS ÅSLING erhöll ordet för atl besvara Bertil Måbrinks (vpk) den 23 november anmälda fråga, 1979/80:160, till arbetsmarknadsministern, och anförde:

Herr talman! Bertil Måbrink har frågat arbetsmarknadsministern vilka åtgärder denne ämnar vidta för atl det beviljade lånet och bidraget till SKF Steel i Hofors används för alt trygga jobben i gruva och kulsinterverk.

Arbetet inom regeringen är sä fördelat atl det är jag som skall svara pä frågan.

Regeringen beviljade i maj i år SKF Steel 25 milj. kr. i lokaliseringslån och 10 milj. kr. i energibidrag för installation av s. k. plasmaulrustning i järnsvampverkei i Hofors. Investeringen innebär utnyttjande av ny energisparande teknologi och betyder att driften vid järnsvampverkei efter drygt ett års uppehåll återupptas.

Ett av motiven för att ge regionalpolitiskt stöd var att sysselsättningen därigenom skulle tryggas för de anställda vid gruvan i Vingesbacke och vid kulsinterverkel.

SKF har i skrivelse till industridepartementet underrättat om atl gruvdriften eventuellt kan komma att läggas ned. Man har därvid också tagit upp frågan huruvida lokaliseringslänels storlek påverkas av en eventuell nedläggning.

Enligt vad jag har erfarit pågår f. n. MBL-förhandlingar om hithörande frågor mellan företagels ledning och de lokala fackliga organisationerna. Jag är därför i dag inte beredd atl gå närmare in på frågan, utan vill avvakta utgången av dessa förhandlingar.

BERTIL MÅBRINK (vpk):

Herr talman! Jag tackar industriministern för svaret.
Låt mig först säga att jag har väldigt svårt att förstå att ett så vinstriki
företag som SKF ändå är skall behöva få statsmedel. Med tanke pä den
oerhört svära situation som råder på arbetsmarknaden i Hofors har jag
däremot förståelse för de bevekelsegrunder som låg bakom, när den förra
folkpartiregeringen och Hofors kommun tyckte alt SKF Steel skulle fä
lokaliseringslånet och energibidraget.
52 Jag vill också säga att jag tycker att SKF Steel i Hofors har bedrivit ett

kvalificerat lurendrejeri i den här frågan. Del förhåller sig nämligen så, att när företaget ansökte om de här pengarna i form av lån och bidrag, var ett starkt skäl härför att man skulle kunna trygga sysselsättningen vid gruvan i Vingesbacke och därmed vid kulsinterverkel. Under riden som frågan bereddes i industridepartementet och innan företaget fick klartecken från industridepartementel, förde SKF Steel en våldsam kampanj som gick ut pä hur vikligt det var att bevara gruvorna i Mellansverige, hur viktigt det var att trygga jobben, hur viktigt det var att satsa på kvalitet, osv. Men när ansökan om de här pengarna hade beviljats, blev det väldigt tyst frän SKF Steels sida. Så gick det någon månad, och sedan meddelade företaget helt plötsligt: Vi skall lägga ner den här verksamheten. Det blir ingenting. De 75 jobb som det rör sig om kan vi inte ha kvar.

Industriministern hänvisar till pågående MBL-förhandlingar. Men del är en sak för sig. Det är ju alllid sä alt när ett förelag varslar om nedläggningar eller permiiieringar, skall det ske MBL-förhandlingar. Och vi vet ju vad dessa kommer atl resultera i i det här fallet. Dessutom har gruvfacket i Hofors sagt bestämt nej till nedläggningen av gruvdriften i Vingesbacke. Facket hävdar med bestämdhet att det är ett samhällsekonomiskt vansinne att lägga ner den. Frågan är då - och den tycker jag Nils Åsling skall svara på -om verkligen företaget skall stå fast vid det löfte som gavs när företaget sökte länet, nämligen att rädda 75 jobb. Skall det löftet gälla? Det är väl sä atl om man får lokaliseringslån, då är detta förknippat just med sädana här sysselsättningsbefrämjande åtgärder?

När det gäller den frågeställningen tycker jag att Nils Åsling borde kunna ha en bestämd mening redan i dag, och inte krypa bakom några MBL-förhandlingar.

Nr 48

Måndagen den 10 december 1979

Om användningen av lån och bidrag till SKF Steel i Hofors

Industriministern NILS ÅSLING:

Herr talman! Det framgår av de regler som gäller för lokaliseringsstöd atl om inte företagel uppfyller de villkor som är förknippade med lokaliseringsstödet har statsmakterna förbehållit sig rätlen att ingå i närmare förhandlingar Om omständigheterna kring detta. Jag har berört detta förhållande i mitt svar och vill nu bara understryka detta. Men så länge företaget häller på med MBL-förhandlingar har jag ingen anledning att göra några ytteriigare kommentarer.

BERTIL MÅBRINK (vpk):

Herr talman! Stålindustrin är en myckel viktig basnäring i det här landet. Den har stor betydelse för Hofors som kommun och jag vill påstå för hela Gästrikland. Är det då samhällsekonomiskt vettigt att exempelvis plocka bort vissa bitar av den basnäringen. Vad anser Nils Åsling om det?

Jag tycker atl utgångspunkten måste vara att i första hand försöka tvinga SKF att behålla driften vid gruvan i Vingesbacke.

Om SKF inte gör det, dvs. inte uppfyller det löfte företagel gav vid ansökan om bidrag, måste nästa steg självfallet vara att dra in hela lokaliseringslänet. Dä finns det ju ingen anledning att SKF skall fä behälla vissa av de 25

Nr 48

Måndagen den 10 december 1979

miljonerna, utan då finns det väl bara en sak att göra: att dra in hela lånet.

Överläggningen var härmed avslutad.

Om tillverkningen

av utrustning för

basindustrierna ™ tillverkningen av utrustning för basindustrierna

Industriminisiern NILS ÅSLING erhöll ordet för atl besvara Thage Petersons (s) den 7 november anmälda interpellation, 1979/80:52, och anförde:

Herr talman! Thage Peterson har frågat mig om jag är beredd att vidta omedelbara och kraftfulla åtgärder för att vända den negativa utvecklingen inom den del av den svenska industrin som tillverkar utrustning för våra basindustrier.

Vissa delar av svensk verkstadsindustri är i ett besvärligt läge med svag efterfrågan på produkterna, dålig eller obefintlig lönsamhet och svårigheter att upprätthålla sysselsättningen. Detta gäller bl. a. industrin för tillverkning av maskiner till pappers- och massaindustrin, sågverksindustrin och skogsbruket. Tyvärr verkar det också som om dessa utsatta delar av verkstadsindustrin i varje fall inte ännu har kunnat ryckas med i den konjunkturuppgång som annars råder inom branschen som helhet.

Regeringen avser att föra en ekonomisk politik som är inriktad bl. a. på att svensk industri skall expandera och vara konkurrenskraftig gentemot omvärlden. Denna politik kommer att gynna även problemsektorerna inom verkstadsindustrin. Fonden för industriell ulveckling, som nyligen har inlett sin verksamhet, satsningen på svensk projektexport och andra genomförda åtgärder kommer ocksä atl kunna bidra positivt. Det kommer sannolikt att behövas en strukturell omdaning och produktförnyelse inom dessa sektorer som ställer stora krav pä förutseende och handlingsförmåga hos berörda företag. Jag kommer att noga följa den fortsatta utvecklingen inte minst från sysselsättningssynpunkt. Statens industriverk ägnar ocksä särskild uppmärksamhet ät dessa frågor. Verket har i uppdrag att genomföra studier av delbranscher inom verkstadsindustrin. Dessa syftar till alt ge företagen underlag för strukturella och andra anpassningsälgärder inför framtiden, men det kan inte uteslutas att studierna också kan leda fram till förslag om statliga stödåtgärder. Industriverket har vidare regeringens uppdrag att tillsammans med styrelsen för teknisk ulveckling utreda svensk elektronikindustris nuläge och utvecklingsmöjligheter.

Interpellanten redovisar en starkt förenklad syn pä sambandet mellan
basindustrin och ulrustningsindustrin. Det förekommer givetvis väsentliga
affärsförbindelser mellan den svenska basindustrin och utrustningsindustrin,
och det är angeläget att denna samverkan utvecklas till ömsesidig nytta. Men
det mäste ocksä konstateras att den svenska basindustrin i stor utsträckning
köper sin utrustning utomlands och att utrustningsindustrin avsätter en stor
54 del av sin produktion utanför Sverige. Ca 60 % av de maskiner som

produceras i Sverige går på export, och en nära nog lika hög andel av de maskiner som köps i Sverige kommer utifrån. Vi är ett litet land och är tvungna att delta intensivt i den internationella arbetsfördelningen för att vårt näringsliv och vår levnadsstandard skall kunna behälla en hög nivå.

ASSLs upphandling av en ny pappersmaskin nämns i interpellationen som ett exempel på att de samhällsägda basindustrierna i växande grad köper sin utrustning utomlands. Det är tveksamt om detta är en riktig bedömning och i varje fall är exemplet mindre väl valt. Över hälften av ordersumman för själva maskinen gick till en svensk leverantör, och av projektets totala kostnad på 750 milj. kr. beräknas 80 % hamna hos svenska leverantörer eller entreprenörer. Principen när basindustrin - den må vara samhällsägd eller ej - köper utrustning mäste f. ö. vara att det tekniskt och ekonomiskt mest fördelaktiga alternativet väljs oavsett frän vilket land utrustningen kommer. Den grundprincipen är en förutsättning för basindustrins konkurrenskraft och möjligheler au ge sysselsättning.

Nr 48

Måndagen den 10 december 1979

Om tillverkningen av utrustning för basindustrierna

THAGE PETERSON (s):

Herr talman! Jag ber all få tacka statsrådet för svaret pä min interpellation. Jag hade naturiiglvis hoppats på ett mera viljestarkt svar. Tyvärr visar svaret att industriministern inte tycks vara helt införstådd med vad som håller pä att hända inom svensk ulrustningsindustri. Industriministerns svar ger en bild av passivitet, och bristen pä vilja att ingripa är alltför tydlig. Jag tycker att detta är allvarligt, ty vad del handlar om är att en viktig del av svensk industri, en tekniskt högtstående tillverkning och betydande kunskaper hos de anställda på alla nivåer häller på att utarmas.

Industriminisiern säger i sitt svar all principen måsle vara att det tekniskt och ekonomiskt mest fördelaktiga alternativet väljs oavsett från vilket land utrustningen kommer. Ja, självfallet skall de svenska basindustrierna ha bästa möjliga teknik. Jag har inte hävdat någol annal. Men så enkell kan man inte komma runt problemet. Det är nämligen i många fall inte så atl de svenska tillverkarna saknar kunnandet eller tekniken. Det är i slället sä att de svenska utrustningslillverkarna inte kan få ut sin teknik. Företagen fär inga eller inte tillräckligt mänga order. Därmed får man inga möjligheter att visa upp fungerande referensanläggningar, och således fär man inte några nya order. Detta är den onda cirkel som jag talar om i min interpellation, som jag har ställt mycket seriöst och med ett försiktigt ordval.

Nu säger industriministern i sitt svar att jag har en alldeles för förenklad bild av sambandet mellan basindustrin och ulrustningsindustrin. När jag läste detta trodde jag först alt det var ett utslag av herr Åslings sedvanliga debattnivå när han och jag debatterar, dvs. alt tala om förenklingar t. ex. Men efter hand har jag förstått att del hela faktiskt är ett uttryck för herr Åslings verkliga inställning. Sammanfattar jag industriministerns argumentering, så finner jag atl del i stället är herr Åsling som har denna förenklade syn. I interpellationssvaret konstateras nämligen att den svenska basindustrin i stor utsträckning köper sin utrustning utomlands. Ja, det är just det som är problemet. Orderna går till ullandel trots atl vi i många fall har en

Nr 48

Måndagen den 10 december 1979

Om tillverkningen av utrustning för basindustrierna

inhemsk industri som har både kunnandet och kapaciteten. Vi saknar det naturliga sambandet mellan basindustri och utrustningsindustri som betraktas som helt naturligt i vår omvärld.

Herr Åsling, se på Japans eller Tysklands stålindustri. Där finns ett intimt samarbete mellan tillverkare och beställare, i en del fall genom ett gemensamt ägarintresse. Liknande förhållanden kan vi se på många andra håll i världen. Oftast är det statsmakterna som driver pä denna samverkan, som tar initiativ och som tar ledningen i hela samhällets intresse. Det är bara genom att på detta sätt skaffa sig en inträdesbiljett till marknaden som man kan fä volymer i produktionen som ger konkurrenskraftiga priser. Det är detta som jag har som min slutsats för de insatser som jag vill att samhället nu skall göra för den utsatta ulrustningsindustrin.

Industriministern säger vidare att mitt exempel pä ASSLs upphandling av pappersmaskin är ett mindre väl valt exempel, ty, heter det i svaret, en stor del av den totala ordersumman hamnar hos svenska leverantörer eller entreprenörer.

Även pä denna punkt visar industriministern att han inte inser eller förstår problemet. Jag vill gä så långt att jag vill säga att genom att skriva så i interpellafionssvaret har Nils Åsling visat att han missuppfattat vad del rör sig om. Verkligheten är ju den att de svenska tillverkarna, i detta fall främst Karlstads Mekaniska Werkstad, fär de ur teknisk synpunkt minsl intressanta och minst utvecklingsbara delarna, nämligen pappersmaskinens torkparli. Men själva maskinen blir utländsk. Det blir en utländsk leverantör som fär en referensanläggning atl visa upp. Del blir en utländsk leverantör som kan visa att man besitter kunnandet och tekniken och - del är vikligt - som med hjälp av denna nya anläggning kan ro hem framtida order. Att som underleverantör tillverka tekniskt sett mindre intressanta delar stärker i delta fall icke KMW:s ställning pä marknaden.

Jag vill fräga industriministern: Är det verkligen så industriminisiern tänker sig den svenska ulrustningsindustrins framlid, nämligen atl vara mindre kvalificerad legotillverkare åt utländska konstruktörer och leverantörer? Är det verkligen sä, herr Åsling?

Genomgående i industriministerns svar är passiviteten och tilltron till att de enskilda företagen själva kan klara detta problem. Men verkligheten visar ju alt det inte fungerar sä. Den samverkan som är nödvändig kommer inte lill stånd av sig själv. Det enda som industriministern talar om är att regeringen avser all föra en ekonomisk politik som syftar till en konkurrenskraftig industri. Men vad den ekonomiska polifiken har lett till har vi dystert fått erfara. Sveriges ekonomiska situation är i dag allt annat än munter.

Nej, fallet med ASSLs nya pappersmaskin är icke unikt. Vi står inför en utveckling som kräver stora investeringar i vår basindustri, en avsevärd förnyelse av vår produktionsapparat. Inom skogs- och massaindustrin, på stälsidan och inom våra övriga basindustrier ser vi i dag hur en ny teknik för åtskilliga tiotal miljarder är nödvändig under 1980-talet. Jag vill hävda att det vore ingenting mindre än en industripolitisk skandal, om dessa investeringar sker samtidigt som den svenska utrustningsindustrin tynar bort och dör.

Jag vel att industriministern nyligen har fått informationer om situationen i den svenska ulrustningsindustrin och alt han därför bör vara väl insatt i de förhållanden som många företag har. Jag vel att de fackliga organisationerna på eget initiativ har varit hos industriministern och informerat honom om läget i Sala International. Men även andra företag inom ulrustningsindustrin har stora problem, t. ex. Sunds Defibrator, Svedala Arbrä och Norbergs Mekaniska Verkstad.

I Morgårdshammar, som tillverkar valsverk, förhandlar man nu för andra gängen i år om friställningar. Man skär ner arbetskraften på tjänstemannasidan, och man drar bl. a. ner personalen kraftigt på utvecklingsavdelningen. När det gäller Sala International vet vi att de tidigare ägarna av denna industri - när de nu bygger ut sin anläggning i Aitik - avser att köpa utrustning, inte frän det tidigare ägda företagel, utan enligt de uppgifter som jag har fält avser man att gä till andra leverantörer. Jag är inte. herr Åsling-låt mig slippa att höra det nu i herr Åslings svar! - ute efter utländska firmors möjligheter och deras rätl att verka här. Inte heller är jag ute efter att stoppa ett bättre nordiskt industrisamarbete - utan det jag talar för är att den svenska utrustningsindustrin måste ha sin chans och sina möjligheler. Nu häller den industrin på att slås ut, och de utländska konkurrenterna har av olika orsaker - det finns många - blivit sä dominerande och byggt upp ett sådant kontaktnät att den svenska industrin inte kommer in på marknaden. Då har man den här svåra situationen: Får man inga order, har man inga referensanläggningar att visa upp, och har man inga referensanläggningar när kunden kommer, får man heller inga betydande order när det gäller just systemen bakom de olika anläggningarna. Därför är det beklagligt att t. ex. KMW inte fick ASSI-ordern när det gäller tekniken för det system som skulle användas.

Det är ingenfing unikt atl en nation stöttar utvecklingsarbetet inom industrin.

Jag hävdar således att vi mäste fä en aktivare politik pä detta område, att samhället måste la initiativet fill en samverkan mellan basindustrin och utrustningsindustrin. Jag tycker att industriminisiern borde finna del naturligt att ta iniliafivet lill en genomgång av vår basindustris investeringsplaner och utvecklingsplaner på längre sikt och ställa resultatet av detta mot kapaciteten och kunnandet inom utrustningsindustrin.

Jag vill gärna skicka med detta. Om herr Åsling sätter i gäng ett sådant arbete och låter folk gä igenom den svenska utrustningsindustrin med dessa utgångspunkter, får det snart redovisat och återkommer lill riksdagen med förslag lill statliga åtgärder för att stärka just utrustningsindustrins ställning, lovar jag alt den socialdemokratiska riksdagsgruppen kommer att välvilligt se pä sädana förslag. Vi vill ha en samverkan, ett samarbete mellan beställare och tillverkare. Ett samarbete mellan olika enskilda tillverkare pä större projekt skulle också bli naturligt. Dä får vi en grund för alt bedöma vilka utvecklingsinsatser som är nödvändiga i utrustningsindustrin.

I interpellationssvaret antyder industriministern ingenting om en sådan offensiv, ett sådant framåtsyftande arbete. Jag vill därför fråga herr Åsling:

Nr 48

Måndagen den 10 december 1979

Om tillverkningen av utrustning för basindustrierna

Nr 48

Måndagen den 10 december 1979

Om tillverkningen av utrustning för basindustrierna

Är verkligen inte landets industriminister beredd alt la någol enda initiativ i den riktningen?

Industriministern NILS ÅSLING:

Herr talman! Först vill jag säga att jag delar Thage Petersons oro för den här delen av vår verkstadsindustri. Den är en viktig bas för den industriella och tekniska utvecklingen här i landet. Men vi har samtidigt elt ansvar gentemot processindustrins och utrustningsindustrins kunder atl inte låta styra in denna industri mot en utveckling som skulle innebära alt svensk industri inte fick den tekniska förnyelse som ändå en fri handel med teknik och utrustning innebär.

Jag vill tillägga alt del finns slora områden där svensk ulrustningsindustri expanderar och erövrar marknadsandelar samt leder den tekniska utvecklingen. Thage Peterson har fokuserat intresset framför allt lill den industri som producerar utrustning för skogsindustrin. Tyvärr har omständigheterna gjort att den industrin inte kunnat spela den här rollen under senare år.

Jag vill gärna säga att jag självfallet i det arbete med kartläggning av svensk skogsindustri som f. n. pågar i industridepartementet haft samma tankar som Thage Peterson pä att kombinera den här översynen av strukturåtgärder och inlegrationssträvanden med en analys av vad detta har för betydelse för svensk utrustningsindustri. Men jag är inte beredd att medverka till att avskärma oss frän vad som händer utomlands. Den aktuella statistiken kan vara ett gott underlag för det omdömet. Enligt den statistik som nu är tillgänglig har exporten av maskiner under tiden januari till augusti i år ökat med 18 % jämfört med motsvarande rid förra året. Importen har ökat med 14 % under samma tid. Samtidigt har orderstocken inom maskinindustrin vuxit. Skall man döma av den här utvecklingen har alllsä svensk maskinindustri inte gått tillbaka eller förlorat marknadsandelar, utan den har tvärtom gäll framåt jämfört med den utländska industrin.

Jag blir emellertid gång efter annan påmind om dessa problem inte bara av Thage Peterson utan också, som Thage Peterson antydde, vid samtal med facket och framför allt kanske genom fortlöpande kontakter med företag i olika branscher. Det är väl riktigt att svenska tillverkare inte saknar teknik men har haft svårt alt komma ut på marknaden. Framför allt har man i vissa sektorer prismässigt inte varit konkurrenskraffig, vilket är att beklaga. Fallet Frövifors kan här åberopas som ett bra exempel. Här var del sä atl KMV, som Thage Peterson säger, fick ordern på torkpartiet, som är den större delen av kartongmaskinen, medan en finländsk tillverkare fick ordern pä formningsenheten. Jag har i dag ingen anledning att gå in på prisrelationerna i de offerter som förelåg. Men om statsmakterna här på nägot sätt skulle ha föreskrivit ASSI en bestämd upphandling, skulle det ha inneburil att man hade brutit mycket gravt mot vad som kan betraktas som goda affärsmässiga principer. Dessutom vill jag betona att ASSLs fackliga organisafioner, som dellog i upphandlingen, var positiva till det sätt pä vilket upphandlingen genomfördes. Man ansåg att detta var det enda rimliga som den affärsmässiga uppgörelsen såg ut.

Jag tror att vi måste hålla i minnet att om statsmakterna ger sig in och påverkar enstaka affärsuppgörelser, så har man inte bara tagit ett tungt ansvar för företagens egna dispositioner av verksamheten, ulan man har också gett sig in på en ur handelspolitisk synpunkt synnerligen äventyrlig väg.

THAGE PETERSON (s):

Herr talman! Jag vill börja med att säga atl jag är tacksam för industriministerns besked alt man i det skogsinduslripolitiska arbetet också kommer att se på basindustrins maskinutrustning och alt det kanske finns möjligheter att i samband därmed få denna viktiga produktionssektor närmare belyst. Jag vill tolka det som ett positivt besked.

Vi är vidare överens om nödvändigheten av atl vårl land, som är så starkt beroende av att andra länder köper av oss, har en fri handel med teknik och utrustning. Det är följaktligen inte fråga om något avskärmande från utlandet. Det har inte heller framförts några sådana tankar vare sig i min interpellalion eller i mitt understrykande av att statliga åtgärder bör vidtas för att rädda och hjälpa den svenska utrustningsindustrin och för att skapa ett samband mellan denna industri och våra basnäringar. Del är alltså, herr Åsling, i dag mer en fråga om huruvida vår egen ulrustningsindustri skall utarmas eller inte.

I vad sedan gäller ASSLs verksamhet i Frövifors beklagar jag att staten inte gått före och visat atl man kan tro pä den teknik som finns i den svenska utrustningsindustrin. Vid Karlstads Mekaniska Werkstad skapades ett antal arbetstillfällen, men den viktigaste bilen, nämligen systemet-tekniken fick inte KMW svara för. Denna politik är ett led i den utarmning av svensk ulrustningsindustri som har pågått under flera är.

Det är inte något som tillkommit under Nils Åslings och inte heller under Erik Huss tid som industriminister ulan det är en utveckling som pågått åtminstone under ett årtionde. Men i dag är Nils Åsling industriminister och alltså den som man riktar kraven mot. Av lägel inom svensk utrustningsindustri i dag framgår atl del finns anledning att vidta åtgärder. Jag är därför lilet bedrövad över atl herr Åsling inte vill gå så långt som jag önskar i fräga om åtgärder för att få till stånd ett samband mellan våra basnäringar och våra viktiga utrustningsindustrier.

En statistik, herr Åsling, över hela världens köp av större pappers- och kartongfabriker under 1970-talet är nämligen en dyster läsning för svenskt vidkommande. Inte heller en förteckning över de större pappersindustriprojekten i Sverige under 1960- och 1970-talen är någon uppmuntrande läsning för svensk utrustningsindustri. Jag har gått igenom investering efter investering i de större pappersindustriprojekten i Sverige under 1960- och 1970-talen och funnit, alt det i huvudsak rör sig om icke svenska leverantörer till den viktiga tekniken. Det är alltså fråga om en lång process som inneburit en utarmning av ulrustningsindustrin.

Detta är inte något som jag lastar herr Åsling och hans departementsledning för. Del är det förhållandet att vi inte varit tillräckligt vaksamma pä

Nr 48

Måndagen den 10 december 1979

Om tillverkningen av utrustning för basindustrierna

Nr 48

Måndagen den 10 december 1979

Om tillverkningen av utrustning för basindustrierna

detta område som gör att jag i min interpellation framfört önskemålet atl Nils Åsling skulle skrida till handling och lägga fram några förslag till ålgärder. Tyvärr fick jag inte något positivt svar. Därför undrar jag om inte Nils Åsling kunde ta jul- och nyårshelgerna på sig för atl ordentligt sätta sig in i denna bransch. Allt är inte frid och fröjd i vårt land, och inom utruslningsindu-strierna har man inte en sådan "helgsitualion" som jag av herr Äslings svar utläser alt han tror att det är inom denna industri. Där finns tvärtom bekymmer, vilket har påpekats både av företagarna och av de anslällda.

Jag bedömer att nästan alla industriföretag inom denna sektor har så stora problem att de ser 1980-talet, som nu ligger framför oss, som ett dystert decennium. Jag är litet överraskad över att industriministern inte finner något oroväckande i utvecklingen på detta område och inte vill göra det som jag har bett honom om, nämligen sälla några dukliga människor på uppgiften atl sä snabbt som möjligt göra en karlläggning och komma tillbaka till riksdagen med förslag lill åtgärder. Vi har ett gemensamt syfte: atl rädda sysselsättningen, att rädda det kunnande och den höga teknologi som vi har i de svenska utruslningsföretagen. Det lyckerjag alt vi borde slå vakt om. Men dä får man inte sitta sä stilla och ta det sä lugnt som Nils Åsling gör.

Industriministern NILS ÅSLING:

Herr talman! Jag är naturligtvis intresserad av att få Thage Petersons medverkan i de åtgärder för att rusta upp denna industri som kan bli aktuella.

Thage Peterson kan ju med sina goda kontakter göra sig väl informerad om de kommersiella förutsättningar som förelåg för ASSI vid upphandlingen i Frövifors. Eftersom jag är förhindrad alt här offentligt nämna relationerna i offerterna skulle jag vilja uppmana Thage Peterson att privat informera sig härom. Dä kommer han atl finna att det inte finns något underlag för att kräva att staten skulle ha föreskrivit en annan förhandlingsordning för ASSLs räkning. Dess värre är situationen denna.

Jag tror att Thagé Peterson tecknar en väl pessimistisk bild. Det är riktigt att i den utbyggnad som under senare år har skett när det gäller pappers- och massamaskinernas torkparfi etc. har svenska leverantörer inte kunnat rosa marknaden. Men när del gäller råvaruhanteringen i den internationella skogsindustrin inkl. den svenska, när det gäller utvecklandet av den termomekaniska teknologin etc. är svensk industri fortfarande marknadsledande och har i väsentliga avseenden lett den tekniska utvecklingen. Det finns alltså ljuspunkter trots allt, och vi skall inte blunda fördem. Men vi skall naturligtvis inte, det har Thage Peterson rätl i, slå oss till ro. Därför har vi också från industridepartementets sida tagit inifialiv för att försöka flytta fram posifionerna. Genom alt ge ett speciellt stöd och introducera en form av projektexport, genom alt systematisera samverkan mellan vår råvarubaserade basindustri och våra maskintillverkare kan vi öka vår tekniska kompetens och vår internationella konkurrenskraft.

Här finns alltså åtgärder på gång, och jag lycker att Thage Peterson skall notera dem. Om vi kan klara vår allmänna ekonomiska ulveckling och

därmed vår allmänna konkurrenskraft, finns det ingen anledning till alltför pessimistiska tongångar när det gäller vår ulrustningsindustri.

THAGE PETERSON (s):

Herr talman! Det finns, vilket jag är medvelen om att industriministern känner till, en stark internationell prispress frän de stora jättarna ute på världsmarknaden. De har ingen önskan att de svenska utrustningsföretagen, allra minst KMV, skall fä referensanläggningar att visa upp. Det är därför som jag i min interpellation har krävt atl industriministern skall lägga fram förslag om statliga insatser. Jag har ställt mig frågan: Hur skall vi i Sverige kunna hävda oss, om inte ens staten vågar satsa på svensk produktutveckling? Jag menar att staten borde stötta svensk utrustningsindustri så att vi får order, referensanläggningar och därmed större chanser pä världsmarknaden. Detta motsäger inte atl de statliga företagen skall vara effektiva och att de svenska basindustrierna självfallet skall ha bästa möjliga teknik - detta är åtgärder mer för att värna industrin och på sikt de svenska basnäringarna.

Vi har kunnandet och erfarenheterna inom denna industrigren. Här ligger flera av våra förelag pä världstopp när det gäller konstrukfion och maskinbyggnad. Men det är länge sedan många av dem fick riktigt stora order. De utländska leverantörerna är helt dominerande pä den svenska marknaden. I vissa fall har de upp till 90 % av den.

Debatten har bekräftat en sak, nämligen alt industriministern håller på all fundera över lägel - det noterar jag med tillfredsställelse - men jag tycker inte att det är tillräckligt. Skall vi kunna rädda utrustningsindustrin och därmed utveckla våra basnäringar bör man ha en planering i det arbetet, för atl sedan komma fram lill de ålgärder som är nödvändiga för alt skydda denna industrigren.

Nr 48

Måndagen den 10 december 1979

Om sysselsättningsproblemen i Borås och Sjuhäradsbygden

Överläggningen var härmed avslutad.

§ 8 Om sysselsättningsproblemen i Borås och Sjuhäradsbygden

Industriministern NILS ÅSLING erhöll ordet för aU i ett sammanhang besvara

dels de den 15 resp. 22 november anmälda interpellationerna 1979/80:64 av Lennan Brunander (c) och 1979/80:76 av Marie-Ann Johansson (vpk),

dels en den 16 november anmälda fråga

1979/80:127 av Hans Nyhage (m). till arbetsmarknadsministern.

och anförde:

Herr talman! Lennart Brunander har frågat mig om jag har uppmärksammat den prekära situation som Firestone i Viskafors och Borås hamnat i samt

Nr 48

Måndagen den 10 december 1979

Om sysselsättningsproblemen i Borås och Sjuhäradsbygden

vilka åtgärder jag avser att vidta.

Marie-Ann Johansson har frågat mig dels vilka omedelbara iniliativ jag är beredd att ta för atl rädda sysselsättningen vid Firestone i Viskafors, dels vilka ålgärderjag på sikt anser nödvändiga för att sysselsättningen vid företag belägna i Sverige inte skall vara beroende av beslut fattade i andra länder, med andra lagar och utan någon insyn eller påverkansmöjligheter från svenskt håll.

Hans Nyhage har frågat arbetsmarknadsministern vilka ålgärder han avser vidta för att så långt möjligt motverka och komma till rätta med de allvarliga sysselsättningsproblem som blir en följd av omfattande friställningar vid Firestone AB. Frågan har överlämnats till mig.

Jag besvarar interpellationerna och frågan i ett sammanhang.

Enligt vad jag har erfarit räknar ledningen för Firestone-Viskafors AB med atl företaget under innevarande år, liksom de närmast föregående åren, skall uppvisa betydande förluster. Mol denna bakgrund kallade förelagsledningen de fackliga organisationerna inom företaget lill MBL-förhandlingar rörande företagets situation den 21 november. Samtidigt informerades jag om läget. MBL-förhandlingarna har därefter ajournerats och skall återupptas den 14 december.

Enligt vad jag vidare har erfarit bedriver de fackliga organisafionerna inom företaget, länsmyndigheterna samt utvecklingsfonden f. n. ett intensivt utredningsarbete för att finna konstruktiva möjligheler att förbättra förutsättningarna för företagets verksamhet.

I avvaktan pä resultaten av della utredningsarbete samt på de fortsatta MBL-förhandlingarna är jag f. n. inte beredd att ytterligare kommentera situationen inom Firestones svenska dotterbolag. Jag kommer dock alt nära följa den fortsatta utvecklingen.

Som svar på Marie-Ann Johanssons andra delfråga konstaterar jag alt ullandsägda svenska bolag här i landet rättsligt sett betraktas på samma sätt som svenskägda bolag. Vidare gäller att utlänningar och utländska företag, som bedriver näringsverksamhet här, i sin verksamhet är underkastade svensk lagstiftning och svenska myndigheters beslut. Det betyder bl. a. att den svenska arbetslagstiftningen - däribland anslällningsskyddslagen - gäller på samma sätt som när svenska företag bedriver verksamhet och har anställd personal. Förhållandet är i princip delsamma beträffande de kollektivavtal som sluts mellan arbetsmarknadens parter.

LENNART BRUNANDER (c):

Herr talman! Jag skall tacka industriministern för svaret. Det innehöll kanske inte så mycket om sådana åtgärder som jag hade hoppats på. Det ligger kanske i sakens natur att del är pä det sättet. Vikligt är dock alt industriministern följer den här frågan med intresse och är beredd att vidta de åtgärder som kommer alt krävas när det jobb som nu görs är gjort.

Del företag som det är fräga om - Firestone i Viskafors och Borås - är Skandinaviens äldsta gummifabrik och grundades redan 1890. 1966 övertog Firestone aktiemajoriteten i Viskafors gummifabrik, som då hade 900

anställda. När Firestone satsade på detta företag, utvecklade man även planer. Redan 1969 var en fabrik färdig i Borås, som man då tänkte skulle fä 800 anslällda. Det innebar atl denna koncern skulle ha givit betydligt över 1 500 arbetstillfällen. Detta har dock aldrig blivit verklighet, utan företagel har i dag knappt 1 000 anställda.

En satsning av della slag var naturligtvis intressant och viktig för en bygd som Borås och Sjuhäradsbygden med dess starka inriktning på teko. Det innebar atl man för denna satsning fick samhälleligt stöd av olika slag: lokaliseringsbidrag, utbildningsstöd samt visst stöd från kommunen lill tomt och planering av densamma. Detta medför, som jag ser det, att samhället i dag bör kunna ställa krav på företaget all de anställda som jobbar i företaget också i framtiden skall ha en chans att få jobb. Det innebär också atl vi i dag i både Borås och Viskafors har fabriker, som är tekniskt sett väl utrustade och konkurrenskraftiga. Från den synpunkten vore det felaktigt alt inte utnyttja dem i framtiden.

Såsom industriministern påpekade pågår ett arbete, där facket, länsstyrelsen och utvecklingsfonden undersöker vilka möjligheter som finns till förändringar av driften för alt på det sättet trygga sysselsättningen. Del bör finnas bra förutsättningar att kunna komma fram till någonting. Enligt den redovisning som vi har fått vid kontakter med facket finns det orsaker till alt lönsamheten har varit dålig.

För några år sedan lade man ned en fabrik i Tvåäker, som gjorde industrigummi. Man flyttade över verksamheten lill Borås. Man hoppades atl man skulle fä med en del av de anställda i Tväåker lill Borås för alt på det sättet kunna introducera denna verksamhet där. Det blev inte så, utan man fick sälta i gäng tillverkningen med ovan personal. Inte förrän nu har det börjat fungera tillfredsställande. Det har varil en orsak lill att lönsamheten inte varit vad den borde vara.

Ett annat problem i sammanhanget är att det har rått personalbrist. Man behöver ca 50 fler anställda än man har. Det har lett till att man har fått elt dåligt utnyttjande av tillgängliga resurser. Om allt flyter som det skall kan man göra över 4 000 bildäck per dag, men man har inte kommit upp till detta antal. Det är inte så alt man inte har kunnat sälja dessa däck om man hade kunnat få fram dem. I stället har man fått tillgripa övertid för att få fram den mängd däck som man kan sälja. Det är ett dyrbart sätt att bedriva en verksamhei.

Det kan naturligtvis tyckas märkligt alt man i en silualion med arbetslöshet har svårt att rekrytera personal. Det har också påpekats av facket. Orsakerna härtill tycker jag atl man på nägot sätt borde försöka utröna. Man borde vidta åtgärder för att rätta lill det hela. Det är faktiskt inte bara Firestone som har problem på den punkten ulan också textilföretagen.

Under den period som förlusterna har varit stora har också råvarupriserna stigit ganska kraftigt - enligt uppgift med 35 % - medan däckspriserna inte har stigit med mer än 10 %. Ocksä det är en av orsakerna lill det hela.

Samtliga fackförbund inom förelaget är överens om alt rationaliseringar måste göras. I princip är man också överens om hur dessa rationaliseringar

Nr 48

Måndagen den 10 december 1979

Om sysselsättningsproblemen i Borås och Sjuhäradsbygden

Nr 48

Måndagen den 10 december 1979

0/77 sysselsättningsproblemen i Borås och Sjuhäradsbygden

skall sättas in.

All det är på del här sättet måsle väl ändå borga för atl den grupp som håller på och jobbar med konsullens hjälp skall kunna visa förutsättningar för fortsatt drift. Företaget och facket, framför allt facket, har därför velat att departementet skulle ta kontakt med företagsledningen i Amerika, så att den inte fattar beslut innan förändringarna redovisas och man har dem alt la ställning lill.

Ur samhällets synpunkt är del också angeläget, tycker jag, all lilla litet grand på beredskapssynpunkter. Vi importerar i dag större delen av de däck som vi nyttjar i vårt land. På Firestone i Borås tillverkas dessutom traktordäck, däck till vagnar och kärror och sådant, och det måste vara en trygghet för oss att ha sådan tillverkning inom landet.

Men det finns, som jag ser det, också väldigt stora regionalpolitiska skäl för atl vara vaksam och ta till vara den tillverkning som Firestone har. Borås och Sjuhäradsbygden har, som jag tidigare sade, stark inriktning på textil, och satsningen på Firestone har varit ett sätt atl försöka bryta ensidigheten. Jämsides med att satsa på utveckling av textilindustrin är det nödvändigi att de förelag som inte sysslar med sådan tillverkning också får stöd sä alt de kan ge sysselsättning.

Tekoindustrin i Boras kommun hade 18 500 anställda är 1965. I dag har den 6 500. På ungefär 15 år har alltså 12 000 arbetslillfällen gått förlorade, och bara en mycket liten del av dem har kompenserats av annan verksamhet. Totala antalet industrisysselsatta i Borås kommun är i dag 15 000.1965 var de 25 000. Det har alltså skett en minskning med 10 000.

Av de 2 000 arbetstillfällen som kommit till inom annan sysselsättning för att kompensera textilindustrins tillbakagång svarar Firestone för 50%. Under denna tid har också Borås kommun minskat sitt invånarantal, och det är inte vanligt att kommunerna gör det, åtminstone inte i den här regionen.

Det finns ytterligare ett skäl för samhället att se allvarligl på vad som sker. Väldigt många människor i Borås kommun är föremål för arbetsmarknaas-åtgärder: 4 236 noga räknat just nu, och det är 9,4 % av hela arbetskraften. Motsvarande siffra för riket är 5,2 %.

Vi har på nära håll sett vilket stöd samhället har givit varvsindustrin. Jag skulle vilja säga att om del värsta skulle hända med Firestone - att förelaget kommer att läggas ner - får vi en situation i Borås och Sjuhäradsbygden som gott och väl svarar mot en varvsnedläggning i Göteborg.

Industriministern säger i sitt svar att han skall följa frågan noga och se hur den utvecklar sig. Det lycker jag är bra. Mol den bakgrund som jag har redovisat här skulle jag ändå vilja veta om industriministern är beredd att sätta ett tryck på de amerikanska ägarna, sä att någon tillverkning i Borås inte läggs ner, och om industriministern då också är beredd att vidla de stödjande åtgärder som kan anses nödvändiga för att Firestones verksamhet i Borås och Viskafors skall kunna finnas kvar.

MARIE-ANN JOHANSSON (vpk):

Herr talman! Jag tackar för svaret pä min interpellation. Jag måste säga att jag lycker att det är ett mycket magert svar. Ja, på min första delfråga, om iniliativ för att rädda sysselsättningen vid Firestone i Viskafors, innehåller inte svaret mer än vad man kan läsa sig lill i tidningarna. Och jag tolkar det som alt i dagens läge gör industridepartementel inte någonting.

Pä förra trepartiregeringens tid spelade industriministern rollen som företagsdoktor, och i folkmun döptes industridepartementet till "akutmottagningen". Jag får väl tolka det här svaret och annat man läst i höst och hört i debatten i dag sä, att den nya trepartiregeringens industridepartement slängt mottagningen för gott och i stället låter företagen ägna sig ål s. k. egenvärd. Antingen dör patienten eller ocksä tillfrisknar han, allt beroende pä hur detta marknadskraftsvirus verkar. Det kanske är det förstärkta moderata inslaget i regeringen som här gör sig gällande - får man inte gehör för egenvärd pä elt departement, så får man det pä ett annat. För min del tycker jag alt man borde avskaffa delta marknadskraftsvirus. Det vore den rätta friskvärden.

Herr lalman! Vad gäller Firestone i Viskafors och Borås är del ju inte första gången man hotar med nedläggning. 1977 gjorde sig företaget av med fabriken i Tväåker. På våren 1978 var enligt tidningarna jobben i Viskafors och Borås hotade, men tillverkningen lades den gången inte ned.

Nu är det alltså dags igen. Företagsledningen gär ut och hotar med nedläggning. Man pekar på att företaget gått med förlust en rad är, och man nämner brist pä arbetskraft och hög sjukfrånvaro som några av orsakerna till detta. Efter vad jag har kunnat utröna är det många arbetare som slutar pä Firestone i Viskafors och Borås. Det beror främst på en mycket dålig arbetsmiljö och låga löner, förhållanden som alltså företaget kan påverka och göra någonting åt. Det är förvånande att man inte gjorl det, eftersom ju förelagel haft problem tidigare. Men vi kan ju hoppas att det bl. a. är sädana konstruktiva möjligheter som man nu prövar i Viskafors och som industriministern nämner i silt svar.

Om jag läser någol mellan raderna i industriministerns svar, blir mitt intryck all det inte längre föreligger nägot omedelbart nedläggningshot vid Firestone i Viskafors och Borås. Del vore bra, om industriminisiern ville bekräfta om jaghar läst rätt mellan raderna. Om jag inte gjort det, är-som jag skrev redan i min interpellation - detta mycket allvarligt för sysselsättningen i Borås och Sjuhäradsbygden. Det är en bygd som redan under det f. ö. blomstrande 1960-talet fick vidkännas nedläggningar av företag och inskränkningar i sysselsättningen. Tekoindustrin har ju successivt flyttat utanför landets gränser.

Vpk lade under årets allmänna motionstid fram en motion, som i tio punkter gav konstruktiva förslag till ett utvecklingsprogram för svensk tekoproduktion och för tekoorterna. Jag skall nöja mig med att citera en av punkterna, där det sägs:

"Särskilda regionala utvecklingsprogram skall utarbetas på statlig nivå för den västsvenska leko-regionen samt för Västerbotten. För den västsvenska

5 Riksdagens protokoll 1979180:48-49

Nr 48

Måndagen den 10 december 1979

Om sysselsättningsproblemen i Borås och Sjuhäradsbygden

Nr 48

Måndagen den 10 december 1979

Om sysselsättningsproblemen i Borås och Sjuhäradsbygden

regionen (Sjuhäradsbygden) skall arbeten tillföras genom nya statliga industrier dels för alternativ energiteknik, dels för avancerad maskinproduktion."

Motionen ger dessutom en rad förslag för en planmässig utveckling av framtidens svenska lekoindustri.

Kort sagt: För Sjuhäradsbygden krävs en kombination av satsning pä ny industri och upprustning och planering av tekoindustrin frän samhällets sida -detta oavsett vad som händer med Firestone; vi hoppas ju att de jobben gär atl rädda. Jag vill fråga industriministern om det finns några sådana planer inom industridepartementet när det gäller utvecklingen av industrin inom Sjuhäradsbygden.

Herr lalman! Min andra delfråga i interpellationen handlade om vilka åtgärder man på sikt vill vidta för att inte sysselsällningen i Sverige skall vara beroende av beslut fattade i andra länder, med andra lagar och utan någon insyn eller påverkansmöjlighet frän svenskt håll.

Här tycker jag all industriministern har gjort det mycket enkelt för sig i svaret. Eller ocksä har industriministern missförstått min fräga. Att den svenska arbetslagstiftningen gäller för företag som verkar i Sverige är ju självklart. Men anställningsskyddslagen hjälper inte långt, om ett företag tänker lägga ned tillverkningen. Det reglerar uppsägningstider m. m. och kan väl sägas vara, om man nu skall fortsälta med sjukvårdslermer, som ett plåster pä ett amputerat ben. Benet fär man ju inte tillbaka med det. Oavsett anställningsskyddslagar kommer 1 000 jobb atl försvinna från Sjuhäradsbygden, om Firestone lägger ned tillverkningen.

Att händelserna vid Firestone föranledde mig att också ställa denna litet mera principiella fråga om utländska multinationella företag i Sverige berodde på att man i tidningarna kunde läsa att detta företag gått med förlust i ganska många år här i Sverige. Jag tror inte på företagets uppgifter härvidlag. Inte utövar ett kapitalistiskt multinationellt företag välgörenhet gentemot den svenska sysselsättningen genom att pumpa in kapital och lånar efter är.

Det är ju ett känt faktum att de multinationella företagen kan manipulera med valutor, interna prissättningar och kapitalströmmar för att fä en vinst att se ut som en förlust och vice versa. Och de nationella regeringarna är alltmer i händerna pä de multinationella förelagen.

Min andra delfråga gällde alltså vad industriminisiern anser att det behövs för åtgärder pä sikt för att komma till rälla med de här problemen.

När den förra trepartiregeringen trädde till satt en utredning under ledning av landshövding Eckerberg och arbetade med dessa frågor. Vad jag kan förstå kom den så småningom fram lill ett betänkande. Men jag har inte kunnat finna att detta betänkande har gett upphov till nägot förslag från regeringen. Industriminisiern får rätta mig, om jag har fel. Jag vill alltså fråga regeringen om det finns några planer på förslag när det gäller krav på ullandsägda förelag som vill etablera sig i Sverige eller som redan är verksamma här.

Jag vill gärna återkomma med synpunkter när jag har hört industriminis-

terns svar. Det svar som jag har fått på interpellationen ger nämligen inte svar på denna fråga.

HANS NYHAGE (m):

Herr talman! Tyvärr tvingas jag konstatera att det svar som industriministern här lämnat, och för vilket jag härmed lackar, inte ger minsta besked om vad jag verkligen ville få veta genom min fräga till arbetsmarknadsministern, nämligen vilka åtgärder denne var beredd att vidta för att så långt möjligt motverka och söka komma till rätta med de hotande sysselsättningsproblemen vid Firestone AB i Borås.

Vad som sägs i svaret om betydande förluster vid företagel, om MBL-förhandlingar och om ett intensivt utredningsarbete på lokalnivå och på länsnivå är kända fakta, som jag inte behöver besvära regeringen med atl fråga om - och det var inte heller det min fråga gällde.

Tilläggas bör dock att i det omnämnda utredningsarbetet medverkar förutom de i interpellationssvaret angivna fackliga organisationerna, länsmyndigheterna och utvecklingsfonden också företrädare för Borås kommun och för företaget som sådant.

Lennart Brunander har här redovisat en rad fakta, dels om vad som gäller för det aktuella företaget, dels om sysselsättningssilualionen som sådan i Borås kommun. Jag kan därför avstå från alt här upprepa dessa fakta, och jag nöjer mig med att vitsorda att det verkligen förhåller sig på del angivna sättet.

Vad alla de berörda människorna i Borås och Sjuhäradsbygden och i all synnerhet de anställda och deras anhöriga vill veta är vilket stöd de kan påräkna frän landets regering i en för dem bekymmersam situation. Särskilt upplysta blir de inte av det svar industriministern här lämnat.

Det är nog så bra att industriministern avser atl nära följa den fortsatta utvecklingen, men vad innebär detta konkret?

Någon form av beredskap mäste väl ändå finnas. Det är dock fräga om nära 1 000 anslällda vid de båda fabrikerna i Borås och Viskafors som blir direkt drabbade, om krisen slår ul i full omfattning.

Industriministern är väl informerad om de synpunkier och förslag man från kommunen, från företaget och från fackligt håll framfört genom uppvaktningar och skrivelser. Vad har reaktionen blivit på detta?

Har regeringen på något sätt medverkat till kontakt med högsta ledningen för Firestone i Amerika för information och diskussion om förhållandena vid Boråsfabrikerna och om konsekvenserna av en total eller delvis nedläggning av verksamheten?

Har någon form av ekonomiskt stöd diskuterats? - Jag påstår inte att det skall vara bidrag eller att staten skall gå in som ägare, det är snarare lånefrågan jag är ute efter. Vad det uppenbarligen gäller är att få andrum för att finna lösningar. Det är ingen brist på orderingång, och lönsamheten skulle vara god om man kunde komma till rätta med vissa svårigheter, bl. a. när det gäller personalsidan, vilket man ocksä frän fackligt häll är helt pä det klara med.

Nr 48

Måndagen den 10 december 1979

Om sysselsättningsproblemen i Borås och Sjuhäradsbygden

Nr 48

Måndagen den 10 december 1979

Om sysselsättningsproblemen i Borås och Sjuhäradsbygden

Elt av bekymren här är den beiydande frånvaron från arbetet under fredagar och måndagar. Detta lyder dess värre på bristande lojalitet och disciplin, och del är naturligtvis en fråga som man lokalt måste komma till rätta med. Men ett annat allvarligt förhällande, som det är regeringens uppgift att beakta, är att anställda ges möjlighet alt på så goda villkor genomgå AMS-ulbildning, att fiera av dem hellre väljer delta än stannar kvar på sitt arbete. Uppgiften för AMS-utbildningen kan rimligen inte vara den, att med bättre villkor konkurrera med arbetsplatserna om de anställda och därmed medverka till betydande svårigheter för näringslivet.

Ytterligare ett förhållande, som regeringen bör uppmärksamma, är alt förelagel misslyckats med att via arbetsförmedlingen få nödvändig arbetskraft. Detta har skett samtidigt som åtskilliga personer med tidigare anställning vid Firestone stämplat som arbetslösa och erhållit arbetslöshetsersättning. Samhället och samhällsekonomin är inte betjänt av ett förhållande som gör det tämligen lätt för en person att neka ta erbjudet arbete. Det är uppenbart atl kraven här måsle skärpas. Vad jag här påtalat har vitsordats från fackligt häll i Borås, där facket självt tvingats agera för atl få arbetskraft till Firestone.

Slutligen: Det har tillsalts en ledningsgrupp när del gäller Fireslonefrågan, och man har anställt en särskild utredare. Pä vilket sätt medverkar regeringen i detta arbete?

Industriministern NILS ÅSLING:

Herr talman! Alla tre frågeställarna har förklarat sig missnöjda med svaret, och jag kan i och för sig förstå detta. Men jag vill samtidigt säga alt det är oklokt att kräva en fullständig redovisning av hur sakerna ligger till i detta ärende nu, när förhandlingar och utredningar pågår. Om mitt svar alltså inte var så fylligt som hade varit önskvärt beror det faktiskt på att frågan och interpellafionerna ställdes vid denna lidpunkt.

Får jag till Lennart Brunander säga, atl jag sade redan i mitt svar atl det pågår ett viktigt utredningsarbete, där de fackliga organisationerna, länsmyndigheterna och utvecklingsfonden är engagerade. Som Lennart Brunander själv påminde om är en konsult anlitad för atl medverka i detta arbete. Samtidigt pågår MBL-förhandlingar mellan företagsledningen och de anställda. Det är ganska naturligt att jag under sådana förhållanden inte kan ge mig in på att närmare kommentera enskildheter i händelseförloppet.

Hans Nyhage var missnöjd med att jag inte tog upp och kommenterade de arbetsmarknadspolitiska åtgärder som skulle kunna ifrågakomma vid friställningar. Jag vill dock säga alt jag har som arbetshypotes atl företaget skall bestå, och det är självfallet min attityd gentemot ägarna att företagel både i Borås och i Viskafors skall driva sin verksamhei. Under sådana förhållanden är en fråga om vad som eventuellt händer i ell skede som vi i dag inte vet någonting om rent hypotetisk, och jag har ingen anledning att ge mig in på en diskussion om detta.

Jag vill sedan säga till Marie-Ann Johansson atl det förhåller sig så - jag

upprepar det - att ullandsägda svenska företag är underkastade samma regler som gäller för svenskägda förelag. Om Marie-Ann Johansson vill ge uttryck för åsikten att vi bör förhindra utländska företag att etablera sig i Sverige, så delar jag för min del inte den uppfattningen. Ullandsägda företag i Sverige utgör faktiskt en betydelsefull del av värt näringsliv, och de spelar en viktig roll i näringslivet mot bakgrund av det internationella varu-, Ijänste-och kunskapsutbytet. Men jag vill som sagt understryka atl de naturligtvis faller under svensk lag. Jag kan utvidga detta genom all säga att vi givetvis väntar oss alt de ullandsägda företagen i vårl land även ulanförde uttryckliga lagbestämmelserna skall uppträda på samma sätt och med samma ansvar som svenska företag.

Nr 48

Måndagen den 10 december 1979

Om sysselsättningsproblemen i Borås och Sjuhäradsbygden

LENNART BRUNANDER (c) replik:

Herr talman! Industriministern sade att om svaret var magert, så berodde detta till stor del på alt interpellationerna och frågan framställts vid en olämplig tidpunkt och att det därför var svårt att ge ett fylligare svar. Men bakgrunden till att jag för min del väckte den här interpellationen var att man på Firestone fått beskedet att man från amerikanskt häll ville diktera en nedläggning av företagen. Man kan i ett sädanl läge inte gärna bara sitta och vänta på att detta skall ske, utan den första åtgärd som då kunde vidtas var just atl ställa en fråga till industriminisiern, om industriministern observerat delta och om han ville uttala sig om vad som är att göra.

Som jag sade i mitt förra inlägg ligger det kanske i sakens natur att svaret blev litet magert, och jag har förståelse för att man inte här kan ta upp en diskussion om enskilda frågor i de förhandlingar som pågår. Men jag konstaterar samtidigt att industriministern sade att hans målsättning och grundinställning är att företaget skall leva vidare. Mol den bakgrunden hoppas jag alt industriministern är beredd att medverka till atl de åtgärder i form av krav pä företaget eller annat som kan bli nödvändiga också kommer atl vidlas.

MARIE-ANN JOHANSSON (vpk) replik:

Herr lalman! Jag ställde en fräga till industriministern om vilka regeringens planer var när del gäller utvecklingen över huvud tagel i Sjuhäradsbygden. Jag anförde i det sammanhanget att vad som enligt min mening behövdes var en planmässig utveckling av tekoindustrin liksom ocksä av annan industri. Jag tycker inte alt jag har fått svar på den frågan, och jag skulle gärna vilja höra om industriministern delar min uppfattning. Jag begär inte något utförligt svar, eftersom min interpellation inte har handlat om detta, men jag tror det är viktigt och intressant för dem som bor i Borås alt fä vela om det finns några planer när del gäller utvecklingen av industrin över huvud taget i Sjuhäradsbygden. Man skall ju inte bara diskutera frågor som berör områden där det är kris, utan man bör också se på industriutvecklingen i stort i landet, och jag vill därför upprepa den fräga jag tidigare ställt.

När det gäller frågan om de multinationella företagen och de ullandsägda

Nr 48

Måndagen den 10 december 1979

Om sysselsättningsproblemen i Borås och Sjuhäradsbygden

svenska företagen ber jag att fä återkomma, eftersom det tar litet längre lid alt utveckla den än vad som står till buds för de repliker jag nu har.

HANS NYHAGE (m) replik:

Herr talman! Jagskall naturligtvis respektera atl industriministern inte här vill ge några speciella och långtgående synpunkter till känna i ett läge när förhandlingar och arbete pågår. Men jag vet att man inte minst från fackligt håll - och även från kommunalt häll - ändå är intresserad av att få ta del av industriministerns och regeringens synpunkter på detta. Det skulle kunna ske genom underhandskontakt eller på annal sätt. Jag tror alt det vore värdefullt om regeringen ville ta en sådan kontakt för att på det sättet visa att man vill medverka i det här arbetet.

Jag framförde också några andra synpunkier som industriminisiern inte alls kommenterade. De handlade om att AMS-utbildningen kan dra arbetskraft från ett företag genom att AMS kunde erbjuda bättre villkor än företaget och om att arbetsförmedlingen har svårigheter att rekrytera människor därför att det uppenbarligen är för lätt alt åberopa skäl för att inte ta en erbjuden anställning.

Jag vore tacksam om industriministern ville kommentera mina synpunkter på frågor inom det området.

WILHELM GUSTAFSSON (fp):

Herr talman! Man kan naturligtvis fräga sig varför flera av riksdagsmännen från Södra Älvsborg tar till orda i dag i den av bl. a. Lennart Brunander väckta interpellationsdebalten om nedläggningshotet för Firestone-Viskafors AB, när vi förmodligen har ungefär likartade uppfattningar om lägel. Men hur framtiden kommer att bli för Firestones tillverkning vid fabrikerna i Viskafors och Borås är en sä utomordentligt allvarlig fräga både för samhället Viskafors och för Borås kommun, ja, för hela Sjuhäradsbygden, atl del kan vara befogal med flera inlägg.

Detaljerna om företaget, dess verksamhet och betydelse för sysselsättningen i bygden har både frågeställarna och statsrådet berört ganska ingående i de föregående inläggen. Jag vill bara understryka vilket slag det är för befolkningen i en ort av Viskafors storlek när helt plötsligt mer än en tredjedel av ortens ca 1 500 arbetstillfällen är hotade. För hela Borås kommun betyder 1 000 förlorade jobb ca 2 % av samtliga sysselsätlningstillfällen men drygt 5 % av kommunens 18 000 industrisysselsatta.

Detta skall ses mot bakgrund av alt Borås kommun under 1970-talet har förlorat bortåt 11 000 sysselsätlningstillfällen inom tekobranschen. Även under första halvåret 1979 gick 300 sådana jobb förlorade. Lennart Brunander gjorde hären jämförelse med varven. Man skulle drastiskt kunna uttrycka det så: Boråsområdet har förlorat elt varv om året under hela 1970-talet. När staten och Borås kommun medverkade till en utbyggnad av Firestones verksamhei i Viskafors och en ny fabrik byggdes i Borås i slutet av 1960-lalet, var det en från samhällets sida medveten insats för atl försöka differentiera industrin i det tekodominerade Borås. Det skedde med statligt

stöd och inte utan betydande uppoffringar frän kommunens sida för alt snabbt fä fram lämplig mark med erforderliga galor och ledningar.

Hoppet om nya trygga sysselsättningar och en differentiering av näringslivet bidrog till alt övervinna kommunalekonomiska bekymmer och en hel del andra svårigheter. Efter hand har man frän kommunens sida kunnal konstatera atl utvecklingen i fråga om nya jobb ingalunda blev så positiv som man tänkte sig 1969, men att man efter bara tio års drift skulle stå inför en total nedläggning måste kännas bittert för alla dem som medverkat till denna satsning.

I orten Viskafors-Svaneholm, där man 1978 med förtvivlan såg bortåt 130 arbetstillfällen vid Rydboholms fabriker försvinna, mäste det upplevas än bittrare att nu, bara något år efter Rydboholmsavvecklingen, kanske se ytterligare 500-600 arbetstillfällen tas ifrån orten. Katastrof är ett svagt ord i sammanhanget. Det är inte underligt dä att vi frän Boråsområdet samfällt vädjar om allt bistånd som regeringen kan ge för att försöka rädda jobben. Det är positivt atl industriministern avser att nära följa utvecklingen. Men del är klart all man hade hoppats pä att ha litet mer kött på benen atl ta med sig hem.

Arbetsmarknaden i Borås och Sjuhäradsbygden har sannerligen inte en så positiv utveckling atl man kan klara en sådan smäll som förlusten av 1 000 jobb innebär.

Till belysning av arbelsmarknadsförhällandena i Boräsområdet kan nämnas att i oktober 1979 var ca 1 400 personer direkt arbetslösa. Det svarar mot ca 3 % av arbetskraften mot 1,8 % i genomsnitt för riket. Och då görs ändå massiva insatser i form av beredskapsarbeten och utbildning. Det är totalt setl omkring 10 % som inte har något reguljärt arbete. Motsvarande siffra för riket är ungefär 5 %.

Bland ungdomar under 25 år är det inte mindre än bortåt en fjärdedel som saknar reguljärt jobb. Hälften av dessa står helt utan sysselsättning.

Dessa förhållanden är bakgrunden till de gemensamma ansträngningarna för att om möjligt undgå nedläggning av Firestoneanläggningarna. Och vi hoppas atl fackets, kommunernas och länsmyndigheternas kamp skall få effektivt stöd av statsmakterna.

Ytterligare en vädjan finns det anledning att rikta till industriminister Åsling, och det är att förslärka de regionalpolitiska insatserna i Borås och Sjuhäradsbygden. Den här bygden har lidit svårt av tekokrisen under hela 1970-talel, och även om teko i dag klarar sig bättre än tidigare - mycket tack vare äldrestödet som har visal sig vara det bästa lekostöd som hittills utformats - sä vet alla som sysslar med Sjuhäradsbygdens näringsliv att del krävs betydande insatser för att stödja en utveckling mot ett mer differentierat och därmed tryggare näringsliv.

Nr 48

Måndagen den 10 december 1979

Om sysselsättningsproblemen i Borås och Sjuhäradsbygden

MARIE-ANN JOHANSSON (vpk):

Herr talman! Jag tänker ta upp frågan om de multinationella företagen igen. Nils Åsling frågade mig om jag ville ha förbud mol utländska företag i Sverige. Jag tror atl industriministern vet atl vi i vpk anser att vi, vad gäller

Nr 48

Måndagen den 10 december 1979

Om sysselsättningsproblemen i Borås och Sjuhäradsbygden

industri och sysselsättning, pä sikt mäste bli betydligt mer utlandsoberoende än vad vi är i dag. Det är ytterst otillfredsställande att arbetstillfällen i Sverige är beroende av utländska multinationella företag. Vpk vill på sikt ha ett socialisfiskt samhälle med en samhällsägd industri där de anställda har det avgörande inflytandet, en industri som tillverkar produkter utifrån samhällets behov. Men vi är inte där i dag. I dag har vi multinationella företag, utländska här i Sverige och svenska i utlandet. Och jag tycker att det redan nu finns en hel del att göra för alt regeringarna skall komma lill rätta med de problem med brist på insyn, internprissätlningar etc. som jag nämnde i mitt första inlägg.

TCO uttrycker del här i sin skrift De fackliga organisationerna och den internationella inflationen: "Nalionerna måste återta initiativet i ekonomin. Det är de som via sina demokratiska insfitutioner skall styra den ekonomiska utvecklingen, inte de multinationella företagen frän sina slutna styrelserum.

Om västvärldens länder fortsätter alt anpassa sig efter de multinationella företagens krav, kommer del att leda lill ett plötsligt sammanbrott i de internationella ekonomiska förbindelserna med tidigare ej skådad depression och massarbetslöshet som följd."

Så allvarligt ser alltså denna TCO-rapport på de multinationella företagens framfart.

TCO-rapporten nämner att de nationella regeringarna måste kunna reglera de internationella kapitalflödena så att de multinationella företagen inte kan flytta sitt kapital efter eget gollfinnande, och att man också måste upprätta kontroll över den okontrollerade eurodollarmarknaden.

Det finna även andra krav som jag menar att man måste ställa pä ett multinationellt företag för att det skall fä etableras i det här landet.

Först och främst måste förstås de anställda och regering och riksdag fä fullständig insyn i hela koncernens ekonomi. När det gäller anställda finns sådan insyn enligt OECD:s uppförandekod för multinationella företag, men den koden är ju inte tvingande utan enbart rekommenderande. Ett minsta krav är atl denna kod förvandlas lill svensk lag när det gäller multinationella företag i Sverige.

Elt annat krav man kan diskutera är om inte tillverkningen måste vara så fullständig atl driften kan fortsätta i annan regi, om del multinationella företaget drar sig ur.

I dag lägger många multinationella företag forskning och utveckling av en produkt i ett land och tillverkningen i ett eller flera andra, samtidigt som kanske detta andra land utvecklar och forskar i en produkt som tillverkas i ytterligare elt annat land. IBM är här ett typexempel. Kravet måsle förstås också vara att det multinationella företaget förlorar sin rätl till företagel, om man inte avser att driva det vidare. Inga ersättningar kan alltså utgå.

Det är några av de krav som jag menar alt man mäste ställa för att skydda sig mot de effekter pä sysselsättningen som multinationella företag annars kan ge. Det här är inte något heltäckande förslag - det hör väl knappast hemma i en interpellationsdebatt utan snarare i en moiion. Men jag vill fråga

industriminisiern om industriministern liksom jag anser att det behövs en Nr 48

sådan lagstiftning, och när vi i så fall kan vänta oss initiativ i frågan frän Måndaeen den

regeringen. 10 december 1979

Överläggningen var härmed avslutad.

§ 9 Om tillverkning av en ny typ av Tiberplattor

Industriministern NILS ÅSLING erhöll ordet för all besvara Ulla Orrings (fp) den 21 november anmälda interpellation, 1979/80:73, och anförde:

Herr talman! Ulla Orring har frågat mig om jag är beredd atl medverka till att tillverkning av en s. k. MDF-platta kan komma till stånd i Skellefteå och om jag ämnar vidta aktiva åtgärder för alt medverka till att lösa finansieringsfrågan.

Bakgrunden till Ulla Orrings frågor är en ansökan av AB Scharins Söner om lokaliseringsstöd till en enhet för tillverkning av MDF-skivor i Skellefteå. Ansökningen prövades av regeringen så sent som för en månad sedan och lämnades dä utan bifall, eftersom en rad vikfiga förutsättningar för projektet saknades.

Pä Ulla Orrings frågor vill jag svara att Skellefteå, framför allt med tanke på det stödområde som kommunen tillhör i regionalpolitiskt avseende, mycket väl bör kunna komma i fråga som lokaliseringsort. Skulle en MDF-anläggning aktualiseras även på annat håll kommer givetvis omständigheterna i del enskilda fallet att avgöra om och i vilken utsträckning regeringen är beredd att bifalla en eventuell ansökan om någon form av lokaliseringsstöd. I delta sammanhang kommer självfallet även bedömningar belräffande tillgången på träfiberråvara att vara av betydelse.

Mot denna bakgrund ter sig en diskussion om en enskild lokaliseringsort f. n. inte meningsfull.

Sedan regeringen i november 1979 lämnade Scharins Söners ansökan utan bifall har, enligt vad jag erfarit, inte några nya omständigheter tillkommit som skulle kunna läggas tiU grund för en omprövning av bolagets ansökning. Några särskilda iniliativ i den här frågan är f. n. inte heller aktuella från industridepartementets sida. Företrädare för departementet kommer dock att följa utvecklingen med uppmärksamhet, varför frågan om möjligheterna att påverka tillverkningens lokalisering kan tas upp så snart realistiska förutsättningar för en MDF-anläggning föreligger.

ULLA ORRING (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka industriministern för svaret.

Skelleftebygden har ibland kallats Västerbottens bältespännare. Det har där funnits en fin tradition av företagsamhet med många smä och lönsamma företag. Så borde det ocksä vara i ett län som Västerbotten med riklig råvarutillgång av malm, skog och vattenkraft. Det borde vara en resurs för människorna alt gripa tag i och själva satsa sitt eget kapital på, dvs. den egna

Om tillverkning av en ny typ av fiberplattor

Nr 48

Måndagen den 10 december 1979

Om tillverkning av en ny typ av fiberplattor

arbetsinsatsen.

Det är också omvittnat av många företagsledare att som en absolut resurstillgång måste räknas den stabila arbetskraften. Omsättningen av personal är ytterst knapp; 3 % brukar nämnas. Desom jobbar ute i företagen i Västerbotten är trogna sina arbetsgivare. De är också rädda om sina jobb.

Men den fria privata näringsverksamheten i länet har under de senasle åren fått sina törnar. Och nu gällde min interpellalion Scharins Söner i Klemensnäs, ett företag som i över 60 är varit verksamt inom trämasse- och boardbranschen och i övrigt har en mer än hundraårig verksamhet inom näringslivet.

Herr talman! Förhållandet i Västerbotten då del gäller tillgängen pä skogsråvara skiljer sig från förhållandena i andra län, sä till vida att endast ca 60 % av skogen/råvaran förädlas inom värt eget län. När man sålunda säger, och även i prognoser visar, att den svenska skogsindustrin vuxit sig för stor i förhållande till skogens tillväxt, stämmer detta resonemang inte regionalt för Västerbotten. Om man tillägger att det behövs en strukturomvandling inom wallboardbranschen, är det svårt atl förutsäga vilken region som skall drabbas. Det kan väl inte vara sä, att de förelag där råvaran finns både inom regionen och inom upptagningsområdet skall tvingas åse att virkestransporterna passerar, medan företagel får inskränka sin verksamhet.

Jag har sålunda velat nämna att här finns skog, stora överskott av prisvärd elenergi och arbetsföra människor.

Men nu behövs nya kapitalinsatser för att förverkliga en strukturomvandling genom tillverkningen av MDF-plattan.

Scharins Söner påbörjade under slutet av 1976 en strategisk planering för att kartlägga olika utvecklingsalternativ. Som en intressant och utvecklingsbar produkt utkristalliserade sig dä den s. k. MDF-plattan - MDF betyder Medium Densiiy Fiberboard. Förelaget har sålunda under drygt tre är analyserat och arbetat intensivt för alt få till stånd en omläggning av nuvarande boardtillverkning fill den torrformade plattan.

Detta är värt att notera mot den bakgrunden alt en överetablering inom boardbranschen råder. Den Åkermanska utredningen har bl. a. pekat på detta. Och inte minst är det värt att notera med den utgångspunkten atl man från statsmakternas sida har understrukit det vikfiga i alt skapa förutsättningar för strukturella förändringar och nytänkande även inom fiberindustrin. Statsmakterna borde därför ta emot ett sådant initiativ med stort intresse och uppmuntran.

I en nyligen publicerad artikel i branschtidskriflen World Wood gör man en analys av utvecklingen av plattan. Kort sammanfattat anser man där att pä några få år har en helt ny boardprodukt svept fram genom den amerikanska industrin, och flera nya fabriker har startals varje år. Under perioden 1974-1979 byggdes fem MDF-fabriker upp i USA och två i Europa, i Jugoslavien och i Spanien. År 1976 påbörjades en liknande MDF-anläggning i Nya Zeeland.

År 1967, då man i USA startade med en tillverkning av denna produkt, var

produktionen av den uppe i 20 000 m per är. Nu har produktionen ökat och var 1978 uppe i en kapacitet av 975 000 m-'. Plattan används för möbeltillverkning, skåp, i inredningar, hyllor, dörrar och lådor osv. Det finns en rad användningsområden, och framför allt har plattan visat en mycket god kvalitet.

Man bedömer atl användningen av MDF-plattan i USA kommer att fortsätta att öka under förutsättning atl det finns produktionskapacitet för den.

Scharins Söner har pä försök importerat plattan frän Nya Zeeland för försäljning. Efterfrågan har varit stor trots de stora omkostnaderna. De preliminära marknadsundersökningar som gjorts pekar pä god efterfrågan även frän andra länder, såsom England, Danmark och Belgien.

Sålunda har företaget med optimism och ansvarskännande såväl frän ledningens som frän de fackliga organisationernas sida ställt upp med ett konstruktivt framtagande av ett utvecklingsbart projekt. Här har verkligen samarbetet mellan facket och ledningen fungerat pä ett nära nog unikt säu.

MDF-plattan har definitivt en framtid, och den bör tillverkas i Skellefteå.

Man har sökt samarbetspartner, och i somras var man nära en lösning. Men här behövs ytterligare ansträngningar frän såväl statsmakternas som företagets sida. Del fär helt enkelt inte misslyckas. Det gamla ordspråket om "den enes bröd och den andres död" får inte tillämpas på Scharins och MDF-plattan.

Såväl industriminister Åsling som den tidigare industriminisiern Huss är väl insatta i ärendet. Erik Huss gav ocksä del löftet lill de anslällda vid en uppvaktning i Skellefteå i seplember i år, atl om plattan skulle komma att tillverkas i Sverige, så skulle det ske i Skellefteå. Jag uppfattar också industriminister Åslings svar på min interpellation som positivt i den frågan.

Herr talman! Risken alt förlora jobben för alltid är en allvarlig sak. Många enskilda människor drabbas mycket hårt av strukturomvandlingens hårda konsekvenser. I Klemensnäs är nära 300 sysselsatta. Många har satsat sina pengar i egnahem och villor. Möjligheten till annan sysselsättning är synnerligen dålig.

Även Skellefteå kommun har på allt sätt ställt upp för att medverka lill en positiv lösning för en övergång till MDF-plattan. Man är beredd att göra långtgående insatser.

Lokalt har samtliga politiska partier ställt sig bakom projektet.

Det mäste även vara sä att det är ute i företagen med deras närhet till produktionen och marknaderna som man kan göra de rätta bedömningarna och därmed har större möjlighet att snabbt och konstruktivt ställa om sina planer. Så har ju sketl hos Scharins.

I norra delen av Västerbotten med bara sex mil till Norrbotlensgränsen har man svårt att inse de lokaliseringsmässiga skillnaderna då del gäller ekonomiskt stöd. Då statsmakterna inte tvekat att satsa miljardbelopp i

Nr 48

Måndagen den 10 december 1979

Om tillverkning av en ny typ av fiberplattor

Nr 48 Norrbotten, vilket också har varit berättigat, borde den norra delen av

Måndagen den Västerbotten bedömas efter samma kriterier. Vettiga lokaliseringspolitiska

10 december 1979 åtgärder får inte göra hall vid den utstakade geografiska länsgränsen.

En enkel kalkyl av de ekonomiska konsekvenserna om företaget inte

Om tillverkning lyckas med sina framlidskalkylef visar pä en samhällsekonomisk förlust

av en ny typ av "''•' °'"* '" P " '"''j- ''■•

fibernlattor ■'8 "' intresse läst industriministerns bok Industrins kris och

förnyelse, och avslutningsvis vill jag citera och instämma i följande: "Målen för samhällets näringspolitik ska naturligtvis vara att åstadkomma den rationellaste och effektivaste produktionen av varor och tjänster. I ett modernt samhälle går dock inte dessa mål att isolera från regional balans och en positiv ulveckling på arbetsmarknaden. Detta talar för en ramplanerad social marknadsekonomi."

Jag tackar industriministern försvaret på min interpellation och hoppasatt industriministern med stort intresse och stor välvilja tar upp de akuta problem som finns i Skellefteå och vidtar de åtgärder vad beträffar Scharins Söner som måste anses vara erforderliga.

För alt anknyta fill den diskussion som tidigare i dag ägt rum angående Sjuhäradsbygden vill jag fråga industriministern: Vilken arbetshypotes har industriministern i den här frågan för atl företaget skall kunna leva vidare?

Industriminisiern NILS ÅSLING: \

Herr talman! Jag vill vitsorda att MDF-plattan är en intressant produkt, som borde ha rätt goda framtidsmöjligheter också pä svensk marknad. Det problem som vi i regeringen ställdes inför när vi behandlade den ansökan som inlämnats från Scharins Söner var att den ekonomiska och finansiella basen för att realisera projektet var mycket svag för att inte säga obefintlig. Om det uppträder intressenter som är villiga att ta ett rimligt företagsekonomiskt ansvar för produkten, bedömer jag möjligheterna atl realisera ett MDF-projekt som goda.

ULLA ORRING (fp):

Herr lalman! Jag noterar industriministerns positiva ställningstagande i denna fräga. Jag vill bara än en gäng poängtera den allvarliga utveckling som pågår i Skellefteå kommun och som inte kan jämföras med befolkningsutvecklingen i den södra länsdelen av Västerbotten, dvs. Umeå kommun som jag själv kommer ifrån. Under åren 1960-1978 har Skellefteå kommun minskat befolkningsmässigt med 200 personer. Skellefteåområdel har haft allvarliga problem med industrisysselsättningen. Del är med stor oro man ser framtiden an. Jag uppfattar dock industriministerns uttalande som mycket positivt.

Överläggningen var härmed avslutad. 76

§ 10 Föredrogs och hänvisades Nr 48

°tion Måndagen den

1979/80:137 till dvilulskotiet december 1979

§ 11 Föredrogs men bordlades äter Konstitutionsutskottets belänkande 1979/80:28 Skalleulskouets belänkande 1979/80:15

Jusfifieulskottels betänkanden 1979/80:5, 8, 9, 11, 12 och 16-18 Lagutskottets betänkanden 1979/80:7, 10, 11 och 16 Utrikesutskottets betänkanden 1979/80:10 och 11 Socialutskottets betänkanden 1979/80:13 och 15 Kulturutskottets betänkande 1979/80:22 Utbildningsutskottets betänkanden 1979/80:8 och 9 Trafikutskottets belänkande 1979/80:6 Jordbruksutskottets beiänkanden 1979/80:15-18 och 20-23 Näringsutskoilets beiänkanden 1979/80:13 och 14 Arbetsmarknadsutskollets betänkande 1979/80:12 Civilutskottets betänkande 1979/80:6

§ 12 Föredrogs och bifölls Interpellationsframställningarna 1979/80:101-103

§ 13 På hemställan av talmannen beslöt kammaren kl. 13.43 att ajournera sina förhandlingar till kl. 15.45, då de till dagens bordläggning anmälda ulskottsbetänkandena väntades föreligga.

§ 14 Förhandlingarna återupptogs kl. 15.45 under ledning av andre vice talmannen.

§ 15 Andre vice talmannen meddelade all pä föredragningslistan för morgondagens sammanträde skulle justifieutskottets betänkanden 5, 8, 9, 11, 12 och 16-18 sättas sist.

S 16 Anmäldes och bordlades

Konstifutionsutskottets belänkande

1979/80:27 med anledning av propositionen 1979/80:54 om försöksverksamhet med lokala organ för specialreglerad förvaltning i kommunerna samt motioner

Skatteutskottets betänkande

1979/80:14 med anledning av propositionen 1979/80:39 om avdrag för avskrivning på skeppskonlrakl m. m.

Justitieutskottets betänkande

1979/80:15 med anledning av motioner om åtgärder mol butiksstölder

Nr 48

Måndagen den 10 december 1979

Anmälan av interpellation

Lagutskottels betänkande

1979/80:17 med anledning av propositionen 1979/80:63 om ändring i föräldrabalken

Socialutskottets betänkande

1979/80:20 med anledning av propositionen 1979/80:25 med förslag till

tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1979/80 såvitt avser

socialdepartementets verksamhetsområde

Utbildningsutskottets betänkande

1979/80:7 med anledning av propositionen 1978/79:197 om vårdutbildning inom högskolan jämte motioner

Trafikulskottets betänkande

1979/80:7 med anledning av propositionen 1979/80:25 med förslag till

tilläggsbudget I lill statsbudgeten för budgetåret 1979/80 såvitt avser

kommunikationsdepartementets verksamhetsområde

Näringsulskotteis belänkande

1979/80:20 med anledning av propositionen 1979/80:16 om riktlinjer för den statliga exportfrämjande organisationen jämte motioner

§ 17 Anmälan av interpellation

Anmäldes och bordlades följande interpellation som ingivits till kammarkansliet

den 7 december

1979/80:104 av Filip Johansson (c) till statsrådet Georg Danell om användningen av åkermark för bebyggelse:

Skyddet av åkermark har under det senaste årtiondet varit föremål för upprepade diskussioner i riksdagen. Man har också i stor enighet betonat vikten av att denna värdefulla och omistliga produktionsresurs skyddas.

Kommuner och länsstyrelser uppmanades i en departementspromemoria redan 1974 atl i de fall dä byggnadsplaner upprättats, där värdefull åkermark var planerad att tas i anspråk, företa förnyad prövning - allt för att i största utsträckning avstå från att bebygga åkermarken.

Dessa lämligen enhälliga uttalanden i riksdagens utskott, i riksdagsdebatter och av olika regeringar har tyvärr inte alltid följts upp i kommunernas planering. Detta har lett till att värdefull åkermark i åtskilliga fall bebyggts och därmed för evig tid suddats ul som resurs för produktion av livsmedel.

Detta är utomordentligt illa. Alla tecken tyder pä att åkermarkens

produktionsförmåga och omisllighet markeras starkare för varje år. Insikten Nr 48

om deua har också på senare tid slagit igenom alltmer. Måndaeen den

Att i detta läge genom uttalanden ge sken av att en liberalare hållning i r, (-ipfprnher 1979

denna fräga nu skulle finnas vore utomordentligt ödesdigert.

Med anledning av del anförda anhåller jag alt till statsrådet Georg Danell Anmälan av inter
ik ställa följande fråga: pellation

Kommer statsrådet atl i fortsättningen iaktta största möjliga hänsyn och förhindra att åkermark tas ur produktionen för all användas för bebyggelse?

§ 18 Kammaren åtskildes kl. 15.46.

In fidem

BENGT TÖRNELL

ISolveig Gemert