Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1979/80:42

Måndagen den 3 december

Kl. 11.00

§ 1 Anmälan om kompletteringsval till utskott

TALMANNEN:

Centerpartiets partigrupp har som suppleant i socialförsäkrings- och trafikutskotten under Gösta Anderssons ledighet anmält hans ersättare Åke Svensson.

Talmannen förklarade vald till suppleant i socialförsäkringsutskottet Åke Svensson (c)

suppleant i trqfikuiskoitei Åke Svensson (c)

§ 2 Justerades protokollet för den 23 november.

Nr 42

Måndagen den 3 december 1979

Anmälan om kompletteringsval till utskott

Meddelande om interpellationssvar

Om förhandsgranskningen av biograffilm

§ 3 Meddelande om interpellationssvar

1979/80:51 om decentraliseringen inom den offentliga sektorn

Statsrådet OLOF JOHANSSON:

Herr talmän! Med hänvisning till riksdagsordningens 6 kap. 1 § får jag härmed meddela att jag på grund av arbelsplaneringen i departementet inte har möjlighet att besvara interpellationen nr 51 av Anna Wohlin-Andersson om decentraliseringen inom den offentliga sektorn inom den föreskrivna tiden av fyra veckor. Jag har avtalat med interpellanten att interpellationen skall besvaras den 17 december.

§ 4 Om förhandsgranskningen av biograffilm

Utbildningsministern JAN-ERIK WIKSTRÖM erhöll ordet föratt besvara Sture Palms (s) den 5 november anmälda interpellation, 1979/80:48, och anförde:

Herr talman! Sture Palm har frågat mig dels efter min uppfattning i anledning av uttalanden från Filminstitutets ordförande om avskaffande av förhandsgranskningen av biograffilm, dels om jag är beredd att, i avvaktan pä pågående utredningsarbete, medverka till att begränsa utbudet av underhåll-

Nr 42

Måndagen den 3 december 1979

0/7? förhandsgranskningen av biograffilm

ningsvåld på biograffilmens område.

Enligt nu gällande regler får vid biografföreställning endasi visas film som dessförinnan godkänts av siatens biograföyrå. Frågor om godkännande av film prövas av filmcensorerna hos biograföyrån. Beslut om att godkänna en film i oklippt skick kan fattas av en ensam censor. Ett beslul om alt förbjuda en del av en film, dvs. att "klippa i filmen", måste alltid fattas av minst två censorer. Biograföyrån måste vidare inhämta yttrande av siatens filmgransk-ningsräd före beslutet, om det är frågan om atl hell förbjuda en film eller atl förbjuda en betydande del av en film. Filmgranskningsrådet måste också rådfrågas, om biograföyrån överväger atl över huvud tagel klippa i en film som vunnit erkännande som film av beiydande konstnärligt värde eller som uppenbarligen kan antas vinna sådant erkännande. Om biograföyrån överväger all företa censurålgärd av normerande betydelse för byråns verksamhet, måsle byrån också inhämta yttrande från granskningsrådet.

Biograföyråns censurbeslut kan överklagas till regeringen. I sådana besvärsärenden inhämtas regelmässigt yttranden från biograföyrån och filmgranskningsrådet.

Regler som hindrar all yttranden utsätts för förhandsgranskning av offentliga organ hör till de allra viktigaste inslagen i ell skydd för yttrandefriheten. För alt censur i någon form skall kunna godtas måste därför krävas starka skäl. Ytlrandefrihetsulredningen har i uppdrag all överväga om del föreligger tillräckliga skäl att behålla någon form av vuxencensur på filmens område. Atl viss barncensur behövs synes vara klart. Ett ställningstagande till en eventuell förändring av gällande ordning för vuxencensur bör ske först när utredningen har redovisat resultatet av sina överväganden.

En jämförelse mellan behandlingen av besvär över biograföyråns beslut åren närmast före regeringsskiftet 1976 och under tiden därefter ger enligt min mening vid handen alt inga förändringar har skett i regeringens praxis. Jag kan inte se all det f n. finns skäl all överväga att skärpa eller mildra denna praxis.

Del kan också slutligen nämnas atl under perioden 1973 fram till regeringsskiftet 1976 behandlade den socialdemokratiska regeringen 27 ärenden med besvär över biograföyråns censursbeslul. I 20 fall avslogs besvären, i 7 fall bifölls de hell eller delvis. Under min tid som utbildningsminister har sammanlagt 36 ärenden som har gällt film för vuxna behandlats. I 28 av dessa har besvären avslagits, medan antalet ärenden där klagandens talan har bifallits helt eller delvis är 8.

STURE PALM (s):

Herr talman! Först ett lack till utbildningsministern för svaret pä min interpellalion. Jag hade inte väntal några stora nyheter. Däremot hade jag väntal mig en tydligare deklaration om hur statsrådet betraktar underhåll-ningsväldet och de vägar han tänker sig gå för alt bemästra dessa problem -jag tänker då framför allt på filmvåldet. Om detta blev inte myckel sagl, och svaret är lill övervägande delen ett refererande kring det som redan skell pä området.

Jag ställde mina frågor mol bakgrunden av den senasle tidens märkliga debatt om förhandsgranskning av biograffilm. Den debatt som nu förts har nämligen väckt åtskillig förundran inte minst hos oss som det åligger att fullfölja riksdagens beslut i della avseende.

Störst uppmärksamhet har den kampanj väckt som Filminstitutets ordförande, utbildningsministerns förutvarande partiledare, lidigare regeringskollega och vice statsminister Per Ahlmark bedriver i de här frågorna. Delta har skapat en viss förvirring.

Per Ahlmark fortsätter sin roll som polilisk esiradör. Riksdagens talarstol har han numer bytt ut mot biografsalongerna. I dess rampljus har han funnit ett nytt forum, varifrån den något ensliga kampen förs mot den filmcensur vilken han uppenbarligen accepterade under sin tid som slalsråd. Inte heller då tog regeringen något initiativ för all avskaffa filmcensuren.

Men på Stockholmsbiografen Palladium häcklade Filminstitutets ordförande Per Ahlmark sina efterträdare i regeringen. Vid premiären på våldsfilmen The Warriors den 29 oktober fälldes följande påstående: Filmcensurens väg är kantad med skandaler. Han fortsatte inför den lill största delen ännu inte röslrällsmogna publiken:

"Om ett par år eller ett par årtionden kommer också censuren för film alt avskaffas. Och sedan kommer man atl förundra sig över 70-talets Sverige, då man lät några tjänstemän på Statens biograföyrå härja och klippa på filmens område. Hur lång tid det tar, innan denna röst från överhets-Sverige försvinner beror på hur kraftfullt ni och andra, som censuren inte tror själva kan ta ställning, protesterar mol det förmynderi som vi alla på filmens område är salta under."

Man kan alltid fråga sig vad som varit anledningen till denna ulgjutelse. Jag skall avstå från att spekulera över varför just detta tillfälle valdes för all söka ge liv åt den avtynande liberala idédebatten. Det förefaller enklare - om man vill uppnå något praktiskt resultat - om Filminstitutets ordförande ringde upp sin partivän i regeringen, utbildningsministern, och bad honom lägga fram en proposition i ärendet. Filmcensurutredningens betänkande ligger nämligen sedan drygt elt tiotal är tillbaka i någon skrivbordslåda på utbildningsdepartementet - där Jan-Erik Wikström regerat de senaste tre åren och alltså har avgörandet i sin hand.

Det är beklagligt att den filmcensurdebatl som förs ofta saknar en önskvärd aktualilelsprägel. Debattörerna avstår från att närmare ta del av de senaste årens utveckling, och meningsutbytet rör ofta ett historiskt skede. Så skedde i hög grad i det nu tioåriga filmcensurbetänkandel. Samma sak skedde i det stora Palladiumialei.

En belysning av hur Filminstitutets ordförande argumenterade mot nuvarande lagstiftning ulgör den exempelsamling som bl. a. gällde ingrepp i följande filmer: Natt i dimma - ett ärende från 1958, dvs. 21 år gammall. Rocco och hans bröder - granskningsärende från 1961, dvs. 18 år gammall. Rom öppen stad - granskningsärenden från 1946 och 1961, 33 resp. 18 år gamla. Del är till alt hänga med i vad som rör sig i tiden.

Vi behöver sanneriigen inte gå till arkiven för alt finna exempel på

Nr 42

Måndagen den 3 december 1979

0/7? förhands-granskningen av biograffilm

Nr 42

Måndagen den 3 december 1979

0/7? förhands-granskningen av biograffilm

avskräckande underhållningsvåld. Om kammarens ärade ledamöter har någon ledig kväll villjag rekommendera studier av ett aktuellare utbud på en del Stockholmsbiografer. Där kan man få ökad klarhet om vad dagens debatt ytterst rör sig om. En ung publik bjuds ofta på ett destruktivt utbud, som forskare befarar är i hög grad mönsterbildande. I detta sammanhang vill jag särskilt understryka hur vikligt del är alt komma ihåg atl vuxengränsen går så långt ner som vid 15 år.

I sill svar här i dag söker utbildningsministern ge kammaren ett intryck av alt han har samma negativa syn på underhållningsvåldet som kom lill uttryck under den socialdemokratiska regeringens tid.

Utbildningsministern säger att under tiden 1973-1976 behandlade den socialdemokratiska regeringen 27 ärenden med besvär över biograföyråns beslut. 120 fall avslogs besvären, i 7 fall bifölls de helt eller delvis. Under den nuvarande utbildningsministerns tid, från 1976, har anförts 36 besvär. 128 fall blev det avslag, medan antalet ärenden där klagandens talan har bifallits helt eller delvis är 8.

Svaret är alltså avsett atl verka lugnande med understrykande av all här råder en kontinuitet. Man bör nu hålla i minnet att de ledamöter som utsågs av den socialdemokratiska regeringen - och som hade en samstämd syn i dessa frågor- innehade sina mandat till den 1 juli 1979. När mandattiden löpt ul ville folkpartiet stärka sitt inflytande, och utbildningsministern vinkade av två socialdemokratiska ledamöter, som ersattes av folkpartister. Det fanns väl någol skäl lill delta utbyte av ledamöter - i varje fall tycks de kommersiella filmintressena ha haft förväntningar i den riktningen.

Vi som i många år varit verksamma i siatens filmgranskningsråd -jag har varit ordförande där i snart 15 år - känner stark oro över det allt brutalare underhällningsvåldet, som ökat under senare år. Det finns mot den bakgrunden alla skäl att uppmärksamt följa hur de kommersiella krafterna spelar sina roller i denna bransch. Utbildningsministern hade märkligt nog inget att säga om det arbete som pågår inom den filmpolitiska beredningen -ett arbete som också ur vår synpunkt bör ha ett visst intresse.

Vi socialdemokrater är definitivt inga censurvänner. Men att helt ge efter för dem som predikar marknadskrafternas fria spel och överiäta ät spekulationsintressena alt hämningslöst spela även på detta område förefaller alltmer riskfyllt. Åtskilliga forskningsresultat pekar i den riktningen.

Filminstitutet företräder genom sin konstruktion kommersiella intressen, biograföyrån har sin roll och filmgranskningsrådet har som uppgift alt se till att de konstnärliga intressena och yttrandefrihetens intressen inte träds för nära. Utbildningsministerns balanskonsl sätts på svåra prov då det gäller alt ibland tjäna två herrar.

Herr talman! Visst har de nuvarande metoderna att söka komma till rälla med underhällningsvåldet sina svagheter. Det är därför som vi har förhoppningar om att y ttrandefrihelsulredningen skall föreslå något bättre. Statsrådet har i dag beklagliglvis inte givit ullryck för någon viljeinriktning i dessa frågor. Kampen mol underhållningsvåldet är nämligen en myckel angelägen fråga.

Del talas mycket om yttrandefriheten. Jag tror att om samhället passivt låter underhållningsväldel grassera genom ett slitet gammaldags låt-gå-system - ja, då kan del ge näring åt de dunkla reaktionära krafter som verkligen hotar yttrandefriheten. Det är därför de attacker mot förhandsgranskningen som görs på det sätt som jag erinrat om i min interpellation endast kan uppfattas som uttryck fören häpnadsväckande aningslöshet. Del hade varit välgörande om utbildningsministern hade givit uttryck för ett eget engagemang, en egen vilja, och talat klarspråk i den här frågan.

Nr 42

Måndagen den 3 december 1979

0/77 förhandsgranskningen av biograffilm

Utbildningsministern JAN-ERIK WIKSTRÖM:

Herr talman! Det är naturiiglvis alltid lättare att vinna en debatt mot Per Ahlmark om man för den i ett forum där han själv inte kan komma till tals. Jag kan inte se någon anledning all här vare sig dementera eller försvara de åsikter som Per Ahlmark har fört till torgs, och jag föreslår alt Sture Palm tar upp en debatt med Per Ahlmark i någol forum där ni kan mötas på jämställd bas.

I övrigt vill jag påpeka atl den inställning i princip som Per Ahlmark gav uttryck för var just den som filmcensurutredningens ledamöter enade sig om. I den satt som bekant värderade ledamöter av denna kammare som Thage Peterson och Rune Gustavsson i Alvesta. Det är möjligt atl de har ändrat uppfattning i dag. Vad jag vet är atl varken den socialdemokratiska regeringen eller någon av de tre regeringar som jag nu tillhört har velat lägga fram en proposition på grundval av filmcensurutredningen. Den bedömningen tror jag i samtliga fall har berott på att man varit tveksam inför effekten av en sådan åtgärd. Man har säkert också misstänkt att det inte skulle vara sä lätt att i denna kammare fä majoritet för elt förslag som det utredningen avgav.

Den filmpoliliska beredning, som vi har tillsalt för att se över avtalet mellan staten och filmbranschen, sysslar inte med filmcensurfrågor, ulan del gör ytlrandefrihetsulredningen, som har uttryckliga direktiv att syssla med detta.

Sture Palm efteriysle min personliga uppfattning i dessa frågor. Ja, det skulle man kunna tala länge om. Får jag mycket kort säga att det är få ärenden som man som utbildningsminister tvingas handlägga som är så besvärliga som filmcensurärendena. Det har att göra med att man känner ett stort ansvar ä ena sidan för att upprätthålla yttrandefriheten så långt det någonsin är möjligt, å andra sidan att enligt riksdagens beslut försöka skydda människor från sådant våld som anses vara förråande. Del betyder att man måste ta ställning till varje enskilt fall. För min del ärjag glad över all biografbyrån tar ställning självständigt och över atl filmgranskningsrådet lika självständigt tar ställning. Som jag har markerat i mill svar är del mol bakgrund av deras yttranden som regeringen beslutar.

Jag har ocksä pekat på alt både den förutvarande och den nuvarande regeringen i ungefär 20 96 av fallen följt en annan linje än filmgranskningsrådet. Statistiken gjordes faktiskt med anledning av Sture Palms interpellalion. Del lycks som om vi har varil ungefär lika självständiga som den

Nr 42

Måndagen den 3 december 1979

0/77 förhands-granskningen av biograffilm

socialdemokratiska regeringen i förhållande lill filmgranskningsrådet. I frågor som i stor utsträckning gäller tycke och smak är det inte så märkvärdigt alt olika människor kommer till olika resultat. Jag är övertygad om atl de som liksom Sture Palm sitter i filmgranskningsrådet sköter sina uppgifter efter bästa förmåga och samveie. Jag kan försäkra atl delta ocksä är min ambition. Ibland kommer vi till olika resullal, men det säger sig självt att det måste bli på del sättet när del gäller all la ställning lill enstaka konstprodukter. F. ö. vet vi att det i alla partier finns delade meningar om behovet av filmcensur. Jag kan väl inte säga alt jag i milt egel parti har tillhört dem som mest högljutt har ropat på filmcensurens avskaffande, men det är inget att skämmas för att del inom både folkpartiet och socialdemokratin förs en debatt om dessa frågor och atl det finns olika meningar. Jag tycker atl det är ganska viktigt. Liksom Sture Palm tror jag att det vore bra, om fler av kammarens ledamöter då och då fick se en del av de här filmerna för alt få en bällre inblick i de faktiska produkter som vi tar ställning lill. Jag kan försäkra de ledamöter som är i kammaren i dag att del inte är något renodlat nöje atl tvingas se de här filmerna.

Till sist, herr talman, gjorde Sture Palm några ganska säregna kommentarer om vilka som nu är ledamöter av filmgranskningsrådet. Jag kan säga all jag inte har efterfrågat de nya ledamöternas partipolitiska hemvist. Den uppgift som Sture Palm lämnade tror jag är hell felaktig. Jag har eftersträvat att på samma sätt som förut få olika erfarenhelsbakgrund representerad i filmgranskningsrådet. I del konkreta fall somjag förmodar har legal bakom Sture Palms interpellation - i varje fall Per Ahlmarks artikel - harju filmgranskningsrådet delat sig; Del händer ibland, när självständiga människor tar ställning - även i filmgranskningsrådet - alt meningarna delar sig. Märkvärdigare än så är del inte. Men jag vill gärna försvara den personliga integriteten, inte bara hos Sture Palm ulan också hos de övriga ledamöterna av filmgranskningsrådet.

STURE PALM (s):

Herr talman! Jag medger attjag ogärna går in i polemik med personer som inte tillhör kammaren. Nu harju Per Ahlmark osedvanligt mänga media au komma lill tals i, fler än kanske någon av dem som vanligtvis finns i den här församlingen. Det drabbar därför verkligen inte en försvarslös person. Sedan är han ju ocksä ordförande i Svenska filminstitutet - utsedd av regeringen. Med den offentliga ställning han intar och när han själv går ut offentligt och levererar en sådan salva mol gällande lagstiftning som nu skett harjag för min del som enda forum riksdagens talarstol, om jag vill belysa vad som sker.

Jag håller med herr Wikström om att del rör sig om ell besvärligt område. Det har vi som är inkopplade på detta arbete upplevt - inte minst siatens biograföyrå. Men del blir inte lättare, om man möter ett tidigare slalsråd i den höga position det är fråga om, au han sätter in en kanonad emol den här verksamheten och gör del pä grunder som jag misstänker inte alllid är så genomarbetade. Det gör ivärtom svårigheten ännu större.

Dessutom har Per Ahlmark i de här attackerna använt våldsfilmen The

Warriors som slagträ mot censuren. En del ansåg den vara en konstnärligt högtstående produkt. Den är nedskriven av praktiskt taget hela Stockholmspressen som en urusel produkt. Den tar man som slagträ när man vill göra sig av med nuvarande ordning.

Vi är väl överens cm atl man har skäl att vara oroad över den våldsindokirinering som pågår. Sveriges lärarförbund hade för någon vecka sedan en kongress här i staden, och där förekom en moiion från förbundels största medlemsorganisation. Stockholmskretsen, där man i slutklämmen sade atl man begär alt "Sveriges lärarförbund genom sitt medlemskap i TCO verkar för alt genom lagstiftning en sanering kommer lill stånd bland de utbud av litteratur, TV och film, som i huvudsak byggersiti innehåll pä vålds-och känsloporr". Det här upplever man närmast som ett rop på hjälp av statsmakterna att hålla efter våldsuibudei i olika avseenden. Lärarförbundets förbundsstyrelse ställde sig mycket positiv till detta, och kongressen beslöt att göra följande uttalande - jag anför bara ett kort citat:

"Riksdagen har genom beslut om skolans läroplan föreskrivit all skolans
undervisning skall framhålla och främja de för vårt samhälle grundläggande
demokratiska värderingarna. Detta försväras emellertid i myckel hög grad
genom atl barn och ungdomar via massmedierna matas med våldsframställ
ningar i en utsträckning som aldrig lidigare förekommit. Våldsbenägenheten
inom skolan i form av mobbing eleverna emellan samt våld mot lärare är stor
och ökande. I massmedierna matas barn och ungdomar dessutom ofta med
grovt vilseledande värderingar på den mänskliga samlevnadens område."
Förbundsstyrelsen slutar med alt föreslå kongressen atl "anta ovanstående
uttalande och atl detta tillslälles berörda instanser ".

Jag sade i mitt första inlägg attjag saknar engagemang hos utbildningsministern när vi kommer in på de här frågorna. Hos Sveriges lärarförbund saknas sanneriigen inie engagemang när man talar om dessa för samhället mycket allvarliga frågor. Det är mol den bakgrunden som vi upplever det som ett obehagligt överfall, att en lidigare partiledare skall göra ell angrepp pä del jobb som både vi och andra har alt göra att i någon ringa utsträckning rida spärr mot hela detta bedrövliga utbud som det är fråga om.

Nr 42

Måndagen den 3 december 1979

0/7? förhandsgranskningen av biogiqffiliv

Utbildningsministern JAN-ERIK WIKSTRÖM:

Herr talman! Så där alldeles utan forum är väl inte Sture Palm. Som gammal journalist har han säkert också möjlighet alt skriva i tidningarna. Jag upprepar att det är litet säreget att bygga upp interpellationen kring vad Per Ahlmark har sagt, och sedan bemöta honom här i talarstolen. Men det må nu vara.

Jo, jag är visst engagerad i frågan hur man skall begränsa utbudet av underhållningsvåld. Men jag har väldigt svårt atl tro på de litet enkla lösningar som Lärarförbundet anvisar, och som Sture Palm på någol sätt indireki gav sin anslutning lill. Vad man talar om där ärju atl man förutom att skärpa filmcensuren också skall införa en liiieraiurcensur. Det finns mängder med böcker och tidningar som Jag tycker är ulomordenlligl dåliga produkter, och innehållet är på många säu mycket beklämmande. Men vi har ändå i

Nr 42

Måndagen den 3 december 1979

0/77 förhandsgranskningen av biograffilm

riksdagen varil överens om all vi inte skall ha någon förhandsgranskning aV tryckta skrifter, ulan vi skall försöka all skapa positiva allernaliv och genom opinionsbildning och fostran av barn och ungdom försöka få fram en attityd där man tar spjärn mot detta utbud. Detta är nu inte alldeles så lätt. Men det är en mycket farlig väg om vi börjar gå in för att, förutom den begränsade filmcensur som vi i dag har, ocksä tala om censur när det gäller tryckta skrifter.

Jag har sagt alt jag vill avvakta vad ytlrandefrihetsulredningen kommer till på den här punkten. Jag tror inte det finns någon enkel lösning, i varje fall inte av förbudsmodell, för atl klara av della, ulan det är fråga om någol mera långsiktiga åtgärder - att, som jag sade, skapa positiva allernaliv på både litteraturens och filmens område; atl kanske ibland i radio och TV avstå från en del som man inte är skyldig alt sända, sä länge det i praktiken är fräga om monopolförelag; atl i skolans undervisning och i föreningar, organisationer och folkrörelser försöka skapa större medvetenhet om problemen och fostra människor lill insikt om all det är möjligl all avslå från alt gå och se på film och läsa dålig litteratur. Del är en lång och besvärlig väg. Ändå tror jag atl den på sikt är rikligare än den som leder till ytterligare utvidgning av censuren i värt samhälle.

STURE PALM (s):

Herr talman! Jag tror inte all del är meningsfullt atl fortsätta debatten här. Jan-Erik Wikström försöker utvidga deballen lill ingrepp mol litteraturen. Jag har svarat för filmens område. Del är det som i första hand intresserar mig, eftersom jag har varil sysselsatt med film i så många är och skaffat mig både värdefulla och obehagliga erfarenheier från det områdel.

Del är ett litet för enkell grepp, herr utbildningsminister, att i en seriös debatt söka glida ifrån frågeställningen och ge sig in på andra områden som interpellationen inte har omfattat. Visserligen omnämndes litteraturen i Lärarförbundels kongressmalerial, men det är filmen vi har diskuterat i det här sammanhanget.

Utbildningsministern JAN-ERIK WIKSTRÖM:

Herr talman! Det är riktigt alt Sture Palm läste upp ett citat, där ocksä litteraturen var nämnd. Jag tog delta som ett exempel på att censurfrågorna -om vi i princip skall ha förhandsgranskning eller ej - är utomordentligt knepiga.

Det är viktigt med engagemang på detta område, men det är ocksä viktigt med principiell klarsyn.

Överiäggningen var härmed avslutad.

§ 5 Om användningen av högsvavlig eldningsolja i norra Sverige Nr 42

Jordbruksministern ANDERS DAHLGREN erhöll ordet för att besvara Margit Odelsparrs (c) den 12 november anmälda fråga, 1979/80:109, och anförde:

Herr talmän! Margit Odelsparr har frågat mig om jag mot bakgrund av befarat samband mellan cancer och högt svavelutsläpp överväger att förkorta dispensiiden för användning av högsvavlig eldningsolja i norra delarna av landet.

För alt motverka de negativa effekterna på hälsa och miljö av svavelutsläppen beslutade riksdagen år 1975 om en sänkning etappvis av svavelutsläppen från förbränning av fossilt bränsle. Beslulet innebär alt endast eldningsolja med högst en viktprocent svavel bör förbrännas i största delen av södra och mellersta Sverige. I ytterligare några län blir bestämmelsen gällande under 1981, och efter den 30 september 1984 gäller detta i hela landet. Prioriteringen mellan länen har gjorts med hänsyn främst till den svårare försurningssiluationen i de södra delarna av landet.

Om det behövs för alt begränsa utsläppen av svavelföroreningar inom viss ort utöver vad som generellt gäller enligt förordningen om svavelhaltigl bränsle, har kommunen möjlighet atl meddela föreskrift i lokal hälsovårds-ordning om högsta tillåtna svavelhalt i eldningsolja. Sådana lokala föreskrifter har meddelats för en del av centrala Sundsvall.

Margit Odelsparr har kopplat ihop förekomsten av svavelulsläpp med cancerfrekvensen i en viss del av Sundsvall. Något samband mellan svavelföroreningar i de haller som finns i luften och cancer har emellertid enligt vad jag erfarit inte konstaterats. Det är dock angeläget all uppgifterom alt många cancerfall inträffat inom ett område noga undersöks av berörda organ. Jag förutsätter all hälsovårdsmyndigheten i Sundsvall undersöker de nu aktuella uppgifterna samt följer föroreningssiiuationen och befolkningens hälsotillstånd för atl kunna vidta de ålgärder som behövs för att begränsa de negativa effekterna av olika föroreningsutsläpp. Jag utgår frän att man därvid också observerar förekomsten av utsläpp av benspyren.

Jag vill vidare nämna alt regeringen tillsatte en kommitté med uppgift bl. a. att kartlägga och ställa samman kunskaper om faktorer som medför risk för cancer och föreslå åtgärder för att förebygga cancersjukdomars uppkomst.

Måndagen den 3 december 1979

Om användningen av högsvavlig eldningsolja I norra Sverige

MARGIT ODELSPARR (c):

Herr lalman! Jag flr lacka jordbruksministern för svaret på min fråga, även om jag inte är hell nöjd med svarel.

Bakgmnden lill min fråga är den oro som har uppställ bland befolkningen i Sundsvallslrakten om de hälsorisker som luftföroreningar i form av svaveldioxid och annat kan orsaka. Detta har aktualiserats av AInö Hem och Skola-förening med anledning av alt ett fiertal fall av cancer bland barn har inträffat på Alnön under den senaste liden. I brev lill Jordbruksministern har föreningen krävt atl endasi användning av lågsvavlig olja skall tillåtas i Väslernorrlands län. Jag anser detta krav berättigat och är därför något

Nr 42

Måndagen den 3 december 1979

Om användningen av högsvavlig eldningsolja i norra Sverige

förvånad över atl jordbruksministern i dag inte är beredd att medverka till en förkortning av dispenstiden för eldning med högsvavlig olja.

Kustområdet i Västernorrlands län utgör ett högindustrialiserat område, som utsätts för luftföroreningar från ell flertal industrier. Av undersökningar företagna av naturvårdsverket åren 1973-1974 framgår atl Sundsvalls kommun haren betydligt högre hall av svaveldioxid och stoft i luften än vad naturvårdsverket godkänner som högsta godtagbara värde. Enligt uppgift har halten svaveldioxid kunnat nedbringas i innerstaden efter övergång lill eldning med lågsvavlig olja där.

Frågan om sambandei mellan cancer och svaveldioxid är omstridd. Ell flertal statliga ulredningar har dock ansett svaveldioxid utgöra en hälsorisk med bl. a. påverkan på luftvägarna i form av kronisk luftrörskatarr och nedsättning av andningsfunktionen. Av undersökningarna framgår alt detta framför allt gäller när svaveldioxid förekommer tillsammans med andra ämnen.

Högsvavlig olja innehåller dessutom mer av andra föroreningar än lågsvavlig olja, såsom tungmetaller och benspyren. Av tungmetallerna har nickel visat sig vara cancerframkallande. Likaledes har benspyren visat sig kunna framkalla cancer. Den högsvavliga oljan innehåller dessutom åtskilligt mer stoft än den lågsvavliga. Av en undersökning som Gränges Aluminium av naturvärdsverket ålagts att utföra och som publicerades måndagen den 19 november framgår all Gränges Aluminium på ett är släpper ul lika mycket av del cancerframkallande ämnet benspyren som landets alla bilar under fyra år. Naturvårdsverkets chef har enligt uppgift i pressen ansett atl resultatet av undersökningen är alarmerande.

Herr lalman! Med utgångspunkt i dessa synpunkier vill jag fråga jordbruksministern om han ändå inte är beredd att överväga en förkortning av dispenstiden för eldning med högsvavlig olja för i första hand Väslernorrlands län.

Jordbruksministern ANDERS DAHLGREN:

Herr talman! Jag upprepar atl kommunen har rätl och möjlighet all meddela särskilda föreskrifter inom kommunen vilka exempelvis innebär all man sänker svavelhalten i oljan.

Jag vill också erinra om atl del naturligtvis är ett kommunall ansvar all planera sä atl en alltför kraftig industrialisering på ett begränsat område undviks.

Della är del svar som jag vill ge Margit Odelsparr pä hennes följdfråga.

MARGIT ODELSPARR (c):

Herr talman! Sedan denna fräga aktualiserats har hälsovårdsnämnden i Sundsvalls kommun agerat på elt föredömligt sätt. Nämnden har i skrivelse till kommunstyrelsen hemställt om att den skall verka för alt eldning med lågsvavlig olja införs i kommunen, helst redan 1981. Men man har också ansett atl det inte är praktiskt med en lokal bestämmelse enbart för Sundsvalls del. Det hänger bl. a. samman med oljebolagens distributionsom-

råden och andra sådana saker. Dessutom har vi en hel del industrier som ligger i anslutning till Sundsvalls kommun men inom Timrå kommun, och därför har hälsovårdsnämnden begärt att kommunstyrelsen också skall verka för att eldning med lågsvavlig olja skall införas i hela länet. Vidare har hälsovårdsnämnden beslulat att en stor hälsoundersökning skall genomföras. Också det ärett positivt agerande från kommunens sida.

Jag hade hoppals all jordbruksministern skulle ha kunnat lämna ett mera positivt besked till mig här i dag.

Jag noterar emellertid att det i jordbruksministerns svar slår att en kommitté nu har tillsatts för att undersöka faktorer som kan medföra risk för cancer. Detta lyckerjag är glädjande, eftersom det enligt vad jag har erfarit hittills inte har gjorts tillfredsställande undersökningar för att fastställa orsakerna till cancer.

Nr 42

Måndagen den 3 december 1979

Om användningen av högsvavlig eldningsolja i norra Sverige

Jordbruksministern ANDERS DAHLGREN:

Herr talman! Det är naturiigtvis min förhoppning att andra hälsovårds-nämnderskall agera lika kraftfullt som Sundsvalls hälsovårdsnämnd hargjort efter den senaste upplysningen. Då klarar man länsproblemel på det sättet.

När det sedan gäller att införa förbud mot högsvavlig olja snabbare än vad riksdagsbeslutet anger vill jag säga atl del naturiigtvis delvis är en fråga om tillgången på lågsvavlig olja, men det är, herr talman, framförallt en fråga om varför man sänkt svavelhalten i oljan. Enligt det beslut som riksdagen fattat är del för att förbätlra försurningssiluationen i landet, där förhållandena i södra och mellersta Sverige är sämre än i Norriand. Delta är en av anledningarna till att man ansåg sig kunna vänta med atl genomföra ett sådant förbud i Norrland.

Delta är naturiiglvis en sak som man får se på. Men med de kunskaper som vi har i dag är det inte rätt av interpellanten att sälta likhetstecken mellan svavelhalten i eldningsoljan och risk för cancer.

MARGIT ODELSPARR (c):

Herr talman! Det råder mycket delade meningarom humvida svaveldioxid framkallar cancer.

Hittills har det väl många gånger varit sä alt man avslöjat cancerframkallande ämnen mera av en slump. Man har inte gjorl någon kontinuerlig uppföljning och kartläggning, somjag hoppas att den här kommittén kommer atl ägna sig ät i fortsättningen.

Sedan vill jag ocksä säga att vi har utsläpp av många olika slag i Sundsvallstrakten. Inte minst alarmerande är det slora utsläpp benspyren från Gränges Aluminium som uppmärksammats. Men chefen för naturvårdsenheten på länsstyrelsen anser ändå att svavlet är den värsta luftföroreningen inom länet, och han tycker all det finns skäl atl förkorta dispensiiden.

Överiäggningen var härmed avslutad.

Nr 42

Måndagen den 3 december 1979

Om kyrkans fÖr-väiy av skogsmark

§ 6 Om kyrkans förvärv av skogsmark

Jordbruksministern ANDERS DAHLGREN erhöll ordet för all besvara Arne Franssons (c) den 13 november anmälda fråga, 1979/80:114, och anförde:

Herr lalman! Arne Fransson har, med hänvisning till ett par aktuella ärenden, frågat mig om jag anser alt en förstärkning av kyrkans markinnehav med drygt 6 500 ha skogsmark är förenligt med de riktlinjer som riksdagen nyligen fastlade för den framtida jordbmkspoliliken.

En utgångspunkt för den nuvarande jordbrukspolitiken är att familjelantbruket skall vara den dominerande företagsformen. Rationaliseringspolitiken skall därför främja uppbyggandet och vidmakthållandet av effektiva familjeföretag. Delta syfte ligger också till grund för den jordförvärvslag som trädde i kraft i somras. Lagen skall också stärka sambandet mellan brukande och ägande och främja strukturrationaliseringen inom jordbruket och skogsbmket.

Enligt den nya jordförvärvslagen skall tillstånd vägras om marken behövs för jordbrukets eller skogsbmkets rationalisering. I fråga om större markförvärv medför detta att betydande arealer av den förvärvade marken kan komma alt få avstås till förmån för de aktiva jord- och skogsbrukare som behöver förstärkning av sina fastigheter.

Jag uttalade i lagrådsremissen om jordförvärvslagen att balansen mellan olika ägarkategorier bör behållas i stort setl oförändrad. Lagen har mol den bakgmnden utformats sä alt möjligheterna för t. ex. kyrkan att förvärva jordbruks- och skogsfastigheter blir beroende av om man är villig att som kompensation avstå redan ägd mark som är lämplig att överföra till aktiva jord- och skogsbrukare. Omfattningen av den mark som bör avstås blir givetvis beroende av förhållandena i det enskilda fallet.

De ärenden som Arne Fransson hänvisar lill i sin fråga beräknas inom kort komma in till regeringen. Jag är inte beredd att föregripa den prövning som då skall ske.

ARNE FRANSSON (c):

Herr talman! När riksdagen våren 1979 fattade beslut om en ny jordförvärvslag slogs del fast alt lagstiftningen skulle främja uppbyggandet och vidmakthållandet av effektiva familjeföretag och därmed stärka sambandet mellan brukande och ägande. Vidare uttalade riksdagen att rationaliseringspolitiken skulle utformas med utgångspunkt i familjelantbmket som den dominerande företagsformen.

Kyrkans stora intresse av att förstärka sitt markinnehav är oroande och något som enligt min bestämda mening måste motverkas, om de riktlinjer för jordbrukspolitiken som nu gäller skall kunna fullföljas. Det är bra att skogsbolagen säljer ut delar av sitt markinnehav, men de bör då inte hamna i en annan juridisk persons ägo. I stället bör sådan mark användas på det sättet att man bereder aktiva jord- och skogsbrukare möjlighet att förslärka sina fastigheter. Enskilda lanlbmkare har ingen som helst möjlighet att konkur-

rera prismässigt med kyrkan med tanke på de avsevärt bättre ekonomiska förutsättningar som kyrkan har i förhällande till den enskilde lantbrukaren.

De arealer som Holmens Bruk AB och Munksjö AB skall försälja lill kyrkan i en del Smålandskommuner är av beiydande omfattning. Jag är medveten om alt lanlbruksslyrelsen har krävt en viss markkompensation från kyrkan. Det är bra men inte tillräckligt. En ulveckling innebärande ökat markinnehav för kyrkan är något som jag inte kan ställa mig bakom.

Jag noterar emellertid och sätter min lit till de uttalanden som jordbmksminislern har gjort i samband med lagrådsremissen och som också återges i svarel, nämligen atl balansen mellan olika ägarkategorier bör behållas i stort sett oförändrad.

Jag är fullt medveten om atl jordbruksministern i del enskilda fallet inte kan föregripa den prövning som skall ske i regeringen, men jag tolkar ändå jordbruksministerns svar på det sättet atl man inte kommer att godkänna den av mig aktualiserade överlåtelsen av mark på nu gällande villkor.

Jag flr slutligen, herr talman, tacka jordbruksministern för svarel på min fråga.

Nr 42

Måndagen den 3 december 1979

öm kyrkans.förvärv av skogsmark

Jordbruksministern ANDERS DAHLGREN:

Herrlalman! Jag vill erinra om alt grundprincipen är all juridiska personer som inte bedriver skogsindustrien verksamhei, och dit räknas kyrkan, får förvärvstillstånd endasi om de avslår mark av samma sloriek eller värde som förvärvet eller om annal skäl finns. När regeringen under senare år har medgivit större kyrkliga markförvärv har en fömlsättning varil att stiftsnämnderna har varil beredda alt medverka lill alt avyttra tidigare innehavd mark för rationaliseringsändamål.

ARNE FRANSSON (c):

Herr talman! Jag lackar jordbruksministern fördel kompletterande svarel. Jag tror att det var värdefullt att jordbruksministern angav regeringens principiella inställning.

Det är enligt min uppfattning hell rikligt alt överiätelse skall ske bara under förutsättning alt man då avstår mark av samma sloriek eller värde som förvärvet avser. På den punkten harjag ingen avvikande uppfattning. Jag hoppas därför att den prövning som regeringen gör av det aktuella ärendet kommer att leda till ett positivt ställningstagande och bereda möjligheter för unga lantbrukare att komplettera sina redan befintliga fastigheter med ytteriigare mark.

Överiäggningen var härmed avslutad.

Nr 42

§ 7 Om bekämpningen av granbarkborren

Måndagen den 3 december 1979

0/77 bekämpningen av granbarkborren

Jordbruksministern ANDERS DAHLGREN erhöll ordet för atl besvara Gunnar Olssons (s) den 13 november anmälda fräga, 1979/80:115, och anförde:

Herr talman! Gunnar Olsson har frågat om de hittills samlade erfarenheterna av det första bekämpningsårel är sådana alt jag anser all årets bekämpning av granbarkborren skall fortsätta även under 1980. Han har vidare frågat vilka ytteriigare insatser Jag är beredd att vidta för att fortsätta kampanjen mot granbarkborren.

Regeringen har tidigare i höst ställt 600 000 kr. lill skogsstyrelsens förfogande för inventering av hur årets stora bekämpningsaktion mot granbarkborren har lyckats. Inventeringen visar att skadorna totalt setl har minskal väsentligt. Skogsstyrelsen bedömer dock atl bekämpningsåtgärderna måste få ungefär samma omfattning nästa är och har begärt att pengar skall ställas till förfogande för statsbidrag. Framställningen bereds f n. i jordbmks-departemenlel,och regeringen kommer så snart det är möjligt att falla beslul i frågan.

GUNNAR OLSSON (s):

Herr talman! Jag tackar jordbmksminislern för svarel på min fråga.

För det första kan vi konstatera atl kampen mot granbarkborren i Värmland och några andra skogslän ärdet hittills största projektet i landet när det gäller biologisk kontroll av skadeinsekter.

Fördel andra kan vi konstatera all den här kampen blirhemskt dyr men atl staten ändå knappast kan ha råd atl sluta delta krig mot granbarkborren. Årets satsning kan nämligen inte fl vara en engångsföreteelse, om man över huvud taget skall få bukt med insekterna.

Av totalt anvisade 24 milj. kr. under 1979 har ca 18 milj. kr. förbrukats i mill hemlän Värmland. Nu ansöker skogsstyrelsen om 30,3 milj. kr. för 1980. Vid ett samtal som Jag i dag har haft med skogsvårdsstyrelsen i Värmland och dess tjänstemän uppgav man alt Värmland behöver ungefär hälften av detta belopp, dvs. ca 15 milj. kr. Dessa siffror visar att årets storskaliga granbark-borrebekämpning kommeratt fortsätta i samma skala även under nästa år, under förutsättning att medel ställs till förfogande.

I Värmland har hittills ca 250 000 fångstfällor placerats ut i skogarna, och enligt beräkningarna skall ytteriigare 50 000 fällor sättas ut.

Även om jordbmksminislern, vilket framgår av svaret, i dag inte är beredd atl precisera något anslagsbelopp i anslutning till skogsstyrelsens äskande om 30,3 milj. kr., vore del värdefullt om statsrådet ändå ville göra en klar viljeyttring, som garanterar alt kampen kan fl fortsätta under 1980 efter ungefär samma former som i år. Med ett sådant uttalande skulle statsrådet instämma i den bedömning som skogsstyrelsen gör, nämligen atl bekämpningsåtgärderna måste få ungefär samma omfattning under 1980 som de hade under 1979.

Jordbruksministern ANDERS DAHLGREN:

Herr talman! Får jag ännu en gång erinra om att 1979 års bekämpningsaktion var den största sedan verksamheten startades i slutet av 1960-talet. För första gången satsades i stor skala också på ferromoner, som hade prövats endast i mindre omfattning tidigare. Då kan man dra den slutsatsen, som skogsstyrelsen har gjort, alt årets bekämpning har givit värdefulla erfarenheter på många områden. Man kan också dra den slutsatsen att den ökade trenden i angreppen, som visade sig 1977 och 1978, nu harbmtits. Skadorna är totalt nere på 1977 års nivå. I alla inventerade län har skadorna minskal, med undantag av Örebro län. Glädjande är naturligtvis den kraftiga minskning som skett i Värmlands län, som i en följd av år varil svårast drabbat.

Frän dessa utgångspunkter bereds ärendet om fortsall stöd i regeringskansliet.

Nr 42

Måndagen den 3 december 1979

Om tillverkningen av öl- och läskburkar av aluminium

GUNNAR OLSSON (s):

Herr talman! Det är ett riktigt konstaterande av statsrådet att den kampanj som genomförts har varit till alla delar lyckad. Ulplaceringen av fångstfällor har blivit en klar framgång. Denna smått unika kampanj bör därför fä fortsätta.

Men kampanjen är ingalunda avslutad. För ell par veckor sedan gavs ett TV-program -jag vet inte om statsrådet hade tillfälle att se del - som gav en skrämmande bild av hurdet i dag ser ut i framför allt Klarälvdalen, där de allra största skadorna finns. Bara i år har 325 000 granar - det motsvarar ungefär 108 000 skogskubikmeter - dött av de här angreppen.

Jag vet inte om statsrådet haft tillfälle all se kalaslrofområdet i Värmland. Anders Dahlgrens företrädare gjorde ett besök på platsen, och del ledde lill alt 24 miljoner omedelbart ställdes lill förfogande. Jag skulle vilja föreslå statsrådet atl vi i gott samarbete planerar in ett sådant besök i norra Värmland under våren, så får statsrådet på ort och ställe se den stora katastrof som drabbat skogsbruket där.

Jordbruksministern ANDERS DAHLGREN:

Herr lalman! Del är riktigt, som Gunnar Olsson säger, all kampanjen inte är avslutad. Om den hade varit avslutad skulle inte skogsstyrelsen ha begärt ytteriigare 30,3 miljoner för nästa år.

Överiäggningen var härmed avslutad.

§ 8 Om tillverkningen av öl- och läskburkar av aluminium

Jordbruksministern ANDERS DAHLGREN erhöll ordet för au besvara Hans Alséns (s) den 6 november anmälda interpellalion, 1979/80:50, och anförde:

Herr talman! Hans Alsén har frågat mig vilken uppfattning Jag har om riskerna för ett ökat energibehov och en växande nedskräpning genom

6 Riksdagens protokoll l979/,S0:4l-43

Nr 42

Måndagen den 3 december 1979

0/77 tillverkningen av öl- och läskburkar av aluminium

tillverkningen av öl- och läskburkar av aluminium och om jag är beredd att vidla ålgärder för alt hindra eller förebygga eventuella dylika risker.

Bakgmnden lill Hans Alséns frågor är bl. a. alt PLM efter en överenskommelse med Pripps bryggerier beslutat bygga en förpackningsfabrik, vari man fr. o. m. är 1982 skall tillverka 900 miljoner dryckesförpackningar av aluminium per år. Avsikten är i första hand att ersätta den nuvarande burken av bleckplåt. På sikt räknar man med att aluminiumburken skall ta en större del av dryckesmarknaden än vad bleckplätsburken nu har. De berörda förelagen samverkar i elt projekt för återvinning av aluminiumburken. I projektet, som följs av en styrgmpp med företrädare för bl. a. naturvärdsverket, konsumentverket och Svenska kommunförbundet, avser man atl bedriva försöksverksamhet i en kommun med att samla in tomburkar frän hushållen i anslutning till insamlingen av returpapper och textilier.

I samband med behandlingen av proposition 1975:32 om återvinning och omhändertagande av avfall uttalade riksdagen atl det bör vara klarlagt innan produktionen av en vara påbörjas hur varan skall omhändertas sedan den har använts och blivit avfall. Vidare uttalades att del är producenten som i första hand har ansvarei för att avfallet tas om hand på ett riktigt sätt från miljö- och resurssynpunkt.

Ulan en väl fungerande återvinning skulle en övergång lill aluminiumburken komma att medföra inte bara en ökad energiåtgång utan också miljöolägenheter i form av ökad nedskräpning. Dessa problem kan komma att växa om burken tar marknadsandelar från returglaset. Det ankommer på de berörda företagen att svara för atl frågan om återvinningen av aluminiumburkarna löses pä ett från samhällets synpunkt tillfredsställande sätt. Regeringen kommer alt noga följa utvecklingen på detta område och är beredd all vidta erforderiiga åtpärder för atl säkerställa atl en sådan återvinning kommer till stånd.

HANS ALSÉN (s):

Herr talman! Lät mig först få tacka jordbruksministern för svaret pä min interpellalion. Det är enligt min och, tror jag, många andras uppfattning en stor och viktig energi-, resurs- och miljöfråga som behandlas i interpellationen.

Jag brukar inte göra reklam för Expressen, men man kostade på sig ett uppslag i den här frågan i gårdagens tidning. Självfallet harjag, som det litet skämtsamt brukar hela, inga barn med Expressen, men jag tror ändå all man där är på rätt väg i sammanhanget genom att peka på del här problemet på ett säll som i varje fall inte jordbruksministern har gjorl. Jag tvingas tyvärr mot bakgrunden av interpellationssvaret säga att jordbruksministern svarat i knapphändigaste laget. Men jag hoppas att statsrådet är beredd att komplettera och vidareutveckla sig i den efterföljande diskussionen. Jag kommer nämligen att ställa vissa frågor i det fortsatta resonemanget.

Låt mig inledningsvis fä konstatera atl emballageutvecklingen inom livsmedelsindustrin under en längre tid gått mol en alltmer ökad andel engängsförpackningar.

Under de senaste åren har en seriös diskussion upptagits beträffande emballageutvecklingen. De direkta orsakerna till della är två: dels energikrisen i början av 1970-talel, dels miljö- och livskvalitetsfrågornas ökade aktualitet.

Jag kan tänka mig atl de förelag som är aktuella i den här speciella frågan -PLM och Pripps - har väl så seriösa avsikter med sin diskussion om och sluUiga satsning på en återvinningsbar aluminiumburk. Det är bara beklagligt att man från deras sida under utredningsarbetets gång inte funnit anledning atl kontakta företrädare för konsumenterna. De små bryggerierna har tydligen heller inte varil intressanta samtalspartner i sammanhanget. Nej, man har faktiskt vall att över huvudena på flertalet andra intressenter fatta sina beslut. Med hänsyn till atl Pripps till sin huvuddel ägs av samhället och alt PLM är ett direkt monopolföretag på den aktuella marknaden är jag mycket intresserad av jordbruksministerns synpunkter pä den här speciella aspekten. Får det gå lill så här i elt samhälle, där ändå centerpartiet har ett beiydande inflytande och där samma centerparti ständigt upprepar atl del är de små företagen man skall slå vakl om, att man skall ha ett decentraliserat beslutsfattande osv.? Är detta ett rimligt handlingssätt, tycker jordbruksministern, av ett förelag som i hög grad är samhällsägt och ett annat företag som är ett direkt monopolförelag?

All begagna aluminium som förpackningsmaterial för drycker är faktiskt ingen ny idé ens i Sverige. Redan i mitten av 1960-talel umgicks kooperativa Wårby Bryggerier med planer pä atl använda dryckesburkar av del materialet. Enligt de uppgifter jag fått av vid den tiden ansvariga personer hos Wårby avstod man emellertid från aluminiumburken efter samtal med generaldirektören vid naturvårdsverket och experten där Hans Palmslierna, som båda ställde sig avvisande till tanken. Så lyckerjag alt det skall gå till i sädana här frågor.

I linje med Wårbys politik pä det här området har de kooperativa butikerna i stor utsträckning underiättat för konsumenterna att återlämna sina tomglas. Som jag ser det hade del från olika utgångspunkter - inte minst från samhällets och konsumenternas - varit angeläget alt PLM och Pripps parallellt med diskussionerna om tillverkning av aluminiumburken åtminstone hade övervägt möjligheten att utveckla glasemballaget. Det har man dock - på det tyder de uppgifter jag har - helt avstått ifrån. Jag tror mig veta att man valt den linje i viss strid med övriga medlemmar i Svenska bryggareföreningen - också ett exempel pä atl den store kan gå sina egna vägar.

Ja, sä kan det alltså gå till när- om uttrycket tillåts - de stora elefanterna dansar. Resultatet har inte vare sig ur samhälls- eller ur konsumentintressets synpunkt blivit i alla delar särskilt tilltalande. Verkningarna härav kan komma att visa sig långt fram i liden. De kan bli ödesdigra pä olika områden. Det kan bli fråga om skador i vår miljö, om en oansvarig energiförbrukning och om besväriiga konkurrensförhållanden inom bryggerinäringen, som redan är hårt drabbad. Både kammarens ledamöter och flera tidigare regeringar har haft anledning alt sysselsätta sig med problemen inom denna näring. Bryggerinäringen harju stora problem ur sysselsältningsmässiga och

Nr 42

Måndagen den 3 december 1979

Om tillverkningen av öl- och läskburkar av aluminium

Nr 42

Måndagen den 3 december 1979

0/77 tillverkningen av öl- och läskburkar av aluminium

andra synpunkter, vilket är av betydelse i detta sammanhang.

Lål mig litet närmare och i varierande omfattning få utveckla mina synpunkter på dessa tre huvudområden.

Under första hälften av 1981 kommer PLM:s nya fabrik i Fosie i Malmö att börja leverera aluminiumburkar lill i varje fall Pripps bryggerier. Fabriken kommer, som också framgår av interpellationssvaret, alt ha en årskapacitet av 900 miljoner förpackningar. Jag vet inte om ell så stort antal burkar skulle rymmas här i plenisalen, men jag skulle knappast tro det. Det är alltså inte fråga om några småposter. Man kan förstås lill att börja med trösta sig med atl allt inte kommer att säljas i vårt land - men nog blir det fråga om stora tal. Vi lär redan i dag ha en percapiiakonsumtion i Sverige på 70 burkar. Allt tyder på atl denna konsumtionsnivå kommeratt stiga. Som Jämförelse kan nämnas atl konsumtionen i USA ligger på 250 burkar per person och år. Vi brukar ju när del gäller vad som skall ske i fråga om utvecklingen i vårt land ofta hämta uppgifter från den amerikanska marknaden.

Låt mig dröja kvar med exempel jusl från USA. Där har nämligen aluminiumburken en mycket stor marknad. I USA har byggts upp system för tomburkens återtagning vilka varierar mellan olika stater. PLM-Pripps har planerat ett system för insamling av tomburkar frän hushällen i anslutning lill insamlingen av returpapper och textilier. Om utfallet av denna insamlingsform vel vi i dag slätt intet.

Låt mig i detta sammanhang åberopa ett annat tidningsorgan, som jag själv och jag förmodar även Jordbruksministern studerar med stort intresse varje vecka, nämligen tidningen Land. I dess senaste nummer, nr 48, inrymdes en stor artikel pä två sidor om bl. a. jusl denna fråga. Artikeln var rubricerad "Elt energislöseri utan like?" - frågetecknet är kanske berättigat. I den artikeln sägs beträffande den kommunala verksamheten avseende insamling av papper och textilier:

"Kommunal pappersinsamling blir obligatorisk från årsskiftet. Men nu är det bara en månad kvar och fortfarande har bara ett fåtal kommuner genomfört insamlingen. För om de inte anser sig ha råd slipper de nämligen, och burkarna hamnar troligen även de bland soporna."

Jag vet inte hur väl underrättad tidningen Land är, men jag förmodar att jordbruksministern sitter inne med mera ingående informationer. Hur slår del lill ute i kommunerna pä den här punkten? Pripps material och kanske även i någon mån interpellationssvaret ger elt intryck av alt man ute i kommunerna har en fantastisk beredskap för att la emol burkar, tidningar och andra typer av avfall. Jag tillåter mig tvivla på detta och lutar åt atl Land har rätt, men jag vore tacksam om jordbruksministern kunde korrigera mig på den punkten.

Jag hyser alltså minst sagl dubierom huruvida denna insamlingsverksamhet kommer att fungera. Något som vi vet är ändå hur det har gått i USA. Erfarenheter därifrån visar att man får tillbaka, generellt i hela USA, ca 26 96 av den försålda kvantiteten aluminiumburkar. Räkna efter vad ca 30 96 - om vi skall vara litet generösa - på 900 miljoner burkar kan bli! Det blir inget ansenligt antal burkar, om vi skulle hamna på samma nivå här i landet. I de

stater där burkar belagts med hög pant är återtagningen betydande. Den sker dock genom butikerna och förorsakar där stora svårigheter, då säljställena inte är planerade för ett så stort tomburksåterlämnande. Vad jag kan förslå finns del i Sverige ingen möjlighet att via butikerna samla in tomburkar. Handlarna har nämligen-och här harjag uppfattat del som om man är hell överens - sagt ifrån pä den punkten. Man har ingen möjlighet att ta emol burkar.

I andra stater i USA, där återtagningen sker pä speciella insamlingsplatser, ligger retursiffran på ca 50 96. I stater där inga aktiva insatser gjorts är relursiffran betydligt lägre.

Mot bakgrund av de erfarenheter som gjorts i USA kan det med andra ord finnas skäl för oss alt hysa stor oro. Under våren 1980 avser aluminiumin-tressenterna här i landet atl starta en s. k. försöksverksamhet vad gäller insamling av tomburkar från hushållen. Enligt uppgift kommer försöksverksamheten att ske i Varberg under medverkan av en styrgrupp, som det sä vackert heter, med företrädare för bl. a. naturvårdsverket, konsumentverket och Svenska kommunförbundet.

Låt mig återkomma till några reflexioner när del gäller formen för myndigheters medverkan i ett sådant här projekt. Först måste jag få ge uttryck för min minsl sagl beiydande förvåning över all man i del här läget kan tala om försöksverksamhet i ordets egentliga mening. Klart är ju nämligen att burkfabriken redan är under uppförande. Det är dessutom fräga om en mycket stor investering. Jag har sett siffror på mellan 100 och 200 milj. kr. Vad den exakia siffran är vet jag inte, men den är i varje fall mycket hög. Jag skulle vilja se den som - om försöksverksamheten inte faller väl ul - kan stoppa tillverkningen av aluminiumburken. Följden blir i så fall inte bara en avskräckande stor kapitalförstöring. Förväntad sysselsättning äventyras ocksä, och berörda företag, kommuner och anställda kommer helt naturligt att reagera.

Jag vill därför fråga jordbmksminislern: Hade det inte varit rimligt - det är en både principiell och praktisk fråga - att genomföra en verklig försöksverksamhet innan beslutet om fabrikens byggande fattades? Statsrådets i interpellationssvaret gjorda hänvisning till riksdagens beslul i anledning av propositionen 1975:32 kan få sin rätta belysning genom ett kompletterande svar här i kammaren. Menar jordbruksministern för resten au riksdagens uttalande "att det är producenten som i första hand har ansvaret för att avfallet tas om hand på ett riktigt sätt från miljö- och resurssynpunkt" kan komma att infrias i fråga om aluminiumburken? Vad jag kan förstå hänger det hell och hållet på kommunerna om detta skall ge resultat. Det är på kommunerna som man har byggt upp hela återtagningen av tomburkar. I sakens nuvarande läge är det också av direkt intresse att fä höra om jordbruksministern tycker att det är tillfredsställande atl en -jag upprepar -s. k. försöksverksamhet bedrivs i bara en enda kommun, som dessutom lär varji utvald av PLM. Det svaret avvaktar jag med stort intresse. En enda kommun skall alltså ge svar på frågan om det går att klara återtagningen av aluminiumburkar. Jag har hört alt man i denna kommun, som skall vara en

Nr 42

Måndagen den 3 december 1979

Om tillverkningen av öl- och läskburkar av aluminium

Nr 42

Måndagen den 3 december 1979

0/77 tillverkningen av öl- och läskburkar av aluminium

s. k. försökskommun, ocksä skall bygga den fabrik som skall svara för nedsmällningen av det återtagna aluminiumet. Jag har här inga kommentarer, men det kan kanske vara av intresse att konstatera delta.

Så några ord om myndighetsmedverkan i sammanhanget. PLM har i olika skrivelser och på annal sätt framhållit att olika myndigheter, med intressebevakning på området, har ställt sig positiva lill den nya burken. Det har också nämnts all jordbruksdepartementet varit välvilligt. Hurdet är med den saken kan kanske jordbruksministern utveckla litet närmare. Det är ju särskilt intressant mol bakgrund av centerpartiets, som Jag uppfattar det, äriigt menade stora intresse för miljövårdsfrågor. Har jordbruksdepartementet verkligen varit med och välsignat och släppt fram verksamheten på del här sättet?

Så lill myndighets eller - låt mig säga - verks sysslande med en sådan här fråga. Jag lycker au detta har sin både principiella och praktiska sida. Jag har försökt få klarhet i hur en av de åberopade myndigheterna, nämligen naturvårdsverket, handlagt frågan. Och del skall jag säga som representant för medborgarna att del minsann inte är så lätt att fä fram dylika uppgifter. Men på olika vägar harjag dock fåll besked om alt frågan i varje fall inte varit föremål för behandling i verkets styrelse. Del är också tveksamt i vilken utsträckning som generaldirektören har varit underrättad. Enligt min mening är det aktuella ärendet av sådan betydenhet att det rimligen borde ha varit föremål förstyrelsebehandling. Vad harvi annars styrelsertill?skullejag vilja fräga. Detta är en fråga - jag upprepar det - som långt in i framtiden har konsekvenser som vi knappast kan ana. Men den är tydligen inte värd behandling i naturvårdsverkets styrelse. Jag skulle faktiskt sälta värde på att få del av statsrådels uppfattning på denna punkt.

Låt mig bara med ett exempel belysa varför jag anser den akluella frågan vara så viktig, framför allt ur miljösynpunki.

Statens vägverk har 1976 redovisat skräpmängden vid vissa vägar i Sverige och då kunnat konstatera all är 1975 - det var dä man gjorde undersökningen - var andelen dryckesförpackningar 12,6 96 av den totala skräpmängden, varav returflaskorna var representerade med 0,7 96 och stålburkarna med 7,2 96. Nu skall vi minnas atl aluminium är oförstörbart lill skillnad från plåt, som rostar och försvinner med liden. Vi kan ulan all skräckmäla lätt se framför oss berget av aluminiumburkar i vår nalur - längs våra vägar, i skogsbackar, vid sjöstränder eller var som helst. Vi ärju så stolta över all vi här i landet enligt vår lagstiftning kan hålla naturen öppen för våra medborgare. Det är ingen skön syn man här kan se framför sig. Eller vad tycker miljöministern?

Den årliga konsumtionen av öl och läskedrycker i Sverige är 700 miljoner liter. 70 % av allt detaljhandelsförsåll öl och 10 % av läskedryckerna säljs i burk. Burken har alllsä en myckel stor andel redan i dag. Denna utveckling kan förväntas fortsätta med den politik som PLM nu valt med aluminiumburken.

När man talar om aluminiumburken som returnerbari emballage bör man komma ihåg alt burken måste gå vägen över skrot lill ny process för

framställning av ny burk. "Åierburk", som man i sitt förföriska material valt alt kalla den, är därför ett ord som i sammanhanget har något av kejsarens nya kläder över sig. Returflaskan däremot går direkt tillbaka från detaljhandeln till bryggeriet för rengöring och tappning och sedan tillbaka igen till konsumenten - genomsnittligt 30 gånger räknar bryggerinäringen med.

I samband med Pripps/PLM:s agerande för all få fram en ny förpackningsvariant av engångsiyp harjag funnit del anmärkningsvärt atl man inte tar någon hänsyn till de samhällsekonomiska konsekvenser beslutet innebär. Energidelen borde ha utvärderats bättre med tanke på den energisiiuation hela västväriden jusl nu har, en situation som i framliden väl kan länkas förvärras. På den punkten är jordbruksministern - skulle jag vilja säga -besvärande tystlåten i sitt svar.

I del material som PLM presenterar när det gäller energikostnaderna koncentrerar företagel sin redovisning lill alt gälla återvinning av aluminiumburken. Detta innebär all de som lar del av presentationen får uppfattningen att vi nu nått fram till ett energisnålt material. Det är enligt min bestämda mening fel. Vid bedömningen av energikostnaderna skall både produktionen av burkarna och återvinningen ingå.

Jag visar här på bildskärmen ett stapeldiagram som belyser kostnadsrelationen. Del har framtagiis av STU, slyrelsen för teknisk utveckling.

Vi kan i de nedåirikiade staplarna se energiförbrukningen för 45-centilitersburkarav aluminium med 70 % återlämning-observera 70 96, en mycket hög siffra. Det innebär en energiförbrukning på 2 kWh per 100 hektoliter. PLM har vidare underlåtit atl presentera en jämförelse med flergångsglas, dvs. returglas. Om man granskar bilden ser vi att del vid 15 användningar av relurglas - alltså färre användningar än vad som i dag faktiskt förekommer - skulle kräva 96 procents återiämnande av aluminiumburkarna för all komma ned i samma energiförbrukning. Var och en förstår att det är omöjligt att komma upp i 96 procents återlämnande.

Kostnaderna i kronor och ören, som också framgår av diagrammet, är ju dessutom lill klar fördel för returflaskan. Diagrammet visaralt returflaskans kostnader vid 30 returer blir ca 190 kr. per hektoliter. Kostnaderna för burken kommer inte ens i närheten av detta belopp utan blir myckel högre även vid 96 procents återvinning.

Jag skall inte ånyo åberopa Expressen, men tidningen har på ett mycket målande sätt beskrivit kostnaderna och energiförbrukningen. Jag har ingen direkt uppfattning hururvida man i det fallet lyckats göra en korrekt presentation, men den ger i alla fall en mycket illustrativ belysning av vad jag har sagt.

Det skulle vara intressant att få jordbruksministerns kommentar till dessa av STU lämnade uppgifter. Enligt min mening talar de i varje fall inte till aluminiumburkens fördel.

En annan sak värd att nämna äratt den aluminiumplåt som erfordras för burktillverkningen i dag inte kan valsas fram i Sverige ulan måste importeras. Det kan vara iniressani atl i delta sammanhang omtala att svenska uppfinnare arbetar med en burk som baseras pä pappmaterial. Man har varil i

Nr 42

Måndagen den 3 december 1979

Om tillverkningen av öl- och läskburkar av aluminium

Nr 42

Måndagen den 3 december 1979

0/77 tillverkningen av öl- och läskburkar av aluminium

kontakt med PLM, som inte visat något som helst intresse för saken. Jag kan givetvis inte bedöma produktens värde. Men vederbörande uppfinnare har visat mig korrespondens med förpackningstillverkare på andra håll i världen, vilka uttalat sitt slora intresse för burken. Uppfinnarna har dock velat alt burken skall komma till produktion i det här landet, vilket Jag tycker är en myckel fin inställning. Jag hoppas alt de skall nå framgångar i de strävandena. Wårby tittar nu på förslaget, och jag hoppas i det fallet på en positiv utgång.

Avslutningsvis vill jag ta upp en tredje aspekt på den aktuella frågan - den första gällde miljöförstöringen och den andra energiförbrukningen. I min interpellalion pekar jag på risken av en ytteriigare snedvridning av konkur-rensförhällandena i bryggerinäringen genom införandet av aluminiumburken. På grund av Pripps våldsamma volymmässiga dominans på den svenska marknaden kommer man att kunna tillgodogöra sig helt andra och fördelaktigare priser på aluminiumburken än de små bryggerierna med sina avsevärt kortare serier kan göra. Enligt uppgift rör del sig om fiera öre per burk. Exakt hur mycket del kan gälla vet jag inte, men det är fråga om betydande belopp. Detta förhållande kan komma atl medföra ödesdigra konsekvenser för de mindre bryggerierna. Har möjligen jordbruksministern någon mening om detta? Ell svar skulle onekligen intressera-inte minsl mol bakgrund av centerpartiets uttalade vilja till vaklslagning om de mindre och medelstora företagen.

Till sist en fråga i direkt anslutning till sisla meningen i interpellationssvaret. Jordbruksministern säger där: "Regeringen kommer alt noga följa utvecklingen på detta område och är beredd all vidta erforderliga åtgärder för att säkerställa atl en sådan återvinning kommer lill stånd." Jag frågar nu: Är statsrådet beredd att här och nu ge några exempel på sådana åtgärder? Utan några sådana konkreta exempel måste jag tyvärr säga att interpellationssvaret förutom att vara knapphändigt också är i sak direkt ointressant. Men jag hoppas att jordbruksministern skall ge mig anledning att slippa hysa den uppfattningen.

Jordbruksministern ANDERS DAHLGREN:

Herr talman! Herr Alsén säger alt detta kanske är en av de allra största energipolitiska och miljöpolitiska frågor som har diskuterats på senare tid. Jag håller med honom i del avseendet -det aren mycket stor och viktig fråga. Det torde också framgå av det svar Jag har gett honom.

Herr Alsén frågar: Får del gå till så här? Är delta en rimlig ordning? Om jag hade tyckt att det här var en rimlig ordning skulle herr Alsén inte ha fått det svar han har fått. Av svaret framgår alldeles klart att regeringen är beredd att vidta erforderiiga åtgärder föratt komma till rätta med återvinningen. Och del ärett svar som herr Alsén får nöja sig med i dag. Jag tycker alt han borde vara glad över all svarel är så pass klart som del är.

Sedan frågar herr Alsén: Vad menar Jordbruksministern? Vilka åtgärder kommer regeringen alt vidta? Låt mig då erinra om alt vid tillkomsten av lagen om hälso- och miljöfarliga varor förutsäg riksdagen alt lagen skulle

kunna användas i fråga om engängsförpackningar. Det är tveksamt hur pass användbar lagen är i detta fall, eftersom den bara ger möjlighet alt meddela föreskrifter som betingas av hälso- och miljöftira.

Det finns naturligtvis ekonomiska styrmedel. Man har exempelvis möjlighet att kraftigt höja förpackningsavgiften för aluminiumburkar. Men man kan också länka sig en annan utformning av ett avgiftssystem. Kanske visar del sig alt elt regelrätt panisystem skulle vara del bästa. Härpå tyder erfarenheterna från USA.

Detta måste på någol sätt utredas, och det är min avsikt alt försöka fä till stånd en utredning. En tänkbar åtgärd är naturligtvis att låta en utredning om styrmedel för alt säkerställa återvinning av aluminiumburkar även undersöka möjligheterna alt genom förbättringar hålla kvar ett retursystem för öl- och läskförpackningar.

Herr Alsén ställde en rad frågor till mig. När det gäller naturvårdsverkets handläggning vill jag säga att della är en fräga för naturvårdsverkets styrelse. Det är exempelvis en fräga för den ledamot av naturvårdsverkets styrelse som är närvarande i kammaren i dag, nämligen Pär Granstedt.

Påståendet atl Jordbruksdepartementet skulle ha varit välvilligt inställt till den här fabrikationen - .som herr Alsén så målande beskrivit, en beskrivning som Jag i stora delar kan instämma i - är felaktigt. Jordbruksdepartementet har icke varil välvilligt inställt. Men vi saknar de medel som skulle behövas för att direkt stoppa ett sådant här fabriksbygge. Detta är en fråga för förelaget att bedöma, varvid man har att ta hänsyn till den risk som ligger i att ekonomiska styrmedel kan komma att införas.

Nr 42

Måndagen den 3 december 1979

Om tillverkningen av öl- och läskburkar av aluminium

HANS ALSEN (s) replik:

Herr talman! Jag har bara fått replik, eftersom en annan värderad ledamot av kammaren har begärt ordet. Jag har alltså endast tre minuter på mig, och Jag kanske skulle ha behövt några till.

Jag konstaterar att statsrådet nu exemplifierade med vissa åtgärder. Det är Jag tacksam för. En del av dessa ålgärder kan vara radikala, t. ex. att införa en hög pant. Men dä äventyras hela projektet - det skall vi vara medvetna om. Man har inte räknat med sådana kostnader när man kalkylerat med att deri här burken skulle bli lönsam. Del är det som är problemet. Vi vet när det gäller glasfiaskor atl man måste komma upp i en pant på åtminstone 50 öre för all det skall ge någon effekt då del gäller återiämnandet.

Om jag förstod statsrådet rätt borde jag av svaret kunna utläsa att det föreligger viss tveksamhet beträffande den här försöksverksamheten. Framför allt - och det lyckerjag är viktigt - var statsrådets svar klariäggande så till vida alt Pripps och i första hand PLM här tar på sig ett stort ansvar. Det är viktigt att man inom de båda förelagen är medvelen om det. Jag är inte alldeles säker på att så är fallet.

Jordbruksdepartementet har inte varil välvilligt inställt lill del här, säger jordbruksministern. Men jag har läst promemorior från PLM där detta klart uttrycks, men det är möjligl alt det dä gällde det Jordbruksdepartement som leddes av den nuvarande Jordbmksministerns företrädare. Det är väl troligt

Nr 42

Måndagen den 3 december 1979

0/7? tillverkningen av öl- och läskburkar av aluminium

atl det är så, för vi byter ju som bekant regeringar ganska ofta nu för tiden, vilket i sig medför många problem.

Så till resonemanget om naturvårdsverket. Om Jag förstår Jordbmksminislern rätl är vi överens om att del här rör sig om en mycket viktig fräga. Jag drar därför slutsatsen att statsrådet - även om han av rädsla för att utöva någol slags ministerstyre inte uttalade det-ändå hyser meningen aU frågan ärav en sådan storieksordning aU naturvårdsverkets styrelse rimligen borde ha behandlat den.

Frågan om kommunernas beredskap fick vi inget besked om. Finns den ute i landet i övrigt? I det sammanhanget har vi också frågan om Varberg som en enda försökskommun. Jag tycker alt det vore värdefullt om statsrådet ville redovisa sin synpunkt på ocksä den frågan. För mig innebär nämligen försöksverksamhet i en enda kommun en alldeles för begränsad åtgärd för att man verkligen skall kunna tala om ett försök med någon som helst mening.

När del gäller energiförbrukningen och STU:s utredning skulle jag vidare vara tacksam om statsrådet någol ville beröra den aspekten. I interpellationssvaret finns ingenting som egentligen klarlägger vad stalsrädet har för uppfattning om vådan av en sådan här tillverkning från energiförbmknings-synpunkl. Frågan om energiförbrukningen är ju ändå ett av de stora problemen i dagens samhälle. Det vore därför av stort värde om statsrådet ville ge några synpunkter pä hur han ser på frågan utifrån den aspekten.

Jordbruksministern ANDERS DAHLGREN:

Herr talman! Jag tycker nog att herr Alsén hårdrar mitt svar. Jag har givit klart besked om vad detta innebär ur både energi- och miljösynpunkt. Men jag skall ge ytterligare några korta kommentarer till de olika frågorna.

Konkurrenssynpunkterna: Här har näringsfrihetsombudsmannen att ingripa.

Strukturfrågorna: Här har vi Bryggeriinvesl, som har ansvaret för strukturen.

Försöksverksamheten, och frågan om det är rimligt med bara en försöks-kommun: Lät mig som min personliga uppfattning säga atl det nog hade varit rimligt alt ha försöksverksamhet i flera kommuner och all pröva olika syslem.

I det sammanhanget vill Jag återkomma till det herr Alsén sade om kostnaderna. Han sade: Kostnader för detta harju företagel inte räknat med, och då går inte kalkylen ihop. Då vill jag säga lill herr Alsén att efter det svar som jag har givit i dag så borde företaget veta att de här kostnaderna kan komma atl uppstå.

HANS ALSÉN (s) replik:

Herr lalman! Jag är tacksam för den komplettering som jordbmksminislern gjorde. Kvarstår dock min uttalade uppfattning att det hade varit värdefullt om statsrådet utvecklat sina synpunkier lilet tydligare och litet mera omfattande, men jag har också viss förståelse för att ärendet har sin

känslighet, och jag skall respektera del. Jag vill i sammanhanget upprepa det påpekande jag gjorde om atl vi ganska nyligen har haft regeringsskifte och fått ny ledning i jordbruksdepartemenlel, och jag kan tänka mig atl det blir svårigheter vid sådana här övergångar.

Från konsumentsynpunkt - och jag vågar påstå också från handelssynpunkt, från miljövänners synpunkt och från mänga andra intressegruppers synpunkt - noterar Jag emellertid med lillfredsställelse atl den nuvarande Jordbruksministern, även om det kommer in i elt alldeles för sent skede, ämnar ägna denna fräga mycket stor uppmärksamhet. Jag noterar alt jordbruksministern icke kommer atl underlåta atl använda de medel som står regeringen till buds i avsikt atl eliminera de slora risker som denna produkt har för miljön, för energiålgången och för de små bryggeriernas situation på marknaden.

Det var iniressani alt höra atl jordbruksministern delar min uppfattning om alt en försöksverksamhet i en enda kommun är alltför begränsad för alt kunna ge det utbyte som vi har tänkt oss. Jag förväntar mig verkligen att i varje fall företrädare för naturvårdsverket, som ju ingår i den s. k. styrgruppen, och dess styrelse-en representant flnns ju häri kammaren och kommer väl atl yttra sig om en stund - ser till atl vi får en försöksverksamhet som blir mera klargörande än den som nu är tänkt att genomföras i en enda kommun. Jag kommer att med stort intresse åhöra vad representanten för naturvårdsverkels styrelse har att anföra på den punkten.

Vad sedan gäller frågan om energiförbrukningen lyckerjag kanske inte att statsrådet utvecklade silt resonemang pä den punkten tillfredsställande. Att gä närmare in pä denna fråga behöver, som Jag ser det, inte innebära att man upprepar sig intill tjatighet, för frågan om hur vi skall ha det med vår energi i framtiden intresserar Ju hela det svenska samhället i dag.

Jag vill ställa en rak fråga lill statsrådet: Skall vi verkligen använda en ökad andel av vår energi lill alt tillverka ell dryckesemballage som ur flera synpunkter är tvivelaktigt? Är det en riklig hantering i en besvärlig energisituation?

Nr 42

Måndagen den 3 december 1979

0/7? tillverkningen av öl- och läskburkar av aluminium

Jordbruksministern ANDERS DAHLGREN:

Herr lalman! Låt mig dä förtydliga mig ytterligare och säga när det gäller återvinningen, alt Jag nog tycker alt minst 70-80 96 måste samlas in för all återvinnas, om man skall kunna uppnå ett hyggligt resultat.

I fråga om energisynpunkterna har Jag den uppfattningen att den här tillverkningen är synnerligen energikrävande. För den händelse Hans Alsén inte har läst forskningsrapporten beträffande bryggeriernas fömackningar vill jag också gärna citera följande ur denna:

"----- ett införande av den heldragna Al-burken utan atl man samtidigt

redovisat ett praktiskt realiserbart retursystem vore ett första rangens slöseri. Om alla öl- och läskförpackningar vore tillverkade av aluminium och

skrotpriset-- salts så lågt som 2 500 kr/lon och man ej återvann

burkskrotet som råvara skulle åriigen råvara för ca 110 Mkr gå föriorad. Samtidigt skulle energimängden 2,6 TWh likaledes förslösas."

Nr 42

Måndagen den 3 december 1979

0/7? tillverkningen av öl- och läskburkar av aluminium

Talmannen anmälde alt Hans Alsén anhållit atl till protokollet fä antecknat alt han inte ägde rätt till ytteriigare replik.

PÄR GRANSTEDT (c):

Herr lalman! Debatten har nu förflutit en ganska läng stund sedan jag begärde ordet, och Jag vill därför något summerande konstatera att frågan om aluminiumburkarnas effekt är hell beroende av hur del går med återvinningen. Om man inte lyckas få lill stånd en acceptabel återvinning, innebär aluminiumburkarna stora miljöproblem och ett oförsvarligt energislöseri. Får man däremot en långtgående återvinning, kan ett införande av aluminiumburken såvitt jag förstår t. o. m. innebära en viss förbättring Jämfört med nuläget, eftersom vi inte har någon fungerande återinsamling av de bleckburkar som vi nu har och inte heller någon fungerande återvinning av dessa bleckburkar. Som Jag ser det måsle således vår inställning lill aluminiumburken helt och hållet bli beroende av om en så fullständig återvinning som möjligt kan komma till stånd. Jordbmksministerns ullalande i slutet av interpellationssvaret, där han säger atl regeringen är beredd alt vidla erforderliga åtgärder för alt säkerställa alt en sådan återvinning kommer till sländ, tolkar jag därför som myckel hoppingivande. De ytteriigare kommentarer som Jordbruksministern har gjorl i dag har stärkt mig i övertygelsen alt regeringen verkligen kommer att se lill all återvinningen kommer lill stånd, även om det i praktiken skulle innebära alt hela projektet äventyras.

Här finns del två vägar som man i första hand kan tänka sig. Den ena är atl man ute i kommunerna får lill stånd en ordentlig sopsortering och upphämtning av värdefullt avfall, som alltså skulle inkludera dessa burkar. Den andra - och det är kanske något som under alla omständigheter behövs -är atl man sätter ett sådant värde på burkarna i form av pant eller skatt att starka ekonomiska drivkrafter åstadkommer att burkarna återställs till butiken eller till något uppsamlingsslälle. Om man satte en tillräckligt hög pant på burkarna skulle det givetvis därmed för returglasen uppstå ett annat konkurrensläge. Risken föratt aluminiumburkarna skulle ersätta inte bara de burkar som nu används utan också returflaskorna skulle förmodligen bli ganska liten, om man skattevägen eller på annat sätt införde en tillräckligt hög pant.

Jag tolkar alltså det svar som lämnats här i kammaren sä alt regeringen kommer alt tillse att vi uppnår en återvinningsgrad som ligger i varje fall på den nivå som jordbruksministern nämnde här. Sedan farväl PLM tänka över om de ekonomiska konsekvenserna av ett sådant system är acceptabla för företagel eller om man bör frångå det här projektet.

HANS ALSÉN (s):

Herr talman! PärGransiedl är såvitt Jag vet ledamot av naturvårdsverkets styrelse. Jag beklagar all han inte fann anledning att på någol säll kommentera det förhållandet att naturvårdsverkels styrelse med sin borgerliga majoritet tydligen icke har setl del som motiverat atl ta initiativ för alt

behandla denna fråga och så all säga hålla i den från styrelseutgångspunkt. Mol den bakgrunden lyckerjag att Pär Granstedts resonemang blir en smula sangviniski, när han - pä samma gmnd och med samma värdering som jordbruksministern hade-säger beträtlande effekten av aluminiumburken i form av nedskräpning, energiåtgång osv. atl man skall avvakta frågan om huruvida man kan uppnå en hög ätervinningsgrad. Om man inte gör det -jordbruksministern talade om en återvinningsgrad på 70-80 96, och herr Granstedt instämde i detta - då fär burken en mycket besvärande effekt från de här olika synpunkterna.

Nu har man startat en "försöksverksamhet" - man har tänkt att en sådan skall äga mm i en enda kommun, och det vill jag inte beteckna som försöksverksamhet - och det sker i en styrgmpp med naturvårdsverkels deltagande. Det är alltså det faktiska förhållandel. Menar Pär Granstedt, som ledamot av naturvårdsverkets styrelse, au detta är tillfredsställande, atl man den vägen kan få svar pä frågan om det är möjligl atl åstadkomma en långtgående återvinning? Jag tror definitivt inte del.

Pär Granstedt säger att det är fråga om en sopsortering enligt del system man sagt skall träda i kraft fr. o. m. årsskiftet, dvs. att kommunerna skall ta emol och sortera sopor, papper och textilier i särskild ordning, och all aluminiumburken skall ingå i den bilden. Men som vi vet och som framgick av mitt citat ur tidningen Land harju kommunerna en mycket låg beredskap på del här området. Det skulle därför vara intressant atl höra Pär Granstedts uppfattning på denna punkt i hans egenskap av ledamot i styrelsen för del naturvårdande organet i del här landet. Hur är beredskapen i kommunerna? Jordbruksministern kunde inte ge mig något svar på det. Om ledamoten av naturvårdsverkels styrelse Pär Granstedt möjligen kan göra det, så är jag tacksam.

Det ärju så-Jag är tvungen att upprepa detta-alt man kommeratt starta tillverkningen av dessa burkar 1981, alltså om ett år. Dä får vi ta alla de konsekvenser som Jag har antytt här lidigare. Då slår vi där med alla de problem som kan bli följden, inte minst för den kommun där fabriken ligger. De anställda kommer där i en besvärlig situation, om mina dubier om möjligheterna atl återta burkar i tillfredsställande omfattning kommer att visa sig befogade, dvs. om man kommer under de 70-80 % som jordbruksministern har pekat pä.

Jag är alldeles säker på atl man kommer att hamna under den nivån. Vad gör man då? Det är del som är det intressanta. Kan man kräva atl fabriken upphör med produktionen? Kan man så att säga dra in möjligheten för fabriken att tillverka den här burken? Det undrar jag, och för min del tror jag del inte. Därför menar jag - och Jag upprepar det som jag sagl tidigare - att det är olyckligt alt försöksverksamheten kommer in i ett så sent skede atl tillverkningen de facto under alla förhållanden kommer att starta, alllsä även om försöksverksamheten ger negativt resultat. Dessutom är försöksverksamheten som sagt alltför begränsad.

Nr 42

Måndagen den 3 december 1979

0/77 tillverkningen av öl- och läskburkar av aluminium

Nr 42

Måndagen den 3 december 1979

0/7? tillverkningen av öl- och läskburkar av aluminium

PÄR GRANSTEDT (c):

Herr lalman! Lät mig börja med all rälla Hans Alsén på en punkt. Naturvårdsverkets styrelse har inte en borgerlig majoritet. I den mån man skall äsätta styrelseledamöterna partibeteckningar, så är det en klar socialdemokratisk majoritet. Men jag vill inte påstå atl det är den socialdemokratiska majoriteten i naturvärdsverkets styrelse som är orsaken lill alt styrelsen inte har behandlat denna fråga. Det är snarare så au naturvårdsverket inte, såvitt Jag vet, har fält detta ärende på någol slags remiss. Del är alltså inte ett formellt ärende för styrelsen alt behandla. Däremot har tydligen Pripps haft underhandskontakter med naturvårdsverket, men dem kan jag inte svara för.

Det är självklart all vi från naturvårdsverkets sida har anledning alt följa detta ärende, och jag delar i och för sig Hans Alséns uppfattning atl detta är någonting som vi bör diskutera i styrelsen. Men del är inte särskilt mycket som naturvårdsverket som ämbetsverk i detta läge kan besluta om som kan påverka denna hantering.

När det gäller hanteringen gjorde sig Hans Alsén skyldig lill ell litet felcitat. Han sade au jag ville avvakta om det kunde bli en tillfredsställande återvinning eller inte. Vad jag sade var dock att frågan om huruvida dessa burkar var acceptabla var beroende av om det kunde bli en tillfredsställande återvinning. Och hela mitt anförande i övrigt gick ul pä alt jag tolkar det som jordbruksministern har sagt som alt regeringen kommer au se till att det blir en tillfredsställande återvinning. Det ärju fullt möjligt atl se till att sä blir fallet - del är ingen fysisk omöjlighet.

Det finns - om vi inte vill diskutera några andra - ett enkelt styrmedel, nämligen den pant som man åsätter burkarna, och på den punkten kan man använda skatten. Det är bara atl se till att dessa burkar blir så värdefulla atl de inte blir liggande i naturen. Var den gränsen går, hur hög pant som krävs för della är någonling som man måste pröva sig fram till. Men det går att göra burkarna till riktiga dyrbarheter, som människor plockarupp så fort de får syn på dem, om någon till äventyrs skulle slänga dem. Det är alltså bara fråga otn atl komma fram till exakl hur högt den pa.nten bör sättas. Och jag har uppfattal det så atl regeringen är beredd att sälla panten så högt all man når denna återvinningsgrad, om det visar sig vara den mest rikliga vägen. PLM får nu ta hänsyn till att en sådan här utveckling kommer och bedöma om det då är lönt atl fortsätta detta aluminumburksprojekt eller inte.

Överiäggningen var härmed avslutad.

§ 9 Om djurkarantänsverksamheten

Nr 42

Jordbruksministern ANDERS DAHLGREN erhöll ordet för att besvara Erik Böijessons (fp) den 9 november anmälda interpellalion, 1979/80:55, och anförde:

Herr talman! Erik Börjesson har frågat mig om jag avser alt vidla några åtgärder med anledning av de förslag som lagts fram av karaniänsutred-ningen eller på annat sätt bidra lill alt frågan om hällande av djurkarantän fär en slutlig lösning.

En viktig skyddsåtgärd vid import av djur är karaniänsförvaring, och i ell stort antal fall föreskrivs all djur skall förvaras i karantän under viss tid. Det är därför viktigt atl vi i landet har en karantänsverksamhel med en ändamålsenlig inriktning. Frågan har utretts inom karanlänsutredningen, som överlämnade elt betänkande i slutet av år 1977. Betänkandet har remissbehandlats. Frågan har därefter ytterligare utretts inom jordbruksdepartementet. Efter denna beredning anserjag del vara möjligt alt la ställning i karantäns-frågan. Jag avser alt återkomma härtill i budgetpropositionen.

Måndagen den 3 december 1979

0/77 djurkarantänsverksamheten

ERIK BÖRJESSON (fp):

Herr talmän! Jag lackar jordbruksministern för svarel på min interpellation. Svaret säger ingenting om de åtgärder som jordbruksministern tänker föreslå i budgelproposilionen, men Jag ulgår från all frågan fåren lösning som anknyter lill utredningens förslag. Frågans lösning brådskar, inte minst från ekonomisk synpunkt.

Redan den 26 juni 1975 hemställde hamnstyrelsen i Helsingborg hos regeringen om statsbidrag för atl täcka underskottet i driften av karantäns-anstalten i kommunen. Riksrevisionsverket uttalade i sitt yttrande över framställningen atl behov av att klarlägga de frågor som sammanhänger med ansvar för, omfallning av samt lokalisering och finansiering av karantänsverksamhelen förelåg. Lantbruksstyrelsen, som också yttrade sig, betraktar situationen för karantänsverksamhelen i landet som allvariig och risken för illegal införsel av hundar som överhängande. Man framhåller att ett ökat statligt engagemang är motiverat och tillstyrker i princip framslällningen om statsbidrag.

I skrivelse den 16 mars 1976 hemställde de tre kommunstyrelserna i Göteborg, Helsingborg och Malmö att staten snarast tar över huvudmannaskapet för karantänsverksamhelen, med motivering alt karantänsverksamhelen måste ses som ett riksintresse och atl risken för smuggling av djur gör att det inte bedöms möjligl att höja avgifterna till den nivå som ger full kostnadstäckning. För år 1976 beräknades den gemensamma förlusten överskrida 400 000 kr., och i dag är den betydligt större.

Med utgångspunkt i dessa framställningar tillsatte regeringen en utredning i juni 1976 ledd av riksdagsman Lennart Andersson i Södertälje. Utredningen var färdig med silt betänkande hösten 1977. I detta betänkande fastslås behovet av en fortsatt väl fungerande karantänsverksamhet i landet och att staten övertar huvudmannaskapet för verksamheten. I sitt remissvar har

Nr 42

Måndagen den 3 december 1979

0/77 målsättningarna .för den industriella utvecklingen I Norrbollen

Helsingborgs kommun ansett att den framtida karantänsverksamhelen fåren fullt godtagbar lösning om utredningens förslag genomförs.

Herr talman! Karantänsverksamheten aren verksamhet i kris. Men det är inte fråga om någon brandkårsutryckning denna gång. Krisen har varil akut sedan 1975 eller längre. Frågan har nu noga utretts och borde därför vara klar för avgörande i linje med de förslag som utredningen har kommit fram fill.

Överiäggningen var härmed avslutad.

§ 10 Om målsättningarna för den industriella utvecklingen i Norrbotten

Industriministern NILS ÅSLING erhöll ordet för atl besvara Eivor Marklunds (vpk) den 9 november anmälda interpellation, 1979/80:56, och anförde:

Herr talman! Eivor Marklund har frågat mig om man på industridepartementet inser alt enskilda beslut i riksdagen, rörande delar av Norrbottens näringsliv, kan komma att utnyltjas i en strategi som motverkar allmänt uttalade målsättningar om en industriell ulveckling i länet.

Målsättningen förden industriella utvecklingen i Norrbotten har lagls fast genometlbeslutavriksdagenvårenl979(prop. 1978/79:127, AU 1978/79:33, rskr 1978/79:320). Beslulet bygger på underlag som har utarbetats i länet inom länsplaneringen och av Norrbottendelegaiionen och är alltså väl förankrat i länet.

Riksdagens beslul innebar bl. a. atl en rad ålgärder skulle vidlas för att främja sysselsällningen i Norrbotten. Dessa åtgärder följer en strategi med tre väsentliga inslag. En första handlingslinje är att stärka basnäringarna i Norrbotten så att de även i framtiden kan svara för en betydande del av sysselsättningen i Norrbotten. Jag tänker här bl. a. pä de mycket betydande kapitaltillskotten lill de statliga företagen i Norrbotten och upprustningen av malmbanan. En andra handlingslinje syftar lill all med utnyttjande av Norrbottens egna förutsättningar när det gäller tekniskt utvecklingsarbete, utbildad arbetskraft m. m. utveckla nya industriförelag i länet. Här kan särskilt nämnas medel för utvecklingsarbete vid högskolan i Luleå, kapitaltillskott lill Regioninvest i Norr AB, bildandet av den regionala utvecklingsfonden, vilket innebar en resursförstärkning, samt utbyggnad av den regionalpoliiiska medelsarsenalen. De senare åtgärderna är också väsentliga när det gäller den tredje handlingslinjen, som syftar till att förmå större företag i södra Sverige alt etablera verksamhet i Norrbotten. Här har vi dessutom inlett elt särskilt samarbete med Sveriges industriförbund.

Bland övriga åtgärder som riksdagen beslutade om för att främja sysselsättningen i Norrbotten kan nämnas insatser av skilda slag som har indirekt betydelse för industrins utveckling. Exempel på sådana insatser är lidigareläggning av utbyggnaden av ett nytt stationsområde pä Luleå flygplats.

Samtidigt vill Jag emellertid medge atl del ofta är ett problem i regionalpolitiken att beslut inom skilda samhällssektorer inte alltid stämmer med de regionalpolitiska strävandena. Vi harju därför under de senaste åren förstärkt samordningsinsatserna inom regionalpolitiken. Länsstyrelsen har på länsnivån en viktig uppgift atl inom ramen för sina befogenheter ingripa när beslut inom någon sektor strider mot de regionalpoliiiska mål som har satts upp. Räcker inte befogenheterna brukar man informera regeringen. Inom industridepartementet har byggts upp resurser för all regeringen på central nivå skall kunna göra de avvägningar som de regionalpolitiska intentionerna för skilda län kräver. Jag har inte fåll någon information genom dessa kanalerom alt beslut som riksdagen har fattat rörande Norrbottens näringsliv skulle strida mot den målsättning för industriutvecklingen i länet som riksdagen har beslutat om.

Nr 42

Måndagen den 3 december 1979

0/77 målsättningarna för den industriella utvecklingen i Norrbotten

EIVOR MARKLUND (vpk):

Herr talman! Jag lackar industriministern för svaret.

Min interpellation har den här gängen främst föranletls av konstaterandet atl den regionalpolitik som bedrivits sedan 1965 - och som i något avseende utvidgades sä sent som i våras - inte väger upp den negativa utvecklingen i Norrbotten. Det är mot den bakgrunden nödvändigt, anserjag, att rikta in deballen på vissa strategiska frågor. Del är inte längre möjligt att undgå frågan om vilka beslut i samhället det är som är avgörande och som styr utvecklingen. Vi har från vpk:s sida på olika sätt försökt la upp den här debatten. Bl. a. gjorde vi det i vår moiion 657 till propositionen 1978/79:123 om industripolitiken.

För Norrbottens del är del påfallande alt olika beslul har fltt följder som negativt påverkat den allmänna målsättningen för länets utveckling. Eftersom staten är den största och avgörande ägaren lill de produktiva resurserna i länet är det också ett ansvar för statsmakterna - regering och riksdag - att allvariigt begrunda dessa förhållanden. När industriministern nu medger att det ofta är ett problem i regionalpolilliken att beslut inom skilda samhällssektorer inte alltid stämmer med de regionalpolitiska strävandena, så noterar jag naturiiglvis det som posiiivt. Au man är klar över att problemen finns ärju en förutsättning för atl man också gör något ät dem. Men jag förvånas något över att departementet inte skulle ha informerats om hur olika beslut faktiskt kommit att stå i strid med målsättningen för industripolitiken i länet. Om det beror på alt man på vederbörande myndighet inte ser det som inträffat som sådana problem som industriminisiern avser, så är del oroande. I Norrbotten anser människorna definitivt all del påtalade sambandet finns. Jag skall här la tillfället i akt atl nämna ett antal sådana fall utöver dem som jag har angett i min interpellalion - och även la upp dem något mera konkret.

För att börja med NJA så är det nödvändigi att gå tillbaka till vad som hänt sedan 1976.

Beslutet om alt inte genomföra Stålverk 80-projektel är väl bekant.

Sedan har vi upplevt sammanslagningen till SSAB, med den s. k. minoritetsklausulen och vad den inneburil för NJA.

7 Riksdagens protokoll 1979/80:41-43

Nr 42

Måndagen den 3 december 1979

öm målsättningar na.för den industriella utvecklingen i Norrbotten

Därefter kan nämnas slrukturulredningen - vid vars tillkomst de fackliga organisationerna i norr drog det kortaste strået.

Genomförandet av strukturplanen har hittills för NJA:s del medfört all företagsledningen flyttats till Stockholm, datacentralen har flyttats till Grängesberg, forsknings- och utvecklingsavdelningen har flyttats till Borlänge, sinterverkel, kokillgjuteriet, bandvalsverkel, götverkel och finvalsverket har lagts ned, armeringsverkstaden har avvecklats, och nu finns tecken som tyder pä atl även Plannja är i farozonen.

Med andra ord: all vidareförädling av råstål har flyttats från Luleå. Det har sketl hell i enlighet med slruklurplanen, men det kan knappast vara i enlighet med en målsättning för industriell ulveckling av länet. I det här sammanhanget kan del vara värt att upprepa en vid flera tillfällen framförd uppgift, nämligen all importen av handelsstål uppgår till hela 57 96 av det totala svenska behovet.

För NJA:s del kan också sägas att interna ulredningar inom förelagel har kommit fram till all det finns behov av att bygga ett förpar i valsverket för atl effekiivisera delta valsverk. Det finns medel, men ledningen vägrar alt göra den nödvändiga investeringen. Borde inte de organ inom departementet som industriministern nämner i sitt svar ocksä påtala sådana stora missgrepp?

Så malmbanan och Luleå malmhamn. Här fattade riksdagen ett beslut all anslå 250 milj. kr. till upprustning, trots att del verkliga behovet rörde sig om 500 milj. kr. Man överiäi också åt fackmyndigheter att avgöra hur de otillräckliga medlen skulle användas och kom därigenom ifrån det politiska ansvaret. Vpk arbetade i den här frågan för att få till stånd en upprustning även av del södra omloppet. En sådan inriktning har betydelse för verksamheten vid Luleå hamn, ja, man skulle kunna säga atl Luleå hamns framtid som exporthamn hänger på frågan om malmbanans södra omlopp. Det har ocksä betydelse när det gäller underlag för isbrylarservicen i Bottenviken, och det är inte heller svårt att se sambandet med verksamheten vid Karlsborg och ASSI i Piteå. Idet här sammanhanget kan nämnas all Luleå har 116 % högre malmavgifter än hamnen i Narvik. Varför får del tillståndet fortsätta?

Efter riksdagens beslul om upprustning av malmbanan har det dessutom inträffat att ledande personer-såväl inom LKAB som på del politiska fältet-bar kommit fram till att det borde gå att göra direktreduceral stål av kulsinter från Kimna och norsk Nordsjögas. Var då, frågar man sig. Tänker man på den norska Atlantkusten? Den konkreta frågan undviker industriministern att gå in på i sitt svar. Är det därför att industriminisiern inte känner till de här idéerna? Om inte, varför tar industriministern inte upp denna tanke?

Sä till frakttaxorna. Detta är ett annal påtagligt exempel på det som min interpellalion gäller. Vi vet att SJ tar ut höga taxor för transporterna av malm mellan Malmberget och Luleå. Däremot dumpas priserna på frakter av stålämnen mellan Luleå och Borlänge, vilket naturligtvis också hotar exporthamnen i Luleå.

Boardfabriken i Piteå har säkert vid det här laget blivit ett välbekant begrepp för industriminisiern, inte minst på grund av den aktivitet som har utvecklats bland hans egna partivänner i denna fråga. Verksamheten går bra.

man hinner inte mer än producera, innan man också får leverera sina produkter. Företagel är alltså lönsamt, även enligt snäva bedömningar, man har god avsättning, men likväl hotas fortfarande företaget av nedläggning.

Jordartsmelallerna i Kiruna-apatiten finns det nu idéer om att exportera till Norsk Hydro i stället för att ta till vara på orten och därmed skapa arbetstillfällen i ett samhälle som ropar efter sådana, inte minst för alt slippa all återigen se sin ungdom som en exportvara jämförbar med malmen.

Det pågår också försök alt med motutredningar, fyllda av felaktigheter, motarbeta tillverkning av NPK-gödselmedel. Industriministern erinrar sig kanske en tidigare interpellationsdebatt mellan oss, då industriministern sade sig se en hel del positivt i en sådan tillverkning. Nu tycks det ändå inte gå så som en stark opinion vill. LKAB talar i stället om att tillverka handelsgödsel av den klorhalliga apatiten i Malmberget. Varför det? Kiruna-apatiten ärju av unikt god kvalilel. Den är klorfaltig och innehåller inte det skadliga ämnet kadmium.

Skogen är ett annat område där åtskilligt kunde göras. Här hittar jag kanske inte så lätt påtagliga exempel på beslut som motverkar en positiv utveckling. Här är det snarare fråga om atl det går alltför långsamt med projekt som det borde vara vettigt att satsa på. Men även sådant strider ju mot vad man säger sig vilja när det gäller Norrbottens utveckling.

Det finns två miljarder ton torv i Norrbotten. Dessa tillgångar måste änlligen börja ses över, inte minst med tanke på energin - om detta antar jag atl Nils Åsling ochjag är överens - men också för att ge ytteriigare möjligheter för inlandsbanans utveckling. Del kunde faktiskt betyda en ordentlig skjuts för inlandsbanan. Utredningar om vad som skall göras med spillet i skogsbmket visar också att del finns möjlighet att skapa åtskilliga arbetstillfällen där.

Ytterligare ell exempel på att del finns näraliggande och inte särskilt krävande uppgifter för att på allvar hjälpa upp Norrbottens situation är bristerna när det gäller utmstningen i Norrbottens basnäringar. Det är ett faktum alt om dessa verkligen skall ges möjlighet att överleva- och därmed också Norrbotten ges möjlighet att överieva - behövs en modernisering av utrustningen vid företagen. Så finns det t. ex., enligt uppgift, vid NJA en masugn - den s. k. Herman Göring-hyttan - som kokade granatstål till Hitlers krigsmaskineri redan på 1930-talet. Detta i det tekniskt utvecklade Sverige!

Herr talman! Jag har velat ta fram dessa konkreta exempel för att belysa anledningen till min interpellation. Jag är medveten om att det kan tyckas vara detaljer och jag begär inte att industriministern skall känna till dem så noga, men det är ofta just dem som människor kommer i direkt kontakt med, och del ärjust sädana fall som flr många att fundera över varför sådant kan ske, när det ändå alltid sägs att man på politiskt håll verkligen arbetar med Norrbottens bästa för ögonen - eller som det formulerades redan i ett betänkande 1949:

"Den norriändska arbetskraften bör inom den egna landsdelen finna försörjningsmöjligheter, likvärdiga med dem som erbjuds i andra landsdelar.

Nr 42

Måndagen den 3 december 1979

Om målsättningarna för den industriella utvecklingen i Norrbotten

Nr 42

Måndagen den 3 december 1979

0/77 målsättningarna.för den industriella utvecklingen i Norrbotten

och bör sålunda icke behöva utfiytta för alt få sin arbetskraft utnyttjad till produktivt arbete."

De av industriministern åberopade möjligheterna att komma till rätta med problem av det slag som jag har redovisat behöver uppenbarligen antingen förstärkas eller kanske bara utnyttjas. Jag kan inte se att så sker i tillräcklig grad nu. I så fall skulle vi kanske inte behöva diskuiera i termer som: Nu står Norrbotten åter inför en utflyitningsperiod. Då skulle vi med fog kunna tala om en samlad regionalpolitik - inte bara diskutera luftiga s. k. paket, vilkas innehåll omintetgörs av handlandet på annal håll. Politik ärju att vilja, men det räcker inte au med fina målsättningar vilja något, när det faktiska handlandet på olika håll tillåts sälta käppar i hjulet.

Beslut i riksdagen har avgörande betydelse för Norrbottens framtid, och denna framtid avgörs av hur man bland dem som fattar de politiska besluten uppfattar denna utveckling.

Jag vill, som jag sade från början, gärna positivt tolka det svar som industriministern har gett, men jag skulle nog känna mig betydligt tryggare, om industriministern också ville medge att de organ och de möjligheter som finns för all beakta de här problemen också verkligen skall sättas i funktion.

100

ARNE LINDBERG (c):

Herr talmän! Eivor Marklund har i sin interpellation tagit upp den allvariiga situationen belräffande Norrbotten och målsättningarna för den industriella utvecklingen. Jag vill därför använda tillfället för att lägga fram några synpunkter på en del detaljer i den här väsentliga frågan.

Vi är väl överens om alt det mest bekymmersamma är den låga förädlingsgraden hos våra produkter och sysselsättningens koncentration till ett fåtal stora och konjunkturkänsliga enheter, de flesta statliga.

Den socialdemokratiska regeringen och de i Mellansverige väl etablerade industrierna har genom initiativlöshet på ell förunderligt sätt förhindrat en normal utveckling av näringslivet i Norrbotten. Under ett par årtionden med goda vinster frän såväl malm som trä löste man frågan om sysselsättning med tillfälliga beredskapsarbeten i stället för atl skapa permanenta arbeten och bedriva en aktiv näringspolitik som var anpassad till våra förhållanden.

Som Eivor Marklund säkert väl känner lill har under den senasle liden elt antal smärre företag kommit i gång och en del andra är på väg. Men vi har tyvärr ett par årtiondens industriell eftersläpning atl dras med. För min egen del håller jag för sannolikt atl mycket kunde ha varil bättre i dag, om de statliga förelagens ledningar haft sitt säte i Norrbotten. Den som bor bland dem som är beroende av företagens utveckling har i regel större förståelse för de önskemål och krav som ställs när man känner med bygden, den landsända man bor i. Därför boren aktiv satsning göras på att i så stor utsträckning som möjligl de som leder verksamheten i företagen också bor där verksamheten bedrivs. Vad man annars har all anledning att kräva är atl åtminstone de statliga företagen visar eil aktivare intresse för Norrbottensindustrins ulveckling - vidareutvecklingen och differentieringen.

I en dagstidning i Norrbollen stod häromdagen ell par underiiga saker att läsa. Del stod att regeringen förhalat frågan om Karisborgs utbyggnad och kulsintertillverkningen i malmfälten. Men faktum ärju au det är de statliga företagens ledning som försenat båda dessa viktiga initiativ - underiigt nog.

När Eivor Marklund tar upp frågan om den statliga sjöfarten kan jag inte undgå alt nämna den nonchalans med vilken det statliga verket behandlade förnuftiga och väl underbyggda förslag som representanter för sjöfart och lolspersonal utarbetat. Lägg så till den fraktpolitik som SJ tidigare bedrivit gentemot LKAB, och bilden framträder. På grund av den bristande samordning och samsyn som kan konstateras inom de statliga sektorerna beträffande Norrbotten har åtskilliga frågor fått en mindre gynnsam lösning än vad de annars kunde ha fått.

Jag har de senaste åren lagt märke lill - och del med tillfredsställelse - att del finns tendenser till en bättre samordning mellan exempelvis kommunikationer och näringsliv. Jag skulle vilja fråga industriministern om det jusl nu finns eller planeras ytterligare samarbete mellan berörda departement för au de gemensamt skall kunna bidra lill all lösa de svåra problemen om Ulveckling av näringslivet i Norrbotten.

Och sä en liten detaljfråga i denna större samordningsfråga: Finns det några planer pä att utveckla möjligheten för sjötransport pä ett bällre sätt lill och från Karlsborg? Även den lilla frågan bör enligt mitt förmenande finnas med i målsättningen för utvecklingen av Norrbollens näringsliv.

Nr 42

Måndagen den 3 december 1979

0//7 målsättningarna, för den industriella utvecklingen i Norrbotten

Industriministern NILS ÅSLING:

Herr talman! Jag skulle vilja kommentera de två inläggen av Eivor Marklund och Arne Lindberg. Försl dock några mera principiella synpunkter.

Jag kan ge Eivor Marklund rätt i all regionalpolitiken under den industriella lågkonjunktur vi har upplevt under 1970-lalel inte har förmått kompensera den negativa ulveckling som drabbat bl. a. Norrbotten - och kanske drabbat det länet med speciell styrka, eftersom det är så beroende av råvarubaserade industrier.

Den nya regionalpolitik som riksdagen har beslulat om har inneburit vissa förbättringar i det avseendet. I departementet fortgår emellertid arbetet med alt ytterligare reformera regionalpolitiken, se över dess sätt atl fungera och göra den till ett än mer verksamt instrument.

En viktig komponent i del sammanhanget är de statliga verkens engagemang i regionalpolitiken. Hittills har det varit karakteristiskt för administrationens medverkan atl den varil starkt bunden lill sin sektorsvisa avgräns-ning. Nu har, med den nya regeringens deklaration, den centrala administrationens roll i regionalpolitiken fått förnyad aktualitet. Bl. a. haren särskild delegation tillskapats för detta ändamål. Det kan ses som en viljeyttring frän regeringen för att bryta ner de sektorsgränser som hittills har visat sig vara en faktor som motverkat strävanden för bällre regional balans.

Något av detsamma möter man inom näringslivet. Och när det gäller

101

Nr 42

Måndagen den 3 december 1979

öm målsättningar na.för den industriella utvecklingen i Norrbotten

102

Norrbotten skulle jag önska alt svensk industri hade medverkat mer förutsättningslöst och med större engagemang än som varit fallet hittills.

Jag har, som jag sade i mitt svar, för avsikt atl fortsätta de överläggningar med Sveriges industriförbund som lidigare har inletts i den här frågan.

När det gäller de olika delfrågorna vill jag först lill Eivor Marklund säga all enligt min uppfattning har bildandet av SSAB inneburit att man planerat in verksamheten vid NJA i en helhet, vilket på lång sikt ger väsentligt större trygghet och utvecklingsmöjligheter än om Norrbottens Järnverk seglat vidare för egen maskin. SSAB ger oss goda möjligheter atl skapa en struktur inom svensk handelsstålsindustri som innebär konkurrenskraft och möjlighet till överievnad.

Beträffande malmbanan är att säga att även om man inte på ett bräde fick hela det anslag man hade önskat så fick man hälften, och jag tycker att man måsle konstalera alt den nödvändiga upprustningen av malmbanan nu inletts pä ett tillfredsställande sätt.

När det gäller sjöfartsavgifterna vill jag påminna om atl vi har en regional avgiftsuljämning som innebär att de avgifter som belastar sjöfarten är desamma i olika delar av landet. För alt mildra inverkan av de statliga sjöfartsavgifterna på lågvärdigt gods, som t. ex. i det här sammanhanget malm, sänktes den statliga fariedsavgiften för järnmalm från 1:15 kr. per ton till 0:30 kr. per ton i fjol. Del var en mycket betydelsefull avgiftssänkning. Vidare har riksdagen, om man ser till andra avgifter som belastar sjöfarten, beställt en utredning om fyravgifien, och inom kommunikationsdepartementet arbetar man f. n. med den frågan. Enligt kommunikationsdepartementet är f ö. skillnaden i sjöfarlsavgifi mellan Luleå och Narvik av marginell betydelse för fördelningen av utskeppningen. Det är i själva verket andra faktorer som spelar den dominerande rollen: tillgängligt tonnage, hamnkapacitet och kundernas geografiska belägenhet.

Beträffande boardfabriken i Piteå tror jag atl den frågan nu kommer alt lösas. Jag har sagt tidigare i kammaren atl med den stmkturomvandling som sker inom boardindustrin har boardfabriken i Piteå enligt min uppfattning en god chans till överievnad. Men det är självfallet företagets ledning, dvs. ASSI, som skall träffa de avgörande besluten i frågan - del är inte industriministerns sak.

Jag skulle sedan också vilja la upp frågan om konstgödseltillverkning, som på silt sätt kan vara ett pilotprojekt när det gäller den industriella utvecklingen i Norrbotten. Jag gör det mest därför atl Eivor Marklund och jag tidigare diskuterat frågan. Det finns kanske därför skäl i att nu kort rekapitulera var frågan befinner sig.

Del var pä initiativ av Norrbottendelegationen som man 1978 gjorde en marknadsundersökning om framställning av ammoniak och urea ur koksgas vid SSAB Luleverken. Utredningen presenterades i fjol höst, men utfallet av den var negativt. Däremot pekade utredningen på atl fullgödselframställning kunde länkas vara lönsam.

I del läget beslöt delegationen all anlita en kvalificerad konsult för analys av fullgödselproduktionen. Vid kontakter med LKAB framkom alt LKAB

redan hade förslag till en förstudie. LKAB presenterade den i mars 1979 för delegationen. Förstudien visade att kostnaderna vida översteg intäkterna, varför LKAB inte var berett att gå vidare med projektet. Delegalionen log då kontakt med Boliden, men resultatet blev fortfarande negativt, eftersom de företagsekonomiska utsikterna inte var särskilt lysande.

I somras beslöt så delegationen atl göra en mer omfattande utredning av projektet med tillverkning av konstgödsel i Luleå. I samma veva startade utvecklingsfonden genom en konsult en utredning om olika utvecklingsbara delar inom norrbottnisk industri, vilket Eivor Marklund och Arne Lindberg väl känner lill, och log däribland också upp detta projekt. Den utredningen pågår ännu, och den tillgodosåg i stort setl de krav som restes i delegationen. Delegalionen har i höst tagit förnyad kontakt med LKAB och Boliden, och man undersöker nu tillsammans projektet.

Anledningen till alt LKAB lagit upp projektet igen är de höjda oljepriserna och nya processtekniska lösningar. Den här utredningen beräknas vara färdig i början av nästa år.

Man bör alltså konstatera dels att Norrbottendelegaiionen väl har fyllt sin funktion atl vara pådrivande, dels att när det gäller att bevaka de industriella utvecklingsmöjligheterna i Norrbotten får man inte spara någon möda. Den tekniska utvecklingen, den internationella marknadsutvecklingen - allt måste beaktas för atl man skall kunna ta de chanser som yppar sig i en ny situation. Jag ser alltså fortfarande rätt optimistiskt på möjligheterna att i Norrbotten så småningom få till stånd någon form av konstgödsellillverk-ning.

Eivor Marklund frågade mig, om jag inte anser att länsorganen och naturligtvis också de centrala organen bättre skulle kunna utnyttjas i detta arbete. Självfallet är det så. Men det är politikers uppgift, centralt, regionalt och lokalt, atl se lill att de instrument som finns också utnyttjas, ochjag ser exemplet med delegationens arbete som intressant från den synpunkten. Jag vill tillägga alt nu blir självfallet Länsplanering 80 och dess resultat avgörande för hur man i fortsättningen bör gå fram med utvecklingsfrågorna i Norrbotten.

Jag instämmer här i vad Arne Lindberg säger, nämligen att erfarenheterna visar att Norrbottens chans ligger i ett målmedvetet arbete på alt differentiera näringslivet. Vi måste ta vara på alla möjligheter till utveckling och då inte bara i vissa regioner och näringar. Man får gä fram pä bred front för att klara detta. Självfallet är det då en fördel om ledningsfunktionerna t. ex. i statliga företag ligger nära den verklighet som man administrerar.

F. n. har vi inga akluella samordningsprojekt pä gång mellan industri- och kommunikationsdepartementen, men så snart aktuella frågor dyker upp är vi självfallet beredda au samordna insatserna för atl främja utvecklingen i Norrbollen.

Nr 42

Måndagen den 3 december 1979

Om målsättningarna, for den Industriella utvecklingen i Norrbotten

103

Nr 42

Måndagen den 3 december 1979

Om målsättningarna för den industriella utvecklingen i Norrbotten

104

EIVOR MARKLUND (vpk):

Herr talman! Jag vill gärna lacka industriministern för de kompletterande uppgifter som han lämnade i sill andra inlägg. Jag hinner kanske inte beröra alla, men vi får säkert tillfälle atl återkomma lill dem åtskilliga gånger också under Nils Åslings tid som industriminister, hoppas jag.

Jag kanske först skall knyta an till vad industriministern sade om den betydelse som Länsplanering 80 har. Jag känner en viss tillförsikt just därför att industriministern säger att den kommer att bli avgörande för länets utveckling. Länsplanering kanske för vanliga människor ler sig som ganska byråkratiskt, men trots att jag nu har verkat ganska länge i politiska sammanhang har jag aldrig tidigare upplevt elt så starkt engagemang för någonting som del engagemang som nu finns för länsplaneringen i Norrbottens län. Det gäller inte minst de unga människor som nu jobbar med yttranden till länsplaneringen.

Sedan kanske jag också skall säga attjag säkert i mångas ögon befinner mig i en avundsvärd situation, eftersom Jag inte har anledning att vare sig förklara eller försvara vad den regering som fanns före 1976 eller vad de regeringar som funnits därefter har gjort i Norrbottensfrågorna. Jag håller gärna med Arne Lindberg om atl del också före 1976 fanns åtskilligt av initiativlöshet när det gällde Norrbotten och dess utveckling. Då möttes vi ofta, när vi kom med krav på satsning av resurser, av svaret: Javisst, kom bara med bra förslag så genomför vi dem för att skapa jobb. Numera upplever jag en skillnad, för nu läggs det fram framtidsinriklade förslag, men nu talar man i slället om krav på lönsamhet. Och det gör man faktiskt mera nu än tidigare. Företagsledningarnas egna utredningar och företagsekonomiska analyser tycks ha blivit lag. Jag kände väl litet av det också i Nils Åslings skildring av vad som händer med projektet om konstgödsellillverkning, där LKAB och LKAB:s ledning uppenbarligen har väl så mycket alt säga lill om.

För att återigen anknyta lill vad Arne Lindberg sade håller jag med honom om all del naturligtvis är bättre om de statliga företagens ledning finns i Norrbotten. Men vad har man från centerpartiels sida sagl om all slruklurplanen inom SSAB faktiskt har lett till atl den företagsledning som fanns i Norrbotten nu har flyttals därifrån?

Det finns åtskilliga exempel att ge också på bristande samordning mellan de statliga förelagen. Frän vpk:s sida motionerade vi för mänga år sedan jusl om att man skulle ta initiativ till att få de statliga företagens ledning så att säga under en hatt. Även om Statsföretag AB kan betraktas som en sådan hatt har ändå sektorintressena fått dominera alldeles för myckel, som ju också Nils Åsling sade.

Det finns åtskilligt atl la fasta på i det som Nils Åsling har anfört här i dag. Jag upplever den här debatten som en väldigt allvarligt menad diskussion kring allvarligt menade frågor, och det noterar jag som något positivt. Vi får, som sagt, säkert anledning att återkomma till åtskilliga av frågorna.

När Nils Åsling häller med om atl del går att göra mera frän de befintliga organens sida vill jag bara uttrycka den förhoppningen, att man verkligen vässar de instrument som finns. Del som händer i Norrbotten är ändå

påtagligt fel i förhållande till de från alla häll uttalade principiella målsättningarna för vad man vill göra med Norrbotten och vill åstadkomma i det länet närdet gäller industriell utveckling. Jag hoppas att de diskussioner vi för om Norrbotten skall leda till att den företagsekonomiska ideologins tvångströja inte skall tillåtas all binda människors sätt att länka och hämma möjligheterna lill offensiva industriella projekt. Tilläts detta fortsätta tillåts också Norrbottens avveckling att fortsätta, och det ärju ingenting som någon av oss önskar.

Industriministern NILS ÅSLING:

Herr talman! Jag vill återgälda Eivor Marklunds vänliga kommentar med alt säga att Jag upplever denna debatt som föredömlig. Vi harju då och då debatterom regionala utvecklingsproblem häri kammaren, och ibland blir de inte så konstruktiva som man skulle önska. Den här debatten förefaller från min synpunkt vara föredömlig. Diskussioner kring konkreta utvecklingsmöjligheter är vad Norrbotten och Norrbotiensproblemen behöver, och sådana är jag beredd alt medverka lill även fortsättningsvis.

Jag noterar ocksä med tillfredsställelse att Eivor Marklund säger att det regionala engagemanget kring Länsplanering 80 är starkare än tidigare. Del låter hoppingivande. Det är på del sättet man kan etablera en konstruktiv dialog mellan regionala myndigheter och organ och de centrala, den dialog som till sist skall ge avsett resultat i en prioritering av de resurser som man behöver för att klara utvecklingsfrågorna.

Jag noterar också alt Eivor Marklund har konstaterat att det nu läggs fram konkreta förslag i frågan lill skillnad från lidigare. Det är som jag ser del en följd av inrättandet av Norrbottendelegaiionen. Det är alltså i hög grad en följd av ett ökal regionall ansvarstagande och elt ökat regionalt engagemang. Del är också, tror jag, avgörande för hur man lyckas i framliden - framför allt i Norrbotten men naturligtvis också i andra regioner med problem - att man lyckas frigöra ett regionalt engagemang som kan vara pådrivande i den utvecklingsprocess som måste till för alt klara problemen.

Eivor Marklund säger att hon nu märker mera av eu lönsamhetstänkande. Det är möjligl. Vi måste komma bort frän den tid då man mera såg till projektens spektakulära och propagandamässiga karaktär än till deras reella möjlighet att överieva och erbjuda de anslällda en trygg sysselsättning på lång sikt. Det är av omsorg om långsiktiga och trygga sysselsättningsmöjligheter som man måste ställa lönsamhetskrav även på de statliga företag som är verksamma t. ex. i Norrbotten.

Nr 42

Måndagen den 3 december 1979

0/77 målsättningarna för den industriella utvecklingen i Norrbotten

Överiäggningen var härmed avslutad.

105

Nr 42 § 11 Föredrogs och hänvisades

Måndagen den »'O"

3 december 1979 1979/80:127 till lagutskottet

§ 12 Föredrogs men bordlades åter Konstitulionsulskolteis beiänkanden 1979/80:20 och 21 Finansutskottets beiänkanden 1979/80:6-8 Skatteulskottels betänkande 1979/80:10 Justitieutskottels betänkanden 1979/80:3, 6 och 7 Lagutskottets betänkande 1979/80:12 Utrikesutskotlets beiänkanden 1979/80:5-8 Försvarsutskottets betänkanden 1979/80:5 och 6 Socialutskottets betänkande 1979/80:14 Kulturutskottets beiänkanden 1979/80:11, 12 och 15-21 Uibildningsutskottels beiänkanden 1979/80:5 och 6 Trafikutskottets betänkande 1979/80:5 Jordbruksutskottets betänkanden 1979/80:9 och 12-14 Näringsutskoilets betänkande 1979/80:8

§ 13 Föredrogs och bifölls Interpellalionsframställningarna 1979/80:89-92

§ 14 På hemställan av talmannen beslöt kammaren kl. 13.29 att ajournera sina förhandlingar lill kl. 15.00, då de lill dagens bordläggning anmälda ulskottsbetänkandena väntades föreligga.

§ 15 Förhandlingarna återupptogs kl. 15.00 under ledning av tredje vice lalmannen.

§ 16 Anmäldes och bordlades

Proposition

1979/80:50 om tilläggsanslag lill bidrag till förbällring av boendemiljön

§ 17 Anmäldes och bordlades

Skalieulskoltets betänkanden

1979/80:11 med anledning av propositionen 1978/79:209 om ändring i

bostadsbeskattningen, m. m., i huvudsakliga delar jämte motioner 1979/80:13 angående begränsning av möjligheterna till avdrag för förlust i

samband med överiätelse av verksamhet 1979/80:16 med anledning av propositionen 1979/80:135 om ändring av

anståndsförfarandel enligt uppbördslagen (1953:272), m. m. jämte

motion

Lagutskottets betänkande

1979/80:14 med förslag lill lag om ändring i lagen (1979:142) om ändring i
106 bokföringslagen (1976:125)

Socialförsäkringsulskollets betänkande Nr 42

1979/80:8 med anledning av molioner om arbeisskadeskydd för deltagare i Måndaeen den
arbetsmarknadsutbildning m. fi. 3 jgcember 1979

Näringsutskoilets betänkande Meddelande om

1979/80:11 med anledning av regeringens skrivelse 1979/80:8 med överiäm- rt-ja nande av årsredovisning för Statsföretag AB

§ 18 Meddelande om fråga

Meddelades atl följande fråga framställts

den 30 november

1979/80:190 av Rolf Andersson (c) till handelsministern om kredilkortsexpan-sionen:

De s. k. kreditkorten har fåll en allt större betydelse för allmänhetens möjligheteratterhållakonsumlionskrediter. Denna utveckling innebärenligt min mening beiydande risker för sociala och ekonomiska problem för de enskilda konsumenterna, bl. a. beroende på dels en alltför läuvindig kredit-prövning, dels atl kredilformen är mycket dyr för konsumenterna.

Med hänvisning till ovanstående vill jag ställa följande fråga till handelsministern:

Vilka initiativ avser statsrådet att vidta i syfte att minska de negativa sociala och ekonomiska effekterna av kredilkortexpansionen för konsumenterna?

§ 19 Kammaren åtskildes kl. 15.01.

In fidem

SUNE K. JOHANSSON

/Solveig Gemen