Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1979/80:41

Fredagen den 30 november

Kl. 09.00

Förhandlingarna leddes till en början av tredje vice talmannen. § 1 Justerades protokollet för den 22 innevarande månad.

Nr 41

Fredagen den 30 november 1979

Om lagstiftningsarbetet i Justitiedepartementet

§ 2 Om lagstiftningsarbetet i justitiedepartementet

Justitieministern HÅKAN WINBERG erhöll ordet för atl besvara Carl Lidboms (s) den 5 november anmälda interpellation, 1979/80:46, och anförde:

Herr talman! Cari Lidbom har i en interpellation ställt ett antal frågor till mig. Låt mig först konstatera att interpellationens utformning är anmärkningsvärd genom dess för interpellationsinslitutet ovanligt polemiska karaktär med märkliga angrepp mot såväl min företrädare som mig.

De frågor som interpellationen mynnarut i arom jag "fortfarande anseratt vi har massor av onödiga och skadliga lagar", vilka lagar jag i så fall åsyftar, om jag tänker avskaffa dem, om jag "fortfarande anser att det är klent beställt med rättssäkerhet och frihet i vårt land" och vad jag i så fall avser att göra åt saken.

I sak uppfattar jag interpellationen så, att Cari Lidbom vill veta vilken inriktning som jag avser att ge åt lagstiftningsarbetet i justitiedepartementet. Innan jag går in på detta anserjag det emellertid nödvändigt med hänsyn till interpellationens utformning att i korthet analysera och kommentera den.

Interpellationen inleds med ett angrepp på min företrädare, Sven Romanus, med påstående att ytterst lilet uträttades under dennes justitieministertid. Det påstås dessutom senare i interpellationen att det förhållandet att den socialdemokratiska regeringen 1976 efterträddes av en borgeriig regering inte innebar någon förändring i lagstiftningsarbetets inriktning. Båda dessa påståenden är felaktiga. Efter regeringsskiftet 1976 har en mängd initiativ tagits när det gäller lagstiftningen. Detta gäller såväl inom justitiedepartementets ansvarsområde som på andra områden. Detta torde för den som någoriunda följer den politiska debatten vara väl känt.

Interpellationen tar därefter upp den kritik som ofta riktades mot lagstiftningens utformning under den tid socialdemokraterna befann sig i regeringsställning. Det var en kritik som enligt min mening var väl underbyggd. Den offentliga sektorn vidgades kraftigt under dessa år. Normgivningen fick en mycket stor omfattning, vilket redan det vållade svårigheter både för enskilda och för tillämpande myndigheter. Härtill kom att lagarna ofta var oprecist eller oklart utformade och överiämnade ät myndigheterna att i stor utsträckning själva bestämma hur reglerna skulle

Nr 41

Fredagen den 30 november 1979

Om lagstiftningsarbetet i Justitiedepartementet

tolkas. Viktiga lagförslag lades fram för riksdagen ulan alt lagrådet först hade hörts, något som utan tvivel inverkade negativt pä lagstiftningens kvalitet. I propositioner gjordes uttalanden som syftade till ändrad tillämpning av gällande lag, utan att förslag till lagändringar lades fram. Vidare trädde lagar ibland i kraft mycket kort tid efter riksdagens beslut. Inom näringslivet drabbades även seriöst arbetande personer, vilket gjorde alt de upplevde sin situation i förhällande till statsmakterna som komplicerad och svår.

Sammantaget fanns det alltså stora brister i socialdemokraternas sätt att lagstifta. Dessa brister bmkar sammanfattas under beteckningen lidbomme-ri.

När det sedan gäller det framtida lagstiftningsarbetet finns det - tvärtemot vad som påstås i interpellationen - klara riktlinjer i den regeringsförklaring som statsministern avgav i riksdagen den 12 oktober i år. Som Cari Lidbom torde känna till är det regeringen som helhet och inte enskilda statsråd som står för den politik som förs. I regeringsförklaringen framhölls att rättsväsendet behöver tillföras ytteriigare resurser i syfte att stärka den allmänna laglydnaden och öka den enskildes trygghet till liv och egendom. En förstärkning av polisen och behov av åtgärder för att förbättra ordningen på allmänna platser framhölls särskilt. Det underströks också alt byråkratisering och krångel skall bekämpas och åtgärder vidtas för att motverka maktkoncentration. Vidare angavs att den enskildes ställning gentemot myndigheterna behöver förstärkas.

Viktiga mål för lagstiftningsarbetet är alltså att öka den enskildes trygghet och rättssäkerhet liksom att undanröja krångel och onödig byråkrati. Dessa strävanden bar i stor utsträckning varit vägledande även för de tidigare borgeriiga regeringarna. Mycket har också gjorts i dessa avseenden. Det gäller inte minst på brottsbekämpningens område.

Särskilt när det gäller den viktiga kampen mot ekonomisk och organiserad brottslighet har det efter 1976 års regeringsskifte satts i gång ett omfatlande arbete. Det sägs också i regeringsförklaringen att kampen mot den ekonomiska och den organiserade brottsligheten skall föras vidare. Till de lagstiftningsåtgärder som närmast slår i lur hör införandet av konkurs-karantän, dvs. förbud för näringsidkare som grovt har misskött sig alt fortsätta att bedriva näringsverksamhet efter konkurs. Det är min förhoppning att ett förslag i ämnet kan läggas fram inom kort. Olika bestämmelser i brottsbalken kommer också alt fortlöpande skärpas, delvis som ett resultat av det utredningsarbete som bedrivs på bred front inom brottsförebyggande rådet. På någol längre sikt väntar vi förslag från några viktiga utredningar som tillsattes av min företrädare. Det gäller här bl. a. en reformering av del nuvarande fängelsestraffet och införandet av alternativ till frihetsstraff.

Ibland inträffar situationer som kräver snabba lagstiftningsåtgärder. Men det kan i andra fall finnas anledning att dröja något. Helt allmänt villjag säga att en något lugnare lagstiftningstakt inte behöver vara en nackdel, om man därmed kan fl fram lagar som är mera genomtänkta och bättre anpassade till sina syften. Detta gör också att lagarna kan fl en bredare anslutning. Viktigt är att lagrådet hörs över alla betydelsefulla lagförslag, något som ju följer av

regeringsformen i dess nya utformning. Vidare måste ikraftlrädandelidpunk-terna sältas så att alla berörda - enskilda såväl som tillämpande myndigheter - flr tillräcklig lid att sätta sig in i och förbereda sig för den nya lagstiftningen.

Jag vill i det sammanhanget framhålla vikten av ett nära nordiskt samarbete på lagsliftningsområdet. Enligt min mening är det mycket angeläget att den rättslikhet som finns sedan gammalt mellan de nordiska länderna bevaras och om möjligt fördjupas. De politiska förhållandena i ett visst land kan visserligen ibland göra det nödvändigt för det landet att gå före med lagstiftning. Många gånger kan del emellertid finnas anledning att avvakta något för att därmed kunna få till stånd en större överensstämmelse mellan berörda lagar i de olika länderna.

Jag vill också framhålla atl lagstiftning bara är ett av flera medel för alt komma lill rätta med olika missförhållanden och öka tryggheten för de enskilda medborgarna. Viktigt är också alt rättsväsendet har tillräckliga resurser och atl dessa resurser utnyttjas effektivt. För att kampen mot den ekonomiska och den organiserade brottsligheten skall bli framgångsrik krävs det en kvalificerad utbildning av polis och åklagare.

Jag ser del vidare som viktigt alt - som också framhålls i regeringsdeklarationen - stärka rättssäkerheten i olika avseenden. De enskilda medborgarna måste kunna känna trygghet i sina kontakter med myndigheterna. Även de enskildas ställning i förhållande lill förelag och organisationer behöver stärkas. Vidare måste de regler som gäller enskildas inbördes förhållanden vara så utformade att de upplevs som rättvisa och välmotiverade.

En viktig åtgärd på rällssäkerhelsområdet är den förstärkning av skyddet för de medborgeriiga fri- och rättigheterna som riksdagen nyligen har fattat beslut om. 1 riksdagen ligger också ett förstag till en samlad sekretesslagstiftning som bygger pä atl största möjliga öppenhet skall gälla i förhållandet mellan myndigheter och enskilda. Nyligen har yttrandefrihetsutredningen lagt fram ett debatlbelänkandedär yttrandefrihetens villkor på olika områden diskuteras. Jag vill också nämna att regeringen inom kort ämnar fatta beslut om en kommitté som skall se över 1975 års ämbetsansvarsreform. Kommittén skall med förtur behandla de speciella regler som gäller åtal mol högre tjänstemän.

I övrigt vill jag hänvisa till den kommande budgetpropositionen, som avses innehålla en ulföriig redogörelse för vad som planeras inom justitiedepartementets verksamhetsområde i fråga om både lagstiftning och andra åtgärder.

När det gäller Cari Lidboms konkreta frågor vill jag slutligen endast på nytt understryka att jag anser det vara viktigt att lagstiftningen inte blir onödigt omfattande och komplicerad. Från den utgångspunkten finns det all anledning alt se över gällande lagstiftning från tid till annan. Som jag redan tidigare har fiamhållit finns det också skäl att generellt setl vara återhållsam med ny lagstiftning. Att man väljer den vägen är ingalunda liktydigt med passivitet.

Nr 41

Fredagen den 30 november 1979

öm lagstiftningsarbetet i Justitiedepartementet

Nr 41

Fredagen den 30 november 1979

Om lagstiftningsarbetet i Justitiedepartementet

CARL LIDBOM (s):

Herr talman! Jag ber att fl tacka justitieministern för svaret.

Låt mig efter denna övliga artighetsfras konstatera att en stor del av svaret består av uppgifter om sådant som jag inte har frågat om. Kriminalpolitik är förvisso ett stort och viktigt ämne, men jag har inte med ett ord berört det i min interpellation. Det ämnet får vi diskutera en annan gång. I Övrigt består svaret av ord och värdeomdömen ulan substans eller av tvivelaktig sanningshall. Endast de sista åtta raderna i justitieministerns fem sidor långa svar innehåller en ansats till elt svar på det jag frågat om.

Håkan Winberg kan möjl igen ursäkta sig med att det inte är så värst många veckor sedan han tillträdde posten som justitieminister. En och annan som läst min interpellation tycker kanske därför att debatten kommer litet tidigt. Håkan Winberg borde först ha fått sätta sig till rätta i sin nya stol och visa något av vad han går för.

För min del ser jag emellertid saken annoriunda. Vi har haft borgeriig riksdagsmajoritei i över tre år nu, och de växlande borgeriiga regeringarna har haft gott om tid att staka ut kursen för en politik som omsätter kända borgeriiga slagord i handfast verklighet. De har haft gott om tid alt inleda en politik som gör slut på förhatliga lagar och onödiga regleringar, som begränsar myndigheternas makl och ökar den enskildes frihet och rättssäkerhet.

Håkan Winberg har tillhört riksdagen under större delen av 1970-talet, och som riksdagsman har han huvudsakligen ägnat sig ål frågor som har alt göra med rättssäkerhet och lagstiftning. I denna kammare har han varit en av dem som flitigast och ivrigast ordat om socialistiska regleringar och målat hotbilder av en frihetsfientlig socialdemokrati. Han måste rimligen under årens lopp ha funderat åtskilligt över vad han skulle vilja ändra på, om han fick chansen.

Nu har han fltt chansen, och besked har avkrävts honom. Vad har då den nye justitieministern att säga oss?

På min fråga om vilka onödiga och skadliga lagar han vill avskaffa svarar han att han inte tycker om lagstiftning som är onödigt omfattande och komplicerad. På min fråga om vad han tänker göra för att återställa rättssäkerhet och frihet i vårt land svarar han att han tänker vara återhållsam med ny lagstiftning, men att han inte tänker vara passiv.

Så upplysande! Och dessutom: Hur kan justitieministern lova att vara återhållsam med ny lagstiftning, innan han vet vilka problem som kommer att möta honom? Är det ett löfte om alt nonchalera samhällsproblem hellre än att lagstifta? Är begränsningen av antalet lagar viktigare än verkligheten och människornas behov av skydd och stöd?

Herr talman! Min interpellation syftar framåt. Jag vill veta vad justitieministern och den nya trepartiregeringen har för avsikter. Håkan Winberg tar emellertid tillfället i akt att försöka ge den förra trepartiregeringen en senkommen upprättelse. Han påstår att Sven Romanus var flitig och att lagstiftningsarbetet fick en ny inriktning efter regeringsskiftet 1976 både inom justitiedepartementets ansvarsområde och på andra områden. "Delta torde för den som någoriunda följer den politiska debatten vara väl känt",

säger Håkan Winberg med en magistral formulering.

Det är väl ändå att sticka ul huvudet i onödan, herr Winberg. Har herr Winberg totalt glömt bort debatten för ett år sedan i en herr Winberg närstående tidning. Svenska Dagbladet? Den handlade just om vad regeringen Fälldin hade gjort för att leva upp lill borgeriiga löften om färre lagar, bantad byråkrati och större rättssäkerhet och frihet för den enskilde. Varken herr Winberg eller några andra borgeriiga politiker visade då någon iver att stå upp till den nyss fallna regeringens försvar. I stället blandade sig juristerna i leken. En professor i juridik talade om trepartiregeringens "ofattbara orkeslöshet," och ett regeringsråd slog utan omsvep fast att lagstiftarna efter regeringsskiftet 1976 fortsatte i gamla banor i stället för att ta en ny färdriktning. I debattens sista varv ryckte Gösta Bohman ul och försökte rädda vad som räddas kunde. Han tog t. o. m. fram ett exempel på en onödig och skadlig lag, som borde försvinna snarast möjligt - sophämlningslagen, det kommunala monopolet pä sophämtningen. Den gamla trepartiregeringen hade visseriigen inte orkat med alt ändra sophämtningslagen under sina två år vid makten, men Gösta Bohman satte sin lit till atl folkpartiregeringen skulle fullfölja trepartiregeringens intentioner pä detta viktiga område. Hur är del med sophämlningslagen i dag, Håkan Winberg? Är ni klara med den nu, eller skall även den nya trepartiregeringen gå bet på alt avskaffa det kommunala sophämtningsmonopolet?

Men saken måste rimligen vara litet allvariigare än så. Rättssamhällets vara eller icke vara kan väl ändå inte vara en fråga om sophämtning eller straff för att gå mot röd gubbe, för att referera till ett annat exempel som Håkan Winberg själv har nämnt i intervjuer i samband med upphöjelsen till justitieminister. Jag utgår ifrån att Håkan Winberg och hans partikamrater har litet mer underiag för den hatpropaganda mot frihetsfientlig, samhälls-skadlig socialdemokratisk lagstiftning som ni har bedrivit under hela 1970-talet. Därför måste jag än en gång fråga: Kan justitieministern inte ge några konkreta exempel pä andra lagar än sådana som handlar om sophämtning och röda gubbar, som han anser onödiga och skadliga och därför tänker avskaffa?

Jag skulle vilja varna justitieministern för att försöka fly undan frågorna och la betäckning bakom argument som gäller lagstiftningsteknik och inte politik.

I sitt interpellationssvar vände sig justitieministern mot oprecisa lagar, oklart uformade lagar, onödigt omfattande lagar, onödigt komplicerade lagar osv. i det oändliga. Det varemellertid i normalfallet inte jag och mina kolleger i den socialdemokratiska regeringen som skrev lagtexterna i våra propositioner. Inte heller i den regering herr Winberg tillhör kommer detta vara en uppgift för statsråden - det är jag ganska övertygad om. Lagtexterna författades pä vår tid av skickliga och lojala departementstjänstemän, i stor utslräckning samma tjänstemän som nu står till Håkan Winbergs förfogande. Det var inte något fel på kvaliteten på dessa juristers arbete. Det är del säkert inte nu heller, och justitieministern kommer snart alt lära sig att sätta värde på sina medarbetare, om han bara i fortsättningen låter bli att försöka göra

Nr 41

Fredagen den 30 november 1979

Om lagstiftningsarbetet I justitiedepartementet

Nr 41

Fredagen den 30 november 1979

Om lagstiftningsarbetet i Justitiedepartementet

dem schizofrena genom alt beordra dem atl skriva interpellationssvar, där de mot bättre vetande skall göra ned det arbete som de själva uträttade för några år sedan.

Däremot handlar det inte om teknik ulan om politik när justitieministern kritiserar lagar som överiämnar åt myndigheterna atl i stor utslräckning själva bestämma hur reglerna skall tolkas. Där snuddar han vid sådant som den nu aktuella debatten om en generalklausul för atl täppa till kryphål i skattelagstiftningen och hindra skatteflykt. Vi vet att moderaterna, av rättssäkerhetsskäl, inte vill ha någon generalklausul. För dem är det viktigare all företagaren som bollar med bolag i olika länder pä förhand exakt vel hur varje affärstransaktion kommer att behandlas i skattehänseende än atl vi flr större rättvisa och effektivitet i beskattningen och all vi någol begränsar de miljardförluster som skatteflykten varje år kostar statskassan. Håkan Winberg har helt rätt när han påpekar all vi i den regering som jag tillhörde införde åtskilliga lagar av den fullmaktstyp som han kritiserar. Vi gav t. ex. de för arbetarskyddet ansvariga myndigheterna vidsträckta befogenheter atl på egen hand utforma konkreta normer och ge direktiv inom lagarnas ram. Det gjorde vi därför atl vi ansåg det nödvändigt att göra det i elt modernt industrisamhälle som det svenska, där ständigt nya produkter las fram och där ständigt nya produktionsprocesser, verktyg och maskiner prövas. Alternativet hade varit att låta arbetarskyddet släpa efter och tillåta förelagen all ta större risker med arbetstagarnas hälsa.

Vi införde regler som gav domstolarna frihet alt bedöma vad som skall anses vara saklig gmnd för uppsägning från anställning. Det gjorde vi därför alt alternativet hade varil att utlämna arbetstagarna till arbetsgivarnas godtycke.

Vi införde regler som gav domstolar och myndigheter möjligheter att inom vida ramar ingripa mot reklam som de anser olillböriig, mot försäljningsvillkor som de anser oskäliga och mot produkter som de anser otjänliga eller skadliga. Det gjorde vi därför atl alternativet var att lämna konsumenterna ulan skydd mol smarta affärsmän och mindre nogräknade tillverkare.

Att Håkan Winberg inte tycker om denna typ av lagstiftning vel vi. Del framgår av interpellationssvaret. Men min fråga är: Hur mycket av detta vill justitieministern riva upp om han flr sina regeringskolleger med på det? Hur mycket är munväder och hur mycket är allvar?

En välkänd moderat käpphäst är atl socialdemokraterna genom sitt flitiga lagstiftande successivt har urholkat äganderätten och därigenom beskurit den enskildes handlingsfrihet. Egendomligt nog tycks Håkan Winberg ha glömt bort den privata äganderätten i silt interpellationssvar. Men i en interpellationsdebatt för några år sedan gick han till storms mot "naturvårdslagen, byggnadslagen, expropriationslagen, förköpslagen och jordförvärvslagen" som exempel pä lagar som lägger outhärdliga band på den enskilde. Det stämmer också väl med moderaternas syn på markpolitiken. Men hur mycket av della är tomt prat, och hur mycket tänker han försöka göra något ät när han nu har nått makten? Min fråga är återigen: Vad innebär det att lagstiftnings-arbetel fltt en ny inriktning? Vad är det som skall rensas bort? Vilken ökad

frihet är det som Håkan Winberg vill ge den enskilde?

Herr lalman! Håkan Winberg och jag har olika attityder till lagstiftningen som politiskt instrument. Del beror naturiigtvis på att våra värderingar är i grunden olika. Håkan Winberg tycker inte om krångel och byråkrati. Det gör inte jag heller. I den delen skulle jag kunna nöja mig med att önska honom lycka lill, för att nu använda ett slitet Per Ahlmark-ullryck, om det inte var så attjag misstänkte atl de han vill skydda mol krångel i första hand är företagare som tycker det är besvärligt med MBL, anställningsskydd och skyddsombud eller fastighetsägare som är irriterade över att de inte flr bebygga sina strandlomter eller sprätta upp sina grusåsar på det sätt de själva vill.

Håkan Winberg vill ge den enskilde större frihet och rättssäkerhet. Det vill jag också. Även här skulle jag kunna önska honom lycka till om del inte var så attjag misstänkte att han i första hand ömmar för dem som redan har ett stort mått av frihet och trygghet men är betydligt mindre intresserad av dem som i dag saknar frihet och trygghet - inte på grund av några krångliga, frihetsinskränkande lagar utan på grund av brist på pengar, utbildning eller arbete.

Håkan Winberg tycker inte om att lagarna har blivit så mänga och att lagarna behöver ändras så ofta. Det gör inte jag hel ler. Men jag tror atl det är en ofrånkomlig följd av den tekniska, industriella och ekonomiska utvecklingen. De snabba förändringarna i näringsliv och samhälle gör människorna otryggare, och ofta är lagen det enda medlet att skydda dem som behöver stöd och hjälp. Det är bara lagen som kan skydda den svage mol den starke. För den svage är frånvaron av lag liktydigt med ofrihet och otrygghet. Därför tror jag inte på återhållsamhet med ny lagstiftning som politiskt program.

Men nu är det inte mina värderingar som härskar i kanslihuset. Däremot har Håkan Winberg som justitieminister stora möjligheter all påverka samhällsutvecklingen.

Justitieministern är fortfarande skyldig mig svaret på mina frågor: Vilka lagar är justitieministern ute efter att avskaffa? Vad tänker justitieministern göra för atl återställa den rättssäkerhet som socialdemokratin, enligt hans mening, har raserat och den frihet som han anser att vi har beskurit för hårt?

Nr 41

Fredagen den 30 november 1979

Om lagstiftningsarbetet I Jusl i lie-departementet

Justitieministern HÅKAN WINBERG:

Herr talman! Del framgick alldeles tydligt av den ärade inlerpellantens kommeniar till mitt svar att han inte var särskilt nöjd. Mot bakgrund av den något ovanliga utformningen av interpellationen och, somjag sade, det något aggressiva tonläget i den, skulle jag faktiskt ha blivit förvånad om Cari Lidbom i sin kommentar hade ändrat attityd i förhållande till i interpellationen. Vad jag än hade sagt så är jag ganska övertygad om alt den ärade interpellanten skulle ha gett uttryck för missnöje med interpellationssvaret.

Det är en självklarhet alt det är Cari Lidboms rättighet att gå till angrepp mot mig för vad jag gör och vad jag inte gör. Jag har Ju möjlighet att gå i svaromål. Men vad jag tror mig -jag vill faktiskt ta upp den frågan en gång till

Nr 41

Fredagen den 30 november 1979

Om lagstiftningsarbetet i Justitiedepartementet

- kunna konstatera efter ganska många års riksdagsarbete är att del är en oskriven hedersregel här i kammaren att man inte går till angrepp mol personer som inte kan försvara sig. Men del är ju vad Cari Lidbom gör i interpellationen när han, som jag framhöll i mill svar, i interpellationens inledning i märkliga former angriper min företrädare påjuslitieministerpos-ten, Sven Romanus, som ju inte längre har möjlighet all la lill orda här i kammaren. Jag tillåter mig, herr lalman, uttrycka atl del är tråkigt med en sådan debatteknik.

Herr talman! Fär jag också säga att del i interpellationen vid flera tillfällen nämns ord som "högerpolitiker" och "höger". Jag tror alt herr Lidbom gjorde del nu också i talarstolen. Jag lycker faktiskt atl Cari Lidbom borde vela namnet på Sveriges i dag näst största politiska parti: det heter moderata samlingspartiet. Begreppet "höger" ingår inte i del namnet, och har inte gjort del sedan den 9 januari 1969. Om del här är en okunnighet så är del en okunnighet som Carl Lidbom delar med åtskilliga andra socialdemokrater här i kammaren. Därför har jag, herr talman, begagnat tillfället till en smula undervisning i frågan.

Närdet gäller sakfrågan riktar ju regeringsförklaringen blicken framåt och talar om vad vi avser att göra. Jag har, Cari Lidbom, redogjort för det i mitt interpellationssvar. Jag skall gärna ta upp ytteriigare en del frågor om vad vi gör. Men det finns försl ytteriigare påståenden i interpellationen som behöver bemötas.

För det första talar Cari Lidbom om att jag bedriver hatpropaganda. Jag reagerar faktiskt mot orden hal och halpropaganda, eftersom delta är mig någonting alldeles främmande. Jag halar ingen, jag halar inte andras åsikter. Jag kan tillåla mig alt ha en avvikande mening, men begreppet hat är mig fullkomligt främmande.

För del andra säger Carl Lidbom i interpellationen all borgeriiga politiker, i första hand moderater och i särskilt stor utsträckning jag, bmkar tala om socialistisk regleringsiver och att vi gjorl gällande alt socialdemokraterna under sin regeringstid - nämligen under första delen av 1970-talet -åstadkommit lagar som har medfört sämre rättssäkerhet, urholkat den privata äganderätten, gjort den enskilde alltmer kringskuren i sitt handlande och alltmer beroende av en växande maktfullkomlig byråkrati.

Somjag sade i interpellationssvaret lyckerjag att det fanns en god grund för den kritik som vi framställde då. En av de första debatter som jag förde här i kammaren med Cari Lidbom gällde just expropriationslagstiftningen. Vi hade då olika meningar om hur den skulle utformas, och jag antar att vi har det fortfarande. Det gällde synen på den enskilda äganderätten och frågan om markäganderätlen - huruvida ingrepp i den varit tidsenliga eller otidsenliga och huruvida expropriationsinstitutets användande kunde anses som ett ordinärt eller ett extraordinärt förfarande. Del gällde vidare fördelningen av bevisbördan i expropriationsmålen, värderingsreglernas utformning, osv. Men vi har uppenbariigen en klart konträr uppfattning när det gäller äganderätten. Jag har hittat ett citat av Cari Lidbom om att "äganderätten i

stor utsträckning är ett hinder för demokratin". Jag hyser en helt annan uppfattning.

Det finns flera andra lagar som vi moderater också har kritiserat. Förköpslagen är en sådan, som i strid med moderata krav flera gånger har skärpts. Markvillkorel, som kom till i början på 1970-taIet, ansåg vi vara fel. Vi har hävdat att den fysiska riksplaneringen inte fär leda till en detaljplanering av all mark i hela landet, eftersom det leder till byråkrati och möjlighet för kommunerna att helt styra all markanvändning. Och ingen del av det svenska samhället har under så lång tid varit sä genomreglerad och så byråkratiserad som mark- och bostadssektorn. Detta har vi moderater ofta kritiserat.

Bara de här exemplen, herr lalman, visar felaktigheten i interpellationens påstående, alt kritikerna inte har gjort sig mödan att tala om vilka lagar som de anser vara skadliga.

När det sedan gäller rättssäkerheten fanns det flera faktorer, särskilt då i slutet av den socialdemokratiska regeringsepoken, som innebar ett hot mot den. Att höra lagrådet beträffande vikliga lagförslag har varil väsentligt för lagstiftningens kvalitet sedan länge, men intresset från socialdemokratiskt håll för det var ganska svalt. Antalet från regeringen till lagrådet remitterade förslag sjönk ordentligt när lagrådsgranskningen blev fakultativ i början pä 1970-talet, föratt sedan stiga när riksdagens utskott sedermera fick möjlighet att själva remittera lagförslag till lagrådet för yttrande.

Nu, under de borgeriiga regeringarnas tid, har bestämmelserna om lagrådsgranskning skärpts och preciserats, och därmed har ett, bl. a. från moderata samlingspartiet, ofta upprepat krav kunnat tillgodoses.

Lagstiftning eller lagändring genom motivuttalanden och inte ändring i lagtext skall enligt uttalande av riksdagen inte förekomma. Icke desto mindre hade det kunnat bli fallet under den socialdemokratiska regeringstiden, om vi inte hade varit observanta. Jag tänker på ett speciellt fall med förslag till lag om alkoholutandningsprov som var aktuellt våren 1976. Där gjordes det uttalanden av sådant slag alt riksdagen ansåg alt det inte kunde uteslutas att proven skulle kunna komma att påverka domstolarnas påföljdsval i raltfyl-lerimål. Det finns flera lagar som har tillkommit under den socialdemokratiska regeringstiden som det finns anledning alt kritisera, men jag nöjer mig med de exempel jag nämnt.

Sedan tog Cari Lidbom upp frågan om ansvaret för lagamas utformning och ville på något sätt lägga det på de skickliga tjänstemän som finns i departementet. Del är klart att lagarna utformas där, men ansvaret, Carl Lidbom, måste väl ändå falla pä departemenlchefen och på regeringen som helhet; det är ju regeringen som har det politiska ansvaret.

Carl Lidbom har också tagit upp frågan om den växande byråkratin. Han har då sagt, och han sade det även här i talarstolen, att borgeriiga politiker -det är väl främst då moderater han avser- brukar anklaga socialdemokraterna för atl under 1970-talel ha gjort den enskilde alltmer beroende av en växande maktfullkomlig byråkrati. Ja, del är riktigt alt vi brukar varna för risken med en ökande byråkratisering i samhället, och den frågan tas ju också upp i

Nr 41

Fredagen den 30 november 1979

Om lagstiftningsarbetet i Justitiedepartementet

Nr 41

Fredagen den 30 november 1979

Om lagstiftningsarbetet i Justitiedepartementet

regeringsförklaringen, såsom jag tidigare nämnt. Men har inte Cari Lidbom upptäckt alt det var en ganska fariig tendens, särskilt under den socialdemokratiska tiden, att samhället höll på att snärjas in i en alltmer ökad byråkrati? Om man läser interpellationen får man intrycket att Carl Lidbom inte tycker alt byråkrati och krångel behöver bekämpas. Jag fick dock en något annorlunda uppfattning när jag hörde interpellanten i talarstolen. Det är i så fall bra om herr Lidbom har uppfattningen att det behövs en sådan bekämpning. Det är kanske också nödvändigt att han har den, därför att man, om del inte vore så, ju måste ställa frågan: Hur kommer det sig att en av de sista åtgärder som den socialdemokratiska regeringen vidtog efter alt ha suttit vid makten i 44 är var just att den 9 augusti 1976 tillsätta en arbetsgrupp för att rensa i byråkralidjungeln? Det är visseriigen inte jag som skall ställa frågor i en sådan här debatt, men jag kan väl ändå få ställa den retoriska frågan: Det var väl rimligen allvar bakom det beslulet? Eller var det bara ett halmstrå för alt rädda sig i en valrörelse när man såg att det höll på att gå illa?

Herr talman! Cari Lidbom har frågat vilka initiativ till åtgärder som tagits. Det finns en mängd exempel alt peka på. En viktig fråga är - även om Cari Lidbom i dag inte vill diskuiera kriminalpolitiken - hur vi skall komma lill rätta med brottsligheten. På det området har del vidtagits en mängd åtgärder: förebyggande åtgärder, upprustning av polis- och åklagarväsendet osv. Detta har skeU inte minst för au vi skall komma till rätta med våra just nu två största problem: den organiserade och ekonomiska brottsligheten samt narkotikabrottsligheten. Åtskilliga lagar har ändrats för att vi skall få större möjligheteralt komma till rätta med dessa typerav brottslighet. Det har gjorts ändringar i brottsbalken, och det har meddelats direktiv för två kriminal-vårdsutredningar-den ena avseende fängelse och kriminalvård i anstalt, den andra avseende kriminalvård i frihet. En hel del frågor har alltså tagits upp.

Låt mig slutligen säga att vad jag anser vara väsentligt för att åstadkomma en ökning av rättssäkerheten är ikraftträdandetiderna. Mänga enskilda personer och myndigheter har reagerat kraftigt mct att lagarna under den socialdemokratiska regeringstiden trädde i kraft alltför snart efter det att besluten hade fattats.

Nu knackar talmannen i bordet; min talelid är slut, och jag skall be att fl senare återkomma till en uppräkning av de många åtgärder som vidtagits.

CARL LIDBOM (s) replik:

Herr talman! Jag blir bekymrad när jag lyssnar pä Håkan Winberg. Herre Gud, vilken ynkedom! Justitieministern försvarar sig med att säga: Jag är så beskedlig, jag hatar ingen, jag har inte deltagit i någon hatpropaganda, ochjag är f ö. ingen högerpolitiker.

Sedan flyr han ut i allt och intet. Han gör ett krampaktigt försök att gräva upp kriminalpolitiken igen. Pä något sätt tycker han väl bättre om kriminalpolitiken än lagstiftningen i övrigt. Men nu är det faktiskt så att en interpellationsdebatt skall handla om det som interpellationen handlar om, och det är inte kriminalpolitik. Lät oss ta den debatten en annan dag!

När justitieministern inte kan försvara sig själv börjar han i stället tala om Sven Romanus och påslår alt jag här i dag har riklat hårda angrepp mot Sven Romanus. Det harjag inte alls gjort - del är Håkan Winberg som drar in Sven Romanus i debatten, tydligen därför all han inte har någol annat atl tala om eller därför att han tror atl det är någon poäng med det.

Det stod ett par ord om Sven Romanus i interpellationen - det är alldeles riktigt. Det var nödvändigt föratt ge en bakgrund. När jag frågar herr Winberg måste jag först konstatera att vi har haft en period av tre års overksamhel i justitiedepartementet under en opolitisk justitieminister och alt vi nu har fåll en polilisk juslilieminister. Med silt förflutna får den nye justilieministern antas ha en vilja all åstadkomma någonling, och del är skälet lill atl jag går in och ställer ett antal frågor om vad vi har atl vänta oss av den nya trepartiregeringen och Håkan Winberg. Jag sade inte mer om Sven Romanus än vad som för sammanhanget var nödvändigt. I princip håller jag med Håkan Winberg: De mortuis nihil nisi bene - om de döda ingenting annat än gott. Men så illa ärdet ju inte-Sven Romanus har avgått från regeringen men inte från jordelivet. Om han tog illa vid sig av interpellationen kunde han ha svarat i en tidning, så hade Jag kunnal ta en debatt med honom där. Det skulle inte falla mig in att här i kammaren dra in honom i debatten. Det är herr Winberg som gör det.

Så försöker herr Winberg säga om mig attjag smiter från ansvaret för vad vi gjorde genom att skylla på de tjänstemän som hjälpte oss att utarbeta lagarna.Nej, det är liksom inte detta det är fråga om. Självfallet har statsråden det politiska ansvaret för hela innehållet i propositionerna inkl. lagarna -det har vi inga olika meningar om. Men man skall inte förvandla debatten om lagarna, friheten och rättssäkerheten till en teknisk debatt, till en fråga om metoderna för alt utforma lagtext, för det handlar om betydligt allvariigare ting. Del handlar om sättet alt se på individen och samhället, om värderingar och ideologi. Det handlar om huruvida man har eller inte har grundinställningen all lagen skall användas som ett instrument för att skydda de svaga mot de starka, och där har vi i grunden olika uppfattningar.

Till sist: i stället för att svara på mina frågor, som fortfarande -jag säger det än en gång - syftar framåt, så tar herr Winberg sin tillflykt till det förflutna och berättar om vad det var för någonting under vår tid som han kritiserade -expropriation eller annat-och försöker vidare berätta om vad den avsomnade förra trepartiregeringen eller folkpartiregeringen har uträttat för någonting.

Min fråga gäller: Vad tänker herr Winberg göra av sitt ämbete? Vilka lagar är del herr Winberg tänker avskaffa? Vilka lagar är det herr Winberg anser onödiga och skadliga enligt del evangelium som han har predikat i ett decennium nu? Och vad tänker herr Winberg göra för att återställa den rättssäkerhet som sä betänkligt skulle ha naggats i kanten genom socialdemokratisk lagstiftning? Vad tänker herr Winberg göra för atl ge den enskilde större frihet?

Det lämnas aldrig ett enda konkrel svar på någonting, och jag tvingas dra slutsatsen atl herr Winbergs kollega jordbruksminister Anders Dahlgren har rätl när han talar om er som skryt- och skränhögern.

Nr 41

Fredagen den 30 november 1979

Om lagstiftningsarbetet i Justitiedepartementet

Nr 41

Fredagen den 30 november 1979

Om lagstiftningsarbetet i Justitiedepartementet

regeringsförklaringen, såsom jag lidigare nämnt. Men har inte Carl Lidbom upptäckt all det var en ganska farlig tendens, särskilt under den socialdemokratiska tiden, alt samhället höll på att snärjas in i en alltmer ökad byråkrati? Om man läser interpellationen får man intrycket att Cari Lidbom inte tycker att byråkrati och krångel behöver bekämpas. Jag fick dock en något annoriunda uppfattning när jag hörde interpellanten i talarstolen. Det är i så fall bra om herr Lidbom har uppfattningen att det behövs en sådan bekämpning. Det är kanske också nödvändigt att han barden, därför atl man, om det inte vore så, ju måste ställa frågan: Hur kommer det sig att en av de sista åtgärder som den socialdemokratiska regeringen vidtog efter att ha suttit vid makten i 44 år var just att den 9 augusti 1976 tillsätta en arbetsgrupp för att rensa i byråkratidjungeln? Det är visseriigen inte jag som skall ställa frågor i en sådan här debatt, men jag kan väl ändå få ställa den retoriska frågan: Det var väl rimligen allvar bakom det beslutet? Eller var det bara ell halmstrå för alt rädda sig i en valrörelse när man såg att del höll på alt gå illa?

Herr lalman! Cari Lidbom har frågat vilka initiativ till åtgärder som lagils. Del finns en mängd exempel att peka på. En viktig fräga är - även om Cari Lidbom i dag inte vill diskutera kriminalpolitiken - hur vi skall komma lill rätta med brottsligheten. Pä det området har det vidtagits en mängd åtgärder: förebyggande åtgärder, upprustning av polis- och åklagarväsendet osv. Detta har skett inte minst för att vi skall komma till rätta med våra just nu två största problem: den organiserade och ekonomiska brottsligheten samt narkotikabrottsligheten. Åtskilliga lagar har ändrats för att vi skall få större möjligheter att komma till rätta med dessa typer av brottslighet. Det har gjorts ändringar i brottsbalken, och det har meddelats direktiv för två kriminalvårdsutredningar-den ena avseende fängelse och kriminalvård i anstalt, den andra avseende kriminalvård i frihet. En hel del frågor har alltså tagits upp.

Lät mig slutligen säga att vad jag anser vara väsentligt för att åstadkomma en ökning av rättssäkerheten är ikraftträdandetiderna. Många enskilda personer och myndigheter har reagerat kraftigt mot att lagarna under den socialdemokratiska regeringstiden trädde i kraft alltför snart efter del att besluten hade fattats.

Nu knackar talmannen i bordet; min laletid är slut, och jag skall be att få senare återkomma till en uppräkning av de många åtgärder som vidtagits.

CARL LIDBOM (s) replik:

Herr talman! Jag blir bekymrad när jag lyssnar på Håkan Winberg. Herre Gud, vilken ynkedom! Justitieministern försvarar sig med att säga: Jag är så beskedlig, jag hatar ingen, jag har inte deltagit i någon hatpropaganda, ochjag är f ö. ingen högerpolitiker.

Sedan flyr han ul i allt och intet. Han gör ett krampaktigt försök atl gräva upp kriminalpolitiken igen. På någol säu tycker han väl bättre om kriminalpolitiken än lagstiftningen i övrigt. Men nu är det faktiskt så att en interpellationsdebatt skall handla om det som interpellationen handlar om, och det är inte kriminalpolitik. Låt oss ta den debatten en annan dag!

övertygad om att den lag som en gång införts skall tas bort. Det kan nämligen vara sä att när en lag väl trätt i kraft får man acceptera den, därför atl ett ideligt ändrande i en del fall - observera att jag säger i en del fall - kan bedömas ha större negativa konsekvenser än den mindre önskvärda utformningen av lagen. Detta gäller kanske i och för sig lagstiftning av mindre bredd, men det förekommer och det är faktiskt ell myckel viktigt rättssäkerhelskrav att medborgarna från tid till annan skall kunna ha kännedom om lagens innehåll. Det är enligt vad jag menar ett kvalitetskrav pä lagstiftningen.

Får jag sedan, herr talman, ta upp några punkter där det har sketl förbättringar för de enskilda medborgarna under den här tiden.

Jag börjar med den nya länsrättsorganisationen, som genomfördes när länsrätterna bröts ut från länsstyrelserna och omvandlades till fristående förvaltningsdomstolar i varje län. Det våren ändring somjag hade motionerat om vid flera tillfällen i riksdagen. Nu kunde den genomföras när det blev en borgeriig regim. Det tidigare organisatoriska sambandet mellan förvaltning och rättsskipning, t. ex. pä skatteområdet, kunde ju leda till missförstånd hos allmänheten. Det var principiellt betänkligt alt ha ett organisatoriskt samband mellan myndigheier som hade judiciella uppgifter och rena förvaltningsuppgifter.

En annan fråga, och den nämnde jag i interpellationssvaret, är förslaget till ny sekretesslagstiftning som ligger på riksdagens bord. Sekretessregleringen blirenligt detta förslag lättare att överblicka, och en mängd bestämmelserom tystnadsplikt i lagar och andra författningar kan upphävas.

Den nyligen avslutade polisutredningen har lagt fram förslag som minskar byråkratin på polisväsendets område. Förslaget innefattar en omfattande decentralisering frän rikspolisstyrelsen lill länsstyrelserna och till de lokala polismyndigheterna. Tonvikten i polisarbetet skall i stor utsträckning läggas på service ål allmänheten.

Den reguljära passkontrollen av utresande från Sverige har nyligen upphävts. Det innebär en förenkling för vanliga resenärer.

Rätiegångsutredningen har lill uppgift atl se över vilka möjligheter som finns för att förenkla handläggningen av tvistemål och brottmål. Man kan bl. a. öka möjligheterna alt avgöra mål, trots alt någon part har uteblivit frän muntlig förhandling. Det är ocksä en fråga som jag har tagit upp tidigare här i riksdagen i motioner.

Kommittén för översyn av förvaltningslagen skall åstadkomma så enkla och lättbegripliga regler som möjligt vid förvaltningsförfarandet hos myndigheterna. Kommitténs förslag bör syfta till att förbätlra myndigheternas service gentemot allmänheten och till att även i övrigt underiätta och förbättra kontakterna mellan myndigheterna och allmänheten.

Riksdagen har alldeles nyligen antagit förslag frän den nu sittande regeringen till en mindre ändring av rättshjälpslagen, som gör det möjligt att snabbare genomföra den rättshjälpsreform som beslutades i våras.

Vi har fått förenklade mtineroch förenklad administration vid förfarandet med beslagtagen narkotika.

Nr 41

Fredagen den 30 november 1979

Om lagstiftningsarbetet i Justitiedepartementet

2 Riksdagens protokoll 1979/80:41-43

Nr 41

Fredagen den 30 november 1979

Om lagstiftningsarbetet i Justitiedepartementet

Översyn har sketl i syfte atl banta vissa ämbetsverk, t. ex. socialstyrelsen.

Herr talman! Detta är ett antal av de frågor som den nu sittande regeringen har tagit upp, och det är frågor som är utomordentligt vikliga för den enskilde medborgaren i dennes vardagstillvaro.

CARL LIDBOM (s) replik:

Herr talman! Hert talmannen upplyser mig om attjag har bara tre minuter till förfogande för denna replik. Det må vara hänt - jag kan fatta mig kort.

Om herr Winberg hade fortsatt tala ännu en slund tror jag han hade gått över till atl läsa upp registret i Svensk författningssamling och innehållsförteckningen över nya direktiv i kommitléberätlelsen, ulan att redovisa någon enda politisk lanke någonslans bakom alla rubriker han hittade. Beträffande politiken är han Ju rätl blygsam. Han säger: Vi är bara ell parti. Vi ogillar visserligen kolossall myckel i den lagstiftning som har kommit till under 1970-talet, men den kan vi ju inte ensamma riva upp. Det var kolossalt blygsamt! Ibland har ni Ju haft sällskap av centerpartister och folkpartister i skallet på socialdemokratisk frihetsfienllighel och förkvävande av den enskilde. Och går ni in i en regering så är del väl för att i alla fall få igenom någonling av det ni vill! Jag har bett er nämna ett enda exempel på en onödig lag som ni tänker avskaffa. Läs nu inte upp registret till svensk författningssamling! Gösta Bohman nämnde i alla fall sophämlningslagen som exempel. Herr Winberg tycks t. o. m. fiy från den, och hans röda gubbe är bortglömd. Det är den totala torkan och kapitulationen för nöjet att få sitta på taburetten.

GUNNAR BIÖRCK i Värmdö (m):

Herr talman! Kamrater i kammaren med känsla för ordens valörer har fäst min uppmärksamhet på den text som finns på s. 60-62 i snabbprolokoll nr 21, dvs. Cari Lidboms interpellation till Justilieministern. Sveriges folk har rätt att ställa vissa anspråk på sin riksdag och sina riksdagsmän, och vi själva har också anledning att iaktta normala hövlighetsregler inbördes. Jag vill därför -inte bara på mina egna vägnar - påminna Carl Lidbom om ett råd, givet av en av hans nära vänner: Var varsam med orden!

CARL LIDBOM (s) replik:

Herr talman! Det är tacknämligt alt Gunnar Biörck slår vakt om dekorum både när del gäller kungahuset och när det gäller riksdagen.

GABRIEL ROMANUS (fp):

Herr talman! Jag skall inte lägga mig i striden mellan Cari Lidbom och Håkan Winberg om Håkan Winbergs avsikter. Jag tänkte bara säga några ord med anledning av atl Cari Lidbom i sin interpellation, som ju finns i kammarens protokoll, har dragit in förre justitieministerns insatser. Jag citerar vad som sägs i interpellationens inledning:

"I tre år hade vi som justitieminister en pensionerad ämbetsman med beteckningen opolitisk. Hans uppgift var att uträtta så litet som möjligt. Mätt med detta mått var hans verksamhet framgångsrik.

Sin enda utåt uppmärksammade insats gjorde han på hösten 1978, när han under den förra trepartiregeringens ändlösa diskussioner om borrhål och laddning av reaktorer försökte lära Fälldin all tolka villkorslagen. Denna insats blev dock, som bekant, mindre framgångsrik."

Detta uttalande har Cari Lidbom i dag spätt på med en allmän förklaring om all de gångna tre åren var en period av total overksamhet inom justitiedepartementet.

Jag tror inte alt det bara var Jag som studsade inför den här interpellationen. De här uttalandena är märkliga i tre avseenden.

För det första riktar Cari Lidbom ett i sammanhanget helt ovidkommande personligt angrepp pä en person som inte har möjlighet att svara här.

För det andra speglar de en annan syn på ålder och pensionering än vad som är allmänt vedertaget numera. Cari Lidboms attityd stämmer dåligt med t. ex. socialdemokraternas partimolion om socialtjänsten.

För det tredje är det en djupt orättvis beskrivning av vad som har uträttats i justitiedepartementet under de gångna tre åren.

Jag hade hoppals atl Cari Lidbom i dag, efter den eftertanke som han haft möjlighet till sedan han lämnade sin interpellation, skulle ha tagit tillbaka de här uttalandena i interpellationen. Jag vill faktiskt ge Carl Lidbom en chans atl utan krumbukter ta tillbaka de svepande fördömanden och de speglosor som i interpellationen slängs mot förre justitieministern och be honom och kammaren om ursäkt.

Nr 41

Fredagen den 30 november 1979

Om lagstiftningsarbetet i Justilie-departementet

CARL LIDBOM (s):

Herr talman! Jag ber atl få påpeka atl i denna debatt i dag är del tvä personer som försöker dra in den förre justilieministern: Håkan Winberg och Gabriel Romanus. Jag har inte gjort det. En tredje, Gunnar Biörck i Värmdö, hade väl samma syftning. Nu har alllsä både hovmannen och brorsonen snyftat. Jag tycker all ämnet kan vara utageral vid det här laget.

Detjag sade om den förre justitieministern i min interpellalion - i dag har jag i stort sett lämnat honom åt sidan - var ett politiskt betyg på verksamheten, och egentligen träffar del inte honom utan den regering som han tillhörde. Jag sade alt det var en programmatisk overksamhet på lagstiftningsområdet, och del står jag fast vid. Del våren ovanligt passiv och iniiiativlös tid. Som jag uppfattar det hade Sven Romanus uppgiften atl förvalta de löpande ärendena, och del gjorde han väl förträffligt, samt all i övrigt uträtta tämligen litet, och det gjorde han också.

GABRIEL ROMANUS (fp):

Herr talman! Det är inte jag som har dragit in förre justilieministern i den här debatten - det är Cari Lidbom genom oförskämdhelerna i den interpellation som i dag besvaras. Den ingår som bekant i kammarens protokoll.

Jag gav Cari Lidbom en chans atl utan kmmbukter ta tillbaka och beklaga

Nr 41

Fredagen den

30 november 1979

Om personalbristen vid vissa kronofogdemyndigheter, m. m.

sina uttalanden. 1 stället drar han in ytteriigare en ovidkommande synpunkt i debatten, nämligen attjag är släkt med förrejustitieministern. Del ärjag stolt över, men det hör inte hit.

Carl Lidbom talar om tre är av programmatisk overksamhet och säger att förre juslilieministerns enda utåt uppmärksammade insats - alltså inte bara på lagstiftningsområdet-var att han försökte lära Thorbjörn Fälldin atl tolka villkorslagen.

Det hände en hel del underde här åren. Efter att ha läst interpellationen tog jag del av den debatt i Svenska Dagbladet där statssekreterare Montgomery redovisade vad som hade hänt i justitiedepartementet, och Carl Lidboms mycket magra bemötande av detta. Sedan log Jag fram de propositioner som hade lagts fram från justitiedepartementet under de tre åren. Det är naturiigtvis inte höjden på stapeln av propositioner - som jag-har med mig här - som räknas ulan innehållet, och här finns åtskilliga viktiga förslag. De kan väl mäta sig med vad Cari Lidbom under perioden 1973-1976 presterade som slalsråd, när del gäller både kvalilel och kvantitet, även om ingen precis har beskyllt Carl Lidbom för overksamhet.

En chans till, Cari Lidbom: Ta tillbaka de där uttalandena utan krumbukter! Del är inte vi som har dragit in förrejustitieministern i den här debatten. Jag hade aldrig yttrat mig, om jag inte hade sell interpellationen. En chans till att beklaga - annars skall Jag återkomma med.ett kort citat av Carl Lidbom.

Då Carl Lidbom avstod från atl yttra sig lämnades ordet pä nytt till

GABRIEL ROMANUS (fp):

Herr talman! Eftersom Cari Lidbom inte yttrar sig skall jag bara citera vad han själv sade nyss: Herre Gud, vilken ynkedom!

Överiäggningen var härmed avslutad.

§ 3 Om personalbristen vid vissa kronofogdemyndigheter, m. m.

Kommunminislern KARL BOO erhöll ordet för alt besvara Alf Wenneifors (m)den 26 oktober anmälda interpellation, 1979/80:45, till budgelministern, och anförde:

Herr talman! Alf Wennerfors har frågat budgelministern om följande:

1. Hur många tjänster vid kronofogdemyndigheter med överkapacitet har
sedan 1978 omfördelats till de mest arbelstyngda kronofogdemyndigheter
na?

2. Anser statsrådet det vara befrämjande för skattemoralen atl 50-60 milj. kr. per år i skatteintäkter inte blir indrivna på grund av personalbristen?

3. Vilka åtgärder vill statsrådet vidtaga för atl åstadkomma en effektivare indrivning av kronofogdemyndigheterna?

Arbetet inom regeringen är så fördelat atl del är jag som skall svara på interpellationen.

På frågan angående omfördelning av tjänster vill jag svara att hittills har genom indragning av tjänster och medel i s. k. överkapaciletsdistrikt arbelstyngda kronofogdemyndigheter tillförts 1 tjänst som kronofogde. 24 tjänster för exekutiv personal och 11 tjänster för kontorspersonal. Dessa 36 tjänster har fördelats med 11 lill distrikt i Stockholms län, 7 till Malmöhus län, 5 till Göteborgs och Bohus län samt med 1 å 2 tjänster per län till ytteriigare 8 län.

Av personalpolitiska skäl har regeringen inte velat aktualisera indragning av en tjänst i s. k. överkapacitetsdistrikt förrän tjänsten blivit vakant. Det är därför nalurligl all taklen i överföringarna inte blir sä hög.

Bland de indragna tjänsterna ingår 3 vid s. k. enmansstationeringar. I landet finns 81 kronofogdedislrikt. Den anslällda personalen är placerad dels pås. k. centralorter-81 stycken-dels pås. k. stationeringar,dvs. andra orter än centralorten. Stationeringarnas antal uppgår till ca 100. Av dessa är f n. nära 40 s. k. enmansstationeringar. Övriga slationeringar är bemannade med 2 eller fiera tjänstemän. Kronofogdemyndighetsutredningen presenterade år 1977isittbetänkande(SOU 1977:42) Kronofogdemyndigheterna en ingående undersökning av de s. k. enmansslationeringarna, som även då var 40. Resultatet av undersökningen visade att 3 kunde dras in och att 16 varav den arten alt deltidstjänst kunde komma i fräga. Regeringen utfärdade i regleringsbrev för budgetåret 1978/79 föreskrifter för bl. a. indragning av slationering. Alf Wennerfors har i sin interpellation citerat en del av detta beslul. Om man emellertid läser vidare, finner man att del står:

"Innan framställning om indragning av slationering på angivna grunder görs, skall länsstyrelse undersöka möjligheterna atl omfördela arbetsuppgifter för atl åstadkomma tillfredsställande arbetsvolym. Går ej det, skall länsstyrelse söka åstadkomma deltidstjänst omfatlande lägst halvtid."

Förutsättningen för atl en deltidstjänst skall inrättas är alltså alt arbetsvo-lymen är så stor att den räcker till minst en halvtidstjänst. Även för dessa tjänster har av bl. a. regionalpolitiska och personalpolitiska skäl angivits atl frågan om indragning kan aktualiseras, när tjänsten blir ledig. Det åligger länsstyrelserna all följa verksamheten och atl ta initiativ lill nödvändiga förändringar. Sådana bör också kunna aktualiseras när kronofogdemyndigheten och personalen är överens om att en ändring bör prövas. Det bör betonas, att det är vikligt atl myndigheterna kan upprätthålla närservice sä långt detta är rimligt. Avgörande vid regeringens prövning av frågan om indragning av tjänst är därför inte bara arbetsvolymen utan även allmänhetens behov av närservice.

På den andra frågan svarar jag nej. Utebliven indrivning kan självfallet aldrig vara befrämjande för skatlemoralen vare sig orsaken är personalbrisl eller andra brister. Under innevarande budgetår har regeringen försökt alt möta de ökande arbetsmängderna hos kronofogdemyndigheterna genom att anvisa ytterligare medel för atl göra indrivningen mer effektiv. Myndigheterna i bl. a. Stockholms län och Göteborgs och Bohus län har sålunda fått ett

Nr 41

Fredagen den 30 november 1979

Om personalbristen vid vissa kronofogdemyndigheter, m. m.

Nr 41

Fredagen den 30 november 1979

Om personalbrislen vid vissa kronofogdemyndigheter, m. m.

rätt kraftigt medelstillskott.

På inlerpellantens tredje fråga kan Jag svara atl regeringen följer utvecklingen av arbetsmängderna och produktionsresultaten hos bl. a. kronofogdemyndigheterna. Situationen hos dessa har självfallet vägts in i den budgetberedning som f n. pågår i regeringskansliet.

ALF WENNERFORS (m):

Herr talman! Jag skall först be atl få lacka kommunminislern för svarel på min interpellalion. Jag tycker att det ger uttryck för en viss förståelse för kronofogdemyndigheternas problem. Självfallet skulle jag ha önskat mera rejäla lag. Här finns del ju faktiskt stora pengar för staten att hämta. Om den socialdemokratiska regeringen före 1976 visade ringa intresse för all skattepengarna drogs in ordentligt, så får del slå för socialdemokraterna. Men del vore tråkigt om en borgerlig regering i det här avseendet skulle sköta statens affärer dåligt. Med tanke på det slora budgetunderskott som vi har borde samtliga statsråd ta varje tillfälle i akt för alt slå vakt om de slantar som rätteligen tillhör staten.

Hur mycket pengar är del då fråga om? Jag tror alt vanligt hederligt folk inte har en aning om hur illa det här sköts. Tänk om journalister fick veta att det är fräga om miljardbelopp - vilka rubriker!

Statistiken över indrivningar visar att man den 1 januari 1978 hade fåll in 3 miljarder kronor för litet när det gäller samtliga skatter, allmänna avgifter och böter. Ett år senare hade siffran stigit till 4,1 miljarder kronor. Och vad sägs om uppgiften att man under 1978 avskrev hela 600 milj. kr.? Jag harockså fått veta att skuldbeloppet till samhället i seplember 1979 uppgick lill 152 milj. kr. och del bara inom en liten kronofogdemyndighet, nämligen Sollentuna kronofogdemyndighet. Motsvarande siffra när det gäller pengar som man alltså inte har fått in var för Huddingedistriktet 149 milj. kr. Gör inte statsrådet också den bedömningen att det verkligen är uppseendeväckande sin"ror?

Jag kan inte ställa den nya regeringen eller statsrådet Boo till svars för delta. Den nya regeringen och den nye kommunministern borde rimligen fl en chans atl rätta till missförhållandet. Jag skall alltså inte ställa någon till svars för delta, men jag vill ändå genom min interpellation peka pä det här problemet. Det finns ett ypperiigt tillfälle att här tjäna in pengar lill statskassan. För att tala fotbollsspråk: Nu har regeringen bollen.

Jag och många med mig kommer att uppmärksamt följa utvecklingen. Jag förutsätter att regeringen vill medverka till atl skatteflykt av det här slaget förhindras. Jag förutsätter också alt del skulle kännas genant för regeringen -hur det var under den socialdemokratiska regeringsperioden är en annan sak - om under den innevarande regeringsperioden talesättet spreds: Vill du komma undan skatt, flytta då till kommunerna i Slorstockholmsområdet.

Indirekt ger nu statsrådet besked på den här punkten, och det är jag tacksam för. Statsrådet säger nämligen: "Utebliven indrivning kan självfallet aldrig vara befrämjande för skatlemoralen vare sig orsaken är personalbrisl eller andra brister." Därefter pekar kommunministern på att en hel del medel

faktiskt har anvisats under innevarande budgetår. Jag har noterat del med tillfredsställelse - men det räcker inte.

Inom vissa kronofogdemyndigheter i Slorstockholmsområdet krävs det en kraftig personalökning. Och man kan tala för en sådan, när den verkligen lönar sig. Det finns en gammal tumregel som säger att en duktig indrivare lar in omkring 1 milj. kr. om året. Delta gäller kanske mer storstadsområdena, men vi kan väl i alla fall hälla oss till den tumregeln. Om varje indrivare drar drygt 100 000 kr. i lönekostnader, inser ju var och en att det skulle löna sig att engagera några indrivare. Tio indrivare skulle alltså kosta ungefär 1 milj. kr., men dessa tio indrivare driver in 10-12 milj. kr. i skattepengar. Detta borde väl vara en god affär för staten!

Nu skall vi emellertid pruta på den offentliga sektorns kostnader. Jag brukar tala mycket för del, och vi gör del inom det parti somjag representerar, nämligen moderata samlingspartiet. Men inte skall vi väl pruta på en verksamhei som ger pengar tiofall igen?

Jag undrar om statsrådet känner lill alt vi har en mängd vakanser i Storstockholmsområdet. Låt mig bara som exempel peka på kronofogdemyndigheten i Sollentuna. Enligt personalplanen skall myndigheten ha 58 befattningar. 45 är besatta. 13 befattningar är alltså vakanta. Av dessa 45 anställda är just nu tre långtidssjuka. Därtill kommer de vanliga korttidssjukdomarna, ledighet av olika skäl och utbildning - ett par anslällda är f n. under utbildning. Jag kan presentera liknande siffror från andra kronofogdemyndigheter i Storstockholmsomrädet. I Huddinge t. ex. har man 20 indrivarbefattningar. Sex av dessa befattningar är vakanta.

Vad görs då ål dessa vakanser? Jo, man försöker anställa och utbilda aspiranier. Men utbildningen lar tvä och ett halvt är. Jag mä säga all della är en märklig utbildningspolitik. Först när det blir en vakans får man alltså rekrytera en aspiranl och sätta i gäng en utbildning. Denna aspirant blir alltså klar först två och ett halvt år senare. Jag förstår att det kan gå bra ute i landet, där del inte finns någon befolkningstillväxt. Det är möjligt att det där kan fungera bra, och det kanske det har gjort i många år. Men i ett län med stark befolkningstillväxt och hela tiden en ökande arbetsmängd måste detta innebära stora problem.

Vi skall också komma ihåg att vi har och under många år har haft en stor avgång inom denna yrkeskategori. På grund av arbetsförhållandena, anställningsvillkor och annat väljer många utbildade och duktiga indrivare arbete i inkassoföreiag, banker o. d. Jag vill verkligen rekommendera statsrådet att titta litet närmare på just utbildningsfrågan. Är kommunministern t. ex. beredd all så snart som möjligt ta initiativ lill en extra ordinarie utbildning av ett 30-40-tal befattningshavare? Jag tror alt del skulle vara myckel värdefullt.

När del gäller utbildningens inriktning tror jag att vi också måste ompröva lidigare tankar. Jag tror all man har rätt i den rapport som för bara en kort tid sedan presenterades av riksrevisionsverket. Där sägs att utbildningen kanske skall ha en litet annan inriktning, i varje fall i vad gäller vissa befattningshavare. Det kanske inte är nödvändigt att man på alla håll har jurister. Det

Nr 41

Fredagen den

30 november 1979

Om personalbristen vid vissa kronofogdemyndigheter, m. m.

Nr 41

Fredagen den 30 november 1979

Om personalbrislen vid vissa kronofogdemyndigheter, m. m.

kanske är rnycket mer nödvändigt atl detta yrke får en mer företagsekonomisk inriktning och att man får vissa företagsekonomiska experter inom varje kronofogdemyndighet. Jag tror au man i denna rapport verkligen har rätt på den punkten.

Så bara några ord om omfördelning av tjänster: Statsrådet redovisar i sitt svar atl en viss sådan omfördelning har skeU. Men delta ger sammantaget tyvärr inte så många tjänster. Jag börjar nästan ifrågasätta om det är fruktbart atl fortsälta en diskussion om detta. Jag har i lidigare molioner och anföranden här i kammaren ställt mig litet tveksam till en omfördelning, men jag har ändå hoppats att en sådan verkligen skulle ge någonling.

I alla händelser tycks inte omfördelningsprincipen ge tillräckligt beträffande Storstockholmsomrädet. Samtidigt kunde man bli litet fundersam när man läste en debattartikel i en morgontidning för två tre veckor sedan. Författaren, en kronofogde och tidigare riksdagsman, sätter t. o. m. sin yrkesheder i pant när han påstår att exekutionsväsendet är överbefolkat av kronofogdar. Han pekar också som exempel på några orter i södra Sverige. Men jag förutsätter all denne yrkesman inte är riktigt informerad om hur vi har del här uppe i Storstockholmsomrädet.

Jag sade i inledningen atl indrivningen är dåligt skött. Jag sade t. o. m. alt vanligt hederiigt folk inte vet om det. Jag skall be atl få påpeka att dessa kritiska ord inte riktar sig till kronofogdemyndigheterna och all den personal som till vardags sliter med sina väldiga arbetsuppgifter där. Nej, det är faktiskt vi här i riksdagen och ni statsråd i regeringen som är ansvariga.

Jag upprepar: Nu är det kommunministern och regeringen som har bollen.

På min tredje fråga i interpellationen svaras att regeringen följer utvecklingen och atl även den arbets- och personalpolitiska situationen på del här området skall vägas in i den pågående budgetberedningen i regeringskansliet. Jag känner mig till freds med det t. v., och jag kan alltså till sist, herr talman, säga alt jag avvaktar budgetpropositionen med mycket stort intresse.

Kommunministern KARL BOO:

Herr talmän! Om man har en organisation som skall handlägga viktiga uppgifter är del självklart att man vill ha den organisationen sä effektiv som möjligl.

Det låter drastiskt när Alf Wennerfors här redovisar vilka belopp som inte kommer in till statskassan genom atl kronofogdeorganisaiionen inte är tillräckligt utbyggd bl. a. i Stockholmsområdet. Jag vill för min del säga att ambitionen givetvis skall vara att indrivningen skall vara sä etléktiv all vi fär in även dessa pengar, som också skall till statsverket. Man måste dock även ha klart för sig att det någonstans i den här redovisningen av utestående medel finns ett "knä", varefter det krävs extraordinära insatser från kronofogdeorganisationens sida för att fl in dessa ytterligare pengar. Den problematiken skall självfallet också vägas in i den bild som tecknas beträffande de utestående medlen.

Sedan vill jag bara erinra om att del i bl. a. Siockholm för några år sedan

fattades beslut om all införa REX, dvs. datorisera verksamheten, för atl underlätta indrivningen. Arbetet med detta pågår, och systemet skall vara färdigt att tillämpas i sin helhet den 1 juli 1980. För alt klara problemen vid införandet av REX i Stockholm har 2,1 milj. kr. anslagits under det här budgetåret. Samma belopp är avsett att användas under det tidigare budgetåret.

I fråga om omfördelning av tjänster har man självfallet all ta hänsyn både till vilken service som allmänheten erbjuds på de orter där indragning skall ske och till personalpolitiska synpunkier. Det är ett svårt komplex, där man inte kommer ifrån dessa synpunkier i den förändringsverksamhel som sker.

Sedan är del givetvis beklagligt alt del förhåller sig så som Alf Wennerfors redovisade när det gäller det stora antalet vakanser i Stockholmsområdet och de uteblivna arbetsinsatserna pä grund av sjukskrivning etc. Jag vill för min del beklaga atl man har den situationen, särskilt mot bakgrund av den allmänna arbetsmarknad som vi f. n. har.

När det gäller utbildningsfrågorna är del självfallet angeläget med en riktig och framförhållande utbildning, som överensstämmer med den effektivitet som vi ändå vill åstadkomma beträffande verksamheten inom kronofogdemyndigheterna.

Nr 41

Fredagen den

30 november 1979

0/7? personalbrislen vid vissa kronofogdemyndigheter, m. m.

ALF WENNERFORS (m):

Herr talman! Det är ytterst värdefullt all vi har fält i gång REX-systemei ute på kronofogdemyndigheterna i vissa distrikt. Det verkar ju som om försöksverksamheten ger goda resultat. Men vi får nog inte hoppas för mycket ens på detta, för när det kommer till kritan kan ju inte datamaskinen ge sig i väg ut i bygderna och hämta in pengarna. Där krävs del att vi har duktiga indrivare som kan få tillbaka pengarna till staten. Jag har en känsla av att vi i den här diskussionen ibland gör oss överdrivna förhoppningar när del gäller datamaskinen.

Sedan noterar jag med lillfredsställelse det uttalande som kommunministern gjorde när det gäller de extraordinära insatserna i vissa distrikt. Jag sätter stort värde på det, ochjag upplever det så, att kommunministern över huvud laget ser konstruktivt och positivt pä den frågan. Jag hoppas atl vi så snart som möjligt skall kunna lösa de problem som finns inom det här området.

Kommunministern KARL BOO:

Herr talman! Jag vill bara erinra om att tankarna bakom att införa REX som försöksverksamhet var just att försöka underlätta för dem som är verksamma på servicesidan inom kronofogdemyndigheterna. Vi får nu se fram emot den utvärdering av systemet som skall ske och se vilka konsekvenser den får för den framlida användningen av dalan inom den här verksamheten. Men jag noterar del Alf Wennerfors sade, atl man kanske inte skall göra alltför överdrivna framtidsvisioner beträffande datainslaget i kronofogdemyndigheternas verksamhet, men det blir ändå värdefullt att se vad den servicen har

Nr 41

Fredagen den 30 november 1979

Om regeringsinitiaiiv med anledning av viss uppvaktning av ungdom från Norrbot-len

betytt när del gäller alt effektivisera och underiätta de manuella insatserna inom verksamheten.

Till sist vill jag än en gång erinra om all regeringen självfallet har dessa frågor under observation och all vi skall ta de initiativ som är erforderliga för att komma lill rätta med de svagheter som finns i systemet.

Överiäggningen var härmed avslutad.

§ 4 Om regeringsinitiativ med anledning av viss uppvaktning av ungdom från Norrbotten

Arbelsmarknadsminislern ROLF WIRTÉN erhöll ordet för alt besvara Eivor Marklunds (vpk) den 14 november anmälda fråga, 1979/80:116, till statsministern, och anförde:

Herr talmän! Eivor Marklund har frågat statsministern vilka initiativ regeringen avser att ta utifrån del material som presenterats vid en uppvaktning av representanter för Norrbollens ungdom. Frågan har överlämnats lill mig.

Mot bakgrund av den besväriiga situation som råder på arbelsmarknaden i Norrbotten beslutade riksdagen, efter förslag av regeringen, inom ramen för del s. k. Norrbotlenpaketet om en rad åtgärder för atl stärka sysselsättningen i länet. Förutom den satsningen har regeringen i samma syfte beslutat om stöd till länet i ell fiertal enskilda ärenden. Sammanlagt har minst 7 miljarder kronor satsats av statliga medel i sysselsättningsskapande syfte de senaste tre åren. Detta måste sägas vara en myckel stor satsning.

Att dessa insatser ger effekt belyses bl. a. av atl arbetslösheten varil lägre denna höst än hösten 1978.

Den inriktning Norrbotlenpropositionen hade ger inte bara förbättringar på korl sikt utan även en hel del nya fasta arbetstillfällen både inom näringslivet och inom den offentliga sektorn.

Bristen på arbetstillfällen i Norrbotten drabbar ungdomarna särskilt hårt. En viss förbättring i arbetsmarknadsläget för ungdomar har emellertid ägt mm också i Norrbollen. Ytteriigare insatser är emellertid nödvändiga för att förbättra ungdomarnas möjligheter alt fl arbete. Jag har tidigare i kammaren redogjort för del arbete som pågår med bl. a. företagsföriagd gymnasieutbildning. Det är min förhoppning alt detta skall vara en väg alt hjälpa ungdomar ut på arbelsmarknaden.

Att stödja våra unga är dock inte enbart en uppgift för arbetsförmedlingarna och skolan utan en fråga som angår oss alla. Jag lycker därför all 7 april-rörelsens arbete och initiativ innehåller mycket positivt. De krav som har framförts lill regeringen är inte nya för oss utan i hög grad frågor som vi arbetat med en längre tid, och detta arbete har bl. a. lett fram till de sysselsättningsskapande åtgärder Jag här berört.

EIVOR MARKLUND (vpk):

Herr talman! Jag ber atl få tacka Rolf Wirtén för svarel på min fråga och noterar särskilt värderingen av 7 april-rörelsens arbete och initiativ, en värdering som jag delar.

Det är sant att de framförda kraven inte är nya, och de är inte heller nya för oss som har verkat och verkar politiskt inom länet. Vad som är vikligt ärju att det nu, inte minst tack vare de här ungdomarnas aktivitet och initiativ, finns en starkare medvetenhet i länet om nödvändigheten av mycket mer omfatlande åtgärder än dem som Rolf Wirtén har talat om.

Bristerna i del s. k. NorrboUenpaketel, som vi i vpk uppfattal dem, har beskrivits i motioner och interpellationer, varför Jag inte tänker la upp dem vid del här tillfället. Vi vet ju alt lägel i Norrbotten är alldeles speciellt. När den genomsnittliga ungdomsarbetslösheten i riket har varit uppe i 7 96 har den legat vid 20 96 i värt län. Var femie ung arbetssökande har mötts med beskedet atl det inte finns arbete. Då behövs del en annan sorls regionalpolitik för Norrbotten, en annan än den för landet i övrigt. Man måste väga använda de styrmedel som statsmakterna väl ändå fortfarande förfogar över. Del behövs slora satsningar både på de statliga företagen och pä styrning lill Norrbotten av produktion i privata företag, sä som skedde i slutet av 1960-talel t. ex. Jag undrar om Rolf Wirtén är beredd att ta också de greppen.

Vi är, som sagl, ense om att ungdomsrörelsen mot arbetslöshet gör mycket som är positivt. Initiativen är inga tillfälliga irrbloss. Nu följer man upp tidigare arbete - projektveckor i skolor, demonstrationer, regeringsuppvaktningar m. m. - med all ambitiöst lägga sig i länsplaneringen. Det ärju inte någonling som vem som helst ulan vidare ger sig på. Men de här ungdomarna visar verkligen aktivitet också på det områdel. Länsplanering 80, diskussionen om länels framlid, borde vara en folkrörelse - så har en av länets framsynta länsplanerare formulerat silt önskemål. Han får verkligen god hjälp av de här aktiva ungdomarna atl fä sina förhoppningar infriade.

Rolf Wirtén uppmanar i dagens Dagens Nyheter förelagen all ställa upp för de unga. Men hur blir det om företagen inte gör detta? Vad skall regeringen göra då? Och hur ser regeringen på anställningsstoppet i de stora statliga företagen i Norrbotten, de företag som ändå är länels industriella bas? Så länge dessa företag inte släpper in ny arbetskraft utgör ju även de ell hinder för de unga i Norrbotten atl fl arbete. Vad skall man göra i fortsättningen? Norrboltenpaketels innehåll räcker uppenbarligen inte. Del finns hot om en myckel stark utflyttning och befolkningsminskning under 1980-talel i Norrbotten.

Nr 41

Fredagen den

30 november 1979

0/7? regeringsinitiaiiv med anledning av viss uppvaktning av ungdom från Norrbotten

Arbetsmarknadsministern ROLF WIRTÉN:

Herr talman! Jag skulle bara vilja läsa in till kammarens protokoll de tre huvudkraven vid namninsamlingen i Norrbotten. Dessa var: arbete efter skolan och lumpen, arbete på hemorten och vidareförädling av råvarorna i länet. Jag sade i mitt svar, herr lalman, att det i hög grad ärjust på de här punkterna som vi har satt in våra åtgärder. Jag lycker mig också förstå atl

Nr 41

Fredagen den

30 november 1979

Om regeringsinitiaiiv med anledning av viss uppvaktning av ungdom från Norrbotten

Eivor Marklund är ense med mig om att del ärden färdriktningen som vi skall försöka arbela efter.

Sedan kan man alllid diskuiera om resurserna är tillräckliga, det är jag medveten om. När Eivor Marklund menar att man måste göra alldeles extra insatser i Norrbollens län mot bakgrund av den arbetsmarknadssituation som råder där håller jag med om det. Jag vill också påstå atl det verkligen har gjorts speciella insatser. Vi har diskuterat NorrboUenpaketel flera gånger, och Jag tror inte alt vi behöver fördjupa oss i dess detaljer nu, eftersom vi har haft många tidigare tillfällen atl göra det. Men del paketet innebär en satsning i miljardklassen, som inte har någon som helst motsvarighet i de andra länen. Jag tycker alt den satsningen är motiverad, och del är därför vi har gjorl den.

Det är glädjande alt vi i varje fall för den här hösten och vintern kan notera en någol förbättrad situation i Norrbotten. Låt mig bara nämna atl oktobersiffrorna för 1978 och 1979 för ungdomarna - som vi nu diskuterar -visar en minskning av arbetslösheten med 250 ungdomar i åldrarna upp till 25 är. Det visar ocksä alt åtgärderna har haft vissa effekter. Även de rapporter som lämnats av exempelvis länsarbetsnämnden visar all situationen nu är förbättrad.

Jag vill ocksä göra det tillägget, herr talman, alt vi hade en utflyttning från Norrbotten 1977 och 1978, men atl det under första halvåret 1979 varit en inflyttning till Norrbotten.

EIVOR MARKLUND (vpk):

Herr talmän! Ja visst har vi vidtagit åtgärder, men som jag har sagt - del behöver vi inte fördjupa oss i nu - räcker de åtgärderna inte ens för alt ange färdriktningen för den utveckling som krävs i Norrbottens län. Det är ingenting som jag hittar pä för all göra del besvärligt för arbelsmarknadsminislern, utan del konstaleras av dem som sköter länsplaneringen i Norrbot-len.

I det allra senaste numret av Land redovisas slaplaröver situationen länsvis när det gäller sysselsättningsläget. Och av den redovisningen framgår atl Norrbottens arbetslöshet är i en klass för sig. Där visas också att de åtgärder som har vidtagits och som hittills är planerade inte räcker ens för att föra upp Norrbollen på en genomsnittsnivå - som redan den är tillräckligt dålig, arbetslöshelsmässigl sett.

Visst kan vi säga atl åtgärderna har haft vissa effekter, men fortfarande vet vi också att del finns speciella problem. De insatser som gjorts har t. ex. inte mbbat den gamla situationen atl flickor har del särskilt besvärligt i Norrbotten, speciellt i sådana samhällen som gruvorterna. Där behövs alldeles uppenbart nya grepp - någonling som gör alt flickor inte behöver se som sin enda möjlighet att få någol all göra att bli mammor när de är tonåringar.

Överläggningen var härmed avslutad.

§ 5 Om det statliga stödet till arkivarbete hos vissa allmännyttiga organisationer

Arbetsmarknadsministern ROLF WIRTÉN erhöll ordet för att besvara Sune Johanssons (s) den 15 november anmälda fråga, 1979/80:125, och anförde:

Herr talman! Sune Johansson har frågat mig vilka åtgärder regeringen överväger att vidla för atl åstadkomma kompletterande statligt stöd utöver lönebidragel för arkivarbetare till organisationer med svag ekonomi.

Arkivarbelet är, liksom beredskapsarbete, en form av arbetslöshetshjälp. Arkivarbelet ger dock mera varaktig sysselsättning och har därför-på ett hell annat sätt än beredskapsarbetet - kommil att bli ett stöd till ideell verksamhet av olika slag i vårt samhälle.

Riksdagens beslul i våras om en reformering av verksamheten har till syfte all ge de människor som sysselsätts i arkivarbete sådana anställnings- och trygghetsförmåner som i dag genom lag eller avtal tillkommer arbetstagare på den reguljära arbelsmarknaden.

I dag utgår statsbidrag med hela lönekostnaden för den arkivarbetsansläll-de till statliga myndigheter och s. k. allmännyttiga institutioner. Reformen innebär att allmännyttiga organisationer från den 1 juli 1980 själva skall svara för 10 96 av lönekostnaden för dem som nyanställs. För anställda som tidigare haft arkivarbete hos organisationen kvarstår det 100-procentiga statsbidraget fram till den 1 juli 1983.

De allmännyttiga organisationerna har i stor utsträckning berett arbetslösa och handikappade bra och meningsfulla arbetsuppgifter. I gengäld har organisationerna fått arbetskraft, som är en betydande tillgång i deras verksamhet.

Som jag nyss nämnde kommer full kostnadstäckning atl utgå under en övergångsperiod om tre år för de arkivarbetsanställda som går över till anställning med lönebidrag hos allmännyttiga organisationer. Den tidsperioden bör utnyttjas till att pröva olika möjligheter all finansiera den egna kostnadsandelen. Åtskilliga organisationer torde ha en sådan ekonomi att de kan ta del ekonomiska ansvar som del här gäller.

Nr 41

Fredagen den

30 november 1979

0/77 det statliga stödet till arkivarbete hos vissa allmännyttiga organisationer

SUNE JOHANSSON (s):

Herr talman! Jag tackar för svaret pä min fråga, som Jag ställt med utgångspunkt i del förhällandet atl mänga allmännyttiga organisationer efter riksdagens beslut om ändring a v nu gällande regler för organisationer som har arkivarbetare anställda med lönebidrag har uttryckt oro för sina möjligheter att i framtiden ha kvar sina nuvarande arkivarbelare i deras anställningar. Representanter både för organisationer och för anställda har när de träffat oss politiker ställt frågor om vad som menas med den ordalydelse i arbetsmarknadsutskottets betänkande 1978/79:20 där det heter: "De ekonomiska problem som slutligt kan drabba vissa organisationer fär tas upp i samband med prövningen om annal stöd frän del allmänna."

Det är självfallet i första hand arbetsmarknadsministern som bör kunna ge

Nr 41

Fredagen den 30 november 1979

Om det statliga stödet till arkivarbete hos vissa allmännyttiga organisationer

besked pä denna punkt, eftersom det är arbetsmarknadsministern som bör ta initiativ och lägga fram förslag i frågan om vilken annan typ av samhällsstöd det kan bli fräga om. Även om det kanske inte finns något skrivet förslag ännu ärdet nödvändigi att få veta vilka lankararbetsmarknadsministern har i här nämnda avseende.

Herrlalman! Nu fick jag delvis besked härom i arbetsmarknadsministerns svar, därdet framhölls alt åtskilliga organisationer torde ha en sådan ekonomi atl de kan ta del ekonomiska ansvar som del här gäller. Ja, för dem är detta kanske inte något problem, men det är det däremot för de organisationer som inte kan ta elt sådant ekonomiskt ansvar. Själv är jag revisor i två idrottsföreningar som har en ganska dålig ekonomi men som har var sin anställde arkivarbetare. Dessa föreningar har inte ens med lillämpning av 10-procenisregeln några möjligheter alt finansiera dessa arkivarbetares anställning. Det är i första hand ett besked om hur man skall behandla sädana organisationer som jag vill ha.

Jag hade tänkt fråga arbetsmarknadsministern om hänvisningen till samhällsstöd i andra former skulle kunna innebära atl regeringen tänker höja de statliga anslagen till folkrörelser och allmännyttiga organisationer eller om man kan förvänta sig alt landsting och primärkommuner skall gå in med kompletterande stöd. Men eftersom även deras ekonomiska situation är hårt pressad, skullejag i stället vilja vela om regeringen överväger t. ex. atl i någon form öka skatteutjämningsbidragen till landsting och primärkommuner.

Jag lycker atl jag borde kunna få besked från arbetsmarknadsministern på dessa punkter. Jag hoppas all han är beredd att besvara och kommentera de frågeställningar som Jag tagit upp.

Arbetsmarknadsministern ROLF WIRTÉN:

Herr lalman! Jag vill försl erinra om att beslulet i denna fråga fattades av en enig riksdag och atl alllsä även Sune Johansson var med om att anta dessa riktlinjer. Det var naturiiglvis vissa avsikter bakom riksdagens beslut. Handikapporganisationerna drev på denna fråga och var angelägna om alt fä en anställningsform för arkivarbetare likvärdig med vad som gäller för andra ute på arbelsmarknaden. De ville alltså atl samma avtal och lagar skulle gälla för arkivarbetarna som de som gäller för arbetsmarknaden i övrigt. Detta krav ansågs vara viktigt för dessa grupper.

Ett tillgodoseende av delta önskemål fömlsatte dock också med nödvändighet att huvudmannen för den aktuella gruppen av anslällda var beredd att gå in i ett ekonomiskt ansvarslagande. Detta våren av huvudmotiveringarna till all 10-procenisregeln infördes.

Det är naturiiglvis riksdagens avsikt att man i organisationerna, när man där efter en sä läng övergångstid som tre år kommer fram till den dag då man måste ta ett ekonomiskt ansvar för de nu anställda, skall ha planerat sin verksamhet så all man klarar den förändring som reformen innebär. Därför lyckerjag, herr lalman, atl vi för dagen bör avvakta utvecklingen och se hur organisationerna ställer in sig på att klara förändringen. Della var riksdagens avsikt med beslutet -jag säger det än en gäng. Vi harju ännu inte låtit det nya

systemet träda i kraft, och därför. Sune Johansson, är det för tidigt alt börja diskutera den här frågan nu. Vi har en lång övergångstid på oss.

SUNE JOHANSSON (s):

Herr talman! Det är möjligt att arbetsmarknadsministern tycker alt Jag är tidigt ute när jag tar upp frågeställningen nu, men man måste i första hand försöka förslå de människor som sitter på de här jobben i dag. Att vara handikappad är ett problem i och för sig. Del är ett ännu större problem att dessutom veta att man är handikappad på en arbetsmarknad med en sysselsättningssituation som pä många ställen i landet är väldigt svår och som innebär atl de handikappade har ringa möjligheter att fl sysselsättning på arbetsmarknaden.

När det gäller arbetsgivaransvaret harjag samma inställning, atl del bör las samma ansvar inom de här allmännyttiga organisationerna som på den reguljära arbetsmarknaden. Jag anser att det går att klara den skyldigheten även om man har hjälp av statligt stöd eller får hjälp i andra former. Det gäller ju atl på det ena eller andra sättet försöka förklara hur de här organisationerna skall få ihop tillräckligt med pengar till sin ekonomi för att de skall kunna behålla sina nuvarande anställda.

Utöver detta vet vi all arbetsmarknaden för de handikappade är ytterst trång. Vi har också denna vecka i massmedia fått uppgifter om atl ca 70 000 handikappade människor som besökt arbetsförmedlingarna under del senaste året inte hade fått någon arbetsanvisning. Vi känner lill det av annan statistik också, och regeringen säger nu i en proposition om ändring i lagen om anställningsskydd alt nästan 36 000 människor i landet får sjukbidrag. Många av dessa kommer säkerligen inte all kunna återvända till den reguljära arbelsmarknaden. Alternativet lill pension bör då vara alt de får arbete inom allmännyttiga organisationer med hjälp av lönebidrag. Det är klart alt alla dessa gmpper, liksom organisationerna själva, vill ha besked så snart som möjligt, eftersom också de måsle planera sin ekonomi och sin verksamhet framöver.

Jag tycker att arbetsmarknadsministern borde ha haft någonting mera konkret alt komma med för atl stilla den oro som man känner.

Nr 41

Fredagen den 30 november 1979

Om det statliga stödet till arkivarbete hos vissa allmännyttiga organisationer

Arbetsmarknadsministern ROLF WIRTÉN:

Herr lalman! Jag vill bara göra ett tillägg.

Jag vet atl det råder en viss oro bland de organisationer som Sune Johansson diskuterade, eftersom man där befarar alt behöva ligga ute med en hel del pengar under den tid man väntar på bidraget från staten. Då har man dragit en parallell med den halvskyddade verksamheten och tänker sig sexmånadersintervall. Jag är, herr lalman, medveten om atl deua kan vara ett problem. Jag lycker därför au del finns skäl alt fundera över all i varje fall se på de organisationer som inte har stor omsättning och som bara har en liten penningvolym atl arbeta med.

Hur problemet skall lösas vet Jag inte, men den väg som det förefaller vettigast atl söka sig fram på är atl försöka få tätare intervaller mellan

Nr 41

Fredagen den 30 november 1979

0/7? den nya organisationen för arbetsmarknadsinstitut

utbetalningarna. Delta är del tillägg som jag tycker bör göras i den här debatten.

SUNE JOHANSSON (s):

Herr talman! Det är klart att denna väntan pä bidragen kan vara ell problem, men en lösning på den delen löser inte hela det verkliga problemet, nämligen föreningarnas situation. Ekonomin är dålig inom föreningarna, som oftast bara har att lita till sig själva och sin verksamhei i form av lotterier och annal sådant för alt skrapa ihop pengar. Vi är väl i rätl stor utsträckning njugga med samhällsstöd till olika organisationer. Det borde, lyckerjag, på många områden bli vissa förbättringar och vissa ökningar av anslagen här. Jag trodde att arbetsmarknadsministern, för att stilla den oro som dessa föreningar känner i dag, skulle ha sagt alt han är beredd all verka för elt bättre ekonomiskt stöd i andra former från staten till berörda organisationer. Men något sådant besked fick jag alltså inte, och det tycker jag är tråkigt.

Arbelsmarknadsminislern ROLF WIRTÉN:

Herr lalman! Stödet till den ideella verksamheten måste prövas i vanlig ordning såväl i statens artiga budgetproposition som vid landstingens och kommunernas budgeibehandling. Därför är det här inte den rätta stunden atl diskuiera den saken.

Överiäggningen var härmed avslutad.

§ 6 Om den nya organisationen för arbetsmarknadsinstitut

Arbetsmarknadsministern ROLF WIRTÉN erhöll ordet för att besvara Sten Svenssons (m) den 8 november anmälda interpellalion, 1979/80:54, och anförde:

Herr lalman! Sten Svensson har frågat mig vilka åtgärder regeringen överväger för atl lösa de omställningsproblem som följer av att planeringsarbetet inför den nya organisationen för arbetsmarknadsinstitut har försenals. Han frågar vidare om regeringen överväger atl framflytta tidpunkten för dess ikraftträdande. Slutligen frågar han om jag är beredd atl ge besked om det kostnadsulfall för genomförande av organisationsförändringen som kan beräknas i dagens planeringsläge.

I december 1977 fattade riksdagen ett principbeslut om en samordnad organisation förden yrkesinriktade rehabiliteringen. Samtidigt beslutades om den nya stiftelseorganisationen för skyddat arbete, som skall genomföras den 1 januari 1980.

De båda organisationsförändringarna hänger nära samman eftersom de nuvarande kommunala huvudmännen i allmänhet har gemensam administration av skyddade verkstäder och arbetsvårdsinslitut för yrkesinriktad rehabilitering. En förändring av den ena verksamheten får därför effekter på den andra.

Arbetet med att organisera den skyddade verksamheten kunde börja ganska omgående efter riksdagsbeslutet. Vad gäller rehabiliteringssidan var läget mera komplicerat, eftersom del inte var klart vem som skulle bli huvudman för verksamheten. Det var heller inte klart vilka aktiviteter som skulle ingå i den nya samordnade organisationen. Bl. a. återstod frågan om viss arbetspsykologisk verksamhet skulle inordnas. Dessa frågor löstes försl genom riksdagsbeslutet i mars i år.

Delta har medfört att den särskilda organisationskommittén för den yrkesinriktade rehabiliteringen - NYR - haft atl arbeta med mycket knappa lidsmarginaler.

Omställningsproblem kommer att finnas när arbetsmarknadsinstituten börjar sin verksamhet. Mot denna bakgrund hade det varit värdefullt om det särskilda institutet för metodutveckling och personalutbildning hade kunnat börja sin verksamhet samtidigt med arbetsmarknadsinstituten. I avvaktan på att lokaliseringen av institutet åter utreds, i enlighet med riksdagens uttalande, flr frågor om metoder och personalutbildning handläggas av AMS och statens arbetsklinik.

Av skäl som jag redan har redovisat måste organisationsförändringen genomföras samtidigt med alt de skyddade verkstäderna byter huvudman. Reformen kan alltså inte senareläggas. Däremot kan det i praktiken komma alt dröja innan man hell integrerar de verksamheter som skall omfattas av förändringen.

Reformens syfte ärju atl resurser som i dag är spridda på olika huvudmän skall samordnas och integreras. En konkrel följd av detta är bl. a. att arbetslokalerna måste anpassas till den nya verksamheten, vilket kommer att föra med sig kostnader för ombyggnader, tillförhyrningar, utrustning m. m.

I dag finns exempelvis korta praktikkurser, s. k. ALU-kurser, på många håll i landet. De skall bli en del av arbetsmarknadsinstituten. Om institut skall inrättas pä orter som i dag har ALU-verksamhet måste man decentralisera resurser för arbetsprövning, arbetsträning och psykologservice lill dessa orter.

För min del anserjag det synnerligen angelägel att en sådan decentralisering kan genomföras snarast. Arbetsmarknadsinstituten skall ge service åt de sökandegrupper som i mänga fall har svårast atl orka med långa resvägar eller längre tids bortovaro från hemorten. Institutens målgmpper är bl. a. människor som tvingas ompröva sitt arbets- och yrkesval pä grund av sjukdom eller handikapp.

Regeringen kommer inom kort att besluta om riktlinjer för den regionala organisationen av arbetsmarknadsinstitut.

Riksdagen kommer att föreläggas förslag om medel för en decentralisering av verksamheten. Det beslut som riksdagen fattar blir sedan avgörande för i vilken takt en samordnad organisation kan genomföras.

Nr 41

Fredagen den 30 november 1979

Om den nya organisationen för arbetsmarknadsinstitut

3 Riksdagetts protokoll 1979/80:41-43

Nr 41

Fredagen den 30 november 1979

0/77 den nya organisationen .för arbetsmarknadsinstitut

STEN SVENSSON (m):

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svarel på min interpellation.

I sitt svar medger arbetsmarknadsministern att det finns omställningsproblem när arbetsmarknadsinstituten börjar sin verksamhet.

Det är bra atl herr Wirtén har kommit till den slutsatsen, men insikten om problemen borde ha funnits långt tidigare. Den uteblivna informationen från statens sida till de personer som skall ingå i den nya organisationen ger en bild av det bristande handlaget från departementets sida i detta ärende.

Sedan Juli månad, då berörd personal inom exempelvis arbetsvärden här i Stockholm fick sina uppsägningar, har ingen kontakt tagits beträffande arbetsvillkor och arbetsplacering. Den enda information som över huvud taget har förekommit är bristfällig och mycket kortfattad.

När vi nu närmar oss årets slut är man fortfarande ovetande om på vilken befattning och på vilken arbetsplats man kommer alt beredas arbete. Mänga befarar att arbetserbjudandena kommer atl vara av den art att man i princip kan betrakta sig som arbetslös. Dessa människor har svårt atl förstå hur siaien som deras blivande arbetsgivare, och med hänvisning till en rad gällande lagar, bl. a. om anställningstrygghet, kan handla på detta sätt.

Missnöjet med ärendeis handläggning har lagit sig många olika uttryck. I början av denna månad genomförde lärare vid arbetsmarknadsutbildningsenheterna, AMU, en sittstrejk. Över hela landet lade man ned arbetet i protest mol arbetsmarknadsdepartementets förslag till omorganisation.

Jag har fält ett brev från en lärare som uppmärksammat all jag har framställt den här interpellationen. Han skriver så här:

"Det är beklagligt atl vi som är anställda inom OT-kurserna vid AMU-cenler, i dag den 23 november inte vel om vi har någon tjänst efter den I januari 1980."

Ur ett annat brev kan jag citera följande: "Jag vill med delta brev tala om hur vi som arbetar ute pä'gräsrotsnivå'känner det. Övergängen till AMI ärett spel med människor, både personal och kursdeltagare, som snart liknar en fars. Det behövs en seriös debatt och ålgärder. Det är politikernas och AMS skyldighet - om vi skall lita på dem."

Det är inte bara de sittstrejkande AMU-lärarna som är missnöjda med huvudmannaskiftet för omställnings- och träningsutbildning för handikappade. I elt pressuttalande säger kanslichefen Nils Wallin på De handikappades riksförbund att han har förståelse för de sittstrejkande lärarna.

Wallin hävdar: "Både under och efter omställningen blir de handikappade eleverna lidande, främst då de med grava handikapp. Intagningen till utbildningen begränsas och lämnar långa köer av människor som behöver yrkesinriktad rehabilitering. Redan nu har kön börjat växa. Vi är också oroliga över att annan utbildning, t. ex. yrkesomskolningen, får en negativ inverkan på handikappulbildningen, då båda ligger under samma huvudman och är föriagda vid samma institution." Detta påpekar alltså DHR:s kanslichef

Den allmänna trenden har under senare år varit atl handikappade skall integreras med andra människor. De nya samordningssträvandena förvånar därför många.

Del är ju inte bara resurserna som skall slås samman, utan även lokalmässigt skall handikappade människor sammanföras för sig.

Av statsrådets svar framgår atl regeringen ännu inte har fastställt organisationsförslagei, trots att organisationen skall träda i kraft och fungera från årsskiftet. Nu återstår endast julmånaden - i vilken ingår åtskilliga helgdagar - för att placera bortåt 2 500 personer på nya tjänster.

Jag har frågat statsrådet vilka åtgärder regeringen överväger för att lösa de omställningsproblem som följer av att planeringsarbetet har försenals. Några konkreta svar kanjag inte finna i det svar som jag nyss fått la del av, och jag vill därför upprepa frågan: Vad kommer man atl göra? Åtskilliga löntagare som berörs av den här omställningen väntar på besked.

Bland myndigheter och anställda som är beroende av vad som sker talar man om all detta är årets skandal. För min del är jag beredd alt gärna instämma i det omdömet. Arbetsmarknadsdepartementets handläggning av delta ärende är mycket anmärkningsvärd.

En omständighet som enligt min mening i hög grad bidragit till de uppkomna svårigheterna är statens övertagande av de uppgifter som nu förekommer vid de fristående arbetspsykologiska instituten. I praktiken innebär detta en socialisering av privata företag, eftersom dessa företag tvingas upphöra. Verksamheten har hittills omfattat nio företag med ca 40 lokalkontor, spridda över hela landet, med sammanlagt 300 anslällda.

Flertalet företag har en verksamhet som till 90 96 kommer att monopoliseras av staten. Dessa förelag kan således inte överieva med den korta tidsfrist som står till buds, och därför kommer all personal att stå utan arbete den 1 januari 1980, om de inte innan dess kan få adekvat anställning inom den nya AMI-organisationen.

Vi moderater log avstånd frän dessa planer, när ärendet var uppe i riksdagen. Det framgår av vår reservation, som dä fogades till del akluella betänkandet från arbetsmarknadsutskottet.

Vi uttryckte farhågor för atl reformen skulle komma alt kosta skattebetalarna åtskilligt mer än vad man då kunde beräkna. Det förefaller nu som om våra farhågor har besannats, ja t. o. m. överträffals. Vi pekade på del förhållandet atl berörda företag icke blir ekonomiskt kompenserade för bortfallet av den huvudsakliga verksamheten. Frågan ställdes under debatten till statsrådet: Vad skall hända med privata investeringar, vilka byggt pä nuvarande förutsättningar? Vi fick inget svar i den debatten, och jag upprepar frågan.

Förelagen har upprörts över det sätt varpå man velat iscensätta den nya organisationen, vilket förhandlingsläget mellan statens förhandlingsnämnd och psykologföretagen bär vittne om. Redan i mars skrev PA-rådet till herr Wirtén och påpekade bl. a. följande:

"Vid förhandlingarna hade SFN eU enda konkret förslag, nämligen aU 'Bolaget överlåter per den 1 januari 1980 vederiagsfritt på staten de inventarier, maskiner och annan utrustning samt förnödenheter för fortsatt drift av verksamheten som ägs av bolaget.'

Eu sådant förslag uppfattar vi som starkt kränkande. PA-rådet har i mer än

Nr 41

Fredagen den 30 november 1979

0/77 den nya organisationen for arbetsmarknadsinstitut

Nr 41

Fredagen den

30 november 1979

0/77 den nya organisationen för arbetsmarknadsinstitut

20 år byggt upp ifrågavarande del av verksamheten efter statliga önskemål. Betydande investeringar har därvid gjorts, både i utveckling av metoder, personal och materiella resurser. Vi kommer naturligtvis därför att bestämt avvisa föreliggande 'bud'.

Om del lagda budet skall ses som ett ullryck för slalsmaklernas hållning kan vi inte uppfatta detta annal än som ett försök till konfiskering av egendom."

Enligt vad jag har inhämtat i ärendet barman betett sig på samma sätt mol de övriga privatägda företagen. Här har vi en viktig förklaring till varför planeringen för den nya AMI-organisationen allvariigt har försenats.

Reformen rimmar myckel illa med tesen om "sociala reformer utan socialism" liksom även med intentionerna i Gustaf Lindencronas monopol-utredning. Hur kan ett statsråd som säger sig vara liberalt försvara en sådan politik?

Jag har vidare frågat statsrådet om regeringen överväger alt framflytta tidpunkten för organisationens ikraftträdande. Av svaret framgår alt man inte förefaller beredd alt medverka lill detta. Då vill jag fråga: Om de fackliga organisationerna skulle komma med en framställning om all lidpunkten skall flyttas fram, kommer dä en sådan begäran alt avvisas? För min del anserjag atl man allvarligl borde överväga en sådan åtgärd för au skapa nödvändig lidsfrist för enligt min mening behövliga åtgärder för atl underiätta omställningen för den personal som berörs av de förestående förändringarna.

Jag har slutligen efteriysi en kostnadsredovisning, men den lyser med sin frånvaro i del svar som statsrådet har presterat. Enligt vad jag har erfarit har bl. a. del s. k. lokalanskaffningsanslaget överskridils med 7 milj. kr. vid den tidpunkt då endast hälften av lokalerna var anskaffade. Jag frågar herr Wirtén: Är delta riktigt? Hur många miljoner ytterligare kommer statsrådet att begära att riksdagen måste anslå för att arbetsmarknadsdepartementets ambitioner i detta sammanhang skall kunna omsättas i praktiken? När kommer riksdagen att få en redovisning av de totala kostnaderna för hela reformen?

Under detta anförande övertog förste vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Arbetsmarknadsministern ROLF WIRTÉN:

Fru lalman! Det våren ganska kritisk granskning Sten Svensson gjorde av del här ärendet. Han utgick från någol som egentligen inte existerar - han talade om arbetsmarknadsdepartementels förslag. Bakgrunden lill det hela är ett omfatlande utredningsarbete, som av remissinstanserna har bedömts väldigt positivt och som riksdagen har ställt sig bakom med undanlag för den moderatreservation som Sten Svensson här återigen talat för. Den handlar om atl utnyttja den psykologresurs som har funnits i de privata instituten. I övrigt har riksdagen fattat beslut i enighet. Det skedde i sista omgången sä sent som den 15 mars i år.

Sedan haren särskild ulredning arbetat och gjort ett myckel förtjänstfullt

arbete - det vill Jag gärna betyga - i ett läge då man hade myckel små tidsmarginaler atl arbeta med. Jag tycker Sten Svensson skulle börja med atl erkänna alt där låg en svårighet - såvida inte Sten Svensson vill säga atl vi skulle ha haft olika igångsäitningsiidpunkter för Samhällsföretag å ena sidan och arbetsmarknadsinstituten å den andra. Det harSien Svensson inte hävdat i riksdagsdebatten i mars i är eller i något annat skede av handläggningen, och han gör del inte heller nu. Men han har i interpellationen ställt frågan om det är möjligt all uppskjuta ikraftträdandet av organisationen, och han upprepar den nu - helt onödigt f ö., eftersomjag har lämnat ett klart svar pä del. Jag har sagt atl det, av de skäl som jag har redovisat i interpellationssvaret, inte är möjligt att flytta fram tidpunkten för organisationens ikraftträdande.

Jag vill gärna tillägga alt såvitt jag förslår är inte heller den berörda personalen beredd att påyrka någon senareläggning av ikraftträdandet. Vi är Ju överens om själva principuppläggningen. Sedan en lid tillbaka är del uppgjort om avveckling av de privata instituten. Och vi skulle inte ha någon vettig administration om vi skiljde arbetsmarknadsinstituten från den skyddade verksamheten i stiftelsen Samhällsföretag. Vi skall gä i gång den 1 Januari 1980 men göra del med en mjukstarl. Det harjag också betonat i interpellationssvaret, och jag gör det gärna en gång till. Jag vet atl de som har hand om det här arbetet har samma intentioner.

Jag återvänder till kommittén för yrkesrehabilitering, som hade en mycket kort tidsrymd att arbeta inom, från mars till årets slut. Kommittén har kommit med ett förslag, som arbetsmarknadsstyrelsen också fått tillfälle atl yttra sig om. Förslaget gick till departementet någon gång i mitten av oktober, och nu är det sista dagarna av november. Regeringen kommer att fatta beslul om den här organisationen i dag. Vi kommer därför också att kunna fä ul meddelanden till alla berörda i början av nästa vecka om deras arbetssituation vid mjukstarten i början av Januari 1980. Man behöver inte dä ha varje människa på den plats som man framöver tänker sig, ulan man har möjlighet att diskutera sig fram lill en lämplig lösning. Men det kommer alt vara en klar angivelse av hur organisationen skall se ut från Januari.

Om Sten Svensson vill sälla sig ner och fundera över hur beslutssituationen såg ut för oss när vi tog över frågan från riksdagen skall han finna atl det här nog egentligen är vad man kan begära av arbetsmarknadsministern och arbetsmarknadsdepartementet. Vi beklagar för personalens del att vi har haft sä snäva marginaler att arbela inom - i svaret harjag också hållit med Sten Svensson om atl det är ett problem - men vi kan ändå inte förändra verkligheten, ulan vi har tvingats att arbeta på det här sättet. Jag tror mig våga påstå att vi har försökt göra del så smidigt som möjligt.

Det skall väl också tilläggas atl ett par saker har försvårat det här arbetet. Den kommitté som var i verksamhei när riksdagen tog sitt beslut under våren leddes av en ordförande som tyvärr hastigt avled, och vi fick börja om utredningsarbetet. Detta är känt för Sten Svensson, och han bör ha förståelse för att det kan ställa till en del problem innan man kommer upp i varv i arbetet på nytt när en så viktig person faller ifrån.

Vi har vidare haft den omständighet som Sten Svensson tar upp i sin tredje

Nr 41

Fredagen den 30 november 1979

Om den nya organisationen .för arbetsmarknadsinstitut

Nr 41

Fredagen den 30 november 1979

Om den nya organisationen for arbetsmarknadsinstitut

punkt i interpellationen beträffande kostnadsaspekten. Del framstod ganska tidigt som önskvärt all vi decentraliserade den här verksamheten så långt del går. Riktpunkten var alt det skulle ske inom den tidigare verksamhetens kostnadsramar. Detta visade sig fä sä besvärliga konsekvenser i en del län atl NYR lade fram elt alternalivförslag med en någol längre gående decentralisering än vad resurserna hade tillåtit, om man skulle ligga på samma nivå. Del uppkom alltså en ekonomisk fräga som måste in i den vanliga budgetprövningen. Jag förmodar alt Sten Svensson är så medveten om hur budgelproposilionen arbetas fram i regeringens kansli föratt vara klar atl läggas fram för riksdagen i januari att han förstår att det är vissa låsningar innan man kan göra den slutliga avvägningen av vad man har för resurser tillgängliga för det kommande budgetåret; det gäller här 1980. Nu har vi knäckt det, nu är vi klara, och vi har därför kunnat gå lill beslut om organisation och personalanvisning, som jag här tidigare har redovisat.

Sten Svensson efteriyser en mera exakt siffra för vad del här kan röra sig omkring för belopp när det gäller den ökade decentraliseringen. Självfallet är det inte så lätt att ange det exakt ännu, men med de ökade lokalbehov och insatser för inventarier och maskiner osv. som uppkommer ligger summan under första halvåret 1980 i storteksordningen 10 milj. kr. och för budgetåret 1980/81 i storieksordningen 20-25 milj. kr. Men det härar väldigt mycket av engångskostnader. På driftsidan är det mest fråga om att förstärka en del personal i Norrbotten med ell 30-lal tjänster, och de ligger naturiigtvis stabilt i fortsättningen.

Med del här, fru talman, har jag belyst varför det har blivit en hel del problem. Om man försöker sätta sig in i frågan, bör dock var och en vara medveten om atl det har varil näst intill omöjligt atl handlägga den här frågan pä ett snabbare och smidigare sätt än vad som här har gjorts.

STEN SVENSSON (m):

Fru lalman! Ja, det är rikligt att jag har följt ärendet noga. Det framgår också av den debatt vi hade när riksdagen fattade detta beslut. Jag har samlat åtskilligt material och fått många brev, sä Jag har salt mig in i den här frågan ganska väl.

Men jag vill påpeka atl del var herr Wirténs egen proposition som låg till gmnd för riksdagsbeslutet. De förslag som fanns i propositionen ligger ju ocksä till grund för den verkställighet som regeringen har alt utöva i delta ärende. Har man gjorl en missbedömning i propositionen när det gäller snäva tidsmarginaler, så finns alltid möjligheten att återkomma lill riksdagen och begära ändringar. Därför lyckerjag inte att det finns särskilt stor anledning att skylla pä riksdagen. Jag har tagit upp regeringens sätt att hantera verkställigheten, och jag vidhåller den kritik som jag gav uttryck för i milt förra inlägg.

Fortfarande råder ju det sakförhållandet alt den berörda personalen inte har fält några arbetserbjudanden. Del är bara julmånaden kvar med många helger. De anställda frågar sig: Vilken arbetsplats kommer vi till? Vilka arbetsuppgifter får vi? Vilka chefer får vi? Vilken lön kommer vi att få?

Vilken ställning ur arbetsrätlslig synpunkt kommer vi att ha om det blir svårigheter för olika huvudmän atl komma överens i samband med övergången vid årsskiftet?

Sedan säger herr Wirtén att det är beklagligt att en person har gått bort, och Jag har självfallet förståelse för delta. Men ä andra sidan bör man inte planera arbetet så atl det hänger pä en enda person. Man borde ju vara pä det klara med att del är många som skall vara med i sammanhanget och åstadkomma insyn och inflytande. Men naturligtvis är ordförandeposten i denna utredning viktig; på den punkten kan vi vara överens.

Jag har också frågat beträffande kostnadssidan. Det är somjag har befarat -alt del kommer atl kosta ganska många miljoner. Här nämndes alldeles nyss att det blir bortåt 25 milj. kr. Statsrådet säger atl del kan bli lal om en engångskostnad. Ja, i och för sig. Men Jag tror alt vi får anledning alt räkna med höjda kostnader också på driftsidan. Det ärju fräga om en mängd nya lokaler, och vi vet vad det kostar i dag alt bygga och inreda nya lokaler i förhållande lill vad det kostade lidigare. Det kommer sannolikt alt bli slora kostnadshöjningar trots allt.

Slutligen vill Jag påpeka atl man har reagerat från olika håll. Inom Stockholms läns landsting förekom en interpellalionsdebatt i den här frågan. Landstingsrådet för sociala frågor, Nils Hallerby, svarade bl. a. följande på en fräga om den här problematiken:

"En deputation från personalen vid landstingets rehabilileringsenheler uppvaktade mig den 30 oktober 1979 om den föreslående övergången till AMS. De var ytteriigt bekymrade, eftersom det organisalionsförslag som nu av AMS skall ha överlämnats till regeringen innebär en allvariig försämring av de rehabiliteringsresurser, som vi har i delta län. Då landstinget yttrade sig över remiss av betänkande avgivet av utredningen rörande viss yrkesinriktad rehabiliteringsverksamhel, kritiserade jag den myckel snäva gränsdragning utredningen gjorde. Jag befarade dä, alt detta skulle komma atl innebära en försämring för Stockholms läns landsting och atl man längre fram i tiden kanske skulle komma alt få bygga upp en ny rehabilileringsorganisalion. Jag finner i dag, att mina farhågor besannats och Jag har därför skrivit lill statsrådet och chefen för arbetsmarknadsdepartementet och påpekat den försämring, som det ändrade huvudmannaskapet kommer atl innebära för Stockholms-regionen med sin speciella slorstadsproblematik."

Jag har även tagit del av Nils Hallerbys skrivelse till statsrådet, men jag skall inte citera den. Statsrådet är själv medvelen om vad saken gäller. Dessutom har ju företrädare för fackliga organisationer vid upprepade tillfällen uppvaktat i departementet.

Allt detta lyder på atl det är slora problem för flera huvudmän. Därför finns det anledning atl stanna upp och fundera över vad man skall vidta för åtgärder för att eliminera dessa svårigheter. Del är kärnfrågan i min interpellation: Vilka konkreta åtgärder ämnar statsrådet vidta för att underiätta omställningen för den berörda personalen?

Nr 41

Fredagen den 30 november 1979

Om den nya organisationen för arbetsmarknadsinstitut

Nr 41

Fredagen den 30 november 1979

0/7? den nya organisationen för arbetsmarknadsinstitut

Arbetsmarknadsministern ROLF WIRTÉN:

Fru talman! Jag lade ju fram den här propositionen som riksdagen tog ställning till i mars i år. Sten Svensson är väl fullt medveten om att den hade föregåtts av en principproposiiion med därpå följande beslul här i riksdagen om atl man skulle ordna verksamheten på det sätt som vi senare anvisade i dendetaljproposiiionsom beslutades om i mars i är. Vad jag här hade all göra var att följa lidigare riksdagsbeslut. Om jag gjorde en missbedömning närdet gällerden tid som behövdes föratt klara ut de mänga praktiska ting som Sten Svensson här har tagit upp, så gjorde i så fall riksdagens ledamöter, Sten Svensson inkluderad, samma missbedömning, för dä fanns ingen som helst tanke på atl skilja Stiftelsen Samhällsföretag från arbetsmarknadsinstitutet. Jag tror att det f ö. var riktigt att riksdagen höll ihop dessa verksamheter av skäl som jag redovisat i mitt interpellationssvar. Det skulle ha varit väldigt svårt med olika startpunkter.

När det gäller påståendet om arbetslöshet samt om atl personalen skulle sakna besked om var man skall vara i Januari 1980 vill jag säga att det är felaktigt. Sten Svensson vet det mol bakgrund av vad jag här tidigare sagt. På måndag, eller i varje fall i början av nästa vecka, kommer man au få besked om var man skall vara och om hur organisationen kommer all se ut. Jag har sagl, och del är vi överens om, all det hade varil önskvärt att fä del beskedet tidigare. Kom därför inte och tala om någon arbetslöshetssituation i januari 1980! Det är klart all staten här tar sill ansvar. De regler som har gällt för befintlig personal kommer i möjligaste män att gälla i fortsättningen också.

Under hela hösten, Sten Svensson, har det bedrivits elt mycket intensivt beredningsarbete vid de mänga berörda institutionerna. Man har diskuterat lokalfrågan och placeringen av personal i olika hänseenden. Det har med andra ord varil en mycket iniensiv förhandlingsperiod. Men liden från mars lill november är inte tillräcklig för alt klara den mängd av praktiska problem som det här är fråga om.

När del gäller de åtgärder som nu skall vidlas finns naturiigtvis, Slen Svensson, i mitt svar en antydan om alt man bör förhandla sig fram till en mjuk igångsättning av verksamheten. Jag lycker alt del är elt tillräckligt svar. Det har ocksä sin bakgrund i att hela AMI-verksamheten som sådan skall samordna de många resurser som vi tidigare har haft på skilda häll och där vi har all anledning att pröva oss fram sä att vi fär en så bra verksamhet som möjligl, atl arbetsförmedlarna får en resurs när det gäller att hjälpa de gmpper på arbetsmarknaden som har de allra största problemen att finna ett jobb. Denna resurs skall vara någorlunda likvärdig landet över, dvs. den skall finnas även i län som har en större yta och som ofta har större problem atl brottas med. Jag tänker då på Norrbotten, som jag nämnde här i mitt tidigare inlägg.

Slen Svensson åberopar Nils Hallerbys brev. Visst harjag tagit del av detta. Jag har noga lyssnat pä särskilt personalen från Stockholm som varil här på uppvaktning. Men, Sten Svensson, det är något ologiskl atl samtidigt som man åberopar alt man inte rikligt fär alla de resurser som man skulle önska

och som man hoppas pä, slå här och gi.ssla och säga: Se här, det blir tydligen dyrare! Jag kan här räkna upp många behov som inte helt kommer alt kunna tillgodoses. Men vi har, fru talman, satsat pä något väldigt vikligt: all decentralisera den här verksamheten och alt göra den någorlunda likvärdig landet över. Jag tror all vi här i riksdagen kommer att uppskatta det den dag dä vi får se på frågan mera i detalj.

STEN SVENSSON (m):

Fru talman! Självfallet skall vi politiker vara beredda att göra omprövningar och erkänna begångna misstag. Det skall vi kosta pä oss i denna situation. Jag vill påminna om alt vi varnade för kostnadsutvecklingen i vår reservation, men jag tycker nu att vi moderater kanske borde gått längre och reserverat oss på flera punkter. Nu harjag tagit upp denna fråga i interpellationen, eftersom Jag anser att man borde ha sett på delta pä elt annal sätt och framför allt aktualiserat frågan om atl rätta lill det som går att rätta lill i detta sammanhang.

Sedan säger statsrådet all del är fel att påstå att man inte har fltt några arbetserbjudanden. Men jag harju här citerat ett antal brev, och jag har också förmedlat den upplevelse som de fackliga organisationerna har av delta. Herr Wirtén nämnde alldeles nyss den uppvaktning som skedde i kanslihuset onsdagen den 14 november, då man bl. a. överiämnade en PM till arbetsmarknadsministern. Jag har den här, och jag citerar ur den: "Vi anser atl resultatet kommer alt bli en ökad förtidspensionering av arbetshandikappade - i onödan. Den rehabiliteringsorganisation som vi byggt upp sedan 1972 kommer att brytas ner när staten går in som huvudman. Det kan vi inte acceptera. Värt huvudkrav är att vi får tillräckliga resurser för att kunna fortsätta värt arbete. Vi kräver all regeringen särskilt uppmärksammar storstadsregionernas problem. Vi menar också att det är mer än anmärkningsvärt alt vi som personal nu -bara några veckor innan årsskiftet dä den nya organisationen ska träda i kraft - ännu inte vel var vi kommer alt placeras. Om vi överhuvudtaget kommer att få behålla jobbet på hemorten."

Detta har framförts av en rad fackliga företrädare, och Jag har med anledning av detta ställt mina frågor i interpellationen.

Nr 41

Fredagen den

30 november 1979

Om den nya oiga-nisationen för arbelsmarknads-inslilut

Arbetsmarknadsministern ROLF WIRTÉN:

Fru talman! Jag noterar med lillfredsställelse alt Jag i Sten Svensson tydligen i fortsättningen kommer att ha en frände när det gäller att driva på denna verksamhet och få ökade resurser för att tillgodose önskemålen om mera specialiserade tjänster inom AMI i synnerhet, för att hjälpa de människor som är hotade på arbetsmarknaden. Får Jag tolka Sten Svensson på del sättet är Jag nöjd med denna debatt. Förvisso är det elt allvarligt problem med de mänga ulslagningar som sker på vår arbetsmarknad, och jag håller gärna med om att i synnerhet det faktum att människor förtidspensioneras i unga år är en omständighet som ingen av oss kan se på med glädje.

Nr 41

Fredagen den

30 november 1979

0/77 den manuella glasindustrin

Kan vi hjälpas åt för att möta jusl den gruppen av människor med ökade resurser, Sten Svensson, så är det bra.

STEN SVENSSON (m):

Fru talman! Ja, herr Wirtén, på den punkten är vi helt överens om att vi skall hjälpas åt här i riksdagen. Vi skall tillskapa rejäla resurser för alt hjälpa de arbetshandikappade och pä allt sätt försöka integrera dem i det öppna samhället och skaffa dem adekvata arbetsuppgifter. Där är vi alltså hell överens.

Däremot måste jag konstatera, fru lalman, att vår kritik när det gäller övertagandet av de privatägda arbetspsykologiska instituten kvarstår oförändrad -just i den frågan har vi diametralt motsatta ståndpunkter.

Överiäggningen var härmed avslutad.

§ 7 Om den manuella glasindustrin

Industriministern NILS ÅSLING erhöll ordet för all i elt sammanhang besvara dels Lena Öhrsviks (s) den 5 november anmälda interpellalion, 1979/80:47, dels Kjell Nilssons (s) den 15 november anmälda interpellation, 1979/80:61, och anförde:

Fru talman! Lena Öhrsvik har frågat mig

dels när industriverkets utredning om den manuella glasindustrin väntas vara klar,

dels vilka ålgärder regeringen ämnar vidta för all förhindra ylleriigare nedläggningar under den tid utredningen pågår och

dels om de anställda vid Flygsfors Glasbruk kan räkna med regeringens stöd i sina försök all äter fä i gång verksamheten.

Kjell Nilsson har frågat mig

dels vilka åtgärder regeringen är beredd all vidta för att rädda sysselsättningen i Skruv,

dels hur regeringen tolkar det löfte om fortsalt sysselsättning vid Skruv och Mälerås som Kostagruppen gav i samband med beslulet om lokaliseringsstöd år 1977 och

dels vilka risker det finns vid nedläggningar av manuella glasbruk och förflyttning av tillverkning utomlands för att den konstnärliga traditionen skall dö ul.

Lena Öhrsvik och Kjell Nilsson har båda frågat mig hur regeringen tolkar riksdagens beslut från våren 1979 angående sysselsättningsnivån inom den manuella glasindustrin.

Jag besvarar interpellationerna i ett sammanhang.

Den manuella glasindustrin har under 1970-talet utsatts för avsevärda påfrestningar. En ökande internationell konkurrens frän bl. a. maskintill-verkal glas har trängt tillbaka den traditionella, hantverksmässiga tillverkningen. Omställnings- och anpassningsproblem har uppstått inom den

svenska glasindusirin. Sedan början av 1970-lalet har ansträngningar gjorts atl med olika industripolitiska åtgärder stärka branschens konkurrenskraft. Åtgärderna har syftat bl. a. till alt stimulera glasbruken till en ökad exportaklivitet.

Nuvarande branschprogram förden manuella glasindusirin beslutades av riksdagen våren 1977 (prop. 1976/77:61, NU 1976/77:37, rskr 1976/77:283) och löper nu på sill Iredje och sisla budgelär. Totalramen för programmet är 25 milj. kr. För innevarande budgetår har inom denna ram exportprogrammet höjts med 1 milj. kr. till 3 milj. kr. Fören bransch av glasindustrins storlek innebär detta program en avsevärd satsning från samhällets sida. Det har i detta fall ansetts vara en väl avvägd och nödvändig resursinsats.

Riksdagen beslutade våren 1979 all en samlad plan för samhällets insatser på glasindustriområdet skall upprättas. Som mål förden manuella glasindustrin angavs alt bevara denna industris långsiktiga konkurrenskraft och konstnärliga kvalitet så atl nuvarande sysselsättningsnivä kan behällas (mot. 1978/79:1483, NU 1978/79:28, rskr 1978/79:207). För övriga delar av glasindusirin, tillverkningen av planglas och förpackningsglas, uppställde riksdagen inga mål av detta slag.

Statens industriverk gavs i april i är i uppdrag att utarbeta förslag till en plan enligt riksdagens beslut. Delta utredningsarbete, som bedrivs i nära kontakt med länsmyndigheter, företag och anställda, pågår ännu och beräknas enligt vad jag har inhämtat kunna slutföras under våren 1980.

Jag räknar med atl det utredningsmaterial som kommer fram skall kunna läggas till grund för ställningstaganden i fräga om branschens utveckling och behällandet av långsiktig konkurrenskraft och konslnäriig kvalitet i enlighet med riksdagens uttalande. Några speciella garantier för en viss sysselsättningsnivä vid enskilda arbetsställen inom branschen kan emellertid inte ges, och della har inte heller riksdagen uttalat sig för.

Enligt min mening kan nedläggningar av glasbruk och flyttning av tillverkning utomlands inverka negativt på livskraften och den konstnäriiga traditionen inom en bransch som är av så begränsad sloriek som den manuella glasindustrin. Det är bl. a. av detta skäl som så omfattande insatser för branschen har satts in från samhällets sida. Regeringen är dock inte beredd alt föreslå att ytterligare åtgärder sätts in för branschen under innevarande budgetär.

Vad gäller Flygsfors Glasbmk har de anställda ansökt om statligt stöd lill fortsatt drift av företaget. Statens industriverk har vid sin prövning bedömt att verksamheten ej kan drivas utan stora förluster och därför avslagit ansökan.

I samband med att Kosta Boda AB förvärvade glasbruken i Mälerås och Skruv beviljade regeringen bolaget lokaliseringsstöd i november 1977. Till grund för beslulet låg bl. a. bolagets uppgift om alt fortsatt sysselsättning skulle komma att beredas totalt ca 100 personer i Mälerås och Skruv. Kosta Boda AB har nu aktualiserat planer pä nedläggning i Skruv, medan verksamheten i Mälerås skall fortsätta och utökas.

Jag har nyligen sammanträffat med företrädare för de fackliga organisa-

Nr 41

Fredagen den

30 november 1979

0//7 den manuella glasindustrin

Nr 41

Fredagen den 30 november 1979

0/77 den manuella glasindusirin

tionerna. Önskemål framfördes därvid om atl regeringen skall förhindra alt beslul fattas om nedläggning av Skrufs Glasbruk innan industriverkets utredning slutförts. Eftersom det statliga stödet kopplats till planer på alt viss sysselsättning skall upprätthållas, harjag ansett det rimligt att för företagsledningen påtala att ell beslut om nedläggning i Skruv kan fä konsekvenser för det givna lokaliseringsstödet.

LENA ÖHRSVIK (s):

Fru talman! De anställda vid Flygsfors Glasbruk har i dag fält elt mycket cyniskt besked. Regeringen tror inte på dem och deras möjligheter all driva bruket vidare. Man vill inte satsa de futtiga 2,3 milj. kr. som skulle kunna ge 25-30 av dem fortsatt jobb.

Det som är mest uppseendeväckande i del här ärendet är att man låter industriverket besluta. Varför krypa bakom tjänstemännen? Varför inte la ett politiskt beslut och foga in arbetsmarknadspolitiska och samhällsekonomiska skäl?

Del var mänga människor i våra bygder som trodde atl centern menade allvar när man lidigare så hårt drev kravet om att man skulle slå vakt om de små orterna och de små företagen. Stordrift och centralisering var ju skällsorden mot socialdemokratin.

Man har enbart i mill hemlän och enbart i den här branschen nu haft två möjligheteratt i praktisk handling visa vad man stårför. Det gäller Björkshull och Flygsfors. I båda fallen finns samhällsekonomiska kalkyler som visar all det är lönsamt att driva bruken vidare.

I Flygsfors finns dessutom elt nytt intressant ägarförhållande. Det är de anställda själva som äger och driver bruket.

Trots dessa klara fakta har den centerledda regeringen övergivit de anställda på dessa bmk. Ja, det drabbar ju hela orter och bygder, eftersom strukturen är sådan alt bruken oftast är enda eller helt dominerande arbetsplats på orten. Kris efter kris har skakat denna bransch. Olika typer av stöd harskapais men tydligen inte fungerat. Branschen har halverats på 15 år, och den tål inte mer nu. Del finns en nedre gräns för att den skall kunna överleva. Jag har under min korta tid här i riksdagen upplevt flera glasdebatier.

Vi kan Ju inte stillatigande se på när ort efter ort utarmas och människors trygghet hotas. Nedläggningar och inskränkningar har skell hell planlöst pä kapitalägarnas egna villkor. Inga sociala hänsyn har tagits. Därför har vi gäng på gäng krävt en samlad plan, och riksdagen biföll ett sådant krav i våras. Men oron finns dock kvar, eftersom nedläggningar sker medan man planerar. Tillåter man något sådant sä finns det Ju sedan inte mycket atl planera för.

När det nu gäller Flygsfors har de anställda i samverkan med länets utvecklingsfond gjort ett försök alt överta företaget. Marknadsundersökningar har genomförts, och man har funnit atl det finns underiag pä marknaden för en fortsall produktion och avsättning av belysningsglas. Flygsfors är Nordens största tillverkare av Just belysningsglas, och del finns

bara ett litet sådant bruk till i Sverige.

I den budget man presenterat räknar man med alt 25-30 av de 40 som annars skulle bli arbetslösa skall få jobb. Första årets drift skulle ge elt överskott på 400 000 kr. före avskrivningar.

Detta kan ske under förutsättning atl 1) ell sirukturgarantilän hos förre ägaren på 1 250 milj. kr. avskrivs, 2) ett avskrivningslån pä I 050 milj. kr. beviljas samt 3) atl man lämnar en lånegaranti för 1,0 milj. kr. Sammanlagt blir det alltså i statligt bidrag 2,3 milj. kr.

En nedläggning kostar samhället 4 miljoner enbart under första året. Utöver della kommer naturligtvis mänskliga lidanden som inte kan mätas i pengar.

Det finns egentligen miljoner argument föratt man skallslå vakt omdehär bruken. Det är tryggheten för de anslällda och deras anhöriga, utnyttjande av kommunala investeringar, yrkesskickligheten, hantverket, kulturarvet, för atl bara nämna några.

När det gäller kulturarvet vill jag citera vad kulturutskottet anförde i sitt betänkande 1978/79:24 när man behandlade en motion om stöd till glaskonsten: "Kulturulskotlet anser atl det inom den manuella glasindustrin ryms värden som utgör väsentliga delar av kulturarvet. Den konstnäriiga och konsthantverksmässiga tradition som finns inom denna industri bör inte bara fä leva kvar utan också få möjligheter att utvecklas. Utskottet finner det nödvändigt atl man vid utarbetandet av en samlad plan för samhällets insatser särskilt beaktar den manuella glasindustrins betydelse frän konslnäriig och kulturell synpunkt."

Beträffande tolkningen av riksdagsbeslutet från i våras sä har i alla fall Jag tolkat beslutet som så, att det nu får vara slut på nedläggningar i denna bransch. Nu måste vi ta lag i det här innan branschen dör. Regeringens hittillsvarande insatser räcker inte - vi måste skärpa oss.

I anslutning till detta vill jag fräga industriministern: Finns det någon enda liten möjlighet alt ompröva beslutet när det gäller Flygslbrs Glasbruk?

Nr 41

Fredagen den 30 november 1979

0/7? den manuella glasindustrin

KJELL NILSSON (s):

Fru talman! Jag ber att få tacka industriministern för ett i stort sett posiiivt svar på mina frågor. Anledningen till dessa var som framgår av interpellationen dels nedläggningshotet mot Skrufs Glasbruk, dels Orreforskoncernens planer au hos utländska glasbruk beställa glas för att klara leveranserna inom landet. Skrufs Glasbruk och Mälerås Glasbruk hade ekonomiska svärigheler. För alt rädda sysselsättningen köpte Kosta Boda AB bruken 1977. Man fick då ett ganska stort lokaliseringsstöd, närmare bestämt 11,2 milj. kr. Driften vid glasbruken i Skruv och Mälerås skulle enligt elt löfte lill statsmakten vid tillfället upprätthållas. En plan för glasindusirin skulle upprättas, och detären mycket viktig utredning som nu bedrivs i det syftet. Man sade atl under den lid då planen skulle las fram skulle inga nya nedläggningar fä ske inom glasindustrin.

Kosta Boda har nu informerat sina anställda om atl man ämnar lägga ned tillverkningen i Skruv trots löftet till staten. De anställda i Skruv protesterar

Nr 41

Fredagen den 30 november 1979

Om den manuella glasindustrin

självfallet starkt mot detta beslut. Orten är i mycket stort beroende av glasbruket. Där finns mycket få andra sysselsättningstillfällen, ett litet bryggeri och någon annan näring vid sidan om glasbruket. Bruket har under mycket läng tid dominerat verksamheten i Skmv.

Nu säger de anställda vid Skrufs Glasbruk: Lägger ni ned verksamheten i Skruv, lämnar vi den pågående utredningen. Alt de anslällda skulle lämna utredningen innan den är färdig skulle, som jag ser saken, vara djupt olyckligt. Det är fråga om en mycket viktig utredning för hela glashanteringen i värt samhälle, och jag hoppas att ocksä stalsrädet delar den uppfattningen.

Statsrådet säger i sitt svar atl en eventuell nedläggning i Skruv skulle fä konsekvenser för Kosta Boda AB i vad gäller det utbetalade lokaliseringsstödet. Jag uttrycker bara förhoppningen att dessa konsekvenser måtte bli kännbara för Kosta Boda, om man sviker del löfte man givit de anställda i den lilla orten Skruv.

Statens stöd till glasindustrin är stort i förhållande till den manuella glasindustrins omfattning, säger statsrådet. Det uppgår till 25 milj. kr., vilket är ett rätt stort belopp i förhållande till antalet anställda. Eftersom staten gått in med sä mycket pengar för denna bransch har den dock även tagit ett stort ansvar för den. Man har därmed velat rädda sysselsättningen och glashanteringen i vårt land. Minskas branschens sloriek nämnvärt mera, riskerar vi att bli av med hela glashanleringen i landet. Våra duktiga konstnärer tappar dä sitt intresse för att lägga ned arbete inom glasindustrin, och intresset försvinner inom den utomordentligt skickliga yrkesarbetande kåren, som ulgör stommen för glasindustrin i värt land. Tjänstemän och ungdom flyr också från en näring som inte kan ge någon utkomst för framtiden, och någon ny generation glasarbetare kommer inte all finnas, om vi inte på ett bättre sätt slår vakt om den manuella glasindustrin.

Människorna måsle få fillbaka tron pä glashanteringens framtid i värt samhälle. Kvalitetsbegreppet när del gäller svenskt glas är mycket angeläget. Svenskt glas skall garantera god kvalitet, ty det har det alltid gjort. Men dä måsle det självfallet ocksä tillverkas i Sverige, något som jag tog upp i den andra delen av min fråga.

Strömbergshyltan är ett kvalitelsglasbruk i Småland, som ligger mellan Hovmanlorp och Lessebo, men som råkat komma i ekonomiska svårigheter. Bruket har ett erkänt fint glas. Orreforskoncernen köpte glasbruket. Efter en brand för några år sedan hade glasbruket en helt nyuppförd glashytta, en modern arbetsplats. Det första Orreforskoncernen gjorde var att lägga ned driften vid Strömbergshyltan. Kammarens ledamöter kanske förstår hur reaktionen blir i dessa orter, när man samtidigt som man reste fyra fiaggstänger och fiaggade för fullt lade ner verksamheten. Det enda som nu finns kvar är en bod där man säljer glas samt flaggstängerna som inte var resta när driften pågick.

Orreforskoncernen och speciellt dess glasbruk Sandvik i Hovmantorp har mycket god orderingång. Koncernen överväger nu att lägga sina beställningar i utlandet. F. n. undersöks.enligt meddelande till de anställda, möjligheterna

atl i Danmark tillverka glas som skall levereras lill Orrefors och där eliketleras föratt säljas som svenskt kvalitetsglas. Kanske vi en vacker dag ocksä får läsa alt svenskt glas tillverkas i Taiwan eller någon annanstans. Detta måste utgöra ett hol mot den svenska glashanleringen och det kvalitetsbegrepp som vi alllid har förknippat med den.

Naturiigtvis frågar sig de anställda gäng på gång: Vad håller på atl ske inom svensk glashantering? Varför kan inte del glas som Orreforskoncernen kan sälja tillverkas i Strömbergshyttan i slället för i Danmark, nu dä orderingången är god?

Statsrådet säger alt det är olyckligt och negativt om man beställer glas utomlands. Då vill jag ställa en följdfråga till statsrådet: Ämnar statsrådet vidta ytterligare åtgärder för att förhindra all svenskt glas tillverkas i ullandel och förses med etikett om svenskt kvalitetsglas? Ett lika klart besked i detta avseende som det som ges om konsekvenserna för Kosta Boda AB vid en eventuell nedläggning av Skrufs Glasbruk hoppas jag all statsrådet kan ge i kammaren nu.

Nr 41

Fredagen den

30 november 1979

Om den ntanuella glasindustrin

GÖSTA ANDERSSON (c):

Fru talman! När vi nu diskuterar glasinduslrins problem är del inte enbart en fråga om atl rädda jobb, även om det är en viktig fråga. Det är i hög grad också en fräga om atl rädda en hantverksmässig, konslnäriig produktion med fina traditioner. Del är dessutom en fräga om att rädda en av vårt lands mest levande kulturbygder. Samhället får därför inte begå misstaget alt bedöma glasindustrin enbart utifrån krassa förelagsekonomiska skrivbordsanalyser. Man måste ta hänsyn lill att om fier glasbruk slås ut går värden föriorade som inte går att mäta i pengar.

De anställda vid Flygsfors Glasbruk har tagit ett föredömligt initiativ för atl rädda en fortsatt produktion vid bruket. Jag känner en djup och stark sympati för detta försök att skapa ett löntagarägt företag. Det borde vara ett samhällsintresse atl helhjärtat stödja de anställdas initiativ. Jag är rädd för atl industriverket i sin analys har bedömt de anställdas förutsättningar och möjligheteralt driva företaget alltför pessimistiskt. Man måste se det som en självklarhet att varje ny företagsetablering innebär ekonomiska risker. Jag hoppas alltså att del fortfarande finns möjligheter och öppningar för att förverkliga planerna på en löntagarägd produktion i Flygsfors.

Vi skall naturligtvis vara realister och erkänna att samhället inte med skattemedel kan rädda varje nedläggningshotad industri i det här landet. Nils Åsling måsle som ansvarig för industridepartementet göra de svåra men nödvändiga avvägningarna mellan olika industrisatsningar. Vilka orter och regioner som har störst behov av samhällets stöd är den fråga som både riksdag och regering måsle ställa sig. Samnällets beslutande organ har enligt min uppfattning hittills inte varit särskilt bra på alt göra de rätta prioriteringarna.

Ställer man l. ex. glasarbetarnas situation mol läget för de anställda pä Göteborgsvarven avslöjas både riksdagens och den förra regeringens oförmåga atl sälta in samhällets stöd på orter där del bäst behövs. 1 Flygsfors och

Nr 41

Fredagen den 30 november 1979

0/7? den manuella glasindustrin

bygden där omkring finns ingen offentlig sektor som ger nya Jobb. 1 Göteborgsområdet skapas ständigt nya jobb inom den offentliga sektorn. I Flygsfors finns inga andra industrier. Göteborgsområdet har tillgång till tiotusentals industriarbetsplatser. I Flygsfors etableras inga nya företag. Del gördel däremot i Göteborg. Jag skulle kunna fortsälta Jämförelsen pä område efter område, och varje jämförelse - när det gäller service och tillgäng pä jobb - utfaller lill Göteborgsregionens fördel. Ändå har riksdag och regering kunnat gå in med skattemedel som motsvarar omkring 200 000 kr. för varje varvsanslälld i Göteborg.

Nu riktar jag inte kritiken i denna del mot Nils Åsling-Jag är väl medveten om att han har en mera realistisk syn på varvsproblemen än många andra. Men samhället har alltså kunnat satsa 200 000 kr. per arbetstillfälle i en bransch som egentligen inte har några framtidsutsikter. Dä måste naturiigtvis glasarbetarna i Flygsfors och arbetslösa människor i andra glesbygder i landet fräga sig: Varför är rätten till arbete inte lika självklar föross som för dem som bor i vissa storstadsregioner? Jag vill hävda alt det bara finns elt hederiigt svar på den frågan. Samhället kommer inte förbi sin skyldighet atl upprätthålla sysselsättningen i dessa glesbygdsområden. För vad frågan egentligen gäller är atl rädda en rimlig social service, ekonomiska värden i bostäder och andra anläggningar och människors möjligheter att bo kvar i den bygd som de trivs med och har en stark känsla för.

Industriministern NILS ÅSLING:

Fru talman! Lena Öhrsvik råkade ut för ett litet missförstånd i bedömningen av handläggningen av de ärenden som vi nu diskuterar. Hon sade att regeringen har fattat elt cyniskt beslut. Regeringen har inte haft anledning att besluta vare sig beträffande Skrufs eller Flygsfors Glasbruk. Den normala och den rimliga behandlingsordningen är att det branschprogram som vi har administreras av industriverket, som också har den sakkunskap som erfordras för att bedöma glasindustrins utveckling. Vi kryper inte bakom industriverket eller dess tjänstemän - jag har bara noterat att della är ett beslut som industriverket i vanlig ordning ha.- fattat. Jag har självfallet inte haft anledning att blanda mig i verkets beredning av ärendet. Om det blir fråga om ett överklagande kommerjag att då fä ta ställning till enskildheter i beslutet. Jag tror det är angeläget att vi i debatten i kammaren håller i minnet den beslutsordning som gäller, sä alt vi inte råkar ut för sädana fatala misstag.

Lena Öhrsvik talade också om att först Björkshult och nu Flygsfors lämnas vind för våg. När det gäller Björkshult harjag tidigare haft tillfälle alt svara på delta. Där fanns inget alternativ som hade realistiska överlevnadsmöjligheter. Jag anklagas ibland, inte minst av Lena Öhrsviks partivänner, för att ösa in pengar i industripolitiska åtgärder. Det gör vi inte om det inte finns en rimlig chans att de företag som fär samhällsstöd också kan överleva. I fallet Björkshult fanns inte den chansen.

Beträffande Flygsfors har industriverket gjort en bedömning. Jag vill säga till både Lena Öhrsvik och Gösta Andersson att jag lycker att del är en

intressant utveckling att de anställda i allt fler företag är beredda att ta över. Det är min avsikt atl, när kooperationsutredningens huvudbetänkande så småningom föreligger, föreslå att dylika övertaganden underlättas och speciellt stöds. De innebär nämligen ett engagemang i näringslivet som vi skall vara rädda om. Men då måste också gälla att företagen har realistiska möjligheter att överieva.

Jag har inte trängt in i fallet Flygsfors;jag bärbara refererat industriverkets bedömning, och dess experter har alltså sagt i sitt beslut att marknadsmässigt bedömer man inte möjligheterna som särskilt goda. Om man vill alt de anställda skall ta över bör det inte ske på sämre villkor än om en annan intressent tar över. De anställda bör, om de tar över företagaransvaret, ha samma realistiska möjligheter att driva och utveckla företaget som andra ägare har om de går in.

Jag vill till Kjell Nilsson säga att frågan om utlandstillverkning har- när vi från industridepartementet närmare har forskat i saken - visat sig vara en helt hypotetisk fråga, som har väckts i samband med en konferens inom branschen men som inte har utvecklats vidare. Såvitt jag vet är den alltså inte någon realitet - dess bättre. Självfallet skulle jag som industriminister med oro se pä en utveckling som innebar att man lade produktionen av glas från svenska bmk i utlandet.

Till sist: hela denna diskussion om glasindustrin rör frågan om marknader. Gösta Andersson gjorde en intressant jämförelse med varvsindustrin. Där gjorde speciella omständigheter att man i ett tidigare skede t. o. m. startade en lagerproduktion för att hålla sysselsättningen uppe. Om marknaden viker för glasindustrin, är del denna väg som man även där i så fall måste gå, dvs. ha en samhällsstödd lagerproduktion. Men det villjag bestämt avråda från. Ochjag tror att alla som vet hur branschen fungerar också avråder från detta. Det skulle leda till orimliga konsekvenser och orimliga marknadsstörningar. Men om marknaden inte hålls uppe och om man inte är konkurrenskraftig på marknaden pä vanligt sätt, måste man anpassa produktionen därefter. Det är problemet i branschen. Och det är ett problem som uppenbariigen, vad jag kan förstå av den utveckling som vi har i branschen, alltjämt är aktuellt.

Nr 41

Fredagen den 30 november 1979

0/77 den manuella glasindustrin

LENA ÖHRSVIK (s):

Fru talman! Jag är medveten om beslutsgången i detta ärende och om att det är industriverket som har fattat beslutet, men man har gjort det på regeringens vägnar. Ansökan var alltså ställd till industridepartementet, men beslutet har kommit från industriverket. Enligt de uppgifter somjag har fått är beslutet inte överklagbart. Det är anledningen till att jag har frågat industriministern: Finns del någon enda liten möjlighet till en omprövning i detta fall? Jag vill gäma ha ett svar på den frågan.

Jag anseratt detta beslut borde vara ett regeringsbeslut, eftersom man, med hänsyn till branschens struktur, tar in både samhällsekonomiska och sociala skäl i bedömningen. 90 96 av denna bransch är koncentrerad till fyra kommuner. På de orter där bruken ligger är de oftast den enda eller den dominerande industrin. Man har under de allra senasle åren tappat 28 % av

4 Riksdagens protokoll 1979/80:41-43

Nr 41

Fredagen den 30 november 1979

Om den manuella glasindustrin

de anställda. En fortsatt krympning av denna bransch flr mycket omfatlande jusl samhällsekonomiska och sociala konsekvenser för denna region. Man kan inte bortse från dessa aspekter, utan de måste vägas in i ett beslut. Och det är anledningen till attjag undrar om det finns en möjlighef till omprövning. Jag vill här passa på tillfället att hälsa Gösta Andersson välkommen i denna debatt. Med tanke på att han under 1976 var mycket aktiv i den och då hade interpellationsdebatler med dåvarande industriministern Rune Johansson och med tanke pä vad han i våra bygder tidigare har skrivit och sagt i denna fråga är det mycket roligt att vi nu kan kämpa tillsammans.

KJELL NILSSON (s):

Fru talman! Industriministern sade att det var en hypotes alt man planerade atl lägga industribeställningar utomlands. Frän det aktuella fackförbundet harjag fått uppgift om att del varit så allvariigt att man haft överläggningar med de anställda, som krävt MBL-förhandlingar om företaget skulle vidta sädana åtgärder. Från företaget har man då sagt alt man inte behöver MBL-förhandla i denna angelägenhet utan kommer att göra som man vill. Det har alltså varit långt framskridna planer på ullandsbeställningar. Men om industriministern nu har uppgift om att någon sådan utlandsbeställning inte kommer till stånd är jag självfallet mycket tacksam för det.

Statens stöd till glasbmken har i stort sett varil marknadsföringsstöd. Men det är självklart atl om vi inte kan sälja del glas vi tillverkar så går glasbrukstraditionen en död till mötes. Därför är det vikligt att försöka samordna verksamheten mellan de olika glasbruken och med statens hjälp fä en bra marknadsföringsapparat - det ärju viktigt att man kan sälja det man tillverkar. Vi har en sådan samverkan beträffande pelletsanläggningen i Emmaboda, som betyder mycket och förbättrar arbetsmiljön väsentligt vid glasbruken. Den ärett bevis på att samverkan kan vara till gagn för samtliga parter

När glasbruken nu har så mycket order att de inte kan leverera glas inom rimlig lid - vilket i och för sig är ytterst glädjande - kan jag instämma i de anställdas uppfattning att det är mycket svårt att förstå varför man inte skulle kunna starta hyttan i Strömbergshyltan igen och där tillverka del glas som man nu har order på och kan sälja. Det är långa leveranstider pä glas från framför allt Sandviks glasbmk i Hovmantorp.

Det gläder mig att industriministern känner oro därest man planerar atl för framliden föriägga tillverkning av svenskt glas utomlands. Den oron hoppas jag kommer att innebära att statsrådet agerar om detta skulle komma på tal.

Industriministern NILS ÅSLING:

Fru talman! Till Lena Öhrsvik vill jag säga atl ansökan frän de anställda i Flygsfors dels gäller ett avskrivningslän - som administreras av industriverket ä regeringens vägnar och där det inte går att överklaga - dels gäller ett industrigarantilån, där det finns möjlighet att överklaga till regeringen. Om det sker ett sådant överklagande får vi alltså anledning atl gå in i ärendet och

göra en slutgiltig bedömning.

När det gäller administrationen av branschprogrammen tror jag att man med allt förtroende kan föriita sig på industriverkets bedömning. Industriverket har ju vid det här laget en allmänt erkänd sakkunskap i fråga om glasindustrin. Det finns i varje fall ingen anledning för mig att ifrågasätta om industriverket gjorl en allsidig bedömning och marknadsanalys innan verket gått till beslut.

Får jag till Kjell Nilsson säga: Del var väl inte MBL-förhandlingar man bedrev om de eventuella utlandsbeslällningarna. Enligt den uppgift jag fltt var det en MBL-information om alt tanken hade väckts men inte på något sätt konkretiserats. Det lyckerjag man skall notera. Och vi flr hoppas att tanken inte kommer upp i nya sammanhang.

Jag tycker liksom Kjell Nilsson att det är värt alt notera just möjligheten till samarbete i branschen. Pelletsanläggningen i Emmaboda är ett bra exempel. Och det är möjligl att de svenska glasbruken också pä exportsidan skulle kunna vinna en del genom en ökad samverkan, även omjag inte tror alt man skall låta den samverkan gå så långt att man utplånar den identitet och särart som är de svenska glasbrukens speciella styrka i marknadsföringen.

Förr eller senare kommer vi alltså fram till atl just marknadsinsatserna och framför allt exportinsatserna är det avgörande. Kan vi inte sälja vårt glas så kommer problemen. Det är därför vi redan under det här året har ökat insatserna väsentligt på detta område, och det är därför vi måste intensifiera dessa insatser.

Nr 41

Fredagen den 30 november 1979

0/77 den manuella glasindustrin

LENA ÖHRSVIK ts):

Fru lalman! Detta med glasbrukens särart tycker också jag att vi skall ta fasta på. Då är det att märka att just Flygsfors skiljer sig från de andra bruken, eftersom det är ett belysningsglasbmk, och det finns bara två sådana i Sverige. Man har gjort marknadsundersökningar och funnit att det borde finnas utrymme för detta bruk också i fortsättningen.

Industriministern sade att om beslulet överklagas, då skall regeringen göra en slutgiltig bedömning. Del ärju bra, för den del som gällde avskrivningslånet kommer atl överklagas. Men då måste som jag ser det regeringen bedöma samtliga ansökningar på en gång, eftersom stöden är avhängiga av varandra. Man är inte hjälpt med att få ett beslut om avskrivningslånet, om de andra besluten redan är fattade och det inte går alt göra någonting åt dem. Jag skulle därför vilja ha svar på ytteriigare en fräga: Kan vid regeringens bedömning av ell överklagat beslut industriverkets beslut undanröjas?

KJELL NILSSON (s):

Fru talman! Jag tror att industriministern missuppfattade mig. Jag sade inte att man hade MBL-förhandlat om utläggning av glaslillverkning utomlands. Jag sade atl fackel krävde MBL-förhandlingar om en utläggning skulle verkställas.

Sedan håller jag med industriministern om - och jag vill ocksä gärna understryka det - all det är viktigt att slå vakt om varje glasbruks särart. Det är

Nr 41

Fredagen den 30 november 1979

0/77 .försörjningsberedskapsstödet till textilindustrin

därför som planerna på all lägga ut tillverkning i ell annat land så har upprört glasbruksarbetarkåren i detta land. Det är viktigt atl varje glasbruks särart framhävs, men del talar inte emot samarbete i marknadsföring, inte minsl pä utlandsmarknaden. En av målsättningarna fördel statliga stödet ärju också att en sådan samverkan skall kunna komma till stånd.

Industriministern NILS ÅSLING:

Fru talman! Jag vill säga till Lena Öhrsvik atl även om ett eventuellt överklagande gäller bara en del av ansökan, är det självfallet så att industridepartementet i det sammanhanget gör en tolalbedömning av projektet som sådant.

Överiäggningen var härmed avslutad.

§ 8 Om försörjningsberedskapsstödet till textilindustrin

Handelsministern STAFFAN BURENSTAM LINDER erhöll ordet för alt besvara Lennan Brunanders (c) den 15 november anmälda interpellation, 1979/80:63, och anförde:

Fru talman! Lennart Brunander har frågat mig dels om jag är beredd att verka för att regler för försörjningsberedskapsslöd snarast utarbetas för alt ge betydligt fler hemtextilföretag möjlighet att erhålla detta stöd, dels vilka åtgärder jag avser vidta för atl de små företagen skall få del av detta stöd.

Vid riksdagens behandling i våras av propositionen (1978/79:145) om åtgärder för lekoindustrin ställde sig riksdagen bakom ell uttalande av näringsutskottel (NU 1978/79:48) i vilket utskottet utgick frän all hemtexiilföretag med sådan maskinutrustning som är av värde i en beredskapssituation ocksä kan erhålla stöd i samma utsträckning som övriga tekoförelag. Om sä inte anses vara fallet, borde enligt utskoitsullalandet en ändring i enlighet med vad utskottet anfört komma till stånd.

De produkter som hemtexlilindustrin framställer under fredliga förhållanden är av mindre intresse i en krissituation, då försörjningen måste inriktas på att tillgodose de angelägnaste behoven. Hemtextilföretag har emellertid ett försörjningsberedskapsvärde i sådana fall då maskinutrustningen kan användas för tillverkning av t. ex. kläder eller insatsvaror för tillverkning av kläder. I de rapporter som överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF) två gånger om året lämnar till regeringen om produktionskapacitetens utveckling på tekoområdet, beaktas därför även den kapacitet inom hemtexlilindustrin som har betydelse från försörjningsberedskapssynpunkt.

Del bör också påpekas atl svensk grundtextil industri numera i stor utsträckning är inriktad på tillverkning av produkter som vidareförädlas lill hemtextilier av olika slag. Beklädnadsindustrins insatsvaror importeras däremot till stor del. ÖEF grundar emellertid sina kapacitelsberäkningar inte pä den nuvarande produktionsinriktningen hos företag utan pä vad de kan åstadkomma i en krissituation.

ÖEF har sedan år 1972 lämnat stöd till investeringar i sädana maskiner och byggnader inom teko-, sko- och läderindustrin som har väsentlig betydelse från försörjningsberedskapssynpunkt. Stödet utgörs av avskrivningslån och kreditgarantier. Kriteriet för all stöd skall lämnas är således försörj ni ngsbe-redskapsvärdet hos en investering. Tillhörigheten till viss delbransch saknar däremot betydelse.

ÖEF har vidare möjlighet all lämna s. k. försörjningsberedskapsstöd i samband med statliga myndigheters, landstingskommuners och primärkommuners upphandling av bl. a. tekovaror. Genom detta stöd kan då så bedöms väsentligt frän försörjningsberedskapssynpunkt och med beaktande av våra internationella förpliktelser upphandling ske i Sverige, trots att det finns ett lägre utländskt anbud. Inte heller då det gäller denna stödform är det tillhörigheten lill viss delbransch som avgör om stöd skall utgå eller inte.

Landstings- och primärkommunerna har betydande upphandling av hemtextilier. Deras utnyttjande av försörjningsberedskapssiödet bygger emellertid pä frivillighei. Mellan landstingen och ÖEF har etablerats elt intimt samarbete. Bl. a. på grund av primärkommunernas splittrade och heterogena upphandlingsstruklur har dessa däremot ännu inte i särskilt stor utsträckning använt sig av möjligheten atl få försörjningsberedskapsstöd.

Mot bakgrund av vad jag här har anfört kan jag inte finna annat än att hemtexiilföretag har lika slora möjligheter som andra tekoföretag att få sådant stöd som är motiverat med hänsyn till försörjningsberedskapen. Den ansvariga myndigheten ÖEF svarar för att detta stöd fördelas på det från försörjningsberedskapssynpunkt lämpligaste sättet.

På Lennart Bmnanders fråga om vilka ålgärderjag avser vidta för atl de små företagen skall få del av stöd vill jag säga alt dessa förelag med de regler som f. n. gäller inte diskrimineras. De har lika goda möjligheter som andra företag atl få del av stöd.

Nr 41

Fredagen den 30 november 1979

Om försörjningsberedskapsstödet lill textilindustrin

LENNART BRUNANDER (c):

Fru talman! Jag lackar för handelsministerns svar, men kan med bästa vilja i världen inte säga att jag är särskilt nöjd med det.

Handelsministern inledde med att hänvisa till riksdagsbeslutet i våras, i vilket del klart uttalades alt hemtextilföretagen skulle få större möjligheter att erhålla försörjningsberedskapsstöd. Jag hade därför väntat mig all jag skulle få en redovisning av handelsministern om när departementet kommer att utarbeta de regler som överstyrelsen för ekonomiskt försvar skall arbeta efter för att göra detta möjligt. I stället hänvisade handelsministern till regler från 1972, som bestämmer hur ÖEF skall fördela det här stödet. Handelsministern säger att tillhörighet till delbransch inte har någon betydelse i detta sammanhang. Jag tolkar dock riksdagens beslut på del sättet alt riksdagen inte var nöjd med de regler som fanns. I annal fall hade man inte behövt fatta något beslut om en förbättring.

Stödet till hemlextilföretagen har ju betydelse på flera sätt. Hemtextilföretagen använder för sin verksamhet produkter som tillverkas av andra textilföretag som inte tillhör gruppen hemtexiilföretag. Framför allt gäller

Nr 41

Fredagen den 30 november 1979

0/77 försörjningsberedskapsstödet till lextilindustrin

detta spinnerier och beredningsverk. Här sysselsätts ocksä en hel del människor. Samtidigt har de stor betydelse från beredskapssynpunkl.

Under de senasle årtiondena harju textilindustrin avtappats på en stor mängd människor. Från beredskapssynpunkl måsle det dock vara värdefullt att bevara kunnandet på just lextilområdet. Även härvidlag gör hemtextilföretagen en god insats.

En av anledningarna lill min fråga är alt del finns kommuner där hemlextilen ulgör en mycket stor andel av den totala sysselsättningen. Jag kan som exempel ta den kommun varifrån jag själv kommer. Marks kommun i Älvsborgs län, där nära 60 96 av alla sysselsatta arbetar i hemtexiilföretag. Från den synpunkten fär försörjningsberedskapsstödet regionalpolitisk betydelse. Resonemanget blir delvis detsamma som belräffande det förra interpellationssvaret, som gällde glasindustrin. Del finns för resten många andra likheter i detta sammanhang.

En annan sak som jag tyckeratt man bör ta hänsyn lill är riksdagens beslul att de lekoprodukter som vi förbrukar i landet till 30 96 skall tillverkas här. Såvitt jag vel befinner vi oss redan nu under den gränsen totalt setl, närmare bestämt vid 25-30 %. Del måste dä vara viktigt alt behälla den kapacitet som vi har. Och hemtextilföretagen utgör en del av den kapaciteten.

Min fråga slår alltså kvar: När tror sig handelsministern kunna arbeta fram de nya regler som skall ge hemlextilföretagen bällre möjligheter atl få del av försörjningsberedskapssiödet? Jag kan myckel klart säga ifrån att det finns en förväntan om del ute bland dem som sysslar med dessa frågor.

Som svar på min andra fräga om de små företagens möjligheter har handelsministern slagit fast alt det inte finns några olikheter i bedömningen när det gäller små eller stora företag. I praktiken upplever vi det inte riktigt på det sättet, men det är bra atl handelsministern slagit fast att olikheter inte finns. Jag utgår från att handelministern också kommer att medverka till alt de små företagens möjligheter kommer att bli bättre och att de också i realiteten får samma möjligheter som de stora företagen.

Handelsministern STAFFAN BURENSTAM LINDER: Fru talman! Lennart Brunander var inte nöjd med svaret. Det tillhör riksdagstraditionerna. Det skall man inte vara. Men jag undrar om vi ändå inte kan vara ganska nöjda med mitt svar - åtminstone om vi tillsammans verkligen kan slå fast att hemtexiilföretag icke är diskriminerade vad gäller olika stöd som utgår av försörjningsberedskapsskäl.

Som grund för sill missnöje med milt svar, fru lalman, anför Lennart Brunander atl utskottet i våras sade atl del fordras en regeländring för att hemtextilföretagen inte skall komma i ett sämre läge än andra företag. Men lät oss titta på vad utskottet sade. Utskottet utgick frän en socialdemokratisk motion, som - om jag kommer ihåg rätt - gjorde gällande att hemlextilföretagen icke behandlas på ett riktigt säll ur de här "synvinklarna utan är diskriminerade. Utskottet säger sig vara ense med motionärerna om atl hemtexlilindustrin har fått en styvmoderiig behandling i propositionen -och det är möjligt. Sedan fortsätter utskottet med alt anföra atl den kapacitet som

hemtextilindustrin innebär har sitt intresse ur försörjningsberedskapssynpunkt. - Och visst har den det, vilket jag också har konstaterat i milt svar. Vidare säger utskottet alt de av sådana skäl också bör kunna erhålla stöd i samma utsträckning som övriga lekoförelag. - Del lyckerjag ocksä. Sedan anför utskottet, alt om del inte anses vara fallet atl dessa förelag faktiskt fär samma stöd som andra bör reglerna ändras. - Men det är faktiskt på det viset atl reglerna innebär alt förelagen behandlas lika.

Utskottet har alltså egentligen en någol oprecis skrivning, och det är väldigt bra även för Marks kommun om man undanröjer del missförstånd som finns och som sprids pä grund av en någol felaktig presentation i den socialdemokratiska molionen och på grund av den karaktär som näringsutskoilets formuleringar hade - som bibringar uppfattningen atl del kanske är så atl hemlextilföretagen är diskriminerade. Det kan få mänga, inte minsl de småföretag som Lennart Brunander med all rätt vill värna om, atl säga sig att del inte är någon idé all undersöka om det finns möjlighet atl den vägen få hjälp atl rationalisera och förbättra sin tillverkning.

Ett problem är all Lennart Brunanders fråga till mig är något oprecis. Han talar om det s. k. försörjningsstödet, som man införde våren 1979. Det infördes inget försörjningsstöd våren 1979, utan det är en stödform som har funnits sedan 1972. Därför harjag i mitt svar helt diskret försökt understryka del. Del som hände våren 1979 var för del första atl utskottet anförde det som jag nyss har redovisat, nämligen alt i den mån hemtexlilindustrin är diskriminerad bör den diskrimineringen undanröjas. Men som jag har redovisat här är den inte diskriminerad.

Del andra som var nytt våren 1979 var att man sade all s. k. försörjningsberedskapslän som av försörjningsberedskapshänsyn har utgått under en längre tid skall kunna gå till delbranscher som är vid den kritiska gränsen. Man sade då alt man också av regionalpoliiiska och sysselsältningsmässiga skäl skall kunna sätta in dylikt stöd, även innan branschen nått den kritiska gränsen. Del är möjligt alt det är det här speciella problemet som Lennart Brunander åsyftar. Men Jag tror inte det, därför atl del var inte det Lennart Brunander log upp i sin första replik. I den mån det är tveksamt, vill jag säga alt del pågår elt arbete i syfte alt fä fram regler för i vilken mån man skall ge försörjningsberedskapslån av arbetsmarknadsmässiga och regionalpolitiska skäl. Det arbetet har vi tillmätt en sådan betydelse alt vi - även om näringsutskottel sade att det skulle ingå i den mer långsiktiga tekoplaneringen, vilket ju innebär atl del tar avsevärd tid innan man kan mala fram några sädana regler - inom regeringskansliet försöker arbeta fram några principer om hur del här skall gå lill.

Jag vill om de mindre företagen säga att elt problem är, Lennart Brunander, atl det är så förtvivlat svårt alt hålla reda på olika stödformer och att fylla i blanketter. Det är så besväriigt atl hålla reda på alla dessa regler atl inte heller Lennart Brunander och jag kan dem utantill, trots atl vi ju har en viss möjlighet atl syssla med detta. Det ärett bekymmer för de mindre företagen. Småföretagarna har inte tillräcklig kapacitet - om de inte skall ligga vakna hela natten och fundera på all sådan här stödbyräkrali. Många undersök-

Nr 41

Fredagen den 30 november 1979

Om försörjningsberedskapssiödet till textilindustrin

Nr 41

Fredagen den 30 november 1979

0/77 försörjningsberedskapssiödet till textilindustrin

ningar visar atl del faktiskt är så. Detta aren stark anledning till att man måste sträva efter att en grundläggande konkurrenskraft kan bevaras i en näring, så atl man inte blir mer och mer beroende av olika stödformer.

När jag talar om den allmänna konkurrenskraften, sä vill jag gärna säga-också mol bakgrund av det Lennart Brunander sade, nämligen att textilnäringen är nära de kritiska gränserna och i vissa avseenden l.o. m. under dem -alt om det blir ytterligare problem i branschen lill följd av en internationell konjunkturnedgång e. d., sä kommer det att bli svårt. Det är utomordentligt betydelsefullt att slå vakl om den grundläggande konkurrenskraften i lekonäringen. Det är utomordentligt svårt att komma någon vart med ytterligare gränshinder, gränsskydd. Då skulle vi komma att bryta våra internationella avtal. Gör vi det, kommer också tekonäringen själv all råka illa ut. Del är faktiskt så, atl lekonäringen är en avsevärd exportör, och börjar vi bryta mot våra förpliktelser får vi anta alt det blir motåtgärder mot svensk export, och då finns också risk för att svensk lekonäring drabbas.

Den andra vägen all gå för alt försöka all bevara eller i efterhand korrigera en konkurrenskraft som har gått förlorad genom alt koslnadsstegringarna varit för stora är ytteriigare subventioner. Man måste då komma ihåg dels del statsfinansiella läge som faktiskt råder, dels all omfattande stödåtgärder är föremål för utländsk uppmärksamhet. Man kan i utlandet få en känsla av alt vi i Sverige subvenlionsvägen snedvrider konkurrensförhållanden, sä alt del t. ex. blir en omfattande export från Sverige som leder till att det blir svårare att klara textilproblemen i de länder vi exporterar lill. Med gällande internationella regler finns det risk för motåtgärder, och vi har setl ansatser lill delta.

Jag vill alltså utomordentligt starkt understryka behovet av att vi med en bevarad konkurrenskraft slår vakl om den svenska lextilnäringen. Det är betydelsefullt för hela branschen - och, som sagt, inte minsl för de mindre företagen, som har svårt atl hantera sig själva i den stödbyråkrati som finns.

LENNART BRUNANDER (c):

Fru talmän! Jag konstaterar nu att handelsministern säger att vi bör kunna vara överens om att hjälpas ål för alt åstadkomma förutsättningar för tekoindustrin - hemtextilföretagen i det här fallet - atl leva vidare.

Handelsministern lar också upp de handelspolitiska möjligheterna. Jag förutsätter ändå att handelsministern kommer atl arbeta med utgångspunkt i det beslut om de 30 procenten som riksdagen fattade och lägger det beslutet lill grund vid bedömningen av vilka åtgärder som måste sättas in.

Det är som handelsministern sade ocksä så, atl de små företagen ofta kan ha svårt att hitta rätt bland stödåtgärderna och veta vilka stöd de eventuellt har möjlighet att få. Men jag ulgår ocksä då från att handelsministern kommer att vilja hjälpa dem genom att se till alt det blir förbättringar pä den punkten, så alt förelagen får en bättre överblick. Från den kommun som jag bor i har framförts tanken på ett hemlextilcenlrum, som på del sättet skulle kunna hjälpa framför allt de små förelagen atl klara av de här problemen, inte

minsl på exportsidan, som ju också togs upp i svaret. Nr 41

Jag ser med tillförsikt fram emot vad som kommer att hända på den Fredaeen den
P""*'"- 30 november 1979

Handelsministern STAFFAN BURENSTAM LINDER:

Fru talman! Med hänsyn till att lekoproblemen är så betydelsefulla och att det är angeläget atl slå vakl om lekonäringens villkor begagnade jag det här tillfället, då vi diskuterar hemtextilindustrin, till alt göra mera allmänna refiexioner. Lennart Brunander sade då alt han hoppas attjag arbetar pade här frågorna med utgångspunkt i de riksdagsbeslut som fattades i våras. Självfallet gör jag det.

Men vad vi måste slå fast är att vi har atl arbeta med utgångspunkt i tvä olika verkligheter.

Den ena verkligheten är de riksdagsbeslut som fattades i våras, och den andra verkligheten är helt enkelt de praktiska möjligheter som finns all uppfylla de ambitionerna.

Det var den andra verkligheten som jag särskilt ville påminna om, hell enkelt därför alt jag tycker det vore ytterst olyckligt om branschen, företagsledningar och fack inte vore medvetna om att vi har vissa internationella förpliktelser. Dem kommer vi aldrig atl kunna sätta oss över utan att bli slagna i huvudet mångdubbelt kännbarare när det gäller svensk exportindustri, varav teko är en del.

Ytterligare en bit av vad jag kallar för den andra verkligheten är alt det statsfinansiella lägel är sådant atl möjligheterna är starkt begränsade att i efterhand med ytterligare subventioner korrigera ell kostnadsläge som har gåtl snett. Den begränsningen har inte bara statsfinansiella skäl. Också här gäller atl vi på grund av internalionella regler har begränsade möjligheter atl subventionera en viss näring utan atl med sådana subventioner utlösa motåtgärder som kan bli utomordentligt kännbara i lekonäringen.

Del är alltså utomordentligt viktigt all vi är på del klara med vad jag kallar för den andra verkligheten och inte bara förlitar oss på att vi har ett i sig självt mycket bra riksdagsbeslut om att på det sätt som där angivils slå vakl om tekonäringen.

Om försörjningsberedskapsstödet till textilindustrin

LENNART BRUNANDER (c):

Fru talman! Jag förutsätter atl handelsministern, som han säger, kommer atl Jobba med det fattade textilpoliliska beslutet som utgångspunkt. Men jag vill bara konstatera, i anslutning till den diskussion som handelsministern sedan tog upp om exportnäringen, att de åtgärder som kan vidtas ur beredskapssynpunkt går atl vidla även i den här situationen.

Överläggningen var härmed avslutad.

Nr 41

Fredagen den

30 november 1979

§ 9 Föredrogs och hänvisades

Motionerna

1979/80:124 lill arbelsmarknadsutskoltel

1979/80:125 lill konslitutionsutskottet

1979/80:126 lill skatleutskottet

§ 10 Föredrogs och bifölls Interpellationsframslällningarna 1979/80:87 och 88

§ 11 På hemställan av förste vice talmannen beslöt kammaren kl. 12.26 att ajournera sina förhandlingar till kl. 15.00, då de till dagens bordläggning anmälda ulskottsbelänkandena väntades föreligga.

§ 12 Förhandlingarna återupptogs kl. 15.00 under ledning av talmannen.

§ 13 Anmäldes och bordlades Motion

1979/80:127 av tredje vice talmannen Kad Etik Eriksson med anledning av propositionen 1979/80:46 om internationella transporter av lik

§ 14 Anmäldes och bordlades Konstitulionsulskolteis betänkanden

1979/80:20 med anledning av motioner angående rällssäkerhelsfrägor 1979/80:21 med anledning av motion om inrättande av en besvärsnämnd för statsförvaltningen

Finansutskottets betänkanden

1979/80:6 med anledningav propositionen 1978/79:134om behandlingen av gällande särställningar för vissa företag och myndigheter vid leveranser till staten, m. m.. Jämte molioner

1979/80:7 med anledning av molioner om uppbyggnad av ett informationssystem för samhällsförändringar och om förbättrat samarbete mellan forskare, politiker och administratörer, m. m.

1979/80:8 med anledning av propositionen 1978/79:165 om den svenska kapitalmarknaden såvitt avser riktlinjerna jämte motioner, m. m.

Skalteuiskoltets betänkande

1979/80:10 med anledning av dels propositionen 1978/79:165 om den svenska kapitalmarknaden jämte motioner, dels propositionen 1979/80:32 om inskränkt skattskyldighet för Fonden för industriellt utvecklingsarbete m.fl.

Justitieutskottets betänkanden

1979/80:3 med anledning av molioner om den polisiära säkerhetstjänsten 1979/80:6 med anledning av motion angående lagen om tillfälligt omhändertagande

1979/80:7 med anledning av moiion om målsägandetalan vid brottet hets Nr 41

mol folkgrupp

Lagutskoltets betänkande

1979/80:12 med anledning av propositionen 1979/80:5 om erkännande av nordiska faderskapsavgöranden jämte motion

Fredagen den

30 november 1979

Uirikesutskoiteis beiänkanden

1979/80:5 med anledning av moiion om erkännande av Demokratiska republiken Östra Timor, m. m.

1979/80:6 med anledning av motion om erkännande av Demokratiska sahariska arabrepubliken m. m.

1979/80:7 med anledning av motion om förhållandena på Cypern

1979/80:8 med anledning av berättelser om verksamheten inom Europarådet

Försvarsutskottets betänkanden

1979/80:5 med anledning av propositionen 1979/80:7 om gymnasial utbildning för försvaret jämte motion

1979/80:6 med anledning av motion om eftergymnasial utbildning för försvarsmaktens personal

Socialutskottets betänkande

1979/80:14 med anledning av moiion om viss översyn av begravningskungörelsen

Kultumtskoltets betänkanden

1979/80:11 med anledning av molioner om vissa ungdomsfrågor m. m.

1979/80:12 med anledning av molioner om kostnadsansvaret vid vissa arkeologiska undersökningar m. m.

1979/80:15 med anledning av moiion om främjande av ridsporten

1979/80:16 med anledning av motion om förbättring av simkunnigheten

1979/80:17 med anledning av molioner om stöd till idrotts- och rekreationsanläggningar

1979/80:18 med anledning av motion om idrottsanläggningars utformning och standard

1979/80:19 med anledning av motion om bevarande av värdefulla äldre vägmiljöer

1979/80:20 med anledning av motion om bevarande av äldre kulturiandskap m. m.

1979/80:21 med anledning av motion om musikteaterverksamheten

Ulbildningsutskollets beiänkanden

1979/80:5 med anledning av motioner om enskilda skolor

1979/80:6 med anledning av motioner om gymnasieskolan m. m.

Nr 41

Fredagen den

30 november 1979

Anmälan av interpellationer

Trafikutskottets betänkande

1979/80:5 med anledning av propositionen 1978/79:152 om transportstöd jämte motioner

Jordbruksutskottets beiänkanden

1979/80:9 med anledning av moiion om åtgärder för alt göra fridlysning mer

effektiv 1979/80:12 med anledning av motion om Stora Sjöfallet m. m. 1979/80:13 med anledning av motioner om fiskefrågor m. m. 1979/80:14 med anledning av motioner om miljöfariigt avfall

Näringsutskoilets betänkande

1979/80:8 med anledning av propositionen 1979/80:14 om AB Asea-Atoms verksamhet jämte motioner

§ 15 Anmälan av interpellationer

Anmäldes och bordlades följande interpellationer som ingivits till kammarkansliet

den 29 november

1979/80:89 av Bengt Kindbom (c) till bosladsministern om det kommunala infiylandet över miljöpåverkande verksamhet:

Genom det kommunala vetot i 136 a § byggnadslagen har de människor som är närmast berörda av tillkomsten och lokaliseringen av miljöpåverkande verksamheter getts elt avgörande infiylande över desamma. Detta kan anses ligga väl i linje med den kommunala självstyrelsens principer, som har en djup förankring i vårl styrelseskick. Därför inger del oro när statsrådet Danell, enligt en tidningsiniervju, ifrågasatt det kommunala vetot och redovisat alt man inom bostadsdepartementet arbetar med elt förslag som innebär en försvagning av kommunernas inflytande som det kommer lill uttryck i byggnadslagen.

Mot bakgrund av det anförda anhåller jag om kammarens tillstånd att till bosladsministern få ställa följande frågor:

Vilket syfte har del i regeringen pågående arbetet med alt förändra 136 a § byggnadslagen i fråga om miljöpåverkande verksamhet?

Vilken är regeringens principiella inställning lill det kommunala vetot i byggnadslagen?

den 30 november

Nr 41

1979/80:90 av Ajf Wennerfors (m) till industriministern om situationen för Datasaab AB:

Det halvstatliga Datasaab Sverige AB hade under silt första verksamhetsår 1978 en föriust i storleksordningen 270 milj. kr. Denna situation tvingade riksdagen atl i våras bevilja ylleriigare 57 milj. kr. i bidrag utöver de i huvudavtalet beviljade föriust- och utvecklingsbidragen. Saab-Scania AB tvingades som hälftenägare samtidigt att tillskjuta ett lika stort belopp för all möjliggöra fortsalt drift av bolaget.

Trots positiva prognoser i början av året finns det anledning att misstänka att årets förlust kommer att bli i samma storleksordning. Bl. a. framgår detta av alt verkställande direktören i en intervju i Dagens industri den 25 oktober förutser ytterligare ett behov av 150-200 milj. kr. från ägarna innan bolaget kan nå nollresultat.

Internt tycks bolagets tvååriga existens ha kännetecknats av mycket omfattande organisalionsändringar. Såväl långsiktiga som kortsiktiga direktiv från förelagsledningen synes sakna den fasta inriktning och konsekvens som huvudavtalet mellan ägarna ger uttryck för. Denna situation har enligt uppgift lett till en sänkt motivation hos personalen samtidigt som den resulterat i en omfatlande avgång av kvalificerad och erfaren personal, vilket är allvariigt för en utvecklingsindustri. Av uppgifter i pressen har vidare framgått att staten sedan i somras skall ha övertagit ordförandeskapet i bolagets styrelse. Någon ordförande från staten har ännu icke utsetts, varför den tidigare styrelseordföranden Hans Werthén enligt egen uppgift "sitter kvar på övertid". I ett läge där Datasaab loppar de svenska förelagens förlustsiffror och följaktligen kräver en stark och målmedveten styrelse är denna situation otillfredsställande.

Med hänvisning till det anförda och såväl det statliga ägarintressei som det ekonomiska och personalpolitiska ansvaret anhåller jag om kammarens tillstånd att till industriminisiern få ställa följande frågor:

Vilka ålgärder avser industriministern att tillsammans med Saab-Scania vidtaga för att lösa den aktuella krisen inom Datasaab?

När avser industriministern atl vidtaga dessa åtgärder?

Fredagen den 30 november 1979

Anmälan av interpellationer

1979/80:91 av Rune Guslavsson (c) till justitieministern om narkotikaproblemen vid kriminalvårdsanstalterna:

Missbruksproblemen i samhället är djupt oroande, inte minst mot bakgrund av att de går så långt ner i åldersgrupperna. Med fog kan sägas atl alkohol- och narkotikaproblemen är värt lands största sociala problem. Brottsliga handlingar begås oftast under påverkan av alkohol eller narkotika eller för att tillfredsställa behovet av narkotika.

Riksdagen antog 1978 ett narkolikapolitiski program som kan sagas vara det första samlade programmet i denna fräga. I programmet fastslogs all grundvalen för kampen mol narkotikamissbruket måste vara att samhället

Nr 41

Fredagen den 30 november 1979

Anmälan av interpellationer

inte kan godta något annal bruk av narkotika än det som är medicinskt motiverat. Allt annat bruk är missbruk och måste med kraft bekämpas. I programmet ingick bl. a. åtgärder för atl skapa en drogfri behandlingskedja inom kriminalvården.

Av de intagna vid kriminalvårdsanstalterna har många allvariiga missbruksproblem. En narkoiikafri miljö måste därför vara ett viktigt mål för den behandling som ges. Detta är en förutsättning för alt man skall kunna förändra missbrukarnas vanor och hjälpa dem lill en meningsfull lillvaro ulan missbruk.

Ett stort problem i detta sammanhang är atl narkotika illegalt förs in på anstalterna av anhöriga och andra personer. Ett annat problem, som fokuserats under de senaste veckorna, är att förskrivningen av narkotisk medicin är väsentligt högre inom kriminalvårdsanslallerna än ute i samhället. Vid vissa angivna anstalter är förskrivningen enligt Krum (Riksförbundet för kriminalvärdens humanisering), som gjort undersökningen, alarmerande hög. Detta förhållande inger stor oro och motverkar bl. a. den strävan som riksdagen gav uttryck för i del narkolikapoliiiska beslutet 1978.

Vid kriminalvårdsanstallen i Österåker pågår sedan två år en verksamhet med ett narkotikafritt behandlingsprogram. Behandlingen består bl. a. i studier, arbetsträning, gruppsamtal m. m. Vårdinslaget i denna behandling betonas. Erfarenheterna från Ösleråkersprojeklet har hittills varil goda.

Nu har emellertid, enligt personalen vid Ösleråkersanstalten, signaler kommil frän kriminalvårdsstyrelsen, som enligt personalen är ett hol mol det behandlingsprogram och den verksamhet som bedrivs vid Österåkersanstalten. Personalen fruktar för projektets framlid och grundar delta bl. a. på ett upplevt dåligt stöd frän kriminalvårdsstyrelsen när det gäller utbildning, fortbildning och handledning i behandlingsfrågor. Man oroar sig också över förslag till personalinskränkningar i denna behandlingsform. Också uppföljningen av behandlingen äventyras enligt personalens mening.

Mot denna bakgrund vill jag ställa följande frågor till justilieministern:

1. Avser statsrådet att vidta några åtgärder för att minska förskrivningen av
narkotiska preparat vid kriminalvårdsanslallerna?

2. Vilken är statsrådets uppfattning om en drogfri behandlingskedja inom kriminalvärden?

3. Avser stalsrädet att vidla några ålgärder för all stärka och bygga ut behandlingsprojekten med narkotikafri behandling vid Ösleråkersanstalten?

4. Vilka initiativ avser statsrådet att vidla på andra kriminalvårdsanstalier i syfte att uppfylla den målsättning som riksdagen lade fast 1978 om bekämpning av narkotikamissbruk?

1979/80:92 av Raul Blucher (vpk) till statsrådet Georg Danell om planerad utbyggnad av Strängsforsen i Klarälven:

Uddeholms AB:s planer på elt kraftverksbygge i Strängsforsen i Värmland är alltjämt aktuella. Detsamma är förhållandet med den opinion, omfatlande

praktiskt taget hela Nordvärmlands befolkning, som vill bevara denna den sista oförstörda forsen i Klarälven och som därför protesterar mot bolagets ubyggnadsplaner.

Vattendomstolen har i sin rent vatlenrättsliga prövning givit klartecken för utbyggnadsplanerna. Vattendomstolen har dock inte haft att ta ställning lill bevarandevärdena och riksintressena. Vallendomen är under hösten 1979 på remissbehandling.

Avgörandet i tillståndsfrågan ligger dock hos regeringen, men inget är ännu utsagt om den väntade lidpunkten för ett regeringsbeslut.

De starkaste skälen för ett avslag på Uddeholms AB:s begäran om tillstånd till utbyggnad i Strängsforsen hänför sig till de s. k. riksintressena. Om älven förstörs, försvinner t. ex. ell av Europas bästa vallen när del gäller harrfiske. Viktiga turistprojekt står på spel vid en eventuell ulbyggnad. Därtill kommer att ingreppet i naturen bl. a. för med sig ökad dimbildning till förfång för boendemiljö och jordbruk i det berörda området.

Mol denna bakgrund och med tanke på den starka lokala uppslutningen för ett bevarande vill jag fråga statsrådet:

1. Vill stalsrädet i dag ge besked om när ett regeringsbeslut i fråga om Uddeholms AB:s ansökan är all vänta?

2. Avser statsrådet alt vid ärendets avgörande ge riksintressena företräde?

Nr 41

Fredagen den 30 november 1979

Meddelande om frågor

§ 16 Meddelande om frågor

Meddelades att följande frågor framställts

den 29 november

1979/80:184 av Cad-Heniik Hermansson (vpk) till utrikesministern om villkoren för statlig exportkreditgaranti:

Exportkredilnämnden har beviljat L M Ericsson en statlig kreditgaranti på upp till 350 milj. kr. för export av AXE-syslemet till Chile. Krediten beviljas under hänvisning till den samhällsnytta denna exportorder innebär för Sverige. Detta sker i en tid när motståndsrörelsen mot den chilenska diktaluren kräver bojkott av Chilejuntan såväl politiskt som ekonomiskt och kulturellt.

Jag vill mot denna bakgmnd ställa följande fråga:

Anser utrikesministern att svenska företags kortsiktiga exportintressen skall tillåtas överflygla en politik som syftar till att stärka de demokratiska krafterna i världen?

1979/80:185 av John Andersson (vpk) till jordbmksminislern om jakträtten:

I takt med den ökande efterfrågan på jaktmarker och den växande

Nr 41

Fredagen den

30 november 1979

Meddelande om frågor

tillgängen på klövvilt i de svenska skogarna har de ekonomiska intressena trampat in med expressfart. Jakt till varje pris harblivit verklighet fortare än någon kunnal ana. Uttryckel "Snart är del bara dom med stinna plånböcker som har råd att Jaga" sprider sig alltmer i de breda jägariagren. Det finns de som vill utnyttja den goda viltkonjunkturen i Sverige, mer för sin egen vinning än för jaktens huvudsyfte. Det senaste exemplet är alt man "sålde" 10 älgar och 10 rådjur i Stockholmstrakten lill utländska Jägare för 135 000 kr.

Jag vill mot denna bakgmnd ställa följande fråga:

Är jordbruksministern beredd att vidta ålgärder för att stoppa denna för den svenska jägarkåren så negativa utveckling?

1979/80:186 av Alexander Chrisopoulos (vpk) till statsrådet Britt Mogård om vuxenundervisningen för finskspråkiga:

Vid Norra latin i Stockholm bedrivs gymnasieundervisning som vuxenundervisning pä finska. Till förutsättningarna för studierna har hittills hört alt finskan betraktats som modersmål och svenskan som andra-språk. Genom beslut av regeringen har nu dessa förutsättningar ändrats så, atl svenska blir huvudspråk och finskan betraktas som c-spräk, dvs. finskan fär en helt undanskymd plats i undervisningen. De ändrade föruisällningarna har inneburit att de elever som gått igenom utbildningen i är inte får några slutbetyg utan att dessförinnan göra omfatlande kompletteringar.

Jag vill mol denna bakgmnd ställa följande fråga:

Anser skolministern del vara rimligt atl behandla de finskspräkiga eleverna på det sätt som exemplet Norra latin visar, och är delta förenligt med behovet av att utbilda Ivåspråkig personal för elt fiertal statliga och kommunala verksamheter?

den 30 november

1979/80:187 av Matgol Håkansson (fp) till statsrådet Olof Johansson om lokaliseringen av stiftelsen Statshälsans huvudkontor:

Den 8 november fick Jag svar på en fräga av statsrådet Olof Johansson angående stiftelsen Stalshälsans lokalisering av sitt huvudkontor. Svarel andades som jag tolkar del en medveten strävan från statsrådets sida att förverkliga riksdagens intentioner och placera huvudkontoret utanför Stockholmsområdet. Senare har från Statsanställdas förbund, TCO och SACO/SR, vilka har majoritet i arbelsgmppen, hävdats att Statshälsan måste lokaliseras till Stockholm.

Det är med stor bestörtning vi i Kariskrona och Blekinge tar del av dessa synpunkter från de centrala fackliga organisationerna.

Med anledning härav vill jag fråga statsrådet Johansson:

1. Vad finns det för möjlighet att från regeringens sida genomdriva ett lokaliseringsbeslul i enlighet med riksdagens klara intentioner även om det är i konflikt med centrala fackliga intressen?

2. Anser stalsrädet det rimligt atl centrala fackliga organisationer sä klart motarbetar regionalpolitiska syften som här är fallet?

3. Kan vi i Blekinge län få räkna med statsrådets fortsatta aktiva stöd för lokalisering av huvudkontoret för Stalshälsan till Kariskrona?

1979/80:188 av Anna-Greta Leijon (s) till arbetsmarknadsministern om åtgärder mot ungdomsarbetslösheten:

Sedan lång lid är ungdomsarbetslösheten ett av våra allvarligaste samhällsproblem. För all i göriigaste mån förhindra en direkt katastrofal silualion för de unga har under senare år massiva arbeismarknadspolitiska insatser behövt göras. Beredskapsarbeten har därvid spelat en avgörande roll.

Enligt uppgift stär nu AMS ulan flnansiella resurser för beredskapsarbeten för ungdomar. Man säger sig ha begärt nya medel av regeringen. Men regeringen har inte reagerat.

I delta läge vill jag fräga statsrådet Wirtén:

1. Varför har regeringen inte i lid framlagt förslag i riksdagen till ytteriigare
insatser?

2. När kommer regeringen all la fall i frågan?

3. Vad avser regeringen atl göra för de arbetslösa ungdomarna under liden fram lill kommande riksdagsbeslut?

1979/80:189 av Karl-Erik Svanberg (s) lill arbetsmarknadsministern om upprustning av Lysekilsbanan:

En upprusining av Lysekilsbanan är nödvändig av både regionalpoliiiska och trafikpolitiska skäl.

På förslag av den dåvarande regeringen beslöt riksdagen i december 1978 i samband med varvsbeslutet att banan på sträckan Smedberg-Lysekil skulle mslas upp för 10 milj. kr. Enligt tidningsuppgifter kommer upprustningen, som var planerad att starta hösten 1979, atl senareläggas minst ell är pä grund av brist pä medel.

Med anledning härav vill jag fräga arbelsmarknadsminislern:

Är regeringen beredd ställa särskilda medel till förfogande, så atl den välbehövliga, av riksdagen beslutade, upprustningen av Lysekilsbanan kan genomföras utan dröjsmål?

§ 17 Kammaren åtskildes kl. 15.01.

In fidem

SUNE K. JOHANSSON

/Solveig G em ert

Riksdagens protokoll 1979/80:41 Fredagen den 30 november

Riksdagens protokoll 1979/80:41