Riksdagens protokoll 1979/80:34 Onsdagen den 21 november

ProtokollRiksdagens protokoll 1979/80:34

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1979/80:34

Onsdagen den 21 november

Kl. 19.30

Förhandlingarna leddes lill en början av förste vice talmannen.

Nr 34

Onsdagen den 21 november 1979

Översyn av A TP-svstemet m. m.

§ 1 Översyn av ATP-systemet m. m.

Föredrogs socialförsäkringsulskollets belänkande 1979/80:7 med anledning av motioner om översyn av ATP-systemet m. m.

I detta betänkande behandlades motionerna 1978/79:598 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari hemställts

1. atl riksdagen hos regeringen begärde att förslag om slandardsäkrade
pensionsförmåner skyndsamt framlades för riksdagen, innebärande en plan
för långsikliga pensionsförbätlringar med riktpunkt att pensionen skulle
motsvara 65 % av den genomsnittliga industriarbelariönen,

2.   atl riksdagen som sin mening uttalade atl rätt för pensionärsrörelsen borde fastställas all genom medverkan i utformningen av förmåner på pensionsområdel beredas möjlighet atl påverka sina villkor,

3.   all riksdagen som sin mening uttalade att en utvärdering av ATP-systemet borde ske, varvid bl. a. borde prövas dels förutsättningarna och formerna för vidgade möjligheter att tillerkänna korttids- och deltidsarbetande antagande- och tilläggspoäng, dels relationerna premier-pensionsstoriekar i skilda fall enligt i motionen gjorda hänvisningar,

1978/79:1246 av Jörn Svensson m. fl. (vpk), vari hemställts alt riksdagen hos regeringen skulle anhålla om skyndsamt förslag till en spärregel i ATP-beräkningen, innebärande alt basbeloppet frånräknades inkomsten endast i den utsträckning det ej medförde minskning i det därefter återstående beloppet, samt

1978/79:1794 av Gösta Andersson (c) och Margit Odelsparr (c).

Utskoltet hemställde atl riksdagen skulle

1.    beträffande ökad utjämning mellan hög- och låginkomsttagare inom ATP-systemet avslå molionen 1978/79:1794,

2.    beträffande en utvärdering av ATP-systemet avslå motionen 1978/ 79:598 yrkandet 3,

3.    beträffande förslag om en spärregel i ATP-beräkningen avslå motionen 1978/79:1246,

4.    beträffande  standardsäkring  av  pensionsförmåner avslå  motionen

123

Nr 34                  1978/79:598 yrkandet 1,

Onsdaeen ripn         ' beträffande överläggningsrätl för pensionärsorganisationer avslå motio-

21 november 1979    "" "978/79:598 yrkandet 2.

Översyn av A TP-svslemet m. m.

Till belänkandel hade fogats ett särskilt yttrande beträffande överläggnings-rätt för pensionärsotganisaiioner av Sven Aspling, Helge Karlsson, Doris Hävik, Börje Nilsson, Christer Nilsson, Lars-Åke Larsson och Ulla Johansson (samtliga s).

124

JÖRN SVENSSON (vpk):

Fru talman! Del fanns en tid när pensionsfrågan var en av samhällets stora frågor, när den var en av spjutspetsarna i arbetarrörelsens strävanden. Det "överväldigande" intresse som kammaren i dag visar för denna fråga är väl bevis nog på all den liden inte längre existerar.

Under denna tid - så länge den ännu fanns - växte bestämda grundtankar fram i synen pä pensionsfrågan och pensionärernas rättigheter. Pensionerna skulle medge en någorlunda rimlig levnadsstandard med hänsyn lill vad som krävdes för ett mänskligt liv med del moderna samhällets villkor och kostnader. Pensionärernas inkomster skulle stå i proportion lill andra inkomster. Denna proportion skulle inte fä försämras. Den borde tvärtom förbättras på sikt. Dessa tankar fanns uttryckta bl. a. i det beslut som fattades av riksdagen för tio år sedan. Där uppmanades också lill utredning av frågan om standardsäkring för pensionärerna.

Men, som sagl, tiden och klimatet har förändrats sedan dess. 1 augusti 1977 kom pensionskommitténs betänkande. Och där var det andra signaler. Tvärtemot riksdagens beslut tog kommittén ställning mot standardsäkring av pensionerna.

Del spred sig bland ledande politiker i de borgerliga och socialdemokratiska partierna en ovilja mol pensionärernas krav. Man började tala om åldringsexplosion och om alt samhällsekonomin inte tillät förbättringar i pensionärernas ekonomiska grundsiöd.

Det hårda klimatet har speglats inte bara i ord och stämningar av ovilja mot pensionärerna. Det speglades också i det faklum att pensionärerna t. o. m. halkade efter i ekonomisk standard. De fick det sämre i förhållande lill andra grupper.

Styrelsen för Pensionärernas riksorganisation har i ell uttalande från i fior påpekat detta. År 1960 hade en folkpensionär 30 % av en industriarbetares medellön. 1978 var siffran 25 96.

Det är mot denna bakgrund som vänsterpartiet kommunisterna lägger fram sina krav i motionerna 598 och 1246.

Vi begär att regeringen skyndsamt lägger fram förslag för riksdagen om ett långsiktigt program för alt förbätlra pensionärernas standard och återvinna målsättningarna frän 1969. Riktpunkten skall vara atl pensionen så småningom motsvarar 65 96 av den genomsnittliga industriarbelariönen. Det är samma krav som Pensionärernas riksorganisation förde fram på sin kongress redan 1973.

Vi begär också atl det skapas en juridiskt bindande överiäggningsrätt för pensionärerna gentemot staten vad gäller uppläggning och målsättning för pensionspolitiken. Lika väl som en människa har förhandlingsrätt gentemot sin arbetsgivare, medan hon befinner sig i förvärvsarbete, lika väl skall hon ha överiäggningsrätt gentemot del allmänna när del gäller sina allmänna rättigheter som pensionär. I det ena fallet gäller rätten den lön man får ut för dagen, i del andra fallet den lön man hjälpt till alt lidigare arbeta ihop förutsättningarna för.

Den tredje frågan vi tar upp är översyn av ATP-systemet. Striden om ATP var en stor politisk strid här i landet. Den blev på sin tid en viktig politisk vattendelare. Men ATP-systemet såsom det kom alt utformas blev samtidigt ett exempel på hur de samhälleliga förhållandena och den etablerade klassmakten kan vattna ur reformer, beröva dem deras värde och deras kvalitet.

ATP har inte blivit vad den ursprungligen var tänkt att bli och vad den kanske kunde ha blivit. ATP har blivit en kapilalkälla för viktiga infrastruk-lurinvesteringar. Det var i och för sig nödvändigi, men det besparade också priv..lkapitalet kravet atl slå lill tjänst med sådana resurser.

ATP blev ingen jämlikhetsreform. Tvärtom framstår systemet numera i allt högre grad som en hjälp alt konservera klasskillnaderna i samhället. Del är inte industriarbetare och lägre tjänstemän som skördar de verkliga fördelarna med ATP-systemet, trots all del var deras behov man åberopade när man genomförde ATP. Den som färden största fördelen ärden som har få poängäroch hög inkomst under sina 15 bästa år. Den som får ul minst ärden som under ett långt arbetsliv betalar in sina premier men som haren jämn och genomsnittlig lön hela arbetslivet. Det är människor i stigande karriärer som får de främsta fördelarna. Det är fclk på verkstadsgolvet och i kontorslandskapen som får de minsta. Det är del stora LO-kolleklivets flertal som missgynnas i systemet.

Pä senare år har också andra oroande fenomen trängt sig fram i ATP-systemet. Ett stigande antal människor är i den kroniska ekonomiska kris som nu råder hänvisade till korttidsarbete, deltid och liknande. Dessa grupper diskrimineras genom ATP-systemels utformning. Nu hotar dessutom en annan fara, som vi från vpk särskilt berört i motion 1246. Faran hotar främst de lågavlönade. Deras löneutveckling har inte hållit takten med inflationen. Men inflationen har samtidigt bildat grund för en stadig höjning av basbeloppet. Det pensionsgrundande utrymmet mellan basbeloppets och lönens nivå haralltså krympt samman. Följderna för dessa gruppers framtida pensionsstandard ligger i öppen dag.

Vad har då socialförsäkringsutskottet svarat, när alla dessa problem har anmält sig? De fanns där redan innan vpk motionerade.

Utskottets betänkande måste uppfattas som en oerhörd kalldusch av landets pensionärer. Man vill inte ens diskutera frågan om pensionernas standardsäkring sådan den ställdes av riksdagen för tio år sedan. Man vill inte diskutera PRO:s krav från 1973 om en långsiktig målsättning för pensionerna på 65 "i  av en indusiriarbetarlön. Man avvisar blankt de korttids- och

Nr 34

Onsdagen den 21 november 1979

Översyn av A TP-syslemel m. m.

125

Nr 34

Onsdagen den 21 november 1979

Översyn av A TP-svstemet m. m.

126

deltidsarbeiandes problem. Man vill inie ge pensionärsorganisationerna överläggningsrätt. Man tar inte ens upp lill sakbehandling del speciella problem som vållas av basbeloppets stegring i en period när lönerna stigit mindre än priserna.

Dessa lyra riksdagspartier, som så gärna i valkampanjerna trycker affischer med sentimentala bilder av pensionärer- var befinner de sig i dag? De vill inte gå pensionärerna lill mötes på en enda punkt. De vill inte ge dem något inflytande. De vill inte ens diskutera deras grundläggande problem. De betraktar t. o. m. i själva lexlen till utskotisbelänkandet pensionärerna blott som en kostnadsbelaslning.

Delta förvånar kanske inte då det gäller de borgerliga partierna. Au dessa lycker alt pensionärerna är en otrevlig kostnadsbelastning är klart. Om pensionärerna fick det bättre, så skulle den borgeriiga majoriteten inte kunna sänka skatterna för de redan välbeställda. Den skulle inte ha kunnat subventionera så många privata industrier. Den skulle inte ha kunnat avskaffa arbetsgivaravgiften. Den skulle inte ha kunnat bygga alla Viggen-plan som inte kan fiyga. Och allt detta är ju frän borgerlig filosofisk utgångspunkt givetvis mycket, myckel viktigare än pensionärernas situation.

Men mer förvånande och långt mer beklämmande är det faktum atl utskoltet är enhälligt, att socialdemokraterna sluter upp pä den borgerliga linjen.

Jag vill fråga socialdemokratins representanter i utskott och kammare: Vad är del egentligen ni sysslar med? Vart häller det på att ta vägen med er?

När pensionskommittén förkastade principen om standardsäkring, då fanns det inte en enda reservation från en socialdemokrat. Ingen socialdemokrat höjde sin röst.

Före det senaste valet gick en socialdemokratisk ledamot av denna kammare, tillika LO-ordförande, ul offentligt och ifrågasatte, om inte pensionärerna borde vara med och betala den standardsänkning som löntagarna åsamkats. I stället för solidaritet mellan löntagare och pensionärer mol den borgerliga krispolitiken spridde han inbördes oenighet.

Och i dag, i detta utskottsbetänkande, är socialdemokraterna helt eniga med den borgerliga majoriteten. Inte en röst höjs från deras håll för all försvara kraven från pensionärsorganisationerna. Man tillåter sig rent av den höjden av ynkedom alt man i ell särskilt yttrande uttalar sig för överiäggningsrätt åt pensionärsorganisationerna, för atl sedan i själva sakbehandlingen vägra stödja samma krav.

Man säger, liksom de borgerliga, alt man inte vill vara med om vad man kallar säriösningar för vissa grupper av pensionärer. Del är högst märkligt. Man harju i andra sammanhang inte haft något emot sådana särlösningar. När pensionstillskotten infördes var det en selektiv åtgärd, som det brukar heta på fint språk - en särlösning, riktad till vissa kategorier. När socialdemokratiska kommunalråd eller f d. höga tjänstemän i kanslihuset skall ha pension går del, som vi alla vel, bra med särlösningar, särlösningar som f ö. ger lill resultat pensionssummor som bland landets folkpensionärer inte kan

uppfattas som annal än rena utmaningar.

Fru lalman! Det finns för arbetarrörelsen i dagens Sverige ingen vikligare uppgift än all i sin samlade politik, lika väl som i varje enskild, viktig intressefråga, kunna stå upp företl annat synsätt, företl verkligt alternativ till den borgerliga politiken. Endast genom alt framträda som något kvalitativt annorlunda i förhållande till borgerligheten, kan arbetarrörelsen här i landet utgöra en opposition som mobiliserar människorna. Och i det lägel är del väl ändå för bedrövligt atl den socialdemokratiska riksdagsgruppen i den vikliga pensionsfrågan väljer att spela rollen av ett regeringsparti utanför regeringen.

Om de båda arbetarpartierna här hade uppträtt samlat fören annan linje än regeringens, hade de i dag kanske kunnat föra pensionärernas sak framåt. Motionen från ett par enskilda centerpartister visar all del hade kunnat finnas förutsättningar för några borgerliga avhopp i omröstningen. Regeringen hade kunnat tillfogas ett hälsosamt och välförtjänt nederlag. Socialdemokraterna i socialförsäkringsutskottet valde att rädda den därifrån.

Till detta kan bara sägas att vpk även fortsättningsvis kommer att envist föra fram pensionärsorganisationernas mångåriga och berättigade krav.

Fru talman! Jag yrkar bifall till motionerna 598 och 1246.

Nr 34

Onsdagen den 21 november 1979

Översyn av A TP-sy slem et m. m.

HELGE KARLSSON (s):

Fru lalman! Del betänkande från socialförsäkringsutskottet som föreligger behandlar tre motioner, i vilka frågor tas upp som rör deltids- och kortiidsansiälldas samt låginkomsttagares ställning i ATP-systemet. Som utskoltet framhåller har dessa frågor behandlats av riksdagen vid ett fiertal tillfällen alltsedan tilläggspensioneringen infördes. De har också varit föremål för ingående prövning av pensionskommittén, som i sitt betänkande 1977 inte var beredd att föreslå någon ändring beträffande dessa gruppers ställning inom ATP-systemel.

Vad gäller vpk:s yrkande i molionen 598 om siandardsäkring av pensionsförmånerna har även denna fråga varit föremål för allsidig prövning av pensionskommittén, liksom också av riksdagen senast under riksmötet 1977/78 i socialförsäkringsulskollets belänkande nr 17. Med hänsyn lill de mycket omfattande koslnadsbindningar som skulle följa av en siandardsäkring av pensionerna och mol bakgrund av andra sociala insatser, exempelvis sjukvården för de gamla, fann en enhällig kommitté all pensionerna inte automatiskt kunde siandardsäkras. Man underströk atl slandardutveck-lingen får bestämmas liksom hittills genom gång efter annan återkommande beslut.

Vid remissbehandlingen av pensionskommitténs betänkande ställde sig såväl LO som TCO bakom denna kommitténs ståndpunkt. LO framhöll emellertid att pensionskommittén i sitt fortsatta arbete med förtur skulle behandla frågan om en standardsäkring av förtidspensionerna. Även TCO framförde samma önskemål. Det bör i delta sammanhang påpekas att pensionskommittén i elt senare betänkande avser atl återkomma till frågan om avvägningen av den övre gränsen för beräkning av pensionsgrundande

127

Nr 34

Onsdagen den 21 november 1979

Översyn av A TP-systemet m. m.

inkomst och till frågan om i vilken omfallning och på vilket sätt garantierna rörande förtidspensionärernas pensionsnivå ytteriigare skall förslärkas.

Pensionskommitténs omfattande belänkande ligger nu hos regeringens kansli. Departementschefen har i en tidigare proposition meddelat atl han avser alt återkomma lill kommitténs förslag när departementets prövning är avslutad. Vi har därför i ulskollel funnit anledning att nu avvakta de förslag som då kan komma atl aktualiseras. Jag skall av den anledningen för dagen inte gå in i någon längre debatt med Jörn Svensson beträffande de önskemål och krav som framförts i vpk:s molioner.

Lät mig endasi påpeka atl man bör komma ihåg att basbeloppet svarar mot folkpensionen, som också är relaterad till basbeloppet. Dessutom har vi infört pensionstillskotten för att kompensera de grupper av pensionärer som har en låg eller ingen ATP alls. Kompensationen för de lågavlönade genom folkpensionen och pensionstillskotten är procentuellt setl större för dem än för högre inkomsttagare. Naturiiglvis är ändå inte pensionerna för dessa grupper särdeles höga, men man skall också komma ihåg att här tillkommer i stor utsträckning de kommunala och numera också de statskommunala bostadsbidragen samt de särskilda skailelälinader som dessa grupper kan åtnjuta. Genom pensionstillskotten har dessa gruppers standard kunnat höjas under årens lopp.

Nu lyckerjag att Jörn Svensson ändå angriper de här problemen från fel håll. Tekniskt setl kan han på sitt sätt ha rätt i alt inflationen har ökat så alt ökningen av basbeloppet har blivit större än ökningen av de nominella lönerna. Men när man diskuterar löner och inflation är man inne pä det samhällsekonomiska planet. Del är med andra ord inflationen och den ekonomiska politiken som bör angripas, inte i första hand ATP-systemet. Var vi slår i den frågan har vi från socialdemokratiskt håll haft anledning att i andra sammanhang deklarera i denna kammare. Det är genom den fulla sysselsättningen och genom lönepolitiken som vi skall skapa inkomstutjämning, någol som givetvis får konsekvenser även för pensionerna.

Vad slutligen gäller pensionärsorganisationernas rätt lill överiäggningar som rör förmånerna på pensionsområdel ber jag fä hänvisa till vad vi framhållit i utskottsskrivningen och vad vi understrukit i del särskilda yttrande som är fogat till utskottsbetänkandet.

Fru lalman! Med dessa ord ber jag alt få yrka bifall lill socialförsäkrings-utskottets hemställan.

128

JÖRN SVENSSON (vpk):

Fru lalman! Efterdelta inlägg skulle man nästan kunna tala om en historisk reträtt, för nog är del elt helt annat synsätt - närmast karakteriserat av ett totalt uppgivande av gamla klassiska tankegångar och mål - som den socialdemokratiske talesmannen, som här också talar för den borgerliga majoriteten i utskoltet, nu framför. Så här gick inte resonemangen 1969-då var tvärtom siandardsäkringen en målsättning som man menade var angelägen. Dä var det viktigt atl höja pensionernas nivå i förhållande till den allmänna lönenivån, medan det i verkligheten sedan har skett en sank-

ning.

Del program som man dä antog och för vilket tiden löper ut år 1981 var ändå präglat av många av de tankegångar som pensionärernas organisationer själva fört fram och som har varit vägledande för oss i vpk, när vi har skrivit våra motioner i det här ärendet. Och man kan ställa frågan: Om resonemangen går så annorlunda nu jämfört med 1969, hur blir det då för pensionärerna 1981?

Jag vill fråga utskottsialesmannen: Var slår ni i den här frågan? Är ni beredda, när frågan las upp igen genom en regeringsproposition, au hålla fast vid tankegångarna från 1969 om standardsäkring?

Jag vill också fråga: Är det inte väl passivt och defensivt av socialdemokraterna att bara vänta på att det skall komma en borgerlig proposition på basis av pensionskommitténs material och betänkande? Vi kan ju alla föreställa oss hur den propositionen kommer att se ul och vilka grundtankar som kommer att prägla den. Pensionskommitténs betänkande är i sig självt så att säga en förvarning om vad som kommer att gälla.

Har inte socialdemokraterna någon egen politik för pensionärernas långsiktiga situation och hur den skall påverkas, hur den skall kunna förbättras? Varför knyter ni upp er sä förtvivlat till den borgeriiga politiken? Varför sitter ni och väntar på regeringspropositioner och på initiativ från det hållet? Det borde ni ha lärt er under arbetarrörelsens långa kamp för bättre pensioner i det här landet, att en sådan väntan tjänar inte pensionärernas intressen.

Sedan vill jag ta upp ett annat resonemang. Förr i tiden, när hela arbetarrörelsen stridde om pensionerna på pensionärernas sida, då hörde man inga sådana här resonemang från socialdemokraterna om atl det var så dåligt med ekonomiskt utrymme. Jag är den förste atl erkänna att vi i dag på det här området naturligtvis inte kan gå särskilt snabbt fram. Men man måsteju ändå hålla i minnet att del kan göras vissa prioriteringar, och dä kan man ställa frågan: När ni nu skriver ihop er med de borgerliga, visar samma synsätt som de, har ni då inga andra ekonomiska prioriteringar när det gäller vad som är angeläget att satsa på i samhället? Tycker ni att skattesänkningar åt de välbeställda är viktigare än standardförbättringar ät pensionärerna? Tycker ni att Viggenplanen är betydelsefullare än standardförbättringar åt pensionärerna? Tycker ni att subventioneråt storkapitalet är viktigare än förbättringar av pensionärernas förhållanden?

Dessa frågor måste ni ge ett klart svar på, för om man skall döma av ert ställningstagande i utskottet på den borgerliga sidan är frågorna högst berättigade. Och de är berättigade mot bakgrund av att detta visar att ni faktiskt harändrat ståndpunkt jämfört med 1969 och närmat erden borgeriiga ståndpunkten - den från vilken det alltid när den här frågan är uppe i kammaren predikas så mycket skräckpropaganda emol den ekonomiska belastning som den s, k. åldringsexplosionen har inneburil.

Till sist en ytterligare fråga: När ni nu förmådde krysta ur er-jag kan inte bättre säga - ett s. k. särskilt yttrande, dvs. när ni så att säga försökte rädda er själ utan alt behöva stå för vad ni tyckte om pensionärernas överiäggningsrätt, hade det då inte varit rakare och hederiigare och rejälare och en nyttig

Nr 34

Onsdagen den 21 november 1979

Översyn av A TP-systemel m.m.

129

9 Riksdagens protokoll 1979/80:33-34

Nr 34

Onsdagen den 21 november 1979

Översyn av A TP-sy slem el m.m.

knäpp på näsan ät den borgerliga regeringen om ni hade röstat med vpk:s förslag åtminstone på den punkten?

HELGE KARLSSON (s):

Fru talman! Får jag påminna Jörn Svensson om vilka det var som införde ATP-systemet 1960, vilka del var som hade kämpat för detta under hela 1950-talel och fram till 1960 för all få den reformen genomförd. Jag vill också tala om för Jörn Svensson att vi intar samma ståndpunkt i dag som vi gjorde vid del tillfället. När det gäller standardsänkning är del riktigt att vi 1969 anmodade en utredning att undersöka möjligheterna till en sådan, men jag har här också för Jörn Svensson redogjort för vad pensionskommittén kom fram till. Kommittén ansåg atl del fanns andra prioriteringar som var mera nödvändiga att göra vid det tillfället, bl. a. sjukvården och äldreomsorgen.

Men därmed är inte frågan om standardsäkring definitivt avsågad. Jag nämnde också all pensionskommittén går vidare med sitt arbete och atl ett sådant f n. pågår i kanslihuset. Vi vet ännu inte vad del arbetet kommer atl resultera i. Om del skulle utmynna i förslag som vi bedömer all det inte finns förutsättningar för, kan vi utnyttja den fria motionsrätten om vi inte vid det tillfället sitter i regeringsställning.

Vidare, Jörn Svensson, har vi också genomfört andra förbättringar. Det är ändå så atl socialdemokratin står pensionärerna och folkel ute på verkstadsgolvet mycket nära. Vi har lagt märke till de förändringens vindar som har dragit genom arbetslivet. Därför har vi bl. a. genomfört delpensioneringen, som är en betydelsefull reform för många av våra kolleger ute på arbetsplatserna. Vi har också liberaliseral möjligheterna lill förtidspensionering, sä atl den nu inte längre måste beviljas enbart av medicinska skäl utan även kan beslutas av arbeismässiga skäl. Detta är nödvändiga reformer, som kostar pengar, men de måste genomföras, och del får då göras prioriteringar i dessa avseenden.

Nu vill Jörn Svensson koppla samman oss med de borgerliga i della ärende. Mä så vara! Vi håller fast vid vår ståndpunkt atl pensionerna skall förbättras efter hand som vi får de ekonomiska resurserna härtill, men vi vill försl avvakta det förslag som kommer frän regeringskansliet. Vi har också gjort vissa andra prioriteringar tidigare.

130

JÖRN SVENSSON (vpk):

Fru talmän! Helge Karisson behöver inte påminna mig om var arbetarrörelsen stod när striden gällde ATP -jag var själv med och delade ut material inför den vikliga ATP-slriden, dvs. folkomröstningen och det följande riksdagsvalet. Jag gick trappa upp och trappa ner, och jag var klart medvelen om varför jag gjorde del, så det var en fullständigt onödig påminnelse.

Och del var inte alls det som frågan gällde, Helge Karlsson, ulan någonting hell annat. Den gällde vad er egentliga ståndpunkt i denna viktiga sociala och ekonomiska prioriteringsfråga är i dag och om ni har samma lyp av prioritering som de borgerliga uppenbarligen har. De vill offra den långsiktiga principen om standardsäkring av pensionerna och det långsiktiga målet atl

uppnå en pensionsnivå och en pensionsstandard motsvarande 65 96 av en genomsnittlig industriarbetarlön.

Vi har samma ståndpunkt som 1969, säger Helge Karlsson. Det var intressant, fördel harjag inte märkt när jag läst ulskottsbetänkandel -det måsle Jag säga. Betänkandet representerar ju en ståndpunkt som är ungefär densamma som pensionskommitténs frän augusti 1977. Och denna ståndpunkt i sin lur var någonting helt annat än man skulle ha väntat, med utgångspunkt i riksdagsbeslutet 1969.

Om det alltså är så, Helge Karisson, att ni står fast vid de gamla principerna, dä lyckerjag atl ni skall skynda er att visa det, för det är utomordentligt svårt att upptäcka och utläsa det av era ställningstaganden här i dag.

Sedan säger Helge Karlsson att man måste väga behovet av förbättringar av pensionerna mol annat, som också är viktigt för pensionärerna. Ja, det kanske man måste göra i ett kortsiktigt perspektiv. Man fSr Ju alltid diskutera vad man skall ta först och ta härnäst osv. Men det var inte heller delta jag frågade efter, utan jag frågade efter en annan prioritering - som inte innebär att man sätter upp det ena pensionärskravet mol det andra och spelar ut dem mot varandra, utan som innebär att man tar ställning till vad som är viktigast: att ge pensionärerna förbättringar och starkare förbättringar än hittills eller atl ge de välbeställda skattesänkningar.

Det gäller skillnaden mellan de borgeriiga satsningarna och prioriteringarna och de prioriteringar vi från vpk anser vara rimliga - all pensionärerna faktiskt skall gå före många av de allmänna mål som regeringspolitiken nu sätter upp. Frågan är var ni stär där. Om det kan man inte heller läsa ut någonting ur socialförsäkringsulskollets betänkande, annat än att ni faktiskt stär på den borgeriiga ståndpunkten eller föredrar all över huvud laget inte ta någon ställning i frågan.

På denna punkt vill jag ha besked. Vad är det för mycket viktiga ekonomiska prioriteringar här i landet och i regeringspolitiken som är så vikliga att de måste gä före den långsiktiga förbättringen av pensionärernas standard, siandardsäkringen av pensionerna och uppnåendet av 65-procent-målet? Ytterligare en gäng - och nu vill jag ha svar, elt svar på den fråga jag ställer: När ni nu avgett ell särskilt yttrande, där ni framhävt betydelsen av pensionärernas överiäggningsrätt, vari ligger då logiken i atl rösta emot det konkreta förslaget från vpk om alt införa en sådan överiäggningsrätt?

Nr 34

Onsdagen den 21 november 1979

Översyn av ATP-systemet m. m.

HELGE KARLSSON (s):

Fru lalman! Jag skall svara på den sisla frågan som Jörn Svensson ställde angående överiäggningsrätten. Om Jörn Svensson läser i utskoltsbetänkandet och i värt särskilda yttrande, där vi gör en kraftigare understrykning, får Jörn Svensson klart för sig alt man häller på med överiäggningar mellan pensionärsorganisationerna och departementet om hur man skall kunna ordna denna del. När det kommer till ett konkret förslag får vi se hur det ser ut. Det är svaret på den frågan.

Sedan försöker Jörn Svensson göra en sammankoppling med skattesänkningar. Jag delar hell hans uppfattning alt vi inte skall sänka skatterna för de

131

Nr 34

Onsdagen den 21 november 1979

Översyn av A TP-svslemet m. m.

besuttna i samhället och därmed omöjliggöra en pensionshöjning eller andra reformer. Men del är det inte fråga om i detta fall, Jörn Svensson. Vi har aldrig diskuterat skatterna när det gäller de pensionsreformer som ni tagit upp här.

Närdet gäller en standardsäkring har jag lidigare sagt att vi står fast vid de utredningsdirektiv som gavs 1969, atl man skall undersöka möjligheterna lill en standardsäkring av pensionerna. Men det har visat sig, efter den Omfattande utredning som pensionskommittén gjort, att någon sådan möjlighet inte finns f n., därför atl det som sagt finns andra åtgärder för de äldre som måste prioriteras i det här sammanhanget. Jag har räknat upp en del av de åtgärder som måste genomföras.

Jörn Svensson tog också upp situationen för låginkomsttagarna och de deltidsanställda, och det han sade om detta var riktigt. Men Jag vill erinra om att 15-årsregeln och 30-ärsregeln i ATP-systemel ger möjligheter även för deltidsarbetande att fä full pension när de går över lill full sysselsättning.

Jörn Svensson gjorde vidare den jämförelsen att den som arbetar på verkstadsgolvet måsle fullgöra kanske 40 pensionsår medan andra kommer undan med 25 pensionsår. Också del är i och för sig riktigt. Men del jäller en försäkring, uppbyggd pä helt försäkringsmässiga grunder, och del innebär atl även de som aldrig betalat ett öre till ATP men som skulle råka i den olyckliga situationen atl de inte kan utföra något arbete, lack vare den antagandepoäng som införts i systemet ändå kommeratt få ATP-pension. Detta måste ses som en åtgärd av solidaritet mellan de olika grupperna.

132

JÖRN SVENSSON (vpk):

Fru lalman! Nu får väl Helge Karlsson ändå litet svårt atl klara sig. Nu vill han skydda sig genom atl åberopa vad som skulle stå i socialförsäkringsutskottets belänkande rörande överiäggningsrätten. Men poängen ärjust del förhällandet atl del där inte talas om någon rätt utan bara om vad man kan kalla ett normall kontakt-och remissförfarande, som utformas på regeringens och statsapparatens villkor. Men det var inte det som del talades om i ert särskilda yttrande och inte heller i vår motion. Vad kravet gäller är all det skall skapas en överiäggningsrätt för pensionärerna, elt slags motsvarighet till den rätt till fackliga förhandlingar som råder i arbetslivet.

Jag tyckte att del var lilet svagt av er att ni inte åtminstone på den punkten kunde skilja ut er frän de borgeriiga. Om inte annat kunde del ha sell litet snyggare ut. Ni hade då fått det lättare att klara denna diskussion, och det hade alltid varit någol.

Det är vidare riktigt att det i ett försäkringssystem förhäller sig på det sätt som Helge Karisson beskrev. Vi har naturiiglvis ingenting att invända mot att människor kan fä ATP-pension fastän de inte varil med om att betala den. Men denna fråga får inte enbart ses isolerat och tekniskt utan måste också ses som en allmän fördelningspolitisk fråga. Om systemet i sin helhet kommit att innehålla sådana drag som innebär att det konserverar ojämlikhet, att det skapar sådana proportioner mellan inbetalnings- och ulbelalningsfiödena alt en lågavlönad eller en genomsnittligt avlönad LO-anslälld eller en lägre

tjänsteman får ett förhållandevis sämre utbyte, medan de högavlönade i karriäryrkena fär det relativt sett bättre, är det en fördelningspolitisk effekt som inte är bra. Man måste på sikt ha det målet att någol skall göras åt detta. Man måste på någol sätt försöka neutralisera eller upphäva sådana konsekvenser genom att forma om systemet eller modifiera det. Det kan ske inom ramen fören sådan långsiktig förändring som vi i vår moiion 598 framhåller måsle bli följden av den utvärdering av systemets effekter som vi kräver.

Vi tycker också att det är litet egendomligt att inte ni på socialdemokratiskt håll kunde gå med på en sådan utvärdering. Där hade frågor av detta slag kunnat belysas, och man hade kunnat fä en utgångspunkt för alt rätta lill felaktigheter.

Fru lalman! Jag skall inte plåga Helge Karisson ytteriigare. Må denna debatt ändå bli en liten påminnelse om att det inte är bra när eu parti pä arbetarrörelsens grund kollaborerar för mycket med de borgeriiga i utskotten.

Nr 34

Onsdagen den 21 november 1979

Översyn av ATP-systemet m. tn.

Överläggningen var härmed avslutad.

Mom. I

Uiskotiets hemställan bifölls.

Mom. .?, 4 och 5

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels motionen nr 598 av Lars Werner m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägandeja besvarad. Sedan Jörn Svensson begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill atl kammaren bifaller socialförsäkringsulskottets hemställan i

betänkandet nr 7 mom. 2, 4 och 5 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit molionen nr 598 av Lars Werner m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Jörn Svensson begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 309 Nej -    15

Mom. 3

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels motionen nr 1246 av Jörn Svensson m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägandeja besvarad. Sedan Jörn Svensson begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

133

Nr 34

Onsdagen den 21 november 1979

Den psykiatriska vården

Den som vill all kammaren bifaller socialförsäkringsutskottets hemställan i

betänkandet nr 7 mom. 3 röstar ja,

den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 1246 av Jörn Svensson

m.fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Jörn Svensson begärde rösträk-'ning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 309 Nej -    15

§ 2 Den psykiatriska vården

Föredrogs socialutskottets betänkande 1979/80:8 med anledning av motioner om utvecklingen av den psykiska hälsovården och den psykiatriska vården.

I detta betänkande behandlades motionerna 1978/79:885 av Göran Karisson m.fl. (s),

1978/79:893 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari yrkats alt riksdagen hos regeringen hemställde om tillsättande av en parlamentarisk utredning med uppgift all skyndsamt framlägga ett medicinsk-socialt handlingsprogram för den psykiatriska vården och rehabiliteringen samt alt riktlinjerna i motionen borde ligga till underiag för utredningsarbetet, och

1978/79:2114 av Thorbjörn Fälldin m. fl. (c) såvitt här var i fråga (yrkandet

2).

Utskottet hemställde

1.    beträffande stöd för utvecklingen av den psykiska hälsovården atl riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:885 yrkandet 3 och molionen 1978/79:2114 yrkandet 2,

2.    beträffande utvecklingen av den psykiatriska vården att riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:885 yrkandena 1 och 2,

3.    beträffande en parlamentarisk utredning om den psykiatriska vården och rehabiliteringen all riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:893.

134

JÖRN SVENSSON (vpk):

Fru talman! Högt avancerade, moderna samhällen uppvisar ibland egendomliga nivåskillnader. Trots nära sammanhang mellan skilda samhällsområden kan vissa av dem avskärmas och stanna på en kvalitativt helt annan och lägre nivå än samhället i stort.

Det amerikanska samhället har väridens högsta och mest differentierade materiella produktion. Ändå är 30 miljoner amerikaner undernärda. Sverige harallmäntsett rätt höga funktionella och vetenskapliga nivåer-men haren psykiatrisk vårdseklor med häpnadsväckande efterblivenhel.

Svensk psykiatri har vissa övertydliga drag. Man har en mycket hög omfattning av psykiatriskt tvång. Det är lätt att få folk tvångsomhänderlagna i Sverige. Rättsskyddet är nästan obefintligt.

Psykiatrin domineras av medicinsk-kemiska metoder. Också där andra behandlingsinslag finns, står dessa ofta på en svag och outvecklad nivå. Sverige har pä ell egendomligt sätt förblivit oberört av de stora landvinningarna som gjorts i de vetenskaper som analyserar det mänskliga psykets funktion och villkor. Denna avskärmning är ödesdiger.

Sverige har inte infiuerals nämnvärt av den politiska debatt om den psykiska utstötningens problem, som varit framträdande i anglosachsiska länder, i Italien och även i Norge. Politiska instanser som riksdagen har egentligen aldrig tagit upp dessa frågor lill seriös diskussion. Särskilt tragiskt är kanske att arbetarrörelsen aldrig trätt fram i opposition mol samhällsap-paraternas ofta brutala behandling av psykiska avvikelser och psykiskt utstötta människor.

Sverige har aldrig genomgått någon genomgripande psykiatrisk reform av det snitt som den politiska vänstern har drivit fram i Italien sedan 1974. De förändringar som nu inträffar är vaga och delvis dubbelbottnade. Man får ibland det intrycket att de är mindre föranledda av en önskan om innehållslig förnyelse och mer av en Önskan atl spara pengar. De utgör f ö. lill stora delar en ren pappersplanering utan verkligt innehåll.

Man skulle kunna säga alt svensk psykiatri inte bara lyckats låsa in tusentals medborgare och beröva dem deras mänskliga rättigheter. Psykiatrin har också lyckats låsa sig själv ute från den vetenskapliga förnyelse som brutit igenom i den övriga världen. I dag är det den medicinsk-kemiska forskningen på området som prioriteras i Sverige - en tendens som tycks gå hell på tvärs med den internationella vetenskapen.

Delta är politiskt mycket oroande, för psykiatrin i denna sin klassiska form är ett mäktigt redskap för atl hålla de utslagna nere. Den är en spärr mol samhällskritiska tankar. Den sörjer för en passivisering av de utslagna och elt döljande av sammanhanget mellan psykisk utstötning och samhälleliga maktförhållanden.

Så får det enligt vpk:s mening inte förbli. Svensk psykiatri får inte bli ett reservat, där en mekanisk behandlingssyn, en primitiv analys av psykiska processers natur och en brutal inställning lill människor får fortsälta att frodas. Psykiatrin är antihuman i denna sin klassiska och traditionella form och ett hot mot de grundlagsfasta rättigheterna.

Sverige behöver en stor psykiatrisk reform, en reform som gör upp med föråldrade strukturer och med medicinskt kvacksalveri samt förhindrar övervåld inom och utanför de psykiatriska institutionerna. Efter folkpartiregeringens uttalade tankar att föra nya grupper människor in under de psykiatriska tvångslagarna är en genomgripande omvälvning på området

Nr 34

Onsdagen den 21 november 1979

Den psykiatriska vården

135

Nr 34

Onsdagen den 21 november 1979

Den psykiatriska vården

136

desto mer nödvändig.

Vad krävs då i första hand? Själva lagstiftningen och rättsproceduren måsle snarast ändras. Grovt taget 90 96 av de tvångsintagningar som i dag sker är onödiga och behandlingsmässigl ofta rent destruktiva. Tvångsförfoganden över människor skall reserveras för situationer, där akut fara föreligger för liv och hälsa och där f n. inget alternativ lill inslitutionsskydd kan ges.

Rättsproceduren måste göras långt mer kvalificerad. Läkarens rätt att utfärda intyg om tvångsomhändertagande måsle avskaffas. Tvångsförfogande skall ske på ett juridiskt ansvarigt sätt. Den omhändertagne skall kunna bevara sin rätt alt föra talan och utse ombud. Liksom i Italien bör en rättslig instans - en domstol eller en politiskt vald ämbetsman - godkänna proceduren. Själva praxis måste bli starkt restriktiv i förhällande till nu.

Det biologiska och medicinska synsättels fortlöpande dominans måste äntligen radikalt brytas. Försiktig medicinering kan vara ett stöd i psykiatribehandlingen. Den massiva medicinering som nu utgör behandlingens tyngdpunkt är emellertid direkt skadlig. Den innebär en neddrogning och utgör ett drogproblem i samhället, kan man säga med viss tillspetsning. Tvångsmedicinering är oftast hell förkastlig och till skada för behandlingsprocessen.

Man måste göra upp med den spridda föreställningen atl psykiska patienter är fariiga och våldsamma människor. Bara i en minoritet av fallen är sådan fara för handen. Dessutom vet vi att många aggressiva beteenden bara är ett direkt svar pä en meningslös, förnedrande och destruktiv form av behandling. Sädana reaktioner behöver inte inträffa, om man återupprättar patientens värdighet och medborgeriiga rättigheter, ger patienten en aktiv roll i en behandling där människan fär uppleva att hon verkligen blir hörd.

Huvuddelen av nuvarande institutionsvård kan stegvis avvecklas. Men även en övergång lill öppna former måste följas av en grundläggande förändring i själva behandlingens innehåll. Annars blir den bara ett organisatoriskt skal, där likgiltigheten mot människans verkliga, djupgående problem kan breda ut sig ännu mer fritt än nu.

' Fönstret måsle öppnas här i Sverige mot en djupgående vetenskaplig förnyelse av själva grundkunskapen om det mänskliga psyket och om psykiska processer. Sedan många år har nya ståndpunkter byggts upp utifrån en förenad neurologisk, antropologisk och psykologisk forskning. Dessa ståndpunkter revolutionerar del mesta i hittillsvarande synsätt. I korthet kan de beskrivas på följande sätt.

Psykiska processer är inga speglingar av del högre nervsystemets fysik och kemi. Nervsystemet ärbara redskapet. Upphovet till psykiska processer ligger alltid utanför människan. Utan detta förhållande till den yttre verkligheten träder en mänsklig hjärna över huvud taget inte i funktion.

Hjärnans kemi och fysiologi är förvisso viktig. Men sambanden och systemen i den psykiska föreställningsväriden har inget mekaniskt förhällande lill det högre nervsystemet. Människan ärver aldrig sitt psyke. Hon ärver en materiell utrustning, men den bara förmedlar material ulifrån lill psykiska  processer, vilka är höggradigt självständiga  i  förhållande  till

hjärnans materiella egenskaper. Vi vel att människans nedärvda högre nervsystem har varit detsamma i tusentals är. Men vi vet också att hennes psykiska föreställningsvärld under tiden har genomgått oerhörda revolutioner. Del visar på elt slående sätt psykets obegränsade flexibilitet och kvalitativa oberoende av sin materiella bas.

Vilka slulsatser måste dras av sådana vetenskapliga resultat?

För det första: Den medicinska psykiatrins grundteser och metoder framstår som obrukbara. Medicineringen saknar verklig relevans till psykiska problem - vilket inte betyder atl den måste förkastas som ett förnuftigt använt, tillfälligt, praktiskt hjälpmedel i vissa lägen, men det är en annan sak.

För det andra: Del är helt felaktigt att söka upphovet till psykiska processer i biologiska förhållanden eller ärftliga faktorer. Processerna uppstår enbart ur sättet på vilket människan inlernaliserar intrycken av världen omkring sig.

För del tredje: En för människan destruktiv psykisk process är åtkomlig bara om människan själv aktivt engageras i någon form av motprocess. Detta innebär en förkastelsedom över Ivångsmedicineringen och tvängspsy kiatrins princip. Del understryker behovet av förtroendefulla och demokratiska former för behandling, där ett dialektiskt, ömsesidigt och självständigt utbyte mellan patient och behandlingspersonal kan ske.

Därmed när vi en kärnpunkt i psykiatrin som politiskt problem. Psykiatrin i sin klassiska form döljer de psykiska processernas verkliga orsaker för människor. Den blir lill en förtrycksmekanism, ägnad alt fördjupa deras sociala underordning och förnedring i det rådande maktsystemet. Denna psykiatrins roll måste slås sönder en gång för alla. Vetenskap och mänsklig civilisation har ingen användning för den.

Men detta kan inte ske med en gång, ty alternativen är dåligt förberedda. De beteendevelenskapliga riktningar som finns på området slår i Sverige på en outvecklad nivå. De har hållits tillbaka, mycket av statsmakternas ointresse. Psykoterapiulredningen, som var det första försöket alt bringa någon sorts system i detta, visar genom sin svaga uppläggning hur förvirrad, vetenskapligt oskärpt och eklektisk psykoterapin i Sverige i många stycken är.

Della är delvis elt resultat av gamla internationella förhållanden. Den klassiska, medicinska psykiatrin utnyttjades och blomstrade i 1930- och 1940-talens diktaturer i Europa. De hade användning för den. Men den kvalificerade beteendevetenskapen, särskilt den analytiska traditionen, trycktes oftast ner och hämmades. Först med de nya resultat som nu har börjat framkomma läggs en grund för atl vi skall kunna återvinna och nyskapa dessa beteendevetenskapliga traditioner.

Även en annan grundförutsättning måste i della sammanhang nyskapas. Det är kampen och aktiviteten från de utstölta själva och deras organisationer. En frigörelse frän en destruktiv psykisk process är inte bara en sak förden enskilda människan, en ensam kamp, utan del är också en kollektiv kamp. Och den  har direkt eller indirekt  kopplingar till en  större social  och

Nr 34

Onsdagen den 21 november 1979

Den psykiatriska vården

137

Nr 34

Onsdagen den 21 november 1979

Den psykiatriska vården

138

allmänpersonlig frigörelsekamp.

Del är med utgångspunkt i de förhållanden som jag här har beskrivit som vpk har väckt sin motion med krav på ett omfatlande program för reformering av den svenska psykiatriska vården. Jag yrkar, fru talman, bifall till vpk-motionen.

KARL LEUCHOVIUS (m):

Fru talman! Det ulskoUsbelänkande som vi nu behandlar råder det enighet om inom utskottet. Jag har inte tänkt atl bemöta Jörn Svenssons föreläsning om olika psykiatriska problem, behandlingsmetoder o. d. Men jag kan delvis dela hans uppfattning pä några av de punkter som han har berört.

Jag har begärt ordet för alt något deklarera utskottets ställningstagande när det gäller vpk-motionen 893 av Lars Werner m. fi. Den motionen har Jörn Svensson inte berört särskilt mycket, men han har ändå yrkat bifall till den. I motionen hemställs om tillsättandet av en parlamentarisk utredning med uppgift atl framlägga ett medicinskl-socialt handlingsprogram för den psykiatriska vården efter de riktlinjer som har framförts i motionen.

Man kan först konstatera alt mycket av det som föreslås redan är i full gäng atl verkställas ute i de olika landstingen och sjukvårdsdistrikten. Så är inte minsl fallet när det gäller utvecklingen mot mer öppna och decentraliserade vårdformer. Jag tror att vi alla är överens om att vi på den punkten måste försöka komma längre än vi hittills har gjort. Men det har hänt en hel del sedan landstingen övertog de gamla mentalsjukhusen från staten.

I ulskottsbetänkandel nämns några siffror, som bekräftar denna utveckling. 1977 var antalet vårdplatser i sluten psykiatrisk vård 31 450 men väntas enligt LKELP 79 till år 1981 minska till 28 760. Däremot kommer besöken i den öppna värden all öka frän 707 000 till ca 900 000 undersamma lidsperiod. Här är alltså en utveckling på gång mot just de förhållanden som Jörn Svensson har tagit upp. Jag kan medge alt den inte hargålt så hastigt som man skulle önska ute i de olika landstingen och sjukvårdsdistrikten. Men det är brist på personal, inte minst läkare, som är orsaken lill att den inte gått fortare.

Ulskollel ser positivt pä denna utvecklingstrend som redan pågår, och man säger i belänkandel att del är "angelägel all riktlinjer fören modernisering av den psykiatriska värden presenteras ulan ytteriigare dröjsmål. 1 dessa riktlinjer måste beaktas även behandlingsmetoder som har annan grund än ett somatiskl-medicinskt synsätt på psykisk ohälsa."

Atl utskottet inte har velat bifalla motionskravet om lillsättande av en ny utredning hänger delvis samman med atl vi redan har väldigt mänga utredningar på hälso- och sjukvårdsområdet. 1 mänga av dessa utredningar berörs också Jusl den psykiatriska vården. Det finns sådana som nyss har avlämnat betänkanden, vilka alltså ännu inte är behandlade.

I utskottsbetänkandet talas bl. a. om att socialstyrelsen har utarbetat ett förslag till principprogram för psykiatrisk hälso- och sjukvård. Della förslag har varit ute på en myckel bred remissomgång hos olika huvudmän och myndigheier.  Del  har nu alllsä  behandlats  vidare, och  socialstyrelsen

kommer atl behandla förslaget redan nu på fredag. Enligt planerna är det meningen atl förslaget därefter snarast skall presenteras i en skrift, där riktlinjer för utvecklingen av den psykiatriska vården under 1980-lalel kommer atl läggas fram. Det kan också tilläggas atl många landsting efter omfattande utredningar har lagt fram egna program för hur man skall ordna den psykiatriska värden. Jag tror det är ganska väl genomarbetade vårdprogram som många av sjukvårdshuvudmännen har utarbetat och som man nu försöker förverkliga och verkställa ute i de olika områdena.

Det är mycket på gång i den riktning som vi väl alla strävar mol, dvs. alt försöka minska pä institutionsvården och satsa mer på de öppna vårdformerna. På den punkten tror jag, som jag sade tidigare, att vi inte behöver ha några delade meningar.

Socialutskottet behandlar f n. en proposition om socialtjänsten, där del även finns ett par avsnitt om socialvård och primärvård som rör den psykiatriska värden. Jag tror vi får tillfälle atl återkomma när kammaren skall behandla Just det förslag som socialutskottet kommer att lägga fram.

Mot denna bakgrund har vi i utskoltet ansett att en ny utredning jusl i detta läge inte skulle ha särskilt mycket att komma med, och vi vill avvakta vad som är på gång i alla de utredningar som nu arbetar. Är det så atl de inte kommer fram med några resultat får man återkomma så småningom.

Jag ber, fru talman, att fl yrka bifall lill utskottets hemställan.

Nr 34

Onsdagen den 21 november 1979

Den psykiatriska vården

JÖRN SVENSSON (vpk):

Fru talman! Det var ju en minst sagl defensiv hållning från utskottet. Men bakom denna defensiva hållning döljer sig nog den verkligheten att utvecklingen inom den psykiatriska vården sakteliga men under stort motstånd rör sig ål del håll som även Karl Leuchovius anser önskvärt. Men när det gäller t. ex. socialslyrelsens dominerande inställning, dess principprogram, finner man ingenting som har den ringaste likhet med den grad av förnyelse som tiden kräver och som jag har varit inne på.

Jag vill säga i förbigående lill Kari Leuchovius alt man kan faktiskt tala i en motions anda, även om man inte läser upp precis de formuleringar som finns i motionen. Jag tror nog alt det tydligt framgick alt det finns en djupgående överensstämmelse mellan vår moiion och del anförande som Jag nyss höll, även om jag log upp problemen ur delvis andra infallsvinklar.

Vad som är oroande med den nuvarande utvecklingen och dess dubbeltydiga, svårgenomträngliga karaktär är all svaga tendenser till förnyelse i rätt riktning balanseras av all man för del första på något säll undviker alt beröra själva behandlingsinnehället och fördel andra all den medicinska psykiatrins grundläggande synsätt bevarar sin dominans. Del gör den också i de programaliska uttalanden som socialstyrelsen slår för.

Än mer oroande är alt så myckel av forskningsresurserna leds till de typer av forskning som ligger Just på del medicinskt-fysiologiska och det medi-cinskt-kemiska området. Jag betecknar inte de forskningarna som icke önskvärda eller.ointressanta, men de är inte i överensstämmelse med vad prioriteringen borde avse, nämligen en fördjupning av den beteendevelen-

139

Nr 34

Onsdagen den 21 november 1979

Den psykiatriska vården

skapliga utvecklingen. Detta har också påpekats i en socialdemokratisk motion till detta ärende, som vi frän värt håll tycker har en rad viktiga synpunkier.

Jag skulle vilja ställa en testfråga till utskottets talesman bara för atl något belysa vad jag menar. Jag har i min hand en kursbok. Den används på gymnasieskolans värdlinje i årsklass 2, skötare- och sjuksköterskeuibildning. Den behandlar alltså förhållandena inom den psykiatriska sektorn. Boken heter betecknande nog Psykiatrisk hälso- och sjukvårdslära. Redan i sin titel rör den sig alltså med myckel traditionella, klassiska begrepp, och att det inte är en slump märker man när man läser den.

I denna bok, som alltså skall läsas av människor som sedan skall delta i vården, som många gånger gör det tunga jobbet på detta område, som har mest direkt kontakt med patienterna och med de psykiskt utstölta, finns det ingenting som ens antyder atl det ute i världen finns några brytningar mellan klassiska synsätt och helt nya synsätt. Eleverna får inte någon som helst antydan om att här förekommer en vetenskaplig förnyelse. Här presenteras allt - sä och sä är del, detta är ingenting som diskuteras, della skall ni förhöras pä, detta skall ni kunna. Och med del som bas skall ni gä ut och värda människor. Man kunde lycka alt namn som Ronald Laing, Franco Basaglia eller Leontiev borde ha nämnts i någon liten bisals. Man kunde ha talat om vad de stod för, eftersom deras forskning - speciellt Leontievs, som jag uppehöll mig vid någol i mitt första anförande - faktiskt är oerhört uppseendeväckande och innebär hell nya och viktiga steg på vägen till förståelse av del mänskliga psykets uppkomst och funktion. Men icke så.

Del finns myckel man skulle kunna anföra ur denna bok, men bl. a. inleds den med atl hävda alt psykiska störningar är produkten av olika orsaker, ärftliga rubbningar, sjukdomar beroende på organiska skador i hjärnans celler, beteendeförändringar som har sin grund i belingning och felinlärning. Man lyfter alltså fram de orsaker som typiskt tillhör den gamla klassiska men nu vetenskapligt övervunna delen av psykiatrin. Del fär eleverna lära sig är orsakerna lill psykiska störningar och psykiska avvikelser. Jag vill fråga Karl Leuchovius: Är del den kunskapen som de unga på vårdlinjen skall bära vidare, och hur förnyad blir värden där sådana kunskaper tillämpas?

140

KARL LEUCHOVIUS (m):

Fru talmän! Jag tror för min del att Jörn Svensson gör det litet för lätt för sig när han hävdar atl den vård och behandling som förekom för 20-25 är sedan fortfarande existerar. Del har hänt väldigt mycket på detta område. Jag är själv från ett län som fick överta ett stort mentalsjukhus. Där har vi undan för undan minskat platsanlalel. Vi har vidare byggt upp värdcentraler i nästan varje kommun, och på några av dessa finns en öppen psykiatrisk mottagning. Del finns även mindre klinikenheter, och vi håller f. n. på all omarbeta värt mentalsjukhus sä atl del också delvis kommer atl bli elt bassjukhus.

Behandlingsmetoderna skiljer sig mycket från de lidigare. I dag förekommer det atl många själva, dvs. utan tvång, uppsöker sjukhuset för att få psykiatrisk värd. Psykisk ohälsa är en sjukdom liksom alla andra sjukdomar.

vilket många har insett. Jag tror alltså att vi är inne på en riktig linje.

Vilken bok som skall användas i undervisningen är en annan fråga som Jörn Svensson log upp. Jag har inte sett den bok han refererade ur. Men jag tror att man kan använda sig av många andra böcker än just den.

Del finns enligt min mening mycket atl göra på della område, inte minsl pä behandlingssidan. På den punkten tror jag att vi kan vara överens. Men del har som sagt hänt myckel, och mycket är också pä gång. Jag lycker au Jörn Svensson skall ha det i beaktande när han kämpar för framsteg på detta område. Jag vel att han är mycket insatt i dessa frågor. Därför tycker jag också alt han kan tillstå att del har hänt mycket på de senaste åren liksom alt myckel är på gäng i de olika sjukvårdsdistrikten för att förbättra den vård som lidigare kanske inte var den allra bästa.

Nr 34

Onsdagen den 21 november 1979

Den psykiatriska vården

JÖRN SVENSSON (vpk):

Fru talman! Det är naturligtvis riktigt som Karl Leuchovius säger, atl det har hänt mycket på delta område. Går man in på en psykiatrisk klinik i dag är kontrasten mot hur det säg ut i början av 1960-talel myckel slående - ingen besfider det. Del har förekommit en påtaglig yttre humanisering. Det finns också kvalitativa inslag, som inte alls förekom tidigare. Naturiigtvis har också öppenheten ökat som en produkt av den debatt och det tryck som ändå har funnits, även om det inte har varil särskilt kraftigt i della land.

Vad som emellertid har bevarats och som i förhållande till utvecklingen med dess krav blir allt orimligare är vad man kan kalla den auktoritära formen för behandling. Del är dominansen från det medicinsk-psykiatriska synsättet, den auktoritära behandlingen och de föråldrade förklaringsgrunderna till psykisk avvikelse. Atl del faktiskt finns en sorts regress på vissa områden, en tendens till återgång och låsning, kan inte heller bestridas. Del förekommer alltså motstridiga tendenser. Det är något som man har anledning att vara oroad för.

Del är sant all de medicinska preparaten åtminstone pä ett yttre plan har medfört en humanisering, all annan typ av tvångsmedel än tvångsmedicinering har kunnat reduceras. I stället haren väldigt stark tonvikt lagts pade kemiska preparaten, som man förser människor med - ofta med tvång. Dessa preparat utgör en huvudfaktor i behandlingen, som är helt oförenlig med nya synsätt och dessutom oförenlig med en verklig åtkomst av grundorsakerna till de psykiska problem som behandlas.

Man gör så atl säga del hela alltför mycket till en fråga för den kemiska industrin, och del ar icke den psykiska utslagningen. Det tror jag alt Karl Leuchovius kan hålla med mig om. En annan faktor som icke har försvunnit och som illustrerar vad jag nu säger, nämligen atl någon avgörande brytning med den auktoritära psykiatrin, den antidemokratiska, antihumana psykiatrin, på det djupare planet icke har skett. Det ärju en mycket hög frekvens av tvångsomhänderiagande enligt de psykiatriska tvångslagarna som finns här i Sverige - mycket hög i förhållande till vad som förekommer i andra länder. Det beror som alla vet inte på att det finns större psykiska avvikelser i del svenska samhället än i de flesta andra samhällen - snarare är det tvärtom. Det

141

Nr 34                  finns samhällen som har upplevt krig och där människorna utsatts för svåra

Onsdaeen den      traumatiska upplevelser, där man skulle vänta att det fanns många fler sådana

21 november 1979   hr störningar. Men tvängsomhändertagandet där är långt mindre, ja bara en

______________    ringa del av vad det är här i Sverige. Det måtte väl ändå stämma oss lill

Den psykiatriska        eftertanke i detta sammanhang.

vården                  •'8 skall emellertid inte hell släppa Karl Leuchovius beträffande den fråga

jag ställde om synsätten i sådant här kursmaterial. Jag kan försäkra all jag inte tar fram denna bok därför atl den är något skräckexempel, utan därför atl den tyvärr är en ganska typisk återspegling av de synsätt som förmedlats lill de unga människor som ulgör nästa generations vårdarbeiare för den här sektorn. Man har t. ex. på s. 177 en redogörelse för hur, som man säger, en fysisk hjärnskada kan vålla en psykisk avvikelse hos en människa. Så berättar man om en person som slog sig i huvudet när har var utsatt för en bilolycka. Mera i förbigående nämner man alt en kamrat till honom, som satt bredvid honom i bilen, dödades. Sä berättar man om hur denna människa som lidigare var en positiv och glad person blev alltmer rellig, alltmer destruktiv i sitt beteende, outhärdlig för sin omgivning, deprimerad osv. Sedan har man den otroliga naiviteten - typisk för den klassiska medicinska psykiatrin - all säga att hans psykiska beteende berodde pä den skada han fick i huvudet. Det må ändå vara uppenbart för alla atl för den som suttit i en bil och kört ihjäl en annan människa är det denna upplevelse och inte slaget i huvudet som är det väsentliga. Men det är typiskt atl här framställs det på ell annal sätt. Del är karakteristiskt för den konservativa psykiatrins sätt alt leta ut vissa orsaker och förliga andra. Det är i ett nötskal hela dess vetenskapliga dilemma, hela dess karaktär av kvacksalveri - och den måsle bort, ju förr dess hellre.

Överiäggningen var härmed avslutad.

Mom. I och 2

Kammaren biföll vad ulskollel i dessa moment hemställt.

Mom. 3

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels motionen nr 893 av Lars Werner m. fi., och förklarades den förra propositionen vara med övervägandeja besvarad. Sedan Jörn Svensson begärt votering upplästes och godkändes följande voleringsproposilion:

Den som vill atl kammaren bifaller socialutskottets hemställan i betänkandet

nr 8 mom. 3 röstar ja,

den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit molionen nr 893 av Lars Werner m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Jörn Svensson begärde rösträk-

142

ning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 297

Nej -    16

Avstår -     2

Nr 34

Onsdagen den 21 november 1979

A borllagstifiningen

§ 3 Abortlagstiftningen

Föredrogs socialutskottets betänkande 1979/80:10 med anledning av motioner om abortlagstiftningen.

I detta betänkande behandlades motionerna 1978/79:365 av Allan Åkeriind (m) och Tore Nilsson (m),

1978/79:1265 av Sven Johansson m. fl. (c, m), vari hemställts

1.   all riksdagen hos regeringen begärde en utvärdering av abortlagen och information om denna i enlighet med vad i motionen anförts,

2.   all riksdagen, med hänvisning till regeringsrättens dom den 6 oktober 1977, hos regeringen begärde införande av en lagfäst rätt för sjukvårdspersonal, som av etiska eller religiösa skäl fann det oacceptabelt att medverka vid abortingrepp, atl avstå från medverkan vid sådana ingrepp,

1978/79:1824 av Linnea Hörién (fp) och Kersti Swartz (fp), vari hemställts

1.   alt riksdagen hos regeringen begärde en utvärdering av den nya abortlagens verkningar,

2.   att riksdagen hos regeringen begärde åtgärder för en intensifierad information om de stödåtgärder samhället erbjöd abortsökande, samt

1978/79:1846 av Ingegerd Troedsson m. fi. (m, c), vari hemställts att riksdagen hos regeringen begärde en utvärdering av abortlagen.

Utskottet hemställde

1. beträffande frågan om en ny abortlagstiftning all riksdagen skulle avslå
molionen 1978/79:365,

2.    beträffande frågan om en utvärdering av abortlagstiftningen att riksdagen med anledning av molionen 1978/79:1265 yrkandet 1, molionen 1978/79:1824 yrkandei 1 och molionen 1978/79:1846 som sin mening gav regeringen till känna vad utskottet anfört,

3.    beträffande frågan om information om stödåtgärder för abortsökande alt riksdagen skulle avslå molionen 1978/79:1824 yrkandei 2,

4.    beträffande frågan om sjukvårdspersonals medverkan vid abort atl riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:1265 yrkandet 2.

143

Nr 34

Onsdagen den 21 november 1979

A bortlagstiftningen

144

Till betänkandet hade fogals elt särskilt yttrande av Mårten Werner, Blenda Littmarck och Anita Bräkenhielm (samtliga m).

RUNE GUSTAVSSON (c):

Fru talman! Socialutskottet har behandlat ett antal motioner som rör abortlagstiftningen, vilket framgår av utskottets betänkande nr 10. I tre av motionerna finns yrkanden om en utvärdering av den nu gällande abortlagen, vilken har varil i kraft sedan den 1 januari 1975. Ett enigt utskott har biträtt dessa yrkanden och uttalar sig för alt en sådan utvärdering kommer till stånd. Däremot har utskottet inte förordat någon omprövning av den huvudprincip på vilken abortlagen bygger.

Vilka är då motiven till utskottets enhälliga ställningstagande? I utskoltsbetänkandet finns dessa utförligt redovisade, och jag skall kortfattat sammanfatta dem i mitt anförande.

Först vill jag säga, alt vi lidvis har haft en ganska intensiv debatt i abortfrågan. Denna debatt pendlar frän en ultraliberal uppfattning som ifrågasätter den nuvarande lagstiftningens regler till en uppfattning som fördömer i stort sett varje abort. Jag hoppas att en utvärdering kan medverka lill att balansera denna debatt. En utvärdering bör kunna ge besked om huruvida abortlagen medför negativa konsekvenser, liksom vilka positiva konsekvenser den inrymmer.

Utskottet har den uppfattningen att en utvärdering bör kunna ge en mera djupgående bild av hur lagstiftningen tillämpas och effekterna av denna än vad som är möjligt alt få genom den statistik vi erhåller genom rapportering lill socialstyrelsen över verkställda aborter.

Utvärderingen bör försöka klariägga såväl de positiva som de negativa konsekvenserna av abortlagens lillämpning. Eftersom lagen varit i kraft under fem år, så bör det vara möjligl alt fä en ganska bra bild av detta. Det sägs att det finns en benägenhet hos vissa kvinnor all se abort som ett alternativ till användning av preventivmedel. En utvärdering bör också försöka utreda om det finns grund för det påståendet.

Utskottet har inte i detalj kunnat precisera hur den här utvärderingen skall utföras, men utskottet har pekat på tre huvudpunkter.

Den första är att utskottet anser att en genomgång av abortförfarandet bör göras. Därvid är det viktigt att abortrådgivningen beaktas. Och utskottet ger klart besked om vad som avses med abortrådgivning. Jag citerar: "Med abortrådgivning avses vid personligt besök meddelad information om möjligheterna atl vid icke önskad graviditet erhålla abort samt om samhällets

stödåtgärder vid graviditet m. m.    Rådgivningen har inte till syfte att

påverka den abortsökande kvinnan att avslå frän alt begära abort eller alt låta utföra abort (se bl. a. SoU 1974:21 s. 32). Rådgivningskontakten är uteslutande avsedd att vara kvinnan till stöd och hjälp i en för henne svår situation."

A v detta framgår atl både utskottet och riksdagen fäste utomordentligt stor vikt vid abortrådgivningen när abortlagen kom lill. I praktiken har det sedan visat sig att det förekommer mycket stora regionala variationer då del gäller

förekomsten av kuratorsrådgivning. Därför anser utskottet att det är viktigt alt en ingående undersökning görs av följande:

1.    orsakerna lill variationerna,

2.    den praktiska utformningen av abortrådgivningen genom gynekolog, kurator eller annan person,

3.    betydelsen - så långt det är möjligt - av aborlrädgivningen för kvinnans ställningstagande i abortfrågan samt

4.    frågan om den information som ges beträffande samhällets stödåtgärder är tillfredsställande utformad.

Utskottet betraktar denna del av utvärderingen som mycket viktig.

Den andra punkten som utskottet pekat på är frågan om de stora regionala skillnaderna i aborifrekvensen. Jag har statistik från 1977 och skall här redovisa några siffror.

Först tar Jag upp aborter per 1 000 kvinnor i åldern 15-44 är. För Stockholms län är siffran 24,7, för Jönköpings län som ligger lägst 12,5, för Kronobergs län 17,4, för Kalmar län 14,2, för Gollands kommun 14,4 och för Göteborgs kommun 25,8.

Om jagsedan tar siffrorna för aborter per 1 000 kvinnor i åldern 15-19 år, så är variationerna också där väldigt stora. FörSlockholms län är siffran 33,7, för Jönköpings län, som även här ligger lägst, är den 17,0, för Kronobergs län 24,4, för Kalmar län 20,1, för Gollands kommun 24,2 och för Göteborgs kommun 29,8.

Då är frågan: Vad är anledningen till dessa betydande variationer? Om man bara ser på Smålandslänen kan man konstatera atl variationerna är myckel stora. Det bör bli en viktig uppgift vid utvärderingen att försöka komma fram till vilka faktorer det är som förorsakar dessa skillnader.

Den tredje punkten som utskottet pekat pä som elt viktigt område för utvärderingen är huruvida kvinnan i en abortsituation utsätts för psykiska påfrestningar såväl inför ett beslul om en abort som efter det alt aborten utförts. Detta gäller inte minsl med utgångspunkt i att abortlagen bygger på kvinnans egen beslämmanderätt i frågan om en graviditet skall avbrytas eller ej. Därmed har också ell stort ansvar lagts på kvinnan. Om det behövs stödåtgärder i form av kuralorskonlakter i syfte atl minska dessa psykiska påfrestningar är en fråga som bör ingå i denna utvärdering.

Detta är således områden som utskottet särskilt pekat på och anser bör ingå i en utvärdering. Men utskottet framhåller att det med utgångspunkt bl. a. i vad som anförts i motionerna kan vara motiverat att undersöka abortlagens tillämpning och effekter även ur andra aspekter.

Fru lalman! Med det anförda yrkar jag bifall till socialutskottets hemställan i betänkandet nr 10.

Nr 34

Onsdagen den 21 november 1979

A bortlagstiftningen

MÅRTEN WERNER (m):

Fru lalman! Ocksåjag hälsar med tillfredsställelse alt vi nu äntligen får en utvärdering av abortlagen. Den var ju ingalunda fri frän kontroverser när vi antog den 1974. Och vi är överens om att abortlagen förvisso är en i människolivet djupt ingripande lag.

145

10 Riksdagens protokoll 1979/80:33-34

Nr 34

Onsdagen den 21 november 1979

A bortlagstiftningen

Om en utvärdering av abortlagens lillämpning

146

Det är som sagt värdefullt med denna utvärdering. Vi kommer ihåg att lagen antogs i lidsnöd under de sista dagarna i maj 1974. Den hade inte underkastals lagrådsgranskning, och socialutskottet hade inte hunnit remittera den till justilieutskotlet. Vi minns också de starka opinionsyttringar som nådde oss från en rad kristna samfund och andra.

Därtill kommer all lagen innebar myckel väsentliga förändringar av 1938 års lag. Man antog en ny princip. 1938 års lag våren förbudslag, och aborten varett undantag från lagen. Nu vände man pä principen och fick då en fri abort. Kvinnans avgörande allenast behövdes och behövs beträffande de 12, för alt inte säga de 18 graviditeisveckorna.

Jag inslämmer med Rune Gustavsson i au del är väsentligt att få klarlagt hur kvinnor upplever ensamheten i avgörandet infor en abort. Vi kan utgå ifrån alt åtskilliga är utsatta forell tryck och att friheten bliren chimär i mänga fall. Hur är del efteråt när man kanske fär tankar på alt man kunde ha ställt sig annoriunda i abortsiluationen? Då är man också ensam och har inte fått dela ansvaret med läkare, kurator och andra.

Det är viktigt att del här blir utvärderat. Det gäller också den kvinna som får abort. Hon framhärdar kanske mol ett yttre tryck. Hur upplever hon sin situation och ensamhet efter abortingreppet?

När vi antog lagen 1974 talade man om atl delta naturiigtvis skulle vara en nödlösning också i framliden. Men det måsteju vara tomt tal, för har man principen fri abort kan man Ju inte längre tala om nödlösning. Vi har upplevt ett ökande antal aborter. Det är en av fyra och på sina håll en av tre graviditeter som går till abort. Man räknar med att det underdel häraret skall bli 34 000 aborter. Det är väl ingen som i dag tänker la i sin mun att det rör sig om 34 000 nödlösningar?

Utvärderingen når inte heller nu, lika lilet som när lagen antogs, den som verkligen är part i målet-det ofödda barnet, som saknar rättsskydd-men en och annan kanske kan ana ell och annat.

Ell par ord, fru talman, om det särskilda yttrandet. Om man läser betänkandet flyktigt kan man kanske fä den uppfattningen att samtliga ledamöter i utskottet lycker att allt är väl beställt. Vi tänker inte ändra pä någonling, ulan bara gå en opinion till mötes som har krävt en utvärdering. Men vi från värt håll vill i vart fall inte gå händelserna i förväg utan läta utvärderingen ske, och så fär vi se vilka positiva och negativa effekter som uppstår, ulan alt vi binder oss på något sätt. Där harjag väl en divergerande uppfattning i förhållande till Rune Guslavsson, för inte kan del väl vara sä när del gäller denna utvärdering att principerna skall stå fast, oavsett vad som sker? Om nu problemet verkligen ligger i alt kvinnan ensam skall ta detta för henne och andra så väsentliga steg och det är till den grad besvärande får vi tänka om, eftersom detta ju också berör huvudprincipen.

Vi säger sålunda ingenting i dag, ulan vi menar atl vi försl skall avvakta resultatet av utvärderingen och se vad den för med sig. Därefter fär vi ta ställning till vilka åtgärder vi skall vidta i lagens namn.

Med detta, fru talman, ber jag alt få yrka bifall till utskottels forslag.

Statsrådet ELISABET HOLM, som meddelat atl hon i samband med behandlingen av detta ärende ämnade besvara Sven Johanssons (c) den 19 oktober anmälda interpellation, 1979/80:29, till socialministern, om en utvärdering av abortlagens lillämpning, erhöll ordet och anförde:

Fru lalman! Sven Johansson har frågat socialministern om hon är beredd alt medverka till att en utvärdering av verkningarna av abortlagens tillämpning kommer lill stånd samt all frågan om sjukvårdspersonalens skyldighet all medverka vid aborter utreds.

Arbetet inom regeringen är så fördelat alt del är jag som skall svara på interpellationen.

1974 års abortlag (SFS 1974:595) vilar på den principen alt kvinnan inom vissa gränser skall få bestämma, om hennes graviditet skall avbrytas. Sålunda är del kvinnan själv som avgör frågan om abort före utgången av tolfte havandeskapsveckan. Hon fär vägras abort endast om åtgärden kan medföra allvariig fara för hennes liv och hälsa. För abort efter tolfte men före utgången av artonde veckan fordras därutöver en särskild kuratorsulredning. Om kvinnan inte medges abort är läkaren skyldig att omedelbart hänskjuta frågan till socialstyrelsen för prövning. Efter artonde havandeskapsveckan får abort ske endasi efter tillstånd av socialstyrelsen.

Antalet aborter uppgick år 1974 till 30 636. Under del första året som den nya abortlagen gällde, dvs. år 1975, steg aborterna till 32 526. Därefter har antalet aborter minskat och uppgick år 1978 lill 31 918. Med ledning av aborlulvecklingen under första halvåret 1979 räknar socialstyrelsen med att antalet aborter i år kan komma att stiga till ca 33 000. Ökningen hänför sig främst till kvinnor som är 30 år och äldre, medan aborterna bland tonåringar minskar. Det bör här nämnas, att 90 96 av alla aborter numera utförs före utgången av den tolfte havandeskapsveckan och alt 85 96 av samtliga aborter utförs i öppen vård. Nästan alla kvinnor som söker abort fär någon form av rådgivning. En omfattande abortförebyggande information har ägt rum genom ungdoms- och kvinnoorganisationer med stöd av statliga medel sedan den nya abortlagen kom till. En brett upplagd upplysningsverksamhet i abortförebyggande syfte har på initiativ av socialslyrelsens nämnd för hälsoupplysning, den s. k. H-nämnden, bedrivits på flera håll i landet. Preventivmedelsrädgivningen har också byggts ut väsentligt och ligger nu pä en Jämn nivå i hela landet.

Jag är väl medveten om atl det bland sjukvårdspersonalen finns personer som av etiska eller religiösa skäl inte vill medverka vid aborter. Det önskemålet måste enligt min mening respekteras i de fall moderns liv och hälsa inte hotas. Detta har också förulsalls av riksdagen och understrukits i den senaste lydelsen av socialstyrelsens cirkulär (MF 1974:100, ändrat 1976:14) med anvisningarom tillämpningen av abortlagen. Jag vill samtidigt understryka angelägenheten av att den gynekologiska verksamheten planeras på sä sätt all kvinnor som ärberälligade lill abort kan fä abort utan onödigt dröjsmål.

Vad socialutskottet har anfört i silt betänkande SoU 1979/80:10 med anledning av motioner om abortlagstiftningen  kan Jag i allt väsentligt

Nr 34

Onsdagen den 21 november 1979

A bortlagstiftningen

Om en utvärdering av abortlogens lillämpning

147

Nr 34

Onsdagen den 21 november 1979

A bortlagstiftningen

Om en utvärdering av abortlagens lillämpning

instämma i.

1 likhet med utskottet anser jag att det inte finns anledning alt ändra pä huvudprincipen i abortlagen, nämligen att kvinnan själv inom vissa gränser skall få bestämma om hon skall föda sitt barn eller om hon skall låta avbryta graviditeten.

Abortlagen har snart varil i kraft i fem år. Med hänsyn härtill och till angelägenheten av att försöka minska abortfrekvensen, anser jag i likhet med socialutskottet alt abortlagstiftningen bör utvärderas. Därvid bör enligt min mening särskild uppmärksamhet ägnas sådana frågor som organisationen och omfattningen av preventivmedelsrådgivning, abortrådgivning samt information och undervisning om sex och samlevnad över huvud laget. Vidare bör bl. a. invandrarkvinnorna uppmärksammas. Vi måsle se till att allt som är möjligl görs - utan alt rubba på grunderna för abortlagen - för atl minska abortfrekvensen. Möjligheten lill abort skall självklart stå till buds i de fall kvinnan själv finner all del är den lämpligaste lösningen på de problem som en oönskad graviditet kan medföra.

Jag kan försäkra Sven Johansson attjag kommeratt följa denna fråga med stor uppmärksamhet.

148

SVEN JOHANSSON (c):

Fru lalman! Den fråga vi nu har all behandla är en av de allra största frågorna för värt samhälle, vår demokrati och vår livsåskådning - en fråga som har med själva livet alt göra. Den rör de ofödda barnens situation.

Moder Teresa i Indien fär Nobelpriset för sin insats för de svaga. Hon har sagt elt sanningens ord, som borde få oss svenskar alt nyktra lill. Med sorg har hon konstaterat, atl Sverige är ett fattigt land. Det har inte råd alt värna om de svagaste och de mest värnlösa - de ofödda barnen.

När abortlagen antogs var meningarna om fri abort mycket delade bland medborgarna i värt land. och det kan ifrågasättas om del fanns en verklig majoriiei för beslulet. I den debatt som föregick antagandel av lagen underströks kraftigt att mänga människor uppfattade den som en kränkning av kristen skapelselro och humanistisk etik och som ett uttryck för bristande respekt för livet. Den kristna livsåskådningen bygger ju på Bibeln, och det finns många bibelställen som tar upp de ofödda barnens silualion. Jag skall be atl få ciiera ett enda, ur den 139:e psalmen, där psalmisien säger:

"Benen i min kropp voro icke förborgade för dig,

när jag beredes i det fördolda,

när Jag bildades i jordens djup.

Dina ögon sägo mig, när Jag ännu knappast var formad;

alla mina dagar blevo uppskrivna i din bok,

de voro bestämda, förrän någon av dem hade kommil."

Psalmisien talar också om Guds beskydd för fostrel i moderns liv.

Meningsskiljakligheterna har inte heller blivit mindre efter fem år. Det är ett starkt tryck från många enskilda och grupper i vårt samhälle all någol måste göras. Man kräver inte bara en utvärdering utan också en omprövning. Jag  har med  anledning av den  interpellalion Jag har väckt  fält brev.

telefonsamtal och besök som påminnerom vad vi upplevde 1974.

Det har också framhållits i debatten att om rätten alt överleva, en gäng inskränkts med samhällets sanktion, behövs det bara tillfälliga förändringar i samhällets livs- och människosyn för att nya gränsförfiyttningar skall komma att göras. Har man rätt att utsläcka spirande liv kan inte steget lill rätt atl utsläcka tynande liv vara sä långt.

När jag har sagl detta ärjag också angelägen om att fä framhålla attjag är väl medveten om svårigheterna pä detta område. Sekulariseringen i vårt samhälle gör del svårt för många alt leva upp lill fundamentala livsprinciper. Utvecklingen i vårt land går mot en förändring i inställningen lill och respekten för människolivet. Orättvisor och utslagning försätter många i en svår silualion. Detta gör all vi måste visa hänsyn och människokärlek när vi försöker komma till rätta med ett av vårt lands stora problem.

Jag noterar med tacksamhet atl utskottet har lillmötesgåtl det krav på en ulvärderingsom jag framfört dels i en motion 1978, dels i en motion i år samt all svaret på interpellationen går i samma anda. Jag ber att få tacka statsrådet för detta svar.

När nu en utvärdering kommer alt ske är del viktigt att den görs förutsättningslöst, att man lar ner alla länkbara aspekter och atl utvärderingen sker på en så bred grund som möjligt, så att man inte utestänger några grupper och intressen. Jag vel inte vem som skall sälta i gång denna utvärdering och inte heller vilka som skall medverka i den.

Del visar sig att aborterna bland tonåringar minskar, och detta sker bl. a. parallellt med en förändrad ideologisk livsinställning bland de yngre. Det är väldigt viktigt all man vid en utvärdering tar hänsyn till denna positiva förändring i ungdomarnas livssyn. Pä så säll kanske vi kan finna en väg till att nedbringa antalet aborter. Jag har under den senasle tiden mött ungdomar som anser att vi inte kan bygga ett varmt och medmänskligt samhälle med respekt för livet, om vi tillåter att mellan 30 000 och 40 000 ofödda barns liv utsläcks varje är. Även på deua område bygger vi för framtiden, och det är viktigt hur vi gör det.

Härärdel också viktigt med informationen. Del uttalades myckel bestämt i den debatt som föregick abortlagen att abort inte bör tillgripas annat än som en yttersta nödlösning. Sådan information ges inte. Varje kvinna som köper gravidiletstest på apoteket får full information om atl man kan få abort. Det sägs inget om det personliga ansvaret och om respekten för livet. Det sägs inget vackert om livet, om kärleken, om glädjen och om förmånen att fä föda ett barn eller om möjligheten för ensamma mödrar att få hjälp eller att kunna adoptera bort barnet.

F. ö. måste samhället bli mer barn-, familje- och hemvänligt bl. a. när det gäller ekonomi, planering och attityder. Vi kommer dä snart all upptäcka alt ell ja till livet ger långt större glädje och bättre livskvalitet än vår nuvarande, nästan livsfientliga materialism. 1 det samhället är vi i den kristna församlingen beredda atl ställa upp och ge värt stöd.

När det gäller sjukvårdspersonalen kommer ingenting alt hända. Då vi hadeaboridebatien underströks detju inte minst från moderat håll hur viktigt

Nr 34

Onsdagen den 21 november 1979

A bortlagstiftningen

Om en utvärdering av abortlagens lillämpning

149

Nr 34

Onsdagen den 21 november 1979

A bortlagstiftningen

Om en utvärdering av abortlagens tillämpning

del var att sjukvårdspersonalens rätt alt icke medverka vid abort blev förfatlningsmässigl reglerad. Vi vet att det egentligen inte finns någol skydd för sjukvårdspersonalen. Socialstyrelsens anvisningar gäller ju inte om det skulle bli så atl huvudmannen tvingade någon att della i abortoperation. Det är en mycket viktig principiell fråga i vilken mån konsekvenser av en kristen tro och livssyn skall accepteras i värt samhällssystem. En lagändring är nödvändig för att skapa ell tillräckligt skydd. Pä sikt ärjag rädd för alt man kan börja tvinga personal atl delta i aborter mot personalens vilja och övertygelse.

Jag skulle vilja ställa några frågor med anledning av interpellationssvaret. När det gäller sjukvårdspersonal som av etiska eller religiösa skäl inte vill medverka vid aborter säger sjukvårdsministern: "Det önskemålet måste enligt min mening respekteras i de fall moderns liv och hälsa inte hotas." Del skulle vara intressant atl få höra statsrådet tala om i vilka fall moderns liv kan hotas när det gäller en abortoperaiion. Jag förstår att moderns liv kan vara hotat i samband med en föriossning, men när kan moderns liv hotas dä det gäller en abort? Är del endast medicinska skäl som beaktas, eller kan också sociala och andra skäl åberopas?

Jag skulle vilja ställa ytterligare ett par frågor.

Om någon tvingas medverka vid en abortoperaiion, ärdet då socialstyrelsens anvisningar eller den lag som regeringsrätten åberopar som gäller vid en rättegång?

Kan socialstyrelsen, om personalsituationen skulle bli besvärlig, utfärda nya anvisningar utan all höra riksdagen?

Jag har, fru lalman, inget yrkande. Jag hoppas att personalens ställning också kommer med i utvärderingen.

150

Statsrådet ELISABET HOLM:

Fru talman! Jag vill svara på Sven Johanssons direkta fråga om när personal kan tvingas att delta vid aborter. Vi måste, som jag sade i interpellationssvaret, respektera atl det bland sjukvårdspersonalen finns personer som av eliska eller religiösa skäl inte vill medverka vid aborter. Det är alldeles klart atl del måste vara så. Del framgår också av socialslyrelsens anvisningar. Undantag kan vara situationer då moderns liv och hälsa står i omedelbar fara, nämligen då en abort är nödvändig för alt rädda moderns hälsa. Det kan vara en sjuklig förändring hos modern som framtvingar en abort. Då kan det också vara nödvändigi alt ha den här inskränkningen, om det skulle råka vara så att annan personal inte finns tillgänglig. Det måste således vara yttersta nödfall när personal mot sin eliska och religiösa övertygelse tvingas att medverka vid aborter. Del skall alltså endasi vara fråga om medicinska skäl; det är inte sociala eller ekonomiska skäl som gäller i del här fallet. Då finns det inte anledning alt ha så bråttom som det kan göra vid medicinska skäl. Del är en viktig del av socialslyrelsens anvisningar.

RUNE GUSTAVSSON (c) replik:

Fru talman! Bara ett par synpunkter med anledning av Sven Johanssons anförande.

Sven Johansson frågade: Vem tillsätter utredningen som skall göra utvärderingen? Det framgår klart av utskottels betänkande, p. 2, där vi säger alt riksdagen skall ge regeringen lill känna vad utskottet anfört på den här punkten. Det är alltså regeringen och det ansvariga statsrådet som har alt la ställning till del.

Jag vill också peka på de punkter i betänkandet som lar upp frågan om personalen. Del aren fråga som utskoltet vid olika tillfällen hardiskuterat. På s. 5 har vi klart angivit vad utskottet sagt vid ett tidigare tillfälle, vilket riksdagen har anslutit sig lill. Vi nämnde då alt ulskollel inte ansåg alt någon författningsmässig reglering av frågan var påkallad. Men, skrev vi också, ä andra sidan förutsatte utskoltet alt sjukvårdspersonal som har betänkligheter i angivet hänseende inte skall vägra medverka då fråga är om abortingrepp som är nödvändiga för alt undvika fara för moderns liv och hälsa. Del har utskottet pekat pä också i förevarande belänkande.

Jag vill till sist säga alt del är elt enhälligt utskott som lagit ställning till frågan om en utvärdering. Utvärderingen gäller inte grundprincipen i abortlagstiftningen.

Nr 34

Onsdagen den 21 november 1979

A borllagstifiningen

Om en utvärdering av abortlagens tillämpning

SVEN JOHANSSON (c) replik:

Fru talman! När jag frågade vem det är som tillsätter utredningen avsåg jag om del är statsrådet eller regeringen i dess helhet. Jag vill understryka all utvärderingen bör ske med sä bred medverkan som möjligt från olika grupper i vårt samhälle.

Jag återkommer till det fall då moderns liv är i fara. Det kan väl inte tänkas att det i särskilt många fall kan vara fråga om limmar, så atl man därför skulle kräva atl personal som har en annan inställning skall medverka?

När jag i dag igen läste igenom debatten från 1974 kom jag att tänka på att man frän moderat häll ställde kravet om lagstiftning. Vi har haft ell moderat statsråd sedan den debatten, och det blev ingenting gjort. Nu har vi återigen elt moderat statsråd. Jag skulle vilja säga till statsrådet: Del är i regeringsställning som man kan vidta åtgärder - inte motionsvägen eller inlerpella-tionsvägen.

LINNEA HÖRLÉN (fp):

Fru talman! Sedan riksdagen under stor vända tog beslutet om vår nuvarande abortlagstiftning, har mer än fem är gäll. Åtskilliga erfarenheter av hur den verkat har också hunnit samlas. Vi har setl exempel på alt där man i abortlagstiftningens anda ställt tillräckligt med resurser till förfogande, har det varit möjligl alt nedbringa antalet aborter. På andra håll har däremot antalet aborter i oroande grad ökat inom vissa gmpper. Kersti Swartz och Jag har i en moiion påtalat dessa förhållanden liksom vissa problem i samband med abortrådgivningen och begärt en utvärdering. Jag vill använda tillfället att uttrycka min tillfredsställelse med att utskottet har tillstyrkt förslaget.

151

Nr 34

Onsdagen den 21 november 1979

A bortlagstiftningen

Dä snart ett är förflutit sedan motionen skrevs, har nya erfarenheier gjorts på detta område och kanske också nya tankar tänkts. Jag skulle därför vilja knyta ytterligare några funderingar lill behandlingen av denna fråga.

I ell snabbt föränderiigt samhälle som vårt är det viktigt atl ständigt bevaka att de värderingar som ligger till grund för vår samhällsbyggnad verkligen kommer till uttryck i lagstiftningen. När abortlagen antogs av riksdagen betonades bl. a. med skärpa alt aborten aldrig skulle få betraktas som preventivmedel. I dag har vi tecken som tyder på en ökning av antalet aborter, som eventuellt kan ha elt samband med en rädsla för att använda vissa typer av preventivmedel. Det är viktigt alt den utvärdering vi i dag hoppas att kammaren skall besluta om följer upp vad som hänt i detta hänseende.

En annan fråga som borde vara av intresse för en kommande utvärdering gäller uppfattningen om vad som kan kallas ett livsdugligt foster. Som utskoltet påpekar finns i abortlagen en uttr\'cklig bestämmelse om alt tillstånd till abort inte får lämnas, om det kan antas alt fostrel är livsdugligt. En kartläggning kan behöva göras av de rön läkarvetenskapen har gjort på della område, rön som eventuellt kan vara av betydelse för utformningen och tolkningen av lagen.

Enligt nuvarande lagstiftning äger vidare i princip kvinnan själv rätten alt bestämma om hon vill genomgå abort eller ej. Tanken bakom beslutet var, om jag fattal det rätt, alt underiätta för kvinnan att få sin egen innersta önskan tillgodosedd. Hon var den som bäst kunde bedöma den förhandenvarande situationen och konsekvenserna av beslutet också med lanke pä del ofödda livels bästa. Del är naturligtvis inte lätt atl komma ät uppgifter om i vilken utsträckning lagstiftningens intentioner i detta avseende blivit förverkligade. Men här finns en problematik som behöver belysas för all de kvinnor som haft psykiska besvär i samband med abort skall kunna få den hjälp de behöver och för att undvika liknande svårigheter i framliden.

Till sist, fru talman, vill jag la upp vad utskottet säger om en omprövning av huvudprincipen i abortlagstiftningen. Jag delar utskottets uppfattning att den frågan inte skall avgöras nu. Det är viktigt alt vi först får fram sä mänga fakta som möjligl, både positiva och negativa, om konsekvenserna av vår nuvarande abortlagstiftning. Della för alt vi skall ha ell så bra underlag som möjligt för den eventuella omprövning av abortlagstiftningen eller delar av den söm kan bli aktuell i framtiden.

Fru lalman! Jag har inget annat yrkande än utskottet.

152

TORE NILSSON (m):

Fru talman! "Vi må få et stopp på aborlbölgen" - på svenska: Vi måste fä ell stopp pä abortvägen - står del i en artikel i Aflenposlen från augusti i är som Jag har fåll mig tillsänd från vänner i Norge. Författaren, som har erfarenhet från en statlig rådgivningsbyrå, redovisar förhållandena i Norge. Han kallar i denna artikel den norska motsvarigheten till den svenska abortlagen fören "manfolkslov", alltså en manfolkslag.

Författaren framhåller att kvinnan är prisgiven ål männens önskningar. Del må vara arbelsgivåren, principalen eller medarbelaren som säger: Du får

ju aborl. Inte kan du föda barn. Du förlorarju på det. Eller också säger man: Vi behöver dig i firman eller pä företaget. Du bör inte la ledigl. Mannen/partnern säger: Vi har inte råd med ett barn. Den tillfällige älskaren säger: Del finns Ju abort och du har rätl till del.

Det är en myckel stark artikel, som vittnar om djup inlevelse och kunnighet om förhållandena och om kvinnans nöd i detta fall. Så är alltså kvinnan utlämnad.

Det som förmärks i Norge är samma våg som här, även om den kanske är svagare än så länge. Enligt betänkandet som vi har framför oss är antalet aborter i Norge 19,7 per 1 000 kvinnor i fertil ålder.

Men del är allvarligare än sä. Samma läkare hävdar i artikeln i fråga att ingen kvinna enligt hans uppfattning undgår en negaliv verkan av en aborl. Det kommer förr eller senare eller skada. För många innebär det slutligen en katastrof

Ulskollel säger på s. 9, p. 3, all abortlagen bygger pä kvinnans egen bestämrnanderätt. Jag kan erinra om debatterna i riksdagen pä 1960-lalet och 1970-talet fram till dessatt den nya lagen antogs med 214 röster mot 109. Inte minsl från kvinnornas sida anfördes det utanför och inom riksdagen att aborterna var nödvändiga för kvinnans skull. Några påstod alt det rörde sig om kvinnans frigörelse. Vi från kyrkorna och samfunden trodde del inte, och vi stämplades då som mörkmän. Vi var reaktionärer, som inte ville kvinnans bästa.

I dag vet vi all det är männen som ofta samvetslöst gömmer sig bakom abortlagen, hänvisar till de möjligheter den ger. Den egna bestämmanderätten för kvinnan är en illusion. Jag har upprepade gånger sagt här i riksdagen all en kvinna normalt vill bli och vara mor. Det är samhället, del hårda men s. k. frigjorda, som tvingar en mängd kvinnor lill del som de djupast upplever som negativt.

Jag har glatis över kvinnoaktionen mot pornografi och förnedrande reklam. Jag väntar en aktion från kvinnornas sida mol den förnedrande attityd som tvingar kvinnor lill abort. Här kan man verkligen tala om diskriminering.

Jag vill peka på den statistik som finns på s. 7 i utskoltsbetänkandet. Per I 000 graviditeter var aborterna 25,4 är 1978. Det är den högsta siffran någonsin. Vi skall komma ihåg alt del f n. är en viss nedgång i antalet kvinnor i fruktsam ålder i jämförelse med de stora kullarna från t940-ialei och 1950-lalels början. Och när vi ser på antalet barn som har bortopererats kommer vi fram till att del gäller 125 000 på fyra år och att kurvan pekar uppåt i år. 1 Stockholm avbryts i år var tredje graviditet.

Vad betyder della ekonomiskt'' Det är Ju våra sjukvårdsresurser som används vid abortingreppen. Utskottet sägeratt de utförs på polikliniker, men det fordras i alla fall personal, och andra sjukvårdssökande får vänia.

Del har talats om alt många sjukvårdsanställda känner motvilja. Visst är det så. Läkarreglernas punkt 111 lyder: "Läkaren skall besinna vikten av alt skydda och bevara människoliv." Jag känner många läkare som finner del yllersl molbjudande alt medverka vid aborter.

Nr 34

Onsdagen den 21 november 1979

Abonlagstiflningen

153

Nr 34

Onsdagen den 21 november 1979

A bortlagstiftningen

154

Utskottet talar på s. 8 om en utvärdering, varvid man bör söka klarlägga "såväl de positiva som de negativa konsekvenser abortlagen medfört". Positiva? Ärdet någon som ser dem? Jag har svårt alt göra del. Jag medger att det finns tillfällen när abort mä förekomma, men att den nuvarande vågen fortsätter kan inte vara posiiivt.

De negativa verkningarna är uppenbara - vi har Ju också att länka på befolkningsfrågan. Vad finns del för utsikter förvart folk -som nation, som svenskar? Jag menar inte alt vi behöver vara jusl svenskar i Sverige, men är del någon politiker som stiger fram och sägeratt det sjunkande antalet födslar är ingenting all oroa sig över?

Om aborlrädgivningen slår det i utskottets betänkande att den inte har lill syfte alt påverka den abortsökande kvinnan atl avstå från abort eller låta ulföra abort. Ja.det är bra, men jag vill dä anföra atl jag av flera personer fält upplysningenatt man får rådet att utföra abort innan man har frågat-direkt, stundom nästan pockande, fastän man inte kom för att begära abort utan bara för en vanlig kontroll vid en graviditet.

1 den debatt vi hade här i riksdagen i april 1978 anförde jag ett exempel på att en mor blev uppmanad all utföra abort, eftersom hon ansågs vara för gammal att föda barn. Jag tycker att det är upprörande att sådant kan ske, men della torde vara undanlag -jag vill hoppas det.

Men sedan kommer de eliska aspekterna. Vad menas med rätl lill aborl? Jag som kristen anser all budel gäller människans alla åldrar: Du skall icke dräpa. Jag har många gånger i kammaren talat om det ödesdigra, del ohyggliga all människan gör sig själv lill herre över liv och död. Tar man fostrels liv, kan man ta gamla eller sjuka människors liv. Jag säger: Det är orimligt! Men del finns i dagen debatt i gång om t. ex. fosterdiagnostik och att man avlivar barn som man tror skall födas sjuka på något sätt.

Jag vill gärna läsa något av del som av F.J. Nordstedt är sammanfattat i förordet lill andra upplagan av Tage Lindboms bok Sancho Panzas väderkvarnar, som har kommit i år. Han refererar där till Tage Lindboms bok Människoriket, som kom i fiol. Han säger där alt människan har gjort sig själv till del högsta goda. Hon har själ v det högsta värdet i samhället och livet. F.J. Nordstedi skriver i förordet:

"Men nu börjar vi kunna skönja vad Tage Lindbom kallar den Iredje revolutionen. Särskilt tydligt märks detta i den offentliga sjukvården, där man på allvar för fram tanken på alt ett människoliv skall utsläckas, om det inte kan anses vara ett fullgott liv. t. ex. genom foslermord på handikappade barn. Ty när man förnekat människans gudomliga ursprung, hennes värde som av Gud skapad återstår lill sist intet annat än att betrakta henne som en maskin. Detta är människorikets slutstation. Tage Lindbom uttrycker det sä: Människoriket ärden pseudoandliga drömbild som vill uppehålla illusionen om atl denna sekulariserade lillvaro har en mening och ett mål. Det är under den tredje revolutionen som slöjorna kommer att slitas bort och avslöja sekulariseringens förstörelseverk."

Delta är inte sagl bara om Sverige ulan om hela Västerlandet och världen i stort, men det är en skrämmande utveckling. Vad vi i dag behöver är en ny

livskvalitet, en ny stil, säger någon. Ja, vad vi behöver är del evigt nya, det som aldrig blir föråldrat. Vi måste fä in en kraft i värt samhälle - annars är välfärden bara en chimär. Vi har tragiken med de oföddas öde men även tragiken med de föddas - hemlöshet, gifter, droger, alkohol och tobak i en omfallning som vi inte drömde om för tio är sedan. Vi har problemet med hemmen, som blir allt sämre och för många obefintliga. Vi har barn som inte har någon mor och fier och fier barn som inte har några föräldrar.

Vi som nu är gamla och fick trygghet, vägledning och fostran har milt i välfärden inte kunnat ge våra barn detta. Här behövs en ny politik. Det materiella är inte del grundläggande. Huset är byggt på en grund. 1 Sverige har vi raserat grunden -den kristna etiken. Vi har trott att huset i alla fall skall hålla, ja, t. o. m. förbättras. Nu är sprickorna uppenbara - välfärden är trasig.

I dag finns del ingen bot, ingen möjlighet till ögonblicklig bättring. Men det har sketl elt uppvaknande -jag upplever del allt starkare. Vi politiker måsle börja om från grunden. En generation, kanske tvä eller tre, är "förlorade". En snar satsning på det väsentliga kan rädda nästa generation.

Jag vill slutligen erinra om den nordiska kongress i Reykjavik i våras, där barnpsykialriker till ett antal av 30CM00 var samlade. En svensk läkare, doktor Humble, höll ell anförande om alt vi måste se till alt barnet har en mor som tar hand om det. Expressens reporter, som har skrivit om detta och som jag hänvisar lill, frågade: Var del ingen som protesterade? Nej, ingen, svarade doktor Humble. Det ärett tecken pä tillfrisknande. Barnet behöver föräldrar, och barnet behöver födas.

Nr 34

Onsdagen den 21 november 1979

A bortlagstiftningen

LISA MATTSON (s):

Fru talman! Del är med tillfredsställelse som Jag har noterat att en rad representanter för socialutskottet i debatten har framhållit att belänkandel 10 inte ulgår från någon omprövning av principerna bakom nu gällande abortlagstiftning. Det fanns kanhända någon suddighet vid presentationen av ulskottels beslul, som har lett lill en pressdebatt. I den har förts fram atl vår abortlagstiftning inte bara skulle utvärderas utan också omprövas. Jag tror det är viktigt att del blir klart för alla att det inte är avsikten.

Jag skall omedelbart be att få yrka bifall till hemställan i socialutskottets belänkande.

Jag gör detta speciellt därför all jag vill begagna tillfället att betona var Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund står när del gäller abortlagstiftningen. Vi delar utskottels och statsrådet Holms uppfattning atl det inte finns anledning att ändra på huvudprincipen i abortlagen, nämligen all kvinnan själv inom vissa gränser skall få bestämma om hon skall föda sitt barn eller om hon skall låta avbryta graviditeten.

Att jag speciellt vill trycka på detta beror på att en av den gångna valrörelsens lågvattenmärken våren lång rad annonser i borgerliga tidningar från ett udda par i Värmland, som påstod - och på många håll uppenbarligen också blev trodda - att värt kvinnoförbund önskar fri abort ända fram till den nionde   havandeskapsmånaden.   Jag  skall   inte  ciiera ordalydelsen.  Fru

155

Nr 34

Onsdagen den 21 november 1979

A bortlagstiftningen

156

talmannens klubba skulle omedelbart falla i så fall - sådana ord och liknelser hör inte till elt riksdagsprotokoll eller en debatt i kammaren. Men vi har upprepat dem ordagrant i den anmälan till allmänhetens pressombudsman som vi har låtit göra möten av de tidningar-den största borgeriiga tidningen - som har låtit införa annonserna. Jag lycker, fru talman, atl det var nödvändigt att få klargöra delta.

Jag vill också när det gäller verkningarna av den nuvarande abortlagstiftningen säga att man har noterat att antalet tonåringar som fått abort har minskal kraftigt. Vi tror att med bättre rådgivning och upplysning kan antalet minskas ytterligare. Vi ser det från vår sida som en utmaning till landstingen alt verkligen skärpa sig. för nu råder stora regionala skillnader. Man kan också konstatera -atl landsting som har satsat ordentligt på upplysning och rådgivning har nätt låga siffror. Del äralliså en ulmaning lill de landsting som släpar efter.

Det är också på sin plats, både här och kanske också i utvärderingen, alt peka på vad man kan åstadkomma i abortförebyggande syfte genom en ordentlig upplysning om preventivmedelsteknik och samlevnadsfrågor.

Jag vill peka pä del pilotprojekt på Gotland som tillkom tack vare en motion väckt av de socialdemokratiska kvinnorna. Socialstyrelsen fick medel till ett stort pilotprojekt som riktade sig lill familjer, unga män och unga kvinnor och som innan det avslutades visade att abortsiffrorna gick ned väsentligt, medan födelsetalen, antalet frivilliga föräldraskap, ökade. Vid en Jämförelse mellan siffrorna för första halvåret 1978 och första halvåret 1979 kan man konstatera alt antalet aborter i åldrarna 14-19 är i Gotlands kommun har minskal med hela 27 %, medan det totala antalet aborter under första halvåret hargålt ned med 10 %.

Det finns därför anledning atl uttrycka farhågor för de planer vi har hört talas om att man drastiskt skall skära ner socialslyrelsens insatser på delta område. Vi tror fortfarande att hälsovårdsnämndens arbete ärav oerhört stor betydelse.

Målet för värt arbete och slutsatserna av utvärderingen måste, såvitt Jag kan se, vara att ytteriigare skära ned abortfrekvensen, som dock enligt Världshälsoorganisationen är ungefar densamma som i andra likvärdiga länder. Och vi tror all del är möjligl atl minska den. Vi har i dag metoder -moderna preventivmedel och fri abort - som förhindrar oönskade graviditeter. Den rätten skall vi värna om. Men del aren fråga som vi måste ställa oss i sammanhanget: Har vi också möjlighet atl föda de barn som vi önskar? Atl människor i dag inte vill eller kan föda mer än ett eller två barn är en tankeställare för oss politiker. Och det är inie alls självklart all del är rädsla för all använda vissa prevenlivmedel som göralljusl kvinnoromkring 30åroch uppäl söker aborl i större utslräckning nu än lidigare. Del kan också vara de rent ekonomiska villkoren. Svarel finns då i ett mycket brett spektrum av samhällsplaneringen: arbetsmarknaden, familjepolitiken, bostadspolitiken, barns och vuxnas närmiljö, ett tryggare, mänskligare och barnvänligare samhälle.

I detta anförande instämde Ulla Johansson, Gudrun Sundström, Maja Ohlin och Frida Berglund (samtliga s).

Statsrådet ELISABET HOLM:

Fru lalman! Ytterst få aborter sker i hast, Sven Johansson. Sjukvårdsarbetet planeras därför så att personalen inte tvingas medverka mot sin eliska och religiösa övertygelse. Men del krävs inte särskilt stor fantasi, lyckerjag, föratt man skall kunna länka sig in i en situation där abortingreppet verkligen blir brådskande med hänsyn lill moderns hälsa. t. ex. en hastig försämring av ett tidigare ansträngt hälsotillstånd. Skulle den försämringen dessutom inträffa under en semeslerperiod, då man har begränsad tillgång lill personal, kan det bli nödvändigt att personer mol sin eliska övertygelse tvingas medverka i aborten. Det gäller faktiskt i ett sådant fall atl rädda liv då också.

Jag kan dessutom försäkra Sven Johansson attjag inte egenhändigt skall vare sig utforma direktiven lill den kommitté som skall göra utvärderingen eller utse ledamöterna i den kommittén. Vi har inte ministerstyre här i landet - de" är regeringen i sin helhet som gör della.

Tore Nilsson talade om att abortlagen våren mannens lag, en lag för manlig dominans. Jag skulle vilja fråga: Blir verkligen mannens dominans mindre om vi avskaffarabortlagen? Det är inte merän 50-60 är sedan som en kvinna som ogift blev gravid blev utstött ur samhället. Och det är en tid som vi faktiskt inte vill ha tillbaka. Del är ändå kortare lid sedan en kvinna, ofta efter mannens påtryckning, tvingades utföra illegal abort. Det är inte heller någonting som vi vill ha tillbaka. Mannens inflytande tror jag ingalunda var mindre över kvinnan vid de tillfällena.

Del är självklart viktigt all aborlrädgivningen utformas så att kvinnan verkligen färstöd i sin situation. Jag harockså fåll fiera brev iden här frågan. I dessa påpekas bl. a. atl den forsla fråga man i händelse av graviditet ställs inför på mödravårdscentralen är: Vill ni ha abort? Det är naturiiglvis inte så aborlrädgivningen skall fungera. All förutsätta alt en kvinna vill ha aborl är enligt min mening att inkräkta på hennes integritet. Del naturliga är att kvinnan föder barnet, men om situationen är sådan atl hon vill ha abort, då skall hon få rådgivning om allt som hänger samman med en abort.

Tore Nilsson talade också om att befolkningssiluationen här i landet var sådan alt antalet barn blev allt lägre. Låt mig meddela att regeringen är 1977 medgav beredningsgruppen för internalionella barnårel att genom statistiska centralbyrån göra en karlläggning av orsakerna till det minskade barnantalet. Sociologiska institutionen i Uppsala gör dessutom en intenjuundersökning för atl utröna dels inställningen till barnafödande och orsakerna till de attityder som framkommer, dels inställningen till olika prevenlivmedel. Dessa ulredningar kan naturligtvis bli ett värdefullt komplement lill den utvärdering som socialutskottet här föreslår.

Nr 34

Onsdagen den 21 november 1979

A bortlagstiftningen

157

Nr 34

Onsdagen den 21 november 1979

A bortlagstiftningen

SVEN JOHANSSON (c) replik:

Fru talman! Jag lackar statsrådet Holm för detta kompletterande svar.

I den utvärdering som skall göras är det viktigt att synpunkier från alla de människor som berörs förs fram. Jag tänker inte minst på de kvinnor som eftergenomgången abort fåll psykiska störningar och liknande. Del är väldigt viktigt all la hänsyn till dem och vad de har alt säga.

I fråga om personalens skyldigheter är det långsökt atl tro atl en abortoperation kan innebära fara för moderns liv. Varför vågar man inte lagstifta på detta område för atl ge personalen det skydd den behöver? Vi skall vela all många som arbetar inom sjukvården haren klart kristen livssyn. I en abortsituaiion är det inte bara fråga om elt liv ulan om två.

TORE NILSSON (m) replik:

Fru lalman! Till del som sjukvårdsministern sade om männens roll på den tid då vi inte hade nuvarande lagstiftning vill Jag säga att sädana påtryckningar säkeriigen förekom. Men Jag är alldeles övertygad om atl de inte förekom i samma omfattning som i dag. Den dåvarande lagen varett stöd för många kvinnor som inneriigt gärna ville framföda sitt barn.

Som Jag antydde i mitt förra anförande har samhällsutvecklingen verkat i negaliv riktning på detta område. Det är så mycket som har luckrats upp. Det ärsvårlallgörajämförelser, menjagefteriyserenhelomvändningsomgöratt vi i samhällslivet och det politiska livet går in för att människor skall få tillbaka den tidigare synen på livet som någol väsentligt och värdefullt. Den synen fanns en gång men har nu gått föriorad. Jag är inte alldeles övertygad om atl just den här nya lagstiftningen, vilken enligt många mäns uppfattning gör del så enkelt alt få abort, är anledningen till påtryckningen, i synnerhet när kvinnan känner fasa för preventivmedel och annal. Enligt min åsikt var det något negativt att lagstiftningen fick den utformning den fick, och vi måsle absolut vidta åtgärder för atl vända strömmen.

Vad som sedan sades om de ekonomiska förutsättningarna kan vara sant. Men nog är det väl underligt atl fattiga föräldrar-jag tänker pä min mor och min farmor - i det samhälle som enligt mångas uppfattning var så dåligt ändå hade råd och vilja atl föda sina barn. Ofta var det sä alt de slora barnfamiljerna fick de lyckligasle och bästa barnen. Vi har räknat alldeles fel över hela fältet. Det är inte möjligt att nu ulan vidare säga vem som bärskulden,men jag kan Ju säga atl vi har räknat fel. Därmed uttrycker Jag en förhoppning om att vi kan förändra förhållandena i positiv riktning så au det bliren glädje att få elt barn.

158

EVA HJELMSTRÖM (vpk):

Fru lalman! Högerkrafterna marscherar fram över hela Europa. Något av det första de ger sig på är de rättigheter och de sociala reformer som speciellt angår kvinnorna. 1 England lägger den konservativa regeringen fram förslag, som direkt innebär ett hot mol den nuvarande abortlagstiftningen. I Frankrike har abortdebalten ånyo blossat upp, eftersom den lag som antogs 1975 och som har slora likheter med den "svenska ånyo skall diskuteras och

eventuellt omprövas i parlamentet.

Samtidigt reses kravet på fri abort av allt fier kvinnor runt om i Europa. I Portugal räknar man med att abortlagstiftningen kommer att bli en av de viktigaste frågorna i valet i januari. I Spanien, i Portugal, i Italien och i England går i dag tiotusentals kvinnor ut i demonstrationer för rätlen lill sin egen kropp och sexualitet, för rätten till fri abort. De går ut i demonstrationer mot de rättegångar mot kvinnor som hållils på fiera håll, bl. a. i Just Spanien.

Delta sker samtidigt som vårt eget socialutskott vill ha en översyn av lagen. Redan tidigare - det har vi fått höra i debatten - har konservativa krafter försökt peta på abortlagen, men dä har en mycket stark kvinnoopinion förmått hindra dem. Nu blåser uppenbarligen allt starkare högervindar också inom den borgerliga regeringen, och genast sticker patriarkerna upp. Nu skal! abortlagstiftningen utvärderas. Det finns därför all anledning att se upp.

Vilka motiv åberopas för denna utvärdering? Ja, del första skäl som angavs, och som också anges i utskotlels skrivning, är del faklum all del aren ny lag, och nya lagar brukar utvärderas efter en lid. Själv harjag haft den uppfattningen all det är äldre lagar som visat sig otidsenliga med hänsyn till nuvarande samhälle och dess krav som regelmässigt blir föremål för utvärdering och omprövning, inte i första hand nya lagar.

När den nuvarande abortlagen antogs 1974 värdet en milstolpe försvensk kvinnorörelse. Och lät mig något beröra historiken bakom denna lag och vad vpk vid del tillfället framhöll i debatten. Äldre abortlagstiftning var och är fortfarande i många länder en klassfråga. Det varde faltiga arbetarkvinnorna som dog av illegala aborter liksom del i dag är de fatliga arbetarkvinnorna i Spanien och Portugal som dör eller lemlästas för livet av illegala aborter. Också efter den nya abortlagstiftning vi fick i Sverige på 1930-talet förblev abortlagstiftningen en klassfråga så till vida atl det var kvinnor med sociala och ekonomiska svårigheter som tvingades genomgå en nervpressande lång psykiskt påfrestande byråkratisk apparat, medan de välsiluerade hade lättare alt få abort.

Först 1974 fick alltså alla kvinnor i vårt land samma rätligheler rent juridiskt. I praktiken skiljer del sig naturiigtvis fortfarande. Abortfrågan är och förblir en klass- och samhällsfråga, självfallet en samhällsfråga med mänga komplexa inslag. Den som har sin försörjning ordnad genom ell jobb, den som har hopp om daghemsplats har naturligtvis en annan valsituation än den ensamstående mamma som riskerar bundenhet och isolering, som riskerar att mista sitt jobb till följd av den uselt utbyggda barnomsorgen.

Vi kan också konstatera-del framhöll bl. a. Lisa Maltson-atl vi lever lett barnfieniligt samhälle, ell samhälle där, som jag framhöll i en debatt häromdagen, planeringen görs utan hänsyn lill barnen och inte med dem och för dem, ett samhälle som står inför ett avgörande vägskäl i vad gäller framliden i en rad frågor där kärnkraften bara är en, ell samhälle där många kvinnor vägrar alt föda barn.

Nu visar ulskollel myckel klart att det sedan den nya abortlagens tillkomst inte har sketl någon nämnvärd ökning av abortfrekvensen. Vad som barsken

Nr 34

Onsdagen den 21 november 1979

A bortlagstiftningen

159

Nr 34

Onsdagen den 21 november 1979

A borllagstifiningen

160

är en förskjutning av åldersfördelningen - fler kvinnor över 30 är gör aborl.

Utskottet anger förutom del nyss nämnda skälet, nämligen alt lagen är ny och därför bör ses över, tre grunder för en utvärdering: aboriförfarandei och då särskilt abortrådgivningen, de regionala skillnaderna och anledningen till dem och slutligen de stödåtgärder som kan och måste vidtas för att stödja kvinnan i en för henne svår situation.

Vi tycker atl dessa tre grunder är positiva, och en utredning är nödvändig härvidlag. Men en sådan utredning kan göras utan att man börjar tumma på abortlagstiftningens nuvarande grunder. Visserligen konstaterar utskottet att ingen omprövning av den huvudprincip på vilken lagstiftningen vilar skall ske, men dä framstår, fru lalman, utskottets motiv som ologiska. Det framgår också av flera av de inlägg som har gjorts här i dag alt man myckel väl kan tänka sig en ändring av själva lagstiftningen. Det ligger ju i en utvärderings natur. Vpk säger i stället: Vänd på resonemanget. Abortlagstiftningen är bra och bör ligga fast. Däremot måste en utredning tillsältas, som särskilt lar upp de ire omständigheter som åberopas som skäl för en utvärdering. Dessutom, vilket utskottet inte berör i någon större utsträckning, krävs en sådan utredning för atl la upp sakens kanske viktigaste sida, nämligen det faktum att del i detta land fortfarande saknas enkla, bra och ofarliga preventivmedel för både män och kvinnor. Jag är nämligen övertygad om att det finns elt samband mellan aborlsiffrorna - det faktum att de ökar bland kvinnorna över 30 år - och nuvarande preventivmedels brister. Kvinnorna har ju under årtionden utsatts för läkemedelsföretagens profitjakt på del här området. Utskottet skriver: "Man bör också söka utreda om framförda påståenden om all det skulle finnas en benägenhet hos vissa kvinnor att se abort som ett alternativ lill användning av preventivmedel är riktiga och i så fall vad anledningen är till denna inställning."

Tillåt mig, fru lalman, alt när jag läser detta bli uppriktigt förbannad. Det är inte kvinnorna som väljer aborl som preventivmedel - det är samhället som förvägrat och förvägrar dem rätten till ofarliga kontiaceptiva metoder. Det är riksdagen som år efter år med en åsnas envishet avvisat vpk:s krav om ökad forskning pä detta område. Vi kvinnor har som sagt iröllnai pä all vara ett slags läkemedelsindustrins försökskaniner som man kan tjäna pengar på. Det finns otaliga exempel på hur såväl läkemedelsförelag som läkare helt hänsynslöst skrivii ul nya medel ulan tillräcklig kännedom om deras verkningar på längre sikt. 1 en moiion 1977 konstaterade jag all del från medicinska forskningsrådet det året utdelades drygt 2 milj. kr. för projekt som direkt berörde preveniivmedelsforskningen. Två miljoner! Jämför de anslagen med de forskningsanslag som går till militära ändamål!

Någon forskning för män förekommer knappast alls. Den finns, men den är oerhört litet utvecklad.

Vad utskottet alltså borde ha tagit initiativ till är en ulredning om de krav som vi länge drivii om en ökad rådgivning rörande födelsekonlroll och resurser till dessa-vi har därvid pekai på bl. a.GotlandsproJekiet-samt ökad forskning om ofariiga, enkla och säkra prevenlivmedel för såväl män som

kvinnor. Del hade varit ell bättre alternativ än att göra en utvärdering av själva lagstiftningen som man nu föreslår. En sådan utvärdering fruktar vi kan komma all leda till en inskränkning av de rättigheter som den progressiva kvinnorörelsen och andra radikala krafter tillkämpat sig trots ett hårdnackat motstånd frän reaktionen - en reaktion som f ö. sticker upp sitt fula anlete också i dagens debatt.

Jag vill framställa följande särskilda yrkande, som har delats ut i kammaren. Jag yrkar atl riksdagen med anledning av motionen 1978/79:1265 yrkandei 1, motionen 1978/79:1824 yrkandei 1 och motionen 1978/79:1846 uttalar sig för att en utredning tillsätts för att

a)  göra en genomgång av aboriförfarandei,

b) utvärdera vilka faktorer som är av betydelse för regionala skillnader vid aborter,    "

c)  undersöka vilka stödåtgärder som kan ges åt kvinnor för att minska psykiska påfrestningar i samband med abort samt

d)    undersöka sambandet mellan icke önskade graviditeter och brister hos
de olika preventivmedel som nu används.

De första tre punkterna stämmer väl överens med de motiv som utskottet anger och som Rune Gustavsson lidigare redogjorde för. Den fjärde punkten är enligt vår åsikt ett mycket viktigt tillägg. Skillnaden, fru talman, ligger däri att vi inte kopplar denna utredning till abortlagen. Den måste ligga fast.

Nr 34

Onsdagen den 21 november 1979

A bortlagstiftningen

RUNE GUSTAVSSON (c) replik:

Fru talman! Såväl Eva Hjelmströms inledning som hennes avslutning var mycket märklig. Eva Hjelmström började med all göra en rundvandring i Europa och tala om kvinnokampen för fria aborter. Så långt var beskrivningen riktig, men när Eva Hjelmström kommer hem till Sverige så har hon l. o. m. svårt all läsa innantill i utskollets belänkande.

Eva Hjelmström säger all värt eget socialförsäkringsutskott vill ha en översyn av abortlagstiftningen samtidigt som allt detta pågår ute i Europa. Detta har vi inte begärt. Vi har emellertid begärt en utvärdering av hur den nuvarande lagstiftningen och rådgivningen fungerar osv. Vi har uttryckligen sagt så, här - jag citerar ur belänkandel på s. 8:

"Även om utskottet således inte är berett all förorda en omprövning av den huvudprincip på vilken abortlagen bygger, finns det enligt utskottets mening skäl som talar för atl abortlagen bör bli föremål för en utvärdering." Vi har sedan också försökt ange vissa områden för denna utvärdering.

Eva Hjelmström sägeratt hon vill ha en utredning utan att man tummar på principerna i den nuvarande lagstiftningen. Jag har vid två tillfällen här sagt att huvudprincipen ligger fast - den tummar vi inte på, ulan del gäller en utvärdering.

Eva Hjelmström lägger nu fram ett yrkande i fyra punkter. Det är rätt intressant. De tre första punkterna, a-c, gäller sådant som utskottet angivit som viktiga områden. När vi sedan kommer till den fjärde punkten, finner vi att Eva Hjelmström inte heller hittat på den själv. Var finner vi den? Jo, den finns i motionen 1846, väckt av förste vice talmannen Ingegerd Troedsson

161

11 Riksdagens protokoll 1979/80:33-34

Nr 34

Onsdagen den 21 november 1979

A bortlagstiftningen

m. fl., där del stär: "Vad är anledningen till det stora antalet oönskade graviditeter, trots det rikhaltiga utbudet av preventivmedel?" Det är alltså bara fråga om en omskrivning av vad som står i fru Troedssons motion. Det är rätt intressant att sälta det i relation till den inledning som Eva Hjelmström höll.

Eva Hjelmström säger till slut att utredningen inte skall ha med abortlagstiftningen att göra. Men det ärju frågor kring abortlagstiftningen och hur den har fungerat som vi har diskuterat. Och det är detta vi vill ha en utvärdering av.

162

EVA HJELMSTRÖM (vpk) replik:

Fru talman! Som jag framhöll tidigare: 1 en utvärdering ligger också möjligheterna till en omprövning och en förändring av lagstiftningen. När Rune Gustavsson hänvisar till p. 2 i utskottets hemställan och den utvärdering som skall göras så ligger däri en hänvisning till motioner där motionärerna är klara motståndare till nuvarande lagstiftning. Det kan inte Rune Gustavsson springa ifrån. Och detta är mycket märkligt. Våra misstankar att detta innebär att lagstiftningen kan komma att omprövas skingras alltså inte.

Sedan lill detta med forskning: De motionsförslag som vi ställt år efter år om ökade anslag till forskning om preventivmedel för både män och kvinnor har samtliga övriga partier varit med om att avslå. Rune Gustavsson kan inte nu gå upp och förklara atl han på något sätt har bidragit till att denna så oerhört viktiga fråga har fått ett fall framåt. Tvärtom: såvitt jag kunnat utläsa ur utskottsbetänkandet avstyrks också den motion han åberopar.

RUNE GUSTAVSSON (c) replik:

Fru lalman! När Eva Hjelmström tar p. 2 i utskottets betänkande som stöd för atl hävda att, som hon säger, i en utvärdering ligger också möjligheten till en förändring av abortlagens innehåll, tycker jag att hon har eu mycket dåligt underlag. Det vi har tagit upp där är de stora regionala skillnaderna i abortfrekvensen, och vi har ställt frågan vad som är anledningen till dem. Del är väl inte oväsentligt, Eva Hjelmsiröm, att vi har så stora skillnader. Jag tog upp dem förut, men jag kan ta dem igen.

När det gäller kvinnor i åldern 15-44 år är aborterna per I 000 kvinnor i Stockholms län 24,7, i Göteborgs kommun 25,8, i Jönköpings län 12,5 och i Gotlands kommun, där man har gjort speciella insatser, 14,4. Är det ointressant att göra en utvärdering för att komma underfund med vad som är anledningen till dessa stora variationer i abortfrekvensen? Men det finns väl därför inga skäl all säga alt just det innebär att utskottet vill ändra på abortlagen.

EVA HJELMSTRÖM (vpk) replik:

Fru talman! Jag tvingas konstatera att Rune Gustavsson över huvud taget inte lyssnar på vad jag säger. Det var självfallet inte den p. 2 som jag åberopade, utan det var p. 2 under

"Utskottet hemställer", där utskottet såsom motivering för en utvärdering åberopar molioner vilkas undertecknare är klara motståndare till den nuvarande lagstiftningen - detta har framgått, inte minsl av dagens debatt. Förklara för mig, Rune Gustavsson, varför man måste lägga abortlagstiftningen som grund för att kunna genomföra en rad positiva åtgärder på det här området! Skulle inte en sådan utredning kunna göras utan att man över huvud taget behövde blanda in abortlagstiftningen?

Det finns ingen logik i vare sig utskottets resonemang eller vad Rune Guslavsson nu framhållit. Den här utredningen är fullt möjlig ulan att man tummar pä nuvarande abortlagstiftning.

Nr 34

Onsdagen den 21 november 1979

A bortlagstiftningen

Förste vice talmannen anmälde att Rune Gustavsson anhållit att till protokollet fä antecknat atl han inte ägde rätt till ytteriigare replik.

ALLAN ÅKERLIND (m):

Fru talman! Abortfrågan är bokstavligen en fråga om liv eller död.

Vi reagerar nästan dagligen mot det våld som utövas när människor misshandlas, när människor dödas eller när barn eller vuxna far illa på olika sätt. Sådana händelser griper tag i oss, och jag önskar många gånger att vi kunde få en annan anda i vårt land: en kristen anda, där människor respekterar varandra såsom Bibeln lär.

I en sådan anda, där man respekterar varandra, blir det inte heller så många oönskade barn därför atl kärleken och respekten för motparten är större. I den andan har vi också respekt för livet. Vi vill skydda liv och rädda liv. Då måste man också göra klart för sig Var livet börjar.

Livet börjar i och med befruktningen. Detta torde få kunna argumentera emot. Men det är inte rimligt att säga att det befruktade ägget skall skyddas från den tidpunkten. Fostrel kan inte tillförsäkras rättsskydd förrän man vet att fostret/barnet existerar. Men från den lidpunkt då detta med säkerhei kan konstateras måste också barnet i moderiivei enligt min mening ha fullt rättsskydd.

Ulifrån den grundläggande uppfattningen måste sedan ställning tas till frågan i vilka fall man kan anses ha rätl all göra avsteg från principen om fullt rättsskydd och alltså tillåta abort. Den övergripande målsättningen måsle vara att nedbringa antalet aborter till ett minimum. Lagstiftningen måste också utgå frän all barnet i moderlivet har ett egenvärde och atl dess liv skall skyddas.

Del finns naturligtvis situationer när liv står mol liv och där abort i så fall måste accepteras. Det finns haturiigivis gränsfall där del måsle avgöras i vilken mån moderns hälsa står på spel. Vi har också våldtäktsfallen. Men principen måste bli att bai-net i moderiivei skall skyddas och ha samma rättsskydd som vuxna människor. Del finns ingen anledning alt säga all barnet i moderiivei inte skall skyddas därför att det inte kan föra sin talan själv. Tvärtom har vi som riksdagsledamöter ett särskilt ansvar för barnen -både födda och ofödda - därför au de inte kan försvara sig själva.

Jag hörde en gäng en diskussion mellan ungdomar, där några hävdade att

163

Nr 34

Onsdagen den 21 november 1979

A bortlagstiftningen

164

del skulle vara helt fri rätt atl göra abort. En ung man i sällskapet berättade då att hans mor blev utsatt för påtryckningar frän anhöriga för att göra aborl när hon var gravid och bar på honom, men hon vägrade. Och hans fråga till de andra ungdomarna var: Tycker ni att hon skulle ha dödat mig? Frågan ställde saken på sin spets och den förblev obesvarad. Det var ingen som ville säga någonting mer.

Eva Hjelmström sade någonting intressant som jag kan instämma i. Hon
sade att vi lever i ett barnfieniligt samhälle. Planeringen görs utan hänsyn till
barnen. Jag instämmer i det, särskilt när det gäller abortfrågan. Barnen som
riskerar abort lever, så länge de får leva, i ett barnfieniligt samhälle som
planerar deras liv eller död utan hänsyn till dem. Det är en fråga om barn skall
dödas eller inte.        :      •   .

År 1979 har proklamerats som barnens år. Hur många barn skall dödas bara i vårt land under barnens år 1979? Ibland griper både sorg och skräck tag i mig när jag tänker: Hur stort ansvar harjag som riksdagsman för au detta får ske? Hur stort ansvar har var och en av oss som sitter i den här kammaren?

I motionen 1978/79:365 har vi tagitupp några av de frågor jag nu berört om barnens rätt liM rättsskydd.

Vi menar där att en utredning måste tillsättas för att snabbt arbeta fram förslag till en ny abortlagstiftning, vilken skall ta hänsyn till barnens rätt att leva.

Nu har utskottet föreslagit att aborflagen blir föremål för en utvärdering. Det tycker Jag är myckel bi-a, och jag hoppas all den utvärderingen kan gå snabbt, eftersom ett ställningstagande för barnens rätt brådskar. Jag tycker också att del är bra alt man i det särskilda yttrandet från moderaternas ledamöter sagt ifrån att.man inte skall ta ställning till abortlagens konsekvenser förrän utredningen har gjorts. Det är viktigt all inte låsasig pä det sätt som utskottet har gjort när man t. ex. skriver att"utskoitet således inte är berett alt förorda en omprövning av den huvudprincip påvilken abortlagen bygger". Defär en mycket olycklig formulering. Jag tycker ätten sådan här utvärdering skall tillåtas att leda till det resultat den visaratt den måste leda (ill. Jag hoppas i stället att den utvärdering som skall göras leder till atl vi så småningom får.en ny abortlag som tar hänsyn till barnets räu till liv.

I vår motion.' tar vi också upp frågan om vad som menas med ordet "livsduglighet". Vi rhenar all efter den 18:e havandeskapsveckan är nästan alla barn livsdugliga om de får fortsätta atl växa i moderiivei och inte utsätts för våld ulifrån. Utskottet har inte anfört någon avvikande mening i det fallet, och det tolkar jag så att utskottet i princip instämmer i vårt resonemang när det gäller foster som är mer än 18 veckor.

Men samma principiella resonemang kan också föras när det gäller barn som ännu inteär 18 veckor. De är också i allmänhet livsdugliga, såvida de får fortsälta alt växa i moderlivet utan atl utsättas för yttre våld.

Vad vi snabbt behöver få är alltså en lagstiftning som lar hänsyn till de ofödda barnens räu till liv. Del är vår plikt att. värna även om dem här i kammaren. Nu skall vi få en utvärdering av lagen., och jag tackar för det. Jag hoppas alt den utvärderingen går snabbt och att vi efter del kan få ell nytt

Onsdagen den 21 november 1979

A borllagstifiningen

lagförslag atl la ställning lill - ell lagförslag som fullt ul tar hänsyn till de     Nr 34 ofödda barnen.

Med hänsyn till den utvärdering som skall göras avstår jag i dag från att yrka bifall till molionen 365.

Liksom Sven Johansson villjag understryka betydelsen av atl sjukvårdspersonalens syn på medverkan vid aborter kommer med i utvärderingen. Utvärderingen måsle självfallet få omfatta hela abortproblemet. Enligt min mening får ingen delfråga i förväg undantas, utan de som gör utvärderingen måste få möjlighet atl gå in på olika frågekomplex, så att vi verkligen får en utvärdering som är värd namnet.

Fru talman! Utöver dessa synpunkter har jag inget ytteriigare atl anföra.

ANITA BRÅKENHIELM (m):

Fru talmän! Det är naturligtvis ingen tillfällighet att användningen av säkra prevenlivmedel drastiskt sjunker och atl vi i samband med delta för första gängen på många år fått en alarmerande höjning av aborttalen i värt land. Forskares rapporter om risker och biverkningar är alllid tacksamma instrument att spela på för den som vill sälja lösnummer på kvinnors inneboende -förnuftiga eller oförnuftiga - rädsla. Kan det också vara så, som Eva Hjelmsiröm redan antytt, att de kvinnor i åldrar omkring 30 år som i dag sägs stå för ökningen i aborttalen, numera redan hunnit äta p-piller i tio år och helt enkelt inte vill vara med längre?

De nu åter stigande aborttalen har säkeriigen varit den ländande gnistan för den abortdebatl som i höst flammat upp i landet. Riksdagens behandling av frågan beror inte på den aktuella debatten, men de sammanfaller utmärkt i tiden. Atl riksdagens socialutskott med anledning av en rad motioner enhälligt beslutat förorda en utvärdering av 1975 års abortlag, dess tillämpning och följder är utomordentligt tillfredsställande. Tiden är nu helt enkell, efter fem är, mogen för detta. Eva Hjelmsiröm! Endast den som tror sig försvara en sjuk sak har anledning att vara rädd för en utvärdering.

Jag tror, med 15 års erfarenhet av abortrådgivningsverksamhet, att jag vågar tala för den vårdpersonal som är engagerad på detta område, när jag säger alt ingen önskar tillbaka del krångliga förfarande, den mentalitet av förmynderi och ibland också fördömande som fanns på den gamla lagens tid. Men del är viktigt att vi inte slår oss till ro och menarattallt är väl. Det är det inte, när en fjärdedel av alla graviditeter slutar med abort. Utvärderingen kan förhoppningsvis peka på områden där samhällets insatser kan förbättras.

De väsentliga frågorna är precis formulerade i molionen nr 1846 av Ingegerd Troedsson:

Vilken har effekten varil av att hela ansvaret lagts pä kvinnan? Hur upplever kvinnan delta psykiskt? Får kvinnan tillfälle att tillräckligt bearbeta sin problemalik före aboribeslutet? Borde kuratorskontaklen vara obligatorisk? Fungerar slödkoniakten efter aborten? Bl. a. dessa frågor bör enligt utskottets mening utvärderingen ge svar på.

Del är uppenbart atl en snabb handläggning, polikliniska aborter och

165

12 Riksdagens protokoll 1979/80:33-34

Nr 34

Onsdagen den 21 november 1979

A bortlagstiftningen

166

frivillighet beträffande återbesök innebär positiva förändringar - för sjukvårdshuvudmännen. Del blir billigare och mindre personalkrävande. Lål mig påpeka all del innebär en klar frestelse för en överansträngd sjukvård att låta aboriförfarandei bli enkell. Kvinnan skall ju ändå själv bestämma. Men det är inte lika självklart all effektiviteten innebär enbart fördelar för kvinnan. I stället för intagning på sjukhus och ett hell dygns möjligheter att få tala med någon, avdelningsläkaren, naiisköterskan eller någon annan av vårdpersonalen, atl få komma med den där extra lilla frågan, ängslan, oron i sista minuten, erbjuder vi i dag kvinnan en omedelbar kontakt med den opersonliga operationsmiljön, där effektiva människor döljer sig bakom de avvisande operalionsdräkierna - bara ögonen syns. Och doktorn träffir hon kanske försl när hon sover och i bästa fall efteråt, ännu drogad av narkosen, ur stånd att sortera känslor och ta emot information. Och återbesöket kanske inte blir av, om hon själv skall trassla sig igenom tidsbeställningens telefondjungel utan att ha något annat alt komma med än "jag vill bara prata med någon".

I en annan abortdebatt hörde jag frågan: Skall verkligen en enskild individ ha rätt alt fatta beslut i en sä viktig fråga? Jag vill i stället säga: Ärdet '■äkerl au vi har rätl att lägga bördan av ett så viktigt beslut på en ensam människa? Jag ser för mig flera nitlon-tjugoåringar, eu par år efter aborten, med arga och anklagande ögon: Det var alldeles för lätt alt få aborl. Jag hann inte med själv. Jag fick inie pråla med någon vare sig före eller efter.

Tillsammans med flera kolleger inom mödravården harjag undrat över en delvis ny symlombild, där hos myckel unga väntande mödrar: ovanliga psykosomatiska symtom, bisarra mardrömmar, oproportionerligt stor rädsla för all barnet skall dö eller vara skadat. Och sä småningom klarnar sambandet med skuld- straff-funderingar relaterade till den abort som hon gjorde för ett par år sedan. Är sådant verkligen vanligare i dag än förr? Kan sådant förebyggas genom bättre omhändertagande kring aborten? Sådana frågor måsle utvärderingen ge svar pä. Kan inte samhällets kollektiva skuldfriförklaring av aborten helt ersätta det individuella avlalsbrev som socialslyrelsens telegram eller tväläkarinlyget utgjorde?

Jag vill, fru talman, i detta sammanhang utifrån helt andra utgångspunkter än Tore Nilsson påpeka hur vi i dag på della område vad gäller jämställdheten mellan könen halkal decennier tillbaka i tiden. Vid sekelskiftet stod kvinnan ensam, utarmad, utstött med sitt oönskade barn. Mannen gick helt fri. Men det kom en tid, för 20, 30, 40 år sedan, då det kostade en man en hel del att göra en flicka med barn. Mannen hade ansvar för preventionen. Jag har t. o. m. hört nu medelålders män säga alt vikten av alt ha kontroll över sig själv positivt påverkade nykterheten på våra dansbanor. Eu oönskat havandeskap kunde för honom .såväl som för kvinnan betyda elt icke planerat äktenskap. I varje fall betydde det en mångårig försörjningsbörda för ett barn.

1 dag är vi, om än i myckel humanare former, på sätt och vis tillbaka igen. Kvinnan fär bära ansvaret för preventionen och bära preventivmedlens biverkningar. Del anial svenska män i yngre åldrar som i dag lar ansvarei och

besväret au trä på en kondom är i avtagande. Och forskningen beträffande säkrare preventivmedel för män går trögt - medlen ger biverkningar, säger forskarna, så del går inte.

Jag har många gånger frågat abortsökande kvinnor: Och vad lycker din man då? Mycket ofta blir svaret: Han säger att naturligtvis får jag bestämma själv - det är ju jag som .. . Samhället har gjort det lätt för den enskilde mannen atl tvä sina händer inför ell svårt beslut. Samhället har sagt atl kvinnan bestämmer själv - det ärju hon som . . . Samhället erbjuder abort, smärtfritt och polikliniskl.

Socialutskottet har pekat på de regionala skillnaderna i aborttalen. Man bör utvärdera vad skillnader i prevenlivmedelsrädgivningens lättillgänglighet och kvalitet innebär. Men detta kan inte ge hela svaret: Socialslyrelsens stora satsning i Gollandsprojekiel gav, som Lisa Mattson påpekar, resultat i lägre aborttal och högre födelsetal. Men varför har Jönköpings län, där ingen motsvarande extrainsats har gjorts, ändå lägre aborttal och högre födelsetal? Varför har tvä av de tre Smälandslänen sä mycket lägre aborttal än det tredje? Det beror inte pä någon föredömlig kommunal barnomsorg. Vad förklarar skillnaderna mellan Västerbotten och Norrbotten? Naturligtvis inte enbart skillnader i prevenlivmedelsrädgivningens kvalitet.

Det är svårt men viktigt atl söka ta reda på vilka sociala faktorer, vilka skillnader i levnadsförhållanden och vilka normer bland befolkningen som ligger bakom de myckel stora variationerna.

Jag vill än en gång, fru talman, uttrycka min slora lillfred.sställelse med att ett enigt socialutskott föreslagit riksdagen att uppmana regeringen att göra en utvärdering. Det särskilda yttrande som vi moderata ledamöter avgivit tjänar egentligen endasi till att understryka vad somju aren självklarhet: atl inga ställningstaganden kan grundas på utvärderingen innan den är gjord.

Jag tror mig lill sist kunna tala för alla svenska kvinnor när jag hoppas alt utvärderingen kommer atl göras inte enbart genom socialstyrelsens och sjukvårdshuvudmännens ögon ulan också genom abortsökande kvinnors ögon. På grundval av deras erfarenheier bör förbättringar av samhällets insatser på detta i vidaste mening livsviktiga område planeras.

Nr 34

Onsdagen den 21 november 1979

A bortlagstiftningen

I detta anförande instämde Arne Lindberg (c).

EVA HJELMSTRÖM (vpk):

Fru lalman! Anita Bräkenhielm påstod attjag försvarade en sjuk sak. Vad jag försvarar är kvinnans rätl till fri aborl. Det, fru talman, är sannerligen ingen sjuk sak.

Jag tycker atl de moderata inläggen är avslöjande och indirekt en bekräftelse pä de farhågor jag lidigare uttryckte. De inläggen visar klart atl man från moderat håll lägger in en helt annan tolkning i utskottels skrivning än vad såväl Rune Guslavsson som Lisa Maltson påslår all skrivningen ger uttryck för. Låt mig konstatera att ingen anser au aborter är eftersträvansvärda. Inte minst kvinnorna själva får lida av dem. Vi måste eftersträva ett samhälle där alla är välkomna, eu samhälle där alla barn kan bli lyckliga. Det

167

Nr 34                       kräver stora förändringar. Men det kräver också all vi eftersträvar atl varje

Onsdaeen den        '''" °" ''' '''" '"'' 'kommet. Bästa sättet att åstadkomma det är, som

21 november I97Q   J'§ tidigare framhöll, ökad rådgivning och ofarliga preventivmedel.

______________        Del senare försöker Anita Bräkenhielm bagatellisera genom alt hänvisa till

braskande tidningsrubriker. Tyvärr är det inte detta det är fråga om. Tyvärr är del ett faktum att vi i dag saknar ofarliga och enkla prevenlivmedelsmeto-der.

Sedan spekulerade Anita Bräkenhielm kring de myckel slora skillnaderna i abortfrekvensen. De ligger naturligtvis såväl i den olikartade utbyggnaden av preventivmedelsrådgivningen i landet som i kvinnornas olika villkor i vårt samhälle. Den faktorn har dragits fram alldeles för lilet i denna debatt.

Överläggningen var härmed avslutad.

Mom. 1, 3 och 4

Kammaren biföll vad utskottet i dessa moment hemsiällt.

Moirt. 2

Propositioner gavs på bifall lill dels utskottets hemställan, dels det av Eva Hjelmström under överiäggningen framställda yrkandet, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Eva Hjelmström begärt votering upplästes och godkändes följande voleringsproposilion:

Den som vill alt kammaren bifaller socialutskottets hemställan i betänkandet nr 10 mom. 2 röstar ja, den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit del av Eva Hjelmström under överläggningen framställda yrkandet.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Eva Hjelmström begärde rösträkning verkställdes votering med omrösiningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 298 Nej -    16

168

§ 4 Föredrogs kulturutskottets betänkanden

1979/80:4 med anledning av motion om bevarande av hantverkskunnande

1979/80:5 med anledning av motion om bidrag lill konsihantverksgrupper

1979/80:6 med anledning av motion om förvaltningen av kyrkans egendom

1979/80:7 med anledning av moiion om inrättande av ett fotografiskt centralmuseum

Kammaren biföll vad utskottet i dessa beiänkanden hemställt.

§ 5 Forskningscentrum i anslutning till Strindbergsmuseet

Föredrogs kuliurutskoiteis betänkande 1979/80:8 med anledning av motion om ett forskningscentrum i anslutning till Strindbergsmuseet.

TORE NILSSON (m):

Fru lalman! Jag skall börja med att tala om attjag inte kommer all yrka någonting, och därmed inte ge en anledning till atl stanna kvar i kammaren vid den här sena timmen.

I början av året väcktes den motion, 1978/79:1865, som hargivit upphov till det nu föreliggande betänkandet. Det aren märklig motion i den meningen all av tio motionärer är fem inte längre riksdagsledamöter. Jag hoppas att inte motionen har bidragit till atl de lämnat riksdagen. Annars ärdet ett mycket iniressani ämne vi tagit upp, och jag vill säga några ord med anledning av molionen.

Just nu firas över hela väriden den inlernalionella arkivveckan, och det är ganska märkligt att motionen om bevarande av elt arkiv skulle komma upp jusl i dag. Jag vill gärna påpeka vad som slår i motionen och få det till protokollet.

Evangeliska fosterlandsstiftelsen är sedan starten och alltjämt en stor bokulgivare. Av de första årens utgivning finns varje titel i några exemplar i ell arkiv som f. n. förvaras i en källare i centrala Stockholm. Den lokalen måste nu utrymmas, varvid samlingen kommer all splittras. Undersökningar visar att det inte finns någonstans att ställa den, och därmed är den här historien från läseriet vid slutet.

Det är ganska imponerande au se vad som uträttades på det här området. När vi i dag talar om stöd lill bokutgivning och arbetar för atl pä det sättet göra en kulturell insats skall vi komma ihåg alt våra fäder för 100 å 120 år sedan bland väckelsefolket och inom kyrkorna kunde åstadkomma en väldig bokutgivning. I en bok om Strindberg som utgavs förett antal år sedan av Nils Norman finns en del siffror. Bara under fem år frän stiftelsens början sålde eller utdelade förlaget inte mindre än 1 500 000 böcker och traktater. Under de första 25 åren spreds sammanlagt 12 948 040 böcker.

Jag har haft tillfälle alt titta på detta arkiv -och det är fantastiskt. Jag trodde aldrig atl det rörde sig om en så mångskiftande litteratur. Visst gav man ul Bibeln, många bibelupplagor, och Luthers skrifter - det var under denna tid som Luther blev riktigt spridd bland folket. Men dessutom hade man tidningar för vuxna och barn, utgåvor med historiska berättelser, skrifter om kyrkohistoria och missionshisloria. Man gav t. o. m. ut "Den engelska traktaten", som ett intressant exemplar heter. Man såg bokens och det tryckta ordels möjligheter. Men man gav också ut biografier, kalendrar, reseskildringar, geografiska arbeten med illustrationer, fiora i färg, barnböcker i färg, sångböcker, planscher, mälarböcker och traktater.

Jag var helt okunnig om detta till för något år sedan och in.ser nu vilken betydelse detta måste ha haft för värt folk. EFS var hela folkets boklåda och uppfostrare. Del var en kulturgärning som EFS gjorde. Tyvärr är denna

Nr 34

Onsdagen den 21 november 1979

Forskningscentrum i anslutning lill Slrindbergsmuseet

169

Nr 34

Onsdagen den 21 november 1979

Forskningscentrum i anslutning till Strindbergsmuseet

170

grundläggande insats i folkbildningen ganska förbisedd i dagens samhälle.

Del finns i Stockholm en man som heter Nils-Gunnar Andersson. Han är den som har försett oss motionärer med myckel av det samlade material som vi har använt i vår motion. Han kan oerhört mycket om väckelsetiden och om bokutgivningen under denna tid. Han kan också myckel om August Strindberg.

Vi hade tänkt oss atl knyta detta arkiv till elt forskningscentrum som skulle anslutas till Slrindbergsmuseet. Just i dagarna ärdet Ju Strindbergsfeber. Jag kan påminna om Sven Stolpes bok för en tid sedan och om den nyutkomna boken av Olof Lagercrantz. Forskare från hela världen kommer lill detta Strindbergsmuseum, som är inrymt i Blå tornet i Strindbergs sista hem. Dessa forskare, som känner till Strindbergs kontakt med läseriel, söker sig gärna till delta arkiv. Nils-Gunnar Anderssons tanke, som vi har framfört i motionen, är att det hade varil naturligt atl till Slrindbergsmuseet knyta ett arkiv från denna grundläggande tid i folkbildningen och därmed underlätta arbetet för forskare. Utskoltet har inte funnit att delta är möjligt, och jag har inget annat yrkande än utskoltet.

Det är iniressani alt se alt August Strindberg, som i Röda rummet som han förresten läste korrektur på den 1 november för 100 år sedan-påsatt och vis gick till angrepp mol läseriel, började med atl ge läsarna ett erkännande. Vi har inlett motionen med ett citat av Strindberg: "Läseriet är den enda yttringen av själsliv hos del sovande folkel."

August Strindberg berättar i sina böcker alt hans mor var läserska. Hon gick till möten och konventiklar. Från Betlehemskyrkan kom "ammor, syjung-frur och andra vänner", som han uttryckte del, och bar till hemmet Pietislen och Andelig Dufvoröst sä all hans hem snart "var överlupet med pieiist-skrifter". Han klandrade i Röda rummet ocksåen del av väckelsens folk, t. ex. pastorn i Blasieholmskyrkan, som han kallade pastor Skåre. Han hade också angrepp på mycket av det geschäft som han ansåg förekom vid bokutgivning. Han gjorde sig t. o. m. rolig över missionsskeppet Ansgarius, som lämnade Sverige 1873 och som han i sin bok kallar för skeppet Sulu.

Allt detta visar atl del är viktigt för dem som forskar om Strindberg all få reda på hans beröringspunkter med väckelsen. Det är också intressant atl tänka sig atl Strindberg kanske slutade som läsare. På natiygsbordei när han i maj 1912 gick bort i det hus där museet nu är beläget lägdei en psalmbok. Där fanns det en understruken vers. Den versen var i den dåtida lydelsen denna:

Domen fruktar Jag väl stort,

efter jag har illa gjort,

men den trösten jag ej glömmer,

all min broder Jesus gömmer.

Det finns forskare som anser alt Strindberg slutade som krislen, trots hans angrepp på kristendomen. Han var en stor diktare, och vi som inte förstår honom i allt men ändå inser alt han var detta ansåg att delta var ell förslag som hade varit värt all realisera. Närdet nu inte är möjligt beklagar jag det, men jag önskar alt vi från samhällets sida finner en möjlighet all rädda delta

värdefulla arkiv, så att del inte nu körs ut, kanske för atl aldrig mer kunna     Nr 34
samlas. Det är faktiskt en stor föriust, om så skulle ske. Detta var vad Jag ville     Qnsdaeen den
säga till denna motion.                                                     21 november 1979

Underdetia anförande, i vilket Börje Stensson (fp) instämde, övertog tredje     Bevarande av kul-
vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar. turhisloriskt vär-

defulla fartyg Överiäggningen var härmed avslutad.

Ulskottels hemställan bifölls.

§ 6 Bevarande av kulturhistoriskt värdefulla fartyg

Föredrogs kulturutskotlets  belänkande   1979/80:9  med anledning  av motioner om bevarande av kulturhistoriskt värdefulla fartyg.

TORKEL LINDAHL (fp):

Herr talman! På den tiden i Sverige när järnvägarna byggdes och industrin började växa fram började den gamla allmogeseglationen alt förändras. Då växte det fram en skulsjöfart som fick enorm betydelse för svenskt näringsliv och för många bygder i Sverige. De här små, ofta väldigt oansenliga fartygen spelade delvis samma roll som långtradarna gör i dagens samhälle. De drog laster runt hela landet, även in i små samhällen och in i landet. De tog sig fram på Vänern, Vättern och kanalerna. Del var de som drog de litet större och tyngre lasterna. Del var med sådana här fartyg som de norrländska sågverkens produkter kunde fraktas till Tyskland. De var helt nödvändiga för svenskt näringsliv på den tiden.

I Bohuslän och på en del andra håll fanns det bygder där hela näringslivet, alla människors existens, var beroende av de här små fartygen. Det var ofta hela familjer engagerade i fariygsverksamhelen, och man byggde upp ett åtmisione hyggligt levebröd runt denna.

Nu har utvecklingen gäll de här fartygen förbi, och ännu värre är att det verkar som om de hell och hållet är på väg atl försvinna. Många typerav dessa fartyg finns inte längre - vi kan i bästa fall se dem på fotografier. Den som inbillar sig alt del längs en del av kajerna här i Siockholm ligger utompr-dentliga representanter för de här små skutorna och seglande fartygen lar fel. De flesta av dem är tyvärr i dåligt skick. En del av dem har man försökt restaurera och bygga om på ett sådant sätt att man inte riktigt vel vad det är för hybrider som ligger där. Det är inte särskilt myckel alt visa upp för den som vill vela hur det .såg ut en gång i tiden för människor som måste leva och arbeta ombord.

Det är bråttom om vi vill försöka bevara sådana här gamla träkonstruktioner, som del oftast rör sig om, innan de är hell borta.

Våra museer har gjort förtjänstfulla insatser på många områden, men när det gäller fartyg och de kulturhistoriskt intressanta delarna där har man haft

171

Nr 34

Onsdagen den 21 november 1979

Språkundervisningen för invandrare

en olycklig tendens att inrikta sig på servicefartyg. Fyrskepp, isbrytare och sädanl har varit trevliga och lilet udda, och dem har man satsat en hel del pengar på att försöka bevara. Men det var ju egentligen fartyg som bara var avsedda att betjäna de andra och som det fanns ell stort antal av. Annars är del fråga om skolfartyg, som inte heller var särskilt typiska.

I dagens läge finns det inte folk på museerna som rikligt förslär hur man skall kunna klara av atl skydda och restaurera denna lyp av träkonstruktioner. Vi börjar få ont om varv som kan la hand sådana fartyg. Man klarar stålkonstruktioner utomordentligt bra, men litet större båtar av trä har man varken utrustning eller kunskap att klara av.

Jag lycker att det är hell självklart alt vi måste försöka bevara de minnen som vi har frän en svunnen epok. Kuliurutskoiteis yttrande är ett klart steg framåt, men här måste det faktiskt gå fort om vi inte skall ställas inför fullbordat faktum atl dessa kulturhistoriskt värdefulla fartyg är upphuggna ellerliggersomoreparerbara vrak i olika vikar. Man kan seden utvecklingen, om ingenting händer snart. Jag lovar kammaren atl jag skall återkomma i denna fråga, om inte positiva åtgärder snabbt vidtas.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Överiäggningen var härmed avslutad.

Ulskottels hemställan bifölls.

§ 7 Föredrogs

Kuliurutskoiteis betänkande

1979/80:10 med anledning av moiion om stöd till radioorganisalioner

Utskottels hemställan bifölls.

§ 8 Språkundervisningen för invandrare

Föredrogs uibildningsutskottels betänkande 1979/80:1 med anledning av propositionen 1978/79:111 om åtgärder mol krångel och onödig byråkrati m. m., bilaga 8 såvitt gäller avsnitten 2.1 Skolväsendet samt 2.2 Högre utbildning och forskning, jämte motioner.

1 propositionen 1978/79:111 bil. 8 (utbildningsdepartementet) hade regeringen under avsnittet 2.1 Skolväsendet (efter föredragning av stalsrädet Birgit Rodhe) samt avsnittet 2.2 Högre utbildning och forskning (efter föredragning av utbildningsministern Jan-Erik Wikström) berett riksdagen tillfälle alt ta del av vad som anförts om de förenklingar som genomförts eller som kom atl föreslås särskilt samt om de förenklingar som övervägdes.

172

1 detta sammanhang hade behandlats motionerna

1978/79:2456 av Stig Alemyr m. fl. (s), vari yrkats alt riksdagen beslutade

alt som sin mening ge regeringen lill känna vad som i molionen anförts om     Nr 34
bibehållande av nuvarande besvärsordning vid vissa länsskolnämndsbe-     Onsdaeen den
'"*'                                                                               21 november 1979

1978/79:2463 av Gösta Bohman m. fl. (m) och

1978/79:2467 av Lars Werner m. fi. (vpk) såvitt gällde yrkandena atl riksdagen uilalade sig för kraftigt ökade insatser i syfte atl

1. radikalt förbättra modersmålsundervisningen för invandrarbarn (yrkan
det 9 a),

2. radikalt förbätlra och utöka svenskundervisningen för vuxna invandra
re (yrkandet 9 b).

Språkundervisning -en för invandrare

Utskottet hemställde

1. beträffande instans för besvär över länsskolnämndsbeslut att riksdagen
med anledning av propositionen 1978/79:111 och med bifall till molionen
1978/79:2456 som sin mening gav regeringen till känna vad utskottet
anfört,

2.    beträffande förbättrad modersmålsundervisning för invandrarbarn att riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:2467 yrkandet 9 a,

3.    beträffande svenskundervisning för vuxna invandrare atl riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:2467 yrkandei 9 b.

4.    beträffande lokal antagning lill universitet och högskolor alt riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:2463.

ALEXANDER CHRISOPOULOS (vpk):

Herr lalman! I molionen 1979/80:2467 av vpk, yrkandena 9 a och 9 b, kräver värt parti all riksdagen skall uttala sig för kraftigt ökade insatser i syfte alt för del första radikalt förbättra modersmälsundervisningen för invandrarbarn och för del andra att radikalt förbättra och utöka svenskundervisningen för vuxna invandrare.

I silt avstyrkande av motionen hänvisar utskottet dels lill de beslut som riksdagen tidigare har fattat, dels lill kommittéarbete som pågår med syfte atl utreda svenskundervisningen för invandrare.

Herr lalman! Modersmålsundervisningen för invandrarbarn har frän mjånga utgångspunkter stor betydelse för invandrarbarnens utvecklingsmöjligheter i det svenska samhället. En bra modersmälsundervisning gör del möjligt för invandrarbarnen alt få del av och utveckla silt eget kulturarv, som i sin tur har en avgörande betydelse för invandrarbarnens identitets- och personlighetsutveckling. Elt väl utvecklat modersmål är också en förutsättning för invandrarbarnens möjligheter alt lära sig del svenska språket.

Likaså är svenskundervisning för vuxna invandrare ett led i jämlikhetssträvandena mellan svenskar och invandrare. Den har avgörande betydelse för invandrarnas möjlighet alt delta i samhällslivet, alt medverka i utvecklingen och posiiivt påverka den demokratiska beslutsprocessen. Svenskundervisningen är också en förutsättning för invandrarna atl hävda sig i

173

Nr 34

Onsdagen den 21 november 1979

Språkiindeiyisning-eu för invandrare

arbetslivet och ett sätt atl stoppa den sociala utslagningen av invandrare, som f n. har skrämmande proportioner.

De hittills vidtagna åtgärderna i form av riksdagsbeslut och reformarbete av olika slag på det här området har visat sig hell otillräckliga. Problemen har ökat i omfattning och kräver helt andra insatser. Framförallt krävs en allsidig bild av invandrarproblemaliken och en målmedveten planering och samordning av insatserna på de olika områdena som exempelvis modersmälsundervisningen för invandrarbarn och svenskundervisningen för vuxna invandrare.

I del avsnitt av regeringsdeklarationen som berör invandrarna understryker regeringen behovet av en allomfattande invandrarutredning. Detta kan bara tolkas så atl regeringen inte är nöjd med de hittills vidtagna åtgärderna på området. Även om vpk inte delar regeringens uppfattning om en allomfattande invandrarutredning, eftersom vi anser att huvudproblemen redan är väldokumenterade, är vi ändå överens om att de hittills vidtagna åtgärderna är otillräckliga.

Men den uppfattningen delas inte av utskoltet, eftersom vpk-motionen avstyrks under hänvisning till de beslul som lidigare fallats av riksdagen. Här föreligger uppenbarligen en motsättning i bedömningen av de hittills gjorda insatserna mellan ulbildningsulskoliet å ena sidan och regeringen, så som det framgår av regeringsförklaringen, ä den andra. Del är en motsättning som ökar förvirringen om inriktningen av invandrarpolitiken, och det är i högsta grad oroväckande. Det går nämligen inte att frigöra sig från misstanken att ulskottels ovilja alt göra några som helst framåtsyftande markeringar kommer alt bli riklningsgivande för invandrarpolitiken under de närmaste åren.

Herr lalman! I motionen 2467 finns inga konkreta förslag lill åtgärder när det gäller modersmålsundervisningen för invandrarbarn och svenskundervisningen för vuxna invandrare. Vpk återkommer med sådana förslag i ett senare sammanhang. Syftet med motionen är atl framhålla alt riksdagen bör uttala sig för kraftigt ökade insatser i syfte all radikalt förbättra undervisningen på nämnda områden. Jag anser atl ell sådant uttalande frän riksdagens sida är synnerligen väl motiverat.

Herr lalman! Jag yrkar bifall till motionen 2467, yrkandena 9 a och 9 b.

174

CLAES ELMSTEDT (c):

Herr lalman! Del råder nog inga delade meningar mellan ulskollel och motionärerna om vikten och betydelsen av både hemspråksundervisning och svenskundervisning för invandrare. Jag har därför ingen anledning alt göra några tillägg till vad utskottet har noterat. Man hänvisar bl. a. till det beslul som riksdagen lidigare har fattat i vad gäller invandrar- och minoritetspoli-liken. Jag ulgår också från att det utredningsarbete som har inletts kommer all fullföljas vad gäller hemspråksundervisningen. Som påpekas i utskottet bereds f. n. frågan om svenskundervisningen för invandrare.

Med della, herr lalman. ber Jag all få yrka bifall lill uiskoUels hemsläl-lan.

ALEXANDER CHRISOPOULOS (vpk):

Herr talman! När nu utbildningsutskottet yrkar avslag på motionen med hänvisning till atl riksdagen lidigare har fattat elt beslut i frågan, måste det tolkas som att ulbildningsulskoliet är nöjt med de hittills vidtagna åtgärderna på området. Svaret på moiionsyrkandei om att riksdagen bör uttala sig om kraftfulla insatser på della område, kan tolkas så atl ulskollel inte är berett atl i fortsättningen göra några som helst insatser för att förbättra situationen i vad gäller vare sig hemspråksundervisningen eller svenskundervisningen för invandrare.

Nr 34

Onsdagen den 21 november 1979

Språkundeiyisning-en för invandrare

Överiäggningen var härmed avslutad.

Mom. I

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2 och 3

Propositioner gavs på bifall lill dels utskottels hemställan, dels molionen nr 2467 av Lars Werner m. fi. i motsvarande del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägandeja besvarad. Sedan Alexander Chrisopoulos begärt votering upplästes och godkändes följande voleringsproposilion:

Den som vill atl  kammaren bifaller utbildningsutskottets hemställan  i

belänkandet nr 1 mom. 2 och 3 röstar ja,

den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 2467 av Lars Werner m. fl. i

motsvarande del.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Dä Alexander Chrisopoulos begärde rösträkning verkställdes votering med omrösiningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 285 Nej -    13

Mom. 4

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9 Föredrogs

Ulbildningsutskollets betänkanden

1979/80:2 med anledning av molioner om den toxikologiska utbildningen

och forskningen m. m. 1979/80:3 med anledning av moiion om arbetsledarulbildning 1979/80:4  med  anledning  av  propositionen   1979/80:15 om  alternativa

timplaner på vissa linjer i gymnasieskolan m. m. jämte motioner

Kammaren biföll vad utskottet i dessa betänkanden hemställt.

175

Nr 34

Onsdagen den 21 november 1979

§ 10 På förslag av tredje vice talmannen beslöts att kammarens förhandlingar skulle fortsättas vid morgondagens sammanträde.

Meddelande om        § » Meddelande om frågor

frågor

Meddelades alt följande frågor framställts

den 21 november

1979/80:147 av Lars Gustafsson (s) lill statsrådet Britt Mogård om statsbidragen lill grundskolan i Stockholmsregionen:

Del har bl. a. i ett flertal kommuner i Stockholmsregionen kunnat konstateras stora skillnader i ulfall mellan det tidigare och det nuvarande statsbidragssystemet för grundskolan. För t. ex. Järfälla kommun rör det sig om ca 7,5 miljoner mindre i statsbidrag. Några orsaker till detta är beräkningen av s. k. veckotimpriser, placeringen i arvodesgrupper samt tilläggsbidragen. Felaktigheter i de två första avseendena har upptäckts och håller, enligt vad Jag erfarit, pä atl rättas till. Även efter dessa korrigeringar kvarsiår, enligt vad Jag inhämtat, emellertid i flera Storstockholmskommuner stora skillnader i statsbidragsläckning. För t. ex. Järfälla kommun rör det sig fortfarande om nära 7 miljoner mindre i statsbidrag.

Med anledning härav ber jag alt få ställa följande fråga lill statsrådet Mogård:

Om kvarstående skillnader mellan tidigare och nuvarande statsbidrag genomgående visar sig vara beiydande i hela Storstockholmsregionen, avser dä statsrådet att la några initiativ till åtgärder för alt komma till rätta med den avsevärda nedgång i statsbidragstäckning som dessa kommuner råkat ul för och, om sä är fallet, vilka är dessa åtgärder?

1979/80:148 av Hilding Johansson (s) till  arbetsmarknadsministern  om arbetsmarknadssituationen i Lilla Edet:

Vilka åtgärder avser regeringen atl vidla med anledning av den besväriiga arbetsmarknadssituation som hotar Lilla Edets kommun?

176

1979/80:149 av Bertil Måbrink (vpk) lill utrikesministern om regeringsåtgärder med anledning av förhållandena i Uruguay:

Situationen i Uruguay för de demokratiska krafterna försämras än mer. Misshandeln och flentlighelerna intensifieras mot de lusentals fackliga och politiska fångarna. I militärfiingelset L.M.R. nr I, det beryktade Libertad-fängelset, verkställer man i dessa dagar en plan för fysisk och psykisk nedbrytning av de 1 500 fångarna, en plan baserad på bestraffning och systematisk psykologisk press. Fångarna utsätts dagligen för personlig och kollektiv provokation, som i svårare fall lett till självmord och till atl fångar

sårats av vanliga, icke politiska fångar, som satts i militärfängelsel för detta ändamål.

Tortyren pågår i oförminskad omfattning. Den svenske ambassadören i Monievideo har besökt fängelset tillsammans med ett antal ambassadörer frän andra länder.

Jag vill ställa följande fråga lill utrikesministern:

Vilka åtgärder tänker regeringen vidtaga med anledning av den urugu-ayanska diktaturens systematiska brott mot demokratin och de mänskliga rättigheterna?

Nr 34

Onsdagen den 21 november 1979

Meddelande om frågor

1979/80:150 av Benil Måbrink (vpk) lill industriministern om åtgärder för all rädda sysselsättningen i Lessebo m. fl. orter:

Södra Skogsägarna AB:s företagsledning vill lägga ned fem bruk med totalt 830 årsanställda. Om planerna verkställs kommer hela samhällens existens att hotas och tusentals människor att berövas sina utkomstmöjligheter.

Jag vill fråga industriministern:

Vilka åtgärder tänker regeringen vidta för att rädda jobben i Lessebo, Delary, Fridafors, Göta och Emsfors?

1979/80:151 av Sune Johansson (s) till kommunikationsministern om åtgärder för att bereda arbetshandikappade anställning inom SJ:

Av statens järnvägars verksamhetsberättelse 1978/79 framgår att man inom företagel kommer alt ha ett nyanställningsbehov av personal under de närmaste åren.

En viss del av nämnda personalbehov borde kunna omfatta anställning av arbetshandikappade som ännu inte kommit ul på arbetsmarknaden.

Med åberopande av del anförda vill jag ställa följande fråga till kommunikationsministern:

Är kommunikalionsministern beredd atl verka för att SJ inom ramen för sill aviserade personalbehov kan bereda även arbetshandikappade anställning?

1979/80:152 av Birger Rosqvist (s) lill industriminisiern om fortsatt produktion vid Emsfors bruk:

Södra Skogsägarna meddelade i måndags att man lägger ner fem av sina bruksenheter; bland dessa Emsfors Bruk i Oskarshamns kommun i Kalmar län.

Investeringar i ny maskinutrustning har där skett, och bruksledningen anser att man nu klarat av inkörningsperioden. Under innevarande höst har produktionens ulveckling varit god och hållits pä en tillfredsställande nivå.

Marknadsföringssidan behöver ännu en viss ytterligare lid. Vid bruket har utvecklats nya produkter, och ytterligare produklulveckling pågår.

Bruksledningen bedömer framlidsulsiklerna som goda.

177

Nr 34

Onsdagen den 21 november 1979

Meddelande om frågor

Den nu aviserade nedläggningen är inte betingad av råvarubrist utan av ekonomiska skäl. Bruket har gått med förlust under inkörningstiden för nya produkter, men nu kan man skymta en positiv utveckling. Därför anser bruksledningen och de anställda atl beslulet om nedläggning av bruket ej bör bli verklighet.

210 människor har sin anställning vid bruket. Andra jobb finns inte på orten.

Jag vill fråga industriministern:

Anser regeringen atl bruksenheter som satsar på förnyelse och produktutveckling bör fä en rejäl chans?

Är regeringen villig medverka till en fortsall produktion vid Emsfors bruk?

178

§ 12 Kammaren åtskildes kl. 23.24.

In fidem

TOM T:SON THYBLAD

/Solveig Gemen