Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1979/80:26

Måndagen den 12 november

Kl. 11.00

Förhandlingarna leddes till en början av förste vice talmannen.

§ 1 Anmälan om kompletteringsval till utskott

FÖRSTE VICE TALMANNEN:

Moderata samlingspartiets partigrupp har som suppleant i trafikutskottet under Rolf Clarksons ledighet anmält hans ersättare Berit Mohlin-Erbeus.

Förste vice talmannen förklarade vald till

suppleant i traftkuiskottet Berit Mohlin-Erbeus (m)

§ 2 Upplästes följande inkomna skrivelse:

Till riksdagen

Jag avsäger mig härmed milt ledamotskap i riksdagen. Lund den 7 november 1979 Per Galirton

Denna avsägelse godkändes av kammaren.

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Anmälan om kompletteringsval till utskott

Meddelande om interpellationssvar

§ 3 Meddelande om interpellationssvar 1979/80:19 om regeringens bedömning av förhållandena i Mellanöstern

Utrikesministern OLA ULLSTEN:

Fru talman! Med hänvisning till riksdagsordningens 6 kap. I § vill Jag meddela att jag på grund av utlandsresor ej kommer att besvara interpellationen av Carl Lidbom om regeringens bedömning av förhållandena i Mellanöstern inom den angivna tiden fyra veckor.

Jag har för avsikt att besvara den måndagen den 19 november kl. 11.00,

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Om bättre anställningsskydd för långtidssjuka

§ 4 Om bättre anställningsskydd för långtidssjuka

Arbetsmarknadsministern ROLF WIRTÉN erhöll ordet föratt besvarayow Beigqvisis (s) den 25 oktober anmälda fråga, 1979/80:74, och anförde:

Fru talman! Jan Bergqvist har frågat mig hur jag förklarar det långa dröjsmålet med de långtidssjukas anställningsskydd och om jag nu kan ge ett definitivt besked om när regeringen lämnar sitt förslag till riksdagen.

Beslut om proposition med förslag om förstärkt anställningsskydd för vissa långtidssjuka fattades vid regeringssammanträdet den I november 1979. Propositionen bordlades i riksdagen i fredags. Enligt vad Jag tidigare har förvissat mig om möter det inte något hinder att frågan handläggs så i riksdagen, att en reform kan träda i kraft vid årsskiftet.

JAN BERGQVIST (s):

Fru talman! Jag ber att få tacka för svaret.

Tidigare i år har arbetsmarknadsdepartementet och arbetsmarknadsministern tre gånger lämnat besked om tidpunkten för denna propositions avlämnande. Alla tre gångerna har beskedet kommit på skam. Först i fick riksdagen veta att propositionen skulle komma den 30 mars. Sedan förklarade arbetsmarknadsministern att den borde kunna avlämnas före vårriksdagens slut. För tre veckor sedan fick vi beskedet den 30 oktober. Först i fredags kom den till riksdagen för bordläggning och inte förrän i dag ligger den i ledamöternas fack. Del blir den 9 resp. den 12 november.

Det är naturligtvis ganska genant att riksdagen inte någon gång har fått ett besked som har hållit. Men det finns en mycket allvarligare sida av denna sak, och det är de långtidssjukas svåra situation. Varför har de fått vänta sä länge på denna lagändring? Hur är det möjligt att en i grunden sä enkel sak som att ta bort tre ord i en paragraf i lagen om anställningsskydd skall behöva dra ut sä enormt på tiden? Och var det nödvändigt att på detta vis ta bort anställningsskyddet för hundratals människor, som i år har fått helt sjukbidrag och som har förutsättningar att bli rehabiliterade nästa år, 198! eller 1982? De skulle då kunna gå ut på arbetsmarknaden, om detta anställningsskydd fanns.

Av arbetsmarknadsministerns anförande framgår att han har uppfattat att jag har ställt frågan hur han förklarar det långa dröjsmålet med de långtidssjukas anställningsskydd. Men han har ingen som helst kommentar. Han har inget som helst svar att ge. Del är litet konstigt att arbetsmarknadsministern, när man så direkt ställer frågan, inte gör något försök att lämna en förklaring.

Arbetsmarknadsministern ROLF WIRTÉN:

Fru talman! Jan Bergqvist och jag hade en debatt om denna fråga i våras, närmare besläml den 19 april, och Jag tyckte att vi då klarlade att det väsentliga är att tillgodose behovet av anställningstrygghet för de länglids-sjuka och att få fram ett förslag som kan träda i kraft så snart som möjligt. Så snart som möjligt var i delta fall den 1 januari 1980, eftersom vi vid den tidpunkt som vi diskuterade delta senast visste att riksdagen i våras inte

kunde handlägga frågan. Jag har redovisat i mitt svar all delta datum - den 1 januari 1980 - håller. Därför tycker jag att Jan Bergqvists resonemang är tämligen ointressant. Om det är så alt vi är överens om all del är de långtidssjukas intressen vi talar för ärju den tidpunkten del vik liga, och där är det som jag sade inte fråga om någon försening.

JAN BERGQVIST (s):

Fru talman! I själva verket är det så alt genom denna försening berövar regeringen och arbetsmarknadsministern hundratals långtidssjuka, som i är får beslut om helt sjukbidrag, en möjlighet till anställningsskydd, som det med en aktivare arbetsmarknadsminister hade varit fullt möjligt all genomföra vid ett tidigare tillfälle. Det ärjust för denna grupps skull som Jag är upprörd över hur frågan har skötts. Vi kunde i och för sig gå tillbaka ända till 1977, när Rolf Wirtén, folkpartiet och de andra borgerliga gick emot krav på alt man särskilt skulle la upp denna fråga och skynda på. Vi kan också gä till den tidpunkt när riksdagen sedan tröttnade pä detta och begärde alt regeringen skulle vakna upp och göra någonting åt delta snabbt. Det gick att lägga fram en proposition redan den 30 mars, om regeringen inte hade varit så lyhörd för Arbetsgivareföreningens och moderaternas synpunkter. Hade man sett till de långtidssjukas intressen hade det varit möjligt att fatta ett beslut i riksdagen under våren.

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Om bättre anställningsskydd för långtidssjuka

Arbetsmarknadsministern ROLF WIRTÉN:

Fru talman! Jan Bergqvist vet myckel väl att han har fel i hela detta inlägg. Det var en remissomgång som måste utföras, och det gick alltså inte att lägga fram någon proposition den 30 mars. Allt vad han säger här om att det skulle gå all få förslaget tidigare är felaktigt. Vi har fåll fram ett förslag som tillgodoser kravet på att delta skall sällas i kraft, och om riksdagen handlägger förslaget underde veckor som är kvar av hösten kan detta ske den 1 januari 1980. Det är det huvudintresset som vi båda har, och dä tycker jag att Jan Bergqvist skall vara nöjd.

JAN BERGQVIST (s):

Fru talman! Jag är verkligen inte nöjd, därför att på detta sätt har hundratals långtidssjuka blivit berövade en möjlighet till anställningsskydd.

Jag är förvånad över all arbelsmarknadsminislern kan påstå att Jag säger någonting som Jag vet skulle vara felaktigt. Del är en ganska upprörande beskyllning. Del var i stället så att man frän arbetsmarknadsdepartementet lämnade en uppgift till utskottet om att man beräknade all propositionen skall kunna komma den 30 mars. Beräkningen gjorde man med utgångspunkt i vad man kände till om utredningen och remisstiderna. Det hade naturligtvis varit möjligt att besluta om att slopa de här tre orden i 33 § under vårsessionen. Hade man gjort det hade man sedan kunnat gå in på andra saker, som arbetsmarknadsministern tagit upp i propositionen, t. ex. bidrag till hal vskyddad sysselsättning och bidrag till utbildning i företag av äldre och

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Om ökad anställ-ningstiygghet i multinationella företag

handikappade. Det är ingenting som pä något sätt hindrar detta, och därför tycker Jag att regeringen handlagt denna fråga på ett upprörande sätt.

Arbetsmarknadsministern ROLF WIRTÉN:

Fru talman! Jag vidhåller att remissbehandlingen hade stor betydelse och att den måste genomföras på det grannlaga sätt som vi gör här i Sverige. Propositionsarbetei har också utförts på ett omsorgsfullt sätt, och vi har därvid haft kontakt med arbetsmarknadens parter för att göra det här förslaget så bra som möjligt. Jag har informerat Jan Bergqvist om detta vid sidan av kammardebatlen, så han vet om att vi har gjort förbättringar under hand, vilket är en av förklaringarna till att vi inte blev klara med propositionen i våras.

Men Jag vidhåller, fru talman, att ikraftträdandet av den här reformen kommer att ske den 1 januari och an detta är det centrala förde långtidssjukas del.

JAN BERGQVIST (s):

Fru talman! Denna proposition är förmodligen en av de tunnaste som regeringen över huvud taget lägger fram i år. Den innebär konkret att man slopar tre ord i en paragraf Detta har en utredning föreslagit, och det föreligger reservationer från representanter för arbetsgivarna och för moderaterna. Av de 39 remissvaren var det bara 2 som direkt avstyrkte förslaget. Det fanns alltså förutsäiiningar för alt en arbetsmarknadsminister och en regering som inte var högervinklad skulle ha kunnat lägga fram det här förslaget direkt och få igenom reformen. På det sättet hade man kunnat rädda anställningsskyddet för hundratals långtidssjuka, som nu går miste om detta.

Överiäggningen var härmed avslutad.

§ 5 Om ökad anställningstrygghet i multinationella företag

Arbetsmarknadsministern ROLF WIRTÉN erhöll ordet för att besvara Nils Berndtsons (vpk) den 25 oktober anmälda fråga, 1979/80:77, och anförde:

Fru talman! Nils Berndtson har frågat mig om regeringen är beredd att vidta åtgärder i syfte all öka tryggheten för anställda i multinationella företag. Bakgrunden till frågan är all det har talats om nedläggning av Goodyears fabrik i Norrköping med 700 anställda.

Till en början vill jag konstalera alt ullandsägda bolag här i landet rättsligt sett betraktas på samma sätt som svenskägda bolag. Men vidare gäller att utlänningar och utländska företag, som bedriver näringsverksamhet här, är i sin verksamhet underkastade svenska lagar och svenska domstolars och andra myndigheters beslut. Det betyder att också den svenska arbetsmarknadslagstiftningen - däribland anställningsskyddslagen - gäller fullt ut på

samma sätt som när svenska företag bedriver en verksamhet och har anställda i den verksamheten. Och vi väntar oss att utländska företag även utanför de uttryckliga lagbestämmelsernas ram skall uppträda på samma sätt och med samma ansvar som svenska företag.

När vi för den svenska arbetsmarknadens del överväger reformer av olika slag - det må gälla anställningsskyddet, medbestämmandet, arbetsmiljön eller något annat - får de reformerna betydelse även för de utländska företag som är verksamma här i landet.

Anställningsskyddslagen ses nu över i en statlig utredning. Vissa frågor på medbestämmandets område är också föremål för fortsatt utredningsarbete samtidigt som parterna på arbetsmarknaden förhandlar om ett medbestämmandeavtal för den privata sektorn. Till de frågor som är uppe i dessa sammanhang hör det fackliga arbetet och inflytandet i koncerner och andra liknande företagsgrupperingar.

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Om ökad anställ-ningstiygghet i multinationella företag

NILS BERNDTSON (vpk):

Fru talman! Sysselsättningen vid Goodyear i Norrköping har länge varit osäker. En nedläggning av fabriken var aktuell för några är sedan, och nu har frågan aktualiserats igen.

Det finns ett särskilt drag i fråga om sysselsättningen i Norrköping som bör uppmärksammas, nämligen de multinationella företagens roll. Uppskattningsvis mellan 5 000 och 6 000 personer är anställda i multinationella företag, varav större delen företag med huvudkontor utanför Sverige, men även ett företag som L M Ericsson bär naturiigtvis de multinationella företagens särdrag.

När nu en nedläggning av Goodyear aktualiserats, har detta skett under former som reser frågan om anställningstryggheten i multinationella företag. Förelagsledningen har bl. a. antytt att hög frånvaro skulle kunna vara en orsak till bristande lönsamhet. Detta har från fackligt håll bestämt tillbakavisats. 1 stället för att förbättra arbetsmiljön söker företaget lägga skulden på de anställda, vilket visar en skrämmande brist på socialt ansvar.

Det står klart att de multinationella företagen utnyttjar möjligheterna att verka i olika länder på ett sätt som strider mot kravet på anställningstrygghet. Möjligheterna till insyn i dessa företag förefaller myckel begränsade. Mot bakgrunden av den aktuella situationen vid Goodyear i Norrköping har Jag frågat arbetsmarknadsministern om vilka åtgärder regeringen är beredd att vidta i syfte alt öka tryggheten för anställda i multinationella företag. Jag får tacka arbetsmarknadsministern för svaret men vill samtidigt påpeka att han tydligen tycker att det bra som det är. Enligt min mening räcker det inte med att hänvisa till gällande lagar på arbetsmarknaden och tro att anställningstryggheten därmed är säkrad. De lagarna är inte mycket värda den dag företaget packar ihop sina prylar och sticker till något annat land. Vad saken handlar om är vilka åtgärder regeringen ämnar vidta för att företagen inte skall kunna smita ifrån sitt ansvar.

Jag vill ställa en följdfråga till arbetsmarknadsministern: Kommer de speciella problem som ändå uppenbariigen råder i ullandsägda företag att

5 Riksdagens protokoll 1979/80:25-27

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Om ökad anställ-ningstiygghet i multinationella företag

behandlas i den statliga utredning som arbetsmarknadsministern hänvisar till?

Arbetsmarknadsministern ROLF WIRTÉN:

Fru talman! Del här är ett område där vi fortsätter att arbeta. Sverige har i olika internationella organ som FN, OECD och ILO aktivt verkat för att på internationell basis komma till rätta med de problem som multinationella företag kan ge upphov till. Ett medel i detta arbete är OECD:s riktlinjer för multinationella företag. Det rör sig här om rekommendationer som OECD:s medlemsländer riktar till de multinationella företagen. Sådana riktlinjer tar sikte på de problem som kan uppkomma på grund av dessa företags internationella struktur. Man fastställer vissa normer för multinationella företags verksamhet i medlemsländerna.

Riktlinjerna innehåller ett avsnitt som speciellt berör sysselsättnings- och arbetsmarknadsfrågor. Där rekommenderas företagen att i samband med förhandlingar om anställningsvillkor m. m. ej hota med att utnyttja sina möjligheter, att helt eller delvis överföra en driftsenhet från landet i fråga, och därigenom otillböriigt påverka förhandlingarna.

Detta, Nils Berndtson, visar att vi arbetar vidare på olika internationella fält.

NILS BERNDTSON (vpk):

Fru talman! Det ärju ett framsteg att arbetsmarknadsministern nu ändå erkänner de särskilda problemen i multinationella företag. I svaret hänvisade arbetsmarknadsministern bara till gällande lagar. Men skall man bara avvakta vad som sker på det internationella området? Jag tror att man också pä svensk sida bör skärpa kontrollen över de här företagen.

Vi har haft anledning att här i riksdagen ta upp frågan vid flera tillfällen och då från olika utgångspunkter, bl. a. med hänsyn till respekten för miljöintressen. Även den frågan var aktuell i Norrköping för några år sedan,

I vpk-moiioner har det också krävts att bestämmelserna om etablering i Sverige skulle skärpas. Jag tror att problemen har ökat till följd av den kapitalistiska krisen. Anställningstryggheten har ju på grund av krisen blivit mindre för dem som arbetar i företagen i fråga. Kraven på åtgärder blir därför ännu mer aktuella.

Såvitt Jag förstår måste man fråga sig: Vad gör regeringen om ett företag med säte i USA säger att verksamheten nu är så olönsam att företaget måste läggas ned? Vilka insynsmöjligheter har de svenska myndigheterna? Nedläggningen sker kanske samtidigt som det görs kraftiga investeringar i andra länder,där man väntar högre profit. Vilka åtgärder kan man vidta föratt se till att mäktiga multinationella företag inte låter en fabrik här i landet förfalla? Det är när del gäller sådana här frågor som man väntar att regeringen skall visa litet större handlingskraft.

Arbelsmarknadsminislern ROLF WIRTÉN:

Fru talman! Jag kanske skall redovisa för Nils Berndtson att det har pågått

en hel del arbete inom ILO.

I november 1977 antog ILO:s styrelse en trepartsdeklaration om riktlinjer angående multinationella företag och arbetsmarknadspolitik, och i maj 1978 beslöt styrelsen inbjuda regeringarna att rapportera till ILO om deklarationens effekter. En rapport skall, efter hörande av arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna, lämnas av regeringen före utgången av år 1979. Under år 1980 kommer en särskild kommitté, bestående av representanter för regeringar, arbetsgivare och arbetstagare, att granska de olika regeringarnas rapporter.

Detta ärende är under beredning i arbetsmarknadsdepartementet. I ett remissvar konstaterar exempelvis statens industriverk att frågan om de multinationella företagens inverkan på sysselsättningen berörs i ett utredningsarbete som pågår inom industriverket. En särskild studie rörande multinationella företag och svensk teknisk utveckling kommer att publiceras i början av år 1980.

Här finns som synes, fru talman, åtskilligt på gång inom regeringens kansli.

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Om ökad anställningstrygghet i multinationella företag

NILS BERNDTSON (vpk):

Fru talman! Allt som är på gång inom detta område är bra, för som jag har sagt tror jag att problemen har ökat i betydelse. Jag tror att arbetsmarknadsministern måste förstå otåligheten hos dem som är berörda - detta att inte de anställdas organisationer, kommunala myndigheter och tydligen inte heller statliga myndigheter får en rimlig information om vad som möjligen om någon vecka skall beslutas i ett bolagskontor i USA. Det mesta som arbetsmarknadsministern redovisar från detta område händer tydligen utan några direkta aktiva insatser från den svenska regeringens sida. Men de multinationella företagens roll i det här landet är så stor att det finns anledning för regeringen att visa större aktivitet och inte minst att också för de företag som är verksamma här understryka respekten för gällande lagar.

En tidning skrev apropå fallet med Goodyear:

"De amerikanska multidirektörerna borde också lära sig vilka lagar som gäller på den svenska arbetsmarknaden. Ledighet för studier och föratt sköta barn är de kanske inte vana vid."

Det är detta som har upprört människorna i Norrköping, att man hänvisar till stor frånvaro som ett motiv för att också lägga ner företag. Det är sådana metoder som man måste bekämpa.

Arbetsmarknadsministern ROLF WIRTÉN:

Fru talman! Jag sade redan i mitt svar att lagar om anställningsskydd och andra arbetsrättsliga lagar ju även gäller för Goodyear i Norrköping, och därför måste man där självfallet spela i enlighet med de reglerna.

Får Jag sedan bara säga, att det jag redovisat här i debatten har väl ändå klargjort att regeringen är mycket aktiv, sä jag tycker att Nils Berndtson inte skall efteriysa någon mer aktivitet på den här punkten. Det är flera saker som är på gång, och jag kan tillägga att den Eckerbergska utredningen har lämnat

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Om anställningsgarantin för anställda vid Svenska Varv AB

sitt betänkande till justitieministern. Betänkandet är nu under remissbehandling. Det blir senare föremål för genomgång, och förslag kommer att lämnas till riksdagen även på basis av detta utredningsarbete.

Låt mig, fru talman, allra sist säga att när det gäller Goodyear i Norrköping är - så långt vi känner till på arbetsmarknadsdepartementet - läget i dag betydligt bättre än det varit tidigare. Och såvitt jag vet föreligger inte något varsel just nu i det företaget.

Överiäggningen var härmed avslutad.

§ 6 Om anställningsgarantin för anställda vid Svenska Varv AB

Arbetsmarknadsministern ROLF WIRTÉN erhöll ordet för att besvara Maigaretha af Ugglas {m)AQn 18 oktober anmälda interpellation, 1979/80:23, och anförde:

Fru talman! Margaretha af Ugglas har frågat mig vilka konsekvenser anslällningsgaranlin vid Svenska Varv har haft förde anställda samt vilka effekterna har blivit för arbetsmarknadssituationen i övrigt. Slutligen har Margaretha af Ugglas frågat mig om jag anser att anslällningsgaranlin överensstämmer med de hittillsvarande principerna för arbetsmarknadspolitiken.

Med anledning av riksdagens beslut om anställningsgaranti för anställda vid Svenska Varv AB uppdrog regeringen i Januari 1979 åt Svenska Varv AB att i nära kontakt med arbetsmarknadsmyndigheterna träffa avtal med berörda fackliga organisationer om en anställningsgaranti för personalen vid de aktuella varven.

Den I maj 1979 träffades ett sådant avtal mellan Svenska Varv AB och de fackliga organisationerna.

Överenskommelsen innebar bl. a. att Projekt 80 AB bildades. Projekt 80 AB ägs av Svenska Varv AB, Bolagets inriktning är att individuellt förbereda den personal som överförs till Projekt 80 AB från Svenska Varvs dotterbolag i Göteborg för annan verksamhet. Detta skall resultera i anställningar utanför bolaget, återanställning på andra befattningar i Svenska Varvs dotterbolag i Göteborg eller pensionering. Förberedelserna för andra anställningar sker genom intern och extern utbildning, såväl teoretisk som praktisk. 1 väntan på att den personal som har överförts till företaget skall erhålla nya anställningar sysselsätter bolaget personalen med utbildning och/eller arbete.

Hittills har drygt 400 personer vid varven överförts till Projekt 80 AB. Av dessa har ca 100 placerats på eller reserverats för färdiga platser på arbetsmarknaden utanför varven. Övriga personer genomgår utbildning eller är sysselsatta i produktionen och i utvecklingsarbete.

Vad gäller arbetsmarknaden i Göteborg i övrigt kan det konstateras alt den ökade efterfrågan av arbetskraft som finns hos stora Göteborgsföretag hittills i stort sett har kunnat tillgodoses genom arbetsförmedlingens försorg.

När det sä slutligen gäller Margaretha af Ugglas fråga om anställningsgarantin överensstämmer med de hittillsvarande principerna för arbetsmarknadspolitiken vill Jag anföra följande.

Viktiga syften med flera av de arbetsmarknadspolitiska medlen är att fördröja avvecklingar och därmed ge arbetsförmedlingen erforderiigt rådrum när avsevärda nedskärningar av sysselsättningstillfällena sker på en ort. Exempel på sådana medel är lönegarantin, industribeställningar, utbildningsbidraget och tillfälligt sysselsättningsbidrag.

Jag vill erinra om att det i samband med SSAB:s bildande i samma syfte träffades ett avtal mellan SSAB och de fackliga organisationerna om en s. k. anställningsgaranti. Det är dock såvitt jag känner till nu första gången som riksdagen har fattat beslut om en sådan anställningsgaranti. Frågan om anställningsgarantier bör i första hand vara en angelägenhet för berörda fackliga organisationer och företag på det sätt som skedde när det gällde SSAB. Självfallet bör staten kunna medverka vid sådana överenskommelser genom att använda de reguljära medel som finns inom arbetsmarknadspolitikens ram. När riksdagen fattade sitt beslut bedömdes dock arbetsmarknadssituationen på varvsorterna vara så allvariig att några möjligheter att snabbt bereda arbete åt alla de människor som skulle bli övertaliga knappast fanns.

Del är ännu för tidigt att dra definitiva slutsatser om varvsgarantins effekter för näringslivet och arbetsmarknaden i stort. Drygt ett år återstår av garantin, och Projekt 80 har ännu inte ens hunnit informera samtliga övertaliga om sin verksamhet. Under hösten kommer en utvärdering av Projekt 80 som en del i ett större projekt att sättas i gång av sociologiska institutionen i Göteborg. Möjligen kan detta bidra till de slutsatser som statsmakterna och arbetsmarknadsparterna måste dra när anställningsgarantin går ut.

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Om anställningsgarantin jÖr anställda vid Svenska Varv AB

MARGARETHA AF UGGLAS (m):

Fru talman! Jag ber att få tacka arbetsmarknadsministern försvaret på min interpellation. Litet förvånad är jag överdel magra innehållet. Man får nästan intrycket av att den debatt som förts om anställningsgarantin vid varven passerat arbetsmarknadsministern förbi.

Den s. k. anslällningsgaranlin aktualiserar i själva verket en läng rad principiella frågeställningar. Är det rimligt att utfärda en anställningsgaranli för en grupp arbetstagare på arbetsmarknaden och inte för andra grupper? Arbetsmarknadsutskottet anförde för sin del i sin avstyrkan av förslaget om en anställningsgaranti att förslaget innebär att man skjuter svårigheterna framför sig. Ett genomförande av förslaget skulle kunna få olyckliga effekter på det sättet att det kan motverka att arbetskraften utnyttjar möjligheter som kan finnas att gå över till andra branscher. Man kan inte heller bortse från alt del skulle skapa ett fariigt prejudikat på svensk arbetsmarknad.

Redan vid anställningsgarantins utfärdande var det uppenbart att vi stod inför en konjunkturuppgång i ekonomin. Denna har sedan materialiserat sig.

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Om anställningsgarantin för anställda vid Svenska Varv AB

bl. a. i form av en markant ökad efterfrågan pä arbetskraft i verkstadsindustrin, däribland hos Volvo. Samtidigt som varvsarbetare gått mer eller mindre sysslolösa på varven ropar syd- och mellansvenska verkstadsföretag efter svetsare och plåtslagare bl. a. Värvningsresorna till Norriand har tagit fart igen.

Denna situation borde oroa Rolf Wirtén som ansvarig arbetsmarknadsminister. Det är under konjunkturuppgångar som en anpassning på arbetsmarknaden kan ske från tillbakagäende till framåtgående näringar med minsta möjliga påfrestningar för de berörda.

Faktum är ju också att Projekt 80 har bemötts med mycket blandade känslor av de varvsanställda. Som särskilt trygghetsskapande har inte Projekt 80 upplevts, utan i många fall snarare som något av en avstjälpningsstation. Projekt 80 har i praktiken också inneburit att lagen om anställningsskydd inte fått verka. Genom att något formellt varsel inte lagts fram har turordningsreglerna inte behövt tillämpas vid överföringen till Projekt 80-organisationen. Fack och företagsledning är ense om detta, men ur den enskilde varvsan-ställdes synpunkt är saken kanske inte lika självklar eller tilltalande.

När riksdagen behandlade frågan om anställningsgarantins införande i december 1978 ställde jag frågan, om anställningsgarantin i själva verket utgjorde ett tillmötesgående gentemot varvsledningen, som med hjälp av en s. k, övertalig styrka skulle få större möjligheter att disponera arbetskraften utan hinder av turordningsreglerna i Åmanlagarna, Något svar fick Jag inte då, men så tycks det ha blivit i praktiken.

En regeringskollega till arbetsmarknadsministern, industriminister Åsling, har vid flera tillfällen sagt att införandet av den s, k. anställningsgarantin vid varven var ett mycket olyckligt beslut. Jag tycker att Rolf Wirtén bör ta ett samtal med Nils G. Åsling. Nog bör arbetsmarknadsministern kunna ha några synpunkter på denna principiellt viktiga arbetsmarknadspolitiska fråga utan att avvakta sociologiska institutionen i Göteborg.

JÖRN SVENSSON (vpk):

Fru talman! Margaretha af Ugglas interpellation om sysselsättningen vid varven har sin särskilda utgångspunkt. Den ser läget från aktieägarnas och den private arbetsköparens ståndpunkt.

Det är därför i hög grad på sin plats att någon söker se saken från de arbetandes ståndpunkt.

Margaretha af Ugglas har ett enda stort bekymmer i denna sak. Det är att man på något sätt skall inskränka de stora privata företagens frihet att sortera och plocka bland de människor som skall kastas ut från varven. Ju större denna frihet är, ju mer folk som kastas ut från varven, desto större blir trycket på den redan hårt tyngda arbetsmarknaden i Göteborg och desto hårdare tryck kan man skapa i löneförhandlingar och inför stmkturförändringar i den privata delen av näringslivet. Detta om Margaretha af Ugglas och moderaternas utgångspunkt.

Men det finns en annan utgångspunkt i denna fråga än den som företräds av de rena börsintressena och deras personliga representanter här i kamma-

ren. Ty den verkliga kritiken mot sysselsättningspolitiken i varvsfrågan och mot Projekt 80 aren helt annan. Det verkligt fariiga är vad som sker med de anställdas rättigheter, vad som sker med trygghetslagarna och hur detta påverkar den framtida situationen i andra branscher.

Stora delar av gällande trygghetslagar har visserligen en tvetydig innebörd. Men i vissa stycken ger de obestridligen stärkta rättigheter för de anställda, åtminstone om dessa till sitt förfogande har starka och vakna fackliga ledningar som bevakar möjligheterna. Det är dessa rättigheter som vid varven hotar att bli satta ur spel.

Lagen innehåller bl. a. bestämda bestämmelser om turordning vid inskränkningar och avskedanden. Genom Projekt 80 sätts dessa ur spel. Svenska Varvs ledning har i stort fått fri hand att plocka bland folk, utan hänsyn lill lagarna. Detta är ett allvariigt undergrävande av de arbetandes rättigheter.

Lagen innehåller också särskilda skyddsbestämmelser för människor med nedsatt arbetsförmåga. Också detta skydd sopas bort med den lösning som genomförs vid varven. Mot detta har bl. a. De handikappades riksförbund uttryckligen anfört kritik.

Lagen innehåller bestämmelser som avgränsar arbetsköparens rätt att avskeda folk som deltagit i vissa fackliga aktioner. Den innehåller också - låt vara något diffust -ett visst skydd mot diskriminering av politisk natur. Även om bestämmelserna är något oklara och inte tillfredsställande, kan de dock åberopas lill förmån för den anställde i vissa stycken. Men med Projekt 80 sveps också detta skydd åt sidan. Man öppnar väg för företagets ledning att fritt plocka ut personer som är fackligt militanta eller politiskt verksamma.

En lag som genomförts av riksdagen kan alltså helt åsidosättas genom den här typen av lösningar. Särskilt allvarligt blir det när förhandlingschefen vid Svenska Varv offentligt antyder att dessa lösningar kan bli modellen vid framtida strukturkriser i andra delar av näringslivet.

Min fråga till Rolf Wirtén är: Kommer lagen om anställningstrygghet att på liknande vis försättas ur spel vid kommande strukturkriser? Ärdet så vi skall se framtiden? Skall den ekonomiska krisen i landet användas för att steg för steg tränga tillbaka de arbetandes rättigheter, deras löner och deras möjligheter att bedriva facklig verksamhet? Är detta linjen för den nya borgeriiga regeringen?

Att interpellanten i den här debatten företräder aktieägariinjen är inget märkligt. Det är bara logiskt. Men det finns andra vilkas ställning i sammanhanget det är viktigt att fä klar för sig. Man hade t. ex. kunnat fråga riksdagens socialdemokrater, som hjälpte folkpartiregeringen att rösta igenom den här metoden, om de är överens om dessa följder för trygghetslagarna och om de vill rösta för liknande metoder i andra branscher. Och man kan, som Jag nu gör, fråga arbetsmarknadsministern Rolf Wirtén, Jag gör det därför att Jag vet att det finns nyanser också på den borgeriiga sidan. Vi har-irots vår djupgående kritiska inställning mot regeringens näringspolitik -ändå aldrig från vårt partis sida uppfattat Rolf Wirtén som blott en

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Om anställnings-garantinför anställda vid Svenska Varv AB

Nr 26 Arbetsgivareföreningens förlängda arm utan i stället som en politiker med

Måndagen den viss distans från storfinansintressena och moderaterna. Därför vill vi från vårt

12 november 1979 'lä" ' "g ställa honom inför denna fråga.

Om anställningsgarantin för anställda vid Svenska Varv AB

PÄR GRANSTEDT (c):

Fru talman! Jag måste i viss män instämma i kritiken från Margaretha af Ugglas, som menade att svaret var litet magert. Den aktuella anställningsgarantin är faktiskt någonting ganska nytt i svensk arbetsmarknadspolitik, och därför hade det varit värdefullt alt få de principiella rrägeslällningarna litet utförligare belysta.

Det är framförallt ett par saker som det finns anledning att fundera över när det gäller anställningsgarantins verkningar. Det är självklart att strukturomvandlingen inom vår varvsnäring är ett myckel stort och dramatiskt skeende som har ganska långtgående konsekvenser för sysselsällningen. Men samtidigt genomförs denna strukturomvandling inom ett område med en relativt expansiv arbetsmarknad.

Vi vet hur man har hanterat strukturomvandlingar totalt sett i landet. Under årtiondenas lopp har det gått en Jämn ström av människor till storstadsområdena från våra skogslän och glesbygdsområden, människor som har slrukturrationaliserats bort frän sina jobb i områden där det inte har funnits några alternativ - utan att det har varit tal om några anställningsgarantier eller sysselsättningsgarantier. Men när problemen uppstår i en expansiv storstadsregion som Göteborg, då kommer anställningsgarantin. Man frågar sig: Vari ligger egentligen logiken, och vilka konsekvenser skall detta fä för den framtida arbetsmarknadspolitiken?

1 Göteborg finns det faktiskt en risk för att den här anställningsgarantin kan komma att bli en broms för de berörda människornas möjligheter att i den uppåtgående konjunktur, som vi just nu råkar ha, söka sig till mera varaktiga jobb inom företag som haren bättre framtid än varven. Del finns alltså en risk för att anställningsgarantin kan ha fält en negativ effekt på den långsiktiga sysselsättningen för en del av de berörda. Det borde kanske ha behandlats mer i interpellationssvaret.

Dessutom har vi alltså frågan: Är man från regeringens sida beredd att låta detta bli en övergripande princip, så alt samma garantier som man har gett de varvsanställda i Göteborg skall gälla för människor i områden som inte har en sådan expansiv arbetsmarknad, människor som inte har samma möjligheter till alternativ sysselsättning - och för vilka naturligtvis en anställningsgaranti skulle ha avsevärt större praktisk betydelse än för de varvsanställda i Göteborg? Är man beredd att utfärda en anställningsgaranti förde människor i våra skogslän vilkas sysselsättning är hotad?

Arbetsmarknadsministern ROLF WIRTÉN:

Fru talman! Det finns kanske anledning att något belysa hur arbetsmarknadslägel är i Göteborg. Jag vill också gärna tillägga den lilla fotnoten att när detta beslut fattades var läget naturiigtvis betydligt allvariigare än vad del är i dag. Men vi har ju fortfarande ett betydande antal människor arbetslösa - i

länet 8 500 och i kommunen 6 000-7 000.

Mänga av dessa människor som vi nu talar om tillhör också gruppen rätt svårplacerad personal. Jag tror att man skall vara på det klara med all även om det i dag finns en hel del lediga Jobb och även om en nyrekrytering är på gäng, så har man fortfarande väldigt stora svårigheter att placera dessa som blir kvar på arbetsmarknaden. Det var faktiskt så vid varven i Göteborg när riksdagen fattade det här beslutet, att 2 600 personer skulle placeras och att det inte var någon större efterfrågan på arbetsmarknaden. Vi förstår då att man i närings-och arbetsmarknadsutskotten här i huset var ganska bekymrad och att man verkligen frågade sig om man kunde finna någon form föratt underlätta förde berörda människorna. Detta tog sig uttryck i ett uppdrag till regeringen att försöka få fram något avtal om en anställningsgaranti.

Vi fick då Projekt 80. Det har i sin tur, fru talman, medfört att av de 2 300 personer som var övertaliga vid varven i Göteborg har man till i dag, ett halvår senare, kunnat placera 700 personer. Det är alltså 30 % av de tidigare övertaliga som man har lyckats fä in i ny verksamhet. 1 och för sig är del inte ett dåligt resultat på ett halvår, när man beaktar hur mänga människor det ändå var fråga om.

Får jag säga till Jörn Svensson att den anställningsgaranti som man förhandlat sig fram till och som är materialiserad i Projekt 80 AB har, som Margaretha af Ugglas i och för sig riktigt påpekade, mottagits med en del blandade känslor. Det har väl sin grund i just de förhållanden som Jörn Svensson nämnde. Våra anställningstrygghetslagar är inte så dåliga som Jörn Svensson försökte påstå, utan de fungerar. Om en person känner tveksamhet på det sätt som Jörn Svensson här hävdar, är det ingenting som säger att denne person - det må vara han eller hon - skall gå över till Projekt 80, utan vederbörande kan bli kvar och få sin sak prövad på vanligt sätt vid domstol. Anställningsskyddslagen gäller alltså för en sådan person. Det tycker Jag är angeläget att understryka. Däremot finns det naturligtvis enligt denna lagstiftning möjlighet för parterna all förhandla sig fram till en rimlig avgång vid sidan av de regier som gäller i själva lagen. Det utrymmet finns alltså. Det går att komma överens om sådana separata avtal, och det har man gjort här för att få en bättre struktur längre fram. Det är också en väg att vandra som jag tror kan ha sin betydelse. Jag tror att Jörn Svenssons fråga är besvarad genom mitt besked att man alltid har den lagliga anställningstryggheten som grund. Man behöver alltså inte hysa den oro som Jörn Svensson försökte ge en bild av.

Får Jag lill sist, fru talman, säga att detta naturiigtvis aren något principiellt avvikande modell till den som vi tog om SSAB, Det framgår också klart av svaret att riksdagen här har tagit ett initiativ för att ordna en anställningsgaranti. Huruvida denna lösning kommer att vara bra eller ej är det, som jag redan sagt, för tidigt att svara på. Jag tror att vi skall avvakta till dess att de olika utvärderingar som är på gång ger mer fakta på bordet om konsekvenserna. Såvitt jag vet finns det inte. Pär Granstedt, for dagen anledning att diskutera någon sådan här modell till lösning på någon annan ort. Det är inte

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Otn anställningsgarantin för anställda vid Svenska Varv AB

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Om anställningsgarantin för anställda vid Svenska Vaiy AB

fråga om någon strukturförändring av denna storleksordning på något annat ställe, i varje fall inte f n.

MARGARETHA AF UGGLAS (m):

Fru talman! Det kan inte hjälpas, men Jörn Svenssons vantolkning av min interpellation roar mig faktiskt. Jörn Svensson hörde uppenbarligen inte alls vad jag sade i mitt första inlägg här i dag, och lät mig därför upprepa några stycken.

Jag sade sä här:

Faktum är ju också att Projekt 80 har bemötts med mycket blandade känslorav de varvsanställda. Som särskilt trygghetsskapande har inte Projekt 80 upplevts utan i mänga fall snarare som en avstjälpningsstation. Projekt 80 har i praktiken också inneburit att trygghetslagarna satts ur spel genom att turordningsreglerna inte blivit tillämpliga genom att varsel inte lagts. Fack och företagsledning har varit ense om detta, men ur den enskilde varvsan-ställdes synpunkt är saken kanske inte lika självklar eller tilltalande.

Låt mig påminna om att i december 1978, när varvspropositionen behandlades, ställde Jag frågan här i kammaren om anställningsgarantin i själva verket frän socialdemokraternas sida utgjorde ett tillmötesgående gentemot varvsledningen, som med hjälp av en s. k. övertalig styrka skulle få större möjligheteratt disponera arbetskraften utan hinder av turordningsreglerna i Åmanlagarna. Något svar fick jag inte då, inte heller av Jörn Svensson, om jag minns rätt. Jag skulle vilja fråga Jörn Svensson: Stödde inte vpk införandet av anställningsgarantin? Röstade ni emot den? Röstade ni för den moderata reservationen, eller röstade ni för centerpartireservationen?

Så till arbetsmarknadsministern. Det går inte att komma ifrån att storvarven, möjligen med undanlag av Uddevallavarvet, är lokaliserade till regioner med förhållandevis rikt differentierade arbetsmarknader, där konjunkturuppgången har medfört och kommer att medföra alternativa sysselsättningsmöjligheter. Vi får inte heller glömma bort de massiva regional-och arbeismarknadspolitiska åtgärder som ingick i varvsbeslutet.

En anställningsgaranti som verkar så barmhärtig kan mot den här bakgrunden snarast fä karaktären av en Döbelnsmedicin förde berörda. När garantin går ut i slutet av 1980 kan konjunkturnedgången återigen vara ett faktum. Oroande i detta sammanhang är passusen i arbetsmarknadsministerns svar om alt Projekt 80 ännu inte hunnit informera samtliga övertaliga om sin verksamhet. Förhåller det sig verkligen på det sättet? Borde inte denna information gå ut så fort som möjligt, så att de berörda kan söka de nya jobben?

I höstrapporlen frän länsarbetsnämnden i Göteborgs och Bohus län framhålls bl. a. att vissa svårigheteratt tillgodose främst verkstadsindustrins växande behov av yrkesarbetare är att vänta. Det finns alltså lediga jobb.

Jag trodde dessutom att enigheten mellan partierna var betydande när det gällde att söka öka röriigheten på arbetsmarknaden genom att främja den yrkesmässiga rörligheten -jag upprepar, den yrkesmässiga rörligheten - för all minska behovet av s. k. fiyttlasspolitik. Anställningsgarantin vid varven går

stick i stäv med denna strävan. Till detta har arbetsmarknadsministern inga kommentarer,

JÖRN SVENSSON (vpk):

Fru talman! Det är en förbluffande koalition som bildats här i dag av moderaternas högerflygel och centerns vänsterflygel med Pär Granstedi i spetsen. Del tråkiga med den koalitionen är att den har en enda inriktning, och det är att bedriva kritik av varvspolitiken bara med det syftet att ställa flera människor till arbetsköparnas och storfinansens förfogande, alt välja och vraka emellan. Det förvånar mig inte när det gäller Margaretha af Ugglas, men det förvånar mig i högsta grad när det gäller Pär Granstedt, och det är någonting vi skall notera.

Först till Margaretha af Ugglas. Du vet mycket väl, om du har läst handlingarna i ärendet frän december i fjol, att vpk företrädde en principiellt helt annan varvspolitik. Vi har inte röstat för vare sig några socialdemokratiska, folkpartistiska, centerpartistiska eller moderata propositioner eller reservationer. Vi anser att ni alla fören katastrofal varvspolitik. Moderaterna gör det i särskilt hög grad, därför att de dessutom vill vräka ut människor fullständigt skoningslöst, sä att olika bolagsintressen kan få plocka fritt bland denna s. k. röriiga arbetskraft.

Margaretha afUgglas-nu, väl att märka, säger jag något som hon själv har provocerat fram - skall inte här försöka framställa sig som en talesman för de anställda. Hon representerar, t. o. m. personligen, ett aktieägariniresse som har allt att vinna på en sådan ökad rörlighet just i den region det handlar om. Och jag tycker inte att Pär Granstedt skall göra sig till draghjälp åt denna reaktionära politik genom att bortse från att det av Göteborgsregionens befolkning på 350 000 i arbetsför ålder bara är 200 000 som har stabilt arbete. Där finns 25 000 förtidspensionerade. Man har en anställningspolilik pä det Stora företaget Volvo som innebär att man nobbar var fjärde arbetssökande bara därför att man har så mycket att plocka ur att man kan bära sig ät på det sättet mot människor. Då tycker Jag inte att vi skall medverka i propagandan för att välta ut ännu flera människor på en arbetsmarknad där bolagsintressena skall få plocka ut de starka eller dem som de av andra skäl vill ha och låta de andra gå.

Det är inget fel på anställningsgarantier som sådana, men min oro gäller -och det är den frågan jag har ställt till Rolf Wirtén - de problem som kan uppslå när anställningsgarantiernas praktiska förverkligande får en sådan form att det hotar att gå vid sidan av gällande lagstiftning. Att så är fallet och att det finns oro för detta har ju sagts öppet i en mängd tidningsartiklar, där fackliga företrädare av olika slag från både tjänstemanna- och arbetarsidan har uttalat sig. Där har det sagts klart ifrån, att man begår lagbrott i jätteformat när anställda stampas ut från varven i Göteborg.

Rolf Wirtén säger inte heller hela sanningen när han menar att trygghetslagarna här alltjämt gäller. De hade gällt på delta oförändrade sätt, om man hade berett plats för den s. k. övertaliga arbetsstyrkan inom ramen för del existerande företagets verksamhet, men man har bildat ett nytt bolag och

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Om anställningsgarantin för anställda vid Svenska Varv AB

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Om anställningsgarantin för anställda vid Svenska Varv AB

överför folk dit. I och med det förändras förutsättningarna för trygghetslagarnas tillämpning på ett sätt som rimligtvis måste vara lill nackdel för vissa kategorier anställda.

Om man i framtiden skall välja den här typen av lösningar med anställningsgarantier - vilket vi inte har någol emol; ivärtom har vi i fiera sammanhang när det gällt bransch- och strukturkriser och liknande frågor företrätt linjer som har pekat klart mot det - skall man inte göra det i en form som innebär alt man ökar arbetsköparsidans inflytande och i motsvarande mån minskar de arbetandes eller pä olika sätt undergräver eller går vid sidan av de låt vara bristfälliga bestämmelser som gäller beträffande anställningstrygghet.

PÄR GRANSTEDT (c):

Fru talman! Jörn Svensson slår fritt åt alla håll, men eftersom Jag inte lyckades urskilja några sakargument i det utfall han gjorde mot mig ärjag tyvärr förhindrad att gå in i diskussion med honom; jag vill inte lägga mig rikligt på samma allmänna nivå som han. Jag tar i stället upp diskussionen med arbetsmarknadsministern.

Det är helt klart att en strukturomvandling av det slag som vi får uppleva i Göteborg är en väldigt stor sak och alt det krävs rejäla insatser såväl från del berörda företaget som från samhället för att rädda sysselsättningen åt de människor som drabbas. Samhället har ett oerhört stort ansvar, och del måste man klara av.

En sysselsätiningsgaranti verkar onekligen så, att den ger anställningstrygghet vid varven nu när vi har konjunkturuppgång och det finns gott om andra arbetstillfällen i Göteborg, men den löper kanske ut i ett läge där lågkonjunkturen är ett faktum. Man kan diskutera om det är rätta metoden. Dessutom ärdet väldigt viktigt alt vi utvecklaren arbetsmarknadspolitik med krav på en sysselsättningstrygghet som är likvärdig över hela landet.

Rolf Wirtén sade all vi inte kunde förutse någon strukturförändring av den här storleksordningen någon annanslans, och det är naturligtvis riktigt om man ser det i absoluta tal. Över huvud tagel lär vi bara kunna tänka oss strukturförändringar av den här storleksordningen i absoluta tal i storstadsregioner. Men om i den lilla orten med 5 000-10 000 invånare Petterssons Mekaniska Verkstad läggs ner, är det ändå för den orten en strukturförändring som relativt sett är precis lika stor. Det kan också vara så-eftersom den arbetsmarknaden förmodligen är mycket mindre - att konsekvenserna för de berörda är betydligt större.

Jag menar all vi måste utarbeta en arbetsmarknadspolitik som är lika lillämpbar i den lilla orten när Petterssons Mekaniska Verkstad läggs ned som i den stora orten när det stora företaget måste göra stora inskränkningar. Del finns avgjort en risk att vi får en arbetsmarknadspolitik där man drar på för fullt när det är storskaliga nedläggningar och nedtrappningar av anställda men låter den stora friställelseprocessen, den stora arbetslöshetsprocessen, den stora omflyttningsprocessen från de små orterna ske i all tysthet.

När vi kritiserat anställningsgarantin är det i mycket hög grad utifrån den

utgångspunkten att detta inte ärett rättvist system, ett system som kan ge alla här i landet samma typ av trygghet. Vi anser att det inte skall vara någon skillnad om man arbetar i ett stort eller litet företag, bor på en stor eller liten ort. Samhällets ansvar förde berörda människornas trygghet och sysselsättning måste vara detsamma.

Arbetsmarknadsministern ROLF WIRTÉN:

Fru talman! PärGransiedl försöker nu göra sig till riddare av de små orterna och menar att han är den ende som ser lill att samhället arbetar någorlunda rättvist förde människor som friställs i de små orterna jämfört med de stora. Jag tycker att det är ett vackert spel för galleriet. Pär Granstedt, och inte har mycket med den politiska realiteten att göra, Vi har nog samma känsla för ett rättvist ansvarstagande i den här frågan. Pär Granstedt och jag.

Att jag kan påstå del, fru talman, beror naturligtvis på det förhållandet alt samhället har skaffat en mängd instrument för alt hjälpa människor som kommer i arbetslöshet i Petterssons Mekaniska Verkstad eller vad nu Pär Granstedt vill ta för exempel i den lilla orten. Vi har lönegarantin och det 75-procentiga bidraget för ett företag som dominerar sin ort om och när man kommer i struktursvårigheter och måste friställa. Vi har vidare utbildningsbidraget, som har använts ofta under senare tid -jag menar alltså 25-kronan eller numera 20-kronan. Och det finns även andra instrument.

Det är inte så. Pär Granstedt, att människor som blir friställda i den lilla orten lämnas i sticket på någol sätt. Del är ett tal som jag tror Pär Granstedt bör hålla tillbaka.

Vad vi har att göra är att ställa oss frågan: Hur löser vi problemen vid varven i Göteborg? Det är den fråga som Margaretha afUgglas tagit upp i sin interpellation. Lät oss hålla oss till det.

Där vill jag nog återigen vända mig till Pär Granstedt och påslå att han alldeles har missuppfattat Projekt 80 AB. Vad var nämligen syftet? Det verkar på Pär Granstedt som om han har läst i handlingarna att när garantin går ut i slutet av 1980, då skall alla dessa människor finnas kvar och då skall de plötsligt komma ut pä arbetsmarknaden, alla dessa 2 300. Del är verkligen att vrida det hela ät galet häll. Pär Granstedt. Jag hoppas att han inte har missförstått projektet så gruvligt.

.Avsikten är givetvis att man vid den här strukturomvandlingen, liksom vid sä många andra, skall ge samhället rådrum att försöka hinna placera ut människorna under den tid som riksdagen har ulmätt, alltså fram till utgången av 1980. Det är delta som är syftet med Projekt 80, alt hjälpa människorna lill nya jobb eller lill utbildning, om de inte har en lämplig bakgrund för att ta de jobb som erbjuds på den öppna marknaden.

Delta är syftet med Projekt 80, och det är detta som pågår för fullt.

Arbetet har inte pågått länge, Margaretha af Ugglas. Vi har arbetat med detta sedan i april, och då hade man, som jag sade förut, lyckats placera 700, dvs. en tredjedel. Av de 2 300 återstår i dag ungefär 900, om jag är rätt informerad. Och till ungefär hälften av dessa har man hunnit med att ge information om de aktiviteter som ingår i Projekt 80. Det tyckte Margaretha

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Om anställningsgarantin för anställda vid Svenska Varv AB

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Om anställningsgarantin för anställda vid Svettska Va/y AB

af Ugglas var ett dåligt resultat, men det är ändå fråga om ett stort antal människor som man nått ut till på den här tiden. Och vi har rätt många månader på oss ytteriigare för att klara resten. Jag kan gärna hålla med om att det är angeläget att göra det så fort som möjligt. Ett intensivt arbete pågår därför redan. Men poängen med riksdagsbeslutet är naturiigtvis, fru talman, alt ge rådrum, sä att man vid utgången av 1980 har hunnit placera alla de berörda människorna. När vi har klarat det och utvärderingen ger vid handen att vi jnte fått störningar på arbetsmarknaden i övrigt, Ja, då har vi kanske här hittat en variant på anställningsgarantin som kan vara användbar i ett liknande läge.

Fru talman! Jag hoppas att vi skall slippa att hamna i ett så unikt läge med friställningar av en sådan omfattning som det var fråga om vid varven i Göteborg och f ö. också i Skåne.

MARGARETHA AF UGGLAS (m):

Fru talman! Jag har framställt min interpellation om anställningsgaranti för de anställda vid varven just för att belysa principiellt viktiga frågor ur arbeismarknadspolitisk synpunkt. Där ärjag ense med Rolf Wirtén.

Det är självfallet inte lätt att ta definitiv ståndpunkt nu, men jag tycker nog alt arbetsmarknadsministern kunde ha anlagt litet mera relevanta synpunkter på den här frågan. Det är en konstig ordning och det är principiellt stötande att utfärda anslällningsgarantier för bara en grupp anställda i Sverige och inte för alla. Sedan har ju också anställningsgarantin, som den har praktiserats vid varven, inneburit att lagen om anställningsskydd inte kommit att tillämpas. Det är också en underiig ordning, som de varvsanställda naturligtvis kan ifrågasätta. Här har fiera gånger hänsyftats på vad man har genomfört inom SSAB, ett annat stort, nytt statligt företag. Jag kan då omtala för arbetsmarknadsministern att vi i sysselsäitningsutredningen hade en diskussion om den typ av vad man kan kalla anställningsgaranti som förekom där och att väldigt många kritiska synpunkter kom fram vid den diskussionen. Jag är inte helt säker på att del varit särskilt lyckosamt eller fungerat särskilt bra vid SSAB,

Beträffande den långt vidare frågan vid sidan av rättvisefrågan, där vi skall sträva efter att skapa en väl fungerande arbetsmarknad till båtnad både för de enskilda människorna och för ett effektivt fungerande näringsliv, kan sägas alt alla i dag satsar på ökad yrkesmässig rörlighet för att slippa flyttlasspoli-tiken,

I en situation där detta, som jag trodde, är den gemensamma utgångspunkten kan inte den typen av anställningsgaranti när det gäller varven vara särskilt riktig.

PÄR GRANSTEDT (c):

Fru talman! Jag vill först fästa arbetsmarknadsministerns uppmärksamhet på att Jag i och för sig inte kritiserat den typ av aktiviteter som bedrivs inom Projekt 80, Vad jag har ifrågasatt är själva principen med en sysselsättnings garanti och naturiigtvis också den kanske litet tungrodda apparat som blir

knuten till denna. Om nu allt visar sig sluta så bra som arbetsmarknadsministern antyder att det skall göra är naturligtvis allt väl, och i så fall kan vi dra en del nyttiga slutsatser härav. Men den slutsats som vi skall dra är kanske inte nödvändigtvis att anställningsgarantin är den rätta modellen.

Framför allt vill Jag än en gång betona att jag ser det som angeläget att de arbetsmarknadspolitiska instrument som vi utvecklar blir något sä när allmängiltiga, dvs, att de kan gälla för alla grupper. Visserligen är det riktigt som Rolf Wirtén säger, att vi har instrument som är av betydelse också förde små företagen på de små orterna, men de instrumenten har vi också i rätt stor utsträckning möjlighet att använda oss av närdet gäller de stora förelagen på de stora orterna. Dessa instrument ansågs emellertid vara otillräckliga i det här fallet. De är naturiigtvis också i många fall otillräckliga även på de små orterna, eftersom de inte innebär någon fullständig sysselsätiningsgaranti för människorna där. Det finns alltså inte någonting för människorna på de små orterna eller i de små företagen som motsvarar den här anslällningsgaranlin, även om en del åtgärder naturligtvis vidtagits. Därför vidhåller jag att detta belyser att det finns en risk om man går in med myckel tunga insatser i de stora och spektakulära fallen, där väldigt många människor berörs på ett och samma ställe, medan man i de många små fallen, som kan beröra mänga fier människor sammanlagt och drabba många orter mycket hårdare än vad detta fall någonsin skulle kunnat drabba Göteborg, i stor utsträckning låter en avtrappning ske i tysthet. Detta är en realitet som jag tror att man upplever runt om i detta land, och det är därför som detta aren tvivelaktig väg att slå in

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Om anställningsgarantin för anställda vid Svenska Varv AB

JÖRN SVENSSON (vpk):

Fru talman! Det här är egentligen en mycket märklig situation. Den pågående diskussionen visar alltså en mycket skarp meningsbrytning mellan representanter för tre partier, som alla sitter i regeringen tillsammans men som alltså har helt olika synsätt när det gäller frågan hur man skall lösa den här typen av strukturkriser. Vi tycker naturligtvis på vår sida att inget av synsätten i grunden är bra, men det finns som bekant graderingar även i helvetet.

Skiljelinjen mellan regeringspartierna -om man sopar undan alla de granna orden, påståendena om att man företräder de anställdas och glesbygdernas intressen samt all annan sådan snömos - är i stort sett att Pär Granstedt och Margaretha afUgglas vill ha mindre trygghet. De vill snabbare och hårdare kasta ut människor på en arbetsmarknad, där de kommer att ingå i den övertaliga arbetsstyrka i Göteborgsregionen som står till storbolagens disposition, så att dessa kan plocka ut dem de vill ha och sedan vältra över försörjningen av de övriga på samhället. De vill ha en hårdare tillämpning av den processen. De vill låta krisens verkningar drabba arbetarna och tjänstemännen vid varven härdare, direktare och skoningslösare än vad folkpartiet och socialdemokraterna ville, åtminstone på den liden när de gick ihop om den här i och för sig inte särskilt goda varvspolitiska kompromissen.

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Om anställnings-garantin för anställda vid Svenska Vaiy AB

Det är i det lägel som vi säger att det är betänkligt om man från tvä av regeringspartierna nu här i kammaren öppet börjar göra påtryckningar mot del parti som besatt arbeismarknadsministerposten om att ytterligare upplösa de redan dåliga och undergrävda garantier som finns för de anställda vid varven och som har gynnats av den speciella konstruktionen av Projekt 80.

Det ger - och del skall vara mitt slutord i den här debatten - ett större varvspolitiskt perspektiv på frågan. Det visar nämligen hur rätt vpk hade när vi gick emot denna kapitulationspolitik i varvsfrågan, som innebar att värdefulla mänskliga kunskaper samt värdefull industriell och teknologisk kapacitet rustas ned, trots att denna med en annan industripolitik skulle ha kunnat komma lill nytta och medverka till att man undviker att människor hamnar i de tragedier som nu tusentals varvsarbetare och deras familjer tvingas in i. Hade man slagit vakt om varvens kapacitet i stället för att gå in på en sådan här nedskärnings- och kapitulationspolitik, hade man tagit fasta på varvens möjligheteratt vara producenter av nya typer av system, nya typer av hela moderna industrianläggningar eller av utrustning och fartyg för den förbällrade och utbyggda inrikessjöfart som behövs för att effektivisera transportväsendet här i landet, då hade man inte stått där man nu står i varvsfrågan. Situationen kommer att bli ännu mer tragisk - fruktarjag-om ingenting radikalt görs hösten 1980 när man skall svara pä en fråga som vi inte har all svara pä i dag men som för de varvsanställda är utomordenligt vital, nämligen vilket av de fyra storvarven man skall lägga ned. Att det i alla tre regeringspartierna finns planer på ytterligare nedskärningar kan vi vara helt på det klara med.

Arbetsmarknadsministern ROLF WIRTÉN:

Fru talman! Får jag säga till Jörn Svensson att det inte ger en riktig beskrivning av läget när man säger att vi bara arbetat efter modellen Projekt 80. Vi har också arbetat efter de linjer som Jörn Svensson pläderar för, nämligen att försöka finna alternativ produktion vid varven. Jörn Svensson känner också till alt man har satsat mycket på den linjen och att man i vissa avseenden haft rätt stor framgång. Jag häller gärna med om att det är bra i den mån man kan ställa om varven till annan produktion. Men det har inte varit möjligt att göra det i den takt som hade behövts för att ge sysselsättning åt alla de tusentals människor som tidigare var verksamma vid varven.

Får jag till slut, fru talman, notera att en viktig uppgift för Projekt 80 är att hjälpa de företag-i första hand i Göteborgsområdet men även på andra håll-som söker arbetskraft. Vi vet att man sett det som en resurs att kunna komma till Projekt 80 och diskutera vilka möjligheter det finns att rekrytera bland varvsarbetarna och ge dem den utbildning som krävs för att de skall kunna göra ett bra jobb i det aktuella företaget. På det sättet kan man alltså slussa över arbetskraften till nya verksamheter.

Margaretha af Ugglas försökte göra gällande att man genom Projekt 80 motverkar röriigheten mellan olika näringslivssektorer. Men ett syfte med Projekt 80 ärju i stället att på ett smidigt sätt föra över den här arbetskraften

till nya verksamheter. Jag kan därför inte riktigt förstå att denna invändning Nr 26

har kommit. Detta ärett instrument som samhället vill spela på just föratt få Måndagen den

denna röriighet till stånd. 12 november 1979

MARGARETHA AF UGGLAS (m):

Fru talman! I och för sig var det tacknämligt att Jörn Svensson sade att det här var hans slutord. Men eftersom Jag tycker att han har ridit på så många hästar i den här debatten att det vid det här laget är svårt att veta vad Jörn Svensson egentligen velat säga kan jag ändå inte låta bli att fråga honom om han är för Projekt 80 eller emot Projekt 80. Tycker Jörn Svensson att projektet har gynnat varvsarbetarna eller inte gynnat varvsarbetarna? Vill Jörn Svensson att svenskt näringsliv skall vara fyllt av "Projekt 80" eller vill Jörn Svensson det inte?

Om anställnings-garantinför anställda vid Svenska Varv AB

JÖRN SVENSSON (vpk):

Fru talman! Det är verkligen två helt skilda väridar som möts - världar som arbetar med helt olika begrepp - när Margaretha af Ugglas och jag någon gång diskuterar tillsammans. Jag ställer inte alls frågorna på del ytliga sätt som hon gör. Jag ställer frågorna pä det här sättet: Vad gynnar målsättningen allas rätt till arbete? Vad gynnar de arbetandes position gentemot kapitalet och arbelsköparna? Så står frågorna. Och där är det mycket lätt för mig att ta ställning,

Den linje som MargarethaafUgglaspläderarför-bådeirelation till Projekt 80, som jag i och för sig kritiserar, och i relation till arbetsmarknadspolitiken i allmänhet - är ägnad att ställa fier människor till kapitalets godtyckliga disposition, att öka bekymren för människor genom att kasta ut dem i arbetslöshet. Därför bekämpar vi den linje som hon står för.

Vi har en annan linje. Vi anser visserligen att Projekt 80 har svåra brister, men det gör vi av en anledning som är helt motsatt den Margaretha afUgglas talar om. Vi anser att Projekt 80 har svåra brister - inte därför alt det ger för stor trygghet utan därför att det ger för liten trygghet, Margaretha af Ugglas och hennes parti vill ju minska tryggheten genom att kasta ul fler människor till arbetsmarknadens och kapitalets disposition. Del kritiserar vi henne för. Däremot kritiserar vi dem som drev igenom Projekt 80 därför att de för en passiv och kapitulatorisk varvspolitik, som på sikt är ett hot mot sysselsättningen. Del är två skilda ting.

MARGARETHA AF UGGLAS (m):

Fru talman! Att Jörn Svensson vill bekämpa mig har Jag fullt klart för mig. Men frågan gällde nu om Jörn Svensson var för eller emot Projekt 80. Det tycker Jag inte blev klarare efter hans senaste inlägg.

6 Riksdagens protokoll 1979/80:25-27

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Om enmansbemanningen på tåg

JÖRN SVENSSON (vpk):

Fru talman! Om det inte blev klarare får Margaretha afUgglas skylla sig själv.

Överiäggningen var härmed avslutad.

§ 7 Om enmansbemanningen på tåg

Kommunikationsministern ULF ADELSOHN erhöll ordet för att besvara Sven Henricssons (vpk) den 25 oktober anmälda fråga, 1979/80:71, och anförde:

Fru talman! Sven Henricsson har frågat mig om Jag har för avsikt alt ompröva enmansbemanningen av SJ:s lok i syfte att förbättra säkerheten.

S. k. enbemanning av lok har förekommit länge vid SJ, och under den tiden har man inte kunnat påvisa något statistiskt samband mellan olyckor och lokbemanning. Olycksfrekvensen har inte varit större vid enbemanning av lok än vid dubbelbemanning.

Järnvägen är ett mycket säkert transportmedel, och säkerheten kommer att öka ytteriigare under de närmaste åren genom den pågående utbyggnaden av automatiskt tågstopp och hastighetsövervakning, s. k. ATC, samt genom utbyggnaden av trafikradio. Genom ATC får lokföraren hjälp med att följa signaler m. m. längs tågets väg och genom trafikradion skapas en förbindelse mellan lokföraren och trafikledningen.

SVEN HENRICSSON (vpk):

Fru talman! Ett flertal olyckor och tillbud har inträffat med tåg med ensamma förare. Automatiseringen av säkerhetssystemet kan inte ersätta ett biträde. Men lokbemanningen är inte bara en trafiksäkerhetsfräga ulan i lika hög grad en arbetsmiljöfräga. Enligt arbetsmiljölagen skall arbetsgivaren beakta den särskilda risk för ohälsa och olycksfall som kan följa av att arbetstagaren utför arbete ensam.

Forskningsresultat, både här hemma och i utlandet, bekräftar att ensamarbete, särskilt nattetid, är verkligt pressande för individen. Japanska forskare har konstaterat en klar sänkning av vakenheten vissa perioder hos lokförare som arbetarensamma. Manharocksånoterat att denna psykiska trötthet inte förekommer vid tvåbemanning. De ogynnsamma effekterna uppkom vid länga körningar eller när raster och pauser var otillräckliga.

Andra forskare, såsom Schwab 1957, har konstaterat att trötthet och stress ökar vid ensamhet i förarhytt på expresståg, dä ingen annan människa stimulerar förarens vakenhet, vilket är fallet vid tväbemanning. Den regelbundna repetitionen av signalbilder och haslighetsnedsättningar bevarar säkerhet och uppmärksamhet hos föraren. Vid studium av förare på diesellok fann man alt föraren, utöver att hålla uppmärksamheten på banan, måste kontrollera hastighetstavlor pä den högra sidan. Dessutom hade han invändigt olika indikeringar att hålla kontroll över. Dessa distraktioner gjorde

det svårt för föraren att hälla skärpt uppmärksamhet framåt.

Forskarna talar numera om s, k, mikrosömn, dvs, perioder av låg vakenhet, och rekommenderar att enbemanning undviks vid nattjänst. Mikrosömn torde stå i samband med monotonieffekter, dygnsrytm i prestationsförmågan, körningens art, osv.

Det är ett faktum att järnvägstrafiken förändras till allt tyngre tåg, kraftigare lok och ökade hastigheter. Även en ökad andel nättrafik kan noteras. Detta är förhållanden som bidrar till en ökad press på vad man brukar kalla den mänskliga faktorn, t. ex. lokförarna, varvid risken för olyckor ökar. Ett flertal tågolyckor på senare tid har förklarats av "den mänskliga faktorn" då det varit fråga om enbemannade lok. Tillbuden torde vara ännu flera.

Det är därför på tiden att SJ såväl av trafiksäkerhelsskäl som av arbetsmiljöskäl omprövar den år 1976 införda totala enbemanningen. Och Jag hade hoppats på att fä svar i den riktningen av kommunikationsministern och är därför något besviken.

Kommunikationsministern ULF ADELSOHN:

Fru talman! De förändringar av bemanningsreglerna som företagits har skett i fullt samförstånd med både Järnvägsmannaförbundet och Statsanställdas förbund.

Därutöver vill jag säga att risken för olyckor skall elimineras genom det nya automatiska tågstoppet. När det införts kommer en lokförare helt enkelt inte att kunna köra förbi en signal utan att följa det besked den ger. Följer han inte signalen kommer tåget automatiskt att stanna. Den säkerheten finns alltså inbyggd i det nya systemet.

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Om enmansbemanningen på tåg

SVEN HENRICSSON (vpk):

Fru talman! Jag kan inte godta dessa invändningar från kommunikationsministern.

Jag vill nämna ytteriigare en aspekt på denna fråga. Vad händer när den ensamme lokföraren blir hastigt sjuk eller vid inträffad olycka? Då löses inte problemen med tekniska landvinningar som kommunikationsradio e. d. Då behövs en kollega till hjälp. Jag har själv talat med en aktiv lokförare, som berättade hur han på tåget blev hastigt sjuk. Del var ett nattåg i Norriand med gods. Han hade ingen att vända sig till för att fä hjälp. Det var tio mil till närmaste bevakade station. Bevakningen är som bekant numera indragen på ställen där sådan tidigare fanns. Han försökte köra i natten i hopp om att finna bebyggelse, människor eller telefon. Men det var förgäves. Trots sitt miserabla tillstånd kämpade sig föraren de tio milen fram till den bevakade stationen, där man rekvirerade läkare.

Detta är bara ett exempel pä vad som kan inträffa då föraren är helt utlämnad ät sig själv på ett tåg. Varje dag inträffar tillbud eller komplicerade oväntade händelser.

Det är alltså inte bara forskningsresultat utan även förarnas egen praktik som pekar på de negativa följderna av den totala enbemanningen.

Jag anser att man inte kan rucka på kravet att SJ åtminstone på expresstäg

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Om förbud mot SJ.s växtgiflsbe-sprutning

som går nattetid med tusentals passagerare förstärker bemanningen till tväbemanning.

Kommunikationsministern ULF ADELSOHN:

Fru talman! Jag ville bara påpeka att den trafikradio som man skall få inom fem år kommer att finnas över hela affärsbanenätet och pä stora delar av det ersältningsberätligade bannätet. Därmed finns alltså möjligheter för en person i ett lok att nå kontakt med omvärlden på ett helt annat sätt än tidigare. Det är snarare bättre att kunna nå omväriden i det läget och att nå kontakt så att man snabbt kan fä hjälp om denna behövs.

Överläggningen var härmed avslutad.

§ 8 Om förbud mot SJ:s växtgiftsbesprutning

Kommunikationsministern ULF ADELSOHN erhöll ordet för all besvara Raul Bliicliers (vpk) den 25 oktober anmälda fråga, 1979/80:76, och anförde:

Fru talman! Raul Bliicher har frågat mig om jag tänker vidta åtgärder för att SJ:s giftbesprutningar omedelbart avbryts.

SJ använder för ogräsbekämpning påbanvallarett bekämpningsmedel som godkänts av produktkonlrollnämnden. Medlet används på det sätt som föreskrivits av nämnden. Därför har flera tidigare domstolsbeslut - bl. a. i regeringsrätten - upphävt hälsovårdsnämnders förbud mot SJ:s ogräsbekämpning.

Regeringens målsättning är alt användningen av bekämpningsmedel måste begränsas. Den kommitté som nyligen tillsatts för att utreda frågor främst om användningen av kemiska medel i jord- och skogsbruket har även i uppdrag att studera övrig användning av bekämpningsmedel. Kommittén skall bl. a. redovisa tillgängliga alternativa metoder. Utredningsarbetet skall bedrivas skyndsamt.

Mot denna bakgrund anser jag inte att några åtgärder nu bör vidtas för alt stoppa SJ:s ogräsbekämpning.

RAUL BLUCHER (vpk):

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Jag noterar med tillfredsställelse att den tillsatta kommittén skall studera även övrig användning av bekämpningsmedel.

Jag har med min fråga velat fästa kammarens uppmärksamhet på det märkliga förhällandet att SJ startar sina besprutningar av banvallar med växtgiftet Karmex 80 nu på senhösten. Under sommaren i år växte opinionen mot användningen av fenoxisyror inom skogsbruket i sådan styrka alt den på åtskilliga orter i Värmland omfattar hela befolkningen. När det gällde de besprutningar som stiftsnämnden hade beordrat i kyrkans skogar slöt hela församlingar upp bakom kyrkoherde och kyrkoråd i vädjanden om att

besprutningar skulle inställas. 1 några fall vann de gehör. Oron för de hälsorisker och genetiska risker som kan förknippas med besprutningarna, även indirekt genom bär, svamp och vattentäkter, risker som hittills gjorda undersökningar inte har kunnat vederlägga, ligger givetvis i första hand bakom vädjandena och protesterna.

Kravet på förbud mot besprutningar med fenoxisyror vann också under sommaren 1979 en bred politisk anslutning och förankring i folkrörelserna. Jordbruksministern har ju också enligt uppgifter i massmedia aviserat ett förbud i god tid före nästa besprutningssäsong. Det är mot den här bakgrunden häpnadsväckande omdömeslöst av SJ-ledningen att släppa iväg gifttågen genom Dalsland och Värmland, när nu allmänna opinionen lugnats med beskeden om att säsongen är över och att ett förbud är att vänta. De besprutningar av banvallar som SJ nu bär ansvaret för har genomförts några få dagar innan den första snön föll i Värmland. 1 Bengtsfors i Dalsland anmälde en familj alt gifimolnei drev mot deras hus och lukt trängde in i huset trots alt fönster och dörrar var slängda. 1 Grums i Värmland har påtalats alt en vattentäkt låg myckel nära den besprutade banvallen. Det fanns goda skäl för de ansvariga inom SJ att avstå från dessa besprutningar i elfte limmen. Det hade på samma grunder funnits anledning för statsrådet att ingripa, framför allt med tanke på den målsättning den tillsatta kommittén har.

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Om förbud mot SJ.s växtgiftsbesprutning

Kommunikationsministern ULF ADELSOHN:

Fru talman! Låt mig påpeka att SJ bara sprutar i själva spåret, aldrig i brunnar eller vattentäkter. Man gör det heller inte när det blåser mer än 9 sekundmeter, varför man ställer sig litet tveksam till vad som här skulle ha sketi.

Vi har en produktkontrollnämnd som har att se till dessa saker. Regeringsrätten har också upphävt beslut av olika hälsovårdsnämnder. Vi får ändå utgå ifrån att produktkonlrollnämnden fattar beslut efter noggrann prövning och med kunskap om giftet.

Del här är inte någonting som SJ gör för att man vill irritera, bråka eller besvära människor. Man gör det så försiktigt som möjligt, och det sker bara därför att det är riskfyllt med tanke pä den läta trafiken att göra det för hand. Maskiner skadar ledningar. Man kan inte använda ånga eftersom denna tyvärr inte dödar dessa växter. Det är därför som detta görs och här används endasi medel som är godkända av den instans som enligt riksdagen har rätt att pröva dem.

Om det kommer nya beslut får man följa dem. Till dess har SJ följt alla de lagar, förordningar och regler som riksdagen har ålagt SJ att följa. Begär inte mer av de affärsdrivande verken än vi själva har beslutat om!

Överläggningen var härmed avslutad.

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Om inlandsbanan m. m.

§ 9 Om inlandsbanan m. m.

Kommunikationsministern ULF ADELSOHN erhöll ordet för att i ett sammanhang besvara

dels följande interpellationer, nämligen 1979/80:21, anmäld den 16 oktober, av Bertil Zachrisson (s), 1979/80:25, anmäld den 18 oktober, av Sven Henricsson (vpk) och 1979/80:31, anmäld den 19 oktober, av Stiim Eliasson (c).

dels en den 19 oktober anmäld fråga 1979/80:58 av Karin Israelsson (c)

och anförde:

Fru talman! Bertil Zachrisson har frågat mig när och med vilka åtgärder regeringen avser att genomföra riksdagens trafikpolitiska beslut.

Sven Henricsson har frågat mig dels om vilka banor som avses då regeringen i den nyligen framlagda regeringsdeklarationen talarom inlandsbanans upprustning, dels om upprustningsarbetel även innefaltarde för t, ex, timmer- och malmtransporter lämpade och använda banorna Arvids-jaur-Jörn, Storuman-Hällnäs och Forsmo-Hoting samt dels om det finns något konkret investeringsprogram som tidsmässigt fastställer när arbetet skall vara klart och - om inte - huruvida Jag avser att ta initiativ till en sådan tidsplanering som tryggar arbetets genomförande inom rimlig tid,

Stina Eliasson har frågat mig om vilka åtgärder Jag avseratt föreslå föratt förverkliga regeringsförklaringens mål och riksdagens trafikpolitiska beslut vad avser inlandsbanan och när man kan vänta ett sådant förslag.

Karin Israelsson har frågat mig vilka planer som finns beträffande inlandsbanan sträckan Storuman-Sorsele-Arvidsjaur samt tvärförbindelsen Storuman-Lycksele-Hällnäs.

Eftersom interpellationerna och frågan i princip berör samma område har jag funnit det lämpligt att besvara dem i ett sammanhang.

Till Bertil Zachrisson vill jag först säga att i regeringsförklaringen slås fast att den nya trafikpolitiken skall fullföljas.

En rad åtgärder har vidtagits för att genomföra riksdagens trafikpolitiska beslut, och arbetet med andra åtgärder pågår. SJ har bl. a. fått i uppdrag att komma in med förslag till vissa åtgärder och att utreda de framtida förutsättningarna för den gods- och persontrafik som berör Stockholmsregionen. Ytterligare uppdrag kommer att ges SJ och andra myndigheter. Arbetet med utredningsdirektiv pågår och en del särskilda utredningar kommer att tillsättas. Förslag på vissa områden kommer också att framläggas i budgetpropositionen.

Vi kan också med tillfredsställelse konstatera att SJ:s lågprissatsning hittills synes ha fallit väl ut. Under perioden juli-augusti ökade antalet resande under de veckodagar som lågpriserna gäller med 40 % och under liden därefter fram till vecka 41 med 30 %. Totalt steg antalet resor under dessa tre

månader med uppemot 25 %. Hittills har SJ sålt ca 250 000 lägpriskort, och vi får nu se hur resandet kommer att utvecklas under vintersäsongen.

Jag vill också till Bertil Zachrisson säga att tidpunkten när förslag förs fram till riksdagen resp, genomförs för att uppnå alla de mål som angetts i de trafikpolitiska besluten måste bli beroende av resursutvecklingen. Såsom angavs i regeringsförklaringen är möjligheterna att vidta nya åtgärder i hög grad beroende av hur snabbi den svenska samhällsekonomin förstärks.

När det gäller riksdagens beslut om det trafiksvaga bannäiet i allmänhet och inlandsbanan i synnerhet är situationen följande.

SJ har fått i uppdrag att till regeringen redovisa ett förslag till investeringsprogram för upprustning av bandelarna i riksnätet. Enligt uppdraget skall SJ vidare upprätta förslag med anledning av vad riksdagen har beslutat i fråga om en fortsatt målmedveten upprustning av inlandsbanan. Det underlaget måste finnas innan ställning kan tas till hur omfattande upprustningar som bör genomföras, när de skall ske och i vilken ordning som bandelarna skall rustas upp.

Detta material kommer således att utgöra ett viktigt underlag för den långsiktiga investeringsplan för hela verksamheten som SJ inom kort i enlighet med riksdagens beslut skall få i uppdrag att utarbeta.

Jag vill också erinra om att de regionala trafikhuvudmän som finns eller håller på att bildas enligt riksdagens beslut bör få möjlighet att förutsättningslöst överväga vilka bandelar som skall ingå i det framtida regionala och lokala persontrafiksystemet. Vissa delar av inlandsbanan samt de s. k. tvärbanorna hör till den bandelskategori som skall utredas vidare.

Det jag nu har sagt betyder att den inledda upprustningen av inlandsbanan mellan Östersund och Storuman kommer att fullföljas i en takt som bl. a. får bestämmas av del statsfinansiella utrymmet och det behov av att rusta upp andra delar av riksnätet som SJ:s utredning skall ge besked om.

När del gäller övriga delar av inlandsbanan liksom dess Ivärbanor måste man avvakta resultatet av den fortsatta regionala trafikplaneringen och de blivande länshuvudmännens överväganden innan någol beslut om upprustning av persontrafikstandarden kan fattas.

Regeringen är sammanfattningsvis beredd alt prioritera inlandsbanan högt i dessa sammanhang.

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Om inlandsbanan m. m.

BERTIL ZACHRISSON (s):

Fru talman! Jag ber att få tacka kommunikationsministern för svaret.

Låt mig börja med att ge en liten bakgrund lill min interpellation om genomförandet av den nya trafikpolitiken. Redan i början av 1970-talet så växte det fram ett medvetande om att del var nödvändigt att göra ändringar i 1963 års trafikpolitiska beslut. En rad utredningar av mer eller mindre övergripande karaktär tillsattes under 1970-talels första hälft, och vid mitten av 1970-talet förelåg en rad förslag lill åtgärder. Vid regeringsskiftet 1976 fanns mycket långt framtagna planer för en trafikpolitisk reform, och den tillträdande kommunikationsministern i den borgeriiga trepartiregeringen erkände också här i riksdagen att i varje fall han kommit till ett ovanligt väl dukat bord.

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Om inlandsbanan m. m.

Av olika anledningar, som det här inte finns något skäl att gå in på, blev del trafikpolitiska reformarbetet fördröjt. Bo Turesson lovade i anförande efter anförande att någonting skulle ske, men trepartiregeringens två är gick utan att trafikreformen kom lill stånd.

När så folkpartiregeringen tillträdde hafsade denna till ett reformförslag, som på de allra flesta punkter mötte ett starkt motstånd i riksdagen. Följden blev att på nästan samtliga punkter överarbetades eller omarbetades regeringspropositionen under utskottsarbetet. Dessutom tillkom en rad nya förslag.

Mot denna bakgrund är det naturiigt om det både i riksdagen och ute hos myndigheter och allmänhet finns en oro för en ytterligare fördröjning av reformarbetet på trafikområdet. Oron blev naturiigtvis inte mindre av att den nya trepartiregeringens regeringsförklaring visade nästan total brist på konkretion närdet gällde trafikpolitiken. Därför väntar vi nu ganska otåligt på att faen bild av hur genomförandet av trafikreformen skall gä till. Jag kan inte precis säga att del svar vi har fått i dag är höjden av klarhet i del hänseendet. Det finns i och för sig massor av detaljer i trafikpolitiken, från cykelbanor till Öresundsförbindelser, som var för sig kan vara värda samtal i kammaren, men Jag skall för dagen nöja mig med några huvudområden, i fråga om vilka jag menar att del är av mycket stor vikt att vi snabbt kommer i gång med en förnyelse av trafikpolitiken.

Det första gäller trafikpolitikens principiella inriktning, något som vi ibland ägnar för liten tid i våra diskussioner men som kan vara viktigt, inte minst frän samhällsekonomisk synpunkt. Med ord, ja, t. o. m. ganska mänga ord, bekände sig den regeringsproposition vi fick i våras till vikten av att det skapas bättre möjligheter för ett samhällsekonomiskt rikligt utnyttjande och en riktig utveckling av trafiksektorn. Men för att orden skulle bli kött tvingades trafikutskottet och riksdagen på punkt efter punkt göra preciseringar och komplettera den i praktiken alltför marknadsmässiga syn på transportsektorn som folkpartiregeringen framförde med ett medvetet samhällsansvar för transportutvecklingen. Exempel härpå är kraven på samordning av trafikpolitiken med regionalpolitiken, arbetsmarknadspolitiken, bebyggelseplaneringen osv. Ett samhällsekonomiskt synsätt är också av mycket stor betydelse när del gäller att lägga fast investeringsplaner inom transportsektorn liksom för att utjämna skillnader i socialt och ekonomiskt hänseende mellan enskilda och grupper av människor såväl inom som mellan regioner.

Ett annat exempel är samordningen av trafikpolitiken med miljöpolitiken och energipolitiken och därtill gränsande områden. Också här reses krav pä en övergripande samhällsekonomisk bedömning.

Trankutskoitet och riksdagen förde på dessa områden fram en rad förslag för att skapa större förutsättningar för hushållning med våra energiresurser på trafikområdet, bl. a. förslag att stimulera samordningen av godstransporterna. Min fråga till kommunikationsministern är i detta sammanhang: På vilket sätt avser regeringen nu att genomföra den av riksdagen beslutade inriktningen av trafikpolitiken?

Det har snart gått ett halvt är sedan riksdagsbeslutet fattades. Det kan

därför vara angelägel att få veta vilka åtgärder som har vidtagits, bl. a. för all förändra planeringsarbetet pä länsstyrelserna och övriga myndigheter liksom arbetet med investeringsplanerna inom de olika statliga verken. Vi har ingen samordnande trafikpolitisk myndighet i detta land. Därför måste regeringskansliet fungera som ett sådant samordningsorgan. Med tanke på den tid som har gått förlorad under den senaste valperioden är del angelägel att vi nu snabbt kommer i gång med reformarbetet.

Det är klart all det är riktigt, som kommunikationsministern säger i sill svar, att regeringen innan den går till riksdagen och talarom vilka åtgärder som konkret skall vidtas skall ha reda pä vilka resurseroch ekonomiska ramar som finns. Men förslag lill myndigheter och verk som skapar undertag för den sortens besked lill riksdagen behöver man inte vänta med. Det är för den skull angeläget alt få veta om ni i kommunikationsdepartementet är i gång med detta arbete.

Ett annat uiomordentligt betydelsefullt område är Järnvägspolitiken. Del råder mycket stor enighet om att Järnvägens resurser måste utnyttjas bättre. Förnyelsen på personirafiksidan inom SJ har vi alla hälsat med stor tillfredsställelse. SJ har mycket goda möjligheter att utveckla både sin person-och godstrafik till gagn för medborgare och näringsliv. Men det räcker inte med allmänna talesätt - det måste ske en ny satsning på järnvägen, så att dess förutsättningar att dra till sig en större andel av trafikarbetet ökar.

I detta sammanhang är järnvägsnätets utformning av myckel stor betydelse. Riksdagen har lagt fast ett preliminärt riksnät, men det är lika viktigt att snabbt fä klarhet i hurdet regionala Järnvägsnätet skall fungera. För att göra detta möjligt måste de regionala trafikhuvudmännen och kommunerna snarast fä möjligheter att bedöma järnvägens roll i den regionala trafikorganisationen. Jag vill därför pä denna punkt fråga kommunikationsministern: På vilket sätt har regeringen under det halvår som har gått skapat möjligheter för regionala och kommunala organ att delta i en bedömning av del framtida järnvägsnätets utformning? Ni sitter väl inte och väntar på dem? Er uppgift ärju att stimulera aktiviteter ute i kommuner och regioner.

Av särskild vikl i detta sammanhang är reglerna för hur SJ skall ersättas när kommuner och regionala trafikhuvudmän vill köpa irafikijänsler av SJ. Riksdagen har begärt alt del skall utarbetas riktlinjer för hur denna ersättning skall regleras och krävt att regeringen, efter överläggningar med SJ och regionala trafikhuvudmän, före 1980 års utgång utarbetar sådana riktlinjer. Det är särskilt viktigt all delta arbete snarast kommer i gång med tanke på det regionala trafikarbete som väntas komma till stånd med anledning av riksdagsbeslutet för några år sedan om ett nytt huvudmannaskap för den regionala trafiken. Jag vill därför på denna punkt fråga kommunikationsministern: Har arbetet med att utforma riktlinjer för hur SJ skall ersättas när kommunerna köper tjänster kommit i gång?

Blandde viktigaste åtgärderna föralt förbättra Järnvägens möjlighelerärait både den kortsiktiga och långsiktiga investeringsverksamheten förnyas. Jag väntar mig all kommunikationsministern pä denna punkt kommer all ha besked alt lämna i budgetpropositionen i början av nästa år.

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Om inlandsbanan m. m.

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Om inlandsbanan m. m.

Jag har inte för avsikt att i denna debatt begära besked om vilka investeringar som planeras på järnvägsområdet. Men på en punkt vill jag ställa en fråga, och det gäller förhållandet i Stockholmsområdet. Riksdagen har på socialdemokratiskt förslag fållat beslut om att ge SJ sädana investeringsramar att förutsättningarna skulle skapas för att komma i gång med projekteringsarbetet för ett dubblerat sparsystem mellan Älvsjö och Järna. Har det arbetet kommit i gäng? Del är bra att de mera långsiktiga förutsättningarna för gods- och persontrafiken i Stockholm nu prövas och utreds enligt riksdagsbeslutet, som det heter i svaret. Men det får inte stoppa projekteringsarbetet på ett nytt sparsystem mellan Älvsjö och Järna som riksdagen har begärt.

När det gäller inlandsbanan, som Ju upptar myckel stort publikt intresse, ger kommunikationsministern i sill svar i varje fall till hälften ett intryck av att inlandsbanans framtid skulle vara beroende av de regionala trafikhuvudmännens planering. Sä ärdet ju inte. Det hade ursprungligen folkpartiregeringen tänkt sig, men detta var en av de många punkter där folkpartiregeringen fick bakläxa av riksdagen i våras. När riksdagen uttalade kravet på en målmedveten upprustning av inlandsbanan var del just för alt markera att den haren riksintresse. F. ö. skulle jag vilja se den myndighet i de län som är berörda som haren annan mening. Därförärdet viktigt att inte krångla til I det med inlandsbanan ulan lägga fram en plan så snabbi som möjligt för dess upprustning.

Jag tror att kommunikationsministern och Jag är överens om att det område där samhällsresurserna på ett alldeles särskilt sätt måste koncentreras under den närmaste framtiden, för alt man skall fä till stånd en verklig förändring av den nuvarande trafikutvecklingen, är kollektivirafikområdet. Det är ett absolut krav pä en ny trafikpolitik alt del snabbt vidtas åtgärder för alt främja utvecklingen av kollektivtrafiken. Närdet gäller detta område var det som bekant oerhört svagt i den regeringsproposition som vi fick i våras. Hade den genomförts skulle det ha betytt en nedrustning av den kollektiva trafiken. Riksdagen ändrade som väl vardelia,och jag har sett pressuppgifter om alt regeringen har beslutat - Jag tror det var före Ulf Adelsohns tid - alt tillsätta en kollektivtrafikberedning. Det varemellertid främst föratt klara de långsiktiga problemen som del beredningsarbetet var tänkt. För att lösa de direkta kortsiktiga bekymren pä kollektivtrafikområdet begärde riksdagen att kollektivtrafikutredningens förslag skulle genomföras. Det skulle innebära stimulans lill fortsatt satsning pä spårbunden trafik, både överoch underjord, och att kollektivtrafik med bussar på olika sätt skulle ges en mera gynnad ställning än i dag.

Jag vill nu bara ha bekräftat alt det i vår i budgelproposilionen eller på annal sätt kommer ett förslag lill bidragssystem för den kollektiva tätortstrafiken. Förslaget skall enligt riksdagen ta fasta på den principiella inriktning som finns i KOLT-utredningens förslag. Jag har full förståelse för om det krävs en viss bearbetning av del förslaget så att vi får ett system av mer generell karaktär. Men det får inte vara en ursäkt för all fördröja genomförandet. Ett förslag om bidrag till kollektivtrafik måste komma redan under nästa vår.

Min sista punkt för dagen gäller forsknings- och utvecklingsarbetet pä trafikområdet. Också här var propositionen som vi fick mycket bristfällig. Men på grundval av motioner från ett flertal riksdagspartier beslöt riksdagen om väsentligt ökade insatser för forskning och utveckling på trafikområdet, särskilt med sikte på den kollektiva trafiken och trafiksäkerheten.

Det krävs ett utvecklingsarbete kring nya fordon och aliernativa trafiksystem. Särskilt viktigt sades det i riksdagsbeslutet vara att inrikta forskningsarbetet på de oskyddade trafikanternas förhållanden. Det är naturiigtvis också viktigt all en ökad forskningsinsats pä trafikområdet sker i nära samverkan med dem som har praktisk erfarenhet i kommuner och trafikföretag.

F. n. är transporlforskningen mycket splitlrad. Del krävs alt statens olika forskningsorgan knyts närmare varandra och att vi får ett mer okonventionellt konlaktutbyle mellan forskare inom olika discipliner och olika områden av trafikarbetet. Riksdagen begärde därför en översyn av transporlforskningen, och jag förutsätter att arbetet med att få den översynen till stånd pågår för fullt, men det vore bra alt få delta bekräftat.

1 riksdagsbeslutet ingick också ett beslut om ett statligt engagemang i utvecklingsarbetet pä kollektivtrafikområdet genom att det tillskapas ett särskilt utvecklingsbolag för kollektivtrafiken, vilket föreslogs verka i samarbete med representanter för primärkommuner och landsting för all lägga ut beställningar av rationella och ekonomiska transportsystem, bl. a. system för kollektiv storstadstrafik. Det är naturligtvis viktigt alt,översynen av forskningsarbetet sker i nära samarbete med det tänkta utvecklingsbolaget, som Ju också har betydande uppgifter för att ta fram energisnålare fordon, och Jag vill därför fråga: Hur långt har förberedelsearbetet med det nya utvecklingsbolaget kommit? När kommer det i gång?

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Om inlandsbanan m. m.

SVEN HENRICSSON (vpk):

Fru talman! Jag fick det skriftliga svaret på min interpellation för ett par timmar sedan, och det har inte möjliggjort någon noggrannare analys av lexlen. Som ny här i församlingen ärjag överraskad över att rutinerna är sådana att man, när man väckt en interpellation, får det skriftliga svaret på den först ett par limmar innan frågan skall debatteras här i kammaren -jag trodde inte all det skulle gå till pä det viset,

"Inlandsbanan upprustas", slår del käckt i regeringsdeklarationen, men i det här svaret tycker jag mig märka betydande reservationer, I mycket stor utsträckning hänskjuts avgörandet lill de regionala huvudmän som förhoppningsvis kommer att finnas överallt.

Låt mig ge en liten bakgrund lill hur Jag ser på frågan om inlandsbanan och dess upprustning som ett strategiskt element när det gäller utvecklingen av Norrland,

Inlandsbanan som begrepp omfattar sträckan Kristinehamn-Gällivare, Banan går genom det område av landet som tidigt blev klassat som det inre stödområdet. Tillåt mig nämna någol om det område som trafikeras av banan och som ligger norr om Östersund, ett område som Jag känner bäst och som jag tycker är typiskt för hela regionen.

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Otn inlandsbanan m. in.

Även i del härområdet hardet skett en strukturomvandling. Bosättningen, som tidigare hade sin tyngdpunkt på rena landsbygden, i älvarnas dalgångar, blir alltmer koncenterad till ett fåtal större eller medelstora tätorter, huvudsakligen belägna utmed väg- och järnvägsförbindelsen i nord-sydlig riktning. Dessa orter, som tidigare varit helt vanliga byar, visar nu en mer eller mindre tydlig tendens att bli relativt välutvecklade serviceorter med en viss industriell utveckling, även om denna är trevande. Orter som Lii, Hammer-dal. Strömsund, Hoting, Dorotea, Vilhelmina, Storuman, Sorsele, Arvidsjaur och Jokkmokk representerar samhällen med en ny sysselsällningsstruklur med dominans av industri- och servicenäringar. Till den industriella utveckling som är pä gång måste man också räkna den verksamhet med avverkning och upparbetning av skog som numera bedrivs med sådana metoder att verksamheten har industriell karaktär. Vidare måste man la med i sammanhanget de begynnande försöken till exploatering av inlandets enorma torvtillgångar för alt möta det aktuella behovet av nya energikällor. Visst kan man anmärka på tempot och omfattningen när del gäller denna industrialisering, men inriktningen är fullt synbar.

Vi måste också slå fast att hela denna inlandsregion har en chans att överleva - det är någol som vi måste tro pä - men den chansen sammanhänger med ett resolut uppföljande av de positiva tendenser som finns då det gäller en ny näringslivsstruktur. De negativa tendenserna med fortsatt avfolkning av stora samhällen kan motverkas genom medvetna regionalpolitiska åtgärder från samhällets sida. Som bekant är de åtgärderna hittills ytterst begränsade. De svaga indikationer på en ny utveckling som alltså fin ns måste förslärkas genom samhälleliga åtgärder: en utveckling av industrin med tonvikt på förädling och produktutveckling på basen skog, malm och mineral och med förstärkning genom nya framtidsbetonade lätta industrigrenar, kombinerat med förnyelse för möjligheterna lill Jordbruk och trädgårdsskötsel i dalgångarna - det är alternativet lill en förslumning av området. I delta sammanhang måste man beakta tendenserna till ett ökal fritidsboende i de gamla jordbruksbyarna, ett boende som efter hand som semester och fritid förlängs inte är ekonomiskt betydelselöst även med tanke på underlaget för de allmänna kommunikationerna.

Jag har velat skissera denna bakgrund för all markera hur betydelsefull denna del av landet är för vår framtida ekonomi och hur angelägen upprustningen av inlandsbanan verkligen är. Man får faktiskt intrycket all inlandsbanans upprustning, som frågan framställs i olika officiella sammanhang, i all välvillighet är något slags gåva till en fattig landsända. Låt oss få bort detta i grunden felaktiga synsätt, I stället bör vi se satsningen på inlandsbanan som en offensiv statlig åtgärd föratt möjliggöra utnyttjande av de ännu ej exploaterade rika resurserna i denna del av vårt land. Med andra ord: Vi behöver bryta med den rådande anpassningsplaneringen lill en spontan utveckling och ersätta den med en offensiv ulvecklingsplanering.

Ursprungligen hade Ju SJ planerat all lägga ned persontrafiken på inlandsbanan. Som en följd härav hade också möjligheter öppnats för en nedläggning av godstrafiken. Men en kraftig folkopinion, bl. a. företrädd av

kommunerna utmed banan, stoppade dessa planer och ledde i stället fram till riksdagsbeslut om banans upprustning. Detta måste noteras som en framgång för folkopinionen. 1 enlighet med riksdagens beslut påbörjades upprustningsarbeten 1976-1977, Det gällde såväl fasta anläggningar som beställning av nya motorvagnar, F, n. uppskattas totalkostnaden fören upprustning av banan till I 200 milj. kr,, varvid förutsätts persontrafik med hastigheler upp till 120 km/tim. Sedermera har, i samband med trafikpolitiska utredningens arbete, målsättningen sänkts från 120 km/tim lill 90 km/lim, vilket inte är bra. Tågets attraktivitet beror bl, a, på snabbheten och därför borde ambitionsnivån 120 km/tim ha bibehållits.

Det är med hänsyn lill riksdagens beslul om upprusining myckel märkligt alt deåriiga anslagen bara uppgår till ca 13 milj, kr. Med denna takt skulle en upprustning ta mer än 100 år, vilket är orimligt. Man saknar, som sagt, också en riktig plan för arbetets genomförande. Vi delar dock SJ:s cenlralförvalt-nings uppfattning som den kom till uttryck i anslagsframställningen för 1978/79. Där sägs bl. a. att " för att åtgärderna skall få avsedd effekt inom rimlig tid krävs väsentligt högre belopp än hittills".

I stället fortsätter statsmakterna att bevilja ca 13 milj, kr, per år. Detta är märkligt med tanke på inlandsbanans betydelse fören aktiv regionalpolitik, som jag nyss försökte påvisa.

Tillåt mig i delta sammanhang, herr talman, något kommentera de nya motorvägnarna. Dessa beställdes Ju, som de fiesta väl känner till, av Fiat-verken i Italien, Personalen vid SJ är av den meningen all SJ dröjde alltför länge med att beställa dessa vagnar. Man hade nämligen som målsättning alt avveckla denna molorvagnstrafik och ersätta den med landsvägstrafik. Man dröjde alltså för länge och sade att det var bättre alt anlita en utländsk industri. Svensk verkstadsindustri, svenska erfarenheter och svensk teknologi hade f ö, klarat dessa leveranser på ett fullt tillfredsställande sätt. Den vagn som nu kommer har en rad brister - det kan jag bekräftaefterundersökningarsom personalen gjorl-främsl dådelgällerdrifl under arktiska vinlerförhållanden. Den förefaller vara utformad för pendeltrafik. Stolsindelning och sittkomfort motsvarar inte kraven för långväga resor. Den borde i stället ha sittulrymme och ställbara fåtöljer i ett utförande som liknar den nya personvagnen B 7:s inredning. SJ har motiverat skillnaden med att den nya molorvagnen.även kallad Y 1, skall jämföras med en landsvägsbuss "såsom varande alternativet" -detta sista citerar jag ur SJ:s svar på en skrivelse.

Vi godtar icke delta resonemang, SJ skall söka konkurrera med bättre komfort än den landsvägsbussarna kan erbjuda. En långväga resenär pä inlandsbanan bör ha rätt till samma standard i den nya motorvagnen som samma resenär erbjuds på SJ:s övriga långlinjer. Detta har f ö. från olika håll påpekats för ansvariga inom såväl SJ som departementet, men del har icke lett till några positiva resultat. Del vore bra om SJ kunde ändra sig på den här punkten och se till att det blir ett ökat utrymme för långväga resenärer.

Jag skulle vilja fråga kommunikationsministern om han är beredd att medverka till alt man tänker på den bättre siltkomforten i de nya vagnarna

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Om inlandsbanan m. m.

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Om inlandsbanan m. m.

och att det även skapas möjlighet för resenärerna att ta med sig resgods, liksom att man kan forsla expressgods och angeläget ilgods med denna vagn, eftersom det inte är så många förbindelser att välja pä.

Jag vill även framhålla de stora nackdelarna med alt man inte kan gå från vagn till vagn då tåget är i rörelse - en betydande olägenhet i Norrland med relativt långa stationshåll. Vagnen saknar vidare tillräckligt utrymme, som Jag nyss sade, för resgods. På inlandsbanan, för att ta den som exempel, reser många turister som medför ryggsäckar och annat gepäck som de behöver för sina aktiviteter. Men det är smått om plats. Personalen har ansett all ett antal vagnar avsedda Just förde långväga resorna på inlandsbanan borde ha fått en särskild utformning dels därför att vagnen skall användas för dessa längre resor, dels för alt det skall bli möjligt att transportera express- och ilgods under samma resa. Om man inte gör på detta sätt innebär del en minskning av trafikunderlaget och en försämrad service för företag och verksamheter i inlandsregionen.

Såväl järnvägspersonalen utmed banan som kommunerna har framfört följande angelägna punkter som kan vara ett program för inlandsbanans upprustning och som jag slutligen i korthet vill redogöra för:

1. En konkret tidsplan för genomförandet av inlandsbanans och sidolinjernas upprustning. Denna plan skall förutsätta betydligt höjda årliga anslag för att arbetet skall kunna genomföras inom rimlig tid. Planen bör avse banan i hela dess längd.

2. Erforderiigt antal av den nya motorvagnen Y 1 anpassas vad gäller kaross och utrymme till de speciella funktionerna och irafikuppgifterna på inlandsbanan.

3. Tidtabellerna för persontågen "snabbas upp" allteftersom banan upprustas. Godstrafiken inkl. vagnslaster och tomvagnar bör få tidtabeller och tåglägen som minskar onödig omvägsdragning. Härigenom åstadkommes bättre lok- och vagnekonomi samt hushållning med energi. Större uppmärksamhet bör också ägnas åt de problem som kan uppstå om flottningen i Ångermanälven läggs ner i samband med en total exploatering av vattenkraften i älven. Det är en viktig miljöfråga att flottgodset inre överförs till landsvägarna.

4. Information och reklam om inlandsbanan måste förbättras. Det får inte vara sä alt en person som stiger pä nere i Malmö får reda på att del inte går några tåg norr om Östersund, såsom har skett. 1 samband med byte till den nya motorvagnen - vilket förhoppningsvis skall ske inom något halvår - är det angeläget att man genomför en speciell kampanj via press och massmedia och redovisar pågående förbättringsarbeten samt det här programmet för framlida trafik pä inlandsbanan. Det hela måste presenteras som en "händelse" i svensk Järnvägshistoria.

Jag noterar slutligen med tillfredsställelse att regeringen är beredd att prioritera inlandsbanan högt. Denna prioritering bör ske, inte för att med en liten skärv hjälpa inlandets människor, utan den bör ske i hela landels intresse, i syfte att utveckla stora slumrande tillgångarna, samtidigt som en hel landsända får nya möjligheter till en positiv utveckling.

Under detta anförande övertog tredje vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar,

STINA ELIASSON (c):

Herr talman! Jag tackar kommunikationsministern för svaret på min interpellation. Det ärett svar som inte heller jag har hunnit studera ingående, eftersom Jag liksom Sven Henricsson fick det i min hand för bara ett par timmar sedan. Jag antar att Just detta bara är ett olycksfall i arbetet.

1 regeringsförklaringen sägs bl. a,: "Lågprissatsningen och trafikökningen på järnvägen fullföljs med förbättringar i kapacitet och säkerhet. Inlandsbanan upprustas."

Det är glädjande att inlandsbanan särskilt markeras i regeringsförklaringen, och jag noterar som positivt i det svar som jag har fått att regeringen är beredd att prioritera inlandsbanan högt i den fortsatta trafikplaneringen. Men jag kan inte acceptera att ansvaret skjuts över på länshuvudmännen, eftersom inlandsbanan ju är en riksangelägenhet enligt min och mänga andras uppfattning.

Centern har varit initiativtagare och pådrivare när det gäller inlandsbanan. Den första interpellationen om inlandsbanans upprustning kom 1972 och den första motionen samma år. Det är glädjande att konstatera att många grupper nu hakat på och stöder centerns uppfattning,

Närdet nya trafikpolitiska beslutet logs våren 1979, hade vi i centern velat gå längre i strävandena att slå vakt om och upprusta inlandsbanan. Det kom också till uttryck i vår reservation till trafikutskottets betänkande 1977/ 78:18,

Inlandsbanan har framtiden för sig. Den haren strategisk betydelse inom regionalpolitiken i Norrlands inland, och det som sägs i regeringsförklaringen om lågprissalsning och trafikökning på Järnvägen med förbättringar i kapacitet och säkerhet måste i högsta grad naturiigtvis också gälla inlandsbanan, som snarast måste upprustas i sin helhet.

Det är nödvändigt med en målmedveten satsning på inlandsbanan. Den har strategisk betydelse inom Norriands inland. Den aren livsnerv för hela Norrlands inland.

En upprustad inlandsbana - / sin helhet upprustad - blir en viktig transportled i ett stort och utvecklingsbart sysselsättningsområde. Inlandsbanan går genom de delar av landet som är rika på skog, och träindustrin behöver den iransportservicesom inlandsbanan borde kunna ge. Allt talar för att långa transporter skall gå på järnväg där detta är möjligt. Det är också något som alla är ganska ense om. Ur irafiksäkerhetssynpunkt, ur miljösynpunkt, ur energisynpunkl är Järnvägen medlet för långa transporter.

Hemmamarknaden för träindustrin i Norrland är liten. Man exporterar i dag från Norrland trä bl. a. till Schweiz, Italien och Västtyskland, Del är långt till marknader, alltså blir del långa transporter,

I ett samhälle där alternativa energikällor kommer all få allt större betydelse för energiförsörjningen har inlandsbanan också framtiden för sig.

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Om inlandsbanan m. m.

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Om inlandsbanan m. m.

En stor del av landets torvmossar ligger utefter inlandsbanan. Torv blir, liksom skogsavfall, nödvändiga energislag inom en snar framtid.

Det finns alltså många skäl som talar för en snar upprustning av inlandsbanan: regionalpolitiska, men också försvarspolitiska, och även den alltmer ökande turismen i inlandet.

Upprustningen gäller naturligtvis inte enbart själva banan utan självklart också den rullande materielen, liksom stationshus, tidtabeller och anpassning till bussar m, m. Upprustningen bör naturiigtvis omfatta hela inlandsbanan och gälla både godstransporterna och persontrafiken,

I dag är det ganska besvärligt, för att inte säga många gånger omöjligt, att använda sig av inlandsbanan för persontrafik. Hastigheten är ett hinder, turtätheten'ett annat. Sedan har vi också sådana saker, som hör ihop med personvagnarnas komfort. Kommer man med nattåg från exempelvis Stockholm och skall till Strömsund, skall man skifta över på en skranglig rälsbuss tillverkad i början på 1950-talet, Det säger något om komforten.

Trots att inlandsbanan är dålig an vänder folk den banan mer och mer därför att priset är lågt. Lågprissatsningen har betytt myckel. Del är otillfredsställande all man i dag inte har tillräckligt med lok och vagnar för att klara tillströmningen, utan att man måste låna lok och vagnar från Grängesberg-Oxelösunds järnvägar. Det finns alltså ett underlag att bygga på också när det gäller persontrafiken.

De manifestationer som företagits i landet har också gett klara bevis för att inlandsbanan är en mycket viktig del i folks trafikförsörjning. Jag tänker på den folkrörelsebetonade "Rädda-järnvägen-aktionen" med fiera politiska organisationer och miljöorganisationer i samarbete. Det skall man också ta vara på. För resten, varför köper man vagnar från Italien - smala och obekväma - när man har Hägglund & Söner i Örnsköldsvik?

För turistnäringen är det nödvändigt med en upprustad och frisk inlandsbana.

Förr i världen gick det särskilda turisttåg exempelvis till Härjedalen. Nu kommer turisterna till Härjedalen med privatbilar - i enstaka fall med turistbussar. Vad det betyder i fråga om t. ex. olycksfallsrisker behöver knappast särskilt påpekas.

För att belysa hur myckel folk det kan röra sig om under turisthögsäsong i Härjedalen kan jag redovisa att varje helg under högsäsong omkring 10 000 turister byter hotell och stugor i Härjedalen. Biltrafiken är då ett energislöseri utan like, och Jag påpekar än en gäng hur olämpligt förhållandet är ur Irafiksäkerhetssynpunkt.

En upprustad inlandsbana kan göra det möjligt att återigen fä turisttåg att rulla - inte minst sedan sträckan Borlänge-Mora elektrifierats - lill gagn för enskilda människor och för turistnäringen i hela Norrlands inland.

Det är att beklaga att järnvägen Sveg-Hede-Funäsdalen-Röros en gång lades ner. Min partikamrat på Jämllandsbänken, Eivor Nilson, och Jag kommer att i motion till riksdagen kräva återupprättandet av järnvägen Sveg-Hede-Funäsdalen-Röros.

I svaret på min interpellation säger statsrådet: "Vissa delar av inlandsbanan

--- hör till den bandelskategori som skall utredas vidare." Vad är del för

"vissa delar"?

Sedan vill jag också nämna att det för de anställda utmed inlandsbanan är en viktig angelägenhet alt banan upprustas och att deras arbetsförhållanden blir beaktade.

Banan måste göras attraktiv och behandlas som en enhet -en funktionell enhet - som i hela sin sträckning måste ingå i ett rikstäckande trafiksystem.

Jag vill lill sist ställa ytterligare en fråga till statsrådet. Innebär del förhållandet att "man skall avvakta resultatet av den fortsatia regionala trafikplaneringen och de blivande länshuvudmännens överväganden innan något beslut om upprustning av persontrafikstandarden kan fattas" att huvudmännen också skall överta kostnadsansvaret?

Jag vill än en gång poängtera all inlandsbanan skall ses som en enhet och att den är en riksangelägenhet.

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Om inlandsbanan m. m.

I detta anförande instämde Eivor Nilson (c).

KARIN ISRAELSSON (c):

Herr talman! Iden trafikpolitiska propositionen 1978/79:99 behandlas bl. a. frågan om inlandsbanans framtid. 1 propositionen hänförs bandelen Stor-uman-ArvidsJaur till den del av bannätet där persontrafik bör prövas. För upprustning av bandelen Storuman-Arvidsjaur finns f n. inga medel avsatta. Inte heller finns det medel för underhållsåtgärder utöver normall löpande underhåll. Detta är starkt oroande för kommunerna i norra Västerbottens inland. Inlandsbanans bevarande är inte en kommunal angelägenhet utan en riksangelägenhet.

Jag ber att få tacka kommunikationsminister Adelsohn för svaret på min fråga. Av svaret förstår jag att det f n, ej föreligger några konkreta planer gällande inlandsbanan, delen Storuman-Sorsele-Arvidsjaur, Indragningen av Slagnäs station verkar vara en del i ett pussel av åtgärder, som innebär att man kan förvänta sig ytteriigare serviceförsämring,

SJ :s lågprissatsning har gett effekter även på denna handel. Antalet resande har påtagligt ökat. Detta har för personalen medfört extra arbete, och ytterligare arbetsuppgifter läggs nu pä personalen i Sorsele sedan Slagnäs station dragits in.

Detta visar, herr talman, att en gynnsam prispolilik ger ett ökat resan-deunderiag. Även effekterna på personalens arbetsförhållanden bör dock beaktas av SJ,

Utnyttjandet av inlandsbanan skulle ytterligare kunna utökas. Flera förbindelser inom regionen och snabbare förbindelser med stambanan skulle ytterligare kunna förstärka resandeunderlaget. Behovet av kommunikationer med Järnväg föreligger. Detta gäller för både person- och godstransporter. Styckegodshanteringen var tidigare en betydande uppgift för SJ. De ökade fraktkostnaderna har emellertid medfört all dessa transporter i stor utsträckning har upphört. Som exempel kan nämnas alt potatis tidigare ofta skickades

7 Riksdagens protokoll 1979/80:25-27

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Om inlandsbanan m. m.

som styckegods till utflyttade inlandsbor. Detta är i dag inte ekonomiskt möjligt. Det visar att fraktpriserna har stor betydelse för underlaget.

Tyngre transporter kan med fördel läggas på järnvägsnätet. Det skulle innebära mindre slitage pä de allmänna vägarna och bättre möjligheter att frakta gods även under de lider när stora delar av vägnätet är avstängt på grund av tjällossning.

Skälen alt behålla inlandsbanan är många. Inlandsbanans betydelse som skäl för lokalisering av företag är klar. Inlandsbanan ger möjligheter till goda kommunikationer med andra delar av landet, både för dem som bor i regionen och för dem som utnyttjar denna region för turism och rekreation.

Inlandsbanan kan vidareutvecklas, och med ändrade taxor kan dess betydelse som transportmedel för godstrafik utvecklas, I dag kan ytterligare limmertransporter över Järnväg ej genomföras med Sorsele station som utgångspunkt, då SJ saknar godsvagnar för ändamålet. Detta bör det vara möjligt att ändra på. Alla åtgärder som möjliggör ett ökat utnyttjande av inlandsbanan måste las lill vara.

För Västerbottens inland är bibehållandet och utvecklingen av bandelen Storuman-Sorsele-Arvidsjaur, med bibanorna Hällnäs-Storuman, av avgörande betydelse för den fortsatta utvecklingen i dessa kommuner. Låt även andra skäl än rent företagsekonomiska vara vägledande vid behandlingen av dessa bandelar! De resonemang som Stina Eliasson anför som motiv för bibehållande och upprusining av inlandsbanan ställer jag mig helt bakom.

RUNE TORWALD (c):

Herr talman! Eftersom Jag bara har sex minuter till mitt förfogande tänker Jag endast ta upp två frågor, även om det finns många andra frågor som är av intresse, 1 viss mån tangerar i varje fall den ena frågan vad Bertil Zachrisson har varit inne pä.

Jag vill ändå först säga några ord om inlandsbanan. Vad som står i följande meningar i svaret är ganska typiskt:

"SJ har fått i uppdrag alt till regeringen redovisa ett förslag till investeringsprogram för upprusining av bandelarna i riksnätet. Enligt uppdraget skall SJ vidare upprätta förslag med anledning av vad riksdagen har beslutat i fråga om en fortsatt målmedveten upprustning av inlandsbanan."

Därmed har man klart slagit fast vad som tyvärr också riksdagsmajoriteien uttalade i våras, dvs. alt inlandsbanan icke ingår i riksnätet. Centern ansåg då - och anser fortfarande - att detta är orimligt. Vi föreslog också 25 milj. kr, ytterligare för upprustning av Norrlandsbanorna, För oss är det helt självklart alt en så viktig handel som inlandsbanan skall ingå i riksnätet. Vi kommer också att fortsätta värt arbete för att den skall få den plats och funktion i riksnätet som dess regionalpolitiska betydelse motiverar.

Nu till en annan fråga. Litet längre fram i svaret står det:

"Jag vill också erinra om att de regionala trafikhuvudmän, som finns eller håller på all bildas, enligt riksdagens beslut bör få möjlighet att förutsättningslöst överväga vilka bandelar som skall ingå i det framtida regionala och

lokala persontrafiksystemet,"

Detta är riktigt. Det är synd att det inte också står vad utskottet uttalade, nämligen att dessa överväganden inte får leda lill en övervältring av kostnaderna från staten till regionala huvudmän.

Del finns även ett par andra faktorer som man i det här sammanhanget inte får bortse ifrån. Länshuvudmännen behöver ha några ekonomiska realiteter som bas för sina bedömningar. Med anledning av bl, a. en motion från oss i centern i våras sade också utskottet på s. 51 i sitt betänkande 1978/79:18:

"Utskottet finner emellertid, i enlighet med vad som anförs i motionen 1978/79:2379 (punkten 15 c)" - en centermotion - "och motionen 1978/ 79:2397 (punkten 11)" - en socialdemokratisk motion -, "det nu vara nödvändigt att ange allmänna riktlinjer för hur ersättningen till SJ skall regleras när kommuner och landsting önskar köpa tjänster av SJ. Detta krävs för alt underlätta huvudmännens planering och för att ge dem en realistisk möjlighet alt diskutera alternativa trafiklösningar i områden med trafiksvaga bandelar. Regeringen bör före 1980 års utgång ha utarbetat sädana riktlinjer efter överläggningar med SJ och regionala trafikhuvudmän. Tillkomsten av allmänna riktlinjer av detta slag kan även ge en bättre grund för överenskommelser med SJ om utökning av trafikservicen på trafiksvaga bandelar och utnyttjande av det övriga järnvägsnätet, varvid dock skälig hänsyn måste tas till ev. behov av extra insatser och investeringar.

Vad utskottet i nu berörda delar anfört bör av riksdagen ges regeringen lill känna."

I debatten fann jag anledning att ytterligare utveckla delta, och jag vill citera vad jag dä sade. Det står på s. 19 i snabbprotokollet från den 1 juni 1979.

"Centern menar att det bör vara möjligt att fastställa ett pris per vagnkilometer förSJ:s utnyttjande i lokal- och regionaltrafik. I detta bör inte kostnaderna för investerat kapital i banvall och späreller underhållskostnader för bibehållande av desamma ingå. Dessa kostnader påverkas bara marginellt av eventuell lokal och regional trafik, i vart fall på banor där betydande fjärrtrafik förekommer. Priset bör beräknas med utgångspunkt i driftkostnad samt kapitalkostnad etc. för aktuell vagntyp. Eftersom det strikta kostnadsansvaret för de skilda trafikgrenarna i och med dagens trafikbeslut upphävs, finner centern det också rimligt all regeringen i de fall då detta bedöms samhällsekonomiskt fördelaktigt - någol som torde vara regel - skall kunna sälta dessa taxor lägre än självkostnaden beräknad på nyss angivet sätt, speciellt på sådana bandelar där SJ inte har några kapacitetsproblem inom överskådlig tid. Riktlinjerna bör vara klara före 1980 års utgång."

Med del anförda harjag velat understryka detsamma som Bertil Zachrisson underströk tidigare i dag, nämligen viklen av att vi så snabbt som möjligt för riktlinjer för vilka ersättningar huvudmännen skall betala till SJ för de tjänster som kan komma i fråga. Utan sädana riktlinjer är det enligt mitt förmenande omöjligt att ta ställning till frågan i vilken omfattning man skall kunna utnyttja SJ:s tjänster på lång sikt. Jag hoppas att departementet har kommit ganska långt med arbetet på dessa riktlinjer, även om man har hela 1980 till

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Om inlandsbanan m. m.

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Om inlandsbanan m. m.

100

sitt förfogande. Ju tidigare dessa riktlinjer kommer fram, desto bättre är det för trafikplaneringen frän länshuvudmännens sida.

Kommunikationsministern ULF ADELSOHN:

Herr talman! Bertil Zachrisson uppehöll sig rätt länge och flera gånger vid att det var en bristfällig proposition. Jag tänker inte gå in pä det. Det är en debatt som får föras mig förutan. Jag har inga barn ihop med vare sig propositionenellerutskottsbelänkandet. Det enda jag vill konstatera är att jag i ett avseende varit mycket nöjd med utskottets arbete, och det gäller boendeparkering. Där skrev utskottet någontingsomjagtyckte var värdefullt och som jag sedan fått glädjen att fullfölja. Men, som sagt, de barn som ni i övrigt har gemensamt där överlåter jag till dem som har intresse av det alt resonera om.

När jag läste tidningen i morse såg jag att Olof Palme uttalat att den borgerliga majoriteten hade fört landet in i en statsfinansiell kris. Jag kan konstatera att det statsfinansiella läget är om inte krisartat så i varje fall mycket ansträngt. Och det måste vara en utgångspunkt för alla som resonerar om de åtgärder man vill skall vidtas i olika delar av landet. Jag vill inte som Olof Palme påstå alt vi befinner oss i en kris, men jag vill hålla med honom om att läget är ytterst ansträngt. Jag vill säga detta inledningsvis för att lägga ett golv för diskussionen här med Bertil Zachrisson,

Bertil Zachrissons resonemang om den principiella inriktningen håller jag med om till stor del. När det gäller exempelvis miljö- och energipolitiken tycker jag det är riktigt att man hela tiden måste ha en samordning. Man måste också, tycker Jag, i hög grad ha en samordning med arbetsmarknadsstyrelsen. Där tycker Jag, så långt jag hunnit sätta mig in i frågorna, att det kanske krävs ett helt annat samarbete än hittills. Jag skall återkomma lill den frågan litet senare.

Även när det gäller investeringspolitiken finns det anledning att fundera över om det är särdeles klokt att ha det som vi nu har del. Jag tror del var Stina Eliasson som tog upp frågan om vagnparken, och det är väl riktigt att vagnparken vid SJ inte är vad SJ vill att den skall vara, Alla beslut om investeringar fattas emellertid tillsammans med besluten om driftkostnaderna. Del innebär att de räntabla investeringarna oftast får stryka på foten, därför att de inte får plats med hänsyn lill alla tänkbara driftkostnader som skall få plats i budgetutrymmet. Även i fråga om de räntabla investeringarna tror jag att en bättre samhällsekonomisk och mera principiell planering vore värdefull. Jag hoppas att vid tillfälle kunna ta upp den diskussionen här på nytt.

Till Bertil Zachrisson vill jag vidare säga att frågan om samordning mellan de statliga verken i övrigt kommer alt tas upp i budgetpropositionen. Efter att ha fått en genomgång på departementet harjag kunnat konstatera att man är i gång med arbetet på alla de områden där riksdagen fattat beslut. Jag har fått intrycket att kommunikationsdepartementet är ett effektivt och bra departement med många dugande tjänstemän som jobbar bra. En hel del har ju också gjorts. När det gäller SJ har ju person taxan sänkts. Det har gett mycket gott

resultat, vilket framgår av interpellationssvaret. Närdet gäller godslaxan har vi ansett alt det, inte minst energipolitiskt på lång sikt, kan finnas skäl alt inte höja den så kraftigt nu för att ha ett bra utgångsläge vid diskussion med alla dem som överväger vad de skall ha för framtida godstransporter: landsväg eller Järnväg. Vi är väl här eniga om värdet av att kunna få så mycket som möjligt av dessa transporter på järnväg.

När det gäller frågan om de regionala köpen av SJ:s tjänster skall riktlinjerna, som utlovats, bli klara 1980. Arbetet pågår, och Jag tror-det vill jag säga till Rune Torwald - alt man kan räkna med alt del blir klart tidigare än så. Men i varje fall skall det bli klart vid den tid som man har utlovat.

Till Bertil Zachrisson vill Jag säga alt när det gäller Stockholmsområdet så har de 75 milj. kr. som riksdagen beslöt överlämnats till statens Järnvägar. Man har också överlämnat vad riksdagen har uttalat i samband med detta. Bollen ligger f n. hos Järnvägen.

När det gäller systemet för bidrag till kollektivtrafiken, som Ju också diskuterats här, vill jag säga att Jag ännu inte hunnit göra så värst myckel på departementet, men det är en av de frågor som Jag själv lyft fram. Det är viktigt att den blir avgjord så fort som möjligt.

Enligt min uppfattning kan vi inte alltid ge så mycket bidrag som vi vill. Men det är bra mycket bättre all ge ett bestämt besked, sä att de som skall syssla med det här vet vad del är som gäller, än alt man svävar i den okunnighet som alltid råder när någonting är under utredning. Därför hoppas Jag till våren fä fram ett förslag till hur bidragssystemet när det gäller kollektivtrafiken skall vara utformat.

Jag är kategorisk på en punkt, och det är att man inte skall ha ett system som tvingar till dyrbara nyinvesteringar därför alt de är statsbidragsberätti-gade, och som hindrar upprusining av befintliga spårområden eller annat, därför att det inte är statsbidragsberältigat. Jag anser att del är helt klart att det skall ändras.

När del gäller forskningen villjag säga lill Bertil Zachrisson att arbetet med direktiven pågår i kommunikationsdepartementet. När det gäller utvecklingsbolaget handläggs frågan av industridepartementet. Vi följer arbetet fortlöpande.

Låt mig sedan, herr talman, gä över till frågan om inlandsbanan.

Jag förde häromdagen här i kammaren en diskussion med riksdagsman Häll från Norrbotten, Jag konstaterade då att jag hade för vana all åka och se del som jag skulle diskutera i Stockholms kommunfullmäktige. Nu är Sverige oerhört mycket större än Stockholm, Jag kan konstatera alt i dag slår Jag ånyo inför en diskussion om någonting som ni som pratar med mig har sett och har egna intryck av, och det har inte jag. Jag vill därför säga att så fort tiden medger det skall jag försöka åka och se inlandsbanan, i varje fall vissa delar som är särskilt intressanta. Jag tror att det är nödvändigt, inte minst med hänsyn lill att det är en i riksdagen så ofta återkommande fråga.

Jag har konstaterat att riksdagen beslöt att den del som inte ingick i riksnätet skulle göras till föremål för fortsatt utredning, och då talar jag om persontrafiken. I regeringsförklaringen står del att inlandsbanan skall

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Om inlandsbanan m. m.

101

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Om inlandsbanan m. m.

upprustas. Därmed menar regeringen inlandsbanan frän Gällivare till Kristinehamn. Även den nedlagda delen Mora-Le sjö fors skall upprustas. Men när detta skall ske är inte klarlagt. Men under tiden skall ingenting göras som förhindrar en framtida upprustning.

Beslutet är alltså att upprustningen gäller hela banan.

När det gäller de regionala huvudmännen och deras utredning villjag säga att grundtanken är den att statens järnvägar nu utreder kostnaderna. De skall ligga lill grund för de regionala huvudmännens bedömning av vilken persontrafikstandard man vill ha på dessa områden. Någon kostnadsöver-vältring är del icke fråga om. Det har riksdagen klart uttalat.

Även när det gäller underhäll av banan i de befintliga delarna tycker jag man bör diskutera möjligheten till ett samarbete med arbetsmarknadsstyrelsen. Del bör kunna finnas förutsättningar för det.

Flera har frågat: Hur fort skall banan rustas upp? Som Jag sade inledningsvis har vi inte så mycket pengar att man kan göra allt det som man vill. Upprustningen av inlandsbanan får ske i takt med vad de ekonomiska resurserna medger, och i enlighet med den bedömning som de olika regionala huvudmännen gör när del gäller vilket intresse varje särskild banbit är av. Takten i upprustningen blir också beroende av bl. a. försvarspolitiska omständigheter. Den här banan är, som någon sade, också av .försvarspolitiskt intresse. Takten blir även beroende av hur energipolitiken utvecklas, i hur hög grad man skall ta hand om torv och skogsavfall som finns utmed banan. Jag kan därför inte i dag ge något exakt besked - dels med hänsyn till att man håller pä och utreder en del saker, dels därför att jag inte har någon överblick över hur mycket pengar som i dag kan anslås. Men att banan skall behällas är klart, att banan skall upprustas är klart. Takten beror pä hur snabbi vi här gemensamt kan skapa ett ökat utrymme i svensk ekonomi.

102

BERTIL ZACHRISSON (s):

Herr talman! Ulf Adelsohn säger alt han inte har några barn ihop med utskottet eller den gamla regeringen. Det kanske är sant, men trots allt är del så, att de barn som är födda skall han fostra och utveckla, och det gör att han inte blir alldeles utan ansvar i del här sammanhanget. Det är förstås också därför vi diskuterar trafikpolitiken med honom i dag.

Det är bra att det finns en vilja alt ompröva investeringsplaneringen, och jag tror att det är ganska nödvändigt. Den har varit alltför sekloriserad och alltför kortsiktig, och det finns nog anledning att på både vägområdet och Järnvägsområdet och i fråga om andra avsnitt - som också utskottet uttalat -se över inriktningen, Närdet gäller järnvägen villjag särskilt understryka att en av anledningarna till att riksdagen ansåg att det var så viktigt alt man fick en ny och mera långsiktig inriktning-därtill så projektupplagd all den kunde etappindelas-av investeringsverksamheten vid SJ var att man skulle kunna använda investeringsobjekten, precis som man har gjort med en rad vägobjekt, för att skapa sysselsättning när del behövs. Helt oriktigt, enligt" min mening, har SJ ofta kommit vid sidan av den verksamheten. Det är dock bara en av anledningarna till att vi behöver en sådan här genomgång av

investeringsverksamheten vid SJ.

Naturligtvis är det bra om myndigheter - länsstyrelser, verk - får nya besked. Nu säger Ulf Adelsohn litet svepande att del är på gång. Den sortens allmänna besked har vi haft rätt mycket av i riksdagen under senare år, men nu måste vi faktiskt komma fram lill konkreta anvisningar som leder till åtgärder och inte bara allmänt välvilliga uttalanden.

Jag är helt pä det klara med att allt inte kan genomföras med detsamma, men reformarbetet måste komma i gång. En del av de här åtgärderna har ju utrednings- och planeringskaraktär, och den verksamheten kan man dra i gång ulan ati börja tala om bristen på resurser och sådant.

Det som sägs om SJ och Stockholmsområdet i svaret är bra, men det ärju en myckel liten detalj, lät vara viktig för Stockholmsregionen. Det är den samlade investeringsverksamheten för SJ som är väsentlig.

Jag är också glad över atl kommunikationsministern i sin replik litet tydligare sade ut, alt det skall utarbetas riktlinjer för ersättning när de regionala huvudmännen vill köpa tjänster av SJ. De måste komma underdel är som ligger framför oss, för annars stoppar den regionala trafiksamordningen upp - den som vi har tänkt oss skall vara genomförd om några år i praktiskt taget alla län.

Ulf Adelsohns slående sätt alt la sig ur kritiken är alt han säger att vi har ont om pengar. Efter de borgerliga regeringarnas svindlande affärer av olika slag är vi illa ute, sägs det här igen, Olof Palme talar också om kris, säger Ulf Adelsohn, men jag skall inte ge mig in i den diskussionen, även om den är nog så intressant. Allt det här gör ju bara kravet på atl välja rätt åtgärder ännu starkare. De usla statsfinanserna får inte leda lill handlingsförlamning, för då "pajar" Ju hela samhället. Kommunikationsministern bör alltså inte använda detta, som jag tycker, slappaste av alla argument från budgeidepartementet, nämligen bristen på resurser. Han måste gå till offensiv, visa alt konkreta åtgärder, t. ex. väl genomtänkta investeringar hos SJ, är bra ekonomi, visa att ökade forskningsresurser är livsviktiga för att få fart på såväl industri som-trafikpolitik. Det går att ta område efter område, där vi på det här viset genom en bättre lingens ordning antagligen också skulle kunna förbättra det samhällsekonomiska resultatet. Därför är det också viktigt alt ställa frågorna om förslagen från KOLT, Där var svaret litet suddigt och Jag vet inte riktigt vad det innebar, men ett besked av något slag skall tydligen komma under nästa är. Men jag vill påpeka att riksdagen faktiskt har fattat beslut och sagt att det skall läggas fram ett förslag som går i linje med vad KOLT föreslagit.

Detsamma gäller utvecklingsbolaget. Det går inte bara all säga att den frågan ligger i industridepartementet. Där ligger så mycket. Det väsentliga är i stället atl se till alt de riksdagsbeslut som fallats verkställs. Och därför är del väsentligt att få fram så konkreta uppgifter som möjligt på punkt efter punkt.

Jag vill inie höra skvaller om budgeten - vi får tids nog veta vad den innehåller, nu är inte tid för det. Men jag vill ha besked om att kommunikationsdepartementet inte förvisas av ekonomidepariement och annat till något slags klostertillvaro. Det har varit litet för mycket av politisk kyskhet

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Om inlandsbanan m. m.

103

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Om inlandsbanan m. m.

och fattigdom inom kommunikationsdepartementet ett lag. Nu är det dags atl låta trafikpolitiken börja spela sin roll i förnyelsen av vårt samhälle.

RUNE TORWALD (c):

Herr talman! Jag kan inte vederlägga kommunikationsministerns konstaterande atl det statsfinansiella läget är ansträngt. Men å andra sidan anser Jag att investeringarna i Norrlands inland ger ringa inverkan pä statsbudgeten. Ökade investeringar på trafikområdet leder nämligen automatiskt till minskat behov av sysselsättningsskapande åtgärder av annat slag. Sysselsäti-ningssituationen i området ärju sådan att mänga människor för att inte gå helt sysslolösa måste beredas arbete via statsbudgeten.

Förbättrad inlandsbana innebär också ökade förutsättningar för atl skapa ny sysselsättning i Norriands inland, och det är absolut en av de viktigaste uppgifterna för regeringen alt klara.

Jag tackar för löftet atl riktlinjerna för de regionala huvudmännens ersättning till SJ skall föreligga före 1980 års utgång. Men med hänsyn till dessa riktlinjers strategiska betydelse för den fortsatta trafikplaneringen hoppas Jag att departementet lägger på ett kol extra, för ju tidigare vi får fram dessa bestämmelser, desto bättre.

104

SVEN HENRICSSON (vpk):

Herr talman! Resonemanget om vem som började arbeta för inlandsbanan, som det fanns litet grand av i Stina Eliassons anförande, tror jag inte all vi skall föra vidare och börja göra en undersökning om. I så fall får vi börja med 1953 års trafikpolitiska utredning, som kom med sitt förslag 1963, och se efter vilka partier som röstade för delta förslag, som sedan blev sä ödesdigert. Ja, det vara bara vpk som inte röstade för förslaget. Det låter kanske litet skrytsamt atl säga det, men så var fallet.

Del är väl ändå så alt del var här dessa järnvägsnedläggningar började. Ledningen för SJ sade dä-Jag är själv verksam vid SJ, sä jag veidet: Vi har fått direktiv, vi måste se över, lägga ned och sanera osv. Där började den kamp som pågår fortfarande för en socialt inriktad trafikpolitik som tar in resurs- och energifrågorna i en helhetsbild.

Jag noterar som positivt att Ulf Adelsohn, vår kommunikationsminister, vill komma och hälsa på oss där uppe vid inlandsbanan. Det skall bli roligt att visa honom hur vi har det. Jag vet att det finns föreställningar om alt samhällena där uppe mer eller mindre är lappläger och att isbjörnar går på gatorna, men Jag hoppas atl vi i alla fall skall få vederlägga dem.

Jag tog upp en fråga som gällde motorvagnarna, men Jag fick inget svar. Här handlar det om atl se till att dessa vagnar fåren komfort som motsvarar tidens krav, särskilt för långväga resenärer i Norrland, Chefen för trafikavdelningen säger i ett brev som Jag har i min hand att man beslutat all det skall vara samma avstånd, 825 mm, som det är inne i landsvägsbussar och atl delta får räcka med hänsyn till den flexibla användningen av dessa motorvagnar. Jag skulle här vilja trycka pä angelägenheten av att vi får besked om huruvida man är benägen att anpassa soffdelning och även godsutrymme så att

vagnarna kan användas på ett flexibelt sätt.

När del gäller bristen på pengar villjag starkt understryka planeringsfak-lorns betydelse. Om man bara varje år har en liten skärv och skall göra någonting är det väldigt svårt för arbetsledningen alt på sikt planera på ett rationellt sätt. Det kan gälla alt anskaffa maskiner, följa med i teknologin osv. Så är fallet när del gäller SJ:s upprustningsarbeien hittills, som inte har kunnat bedrivas på ett rationellt eller riktigt sätt och inte heller långsiktigt. Det har bara varit improvisationer och det fortsätter alt så vara med inlånade maskiner från andra länders förvaltningar osv.

Det skulle bli bra mycket bättre om utvecklingen gick dithän att det fanns ett rejält program och en rejäl investeringsplan så att man år efter är kunde fullfölja den arbetsuppgift som man fått sig förelagd.

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Om inlandsbanan m. m.

STINA ELIASSON (c):

Herr talman! Till Sven Henricsson vill Jag först säga att centern faktiskt väckte en motion i riksdagen 1972 om upprustning av inlandsbanan. Vpk väckte en liknande motion 1973, Men alla som kämpar för inlandsbanan är välkomna med i kampen - Sven Henricsson och vpk också.

Det har rått litet av förvirring ute i landeljust när det gäller kostnadsansvaret och frågan om huvudmännen, herrslatsrådet. Därför ställde Jag en rak fråga, eftersom det inte fanns någonting om Just den saken i svaret. Fortfarande tycker jag alt svaret andas litet grand av en vilja alt vältra över ansvaret på huvudmännen.

Med tillfredsställelse konstaterar jag atl statsrådet säger ja till en upprustning av inlandsbanan. Men det är då mycket viktigt all få klarlagt om den skall upprustas i sin helhet, likaså om statsrådet anser alt inlandsbanan är en riksangelägenhei. I en debatt den 1 juni 1979 - s. 59 i riksdagsprotokollet -framförde Georg Danell följande beträffande inlandsbanan: "Det finns många skäl - försvarspolitiska och regionalpoliiiska men också den alltmer ökande turismen i inlandet - som talar för att inlandsbanan i sin helhet skall behållas och upprustas för trafik."

Jag tycker också att det är positivt för oss vid inlandsbanan all få en påhälsning av kommunikationsministern. Jag har förstått att kommunikationsministern aldrig varit i dessa trakter. Därför var Jag angelägen atl få ge en liten redovisning av hur förhållandena är för de människor som bor och som arbetar där. Men ta då inte bara en titt på, som statsrådet uttryckte det, vissa intressanta delar av banan, utan studera hela banan. Jag hoppas att också näringslivets representanter, kommunfolk och enskilda personer får tillfälle att framlägga sina synpunkter.

Del finns en positiv sak som jag skulle vilja påminna om, nämligen atl den icke-socialisiiska regeringen lyckades med del som ingen socialdemokratisk regering lyckades med: att bl, a, genom en vettig prispolitik styra trafikutvecklingen mot en "hela folkets järnväg", F, ö, kommer vi atl hänga på låset hos kommunikationsministern så alt inlandsbanan verkligen prioriteras.

105

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Om inlandsbanan m. m.

106

Kommunikationsministern ULF ADELSOHN:

Herr talman! Det är naturligtvis, som Bertil Zachrisson sade. Jag som skall fostra barnen. Vissa är välartade medan en del är något bångstyriga och i varje fall kostsamma när del gäller uppfostran. Men vi skall väl försöka hjälpas åt,

Allan Nordenstam sade en gång lill mig under sin lid som landshövding i Jönköpings län atl om man bara har en plan, kommer det snart pengar lill vägarna också. Har man lagt fram en plan som har blivit godkänd brukar det vad det lider komma pengar, oin inte annat så av sysselsäitningsskäl. Jag delar naturligtvis uppfattningen att man för statens järnvägar bör ha motsvarande planer fastlagda. Sedan kan det uppkomma situationer då man av sysselsäitningsskäl eller av andra skäl får pengar till planerna,

Stina Eliasson gör samma sak som många andra har börjat göra - citera Georg Daneils uttalanden. Ni kommer säkerligen att hänga på låset hos kommunikationsdepartementet. Det har inlandsbanans varma anhängare redan gjort. Det var inte många veckor som Jag hade innehaft jobbet när ni hängde pä Just det låset.

Jag trodde atl jag i mitt första inlägg klargjorde att Jag med inlandsbanan menar vad som står i regeringsförklaringen, dvs, sträckningen från Gällivare i norr lill Kristinehamn i söder, ,Avsiklen är alltså atl hela banan skall upprustas, men uppruslningslakten är en ekonomisk fråga.

Jag har i mitt liv varit på ganska mänga ställen utmed inlandsbanan, men Jag skall erkänna atl jag i de sammanhangen kanske inte har specialstuderat banan. Min tanke är att göra det vid denna resa, eftersom beslutet om upprusining av inlandsbanan ärett så viktigt beslut. Men jag har faktiskt vid fiera tillfällen varit i många delar av landet där inlandsbanan går,

Bertil Zachrisson hoppas att vi som sysslar med trafikpolitik inte skall behöva sitta i kloster. Jag skulle vilja råda riksdagen och hela regeringen all sälla sig i kloster ett lag, för det är nog del vi behöver slatsfinansiellt.

Även jag tycker att det är dumt atl betrakta en kostnad som enbart en kostnad, eftersom en kostnad kan vara av så olika karaktär, 1 vissa sammanhang kan del exempelvis innebära en högre kostnad att icke använda medel för att upprusta eller underhålla det man har. Det kan också vara en hög kostnad alt inte göra en räntabel investering som knyter samman exempelvis två bandelar. Därför ärjag beredd alt i alla situationer arbeta för att få medel till räntabla investeringar, för det är det som vi behöver - inte minst pä kommunikationsområdet. Jag är beredd att göra det utifrån en samhällsekonomisk syn, vilket innebär att man inte bara stirrar sig blind på endast en speciell investering. Däremot ärjag på del klara med att vi, liksom alla andra departement, när det gäller mycket annat får hålla igen. Den lojaliteten måste vi visa varandra, om vi skall kunna klara av de alltmer växande statsutgifterna.

När det gäller denna typ av investeringar är det mycket viktigt att, som Bertil Zachrisson sade, vi inte har så vattentäta skott mellan olika investeringsanslag. Tvärtom måste vi spela med dem på ett helt annat sätt än vi har gjort tidigare. Jag är tacksam för allt stöd som jag kan fä i min strävan att vi

inte skall se exempelvis ett AMS-anslag för ett visst objekt enbart som ett AMS-anslag Just för detta objekt. Pengarna bör i stället kunna användas till någonting annat, som inte bara är lika värdefullt för sysselsättningen utan som samhällsekonomiskt kanske är mer värdefullt fören region, en trakt, ett landskap eller ett län. Jag hoppas att detta synsätt skall bli vägledande för arbetet. Och då tror jag, Bertil Zachrisson, att vi får dricka både del ena och det andra i klostrets trädgård.

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Om inlandsbanan m. m.

BERTIL ZACHRISSON (s):

Herr talman! Jag lärde mig när jag läste pedagogik alt de bångstyriga barnen oftast blir de mest intressanta som vuxna. Från den synpunkten kanske man skall ägna dem ganska stort intresse.

Jag är glad för denna diskussion om en öppen syn på investeringarna inom trafikområdet. Ett sådant synsättär myckel viktigt,eftersom vi har lidit även alltför sekloriserad verksamhet. Men jag vill understryka - och jag tror atl vi på denna punkt haretigemensamt intresse-alt om vi skall kunna förverkliga detta nya synsätt krävs del en mycket större beredskap och en mycket mer övergripande planering i det ordets konkreta mening och inte som något slags svepande slagord. Och eftersom vi på detta område inte har något statligt verk som kan se lill att vi får en sådan övergripande planering är det utomordentligt viktigt all kommunikationsdepartementet spelar den rollen.

När del gäller inlandsbanan vill Jag bara göra några kommentarer. Del har kommit fram diverse åsikter här under debatten. Den tolkning som Rune Torwald gav tycker Jag är felaktig, därför alt det var alldeles klart från trafikutskottet alt inlandsbanan skulle ses som ett riksintresse. Det var också klart alt vi inte ville gå in och peta i frågan om hur riksnätet skall se ul. Vi hade ett förslag som vi sade att vi skulle ta preliminärt. Sedan får naturiigtvis utredningsarbetet, dels i de olika regionerna, dels också när det gäller planeringen av upprustningen av inlandsbanan, ge vid handen hur den framtida utformningen av riksnätet skall se ut. Men det är en klar skillnad mellan det sätt på vilket vi såg på inlandsbanan och det sätt pä vilket vi säg pä det regionala järnvägsnätet i övrigt. Jag vill understryka del för alt det inte skall råda något missförstånd pä detta område. Inlandsbanan är inte villkorad av den prövning av det regionala nätet som en del andra Järnvägsavsnitl är.

Jag tycker atl Sven Henricsson var litet värdslös i sitt inlägg. Del verkar som om han inte gillar lappläger. Men de som bor där kan också behöva Järnvägar. Och kan inlandsbanan förse oss med en bättre trafik i Norrlands inland är det utomordentligt.

Del väsentliga i trafikpolitiken just nu är alt vi kommer bort ifrån allt del allmänna pratet - det har vi hållit på med nu är ut och är in - och att vi får till stånd konkreta åtgärder på punkt efter punkt. Jag skall inte upprepa dem nu, fördel tar lid. Men de finns på Järnvägsområdet, och de finns naturligtvis på vägavsnittet, som vi inte har diskuterat i dag. De finns också på forskningsområdet, där vi har en otroligt splittrad bild och där del är nödvändigt att samhället går in och ser till att vi fåren samordning av forskningsprojekt och

107

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Om sysselsättningen i Karlsborgs kommun

ett bättre samspel mellan forskarna på trafikområdet och dem som är praktiskt verksamma ute i trafikarbetet. Men de finns även på kollektivirafikområdet. Jag vill gärna upprepa det, trots att debatten blivit lång, Harjag tolkat kommunikationsministern rätt om Jag säger atl departementet verkligen avser atl lägga fram ett förslag till våren om ett anslag till kollektivtrafiken i tätort?

Överläggningen var härmed avslutad.

108

§ 10 Om sysselsättningen i Karlsborgs kommun

Industriministern NILS ÅSLING erhöll ordet för att i ett sammanhang besvara dels Sten Svenssons (m) den 15 oktober anmälda interpellation, 1979/80:10, till arbetsmarknadsministern, dels Birgitta Johanssons (s) den 15 oktober anmälda fråga, 1979/80:44, och anförde:

Herr talman! Sten Svensson har frågat arbetsmarknadsministern vilka åtgärder regeringen överväger för att bemästra den allvarliga sysselsättnings-situationen i Karisborgs kommun.

Arbetet inom regeringen är så fördelat all del ärjag som skall svara nå interpellationen.

Birgitta Johansson har frågat mig vad regeringen avser atl göra för att de nittiotalet anställda vid Luxors Karlsborgsfabrik skall garanteras jobb i fortsättningen.

Jag besvarar interpellationen och frågan i ett sammanhang.

Låt mig först, vad gäller Luxor, erinra om att företaget så sent som i februari månad i år befann sig i en så allvarlig kris, atl sys.selsältningen för mer än 2 000 anställda i Motala och Karlsborg var starkt hotad. Genom den rekonstruklionsinsats som dä initierades av regeringen och Sveriges Investeringsbank och för vilken riksdagen har beviljat medel, har företagets utveckling kunnat vändas så att framtiden i dag ter sig myckel ljusare. Men ännu återstår ytterligare rekonsiruktionsålgärder för atl förelaget skall erhålla en långsiktig konkurrenskraft och konsolidering.

Ett av de problem som återstår att lösa är bolagets betydande överkapacitet på anläggningssidan, som medför avsevärda kostnader och i motsvarande mån försämrar resultatet. Det har sedan länge ställ klart alt en nedläggning av Karlsborgsfabriken skulle leda lill en betydande minskning av Luxors förluster, eftersom outnyttjad kapacitet i Motala då skulle kunna tas i anspråk utan att åsamka företaget nya kostnader.

Under slutet av våren innevarande år inledde Luxor MBL-förhandlingar med de fackliga organisationerna om nedläggning av Karisborgsenheien, som f n, har ca 85 anställda. Den 23 augusti meddelade bolagets styrelse atl man beslulat atl avbryta dessa förhandlingar.

Enligt vad jag har erfarit från bolagets styrelse och ledning är man t, v, beredd all skjuta frågan om Karlsborgsfabriken någol på framtiden föratt ge

alla berörda möjlighet att agera för alt skaffa ersältningssysselsättning till Karlsborg, Jag har också erfarit att kommunen redan har inlett diskussioner med några företag i denna fråga. Förhoppningar finns om atl ganska snart kunna skapa sysselsättning för ca 20-25 personer i Luxors fabrik på uppdrag av andra företag.

Jag utgår från atl kommunen och länsorganen även i fortsättningen aktivt skall verka för att ersältningssysselsättning skapas i Karlsborg, Även Jag är beredd att medverka i denna fråga.

Jag övergår nu till all besvara den del av Sten Svenssons interpellation som behandlar situationen vid Vanäsverken,

FFV/Vanäsverken tillverkar finkalibrig ammunition för del svenska försvarels behov. Försvarets materielverk har under sommaren 1979 aviserat en drastisk nedgång i beställningarna fr, o, m, budgetåret 1980/81, Eftersom export av större mängder av denna ammuniiionsiyp inie är möjlig på grund av internationell överkapacitet och eftersom maskinparken helt är inriktad mot finkaliberammunition, innebärdeita alt en övertalighet på 150 personer kommer att uppstå vid Vanäsverken om inga åtgärder vidtas. Frågan om en eventuell lidigareläggning av beställningar frän försvaret till Vanäsverken bereds f n, inom regeringskansliet. En sådan beställning skulle kunna reducera det antal personer som behöver varslas om uppsägning.

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Om sysselsättningen i Karlsborgs kommun

STEN SVENSSON (m):

Herr talman! Jag ber all få lacka industriministern för svaret på min interpellation.

Sysselsättningslägel på arbetsmarknaden inom Karlsborgs kommun är mycket bekymmersamt. Den hotbild som länge vilat över kommunen skärptes betydligt, när det stod klart att verksamheten vid Vanäsverken måste skäras ned i betydande omfattning.

Till problemet med Vanäsverken kommer den kvarstående ovissheten om Luxor, Ännu föreligger inga konkreta besked om ersältningssysselsättning. Del bör särskilt påpekas i sammanhanget att ca 95 % av de anställda vid Luxor i Karisborg är kvinnor.

Enligt min mening har staten ett extraordinärt ansvar för sysselsättnings-situationen i Karlsborg, Föran söka belysa delta förhållande villjag peka på en rad faktorer:

För det första: Staten är den i särklass dominerande arbetsgivaren i kommunen. Därav följer atl staten direkt eller indirekt har ell eget arbetsgivaransvar med vad detta innebär i den nu rådande situationen.

Fördel andra: Det förvärrade lägel för Vanäsverken aren direkt följd av de nedskärningar av försvarsanslagen som vidtagits.

För del tredje: Luxorfabrikens lokalisering till Karlsborg har ursprungligen åstadkommits tack vare regionalpoliiiska åtgärder och är således en följd av statens tidigare agerande i frågan.

För det fiärde: Karlsborg är i övrigt mycket beroende av planeringen inom den statliga sektorn, vilket direkt eller indirekt påverkar sysselsättningen. Som exempel härpå kan nämnas bl, a. följande:

109

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Om sysselsättningen i Karlsborgs kommun

110

den framtida utformningen av försvarets fredsorganisation,

produktionsvolymen och produktionsinriktningen när det gäller materielverkels verksamhet,

kommunikationerna, bl, a, ovissheten om framtiden för järnvägssträckan Skövde-Karisborg och den framtida roll som man anser att Göta Kanal skall ges i fråga om transportförsörjningen i landet,

omfattningen av åtgärder för turismen i Tiveden, ställd i relation lill önskvärda nalurvårdsålgärder, samt

föruisällningarna för domänverkets engagemang i Tivedenområdet,

Angivna exempel visar att utvecklingen på Karisborgs arbetsmarknad i särskilt stor utsträckning är beroende av en rad rikspolitiska beslut. Vi kan därför slå fast att regering och riksdag har anledning atl ta på sig ett speciellt ansvar för vad som sker på Karlsborgs arbetsmarknad.

Vad exempelvis gäller volymen på ammunitionsinköp lill försvaret hardet enligt de uppgifter Jag inhämtat skett en minskning, motsvarande ett värde av ca 800 milj. kr, under den senaste femårsperioden. Man kan undra vad som skulle ha hänt, om en ytterligare nedskärning i enlighet med socialdemokratiska önskemål hade beslutats under den gångna treårsperioden.

Som Jag påpekar i min interpellation har riksdagen också tidigare haft anledning atl uppmärksamma situationen för Karlsborgs kommun. Ett enigt näringsutskott anförde i samband med beslutet om finansiellt stöd till Luxor bl, a, följande:

"Om del visar sig atl en minskning av antalet sysselsatta är den enda utvägen all säkerställa lönsam produktion i framtiden vid Luxor förutsätter utskottet att regeringen aktivt verkar föratt nya arbetstillfällen tillförs de orter som drabbas,"

Även arbetsmarknadsutskottet gjorde ett särskilt uttalande rörande problemen i Karlsborg i samband med riksdagens behandling av propositionen om regionalpolitiken. Ett likaledes enhälligt utskott ansåg att "del kan finnas skäl för samhället atl stödja projekt som ger varaktig sysselsättning inom bl, a. Karlsborgs kommun".

Karlsborgs kommun har liksom länsstyrelsen i Skaraborgs län understrukit nödvändigheten av att följa upp de uttalanden som riksdagen och även arbetsmarknadsministern gjorde i samband med den regionalpolitiska debatten här i kammaren den 7-8 juni 1979,

Då uttalades nämligen alt även kommuner utanför stödområden som temporärt eller mera långsiktigt har sysselsättningssvårigheler skall kunna erhålla regionalpolitiskt stöd.

Industriministern ulgår nu i sitt svar från atl kommunen och länsorganen aktivt verkar för att ersältningssysselsättning skapas i Karlsborg, och herr Åsling förklarar sig beredd all medverka i denna fråga.

Herr talman! Jag hälsar denna utfästelse med stor tillfredsställelse och får då anledning att ställa en följdfråga: Om nu länsorganen och kommunen kan medverka lill atl finna lämpliga projekt, kan man då också räkna med att industriministern i sin lur medverkar lill all regionalpolitiskt stöd utgår lill Karlsborg? Om de förhandlingar, som enligt uppgift nu pågår mellan

kommunen och några företag, skall bli framgångsrika, erfordras det klarhet om möjligheten till sådant stöd.

Sedan trepartiregeringen tillträdde har beredningarna av regionalpoliiiska ärenden återfiyitats frän arbetsmarknadsdepartementet till industridepartementet, varför jag dessutom vill fråga om industriministern kan instämma i de uttalanden som arbetsmarknadsministern gjorde i den nämnda regionalpolitiska debatten.

Slutligen noterar jag med tillfredsställelse atl regeringen, representerad av tre statsråd, den 9 november tog emot en delegation med representanter för länsstyrelsen, Karisborgs kommun och företrädare för berörda parter på arbetsmarknaden i Karlsborg. Att regeringen på delta sätt visade sill intresse för saken har uppskattats myckel.

Jag vill därför lill sist fråga vilka åtgärder som industriministern anser bör vidtas med anledning av den information om förhållandena i Karlsborg som delgavs regeringen vid uppvaktningen i fråga.

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Om sysselsättningen i Karlsborgs kommun

BIRGITTA JOHANSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka för svaret på min fråga. Det svar statsrådet lämnat här i dag innehåller ingenting nyll. Den beskrivning som görs av företagets situation ärju väl känd för oss alla.

Staten trädde in den 9 februari via Investeringsbanken och genom en proposition som i början av juni 1979 behandlades i kammaren efter att ha blivit behandlad i riksdagens näringsuiskolt, 1 ulskotlsbetänkandel gjordes del sådana uttalanden atl regeringen kunde ingripa, om de anställdas trygghet äventyrades. När staten satsar 175 milj, kr, är det väl också rimligt atl ställa krav på företaget.

Statsrådet säger också i sitt svar att företagsledningen har dragit tillbaka de varsel som under våren och sommaren har hotat de anställda. I detta sammanhang vill jag poängtera all verkstadsklubben vid Luxors Karlsborgsfabrik krävde att det nedläggningshot som fortfarande vilar över Karlsborgsfabriken skulle upphävas. Men verkstadsklubben har inte vunnit någol gehör för sin hemställan, I denna situation kunde regeringen ha handlat med större fasthet gentemot Luxorledningen, Delta är också litet grand märkligt mot bakgrund dels av att staten satsat pengar, dels av en artikel i tidningen Affärsvärlden 35-1979 där man ställer frågan: Var staten för generös? Jag vill gärna citera ett avsnitt ur artikeln: "Tar vi också hänsyn lill alt den nya Luxorledningen har lyckats banta en del av de svällande lagren och kundfordringarna under våren och sommaren, bör solidileten enligt Affärs-väridens beräkningar nu ligga på för ett f d krisförelag myckel goda 40 96,

Har kanske staten varit onödigt generös genom alt skänka Luxor 175 mkr eller var ackordsuppgörelsen onödigt hård för fordringsägarna?"

Det är mot denna bakgrund som jag vill fråga, om statsrådet tycker alt det är för mycket begärt, närde ca 90 anställda vid Karlsborgsfabriken kräver atl få besked om sina jobb i framtiden.

Det kan också nämnas i sammanhanget, och som en upplysning till statsrådet, alt klubbstyrelsen vid Luxors Karlsborgsfabrik har i denna

111

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Om sysselsättningen i Karlsborgs kommun

besväriiga situation medverkat och kommer även i framtiden atl medverka aktivt lill alt det blir lösningar som tryggar jobben i Karlsborg.

Det vore av intresse för kammaren, om statsrådet närmare kunde redogöra för skrivningen i svaret all det finns förhoppningar om att ganska snart skapa sysselsättning för 20-25 personer i Luxors fabrik. Enligt vad Jag erfarit har Investeringsbankens VD Arne Gallans i förra veckan besökt Luxors fabrik i Karlsborg, Hade han något besked med sig i portföljen rörande vissa förhoppningar om några konkreta arbetstillfällen?

Jag vill också fråga statsrådet: På vilket sätt kommer regeringen atl medverka lill att de eventuella nya Jobben kan säkras i Karlsborg? I svaret på interpellationen och frågan tas också Vanäsverken upp, och jag vill gärna -liksom Sten Svensson - påminna statsrådet om del speciella ansvar som staten har för Karlsborg genom de olika statliga engagemangen, Paul Jansson fick ju svar av försvarsministern den 23 oktober i år, och enligt vad som kan utläsas ur det svaret hade då inga åtgärder vidtagits för att trygga sysselsättningen vid Vanäsverken, Det ärju den 12 november i dag, och därför vill jag fråga statsrådet: Har det hänt någonting under denna lid?

112

BENGT KINDBOM (c):

Herr talman! När situationen på arbetsmarknaden i Karlsborg diskuteras här i dag finns det skäl atl inledningsvis påpeka atl vid behandlingen av del regionalpoliiiska förslaget i våras hade centern en reservation som placerade Karlsborgs kommun inom stödområdet. Med en uppslutning kring denna reservation hade kommunen haft bättre förutsättningar för sill arbete att ge nya Jobb, Man hade haft ett positivt stöd och positiva åtgärder att peka på.

Karlsborgs kommun är en kommun som domineras av en verksamhet, nämligen sådan för vilken staten är huvudman, och verksamheten är i huvudsak anknuten till försvaret.

Varje förändring av den statliga verksamheten får förödande effekter för sysselsällningen. Skälet härtill är all övrig verksamhet, exempelvis inom tillverkningsindustrin, är ringa och inte erbjuder något alternativ till den statliga. Därför instämmer Jag i vad de tidigare talarna har sagt om statens speciella ansvar och kan inte nog understryka angelägenheten av att sysselsättningen i statlig verksamhet uppehålls i Karlsborg,

Jag hoppas att industriministern håller med mig om att del för Vanas framlid behövs mer än en lidigareläggning. En sådan innebär ju inte alt vi behöver mer kulor i framliden. Det erfordras - och jag hoppas au industriministern är beredd atl verka för det - en långsiktig plan med alternativ produktion vid Vanäsverken,

En av de stora arbetsgivarna i övrigt är Luxor, En nylokalisering som varit positiv för sysselsättningen i kommunen är landstingets nyligen i bruk tagna vårdhem för långtidssjuka.

När del gäller Luxor, så är oron för den framtida tryggheten i jobbet inte stillad.

Jag vill avslutningsvis ta upp ett par frågor som har anknytning till

utvecklingsfonden och dess arbete. Utvecklingsfonden i Skaraborgs län har, inte minst genom centerns agerande, tagit initiativ till insatser i Karisborgs kommun. Kommunen finns bl. a. med i den särskilda kampanj som inom kort inleds för atl få företag och nyproduktion till länet. Jag vill också peka på att utvecklingsfonden förbereder insatser för att öka sysselsättningen inom eleklronikområdet; det senare alltså samma verksamhet som Luxor sysslar med,

I svaret pekas på att det pågår diskussioner om att ge en del sysselsättning på uppdrag av andra företag. Jag vill med anledning av det fråga industriministern vilka förutsättningar han ser att genom det statliga delägarskapel påverka Luxor så all sysselsättning föriäggs till Karisborg, om utvecklingsfonden medverkar till framtagande av exempelvis legotillverkning.

Vidare vill jag fråga om industriministern är beredd atl ge utvecklingsfonden uppdrag och resurser för att skapa ny sysselsättning, varvid personalens kunskaper samt utrustning och lokaler i Karisborg tas lill vara.

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Om sysselsättningen i Karlsborgs kommun

Industriministern NILS ÅSLING:

Herr talman! Får jag komplettera mitt tidigare svar med anledning av frågeställarnas inlägg.

Till Sten Svensson vill Jag säga - och det kan också gälla de inlägg som Birgitta Johansson och Bengt Kindbom har gjort - alt de uttalanden som närings- och arbetsmarknadsutskotten hargjort självfallet är vägledande. Jag kan naturiigtvis som Bengt Kindbom säga att om förslaget att föra Karlsborg till stödområdet hade blivit riksdagens beslut, sä hade jag inte här behövt uttala den bekräftelsen att vi från industridepartementets sida självfallet är beredda att med lokaliseringspolitiska resurser medverka till finansiering av lämpliga projekt. Jag har nyligen haft möjlighet att inför kommunen och länsmyndigheterna bekräfta vår vilja att medverka till nylillskapade sysselsättningstillfällen i Karlsborg,

Sten Svensson frågade vilka åtgärder som bör vidtas. Där berörde Bengt Kindbom vad som konstruktivt skulle kunna göras, nämligen all Luxor tillsammans med kommunen och utvecklingsfonden går igenom de projekt som finns och i samverkan försöker finna former för att realisera detta projekt. Jag anger Ju i mitt svar alt här finns några intressanta uppslag, och enligt min uppfattning är de värda all föras vidare. Det är för mig i dag, när förhandlingarna pågår om dessa idéer, omöjligt atl närmare gå in i en delaljredovisning av projekten. Jag nöjer mig med att säga att jag tycker att de ser lovande ul och att del är lämpligt att kommunen nu också utnyttjar utvecklingsfondens möjligheter alt här hjälpa lill. Utvecklingsfonden har betydande resurser, den kommer att fä mera resurser, och det bör finnas goda möjligheter att genom utvecklingsfonden realisera de intressanta projekten.

Det är riktigt, som Bengt Kindbom säger, atl för Vanäsverken behövs det mer än en lidigareläggning av ammunitionsbeställningarna. Men som Jag ser del, ger lidigareläggning av beställningarna - som Jag hoppas skall bli resultatet av den fortgående beredningen i regeringskansliet - ändå ett

113

8 Riksdagens protokoll 1979/80:25-27

Nr 26 nödvändigt rådrum, och det är vad som framför allt behövs beträffande

Måndagen den Vanäsverken för att säkra en framtida utveckling, kanske också inom en

12 november 1979 alternativ bransch,

______________ Birgitta Johansson säger att det inte var mycket nytt i milt svar. Det är klart

Om sysselsätt- a't frågar man i ett skede, där vi befinner oss mitt uppe i överiäggningar och

ningen i Karlsborgs diskussioner omkring tänkbara projekt, kan svaret inte bli mer uttömmande,
kommun Jag v'" O" ri kommentar till Birgitta Johanssons krav på större fasthet mot

Luxorledningen säga-och då utan all värdera den rekonstruktionsinsats som den förra regeringen gjorde-att statens relationer till Luxor självfallet måste präglas av den bedömning av marknadsutsikterna som man gör, Luxor arbetar ju inom en sektor i intensiv internationell konkurrens och med nära kontakt med världsmarknaden, och därför är naturligtvis Luxors möjligheter atl leva vidare och utvecklas helt beroende av marknadsutsikterna. Mot den bakgrunden tror Jag inte att staten har varit för generös mot Luxor -Jag tror atl Luxor behöver både den soliditet företaget f n, uppvisar och den marknadspotential det har för att kunna klara en framtida utveckling och erbjuda trygghet för de anställda som är kvar i företagel.

STEN SVENSSON (m):

Herr talman! Industriministern erinrar nu om att man överväger atl tidigarelägga beställningar från försvaret lill Vanäsverken. En sådan beställning skulle - del har herr Åsling också påpekat i sitt svar - kunna reducera antalet personer som behöver varslas om uppsägning.

För min del vill Jag då gärna säga att en lidigareläggning av arbeten som annars skulle ulföras längre fram inte är någon långsiktig lösning på problemet. Vad man möjligen dä åstadkommer är att uppskjuta lidpunkten för de aktuella varslen, enligt vad jag kan se troligen till efter semestern 1980.

Men vad händer dä sedan? Det är delta som är del väsentliga både för de berörda anställda och för kommunen. Oavsett hur det blir med dessa beställningar måste vi med kraft arbeta fören långsiktig lösning. Då framstår någon ersätlningssysselsätlning som ger varaktig trygghet som det alternativ man i alla lägen bör prioritera, och då får inte frågan hänga på en ovisshet om huruvida regionalpolitiskt stöd kan utgå eller inte.

Nu svarar industriministern med att säga att de uttalanden som här åberopats i debatten är vägledande. Detta är glädjande. Får Jag tolka industriministerns mening sä att han står bakom den utfästelse som tidigare har givits av arbetsmarknadsministern, nämligen att till Karlsborg i en sådan situation kan utgå ett regionalpolitiskt stöd?

Vi har hört företrädare för regeringen i olika sammanhang ge uttryck för
den synpunkten att man inte får låta det här stödområdet flyta ut över stora
delar av Sverige, utan all del skall hållas samman och begränsas för alt få ell
ordentligt innehåll men atl del dä också kan finnas kommuner utanför detta
stödområde som kan råka i en speciell situation och i sådana lägen skall kunna
få ett särskilt regionalpolitiskt stöd. Jag hoppas att vi fortfarande är överens på
114 den punkten - eller har industriministern någon annan mening än vad som

tidigare uttalats från regeringens sida? Jag skall dessutom ta upp en annan fråga i sammanhanget. Enligt de uppgifter som jag har inhämtat överväger man inom försvaret en omlokalisering av leleservicebyrän, som f n, finns på Nya Varvet i Göteborg och artilleriflygskolan i Nyköping, Även om denna fråga i första hand ärett rent försvarspolitiskt ärende, kan man inte bortse från att den också har regionalpoliiiska aspekter. Enligt det förslag som har upprättats av chefen för armén bör man nu kunna välja mellan Malmslält, Ljungbyhed och Karlsborg, särskilt vad gäller den nämnda flygskolan. Jag vill då fråga: Är industriministern beredd att medverka lill atl man inom regeringen särskilt beaktar de regionalpolitiska skäl som nu talar för atl Karlsborg bör väljas som ny lokaliseringsort för de här tvä försvarsenhelerna?

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Otn sysselsättningen i Karisborgs kommun

BIRGITTA JOHANSSON (s):

Herr talman! Statsrådet ansåg att mitt krav pä alt man skulle behandla . Luxoriedningen litet fastare varobefogat. Det kan jag inte anse att det är i den nuvarande situationen och mot bakgrund av hur ledningen har kunnat rekonstruera förelaget.

Men Jag ställde ändå en direkt fråga, som gällde Investeringsbankens VD Arne Callans besök nere på Luxorfabriken. Vad hade han med sig? Var det någonting som kräver snabba regeringsåtgärder och som kan ge stöd åt Karlsborg? Jag vill ha svar på just den frågan i dag, eftersom jag vet att den har diskuterats och eftersom den tydligen har stor betydelse för de anställda i Karisborg,

Jag vill också i denna debatt ge uttryck för det förhållandet alt verkstadsklubben på Luxor liksom också personalen i dess helhet har trott på möjligheterna till fortsatt arbete och har ställt upp pä ett sådant sätt att de verkligen skulle vara värda atl vi hjälptes ål med att genomföra de idéer som Arne Callans hade med sig. De anställda har hela tiden trott på Luxor och kämpat för att få behålla sina arbetstillfällen i Karisborg.

Jag skulle vilja att industriministern något utförligare redogjorde för den situation som jag här har beskrivit.

BENGT KINDBOM (c):

Herr talman! Jag noterar industriministerns uttalande om utvecklingsfonderna. Del ärju ett regionalt näringspolitiskt instrument, som har de bästa förutsättningar atl komma till sin rätt i sådana här situationer. Men det är då också viktigt att utvecklingsfonderna får resurser, kanske också för sådana här speciella åtgärder.

Jag vill ytteriigare en gång peka på frågan om Vanäsverken, En sådan lidigareläggning av beställningar som omnämns i industriministerns svar innebär ju bara att man reducerar det antal personer som behöver varslas om uppsägning. Hela personalen vid Vanäsverken har nu under några är fall leva under trycket av ständiga neddragningar av försvarsbeställningarna, och diskussioner om alternativ produktion har förts inom företagsgruppen.

Jag tycker all det är viktigt atl även industriministern är positiv till att man

115

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Om sysselsättningen i Karlsborgs kommun

för Vanäsverken utarbetar en långsiktig plan, som gör att företagets framtid inte år efter år blir beroende av neddragningar på försvarsområdet.

Industriministern NILS ÅSLING:

Herr talman! Jag kan på nyll för Sten Svensson bekräfta alt vi under förutsättning av alt lämpliga projekt kommer fram ärbereddaatt pröva frågan om lokaliseringslån.

Jag vill också med anledning av Sten Svenssons fråga om de militära institutionerna framhålla - utan all gå in på någon egen värdering av de militära projekt som Sten Svensson här tar upp - att naturligtvis också regionalpolitiska skäl skall beaktas när militära myndigheter avgör frågor om lokalisering av olika institutioner och organ inom det militära försvaret,

Birgitta Johansson vill vela vilka åtgärder Investeringsbanken har i sikte när det gäller Karlsborg. Jag kan inte redovisa detta nu. Man bedriver överläggningar med företag om projekt, och vilka resultat de överläggningarna leder till är del för tidigt att yttra sig om. Men Investeringsbanken har fått industridepartementets sanktion för atl på allt sätt försöka medverka till att skapa en alternativ produktion vid Luxors anläggningar och vid Karlsborgs-verken,

Jag vill lill Bengt Kindbom säga beträffande Luxors enhet i Karlsborg liksom också beträffande Vanäsverken att den mest angelägna åtgärden äratt man i Karlsborg nu försöker skapa alternativ produktion eller alternativ sysselsättning, och det betyder att man dit måste förlägga nya förelag eller filialer lill befintliga företag. Det arbetet måste ha högsta prioritet. Det är därför Jag menar att man vid en samverkan mellan kommun, länsmyndigheter och utvecklingsfond och med löftet frän industridepartementet om möjligheter till lokaliseringslån för sådana projekt som grund skall kunna bedöma utsikterna vara rätt goda. Självfallet skall huvudmännen för Vanäsverken i den rådande situationen se lill atl ha en långsiktig plan för hur frågorna om sysselsättningen i företaget skall lösas.

116

STEN SVENSSON (m):

Herr talman! Efter det senaste anförandet av industriministern finns del särskild anledning au lacka förde utfästelser som statsrådet hargjort. Lät mig därför avslutningsvis slå fast vad hans uttalanden innebär. För det första kommer han att medverka till alt stärka de förutsättningar som skall gälla för utvecklingsfondens verksamhet. Fördel andra kommer de företag som kan lokalisera sig till Karlsborg - del pågår Ju just nu förhandlingar mellan några aktuella förelag som överväger detta - all kunna erhålla regionalpolitiskt stöd. För del tredje har industriministern sagt att han ämnar hävda de regionalpolitiska intressena i samband med alt regeringen får anledning att överväga omlokalisering av försvarsenheter till Karlsborg,

Jag ber, herr talman, att få tacka för dessa positiva besked, som rimligen kan glädja alla berörda parter.

BIRGITTA JOHANSSON (s):

Herr talman! Statsrådet talar om lämpliga projekt. Det finns bl, a, ett projekt som Jag känner lill och som innebär en arbetsorder, uppskattad till 70 milj, kr. Det är ganska bråttom. Redan före Jul behöver man besked om huruvida företaget skall kunna ta denna order. Det är just mot den bakgrunden som Jag har försökt få ell svar på frågan: Tar regeringen här sitt ansvar och medverkar, om del kommer att behövas några lokaliseringar?

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Om sysselsättningen i Värmlands län

Överiäggningen var härmed avslutad.

§ 11 Om sysselsättningen i Värmlands län

Industriministern NILS ÅSLING erhöll ordet för alt i ett sammanhang besvara

dels de den 18 resp, 19 oktober anmälda interpellationerna

1979/80:24 av Gunnar Olsson (s) och

1979/80:33 av Bertil Jonasson (c),

båda interpellationerna framställda lill arbetsmarknadsministern,

dels en den 24 oktober anmäld fråga 1979/80:68 av Sune Johansson (s)

och anförde:

Herr talman! Gunnar Olsson har frågat arbetsmarknadsministern dels om arbetsmarknadsministern vill ge en redogörelse för regeringens syn på den minskning av antalet sysselsättningstillfällen inom massa- och pappersindustrin som förestår i Värmland, dels om arbelsmarknadsminislern vill ta några initiativ lill ersättningsjobb i stället för dem som enligt Gunnar Olssons mening av allt alt döma kommer att försvinna på de orter vars existens nu är hotad,

Bertil Jonasson har frågat arbetsmarknadsministern vilka åtgärder regeringen ämnar vidtaga för att bemästra den svåra sysselsättningssilualionen i Värmlands län,

Sune Johansson har frågat mig vilka åtgärder den nuvarande regeringen avser att vidtaga i anledning av Värmlandsdelegalionens redovisade förslag till förstärkning av sysselsättningen i Värmland,

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall svara på interpellationerna och frågan.

Bakgrunden lill frågorna är det allmänt besvärliga sysselsättningsläget i Värmland. Gunnar Olsson berör särskilt massa- och pappersindustrin.

Jag har ingen annan uppfattning än frågeställarna närdet gäller allvaret i det värmländska sysselsättningsläget. Länet har under senare år drabbats av omfattande sysselsättningsproblem. Inte minst läget inom skogsindustrin gör alt vi måste följa utvecklingen med fortsatt stor uppmärksamhet.

117

Nr 26 Beträffande den aktuella situationen vill jag först säga något om skogsin-

Måndagen den dustrin, som ju utgör en betydande del av näringslivet i länet.

12 november 1979 Den successiva omsimkiurering och förnyelse av industrin som måste ske

_____________ om vi skall kunna upprätthålla och stärka vår internationella konkurrenskraft

Om sysselsätt- gäller i myckel hög grad skogsindustrin. Denna industrisektor är starkt

ningen i Värmlands exportinriktad och har på flera produktområden att möta en mycket hård
lfj konkurrens från andra produceniländer. Den omvandling som skogsindu-

strin ständigt måste genomgå betyder tillväxt inom vissa delar av branschen och för vissa företag och tillbakagång för andra. Del är härvid ofrånkomligt all det uppstår sysselsättningsproblem som måste lösas på något sätt.

Vad gäller den värmländska skogsindustrin ärjag medveten om att vissa förändringar kan komma att aktualiseras. Såväl Billerud-Uddeholm som Vänerskog har redovisat omfattande föriuster under de senaste åren. Även för år 1979, som för skogsindustrin är ett högkonjunkturår, kommer resultaten att bli kraftigt negativa. Inom båda företagen pågår analysarbete för atl finna vägar till ökad lönsamhet. Resultatet av det arbete som nu pågår inom företagen föreligger inte ännu, och de produktions- och sysselsättnings-mässiga konsekvenserna kan därför varken överblickas eller kommenteras f n.

När del gäller insatser för atl lösa sysselsättningsproblemen vill Jag först peka på det decentraliserade arbetssätt som Värmlandsdelegationen är ett exempel pä. Ett väl fungerande arbete på det regionala planet med sysselsättnings- och industrifrågor är nödvändigt för atl sysselsättningsproblemen skall kunna lösas. Det är också av avgörande betydelse för effekten av centrala stödåtgärder. Del arbete som Värmlandsdelegationen utfört i samarbete med olika regionala myndigheter har varit av stort värde, I enlighet med riksdagens beslul har vi fr, o, m, den 1 juli i år en ordning som innebär att länsstyrelserna tilldelas projektmedel, som de får disponera efter sina egna prioriteringar. Del innebär alt den typ av verksamhet som Värmlandsdele-galionen bedrivit kan fortsätta i former som länsstyrelsen själv avgör. Jag är beredd alt verka för att sådan verksamhet skall kunna bedrivas i Värmland pä ell effektivt sätt även i fortsättningen,

Föratt idéer och projekt skall kunna las till vara, så att nya arbetstillfällen
skapas, ställer statsmakterna olika medel lill förfogande. Länsstyrelserna har,
som Jag tidigare nämnt, erhållit medel för all vidareutveckla olika förslag till
åtgärder. De regionala utvecklingsfondernas serviceverksamhet och kredit-
givning har förstärkts. Det regionalpolitiska stödet är fr, o, m, den 1 juli i år
något av ett helfinansieringsstöd. Jag vill särskilt påpeka att del inom
offertstödets ram finns möjligheter att t. ex, lämna villkorliga lån, med vilka
inledande föriuster kan täckas när industrier etableras och byggs ul. Det
innebär i sak en komplettering till det egna kapitalet, när detta är alltför litet
eller när intressenterna har begränsade möjligheter lill kapitaltillskott. Denna
möjlighet tillgodoser åtminstone till en del Värmlandsdelegalionens önske
mål om atl samhället bör öka tillskotten av eget kapital för alt industrins
expansion skall underlättas,
118 Som frågeställarna framhåller har Värmlandsdelegalionen lagt fram en rad

förslag föratt förbättra lägel i länet, av vilka fiera kräver beslul av regeringen. Flera beslut om åtgärder har redan meddelats, och Jag vill erinra om de betydande insatser av statliga medel som gjorts bl, a, under den tid som Värmlandsdelegationen verkat, I april i år lämnade arbetsmarknadsministern i ett svar lill delegationen en redogörelse för de insatser som då hade genomförts med början under den förra trepartiregeringens mandatperiod. Dessa åtgärder beräknades kosta drygt 1,3 miljarder kronor.

Slutligen vill Jag åter framhålla all regeringen noga följer utvecklingen i länet och är beredd all med de medel som nu står lill dess förfogande stödja projekt som ger nya arbetstillfällen i Värmland.

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Om sysselsättningen i Värmlands län

GUNNAR OLSSON (s):

Herr talman! Först ett lack till industriminister Åsling för interpellationssvaret. Av frågeställningarna i min och Bertil Jonassons interpellationer samt av Sune Johanssons fråga framgår med all tydlighet att det är arbetssituationen i Värmland som vi nu kommer atl diskutera.

5 100 värmlänningar gick vid månadsskiftet oktober-november utan arbete. Del är visserligen en minskning med ca 700 Jämfört med septemberräkningen, men antalet beredskapsarbetare har under samma tid ökat med 800.

Detta är den enda väsentliga skillnaden mellan september och oktober i arbetslöshetsstatisliken i Värmlands län.

Klart är alt den arbelslöshetsminskning som skett under oktober månad integäller för skogslänen. Arbetslösheten i skogslänen, dit Värmland hör, var i oktober 3,0 % mot 1,5 96 i storstadslänen och 1,6 96 i övriga län i södra och mellersta Sverige.

Till bilden hör också att arbetslösa ungdomar fortfarande utgör en stor andel av det totala antalet arbetslösa. Deras speciella problem kommer Margot Wallström här senare att beröra.

Vi har haft en kampanj i Värmland som heter "Värmland på fötter". Det är något av detta som vi nu här kommer alt få uppleva en stund framåt.

Vi är inte mindre än fem ledamöter på vår länsbänk som i dag önskar komma till tals med det statsråd som enligt den arbetsfördelning som nu råder mellan departementen haratl syssla med industrifrågoroch det som hör till lokaliserings- och regionalpolitiken. Jag skall för min del starta med att i någon mån ge bakgrunden lill alt min interpellation är utformad på del sätt den är.

När vi inledde den här höstsessionen hade vi i vårt län ett mycket allvarligt krisläge inom massa- och pappersindustrin. Situationen inom denna industri värden som jag skisserat i min interpellation. Jag lämnade in interpellationen till dåvarande expeditionsregeringen den 2 oktober.

Min interpellation rönte givetvis samma öde som alla andra. Den lades, för all citera Povel Ramel, I en hög för sig. Alla vi som hade ställt frågor eller interpellationer fick göra om proceduren. Jag inlämnade den här interpellationen pä nytt den 17 oktober, och undertiden hade bl. a, direktör Bernt Frisk i Vänerskog blivit intervjuad i Dagens Nyheter, Han underströk där allvaret i situationen.

119

Nr 26 Jag skall här bara kort återge någol av det som sades i intervjun i DN,

Måndagen den " - - 4-bruksproJektet" - dvs, Åmolfors-Deje-Bäckhammar och

12 november 1979 Billingfors - "håller inte längre. Trots de goda tiderna går både Deje och

_____________ Åmotfors med föriust,"

Om sysselsätt- Direktör Frisk fortsätter:

ningen i Värmlands "' nyaste göra någonting nu , Görs inget nu har vi ingen motstånds-

lfj kraft när det börjar gå nedåt igen,"

"För att hela koncernen skall kunna överleva är det nödvändigt alt alla

förlustkällor skyndsamt plockas bort------------- "."--- det är känt alt Åmotfors är

koncernens sorgebarn." - Detta sagt och återgivet i DN den 13 oktober.

Den 17 oktober- fyra dagar senare- inlämnade jag min interpellation på nytt, och någon dag därefter slog man larm från Eda kommun, där Åmotforsfabriken är belägen. Man tillskrev både industri- och arbetsmarknadsdepartementet, I skrivelserna till regeringen erinrades om de uppvaktningar som skedde under våren i de bägge departementen, då det gavs uttryck för den oro de anställda vid bruket kände.

Sedan har Vänerskog - närmare bestämt den 7 november - faltal ett principbeslut om all Jobba vidare med 4-bruksproJektel efter vissa riktlinjer. Huvuddragen i dessa är:

Fortsatt drift vid bruken.

Fortsatta investeringar, dock utan att finansieringsfrågorna på någol sätt är lösta. Hur stora investeringsbelopp del kan röra sig om är inte preciserat, men summan torde ligga närmare 200 milj, kr, än 100 milj. kr.

Jag har inte för avsikt atl gnola och gnälla, men jag vill att herr Åsling skall förslå atl oron hos de flesta består. Del preliminära beslutet av Vänerskogs styrelse utgör ingen som helst garanti. Styrelsen uppger nämligen själv att finansieringsfrågan inte pä någol sätt är löst.

Nu säger Nils Åsling i sitt svar all det är ofrånkomligt atl det uppstår sysselsättningsproblem, som måste lösas på något sätt. Ja, det var precis vad arbetarna vid bruken i Åmotfors och Deje också trodde förra året när de efter starka påtryckningar via facket gick med på att släppa ifrån sig sulfalfabri-kerna och börja köra massa från bruket i Bäckhammar, När sulfatfabrikerna i Åmotfors och Deje lades ned och 145 arbetsplatser försvann, betecknades detta som en helt nödvändig operation, och inför hotet alt förlora hela fabriken ställde sig de anställda i Åmotfors och Deje lojala till Vänerskogs propåer, 145 Jobb av de totalt 450 försvann i såväl Åmotfors som Deje,

Vad jag menar är all om man frän fackets och de anställdas sida går med på en så pass smärtsam operation, sä måste man också ha rätt alt kräva att den kvarvarande enheten ges reella möjligheter att överieva. Varken Jobbarna eller de fackliga ombuden gör sig några illusioner. Den dag de sysselsätl-ningsmässiga konsekvenserna fullt ut kan överblickas måste samhället också, om så krävs, ta sin del av ansvaret - del hoppas Jag statsrådet är enig med mig om.

Än seglar inte Vänerskogsskutan fiolt eller, som Pappers ordförande i Deje
Reidar Nordlander uttryckte det: Jag vill inte ropa hej förrän bolaget kommit
120 över bäcken.

Herr talman! Även om man för dagen har dragit en lättnadens suck i Åmotfors och Deje, så är Vänerskogs fyrabruksprojekt långt ifrån i hamn. Finansieringen är, som jag har sagt, inte klar.

Den situation som råder i Värmland är ganska typisk för del svenska näringslivet. Del fattas inte pengar i bankerna. Ändå är del ont om pengar för atl klara sysselsällningen ål tusentals arbetare i bl, a. Värmland, Jag tror att vi gott kan se Vänerskog som något av ett teslfall.

När jag för en tid sedan satt hemma i Värmland och lyssnade till industriminister Åsling i TV, fick jag ell intryck av all herr Åslings akutmottagning, enligt läkarens egen uppgift, t. v, var slängd. Kanske kan vi här i dag få en närmare definition på vad industriministern menade i TV, Kommer vi från Värmland atl mötas av en stängd mottagning, eller kan vi i likhet med NCB och Södra Skogsägarna också påräkna hjälp? Vi vill nämligen inte se regeringens företrädare som något av en begravningsentreprenör, ulan vi vill bli hjälpta medan patienten ännu lever.

Herr talman! Vi har från socialdemokratiskt håll i tre år i följd - 1977, 1978 och nu senast i år - via vår sysselsätlningsmolion krävt omedelbara och kraftfulla åtgärder för alt trygga sysselsättningen i vårt län. Vi har därvid pekat på de problem som nu är en realitet.

Beträffande den del av industrisysselsättningen som vi nu diskuterar sade
vi i januari månad i år - och nu citerar jag några rader direkt ur vår motion:
"Genom fusionen mellan Billerud och Uddeholm och genom Vänerskogs
s, k, fyrbruksprojekt ansågs att en tryggare framtid skapades för bolagens
industrier. Så har inte blivit fallet.

Samhället måste därför skaffa sig instrument som gör det möjligt atl mera planmässigt styra inriktningen av skogsindustrin. Samhället måste också verka för en ökad forskning och utveckling av nya produkter. Del finns i Värmlands län ett stort behov av atl öka vidareförädlingen av det högkvalitativa värmländska virket, all ta fram nya produkter lill de värmländska företagen och att förlägga forskningsprojekt inom skogsindustriseklorn till Värmland."

Vi kunde alltså redan i januari månad befara neddragningar, och var så säker att de också kommer. Värmland är inte lill freds med att bli betecknat som ett län bland ett dussin andra med problem. Vi tror inte längre på alt Vänerskog kommer att klara av att hålla sysselsättningen uppe i Åmotfors och Deje, och vi tror heller inte alt Billerud-Uddeholm förmår upprätthålla sysselsättningen i länels övriga bruksorter där de är etablerade, bl, a, i Skoghall, Därför känner jag ett starkt behov av att avkräva statsrådet en försäkran om all regeringen presenterar förslag till hur näringslivsproblemen i Värmland skall lösas, både på kort och pä läng sikt.

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Om sysselsättningen i Värmlands län

BERTIL JONASSON (c):

Herr talman! Jag ber först att få lacka industriministern för svaret pä interpellationen. Svaret är allmänt hållet, men del är ändå positivt. Jag kan förstå delta, eftersom Nils Åsling nyss har återkommit som industriminister och ärendefördelningen mellan departementen dessutom har ändrats.

121

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Om sysselsättningen i Värmlands län

122

Jag vill konstatera atl sysselsättningsläget i Värmland är svårt. Näst Norrbotten är Värmland det län som sitter svårast lill. Speciellt måste man beklaga att ungdomsarbetslösheten är så hög.

Grundorsaken är naturiigtvis den lågkonjunktur som gått över hela världen med stora strukturförändringar i vissa branscher som följd. För vår del har det gällt många basnäringar.

Lågkonjunkturen har slagit hårt, men den har slagit alldeles speciellt hårt för Värmlands del, där vi har stål- och träindustri som vikliga basnäringar. Till delta kommer en minskad sysselsättning inom jord- och skogsbruket på grund av mekanisering och rationalisering.

Under det senaste året har förhållandet i landet i dess helhet förbättrats. Men i Värmland har inte den väntade uppgången kommit lika fort, trots det stora arbete som Värmlandsdelegationen och andra lagt ned. Det skall dock sägas att vi har fler i sysselsättning nu än vi hade 1976.

Nils Åsling hargivit Värmlandsdelegationen ett erkännande. Han säger att delegationens arbete bör fortsätta på sätt som länsstyrelsen själv avgör. Det uttalandet ärjag tacksam för, och Jag hoppasatt vi skall få de resurser som är nödvändiga för att åstadkomma resultat.

Industriministern pekar bl. a. på utvecklingsfondernas möjligheter. Jag hoppas att deras resurser skall kunna förbättras i förhållande till vad som gäller nu. Norrbottens och Jämtlands län har, om jag inte är fel underrättad, fått investmentbolag. Jag tycker atl detta skulle vara en mycket bra komplettering för de åtgärder vi behöver i Värmland. Jag vill då ställa frågan: Hur ser industriministern på möjligheterna till ett sådant bolag för vår del?

Vi måste naturligtvis själva jobba för att komma i gång, men vi behöver också statens stöd. Förra trepartiregeringen gjorde mycket, men det var en svår tid med hänsyn till ekonomin. Det var så många som ville ha stöd. Under det senaste året har förhållandena förbättrats, och dä borde vi egentligen ha fått mer.

Om man ser på Värmlands möjligheter och hur problemen skall kunna lösas måste man säga alt det finns många möjligheter inom jord- och skogsbruket, om dessa bara utnyttjas rätt. Det gäller möjligheter till mer sysselsättning, speciellt inom skogsbruket. Det har klagats på råvarubrist och på dålig benägenhet att avverka. Orsaken till detta är naturligtvis främst att söka i dåliga priser och den dåliga lönsamhet som ändå råder inom skogsbruket. Här behövs absolut stimulansåtgärder.

Riksdagen har också beslulat om ell gallringsslöd. Jag har för någon dag sedan sagt atl även om delta är en halvmesyr och inte den bästa vägen atl åstadkomma förbättringar så behövs det ändå en förlängning av det här stödet föratt få ut någon effekt. De som är kombinerade jord- och skogsbrukare har faktiskt inte haft tid att göra någonting ål detta på grund av skördetid m, m., och den möjligheten måste ändå ges.

För Värmland och dess sysselsättning skulle det naturligtvis vara bättre med ett klenvirkessiöd. Jag beklagar alt de övriga partierna gick emot skogsstyrelsens förslag, som centern följde upp i en motion i våras. Del skulle

ha gett mycket mer sysselsättning. Jag hoppas att jordbruksminister Dahlgren nu skall komma med ett stimulanssiöd i form av klenvirkessiöd. Det behövs också i samband med den nya skogsvårdslagen.

För sysselsättningen är också vägarna mycket väsentliga, dels för själva arbetet när de byggs, dels också för att skapa högre produktion, och det behöver vi komma i gång med.

Del är givet att skogsvård och vägar inte tillhör Nils Åslings bord. Men jag har nämnt detta ändå därför alt del betyder så väldigt mycket om man ser pä det totala sysselsättningsläget i Värmland, Vi måste också få till stånd en utbyggnad på industrisidan så att vi får nya sysselsätlningstillfällen. Men vi måste också arbeta för atl bevara de sysselsättningar som vi redan har. Det är den enklaste och den minst kostsamma vägen. För den skull är decentraliserade stimulansåtgärder avseende hjälp till självhjälp nödvändiga. Sädana förslag har lagts fram av trepartiregeringen, och Värmlandsdelegationen -speciellt dess glesbygdsgrupp - har arbetat med de här frågorna.

Vi måste vidare få i gäng både den större och den mindre industrin. Vi måste alltså också främja småföretagen. Det krävs både län och bidrag för detta. Jag är fullt medveten om den ekonomiska situation som staten befinner sig i och om att prioriteringar måste göras. För alt man skall kunna komma i gång är dock insatser behövliga. Men på sikt är detta lönande.

Stora, kanske alltför stora, satsningar har gjorts när del gäller varven i och med tillskapandet av sysselsätlningsgarantin, som man har diskuterat tidigare här i dag. Jag missunnar ingalunda varven eller varvsarbetarna de beslutade åtgärderna. Men pengarna räcker i så fall inte till för t. ex. vår värmländska skogsindustri som ligger illa till, som man har vittnat om här. I Göteborg och i området kring Göteborg, där en hel del varv finns, har man andra möjligheter till sysselsättning än vad man har i Värmland. Vi vet att Volvo har varit ute i landet och värvat arbetskraft, och det har man gjort också i Värmland. Men vi vill behålla våra ungdomar i Värmland, och vi vill ge dem sysselsättning i länet. Det var ju folkpartiet och socialdemokraterna som drev igenom sysselsätlningsgarantin, så jag kan ingalunda säga att del är Nils Åslings fel. Han, liksom övriga centerpartister, haren helt annan uppfattning i frågan. Den uppfattning som vi har gett uttryck för delas också av vår landshövding i Värmland.

Den värmländska skogsindustrin har haft och har fortfarande stora svårigheter, men genom villkorslånet på 600 milj. kr. fick Billerud-Uddeholm vissa möjligheter. En del andra skogsindustrier som har gått överstyr kunde ha räddats om fp-regeringen hade velat salsa på stöd till dessa. Nu är Vänerskogs anläggningar i blickpunkten. Här måste Jag erinra om alt Vänerskog fick överta krisdrabbade industrier. Dessa industrier skulle ha varit nedlagda om inte Vänerskog hade tagit över dem. Det gäller speciellt Åmotfors och Deje. Vänerskog har betytt mycket för sysselsättningen i Värmland. Företagel har ett stort antal anställda. Nu arbetar man för fullt för att hälla produktionen i gång och för all behålla sysselsättningen. Man arbetar framför allt med alternativ produktion. Naturligtvis är Vänerskog beroende av kapital för investeringar, Gunnar Olsson har varit inne på det.

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Om sysselsättningen i Värmlands län

123

Nr 26 Här vill Jag ställa en direkt fråga lill industriministern: Är industriministern

Måndagen den beredd au ta krafttag för att stödja Vänerskog genom investeringar,

12 november 1979 exempelvis i Åmotfors och Deje? Jag uigår ifrån att del är effektiva företag

_____________ som byggs upp.

Om sysselsätt- Värmlandsdelegationen har arbetat för atl få fram fler turistanläggningar,

ningen i Värmlands Sädana kan bli ett viktigt sysselsättningskomplement i mänga bygder. Jag
/(jfi vädjar lill regeringen om att man behandlar våra framställningar om län och

bidrag till dessa anläggningar positivt.

Herr talman! Jag finner industriminister Åslings svar allmänt positivt. Det gäller bara att vi har möjligheter atl driva de här frågorna vidare. Jag har tidigare i milt anförande pekat på många åtgärder av generell natur. Det gäller sysselsättningen i skogen genom klenvirkessiöd, det gäller anslag lill vägbyggen, turistanläggningar m. m. Jag har dessutom ställt två konkreta frågor. Det gäller för det första om Vänerskog skall få möjligheter till ell investeringsstöd för sill arbete. Det gäller för det andra om industriministern är intresserad av att medverka lill skapandet av ett investmentbolag i Värmland.

Jag vill till sist bara ha sagt alt vi frän Värmlandsdelegationens sida naturligtvis kommer att följa upp frågorna. Jag hoppas också att vi skall kunna komma med konkreta förslag, ungefär av den typ som industriministern här var inne på. Vi hoppas då också alt fä ett positivt besked.

SUNE JOHANSSON (s):

Herr talman! Jag vill lacka industriministern för svaret också på min fråga, som Jag har ställt från det utgångsläget att vi i Värmland haft en särskild delegation, den s, k, Värmlandsdelegalionen, vars uppgift varit atl genom samarbete mellan länsmyndigheter och näringslivets organisationer försöka skapa alternativ för ny sysselsättning i länet.

Värmlandsdelegalionen tillkom ju under den förra trepartiregeringens tid och, efter vad Jag vet, med sanktion från den dåvarande industriministern, .som ju är industriminister även i den nu sittande regeringen.

I tidigare frågestunder angående sysselsättningen i Värmland som Jag haft med industriminister Åsling här i riksdagen harjag fått den uppfattningen alt industriministern hyst stor tilltro till Värmlandsdelegationens arbete. Delegationens tillkomst skapade också stora förhoppningar i länet, både bland arbetslösa och hos förelag, länsmyndigheter och organisationer. Man trodde att de åtgärder som delegationen efter ett seriöst utredningsarbete föreslog också skulle komma alt vidtas av vederbörande regering.

I början av innevarande år överlämnade Värmlandsdelegalionen en
ålgärdslista för sysselsältningsförstärkning i Värmland, och man hemställde
hos den dåvarande folkpartiregeringen om statliga anslag på ca 800 milj, kr.
Efter folkpartiregeringens beredning erhöll länet ca 80 milj, kr. av del begärda
beloppet. Det rörde sig om anslag till vägbyggen och några skolprojekt. Vad
beträffar något av de sistnämnda har det sagts mig all det fortfarande saknas
full finansiering.
124 Värmlandsdelegalionens här nämnda hemställan beräknades kunna ge

6 000 ä 7 000 arbeten inom en treårsperiod. I en ny framställning den 4 september 1979 lill regeringen framhöll både delegationen och länsstyrelsen au man fortfarande väntade på besked om större delen av de åtgärder man föreslagit samt alt de åtgärder som regeringen dittills meddelat för Värmland var otillräckliga.

Jag vill då fråga industriministern om han tagit del av de skriftliga framställningar som delegationen gjort och vilken ambition han har atl tillgodose de ekonomiska äskanden som delegationen framfört.

Därutöver vill Jag nämna atl det för fiera av delegationens projekt råder brist på riskvilligt kapital.

Några av de aktuella projekten utvecklas inom redan existerande företag. Eftersom vi hört sägas - något som Gunnar Olsson tidigare uttalade oro föratt industriministern uttalat att han kommer att vara mer restriktiv än tidigare med stödet till företag, vill jag veta om industriministern inte kommer att stödja projekt som utvecklas inom befintliga företag i Värmland. Det är viktigt alt veta delta, eftersom vi känner till att det inom Uddeholms-ägda Munkfors bruk och Hagfors järn samt inom Lesjöfors AB föreligger behov av statligt stöd på sammanlagt 87,5 milj, kr, för att delvis skapa kompensation för de Jobb som försvinner på grund av den pågående självsaneringen inom stålindustrin.

Men därutöver tornar nya problem upp sig. Det var inte så länge sedan som vi gladdes åt att Björneborgs Jernverk fick pengar för att sätta i gång byggandet av en ny smedja. Men nu hyser man återigen oro i Björneborg, och den här gången gäller det gjuleriet. Man vet inte hur framtiden kommer att bli för den fabriksenhetens del. Skulle gjuteriet försvinna, blev det lika alarmerande och förödande som om smedjan inte hade kommit till.

Utöver detta återstår flera gamla problem, som inte har fått sin lösning. I östra Värmland råder fortfarande oro för hur det kommer all gä med gruvhanleringen. Ett kalkprojekt har tagils fram och är under bearbetning. Jag vet att industridepartementet är inkopplat på denna fråga, varför del vore bra att kanske redan i dag fä höra vad industriministern vet om det berörda kalkprojektet och vilken hans inställning är.

Norra Värmlands sysselsättningsproblem kvarstår fortfarande, och del råder en mycket stor oro, för det är ett mycket lågt utbud när det gäller arbetstillfällen. Södra Värmland haren fallande sysselsättning. I Säffleområ-det är oron stor, och man kräver åtgärder, bl. a. en annan stödområdesklassificering.

1 västra Värmland råder stagnation inom en större del av industrin med undantag för något enstaka företag. Inte ens Karistads kommun är helt utan problem. Man vet inte hur det kommer all bli när det gäller exempelvis sysselsättningen vid AB Karlstads Mekaniska Verkstad,

Utöver vad jag har sagt skulle man naturligtvis kunna göra en resumé över sysselsättningssituationen i hela länet. Av de fakta som vi har skulle del framgå att del i Värmland inte finns en region som inte har stora sysselsättningsbekymmer. Värmlandsdelegationen skulle, om den hade haft ekonomiska resurser, ha behövt arbeta fram projekt för varje kommun i länet.

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Om sysselsättningen i Värmlands län

125

Nr 26 Emellertid har delegationen koncentrerat sig på de kommuner som har

Måndagen den "' " utsatta. Med anledning av industriministerns svar atl länsstyrelsen

12 november 1979 ''' medel att vidareutveckla olika förslag vill den peka på alt länsstyrelsen

_____________ äskat 6,5 milj, kr, för att följa upp och vidta en del av de åtgärder som

Om sysselsätt- Värmlandsdelegationen arbetar fram. Man har enligt en uppgift som jag har

ningen i Värmlands erhållit 2,5 milj. kr. Vi vet att det för detta område finns statliga pengar

lfj som ännu inte fördelats. Jag skulle vilja veta om industriministern är beredd

att verka för att Värmland får en betydande del av det belopp som finns

reserverat.

Industriministern har i svaret nämnt arbetsmarknadsministerns tidigare svar att Värmland skulle ha fått 1,3 miljarder i stöd under den förra trepartiregeringens lid.

Detta låter naturligtvis mycket, men om man benar isär begreppen och visar vilka pengar del är fråga om, finner man att del är inräknat 200 milj, kr. i beredskapsmedel av den typ som utgår lill alla län. Dessutom finns skatteutjämningsbidragen, som också utgår i generella former lill berättigade kommuner. Vidare inräknas skogskredilgarantier till Vänerskog om 120 milj. kr. och sist men inte minst lånegarantin till Uddeholm på 600 milj. kr., som vi tidigare här i kammaren fått dokumenterat inte är något penningtillskott i reell mening, eftersom det ju endast är en länegaranti.

Vi säger givetvis inte nej lill pengarna i vilken form dessa än ges, men vi vill inte bli krediterade på kontot "extra tilldelade resurser" för sådant som är generella medel till alla län. I sä fall bör man även räkna in pensioner lill människor som på grund av arbetsmarknadssituationen har blivit pensionärer - eller kanske studiebidrag och annal som ges inom den sociala sektorn.

Ja, del skulle naturiigtvis vara intressant alt veta vad industriministern är beredd att konkret ställa till förfogande för Värmland, dvs, samma slags medel som vi vet alt vissa andra län har fåll. Vi har tidigare vid flera tillfällen både i frågestunder och i framställningar från vårt län äskat speciella insatser för Värmlands län, men vi har ännu inte fått något besked i denna fråga. Därför skulle Jag i dag vara tacksam för ett besked pä den punkten.

Herr talman! Politik är naturligtvis en sak för sig, och man skall i politiken
aldrig blanda ihop sak och person. Jag vill inte göra del nu heller, även om Jag
kanske ändå litet försynt tar mig friheten att påpeka min förvåning över Bertil
Jonassons outgrundliga hoppfullhet om att vi skall klara problemen i
Värmland. Han är nöjd med de insatser som hittills har gjorts, särskilt från
trepartiregeringens sida. Vid alla tillfällen framhåller han att våra problem till
stor del är en följd av rådande konjunkturer. Detta är väl i och för sig inte
någonting atl tvista om. Vi vet atl vi har konjunkturproblem inom såväl
skogsindustrin som stålindustrin, vilka är våra basnäringar. Vad vi också vet
är emellertid atl vi har idéer fören nyproduktion i länet och för ny innovation.
Våra idéer är färdiga att "sälta i sjön". Med hjälp av dessa skulle vi kanske ta
oss ur den här lågkonjunkturen på ell mycket bättre sätt än om man bara
passivt sitter och väntar på alt vi skall få följa med upp på en våglopp i
126 högkonjunkturen för de resp. branscherna.

Jag vill inte spy någon galla över folkpartiregeringen, ty jag tycker inte att denna på något sätt var sämre än trepartiregeringen. Jag tycker alt den var minst lika dålig, därför alt den tillgodosåg Värmlands behov lika dåligt som trepartiregeringen.

Herr talmän! Det finns kanske anledning att också med några ord nämna de argument som från centerhåll alltid tas upp när det gäller varvsstödet och att Värmland skulle ha fäll ett speciellt utsatt läge genom just detta varvsstöd. Jag vill då erinra om all vi i Värmland år 1976 hade 1 945 personer sysselsatta inom varvsberoende industri. Självklart har vi i vårt län haft ell visst intresse av atl varvsindustrin skulle kunna leva vidare, därför att denna skulle kanske också kunna ge sysselsättning till de varvsberoende anställda i vårt län. Därför ställer vi oss inte heller lika skeptiska till just detta varvsstöd. De konsekvenser som varvsstödet eventuellt kan ha fått genom atl locka arbetskraft från Värmland skulle man kanske från arbetsmarknadsmyndigheternas sida kunna göra någonting åt pä det ena eller andra sättet. Jag tillhör inte dem som vill införa generellt förbud för företag i Göteborgsregionen att eventuellt försöka 11 arbetskraft från andra delar av landet. Man får inte glömma bort att även de människor som verkar och bor i Värmland och är arbetslösa kanske också vill pröva på sysselsättning utanför det egna länet. Därför tycker jag inte att man skall vara alltför generell när det gäller kritiken om varvspengarna.

Herr talman! Jag hoppas att jag kan få något svar av industriministern på de frågor som jag här har ställt.

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Om sysselsättningen i Värmlands län

RAUL BLUCHER (vpk):

Herr talmän! Frånvaron av en borgeriig industripolitik värd namnet industripolitik framgår tydligt av det svar som industriministern har lämnat här i dag. En rad åtgärder nämns visserligen i svaret, åtgärder av den tidigare trepartiregeringen väsentligen, men de berörda löntagarna i Värmland och deras familjer vet att jobben fortsätter att försvinna. De vet att arbetslösheten fortsätter alt öka i skogslänen, all industrisysselsättningen fortsätter att minska totalt i Värmland, de vet att Värmlands län har landets näst högsta ungdomsarbetslöshet, näst efter Norrbotten, vilket inte vill säga litet. Industriministerns allmänna tal om det besvärliga sysselsättningsläget i Värmland som skall ägnas fortsatt uppmärksamhet och att problemen skall "lösas på någol sätt" inger inte pappersindustrins arbetare och tjänstemän någon ökad framtidstro. Det enda de hugsvalas med är industriministerns tro pä "de självläkande krafterna". Dessa krafter har verkat länge i Värmland utan all delta har medfört någon positiv utveckling på de berörda bruksorterna.

Pappersindustrins anställda har under årtionden väntat förgäves på initiativ från storbolagen lill att bygga upp en förädling av skogsråvaran inom länet. Från fackligt håll och från de anställda har del pekats på möjligheterna all utveckla ny industri på grundval av träkemisk forskning. Del har gång på gång efteriysls en trävaruindustri i norra och västra Värmland. En hel rad andra konkreta forslag om var man skulle kunna söka ny industri och

127

Nr 26 förädling i Värmland har också lagts fram.

Måndagen den ''" detta hade det krävts investeringar, och de investeringarna har inte

12 november 1979 tyckts lönsamma av kapitalägarna. Och varifrån skulle annars pengarna till

______________ dessa investeringar komma om inte från de bolag som tjänade miljarder på

Om sysselsätt- den värmländska pappersmassan. Under de tre åren 1973,1974och 1975 hade

ningen i Värmlands ' '°''* bolagen i Värmland sammanlagt redovisade årsvinster på 2
/(jf miljarder.

Problemet är välkänt inom hela den svenska skogsindustrin. Bara hälften av massan förädlas inom landet, resten har med kortsiktiga vinstmotiv exporterats.

Industriministern har alltså för dagen ingenting annat att säga än att de svåra omställningsproblemen och sysselsättningsproblemen i Värmland -alstrade av gångna års försummelser - får "lösas på något sätt".

Alt det skulle kunna vara en samhällelig uppgift att grundligt se över vad skogsindustrins kapacitet i dag skulle kunna användas till för all i ett gemensamt samhälleligt intresse lösa omställningsproblemen föresvävar honom inte. Del är inte i den nya trepartiregeringens intresse, lika litet som del var i den gamlas, alt vi får en samlad lösning, en undersökning av vilka produkter det finns behov av och en planering av var produktionen skulle förläggas för atl vi för framliden skall slippa regional obalans och flytllasspo-litik.

Industriministerns redovisning av vad som har gjorts för tanken till ordspråket Medan gräset gror dör kon.

En planerad utveckling av den svenska skogsindustrin - med sikte på bl. a. ökad vidareförädling i skogslänen - skulle inte bara ge tryggad sysselsättning pä bl, a, de värmländska bruksorterna. Det skulle också kunna ge den hushållning med skogsråvara och energi som i dag är nödvändig.

Men den nya trepartiregeringen vill lika litet som den föregående ta ett samlat ansvar för sysselsättningen i Värmland, och detsamma gäller ansvaret för en omställning inom den svenska skogsnäringen i dess helhet. Del vore rejälare av industriministern atl klart säga ul delta. I stället lämnas fältet i stort sett fritt för de krafter som under hela efterkrigstiden lill dags dato använt Värmlands råvaror och värmlänningarnas arbetskraft för privata, kortsiktiga intressen. Det har i ett kortsiktigt perspektiv varit mer lönsamt för de stora bolagens ägare att låta producera och exportera massa i den omfattning som skett än att ge skogslänen förädlingsindustri. Bolagens strävanden gick under slutet av 1960-lalet ut över bruken i Koppom, Jössefors, Forshaga och Edsvalla, 1 dag gäller del Åmotfors, Deje och Skoghall.

Del är i det här sammanhanget inte ens någon lättnad för Värmland alt vi är inne i en konjunkturuppgång. Skogsindustrins omställning är ett problem som kvarstår oavsett om konjunkturerna går upp eller ner.

Att den industripolitiska syn som industriministern står för innebär en
låi-gå-politik framgår också av det okritiska konstaterandet atl skogsindu
strin är starkt exportinriktad. Varför den svenska skogsindustrin blivit
128 extremt exportinriktad och vad som skulle kunna göras för alt vända denna

utveckling i riktning mot en ökad svensk vidareförädling berörs inte alls i svaret. Det ses i svaret som ett axiom att skogsindustrin ständigt måste genomgå en omvandling med ofrånkomliga sysselsättningsproblem. Och därav dras också den menlösa slutsatsen att sysselsättningsproblemen måste lösas "på någol sätt". Av vilka skall problemen lösas? Är del kapitalägarnas ensak att bestämma framliden för den arbetande befolkningen i bl. a. stora delar av Värmland? Behövs i sä fall över huvud taget en industripolitik från en borgeriig regering och ett industridepartement?

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Om sysselsättningen i Värmlands län

MARGOT WALLSTRÖM (s):

Herr talman! Del "sagans" Värtnland som många turister ser är måhända "befolkat med troll och kavaljerer", som någon skrev.

Men verklighetens Värmland visar helt andra företeelser. "Kavaljererna" har blivit gamla - andelen pensionärer av befolkningen är högre i Värmland än i de flesta andra län. Detta beror på atl det är ont om troll men gott om arbetslösa värmlänningar. Av dem är en stor del ungdomar. Och vad vi upplever nu är att de arbetslösa unga tvingas flytta - först kanske från norra Värmland, där ju begreppet "valfrihet" sedan länge varit en myt, till exempelvis Karistad. Men inte heller där kan arbetsförmedlingarna, som måste få förstärkta resurser, anvisa Jobb.

Nu lämnar mänga länet. Och ur den föräldrageneration som sagt att "mina barn skall minsann inte behöva ta ett så smutsigt, tungt eller bullrigt Jobb som jag har haft", höjs nu röster som säger: "Dagens ungdom är bortskämd och vill inte jobba, vill inte la det somerbjuds!" Jag vill päslä all inte en enda av de ungdomar som till sist flyttal från länet har varit hjälpt av den debatten.

Vi behöver ju inte precis söka efter orsaker lill den höga ungdomsarbetslösheten. Den kapitalistiska kris som hela västvärlden lidit av de senaste åren har för Värmlands del inneburit tusentals förlorade industrijobb. Del har drabbat de värmländska ungdomarna hårt.

Men alla arbetslösa ungdomar flyttar ju inte. Alltför många kan vi se i kön till systembolaget, och det är tydligt att det har skett en föryngring av de utslagna de senaste åren.

Det finns en djup oro och en rädsla för vad de sociala konsekvenserna av ungdomsarbetslösheten, alltså missbruk och ulslagning,och utflyttningen av de unga skall innebära för vårt län framöver.

Följande tre maningar skickade SSU-kamraterna i Värmland med mig.

För det första lill de arbetslösa unga: Stanna i Värmland och kämpa för din rätt till Jobb! Engagera dig och ställ krav! Att vara arbetslös är inte att vara värdelös!

För det andra till arbetsgivare och näringsliv: Ge ungdomarna en verklig chans atl få ett jobb! 1 stället för all gnälla över trygghetslagarna kan man minska på sina egna krav på arbetslivserfarenhet, utbildning etc. för att anställa unga människor, ställa upp med praklikplalser eller använda bl. a. den ekonomiska hjälp som inrättats för att anställa handikappade ungdomar. Då skall vi tro på det s. k. sociala ansvaret!

Fördel tredje lill alla politiker i beslutande ställning: Tyvärr, det som gjorts

129

9 Riksdagens protokoll 1979/80:25-27

Nr 26 räcker inte! En del ungdomar råkar ul för en "dubbel utslagning", dvs. de har

Måndagen den '"' chansen att få ett beredskapsarbete. Vi måste se över åtgärderna en

12 november 1979 Sfg till- Värmland behöver pengar till beredskapsjobb om inte den s. k,

______________ ungdomsgaranlin skall bli bara folkparlistiskl valfläsk.

Om sysselsätt- D" långsiktiga lösningen av ungdomsarbetslösheten handlar bl, a, om en

ningen i Värmlands samhällelig planering av industrins utveckling, om vidareförädling, om
/(jfj forskning och teknisk utveckling, om strukturfond och ekonomisk demo-

krati.

Med centern på stats- resp, induslriministerposterna tvingas nu vår länsarbetsnämnd alt räkna med en avsevärd avflyttning och därmed minskning av befolkningstalen i enlighet med AMS beräkningar och tilldelning. Och inte är det pensionärerna som flyttar.

Nu villjag passa på all be industriministern om ett råd, som Jag kan ta med till de arbetslösa ungdomarna i Värmland, Tycker industriministern atl de

skall flytta, eller----------------- ? Är industriministern beredd alt i sina kontakter med

svenskt näringsliv motarbeta vanföreställningen om atl ungdomar generellt är arbetsovilliga och alt de inte vill ta de jobb som erbjuds?

Den verklighet vi upplever i Värmland handlar om atl vilja slåss för jobben - i alla delar av länet. Det handlar om alt säga nej lill besprutningar och förgiftning av skog och mark. Del handlar om atl vilja ha kvar NKLJ-banan, Det handlar om alt bygga ul barnomsorgen i kommunerna. Del handlar om att även ungdomar skall ha rätt till en egen bostad. Kort sagt: det handlar om att de unga vill bo kvar i Värmland!

GÖTHE KNUTSON (m):

Herr talman! Atl Värmland ärett krislän har kammaren fält höra åtskilliga gånger, och atl det förhåller sig så är dess värre en dyster sanning. Det är inte första gången som Värmland har drabbats av kris, och Värmland är heller inte det enda landskapet i Sverige som gjort det. Det här är den andra krisomgången för Värmlands del om vi talar om inodern tid, och den tredje om vi konstaterar alt vi hade en kris också under 1800-talet, Alla som deltagit i och lyssnat till den här debatten har liksom Jag säkert hört berättas hur det var när siångjärnshamrarna en gång tystnade därför att deras tid då var förbi. Del kom en ny, industriell epok.

Detta är som vi vet en grundorsak lill atl vi nu under slutet av 1970-talet har
fått uppleva den tredje krisomgången i den värmländska historien. Del har
skett strukturomvandlingar, och det har också varit fråga om djupgående
internationella krissituationer i form av en internationell lågkonjunktur i
förening med svåra påfrestningar på den valuta i vilken man gör bl, a, sådana
affärer som Värmland i hög grad är beroende av, nämligen affärer med
skogsprodukter-papper och massa-och stål. Det låga kursvärdet på dollarn
är i dag del kanske absolut största problemet för den värmländska basindu
strin, åtminstone när del gäller skogsprodukterna. Vi måste ta detta med i
beräkningen. Det går inte atl diskutera den här problematiken utan att man
också har fakta med i bakgrunden.
130 Sune Johansson redovisade en rekordtabell: den ena regeringen var inte

sämre än den andra, men tydligen var det någon regering som var sämst. Jag skall gärna bidra med andra exempel till den rekordlabellen. Om man mäter resultatet av den socialdemokratiska regeringsepoken, så torde man otvivelaktigt kunna konstatera atl regeringen Palme placeras i toppen då det gäller att ha skött sig dåligt visavi Värmland, De problem som vi nu diskuterar och som vi i dag mäter i siffror fördel minskade antalet sysselsättningstillfällen uppstod jujust i slutet av den socialdemokratiska eran. Nettoeffekten är 7 000 färre industrijobb i Värmland i dag än vad del var för tre fyra år sedan.

Men samtidigt har åtskilligt hänt. Medan socialdemokraterna har motionerat om något slags strukturfond, om statliga pengar, så har en borgerlig riksdagsmajoritet sett till att förutsättningarna för värmländska företag liksom för företagsamheten i stort i Sverige har förbättrats högst väsentligt. Låt mig bara nämna slopandet av den allmänna arbetsgivaravgiften på fyra procentenheter. Delta betydde oerhört mycket för företagsamheten, och det underiältade dess möjligheter. Nu skall vi akta oss för alt utmåla Värmland som ett län som präglas av hopplöshet. Vi har fortfarande den kanske värdefullaste av alla råvaror, nämligen skogen. Vi har ett yrkeskunnande på detta område, liksom också inom stålhanteringen, som är oerhört värdefullt. Den gruvdrift som en gång fanns är inte lika värdefull i dag. Den har egentligen inte något värde alls. Det kostar betydligt mera atl ta upp malmen och ställa den till förfogande på platsen än vad det kostar för konkurrentländer att sälja malmen fritt hos köparen.

Margot Wallström talade mycket om ungdomsarbetslöshet. Det finns ändå positiva siffror att visa upp. Den öppna arbetslösheten i Värmland har minskat med 700 efter den senaste räkningen. O.K., tyvärr är det i huvudsak inte riktiga jobb utan framför allt beredskapsarbeten och annat som står för merparten av de nya ungdomsarbetena. Men det är ett av många exempel pä de insatser som den borgerliga riksdagsmajoriteten, och nu den borgeriiga trepartiregeringen, har åstadkommil.

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Om sysselsättningen i Värmlands län

Industriministern NILS ÅSLING:

Herr talman! Vi har ju bevittnat en imponerande värmländsk uppmarsch här. Jag har lyssnat med stort intresse. Det är klart att många av de problem som tas upp förtjänar en mera ingående analys och överiäggning än vad som är möjlig i en riksdagsdebatt. Dessutom har det här också framförts många synpunkter som gäller den allmänna samhällsutvecklingen och näringspolitiken. Därför begränsar jag mina kommentarer till de konkreta frågeställningar rörande situationen i Värmland som har tagils upp. Myckel av detta är annars karaktäristiskt för det moderna västerländska industrisamhällets problem.

Först till Gunnar Olsson. Han deklarerar att samhället måste ta sin del av ansvaret. Där är vi överens. Den här trepartiregeringen har samma ambitioner i del avseendet som den förra trepartiregeringen som etablerade en ny strategi när det gällde att ta itu med problem som Värmlands och Norrbottens,'som införde modellen med regionala insatser, värderade och initierade av de regionala organen, genom att ge länsstyrelserna egna resurser

131

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Om sysselsättningen i Värmlands län

132

och genom atl acceptera och i något fall initiera organ som Värmlandsdelegalionen.

När man då går in på sådana problem som Värmlands är det några nyckelord som man möter gång på gäng-Jag har mött dem upprepade gånger häri debatten. Det är "planering" och "finansiering". Det är brister i fråga om planering i näringslivet och i fråga om finansieringen, sägs det.

1 själva verket är varken planering eller finansiering några strategiska områden inom näringspolitiken i dag, utan del är helt enkelt lönsamheteii. Detta gäller i hög grad de värmländska företagen. Trots att vi upplever ett gott år, 1979 blir ett av 1970-talets bästa år ekonomiskt sett, kommer en stor del av våra svenska skogsindustriföretag - det gäller också de värmländska - att gå med förlust. De klarar inte den internationella konkurrensen lill följd av valutaproblem och den internationella konkurrenssituationen. Och det kommer man inte lill rätta med genom att lösa finansieringsfrågorna eller ordna planhushållning. Det är bara att försöka rationalisera och effektivisera produktionen och skapa förutsättningar för en vidare utveckling mot en produktion som kan försvara sin plats på den internationella marknaden.

Här skulle jag då vilja säga till dem som har ambitionerna att samma villkor skall gälla statliga förelag. De kan heller inte nonchalera de villkor som världsmarknaden ställer upp och tro att man skulle kunna komma undan beroendet av exportmarknaderna genom en fortsall integration. Del ärju att vara väl naiv med tanke på att vår stora marknad ligger i Gemenskapen, och där regleras våra möjligheter lill export av de avtal, de plafonder som reglerar importen av papper,

Gunnar Olsson frågar om vi i induslridepartemenlet har slängt den s. k. mottagningen. Nej, men vi arbetar nu i ett annat konjunkturläge. Vi inriktar oss på alt förebygga den lågkonjunktur som kommeroch öka beredskapen. Vi har naturligtvis samma höga beredskap atl hjälpa lill som tidigare"- det måste man ha i en aktiv och offensiv näringspolitik. Jag hänvisar lill att i det sammanhanget har Värmland bildat skola, för del var till Uddeholm som vi gav inte ett kreditgarantilän, som Gunnar Olsson tycks tro, utan, som Bertil Jonasson myckel riktigt påpekade, ett villkorslån som var nytt i sitt slag och som löste problemen för Uddeholm och gjorde Uddeholm kapabelt att ta itu med sina strukturproblem. Detta gerju lovande resultat, även om naturligtvis i spåren följer sysselsättningsproblem som måste tacklas på annal sätt.

Jag hoppas att Gunnar Olsson inte i likhet med andra socialdemokrater anklagar mig för att Jag medverkat till detta villkorslån till Uddeholm, som haft så avgörande betydelse för utvecklingen i Värmland. Socialdemokratin är ju litet ludelad, litet kluven i det här avseendet. I den mera populära debatten talar man om alt ösa ut pengar, men när man går in på konkreta projekt brukar man kräva ökade insatser. Jag tror au de socialdemokratiska debattörerna någon gång måste bestämma sig.

I det avseendet tycker jag att Gunnar Olsson har mycket att lära av Bertil Jonasson, som gjorde en analys av problemet. Och problemet är det stora beroendet i Värmland av basindustrierna. Vi har haft ett alltför starkt beroende av skogsindustrin. Man har under en lång tid försummat att

differentiera näringslivet. Man har försummat att satsa på småföretag under hela "det glada 60-talel". Koncenlrationspoliliken firade sina triumfer också inom näringspolitiken.

Del är detta vi måste reparera nu, och det är därför vi har förbättrat inslrumenlarsenalen. Det har Ju under de senaste tre åren skett ganska radikala in.satser i del avseendet, och där är vi beredda all gå vidare - inte bara genom atl förstärka den regionala utvecklingsfonden utan också genom atl utvärdera erfarenheterna av de regionala investmentbolag vi har och i tillämpliga delar gå vidare. 1 den mån utvärderingen ger positiva resultat är vi beredda att göra delta också i Värmland -Jag säger del som ett svar på Bertil Jonassons fråga.

Dessutom finns det då en rik instrumentarsenal för all ta lill vara de produktidéer, det loretagsengagemang som kan finnas. Vi har institutioner som Företagskapital och den nyinrättade investeringsfonden, som är ganska viktiga instrument i sammanhanget.

Bertil Jonasson frågar mig också om Jag är villig all stödja Vänerskog i det omslruktureringsarbete som förestår. Ja, vi har inte hunnit analysera Vänerskogs situation, men det är självklart att vi, liksoin vi varit beredda att ta itu med Uddeholms och Billeruds problem på ett tidigt stadium, får vara beredda att noga analysera Vänerskogs situation och se i vilken mån samhället där bör medverka till en ändamålsenlig struktur. Jag har f ö. för avsikt all inleda en rad konsultationer med skogsindustrins och fackföreningsrörelsens företrädare. Vad som kommer ut av detta när vi till våren går att förelägga riksdagen en skogsinduslriproposilion är det i dag för tidigt att gä in på, inen jag vill säga alt vi är beredda alt i positiv anda analysera och överväga Vänerskogs situation.

Till Sune Johansson vill jag säga atl min stora tilltro till Värmlandsdelegationen består och atl de uppslag och framställningar som delegationen har avlämnat och som inte redan har blivit föremål för behandling självfallet också skall behandlas.

Helt allmänt vill jag säga att vi är beredda att stödja de projekt som kommer fram lokalt och regionalt samt atl jag lyckeratt del har hänt myckel positivt i Värmland som man på Värmlandsbänken nog bör ta fram därför att det kan verka stimulerande. Ta t. ex. - för att ta ett enda exempel - vad som händer i Hagfors, där man på ett unikt sätt utvecklat verktygsstålet genom vidare bearbetning och på den vägen stärker sin redan starka marknadsposition! Det finns också många andra exempel på atl del strukturarbete som har ägt rum inom specialslålsindustrin har gett mycket intressanta bieffekter när det gäller sökandet efter nya produkter och lett till en allmän förnyelse inom branschen.

Får Jag lill sist -och då frångår Jag vad Jag sade inledningsvis om att Jag bara skulle ta tag i de mera konkreta frågor som ställdes till mig-som en allmän kommentar lill Margot Wallström säga alt det självfallet inte räcker med vad som redan gjorts; man får ju aldrig stanna upp och läta sig nöja med de insatser som har gjorts. Det gäller nu atl frigöra även de egna krafterna och inte bara förlita sig på utifrån kommande impulser och resurser. Del viktiga är

Nr 26

Måndagen den ' ■ 12 november 1979

Om sysselsättningen i Värmlands län

133

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Om sysselsättningen i Värmlands län

134

att Värmland verkligen tar till vara all den arbetsvilja, all den entusiasm och allt del engagemang som kan finnas ute i företagen. Resurserna för detta finns. Vad vi har upplevt här under de senaste åren är ju effekten av det centraliserade samhällets sårbarhet, och del är den som vi nu under 1980-talet måste kompensera och bryta.

GUNNAR OLSSON (s):

Herr talman! Jag förmodar att industriministern får stå ut med oss värmlänningar några minuter till - del kan inte bli på annat sätt efter hans senaste inlägg.

Han bad i sitt senaste inlägg bl. a. att vi socialdemokrater skulle lära av centern, men han preciserade inte närmare vad. Del kanske finns anledning att påpeka alt det gjordes en utvärdering, tio år senare, av den regional- och lokaliseringspolitik som kom till 1965 under socialdemokratisk ledning och att den utföll mycket positivt för vårt läns vidkommande. Vi sade emellertid då, liksom i dag, atl åtgärderna inte räcker lill.

I likhet med Sune Johansson villjag ge Bertil Jonasson ett par ord pä vägen, eftersom det främst var av honom som Nils Åsling ansåg att vi borde ta lärdom.

Bertil Jonasson har här i dag - som jag har uppfattat det - i sill första inlägg häften större ambition atl hålla försvarstal för den gamla trepartiregeringen än att intressera sig för hur vi skall få fler värmlänningar i arbete. Jag tror inte att Bertil Jonasson har särskilt bra pä fötterna när han söker föra den typen av debatt, eftersom vi i det senaste valet kunde konstatera att centern i Värmland förlorade mer än 11 000 väljare, miste 4 landstingsmandal och ett stort antal mandat i våra 16 kommuner. Utan skryt villjag ändå påslå att vi från arbetarrörelsen gjorde ett hyggligt val i Värmland: vi gjorde landets tredje bästa val. Vi var tillsammans med Jämtland - Åslings eget hemlän - och Norrbotten de enda län som ökade röstandelen med 2 96. Jag inbillar mig atl värt partis härda kamp för att alla som vill ha ett arbete också skall kunna få det har uppmärksammats hos värmlänningarna, och att detta gav utslag i valet.

Jag tycker inte att jag fått det här uttalandel i TV om den slängda mottagningen riktigt preciserat. Jag salt här inne i kammaren i fredags och lyssnade lill en liknande debatt om problemen i Västerbottens län, och Jag upplever nu att mycket av del som sägs i dag överensstämmer med den interpellationsdebalten.

Jag lade då märke till två saker som industriministern framhöll. För det första utgick statsrådet ifrån atl regeringens centrala uppgift skulle vara att åstadkomma en expansion av industrisysselsättningen. Jag hoppas att denna inställning även kommeratigällaför vårt län. Fördel andrasade statsrådet att vi i dag inte har ekonomiska resurser all gå in på bred front, ulan all varje krona som investeras måste ha en klar regionalpolitisk syftning eller ge en relativt omedelbar effekt i positiv utveckling. Jag kan instämma i detta, men Jag vill ändå ställa en följdfråga: Finns del inte också en ambition hos vår nuvarande industriminister alt söka klara överlevnaden hos ett eller flera

förelag och ge dem hjälp lill investeringar? Nr 26 ' '

Del måste, som jag har sagt tidigare, bli billigare atl rädda jobb än att Måndagen den
tillskapa nya. 12 november 1979

BERTIL JONASSON (c): Qm sysselsätt-

Herr talman! Jag vill först tacka industriministern för svaret på min riingen i Värmlands interpellation, där han sade atl det bör skapas ytterligare kreditmöjligheter för /- företagen. Jag tror atl detta är helt nödvändigt. Jag vill också lacka för den beredvillighet som Jag tyckeratt han lägger idagen när han säger att han skall behandla dessa frågor positivt om de kommer att föras fram från Vänerskog. Jag förslår mycket väl atl det är omöjligt att på den punkten lägga fram ett fullständigt förslag förrän man vet vilka uppslag som föreligger.

Herr talman! Sune Johansson sade all Bertil Jonasson visaren outgrundlig förnöjsamhet. Om Sune Johansson hade lyssnat på mig skulle han ha funnit att jag frainställde Värmlands svårigheter som de verkligen är. Men Jag har också försökt finna lösningar. Det är väl ändå inte rikligt alt bara kritisera regeringen och andra och kräva åtgärder från dem. Ett sådant lågtstående sätt atl diskutera använde jag inte ens under den socialdemokratiska regeringens tid. Under min tid i politiken har jag lärt mig alt man, om man vill åstadkomma någonting, också får försöka göra någonting själv.

Men som stimulans för åtgärder pä detta område behövs ett stöd, som jag redan tidigare framhållit. Vi måste ändå, Sune Johansson, vara realistiska och se också till det positiva som har gjorts liksom till vad som är möjligt atl göra. Jag, och jag tror flera med mig, har i Värmlandsdelegationen försökt arbeta efter den principen. Jag ser helt enkelt ingen annan framkomlig väg.

Om nu Sune Johansson finner det vara ullryck för outgrundlig förnöjsamhet atl arbeta på det sättet, vill jag bara säga atl del kan vara en bättre väg än att gnola och vara missnöjd med allt. Jag tror inte att det leder lill några resultat.

Sune Johansson gick vidare in på frågan om varvsslödei, som enligt hans uppfattning indirekt skulle ha betytt mycket också för Värmland. Men hårde värmlänningardet gäller fått någon sysselsätiningsgaranti? Den frågan tycker jag att Sune Johansson skall svara på. Man kan ändå inte komma ifrån att Värmlandsföretagen inte har fått samma starka stöd som varven erhållit, och det har framhållits också av landshövding Norling. Jag vill här också konstatera att landshövding Norling inte har samma uppfattning som de socialdemokratiska politikerna på den punkten.

Gunnar Olsson sade att Bertil Jonassons ambition är all försvara regeringen. Han redogjorde också litet för vad som sagts om valutgången. Men jag vill fråga: Vad har valutgången med detta att göra? Jag finner inte att den frågan passar in här. Den får vi la upp i andra sammanhang.

Jag försvarar inte regeringen, Gunnar Olsson, men Jag har försökt tala för
vad som är möjligt atl åstadkomma. Man skall inte bara ösa på med krav pä
besked. Jag vill inte säga all Gunnar Olsson gjort det i samma utsträckning
som Sune Johansson gjorde, men jag vill ändå ha sagt atl man väl inte kan
kräva alt en industriminister som bara för några dagar sedan har lilllrätt sin l-'

Nr 26 befattning skall ha möjlighet att ge klara svar på allt. Vi kommer frän

Måndagen den Värmlandsdelegationen alt framföra ytteriigare synpunkter och krav som vi

12 november 1979 anser vara nödvändiga alt ta upp. Får vi då ett negativt mottagande frän

regeringen på sådana synpunkter som vi tycker är positiva, kanske också jag

Om sysselsätt- kommer att kritisera regeringen - men inte dessförinnan.

ningen i Värmlands

län SUNE JOHANSSON (s):

Herr talman! På grund av en inneboende respekt för arbetstiden här i kammaren villjag förklara all detta skall bli mitt sista inlägg, oavsett vad man än kommer alt säga efter det.

Får Jag då i första hand säga till industriministern all jag inte uppfattade något svar pä de konkreta frågor som jag ställt här, bl. a. på hur det går med de äskanden om 6 1/2 milj. kr. som länsstyrelsen i Värmlands län har framfört till regeringen. Detsamma gäller frågan om regeringen är beredd att stödja de sysselsätiningsalternaliv som finns inom redan existerande företag. Jag nämnde Uddeholmsbolaget och även Hagfors Järnverk, eftersom man där vill sätta i gäng kompletterande sysselsättningsobjekl. Jag vore tacksam för besked på den punkten.

. Herr talman! I övrigt är det kanske inte så myckel au diskutera ytterligare. Självfallet har Bertil Jonasson en uppfattning likartad den som industriministern har, eftersom de bägge tillhör samma parti. Jag förstår mycket väl den lojalitet som Bertil Jonasson visar i del sammanhanget. Men för den skull skall man inte försöka förbigå att vi har fält en avsevärt sämre situation i värt län de senaste åren.

Göthe Knutson talade i detta sammanhang om rekordtabeller. Jag vill när del ändå här talas om rekord säga att socialdemokraterna under sin regeringstid industrialiserade hela västra Värmland och tillförde ett nyskapande lill en hel rad industrinäringar. Man lyckades, ofta i samarbete med mänga företag, åstadkomma kompenserande arbetstillfällen för bl. a, en vikande sysselsättning inom jord- och skogsbruk. Det behöver vi inte kivas om, eftersom det finns möjligheter alt la fram fakta om delta.

Närdet sedan gäller frågan om sysselsätlningsgarantin har vi socialdemokrater från Värmland varit konsekventa. Vi tyckte av ren solidaritet all del var riktigt att ställa upp bakom en sysselsätiningsgaranti för varvsarbetarna i Göteborg. Vi gick vidare på den vägen och krävde också en sysselsättningsgaranti för de anställda vid Munkfors Bruk i samband med att vi senast behandlade Uddeholmslånet. Men jag såg aldrig att Bertil Jonasson ställde upp för detta krav på sysselsätiningsgaranti, och jag säg heller aldrig att han ställde upp för ett krav på sysselsättningsgaranti för anställda vid Kockums i Filipstad i samband med atl staten övertog den koncernen. Han måtte ha någon speciell läggning när det gäller sysselsätlningsgarantin, om han inte ens är beredd att ställa upp för den i fråga om de värmländska företagen - för det tycker Jag det hade funnits anledning atl göra i del här sammanhanget.

Industriministern sade att vi skall vara pä del klara med atl del inte bara är
136 planering och finansiering som skall till för atl man skall avhjälpa den

nuvarande krisen inom en del av våra företag. Jag är också väl medveten om att det inte är ett axiom i dessa sammanhang ulan att det också kan behövas ett annat synsätt. Men självklart är ändå all vi i Värmland tycker, när vi har jobbat relativt hårt och försökt få fram egna alternativ som nu ligger mer eller mindre färdiga och till vilka del i första hand fattas pengar, alt det är en finansieringsfråga och ingenting annat. Vi är övertygade om att en del av dessa projekt kommer att sättas i gång, ge sysselsättning och trygga dessa orters bestånd, när människorna får sin sysselsättning raserad. I detta avseende hoppas Jag att vi inte har delade uppfattningar. Vid innovation är det oftast brist på finansieringskapital som det är fråga om.

Herr talman! Det finns ingen anledning alt ytterligare dra ut på denna debatt. Jag har i dag försökt vara ganska hygglig mot industriministern i den härdiskussionen, ochjag tänker vara det också i fortsättningen iden mån han är beredd att ge mitt län någonting. Men när man ändå strävar ganska träget för att ett län skall nå en framlid och det inte blir så ulan det bara går bakåt, finns det kanske anledning alt ibland bli litet mer vass i tonen. Det är självklart att det i första hand är till regeringen som man vänder sig eftersom vi är pä del klara med alt det i första hand behövs statliga resurser för att vi skall kunna lösa Värmlands problem:

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Om sysselsättningen i Värmlands län

RAUL BLUCHER (vpk):

Herr talman! Det aren märklig argumentation vi har fått lyssna lill här i dag som försvar för underlåtenheten alt se till att samhället kan gå in och ge Värmland det utvecklingsprogram, den räddning, som Värmland nu kräver. Bertil Jonasson talar här om gnöl ochgnäll. Jag tror inte att viskall säga alt de sorn är drabbade av den nya fiyitningspolitiken, som i dag har åkt t. ex. lill Volvo-Torslandaverken i Göteborg men ingenting högre önskar än att få stanna kvar och arbeta i Värmland, de som i dag är arbetslösa eller går i beredskapsarbeten och annan dold arbetslöshet - au de gnolar och gnäller. Del är deras talan vi för i dessa sammanhang.

Om alla skall kunna vara med och göra någonting åt den här situationen, så krävs också att storbolagens dominans och enastående maktställning bryts, alt samhället ger oss möjligheterna att verkligen påverka utvecklingen.

Göthe Knutson går ända tillbaka till 1800-ialet föratt finna förklaringar och jämförelser med dagens kris, och han talar om de gamla siångjärnshamrarna. Men det är inte en sådan kris vi har i dag-en kris på grund av au maskinerna och tekniken har utvecklats, som fallet var under konkurrenskapitalismen på 1800-talet, när siångjärnshamrarna slogs ut. De pappersmaskiner som värmländsk skogsindustri har investerat i är inte omoderna, de står inte steget efter i en ofrånkomlig och önskvärd teknisk utveckling. Det är inte heller för liten utveckling av industrin som är problemet för Värmlands industri i dag. Det är spekulationen i snabba vinster, underordningen av hela industrin under kortsiktiga privata mål och den totala frånvaron av en samlad planering i det gemensammas intresse som lägger grunden för de problem som finns i Värmland liksom i många andra län i dag. Tror verkligen Göthe Knutson atl vi nu bara haratl vänta på nya tekniska framsteg och att problemen sedan är lösta?

137

Nr 26 Här har också talats om beroendet av basindustrierna och om att vi

Måndagen den försummat att satsa på småindustri. Vad är det annat än uttryck för den

12 november 1979 sanningen att storbolagen domineraroch hela tiden har rest ett motstånd mot

---------------- atl få konkurrens? På vissa orter i Värmland har t. ex. Uddeholmsbolaget

Om sysselsätt- svarat för hela industrisysselsättningen och hälften av den totala sysselsäit-

ningen i Värmlands "'ngen.

län Till industriministern vill jag säga atl del faktiskt går att påverka även

landels handelspolitik, om nu den skulle vara ett hinder för en i samhällets intresse planerad industripolitik. Del finns inget ekonomiskt ekorrhjul utanför kapitalismen.

MARGOT WALLSTRÖM (s):

Herr talman! Naturligtvis känner industriministern lill hur hög ungdomsarbetslösheten är, men man reagerar när centern nästan slår knut på sig själv i försöken att förklara och försvara den slrukturförvandling, de rationaliseringar, effekti viseringar och t. o. m.ulfiyltningarsom äger rum i dag. Det var ju del man fritt kunde kritisera de socialdemokratiska regeringarna för tidigare.

Jag vill bara berätta litet om hur det kan fungera i t. ex. Värmlandsdelegalionens ungdomsgrupp, i vilken jag ingår. Industriministern verkar nämligen ha väldigt stor tilltro till dess initiativförmåga, och det skall vi självfallet ha. Men jag vill berätta vilka hinder vi möter, vilka problemen egentligen är och atl vi ibland känner oss som ett alibi för en bristande industripolitik. Det kan vara ekonomiska hinder som vi möter. Om vi vill bedriva ytterligare försöksverksamhet finns det inga pengar till det. Därför går jag upp här och talar för Värmland och för att vi måste lösa problemet med ungdomsarbetslösheten. Det kan vara juridiska hinder som vi möter, typ arrendelagstiftning, som vi upptäckte var ett hinder när vi diskuterade jordbrukskollekliv och annat. Ett problem är naturligtvis avsaknaden av politiska beslutsbefogenheter. Vi måste ju alltid gå vidare med våra krav och förslag. Men trots all vi inte har fält de pengar som vi så väl skulle behöva saknas inte initiativförmåga. Idéerna finns. Men för all man skall kunna lösa de här problemen i grunden behövs det också en aktiv industripolitik. Varken samhällsekonomin, de enskilda människorna eller förtroendet för demokratin tål en ökad arbetslöshet bland unga människor.

GÖTHE KNUTSON (m):

Herr talman! Jag lyssnade uppmärksamt till Gunnar Olssons första inlägg
och även lill hans andra, och del är alldeles uppenbart för mig atl Gunnar
Olsson och några av hans partivän ner menade allvar, när de vid behandlingen
av den regionalpolitiska propositionen här i kammaren i våras röstade för en
kommunistisk motion. Jag vågade inte tro på alt det var sant, Gunnar Olsson
harju chansen att här svara på frågan om del verkligen var avsiktligt som han
stödde vänsterpartiet kommunisternas krav på att samhället helt övertar
Värmlands basnäringar och satsar kapital för utveckling, samtidigt som
138 forsknings- och utvecklingsinsatser får högsta prioritet. Märk väl inled-

ningen: "Samhället övertar helt Värmlands basnäringar"! Jag nöjer mig med att fråga Gunnar Olsson: Var det verkligen avsiktligt som ni stödde delta krav? Var det inte ett misstag?

Det är alldeles tydligt atl den planhushållning som Gunnar Olsson så ofta talat för har just den inriktningen -en total socialisering. Det är sä han vill förvandla Värmland. Och del vore faktiskt helt oförenligt med vad del socialdemokratiska partiet, åtminstone muntligen, har redovisat som sin målsättning. Där häller man fortfarande på biandekonomin och marknadshushållningen.

Raul Bliicher tycktes förvånad över all man kunde erinra om 1800-talets industrikris. Kanske är förklaringen den att Raul Bluchers historia politiskt inte går längre tillbaka än till 1917.

Men vad jag vill erinra om var att man i Värmland reste sig ur en djup kris, och Värmland kom atl blomstra industriellt. Det var inga statliga insatser, del var ingen planhushållning, del var ingen styrning å la Gunnar Olsson, ulan det var enskild, privat företagsamhet som skapade det. Glöm inte alt Värmland i dag trots de stora företagens dominans har flera industrisyssel-satta i små och medelstora företag. Låt oss inte glömma, herr talman, att det finns mycket att göra föratt förbättra situationen för företagsamheten i stort. Just när det gäller Värmland har vi från moderat håll föreslagit att man skall sänka företagens sociala avgifter i allmänna stödområdet med 3 % och i inre stödområdet, som omfattar hela Torsby kommun, med 5 96.

Vi vill också skapa regionala fonder i de län som är intresserade av det. Men det skall inte ske med skattebetalarnas medel, som Gunnar Olsson och hans vänner tydligen vill ta i anspråk även för det här ändamålet, utan det skall ske med företagens egna vinstmedel. Förelagen skall enligt vårt moderata förslag kunna göra avsättningar till fonder som ägs och disponeras av företagen men som får användas endast för att göra satsningar i områden som exempelvis allmänna och inre stödområdet i Värmland.

Jag kan ju också konstalera varför Sune Johansson inte tänkte stiga upp mera i den här debatten. Han utslungade nämligen påståendet alt det var socialdemokraterna som industrialiserade västra Värmland. Hörde vi inte alldeles fel så var del så Sune Johanssson yttrade sig.

Vilka företag dä? Är del Volvos satsningar som socialdemokraterna vill la åt sig äran av, därför alt det handlade om investeringsfonderna? Ja, snälla nån, del var ju företagens egna medel som användes. Värdet fabrikationen på det kyltekniska området som socialdemokraterna startade? Var är bevisen, Sune Johansson?

Eftersom Sune Johansson har sagt att han inte tänker stiga upp i talarstolen mer får väl frågan hänga kvar i luften. Men kanske kan han göra avsteg från det uttalandet, eftersom det vore angeläget atl gå upp lill bevis. Såvitt Jag vet och såvitt befolkningen i Värmland känner lill ärdet enskilda företag som har skapat sysselsällningen. Glöm aldrig bort atl de stora företagen verkligen har betytt oerhört myckel under decennier för Värmlands blomstring. Detta län skulle i dag självfallet inte ha haft 283 000 invånare om det inte hade funnits just den företagaranda och den verkliga dådkraft som skapade de stora

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Om sysselsättningen i Värmlands län

139

Nr 26 företagen och de basnäringar som fortfarande finns. Där finns del oerhört

Måndagen den mycket kvar att ge, och det skall vi förlita oss på i ett samhälle byggt på

12 november 1979 marknadsekonomins grundvalar.

Om sysselsätt- ' GUNNAR OLSSON (s):

nineen i Värmlands talman! Tre mycket korta kommentarer - det skall också bli mina

län sista.

Jag lovar alt Jag inte skall irritera centerns distriktsordförande i Värmland mera med de valsiffror som hans parti uppnådde, men del var ändå så, Bertil Jonasson, att löftena i valrörelsen från borgerligt häll gick ut på atl praktiskt laget alla skulle få del bättre. Borgerliga regeringar har nu avlöst varandra i snabb följd sedan i oktober 1976, Jag har icke i min verksamhet träffat en enda värmlänning som anser atl han har fått del bättre.

Göihe Knutson åberopar vpk:s motion. När vi studerade den motionen fann vi all många av förslagen i den helt sammanföll med de skrivningar som fanns i vår sysselsättningsmotion, avlämnad i januari månad. Jag menar att ett bra förslag, eller flera, inte blir sämre av att upprepas av ytterligare ett parti. Om jag minns rätt var del elva punkter i vpk:s motion, och här åberopar Göthe Knutson bara en. Där fanns många bra förslag, och vi kunde nästan våga påstå alt de lill viss del var plankade från vår sysselsätlningsmolion. Sedan skall jag bara skicka med industriminisiern några ord. Vi kommer förmodligen till ell krisskede i Åmotfors och Deje. Del kan kanske tyckas vara myckel pengar, om vi skulle tvingas in i en situation där vi måste investera mellan 15 och 20 miljoner på vartdera av de här bruken. Men, som Jag har sagt. del måste bli billigare atl se till all jobben finns kvar än atl få ytterligare 250 personer arbetslösa i resp. Deje och Åmotfors. Jag vill bara tala om för statsrådet, atl i Forshaga kommun, där Dejefabriken är belägen och där del i dag bor 12 000 människor, finns redan över 2 000 som i brist pä arbete i sin egen hemkommun är tvingade atl pendla lill Jobb på annal håll.

I Åmotfors finns, förutom pappersbruket, Norma Projeklilfabrik, och vid den enheten uppträder dä och då orosmoln som en gång för alla måste skingras. Vi är från Värmlandssidan icke beredda all släppa något av den verksamhet som är knuten till Norma Projektilfabrik, för vi vet alt hela Åmotfors samhälle är uppbyggt på de här två enheterna: dels pappersbruket, dels projektilfabriken.

BERTIL JONASSON (c):

Herr talman! Sune Johansson framhåller som en positiv åtgärd den socialdemokratiska jordbrukspolitiken. Jag vill säga atl om del är någonting som har skapat ett besvärligt sysselsättningsläge för Värmland, så är det väl följderna av en socialdemokratisk jordbrukspolitik. Det kan ingen i detta land som någol har försökt all följa de frågorna bestrida.

Sedan säger Sune Johansson au Bertil Jonasson inte har krävt någon

sysselsätiningsgaranti för Kockums i Filipsiad m. fi. Men, Sune Johansson,

del ärju den sysselsätiningsgaranti som varvsindustrin fick som är unik, och

140 det är det som vi har sagt. Dä är det väl inte lönt atl kräva au än det ena, än del

andra företaget skall få en dylik garanti. Det är inte del vi är ute efter, utan vi säger att vi borde ha kunnat få litet mera pengar av vad staten har att satsa, om man inte hade gått så långt när del gäller varvsindustrin.

Jagskall inte så mycket gå in på vad Gunnar Olsson har sagt härom val och annat. Det skulle bli bättre med en trepartiregering,skullejaghasagi. Det har jag också sagt. Jag visste mycket väl atl vi hade en besväriig situation 1976 och att det skulle bli svårt framöver. Jag trodde dä - liksom Jag nu mer och mer förstår att det var nödvändigt - alt det var bättre med en icke-socialistisk regering. Det har vi sett.

Till sist, herr tal man, beklagar Jag atl den här diskussionen gått ul på många sidospår och tagit riksdagens tid i anspråk. Jag har för egen del interpellerat och krävt bättre möjligheter för sysselsättningen i Värmland. Den är jag bekymrad över och vill göra någonting för. Men jag har framhållit att vi bör vara realistiska och se på vad som är möjligt.

Värmland saknar inte möjligheter, och gemensamt skall vi arbeta för alt klara av de svårigheter som vi f. n. befinner oss i. Jag tror också alt vi gör.del om vi arbetar positivt på olika sätt. Men ni socialdemokrater och vpk-are får ursäkta mig om Jag inte tror på en totalstyrd planering av avverkningarna i skogen och om jag inte tror på att en socialisering av de värmländska basnäringarna skulle vara lösningen. Det kan jag icke finna.

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Om sysselsättningen i Värmlands län

RAUL BLUCHER (vpk):

Herr talman! Nej, Göthe Knutson, även om vi båda står mycket långt ifrån varandra i fråga om samhällssyn har vi ändå samma historia att se tillbaka på, analysera och lära av. Och min historia började lika litet år 1917 som Göthe Knutsons kan ha börjat, förslagsvis, 1789.

På 1800-talet fanns det fortfarande ett utrymme för tillväxt genom nya effektivare mask i ner, genom konkurrens och investeringar. Den möjligheten finns inte i dagens samhälle. Göthe Knutson kan inte ha undgått att se hur monopolkapitalismen utbreder sig. hur storbolagen i Värmland under senare år snarast har varit hämmande för den industriutveckling som skulle ha kunnat ske.

Storbolagen spelar inte samma positiva roll i dag som de en gång har spelat, förde har spelat en myckel positiv roll i utvecklingen under 1800-laleUnärdet var nödvändigt med\nya investeringar. Dessa möjligheter finns emellertid inte i dag. Vad vill Göthe Knutson peka ul för framtidsperspektiv för den nuvarande industrin i Värmland?

GÖTHE KNUTSON (m):

Herr talman! Jag nöjer mig med att stå kvar här i bänken: Jag kan direkt svara Raul Bliicher, även om det kanske är ganska meningslöst, eftersom vi vet att kommunistiska talare i allmänhet brukar hålla sig envist till sin vokabulär om monopolkapitalism osv. Och så fortsätter de all hålla kvar skygglapparna och vill inte se utvecklingen sådan den verkligen har varit och se vad utvecklingen kan ge fortsättningsvis, om vi får behålla en marknadsekonomi och en enskild företagsamhet.

141

Nr 26 Det är inte statliga utredningar, planhushållning och statliga kommissioner

Måndagen den som skapar verklig sysselsättning i Sverige, utan det är enskilda initiativ. De

12 november 1979 gäller bl. a. utveckling industriellt, även maskinellt i form av nya maskiner.

Jag är minst sagt förvånad över alt en vpk-företrädare eller över huvud taget

Om sysselsätt- någon person kan stå upp och påstå att det inte fortgår en utveckling av

ningen i Värmlands 'skniskt slag. Vi är faktiskt bara på tröskeln till robotåldern, och delta

län

kommer atl kräva myckel stora förändringar.

Gunnar Olsson bekräftar här att del var avsiktligt som han och de andra socialdemokraterna frän Värmland gjorde gemensam sak med vänsterpartiet kommunisterna. Det var nio punkter - Gunnar Olsson trodde det var elva, men felräkningen är ursäktlig - i utvecklingsplanen i den kommunistiska motionen. Och den första punkten - märk väl - började: "Samhället övertar helt Värmlands basnäringar." Det är med andra ord de socialdemokratiska ledamöternas i Värmland målsättning, och det är angeläget atl väljarna har detta klart för sig när de går till val 1982.

Jag kan vidare konstatera att Gunnar Olsson ursäktade sig med att del fanns sä myckel gemensamt i den kommunistiska motionen och den socialdemokratiska - Ja, desto värre! Gunnar Olsson, Raul Bliicher, Nils Berndtson m. fi, får sedan avgöra huruvida vänsterpartiet kommunisterna möjligen plankat en socialdemokratisk motion. Det var ju vad Gunnar Olsson antydde, men den debatten skall jag inte lägga mig i.

Vad som är angeläget atl konstalera är att socialdemokraterna, som hade regeringsmaklen fram till 1976, så totalt missade all utöva den planering som de nu så envist talar om. Det var under den förra högkonjunkturen 1974-1975, dä socialdemokraterna fortfarande innehade regeringsmakten, som de planer borde ha gjorts upp som skulle ha medverkat till att vi lättare skulle ha klarat den långa lågkonjunkturen i svensk ekonomi. Det som man i dag talarom, nämligen långsiktig planering, barman missal så totalt tidigare. Den första krisen i Värmland under, skall vi säga, modern tid började 1966 eller 1967 med nedläggningen av Mölnbacka-Trysil AB:s anläggningar i Forshaga, och den observerades i hög grad av den dåvarande regeringen. 1968 och 1969 konstaterade den dåvarande inrikesministern Rune Johansson, som hade hand om lokaliseringspolitiken, att Värmland var ett krislän, men att man - dvs. den dåvarande socialdemokratiska regeringen - skulle klara av krisen. Man talade om att uppföra en storarbetsplats utanför Karlstad med ca 1 000 anställda. Men vad har hänt? Det har faktiskt icke blivit någonting av den politik som socialdemokraterna då föresatte sig att föra lill värmlänningarnas fromma.

142

Överläggningen var härmed avslutad.

§ 12 Om säkerheten vid reaktorbyggen

Statsrådet CARL AXEL PETRI erhöll ordet för att besvara Oswald Söderqvists (vpk) den 15 oktober anmälda interpellation, 1979/80:17, lill industriministern, och anförde:

Herr talman! Oswald Söderqvist har frågat industriministern dels vilka åtgärder industriministern vidtagit med hänsyn till del som inträffat vid montering av förankringsbultar i kärnreaktorerna i Ringhals, dels om industriministern anser att kontrollsystemen när det gäller de svenska reaktorbyggena är lillföriilliga och i så fall varför, dels vilka möjligheter svenska myndigheter har alt ingripa mot ett multinationellt förelag som Mannesman när grovt fusk avslöjas som i detta fall och dels hur industriministern bedömer möjligheterna att garantera säkerheten vid framtida reaktorbyggen i Sverige.

Arbetet inom regeringen är sä fördelat atl del ärjag som skall svara på interpellationen. Som svar på frågorna vill jag anföra följande.

De felaktiga bullarna upptäcktes av anläggningsinnehavarens kontrollorgan, statens anläggningsprovning, vid kontroller inom ramen för de kontroll-planer som har utarbetats av anläggningsägaren och godkänts av kärnkraftinspektionen. För all förvissa sig om au liknande inte föreligger hos de i drift varande kärnkraftverken har kärnkraftinspektionen begärt atl från dessa få en redogörelse för hur kontrollen av förankringsbultar skett. Dessa spörsmål är vidare efter anmälan föremål för granskning av Justitiekanslern. Kontrollrutinerna är dessutom föremål för översyn av kärnkrafiinspekiionen. Det måste vidare förutsäiias att del pågående utredningsarbetet med anledning av Harrisburgsolyckan, som beräknas bli slutfört inom kort, kommer att föranleda en bedömning och en prövning av säkerhels- och kon t roll frågorna över huvud taget. Mot denna bakgrund anser jag del inte behövligt eller lämpligt all nu vidta några särskilda åtgärder.

Vid uppförandet av kärnkraftsanläggningar i Sverige är det enligt gällande regler anläggningsinnehavaren som är ansvarig inför tillsynsmyndigheterna. Del finns därför inte möjligheter för tillsynsmyndigheterna alt ingripa mot enskilda underentreprenörer.

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Om säkerheten vid reaktorbyggen

OSWALD SÖDERQVIST (vpk):

Herr talmän! Jag tackar energiministern för svaret. Det är glädjande alt energiministern nu har så att säga materialiserats och står till förfogande för atl svara på de många och viktiga frågor som utvecklingen pä energiområdet kommer au ställa. Energiministern är välkommen, ochjag ser med förväntan fram mot många intressanta meningsutbyten.

Så lill dagens interpellation: Jag har, herr talman, fått många svar på frågor och interpellationer under den korta tid som jag har arbetat i den här församlingen, men frågan är om inie detta interpellationssvar lar priset när det gäller undanglidanden, ovilja alt ta upp själva sakfrågan och t. o. m. direkta felaktigheter.

För det första har vi här ovedersägliga bevis på all fusk i myckel stor

143

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Om säkerheten vid reaktorbyggen

144

omfattning har förekommit vid byggandet av våra kärnkraftverk. Det har erkänts av anläggningsinnehavaren. Vattenfall. Statens kärnkraflinspektion, som är ansvarig närmast under regeringen, har erkänt att den inte känt till dessa förhållanden och att dess resurser att följa upp och övervaka detta är helt otillräckliga. Delta kommer fram i ett läge då säkerheten vid kärnkraftsanläggningar ställs under debatt mer än någonsin tidigare, och den omskrul-na, höga säkerhetsnivån, vid framför allt svenska kärnkraftverk, börjar visa sig alltmera osäker och påminna mera om propaganda än om verkliga fakta.

För det andra påstås det alt Vattenfall .självt har upptäckt och åtgärdat byggfusket. Javisst, Vattenfall fick för något år sedan rapport om dessa saker av kontrollmyndigheten siatens anläggningsprovning och försökte naturligtvis att snarast möjligt sopa skandalen under mattan, till priset av nära 1 milj. kr. Men fick siatens kärnkraftinspeklion eller regeringen veta någonting? Vi skall inte tala om allmänheten, för del är naturligtvis en självklarhet alt Vattenfall och andra kärnkraflsintressenter anser atl svenska folket skall veta sä litet som möjligt om de negativa sidorna av kärnkraftsutbyggnaden. Faktum är, så långt jag vet, all statens kärnkraflinspektion var helt ovetande och att regeringen om möjligt visste ännu mindre. Och det ger mig anledning atl ställa en första uppföljningsfråga till energiministern: Ärdet tillfredsställande atl så allvarliga händelser som det här rör sig om inte rapporteras vidare till högre organ och myndigheter? Hur stora friheter har ett statligt verk som Vattenfall? Skall det bestämma och avgöra vad som är viktigt och rikligt i den svenska energipolitiken? Sanningen ärju all ingenting kom ul förrän pressen slog larm i frågan.

Fördel tredje hardet av Vattenfall påståtts alt alla fel har avhjälpts, vilket är lögn. Långt ifrån alla av dessa felaktiga bultar har kunnat kontrolleras, och ännu färre har kunnat bytas ut. Det har vi statens kärnkraftinspektions chefs eget ord på. Nu är detta inte bara en fråga om felaktiga bultar, även om del.i sig självt är allvariigt nog. Den stora, principiella frågan är: Hur slår det till med kontrollen och uppföljningen av den svenska kärnkraftsulbyggnaden? Det gäller både på del ekonomiska området, vilket det finns all anledning all återkomma till, och på det tekniska, som vi debatterar här i dag. Del vi redan vet får del här interpellationssvaret alt framstå som ell underligt aktstycke. Jag har inte fåll tillfredsställande svar pä någon av mina frågor, möjligtvis med undantag av den första. Jag kan t. v. acceptera alt regeringen, och nu också den nye energiministern, avvaktar resultatet av de utredningar som har satts i gång och de kontrolluppgifter som har infordrats, innan ytteriigare konkreta ingripanden görs. Men Jag kan inte acceptera den inställning som lyserigenom interpellationssvaret, alt allting egentligen är väl beställt och all del som inträffat är bagateller som kan lösas med redan gällande rutiner

Jag upprepar därför:

Anser energiministern att de kontrollrutiner som finns när det gäller de svenska reaklorbyggena är tillförlitliga, och vad grundar sig i sä fall den bedömningen på?

Hur bedömer energiministern möjligheterna alt garantera säkerheten vid

den framlida reaktorulbyggnaden i Sverige?

Står regeringen och energiministern helt handfallna inför ett multinationellt företag som Mannesman, närdet bevisligen genom sin verksamhet här i landet bidrar till att säkerhetskrav inte uppfylls?

PÄR GRANSTEDT (c):

Herr talman! 1 den uppmärksammade filmen Kinasyndromet finns del en passus där filmens hjälte, om jag så får säga, upptäcker att det förekommit allvariigt fusk med svelsfogar och att kontrollerna som skulle ha gjorts inte hade gjorts på ett riktigt sätt. Man hade bara kopierat röntgenfilmen i siällel för att röntga runt alla fogarna.

I början närdenna film visades i USA sade man från kraftindustrin atl detta är en trevlig och bra thriller men atl sådana saker inte förekommer i verkligheten. Nu visade det sig ju att del var mycket som förekom i Kinasyndromet som faktiskt kunde förekomma i verkligheten.

Det är intressant au vi här i Sverige har fått en alldeles egen belysning på atl sådant som man trodde bara hörde hemma i thrillerns värld faktiskt också kan förekomma, dvs. ett systematiskt fusk med säkerheten vid kärnkraftverk. Det här är alltså en ganska skrämmande företeelse. Del är precis ell exempel på den lyp av företeelser om vilka man har sagt oss: Detta kan bara inte hända. Vi har så enormt förnämliga kontrollinstrument att det inte kan förekomma någonting sådant.

Nu har det alltså visat sig alt det kunde förekomma ell systematiskt fusk med någonting som är vitalt för säkerheten i kärnkraftverken. Härmed blir det en principfråga, som inte bara handlar om bultar ulan egentligen om hela den garanti som har getts oss, all kärnkraftverken är verkligt säkert byggda. Man frågar sig alltså till att börja med: Hur är detta överhuvud tagel möjligt? Hur har någonting sådant kunnat ske i svenska kärnkraftverk?

Nästa fråga är naturligtvis: Kan man dra mer än en slutsats av detta, nämligen att man måste se till alt någonting liknande inte kan hända, varken på detta område eller på andra områden?

Jag tycker också alt statsrådet Petri är något glidande när del gäller frågan om huruvida delta skall föranleda en översyn av de svenska säkerhels- och kontrollfrågorna över huvud taget. Den frågan skjuls upp tills man har utvärderat Harrisburgsolyckan, Jag vet inte riktigt hur man skall tolka detta. Del är självklart att en utvärdering av Harrisburgsolyckan kan resa ännu fier frågetecken när del gäller säkerheten och kontrollen, vilka också kan föranleda behov av förändringar och skärpningar. Men del måste väl ändå vara så, att denna händelse i sig är tillräcklig för att säga oss atl den nuvarande kontrollen inte är nog, atl det alltså fordras skärpning och att del fordras effektivare kontroll än den vi haft tidigare.

Det skulle vara värdefullt alt få ett rakt uttalande från statsrådet Petri om atl vi måste få till stånd en ordentlig skärpning. Man ställer sig också frågan: Hur vet vi att del inte kan ha förekommit liknande fusk på andra områden när del gäller kärnkraftverksbyggen? Hur vet vi att delta är det enda fusket av betydelse som har förekommit? Det kunde också vara intressant atl få belyst

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Om säkerheten vid reaktorbyggen

145

10 Riksdagens protokoll 1979/80:25-27

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Om säkerheten vid reaktorbyggen

på vilket sätt vi kommer att få oss försäkrat atl det inte finns andra exempel på fusk i svenska kärnkraftverk på för säkerheten vitala områden.

Statsrådet CARL AXEL PETRI:

Herr talman! Först vill Jag understryka vad som är sagt: Det har skett ett fusk här, ett mycket allvariigt fusk. Det är i sig en myckel allvarlig historia. Men del må också framhållas all detta fusk blev upptäckt vid den kontroll som skedde. Vi de förfrågningar som har gjorts till kärnkrafiinspekiionen har framhållits atl man där väl visste vad som hänt, och alt delta hade framkommit vid den normala kontrollen.

Enligt min mening utgör emellertid det som har hänt här ell allvarligt memento. Jag tycker det är angeläget att understryka vikten av att man hela tiden ser över säkerheten. På reaktorer i drift görs del också återkommande besiktningar. Men det dröjer inte länge lills vi för vår del kommer att få utvärderingen av Harrisburgsolyckan, och jag utesluter inte alt del kan ge anledning till nya säkerhetsåtgärder. Frågan är så allvarlig alt man verkligen inte kan lämna den åsido.

PÄR GRANSTEDT (c):

Herr talman! Statsrådet Petri pekar pä alt det här fusket faktiskt blev upptäckt och anför det som någol slags förmildrande omständighet. Och del är riktigt atl del blev upptäckt - annars skulle vi inte haft möjlighet alt diskutera del här i kammaren. Om det förekommit fusk i kärnkraftverksbyggen som inte har upptäckts, så vet Ju varken statsrådet Petri eller jag om det, och vi kan alltså inte göra det till föremål för någon debatt. Men delta är del stora frågetecknet. Kan det ha förekommit fusk i kärnkraftverksbyggen som inte har upptäckts och hur tänker man från vederbörande myndigheters sida försäkra sig om att det inte har gjort del? Del är sädana frågor som den här situationen ger anledning lill.

Sedan säger statsrådet Petri, om Jag uppfattade det rätt, alt han finner del inte uteslutet att utvärderingen av Harrisburgsolyckan kan föranleda en översyn av säkerhetsbestämmelserna och av kontrollen. Jag tycker fortfarande all ett sådant ullalande är ganska svagt. Är det ändå inte sä, att redan detta som vi nu diskuterar är skäl nog för atl se lill alt vi får en effektivare kontroll redan i inledningsskedet när kärnkraftverken uppförs?

146

OSWALD SÖDERQVIST (vpk):

Herr talman! Det visar sig atl frågeställningarna kvarstår. Det hjälper inte att man som det sägs upptäckte detta. Då saken för några veckor sedan var aktuell tvingades SKI:s representanter all såväl i TV som i den övriga pressen sitta och erkänna att del här var betydligt mer omfatlande än de själva hade känt lill. När uppgifterna från de arbetare som avslöjade delta kom fram, stod SKl:s ledning i stort sett handfallen. Man visste inte om att fusket hade den omfattning som det faktiskt visat sig ha. Del var här fråga om de bullar Jag tidigare talade om.

Det är otillfredsställande att man här bara hänvisar till atl man skall

avvakta utredningen om Harrisburgsolyckan, Del måsteju finnas någol slags ambition hos regeringen och framför allt hos den nye energiministern alt på ett mera allvariigt och konkret sätt ta itu med dessa saker. Vi har frän vpk:s sida tidigare krävt att det borde tillsättas en parlamentarisk femparlikom-mission som fick uppgift och myndighet atl kontrollera hela det bakomliggande materialet och få fram vad som verkligen har förekommit, Atl döma av vad som nu har sagts eller rättare av vad som inte har sagts ler sig delta krav ännu mera motiverat än det gjorde tidigare.

Vattenfalls roll här är intressant. Vattenfall är ett stort statligt verk som -det blir mer och mer tydligt - under många år opererat högst självständigt i den svenska energipolitiken. Vattenfall har drivit fram ställningstaganden och beslut, som t. o. m. varit emol nationens intressen i långa stycken. Detta har Vallenfall kunnat göra utan att ha blivit slaget på fingrarna av de övervakningsmyndigheter som har funnits och skulle ha sett till att den här utvecklingen inte kommit lill stånd.

I det här fallet är man alltså ansvarig för säkerheten vid kärnkraftsbyggena. Men man har inte haft tillräcklig kontroll eller myndighet för att ens kunna övervaka sina egna underentreprenörer, utländska firmor typ Mannesman, där vi vet att det också har fuskats vid kontrollåtgärderna. Vid upptäckten av felaktiga installationer har man sett till all dessa märken tagits bort. De har fått passera vid kontroll utan att man har vidtagit några åtgärder. Vad vet statens kärnkraftinspektion och regeringen om delta? Hur många sådana markeringar har tagits bort och hur många bullar har hoppats över vid dessa kontroller?

Här återstår alltså myckel. Det är principiella frågor som inte enbart gäller bullarna. Det är bara det atl denna fråga kommit upp nu. Delta ställer alltså ett än större krav på regeringen alt verkligen vidta åtgärder, så att sådana här saker inte kan upprepas vare sig del gäller bullar eller andra installationer.

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Om säkerheten vid reaktorbyggen

Överiäggningen var härmed avslutad.

§ 13 Föredrogs och hänvisades

Proposition

1979/80:4 till arbetsmarknadsutskottet

§ 14 Föredrogs och hänvisades

Proposition

1979/80:25 till utskott enligt följande:

Bil. 1 .......................... -justilieutskotlet

Bil. 2 - försvarsutskottet

Bil. 3 ........................... .. - socialutskottet

Bil. 4 ........................... .. - trafikutskottet

Bil, 5 ........................... .. - finansutskottet

Bil, 6 punkterna 1-5 och 15 -kulturutskottet

punkterna 6-14, 16 och 17 ,, -utbildningsutskottet

147

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Anmälan av interpellation

Bil, 7 .......................... -jordbruksutskottet

Bil, 8 .......................... .. - näringsutskottel

Bil, 9 punkten I ........... .. - socialutskottet

punkterna 2 och 3 ............. .. -arbetsmarknadsutskottet

Bil, 10 .......................... .. -civilulskottet

Bil, 11................................ .. - näringsutskottet

Bil, 12 Avskrivning av oreglerade

kapitalmedelsförluster .......... .. -finansutskottet

§ 15 Föredrogs och hänvisades

Propositioner

1979/80:40 till skatteutskottet

1979/80:47 till jordbruksutskottet

§ 16 Föredrogs men bordlades åter

Konstilulionsutskollets betänkanden 1979/80:8-10 och 12-14 Justitieutskottets betänkanden 1979/80:1, 2 och 4 Lagutskottets betänkanden 1979/80:1, 3-6 och 8 Försvarsutskottets betänkanden 1979/80:1-4 Socialförsäkringsulskoiieis betänkanden 1979/80:1-3 Socialutskottets betänkanden 1979/80:6 och 7 Arbetsmarknadsutskottets betänkande 1979/80:2

§ 17 Föredrogs och bifölls Interpellationsframställningar 1979/80:55-57

§ 18 Anmälan av interpellation

Anmäldes och bordlades följande interpellation som ingivits till kammarkansliet

den 12 november

148

1979/80:58 av Kjell-Olof Feldt (s) lill ekonomiministern om den ekonomiska politiken:

I den förteckning över propositioner, avsedda atl avlämnas hösten 1979, som regeringen överlämnade den 23 oktober uppgavs all en proposition angående den ekonomiska politiken skulle avlämnas i november. Den 8 november meddelade ekonomidepartemenlet att någon sådan proposition inte var alt vänta i höst.

Detta handlingssätt är i hög grad anmärkningsvärt med hänsyn lill de dramatiska förändringar som inträffat i del ekonomiska lägel sedan en regeringsproposition om den ekonomiska politiken senast behandlades av riksdagen i början av juni. Med det av regeringen nu valda förfarandet

kommer några riktlinjer för den ekonomiska politiken inte alt kunna behandlas av riksdagen förrän i mars 1980,

De riktlinjer för den ekonomiska politiken som beslöts av riksdagen i juni byggde på en bedömning av den svenska ekonomins tillstånd och den framtida utvecklingen, som i flera grundläggande avseenden inte längre är hållbar. I våras utgick man från en i stort sett positiv konjunkturutveckling, en avsaktande inflation och ett begränsat underskott i utrikeshandeln. Sedan dess hårde internationella konjunkturutsiklerna allvarligt försvagats. Inflationstakten har ökat påtagligt. Underskottet i bytesbalansen ser ut att för 1979 bli nära 10 miljarder större än vad riksdagen räknade med i våras. Bakom dessa försämringar ligger till en del de under sommaren kraftigt höjda oljepriserna, men också andra faktorer hotar pä nytt tillväxt och balans i vår ekonomi.

Investeringsutvecklingen förefaller nu att bli avsevärt svagare än man trodde i våras. Det gäller industrins investeringar men också bostadsbyggandet, som drabbats av klara krissymptom. Sveriges valulaläge har också försvagats, vilket bl. a. tagit sig uttryck i en höjning av räntan med 1,5 96. Krediipolitikens stora svårigheter all hantera likviditet och kreditmarknad har blivit alltmer uppenbara.

Redan dessa många signaler om den svenska ekonomins kritiska läge borde ha föranlett regeringen all redan under hösten aktualisera nödvändiga ekonomiskt-politiska åtgärder. Regeringen fick dessutom av riksdagen i juni flera uppmaningar att se över den ekonomiska politiken. Finansutskottet uttalade sålunda i sitt av riksdagen godkända betänkande 1978/79:40 att frågan om omfattningen och inriktningen av de erforderliga ekonomiskt-politiska besluten får las upp i höst. Detta uttalande gjordes mot bakgrunden av den oro utskottet uttryckte för bl. a. den framtida prisutvecklingen och brislen på arbetskraft inom vissa områden. Man krävde kraftfulla åtgärder för att öka den yrkesmässiga och regionala rörligheten, skyndsamma åtgärder för att öka sparandet och förnyade överläggningar med kommunförbunden för all komma lill rätta med den kommunala utgiftsutvecklingen. Dessa uttalanden gjordes sålunda innan oljepriserna höjts, inflationen skjutit ny fart och konjunkturutsiklerna försämrats. Riksdagen har dessutom krävt åtgärder för att säkerställa genomförandet av del antagna bosiadsbyggnadspro-grammet mot bakgrunden av all igångsättningen 1979 ser ul att klart understiga det mål som uppställts.

Vidare har under hösten de stora löntagarorganisationerna krävt alt klara besked snarast skall lämnas om den ekonomiska politikens framlida inriktning, så att rimliga betingelser kan skapas för förhandlingarna om lönerna för 1980.1 regeringsförklaringen av den 12 oktober sägs att regeringen kommer atl ta kontakt med parterna för att diskutera det ekonomiska läget. Sådana kontakter har också ägt rum. Någon offentlig redovisning har inte skett av vilka uppfattningar regeringen därvid redovisade. Enligt uppgift skulle dock några klarläggande besked om den framtida ekonomiska politiken inte ha lämnats. Under alla förhållanden måste det betecknas som anmärkningsvärt om regeringen skulle ha redovisat ekonomiskt-politiska

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Anmälan av interpellation

149

Nr 26

Måndagen den 12 november 1979

Meddelande om frågor

planer i interna överläggningar som inte delges riksdagen. Har någol sådant inte skett, måste regeringens passivitet antas allvarligt försvåra löneförhandlingarna. Dessa skulle då inte förses med nödvändigt samhällsekonomiskt underlag förrän i mars 1980.

Med hänvisning till det anförda villjag lill ekonomiministern rikta följande frågor:

1. Varför vill regeringen inte - såsom av riksdagen förutsattes i juni -avlämna någon proposition i höst om den ekonomiska politiken?

2. Vilka besked om del ekonomiska läget och om regeringens ekonomiskt-politiska planering har lämnats till arbetsmarknadens parter?

3. Vilka åtgärder avser regeringen alt vidta för att bemästra inflationen, lösa de akuta problemen på arbetsmarknaden och säkerställa ett bostadsbyggande på den angivna nivån 60 000 lägenheter?

§ 19 Meddelande om frågor

Meddelades att följande frågor framställts den 9 november

1979/80:108 av Bertil Måbrink (vpk) till justitieministern om säpos verksamhet:

Helt uppenbart är att säpo bedriver politisk åsiktsregistrering. Del finns flera fall som dokumenterar detta. Det senaste exemplet är Karlskronafallet.

Jag vill därför fråga justitieministern:

Vilka åtgärder avser regeringen att vidta för att få slut på säpos politiska åsiktsregistrering?

den 12 november

150

1979/80:109 av Margit Odelsparr (c) till jordbruksministern om användningen av högsvavlig eldningsolja i norra Sverige:

Under de senaste åren har flera fall av cancer bland barn uppstått på Alnön. Alnön är beläget strax norr om Sundsvalls centrum inom ett högt industrialiserat område. Bland befolkningen har det nu uppställ oro för om det föreligger ett samband mellan uppkomsten av cancer och andra sjukdomar och användning av högsvavlig eldningsolja i området.

I de södra delarna av landet tillåts endast lågsvavlig olja, dvs. eldningsolja innehållande högst 1 viktprocent svavel, medan det i de norra delarna av landet, bl. a. i Västernorrlands län, används eldningsolja med 2,5 viktprocent svavel fram till den 30 september 1984.

Med hänvisning lill del anförda vill Jag till Jordbruksministern ställa följande fråga:

överväger jordbruksministern, mot bakgrund av befarat samband mellan     Nr 26
cancer och högt svavelutsläpp, att förkorta dispenstiden för användning av     Måndaeen den
högsvavlig eldningsolja i de norra delarna av landet?              j2 november 1979

1979/80:110 av Oswald Söderqvist (vpk) till kommunikationsministern om återupptagande av järnvägstrafiken mellan Enköping och Uppsala:

Järnvägen mellan Enköping och Uppsala har under många är fäll förfalla som en förberedelse till en definitiv nedläggning. I samband med all en ny förbifart vid Enköping, i form av ett motorvägsbygge, nu har iordningställts, har järnvägen klippts av. Några pengar lill den planfria korsning som är nödvändig finns inte tillgängliga. Enligt uppgift skulle kostnaden för en viadukt röra sig omkring 1 milj. kr., medan hela motorvägsbygget går på mångdubbla beloppet.

Del visar sig nu alt resandeströmmen mellan Uppsala och Enköping ökar kraftigt. Framför allt är inpendlingen till Uppsala betydande. Länstrafikbolaget befarar alt det kan bli svårigheter redan under vintern när det gäller att klara resandeströmmen på grund av brist pä landsvägsbussar och förare.

Jag vill därför fråga kommunikationsministern:

Vill kommunikationsministern medverka lill alt trafiken på Enköpingsbanan snarast kan återupptas?

1979/80:111 av Oswald Söderqvist (vpk) till statsrådet Carl Axel Petri om den fortsatta utbyggnaden av kärnkraftsaggregalet Forsmark 3:

Regeringen har beviljat ytterligare 200 milj, kr. lill fortsalt utbyggnad av kärnkraftsaggregatet Forsmark 3.

Med hänsyn till den osäkerhet som råderom den fortsatta utbyggnaden av kärnkraft i Sverige, beroende på del kommande resultatet av folkomröstningen, förefaller del egendomligt att en så stor summa investeras i en anläggning som vi inte säkert vet kommer atl kunna utnyttjas.

Jag vill därför fråga energiministern:

Vilka bedömningar har gjorts av regeringen i den här frågan, och anser energiministern alt del är vettigt atl i nuläget göra en sådan investering?

§ 20 Kammaren åtskildes kl. 16.43.

In fidem

BENGT TÖRNELL

/Solveig Gemen