Riksdagens protokoll 1979/80:24 Torsdagen den 8 november

ProtokollRiksdagens protokoll 1979/80:24

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1979/80:24

Torsdagen den 8 november

Kl. 12.00

Förhandlingarna leddes av tredje vice talmannen.

§ 1 Meddelande om interpellationssvar

1979/80:20 om kvalitetskraven på daghem och fritidshem

Socialministern KARIN SÖDER:

Herr talman! Med hänvisning till 6 kap. 1 § riksdagsordningen vill jag meddela följande;

Min avsikt är atl besvara interpellationen av Eva Hjelmström om kvalitetskraven på daghem och fritidshem samtidigt med interpellationen av Inga Lantz om utbyggnaden av barnomsorgen. Jag har kommit överens med interpellanterna om att svaret lämnas den 16 november.

Nr 24

Torsdagen den 8 november 1979

Meddelande om interpellationssvar

Om utnyttjandet av rätten till föräldraledighet i visst fall

§ 2 Om utnyttjandet av rätten till föräldraledighet i visst fall

Socialministern KARIN SÖDER erhöll ordet för att besvara Doris Håviks(s) den 5 november anmälda fråga, 1979/80:81, och anförde:

Herr talman! Doris Håvik har frågat mig om det är acceptabelt all kommunerna kräver att föräldrarna utnyttjar föräldrapenningen för att täcka luckor i kommunernas barnomsorgsplanering.

Ansvaret för barnomsorgen vilar på kommunerna. En bra barnomsorg måste organiseras så, alt barnen får möjlighet att della i en socialt och i utvecklingshänseende stimulerande aktivitet samtidigt som föräldrarna känner trygghet för barnens omvårdnad. Detla kännetecknar också enligt min mening den kommunala barnomsorgen i Sverige.

Del är naturiigt alt kommunerna under t. ex. semesterperioderna, när efterfrågan på barnomsorg minskar, tillfälligtvis omdisponerar verksamheten genom atl slå ihop vissa daghemsavdelningar eller daghem. Det är däremot enligt min mening inte acceptabelt alt daghem stängs för att genomföra en kortvarig och sedan länge känd fortbildning av personalen.

Jag är positiv till en ökad föräldramedverkan i barnomsorgen. Såväl familjestödsutredningen som barnomsorgsgruppen diskuterar f n. - utifrån olika utgångspunkter - hur en sådan ökad föräldramedverkan skall kunna organiseras. Redan från den 1 januari 1980 ges ökade möjligheteratt använda den särskilda föräldrapenningen för besök i samhällets barnomsorgsverksamhet. Hur föräldrapenningen skall användas - liksom f ö. den lagfästa föräldraledigheten - måsle dock avgöras av föräldrarna själva. En ökad

123

Nr 24

Torsdagen den 8 november 1979

Om utnyttjandet av rälieii till föräldraledighet i visst fall

föräldramedverkan får inte vara ett tvång för föräldrarna och får inte heller vara en ersättning för den ordinarie personalen. Detla hindrar naturligtvis inte att kommunen i samråd med personal och föräldrar organiserar barnomsorgen så, atl föräldrar i viss utsträckning deltar i daghemmens verksamhet. Jag utgår från atl föräldrarna är positiva lill ett sådant samarbete som kan tillföra daghemmen nya impulser och erfarenheter. I anslutning härtill bör kommunen klargöra vilka skadeståndsregler och ansvarsregler i övrigt som gäller vid föräldrarnas deltagande i barnomsorgen.

DORIS HÅVIK (s):

Herr talman! Jag ber atl få tacka Karin Söder för svaret på min fråga. Hela svaret innehåller positiva synpunkter.

Anledningen till att jag ställde frågan äratt föräldrar i flera kommuner har utsatts för utpressning -jag vill använda del ordet - för atl de skulle ställa upp och använda sin föräldrapenning för atl kompensera inkomstbortfall. När kommunerna har ansvaret för barnomsorgen har de också det personella och det ekonomiska ansvaret. Det har också varit svårt för föräldrarna att kunna ta ut denna ledighet vid just den tidpunkt som kommunerna har krävt. Det har varit svårt att ordna det på föräldrarnas arbetsplatser.

Föräldrapenningen är avsedd för värd av eget bam. Jag bedömer det därför vara ansvarslöst när man kräver att föräldrar skall gå in och vårda en grupp barn - en uppgift som de kanske saknar både utbildning för och möjligheter atl klara av utan någon utbildad personal på plats. Jag är därför glad över att socialministern delar m.in uppfattning på denna punkt.

Även jag tycker att det är positivt atl föräldrarna bereds möjligheter att lära känna barnens miljö, daghemmet. Men del är väl avsikten alt det skall ske under normala förhållanden och inte under exceptionella sådana. Dessutom är inte, som också socialministern nämner, problemet med skadestånds- och ansvarsreglerna löst. Säg att barnen eller föräldrarna skadar sig, då finns det i dag inte reglerat alt de kan få den ersättning som de är berättigade lill.

Vi kan också se på den särskilda föräldrapenningen, den lagstiftning som gäller i dag. Man har 60 dagar med 90 % kompensation och 30 dagar med enbart garantibeloppet. Skulle man då ha kvar dagar där man bara har garantibeloppel, skulle man få en mycket låg kompensation och ändå känna sig tvingad att ställa upp på daghemmet.

Svaret vittnar om en positiv syn på frågan. Jag hoppas alt detta svar och denna debatt här i riksdagen kommer att innebära att kommunerna när de planerar utbildning ser lill alt del finns vikarier och lar det ekonomiska ansvaret för dem. Det är nästan absurt att man springer ifrån sitt ansvar och bakvägen låter staten betala kostnaderna som kommunerna skall betala.

Överiäggningen var härmed avslutad.

124

§ 3 Om villkorslagens krav på förvaringen av kärnkraftsavfall Nr 24

Statsministern THORBJÖRN FÄLLDIN erhöll ordet föratt besvara Cari Lidboms (s) den 15 oktober anmälda fråga, 1979/80:40, och anförde;

Herr talman! Carl Lidbom har frågat migom jag vid elt ja till kärnkraften i folkomröstningen inte hellre borde medverka till en förändring av villkorslagen än biträda ett regeringsbeslut om laddning av nya reaktorer.

Som framgått av både regeringsförklaringen och andra uttalanden vidhåller regeringspartierna sina olika uppfattningar i kärnkraftsfrågan. Centern kommer följaktligen att fortsätta alt verka för att kärnkraften inte utnyttjas som energikälla. Säkerhetsproblemen i samband med bl. a. slutförvaringen av det högaktiva avfallet är enligt vår uppfattning inle lösta. Därför borde några laddningslillstånd inte ha lämnats för Forsmark 1 och Ringhals 3.

I likhet med övriga stora partier är dock centern beredd att följa utslaget i folkomröstningen. Regeringspartierna har förpliktat sig att i förväg göra klart under vilka säkerhetskrav kärnkraften skall få användas resp. avvecklas enligt de riktlinjer som partierna stöder i folkomröstningen. Jag förutsätter atl socialdemokraterna kommer att göra detsamma.

Det bör därför tydligt stå klart för väljarna under vilka betingelser nya reaktorer kommer att tas i bruk vid ett ja i folkomröstningen. Delta är del viktiga. Skulle det mot förmodan bli Ja-seger får regering och riksdag under dessa omständigheter självfallet i demokratisk ordning böja sig för folkets utslag på samma sätt som de måste foga sig i en avveckling av kärnkraften vid övervikt för nej-alternativet.

Torsdagen den 8 november 1979

Om viltkorstagens k/w på förvaringen av kärnkraflsavfall

CARL LIDBOM (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsministern för svaret.

Låt mig genast säga detta: Jag tycker det är bra alt statsministern vill medverka till alt skapa klara alternativ i folkomröstningen. Jag tycker också det är bra att centern tänker följa folkomröstningsutslaget, även om det skulle innebära ell Ja till kärnkraften.

Att detta sedan inte stämmer med vad centern sade i valrörelsen är en sak för sig. Det får ni klara upp med era väljare i lämpligt sammanhang.

Men det var inte det jag fog upp, utan min fråga gällde något annat. Den är direkt föranledd av vad som står i regeringsdeklarationen om tolkningen av villkorslagen. Där står nämligen klart och tydligt atl centern har kvar sin gamla uppfattning om tolkningen av lagen: man kan inte meddela några tillstånd att ladda reaktorer, eftersom avfallsproblemen inte är lösta. .

Men, statsministern, då bjuder väl den enklaste logik, atl om det ändå skall laddas reaktorer därför atl folket vill ha dem, får man väl ändra den lag som står i vägen, dvs. villkorslagen.

Statsministern säger i sitt svar: "Skulle det mot förmodan bli ja-seger får regering och riksdag under dessa omständigheter självfallet i demokratisk

ordning böja sig för folkets utslag    ." Ja, visst ärdet så. Men sättet atl göra

det på är naturligtvis att riksdagen ändrar lagen och anpassar kraven lill vad

125

Nr 24

Torsdagen den 8 november 1979

Om villkorslagens krav på förvaringen av kärnkraftsavfall

som är möjligt atl uppfylla.

Jag kan fortfarande inle begripa varför statsministern i stället för att förfara på delta naturliga sätt föredrar all strunta i sin egen övertygelse, att sätta sig över lagen som han själv tolkar den, att skriva under något som han själv anser vara en lögn, nämligen atl problemet med en helt säker slutlig förvaring är löst. Varför är det bättre atf förfara på detta konstiga sätt än atf göra det självklara, dvs. anpassa sig till folkomröstningsförslagei med utgångspunkt i hypotesen att det blirja lill kärnkraft, och ändra lagen så att den stämmer med folkomröstningsutslaget?

I det sammanhanget kan jag inle låta bli att begära en upplysning av statsministern i samma ämne. Under den allmänpolitiska debatten sade statsministern i en replik till Olof Palme: "Det är att konstatera alt de tre regeringspartierna aldrig har övervägt atl la bort villkorslagen - den behövs för den händelse svenska folket skulle säga ja i folkomröstningen."

Förlåt, men försök att förklara för mig varför villkorslagen behövs om det blir ja i folkomröstningen i kärnkraftsfrågan! Då skall ni ju acceptera folkpartiets tolkning av lagen, som inte innebär något hinder mot laddning av reaktorer. På vilket sätt gör villkorslagen då någon nytta?

Är det inte i själva verket så, herr statsminister, att skälet till att ni inte vill vara med om att ändra på eller upphäva villkorslagen är alt ni nu i efterhand inte vill erkänna att vad som statsministern och hans parti en gång betraktade som den förra trepartiregeringens stora bedrift, det åren lag som - i varje fall i nuläget - inte längre har någon betydelse? Är det inte enklare atl erkänna del?

126

Statsministern THORBJÖRN FÄLLDIN:

Herr talman! Carl Lidbom påminnerom uttalandenjag gjorde i valrörelsen. Låt mig då påminna Cari Lidbom om att jag gjorde dessa uttalanden mot bakgrund av atl Olof Palme enligt tidningsuppgifter ville slå fast alt, om socialdemokraterna fick regeringsmaklen, skulle de la bort villkorslagen. Detta är något som socialdemokraterna är ensamma om. Regeringspartierna anser att detta inte är en klok åtgärd.

Def är också värt att än en gång påminna Carl Lidbom om atl del är sagf i regeringsförklaringen att partierna skall verka för atf ett ja-alternativ också anger den säkerhetsnivå som framgår av det laddningsbeslut som den förra regeringen fattade i somras.

Som svar på frågan om innebörden av det jag sade i den allmänpolitiska debatten, att för den händelse Ja-sidan vinner så finns det ett behov av villkorslagen, vill jag påminna Carl Lidbom om atl villkorslagen, i varje fall så länge man fortsätter med upparbelningslinjen, reglerar alt det skall föreligga avtal om upparbetning. Det är ett villkor för att man skall kunna ta aggregat i drift. Men föratt del inte skall vara oklart försvenska folket och föratt del inte skall behöva bli politiska tvister vid tolkningen av folkomröslningsutslaget, bordet enligt vår uppfattning klart framgå av folkomröstningsalternativen atl ett ja också innebär att man tar ställning till den säkerhetsnivå som fastslagits.

CARL LIDBOM (s):

Herr lalman! Jag sade uttryckligen att jag inte ville dra in valrörelsens debatt i detta. Nu gör statsministern det i alla fall, all right.

Statsministern säger all Olof Palme krävde atl villkorslagen skulle upphävas, men vad OlofPalme egentligen sade var alt sedan folkpartiregeringen hade gjort sin tolkning av villkorslagen och givit tillstånd fill laddning av ytteriigare reaktorer, så hade lagen spelat ut sin roll. Och visst är det så! Första gången man säger ja lill laddning av en reaktor med stöd av den lagen, så har man ju också sagt atl problemet med en helt säker slutlig förvaring av avfallet är löst.

Statsministern har kritiserat detta och sagt alt det var fel av folkpartiregeringen att göra den tolkning man gjorde och att problemet med en hell säker slutlig förvaring av avfallet inte är löst. All right - men håll då fast vid detta! Folkomröstningsutslaget får väl tala om vad svenska folket vill. Om svenska folket vill använda kärnkraft, trots alt villkorslagen enligt Thorbjörn Fälldin slår i vägen, får ni väl efter folkomröslningsutslaget komma till riksdagen med förslag om att ändra lagen, så att kraven överensstämmer med vad som är möjligt att uppfylla.

Jag förslår fortfarande inte varför herr Fälldin i fråga om hypotesen all det blirja till kärnkraften föredrar att sätta sig ner och skriva under ell beslut, som innehåller någonting som han själv betraktar som en uttrycklig lögn, nämligen atl problemet med en helt säker slutlig förvaring är löst, framför att i stället ändra lagen, så atl man inle längre har fullt så rigorösa krav och så atl herr Fälldin med gott samvete kan skriva under beslutet. Varför föredra lögnen framför lagändringen?

Nr 24

Torsdagen den 8 november 1979

Om viltkorstagens krav på förvaringen av kärnkraftsavfall

Statsministern THORBJÖRN FÄLLDIN:

Herr talmän! Jo, Cari Lidbom, visst kommer vi alt hålla fast vid uppfattningen att säkerheten inle är uppnådd. Det ärju detta vi kommer säga enligt den linje som vi ger vårt stöd vid folkomröstningen. Men del som ärdet anmärkningsvärda är att Cari Lidbom, och uppenbarligen socialdemokraterna, inte har något behov av atl ställa några som helsl säkerhetskrav när det gäller det radioaktiva avfallet och def utbrända bränslet. Det är den stora skillnaden.

Socialdemokraterna ställde inga sådana krav tidigare. När nu del kravet är ställt av en riksdagsmajoritet, slår Cari Lidbom här och hävdar alt alla krav i den här meningen skall las bort. Det är detta som är det anmärkningsvärda, och det hoppas Jag att svenska folket lägger märke lill.

CARL LIDBOM (s):

Herr talman! Thorbjörn Fälldin har mycket längre erfarenhet av riksdagen än Jag. Han borde veta att frågestunderna inte skall användas av statsrådet till alt anfalla den som ställer frågor och ta upp den kritik man har riktat mot statsrådet. Frågestunderna är till för att regeringen skall svara.

Socialdemokraterna ställer inga krav alls, säger Thorbjörn Fälldin. Jo, visst ställer vi krav. Vi införde för länge sedan atomenergilagen, som innehåller en

127

Nr 24

Torsdagen den 8 november 1979

Om lagrådsgranskningen av en generalklausul i skat-telagstiflningen

mängd krav. När villkorslagen på sin tid gick till lagrådet, svarade lagrådet aU denna villkorslag inle innebär några nya befogenheter för myndigheterna. Den innebär inte att några nya säkerhetskrav ställs över huvud taget. Frän den synpunkten är villkorslagen totalt överflödig. Alla de befogenheter myndigheterna kan önska sig har de redan enligt atomenergilagen.

Lagrådet motsatte sig den gången inte villkorslagen. Def var därför aff lagrådet fann all det kunde ligga någonting i att klara ut ersättningsfrågorna, om man sade nej till laddning av reaktorer.

Men visst vill vi ha den lagstiftning vi själva har skapat, och visst vill vi vara med om att göra en bättre lagstiftning, och visst vill vi ställa sä höga säkerhetskrav som rimligen är möjligt.

Statsministern THORBJÖRN FÄLLDIN:

Herr talman! Carl Lidbom börjar nu klaga på det formella i denna debatt. Cari Lidbom har ställt fler frågor än de som fanns i den skriftliga frågan. Jag har försökt svara på dem och har tillåtit mig all göra en och annan kommentar i anledning av dessa frågesvar, och jag hävdar alt detla är tillåtet.

Överiäggningen var härmed avslutad.

§ 4 Om lagrådsgranskningen av en generalklausul i skattelagstiftningen

128

Statsministern THORBJÖRN FÄLLDIN erhöll ordet för alt besvara Cari Lidboms (s) den 15 oktober anmälda fråga, 1979/80:41, och anförde:

Herr talman! Cari Lidbom har frågat mig hur Jag förklarar att frågan om behovet av en s. k. generalklausul i skatterätten lämnats öppen i regeringsförklaringen och därmed - enligt frågeställaren - i realiteten överlämnats till lagrådets avgörande.

Lagrådets granskning av förslag till nya lagar skall enligt det just antagna gmndlagsförslaget avse

1. hur del aktuella lagförslaget förhåller sig till grundlagarna och rättsord
ningen i övrigt,

2.   hur förslagefs föreskrifter förhåller sig fill varandra,

3.   hur förslaget förhåller sig till rättssäkerhetens krav,

4.   om förslaget är så utformat atl lagen kan antas tillgodose angivna syften samt

5.   vilka problem som kan uppslå vid tillämpningen.

Vid införandel av en generalklausul i skatterätten måste inte minst frågan om hur man skall trygga rättssäkerheten tillmätas den allra största betydelse. Det urspmngliga utredningsförslaget led i detla avseende av påtagliga brister. Det är bakgrunden till att hela ärendet försenades redan på ett tidigt stadium och att förslaget i den nya regeringens program aviserats med förbehåll för resultatet av lagrådets granskning. Det innebär inte alt del politiska avgörandet i något avseende lagts hos lagrådet. Den politiska prövningen görs

av  regering och  riksdag.  Regeringen  kommer inom  kort  att göra  sin slutbedömning då lagrådsgranskningen nu är avslutad.

CARL LIDBOM (s):

Herr talman! Jag ber att även denna gång få tacka statsministern för svaret. I svaret säger statsministern atl del politiska avgörandet i frågan om vi skall ha en skatteflyktslagstiftning eller inte, inte i något avseende har överiämnats till lagrådet. Det är möjligt att det är för mycket sagt att frågan har överiämnats till lagrådet för avgörande. Men vad Jag har påpekat är att det är rätt uppseendeväckande att göra frågan om framläggande eller inte av en proposition om skatteflykt beroende av vad lagrådet kommer all säga. Det är svårt att se det som något annat än en invit till lagrådet att uttala sig i en fråga som i högsta grad är politiskt kontroversiell. Och det stämmer rätt illa med vad lagrådet skall användas till.

Statsministern läste upp några punkter ur de nyligen antagna grundlagsbestämmelserna på detta område. Jag kan komplettera med atl läsa upp vad Justitieministern Sven Romanus på sin tid anförde i propositionen om dessa gmndlagsändringar. Han underströk att det är av vikt att lagrådet iakttar den största återhållsamhet när det gäller frågor av politisk natur. Han tillade: "Det är inte förenligt med lagrådets ställning i vårt konstitutionella syslem alt det redovisar andra synpunkter än sådana som är av juridisk-leknisk art". Då skall man väl inte heller inbjuda lagrådet och säga: Om vi skall lägga fram förslag till en skatteflyktslagstiftning är beroende på vad ni tycker om rättssäkerheten.

Jag måsle klara ut varför det här är viktigt. Delta ärju en politisk fråga, där man får väga samman olika hänsyn. När det gäller skalteflyktslagsliftning får man ta hänsyn till effektiviteten i beskattningen - f n. går miljarder förlorade i skatteflykt. Man får ta hänsyn till rättvisan i beskattningen - f n. är det många människor som i realiteten har goda inkomster men inte betalar någon skatt. I anslutning till det ärdet också fråga om att skatteflykt underminerar skatlemoralen. Sedan ärdet också fråga om rättssäkerhet i den meningen atl den skatlskyldige helst bör kunna förutse hur skattemyndigheterna kommer att behandla hans fall - även när han tillgripit litet konstiga transaktioner, som att bilda bolag mellan vilka inkomsterna bollas osv. Man kan fråga sig om myndigheterna skall ha möjlighet att slå ned på formellt oantastliga bolagsbildningar och andra transaktioner och säga: Det här har ni bara gjort för alt få lägre skatt, och därför tar vi inte hänsyn till den transaktionen utan debiterar er den högre skatten. Tillåter man att myndigheterna gör så, då minskar man naturligtvis fömtsebarhelen i skattemyndigheternas handlande, och i den meningen inskränker man på rättssäkerheten.

Men hur stor hänsyn man skall ta till rättssäkerheten, hur stor hänsyn man skall ta till den ekonomiska effektiviteten och hurslorhänsyn man skall ta lill skatterättvisan, det är en utpräglat politisk bedönming. Varför inviterar ni lagrådet all agera skiljedomare? Är del moderaterna som genomdrivit det? Och vad betyder det? Nu har ni fått elt utlåtande från lagrådet. Två ledamöter avstyrker en klausul av diskuterat slag och säger att rättssäkerheten inte

Nr 24

Torsdagen den 8 november 1979

O/n lagradsgran.sk-ningen av en gene-ratktaiisut i skat-telagstiftnittgen

129

9 Riksdagens protokoll 1979/80:23-24

Nr 24

Torsdagen den 8 november 1979

Om lagrådsgranskningen av en generalklausul i skattelagstiftningen

medger att man inför en sådan. Två ledamöter föreslår ändringar i det av regeringen framlagda förslaget. - Hur kommer ni då atl agera? Skall ni följa de ganska politiska uttalandena av de två ledamöter som inte vill ha någon skatleflyktslagstiftning eller skall ni följa de något mindre politiska uttalandena av de två ledamöter som bara rekommenderar en viss förändring av bestämmelserna?

Slafsministem THORBJÖRN FÄLLDIN:

Herr lalman! Till att börja med vill Jag säga alt jag tror att Carl Lidbom är ganska ensam om tolkningen atl det skulle ligga politiska bedömningar bakom det förhållandet att lagrådets ledamöter hade skilda uppfattningar. Låt mig upprepa än en gång: De politiska bedömningarna ligger hos regering och riksdag. Jag delar Carl Lidboms uppfattning all del hör lill den politiska bedömningen att göra en avvägning mellan de olika intressen som måste tillgodoses. Men skälet lill den här formuleringen i regeringsdeklarationen är just, att om lagrådet vid sin granskning skulle finna helt avgörande hinder från rättssäkerhetssynpunkl och lagieknisk synpunkt, måste man naturiigtvis ta hänsyn till del.

Men min bedömning av vad lagrådet har sagt - utan alt vi är färdiga med det här arbetet - är att lagrådet vitsordar behovet av en sådan här generalklausul, och jag uppfattar del så att det är i vissa tekniska avseenden som man har invändningar. Det är, som sagt, min bedömning och det är i denna anda som regeringen går vidare för att utarbeta ett slutligt förslag.

130

CARL LIDBOM (s):

Herr talman! Man får inte se på lagrådets uppgift alltför oskuldsfullt. När lagrådet talar om rättssäkerhet och utvecklar synpunkten på hur långt man kan gå i att göra tillämpningen av en skatleflyktslagstiftning mindre förutsebar för den skallskyldige, är lagrådet inne på en av flera olika aspekter, som i grunden är politiska aspekter på frågan.

Om lagrådet skall hålla sig lill strikt juridik, kan man säga all om vi skall ha en skatleflyktslagsliflning, det är ingenting som angår oss. Det är en regeringsfråga.

Om vi skall ta så här pass stor hänsyn till effektiviteten i beskattningen, skatterättvisan, skatlemoralen, får del vissa ofrånkomliga konsekvenser på rättssäkerheten i den mening som jag har talat om här. Det är inte vår fråga, skulle lagrådet också säga, men vår uppgift är atl anlägga juridisk-tekniska synpunkter på hur man skall "minimera inhuggen" i rällssäkerhelen och ändå nå del syfte som regeringen vill nå.

Det är nonsens att påstå atl, när två ledamöter av lagrådet avstyrker hela förslaget och vill börja om ungefär där man började i utredningsarbetet på 1920-och 1930-talen, det inte ärett politiskt uttalande. Det är också nonsens att säga att de två andra ledamöterna är helt främmande för politik. Redan del faktum att de, som statsministern refererar, vitsordar behovet av en skatleflyktslagstiftning är i sig ell politiskt uttalande - fast det den gången är ett politiskt uttalande som jag kan instämma i.

Jag tror atf def, om man vill ha det här lagrådet kvar, är av viss vikt aft slå vakt om dess integritet inom juridikens domäner men hålla rådet borta från politiken.

Det är positivt, herr talman, att höra statsministern säga aff han har för avsikt atf lägga fram förslag om en lagstiftning mot skatteflykten och att han inte uppfattar lagrådets uttalande som avstyrkande på den punkten. Det noterar jag med tacksamhet.

Överiäggningen var härmed avslutad.

§ 5 Om en allsidig belysning av de frågor som behandlas i reaktorsäkerhetsutredningen och konsekvensutredningen

Nr 24

Torsdagen den 8 november 1979

0/71 en allsidig belysning av de .frågor so/n behandlas i reaktor-säkerhetsutred-ni/igen och konsekvensutredningen

Statsministern THORBJÖRN FÄLLDIN erhöll ordet för att besvara Cari-Henrik Hermanssons (vpk) den 18 oktober anmälda fråga, 1979/80:51, och anförde:

Herr talman! C.-H. Hermansson har frågat mig vilka initiativ regeringen tänker ta för att de frågor som behandlas av reaktorsäkerhetsutredningen och konsekvensutredningen skall få en allsidig belysning.

Reaktorsäkerhetsutredningen skall enligt sina direktiv på grundval av tidigare säkerhetsstudier och uppgifter om olycksförloppet i Harrisburg dels ta ställning lill om del finns anledning alt väsentligt omvärdera kärnkraftens risker, dels utreda vilka åtgärder som behöver vidtas för att stärka säkerheten vid de svenska kärnkraftverken. Konsekvensutredningen har fill uppgift att belysa konsekvenserna av en avveckling av kärnkraften vad gäller ekonomi, sysselsättning och miljö.

Bägge utredningarna utsattes redan vid tillkomsten för slark kritik från kärnkraftsmotslåndarnas sida. Beträffande reaktorsäkerhetsutredningen avsåg kritiken bl. a. det förhållandet atl några uttalade motståndare till kärnkraften över huvud taget inte bereddes plats i utredningen.

Även den s. k. konsekvensutredningen, vars uppdrag är aft belysa de ekonomiska effekterna av en snabb avveckling av kärnkraften, har utsatts för kritik. Enligt kritikernas mening borde en analys av kärnkraftens ekonomi också göras. När utredningen är klar, får ställning tas lill om något kompletterande arbete behöver göras.

Det är enligt min uppfattning angeläget att de sittande utredningarna kan avsluta sitt arbeie inom den föreskrivna liden, mitten till slutet av november. Jag vill infe medverka till att spräcka den tilltänkta lidtabellen för folkomröstningen genom att utvidga reaktorsäkerhets- och konsekvensutredningarnas uppdrag.

I den mån kampanjorganisationerna inför folkomröstningen finner behov av kompletterande utredningsmaterial står det självfallet även organisationerna fritt att ta fram sådant material. Regeringen kommer aU föreslå att kampanjorganisationerna tilldelas statliga medel. Jag utgår dessutom från att konsekvensutredningen offentliggör inte bara sina slutsatser ulan också

131

Nr 24                 gmndmaterialet, så atl man kan få den ytterligare belysning av kostnaderna

Torsdagen den     för olika energisystem, miljöeffekterna och alternativen till kärnkraften som

8 november 1979     C.-H. Hermansson efterlyser.

Om en allsidig belysning av de frågor som behandlas i reaktorsäkerhetsutredningen och konse-k\'ensutredningen

CARL-HENRIK HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Jag tackar statsministern för svaret.

Vissa politiska partier harju sagt att de skall bygga sitt ställningstagande till kärnkraften på resultaten av de bägge slatliga utredningar, reaktorsäkerhetsutredningen och konsekvensutredningen, som blir färdiga i november. Det är också klart att del ligger i allas intresse alt svenska folkets slällningstagande till kärnkraften som framtida energikälla baseras på ett fullständigt och allsidigt faktaunderlag.

Del inger då stora betänkligheter all de båda utredningarna förefaller vara mycket ensidigt sammansatta. I reaktorsäkerhetsutredningen synes det inte finnas någon motståndare till kärnkraften, men däremot en rad personer som gjort sig kända som hökar i kärnkraftsdebatten. I konsekvensutredningen fanns åtminstone en kärnkraftsmotståhdare, men denne tvingades avgå, i likhet med centerns och vpk:s represenlanler i den parlamentariska referens-grtippen, på grund av den ensidighet som präglade utredningens arbete.

Sammansättningen av de båda utredningarna har också i olika sammanhang kritiserats för alt inte avspegla den spännvidd i uppfattningen som finns bland tekniker och vetenskapsmän när det gäller möjligheterna alt skapa tillfredsställande säkerhet och möjligheterna alt ersätta kärnkraften med andra energislag.

Förslag ställdes som bekant i juli av miljövårdsprogrammet vid Lunds universitet och tekniska högskola om en kompletterande utredning om reaktorolyckan vid Harrisburg. Begäran om anslag för en sådan utredning avslogs emellertid av nämnden för energiproduklionsforskning med den egendomliga motiveringen atl man inle kunde anslå medel till utredningsverksamhet inom ett område där regeringen tillsatt en offentlig utredning. Det var naturiigtvis svepskäl.

Nu har dyrbar tid försuttits, men nödvändigheten av kompletterande utredningar har därför inte blivit mindre. Eftersom svaret enligt min mening var mindre tillfredsställande, vill Jag gärna höra Thorbjörn Fälldins egen mening; Anser Thorbjörn Fälldin all de bägge utredningarna kan förväntas ge en allsidig belysning av de livsavgörande frågor det gäller? Om inle, vilka initiativ för en allsidigare belysning avser regeringen att ta? Hur ställer sig Thorbjörn Fälldin till de förslag som i dagarna framförts av Folkkampanjen Nej lill Kärnkraft till forskningsrådsnämnden om

1.   offentliga förhör med de ansvariga för konsekvensutredningen, reaktorsäkerhetsutredningen och slrålskyddsinslitutets utredning om beredskapsplanering mot kärnkraftsolyckor och om

2.   s. k. vetenskaplig medling om de frågeställningar där oenighet föreligger?

132

Statsministern THORBJÖRN FÄLLDIN:

Herr talman! Får jag först säga om framställningen till nämnden för energiproduktionsforskning atl centern reserverade sig mot det svar som kom därifrån.

Låt mig sedan påminna Carl-Henrik Hermansson om att jag inser att ytterligare arbete kan behöva utföras när utredningarna blivit klara - de kan behöva kompletteras. Jag vill kort och gott säga atl de idéer som är framförda från Folkkampanjen verkligen är värda att studera just för alt man skall faen allsidig belysning av frågan. Jag vill än en gång framhålla attjag tycker det är angeläget att utredningarna presenterar också sitt bakgrundsmaterial och inle bara slutsaLserna. Ju mer bakgrundsmaterial som redovisas, desto större möjligheter finns det ju för olika parter i samhället att göra en bedömning av de slutsatser som utredningarna kommit till. På olika sätt får vi försöka medverka till att svenska folket får en så allsidig bild som möjligt av de olika alternativen.

Nr 24

Torsdagen den 8 november 1979

Om en allsidig belysning av de frågor som behandlas i reaktorsäkerhetsutredningen och kon.se-kyensiitredningcn

CARL-HENRIK HERMANSSON (vpk):

Herr lalman! Eftersom del här förslaget från Folkkampanjen, som jag berörde, är nytt, skall jag litet mer utförligt redogöra för det.

Bakgrunden är farhågorna för att de av folkpartiregeringen tillsatta utredningarna inle kommer atl lill alla delar ge den sakliga information som allmänheten har rätt till. Föratt så långt som möjligt råda bot på de eventuella bristerna föreslås följande:

1.    Offentliga utskoltsförhör som leds av forskningsrådsnämndens arbetsgrupp för energiinformation. Förhören skall ske med de ansvariga för konsekvensutredningen, reaktorsäkerhetsutredningen och strålskyddsinsti-lutels utredning om beredskapsplanering mol kärnkraftsolyckor. På "kärandesidan" bör kritiker med olika inställning i kärnkraftsfrågan förekomma. Folkkampanjen ger också förslag om frågeställningar som bland andra bör tas upp. Sådana förhör kan beräknas ta två ä tre veckor och kan starta i vecka 49, dvs. omedelbart efter det att utredningarna är framlagda.

2.    När förhören avslutats bör FRN:s arbetsgrupp summera resultatet och notera i vilken utsträckning parterna varit rejält oeniga. Dessa frågeställningar bör sedan bli föremål för ytteriigare utredning i form av s. k. vetenskaplig medling. Denna går lill så att för varje återstående problemområde utses ett antal experter jämnt fördelade på de två huvudståndpunkler som framkommit. Varje expertgrupp förses med ordförande och sekreterare. Den vetenskapliga medlingen utmynnar i rapporter som skyndsamt publiceras.

Den föreslagna metoden skulle ge ett rikt faktamaterial, och jag tycker att det är tillfredsställande att statsministern förklarat sig beredd att pröva om han kan tillstyrka elt sådant förfarande. Men det är också nödvändigt att de här förslagen tas upp positivt av forskningsrädsnämnden och atl regeringen beviljar de anslag som kan bli nödvändiga. Folkkampanjen har som bekant

10 Riksdagens protokoU 1979/80:23-24

133

Nr 24

Torsdagen den 8 november 1979

Om planering för avveckling av kärnkraftverket i Barsebäck

inga medel. Del har ännu icke delats ul några slatliga medel till de bägge sidorna, och man väntar ivrigt på atl beslut om sådana medel skall fattas.

Överläggningen var härmed avslutad.

§ 6 Om planering för avveckling av kärnkraftverket i Barsebäck

Statsministern THORBJÖRN FÄLLDIN erhöll ordet för atl besvara Per Israelssons (vpk) den 25 oktober anmälda fråga, 1979/80:73, och anförde:

Herr talman! Per Israelsson har frågat mig om jag mot bakgrund av säkerhetsproblemen och evakueringssvårigheterna vid kärnkraftverket i Barsebäck är beredd att medverka till att man redan före folkomröstningen börjar planera för en avveckling av detta verk.

Oberoende av utfallet i folkomröstningen om kärnkraften är det angeläget alt få fram efléktivare beredskapsplaner inför kärnkraftsolyckor. Inte minst förloppet vid olyckan i Harrisburg visar hur viktigt det är atl bl. a. ha väl förberedda evakueringsplaner. Därför är det nödvändigt att del arbeie som pågår inom statens strålskyddsinstitul och berörda länsstyrelser fullföljs med sikte på att snabbi få till stånd en bättre olycks- och kalasiroföeredskap vid alla svenska kärnkraftverk.

Förhållandena omkring Barsebäck gör det enligt min uppfattning naturligt att vid ett nej till kärnkraften i folkomröstningen så snart som möjligt avveckla detla verk. Lika litet som i andra hänseenden bör man dock i detta fall nu föregripa folkomröstningen.

134

PER ISRAELSSON (vpk):

Herr talman! Jag ber atl få tacka statsministern för svaret. Jag vill i varje fall tolka det som positivt.

Vi hävdar ju från vpk att det är oförsvarligt atl hålla just Barsebäcksverkel i gång längre än vad som är alldeles nödvändigt efter det all ett principbeslut fattats om en avveckling av svensk kärnkraft. Det verket, anser vi, måste avvecklas med förtur.

Varför anser vi det? Jo, främst därför atl det ligger inom ell område, som utsätter en mycket stor befolkning för risker, om det skulle inträffa ett haveri.

Statsministern "nådde inle ända fram", som han uttryckte det, då det gällde alt stoppa laddningen av Barsebäck 2. Men det finns en uppenbar risk för atl ett radioaktivt moln efter elt allvarligt reaktorhaveri i Barsebäck "når ända fram" lill stora tätorter som Malmö och Köpenhamn. En sådan olycka kan inträffa när som helst - det erkänner nu också förre ordföranden i energikommissionen, Ove Rainer. Är det då försvarligt att vänta längre än vad som är oundgängligen nödvändigt med en avveckling, om ett principbeslut härom skulle fattas?

Om en snabb avveckling skall kunna ske krävs enligt vår mening att en förplanering görs redan nu. Elförsörjningen i södra delen av landet måste

kunnasäkrasocksåiett läge då Barsebäcksverket fallerbort. Om effekten från della verk utan störningar skall kunna kopplas bort från elnätet, måste situationen gås igenom i god lid i förväg och de åtgärder förplaneras som kan eliminera störningar i elförsörjningen i denna del av landet.

Statsministerns besked rörde närmast säkerhetsfrågorna under den tid då verksamheten pågår - evakuering och liknande - men jag menar atl också frågan om kraftförsörjningen måste komma in i bilden. Därför ber jag statsministern att precisera sig på den punkten.

Överiäggningen var härmed avslutad.

Nr 24

Torsdagen den 8 november 1979

Om försäljningen av vissa skogsholmar i Kalix skärgård

§ 7 Om försäljningen av vissa skogsholmar i Kali,\ skärgård

Budgetministern INGEMAR MUNDEBO erhöll ordet föratt besvara Eivor Marklunds (vpk) den 15 oktober anmälda fråga, 1979/80:27, till jusfitieministern, och anförde:

Herr talman! Eivor Marklund har frågat justitieministern om på vilka grunder regeringen har beslutat all sälja vissa skogsholmar i Kalix skärgård. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall svara på frågan.

De skogsholmar som Eivor Marklund avser bildar fastigheten Rånön och Bergön 2:1 i Kalix kommun. Regeringen medgav genom beslut den 2 augusti 1979, efter föredragning av t. f. departementschefen, atl fastigheten såldes till Svenska Cellulosa Aktiebolaget SCA till ett pris av 50 000 kr. Försäljningen hade tillstyrkts av länsstyrelsen i Norrbottens län och kammarkollegiet. Av den utredning som hargjorts i ärendet framgår dels att högsta domstolen den 8 januari 1907 och den 12 december 1914 fastställt att äganderätten till fastigheten tillkommer staten, dels att SCA har en till tiden obegränsad besittningsrätt till fastigheten.

I sådana enstaka fall där staten visserligen har en formell äganderätt till fastigheter men där äganderätten på grund av gamla upplåtelser med ständig besittningsrätt praktiskt taget är utan betydelse brukar fastigheterna, efter förslag av vederbörande länsstyrelse och kammarkollegiet, säljas till innehavarna av besittningsrätten.

EIVOR MARKLUND (vpk):

Herr talman! Jag ber atl få tacka budgetministern för svaret.

Beslutet från regeringen all ge SCA tillstånd att köpa de områden i Kalix skärgård somjag hartagit upp i min fråga har väckt viss uppmärksamhet i vårt län. Dels anses det förstås märkligt att 3 700 hektar produktiv skogsmark säljs för det i sammanhanget uppseendeväckande låga priset 50 000 kr., dels har regeringsbeslutet rivit upp gamla diskussioner om ägande- och besittningsrätt. Det är närmast det senare som har föranlett mig atl be regeringen redovisa skälen för alt man nu har givit SCA det aktuella tillståndet.

Jag tycker inte att Ingemar Mundebo redovisar några särskilt starka skäl.

135

Nr 24

Torsdagen den 8 november 1979

Om försäljningen av vissa skogsholmar i Kalix skärgård

Han hän visar till att både länsstyrelsen i Norrbotten och kammarkollegiet har tillstyrkt försäljningen och pekar dessutom på ett par avgöranden i högsta domstolen, åren 1907 och 1914.

En av länstidningarna i Norrbotten har gjort en myckel ambitiös undersökning av dessa förhållanden, och just i fråga om domsluten säger man:

"År 1907 dömer Kungl. Maj:l äganderätten för den sk lägenheten lill kronan.

I december 1914 avkunnar Kungl. Maj:t en dom som ger Tore Aktiebolag besittningsrätteti till skogstrakten."

Tidningen drar då slutsatsen all därmed ligger äganderätt och besittningsrätt på skilda händer. Det är en av de saker som har gjort att det under lång -jag höll på all säga historisk -lid har stått strid om dessa öar. Fiskare har ställts mot fiskare i fråga om rättigheten alt utöva fiske Just i dessa områden. För min del kvarstår åtskilliga frågetecken också efter Ingemar Mundebos svar

Kände regeringen till hur omstridda de här öarna har varit och fortfarande är? Var del verkligen så, Ingemar Mundebo, alt SCA för sin verksamhet behövdejust dessa områden? Och föratt knyta an till det sista stycket i svaret vill jag också fråga: om del verkligen är så atl äganderätten praktiskt taget är ulan betydelse - var då priset lör den här upplåtelsen rimligt?

Budgetministern INGEMAR MUNDEBO:

Herr talman! I de ganska få likartade fall som förekommer blir det ofta debaU och delade meningar. Jag viU dock understryka att det är få fall. Under de senaste fem åren är det tre fall som har varit aktuella, och della är eft av dem.

Vi var alltså medvetna om atl delade meningar fanns. Men vi har följt en mycket gammal praxis vid handläggningen av dessa ärenden, att i de fall då vederbörande länsstyrelse och slatliga centrala myndighet, dvs. kammarkollegium, varit ense om ett förslag och regeringen inte funnit några speciella skäl att motsätta sig det förslaget, har regeringen medgivit att försäljning skett. I detta fall fanns det inte några speciella skäl att motsätta sig försäljningen.

Jag skall inte i denna debatt gå in och vara värderingsman och ange ett rimligt pris i annan mån än alt säga atl i de fall som har varit aktuella har man följt förslag från länsstyrelse och kammarkollegium i prisfrågan.

136

EIVOR MARKLUND (vpk):

Herr talman! Inle hellerjag gör anspråk på alt vara någon värderingsman -eller värderare, föratt tala jämställt. Men jag vill föratt påvisa hurorimligtdet här priset måsle le sig för gemene man - föriål, gemene person - säga atl Wallenbergs/SCA alltså fått köpa dessa skogsöar för 50 000 kr. I år kunde man skjuta 100 älgar på dessa öar. Om man sätter värdet på varje älg till 2 000 kr. har man tjänat in köpeskillingen för öarna fyra gånger om på ell år bara på älgjakten. Litet knepigt är obestridligen det här.

Ingemar Mundebo säger atl det har förekommit få likartade fall och alt

regeringen har följt gammal praxis. Det är inte utan alt man erinrar sig gammal praxis, för under förra århundradet var det ju så att nybyggare och skogsbönder lurades att mot fläskbitar och brännvinskaggar lämna ifrån sig sina skogsområden till bolagen. Nu verkar det som om regeringen följer praxis med baggböleri från den tiden.

Budgetminisiern INGEMAR MUNDEBO:

Herr talman! Så är inle fallet. Vid bedömningen av priset bör man måhända ha med i bilden att besittningsrätten har varit fastställd sedan 1907 genom ett utslag av högsta domstolen. Man bör måhända också ha med i bilden att någon förändring i fråga om rätten till älgjakt icke skedde genom äganderättsbeslutet. Rätten till älgjakt tillkom besitlningsrättsinnehavaren sedan årtionden tillbaka.

Nr 24

Torsdagen den 8 november 1979

07? utnyttjandet av s. k. anpassad studiegång i grundskolan

EIVOR MARKLUND (vpk):

Herr talman! Om del har varit klart med besittningsrätten, har det uppenbariigen ändå varit oklart med besittningsrätt och äganderätt- i varje fall enligt vad den av mig tidigare åberopade länstidningen har kommit fram till. Tidningen redovisar också bakgrunden lill de olika domarna. Tiden räcker inte fill för aft i det här sammanhanget återge allt detta. Min fråga är: Kände regeringen verkligen inte lill det som länstidningen kommit fram till?

Budgetminisiern INGEMAR MUNDEBO:

Herr talman! Bara elt konstaterande ännu en gång: Som framgår av svaret och som framgår av två domslut av högsta domstolen är det alldeles klart var äganderätt och besittningsrätt ligger.

Överläggningen var härmed avslutad.

§ 8 Om utnyttjandet av s. k. anpassad studiegång i grundskolan

Statsrådet BRITT MOGÅRD erhöll ordet föratt besvara Göran Perssons(s) den 24 oktober anmälda fråga, 1979/80:65, och anförde:

Herr talman! Göran Persson har frågat mig om Jag uppmärksammat uppgifterna om den anpassade studiegångens utbredning och vilka åtgärder som planeras för atl förhindra elt uppenbart missbruk av den anpassade studiegången.

Riksdagen beslöt 1976 med anledning av propositionen om skolans inre arbete alt öppna möjlighet för s. k. anpassad studiegång. Beslutet grundades på förslag av SIA-utredningen.

SlÄ-utredningen hade som sin främsta uppgift att studera situationen för elever med svårigheter och föreslå olika åtgärder. Särskild uppmärksamhet ägnade utredningen de relativt små elevgrupper som inte kan finna skolan meningsfull. För dessa förekom vid tiden för utredningen olika åtgärder.

137

Nr 24

Torsdagen den 8 november 1979

Om utnyttjandet av s. k. anpassad studiegång i grundskolan

Skolstyrelsen kunde således - och den möjligheten kvarstår alltjämt - ge vissa elever rätt att sluta skolan i förtid. Förutsättningen är endast att de får lämplig utbildning eller kan beredas vad som kallas "annan lämplig sysselsättning". Det visade sig vidare vid utredningens undersökningar att s. k. särskild undervisning i många fall utnyttjades så, att man sjukskrev elever som vantrivdes i skolan eller hade anpassningssvårigheter. Därefter fick de endast fem veckotimmars undervisning i skolan, i många fall utan tillsyn eller sysselsättning i övrigt. Del visade sig också att den s. k. Jämkade studiegången, som enbart avsåg årskurs 9, på grund av den administrativa proceduren och schematekniska svårigheter inle blivit en smidig metod alt hjälpa eleverna.

Enligt SlÄ-utredningens mening borde skolans åtgärder i första hand syfta till att förebygga problem. Men det borde också vara möjligt för skolan att som en del i elewårdsarbeiel göra Justeringar i timplanen för vissa elever, så alt de kunde uppleva skolgången som meningsfull. Den grundläggande färdighetsträningen kunde exempelvis behöva förstärkas. För enstaka elever på högstadiet borde delar av utbildningen också kunna förläggas utanför skolan, om det fanns skäl att tro atl eleverna på den vägen skulle komma i bättre balans eller får bättre motivation för fortsatta studier.

Av riksdagens beslut 1976 liksom av beslutet om ny läroplan för grundskolan 1979 framgår atf den anpassade studiegången skall ge eleverna utbildning som så långt möjligt skall vara likvärdig med den de får i skolan. Den får således inte enbart innebära en placering av eleverna i annan sysselsättning. Den fömlsätter därför handledning. Kravet på handledning är klart uttalat i skolförordningen liksom i anmärkningarna lill timplanen.

Som en följd av läroplansbeslutet har skolöverstyrelsen (SÖ) erhållit olika uppdrag av regeringen. Däri ingår att noga följa utvecklingen av anpassad studiegång och redovisa erfarenheter lill regeringen.

De motiv för anpassad studiegång som anförts i samband med SIA-beslutef 1976 och läroplansbeslutet 1979 anser jag bärande och riktiga. Genom anpassad studiegång skall skolan ha möjlighet att bättre hjälpa den grupp elever som tidigare slutade skolan, sjukskrevs eller långtidsskolkade. De bestämmelser som gäller och som finns intagna i skolförordningen och läroplanen samt SÖ:s förslag och anvisningar från 1978 ger en klar vägledning.

Om de uppgifter som förekommit i pressen och som Göran Persson syftar på skulle vara riktiga, har anpassad studiegång utnyttjats på ett sätt som strider mot dess syfte. Jag utgår från atf skolans tillsynsmyndigheter, främst länsskolnämnderna, uppmärksammar alt så inte sker och att den anpassade studiegångens innebörd och syfte blir belyst vid konferenser med skolstyrelser, skolledningar och under studiedagar.

138

GÖRAN PERSSON (s):

Herr talman! Först ber jag atl få lacka statsrådet för svaret. Användningen av den anpassade studiegången utanför skolan har av alla tecken att döma kommit att öka i allt snabbare takt. Detta är oroande. Visserligen kan den

anpassade studiegången behöva användas, men eftersom den är förenad med så stora risker är det absolut nödvändigt att de krav riksdagen har slagit fast också efterlevs ute på fältet. Kort kan kraven sammanfattas på följande sätt:

1.   Den anpassade studiegången skall användas mycket restriktivt.

2.   Den tid eleven tillbringar på exempelvis en arbetsplats är också utbildning. Det här får inte utveckla sig till någon form av extra arbetskraft.

3.   Studiegången skall vara noggrant planlagd i samverkan mellan arbetsplatsen, skolan, eleven och hemmet.

4.   En handledare skall finnas på arbetsplatsen. Denne skall vara väl förberedd för sin uppgift och få ersättning för den. Kostnaderna för della skall bestridas ur förstärkningsresursen. Detta har upprepade gånger framförts av socialdemokraterna, men först i samband med behandlingen av läroplans-propositionen har också riksdagen bifallit en stark skrivning på den här punkten.

5.   En målsättning bör vara att eleven skall återgå till sin klass, vilken är den naturliga sociala gruppering han eller hon tillhör.

Det är uppenbart atl man i flera kommuner bryter mot samtliga dessa villkor. Detta är allvarligt. Det innebär i klartext att de elever som bäst behöver omfattande hjälp och kvalificerat stöd i skolan i stället stöts ut. Eleven utestängs från den grundskoleutbildning som han har rätt till. Detta sker i elt läge då vi nyligen har infört ett statsbidragssystem med en fri och behovsorienterad resursfördelning, som alla beslutande instanser avsett skulle ge elever med behov av slöd större möjligheler atl få sådant och därigenom en mer meningsfylld skolgång.

Vi vet av tidigare undersökningar aft det är de här ungdomarna som drabbas hårdast av en kärv arbetsmarknad. Mot den bakgrunden är jag glad över att skolministern nu så klart har deklarerat att det inte får gå till så här.

Statsrådet undviker dock i sitt svar en av de centrala punkterna när det gäller den anpassade studiegången, nämligen frågan om vem som skall fatta beslut om densamma. Enligt socialdemokraternas uppfaUning skall beslutet åvila skolstyrelsen. Därifrån bordet inte delegeras. Ställningstaganden av den här arten måste ligga på det politiskt ansvariga organet - skolstyrelsen - inte minsl därför att man skall ha ett samlat grepp om della och ha möjlighet alt kontrollera att riksdagens villkor för verksamheten efterlevs. Dessutom förutsätter den anpassade studiegången ianspråktagande av medel ur förstärkningsresursen. Skolstyrelsen skall också hell naturiigt se till att dessa saker samordnas.

Mot bakgrund av svaret på min fråga och vad jag nu har anfört vore det naturligt atl skolministern förutskickade atl hon skulle ge skolöverstyrelsen ytteriigare uppdrag att granska verksamheten med den anpassade studiegången.

Nr 24

Torsdagen den 8 november 1979

Om utnyttjandet av s. k. anpassad studiegång i grundskotan

139

Nr 24

Torsdagen den 8 november 1979

Om utnyttjandet av s. k. anpassad studiegång i grundskolan

Statsrådet BRITT MOGÅRD:

Herr talman! Jag håller med Göran Persson om att de krav som riksdagen har uppställt för anpassad studiegång måste uppfyllas - inkl. restriktiviteten. Jag vill också påpeka att det i de föreskrifter och anvisningar som finns för anpassad studiegång klart deklareras de krav som skall uppfyllas. På sina håll har man möjligen försummat att upprätthålla dessa. Det gäller att göra en allsidig utredning av elevens behov och all upprätta ett individuellt utbildningsprogram.

Vi har ännu inte några uppgifter om vilken omfattning den anpassade studiegången har fått sedan den infördes förra året. Men SÖ har, som Jag sade i mitt svar, fått i uppdrag att noggrant följa utvecklingen. I detta sammanhang har SÖ möjlighet au överväga SlÄ-utredningens förslag om alt skolstyrelserna regelbundet skulle rapportera beslut om anpassad studiegång, så aft en bild av den aktuella situationen alltid fanns tillgänglig.

Jag vill dock framhålla att det förefaller som om tidningsskriverierna om anpassad studiegång är något överdrivna. När SIA-utredningen gjorde en studie om hurmångadet var som slutade skolan i förtid-en studie har också utförts av skolöverstyrelsen våren 1975 - framgick det att drygt 5 % av de elever som lämnade årskurs 9 hade en ofullständig skolgång. I dag refereras i Svenska Dagbladet en rapport från Uppsala under rubriken "Bråkig elev sorteras ut". När man tittar efter litet närmare vad det innebär, finner man atl 0,9 % av eleverna i Uppsala kommun har fåll anpassad studiegång. Detta skall alltså ställas mot de drygt 5 % som tidigare rapporterats ha en ofullständig skolgång.

Det bör också tilläggas att enligt forskningsrapporter har i Uppsalafallet ökade praktiska inslag givit eleverna större självförtroende och motivation, och skolkel har minskat.

140

GÖRAN PERSSON (s);

Herr talmän! Statsrådet sade att tidningsskriverierna kanske hade varit överdrivna. Jag tror infe all man kan överdriva de problem som de svaga eleverna har i skolan. De är så pass allvarliga att dem måste vi verkligen ta seriöst på, när det kommer larmsignaler, och sådana signaler harju kommit den allra senaste tiden.

Statsrådet talade om att man i Uppsala kommun har0,9 % av eleverna i en viss årskurs i anpassad studiegång. Men det finns också exempel på kommuner som har uppemot 10 96 av eleverna i den typen av verksamhet, och del är mot den bakgrunden somjag har ställt min fråga till statsrådet. Mot den bakgrunden hade det också varit naturiigt att statsrådet tagit initiativ till au ge skolöverstyrelsen ytteriigare uppdrag au lilla på den här saken.

Det är de allra svagaste eleverna def handlar om, och vi vet av tidigare erfarenhet all dessa ungdomar kommer all få del svårt, särskilt när de kommer ut på arbetsmarknaden. Vi vet alt arbetslösheten i denna grupp är dubbelt så hög som inom samma åldersgrupp i övrigt. Vi vet också att de längre fram i livet kommer i en mycket sämre situation än vad deras Jämnåriga kamrater kommer att befinna sig i.

Hur pass överdrivna eller väl grundade farhågorna är kommer att visa sig, eftersom LO-sektionerna runt om i landet nu har startat en mycket ambitiös uppföljning av den anpassade studiegången. Jag är övertygad om alt vi den närmaste tiden kommer att få rapporter av samma ty p som vi har fått nyligen. Det i sin tur kommer att ytterligare understryka vikten av atl skolöverstyrelsen får i uppdrag atf titta mer ingående på den anpassade studiegången.

Statsrådet BRITT MOGÅRD:

Herr talmän! Jag kan inte finna annat än attjag har sagt-och det står jag för - att skolöverstyrelsen har fått i uppdrag att noga följa utvecklingen av anpassad studiegång. Det är klart all jag skulle kunna tala om för skolöverstyrelsen atl den skall göra vad den har blivit tillsagd all göra, men Jag finner inte något behov av detta.

Del är självklart att problemen skall tas på allvar och all missbruket skall tas på allvar. Anledningen lill alt jag tar upp del som Jag ibland misstänker vara överdrivna tidningsskriverier är attjag kan se en annan risk, nämligen all man blir så rädd för anpassad studiegång att man inte ens tillämpar den efter de regler som gäller och alltså inle på rätt sätt lar hand om barn som skulle hjälpas av detta.

Det är vad jag menade. Missbruket har jag tagit avstånd från i olika sammanhang, och det kan jag upprepa än en gång. Man skall följa reglerna när det gäller anpassad studiegång.

Nr 24

Torsdagen den 8 november 1979

Om viss utbildning för lärare i trä-och metallslöjd

GÖRAN PERSSON (s):

Herr talmän! Jag tackar statsrådet för den deklarationen. Den är värdefull. Jag vill för min del avsluta debatten med att säga att det är viktigt att vi myckel noggrant följer den här frågan, eflersom det handlar om den allra svagaste gruppen i skolan.

Vi har nyligen fått elt nytt statsbidragssystem som syftar lill att ge de här ungdomarna en bättre situation i skolan, men det harju kommit rapporter under den senaste tiden som tyder på alt utvecklingen går i en annan riktning. Del finns all anledning att la seriöst på varningssignalerna, och det finns all anledning att vi bevakar frågan noggrant också i fortsättningen.

Överiäggningen var härmed avslutad.

§ 9 Om viss utbildning för lärare i trä- och metallslöjd

Statsrådet BRITT MOGÅRD erhöll ordet för att besvara Lennan Bladhs (s) den 25 oktober anmälda fråga, 1979/80:78, och anförde:

Herr talman! Lennart Bladh har frågat mig om Jag känner till varför universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) och skolöverstyrelsen (SÖ) nekat lärarna i trä- och metallslöjd utbildning i teknik, samt om jag har för avsikt att öppna utbildningen i teknik så aff den blir behörighefsgrundande för lärare i trä- och metallslöjd.

11  Riksdagens protokoU 1979/80.23-24

141

Nr 24

Torsdagen den 8 november 1979

Om viss utbildning för lärare i trä-och metallslöjd

I propositionen om utbildning av förskollärare och fritidspedagoger m. m. behandlades frågan om försöksutbildning av lärare i slöjd i kombination med annat ämne. Föredragandens förslag innebäratt utbildningen skulle begränsas till att avse kombinationer med ämnena engelska eller matematik. UHÄ skulle efter en femårsperiod komma in med en redogörelse för försöksverksamheten. Riksdagen hade inget atl erinra mol della.

FörsöksutbUdningen startade under föregående läsår. Enligt bestämmelserna i skolförordningen kan tjänster som lärare 23 och 182 i slöjd och engelska alternativt slöjd och matematik inrättas.

1974 års lärarutbildningsutredning (LUT 74) har i sitt betänkande Lärare för skola i utveckling tagit upp frågan om undervisningen i teknik i grundskolan. Utredningens förslag remissbehandlas f. n.

I propositionen om läroplan för grundskolan m. m. föreslog min företrädare aU teknik skulle bli ett obligatoriskt ämne inom ramen för det naturorienterande ämnesblocket. Till frågan om utbildning av lärare i teknik ämnade föredragande statsrådet återkomma i samband med ställningstaganden till förslag från LUT 74. Till frågan om fortbildning av de lärare som nu undervisar i teknik ulan atl ha erforderlig utbildning i ämnet ämnade hon återkomma i annat sammanhang. Uttalandena föranledde ingen erinran vid riksdagsbehandlingen. De yrkanden som Lennart Bladh m. fl. hade i en motion om utbildning av lärare i trä- och metallslöjd samt teknik avslogs därmed av riksdagen.

Den förutvarande regeringen uppdrog därefter åt UHÄ att i samråd med SÖ komma in med förslag till utbildningsåtgärder, avseende en begränsad tidsperiod, för lärare som nu undervisar i teknik utan att ha erforderlig utbildning. Som en följd av uppdraget har UHÄ nu föreslagit dels aft behörighetsgrundande utbildning lill lärare 19 i matematik, teknik och fysik alternativt kemi åter skall anordnas, dels att kompletterande utbildning i teknik för bl. a. slöjdlärare som undervisar i ämnet skall komma lill stånd. Dessa förslag bereds f n. inom regeringskansliet och kommer att behandlas i budgetpropositionen 1980.

Slutligen vill jag säga all det också enligt min mening vore olämpligt att föregripa behandlingen av förslagen från LUT 74 genom atl nu la ställning lill frågan om en helt ny behörighefsgrundande utbildning av lärare i teknik.

142

LENNART BLADH (s):

Herr talmän! Jag ber att få tacka för svaret på min fråga. När vi motionerade om utbildning av lärare i trä- och metallslöjd i samband med lärarulbild-ningspropositionen, godtog vi också att man skulle vänta på förslaget från LUT 74. Vi påpekade dock att det inom denna kategori finns en reserv av lärare som snabbt kunde vidareutbildas för att tjänstgöra i ämnet teknik.

Nu har UHÄ fått i uppgift att se till alt utbildningen blir klar, eftersom det råder stor brist på lärare i teknik. 1 dag undervisar i teknik omkring 1 200 lärare som inte har behörighet.

Jag menar att vi har en god reserv i lärare i trä- och metallslöjd. En gång i tiden, när teknikämnet kom till, var de dåvarande yrkeslärarna en fin reserv

och gjorde en god insats.

UHÄ föreslåratt man föratt täcka behovet skall utbilda lärare i två grupper: en grupp får behörighet, en annan får bättre kompelens för att undervisa i ämnet teknik Det innebär, bästa statsrådet, atf vi i fortsättningen får två grupper lärare, en med och en utan behörighet. Vi har alltså lärare med praktiska inslag i undervisningen. Att låta dessa utbilda sig till lärare i teknik -vore det infe vettigt och också ett sätt att tala om att ämnena är likaberättigade? Del förs i dag en debatt om vilka ämnen som är mest värdefulla - teoretiska eller praktiska. Vi säger atl de praktiska inslagen i skolan behövs, och i regeringsdeklarationen står del också: "Inslaget av praktiska moment i undervisningen förstärks." Man säger alltså klart ifrån i regeringsdeklarationen aft vi måsle få utbildare som också tillför undervisningen praktiska inslag.

Jag tycker det är egendomligt att man här har en reserv som inte tillvaratas. Det är också enligt min mening mycket egendomligt aff statsrådet slutar sitt svar med att säga ati det är olämpligt att nu ge behörighetsgrundande utbildning av lärare i teknik innan LUT 74 har tagit ställning. I dag ger man de facto, enligt förslagen från UHÄ, lärare enligt modellerna B 1 och B 2 behörighet, medan lärare enligt modell B 3 inte skall ha behörighet. Jag frågar: Är det rättvisa i ämnesfördelningen, när man ger lärare som har teoretisk utbildning förmånen att få behörighet, medan lärare med mångårig erfarenhet av praktiska inslag inte skall ha behörighet? Jag tycker, fru statsråd, alt man här borde kunna göra någonting om man menar allvar med att ge de praktiska ämnena en förstärkning i den nya skolan.

Nr 24

Torsdagen den 8 november 1979-

Om viss utbildning för lärare i trä-och metallslöjd

Statsrådet BRITT MOGÅRD:

Herr talman! Jag får ännu en gång hänvisa till all UHÄ:s förslag nu bereds i regeringskansliet och framhålla atl Lennart Bladh får vänta på besked tills budgetpropositionen framläggs.

I fråga om del sista som sägs i mitt svar - att det är olämpligt atl föregripa behandlingen av förslagen från LUT 74 - överensstämmer det med vad utbildningsutskottet i våras uttalade. Det var visserligen en reservation av Lennart Bladh m. fl. men jag hade i alla fall samma uppfattning som majoriteten.

LENNART BLADH (s):

Herr lalman! Det är likväl så att enligt förslaget från UHÄ var det två grupper lärare som blev behöriga. Man går alltså förbi LUT 74 ändå för lärare med teoretisk utbildning. För lärare med praktisk utbildning, alltså lärare i trä- och metallslöjd, som de facto har varit en reserv och som i dag undervisar i ämnet teknik på elt bra sätt, har man fortfarande sagt nej. Delta är, tycker jag, en diskriminering av utbildade lärare i praktiska ämnen.

Jag förstår mycket väl att man från lärarnas fackliga organisation har motsatt sig detta vid MBL-förhandlingarna. Alla vackra ord om alt göra skolan mera praktisk, all ha samma värderingar för teori och praktik, faller platt till marken när man på ansvarigt håll delar upp teori och praktik på det

143

Nr 24

Torsdagen den 8 november 1979

Om lokaliseringen av Slatshälsan

här flagranta sättet. Jag tycker, fru statsråd, att man dels borde gå tillbaka till regeringsförklaringen och säga att man menar allvar med vad man skriver där om de praktiska inslagen, dels borde ge behörighet åt en grupp lärare som har undervisat i teknik under många år på ett hyggligt sätt. Om man nu lägger fram ett förslag om att två grupper skall ha behörighet medan en grupp inle skall få det, skapar man inle någon jämlikhet.

Statsrådet BRITT MOGÅRD:

Herr talman! Jag vill bara påpeka alt Lennart Bladh argumenterar mot ett förslag från UHÄ, inte mot mig.

LENNART BLADH (s):

Herr talman! Den enda som kan ändra på UHÄ:s förslag är fru statsrådet.

Överläggningen var härmed avslutad.

§ 10 Om lokaliseringen av Statshälsan

Slalsrådel OLOF JOHANSSON erhöll ordet för att besvara Margot Håkanssons (fp) den 25 oktober anmälda fråga, 1979/80:79, och anförde:

Herr talman! Margot Håkansson har frågat mig när beslut kan fattas om lokalisering av stiftelsen Statshälsans huvudkontor och utsikterna för alt Karlskrona i så fall kan komma i fråga.

Stiftelsen är ett enskilt företag, där staten är en av fyra huvudmän. Övriga huvudmän är de statsanställdas huvudorganisationer. Det är således inte här fråga om något statligt lokaliseringsbeslut.

En särskild partssammansaft arbetsgrupp har förberett stiftarnas beslut i samband med inrättandet av Stafshälsan. Arbetsgruppen har därvid föreslagit att styrelsens säte och därmed huvudkontoret av praktiska skäl skulle förläggas fill Stockholm under den tid när organisationsarbetet pågår. Arbetsgruppen har vidare föreslagit att Karlskrona skall komma i första hand om stiftarna av regionalpoliliska skäl bedömer atl huvudkontoret slutligt skall förläggas utanför Storslockholmsområdet.

Stiftarna har beslutat i enlighet med arbetsgruppens förslag. Nu har styrelsen enligt stiftelsens stadgar sitt säte i Stockholm. Del ankommer på styrelsen att besluta om eventuell ändring av lokaliseringsorten. Elt sådant beslut skall visserligen underställas huvudmännen för godkännande, men staten som huvudman kan inte ensam avgöra frågan.

144

MARGOT HÅKANSSON (fp):

Herr talman! Jag lackar statsrådet för svaret, som tyvärr inte var så klargörande som Jag hade önskat.

Def har sedan jag ställde denna fråga utlösts en viss aktivitet på Blekingebänken, och det är inte i vägen i en för länet så viktig fråga. Det har

denna vecka skett en uppvaktning.

Försvaret har sedan 1950-talet minskat med ca 5 000 personer i Kariskrona. Och tyvärr fortsätter denna minskning av antalet arbetstillfällen inom försvaret. Staten borde därför ha ett särskilt ansvar för aft medverka till att nya statliga arbetstillfällen kommer länet till godo. Men def har vi inte sett något av i Blekinge, varken under den långa socialdemokratiska regeringsperioden, då de stora utlokaliseringarna av statliga verk ägde rum, eller under tiden från 1976, då vi har haft borgeriiga regeringar.

Riksdagen har ändå klart uttalat sig för alt Slatshälsans huvudkontor inte behöver placeras i Stockholm. I arbetsmarknadsutskottets betänkande 1978/79:30 säger utskoffet:

"När det gäller lokalisering av Statshälsans huvudkontor finns det knappast något avgörande skäl för en placering i Stockholmsområdet. Det finns anledning utgå från att statens företrädare och parterna på arbetsmarknaden i sina förhandlingar allvariigt prövar möjlighelerna att förlägga kontoret till någon ort ute i landet."

Det finns starka regionalpolitiska skäl som talar för en lokalisering av huvudkontoret utanför Stockholmsområdet. Och om huvudkontoret inte placeras i Stockholmsområdet, bör det lokaliseras lill Karlskrona.

I den protokollsanteckning som statsrådet berör i svaret sägs också att man enligt arbetsgmppens mening av praktiska skäl skall kunna fortsätta organisationsarbetet i Stockholmsområdet. Men om stiftarna väljer en ort utanför Storstockholmsområdet anser arbetsgruppen, efter all ha tagit del av vad riksdagen i olika sammanhang har uttalat i fråga om framtida lokalisering av statlig verksamhet, att i första hand Kariskrona bör komma i fråga.

Det är lite beklagligt att statsrådet skjuter frågan ifrån sig genom alt utgå från alt del är styrelsen som skall fälla hela avgörandet, eller i varje fall en stor del av del. Även om styrelsen har denna formella befogenhet bör de statliga representanterna i styrelsen och statsrådet Johansson ha möjlighet atl påverka beslutet i enlighet med vad riksdagen har uttalat. Jag förmodar att statsrådet Johansson är intresserad av att tillämpa den regionalpolitik som vi står bakom.

Jag vill också ställa frågan vid vilken tidpunkt man beräknar alt beslutet kan fattas. Jag vill här och nu ha svar på dessa frågor.

Nr 24

Torsdagen den 8 november 1979

Om lokaliseringen. av Statshälsan

Statsrådet OLOF JOHANSSON:

Herr talman! Nej, jag skjuter inte frågan ifrån mig. Men mitt svar har den viktiga bakgrunden alt man skall behandla saker och ting korrekt, och frågan var från den synpunkten felaktigt ställd. I frågan talades det nämligen om ett statligt lokaliseringsbeslut. Delvarden uppgiften somjag tillrättalade i mitt frågesvar. Därefter var del självklart all Jag redogjorde för hur det verkliga förhållandel är, vem som fattar beslut och hur detta beslutsorgan ser ut.

Staten har genom sin representation i styrelsen ell infiytande över Statshälsans verksamhet. Inflytandet är emellertid, som Jag har sagt tidigare, delat med övriga huvudmän, dvs. de statsanställdas huvudorganisationer, som har majoritet i styrelsen. Det är bara delta jag har velat framhålla.

145

Nr 24

Torsdagen den 8 november 1979

Om lokaliseringen av Statshälsan

Sedan är jag beredd att här och nu ange den principiella utgångspunkten för statens agerande i detta sammanhang. Jag hoppas alltså att styrelsen skall enas om en lösning enligt decentralistiska principer. Det innebär att man fullföljer och beaktar de riktlinjer och principbeslut som riksdagen tagit, av vilka Margot Håkansson har nämnt något.

Låt mig också ange attjag är helt på det klara med den regionalpolitiska situationen i det sydöstra hörnet av Sverige. Den har bl. a. klargjorts mycket tydligt i den uppvaktning jag hade under veckan från Aktion Blekinge.

MARGOT HÅKANSSON (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet Johansson för detta klargörande besked om att man från regeringens sida i alla fall syftar till att medverka för atl förverkliga vad vi har sagt angående regionalpoliliska satsningar. Även om detta inte är en helt statlig verksamhet utan staten ingår som part, är del lika viktigt att man i praktisk verklighet försöker leva upp till vad man i teorin har talat så mycket om, nämligen att salsa på orter ute i landet.

Jag skulle kunna göra en lång beskrivning av Karlskronas och Blekinges besväriigheter, men det skall Jag inte göra. Vi har en mycket liten offentlig sektor och serviceseklor. Även om detla är en myckel liten ersättning är det dock en ersäuning för alla de statliga arbetstillfällen vi har gått miste om. Det är alltså av avgörande betydelse atl Karlskrona verkligen står i första rummet när det gäller utlokahsering. Jag hoppas också att så kommer alt ske, så alt vi inte behöver konkurrera med någon annan ort i landet - det finns Ju en prolokollsanteckning om att Karlskrona bör komma i första rummet. Jag vill ha elt klargörande besked om var statsrådet slår i denna fråga. Jag har inte heller fåll besked om tidpunkten när beslut skall fattas, och jag skulle gärna vilja ha def om möjlighet finns atf lämna eft sådant.

Statsrådet OLOF JOHANSSON:

Herrtalman! Svaret på det liggeri beskedet Jag redan har lämnat, nämligen att inte heller tidpunkten avgörs av staten ulan av styrelsen. Jag kan alltså inte uttala mig om när styrelsen känner sig färdig all falla beslut, och därför kan Jag inte heller utlova någon tidpunkt. Men efter vad jag erfarit bör det kunna ske inom de närmaste veckorna.

Jag har klargjort den principiella uppfattningen, som framgår bl. a. av regeringsförklaringen, atl regeringen avser aff bedriva en målmedveten decentraliseringspolifik, inte minst i den verksamhet som gäller den offentliga sektorn. Och denna fråga har Ju en klar anknytning till den offentliga sektorn. Men Jag vill alltså inle här gå beslutsprocessen i förväg. Det är grunden till att Jag inte klart anger annat än i principiella ordalag min och regeringens uppfattning i denna fråga. Jag hoppas att Margot Håkansson kan ge sig till tåls med detta.

146

MARGOT HÅKANSSON (fp):

Herr talmän! Jag tackar statsrådet också för detta svar. Det finns ändå en viss optimism inbakad i det. Jag har förståelse för atl man i sammanhanget

kanske inte offentligt kan uttala sig med säkerhet förrän beslutet är fattat. Men del är viktigt atl vi från vårt län har klargjort hur stor betydelse vi fäster vid denna protokollsanteckning. Vi önskar verkligen att regeringen och statsrådet Johansson gör vad de kan för atl det som arbetsgruppen har anlyll i denna prolokollsanteckning skall bli verklighet.

Överiäggningen var härmed avslutad.

Nr 24

Torsdagen den 8 november 1979

Anmälan av interpellationer

§11 Föredrogs och hänvisades Propositioner och skrivelse 1979/80:26 till utrikesutskottet 1979/80:41 lill finansutskottet 1979/80:49 och 52 till justitieutskottet 1979/80:53 till arbetsmarknadsutskottet

§ 12 Föredrogs och bifölls Interpellationsframställning 1979/80:52

§ 13 Anmälan av interpellationer

Anmäldes och bordlades följande interpellationer som ingivits lill kammarkansliet

den 7 november

1979/80:53 av Bo Siegbahn (m) till utrikesministern om förhållandet mellan Israel och arabstaterna:

Under närmare 30 år vägrade arabstaterna att erkänna FN;s beslut om upprättande av en israelisk stat. Alla förslag från israelisk sida om fredsförhandlingar har tillbakavisats. Situationen i Mellanöstern hardärför utgjort en ständig källa till såväl politisk som militär oro för både staterna i området och övriga delen av väriden. Det har inte förekommit en internationell konferens utan alt arabländerna helt eller delvis sökt avvända intresset från konferensens eller organisationens egentliga uppgifter för atl utnyttja tillfället att rikta kritik mol Israel.

Det var därför ett initiativ av historisk betydelse då den egyptiske statschefen Sadat pä hösten 1977 föreslog att man på allvar skulle söka åstadkomma fred i Mellanöstern. Med Förenta staternas medverkan uppnåddes så småningom ett fredsavtal mellan Israel och Egypten, som nu i etapper skall genomföras.

Det beklagliga är att samtliga övriga arabstater i mer eller mindre kategorisk form tagit avstånd från dessa fredssträvanden. Längst i detta hänseende går den palestinska molståndsorganisationen PLO, som såväl i sina grundläggande stadgar som i sin praktiska politik vägrar erkänna Israels existens och dessutom genom en varierande intensitet i terrorislisk aktivitet söker

147

Nr 24

Torsdagen den 8 november 1979

Anmälan av interpellationer

148

försvåra en fredlig lösning. Denna terrorism har i realiteten riktal sig såväl mol Israel som mot olika arabgrupper, vilka ansetts inte inta en tillräckligt aggressiv attityd mot Israel. Detta har medfört en stark rädsla hos befolkningen på Västbanken och i Gaza för atl göra uttalanden som skulle kunna bidra till en lösning av konflikten i Mellersta Östern.

I Israel finns ganska naturligt olika meningarom hur en fred skall uppnås och villkoren härför. I det öppna samhälle som Israel representerar är det naturligt att dessa olika meningar offentligt framförs och debatteras. Utomstående iakttagare har därvid möjlighet att koncentrera sig på vissa meningar som framförs och med stöd härav kritisera den israeliska hållningen till olika utvecklingslinjer. Den första förutsättningen föratt fred skall uppnås synes dock vara atl alla parter - som FN vid flerfaldiga tillfällen framhållit - accepterar varandras existens. Det synes vara orimligt atl begära all Israel skuhe kunna förhandla med någon part som icke godtar denna grundläggande utgångspunkt.

I den ganska inflammerade debatt som ständigt pågår rörande olika parters ansvar för att konflikten ännu inte lösts har bl. a. framförts att israeliska åtgärder inom de ockuperade områdena strider mot internationell rätt och mänskliga rättigheter.

Del har också påståtts att omkring en fjärdedel av marken på Västbanken övergått i israelisk ägo.

Mot bakgrund av del anförda anhåller jag om kammarens tillstånd att till utrikesministern få ställa följande frågor:

1. Anser utrikesministern att den första förutsättningen för fred i Mellan
östern är alt arabstaterna visar sig villiga att erkänna Israels existens?

2.   Anser utrikesministern aft Israel driver en politik i de ockuperade områdena som strider mot internationell rätl och mänskliga rättigheler? Vilka internationella överenskommelser skulle i så fall kunna åberopas?

3.   Är det riktigt atf en fjärdedel av marken på Västbanken övergått i israelisk ägo?

1979/80:54 av Sten Svensson (m) lill arbetsmarknadsministern om den nya organisationen för arbetsmarknadsinstitut:

Riksdagen har genom beslut den 15 mars 1979 medgivit att särskilda arbetsmarknadsinstitut skall inrättas inom arbetsmarknadsverket. I den nya organisationen för arbetsmarknadsinstitut (AMI) skall de nuvarande lands-lingskommunala och kommunala arbetsvårdsinstituten föras samman med den arbetspsykoligiska verksamhet som hittills bedrivits på konsultbasis av arbetspsykologiska institut. Vidare skall ingå den kursverksamhet som bedrivs vid AMU-center i form av ALU- och OT-kurser. Den nya organisationen för AMI avses träda i kraft den I januari 1980.

Arbetet med att fastställa organisationen har av skilda anledningar dragii ut på tiden, vilket medfört att inga tjänster ännu har kunnat erbjudas dem som skall inträda i den nya organisationen från årsskiftet.

Förhållandet har skapat  oro  bland  den  personal  som  berörs av  de

förestående förändringarna. Av uppgifter i massmedia framgår atl de fackliga organisationerna har agerat i ärendet på olika sätt.

Osäkerhet råder enligt uppgift om metoder, verksamhetens inriktning, omfattning och kvalitet i den planerade organisationsformen. Som exempel kan nämnas att anpassningslärare vid AMU-center har informerats om att nuvarande "undervisning" kommer att ersättas av "träning", vilket synes förändra läraruppgiften lill en instruktörsuppgifl.

Den 1 oktober anförde företrädare för berörda fackliga organisationer inom Stockholms läns arbetsvårdsnämnd i en skrivelse till ansvariga myndighets-företrädare bl. a. följande:

"Vi anser det orimligt att personal som har erfarenhet av verksamheten ej får vara med i den slutliga planeringen. Det råder tystnad från de ansvariga inom NYR.

Vi har ej fått namnuppgifter på dem som är knutna lill arbetsgruppen som arbetar med metod- och utvecklingsfrågor inom AMS. De ansvariga borde förstå att det är viktigt atl riktlinjer för verksamheten ej låses fast innan metodiken är prövad. Det är speciellt viktigt alt man ej binder upp personalsammansättningen vid ett AMI i 'anvisningar från AMS' utan atl ta hänsyn till nuvarande personalresurser.

I dag den 1 oktober 1979, tre månader före start av den nya organisationen, har vi ej blivit erbjudna någon arbetsplacering och vi vet således inle var vår framtida arbetsplats skall vara den 1 januari 1980 och hell naturligt är många oroade över della."

Den tveksamhet som här kommer till uttryck förefaller kvarstå ännu i dag, och till detta kommer det förhållandet alt kostnaderna för de planerade åtgärderna tenderar alt uppgå lill betydligt större belopp än vad som kunde förutses vid tidpunkten för riksdagsbeslutet i fråga.

Mol bakgrund av vad som anförts hemställer jag om kammarens tillstånd atl till arbetsmarknadsministern få ställa följande frågor:

1. Vilka åtgärder överväger regeringen för all lösa de omställningsproblem
som följer av alt planeringsarbetet har försenats?

2.   Överväger regeringen något förslag om att framflytta lidpunkten förden nya organisationens ikraftträdande?

3.   Är arbetsmarknadsministern beredd atf länma besked om det kostnadsutfall för genomförande av organisationsförändringarna som kan beräknas i dagens planeringsläge?

Nr 24

Torsdagen den 8 november 1979

Anmälan av interpellationer

149

Nr 24 § 14 Meddelande om frågor

Torsdagen den

8 november 1979    Meddelades att följande frågor framställts

Meddelande om .frågor

den 8 november

1919/80:91 av Lars-OveHagbeig{vpk)l\U arbetsmarknadsministern om vissa omställnings- och träningskurser (OT-kurser):

Det flnns f n.ett 20-lal omställnings-och träningskurser, som riktar sig till intellektuellt, psykiskt och fysiskt handikappade. Kurserna är i allmänhet förlagda till AMU-cenira. Eleverna har i allmänhet svåra och svårbedömda handikapp. Kurserna syftar till atl ge dem social och personlig träning i kombination med yrkeshabiliteringZ-rehabililering. Utvärderingar av verksamheten har visat på ett mycket gott resultat, och den är dessutom det enda som slår dessa elever till buds.

Enligt riksdagsbeslut från i våras skall OT-kurserna nu inordnas i arbetsmarknadsinstituten. Riksdagsbeslutet innehöll också ett uttalande om att yrkesrehabiliteringen skall i första hand förbehållas dem som på förhand kan bedömas vara möjliga alt placera på öppna marknaden. Oron är nu stor för att de grupper som tagits emot på OT-kurserna nu kommer atl ställas utanför dessa kurser och därmed berövas möjligheter till social- och arbetshabilitering/-rehabilitering. Vad som således har uppfattats som ett direkl svek mot några av de sämst ställda i samhället har lett lill omfattande opinionsyttringar från personalen inom OT-verksamhelen.

Jag vill mot denna bakgrund ställa följande fråga lill arbetsmarknadsministern:

Kommer de elevgrupper som nu har tillgång till OT-kurserna även i fortsättningen atf fas emot vid dessa kurser, och kommer de i så fall att erbjudas samma breda sociala, personliga och arbetsrehabiliterande träning som f. n.?

150

1979/80:98 av Frida Berglund (s) till arbetsmarknadsministern om tidigareläggning av vissa landstingsinvesleringar i Norrbotten:

1 maj beslutade riksdagen om riktade åtgärder för atl främja sysselsättningen i Norrbotten. Bl. a. biträdde riksdagen enhälligt ett socialdemokratiskt förslag om tidigareläggning av investeringar inom landstingets verksamhetsområde. Beslutet förutsatte alt regeringen återkommer lill riksdagen med förslag.

Sysselsättningssituationen i Norrbotten inger stor oro. Ca 20 000 personer är utanför den ordinarie arbetsmarknaden, och enligt länsarbetsnämnden beräknas arbetslösheten bland byggnadsarbetarna i januari öka lill 800. Det brådskar med åtgärder.

Med hänvisning till det anförda vill jag till arbetsmarknadsministern ställa följande fråga:

industriministern om alternativ

När kommer regeringen att lämna förslag till riksdagen om åtgärder för tidigareläggning av landstingsinvesleringar i Norrbotten?

1979/80:99 av Kari-Erik Svanberg (s) til varvsproduktion:

Mattssonförelagen i Uddevalla har utvecklat två projekt som fått klartecken av industridepartementets kommitté för alternativ produktion. Samtidigt meddelas emellertid att anslaget till alternativ varvsproduktion är slut, vilket främst beror på att 150 milj. kr. av beslutade 265 milj. kr. fördes över till beställarstöd på förslag av folkpartiregeringen.

Med anledning härav vill jag fråga:

Vilka omedelbara åtgärder avser industriministern atl vidta för att ge ekonomiska förutsättningar att realisera här nämnda och andra intressanta utvecklingsprojekt på varvsorterna?

Nr 24

Torsdagen den 8 november 1979

Meddelande om frågor

1979/80:100 av Nils-Olof Grönhagen (s) till industriministern om förläggningen av NCB:s koncernkontor:

Under är 1979 avvecklade Norriands Skogsägares Cellulosa AB (NCB) sitt koncernkontor i Siockholm, varefter koncernens arbetsuppgifter legat på huvudkontoret i Kramfors.

Enligt uppgift planerar nu NCB:s styrelse att föriägga koncernkontorel till Sundsvall, där verkställande direktören och elt tiotal personer kommer att vara verksamma. Motivet för flyttningen är att Kramfors ligger geografiskt illa till och att Sundsvall har bättre kommunikationer.

Med anledning härav vill jag fråga industriministern:

Överensstämmer NCB:s handlande med den regionalpolitiska syn som regeringen har? Kommer industriministern alt vidta några åtgärder?

§ 15 Kammaren åtskildes kl. 13.25.

In fidem

SUNE K. JOHANSSON

/Solveig Gei7ierl