Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1979/80:23

Onsdagen den 7 november

Kl. 10.00

§ 1 Val av fullmäktige i riksbanken m. m.

Företogs val av sex fullmäktige och sex suppleanter för fullmäktige i riksbanken, sju fullmäktige och sju suppleanter för fullmäktige i riksgäldskontoret samt ordförande för fullmäktige i riksgäldskontorei.

SVEN ANDERSSON (fp):

Herr talman! Valberedningen har berett de på föredragningslistan upptagna valen. Den har därvid enhälligt beslutat om gemensamma listor för valen av fullmäktige och suppleanter i riksbanken och riksgäldskontoret. Även i övrigt föreligger enhälliga förslag. Förslagen framgår av en i kammaren utdelad promemoria.

I egenskap av ordförande i valberedningen ber Jag att lill talmannen få överiämna de gemensamma listorna.

Sedan de av Sven Andersson för dessa val avlämnade gemensamma listorna upplästs av talmannen och godkänts av kammaren befanns följande personer, vilkas namn i här angiven ordning upptagits på resp. listor, valda:

Fullmäktige i riksbanken

(för riksdagens innevarande valperiod)

fullmäktige

Allan Hernelius (m)

Erik Wärnberg (s)

statssekreteraren Lars Wonlin

Gunnar Sträng (s)

tredje vice talmannen Kari Erik Eriksson (fp)

Thage Peterson (s)

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Val av fullmäktige I riksbanken m.m.

suppleanter

statssekreteraren Slen Westerberg

Greihe Lundblad (s)

Ivan Svansiröm (c)

Gunnar Nilsson (s)

Rune Ångström (fp)

Curt Boström (s)

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Fyllnadsval till utskott

Fullmäktige i riksgäldskontoret

(för riksdagens innevarande valperiod)

fuUmäktige

f. d. generaldirektören Lars Lindmark

f. riksdagsledamoten Erik Adamsson (s)

Tage Sundkvist (c)

Valter Krisfenson (s)

f riksdagsledamoten Holger Bergqvist (fp)

Paul Jansson (s)

f riksdagsledamoten Tage Magnusson (m)

suppleanter Erik Hovhammar (m) Hans Gustafsson (s) Claes Elmstedt (c) Maj-Lis Landberg (s) Karin Ahriand (fp) Åke Green (s) Allan Åkerlind (m)

Av fullmäktige i riksgäldskontorei utsågs enligt valberedningens förslag tUl

ordförande f d. generaldirektören Lars Lindmark

§ 2 Fyllnadsval till utskott

Anställdes val av en suppleant i vart och ett av finans-, närings- och arbetsmarknadsutskotten.

Talmannen förklarade valda till suppleant i Jinanstitskottet Gabriel Romanus (fp)

suppleant i näringsutskottet Lennart Blom (m)

suppleant i arbetsmarknadsutskottet Filip Fridolfsson (m)

§ 3 Upplästes följande inkomna ansökan: Nr 23

Onsdagen den
Till riksdagen 7 november 1979
Undertecknad önskar tjänstledighet från mitt riksdagsuppdrag under liden :

den 22 november - den 24 december 1979 på gmnd av enskilda angelägen- yHande förslag

- till grundlagsänc

Stockholm den 23 oktober 1979

nngar m. m. Gunnar Björk

Kammaren biföll denna ansökan.

Talmannen anmälde att Birger Olsson (c) under denna lid skulle tjänstgöra som ersättare för Gunnar Björk i Gävle.

§ 4 Föredrogs och hänvisades

Propositioner

1979/80:24 till utrikesuiskottel

1979/80:29 till socialförsäkringsutskottet

1979/80:30, 31 och 35 till skatteutskottet

1979/80:37 och 38 till socialutskottet

1979/80:42 bil. 1 till socialutskottet

bil. 2 till socialförsäkringsutskotlet 1979/80:44 och 51 till näringsutskoltel

§ 5 Föredrogs och hänvisades

Motioner

1979/80:98 och 99 till konstitutionsutskottet

§ 6 Föredrogs och bifölls Interpellationsframställningar 1979/80:49-51

§ 7 Vilande förslag till grundlagsändringar m. m.

Föredrogs konsfitufionsutskotfets betänkande 1979/80:1 angående vilande förslag till grundlagsändringar m. m. jämte motion.

Under åren 1978 och 1979 fattade riksdagen beslut om vissa ändringar i grundlag och i riksdagsordning (RO). De vilande förslagen avsåg

1. Förstärkt skydd för fri- och rättigheter m.m. (förslag till lagar om ändring i regeringsformen och riksdagsordningen - riksdagsbeslut 1979-05-22, bil. 1 i betänkandet),

2. Kvinnlig tronföljd (förslag till lagar om ändring i successionsordningen och regeringsformen - riksdagsbeslut 1978-04-20, bit. 2 i betänkandet) samt

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Vilande förslag till grundlagsändringar m. /n.

3. Förbud mot barnpornografi (förslag till lag om ändring i tryckfrihetsförordningen - riksdagsbeslut 1979-05-09, bil. 3 i betänkandet).

Beträffande förslagens bakgrund och närmare innebörd hänvisade utskottet till betr. 1. propositionen 1978/79:195 och KU 1978/79:39, betr. 2. propositionen 1977/78:71 och KU 1977/78:36 samt betr. 3. propositionen 1978/79:179 och KU 1978/79:33.

Genom delta belänkande anmäldes de vilande förslagen för riksdagens slutliga beslut.

I motionen 1978/79:343 av Lars Werner m. fl. (vpk), som avsåg övergång till republik, yrkades (under 1) att riksdagen beslutade att upphäva de av 1977/78 års riksdag såsom vilande antagna förslagen till a) lag om ändring i successionsordningen och därav föranledd, b) lag om ändring i regeringsformen.

Utskottet hemställde alt riksdagen skulle

1. beträffande förstärkt skydd för fri- och rättigheter m. m. slutligt anta de
vilande förslagen till

a) lag om ändring i regeringsformen (bil. 1 a till betänkandet),

b) lag om ändring i riksdagsordningen (bil. 1 b) såvitt avsåg huvudbestämmelserna och ikraftträdandebestämmelsen,

2. beträffande kvinnlig tronföljd med avslag på motionen 1978/79:343
yrkandet 1 slutligt anta de vilande förslagen lill

a) lag om ändring i successionsordningen (bil. 2 a),

b) lag om ändring i regeringsformen (bil. 2 b),

3. beträffande förbud mot barnpornografi slutligt anta det vilande förslaget
till lag om ändring i tryckfrihetsförordningen (bil. 3).

Vid betänkandet hade fogats ett särskilt yttrande av Hilding Johansson, Olle Svensson, Yngve Nyquist, Kurt Ove Johansson, Kerstin Nilsson, Sture Thun och Lahja Exner (samtliga s).

HILDING JOHANSSON (s):

Herr talman! När konstitutionsuiskottet förra gången behandlade frågan om kvinnlig tronföljd deltog ulskoUels socialdemokrater inte i behandlingen. 1 eu särskilt yttrande utvecklade vi skälen härför, och Jag förde sedan fram dem i ett anförande inför kammaren. Vi lät också förstå alt vi inte skulle delta i behandlingen om frågan kom igen som ell vilande grundlagsförslag.

Då ärendet på nytt har behandlats av konstitutionsulskoiiel har vi inle heller deltagit i beslutet med hänvisning till vad vi förutskickade i det särskilda yttrandet 1978. Liksom då avser vi atl lägga ner våra röster om det blir votering.

GUNNAR BIÖRCK i Värmdö (m):

Herr lalman! Del nu vilande grundlagsförslaget om ändring i successionsordningen bar i propositionen 1977/78:71 rubriken "om kvinnlig tronföljd". Jag hörde lill dem som vid riksdagsbehandlingen våren 1978 röstade/or denna lag och har inle heller nu någon annan åsikt i frågan om kvinnas rätt lill tronen.

När frågan förra gången var före i riksdagen hyste jag däremot en viss oro för att omständigheterna kunde komma att foga del så, alt lagen skulle kunna få retroaktiva verkningar, om förhållandena ändrades under tiden mellan lagförslagets första och andra behandling. Jag kände mig inte övertygad av den dåvarande Justitieministerns argumentation i saken - men eftersom det då rörde sig om en hypotetisk situation avstod jag från alt närmare utveckla mina synpunkter.

Denna hypotetiska situation har under den lid lagförslaget varit vilande kommit att inträffa.

Den dåvarandejustilieministern anförde i propositionen: "De nya reglerna bör i princip träda i kraft så snart riksdagen har fattat elt andra beslut om ändringen i successionsordningen." Vidare framhöll justitieministern: "För att den nuvarande tronföljaren prins Bertil skall bibehållas vid successionsrätl behövs därför en särskild övergångsbestämmelse." En sådan bestämmelse finns också efter § 8 i förslaget lill lag om ändring i successionsordningen.

Sedan riksdagen antagit lagförslaget första gången har drottning Silvia nedkommit med en son. Under nu gällande lag är prins Cari Philip kronprins och har också officiellt erkänts som sådan, bl. a. i samband med dopet. De synpunkter som kommit till uttryck i dåvarande justitieministerns toredragning inför regeringen, nämligen att "de nya reglerna" bör träda i kraft I Januari 1980, innebär att "de gamla reglerna" uppenbarligen måsle gälla för kronprins Cari Philip. Dåvarande Justitieministern insåg, som redan nämnts, alt "de nya reglerna" skulle skada prins Bertils nuvarande successionsrätt och lät därför tillfoga en övergångsbestämmelse för alt denne skulle "bibehållas vid successionsrätl".

Med samma motivering synes det mig med hänsyn till juridisk logik ovedersägligt - även om man uttalar sin anslutning till principen om en fullt kognatisk kvinnlig tronföljd - att en motsvarande övergångsbestämmelse borde ha införts för att en före den nya lagens ikraftträdande född prins skulle kunna "bibehållas vid sin successionsrätl" och icke retroaktivt berövas denna. Det är dock begripligt alt en sådan //_v/'o/er/sA: övergångsbestämmelse icke infördes i en grundlag, men det ter sig för mig i dagens läge egendomligt atl kronprins Carl Philip för sig och sina eventuella efterkommande vid tolvslaget på nyårsnatten skall gå föriustig den primära arvsrätt till den svenska kronan, som han i dag och fram till dess lagligen äger.

Herr lalman! Jag har av personliga skäl avstått från atl dellaga i konslitutionsutskottets behandling av detta ärende, och Jag finner det inte meningsfullt att här i kammaren framställa något yrkande. Men om någon i framtiden frågar sig, hur del varit möjligt atl fatta ett beslut, som har den innebörd Jag här preciserat, så bör det i varje fall finnas dokumenterat atl

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Vilande förslag lill grundlagsändringar m. m.

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Vilande förslag till grundlagsändringar m. /n.

saken inle passerat obemärkt, även om det ansetts alt förutsättningar saknats atl vid den förnyade behandlingen av ett grundlagsförslag ta hänsyn till under mellantiden inträffade omständigheter.

När vi för ett och ett halvt år sedan behandlade detta lagförslag i första läsningen, röstade Jag för dess anlagande. om än med en viss tvekan rörande de legala aspekterna. I dag nödgas Jag biträda ett lagförslag som i sin ofullkomlighet, för aU befästa en riktig princip, tillfogar ell oskyldigt barn en rältsföriust. Förra gången avslutade jag mitt anförande med alt önska prinsessan Victoria lycka och välgång inför de uppgifter som i framtiden väntar henne. Idag vill Jag lill detta foga en förhoppning att riksdagens beslut aldrig skall behöva grumla det goda förhållandet mellan de båda kungabarnen.

I detla anförande instämde Gunnar Oskarson (m).

NILS BERNDTSON (vpk):

Herr talman! Två av de tre vilande förslagen till grundlagsändringar skall beröras i detla inlägg, nämligen förslaget om förstärkt skydd för fri- och rättigheter och förslaget om kvinnlig tronföljd.

Behovet av förstärkt skydd för fri- och rättigheter är stort. Men det bör handla om verkliga förstärkningar. Regeringens proposition 1978/79:195 som behandlades i maj månad och som nu återkommer fören andra behandling är behäftad med så många brister atl den inte kan godtas. När förslagen behandlades första gången hade vi från vpk på avgörande punkter myckel allvariiga invändningar. I väsentliga stycken framförde vi alternativ eller förordade avslag.

Vilka är då våra huvudinvändningar?

De olika former för s. k. kvalificerat förfarande som förslaget innehåller strider mot parlamentarismens principer. I ett fall kan fem sjättedelar av riksdagen inskränka en rättighet, i ett annat kan en tredjedel desavouera riksdagen när det gäller en folkomröstning, och för den händelse en proposition kommer närmare ett val än tio månader kan tre riksdagsmän -om de är med i KU - förskjuta behandlingen i tre år.

Dessa regler ger inget verkligt grundlagsskydd för fri- och rättigheterna, men de är en ursäkt för alt man skall slippa att ha klart definierade rättigheter som inte skall kunna förändras. Vi är anhängare av ett klart definierat grundlagsskydd.

När det gäller lagprövningen ger förslaget domstolarna en politisk makt som inte är godtagbar. Dessutom heter det alt domstolarna bara skall åsidosätta lagar, om de uppenbart strider mot grundlag. Della lämnar utrymme för godtycke. Domstolen skall kunna säga till en som är dömd enligt en felaktig lag: Visseriigen strider det lagrum enligt vilket ni är dömd mot grundlagen, men felet är inte uppenbart.

Detla innebären uppluckring av den lagprövning som förslaget innehåller. Denna uppluckring och det godtycke som möjliggörs kan inte accepteras. Vi menar atl den nödvändiga prövningen av huruvida en lag är förenlig med

grundlag slutligen bör företas av ell parlamentariskt organ, t. ex. riksdagens konstilulionsulskoll.

Förslaget om utvidgad lagrådsgranskning är principiellt felaktigt, när våra högsta domare, som med prejudicerande verkan skall tolka lagarna, också har ett stort inflytande vid deras tillkomst. Lagrådet utgör som fastställd institution en maktinstans som inle är folkvald. Vi kan inte biträda att makten hos denna instans stärks.

Det förstärkta egendomsskydd som skrivs in i lagen har syftet att slå vakt om det ägande som bygger på utsugning och spekulation och som utgör ett hinder för en utvecklad och fördjupad demokrati. Vi motsätter oss försöket all stärka skyddet för storfinansen.

De arbelandes demokratiska rättigheter på arbetsplatserna borde vara en avgörande fråga när det gäller fri- och rättigheter. Regeringsförslaget utgår dock från den falska föreställningen alt det finns jämställda parter -arbetsgivare och arbetstagare - på arbetsmarknaden. Vi har föreslagit att de arbelandes rätl gentemot företag och myndigheter klart definieras.

Förslaget till folkomröslningslag har vidare allvariiga begränsningar, som drabbar invandrarna.

Vpk framställde i sin motion en rad yrkanden som skulle innebära väsentliga förstärkningar av skyddet för fri- och rättigheterna. Genom att riksdagen avvisade dessa kvarstår de allvariiga bristerna i del förslag vi nu har atl anta eller förkasta. Dessa brister är så stora atl vi inle finner del möjligt atl anta det föreliggande förslaget. För all det skall bli ett verkligt förstärkt skydd för fri- och rättigheter krävs en omarbetning i den riktning som föreslogs i vpk-motionen.

Jag yrkar därför, herr talman, att föreliggande förslag beträffande skyddet för fri- och rättigheter - punkt I i konstitutionsutskoUets hemställan -förkastas.

När propositionen om kvinnlig tronföljd lades fram fastslog vänsterpartiet kommunisterna i en motion att den föreslagna vidgningen av bördsrällen till ämbetet aldrig kan dölja monarkins oförenlighet med strävandena till demokrati och jämlikhet. Vi avvisade förslaget utifrån den principiella uppfattningen att monarkin är oförenlig med demokratin. Vi upprepade vårt krav på monarkins avskaffande och övergång lill republik. Vår motion innehöll också lagtext.

Riksdagen avvisade vpk:s krav. Som bekant intog socialdemokraterna den passiva hållningen alt inte della i beslutet om kvinnlig tronföljd. Vi däremot menade atl arbetarrörelsen borde hävda sin principiella hållning till monarkin och kräva dess avskaffande och införande av republik.

Det är inle heller någon måtta på borgeriighetens bekymmer. Först såg man en fara i att kungahuset skulle dö ut, om ingen manlig tronföljare fanns. Därför slog man ett slag för kvinnlig tronföljd. Nu är situationen förändrad, eftersom det också finns en manlig arvtagare i den kungliga familjen. Nu ser man på borgerligt håll en fara i alt släkten Bernadotte kan försvinna från tronen till följd av den kvinnliga tronföljarens giftermål. Herr talman! Det enda sättet atl komma från dessa onödiga och otidsenliga bekymmer är atl

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Vilande förslag till grundlagsändringar m. m.

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Vilande förslag till grundlagsändringar m. m.

avskaffa monarkin som statsskick.

Vid riksdagsbehandlingen av förslaget till vilande grundlagsändring betecknade konslitulionsulskottels dåvarande ordförande vpk:s förslag som något av en följetong. Vi påpekade då all den följetongen kommer alt fortsätta så länge en feodal kvarieva bevaras i det svenska samhället. Vi har i en rad sammanhang utvecklat vår syn på monarkins odemokratiska karaktär och gjorde så även vid det tillfället.

I konstitutionsutskottets betänkande nr 1, som vi nu behandlar, berörs vpk-motionen 343 om övergång till republik. Utskottet behandlar dock enbart yrkandet om atl upphäva de av 1977/78 års riksmöte såsom vilande antagna förslagen om ändring i successionsordningen och regeringsformen. Men även denna motion innehåller förslag till lagtext för övergång från monarki till republik. Denna avgörande fråga kommer dock inle upp i della sammanhang. Därmed blir också behandlingen i dag av motionen mindre meningsfull. Vi måste komma ihåg att mot förslagen lill förändringar i successionsordningen har vi ställt kravet på monarkins avskaffande. Det kravet gällde vid den förra behandlingen och det gäller fortfarande.

"Övriga yrkanden i motionen 1978/79:343 avser ulskouel att behandla i ett senare sammanhang", skriver konstitutionsutskoUet. Frågan om statsskicket måste vara den avgörande. Hur bördsrällen tillämpas inom kungahuset så länge monarkin finns kvar är av mindre betydelse. Med den behandling av motionen som utskottet vall finner vi inte skäl att i dag yrka bifall lill det nu behandlade delyrkandet.

Till huvudfrågan om monarkins avskaffande och övergång till republik får vi tillfälle att återkomma när motion nr 343 behandlas i ell senare sammanhang.

Herr talman! Mot bakgrund av det anförda kommer inle vpk:s riksdagsgrupp att delta i beslutet beträffande kvinnlig tronföljd och de föreslagna ändringarna i successionsordningen och regeringsformen, punkt 2 i konstitutionsutskottets hemställan.

BERTIL FISKESJÖ (c):

Herr lalman! I konstitutionsutskottets betänkande nr 1 anmäls lill riksdagen för slutligt beslut en rad ändringar av våra grundlagar och av riksdagsordningen.

Den mest omfattande gruppen av som vilande antagna grundlagsändringar avser förändringar och tillägg som bl. a. syftar lill att förstärka skyddet för medborgerliga fri- och rättigheter. Del var stor enighet i riksdagen kring huvudparten av förslagen när de antogs som vilande den 22 maj 1979.

Vpk gick dock den gången emot förslagen, och vi har nyss fått höra att vpk vidhåller sina synpunkter från det tidigare tillfället. Det var ju så att besluten i våras föregicks av en ganska omfattande debatt, och det finns ingen anledning att nu upprepa alla argumenten i den debatten. Till vpk vill Jag dock säga följande: En huvudpunkt i vpk:s förslag var alt man ville ha fri- och rättigheterna inskrivna i grundlagen till punkt och pricka. Jag hade den 22 maj en ganska omfattande debatt med herr Hermansson i den här frågan, ochjag

påvisade då hur omöjligt del är att inom ramen för en grundlag skriva in bestämmelser som kan gälla i alla upptänkliga situationer och lägen. Hur mycket vi än bygger ul rältighelskapitlen i våra grundlagar kommer det ändå alltid aU finnas behov av kompletterande lagstiftning i olika avseenden. Elt sätt att ytterligare garantera fri- och rättigheterna är att omgärda den typ av vanlig lagstiftning som måste till ined speciella regler- och del är vad det här förslaget innebär.

Sedan gjorde Nils Berndlson en del andra påståenden, som inle heller nu bör stå oemotsagda. Han bekymrade sig över lagrådets ställning och menade att den förstärkta position som lagrådet nu får innebär ett otillbörligt stärkande av icke-pariamentariska krafters infiytande. Så är det inte alls. Lagrådet är ingen beslutande instans. Lagrådet är ett beredande organ. Syftet med lagrådsgranskningen äratt förbättra beslutsunderlaget för såväl regering som riksdag. Lagrådet har alltså inle atl fatta några som helst politiska beslut.

I vad gäller lagprövningen, som han också vände sig mot, är det så atl de bestämmelser om lagprövningsrätt som nu kommer all införas i grundlagen är en kodifiering av den praxis som redan råder.

Sedan återkommer Nils Berndlson också till bestämmelserna om strejkrätt. Jag hade på den punkten en ganska ingående debatt med herr Hermansson i maj, och min slutsats var atl det vpk syftade till med sill förslag var att ge s. k. vilda strejker grundlagssanktion. Det ansåg Jag då och det anser jag nu är mindre lämpligt.

Om man bortser från vpk rådde det alltså stor enighet omkring de här förslagen i våras, och det är självfallet av stort värde att viktiga grundlagsändringar kan beslutas under bred enighet. Konslituiionsutskoltei hemställer att riksdagen nu slutligt antar de vilande förslagen, och Jag ber, herr talman, alt få yrka bifall lill utskottets hemställan under mom. 1.

Den andra gruppen av ändringar gäller införandel av även kvinnlig tronföljd. Därvidlag var meningarna då det första beslutet fattades mer delade. Socialdemokraterna intog den tämligen unika hållningen att inle delta i beslutet. Man hade således i sak inga argument vare sig för eller emot förslaget om kvinnlig tronföljd men sade sig inte vilja motsätta sig att förslaget genomfördes.

Denna märkliga passivitet i en grundlagsfråga iaktlar, som vi nyss hört, socialdemokraterna även nu inför det slutliga beslutet. Om jag fattade Nils Berndtson rätt, ansluter sig vänsterpartiet kommunisterna nu till denna passivitet. När vi hade förslaget uppe i maj hade vpk elt yrkande om republik, som ställdes mot del nu aktuella gmndlagsförslaget.

För utskottsmajoritelen, som hemställer om bifall till de som vilande angivna grundlagsändringarna, gäller självfallet de argument som anfördes för reformen införde vilande besluten 1978 alltfort med full styrka. Arvsrätt fill tronen för enbart manliga medlemmar av kungahuset är otidsenlig, och denna ordning strider också mot den i regeringsformen angivna principen om jämställdhet mellan kvinnor och män.

Det har i den allmänna debatten i en del inlägg, om än inte här i dag,

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Vilande förslag fill grundlagsändringar m. m.

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Vilande förslag till grundlagsändringar m. /n.

ifrågasatts om det finns rättslig grund för en ändring av tronföljden på det sätt som det vilande gmndlagsförslaget innebär. Eftersom den frågan har tilldragit sig visst intresse, vill jag på denna punkt säga följande:

Regeringsformen och riksdagsordningen har genom tidigare beslut i grundlagsenUg ordning ändrats så, att det numera är riksdagen ensam som stiftarlag. Det gälleräven stiftande av grundlag. Men för grundlag tillkommer alt riksdagen skall fatta beslut två gånger. Det andra beslutet skall vara identiskt med det första, och det skall fattas först efter det att val lill riksdagen ägt rum. Successionsordningen, som reglerar tronföljden, är en av våra gmndlagar. Några särskilda villkor förändringarav denna grundlag finns inte angivna i de regler som anger hur grundlagsstiftning skall gå till. Det första beslutet om en sådan ändring av regeringsform och successionsordning att kvinnlig tronföljd införes logs av riksdagen den 20 april 1978. Vi har i höst haft val till riksdagen, och riksdagen har nu, efter anmälan från konstitutionsutskottet av de vilande förslagen, atl ta ställning till om dessa skall definitivt antagas eller ej. Det är dessa här kortfattat angivna regler för grundlagsändring som vi haratt följa. Några andra regler ges över huvud taget ej.

Konstitutionsutskottet hemställer all riksdagen slutligt antar de vilande förslagen lill grundlagsändring, och jag ber, herr lalman, att få yrka bifall till utskottets hemställan under mom. 2.

De tredje momentet i utskottets betänkande avser förbud mot barnpornografi. Det förutsätter ett tillägg till tryckfrihetsförordningen. Mol detta förslag har inte avhörts någon opposition.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan även under mom. 3.

NILS BERNDTSON (vpk) replik:

Herr talman! Bertil Fiskesjö missar den viktigaste poängen närdet gälleratt skriva in rättigheter, nämligen alt de arbelandes rättigheter inte skrivs in, medan skyddet för kapitalägarna förstärks. Det är b!, a. del som vi har riktat stark kritik mot. Regeringsformen i det här förslaget likställer enligt den principen strejk och lockout, ja, ger t. o. m. lockoutenen starkare ställning än strejken, eftersom stridsåtgärd kan tillkomma även enskild arbetsgivare men tillkommer arbetstagarna endast i förening.

Det skulle vara bra intressant att veta vad Bertil Fiskesjö menar med vilda strejker. Det ärju aldrig så att människor strejkar av någon vildsinthet, ulan de strejkar för alt över huvud taget kunna hävda sina rättigheter gentemot en hänsynslös arbetsköpare.

Jag vill också närdet gäller frågan om inställningen till kvinnlig tronföljd göra Bertil Fiskesjö uppmärksam på skillnaden mellan socialdemokraternas och vpk:s inställning. Den är klar. Socialdemokraterna har förklarat atl de inte motsätter sig förslaget om kvinnlig tronföljd och därför inte deltar i beslutet. Vpk däremot har ställt kravet på monarkins avskaffande och övergång till republik som alternativ till förändringen i successionsordningen och regeringsformen. Det förslaget har vi framställt i motion även nu, fastän det infe

kommer upp till behandling nu. Delta trodde jag klart hade framstått för konstitutionsutskottets ordförande. Vpk:s hållning är alltså aft verka aktivt för den linje som arbetarrörelsen alltid har stått för.

Vi har f ö., herr talman, angett en lösning av frågan i vårt förslag lill lagtext i regeringsformens genom atf byta ut nuvarande formulering, "Konungen är rikels statschef, mot formuleringen "Riksdagens talman är rikets statschef.

BERTIL FISKESJÖ (c) replik:

De fri- och rättigheter som är givna i regeringsformen gäller självfallet för alla i vårt land; det finns inga kategorier i samhället som är undantagna från det skydd för fri- och rättigheter som här är reglerade.

Också när det gäller frågan om fackliga stridsåtgärder såsom strejkrätten finns det en bestämmelse i regeringsformens 2 kap. 17 § om rätt alt vidta fackliga stridsåtgärder. Del finns en inskränkning där som lyder: "om annat ejföljeravlagelleravlal."Detärdennainskränkningsomnii vpk vill ha bort. Ni vill alltså -jag vidhåller den ståndpunkten - ha en gmndlagssanktion för stridsåtgärder som strider mot lag eller avtal. Det är detta som vi andra inte anser vara acceptabelt.

Sedan kan det vara så - som jag sade redan i våras när vi debatterade de här sakerna - alt man i del enskilda fallet kan hysa viss förståelse för en stridsaktion på grund av de omständigheter som har rått. Men stegel från detta till att ge gmndlagssanktion ål avlalsstridiga strejker är förvisso ganska långt.

Nils Berndtson sade att vpk hade ett förslag om republik som elt alternativ till den nu föreslagna ändringen av successionsordningen. Det är riktigt att vpk har ett sådant förslag, men def kan vi inte ställa emot det nu vilande grundlagsförslaget. Som tidigare ledamot av konstitutionsuiskottet vel Nils Berndlson mycket väl att ett sådant förslag skulle - om det skulle vinna riksdagens gillande - konstituera ett nytt vilande beslut, som sedan även fortsättningsvis måste behandlas i grundlagsenUg ordning. Detta är anledningen till att vi kommer att ta upp det yrkandet vid ett senare tillfälle.

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Vilande förslag till grundlagsändringar m. /n.

NILS BERNDTSON (vpk) replik:

Herr talman! Men då bör det väl också stå klart för Bertil Fiskesjö att vi på intet sätt har frångått vår huvudlinje om att del är övergången från monarki till republik som är huvudkravet. Att den frågan kommer upp i ett senare sammanhang har vi noterat, och vi får då återkomma lill diskussionen om hur monarkins roll i samhället strider mot de demokratiska strävandena.

När det gäller fri- och rättigheterna säger Bertil Fiskesjö att inga kategorier är undantagna från de fri- och rättigheter som inskrivs i lagen. Nej, men samtidigt skrivs del in särskilda rättigheter för vissa kategorier, nämligen skyddet för egendom. Det ärju en förstärkning av privatkapitalets ställning. Samtidigt tvekar regeringen, och nu också konstitutionsutskottets ordförande, att i lag över huvud laget skriva in de grundläggande rältighelerna för arbetarna på arbetsplatsen. Han talade här bara om huruvida s. k. vilda

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Vilande jörslag till grundlagsändringar m. /n.

strejker står i överensstämmelse med lagar, men del är ändå bara en del av frågan. Vi har räknat upp en rad åtgärder som behöver vidtagas för atl stärka arbetarnas rättigheler på arbetsplatsen och även stärka deras möjligheter aft vidta stridsålgärder för att hävda sina intressen.

BERTIL FISKESJÖ (c) replik:

Herr talman! Jag upprepar än en gång att syftet med vpk:s yrkande måste vara att man vill ge grundlagssanktion åt strejker, oavsett vilka avtal som gäller.

OSKAR LINDKVIST (s):

Herr talman! I detta betänkande hemställs under punkten 2 att ett tidigare fatlat beslut om kvinnlig tronföljd fullföljs. Jag har inte uppfattal att det i dagens debatt ställts något annat yrkande än om bifall till konstitutionsutskoUets hemställan. Delta är inte rättvisande mot de socialdemokratiska ledamöter som är helt emot en breddning av tronföljdsbegreppet. Jag yrkar därför avslag på utskottefs hemställan när det gäller kvinnlig tronföljd.

DANIEL TARSCHYS (fp):

Herr talman! I dag skall vi för andra gången ta ställning till ett förslag som stärker skyddet för våra grundläggande medborgerliga rättigheter.

Det kommer i framtiden atl bli lättare atl motarbeta s. k. rättighetsinskrän-kande lagstiftning. Förbudet mot retroaktiv lagstiftning utvidgas. Rätten till ersättning vid expropriation och skyddet för medborgarskap förstärks. Lagprövningsrätten skrivs in i gmndlagen, liksom bestämmelser om lagrådsgranskning. Utrymmet för offentlig debatt kring förslag till gmndlagsänd-ringar vidgas, och def införs bestämmelser om beslutande folkomröstning i grundlagsfrågor, om minst en tredjedel av rik.sdagens ledamöter begärt det.

Del här är vikliga förändringar. Del är också förändringar som folkpartiet länge arbetat för. Under hela den långa författningsdebalt som förts under efterkrigstiden har vi från liberal sida oavbrutet krävt ett starkare skydd i grundlagen för våra medborgeriiga fri- och rättigheter Det ärett väsentligt led i kampen för demokratin, och för folkpartiet är del också i framtiden en naturlig bevakningsuppgift att slå vakt om detla skydd.

Mot den här bakgmnden är det av stort värde att vi efter den här långa debatten har kommit fram till en gemensam syn och ett gemensamt förslag.

Jag skall inte nu återvända fill den debatt som fördes i våras om hur denna åsiktsgemenskap växte fram - låt historikerna ta hand om den saken. Men låt mig ändå säga att det för folkpartiet är utomordentligt tillfredsställande alt vi i dag i bred enighet kan fatta ett definitivt beslut om eft starkare skydd för våra medborgerliga fri- och rättigheter.

BERTIL FISKESJÖ (c) replik:

Herr talman! Daniel Tarschys vill i dag, liksom folkpartirepresentanten i debatten förra gången, göra ett försök att på folkpartiels vägnar ta åt sig

huvuddelen av äran förden förstärkning av fri- och rättigheterna som nu skall införas i våra grundlagar. Det ger ingen riktig bild av vad som förekommit. De nu aktuella ändringsförslagen bygger på ett utredningsbetänkande som var enhälligt.

Om vi går litet längre tillbaka i historieskrivningen och jämför de förslag till särskilda förändringar som vid olika tidpunkter lagts fram, så skall vi finna atf den ordning som vi nu kommer att fatta beslut om på många punkter väl överensstämmer med de förslag som framförts bl. a. från centerns sida.

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Vilande förslag till grundlagsändringar /??. /71.

DANIEL TARSCHYS (fp) replik:

Herr talman! Jag sade egentligen bara fre saker Jag sade atf folkpartiet länge arbetat för de förändringar vi i dag genomför. Jag sade att det är mycket tillfredsställande alt det sker under en bred enighet. Jag sade slutligen att historikerna bör fö ta hand om frågan hur denna åsiktsgemenskap växte fram.

Jag tror att Bertil Fiskesjö kan vara överens med mig på alla dessa tre punkter.

BERTIL FISKESJÖ (c) replik:

Herr lalman! Vad jag vände mig mot var atl Daniel Tarschys, liksom folkparlirepresentanlen i den tidigare debatten, ville föregripa historiens dom.

BO SÖDERSTEN (s):

Herr talman! Förslaget om införande av kvinnlig tronföljd innebär att man stärker vår monarki. Därigenom är det i grunden ett antidemokratiskt förslag. Elt ärftligt kungadöme kan aldrig föriikas med folkstyre. Monarki, med allt vad därtill hörer av fjäsk och falska värden, innebär och kommer alllid att innebära ett åsidosäuande av grundläggande demokratiska principer.

Tanken att införande av kvinnlig tronföljd skulle vara ett steg i demokratisk riktning är ohållbar. En liten rättvisereform som syftar fill att stärka, uppehålla och föriänga ett system som i sig självt är djupt orättvist kan aldrig försvaras. Därför, herr falman, kommer Jag att rösta mot införande av kvinnlig tronföljd.

Med delta anförande, i vilket Maj Britt Theorin (s) instämde, var överläggningen avslutad.

Mom. 1

Propositioner gavs på dels bifall till, dels avslag på utskottets hemställan, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande Ja besvarad. Sedan Nils Berndtson begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

2 Riksdagens protokoll 1979/80:23-24

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Vilande förslag till grundlagsändringar m. m.

Den som vill att kammaren bifaller konstitutionsutskottets hemställan i

betänkandet nr I mom. 1 röstar Ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren avslagit utskottets hemställan.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Nils Berndtson begärde rösträkning verkställdes votering med omröslningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 301

Nej - 18

Avstår - II

Mom. 2

Propositioner gavs på dels bifall till, dels avslag på utskottets hemställan, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Oskar Lindkvist begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill alt kammaren bifaller konstitutionsutskottels hemställan i

betänkandet nr I mom. 2 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren avslagit utskottets hemställan.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för Ja-propositionen. Då Oskar Lindkvist begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 165

Nej - 21

Avstår - 147

Mom. 3

Utskottets hemställan bifölls.

HANS WACHTMEISTER (m):

Hert talman! Vid det beslut som vi nyss fattade under p. 2 lade jag ned min röst och vill nu med stöd av riksdagsordningens 5 kap. 9 § avge röslförkla-ring.

För det första innebär beslutet ett ensidigt avtalsbrott, märkligt nog inte påtalat i vare sig proposition eller utskottsbetänkande. Enligt 1810 års överenskommelse mellan kronprins Karl Johan och ständerna skulle manlig tronföljd tillämpas, så länge någon manlig medlem av huset Bernadotte i tronberätligad ställning funnes. Om riksdagen kommit fram lill att avtalet bör upphöra hade den enklaste hövlighet krävt att man diskuterat igenom saken med den andra parfen, men inga handlingar som delgivits oss riksdagsmän

viunar om att man ens orkat göra den gesten. Sådant är icke riksdagen värdigt.

För det andra innebär den faktiska avsättning av kronprins Cari Philip som kommer atl ske vid årsskiftet 1979-1980 och varigenom man återför historien till Vasatiden och Gustav IV Adolf en retroaktiv sliftning av grundlag och därigenom, som professorn i offentlig rätt Gunnar Bramstång uttalat, överträdelse av principer som i en rättsstat måste betraktas som fundamentala.

För det tredje får fullt kognatisk tronföljd allvariiga konsekvenser för den historiska kontinuiteten. Det kan bli nya konungahus vid varje tronskifte, även om man skulle manipulera med namnen på elt sätt som helt bryter med de genealogiska regler som gäller i den västeriändska kulturvärlden. Vår nuvarande konung kommer att bli den siste Bernadottekungen på Sveriges tron, ett faktum som man varit förvånansvärt litet angelägen om att delge vårt folk.

Herr talman! Eftersom jag inte kan dela utskottets syn på de tre väsentliga frågor Jag nyss nämnt, har Jag lagt ned min röst, trots attjag tveklöst ansluter mig till principen om normal kvinnlig tronföljd, dvs. kognatisk sådan.

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Justitieombudsmännens ämbetsberättelse

§ 8 Justitieombudsmännens ämbetsberättelse

Föredrogs konslitutionsutskottets betänkande 1979/80:2 med anledning av justitieombudsmännens redovisning av sin verksamhet till 1979/80 års riksdag jämte motion.

Till konstitutionsutskottet hade för granskning hänvisats justitieombudsmännens ämbetsberättelse för liden den 1 juli 1978-den30juni 1979 (Redog. 1979/80:1).

I detta sammanhang hade behandlats den med anledning av denna berättelse väckta motionen 1979/80:89 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari hemställts att riksdagen lade justitieombudsmännens ämbetsberättelse lill handlingarna med gillande av de uttalanden som gjorts i avsnitten III och IV i motionen. I motionen behandlades bl. a. några konkreta fall där vederbörande justitieombudsmans handläggning enligt motionärerna visade vissa brister.

Utskottet hemställde

alt riksdagen med avslag på motionen 1979/80:89 lade Justitieombudsmännens ämbetsberättelse - redogörelse 1979/80:1 - till handlingarna med gillande av vad utskottet anfört.

JÖRN SVENSSON (vpk):

Herr ta/man.' Jag läste i går konstitutionsutskottets betänkande över JO:s ämbetsberättelse. Ochjag greps av djupt vemod. Tänk atl ett utskotlskansli

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Justitieo/nbuds-männens ä/nbefs-beräftelse

med sådan eminent kapacitet skall behöva skriva ett betänkande som på ett så grymt sätt visar ointresset för den här frågan hos utskottets ledamöter!

Riksdagen har skyldighet att granska JO:s ämbetsberättelse. Granskningen är en författningsmässig plikt. Det är mig en gåta, både logiskt och mänskligt, att konstitutionsutskottet år efter år kunnat undgå alt säga ett enda dugg om det som står i JO-berältelsen. Inte ens när vpk:s motioner lyfter fram grava missförhållanden genomför man den minsta sakbehandling.

Det finns bara en slutsats man kan dra av allt delta: konstitutionsutskottet, den högsta författningsmässiga väktaren av lagligheten i landet, är totalt ointresserat av rättsfrågorna.

För tredje eller Oärde gången i följd gömmer sig utskottet bakom frasen att riksdagen inte skall överpröva JO:s beslut. Men det är ett hell irrelevant yttrande. Del har inte med saken att göra. Ingen påslår atl vi skall överpröva JO:s beslut. Men vi skall granska. Och om man granskar måste man Ju ha möjlighet och rätt att komma fram till en åsikt om det som man granskar.

En grundlig läsning av JO-berältelsen stimulerar inte till lystnad. Tvärtom. Den borde i stället ge ett rättsvårdande utskott en rad skäl till åsiktsyttringar och kanske också aktiva initiativ. Om så inte sker är det faktiskt ell bevis antingen för lättja och ointresse eller för cynism.

Det finns mängder av skäl att kommentera en JO-berättelse, att sakbe-handla den, alt vaska ul allmängiltiga slutsatser.

En orsak kan vara att det som redovisas tyder på systematiska brister i administration och rättsväsende. En annan kan vara att rättssäkerheten fordrar att man tar till åtgärder på ett vidare plan än JO kan göra. En tredje slutligen kan vara atl man inte delar JO:s bedömningar, därför att dessa bedömningar skapar en praxis som man inte tycker är hållbar. Därför är det vår skyldighet att känna oro för och vidta åtgärder mol brister i rättsväsendet. Det är vår skyldighet atl redovisa vår mening, om den på någon punkt skulle strida mol JO:s.

Jag vel inte-jag ärju bara en vanlig landsortsriksdagsman - hur det går till i bättre kretsar, l. ex. hos konstitutionsutskottets ledamöter. Men när jag läser en rapport eller text, så ger läsandet alltid upphov lill en viss tankeverksamhet. Jag har lagt märke lill att delta är en process som så atl säga automatiskt uppstår vid läsandet. På något sätt måste ledamöter av konstilutionsutskoltet i det avseendet vara skapta på ett annal sätt. De kan uppenbarligen läsa JO:s berättelse ulan att sådana tankeprocesser uppstår. År efter år läser de -förhoppningsvis - JO:s ämbetsberättelse. Och de gör det utan alt de på 100 år funnit den vara värd en enda tanke eller någon enda tankes sättande på pränt.

JO-inslitutionen, som skall vara medborgarnas klagomur och som skall vårda rätten i landet, är tydligen för konstitutionsutskottets ledamöter inte värd någon tanke.

Allt detla blir desto märkligare när man sedan ser vad JO-berältelsen innehåller och vad som i övrigt framgår a v JO:s verksamhet. Jag skall ta några exempel på förhållanden som är värda offentlig uppmärksamhet i detta

sammanhang.

De sociala centralnämnderna ute i kommunerna brister uppenbariigen ofta grovt då del gäller åtgärder i barnavårdsärenden. Från JO:s inspektioner rapporteras de mesl häpnadsväckande exempel på både okunnighet, underlåtenhet och felaktiga bedömningar. Också från andra sammanhang är känt alt sociala centralnämnder ofta utgör veritabla slasktrattar för reaktion och inkompetens. Myndigheter, som har att vaka över barns förhållanden, visar sig alltså - och detla framgår vid JO:s inspektion - behäftade med allvariiga och utbredda brister. Man tycker då alt konstitutionsutskoUets män och kvinnor borde haft så mycket intresse härför atl de kommenterat det eller tagit initiativ till framställningar i saken till regering och riksdag. Men ingalunda. Att barn far illa på grund av myndigheters nonchalans bekymrar tydligen inle. Att skyldigheter och bestämmelser nonchaleras intresserar oss tydligen inte heller från rättslig synpunkt.

Här har också JO:s inspektioner inom taxeringsväsendei gett vid handen att del råder en utbredd nonchalans mot bestämmelser och ett allvarligt godtycke. Detla är känt även från andra sammanhang.

Tycker då inte utskottel att man borde se närmare på en sådan sak? Borde inte bestämmelser och instruktioner ses över? Eller skall vi bara godta felaktigheterna? Vad är del egentligen för mening med atl ha en justitieombudsman, om vi struntar i de fel som framkommer vid hans inspektioner? JO kan ju inte ändra lagar och instruktioner, det är inte hans uppgift. Det är vår uppgift som lagstiftare att se lill att våra intentioner i det stycket följs ute på förvaltningarna.

Ett annat exempel är de allvarliga och oroande fallen om brott mot offentlighetsprincipen. Delta är dessutom en konstitutionell fråga. Man hade väntat sig att riksdagens konstitutionsutskott skulle visa intresse på den här punkten. Just i fråga om brott mot offentlighetsprincipen ärdet en ovanligt stor andel av JO-ärendena som har föranlett erinringar. Erinringarna riktar sig dessutom i påfallande hög grad mot personer i chefsställning. Eftersom informationsfriheten är grundlagsskyddad och dessutom nedlagd i tryckfrihetsförordningen, är det alltså här fråga om grundlagsbrott.

Frågar sig då inte konstitulionsulskotlet varför sådana grundlagsbrott är så vanliga? Frågar sig inte utskottet någonsin vad som håller på att hända med offentlighetsprincipen och informationsfriheten i samhället? Detta är desto mer angelägel som t. ex. de alltmer utbredda datasystemen på förvaltningarna faktiskt används för alt försvåra informationsfriheten.

Är det möjligen så alt konstitulionsutskottels ledamöter tycker det är obehagligt alt röra vid dessa frågor? Kanske man rent av är medveten om att det i själva kanslihuset bryts mol grundlagen. Där avkrävs t. ex. människor legitimation för tillträde vid offentliga regislraturer, vilket strider mot tryckfrihetsförordningen. Är utskottets hänsyn därför större till kanslihuset än till grundlagarna? Är det därför man tiger? Eller är det bara så att utskottsledamöterna blev så uttröttade av behandlingen av den "viktiga" frågan om kvinnlig tronföljd alt de somnade när JO-berätielsen kom på dagordningen?

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Justitieo/nbuds- ■ männens ämbetsberättelse

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Justitieo/nbuds-männens ämbetsberättelse

Så kommer vi till fall där JO:s egen bedömning enligt vår mening absolut inte kan godtas, och där vi faktiskt tycker att det borde ha varit uppenbart för utskottet. Låt mig anföra några exempel. En myndighet har ingripit och förbjudit en föräldraorganisation att sätta upp ett anslag på anslagstavlan i en kommunal barnsluga. Anslaget i fråga avsåg meddelande om en demonstration för bättre barntillsyn. JO har förklarat att åtgärden alt la ned detta meddelande var riktig. Han Jämställer meddelandet med vad han kallar kommersiell reklam.

Detta förfarande kan vi väl här i kammaren ändå inte godta. Förhållandet är ju följande. Barnens föräldrar har organiserat sig. De arbetar genom sin organisation för bäUre barntillsyn. I egenskap av förmyndare för sina barn kan de naturiigtvis inte ha samma intresse som kommersiella företag som vill utnyttja barnen. 1 en fråga som rör barntillsyn måsle rimligen inle bara personal ulan också barn och föräldrar ha rätt att ge och ta information via daghemmets anslagstavla. Allt annal är ett betänkligt inskränkande av informationsrätten.

Om riksdagen nu godkänner JO:s bedömning att arbete för bättre barntillsyn är att behandla såsom reklam, kan detta åberopas för alt i framtiden förhindra all sådan information från föräldrar eller personal. Detta aren inskränkning av vad som i regel har varit praxis och en inskränkning av människors rätt att på en kommunal anslagstavla meddela sig med varandra i angelägenheter som berör deras och barnens förhållanden. Enligt vpk:s mening är della absolul inte godtagbart. En kommunal myndighet får annonsera på en kommunal anslagstavla t. ex. om höjda daghemsiaxor. Men barnens föräldrar skulle alltså inte få annonsera för att bemöta detta eller för atl informera om protestaktioner mot höjningarna. Detta är absolut inte godkännbart.

Inte heller JO:s motivering i övrigt är godkännbar enligt vår mening. JO anför nämligen atl ett underförstått skäl till att inskränka informationsrätten i sådana här fall kan vara "ordningsskäl" eller omsorgen om alt "verksamhetens gilla gång" inie hindras. Jag kan inle förstå alt uppsättandet på en anslagstavla av elt meddelande av detta slag skulle vara ordningsstörande på något sätt. Jag kan inte heller finna att JO har något skäl för bedömningen att uppsättandet av elt sådant här anslag skulle riskera att störa verksamhetens gilla gång på barnstugan. Var och en som funderar det minsta inser att sådana påståenden är helt orimliga. Både JO och riksdagen borde i ett fall som detta arbeta inte för att inskränka utan för att utvidga och trygga informationsfriheten.

Så har vi frågan om åtalsunderiåtelse i fallet med de beryktade SAS-frikorten, ett fall som nu kommer upp i ny form. Där finner JO att åtalsunderiåtelsen har varit i sin ordning och att åklagarväsendet har handlat riktigt. Del är naturligtvis JO obefaget att ha en sådan åsikt. Det är inte detla frågan gäller utan om vi här i riksdagen kan godta en sådan bedömning. Vi från vpk menar atl del vore högst stötande om riksdagen utan kommentar skulle godkänna den. Här har alltså ett stort antal högt uppsatta personer i samhället mottagit förmåner till många tusen kronors värde av ett flygbolag.

Mottagarna är, åtminstone i stor utsträckning, personer som på ett eller annat sätt har möjlighet atl påverka landets trafikpolitik och därmed flygbolagets arbetsförhållanden. Med hänsyn till den alltmer vidgade och i och för sig betänkliga utbredningen av gåvor och mutor i samhället hade det varit högst motiverat alt här ta en restriktiv ställning. Saken borde ha förts till åtal. Det strider mot både anda och bokstav i gällande bestämmelser att högre tjänstemän skall kunna ta emot förmåner av denna storleksordning. Det ger också ett intryck av att bedömningen av högre chefers och politikers handlingar är mildare och efteriåtnare än bedömningen av de ofta små och begränsade fel som tjänstemän i underordnad ställning råkar begå. Från vårt parti kan vi inte godkänna en sådan praxis. Vi beklagar livligt att vi inte har fått någon representation i konstitutionsutskottet, så att åtminstone någon där hade representerat en smula stramhet och samvete på denna punkt.

Slutligen skall jag beröra berättelsen uren annan vinkel. Det gäller JO:s sätt att avvisa anmälningareller avgöra ärenden utan utredning. Här undgår man inte alt göra en kritisk reflexion - dvs. om man är en länkande läsare; ledamöterna av konstitutionsuiskottet har i enlighet med en hundraårig praxis inte reflekterat. Antalet ärenden som har blivit summariskt avvisade på detta sätt är nämligen ovanligt högt, I 100 av totalt knappt 3 000. Det är nästan 38 %. Hur kommer då detta sig?

Det är klart-det vet alla-att det skrivs en hel del befängda anmälningar till JO, vilka omedelbart kan föras ål sidan. Men ser man litet närmare efter, finner man bland de många avvisade ärendena ingalunda bara sådana. Ärenden avvisas på helt andra och som vi menar tvivelaktiga grunder.

I ett fall har t. ex. en kommunstyrelse anmälts för att den olagligt låtit en villaägare och direktör tillskansa sig momsålerbäring på sitt villabygge. Del hade skett genom all kommunen låtit intyga att utsättningen av fastigheten på platsen ägt rum före ett visst datum. Villaägaren hade då kunnat få skatieåierbäring med hänvisning tiil att grundsättning av husets bottensula utförts i sådan tid att han varit beräuigad till återbäring.

Av handlingarna i ärendet framgår ganska tydligt alt kommunstyrelsen här måsle ha lämnat ett falskt besked, i varje fall att detta mycket starkt kan sättas i fråga. Utsättning av fasligheten genom kommunalkontorets ansvarige utsättningsman skedde mer än fyra månader efter det att den tid utgått inom vilken ägaren hade varit berättigad till skalteåterbäring. Innan sådan utsättning har skett kan över huvud taget inga grundarbeten ulföras och förutsättningarna för rätl till skalteåterbäring uppfyllas.

För mig är del hell uppenbart alt kommunstyrelsen genom en medvetet felaktig uppgift har möjliggjort en skattevinst för en privatperson sorn denne icke varit berättigad till.

JO förklarar i det här ärendet att han inte gärna tar upp förhållanden som är mer än två år gamla. Han förklarar vidare att inget av del som framkommit ger honom anledning företa sig något i saken. Detta kan vi väl ändå infe godta. Kommunstyrelsens senaste beslut i saken - det beslut som alltså har föranlett anmälan - är från april i år. Det finns dessutom ett så uppenbart intresse för det allmänna att motverka denna typ av skattefiffel att vi tycker

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Justitieombuds-/nännens ämbetsberättelse

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Justitieombudsmännens ämbetsberättelse

atl JO bort förstå den sakens principiella allvar. Han hade bort la upp ärendet.

Poängen i milt resonemang är den all om JO mer summariskt börjar avvisa även seriösa och underbyggda anmälningar rörande brott eller allvariiga fel, så är det betänkligt. Det är en urvattning av JO-insfilutionens syfte och ändamål.

Jag vill, herr talman, göra en allmän slutreflexion.

Gång på gång uppenbaras allvariiga tendenser lill upplösning i landets rättssystem och rättsapparat. Det är väl uppenbart för alla som vill se, att detta inle är en lillfällighel. Del finns objektiva sådana tendenser. Del är ting som debatteras livligt ute bland medborgarna, och de är, vill jag säga, till övermått belagda. I en del högre ämbetsmannakrelsar har spritt sig en anda. innebärande all bestämmelser och grundlagar inte behöver följas, en sorts pragmatisk rättsuppfattning, som uppmanar till godtycke mot medborgarna. Det som är rätt är vad ämbetsmannen säger, och vad ämbetsmannen säger är vad han finner lämpligt alt säga, inte vad lagens anda och bokstav och lagstiftarens avsikter säger.

Dessa förhållanden kan vi i riksdagen inte längre bara bemöta med tystnad. Byråkrati och rättspositivism utgör faror. Vi kan inte, som konstitutionsutskoUet gör i dag, bara gå förbi dem. Riksdagen är ansvarig för att grundlagarna följs och att var och en i samhället får sin rätl. Det är inle vår uppgift all slå på byråkratins sida. Vår uppgift är att stå på medborgarnas sida. I delta stycke har konstitutionsutskottet i varje fall i det här ärendet inte fyllt sin uppgift.

Jag yrkar bifall lill motion 89.

BERTIL FISKESJÖ (c):

Herr talman! Konstiiutionsulskottet har vid sin granskning av justitieombudsmännens verksamhet funnit atf granskningen infe ger anledning till något särskilt uttalande från utskottets sida och föreslår att ombudsmännens ämbetsberättelse läggs till handlingarna med gillande av vad utskottel anfört. Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

1 samband med kammarbehandlingen av JO-berältelsen har vi de senaste åren haft en ibland ganska omfattande debatt om inriktningen av konstitutionsutskottets och riksdagens granskning av berättelsen. Och då vi har fört samma debatt år efter år blir del gärna en hel del upprepningar.

Från vpk:s sida har man tidigare, liksom man nu gör, menat alt riksdagen bör gå in i de enskilda avgörandena av Justitieombudsmännen och uttala meningar om dessa avgöranden. Det innebär således inte enbart en prövning av huruvida ombudsmännen har skött sina uppgifter så att de fortfarande har riksdagens förtroende utan också ett slags överprövning av besluten i de olika fallen.

Vi har från utskottets sida hävdat att det inte är utskottets uppgift alt på detta sätt uttala sig om de slutsatser som Justitieombudsmännen kommit till. Vi har kunnat hänvisa till de förarbeten som ligger till grund för ombudsmännens verksamhet och som riksdagen tidigare har anslutit sig till. Och det gör vi även i år.

Juslilieombudsmannaämbetet är elt riksdagens organ på det sättet att det är riksdagen som tillsätter ombudsmännen och också kan avsätta dessa, om riksdagen efter konstitutionsutskottets granskning skulle finna en sådan åtgärd befogad. Riksdagen bestämmer också vilka regler som skall gälla för ombudsmännens verksamhet.

Enligt dessa regler är Justilieombudsmannaämbeiet ett självständigt arbetande organ som behandlar inkomna klagomål och som har vissa allmänna rältsöveryakande uppgifter. Vi brukar allmänt anse atl juslilieombudsmannaämbetet är ett mycket värdefullt kontrollorgan.

JO-ämbetet är således inte ett beredningsorgan ål vare sig konstitutionsutskottet eller riksdagen. Och riksdagen kan inte riva upp de beslut som ombudsmannen kommit till eller ersätta dessa beslut med andra.

Man kan naturiigtvis, som vpk tydligen gör, önska atl riksdagen skulle ha i uppgift atl ånyo la upp de hos JO anhängiggjorda ärendena lill en ny prövning. Men en sådan ordning skulle innebära en ganska genomgripande förändring av JO-instilulionen. Jag är inte övertygad om atl det skulle vara en bättre ordning. Och så länge vi har JO-ämbelet som självständigt arbetande organ får vi här i riksdagen naturligtvis arbeta enligt den ordning som faktiskt gäller.

När vi utan särskilda uttalanden lägger JO-berältelsen till handlingarna så innebär delta inte nödvändigtvis att vi därmed i detalj ställer oss bakom de slutsatser som ombudsmännen kommit till - det är inte vår uppgift att pröva dessa. Men det innebär att vår granskning hell allmänt utmynnar i den slutsatsen atl vi anser att ombudsmännen har motsvarat det förtroende som riksdagen har givit dem.

Vpk-motionen, som Jörn Svensson utföriigt redovisade i sitt anförande, innehåller en rad allmänna omdömen om rättsläget i vårt land, och motionärerna anger en del brister som man tycker atl riksdagen på ett eller annat sätt borde åtgärda. Det är naturligtvis ingenting som hindraratf man på vanligt sätt genom motioner i riksdagen far upp sådant som man fått ögonen på genom JO:s granskning och föreslår förändringar. Om riksdagen anser atl dessa förändringar är nyttiga och nödvändiga får sedan prövas i vanlig ordning. Det är ingenting som vi kan avgöra i samband med JO-granskningen. Jag vill här gärna tillägga att riksdagsledamöter erfarenhetsmässigt genom JO-ämbetets verksamhet får ögonen på missförhållanden, som i sin lur föranleder särskilda initiativ från riksdagsledamöterna. Det aren viktig och enligt min mening riktig följd av det faktum atl JO-ämbelel avlämnar sitt betänkande till riksdagen.

Jag skall ge eft par exempel på vad vänsterpartiet kommunisterna och Jörn Svensson menar atl riksdagen borde ställa sig bakom.

I årets motion säger motionärerna t. ex. alt lagen om tillfälligt omhändertagande, LTO, har sådana brister att denna lag bör ersättas med bestämmelser som är klarare och innebär mindre risk för godtycke. Vpk vill att riksdagen skall ställa sig bakom delta uttalande. Del kan länkas atl vpk har rätt härvidlag-jag har ingen bestämd uppfattning om detta som gäller LTO. Men det är naturligtvis en sak som får prövas efter motioner på vanligt sätt av del

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Justitieombudsmännens ämbetsberättelse

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Justitieombudsmännens ämbetsberättelse

utskott som handlägger lagstiftningen i fråga. Det skulle rimma illa med de regler som gäller för ärendebehandlingen, om riksdagen nu i särskild ordning skulle ställa sig bakom det uttalande som vpk vill ha till stånd.

Jag har tagit delta som elt exempel för att visa hur bekymmersamma ur formell synpunkt vpk-yrkandena är. Jag kan anknyta till ett annat exempel som Jörn Svensson direkt refererade till i sitt anförande. Del gäller den inångomlalade affären med frikorten vid SAS. Vpk säger i slutet av sin motion - och det innesluts i vpk:s yrkande, som Jörn Svensson nu har yrkat bifall lill: "Om åtal inte anställts hade JO haft skäl att ändå uttala sig i denna riktning." Vad är innebörden i del beslut i den här frågan som vpk och Jörn Svensson vill alt riksdagen skall ställa sig bakom? Det är synnerligen oklart, och för mig är det alldeles uppenbart att på så lösliga grunder kan inte riksdagen ta ställning.

Jörn Svensson har sedan gjort en lång rad utfall mot konstilutionsutskotlet och mot riksdagen som helhet. Han menar atl vi är ointresserade av de rättsliga förhållandena i riket och alt vi försummar att fästa uppmärksamheten på de missförhållanden som enligt Jörn Svensson råder. Det vill jag på det bestämdaste tillbakavisa. Konstitutionsutskottet sköter sina uppgifter -handlägger de ärenden som faller under konstilutionsutskoltet - på del säll som vår författning och lagstiftningen i övrigt anger.

Han har i sitt anförande en lång rad exempel på allmän kritik som kan riktas mol gällande ordning på olika områden. Bl. a. anser han all man borde se närmare på taxeringsväsendet och på tillämpningen av vissa delar av sociallagstiftningen. Ja, det kan säkert finnas behov av atl med jämna mellanrum se över de regler som gäller för olika typer av verksamhet i samhället. Men jag vill anknyta till vad jag tidigare sade och framhålla att det naturligtvis står vpk:s riksdagsledamöter, lika väl som alla andra ledamöter av riksdagen, fritt alt i den ordning som gäller för ärendebehandling här i kammaren la upp dessa frågor och få dem prövade i de utskott som ärendena enligt sakfördelningen faller in under.

Jag ber, herrtalman, med detta att ännu en gång få yrka bifall till ulskoltets hemställan.

JÖRN SVENSSON (vpk):

Herr talman! Bertil Fiskesjö är mycket bekymrad över vpk-yrkandena. Jag tycker atl han skulle ägna m.indre bekymmer åt dem och mera bekymmer ål de rättsförhållanden som framgår mycket tydligt i JO:s ämbetsberättelse -som Bertil Fiskesjö och övriga ledamöter av konstitutionsutskottet är skyldiga alt granska, och som de faktiskt är skyldiga att ha någon mening om. Är man tyst efter alt ha granskat en sak så betyder del atl man instämmer i de meningar som framförs.

Sedan försöker Bertil Fiskesjö komma undan hela den här diskussionen genom alt säga atl riksdagen inte skall gå in och överpröva JO:s beslut. Nej, visst, det är alldeles rikligt. Men det har ju inte ett dugg med saken att göra. Ingen människa, inte heller vi motionärer, har begärt atl man skall göra en överprövning. Det kan vi inte göra som det konstitutionella lägel nu är. Men

om det i elt visst ärende, som vi inte kan överpröva, framkommer ting vilkas principiella räckvidd och principiella följder ligger utanför detta ärende, så måsle ju rimligtvis konstitutionsutskottel kunna ha en mening om detla. Det kan inte vara förbjudet för konstitutionsutskottet att ha en mening och att uttala sig, om man tycker alt en viss praxis som JO i ett konkret fall har godkänt skulle vara betänklig om den tillämpades mer allmänt, i synnerhet om denna praxis innebär en förändring lill del sämre i förhållande till den praxis som rått tidigare.

Äv granskningsskyldigheten när det gäller JO:s ämbetsberättelse måste rimligtvis följa atl man är skyldig att sakbehandla motioner, att sakbehandla det material som finns och att också sakbehandla JO:s ämbetsberättelse. Vad vi förvånar oss över är alt sakbehandlingen av JO:s ämbetsberättelse varje år sedan hundra år tillbaka - med undantag för de motioner som väckts av vpk -barageranledning till tystnad. Man företar ingen sakbehandling.trots atl del i rikets författning inte finns några som helst särbestämmelser för hur behandlingen av det här ärendet skall gå till - det skall alltså sakbehandlas på precis samma sätt som vilket annat beslutsärende i riksdagen som helst.

Låt mig anföra ett exempel som utgångspunkt för diskussionen om vad det här egentligen är fråga om.

Jag nämnde det fall där JO hade godkänt en kommuns åtgärd att förbjuda en föräldraorganisation atl sälta upp ell anslag i en barnstuga. Som jag sade är det JO obetaget att godkänna detta kommunala beslut. Men vi har inte bara att ta ställning till det som JO hade att la ställning till, nämligen anmälan i detta konkreta fall. Det konkreta fallet får vi inte blanda oss i, men däremot kan vi i allra högsta grad ha anledning att uttrycka en mening om vilken den principiella följden blir, ifall man allmänt skulle börja godkänna praxis av det slag som JO har godtagit i detta konkreta fall.

Vad skulle bli följden, om man överallt på landets barnstugor och på andra institutioner inom den sociala sektorn och vårdsektorn skulle börja godkänna att kommunala tjänstemän river ner anslag eller förbjuder uppsättande av anslag? Vilka följder får det? Det är frågor som vi borde intressera oss för, och det har inte alls med någon överprövning av JO:s beslut att göra, utan här är det mera fråga om en omsorg om de allmänna följderna av all en viss kommunal praxis knäsätts och godtas av riksdagens ombudsman.

Om man under tystnad går förbi elt sådant här fall, så måste detta efter vad jag kan förstå innebära atl Bertil Fiskesjö och de övriga ledamöterna i konstitutionsulskoiiel godtar den allmänna inskränkning av informationsfriheten som i praktiken kommer att bli följden av JO:s yttrande i det här fallet. JO:s yttrande kommer naturligtvis att åberopas i fråga om andra barnstugor och andra vårdinstitutioner, där man t. ex. kommer atl förbjuda dem som vistas där eller i förekommande fall deras föräldrar alt lämna information som gäller ärenden eller aktioner som har att göra med institutionens förhållanden. Det innebär alltså en allmän inskränkning av föräldrars eller intagnas eller personals rätt att informera om relevanta förhållanden som beror den ifrågavarande verksamheten och om kraven på verksamheten.

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Justitieombudsmännens ä/nbets-berättelse

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Justitieo/nbuds-/nännens ä/nbets-berättelse

Det är detta saken gäller. Kan ni verkligen godkänna detla? Anser ni atl det är rikligt aU man drar de slutsatser som JO här har dragii? Anser ni all del kommer alt vara fullt godtagbart, fullt O.K. ur rättssäkerhetssynpunkt och ur informationsfriheissynpunkt, atl man på landets barnstugor och övriga institutioner i fortsättningen förbjuder uppsättande av den typ av anslag som det här gäller? Det anser ni tydligen, eflersom ni tigerom del och eftersom ni inte finner anledning att invända mol de principiella följderna av JO:s yttrande i del här fallet.

Jag vill fråga Bertil Fiskesjö vilken hans inställning är i fråga om denna viktiga sida av informationsfriheten. Av konstitutionsutskottets lystnad framgår ingenting klart om vilken inställning utskottet har. Vill ni godkänna de principiella följderna av JO:s beslut i det här konkreta fallet med barnstugorna och informationen och alltså knäsälta en princip om en restriktivare praxis när det gäller informationsfriheten i sådana sammanhang? Eller anser ni att del är felaktigt att på delta sätt inskränka en informationsfrihet som i de flesta fall ändå har varit ett erkänt faktum hiuills?

Detla är vad saken gäller, och del är elt exempel på konstitutionsutskottets mer allmänna ansvar i sådana här ting.

BERTIL FISKESJÖ (c):

Herr talman! Det är tyst om rällsproblemen i samhället, säger Jörn Svensson, men det tycker inte jag. Enligt min mening är detta en orättvis karakteristik av den omfattande debatt som förs i vårt land, inte minst i det här huset vid behandlingen av alla möjliga frågor.

I mitt tidigare anförande berörde jag frågan om huruvidadet är lämpligt att i samband med diskussionen om JO:s ämbetsberättelse la upp en debatt om alla möjliga problem i frågor som spänner över de mest skilda delar av samhällssektorn. Del måsle ändå i ganska hög grad bli fråga om godtycke då det gäller vilka frågor som kan komma upp till behandling i en sådan debatt. Märk väl att del inte heller blir något beslut efter den debatten. Således skulle debatten närmast kunna jämföras med något slags kammarinlern interpellationsdebatt.

Jag har emellertid inte på något sätt vänt mig emot att man tar de omständigheter som uppenbaras genom JO:s granskning till intäkt för olika aktioner här i riksdagen. Man kan framställa interpellationer till det ansvariga statsrådet eller väcka motioner här i riksdagen med konkreta förslag till ändring av den lagstiftning eller den praxis som man anser vara oriklig. Just den omständigheten att JO:s ämbetsberättelse kan utgöra utgångspunkten för sådana här initiativ tyckerjag är av mycket stort värde. Men det är väl all kräva litet för mycket av konstitulionsulskoltets ledamöter alt vi i detalj skall kunna diskutera med Jörn Svensson när det gäller förhållandena inom socialförvaltningen, taxeringsväsendet och på en lång rad liknande områden, som ju sakligt setl sorterar under helt andra utskott här i riksdagen.

Sedan biter sig Jörn Svensson fast vid det här fallet med anslag i en barnstuga. Hans anförande gav intryck av att Justitieombudsmannens

ställningstagande härvidlag innebär en mycket långtgående restriktivitel. Även om jag inte har anledning alt gå in på det särskilda fiillet vill Jag, eftersom frågan har kommit upp, i rättvisans namn säga atl JO;s skrivning inte har denna inriktning. Tvärtom understryker Ju JO i detta fall i sitt utlåtande hur viktigt det är att man har en generös och välvillig inställning mot den som vill sprida skrifter. Men om det nu ändå skulle vara så, alt Jörn Svensson menar att den praxis som har utbildats om vad som får sättas upp på kommunala anslagstavlor eller ej är felaktig, är del ingenting som hindrar alt det problemet tas upp i en motion, med förslag om en ändring av lagstiftningen på del här området.

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Justitieombudsmännens ämbetsberättelse

JÖRN SVENSSON (vpk):

Herr talman! Del är angenämt att Bertil Fiskesjö påpekar det allmänt kända faktum alt enskilda riksdagsmän i motioner, interpellationer och frågor kan påtala sådana här förhållanden. Nu vet vi emellertid vilkel öde som bmkar drabba de flesta av dessa initiativ. Del är därför jag har satt i fråga, i all vördsamhet, om inte missförhållanden bättre skulle kunna åtgärdas ifall konstitutionsulskoiiel vid sin granskning av JO:s ämbetsberättelse - om utskottet finner att det finns allvarliga missförhållanden på ett helt ämbetsområde - självt tog initiativ och gjorde ett påpekande tiH regeringen alt den borde titta närmare på saken. Den initiativrätten har ju utskottet, och jag tycker att det är märkligt att den inle används och inte har använts på 100 år.

Sedan till frågan om barnstugorna. Den är nämligen intressant. Bertil Fiskesjö kan möjligen göra gällande atl konslitutionsutskottet inte i det här sammanhanget, vid granskningen av JO-berältelsen, bör ta upp sådana frågor som sorlerar under andra utskott än konstitutionsutskottet. - Om Bertil Fiskesjö vill lyssna till vad jag säger kan han komma med meningsfull polemik sedan. - Men när del gäller sådant som har med rikels författning, med grundlagarna, all göra, om det är sådant som gäller grundlagarnas tillämpning - som i det här fallet med informationsfriheten på barnstugorna -då måste det vara just KU som har att befatta sig med frågan. Det kan inte överlåtas på något annat utskott, så där slipper ni inte undan, hur ni än slingrar er.

Jag vill där börja med atl konstatera att Bertil Fiskesjö på elt fullständigt falskt sätt citerade JO:s uttalande. JO anför nämligen:

"Stor restriktivitel bör således iakttas när det gäller kommersiell reklam eller reklam för ett politiskt parti eller ställningslagande i en omdiskuterad samhällsfråga."

Del betyder att man på barnstugan i fråga skall riva ned sådana anslag som innebär ställningstaganden i en omdiskuterad samhällsfråga. Om föräldrarna har en annan mening än kommunen om hur barntillsynen skall ordnas skall alltså föräldrarna förbjudas att uttala denna mening, att delge barnen, personalen eller varandra denna mening. Det är konsekvensen.

Om vi låter delta JO-utfalande bilda rättsgrund för praxis i alla andra sammanhang, var hamnar vi då? Jo, vi hamnar i en inskränkning av den

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Justitieombudsmännens ämbetsberättelse

informationsfrihet, den åsiktsfrihet, som är grundlagsskyddad. Det område som omfattas av gmndlagsskyddet inskränks, och det måste vara en fråga som konstitutionsutskottet inte bara kan förbigå med tystnad. Ni måste väl ändå fråga er: Är detta i landets och medborgarnas intresse, eller i vems intresse är det? Kan vi godkänna detta eller inte? Från vpk:s sida menar vi att man inle kan godkänna del, eflersom de principiella följderna av JO:s uttalande i detta fall blir alltför vittgående. Del innebär en inskränkning i räuigheter som normall bör tillkomma medborgarna.

Vi tar upp det här fallet bl. a. därför att vi har sett en rad exempel på hur godtyckligt man kan förfara, exempelvis under en valkampanj. Inne på vårdinstitutioner kan man plocka eller riva ned meddelanden som avser atl upplysa de intagna exempelvis om att elt valmöte hålls på en viss plats -t. o. m. när detta valmöte hålls inne på institutionen. JO:s uttalanden berör således inle något speciellt fall, ulan del berör ganska vanliga förhållanden.-JO säger vidare:

"Vissa underförstådda inskränkningar anses dock föreligga. Förbudet för myndighet att på grund av skrifts innehåll hindra dess spridning bland allmänheten gäller sålunda inte sådant hindrande som är påkallat av ordningsskäl eller av behovet alt säkerställa den berörda verksamhetens gilla gång."

Nu vill jag fråga Bertil Fiskesjö, för att äntligen få litet konkretion och komma fram till kärnpunkten i vad det här handlar om: Är Bertil Fiskesjö och konstitutionsutskoUet i övrigt överens om att godta JO:s bedömning atl kommunen här hade grund för att vägra alt anslaget sattes upp - på gmnd av au del störde verksamhetens gilla gång eller på annat sätt var ordningsstörande?

Det är den ena frågan. Den andra frågan, som jag åter upprepar och som Jag gärna vill diskutera på ett principiellt plan - därför att det är en fråga för konstiiuiionsutskottet, en fråga om medborgarnas författningsenliga frihet att meddela sig med varandra - lyder på följande säll:

Anser Bertil Fiskesjö att de allmänna följderna av JO:s ställningstagande i del här fallet - som enligt vår mening innebär inskränkande av rätten att sätta upp den här typen av meddelande - är sådana alt de inle föranleder någon som helst kommentar från konslitulionsutskotiet? Anser ni att ni kan godkänna de allmänna följderna av en sådan inskränkning av praxis som, enligt vad jag förslår, helt naturligt måste uppstå? Man kan ju åberopa just JO:s yttrande för inskränkning i meddelarfrihelen!

BERTIL FISKESJÖ (c):

Herr talman! Somjag sagt i tidigare inlägg, innebär den omständigheten att vi i konstitutionsutskottet inte anser oss ha anledning att framföra någon anmärkning mol justitieombudsmännen inte all vi till punkt och pricka i varje enskilt ärende står exakt bakom den bedömning som justitieombudsmännen har gjort. Def klargjorde Jag redan i mitt inledningsanförande.

När det gäller frågan om hur konstitutionsuiskottet ställer sig till den praxis som JO förordar i del här enskilda fallet kan jag naturligtvis inte tala å

konstitutionsutskottets vägnar, utan då får Jag enbart tala å mina egna vägnar.

För min del vill jag - om vi nu skall gå in på en diskussion av enskilda ärenden - gärna säga att Jag är alldeles övertygad om att vi måste ha några reglerom affischering och propaganda i offentliga lokaler. Situationen kan ju annars för dem som vistas i dessa lokaler bli närmast olidlig. Men det är givet att vi skall ha så storöppenhet som bara är möjligt. Det understryker också JO i sitt ställningstagande.

Jörn Svensson sade emellertid inledningsvis i sitt anförande alt motioner och liknande initiativ från ledamöters sida kunde man inte lita till, för vi vel ju vilka öden som enskilda motioner, t. o. m. partimotioner, kan gå till mötes.

Det är klart att de kan bli avslagna. Men det är ingenting som drabbar enbart vänsterpartiet kommunisterna eller det partiets ledamöter Del drabbar sannerligen oss alla i denna kammare. Vi får gång på gång uppleva att de förslag som vi anser är förståndiga och nyttiga inte vinner majoritet här i kammaren. Det är den demokratiska metodens effekter som blir uppenbarade på detta sätt. Vi får acceptera beslut även om vi inte anser dem i alla avseenden vara riktiga.

Men sedan säger Jörn Svensson, och det är det intressanta, att när nu konstitutionsutskottet granskar JO:s ämbetsberättelse och finner en del saker som borde åtgärdas, skulle konstitutionsutskottet la initiativ i de frågorna därför att utskotten har initiativrätt.

Här måste föreligga något missförstånd från Jörn Svenssons sida. Utskotten har initiativrätt men endast i frågor som rör de sakområden som sorterar under resp. utskott. Konstitutionsutskottet har t. ex. ingen initiativrätt när det gäller taxeringsärenden.

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Justitieombudsmännens ä/nbels-berättelse

JÖRN SVENSSON (vpk):

Herr talman! Jag måste lyvärr konstatera all konstitutionsutskottets ordförande när han uppträder i den här debatten hela liden försöker undvika en diskussion om väsentligheter och hela tiden hakar upp sig på förment formella saker - som dessutom är oriktiga - bara för att komma ifrån ett ställningstagande till de viktiga konstitutionella frågor del här gäller. Det är ett enda slingrande från hans sida, och det tyckerjag är all varligt, eftersom det gäller riksdagens viktigaste utskott, det utskott som är satt atl vårda rättsförhållandena i vårt land från grundlagsmässig synpunkt.

Det ärju fullständigt irrelevant om nu Bertil Fiskesjö hävdar ståndpunkten att utskottens initiativrätt bara gäller det sakområde som de är satta att bevaka, för det är just elt sådant sakområde som Jag har anfört här, nämligen frågan om yttrandefriheten och rätten atl meddela sig med varandra via anslag. Det är ett sådant ärende.

Dessutom behöver utskottet inte ta initiativ i den förfatfningsmässigt formella bemärkelsen, utan det står utskottet fritt att bara genom att uttala en mening understryka sakens vikt. Det är av betydelse närdet gäller ett sådant

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Justitieo/nbuds-/nännens ämbetsberättelse

utskott som konstitutionsutskottet. I det här fallet hade det varit av stor betydelse ifall utskottet hade sagt att vi kan icke gå med på denna restriktiva tolkning. Men det som Bertil Fiskesjö nu säger-och som strider mot vad han sade tidigare - är faktiskt en mening. Nu avslöjar han en mening. Hans mening är den alt det måste finnas regler och att han i dag inte har funnit någon anledning att invända mot JO:s tolkning eller JO:s uppfattning om vad som bör vara praxis här. Det betyder alltså att Bertil Fiskesjö och konslitulionsutskotiet har godkänt den inskränkning i informationsfriheten som JO här har knäsaft. - Det varju bra att vi äntligen fick fram det beskedet! Men det är också ett mycket oroande besked. Jag förmenar nämligen atl konstitutionsutskottets skyldighet inte är atl understryka och godkänna inskränkningar i medborgarnas informationsfrihet, ulan i stället att se till att den medborgerliga informationsfriheten blir så vidsträckt som möjligt med hänsyn till allmän ordning och säkerhet.

Bertil Fiskesjö säger att man naturligtvis inte kan ha frihet atl på en offentlig institution sätta upp allmän propaganda. Men det handlar inte om allmän propaganda; anslaget handlar om ärenden som hade med institutionens verksamhet att göra och som berörde sådana förhållanden för personalen, för barnen där och för deras föräldrar. Det var det saken gällde, och det är om det som JO har sagt atl kommunen hade rätt alt förbjuda information om - medan kommunen själv naturligtvis förbehåller sig alla rättigheter alt sätta upp anslag om sin information och sin syn på saken. Def är det jag inte kan finna korrekt. Om detla - som det kommer att göra - åberopas som utgångspunkt för en allmänt mera restriktiv praxis på det här området ute på offentliga institutioner, kommer del att innebära en inskränkning i legitima och rimliga räuigheter för medborgarna.

Det är alltså en grundlagsfråga, och det måsle ligga inom konstitutionsutskottets kompetensområde att ta upp en sådan fråga. Och om ni då under tystnad låter detta JO-uttalande passera, kan del ju bara tolkas på ett sätt, nämligen så aft ett enigt konstitutionsutskott har godtagit en inskränkning i meddelarfriheloch informationsrätt. Jag måste säga att vi på vårsida inte kan vara med om att godkänna ett betänkande som underförstått innehåller en sådan åsikt.

Det hade varit välgörande om konstitutionsutskottet här i stället hade sagt: Vi önskar icke att informationsfriheten på detta sätt inskränks. JO:s uttalande skulle kunna ge upphov till en praxis som är alldeles för restriktiv.

Hade ni sagt så, hade ni, som jag ser det, fyllt er uppgift alt skydda medborgarnas grundlagsenliga rättigheter. Men i det här fallet ställde ni er på byråkratins sida när den ville inskränka medborgarnas grundlagsenliga rättigheter.

Överläggningen var härmed avslutad.

Propositioner gavs pä bifall till dels utskottets hemställan, dels motionen nr 89 av Lars Werner m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med

öven'ägandeja besvarad. Sedan Jörn Svensson begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller konstitutionsutskottets hemställan i

betänkandet nr 2 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 89 av Lars Werner m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Jörn Svensson begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 311 Nej - 18

§ 9 Föredrogs

Konstitutionsutskottets betänkanden

1979/80:3 med anledning av motioner om folkrörelsernas roll i samhället 1979/80:4 med anledning av motion om närvarolista i ulredningsbelänkanden

Kammaren biföll vad utskottet i dessa betänkanden hemställt.

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Kartläggning av samhällets informationsflöden

§ 10 Kartläggning av samhällets informationsflöden

Föredrogs konstitutionsutskollets betänkande 1979/80:5 med anledning av motion om en kartläggning av samhällets informationsflöden.

I delta belänkande behandlades motionen 1978/79:575 av Lars Werner m.fl. (vpk), vari yrkats 1. att riksdagen hos regeringen hemställde om tillsättande av en utredning med syfte att göra en bred kartläggning av hur de faktiska informationsflödena i samhället förändrats i samband med teknologiska förändringar och samhällsutvecklingen i övrigt samt konsekvenserna för demokratin, 2. att riksdagen hemställde om att denna utredning borde arbeta skyndsamt.

Utskottet hemställde au riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:575.

EVA HJELMSTRÖM (vpk):

Herr talman! De frågor vi tar upp i vår motion 1978/79:575 om en kartläggning av samhällets informationsflöden är enligt min uppfattning av avgörande betydelse för demokratins utveckling i vårt land under de kommande decennierna. Beredskapen inför de teknologiska förändringarna på informations- och kommunikationsområdena är i dag låg, för att inle säga obefintlig, från samhällets sida. Det finns f n. endera ett slags passiv

3 Riksdagens protokoU 1979/80:23-24

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Kartläggning av samhällets informationsflöden

teknologisk idealism, en övertro på fördelarna, eller motsatsen: ett underskattande av teknikens verkningar och farorna. Övertron har kommit till uttryck bl. a. i informationsteknologiutredningen, där en av företrädarna för den här uppfattningen tilldelat de nya teknikerna de mest förunderliga egenskaper. Det finns snart sagt inte ett samhällsproblem som de inte kan bidra till atl lösa. Demokratin skall de förbättra, människors isolering skall de bryta liksom de regionala ojämlikheterna i landet. Andra åter ser denna nya informationsteknologi enbart som en massmediefråga utan återverkningar på samhällets bas, på produktionslivet och det sociala mönstret.

Vi pekar, herr talman, i vår motion på den handfallenhet som utmärker behandlingen av elektronikindustrins revolutionering. Det allvariiga ärju att i hägnet av denna handfallenhet arbetar i tysthet de stora multinationella bolagen vidare. I denna undfallenhetens skugga förbereds ett samhälle där kunskapsklyftorna kan komma att öka ytterligare, där maktlösheten och passiviteten förstärks.

För vilka är det som kommer atl fylla den nya tekniken med ett innehåll? Ja, inte är del arbetarrörelsen, inle är det fackföreningsrörelsen, folkrörelserna, invandrarorganisationerna eller de enskilda människorna. Snarare ärdel sådana krafter som motverkar och motarbetar människors och samhällens utveckling mot mer demokrati, sådana krafter som vill passivisera individerna och förslärka de multinationella företagens makt. Exemplet Chile känner vi alla väl lill. Där utnyttjade CIA elektronikindustrin, med ITT i spetsen, och massmedia för att återta makten från Allende och stoppa den demokratiska utveckling som påbörjats.

Demokratin kan och får aldrig, konstaterar vi, uppfattas som en teknisk fråga. Demokratin är alltid en maktfråga, och vad det här gäller är alt bryta den maktkoncentration som accelererar allt snabbare inom låt mig kalla del ideologiproduktionens område. I annal fall hotas på allvar yttrandefriheten i vårt land - den överiåts till multinationella koncerner, vilkas huvudsakliga syfte är lönsamhet.

Vi kan konstatera att vi vet alldeles för litet om hur del framväxande informationssamhället egentligen kommer att te sig och vilka effekterna blir t. ex. för barnen och ungdomen. Nu säger visseriigen konstitutionsuiskotiei alt de frågor vi tar upp är väsentliga, men så hänvisar man till en rad utredningar: videogramutredningen, yttrandefrihetsutredningen, informa-lionsteknologiutredningen osv. Utskottet framhåller emellertid självt att detta är delfrågor inom ett större komplex. Och framför allt är de här utredningarna koncentrerade till specifika massmedier och tekniker, de är koncentrerade lill rättsliga och organisatoriska aspekter, vilket innebär att det bredare samhällsperspektivet gått föriorat. Del är emellertid della breda samhällsperspektiv som krävs, om vi skall kunna utveckla en sann och en reell motberedskap.

Informations- och medvetandeindustrin får ett allt större inflytande över våra liv. Den utvecklas till en Jättelik maktapparat, där nyckelordet heter kontroll. Elt land kanju ockuperas på många sätt, och informationsindustrin är nog så effektiv. Redan 1974 - alltså för fem år sedan - konstaterade

styrelseordföranden i Radio Corporation of America, RCA, följande: Informationen kommer atf bli en grundläggande tillgång i världsekonomin. Jämförbar med energin. Den kommer att fungera som elt slags valuta i världshandeln, utbytbar mot varor och tjänster överallt.

Vilka återverkningar detta redan fåll i tredje världens länder vel vi. Där är del svårare att få information från det egna landet eller grannlandet än atl få veta vad som händer i USA eller England.

Herr lalman! Det finns forskning inom området. Riksbankens jubileumsfond satsar exempelvis pengar på temat Människan och kommunikationsteknologin. Men tyvärr tvingas man konstatera aU de projekt banken valt att satsa på snarare är till elektronikindustrins fromma än motsatsen. Mol denna bakgrund vill jag - trots alt utskottet väl i och för sig intar en avvaktande attitydoch,om jag tolkat ulskoltsbelänkandet rätt, inle avvisar en utredning på längre sikt - yrka bifall till vpk-motionen. Det brådskar nämligen.

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Kartläggning av samhällets informationsflöden

BERTIL FISKESJÖ (c):

Herr talman! De frågor som tas upp i vpk-motionen och som vi nu fått ytterligare motiverade är naturiigtvis viktiga. Ingen förnekar det. Ätt de är viktiga och i vissa fall brådskande visasju också av det väldigt omfattande utredningsarbete som redan är i gång på della område. I konstitutionsutskottets belänkande omnämns inte mindre än sex olika utredningar som på ett eller annat sätt behandlar de frågor som berörs i vpk-motionen. Ätt i det läget tillsätta ytteriigare en utredning har utskottet ansett vara en överiopps-gärning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

EVA HJELMSTRÖM (vpk):

Herr talman! Ja, det finns sex utredningar tillsatta. Men, som vi påpekat i vår motion och som jag framhöll i mitt inlägg, dessa utredningar tar upp delfrågor som huvudsakligen är inriktade på vissa tekniker. Ingen av dessa utredningar tar upp frågan i det breda samhällsperspektivet, vilket är nödvändigt för att man skall kunna motverka den koncentration som nu är på gång och för att man skall kunna få en teknik, byggd på demokratiska värderingar, som utgår från samhälleliga behov och inte från multinationella koncerners. Från dessa utredningar kommer vi tyvärr inte att få ett relevant disku-ssionsunderiag, där samhällsperspektivet blir det avgörande.

Får jag tolka Bertil Fiskesjös uttalande så, att så fort var och en av de här utredningarna börjat presentera sitt material kan en ny utredning komma att tillsättas, som utgår från det breda samhällsperspektivet och inte bara lar hänsyn lill rättsliga och organisatoriska aspekter?

BERTIL FISKESJÖ (c):

Herr talman! Det är inte så lätt atl vare sig skriva direktiv om eller utreda allmänna uttalanden. De utredningar som omnämns i konstitutionsutskottets belänkande har alla mycket vittomfattande men också noggrant angivna utredningsuppgifter. Del är självklart att del samhällsperspektiv som

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Ändrad språklig utformning av lagförslag om prästs tystnadsplikt

Eva Hjelmström talarom kommer in som ett viktigt moment i,såvittjag kan förstå, alla de utredningar som är nämnda här.

Överläggningen var härmed avslutad.

Propositioner gavs på bifall lill dels utskottets hemställan, dels motionen nr 575 av Lars Werner m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Eva Hjelmström begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller konstitutionsutskottets hemställan i

betänkandet nr 5 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 575 av Lars Werner m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för Ja-propositionen. Då Eva Hjelmström begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 304 Nej - 15

§ 11 Föredrogs

Konstitutionsutskottets betänkande

1979/80:6 med anledning av propositionen 1979/80:19 om ändring i reli-gionsftihetslagen (1951:680).

Utskottels hemställan bifölls.

§ 12 Andrad språklig utformning av lagförslag om prästs tystnadsplikt

Föredrogs konstitutionsutskottets betänkande 1979/80:7 med anledning av propositionen 1979/80:20 med förslag till lag om tystnadsplikt för präst inom svenska kyrkan, m. m., jämte följdmotion.

KARIN AHRLAND (fp):

Herr lalman! I motionen 17 har Bonnie Bernström ochjag vänt oss mol all lagtexten i förslaget till lag om tystnadsplikt för präst inom svenska kyrkan inte är könsneulral. I lagtexten omnämns nämligen en präst alllid såsom vore det en man. Som alla vel finns det dess värre i Sverige fortfarande en hel del manliga präster som hävdar att prästyrket skall vara ett privilegium för män. De tror att endast män är kapabla att vara präster, och de vägrar alt acceptera att medmänniskor av det andra könet har samma mänskliga värde. Men så är del inte. Enligt svensk lag är prästyrket öppet för både kvinnor och män.

Pade flesta andra yrkesområdena hade man i våra dagar inte behövt orda så mycket mer om detla, men Just när del gäller präster tycks del vara nödvändigt att riksdagen vid varje möjligt tillfälleerinrarom att vi har och vill ha både kvinnliga och manliga präster i svenska kyrkan. Det är eländigt alt det skall behöva påpekas, men vi vet atl del behövs.

Herr lalman! Det är av den anledningen vi har motionerat om att det i lagtext som rör präster bör stå "han eller hon" när deua åsyftas. Vi har gjort del eftersom en del manliga präster tycks vara så enormt bundna vid bokstavstolkning, både av viss bibeltext och av lagtext, att de inle vill se till de tankar, önskningar och värderingar som ligger bakom.

Det finns många invändningar mot och många hinder i vägen för jämställdhet mellan könen. En del hinder har sin grund i mänskliga fördomar, en del har sin grund i öppet eller förtäckt motstånd mot jämställdhet. I det här fallet tycks det av utskottets skrivning att döma inte vara fördomar eller motstånd mot våra idéer som medfört alt vi inte kan få bifall till vår motion. Nu har vi mött ett nylt hinder, nämligen den underiiga lag som innebär atl riksdagen just i detta fall inle ensam har lagstiftningsmakten. Regeringen har, på grund av ett förbiseende, får vi hoppas, föreslagit kyrkomötet en lagtext som inle är könsneutral. Kyrkomötet reagerade inte, och med tanke på hur man där behandlade kvinnoprästfrågan är det inte förvånande. Men här i riksdagen finns faktiskt en klar majoritet, som i likhet med oss motionärer anser att det är på tiden alt det blir slut med diskrimineringen av kvinnopräster och att vi på alla tänkbara sätt måste visa att 1958 års beslut om kvinnors rätl till prästämbetet var allvariigt menat.

Ett av många tänkbara pedagogiska medel hade varit att göra den här lagtexten lill en "predikolext" i frågan och i klara verba understryka att så länge svenska kyrkan vill ha nuvarande relationer med svenska staten får inte diskriminering av kvinnliga präster förekomma. Men nu går det inle på grund av en övergångsbestämmelse till regeringsformen, där riksdagen släppt den lagstiftningsmakt som vi på alla andra områden ensamma råder över.

Jag kan bara konstalera att vi fått ännu ett nytt bevis på den absurditet som de nuvarande relationerna mellan kyrka och stat innebär och mött ännu elt hinder i kampen för att skynda på jämställdhet mellan könen. Det här är ingen s. k. stor fråga, men def är bara det aft det finns så många s. k. små frågor när del gäller jämställdhet. Om vi kunde få något resultat åtminstone i alla dem, skulle vi komma en bra bit på väg.

Man skulle naturligtvis också i förstone kunna hävda atl vi egentligen bara begärt en redaktionell ändring och att del ärjuristeri som gör atl utskottet inle vill tillstyrka motionen. Men del är inle en redaktionell ändring Jämförbar med 'Justering av kommateringen eller överväganden mellan och eller samf. Det är en principfråga, och därför är det bara atl hoppas atl regeringen före nästa kyrkomöte har läst både vår motion och utskottsbetänkandel samt handlar därefter.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan. Jag gör det med en

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Andrad språklig utformning av lagförslag om prästs tystnadsplikt

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Utbyggnad av vissa medicinska verksamhetsområden m. m.

önskan om att betänkandet, som ändå i sak ger oss rätt, blir noga studerat av alla kvinnoprästmolslåndare. Det är en from önskan jag har.

Överiäggningen var härmed avslutad.

Ulskoltets hemställan bifölls.

§ 13 Föredrogs Utrikesutskottets betänkande

1979/80:1 med anledning av Nordiska rådets svenska delegations berättelse om rådets tjugosjunde session.

Utskottets hemsfällan bifölls.

§ 14 Utbyggnad av vissa medicinska verksamhetsområden m. m.

Föredrogs socialuiskollels betänkande 1979/80:2 med anledning av motioner om utbyggnad av vissa medicinska verksamhetsområden m. m.

1 delta betänkande behandlades motionerna

1978/79:361 av Bo Forslund m. fl. (s),

1978/79:512 av Märta Fredrikson m. fl. (c),

1978/79:792 av Lars Werner m.fl. (vpk), vari såviu nu var i fråga (yrkandet 9) hemställts atl riksdagen hos regeringen skulle anhålla om förslag som innebar att del i lag föreskrevs att yrkesmedicinska kliniker skulle inrättas före 1980 vid samtliga regionsjukhus och planeras med medicinsk, beleendevetenskaplig(psykosocial)och teknisk-hygienisk del med laboratorium fullt uppbyggt inom en treårsperiod,

1978/79:887 av Bo Lundgren (m) och Wiggo Komstedt (m) samt

1978/79:889 av Maj Pehrsson (c) och Britta Hammarbacken (c).

Utskottet hemställde

1. beträffande lagstiftning om inrättande av yrkesmedicinska kliniker att riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:792 yrkandet 9,

2. beträffande utbyggnad av yrkesmedicinen på region- och länsnivå att riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:361,

3. beträffande ökad utbildning av ögonspecialister(oftalmologer)m. m. att riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:512,

4. beträffande utbyggnad av barnreumatikervården att riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:889,

5. beträffande förebyggande av ryggsjukdomar m. m. atl riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:887.

MAJ PEHRSSON (c):

Herr talman! I motionen 1978/79:889 har Britta Hammarbacken och jag påpekat behovet av elt utökat antal vårdplatser för reumaiologisk specialist-

vård för barn. Det behövs 30-35 platser. Men i dag finns endast 18-20 vårdplatser för reumatoida barn, nämligen vid den barnreumatologiska enheten vid regionsjukhuset Lunds lasarett. Det är därför enligt vår mening nödvändigt alt barnreumatikervården snarast byggs ut och fördelas på ytteriigare platser i landet, exempelvis vid regionsjukhuset i Umeå och vid Karolinska sjukhuset i Stockholm.

Det finns i dag mellan 2 000 och 3 000 barnreumatiker i landet. Tidig behandling är angelägen, om barnen skall slippa onödigt lidande och en av handikapp präglad tillvaro. Med tidig och rätt behandling kan barnen kanske slippa både kryckor och rullstol i framtiden. Det är därför oerhört angeläget atl vårdplatserna för barnreumatiker snabbt byggs ut. Regionsjukvårdsutredningen har i betänkandet Regionsjukvården bl. a. anfört alt det kan vara aktuellt au föriägga resurser för barn med reumatisk sjukdom till barnklinik i lämplig samverkan med klinik/sektion för reumatologi.

Socialutskottet anordnade i fjol eu sammanträffande med företrädare för socialstyrelsen, Landstingsförbundet, Svenska läkaresällskapet och Riksförbundet mot reumatism, där frågor om reumaiologisk vård belystes. Företrädare för socialstyrelsen och Landstingsförbundet framhöll att de var medvetna om att särskilda insatser måsle göras i fråga om reumatikervården. Företrädarna för socialstyrelsen framhöll att socialstyrelsen i principprogrammet för hälso- och sjukvården inför 1980-talel förberett ett utvecklingsarbete om vårdsektorn rörelseorganens sjukdomar.

Vid behandlingen av elt antal under riksmötet 1977/78 väckta motioner om utbyggnaden av reumatikervården betonade socialutskottet att del fanns starka skäl föratt den reumalologiska vården ägnades särskild uppmärksamhet vid den fortsatta strukturomvandlingen och utbyggnaden av hälso- och sjukvården samt att del var angeläget att socialstyrelsens utredningsarbete om rörelseorganens sjukdomar sattes i gång utan dröjsmål och bedrevs med stor skyndsamhet.

De åtgärder .som har vidtagits och som nu redovisas i utskottets skrivning är bra, men det går enligt min uppfattning alldeles för sakta. Man utreder och utreder och gör upp planer, men det lar väldigt lång tid. Många barn kommer därför i kläm. De får vänta - i dagens situation upp till två år - på den specialistvård som de så väl behöver. Vårdplatserna är för få. Alla måste hjälpas åt med alt trycka på för atl få fiera vårdplatser. Det är angeläget atl alla - riksdag, landsting, socialstyrelse och vårdinrättningar - samverkar så atl situationen för de små reumatikerbarnen snabbt förbättras.

Jag har, herr talman, inget annat yrkande än utskottets.

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Utbyggnad av vissa medicinska verksamhetsområden m. in.

PER ISRAELSSON (vpk):

Herr talmän! I socialutskottets betänkande nr 2, som vi nu behandlar, lar utskottet ställning till yrkande nr 9 i motionen nr 792. Motionen är omfattande och behandlas i övrigt i andra betänkanden.

I det här ifrågavarande yrkandet krävs att det i lag skall föreskrivas inrättande av yrkesmedicinska kliniker vid samtliga regionsjukhus i landet. Vi anser att dessa skall planeras med medicinsk, beieendeveienskaplig-

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Utbyggnad av vissa medicinska verk-samhetso/nråden m. m.

psykosocial och teknisk-hygienisk del med laboratorium och vara fullt utbyggda inom en treårsperiod. Med hänvisning till att en utredning om företagshälsovården och den yrkesmedicinska verksamheten kommer att presentera ett betänkande i början av nästa år avstyrker utskottel motionens yrkande 9.

Jag konstaterar att i själva sakfrågan går utskottet i princip på samma linje som vårt motionskrav. I betänkandet finns en för utskottsskrivningar ovanligt bestämd formulering: "Utskottet utgår därför från att det utredningsmaterial som regionsjukvårdsutredningen lagt fram och som utredningen om företagshälsovården och den yrkesmedicinska verksamheten kommer att presentera skall leda till kraftfulla åtgärder för utbyggnad av yrkesmedicinen." I vanliga fall brukar en motionär vara nöjd med en så stark skrivning, även om hans motion formellt blivit avstyrkt. Jag kommer emellertid inte att följa den linjen, och Jag skall försöka utveckla varför Jag inte gör det.

Under senare år har kunskapen om riskerna i arbetsmiljön ökat i betydande omfaUning. Medvetenheten om dessa risker och kravet, särskilt från de unga som just träder in i arbetslivet, att dessa risker klarläggs och elimineras märks alltmer på våra arbetsplatser - jag har märkt det själv också. Det är därför viktigt och, setl i ett längre perspektiv, också samhällsekonomiskt lönsamt att klarlägga de komplexa sambanden mellan arbetsmiljö och ohälsa. För alt klara den uppgiften krävs en utbyggd yrkesmedicin som vetenskaplig bas för en utbyggd förelagshälsovård, omfattande alla arbetande.

Men skall yrkesmedicinen bli en sådan bas, måsle den ha kvalitet. Den måsle ges tillräckliga resurser både i fråga om kvalificerad personal och i fråga om teknisk utrustning. Det lar lång tid atl utbilda sådan personal. Därför måste ett första mål vara atl alla regionsjukhus får yrkesmedicinska kliniker med denna höga kvalitet. Först längre fram kan det bli möjligt alt föra ner specialiteten också på de vanliga centrallasaretten i varje län.

Men hur har då intresset varit hittills från sjukvårdshuvudmännens sida? Som jag ser det har det varit ganska ljumt. Redan 1963 fastlade en utredning den grund som man avsåg atl bygga på i fortsättningen i vad det gällde utbyggnaden av yrkesmedicinen. Som framgår av både motionen och redogörelsen i utskottets betänkande så har vi fullt utbyggd yrkesmedicin bara på ell fåtal platser i landet och långt ifrån i alla sjukvårdsregioner. Under 1960-talet hade huvudmännen, landstingen, tillgång lill ekonomiskt handlingsutrymme, men si intresset var inte särskilt stort då. Man var betydligt mer intresserad av att planera och bygga Jätteanläggningar för olika former av sluten sjukvård för sådana som redan blivit sjuka. Under loppet av det här årtiondet, 1970-talet, har intresset också varit minst sagt måttligt. Nu har dessutom en ny faktor stött fill som näsfan omöjliggör en utbyggnad av yrkesmedicin och f ö. också all annan utbyggnad. Komplikationen är kommunernas och landstingens allt svårare ekonomiska situation med en kommunalskattenivå på över 30 kr. per skattekrona. En sådan situation ger väldigt litet handlingsutrymme för en expansion av verksamheten.

Del är mot denna bakgrund som jag inte kan nöja mig med den positiva

skrivning som finns i utskottets belänkande. Skall det bli något av med utbyggnaden av yrkesmedicinen inom regionsjukhusen måste riksdagen inle bara uttala sig kraftfullt om önskvärdheten av en utbyggnad, utan den måste också i lag ålägga huvudmännen att planenligt genomföra en sådan utbyggnad. Men inte heller det räcker. Ett åläggande från statens sida måste paras med atl staten också ställer ekonomiska resurser lill huvudmännens förfogande från statsbudgeten. En sådan överföring är helt nödvändig så länge som det nuvarande proportionella och därmed också orättvisa kommunala beskattningssystemet behålls.

Herr lalman! Det har gått 16 år sedan en utredning angav grunderna för yrkesmedicinens utbyggnad här i landet. Det har inte hänt särskilt myckel under den liden. Utvecklingen har varit mycket ojämn över landet. I Örebro kan vi - jag är från Örebro län - glädja oss över att ha en väl fungerande yrkesmedicinsk klinik vid regionsjukhuset. Och det ärett regionsjukhus som vi, i motsats till vad regionsjukvårdsutredningen anser, vill ha kvar som regionsjukhus - del vill jag säga redan nu. Andra regionsjukhus i landet har ingen eller ofullständigt utbyggd yrkesmedicin.

Nu måste riksdagen verkligen se till att det som utskottet säger skall genomföras med kraft, verkligen också blir gjort. Därför yrkar Jag bifall till motionen 1978/79:792 yrkande 9.

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Utbyggnad av vissa /nedici/tka verk-sa/vhetsområden m. m.

MÄRTA FREDRIKSON (c):

Herr talman! I motion 1978/79:512 har Jag lagit upp ett område inom ögonsjukvården som kräver ökad uppmärksamhet.

Det moderna samhället kräver i ökande grad att ögat skall arbeta perfekt. När delta krav ställs blir pressen på synen så stark atl synstress blir följden även vid små felaktigeter på ögat. Synslress kan visa sig exempelvis i svidande ögon eller värkande rygg, axlar och nacke.

När motionen skrevs i januari tog jag med tillgängliga uppgifterom alt ca en tredjedel av alla arbetsföra inte ser tillräckligt för det arbete de har. Alla är inte observanta på all ögat ej motsvarar de fininställda kraven.

Under våren har redovisats en undersökning vid arbetsierminaler med utbyggda datasystem, utförd av forskare vid Stockholms universitet, som visar att över 90 % av dem som arbetar regelbundet med längre pass vid bildskärmar drabbas av ögontrötthet, huvudvärk och andra besvär.

De blir även mer stressade trots atl yrket som sådant inle är mer stressande än för andra yrkesgrupper inom samma förelag.

Det drar också en lextförminskningsvåg över landet. Det sker en komprimering till en synnerligen hopträngd text, där raderna kan tyckas flyta samman. Atl läsa della ställer höga krav på ögonen.

Även andra områden kan medföra synstress och därmed följande besvär. Att köra motorfordon på mörk vägbeläggning innebär t. ex. en mycket stark synpåfrestning som ökar när det är regn och dimma.

Att se på TV kan vara synsiressande även vid små felaktigheter på ögat, och i det sammanhanget bör barns och äldres synstress uppmärksammas.

Orsaker till synstress finns i arbetsliv och fritidsverksamhet, och detla

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Utbyggnad av vissa medicinska verksamhetsområden m. m.

kräver, som Jag sade, ökad uppmärksamhet.

I motionen framhålls all om inle synstress skall utvecklas till en ny folksjukdom krävs motåtgärder. I motionen hemställs därför att åtgärder vidtas för ökad utbildning av oftalmologer och att en stimulans ges för utbildning av yrkesoftalmologer, specialiserade på arbetslivets problem.

En helhetssyn på orsaker till synstress och åtgärder för all motverka den är en synnerligen viktig fråga, angelägen alt salsa på.

I utskottsbetänkandet hänvisas till ett utredningsarbete om synvårdens innehåll och program. Till viss del har frågan tagits upp där.

Då jag anser det viktigt aft frågans allvar understryks vill jag i detta korta anförande göra detta, för att poänglera vad som sagts i motionen och något förstärka utskottets skrivning.

Herr talman! Ett enigt utskott hänvisar till pågående utredningsarbete. Jag har ej nu något särskilt yrkande.

RUNE GUSTAVSSON (c):

Herr talman! Det råder egentligen inte några delade meningar mellan företrädarna för de olika motionerna och utskottet.

Maj Pehrsson tog upp en myckel viktig fråga. Utskottet har behandlat den vid olika tillfällen och klart understrukit behovet av en utbyggd barnreu-matologi. Utskottet har också redovisat vad som är på gång.

Del senaste inlägget från Märta Fredrikson berörde frågan om synstress. Det är också ett område som utskottel har uppmärksammat, och den frågan är föremål för bearbetning. Vi hoppas att del även där skall komma fram sådana förslag som ger till resultat något av del som motionärerna tagit upp.

Till Per Israelsson kan Jag säga alt vi delar den uppfattning som Per Israelsson redovisade när han citerade vad utskottet skrivit. Utskottsskrivningen är så stark att en motionär normalt sett verkligen borde vara nöjd med den, och det trodde jag också Per Israelsson skulle vara. Vi har faktiskt skrivit myckel starkt i det här aktuella avseendet och gått motionärerna till mötes så långt utskottet förmått.

Med delta, herr talman, ber jag all få yrka bifall lill utskottets hemställan.

PER ISRAELSSON (vpk):

Herr talman! Jag skall inte tillägga så mycket mer till det sagda. Vi är överens i sak, som jag sade och som också Rune Gustavsson sade.

Jag vill bara poängtera att riksdagen verkligen måste säga ifrån i den här frågan. Jag antydde också den ekonomiska bakgrunden, alt landstingen infe har reella möjligheter till en utbyggnad om det inte blir en uppgörelse med statsmakterna om ekonomin. Skall det bli någonting måste riksdagen göra en markering. Jag vill särskilt framhålla betydelsen av all denna utbyggnad sker.

I mitt första anförande sade jag alt vi har en yrkesmedicinsk klinik vid regionsjukhuset i Örebro, vilken som vi ser det fungerar bra. Denna klinik har

gjort insatser för att klarlägga sådana problem inom arbetsmiljön vilka haft betydelse. Denna klinik har myckel gott anseende utbildningsmässigt i vårt land, och de som önskar komma någonstans inom yrkesmedicinen i Sverige söker sig dit. Bl. a. har kliniken kunnat klarlägga att radongasen inom gruvområdet haft cancer som följd. Kliniken har också på andra områden, exempelvis inom sprängämnesindustrin, kunnat göra grundläggande insatser.

Jagläggerstor vikt vid att vi kommer framåt i denna fråga. Närdet har gått så lång tid som jag nämnde måste riksdagen göra ett ställningstagande. Därför står Jag fast vid det bifallsyrkande som Jag framförde i mitt första anförande.

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Utbyggnad av vissa medicinska verksamhetsområden m. m.

RUNE GUSTAVSSON (c):

Herr lalman! Till Per Israelsson vill Jag säga att om riksdagens ledamöter ansluter sig till den skrivning som finns i utskottets betänkande, tyckerjag nog att utskottet där säger ifrån. Jag vill här citera vad utskottet skriver: "I likhei med vad utskottet gjort vid tidigare tillfällen, då utskottet behandlat frågan om utbyggnad av yrkesmedicinska enheter, vill utskottel understryka att utbyggnaden på det yrkesmedicinska området är angelägen. Utskottet ulgårdärför från att det utredningsmaterial som regionsjukvårdsuiredningen lagt fram och som utredningen om företagshälsovården och den yrkesmedicinska verksamheten kommer att presentera skall leda till kraftfulla åtgärder för utbyggnad av yrkesmedicinen."

PER ISRAELSSON (vpk):

Herr talman! Vi är väl i det närmaste färdiga med debatten. Jag konstaterar bara att Rune Gustavsson inte vill säga någonting om ekonomin. Jag förstår atl han inle vill göra det i den ställning han har. Men ekonomin är avgörande för om det skall bli något resultat.

Överiäggningen var härmed avslutad.

Mom, 1

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels motionen nr 792 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Per Israelsson begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller socialutskottets hemställan i betänkandet

nr 2 mom. 1 röstar ja,

den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 792 av Lars Werner m. fl. i

motsvarande del.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för Ja-propositionen. Då Per Israelsson begärde rösträk-

Nr 23 ning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav

Onsdagen den f"°'J'" "''"'

7 november 1979 ■'''' " '°
_____________ Nej - 14

Fosterhemsplace -

ring av invandrarbarn

Mom. 2 - 5

Kammaren biföll vad utskottet i dessa moment hemställt.

§ 15 Föredrogs Socialutskottets betänkande

1979/80:3 med anledning av motionerom åtgärder för afatiker och allergiker m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16 Fosterhemsplacering av invandrarbarn

Föredrogs socialutskottets betänkande 1979/80:4 med anledning av motion om fosterhemsplacering av invandrarbarn.

MARGIT SANDÉHN (s):

Herr talman! I motion 1978/79:432 har Bengt Silfverstrand ochjag lagit upp problematiken kring invandrarbarnens fosterhemsplacering.

När invandrarfamiljer av någon anledning drabbas av sociala svårigheter kan detta leda till att barnen måsle placeras i fosterhem. Dessa barn placeras då i regel i svenska hem och i en för barnen främmande miljö såväl språkligt som kulturellt. Delta kan av invandrarfamiljerna, som har mycket stark släktsammanhållning, upplevas som om vi skulle vilja "la ifrån dem" deras barn. Vi anser all barnen i första hand bör placeras i fosterhem av barnens egen nationalitet.

Vi är väl medvetna om alt det på mindre orter kan vara svårt att få kontakt med dessa invandrarfamiljer, men genom invandrarorganisationer och invandrarbyråer kan man nå denna kontakt.

Man måste alltid se till barnens bästa i alla situationer, och del viktigaste för dem måste vara att vården i fosterhemmet avviker så litet som möjligt från förhållanden i hemmet och all de skall kunna återplaceras i föräldrahemmet på normalt sätt och utan större svårigheter.

Statens invandrarverk har i sitt remissyttrande påtalat risker som kan finnas när barnen placeras i ett svenskt hem, t. ex. att de kan glömma sitt modersmål och alt det kan uppslå krisreaktioner och identitetsproblem i den nya miljön.

Vi vill helt instämma i vad invandrarverket har sagt i sitt remissyttrande.

I socialstyrelsens projektrapport Barn och ungdom i familjehem kan man läsa följande:

"Flera av de intervjuade socialarbetarna var tveksamma ifall barnavårdslagens bestämmelser om indikationerna för omhändertagande skulle tillämpas på samma sätt för invandrarbarn som för svenska barn eller om man skulle ta särskild hänsyn till invandrarfamiljernas speciella kultur och umgängesformer. De uppgav, att de idag tillämpade reglerna delvis annorlunda beträffande barn i invandrarfamiljer. Socialassistenterna önskade klarare riktlinjer i dessa frågor."

Detta visar just vad vi har sagt i vår motion, nämligen att del råder stor oklarhet om vilka principer som bör tillämpas vid fosterhemsplacering.

Socialutskottet anser i likhet med socialstyrelsen att man måste ge mera information till socialarbetarna och även göra dem medvetna om hur viktigt det är alt barnen inte berövas kontakten med siu språk och sin kultur. Vid valet av fosterhem bör man ta hänsyn till sådana faktorer.

Herr talman! Att i dag gå emot ett enigt socialutskott och hålla fast vid kravet alt en utredning skall tillsättas synes vara meningslöst. Men vi motionärer hoppas att när socialutskottet skall behandla propositionen 1979/80:1, Om socialtjänsten, det även beaktar de problem som tagits upp i motionen 1978/79:432. Därför skulle jag också vilja fråga utskottets talesman om utskottet kommer att beakta de problem som tas upp i propositionen om socialtjänsten.

RUNE GUSTAVSSON (c):

Herr talman! Vi behandlarju denna motion nu. Men del är många frågor av delta slag som kommer att behandlas i socialtjänstlagen, och jag är övertygad om all även dessa frågor kommer upp. Men motionen behandlar vi som sagt här i dag.

MARGIT SANDÉHN (s):

Herr falnian! Ja, men det är myckel viktigt atl man verkligen beaktar dessa synpunkter som har kommit fram i motionen, och det ärdet vi motionärer vill att man gör.

Överiäggningen var härmed avslutad.

UlskoUels hemställan bifölls.

§ 17 Vissa lagstiftningsfrågor m. m. på arbetsmiljöområdet

Föredrogs socialutskottets betänkande 1979/80:5 med anledning av motioner om vissa lagstiftningsfrågor m. m. på arbetsmiljöområdet.

I detla betänkande behandlades motionerna

1978/79:514 av Göran Karlsson m. fl. (s), vari såvitt nu var i fråga (yrkandet 1) hemställts att riksdagen skulle begära att regeringen lät utreda tillämpningen m. m. av arbetsmiljö lagens ansvarsregler.

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Vissa lagstiftnings-Jkigor m. m. på arbetsmiljöområdet

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Vissa lagstiftningsfrågor m. m. på arbetsmiljöområdet

1978/79:604 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari yrkats alt riksdagen med bifall lill motionen beslutade om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160) med av motionärerna framlagt förslag lill lagtext atl gälla fr. o. m. den I Juli 1979, innebärande att, då kvinna utnyttjade sin rätt till ledighet för atl amma sitt barn, skulle avdrag på lönen inte få göras,

1978/79:722 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari föreslagitsalt riksdagen med bifall lill motionen skulle anta av motionärerna framlagt förslag till ändring av 3 kap. 4§ arbetsmiljölagen (1977:1160) att gälla fr o. m. den I juli 1979, innebärande atf arbetstagare, vars arbete stoppats av skyddsombud eller av arbetstagaren själv, i avvaktan på besked av arbetsgivaren eller skyddsombud om huruvida arbetet skulle fortsättas, skulle få full lön och andra anställningsförmåner under uppehållet.

1978/79:792 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari såviu nu var i fråga (yrkandena 2 och 5) föreslagils att riksdagen hos regeringen skulle hemställa om förslag som innebar

2. alten utredning tillsattes för all klargöra omfattningen av uteblivna åtal vid allvariiga arbelsolycksfall under 1970-talet samt vilka åtgärder som behövdes för atl lagen skulle tillämpas och ansvar utkrävas,

5. att juridiskt bindande gränsvärde infördes för buller och sattes till högst 75 decibel (Ä) samt all föreskrifter utarbetades med bindande gränsvärden även för belysning, övriga fysikaliska risker och ergonomiska belastningar,

1978/79:793 av Lars Werner (vpk), vari såvitt nu var i fråga (yrkandet 2) föreslagits att riksdagen hos regeringen hemställde om förslag som innebar atl åtgärder vidtogs mol den omfattande underregistreringen av arbetsskada och att ett obligatoriskt anmälande till försäkringskassan från akut- och öppenvårdsinslanser övervägdes,

1978/79:1261 av Per Gahrton (fp) och

1978/79:1264 av Kari Hallgren m. fl. (vpk), vari föreslagits att riksdagen hos regeringen hemställde om förslag lill ändring av arbefsmiljölagen innehållande förbud mot användning av diesel- och andra förbränningsmo-lordrivna arbetsmaskiner i fartygslastrum, slutna lokaler och gruvor samt vid andra underjordsarbeten.

Äv ovannämnda motioner hade 1978/79:793 remitterats lill socialförsäkringsutskottet som sedermera i denna del överiämnat den lill socialutskottet.

Utskottet hemställde

I. beträffande utredning rörande tillämpningen av arbetsmiljölagens ansvarsregler m. m. alt riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:514 yrkandet 1 och motionen 1978/79:792 yrkandet 2,

2. beträffande amning på arbetstid att riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:604,

3. beträffande lön under lid då arbete var stoppat av skyddsombud atl riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:722,

4. beträffande juridiskt bindande gränsvärden för buller m. m. att riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:792 yrkandet 5,

5. beträffande underregislrering av arbetsskador m. m. att riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:793 yrkandet 2,

6. beträffande utseende av skyddsombud m. m. att riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:1261,

7. beträffande förbud mot dieseldrift i vissa arbetslokaler att riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:1264.

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Vissa lagstijinings-Jrågor m. m. på arbetsmiljöområdei

Reservation hade avgivits beiräjjonde utredning rörande lillämpningeii av arbetsmiljölagens ansvarsrcgler m. m. av Göran Karlsson, Evert Svensson, Ivar Nordberg, Kjell Nilsson, Sven-Gösta Signell, Stig Alftin och Lena Öhrsvik (samtliga s) som ansett att utskottet under 1 bort hemställa

alt riksdagen med anledning av motionen 1978/79:514 yrkandet I och motionen 1978/79:792 yrkandet 2 som sin mening gav regeringen till känna vad reservanterna anfört.

LARS-OVE HAGBERG (vpk):

Herr talman! I detta betänkande behandlas arbeismiljöfrågor av olika karaktär som bl. a. har tagits upp i elt antal vpk-motioner. Motionen 604 gäller kvinnans rätt alt amma på betald arbetstid. Motionen 722 handlar om de anställdas rätt att erhålla lön och andra anställningsförmåner under tid då skyddsombud har avbrutit ett arbete. I yrkandet 2 i motionen 792 föreslås en utredning för atl klargöra omfattningen av uteblivna åtal vid allvariiga arbelsolycksfall under 1970-talet och hur lagen skall tillämpas i framtiden. I yrkandet 5 i samma motion krävs att gränsvärde för buller skall säUas tiU högst 75 decibel, och det skall vara juridiskt bindande. Vi föreslår i motionen 793, yrkandet 2, insatser mot den underregistrering av arbetsskada som nu förekommer och att det skall vara obligatorisk anmälan. I motionen 1264 av Karl Hallgren m. fl. krävs ett förbud mot användning av diesel- och andra förbränningsmotorer i fartygslastrum, slutna lokaler, gruvor och vid underjordsarbeten över lag.

Alla dessa frågor som behandlas måsle emellertid inordnas i elt större sammanhang, nämligen enligt de riktlinjer efter vilka den nuvarande arbetsmiljölagstiftningen är uppbyggd. Med all önskvärd tydlighet framgår detla av utskottets betänkande. Skrivningarna är välvilliga när det gäller atl åtgärda eller att vara förstående för själva problemet, men det stannar vid en from förhoppning om au så skall ske eller atl problemet på något sätt skall önskas bort.

Vilka utgångspunkter har då den arbelsmiljölag som vi nu arbetar efter? Vpk sammanfattade sin kritik av arbetsmiljölagen, som antogs 1976, i fyra punkter: Lagen bygger på klassamarbete mellan parterna. Fackföreningarna

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Vissa lagstiftningsfrågor m. m. på arbetsmiljöområdet

får inte någon avgörande maktbefogenhet att hävda arbetarnas intressen. De övergripande arbetsmiljöproblemen om arbetstakt. Jäkt och stress, utslagning och utsortering överlämnas till förhandlingar samtidigt som man stiftar medbestämmandeavtal. Lagen är en ramlag, som överiämnar alla viktiga beslut till arbetarskyddsstyrelsen. Denna kritik av lagen som vpk då framförde gäller alltjämt, och för varje dag som går befästs alltmer atl kritiken var riktig.

Socialutskottet yrkar nu avslag på alla vpk-kraven i motionerna. Det är krav som är seriösa, krav på förbättringar av arbetsmiljön, krav som alla allvarligt länkande människor måste se som angelägna nu, inte i framtiden.

Privatpersoner i delta land har grundlagsenlig rätl att äga produktionsmedlen och bestämma produktionens inriktning och omfattning. Denna rätt gäller även atf välja form för produktionen eller dess verksamhet. Därmed bestäms också i stort arbetsmiljöns beskaffenhet. Ägarnas huvudsyfte med produktionen är att den skall ge högsta möjliga vinst. I detta sammanhang jämställs för ägarna maskinerna och produktionsredskapen med arbetskraften. I vårt system existerar inga människor i arbetslivet, blott arbetskraft. Därför är arbetsmiljölagen skriven för ägarnas behov av just arbetskraft.

Vi har som ingress till vår motion 792 om arbetsmiljö eft citat: "Man kallade på arbetskraft, men det kom människor." Detta citat av Bertolt Brecht äger sin giltighet i dagens debatt. Ägarna av produktionsmedlen, myndigheter och ansvariga politiker talar om arbetskraft som en vara lik alla andra slit-och-släng-varor som i dag produceras i vårt samhälle.

Dagens debatt om arbetsmiljön - larm om giflkatastrofer, utslagningen från Jobben, de fysikaliska riskerna - visar att det är människor det handlar om. Människorna lever här och nu, de utsätts för riskerna i dag, och därför krävs det snabba och resoluta åtgärder genast. Vpk ställer människan i centrum, och därför har vi föreslagit dessa åtgärder i våra motioner.

Vi har också tagit upp sanktionssystemet, som inte fungerar på arbetsmiljöområdet. Det är inte på denna sida som statsapparaten sätter in sina resurser. Vi vet att många arbetsköpare använder arbetskraft och hell kallt spekulerar i dålig arbetsmiljö för atf göra snabba vinster. Hittills har åklagarmyndigheterna visat slor nonchalans vid arbelsolycksfall. Polisutredningarna läggs snabbt ned. Åtal väcks sällan mot en arbetsgivare, som enligt lagen har huvudansvaret för säkerheten. Därför bör en utredning göras för aft se vilka allvarliga arbelsolycksfall under 1970-talet som inte har lett till åtal. Med denna utredning skulle man också kunna lägga grunden för en skärpt tillämpning i framtiden av bestämmelserna på detta område.

En av de klara förbättringarna i arbetsmiljölagen under 1970-lalet är arbetarnas och skyddsombudens möjligheter att avbryta ett hälsofarligt arbeie. Arbetsköparna har emellertid börjat utnyttja de hål som finns i lagen. Ett av hålen är att lön inte skall utgå under den lid som arbetet är stoppat. Arbetsköparna kan på della sätt spela ut arbetarnas ekonomiska intresse mot skyddsintresset. Denna brist i arbeismiljölagen måsle åtgärdas i enlighet med vad vi föreslår i motionen 792, nämligen att lön skall utgå under stopptid.

Frågan är nu uppe till avgörande i arbetsdomstolen. Fallet är typiskt för hur nuvarande lagstiftning erbjuder arbetsgivarna möjligheter till repressalier. I det aktuella fallet var det skyddsombuden som påtalade riskerna, men de fick ingen rättelse lill slånd. Arbetsbefälet tog ingen notis om synpunkterna. Därtill hotades skyddsombuden med att det skulle betraktas som arbetsvägran, om jobbet stoppades. Yrkesinspeklören och högre arbetsbefäl gav sedan skyddsombuden rätt. Men när lönebeskedet för den tid då arbetet var stoppat kom var lönen för den tiden avdragen.

Hur utslaget i arbetsdomstolen än blir måste lagen ändras. Utskottets hänvisning till anslällningsskyddskommiltén är i detta fall en ren undanfiy kt. Här borde åtminstone socialdemokraterna ha följt upp LO:s remissyttrande när arbetsmiljölagen antogs. I framtiden måste det på denna punkt i arbetsmiljölagen slås fast att lön skall utgå när skyddsombud eller arbetare enligt de bestämmelser som finns i arbetsmiljölagen stoppar ett miljöfarligt arbete.

En av orsakerna till arbetsstoppet i del aktuella fallet var atl dieselavgaser fanns i ett slutet rum. Vpk har i flera år krävt att dieseldrivna och andra förbränningsmotordrivna fordon skall förbjudas i fartygslastrum, slutna lokaler och gruvor samt vid andra underjordsarbeten. Det har från utskottet och riksdagen funnits en välvillig inställning till problemet, men yrkandet har avslagits.

Arbetsmarknadsministern sade så sent som i mars i år att det fortfarande inte är klariagt vilka hälsorisker som är förknippade med dieselavgaser. I går framkom via TV och radio att en utredning nu har kommit fram lill att dieselavgaser är fariigare än avgaser från bensindrivna fordon. De som arbetar med diesel är visserligen intresserade av vilka hälsorisker som föreligger och dess effekter, men de är redan nu hell på det klara med alt hälsorisker är förknippade med dieselavgaser. Därför bör det förbud som föreslås i motionen 1264 av Karl Hallgren m. fl. införas.

Äv socialutskottets svar på motionen framgår aft del är arbetskraft och inte människor som man bedömer. Utskottet skriver: "Ett förbud mot dieseldrivna fordon som yrkas i motionen skulle i nu aktuella arbetsmiljöer innebära ett så drastiskt ingrepp i arbetsprocesserna aft produktionen sannolikt skulle omöjliggöras." Detta talar för sig självt. Nog borde man kunna ta någon hänsyn till dem som med nuvarande arbetsorganisation tvingas alt utsätta sig för dieselavgaser.

I motionen 792, yrkandet 5, kräver vi ett bindande gränsvärde för buller på högst 75 decibel samt gränsvärden för belysning och övriga fysikaliska risker och ergonomiska belastningar. Det är återigen fråga om berättigade krav inom områden där vi har kända risker. Och vi vet atl det går atl åtgärda problemen. Utskottet påpekar också att det inom arbetarskyddsstyrelsen pågår arbeie med att la fram föreskrifter om buller, belysning m. m. Men erfarenheten visar all om della arbete inom arbetarskyddsstyrelsen skall ta lika lång tid som det i elt tidigare skede tog atl få några som helst gränsvärden, måste riksdagen omedelbart ingripa och uttala att detta arbete är brådskande och måsle ulföras nu. Därför bör riksdagen redan nu besluta om juridiskt

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Vi.ssa lagstiftningsfrågor m. m. på arbetsmiljöområdet

4 Riksdagens protokoU 1979/80:23-24

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Vissa lagstiftningsfrågor m. m. på arbetsmiljöområdet

bindande gränsvärden på dessa områden.

Mycket av arbetsmiljöarbetet är förebyggande. För detta krävs att man känner till skadornas omfattning och sambandet mellan skador och miljö. Vi föreslår i motion 793 att öppen- och akutvårdsinstanser skall ha obligatorisk anmälningsplikt vid arbetsskada, även vid misstänkt sådan. Enligt yrkesska-deslatisliken dödas nu omkring 200 personer i arbetet per år. 1 700 personer blir invalider och får ersättning. Det totala antalet registrerade skador per år är 12 000. Siffrorna har varit tämligen konstanta under hela 1970-talet. Men det faktiska antalet inträffade olyckor är med slor säkerhet myckel högre. Underregistreringen, inte bara av de lindrigare skadorna ulan också av de allvariiga, måsle vi komma till rätta med, och del enligt det förslag som vpk har lagt fram.

I motion 604 föreslås att kvinna skall ha rätt att amma sitt barn på betald arbetstid. Det är naturligtvis en rättighet som man ser som en självklarhet. Ett inkomstbortfall som enbart drabbar kvinnor ärju en allvariig diskriminering. Utskottel anser att denna fråga hör hemma i föräldraförsäkringen. Vi har ansett att den hör hemma i arbetsmiljölagen, där det stipuleras att kvinna har rätt att amma sill barn på arbetet och få ledighet därför. Om utskottet hade visat det minsta intresse för atl rätta till denna diskriminering, så hade man naturligtvis utnyttjal sin initiativrätt och då kunnat förändra föräldraförsäkringen -eller åtminstone anmält att man avser att göra detta vid det tillfälle då denna försäkring behandlas. Men man gjorde inget ställningstagande, det blev bara ett blankt avstyrkande.

Ällmänt kan sägas aff behandlingen av arbeismiljöfrågorna under de senaste åren inte har varit lill de vanliga människornas fromma - en .sådan behandling har lyst med sin frånvaro. Det är kapitalets arbetskraft det handlar om, och det har tydligen också socialutskottet framför ögonen. Men Jag tror inte all det bara är fråga om att de borgerliga partierna har hamnat i regeringsställning. Det är framför allt fråga om atl kapitalismen, dvs. vårt samhällssystem, nu är inne i en permanent kris där något stort överskott, när kapitalet lagit sitt, inle finns. Då tjänstgör de borgerliga partierna som en effektiv ornfördelare till kapitalets förmån, vilket återspeglas på arbetsmiljön.

Detta föranleder mig också att rikta några ord till de kära vännerna socialdemokraterna, som inte heller i det här betänkandet har lyckats ge något alternativ till den borgerliga politiken i en lid av kapitalistisk kris. Ärdet så att ni tänker spela med i den njugga borgeriiga politiken? På annat sätt kan inte Jag tolka det som man gemensamt har skrivit under på i del här betänkandet.

Med delta, herr talman, yrkar jag bifall till samtliga vpk-motioner. I de fall där det föreslås att lagtexten skall träda i kraft den I juli 1979 föreslår jag i ställel alt den träder i kraft den I Januari 1980.

JOHN JOHNSSON (s):

Herr talman! I socialutskottets betänkande 1979/80:5 angående lagstiftningsfrågor på arbetsmiljöns område behandlas motion 514 av Göran

Karlsson m.fl.

Under den lid som arbeismiljölagen har varit i krafl har konstaterats att det aren betydande osäkerhet som präglar synen på tillämpningen av arbetsmiljölagen och ansvarsbestämmelserna. Från arbelstagarhåll har kritik framförts mol hittillsvarande rättstillämpning som den kommer till uttryck i arbetarskyddsmyndigheternas, polisens, åklagarnas och domstolarnas hantering av frågor rörande utredning, åtal och påföljd. Enligt massmediauppgifter synes dock rättsväsendet ha upptäckt atf dessa frågor hanteras på ett sätt som infe synes vara rikligt, och man får väl hoppas på en skärpning inom detta område.

Tillämpningen av arbetsmiljölagens ansvarsbestämmelser är av väsentlig betydelse för lagstiftningens genomslagskrafl i form av effektiva insatser, förbättrad arbetsmiljö m.m. Nuvarande oklarheter närdet gäller rättstillämpningen är lill nackdel för detta. Det är i syfte atl undanröja sådana oklarheter som vi föreslår att riksdagen begär all regeringen omgående tillsätter en offentlig utredning med uppgift all dels klarlägga aktuell tillämpning av arbetsmiljölagens ansvarsregler, dels föreslå de åtgärder som kan anses påkallade för att säkerställa lagstiftarens intentioner.

Detta är bakgrunden lill vårt motionsyrkande i den delen. Utskollsmajo-rileten har inte beaktat det vi här har framfört. Man understryker visserligen alt dessa frågor är viktiga, att utvecklingen på detla område måste följas med uppmärksamhet och aft om så erfordras en sådan utredning skall tillsättas som efteriyses i motionen. Men det är litet egendomligt att ufskottsmajoriteten, trols att man är medveten om att det föreligger brister, inte vill föreslå atl åtgärder mol dessa vidtas. Man erkänner således atl det finns brister, men all föreslå åtgärder för alt undanröja dem är något som inte stämmer överens med den borgerliga majoritetens synsätt.

Utskottet pekar också på atl det i regeringskansliet f n. pågåren översyn av frågan om åtalsprövningen vid vållande av kroppsskada och sjukdom och frågan om införande av företagsböter förjuridisk person. Jag skulle gärna vilja all utskottets talesman redogjorde något närmare för hur långt detta arbeie framskridit - det harju gått en tid sedan betänkandet skrevs. Jag skulle vilja vela vad som gjorts i den här frågan i regeringskansliet och vad som eventuellt kommer atl göras. Jag tror att det är väsentligt att vi får ell klariäggande besked i fråga om rättstillämpningen på det här området, som gäller skyddet för de arbetstagare som kommer i kläm på olika sätt och som genom den slappa tillämpning som hittills förevarit hamnat vid sidan om rättsfillämpningssysfemet.

När det gäller det som herr Hagberg anförde om socialdemokraternas roll i detla sammanhang vill Jag bara säga all vi på intet sätt samarbetar med borgerligheten. Vi driver våra frågor lill gagn för våra medlemmar, och något samspel med de borgerliga förekommer inte.

Med detla ber jag, herr talman, atl få yrka bifall till utskottets hemställan i de delar som inte berörs av reservationen av Göran Karlsson m. fl., och i övrigt yrkar Jag bifall till denna reservation.

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Vissa lagstiftningsfrågor m. /n. på arbetsmilJöo/7irådet

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Vis.sa lagstiftningsfrågor m. m. på orbetsmiljöo/vrådet

LARS-OVE HAGBERG (vpk) replik:

Herr talman! Jag skall inte föra någon längre debau med John Johnsson, utan jag vill bara påpeka att vi har fört fram flera avgörande frågor till behandling i riksdagen. Inte beträffande någon av dessa frågor har socialdemokraterna avgivit ens ell yttrande som innehållit avvikelse från de borgerliga värderingarna. Jag tänker främst på frågan om dieselavgaserna. Det rör sig Ju härom ett oerhört allvarligt problem. Under de nio år Jag har suttit med i riksdagen har den frågan gång efter annan behandlats, och vi har sagt alt delta problem måste lösas. Nog måsle del väl vara angelägel också för de intressenter som socialdemokratin och John Johnsson företräder atf socialdemokraterna i dessa sammanhang är något mer pådrivande för att få fram lösningar på del här problemet, som är så akut på de platser det gäller.

Del är den inställning socialdemokratin redovisar genom sitt spel med de borgerliga i samband med skrivningarna som är så oerhört allvarlig. Både John Johnsson ochjag vet ju att del förekommer prutningar och restriktioner på arbetsmiljöområdet. Möjligheterna att driva elt aktivt skyddsarbete motarbetas av arbetsgivaren i alla lägen, och då borde socialdemokraterna i riksdagen poängtera att de inte godkänner något sådant och att de vill ha en snabbare lösning på de här problemen.

JOHN JOHNSSON (s) replik:

Herr talman! Jag vill säga till Lars-Ove Hagberg au vi från socialdemokraternas sida alltid varit pådrivande i samband med dessa frågor. Ätt vpk följer efter i våra spår är vi facksamma för, men vi måste driva frågorna i en sådan takt att utvecklingen följer med och utredningar som pågår hinner få fram faktamaterial och annat underlag för de beslut som skall fattas.

LARS-OVE HAGBERG (vpk) replik:

Herr talman! Det som John Johnsson anförde var väl ungefär vad en borgerlig talesman kunde ha sagt: Vi skall ta fram faktamaterial, vi skall vänta och se. Nu har vi väntat och sett under hela 1970-talet när del gäller en specifik fråga, nämligen frågan om dieselavgaserna. Men det finns Ju också andra frågor som kräver au man driver på för au förbättra miljön i olika avseenden. Det finns andra lagstiftningsåtgärder som man bör följa upp.

Jag tänker inte minst på de fall då man avbryter ett arbete. Vi vet inte än vilket utslag det blir i AD. Men LO sade redan 1975/76 i sina remissvar att det här aren allvarlig fråga. LO ansåg atl lön borde tillförsäkras de anställda under den tid ett arbete är stoppat på grund av paragraferna i arbetsmiljölagen. Det gjordes ett uttalande av departementschefen den gången. Nu vet vi inte hur det är. 1 dag har man dragit in lönerna, men socialdemokraterna säger inle elt ord om detta i det här betänkandet. Man följer bara borgarna.

JOHN JOHNSSON (s) replik:

Herr talman! Jag vill bara upplysa herr Hagberg om att det väl inte kan vara lämpligt att riksdagen ullalar sig om en sak som håller på atl prövas i AD. Man bör väl avvakta domen.

RUNE GUSTAVSSON (c):

Herr talman! Som framgår av den reservation som fogats vid utskotlsbe-länkandel och av vad John Johnsson sade begär socialdemokraterna en utredning om tillämpningen av arbetsmiljölagens ansvarsregler.

John Johnsson sade också alt de borgerliga är medvetna om bristerna men att de inte vill vara med om några åtgärder. Del finns, John Johnsson, dåligt underlag för del påståendet, eftersom vi har klart redovisat hur vi ser på saken. Vi har sagt, att eftersom arbetsmiljölagen inte har varit i kraft mer än drygt ett år, dvs. från den I juli 1978, finns del all anledning all avvakta en lid innan man sätter i gång med en sådan här utvärdering. Vidare vill jag starkt understryka viklen av all de gällande reglerna tillämpas på ell sådant sätt att lagens innehåll verkligen kommer till sin rätt.

John Johnsson frågade om det har hänt någonting sedan utskottsbetänkandel justerades. Det har del faktiskt gjort. På s. 5 i utskottsbetänkandet redovisas exempelvis alt det inom åklagarväsendet har genomförts en kursserie avseende handläggningen av miljöbrolt. Det nämns också att den arbetsgrupp som har tillsatts av rikspolisstyrelsen i samråd med riksåklagaren f n. avslutar sitt arbeie med en handledning, som avser utredning av brott i arbetsmiljön. Denna handledning har kommit efter det att utskottsbetänk-andet justerades. Man avser nu främst att utbilda ett antal poliser, som skall tjänstgöra som instruktörer för sina kolleger i länen för att på detta sätt ge dessa bättre kunskaper och möjligheler att följa upp utredningsarbetet.

När det gäller den andra frågan, som behandlas på s. 14, säger utskoliel bl. a. följande: "Utskottet vill i detta sammanhang erinra om det arbete som f n. pågår i regeringskansliet med frågan om åtalsprövningen vid vållande till kroppsskada och sjukdom och frågan om införande av företagsböter för Juridisk person." I det fallet har jag fått uppgift om att del skulle föreligga en lagrådsremiss.

Till herr Hagberg vill Jag bara säga alt utskottet f ö. är enigt om synpunkterna på de motioner som han här har talat för. Det är ändå så, Lars-Ove Hagberg, att det pågår ett ständigt arbete för alt förbättra arbetsmiljön och minska hälsoriskerna. Också Jag vill framhålla att det är mycket angelägel atl vi kan forcera detla arbeie, eftersom riskerna är alltför stora på många områden i dag.

Med detta, herr talman, ber Jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Vissa lagstiftningsfrågor 171. m. på arbetsmi/Jöo/nrådet

JOHN JOHNSSON (s):

Herr talman! Rune Gustavsson pekar på vad som står skrivet i utskottets belänkande på s. 5 och säger alt en del har hänt sedan belänkandel justerades. Det är Jag väl medveten om. Det jag frågade om berörde Rune Gustavsson i slutet av sitt anförande, nämligen handläggningen i departementet. Där nämnde han att ärendet gått fill lagrådet på remiss. Jag lackar för den upplysningen. Vi får se vad som kommer ul av den behandlingen.

Låt mig sedan beröra vad utskottets talesman anfört. Vi tycks vara överens

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Vissa lagstiftningsfrågor /n. m. på arbetsmiljöområdet

om atl del finns brister. Men när man är på det klara med att det föreligger brister i rättsväsendet inom ett område, då bör man snarast undersöka dem. Jag tyckeratt utskottsmajoritelen kryper undan sitt ansvar när man inte vill vara med på den reservation som Göran Karlsson m. fl. har fogat till utskottsbetänkandel.

LARS-OVE HAGBERG (vpk):

Herr lalman! När del gäller sanklionsbestämmelserna räcker det inle med enkla små förändringar. Det räcker inle att man inom polisväsendet och åklagarväsendet börjar titta på def hela. Det gäller att gå in och studera det med utgångspunkt i hela den ekonomiska brottsligheten - och det är ingen liten fråga. Det som hittills har anmälts är atl man skall börja göra det som man tidigare visste att man skulle göra men inte gjorde! Del är långt ifrån tillfredsställande, om man tittar på vad de uteblivna sanktionerna under hela 1970-talet innebär.

Rune Gustavsson säger fortfarande atl det är angeläget, ibland mycket angelägel, att något görs. Men arbetsmiljön förändras ju hela tiden, och del allvariiga är att den förändras i negativ riktning. Allt fler människor får allt svårare att vara med i den egentliga produktionen. De slås ut från de egentliga jobben. Det kan man se av exempelvis de ständigt ökade sjukskrivningarna, som visar på problemen för människorna att vara med i dagens arbetsliv. Om man vidtar åtgärder på arbetsmiljöns område är det inle säkert att de räcker till.

Jag kan som exempel ta ett problem söm funnits i minst tio år, nämligen dieselavgaserna. Departementschef efter departementschef harsagt att man håller på med någonting - och ändå görs ingenting. Det är anmärkningsvärt att man så lätt går förbi detta.

I sin recit hänvisar utskottet till vad arbetsmarknadsministern sade i mars i år - all det hittills inte är klarlagt vilka hälsorisker som är förknippade med dieselavgaserna. I utskottsbetänkandet heter del sedan att ett förbud mot dieseldrivna fordon skulle medföra allvarliga ingrepp i produktionen. I och med del uttalandet har utskottet visat att man ser arbetskraft som vilken vara som helst och inte som människor. Utskottet har inte tagit det ansvar för människorna som man behöver och skall göra om man är vald till riksdagen.

Om uppgifterna i den utredning som presenterades i går är riktiga, dvs. att dieselavgaserna är värre än avgaserna från de bensindrivna fordonen, då är del verkligen fara å färde. Och socialutskottet skulle kunna utnyttja sin initiativrätt efter all ha tagit reda på om de uppgifterna är riktiga. Jag tycker ändå att del är en form av slapphet atl inle i det läget se lill människorna och deras problem.

Till sist: I det läget då ett skyddsombud avbryter elt arbeie på grund av dieseldrift säger arbetsköparen: Ni som drabbas av det här stoppet får ingen lön!

RUNE GUSTAVSSON (c):

Herr talman! Det som skiljer utskottsmajoritetens skrivning från den socialdemokratiska reservationen är kravet på en utvärdering av tillämpningen av ansvarsreglerna. Del är där utskotlsmajoriteten säger att det med hänsyn till den korta tid lagen har varit i kraft finns anledning atl avvakta ytteriigare en tid. Som jag förut nämnde har den dock inte varit i krafl mer än drygt ett år. Däremot är arbeten i gång för atl förbättra de här förhållandena. Det ena är del som jag nämnde när del gällde arbetet i regeringskansliet. Det andra är utbildningen av poliserna som skall göra utredningar.

Jag sade förut här att vad som hänt efter del att ulskoltsbelänkandet justerades enligt uppgift är atl kursmaterialet har kommit.

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Vissa lagstiftningsfrågor m. m. på arbetsmiljöområdet

Överläggningen var härmed avslutad.

Mom. I

Propositioner gavs på bifall till l:o) utskottets hemställan, 2:o) reservationen av Göran Karlsson m.fl. samt 3:o) motionen nr 792 av Lars Werner m.fl. i motsvarande del, och förklarades den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad. Då John Johnsson begärde votering upptogs för bestämmande av kontrapropositionen ånyo de båda återstående propositionerna, a v vilka den under 2:o) angivna förklarades ha flertalets men ing för sig. Sedan Lars-Ove Hagberg begärt votering beträffande kontrapropositionen, upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren lill kontraproposition i huvudvoteringen

angående socialutskottets hemställan i betänkandet nr 5 mom. 1 antar

reservationen av Göran Karlsson m. fl. röstar ja,

den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit

motionen nr 792 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del.

Vid omröstning genom uppresning förklarades fiertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Lars-Ove Hagberg begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 147

Nej - 18

Avstår - 158

I enlighet härmed blev följande voteringsproposition uppläst och godkänd:

Den som vill att kammaren bifaller socialutskottets hemställan i belänkandet

nr 5 mom. I röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen av Göran Karlsson m. fl.

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Vissa lagstiftningsfrågor m. m. på arbets/niljöområdet

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för Ja-propositionen. Då John Johnsson begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 166 Nej - 160

Mom. 2

Propositioner gavs på bifall lill dels utskottels hemställan, dels motionen nr 604 av Lars Werner m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Lars-Ove Hagberg begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller socialutskottets hemställan i betänkandet

nr 5 mom. 2 röstar Ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 604 av Lars Werner m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för Ja-propositionen. Då Lars-Ove Hagberg begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 307 Nej - 18

Mom. 3

Propositionergavs på bifall fill dels utskottets hemställan, dels motionen nr 722 av Lars Werner m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Lars-Ove Hagberg begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller socialuiskollels hemställan i betänkandet

nr 5 mom. 3 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 722 av Lars Werner m. fl.

Ja - 308 Nej - 18

Mom. 4

Propositionergavs på bifall till dels utskottels hemställan, dels motionen nr 792 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del, och förklarades den förra

propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Lars-Ove Hagberg Nr 23

begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller socialutskottets hemställan i betänkandet

nr 5 mom. 4 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 792 av Lars Werner m. fl. i

motsvarande del.

Onsdagen den 7 november 1979

Vissa lagstiftningsfrågor m. m. på arbetsmiljöområdet

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Lars-Ove Hagberg begärde rösträkning verkställdes votering med omröslningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 308 Nej - 18

Mom. 5

Propositionergavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels motionen nr 793 av Lars Werner i motsvarande del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Lars-Ove Hagberg begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller socialutskottets hemställan i belänkandet

nr 5 mom. 5 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 793 av Lars Werner i

motsvarande del.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Lars-Ove Hagberg begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 308 Nej - 18

Mom. 6

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 7

Propositionergavs på bifall lill dels ulskoltets hemställan, dels motionen nr 1264 av Kari Hallgren m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Lars-Ove Hagberg begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Riktli/tjer för införande av som/na nid

Den som vill att kammaren bifaller socialutskottets hemställan i betänkandet

nr 5 mom. 7 röstar Ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 1264 av Karl Hallgren

m.fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Lars-Ove Hagberg begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 308 Nej - 18

§ 18 Riktlinjer för införande av sommartid

Föredrogs socialutskottets betänkande 1979/80:9 med anledning av propositionen 1978/79:200 med förslag till riktlinjer för införande av sommarlid jämte motioner.

KÄRL LEUCHOVIUS (m):

Herr talman! Jag tänkte bara göra några kommentarer till det särskilda yttrande som utskottels moderata ledamöter fogat till socialutskottets betänkande 1979/80:9 med förslag till riktlinjer för införande av sommartid i vårt land.

Frågan är ingalunda ny, ulan tid efter annan har förslag väckts, både här i riksdagen och i Nordiska rådet, om införande av sommarlid. Alla tidigare förslag har dock avvisats, med undantag för att vi några sommarmånader 1916 på försök hade sommartid införd i vårt land.

Del nya som nu har inträffat ärju dels att vi barett av folkpartiregeringen framlagt förslag, propositionen 200, atl behandla, dels, och delta är väl det avgörande, atl ett flertal länder i vår närhet - Danmark, Väst- och Östtyskland m. fl. - nu beslutat om införande av sommartid. Det gör atl vi i utskottet, trots vissa betänkligheter hos oss moderater, ändock är eniga i principfrågan om aft vi kan införa sommartid.

För många människor kommer beslutet att innebära fördelar, men för andra - och då alldeles speciellt för dem som är verksamma inom jordbruksnäringen och även inom fisket - medför beslutet i stort sett enbart nackdelar. Det är också från dessa grupper som motståndet mot sommartid varit och fortfarande är allra starkast.

Jordbruket kan inte, som andra näringar, utnyttja den tidiga morgontimmen på grund av att dagg och fuktighet då gör skördearbetet omöjligt. Detla gäller in te bara skördeiröskning av spannmål, ulan det gäller också höskörden och silosinläggningar. Ja, oftast är del hell enkelt först på eftermiddagarna som skördearbetet kan utföras, om man vill ha skörden väl bärgad.

Införandet av sommartid kommer att betyda en timmes extra övertidsar-

bete under skördetid för alla som arbetar inom jordbruket och också på mottagningsplatserna för vår skörd. En föriängd arbetsdag blir det även för alla familjejordbrukare.

Med detta som bakgrund yrkade vi moderater atl hänsyn till dessa gruppers berättigade intressen skulle tas och att de här synpunkterna också skulle vara med i betänkandet. Vi föreslog bl. a. att en mening skulle lyda så här: Utskottet förutsätter att de ökade kostnader som drabbar lantbruket beaktas vid överiäggningar rörande jordbruksprisregleringen.

Vi fick tyvärr inga andra utskoltsledamöter med på detla yrkande, och därför kom del särskilda yttrandet atl fogas till betänkandet.

Fru talman! Vi moderater finner det ganska orimligt att ställa en befolkningsgrupps berättigade näringsintressen mol andra befolkningsgruppers mera rekreativa intressen vid bedömningen av denna fråga och därvid tillmäta de rekreativa intressena så stor vikt att andra intressen får helt vika.

Jag har, fru talman, inget annat yrkande än utskottets.

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Riktlinjer för införande av so/n/na/tid

Under detta anförande övertog förste vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

GUNNAR BJÖRK i Gävle (c):

Fru talman! Beträffande socialutskottets betänkande om sommartid kan det vara värt atl notera att det fattals elt enhälligt beslut i socialutskottet i denna fråga. Det är värdefullt atl vi kan notera delta.

De krav på kompensation som nämns i det särskilda yttrande som fogats till betänkandet tyckerjag mol denna bakgrund bör betraktas som självklara i den fortsatta hanteringen av frågan. Det är givet alt det finns stora risker för att speciellt Jordbruket och fiskenäringen får speciella problem vid en övergång till sommarlid. Jag vill därför markera all vi från centerns sida förutsätter att det skall vara självklart alt Jordbruket och fiskenäringen kompenseras, om del blir extra kostnader förden här övergången. Vi ansluter oss alltså i sak till de synpunkter som finns i del särskilda yttrandet.

Jag vill också anföra att jag tycker att man vid den fortsatta hanteringen bör sträva efter en total gemensam nordisk lösning, innan man vidare behandlar frågan.

Jag har inget särskilt yrkande.

KÄRL LEUCHOVIUS (m) replik:

Fru talman! Jag vill bara med tillfredsställelse hälsa den av Gunnar Björk i Gävle framförda uppfattningen som välkommen.

FILIP JOHANSSON (c):

Fru lalman! Egentligen skulle Jag gärna ha velat ställa ett yrkande om avslag på utskottets hemställan, men med hänsyn lill den enighet som tycks ha förelegat i utskoffet skall jag inte göra det. Jag kan dock inte underlåta att påpeka det oriktiga i del avsnitt i utskottsbefänkandet, där del sägs: "Härtill

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Riktlinjer för införande av sommartid

kom att jordbruksorganisationerna som tidigare hade ställt sig avvisande inle längre motsatte sig sommartid." Om därmed avses de svenska jordbruksorganisationerna måste del vara felaktigt. Om det är jordbruksorganisationer i andra länder som avses har jag ingen uppfattning om riktigheten -jag vet inle vilken mening de har. Jag vill bara hänvisa till att LRF:s stämma så sent som 1978 med bestämdhet motsatte sig införandet av sommartid, då stämman i siu slutliga yttrande med kraft och skärpa uttalade sig mol ett införande av sommartid.

När det gäller moderaternas yttrande om krav på kompensation för ökade kostnader vill jag bara säga att jag ser det som en självklarhet att sådan kompensation kommer till stånd. Men det är minsann inle med någon tillfredsställelse som vi inom jordbruket mottar sådana här ökade kostnader, även om vi får kompensation. Vi har nämligen fått uppleva år av ökade kostnader som inneburit all vi har varit tvungna atl ställa krav på ökade priser på livsmedel. Tyvärr uppfattas del ofta av konsumenterna som atl jordbrukarna därvid får en bättre ersättning för det arbete de utför, vilkel alltså är fel. Det verkliga förhållandel är alt det blir svårare och svårare atl la ul kompensation för ökade kostnader. Av den anledningen vill vi mycket bestämt säga ifrån atl vi inte är särskilt glada åt att man, som i del här fallet, genom riksdagens beslut övervältrar ökade kostnader på en näringsgren, kostnader som den näringsgrenen sedan har svårt att få kompensation för.

Jagskall inle ställa något yrkande, menjagbeklagaratt man från utskottets sida har tagit så lätt på den här frågan.

I detla anförande instämde Kerstin Andersson i Hjärlum, Gunilla André, Märta Fredrikson och Ingemar Hallenius (samtliga c).

KARL LEUCHOVIUS (m) replik:

Fru talman! De synpunkter som Filip Johansson framförde angående kompensation lill jordbrukarna vill jag helt instämma i. Det var på grund av dessa påtalade förhållanden som vi moderater fogade vårt särskilda yttrande till betänkandet.

MÄRTA FREDRIKSON (c):

Fru talman! Jag vill instämma i vad som här tidigare har sagts om jordbrukets omställningskostnader och även poängtera fiskarkårens problem. Just fiskarkåren aren grupp som inte får möjlighet all tillgodogöra sig tidigareläggningen av arbetstimmarna på dygnet, då de ändå börjar sin arbetsdag innan solen gått upp. Jag vill påminna om att även för denna yrkesgrupp innebär förändringen lill sommarlid ökade kostnader, vilkel bör beaktas vid fiskets prisförhandlingar.

Med delta anförande, i vilkel Christina Rogestam (c) instämde, var överläggningen avslutad.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 19 Föredrogs Nr 23

Kultumiskottets betänkanden Onsdagen den

1979/80:1 med anledning av motion om besvär vid arrende av kyrklig -, piygcnhep 1070

jord

1979/80:2 med anledning av motion om regionala teatrar

Statligt övertagande av Seigelteatern

Kammaren biföll vad utskottet i dessa betänkanden hemställt.

§ 20 Statligt övertagande av Sergelteatern

Föredrogs kulturulskotlets belänkande 1979/80:3 med anledning av motion om statligt övertagande av Sergelleatern.

CARL-HENRIK HERMANSSON (vpk):

Fru talman! År 1977 motionerade jag om ökade ekonomiska anslag till Cullbergbaletten för att säkra dess existens. Motionen avslogs av riksdagen, men resultatet blev i alla fall att Cullbergbaletten inom rätt kort tid fick de ökade anslag som var nödvändiga.

I år har jag tillsammans med Eva Hjelmström återkommit med en motion, där vi krävt att man skall utreda möjligheterna att få till stånd en statlig danslealerscen i Sverige. Någon sådan har vi nämligen inte.

Motionen har redan resulterat i alt kulturministern tillkallat en särskild utredningsman för att se över frågan. Bland de lokalalternativ som han skall undersöka finns också Sergelteatern, som vi uttryckligen nämnde i motionen. Detta förefaller också vara det enda realistiska alternativet.

Jag vill uttala förhoppningen att utredningen bedrivs skyndsamt och verkligen resulterar i atl Sverige fåren fast dansteaierscen. Det är nämligen ingenting mer eller mindre än en kulturell skandal atl Sverige och dess huvudstad inte har en fast scen för dansteater.

Fru talman! Med hänsyn till den välvilliga behandling som motionen har fått har jag inget särskilt yrkande.

KARL-ERIC NORRBY (c):

Fru talman! Jag begärde ordet i den här frågan i egenskap av utskottets talesman, för den händelse motionären skulle ha några frågor eller förslag att ställa med anledning av sin motion. Det hade han inle. Han förklarade sig helt nöjd med den utveckling frågan lagit. Det återstår inte mycket mer för mig än atl konstalera au en utredning om en dansscen är på gång.

Utskottet har sagt att vi finner det värdefullt all en granskning av de olika lokalalternativen kommer atl göras, så alt man får fram ett brett underlag för atl ta ställning till vilken lokal som i olika hänseenden är bäst lämpad som danstealer. 1 enlighet med vad som föreslagits i motionen ingår Sergelteatern uttryckligen bland de lokaler som skall studeras närmare.

Det har också i direktiven föreskrivits alt man skall pröva övergångslösningar i avvaktan på att utredningen blir färdig. Syftet med motionen är alltså

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Befrielse f/ån bevillningsavgift för vissa konsert-arrangörer

helt lillgodoseu. Jag ber med detta alt få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed avslutad.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 21 Föredrogs

Jordbruksutskottets betänkande

1979/80:1 med anledning av motion om begränsning av djurförsök i undervisningssyfte

Skatteutskottets betänkanden

1979/80:1 med anledning av motion om båtaccis m. m.

1979/80:2 med anledning av motioner om vissa taxeringsfrågor

1979/80:3 med anledning av motion om restitution av kyrkoskatt

1979/80:4 med anledning av motioner om beskattning av barnpension

m. m. 1979/80:5 med anledning av motion om slopande av viss dubbelbeskattning i

Sverige och Norge

Kammaren biföll vad utskotten i dessa betänkanden hemställt.

§ 22 Befrielse från bevillningsavgift för vissa konsertarrangörer

Föredrogs skatteutskottets betänkande 1979/80:6 med anledning av motion om befrielse från bevillningsavgift för vissa konsertarrangörer.

I detta betänkande behandlades motionen 1978/79:2132 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari hemställts atf riksdagen beslutade att hos regeringen anhålla om förslag om atf kulturrådet skulle ges möjligheter aft bevilja generell befrielse från bevillningsavgift för icke-kommersiella konsertarrangörer.

Utskottet hemställde atl riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:2132.

HANS PETERSSON i Hallstahammar (vpk):

Fru talman! Skatteutskottet säger i sitt betänkande över motionen 1978/79:2132 atl den fråga som nu behandlas är föremål för överväganden inom regeringen. Åtgärd med anledning av motionen kan därför inle nu anses motiverad, säger man.

Jag är litet förvånad över att man ändå inte låtit också kulturutskottet yttra sig över motionen, eftersom dess innebörd är så klart kulturpolitisk. Därför skulle Jag sätta stort värde på om någon från kulturutskottet eller från regeringen här gav sin syn på den kullurpolitiska effekten av motionens innebörd.

Motionens betydelse för statens finanser är minimal. Men ett bifall till motionen skulle få effekt när det gäller alt uppfylla de kulturpolitiska målen. Ell bifall skulle också innebära ett handlag åt de icke-kommersiella konsertarrangörerna i deras kamp mol den dominerande, hårt marknadsförda musiksmaken.

Jag skall, för alt belysa styrkeförhållandena i vad gäller utbudet av olika musiksmaker, göra en liten utflykt till fonogramutbudet. Intresse och tillgång till skivor och kassetter finns belyst i kulturrådets rapport nr 1, 1979, kallad Fonogrammen i kulturpolitiken.

Där kan man se att västerländsk konstmusik har intresseförankring hos 23 % av svenskarna, medan utbudet på fonogrammarknaden bara är 6 %.

Folkmusik och visor har inlresseförankring hos 18 96 av befolkningen, medan utbudet av skivor och kassetter bara är 2 96.

Äv musik som jazz och blues är 14 % av svenskarna intresserade, men tillgången på sådan musik är endast 1 %.

Pop- och dansmusik är den enda genre där utbudet är större än vad som motsvaras av befolkningens intresse. 52 % är intresserade av den sortens musik, men utbudet är hela 78 96.

Det finns all anledning att tro alt del är ett liknande förhållande som råder när del gäller konserter, eftersom det inte är ovanligt att ariislframträdanden koordineras med reklamkampanjer fören viss artists produkter. Exemplen på artistgalor och stenhård marknadsföring i kombination är många.

I utredningen om artislavgift, SOU 1977:96, finns ett avsnitt kallat Hearings. Man har frän utredningens sida haft sammanträffande med arrangörer av artistframträdanden. Arrangörerna säger atl de avgiftshöjningar som skett i början på 1970-talel endast överlevts av popmusiken. Arrangörerna uppger aft man föratt klara av kostnadsökningarna hos resp. ambassad begär s. k. befrielse. På det sättet försöker man få framträdanden alt betraktas som kulturutbyte.

Det är i den här situationen som motionens förslag om atl ge kulturrådet möjlighet atl bevilja generell befrielse från bevillningsavgift för icke kommersiella konsertarrangörer är viktigt. Kontaktnätet för icke-kommersiell kultur. Svenska Jazzriksförbundet och andra riksförbund som arrangerar musikfora och liknande, folkrörelserna, bildningsförbunden och invandrarorganisationerna är några exempel på sådana som skulle kunna åinjuia denna befrielse från bevillningsavgift och på så sätt kunna engagera utländska artister.

Fru talman! Med hänvisning lill vad som anförs i motionen 1978/79:2131 och till vad jag nu har sagt yrkar jag bifall lill motionen 2132.

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Befrielse från be-villnlngsa vgift för vissa konsertarrangörer

ERIK WÄRNBERG (s):

Fru talman! Som jag ser det är det väldigt litel som skiljer yrkandet i motionen frän det förhällande som råder i nuläget. Det gäller om icke kommersiella konsertarrangörer skall kunna ges generell skattebefrielse eller om dispens skall ges efter prövning i varje särskilt fall, vilket är förhållandet i dag.

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Befrielse från bevillningsavgift Jör vissa konsertarrangörer

Inom ramen fördel internationella kulturutbytet förekommerdet redan nu praktiskt laget generella dispenser. Bakgrunden härtill är, som vi redan har hört här, att ambassader gör framställningar vilka nästan allesammans beviljas.

Man kanske skall tala om att det här är fråga om en skall som är ganska obetydlig, en bevillningsavgift på 15 96. Den avgiften ersätter egentligen vad man annars skulle ha tagit ut i inkomstskall.

Vi har i utskotlsbetänkandet konstaterat att en statlig utredning 1977, alliså för ungefär tvä år sedan, lade fram förslag om att förvandla denna bevillningsavgift till en artistavgift, som skulle betalas av arrangören. Generella undantag skulle kunna göras för framträdanden inom ramen för internationella avtal om kulturutbyte. Regeringen eller någon inyndighet på kulturområdet skulle vara avialsslulande part.

Utskottet har mot bakgrund av att denna utrednings förslag har varit föremål för remissbehandling och nu är föremål för regeringens prövning inte ansett delta ärende vara av så brådskande art - och när så litet skiljer oss åt -atl man behöver föregripa regeringens prövning. Med denna utgångspunkt yrkar jag bifall till skalteulskottets hemställan i dess betänkande nr 6.

HANS PETERSSON i Hallstahammar (vpk):

Fru talman! Vi har läst skatteutskottets betänkande, och nu har vi hört Erik Wärnbergs kompletterande upplysningar. Jag kan bara beklaga all man inte har givit denna fråga en kulturpolitisk vinkling. Den handlar Ju ändå om kuUurpolitik.

Jag tror inle alt Jazzriksförbundet är överens med Erik Wärnberg om hur betydelslös denna sak är. Inte heller invandrarorganisationerna torde anse del betydelselöst om kostnaderna för en artist ökar med 15 96.

Det är synd att ingen representant för kulturutskottet eller regeringen är här och kunde lämna ett förhandsbesked om hur denna fråga kommer alt tacklas. Kommer man alt behandla den såsom en kulturfråga och -genom alt ge sådana här befrielser - hjälpa till alt uppfylla de kulturella målen, eller kommer man alt se den snävt såsom en skattefråga och dra in lill statskassan de ganska små pengar det gäller?

Överiäggningen var härmed avslutad.

Propositionergavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels motionen nr 2132 av Lars Werner m. n.,och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Hans Petersson i Hallstahammar begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill alt kammaren bifaller skatteutskottets hemställan i belänkandel

nr 6 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 2132 av Lars Werner m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Hans Petersson i Hallstahammar begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 305 Nej - 15

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Förkortad arbetstid m. m.

§ 23 Föredrogs

SkatteutskoUets belänkande 1979/80:7 med anledning av motion om

slopande av charterskatten

Utskottets hemställan bifölls.

§ 24 Förkortad arbetstid m. m.

Föredrogs socialutskottets betänkande 1979/80:1 med anledning av motioner om förkortad arbetstid m. m.

I detta betänkande behandlades motionerna

1978/79:315 av Lars-Ove Hagberg m.fl. (vpk), vari hemställts alt riksdagen beslutade alt hos regeringen begära en snabbutredning med uppgift att framlägga förslag om begränsning av skiftarbete enligt vad som föreslagits i motionen,

1978/79:429 av Lars-Ove Hagberg m. fl. (vpk), vari hemställts att riksdagen beslutade

1. att 10 § om allmän övertid och extra överlid samt 9 § om övertid för förberedelse- och avslutningsarbete skulle utgå ur allmänna arbetstidslagen,

2. att 7 och 8 §§ i allmänna arbetstidslagen skulle erhålla av motionärerna föreslagen lydelse, innebärande att rätten atl ta ul övertid i princip skulle begränsas till kvalificerade nödsituationer, dock högst fill 150 timmar perår, samt att tillstånd skulle krävas från såväl lokal facklig organisation som arbetarskyddsstyrelsen om arbetet skulle fortsätta utöver två dygn,

1978/79:603 av Lars Werner m.fl. (vpk), vari hemställts att riksdagen fattade principbeslut om en tidsplan för generell nedtrappning av arbetstiden till 6 timmar per dag med full lönekompensation, innebärande 7 timmars arbetsdag för alla 1980, samt att 6-limmarsdagen skulle vara genomförd senast 1985,

1978/79:1263 av Rolf Hagel (apk) och Alf Lövenborg (apk) samt

1978/79:1639 av Lars Werner m. fi. (vpk), vari såvitt nu var i fråga (yrkandet 6) föreslagits atl riksdagen beslutade atl hos regeringen hemställa om förslag

5 Riksdagens protokoU 1979/80:23-24

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Förkortad arbetstid 171. m.

till förkortning av normalarbetsdagen till 7 timmar 1980 och 6 timmar senast 1985.

Utskottet hemställde

1. beträffande nedtrappning av den ordinarie arbetstiden att riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:603, motionen 1978/79:1263 och motionen 1978/79:1639 yrkandet 6,

2. beträffande begränsning av rätten att ta ul övertid att riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:429,

3. beträffande utredning om begränsning av skiftarbete all riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:315.

EIVOR MARKLUND (vpk):

Fru lalman! Riksdagen diskuterar återigen frågan om en arbetstidsförkortning till i första hand sju timmar som elt första steg mot sex limmars arbetsdag. Vänsterpartiet kommunisterna väckte den här frågan första gången 1973 i riksdagen och har återkommit med kravet år efter år. De andra partierna har dock avvisat vårt förslag, och också det har skett år efter år.

Men avslagen här i riksdagen har inte på något sätt dämpat opinionen för kravet pä en arbetstidsförkortning. Det allt hårdare uppdrivna arbelsiempol, de långa resavstånden till och från jobbet, önskan att få vara tillsammans med barn och familj liksom kravet på ett allmänt bättre sätt alt leva, allt delta har stärkt opinionen.

För allt fler människor är kravet på en arbetstidsförkortning ett högst realistiskt krav, som det nu är hög tid alt förverkliga. Flera fackliga organisationer kräver eller har uttalat krav på en sådan arbetstidsförkortning. De gör det inte minst därför att deras medlemmar uppenbariigen inle orkar med del uppdrivna arbetstempot och de långa arbetsdagarna.

En arbetstidsförkortning skulle således kunna minska förslitningen av de arbetande och korta de långa arbetsdagarna. Alla skulle ges bättre tid alt umgås över generations- och familjegränser. Men en arbetstidsförkortning skulle också öka möjligheterna för många i dag deltidsarbetande alt ta ett heltidsjobb. Delta skulle väsentligt förändra och förbättra de i dag deltidsar-betandes ekonomiska villkor. Det skulle också, och kanske framför allt, kunna bidra lill atl jämna väg för alla förvärvsarbetande att bättre än nu fungera socialt, politiskt och kulturellt. Det skulle därmed också förbättra möjlighelerna atl sudda ut de nu så hårt markerade könsrollerna och i stället främja jämställdheten mellan män och kvinnor. Atl kvinnor ser just så på denna fråga framgår inte minsl av ett just nu pågående utredningsarbete om hur kvinnor ser på sin situation och sina roller.

Tillsammans med en kraftig utbyggnad av barnomsorgen, med det därigenom ökade arbetskraftsbehovet, skulle kvinnorna kunna få arbete, skillnaderna mellan heltids- och deltidsarbete utjämnas och kvinnornas dubbelarbete kunna angripas utifrån nya och bättre villkor. Ja, skälen är mänga och goda för en arbetstidsförkortning-och det nu! I motsats lill 1973, när vi första gången förde fram kravet i riksdagen, finns det i dag ingen som

principiellt går emot kravet.

Numera använder man, i brisl på bättre argument, de som man alltid har använt mot radikala och progressiva reformförslag, nämligen kostnaderna och den ansträngda ekonomin. Del är för dyrt aU korta ner arbetstiden, och förresten kan pengarna användas till andra mer angelägna reformer, säger man. Men tyvärr används inte dessa pengar för andra reformer, utan man stannar med atl bara använda kostnaderna som ett argument.

Socialutskottets yttrande över vår motion nr 1639 skiljer sig på denna punkt inle från tidigare yttranden. Utskottet säger att det i princip råder enighet om del långsiktiga målet men "att det måste vara en sak för

arbetsmarknadens parter att avgöra ". Dessutom framhåller man de

samhällsekonomiska konsekvenserna av en sådan här reform.

Med det menar man väl att det blir för dyrt för samhället och företagen. Företagen orkar inte bära denna utgift, som dessutom skulle försämra den svenska industrins konkurrenskraft ytterligare. Men delegationen för arbetstidsfrågor har konstaterat "att det inte finns någon anledning all p. g. a. omsorgen om den svenska konkurrenskraften och den svenska bytesbalansen motsätta sig en arbetstidsförkortning. Avvägningen mellan arbete och fritid har inte med bytesbalansen att göra."

Detta måste, som jag ser det, även gälla de av utskottet anförda ekonomiska invändningarna. Dessa argument borde nu därför en gång för alla avskrivas. De håller inle och bör därför inle heller användas i debatten om en arbetstidsförkortning.

Visst kostar en sådan här reform pengar. Men utgifterna för en sådan reform kan ställas mot del ökade skatteunderlaget och de många kvinnor som får en ordentlig möjlighet att välja ett heltidsarbete och som därigenom ytteriigare ökar på skatteunderlaget, föratt nu inte nämna vilken betydelse en arbetstidsförkortning skulle kunna ha för att minska hetsen i och utslagningen ur arbetslivet och de stora utgifter delta för med sig. F. ö. tror jag allt mer atl utskottets motivering för avstyrkandet bara är en rutinmässigt upprepad motivering. Om så inte är fallet, skulle jag vilja få ta del av utskottets fullständiga beräkning av de s. k. samhällsekonomiska konsekvenserna.

Låt mig till sist, fru lalman, yrka bifall till vpk-motionen 1639.

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Förkortad arbetstid m. m.

LARS-OVE HAGBERG (vpk):

Fru talman! Under många år har de här motionerna valsat omkring här i riksdagen. Vi har sedan 1974 ställt kravet på en arbetstidsförkortning. Dessförinnan har vi ställt krav på en arbetstidsförkortning för de grupper som har del allra sämst i det här samhället, nämligen de som har skiftarbete och oregelbunden arbetstid.

Det har ju varit en allmän välvilja hos de andra partierna inför det här förslaget. Men liksom i alla andra sociala ärenden som vi behandlar nu och harbehandlat tidigare gäller att närdet blir en kris i det här samhället, då ärdet dags att slå till bromsarna.

För några år sedan diskuterade man vilka år man kunde tänkas börja en

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Förkortad arbetstid m. /n.

nedtrappning till sexlimmarsdag, och man satte målet någon gång i slutet på I980-lalet-så sades det i varje fall i debatten. I dag skjuts målet ännu längre in i framtiden. Ledare för fackföreningsrörelsen tycker inte alls att det är intressant med förkortad arbetstid. Sysselsältningsulredningens ordförande sade att del inte är aktueUt på 1980-talet. Det är häpnadsväckande formuleringar, då vi vet hur betydelsefull en arbetstidsförkortning skulle kunna vara.

Vi måste alltså se kravet på en allmän arbetstidsförkortning i ett helt annal perspektiv än tidigare. Del griper in på samhällslivets alla områden. Man måste hindra utslagningen, utsorteringen, på våra jobb. En allt större del av dem som jobbar slås ul vid 45 års ålder. De befinner sig i kriszonen på grund av del uppskruvade tempot under åtta timmar. Därav följer också att vi får deltidsarbete av stor omfattning; om man delar upp arbetet på del sättet är det lättare all klara av det. Sjukfrånvaron tenderar att öka, framför allt den sjukfrånvaro som innebär alt man slås ul från jobbet, atl man inte klarar av det - alltså frånvaro på grund av Jäkt- och stressjukdomar. Vi menar att ingen skall behöva ha ett Jobb som medför att man förslits. I en demokrati är en förutsättning att människor har ork och möjlighet att delta i arbete och samhällsliv - i beslutsprocessen i hela samhället. Då måste man också ha sådana arbetsvillkor alt man kan fungera. Del är en av de viktiga anledningarna lill förslaget.

En annan viktig anledning är vad framför allt Eivor Marklund har uppehållit sig vid, nämligen jämsiälldhetsaspekten, kvinnans grundläggande rättighet att få samma villkor som mannen. Vi ser hur kvinnan hela tiden förskjuts till arbeten som i del här samhället är sämre, till deltidsarbeten, och får sämre status.

Ett tredje skäl som är helt avgörande är att om man genomför en generell arbelstidsförkorlning, måste man göra om hela organisationen i våri samhälle. Vi måste organisera arbetslivet så alt skiftarbete, övertidsarbete, betraktas som något som är av ondo. Vi vill ha alla i arbete, och det bör betyda att ingen skall drabbas av extra förslitning och press genom att i onödan hamna i sådant arbeie.

Del som kanske är mest på tapeten, mest kontroversiellt och i dagens läge det allra viktigaste är det fjärde skälet. Det gäller nämligen det stora hotet om arbetslöshet, hotet om undersysselsätlning. Vi har en industri- och näringspolitik som driver allt fler ut från den egentliga produktionen, och vi har en stagnerad offentlig sektor. Då måste väl de arbetande ges förutsättningar atl delta i arbetslivet på rimliga villkor. Vi vet att de borgerliga partierna och den kapitalistiska produktionen inte erbjuder några som helst lösningar eller möjligheter härvidlag.

Man förvånas över atf i elt sådant läge, när kapitalismen är inne i en kris och inte har så mycket att fördela sedan kapitalel tagit sin del, fackföreningsrörelsen är så passiv. Den har inte kunnat formulera någof program för att kontrollera teknikens explosionsartade utveckling under 1970- och 1980-lalen genom bl. a. datoriseringen och robotiseringen. Man har inte kommit någonstans i del avseendet. Man kan verkligen fråga sig vilkel alternativ som

i morgondagens samhälle kommer atl kunna sättas emot en rent kapitalistisk utveckling.

Från ledande fackligt håll har man avvisat tanken på atl använda arbetstidsförkortningen för all som man säger fördela arbetena. Grundläggande för vårt krav på ett införande av sex limmars arbetsdag är emellertid atl full lön skall utgå. Del betyder att man kan möta problemen i samband med teknikens utveckling på elt helt annal sätt än tidigare.

Det fjärde skälet somjag nyss redovisade är inte minst viktigt närdet gäller kravet på kortare arbetstid. Del är fråga om en helt annan arbetsmarknads-politisk linje, vilket kräver att en rad åtgärder genomförs inom det sysselsäitningspolitiska området liksom inom arbetsmiljö- och jämställd-hetsområdet. Del är sådana frågor vi ställer i centrum när det gäller arbetstidsförkortningen.

När det gäller frågan om vilka konsekvenser en arbetstidsförkortning skulle få harolika beräkningsgrunder använts. I det sammanhanget vill jag framhålla atl man måsle beakta att det i dag kostar samhället enorma summor att slå ut människor från arbetslivet och att försörja de människor som inte har ett arbete, och det kommer framöver att kosta än mer. Om man beaktar att en arbetstidsförkortning inte skulle behöva innebära ett ökat antal arbetstimmar i och med alt det blir flera som går in i produktionen, så kan man konstatera att en arbetstidsförkortning på längre sikt skulle vara lönande för samhället från flera synpunkter. Det kan emellertid komma att krävas att samhället omorganiseras på flera avgörande punkter föratt man skall kunna förverkliga en sådan här reform, men genomförandet av en arbetstidsförkortning är den enda möjligheten att på kort sikt skapa fler jobb.

Något som är viktigt att poängtera när del gäller frågan om en arbetstidsförkortning är atl denna inte får innebära atf man kräver ökad produktivitet per anställd. Man bör i ställel med hjälp av arbetstidsförkortningen försöka komma till rätta med de problem som sammanhänger med att många drabbas av dagens höga produktivitet. Del är inle säkert alt deras situation förbättras genom atl arbetsdagen förkortas till sex timmar, om man av dem kräver samma produktivitet per timme som tidigare, utan vi vet atl det i sådana fall finns enorma arbetsmiljöproblem även av annat slag.

Vi har fått betala ett högt pris för vår s. k. välfärd och för den standard vi har. Det priset utgörs av en enorm utslagning, en enorm anpassning till kapitalismens sätt atl hantera tekniken. Della har gjort alt vi har problem på många olika områden. En av orsakerna till de problem som uppstått sammanhänger med skiftarbetet. När det gäller den frågan har vi i en motion där Jag står som första namn begärt att regeringen skall tillsätta en snabbutredning med uppgift att lägga fram förslag om en begränsning av skiftarbetet.

Varje år redovisas det i undersökningar att skiftarbetet är skadligt. Det talas om att människor får sömnrubbningar, atl de över huvud taget inte klarar av att jobba nattskift, att det uppstår problem i familjelivet, att man har svårt att fylla sin funktion i samhället. Men de resultat som redovisats las inte på allvar, åtminstone inte av lagstiftande församlingar.

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Förkortad arbetstid rn. m.

Nr 23 Nu säger socialutskottet återigen att den här frågan behandlas i en

Onsdagen den utredning. Men man har utrett frågan under många år nu, och ännu har inte

7 november 1979 någrasomhelst förslag lagts fram om begränsning av skiftarbetet. Vad vi vill

_____________ uppnå är en helt ny syn på skiftarbetets roll i del svenska arbetslivet, och vi

Förkortad arbetstid '11 därför alt det skall tillsättas en snabbutredning som kan komma fram med
/;;, ,rj_ förslag i en sådan riktning. Vad vi kräver är förslag som exempelvis går ut på

atl den som har Jobbat tio år i skiftarbete skall ha rätt atf avbryta det och få elt annal jobb eller alt den som är över 45 år inle skall behöva Jobba i skift. Vi anser att vi, även om våra krav i del här avseendet uppfylls, går med på en mycket långtgående användning av skiftarbetet med tanke på alt detta har sådana skadliga effekter.

En annan fråga som åter är på tapeten är frågan om övertidsarbetet. Den frågan sammanhänger med konjunkturen. Har vi en nedåtgående konjunktur, då är inle övertidsarbetet särskilt aktuellt. Men så snart konjunkturen vänder det allra minsta, då medför infe detta fler anställningar, ulan i ställel utnyttjar man den befintliga arbetskraften till övertidsarbete för all man skall klara konjunktursvängningarna. Detta är ett oskick som drabbar människorna i industrier som i regel tidigare har en myckel dålig arbetsmiljö. Det är därför som vi vill att tre av de fyra övertidsbegreppen skall mönstras ut, så att man bara har ett övertidsbegrepp kvar, nämligen att man vid överhängande fara för liv och egendom skall kunna ta ut övertid.

I många år har det i debatterna invänts all det skulle vara myckel byråkratiskt att ta ut övertid på def sättet. Vi vill invända att har man en lagstiftning brukar man på många andra områden i del här samhället avtalsvägen anpassa den, så atl den blir lätt atl tillämpa på olika sätt. Det skulle bli på samma vis på det här området. Hade vien lagstift ning där vi bara tillät övertid när det är verklig fara för hälsa och egendom, skulle man genom avtal direkt kunna säga au def är möjligt atl ta ut övertid. Det är ingen svårighet. Därför är del infe, som tidigare anförts, något argument för yrkande på avslag när det gäller begränsning av övertiden.

Vad som händer i den här frågan i framtiden är naturligtvis myckel viktigt. Vad kommer man alt göra? Får vi gå igenom ell 1980-tal - och det skall Ju snart avgöras - med en ökning av datoriseringen, automatiska maskiner, robotar, stora rationaliseringssyslem på våra kontor med påföljd att allt fler människor ställs utanför arbetslivet? Vilka skall i så fall ta hand om dessa människor? Var det inte en gång arbetarrörelsens målsättning att man när tekniken gick framåt också skulle fördela resultatet. En del av detta är aff förkorta arbetstiden. Ett viktigt krav är naturligtvis all lönen i dag också skall bibehållas vid sex timmars arbetsdag.

Jag yrkar alltså bifall till samtliga vpk-motioner, som behandlas i della betänkande.

STIG ALFTIN (s):

Fru talman! Ulskoltets talesman i ärendet fick hell plötsligt förhinder och jag fick därför uppgiften att bevaka det.

Först skulle Jag beträffande den målsättning som herr Hagberg talade om

mot slutet av sitt anförande vilja säga att jag tror atl löntagarorganisationerna klart deklarerat att den långsiktiga målsättningen är 30 timmars arbetsvecka.

Det har pågått och pågår utredningar. I DELFA-utredningen i vilken ingår representanter för arbetsmarknadens parter - LO, TCO, SACO, SAF m. fl. -tar man även upp de frågor som herr Hagberg berörde. Del gäller skiftarbete m. m. Hell kort vill Jag säga atl ulskottsmajoritelen grundar sin uppfaUning på atl arbetsmarknadens parter i avtalsförhandlingarna själva bör få prioritera uttagandet av produktionsökningen -det må bli en höjning av lönerna eller en förkortning av arbetstiden. Man bör också få bestämma i vilken takt en arbetstidsförkortning skall genomföras. Eftersom man är tvungen atl ta hänsyn till ett kanske begränsat löneutrymme måste alltså, enligt vår mening, arbetsmarknadens parter själva få prioritera och bestämma i vilken takt en arbelstidsförkorlning skall förverkligas.

Man kan säga att detta är bakgrunden till utskottets ställningstagande. Jag ber, fru lalman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Förkortad arbetstid m. m.

LARS-OVE HAGBERG (vpk):

Fru talman! Man blir återigen förvånad. Stig Alftin är väl socialdemokrat men ställer upp som försvarsadvokat för den åtstramningspolitik som är i gång.

Vad vill egentligen socialdemokratin? Närdet nu talas å utskottets vägnar blir man ju ännu mer förskräckt. Jag hade kunnat förvänta mig att man på socialdemokratiskt håll återigen gör en markering och säger att fördelningsproblematiken måste lösas på något sätt. Vad är det fråga om? Regeringen försöker ju inom ramen för sina finansplaner fastställa ett utrymme för arbetsmarknadens parter. Man försöker slå fast: Det här har ni att slåss om. Efter den förra omgången av avtalsförhandlingarna log man tillbaka utrymme från arbetslagarna genom att återigen omfördela lill kapitalets förmån sedan ett avtal var klart. Vad skall då arbetsmarknadens parter fördela? Vad skall man ta av? Är del bara fördelning av en eventuell tillväxt del är fråga om, eller är det en fördelning mellan kapital och arbete, ett tillmötesgående av arbetstagarnas berättigade krav?

Någon regeringsrepresentant skulle naturligtvis säga: Det här är det enda vi kan göra i dag för atl överieva och få vår export att fungera. Del skulle vara deras huvudargument, och det är ungefär det som står i alla tidigare betänkanden från socialutskottet. Men att andra går upp och är försvarsadvokater för en sådan politik ser jag som ganska märkligt i dagens läge. Är arbetstidsförkortningen för fackföreningsrörelsen och för arbetarrörelsens största parti någonting som ligger så långt i fjärran att vi kan räkna med att den skall kunna förverkligas först på andra sidan år 2000, eller kan den frågan finnas på dagordningen ganska snart? Om den ligger inom räckhåll i dag borde detta också komma till uttryck i bestämda skrivningar och viljeyttringar, så au man på tre år skulle kunna skapa en opinion som kan ligga lill grund för att genomföra en arbetstidsförkortning, som tar bort de orättvisor som i dag finns på arbetsmarknaden: Utslagningen, kvinnornas svårigheter och sysselsättningen.

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Förkortad arbetstid /n. m.

EIVOR MARKLUND (vpk):

Fru talman! Socialutskottet är alltså enigt om att det långsiktiga målet är 30 limmars arbetsvecka, men man skjuter över frågan fill arbetsmarknadens parter. Om det här är en fråga för arbetsmarknadens parter och ingenting annat borde utskottet åtminstone ha övervägt det som Lars-Ove Hagberg nyss nämnde - att uttala något slags viljeyttring. Vilken anledning har utskottet att använda de samhällsekonomiska konsekvenserna som ett argument mot arbetstidsförkortningen? Att man gör del innebär all del blir ännu svårare för framför allt löntagarorganisationerna atl hävda kravet på arbelstidsförkortningar. Och det skjuter det långsiktiga målet, som man säger sig vara överens om, ännu längre in i en oviss framtid.

Utskottet anför alltså de samhällsekonomiska konsekvenserna som skäl, men utskottet redogör inte alls för vilka dessa konsekvenser är. Om nu utskottel har någon djupare tanke om det borde man väl någon gång i ett betänkande redovisa den, så att diskussionen skulle kunna komma att handla om någonting meningsfullt - om påstådda och verkliga kostnader för en arbetstidsförkortning.

Jag har redovisat vpk:s argument för förkortning av arbetstiden, och def har också Lars-Ove Hagberg gjort. Jag vill än en gång-poängtera den stora betydelse som den här frågan har för kvinnorna och deras villkor i dag. Det berör Stig Alftin inte alls. Del kan möjligen bero på att han fick ta över frågan litet hastigt. Jag tyckeratt del är litet märkligt, eftersom man i ett utskott ändå har flera ledamöter. Vi har fåll lära oss, på den liden vi åtminstone hade en ledamot i utskottet, att vi skulle bevaka de frågor som behandlades.

Den här frågan är alltså väldigt väsentlig ur kvinnornas synpunkt, och det är också från kvinnohåll som frågan om en arbetstidsförkortning har drivits särskilt hårt. Det skulle ha varit mycket trevligt om någon av de kvinnliga ledamöterna i socialutskottet hade haft något atl säga.

Överiäggningen var härmed avslutad.

Mom. 1

Propositionergavs på bifall lill dels utskottets hemsfällan, dels motionerna nr 603 av Lars Werner m.fl. och nr 1639 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande Ja besvarad. Sedan Lars-Ove Hagberg begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill atl kammaren bifaller socialutskottets hemställan i betänkandet

nr 1 mom. 1 röstar Ja,

den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifaUit motionerna nr 603 av Lars Werner m. fl.

och nr 1639 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Lars-Ove Hagberg begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja -	299
Nej -	16
Avstår -	1

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Förkortad arbetstid m. m.

Mom. 2

Propositionergavs pä bifall till dels utskottets hemställan, dels motionen nr 429 av Lars-Ove Hagberg m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Lars-Ove Hagberg begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill aft kammaren bifaller socialutskottets hemställan i betänkandet

nr I mom. 2 röstar ja,

den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 429 av Lars-Ove Hagberg

m.fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Lars-Ove Hagberg begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 300 Nej - 16

Mom. 3

Propositionergavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels motionen nr 315 av Lars-Ove Hagberg m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Lars-Ove Hagberg begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill atl kammaren bifaller socialutskottets hemställan i betänkandet

nr 1 mom. 3 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 315 av Lars-Ove Hagberg

m.fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Dä Lars-Ove Hagberg begärde

''' rösträkning verkställdes votering med omröslningsapparat. Denna omröst-

Onsdagen den "ing gav följande resultat:

7 november 1979 Ja - 299

Nej - 16

Reglerna jör transport av fariigt gods

§ 25 Föredrogs

Trafikutskottets betänkande

1979/80:1 med anledning av motion om en samhällsekonomisk analys av virkestransporter

Utskottets hemställan bifölls.

§ 26 Reglerna för transport av farligt gods

Föredrogs trafiksäkerhetsufskoftets betänkande 1979/80:2 med anledning av motioner angående trafiksäkerhet m. m.

MARIE-ANN JOHANSSON (vpk):

Fru talman! Motionen 972 lar upp frågan om transporter av farligt gods.

Några enhetliga regler om vad som är fariigt gods och i så fall hur delta gods skall hanteras finns inle. Beroende på om godset transporteras per flyg, på vägar, per järnväg eller till sjöss finns olika bestämmelser.

Om man Jämför de olika bestämmelserna finner man alt klassificeringen av godsets fariighet inte överensstämmer, vilket måste anses som anmärkningsvärt. Likaså är del anmärkningsvärt alt bestämmelserna av transporter av fariigt gods per järnväg och för sjötransporter inte finns översatta till svenska. Dessa sakernas tillstånd innebär att säkerheten när det gäller transport av farligt gods i dag är eftersatt.

Motion 972 kräver därför att åtgärder med det snaraste vidtas så alt bestämmelserna beträffande transporter av farligt gods blir lika i hela transportkedjan och att skyndsamma åtgärder vidtas så att RID eller, som det heter. Annex 1 som finns fogat till den internationella konvention som reglerar transporter av fariigt gods per Järnväg, liksom IMDG-koden -International Maritime Dangerous Goods-Code - översätts till svenska.

Utskottet har behandlat motionen positivt, vilket vi i vpk noterar med tillfredsställelse - så positivt att Jag i dag inte kommer all ställa något särskilt yrkande.

Det förtjänar dock all betonas att frågan aktualiserades redan 1977 och att

vad vi hittills uppnått är en utredning. En utredning gör i sig inte transporter

av farligt gods säkrare, utan vad som behövs är all denna utredning snabbt

kommer fram till ett resultat. Det påpekar Ju också utskottet i sitt

74 betänkande.

Det förtjänar också all påpekas alt motionen kräver en skärpning av RID-och ADR-bestämmelserna så att dessas klassificeringar av fariigt gods överensstämmer med IMDG-kodens. Denna är nämligen mer restriktiv när det gäller klassificering av farligt gods. Utskottel har inte speciellt kommenterat just detta. Jag förutsätter atf utskottet här är överens med motionärerna om au en skärpning av dessa bestämmelser måste lill.

När del gäller översättningen av vissa av bestämmelserna till svenska förutsätter Jag att man här inte behöver avvakta utredningen utan omgående kan göra dessa översättningar. Även om del sedan blir förändringar i dessa bestämmelser, är det ju viktigt att gällande bestämmelser finns på svenska.

Fru lalman! Jag har, som Jag tidigare sade, inget yrkande men vill återigen betona alt det är viktigt atl arbetet, som utskottel uttrycker det, bedrivs med största skyndsamhet. Vpk kommer atl bevaka frågan och återkomma med en motion om så behövs.

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

A nställningsskydd

Överiäggningen var härmed avslutad. Utskottets hemställan bifölls.

§ 27 Föredrogs Trafikutskottets betänkande

1979/80:3 med anledning av motioner angående AB Svensk Bilprovnings verksamhet

Arbetsmarknadsutskottets betänkande

1979/80:1 med anledning av motioner om statliga utmärkelser

Kammaren biföll vad utskotten i dessa betänkanden hemställt.

§ 28 Anställningsskydd

Föredrogs arbetsmarknadsutskotlets betänkande 1979/80:3 med anledning av motioner om anställningsskydd.

I detta betänkande behandlades motionerna

1978/79:291 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari yrkats att riksdagen med bifall till motionen beslutade anta av motionärerna framlagt förslag till lag om ändring i lagen om anställningsskydd (1974:12) 21 § aft gälla fr. o. m. den 1

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

A nställningsskydd

juli 1979, innebärande atl lön lill arbetstagare som under anställningstiden blev permuterad skulle utgå från den första permitteringsdagen,

1978/79:292 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari yrkats all riksdagen uttalade

1. alt deltagande i arbetskonflikt, oavsett sådan var lag- eller avtalsstridig,
aldrig kunde utgöra saklig grund för uppsägning eller avsked,

2. att samarbetssvårigheter med arbetsköpare eller med arbetskamrater,
olovlig bortovaro, ordervägran, olämpligt uppträdande o. d. endast i utom
ordentligt sällsynta fall kunde läggas lill grund för uppsägning eller avsked
och då under förutsättning av den lokala fackliga organisationens godkän
nande.

1978/79:773 av Birgitta Johansson m. fl. (s).

1978/79:1051 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari yrkats att riksdagen med bifall till motionen beslutade anta av motionärerna framlagt förslag till lag om ändring i lagen om anställningsskydd, 11 och 39 §§, innebärande alt uppsägningstiden oavsett arbetslagarens ålder skulle bestämmas till sex månader, att avtal om kortare uppsägningstider skulle förbjudas, samt att spärregeln för särskilt skadestånd skulle slopas, och

1978/79:2072 av Allan Åkeriind m. fl. (m).

Utskottet hemställde

1. beträffande uppsägning på grund av deltagande i arbetskonflikt m. m. att riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:292,

2. beträffande uppsägningstiden aft riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:1051 i motsvarande del,

3. beträffande vetorätt vid permitteringar att riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:773,

4. beträffande permitteringslön alt riksdagen skulle avslå motionen 1978/ 79:291,

5. beträffande jämkning av skadestånd all riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:2072,

6. beträffande slopande av spärregeln för särskilt skadestånd atl riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:1051 i motsvarande del.

TOMMY FRANZÉN (vpk):

Fru talman! Lagen om anställningsskydd är en ständigt återkommande fråga i den här kammaren sedan behandlingen i riksdagen 1973.

Från vpk:s sida anser vi att anställningsskyddet är en del av en mängd demokratiska rättigheter som arbetare och tjänstemän bör ha i sina arbetsförhållanden.

Vänsterpartiet kommunisterna vill beträffande demokratiska rättigheter gå avsevärt längre än vad den här statsapparaten gjort och längre än vad något

annat parti varit villigt att föreslå, vare sig här eller någon annanslans. Vi har formulerat del här kravet i en motion om grundläggande demokratiska rättigheter på arbetsplatsen.

Eftersom det utskottsbetänkande som vi nu behandlar tar upp frågorna om anställningsskydd för alla - oavsett om de strejkat, är fackligt aktiva, blivit utsatta för arbetsköparnas permitteringar eller på något annat sätt blivit drabbade - skulle Jag vilja relatera vad vi säger i en del av punkterna i vår motion om demokratiska rättigheter på arbetsplatsen.

I motionen säger vi alt lokal och central strejkrätt skall föreligga även sedan kollektivavtal träffats. Strejkrätten är en av de mest grundläggande demokratiska rättigheterna. Den får del inte finnas några inskränkningar i.

Inom parentes kan jag nämna alt det finns kraftiga inskränkningar i strejkrätten. De bestämmelser som gäller möjligheten att avskeda strejkande behöver också ses över.

Jag fortsätter: Så länge arbetsköparna i kraft av sitt ägande kan förändra arbetsbetingelserna under en avtalsperiod, kan inte fackföreningarna avslå från att utnyttja påtryckningsmedel, såsom en strejk. Strejkrätten är inte minst viktig lokalt. Slrejkförbudet i lagstiftningen, liksom de anvisningar som säger alt de strejkande kan avskedas, måsle enligt vår mening bort. Alla anlistrejkbestämmelser måste rensas ut ur lagstiftningen. Svartlistning måste förbjudas.

Vetorätt för facket innebären kraftfull förstärkning av förhandlingsrätten. Arbetsköparna vet atl facket kan säga nej. Arbetsköparna har kvar beslutanderätten men tvingas ändå att i många frågor tillmötesgå fackets krav. Facket behåller sin självständighet och lar inget annal ansvar än del man alltid tagit, nämligen ansvaret för vad man lyckats åstadkomma i förhandlingar och ansvaret för sina medlemmar.

De vetorätter som i dag krävs som stöd i den fackliga kampen är bl. a. vetorätt mot köp, försäljning, nedläggning och förflyttning av företag, vetorätt vid avskedanden och permitteringar, i entreprenadfrågor, i personalfrågor på alla nivåer, i dalafrågor och vid införande av robotteknik, vid rationaliseringar och vid fara för utslagning och utsortering ur arbetslivet, mot prestalionslöner och meritvärderingssysiem, mot diskriminering av kvinnor i arbetslivet.

Rätten till politisk verksamhet är nödvändig för atl man skall kunna förverkliga de fackliga målen. Alla fackliga frågor är i grunden politiska frågor. Rätt till politisk verksamhet på arbetsplatsen underiättar den fackliga kampen.

Slutligen vill jag, bland de här utdragen ur vår motion, anföra följande: Rätten lill politiska strejker är grundläggande för arbetare och tjänstemän och för alt de skall kunna utöva påtryckningar på de pariamentariska församlingarna i kampen för sina intressefrågor.

Här har jag berört frågor som har direkt anknytning lill de förändringarav lagen om anställningsskydd som vänsterpartiet kommunisterna föreslår och som vi även tidigare föreslagit och drivit.

21 § lagen om anställningsskydd föreskriver att det finns ingen som helsl

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

A nställningsskydd

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

A nställningsskydd

skyldighet för arbetsköparna att betala lön eller svara för andra förmåner vid permitteringar, om de understiger två veckor i en följd eller 30 dagar sammanlagt under ett kalenderår.

Vetorätt för facket att inskränka arbetsköparnas beslut om permittering, avsked, arbetsinskränkningar, rationaliseringar m. m. är till för att slå vakt om de arbelandes Jobb. Och def måste ju vara det primära. Skall vi ha arbete åt alla i landet - och det anser vi i vänsterpartiet kommunisterna i vari fall all vi skall ha - måste det primära naturiigtvis också vara att det är arbetarna och deras fackliga organisationer som har det avgörande beslutet när det gäller Jobb eller icke för de anställda. Vetorätten innebärju att facket ges möjligheter att säga nej exempelvis lill permitteringar. Men del innebär förden skull inte atl facket i alla sammanhang kommer att utnyttja denna möjlighet. Facket kommer naturligtvis att göra sina bedömningar av ärendena och utifrån de bedömningarna fatta beslut. En vetorätt kommer sannolikt också att innebära att arbetsköparna blir ännu försiktigare. Frågan om vetorätten behandlas, som sagt, i annat sammanhang vad gäller vpk:s motioner.

När permittering av facket godkänts som försvarbar måste de berörda ändå hållas skadeslösa. Det kan infe vara rimligt att den enskilde arbetstagaren ekonomiskt skall ställas lill ansvar för att arbetsköparna har dålig planering, för atl den kapitalistiska marknadshushållningen inte klarar av att hålla människorna i arbete eller för att vinstmaximeringssystemet inte har intresse av att hålla människor i jobb utan har intresse av att skapa profit till ett fåtal.

Utskottel hänvisar lill anställningsskyddskommitlén och dess arbete när
det gäller frågan om permitteringar. Utskottet säger på s. 13 i utskottsbe
fänkandet; "Utgångspunkten för kommitténs arbete skall enligt direktiven
vara att med förstärkt ekonomiskt skydd för den anställde söka finna
anordningar varigenom arbetsgivarens möjligheteratt utge uppsägnings-och
permitteringslön förbättras ."

Vi kan inle acceptera aft man uppskjuter behandlingen av frågan på grund av alt en kommitté arbetar med den. Det är inle rimligt alt människor skall behöva avslå ekonomisk ersättning bara för att en kommitté än så länge inle har kommit fram till hur man skall ha del i permilteringsfrågorna. Vi anser inte heller att del kan vara rimligt att "arbetsgivarens möjligheter" skall vara något slags kriterium för om de drabbade skall ha lön eller inte. Det måste i stället enligt vårt förmenande vara en skyldighet för arbetsgivarna all utge permitteringslön.

I motionen 1051 behandlas uppsägningstidens längd och skadesiåndsbe-stämmelserna. Enligt lagen om anställningsskydd är uppsägningstidens längd varierande, beroende på vilken ålder resp. anställd har. Uppsägningstidens längd varierar från en månad fill sex månader. För dem som är under 25 år är uppsägningstiden en månad, för dem som är 26-30 år är den två månader, 31-35 år tre månader, 36-40 år fyra månader, 41-5 år fem månader och 45 år och däröver sex månader. Vi var motståndare till denna uppdelning redan från början, när den föreslogs av den Åmanska utredningen.

Vi anser dessutom att reglerna för uppsägning eller avsked inte skall vara

dispositiva på så sätt alt man genom förhandlingar kan försämra uppsägningstidens längd. Del har skett -det har vi sett exempel på. I många avtal har villkoren förändrats, och i stället för maximitiden sex månader för dem som är 45 år och äldre har man kommit överens om exempelvis fyra månader. Man har också hittat andra modeller. Detta skedde huvudsakligen i samband med löneförhandlingar 1974, det är då lagen skulle träda i kraft den 1 juli. Vid löneförhandlingar, vill Jag påstå, kan sådana situationer uppstå alt man, om fackförbundet är villigt atl förändra en del i dessa frågor och gå ifrån vissa rättigheter, i stället kan få några ören mer i lön per timme. Det är sådana påtryckningar man kan utsättas för. Jag vill påslå att så har varit fallet när det gällt att förbundsanpassa de här olika avtalen. Medlemmarna, fackföreningarna, har blivit köpta i de centrala förhandlingarna i lönerörelsen. Därför anser vi att en bestämmelse om uppsägningstidens längd skall vara tvingande för arbetsköparna. Del får alltså inte vara fråga om att underskrida den fastställda tiden.

Vi har föreslagit alt den fastställda tiden skall vara sex månader, vare sig man är 25 eller 45 år. Vi tycker inte alt det finns skäl för sämre anställningsskydd för dem som är yngre, bara för alt de kanske har litel lättare att få nya Jobb. Anställningsskyddet skall vara detsamma för alla, oavsett ålder.

Den nuvarande lagen diskriminerar de yngre. De partier som ivrar för jämställdhet borde väl göra det även på det här området?

Den här irappstegsmodellen återverkar också på möjligheterna för äldre arbetskraft, som blivit ställd utanför arbetsmarknaden, att få nya jobb. Det har nämligen visat sig att äldre människor, som har sex månaders anställningsskydd, har svårare att få ett nytt jobb än en yngre person, som har en ä två månaders anställningsskydd, och detla på grund av att arbetsköparen i fråga då blir uppknuten på längre lid. Vi tycker inte atl en anställningsskyddsreform skall göra det svårare för någon kategori atl få ett nytt jobb. Vi har naturiigtvis främjandelagen med de möjligheler som finns i den för arbetsförmedlingarna alt ålägga företagen aft anställa äldre och handikappad arbetskraft. Men jag tror att det är att gå väl långt att tillämpa främjandelagen när det gäller alla dessa enskilda som vill hajobbmensom av någon orsak har ställts utanför.

Främjandelagen diskuterades senast i måndags här i kammaren av Rolf Wirtén och mig, då vi talade om de handikappades situation. Arbetsmarknadsstyrelsen har uttalat atl man skall gå hårdare fram för atl ge de handikappade jobb. Jag utgår ifrån att man har menat även de äldre.

Men Jag tror inte att det räcker. Jag tror all man gott och väl kunde förbättra förhållandena genom att följa vpk:s förslag atl samtliga skall ha sex månaders uppsägningstid. Då kommer man ifrån effekten atl de äldre har längre uppsägningstid än de yngre, vilkel motverkar syftet med lagen.

I samma motion tar vi upp skadeståndsfrågan. Anställningsskyddet är även i det avseendet ihåligt. Arbetsköparna är inte tvingade att ta tillbaka någon som man har avskedat, även om arbetsdomstolen har ogiltigförklarat uppsägningen eller avskedandet. De kan alltså motsätta sig arbetsdomstolens

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

A nställningsskydd

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

A nslällningsskydd

utslag. Det är också en stor brist.

Det borde inte vara så att arbetsköparna kan avgöra den här frågan - när domstolen sagt siu borde det utslaget gälla. Men det är klart aft detta också utsätter dem som drabbas för psykiska påfrestningar. På de stora företagen utgår Jag ifrån att det här bör kunna fungera. Visserligen lär de som blir sparkade från stora företag råka ut för förföljelser på samma sätt som de som blir sparkade från mindre arbetsplatser. Men jag tror ändå att det är lättare att klara en sådan situation på ett större företag än på mindre. Det är förföljelser som i många fall kan vara väldigt påtagliga, psykiskt nedsättande och förnedrande för den anställde.

Även när det gäller skadestånd drabbas de yngre värre än de äldre. Skadeståndet är ju beräknat på anställningstidens längd, och den är naturligtvis oftast lägre för de yngre. Lagen talar om att 48 månaders lön är maximum för skadestånd. Vi harföreslagitaft det skall vara 48 månaders lön oavsett anställningstid på företaget i fråga. Vi anser inte atf det är riktigt att det skall vara billigare för arbetsgivaren atl köpa sig fri från en yngre, aktiv facklig företrädare, som har en kortare anställningstid, än vad det är att köpa sig fri från en äldre arbetstagare. Enligt vår mening bör skadeståndet vara kraftigt tilltaget och lika oavsett anställningstidens längd. Fackligt aktiva har faktiskt köpts ut ur företag med denna lagstiftning som grund, och det anser vi helt oacceptabelt.

Beträffande vår sista motion, i vilken frågan om saklig grund vid avsked las upp, har arbetarrörelsen alltsedan sin brytningstid hävdat atl dellagande i arbetskonflikt aldrig får utgöra grund för avsked. År 1974 ändrades dock denna bedömning hos en del av arbeiartörelsen. Det var i samband med införandet av lagen om anställningsskydd. Samtidigt infördes nämligen begreppet att dellagande i olovlig stridsåtgärd kan anses som saklig grund för avsked.

Vpk har dock fortsall arbetarrörelsens kamp för alt deltagande i arbetskonflikt aldrig får utgöra grund för avsked. Vi har noterat aff del efter denna lags lillkotnst har förekommit avskedanden av just della skäl. Ell mycket påtagligt exempel på det var de avskedanden som ägde rum i samband med strejken vid Bil & Traktor i Boden.

Den borgerliga statsapparaten slår naturligtvis vakt om kapitalisternas rättigheter. I samband med dagens grundlagsdebalt har vi också fått bevis för att man förstärker dessa rättigheler för kapitalisterna. För atf arbetarklassen skall kunna tillkämpa sig framgångar måste den också ha vapen. Ett vapen som lagligt sett har tagits ifrån arbetarklassen är Just strejkvapnei. Detta vapen kan användas som påtryckningsmedel vid förhandlingar, varför del bör få vara ett instrument som de fackliga organisationerna gott och väl men med omsorg kan använda sig av. Jag tror inte aft det skulle missbrukas av facket. Därför finner vi det inte heller skäligt att de som har deltagit i en arbetskonflikt som betraktas som olovlig skall ställas utanför arbetsmarknaden.

Om en arbetare vägrar att ställa sin arbetskraft till förfogande bara därför atl förhållandena är oacceptabla kan han alltså sparkas. Så var det på Bil &

Traktor i Boden. Flera av dem som då fick sparken har fortfarande, mer än ett år efteråt, inte fått jobb. Då kan man fråga: Vad beror det på? Jo, helt enkelt på en förekommande svartlistning inom Svenska arbetsgivareföreningen, dess medlemsorganisationer och förelag. Någon kan ställa frågan: Hur kan delta förekomma? Del ärju på något sätt förbjudet. Men det går lill på följande sätt, och det är inte förbjudet.

Svenska arbetsgivareföreningen och dess medlemsorganisationer skickar till berörda förelag ut ÄD:s dom beträffande Bil & Traktor. De som dellog i konfiikten och har blivit dömda av AD är namngivna i domen. Därigenom blir de svartlistade. Naturligtvis talar man i ett följebrev om alt man vill informera om vad som har förekommit. Samma tillvägagångssätt kan användas i olika sammanhang.

Samarbetssvårigheter utgör saklig grund för avsked. Vi är motståndare även till att samarbetssvårigheier skall kunna sätta någon människa utanför arbetsmarknaden. Det måste vara den fackliga organisationen, som sannolikt har medlemmens förtroende, som skall ha avgörandet när det gäller att rätta till dessa saker. Det skall inte vara möjligt för arbetsköparen atl kunna hänvisa till att han i lag har rätt atf sparka en anställd.

Detla är i korthet vad våra motioner tar upp. Men förhållandena i denna riksdag, som är folkvald och alltså skall vara ett demokratiskt organ inom statsapparaten, har medfört att vissa partier inte tillerkänns demokratiska rättigheter. Den borgerliga riksdagsmajoriielen har ställt vänsterpartiet kommunisterna utanför utskotten och deras arbete. Del försvårar inte bara för riksdagskansliet och den arbetande personalen när del gäller kammarbehandlingen utan också samtidigt vänsterpartiet kommunisternas möjligheler att arbeta. Def försvårar även våra möjligheter att i vettig ordning kunna försvara våra förslag redan i utskotten, där frågorna mer eller mindre avgörs.

Om vi fått vara med vid arbetsmarknadsutskottets behandling av dessa frågor, skulle vi ha reserverat oss lill förmån för våra förslag. Men eftersom vi inte är representerade i arbelsmarknadsutskoitei och därigenom inte har möjlighet att avge reservationer, skall jag nu läsa upp den text som vi föreslår skulle ha stått på s. 13 i utskottets betänkande under rubriken Permittering. Det sista stycket, som börjar med "Med hänvisning till" och slutar med "Motionen 291 avstyrks därför", skulle enligt vårt förslag ha följande lydelse:

De regler som nu gäller beträffande lön och andra anställningsförmåner vid permittering enligt 21 § i lagen om anställningsskydd bör ändras. Hittills gäller all det inle föreligger någon skyldighet atl utge lön eller andra anställningsförmåner förrän de anställda varit permitterade i mer än två veckor i en följd eller 30 dagar sammanlagt under ett kalenderår.

Det ger arbetsköparna möjlighet att införa s. k. korttidsvecka, exempelvis fyradagarsvecka i 30 veckor under ett år. Det innebär i första hand en ekonomisk förlust för dem som drabbas av korttidsvecka. Först måsle de kvalificera sig för aft erhålla arbetslöshetsersättning från arbetslöshetskassan (karenstid).

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

A nställningsskydd

6 Riksdagens protokoU 1979/80:23-24

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

A nställiiingssk\'dd

Ersättningen är i allmänhet avsevärt lägre än om full lön skulle ha utgått. Detsamma gäller vid s. k. långhelgspermitleringar. Lönekostnaderna för arbetsköparna reduceras härigenom på samhällets bekostnad, eftersom arbetslöshetskassorna upp till 90 % finansieras av statskassan.

Senaste LO-kongressen beslutade alt kräva full lön och andra anställningsförmåner från första permitteringsdagen. Vänsterpartiet kommunisterna har tidigare rest samma krav i riksdagen. Detta krav har avslagits av de övriga riksdagspartierna. Problemet är lika stort i dag. Arbetslösheten ligger kvar på samma nivå, och varsel om permitteringar och uppsägningar duggar tält. Det finns därför all anledning att ändra 21 § i lagen om anställningsskydd, så att lön och andra anställningsförmåner utgår från första permitteringsdagen.

Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet att riksdagen med bifall till motionen beslutar anta bifogade förslag till Lag om ändring i lagen om anställningsskydd (1973:12) 21 § aU gälla fr. o. m. den 1 januari 1980.

Underrubriken Uppsägningstiden, s. 12 i utskottets betänkande, finns elt stycke som börjar "De stipulerade" och slutar "avstyrks således". Det stycket borde enligt vår mening i stället ha haft följande lydelse:

I svensk lagstiftning finns alltför ofta bestämmelser som diskriminerar ungdom. Olika åldersgränser stadgar vissa rättigheter och skyldigheter. Lagen om anställningsskydd är inget undantag. Det är särskilt två stadganden i denna lag som diskriminerar unga arbetare. Del är bestämmelsen i 11 § om åldersindelad uppsägningstid och skadeståndsbestämmelserna i 39 §, sista stycket.

1115, andra stycket, stadgas att den som har fyllt 25 år har räU till två månaders uppsägningstid, som sedan ökas med en månad för vart femte år. Har man uppnått en ålder av 45 år, är den lagstadgade uppsägningstiden sex månader. Denna bestämmelse diskriminerar ungdomen. Det betyder all alla som inte fyllt 25 år inte har någon lagstadgad rätt till längre uppsägningstid än en månad, som bestäms enligt 11 §, första stycket. Det finns ingen rimlig motivering att, i en lag som skall ge ett ökat skydd i anställningen, föreskriva sämre förmåner på grund av ålder. Vänsterpartiet kommunisterna uppmärksammade denna diskriminering av unga arbetare redan vid antagandet av lagen och krävde då att uppsägningstiden skulle vara lika för alla, oavsett ålder.

Dessutom är denna bestämmelse avtalsbar, vilket innebär att avtal om kortare uppsägningstid kan ingås. Detla har också skett. Oftast ärdel ungdom som också här drabbas. Vänsterpartiet kommunisterna har tidigare påtalat det olämpliga i att bestämmelserna är avtalsbara. Det finns i dag avtal som föreskriver väsentligt kortare uppsägningstid än den lagstadgade-också här förekommer äldersindelning. Därför reser vi på nytt kravet att 11 § inte skall vara förhandlingsbar i annat hänseende än när det gäller avtal om längre uppsägningstid än sex månader.

1 39 §, sista stycket, finns en bestämmelse om begränsning av skadestånd till arbetare som blivit uppsagd eller avskedad på sådana grunder som arbetsdomstolen underkänt. Enligt första stycket upphör anställningsförhållandet om arbetsköparen vägrar att följa domstols beslut om ogiltigförklaring

av avsked eller uppsägning. Om detta inträffar, skall den uppsagde eller avskedade erhålla skadestånd med upp till 48 månadslöner. Men till denna bestämmelse finns ett undantag. I sista stycket föreskrivs att skadestånd

"--- får ej i något fall utgå med fler månadslöner än som motsvarar antalet

påbörjade anställningsmånader hos arbetsgivaren". Denna särbestämmelse drabbar i första hand yngre arbetare eftersom det är de som i allmänhet har den kortaste anställningstiden. Vänsterpartiet kommunisterna anser att ett så allvariigt brott mot lagen som att avskeda eller säga upp arbetare utan saklig grund inle skall bedömas olika i annat fall än när den anställde som drabbats har fyllt 60 år, vilkel vi anser vara motiverat av arbetsmarknads- och andra skäl. Sista stycket i 39 § bör därför utmönstras. Vänsterpartiet kommunisterna har f ö. rest detla krav alltsedan lagen antogs.

Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet alt riksdagen med bifall till motionen 1051 beslutar anta bifogade Förslag till Lag om ändring i lagen om anställningsskydd, II och 39 §§, att gälla fr. o. m. den 1 januari 1980.

Slutligen vill jag ta upp vår motion om inskränkningar i rätlen au avskeda anställda, motionen 292.

Om vi hade haft möjlighet alt avge reservation skulle den del av utskottets betänkande som börjar på s. 11 med "Frågan om elt deltagande" och slutar på s. 12 med "i dess helhet" ha ersatts av följande reservationstext.

Alltsedan lagen om anställningsskydd antogs har vänsterpartiet kommunisterna med skärpa invänt mot utformningen av lagen och mot vad som skrivits i förarbetena till lagen när det gäller tolkningen av begreppet saklig grund för uppsägning och avsked enligt 7 resp. 18 §. Tillämpningen under de gångna åren har också visat att de krav på ändringar som vårt parti framfört varit välgrundade.

Arbetsdomstolen har i de avgörande frågorna i allt väsentligt gått arbetsköparna lill mötes när det gällt rätten att säga upp eller avskeda arbetare. AD har i vissa fall t. o. m. gått utanför den omfattande lista på orsaker som räknas upp i förarbetena av dåvarande inrikesministern Eric Holmqvist.

AD har redan fastslagit atl inte bara samarbetssvårigheter med arbetsköparna ulan också samarbetssvårigheier med konsulter och lidsstudiemän som inle är anställda i företagen kan läggas till grund för uppsägning.

AD har också vid ett flertal tillfällen godkänt deltagande i strejk som grund för både uppsägning och avsked. AD:s dom att godkänna avskedandel av bilarbetarna i Boden ger ett klart besked om ÄD:s karaktär av klassdomstol. Melallarbetareförbundel kunde trols sin deklarerade styrka och storiek inte skydda de 43 bilarbetarna mot Bil & Traktor AB. Bolaget hade däremot ett säkert slöd i arbetsdomstolen.

Vänsterpartiet kommunisterna har vid flera tillfällen påtalat det orimliga i atl arbetare skall kunna sägas upp eller t. o. m. avskedas därför att de deltar i en arbetsnedläggelse eller annan stridsåtgärd. Vårt parti har av den anledningen krävt alt riksdagen uttalar att deltagande i strejk eller annan stridsåtgärd, oavsett om åtgärden är olaglig eller ej, aldrig skall kunna utgöra

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

A nställningsskydd

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

A nställningsskydd

saklig grund för vare sig uppsägning eller avsked. Vi anser denna fråga lika aktuell i dag, varför vi upprepar vårt krav på att riksdagen gör ett sådant uttalande.

Detsamma gäller frågan om samarbetssvårigheter med arbetsköparen eller arbetskamraterna som flnns uppräknade i förarbetena som saklig grund för uppsägning eller avsked. Här kan arbetsköparen provocera fram samarbetssvårigheter på många sätt och sedan lätt göra sig av med fackligt och politiskt obekväma arbetare med slöd av förarbetena lill lagen.

Vänsterpartiet kommunisterna har tidigare krävt att det endast i utomordentligt sällsynta fall skall få åberopas samarbetssvårigheier, olovlig bortovaro, ordervägran, olämpligt uppträdande o. d. som grund för uppsägning eller avsked. Vi anser att det endast skall kunna företas uppsägning eller avskedande, om åtgärden har sanktionerats av den lokala fackliga organisationen och förseelserna klart dokumenterats efter gemensam grundlig utredning.

Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet att riksdagen uttalar alt deltagande i arbetskonflikt, oavsett sådan är lag- eller avtalsstridig, aldrig kan utgöra saklig grund för uppsägning eller avsked, alt samarbetssvårigheier med arbetsköpare eller med arbetskamrater, olovlig bortovaro, ordervägran, olämpligt uppträdande o. d. endast i utomordentligt sällsynta fall kan läggas till grund för uppsägning eller avsked och då under förutsätlning av den lokala fackliga organisationens godkännande.

Ja, så skulle det ha slätt i arbetsmarknadsutskottets tredje betänkande för i år, om det varit så alt vänsterpartiet kommunisterna hade varit med i ulskotlel och haft sina demokratiska räuigheter i riksdagen. Men den borgeriiga majoriteten vill inte följa demokratins spelregler och låta samtliga partier som är representerade i riksdagen, som av folket har fått stöd atl medverka i denna parlamentariska församling, få vara med i utskotten. Vi ställs utanför en del av riksdagens arbete, och då fårdet i stället bli på del viset att man får lov att läsa upp tänkta reservationer från kammarens talarstol. Det är som jag tidigare sade tyvärr också elt merarbete för kammarkanslisterna, men det är inte vi som orsakat detta utan det är de som varit "demokratiska" nog alt ställa oss utanför som bär skulden.

Jag yrkar därför bifall lill motionerna 291 och 1051 och hemställer att lagförslagen i dessa skall äga giltighet från den 1 Januari 1980. Dessutom yrkar jag bifall till motionen 292.

Under deUa anförande övertog talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

ALLAN ÅKERLIND (m):

Herr talman! Jag skall försöka att inte göra samma tidsöverdrag som den föregående talaren.

Anledningen till att jag begärt ordet är att Jag tillsammans med några kamrater här i riksdagen inlämnat motionen 2072, i vilken vi begär att riksdagen beslutar om en komplettering i vad gäller skadeståndsreglerna i

lagen om anställningsskydd på ett sådant sätt att det klart framgår att skadeståndet skall jämkas till noll, när det med hänsyn till det allmänna rättsmedvetandet och den allmänna laglydnaden framstår som oskäligt att tillerkänna den enskilde eller fackförbundet allmänt skadestånd.

Bakgrunden är som vi skriver i motionen atl det många gånger har visat sig vara vanskligt för arbetsgivarparten att avgöra om saklig grund för uppsägning eller avskedande har förelegat, vilkel är naturligt. I flera fall har arbetsdomstolen uttalat att arbetstagarens agerande måste anses som en allvarlig förseelse men på grund av olika omständigheter bedömt uppsägningen som ogiltig. Arbetsgivaren har blivit skyldig atl utge skadestånd - inte bara ekonomiskt för utebliven lön - utan även allmänt skadestånd såväl till den enskilde som till fackförbundet. Detta förfaringssätt ler sig, såsom vi skriver, i vissa fall stötande, t. ex. när den anställde gjort sig skyldig till tillgreppsbrotl. Vi menar alt det inle överensstämmer med allmänt rättsmedvetande att den som tillgripit något från arbetsgivare, låt vara av ringa värde, genom arbetsdomstolens bedömning erhåller ett skadestånd för påstådd kränkning. Vi menar också att del för övriga anställda måste förefalla märkligt atl den som kanske på bar gärning eriappats med stöld från företaget erhåller åtskilliga lusen kronor som "gottgörelse" för delta tillgrepp. Då uppstår tanken au brott lönar sig.

Jag kan ta ett konkret exempel. En anställd ertappades med stöld av ringa värde, som man säger, och fick en varning av arbetsgivaren att om detla skulle upprepas kunde del bli fråga om avsked. 14 dagar senare ertappades samme anställde på nylt med atl göra ett försök till tillgrepp, och han fick avsked. Arbetsdomstolen lar upp denna fråga och säger atl det var inte saklig grund för avsked - tillgreppet gällde något av ringa värde - och jag håller med om att det kan vara en riklig bedömning.

Men vad vi motionärer tycker är slötande i ett fall som delta är att den förfördelade arbetstagaren, som alltså bevisligen vid ett par tillfällen har blivit avslöjad på bar gärning med atl försöka stjäla från företaget, förutom det som Ju är naturligt när arbetsdomstolen underkänner elt avskedande, dvs. får ersättning för utebliven lön, även får ett skadestånd på flera lusen kronor. Det måsle te sig ganska egendomligt för hans arbetskamrater, som är ärliga, när de får uppleva atl den som är oäriig får komma tillbaka lill jobbet - det kan de naturligtvis tycka är riktigt - och dessutom får en ersättning på flera tusen kronor. Det blir alltså i praktiken en ersättning för att han stulit. Det är konsekvensen. Och då frågar de sig vad det är för nytta med alt de är äriiga och jobbar och sliter - de .får ingen ersättning med 2 000-3 000 kr. utöver lönen.

Detta är bakgrunden till vår motion, och vi menar att sådana här oformligheter inte får förekomma.

Utskottet skriver nu: "Att med lagstiftning gå in och föreskriva hur bedömningen skall vara i vissa typer av fall kan inte komma i fråga." Den meningen är litet egendomlig. Att vi i riksdagen skall tala om hur arbetsdomstolen skall bedöma enskilda fall är naturligtvis inle möjligt. Men atl ändra lagstiftningen för all bedömningen i sådana här fall skall kunna bli

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

A nställningsskydd

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

A nställningsskydd

mera i enlighet med vårt rättsmedvetande kan inte vara fel.

Jag hade hoppals att utskottet skulle ta allvarligare på denna fråga och föranstalta om en ändring av lagtexten, men lyvärr har man inle gjort det. Vi får väl återkomma i denna fråga, men Jag är som sagt litel missnöjd med atl man inle har tagit tillräckligt allvariigt på detta.

ELVER JONSSON (fp):

Herr talman! I arbetsmarknadsutskotlets betänkande behandlas fem motioner om lagen om anställningsskydd. Motionerna väcktes under den allmänna motionstiden i Januari i år.

Jag skall börja med att säga ett par ord om lagens tillkomst.

Lagen antogs på hösten 1973och började gälla på sommaren 1974. Man kan säga att lagen fick ett omedelbart genomslag. Den har inneburit en stor förändring för både arbetsgivare och arbetstagare. Inte minst har den inneburit en påtaglig förbättring av arbetstagarnas anställningsskydd. Möjligheterna att ytterligare förbättra detta skydd prövas sedan ett par år tillbaka av en utredning, anställningsskyddskommittén.

När lagen antogs av riksdagen på hösten 1973 skedde det under bred politisk enighet. Kommunisterna hade emellertid en annan uppfattning och krävde ändringar på en lång rad punkter. En del av ändringarna gällde detaljer, andra gällde väsentliga delar i lagens uppbyggnad.

Vpk har genom åren vidhållit sin ståndpunkt, och i konsekvens med denna inställning har partiet även i år begärt alt lagen skall ändras. En del av dessa ändringsförslag prövades av riksdagen så sent som i våras.

Ett av de krav som vpk har vidhållit är atl deltagande i arbetskonflikt aldrig skall kunna leda till uppsägningar eller avskedanden. Detta yrkar man i motionen 1978/79:292. Den här frågan diskuterades redan när anställningsskyddslagen antogs men också i samband med antagandet av medbestämmandelagen. Situationen i dag är den, som utskottet konstaterar, att avskedande eller uppsägning endast kan godtas i samband med olovliga arbets-konflikter och, då så är fallet, endast i speciella undantagssituationer.

Kommunisterna påslår i motionen att arbetsdomstolen "vid ett flertal tillfällen" har godkänt deltagande i strejk som grund för uppsägning eller avsked. Ja, del har skett i några fall, men de ligger ganska långt tillbaka i tiden. Sedan ansiällningsskyddslagen trädde i kraft har arbetsdomstolen bara behandlat ett fall. Och det gäller f. ö. inte de strejkande bilmekanikerna vid Bil & Traktor AB i Boden, såsom påståtts i vpk-motionen. Del utslag i AD som Tommy Franzén talade om gällde skadeståndsmålet, det var Ingen prövning av avskedanden. Vpk menar att detla fall skulle ha funnits med i den reservalionslext som Tommy Franzén pläderar för. Del var för väl atl denna felaktighet inte kom in i utskottsbetänkandel. Det är tragikomiskt atl Tommy Franzén väljer exempel som saknar grund när han talar om att han vill föra arbetsrörelsens kamp vidare.

Del enda fall som har varit uppe i arbetsdomstolen är i stället den på sin tid bekanta städerskestrejken i Skövde. Då godtogs av en enhällig domstol att vissa av de strejkande blev avskedade. Men domstolen ogiltigförklarade

samtidigt avskedandena för två andra strejkande.

Svensk arbetsrätt bygger, herr Franzén, på att avtal skall hållas. Det är någonting som kommunisterna underkänner, och därför är vi oense.

Utskottet, som alltså har konstaterat att arbetstagare som går ut i konflikter som är olovliga endast kan sägas upp eller avskedas i speciella undanlagssi-tuationer, anser att det inte heller har inträffat någonting som ger anledning för riksdagen att ändra sitt tidigare ställningstagande i denna fråga.

Vpk tar liksom tidigare år även upp andra fall av uppsägning eller avsked på grund av arbetstagarens personliga förhållanden, såsom samarbetssvårigheier, ordervägran, olovlig frånvaro etc. Lagens ståndpunkt är att saklig grund föreligger endast om arbetstagaren visat en klart dokumenterad olämplighet. Det räcker inte med enstaka fall av misskötsamhet eller olämpligt uppträdande, såvida inte förseelsen är av en mycket allvariig art. Utskottet har försökt belysa detta genom att ge en mycket fyllig redovisning av de mål om uppsägning eller avskedande som har förekommit i arbetsdomstolen. Redovisningen omfattar 70 mål och i flertalet fall, eller ca 45, har eniledig-andena underkänts av arbetsdomstolen.

Vpk vill också som en extra säkerhetsåtgärd införa att uppsägning eller avskedande skall få ske försl om den lokala fackliga organisationen har godkänt åtgärden. Utskottet erinrar här om att arbetsgivaren är skyldig att först varsla om åtgärden till facket och, om sä begärs, ta upp överiäggningar innan beslut fattas. Man kan vidare erinra om att den åtgärd motionärerna föreslår inle får någon effekt i de fall det inle finns några organiserade anställda på arbetsplatsen. I det material som utskottet har redovisat i bilagan lill betänkandet finns f ö. elt fall om uppsägning - som var föranledd av .samarbetssvårigheter arbetskamrater emellan - där arbetsgivaren och facket träffat en överenskommelse om uppsägning men där åtgärden inle desto mindre blev underkänd av AD. Jag ville säga detta med tanke på Tommy Franzéns resonemang om disposiliva regler och uppsägningar.

Utskottet har infe heller i år övertygats om att anställningsskyddslagens regler om saklig grund behöver ändras och avstyrker därför motionen 292 i dess helhet.

Kommunisterna har vidare väckt en motion, 1978/79:1051, som kritiserar anställningsskyddslagen därför all den på elt par punkter sägs missgynna unga arbetstagare. Detla sägs bl. a. vara fallet med reglerna om uppsägningstid. Dessa regler innebär aft arbetstagare under 25 år har en uppsägningstid av en månad. Uppsägningstiden föriängs med stigande ålder. Vpk vill att uppsägningstiden generellt - oavsett ålder - skall vara sex månader.

Detla är en sak som diskuterades redan vid lagens tillkomst. Man ansåg då atl det var en rimlig avvägning mellan olika intressen som ligger bakom reglerna. Utskottet har fortfarande samma uppfattning. Möjlighet finns också att träffa avtal om andra uppsägningstider. Denna frihet vill vpk emellertid begränsa. Avtal skall enligt motionen endast kunna träffas om längre uppsägningstider än sex månader. Sådana avtal finns i dag på t. ex. tjänslemannaområdet. Med hänvisning till all avtal om andra uppsägningstider än lagens träffas endast på förbundsnivå har utskottet avstyrkt

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

A nställningsskydd

Jr 23 motionen även i denna del.

Onsdagen den Herr talman! Jag ser aU min talelid snart är slut. Låt mig avsluta med att

7 november 1979 säga ett par ord om den motion som herr Åkeriind m. fl. har väckt.

Anställningsskydd TALMANNEN lät nu klubban falla och yttrade:

Jag får fästa uppmärksamheten på all sex minuter är den talartid som man har till sitt förfogande.

TOMMY FRANZÉN (vpk):

Herr talmän! Jag skall försöka hålla mig inom de sex minuterna.

Det är bara ett par frågor som jag skall ta upp. Jag tycker att del nästan är meningslöst atl diskutera med Elver Jonsson med tanke på hans agerande i dessa frågor under de här åren. Argumenten känner Jag också igen från tidigare år.

Men när han ironiserar över i hans tycke fel valda exempel, måste man ändå hålla i minnet att vad som är principen i det hela är att deltagandet i en arbetskonflikt aldrig får utgöra saklig grund för avsked. Själv relaterar han Ju att det trots allt finns sådana exempel - som det fall då arbetsdomstolen sparkade Skövdestäderskorna. Det finns alltså elt klart utslag i arbetsdomstolen om deltagande i arbetskonflikt. Även om konflikten är olovlig eller olaglig, så finns den ändå där, och vi anser att vad som hänt i dessa fall inte är acceptabelt. Det är därför som vi håller fast vid den princip det här gäller.

Elver Jonsson säger att avtal alltid skall hållas. Jag vet inte vad Elver Jonsson har för erfarenhet från arbetsmarknad och fackligt Jobb, men man bör hålla i minnet att förhållandena på en arbetsplats förändras. De är inte statiska under en hel avtalsperiod, även om avtalsperioden är så kort som ett år, utan de är föränderliga från dag till dag. Det gör att de förutsättningar som förelåg när man ingick ett avtal inte är desamma när avtalstiden har gått ul. Del har införts nya arbetsmetoder, man har annoriunda arbetsförhållanden på andra sätt, man har kanske rationaliserat, de ekonomiska förutsättningarna är infe lika, osv. De förändringar som har skett måste man då ha i åtanke, och man skall inte bara påslå att det är de arbetare och tjänstemän som skrivit på avtalet - i den situation som rådde då avtalet ingicks - som skall hålla på vad som där är skrivet. Många sådana exempel kan anföras, ochjag skall inte förlänga debatten med det.

När det gäller frågan om uppsägningstidens längd kritiserar vi - med rätta, tycker vi - att regeln är dispositiv, aft del alltså är möjligt aff försämra den för arbetstagarna. Det spelar ingen roll om Elver Jonsson tar många exempel och säger au statstjänstemannen i de fallen lyckats i förhandlingar. Som Jag exemplifierade i mitt huvudanförande finns det också de som definitivt inle har klarat detta utan råkat ut för den köpslagan som ändå förekommer när det gäller centrala förhandlingar, när det gäller att förbundsanpassa exempelvis en LO-SAF-överenskommelse. År 1974 hamnade man i köpslagan om bl. a. den här frågan - det fanns även andra frågor.

Vi tycker inte att man skall ge möjligheler åt arbetsköparna att utöva
88 sådana påtryckningar när det gäller frågor om anställningsskydd. Därför vill

vi inte heller medverka lill att arbetsköparna skall ha räu att göra sådana här försämringar för arbetarna.

ELVER JONSSON (fp):

Herr talman! Jag ber om tillgift för mitt överskridande av den talartid som tillmätts mig. När vi i ulskotlel skrev ganska fylligt om del här ärendet utgick vi ifrån alt vi därmed kanske skulle kunna förkorta debatiiden. Där bedrog vi oss något -jag tänker då på Tommy Franzéns inlägg, som också blev eft inlägg i den konstitutionella delen när det gäller riksdagens arbetsformer, men jag skall inle ta upp den frågan.

Låt mig först, herr lalman, yrka bifall till arbetsmarknadsutskottets hemställan i dess helhet i utskottets betänkande nr 3.

Jag vill sedan notera med tillfredsställelse att Tommy Franzén icke har bestritt mitt påstående om att vpk:s motion hade väckts på felaktiga grunder, på vilka man också hade tänkt skriva en reservation.

Herr Franzén säger alt förhållandena på våra arbetsplatser förändrats och menar atl delta skulle vara skäl nog för atl biträda vpk:s yrkande. Visst förändras förhållandena på arbetsplatserna och arbetslivets villkor, men man får intrycket att Tommy Franzén inte har observerat att vi också i det avseendet har eft regelsystem för aft kunna hantera dessa frågor. Medbestämmandelagen, även om den har sina begränsningar, ärju ett utomordentligt verktyg Just när det gäller de anställdas möjligheter att vara med och påverka förhållandena på arbetsplatserna och den dagliga arbetssituationen.

Vår uppfaUning är som sagt atl ingångna avtal skall hållas. Det anser också riksdagen, vilket finns dokumenterat genom tidigare beslut. Det anser också de fackliga organisationerna. Där har kommunisterna en annan syn, och därför skiljer vi oss åt i våra slutliga ställningstaganden.

Här föreligger ytteriigare ett par motioner som jag också gärna vill kommentera.

I en socialdemokratisk motion av Birgitta Johansson m. fl. behandlas frågan om vetorätt vid permitteringar. Utskottet har markerat varför man inte är beredd atl följa de förslag som framförts i denna motion.

Ulskotlel har heller inle kunnat ställa sig bakom det yrkande som framställs i den moderata motionen av Allan Åkerlind m. fl., att skadestånd i vissa fall skall jämkas till noll när uppsägning ogiltigförklarats av arbetsdomstolen. Motionärerna tänker på de fall där ogiltigförklaring sker trots att arbetstagaren gjort sig skyldig till en i och för sig allvariig förseelse.

Jag tror atl herr Åkeriind gjorde en felsägning när han sade att arbetstagare kan få skadestånd även om de gjort sig skyldiga till tillgreppsbrotl. Det kan de naturligtvis inle få, men de kan få skadestånd om de blivit uppsagda på oriktig gmnd.

I kort sammanfattning kan sägas atf utskottet konstaterar att domstolarna redan har möjlighet att göra erforderliga skälighetsbedömningar i skadeståndsfrågan. Möjlighet att jämka till noll finns således redan nu enligt lagen.

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Anställningsskydd

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

A nslällningsskydd

Jag skulle vilja fråga herr Åkerlind: Vill de moderata motionärerna ta bort Jämkningsreglerna?

ALLAN ÅKERLIND (m):

Herr talman! Jag anser inle att det finns någon anledning att la bort jämkningsreglerna.

Elver Jonsson påstod attjag gjorde en felsägning närjag sade att man kan få skadestånd även om det föreligger tillgreppsbrotl, men Jag vill till det säga atl del är så reglerna verkar i det konkreta fallet, när man får skadestånd på grund av en oriktig uppsägning.

Den oriktiga uppsägningen aren sak, men orsaken till uppsägningen var i det konkreta fall jag nämnde ett par tillgreppsbrott. Hade dessa inte skett, så hade uppsägningen aldrig kommit till stånd, och skadeståndet på grund av det oriktiga avskedandet hade heller inte kommit alt utdömas.

Resultatet i det här konkreta fallet blir alltså följande: Den som vid ett par tillfällen har tillgripit en vara av mindre värde får behålla sitt jobb - en fråga somjag inte går in på i det här sammanhanget- och får ersättning för förlorad arbetsförtjänst, en ersättning på grund av att han blivit oriktigt uppsagd. Denna uppsägning har emellertid sin grund i själva tillgreppet.

TOMMY FRANZÉN (vpk):

Herr talman! Beträffande det här exemplet - därjag enligt Elver Jonsson har tagit fel - må det väl, hoppas jag, ursäktas mig om Jag råkat lämna ett exempel som inte är relevant. Jag har inte hunnit kontrollera den saken. Är exemplet irrelevant är det väl lika med El ver Jonsson som med mig - trots allt har man kanske inte i alla frågor den formella bakgrunden helt klar för sig. Elver Jonsson har ett arbetsmarknadsutskott och ett kansli som väl känner lill de här frågorna. Vi har av Elver Jonsson och hans vänner på den borgerliga kanten inte getts samma möjligheter. Vi har inle kansliet till hjälp, eftersom vi inte är representerade i utskotten. Våra uppgifter kan därför inle bli riktigt kontrollerade. Jag hoppas alt del ursäktas mig om exemplet i det fallet var något irrelevant.

Beträffande medbestämmandelagen, som Elver Jonsson log upp, vill Jag säga attjag började mitt anförande med att beröra vissa av de frågor och krav som vi för fram i stället för medbestämmandelag. Vi vill rubricera frågorna "demokratiska rättigheter på arbetsplatsen". Det är nämligen vår uppfattning alt medbestämmandelagen inte ger de möjligheter som Elver Jonsson lät påskina. Därför menar vi all del finns skäl all både i lagen om anställningsskydd och i medbestämmandelagen vidta stora förändringar.

Överläggningen var härmed avslutad.

Mom. I

Propositionergavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels motionen nr 292 av Lars Werner m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Tommy Franzén begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller arbetsmarknadsutskottets hemställan i

belänkandet nr 3 mom. I röstar Ja,

den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 292 av Lars Werner m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Tommy Franzén begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 307 Nej - 18

Mom. 2

Propositionergavs på bifall till dels utskottels hemställan, dels motionen nr 1051 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande Ja besvarad. Sedan Tommy Franzén begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller arbetsmarknadsutskottets hemställan i

betänkandet nr 3 mom. 2 röstar Ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 1051 av Lars Werner m. fl. i

motsvarande del.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Tommy Franzén begärde rösträkning verkställdes votering med omröslningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat;

Ja - 307 Nej - 17

Mom. 3

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

A nställningsskydd

Mom. 4

Propositionergavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels motionen nr 291 av Lars Werner m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Tommy Franzén begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Den lokala lantmäteriverksamheten

Den som vill att kammaren bifaller arbetsmarknadsutskotlets hemställan i

betänkandet nr 3 mom. 4 röstar ja,

den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 291 av Lars Werner m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för Ja-propositionen. Då Tommy Franzén begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 309 Nej - 17

Mom. 5

Ulskoltets hemställan bifölls.

Mom. 6

Propositionergavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels motionen nr 1051 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Tommy Franzén begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill au kammaren bifaller arbelsmarknadsutskotlels hemställan i

belänkandet nr 3 mom. 6 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 1051 av Lars Werner m. fl. i

motsvarande del.

Ja - 308 Nej - 17

§ 29 Den lokala lantmäteriverksamheten

Föredrogs civilutskottets betänkande 1979/80:1 med anledning av riksdagens revisorers förslag 1978/79:21 angående den lokala lantmäteriverksamheten.

WIVI-ANNE CEDERQVIST (s):

Herr talman! Riksdagens revisorer har hos riksdagen hemställt om alt en utvidgning av kommunernas deltagande i fasligheisbildningsverksamheien genomförs samt alt frågor om gränsdragningen mellan statliga och kommunala myndigheters arbetsuppgifter på fastighetsbildnings- och mätnings-

området skall avgöras av en till lantmäteriet knuten partssammansalt nämnd.

Svenska kommunförbundet har uttalat sig positivt om de här förslagen och anser att, om inte den föreslagna organisationsöversynen kommer till stånd, en utredning bör tillsättas om en kommunalisering av fastighetsbildningens organisation.

Enligt min mening har civilutskoitet behandlat revisorernas förslag styvmoderligt. Civilulskotiet skriver i sitt betänkande: "Den nya organisationen har ännu knappt stabiliserat sig. Försöken i skilda sammanhang atl fördjupa samverkan mellan det statliga lantmäteriet och kommunerna får förutsättas fortsätta - med en positiv inställning från båda parter."

Jag vill fråga civilutskoltets talesman hur länge det dröjer innan man räknar med atl den här organisationen skall ha stabiliserat sig. Organisationen tillskapades den I januari 1972 och har alltså funnits i åtta år. Och vad menar utskottet med all försök får "förutsättas fortsätta- med en positiv inställning från båda parter"?

Del har gjorts en enkät, och de kommuner som tillfrågats i enkäten har pekat på framför allt tre argument för utökat kommunalt huvudmannaskap:

1. behov av nära samordning mellan fastighetsbildningen och den kommunala planläggnings- och byggprocessen,

2. missnöje med nuvarande kostnadsfördelning mellan stat och kommun,

3. splittrad service till allmänheten.

Vad gäller det första och det tredje argumentet bör understrykas atl fastighetsbildningen oftast - i tätortsområden alltid - ingår som en del i en byggprocess, där kommunens organ i olika sammanhang blir inblandade. Här utgör fastighetsbildningen endast en mindre del i processen som måste samordnas med den övriga delen och som handläggs hell av kommunala organ.

Förallmänhetenärdet naturligtvis värdefullt om den kommunala servicen kan samordnas så myckel som möjligt och samtidigt bli ett besvär mindre.

Jag har inget yrkande, herr talman; del är ell enigt utskott som slår bakom betänkandet. Men Jag vill understryka vikten av att denna för kommuner och allmänhet så viktiga fråga snart kan lösas.

Det ler sig för de flesta fullkomligt onödigt att flera myndigheter skall syssla med något som alldeles uppenbart borde kunna klaras av den kommunala myndigheten - ett steg i strävandena alt minska byråkratin alltså.

Jag ber atl få återkomma i frågan.

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Den lokala lant-mäteriverksamhe -ten

I della anförande instämde Anita Persson (s).

SVEN ERIC ÅKERFELDT (c):

Herr talman! Det är ingen ny fråga som nu aktualiseras, utan den har

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Den lokala lantmäteriverksamheten

aktualiserats från tid till annan och då främst av dem som företräder kommunernas intressen.

Historien är den atl denna organisation trädde i krafl i början på 1970-lalet efter vissa födslovåndor - orsaken var mest fördelningen av faslighetsbild-ningsansvaret och mätningsverksamhelsansvarei mellan kommuner och de statliga organen. Emellertid fick vi då i stort sett nuvarande fördelning av huvudmannaskapet på området såsom en kompromiss av de överiäggningar och utredningar som hade ägt rum.

Nu hävdas här, bl. a. av Wivi-Anne Cederqvist, atl det vore bäst om kommunerna finge överta allt delta. Ja, del finns många som anser det; dock har del förslaget inle framförts så pass radikalt här tidigare. Men om man hade haft målsättningen att bedriva verksamheten i kommunal regi skulle detta naturligtvis ha genomförts redan vid omorganisationen 1970. Så långt ville ingen gå då, och jag tror del är myckel få som vill gå så långt nu. När man startade verksamheten 1970 var man enig om alt vi måste ha ett övergripande organ för hela landet, och det fick vi i det år 1974 bildade statens lantmäteriverk, som tilldelades dessa uppgifter på i stort sett samma orter som i dag.

Emellertid har del sedan dess skett vissa ändringar. Framställningar har gjorts från kommuner, och främst från sådana med positiv tätortsufveckling har framställningarna varit legio under de gångna åren. Såsom framgår av civilutskoltets betänkande har förslagen i ett mycket stort antal fall biträtts -någon gång helt, men oftast delvis- och en mer ändamålsenlig indelning har gjorts av de områden som är föremål för fasfighefsbildningsåtgärder för tätortsulveckling.

Jag tror att det bästa vi kan göra är att inte gå fullt så långt som revisorerna föreslår utan att vi bör fortsätta med våra överläggningar med Kommunförbundet, dock utan den partssammansatta nämnden. Jag tror nämligen def är lyckligast om vi kan ha samrådet informellt.

Wivi-Anne Cederqvist frågar bl. a. vad samrådet skall gå ut på. Ja, det kan t. ex. vara elt samråd inför investeringar. Det finns f n. i kommunerna en tendens att investera pengar i rätt dyrbar utrustning, som man sedan kanske finner att man inte har tillräckligt verksamhetsunderiag för. Det är nog ofta del förhållandet som gör framställningarna om alt få utvidga verksamheten nödvändiga. Kan man ha ett samråd där och göra upp om vem som skall sköta vad, så tror jag det är det allra lyckligaste.

Huvudskälet till att vi har den verksamhet som vi nu har är dock alt vi måste ha en enhetlig kostnadsutveckling på det här området i hela landet. Skulle vi gå så långt som Wivi-Anne Cederqvist tydligen vill, så skulle kommunerna ta de bästa bitarna - där vi hade de största utsikterna till kostnadstäckning för verksamheten. Över för det statliga lantmäteriet skulle då i huvudsak bara bli viss glesbygdsverksamhei och enstaka förrättningar, som inte skulle kunna ge kostnadstäckning-i all synnerhet som det i dag är mycket svårt att uppnå kostnadsläckning för lantmäteriverket.

Slutligen frågades om denna verksamhet i dag är stabiliserad och, om så inle är fallet, när den kommer att stabiliseras. Vi i utskottet anser alt

verksamheten ännu inte har stabiliserats och all redan det ärett skäl alt inte ta Nr 23

slutlig ställning lill de frågor som revisorerna har aktualiserat. Onsdagen den

Orsakernatillaltverksamheteninteharstabiliseratsärflera.Vibörkomma 7 november 1979

ihåg att vi startade den här verksamheten 1970 med en ny fastighetsbild-__

ningslag. Det gick inte många år förrän lantmäteriverket blev föremål för Ändring i jörköps-utlokalisering lill Gävle. Bortsett från vissa positiva effekter fick della en lagen, m. /n. menlig effekt på den rationaliseringsuiveckling och den stabilisering som då var på gång. Till delta kan läggas en helt ny verksamhet i form av datoriserad fastighelsregisfrering, en verksamhet som ännu är långt ifrån uppbyggd.

Jag har med detta bara velat anföra alt det förvisso finns andra skäl än de som Wivi-Anne Cederqvist här anfört och att de skälen talar för att man i huvudsak behåller den indelning av verksamheten som vi nu har.

WIVI-ANNE CEDERQVIST (s):

Herr talman! Jag beklagar verkligen atl civilutskoitet efter snart åtta år fortfarande ser den här verksamheten som en försöksverksamhet som inte har stabiliserat sig. Under tiden får då kommuner och allmänhet dras med detta problem, och del är verkligen elt stort problem i många kommuner. Klart är alt byggnadsprocessen skulle förenklas om kommunerna ombesörjde i varje fall all fastighetsbildning inom tätortsområdet.

Överiäggningen var härmed avslutad. Utskottets hemställan bifölls.

§ 30 Ändring i förköpslagen, m. m.

Föredrogs civilutskoltets betänkande 1979/80:2 med anledning av propositionen 1978/79:214 om ändring i förköpslagen (1967:868), m. m., jämte motioner.

Regeringen hade i propositionen 1978/79:214 (justitiedepartementet), beslutad den 5 april 1979, föreslagit riksdagen att anta förslag till

1. lag om ändring i förköpslagen (1967:868),

2. lag om ändring i expropriationslagen (1972:719),

3. lag om ändring i lagen (1916:156) om vissa inskränkningar i rätten au förvärva fast egendom m. m.,

4. lagom ändring i lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder,

5. lag om ändring i jordförvärvslagen (1979:000),

6. lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988).

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll anfördes följande:

"Enligt förköpslagen har kommun i vissa fall förköpsrätt vid försäljning av 95

Nr 23 fast egendom. I propositionen föreslås vissa ändringar i lagen. Bl. a. föreslås

Onsdagen den "' reglerna om hembud avskaffas och att skyldigheten för kommunen att

7 november 1979 erlägga dröjsmålsränta till köparen skall inträda vid en senare tidpunkt.

_____________ 1 propositionen föreslås vidare ändringar i expropriationslagen. Fastighets-

4ndri7is i lörköps- agaren får möjligheter att i vissa fall tvinga den exproprierande alt tillträda
kmen m /n fastigheten i förtid. Den exproprierande ges rätt att även mot fastighetsäga-

rens bestridande utge förskott till denne i avräkning på den slutliga expropriationsersätt ningen.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 Juli 1979."

I delta sammanhang hade behandlats

dels de under allmänna motionstiden vid 1978/79 års riksmöte väckta iTiotionerna

1978/79:778 av Rolf Hagel (apk) och Alf Lövenborg (apk) såvitt nu var i fråga,

1978/79:1066 av Olle Östrand (s) och Ivar Nordberg (s), vari såvitt nu vari fråga hemställts

1. att en översyn borde göras av förköpslagen för atl

a. öka möjligheterna till förköp då planförutsättningarna var ovissa,

b. möjliggöra prisprövning inom expropriationsförfarandels ram efter
förköp,

1978/79:1602 av Per-Olof Strindberg m. fl. (m),

1978/79:1603 av Per-Olof Strindberg m. fi. (m),

1978/79:1669 av Gösta Bohman m. fl. (m), såviu nu var i fråga (yrkandet 8),

1978/79:2087 av Oskar Lindkvist (s)och Stig Gustafsson (s), vari föreslagits att riksdagen som sin mening gav regeringen till känna att en översyn borde göras av reglerna om expropriation och inlösen av vanvårdade eller eljest bristfälligt förvaltade bostadshus enligt de riktlinjer som angetts i motionen,

1978/79:2097 av Lars Schött (m),

dels den med anledning av propositionen 1978/79:85 med förslag till jordförvärvslag, m. m., väckta motionen 1978/79:2162 av Gösta Bohman m. fl. (m), såvitt nu var i fråga (yrkandet 4),

dels den med anledning av den här behandlade propositionen 1978/79:214 väckta motionen 1978/79:2709 av Martin Olsson m. fl. (c),

Jefe den med anledning av propositionen 1978/79:214 i oktober 1979 väckta motionen 1979/80:14 av Sven Eric Åkerfeldt (c) och Kerstin Andersson i HJärtum (c).

UtskoUel hemställde

I. beträffande upphävande av eller inskränkningar i den kommunala
96 förköpsräuen au riksdagen skulle avslå motionerna 1978/79:1603, 2097 och

2162 yrkandet 4,

2. beträffande släkiförvärv att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på motionen 1978/79:2709 skulle anta del vid propositionen fogade förslaget till ändring i förköpslagen (1967:868) såvitt avsåg ingressen och 3 §,

3. beträffande förköp då planförulsättningarna är ovissa att riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:1066 yrkandet I a,

4. beträffande prisprövning efter förköp atf riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:1066 yrkandet 1 b,

5. beträffande presumtionsregeln atl riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:1669 yrkandet 8,

6. beträffande expropriation för barnstugor alt riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:778 i motsvarande del,

7. beträffande begäran om ytteriigare förslag rörande lillträdesplikt för den exproprierande att riksdagen skulle avslå motionerna 1978/79:1602 och 1979/80:14,

8. beträffande inlösen vid vanvård m. m. att riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:2087,

9. beträffande lagförslagen att riksdagen skulle anta de vid propositionen fogade lagförslagen i de delar som inte behandlats i hemställan under 2 utom såvitt avsåg ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna,

10. beträffande ikraftträdandet av lagförslagen att riksdagen skulle anta de
föreslagna ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna med den änd
ringen att orden "1 Juli 1979" ersattes med "I Januari 1980".

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Ändring i for köpslagen, m. 171.

Följande två reservationer hade avgivits av Per Bergman, Oskar Lindkvist, Lars Henrikson, Thure Jadestig, Birgitta Dahl, Magnus Persson och Per Olof Håkansson (samtliga s):

/. beträffande ovisshet om planförutsältningar, vari reservanterna ansett atl utskottet under 3 bort hemställa

beträffande förköp då planförutsättningarna var ovissa atl riksdagen med bifall till motionen 1978/79:1066 yrkandet 1 a som sin mening gav regeringen lill känna vad reservanterna anfört,

2. beträffande inlösen vid vanvård m. m., vari reservanterna ansett aft utskottet under 8 bort hemställa

atl riksdagen med bifall till motionen 1978/79:2087 som sin mening gav regeringen till känna vad reservanterna anfört.

Till belänkandet hade fogats särskilda yUranden

/. beträffande upphävande eller inskränkningar i den kommunala förköpsräuen av Rolf Dahlberg, Bertil Danielsson och Jan Eric Virgin (samtliga m),

2. beträffande presumtionsregeln av Rolf Dahlberg, Bertil Danielsson och Jan Eric Virgin (samtliga m) samf

3. beträffande tillträdesplikt för den exproprierande av Kjell Mallsson (c).

7 Riksdagens protokoU 1979/80:23-24

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Ändring i förköpslagen, m. m.

Rolf Dahlberg (m), Elvy Olsson (c), Bertil Danielsson (m), Jan Eric Virgin (m) och Eivor Nilsson (c).

OSKAR LINDKVIST (s):

Herr talman! För några år sedan antog riksdagen en bostadsförvaltningslag. Denna lag öppnade bl. a. möjligheter för hyresnämnd att ställa vanvårdade hyresfastigheter under tvångsförvaltning. Om en tillfredsställande förvaltning ändå inte kunde uppnås gavs kommunen rätt att lösa in fastigheten.

Bostadsförvaltningslagen är relaterad till förslag från bostadsförvaltnings-utredningen. Av remissyttrandena framgår att det redan då framfördes krav på en fristående inlösen. I denna grupp av remissinstanser finner vi Hyresgästernas riksförbund, majoriteten i Kommunförbundels styrelse och en minoritet inom Stockholms kommunstyrelse. Även Malmö kommun. Svenska riksbyggen och Näringslivets byggnadsdelegation ansåg att förvaltaren skulle ha befogenhet att under kontrollerade former försälja en tvångsförvaltad hyresfastighet.

De år som gått sedan lagen trädde i kraft uppvisar en oroväckande ökning av antalet fastigheter som ställts under tvångsförvaltning. Därmed har man missat en av poängerna med bostadsförvallningslagen. Avsikten med lagen var att personer som försummade sina fastigheter skulle se en tvångsförvall-ning under en viss tid som ett hot mot förfoganderätten och därmed bättra sig medan tid var. Men så har def inte utvecklat sig. I Stockholms kommun var i augusti i år 16 fastigheter salta under tvångsförvaltning. Det rör sig om 313 lägenheter med ett antal boende på ca 1 000 personer. De senaste veckorna har ytterligare beslut fattats i Siockholm som betyder nya fastigheter under ivångsförvaltning.

I ett pressmeddelande den 8 augusti 1979 informerar Hyresgästföreningen i Stor-Stockholm om allvarligt misskötta fastigheter som ställts under tvångsförvaltning. Jag citerar: "Även om vi i år tvingat fram fler tvångsförvallningar än någonsin tidigare, så finns fortfarande fastigheter som är aktuella för prövning i hyresnämnden."

Hyresgästföreningen beskriver läget på följande sätt - jag citerar återigen:

"Husen är totalt utsugna, några pengar finns inte. De hyror som betalats till de försumliga värdarna är borta. Husen är ofta dyra atf hålla igång eftersom de är djupt nedgångna. De hyror som kommit in räcker inte på långa vägar till för all snabbi få igång upprustningsåtgärder."

Herr talman! Så här kan det inte få fortsätta.

I reservationen 2 fill delta belänkande har vi socialdemokrater i civiluiskottet följt upp den motion, nr 2087, som Jag och min partikollega Stig Gustafsson väckt. Vi kan inle förslå varför de borgerliga ledamöterna i utskottet inte är med på åtgärder, vilkas verkningar i misskötta fastigheter hårt drabbar många människor.

I de mesl misskötta hyresfastigheterna kan inget socialt liv fungera.

Det är inle den misskötande fastighetsägaren som mår illa av dessa förhållanden. Som bostadsförvaltningslagen kan fungera i ett godartat fall

ställs fastigheten under ivångsförvaltning. I regel går ett kommunalt bostadsföretag in som förvaltare. Efter tvångsförvaltningsperiodens slut återfår fastighetsägaren förfoganderätten över hyresfastigheten. Det kan ske efter tre eller - i vissa fall - efter fem år.

Fastighetsägaren lämnar ifrån sig en misskött fastighet som totalt saknar ekonomi. Efter tvångsförvaltningens avslutande återfår han fastigheten i ett upprustat skick, förhoppningsvis med en sanerad ekonomi.

Allt detta är självfallet bra för hyresgästerna, och i del avseendet fyller bostadsförvallningslagen avsedd funktion. Lyckligast av alla torde dock fastighetsägaren kunna bli. Han får tillbaka sin hyresfastighet i acceptabelt skick, helt utan egen medverkan.

Budskapet i motionen och i den nu aktuella reservationen är kort och gott: Den fastighetsägare som får sin hyresfastighet ställd under tvångsförvaltning har klart visat sin olämplighet. Han bör vid den lidpunkt, då beslutet om Ivångsförvaltning fattas, för all tid mista sin äganderätt till fastigheten. Vi kräver att expropriationslagen ses över, så att kommunen får en chans att vid tidpunkten för ivångsförvaltning lösa in fastigheten.

Jag yrkar därför på denna punkt bifall lill reservationen 2, som innebär "att riksdagen med bifall lill motionen 1978/79:2087 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört".

Reservationen 1 är en gammal bekant i kammaren - vi har haft frågan uppe tidigare. Det gäller kort och gott atf öka de kommunala möjligheterna vid förköp då planförutsättningarna är ovissa. Ingen myndighet kan bättre än kommunen avgöra behovet av markförvärv.

Förköpslagens uppgift är all ge kommunerna möjlighet lill förköp, dvs. att kommunen träder i annans köpares ställe, av mark som med hänsyn till den framtida utvecklingen krävs för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordning. Om della är man i allmänhet överens. Sämjan bryts när det råder ovisshet om planförulsättningarna. När sådana ärenden överprövas -också på regeringsnivå - kan det inträffa atl tolkningen ges en sådan resiriktivitet, att förköpet inte kan genomföras. Regeringen kan exempelvis säga alt den aktuella marken inte behövs för samhällsulbyggande. Ell kommunalt förköp skall granskas från hell objektiva bedömningar och inte från en på högsta myndighets håll gjord slutledning atl kommunen inte behöver den ifrågavarande marken. För atl komma bort från dessa olika tolkningar och kanske framför allt för att stimulera kommunerna till förköp av mark behövs en översyn av förköpslagen. Vi delar därför motionärernas uppfattning alt en översyn av förköpslagen är nödvändig för att främja den kommunala planläggningen genom markförvärv. Jag yrkar därför bifall också till reservationen 1.

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Ändri/ig i fö/köps-lagen, m. m.

KJELL MATTSSON (c):

Herr talman! I civilufskotieis betänkande nr 2 behandlas propositionen 214. I den propositionen föreslås ett antal ändringar i förköpslagen och expropriationslagen, och utskottet är enigt om aft godta dessa förändringar. Det har dock lill belänkandel fogats ett särskilt yttrande beträlTande

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Åndri/ig i förköps-lagen, /n. /n.

100

lillträdesplikt för den exproprierande. Jag återkommer senare till detta särskilda yttrande och skall nu kommentera de två socialdemokratiska reservationer som har avgivits och som båda behandlar förslag i motioner väckta under den allmänna motionstiden i år.

Jag kan vara överens med Oskar Lindkvist om att det som behandlas i reservationen 1 är ett bekant ärende, som vi har behandlat tidigare. Det gör naturligtvis att min argumentering är gammal och välkänd för utskottet och kammaren. Man begär i den socialdemokratiska motionen en översyn av förköpslagen föratt öka möjligheterna till förköp när planförutsättningarna är ovissa. Utskottet konstaterar att de av motionärerna angivna svårigheterna alt genomföra ett förköp bortfaller, om frågan om markens framtida användningar klargjord i en fullföljd översiktlig planering. Även om en sådan planering inte föreligger finns möjlighet fill förköp, om plansyffel har gjorts sannolikt. Motionärerna och reservanterna hävdar emellertid att kommunens bedömningar skall godtas tills en fullföljd planering visar all kommunens avsedda utnyttjande av marken strider mot riksintressen, hävdade i den fysiska riksplaneringen. Utskottels majoritet menar att de eventuella olägenheterna för kommunen i regel väger lättare än intresset att inte principiellt föregripa de slutliga bedömningarna vid t. ex. en fastställelseprövning i planärenden. Enligt motionärerna skulle riksintressena tydligen inte alls beaktas i förköpsärenden, trots att kommunerna i många fall avser aft ändra markanvändningen. Vi hade, som redan nämnts, atl behandla elt motions-förslag med ungefär samma innebörd föregående år. Utskottsmajoriteten intog då ungefär samma ståndpunkt som i del nu föreliggande betänkandet. Del förhållande som kritiseras från reservanternas sida kommer atl bli mindre aktuellt allteftersom riktlinjerna för hushållning med mark och vatten preciseras och konkretiseras i den kommunala översiktliga planläggningen.

I reservation 2 behandlas en socialdemokratisk motion där man påkallat översyn av reglerna om expropriation och inlösen av vanvårdade eller eljest bristfälligt förvaltade bostadshus. Jag kan även där hänvisa till utskottsbe-tänkandef. Riksdagen hade för två år sedan au behandla propositioner med förslag till bostadsförvalfningslag. Då diskuterades och avvisades ett förslag av ungefär samma innebörd som det som nu förts fram. Utskottet och riksdagen ansåg då att ytterligare erfarenheter av tillämpningen av expro-priationsbestämmelserna och bosiadssaneringslagen borde avvaktas. Utskottsmajoriieten vidhåller den uppfattningen. Även tillämpningen av bostadsförvaltningslagen, som trädde i kraft den I januari 1978, bör avvaktas.

Oskar Lindkvist säger atl det varit en oroväckande utveckling av antalet fastigheter som satts under tvångsförvaltning - han nämnde siffror på omfattningen i Stockholmsområdet. Jag kan hålla med Oskar Lindkvist om att lagen rimligtvis borde ha den effekten alt fastighetsägare försöker sköta sina fastigheter på ett sådant sätt att de infe blir föremål för ivångsförvaltning. Men samtidigt kan man kanske säga atl förbättringen av tvångsförvallnings-lagen har medfört en större effektivitet. Att antalet fastigheter som kommer

in under ivångsförvaltning ökar är då ett resultat som är riktigt, i varje fall under lagstiftningens inledningsperiod.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Avslutningsvis vill Jag bara beröra det särskilda yttrande som har avgivits av center- och moderailedamöter när det gäller tillträdesplikten för den exproprierande-det gäller alltså expropriationslagsliflningen. Vi har instämt i förslaget i propositionen om att fastighetsägaren när den exproprierande för saken lill domstol skall få till stånd s. k. enkelt förhandsiillträde genom beslut av fastighetsdomstolen. Men vi anser atl del är viktigt att utvecklingen när det gäller tillträdespiiklen följs med uppmärksamhet och att nya överväganden initieras i avsikt att möjliggöra att förhandsiillträde kan ske i ett tidigare skede i expropriationsförfarandet, om utvecklingen skulle ge anledning till det. Men för dagen har vi inget annat yrkande än utskottets på den här punkten.

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Ändring i fö/köpslagen, m. m.

OSKAR LINDKVIST (s) replik:

Herr talman! Vi begär i reservation 1 en översyn av förköpslagen för att få en bättre tillämpning och bättre möjligheter för kommunerna alt använda lagen vid markköp. Vi anser alt det är felaktigt av vissa myndigheter alt lägga in helt andra planbedömanden än dem som har dokumenterats i det kommunala beslutet alt förköpa marken.

Jag anser att del är en väldig fördel för mark- och bostadspolitiken i det svenska samhället atl kommunerna kan agera och inte riskerar att en övermyndighet gör helt andra bedömningar än dem som har legat fill grund för kommunens beslut. Om det även fortsättningsvis kan uppslå kontroverser på grund av olika bedömningar i enstaka fall löper vi risk att kommunerna avstår från att förköpa mark som på sikt skulle ha stor betydelse för inriktningen av bostadspolitiken. Jag tycker atl det skulle ha varit angeläget för hela civilulskotiet alt medverka till den begärda översynen av förköpslagen.

Jag blev litet betänksam när Kjell Mattsson sade att det är riktigt alt antalet tvångsförvaltade fastigheter ökar, eftersom vi har fått den nya bostadsförvaltningslagen. Jag tror att det är precis tvärtom. När bostadsförvaltningslagen infördes ansågs det att den skulle ha ett mycket starkt preventivt syfte. Den skulle medföra en allmän uppryckning av dem som misskötte sina hyresfastigheter och få dem att se till alt fasligheten var i acceptabelt skick, för att undvika ivångsförvaltning. I själva verket har utvecklingen blivit den rakt motsatta. Fastighetsägare har börjat avstå från den mest elementära skötsel av sina fastigheter.

Jag har framför mig en liten skrift från Hyresgästernas riksförbund. Hyresgästen. I den berättar man om det senaste tvångsförvaltningsfallet. Fastigheten ärekonomiskt helt utsugen. Den tvångsförvaltas nu i fem år, och när hyresvärden kommer tillbaka om fem år har han på samhällets bekostnad fått sin hyresfastighet upprustad. En översyn av expropriationslagen skulle medverka lill att man kunde göra inlösen redan vid tvångsförvaltningstill-fällel.

101

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Ändring iförköps-lagen, m. m.

KJELL MATTSSON (c) replik:

Herr talman! Det är ett klart intresse att kommunerna skall kunna föra en aktiv markpolitik. Del är därför vi har infört möjlighet för dem fill förköp av fastigheter som ändå blir till salu. Men det kan inte betyda, om man vill ha kvar möjligheterna för den part som blir utsatt för förköp alt få frågan prövad, att länsstyrelse eller regering aldrig skall kunna gå emot den kommunala bedömningen. I så fall skall man över huvud laget ta bort besvärsmöjligheten ur förköpslagen i stället för att vidmakthålla en chimär aff frågan kan bli föremål för prövning. Därför får man finna sig i atf en regering någon gång fattar ett beslut som man ur kommunal synpunkt tycker är tokigt.

Beträffande bostadsförvaltningslagen tyckerjag inte atf det behöver råda några meningsskiljaktigheter mellan Oskar Lindkvist och mig. Det är rikligt att lagen bör ha - och den har det förhoppningsvis också - det preventiva syfte som Oskar Lindkvist beskrev. Men det sammanhänger faktiskt också med det resonemang som jag förde. Vill man förbättra tvångsförvaltningslagslift-ningen för all komma ål ett antal vanvårdade fastigheter, måsle det rimligtvis innebära alt det kan bli en kraftig ökning av tvångsköpen om myndigheter, kommuner, hyresgästorganisationer och hyresnämnder är aktiva.

Oskar Lindkvists beskrivning all dessa fastighetsägare prövar andra metoder är något som jag skall återkomma till. Vi anser all det som har redovisats i samband med motionens behandling inte utgjort tillräcklig grund för att vidta den föreslagna översynen.

102

OSKAR LINDKVIST (s) replik:

Herr talman! Självklart ärdet riktigt atl den som blir utsatt för förköp av sin mark skall få frågan prövad. Men det kan inte vara riktigt, som har skett i en del fall, att regeringen iiar lagt in bedömningar i sitt sätt att hantera frågan som klart avviker från den kommunala bedömningen. Det är något som har skapat en våldsam irritation över alla partigränser. Jag hävdar mycket bestämt aff det bara i undantagsfall finns motiv för en annan bedömning än kommunernas vad gäller deras rätl att förköpa mark. Vi bör föra en politik här i landet som stimulerar till kommunalt ägande av mark. Del är en gammal och fin tanke i svensk politik. Jag tycker del är synd att den störs av olika bedömningar när det gäller kommunalt markköp. Del hade inte kostat vare sig centern, folkpartiet eller moderaterna något i prestige att gå med på en översyn av förköpslagen.

Beträffande reservationen 2 säger Kjell Maltsson alt del inle behöver råda några meningsskiljaktigheter i sak mellan honom och mig. Men skillnaden mellan våra uppfattningar är väldigt stor. Vi föreslår att kommunerna redan nu skall ges rätt att vid tvångstillfället lösa in fastigheter. Kjell Mattsson har rätt i att det finns inlösenmöjligheier i föriängningen av en ivångsförvaltning, men del finns inga inlösenmöjligheter vid den tidpunkt då fasligheten skall tvångsförvaltas. Vi menar att den fastighetsägare som, ofta med berått mod, har låtit sin fastighet förfalla därmed skall ha försatt sina möjligheler att återfå fastigheten i förvaltning. I sådana fall skall kommunen ges möjlighet att förvärva fasligheten. Det är kort och gott budskapet i reservationen, och det

borde ha varit möjligt för de borgerliga partierna att sluta upp bakom den. Nr 23

ROLF DAHLBERG (m):

Herr talmän! Utskottets ordförande har nyss redogjort för utskottsmajoritetens syn på de frågor som behandlas i detta betänkande. Därför kanjag fatta mig mycket kort och bara något beröra de två särskilda yttranden som de moderata ledamöterna i civilutskoitet har fogat lill betänkandet.

Det första gällerden kommunala förköpsräuen. Alltsedan den infördes har den diskuterats vid många tillfällen här i kammaren. Från moderat håll har vi hävdat alt kommunerna helt naturligt skall ha rätt och möjlighet att få tillgång till den mark som de behöver för tätbebyggelse eller "därmed sammanhängande anordningar", som del heter i lagen. Däremot har vi ansett all kommunerna borde kunna klara av detta antingen genom köp på vanligt sätt, då man kommer överens med vederbörande säljare genom ell sådant avtal om köp som träffas dagligdags, eller genom att utnyttja den extraordinära möjlighet som kommunerna sedan mycket länge har haft, nämligen expropriationslagen. Vi har ansett alt dessa två möjligheter borde vara tillräckliga för kommunerna när det gäller atl få tillgång till den mark som de behöver. Därför har del vid många tillfällen och även i år väckts motioner om att förköpslagen skulle avskaffas eller ändras på vissa punkter.

Man kan fråga vad som gör atf vi går emot förköpslagen och hävdar att kommunerna inte bör ha tillgång till den möjligheten. Del finns ganska många exempel på kommuner, som genom denna lag blir erbjudna all köpa fastigheter och markområden som de egentligen inle har direkt användning för. Med tanke på den ekonomi som kommunerna har anser vi det väldigt olyckligt all kommunerna binder kommunala medel i markområden, som inte är aktuella för kommunal planläggning.

Vår principiella inställning i denna fråga kvarstår. Vi har dock vid delta tillfälle inie reserverat oss till förmån för våra motioner utan nöjt oss med elt särskilt yttrande. Det plan- och bygglagsarbete som precis har presenterats kommer i slor utsträckning alt gripa in i kommunernas ställning närdet gäller plan- och byggsammanhang. Därför avslår vi från att yrka bifall lill våra motioner vid dagens behandling av ärendet.

Det andra särskilda yttrandet gäller presumtionsregeln och ersättningsreglerna vid expropriation. Vi har haft och har fortfarande den klara uppfattningen atl den som drabbas av expropriation inte skall drabbas också ekonomiskt utan skall ersättas för de föriuster som kan uppkomma. Presumtionsregeln är en ganska grov regel. Den drabbar många godtyckligt och är egentligen oiivdig. I de allra flesta fall kan man med litel god vilja från de parter som är inblandade komma överens om de ersättningar som skall utgå. Med samma motivering som i det förstnämnda fallet har vi dock avstått från att reservera oss till förmån för vår motion i detta avseende. Vi har bara i det särskilda yttrandet nr 2 angivit vår principiella uppfattning i frågan.

Med detla, herr talman, yrkar jag bifall lill civilutskoftets hemställan.

Onsdagen den 7 november 1979

Ändring iförköps-lagen, m. m.

Överiäggningen var härmed avslutad.

103

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Ändring i förköpstagen, m. m.

Mom. 1 och 2

Kammaren biföll vad utskoliet i dessa moment hemställlt.

Mom. 3

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr I av Per Bergman m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Oskar Lindkvist begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill alt kammaren bifaller civilutskottets hemsfällan i betänkandet

nr 2 mom. 3 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 1 av Per Bergman

m.fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-proposilionen. Då Oskar Lindkvist begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 165 Nej - 160

Mom. 4-7

Kammaren biföll vad utskottet i dessa moment hemställt.

Mom. 8

Propositionergavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 2 av Per Bergman m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Oskar Lindkvist begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill alt kammaren bifaller civilutskottets hemställan i betänkandet

nr 2 mom. 8 röstar Ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 2 av Per Bergman

m.fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Oskar Lindkvist begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 165 Nej - 160

104

Mom. 9 och 10

Kammaren biföll vad utskottel i dessa moment hemställt.

§ 31 Förenklingar i byggnadslagstiftningen ni. m.

Föredrogs civilutskottets betänkande 1979/80:3 med anledning av propositionen 1978/79:111 om åtgärder mot krångel och onödig byråkrati m. m., såvitt avser bostadsdepartementets ansvarsområde, jämte motioner.

Regeringen hade i propositionen 1978/79:111 bil. 12 (bostadsdepartementet), beslutad den 22 februari 1979, dels föreslagit riksdagen att anta vid propositionen fogade förslag till

1. lag om ändring i byggnadsstadgan (1959:612),

2. lag om ändring i lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m.,

dels berett riksdagen tillfälle att la del av vad bosladsministern anfört om de förenklingar som redan hade genomförts eller som övervägdes samt om visst utredningsarbete.

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Förenklingar i byggnadslagstiftningen m. m.

De i propositionen bil. 12 framlagda förslagen innebar atl byggnadslov inle längre skulle krävas för vissa åtgärder beträffande bostadsbyggnad med högst två bostadslägenheter. Sålunda skulle byggnadslov inte längre behövas för atl färga om byggnads fasad om åtgärden inte medförde atl byggnadens karaktär väsentligt förändrades eller för atl anordna skyddad uleplats med hjälp av mur eller plank under vissa förutsällningår eller för att bygga ell skärmtak t. ex. över entré. Vidare hade föreslagits att högst två mindre s. k. komplementbyggnader skulle få uppföras ulan byggnadslov, att vissa regler om typgodkännande togs in i byggnadsstadgan (BS) samt atl ansökan om byggnadslov beträffande enklare åtgärder skulle få göras muntligt. För atl underlätta för fastighetsägare att få till slånd godtagbar energihushållning föreslogs i propositionen en ändring av 75 § andra stycket BS av innebörd all som nybyggnad inle skulle anses anordnande av tillfredsställande energihushållning i befintlig byggnad som måste antas stå kvar under längre tid även om åtgärderna inte vidtogs.

I detla sammanhang hade behandlats

de/s den under allmänna motionstiden vid 1978/79 års riksmöte väckta motionen 1978/79:1669 av Gösta Bohman m. fl. (m), såvitt nu var i fråga (yrkandet 5),

dels de med anledning av propositionen väckta motionerna 1978/79:2462 av Gösta Bohman m. fl. (m) såvitt nu var i fråga (yrkandena 1 och 4),

1978/79:2467 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari såvitt nu var i fråga hemställts

1. att riksdagen som sin mening gav regeringen lill känna

a) att all mark som enligt planläggningsbeslut e. d. avsågs för samhällsbyggande skulle föras över i kommunal ägo,

b) alt enskilt ägda hyreshus successivt borde föras över i kommunal ägo

105

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Förenklingar i byggnadslagstiftningen m. m.

och att en plan för detta snarast borde utarbetas,

c) att ett förslag till ny byggnadslagstiftning borde utarbetas bl. a. med
utgångspunkten att de boende eller eljest berörda boendeintressen skulle ha
ett avgörande inflytande över utformningen av bostäderna och närmiljön,

d) att förslag borde föreläggas riksdagen som öppnade möjligheter för de
boendes faktiska inflytande över förvaltningen av hyreshus,

1978/79:2492 av Per Olof Håkansson (s) och Lennart Pettersson (s), vari hemställts atl riksdagen skulle avslå propositionen 1978/79:111 bil. 12 beträffande

1. lag om ändring i byggnadsstadgan (1959:612) utom såvitt avsåg 75 § andra stycket,

2. lag om ändring i lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m., samt

1978/79:2493 av Marianne Karisson (c).

Utskottet hemställde

1. beträffande lagförslagen alt riksdagen med bifall lill regeringens förslag
och med avslag på motionen 1978/79:2492 skulle anta vid propositionen och
soin bil. 1 till utskottets belänkande fogade förslag till

a. lag om ändring i byggnadsstadgan (1959:612),

b. lag om ändring i lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid
olovligt byggande m. m.,

2. beträffande anmälningsförfarande att riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:2493,

3. beträffande ytteriigare åtgärder rörande regleringen av byggnadslov att riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:2462 yrkandet I,

4. beträffande utgångspunkter för förslag till ny bygglag att riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:2467 yrkandet 1 c,

5. beträffande förslag till vissa förenklingar av byggnadsföreskrifter att riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:1669 yrkandet 5,

6. beträffande förenklingar av bostadslångivningen att riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:2462 yrkandet 4,

7. beträffande mark för samhällsbyggande m. m. att riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:2467 yrkandena 1 a, 1 b och 1 d.

106

Reservation hade avgivits beträjfandeförenklingar i byggnadslagstiftningen m. m. av Per Bergman, Oskar Lindkvist, Lars Henrikson, Thure Jadestig, Birgitta Dahl, Magnus Persson och Per Olof Håkansson (samtliga s) som ansett atl utskottet under 1 bort hemställa

beträffande lagförslagen alt riksdagen med anledning av regeringens förslag och motionen 1978/79:2492 skulle

a. anta av reservanterna framlagt förslag till lag om ändring i byggnadsstadgan (1959:612), innebärande bl.a. au de i propositionen framlagda lagförslagen skulle avslås, dock att som nybyggnad i vissa fall inte skulle

anses anordnande av tillfredsställande energihushållning, Nr 23

b. avslå det vid propositionen fogade förslaget till lag om ändring i lagen Onsdagen den
(1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m. 7 november 1979

PER OLOF HÅKANSSON (s):

Herr talman! Låt mig försl få notera att även vi reservanter är emot krångel och onödig byråkrati. Del finns anledning alt få della sagt, eflersom någon kanske vill tolka den företeelsen all del finns reservanter som att vi skulle vara för byråkrati och krångel. Så är definitivt inte fallet.

Frågan gäller om propositionens förslag innebären lättnad i krånglet och byråkratin. Vi tror inle del, snarare tvärtom. I den bedömningen har vi stöd från remissinstanser och många andra som har uttalat sig i den pågående debatten. Folkpartiregeringen och utskottsmajoriieten har inte lyssnat på dessa, och del tycker vi är beklagligt.

Jag skall, herr talman, inte upprepa argumenten för vår syn. Reservationen talar bra för sig själv. Men låt mig ändå på några områden till utskottets talesman få ställa en del frågor, som belyser vår ståndpunkt och det orimliga i den lagstiftning som vi nu lyvärr tycks vara på väg alt få.

Det är inte atl la i när jag påslår att hela "Byggsverige" väntar på en ny bygglag. Den sägs nu komma i mitten på 1980-talet. Många tycker som vi, atl de förenklingsförslag som behövs - och då menar Jag verkliga förenklingsförslag - skulle arbetas fram och genomföras i samband med att en ny plan-och bygglag träder i kraft. Min första fråga blir därför om inte majoriteten ser något värde i en samlad, total och överblickbar förändring.

Man påstår nu atl krånglet skall minskas genom aU t. ex. ansökan om byggnadslov i vissa fall skall få göras muntligt. Det kan låta bra, men hur blir det i verkligheten? Ingen vet någonting om det. T. o. m. bostadsminislern svävar här på målet och säger att byggnadsnämnderna får klara av bedömningen. Tycker inte majoriteten atl det hade varit på sin plals om del i propositionen motivledes hade angivits när muntlig ansökan kan accepteras?

Nu tror Jag visseriigen att byggnadsnämnderna klarar detta. Men menar majoriteten att en splittrad praxis skall få utbildas? Hur menar ni att sakägarna, t. ex. grannar, skall komma in i eft muntligt ansökningsförfarande? Tyvärr är ingenting sagt om detla.

En slutsats som ligger myckel nära till hands är all genom denna ordning med muntlig ansökan kommer inte krånglet och byråkratin atl minska, ulan snarare att öka. Majoritetens sätt all skriva, utan atl lösa detta problem, visar atl man går rum problemet och flyttar del till handläggarna. Majoritetens osäkerhet om vad man åstadkommer belyses kanske allra bäst av att majoriteten själv skriver att man vill "stryka under vikten av au berörda myndigheter noga följer utfallet av den nya regeln". I delta ligger, tyckerjag, också en antydan om att man inte är säker på all den regel som man för fram är helt glasklar och enkel alt tillämpa.

Herr talman! När det gäller omfärgning av fasader sopar tyvärr propositionen undan möjligheten lill ett aktivt värn i områden med t. ex. speciella

Förenklingar i byggnadslagstiftningen m. /n.

107

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Förenklingar i byggnadslagstiftningen m. /n.

skyddsvärden eller miljökrav. Tunga remissinstanser har gått emot förslaget. Det här är, enligt milt synsätt, en delfråga som definitivt hade mått bra av att få ligga till sig i det pågående utredningsarbetet och mogna tills förslaget om ny plan och bygglag skall behandlas, inte minst av stadsmiljöskäl. Jag vill fråga utskottels talesman om det inte är litet besvärligt att motivera att man vid nybyggnad kan pröva fasadfärg men atl del sedan, när huset är klart, är fritt fram för en fastighetsägare att måla om.

Rättssäkerheten sätter vi ju alla högt. Möjligheter lill varierande tolkningar skall undvikas. Min fråga blir: Anser majoriteten att förslaget är godtagbart ur dessa synvinklar? Vi reservanter anser det inte. Då tänker jag på komplementbyggnader. Jag är nämligen helt övertygad om alt del på detta område kommer att bli mycket stora tolkningsbekymmer om lagförslaget antas.

Del vore därför, som Jag ser det, mycket bra om majoriteten ville ge sin sy n på vad som ligger i de inle helt precisa avståndsbegreppen "i omedelbar närhet av byggnaden" eller "helt nära stranden". Hur många meter är del fråga om? Vad betyder ordet "omedelbart" i det här sammanhanget? Menar man sammanbyggnad? Då skall man skriva det. Hur nära är "helt nära stranden", och varifrån skall man egentligen börja räkna? Frågan är alltså också: Var börjar resp. slutar stranden?

Svaren kan bli mycket belysande. Del skulle också vara intressant att t. ex. få höra ledamoten av civilutskottet Karin Ahrland, som visserligen inte står bakom betänkandet men som genom sin yrkesverksamhet borde kunna ge många motiv för nödvändigheten av en klar och precis bygglagstiftning. Anser Karin Ahrland det nu föreslagna vara av sådan klass att det kan ge ett fullgott underlag för t. ex. en länsstyrelse att ha som utgångspunkt när man skall hantera överklaganden, som säkert kommer även på det här området? Vi finner inte del, herr talman, och därför ber jag att få yrka bifall till reservationen.

108

TORE CLAESON (vpk):

Herr talman! Jag kan i stort sett instämma i vad Per Olof Håkansson har sagt i sitt inlägg beträffande förslagen om ändringar i byggnadsstadgan och i lagen om påföljd och ingripande vid olovligt byggande m. m. Därav följer också alt jag yrkar bifall lill reservationen.

I förevarande betänkande behandlas vissa delar av vpk-motionen nr 2467, nämligen de delar som gäller ett verkligt inflytande för de boende över sina boendeförhållanden.

Grundläggande för en social bostadspolitik är alt de boende har ell verkligt inflytande över sina boendeförhållanden, över förvaltning och service. Kravet på ökat boendeinflytande har ställts med allt större skärpa under senare år. Det gäller utformning av och påverkan på den inre boendemiljön, gemensamma utrymmen, service och förvaltning. Vidare har kraven gällt planering och produktion av bostaden och bostadsområdena. Kritiken mol begränsade och otillräckliga möjligheter för hyresgästerna att bestämma över sina egna boendeförhållanden gäller även i samband med boendesanering, såväl vid ombyggnad som vid rivning och nybyggnad.

Ett verkligt boendeinflytande kan på längre sikt inte uppnås med ett bibehållande av privatägda hyreshus. En fördjupad och långtgående boende-demokrati blir möjlig först genom att den privata äganderätten lill hyreshus upphävs. Husen måste överföras i kommunal ägo och ställas under förvaltning av hyresgästkollekiivet.

Från dessa utgångspunkter framför vi i vpk-motionen förslaget I. alt riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

a) att all mark som enligt planläggningsbeslut e. d. avses för samhällsbyggande skall föras över i kommunal ägo,

b) att enskilt ägda hyreshus successivt bör föras över i kommunal ägo och att en plan för detta snarast bör utarbetas,

c) att ett förslag till ny byggnadslagstiftning bör utarbetas bl.a. med utgångspunkten all de boende eller eljest berörda boendeintressen skall ha ett avgörande inflytande över utformningen av bostäderna och närmiljön,

d) atl förslag bör föreläggas riksdagen som öppnar möjligheter för de
boendes faktiska inflytande över förvaltningen av hyreshus.

Vad säger nu civilulskotiet i sitt betänkande om våra motionsförslag? Jo, följande om yrkandena 1 a, b och d:

"Samtliga dessa tre motionsyrkanden behandlades av utskottet under

våren 1979 och avstyrktes . Utskottet finner inte anledning ändra tidigare

ställningstaganden. Motionsyrkandena avstyrks med hänvisning härtill."

Vi känner igen modellen.

Vidare säger utskottet om yrkandet beträffande boendeinflytande att motionen avstyrks med hänsyn till att frågorna kommer att övervägas i arbetet med en ny byggnadslagstiftning.

Herr talman! Möjligheterna för vpk atl till ulskoUsbetänkanden foga reservationer har riksdagsmajoriteten som bekant förhindrat. Låt mig därför och med hänsyn till utskottets minst sagt kortfattade skrivning något motivera våra mofionsförslag.

Beträffande förslaget om marken: Redan 1944, i arbetarrörelsens efterkrigs-program, ställdes kravet atf tomtmark skulle konmiunaliseras och läggas under tomträtt. Åtgärden bedömdes utgöra en av förutsättningarna för en socialt inriktad bostadspolitik. Men kravet på en sådan åtgärd uppfylldes inle under den följande 30-åriga socialdemokratiska regeringstiden. Man har nöjt sig med vissa i och för sig betydelsefulla förändringar, som emellertid inte förhindrat eller gjort slut på markspekulationen. Privata fastighetsägare i samråd med och lierade med privata bygg- och finansintressen fortsätter alltjämt en verksamhet som bidrar till ständigt ökande boendekostnader.

Del behövs betydligt gynnsammare lånevillkor, del behövs mera pengar, och det behövs en vidgad ändamålsbesiämning för att kommunerna skall kunna skaffa den mark som erfordras för samhällsbyggandet och undandra marken från privata vinst- och spekulationsintressen. Kommunisterna har alltsedan 1930-talets början tagit olika initiativ och framställt förslag i syfte att bekämpa markspekulaiionen och underlätta för kommunerna att äga mark och upplåta den med tomträtt.

De ekonomiska och praktiska fördelarna för kommunerna och den stora

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Förenklingar i byggnadslagstiftningen m. /n.

109

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Förenklingar i byggnadslagstiftningen 171. m.

110

majoriteten av dess invånare är uppenbara. Tomträtten bidrar dessutom lill att avprivatisera en del av bostadsmarknaden. Vi menar atf kommunerna skall äga all mark för samhällsbyggande och att all mark skall upplåtas med tomträtt. Kommunerna skall hindras att göra sig av med kollektivt ägd mark och snabbt ges möjligheler all förvärva mark och tillämpa lomiräii vid alla markupplåtelser. Statliga tomträttslån skall alltså kunna utgå även till andra ändamål än bosläder, dvs. till tomträtt för industri- och affärsändamål, mark för fritidshus m. m.

Amorteringstiden och den amorteringsfria tiden för kommunernas markförvärvslån måste förlängas, och kommunernas problem gällande låneunderlag, ränta och amorteringstid skall, enligt vår mening, undanröjas genom statliga tomträftslån.

Sedan till vårt motionskrav beträffande hyreshusen. Planlösheten och spekulationerna på den privata fastighetsmarknaden, de s. k. fria marknadskrafternas ovilja och oförmåga att sköta bostadshusen, olagliga kontorise-ringar av kontor, uteblivna ombyggnader osv. gör kravet på överförande av de privata hyreshusen i kommunal ägo allt angelägnare. Hyresgästernas rätt till verkligt inflytande över sitt eget boende kan inte genomföras med privat ägande. Det är nödvändigt atl genomföra arbetarrörelsens gamla krav på att successivt överföra de privata hyreshusen i samhällets ägo. Detta medför en rad fördelar. Det blir slut på att privatkapitalister och lusentals fastighetsägare också i förvaltningsledet kan göra pengar på själva boendet. Det blir slut på spekulationerna i köp och försäljning av hyreshus och lägenheter. Det blir slut på den omfattande svarthandeln med lägenheter. Men det ger också möjligheler lill bättre sanerings- och ombyggnadsverksamhet och återställande av kontor till bostäder. Hyreshusen skall vara i kommunal ägo med kollektiv förvaltning genom de boende. Därigenom skapas förutsättningar för inflytande och ökat ansvar för de boende, för kollektiva boendeformer, kollekliv service, bra bostadsmiljö och lägre hyror.

Överförande av privata hyreshus i kommunal ägo kan ske under en femårsperiod. Det skall åstadkommas ulan hänsyn till de fastighetspriser som fastighetsspekulation och hyresplundring har resulterat i. Ersättning kan utgå i någon form, och lån i fastigheterna kan överföras på den nya ägaren, på kommunen.

Till sist elt par kommentarer till den del som gäller frågan om ökat boendeinflytande. Från borgerligt håll har kraven på boendeinflytande och boendedemokrati som bekant mötts med förslag om all förvandla hyresräUs-lägenheier till bosladsrättslägenheter. Det är riktigt all den som äger sin bostad eller som bor med bostadsrätt i dag har ett visst inflytande över sin bostad och sin boendemiljö, men den som bor med hyresrätt hareu mycket litet eller inget inflytande. Del vore en kapitulation och en felaktig utgångspunkt alt hävda atf det privata, individuella ägandet av bostaden skulle vara någon avgörande förutsättning för inflytande och boendedemokrati. Det viktigaste är vilka medel som de boende har lill siu förfogande för att kollektivt kunna bestämma över sin boendemiljö. Det är klart, herr talman, att för atl ytterst förverkliga kravet på boendedemokrati måste även

andra reformer än de somjag nu har berört genomföras på bostadspolitikens område. Det gäller t. ex. att effektivt motverka all privat vinstjakt, privat ägande och spekulation på bostadsmarknaden och i stället göra bostaden till en social rättighet.

En successiv övergång till andra former för förvaltning av hyreshusen med ökat inflytande för de boende, som vpk har föreslagit, kan motverka privatisering och stimulera till gemensamma aktiviteter. Flerbostadshusens möjligheler till kollektiv; boende kan därigenom tas till vara på ett bättre säll. Det ger större möjligheler att ta sig an de bostadshus som redan finns, atl fylla dem med liv och att ge dem ett bättre innehåll.

Jag yrkar bifall till motionen 2467, yrkandena I a, b, c och d.

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Förenklingar i byggnadslagstiftningen m. m.

KJELL MATTSSON (c):

Herr lalman! Det här med atl avskaffa krångel och byråkrati, det är väl inte enkelt! Det är mycket lätt att tala om det, men när man skall fatta beslut föratt genomföra åtgärder sviker ofta model hos många. Vi har haft en proposition, nr 111, lill behandling, och den har fördelals på flera utskott. Vi kan konstatera att riksdagen redan, trots att de flesta förslagen i propositionen var bra, har hunnit avslå några av förslagen, vilket innebär au man bibehåller onödiga byråkratiska förordningar och bestämmelser. Tyvärr vill socialdemokraterna i vårt utskott-vilket framgår a v vårt betänkande-inte med verka till att göra de förenklingar av byggnadslagstiftningen som propositionen föreslår.

Låt mig börja med att redogöra för vad propositionen avser. Den föreslår förenklingar i avsikt att begränsa byggnadslovsplikten och förenklingar beträffande ansökan om byggnadslov. När det gäller begränsningar av byggnadslovspliklen föreslås att det inte längre skall krävas byggnadslov för vissa åtgärder beträffande bostadsbyggnad med högst två lägenheter. Byggnadslov skall inte behövas föratt färga om en byggnadsfasad eller för au på elt visst sätt anordna en skyddad uteplats eller för att bygga t. ex. eft skärmtak överen entré. Vidare föreslås alt två mindres, k. komplementbyggnader skal I få uppföras utan byggnadslov. Slutligen föreslås att ansökan om byggnadslov beträffande enklare åtgärder skall få göras muntligt, varefter man får besked om huruvida det är O. K.

Vi tycker från utskottsmajoritelens sida att man bör vidta de här åtgärderna som propositionen föreslår för alt förenkla byggnadslagstiftningen, både när det gäller byggnadslovsprövningen och förfarandereglerna. Men som Per Olof Håkansson redogjort för här har alltså socialdemokraterna i utskottet reserverat sig mot förslagen, och man får av det dra slutsatsen att de antingen tyckeratt det är enkelt som det är eller atl del äralldeles för stora förändringar, dvs. att de förslag som förs fram i propsitionen skulle vara så genomgripande alt de skulle påverka vår bebyggelsemiljö om de genomfördes.

Vi tycker alt det är tråkigt att utskottet inte har kunnat enas om att vidta de här ändringarna - i all synnerhet som man i samband med diskussionen om att avvakta med plan- och byggnadslagstiftningens reformering i större sammanhang har uttalat atl de mindre förändringar som föreslås i den här

111

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Förenklingar i byggnadslagstiftningen m. m.

112

propositionen stämmer överens med det som också föreslås i den större genomgång av byggnadslagstiftningen som nu är ute på remiss.

Det som reservanterna för fram som stöd för sitt ställningstagande är alt man borde ha avvaktat den nyss nämnda förändringen av bygglagen. Det är bara all konstatera all vi gärna skulle ha sett att den reformen hade kunnat träda i kraft vid en tidigare tidpunkt än vad som nu kommer att bli fallet. Del här stora arbetet har dock getts mycket rundlig remisstid, och det behövs säkert, eftersom det är mycket alt gå igenom på denna punkt. Sedan behövs också för regeringens och riksdagens behandling avsevärd tid. Innan riksdagens beslut sätts i verkställighet koinmer det alltså tyvärr att gå elt antal år, och det har övertygat majoriteten om all det är nödvändigt att vi gör de förändringar som är föreslagna i den här propositionen.

Andra invändningar som man gör mot förslagen är alt de skulle leda till en ny byråkrati och all byggnadsnämndernas resurser skulle behöva ökas om bygglovsplikten begränsas. Men dä sätter man inle stor tilltro till byggnadsnämndernas förmåga att möta de nya förutsättningar som en ändrad byggnadslovsprövning skulle medföra. Om byggnadslovsplikten begränsas borde resultatet rimligtvis bli att resurser hos nämnderna frigörs, och dessa resurser skulle man då kunna använda inom andra och viktigare delar av byggnadsnämndernas verksamhet.

Jag vill emellertid samtidigt understryka att det är oerhört viktigt att byggnadsnämnderna förslår andan i den reformering av bygglagstiftningen som nu görs. De uttalanden som Per Olof Håkansson gjorde visar alt man egentligen kan skapa hur mycket byråkrati som helst om man har det kravet att bygglagen skall ge svar på alla frågor som kan uppstå. Med de förändringar som nu genomförs får byggnadsnämnderna rimligtvis fa sitt ansvar - vill de inte genomföra de förenklingar som nu föreslås och som jag hoppas kommer aft beslutas av riksdagen, kan de säkert hitta på bestämmelser som i enstaka fall kan medföra ökad byråkrati. Men det är i så fall inte regeringens och riksdagens fel, utan då beror det på atl man på det lokala planet vill vara byråkratisk, och då får man själv ta ansvaret för det.

Jag tyckte som sagt atl det var beklagligt att vi inte i utskottet kunde ena oss om den här förändringen, eftersom man därav skulle kunna dra den slutsatsen att socialdemokraterna inle vill vara med om att avskaffa krångel och byråkrati. Nu säger Per Olof Håkansson att det vill de visst. Del tecknar Jag mig då till minnes, och jag utgår från att när vi i framtiden lägger fram förslag i denna riktning skall det vara möjligt alt bli sams i utskottet, så att byråkratin på bygglagstiftningens område ytteriigare kan minskas.

De förslag som har framförts i vänsterpartiet kommunisternas motion har framförts tidigare. De har vid något tillfälle ingående bemötts av utskottet. Eftersom yrkandena är ungefär desamma som de vpk-yrkanden som vi behandlade i våras har vi givetvis inga nya argument. Vi är djupt osams om vilken samhällsutveckling vi skall ha här i landet, och vi kan alltså inte acceptera vpk:s förslag. Det är inte särskilt meningsfullt alt upprepa de argument som ett enigt utskott tidigare har anfört mot vpk:s yrkanden om direkta beslut i vissa frågor. Beträffande andra frågor som tas upp i

vpk-motionen - de boendes medinflytande osv. - hänvisar utskottet till att riksdagen kommer att behandla dem i samband med det förslag till plan- och bygglagstiftning som nu är ute på remiss. Jag ber, herr talman, au få yrka bifall till utskottets hemställan.

PER OLOF HÅKANSSON (s) replik:

Herr talman! Kjell Mattsson byggde upp sitt rätt raljanta anförande kring det somjag försökt genskjuta redan i mitt inledningsanförande. Han påstod att socialdemokraterna inte vill medverka till förenklingar. Visst vill vi det! Det försökte jag också säga. Men sakfrågan - och det är den som vi nu skall diskutera - gäller: Vad är förenklingar?

Jag noterar att Kjell Mattsson helt avstod från att ta upp de frågor somjag ställde. Han nämnde sålunda ingenting om alt det i propositionen t. ex. saknas anvisning för hur en muntlig ansökan om byggnadslov skall utformas. Han nämnde ingenting om den roll och ställning som sakägare i det sammanhanget kommer att ha. Han sade heller ingenting om de problem som har anmälts till utskottel - och som även har anmälts i remissomgången - som kan uppstå, t. ex. vid omfärgning av fasader. Han avstod också hell ifrån att hjälpa lill med tolkningar av de svåra avståndsbegrepp som förs fram i propositionen - jag tänker på avståndsbedömningar sådana som " i omedelbar närhet av" och "helt nära".

Visst vill vi socialdemokrater medverka lill all genomföra reformer, men då får det inte vara skenreformer eller reformer som sammantaget förvärrar vad de egentligen är avsedda att minska eller ta bort, nämligen krånglet och byråkratin.

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Förenklingar i bygg na dslagstift -ningen m. m.

TORE CLAESON (vpk) replik:

Herr talman! Jag måsle till Kjell Mattsson säga att den här frågan i och för sig inte handlar om vilken typ av samhälle som vi skall ha. Jag tycker det var atl gå för långt att anföra det som motiv för att avstyrka våra förslag, som Kjell Mattsson gjorde.

De förslag som vi vill att riksdagen skall ge sin anslutning till skulle innebära att vissa åtgärder skulle vidtas fören socialt inriktad bostadspolitik inom ramen för del samhälle som vi har. Vi vet att det i många och långa stycken finns en långt gående enighet på bostadspolitikens område - om vi undantar moderaterna. Men i del här fallet vill jag bara understryka, Kjell Mattsson, att vi icke har begärt beslut eller ställningslagande till frågan om socialism i dag. Vi har bara föreslagit atl åtgärder skall vidtas i syfte att stärka samhällets ställning då det gäller bostadspolitiken och lagt fram konkreta förslag i anslutning till det.

När Kjell Mattsson talar om att det kommer att gå ett antal år innan någon ny bygglag kommer atl kunna träda i kraft i full utsträckning med utgångspunkt i det utredningsarbete som pågår, vill jag säga attjag för mitt eget vidkommande noterar det som en poäng i sammanhanget. Det är ett par år sedan jag i en bostadsdebatt här djärvdes säga att vi förmodligen kommer

113

8 Riksdagens protokoU 1979/80:23-24

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Förenkli/igar i byggnadslagstiftningen m. m.

att få vänta en bra bit in på 1980-lalet innan några förslag till ny bygglag kommer att föreligga och innan vi fattat beslut om den. Detta förnekades då, vill jag minnas, också av Kjell Mattsson.

Sedan, herr talman, vill jag i fråga om det utredningsarbete som gjorts och där ell av våra motionsyrkanden skulle ha avvisats med hänsyn lill bygglagutredningens arbeie säga alt man naturligtvis kan använda utredningen för olika ändamål. Moderaterna använde den i ett tidigare ärende som vi behandlade här för alt krypa ifrån några reservationer och slippa att följa upp sina motioner genom atl hänvisa lill den. Jag använder den inle på del sättet, utan jag säger alt jag inle är övertygad om att vi kommer aU få förslag från bygglagutredningen som innebär alt vi får några väsentliga förbättringar. Därför vidhåller jag motionsyrkandel.

114

KJELL MATTSSON (c) replik:

Herr talman! Får jag starta med att svara Tore Claeson och säga attjag inte vet vad han menar med socialism men alt t. ex. yrkandet om att man inle skulle få ha hyreshus i enskild ägo ju aren typ av socialisering i alla fall. Detta är yrkande Ib i er motion; yrkande la är att all mark som enligt planläggningsbeslut e. d. avses för samhällsbyggande skall föras över i kommunal ägo. De kraven har vi tidigare avvisat, och jag finner ingen anledning att upprepa argumenten för det.

Närdet gäller medborgarinfiytandet vid planläggningen vill jag hänvisa till alt det är en stor del i det förslag till plan- och byggnadslag som är ute på remiss.

Jag försökte kamma hem poängen att Per Olof Håkansson deklarerat att socialdemokraterna inte är emot avskaffandet av krångel och byråkrati. Även om ni inle vill göra det för tillfället tyckerjag det ändå var värdefullt aU notera och ta fasta på def för de kommande årens hantering av frågor som rör plan-och byggnadslagstiftningen.

Jag skall försöka svara på några av Per Olof Håkanssons frågor. Men jag vill först konstatera att om man verkligen menar att byggnadslagen skall innehålla en exakt bestämmelse om var på tomten man får placera den här lilla kåken, som alltså inle får vara större än 10 m, då skall man inte avskaffa den bestämmelsen utan ha den kvar. Lagen kan naturligtvis säga att man får bygga en sådan här kåk under förutsättning aU den är sammanbyggd med huvudbyggnaden. Men om en person skulle tycka att han vill ha kåken två meter från huvudbyggnaden, då skulle det kunna bli nödvändigt att han besvärar sig hos regeringen för atl få bygga på del sättet.

Det är lättnader i sådana här avseenden som förslagen i propositionen vill åstadkomma. Vi borde ha möjligheter alt på det lokala planet fatta sådana här beslut utan all del uppslår några skador eller vådor.

När del gäller skyddet av kulturhistoriskt värdefull miljö och omfärgning av hus m. m., kan man ändå konstatera att det är fastighetsägarna som har skapat den miljö som vi i dag vill skydda genom vissa föreskrifter, eftersom vi tycker att det är vackert som del är. Då får man väl i rimlighetens namn utgå ifrån att i varje fall infe alla fastighetsägare är ute för att förstöra den här

miljön utan au det hos alla finns en ambition att försöka vidmakthålla den. Sedan kan det naturiigtvis vid något tillfälle förekomma uttryck för dålig smak, men del får man väl då ta. Vi anser att del inle kan medföra någon slor fara om fastighetsägare får möjligheler alt utan tillstånd måla om sina hus. Jag tror inte att man för den skull kommer alt förstöra den här värdefulla miljön.

TORE CLAESON (vpk) replik:

Herr talman! Det skall bli mycket kort -jag finner det inte meningsfullt att diskutera med utgångspunkt i Kjell Mattssons yttrande. Det visar rätt klart att han exempelvis inte kan hålla isär begreppen socialism och socialisering. Vi får väl återkomma när Kjell Mattsson lärt sig åtminstone dessa grundläggande fakta.

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Förenklingar i byggnadslagstiftningen m. m.

KARIN AHRLAND (fp):

Herr talman! Får jag till protokollet anteckna attjag naturiigtvis beklagar alt Jag absolul inte kunde instämma i vad min kollega i civilulskotiet herr Håkansson sade. Jag är kanske något förvånad över hans inställning. Däremot ställde han en fråga, och jag vill gärna vara så kollegial och artig att jag svarar honom.

Frågan gällde, om jag förstått det hela rätt, hur jag som länsstyrelsetjänsteman med en viss erfarenhet från fältet av byggnadslagstiftningen tror att länsstyrelserna och byggnadsnämnderna skall kunna klara den nya lagstiftningen.

Herr lalman! Jag har varit med om atl tillstyrka delta förslag, eftersom Jag har ett ganska stort förtroende både för länsstyrelserna och för byggnadsnämnderna. Jag tror att man där, nu liksom tidigare, kan läsa lagtexter. Länsstyrelserna och byggnadsnämnderna har i ganska många år ganska bra klarat av att tolka den nuvarande byggnadslagstiftningen, som sanneriigen inte är så glasklar-det tror Jag alt Per Olof Håkansson håller med mig om. Jag är övertygad om alt en mycket stor del av länsstyrelseljänstemännen och ledamöterna och tjänstemännen i byggnadsnämnderna tycker som Jag, nämligen att det är bra med vartenda försök till förenkling som görs. Men, herr talman, framför allt tror Jag att alla svenska medborgare som vill bygga och bo är glada över varje förenkling, och det är för mig viktigare än om länsstyrelserna eller byggnadsnämnderna tycker det.

Sedan kan Jag på grundval av min erfarenhet säga aft det dessutom är bra om byggnadsnämndernas plock med en massa småärenden kan försvinna. Jag har den erfarenheten att man på grund av gällande regler i många fall kanske ägnat mer tid åt plank och staket samt ål funderingar om 4,5 meter än åt det som byggnadsnämnderna först och främst borde syssla med, nämligen att se till planläggningen ordentligt.

Oppositionen har tagit upp några småfrågor. Synpunkterna på dessa frågor har blivit så pass väl bemötta av utskottets ordförande attjag inte behöver gå in på dem i detalj. Jag vill bara påpeka att det finns en gammal god regel som säger att man skall inle ålägga allmänheten atl gå in med skriftliga

115

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Förenklingar i byggnadslagstiftningen m. m.

ansökningar i onödan. I allmänhet är slatliga myndigheter skyldiga alt ta upp ansökningar munlligen och anteckna dem vid telefonsamtal. Det är vad man här försöker överföra i byggnadslagen i vissa fall.

Det viktiga är dessutom, herr talman, i detta fall att byggnadslovet blir satt på papper, inte att ansökan är på papper. Del är något som man borde tänka på.

Här har talats så mycket om färgen på hus. Jag skall inle fortsätta, men Jag vill erinra om alt det handlar om atl färga om hus. De har en gång i liden prövats i det här hänseendet, om de ligger inom elt sladsplanelagt område, och sedan skall de inte avvika från karaktären.

Herr talman! Jag yrkar bifalll till utskottets hemställan.

PER OLOF HÅKANSSON (s):

Herr talman! Vi skall väl runda av den här debatten. Men innanjaggördet för min del vill Jag gärna notera att Karin Ahrland har klarat av det soin många både tunga och mindre tunga remissinstanser haft bekymmer med, nämligen hur lagen skall komma att tolkas, om den så alt säga sätts i sjön.

Jag noterar också att Karin Ahrland sade att det här gäller plank och staket. Men del är just delta del inte gäller. Mina frågor rörde sådana ting som hur sakägarbegreppet skall hanteras när det gäller muntlig ansökan. Det log Karin Ahriand inte upp.

Karin Ahrland avstod också från att ge någon som helsl definition till ledning för den som skall hanlera detla - vad man menar med "i omedelbar närhet av" och "helt nära". Jag skall med stort intresse följa hur alla de här frågorna hanteras framdeles.

Jag tillåter mig ändå, herr talman, att än en gång anmäla alt jag tycker att det här är en skenreform - en reform i den riktningen att den snarast förvärrar det som den är avsedd att bekämpa, nämligen byråkratin. Därför står jag kvar vid mitt yrkande om bifall till reservationen.

116

KARIN AHRLAND (fp):

Herrtalman! Viskall väl inle skriva de nya anvisningarna här-det tror jag vi kan överiåta åt planverket, som också kan anföra rätt många exempel.

När Jag talar om plank och murar, så är del miu enkla uttryck för just sådant här småbyggande som det är fråga om. Jag tror inte atl det är så svårt att vela vad 10 m är, och jag tror att de allra flesta begriper ungefär vad "omedelbar närhet" är. Del kommer att visa sig i praxis, som så mycket annat har fått lov atl göra i byggnadslagstiftningen. Jag skall inte stå här och säga att det är 2 meter eller 10 meter, men vi kan väl enas om alt det är nog vad många tror.

När del gäller sakägarbegreppet vill Jag bara påpeka atl om byggnadsnämnden haren god tjänsteman -och det harju byggnadsnämnderna i allmänhet -så kanske han frågar i telefon: Hur har ni det med grannarnas medgivande? Det bör han göra.

PER OLOF HÅKANSSON (s): Herr talman! Tyvärr måste jag återkomma.

Menar då fru Ahrland att i ett byggnadsärende, som inte är byggnads-lovspliktigt, skall man införskaffa grannarnas skriftliga medgivande?

Överläggningen var härmed avslutad.

Mom. 1

Propositionergavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen av Per Bergman m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Per Olof Håkansson begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller civiluiskottets hemställan i betänkandet

nr 3 mom. 1 röstar Ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen av Per Bergman m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för Ja-proposilionen. Då Per Olof Håkansson begärde rösträkning verkställdes votering med omröslningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 162 Nej - 162

Då sålunda de avgivna rösterna var lika delade, gavs propositioner på atl ärendet skulle dels återförvisas till utskottet, dels avgöras omedelbart, och förklarades den senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Talmannen nedlade i rösiurnan en Ja-sedel och en nej-sedel, varefter på talmannens anmodan Rune Torwald (c) ur urnan upptog den ena av dessa båda sedlar, och befanns denna innehålla ja.

Kammaren hade alltså i enlighet med ja-propositionens innehåll bifallit utskottets hemställan.

Mom. 2 och 3

Kammaren biföll vad utskottet i dessa moment hemställt.

Mom. 4

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels motionen nr 2467 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande Ja besvarad. Sedan Tore Claeson begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Förenklingar i byggnadslagstiftningen m. /??.

117

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Förenklingar i byggnadslagstiftningen m. m.

Den som vill att kammaren bifaller civilutskottets hemställan i belänkandet

nr 3 mom. 4 röstar Ja,

den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 2467 av Lars Werner m. fl. i

motsvarande del.

Vid omröstning genom uppresning förklarades fiertalet av kammarens ledamöter ha röstat för Ja-propositionen Då Tore Claeson begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 307 Nej - 17

Mom. 5 och 6

Kammaren biföll vad utskottel i dessa moment hemställt,

Mom. 7

Propositionergavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels motionen nr 2467 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande Ja besvarad. Sedan Tore Claeson begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller civiluiskottets hemställan i betänkandet

nr 3 mom. 7 röstar Ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 2467 av Lars Werner m. fl. i

motsvarande del.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för Ja-propositionen. Då Tore Claeson begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 306 Nej - 16

118

§ 32 Anmäldes och bordlades

Propositioner och skrivelse

1979/80:26 om avtal rörande handeln mellan EFTA-länderna och Spanien, m. m.

1979/80:41 om godkännande av en statskredit till Turkiet

1979/80:49 om fortsatt giltighet av lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål, m. m.

1979/80:52 om fortsatt giltighet av lagen (1975:1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall

1979/80:53 med redogörelse för tillämpningen av terroristlagstiftningen

§ 33 Anmälan av interpellation Nr 23

Onsdagen den
Anmäldes och bordlades följande interpellation som ingivits till kammar- 7 november 1979
kansliet

den 7 novei/iber

1979/80:52 av Thage Peterson (s) lill industriministern om tillverkningen av utrustning för basindustrierna:

Vårt land har en lång tradition som en internationellt sett framstående producent och exportör inom basindustrierna. Deua gäller främst skogs-, stål- och gruvindustrierna. Denna position har vi till stor del vunnit genom vår tillgång till högkvalitaiiva råvaror. En annan ytterst betydelsefull faktor har varit att vi legal långt framme och många gånger varit ledande i utvecklingen av ny och effektivare produktionsutrustning för basindustrierna. Denna utveckling har skett såväl i basinduslriföretagen själva som hos fristående ulrusiningsiillverkare. A v avgörande betydelse har självfallet varit det nära utvecklingssamarbete som funnits mellan beställarna och tillverkarna av utrustningen i fråga. Det är ingen överdrift att påstå att basindustrierna i sin utveckling haft en stor fördel av en kvalificerad inhemsk ulrustningsindustri. På motsvarande sätt har det varit en förutsättning för utrustningstillverkarnas fortlevnad all man haft en avancerad hemmamarknadsefterfrågan. Delta har såväl stimulerat den tekniska utvecklingen som givit möjligheter atl vid export kunna visa på fungerande referensanläggningar.

Den svenska basindustrins köp av ny utrustning sker nu i allt högre grad från utländska tillverkare. Delta leder till en utarmning av den svenska utrustningsindustrin. Denna utveckling går snabbt när den väl startat. Man hamnar i en ond cirkel: Har man inga referensanläggningar för sin teknik får man inga order, får man inga order får man inga referensanläggningar. Flera företag är inne i denna cirkel; verksamheten får alltmer inriktas på reparationer och smärre renoveringar. Den tekniska utvecklingen, som skall ge framtidens produktion och sysselsättning, kan man inte delta i. Detta får återverkningar också för en mängd underleverantörer.

Det är en djupt olycklig utveckling, som kommer atl få allvariiga konsekvenser för både uimstningstillverkarna och våra basindustrier. Särskilt uppseendeväckande äratt de samhällsägda basindustrierna i så hög grad bidrar till denna utveckling. Som ell enda, men typiskt, exempel kan nämnas ASSLs upphandling av en ny pappersmaskin. Denna order gick utomlands med stora såväl kort- som långsiktiga negativa återverkningar för länkbara svenska leverantörer.

Jag vill med anledning av denna oroande utveckling fråga industriministern om han är beredd att vidta omedelbara och kraftfulla åtgärder för atf vända den negativa utvecklingen inom den del av den svenska industrin som tillverkar utrustning för våra basindustrier.

Anmälan av interpellation

119

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Meddelande om frågor

§ 34 Meddelande om frågor

Meddelades att följande frågor framställts

den 7 november

1979/80:91 av John Andersson (vpk) till industriministern om dispositionen av visst bidrag till AB Eiser:

Riksdagen har under budgetåret 1978/79 anvisat 1 milj. kr. till AB Eiser för att utvärdera och utveckla de förslag till nya produkter som har tagits fram av de anställda i Lycksele och Skellefteå. Enligt uppgift har bara en mindre del av detta anslag använts. F. d. sömmerskor vid Algots Nord i Skellefteå har nu startat ett nytt arbetarägt företag. Norrkläder. De ämnar fortsätta detta utvecklingsarbete för nya produkter i det nu startade företaget. Jag vill därför ställa följande fråga till industriministern: Avser industriministern vidta de åtgärder som erfordras för alt de f d. sömmerskorna vid Algots Nord i sitt nystartade företag skall få disponera de återstående medlen?

120

1979/80:92 av Mårten Werner (m) till statsrådet Britt Mogård om åtgärder för att skydda lärare för psykiska besvär:

1 dagarna har redovisats en enkät, som ca 2 250 lärare i Malmöregionen svarat på. Enkäten gäller lärarnas arbetssituation, och rapporten är så pass alarmerande att snara insatser torde vara ofrånkomliga, om skolan skall kunna vara en meningsfull arbetsplats för lärare och elever. Nästa alla lärare-92 % - tycker alt arbetet är fysiskt och psykiskt påfrestande, och många har psykiska besvär. Under rådande förhållanden synes del på många håll vara svårt att över huvud taget förmedla någon kunskap.

Med hänvisning till det anförda hemställer Jag att lill siatsrådei Britt Mogård få framställa följande fråga:

Vilka åtgärder avser statsrådet vidta för att åstadkomma sådan arbetsmiljö i skolan att lärarna i göriigaste mån skyddas för psykiska besvär?

1979/80:93 av Anders Björck (m) till kommunikationsministern om televerkets beslut alt införa teletex och telefax:

Televerket har i maj 1979 beslutat införa två nya tjänster, teletex och telefax. Avsikten är atl sända text och bilder via televerkets telenät och med hjälp av utrustning som i första hand saluförs av televerket. Televerket avser alt direkt prioritera eller styra de nya tjänsterna till ett användande av televerkets egen utrustning, trots att del finns gott om annan utrustning som håller hög teknisk standard. En liknande situation existerar när det gäller lelefonmodem där televerket redan använt sin monopolställning till att bromsa billigare och bättre utrustningar.

Den typ av tjänster del här gäller är i snabbt växande. Del är därför allvarligt

alt ell monopolföretag som televerket försöker utvidga sill monopol ytterligare. Samtidigt som detta sker arbetar en statlig utredning, informa-lionsteknologiulredningen, med atl utreda förutsättningarna och villkoren för bl. a. de nya tjänster som det här handlar om. Med hänvisning till detta vill Jag fråga kommunikationsministern:

1. Är det rimligt att televerket ulan beslut av riksdag och regering utsträcker sitt faktiska monopol på del sätt som nu sker?

2. Om så inle är fallet, vilka åtgärder ämnar kommunikationsministern vidta för att garantera en rimlig konkurrens när det gäller nya elektroniska tjänster som kan vara aktuella i delta sammanhang?

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Meddelande om frågor

1979/80:94 av Oswald Söderqvist (vpk) till statsrådet Karin Andersson om ändrad praxis i förpassningsärenden:

Tisdagen den 23 oktober besvarade statsrådet en fråga av mig angående ett förpassningsbeslut som hotade chilenskan Alexandra Vicencio Guzman. Ny prövning av beslutet pågick enligt uppgift. Regeringen fattade sedan, den 30 oktober, beslut om att förpassningen skulle genomföras.

Sedan man tagit del av nya uppgifter framstår de förklaringar som lämnades av statsrådet den 23 oktober än mer ohållbara. Om det alls skall finnas någon mening i talet om att humanitet och mänskliga hänsyn styr den svenska invandrarpolitiken bör regeringen ompröva beslutet om denna förpassning.

Jag vill fråga invandrarministern:

Vilka skäl har varit avgörande vid regeringens beslut om förpassning, eftersom det här finns en tydlig skärpning i Jämförelse med tidigare fall?

1979/80:95 av Sten Svensson (m) till försvarsministern om den planerade förläggningen av civilförsvarsanläggning Väst till Skövde:

I enlighet med försvarsministerns uttalande i proposition 1978/79:100 förbereds lokalisering av civilförsvarsanläggning Väst i Skövde (CUFA Väst) på sätt som angavs i riksdagens försvarsbeslut 1975.

Skövde kommun har anvisat medel för erforderiiga anläggningsarbeten och har slutfört markförhandlingar med berörda fastighetsägare. Vidare kan konstateras att stadsplanen för civilförsvarsanläggningen är fastställd.

Enligt uppgifter i massmedia har företrädare för civilförsvarsstyrelsen och byggnadsstyrelsen uttalat farhågor för all riksdagsbeslutet inte kan fullföljas. Äv pressuppgifterna framgår vidare att dessa myndigheter har enats om att endast ett övningsfält skall lokaliseras till Skövde.

Dessa uppgifter skapar ovisshet och inger oro på flera punkter. Förutom de försvarspolitiska aspekterna innebär anläggningens lokalisering till Skövde ett viktigt Slöd för sysselsättningsutvecklingen i Skaraborgs län.

Med hänvisning lill det anförda vill jag till försvarsministern ställa följande fråga:

Vilka åtgärder överväger regeringen för att riksdagsbeslutet om att förlägga civilförsvarsanläggningen till Skövde skall kunna fullföljas?

121

Nr 23

Onsdagen den 7 november 1979

Meddelande om frågor

1979/80:96 av Birger Rosqvist (s) lill kommunminisiern om bemanningen av fyrar m. m.:

Helt nyligen haren utredning tillsafts som skall inventera personalresurserna och beskriva uppgifterna för den personal som finns i statlig tjänst längs våra kuster. Syftet är också atf belysa de olika samhällsintressen som ställer krav på bemanningen längs kusterna. Utredningen skall också ta fram principförslag för bedömning och handläggning av bemanningsfrågor i framtiden.

Personalen vid vissa fyrplatser belägna i yttersta havsbandet, exempelvis Ölands södra udde, lever f. n. i ovisshet om de skall vara kvar i sina anställningar efter den 1 januari 1980. Enligt ansvarig myndighet skall bemanningen då upphöra. Därför vill jag fråga chefen för det departement, kommundepartementet, varifrån ovan nämnda utredningsdirektiv kommer:

Anser statsrådet Boo att det är lämpligt att ta bort erfaren kustbefolkning och avbemanna längs kusterna under den tid en utredning överväger samhällets behov av bemannade platser längs våra kuster?

122

§35 Kammaren åtskildes kl. 17.30.

In fidem

TOM T:SON THYBLAD

/Solveig Gemen