Riksdagens protokoll 1979/80:18 Onsdagen den 24 oktober

ProtokollRiksdagens protokoll 1979/80:18

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1979/80:18

Onsdagen den 24 oktober

Kl. 19.30

§ 1 Proposition om höjning av skatterna på drycker och tobak

TALMANNEN:

Till kammaren har överlämnats propositionen nr 28 om höjning av skatterna på drycker och tobak. I denna proposition föreslår regeringen att motionstiden förkortas till en dag. Jag vill erinra om stadgandena alt motion skall ingivas senast kl. 17.00 sista motionsdagen och atl kammaren kan besluta alt omedelbart hänvisa en proposition lill utskott utan föregående bordläggning.

Nr 18

Onsdagen den 24 oktober 1979

Proposition om höjning av skatterna på dtycker och tobak

Allmänpolitisk debatt

Kammaren biföll förslaget att tiden för avlämnande av motioner med anledning av denna proposition skulle förkortas till en dag och utgå torsdagen den 25 oktober kl. 17.00.

Kammaren beslöt vidare all omedelbart hänvisa propositionen till utskott för beredning.

Propositionen remitterades till skatteutskottet.

TALMÄNNEN:

Skatteutskottets betänkande i ärendet kommer atl föreligga på torsdagskvällen och utskottet kommer att föreslå aft ärendet avgörs efter endast en bordläggning, dvs. vid kammarens sammanträde fredagen den 26 oktober kl. 09.00.

§ 2 Allmänpolitisk debatt (forts.)

CLAES ELMSTEDT (c):

Herr talman! I några år har vi nu fått vänja oss vid att lösa många frågor utan tillgång på särskilt mycket nya pengar. Men fortfarande finns del stora problem i samhället som medborgarna kräver en lösning på, och vår uppgift blir då att omfördela de knappa resurser som vi har.

Människor ställer berättigade krav på aktiva insatser när det gäller sysselsättningspolitiken, när del gäller omsorg och vård för dem som har del besväriigt, när det gäller rättssäkerhet och rättstrygghet, när det gäller skolan och barnens framtid, när det gäller miljö- och servicefrågorna i glesbygd och tätort.

Om man skall kunna lösa problem av denna art, är det viktigt atl man har

121

Nr 18

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

122

ett politiskt helhetsgrepp som ligger människorna nära. Decentraliseringspo-liliken måste vara vägledande, och den bygger på de enskilda människornas personliga ansvar.

Del är en grundläggande förutsättning hos en rättsstat att dess medborgare skall känna trygghet på olika sätt, trygghet i anställningen men också trygghet till liv och egendom. Ordningsmakten måste tilldelas sådana resurser och befogenheter att människorna känner denna trygghet.

Det våld som förövas mot äldre inger stor oro. Våld av denna typ frodas i ett kontakflöst och anonymt samhälle, där normer för mänsklig samlevnad och hänsyn riskerar att urholkas. Samhället - framför allt skolan - måste här stötta föräldragenerationen och stimulera till en mera aktiv fostrargärning, som inpräntar vikten av hänsyn och personligt ansvar hos det uppväxande släktet.

En av grundförutsättningarna för att detta skall lyckas är att en sysselsättningspolitik förs som ger en positiv start i livet. En framgångsrik arbetsmarknadspolitik måste bygga på att vi far till vara de speciella förutsättningar och möjligheter som finns i de olika delarna av landet. Det krävs först och främst en offensiv närings- och regionalpolitik, som dels skapar resurser, dels fördelar de skapade resurserna rättvist över landet. Vi måste också se till, att de olika satsningar och åtgärder som statsmakterna vidtar inte är på kollisionskurs mol varandra. Glesbygdssatsningar får t. ex. inte kompletteras med en trafikpolitik som drar in vägunderhåll och lägger ned järnvägar. Den förändring som den förra trepartiregeringen initierade i dessa hänseenden är därför synnerligen positiv.

Stordriften har fött en alltför dominerande roll på många områden. Banfningar och sysselsättningsproblem har följt i dess spår. Eft större inslag av mindre företag och elt spritt ägande ökar tryggheten i sysselsättningen, bl. a. genom minskad konjunklurkänslighel. En ny decenfralistisk energipolitik med inriktning på hushållning och användning av förnyelsebara energikällor skapar 10000-tals nya jobb under uppbyggnadsskedet och förutsättningar för varaktig tillgång på arbete även i de områden som nu har stora sysselsättningssvårigheter. Det har vi från centerns sida bl. a. påvisat i det energiprogram som vi redovisade i valrörelsen.

En framgångsrik sysselsättningspolitik kräver även att mera objektiva kriterier för en viss kommuns inplacering i stödområde tas fram. Den i milt tycke alltför slentrianmässigt bestämda stödområdesindelningen i samband med det regionalpolitiska beslutet i våras - en indelning som vi från centern kritiserade - måste ersättas med ett annat system med inplacering av kommuner i stödområdesklass. Vi måste få ett system som innebär att områden med svårigheter, oavsett geografisk belägenhet, kan komma i åtnjutande av statligt stöd samtidigt som expansiva kommuner, oavsett var de är belägna, kan flyttas ned i lägre stödområdesklass. Vi har även i Syd-och Mellansverige glesbygdsområden, där svårigheterna är uppenbara. Vi måste ha en regionalpolitik som kan verka i hela landet, vilket vi från centern kraftigt understrukit. Del kräver en större flexibilitet i systemelän vi nu har, och det är därför viktigt atl regeringen snabbt genomför den aviserade

översynen av stödområdessyslemel och presenterar ett nytt förslag, något som vi ifrån vårt parti länge har krävt. Vi måste med andra ord få en s. k. problemorienterad regionalpolitik.

Också det enskilda jord- och skogsbruket spelar regionalpolitiskt en mycket stor roll i många bygder. Dessa näringar är i dag utomordentligt kapitalkrävande för att kunna uppfylla de effektivitetskrav som bl. a. statsmakterna genom riksdagsbeslut har lagt fast. Det är hög lid att kapitaltillgången till jordbruket förbättras.

Nya verksamheter inom dessa näringar bör också kunna ge betydande tillskott av arbetstillfällen bl. a. inom energiområdet. Erfarenheter på skogens område finns redan.

Det trafikpolitiska beslut som riksdagen fattade under våren innebär elt betydande steg mot ett decentraliserat samhälle. Det är nu angeläget atl vi går vidare och förstärker och vidareutvecklar trafikpolitiken i dess olika delavsnitt. Från centerns sida vill vi gå längre bl. a. när det gäller vaktslåendet om och upprustningen av järnvägsnätet. Ett riksnät som består av alla de banor som i dag trafikeras kommer enligt vår mening att aktivt främja energi-, närings-, regional- och sysselsättningspolitiken i riktning mot en mera balanserad utveckling i landets alla delar.

Från regionalpolitisk synpunkt är del vidare glädjande att riksdagen nu uttalat sig för en ökad satsning på utbyggnad och förbättring av länsvägnätet och de lokala vägarna. Detta är väsentligt, inte minst för att tillgodose glesbygdsbefolkningens krav på en bättre vägstandard. I det sammanhanget bör beaktas den ökade belastning som genom den tilltagande fritidsbilismen sker på vägarna i glesbygden liksom kanske framför allt de krav som måste uppfyllas när det gäller skolskjutsorganisalionen runt om i landet.

Debatten om skolan har varit ett inslag i årets valrörelse. Alla tycks vara överens om att skolan inle fungerar, men få bidrag till lösningar har presenterats - som vanligt, skulle man kunna säga. Debatter, svepande formuleringar och kritik utan presenterande av alternativ har vi lyssnat till under många år. Närcentern genom åren drivit exempelvis kraven på mindre skolor och ändrade statsbidragsregler för byggande och drift av sådana, har dessa krav avvisats med såväl pedagogiska som ekonomiska motiv. Vi skulle inle få tillräcklig bredd på utbildningen med så små enheter, sade man, och det skulle bli alldeles för dyrt.

Vad är del då vi har fått? Jo, vi har fått flera och flera besked om atl många elever inle kan läsa och skri va när de lämnar högstadiet. Alt oron är ett hinder i undervisningen. Att de elever som vill läsa störs av dem som saknar intresse härför Vetenskapliga undersökningar visar klart att de mindre skolenheterna ger den absolut bästa skolmiljön, och det vore ju konstigt annars. Det är märkligt atl hela 1960-talel har kunnat passera utan att dessa erfarenheter har anammats på ett effektivare sätt än som har skett trots påstötningar inte minst från centerhåll.

Den nya läroplan för grundskolan som riksdagen fattade beslut om i våras bygger trots allt på en realistisk syn på skolarbetet. Vi hade anledning från vårt parti att på ett tidigt stadium väcka motioner i detta ämne och lägga fram

Nr 18

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

123

Nr 18

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debari

124

förslag fill en ny läroplan för grundskolan - della med utgångspunkt i det utkast som skolöverstyrelsen under hösten 1978 presenterade. Del beslut om ny läroplan som riksdagen har fattat bygger i långa stycken på den motion som vi avlämnade från centern.

I denna läroplan finns en verklighelsanknytning, som om den hanteras rätl i tillämpningen ger möjligheler till en skolverksamhet av varierande slag och som rimligen bör tillgodose elever med olika förutsättningar. 1 läroplanen betonas föräldraansvaret och arbetslivskontaklen, vilka båda utgör hörnstenar i sammanhanget. Läroplanen ställer krav, och den framhåller kun-skapsinhämtandet som den huvuddel det utgör Att, som under många år har gjorts gällande på en del håll, kunskapsinhämlandet inte skulle vara så viktigt är helt obegripligt. Man börjar dess bättre även på dessa håll atl länka om vid det här laget. Vad som naturligtvis är viktigt är att se till atl detta kunskapsinhämtande underiätlas för de elever som har svårt atf hänga med. Jag menar att den nya läroplanen ger vägledning härvidlag. Def gäller bara att inte krångla till def hela så förtvivlat, vilket händer rätt ofta.

Antagningen till högskolan har livligt diskuterats under den gångna hösten. Skarp kritik har riktats ål olika håll, och debatten har nog inle varit precis glasklar. När riksdagen 1975 beslöl om nya regler för antagning lill högskolan skedde detta under bred politisk enighet.

För att bredda rekryteringsunderiagel och ge nya grupper möjligheter till högskolestudier antogs nya behörighetsregler. Sålunda blev arbetslivserfarenhet behörighefsgrundande, liksom vissa föreningsmeriter har blivit del. Inte minst i de nya högskolornas rekryteringsområden fanns ett uppdämt utbildningsbehov som det måste tas hänsyn till. Åtskilliga med svag grundutbildning men med bred arbetslivserfarenhet borde efter vissa kompletteringar ges tillträde till högskolan. Så har det också blivit, men det vore fel att påstå att antagningen fungerat tillfredsställande.

Frågan gäller i del avseendet främst huruvida ungdomar som söker direkt från gymnasiet till högskolan har missgynnats. Vid antagningen till vissa allmänna utbildningslinjer är det helt klart på det sättet. När riksdagen 1975 antog nu gällande regler ingick i beslutet en garanti för direktövergång från gymnasieskolan fill högskolan. Lägst en femtedel av de antagna skulle vara sådana som gick direkt från gymnasieskolan. Tillämpningen har visat sig vara sådan att denna garanti inte alltid uppfyllts.

Det finns i detta sammanhang anledning atl erinra om att det i samband med 1975 års riksdagsbeslut klart uttalades att en översyn av dessa bestämmelser skulle komma lill stånd sedan erfarenhet vunnits av det nya antagningssystemet. I den av trepartiregeringen nyligen avlämnade regeringsförklaringen anges också att en sådan översyn skall ske. Det är nödvändigt att den kommer till stånd så snart som möjligt. Centern kommer atf inom regeringen verka för att vi får en bättre ordning för antagning till högskolan än den som gäller i dag. Jag tror inte heller atl det finns någon anledning att söka finna några andra modeller för högskolans sätt att verka i övrigt än de som gäller i dag, men del finns mot bakgrund av de gångna två årens erfarenheter all anledning att se över antagningsbestämmelserna.

Under detla anförande övertog andre vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

KARIN NORDLANDER (vpk):

Herr talman! Om ganska exakt en vecka löper avtalen ut för större delen av de svenska lönlagarna. Som så många gånger tidigare har det upprepats att de förestående löneförhandlingarna blir besväriiga. Självfallet blir förhandlingarna besväriiga, om inte arbetsköparparten är beredd alt i förhandlingarna ta med det som för löntagarna är en av huvudfrågorna, nämligen hur de skall få igen den köpkraft som de föriorade under åren 1977 och 1978. Innevarande års utfall vet vi fortfarande ingenting om.

Ingen kan bestrida alt de svenska löntagarna fått vidkännas en reallönesänkning. Fackförbunden, som gjort egna beräkningar, har kommit fram till litet olika resultat. LO:s utredningsavdelning har kommit fram till en köpkraftsminskning med minst 5 %, men troligen kommer de närmare sanningen som hävdar att LO:s och TCO:s medlemmar föriorat en månadslön under vart och ett av åren 1977 och 1978, dvs. under de borgerligas två första regeringsår.

Knappt hade den borgerliga trepartiregeringen tillträtt förrän den s. k. svångremspolitiken sattes i system. Arbetsköparna kände den borgeriiga regeringens tjänstvillighet, vilket ledde till atl de 1977 kunde lägga fram ett avtalsförslag som bl. a. innehöll kravet att ingen lönehöjning alls skulle medges under del första avtalsåret, i avvaktan på en gemensam utredning om att höja produktiviteten.

Enligt arbetsköparna var lönlagarna lata och måste jobba mera. Löntagarna skulle dessutom vara sjuka för mycket, och därför föreslogs en försämring av sjukförsäkringen. Vissa helgdagar skulle för alt höja produktionen förändras till arbetsdagar. Man ville ha en konjunkturanpassad arbetstid, som kunde förlängas eller förkortas allt efter låg- eller högkonjunktur. Vidare krävdes förändringar i de arbetsmarknadslagar som löntagarna under en lång följd av år kämpat sig till. Dessa lagar ger visseriigen inte några garanterade rättigheter men innebär ändå ett visst skydd mot arbetsköparnas godtycklighet gentemot sina anställda.

Även om arbetsköparna inte fick igenom alla sina mot arbetarna utmanande förslag blev 1977 och 1978 års avtal föriustavial för löntagarna. Den uppgörelse som då undertecknades baserades på en prisstegring som i finansplanen för 1977 var beräknad till 5-6 96.

Med hänsyn till den då redan planerade höjningen av mervärdeskatten var detta en medveten undervärdering av prisutvecklingen, i syfte att hålla lönekraven nere i avtalsöverenskommelsen. Eftersom syftet var att förstärka statskassan, togs ingen som helst hänsyn till effekterna av momshöjningen. Devalveringarna av kronan som sedan följde har samma prishöjande effekt och drabbar de ekonomiskt sämst ställda. Vidare genomfördes skatteomläggningar som gynnade enbart de högavlönade. De inkomsttagare som bäst behövde en skattereduktion fick i stället vara med och betala skattesänk-

Nr 18

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

125

Nr 18

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

126

ningarna åt höginkomsttagare och rika.

Det blev skattebetalarna som fick stå för kostnaden för bidragen och subventionerna till företagen. T. o. m. den allmänna arbetsgivaravgiften, som avräknats i löneutfallet, skänktes tillbaka till företagen.

Den pågående avtalsrörelsen gäller alltså infe enbart alt komma överens om löner och andra villkor för 1980. Det gäller att ta igen löneförlusterna för 1977 och 1978. Hur reallöneutfallet blir för 1979 är beroende av resultatet av bl. a. förhandlingarna om kompensation förden prisstegring som redan ligger 2 96 över den garantiregel som finns inskriven i avtalen, liksom tilläggen för löneglidningsgarantin för dem som har bundna löner.

Lönlagarnas beräkningar måste då gälla nettoreallöner- lön efter skatt och med reell köpkraft. I många industrier har man räknat fram att del behövs 7-8 kr. mer i limmen för att enbart återställa 1976 års köpkraft.

Löntagarnas misstänksamhet i årets avtalsrörelse är slor och befogad. De tänker inte låta sig luras en gång till och godta ett avtal som omedelbart urholkas ekonomiskt till följd av olika regeringsåtgärder. Det måste bli ett stopp för den borgeriiga svångremspolitik, vars åtgärder hårdast drabbar landets låginkomsttagare. Lönlagarna kräver därför alt innan avtalet undertecknas få vela vilka åtgärder regeringen tänker vidta, som påverkar deras levnadsstandard negativt under avtalsperioden. Levnadsstandarden måste bevaras. Vad man vill veta är hur den miljard som krävs i de förestående Jordbruksförhandlingarna kommer att slå igenom i prisutvecklingen. Kommer den borgerliga regeringen att helt avveckla subventionerna, som i dag utgår för att sänka priserna på vissa baslivsmedel?

Och hur blir det med hyrorna, som nu tenderar atl höjas flera gånger årligen och som redan i år har stigit med drygt 11 96?

Priskostnadsindex är f. ö. ett dåligt mätinstrument för löntagare och låginkomsttagare när det gäller levnadsstandarden. För dem är del utgifterna för mat och hyra som är den lunga poslen och avgörande förderas ekonomi. Jag vill ta ett exempel. En normalfamilj med två vuxna och två barn och med en försörjare har en årsinkomst på 60 000 kr, som är den genomsnittliga lönen fören industriarbetare. Den familjens matkonto ligger på ca 23 000 kr., vilket utgör hälften av familjens disponibla inkomst, dvs. inkomsten efter skatt men med bidrag inräknade. Lägger man så till boendekostnaden är det lätt att räkna ut vilken köpkraft den familjen har kvar. Här finns del alltså inget utrymme för den svångremspolitik som ekonomiministern talat sig så varm för i debatten.

När det gäller skatten ger regeringsdeklarationen klara besked. Även i dagens debatt har det getts klara besked. Den nuvarande regeringen tänker fortsätta på den inslagna vägen, vilket betyder en ytteriigare omfördelning av skattebördorna, så alt höginkomsttagarna gynnas på låginkomsttagarnas bekostnad. Det är därför förklarligt och riktigt, när LO vägrar sätta sig ned och förhandla om en skattepolitik, som kommer att snedvrida förutsättningarna för hela avtalsrörelsen. I stället bör LO granska bolagsvinsterna för 1977 och 1978, som var betydligt bättre än vad Svenska arbetsgivareföreningen gjorde gällande, och tendensen visar ännu bättre resultat 1979.

Vänsterpartiet kommunisterna kräver på sikt en i grunden förändrad politik med en planekonomi och en produktion med inriktning på människors behov och inte på vinst och profit. Vi har också konkreta krav, som skulle ge löntagarna en garanterad levnadsstandard och underlätta avtalsrörelserna.

Bara en kort redovisning: Det är inga nya krav som ställs utan det är krav .som vpk ställt under en lång följd av år, men som för vanliga löntagare blir alltmer aktuella. Det gäller krav på slopande av mervärdeskatten på livsmedel, ett omedelbart temporärt hyresstopp, ett effektivt prisslopp på alla dagligvaror. Och i avvaktan på elt nytt och mer demokratiskt skattesystem har vi föreslagit att alla löntagare i normala lönelägen skall ges en skattelättnad på 1 000 kr., som mest skulle gynna de lägst avlönade. Delta är viktigare än att sänka marginalskatten. Arbetsgivaravgifterna, som rör sig om åtskilliga miljoner, måste gå tillbaka till löntagarna, eftersom de hela tiden avräknas på löneutrymmet.

Herr talman! Jag påminde i början av mitt anförande om 1977 års avtalsrörelse, och det finns anledning till detla. Valet 1979 gav oss tyvärr en borgeriig regering, och Svenska arbetsgivareföreningen känner nu en medvind i ryggen och spelar på nytt upp samma skiva som inför avtalsrörelsen efter valet 1976. Kort sammanfattat: Det finns inget utrymme för lönehöjningar, och produktionen måste öka på arbetarnas bekostnad.

Löntagarna är inte beredda att godta elt lönebud med samma motivering en gång till. Del har klart framgått av de reaktioner som Svenska arbetsgivareföreningens utspel har gett ute på arbetsplatserna. Medlemmarna i de fackliga organisationerna är beredda på en offensiv avtalsrörelse för alt återställa reallönerna, vilket de anser är helt nödvändigt.

Men avtalsrörelsen gäller inte bara de direkta lönekraven. Den gäller bl. a. frågor om löneformer, fasta löner kontra ackord och prestationslöner. Facket måste börja driva krav mot den arbetshets som negativt påverkar olycksfall och utslagning.

En kortare arbetsdag aren viktig reform av samma anledning. Frågan om 37,5 limmars arbetsvecka med 7,5 timmars arbetsdag måste aktualiseras och lösas i årets avtalsrörelse. Del är nödvändigt också ur jämställdhetssynpunkl aft uppnå målet 6 timmars arbetsdag. Männen måste ges en kortare arbetsdag för att ha förutsättningar att på lika villkor della i hemarbetet och barnens fostran. Del är lika viktigt som atl ge kvinnorna möjlighet att på lika villkor ställa upp i arbetslivet. De skall inte som nu - på grund av bristande barnomsorg och för stor del av hemarbetet - tvingas till ett deltidsarbete, som inte ger det ekonomiska oberoende som är avgörande för en fungerande jämställdhet. En minimiarbetstid om minst 20 timmar per arbetsvecka är ett gammalt vpk-krav, som måste få en lösning.

Den solidariska lönepolitiken måste fortsätta, även om den inte har fungerat tillfredsställande. Den har ändå haft en utjämnande effekt på löneskillnaderna. Det är illavarslande om LO, som del nu förefaller av pressen, tänker tubba på den principen och tillmötesgå arbetsköparna, som kräver en ökad löneskillnad. Detta är inte minst viktigt alt framhålla efter

Nr 18

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

127

Nr 18

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

dagens debatt, som gett löntagarna besked om hur borgeriig skattepolitik skall se ut. Ju högre lön man har, desto större skattesänkning skall man få. Detla är en utmaning mot alla låginkomsttagare, som ständigt kommer i kläm på grund av borgarnas svångremspolitik.

Resultatet skulle bli att man kör över de många kvinnor som arbetar i de typiska kvinnoyrkena, som samtidigt är extrema låglöneyrken. Det gäller de många kvinnor som arbetar inom sjukvården och barnomsorgen, städerskor, ekonomibiträden, anställda inom handeln, textil etc. Dessa extremt lågavlönade har förväntat sig atf årets avtalsrörelse skulle knäcka frågan om en läg.sta lön. En lägsta lön på exempelvis 4 500 kr. i månaden är inget orimligt krav. Def skulle innebära en limlön på 22 kr. eller en årsinkomst på 54 000 kr., vilket fortfarande är en låg lön i förhållande lill den genomsnittliga industriarbetariönen. Det vore ändå en framgång för stora grupper. Samtidigt borde nu gällande ungdomslöner slopas.

Herr talman! Detla är några av kraven i årets avtalsrörelse, krav som det inte finns någon prutmån på. Arbetarna har aldrig ställt sig utanför ansvaret för samhällsekonomin, men de vägrar att ta hela ansvaret. Svångremspolitiken måste vändas mot det håll där bärkraften finns.

128

THAGE PETERSON (s):

Herr talman! För en dryg månad sedan avslutade vi en valrörelse som i mycket kom aft handla om jobben, om rätten till arbete. Det var en valrörelse som speglade människornas oro för läget i dag och inför framtiden. Det är en oro som är sprungen ur egna erfarenheter av en bister verklighet och en allt djupare insikt om morgondagens svåra problem i Sverige och i vår omvärid.

Vi socialdemokrater gick ut i valrörelsen med ett allvarligt och kärvt budskap. Vi tog upp de stora problem vi har atf möta på näringspolitikens och sysselsättningens område, vi varnade för lättsinne och löften, vi presenterade lösningar. Vi sade: Vi kan inte möta framtiden oplanerat. Möjligheterna att lösa industrins långsiktiga problem, möjligheterna att trygga Jobben, ligger i samverkan mellan samhälle, anställda och företag. Denna samverkan kommeratt behövas föratt genomföra de nödvändiga strukturomvandlingarna på ett socialt acceptabelt sätt, för atl genomföra de nödvändiga satsningarna på framtiden, för all trygga jobben och skapa nya Jobb. Vi sade; Sverige behöver en ny näringspolitik, en social näringspolitik som sätter människans rätt till arbete främst.

För denna politik mötte vi ett starkt gensvar. I de utsatta delarna av vårt land - och de blir allt fier - vet människorna av egna erfarenheter hur litet de traditionella kapitalistiska lösningarna har atl ge.

Men framgångarna räckte inte för elt maktskifte. Det blir nu en högerdo-minerad frepartiregering som skall möta framtiden. Det aren trepariiregering där moderata samlingspartiet i väsentliga avseenden har stärkt sin ställning.

Under hela 1970-talet har den svenska högern konsekvent satsat på att driva fyra stora sakfrågor: ekonomisk politik och skattefrågor, skolan.

bostäder samt lag och ordning. I dag innehar moderaterna siatsrådsposter inom Just de departement som handhar dessa sakfrågor. 1976 var det inle realistiskt altens föra en diskussion om en moderat Justitieminister-1979 var en moderat justitieminister en självklarhet utan diskussion.

Folkpartiets ställning har i motsvarande grad försvagats. Man har fått släppa stora delar av sina departement till högern. Folkpartiledaren sålde uf väsentliga delar av sitt partis möjligheler att forma den praktiska politiken.

Moderaterna handhar nu den ekonomiska politiken - folkpartiet har kvar budget- och skattefrågor.

Moderaterna handhar nu skolpolitiken - folkpartiet har kvar kulturpolitiken.

Moderaterna handhar nu mark- och planfrågor - folkpartiet har kvar själva bostadsbyggandet.

Folkpartiet har därutöver släppt regionalpolitiken och jämställdhetsfrågorna till centerpartiet.

Del är således ett i alla avseenden försvagat folkparti som nu kläms mellan moderaternas och centerpartiets högerramar.

Vi kommer alt gå in i ett 1980-lal som bjuder allvariiga problem när det gäller vår industriella framtid och möjligheterna atl trygga jobben.

Vi står inför mycket stora strukturomvandlingar. Vi har under de senare åren upplevt svåra omställningar i vikliga branscher som tidigare byggt upp vår industri. Det har medfört svåra påfrestningar för alla inblandade, för de anställda, för samhällen, ja, för hela regioner Låt oss inle för en enda sekund inbilla oss alt de stora strukturförändringarna ligger bakom oss. Nej, framför oss ligger en än snabbare omvandling, som är nödvändig för att på sikt klara sysselsättningen och Sverige som industrination och välfärdssamhälle. Det är djupt olyckligt för vårt land och för oss alla om vi väljer den borgeriiga vägen att blunda för ofrånkomliga strukturförändringar. Kanske kommer t. ex. de förändringar inom verkstadsindustrin och tjänslemannasektorn som vi står inför alt bli betydligt snabbare och mer genomgripande än de förändringar som ägt rum inom jordbruket. De fortsatta strukturomvandlingarna ställer krav på samverkan, på planering, på handling.

Som en viktig del i strukturomvandlingen finns automationen. Def kan vara befogat atl säga alt vi nu står inför en andra industrialisering, lika betydelsefull och lika snabb som den som förvandlade Sverige från ett jordbruksland till en framstående industrination. På samma sätt som denna första industrialisering ersatte muskelarbetet med maskinteknik kan automationen, den andra industrialiseringen, sägas ersätta delar av hjärnans arbete med datorer och robotar Denna nya teknik är inle i sig själv av ondo, men den hotar minst ett par hundra tusen arbeten redan under 1980-talet. Automationen ställer krav på framförhållning och på mycket betydande insatser på nya områden. Men den ställer också krav - och det är lika viktigt -på ett bestämt agerande från samhällets och löntagarnas sida, så att inte datorer och industrirobotar betyder massarbetslöshet. Även automationens krafter måste tyglas.

Nr 18

Onsdagen den 24 oktober. 1979

Allmänpolitisk debatt

129

9 Riksdagens protokoU 1979/80:17-18

Nr 18

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

130

Vi står också inför en ny konkurrens utifrån. Nya råvarutillgångar kommer att exploateras och nya industriländer kommer att växa fram och bjuda oss en hård konkurrens på de områden vi vant oss vid atl betrakta som våra. Här finns de s. k. frizonerna, där människor hänsynslöst utnyttjas. Men här finns också de framväxande "kapitalistiska planekonomierna" i Asien och Latinamerika och de multinationella företagen. Den nya konkurrensen ställer krav på utveckling, på forskning.

Så kan uppräkningen av framtidens problem fortsätta. Ansvaret för att möta dem ligger nu hos den borgerliga regeringens tre partier. Det är tre partier som under valrörelsen förnekade allvaret i de problem vi tog upp. Det är tre partier som vägrade att formulera något alternativ. Nu finns regeringsdeklarationen, säger man. Men den är vag och till intet förpliktande. Bakom orden och fraserna går det tydligt att urskilja vem som tagit kommandot: moderata samlingspartiet. Här finns inte en tillstymmelse till den politik Nils G. Åsling talade så vidlyftigt om i valrörelsen. På detta område, liksom på andra, har det inom borgeriigheten beordrats en "rättning höger". Och Nils G. Åsling har intagit den undergivne administratörens roll.

Men viktigare än orden är naturiigtvis handlandet, verkligheten. Vi vet att högern i dag har en omfattande åtgärdslista på sysselsättningspolitikens område. Del blev klart när Gösta Bohmans sparplan avslöjades under valrörelsen. Den sparplanen handlar om mindre pengar till regionalpolitiska satsningar, nedskärningar på den tekniska forskningen, mindre utvecklingsarbete, mindre pengar till framtidssatsningar inom industrin osv. Hur mycket kommerde mittenpartier som så kraftigt förlorade till högern i valet att kunna stå emot? Erfarenheterna hittills är knappast uppmuntrande!

Med denna bakgrund är det på sin plats att rikta en allvariig varning till den borgeriiga majoriteten; En näringspolitik på högerpolitikens grund - med friare marknadskrafter som ställer de anställda och samhället vid sidan av, med nedläggningar, utslagning och arbetslöshet - betyder totalkonfrontation med den svenska arbetarrörelsen, med de svenska löntagarna. En sådan konfrontationspolifik gagnar inte landet. En sådan konfrontation bör man akta sig för, när man bara har ett enda mandats övervikt i Sveriges riksdag.

Framtidens problem på näringspolitikens område ställer stora krav på en väl sammanhållen och genomarbetad politik. Det kommeratt handla om atf få en tillväxt på människornas villkor och om atl ta till vara löntagarnas kunskaper och engagemang, att frigöra människors inneboende kunskaper och initiativkraft. Det kommer att handla om atl göra de stora och nödvändiga framtidssatsningarna möjliga och få en planerad utveckling av industrin genom ett demokratiskt samarbete mellan löntagare, samhälle och företag. Del kommer också på ett helt annat sätt än tidigare att handla om arbetets egenvärde.

Låt mig beröra några områden.

Först framtidssatsningen. Vi har upplevt några år av dramatiskt sjunkande investeringar. Det är allvariigt. Och än allvarligare är att forskningen och utvecklingsarbetet släpat efter och t. o. m. minskat. Det finns ett klart

samband mellan kriserna i industrin och en låg forskningsandel. Sanningen är atl får vi inte fart på forskningen och utvecklingsarbetet inom industrin, så för vi svårigheter att utveckla vårt land som industrination. Borgerlighetens väg är att överiåta detta till de enskilda förelagen. Men verkligheten borde redan ha gjort klart atl här krävs en kraftsamling av en helt annan kaliber. De enskilda företagen förmår inte ensamma klara detta. Vår väg är att få fill stånd en nationell samling kring de stora projekten, just i samverkan mellan löntagarna, samhället och företagen. Vi måste utnyttja våra gemensamma fördelar i form av kunskaper och kapital för att satsa på forskning och utveckling, på framtidens Jobb. Vi måste satsa djärvt och framtidsinriktat.

Sedan löntagarnas roll. Vi har skolade, erfarna och ansvarskännande löntagare. Det är vår främsta fördel i den internationella konkurrensen. Men i folkpartiregeringens industripolifiska proposition förvandlades löntagarna till enbart en produktionskostnad, och i regeringsdeklarationen nu nämns de bara när de uppmanas atf hålla tillbaka lönekraven. Här - när det gäller synen på löntagarna - ligger elt viktigt vägval för framtiden. Vår väg innebär att vi vill ta till vara de erfarenheter, del engagemang och den kunskap som de svenska löntagarna besitter. Vår väg innebär atl vi ger löntagarna deras självklara rätt att vara med och bestämma om industrins utveckling, om sin egen framtid. Vår väg innebär en demokratisering av besluten i näringslivet.

Vidare behovet av kapital. Vi vet all oavsett vilken väg vi väljer att möta framliden kommer det atl krävas myckel stora insatser av kapital. Borgerlighetens väg är kapitalismens klassiska: vinsterna skall ökas. Men all erfarenhet visar att detta är ett förlegat satt att resonera. Vi vet att vinsterna i de svenska företagen har ökat kraftigt under de senaste åren utan att investeringarna därför har ökat i motsvarande grad och utan att det skapats nya Jobb. Vi är självfallet inte motståndare lill vinster, men vi säger: Vinsterna skall stanna kvar i företagen och skapa ny produktion och nya Jobb. I dag går alltför mycket privat kapital till icke-produkfiva investeringar. När det gäller de stora satsningarna, de stora riskerna - då kommer det privata näringslivet till samhället. Vår väg innebär atl samhället och löntagarna tar sitt ansvar för alt garantera del kapital som kommer atf behövas. Och på denna insats skall då självfallet följa insyn, inflytande och ägande. Det är för oss en fråga om demokrati, en fråga om alt göra Sveriges framtid som industrination möjlig. Vem har f ö. hört talas om kapitalister som är beredda atl satsa pengar utan att def ger ägande och inflytande? Då är det rimligt att också löntagarna och samhället får del.

Till sist planeringen. Det handlar om huruvida vi skall möta framtiden på ett planlöst eller genomtänkt sätt. Borgeriighetens svar är även här - fastän året är 1979 - kapitalismens klassiska. Vi skall överiåta framtiden till "de fria marknadskrafterna". De skall få ta hand om Jobben, industrins framtid, investeringarna. Man skall vänta med att agera tills kriserna slagit till. Det är en passiv och fariig industripolitik. Den politiken avvisar vi socialdemokrater. Vi hävdar att företag, samhälle och löntagare skall i samverkan ha hand om planeringen.

Nr 18

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

131

Nr 18

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debari

Vi tar avstånd från kapitalismens planlöshet. Men lika självklart tar vi avstånd från centraldirigerade ekonomier av öststatstyp. För oss handlar det om att bygga upp ett samarbete där alla bidrar med sina erfarenheter, sina kunskaper.

Herr talman! På punkt efter punkt avslöjar sig i dessa dagar - då vi står på tröskeln till ett nytt årtionde, vars krav vi bara delvis anar - kapitalismens otillräcklighet. Den är och förblir ett system som bygger på ojämlikhet och klyftor, mellan människor, samhällen och länder Men den förblir ändå ledstjärnan förden högerdominerade trepartiregeringens politik -dess väg att möta framtiden.

Mot detta ställer vi, herr falman, en näringspolitik i hela folkets intresse, en näringspolitik som sätter människans rätt till arbete främst.

132

ERIK HOVHAMMAR (m):

Herr talman! Den debatt som förts hittills här i dag har ju i stor utsträckning handlat om vår ekonomi och de problem som svensk ekonomi i dag har.

Jag vill först säga att även om den ekonomiska politiken under de tre senaste åren varit i stort sett lyckosam, så upplever vi i dag ett starkt hot mot samhällsekonomin och vårt välstånd. Orsaken fill detta är naturiigtvis den oljebaserade inflationen. Med vårt stora behov av importerad energi -jag tror alt Sverige näst efter Japan är del land i väriden som är mest beroende av importerad energi - är vi särskilt sårbara för prishöjningarna på oljan. Vi behöver den importerade energin inte bara för uppvärmning i ett kallt klimat utan framför allt för att kunna öka den export som vårt välstånd i så hög grad baseras på.

Vi har ännu inte betalt kontant för de extra kostnader som de senaste oljeprishöjningarna innebar, utan vi har ökat upplåningen ungefär lika mycket som oljan blivit dyrare. Den notan måste betalas, och vi måste betala för än dyrare olja i framtiden. Del kan endast ske genom en ökad export -någon annan väg finns infe. Tyvärr har en del av våra gamla tunga exportvaror, exempelvis fartyg och stål, drabbats av en strukturell kris. Vi måste först och främst ersätta detta bortfall och sedan exportera nya produkter som kan slå på exportmarknaderna på grund av sin höga tekniska utveckling och sin kvalitet. Men det räcker infe med sådana produkter. Produkterna måste också vara prismässigt konkurrenskraftiga. Jag tycker att def med denna utgångspunkt är särskilt glädjande att det i regeringsdeklarationen förklaras att villkoren för uppfinnare och nyföretagare med tekniska idéer skall förbättras. Det är Just genialiteten hos många svenska uppfinnare och innovatörer som lagt grunden till vårt nuvarande välstånd, och del är på teknisk skicklighet, tekniska nyheter och en bra formgivning som vår framtid skall byggas.

Med hög teknisk standard har vi möjligheteratt gå vidare. Och hög teknisk standard har djupa rötter. Kännare av internationellt näringsliv har framhållit att Japans stora industriella framgångar och det därmed följande välståndet har sina rötter i den mycket förnämliga Japanska skolutbildningen. Skall vi kunna klara framtidens krav måste också vårt skolväsende förbättras. Det är

ju mycket skrämmande, när man i ett TV-program hör talas om hur många analfabeter som finns i vårt land. De är inte några fatliga flyktingar från u-länder som varken fått mal eller utbildning, utan de är unga människor från ett av väridens främsta välståndsländer. Många frågar sig: Kan vi hoppas på välstånd i elt samhälle med ett växande antal analfabeter?

Bättre skolutbildning och stöd åt uppfinnare och innovatörer räcker emellertid infe för alt klara den tillväxt som vi behöver för alt möta den oljebaserade infiationen. Företagen måste också få vad som i regeringsförklaringen kallas "utrymme för investeringar". Det betyder i klartext all företagens självfinansieringsförmåga måste ökas. Näringslivets folk skall inte tvingas ut på kredilmarknaden i så hög utsträckning som f. n. för att finansiera ersältningsinvesteringar eller nyinvesteringar. Investeringsviljan hos de många små företagarna skadas allvarligt, om de vet atl de huvudsakligen måste lita till banker eller andra kreditgivare för ätt skaffa pengar. Vi behöver bättre tillgång till riskvilligt kapital, och bankernas möjligheter att lämna ut in blanco-krediter borde också ökas. Det är ett krav i dag från småföretagarna i detta land. Vi kommer att föra fram det på olika sätt i riksdagen: i motioner, i interpellationer och genom olika propåer.

Näringslivet får inle heller belastas med fördyrande kostnader som försämrar den svenska konkurrensförmågan. Jag syftar naturiigtvis på den indirekta beskattningen av näringslivet för sådana ändamål som inte direkt har med produktionen eller omsorgen om de anställda atl göra. Skall staten hålla våra kostnader nere utan att direkt blanda sig i avtalsrörelser och utan alt devalvera - två saker som f ö. just nu är helt otänkbara - så måste man se till att näringslivet inte belastas med nya pålagor och helst också att en del av de hittillsvarande många pålagorna avvecklas. Denna indirekta beskattning drabbar ju inte som momsen importvaror och svenska produkter lika. Den diskriminerar svensk företagsamhet därför att den inte kan lyftas av exporten och därför atl den inte belastar importvaror. Della är helt enkelt den olyckligaste skatteform som finns. Vi får därför verkligen hoppas alt riksdagen definitivt tillbakavisar det socialdemokratiska förslaget om en proms. Det är, tyckerjag, egentligen ganska häpnadsväckande att socialdemokraterna än en gång vågar föra fram tanken på ytterligare stranbeskattning av det svenska näringslivet.

Den dåvarande finansministern Gunnar Sträng skrev i en artikel i tidskriften Veckans Affärer för några år sedan att en proms skulle innebära risk för att vi skattade bort vår konkurrensförmåga. Så klok var Gunnar Sträng den gången. Men antingen vill den nuvarande partiledningen inte lyssna på hans kloka ord, eller också vill man ha en statlig styrning av företagens vinstutveckling och av avtalsförhandlingarna. Socialdemokraterna förklarar Ju att promsen skulle avräknas, som del så vackert heter, från det tillgängliga löneutrymmet. Men det påståendet, herr talman, är ju ingenting annal än en propagandistisk fras. En sådan avräkning kan fungera endast om staten får en styrande roll i avtalsförhandlingarna, och ett sådant sysfem vill vi inle ha. Det erinrar alltför mycket om förhållandena i vissa latinamerikanska länder, där man har löneskatter på bortåt 200%. Parterna på

Nr 18

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debari

133

Nr 18

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

134

arbetsmarknaden skall sköta förhandlingarna oberoende av statsmakterna, och statens roll skall vara att utforma den ekonomiska politiken så aU avtalsförhandlingarna infe leder till ekonomiskt virrvarr. Vi har tidigare sett hur avräkning inte fungerar i elt land med fri avtalsrörelse. Under åren 1974, 1975 och 1976 höjdes löneskatterna med över 50 % medan vi samtidigt hade löneökningar på ca 40 96. Det har för övrigt noterats tidigare i dagens debatt av såväl statsministern som ekonomiministern, och det med all rätt. Det ledde fill aft vår svenska konkurrenskraft snabbt försämrades. Företagarna har lärt av detta. Men OlofPalme och hans teoretiker har ingenting lärt. De har tydligen bara glömt.

Även folk med bara de allra mest elementära kunskaper om ekonomi vet att om staten höjer kostnaderna för näringslivet, exempelvis genom en proms, så måste näringslivet kompensera sig för detta genom högre priser, om man inte skall tvingas aft slå igen eller friställa arbetskraft. En proms som drabbar både lönerna och företagens övriga kostnader skulle självfallet höja prisnivån. Def har för övrigt gjorts en beräkning på den saken. Den visar att en normalfamilj på två yrkesarbetande och två barn skulle få en skattehöjning via högre priser på i runt tal 3 000 kr. om året och det är myckel pengar.

Promsen skulle alltså försämra vår konkurrenskraft, öka sysselsättningsproblemen och medföra skattehöjning för medborgarna. Men allt detta talar socialdemokraterna inte om. Man förtiger de indirekta skatternas prishöjande effekter och framställer det hela som om näringslivet vore någon slags trollkari, som utan vidare kan skapa pengar ur ingenting, ungefär som en trollkari tar en kanin ur en tom halt. Man säger aU de inkomster som staten skulle få genom promsen skulle tas ur produktionen. Men i verkligheten tas de ur medborgarnas fickor. På den punkten - men också bara på den - skulle promsen ha precis samma verkan som en höjd moms. Men en momshöjning vill socialdemokraterna inte vara med om, trots att den drabbar svenska och utländska produkter lika och trots att den inte skadar den livsviktiga svenska exporten.

Personligen tyckerjag atf promsen är betydligt värre än en höjd moms. Momsen kan nämligen relativt enkelt utformas så att den inte drabbar de ekonomiskt svagaste grupperna hårt, dvs. flerbarnsfamiljer och pensionärer. När det gäller pensionärerna skulle en väg kunna vara att indexreglera pensionerna med livsmedelskoslnaderna och boendekostnaderna som indexbas. Det är nämligen livsmedelskostnaderna som är den stora och dryga posfen i pensionärernas konsumtionsmönster.

En annan möjlighet skulle vara att befria baslivsmedlen från moms. Så har skett i många länder. Jag tror aU Sverige och Danmark är några av de få länder där man inte prövat detta. Troligen skulle vi på det sättet kunna spara en del hanteringskostnader. Nog förefaller det ganska underiigt att staten tar ut en moms på över 7 miljarder kronor på livsmedel för att bl. a. subventionera samma momsbelagda livsmedel med ca 3,5 miljarder Detta ärett exempel på den rundgång i skatte- och bidragssystemet som vi nu har och som orsakar både byråkrati och hanteringskostnader.

Socialdemokraterna vill införa en proms men begärde samtidigt att de

borgerliga partierna skulle lova att inte höja momsen - detta trots alt moms och proms har samma verkan på priserna. Kan man tänka sig ett bättre bevis för politisk taktik - eller om man vill vara uppriktig - politiskt dubbelspel?

Def svenska samhället lider som Jag tidigare har sagt under en oljebaserad inflation. Alla tecken tyder på att oljeprisstegringarna kommeratt accelerera. Det blir allt svårare att återvinna vår yttre balans, vår handelsbalans. Det finns bara en väg att gå och det är atl stärka näringslivets konkurrensförmåga bl. a. genom förbättrade möjligheter till självfinansiering, genom sänkning av marginalskatter, genom ökad tillgång på riskvilligt kapital, genom minskad byråkrati, genom sänkning av de indirekta skatterna på företagsamheten osv.

Vi behöver också en översyn av lagstiftningen på arbetsmarknadens område. Jag syftar i första hand på elt förhållande som Jag tidigare har berört här i kammaren, nämligen alt företagare saknar jämställdhet inför lagen när del gäller provanställning av ungdomar utan yrkeserfarenhet. Sådan provanställning är Ju möjlig endast hos de arbetsgivare som är medlemmar i en avtalsslutande organisation. Vi vet erfarenhetsmässigt att provanställningar oftast leder till fasta jobb. En ändring på denna punkt vore till stor fördel för ungdomarna, som skulle fö ökade möjligheter till yrkesmässig utbildning, samtidigt som företagarna skulle stimuleras att återbesätta lediga platser med ungdomar.

Herr talman! Skall vi komma ur den svåra situation i vilken oljekrisen har försatt oss, måste vi, som Jag tidigare sagt, stimulera exporten och över huvud taget öka konkurrenskraften inom svenskt näringsliv. Det är en sådan satsning som kan ge svenskt näringsliv ökad framtidstro och vilja till nya friska lag. Och vi behöver faktiskt framtidstro Just nu.

Nr 18

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debari

JOHAN OLSSON (c):

Herr talman! Ett av våra största samhällsproblem är fortfarande atf många människor som vill och kan arbeta inte får något arbete. Även om vi nu tack vare den förra trepartiregeringens insatser och konjunkturuppgången barett bättre läge än på länge, så är fortfarande många människor ulan Jobb. Det gäller främst unga människor, kvinnor och handikappade. Alldeles särskilt framträder dessa problem i glesbygden och i områden med svag industrisysselsättning. En av de stora uppgifterna även i fortsättningen blir därför att sträva mot målet: arbete åt alla.

På såväl kort som lång sikt är - med utgångspunkt från våra förutsättningar - en utveckling av det svenska näringslivet del effektivaste sättet alt öka sysselsättningen. Ett livskraftigt, lönsamt och konkurrensdugligl näringsliv ger trygghet i Jobben. Det är också förutsäuningen för att vi skall uppnå den ekonomi och skattekraft som gör det möjligt för kommuner och landsting aU utveckla angelägen vård och service samt bereda människor arbeten på dessa områden. Också för aU kunna genomföra en resultatrik regionalpolitik och åstadkomma balans mellan olika områden i landet aren tillväxt i företagen den viktigaste faktorn. Utan livskraftiga företag kommer det att bli ytteriigt

135

Nr 18

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

136

svårt atl genomdriva en vettig regionalpolitik.

På ytteriigare ett område är en god utveckling av näringslivet avgörande. Jag tänker på vår bytesbalans. Under 1978 kunde vi notera en kraftig förbättring av denna. Nu finns tendenser till att importen ökar mer än exporten och atl det således sker en utströmning av valuta. I längden innebär en sådan utveckling en utarmning av vår ekonomi med fara för såväl sysselsättning som levnadsstandard. En sådan utveckling kräver att vi anstränger oss för atl ge näringslivet möjligheter att konkurrera på exportmarknaden och att möta ä.ven importen. Jag har alltså här velat betona hur beroende vi ur sysselsättningssynpunkt är av ett livskraftigt näringsliv.

Det har inte minst i valrörelsen hävdats att de åtgärder som trepartiregeringen vidtog och som syftade lill att stimulera näringslivet på olika områden skulle vara löntagarfientliga, att resurser skulle ha förts över från löntagarna till företagare och kapitalägare.

Självfallet är ett sådant resonemang felaktigt. Här fordras verkligen information till den stora allmänheten. Åtgärder av angivet slag syftar givetvis i stället till att rädda företag och sysselsättning, skapa nya produkter och nya marknader samt ge flera jobb och ökad trygghet. Detta förstår också människorna. Valresultatet är ett bevis på all den propaganda som hävdade att trepartiregeringen förde över resurserna från löntagarna till kapitalägarna inte gick hem hos allmänheten. Självfallet är det angeläget att man här försöker nå en samverkan med lönlagarna. Man måste skapa förståelse för de åtgärder som kanske på kort sikt ter sig främmande för löntagarnas intressen men på längre sikt är nödvändiga för jobben.

Arbetet på att skapa utvecklingsmöjligheter för näringslivet, en ökad lönsamhet som ger underlag för investeringar och förbättrad sysselsättning måste fortsätta. Det krävs också en större soliditet i företagen som ger en buffert inför konjunkturnedgångar. Arbetet på att ge riskkapitalet en sådan avkastning att det söker sig till industrin på nytt måste alltså prioriteras och fortsättas med kraft.

Från mycket stora delar av näringslivet hälsas den nya regeringen välkommen. Särskilt är man glad åt att Nils G. Åsling återkommer på indusiriministerposten. Förväntningarna är nu stora. Det småföretagarpakei som Nils Åsling presenterade i förra trepartiregeringen mottogs mycket positivt. Med anledning av vad en socialdemokratisk talare sade för en stund sedan vill jag framhålla att Nils Åsling ingalunda salt såsom administratör i trepartiregeringen. Det gör han inte nu heller. Han kommer att visa handlingskraft, och han har bevisat vad han kunde i och med de åtgärder som han genomförde under förra regeringsperioden. Det var ingen markerad högerpolitik som då fördes utan en politik som syftade till resultat och till att ge jobb, en politik i hela folkets intresse.

Förväntningarna är alltså stora. Det småföretagarpakei som presenterades av trepartiregeringen verkar nu i näringslivet. Man förväntar nu att det skall komma en fortsättning på småföretagarpakelei, alltså ett steg 2, Jag vill här nämna några angelägna frågor, som vi anser att regeringen skall ta upp.

Utvecklingsfonderna, som har visat sig vara ett bra instrument för att

kanalisera åtgärder fill näringslivet och särskilt till de mindre företagen, måste få ökade resurser både personellt och finansiellt. De olika erfarenheter som vunnits under dessa 1,5 år måste tas in, prövas och beaktas i det fortsatta arbetet. Det är viktigt att alla resurser tas till vara. En samverkan med förelagen samt deras branschorganisationer och anställda är av värde för atl fö de erfarenheter som finns inom näringslivet såsom grund för fortsatta åtgärder. Det är viktigt också för au fö det rätta engagemanget från näringslivet när det gäller att möta de åtgärder som föreslås av samhället.

Riskerna för dubbelarbete måste noga observeras, och man måste även akta sig så att inte utvecklingsfonderna blir byråkratiska organ. Man måste visa snabbhet i arbetet. Företagarna är inte vana att vänta på en alltför lång omgång när det gäller atf behandla frågor.

Risktagandet måste vara stort i utvecklingsfonderna. Kraven på säkerhet måste man se över och om möjligt minska. Utvecklingsfondernas utlåning måste ligga på den översta risknivån. Statens industriverk gjorde för en kort lid sedan en undersökning, som visar att bankerna har minskat sin utlåning relativt sett till de mindre företagen under de senaste två tre åren, medan å andra sidan utvecklingsfonderna och mellaninstilut har ökat sin utlåning till denna grupp.

Detta tycker jag är en felaktig utveckling. Om utvecklingsfonderna för ökade resurseratt låna ut på hög risknivå till företagen, borde detta leda till att också bankerna ökar sin långivning till de mindre företagen inom de riskramar som för bankerna är naturiiga.

Marknadsföring och produktutveckling är frågor som måste prioriteras. De är grundläggande, om man skall kunna fö någonting att producera som går att sälja och som skapar verksamhet som ger människor arbete.

Ökade exportinsatser måste komma högt på listan. Samverkan mellan små och stora förelag tror jag är väldigt viktig, i särskilt hög grad nar det gäller exportansträngningar. Jag tror au del finns en outnyttjad exportpotential hos de mindre förelagen, och om de ökar sin samverkan med de stora förelagen under utvecklingsfondernas ledning bör goda resultat kunna uppnås på detta område.

Utbildningsfrågorna måste finnas med i kommande regeringsförslag. En bättre kontakt mellan skola och näringsliv är viktig för att möjliggöra för ungdomen att snabbt fö kontakt med arbetslivet efter skolan. Det kan bidra till att lösa en del av de problem som vi nu kan registrera på arbetsmarknaden. När expansiva förelag frågar efter arbetskraft och inte kan fö någon eller inte får det i tillräcklig omfattning, trots att det finns många anmälda arbetslösa, så är det till en del ett utbildningsproblem. Om man kan öka den varvade utbildningen i samverkan mellan förelag och skola, bör man också fö en bättre tillströmning till de lediga platserna. Givetvis ligger det då ett ansvar på företagen att sköta om inskolningen till jobben på ett bra sätt.

Vi har från centern föreslagit ett företagargymnasium. Jag tyckeratt det är en intressant fråga som borde tas upp snarast. Fortbildning och specialutbildning i olika organ av typen SIFU, där man utbildar företagsledare och specialister inom olika branscher, måste också öka i fortsättningen.

Nr 18

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

137

Nr 18

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debari

Självfallet är skattepolitiken, som Erik Hovhammar nämnde, av väsentlig betydelse. Om vi skall fö en expansion i företagen med nya investeringar kan man inte samtidigt lägga ökade bördor på företagen. Den föreslagna promsen skulle vara ett hårt slag mot handelsutbytet med andra länder, eftersom den skaften skulle läggas på vad svenska jobbare producerar, medan de varor som de utländska arbetarna tillverkar skulle gå fria här hemma i Sverige. Det skulle alltså på ett markant sätt öka konkurrensen med utlandsmarknaden, om man genomförde en proms.

Forskning och utveckling är också frågor som vi från näringslivets sida anser bör bli föremål för större intresse i fortsättningen.

Regionalpolitiken bygger, som jag sade, i mycket hög grad på näringspolitiken,och jag noteraratt det varbra med samordningen av regionalpolitiken i industridepartementet. Större delen av regionalpolitiken innebär ju att man försöker fö fram jobb i mindre och medelstora företag som föriägger sin verksamhet i de orter där regionalpolitiska åtgärder krävs för att ge sysselsättning.

Vi har, herr falman, således stora förväntningar på den nya regeringen. Vi förväntar att regeringen nu tar kontakt med företagen, deras organisationer och deras anställda och diskuterar de problem som föreligger i dag, tar del av deras samlade erfarenheter och lägger fram sina förslag på grundval av del insamlade materialet.

Vi avvaktar med intresse den politik som regeringen kommer att föra på näringspolitikens område. Det har sagts i regeringsförklaringen att det är en politik som skall ligga i hela folkets intresse. Det vill Jag särskilt understryka med hänsyn till all det alldeles nyss sades att det finns risk för atl del skulle föras en extrem politik under den nya regeringen. Så är Ju inte alls fallet.

138

ANNA-GRETA LEIJON (s):

Herr falman! I början på hösten presenterades en undersökning om ungdomsarbetslösheten i Stockholms län. Den visade bl.a. alt det finns arbetsgivare som klagar över att ungdomarna behöver mer tid för att introduceras i ett arbete än de äldre. Del tycks, säger man i utredningen, "som om arbetsplatserna inte längre har marginaler atl ge ungdomarna del stöd de behöver när de börjar ett nytt arbete. Det krävs att även de yngsta skall vara lönsamma från första dagen."

Ja, så fungerar det ute i det privata näringslivet i dagens Stockholm och förmodligen också på andra ställen runt om i landet. Jag tyckeratt man skall ha den här bilden klar för sig när man bedömer de borgerliga regeringarnas sysselsättningspolitik. Tid efter annan för man ju höra från de borgerliga - vi har hört det från den här talarstolen i dag också -att det aldrig under någon tid har vidtagits så många åtgärder för all rädda jobben som under de borgerliga regeringarnas tid. Med miljardinsatser i form av beredskapsarbeten, arbetsmarknadsutbildning och bidrag till företag menar sig de borgeriiga en gång för alla ha legitimerat sin sysselsättningspolitiska trovärdighet. Men arbetsmarknadspolitiken är ändå bara en del av sysselsättningspolitiken. Hur är det med den ekonomiska politiken och med näringspolitiken?

Vi vet Ju alla att den borgeriiga ekonomiska politiken konsekvent har inriktats på atl höja vinstnivån i företagen. Dessutom är del så, enligt borgerlig ideologi och borgerlig praktisk politik, att hur vinsterna skall användas skall arbetsgivarna bestämma. Om vinsterna skall användas till konsolidering, utbyggnad och investering eller om pengarna skall plockas ut ur företagen, det skall kapitalägarna bestämma.

Under de år vi har haft borgerligt regeringsinnehav här i landet har mycket pengar förts över lill förelagen. Men när det gäller i vilken utsträckning den överföringen av pengar skulle lägga grunden för sysselsättning i framtiden hårde borgeriiga infe ställt några krav på företagen. De lägger arbetstagarnas öde i företagens händer. För arbetstagarna återstår det atl hoppas på att kapitalägarna skall finna det förenligt med sina intressen alt hålla sysselsättningen i gång.

Det här är den ideologiska grunden för den borgeriiga ekonomiska politiken. Det kan väl också sägas att den praktiska tillämpningen under de år vi har haft borgeriig regering har legat ganska nära den ideologiska grunden.

Samma sak gäller i fråga om näringspolitiken. Även här ställer sig de borgeriiga vid sidan av och låter utvecklingen ha sin gång. Man vill inte ha några planmässiga offentliga satsningar på näringssektorer med goda framtidsutsikter. Visseriigen är man beredd -det har framför allt Nils Åsling varit - att i vissa situationer ge företagen ekonomiskt stöd från samhället, men i första hand är det kapitalägarna som skall avgöra hur pengarna skall användas.

För arbetslagarna och för samhället återstår att vänta och se. All vänta och se hur det blir med jobben. Att hoppas på arbetsgivarna och på marknadskrafterna, för det är Ju de som i sinom lid skall ge svaret, om det skall bli någon sysselsättning på den eller den orten, om den eller den människan skall fö något jobb.

Visst är det bra med ett företag som går med vinst, eft företag som ger avkastning. Och självfallet kan inte samhället byggas upp av företag som inte kan slå på egna ben. Men det är fariigt om vinsten för vara det allena saliggörande riktmärket, om enbart vinsten får prägla både de privatas agerande och de samhälleliga insatserna. Om del är så, kommer vi inte atl kunna klara sysselsättningen för alla människor i det här landet. Då kommer många orter att bli utan Jobb, då kommer hembygden för väldigt många människor att försvinna. Då ger vi utrymme för de vassa armbågar som Olof Palme talade om tidigare i dag. Då blir det några människor -de svagaste -som får lämna bålen.

Herr talman! En lung börda har under de borgeriiga regeringarna fallit på den traditionella arbetsmarknadspolitiken. Beredskapsarbeten och arbetsmarknadsutbildning harensamma fött möta de samlade konsekvenserna av en sysselsättningspolitik som har koncentrerats på företagens kostnadsläge och vinstnivå och inte på människornas rätt lill arbete.

Men arbetsmarknadspolitiken kan självfallet aldrig ensam klara sysselsättningfrågorna. Vi socialdemokrater har till stor del byggt upp arbeismarknads-

Nr 18

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

139

Nr 18

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

140

politiken i det här landet. Vi har starkt värnat om den, och vi kommer i framtiden aft värna lika starkt om den. Men vi vill inte göra arbetsmarknadspolitiken den otjänsten att lägga på den uppgifter som den inte klarar av. Man kan säga att arbetsmarknadsverket och arbetsförmedlingarna under de gångna åren egentligen har gjort en alldeles otrolig insats för att rädda sysselsättningen åt många människor under en tid då den ekonomiska politiken och näringspolitiken i väldigt myckel har brustit, somjag tidigare sade. Men på sikt fordras naturiigtvis en samlad sysselsättningspolitik med syfte att tillgodose alla människors rätt till arbeie. Även om aldrig så många miljarder satsas på arbetsmarknadspolitiken, måste en sådan samlad sysselsättningspolitik till, om inte sysselsättningen för många människor skall hotas.

Även om vi just nu kan se sjunkande siffror när det gäller arbetslösheten och glädjande nog ökande siffror när det gäller de lediga platserna, så vet vi att problemen på arbetsmarknaden fortfarande är väldigt stora. Vi vet också all problemen kommer att vara stora framöver. Vi vet att det finns grupper av människor som trots de s. k. goda tiderna inte med nuvarande åtgärder och åtgärdsprogram kommer aU fö en chans till arbete. Vi vet att bland dem som har de allra största svårigheterna finns del väldigt många unga människor, framför allt väldigt många unga flickor.

Vi socialdemokrater har när det gäller de här frågorna länge talat om att vi måste samla alla goda krafter för att förhindra en utveckling här i Sverige liknande den i så många andra länder. Vi måste förhindra att vi för en situation där ungdomar redan när de går i skolan vet om de skall bli utslagna eller inte, en situation där många unga tyvärr för alldeles rätt när de säger: Jag kommer Ju inte att fö något jobb, för mig är det ingen idé att "satsa på mig själv", som Arbetsgivareföreningens råd lyder.

Vi vet atl man i många av de länder i vår omvärid som kallas världens rikaste även i goda tider, när efterfrågan på arbetskraft är stor, har en förfarande hög arbetslöshet bland vissa ungdomsgrupper. Vi håller på att fö en liknande situation här i Sverige. Men vi måste förhindra att den tendensen får ett fast grepp om utvecklingen i vårt land. Vi måste verkligen ge den garanti för arbete, utbildning eller praktik åt ungdomen som alla talat så vackert om. Den garantin måste fö ett annal praktiskt innehåll än några minuters samtal med en jäktad arbetsförmedlare, vilket Ola Ullsten uttalade som tillräckligt föratt det skulle motsvaras av innebörden i ordet garanti, när han pressades på den punkten under valrörelsen. Det är inte tillräckligt. Vi måste mena något mera med ordet garanti i det här sammanhanget, om vi menar allvar med det.

Socialdemokraterna har vid upprepade tillfällen ställt krav på åtgärder mol ungdomsarbetslösheten. Den första av de tre viktigaste punkter som vi har fört fram handlar om utbildningsfrågorna.

Vi vet att grundskolan i dag inte ger en tillräcklig grund för att man skall kunna fö ett arbete. Vi vet att många ungdomar på grund av skoltrötthet, problem i hemmet eller av andra skäl inte skaffar sig någon vidare utbildning efter grundskolan, och vi vet att dessa ungdomar möts av väldigt svåra

problem på arbetsmarknaden.

För att klara de ungdomarna måste vi bygga upp en varvad utbildning, dvs. utbildning genom praktiskt yrkesarbete ute på arbetsplatserna som kombineras med teoretiska inslag som förläggs till skolan. Detta har vi diskuterat väldigt länge, och det har infe heller saknats konkreta förslag om hur en sådan utbildning skulle kunna läggas upp. Def kom bl.a. ett sådant förslag från sysselsättningsutredningen redan hösten 1977. Men tyvärr måste man konstatera att utredningsarbetet och allt tal från denna talarstol och många andra om varvad utbildning har lett till väldigt fö praktiska resultat för de ungdomar som skulle behöva denna utbildning. Det är några hundra som kan fö del av den, men många tusental elever behöver den.

Det brådskar. Ungdomskullarna är just nu väldigt stora. Vi har inte tid för något långrolande eller dragande i långbänk i denna fråga. Vi måste genomföra den varvade utbildningen nu.

Den andra punkten i det socialdemokratiska förslaget handlar om studiestödet och om de stora ekonomiska skillnader som i dag finns mellan olika ungdomsgrupper. Ungdomar som ägnar sig ål beredskapsarbete eller arbetsmarknadsutbildning och ungdomar som går i gymnasieskolan lever Ju under vitt skilda ekonomiska förhållanden. Detta ökar naturiigtvis spänningarna mellan de olika ungdomsgrupperna. Det ökar självfallet också frestelsen för dem som är skoltrötta, men som kanske ändå är i allra största behov av en vidareutbildning, att inte söka sig till den, att söka ett annat alternativ än den fortsatta utbildningen.

Enligt vår mening bör utgångspunkten vara att öka studiebidragen för 16-19-åringarna genom alt utnyttja de pengar som kan frigöras genom en successiv övergång från beredskapsarbeten till en varvad utbildning.

Den tredje av de huvudpunkter vi har i vårt program mot ungdomsarbetslösheten handlar just om de ungdomar som nu är i beredskapsarbete. Vi kräver au de skall erbjudas ett fast arbete. För aU åstadkomma detta är vi beredda att ge arbetsgivarna, både de privata och de offentliga, ett tidsbegränsat bidrag så att de alltså skall kunna ge ungdomar som nu finns i beredskapsarbete en fast anställning i stället.

De här punkterna är inle nya, vi har fört fram dem tidigare. Det är viktiga punkter, och det är viktigt att de genomförs nu. Trots att man talar om att företagen efterfrågar arbetskraft så vet vi att ungdomarna ofta för nej. Vi vet att ungdomar kan gå från arbetsgivare till arbetsgivare och mötas av huvudskakningar, antingen på grund av att jobbet redan är tillsatt, att de inte har tillräcklig utbildning, att arbetsgivaren inte litar på dem, eller att arbetsgivaren inte räknar med att de skall bli lönsamma från första dagen.

Vad det handlar om är Ju all vi från samhällets sida måste se till atl vi för den marginal som behövs, som alltid har behövts och som kommer atl behövas på arbetsmarknaden för att de som har det litet extra svårt-skall kunna fö tid atl komma in i arbetslivet. Detta gäller inte bara ungdomarna, som jag nu har pratat om, ulan det gäller också väldigt många andra grupper på arbetsmarknaden.

Vinstideologin för om den drivs på borgerligt sätt till effekt att somliga

Nr 18

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

141

Nr 18

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debari

142

människor för alltid blir utslagna. Det privata utrymmet blir ett utrymme bara för dem som har de vassa armbågarna. Det samhället kommer aldrig aU kunna ge alla människor rätt fill ett meningsfullt arbeie.

BRIVIO THÖRNER (fp):

Herr talman! Den viktigaste uppgift regering och riksdag har är att bekämpa arbetslösheten och skapa trygga Jobb. I enskild verksamhet är elt arbete tryggt endast om företaget i fråga arbetar med en uthållig lönsamhet.

Även om den politik som förts under den gångna mandatperioden lett lill förbättringar, återstår här mycket att göra. De kraftiga oljeprishöjningarna och prisstegringar på olika råvaror i den senaste oljekrisens spår har kraftigt försvårat det arbetet. Under år 1979 förbäuras lönsamheten i många företag och branscher Men uppgången sker från en exceptionellt låg nivå, och de ökningstal i procent som ofta redovisas i debatten ger ett falskt intryck av tillfredsställande lönsamhet. Många företag har dock fortfarande låg eller obefintlig lönsamhet. Det är naturligt att de företag som arbetar med en otillfredsställande lönsamhet inte blir särskilt benägna att investera i ny teknik, nya maskiner, nya produkter och/eller nya marknader. En fortsatt förbäuring av lönsamheten är alltså angelägen. Men lika angeläget är att unpkomna vinster användes för offensiva, framlidsinriktade satsningar.

Mycket av den utvecklingsoptimism som präglade näringslivsverksamheten långt in på 1960-talel har gått förlorad och måste nu med möda återskapas. Inte minst har framtidstron skadats hos de mindre och medelstora förelagen. Under en följd av år tillkom lagar och förordningar där ringa eller ingen hänsyn togs till de små enheternas speciella situation. Byråkrati och krångel fick breda ut sig på ett sätt som allvarligt påverkade initiativkraft och arbetslust. Nu har vi genom folkpartiet i regering fött aktiva insatser mol byråkrati och krångel. Dessa insatser måste få fortsätta. Många onödiga frågeformulär har t. ex. kunnat sorteras bort innan de hunnit drabba företagen.

Det är viktigt och angeläget för vårt samhälle att de små och medelstora förelagen ges goda livsvillkor. Det har under den senaste konjunkturnedgången visat sig att Just dessa företag har en bra förmåga att slå emot och skydda sysselsättningen. Antalet sysselsatta i tillverkningsindustrin minskade med 76 000 eller 8 96 från år 1970 till år 1978. Motsvarande utveckling för arbetsplatser med färre än 200 anställda är en minskning med 36 000 eller 12 96. Trots många fusioner och ett otillfredsställande nyföretagande, hårde mindre och medelstora förelagen alltså i stort behållit sin tredjedel av antalet anställda i tillverkningsindustrin under den redovisade tidsperioden. Tack vare de små företagen i vårt land har många orter ett differentierat näringsliv, vilket är bra ur många synvinklar.

För de små företagen med en oftast begränsad tillgång på eget kapital är ett stabilt penningvärde viktigt. En kraftig inflation leder till ett ökat rörelsekapitalbehov, som oftast blir svårt att klara, i synnerhet i kombination med volymtillväxt och svag lönsamhet.

I det lilla företaget är det nära mellan beslut och verkställighet, vilket är en utmärkt grogrund för nya tillverknings- och produktidéer. Men de korta beslutsvägarna innebär också att korrigering av felaktiga beslut oftast kan ske innan företagens existens hotas eller allvariigt påverkas av den beslutade åtgärden.

De tre senaste årens insatser på näringspolitikens område har i mycket hög grad - beroende på tidigare misstag - fått inriktas på att mildra konsekvenserna av den förra oljekrisen och en alltför expansiv ekonomisk politik åren före 1976. Nu måste insatserna till övervägande del riktas på offensiva satsningar. Detta innebär att selekliva åtgärder så långt möjligt bör uteslutas till förmån för generellt verkande åtgärder, vilka inte snedvrider konkurrensen företagen emellan.

Attityden från regeringens och riksdagens sida gentemot de mindre och medelstora företagen har markant förändrats sedan regeringsskiftet 1976. Del har vi kunnat konstatera, som har vår dagliga gärning i Just dessa förelag. Sedan företagsbeskattningen reformerades under föregående riksmöte är inkomslbeskatlningsreglerna i stort tillfredsställande för företagen. Nu måste man gå vidare på andra områden. Exempel på åtgärder som behövs under den innevarande mandatperioden är bl. a. att ytteriigare mildra förmögenhetsbeskattningen av arbetande kapital och göra denna beskattning opåverkad av inflationens härjningar. Utvecklingsfonderna borde vidare fö möjligheter att låna ut medel även till handels- och serviceföretag, vilket nu inle är möjligt. Så länge företagen inte arbetar med fullt kapacitetsutnyttjande eller tillfredsställande lönsamhet är det svårt att stimulera fram ytteriigare investeringar. Däremot borde det vara möjligt atl med någon form av avdrag vid beskattningen eller bidrag, för de företag som inte redovisar vinst, stimulera lill insatser för produktutveckling och/eller marknadsföring på nya marknader. Detta skulle i sin lur på sikt leda till nya och sunda investeringar.

Det är alltså en angelägen uppgift att skapa optimism och framtidstro i vårt näringsliv.

Herr talman! En viktig grund för en positiv utveckling av vårt lands näringsliv finns hos många av de mindre och medelstora företagen i vårt land. Dessa möjligheter måste las till vara och förvallas på bästa möjliga sätt.

Nr 18

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

JOHN ANDERSSON (vpk):

Herr talman! Jag tillhör de nyvalda i den här församlingen. För bara en månad sedan var skogen min arbetsplats och molorsågen mitt arbetsredskap. Jag bor i ett skogslän där flyltlasspoliliken och den planlösa utslagningen av arbetstillfällena ständigt oroar människorna. Den utvecklingen är slutresultatet av de beslut som har fattats i de folkvalda församlingarna - och, tyvärr, främst av de beslut som fattats i slutna direktionsrum av ett fåtal personer.

Mitt val av ämne beror icke enbart på min hemort, utan på att skogsnäringen är av så stor betydelse för vårt land. Självfallet behöver även ett skogslän andra industrier än dem som baseras på skogsråvaran, men bortsett från detla vill Jag påslå alt elt skogsläns naturliga förutsättningar inle

143

Nr 18

Onsdagen den 24 oktober 1979

All/nänpolitisk debari

144

tas till vara på ett riktigt sätt.

För det första är förädlingsgraden låg. Det mesta exporteras som råvara eller halvfabrikat. Enbart en ändring härvidlag skulle skapa många nya arbeten.

För det andra är skogen en av de fö råvaror som förnyas. Sker då vården av denna tillgång på bästa sätt? Svaret är nej. Det är ingen hemlighet atf det finns stora brister när det gäller skogsvården. Enligt färska undersökningar är återplanteringarna godtagbara endast på halva arealen. I runt tal 600 000 hektar röjningsskog är icke åtgärdad. Orsakerna till detta är många, men det finns anledning att framförallt uppmärksamma följande.

Den snabba mekaniseringen i kombination med kortsiktiga vinstintressen har lett till att nödvändiga arbeten inom skogsvården eftersatts. Skogsvårdsarbetena måste ske med manuella metoder, och beroende på borfrationali-seringen av arbetare räcker de som finns kvar inle till för au klara hela den nödvändiga skogsvården. Insatser i skogsvård är dessutom långsiktiga investeringar, som bär frukt efter kanske hundra år. Från kapitalistisk synpunkt är sådana investeringar föga aUraktiva och blir därför inte gjorda, även om de är klart samhällsekonomiskt motiverade. Följden blir au skogsvården eftersatts och att den framtida virkesförsörjningen äventyras. Det måste till en helhetssyn på hur våra skogstillgångar skall nyttjas och vårdas. Lika naturiigt är att denna helhetssyn även skall gälla på skogsindustrisidan. Det är både naturiigt och fullt möjligt att också skogen skall bidra till vår energiförsörjning. Värdet av den vedenergi som skulle kunna tillvaratas är myckel högt, omräknat i oljepris.

I denna helhetssyn ingår också kravet på en bra miljö. Därför måste giftspridningen i skogsbruket stoppas. Man möts ofta av argumentet att det är en obetydlig areal somåriigen besprutas, enligt uppgift ca 30 000 hektar. Men det är 30 000 hektar för mycket. Var finns logiken när man ställer skogsarbetare arbetslösa och i stället använder gift? - Förra året betalade Skogsarbelareförbundei 46 milj. kr. i understöd till arbetslösa skogsarbetare. Förden summan pengar skulle uppåt 70 000 hektar skogsmark kunnat röjas. Det senare hade ju varit en bra investering för framtiden.

Detta är bevis nog för hur man vältrar över kostnader på samhället genom ett företagsekonomiskt resonemang och Jakt på vinster. Det finns fler exempel. Genom statliga och kommunala bidrag sysselsätts också en del arbetslösa skogsarbetare med atl riva gamla ladugårdar. Vi är självfallet inte motståndare till atl arbetstillfällen skapas. Tvärtom. Arbete åt alla är en mänsklig rättighet. Men kravet på en meningsfull sysselsättning måste också ställas.

Skogsbruket är för vårt land en viktig näringsgren, för stora regioner den helt avgörande. Med elt samhällsekonomiskt synsätt, genom forskning och vidareförädling, genom att man tillvaralar alla de nytijandemöjligheter som bevisligen finns, kan många nya arbetstillfällen skapas. Då kan vi stoppa den avveckling av skogslänen som pågår och i stället starta den utveckling som så väl behövs. Det samhällsekonomiska synsättet skulle förena kraven på hög sysselsättning, god miljö och hög virkesproduktion. Del skulle med andra ord

mildra och lösa upp de målkonflikter som i dag finns.

Herr talman! Tre års borgeriigt styre har satt sina spår i arbetarnas plånböcker Efter sitt aktiva deltagande i valrörelsen ser Svenska arbetsgivareföreningen tiden an med tillförsikt. Där är man yäl medveten om att man har sina vapenbröder och -systrar i kanslihuset. Man nöjer sig i år inte med sitt vanliga utgångsbud om lönestopp, utan spridda rop hörs dessutom om direkta lönesänkningar. Man är också på offensiven mot de arbetare som kämpat sig till månadslön - genom atl man kräver en återgång till halv- eller helackord. Arbetarnas reallöner skall alltså ytteriigare pressas ner, stress och arbetsintensitet skall öka.

Denna offensiv måste mötas med den styrka och enighet som arbetarrörelsen självklart är mäktig. Klassamarbete måste avvisas. Hela arbetarrörelsen måste mobiliseras till försvar för sina intressen. Som en del av denna rörelse kommer vänsterpartiet kommunisterna att med alla sina krafter bidraga i den kampen.

Nr 18

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

ALF WENNERFORS (m):

Herr talman! I Dagens Industri redovisades den 16 augusti en undersökning om vad som var viktigast för den anställde. Man fick ta ställning till en mängd olika alternativ, t. ex. kortare arbetstid, fler daghem, bättre arbetsplatsdemokrati, bättre arbetsmiljö, bättre sjukvård, bättre löner och tryggare jobb. Undersökningen visade klart att löntagare sätter kravet på trygghet i Jobbet främst. Att ha ett Jobb, atf ha en uppgift i samhälle och arbetsliv, att göra rätl för sig - del tillhör varje människas grundbehov.

Under 1970-lalet har arbetslöshet - eller oron för att bli arbetslös - blivit en realitet för svenska folkel. Även om omfattningen aldrig kommit i närheten av de stora arbetslöshetstal som vi kan se på olika håll i väriden, har principen om den fulla sysselsättningen givit oss andra utgångspunkter. Det är självklart för oss aU varje människa vill ha eU jobb och att hon eller han också skall ha den självklara rätfen fill ett jobb.

Vi går in i 1980-talet om några månader. På själva tröskeln till det nya decenniet ser det ganska ljust ut. Vi har under den senaste tiden fått exempel på att svensk industri upplever en gynnsam konjunkturutveckling. Exporten ökar. Hemmamarknadens orderläge har förbättrats. Särskilt inom verkstadsindustrin väntas efterfrågan på arbetskraft bli stor. Detta gäller inte bara yrkeskunnig arbetskraft ulan också annan. På tjänstemannaområdet är läget mera oroande. Arbetskraftsbehovet är där mindre. Och samtidigt framstår ungdomsarbetslösheten som ett mycket stort problem.

Men hur ser det ul längre fram, under nästa år? Ja, av länsarbetsnämndernas redogörelser framgårdet att företagen ärosäkra i sina bedömningarom hur industrikonjunkturen kommer all utvecklas. Försöker man titta ännu längre fram i tiden blir självfallet bedömningarna ännu osäkrare. Inför 1980-talet i dess helhet måste vi väga fiera svårbedömbara trender mol varandra. Den internationella utvecklingen kommer förmodligen all i hög grad bli en fråga om den oljepolitiska utvecklingen. Den kan således medverka till bl. a. en internationellt sett restriktiv och återhållande politik.

145

10 Riksdagens protokoll 1979/80:17-18

Nr 18

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

146

Detta, jämte det faktum att Sverige är ett extremt oljeberoende land, måste stämma till eftertanke. Årets oljenota blir 8-9 miljarder större än 1978 års. Vår exportutveckling har alltså varit positiv sedan den borgerliga trepartiregeringen tog över 1976, och vi kan skönja en gynnsam fortsättning. Problemet är bara att också importen ökar och all den ökar mer än exporten.

Bruttonationalprodukten ökar någorlunda. Man spår en ökning med omkring 3 96 per år. Men vad hjälper det när de offentliga utgifterna ökar med 6 % per år? Med därtill ett stort underskott i budgeten förstår vi mer än väl alt 1980-talet sanneriigen inte blir problemfritt.

Med den här bilden av en synnerligen kärv samhällsekonomisk utveckling står den enskilda löntagaren inför en besväriig avtalsrörelse. Förhoppningarna om någon stor löneförhöjning kan inte vara stora. Men vad är viktigast: högre lön eller trygghet i jobbet? Ja, löntagarna sätter anställningstryggheten främst. Det viktigaste inför 1980-talet är aft arbetslösheten pressas tillbaka.

Men utöver oron över den ekonomiska utvecklingen och hur den kan påverka sysselsättningen finns det också andra utvecklingstendenser som oroar löntagarna. Det kan t. ex. vara frågan om hur en avveckling av kärnkraften påverkar sysselsättningsläget. I LO-tidningen nr 25-26 i år redovisade Karl-Axel Edin en tabell av vilken det framgick att inom gruvindustrin 15 000 anställda kan föriora sina jobb, i massa- och pappersindustrin 50 000, i kemikalieindustrin 20 000 anställda, i cementindustrin 2 000 anställda samt i järn- och stålindustrin 70 000 anställda. Sysselsältningsmässigt utgör dessa talen relativt liten andel av landets näringsliv. Men observera -dessa branscher ligger i regioner som redan är drabbade. Det är Norrbotten, Västerbotten, Västernorrland, Bergslagen inkl. Värmland och Gotland.

Många löntagare känner oro för vad fondsocialism skulle innebära för svenskt näringsliv, som måste konkurrera med företag ute i världen vilkas produktion bygger på fri marknadsekonomi. Vad planekonomi och socialism innebär för löntagarna i Östtyskland, Tjeckoslovakien och länder med liknande samhällssystem för allt fler svenskar information och kunskap om. Det är inte så märkligt att fler löntagare än vad somliga tror oroar sig över socialdemokraternas tal om kollektiva löntagarfonder.

Det finns vidare en oro för vad data- och robotutvecklingen kan fö för konsekvenser på 1980-talet. Visst har vi tidigare blivit varnade för datoriseringen, men varningarna har tyckts vara obefogade. Förklaringen är egentligen enkel. Hittills hardatoriseringen kostat för mycket. Men nu har vi nästan föu uppleva ett prisras. Det blir lönsamt att utnyttja denna nya teknik. Industriministern pekade tidigare i dag på de möjligheter som här öppnas. Men samtidigt kommer datoriseringen att innebära stora sysselsättningsproblem på arbetsmarknaden. Man förstår aU löntagarna inom detaljhandeln eller inom branscher där datorn och roboten kan ta över många av de mänskliga Jobben känner sig oroade.

Herr talman! Låt mig också fö peka på den oro som en annan kategori löntagare känner för sina jobb. Jag tänker på de löntagare som är anställda på statliga verk och myndigheter i Storstockholmsområdet. Jag vill peka på detta

därför att om vi sätter i gång en ny utflyttningskarusell under 1980-talet liknande den under 1970-talel, måste vi skaffa oss ett avsevärt tillförlitligare och bättre beslutsunderiag än vad vi hade 1971, då det första beslutet om utflyttning fattades. Då gällde del 6 000 statstjänstemän som med familjer skulle flyttas från Stockholm. Beslutsunderlaget var inte bättre 1973, då en oenig riksdag beslöt att flytta ut ytteriigare nära 4 000 statstjänstemän. Vi moderater röstade nej till del förslaget.

Men hur mycket allvar ligger det i talet om en nyutlokalisering av slatliga verk? Ja, centern inotionerade om detta i våras. Thorbjörn Fälldin menade i valrörelsen att det skulle vara möjligt alt flytta ut ytteriigare 10 000Jobb från Stockholm.

Vad står del i regeringsförklaringen? Jo, där sägs: "Ett målmedvetet arbete skall bedrivas för alt åstadkomma decentralisering inom den offentliga sektorn." På ett annat ställe sägs det: "En särskild delegation för decentralisering inom den offentliga sektorn inrättas" - något som också statsministern berörde tidigare i dag.

Det finns tydligen allvariiga planer på sina håll att utlokalisera ytteriigare statliga verk, myndigheter och statstjänstemän. Jag vill med detta inlägg peka på löntagarnas oro för sysselsättningen under 1980-talet men inte minst pä den oro som sprids bland de löntagare i Storslockholmsområdet som har staten som arbetsgivare. Och Jag vill kraftigt understryka all sådana funderingar måste ställa krav på ett helt annat beslutsunderlag än vad vi hade 1971 och 1973. Studera erfarenheterna av 1970-talets utlokahsering av slatliga verk! Enligt uppgift kommer en arbetsgrupp inom budgetdeparlementet med resultatet av sådana studier i höst.

Studera också vad som sker inom ett verk som håller på all utlokaliseras. Jag tänker på försvarets forskningsanstalt. 1976 fiyttades 40 anställda lill Karistad. 1978 flyttades 325 till Linköping. Under 1979 har 175 anställda flyttats fil! Umeå. Nu pågår omlokaliseringen till Botkyrka och Grindsjön. 1985 skall hela omlokaliseringen - uppsplittringen - vara klar.

Vi vet redan i dag att kostnaderna är enorma och att dessutom beräkningarna slagit helt fel. 1972 sade man att det skulle kosta 250 000 kr. i 1979 ärs prisläge aft flytta ut en FOA-anställd. I dag vet vi all del kostar 700 000 kr. i samma prisläge.

Totalt kommer hela kostnaden att bli nära 1 miljard. 1972 beräknades de totala kostnaderna till 325 milj. kr.

Till detta kommer de indirekta kostnaderna. Vad innebär uppsplittringen av verket till olika delar av landet? Vad kostar de sociala problemen? Vad för kompetensförlusterna för följder?

Det måste vara viktigt att ställa utlokaliseringskostnaderna för FOA Jämte de totala kostnaderna för 1970-talets samtliga utflyttade verk i relation till den ekonomiskt kärva framtid som vi kan skönja under de närmaste åren.

Till detla kommer hänsynen till de mänskliga aspekterna och frågan om hur långt man kan gå när det gäller utarmningen av funktionerna i en administrativ huvudort.

Sammanfattningsvis måste de här reflexionerna kring 1980-talels syssel-

Nr 18

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

147

Nr 18

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

sättningsproblem göra det helt klart för oss att det kommer att ställas stora krav på regering och riksdag.

Under åren 1976-1978 visade den borgeriiga trepartiregeringen au den hade den kompetens och initiativkraft som krävdes för att komma till rätta med både de ekonomisk-politiska och de närings- och arbetsmarknadspolitiska problemen. Men det arbetet kunde då bara påbörjas. Nu kan det fortsätta, vilket måste kännas tillfredsställande för landets löntagare.

Under detta anförande övertog talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

148

SVANTE LUNDKVIST (s):

Herr talman! Miljöfrågorna kom ju tidigt i förgrunden för debatten i årets valrörelse. Det var värdefullt att vi fick tillfälle att fästa uppmärksamheten på behovet av åtgärder för att möta gift- och kemisamhällets risker såväl i arbetsmiljön som i den yttre miljön. Det var värdefullt inle minst därför atl en borgerlig regering äntligen tvingades inse atl det fanns anledning att ta de socialdemokratiska framstötarna på allvar. Man tillsatte ju några veckor före valet utredningar som vi krävt under flera år men som avvisats av den borgerliga riksdagsmajoriteten senast under vårriksdagen 1979. Jag syftar då bl. a. på den utredning som gäller användningen av bekämpningsmedel och keinikalier i jord- och skogsbruket.

Jag har sagt det förr, men jag tycker att det tål att upprepas, att inget annat område har så snabbt kommit i centrum för så många människors intresse och på så kort tid blivit föremål för så många åtgärder som miljövårdens.

Jag har verifierat detta påstående med att hänvisa till alla de beslut i miljövårdsfrågor som riksdagen fattat under 1960- och 1970-talen på den socialdemokratiska regeringens förslag. En helt ny lagstiftning tillkom. Samhällets organ för miljövården byggdes upp. Samhällsplaneringen inriktades mot en god hushållning med mark och vatten. Målet för miljöpolitiken skulle vara all trygga alla människors rätt till en god livsmiljö i arbetet, i bostaden och under fritiden. Socialdemokratin slog fast samhällets ansvar för vården av miljön och utnyttjandet av naturresurserna.

En aktiv miljöpolitik som tar sikte på hushållning med naturresurser och allas lika rätt kan inte genomföras, om man låter marknadskrafterna och det privata vinstintresset slyra utvecklingen. Samhällets möjligheler atl styra måste därför förstärkas, om man skall nå dessa mål. Följdriktigt möttes också vanligtvis de åtgärder i fråga om lagstiftning och samhällsplanering som socialdemokratin föreslog till skydd för människor och miljö av hårt motstånd från högerkrafterna i samhället och av moderata samlingspartiet i riksdagen. För au bara citera eu uttalande av den nuvarande moderatledaren i en debatt vi förde i markfrågor: "Det råder knapphet på marklillgångar i våra storstäders närhet - det är det väl ingen tvekan om. Vem som kommer att förfoga över dem - om det blir den som har mesl betalt eller den som har minst betalt - behöver vi inte debattera. Finns det en begränsad tillgång på mark, som står till förfogande för bebyggelse, kommer ju alltid prismekani-

smen in i bilden."

Detta sagt som ett smakprov på den inställning som socialdemokratin mötte när vi med en förstärkt lagstiftning ville ge samhället bättre möjligheter all tillförsäkra alla människor rätten till en bättre boende- och fritidsmiljö och motverka risken för spekulation med mark:

I ett stort avsnitt i en partimotion lill förra årets riksmöte går moderata samlingspartiet till storms mot hela den socialdemokratiska markpolitiken. Socialistiska värderingar har länge präglat markhushållningen i vårt land, säger man i motionen. Man kräver en privatisering av markägandet. Kommunerna har fått för stor makt över marken. Samhället skall dra sig tillbaka och lämna fältet mera fritt för de privata ägarintressena. Med andra ord för intressen som har möjligheter all göra sig gällande när prismekanis-nismen får verka. Den starkares rätt att ta för sig när den svagare av ekonomiska skäl tvingas att avslå.

Moderaterna har manifesterat sin vilja alt driva en sådan mark- och planpolitik genom att tilllvinga sig det direkta inflytandet i regeringen över mark- och planfrågor. T. o. m. skribenter i borgerlig press har betraktat denna eftergift från folkpartiets sida som en katastrof

"Thorbjörn Fälldin fullföljer", löd rubriken i en centerpartitidning sedan centern på nytt tagit plats på långbänken i kanslihuset. Jag vill tillägga: Thorbjörn Fälldin och centerpartiet fullföljer sina politiska ambitioner genom att krypa allt längre in i högerburen. Det är vad som har skett med utgången av årets val.

Centerpartisterna har ju önskat framstå som särskilda förespråkare för miljö- och regionalpolitik. Ingen torde kunna bestrida atl ambitiösa mål på miljöpolitikens område kräver mera av planerad hushållning under samhällets ledning och ansvar. Vill man alt arbetstillfällena skall fördelas jämnare mellan olika delar av landet, så kan man inle heller överiåta åt marknadskrafterna och det privata vinstintresset atl styra utvecklingen.

Därför är centerpartiets politiska agerande under Thorbjörn Fälldins ledning så obegripligt inkonsekvenl. Samtidigt som centerpartiet i början av 1970-lalet alltmer profilerade sig för politiska mål som reser långtgående krav på en samhällelig styrning ställde den nuvarande partiledaren sig i spetsen för den förenade borgeriigheten i kampen mot socialdemokratin.

I samverkan med moderaterna, som lägger ner all sin energi på att avrusta samhällets inflytande över utvecklingen, vill centern nå politiska mål som kräver mera av samhällelig styrning.

En gång i början på 1950-talet gjorde en tidigare folkpartiledare för mig den öppenhjärtiga bekännelsen att han såg folkpartiets främsta uppgift i svensk politik vara atl beröva socialdemokraterna så många röster att det kunde bildas en borgerlig regering. Inför den inkonsekvens i det politiska agerandet som kännetecknat centern under 1970-talet drar Jag slutsatsen atl detta också varit ett överordnat mål för centern under Thorbjörn Fälldins parliledarskap. Del intrycket-förstärks av att Thorbjörn Fälldin hyllas som en segrare, trots au centern förlorat 25 96 av sina väljare. Thorbjörn Fälldin fullföljer den politiska insats som han lill slor glädje för Gösta Bohman och moderaterna

Nr 18

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

149

Nr 18

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

150

inledde hösten 1971, när han ställde sig och centerpartiet i spetsen för borgerligheten i kampen mot socialdemokratin.

Med det ännu starkare högerinflyfande som vi nu fått i regeringen ökar riskerna för elt nytt stillestånd på miljövårdens område. Jag erinrar om hur våra förslag till åtgärder föratt fullfölja den socialdemokratiska miljöpolitiken på varje punkt avvisades av den förra trepartiregeringen.

Vi socialdemokrater kommet att fortsätta att driva våra krav på en aktiv miljöpolitik. Vi upprepar de krav som vi har ställt sedan flera år tillbaka att en särskild gift- och kemikommission skall tillsättas med uppgift

att samordna och initiera det forsknings- och undersökningsarbete som kravs för att möta de risker som användningen av kemikalier på olika områden i samhället leder till,

alt framlägga förslag om utbyggnad av laboratorier,

att föreslå utformning och inriktning av erforderlig utbildning,

att se över och anpassa gällande lagstiftning, bl. a. för att genomföra förhandskonlroll av kemiska ämnen,

att föreslå de ändringar av nuvarande administration som kan erfordras för en mer ändamålsenlig lösning av uppgifterna. De ständigt återkommande upptäckterna av nya hälsorisker i arbetsmiljön ger oss anledning till en kraftsamling av insatserna på detta område. Men även närdet gällerden yttre miljön måste vi göra vad som är möjligt för att nedbringa användningen av gifter och kemikalier.

Vi kommeratt vidhålla vårt krav att kommunerna i avvaktan på resultatet av den utredning som tillsatts om bekämpningsmedel och kemikalier i jord-och skogsbruket redan nu skall ha rätt att säga nej till skogsbesprut-ningar.

Vi kommer att fortsätta att driva alla övriga krav på en aktiv miljöpolitik som vi rest i våra partimotioner.

En annan fråga som oroar oss socialdemokrater är att riksdagen ännu inte fått möjligheter att ta ställning till ett handlingsprogram för skogsnäringen trots det bekymmersamma läge för bl. a. råvaruförsörjningen som vi befinner oss i och kommer all befinna oss i framöver. Vi löper trots goda avsältnings-möjligheler risk för sysselsättningssvårigheter i åtskilliga skogsindustrier.

De borgeriiga regeringarnas ovilja att engagera samhället i effektiva åtgärder föratt möta svårigheterna med råvaruförsörjningen skapar otrygghet bland de anställda, försvagar skogsindustrin och förorsakar oss betydande samhällsekonomiska förluster. Hur vi hushållar med skogen och skogsråvaran får inte bara vara en angelägenhet för ägarintressen inom skogsbruk och skogsindustri. Det är en angelägenhet för alla som är anställda i skogsnäringen. Det är en angelägenhet för hela folkel. Det är med delta för ögonen socialdemokratin kommer alt fortsätta att kräva ett handlingsprogram för skogsnäringen, där samhället lar ledningen och ansvaret för utvecklingen i samverkan med företag och fackliga organisationer.

Till sist, herr talman, vill jag säga att som representant för ett län som haft och har stora strukturproblem framför sig inom sin industri ser jag med oro på risken för att vi får en fortsättning av den låtgåpolitik från regeringens sida

som karaktäriserat den gångna treårsperioden.

1 den näringslivsutredning som vi genomförde inom länet konstaterades samfällt över partigränserna att inte heller vårt läns problem kunde överlåtas åt marknadskrafterna. Vi slog fast det angelägna i ökade insatser från samhällets sida för att styra utvecklingen mot ett bättre utnyttjande av den industriella kapacitet som finns uppbyggd inom länet än som blir fallet om förändringarna inom industrin skall genomföras uteslutande med kapitalägarnas intressen för ögonen.

Vi behöver, inte minst för vårt läns vidkommande, en aktiv industri- och näringspolitik i samverkan mellan stat, kommun, företagsledningar och fackliga organisationer. Vi socialdemokrater kommer lika litel nu som under det gångna året att acceptera en industriminister som är så övertygad om att marknadskrafterna löser alla problem att han gör en dygd av att inte lägga sig i våra bekymmer. Vi kommer alt bevaka hur regeringen följer upp den politik riksdagen uttalade sig för i våras när det gäller den industriella utvecklingen i vårt län.

Vi fann inom näringslivsutredningen i länet att en av förutsättningarna för en gynnsammare utveckling inom befintlig industri är en väl utvecklad kommunal service. Detta sagt mot bakgrund av regeringens ambition alt tvinga kommunerna till ökad återhållsamhet i sin verksamhet, en ambition som sålunda kan leda till ökad arbetslöshet, både direkt och indirekt.

Den industriella kapacitet som finns utbyggd i Sörmland och andra industrilän måste utnyttjas effektivt. Skall vi klara oss i en hårdnande internationell konkurrens, få resurser alt utveckla de i industriellt avseende sämre lottade delarna av landet, har vi inte råd med atl nedrusta den produktionskapacitet vi redan har byggt upp. Vi kräver därför en aktiv industripolitik med ökad satsning på forskning, stöd till produktutveckling och åtgärder för en effektivare marknadsföring genom bl. a. ökade resurser till utvecklingsfonderna. De resurser som f. n. står till förfogande för utvecklingsfonden i Sörmlands län är helt otillräckliga. Vi kräver också all regeringen tar till vara löntagarnas insikter i näringslivsfrågorna genom att den visar större intresse för deras synpunkter och förslag än som var fallet under den gångna treårsperioden.

Nr 18

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

TORSTEN BENGTSON (c):

Herr talman! 1970-talet var ett unikt årtionde i svensk politik. Det började med att vi förändrade vår författning. Efter aU i litet över 100 år ha arbetat i ivåkammarsystem gick vi över till eU enkammarsystem, där väljarnas vilja gav snabbare utslag än som var fallet när vi hade två kamrar.

Det fortsatte med atl den socialistiska majoriteten föriorades 1973. Vi fick en jämviktsriksdag, något som är alldeles särskilt unikt, där lotten i några fall fällde utslaget i de beslut som fattades.

1976 förlorade de socialistiska partierna majoriteten definitivt, och vi fick en icke socialistisk majoritet i riksdagen. Efter valet 1979 fick socialisterna inte heller lov atl regera i vårt land.

Centern led ett mycket svårt nederiag i valet den 16 september-det är vi

151

Nr 18

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debari

152

medvetna om och det skall erkännas. Men man kan nog också säga att socialdemokraterna led ett mycket svårt nederlag. De två mandat de vann gör så litet all man kan beteckna det som en pyrrusseger. Man kan förslå om socialdemokraterna säger: En sådan valseger till, och vi är förlorade!

Under tre år odlades myten atl det borgeriiga regeringsinnehavet snart skulle vara slut och alt socialisterna därefter skulle regera igen. Men så blev det som bekant inte. Nu är det inte lika lätt alt säga alt man är tillbaka i regeringsställning efter sex år av borgeriigt styre. Det finns ingen trosvisshet om att det skall hända.

Valresultatet i övrigt gav inga klara besked. Del blev inget underkännande av trepartiregeringen och folkpartiregeringen. Det blev inte heller ett klart godkännande. Men socialdemokraternas starkt överdrivna kritik av regeringen, där man kasserade nästan allt vad den gjorde, accepterades inte av svenska folket. Jag tycker det var sunt av folket att inte ta emot denna överdrivna kritik. Valet gav ju till resultat atl socialisterna kom i minoritet.

Centern försöker se samhället som en helhet. Förr i liden hörde man människorsäga att de ville ha bra betalt och kort arbetstid. Numera tror jag alt människor också säger att de vill ha en miljö som de kan trivas i. Man vill ha rent vatten, ren luft och en giftfri miljö. Del har varit ledmotivet i centerns samhällssyn. Nar vi säger nej till den för människan så fariiga kärnkraften, så är det elt led i denna centerns politik.

Så långt tillbaka i tiden som 1951 väckte vi en motion om vattenföroreningar. Den bifölls av riksdagen. Men vi hade en trög regering som dröjde länge med att tillsätta den utredning som behövdes. Till slut kom den dock till stånd och började arbeta.

År 1962 förde vi fram den stora miljömotionen. Naturligtvis lade sig socialdemokraterna omedelbart på bromsen och avslog motionen. Vi fortsatte vårt miljöarbete, lade fram delmotioner på olika områden men mötte motstånd.

Efter ca 15 år vaknade socialdemokraterna lill och började också de tala om miljön. Till vår glädje har vi i dag fått höra alt Svante Lundkvist aren myckel ivrig miljökämpe. Men påståendet att socialdemokraterna har varit föregångare när del gällt atl åstadkomma en god miljö kan de inte gärna få svenska folket att tro på. Det är emellertid tacknämligt att man nu har vaknat till och insett att miljöproblemen är något som vi måste la itu med. Vi anser det vara en stor framgång att tio år efter centerns stora miljömotion 1962 kunna hålla en väridskonferens i Stockholm kring miljöfrågorna.

Förutsättningarna för vårt land i fortsättningen tror Jag ändå är ganska goda. Det är några år sedan fransmannen Servan-Schreiber skrev sin bok Den amerikanska utmaningen. Han skrev alt han trodde att fyra länder i väriden skulle komma att hävda sig. Det var USA, Canada, Japan och Sverige. Han menade inte att Sverige skulle kunna hävda sig på alla områden i världskonkurrensen men väl på vissa.

Jag tror all Servan-Schreiber har rätt, dvs. alt vi fortfarande har förutsättningar för att kunna hävda oss. Vi har en utomordentligt skicklig arbetar-

stam, dukliga företagare och ekonomer samt en hel rad andra människor -lärare, forskare m. fl. - som kan hjälpa till att föra Sverige framåt. Men det gäller alt skapa sådana förutsättningar att vi verkligen uppnår resultat.

Vad har vi då för resurser? Härdiskuteras under ett par dagar reallöner, vad man vill åstadkomma inom socialpolitikens område, på miljöns område och mycket annat. Men del är väl bättre att konstalera att vi har en BNP på ca 400 miljarder kronor alt fördela. Vi är ense om alt försöka se till att den ökar, men Just nu har vi intestörre resurser än så. Det gördelsamma hur man diskuterar vad man vill ha. Vi slår på precis samma punkt. Vi har våra 400 miljarder kronor. Mer har vi inte att fördela.

Vi kan låna pengar på utlandsmarknaden. Det har vi också gjort - alltför mycket, men det har varit nödvändigt för alt uppehålla sysselsättningen. Det går dock inte i längden atl fortsätta att låna pengar. Man kan inte bara fortsätta. Del kan inte den private göra och inte heller landet. Del måste bli eu slut vid något tillfälle, och vi måste betala tillbaka. Under tiden är vi tvungna att betala räntor. De ulgör nu avsevärda utgifter för vårt land. Det är alltså nödvändigt med en förändring på detta område.

Att vi sedan har haft ett mycket stort budgetunderskott och får ett sådant ställer till stora besvärligheter. Om vi för ut 50 miljarder kronor till svenska folket, skapar detta på något sätt resurser för köpaven rad varor som i många fall är utländska. Det påverkar handelsbalansen, och så befinner vi oss åter i svårigheter.

Från riksbankens och regeringens sida har drivits en målmedveten politik i syfte au styra över kapitalresurserna till produktionen. Det är utan vidare klart atl vi inle har haft någon lust att ge några större summor till konsumtionskrediter. Det är helt enkelt nödvändigt atl hålla tillbaka konsumtionskrediter och i stället satsa på företagen, som är grunden för att vi skall kunna bygga upp vårt välstånd under 1980-talet.

Vi fick en förbättring av handelsbalansen, vilket var glädjande. Tyvärr har utvecklingen nu vänt igen. och utsikterna är dystra både för handelsbalansen och för bytesbalansen. För att rätta till detta måste vi ha en effektiv produktion, som måste kunna hävda sig gentemot andra länder - även på hemmamarknaden. Vi tillåter ju en tämligen fri handel. Då räcker det inie med alt producera bara för Sverige, eftersom det förekommer en konkurrens även har från andra länder.

Grundförutsättningen är alltså en effektiv produktion. Vi känner till all det ganska odugliga socialistiska samhället inte fungerar. De s. k. socialistiska länderna, .som vi kallar kommunistiska, kan inte hävda sig i världskonkurrensen. Studerar man deras produktionssiffror, i den mån man kan få tag på sådana, finner man i regel en mycket låg produktion och stor ineffektivitet. Man delar på arbetena och får inte någon effektiv produktion. Det systemet kan vi lika gärna avskriva. Vi kommer aldrig att nå någon bättre ställning i 'Sverige, om vi styr över mot ett socialistiskt samhälle. Det betyder dock inle att det inte behöver vara en rättvis fördelning hos oss, fördel aren annan sak. Fördelningspolitiken är någonting annat. .Men effektiviteten gynnas inte av socialistiska åtgärder.

Nr 18

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

153

Nr 18

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debari

154

Den produktion som vi nu har inriktat oss på innebär naturiigtvis att de svenska företagen skall kunna hävda sig. Om man ser på vad som harskett, är det förvånande atl socialdemokraterna både under valrörelsen och senare med så lätt hand har kunnat gå förbi vad som har förekommit tidigare. Sysselsättningen är elt av de viktigaste problem vi har att ägna oss åt. Den största arbetslösheten under 1970-talet inträffade 1972, då arbetslösheten var 2,7 96. Vi har inte någon gång senare haft en så hög arbetslöshet under en årsperiod. Det var under en socialdemokratisk regering. 1971 och 1973 var arbetslösheten 2,5 96, också det ett mycket högt tal.

Jag kan fortsätta med att räkna upp vad rnan nu klandrar, t. ex. bostadsproduktionen. Den började minska 1973 och fortsatte atl minska. Industriproduktionen började minska 1974 under en socialdemokratisk regering och fortsatte att minska. Nu har den dock glädjande nog börjat öka igen. På område efter område kan man se att den lågkonjunktur och de besväriigheter som har rått började under den socialdemokratiska regimen. Nu har socialdemokraterna i valrörelsen och här i dag försökt framställa det så, att 1976 var ett avgörande år, för då blev allting sämre i Sverige. Det är Ju en fullständigt felaktig bild av det hela.

Centerns 400 000 Jobb - har vi lovat dem någon gång? Del skulle vara intressant att veta var Olof Palme och andra har tagit det citatet ifrån.

Det fanns en sysselsättningsutredning som sade att det behövdes 380 000 jobb till förra delen av 1980-talel, och centern sade: Målsättningen måste bli alt vi får 400 000 Jobb. Lätt och resolut omvandlade socialdemokraterna det till att vi hade lovat 400 000 jobb. Jag begär om igen av socialdemokraterna: Var så goda och ta fram citatet där vi sagt att vi har lovat 400 000 jobb!

Socialdemokraterna har Ju inte någon målsättning. Man får aldrig veta vad de vill i fråga om sysselsättningen, men vi har i alla fall en målsättning: Vi bör fortfarande sträva efter att få fram 400 000 Jobb till förra hälften av 1980-talet. Att det har blivit 80 000 nya jobb är en god sak under en tid då vi haft en lågkonjunktur, och man skall nog inte vara för säker - det kan hända om något år alt vi konstaterar att vi nådde upp till den målsättning som vi satte upp i slutet av 1970-talet.

Herr talman! Det kan inte vara något fel alt man sätter upp ett mål. Det är betydligt bättre än aU vela hit och dil som socialdemokraterna och inte kunna ge något svar på vad man egentligen vill i fråga om sysselsättningen. Dessutom har socialdemokraterna en så pass vinglig ekonomisk politik att det inte är möjligt att veta någonting bestämt i det fallet heller.

När man klandrar utlandsupplåningen - något som jag också gjorde - bör man konstatera att den började under den socialdemokratiska regeringen. Sverige hade lånat mellan 20 och 25 miljarder när trepartiregeringen tog över. Utlandsupplåningen var inte alls något som startade samtidigt med atl svenska folkel i val hade underkänt den socialdemokratiska regimen.

Herr talman! Jag har sagt tidigare att Jag dock är optimistisk om de svenska förutsättningarna att hävda sig i framliden. Vi kommer att mötas av en mycket hård konkurrens, och det måste nog ibland vidtas åtgärder, t. ex. devalveringar om prisläget har blivit för högt. Del är klart dokumenterat att

de devalveringar vi gjorde och inte minst atl Sverige gick ur den s. k. valutaormen, där vi var nödgade att hänga med i den oerhört starka D-markens växlingar, var åtgärder som var oundgängligen nödvändiga. Det var grundläggande för atl vi har fått det bättre nu.

Del tas ingen särskild hänsyn lill Sverige. Påen hård utlandsmarknad gäller det bara att visa upp att man kan sälja till rimliga priser och alt sälja kvalitetsprodukter, i annat fall finner vi inga köpare för våra varor. De här realiteterna kommer vi aldrig ifrån, hur myckel vi än håller på och diskuterar och önskar i svensk inrikespolitik. Vi måsie ta hänsyn lill att del avgörande för om vi skall få del bättre i Sverige är att vi haren produktion som är effektiv - kvalitativt, kvantitativt och prismässigt. Det är förutsättningen för att vårt land skall kunna hävda sig i framtiden.

Nr 18

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

SVANTE LUNDKVIST (s) replik:

Herr talman! Torsten Bengtson tröstade sig och centerpartiet med att säga alt valutgången för socialdemokraternas vidkommande skulle kunna liknas vid en pyrrusseger och att vi skulle utropa: En sådan valseger till och vi är föriorade!

Jag bara konstaterar att tar vi två mandat till i nästa val också, så kan vi vända på de politiska maktförhållandena i landet. Vi skall gärna ta en sådan valseger nästa gång. Det kanske blir svårare för centerpartiet, om valutgången får ungefär samma karaktär som den hade i år, det vill säga alt partiet förlorar ytteriigare 25 96 av väljarkåren.

Nåväl, Torsten Bengtson försökte på nytt, som så många centerpartister före honom, att säga att miljöpolitiken är någonting som centern har hittat på. Och så kom han med motionen från 1962.

Jag vet inte om Torslen Bengtson var närvarande när ledamoten av denna kammare Nils Hjorth läste upp hela denna motion-det fanns inte ett ord om miljön i den motionen! Också Torsten Bengtson vet att så är förhållandel.

Så försöker Torsten Bengtson göra gällande att efter 15 år av motstånd från socialdemokratins sida har vi nu upptäckt miljöfrågorna. Det är nog ändå på del sättet att praktiskt taget allt av lagstiftning och hela den apparat som har byggts i samhället för att komma till rätta med miljöproblemen kom till under den socialdemokratiska regeringstiden. Det har inie fyllts på så mycket sedan dess. När vi sedan varje år har lagt fram våra partimotioner i opposition har vi på varje punkt fått avslag av den borgeriiga riksdagsmajoriteten närdet gällt våra krav på att man skulle fullfölja den aktiva miljöpolitik som socialdemokratin hade bedrivit.

Jag vågar påstå, Torsten Bengtson, att socialdemokratin redan från partiels tillkomst har fått ta hand om miljöfrågor. Vilka var det som tog itu med den situation som rådde i dåtidens indusiribaracker och på dåtidens industriarbetsplatser? Vilka var del som tog itu med situationen i statarlängorna på landsbygden? Inte var det centerpartiets föregångare bondeförbundel som framträdde som pionjär för en aktiv miljövård. Det var socialdemokratin och fackföreningsrörelsen som fick se lill, all människorna på den tiden fick börja leva i något drägligare miljö.

155

Nr 18

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

TORSTEN BENGTSON (c) replik:

Herr talman! Det är klart att när centern tog initiativet lill miljöpolitiken begrep man mer och mer alt här måste man göra någonting. Även om det var en socialdemokratisk regering som satt fram till 1976 kunde man väl inte vara helt overksam utan måste la något intryck, och så vidtog man en del åtgärder.

Vad 1962 års motion beträffar var Jag närvarande inte bara när Nils Hjorth talade om den utan också när klämmarna skrevs och när hela motionen utformades. Det är fel att det inte står om miljön i den motionen; den finns nämnd både i motionen och i reservationen. Jag skall gärna vid annat tillfälle läsa upp motionen -jag vet all miljön finns med, eflersom jag genast efter Nils HJorths anförande tog fram motionen och såg det. Dessutom talas det mycket om stressen och om arbetsmiljön.

Socialdemokraternas initiativ på en del områden är bra, men inte har de mött något motstånd från det parti Jag representerar. Redan 1933 fanns det en motion om lantarbetarnas ekonomiska och sociala situation. Så tidigt i varje fall log man upp hela problemet. Vi har varit medvetna om det hela tiden och arbetat intensivt. Kan Svante Lundkvist säga att det parti jag företräder på något sätt har motarbetat en bättre arbetsmiljö? Tvärtom har vi varit initiativtagare till en bättre situation både för lantarbetarna och för de övriga. Lantarbelstidslagen var en sak som stöddes av centern. Vilka åtgärder som än har vidtagits har centerpartiet inte varit motståndare till detta, och det kan Svante Lundkvist inte heller påstå. Men Jag har inte klandrat socialdemokraterna för att de på del området skulle ha varit försumliga, för de har hjälpt till, de också.

När del gäller de 44 åren i regeringsställning kan ni Ju tänka på atf sedan 1936 har centern varit med i regeringar av olika slag under 17 år. Ni har alltså inte regerat så värst mycket ensamma, och de gånger ni inte hade hjälp gick det ganska dåligt i svensk politik.

156

SVANTE LUNDKVIST (s) replik:

Herr talman! De tre minuter Jag har till mitt förfogande för replik ger mig inte möjlighet att läsa upp alla de yrkanden som finns uppradade i den här ceniermoiionen. Men inte i något av dessa yrkanden är ordet miljö nämnt -det är bara på det sättet, och det måste Torsten Bengtson, som varit med och utarbetat den här motionen, känna väl till.

Sedan försöker Torsten Bengtson på nytt all nedvärdera de insatser som gjordes av socialdemokrater när det gällde all försöka driva fram ett aktivare intresse för miljöfrågorna. Torsten Bengtson som suttit här i kammaren och haft bättre möjligheler än de flesta atl avlyssna debatterna kan inle ha sovit bort så många timmar i det här riksdagshuset eller i kammaren i det gamla riksdagshuset att han inte lagt märke till vad som hände under 1960-talel, när man började bygga upp naiurvårdsnämnden, naturvårdsverket osv. Han kan inte ha undgått atl lägga märke till alla lagar som sedan kom till.

Jag vill bara påminna Torslen Bengtson om hur det förhöll sig när vi drog i gång debalien i samband med förberedelserna för den fysiska riksplaner-

ingen. Jag råkade ha ansvaret för dessa förberedelser, ett arbete som - det vågar jag påstå - blev av avgörande betydelse för hur vi ur miljösynpunkt skall hushålla med mark och vatten. Då mötte man motstånd, inte minst från vissa centerpartister, som sade att detla var ett arbete som vi inte skulle ge oss på. Kom alltså inte och påslå att det är centern som har drivit miljöfrågorna mest aktivt! - Men centern har pratat väldigt mycket om miljöpolitik. Men svara mig nu på en annan fråga, Torsten Bengtson: Nu har ni ordnat det så för er atf ni skall regera tillsammans med moderata samlingspartiet. Jag har redovisat i mitt tidigare anförande vilka anspråk och krav som moderata samlingspartiet reser när det gäller markfrågorna, hur de vill privatisera markägandet. Tror Torsten Bengtson att det är möjligt att föra en aktiv miljöpolitik tillsammans med ett parti som driver tesen att samhället skall ha så litet som möjligt att säga till om? Den politik som moderata samlingspartiet här förespråkar kommer socialdemokratin att bekämpa. Vi har aldrig tvekat att ta samhällets instrument och kraft i anspråk när del har gällt att skydda de många människornas intressen. Och att det skall handla om alla människors rätt till en god miljö är för oss väsentligt,

Nr 18

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debari

TORSTEN BENGTSON (c) replik:

Herr talman! Allt prutades inte, men hälften prutades genast. Svante Lundkvist sade i sitt första anförande att det inte stod ett enda ord om miljö i motionen. Nu retirerade han och sade atl det inte stod ett ord om miljö i klämmarna i motionen. Del var myckel som han backade ur på en gång! Del sextiotal klämmar som fanns i motionen rörde sig allesamman om miljö - så minns jag att motionen var utformad.

Del går inie, Svante Lundkvist, au efter det sena uppvaknandet påslå att socialdemokraterna varit särskilt aktiva på del här området. Men visst är del bra att en syndare omvänder och bättrar sig, så Jag är naturiigtvis tacksam för att socialdemokraterna har slutit upp på den centerpartistiska linjen i fråga om miljön.

Jag har ju varit med några år här i riksdagen, och talet om högerburar och annat som Svante Lundkvist förde fram är sig precis likt. Man grälar på moderaterna, och sedan säger man till de andra: Ni är likadana, ni håller ihop med dem. Men, Svante Lundkvist, under de 17 år sedan 1936 som vi varit med i regeringsställning har vi varit mera tillsammans med socialdemokraterna än vi har varit med de andra partierna. Del verkar som om ni ville glömma bort att del förhållit sig så, alt det inte alls handlar om någon högerinrikining. Ni var Ju själva med på ett samarbete med oss, och ni fick följa med i mycket av vad centern föreslog vid de tillfällen vi diskuterade miljöfrågor, inte minst frågan om vattenvård, som jag nämnde tidigare. Talet om högerbur är alltså gamla klyschor som socialdemokratin har hållit på med under åtminstone de 30 år som jag har varit i riksdagen. Men det där biter inte så värst mycket på svenska folket. Ni fick ett underkännande i valet 1976. Ni fick ett underkännande i valet 1979. Och det kan nog mycket väl länkas atl ni får ett underkännande - ett ännu mycket större - i 1982 års val om ni fortsätter på detta sätt.

157

Nr 18

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

Ni vill inte gärna tala om kusinen kommunisterna, men ni är ju i den situationen att ni ständigt får förlita er på vpk. Jag skall inte debattera med dem nu, men det är bara atl konstatera att ni klarar er inte själva. I de flesta fall har ni fått lov att lita på att vpk skulle stödja er, annars har ni inte kunnat regera. Har ni fördenskull tagit väldigt starkt intryck av dem, eflersom ni vill påstå att vi tar intryck av moderaterna?

Talmannen anmälde att Svante Lundkvist anhållit att til antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

protokollet få

158

OLLE SVENSSON (s):

Herr talman! Den svenska parlamentarismen har haft sina ljusa perioder och sina mörka. Parlamentarismen skrevs in i vår författning först vid 1968-1969 års partiella författningsreform. Men i praktiken har den som doktrin varit accepterad sedan liberalen Nils Eden och socialdemokraten Hjalmar Branting 1917 bildade den koalitionsregering som slutligen lyckades bryta högerns motstånd och genomföra den fullständiga demokratiseringen av rösträtten.

Parlamentarismens princip är enkel. Regeringen skall utses på grundval av riksdagens förtroende. Regeringen skall alltså utgå ur riksdagsmajoriteten. Så har det också i allmänhet varit i Storbritannien, varifrån den s. k. klassiska pariamentarismen härstammar. I det engelska parlamentet, dominerat som det är av två stora partier, regerar växelvis det ena partiet med det andra i opposition och vice versa. Väljarna har klara alternativ och vet att deras valhandling får direkta konsekvenser som är möjliga att förutse beträffande den kommande politiken.

I vårt land med sitt mångpartisystem är det inte lika enkelt. Redan Karl Staaff - legendarisk ledare för den borgeriiga vänstern under kampen för demokratiseringen och den då kanske främste förespråkaren för parlamentarismens införande i Sverige - förutsåg att del kunde bli problem atl bilda handlingskraftiga regeringar på grund av splittringen av väljarkåren på flera partier. Han framhöll i sin bok Det demokratiska statsskicket att idealsituationen var en regering grundad på ett parti med majoritet i riksdagen. I annat fall krävdes atl partier med närslående program kunde bilda handlingsdugliga koalitioner kring de frågor som förenade dem. Staaff såg svårigheterna, men för honom var den engelska parlamentarismen överlägsen och något att sträva mot även i Sverige.

Herr talman! 1920-talet blev en besvikelse för parlamentarismens anhängare både i Sverige och i ett stort antal länder på kontinenten. Tage Erlander har i många sammanhang pekat på den förtvivlan som drabbade människorna på den tiden. Man hade äntligen vunnit demokratin. Det fanns orättvisor och brister i samhället, arbetslöshet och otrygghet. Men partierna kunde inle samla sig lill atl göra något åt det.

Splittringen på många partier lamslog politiken. Svaga minoritetsregeringar växlade med opolitiska ämbetsmannaregeringar ända till Per Albin Hanssons

ministär 1932 och 1933 års s. k. krisuppgörelse mellan arbetarrörelsen och bönderna.

I land efter land ute i Europa gick demokratin en bråd död till mötes under dessa förhållanden. Människorna förlorade tilltron lill demokratin som det bästa beslutssystemet. Äv detta följde fascism och nazism, frihetens förkvävande och slutligen det andra väridskriget.

I vårt land innebar den s. k. kohandeln på 1930-talet däremot atl parlamentarismen gick in i ett nytt skede, präglat av en stabil regeringsmakt. Socialdemokraterna kunde antingen ensamma eller tillsammans med bondeförbundet ge landet en handlingskraftig regering i ca 40 år, samlingsregeringen 1939-1945 oräknad. För anhängarna av en klassisk parlamentarism kunde man kanske säga att det våren brist på regeringsskiften, men samtidigt var villkoret atl regeringen skulle stödja sig på ett folkflertal manifesterat i en riksdagsmajoritet mer än väl uppfyllt.

Herr talman! Under slutet av den här långa perioden skedde en anpassning i svensk politik lill parlamentarismen på så sätt att det blev allt tydligare alt kampen om regeringsmakten kom att stå mellan två block. Vi fick inte ett tvåpartisystem av engelsk modell men väl två block av partier som skapade en liknande situation. Genom valutgången 1976 fick denna utveckling som konsekvens atl regeringsmakten gick över till de borgerliga partierna tillsammans. Och därmed började, herr talman, svårigheterna. Det fanns visserligen ett kitt, som fogade ihop koalitionen, och det bestod av frontställningen gentemot socialdemokratin. Men sammanhållningen kring en negation visade sig inte vara nog.

Oenighet i sak och inbördes konkurrens mellan ett konservativt och elt liberalt parti samt eu centerparti, som dels framträtt som ett ganska ohämmat löftesparli, dels aktualiserat frågor, t. ex. om miljö och decentralisering, vid sidan om vad statsvetarna kallar den traditionella konfliktdimensionen höger-vänster, gjorde regeringssamarbetet bräckligt och seglatsen äventyrlig och vinglig. Efter två års ständiga kriser inte bara i kärnkrafisfrågan utan även om andra politiska ämnen sprack regeringen. Nyval gick inte att få till stånd. Därtill var tiden fram till nästa val alltför kort. Något regeringssamarbete över den s. k. blockgränsen var inte att länka på. Landet stod därför inför en minoritetsparlameniarism av sådant extremt slag att vi inte upplevt den ens på 1920-talet. Ville Ola Ullsten genom sin regeringsbildning bryta sig ur trepartilagel blev han, som Olof Palme påpekade vid debattens öppning i morse, snabbi infångad igen. Della till besvikelse för oss, som hjälpt till med avstampen till vad som kunde ha blivit inledningen till något nytt i svensk politik.

Vi har nu fått en ny trepariiregering med endast ett mandats övervikt i kammaren. Splittrade skall de borgerliga partierna regera med denna minimajoritet under ledning av en statsminister från ett centerparti, som var valels stora förlorare och som lappade nästan en fjärdedel av sin väljarkår. Så nonchalerades i vår demokrati den pendelsväng som väljarna i valet satte i gång. Proteströstningen mot Fälldin fick inget genomslag vid regeringsbildningen. Man behöver inte ha någon profetisk ådra föratt kunna förutspå att

Nr 18

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

159

Nr 18

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debari

160

detta blir inledningen till en ny svag regeringsperiod med bristande handlingskraft, i en tid då behovet av en kraftfull och planmässig samt konsekvent ekonomisk politik för hela valperioden gör sig påmint med väldig styrka i de svenska medborgarnas levnadsvillkor.

Del finns, som Tage Eriander brukar påpeka, ingenting som så gynnar det s. k. politikerföraktet som att väljarna upplever politiken som orkeslös. Då människorna ser sina reallöner sjunka och upplever att orättvisorna ökar och ekonomin raseras utan att politikerna kan samla sig kring kraftfulla motåtgärder, då tappar de förtroendet för oss folkvalda ombud. Och då hotas demokratin av kris. Valdeltagandet sjönk i år för första gången på många år. Fler röster än vanligt tillföll partierna utanför riksdagen. Det är en varning från trötta och besvikna väljare, som vi har anledning att ta på allvar.

Vad vi nu upplever, herr talman, är att en inbyggd motsättning i vårt parlamentariska system slår ut i full blom. På 1920-talet förhindrade partisplittringen bildandet av handlingskraftiga regeringar. Därefter skymdes denna svårighet dels av socialdemokratins styrka och dess beredskap fill samverkan i regering och riksdag, dels av tvåkammarsystemet, som vid några tillfallen bidrog till att skapa elt stabilt regeringsunderlag, trots att socialdemokratin saknade andrakammarmajoritet. Men i och med enkammarriksdagen och det nya millimeierräiivisa valsystemet leder styrkeförhållandena mellan partierna antingen till en socialdemokratisk regering med knappt riksdagsstöd eller till splittrade borgerliga koalitionsregeringar. Mycket pekar på au 1973 och 1979 års valresultat med jämviktsriksdagar och parlamentariska dödlägen hotar all bli 1980-talels trista melodi för vårt folkstyre. Majoriteten kommer i bästa fall att bestå av några få mandats övervikt åt det ena eller det andra hållet.

Det här är ju inget unikt för vårt land. Danmark hade val i går. Redan före valet visste alla att det inte skulle skapa någon majoritetsregering. I Finland blir regeringskriserna långa, likaså i Italien och Belgien för alt ta några exempel. I alla dessa länder förvärras svårigheterna, därför att den parlamentariska principen förenas med idén om det proportionella valsystemet. Ett proportionellt valsystem fungerar väl i Schweiz med dess ständiga samlingsregering men skapar, på grund av att det stimulerar till partisplittring, svårigheter då det förenas med kravet på att regeringen skall utgå ur en riksdagsmajoritet.

I vårt land förvärras parlamentarismens kris genom den hårda låsningen till blockpolitiken. Den enda möjligheten i dag att bilda en handlingskraftig och progressiv regering efter 1979 års val hade varit en samverkan mellan socialdemokratin och den borgerliga vänstern. Men den svenska borgerliga vänstern, om det finns något kvar av den, är till följd av blockpolitiken Oäitrad till moderaterna. Samverkan över blockgränserna'framstår därför efter den nyss genomlevda valrörelsen som en -jag tvingas säga det - tyvärr avlägsen möjlighet.

Det finns, herr talman, anledning att i dag beklaga att exempelvis ledande politiker .som Gustav Möller, Rickard Lindström och Rickard Sandler på vår sida och Jarl Hjalmarson och Gunnar Hedlund på andra sidan talade för döya

öron då de visade sympatier för återgång till någon form av majoritetsval i vårt land. Själv har jag sökt verka i samma anda under min riksdagstid. I mitt första tal i andra kammaren den 26 februari 1969 förutsåg jag att en skärpt uppdelning efter engelskt mönster i regering och opposition var ett troligare framtidsperspektiv än en aktualisering av de förfaltningspolitiska idéer som många ledande borgeriiga politiker då och tidigare svärmat för, nämligen samlingsregeringstanken. Låt mig med facit i hand fastslå, att den allmänpolitiska utvecklingen under de senaste tio åren ytterligare har bekräftat hur rätt Sandler och Möller hade då de i omsorgen om klara alternativ och handlingskraftiga regeringar ville se majoritetsval i enmansvalkretsar som bot mot den för folkstyrets livskraft hotande proportionella sjukan.

Jörgen Westerståhl - huvudsekreterare i och ledamot av författningsul-redningen - konstaterade i en tidningsartikel för några år sedan att ett proportionellt valsystem i praktiken bara kan ändras i riktning mot större rättvisa. Varje ändring i annan riktning beskrivs som elt politiskt övergrepp.

Det måste upplevas som otillfredsställande i dag för stora grupper av väljare att man inte kan få ett klart utslag.

Herr talman! Den nya regeringen har talat om i sin regeringsförklaring att det skall bli en översyn av vissa författningsfrågor. Ett mål för en sådan översyn måste vara att återskapa förutsättningarna för handlingskraft och konsekvens i politiken.

Nr 18

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

BERTIL FISKESJÖ (c):

Herr talman! Även med risk för atl dra upp Svante Lundkvist i replik vill jag bara i all stillsamhet påpeka följande: När miljöfrågorna diskuteras får man inte glömma bort att bebyggelsekoncentrationen, utarmningen av glesbygden, förslumningen i storstäderna, den väldiga ansvällningen av giftanvändningen, stordriften, satsningen på kärnkraft - allt detta - skedde under socialdemokratisk regim. Nu får vi i stor utsträckning reparera skadorna av de tidigare misstagen. Och det är bra atl vi kan nå enighet om att vi skall reparera skadorna och att vi så långt som möjligt skall försöka undvika att göra samma misstag på nytt, men vad vi kan konstatera äratt notan som vi har att betala är dryg!

Jag kommer i slutet av mitt anförande tillbaka lill Olle Svenssons inlägg, men först vill jag göra några andra kommentarer.

Debatten har i dag i stor utsträckning handlat om vad som hände och inte hände i valrörelsen. Jag skall koppla på med några reflexioner som har med opinionsbildningen atl göra. En sak som inte hände i valrörelsen våren debatt mellan OlofPalme och Thorbjörn Fälldin. OlofPalme reste land och rike runt på en säkert myckel ansträngande valturné för atl bygga upp sina egna, men möta centerledaren i TV-kamerornas sken, som brukligt varit i tidigare valkampanjer, ville eller vågade han inle. Han hittade på allehanda undanflykter och när TV2 i valrörelsens slutskede så när hade fångat in honom för en debatt skyndade sig folkpartister till hans undsäUning genom aU protestera. Det våren märklig brandkårsutryckning från det parti som brukar

161

11 Riksdagens protokoU 1979/80:17-18

Nr 18

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

162

framställa sig som den fria debattens försvarare framför alla andra. Och det var desto märkligare eftersom man inte inlade någon protest motenTV-sänd debatt mellan Gösta Bohman och Gunnar Sträng.

Jag har lagit fram detta därför att det förtjänar att ihågkommas, men också för att det belyser på vijka villkor den politiska opinionsbildningen sker. Det är i hög grad en fråga om tillträde till media. Härvidlag råder det sanneriigen ingen jämlikhet i vårt land. De tre andra stora partierna har var för sig en betydande andel av pressen. De kan alltid inför ett val räkna med en omfattande och positiv publicitet. Det är ingen risk för all deras budskap inle kommer ut eller för au del ständigt misshandlas och misstolkas. Vi inom centern har inte denna förmån. Vår egen andel av pressen är liten och når endast en ringa del av vår potentiella väljarkår.

För den skull får vi ständigt - men alldeles särskilt under valrörelserna -uppleva hur de mest fantastiska påståenden om centern ostörda kan valsa runt i en stor del av pres.sen. Det är begripligt om de så småningom av många läsare kan komma att uppfattas som sanningar. I årets valrörelse var det särskilt illa. Vissa tidningar ransonerade rapporteringen om centern till ett minimum. I samma tidningar kunde man sedan läsa att det var ovanligt lyst om centern, att vi kom bort i valrörelsen. Således ett särdeles raffinerat skamgrepp.

Radio och TV verkar utan tvivel utjämnande mellan partierna. Dessa medier når en slor del av medborgarna, och i den mån företrädare för partierna får framträda själva ger de väljarna en direkt möjlighet till oförmedlade värderingar och bedömningar. Del är så del bör vara i en demokrati. Vad man kan klaga över när det gäller TV i årets valrörelse är att det anordnades så få debatter. Det var endast två fempartidebatler, och dessa handlade om ungefär delsamma, nämligen ekonomin. Det är inget tvivel om att debatterna i TV haren stor publik och alt de också är upplysande på ett helt annat sätt än ensidiga pläderingar från ett parti i taget.

Enligt min mening borde TV återgå till den ordning som gällde vid tidigare val. Det bör således i TV anordnas en serie debatter i olika ämnen, spridda överen längre tidsperiod. Det skulle ge väljarna betydligt bättre möjhgheter att få vela vad partierna står för i ett helt spektrum av frågor. Och det skulle också vidga kretsen av medverkande från partiernas sida. Som det nu är blir uppmärksamheten i valrörelserna nästan hell koncentrerad till partiledarna. Ute i regionerna borde TV i högre grad satsa på särskilda debatter med områdets egna kandidater som deltagare. Det är ju dock dessa som de flesta röstande på valdagen har att välja mellan.

Det bör kanske tilläggas atl radion härvidlag redan i årets val gjorde en god insats, särskilt vad gäller kommuner och landsting.

Förutsättningarna för en god regional och lokal bevakning i etermedia, liksom i pressen, skulle naturligtvis bli åtskilligt bättre om vi återgick till skilda valtillfallen för kommuner och riksdag. Det bör ske också av andra skäl. Det skulle helt allmänt främja insynen, intresset och ansvarsutkrävan-det i kommunerna.

Vi har nu efter valet fått se början till en författningsdebalt. Delvis har den

knutits till det jämna valutslagel. Detta var ju också utgångspunkten för Olle Svenssons anförande. Det faktum att majoriteten för regeringsbildandet kan bli knapp har gjort alt man t. o. m. har diskuterat om inte den sida som vinner borde få några extra mandal för att säkerställa en mera bekväm majoritet. Men detta är naturligtvis ingen väg atl gå. Det skulle på förhand påverka förhandlingarna om möjliga regeringsparlner, och del skulle stå i strid med proportionalismens princip. Vi bör nog utgå ifrån att valutslaget skall accepteras sådant det blir. Regeringsbildandet får klaras av inom de ramar som den nuvarande författningen ger. För min del är jag övertygad om att den strikta proportionalismen har kommit för alt stanna.

Jag blev på den här punkten inte riktigt klar över vad Olle Svensson egentligen hade för syfte med sitt anförande. Det var en delvis mycket lidelsefull bekännelse till regeringskombinationer som hade förekommit tidigare i vår politiska historia och lika lidelsefulla fördömanden av regeringslösningar under andra perioder. Från historisk synpunkt är varken den skildring som Tage Erlander har gett eller den som Olle Svensson nu kopplade till rättvisande. Det var inte så att det var endast jämmer och elände under 1920-talet. Faktiskt genomförde vi - eller de som då var med - ett stort antal viktiga reformer i vårt land. Och under 1930- och 1940-talen hade vi faktiskt en hel del problem, även om vi lyckades lösa vissa. Det är farligt med den här ensidiga uppvärderingen och nedvärderingen av olika epoker i vår pariamentariska historia.

Men nu vet jag inte vart Olle Svensson ville komma. Jag vet att han tidigare har varit förespråkare för majoritetsval. Jag tror att det är en ganska dödfödd tanke -Jag tror inte att ett sådant förslag skulle accepteras av del svenska folket - men det skulle vara intressant atl få vela om Olle Svensson fortfarande slåss för majoritetsval enligt engelsk typ. Enligt mitt sätt att se är majoritetsval en mera primitiv form för demokratiska val än de proportionella valen.

I sitt inledningsanförande i dag ojade sig Olof Palme, liksom nu Olle Svensson, över att centern gått in i en regeringssamverkan trots alt partiet hade en betydande motgång i valet. Om man fortsätter den tankegången, som tydligen föresvävade Olof Palme och som också måste ha föresvävat Olle Svensson, skulle del innebära alt socialdemokraterna borde ha avstått från regeringsinnehavet många gånger under sitt tidigare långa maktinnehav. Socialdemokraterna drabbades faktiskt då och dä av bakslag i valen.

Nej, vad vi har att hålla oss till även i framtiden är nog, oavsett om valet varit en framgång eller ett bakslag, de mandat som vederbörande parti faktiskt har vunnit. Det är det som räknas i det här huset.

Socialdemokraterna, också Olle Svensson, har klagat över att det bildats en regering med så knapp majoritet som bara ett mandat. Det är klart att del är mer komfortabelt för en regering om majoriteten är större. Men det är ganska märkligt att denna kritik skall komma från socialdemokraterna, som under långa perioder regerat med minoritetsunderiag. Och om de socialistiska partierna hade vunnit årets val hade det också, såvitt man kan förstå, blivit en socialdemokratisk  minoritetsregering - socialdemokraterna har ju  inte

Nr 18

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

163

Nr 18

Onsdagen den 24 oktober 1979

A llmänpolitisk debari

förutskickal att kommunisterna skulle in i regeringen, och någon egen majoritet tror Jag inte ens att socialdemokraterna själva hade drömt om. Alltså: nu har vi en majoritetsregering, om än majoriteten är knapp. Med en socialdemokratisk seger hade vi fått en utpräglad minoritetsregering. Det borde väl Olle Svensson, med sin allmänna grundsyn, tycka vara del värsta av aUt.

Del ligger i konstitutionsutskottet en rad motioner med förslag om översyn av vissa delar av vår författning. Och i regeringsdeklarationen sägs det att regeringen avser all la initiativ till överiäggningar. Det är vår förhoppning att vi i lugn och ro skall lyckas diskutera oss fram till enighet om en utredning av vissa förfaltningsfrågor. Men jag har svårt all se all del är meningsfullt för en sådan utredning au syssla med de här regeringsbildningsbekymren, som i huvudsak upptog Olle Svensson i hans anförande. De mest angelägna frågorna all ta itu med är enligt min mening den gemensamma valdagen och en rad frågor som har med riksdagens arbetsformer att göra.

OLLE SVENSSON (s) replik:

Herr talman! Jag har här velat hävda värdet av en slark regeringsmakt. Jag har motiverat det med alt det i del moderna samhället finns behov av en kraftfull, planmässig och konsekvent ekonomisk politik och all den inte gärna kan föras om vi får en s. k. utskottspadameniarism. I varje fall blir del då stora svagheter.

Mitt resonemang har rön del förhållandel au vi i dag fåll en låst blockpolilik. Jag gör verkligen den värderingen, Bertil Fiskesjö, av den demokratiska utvecklingen, alt Jag ansåg att det var positivt för demokratin att Bramstorp hade förmåga att bryta med Kullenbergstorparen och samarbeta i riksdagen med socialdemokraterna, vilket gjorde det möjligt atf där introducera en krispolitik. Jag vet att det stärkte demokratin i Sverige under 1930-talef, då demokratin försvagades i så många andra länder.

Jag tyckte atl det var positivt att Gunnar Hedlund gick in i en koalitionsregering med socialdemokratin i början av 1950-talet, då def fanns krav på en stark regering för att vi skulle kunna lösa de ekonomiska problemen.

Sedan frågar Bertil Fiskesjö om min inställning till majoritetsval. Om vi har mittenpartier eller en borgeriig vänster som ständigt väljer moderaterna framförsocialdemokraterna-Ja.dåpassardet proportionella valsättet väldigt illa, förda leder detta till utslag som innebär att man inte väljer fritt efter valet för att få en sakpolitik utan binder sig för vissa partier. Då ser Jag majoritetsval som en lösning föratt få ett kraftigare utslag, inle enbart för socialdemokratin utan också för det med den tävlande borgeriiga blocket.

164

BERTIL FISKESJÖ (c) replik:

Herr talman! Jag har inte uttalat någon ringaktning gentemot de uppgörelser som gjordes under 1930-talet. Jag instämmer gärna med Olle Svensson när det gäller dessa uppgörelser i den situationen. Jag tror alt det var lyckligt för Sveriges folk atl man kunde komma överens om att la itu med de sociala och ekonomiska problemen över hela fältet. Uppgörelsen 1933 innebar ju au

även socialdemokraterna upptäckte att vi hade problem på den svenska landsbygden.

Olle Svensson talar sedan om behovet av starka regeringar. Man kan naturligtvis alltid uttala önskemål om s. k. starka regeringar. Men det avgörande är naturiigtvis inte det totala antal mandal som en regering vilar på, utan det avgörande för en regerings handlingskraft är de förslag soiri regeringen lägger fram och som regeringen kan få accepterade i parlamentet.

Om socialdemokraterna verkligen härden inställning som Olle Svensson vill ge sken av, dvs. samarbetsvilja och kompromissvilja, så bör det väl under den här perioden finnas rikliga möjligheter för socialdemokratin att visa detta. Det har från den nytillträdda majoritetens sida inte rests några övermodiga murar gentemot socialdemokratin. Del är Ju i stället socialdemokraternas representanter som talar om strid och blockgränser.

Jag haren känsla av att Olle Svensson, liksom så många andra socialdemokrater, tycker all koalitioner är någonting föraktligt - så länge man inte själv ingår i en sådan koalition. För de koalitioner där socialdemokraterna själva ingått har man endast lovord att komma med.

Del är Ju så i en stat med proportionellt valsystem-ochjag hoppas viskall behålla det - att vi inte har några säkra garantier för vissa på förhand angivna kombinationer, utan regeringsfrågan får lösas så gott det går från fall till fall, naturligtvis på grundval av de sakpolitiska möjligheter till överenskommelser som finns.

Olle Svensson säger att centern -eller mitlenpariierna, tror jag att han sade - ständigt väljer moderaterna i ställel för socialdemokraterna. Ja, går vi till Stockholm kan vi ju se alt socialdemokraterna väljer moderaterna i stället för mittenpartierna. Del växlar tydligen litet i bedömningen av moderaterna från stadshuset till riksdagshuset.

Nr 18

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

OLLE SVENSSON (s) replik:

Herrtalman! 1 det sistnämnda fallet var del ju inte fråga om någon politisk överenskommelse. Det gällde fördelningen av platser inom ett samlingsstyre i en kommun, så det tyckerjag inte hör till den här principiella debatten.

Jag kan inle finna att Bertil Fiskesjö lämnade en riktig beskrivning när han sade all det är vi socialdemokrater som skulle ha grävt vallgravar mot mittenpartierna. Den som följde valrörelsen märkte Ju att socialdemokratin ensam fick ta upp kampen mot högerkrafterna och all både Ola Ullslen och centerledaren Fälldin hukade sig för Gösta Bohman.

Jag är förvånad över att centerpartisterna, när de nu väljer koalitionsregeringar, utesluter samarbete med socialdemokraterna och går in för samarbete med moderaterna. Del är ett avsteg från den linje som Axel Pehrsson-Bramstorp och Gunnar Hedlund följde. Det avsteget började 1971, då ni gick in i ett ekonomiskt samarbete med de båda andra borgerliga partierna och exponerade er på del sättet.

Den författningsrevision som vi skall diskutera i konstitutionsutskottet vill jag medverka lill. Jag är medveten om atl i ett kortsiktigt perspektiv är inte

165

Nr 18

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debari

majoritetsval en möjlig lösning. Men det finns intresse för ett effektivare upplösningsinstitut och röriiga valperioder till riksdagen, vilket är steg i rätt riktning mot ett mera engelskt parlamentariskt system, där jag ser en stark regeringsmakt som nödvändig för att klara de problem som möter människorna i samhället.

"BERTIL FISKESJÖ (c) replik:

Herr talman! När det gäller möjliga regeringskombinationer vill jag bara avsluta med att säga att Olof Palme och andra ledande socialdemokrater i valrörelsen gjorde klart att socialdemokraterna ensamma skulle bilda regering, om den socialistiska sidan vann majoritet. Och jag är alldeles övertygad om att de också - även om de bara hade haft ett mandats majoritet -gladeligen hade bildat en socialdemokratisk minoritetsregering och inväntat det passiva stödet från kommunisterna i riksdagen.

166

Talmannen anmälde att Olle Svensson anhållit att lill protokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytteriigare replik.

MARGOT HÅKANSSON (fp):

Herr talman! Olle Svensson har visst just nu lämnat kammaren, men jag kan i alla fall inle underlåta alt efter den här intressanta debatten säga ett par ord till honom. Han undrade om den liberala vänstern inte finns längre. Det är kanske att ta i väl mycket. Folkpartiet har föriorat elt mandal sedan 1976. Det finns valkretsar där folkpartiet har gått fram. Bl. a. i Blekinge har vi stärkt vår ställning med 0,8 procentenheter. Folkpartiet har ju under två år i en trepariiregering och under ett år som ensamt regeringsparti under den gångna perioden fått förverkliga mycket av sin politik. Det är viktigt för elt liberalt parti. Vi kommer givetvis atl fortsätta all göra detta, så jag tror inte all Olle Svensson behöver vara alltför orolig.

När Olle Svensson rekommenderar majoritetsval tycker Jag alt man för klarhetens skull också bör belysa i hur hög grad det liberala partiet i England har inflytande i underhuset och överhuset. Dess inflytande är plus minus noll. Med majoritetsval kommer det liberala partiet där hell bort.

Herrtalman! Sveriges folk har för andra gången under 1970-talet sagt ifrån atl landet skall styras av en icke socialistisk regering. Med en, som det många gånger i dag har sagts här i kammaren, knapp majoritet i riksdagen med endast ett mandals övervikt skall de tre icke-socialistiska partierna föra en politik i hela folkets intresse. Detta ställer givelvis krav också på oppositionspartierna, som får försöka svälja sin besvikelse och också de inför ett problemfyllt 1980-tal arbeta för och vara benägna till samförslåndslösningar i alla de sakfrågor som väntar på sin lösning.

Att vara öppen för andras synpunkter och idéer är en för de flesta människor värdefullare egenskap än att tro att man själv har de absolut bästa lösningarna på alla frågor. Del finns förvisso många problem att lösa, och den regeringsförklaring som lagts fram anger inriktningen och grunden för regeringens arbete.

Det viktigaste är atl förbättra ekonomin och klara sysselsättningen. I dessa frågor har regeringsförklaringen en liberal inriktning. I övrigt har viktiga folkpartikrav och liberala synsätt fått ett starkt genomslag. Exempel på della är en förstärkning av lagen om Jämställdhet i arbetslivet och utbyggnaden av öppenvården, som skall inriktas på ett system med husläkare. Marginalskatterna sänks, och en utbyggnad av barnomsorgen fullföljs. En slark markering görs också av all resurserna under svåra år i ekonomin i första hand skall satsas på utsatta grupper som handikappade och sjuka.

De ekonomiska problem och det ansträngda budgetläge som vi måste leva med kräver stor återhållsamhet med nya reformer. Men det är inte minst i ett sådant ekonomiskt läge viktigt atl regeringsförklaringen lägger en grund för regeringens arbete som är klart socialliberal.

Under socialdemokraternas två sista regeringsår minskade industrins produktion med hela 4 %. Under 1978-1979 ökar industriproduktionen med minst 8 %. Detta sätter spår också i sysselsättningen. Inom industrin väntas ca 25 000 fler jobb komma till i år

Inflationen ligger även med den höga augustisiffran, som väsentligen berodde på oljepriserna, på en årslakt av 8,3 96. Del är lägre än genomsnittet för industriländerna och ungefär hälften av den inflationssiffra som Olof Palme kastade fram i partiledardebatten i TV före valet. Vad som händer med inflationen 1980 beror i hög grad på vilken ekonomisk politik som förs och vilka löneavtal som sluts.

Den fortsatta utvecklingen i Sverige av tillväxt, standard och sysselsättning kommer alt bli beroende av om vi kan upprätthålla och förbättra vår konkurrenskraft på den inlernalionella marknaden.

Med en socialdemokratisk politik, som hade betytt avsevärt högre kostnader för industrin, skulle vi ha haft elt betydligt sämre läge inför 1980-talet än vi har i dag. En marknadsekonomi som stimulerar företagen, som gör det möjligt att sälja def vi tillverkar både här hemma och utom landet på export, och ett näringspolitiskt gynnsamt klimat är den bästa garantin för en fortsatt sund ekonomisk tillväxt i Sverige.

Låt mig så efter denna lilla allmänpolitiska översikt över hur regeringspolitiken och därmed folkpartiets politik skall drivas de närmaste åren övergå till aft beröra de problem som mitt län, Blekinge, står inför. Tidigare i dag har Ingvar Svanberg belyst de stora problem som Norrbotten har. Jag skulle vilja likna Blekinge vid eu Norrbotten i södra Sverige.

I den regionalpolitiska propositionen, som lades fram av folkpartiregeringen den 22 mars 1979, fastslogs alt "arbetets värde för individen måste vara en viktig utgångspunkt för regionalpolitiken. Samtidigt är full sysselsättning en förutsättning för att effektivt kunna utnyttja landets resurser. Regionalpolitiken måste inriktas på att undanröja förvärvshinder och fördela arbetstillfällen inom landet så att rimlig regional balans uppnås."

Det är onekligen vackra och tänkvärda ord. För Blekinge län är de dock ganska orealistiska. Blekinge har haft en svag befolkningsutveckling under 1970-talet. Länsstyrelsen i Blekinge räknar med en minskning från 154 500 invånare år 1978 till 149 000 invånare 1985.

Nr 18

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debari

167

Nr 18

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debari

168

Länets förvärvsfrekvens ligger något lägre än rikets, och arbetslösheten ligger något över riksgenomsnittet. Blekinge län har jämfört med riket större andel sysselsatta inom industrin, medan servicesektorn är relativt liten. Verkstadsindustrin svarar för en betydande andel av industrisysselsättningen. Konjunkturnedgången inom metall- och verkstadsindustrin har därför medfört problem på arbetsmarknaden i länet. Visserligen har omfattande åtgärder satts in för atl hävda sysselsättningen i länet, inte minst i Olofslröm, men trots detla fortsätter den negativa utvecklingen i vårt län.

Karlskrona är del enda primära centrum i södra Sverige som har en negativ utveckling. En starkt bidragande orsak till detta är den stora avtrappning av statliga arbetstillfällen som länet, och då speciellt Karlskrona, under en lång följd av år varit utsatt för. Det har varit inom försvaret.

Försvaret spelar en stor roll i Blekinges näringsliv. År 1975 var 2 880 personer anställda i försvarssysselsättning i länet. Del betyder att 4,4 % av den totala sysselsättningen i länet var baserad på försvaret. För riket i dess helhet är motsvarande siffra 1,5 96.

Försvaret är med något undantag lokaliserat till Karlskrona och Ronneby. I de två kommunerna är givetvis försvarssysselsättningen av stor betydelse och svarade år 1975 för 9 resp. 6 96 av den totala sysselsättningen.

Enligt de prognoser länsstyrelsen har gjort väntas ca 100 sysselsättningstillfällen försvinna inom försvaret under perioden fram till 1981. Jag tror dessvärre au del kommer au bli ännu fier.

Tyvärr är det väl så att de flesta län dras med bekymmer, och varje riksdagsledamot anser kanhända att Just hennes eller hans län har de värsta bekymren. Hela landet kan givetvis inle förvandlas till ett stödområde, men nog är det för oss riksdagsledamöter från Blekinge län märkligt aft det skall vara så svårt att få utskott, departementet och regering - oavsett vilken regering vi har - att begripa atl Blekinge län har en ytterst kritisk situation. Länet har under en lång period, ända från 1950-talel, varje år berövats slatliga arbetstillfällen genom minskning av antalet försvarsanställda. Trots det har länet aldrig fått del av någon statlig utlokahsering. Det är som om man inte upptäckt att landet har ett landskap i sydost som skulle vara lämpligt för många slag av statlig verksamhet.

Vi invånare i Blekinge vill dock inte stillatigande beskåda denna utarmning av vårt län. Vi vill slåss för vår räli atl leva vidare som självständigt län med mer av de viktiga förutsättningar som detta kräver. Vi behöver en mer differentierad arbetsmarknad och mer högre utbildning. Vi kräver att den statliga verksamhet som skall utlokaliseras från Stockholm eller nylokaliseras nu äntligen skall placeras i Blekinge.

Det verk som står närmast i tur för utlokahsering är Statshälsan. Visseriigen rör det sig inte om många arbetstillfällen, men det bör inte innebära några problem att placera den verksamheten i Blekinge, eflersom den är ny. Den behöver endast ligga i Stockholm under organisationsarbetets uppbyggnad. Länsstyrelsen i Blekinge har i denna fråga agerat med stor beslutsamhet.

Högskoleutbildningen i Blekinge län behöver förstärkas. Det är nödvändigt

all utöka den högre utbildningen i länet om vi skall få behålla de av våra ungdomar som önskar en eftergymnasial utbildning. Länet har unika möjligheter att kunna bygga ul en högre utbildning inom t. ex. flskeribiologi, hydrografi och havsforskning.

Herr talman! Vi hoppas givetvis atl den ökade industrisysselsättningen och konjunkturuppgången skall få positiva effekter också för Blekinge län. Vi är beredda att på alla sätt själva göra de insatser som krävs av oss för en positiv utveckling av länet. Men för att lyckas krävs större förståelse från centrala myndigheter och verk och en beredvillighet från staten att salsa också på elt län i sydöstra delen av landet som har bekymmer.

Nr 18

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

EVA HJELMSTRÖM (vpk):

Herr talman! Bildningsfrågor har alltid varit av centralt intresse för arbetarrörelsen. Arbetarrörelsens bildningsidé hade en gång som kärna strävan att vara elt kulturpolitiskt alternativ lill den borgerliga kulluren. För att kunna kämpa sig fram till makt behöver det arbetande folket en bred medborgerlig allmänbildning, en självständigt utarbetad förståelse för sociala sammanhang.

Kampen gällde då som nu utvecklandet och utformandet av det egna bildningsarbetel men också en omvandling av klassamhällets bildningsväsen -den gamla skolan. Då arbetade man för att det indelade skolväsendet skulle avskaffas, att skolgången skulle vara kostnadsfri och fri från kyrkoväldet. Man trodde att bara det orättfärdiga skolsystemet avskaffades och alla formellt sett fick lika rätl till utbildning, så skulle problemen vara lösta. Och de reformer som genomförts under 1900-lalet har naturligtvis haft flera positiva effekter, men klasskiktningen finns kvar.

Herr talman! Socialdemokraterna har därtill tilltrott denna reformverksamhet på skolans område en så slor betydelse atl den egna bildningsverksamheten försummats och det under en period då de kommersiella krafterna utanför skolan vuxit sig allt starkare. Man har till den grad föriitat sig på den av kapitalismens värderingar borgeriigt dominerande skolan all man överlämnat arbetarklassen och dess barn till kulturindustrins stålmän. Utbildningsfrågorna har aldrig i grunden politiserats av ledande socialdemokrater, utan man har t. o. m. berömt sig av att skolfrågorna i regel löses i största endräkt med borgarna i riksdagen.

Herr talmän! Den socialistiska delen av arbetarrörelsen har alltid betraktat utbildningsfrågorna som en hörnsten i klasskampen. Vi vägrar därför att acceptera den defensiva hållning som man på många håll intar inför den reaktionära offensiv inom hela kultursektorn som har kommit till uttryck under de senaste åren av ekonomisk kris. Vi vägrar atl acceptera den flathet som har kommit till uttryck inför främst moderaternas rop på lag och ordning, drill och disciplin i skolan -ett skall som tyvärr också delar av arbetarrörelsen och andra som vill hävda att de har en anknytning till arbetanörelsen har instämt i.

I årets regeringsförklaring sägs: "Skolan skall fostra till ansvar och goda arbetsvanor. Ordning och arbetsro i skolan främjas bl. a. av en väl fungerande

169

Nr 18

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

170

kontakt med hemmen. Föräldrainflytandet i skolan förstärks."

Atl hävda, som bl. a. Gösta Bohman gjorde i förmiddags, att det skall vara arbetsro i skolan är Ju en banalitet och ingenting annat. Ingen torde motsätta sig att såväl elever som lärare och övrig skolpersonal skall ha rätt till en bra arbetsmiljö och arbetsro. Frågan måste i ställel vara: Varför råder på sina håll inle denna arbetsro i skolorna? Varför lämnar tiotusentals ungdomar skolan utan de kunskaper som de har rätt atf kräva och rätt att få - och då menar jag inte bara atl kunna läsa och skriva, för kraven måste ställas högre. Kraven måste ställas offensivt och inte begränsas till rop på mer praktik och bättre baskunskaper. Del grundläggande problemet med dagens skola är att del fortfarande är en klasskola i ett klassamhälle.

Vilken verklighet upplever i dag eleverna från arbetarhemmen? Jo, för det första utsätts de långvarigt och intensivt för ett införande och en inövning i en ideologi, som bevarar och som av dem kräver underkastelse och anpassning.

För del andra påtvingas de en kunskapsmassa, som okritiskt skall accepteras och som framställs som neutral men som i själva verket är ensidigt borgeriig.

För det tredje undandras de alla de uttryck för en proletär ideologi som förekommer i arbetarklassens kamp. I stället undertrycks och förvrängs sådana uttryck varhelst de uppträder.

För det Qärde förvägras de en bildning och en uppfostran, som är i enlighet med deras egen klass objektiva intressen.

För det femte utsätts de för en sortering, som nu t. o. m. i hög grad förvandlats lill en självsortering genom den tidiga anpassningen lill kunskapskrav, betygssystem samt kurs- och linjeval understödda av rådgivning och vägledning.

Del är, herr talman, dessa effekter som arbetarrörelsen i sin helhet måste motverka. Det gör man inie genom att såsom i regeringsförklaringen ålägga föräldrarna ett än större ansvar. Också om man utgår från att alla föräldrar vill ge sina barn en god uppfostran och utbildning - och det gör vi - blir detta alltmer omöjligt för stora grupper i vårt land. Samtidigt som familjeformen slås sönder och alltmer upplöses under monopolkapitalismen genom hot om arbetslöshet eller reell arbetslöshet, genom omfattande strukturförändringar inom ekonomin som tvingar människorna att flytta och barnen att byta skola, genom obekväma arbetstider och skiftgång och genom deltid för kvinnorna, kräver man av samma föräldrar som upplever allt detta in på bara skinnet att de skall delta i föräldramöten och kvartssamtal, att de skall orka engagera sig i barnets läxläsning, föra samtal med skolpsykologer, kuratorer osv.

Det är inte så, som regeringsförklaringen ger uttryck för, att alla lever under samma förutsättningar i Sverige. Det är inte heller så att skolorna ser likadana ut över landet - något som tycks vara en allmänt spridd uppfattning också bland socialdemokraterna. I själva verket är det så atl beroende på boslads-.segregation och annat skiljer sig den vardag eleverna möier i skolan högst påtagligt.

I Stockholm finns exempelvis dokumenterat hur barnen i vissa kommuner

har tillgång lill tre gånger så många böcker som i andra kommuner. I de kommuner där barnen har få böcker och annat studiematerial barman i regel också i övrigt ett torftigt, genomkommersialiserat kulturutbud. Det är i samma kommuner man saknar fritidshem och ungdomsgårdar. I en departementspromemoria från 1979 konstateras atl läromedelskosinaderna per elev varierade mellan 349 och 643 kr. På högstadiet förekom variationer mellan 373 och I 021 kr. per elev. I stället för att ägna sig åt spektakulära resonemang om normer och normlöshet i skolorna borde Britt Mogård ta upp en diskussion om att ge sådana normer som garanterar barnen en likvärdig standard i skolorna oavsett var de bor. Kommunernas skiftande ekonomi skall inte få drabba undervisningen och därmed barnen.

I stället för atl satsas på privatskolor för överklassen -en inriktning som ju regeringsförklaringen också ger uttryck för - med en stabil lärarkår och rika möjligheler till ny pedagogik och nya arbetsformer borde resurserna läggas där de verkligen behövs. Privatiseringen av undervisningen som vi nu upplever kommer ytterligare att öka klassklyftorna i vårt land.

I regeringsförklaringen finns ytteriigare eu myckel allvariigt avsteg från hittillsvarande principer, eu avsteg som kommer atl få konsekvenser på sikt, nämligen atl skolan inte längre skall vara en samhällelig uppgift. Där sägs: "Förslag till gymnasial företagsutbildning föreläggs riksdagen." I stället för att gå den motsatta vägen, i stället för att demokratisera-politisera skolan genom atl införa ett lokalt politiskt inflytande, undandrar man nu utbildningen ett samhälleligt parlamentariskt inflytande och överiämnarden än mer ål kapitalet i renodlad form. Vänsterpartiet kommunisterna kan inle godta denna borgeriiga inriktning av skolpolitiken.

Slutligen ytterligare ett belysande exempel på denna borgerliga skolpolitik - detta svek mot arbetarklassens barn. Jag syftar på den s. k. anpassade studiegången.

Enskilda elever kan genom den anpassade studiegången ställas utanför det ordinarie skolarbetet och för vanligen sin skoltid förlagd utom skolan. Det flnns nu uppgifter som lyder på alt var tjugonde elev på det sättet berövas sin rätl till en full grundskolekompetens. Skolan löser alltså sina inre problem genom atl undergräva undervisningsskyldigheten. Och de som drabbas är åter lönearbetarnas barn.

På vissa håll i landet har man försökt studera hur den anpassade studiegången har tillämpats. Av delta framgår au det är få av de elever som haft anpassad studiegång som har fått full grundskolekompeiens. Eleverna återgår sällan till sina klasser. Det rör sig nästan enbart om placeringar på arbetsplatser utanför skolan, och där finns sällan några handledare för eleverna.

Denna systematiska utslagning av elever ur grundskolan måste avskaffas.

Herr talman! Atl verka för en förändring av utbildningspolitiken i progressiv riktning aren uppgift för arbetarrörelsen i dess helhet. Det pågår nu en intensiv diskussion om bildning och fostran - en diskussion som, framhöll Jag inledningsvis, har kommit alt alltför mycket präglas av den

Nr 18

Onsdagen den 24 oktober 1979

All/nänpolitisk debari

171

Nr 18

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debari

borgeriiga offensiven, en diskussion där den ena kortsiktiga lösningen efter den andra har presenterats och där den ena syndabocken efter den andra har utpekats. Mot detla ställer vänsterpartiet kommunisterna ett annat alternativ - ett alternativ som utgår från arbetarklassens objektiva intressen, ett alternativ som pekar på lösningar som verkligen garanterar o//a barn rätten lill bildning och fostran.

172

RUNE RYDÉN (m):

Herr talman! Det nuvarande systemet för tillträde till högskoleutbildning har visat sig rymma betydande problem, står del i regeringsförklaringen. I en av universitets- och högskoleämbetet utgiven rapport med Lillemor Kim som författare visas på ett klart och vetenskapligt övertygande sätt att så är fallet.

I rapporten konstateras att reglerna för tillträde har lett till en klar skiktning efter ålder inom högskoleutbildningen på ett sätt som inte förekommit tidigare. De icke antagnas fördelning på kön och ålder lyder också på alt yngre sökande och kvinnliga sökande i större utsträckning än andra sorteras bort genom det nya urvalssyslemei.

Det är en logisk följd av systemet att yngre utan arbetslivserfarenhet inle antas när arbetslivserfarenhet ger merilpoäng, speciellt som tillträdesreglerna innebär att betyg och arbetslivserfarenhet i princip väger lika tungt i urvalet.

Dessutom är omfattningen av den arbetslivserfarenhet som får tillgodoräknas - åtminstone vid internationell jämförelse - betydande. Här inkluderas inte bara militärtjänstgöring utan även vård av barn och anhöriga, och i realiteten har innebörden snarare blivit "livserfarenhet" än ren arbetslivserfarenhet. I UHÄ-rapporten sägs också alt steget inte är långt lill kösystem med urval efter ålderspoäng.

I Danmark finns def ett system där endast upp till arton månaders arbetslivserfarenhet räknas, och då skall det röra sig om minst tre fjärdedelar av heltidsfjänstgöring. Den vikt som arbetslivserfarenheten ges är dessutom beroende av betygspoängen.

Det råder alltså stora skillnader mellan det danska och det svenska systemet. Trots att andelen sökande med arbetslivserfarenhet varit ungefär lika stor i de båda länderna har man i Danmark inte kunnat notera någon förändring i könsfördelningen och inte heller en så markant ökning av inträdesåldern som vi fått till vissa av de svenska ulbildningsvägarna.

Del sämre konkurrensläget för de kvinnliga sökandena, som blivit ett resultat av de nya urvalsreglerna, rimmar mycket dåligt med strävandena mot ökad jämställdhet mellan könen, vilket borde stämma lill eftertanke. Man kan dessutom konstatera alt ålderssammansättningen blivit skev och att antalet ungdomsstuderande är för litet på vissa utbildningar. Det finns också en stor risk för ökad social selektion.

Av statistiska centralbyråns statistik framgår att övergången direkt från gymnasieskolan lill högskolan minskat markant i samband med högskolereformen. Man kan vidare utläsa alt det bland nybörjare under 21 års ålder

inte registrerats en så låg andel arbetarbarn i traditionell högskoleutbildning      Nr 18

sedan början av 1960-ialet, medan andelen barn till akademiker och högre        Onsdagen den

tjänstemän samtidigt är den högsta som noterats i tillgänglig statistik.   24 oktober 1979

Herr talman! Del finns många skäl lill att de nuvarande reglerna för________ ,   

tillträde lill högskoleutbildning snarast bör överses, vilket vi från moderat    Allmänpolitisk håll ofta påpekat både i motioner och i anföranden här i kammaren. Jag ser    debatt därför med slor tillförsikt på regeringsförklaringens löfte om en snabb prövning av tillträdesregler och spärrar, varvid speciellt direktövergången från gymnasieskolan till högskolan kommer att underlättas.

På förslag av talmannen beslöts att kammarens förhandlingar skulle fortsättas vid morgondagens sammanträde.

§ 3 Kammaren åtskildes kl. 23.20.

In fidem

TOM T:SON THYBLAD

/Solveig Gemert