Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1979/80:17

Onsdagen den 24 oktober

Kl. 10.00

§ 1 Justerades protokollet för den 16 innevarande månad.

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Tids- och ärendeplaner

Allmänpolitisk debatt

§ 2 Tids- och ärendeplaner

TALMANNEN:

Till kammarens ledamöter har utdelats en preliminär plan för kammarens sammanträden den 5 november - den 20 december 1979 och en preliminär ärendeplan för behandling i kammaren av utskottsbetänkanden den 7 - den 29 november 1979.

Av tidsplanen framgår bl. a. att kammarens sista arbetsplenum före jul hålls torsdagen den 20 december och att det sista sammanträdet för besvarande av frågor och interpellationer äger rum måndagen den 17 december.

En förteckning över de propositioner som kommer atl överlämnas till riksdagen under tiden fram till Juluppehållet beräknas föreligga vid månadsskiftet oktober-november. Så snart denna förteckning erhållits kommer en ärendeplan för december att upprättas.

§ 3 Föredrogs och hänvisades

Proposition

1979/80:22 till Justitieutskottet

§ 4 Föredrogs och bifölls Interpellationsframställningar 1979/80:38 och 39

§ 5 Allmänpolitisk debatt

OLOF PALME (s):

Herr talman! Låt mig inleda med atl uttrycka min avsky över de Just fällda politiska domarna i Prag. Vi har från arbetarrörelsens sida gjort vad vi har kunnat - begärt att få skicka observatörer och protesterat. Och jag hoppas att del blir en stark internationell opinion mot dessa domar.

Jag tillhör inte dem som tycker att utrikesministerposten - med kristallkronor eller ej - är oviktig. Mot den bakgrunden beklagar Jag alt inte utrikesministern, innan domarna föll, med större kraft har uttryckt Sveriges avsky inför dessa skändligheter.

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

Herr talman! Vi socialdemokrater sökte göra valrörelsen 1979 till ett lågmält samtal om de allvarliga problem som vi gemensamt står inför. Vi ville för väljarna berätta om vår politik utan all göra gällande att vi hade svaren på alla frågor, lösningarna på alla problem. Vi ville varna för allt starkare och aggressivare högerkrafter. Vi ville lägga grunden till en brett förankrad reformpolitik för att värna sysselsättningen och trygga välfärden i 1980-talets svenska samhälle. Vi siktade på breda lösningar i Sveriges riksdag.

Valrörelsen präglades för vår del av en känsla av allvar och ansvar. Men vi möttes också av en glädje och en entusiasm som överträffade alla förväntningar och som visade att människorna upplever det politiska arbetet som någonting väsentligt. Vi har kanske aldrig gjort en bättre valrörelse.

I valet rådde vänstervind. Socialdemokratin gick stärkt ur valet, både röstmässigt och politiskt. Ändå blev resultatet en besvikelse för oss. Det fattades några tusen röster för att vårt parti åter skulle få överta den politiska ledningen i landet. Vi hade visserligen inga illusioner om de svårigheter som vi skulle möta i dessa tider, men vi kände en övertygelse om att kunna ge landet en fast ledning i en svår tid.

Mitt i besvikelsen upplever vi ändå en känsla av trygghet. Vi gav väljarna en riktig beskrivning av verkligheten. Den håller vi fast vid även efter valet. Vi lade fram ett genomarbetat program före valet. Det håller vi fast vid även efter valet. Det kommer vi i framliden atl genomlysa, utveckla och förbättra.

De borgerliga partierna tappade stöd i väljarkåren, samtidigt som den politiska tyngdpunkten på eu påtagligt sätt försköts ål höger. Den borgeriiga riksdagsmajoriteten minskade från elva till elt mandat. Moderaterna blev det klart största borgerliga partiet.

Efter åtskilliga veckors förhandlande blev det en trepariiregering som utfärdade en regeringsförklaring som aldrig underställts folket i val. Hade denna förklaring underställts människorna skulle den borgerliga majoriteten säkert gått helt föriorad.

Landets liberala parti, folkpartiet, blev åter bundsförvant med landets högerparti, moderaterna. Detla är veterligen unikt. Inle i något annat land regerar liberalerna ihop med högern. Kanske det beror på all man på andra håll i världen insett att högern alltid varit ett större hot mot de s. k. socialliberala idéerna än den demokratiska arbetarrörelsen. Den insikten har inte spritt sig i den svenska liberalismens led. Ett år före valet gjorde folkpartiet något som möjligen kunde tolkas som en utbrytning från blockpoliliken, som i ett cykellopp. Men några veckor före valet infångades utbrytaren av den borgerliga klungan, och sedan gick folkpartiet på rulle med moderaterna i en fullt genomförd blockpolitik.

Centern är valets stora förlorare. Centern förlorade en fjärdedel av sina väljare. Ett nederiag av den omfattningen är nära nog unikt i svensk politik. Det är förmodligen otänkbart i något annat land eller i något annat parti att först förlora var fjärde väljare och sedan ställa krav på atl få bilda regering och besätta statsministerposten. En enkel självprövning borde ge vid handen att en sådan regering måste få en mycket svag auktoritet. Det bekymrar inte

centern. På valnalten sade Thorbjörn Fälldin alt man skulle bedriva självrannsakan. Den torde ha bedrivits i det fördolda. Den torde numera också vara avslutad. Svaret har givits i handling genom alt centern har satt sig i en regering på moderaternas nåde och med ett starkt ökat högerinflytande. Det är elt ganska snöpligt slut efter alla stolta löften om 400 000 nya jobb, vårdnadsbidrag, regional utjämning och allt det andra.

Men kärnkraften återstår Ju. Det är riktigt. I valrörelsen förklarade centerledaren att ett ja i folkomröstningen endast betydde Ja till ett byggande av reaktorerna. Fortfarande kunde man emellertid förhindra laddning av reaktorer med hjälp av villkorslagen. Därför borde medborgarna rösta på centern. När vi socialdemokrater frågade vad en folkomröstning i så fall hade för mening, utsattes vi för våldsamma känslomässiga angrepp där vi beskylldes för att nonchalera säkerheten. Denna uppläggning tjänade centerns politiska syfte att vinna röster i valet eller förlora så litet som möjligt.

Men denna ståndpunkt övergav centern omedelbart i regeringsförhandlingarna. Ty då var det politiska syftet alt komma överens med folkpartiet och moderaterna. Efter ett ja i folkomröstningen är centern beredd atf i regeringsställning medverka till laddning av reaktorerna enligt den tolkning av villkorslagen som den tidigare folkpartiregeringen gjorde. Samtidigt har vi kunnat bevittna med vilken snabbhet cenlerledningen förflyttat sig från folkkampanjen till den trygga värmen på regeringstaburetterna tillsammans med moderaterna. Där är den i förekommande fall beredd att sitta och se reaktorerna komma och gå, dvs. ladda reaktor efter reaktor. Rätl många drar nog den rimliga slutsatsen att kärnkraften inte längre är någon förstarangs-fråga för centeriedningen.

Vi vet nu, herr talman, att de borgeriiga partierna under valrörelsen dolde den ekonomiska verkligheten för medborgarna. Väljarna fick höra atf den borgeriiga politiken fört landet ur krisen. Vi var på rätt väg, sades det. Alla kurvor pekade åt rätt håll. I stort sett var problemen lösta. Moderaterna lovade sänkta skaller. En räntehöjning saknade aktualitet. Det var inte tal om alt höja momsen. Våra påpekanden om underskotlen i statsfinanserna och utlandsaffärerna sades vara vidskepelse eller bristande omsorg om sysselsättningen. Långt bort i bisatserna fanns det möjligen reservationer om att det kunde dyka upp svårigheter i framtiden.

Det dröjde inte mer än en dag efter valet förrän Industriförbundets ekonomer redovisade en helt annan bild. De ansåg att vi stod inför större problem än någonsin under efterkrigstiden. Del har kommit liknande bedömningar från andra håll, delvis naturiigtvis föranledda av en önskan atl hålla nere lönekraven inför avtalsrörelsen.

Del ekonomiska läget har många allvarliga inslag. Efter tre år av borgeriig politik har vårt utgångsläge inför framtiden på vikliga punkter allvarligt försämrats.

För det första: under de första borgeriiga åren gick industriinvesteringarna ner över 30 %. Trots väldig påspädning med pengar förblir de fortsatt svaga. På sikt innebär detta en avindustrialisering av Sverige med svåra konsekven-

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

ser för välfärd, sysselsättning och levnadsstandard. Vår industriella bas är för smal.

För det andra: våra utrikesaffärer försämras nu i snabb takt. De uppgifter som så påpassligi släpptes ut i går, alt underskottet 1978 inte var lika stort som man tidigare troll, förändrar inte del grundläggande förhållandet att våra utrikesaffärer försämrats kraftigt mellan 1978 och 1979 och enligt konjunkturinstitutets bedömningar kommer att kraftigt fortsätta atl göra det under 1980. Det betyder all upplåningen i utlandet kommer all öka ännu mer. Delta kan inte fortsätta i längden. På sikt är det ett hot mot vårt nationella oberoende.

För del tredje: Sverige har industriväridens sämsta statsfinanser. Budgetunderskottet var 3,6 miljarder kronor året innan de borgerliga fick regeringsinnehavet. Nu passerar det snart 50 miljarder kronor. Varje vecka som Fälldin sitter som statsminister innebär att svenska folket blir skuldsatt med ytteriigare I 000 milj. kr. Denna väldiga underbalansering är inte längre någon tillämpning av Keynes sysselsättningsskapande stabiliseringspolitik. Det är helt enkelt uttryck fören politisk oförmåga att hantera statsfinanserna. Om man år efter år staplar allt värre underskott på varandra, blir det till sist en svår kris. Det går naturligtvis att för en tid dölja den verklighet Jag har skildrat genom alt blomstra upp ekonomin med hjälp av i utlandet lånade pengar. Det har den borgerliga regeringen hållit på med i tre år nu och tänker uppenbarligen fortsätta det fjärde. Så småningom kommer del surt efter.

Det går naturiigtvis också att för en tid skymma problemen genom alt i alla lägen angripa socialdemokratin och arbetarrörelsen. Vi har under dessa år mötts av väldigt få sakargument och väldigt många smädelser både från de borgerliga partierna och i del väldiga maktkombinat som de borgerligas massmedia utgör. Del som verkligen binder de borgeriiga partierna samman är ju motståndet mol eller oviljan inför socialdemokratin och arbetarrörelsen. Så lockas man att ständigt söka utforma politiken i strid med arbetarrörelsen.

Men detta hindrar inte att vi åter får höra alla de vackra orden om samförstånd och om en politik i hela folkets intresse. Det är i och för sig bra, och det välkomnar vi.

Så gjorde man förra gången också. Men regeringen Fälldin förde då en stenhård blockpolitik. Närde borgerliga partierna äntligen kommit överens i en fråga var frågan inte längre förhandlingsbar. I sak innebar regeringen Fälldin ökade sociala klyftor och sjunkande reallöner för de stora löntagargrupperna medan de privata kapitalägarna kunde räkna in väldiga kapitalöverföringar. Vi fick en politik som inte grundades på samförstånd med arbetarrörelsen, fackligt eller politiskt, utan på samförstånd med arbelsgiva-reintressen och intressen hos de bättre ställda i vårt samhälle. Det vore bra om ni nu insett att detla egentligen var en felaktig politik.

Under inledningen till detta riksmöte har vi förvånats över de borgeriiga partiernas benägenhet atl i talmansvalet och i utskottsvalen frångå gamla sedvänjor och bryta ingångna uppgörelser för all söka försäkra sig om förmåner. Delta har följts upp av en nära nog hatfull kampanj i den borgerliga

pressen när vi sökt hävda vår mening. Det bådar inle särskilt gott för ett arbeie i samförstånd.

Men trots det vill Jag säga all vi socialdemokrater, i elt läge där landet står inför stora problem, självfallet är intresserade av breda lösningar till gagn för de stora folkgrupper som vi representerar. Del väsentliga är då icke orden, det väsentliga är det sakliga innehållet i de lösningar som diskuteras. Ett samförstånd för rättvisa och solidaritet kan vi alltid vara med om, men icke ett samförstånd om ökade klyftor.

Häromdagen höll folkpartiledaren ett anförande i Uppsala. Han gör sig där lill förespråkare för begåvning och kritiskt förnuft i kampen mot del dunkla känslosvallet. Det kan nog vara på sin plats, om man skall la upp fighten mot Bohmans bananer och Fälldins mållrör.

Del intressanta är emellertid vad han säger om reformpolitikens villkor efter bara tre år av borgerlig riksdagsmajoritei. Han säger atl Sveriges ekonomiska problem kräver den yttersta återhållsamhet. Det finns inte utrymme för kostnadskrävande reformer. Också gamla utgifter måste utsättas för hård prövning, säger han. Vi måste vara beredda atl ompröva även en del som är angelägel. Så tilläggs: "Delta är då inle uttryck för högerinflyfande - även om socialdemokraterna säkert kommer atf påstå det."

Därmed har moderaterna på förhand beviljats fri lejd för allt de kan kombia att ta sig till. På förhand utmålas socialdemokratins eventuella kritik mot en kommande social nedrustning som illvillig kverulans.

Visst behövs återhållsamhet. Det sade vi i valrörelsen. Del kan vi säga nu. Och vi kan använda exakt samma ord, ty vi använder inte en verklighetsbeskrivning inför ett val och en helt annan för att hålla löntagarna på Bohmans matta. När vi hade starka statsfinanser gick det inte för de borgerliga att gå ut lill människorna och säga att den sociala tryggheten skulle minska. Men nu har vi urusla statsfinanser. Vi misstänker atl talet om återhållsamhet bara kommer att gälla de reformer som genomförts för att göra livet litet lättare för de sämre ställda grupperna i vårt samhälle. Därför måste jag fråga Ola Ullslen rent konkret: Vilka är de nedskärningar som inle är uttryck för något högerinfiytande, faslän del kan se så ut?

Men talet om samförstånd kommer omedelbart aft sättas på ett rejält prov. Vi står inför en svår avtalsrörelse. Vinsterna i näringslivet ökar- på en del håll snabbare än någonsin, nästan explosionsartat. Löntagarna har under flera år drabbats av betydande försämringar av reallönerna. De har dessutom kunnat lyssna till de borgeriiga partiernas rosenfargade skildringar av vårt ekonomiska läge. Del är lätt begripligt om de nu begär kompensation. Men nu är Ju lägel kärvt och utrymmet för standardförbättringar begränsat. Det är därför oerhört viktigt att del begränsade utrymmet fördelas på elt sätt som människorna kan uppleva som rättvist.

Del är här som skatteomläggningen för 1980 kommer in i bilden. Skatteomläggningen skall lägga grunden till en lugn avtalsrörelse. Löntagarna måste tillförsäkras en acceptabel reallöneutveckling utan att della ytterligare driver på infiationen eller försämringar i den svenska industrins

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

kostnadsläge. Regeringsdeklarationens skatteförslag överensstämmer tydligen med mittenpartiernas skatleförslag från valrörelsen. Det innebär en höjning av inkomsterna efterskatt med drygt 11 % förden som tjänar 500 000 kr., med 8,6 % för den som tjänar 200 000 kr., med 2,3 % för den som tjänar 50 000 kr., eller i kronor räknat nära 12 000 till den som tjänar 500 000 kr., 5 857 till den som tjänar 200 000 kr. och 780 lill den som tjänar 50000 kr. Oavsett hur man räknar, i procent eller i kronor, innebär detta att klyftorna ökar i del svenska samhället.

Om detta skatteförslag genomförs, kommer man att tvinga representanterna för de lågavlönade atl i stället avtalsvägen försöka kompensera dessa grupper. Delta kommer i sin lur alt pressa upp lönekraven kraftigt och i stället lägga över kostnaderna för en rättvisare fördelning till låglöneföretagen. Hela nivån på avtalsrörelsen kommer au pressas upp.

Är det, ärade kammarledamöter, politiskt möjligt och socialt acceptabelt att mana till återhållsamhet och vinka med sociala nedskärningar samtidigt som man betalar ut väldiga skattesänkningar till de ekonomiskt välbeställda grupperna i vårt samhälle? Jag kan inle inse hur detta kan beskrivas som en politik för samförstånd, en politik i hela folkets intresse. Det är i stället en poUtik för ökade klyftor och ökade motsättningar i vårt land. Det har vi inte råd med inför den bekymmersamma framtid som väfitar.

Jag läser i tidningarna att regeringen förklarat för löntagarorganisationerna att det finns utrymme för 1 % i reallöneökningar. Frågan blir då: Hur kommer denna procent att fördelas, om skattepolitiken blir den av regeringen annonserade? Är det då inte ofrånkomligt att höginkomsttagarna får en ganska hygglig inkomstökning, medan de stora grupperna av arbetare och tjänstemän med vanliga löner får en fortsatt standardminskning?

Mot denna bakgrund vill Jag säga följande: Är det så, atf regeringen eftersträvar en lägre infiationstakt, en lugn avtalsrörelse och ett samhällsklimat som präglas av samförstånd i stället för konfrontation, då bör den i dag förklara att den är beredd att omarbeta sitt skatteförslag rejält. Vi har redan i en motion lagt fram vårt förslag till skafteomläggning. Det skiljer sig på avgörande punkter från regeringens-indexregleringen, marginalskatfetaket, skatteskalan, finansieringen. Vi tycker vårt är mycket bättre, framför allt när del gäller fördelningen. Vi kan inle räkna med alt i denna kammare få det genomfört i alla delar. Vi får vara beredda atl ge och ta. Men då får regeringen förklara sig beredd icke lill delaljjusteringar utan till betydande och ganska genomgripande förändringar i sitt skatteförslag. Säger regeringen nej är det hederligare att ni öppet erkänner att ni eftersträvar ökade inkomstklyftor i samhället. Ni talar i regeringsdeklarationen mycket om samförstånd och breda lösningar. Vi är beredda att gå er till mötes. Ett för framtiden mycket viktigt prov på er äriiga vilja blir behandlingen av skaftefrågan under de närmaste veckorna - och det skall inte vara delaljjusteringar utan en rejäl omarbetning.

Slutligen några allmänna synpunkter: Det finns de som ser förklaringen till högerns frammarsch inom borgerligheten i vårt land och i andra länder i alt människorna i ett tekniskt avancerat och organiserat samhälle vill öka det

egna armbågsuirymmel, som det heter. Högerns lockbete är då att de utlovade skattesänkningarna ökar den egna inkomsten, alt vaktslåendet om även skyhöga ränteavdrag är en sorts yttersta garanti för den egna villan och den egna eventuella förmögenheten.

Det ligger säkert en hel del i denna förklaring. På I9S0-ialel reste Jarl Hjalmarson omkring i fiuga och helikopter och lovade folk en soffa och elt piano för högerns skattesänkningar. Han hade framgångar i flera år. På ett likartal sätt sökte man förklaringar lill centerns frammarsch i början av 1970-falet. Centerns lockelse var den lugna, rena och vackra Sörgården, där livsrytmen var behaglig, där miljön var ren och ulan risker, där en ständigt lysande sol smälte bort alla samhällsmolsättningar och alla bekymmer.

I dag är det lätt för alla att se vad det egentligen var fråga om. Det fanns ingen analys av hur detta idealsamhälle skulle kunna fungera. Det fanns ingen praktisk politik som skulle kunna föra oss i riktning mot ett sådant samhälle. Man fångade upp en ofta berättigad kritik mot industrisamhällets avarter. Men när det utlovade idealsamhället skulle förverkligas, lämnades människorna i sticket. När centerpartiet fick regeringsmakten ökade klyftorna och motsättningarna, då ökade arbetslösheten, då minskade de miljöpolitiska ansträngningarna, då ökade den regionala obalansen.

Man kan brännmärka utfästelserna och resultaten av dessa som enkel taklik. Men samtidigt tror jag alt centerpartisterna verkligen ville åstadkomma en bättre miljö, en bättre regional balans och allt det andra. Och de pekade på faktiska brister i samhället. Men de kunde inte rå på bristerna därför atl de inte såg eller var beredda atl acceptera de konsekvenser det skulle ha medfört i form av statlig slyrning, av kraftfull fördelningspolitik, av kamp mol kapitalismen. I ställel valde de atl regeringssamverka med moderaterna. Och på den vägen är de fortfarande.

Därför representerade centerns "surfing på den gröna vågen" infe något alternativ till samhället som det var och är. Del blev en politisk dagdröm, en fiykt från det moderna industrisamhällets många och svåra problem.

Jag tror också att högerns framgångar kan beskrivas som en fly kt, fast av ett helt annat slag.

Visst är det viktigt att människorna skall ha så stort egel armbågsutrymme som möjligt. Det gäller den privata ekonomin och bostaden. Men det gäller också tillgången till en ren och oförstörd natur, till kulturella upplevelser. Det gäller möjligheten att utvecklas och, som del heter, atl förverkliga sig själv, atl leva i frihet och Jämställdhet med andra.

1 ett utvecklat och organiserat industrisamhälle som vårt är denna frihet för människorna hotad från olika håll. Många upplever alt deras ekonomiska resurser är begränsade när hyror och priser går upp, när bilen skall betalas, när ungarna skall ha nya kläder eller nya skidor Vi har inte lyckats göra Jobben till den självklara rättighet de borde vara.

Vi har inte lyckats skapa den gemenskap människorna emellan som är nödvändig för friheten. Vi har stora och svåröverskådliga och, som det ibland förefaller, närmast opåverkbara företag, myndigheter och organisationer.

I ett sådant perspektiv är vårt samhälle inte särskilt behagligt. Och man kan

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

gå vidare. Man kan slå här på Sergels torg och se de unga och så brutalt misshandlade narkotikaoffrens förnedring. Lyfter man blicken ser man de glasade fönstren i detta hus eller den till synes ointagliga privata penningbunker som är vår största affärsbanks huvudkontor. Och går man ner lill tunnelbanan ser man de allt tydligare spåren av det snålhetens förfall som sakta gör sig märkbart när det gäller den kollektivtrafik som borde vara varje storstads stolthet.

Och det är kanske någonslans här som lockelsen lill det privata kan bli stark. Glöm vem det är som sitter på den ekonomiska makten, ty den är orubblig. Blunda för uislagningens fasor, ty det är inle, ännu, dina barn som går under. Åk helst inte tunnelbana, ty del är bättre att sitta i bilen en halvtimme, om den möjligheten finns, än att stå i en buss eller ett tåg i tre kvart. Fly undan allt detta lill det som du själv kan påverka. Spara sedan in till den egna familjen, lill villan, till bilen ytteriigare några hundralappar på de utslagnas och på tunnelbanans bekostnad och sank skatten - då kan det egna armbågsuirymmel bli ännu litet större.

Della är naturligtvis en förenkling, en karikatyr. Men den kan användas för att dra två ganska viktiga politiska slutsatser.

Den första är helt enkelt följande: Liksom gröna vågens flykt är det också en flykt att isolera sig i det privata och utestänga den omvärid du är så beroende av. Ty även om du har ett eget privat armbågsutrymme, så är du fortfarande en del av ett komplicerat samhälle, av ett genomorganiserat företag eller en genomorganiserad förvaltning. Dina barn går i skolan eller har kanske, i bästa fall, en plats på dagis. Du får din information genom de stora organisationer och företag som ger ut tidningar eller sänder ut radio- och TV-program. Och när det gäller alla dessa för vardagen så viktiga företeelser sitter du inom andras armbågsutrymme. Och det är ofta fråga om mäktiga och vassa armbågar. Om det enda förelaget läggs ner i Horndal eller Hällekis hjälper det inte med armbågsutrymme genom sänkta skatter och stora ränteavdrag, ty människor riskerar att berövas sitt levebröd och sin hembygd.

Den andra handlar om socialdemokratins ansvar för detta samhälle. Del finns brister i dag som vi medverkat till. Det finns andra brister som vi inle har haft insikten eller makten att rätta till. Vi säger ofta att dagens samhälle är bättre än våra pionjärer kunde drömma om när de kämpade för arbetarnas rösträtt eller byggde arbetarnas egna folkparker och mötesplatser. Det stämmer på många sätt.

Men samtidigt är det på andra områden sämre än vad de sannolikt trodde det skulle kunna bli. Vi har inte utvecklat den engagerande gemenskap som är en av socialismens grundtankar. I stället har gemenskapens villkor på många sätt blivit sämre genom strukturomvandling, sterila bostadsmiljöer, automatiserad produktion. Vi har inte i tillräcklig grad lyckats bryta det ekonomiska fåtalsväldet och demokratisera och decentralisera den ekonomiska och den politiska makten. På del privata området, liksom inom stat och kommun, mötervi byråkratier som är effektiva i mångt och mycket men ofta fjärmade från människornas direkta inflytande. Vi har inte i tillräcklig grad

skapat det utrymme för varje människa att "följa sina bästa stämningars längtan", som Branting en gång uttryckte det. I stället har kommersialismen och konkurrensen fått sätta en stark prägel på värderingar och levnadssätt.

Centern kunde inte bryta upp industrisamhällets avigsidor. Den kunde peka på dem och utnyttja dem partipolitiskt.

Inte heller moderaterna kan, genom någon flykt till det privata eller till något slags kallhamrad egoism för de bättre ställda, lösa dessa problem.

Vi kan inte vandra tillbaka från industrisamhället, som centern tycks mena. Vi kan inte hoppa åt sidan in i en avskild privat sfär, som blir konsekvensen av högerpolitik.

Vi måste lära oss att bemästra industrisamhället, att skapa ett privat armbågsutrymme för alla, som inte ger något utrymme för de vassa armbågarna. Men vi måste också demokratisera och decentralisera de beslut vi alla berörs av och medverka lill den aktivitet och det engagemang som är nödvändigt för alt en sådan demokrati skall bli en levande demokrati och samhället skall bli ett levande samhälle med en varm gemenskap människor emellan.

Det är min bestämda övertygelse aft en sådan samhällsutveckling aldrig kan åstadkommas med högern i landets politiska ledning. Det är socialdemokratins förpliktelse all utveckla en politik som gör det möjligt för människorna atl i demokratiska och rättfärdiga former bemästra industrisamhället, röja bort avarterna och ta lill vara de möjligheter till ett gott och utvecklande liv för alla människor som teknik och ekonomisk effektivitet ändå skapar.

Vi socialdemokrater har. Jämfört med de borgerliga partierna, fördelen au ha samma verklighetsbeskrivning och samma politik som vi hade före valet. Vi kommer all fortsätta kampen mot ungdomsarbetslösheten, för en aktiv näringspolitik och miljöpolitik, fören utbyggnad av vården och omsorgen, för en social bostadspolitik och jämställdhet mellan kvinnor och män. Jag hoppas au åtskilliga gånger få återkomma till de avgörande frågorna i 1980-ialets politik. Låt mig i kort sammanfattning ange vad som ur socialdemokratisk synpunkt ter sig som särskilt viktigt.

Kampen mol arbetslöshet, var den än uppstår, och för en meningsfull sysselsättning, förblir socialdemokratins viktigaste fråga. Vi upplever en förfärande hög ungdomsarbetslöshet och en allt svårare regional obalans, som hotar delar av vårt land med utarmning. I ett läge av förestående stora strukturförändringar och i ett skede när datoriseringen går allt snabbare fram i verkstäder och på kontor blir denna förpliktelse att värna sysselsättningen i 1980-talets Sverige allt viktigare.

Vi måste finna vägar för en demokratisk kapitalbildning som är acceptabel ur fördelningspolitisk synpunkt, annars kommer det svenska industrisamhället atl tappa styrfarten både ekonomiskt och socialt.

Vi måste fullfölja en bred folklig reformpolitik .som syftar till en rättfärdig fördelning. I ett läge då de ekonomiska tillgångarna är knappa är det särskilt viktigt att slå vakt om solidariteten. Vi kommer oavlåtligt att bekämpa

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

strävanden att öka de sociala och ekonomiska klyftorna. Vi kommer alt värna omsorgen om barnen, de gamla, de handikappade, om de grupper som behöver vårt särskilda stöd och vår solidaritet.

Vi kommer att föra en målmedveten politik som motverkar och driver tillbaka den sociala utslagning vi nu ser allt tydligare överallt i landet. Vi får inte acceptera au unga människor går under i narkotikamissbruk eller att hundratusentals människor lever i svårt alkoholmissbruk. Och vi kan inle köpa oss fria från dessa problem bara genom rop på lag och ordning och disciplin och hårda tag. Det krävs en bred politisk kraftansträngning som angriper missbrukets orsaker och som möter missbruket där det uppstår. Vi har tidigare lagt fram elt reformprogram som röstades ner av de borgerliga. Vi kommer att fullfölja en beslutsam kamp mot den förödmjukelse i vårt samhälle som den sociala utslagningen utgör.

En del säger att välfärdssamhället är genomfört, det återstår bara tinputs. Del är fel. Del återstår mycket av ofärd mitt i välfärden. Och om vi inie sätter in all vår kraft i gemenskapens och solidaritetens tecken kommer denna ofärd att öka under 1980-talet.

Herr talman! Vi socialdemokrater kommer att fullgöra våra parlamentariska förpliktelser i delta hus. Vi kommer au lägga fram våra förslag, delta i arbetet i utskotten, vara närvarande vid och delta i voteringarna. Samtidigt är det ute bland människorna, på arbetsplatserna och i bostadsområdena, som vi främst kommer att föra den politiska kampen, medden glädje och entusiasm trots en svår lid som förblir del beslående minnet av 1979 års valrörelse och som Jag hoppas bär in i 1980-ialei.

LARS WERNER (vpk):

Herr talman! Fem veckor har gått sedan valet i september.

Riksdagen har börjat sitt arbete, och vi har återigen en borgerlig treparti-regering. Valet resulterade annars i en vänsterframgång - arbetarpartierna ökade med ca 80 000 röster, och de borgeriiga föriorade nästan 90 000 röster.

Men trots detta samlade de borgerliga 8 000 röster mer än arbetarpartierna och har därmed ett mandats övervikt i riksdagen.

Detta enda mandats övervikt har den borgerliga majoriteten hittills utnyttjat maximalt, bl. a. vid fördelningen av utskottsplatser där man bestulit vårt parti på våra rättmätiga utskottsplatser. Däremot misslyckades man att driva igenom sin talmanskandidat - där fick man inte ens stöd av alla sina egna riksdagsledamöter.

De borgeriiga partierna föriorade alltså nära 90 000 röster jämfört med valet 1976. Moderaternas frammarsch räckte inte för att kompensera centerns och folkpartiets stora röstföriuster.

Moderaternas ökning innebär att de nu är del största borgeriiga partiet. Detta har också fått som resultat att de har det största antalet statsråd i den nya regeringen och atl de nu kommer alt kunna hävda sina intressen med större tyngd än i den förta trepartiregeringen.

Moderaterna har åtta statsrådsplatser.

Gösta Bohman har återfått ekonomiministerposten, trots sin löntagarfientliga ekonomiska politik, som han fiitigt vädrade under hela valrörelsen.

Moderaterna tvingade också fram en delning av bostadsdepartementet, och man inrättade en särskild post som biträdande bostadsminister med uppgift aft övervaka folkpartiets bostadsminister. Det är särskilt anmärkningsvärt, inte minst mot bakgrunden av den fräcka och utmanande asociala bostadspolitik man förordade både före och under valrörelsen.

Sammantaget är denna nya trepariiregering en högerförstärkt regering, där moderaterna självfallet kommer att sätta sin prägel på regeringspolitiken -landels löntagare, barnfamiljer, ungdomar, pensionärer, handikappade och invandrare har anledning atl se dystert på framtiden och förbereda sig på kamp mot den borgerliga svångremspolitiken.

Valrörelsen 1979 började redan tidigt på våren i och med att Arbetsgivareföreningen drog i gång sin kampanj "Sätt fart på Sverige". Från Ystad i söder till Haparanda i norr turnerade SAF med den talande mekaniska dockan "fabrikör Johansson". Parollen var höjda bolagsvinster - förutsättningen var en ny borgeriig regering.

Arbetsgivargeneralen Nicolin varnade för att Sverige skulle vara socialistiskt inom 15 år Han lovade alla fega politiker "en het plats i helvetet", om de inte gjorde som han sade.

Arbetsgivareföreningen drog med sin kampanj i gång de borgerligas valrörelse och angav tonen. När sedan de borgeriiga drog i gång det egna valarbetet var del moderaterna som log vid där Arbetsgivareföreningen slutat.

Moderaterna uppträdde under hela valrörelsen som ett svenskt Glistrup-parti, och man gjorde ett bättre val än lärofadern själv gjorde i går. Man varnade bl. a. landets villa- och småhusägare för kraftigt höjda villaskatter, och man påstod att småhusägandet var hotat. Del var en hätsk och cynisk kampanj moderaterna inledde och där mitfenpartierna var tysta som möss.

En annan av moderaternas stora frågor, som drevs med ■samma utmanande metoder, var kraven på sänkta skatter och social nedrustning.

I en rapport krävde moderaterna all den offentliga sektorn skulle begränsas -alla verksamheter skulle motiveras och prövas. Med delta ville moderaterna framför allt sälta stopp för kommunernas utbyggnad av social service, barnomsorg och liknande verksamheter. Gösta Bohman har i dag fullföljt detta uttalande.

Moderaterna påstod sig ha utarbetat en "sparplan", med vilken statskassan skulle tjäna 3 miljarder kronor. I den fanns förslag om atl slopa skaiteuijäm-ningsbidraget till kommunerna, slopa 100 arbetsförmedlare, slopa den obligatoriska plalsanmälningen till arbetsförmedlingarna, slopa det utbyggda studiestödet till 18-19-åringar, slopa utökningen av platser i gymnasieskolan, slopa ökade bidrag lill studiecirklar, minska stödet till invandrarorganisatio-nerna, minska stödet till byggande av idrottsanläggningar, slopa bidragen till de allmännyttiga bostadsföretagen för hyresförluster, slopa satsningen på barnkultur. Det är bara några av de många liknande förslag som ingick i

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

moderaternas "sparplan".

Moderaterna har inle försuttit några chanser att hävda sin högerpolitik. Det kanske mest utmanande och stötande exemplet pä detta är deras inställning till de handikappade och dessas krav på förbättrade livsvillkor.

Under flera år har moderaterna i riksdagen väckt motioner som är till nackdel för handikappade. Det har bl. a. gällt högre patientavgifter i sjukvården, krav på begränsning av den offentliga sektorn, sänkta bidrag till handikappades studiecirklar.

I viktiga statliga utredningar har moderata representanter reserverat sig mot förslag som är viktiga för handikappade. Bl. a. gick den moderate ledamoten i handikapputredningen emot förbättringar i byggnadsstadgan vad gällde införande av hiss i flerfamiljshus. Detta parti sitter nu i regeringsställning med hjälp av centern och folkpartiet.

Det säger ytteriigare en del om dessa två partier. Det finns fler exempel på moderaternas utstuderade cyniska missnöjespolitik. Men det är samtidigt avslöjande för mittenpartierna att de inte med ett enda ord under eller efter valrörelsen kritiserat moderaterna för detla.

Det kan möjligen sägas vara elf straff i efterhand för mittenpartierna att de föriorade nästan 350 000 röster och därav 260 000 till moderaterna.

I vart fall är moderaterna nu det största borgeriiga partiet, och moderaterna kommer att pressa regeringen allt längre högerut i politiken.

Tystnaden och "överseendet" med moderaternas reaktionära politik hjälpte dem att bli starkare, och nu kommer mittenpartierna att få känna av detta i regeringspolitikens praktiska utformning.

Under valrörelsen avkrävdes de tre borgeriiga partierna besked om den eventuella regeringspolitik man avsåg atl bedriva. Centern och folkpartiet försökte slingra sig undan dessa besvärande frågor. De talade om aft regeringspolitiken skulle utgå ur mittenpartiernas program, utan att närmare förklara vad det var för något.

Att Gösta Bohman kallade det för "struntprat" retade säkert en del, men det kan knappast ha kommit som någon överraskning, allra minst för de två andra borgeriiga partierna. Efter valet tog det tre veckor för de här tre partierna att komma överens om innehållet i regeringsförklaringen och om fördelningen av statsrådsposterna.

Regeringsförklaringen blev ett 17 sidor långt aktstycke, som består av väldigt många ord men har väldigt litet konkret innehåll.

Regeringspolitiken skulle bestå av millenpartiernas politik, sade centern och folkpartiet. Men av det blev det inte särskilt mycket. De allmänna ordalagen i förklaringen innebär Ju att det i praktiken blir regeringsarbetet som blir avgörande för politikens innehåll - och där sitter nu moderaterna starkare än förra gången, och det innebär i praktiken också att de kommer att driva politiken ännu mer åt höger.

Det viktiga avsnittet om den ekonomiska politiken är särskilt intressant därför att del i hög grad gäller moderaternas arbetsområde i regeringen. Därför borde det ha legal i mittenpartiernas intresse att skriva in konkreta riktlinjer för det arbetet, för alt på så sätt markera milienpolitiken.

Men vad står def i det avsnittet? Jo, def börjar med att hylla och berömma Gösta Bohmans ekonomiska politik som den var under den förra trepartiregeringen. Dessutom aviserar man fortsatt svångremspolitik. Det heter: "Utrymmet för ökad privat konsumtion har begränsats genom de höjda oljepriserna samt genom den fortsatta snabba ökningen av den offentliga konsumtionen. Stora krav kommer därför all ställas på den ekonomiska

politiken-- ." Detla innebär i klartext all Gösta Bohman fött fritt fram att

driva samma löntagarfientliga politik som han drev förra gången som ekonomiminister och som han så högljutt förespråkat under hela valrörelsen.

I en skrift presenterar sig folkpartiet så här: "Folkpartiet skiljer sig ideologiskt från alla andra partier. Folkpartiet skiljer sig från de konservativa moderaterna. Folkpartiet skiljer sig från cenlerpartiet genom att klart bekänna sig till en ideologi - den sociala liberalismen."

För några dagar sedan fyllde Ola Ullsten på den här beskrivningen av sill folkparti. - Folkpartiet är ett vänsterparti i den här regeringen, sade han bl. a. Han gav dock inga exempel för att åskådliggöra detla, och det var ju synd, därför atf en naturiig följdfråga är: Hur kommer detta till uttryck i regeringsförklaringen? En annan intressant fråga är vad centern tycker om folkpartiets påstående att centern inte bekänner sig till någon ideologi.

Den förra trepartiregeringen sprack på frågan om kärnkraften. Därför sågs det med stor spänning fram mot hur de tre partierna skulle klara av denna fråga och hur man skulle formulera den i regeringsförklaringen den här gången. Olika borgerliga ledarskribenter har betecknat "lösningen" såsom genial. Vad bestod den då utav? Jo, centern har tvingats atl ge upp sina tidigare villkor för atf ladda reaktorerna vid ett eventuellt Ja i folkomröstningen. Centern har därmed frångått sin tidigare uppfattning i dessa frågor och fallit undan för kärnkraftspartierna. Det är anmärkningsvärt.

Herr talman! I ett avseende är naturligtvis valresultatet en besvikelse för oss kommunister, även om vi gjorde ett bra val. Vi hade hoppats att arbetarpartierna skulle besegra de borgerliga och atl en arbetarmajoritet i riksdagen skulle påbörja en radikal arbetarpolitik. Vi gjorde det därför alt lösningen på Sveriges svårigheter ligger just i en sådan politik - en politik riktad mol storfinansens och storbolagens intressen. Också för fackföreningsrörelsen var naturiigtvis valresultatet en besvikelse, därför att det kommer att försvåra för den alt hävda sina medlemmars intressen.

Löntagarna har föriorat två månadslöner under de tre gångna åren, därför att de borgerliga partierna har fört en storfinansvänlig politik. Man har fört över miljarder kronor till storbolagen. Under de tre gångna åren har också hyrorna ökat oavbrutet, inte minst genom regeringarnas undfallenhet mot spekulationsintressena och de internationella oljebolagen, som tillsammans fåll driva upp hyrorna. Löntagarna och hyresgästerna hoppades därför, helt naturligt, att valutgången skulle bidra till att återställa reallönerna och att man skulle få en regering som skulle medverka till att sätta stopp för de ständiga hyreshöjningarna. Det blev inte så, och därför har de här grupperna ingenting att hoppas på av denna regering. Tvärtom!

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

All/nänpolitisk debatt

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

All/nänpolitisk deban

Nu stundar en svår avtalsrörelse för arbetare och tjänstemän. De vet hur def var förra gången. Efter förra avtalsrörelsen "korrigerade" regeringen avtalsförhandlingarnas resultat, slopade arbetsgivaravgifterna och höjde momsen. De fackliga organisationerna har därför all anledning alt vara kritiska och misstänksamma mot regeringen. Ty vilka garantier har de för atf detsamma inte skall upprepas den här hösten?

Regeringsförklaringen aviserar en skatteomläggning som gynnar de hög-avlönade och som skall betalas av låg- och mellaninkomstgrupperna. LO har för sin del avvisat det förslaget liksom de "samtal" regeringen vill föra med arbetsmarknadens parter. LO har sagt att det inte finns något atf tala om, att allt redan ligger färdigt och att LO bara skall göras "medansvarig" för regeringens ekonomiska politik. Jag delar helt LO:s uppfattning på den punkten. Däremot har LO desto mer all slåss med regeringen om, bl. a. utrymmet för löneökningar.

I regeringsförklaringen återkommer flera gånger talet om att den privata och den offentliga konsumtionen måste begränsas. Jag vill därför direkt fråga företrädarna för regeringen: Hur mycket tillåter ni att den privata resp. offentliga konsumtionen ökar innan ni ingriper, och hur tänker ni då ingripa?

Om de fackliga organisationerna inte kan påräkna regeringens stöd för att återställa reallönerna måste de ändock kunna få ett klart besked av regeringen på den här punkten. Jag tror att det vore lägligt att företrädarna för regeringen i dag ger löntagarna besked om detta, så de vet hur regeringen tänker agera efter atl ett eventuellt avtal har undertecknats. Jag adresserar inte frågan till någon speciell person i regeringen - ni får själva klara ut vem som skall besvara den - men jag menar att det bör vara klara besked och inte en uppläsning av de oklara och okonkreia orden i regeringsförklaringen!

Vi har i dag återigen bostadsbrist. Över hela landet växer nu köerna för en bostad. Det är barnfamiljer som behöver större och bättre lägenheter. Det är ungdomar som vill flytta hemifrån och börja ett egel liv. Del är pensionärer som vill byta bostad. Det är andra människor som på grund av ändrade förhållanden vill ha en annan bostad.

Bostadsbyggandet har varit rekordlågt under de tre gångna åren med borgeriiga regeringar. "Bostadsbyggandet behöver ökas", står det i regeringsförklaringen. Men det vet vi Ju redan. Det vet alla. Frågan är hur många bostäder som skall byggas och hur man tänker sätta fart på byggandet.

Men Jag tar fasta på konstaterandet att "bostadsbyggandet behöver ökas". Jag vill då fråga regeringen: Hur många nya bostäder behöver byggas enligt er mening? Och hur skall regeringen få fart på byggandet? Och vilka åtgärder tänker ni vidta för att pressa hyrorna så att vanligt folk har råd att betala dem?

Folkpartiregeringen gav oljebolagen tillstånd att höja priserna, vilket omedelbart ökade boendekostnaderna för landets hyresgäster och småhusägare. Regeringens skatteförslag skall nu finansieras med bl. a. höjda skatter på el och olja, vilket ytterligare kommer alt öka boendekostnaderna. Nu börjar dessutom oljebolagen alt kräva att få höja priserna igen. Det är på sin plats

alt landets hyresgäster och småhusägare får besked om vad man menar på den här punkten i regeringsförklaringen. Men det får vi alltså inte.

Jag vill därför fråga regeringen: Kommer ni atl tillåta oljebolagen att ytteriigare höja oljepriserna? Finns det någon övre gräns för prisökningen där ni säger stopp? Tänker ni kompensera löntagarna och de boende för dessa oljeprisstegringar? Och i så fall med hur myckel och på vad sätt?

Del är rätt anmärkningsvärt att regeringen inle kan ge klart besked om dessa frågor i regeringsförklaringen, när den ändå är på 17 sidor. Frågan är om regeringen över huvud taget har några åsikter om dessa frågor eller om man vill dölja dem som man i verkligheten har.

För några år sedan beslutade riksdagen om en utbyggnadsplan för barnomsorgen. 100 000 daghemsplatser skulle byggas på fem år. Vpk kritiserade redan då planen för att vara otillräcklig. Nu visar del sig all del inte ens har blivit 100 000 nya daghemsplalser utan bara 85 000 platser. Man har därmed försenat programmet med ett helt år. I regeringsförklaringen skriver man ändå bara att "programmet för utbyggnad av barnomsorgen fullföljs". Vad menar regeringen egentligen med det? När tänker man ha fullföljt programmet och byggt färdigt de 100 000 platserna? Och hur tänker man driva på för att programmet skall förverkligas? Och vad betyder "valfrihet mellan olika former av barnomsorg främjas"?

Betyder det att man inte tänker bygga ut 100 000 daghemsplatser i barnstugorutan i stället satsa på familjedaghem? Och vad förslags valfrihet är det egentligen man talar om? Är man i regeringskretsar inte medveten om atl det ännu fattas många daghemsplatser innan de som väljer daghemsplals i barnstuga kan förverkliga sitt val? Här är det nödvändigt atl regeringen ger ett klart besked till alla dem som förgäves köar för en daghemsplats. Hur många daghemsplalser skall i. ex. byggas under 1980?

I valrörelsens slutskede riktade pensionärerna via PRO några frågor lill de olika partiledarna i hopp om att få dem besvarade i partiledardebatten. Jag försökte å min sida alt ge pensionärerna klart besked om vårt partis inställning. Därför svarade Jag dem alt vpk stödde pensionärernas krav om en fortsall utbyggnad av äldreomsorgen, med förbättrad hemsjukvård, utbyggnad av välutrustade och välbelägna vårdcentraler, utökning av antalet vårdplatser, standardhöjning av långtidssjukvården och en förbättrad kollektivtrafik. Från de borgeriiga partierna fick de inget svar. De borgeriiga är nu skyldiga PRO och landets pensionärer svar på deras frågor. Kanske kan de få svar i dag?

"Ett huvudmål för regeringen är att trygga rätlen lill arbete", står det i regeringsförklaringen. I dag går 89 000 personer öppet arbetslösa, därav nästan 40 000 ungdomar. Dessutom finns åtskilligt fler i praktiken arbetslösa. De kräver alla att få jobb. Regeringen uttrycker sig i allmänna ordalag om att "trygga rätlen till arbete". Kanske gör man det för att slippa att sedan stå lill svars för vad man då tidigare har lovat. Men alla dessa många arbetslösa har faktiskt rätt att få bättre besked än så av en regering.

Under de senaste åren har svensk industri brottats med många svåra problem. Kapitalägarna och storfinansen har inte lyckats att klara av dessa

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

2 Riksdagens protokoU 1979/80:17-18

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk deban

svårigheter och klara Jobben, trots generösa bidrag. Tvärtom har det varje år försvunnit 10 0{X)-tals jobb inom industrin. Samtidigt har miljarder kronor förts ut från Sverige och investerats utomlands.

Jag vill därför fråga regeringen. Jag ser att industriministern är i kammaren: Hur många jobb kommer ni tillåla försvinna från Sverige? Och hur många nya skall ni ordna? Hur många skall tvingas bli arbetslösa under den här treårsperioden? Och hur många miljarder kronor tillåter ni företagen att föra ut ur Sverige innan ni ingriper och stoppar detta?

I den förra trepartiregeringens regeringsförklaring och likaså i folkpartiregeringens regeringsförklaring garanterades alla ungdomar arbete, utbildning eller praktik. Alla vet nu, särskilt de arbetslösa ungdomarna, i efterhand vad det löftet var värt. 1 regeringsförklaringen denna gång står det att "ytterligare insatser görs för aft tillförsäkra alla ungdomar utbildning, praktik eller arbete". Det finns all anledning, menar jag, att fråga sig vad delta löfte nu är värt. Och alla andra löften också för den delen i hela regeringsförklaringen.

Herr falman! Låt mig också nu få säga några ord om kärnkraften. Regeringsförklaringen har med de båda tänkbara situationerna efter en folkomröstning om kärnkraften, dvs. JA eller NEJ. Blir det ett NEJ skall regeringen föreslå riksdagen en speciell lagstiftning för att förhindra laddning av nya aggregat samt reglera de frågor som hänger samman med den avveckling av i drift varande aggregat.

Men den kanske allra viktigaste frågan saknas: Hur skall avvecklingen genomföras? Den frågan far man infe ens upp i förklaringen. Varför? Det är ju en avgörande samt myckel central och viktig fråga.

Vi menar att samhället måste ha makt att planera och styra för att avvecklingen skall kunna genomföras under socialt rättfärdiga och acceptabla former. Genomförs avvecklingen på storfinansens och storbolagens villkor, kommer detta aft få helt oacceptabla följder. Men inte heller på denna punkt lämnar regeringsförklaringen något svar till den som söker elt. Därför blir min fråga: Vilka maktbefogenheter avser man att använda för att säkra samhället att avvecklingen genomförs under rättfärdiga och socialt .acceptabla former? Har dessa frågor över huvud taget diskuterats inom regeringen, och barman i så fall varit överens om formerna för avvecklingen? Har man varit överens också med moderaterna?

Herr talman! Det har blivit många frågor, men vad skall man göra när man föreläggs en sådan "tunn" regeringsförklaring, som inle ger särskilt många bestämda besked på viktiga områden? Frågorna gäller problem här i landet och vår inrikespolitiska situation. Men det finns utrikesfrågor, som nära hänger samman med vår egen situation, vår egen trygghet och framtid. I första hand tänker Jag på den allt allvariigare kapprustningen. Helsingfors-konferensen 1975 var en stor seger för avspänningssträvandena. Men konferensens resultat har tyvärr inte följts upp av några konkreta åtgärder för nedrustning. Därför riskerar åter det kalla kriget att skjuta fart. Risken för en förödande världsbrand före sekelskiftet växer, om ingenting görs.

Ansvaret för trögheten måste i första hand läggas på NATO-ländernas

ovillighet atl minska de militära spänningarna. Inle ens de blygsamma framsteg som uppnåtts genom SALT 2-avtalet är den amerikanska senalen beredd atl låta passera utan ideliga sabotageaktioner. Särskilt oroande är det nya gigantiska raket- och kärnvapen program för Europa som nu förbereds från USA och som kommer atl behandlas på NATO-mölet i december. Om detta program förverkligas, är det liktydigt med en ny forcerad upprustning i ett Europa, som redan är överhopat med vapen.

Nyligen presenterades från Sovjetunionens sida en rad åtgärder för alt minska spänningen i Europa. Såväl från Socialistinlernationalens sida som från statsmän i Västeuropa uttalade man sig mycket positivt om dessa åtgärder Men det är uppenbart alt hökarna i USA vill forcera kapprustningen och få upp den på en ännu högre nivå. Tänker den svenska regeringen hjälpa till att motverka den myckel allvariiga upplrappning av rustningarna som hotar? Tänker regeringen protestera hos NATO:s och USA:s ledning mot det nya raket- och kärnvapenprogrammet?

Herr talman! Ytteriigare en ulrikesfråga. Regeringen beslöt vid sitt sammanträde förra veckan anslå 20 milj. kr. till flyktinghjälp, därav 4 miljoner till Röda korset för insatser i Kampuchea. Tidigare har också några av de i dag i regeringen ingående personerna förklarat att svenskt bistånd inte skall användas i politiskt syfte mot motfagariänderna. Allt detta är bra. Men samtidigt är det nödvändigt atf klara ut orsakerna och skulden till dagens problem i Sydostasien. Gör man inte det, underiättar man för moderaterna att i sin stärkta regeringsposition få till stånd en ny inriktning av den svenska biståndspolitiken, där ett avbrytande av stödet till Vietnam är en av huvudpunkterna.

De många åren av kolonialt förtryck, av krig, av förgiftning och förstörelse av människor och natur, av svåra hungerkatastrofer och av USÄ:s vägran all betala krigsskadestånd är huvudorsaken till den svåra situationen i hela Sydostasien. Därför är det angeläget att Sverige bidrar med massiva hjälpinsatser till folken i Vietnam, Laos och Kampuchea, som i årtionden förhärjats av anfallskrig.

Herr talman! Jag ser att min tid är slut. Jag får tillfälle att återkomma, men Jag vill nu avslutningsvis säga att i motsats till de borgeriiga partierna, som alltid ser enögt på de här frågorna liksom andra frågor, far vänsterpartiet kommunisterna avstånd från förtryck och terror var sådant än förekommer. Vi fördömer de brutala övergrepp som dagligen förekommer mot kommunister, socialdemokrater och liberaler i många latinamerikanska länder, som styrs av militära och fascistiska juntor. Vi fördömer på samma sätt de brutala övergrepp mol människors kamp för demokrati som uttrycks t. ex. i de domar som i går avkunnades i Prag.

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Alhnänpolitisk debatt

Statsministern THORBJÖRN FÄLLDIN:

Herr talman! För centern innebar årets val ett klart och otvetydigt bakslag. Det ulgör självklart en uppfordran till självprövning och självkritik av olika politiska ställningstaganden, sättet att föra ut politiken och arbetsformerna i övrigt.

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

En genomlysning av vad def var som felades har också tagits upp såväl av partistyrelsen och andra organ på riksplanet som av centern i länen och kommunerna samt på basplanet. Det är helt fel när man på sina håll påstår, att den interna analysen och eftervalsdebatten inom centern skulle ha uteblivit eller hållits tillbaka. Men det är ganska naturligt att den tar sig andra former i elt parti som i första hand bygger på en stark folkrörelseorganisation än i partier där pressen spelar större roll.

Inte minst tror jag att vi i centern har lärt en del av de misstag som socialdemokraterna begick efter sitt nederiagsval 1976. Alt socialdemokraterna misslyckades med att komma tillbaka i regeringsställning nu 1979 berodde säkert lill stor del på den räddhåga för att erkänna egna misstag som i så hög grad kännetecknade socialdemokratin efter förra valet. I stället satsade man allt på en näslinlill hämningslös konfrontationspoliiik, lill synes utan mål och mening.

Centerns föriuster i röster och mandat innebär å andra sidan inte att partiet förlorat sin centrala ställning i svensk politik. Den roll som partiet lagit på sig i den nya regeringen visar tvärtom, atl centern liksom tidigare bör kunna få ett avgörande inflytande på de närmaste årens politiska utveckling. Partiet har också alltjämt en mycket stark ställning i kommunerna och landstingen.

Flygelparlierna stärkte sin ställning och partierna i mitten tappade terräng. Samtidigt har vi än en gång hamnat så nära elt jämviktsläge man kan komma. När valresultatet till sist vägde över till de icke-socialistiska partiernas fördel, blev det naturligt att den nya regeringen utgick ur den delen av riksdagen. Men lika litet som en vpk-stödd socialdemokratisk regering skulle ha kunnat bedriva någon uttalad socialistisk politik, om majoriteten i stället vägt över åt det hållet, lika litet finns det utrymme för den nya regeringen att dra sig åf höger. Det skulle vara ganska utmanande, om en regering som bara har elt eller annat mandats övervikt i riksdagen skulle vara sig själv nog. En regering i ett sådant pariamenfariskt läge måste alltid ta hänsyn till den andra halvan av riksdagen, och dess politik måste vara tydligt förankrad i den politiska mitten.

Detta gäller också i hög grad den regering som centern, folkpartiet och moderata samlingspartiet nu har bildat. Socialdemokraternas försök atf få den nya regeringen atl framslå som en högerregering och dess program som elt högerprogram tycker jag säger mer om socialdemokraternas brist på konstruktiva alternativ än om regeringsprogrammets verkliga innehåll.

Det är heller ingen överdrift att säga, atl centern i valrörelsen klarare än alla andra partier vågade diskutera och försöka lägga fast hur vi måste möta 1980-talels problem. Dessa frågor gav dock inle den här gången utdelning i röster och mandat.

Men jag är övertygad om att väljarna längre fram kommer att hålla oss i centern räkning för alt vi redan på delta stadium har dragit upp politiska handlingslinjer för 1980-talel. Det är bl. a. mot den bakgrunden som vi trots det allvariiga bakslaget den 16 september ser framtiden an med ganska så stor tillförsikt.

Men bl. a. regeringsuppgiften kommer självfallet att ställa stora krav. Det

är aldrig någon sinekur alt regera, när man bara kan lila lill en rösts övervikt i riksdagen.

Det innebär inte att oppositionsrollen skulle vara lättare, i varje fall inte om man ser som sin uppgift att la ansvar i del politiska arbetet. Därför tvekade heller aldrig vi i centern atl la på oss det regeringsansvar som vi menade att det pariamentariska läget krävde av oss. Så jämnt som def nu är i riksdagen krävs det dock atl alla lar ansvar: regeringen och den politiska oppositionen men också organisationer och intressegrupper utanför riksdagen. Medvetandet om alt de ekonomiska problemen långt ifrån är lösta ökar hos allt fler, och det bör kunna bidra till att öka både viljan och förmågan att ta ansvar.

Jag har inget behov av att ge råd, men Jag tror alt socialdemokraterna begår ett avgörande misstag, om de efter sin nya motgång än en gång blåser till strid för stridens egen skull. 1980-talets problem kräver samverkan och inte strid. En ny socialdemokratisk konfrontalionsvåg skulle med all sannolikhet ställa del stora oppositionspartiet utanför de politiska avgörandena. Det finns också skäl att påminna om hur socialdemokraterna regelbundet i medgångens stund själva vädjat om samverkan kring den socialdemokratiska politiken men i lider av motgång snabbt sätter konfrontationen i högsätet.

Den nya regeringens huvuduppgift blir ekonomin. Den föregående trepartiregeringen trädde lill i det skede när 1970-talets stora kostnadskris kulminerade och full klarhet började vinnas om vilka problem den första oljekrisen hade medfört.

Devalveringen, losskopplingen från den s. k. valutaormen, borttagandet av den allmänna arbetsgivaravgiften, införandel av en inflalionsskyddad skatteskala, småföretagspolitiken och de omfattande insatserna för atl försvara sysselsättningen och underlätta strukturomvandlingen inom näringslivet gav tillsammans med ansvarsfulla löneavtal konkurrenskraften åter. Del grundlade i sin tur den i många avseenden positiva ekonomiska utveckling som vi haft det senaste året.

Både jag själv och andra i centern har många gånger varnat för tron alt de ekonomiska problemen definitivt skulle vara övervunna. Vi har påmint om atl vi i Sverige kommer att ha en från produktionssynpunkt mycket ogynnsam befolkningsutveckling även under 1980-talel. Den internationella utvecklingen kommer au ställa krav på minst lika genomgripande förändringar i samhället som vi har fått uppleva under de senaste årtiondena. Vi har varnat för att mer tas ut i ökad konsumtion än vad det finns utrymme för, varnat förde kvarstående obalansproblemen i utrikesaffärerna, påmint om all räntor och amorteringar på utlandslånen kräver sin tribut och varnat för långtgående löften, både närdet gäller nya offentliga utgifter och närdet gäller skattesänkningar.

Det gjorde vi när del efter den förra trepartiregeringens upplösning förra hösten kom propåer både från höger och från vänster om en mer expansiv politik, trots atl konjunkturen samtidigt började att la fart.

Det gjorde vi också under vintern, när den inhemska konjunkturen sköt ytteriigare fart, inflationsrisken ökade och det stod klart atl det svenska folkhushållet skulle få en ny stor oljeräkning.

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

Det gjorde vi under våren när vi hävdade att sänkningar av marginalskatterna bara kunde ske om man samtidigt klarade av finansieringen.

Det gjorde vi också genom hela valrörelsen.

Därför, herr talman, stämmer del inte med verkligheten när socialdemokraterna nu går ut och bl. a. beskyller centern för att före valet ha gett en alltför glättad bild av svensk ekonomi och att vi nu efter valet skulle ha tvingats konstatera att många av de ekonomiska problemen ännu är olösta.

Sanningen är Ju att socialdemokraterna under de senaste åren har stått för den mest expansiva politiken. Åtta miljarders utgiftsökning på 100 dagar blev Ju den socialdemokratiska valrörelsens sista desperata utspel.

Mest märklig har ändå varit socialdemokratins sorglösa tro på alt nya arbetsgivaravgifter och skatter på företag är kungsvägen ur alla ekonomiska bekymmer. Det är som om del helt hade undgått socialdemokratin i hur slor utsträckning Sveriges ekonomiska problem under 1970-talet hänger samman med oljeprishöjningarna och andra internationella faktorer - förhållanden som vi i Sverige bara kan motverka genom alt verkligen slå vakt om vår internationella konkurrenskraft.

Och det gör man förvisso inte genom att ständigt lägga ökade pålagor på näringslivet. Man gör det inte heller genom att införa proms och med den åtgärden samtidigt också pressa fram höjda kommunalskatter.

En sådan politik skulle naturiigtvis också löntagarna snabbt stegra sig inför. Löntagarorganisationerna skulle knappast godta att regering och riksdag avtalsrörelse efter avtalsrörelse lade beslag på hela förhandlingspotten innan parterna ens hunnit sätta sig ned vid förhandlingsbordet och sedan i praktiken lät dessa förhandla om inflationens storlek. De överiäggningar som regeringen inbjudit arbetsmarknadens parter till har som syfte alt underiätta en avtalsrörelse så atf den inte leder till ökad inflation och försämrad internationell konkurrenskraft.

1980-ialef kommer i ekonomiskt avseende knappast att bli någon guldålder. Som jag redan har nämnt fortsätter antalet gamla att öka. Vi riskerar på nytt en situation med växande utlandsupplåning, om vi inte förmår kompensera den nya oljenotan med ökad export eller lyckas ersätta delar av importen med hemmaproducerade bränslen och andra varor. Investeringsnivån måste höjas för att klara sysselsättningen och kraven växer på regional utjämning.

Della fordrar sparsamhet på alla områden. Det finns i år elt litel utrymme för privat konsumtionsökning. Jag vill dock, herr talman, bestämt dementera de tidningsuppgifter som förekommit om att regeringen skulle ha angett hur stort det utrymme som arbetsmarknadens parter har att förhandla om skulle vara. Men vi har velat peka på att redan ökade pensionsulbetalningar, sjukersättningar m. m. tar sin tribut av del tillgängliga utrymmet. Ytterligare en del måste reserveras för bl. a. barnfamiljer och handikappade, som annars riskerar all komma i kläm i ekonomiskt kärva tider.

Det som därefter återstår all dela på vid förhandlingsbordet är då inte särskilt myckel. Samtidigt tror Jag atl arbetsmarknadens parter vid det här

laget är ytterst medvetna om vilka risker hela folkhushållet utsätts för i sysselsättningshänseende och när det gäller prisuivecklingen, om man inle håller sig inom den tillgängliga ramen.

Situationen kommer av allt att döma inte att bli bättre under de närmaste åren.

Statens och kommunernas utgifter växer f n. snabbare än vad produktionsökningen ger utrymme för. Det skulle under 1980-lalet kräva 3-4 % produktionsökning varje år enbart för alt betala den offentliga utgiftsökningen, om den fortsätter i den takt som gällt de senaste 10-15 åren. Del är mot denna bakgrund vi i regeringsdeklarationen sagt att såväl nya som gamla krav måste granskas ytterst noga.

Riksdagen konstaterade redan i våras all den kommunala ulgiflsexpansio-nen ligger väsentligt över de 3 % som regeringen och företrädare för kommunerna tidigare kommit överens om att försöka hålla. Skall den samhällsekonomiska ekvationen gå ihop måste också kommunerna prioritera hårdare. Jag vill dock i rättvisans intresse också göra det tillägget att en del av denna kommunala expansion är en naturlig följd av de uppgifter som regering och riksdag har lagt på kommunerna bl. a. för att H bukt med sysselsättningsproblemen. Det gäller framför allt strävandena atl skapa en bättre sysselsättning för ungdomarna.

Det är i en sådan situation som solidariteten sätts på prov på ett särskilt vis. Del är ju betydligt enklare alt hävda solidariteten när kakan växer snabbi än atf göra det i ett kärvare ekonomiskt läge. Det är fråga om solidariteten mellan generationerna liksom mellan starka och svaga. Del är därför vi i regeringsdeklarationen säger ifrån att kraven på en socialt medveten fördelningspolitik är särskilt viktiga under år då ekonomin ställer krav på återhållsamhet.

Men den nya regeringen måste självfallet också ge sig i kast med 1980-lalets stora problem. Dit hör inte minst många frågor på det näringspolitiska området.

Omsorgen om sysselsättningen måste liksom hittills stå i centrum för den ekonomiska politiken, arbetsmarknadspolitiken och industripolitiken. Den bästa mätare vi kan ha på tillståndet i ett samhälle är de möjligheter som människor har till arbete för alt klara sin egen försörjning. Samtidigt vet vi att de tekniska förändringarna, ändrade konsumtionsmönster och förändringar på väridsmarknaden också i fortsättningen kommer att ställa stora krav på omställning i svenskt näringsliv. Där behövs del en bättre beredskap för atl möta omställningssvårigheter av det slag som vi haft så gott om i svensk industri de senaste årtiondena. Jag påminner om textilindustrin, varven, stålindustrin osv.

Men framför allt gäller det naturiigtvis att möta denna utveckling med offensiva näringspolitiska insatser, som förebygger direkta krissituationer i strukturomvandlingens spår och i stället möjliggör en snabb industriell förnyelse och expansion samt möjliggör för näringslivet att behålla sin internationella konkurrensförmåga. Den gamla trepartiregeringens åtgärder medförde bl. a. något av en renässans och en ny tro på framtiden för den mindre och medelstora företagsamheten. Tiden arbetar nu också för den

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

mindre företagsamheten, och Just inom den sektorn tror Jag atl det i dag finns stora utvecklingsmöjligheter.

Påfrestningarna under 1980-talel kommer emellertid att bli kännbara inte minst i regionalt avseende. Därför lägger också den nya regeringen mycket stor vikt vid regionalpolitiken i sitt program. Genom vårens riksdagsbeslut tillfördes regionalpolitiken ökade ekonomiska resurser. Det kompletteras nu genom bl. a. en utbyggnad av det speciella glesbygdsstödet. Del behövs också fortlöpande åtgärder för att anpassa de region al pol it is k a insatserna till dagens och morgondagens arbetsmarknadsutveckling. Dit hör bl. a. Justeringar av stödområdessyslemel, så att man får den eftersträvade spännvidden mellan orter med stark egen växtkraft och orter i t. ex. Norriands inland. Minst lika viktigt blir emellertid att under 1980-talet verkligen anlägga regionalpolitiska aspekter på utbyggnaden av statens och kommunernas verksamhet. I det syftet inrättas nu i enlighet med riksdagens beslut i våras en särskild decentraliseringsdelegation i kanslihuset.

Del är, herr talman, också uppenbart atl kraven växer på varsamhet med miljön. Det skall inte undanskymmas alt del i vissa fall leder till att vi kanske på kort sikt får ett något mindre ekonomiskt utbyte. Men det är det värt, ty dagens generation kan inte i längden stå till svars för den förstöring av miljön och den misshushållning med naturresurserna som vi i så slor utsträckning ägnar oss åt. Avvägningen mellan ekonomiska framsteg och ökad livskvalitet blir en av 1980-lalets viktigaste politiska problemställningar.

När det gäller energin borde nu alla kunna samlas kring en huvudlinje, där man i första hand betonar sparande och hushållning med alla energiformer. Def energislöseri som vi har vant oss vid i åratal, med låga priser på alla energislag, har vi inte längre råd med vare sig ekonomiskt eller om man ser till verkningarna på miljön.

När det gäller kärnkraften innebär regeringsprogrammet aft partierna är kvar i sina olika uppfattningar och att folkomröstningen i mars måste få bli avgörande för vilken väg Sverige skall gå.

Inför den omröstningen är nej-alternativet sedan länge känt. Del innebär inte bara nej till fortsatt byggande, utan också nej till vidare laddning av reaktorer, nej till uranbrytning samt nej lill hetvaitenlunnlar och andra uppvärmningssystem byggda på kärnkraft. Det innebär också avveckling under högst en tioårsperiod av den kärnkraft som vi har i dag.

Ja-sidan har ännu inte preciserat sig. Man vet alltså ännu inte vad det alternativet kommer att innebära. Socialdemokraterna har velat hålla den frågan öppen till dess atl Harrisburgulredningen blir klar. Övriga partier har på samma sätt som i själva folkomröstningsfrågan i praktiken följt socialdemokraterna i spåren.

För att svenska folkel skall ha full klarhet i vad folkomröstningsalternativen innebär har de i regeringen ingående partierna deklarerat att de var för sig kommer alt ange på basis av vilka säkerhetskrav kärnkraften skall användas resp. avvecklas enligt de riktlinjer som partierna ger sitt stöd i folkomröstningen.

Om folkomröstningen ger till resultat att kärnkraften skall avvecklas,

kommer regeringen au föreslå riksdagen en särskild lagstiftning för att hindra laddning av nya aggregat samt reglera de frågor som hänger samman med avvecklingen av de aggregat som nu är i drift. Lars Werner frågade hur denna avveckling skulle ske, om den skulle ske i -Jag uppfattade honom så - socialt acceptabla former. Jag kan försäkra Lars Werner och andra atl del inte blir fråga om någonting annat. Omställningar i detta avseende, liksom omställningar inom näringslivet, måste självfallet äga rum i socialt acceptabla former.

Om omröstningen skulle resultera i att ytteriigare reaktorerskallutnyttjas-i det alternativet skall alltså inte bara anges antalet reaktorer utan också de säkerhetskrav som skall gälla för reaktorernas utnyttjande - kommer regeringen i fråga om nya laddningstillstånd alt uppfatta della ulfall i folkomröstningen som ett godkännande av den tillämpning av villkorslagen som framgår av folkpartiregeringens beslut den 21 juni 1979.

Det betyder inte alt vi i centern godtar den säkerhetsnivån, vilket våra motståndare gärna försöker få det till. Vi är lika kritiska till det laddnings-beslut som folkpartiregeringen tog i somras som vi har varit tidigare: Vi anser inte att säkerhetskraven för förvaringen av det högaktiva avfallet är uppfyllda.

Men när vi - liksom övriga partier i riksdagen - nu har kommit i det läget au vi har sagt att svenska folket får avgöra den här frågan, alt vi inte skall avgöra den här i riksdagen, då menar vi att det är inte bara rimligt ulan t. o. m. självklart att svenska folket får folkomröstningsallernativ som är så klara au man tar ställning inte bara lill byggandet utan också till utnyttjandet. Från centerns sida kommer vi att sätta in all kraft på att göra all vidare diskussion om säkerheten onödig. Det gör vi genom alt försöka få svenska folket att sluta upp på nej-linjen.

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

OLOF PALME (s) replik:

Herr talman! Jag skall inte i det här sammanhanget ge någon replik i vanlig mening. Det får jag återkomma till sedermera. Jag vill nu ställa en fråga,

Låt mig bara i förbigående säga att jag har funnit, då jag lyssnat till statsministerns inlägg, att centerns självprövning tycks beslå i alt skälla på socialdemokraterna. Del var del enda som framskymtade i Thorbjörn Fälldins anförande.

När det gäller kärnkraft var poängen den att ni i valrörelsen lovade att vid seger för ett ja-alternativ skulle centern via villkorslagen stoppa laddning.

Samförståndsavsnittet i herr Fälldins anförande präglas, tyckerjag, av total egenrättfärdighet. Samförstånd betydde enligt honom att man i alla delar skulle följa centerns eller regeringens uppfattning. Därför vill Jag ställa en mycket konkret fråga.

I våras sade centern och socialdemokraterna gemensamt i finansutskottet, med anledning av folkpartiregeringens skatteproposiiion:

"En förutsättning för att en skatteomläggning skall ha dessa effekter på avtalsrörelsen är emellertid att den ges en sådan fördelning att den verkligen underiättar parternas arbete. Utskottet nödgas konstatera att den fördelning

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

av skattesänkningarna som följer av förslaget i propositionen inte har denna effekt."

Med en liten justering på 1 % återkom likväl deua förslag som det s. k. miitenförslaget i valrörelsen. I våras tyckte centern att det här skatteförslaget inle var ägnat att underlätta avtalsrörelsen.

Min fråga är: Är regeringen beredd - både med hänsyn till läget på arbetsmarknaden och med hänsyn lill jämviktsläget i riksdagen - att göra en rejäl omarbetning av sitt skatteförslag, så att därom kan skapas ett brett samförstånd? Jag understryker all det skall vara en rejäl omarbetning och inte några små detaljjusteringar!

LARS WERNER (vpk) replik:

Herr talman! Först kommer det en 17 sidor lång regeringsförklaring fylld av ord, massor av ord, oftast till intet förpliktande ord på olika områden och över huvud tagel med mycket få konkreta förslag. Sedan har siatsminislern nu talat i 30 minuter, och han har i stort sett upprepat vad som står i regeringsförklaringen. Fortfarande står därför alla de frågor Jag ställde obesvarade. Jag tror att allmänheten, löntagarna och inte minst regeringspartiernas egna väljare är myckel intresserade av att få reda på vad den här regeringen egentligen vill föra för politik.

Hur skall del bli med löntagarnas föriorade köpkraft? Hur mycket tillåter ni att deras privata konsumtion minskar, innan ni ingriper? Hur många nya bostäder skall ni bygga och hur högt skall hyrorna få stiga? Hur blir det med oljepriserna? Kommer ni att tillåla oljebolagen all höja priserna igen? Hur skall det bli med daghemsutbyggnaden? Hur många platser skall byggas nästa år, efter Gösta Bohmans propåer i valrörelsen och i dag? Hur blir def med pensionärernas krav på sfandardsäkrade pensioner? Hur skall ni bekämpa arbetslösheten och hur många nya jobb planerar ni att ordna under tiden?

I fråga om avvecklingen av kärnkraften fanns det en antydan till svar. Jag vill bara fråga: Är hela regeringen överens om detta? Är Gösta Bohman också överens om det resonemang som Thorbjörn Fälldin förde här?

Alla de här frågorna är viktiga för de flesta människor, och de kräver besked om dem. Men det tycks vara mycket svårt att i debatten här få ett klart besked om dem.

Valet resulterade i att centern förlorade 325 000 röster, och mittenpartierna förlorade tillsammans 350 000 röster. Moderaterna sög upp 260 000 av de rösterna, mycket lack vare den flathet som ni i mitten visade mot Gösta Bohman och moderaterna i hela valrörelsen. I varje fall hade ni i valrörelsen inte ett ord av kritik eller förmaning mot högern. Och nu sitter ni med Gösta Bohman i båten - jag höll på au säga något annat.

Moderaternas framgång gav dem fler siatsrådsposter, och de är nu största partiet i regeringen. Moderaterna har varit framgångsrika vid utformandet av regeringsförklaringen genom att tunna ut, försvaga och i det närmaste helt sudda ut mittenpartiernas politik. Kvar har blivit okonkreta, ofta till intet förpliktande önskningar, ibland med typiskt moderata skrivningar på olika områden. Det innebär ju atl regeringens politik kommer all utformas under

hand, i departementen, av vilka moderaterna nu sitter i åtta, och vid regeringssammanträdena, där moderaterna har en starkare position än de hade i den gamla trepartiregeringen. Det är möjligt alt det just därför är så svårt för Thorbjörn Fälldin att ge klara besked om regeringspolitikens utformning på olika områden.

Jag tror att många cenierväljare är förvånade över partiledningens agerande i regeringsförhandlingarna, och Jag tror inte de blev gladare när de fick se resultatet: fler moderater i regeringen och en svag regeringsförklaring ulan de egna frågorna.

Jag har sagt det förut: Centern brukar, ibland med viss framgång, försöka framslå som ett småfolkets parti. Därför förvånar det naturligtvis nu alt de har gått samman med moderaterna och tillsammans med dem bildar spjutspels mot arbetanörelsen för en moderat regeringspolitik. Allra mest förvånar del nog alla dem som lade sin röst på centern därför att de i centern såg något annal än företrädare för moderaternas direkt löntagarfientliga politik. Jag förstår deras förvåning när de nu finner att det parti som de i september gav sin röst i valet nu har hjälpt in Gösta Bohman i regeringen, dessutom på posten som ekonomiminister. De undrar naturligtvis om deua är del nya centerpartiet. Thorbjörn Fälldin sade ju i valrörelsen att han skulle hålla rågången upphuggen gentemot socialisterna och dem som förespråkar planhushållning och socialism. Att centern och folkpartiet ofta pratar om breda lösningar i samförstånd, det betyder Ju så oerhört litet i detta sammanhang - inga regeringsbeslut kommer alt kunna fattas mot moderaternas och Gösta Bohmans vilja. Vad är det för breda lösningar och samförstånd som ni två talar om i olika sammanhang?

Men mina frågor kvarstår: Hur blir det med priserna? Hur blir del med hyrorna? Allt fler människor tycker att pris- och hyreshöjningarna redan för länge sedan har passerat det tillåtnas gräns. Är ni från regeringens sida beredda att införa ett pris- och hyresstopp? Både Jag och andra är intresserade av att få svar på de här frågorna. Och hur blir det med den kommunala expansionen efter de uttalanden som Gösta Bohman har gjort tidigare och som han har gjort i morgontidningarna i dag?

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

Statsministern THORBJÖRN FÄLLDIN:

Herr talman! Till Lars Werner vill jag säga alt svaren på alla de frågor om specifika budgetposter som han ställde kommer att lämnas i budgetpropositionen,

Till Olof Palme: först några ord om kärnkraften och ja-alternativet.

I valrörelsen sade Olof Palme att om socialdemokraterna kom lill makten skulle de ta bort villkorslagen. Det var mol den bakgrunden jag gjorde uttalandena om igångsättningen av reaktorer vid ett ja i folkomröstningen. Det är att konstatera att de tre regeringspartierna aldrig har övervägt att ta bort villkorslagen - den behövs för den händelse svenska folket skulle säga ja i folkomröstningen. Men Just för att man konkret skall veta vad man skall ta ställning lill har vi i regeringsprogrammet angivit hur viktigt det är att alternativen inför folkomröstningen blir klara.

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

1 fråga om skatterna kanjag försäkra Olof Palme och andra att när vi nu har inbjudit arbetsmarknadens parter till överiäggningar har vi förvisso inte gjort detta bara för att redovisa vad regeringen tänker göra. Det har framgått av mina uttalanden - och det har också framgått av uttalanden av andra i regeringen - att vi är beredda all diskutera skatteskalans utformning men att vi på ett par områden i det här sammanhanget inte är beredda att bryta upp mönstret. Det gäller för det första indexregleringen och för det andra finansieringen - vi är inte beredda att finansiera marginalskattelättnaderna genom att lägga ökade pålagor på näringslivet. Gör vi det, medverkar vi nämligen samtidigt till att driva upp kommunalskatterna och landstingsskatterna - del kan ingen bestrida. Gör vi det, skapar vi också omedelbart en situation som kommer all påminna om den uivec|<ling som vi hade 1974, 1975 och 1976. Hur vi än vänder och vrider på det kommer vi ändå fram till au den utvecklingen våren av huvudorsakerna till att svensk konkurrenskraft i förhållande till omväriden gick föriorad. Det misstaget måste vi se till att inte göra om. Men naturiigtvis är vi beredda att diskutera skalans utformning och hur förändringar i den skall finansieras.

Olof Palme måste ha stängt till öronen under vissa avsnitt av mitt anförande. Jag säger ju ändå klart och tydligt att självfallet måste varje regering i ett sådant pariamentariskt läge som det vi nu har ta hänsyn även till den andra halvan i riksdagen. På samma sätt som tidigare efter del här valutslaget säger jag därför nu än en gång att det Ju aldrig kan bli framgångsrikt att försöka föra en regeringspolitik mot halva svenska folkel.

Det är lika klart atl vi, enligt de besked som är givna till väljarna, måste hålla gränslinjen mot socialismen, mot en utveckling av det svenska samhället i socialistisk riktning. Men det bör ändå vara möjligt all på en rad områden hitta konkreta lösningar med bred uppslutning i parlamentet, och detta är en ärlig och uppriktig strävan från regeringens sida.

OLOF PALME (s) replik:

Herr talman! Det sägs ibland - och vi riskerar att få det upprepat - att en majoritet av väljarna röstade för de tre partierna i regeringen. Det är fel! Det var 49 % eller någonting sådant. Ni förlorade i valet er majoritet hos väljarna. Det betyder att de här åthävorna och talet om alt en majoritet sagt det och del inte längre håller.

Frågan om kärnkraften ger en belysning av centerns sätt alt resonera. Jag sade under valrörelsen att vi alltid tyckt att alomsäkerhetslagen räcker och att vi kan både ha och mista villkorslagen, eftersom folkpartiregeringen tolkat den på ett visst sätt. Efter detta uttalande sattes det i gång en våldsam känslokampanj från centerpartiets sida, och den fortsatte i partiledardebatten. Man sade atl vi socialdemokrater struntar i säkerheten och vill avskaffa säkerhetsföreskrifterna. Det var inte särskilt hederligt. Man sade vidare: Rösta på centern, för då kan vi i regeringsställning stoppa kärnkraften, även om det skulle bli ett ja i folkomröstningen. Nu säger ni tvärtom, därför att era taktiska syften före valet och efter valet är olika.

Så till mina frågor om de fyra punkter som är stridiga. Om Jag tolkar Thorbjörn Fälldin rätl säger han i finansieringsfrågan nej till varje samförstånd. I fråga om indexregleringen säger han nej till samförstånd. Även i fråga om marginalskattelaket säger han nej till samförstånd - marginalskaltetakei skall bibehållas.

När det gäller den fjärde punkten - skatteskalorna - kan han möjligen resonera med löntagarna. Enligt del borgerliga förslaget får man i toppin-komsilägena en ökning av den reala disponibla inkomsten efter skatt med 8 96, medan låginkomsuagarna får 2 %. Är Thorbjörn Fälldin beredd att se till att ökningen blir ungefär jämn över hela fältet? Del är en förutsättning för avtalsrörelsen.

HiUills har mina frågor om samförstånd lett till att Thorbjörn Fälldin stängt två dörrar. Skall han stänga också den tredje, och skall han beträffande den fjärde punkten bara göra ett litel pel i marginalen?

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

LARS WERNER (vpk) replik:

Herr talman! På en punkt fick jag och hyresgästerna klart besked av Thorbjörn Fälldin: i Januari får hyresgästerna besked om vad regeringen tänker göra åt de hyreshöjningar man nu sitter och förhandlar om. Det är alltså klart besked: ingenting kommer ni att göra ål hyreshöjningarna.

Så till den andra fråga jag ställde. I regeringsförklaringen slår det alt takten i den kommunala utgiftsökningen måste dras ned så att den håller sig inom ramen för en balanserad samhällsekonomi. Hur Gösta Bohman tolkar den formuleringen vet vi i dag. Han använde den till alt hota kommunerna. Han vill ta i med hårdhandskarna mot kommunerna. Han förklarar att det är dags atl bromsa kommunernas expansion, och det med hjälp av lagstiftning. Jag tycker alt det är ett mycket anmärkningsvärt uttalande av landets ekonomiminister, och jag vill därför en gång till fråga statsministern om hans syn på detta: Är centerpartiet berett att tillsammans med Gösta Bohman tvinga igenom en sådan lagstiftning, och hur skall den i så fall utformas? Betyder det atl kommunerna inle skall få bygga ut barnomsorgen? Betyder det att man inte skall få bygga ut äldrevården? Betyder det att man inte skall få bygga ut kollektivtrafiken? Betyder det aft man inte skall få ge pensionärerna bättre bostadsbidrag?

Gösta Bohmans förslag är ett typiskt högerförslag - del vet vi. Jag vill påstå att det är hans gamla sparplan som han luftar på nytt nu och som bara har stöpts om i ny form. Sparplanen utsattes Ju för häftig kritik, när den kom ul i pressen, men nu presenterar Gösta Bohman den i ny tappning. Syftet är precis detsamma, nämligen att skära ner på sociala och nödvändiga verksamheter i kommuner och landsting.

Men frågan kvarstår: Hur skall centern agera? Skall den cenlerpartistiske kommunministern, som Ju f ö. kommer direkt från ordförandestolen i Kommunförbundet, tvingas underteckna Gösta Bohmans nya ukas mot kommunerna?

Detta menar jag är viktiga saker som stora grupper, som redan känner följderna av höga kommunalskatter och allvariiga brister i samhällsservicen.

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

vill ha besked om.

Det är resurser kommunerna behöver. Gösta Bohmans politik måste därför avvisas, och det vore välgörande, tycker jag, om statsministern eller evenluelll socialministern tog avstånd från det här programförslaget. Jag tycker att det vore bra, om man från regeringens centerpartister gav klart besked om att förslaget aldrig kommer att genomföras.

Statsministern THORBJÖRN FÄLLDIN:

Herr talman! Jag kan till Lars Werner säga att det övervägs inte någon lagstiftning mot kommunerna.

Får jag beträffande omsorgsfrågorna påminna Lars Werner om atf i den uppgörelse som träffats mellan kommunerna och regeringen prioriterar kommunerna just omsorgsfrågorna. Det gör man ju med mycket starkt stöd här i riksdagen också, eftersom riksdagen har antagit program på olika områden -Jag tänker på barnomsorgen eller långtidsvården - som kommunerna har atl genomföra.

Det är alltså innehållet i överenskommelsen och kommunernas redovisning av vad som skulle vara möjligt inom def här utrymmet. Men det går inte att bortse från att riksdagen har ställt sig bakom det utskottsbetänkande där det konstateras atl en så snabb konsumtionsökning ute i kommunerna inle är förenlig med den samhällsekonomiska utvecklingen i stort. Det har jag påmint om här i dag och det har vi påmint om i regeringsförklaringen.

Låt mig fill Olof Palme säga aft jag har här angett vår öppenhet på dessa områden men också angett några områden där vi är kvar vid vår uppfattning. Vi kommer nu atl genomföra samtal med arbetsmarknadens parter, och del skall ske i den anda och med den öppenhet som jag har redovisat här på regeringens vägnar.

Vidare vill jag säga till Olof Palme att försöken atl pådyvla centern en ny uppfattning i folkomröstningsfrågan efter valet är försök som måste misslyckas. Först och främst var vi ju helt ense vid partiledaröveriäggningarna efter Harrisburgsolyckan. För egen del är jag ytterligt förvånad över att de andra partierna måste ha en sådan olycka framför ögonen för att låta folket avgöra denna fråga. Men vi är där.

Vid överläggningarna var vi överens om att folkomröstningen skulle få bli beslutande. Som partier förband vi oss ju i uttalanden efter överiäggningarna alt följa folkomröstningens utslag, och genom hela valrörelsen angav Jag och andra centerpartister just detla att folkomröstningens utslag skall gälla. Men då är det viktigt att alternativen blir så klara att man inte behöver diskutera vad utfallet innebär. Def är i den strävan regeringsförklaringen är skriven.

Så några ord om majoritet.

Det är ett faktum, Olof Palme, att här i parlamentet finns denna majoritet. Och överdriv nu inte frågan den här gången, efter 1979 års val! Får Jag påminna om hur det var vid valen 1970 och 1973. Socialdemokraterna hade förlorat rejält i båda dessa val, men Olof Palme och socialdemokratin tvekade inte ett ögonblick att stanna kvar vid regeringsmakten. Olof Palme och socialdemokraterna tvekade inte ett ögonblick all i lolieririksdagen driva

fram ett stort antal frågor till lottning här i kammaren. Del finns kanske skäl att begrunda det.

Vi menar allvar när vi säger att vi är beredda att ta hänsyn till den andra halvan av riksdagen. Vi kommer inle att regera mot halva svenska folkel.

Ekonomiministern GÖSTA BOHMAN:

Herr talman! Låt mig först få uttala min anslutning till den avsky som Olof Palme gav uttryck ål gentemot det som har hänt och händer i Prag. På den punkten är Jag alldeles övertygad om att alla de demokratiska parderna här i Sveriges riksdag står enade.

Årets riksdagsval, herr talman, bekräftade alt vårt folk vill att den politik som stakades ut 1976 skall fullföljas. Väljarna avvisar alltså fortfarande en politisk linje som syftar till ett alltmer kollektiviseral samhälle, alltmera av planhushållning, reglering och politisk styrning. Flertalet vill i stället ha en utveckling som ger ökade möjligheter för de enskilda medborgarna atf själva bestämma och att själva ta ansvar. Vårt folk vill alltså behålla en social marknadshushållning, som är byggd på enskilda initiativ och som ger effektivitet och välfärd.

Valutgången innebar kort sagt bl. a. ett nej till socialism och ett ja till individen. Ett nej till ständigt stigande skatter. Ett ja till en skattepolitik som gör det lönande att arbeta och spara. Ett nej till en skolpolitik som inte är förankrad i verkligheten. Ett ja till krav på bättre kunskaper, på ordning och arbetsro i skolan.

Valet blev en stor framgång framför allt för oss moderater. Moderata samlingspartiet fick i år mer än en kvarts miljon nya väljare. I dag står mer än 1 100 000 människor bakom oss och vår politik. Detta är starkt förpliktande. Och vi skall självfallet göra allt som står i vår förmåga för atl motsvara deras förhoppningar, för all la vårt ansvar och motsvara deras krav.

När jag, herr talman, för tre år sedan - efter 1976 års val - stod här i kammaren och redovisade det ekonomiska fögderi som den socialdemokratiska regeringen då hade lämnat efter sig var det ingen ljus bild av verkligheten som jag tvingades teckna. Jag strök under att de ekonomiska svårigheter som Sverige stod inför och som det var den nya regeringens uppgift att la itu med krävde samförståndsvilja och förmåga till ansvarstagande också utanför regeringskretsen. Vi behövde, sade jag, inle bara en ansvarsfull regeringspolitik utan också en ansvarsmedveten oppositionspolitik. Våra ekonomiska problem borde lösas i samförstånd mellan olika grupper i vårt samhälle.

Parterna på arbetsmarknaden insåg vad verkligheten krävde. Våra medborgare var beredda atl lämna sin medverkan till den ekonomiska saneringsprocess som framstod som alldeles nödvändig för vår välfärd och sysselsättning. Detsamma kan tyvärr inte sägas om oppositionen här i Sveriges riksdag. Den visade sig nästan helt sakna vilja att bidra lill en politik som kunde återföra svensk ekonomi in på balansens väg. I sin besvikelse över aU ha förlorat regeringsmakten och i sin strävan att försöka återvinna den valde socialdemokraterna att konsekvent gå tvärtemot inte bara vad riksdagens

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Alhnänpolitisk debatt

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

majoritet ansåg nödvändigt ulan också vad allt ekonomiskt förnuft krävde.

I stället för atl ställa sig bakom den process som under de gångna tre åren starkt förbättrat vårt näringslivs internationella konkurrenskraft, ökat produktion och sysselsättning valde socialdemokraterna att i alla lägen bjuda motstånd. De utgick uppenbariigen ifrån att en icke-socialistisk regeringsutövning skulle vara bara en kort parentes i svensk politik.

Jag kan därför förstå att besvikelsen i dag är stor bland socialdemokraterna. Den ärsäkerligen större än hösten 1976. Den oförsonliga oppositionspolitiken gav inte resultat. I själva verket gjorde socialdemokraterna sill näst sämsta val sedan år 1932. Vi har aldrig gjort en bättre valrörelse, sade Olof Palme för en stund sedan. Han borde ha tillagt: - med så liten utdelning. Att det blev som det blev är när allt kommer omkring inte besynnerligt. Det räcker inte att bara vara mot allting. Man måste också vara för någonting. I varje fall sådant som förefaller rimligt i de många människornas ögon.

Försöken att framställa moderat politik som en aggressiv politik i fåtalels intresse saknade all verklighetsförankring. I de kommuner och landsting där människorna sett moderat politik förverkligad har våra framgångar varit störst. Där har socialdemokraterna lidit sina svåraste motgångar. Årets val har bekräftat en trend som varit entydig under hela 1970-lalet. Socialdemokraterna gick i år tillbaka i Stockholms kommun, Göteborgs kommun, Fyrstadskretsen och Malmöhus län - valkretsar där vi moderater gått fram allra starkast, inte bara i detta utan även i tidigare val på 1970-talet. Där vi moderater går fram, där går socialdemokraterna bakåt. Så verkar alltså de s. k. högerkrafterna.

Herr talman! De förhoppningar om samförstånd som Jag framförde för tre år sedan är i dag minst lika viktiga. Vi behöver -jag vill än en gång betona del - infe bara en ansvarsfull regering utan också en ansvarsmedveten opposition. Om vi skall kunna komma till rätta med de svårigheter som på sikt hotar vårt folks välfärd, borde samförstånd vara lika givet på oppositionssidan som del är för oss i regeringen.

Därför är det desto mera beklagligt aft socialdemokraterna - i varje fall hittills - inte heller nu visat någon som helst vilja till samarbete. De har tvärtom även nu valt konfrontationens väg, i varje fall verbalt. Talet om "högerkrafter" och "högerburar" är lika ofta återkommande som tidigare. Del heter alltid "höger". Att det finns eU moderat parti har Olof Palme glömt bort. Den nya regeringen utmanar löntagarna. Reaktionära strömningar gör sig gällande. Ja, så har det hetat under de senaste veckorna. I dag hörs samma melodi från kammarens talarstol. Det är i själva verket anklagelser som riktar sig mot 1 100 000 vanliga svenska väljare, företagare, löntagare, studerande och pensionärer. I svepande ordalag har socialdemokraterna avvisat tanken på att utjämna motsättningar. Vi socialdemokrater, har det hetat, lägger våra förslag i riksdagen. Sedan ankommer det på regeringspartierna att säga ja eller nej. Därmed bastå! 1 stället för att öppna dörrar slänger de igen dem och låser med dubbla lås.

Det parti jag representerar har aldrig någonsin försökt dölja att de politiska

partierna företräder skilda åsikter och olika värderingar både ideologiskt och sakligt. Vi har menat att de olikheter som finns mellan partierna bör klart och tydligt redovisas inför väljarna. Väljarna måste få veta vilken politik partierna slår för, vilket ansvar de är beredda att ta. Annars kan väljarna inte överblicka följderna av sitt röstande.

Men en så öppen och klar redovisning innebär infe att vi söker strid och konfrontation för stridens och konfrontationens egen skull. Och den behöver inte och får inte hindra samförslåndslösningar där sådana behövs. Detta borde vara en självklarhet i ett land med så stabila och långvariga demokratiska traditioner som vårt. Vår grundläggande nationella värdegemenskap utgör en god grund för samverkan och elt dåligt underiag för konfrontationspoliiik. Vi behöver bygga vidare på vår värdegemenskap, om framtidens problem skall kunna lösas.

Vi moderater vill göra vad som ankommer på oss för atl finna lösningar i hela folkets intresse, lösningar som syftar till att stärka och vidareutveckla vår välfärd i den samarbetsanda som varit det främsta kännetecknet för det svenska folkhemmet.

Inför de påfrestningar som kommer att möta vår ekonomi under 1980-talet går det emellertid inte atl kompromissa med verkligheten. Den finns där, och den ställer alldeles bestämda krav. Även om vi skulle vilja och försöka blunda för dem, kan vi aldrig komma ifrån dem. Det är alltså med verkligheten som utgångspunkt som den samförslåndspolitik jag eftersträvar måste utformas och föras vidare under de år som ligger framför oss.

Herr talman! Innevarande år blir ett förhållandevis gott år för Sverige.

Bruttonationalprodukten beräknas öka med 4,2 96.

Bruttoinvesteringarna ökar med 6,1 % och industrins investeringar med 4 %.

Efter att ända sedan början av 1975 ha minskat började industriproduktionen öka i mitten av förra året. Och nu har också industrins investeringar vänt uppåt.

Den privata konsumtionen bedöms öka med 3 %.

Den offentliga konsumlionsökningen blir hela 4,6 96, en med hänsyn till vårt utsatta balansläge alltför hög siffra. Jag återkommer härtill.

Konsumentpriserna beräknas öka med 8,5 96. Det är mer än förra årets låga inflation. Orsaken är främst de stigande oljepriserna. De beräknas ha svarat för ca 2 procentenheter av den samlade prisstegringen. Efter 1973 har vi emellertid bara ett enda år haft en lägre prisstegring än den vi räknar med nu. Och det var förra året. Den svenska prisstegringslakien har alltså under de senaste två åren legat klart under genomsnittet för västvärldens industriländer.

Även på arbetsmarknaden är läget bättre än tidigare. Det totala antalet sysselsatta har fortsatt alt öka. I september hade vi ungefär 70 000 fler människor i arbeie än motsvarande tid förra året. Antalet verksamma i industrin ökar. Arbetslösheten minskar.

Allt detta hör till def positiva. Men i ett viktigt hänseende är bilden av vår ekonomi betydligt mörkare än vad man räknade med i början av det här året.

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

3 Riksdagens protokoU 1979/80:17-18

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

Jag syftar på handels- och bytesbalansen.

Sverige hade 1978 elt överskott i handeln med omvärlden på 5,5 miljarder kronor och hade därmed lyckats reducera byiesbalansbrisien högst avsevärt. Mot den bakgrunden räknade man i den reviderade finansplanen i våras med ett överskott i handelsbalansen för innevarande år och att bytesbalansens brist skulle stanna vid 6,3 miljarder kronor. Men nu pekar konjunkturinstitutets kalkyler i stället på ett underskott i både handels- och bytesbalansen: 2,8 miljarder i handelsbalansen och inte mindre än 12,5 miljarder i bytesbalansen.

Den väldiga försämring som inträffat under de senaste månaderna har sin orsak i de kraftiga oljeprishöjningarna. Det rör sig om en prisstegring på inte mindre än 60-70 96 i fråga om petroleumprodukter. Vår oljenota har alltså på ett enda år blivit drygt 8 miljarder kronor dyrare. Det är en lika stor kostnadsökning som den som drabbade oss efter 1973 års oljeprishöjning.

Denna oljenola påverkar inte bara prisutvecklingen. Den får också återverkningar på hela samhällsekonomin. Den måste betalas. Detta är ofrånkomligt. Och lika ofrånkomligt är det au hela folkhushållei - dvs. alla medborgare - måste bära sin del av bördan.

Höjda oljepriser drabbar alla oljeimporterande länder. En så väldig omfördelning av inkomster som det här är fråga om kan inte äga rum utan att världsekonomin i dess helhet utsätts för påfrestningar.

Då oljepriserna höjdes 1973-1974, rekommenderade OECD sina medlemsländer att driva en expansiv ekonomisk pohtik för atl motverka den dämpning av efterfrågan som prisstegringarna eljest skulle leda till. Men del var bara ett fåtal mindre länder, däribland Sverige, som följde rekommendationen. Allt tyder på att fiertalet länder inle heller nu kommer att vilja kompensera efterfrågebortfallet. Tvärtom talar allt för att oljeprishöjningarna kommeratt slå igenom fullt ut. Länderna vill så långt möjligt motverka en inflation. Och de strävar efter att återställa den jämvikt i bytesbalansen som oljeprishöjningarna rubbat.

Vi måste därför utgå ifrån aft den internationella konjunkturen kommer att påtagligt försvagas under nästa år. Situationen blir inte ljusare genom den stora nedgång i den ekonomiska aktiviteten som redan inträffat i bl. a. Förenta staterna. BNP-ökningen inom OECD, som 1978 uppgick till 3,7 96, beräknas nu gå ner till 2 3/4 96 i år och inte överstiga 2 % nästa år. Världshandeln kommer att öka i långsammare takt än man tidigare trott. I stället för 6 96 i år förväntas ökningen nästa år uppgå till bara 4 %.

Deffa får självfallet följder för Sveriges ekonomi. Vårt land är mera exporlinriktat än flertalet andra länder. Vi är dessutom mera beroende av importerad olja. Vi måste därför i högre grad än andra öka våra exportinsatser för att kunna betala den fördyrade oljeimporten. Och det är långt svårare att öka exporlförsäljningen, när de internationella konjunkturerna viker och väridshandeln ökar långsammare, än vad det är i en högkonjunktur.

Def är mot den bakgrunden som konjunkturinstitutet förutser ett bytesbalansunderskott näsla år på nära 16 miljarder kronor. Även om beloppet reduceras till följd av ändrad statistik, kan underskott i den storleksordningen

inte godtas.

Det är möjligt atl beloppet 16 miljarder kronor kan behöva justeras ned med 3 ä 4 miljarder. Detta förändrar emellertid inte slutsatsen. Strävan efter jämvikt förblir ett centralt mål för vår ekonomiska politik. Var hade vi stått i dag utan den nedpressning av bytesbalansunderskottet som skedde under 1978? Och risken för ytteriigare oljeprishöjningar är en realitet. Det ger ökad tyngd åt kravet att man skall förbättra bytesbalansen.

Den ekonomiska politiken måste utformas med hänsyn härtill. Sverige måste avsätta en större del av sin produktion på väridsmarknaden. Vi måste fortsätta att återvinna tidigare föriorade marknadsandelar Vi måste begränsa importökningen och framför allt dra ner förbrukning och import av olja.

Vi är därför tvingade alt - som det heter i regeringsförklaringen - "bevara och om möjligt stärka den svenska industrins internationella konkurrensförmåga". Kampen mot inflationen måste fullföljas. De stigande oljepriserna får inte - som fallet var efter 1973 - tillålas sälta fart på en inhemsk infialionskarusell. Bravaden under socialdemokraternas år 1975 och 1976, då de svenska arbetskraftskostnaderna steg med drygt 40 3d, kan och får inte upprepas. Ansvaret härför vilar nu på både parterna på arbetsmarknaden och statsmakterna. En utveckling liknande den som ägde rum mellan 1973 och 1976, då arbetsgivaravgifterna steg från 15,6 till 28,3 % på en genomsnittlig industriarbetarlön, är helt utesluten. Prishöjningar som beror på stigande oljepriser ger inget utrymme för kompenserande löneökningar. Flertalet medborgare har helt säkert detta klart för sig. Det vore som att söka lyfta sig själv i håret. Det gör bara ont.

Höjda oljepriser, tvånget alt öka exporten och dra ner importen, begränsar utrymmet för ökad konsumtion. Som redan sagts ökar den offentliga konsumtionen i år med inte mindre än 4,6 96 och den kommunala med hela 5,4 %. Inte minst då det gäller den kommunala sidan ligger sådana tal långt över de tal som samhällsekonomin medger.

Nu räknar konjunkturinsfilulet med alt den offentliga konsumtionen skall öka nästa år med 3,5 %, varav den kommunala med 3,8 %. Även dessa tal ligger utanför de samhällsekonomiska möjligheternas ram.

Den kommunala konsumtionsökningen ligger i år på en nästan dubbelt så hög nivå som den långtidsutredningen ansåg försvarlig. Och den överenskommelse som staten träffade med kommunerna i våras byggde på att dessa åtog sig att begränsa konsumtionsökningen i år och nästa år till 3 96 varje år, dvs. till sammanlagt 6 96. Nuvarande kalkyler pekar på en ökning på över 9 96.

Detta är inte förenligt med kraven på balans i samhällsekonomin. Det är bl. a. därför som vi i regeringsförklaringen påminner om vad riksdagen sade i våras, nämligen att "ytterligare åtgärder för atl begränsa den kommunala tillväxten måste prövas om den kommunala expansionen visar tecken alt fortsätta i samma takt som hittills, trots träffade överenskommelser"- och det gör den kommunala expansionsökningen.

Vi måste ständigt ha klart för oss atf Ju större del av våra tillgångar som den offentliga sektorn lar i anspråk, desto mindre blir utrymmet för våra

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk deban

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

medborgares egen fria konsumtion. Skulle i det läge där vi nu befinner oss den offentliga konsumtionen fortsätta öka på del satt konjunkturinstitutets siffror visar, då blir konsekvenserna orimliga för de enskilda medborgarna. Reallöneförbättringar skulle då bli helt uteslutna. I stället skulle påtagliga sänkningar av reallönerna efter skall inträda. Au hålla en avtalsrörelse inom ramarna för det samhällsekonomiska utrymmet blir med sådana utgångspunkter sannerligen inte någon lätt uppgift.

Både den privata och den offentliga konsumtionen måste därför anpassas till del utrymme som står till förfogande. Och hur begränsat detta är, framgår av prognoserna för bytesbalansen.

Delta kräver - som också framhålls i regeringsförklaringen - långtgående återhållsamhet i fråga om den offentliga sektorns utgifter. Och kravet på höjda inkomster måste hålla sig inom de snäva ramar som oljeberoendet skapat.

Sveriges oljeberoende måste nedbringas. Det är i def syftet som regeringen kommer att lägga fram förslag om höjda skatter eller avgifter på olja, bensin och el, avgifter som ingår som elt inslag i en internationell strategi både på kort och på lång sikt för att begränsa följderna på väridsmarknaden av ytterligare oljechocker i framtiden.

De problem som vi har au se fram emot i början av 1980-talet är i vikliga hänseenden helt andra än dem vi mötte för tre år sedan. Våra relativa arbetskraftskostnader och vår internationella konkurrenssituation är gynnsammare i dag än vad de var då. Den svenska kronan är starkare. Del valutautflöde vi haft i somras har inte berott på den svenska kronans ställning utan på de höjda oljepriserna och den internationella ränteutvecklingen. Till skillnad från 1976 har vi nu återvunnit och håller fortfarande på att återvinna marknadsandelar utomlands. 1976 gick industriproduktionen ner. Nu ökar den.

1976 sjönk industrisysselsättningen. Nu stiger den. Då hade vi väldiga överlager i näringslivet. Det har vi inte nu. Och både bruttoinvesteringar och industriinvesteringar har åter börjat öka. Inflationstakten är nu lägre än den var 1976, och den akuta kris som då förelåg i näringslivet i dess helhet har vi infe i dag, även om det fortfarande flnns krisföretag och krisbranscher.

Vad som i stället har inträffat är - förutom oljeprisstegringarna - att problem som sammanhänger med den offentliga sektorns snabba expansion under en lång följd av år trätt i förgrunden. Och detta har starkt bidragit till växande statliga budgetunderskott.

Några siffror belyser på ett enligt min mening nästan drastiskt sätt innebörden av den offentliga sektorns tillväxt under de senaste tio åren.

Mellan 1969 och 1978 ökade den offentliga sektorn i fast penningvärde med 6 96 varje år, med sammanlagt 75,2 miljarder kronor i 1975 års priser. Under samma period ökade bruttonationalprodukten - våra gemensamma tillgångar -med i genomsnitt 1,8 % per år eller med 43 miljarder kronor. Den offentliga sektorn slukade alltså hela tillväxten och därutöver ytterligare 32 miljarder kronor

Under treårsperioden 1973-1976 steg den offentliga sektorns utgifter med

41,7 miljarder kronor i fasta priser men BNP med bara 17 miljarder kronor. Den offentliga sektorns tillväxt var alltså två och en halv gånger snabbare än bruttonationalproduktens.

Under den senaste treårsperioden var motsvarande ökning av den offentliga sektorns utgifter 24,4 miljarder, medan BNP-ökningen stannade vid 15,9 miljarder. Utgiftsexpansionen var alltså en och en halv gång snabbare än tillväxten av våra gemensamma inkomster.

Om den offentliga utgiftsökningen nästa år skulle dras ner till 5 96 - dvs. med en procent under genomsnittet för hela 1970-talel - skulle delta ändå innebära en utgiftsökning på ungefär 14 miljarder kronor. Om BNP-tillväxten skulle uppgå lill 3 96 - dvs. väsentligt mycket mera än genomsnittet under 1970-talet-skulle detta ge 13 miljarder kronor. Oförändrat skattetryck skulle ge bara 8 miljarder av de 14 behövliga. En skatteskärpning på 6 miljarder kronor skulle alltså bli nödvändig enbart för att fö rh indra en fortsatt ökning av budgetunderskottet.

Men 6 miljarder är en nettosiffra. Den nödvändiga förbättringen av den offentliga sektorns finansiella sparande skulle kräva en betydligt större skatteökning brutto. Och detta måste i sin lur negativt påverka den ekonomiska tillväxten. Vi skulle inte kunna nå upp lill den 3-procenliga BNP-tillväxt som jag nyss angav. Och en långsammare tillväxt skulle i sin tur medföra en långsammare ökning av den offentliga sektorns inkomster och drabba hela samhällsekonomin. Sverige har med andra ord -Jag tycker att de här siffrorna belyser det - råkat in i den onda cirkel som jag år efter år varnat för i riksdagen.

Olof Palme påstod att de borgeriiga partierna dolde verkligheten i valrörelsen. Oljeprishöjningarna kunde vi, om vi så skulle vilja, inte dölja. Konjunkturerna utomlands kunde vi inte, om vi så skulle vilja, dölja. Bytesbalansbristen kunde vi inte heller dölja. Budgetunderskottet var också alldeles uppenbart. Jag försökte - som åtskilliga av kammarens ledamöter kommer ihåg - ta upp en debatt om Sveriges långsiktiga ekonomiska problem, bl. a. med utgångspunkt i de analyser som 1978 års långtidsutredning hade gjort och som visade alt med en utveckling i samma takt som hittills skulle utrymmet för reala inkomststegringar för våra löntagare vara helt obefintligt. Vilka var det som då hukade sig? Vilka var det som då vägrade alt delta i den debatten? Vilka var det som då smet undan? Vilka var det som i ställel föreslog högre skatteökningar som skulle göra problemen ännu större, om inte de socialdemokrater som i dag beskyller oss för att ha försökt dölja verkligheten? Vi har talat klarspråk. Socialdemokraterna har i del här hänseendet smugit i buskarna.

För att angripa de stora underskotten i vår statsbudget och hindra en fortsatt ökning måste vi /d> det första hålla tillbaka utgifterna,yö> det andra stimulera del totala sparandet i samhällsekonomin ochjördet tredje stimulera tillväxten. Det är helt uteslutet atl låta den offentliga sektorns utgifter fortsätta atl i reala termer- för del är del det är fråga om - växa med de 6 96 per år som har gällt tidigare. Även om vi skulle utnyttja alla tillgängliga medel för det, kan en sådan ökning inte finansieras. Problemen blir bara större och det

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

samhällsekonomiska läget ännu värre.

Det mest överhängande problem som vi nu står inför när det gäller 1980-talet är alltså atl komma till räUa med den offentliga seklornsexpansion. Det ärefl väldigt svårt problem, men vi måste komma lill rätta med det, om vi skall kunna återställa balansen i svensk ekonomi, om vi skall kunna fortsätta alt reformera skatteskalorna i enlighet med regeringsförklaringens intentioner och våra medborgares i handlande uttryckta önskemål, om vi skall kunna öka tillväxten, förstärka vår samhällsekonomi och trygga välfärdsutvecklingen under kommande år. Om vi skall åstadkomma allt del här, är del nödvändigt att angripa den offentliga sektorns alltför snabba expansion.

Den här politiken, som enligt min alldeles bestämda mening framstår som alltmer tvingande, förutsätter atf alla vågar medge öppet hur riskfyllt läget är och att alla är beredda atl ta sitt ansvar och lämna sin medverkan. Politiken måste med andra ord bygga både på realism - på den verklighet som jag talade om i början av det här anförandet och som vi aldrig kan komma ifrån -och på samförstånd. Kortsiktig partipolitisk konfrontation, som Olof Palme gav prov på i sina anföranden fören stund sedan, kommer att göra svårigheterna ännu större och problemen ännu mera svåriösfa. Och det kommer att drabba alla grupper av medborgare i vårt land, vilkas berättigade önskemål och intressen det är vår skyldighet som politiker att tillgodose efter måttet av vår förmåga.

Detta är det allvariiga i dagens läge. Skall vi klara vår ekonomi framöver, skall vi ge våra medborgare vad de kräver och önskar, då måste vi med öppna ögon se hur verkligheten ser ut, och vi måste ha mod alt gemensamt angripa problemen. Annars blir det bara värre för de människor som i val gett oss alla sitt förtroende.

OLOF PALME (s) replik:

Herr talman! Jag haren fråga också till herr Bohman, men först delta: Herr Bohman talade om samförstånd som nästan en moralisk kvalitet. Jag minns alt under den s. k. jämviktsriksdagens tid störtade herr Bohman ut ur alla de lokaler där vi förhandlade och avvisade med enorm hårdhet de överenskommelser vi träffade mellan tre partier. Jag beskyllde icke herr Bohman för dålig morahjag trodde att han från sina konservativa utgångspunkter hade sakliga skäl för att inte vilja ansluta sig till det som andra partier kom överens om.

Det är likadant nu. Vi kan inte underlåta att kritisera en politik som innebär sänkt reallön för de stora grupperna av arbetare och tjänstemän, ökade klyftor i samhället, gigantiska överföringar av pengar till kapitalägarna och de bättre ställda.

Jag fick häromdagen ett brev från en mycket framgångsrik författare, som skrev: I egenskap av utpräglad höginkomsttagare har jag märkt hur de tre borgeriiga åren har gett mig en klar förbättring av min standard. Men min son, som är svetsare, och min dotter, som är gift med en mellanstadielärare, har båda fått det sämre under de här tre borgeriiga åren. - Det är väl ändå en ganska exakt sammanfattning av vad det är fråga om: de ökade klyftorna.

Samförstånd är alltid beroende av politikens innehåll. För oss är förutsättningen för samförstånd en politik som präglas av rättvisa och solidaritet.

Herr Bohman hade otroligt många siffror i sitt tal, men en siffra borde ha stått som en eldskrift för honom när han talade. När den borgerliga trepartiregeringen tillträdde var underskottet i statens budget 3,6 miljarder kronor. Det är nu ca 50 miljarder kronor Det ärdet statsfinansiella moras som ni har skapat.

Del var mot den här bakgrunden vi betraktade moderaternas yviga löften om sänkt skatt under valrörelsen. Hur kan ni lova sänkt skatt när ni har elt budgetunderskott på 50 miljarder? frågade vi. Då svarade man med Jan Carlzon. Jo, sade herrar Bohman och Burenslam Linder, Jan Carizon sänkte priset på flyget, och så blev det fler passagerare och del gick bättre. Precis så skall vi göra också, Vi skall sänka skatten, och då får vi mera inkomster. På det sättet avskaffar vi budgetunderskottet.

Två dagar efter valet begärde denne Jan Carlzon höjda priser på Linjeflyg. Så ramlade det här Jan Carlzon-syndromef som en brinnande vinge i havet.

Nu bidrog Ju även herr Bohman till att avslöja verkligheten. Här säger han i sitt långa, sifferspäckade tal - jag vet inte om han har hunnit läsa det tillräckligt -aft om den offentliga utgiftsökningen dras ner med 1 % jämfört med del som hittills gällt under 1970-talet, så krävs en skattehöjning med 6 miljarder. Nu är det realiteter plötsligt, nu redovisar han ett växande budgetunderskott, och man måste höja skatten föratt täcka def ellerskära ner utgifterna.

Så till min fråga: På Bergslagsvägen i Stockholm hängde det långt efter valet kvar en affisch där det stod: Lägre skatter! Moderaterna. Den blev ganska gulnad. Den har definitivt rivits ner av herr Bohman i dag. Kan herr Bohman nu äntligen erkänna att moderaternas yviga skattesänkningslöflen under valrörelsen var en bluff och ingenting annat än en bluff?

LARS WERNER (vpk) replik:

Herr talman! I dag talar Gösta Bohman mycket vackert om samförstånd. I valrörelsen lät def helt annoriunda. Då var det konfrontation och gammal unken antikommunism från det kalla krigels dagar som hördes mest. 1 dag talar också Gösta Bohman så att man nästan kunde tro all han är landels statsminister. Och def är möjligt aff han har anledning att låta som om han vore det. Moderaterna fick ju åtta siatsrådsposter. Själv är Gösta Bohman tillbaka som regeringens starke man och ekonomiminister, och partiet fick en stalsrådspost i bostadsdepartementet och en annan i justitiedepartementet. Dessutom fick de Ju nästan en talman. Allt detta tillsammans med moderaternas valframgång och Gösta Bohmans position som partiledare för landets största borgeriiga parti är kanske skäl nog för honom aft tala som om han vore landets statsminister.

Moderaterna hade också framgång i regeringsförhandlingarna när det gällde regeringsförklaringen. Dels motade ni bort den s. k. milienpolitiken, "sfrunlpolitiken", dels lyckades ni helt eller delvis få med era egna förslag. I

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debari

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

regeringsförklaringen framhålls sålunda gång på gång alt den offentliga och privata konsumtionen måste hållas tillbaka, och Gösta Bohman har ju också nu uppehållit sig länge vid detta. Det betyder atl kommunerna inte får öka sin verksamhet: de får inte bygga ut barnomsorgen, äldrevården eller annan angelägen verksamhet. Löntagarna, som har förlorat två månadslöner hittills under Gösta Bohmans svångremspolitik, får infe återställa sina reallöner. I dag kan vi läsa att Gösta Bohman tagit ytterligare ett initiativ i den vägen och föreslagit att kommunernas expansion måste hejdas med lagstiftningens hjälp.

Jag vill i det sammanhanget fråga Gösta Bohman om han inser följderna av en sådan lag. Inser han att detta skulle drabba de mest angelägna verksamheterna i kommunerna, dvs. barnomsorgen, äldrevården och den sociala servicen? Del vore också intressant att få höra honom förklara var gränsen går för kommunernas expansion, hur en eventuell lagstiftning skall vara utformad och framförallt vilket råd han vill ge kommunerna, som har brist på daghemsplatser, som har många pensionärer och utslagna, som vill bedriva en aktiv och solidarisk social verksamhet. Hur skall de klara sina angelägna behov, om de med lagens hjälp förbjuds aft bygga ut den här verksamheten?

Nu har statsministern dess bättre till en del dementerat Gösta Bohmans förlöpningar här på förmiddagen, men jag vill ändå fråga Gösta Bohman om han umgås med liknande planer för att begränsa den privata konsumtionen, dvs. löntagarnas köpkraft. Det aren annan intressant fråga. Vad händer, om löntagarna förhandlar sig till högre löner och därmed också ökar sin konsumtion? Kommer regeringen då att upprepa tricket från den förra avtalsrörelsen och i efterhand korrigera resultatet av förhandlingarna? Kommer ni atf höja momsen, eller har ni andra planer? Jag tror att Gösta Bohman om någon är mannen att besvara just dessa frågor, och det är f. ö. ganska rimligt att Sveriges 3 miljoner löntagare får besked på den här punkten av landets ekonomiminister.

1 valrörelsen bedrev ni moderater en myckel fräck och utmanande politik. Ni presenterade då en sparplan. Ni sade att ni ville spara 3 miljarder kronor. Ni ville slopa skatteutjämningsbidraget till kommunerna, ni ville slopa 100 nya tjänster till arbetsförmedlingarna, ni ville slopa studiestödet fill 18-19-åringaina, ni ville slopa ökningen av platser i gymnasieskolan, ni ville slopa bidraget till studiecirklarna, ni ville minska stödet till invandrarorganisatio-nerna, ni ville minska slödel till byggande av idrottsanläggningar, ni ville minska bidraget till allmännyttan för hyresföriuster, osv.

Nu vill Jag fråga Gösta Bohman som ekonomiminister: Hur blir det med den här sparplanen? Kommer den aU sättas i verket eller är den lagd åt sidan? Har den hamnat i papperskorgen eller i byrålådan, där den enligt min mening hör hemma?

Det är i och för sig typiskt för moderaterna att ägna sig åf sådana här frågor. Ni har ju under hela valrörelsen spelat rollen av ett svenskt Glistrupparti. Ni har förespråkat en hård ekonomisk politik. Ni har ingen förståelse för löntagarnas krav, för ungdomens krav, för de utslagnas krav och för de

handikappades krav. Människorna i dessa grupper inryms inte i moderaternas lankevärid, och därför går moderaterna fram med rödpennan och stryker hårt ner sådana förslag som syftar lill att stärka de svagas villkor i samhället, som syftar till att skapa rättvisa och jämlikhet.

Men del mest anmärkningsvärda är inte aft moderaterna driver den här politiken, utan det är att de två andra partierna är tysta som möss i fråga om moderaternas politik.

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

Ekonomiministern GÖSTA BOHMAN:

Herr talman! Herr Palme återkommer - som han brukar göra - till Hagaöverenskommelsernas tidevarv, då jag påstås ha slagit i dörrar och inte velat medverka. Men om herr Palme, som ledde dessa förhandlingar, hade lyssnat bättre på vad vi ansåg om den ekonomiska politikens inriktning när vi under jämviktsriksdagen diskuterade detta, så hade en stor del av de bekymmer och problem som vi brottas med i dag inte funnits. Vårt läge hade varit avsevärt bättre om herr Palme då hade lytt våra råd.

Jag talar inte för ett samförstånd mot bättre förstånd, utan jag talar för ett samförstånd med bättre förstånd. Vi var klokare än vad ni var den gången. Och det vet Olof Palme om han fänkerefter riktigt ordentligt-gör det någon gång!

Olof Palme sade: Jag har rätt att kritisera en politik som innebär sänkta reallöner. Ja, del ärOlof Palmes skyldighet att kritisera en sådan politik. Men själ va utgångspunkten för de ekonomiska analyser som jag har redovisat här i dag och som regeringen redovisat så många gånger är att om vi fortsätter med den politik som vi har varit inne påsedan många år tillbaka, så kom mer def-enligt långtidsutredningen och enligt alla andra ekonomiska analyser - att innebära att våra löntagare icke får en höjd reallön. Hur skall vi kunna gå ut och begära av våra löntagare att de skall prestera ökad produktion och höjd produktivitet, som vi så väl behöver för att klara balansen i vår ekonomi, om den offentliga sektorns väldiga expansion lägger beslag på så stor del av utrymmet att löntagarna inte får några pengar alls kvar i reell köpkraft, i sina plånböcker och portmonnäer?

Olof Palme har fullt klart för sig - och det tror Jag att flertalet av de ledamöter i kammaren som var med på den liden också har klart för sig - att politiken 1975 och 1976 innebar en stimulans av konsumtionen för att överbrygga oljeprishöjningarnas konsekvenser för efterfrågan. Det var en överkonsumtion som vi log på oss här i Sverige för att vara beredda att sedan sänka vår konsumtion. Vi tvingades 1978 att göra en neddragning av de tidigare årens överkonsumtion. Del var en konjunkiurmässigl betingad dragspelspolitik, som ni i den socialdemokratiska regeringen räknade med nar ni inledde den här överbryggningspolitiken.

Olof Palme påslår au det under trepartiregeringens tid skett en gigantisk överföring av pengar till kapitalägarna. Deua är inte sant. Kapitalägarna fick mindre pengar under dessa gångna år än vad löntagarna fick. Vi är fullständigt medvetna om att löntagarna fick skära ner sin konsumtion, men jag har påvisat att en sådan utveckling var själva innebörden i den

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

ursprungliga överbryggningspolitiken.

Hösten 1976 hade vi ett hyggligt budgetläge. Men, Olof Palme, vi hade ingen sund ekonomi. Det dukade bordet var inte dukat med anrättningar som folk mådde bra av. Vi övertog svåra problem. Vi tvingades göra väldiga industripoliliska satsningar, att satsa på AMS-politik. Och vi ärvde ett i den tidigare budgeten inbyggt underskott som värkte ul så småningom. Jag påstår alltså au den budgelbrist vi har i dag inle är en följd av trepartiregeringens politik utan en konsekvens av en felaktig politik som socialdemokraterna förde under hela 1970-talet. Om den politiken skulle tillåtas att fortsätta, så kommer den att leda lill att hela BNP:n efter skall kommer atl gå åt för atf täcka de offentliga utgifterna redan år 1990. Det är bara alt sätta sig ner med siffror framför sig och räkna, Olof Palme, så kommer ni all kunna konstatera att detta kommer alt ske. Men det problemet vill ni inte diskutera. Varje gång jag har tagit upp detta och bl. a. särskilt vänt mig till LO:s representanter här i kammaren så har del visat sig alt man inte velat gå in i en debatt om frågan: Hur skall det gå med löntagarnas reella löneökningar, när situationen ter sig som den gör?

Låt mig sedan knyta an till vad Olof Palme sade i sitt första anförande. Han skildrade med den skicklighet som är honom förunnad eländet utanför del här glashuset, ute på Sergels torg, tunnelbanevåldet, situationen för de utslagna, problemet med narkoiikaoffren och mycket annat. Innebörden av hans anförande måste vara att med mera insatser från samhällets sida, med mera statliga och kommunala insatser, med mera politisering, med ökad makt åt politikerna och med högre skatter skulle man kunna komma åt de här problemen. Men det elände som Olof Palme skildrade och som är en realitet i dagens Sverige har Ju faktiskt växt fram och har sina rötter i den period då socialdemokraterna styrde vårt land. Det här är inte en följd av trepartiregeringens politik och inte av folkpartiregeringens politik, utan det har sina rötter mycket längre tillbaka under den socialdemokratiska epoken, alltså under ett skede då de offentliga utgifterna i vårt land steg från i runt tal 20 % av vår bruttonationalprodukt till dagens 65 96.

Då frågar jag mig: Har det blivit så mycket bättre i det svenska samhället i de hänseenden som Olof Palme påtalade under den här perioden av en våldsam expansion av den samhälleliga verksamheten, eller har det kanhända rent av blivit sämre? Jag fick ett intryck av all Olof Palme menade alt del hade blivit sämre, men han får väl korrigera mig i sin replik.

Nu påstår jag självfallet infe att missförhållandena och samhällsproblemen skulle bero på de ständiga skatteökningarna, på den offentliga sektorns expansion som sådan. Men au åberopa dessa missförhållanden och sociala motsättningar som motiv för högre skatter, som argument mol ett bättre skattesystem, håller definitivt inte. Det finns ingenting i verklighetens Sverige som talar för atl vi skulle få det bättre i de här hänseendena, all människorna skulle bli lyckligare och att livskvaliteten skulle bli bättre om valfriheten för våra medborgare ytterligare begränsades. Olof Palmes argumentation - om det nu var en argumentation - saknar all förankring i den vardagstillvaro som vi alla upplever i vårt land.

Jag minns den tid då Olof Palme alltid beskyllde mig för alt svartmåla. Men jag känner mig ibland numera som en amatör på det området i jämförelse med Olof Palme och hans professionella svartmålningskonsier. De problem som Olof Palme skildrade så vältaligt och som vi alla är medvetna om har kommit till tidigare. Det är inle efter 1976 som den skola har byggts upp, vars brister har blivit allt tydligare. Det är inte efter 1976 som de trista bostadsområden har uppförts, i vilka många av de här sociala motsättningarna och problemen grundläggs. Och narkotikaproblemen, Olof Palme, är inte nya. De lösa nyporna mot problemen har inte präglat tiden efter 1976. Tvärtom har den nya regeringen försökt hantera dessa problem med mycket större realism och verklighetssinne än vad som var fallet under Olof Palmes tid.

Vad del ytterst är fråga om, när vi talar om de stora problemen i vårt samhälle, är medborgarnas ansvar för sig och de sina, ansvaret för barnen, ansvaret för de äldre samt skolans ansvar. Nu börjar även fackförbunden och LO att reagera mot den socialdemokratiska skolpolitiken, men del är så dags. Vi vidgar inte ansvarsmedvetandet hos enskilda människor och enskilda familjer genom att lägga över mera ansvar på samhället, dvs. på oss politiker.

Jag är övertygad om atl allt fler i land efter land - del gäller inte bara Sverige - har kommit underfund med all ett genompolitiserat högskattesamhälle inle är den bästa miljön för att lösa frågorna kring de enskilda människornas och familjernas starkt varierande behov, deras önskemål, deras intressen, deras syn på begreppet livskvalitet. Det är inte mindre frihet som vi behöver, utan det är mera frihet. Det är inte mindre av enskilt ansvar som vi behöver, utan del är mera av enskilt ansvar.

All sedan den socialdemokratiska skattepolitiken är en av de grundläggande orsakerna till obalansen i vår ekonomi i dag tyckerjag atl jag har visat med de siffror som jag redovisade i mitt första anförande. Den obalansen leder till att vi får det svårare och att vi får mindre handlingsfrihet då det gäller att komma till rätta med åtskilliga av de svårigheter som Olof Palme skildrade. Det här är sanningen bakom den verklighet som Olof Palme för en stund sedan försökte förvrida inför den här kammaren.

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allittänpolitisk debatt

OLOF PALME (s) replik:

Herr talman! I den här omgången ställde Jag bara en enkel fråga: Kan herr Bohman erkänna atl högerns skattesänkningslöften i valet var en bluff och ingenting annat än en bluff? Men herr Bohman gjorde inte en ansats till att besvara min fråga. Jag kan således konstatera att de var en bluff Detta alldeles oavsett om han sedan försöker utnyttja sin tid till atl komma med förklaringar när jag inte har någon rätt lill replik. I stället väljer herr Bohman det känslomässiga. Han går antingen långt tillbaka i liden lill Ane den gamle, eller till någon bananhövding för att skylla ifrån sig. Herr Bohman har egentligen bara ett svar på alla problem som tas upp: Det är socialdemokraternas fel. Det är ett lolali smitande från ansvar och ett känslomässigt rabblande av fraser.

Beträffande Hagaöverläggningarna vill jag säga att det var en evig tur att vi

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

alla sade ett bestämt nej till moderaterna den gången. De ville spä på konsumtionen med om jag minns rätt ytterligare 10 miljarder kronor. Hade man gjort del och sedan använt det Bohmanska dragspelet för att klara detta, så hade det behövts en bälg vars make aldrig hade skådats i norra Europa. Så ville ni spä på i er löfteskarusell.

I valrörelsen fanns det bara ett budskap på alla de torg där moderaterna stod: Sank skatten! Herr Bohman vågar inte upprepa det här i dag. Han talar i stället om den offentliga sektorn som ökar så mycket att man tvingas höja skatterna, och han hotar med storleken av skattehöjningarna. Herr Bohman talar alliså om den offentliga sektorn, men han vågar inte redovisa en enda punkt, där han är beredd att skära ned med en enda krona.

Sällan barett val fått elt så omedelbart genomslag i avslöjande riktning. Här barett helt parti gått fram med ett enda stort löfte: Vi skall sänka skatten. I denna Glistrupanda skinnar man folkpartiet och centern på röster, men en månad efter valet tvingas man i sak au medge all hela denna kampanj inte var något annat än en bluff och att den förblir en bluff.

LARS WERNER (vpk) replik:

Herr talman! Det är svårt att få besked av Gösta Bohman i debatten här i dag. Annat var det i valrörelsen i september. Då talade han på galor och torg om kommunister så att ställningarna rasade.

Gösta Bohman låtsas som om hans parti och han själv inte förespråkar en politik som direkt går emot lönlagarnas, pensionärernas, de handikappades och de svagas intressen och rättigheter i samhället. Jag tror all det vid TV-apparaterna runt om i landet sitter människor och tittar som i åratal har väntat på besked från regeringarna här i landet i för dem livsavgörande frågor. Många av dessa människor är handikappade. Det är också unga människor, medelålders och äldre. Men många av dem har en sak gemensamt - de är arbetslösa. De har väntat år efter år, decennium efter decennium på att en regering i praktisk handling skall visa sig vara beredd att ta krafttag för att ge också dem rätten lill ett arbeie. Utredning efter utredning har arbetat med dessa frågor. Det har funnits många förslag, men få har genomförts.

Vi har stiftat en lag som skall främja anställning av handikappade. Den är flera år gammal, men den har ännu inle använts, trots att arbetsmarknadssituationen för de handikappade ständigt förvärras. Krav har ställts på tidigare borgeriiga regeringar på en skärpning av främjandelagen och på utfärdande av klara tillämpningsföreskrifter, men inget har hänt.

Är det inte så, Gösta Bohman, att ni moderater har krävt högre patientavgifter inom sjukvården, begränsning av den offentliga sektorn och sänkta bidrag lill de handikappades studier? Har ni inte gått emot en ändring i byggnadsstadgan när det gäller införande av hiss i flerfamiljshus? Fråga Allan Åkerlind, som var med i utredningen och gick emot detta förslag! Är inte allt delta sant, Gösta Bohman? Och innebär inte alla dessa högerförslag direkta försämringar för just dessa grupper?

Gösta Bohman kommenterade också ekonomin. Han var ekonomiminister i den förra trepartiregeringen och vet därför vad slags ekonomisk politik

han då företrädde och i dag företräder. Hyrorna ökade då med rekordfart och priserna likaså. Trepartiregeringen höjde momsen, och landets löntagare förlorade flera månadslöner. Det var Gösta Bohmans ekonomiska politik som trepartiregeringen bedrev, och nu pekar man ut skärpt politik av samma märke.

För löntagarna väntar bistra tider, bl. a. en svår avtalsrörelse. För dessa svårigheter bär Gösta Bohman huvudansvaret i den nuvarande regeringen, och de är uttryck för en konfrontationspolitik. Trepartiregeringen fortsätter att spela rollen av en kampregering mol arbetarrörelsen, i likhet med vad den har gjort alltsedan valet 1976.

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

Ekonomiministern GÖSTA BOHMAN:

Herr talman! Vi moderater har ingen förståelse för löntagarnas krav. Vi har ingen förståelse för ungdomarnas och de utslagnas krav. Det var innebörden i herr Werners anförande. Det förhåller sig emellertid så, att 1,1 miljoner människor röstade på moderata samlingspartiet i detta val. Hur många röstade på vpk? Uppenbarligen har dessa 1,1 miljoner människor betydligt större förståelse för vår politik och våra synpunkter än vad herr Werner har. Och i detta sammanhang väger dessa människor betydligt tyngre än vad herr Werner och hans lilla parti gör.

Olof Palme använder den vanliga tekniken när vi debatterar. När jag går in på ett område som Olof Palme själv har behandlat i sitt anförande och talar i stort sett i samma termer- även om jag inte talar lika vackert som Olof Palme -gör jag mig enligt honom skyldig lill en "känslomässig svada" och skyller ifrån mig på socialdemokraterna. Vad jag gjorde var att jag knöt an till Olof Palme själv, när han skildrade de sociala problemen utanför detta glashus, de sociala motsättningar som finns i vårt samhälle - narkotikamissbruk, tunnelbaneelände och myckel annat. Jag gjorde det eftersom innebörden i Olof Pal mes anförande måste ha varit atl vi inle löser alla dessa problem om vi inte ger samhället ytterligare resurser, om vi inte höjer skatterna ännu mer. Mot den bakgrunden påvisade jag att problemen inte ligger där. Problemen ligger på ett helt annat område. Jag har självfallet inte påstått att det är socialdemokraternas fel alt det har blivit så här, au socialdemokraterna avsiktligt skulle ha skapat ett samhälle med dessa motsättningar. Jag påvisade bara resultatet och säger att vi löser inte dessa problem om vi tror att vi skall kunna politisera samhället ännu mera, ta ut högre skatter, flytta över ansvaret från enskilda medborgare och lägga det ansvaret på samhället, på politikerna. Jag tror inte att vi politiker är vuxna att ta det ansvar som enskilda människor, enskilda föräldrar, enskilda lärare ute i skolorna skall la för alt klara sina svårigheter. Vi löser dem inte med nya skatter. Tvärtom. Det är fråga om att lägga mera tyngd på de enskilda individerna, ge dem mera frihet, ge dem mera ansvar och skapa en bättre skola än den som Olof Palme en gång bar ansvaret för-Olof Palme kan aldrig komma ifrån, att ni bar ansvaret för den skolan.

Gösta Bohman står här och hotar med skattehöjningar efter att ha lovat skattesänkningar i valet, sade Olof Palme. Vad jag har gjort är au rent

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Alhnänpolitisk debatt

matematiskt belysa hur situationen skulle le sig om de offentliga utgifterna får fortsätta all växa på del sätt som de nu gör, nämligen dubbelt så snabbi som brultonalionalprodukten. Då kommer resultatet au bli att man genom skattehöjningar lägger beslag på hela den del som de enskilda löntagarna eljest skulle få förfoga över för sin egen fria konsumtion. Det är della Jag vänder mig mot. Jag hotar alltså inte med skattehöjningar. Jag säger att vi inte kan ha det på detta sätt. Vi måste angripa problemen från en annan sida. Vi måste alltså börja med atl angripa den alltför snabba offentliga utgiftsexpansionen. Det innebär inte att vi skall sänka utgifterna men sänka utgiflsex-pansionen så att vi kommer i balans med tillväxttrenden i vår ekonomi. Gör vi inte del så får vi inte de reallöner som löntagarna kräver och som Gunnar Nilsson kräver i avtalsförhandlingarna. Hans löntagare vill ha höjda reallöner. De vill inte ha luft i lönekuverten. Det är det jag har försökt belysa, men jag får ingen sakdebau med Olof Palme, utan del blir bara svammel från denna talarstol.

Olof Palme påstod au vi moderater har svikit våra vallöften. Olof Palme har Ju som alla andra haft en jäktig valrörelse och har kanske inte följt med i allt vad Jag har sagt. Jag har aldrig gått ut och sagt att vi lovar att ensamma sänka skatterna. Vad vi har sagt är att vi lovar att verka för att skatterna skall sänkas, inte i första hand förden enskilde medborgarens skull utan för samhällsekonomins skull och därmed för alla enskilda medborgares skull, därför att den svenska skattepolitiken är en av orsakerna till de väldiga problem vi har att bemästra i vårt samhälle. Delta har jag sagt i vartenda anförande, Olof Palme, i varenda intervju i TV och radio. Jag har här framför mig intervjun från radions presskonferens den 22 augusti, ochjag skall be att få föredra något av vad Jag sade då, så alt Olof Palme får klart för sig hur det ligger till. Jag sade: Observera!-"Jag har aldrig sagt att vi inte av konjunkturpolitiska och sådana skäl är beredda atl diskutera köpkraftsindragningar i de fall då det är motiverat. Det är inle alls otänkbart aft man någon gång i höst kan vara tvungen att vidta köpkraftsindragningar." Jag sade också: "Skattefrågan är för mig och för vårt parti en konjunkiurpolitisk och samhällsekonomisk fråga. Det är icke en finansiell fråga." Jag fortsatte: "Vad vi kan lova är inte att skatterna skall sänkas om vi kommer med i en regering. Vad vi kan lova är atl vi skall verka för detta."

Vi skall alltså verka för att della skall uppnås, och vi kommer efter måttet av vår förmåga att göra vad på oss ankommer för atl det skall bli möjligt att stoppa den utveckling som hotar hela vår välfärd.

Som bekant gjorde Jag ett klart uttalande i valrörelsens slutskede. När folkpartiet och centern lade fram ett gemensamt skatleförslag förklarade jag att vi kan i stort sett ansluta oss till det. Där förelåg förslag till höjda energiskatter. På en punkt reserverade vi oss; vi sade att om man skall genomföra sådana åtgärder måste man se till au glesbygdernas befolkning inte drabbas. Och det kommer regeringen atl göra när den lägger fram sitt förslag.

Vad man måste ha klart för sig är att i vårt politiska liv, där olika politiska partier går ut med var sin målsättning, kan vi inte om vi inte kommer i absolut

majoritet genomföra allt vad vi lovar att försöka genomföra. Vi kan aldrig gå ut - i varje fall kan vi inte göra det inom den tid som Jag kan överblicka - och kategoriskt lova att vi skall genomföra vissa åtgärder. Vi kan bara lova att göra vårt bästa för att påverka utvecklingen i sådan riktning att våra förslag kan konkretiseras.

Låt mig till slut, herr talman, för att göra alldeles klart vad jag menar, framhålla följande ytterligare en gång. Jag har icke från denna talarstol hotat med skattehöjningar. Jag har påvisat atl om utvecklingen fortgår i samma takt som nu, kommer 1990 hela vår BNP att gå åt för att täcka de offentliga utgifterna. Jag vet atl det inte finns någon i denna kammare som kommer att vilja uppleva den situationen. Vi kommer att tvingas vidta motåtgärder för att förhindra atl vi hamnar i ett sådant läge. Ju förr man är beredd att vidta motåtgärder, desto mindre plågsam kommer den smärtsamma processen att lägga om utvecklingen att bli.

Man kan in te hur länge som helst leva över sina tillgångar, vilket vi har gjort i vårt land. Vi måste nu rätta munnen efter matsäcken. Det är ett gammalt fint ordspråk som gäller för vanligt folk, och det måste gälla också för oss politiker här i Sveriges riksdag.

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

Utrikesministern OLA ULLSTEN:

Herr talman! I går föll domarna mot de sex medborgarrättsförkämparna i Prag. Från svenskt håll har vi upprepade gånger, senast i augusti i år, uttalat vår avsky för förtrycket av de mänskliga rättigheterna i Tjeckoslovakien. Den senaste s. k. rättegången framstår för oss som ett rent politiskt spektakel. De sex medlemmarna av Charta 77-rörelsen har i praktiken dömts för sina åsikters skull. Detta borde inte längre vara möjligt i ett land, som undertecknat Helsingforsdokumentets rekommendationer om mänskliga fri- och rättigheter.

Domarna är en utmaning mot de mänskliga krafterna både i Tjeckoslovakien och i andra länder. Avspänningen i Europa främjas inte av tvångsåtgärder mot personer som vågar ifrågasätta diktaturen. Rättegången i Prag är därför en angelägenhet inte bara för de tjeckoslovakiska myndigheterna utan också för regeringar och demokrater i hela Europa.

De som undertecknade medborgarrättsmanifesiet Charta 77 uttryckte förhoppningen att det skulle bidra till att alla medborgare i Tjeckoslovakien skall kunna arbeta och leva som fria människor. Det är en förhoppning som vi starkt delar.

Diktaturen tror sig ha fällt domar som skall hindra företrädarna för mänskliga rättigheter alt fortsätta sitt modiga arbete, men i själva verket har den dömt sig själv. Den har dömt sitt eget samhällssystem, ett samhällssystem som förvägrar människor frihet och demokrati.

Herr talman! Väljarna gav den 16 september majoritet i riksdagen för de partier som haft regeringsansvar under de senaste tre åren. De avvisade alltså del socialdemokratiska påståendet att politiken den senaste mandatperioden skulle ha varit lill fördel bara för ett privilegierat fåtal.

Väljarna gav inte mandat för en hård blockpolitik, där ena halvan

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

bestämmer utan hänsyn till den andra. Man skapade Jämvikt i riksdagen. Socialdemokraterna och vpk ökade sin andel av väljarkåren.

Majoriteten för de tre regeringspartierna är 5 000 röster av 5,5 miljoner röstande.

Ävdei kan man inte dra slutsatsen att regeringspolitiken bör dra sig ut mot höger. Tvärtom ställer det jämna valutslaget särskilda krav på att politikens tyngdpunkt förläggs till mitten.

Också de samhällsproblem som möter manar till samförstånd i stället för konfrontation. Över hela världen sveper nu en ny våg av osäkerhet och pessimism. Just när industriländerna var på väg att återställa balansen efter den förra oljekrisen och återvinna framtidstron drabbas man av en ny oljechock.

När oljepriserna fyrdubblades 1973-1974 var det många som trodde och hoppades atl detta skulle leda till en ny energipolitik världen över. Det pratades också mycket om en sådan ny kurs - men ganska litet blev förverkligat. Oljeförbrukningen ökade på nytt, världen invaggades i den falska föreställningen om ett faktiskt överskott på olja. Det krävdes en ny oljechock för att bryta den stämningen.

De problem som vi har haft det senaste året illustrerar med all önskvärd tydlighet hur utsatt och sårbar vår situation är. Oljefrågorna handlar i bokstavlig mening om vår säkerhet, försörjningstrygghet, miljö och inte minst ekonomi.

Bristen på olja 1979 har inte varit slor. Ändå har den räckt till för att pressa priserna i höjden och skapa allvarliga störningar i hela världsekonomin. Runt omkring i världen justerar man nu ned tillväxtsiffror och förhoppningarom ökad sysselsättning. Det slår hårt också på vår ekonomi, med del starka beroende vi har av vår omvärld.

Oljefrågorna aren viktig del av den internationella politiken. Den oljekris
som flertalet bedömare hade förutspått kunde inträffa i mitten på 1980-talet
har vi redan här.

OPEC-länderna har i ord och handling demonstrerat att de under de kommande åren inte är beredda eller har möjlighet atl öka oljeproduktionen i nämnvärd omfattning.

Industriländerna måste ta hänsyn lill det här och i sin planering utgå ifrån att oljan kommer att vara en knapp resurs, som också kan komma att bli föremål för både politiska och ekonomiska konflikter av betydande styrka.

Vi måste t. ex. ha klart för oss att världens oljeförsörjning på ett dramatiskt sätt är sammanvävd med de politiska konflikterna i Mellersta Östern. De permanenta krigs- och konfliktriskerna i denna oroliga och labila del av världen är svåra att bedöma.

Fredsavtalet mellan Israel och Egypten innebär visserligen att krigsriskerna f. n. är mindre än tidigare.

Förhandlingarna mellan Israel och Egypten i vad avser Västbanken går emellertid dåligt. De övriga arabstaterna har mycket klart dokumenterat sill missnöje med situationen - och även myckel klart kopplat samman

oljefrågorna med den politiska utvecklingen i området.

Tydliga varningar har kommit från bl. a. Saudi-Arabien, som ändå intar en traditionellt återhållsam attityd i fråga om oljevapnet.

Vi måste, kort sagt, inse att denna labila politiska situation kan få mycket allvarliga följder för världens oljeförsörjning. Till della kommer alt en rad OPEC-länder redan nu aviserat krav på betydande prisökningar.

Vi befinner oss alltså i en ytterst utsatt position, ekonomiskt och säkerhetsmässigt. Oljeproblemen kan bara klaras genom internationell samverkan. De stora industriländernas uttalade vilja all frysa oljeförbrukningen på 1977 eller 1978 års nivå var ett uppmuntrande tecken och vittnade om att man denna gång ar beredd atl verkligen ta itu med energiproblemen.

Sverige har allt intresse av aft denna politik blir framgångsrik. Vi måste i internationella sammanhang verka för en beslutsam begränsning av energiförbrukningen, framför allt oljeförbrukningen, och vi måste själva följa samma politik. Också Sverige bör - i ett internationellt samarbete - sätta upp begränsningar för den framtida oljeimporten. Det är därför också viktigt att den energipolitik som folkpartiregeringen anvisade i våras nu kan fullföljas.

Men också med en realistisk och framgångsrik energipolitik kommer Sverige och omvärlden att länge sitta fast i oljeekonomins Järngrepp. De växande underskott i bytesbalansen, som konjunkturinstitutet varslade om i går, har ett direkt och omedelbart samband med oljeproblemen.

För del första ökar kostnaderna för oljeimporten enbart lill följd av årets prishöjningar med ca 9 miljarder kronor, och det kan bli mer.

För det andra sätter de stegrade oljepriserna ned tillväxten i världshandeln och drar därmed också ned ökningen av den svenska exporten.

I valrörelsen presenterade vi tillsammans med centern riktlinjer för hurden ekonomiska politiken skulle utformas i delta kärva läge. Vi angav tre huvudmål:

1. Sveriges konkurrenskraft måste hållas uppe och om möjligt förbättras. För
atl betala den dyrare oljan måste Sverige sälja mer av industrivaror. Och det
kan vi bara göra om priserna på svenska varor hålls på en rimlig nivå. Därför
avvisade vi nya stora höjningar av kostnaderna för näringslivet.

2. Sverige måste spara olja. Lyckas vi få ner oljeförbrukningen med 10 96, sparar vi också 2-3 miljarder ål Sverige. Det är betydligt mer än värdet av hela vår export av järnmalm. Därför föreslog vi höjda skatter på energi, för att ge en ytteriigare stimulans till sparande och som den bästa metoden att dra in köpkraft samtidigt som marginalskatterna sänktes. Den linjen blir nu också regeringens politik.

3. Stat, kommuner och landsting måste visa yttersta återhållsamhet med ökningen av sina utgifter. Det är nödvändigt för Stt tillräckligt med resurser skall kunna avdelas för export och investeringar, för att det skall finnas eU realt utrymme att förhandla om i avtalsrörelserna och för att inflationen skall kunna hållas tillbaka.

De nya ekonomiska problem vi står inför är inte tillfälligt övergående.

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

4 Riksdagens protokoU 1979/80:17-18

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Alhnänpolitisk debatt

Också med en framgångsrik ekonomisk politik, som ger förutsättningar fören balanserad utveckling, måste vi räkna med ett kärvare ekonomiskt klimat för ganska lång tid framöver.

Vi har tidigare vant oss vid en hygglig ekonomisk tillväxt -den har räckt lill både för alt bygga ut offentlig social verksamhet och för att höja den privata levnadsstandarden.

Även fördelningsproblemen har kunnat mildras genom tillväxten. Själva förutsättningen för t. ex. LO:s lönepolitik har varit att det funnits expansiva näringar och företag som kunnat ta emot de människor som förlorat sin sysselsättning i utslagna, lågproduktiva företag.

Att varje år skulle innebära en förbättring har vi kommit att betrakta som någonting av en självklarhet. Vi har tagit på oss stora kostnader för omfattande reformer. Våra krav och anspråk för framtiden har varit och är därigenom också stora.

Vi har alltså varit bortskämda med en snabb tillväxt. Nu finns inte denna möjlighet på samma sätt längre. De utmaningar som då möter oss - i den här nya situationen - är inte för den skull mindre och inte heller färre.

Förut var det många -Olof Palme påminde om def - som sade att politiken egentligen handlade bara om finputsningar på välfärdsbygget, om vilka nya bidrag som växande resurser skulle användas till, om hur stigande löner skulle fördelas, om hur tryggheten skulle förvaltas och framstegen administreras.

I dag är del tydligt att mer står på spel och att ansvaret är större.

Vi skall klara energikrisen och föra Sverige bort från sitt fariiga oljeberoende.

Vi måste göra framfidssatsningar i näringslivet när gamla branscher viker och nya konkurrenter uppträder.

Vi tvingas se med friska ögon på innehållet i den offentliga verksamheten, begränsa ökningen i de totala offentliga utgifterna utan att minska ansvaret för vitala sociala uppgifter.

Det vore dock ett fariigt misstag aft tro att vi klarar våra ekonomiska problem enbart genom nedskärningar av de offentliga utgifterna. En sådan politik skulle inte bara kollidera med starka sociala krav. Den skulle också försvåra ekonomins utveckling.

En betydande offentlig verksamhet är nämligen i själva verket nödvändig för atl industrin och näringslivet skall utvecklas; dit hör t. ex. offentliga beställningar för kollektivtrafiken, dil hör statliga insatser för forskning och utveckling, dit hör fransporteroch utbildning, daghemsplatser, arbetarskydd, miljövård och mycket annat.

En modern ekonomi kan helt enkelt inte fungera utan en väl utbyggd offentlig sektor. Produktivitetsvinster inom näringslivet har ofta samband med offentliga insatser som näringslivet får utnyttja, t. ex. bättre utbildning.

Jag nämner detla, hert talman, för att modifiera den ibland alltför populära bilden av den offentliga sektorn som någon sorts "tärande" del av den svenska ekonomin. Det är den inte. Det står däremot helt klart att en

bromsning av utgiflsexpansionen är nödvändig om vi skall åstadkomma balans i ekonomin - den balansen går inte atf nå bara genom ökade skatter, eftersom skatterna driver på infiationen och slår hårt på tillväxt och sysselsättning på längre sikt.

Infe minst vi som menar att de offentliga insatserna är mycket viktiga bör vara angelägna om att den svenska ekonomin återvinner balansen efter de stigande oljepriserna. Vi måste inse att detta kräver en stark begränsning av ökningen i de offentliga utgifterna.

Alternativet till det här - växande obalans i den svenska ekonomin - skulle på sikt hota den sociala tryggheten. Genom aft vi anpassar oss till de ekonomiska realiteterna i dag kan vi undvika mycket hårdare ingrepp i morgon. Del är det som är vår filosofi.

En viktig liberal uppgift blir då att skydda svaga grupper. Solidariteten måste nu få en djupare innebörd och fördelningspolitiken en mer medveten utformning.

Det räcker infe att säga att vi skall göra insatser för de breda folkgrupperna.

Vi måste tala om atl de många som har fasta Jobb, hyggliga inkomster och är friska får begränsa sina anspråk i solidaritet med de verkligt utsatta: handikappade som med ytteriigare stöd skulle kunna H arbete och vara med i gemenskapen, gamla sjuka som behövervård och värme, tonåringar som dras ner mot djupet av alkohol och narkotika.

Kanske ärdet politiskt tacksammare att lova förbättringar till nästan alla än atl verka för att den stora majoriteten skall avstå från krav till förmån för hårt drabbade minoriteter. Ändå är det detta senare som verkligen är praktisk solidaritet i dagens läge.

För att skapa utrymme för den solidariteten måste vi vara beredda att hårt pröva många andra budgetanspråk.

Det sker då inle för att urholka den sociala tryggheten, utan tvärtom för att möjliggöra avgörande insatser för dem som har det särskilt svårt.

Herr talman! Inför år med stora krav på omställningar i den svenska ekonomin behövs enligt folkpartiets mening även framöver en mycket aktiv arbetsmarknadspolitik.

Den har sin viktiga sociala dimension: att hjälpa människor till arbete, och om möjligt ett arbete som deras förutsättningar och anspråk passar in på.

Men arbetsmarknadsinsatserna är dessutom en nödvändig del a v en politik för balans i ekonomin. De skall underlätta omställningar. De skall hjälpa människor, bl. a. genom utbildning, över till de jobb som expanderar.

Varje månad besöks arbetsförmedlingen av ca 230 000 olika personer. Ju bättre arbetsförmedlingen lyckas med sin första uppgift, att sammanföra arbetssökande och lediga platser, desto mindre blir behovet av andra åtgärder, som ofta är mera kostsamma. En viktig förändring i förutsättningarna är att de arbetssökande och de lediga platserna passar allt sämre för varandra. Av de 240 000 personer som i augusti besökte arbetsförmedlingen var t. ex. 209 000 enbart lokalt sökande, dvs. de kunde bara tänka sig jobb på den egna orten. Många saknar också utbildning och yrkeserfarenhet eller har andra svårig-

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

heter.

Det här ökar behovet av insatser från arbetsförmedlingen och av åtgärder för atf främja framför allt den yrkesmässiga rörligheten, som med nödvändighet av och till givetvis också måste medföra geografisk rörlighet. När arbetsmarknaden är låst försvårar del den utbyggnad av industrin som Sverige så trängande behöver för atf klara oljenotan.

Men dessutom får en arbetsmarknad med liten röriighet också negativa sociala följder. De som mister sina jobb har svårare att komma tillbaka i arbetslivet. Det gäller särskilt om de är äldre. Handikappade, ungdomar och kvinnor i medelåldern är stora grupper som också är beroende av att det finns en omsättning på arbeten. Även nytillträdande måste ha en chans att tränga in på arbetsmarknaden.

Utöver fler arbetstillfällen och en rörligare arbetsmarknad finns det också anledning att bl. a. genom främjandelagen påverka arbetsgivares krav på dem som söker arbete. Man måste inse att ime alla är starka, välutbildade män i 30-40-årsåldern. Mycket få av dem som i dag söker arbeie tillhör i själva verket just den kategorin.

Att sysselsättningslägel nu förbättrats minskar alltså infe vikten av en aktiv arbetsmarknadspolitik. Däremot får den i det här läget delvis andra uppgifter och ges nya möjligheter.

Ett 1980-tal, herr talman, av knapphet kan ge inspiration också till andra omprövningar än dem som följer enbart av ekonomisk nödvändighet. En sådan omställning tror jag måste gälla förväntningarna på vad politiker ensamma kan åstadkomma.

Vi har i Sverige under lång tid vant oss vid att samhällsproblemen löser man genom politiska beslut. Mycket av det som uträttats genom stat, landsting och kommuner har också gjort vardagen lättare för många. Men ju mer de offentliga insatserna byggts ul, desto mer blir vi i själva verket medvetna om hur otillräckliga de är Just för att lösa de problem för vilka de sattes in.

Det här kan tyckas som en paradox. Men vad det bör lära oss -och framför allt under år av ekonomisk knapphet - det är att de politiska kraven och besluten måste förenas med vardagssolidaritet, med personlig medmänsklighet.

Om de många människorna bara är passiva åskådare till politiska organ som tror sig kunna lösa alla problem genom klubbslag - då blir resultatet av den politiska verksamheten mest bara fraser utan förankring i verkligheten, myndigheter som aldrig når ut till den praktiska vardagen, paragrafer som saknar kontakt med livet.

Ta situationen i en svensk skola t. ex. Politikerna bestämmer hur många elever som skall gå i varje klass, vilken läroplan som skall gälla för undervisningen, hur skolbyggnaden skall se ut osv. Men det där betyder inte mycket för situationen i klassrummet, om läraren är ointresserad av sina elever och föräldrarna inte heller bryr sig om sina barn.

Men om def engagemanget finns, då kan man också ta väl vara på de yttre förutsättningarna för att ge undervisningen ett bra innehåll. Det underlättas

av all man får större utrymme för eget ansvar och känner en ökad förståelse för skolans uppgift att förmedla kunskaper och färdigheter, för krav på ordning och goda arbetsvanor.

Eller ta missbruket av alkohol som växer fram som ett dominerande samhällsproblem just nu. Med hjälp av politiska beslut om bl. a. högre beskattning skall vi söka hålla nere konsumtionen och därmed missbruket. Vi måste hålla uppe de restriktioner som finns och kan behöva pröva skärpningar. De som fastnat i missbruk behöver hjälp för atl komma ur del.

Men skall vi lyckas i kampen mot detta samhällsonda fordras det att infe vuxna människor är så oansvariga alt de langar till ungdomar. Det krävs att vanliga skötsamma medborgare är beredda att ta på sig litet extra besvär i solidaritet med de många som annars går under.

Alla har ett ansvar för att inte den slappa spritpennalismen eller def hårda kamrattrycket leder till elt missbruk som slår ut allt fler.

På samma sätt måste vi se på en annan fråga som engagerar oss i folkpartiet mycket. Det gäller Jämställdheten mellan kvinnor och män. Den handlar om att varje individ skall fä frihet att utveckla sina bästa förutsättningar- i stället för atl låsas av gamla roller och fördomar.

Med politiska beslut kan vi också här underiätta ett samhälle där kvinnor och män delar ansvaret i både hem och arbetsliv. Vi kan t. ex. fortsätta att förmänskliga arbetsliv och arbetstider samtidigt som vi bygger ut föräldraförsäkringen och förbättrar barnomsorgen. Vi kan genomföra en effektivare lagom jämställdhet i arbetslivet, som tillsammans med Jämställdhetsbidraget gör det lättare för kvinnor alt komma in på yrkesområden som dominerats av män, få del av vidareutbildning och nya yrkeschanser.

Men sådana insatser måste hela tiden förenas med ett oförtröttligt opinionsbildningsarbete och med en förändring av våra vardagliga relationer och livsmönster. Det är så lätt att börja tro att jämställdhet råder, bara därför att det talats länge om den i svensk debatt och därför atl del har hänt en hel del när def gäller att åstadkomma politiska beslut. Att det inte förhåller sig så i verkligheten gav TV;s reportage häromveckan om kvinnomisshandeln i Sverige ett brutalt slående uttryck för. I delta upplysta land, där vi berömmer oss av atl ha nått kanske längst i väriden på väg mot en ny och öppnare syn på relationerna mellan kvinnor och män, är det, ännu när vi går in i 1980-talet, vanligt att män misshandlar de kvinnor de bor tillsammans med. Det är kanske det allra värsta uttrycket för att män och kvinnor ännu alltför ofta är främlingar för varandra, hur den gamla mansrollen - byggd på kall styrka i stället för varma känslor - ännu lever vidare.

Det jag nu sagt om att det inte räcker med politiska beslut för aft ändra samhället innebär givetvis inte atl politiken blir oviktig, inte heller all vi som politiker kan dra oss undan ansvar. Men vi måste vara medvetna om hur starkt beroende Sverige är av internationella förändringar som vi bara i liten grad kan påverka, och vi måste inse att politiska beslut har sina begränsningar, om de inte förankras hos människorna själva och förenas med ett personligt ansvar.

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

Skall 1980-talet innebära framsteg på ett djupare plan än det materiella måste vi även som individer vara beredda alt avstå något av vår bekvämlighet för andra, som kanske behöver oss, och i gengäld själva vinna i värme och gemenskap. Det kan gälla våra barn, våra vänner, människor vi möter av en tillfällighet eller människor vi aldrig har mött och aldrig kommer alt möta men som ändå behöver vår omtanke och vår insats, t. ex. de många invandrarna i Sverige eller de hungrande miljarderna i fattigväriden.

Den här insikten måste också påverka politiken. Allt som förbättrar förutsättningarna för idealitet och personligt ansvarstagande blir betydelsefullt. Och samhället måste vara så uppbyggt att människor som vill engagera sig verkligen också kan göra det.

Det innebär att vi måste se upp med maktkoncentration och byråkrati. Ingenting är så dödande för inspiration och intresse som att känna alt något är opåverkbart och okänsligt.

För precis tio år sedan, herr talman, ställde folkpartiet kravet på en fördjupad närdemokrati. Vi krävde mer inflytande för den enskilda människan på arbetsplatsen, i bostadsområdet, i kommunen. Vi krävde insatser för att få bukt med krångel och onödig byråkrati i stat och kommun. Vi har kommit en bit på väg sedan dess. Närdemokrati har blivit en populär paroll. Medinflytandet har ökat en del genom olika slags reformer Vi har startat ett systematiskt arbete mot krångel och byråkrati.

Men fortfarande finns mycket att göra - i arbetslivet och i kommunerna, i skolorna och i bostadsområden. Under 1980-talet återstår den spännande uppgiften att med närdemokratiska reformer se till att parollen om atl besluten förs närmare dem som berörs av besluten också omsätts i praktisk politik.

Det här blir avgörande för mänskligheten i vårt samhäUe och för styrkan i vårt folkstyre. När svårigheterna är stora och utmaningarna många - då kan man mindre än någonsin lösa problemen utan människors medvetenhet och delaktighet.

Vi måste som politiker undvika de falska förenklingarna, låta medborgarna få tillträde också till komplikationerna, till de obekväma valen mellan svårigheter, fill analysen bakom ställningstagandena. Drar vi inte på det sättet in medborgarna i beslutsarbetet, så får vi heller inte den förståelse som vi behöver när de svåra besluten till sist måste fattas. Vi måste försöka mobilisera mer av ett verkligt ansvar och engagemang för allt det som de flesta ändå upplever som viktigt: hur barnen har det på daghem och i skolan, hur vi skall skapa trygghet för våra gamla och samtidigt ta vara på allt de kan ge, hur gemenskapen kan bli större i grannskap och föreningar.

Det passiva och anonyma samhället är svagt i tider av påfrestningar. Vi behöver nu mer än på länge ett samhälle som är starkt i kraft av människors medvetenhet, vilja att påverka sina villkor och ta sitt ansvar.

Under delta anförande överlog tredje vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

OLOF PALME (s) replik:

Herr talman! Jag ställde en fråga till Ola Ullslen'i miu första anförande, men jag fick inget svar.

Sedan jag nu hört hans anförande med en i huvudsak progressiv framtoning och hört vad Gösta Bohman hade att anföra om den offentliga sektorn, måste jag ändå med tilllagande oro fråga: Vad är det för nedskärningar ni kan tänka er i den offentliga sektorn? På vilka områden?

Sedan har Jag en fråga till.

För ett par år sedan sade folkpartiets bostadspolitiska expert Ola Ullsten, att den moderata bostadspolitiken var någonting som man inte kunde ta på allvar. Därefter har en moderat släppts in i bostadsdepartementet. Härom skriver Olle Bengtzon i Expressen: "Eftergifterna till moderaterna på mark-och bostadssektorn är ett oföriåtligt svek av folkparti och center. Folkpartiet måste redan ha föriorat olaliga väljare och fler lär det bli om Danell tillåts regera."

Mot den bakgrunden vill Jag säga följande.

Målet för den moderata politiken är som vi vet att öka markägares och bygginlressenters möjligheter atl tjäna pengar på de boende. Bl. a. vill moderaterna genomföra sådana förändringar av den fysiska riksplaneringen att det blir nära nog fritt fram för exploatering av fjällväriden och skärgårdarna. Jag frågar: Kommer folkpartiet att slå vakt om del som alla partier utom moderaterna varit ense om när del gäller den fysiska riksplaneringen som elt skydd mot exploatering av känsliga områden?

Moderaterna vill vidare upphäva det kommunala markvillkoret och därmed öka spekulationsbyggandet av bostäder Kommer folkpartiet att i regeringen sälla stopp för moderaternas planer i denna fråga?

Moderaterna vill luckra upp strandlagen, vilket är ett hot mot möjligheterna atf använda stränderna för friluftsliv och rekreation. Min fråga är: Är folkpartiet berett alt slå vakt om den nuvarande strandlagen?

Detta är tre frågeställningar som direkt berör mark- och planeringsfrågor. Och Jag kan haka på en till.

Näsfan alla är överens om att vi på nytt har en mycket stor bostadsbrist i stora delar av landet. Under 1979 har bostadsbyggandet minskat ytteriigare. 1 regeringsdeklarationen sägs att bostadsbyggandet "behöver ökas" - inte all det skall, ulan alt det behöver ökas. Kan folkpartiet lova att det blir så? Vilka åtgärder tänker folkpartiet i regeringen vidta för alt förverkliga detla behövda ökade bostadsbyggande?

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

LARS WERNER (vpk) replik:

Herr talman! Ola Ullstens anförande var intressant ur vissa synpunkter därför att han tog upp väsentliga frågor som jämställdheten mellan män och kvinnor och sociala frågor som jag menar måste diskuteras och ställas i förgrunden.

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

Men frågan är ju till sist: Hur skall folkpartiet kunna få gehör för vikliga krav i en regering där Bohman anger tonen?

Ta frågan om jämställdhet: Fortfarande är det kvinnorna som har svårast att få Jobb. De återfinns i de sämst betalda Jobben och slits ner genom dubbelarbete och andra omänskliga krav.

Vi måste skapa flera arbeten därför aft det är av särskild betydelse för just kvinnorna, som drabbas hårdast av arbetslösheten - i synnerhet de unga kvinnorna, som har mycket svårt att få arbete.

Vi måste bygga ut daghem och fritidshem och göra det så planmässigt att behoven täcks. Bristen på daghem och fritidshem drabbar av tradition i första hand kvinnorna. Eftersom de i allmänhet är sämre avlönade än männen blir det kvinnorna som stannar hemma när barnomsorgen inte kan ordnas.

För att klara både Jobb och ansvar för hem och barn väljer allt fler kvinnor deltidsarbete. Det är en oroande och ohållbar utveckling som blir ett hinder för jämställdheten. Därför är arbetstidsförkortningen nödvändig och brådskande. Den är dessutom samhällsekonomiskt nödvändig.

På vilket sätt, Ola Ullsten, kommer detta till uttryck i regeringsdeklarationen? Ni säger att regeringspolitiken skall utgå ur mittenpartiernas politik. Före valet sade ni t. o. m. atl högern inte skulle få någof inflytande i regeringen. Vi vet hur det blev med det och med regeringsförklaringens utformning.

Jag har tidigare i dag lagit upp frågan om Bohmans sätt att ta ledningen över regeringen när def gäller kommunernas expansion. Jag vill ställa en enkel konkret fråga till Ola Ullsten: Delar Ola Ullsten Bohmans uppfattning om alt lagstifta mot den kommunala expansionen? Fälldin har tidigare gett ett besked på den här punkten, och det vore intressant att få höra ett besked även från Ullsten.

När det gäller regeringsdeklarationen och folkpartiet vill Jag erinra om aft vid en presskonferens under valrörelsen sade Ola Ullsten ordagrant: Vad man skriver i valmanifest, vad man skriver i regeringsförklaringar är inte något löfte om atf saker och ting skall genomföras till punkt och pricka under någon speciell tidsperiod. Jag vill då fråga Ullsfen: Står sig det uttalandet fortfarande? Står det sig i dag? Vilka saker kan vi i så fall se fram emot skall genomföras, och vilka är inte aktuella den här gången?

Jag vill också fråga vad "ytteriigare insatser för att tillförsäkra alla ungdomar praktik eller arbete" innebär. Förra gången skrev ni atl alla ungdomar skulle garanteras utbildning och praktik. Jag vill fråga: Vad betyder det den här gången? Betyder det atf man från folkpartiets sida har gett upp alla förhoppningar om att kunna garantera alla ungdomar arbete, utbildning eller praktik? Är detta ett förslag som skall genomföras under den här regeringsperioden, eller är det ett förslag som ni inte alls lovar att genomföra till punkt och pricka? Eller tänker ni nöja er med att begränsa er till aU - som Ola Ullstens företrädare gjorde - önska lycka till åt de arbetslösa ungdomarna?

Utrikesministern OLA ULLSTEN:

Herr talman! Jag tycker att den sista lilla slängen i Lasse Werners replik är ganska typisk för hans argumentalionsnöd nu liksom så många gånger tidigare. Han argumenterar på det sättet i stället för att ta sig en seriös titt på vad som har åstadkommits med arbetsmarknadspolitiska och industripolitiska medel och givetvis inte minst genom den ekonomiska politiken under de senaste tre åren. Den politiken har lett till att Sverige, som varit utsatt för samma påfrestningar som de allra flesta andra industriländer, ändå har klarat sysselsättningen mycket bättre. Det kanske också finns anledning all påminna Lasse Werner om att den gången som min företrädare sade "lycka till" till en facklig företrädare, när denne gick in till förhandlingar med arbetsgivarna, hade den lyckosparken faktiskt effekt. Om det nu var lyckosparken som sådan eller de mer konkreta regeringsinsatserna som hade effekt kanjag låta vara osagt, men de jobb som vi försökte rädda den gången blev också räddade,

Alt vi, för alt sedan svara på Olof Palmes frågor, barett kärvt ekonomiskt läge i Sverige beror ju huvudsakligen på atl vi tvingas betala mer och mer för olja. Om vi inte söker undvika det misslag som gjordes av den socialdemokratiska regeringen - jag skall gärna medge att Hagapolitiken på sill sätt innebar att det är fler som är ansvariga - utan försöker använda de här pengarna två gånger, dvs. både till betalning av dyrare olja och lill offentlig och privat konsumtion här hemma, blir resultatet att den svenska ekonomin råkar ur balans och atl på litet längre sikt den sociala trygghet som både Olof Palme och Jag talat mycket om att vi skall värna råkar i fara. Därför tvingas vi nu dels alt avstå från att ge medborgarna de skattesänkningar som de i och för sig vore väl förtjänta av, dels all gå in och göra en hårdhänt prövning av alla de offentliga utgifterna. Det gäller inte bara statens kassor utan också kommunernas och landstingens.

Vi har många angelägna önskemål om arbetslöshetsförsäkring, om en fortsatt kommunal skatteufjämning, om vårdnadsbidrag, om väldigt många .socialt motiverade reformer som vi nu måste ta oss en extra titt på och se i vilken takt vi kan genomföra. Vi måste också vara beredda att pröva gamla uigiftsåtaganden. Det är inte nödvändigtvis på det sättet alt gamla utgifter är mer angelägna än nya. Det var det jag menade med det som Jag sade i milt anförande i Uppsala. Det innebar f ö. atl Jag manade till återhållsamhet med offentliga utgifter i allmänhet. Det gäller inte bara utgifter till sociala ändamål. Det finns utgifter av annat slag också som har bidragit till det stora budgetunderskott som vi har f n., t. ex. de industripolitiska satsningar vi har tvingats göra för att hålla sysselsättningen uppe. Även där måste en granskning bli mer kritisk nu än vi kanske tidigare föreställde oss att den behövde vara. Jag hoppas alt Olof Palme som medlem i den progressiva grupperingen i riksdagen inte tänker göra det så lätt för sig att han stämplar varje försök att klara det här ekonomiska numret för att på sikt rädda den sociala tryggheten som något slags högerpolitik, en eftergift för dunkla högerkrafter. Jag hoppas aft han i handling demonstrerar vad han i ord säger sig vilja vara med om, nämligen en politik i samförstånd föratt åstadkomma

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

bättre balans i den svenska ekonomin.

Låt mig sedan -jag torde därvid framstå som originell i Jämförelse med Lars Werner och Olof Palme - svara på de mera direkta frågor som i övrigt ställdes.

Alldeles oavsett vilka som sitter i bostadsdepartementet under den tid vi finns med i regeringen anser vi att den fysiska riksplaneringen skall vara ett skydd för den svenska miljön. Den målsättningen kommer till uttryck i regeringsdeklarationen, och bakom den står samtliga regeringspartier. Vi anser att strandlagen bör finnas, eftersom den också är en del i det skydd för den svenska naturen och för allemansrätten som vi menar att del är viktigt att slå vakt om.

Vi kommer framgent liksom tidigare att ha en social inriktning av bostadspolitiken, som innebär att man ger alla människor rätt till en hygglig bostad. Vi kommer atl i regeringsdeklarationens anda arbeta för att bostadsbyggandet hålls på den nivå som svarar mot efterfrågan. Det har vi under den tid vi hittills suttit i regeringen lyckats betydligt bättre med än vad den socialdemokratiska regeringen gjorde exempelvis under mitten av 1960-talel.

Lasse Werner är också bekymrad över hur det i den här regeringskonstel-lationen skall gå med milienpolitiken och en del av våra krav. Låt mig bara för atf svara på hans frågor säga aft vi, som Jag utvecklade i mitt anförande, kommer att fortsätta den tappra kamp för ökad jämställdhet som vi länge har bedrivit, men som tyvärr inte ledde fill atl vi i våras fick den lag om Jämställdhet i arbetslivet som vi ville ha. Orsaken var infe bara att några moderater och några centerpartister röstade annoriunda än sina partier utan främst att herr Werners och herr Palmes partier tvärsigenom röstade emot denna lag. Nu kommer det ärendet tillbaka till riksdagen. Lars Werner och Olof Palme har då möjligheten atl på ett praktiskt sätt demonstrera atf också deras partier faktiskt är intresserade av def stöd förökad jämställdhet mellan kvinnor och män som den här lagstiftningen innebär. Def går bra att då rösta för det förslaget.

Lars Werner är också intresserad av att veta även av mig - trots aft statsministern redan har lämnat svaret - hur regeringen kommer att se på frågan om en lagstiftning som skulle begränsa den kommunala beskattningsrätten. Det finns, som Lars Werner säkert har sett i regeringsförklaringen, inga som helst antydningar om atf någon sådan lagstiftning skulle vara aktuell, och statsministern har nyligen talat om alt så heller inte är fallet.

Lars Werner tar upp frågan om ungdomsgarantin och i vilken omfattning som löften utställda i valmanifest gäller också efter valdagen. Låt mig säga att löften i valmanifest skall infrias. Samtidigt är del klart alt de ekonomiska realiteterna ibland kan innebära att de inte kan infrias i den takt som kanske vore önskvärt. Ätt man då anpassar sig beror på att man också vill infria de löften som i varje fall vi ställt om en fortsatt ekonomi i balans i Sverige. Det är, som jag började med atf säga, en övergripande målsättning och en nödvändighet, om alla de krav som Lars Werner, Olof Palme och jag har ställt i den här debatten och i andra debatter, krav som är ägnade att stärka den sociala

tryggheten, skall bli någonting annat än lomma fraser i valmanifest.

OLOF PALME (s) replik:

Herr talman! Ola Ullsten skall hållas räkning för alt han i alla fall försökte besvara mina frågor. Han glömde dock besvara frågan huruvida folkpartiet kommer att sätta stopp för moderaternas planer på aft upphäva de kommunala markvillkoren för att underlätta spekulafionsbyggande av bosläder. Ola Ullslen svarade inle heller på min fråga om man verkligen tänker öka bostadsbyggandet.

Litet lugnare är jag, men vi för väl se vad som kommer atl hända i den fortsatta hanteringen. Vi kommer att hålla bostadsdepartementet under skärpt uppsikt.

Ola Ullsten skall också hållas räkning för att han sade alt folkpartiet stod bakom Hagaöverenskommelsen. För en liten stund sedan hörde vi herr Bohman säga all den överenskommelsen var roten till allt ont. Moderaterna var kloka, medan socialdemokraterna var dumma, enligt herr Bohman. Men i och med att herrarna här gav sitt stöd ål Hagaöverenskommelsen - herr Mundebo vart. o. m.enav huvudanhängarna lill den-så var alltså också de dumma. Jag har i mitt stilla sinne ställt mig frågan: Hur länge skall herrar Fälldin, Ullsten och Mundebo kunna sitta stilla och torka på sig herr Bohmans oförskämdheter? Än så länge sitter de stilla.

Jag ställde också frågan vaddet ärsom ni vill skära ned på. Ola Ullsten sade atl vi måste vara återhållsamma. Det är inle mycket till svar. Också vi inser atl det krävs återhållsamhet. Men då skall man inte gå ul och ställa i utsikt skattesänkningar på 12 000 kr. och 6 000 kr till de högsta inkomstlagarna och samtidigt säga till de låga inkomstlagarna att de måste vara återhållsamma i sina krav. En sådan politik håller inte, man undergräver sitt förtroende. På den punkten ser vi med djup oro på hanteringen.

Efter att först ha hört herr Bohmans ytterst säregna anförande om atl utbyggnad av den offentliga sektorn är en otillåtlig politisering och därefter ha hört Ola Ullsfens ganska progressiva anförande om den offentliga sektorn, är det inte så underiigt om man vill ställa en konkret fråga. Om ni nu skall vara återhållsamma och skära ned, vad är del då ni praktiskt tänker på? Vilka områden gäller det? Är del sjukvården, bostäderna, maten, eller vad är del ni tänker på? Det vore bra för vår egen tankeverksamhet att fö en liten inblick i vad del är ni håller på med.

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

LARS WERNER (vpk) replik:

Herr talman! Nej, Ola Ullslen, vi har inte röstat mot bra förslag när det gällt en Jämställdhetslag. Varför skall vi rösta på dåliga regeringsförslag när vi själva har ett bättre förslag att rösta på? Så kommer vi atl handla även i fortsättningen.

Sedan vill jag göra en kommentar till resonemanget all Sverige har klarat sig bättre än andra länder ur sysselsättningssynpunkt. Det är till att ha rätt låga ambitioner, med tanke på att vi har 90 000 öppet arbetslösa, när man säger all vi har klarat oss bra. Fråga dessa 90 000 människor, och fråga de

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

40 000 öppet arbetslösa ungdomarna vad de tyckerom sådan sysselsättningspolitik.

Del var faktiskt inle Per Ahlmarks "lycka till" som gjorde atl dessa anställda i Blekinge fick behålla sina Jobb. Det var löntagarnas, dvs. arbetarnas, egen kamp som gjorde det.

Jag förslår aU Ola Ullsten ogillar aU bli påmind om sitt uttalande om betydelsen av regeringsförklaringar. Han säger att det inte är löften om atf saker och ting skall genomföras till punkt och pricka under en bestämd tidsperiod. I dag talar han om att man måste anpassa sig.

Nå, vad är det ni skall anpassa denna gång i denna regering? Är det fråga om utbyggnaden av barnomsorgen? Tidigare har i varje fall Ola Ullstens parti sagt sig vilja arbeta för en kraftig utbyggnad av barnomsorgen, och det vore ju på tiden atl vi snart fick se något praktiskt resultat av folkpartiefs gamla löften. Jag måste fråga: Är Ola Ullsten och folkpartiet beredda atf i regeringsställning arbeta för all 1976 års utbyggnadsprogram skall fullföljas? Del programmet innebär ju också en tidsram: 100 000 nya platser i daghem och 50 000 nya platser i fritidshem skall vara klara I98I.

Kommunernas planer ligger i dag långt under denna målsättning. Vad är folkpartiet konkret berett alt göra för att ändra på detta? Hur kommer kommunernas möjligheteratt bygga ul barnomsorgen att påverkas av de nya signalerna från ekonomiministern här i dag? Är del över huvud taget möjligt, Ola Ullslen, atf len regering tillsammans med Gösta Bohmans parti, som ju i sak egentligen är motståndare lill all bygga ut barnomsorgen, klara dessa frågor? Lämna oss klart besked på dessa punkter. Eller är detta en fråga som ni skall anpassa precis som när ni tidigare skrev i regeringsförklaringen?

Utrikesministern OLA ULLSTEN:

Herr talman! Jagar ledsen över att Jag glömde några av de frågor som Olof Palme ställde. Han rabblade dem i så snabb takt att jag helt enkelt inte hann med att anteckna.

Vi har inga som helst avsikter att upphäva det kommunala markvillkoret, som jag själv har varit med om att rösta igenom. Vad sedan gäller bostadsbyggandet sade Jag det som jag tror är del enda rimliga att säga för varje ansvarig bostadspolitiker eller politiker över huvud taget, nämligen att man måste se till aU man anpassar bostadsbyggandet till den faktiska efterfrågan. Det måste vara rättesnöret. Detta misslyckades man med under efterkrigstiden, och det ledde fill en katastrofal bostadsbrist under praktiskt taget hela 1960-talet, vilken både Olof Palme och Jag upplevde inte bara såsom politiker utan också alldeles privat.

Konjunkturinstitutet räknar nu med atl bostadsinvesteringarna skall öka med 5,5 % 1980. Det innebär en förstärkt insats på detta område. Den nedåtgående kurva för bostadsinvesteringar som präglade de senaste åren av Olof Palmes regerande har vänt uppåt. Det är rimligt atl så sker, eflersom här finns en faktisk efterfrågan på bostäder. Bostadsbyggandet spelar givetvis en viktig roll i den svenska ekonomin över huvud taget, inte minst när det gäller sysselsättningen.

Sedan tog Olof Palme upp frågan om återhållsamheten i de offentliga utgifterna och menade sig nu vara nöjd med svaret i och för sig. Han undrade dock hur man kan tala om återhållsamhet i offentliga utgifter och samtidigt vara för en skaltereform av det slag som regeringen aviserar i sin regeringsdeklaration. Jag vill säga all detta är två saker som går utomordentligt väl ihop. Hade vi föreslagit en skattereform, som haft någon som helst likhet med den karikatyrsom man för höra från socialdemokratiskt håll -en reform som skulle gynna bara de rika och lägga bördorna på de fattiga och som skulle innebära att bara de som har höga inkomster får skattesänkningar medan de som har låga inkomster inte för någon skattesänkning alls - vore detta förvisso oförenligt med kravet på en samtidig stark återhållsamhet med sociala reformkrav. Men nu är det faktiskt inte på det sättet.

Den skattereform som regeringen har aviserat - och som statsministern och tidigare också budgetministern meddelat, är vi beredda att diskutera förändringar- innebär, för att ta en siffra, att av de ungefär 2,5 miljarder som utgör den totala kostnaden för omläggningen, som alltså skall finansieras genom energiskatter, går 90 96 till skattesänkningar i inkomstskikten under 85 000 kr. Del är om de resterande 10 96 som Olof Palme för sin debatt.

Men nu är det en gång på det viset att om man vill sänka statskatien för att därigenom minska progressiviteien och marginaleffekterna i skattesystemet, då blir det med nödvändighet så - även med det socialdemokratiska skatteförslaget - att i kronor räknat får de som betalar mera i skatt också en större skattesänkning. Detla kan man inte komma ifrån.

Denna reform är nödvändig som ett led i den ekonomiska politiken, som ett led i försöken atl åstadkomma förståelse för de utgifter som vi måste åta oss för atl klara alla de sociala trygghetskrav som vi är överens om.

Det är Ju därför, Olof Palme, som man från tjänstemannarörelsens sida ställer sig bakom det här skaltesänkningsförslaget och i den mån man vill göra ändringar i det snarast vill gå längre i den riktning som vi har föreslagit än i den riktning som socialdemokraterna pläderar för.

Därför finns del faktiskt inget som helst underiag - det säger Jag nu för förmodligen tionde gången i den här talarstolen - för den socialdemokratiska kritiken att skatleförslagel, som i mångt och mycket liknar det som folkpartiregeringen lade fram i våras, skulle innebära en orättfärdig fördelning av resurserna i Sverige. För den händelse atl Olof Palme nu framhärdar i att påstå motsatsen vore det bra om han gjorde det inte bara i allmänna termer utan kunde visa i siffror varför hans påståenden skulle vara riktiga.

Till sist återigen ett par svar till Lars Werner. Vi tycker, många andra som arbetar med Jämställdhetsfrågorna tycker och partier med en majoritet i den här kammaren tycker att vi behöver en effektiv lag som stöder kravet på jämställdhet i arbetslivet. Vänsterpartiet kommunisterna är av en annan mening, ochjag kan inte hjälpa det. Det spelar nu inte heller någon större roll hur vänsterpartiet kommunisterna röstar i den här frågan, men Jag tycker au det skulle vara bra om man gick från allmänna ord till konkret handling och stödde jämställdhetslagen.

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

Och Lars Werner behöver inte känna någon som helst oro för den daghemsplan som fastlades 1976. Den är vi inriktade på atl fullfölja.

OLOF PALME (s):

Herr talman! Låt mig, efter att i timmar nu ha lyssnat till de borgerliga och talat en del själv, börja med alt säga några ord om skatter.

Jag är obehagligt berörd av aU lyssna till Gösta Bohman. Han säger: Vi lovade inte bara sänkta skatter. Det fanns tillfällen då Jag sade att vi kunde tänka oss köpkraftsindragningar. Ja, mycket rikligt. Det talades aldrig om höjda skatter utan om köpkraftsindragningar, vilket gjorde det svårt för folk att veta vad det var fråga om. Och talet om köpkraftsindragningar kom alltid som små bisatser. Det sades aldrig på några plakat.

Dessutom sade Gösta Bohman: Vi kan inte lova skattesänkningar, för vi kan inte fö absolut majoritet i svenska folket, men vi skall verka för della. Och så skyllde han ifrån sig på sina koalilionsbröder här.

Det är också alt smita undan. De sade ju nej till sänkning av det totala skattetrycket,och det betydde att det inle skulle bli någonting. Men Jag menar att även om moderaterna haft 100 % av ledamöterna i denna kammare, vilket Gud förbjude, så hade de inte kunnat sänka skatten ulan att gå fram som mordänglar över den sociala verksamheten här i landet, när vi har ett budgetunderskott på 50 miljarder kronor. Det är Ju sanningen. Då smet man undan med denna bluff genom att hala fram herr Jan Carlzon och säga: Titta på Jan Carizon, vi skall göra som han! Nu har Jan Carizon höjt priserna på flygel, och så sprack bluffen på den punkten.

I varje valföredrag som moderaterna höll ställdes detta löfte om sänkta skatter ut, trots aft ni med hänsyn fill det föreliggande budgetunderskottet mycket väl visste aft det inte fanns en chans att sänka skatterna i detta land, hur många mandat moderaterna än hade fält. Ett bestående minne av dagens debatt är att denna moderata bluffar avslöjad. För demokratins renhet är def ganska fint att så har skett.

När det gäller missförhållandena i vårt samhälle använder herr Bohman metoden att skylla allt på den socialdemokratiska politiken. Finns det oordning i skolan, svårigheter med bostäderna, problem på tunnelbanan eller narkotikamissbruk, så beror def på den socialdemokratiska politiken - tänk vad enkelt. Försöker man göra någonting åt problemen, då politiserar man bara och vill bygga ut den offentliga sektorn -och det skall man Ju inte göra. Beror då allt på socialdemokraterna?

Jag har nu lyssnat till de tre borgerliga partiledarna, och de har inte sagt ett ord om ungdomen. Möjligen gjorde Ola Ullsten det, men varken Gösta Bohman eller Thorbjörn Fälldin. I går redovisades en undersökning om ungdomens trivsel och syn på det svenska samhället. Undersökningen uppvisar ett utomordentligt alarmerande resultat. Sedan 1975 har andelen ungdomar mellan 18 och 24 år som säger sig trivas mycket bra i det svenska samhället minskat från 61 till 39 %. Det är en utomordentligt dramatisk nedgång. Varför barden skett? Ja, del redovisar inte undersökningen. Jag vill inte ensidigt skylla på de borgerliga, men denna dramatiska nedgång i

ungdomarnas trivsel i det svenska samhället har skett under de år som Gösta Bohman skryter så ofantligt om, de år då trepartiregeringen gjorde så mycket för det svenska samhället och den borgerliga politiken hade oändliga framgångar.

Nedgången kan bl. a. bero på att unga människor mer än många andra grupper är starkt beroende av politiska beslut. Def gäller skolan, jobben, bostäderna och barnfamiljernas problem. Kanske är också, vilket jag hoppas, viljan till engagemang inför framtiden och solidariteten med andra människor starkare bland ungdomar än hos oss äldre. Även från den synpunkten kanske politiken innebär en klimatförändring - kallare vindar - för unga människor.

Låt oss se på skolan. Jag vill inte delta i den propaganda mot vår skola som drivs från många håll. På många sätt har vi en bra skola, men det finns flera allvariiga och olösta problem. Många barn och unga upplever oro och dålig arbetsro. Vi har undersökt vad vi kan göra åt detta och har bl. a. föreslagit en viss utbyggnad av den offentliga sektorn. Vårt förslag är att man skall satsa 100 milj. kr. för att kunna sätta in direkta personalförstärkningar på de områden där del är kärvt i skolan.

Vi hade en moderat skolminister i två år. Vad gjorde vederbörande? Jo, under de två åren talade skolministern illa om den svenska skolan och uträttade platt intet - ingenting hände. Det är inte underiigt om skolungdomen tycker atl det är konstigt all man har en skolminister som gör så. Och hon talade ännu mer illa om skolan när hon slutade som skolminister. Men hon hade inte ett enda förslag till förbättringar.

Titta på jobben! En hel årskull ungdomar står utanför den ordinarie arbetsmarknaden. Vad tror ni aU de har för framtidstro? Och vad flr de höra? Jo, de flr höra att egentligen beror deras arbetslöshet på dem själva. Man har talat om att den beror på att ungdomarna är lata, att de icke tar de Jobb som finns och atf de har för höga lönekrav. Def är alltså fråga om ungdomar som står i en arbetslöshetskö och känner den malande förtvivlan som därav kommer. Jag mötte dem överallt under hela valrörelsen, i alla delar av landet. De lär höra de politiskt mäktiga - åtminstone de moderata -säga: "Del beror på er själva. Del är er def är fel på." Är def konstigt att deras trivsel minskar?

Eller titta på bostadspolitiken! Byggandet av flerfamiljshus har aldrig varit så lågt som nu. Hyrorna rakar i höjden av många skäl, bl. a. dålig kontroll. Där står unga människor och för inle bostad.

Här ser man alltså att under de här åren har det skett en ökning av ungdomsarbetslösheten - de unga får inga jobb - det har skett en ökning av bostadsbristen - de för inte bostad - och det har uppstått svårigheter på utbildningsområdet. Och överallt säger man: "Det är i hög grad ert egel fel, och del skall ni klara av."

Sedan kommer ungdomarna i närmare kontakt med dessa svårigheter liksom med de ökade klyftorna. De kommer i direktkontakt med missbrukets sociala farsot. De ser kamrater gå under. De utsätts kanske själva för suget från alkohol och narkotika. De har lättare än vi andra att sätta sig in i

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

narkotikadödens fasor och revolterar mot ett samhälle som brister i solidaritet och har ett överflöd av kommersialism. Det är klart att de märker detta, och så påverkas framtidstro och samhällsengagemang.

Jag vill inte påstå att socialdemokratin går fri från kritik, det gör den inte. Men jag påstår att del har skett en försämring under den borgeriiga tiden, som herr Bohman skryter så fasligt om, som direkt redovisas när ungdomarna på ett dramatiskt sätt säger: Vi trivs icke längre mycket bra i det svenska samhället. Detta måste vi göra någonting åt.

Vad innebär då det evangelium som vi har hört här nyss? Jo, den offentliga sektorn skall inte fö byggas ut, för det är en politisering - folk skall sköta sådant privat. Jag delar uppfattningen att vi måste vara oerhört återhållsamma när vi bygger ut den offentliga sektorn. Läget är kärvt. Men det kallhamrade resonemang som moderaterna för kanjag aldrig acceptera, för vad är drivkraften för utbyggnaden av den offentliga sektorn? Jo, det är att vi har sagt oss att alla människor i detta samhälle skall kunna fö en bra utbildning, en hygglig bostad, en god sjukvård när de blir sjuka, en daghemsplats. Det är den offentliga sektorn. Försvaret och en del annat hör också dit, men detla är tyngdpunkterna. Vi har sagt oss att detla är jämställdhetskrav. Valfrihet måste betyda alt alla har möjlighet atl få utbildning, alt välja en bra bostad osv.

Nu ger man sig på detta och säger att det är en politisering. Vad betyder det? Jo, de välbeställda kommer ändå alltid att skaffa sig den bättre bostaden, den goda vården när de blir sjuka, utbildningen för sina barn - allt detla. De som får sitta emellan är de som är sämre ställda. Bland det otäcka i vårt samhälle är dessa tendenser till en segregation som vi börjar se. I skolan talas det mycket om atf man skall skapa reservat förde begåvade barnen, och man säger att def är en del som infe bör gå där. Deskall ut från skolan och ta sig ut i arbetslivet. Men alla undersökningar i Sverige och annorstädes visar atf de går ut i arbetslöshet. Enligt den underiiggande ideologin betyder det att några måste lämna båten, för vi har inte råd att ge alla ungdomar bra utbildning.

Det är likadant med bostadspolitiken. Se t. ex. på segregationen på bostadsområdet! Del finns fantastiska områden där, som jag tycker, väl lyxbetonade villor har byggts upp i hägnet av ränteavdrag, spekulationsvinster och mycket annat. Å andra sidan har man också tvingats bygga ganska trista bostadsområden utan att ändå ge människor möjlighet att bo i en sådan flerfamiljshuslägenhet som de själva önskar sig. Drömmen om att alla skall ha en bostad börjar krossas av den växande segregationen. Man säger att en del för lämna bålen, dvs. bo i de trista hyreskåkarna.

Eller se på sjukvården! Jag är fullt medveten om att det är oerhört svårt att bygga ut den, eftersom vi nu har många fler äldre människor än tidigare. Men skall vi då säga att de välbeställda alltid klarar sin vårdfråga men att de sämre ställda inte kan räkna med att fö en motsvarande vård? När de blir gamla skulle det då inte finnas plats för dem utan de för stanna hemma - del ligger visserligen mycket fint i tanken att de äldre skall bo kvar hemma, men ofta betyder det också all de inle för den rätta vården och därför inte lever så länge. Några måste lämna båten.

Det som herr Bohman riktar sig mot är något av livsnerven i hela det svenska samhällets utbyggnad: drömmen om atl alla skall fö tillgång lill det goda som vi alla eftersträvar. Det gäller också barnomsorgen. De som har råd kan alltid tillgodose sitt behov av barnomsorg, men vi vill aft också vanliga familjer skall ha råd med en hygglig barnomsorg - i dagis, i frilis och i familjeomsorgen, där den finns. Skall vi då säga atf vi infe klarar barnomsorgen för alla? Nej, det skall vi inle. Det gäller djupast seU en klart ideologisk fråga: Skall vi, när vi bygger upp vårt samhälle, bevara drömmen om lika rätt och lika möjligheter för alla? Vi klarar icke att genomföra detta utan aU samhället med handlingskraft ställer upp för de enskilda människorna.

Vi kommeratt fö göra detta understigande ekonomiska svårigheter, med återhållsamhet och ibland snålhet. Det är ju - även om ni ofta talar illa om kommunalmän - mycket få sådana som försöker rulla bort pengarna på onödigheter.

Del väsentliga är dock atl vi icke skall falla undan för det reaktionära talet om att det i grunden är ett hot mot friheten att vi bygger sjukhus och daghem - att det är en otillåten politisering - och att vi i stället skall överlåta deUa ål privatspekulanter och andra som har gott om pengar.

Vi skall bevara den fina drömmen om det svenska välfärdsbygget och samtidigt ge oss i kast med de farsoter som utslagningen och missbruket av alkohol och narkotika utgör. Men dessa stora och svåra samhällsproblem, som vi kommer att stå inför under 1980-talel, kan sanneriigen icke angripas med den privatiseringens och egoismens ideologi som högern representerar. Då för vi elt samhälle med nya och växande klassklyftor och med en ny och hård hänsynslöshet. Det framtida samhället kan bara byggas på en gemenskap och en solidaritet, som också håller i tider då ekonomin är kärv och kraven på oss som medborgare, icke minst på de välbeställda, blir stora.

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

Tredje vice talmannen tillkännagav att anslag utfärdats om sammanträdets fortsättande kl. 19.30.

LARS WERNER (vpk);

Herr talman! Debatten här i dag visar all arbetarrörelsen infe kommer alt kunna vinna gehör för en radikal politik här i huset under den närmaste perioden. De borgeriiga partierna är enade i sitt motstånd mot arbetarpartierna och arbetarrörelsens förslag och krav.

Det står helt klart efter dagens debatt att den borgerliga majoriteten i riksdagen kommeratt konsekvent bekämpa arbetarrörelsens alla radikala och offensiva krav och i stället bedriva sin gamla löntagarfientliga politik - med en enda rösts övervikt. Det finns därför inga möjligheter för arbetarpartierna att enbart i riksdagen påverka de borgeriiga partierna och den borgeriiga politikens utformning.

För arbetarpartierna är därför uppgiften i dag atl i största möjliga utsträckning förhindra regeringens svångremspolitik. Men denna försvarskamp måste vändas till en offensiv kamp för en radikal arbetarpolitik - och del kräver den samlade arbetarrörelsens styrka och kamp. Det kräver också

5 Riksdagens protokoll 1979/80:17-18

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

en takfik och en strategi som är anpassad för ett samhälle, som inte längre kännetecknas av kapitalistisk tillväxt utan av kapitalistisk kris. I förlängningen av denna kamp handlar det om att skapa en demokratisk front mot högerkrafternas offensiv.

Förarbetarrörelsenstårnuden utomparlamentariska kampen,den fackliga rörelsen, hyresgäströrelsen och andra folkliga organisationer till buds för att hävda löntagarnas och andra eftersatta gruppers intressen och krav. Arbetarrörelsen måste mobilisera sina medlemmar till en enad, aktiv kamp mot borgarnas löntagarfientliga politik, den politik som regeringen bedriver, och skapa breda massrörelser, som kan tvinga de borgerliga partierna att ta hänsyn till löntagarnas och folkfiertalets krav.

De fackliga organisationerna måste mobilisera sina medlemmar för en offensiv avtalsrörelse för atl återställa reallönerna. Endast genom en aktiv rörelse på arbetsplatserna och i de fackliga organisationerna, mot arbetsgivarna och den borgerliga regeringens ekonomiska politik, kan reallönerna återställas.

Med en sådan bred rörelse bland löntagarna kan arbetarpartierna i riksdagen tvinga den borgeriiga majoriteten att medverka till att återställa reallönerna. Det är därför en omedelbar uppgift att skapa sådana breda rörelser, aktionsenhet, bland landets löntagare. Det går inte att vänta tre år till nästa val. Därför har också arbetarpartierna uppgiften att medverka till att en sådan enhet skapas för lönlagarnas krav och intressen.

Den borgeriiga majoriteten under de tre föregående åren tillät hyrorna atl stiga oavbrutet samtidigt som bostadsbyggandet drogs ned lill en rekordlåg nivå. Därför är nu hyrorna rekordhöga och köerna för en bostad lika långa som på 1960-talet.

1 valrörelsen var de borgeriiga partierna generösa och lovade landets alla villaägare "fribrev" mot höjda villaskalter och ökade boendekostnader. Landets alla hyresgäster hade man däremot ingenting att erbjuda.

Kampen för en solidarisk och rättvisare bostadspolitik måste därför drivas mot högerkrafterna i riksdagen och i kanslihuset. Om landets alla hyresgäster och småhusägare står upp och protesterar mot dagens orättvisor, mot de ständiga hyreshöjningarna, mot de ständiga oljeprishöjningarna och mot den svåra bostadsbristen - då kan regeringen rubbas och tvingas att göra något.

Det är därför arbetarrörelsens andra huvuduppgift att åstadkomma en sådan aktivitet bland hyresgäster och småhusägare, mot orättvisorna i boendet och för en rättvisare bostadspolitik.

Inte heller här går det att bara vänta i tre år fill nästa val, eller till eft eventuellt tidigare val. Hyrorna är för höga redan i dag, och bostadsbristen ökar dag för dag. Därför måste alla progressiva krafter redan nu ta upp kampen för en bättre bostadspolitik, för ett omedelbart hyresstopp genom direkta subventioner till den prisledande allmännyttan och för genomförandet av ett statligt byggnadsprogram för fler bostäder och daghem.

Detla är två omedelbara uppgifter för hela arbetarrörelsen. Det vilar därför ett tungt ansvar på både socialdemokrater och kommunisteratt medverka till

en sådan rörelse för återställande av reallönerna, för hyresstopp och ökat bostads-och daghemsbyggande. Vi vet alltför väl hur del annars kommeratt gå, om den borgeriiga majoriteten och Bohmans regering får bestämma i dessa frågor.

Men Sverige står också inför andra stora problem under 1980-talet. Det gäller jobben. Varje år försvinner tiotusentals arbetstillfällen. De försvinner antingen som ett resultat av den kapitalistiska konkurrensen och krisen eller också flyttas de utomlands av den svenska storfinansen. De svenska basnäringarna brottas med avgörande svårigheter, och det är endast en politik som är riktad mot storfinansens makt och som inleder en offensiv industripolitik som kan vända utvecklingen åt rätt håll. Endast en socialistisk politik kan säkra Jobben och skapa nya framlidsinriktade industrier i vårt land. Endast en politik som är grundad på arbetarrörelsens socialistiska värderingar kan styra över produktionen till atl tillgodose folkets och samhällets behov!

Den kapitalistiska krisen, privatkapitalets spekulationer och den borgeriiga ekonomiska politiken har allvarligt försvagat den svenska ekonomin, inte bara löntagarnas och hushållens, utan också hela samhällsekonomin. De borgeriiga har endast en lösning för folkfierialei, nämligen Bohmans ekonomiska politik. Men det är en politik som plundrar dem och lämnar de grundläggande problemen olösta. Bohmans politik håller endast storfinansen och storbolagen skadeslösa för krisens härjningar. Det behövs en i grunden helt annan och ny ekonomisk politik för att klara problemen med samhällsekonomin och den politiken kan och vill endast arbetarrörelsen förverkliga.

Nu pågår del en debatt inom arbetarrörelsen om de här frågorna. Det är en debatt som naturiigtvis borde ha fullföljts redan efter 1976 års val. För vår del har vi också försökt gynna en sådan debatt genom våra förslag som vi sammanfattat i vårt Program för 80-talet. Vi har från vårt partis sida gjort vad vi kunnat för att inte försvåra en sådan debatt. Vi har inte gått ut och påstått alt det inte spelar någon roll vilken regering det är som sitter, vi har inte sagt att socialdemokratin är oförbälteriig. Vi har inle sagt att en eventuell nästa regering Palme kommer alt föra samma dåliga politik som före 1976.

Vår strävan har varit och är atl försöka bidra till en konstruktiv debatt, där utgångspunkten är atl hos hela arbetarrörelsen ingjuta den socialistiska ideologi som arbetarrörelsens pionjärer slogs för. Vår utgångspunkt är också att en strategi måste utarbetas som är anpassad till ett kapitalistiskt krisläge. Den reformistiska strategin är anpassad till elt kapitalistiskt krisläge. Den reformistiska strategin är anpassad efter ekonomisk tillväxt, och den fungerar inte längre. En annan strategi måste till, även om - och Jag vill här citera Aftonbladet, som under de senaste veckorna fört en debatt om dessa problem - "en del etablerade sanningar måste omprövas".

Denna debatt är det alltså nödvändigt att föra inom arbetarrörelsen för atl möta högerkrafternas frammarsch. Men skall en enad kamp mot dessa krafter kunna föras framgångsrikt, kan man från socialdemokratiskt håll inte här i riksdagen ha en attityd mot högern och i landets största kommun ha en helt

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

annan. Uppgörelser av det slag som har träffats i Stockholms stadshus-de må vara hur tekniska som helst - minskar naturligtvis trovärdigheten hos det som så många arbetarväljare ser som en tvingande nödvändighet, nämligen en ny politik riktad mot storfinans och borgarvälde.

1980-lalels problem handlar om många nya frågor som måste lösas.

Det gäller den mycket komplicerade frågan om datoriseringen, som är ett hot mot samhället och den enskilda människan om privatkapitalet och de borgeriiga för bestämma över denna utveckling.

Del gäller frågan om den framtida energipolitiken och avvecklingen av kärnkraften. Om storfinansen och de borgeriiga för avveckla kärnkraften, kommer detta att påtagligt förändra våra livsvillkor i negativ riktning. Det gäller den sociala utslagningen, som måste stoppas. De utslagna måste återfå sin rättmätiga plats i samhället. Detla förmår endast arbetarrörelsen med sina värderingar i fråga om solidaritet.

Det gäller jämställdheten. Under 1980-talet måste förutsättningar för en verklig Jämställdhet mellan könen skapas.

Det gäller makten över produktionen, över fabriker, över industrier. Storfinansens maktställning måste brytas och löntagarmakt över Jobben införas.

Det gäller demokratin i samhället, på arbetsplatser, i skolorna, i boendet. Den kampen måste fortsätta. Ännu är Ju stora och viktiga områden stängda för insyn och folkflertalets beslut.

Därför vilar stora uppgifter på arbetarpartierna och den samlade arbetarrörelsen. Vi har ett gemensamt ansvar inför landets alla löntagare, inför unga och gamla. Vi vet att det bara är arbetarrörelsen som kan förverkliga deras förhoppningar om ett bättre liv.

Arbetarrörelsen i Sverige, liksom arbetarrörelsen i många andra länder, står i dag inför ett viktigt vägval, ett vägval för framtiden. Det växer alltmer fram ett nytt medvetande om nödvändigheten av en socialistiskt inriktad politik. Det är en medvetenhet som är skapad av kapitalismens kriser och skärpta klassmotsättningar - mellan arbete och kapital, mellan folkflertalet och storfinansen. Också i vårt land märks detta. Def märks i de radikala strömningar som vuxit upp, i de radikala krav som formuleras och i den kamp som utvecklas.

Första steget i en sådan politik måste vara att arbetarrörelsen i Sverige tillsammans med alla progressiva människor skapar en bred demokratisk front mot högerkrafternas frammarsch. Det är elt ansvar som vi alla bär gemensamt inför människorna i vårt land och människorna i andra länder som också bekämpar högerkrafterna.

Statsministern THORBJÖRN FÄLLDIN:

Herr talman! Först några ord om skatterna, som har diskuterats i flera varv. Jag vill bara kort upprepa att vi går till dessa överiäggningar med stor öppenhet för att diskutera skatteskalan och se efter vilka förbättringar man kan göra för atl underlätta en avtalsrörelse, så att den inte leder till att vi drar på oss en inhemsk inflation och försämrar vårt internationella konkurrens-

läge.

Mot bakgrund av påpekanden som Olof Palme gjorde tidigare vill Jag påminna om att just därför att skatterna inte gör någon åtskillnad mellan barnfamiljer och icke barnfamiljer har vi sett det som helt nödvändigt att man parallellt med skatteomläggningen ökar barnbidragen - inte bara för att återställa deras reella köpkraft utan också därför atl det faktiskt är ett led i själva skattepolitiken. Del är samma synpunkt - vaktslående om barnfamiljernas möjligheter-som ligger bakom när vi bygger ut vårdnadsersällningen.

Till deua skall läggas snabbutredningen om hur man skall lösa problemen med de samlade marginaleffekterna för flerbarnsfamiljerna. Jag tror atl vi kan ena oss om au fördelningspoliliska skäl talar för sådana åtgärder och all det också finns anledning att den vägen främja arbetsviljan -genom att försöka eliminera dessa i mänga fall fullständigt orimliga samlade marginaleffekter. Det gäller då familjer i inkomstlagen som är vanliga för heltidsarbetande, t. ex. inom industrin och i lägre tjänstemannayrken.

Det som Olof Palme säger om ungdomarnas situation äralldeles riktigt. Jag har ofta haft anledning att ta upp den frågan liksom t. ex. inställningen till kroppsarbete. Mängder av ungdomar i dag känner tyvärr en djup oro inför framtiden när de inte kan fö jobb som de tycker passar deras utbildning och ibland inte för något arbete alls. Jag kan dock infe dela Olof Palmes uppfattning att vi numera skulle vilja säga till ungdomar som är inne i skolsystemet all de måste lämna båten. Får jag hänvisa lill atl vi i ställel i regeringsdeklarationen säger att vår strävan är aft ge alla möjlighet atl genomgå gymnasieskola och alt vi vill öka den praktiska yrkesutbildningen inom gymnasieskolan. - Vi för väl samfällt erkänna att den del av gymnasieskolan som avsåg den praktiska utbildningen tidigare har försummats av riksdagen. Jag hoppas att socialdemokratin inle för sin del skall ställa sig vid sidan av ansvaret för den försummelsen. Det är alltså inte någon aktuell tendens att säga till ungdomarna: Nu för ni lämna båten!

Våra möjligheter att ge jobb åt ungdomar, handikappade och andra beror ytterst på om vårt näringsliv har god internationell konkurrenskraft. Vi kan visserligen göra mycket för sysselsättningen via den offentliga sektorn, men vi vet alla atl vi som grund för hela vår ekonomi måste ha en industri och ett näringsliv som kan konkurrera internationellt. Och då blir lill slut den avgörande frågan vilken ekonomisk politik som lägger den bästa grunden till ett näringsliv som klarar den internationella konkurrensen. Det är della som det har förts omfattande diskussioner om genom åren. Här har socialdemokraterna ett annal synsätt än vi, och hur jag än anstränger mig kan jag inte bli på det klara med hur era förslag skulle kunna förenas med en trygg sysselsättning framöver, eftersom era förslag under de här åren har haft den inriktningen att ni velat öka pålagorna för näringslivet.

När vi tog bort den allmänna arbetsgivaravgiften motsatte ni er detta, och ni har i en rad omgångar kommit tillbaka och föreslagit just sådana ökade bördor på näringslivet. Vart man än kommer ute i landet där industrier och företag just på grund av den internationella konkurrensen har svårt atl fö verksamheten att gå runt märker man all vad de frågar efter är hur de skall

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debari

kunna fö några lättnader i sina kostnader. Det intressanta är också aft den samlade effekten av era förslag, om de genomförts, icke skulle ha lett till aft vi hade fött ett bättre bytesbalansförhållande.

När det blir fråga om alt klara ut del här säger er rådgivare Cari-Johan Åberg inför sina kolleger på vetenskapens område klart och tydligt att han inte har hävdat alt den socialdemokratiska politiken skulle ha lett till ett lägre bytesbalansunderskoU. Tvärtom säger han atl det av era motioner klart har framgått att bytesbalansunderskolten på kort sikt skulle bli större genom den socialdemokratiska politiken. Summan av detta skulle då ha blivit dels högre kostnader för näringslivet, dels en försämrad bytesbalanssituation för hela landet. Det är ganska självklart, för det var när vi lättade på dessa kostnader som svenskt näringsliv började återvinna marknadsandelar,och det var när vi lyckades med detta som förutsättningarna atl öka sysselsättningen kom.

Jag tycker au det är viktigt aU göra klart aU om vi vill åstadkomma dessa ökade möjligheter - och det är ju en strävan som vi har - så måste vi söka oss fram lill metoder som verkligen leder till det målet.

Olof Palme frågade: Vilka nedskärningar på den offentliga sektorn ärdet ni talar om?

Vad frågan gäller är på vilket sätt vi kan påverka ökningstakten i de offentliga utgifterna. Det var Just ökningstakten när det gäller den kommunala expansionen som riksdagen uttalade sig om i våras. Bakom del uttalandet ställde sig, såvitt jag minns, också ni socialdemokrater.

Som jag ser det har vi som politiska partier det avgörande ansvaret. Vi har det i den meningen att vi måste vara beredda att driva samma politik i sak här i riksdagen och ute i kommunerna. Dit hör, som Jag ser det, att vi i riksdagen bättre än hittills måste klara ut vad våra beslut när det gäller ålägganden och uppmaningar till kommunerna leder till i form av ökad kommunal konsumtion. Vi för inle ställa kommunerna inför valet antingen att inte medverka till vad vi här i riksdagen ålagt dem eller att bryta mot överenskommelser om en viss ram för den kommunala expansionen.

Jag delarOlof Palmes uppfattning att vi här står inför svårigheter. Men nog är det väl då klokt atf vi i en verklig strävan atf komma ål sådana här effekter också bättre än tidigare ser över vad våra beslut i riksdagen leder till för kommunerna. Jag tvivlar inte ett ögonblick på att vi alla vill slå vakt om den kommunala självstyrelsen. Om vi alltså samfällt har den uppfattningen måste vi inrikta våra strävanden åt det här hållet.

Olof Palme höll ett engagerat anförande om hur viktigt det är att slå vakt om de svaga. Jag uppfattade del som ett instämmande i def som Jag tidigare i dag försökte ge uttryck åt, nämligen atl i tider när det kärvar är det särskilt viktigt att vi ser till att solidariteten mellan generationerna och solidariteten mellan starka och svaga inte sätts ur spel. Jag hänvisade då fill ett avsnitt i regeringsdeklarationen som är centralt och självklart för oss från centerns sida:

"Kraven på en socialt medveten fördelningspolitik är särskilt viktiga under år då ekonomin ställer krav på återhållsamhet."

Ekonomiministern GÖSTA BOHMAN:

Herr talman! Olof Palme gjorde gällande att de svårigheter och de problem som ungdomen brottas med i dag skulle ha skapats av trepartiregeringen. Trepartiregeringen skulle alltså under de fö år som den regeringen satt ha skapat alla de svårigheter det är fråga om. Socialdemokraterna satt som bekant i 44 år. Tycker inte Olof Palme att den anklagelsen mot trepartiregeringen är absurd, grotesk? Tycker inte Olof Palme det?

Ungdomen vantrivs i det svenska samhället, sade Olof Palme. Med vad då? kan man fråga sig.

Några ungdomar fick frågan om detta i TV i går. Def var infe någon som gjorde gällande att de vantrivdes därför att den offentliga sektorn inte var tillräckligt utbyggd. Den undersökning Olof Palme hänvisade lill visar-Jag bara citerar återgivningen av undersökningen i dagens tidning - att det framför allt är ungdomar med socialdemokratiska eller folkpartistiska sympatier som ändrat uppfaUning i markant omfaUning och trivs sämre i dag än de gjorde i går.

Jag tror inte, Olof Palme, att vi kan lösa skolans problem med hjälp av 100 milj. kr. Det finns fö områden som vi satsat så mycket på som på skolan. Tror Olof Palme verkligen att frånvaron i skolan skulle minska om vi pyisade in också dessa pengar? Tror Olof Palme verkligen att kunskaperna och färdigheterna skulle öka om vi pytsade ut mer pengar? Det är fråga om att också eleverna måste fö la ett personligt ansvar. Det är det bästa förtroende som vi kan visa dem, för utan ansvar kommer eleverna att ställas utanför samhället. Det är då man skapar en jordmån för missbruk. Och vi har råd atl ge alla elever en god utbildning. Det är den socialdemokratiska skolpolitiken - nu skyller Gösta Bohman ifrån sig igen, säger Olof Palme, men detta är ett faktum-som satt vissa elever i strykklass. De analfabeter som lämnar skolan är icke resultatet av en borgeriig politik utan av en politik som inte velat och vågat erkänna att människorna är olika.

Sedan gäller det skatterna. Med sin alldeles speciella vokabulär talar Olof Palme om alt nu är moderaternas "jättelika bluff avslöjad". Det förhåller sig precis tvärtom, Olof Palme. Vi skall ha klart föross-och det måsleäven Olof Palme ha klart för sig - att Sverige har väridens högsta skattetryck. Vi ligger högre än några andra med oss jämförbara länder. Budgetunderskottets storiek kan då inle rimligen bero på att vi har för låga skatter i Sverige, utan problemet är att den offentliga sektorns utgifter har ökat alltför snabbt. I ett längre perspektiv är den här ökningstakten helt orimlig, och de problemen har Jag belyst tidigare i dag.

Av någon underiig anledning gör socialdemokraterna en molsau bedömning. Och Jag måste säga att jag förstår dem inte. För dem är världens högsta skattetryck tydligen detsamma som atl vi har alltför låga skaller i Sverige. För dem är tydligen den största offentliga sektorn i den icke-kommunisliska världen detsamma som att vi har en alltför liten offentlig sektor. Därför vill de ytteriigare bygga ut den offentliga sektorn och ytteriigare höja skattetrycket, bl. a. genom sin produktionsfaktorsskatt. Men den rekommendationen kommer regeringen inte atl följa.

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

Jag tror att allt fler kommit till insikt om de problem som fortsatta skatfeskärpningar för med sig. Sådana driver priser och kostnader i höjden. De drabbar konkurrenskraften i de svenska företagen. De skapar inflation. De hämmar därmed den ekonomiska utvecklingen. Och en av orsakerna till atl Sverige under 1970-talet har haft en långsammare ekonomisk tillväxt än flertalet andra länder, att vi förlorat i förhållande lill andra länder år efter år, är skattetryckets utveckling under dessa år De höga skatterna undergräver lusten till arbete, initiativ, företagande och sparande. Vi har en dold sektor i vårtsamhälle. Detta vet alla-utom Olof Palme, av någon underiig anledning. Och det går inte att fortsätta en politik där den offentliga sektorn lägger beslag på hela tillväxten i samhället, hela BNP-tillväxten och mer därtill.

Jag har tror Jag två gånger tidigare i dag sagt - och jag upprepar del än en gång-att om vi fortsätter på det här sättet, och det vill tydligen Olof Palme, för han har inga andra recept, då kommer vi i början av 1990-lalet eller slutet på 1980-talet att befinna oss i en situation där bruttonationalprodukten efter skatt,ellerom man så vill nationalinkomsten efter skaft,är lika med noll. Och detta är en orimlighet - det måste även en socialdemokratisk debattör kunna medge.

Jag vill rikta en fråga till Olof Palme - han har ställt frågor till oss här hela tiden: Är det rimligt, Olof Palme, alt den offentliga sektorn skall lägga beslag på hela bruttonationalprodukten? Om det inte är rimligt, när tänker Olof Palme då börja bromsa utvecklingen? Svara på den frågan! Jag tycker Olof Palme är skyldig oss ett svar efter de långa tirader som vi har föll höra här i dag.

Nej, vi löser inte budgetunderskottets problem genom höjda skatter. Delta är kontentan av vad vi har sagt i hela valrörelsen, Olof Palme. Detta är vad vi har slagits för, och vi kommer att fortsätta att hävda della.

Trepartiregeringen sänkte skattekvoten, Olof Palme, åren 1976-1979. Vi sänkte skattekvoten - inte mycket, men vi sänkte skatterna. Indexregleringen kallar ni för en skattesänkning. Det gör infe vi. Vi kallar det för oförändrad skaft. Men om ni vill kalla den fören skattesänkning, så kan ni Ju acceptera aft det var en skattesänkning. Vi kommer att lägga fram förslag om marginal-skaftesänkningar och om skattetak. Ja,sägerOlof Palme, men ni kommeratt höja energiskatten, ni kommer att höja vin- och spritskatterna. Ja, det kommer vi att göra. Vi kanske kommer alt vidta andra åtgärder också. Men det gör vi i alldeles speciella syften: bl. a. att spara energi och att dra ner importen på det sättet. Vi gör del inte för alt försöka stärka statsfinanserna. Vi tror inle att vi kan stärka statsfinanserna i dagens läge genom att ytterligare höja skatterna.

Titta på konjunklurinslitutels analys, Olof Palme. Studera långtidsutredningens kalkyler och prognoser. Då måste OlofPalme, om han räknar rätt och vill räkna rätt, komma till samma resultat. Men det vill inte Olof Palme. I stället talar Olof Palme om ett "kallhamrat resonemang", när det i själva verket är fråga om motsatsen. Jag vågar tala sanning, men det vågar eller vill inte OlofPalme. Sanningen är helt enkelt den att en sund samhällsekonomi är ett villkor för välfärden. Det har er egen förutvarande finansminister

upprepade gånger deklarerat. Balans i ekonomin är ett villkor för välfärden. Vi kan inte fortsätta med en utgiftsexpansion av det slag som vi har haft under de senaste åren.

Vad kan vi då göra? Som statsministern påvisade är det inle fråga om atl rasera ett trygghetssystem, aft riva ner någonting, utan vad det är fråga om är att dra ner ökningstakten i utgifterna. Om vi inie gör det kan vi inte lösa problemen för de svaga och utsatta-dem som Olof Palme, med rätta, talar så vackert för men vilkas bästa på sikt OlofPalme inte vill tänka på i den här debatten. Vi måste ha en sund samhällsekonomi. Därför måste vi ha en politik som ger oss resurser att skydda de svaga och utsatta, våra gamla och sjuka och våra pensionärer. Från fackligt håll har gjorts flera uttalanden som tyder på att man på del hållet är medveten om de här problemen, problem som Olof Palme blundar för, nämligen atl de offentliga utgifterna inte kan lägga beslag på hela kakan. Det finns enskilda människor också, som skall arbeta ihop resurser till produktionen, till export, lill balans och sysselsättning, till välstånd och till social trygghet. De vill ha lön för mödan.

Jag skulle vilja rikta ett råd till OlofPalme, om han vill lyssna: Hugg inte av välfärdens grenar. Det är en väldigt farlig filosofi som Olof Palme fört fram. Avskaffa inte människornas arbetslust genom att beskylla dem för egoism. Vi behöver arbetslust i vårt land. Vi behöver det i dag mycket mer än någonsin tidigare.

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

Utrikesministern OLA ULLSTEN:

Herr talman! Det har varit en lång debatt. Den är snart inne på sin femte timme. Allt som har sagts har väl inte varit så värdefullt, men Jag tycker atl lill del värdefulla hör det som Olof Palme log upp om ungdomens situation. Det är möjligt att den opinionsundersökning som gjorts är riktig, den som visar att det finns en stigande vantrivsel i samhället bland de.unga. Det är väl någonting som vi har kunnat iaktta också utan opinionsundersökningarnas hjälp.

Jag tror all vi har anledning all tadel här på allvar och avstå frän att försöka dra för stora politiska växlar på det. Jag tror varken på den teori som går ut på att det är socialdemokraternas fel att det är så här eller på den som går ut på att det skulle vara trepartiregeringens fel. Jag tror att orsakerna ligger mycket djupare än så. Jag tror alt de i själva verket är allmängiltiga för ett modernt industrisamhälle.

Vi kan se på vad som har hänt materiellt på de tre områden som OlofPalme nämnde - arbete, bostäder och utbildning - under de tre år då vi haft icke-socialistiska regeringar.

Vi hade faktiskt en bättre situation på arbetsmarknaden under den här lågkonjunkturen än vi hade under den i början av 1970-talet. Vi har haft en bättre bostadsförsörjning under de här tre åren än vi har haft tidigare under efterkrigstiden. Vi har haft fler gymnasieplatser under dessa tre åran tidigare; jag tror all antalet nu motsvarar 110 96 av antalet elever som går ut från grundskolan.

Jag säger infe def här i syfte att motsäga vad jag nyss sade om att man inte

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

kan placera det partipolitiska ansvaret på det ena eller andra stället. Jag säger det mera föratt belysa vad Jag tror är en viktigare aspekt, nämligen att det inte finns något alldeles klart samband mellan människors trivsel och den materiella välfördens omfattning.

Del är ändå på det sättet atl Sverige under hela efterkrigstiden genomgått en process emot en allt högre materiell standard. Vi har fött det bättre på bostadsförsörjningens område, när det gäller arbetsmarknadspohtiska insatser, när det gäller möjligheter för ungdom till fritidssysselsättning, när def gäller möjligheter för ungdom till skolutbildning, osv. Trots att den materiella välförden under hela den här perioden har byggts ut steg för steg, med de fluktuationer som är natuHiga med hänsyn till vad som händer i den internationella konjunkturen, tror jag vi vågar säga att vi dess värre har en annan kurva som visar på en stigande brist på anpassning, på ett slags främlingskap från många människors sida - inte bara från de ungas -gentemot det samhälle som de flesta av oss ändå i all välmening har hjälpt lill att bygga upp. Och vi har trott att det viktigaste varit alt förbättra den materiella standarden.

Jag vill inte påslå att jag har någon enkel lösning på problemet. Men jag tror atl det är nödvändigt för oss politiker att se till att den framtidspessimism som tycks prägla den svenska ungdomen faktiskt bryts. Vi måste staka ut vägar för det. Vi måste visa att det demokratiska samhälle som tar hand om de utsatta också är ett vitalt och spännande samhälle, där ungdomen behövs. Vi måste, som också Thorbjörn Fälldin var inne på, återskapa en ny känsla för arbetets värde och meningsfullhet, inle bara som ett säll atl tjäna pengar, ett nödvändigt ont, utan som någonting som är viktigt i sig. Vi måste ge unga människor erfarenheten att det lönar sig att satsa, att utbilda sig, att ta tag i nya uppgifter. Där spelar situationen på skolans område och situationen på arbetsmarknaden mycket stor roll. Det är klart att det sprider sig en allmän pessimism bland ungdomen om man inte är övertygad om alt den utbildning man satsar på leder till arbeie, om man dessutom inle heller är övertygad om att den utbildning man satsar på kan ge möjlighet att fortsätta på utbildningens bana för atf skaffa sig vidareutbildning.

Vi måste också visa vad praktisk samhällssolidarilel betyder, anvisa alternativ till den slappa kommersialism som f. n. i alltför hög grad präglar den s. k. ungdomskulturen.

Den här debatten har i övrigt huvudsakligen präglats av synpunkter på de ekonomiska problemen, och uet är ganska naturiigt atl så har varit fallet. Även här borde man kunna vara överens om i varje fall en del av förutsättningarna för den ekonomiska politik som nu måste föras. De ökade oljekostnaderna innebär ett dominerande problem och skapar stor osäkerhet för ett så oljeberoende och uilandsberoende land som Sverige. För att klara oljeförsörjningen måste vi öka den svenska exporten. Annars har vi ingenting all betala med. Vi måste vara överens om att en följd av detta är all konsumtionen,både den privata och den offentliga, måste hållas tillbaka. Det räcker inte längre med atl exportera lika mycket som vi importerar i form av varor och tjänster, utan vi måste ha ett kraftigt exportöverskott för att täcka

det växande underskottet i andra delar av betalningsbalansen.

Vi måste alltså ha detla som givna utgångspunkter. Frågan är då vilka uppgifter vi skall ge oss på föratt klara problemen. Några är enligt min mening alldeles självklara. För det första måste vi minska förbrukningen av olja. Det har sagts till leda, men det behöver upprepas. Det är ändå Sveriges och den övriga industriväridens ödesfråga. Vi måste göra det för ekonomins, miljöns och vår försörjningstrygghets skull. Men framför allt måste vi minska oljeförbrukningen förde fattiga ländernas skull, eftersom del faktiskt rör sig om en för världen gemensam resurs, som de rika länderna nu slukar i sig med en alltmer växande aptit.

Vi måste fördel andra underiätta för näringslivet och arbetsmarknaden. Vi måste se till att de omställningar som är nödvändiga också kan åstadkommas. Det kräver insatser på yrkesutbildningens område, på arbetsmarknadspolitikens område och för de handikappade. Det kräver också att någonting görs åt det gamla förlegade könsrollsmönstret.

Fördel tredje måste vi öka .sparandet i näringslivet. Vi vet att företag som går bra är den säkraste tryggheten för de anställda. Vi måste också se till att Sparandet i näringslivet kan ökas på för löntagarna acceptabla villkor.

För det fjärde måste vi öka utbildningens kvalitet. De unga har rätt att begära en skola som ger dem kunskaper och färdigheter. Den kravlösa skolan är inget progressivt. Den utlämnar de elever som har de sämsta förutsättningarna och det sämsta stödet hemifrån.

Vi måste också ta på allvar den kritik som från praktiskt taget alla håll riktas mot den högre utbildningens brister, vilket i sin tur leder lill brister i den forskning som vi i hög grad är beroende av för Just den omställning av näringslivet som måste lill för att klara en ny konkurrenssituation.

Vi måste vidare, herr talman, se till atl vi för ett skattesystem som fördelningspoliliskt och på annat sätt fungerar bättre. Vi måste ta en rejäl rond mot avdragsjakten, mot de svarta pengarna och mot den växande spekulationen i diamanter och annat. Det gäller i ställel au få folk alt salsa pengar i produktiva saker, som bidrar fill aft stärka det svenska näringslivet.

Med allt detla som utgångspunkt är det också nödvändigt att påpeka vad vi inle kan göra. I det läge vi nu befinner oss i kan vi inte salsa på åtgärder som försämrar den svenska industrins konkurrenskraft, vilket givetvis en 3-procentig proms skulle innebära. Vi kan inte, om vi vill åstadkomma ett rättvisare och bättre fungerande skattesystem, avvisa kravet på lägre marginalskatter som något orätffördigt ur fördelningssynpunkt. Vi kan inte förneka att det krävs en nyprövning av mycket inom den offentliga verksamheten.

Vi skall till sist inte heller öka spänningarna i det svenska samhället genom att föra en socialt orättfärdig politik och vägra lyssna på löntagarorganisationerna. I ställel bör vi ta vara på det bästa i svensk tradition av förnuft och ansvarstagande för att föra Sverige genom den här bekymmersamma krisen.

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

OLOF PALME (s) replik:

Herr talman! Det är rätl, herr Ullsten. Upp till kamp mot spekulanter och profitörer! Det ställer vi gärna upp på.

Herr Bohman bör försöka hålla sig till sanningen. Nu sade han två gånger att skattekvoten har sjunkit under den borgeriiga regeringen. Han sade likadant i partiledardebatten i radio -Jag vet inte hur många gånger. Jag sade att del infe var sant. 1 KI:s höstrapport står att skattetrycket i procent av BNP, dens. k. skattekvoten, var 50,1 96 1976 och preliminärt 52,5 % 1979. Del kan bli en ändring med någon tiondel. Det har alltså skett en ökning med 2,4 procentenheter under den borgerliga regeringens tid.

Det kanske är pinsamt att det totala skattetrycket har ökat så pass kraftigt under den borgeriiga tiden. Men man kan inte liksom Xerxes piska vågorna. Man måste ändå försöka erkänna fakta och tala om hur del är: vi lovade sänkta skatter, men vi höjde tyvärr skattekvoten med 2,4 procentenheter. Det är sanningen.

När herr Bohman skall visa samförstånd blir han fariig, för då skäller han på socialdemokraterna värre än någonsin. Det är liksom den trall han kan. Nu återföll han i valrörelsen och talade om hur fruktansvärda skatterna är och vilka väldiga behov som finns av en skattesänkning. Men ni har Ju makten, herr Bohman. Sank skatterna. Ni har hållit långa tal om nödvändigheten av att sänka skatterna. Gör det då, om ni har pengar till det. Istället for något som möjligen var en blygselns rodnad över herr Bohmans änne, och så började han räkna upp alla skattehöjningar som förbereddes på vin, sprit, öl,el och bensin. Men de skattehöjningarna sker inte för att skaffa pengar utan för andra ändamål. Det blir dock pengar av dessa åtgärder, och dessa pengar kan ni använda för atl finansiera skattesänkningen. Det är bara enkel reguladetri, som man fick lära sig i den gamla kunskapsskolan. Varför stoppa huvudet i busken? Ni höjer skatten, bl. a. för att skaffa pengar, men herr Bohman talar här som om ni skulle sänka skatten. Def är inte sant.

Herr Fälldin tog fram några siffror ur ett gammalt valtal. Arbetsgivaravgiftens minskning med två procentenheter var fel. Det var att lura löntagarna, som hade gjort upp under andra förutsättningar. Åtgärden var verkningslös från sysselsättningssynpunkt men berövade statskassan fyra eller fem miljarder kronor, vilket ytterligare förvärrade budgetunderskotten och gav herr Bohman anledning till hans propaganda mot den offentliga sektorn. Det är sanningen.

Till herr Ullsten vill jag säga att vi naturiigtvis behöver en skatteomläggning. Men vad Jag talar om är den disponibla inkomsten efter skatt. Om man ökar den disponibla inkomsten efter skatt med 11 96 för höginkomsttagarna och med 2 96 för låginkomsttagarna -Jag talar inte om kronor en gång utan om procent av disponibel inkomst - innebär detta en snedfördelning, som utmanar den sociala rättfärdigheten. Ni säger att det inte kostar någonting, eftersom det inte finns så många med höga inkomster, men del hjälper inte. Om låginkomsttagarna skall kompensera sig fördetta i avtalsrörelsen, blir det väldigt dyrt.

Tyvärr skall man tydligen hålla fast vid marginalskattelaket. Det är vi

emot.

Till sist. Man hartalat om samförstånd. Vår vilja till samförstånd beror inte på någon förhoppning om atl vi skall fö vara med och dela ut stora förmåner till olika befolkningsgrupper. Vårt lands ekonomiska läge är allvariigt och ger under de kommande åren inte något utrymme för frikostiga löften. Det sade vi före valet, och vi känner stolthet över att vårt budskap - hur kärvt def än kan låta - är detsamma efter valet.

Vi är beredda att medverka till en ansvarsfull, återhållsam ekonomisk politik, trots att det för ett oppositionsparti kunde te sig frestande atl kasta loss och ohämmat bjuda över allt vad regeringen föreslår. Vi skall konsekvent verka för vår politik, vare sig vi befinner oss före eller efter ett val, vare sig vi sitter i regering eller opposition.

Det innebär naturiigtvis också en öppen attityd mot andra. Vi kan däremot icke ge vika i fråga om vår grundläggande ideologiska uppfattning, vår kamp för rättvisa och solidaritet. Om vi i detta land skall föra en kärv och stram ekonomisk politik under de närmaste åren - och mycket talar för det - skall bördorna fördelas efter bärkraft. Vi kommer aldrig att gå med på all löntagarna ensamma skall bära hela lasset. Vi kommer inte att acceptera en svångremspolitik för de svaga och utsatta grupperna, samtidigt som de ekonomiskt privilegierade slipper undan eller t. o. m. för nya förmåner.

I synen på fördelningsfrågorna och solidariteten kommer er vilja till samförstånd alt testas. Om den borgerliga politiken skulle innebära att en högerinriklad politik fullföljs som ökar klyftorna i samhället, då finns det inget utrymme för samförstånd med oss, ty vår grundläggande strävan till solidaritet och rättvisa ligger fast.

Jag tycker att del var skrämmande när vi fick ett brev, som Jag förut berättade om, från en mycket högavlönad person som skrev; Tänk, vad Jag har fött bättre standard, men min son, som är svetsare, har fött det mycket sämre under den tid då de borgerliga regerat.

Vi sviker inte löntagarna, och vi sviker infe de svaga och utsatta. Därför kommer vår beredskap att ta ansvar fören bred folklig politik atl motsvaras av en lika stor beredskap atl rikta kritik mot och erbjuda alternativ till en framlida högerpolitik.

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debari

LARS WERNER (vpk) replik:

Herr talman! Det är bra att vi har fött en debatt om ungdomsarbetslösheten, men ännu bättre hade det varit om regeringen kommit med konkreta förslag.

Del är också bra att man i dag diskuterar ungdomsarbetslösheten på ett mera lågmält sätt än i valrörelsen. Då tävlade man från en del håll om att angripa ungdomen, när man beskyllde de arbetslösa ungdomarna för att vara kräsna och arbetsovilliga, när man påstod att de föredrog atl leva på arbetslöshetsunderstöd, när man medvetet ljög utan att skämmas. Hälften av alla arbetslösa ungdomar får inget stöd vid arbetslöshet, och över 10 96 av de lediga Jobben är sådana att de arbetslösa ungdomarna inte kan ta dem.

Nej, det stora problemet är att företagen vägrar att anställa de arbetslösa

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

ungdomarna -det är vad arbetsförmedlarna säger. Arbetsgivarna vill bara ha välanpassade, friska och lydiga arbetare. Därför växer antalet utslagna på arbetsmarknaden, och för det fortsätta kommer snart hälften av landets befolkning att utgöra ett B-lag på arbetsmarknaden. Ungdomar, kvinnor och handikappade är redan i dag på väg att stampas ul från arbetsmarknaden genom att de vägras arbete.

Därförärdetbraatt hetsen mot de arbetslösa ungdomarna har lyst med sin frånvaro här i dag. Det är bra om den försvinner helt och hållet. Det är bra om man i stället börjar angripa de företag som vägrar anställa de arbetslösa på de lediga jobb som finns, och det är bra om man anstränger sig att skaffa jobb i stället för att hetsa mot de arbetslösa.

40 000 ungdomar är i dag öppet arbetslösa. Totalt är närmare 100 000 ungdomar i praktiken arbetslösa. Vad tänker regeringen göra?

Från vår sida har vi lagt fram flera förslag för att skaffa Jobb till ungdomen. Vi har föreslagit att samhället skall garantera alla ungdomar arbete, utbildning och praktik, och vi har konkret visat hur det skall gå till. Alla skall garanterasen plats i gymnasiet,och yrkesutbildningen skall förstärkas. Vi har föreslagit att kommunerna skall fö pengar föratt ordna arbete åt ungdomen. Vi harsagt att de statliga företagen skall gå före och ge Jobb åt ungdomen. Vi har utarbetat ett program för 100 000 nya jobb på 12 månader. Vi har föreslagit inrättandet av en samhällsfond för alt bygga ut samhällsägda industrier över hela landet. Det här skulle skaffa jobb till de arbetslösa och till ungdomarna.

Jag ställer frågan: Var finns de konkreta förslagen från regeringen? Den borde vi kunna fö svar på, när vi ändå diskuterar en sak som är viktig för 100 000 unga människor i det här landet.

Handelsministern STAFFAN BURENSTAM LINDER:

Herr talman! Min avsikt är all kommentera vår försörjningssituation i vad avser olja; den är Ju någonting som bestämmer mycket av den ekonomiska utvecklingen i vårt land.

Jag skulle vilja börja med att ange hur den nuvarande lagersituationen ler sig. Här är det viktigt att skilja mellan olika lager, eftersom de olika begreppen snurrar runt i debatten.

Till att börja med har vi vissa rent militära lager, men den lagerhållningen lämnar Jag därhän i den fortsatta diskussionen. Sedan finns det s. k. beredskapslager för krig och avspärrning. Deras storiek är hemlig. Lagren tillåts variera säsongmässigt under året i en viss utsträckning. De byggs upp under höstmånaderna inför den kalla säsongen och tillåts minska under vårmånaderna. Lagringsplikt har föreskrivits dels storförbrukare - dvs. förbrukare som konsumerar mer än 5 000 m-' per år -, dels oljeföretag som distribuerar mer än 20 000 m per år.

I samband med de försörjningsproblem som vi hade tidigare i år gjordes vissa uttag från de här lagren, så att lagren av eldningsolja 1 sjönk under föreskriven nivå. I princip skall de här lagren bara utnyttjas -det framgår Ju av namnet - under krig eller avspärrning. Det är min bestämda uppfattning att

beredskapslagren för krig och avspärrning inte för uppfattas som några extra buffertlager vilka som helst. För atl undvika att så sker har statsmakterna möjlighet att utkräva vite av dem som inte håller föreskrivna lager

Sedan har vi ytterligare en typ av lager, nämligen de s. k. fredskrislagren. De skall utnyttjas i samband med s. k. fredskris, och med det avses ett läge där normal fredsstandard inte kan upprätthållas i produktion, sysselsättning, export och konsumtion på grund av importbortfall, i det här fallet av olja, dock utan att det samtidigt råder krig eller krigsfara i landet eller i vår nära omvärid. Lagren syftar alltså till att vi så långt som möjligt skall kunna upprätthålla produktion, export och sysselsättning i den här typen av lägen och undvika störningar i viktiga samhällsfunktioner.

Riskerna för den här sortens kris har ju ökat i hög grad under senare år, och det är därför beslut om att man gradvis skall bygga upp sådana lager har fattats. Lagren är alltså under uppbyggnad. Till skillnad från beredskapslagren för krig eller avspärrning beslår fredskrislagren i allt väsentligt av råolja, som är inlagrad i anslutning till våra raffinaderier. Meningen är att vi under sådana fredligare förhållanden skall ha möjlighet att inom landet raffinera oljan. Målet är att vi 1985 skall ha lagrat in 9,6 miljoner kubikmeter olja, och det är tänkt att motsvara 90 dagars normal konsumtion. Självfallet kan man i ett sådant läge fö lagren att räcka längre, om man tillgriper olika konsumtionsbegränsande åtgärder.

Det här är ett lagringsprogram i enlighet med våra internationella åtaganden i lEA. Fredskrislagren är också helt statsägda lill skillnad från lagren för avspärrning och krig, som ligger ute hos olika förbrukare och distributörer. Man finansierar uppbyggnaden av dessa lager med en särskild beredskapsavgift, som f n. uppgår till 7 öre per liter bensin och 18 kr. per kubikmeter olja.

Men nu har vi hamnat i den situationen att vi fått kraftiga prisstegringar på olja. Då kommer dessa avgifter inte att räcka till för alt täcka oljelagringsprogrammet. Det blir därför nödvändigt att aktualisera en höjning av avgifterna inom en nära framtid. De höga oljepriserna påverkar också konsumtionen av olja på olika sätt. Det kan mot den bakgrunden vara lämpligt att göra en granskning av lagringsmålen inom ramen för våra åtaganden i det internationella organet lEA. Utfallet av folkomröstningen om kärnkraft kommer vidare att avsevärt påverka i vilken riktning oljeförbrukningen kommeratt gå, vilket i sin turgördet angeläget att införa en sådan här kontrollstation vad gäller att bedöma de lagringsmål vi bör ha för fredskrislagren.

Vi har en tredje typ av lager, de kommersiella lagren. Med det menar vi de lagersom finns ute i distributionssystemet. Dessalagerliggerf n. påen något högre nivå än normalt vad gäller eldningsolja 3-5, men de ligger klart under det normala vad gäller eldningsolja 1. Också i fråga om bensin ligger de kommersiella lagren under normal nivå. Detta kan i någon mån ha alt göra med att bolagen håller på atl avveckla lager som har en högre blyhall än vad som kommer att vara tillåtet efter den 1 januari, men även om en sådan förklaring kan ges är situationen den att också nivån för de kommersiella

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

lagren av bensin ligger under det normala.

När det gäller lagren av eldningsolja 1 har vi alltså en ganska riskfylld situation. Om inte oljebolagen ökar sin import till Sverige över det normala för årstiden, så kommer de kommersiella lagren att vara tömda under de första månaderna nästa år. Hur utvecklingen blir är naturligtvis också beroende på vilken sorts väderlek vi får under de kommande vintermånaderna. Men en nedgång av de kommersiella lagren till noll för inte ske, och något sådant skall inte heller behöva ske, eftersom lagren ute på världsmarknaden synes vara synnerligen omfattande. En ljusglimt i sammanhanget kan vara att det antagligen har skett en viss extra upplagring av eldningsolja 1 ute bland konsumenterna så till vida att framför allt villaägare kan ha köpt på sig större kvantiteter i sina tankar än vad som är vanligt, och det utgör Ju en extra buffert. Dessutom har överstyrelsen för ekonomiskt försvar byggt upp vissa extra lager av eldningsolja 1, som kan sägas balansera nedgången av de kommersiella lagren.

Den totala lagersituationen inger inle någon omedelbar oro, men den är naturligtvis inte heller helt tillfredsställande. I varje fall är lägel inte så krisartat att man skall behöva kräva att vi skall ha extraordinär beredskap och att vi inom de närmaste månaderna skall tvingas införa ransonering. Samtidigt måste vi givetvis beakta att det internationella oljeförsörjningslägel är så pass känsligt att det inte behövs några stora politiska förvecklingar i något oljeproducerande land för att man skall hamna i ett akut försörjnings-läge. Med en så känslig marknadssituation kan det lätt inträffa att panikåf-gärder vidtas från oljebolagens sida och från olika regeringars sida med brister och enorma prisökningar som resultat, vilket mycket snabbt kan leda till behov av en oljeransonering.

Jag vill i anslutning till frågan om ransonering gärna understryka att det infe är så aff regeringen tror att en omedelbar ransonering behövs, men oljemarknaden är faktiskt så pass känslig att slutsatsen måste bli aft def vore lättsinne aft utesluta nya internationella förvecklingar och inte försöka atl på allt sätt ytteriigare öka beredskapen för att kunna tillgripa en ransonering.

Myndigheterna är i gång med att ytterligare bygga upp vår ransoneringsberedskap. De olika ransoneringssystemen har setts över, och vissa praktiska övningar har genomförts för de olika ransoneringsorganen. Det internationella fördelningsmaskineriet inom lEA har också tesfats.

Jag anser ändå, herr talman, att det behövs ytteriigare insatser på det här området. Förutom att en kanske drastisk nedskärning av förbrukningen måste åstadkommas på mycket kort tid skall målet för en ransonering vara all de enskilda människorna och de olika företagen behandlas så rättvist och obyråkratiskt som möjligt, så att man ute bland allmänheten i ett sådant krisläge skulle känna största möjliga respekt för de hårdhänta ingripanden som kunde bli nödvändiga. Jag avser därför att kalla de olika myndigheterna och organisationerna till överläggningar i syfte att ytteriigare förbättra vår beredskap på området.

Lagerhållning blir aktuell i krislägen. Ransoneringar kan komma i fråga endast i extrema prislägen. För att i göriigaste mån undvika att hamna i kris

fordras det att vi försöker säkra tillförseln och minska konsumtionen.

Tillförseln kan förbättras, som fastlagts i energipropositionen i våras och i riksdagsbeslut, tack vare ett mångkanalsystem, dvs. att en rad oljebolag är verksamma på marknaden. Det statliga oljeföretaget SP spelar en viktig roll, eftersom många oljeländer strävar efter att vidga sina direkta försäljningar lill andra länderoch lill andra regeringar. Våra övriga nationella oljeföretag spelar likaledes en betydelsefull roll för vår försörjningstrygghet. Detsamma gäller de multinationella företagen, och då bl. a. för atl begränsa del politiska beroende som möjligen kan uppstå om vi helt skulle förlita oss till direkta oljeköp från andra länder. För atl dessa andra företag skall i oförminskad omfattning kunna fortsätta att verka i Sverige fordras att de inte har anledning att uppfatta sig som mindre önskvärda här, t. ex. genom att statliga företag skulle tilldelas särskilda privilegier vad gäller själva distributionen inom landet.

Föratt klara oljetillförseln spelar självfallet prispolitiken en stor roll. Vi kan konstatera att det inte är så enkelt att genom orealistiska prisregleringar avskärma oss från de påfrestningar som stigande oljepriser utgör. Om vi försöker atl gå den vägen byter vi bara ut inflationsproblem och problem i bytesbalansen mot rubbningar i vår försörjning som kan bli än mer kännbara.

Men vi kan inle låta priserna dikteras av spotmarknaden med de förödande konsekvenser detta skulle fö för vår bytesbalans och för vår oljenota, som med de priser som nu synes vara aktuella hotar all uppgå till del svindlande beloppet av 30 miljarder kronor om året. Spotpriserna skall inte heller behöva slå igenom, eftersom en stor del av den olja vi behöver har gjorts tillgänglig av leveranlöriänder till lägre priser än spolmarknadens.

De svårigheter man här står inför gäller alt utforma en prispolitik som innebär en riktig och rimlig avvägning mellan dessa olika hänsyn. Om man inriktar sig på att i nuvarande situation hålla priser som ligger under spolmarknadens fordras det atf man inte minskar företagens intresse av långsikiighet genom atl man låter spolmarknadens priser, närde i en framtida situation kan komma att ligga under OPEC-priser, helt diktera den inhemska prisnivån.

Priserna har sin betydelse inte bara för tillförseln av olja utan också för efterfrågan på olja. Även om efterfrågan kan förefalla okänslig för prisökningar är den säkert inte helt okänslig, särskilt inle på sikt när man haft lid alt genomföra olika anpassningar och sparåtgärder.

Efterfrågan dämpas inte bara genom de kraftiga internationella oljepris-höjningar som har skett utan även genom olika höjda skatter och avgifter. Utöverdeskattehöjningarpåenergisom redan haraviserats måste vi,somjag här har antytt, överväga att höja den särskilda avgift som finansierar uppbyggnaden av fredskrislagren. Det kan bli fråga om höjningar med 5 ä 10 öre på bensin och några tior per kubikmeter olja.

Del vill synas som om vi har lyckats att pressa ned efterfrågan på och konsumtionen av bensin och olja, dels genom de stigande priserna, dels genom de olika sparåtgärder som har satts in. Vi antog här i Sverige som mål

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

6 Riksdagens protokoU 1979/80:17-18

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

att pressa ned oljeförbrukningen med ungefär 7 % i Jämförelse med vad förbrukningen skulle ha varit. Det är självfallet svårt att bedöma hur stor framgång vi verkligen har haft med detta, men olika undersökningar som energisparkommittén har gjort tyder på att vi har haft en inte obetydlig framgång i denna strävan. Under första halvåret i år har vi haft en lägre förbrukning i absoluta tal av bensin än under motsvarande halvår året dessförinnan. Det är första gången på mycket lång tid som det har inträffat. Det kan tilläggas atl vi har fött denna minskning av förbrukningen trots att det verkar som om turismen i Sverige - det gäller både svenskar och utlänningar - under sommarmånaderna har varit större än under motsvarande tid andra år.

En återhållsamhet i efterfrågan på dessa vägar är nödvändig och önskvärd. Men det finns också en typ av nedskärning av efterfrågan som är mindre önskvärd, nämligen den som följer på en försvagning av konjunkturen och tillväxten. Höga oljepriser för lätt sådana verkningar. Åtgärder sätts in i olika länder för att bromsa den inflation som höjda oljepriser utlöser och för aU rätta till hotande underskott i utrikeshandeln, Det är därför möjligt att f. n. konstatera att de prognoser som görs för den ekonomiska utvecklingen under de närmaste åren innebär nedrevideringar av de tidigare bedömningar som har gjorts. Detta innebär i sin tur en minskad oljeefterfrågan, men det är ett högt pris som man får betala för en anpassning. Del är därför angeläget alt försöka slippa ifrån den typen av utomordentligt påfrestande anpassning.

Tillsammantagel kan de direkta och indirekta verkningar som höjda oljepriser har på efterfrågan på olja faktiskt innebära att marknadsläget radikalt kan svänga. Jag tror inte att vi kan få någon tendens till långsiktigt sjunkande oljepriser, men vi kan på nytt få en marknad som kännetecknas av att spotpriserna ligger under OPEC-priserna, alldeles särskilt om OPEC-priserna uppjusteras i samband med nästa OPEC-möte. Möjligheten att priserna på spotmarknaden svänger ökar av att del internationellt synes finnas mycket stora lager f n. Del kan i sin tur vara förklaringen till aft en del av de oljeproducerande länderna aviserar en nedskärning i sina produktionsprogram.

Vi skall vara medvetna om att spotpriserna vanligen ligger under OPEC-priserna. Detta är precis vad man kan vänta sig, eftersom OPEC är en kartell som försöker höja priserna över den nivå som de, åtminstone på kort sikt, annars skulle ligga på. Det är faktiskt endast under kortare men desto mer intensiva perioder som spotpriserna har gått upp över OPEC-priserna. Vi befinner oss Just nu i en sådan dramatisk period. Det är dessa våldsamma kastningar som skapar problem med ett så pass högt beroende av inköp lill spotpriser som vi har, dels genom direkta köp på spotmarknaden, dels genom mer långsiktiga arrangemang på oljesidan som avräknas till spotpriserna.

En möjlighet att spara olja är att växla över förbrukningen till andra energikällor. Ett nej i folkomröstningen till kärnkraft gör vår situation kritisk från oljeförsörjningssynpunkt, eftersom det ökar vårt oljeberoende och de ekonomiska och politiska risker som är förenade med detta.

Herr talman! Eftersom stor uppmärksamhet självfallet riktas mol våra

oljeförsörjningsproblem har Jag här velat göra en redovisning av åtminstone vissa av de faktaförhållanden som ligger till grund för de överväganden som regering och riksdag har att göra och också i någon mån redovisa dessa överväganden. Jag vill understryka att jag gör denna redovisning i all anspråkslöshet, eftersom här tyvärr inte finns tillgängliga några dramatiska, nya och allt uppklarande åtgärder; det blir i stället i praktiken fråga om eU besväriigt styrande mellan Scylla och Charybdis.

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

GUNNAR NILSSON (s):

Herr talman! Den andra Fälldinska regeringen avser enligt sin regeringsförklaring "att föra en politik i hela folkets intresse". Det avsåg också på sin tid den första.

De tre år som har gått mellan de här deklarationerna har gett Sveriges löntagare och deras organisationer erfarenheter som gör alt vi inle riktigt tror på dem. De bördor som var förenade med svångremspolitiken lades ensidigt på löntagarnas axlar. Det ömsesidiga förtroendet mellan statsmakten och arbetsmarknadens parter, som utgjorde grunden för den svenska modellen, sveks av trepartiregeringens markerade hänsynstaganden till framför allt arbetsgivarintressen.

Den regering som nu sitter bygger på knappast möjliga majoritet, samtidigt som den fött ett förstärkt högerinflytande. De "pro-fackliga krafterna" inom borgeriigheten framstår som föriorarna i regeringsförhandlingarna. Jag vill också erinra kammaren om den stora tacksamhetsskuld som regeringen är skyldig Svenska arbetsgivareföreningen för dess massiva finansiella och moraliska stöd i denna valrörelse.

På arbetsmarknaden skall vi nu genomföra en ny avtalsrörelse. Den såg inte lätt ut före valdagen, och Jag tvingas konstatera att sett ur löntagarper-spektiv har valresultatet gjort den ännu svårare. Låt mig därför ange hur vi från LO ser på förutsättningarna.

Utgångslägel är att Sveriges löntagare under de borgeriiga regeringarna har fått sin reala lön sänkt med ca 5 96. Målet för fackföreningsrörelsen måste i del lägel vara atl ta tillbaka så mycket som möjligt av föriorad köpkraft åt sina medlemmar. Samtidigt har naturligtvis medlemmarna inget intresse av att det sker på ett sätt som utsätter landets ekonomi för framtida faror.

Den glättade bild vi under valrörelsen fick av Sveriges ekonomiska läge har nu närmast förbytts i sin motsats. Regeringsförklaringen ömsom skryter med vad som uträttats och ömsom varnar för vart ekonomin kan barka i väg om man inte för en lugn avtalsrörelse.

Socialdemokratin pekade redan (öre valdagen på de svårigheter som kommer atl möta oss under 1980-talet. Från LO:s sida är vi på det klara med att de orosmoln som nu börjar torna upp sig över väridsekonomin för nästa år kommer att ge Sverige en successivt försvagad draghjälp utifrån. Redan är underskotten i bytesbalansen alarmerande. Fortsatta oljeprisstegringar kommer alt förvärra läget. Vi bör dock ändå kunna förvänta oss en ökad tillväxt för 1980, som utöver nödvändiga avsättningar för ökade investeringar och export ger oss elt utrymme för standardhöjningar.

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

En tillväxt byggd på ökad efterfrågan bör dock komma från exportsidan. Det innebärandet svenska näringslivets konkurrenskraft måste förstärkas så att vi kan sälja mer. Det innebär i sin tur all kostnadsökningarna och prishöjningarna måste hållas tillbaka.

Det finns i det läget två vägar att gå. Det är för det första den breda, politiskt lätta, traditionella svångremslinjen, som åtminstone temporärt kan förbättra bytesförhållandet till utlandet. Men den vägen leder samtidigt lill minskad tillväxt, ökad arbetslöshet och neddragna investeringar med åtföljande problem för framtiden. Sänkt standard för de breda befolkningsgrupperna blir följden.

Det finns för det andra också en smal, politiskt svår väg. Den kräver en kraftfull och välavvägd politik för att hålla tillbaka prisstegringarna - inte minst impulserna från utlandet - och en begränsning av oljeberoendet. Den smala vägen innebär att regeringen skall motverka prisstegringstendenserna med en effektiv prisövervakning och kontroll där så är möjligt, genom revalvering där delta är lämpligt för att bromsa inflytandet av den internationella inflationen och genom konkurrensfrämjande åtgärder.

Vidare kräver den smala vägen en skatte- och fördelningspolitik, som inte skapar stora och djupgående motsättningar på arbetsmarknaden.

Det är bara en politik efter den smala vägen som kan lägga grunden till lugna lönerörelser, varigenom näringslivets konkurrenskraft kan förstärkas och därmed utrymme skapas för en inhemsk expansiv politik, med god tillväxt och full sysselsättning.

Men om regeringen skulle välja den traditionella svångremslinjen, som Fälldins första regering gjorde och som högerregeringarna i exempelvis Frankrike och Storbritannien gör, då bäddar man för konfrontation med löntagarna. Och ansvaret för den konfrontationen faller helt på de politiskt ansvariga.

Den smala och svåra vägen är möjlig att följa för ett litet land som inte har så stora andelar av världsmarknaden, även om de ledande länderna för en stagnalionspolilik. Del bästa exemplet på delta är Österrike. Men det kräver insatser inte bara från regering och löntagare utan också i hög grad från företagare-arbetsgivare. De måste utnyttja en förbättrad konkurrenskraft för en offensiv försäljningsexpansion på de utländska marknaderna och inte bara lill höjda vinster och utdelningar fill aktieägarna. De måste också bedriva en offensiv investeringspolitik för att vidga basen för export- och importkonkurrens och därmed på litet längre sikt möjliggöra en bättre balans med utlandet även inför utsikten av successivt höjda oljepriser.

Fackföreningsrörelsen har inget inflytande på vilken av de här två beskrivna vägarna som regeringen väljer. Det lärde oss redan kontakterna med Fälldins första regering -s. k. diskussioner med parterna innebar bara alt man tog del, inteaU man lät sig påverkas av LO:s synpunkter. Jag vill påstå att den enda arbefsmarknadspart som kände sig till freds med det var Svenska arbetsgivareföreningen.

Skrivningarna i regeringsdeklarationen ger heller inte stort hopp om aU regeringen verkligen vill föra en politik i hela folkets intresse. Man talar

alltjämt om sänkta marginalskatter och marginalskatlespärr på ett sätt som pekar på att man vill vidga inkomstklyftorna, alltså gå på tvärs med fackföreningsrörelsens solidariska lönepolitik.

Till det är då bara att säga att om regeringen söker konfrontation med löntagarna i sin fördelningspolitik, då skall den också ta sitt ansvar för det.

Herr talman! På kort sikt känner fackföreningsrörelsen stor oro för vilka konsekvenser den andra Fälldinska regeringens politik skall leda till när det gäller avtalsrörelsen och fördelningspolitiken.

På litet längre sikt känner vi en lika berättigad oro över vad som skall ske med sysselsättningen och näringspolitiken. Inte heller på den här punkten utgör regeringsförklaringen något särskilt klargörande dokument. Tyvärr lär man väl exempelvis inte i utfästelserna om att man vill sprida ägandet och motverka enskild maktkoncentration kunna tolka in en sinnesförändring när det exempelvis gäller löntagarfonderna, den enligt min mening enda verkningsfulla vägen att uppnå de mål som det talas om i regeringsförklaringen.

Vi kan då för vår bedömning bara finna ledning i vad som gjorts under de borgeriiga regeringsåren och i de dokument som tagits fram med tanke på framtiden, exempelvis Bjurel-delegalionen.

Dess värre är det då så, att näringspolitiken, som skulle behöva vara konsekvent och målinriktad, under de tre föregående åren uppvisade en del schizofrena drag. I sitt första skede styrdes den enligt den s. k. Åsling-doktrinen. som byggde på en stark tilltro till företagens eget sociala ansvar och på osynliga resurser från den s. k. akutmottagningen. Man socialiserade hejdlöst företagens förluster under den liden, men inte så mycket mera.

I sitt andra skede byggde den på helt frisläppta marknadskrafter. Samhället skulle, exempelvis i den problemdrabbade skogsindustrin, så litet som möjligt blanda sig i branschutvecklingen. Den icke-socialistiska regeringens kapitalistiska ideal skulle också praktiskt tillåtas slå igenom i industripolitiken.

De här kapitalistiska idealens höga visa sjungs också i Bjurel-rapportens, eller som den ju även kallas, Fälldin-kommissionens, betänkande. Där argumenterar man för ökade lönedifferenser, sänkta marginalskaffer och minskat generellt skattetryck, för försämrade sociala förmåner vid sjukdom och för otryggare anställningsförhållanden. Arbetare och tjänstemän skall stimuleras atl arbeta mer genom en ökad användning av både morot och piska, men framför allt genom att man ökar konkurrensen mellan människor och vidgar klassklyftorna.

Från fackföreningsrörelsens sida avvisar vi bestämt en borgeriigt-kapilal-istisk människosyn, som vill jaga ut oss i kylan alt likt ensamma vargar slåss för överievandet. I stället vill vi ha elt solidaritetens och samarbetets samhälle, vars värderingar också skall prägla arbetsliv och näringspolitik.

I valrörelsen presenterade det socialdemokratiska partiet genomtänkta program för olika branschers utveckling. Vi vill salsa på en planmässig hushållning av våra gemensamma resurser för att skapa arbete ål alla. Därför

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debari

vill Landsorganisationen ha en aktiv, offensiv och omfattande näringspolitik. På sikt tror vi att den nödvändiga förnyelsen av vårt näringsliv bara kan komma till stånd, om landels arbetare och tjänstemän blir delaktiga i kapitalbildningen genom förverkligandet av förslaget om löntagarfonder.

Herr talman! Valresultatet var från många synpunkter olyckligt. Det skapade inte den grund för en kraftfull ekonomisk politik som skulle behövas i det ekonomiska läge som väntar Sverige under 1980-talet. Det innebär sannolikt aff samhällsutvecklingen på en rad områden, liksom under den gångna treårsperioden, kommeratt vridas tillbaka. Och det innebär, somjag här har varnat för, stora risker för atl de breda löntagargrupperna också fortsättningsvis för bära den tyngsta bördan vid en ny svångremspolitik. Därför kommer fackföreningsrörelsen all slåss för en politik till det arbetande folkets försvar och i det arbetande folkets intresse.

Industriministern NILS ÅSLING:

Herr falman! Svenskt näringsliv kan i år skörda frukterna av den omläggning av den ekonomiska politiken och näringspolitiken som genomfördes 1977-1978. Nya oljeprishöjningar har emellertid utlöst nya problem i väridsekonomin. Det finns dock anledning att här konstatera att vår situation i dag hade varit mycket bekymmersam om politiken från tiden 1973-1976 inte hade fått en avlösning av en mera realistisk ekonomisk politik från 1977. Jag vill till Gunnar Nilsson säga: Den politiken var ingen traditionell svångremspolitik, sett ur internationell synpunkt. Den hade medvetandet om det sociala ansvaret integrerat i sina dispositioner. Den kombinerades dessutom med en mycket omfattande satsning på att säkra sysselsättningen i svenskt näringsliv. Gunnar Nilsson sade här nyss att den inriktades på aft socialisera föriuster i näringslivet. Det är fel. Gunnar Nilsson borde veta att målsättningen var aft upprätthålla en ändamålsenlig struktur i svenskt näringsliv. Fackföreningsrörelsen medverkade i hög grad i den strukturpolitiken, och om det fanns skillnader i åsikter beträffande hur den politiken skulle utformas var def närmast så att fackföreningsrörelsen krävde att insatserna skulle vara ännu större och ännu mer kostsamma än den dåvarande regeringen bedömde vara rimligt.

Inför 1980-talel tornar nu emellertid upp sig ett växande problem med bytesbalansen. Mot den bakgrunden ter sig egentligen den dagsaktuella dispyten om bytesbalansunderskottets storiek och karaktär trots allt närmast som en akademisk debatt. Den har självfallet sitt intresse, men sett i ett längre perspektiv blir det en hård match för svenskt näringsliv alt klara en rimlig balans i våra utrikesbetalningar. Atl upprätthålla en rimlig och manövrerbar relation i vår bytesbalans är därför enligt min uppfattning def dominerande målet för den ekonomiska politiken under 1980-talet. Lyckas vi inte med detta växer successivt vårt beroende av omväriden och vår nationella suveränitet minskar i motsvarande mån. Den utvecklingen kan man tolerera till en viss gräns, men så småningom kommer obevekligen den situationen när detta slår tillbaka på levnadsstandard och sysselsättning. I realiteten är strävan att hålla tillbaka underskottet i bytesbalansen också ett av de

viktigaste bidragen till solidariteten i samhället och när det gäller omsorgen om de ekonomiskt svaga grupperna i samhället.

Omsorgen om vår välfärd för alltså fram strävandena till en rimlig bytesbalans som def främsta målet förvårekonomiska politik i detta läge. Det intressanta var all Jag tyckte mig finna förståelse för det målet i LO-chefen Gunnar Nilssons anförande här nyss. Det präglades f. ö. av ansvar och realism, och hans manande ord om att det inte borde vara rätt tid för konfrontation i det här läget kan jag i och för sig instämma i. Vi har inte råd med konfrontation om vi beaktar 1980-talets problem. Här gäller det att försöka hitta samlande lösningar i samförstånd.

Med detta följer naturligtvis atf en aktiv och offensiv näringspolitik nu mer än någonsin tidigare haren strategisk roll förden ekonomiska utvecklingen. Det är därför angeläget atl målmedvetna ansträngningar inriktas på alt främja industrisysselsättningen. Näringspolitiska åtgärder som ger tämligen omedelbar effekt i ökade exportinkomster eller ökad konkurrenskraft för den importkonkurrerande industrin måste ha högsta prioritet. Detta mål måste också genomsyra värderingen av branscherna och de insatser som samhället i fortsättningen måste göra för alt säkra en gynnsam struktur i vårt näringsliv.

Varvsindustrin intar i detta sammanhang en särställning. Branschen har under de senaste åren fått ett ekonomiskt stöd från staten utan motstycke. Stödet i form av kapitaltillskott, föriustgarantier och avskrivningslån m. m. uppgår under åren 1977-1979 till ca 12 miljarder kronor

Det är sålunda en för samhället enastående kostsam och riskfylld verksamhet som varven bedriver. Hittills har de politiska besluten i varvsfrågorna avsett korta lidsperioder. Varven har därför inle kunnat planera sin verksamhet på elt slrategiskt-ekonomiskt riktigt sätt. Först har objektiva, företagsekonomiska bedömningar gjorts, sedan har del visat sig alt dessa av politiska skäl inte har kunnat genomföras. Någon majoritet har tyvärr inte vunnits i riksdagen för realistiska strukturåtgärder. Problemen har ständigt skjutits på framtiden. Så kan det självfallet inte fortgå.

Inom Svenska Varv pågår f n. en ny strukturuiredning, som väntas bli klar under senhösten. Utan att föregripa den analys som där sker kan man konstatera att de marknadsbedömningar som gjorts tecknar en fortsatt mörk bild av den svenska varvsindustrins framtid.

En bransch som måste ägnas fortsatt intensiv uppmärksamhet är skogsindustrin. Utvecklingen under de senaste åren har inneburit kraftiga påfrestningar på denna svenska s. k. paradbransch. Dramatiska strukturproblem har avslöjats och kommit i öppen dager.

Under senare delen av 1978 blev det en successiv förbättring i marknadsläget för flera större produktgrupper inom skogsindustrin. I år har konjunkturen ytterligare förstärkts och lönsamheten markant förbättrats. Men den positiva utvecklingen har delvis motverkats av försvagningen av den amerikanska dollarn. Flera skogsföretag gick ur lågkonjunkturen med en starkt urholkad ekonomisk ställning. Många av dessa företag kommer under den nuvarande högkonjunkturen knappast alt klara en nödvändig och rimlig

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

återhämtning i finansiellt avseende.

Det finns därför anledning för branschen aft öka beredskapen inför kommande magra år. Jag kommer inom kort att ta upp överiäggningar med företrädare för skogsindustrin och de anställdas organisationer för att närmare diskutera utvecklingen under den närmaste framtiden. Det är angeläget att få en klar bild av branschens handlingsberedskap och motståndskraft inför nästa lågkonjunktur. En utgångspunkt för överiäggningarna kommer aff vara den omfattande analys av skogsindustrin som gjorts av industridepartementet. Jag kommer i det sammanhanget att bl. a. aktualisera frågan om formerna fören bättre samverkan mellan företagen vad gäller den framtida skogsindusfriella expansionen, och jag kommer aft betona atf branschen själv måste känna huvudansvaret för de åtgärder som skall genomföras.

Stålbranschen kan ur vissa synpunkter sägas vara ett exempel på hur strukturinsatser i samverkan mellan företag och samhälle kan genomföras. Svenskt Stål har inom ramen för strukturplanen inlett ett omfattande investeringsprogram, som bara under eU par år omfattar struklurinveste-ringar på ca 2 miljarder kronor. Härtill kommer de av riksdagen i maj i år beslutade medlen för tidigareläggningar av vissa investeringar inom SSAB,

Resultaten för Svenskt Stål, som redan under 1978 blev bättre än budgeterat, beräknas i år bli ca 200 milj. kr. bättre än under föregående år.

Mycket återstår ännu att göra inom svensk handelsstålsindustri. Jag anser ändå atf man redan nu kan konstatera aft de stora satsningar som gjorts för att skapa en livskraftig svensk stålindustri varit riktiga och välmotiverade. Jag vågar mig på det omdömet även sett mot bakgrund av vad som sker internationellt inom stålindustrin.

Inom specialstålsindustrin har de slatliga Insatserna lett till alt många önskvärda slruklurralionaliseringar kunnat genomföras under de senaste åren. Detärstrukturdelegationen som under åren 1978 och 1979 har svarat för handläggningen av def statliga stödet fill främst specialstålsindustrin. Jag bedömer strukturdelegationens arbete som så värdefullt att man kan överväga om inte dess mandat bör utsträckas även för kommande år.

Det är från industripolitiska utgångspunkter självfallet angeläget aft den tekniska utvecklingen inom svensk stålindustri -Jag tänker då bl. a. på nya processer för råjärnframställning - stimuleras och att den internationella konkurrenskraften kan vidmakthållas och på sikt förbättras.

I vår strävan att vitali.sera och effektivisera svenskt näringsliv spelar de mindre företagen en strategisk roll. Den förra trepartiregeringen lade genom småföretagspropositionen hösten 1977 grunden till en politik för atl erbjuda gynnsammare utvecklingsbetingelser för de mindre företagen. Samtidigt betonades att detta var ett första steg i ett fortlöpande reformarbete på småföretagsområdet. Nu är det dags att gå vidare och dels fullfölja utbyggnaden av de regionala utvecklingsfonderna, dels närmare behandla ytteriigare några områden som har slor betydelse för småföretagens utveck-

hng.

När det gäller riskkapitalförsörjningen har onekligen småföretagen en sämre sits än de större förelagen. Genom de regionala utvecklingsfonderna har möjligheterna ökat att förse småföretag med krediter med mycket högt risktagande. Det är dock fortfarande fråga om lån till företagen. I många fall är det nödvändigt att förstärka det egna kapitalet för att utvecklingsmöjligheterna i småförelag skall kunna las till vara. Här pågår nu en försöksverksamhet med investmentbolag, som övergångsvis går in som minoritetsägare i småföretag. Del kan naturiigtvis också ske genom all staten underiättar för grupper av företagare eller andra investerare atl bilda investmentbolag, inriktade på småföretag. Det här är frågor som bör övervägas i arbetet på en kommande småföretagsproposition.

De mindre företagen spelar en avgörande roll för förnyelsen i näringslivet. Det gör också forskning och utveckling. Delvis kan möjligheterna att bilda nya företag vara en förutsättning för att säkra tillräcklig utvecklingskraft i näringslivet och bredda engagemanget och ägandet på ett sätt som antyds i regeringsdeklarationen.

Den tekniska förnyelsen inom industrin är av största betydelse för lönsamhet, konkurrenskraft och sysselsättning. De insatser som styrelsen för teknisk utveckling gör är ofta av långsiktig karaktär, speciellt de som avser forskning och rationell kompetensuppbyggnad. STU:s insatser för teknisk utveckling inom industrin kompletteras av de regionala utvecklingsfondernas möjligheteratt satsa på projekt med ett mera näraliggande nyttiggörande, på kommersiell utveckling och satsningar på marknadsföring.

Utvecklingsfondernas möjligheter att satsa på stora och kostnadskrävande projekt är dock begränsade, eftersom fonderna är lill för att tillgodose de mindre företagens behov. Därför kompletteras de av den nya industrifonden eller fonden för industriella utvecklingsprojekt, som kan stödja projekt av en storiek som är intressant även för större företag. Tanken på en fond av denna karaktär väcktes i samband med trepartiregeringens arbete med en ny varvspolitik 1978. Fonden har redan mötts av stort intresse trots att den startade sitt arbete först i höst.

Tekniskt högt utvecklade industribranscher har ofta svårt att bibehålla sin konkurrenskraft i ett litet land som Sverige med en begränsad hemmamarknad. Ett exempel på detta är flygindustrin, som ställts inför svåra problem genom stigande teknisk komplexitet och vikande militära beställningar. Men både ur industriell och militär synpunkt ärdet värdefullt för Sverige att bevara en tekniskt avancerad flygindustri. Flyginduslrin måste i ökad utsträckning engagera sig i civila projekt, främst inom flygområdet men även inom andra näraliggande sektorer. Men den svenska flygindustrin måste samarbeta med utländska tillverkare för att kunna genomföra omfattande civila projekt. Genom samarbete över gränserna kan de stora utvecklingskostnaderna fördelas på flera händer, och samtidigt kan nackdelen med en liten hemmamarknad kompenseras.

På riksdagens bord ligger vidare ett förslag om statligt stöd till ett sådant projekt vid Volvo Flygmotor. Det ärett projekt som ligger helt i linje med den

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

All/nänpolitisk debatt

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

syn på en offensiv inriktning av näringspolitiken som jag anser skall vara vägledande under de närmaste åren.

En annan industribransch med stor strategisk betydelse är data- och elektronikbranschen. Tillämpningen av elektronik och datateknik fåren allt bredare användning i alla delar av industrin. Det är nödvändigt all Sverige håller sig väl framme på delta område. Och staten lämnar redan nu ett betydande stöd till utvecklingen inom dessa branscher. I samverkan mellan olika statliga och kommunala organ har tillämpningar av stort praktiskt intresse tagits fram. En fortsatt samverkan och en utökad användning av teknikupphandlingsinstrumentet bör kunna ge värdefulla resultat på detta område.

Samhällets företagsengagemang kommer till mål och inriktning att bli föremål fören intensiv debatt under 1980-talet. Omständigheterna har gjort att de samhällsägda företagens betydelse under de senaste åren kommit att öka, i varje fall inom vissa strategiska områden av näringslivet.

Stafsföretagsutredningen lämnade i sitt betänkande en rad förslag angående Statsförelagsgruppens inriktning och organisation. Regeringen kommer att överväga vilka slutsatser man bör dra av utredningen och av remissutlåtandena. Vid sidan om dessa mer långsiktiga frågor har koncernen anmält vissa kapitalbehov för bl. a. basindustrierna inom gruppen. Dit hör projekt som riksdagen uttalat sig positivt om, t. ex. en investering i ett kulsinterverk i Kiruna.

Men för att få ett samlat grepp om dessa sannolikt ganska betydande kapitalanspråk pågår inom industridepartementet och i samarbete med Statsföretag en genomgripande analys av situationen inom gruppen och de framtidsbedömningar som kan behöva göras i sammanhanget.

Den statsfinansiella situationen kräver stor restriktivitel med tunga utgiflei. Det är därför rimligt och skäligt att varje fall prövas för sig med hänsyn till samhällsekonomiska och sociala konsekvenser. Det är inte försvariigt att i längden upprätthålla å ena sidan ett statsägt A-lag, där staten tillåter och läcker alla förluster, och å andra sidan ett privat B-lag, där tryggheten i princip är slut nar pengarna är slut.

Jag vill i det här sammanhanget också kommentera vissa uppgifter i pressen med innebörden att ett regeringsförslag om en uppdelning av AB Statsföretag skulle komma nästa år. Detta är felaktigt. Något sådant förslag är inte aktuellt.

Sverige har under de senaste ire åren upplevt en snabb strukturomvandling inom industrin. Många traditionellt starka industriorter, där basnäringarna svarat för huvuddelen av arbetstillfällena, har förvandlats till s. k. krisorfer. Industrins strukturomvandling med de påfrestningar denna innebär för människor och orter kommer att fortsätta. Det är ställt utom allt tvivel. Detta kommer att ställa stora krav på en offensiv regionalpolitik och sysselsättningspolitik. Vi måste göra stora ansträngningar för att påverka näringslivets lokalisering och hindra aU bygder slås ut av en okontrollerad omdaning i industrin.

Eu viktigt inslag i en förstärkt regionalpolitik är att arbeta än mer aktivt

med atl stimulera till investeringar inom sysselsättningssvaga regioner De gångna årens ansträngningar i det avseendet har när det gäller industrin inte varit särskilt framgångsrika. Under den djupa lågkonjunktur vi har bakom oss var investeringsbenägenhelen över huvud taget inom svensk industri låg. Def har lett till atl de utbyggnader och etableringar bland de 150 största industriföretagen som samhället kunnat påverka genom def s. k. lokalise-ringssamrådet varit begränsade - det är helt naturiigt med hänsyn till konjunkturläget. Nu går det bättre för svensk industri, och det finns därför anledning att aktivera detta samråd. Genom ett riksdagsbeslut i våras kommer också lokaliseringssamrådet att utvidgas till den privata service- och tjänstesektorn. Syftet är då att sluta avtal om lokaliseringssamråd även inom servicesektorerna för alt, på samma sätt som vi f n. gör inom industrin och kooperativa företag, öppna kanaler för informationsutbyte. Parallellt med dessa ansträngningar måste dock arbetet att i varje region utveckla de befintliga företagen fortsätta. Här har bl. a. de regionala utvecklingsfonderna en betydelsefull uppgift.

Under den senaste tidens förbättrade konjunktur har åter kraven på en ökad geografisk röriighet av arbetskraften höjts. Det är ställt utom allt tvivel att en ökad yrkesmässig röriighet är av nöden för att svenskt näringsliv skall behålla sin utvecklingskraft, men närdet gällerden geografiska röriigheten är frågan mera diskutabel. Sydsvenska företag genomför värvningsresor i norr. Det har också föreslagits att fiyttningsbidragen skall förstärkas för att man skall få folk att flytta söderut i snabbare takt.

I ställel för att utarma bör man enligt min uppfattning utveckla glesbygderna. Glesbygdsstödet, som infördes under den tidigare trepartiregeringen, har visat sig vara en framgång och stimulerat lill satsningar i den mindre skalan på många småorter.

En ökad regionalpolitisk styrning av den offentliga sektorns lokalisering ser jag också som en mycket viktig del i den framtida regionalpolitiken. Såväl administrativa som ekonomiska styrinstrument måste tas fram för alt öka den offentliga sektorns roll i regionalpolitiken.

Vårt stora internationella beroende är en realitet som under 1980-talet kommer atl sälta sin prägel på svensk näringspolitik. Det internationella samarbetet på näringspolitikens område ökar snabbt. Del är ett väsentligt svenskt intresse att aktivt delta i verksamheten inom de internationella organisationerna på delta område, inte minst för att förbättra underiaget för formuleringen av vår egen industripolitik och för alt bidra till företagens långsiktiga planering. Det bilaterala samarbetet med andra länders regeringar ärett viktigt instrument föratt trygga avsättningen av den svenska industrins varor och tjänster, för att säkerställa vår försörjning av viktiga komponenter och råvaror, inte minst energiråvaror, samt att tillförsäkra oss en medverkan i utvecklingen av ny teknik. Särskilt angeläget är alt stimulera och främja svensk industris deltagande i stora och komplexa internationella samverkansprojekt som går utanför ramarna för den traditionella varuhandeln. 1 detta sammanhang måste samverkan mellan svenska förelag, inte minst mindre företag, underiätlas.

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

All/nänpolitisk debari

Samarbetet mellan de nordiska länderna inom det industripolitiska området är nära kopplat till energifrågorna och intar en särställning, och vi kommer att fortsätta att ge detta samarbete hög prioritet.

I medvetande om att Nordens länder har ett gemensamt intresse av att stärka sin position inom ramen för sina naturiiga förutsättningar finns det nu - infe minst med det havererade Volvoavtalet i friskt minne - anledning till nya initiativ föratt konkretisera möjligheterna till industriellt samarbete med Norge, liksom naturligtvis med övriga nordiska länder.

Fru falman! Sammanfattningsvis kan sägas att den ekonomiska politiken måste bedrivas så atf den skapar förutsättningar för en stabil utveckling ulan all eftersätta centrala sociala mål och värderingar. Näringspolitiken måste nära samordnas med den ekonomiska politiken. Kortsiktigt kan den ekonomiska situationen komma att innebära att staten mer får uppträda som koordinaior än som finansiär av nödvändiga struklurinsatser. Den offensiva inriktningen av näringspolitiken måste emellertid fortsätta med målet att prioritera insatser som ger en direkt effekt på bytesbalansen.

Under detla anförande övertog förste vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

JÖRN SVENSSON (vpk):

Fru talman! I samhällens utveckling kommer tillfällen som utgör vägskäl, tillfällen när alternativa linjer öppnar sig. Energifrågan i Sverige är ett sådant vägskäl.

Energifrågan gäller inte bara energi. Den gäller vilken typ av teknisk utveckhng som man skall ha. Den gäller vad man skall producera. Den gäller hur mycket arbete def skall finnas och vad det skall gå ut på. Den gäller vad slags tillväxt man skall ha och vad som skall få växa.

De som vill ha kärnkraftssamhället har en speciell paroll. De säger: "Vi måste ha mer energi, vi måste ha kärnkraft, om vi vill ha mer Jobb."

Ingen paroll kan vara mer felaktig. Del vore tragiskt om svensk arbetarrörelse ställde sig bakom en sådan paroll. Den är storfinansens, Arbetsgivareföreningens och kraftbolagens paroll.

Det finns inget sådant samband mellan energi och sysselsättning. Sammanhanget är i verkligheten ett helt annat. Mer energi och mer kärnkraft leder inte till fler arbeten.

Den industriella väriden har aldrig använt så mycket energi som nu. Den har heller aldrig haft så många arbetslösa. Den svenska industrin har hittills under 1970-talel ökat sin användning av elkraft med 6 miljoner MWh.Industrijobben har samtidigt minskat med 15 000. Under kärnkraftens första årtionde i Sverige minskade alltså industrijobben. Under kärnkraftens första årtionde hade man en utslagning av människor i det här landet som saknar motstycke under 1900-lalet. Kärnkraften tillskapade inga arbeten. Den medverkade i stallet i en process, där arbeten och människor slogs ut.

Delta beror inte på någon inneboende egenskap hos själva kärnkraften, utan det beror på all den ingår i ett mönster hos ekonomin och produktionen -

ett mönster som Sverige måste ta sig ur.

Sverige använder energin på ett helt orimligt sätt. Av industrins hela energibehov slukas 64 96 av elkraften och 55 96 av oljan av sådana industrier som inte ger mer än 16 9é av antalet industrijobb. Omvänt ligger 68 96 av industrijobben i landet i sådan produktion som kräver mindre än 20 MWh el per anställd och år och som därför bara gör av med 16 96 av industrins hela elanvändning.

Della säger oss ivå vikliga ting. För del förslå: Den ökning av energitillförseln som en utbyggnad av kärnkraften ger kommer alt slukas av verksamheter som inte ger nya jobb. För det andra: Kärnkraften kommer alt kopplas till ett traditionellt och konservativt mönster i svensk ekonomi, ett mönster som i själva verket speglar landets industriella eftersläpning och dess bristande beredskap för framtiden. Genom denna sin konserverande verkan är kärnkraften i verkligheten ett hol mol sysselsättningen, ett hol mot förnyelsen.

Det är inte denna traditionella svenska produktion som konmier att vara spjutspetsen i den industriella utvecklingen här och i världen i övrigt.

Industriella ekonomier utvecklas i stadier. Så också i Sverige. Först, vet vi, kom lätta industrier med lokal anknytning, försörjda med små mängder lokal energi. Sedan kom en bred basproduktion av stora mängder råvaror och halvfabrikat. Det tredje stadiet blev utbyggnaden av den klassiska verkstadsindustrin. Vi står nu inför ett helt nytt stadium. Där duger det inte au fastna i ett övermått av tung produktion och traditionella produkter. Där måste den högt avancerade produktionen vara den som växer. Det handlar om lätta, tekniskt förfinade och komplicerade produkter, hela anläggningar och system. Denna nya framtidsindustri måste bli en sammansättningsindustri, där man tillför produktionen tekniskt kunnande och högt utvecklat mänskligt arbete. Detta kräver bara små mängder energi. Men det kräver stora investeringar i ny teknik och i brett mänskligt kunnande.

Kärnkraften försvårar en sådan förnyelse. För au försörja en överdriven mängd tung, råvaruslösande produktion skulle vi få lägga ned stora pengar i nya kärnkraftverk. Vi skulle få betala ännu mer än nu för import av dyra insatsvaror för alt kunna öka den tunga produktionen.

Det kapital som egentligen behövdes i den nya typen av industri skulle förslösas på kärnkraftverk. Varje summa som läggs ned på kärnkraftverk försenar moderniseringen av landels lätta produktion.

Den nya lätta industrin kan ge många arbeten. Den kräver begränsade mängder energi. Den kan öka sysselsättningen. Dess produkter har en växande framlidsmarknad - allt sådant som tungindustrin inte kommer att ha.

Redan nu vållar vår gamla industristruktur många problem.

Den leder till rovdrift på naturresurser. Den kräver starkt ökad koncentration av företagsenheter. Den dömer hela Norriand till en ensidig och halvkolonial ekonomi. Den vållar sysselsättningskriser på de mindre bruksorterna och utflyttning från de nordsvenska bygderna.

Den nya, lätta förädlingsindustrin har andra egenskaper. Den kan spridas

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

All/nänpolitisk debatt

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

mer; den behöver inte så slark koncentration. Den behöver inga stora mängder råvara. Den kräver ingen kalhuggning av skogarna. Den behöver inga stora mängder energi. Den ger inga av tungindustrins svåra föroreningar och dåliga arbetsmiljöer.

För lönlagarna och arbetarrörelsen här i landet är det denna avancerade, lätta produktion som är det stora intresset. Därför är det i löntagarnas och arbetarrörelsens intresse att avvärja kärnkraften och atl i stället styra kapital lill moderna, lätta framlidsinduslrier.

Kärnkraft och tung produktion går hand i hand. Bygger man ut kärnkraft för atl ösa nya stora mängder elkraft i ökad tung produktion - då hindrar man en ökning av sysselsättningen. Man stöder i stället en utvidgning av det slags produktion inom vilken sysselsättningen minskar.

Man kan lätt se hur fel det är att lägga ned så mycket energi i mera tung, traditionell produktion. Några exempel:

Den mängd elkraft som underhåller ett enda jobb i massaindustrin räcker till 27 Jobb i snickeriindustrin och 30 jobb i trähusindustrin.

Den mängd elkraft som ger ett enda jobb i tung stålindustri ger 8 jobb i maskinindustrin och 12 jobb i metallkonstruktionsindustrin.

Den mängd elkraft som ger eU enda jobb i massaindustrin, ger 50 Jobb i teleindustri eller instrumentindustri.

Det som avgör hur många arbeten som kan skapas är inte mängden energi -det är sättet man använder energin på.

Därför är def fel aff lägga ned stora pengar i kärnkraften för att kunna leverera el till en alltmer meningslös överproduktion av tunga produkter, som inte skapar jobb, när man i stället för samma pengar kan få fler nya lätta industrier med många nya arbeten och med förmåga alt ge landet nya positioner i väridens industriella ekonomi.

Det finns en annan sida av saken. Den gäller vad man använder produktionsresultatet till. Kärnkraften skall rädda välståndet, säger dess anhängare. Men vilket välstånd och vems välstånd?

Vilket välstånd är i folkflertalets och arbetarnas intresse? Skall vi ha två bilar per hushåll eller skall vi i stället ha mer kollektivtrafik? Skall vi ha fler privata prylar eller skall vi ha mer social och kulturell konsumtion för det stora flertalet?

Det dödas 100 bam i trafiken varje år, över 15 000 skadas, därav 4 000 allvarligt. Vore det inle bättre för arbetarbarnen med färre bilar och säkrare trafikmiljö? Vore det inle bättre för arbetarbarnen om det fanns fier daghem eller mer av bildning och kultur ute i förstäderna?

Jo, naturligtvis vore det så. Så myckel mer som man sparar energi med mindre bilism och mer kollektivtrafik. Så mycket mer som den elkraft som ger 100 Jobb i bilindustrin kan ge 170 Jobb i rälsfordonsindustrin. Så mycket mer som varje jobb i social och kulturell service bara kräver tjugondelen så mycket elkraft som i tungindustrin och bara hälften så mycket elkraft som i bilindustrin.

Kärnkraftsekonomin, konserveringen av tungproduktion och teknologi, överuttag och slöseri med naturresurser, utslagning av människor - det är

inle i arbetarrörelsens och folkflertalets intresse. Därför skall arbetarrörelsen inte heller ställa upp på kärnkraftssidan. Den skall inte ställa upp på Curt Nicolins och arbetsgivargeneralernas bild av samhället. Industriförbundels och storfinansens påstådda omsorg om sysselsättningen ärett stort falskspel. Just dessa grupper bedriver en våldsam kapitalutförsel över landets gränser. Utförseln av direktinvesteringar är sju gånger så stor som införseln. Denna kapitalflykt aren ytterst allvarlig utdikning av landets resurser. Den är i själva verket elt stort förräderi mot folket och nationen.

Varför bedriver då storfinansen sin kapitalfiykt och varföi vill den samtidigt bygga uf kärnkraften? Storfinansen vill inte satsa på en modernisering och en djupgående förnyelse av produktionen här i landet. Den vill hellre göra snabba pengar i utlandet. Här i landet vill man i stället koncentrera sig på aft pressa ut sina vinster ur den tunga och traditionella typen av produktion. Då slipper man så många nyinvesteringar. Och det är till denna utplundring av landet som storfinansen behöver kärnkraften. Någon omsorg om Jobben hyser man inte. Storfinansens kapitalexport är i själva verket ett av de största hoten i modern tid mot sysselsättningen i landet.

Frågan om energi och produktion är inte bara teknisk och ekonomisk. Den är också en stor ideologisk fråga. Den är en fråga om meningen med och innehållet i produktion och mänskligt arbete.

Man kan välja rovdriftens ekonomi, den tunga produktionens, den tunga teknikens och kärnkraftens ekonomi. Man kan välja att göra rovdrift på råvaror, det falska välståndets och den falska tillväxtens slit och släng. Man kan välja atf reducera människan till ett teknikens bihang.

Men man kan också välja något annat. Man kan välja en teknik och en produktion som kräver mindre råvaruförbrukning, som är bättre förenlig med miljön, som inte är byggd på stora mängder cirkulerande sloffer, lunga och svåröverskådliga tillverkningsprocesser, ulan som kan ge maximall med jobb till minsta möjliga energianvändning. Man kan välja en teknik som innebär tillväxt i ett nytt steg i den industriella utvecklingen, som bygger på det mänskliga kunnandet, på breddningen av kunskaper och självständigt tänkande hos de arbetande.

Den linjen gör inte människan till ett bihang. Den rustar henne för att överskåda, behärska och självständigt bedöma sin roll i ekonomi och samhälle.

Det är den linjen arbetarrörelsen bör välja. Den linjen ligger närmare det samhälle som pionjärerna i arbetarrörelsens barndom försökte se framför sig när de formade sina idéer och visioner.

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

All/nänpolitisk debatt

Budgetministern INGEMAR MUNDEBO:

Fru talman! Konjunkturinstitutet har i dagarna redovisat sin bild av svensk ekonomi. Självfallet innehar inte konjunkturinstitutet den enda och slutgiltiga sanningen - bilderna kan ju skifta också bland sakkunniga ekonomer. Självfallet har konjunkturinstitutet, liksom andra, problem och svårigheter att bedöma framtiden. Självfallet kan också konjunkturinstitutet ha och göra ha och göra fel i sina bedömningar. Men del är ändå med speciellt intresse vi

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

studerar denna rapport.

Vi har ju haft en omfattande debatt - inte bara bland politiker utan också bland ekonomer - om vad som är den sanna bilden av svensk ekonomi. I politiska tal och i rapporter från banker, organisationer och utredningsinstitut har vi fött olika bilder.

Vad säger nu konjunkturinstitutet? Vi för en bild med både ljusa och mörka inslag. Konjunkturinstitutet säger att vi under 1979 kommer att fö en hygglig tillväxt i hela ekonomin, en stark inhemsk efterfrågetillväxt samt en hög import och export och att sysselsättningen stiger och arbetslösheten minskar något. Så långt alltså en ljus bild. Men vi för också - och det är del viktigaste mörka inslaget - elt stort underskoll i bytesbalansen. Balansbilden har kraftigt försämrats under året.

Def har sagts atl vi inom de nuvarande regeringspartierna sökt "dölja den ekonomiska krisen" och att vi har givit en bild före valet, en annan efter. Jag har sagt ungefär detta om svensk ekonomi: Vi har en god tillväxt, en stigande industriproduktion och en lugnare prisutveckling än flertalet andra länder. 1979 kommer atl bli ett av de bästa åren under 1970-talet. Vi når ett av de bästa resultaten i väriden.

Självfallet är bilden nu i oktober något annorlunda än vad den var exempelvis i januari, i april och t. o. m. i augusti. Den ekonomiska verkligheten har förändrats både inom Sverige och i vår omvärld. Oljepriserna har stigit mera än vad vi tidigare trodde au de skulle göra. Det har föu effekter på tillväxt, bytesbalans och priser. Det påverkar förväntningarna inför framtiden.

Men konjunkturinstitutet menar ändå au utvecklingen nu i stort ligger i linje med prognoser tidigare under året. Ett detaljstudium visar också att skillnaderna mellan data från olika tidpunkter under året är relativt små på de flesta områden. Def finns en tendens - och den är bekymmersam. Inom hela västvärlden görs omprövningar av prognoser. Nyare bedömningar är mera försiktiga och mera dämpade och rymmer mera av problem. Men ändå menar konjunkturinstitufet att utsikterna för den svenska ekonomin inte tyder på något hastigt avbroU i pågående expansion. Vi bör också under 1980 kunna räkna med en i flera avseenden god utveckling i svensk ekonomi.

Det finns dock problem. Jag har i tidigare riksdagsdebatter, i artiklar och i tal nämnt bl.a. följande - och jag har gjort det med ungefar samma formuleringar såväl före som efter 1979 års val:

Hur skall vi kunna bevara och förbättra vår konkurrenskraft och därmed trygga Jobben åt människorna? Hur skall vi fö en lugn pris- och löneutveckling? Hur skall vi finansiera och organisera en offentlig sektor, som ger trygghet och välfärd men som också ryms inom de ramar som samhällsekonomin ger?

Jag vill ta upp två balansproblem i vår ekonomi. Först vår yttre balans, vår bytesbalans.

Vi har haft underskott i vår bytesbalans sedan mitten av 1960-talei, bortsett från några år i början av 1970-talet. De var särskilt stora 1976 och 1977. De blir stora 1979 och riskerar att bli stora också 1980. Hur stora vet vi inte exakt. En

aktuell expertrapport tyder på att statistiken om våra utrikesbetalningar är bristfällig, alt underskotten i själva verket inle är så stora som tidigare redovisningar tytt på. Jag skall inte ta slutlig ståndpunkt lill den rapporten, men mycket tyder på all vi bör göra korrigeringar i statistiken.

En reflexion måste jag göra, och det är mot bakgrund av de många bestämda påståendena under de gångna månaderna om att bytesbalansen inte bara var utan också skulle bli så eller så stor. Det finns skäl till försiktighet, till litet mindre självsäkerhet. Vi skulle inte behöva bygga så mycket av politisk debatt, så mycket av beröm ellerav kritik, på statistik som ändå är så osäker.

Och det vikliga är att underskotten är i växande, att de tyder på en brist på balans i vår ekonomi. Jag har också många gånger varnat för de problem som underskotten medför. Jag har många gånger, bland annal under vårrsessio-nen och under valrörelsen, talat om orsaken till underskotlen och följderna av dem.

Vad kan vi göra för atl förbättra balansen? Jag vill beklaga att många av dem som så ofta talar om problemen med underskott i bytesbalansen har så få konstruktiva bidrag till att minska underskotten. Antalet förslag som skulle öka dem är långt större.

Jag vill nämna två vägar lill bättre balans.

Vi måste bevara och om möjligt förbättra industrins konkurrenskraft. Detta är avgörande. Ekonomisk politik, skattepolitik och lönepolitik måste medverka till detla. Mot denna bakgrund är socialdemokraternas förslag om atl om elt par månader införa en ny hög skatt, en proms, förvånande.

Bruttoskatteutredningens betänkande har remissbehandlats under september och oktober. Vi har fött in många svar. De styrker vad vi sade redan då belänkandet kom. Det är varken möjligt eller lämpligt att nu, fr. o. m. 1980, införa en sådan skall. Del skulle försvaga vår konkurrenskraft, försvåra avtalsförhandlingarna, medföra höjda landstings- och kommunalskatter, och vi skulle fö ett nytt komplicerande inslag i skattesystemet, med nya möjligheter lill skattefusk och skatteflykt.

De myndigheter som skulle administrera en sådan ny skatt har sagt att de inte kan göra detla, alt alltför många frågor är oklara och obesvarade om hur en sådan skatt i verkligheten skulle se ut och fungera. Om vi sålunda känner ansvar inför vår bytesbalans, vår industris konkurrenskraft och våra skatters förmåga att fungera måste vi säga nej fill att nu införa en proms.

Vi måste också minska vårt oljeberoende. Det är Ju framför allt de stigande oljepriserna som medför ökande underskoll. Vi kommer detta år att fö en oljenota som kanske blir 9 miljarder dyrare än förra årets. Vi pumpar varje månad in allt högre siffror i vår bytesbalans. Därför måste vi på alla sätt minska vårt oljeberoende. Vi måste informera, vi måste stimulera, vi måste också tvinga fram mera av sparande och av andra alternativ. Och vi måste också använda skatter som ett instrument för atl nå delta mål - i Sverige liksom i andra länder. Det är därför som vi - trots att vi är medvetna om att energiskatter medför problem och har nackdelar - är beredda att ytteriigare höja energiskatterna. Vi kan den vägen fö ytterligare statsinkomster -och del

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

7 Riksdagens protokoll 1979/80:17-18

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debari

behövs. Men vi kan också - och det är viktigare - minska vårt oljeberoende och minska underskotten i bytesbalansen.

Detta är två vägar. Jag önskar aft vi kunde vara ense om dem, men så tycks inte bli fallet. Jag skulle också gärna pröva andra konstruktiva förslag. De är välkomna.

Jag går nu in på vår inre balans, våra höga offentliga utgifter och våra stora underskott i statsbudgeten.

Också på detta område vill jag beklaga att det finns så fö konstruktiva bidrag lill aU minska underskotten. Antalet förslag som skulle öka dem är långt större.

Vi har haft underskoU i statsbudgeten under många år. Det är självfallet missvisande aU jämföra saidosiffror från olika år. Därför säger den siffra som Olof Palme och andra ofta brukar använda -ett underskott på 3,6 miljarder år 1976 - inte så mycket. Vi måste relatera den siffran till BNP, tillväxt och penningvärde. 1976 års nivå är f ö. inle representativ för socialdemokraternas regeringslid - del var tre gånger större underskott åren dessförinnan.

Men vi har och har under senare år haft starkt stigande underskott i vår statsbudget. Jag skall i detta inlägg inte gå in på orsakerna till detta-vi har fört många debatter därom. Jag skall inte heller gå in på skillnader partier emellan. Vi har fört många debatter också om det, och jag tror alt alla numera erkänner att det är ganska små skillnader mellan olika partiers budgetalternativ och atf alla alternativ hade inneburit stora och växande underskott i vår statsbudget.

Jag har gång på gång, i budgetförslag, artiklar och debatter, betonat de stora problem i svensk ekonomi som de stora offentliga utgifterna medför.

Jag har då inte följt det traditionella debaUmönstret och sagt att skulden till detta är tidigare regerings, nuvarande oppositions. Jag har sagt aft alla bär sitt ansvar; politiska partier, fackliga och andra organisationer samt enskilda människor, som alla har lättare att formulera krav på nya utgifter och nya ambitioner än att medverka till att spara.

Vi kan nå bättre balans när det gäller de offentliga utgifterna på flera vägar

Somliga förordar drastiska och snabba förändringar i vårt samhälle. Vi hör sällan sådana förslag i della hus men stundom i den allmänna debatten. Man säger att vi starkt måste minska våra samhällsinsatser, väsentligt förändra sociala reformer osv. De som vill gå denna väg kommer inte att fö stöd av mig, och de har inte heller stöd i den aktuella regeringsförklaringen.

Somliga säger att vi rejält måste förstärka samhällets resurser, höja statens och kommunernas skaller, så att vi för mera inkomster att röra oss med.

Vi kommer all behöva höga skatter också i framtiden -jag tvekar inte om detta föga populära budskap. Men vi kan inte skattehöja oss till balans. Vi har redan nu höga skaller, och vi kommer att möta många problem om vi ytteriigare skulle höja dem. Men vi kommer att höja en del skatter. Jag har nyss bl. a. talat om energiskatterna. Vi bör också höja t. ex. alkohol- och tobaksskatterna. Men vi måste också sänka en del skatter, framför allt inkomstskatterna. Vi kan alltså inte skattehöja oss till balans - det är

nödvändigt atl inse detla. Vi kan då riskera aU skada vår samhällsekonomi, tillväxten och vitaliteten i ekonomin. Vi kan riskera att skada solidaritet och arbetsvilja.

Vi måste framför allt nå balans genom större återhållsamhet med offentliga utgifter. Vi måste - som det heter i regeringsförklaringen - visa yttersta återhållsamhet med nya utgifter och noggrant pröva gamla. Vi måste arbeta och spara oss fram till balans, fö en tillväxt av privat och offentlig konsumtion som ryms inom våra resurser.

Det har sagts tidigare, men måste tydligen sägas gång på gång, att vad vi resonerar om är graden av tillväxt, en lugnare tillväxttakt, infe om att minska resurserna utan att minska ökningen av resurserna.

Självfallet blir man en smula resignerad då man lyssnar till politiska debatter - också dagens - då man kan höra kritik och oro inför höga budgetunderskott men också i näsla andetag en lång rad av nya reformförslag och de många frågorna: Hur går det med det och det och det? Man efterlyser sparobjekt - inle för att sakligt och allvariigt resonera om det lämpliga och möjliga i att spara Just på delta område utan för atl strax kunna notera: Huvaligen, så reaktionärt, så orimligt och så orättfärdigt!

Det finns eljest redan många exempel på denna återhållsamhet med offentliga utgifter, på reformer, som i och för sig borde ha varit genomförda men som ännu inte är det och som kan fö vänta ytteriigare. Vi borde t. ex. ha en allmän arbetslöshetsförsäkring, eft bättre stöd till småbarnsföräldrar, mera av kulturstöd, för att nämna några områden. Men i det kärva statsfinansiella läge som vi är i har sådana reformer fött vänta och kan fö vänta ytteriigare. Självfallet är det möjligt att kombinera ett reformarbete på vissa angelägna områden med en allmän återhållsamhet på den offentliga sektorn. Man kan genom att omflytta resurser från vissa sektorer fö möjligheter atl gå vidare på andra.

Men, fru talman, skall vi nå balans i vår offentliga ekonomi måste vi begränsa tillväxten både av privat och av offentlig konsumtion. Jag skulle önska all vi kunde vara ense också om delta. Och Jag skullp gärna pröva olika konstruktiva förslag för att nå detta mål - de är välkomna.

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

KJELL-OLOF FELDT (s):

Fru talman! 1 dagens debatt har de borgeriiga parti företrädarna frenetiskt hävdat atl de gav klara besked i valrörelsen om vårt ekonomiska läge och sina avsikter beträffande den ekonomiska politiken. Detta skulle dessutom vara exakt samma besked som man ger nu, efter valet. Hur kunde def då komma sig att moderaterna i valrörelsen lovade skattesänkningar men nu accepterar skattehöjningar, och varför försökte man i valrörelsen hålla sin s. k. sparplan hemlig för att nu tala desto yvigare om behovet av nedskärning av de offentliga utgifterna? Vad låg det i centerns löften om vårdnadsbidrag, och vad menade den dåvarande statsministern med sitt påstående om att alla kurvor pekade åt rätt håll och att del bara var att fortsätta framåt med folkpartiet?

Jag tror alt det är nödvändigt att den här historien ägnas en smula

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debari

100

uppmärksamhet. Den håller på atl utvecklas fill en principfråga både för vårt demokratiska umgänge och för partiernas förhållande lill sina väljare. I och för sig är det högst naturiigt att regeringspartier försvarar sin politik och dess följder. Det är inte onaturiigt ens att partier gärna vill tolka ekonomiska data på del för dem själva mest välvilliga sättet och att man inte i onödan drar fram omständigheter som pekar åt ett annat håll. Men i 1979 års valrörelse överskreds dessa gränser grovt på den borgeriiga sidan. Man helt enkelt vilseledde väljarna genom att lämna osanna uppgifter i konkreta sakfrågor.

Så skedde t. ex. när del gällde alt klariägga hur del stod lill med Sveriges utrikesbalans och hur stort utflödet av valuta ur landet egentligen var. Skälet till att debatten koncentrerades till den punkten var helt enkelt atf de borgeriiga partiernas bravurnummer i valrörelsen handlade om hur de hade återställt den svenska industrins konkurrenskraft och därmed räddat landet ur den allvariiga underskoftssifuation gentemot utlandet som vi befann oss i 1977.1 samband med att man skulle visa huruvida påståendet härom var sant eller inte gavs sedan svaret på två allvarliga frågor. Den första var om räntan måste höjas för att ett eventuellt valutautflöde skulle stoppas. Den andra var hur mycket skatterna måste höjas nästa år - om det räckte med mittenpartiernas förslag om höjda energiskatter eller om det skulle krävas mera omfattande åtgärder, av det slag som vi socialdemokrater föreslog i valrörelsen.

Folkpartiregeringen hävdade att bytesbalansens underskott i år skulle bli högst 9 miljarder, att det inle pågick något vaiutautflöde och att inga motåtgärder, t. ex. i form av en räntehöjning, därför behövdes samt alt del räckte med de höjda energiskatterna. Inga ytteriigare skattehöjningar eller åtstramningsåtgärder var aktuella. Dessa uppgifter lämnades som svar på direkta frågor från socialdemokratiskt håll t. ex. i den ekonomiska debatten i TV och i partiledardebatten.

Men efter valet har man successivt låtit täckelset falla och avslöjar sanningen i all dess fulhet. Två dagar efter valet proklamerades den nya krisen i svensk ekonomi. Industriförbundet inledde med en ren katastrofrapport: rekordunderskott i bytesbalansen, 12 % inflation och nästa konjunkturnedgång redan i sikte.

Del materialet hade legat färdigt en längre tid, förklarade Industriförbundets utredningschef, men för att inte störa valrörelsen - den borgerliga, får man anta - hade man väntat med publiceringen. Däremot, ansåg utredningschefen, hade budgetministern haft god kunskap om innehållet, eftersom han hade haft tillgång till samma material. Och mycket riktigt: efter ytterligare några dagar var herr Mundebo färdig aft ta fram den beryktade svångremmen igen i en tidningsintervju.

Den 26 september höjdes räntan i det uttalade syftet att hålla tillbaka det vaiutautflöde som så ivrigt hade förnekats. Riksbankens chef medgav att bytesbalansunderskotfel redan i augusti var minst 10 miljarder - dvs. det underskott som budgetminisiern i september, före valet, förnekade var större än 9 miljarder. I går kom i konjunkturinstitutets höslrapport bekräftelsen på

våra farhågor: Sveriges underskoll gentemot utlandets når i år en ny rekordnotering och fortsätter att försämras nästa år.

I regeringsförklaringen av den 12 oktober fortsätter dessa avslöjanden. Enligt den står Sveriges ekonomi inför avsevärda svårigheter på såväl kort som längre sikt. Stora krav kommer alt ställas på den ekonomiska politiken, om balansen skall kunna återställas och sysselsättningen tryggas. Vilka dessa krav är och hur ekonomin skall räddas ger regeringsförklaringen emellertid inga besked om.

Men det gjorde i någon mån utrikesministern i ett tal som han höll i söndags. Den man som före valet uppmanade folket att följa honom och hans parti framåt i en värid där alla kurvor pekar uppåt begär nu folkets stöd förden hårda politik som han uppger vara nödvändig för atl klara problemen.

Detta folk måste dra ner sina anspråk på konsumtion. Det måste acceptera att den offentliga servicen dras ner. Även angelägna statliga och kommunala utgifter måste omprövas, sade Ola Ullsten. Detta skall tydligen i första hand gälla de sociala transfereringarna. Det är det enda som nämns, och här gäller det inie om de skall stramas åt. För Ola Ullsten är det bara fråga om när det skall ske.

Fru talman! Efter 1976 års val drabbades den svenska demokratin av en förtroendekris på grund av löften som gavs och sedan sveks. Den här gången har valrörelsen inte bara varit full av falska förespeglingar. Väljarna vilseleddes också om den faktiska situation landet befinner sig i och därmed om själva förutsättningarna för den politik varmed landet skall styras.

För atl ta det mest flagranta exemplet: Ingemar Mundebo fick under valrörelsen gång på gång frågan, om del inte var nödvändigt att vidta åtgärder för att begränsa valutautflödet, t. ex. genom en höjning av räntan. Varje gång förnekade han detla.

Nu är det så, aft det enda tillfälle då det kanske kan accepteras att en politiker ljuger är när han för frågan om räntehöjningar och valutakursförändringar. Men närlngemarMundebo förnekade behovetaven räntehöjning var det inte för att skydda samhället mol spekulation utan för alt rädda borgeriiga röster. Behovet av räntehöjning var naturligtvis precis lika stort före valet som 10 dagar senare, den 26 september. Men, som det helte i en borgeriig tidning efter valet, den nödvändiga räntehöjningen försköts av politiska skäl.

Genom mörkläggningen av vårt ekonomiska läge, genom smusslet med sanningen, har de nya regeringspartierna - det är ofrånkomligt - skapat ett dåligt psykologiskt underlag för den politik som måste ta itu med verklighetens alla problem. Men så mycket viktigare är del då att den här politiken från och med nu förs med största möjliga hederlighet, atl man anstränger sig för aU minska klyftor och motsäUningar i vår samhälle, aU man vädjar till solidariteten och inte till egoismen.

Sveriges riksdag har ett utmärkt tillfälle att visa sin förmåga att samla nationen i den första konkreta arbetsuppgift som vi nu står inför. Den gäller genomförandet av en skattereform som både gör det möjligt att nå en rimlig uppgörelse om lönerna och hindra ett fortsatt ras för statens finanser.

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debari

lOl

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

102

Budgetministern säger sig nu vara beredd aff söka samförstånd om skattepolitiken, men han ställeromedelbart en rad villkor. Regeringen är inte beredd alt diskutera införandet av en allmän produktionsskatt, den s. k. promsen. Man är inte heller beredd att i något avseende ändra på indexregleringen av skatteskalorna.

Innebörden av detta är följande: den samlade försvagningen av statens inkomster på grund av de aviserade justeringarna av inkomstskatten och av indexregleringen är ungefär 6,5 miljarder. Hur del skall finansieras anger man inte. Den höjning av energiskatterna som också aviserats avsesju inte ge någon stalsfinansiell förbättring. Man säger sig tvärtom vara glad om skattehöjningarna inte ger några ökade inkomster, eftersom det visar att de har tvingat ned energiförbrukningen. Uppenbariigen inser regeringspartierna att det här inte är en hållbar finanspolitik, att den leder till den ytteriigare ökning av budgetunderskottet som Ingemar Mundebo nu med rätta säger sig frukta. Därför talar man nu om en ny svångremsperiod, mumlar om nödvändigheten av social avrustning och åtstramning. Men vad detta tal har för mening vägrar man att ge klart besked om. Frågan är om man tänker upprepa den förra trepartiregeringens taktik, att dölja sina egentliga intentioner till dess att löneavtalen har slutits och löntagarna inte längre kan värja sig.

Enligt vår mening vore ett sådant uppträdande av regering och riksdag ett direkt hol mot samförstånd och en bred uppslutning kring den ekonomiska politiken. Vi måste tvärtom anstränga oss au återställa det förtroende mellan statsmakterna och de stora löntagargrupperna som allvarligt har rubbats. Därför måste de statsfinansiella konsekvenserna av 1980 års skatteomläggning i sin helhet klariäggas och riksdagen ge entydigt besked om hur de skall bemästras. Socialdemokraterna har i en motion krävt att sådana besked skall ges i samband med det skattepolitiska beslutet.

Regeringens skatleförslag, sådant det hittills har redovisats, har utsatts för hård kritik från löntagarhåll därför att det är oräUvist. Den kritiken har tydhgen uppmärksammats av Ingemar Mundebo, eftersom han nu säger sig vara beredd att diskutera ändringar i förslaget. Men den diskussionen för inte gälla indexregleringen. Den är helig! Men nog måste herr Mundebo inse att indexregleringens fördelningspolitiska konsekvenser också ingår i den här kritiken. Låt mig ta ett exempel. Höjningarna av oljepriserna höjer också det index som används för atl sänka de statliga skatteuttaget. Redan 1980 skulle den av oljeprishöjningen framkallade indexstegringen sänka inkomstskatten med 1 miljard. Nu har Ingemar Mundebo med klar adress lill löntagarnas organisationer uttalat atl man inte för och inte kan kompensera sig för de höjda oljepriserna. Men varför då, Ingemar Mundebo, hålla i gång en konstruktion som ger den kompensationen via skatterna? Ännu mer obegripligt: Varför skall den kompensationen fördelas så att den som tjänar 60 000 kr. för ett par hundralappar för att täcka sina höjda hyres-, olje- och bensinkostnader medan den som tjänar 150 000 kr. får det tredubbla beloppet för samma ändamål? Visar inle del att en automatisk sänkning av skatterna via indexreglering är en omöjlig metod både föratt nå rättvisa och föratt driva

ekonomisk politik.

Det ekonomiska lägel kräver inte bara en ansvarsfull skattepolitik som kan accepteras av folkets flertal. Om inte betalningen av våra utlandsskulder och budgetunderskott skall ensidigt drabba människors välfärd och sociala trygghet måste största möjliga ansträngningar göras för att bygga ut och förstärka landets produktionsförmåga. På tre år har industrins investeringar gått ned med 30 %. I år skulle, trots konjunkturuppgången och väsentligt förbättrade vinster, en ytterst blygsam ökning med 4 96 inträffa.

Alla torde inse att en långt starkare återhämtning av industriinvesteringarna måste åstadkommas, om landet inte skall komma i en hopplös underskottssituation. Alla torde också inse att ett ökat bostadsbyggande är nödvändigt för alt undvika en allvariig bostadsbrist. F. n. sjunker bostadsbyggandet.

I den motion som socialdemokraterna lade vid riksdagens början föreslog vi en rad åtgärder för att öka industriinvesteringarna och bostadsbyggandet. Några sådana förslag finns inte i regeringsförklaringen. Om man nu eftersträvar samförstånd och breda lösningar, då har den borgerliga halvan av riksdagen ett utomordentligt tillfälle atf visa sin vilja att omsätta detta tal i praktisk handling genom att seriöst pröva de socialdemokratiska förslagen. Valet är ert -att fortsätta den förra trepartiregeringens konfrontationspolitik eller att föra en politik i "hela folkets intresse", som regeringsförklaringen ullovar.

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debari

Budgetminisiern INGEMAR MUNDEBO:

Fru talman! Jo, vi vill föra en politik i hela folkets intresse. Det är inte bara en målsättning som står i regeringsförklaringen, utan del är också en målsättning som vi i praktiskt politiskt arbeie vill följa. Det är därför som vi också är beredda att lyssna och beredda aft seriöst pröva olika alternativa förslag.

Jag kände mig inte särskilt träffad då Kjell-Olof Feldt - med långa avsnitt som kanske var mera valmötespräglade - kritiserade vad jag hade sagt eller inte sagt om bytesbalans, ränta osv. Somjag sade i mitt förra inlägg-och som jag tror också framgår av ett studium av riksdagsprotokoll och andra handlingar - har jag gett en nyanserad bild av svensk ekonomi i alla de inlägg som jag har gjort under de här åren. Jag har pekat på de ljusa inslagen. De finns, och de är fortfarande många. Jag har pekat på de mörka inslagen; de finns de också. De är inte så många, men de är bekymmersamma. Åtminstone eft av dem, som gäller bytesbalansen, är i dag mera bekymmersamt än det var i våras och t. o. m. i somras.

Nu har Jag nog ändå en viss distans till olika prognoser - också till de egna för den delen - när det gäller bytesbalansen. Det är som bekant svårt att göra prognoser över betalningsbalanser, handelsbalanser och bytesbalanser. Def handlar Ju om mycket omfattande penningströmmar. När alltså någon institution eller något institut säger att så här exakt ser del ut och så här exakt kommer det att bli, så tar jag nog de siffrorna med en viss distans. Jag vill påminna om alt när Industriförbundet hösten 1977 gjorde en prognos för

103

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

104

1978, talade man om ett underskott på drygt 17 miljarder. Konjunkturinstitutet sade samtidigt att det skulle bli ett underskott på drygt 18 miljarder. Det verkliga resultatet blev ju ett underskott på knappt 4 miljarder, vartill vi skall lägga en omräkningspost på 2,5 miljarder Del var alltså ändå elt betydande avstånd mellan prognos och verklighet.

Jag nämner dessa exempel för att belysa hur svårt det är att göra prognoser på detta område. Med all respekt för riksbankschefens kunnande och erfarenhet vill Jag framhålla att varken han eller någon annan i detla land visste hur stort bytesbalansunderskotfet var i augusti. Det vet vi ännu inte, med den statistik som vi har tillgång till.

Nu är ju det centrala att oberoende av om siffran skulle råka vara x, y eller z, så kan vi vara ense på en punkt, vilket jag också underströk i mitt förra inlägg: Vi har ett oroande stort underskott i våra utrikesbetalningar. Det är ett växande underskott.

Jag pekade på två vägar all förbättra situationen, att minska bytesbalans-underskottet, och Jag skulle vilja fråga: Vilka alternativ för att minska bytesbalansunderskottet vill Kjell-Olof Feldt föra fram? De alternativen skall jag seriöst pröva. Men jag har nämnt två, som kan få verklig effekt. De vägarna tycks Kjell-Olof Feldt inte vara beredd alt följa.

Sedan till räntan. Jag instämmer alltså i all del är ett par områden där ansvariga politiker bör vara försiktiga med att yttra sig. Man erinrarsig en eller annan tidpunkt under 1970-talef då Kjell-Olof Feldt och andra satt i regeringsposilion och någon oppositionspolitiker vågade ta ordet ränta eller växelkurser i sin mun. Man fick då höra hur oansvarig och oförsiktig man var och hur föga omsorg om landets ekonomi man hade. Jag var därför återhållsam med att kommentera räntesituationen. På det här området tror Jag att statsråd och andra ansvariga politiker skall låta debatten i första hand föras av ekonomer och att politikerna skall besluta. Vi beslutade också inom riksbanken i Juli att höja räntan -det fanns fog föratt göra det -och så kom då, under de följande veckorna i augusti och september, en rad räntehöjningar i andra länder som gjorde det nödvändigt att än en gång höja räntan i Sverige. Jag vill försäkra att det inte var för att rädda borgeriiga röster utan att det var av omsorg om svensk ekonomi som vi försökte hantera ränte- och växelkurser samt valutareserver både före och efter valet. Kanske borde Kjell-Olof Feldt också yttra sig med litel större återhållsamhet och försiktighet om hanteringen under 1979. Kunskaperna i svensk historia har visseriigen möjligen förtunnats något under gångna år, men del är dock bara tre år som gått sedan 1976. Så sent som fram till 1976 års val hade vi ju en socialdemokratisk regering, och då hade vi problem med vår valuta. Vi hade en betydande minskning av vår valutareserv, som då kom ner i 10 miljarder, medan den nu före valet låg på ca 17 miljarder. Också då hade vi en debatt om var räntenivån borde ligga. Det blev ingen räntehöjning före valet. Den kom ett tiotal dagar efter valet - under expeditionsregeringens lid - då räntan i Sverige höjdes med 2 %. Jag gissar alt det inte var av politiska skäl som man sköt på räntehöjningen 1976, utan att det självfallet var av goda sakliga skäl.

Ett par ord om skattepolitiken också.

Vi betraktar inflationsskyddef som en betydelsefull del av vårt inkomstskattesystem. Den delen vill vi slå vakt om. Självfallet kan man resonera om den bästa tekniska konstruktionen av ett inflalionsskydd - och där är Jag lill fullo mottaglig för alla synpunkter. Däremot är inflationsskyddel betydelsefullt för alla inkomsttagare, eftersom vad riksdagen då beslutar om är de reella förändringarna. Arbetsmarknadens organisationer vet vad de har atf förhandla om. Då Kjell-Olof Feldt säger andel fanns en kritik från löntagarhåll mot inflationsskyddel visar det alt han har en otillräcklig överblick över det svenska organisationsväsendet. Flera av löntagarorganisationerna betraktar nämligen inflationsskyddet som en betydelsefull del av vårt inkomstskattesystem - precis som vi gör - och vill slå vakt om denna del, och liksom vi betraktar de infiationsskyddet som en av de mest väsentliga reformerna på skatteområdet under de gångna åren. Därför går vi till de här förhandlingarna med vilja atf bevara det inslaget, men också med en vilja atl lyssna till förslag till förändringar av skatteskalorna. Vi skall lyssna till sådana förslag i konstruktiv anda.

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debari

KJELL-OLOF FELDT (s) replik:

Fru talman! Jag blir litel bekymrad när Jag lyssnar till Ingemar Mundebo. Han försöker egentligen undvika de principiella problem som vi ändå måste försöka hitta en lösning på. Han talade om au det var problem med prognoser, att det var ljusa inslag och mörka inslag. Men här gäller det någonting mycket konkret. Pågick det ett valutautfiöde, behövde åtgärder vidtas? Del förnekade Ingemar Mundebo.

Han säger all del gick likadant lill 1976. Då höjdes räntan också en ganska kort tid efter valet. Får jag påminna om att vad som då inträffade var en internationell valutaoro, som med ett slag ändrade förutsättningarna också för den svenska valutan, som vi fick lov atl devalvera.

Men om del nu fanns goda sakliga skäl för del här dröjsmålet med räntehöjningen - vilka var då dessa? Vad var skälen till att vänta till den 26 september, när problemen på valutaområdet otvivelaktigt hade funnits hela sommaren?

Jag hoppas att Ingemar Mundebo förstår att def är allvariigt att manipulera människor. Del är allvariigt atl föriita sig på människors korta minne. Konsekvenserna av detta kommer vi alla i det här huset att fö lida av, om människor upplever del så att de var manipulerade och att de förespeglingar som hade getts om en ganska bekymmersfri framtid i ett slag visar sig vara oriktiga.

Ingemar Mundebo tillhör den typ av ministrar som från den här talarstolen ständigt begär konstruktiva förslag. Del är kanske elt uttryck för hans naturliga ödmjukhet. Men jag måste erinra om att regeringens egentliga uppgift är att regera, att själv lägga fram konstruktiva förslag. Det hindrar inte att man kan be andra att hjälpa fill, men det är Ingemar Mundebos enda bidrag till debatten i dag. Han talar om de stora och svåra problemen. Han avvisar drastiska förändringar av samhället, han avvisar höjda skatter, och

105

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debari

han talar om större återhållsamhet med offentliga utgifter. Detta sista sker i ett allmänt tungomålstalande - på vissa områden skall man kunna spara, och vissa sektorer skall kunna hållas tillbaka.

Vi frågar oss snart allesammans i den här riksdagen: Vad är det för områden och sektorer där regeringen vet att det i dag går alt spara? Det vore enkelt all fö i gång en mera konstruktiv debatt, om man gav ett besked om vad det är man har i kikaren.

Låg mig återkomma lill en fråga somjag ställde tidigare. Inser inte Ingemar Mundebo alt kritiken mot indexregleringen kommer att bli ganska besvärande, bl. a. när folk upptäcker hur kompensationen för oljeprisstegringarna kommer att fördelas, den kompensation som Ingemar Mundebo säger att folk egentligen inte skall ha men som han ändå är beredd atl dela ut via indexregleringen?

106

Budgetminisfern INGEMAR MUNDEBO:

Fru talman! Kjell-Olof Feldt säger: Får jag påminna om atl det var en internationell valutaoro 1976 och att detta var bakgrunden lill handlandet då.

Ja, får jag för min del påminna om atl det våren internationell valutaoro också sommaren 1979 - en rätt besväriig valutaoro som har påverkat valutakurser och ekonomi i många av de stora industriländerna, med långt besväriigare verkningar än de som vi har mött här i Sverige.

Det var bl. a. mot denna bakgrund som riksbanken i juli höjde den svenska räntenivån, och Jag kan inte påminna mig att det i den allmänna debatten under våren och sommaren, fram till några veckor före valet, fördes fram förslag från socialdemokratin om ytteriigare höjda räntenivåer. Visserligen är överiäggningarna i riksbanksfullmäktige interna, men Jag skulle föreställa mig atl om det hade förts fram förslag inom fullmäktige om ytteriigare räntehöjningar, så hade vi på ett eller annat sätt fått höra talas om de där förslagen och kunnat resonera om dem.

Nu skall man kanske också i all stillsamhet påminna om atl räntehöjningar var nödvändiga, och vi fick ta dem. Men de har Ju inte bara fördelar, och man kan ha anledning atf tveka ett tag innan man beslutar om dem, för de får ju effekter på prisnivåerna inom ett land, och vi hade också en omsorg om och ett ansvar för att få en så lugn prisutveckling som möjligt.

Nu nämnde Jag ett antal förslag som skulle påverka den svenska ekonomin och påverka våra balansproblem. Jag nämnde att vägen lill en bättre bytesbalans kan gå via ett bevarande av industrins konkurrenskraft och elt minskat oljeberoende. Jag nämnde ett par konkreta förslag på de här områdena. Kjell-Olof Feldt avvisade dem. Han har inte sagt vad han vill göra i stället.

Det betyder att om man inte gör något annat i ställel kommer vi atl få behålla besväriiga bylesbalansunderskott. Vi kommer att få växande bytesbalansunderskoU, och Jag skulle tycka atl det vore bra om kritiken av bytesbalansunderskotten kunde kombineras med förslag om att minska dem - inle förslag om att öka dem, för det är ju det som blir följden av en ny hög

skatt på vår produktion, som försvagar vår industris konkurrenskraft och som försvårar våra möjligheler att få en bra avtalsuppgörelse.

KJELL-OLOF FELDT (s) replik:

Fru talman! Ja, sanningen kryper så småningom fram, även om del sker bitvis.

Det rådde en internationell valutaoro 1979 - def påminner Ingemar Mundebo om. Ja visst, del var Ju det vi sade, att räntenivån utomlands steg snabbt och att läget för valutareserven och valutautflödet både i augusti och i september var klart oroande. Men del var ju det Ingemar Mundebo förnekade. Jag har hur många dokument som helst där han säger atl del inte fanns några problem alls på valutaområdet.

När riksbanken sedan motiverar räntehöjningen med 1 96 -och det är där jag menar att manipulationen blir så uppenbar - har riksbanken ingen annan motivering alt komma med än alt höjningen genomfördes för att bromsa och begränsa valutautflödet. Det var också den motivering som gavs. Det är tydligen så att Ingemar Mundebo inte riktigt inser det här problemets allvar.

Sedan må det ursäktas mig om Jag inte blir alltför imponerad av att de två stora bedrifter som regeringen tänkt begå är att bevara industrins konkurrenskraft och minska oljeberoendet. Alla vill vi bevara industrins konkurrenskraft och förslärka den, om det går. Men den fråga som ingen av oss har något entydigt svar på är: Klarar vi en rimlig avtalsuppgörelse 1980? Klarar vi att hålla inflationen på en sådan nivå atl industrins konkurrenskraft inle allvariigt försvagas? Där kommer vi till diskussionen om produktionsfaktorsskatten, som vi anser är eft bidrag fill en stabilisering av ekonomin men som Ingemar Mundebo hävdar och alltid har hävdat bara kommer att försvaga den. Det skall dock inte belastas oss att vi inle försökt föra en konstruktiv debatt. Socialdemokraterna var det enda parti som log på sig ansvaret och obehaget i valrörelsen atf faktiskt diskutera en mer omfattande skattepolitisk åtgärd både för alt hålla nere inflationen och för att förbättra budgetbalansen.

Höjda energiskatter lär väl regeringen komma med förslag om. Men Jag tror att Ingemar Mundebo skall vara försiktig med att ulmåla deras välsignelse-bringande verkningar på vår bytesbalans, därför att om del genom höjda energiskatter sparas olja och därmed sådana utgifter har folk i stället pengar till atl öka sin konsumtion och annan import från utlandet. Konjunkturinstitutets prognos för 1980 visar alt trots att man där räknar med höjda energiskatter ökar bytesbalansens underskott med 3,5 miljarder kronor. Så bra var det med energiskaltens välsignelser för vår bytesbalans.

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

Budgetministern INGEMAR MUNDEBO:

Fru talman! Ja, visst ökar bytesbalansens underskott. Del är ju en följd av att oljenotan under det här året stiger med 9 miljarder. Varken Kjell-Olof Feldt eller jag har något recept föratt undvika det tryck på bytesbalansen som dessa 9 miljarder i den stigande oljenotan för med sig. Den räkningen skrivs

107

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

All/nänpolitisk debatt

nämligen ul av krafter utanför vårt land, och oberoende av vilket parti eller vilka partier som sitter i regeringen har vi att betala den. Vi kan medverka lill alt minska de kostnaderna genom atl minska vårt oljeberoende. Där måste vi använda oss av alla metoder som vi känner fill: aft spara, atl stimulera lill eller tvinga fram andra alternativ och atl också - som så många andra länder gör -använda oss av skatteinstrumentet. Det har ingalunda bara fördelar utan också en rad av problem, men det kan vara ett sätt atf se till att trycket på bytesbalansen inte blir så stort som det eljest skulle bli.

Sedan bara ytteriigare en kommentar. Sanningen kryper så småningom fram, sade Kjell-Olof Feldt. Ja, men den tycks krypa väldigt långsamt till Kjell-Olof Feldt. Vi redovisar ju varje vecka vilka förändringar som sker i den svenska valutareserven. Den statistiken finns tillgänglig. Man kan alltså följa vecka för vecka vad som kommer in och vad som går ut och hur mycket som finns i svensk valutareserv. Det finns ingen anledning att dölja detta, och ingen har heller gjort det. Det redovisas som sagt varje vecka och är ett underiag för den politiska debatten och de politiska besluten.

Närdet gäller räntenivåerna så sänder vi ju t. o. m. dag för dag ut uppgifter om vilka förändringar som sker. Den sanningen redovisade vi också under de debatter som fördes före valet. Om den sanningen nu kryper fram också till alla debattörerna betraktar Jag det som en stor fördel.

108

KNUT WACHTMEISTER (m):

Fru talman! Det har tidigare i dag talats mycket om budgetunderskott. Självfallet ger förra årets budgetunderskott på 38 miljarder och innevarande års beräknade underskott på 50 miljarder anledning till oro. Men alt höja beskattningen för att minska detta underskott aren utväg som uppenbarligen allt färre tror på. Skattetrycket har nu utan tvivel nått en sådan nivå atf ytteriigare höjningar, som ju socialdemokraterna ständigt förfäktar, ofelbart kommer all öka de negativa effekterna på samhällsekonomin och statsfinanserna.

Ökade skaftepålagor, baserade på annat än rent konjunkfurpolitiska bedömningar, kommer knappast att ge ökade inkomster för staten utan snarare en minskning, med tanke på alla de minusfaktorer som är alltför väl kända för att här behöva upprepas. Under en lång tid var vi moderater ganska ensamma om atl hävda att sänkta skatter, i stället för att minska statens inkomster tvärtom ökar dem genom stärkt arbetsmotivation såväl för anställda som för företagare. Vårt budskap härvidlag har långt om länge fått en avsevärd genomslagskraft genom den åskådningsundervisning som svenska folket fått av Linjeflyg och SJ. Som bekant har dessa förelags lågprissatsning väsentligt ökat passagerarunderiaget, med elt betydligt förbättrat ekonomiskt resultat som följd.

Det har i kammaren tidigare i dag från socialdemokratiskt håll hävdals att exemplet Linjeflyg-Jan Carizon har fallit platt lill marken, därför att Jan Carlzon två dagar efter valet aviserade höjda flygpriser. Delta är inte riktigt. En begärd prishöjning, som i sin tur beror pä ökade drivmedelspriser, avsåg inte lågpristurerna utan dem som betalades med fullt pris. Exemplet Linjeflyg

är alltså fortfarande relevant.

I början av september i år publicerades en Sifoundersökning som gällde den fråga som Jag här tagit upp, och resultatet var verkligen ganska intressant. I stort sett varannan svensk ansåg enligt denna undersökning att staten skulle få in lika mycket skatteinkomster som i dag om marginalskatten sänktes, genom att folk skulle arbeta mer och därmed tjäna mer. Det är anmärkningsvärt att inte mindre än var tredje socialdemokrat tyckte att påslåendet var riktigt.

Betydligt färre, eller 37 96 av samtliga tillfrågade, trodde att påståendet var fel.

Den kommunala expansionen är i högsta grad oroande för samhällsbalan-sen. Enligt konjunkturinstitutets i går publicerade höslrapport skulle den kommunala konsumtionen för innevarande år öka med inte mindre än 5,4 % mot de 3 96 som hade överenskommits mellan staten å ena sidan och de två kommunförbunden å den andra. Det är förvisso inte med någon större glädje man kan konstatera att de moderata farhågorna från i våras när det gäller svårigheterna alt komma till rätta med en alltför hög kommunal expansion slagit in.

Nu har kommunerna och landstingen haft ganska gott om pengar, så volymökningen kommer knappast att resultera i några mer omfattande skattehöjningar för nästa år. Men del ger ändå anledning att åter aktualisera det moderata förslaget om rådgivande kommunala folkomröstningar i det fall en kommun vill höja utdebiteringen.

Vårt förslag har inte vunnit gehör bland de andra partierna, vilket naturligtvis är beklagligt. Om ett halvt år skall vi folkomrösta om den ytterst komplicerade kärnkraften, en omröstning som kommer att ställa mycket stora krav på den enskilde väljaren atl kunna utvärdera alla de faktorer som måste ligga till grund för ett ställningstagande. Kärnkraftsfrågan anses tydligen inte svårare än att man kan folkomrösta om den, medan en kommuninvånare inte betros med ansvaret alt i en rådgivande kommunal omröstning säga ifrån om han eller hon vill acceptera en skattehöjning på, säg, 50 öre för att få den eller den förbättrade servicen.

Den gamla treparfiregeringen gjorde mycket för att förbättra Sveriges ekonomi och konkurrenskraft genom att sänka statsskatten, indexreglera skatteskalorna och slopa den allmänna arbetsgivaravgiften.

Def är bra aft en ny freparfiregering nu får möjlighet att fullfölja den politiken, där en ökad köpkraft genom en fortsalt skattesänkning måste paras med eft höjt hushållssparande för alt minska importen och hålla inflationen i schack.

Härmed är jag inne på sparandet och tänker nu ta upp en fråga, som de flesta riksdagsledamöter ganska nyligen varit i kontakt med, nämligen inställningen lill aktiesparandet.

I somras gick som bekant aktiespararna - i runt tal var tionde svensk sparar i aktier - genom sin organisation ut med en enkät till 357 dåvarande och eventuellt blivande riksdagsledamöter. Svarsprocenten blev så pass hygglig som 68.

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

109

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

110

Det ställdes sex frågor om aktiesparandet, varav några kan vara av intresse atl här redovisa. Den första gällde om aktiesparandet var positivt för vårt lands näringsliv. Inte mindre än 85 96 instämde helt och 14 96 med tvekan i detta, och blott en enda procent tyckte alt aktiesparandet var något negativt. I rättvisans namn skall dock tilläggas att bland dem som inte ville svara på frågorna fanns del säkeriigen en majoritet av negativa till akfiesparandel. Det är också att märka alt utfrågningen i motsats till många andra undersökningar var helt öppen och att de svarande figurerade med namn och foto i publikationen.

Beträffande aktievinstbeskattningen svarade inte mindre än 99 % atf aktierna skattemässigt borde behandlas minst lika bra som premieobligationer. Dessa obligationer beskattas nu med högst 20 %, medan utdelningen på aktier utsätts för en dubbel beskattning, först inom företaget med ungefär 50 96 och sedan hos aktiespararen, eller kapitalägaren som socialdemokraterna brukar säga, med kanske 60 till 85 96.

Delta är naturiigtvis djupt otillfredsställande, och del negativa förstärks av att eventuella vinster på aktier kan nå samma höga beskattningseffekt som utdelningen, i den mån företagen kan ge någon utdelning, medan den som till äventyrs vinner pengar på hästkapplöpningar eller lotteri kommer undan med 30 96 i skatt.

Med vårt oneutrala skattesystem finns dels risk för att pengar försvinner ur landet, dels risk för att kapitalet söker sig till investeringsområden, där nyttan ur samhällsekonomisk synpunkt är minst. Som exempel härpå kan nämnas investeringar i frimärken, konst och ädla stenar.

Härigenom minskar intresset för aktier, och på så sätt fördyras och försvåras näringslivets nödvändiga kapitalförsörjning. Även om näringslivets kapitalanskaffning i huvudsak sker inom företagen eller genom lån och i mindre utsträckning genom emittering av aktier, är det utomordentligt betydelsefullt att aktiesparandet som sparform inte diskrimineras.

Sammanfattningsvis kan alltså sägas att en majoritet av riksdagens ledamöter, och en ganska så stor majoritet dessutom, är positiv till att förbättra aktiesparandets villkor. Några förbättringar och förslag till förbättringar har i år kunnat noteras. Det har exempelvis skett en uppmjukning av de s. k. Anellreglerna, så att nyemissionen blivit något attraktivare för företagen.

Dåvarande ekonomiministern aviserade i våras att han skulle låta utreda frågan om den nuvarande destruktiva dubbelbeskattningen av företagens vinster och föreslår också i kapitalmarknadspropositionen att fondstämpeln vid handeln med aktier avskaffas.

Delta är i och för sig tacknämligt, men enligt min mening inle till fyllest för att åstadkomma en nödvändig aktivering av hela aktiemarknaden. Även om det inte borde vara behövligt vill jag gärna understryka, alt när Jag nu talar för bättre villkor för aktiesparandet, så gör jag det i den fasta övertygelsen att det är nödvändigt för vårt framåtskridande att ha en väl fungerande aktiemarknad och inte för alt öka vinsterna för dem som har råd och möjlighet att spara i aktier. De är visserligen inte så få. Man räknar med att tre fjärdedels miljoner

människor i vårt land sparar i aktier.

Den negativa syn på akliesparandet som f n. råder har också kommit till uttryck i den mindre lyckade utvecklingen inom skattefondsparandet som startade för ett drygt år sedan.

Inom departementet hade man räknat med att skattefondsparandet skulle uppgå till ca 400 milj. kr. om året, men enligt uppgift har det under de första tolv månaderna sparats mindre än 150 milj. kr. Äv det totala sparandel enligt den nya lagen är mindre än 10 % aktiesparande. En av de grundläggande orsakerna härtill är säkeriigen att sparandet är bundet på fem år med all den osäkerhet som är förknippad med utvecklingen på aktiemarknaden. Sänkta aktiekurser kan ju snabbt neutralisera de i övrigt gynnsamma sparvillkoren. Spararen har med nuvarande regler inte möjlighet atf gå ur under femårsperioden med bibehållna skattelättnader och heller inte att under perioden gå över från den ena sparformen lill den andra. En fri övergångsrätl mellan skattefondsparande och det övriga lönesparandet skulle eliminera denna olägenhet.

Det är min förhoppning atl del som skrivits i regeringsförklaringen om alt åtgärder kommer atl föreslås för att öka det enskilda sparandet också kommer atl innehålla något av vad jag här har fört fram.

Med tanke på den positiva inställningen till aktiesparandet, som den enkät somjag tidigare redogjort för gav vid handen, finns det anledning atl hysa den förhoppningen att det skall vara möjligt att uppnå politisk enighet här i kammaren om bättre villkor för aktiesparandet.

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

INGVAR SVANBERG (s):

Fru talman! Det har talats mycket om val och valresultat här i debatten och om vem som egentligen vann valet. Jag skall inle så mycket gå in i den debatten ulan ta upp valresultatet ur en helt annan synvinkel och lägga några synpunkter på det.

I de s. k. skogslänen gjorde arbetarrörelsen mycket stora framryckningar i valet. I Norrbotten t. ex. ökade socialdemokraterna sin röstandel, som redan 1976 var mycket hög, med ytterligare nära 2 96, och den är nu uppe i ca 55,5 %, medan de borgeriiga partierna tillsammans endast fick 30 96. I hela norra Sverige är tendensen likartad, även om siffrorna inte är riktigt så höga som i Norrbotten. Måste det inte kännas som en svidande örfil för borgeriigheten och särskilt centern att på deffa sätt bli betygsalt? I norra Sverige, där sysselsättningsproblemen och de ekonomiska problemen är mycket svåra, underkänner väljarna borgeriighetens politik, och allra hårdast underkänner man den i Norrbotten, där problemen varit och är allra störst.

Norrbotten har nu under flera årtionden levt med nästan ständiga sysselsättningsproblem och som följd därav stark utflyttning. Det privata näringslivet har aldrig i modern lid intresserat sig för Nonbotten annat än som råvaruleverantör. Samhället har i stället fått gå in och söka avhjälpa de värsta problemen, och på så sätt har de statliga företag som i dag betyder så mycket kommit till.

111

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

112

Under 1960-talet insåg statsmakterna att något särskilt måste göras för Norrland och en del andra perifera områden, och efter grundliga utredningar kom så beslutet om ett lokahseringspolitiskt stöd. Detta gav Norrbotten några tusen nya Jobb under åren 1965-1969, men då nedgången i de befintliga näringarna bara ökade blev resultatet att utflyttningen fortsatte. Redan 1970 var därför socialdemokratin färdig atl satsa offensivt även på en annan väg atl utveckla Norrbotten.

Under åren 1970-1976 investerades i de statliga företagen i länet fyra fem miljarder kronor, och detta skapade över 4 000 nya jobb vid dessa industrier. Påverkan på andra sektorer av näringslivet gav betydligt fler Jobb. Totalt kan man säga att ca 10 000 nya Jobb tillkom under dessa år. Utfiyttningen byttes i en folkökning, och optimismen återvände. Nu såg man en ljusare framtid skymta vid horisonten. Dessutom beslöt riksdagen att bygga Stålverk 80 och projekteringen sattes i gång.

Där stod man när borgerligheten övertog regeringsansvaret 1976. Under de gångna tre åren har mycket hänt. Den positiva utvecklingen har bytts i stark tillbakagång. NJA:s utlovade 2 300 nya Jobb har bytts i en minskning med ca 1 000. LKAB har genom flerårigt anställningsstopp skurit ner sitt antal anställda kraftigt. ASSI hotar öka arbetslösheten med ytterligare 400 personer. Småindustrin har tappat mer än 1 000 jobb, bl. a. beroende på den starka tillbakagången vid storindustrin. Länet har i dag bortåt 25 000 personer i arbetsför ålder utanför den ordinarie produktionen. Genom atl basindustrierna på flera håll tillämpar anställningsstopp och s. k. naturlig avgång drabbas ungdomen särskilt hårt. För dem finns inga jobb alt få.

De borgeriiga har - samtidigt med alt de låtit flera tusen industrijobb försvinna - satsat på en väldig ökning av beredskapsarbeten, utbildning, omskolning m. m. Deras offensiva satsningar har främst bestått av Norrbottendelegationen, som dock med den medelstilldelning den haft inte har kunnat göra annat än mycket begränsade insatser, men även dessa är naturiigtvis värdefulla. Därjämte har man skapat en fond, kallad Regionin-vest, vilket kanske är den värdefullaste satsningen. Men att skapa livskraftiga småindustrier samtidigt som basindustrierna dras ner är en närmast hopplös uppgift.

Mot bakgrund av vad jag här sagt borde det inte vara svårt att inse varför borgarna föriorade valet i Norrbotten.

Men det finns ytterligare förklaringar. För norrbottningen ter sig framtiden mörk. Ytterst få ungdomar kan få jobb i länet. Det finns ingen långsiktig utveckling. Det mesta hålls bara i gång tills vidare. Framtiden vågar man inte tro på.

Vad Norrbotten behöver är en målmedveten, planerad satsning på länets storindustrier - basindustrierna - för att de skall kunna byggas ut och utvecklas. Först när så sker kommer även andra näringar att våga tro på framtiden och satsa på utveckling. Men de stora basindustrierna är nästan alla statsägda, och när det gäller dessa företags vidareutveckling misstror norrbottningen de borgerliga av bitter erfarenhet.

Man vet att det endast är arbetarrörelsen, som helhjärtat ställt upp för dessa

industriers tillkomst. Under årens lopp har socialdemokraterna fått föra en hård kamp mot än den ena, än den andra borgerliga konstellationen, för att få igenom beslut om dessa industriers utveckling. Och ända fram till i dag upplever man att de borgeriiga som grupp inte är att lita på här på grund av ideologiska skäl. Ännu i våras fällde de borgeriiga förslaget om ett mediumvalsverk i Luleå och satte i stället till en låtsasutredning.

Denna inställning till länets storindustrier är en bit av förklaringen till socialdemokraternas framgångar i valet i norr. Norrbottningen litar på socialdemokratin av erfarenhet och har funnit av många besvikelser att borgarna kan han inte lita fill. Det är helt enkelt en förtroendefråga.

Och nu bara växer problemen under den nya borgeriiga högerregeringen. Nu översvämmas länet av "värvare" från storindustrin söderut, som vill ta hand om den norrbottniska arbetskraften. När de borgeriiga skall finansiera sina skattesänkningar för välsituerade, då får norrbottningarna förtroendet att bidra särskilt mycket genom att höjningen av bensin- och oljepriserna Ju drabbar Norriandslänen särskilt hårt. Och SAS/Linjeflyg tar efter del höga föredömet och höjer sina biljettpriser särskilt mycket - även procentuellt sett - på långlinjerna till Norriand.

Häromdagen kunde tidningarna meddela, atl nu vill myndigheterna underlätta för företagen söderut att få ner fullgod arbetskraft från Nortland genom alt fiyttbidragen fördubblas eller också görs skattefria. TV-Rapport berättade häromkvällen om regeringens etableringsdelegation, som arbetat i tre år i samverkan med 200 företag för att flytta ut sysselsättning till orter utanför storstadsregionerna men som inte lyckats fly tta ut ett enda Jobb, inte lyckats skapa en enda nyetablering inom de aktuella områdena.

Under tiden har industrin investerat 13 miljarder kronor, till stor del utomlands. Detta ställer de borgeriigas vilja och förmåga att påverka det privata näringslivet till en vettig etableringspolifik i blixtbelysning. Med en borgeriig politik går Nortland och särskilt Norrbotten en dyster framtid till mötes.

Den regionalpolitiska enheten vid länsstyrelsen i Luleå har nyligen publicerat en utredning, som visar atl om den nuvarande närings- och lokaliseringspolitiken får fortsätta, så kommer Norrbotten atf föriora ytteriigare 8 000-9 000 jobb under de närmaste åren. Delta får inte bara bli en statistisk uppgift som flimrar förbi på tidningssidorna. Det måste väcka oss att inse att här är del fråga om en landsdelskatastrof av enorm omfattning om infe politikerna tar sitt ansvar.

Men kommer borgeriigheten att ta det ansvaret och göra några kraftfulla insatser? Den strida strömmen av vinstmiljoner från vattenkraftsproduktionen i Norrbotten ser man med välbehag strömma in i statskassan via Vattenfall. Och en lika strid ström av fullgod arbetskraft från Norriand söderut till industrin där ser man med samma välbehag, men därmed tycks det få räcka.

I norr börjar nu pessimismen och hopplösheten övergå i förbittring och vrede över politiker och industrimän som inte vill åstadkomma någon förändring, inte vill skapa någon rättvisa utan bara låter allt gå vind för våg i

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Allmänpolitisk debatt

113

8 Riksdagens protokoll 1979/80:17-18

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

All/nänpolitisk debatt

väntan på de fria krafter som norrbottningen av sekellång erfarenhet vet inte bringar honom något gott. Det måste bli någon ändring och infe bara en passiv färd mot katastrofen.

Vi socialdemokrater kommer all fortsätta alt slåss för en utveckling av näringslivet i Norrbotten. Vi ser en utbyggnad av basindustrierna som den mest angelägna åtgärden. Även för utvecklingen av den mindre industrin utgör basindustriernas utbyggnaden förutsättning. Eftersom dessa industrier oftast är statliga bör en sådan utbyggnad vara möjlig tämligen snart, om bara den politiska viljan finns. Statsföretag måste av regeringen användas som elt offensivt organ för att skapa ny sysselsättning, bl. a. genom ökad vidareförädling.

SSAB/Luleåverken bör därför med det snaraste sätta i gång med den utbyggnad av mediumvalsverk m. m. som i våras föreslogs i riksdagen. Målsättningen måste vara att bolaget inom en nära framtid skall öka sitt antal anställda enligt tidigare riksdagsbeslut.

LKAB måste ges resurser att snarast öka kulsinterproduktionen, höja effektiviteten, la upp brytning av kopparmalm i Viscaria och bryta bl. a. legeringsmetaller i Arjeplog. Så snart som möjligt bör också brytning komma till stånd i Jokkmokk och övre Tornedalen av flera olika malmer och mineraler.

ASSI måste omgående besluta sig för att behålla boardproduktionen i Piteå och fullfölja utbyggnaden i Karlsborg med en vidareförädlingsenhet. Sker inte detta, kommer 200 anställda vid vardera fabrikerna att bli arbetslösa. Snar projektering för vidareförädling vid ASSLs tre företagsenheter i Norrbotten måste ske.

En mängd övriga åtgärder, som t. ex. förbättrad skogsvård, en förbättring av fraktstödel, en kraftfull satsning på att utveckla småindustrin, ett snabbt fullföljande av den utredning om industriell verksamhet i Jokkmokk som riksdagen beslöl om i våras och mycket annat måste komma till. De åtgärder vid de statliga företagen som Jag särskilt nämnt är dock av sådan karaktär att de är att betrakta som grundläggande föratt förhindra den länskatastrof som eljest är på väg. Och de utgör en garanti för att övriga åtgärder undan för undan kommer lill. Vore del inle rimligt att denna jämviktsriksdag tog det ansvar och visade den vilja som behövs? Om så inte sker, blir situationen i Norrbotten ganska snart ohållbar.

Men den första förutsättningen för della Norrbottensprogram, liksom för utveckling över huvud tagel i landet, är att vi får en ekonomisk politik som syftar till stabilitet och rimlig och rättvis fördelning av de bördor som väntar oss alla. Det krävs en regering som är beredd till en planmässig hushållning med både materiella och mänskliga resurser. Kommer vi att få en sådan utveckling? NorrboUningar och andra väntar med stigande otålighet på att politikerna skall ägna sig åt handling och inte bara åt ord.

114

1 detta anförande instämde Curt Boström, Kerstin Nilsson och Frida Berglund (samtliga s).

På förslag av förste vice talmannen beslöts att kammarens förhandlingar Nr 17

skulle fortsättas kl. 19.30.

§ 6 Anmäldes och bordlades

Skrivelse

1979/80:23 med redogörelse för förhandlingar om tillägg till avtal mellan

staten och Kockums AB

Onsdagen den 24 oktober 1979

An/nälan av interpellationer

§ 7 Anmälan av interpellationer

Anmäldes och bordlades följande interpellationer som ingivits till kammarkansliet

den 24 oktober

1979/80:40 av Gullan Lindblad (m) till arbetsmarknadsministern om bättre balans mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft, m. m.:

Den värmländska arbetsmarknadssituationen är oroande. Ca 11000 personer står i dag lill arbetsmarknadens förfogande.

Anmärkningsvärt är dock atl många företag inom verkstadsindustrin söker arbetskraft ulan att få några sökande.

Flera värmländska företag upplever i dag en högkonjunktur och skulle kunna öka antalet anställda, bl. a. inom verkstadsindustrin. Det finns dock ingen utbildad arbetskraft.

Från länsarbetsnämndens och Verkstadsföreningens sida anser man all en bättre balans mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft borde kunna uppnås, om företagen i ökad utsträckning kunde skola in sin egen personal genom lärlingsutbildning. Man anser också aft statsmakterna i sådant fall borde betala denna utbildning i nivå med vad en gymnasieplats kosfar.

Den sneda arbetsmarknadssituationen med brist på arbetskraft inom vissa sektorer och arbetslöshet inom andra är likartad på fiera håll i landet och har stort principiellt intresse.

Jag får därför anhålla om kammarens tillstånd au till arbetsmarknadsministern ställa följande frågor:

Vilka åtgärder har arbetsmarknadsministern företagit eller avser arbetsmarknadsministern att företa för att skapa bättre balans mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft?

Avser arbetsmarknadsministern att föreslå ökad läriingsutbildning inom företagen och förbättra förelagens ekonomiska villkor härför?

115

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Meddelande om frågor

1979/80:41 av Kerstin Ekman (fp) lill Justitieminisiern om åtgärder mol kvinnomisshandel:

Kvinnomisshandel är ett av våra mer eller mindre väl dolda problem. Vi har nyligen genom massmedia blivit informerade om hur ofta del förekommer misshandel av kvinnor i hemmet. För socialt arbetande är detta ingen nyhet. De kommer ofta i kontakt med kvinnor som misshandlas i hemmet både fysiskt och psykiskt. Synbara skador blir följden, men rädslan och ångesten finns kvar då de synliga skadorna är borta. Många kvinnor har i den akuta situationen känt sig hotade till livet och påkallat polishjälp och anger då männen för misshandel.

Dagen efter tar kvinnan ofta tillbaka sin anmälan. Anledningen är rädsla för vedergällning. Är det försvarbart alt samhället låter dessa brott passera opåtalade? Tänkbart vore atl i de fall polisen är informerad om de svåra problemen allmänt åtal följde fastän brottet utförts i hemmet och infe kan rubriceras som grovt.

Vi strävar efter största möjliga rättssäkerhet i vårt land. Vi bör då inte vara tillfreds med den brist på rättssäkerhet som kvinnor drabbas av. Det måste därför vara vår plikt, för att skydda de mänskliga rättigheter vi anser skall gälla alla, aft på alla sätt söka lösningar på detla problem.

Med hänvisning till det anförda ber jag alt till justitieministern få ställa följande frågor:

1. Vilka åtgärder anser statsrådet påkallade med anledning av den senaste tidens alarmerande uppgifter om kvinnomisshandel?

2. Anser statsrådet atf def är möjligt alt låta polisutredning efter anmälan om misshandel fortgå även om anmälan las tillbaka?

§ 8 Meddelande om frågor

Meddelades atl följande frågor framställts den 23 oktober

116

1979/80:65 av Göran Persson (s) till statsrådet Britt Mogård om utnyttjandet av s. k. anpassad studiegång i grundskolan:

Uppgifter i massmedia tyder på alt möjligheten att vid särskilda behov låta elever få gå en s. k. anpassad studiegång kommit alt utnyttjas i betydligt större utsträckning än vad som avsågs vid riksdagens beslut.

I en kommun redovisas i dagarna att var tionde elev går i anpassad studiegång, vilket i praktiken innebär att eleven utestängs från den grundskoleutbildning han har rätt lill.

Mot denna bakgrund vill Jag fråga statsrådet Britt Mogård:

Har statsrådet uppmärksammat uppgifterna om den anpassade studiegångens utbredning, och vilka åtgärder planeras för att förhindra ett uppenbart missbruk av den anpassade studiegången?

den 24 oktober

1979/80:66 av Kari-Erik Häll (i) lill kommunikationsministern om planerad nedläggning av järnvägsstationen i Slagnäs:

I regeringsdeklarationen utlovas en upprustning av inlandsbanan, och det är en åtgärd som hälsas med tillfredsställelse i Norrbotten. Tyvärr ser det ut som om ord och handling är helt skilda saker för regeringen, då det i stället nu pågår åtgärder som innebär en allvarlig avrustning av denna Järnväg. Järnvägsstationen i Slagnäs skall enligt uppgift läggas ner, trots att där bl. a. pågår malmiransporter från Bolidens gruva i Laisvall.

Jag vill därför fråga kommunikationsministern:

Är nedläggningen av järnvägsstationen i Slagnäs förenlig med regeringsdeklarationens löfte om en upprustning av inlandsbanan?

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Meddelande om frågor

1979/80:67 av Eva Hjelmström (vpk) till utbildningsministern om åtgärder för att förbättra standarden på kommunala bibliotek:

I takt med den kommersiella kulturens allt hänsynslösare exploatering av människorna, och då främst av barnen och ungdomarna, framstår en målmedveten kraftfull satsning på biblioteken som alltmer nödvändig. Biblioteken kan spela en slor roll för del sociala livet inom kommunerna. I dag varierar standarden kraftigt från kommun till kommun såväl vad gäller utbud som vad gäller öppethållande. Biblioteken kommer i framtiden också atl få en ny roll genom mediateknikens utveckling. Under våren aviserade dåvarande folkpartiregeringen en biblioteksutredning. Någon sådan har ännu inle tillsatts och inte heller i regeringsförklaringen nämns en sådan utredning.

Mol denna bakgrund vill Jag ställa följande fråga till utbildningsministern:

Vilka åtgärder avser utbildningsministern all vidta för att förbättra bibliotekens standard och för att möta de mycket stora krav som ställs och som i framtiden kommer att ställas på folkbiblioteken?

1979/80:68 av Sune Johansson (s) lill industriministern om åtgärder för att förstärka sysselsättningen i Värmland:

1977 tillsatte den dåvarande trepartiregeringen en särskild delegation för Värmlands län, kallad Värmlandsdelegationen, som skulle ha till uppgift att arbeta fram sysselsättningsaliernativ för alt motverka den stora nedgång i sysselsättning som Värmlands län upplever. Värmlandsdelegalionens mandattid utgår den 31 december 1979.

Delegationen har arbetat fram ett åtgärdsprogram för förstärkning av sysselsättningen i Värmland, vilket har redovisats för folkpartiregeringen. Delegationens förslag har hittills endast till en liten del tillgodosetis.

Med hänvisning till det anförda anhåller jag atl till industriministern få ställa följande fråga:

Vilka åtgärder avser den nuvarande regeringen atl vidtaga i anledning av

117

Nr 17

Onsdagen den 24 oktober 1979

Meddelande om frågor

Värmlandsdelegationens redovisade förslag för förstärkning av sysselsättningen i Värmland?

1979/80:69 av Sune Johansson (s) till industriministern om sammansättningen av de regionala utvecklingsfondernas styrelser:

Frågan om de fackliga organisationernas och företagsorganisationernas rätl atl utse representanter till de regionala utvecklingsfondernas styrelser var föremål för riksdagens behandling senast våren 1979, då riksdagen på förslag av näringsulskottet beslutade uttala i sak följande: De hittillsvarande erfarenheterna av systemet med av landstinget valda ledamöter i de regionala utvecklingsfondernas styrelser visar att de fackliga organisationerna och näringslivsorganisaiionerna inte har blivit företrädda på det sätt som den dåvarande regeringen och riksdagsmajoriteten väntade sig hösten 1977. Regeringen bör vidta åtgärder för vidgad rätt till representation för ovan angivna organisationer.

I troligt syfte aft effektuera här nämnda och av riksdagen beslutade uttalande har industridepartementet tillskrivit landstingskommunerna och erinrat om riksdagsbeslutet, och man har anfört att något hinder enligt kommunallagen icke skulle föreligga att till utvecklingsfondernas styrelser utse vissa ledamöter utan partipolitisk bindning, om den beslutande församlingen är villig alt göra så.

I skrivelse till industridepartementet har Landstingsförbundet med åberopande av kommunallagens bestämmelser svarat att utan ändring i avtal och stadgar för resp. fond kan varken själva valet eller en ovillkorlig nomineringsrätt överflyttas på annan församling än landstinget (kommunfullmäktige) självt.

Det nyss anförda visar att det till styrelsevalen för utvecklingsfonderna för den närmaste mandatperioden 1980-1982 icke kommer alt bli någon vidgad rätt för aktuella organisationer att utse styrelserepresentanter i utvecklingsfonderna.

Med hänvisning till det anförda anhåller jag alt till industriministern få ställa följande fråga:

Vilka åtgärder avser industriministern att vidta för att uppfylla riksdagens beslutade uttalande om vidgad rätt lill representation i utvecklingsfondernas styrelser för fackliga organisationer och företagarorganisationer?

118

1979/80:70 av Thage Peterson (s) till industriministern om sysselsättningen vid Böksholms bruk;

I en frågedebatt i riksdagen den 8 maj i år begärde jag besked om Böksholms bruks framlid. Den dåvarande industriministern försäkrade atl något beslut om Böksholms bruk inte skulle fattas innan staten gått in och tillsammans med de anställda lagt fast en sirukturplan.

Under sommaren har, trots industriministerns löfte, meddelats att bruket skall läggas ned. Beslutet har skapat stor förstämning i Böksholm. Brukets anställda och deras familjer drabbas hårt, liksom också bygden i stort.

Med anledning av del inträffade och regeringsskiftet vill Jag fråga Nr 17

industriminister Åsling: Onsdagen den

Avser industriministern att infria förre industriminister Huss åtagande i 24 oktober 1979

riksdagen angående Böksholms bruk?

§ 9 Kammaren åtskildes kl. 17.49.

In fidem

SUNE K. JOHANSSON

/Solveig Gemert