Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1979/80:16

Tisdagen den 23 oktober

Kl. 15.00

Förhandlingarna leddes till en början av tredje vice talmannen.

§ 1 Anmälan om kompletteringsval till utskott

TREDJE VICE TALMANNEN:

Socialdemokratiska riksdagsgruppen har som suppleant i finans- och skatteutskotten under Arrie Gadds ledighet anmält hans ersättare Ingrid Andersson.

Vidare har socialdemokratiska riksdagsgruppen som suppleant i jordbruksutskottet under Grethe Lundblads ledighet anmält hennes ersättare Lars-Erik Lövdén.

Tredje vice talmannen förklarade därefter valda till

suppleant i finansutskottet Ingrid Andersson (s)

suppleant i skatteutskottet Ingrid Andersson (s)

suppleant i jordbruksutskottet Lars-Erik Lövdén (s)

§ 2 Meddelande om utskottens presidier

TREDJE VICE TALMANNEN:

Jag får anmäla att till ordförande resp. vice ordförande i utskotten har följande ledamöter valts:

konstitutionsutskottet

Bertil Fiskesjö (c), ordförande

Hilding Johansson (s), vice ordförande

flnansutskottet

Eric Enlund (fp), ordförande

Kjell-Olof Feldt (s), vice ordförande

skatieutskottet

Erik Wärnberg (s), ordförande

Knut Wachtmeister (m), vice ordförande 23

Nr 16 justitieutskottet

Tisdagen den Bertil Lidgard (m), ordförande

23 oktober 1979 ' Mattson (s), vice ordförande

Meddelande om lagutskottet utskottens presidier Leniäri Andersson (s), ordförande Bernt Ekinge (fp), vice ordförande

utrikesutskottet

Allan Hernelius (m), ordförande

Gertrud Sigurdsen (s), vice ordförande

försvarsutskottet

Per Petersson (m), ordförande

Bengt Gustavsson (s), vice ordförande

socialförsäkringsutskottet

Sven Aspling (s), ordförande

Nils Carlshamre (m), vice ordförande

socialutskottet

Göran Karisson (s), ordförande

Gabriel Romanus (fp), vice ordförande

kulturutskottet

Georg Andersson (s), ordförande

Karl-Eric Norrby (c), vice ordförande

utbildningsutskottet

Stig Älemyr (s), ordförande

Claes Elmstedt (c), vice ordförande

traflkutskottet

Bertil Zachrisson (s), ordförande

Rolf Clarkson (m), vice ordförande

jordbruksutskottet

Einar Larsson (c), ordförande

Svante Lundkvist (s), vice ordförande

näringsulskottet

Ingvar Svanberg (s), ordförande

Johan Olsson (c), vice ordförande

arbetsmarknadsutskottet Elver Jonsson (fp), ordförande Anna-Greta Leijon (s), vice ordförande

civilulskotiet

Kjell Mattsson (c), ordförande

Per Bergman (s), vice ordförande

§ 3 Justerades protokollet för den 15 innevarande månad.

§ 4 Upplästes följande till kammaren inkomna ansökningar:

Till riksdagens kammare

Härmed anhålles om ledighet från riksdagsuppdraget fr. o. m. den 16 november till Juluppehållet 1979 för deltagande i Sveriges delegation vid FN:s 34:e generalförsamling. Stockholm den 10 oktober 1979 Doris Håvik

Till riksdagens kammare

Härmed anhålles om ledighet från riksdagsuppdraget under tiden den 15 november fram till juluppehållet 1979 för deltagande i Sveriges delegation vid FN:s 34:e generalförsamling. Stockholm den 4 oktober 1979 Sture Ericson

Kammaren biföll dessa ansökningar.

Tredje vice talmannen anmälde att Gösta Gustafsson (s) och Gunnar Ström (s) skulle tjänstgöra som ersättare för Doris Håvik resp. Sture Ericson.

Nr 16

Tisdagen den 23 oktober 1979

Om ändrade bestämmelser för ombudsröstning

§ 5 Om ändrade bestämmelser för ombudsröstning

Justitieministern HÅKAN WINBERG erhöll ordet för all besvara Manin Olssons (c) den 15 oktober anmälda fråga, 1979/80:39, och anförde:

Herr talman! Manin Olsson har frågat mig om jag avser att pröva om bestämmelserna för budröslning, utfärdande av duplettrösikort m. ni. bör ändras, så att riskerna för obehörig påverkan vid valen undanröjs.

Avsikten med de bestämmelser som Martin Olsson syftar på är au bereda sådana röstberättigade som av olika skäl inle kan besöka sin vallokal möjlighet atl utöva sin rösträtt. Bestämmelserna tjänar alltså ett viktigt ändamål. Det är emellertid också viktigt att de röstande inte utsätts för obehörig påverkan vid valet. När reglerna utformades har man naturiigtvis vägt in båda dessa omständigheter. Jag erinrar om att riksdagen så sent som i våras beslutade om ändringar i vallagen för att skapa förutsättningar för bästa

Nr 16

Tisdagen den 23 oktober 1979

Om ändrade bestämmelser för ombudsröstning

möjliga förhållanden vid röstning på vårdinrättningar och vårdanstalter (prop. 1978/79:171).

Om det i samband med årets val har förekommit fall av otillbörlig påverkan vid röstningen, kan detta bero på att gällande bestämmelser inte har följts. Men del kan också tänkas att bestämmelserna i ämnet inte är helt tillfredsställande.

Efter varje allmänt val gör riksskatteverket, som är central valmyndighet, en sammanställning över erfarenheterna från valet. Detta material ger i allmänhet anledning till vissa mindre ändringar i de författningar som reglerar valen. F. n. pågår emellertid också en mer allmän översyn av vallagen inom 1978 års vallagskommiité. Kommittén kan enligt direktiven lägga fram de ändringsförslag som den finner påkallade. Jag har under hand inhämtat alt kommittén under sitt fortsatta arbete avser att se över bl. a. bestämmelserna angående budröslning och utfärdande av duplettröstkort. Man kan utgå från atl kommittén härvid bl. a. kommer att la del av de erfarenheter som har gjorts i det senaste valet. Det kommer alltså att inom en förhållandevis snar framtid finnas ett gott underiag för en sådan prövning som Martin Olsson efterlyser.

MARTIN OLSSON (c):

Herr talman! Jag vill tacka justilieminisiern för svaret på min fråga.

En av grunderna för vårt demokratiska samhälle är att var och en skall ha rätt och möjlighet all fritt och ulan påtryckningar rösta på det parti och de personer som vederbörande vill stödja i valet. Röstning genom bud har ökat möjligheterna för sjuka och rörelsehindrade att rösta. 1 den mån de är förhindrade att besöka sin vallokal eller en posiansiali kan de nämligen som bud fä anlita släkting eller s. k. värdare. Vid sjukhus och andra institutioner brukar dessutom tillfälliga postansfalter inrättas för poströstning.

Dessa olika åtgärder för att ge alla möjlighet aft rösta är positiva. Men å andra sidan kan denna möjlighet vara negaliv, genom att risk kan föreligga för att den sju ke utsätts för obehörig påverkan av sin eller sina vårdare. Den sjuke kan känna sig så beroende av sin vårdares hjälp aft han inte vill motsätta sig vårdarens erbjudande att ordna röstning på visst parti även om den sjuke sympatiserar med annat parti.

Åtskilliga fall av röstning genom bud har uppmärksammats i samband med årets val på grund av dels ensidig information, där endast ett partis valsedlar erbjudits, dels att det varit svårt att dra gränsen för vilka som skall anses vara vårdare i vallagens bemärkelse.

För röstning på postanstalt fordras röstkort. Det har visat sig att annan än röstberättigad har beställt dubblettröstkort hos lokal skattemyndighet. Man kan riskera att vid röstning på tillfällig postansialt på sjukhus så kan ett utnyttjande av dubblettröstkorten innebära något av obehörig påverkan.

Både för tilltron till valet och för alt sjuka, åldringar och rörelsehindrade skall slippa riskera att bli utsatta för obehörig påverkan inför valen är det av största betydelse att reglerna för röstning genom bud och kanske även utfärdande av dubblettröslkort ses över. Jag är tacksam över svaret och

justitieministerns uppgift atl vallagskommittén skall se över de regler och     Nr 16
tillämpningen av reglerna som Jag har tagit upp i min fråga, och Jag tackar än     Tisdaeen den
en gång för svaret.                                                         23 oktober 1979

Överläggningen var härmed avslutad. q åtgärder for

att stödja Nicaragua § 6 Om åtgärder för att stödja Nicaragua

Utrikesministern OLA ULLSTEN erhö/l ordet för att besvara Oswald Söderqvists (vpk) den 15 oktober anmälda fråga, 1979/80:29, och anförde:

Herr talman! Oswald Söderqvist har frågat mig vilka åtgärder som vidtagits och vad som planeras av regeringen i fortsättningen för att stödja den demokratiska utvecklingen i Nicaragua.

Till flyktingar från Nicaragua som vistades i grannländerna Costa Rica och Honduras och till utsatta grupper inne i Nicaragua under Somozas regim lämnade Sverige under budgetåren 1978/79 och 1979/80 humanitärt bistånd om ca 11 milj. kr. Insatserna avsåg livsmedel, mediciner, fältsjukhus, ambulansutrustning, stöd till utbildning, m. m.

Sedan den nya regeringen i Juli 1979 kommit till makten i Nicaragua har den svenska regeringen beslutat anslå 25 milj. kr. som katastrof- och återuppbyggnadsbistånd. Medlen används främst för livsmedel, mediciner, sjukhusbyggen och hälsovårdsutrustning.

Beslut har därutöver fattats om 1,4 milj. kr. till Luiherhjälpen och Röda korset för humanitära insatser. På torsdag avser regeringen besluta om ett bidrag på 3 milj. kr. till FN:s fiyklingkommissarie (UNHCR) för bl.a. repatriering av nicaraguanska flyktingar som återvänder från sin exil.

Enligt regeringens mening är del angelägel med ett omfattande internationellt stöd till Nicaragua för all underlätta landets utveckling i demokratisk riktning, dess återuppbyggnad och dess strävanden mot ekonomiskt och politiskt oberoende.

Med denna utgångspunkt kommer regeringen i budgetpropositionen att utforma sina förslag lill riksdagen om framlida svenska insatser.

OSWALD SÖDERQVIST (vpk):

Herr talman! Jag lackar utrikesministern för svaret på min fråga beträffande Nicaragua.

Sedan en ganska lång tid tillbaka känner vi alla väl till förhållandena i Nicaragua, Såsom jag påpekat i min fråga är den vidare utvecklingen i landet myckel betydelsefull också för övriga stater inom del här området. Vi har exempelvis nu kunnat konstalera att krafter i San Salvador har försökt bekämpa de diktatoriska tendenser och störta den diktatoriska styrelse som funnits där under många år, och vi kan vänta oss en liknande utveckling också i andra stater, t. ex. Guatemala.

Del är således viktigt att det inte blir något bakslag eller misslyckande för
den demokratiska utvecklingen i Nicaragua, särskilt mot bakgrund av att vi 27

Nr 16

Tisdagen den 23 oktober 1979

Om åtgärder för att stödja Nicaragua

vet att det finns mycket starka krafter inom vilka man ser på denna utveckling med oblida ögon.

Det är tillfredsställande att den svenska regeringen - såsom framgår av svaret - nu har bestämt sig för att stödja den nuvarande regimen i Nicaragua i första hand med pengar, men det är naturligtvis också viktigt att åtgärder vidtas även för att stärka den nya regimen i internationella sammanhang, i FN osv. Jag skulle därför vilja ställa följande kompletterande fråga: Avser regeringen att ta några initiativ i internationella sammanhang, t. ex. i FN, för att också moraliskt stärka den nya regimen i Nicaragua?

För alt återgå till frågan om de pengar som har anslagits, 25 milj. kr., skulle jag också gärna vilja veta hur mycket av dessa pengar som hittills har utbetalats, inom vilka områden de har kommit till användning och när de resterande pengarna kommer att betalas ut.

I frågesvaret talas vidare om den humanitära hjälp som har lämnats lill Lutherhjälpen och Röda korset liksom om ett bidrag på 3 milj. kr. till FN:s flyktingkommissariat, något som naturiigtvis är mycket positivt. Men en intressant fråga i sammanhanget är vad som här menas med flyktingar. Enligt min mening är det sådana som har flytt tidigare och som nu vill återvända. Men vi kan här inte bortse från att det exempelvis inom andra länders legationer i Nicaragua finns representanter för den gamla regimen, national-gardister och andra. Kommer något av de pengar som Luiherhjälpen och Röda korset fått att användas till atl hjälpa dessa människor alt ta sig ut ur Nicaragua? Jag ställer den frågan, eftersom dessa ju får betraktas som något slags motsvarighet till båtflyktingarna från Vietnam, som i stor utsträckning är representanter för den gamla förtryckarregimen.

Utrikesministern OLA ULLSTEN;

Herr talman! Regeringen har där så har varit aktuellt redan tagit vissa initiativ i internationella sammanhang för atl stödja Nicaragua också den vägen, t. ex. initiativ för att understödja landets önskan om hjälp via den internationella monetära fonden. Precis som vi gör när det gäller länder i motsvarande situation kommer vi naturligtvis även fortsättningsvis att se till att vi både bilateralt och via internationella organisationer ger Nicaragua hjälp. Jag avser då såväl det politiska stöd man kan behöva som det materiella stöd som kan komma i fråga. För del materiella stödet gäller att detta kan ges direkt från Sverige eller via internationella hjälporganisationer av skilda slag.

Beträffande den andra frågan, om utbetalningen, är all säga att vi nyligen har haft en representant från utrikesdepartementet på plats i Nicaragua för att diskutera hur hjälpen skall organiseras och i vilken takt utbetalningen skall ske. Det har redan gjorts utbetalningar när det gäller livsmedel, och det kommer snart att göras utbetalningar av motsvarande slag avseende landets sjukhus.

Vad sedan gäller flyktingfrågan har jag här endast berört dem som har befunnit sig i exil. Naturligtvis gäller de internationella konventionerna på

flyktingområdet som innebär att människor som riskerar politisk förföljelse Nr 16

får hjälp alldeles oavsett anledning. Tisdaeen den

23 oktober 1979
OSWALD SÖDERQVIST (vpk):

Herr talman! Beträffande svaret på delfrågorna ett och två tycker Jag att det    q, åtgärder for
ärtillfredsställandeattregeringen hartankarsomgåriden härriktningenoch     Qjf stödja Nicara-
atl regeringen alltså kommer att göra framstötar på det internationella planet,    pj      '

Det behövs säkeriigen, eflersom det rör sig om en så ny och påpassad regim. Det är också bra att de här utbetalningarna har satts i gång. Enligt uppgifter som Jag har fått har ungefär hälften betalats ut. Hälften skulle alltså följa senare, och av vad utrikesministern sade förslår Jag att del kommer att ske ganska snart. Det är emellertid viktigt att man, om det skall bli effektivt, inte ligger på pengarna.

Beträffande den sista delfrågan, som gällde flyktingar som har tillhört den gamla regimen och som nu givetvis vill klara sig undan, tycker jag att man inle bara kan hänvisa till internationella konventioner och tala om flyktingar som flyktingar. För något år sedan upprördes vi alla över Somozaregimens övergrepp mot Nicaraguas folk. Skall vi nu helt neutralt ställa upp och godkänna att svenska pengar som slussas ut via svenska hjälporgan hjälper sådana mördartyper att komma ut ur Nicaragua och hindra den nya regeringen att utkräva den näpst och den bestraffning som enligt min mening är riktig och rättvis. Del är ändå en ganska stor skillnad på flyktingar och flyktingar. När det gäller en regim av Somozaregimens typ, som under decennier har förtryckt ett helt folk, tycker Jag att man mycket väl kan ta i beaktande vad de svenska hjälpinsatserna används till.

Utrikesministern OLA ULLSTEN:

Herr talman! Såvitt Jag känner till har det som Oswald Söderqvist talar om inte förekommit, dvs. att UNHCR, FN:s flyktingkommissarie, på något sätt skulle ha hindrat den nicaraguanska rättvisan. Jag blev en aning betänksam när Oswald Söderqvist sade att vi inte på nytt får hamna i en båtflyktings-situation. Uttalandet kan möjligen bero på att Oswald Söderqvist och jag har något olika uppfattning om vad humanitära insatser kräver. Jag menar atl humanitetens bud krävde att vi gjorde de insatser som vi har gjort för båtflyktingarna. Det var människor i nöd. Vi frågar inte så mycket efter av vilka skäl de hamnat i den situation som de befinner sig i. Inle heller frågar vi efter deras politiska uppfattning. Vi hjälper människor som behöver vår hjälp.

OSWALD SÖDERQVIST (vpk):

Herr talman! Jag tror inte att vi har några skilda uppfattningar om t. ex.
humanitetens gränser. Men här gäller det just Nicaragua. Beträffande hjälpen
lill båtflyktningarna rör det sig om den tidigare regimen i Sydvietnam som var
USA-imperialismens betjänt och som deltog i kriget mot sitt eget folk.
Samma sak gäller naturligtvis Somozaregimens nalionalgardister. Det kan
inte vara ointressant för svenska skattebetalare och för andra som satsar 29

Nr 16

Tisdagen den 23 oktober 1979

Om den humanitära hjälpen till Kampuchea

pengar på Lutherhjälpen, Röda korset och andra organisationer - oavsett om det är frivilliga bidrag eller om medlen slussas ut skattevägen - om pengarna används för att hjälpa medlemmar av Somozas nationalgarde. Enligt de uppgifter jag har finns åtskilliga av dessa tidigare poliser, officerare och andra på olika legationer, bl. a. i huvudstaden Managua. Vad Jag ville veta var om några av de pengar som det här talas om kanaliseras till hjälp åt dessa människor - och det tycker inte jag är ointressant.

Överläggningen var härmed avslutad.

§ 7 Om den humanitära hjälpen till Kampuchea

Utrikesministern OLA ULLSTEN erhöll ordet för au i eU sammanhang besvara dels Inger Lindquists (m) den 15 oktober anmälda fråga, 1979/80:38, dels Oswald Söderqvists (vpk) den 19 oktober anmälda fråga, 1979/80:59, och anförde:

Herr talman! Inger Lindquist har frågat mig vilka omedelbara åtgärder jag ämnar vidta för att bistå Kampucheas folk. Oswald Söderqvist har frågat mig vilka åtgärder som vidtagits för att få fram hjälp till Kampuchea och om inte diplomatiska förbindelser med regeringen i Phnom Penh är den första garantin för en effektiv hjälpinsats. Jag avser att besvara frågorna i ett sammanhang.

Som är väl känt råder en fruktansvärd nöd i Kampuchea. Flera miljoner människor uppges vara hotade av svältdöden.

Under de senaste veckorna har internationella Rödakorskommittén (ICRC), FN:s barnfond (UNICEF) och Väridslivsmedelsprogrammet (WFP) kommit i gång med ett hjälpprogram i begränsad omfattning till befolkningen i Kampuchea på båda sidor om stridslinjerna. Förhoppningen är att dessa leveranser skall kunna öka kraftigt under det närmaste halvåret. Kostnaden för hjälpprogrammet beräknas till ca 450 milj. kr. för de närmaste sex månaderna.

Den svenska regeringen har genom diplomatiska kontakter spelat en pådrivande roll och sökt hjälpa lill att undanröja hindren för hjälpinsatser.

Regeringen beslöt den 18 oktober att lämna 20 milj. kr. i bidrag till de internationella hjälpinsatserna i Kampuchea 10 milj. kr. härav lämnas till WFP för upphandling av livsmedel, 5 milj. kr. lämnas till vardera UNICEF och ICRC för deras hjälpprogram i Kampuchea. Regeringen är beredd all överväga ytteriigare bidrag under förutsättning atl programmet kommer i gång i större skala och medelsbehov föreligger.

Till Oswald Söderqvists fråga vill Jag säga att eftersom den svenska hjälpen lämnas via internationella hjälporgan uppstår i detta sammanhang inte frågan om Sveriges förbindelser med denna regim. Jag vill dock här begagna tillfället alt erinra om att den svenska regeringen anser att det f n. inte finns någon regering som legalt kan sägas representera Kampuchea.

Vi upprätthåller därför inte officiella diplomatiska förbindelser med någon

av de stridande parterna, vare sig med Heng Samrin eller Pol Pol. Detta hindrar oss dock inte från atl ta praktiska kontakter med de båda sidorna lör att främja humanitära biståndsinsatser till de lidande människorna i hela Kampuchea.

INGER LINDQUIST (m):

Herr talman! Jag är tacksam över utrikesministerns redovisning och självfallet också över de medel som regeringen nu har ställt till förfogande.

Lidandet i Kampuchea är omätligt. I press och TV har vi kunnat följa hur förhållandena är i Kampucheas gränstrakter mot Thailand. Garvade korrespondenter har förklarat att de haft svårt att hålla inne gråten, när de mött den fasansfulla synen av utmattade, utsvultna och sjuka människor.

Själv har Jag i början av denna månad i Geneve vid två tillfällen fått redogörelse för förhållandena i Phnom Penh och trakterna där omkring av Internationella röda korsets chefsdelegat. Han har tillsammans med ytteriigare sju Röda kors-delegater och några delegater från UNICEF fått tillträde till dessa områden. Han hade då Jag fick informationen varit i Phnom Penh vid tre olika tillfällen under sammanlagt 45 dagar och skulle just återvända dit. Han började sin redogörelse med att säga atl förhållandena inne i Kampuchea var sådana att de låg helt bortom vår föreställningsvärld. Människorna var som skelett. Man såg över huvud taget nästan inga små barn. Landet är starkt underbefolkat. Det finns ungefär 4 miljoner invånare eller hälften av vad antalet var för några år sedan. 90 % av den utbildade befolkningen är borta och vissa yrkesgruppei finns över huvud laget inte. Vissa distrikt är helt öde. En del städer är spökstäder ulan några som helst invånare. I Juli var Phnom Penh så gott som öde. Där växte buskar och träd mitt i galorna. Staden såg ut som om den hade träffats av en tornado.

Han uppgav också att svälten bland befolkningen är enorm. Risransonen per person och vecka är ett kilo, vilket är en tredjedel av en minimiranson. Man saknar redskap att fiska med, man har inga verktyg för att bruka jorden och man har inte något utsäde, för det har gått åt fill föda. Malaria, tuberkulos och andra sjukdomar härjar vilt. I landet finns 46 läkare och 200 sköterskor. Läkarna saknar instrument, de har t. ex. inte stetoskop. Del finns inte heller några mediciner.

Detla är bilden av ett folk 1979. Delta folk lider, svälter och dör inför våra ögon.

Nödsituationen är så exceptionell att den kräver exceptionella hjälpåtgär-der.

Jag skulle vilja fråga om utrikesministern avser au genom framställning till andra länder, t. ex. Sovjetunionen och Kina, försöka bredda möjligheterna till ökade hjälpinsatser.

Jag vill också fråga utrikesministern om man från svensk sida försöker påverka andra länder och väcka deras intresse och engagemang.

Nr 16

Tisdagen den 23 oktober 1979

Om den humanitära hjälpen lill Kampuchea

Nr 16

Tisdagen den 23 oktober 1979

Om den humanitära hjälpen till Kampuchea

OSWALD SÖDERQVIST (vpk):

Herr talman! Jag tackar utrikesministern för svaret på min fråga.

Det är en sak som förtjänar påpekas om och om igen när det gäller förhållandena i Sydostasien i allmänhet och Just nu i Kampuchea i synnerhet, och det är var den ursprungliga skulden ligger lill alt det ser ut som det gör i Kampuchea.

Kampuchea var fram till 1970 en neutral stat. Landet hade en stor risproduktion och man var i stånd att exportera till stora delar av grannländerna. Kampuchea var ett blomstrande och fredligt land.

1970 beordrade president Nixon den amerikanska krigsmakten att gå in i dåvarande Kambodja. Det är det som är den grundläggande orsaken till det läge som man i dag har i Kampuchea.

Jag är helt övertygad om atl den beskrivning som Inger Lindquist här har givit är fullständigt korrekt. Det har lagts fram massor av bevis och rapporter om förhållandena. Men detta material kan man inte bara dra fram och låta det hänga fritt svävande i luften.

Ansvaret är från början USA:s. Det är USA som har startat förstörelsen av Kampuchea, men USA har inte, varken där eller någon annanstans i Sydostasien, tagit sitt ansvar och betalat ersättning för de skador som åstadkommits i området. Det är viktigt att ha detta i minnet när vi diskuterar de här frågorna.

Jag tycker givetvis att det är bra alt regeringen har anslagit pengar till de internationella hjälpinsatserna i Kampuchea. Del är mycket bra. Förhoppningsvis kan vi kanske öka de här insatserna upp till gränsen av vår förmåga. Det hoppas jag också regeringen har i åtanke.

Jag vill uppehålla mig vid den sista delen av min fråga, den som gäller de diplomatiska förbindelserna, där utrikesministern säger att frågan inte kommer upp i detta sammanhang. Men Jag tycker atf det är precis vad den gör. Vi vet att regeringen Heng Samrin i Phnom Penh har uttryckt skepsis Just emot vad de här internationella hjälporganen syftar till. Det är, som jag har påpekat i min fråga, förklarligt att det finns en misstänksamhet mot västliga internationella organ, med tanke på alla de erfarenheter man har av dem, vilket jag berörde inledningsvis. Därför tycker jag atl eftersom vi vet att regeringen Heng Samrin har den bästa kontrollen över området och har en administration som fungerar - man talar om att Pol Pol-gruppen skulle behärska vissa områden, men enligt våra vanliga kriterier är del regeringen Heng Samrin som har kontrollen över större områden - borde vi också syfta till att snarast möjligt utöka kontakterna och de diplomatiska förbindelserna just med regeringen Heng Samrin. Det skulle underlätta biståndsarbetet.

Utrikesministern OLA ULLSTEN:

Herr talman! Jag kan bara understryka det som Inger Lindquist sade om läget i Kampuchea.

Det är en fruktansvärd katastrof som mer eller mindre mitt framför våra ögon utspelas, eftersom vi nu faktiskt får rapporter om vad som händer i Kampuchea. Jag måste säga att av alla de katastrofsituationer som jag har haft

anledning att befatta mig med i regeringen eller tidigare tyckerjag att denna är det mest fruktansvärda. Därför är det ett ansvar för Sverige, för de internationella organisationerna och alla andra länder i väriden att, oavsett hur vi fördelar skuldbördan för det som nu sker, göra den insats som krävs av varje humanitärt kännande nation för att de här miljonerna människor inte skall gå under.

Vad gör vi? Ja, vi gör vad vi kan för atl trycka på de internationella organisationerna, som är de enda som kan göra en effektiv insats där f n. Vi har sagt att vi också är beredda att göra direkta egna insatser, om de internationella inte räcker till och om det är möjligt att göra direkta svenska insatser.

Nu är det så - det kan Jag säga som svar på Inger Lindquists fråga - att även andra länder är aktiva. Japan, England, USA, EG, Västtyskland, Australien. Även Sovjet har aviserat att man tänker göra humanitära insatser i området.

Jag skulle dessutom till sist gärna vilja säga lill Oswald Söderqvist att det nog faktiskt inte spelar någon roll i detta sammanhang med vilken part vi upprätthåller diplomatiska förbindelser eller om vi alls gör det. De principer vi följer fördiplomatiska förbindelser gäller även här. Det finns ingen regim som har lotalkontroll över landet, men vi har alltså de praktiska kontakter vi behöver för att kunna göra en hjälpinsats med båda sidorna. Därvidlag kanske Sverige har en unik position, som jag tycker det finns anledning för oss att vara aktsamma om.

Nr 16

Tisdagen den 23 oktober 1979

Om den humanitära hjälpen till Katnpiichea

INGER LINDQUIST (m):

Herr talman! Jag tackar utrikesministern för tillägget som gjordes nu.

Jag skulle själv bara vilja tillägga att - såsom också framgår av svaret -Internationella röda korset planerar betydande hjälpinsatser och att kostnaderna för dessa är beräknade till 111 miljoner dollar för en sexmånaderspe-riod.

De nordiska Rödakorsorganisationerna planerar också att tillsammans göra vissa hjälpinsatser; Norge vill ställa upp med ett läkarteam, Sverige planerar att skänka stora tält för sjukhuset, och även Finland och Danmark är inkopplade.

Till min glädje ser jag också att del står i svaret att regeringen skall överväga att ge ytterligare bidrag. Det är jag tacksam över. Jag skulle kanske kunna som ett litet tips säga att vissa regeringar har ställt hjälp, t. ex. av typen Herkulesplan, till förfogande utan kostnad. Detta tyckerjag vore någonting för den här regeringen att tänka på.

Till sist skulle jag vilja fråga på vad sätt utrikesministern från sin statsrådsposition vill påverka och engagera svenska folket för att känna det medmänskliga ansvaret inför det som nu sker i Kampuchea.

3 Riksdagens protokoU 1979/80:14-16

Nr 16

Tisdagen den 23 oktober 1979

Om den humanitära hjälpen till Kampuchea

OSWALD SÖDERQVIST (vpk):

Herr talman! Jag håller inte med om att allt som kan göras har blivit gjort. Del tror Jag är litet för starkt uttryckt av utrikesministern.

Det är gott och väl au man nu har anslagit pengar - och del kan vi kanske göra ytterligare - men det är inte enbart en fråga om ekonomi eller om att ställa pengar eller livsmedel eller annat till förfogande, utan här kommer vi in på den viktiga frågan om hur hjälpen skall kanaliseras. Då är del förbluffande att höra utrikesministern stå här och säga att det inte spelar så stor roll vilken regim man har kontakterna med. Det är väl ändå ganska magstarkt!

Jag har här ett nummer av tidskriften Kommentar, som har analyserat situationen i Kampuchea. Det finns väldigt bra artiklar där av en amerikansk journalist. Det är alldeles klart att Pol Pot-regimen likviderade större delen av intelligentian i Kampuchea. Innan de senaste händelserna inträffade och regimen störtades hade man genom de åtgärder man vidtagit kraftigt decimerat befolkningen. Då kan det väl inte vara så alt det inte spelar någon roll vilken regim den svenska regeringen har kontakter med, i synnerhet som Heng Samrin har kontroll över huvudstaden och över större delen av territoriet. Det är ännu ingen som kunnat tala om hur stort område Pol Pol upprätthåller vid gränsen lill Thailand. Om det, som det sägs i vissa sammanhang, även ingår vissa delar av Thailand, blir området kanske litet större.

Med hänsyn till dessa förhållanden borde den svenska regeringen ta itu med den här frågan på ett mer seriöst sätt och sträva efter att utöka de diplomatiska förbindelserna med HengSamrin-regimen i Phnom Penh. Det är den bästa åtgärden för atl effektivt öka biståndet till hela det kampuche-anska folket.

Utrikesministern OLA ULLSTEN:

Herr talman! När Oswald Söderqvist säger att allt som kan göras inte är gjort skall jag gärna hålla med honom - fast på ett annat sätt än han kanske tänkt sig. Här finns del - som det alltid är i krig - ett motstånd från de parter som är inblandade i striderna. Enskilda människors öden väger ganska lätt mol de politiska intressen som lett fram till den här situationen. Tyvärr är det på det sättet.

Tyvärr är det också på det viset att de internationella organisationerna på grund av sina krav enligt min mening inte kunnat göra en insats tillräckligt snabbi - ännu så länge har insatser gjorts i långt ifrån tillräcklig omfattning.

Vad beträffar frågan om de diplomatiska kontakterna är det avgörande för det vi nu diskuterar att vi har sådana kontakter med parterna i den här konflikten atl vi faktiskt kan tala med dem och göra en praktisk insats. Sådana kontakter har vi - även med Heng Samrin-regimen, som Oswald Söderqvist anser att vi borde upprätta formella diplomatiska förbindelser med, Vi har haft kontakt med denna regim via dess ambassad i Hanoi, vi har haft kontakt med dess utrikesminister i samband med ett möte i Havanna för en tid sedan med de alliansfria staterna.

OSWALD SÖDERQVIST (vpk):

Herr talman! Det är klart alt det finns motstånd - del sade jag redan i milt första anförande. Det finns en misstänksamhet hos regeringen i Phnom Penh. Det har man själv uttryckt i internationella sammanhang. Det har stått i svenska tidningar, och del har kommit fram på annat sätt. Regeringen är misstänksam mol del väldiga uppbåd som framför allt syftar till all stödja motståndarsidan, dvs. Pol Pol. Regeringen är också misstänksam mot Thailand, vars regering naturiigtvis är utpräglat fientligt inställd mot Heng Samrin-regimen. Detta är självklart och ingenting att förundra sig över mot den historiska bakgrund som vi alla så väl känner till.

Faktum kvarstår emellertid att om man vill nå större delen av Kampucheas befolkning, så måste det ske via regeringen i huvudstaden Phnom Penh. Denna har den största kontrollen över området. Ingen har kunnat visa hur stor del Pol Pol-gruppen behärskar. Det talas allmänt om att den behärskar gränsområden. VI har sett bilder, och vi har hört rapporter. Men ingen har sagt var dessa bilder är tagna. De kan lika gärna vara tagna i Thailand. Hur stor del av Kampuchea behärskas av Pol Pol och hur stor del av befolkningen når den gruppen? Det är det som är det viktiga. Här är det inle fråga om två jämbördiga parter, ulan här finns en regering med kontroll över större delen av landet och en liten grupp som påstår sig ha kontroll över vissa områden.

Nr 16

Tisdagen den 23 oktober 1979

Om den humanitära hjälpen till Kampuchea

Utrikesministern OLA ULLSTEN:

Herr talman! Jag tycker att det vore bättre om Oswald Söderqvist engagerade sig för de människor i Kampuchea som just nu, när vi står här och talar, dör av svält, i stället för att engagera sig för den ena eller den andra sidan i den militära konflikt som pågår och där man inte känner någon som helst mi,sskund med de människor som utsätts för detta i det här stackars landet.

Oswald Söderqvists uppgift om att Heng Samrin-regimen - dvs. den regim som har kontroll över huvudstaden - känner misstänksamhet mot de här hjälpinsatserna är riktig. Men samma misstänksamhet finns även på den andra sidan - man misstänker att hjälpen skall gå till de människor som finns på motståndarsidans territorium. Men så är det i alla krig, och i detta speciella fall ärdet faktiskt så att huvuddelen av insatserna görs just via kontakter med Heng Samrin-regimen i Phnom Penh.

OSWALD SÖDERQVIST (vpk):

Herr talman! Det sista var ju eU positivt besked. Det är precis vad jag vill komma fram till, att dessa kontakter måste utökas.

Jag tycker det är litet orättvist av utrikesministern alt påslå atl jag inte skulle intressera mig fördel lidande folket i Kampuchea. Det är just därför att Jag intresserar mig fördetta folk som jag har ställt frågan, och jag har framfört vissa synpunkter på hur man skall kunna effektivisera hjälpen. Det sista som utrikesministern sade pekar också på att det är den enda rikliga vägen.

Vi kan beskriva lidandet i Kampuchea hur mycket vi vill och tala om

Nr 16

Tisdagen den 23 oktober 1979

Om sysselsättningen vid Vanäsverken i Karlsboig

humanitet osv., och det skall vi göra. Men det är nödvändigt att vi vidtar praktiska åtgärder, som gör det praktiskt möjligt för oss att nå dessa människor, och inte upprätthåller något slags partsståndpunkt att dessa två parter är likvärdiga och alt regeringen inte kan ta ställning. Jag tror att regeringen ganska snart kommer att bli tvungen att ta ställning, om man vill fortsätta med hjälpinsatserna och nå det lidande folket i Kampuchea - i hela landet och inte bara de grupper som så oerhört tragiskt har fördrivits och nu lever i djungelområdena vid gränsen till Thailand. Vi måste tänka på alla, och då är regimen i Phnom Penh den bästa och säkraste länken.

Utrikesministern OLA ULLSTEN:

Herr talman! Jag kan inte tro annal än att både politik och logik talar för au om man vill uppnå det syfte som Oswald Söderqvist pläderar för, nämligen att nå ut till alla människor i Kampuchea, oavsett vilken sida om stndslinjen de befinner sig på, är det en fördel att ha kontakt med båda sidor, framför att -som Oswald Söderqvist samtidigt säger - bara upprätthålla kontakten med den ena sidan.

OSWALD SÖDERQVIST (vpk):

Herr talman! Det var fel, herr utrikesminister. Jag har inte sagt att vi skall avbryta kontakterna med Pol Pol. De är nödvändiga så länge han behärskar tillförselvägarna till flyktingarna i gränsområdet. Jag har bara sagt att om vi vill nå effektivitet och få till stånd bra hjälp måste vi odla kontakterna bättre med den part som har kontroll över större delen av territoriet. Givetvis kan och skall vi fortsätta att stödja flyktingar i Thailand och i gränsområdena där så långt det går och så länge det är möjligt att göra det effektivt. Men det viktiga är att få utökade kontakter med regimen Heng Samrin som sitter i Phnom Penh och har kontroll över landet.

Överläggningen var härmed avslutad.

§ 8 Om sysselsättningen vid Vanäsverken i Karlsborg

Försvarsministern ERIC KRÖNMARK erhöll ordet för att besvara Paul Janssons (s) den 15 oktober anmälda fråga, 1979/80:16, och anförde:

Herr talman! Paul Jansson har frågat om jag är beredd att vidta sådana åtgärder att sysselsättningen vid Vanäsverken i Karlsborg kan tryggas.

Vid Vanäsverken tillverkas främst finkalibrig ammunition. Den ekonomiska situationen för försvaret har medfört atl behovet av finkalibrig ammunition för utbildning förändrats så att den nu föreliggande planeringen innebär minskade beställningar från försvarets sida. Delta kan i sin tur leda till en minskning av sysselsättningen vid Vanäsverken.

Inom regeringskansliet har därför tillsalts en arbetsgrupp som mol bakgrund av sysselsättningsutvecklingen i Karlsborgsområdet skall överväga åtgärder för Vanäsverken på kort sikt.

Till följd av den ansträngda ekonomiska situationen för försvaret med minskade anslag till materielanskaffning kan ytterligare medel för ökad anskaffning av ammunition inte avdelas inom försvarets ram. Arbetet inom arbetsgruppen är ännu inte slutfört. När underlag föreligger avser regeringen överväga eventuella åtgärder.

PAUL JANSSON (s):

Herr talman! Jag tackar försvarsministern för svaret på min fråga.

Svaret kan ju tyvärr inte lugna de oroliga jobbarna vid Vanäsverken. Den här arbetsplatsen i Karlsborg har många gånger varit hotad till sin existens, och det allvarligaste hotet kom väl i början på 1970-talet, då det fanns förslag om alt hela anläggningen skulle läggas ner. Efter ett energiskt fackligt och politiskt arbete beslöt den dåvarande socialdemokratiska regeringen att fabriken skulle leva vidare. Men för jämnt ett år sedan värdet på nytt problem med Vanäsverken. Det rådde osäkerhet om hur stor del av materielbeställ-ningarna man skulle få, och det var konkurrens med den då privatägda Norma projektiltabrik. Efter statens köp av Normafabriken i Värmland trodde man att läget skulle bli stabilare för båda dessa ammunitionsfabriker. Nu ärdet på nytt kris i Vanäsverken, beroende på-som försvarsministern hur antydde - att man inte har medel för att lägga ut de beställningar som man räknat med för innevarande budgetår. Pengarna är nämligen slut.

Vanäsverken har f n. 318 anställda. Om det värsta skulle inträffa räknar man enligt uppgift med att halva arbetsstyrkan på sikt skulle komma alt få lämna sitt arbete. Det står helt klart att arbetsmarknaden i Karlsborg inte tål en sådan åderlåtning av sysselsättningen. Och det är ju så att staten genom sina åtgärder urspruhgligen har byggt upp Karlsborg som ort. Det skedde långt tillbaka i historien, på den tid då fästningen tillkom. Sedan dess har man lokaliserat ytterligare militära anläggningar till del här området. Jag hoppas att försvarsministern håller med mig om att staten från dessa utgångspunkter barett speciellt ansvar för att se till atf Karisborg kan leva vidare som ort och som fungerande arbetsmarknad.

Den arbetsgrupp som försvarsministern talar om och som skulle se över förhållandena och framlägga förslag tillsattes ju av Eric Krönmarks företrädare redan i början av september månad. Man skulle göra en snabbutredning. Nu har del visat sig att denna arbetsgrupp höll sitt första sammanträde den 5 oktober, alltså efter en hel månads stiltje. Jag vill gärna fråga försvarsministern: Vad kan det bero på att man tar så rundlig lid på sig för att titta på problem som är så akuta som dessa när det gäller Vanäsverken?

Nr 16

Tisdagen den 23 oktober 1979

Om sysselsättningen vid Vanäsverken i Karlsboig

Försvarsministern ERIC KRÖNMARK:

Herr talman! De bekymmer som Paul Jansson hyser för situationen i Karlsborg delar jag, men som jag framhöll i mitt svar finns det inom försvarets ekonomiska ram inga möjligheter att göra några mer radikala insatser för att klara sysselsättningen. Givetvis har staten här ett arbetsgivaransvar, precis som alla andra arbetsgivare, och jag räknar med att när arbetsgruppen är färdig med sitt arbete -jag skall göra vad jag kan för att

Nr 16

Tisdagen den 23 oktober 1979

Om sysselsättningen vid Vanäsverken i Karlsborg

skynda på så att man får fram elt resultat - skall vi försöka vidta vissa åtgärder.

Vi har bekymmer i Karisborg just nu, och jag kan bara säga att även andra orter kommeratt drabbas på grund av det strama ekonomiska läge som vi har inom försvarets område.

PAUL JANSSON (s):

Herr talman! Jag är medveten om att del kan uppslå problem när man tvingas dra ner beställningarna av ammunition. Jag är ingen speciell anhängare av att man till varje pris skall tillverka kulor och krut, om jag får uttrycka mig så, och att utgångspunkten skulle vara att man måste ha sådan tillverkning i Karisborg för att ge sysselsättning åt människorna där. Vad jag är ute efter är en litet mer positiv syn från regeringens sida på det sociala ansvar som staten ändå måste ha för Karlsborgs kommun och dess existens.

Jag skulle vilja veta: Överväger man inte några åtgärder för alternativ produktion exempelvis på Vanäsverken? För några år sedan kostade man ju på fabriken åtskilliga miljoner och förbättrade lokalerna och arbetsmiljön. Det finns en maskinpark i företaget som Jag tror kan användas till mycket, inte bara för alt tillverka ammunition. Jag tror att vad vi måste efterlysa är en liiei mer offensiv inställning från statens sida för att trygga sysselsättningen i Karlsborg. Denna ort är speciellt utsatt, och skulle de här jobben försvinna vore det nära nog katastrof för kommunen.

Försvarsministern ERIC KRÖNMARK:

Herr talman! Jag har i principfrågan ingen avvikande mening mot den som Paul Jansson gett ullryck för. Jag vill bara hänvisa till den arbetsgrupp som landshövdingen i Skaraborgs län, Karl Frithiofson, leder och som har lill uppgift au lägga fram förslag om alternativ produktion vid de försvarsindustrier som råkar i besvärligheter på grund av den minskade ekonomiska ramen.

Helt givet har staten ett ansvar för utvecklingen i Karisborgs kommun liksom på alla andra håll. Jag har bara gett uttryck för de begränsade möjligheter som vi har från försvarsdepartementets sida att vidta åtgärder. Ansvaret för problemen på de områden som Paul Jansson förde fram ligger på andra departement. Det här är alltså en gemensam uppgift för fiera olika departement. Såviu Jag kan bedöma skall arbetsgruppen inom ett par veckor vara färdig med siti arbete och komma med elt förslag lill lösning.

PAUL JANSSON (s):

Herr talman! Jag frågade försvarsministern vad det kunde bero på att arbetsgruppen vilade på lagrarna en hel månad innan den satte i gång med sitt Jobb.

Enligt en uppgift i en för försvarsministern icke obekant tidning, Skaraborgs Läns Annonsblad, som lär ha bevakat den här frågan, skall det vid ett sammanträde i Karlsborg ha sagts att valrörelsen kom emellan och att del var därför man inte med en gång kom i gång med arbetet. Då frågar Jag mig: Var

utredarna så hårt engagerade i valrörelsen all de inte kunde avsätta några dagar för att sköta så här vikliga uppgifter?

Överläggningen var härmed avslutad.

§ 9 Om den planerade utflyttningen av försvarets forskningsanstalt till Botkyrka

Försvarsministern ERIC KRÖNMARK erhöll ordet för att besvara Margareta Palmqvisis (s) den 15 oktober anmälda fråga, 1979/80:20, och anförde:

Herr talman! Margareta Palmqvist har frågat mig om jag är beredd att stå Rist vid hittills fattade regeringsbeslut om FOA:s flyttning, så att utnytt-ningen kan ske i enlighet med dessa.

Överbellilhavaren har i sin programplan för det militära försvaret 1980-1985 anmält att en omprövning av de lokaliseringspoliiiska besluten om bl. a. FOA:s flyttning lill Botkyrka lill en del skulle förbättra den ekonomiska situationen för försvarsmakten.

Jag ser emellertid ingen anledning att ändra på de beslut som hittills fattats.

Nr 16

Tisdagen den 23 oktober 1979

Om den planerade utflyttningen av försvarets forsk-nitigsanstalt till Botkyrka

Om tidpunkten for flyttning till Östersund av arméns tekniska skola

MARGARETA PALMQVIST Cs):

Herr talman! Jag ber att få lacka för det positiva svar jag har fått av försvarsministern.

Utnyttningen av FOA med 600-700 arbetsplatser från city lill Botkyrka betyder ett mycket gott bidrag till tillgången på arbetsplatser i Botkyrka. Del är en kommun med slor andel småbarnsföräldrar och många låginkomsttagare. För dem betyder det särskilt mycket att få förbättrade möjligheter till ett arbete i närheten av bostaden eller åtminstone, till att börja med, bättre utrymme på låg och bussar, om de tvingas pendla.

Överiäggningen var härmed avslutad.

§ 10 Om tidpunkten för flyttning till Östersund av arméns tekniska skola

Försvarsministern ERIC KRÖNMARK erhöll ordet för all besvara Stina Eliassons (c) den 15 oktober anmälda fråga, 1979/80:23, och anförde:

Herr talman! Stina Eliasson har frågat mig när flyttningen av arméns tekniska skola till Östersund beräknas kunna genomföras.

Regeringen beslöt i juni 1978 bl. a. att arméns tekniska skola i huvudsak
skulle vara flyttad till Östersund hösten 1984.

Överbefälhavaren har i sin programplan för del militära försvaret 1980-1985 anmält att en omprövning av de lokaliseringspolitiska besluten om

Nr 16

Tisdagen den 23 oktober 1979

Om tidpunkten förflyttning till Östersund av arméns tekniska skola

bl. a. flytlning av arméns tekniska skola till Östersund till en del skulle förbättra den ekonomiska situationen för försvarsmakten.

Jag ser emellertid f. n. ingen anledning att ändra på nu gällande beslut och tidsplan. ''

STINA ELIASSON (c):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet för svaret.

Ärendet angående arméns tekniska skolas lokalisering ar inle precis nytt. Riksdagen beslöt redan den 26 maj' 1971 att ATS skulle föriäggas till Östersund, om den skulle organiseras.

Den 25 maj 1976 beslutade riksdagen att ATS skulle inrättas. ATS bedömdes vara helt inrättad 1982 och skulle föriäggas till Östersund.

Enligt beslut av försvarsdepartementet i juni 1978 kommer lokaliseringen av ATS att ske senare än vad som föruisaites i riksdagens beslut 1976. Beslutet innebär att omflyttningen skall genomföras under sommaren och hösten 1984.

Vissa förseningsfaktorer kanjag ha förståelse för-den nyabefalsordningen och också beslutet om att radar- och luftmekanikerskolan inte skall flyttas till Östersund ulan blir kvar i Göteborg- men det har verkligen varit många turer kring försvarsskolorna, och Östersunds kommun har hela liden fått dra dei kortaste strået.

Efter riksdagsbeslutet om lokaliseringen till Östersund av ATS har det gång på gång cirkulerat oroande rykten av olika slag: flyttningen skulle försenas ytteriigare eller helt utebli. Det som har gett mig anledning atl ställa en fråga i dag ar uttalanden av ÖB i pressen, där han säger att han motsätter sig flytlning av ATS till Östersund. Sådana uttalanden gör naturligtvis att man i Östersunds kommun och i Jämtlands län oroar sig.

Kommunen planerar för bostäder. Det bostadsprogram som antas i år för 1980 är under utarbetande, och där påbörjas byggande för ATS så att bostadsfrågan skall vara tryggad. Det är av stor vikt för kommunens hela planering, inte minst den ekonoiniska planeringen, att det besked som lämnats tidigare slår sig.

Det handlar om ett gammalt löfte om en lokalisering. Det är en planeringsförutsättning soin man litat lill. Kommunen planerar att ATS skall koinma och litar till det. Av stort intresse är det naturiigtvis även för byggnadsarbetarkåren att fastlagd planering gäller.

Dessutom: fördröjningen och oron och osäkerheten som varit förknippade med det här ärendet torde inte heller upplevas som någonting särskilt positivt av den personal som berörs. Vad kostnadsaspekten beträffar torde enligt erfarenhet en fördröjning av ett byggande inte innebära minskade kostnader.

Jag tackar fördel svar som Jag har fått, men Jag tycker inte att del är riktigt tillfredsställande. Det är begreppet f n. i sista meningen Jag oroar mig för. Vad innebär detta egentligen? Med detla svar har Jag inte fått ett besked som innebär att "lagt beslut ligger".

Försvarsministern ERIC KRÖNMARK:

Herr talman! Mitt besked skall tolkas så, att med de informationer vi har i dag ligger beslutet fast. Det som skulle kunna ändra det och eventuellt föranleda oss att titta på frågan är om kostnadsbilden skulle bli helt annorlunda. Jag har ingen anledning att tro att det skall inträffa, utan jag räknar med att beslutet skall genomföras.

STINA ELIASSON (c):

Herr talman! Det var ett bra besked! Jag sade redan i milt anförande nyss om kostnadsaspekten alt av erfarenhet är det så, att det inte brukar bli billigare om man väntar. Nu tolkar jag beskedet som positivt: ATS lokaliseras till Östersund enligt planerna.

Nr 16

Tisdagen den 23 oktober 1979

Om produktionen av TV-program

■ Överläggningen var härmed avslutad.

§ 11 Om produktionen av TV-program

Utbildningsministern JAN-ERIK WIKSTRÖM erhöll ordet för att besvara Gunnar Olssons (s) den 15 oktober anmälda fråga, 1979/80:21, och anförde:

Herr talman! Gunnar Olsson har frågat mig om jag har för avsikt att medverka till att riksdagens beslut om elva TV-distriki fullföljs.

Som framgår av kuliuruiskottets uttalande i betänkandet KrU 1977/78:24 s. 31 har statsmakterna inte tagit ställning till exakt var och hur en utbyggnad av TV-distrikten skall ske, utan tvärtom framhållit atl elt ställningslagande i denna fråga måste föregås av en ingående analys av för- och nackdelar.

Sedan riksdagen fattade sitt beslut om omorganisation av Sveriges Radio har det förekommit uppgifterom att just distriktsutbyggnaden, inkluderande en utbyggnad av regional-TV, skulle komma att ställa sig betydligt kostsammare än vad regering och riksdag utgick från våren 1978.

Det direkta ansvaret för förverkligandet av statsmakternas beslut om radio och TV ligger hos styrelserna för de olika bolagen inom Sveriges Radiokoncernen. Inte minst med hänsyn lill hur styrelserna är sammansatta har jag anledning räkna med att de analyser av olika alternativ för distriklsutbygg-naden som äger rum inom Sveriges Radio och inom dotterbolaget Sveriges TV utgår från riksdagens ställningslagande till förmån för en resursförstärkning i de svagt utbyggda distrikten.

Enligt vad jag har erfarit avser Sveriges Radio att inom kort till regeringen överlämna en skrivelse rörande utbyggnaden av programverksamheten i distrikten. Min förhoppning är att det skall vara möjligt atl i 1980 års budgetproposition lämna förslag till vi.ssa preciseringar av riksdagens beslut från våren 1978 med ledning av noggrannare kostnadsuppskattningar.

Nr 16

Tisdagen den 23 oktober 1979

Om produktionen av TV-program

GUNNAR OLSSON (s):

Herr talman! Jag tackar utbildningsministern för svaret på min fråga. Också jag är väl medveten om att en utbyggnad av distrikten, inkluderande en utbyggnad av regional-TV, kommer alt ställa sig kostsammare än vad regering och riksdag utgick från våren 1978. Men jag vill ändå i sammanhanget erinra om vad som framhölls i propositionen, nämligen atl, som vi minns, produktionen skall öka från f n. ca 30 % lill ca 40 %.

Alla vi som representerar de minsta distrikten läser gärna om och om igen följande formulering av kulturutskottet: "Riktpunkten bör dock vara att möjliga resursförstärkningar i första hand fördelas på de svagt utbyggda distrikten."

Vi står, som jag ser det. Just nu inför elt mycket viktigt vagskäl. Antingen ökar klyftan ytterligare mellan de medelstora och de minsta distrikten eller också får de minsta distrikten, av typen Värmlandsdistriktet, sådana resurstillskott att de närmar sig de medelstora. Skulle klyftan nu ytterligare ökas är det nog liktydigt med atl vi allt framgent kommer att förbli alltför små för att vara värda att satsa på, och detta aren utveckling som inte alls rimmar med decentraliseringen av mediakunskaperna liksom inte heller med det tillgängliga programstoffet eller med våra programambitioner.

Jag tror i det sammanhanget alt det är enormt viktigt atl vi gör klart för oss vad ordet "regional" egentligen innebär. Norrland som helhet, exempelvis, är inte ett regionalt område. Inle ens ett och ett halvt län är ett regionalt område. Det mest regionala jag vet är Gotland. Vad som händer på den ön är nämligen intressant för varenda människa som bor där.

Det näst bästa exemplet tyckerjag faktiskt är mitt hemlän Värmland. Det är ett relativt litet område i Sverige, och i det området finns en inte alltför stor befolkning, med gemensamma kultur- och samhällstraditioner.

TV Värmland som ett självständigt TV-distrikt har siatsrådei som bekant ställt sig mycket välvillig till, bl. a. vid den uppvaktning som företogs från vår länsbänk. När hela den värmländska länsbänken - med alla partier representerade - uppvaktade utbildningsminister Wikström fick vi gehör för våra krav på att Värmland skulle få utgöra ett eget distrikt. I samband med en sådan åtgärd skulle antalet distrikt utökas från nio till elva.

Jag hoppas att statsrådet nu, med stor säkerhet, vill slå fast att denna målsättning kvarstår och att riksdagens beslut till alla delar kommer atl fullföljas den dag resurserna medger detta.

Överläggningen var härmed avslutad.

§ 12 Om åtgärder för att förbättra de studerandes ekonomiska situation

Utbildningsministern JAN-ERIK WIKSTRÖM erhöll ordet för att besvara Inga Lantz (vpk) den 15 oktober anmälda fråga, 1979/80:26, och anförde:

Herr talman! Inga Lantz har frågat mig om vilka åtgärder jag tänker vidta för att förbättra de studerandes ekonomiska situation.

Enligt vad jag inhämtat avser siudiestödsutredningen att avlämna ett delbetänkande under forsla halvåret 1980.1 avvaktan på utredningens förslag är jag inte beredd att föreslå några större förändringar av de studiesociala stöden. Jag avser att återkomma till dessa frågor i den kommande budgetpropositionen.

Nr 16

Tisdagen den 23 oktober 1979

Om åtgärder för att förbättra de studerandes ekonomiska situation

INGA LANTZ (vpk):

Herr talman! Jag skall be att få lacka för svaret, fast det var magert.

Ekonomiska förhållanden påverkar både valet av utbildning och studietakten. Det visar en enkät som Stockholms universitets studentkår har gjort.

Studiemedlen räcker inte till. Över två tredjedelar av sludiemedelstagarna tvingas att arbeta extra under terminerna. Extraarbetena går ul över studieresultaten och leder till förseningar i studierna.

I enkäten visas också atl trots att många av ekonomiska skäl tvingas att arbeta extra, så har de svårt att klara ekonomin. Det gäller särskilt studerande som har barn.

Av de aktivt studerande är det bara 35 % som har studiemedel. De övriga, alltså 65 96, har valt att finansiera studierna på annat sätt. Bland de vuxenstuderande är denna andel inte mindre än 80 96. Det visar att det nuvarande studiemedelssystemet inte är ett realistiskt finansieringsalternativ.

De studerande som gör studieavhopp eller uppehåll i studierna säger att det är den dåliga ekonomin som är orsaken lill studieavbrottet. De arbetar för att komma i kapp ekonomiskt.

Del vanligaste är att man läser på halvtid och förvärvsarbetar på heltid. Många säger i enkäten att de skulle minska på förvärvsarbetet om de hade ekonomisk möjlighet till det.

Det är inle första gången det konstateras att många studerande lever i en ohållbar ekonomisk situation. Den sociala snedrekryteringen både inom den kommunala vuxenutbildningen och inom högskoleutbildningen beror till största delen på det dåliga studiesociala systemet.

Jag vill än en gång tala om hur bidragsdelen inom studiestödet har sjunkit från atl ha varit 25 96 till att vara knappt 12 96 i dag. Totalbeloppet för studiemedlen har inte ens följt infiationen.

Det svar som jag fått på min fråga om vad utbildningsministern tänker göra för att förbättra den ekonomiska situationen är. som jag sade, magert. Det är alltid samma sak: man väntar på utredningar. Men det hjälper sannerligen

Nr 16 inte de studerande medan de dukar under i ohållbara ekonomiska situatio-

Tisdagen den ''"■

73 oktober 1979 ' " P Men att införa ett enhetligt och bra studiemedelssystem med

_____________ studielön för att kunna förverkliga kravet på lika rätt till utbildning. Jag

Om bättre bered- nienaratt regering och riksdag måste ta sitt ansvar i praktiken förde reformer
s'A.T/ö mot rabies "'''" ' teorin beslutat om. Jag kan konstatera atl svaret visar au utbildnings-

ministern för sin del inte är beredd atl ta det här ansvaret.

Högre studiemedel är en förutsättning för atl studier på hellid skall bli verklighet för alla studerande. Annars blir det bara fina honnörsord om allas rätt till utbildning.

Det är som sagt inte första gången det påpekas hur de studerande lever och har det. Ar det inte på tiden att göra någonting åt förhållandena?

Överläggningen var härmed avslutad.

§ 13 Om bättre beredskap mot rabies

Jordbruksministern ÄNDERS DAHLGREN erhöll ordet för att besvara Kun Ove Johanssons (s) den 15 oktober anmälda fråga, 1979/80:19, och anförde:

Herr talman! Kurt Ove Johansson har frågat mig vilka åtgärder regeringen kommer att vidtaga för att dels förbättra beredskapen mot rabies, dels komma till rätta med smugglingen av djur från smittade områden.

Rabiessitualionen på den europeiska kontinenten ställer stora krav på beredskap. På kontinenten förekommer sjukdomen hos viltet, framför allt hos räv. På grund av att Sverige har sjögräns mol kontinenten torde man inte behöva befara att rabiessmittan förs till Sverige genom rabiessjuka rävar. Det är framför allt hunden som förmedlar smittan mellan områden med rabies och rabiesfria områden eller länder. Vår beredskap har också, i enlighet med internationella rekommendationer, byggts upp med utgångspunkt i vårt geografiska läge.

Det primära syftet med vår beredskap är att förhindra att sjukdomen förs in i landet. Denna del av beredskapen beslår bl. a. av bevakning av det internationella läget, karantänsförfarande vid införsel av vissa djurkategorier från rabiessmittade länder, diagnostisk beredskap och information.

Skulle misstanke om rabies föreligga, träder den diagnostiska beredskapen i funktion. Om fall av rabies konstateras finns åtgärder förberedda. Bl. a. finns ett lager av vaccin i beredskap vid statens veterinärmedicinska anstalt.

Lantbruksstyrelsen har under de senaste åren i samråd ined generaltull
styrelsen bedrivit en mycket omfattande informationskampanj om gällande
införselvillkor och om de risker som eu olovligt införande av djur kan
medföra. Styrelsen har vidare i skrivelser till domstolsverket och riksåklaga
ren framfört vissa synpunkter på straffmätningen vid smuggling av djur.
Skrivelsen har vidarebefordrats till domstolar, advokater och åklagare.
44 Med hänvisning till vad jag här har redovisat om vår beredskap mol rabies

och de bestämmelser som finns anser jag att det f n. inte finns anledning för Nr 16
regeringen alt vidta ytteriigare åtgärder. Tisdagen den

23 oktober 1979
KURT OVE JOHANSSON (s):

Herr talman! Enligt vedertagen praxis tackar jag jordbruksministern för q bättre bered-svaret. Jag hade hoppals på ett mera konstruktivt svar på frågan hur man skall yr.„ rabies förhindra att rabies införs till Sverige.

Rabies finns i dag över hela världen. Endast Storbritannien, Skandinavien och några enstaka öar anses vara smittfria. 1 Europa kan man följa spridningen av rabies hos vilda djur från mitten av 1940-talet. Sjukdomen uppträdde då hos bl. a. räv inom nuvarande Östtyskland. Därifrån har rabies spritts öster- och västerut i en takt av ungefär 4 mil per år. Det är denna spridningsvåg som i tre olika omgångar har trängt in i Danmark. Därmed befinner sig Sverige i den omedelbara riskzonen för sjukdomens vidare utbredning.

För Sverige, som inte har landgräns mol rabiessmittat område, är det som jordbruksministern sade mest sannolikt att rabies införs till landet genom smuggling av djur. Det är därför ganska naturligt alt befolkningen, framför allt i södra Sverige, känner oro över de allt tätare larmrapporterna om rabiessmittans utbredning och den pågående djursmuggiingen. Mot denna bakgrund kräver en växande folkopinion kraftfulla åtgärder mot insmugglingen av djur.

Det mesia talar för att smugglingen av djur till Sverige fortsätter att öka. Därmed stiger också riskerna för en oönskad import av rabies till vårt land. Jordbruksministern kan ju inte i den situationen smita undan sitt stora ansvar i frågan. Det är enligt min mening dags-och jordbruksrriinisterns skyldighet -alt ta omedelbara initiativ i syfte att minska smugglingen av djur till Sverige. Det är egentligen ganska anmärkningsvärt atl jordbruksminisiern inte på något sätt är beredd att medverka till att exempelvis tullen i de södra regionerna får de resursförstärkningar som har begärts -jordbruksministern är inte ens beredd att verka för att informationen till allmänheten om rabies breddas och förbättras.

Någon detaljerad plan över vad man skall göra om rabies hos viltet uppträder i Sverige finns inte. Det är naturligtvis en allvarlig brist. Risken för desperata åtgärder i en krissituation blir då större. Jordbruksministern borde helt enkelt tillse att sådana detaljplaner omedelbart utarbetas.

Jordbruksministern ANDERS DAHLGREN:

Herr talman! Kurt Ove Johansson tycker att han inte har fåll något konstruktivt svar. Han anser att Jag smiter undan ansvaret, alt jag vägrar att omedelbart vidta åtgärder. Det är då att märka att denna sjukdom visserligen har ökat men egentligen inte förekommit i Sverige sedan 1871. Under 1976 förekom ett rabiesfall - en hund, vilken undergick karantänsbehandling. Effektiva åtgärder kunde därför vidtas för att förhindra en spridning av sjukdomen till andra djur.

Man bör också komma ihåg vad jag sade i mitt första svar lill herr 45

Nr 16

Tisdagen den 23 oktober 1979

Om bättre beredskap mot rabies

Johansson, nämligen alt lantbruksstyrelsen i samråd med generaltullstyrelsen har bedrivit en mycket omfattande informationskampanj om gällande införselvillkor och de risker ett olovligt införande av djur kan medföra för såväl djur som människor. Den informationen har via UD delgivits samtliga svenska ambassader och generalkonsulat samt turist-, båt- och motororganisationer i Sverige och övriga Europa.

Enligt lantbruksstyrelsens bedömning är smuggling av hundar och katter från rabiessmittade länder en synnerligen farlig hantering. Gällande lagstiftning möjliggör att varusmuggling som sker uppsåtligen eller av grov oaktsamhet kan straffas med böter eller fängelse i högst två år.

KURT OVE JOHANSSON (s):

Herr talman! Vi hade ett rabiesfall i Sverige 1974, även om det var importerat från Indien. En person hade råkat ut för denna sjukdom genom att bli slickad av en hundvalp. Detta fall finns beskrivet i Läkartidningen, nr 47 år 1978, så det borde jordbruksministern känna till.

Informationen till allmänheten om rabies har stora brister. Det gäller inte minst informationen om möjligheterna till och nödvändigheten av vaccination.

Per Erik Åbom har i den av mig nyss nämnda artikeln i Läkartidningen påtalat de risker som människor löper vid kontakt med husdjur i rabiessmittade områden. Vaccination av barn som skall vistas i rabiesendemiska områden anser Per Erik Åbom vara ytterst angelägen. Det intressanta är att inte de centraler för vaccination som jag kontaktat, och än mindre researrangörerna, lämnar några upplysningarom vaccinering mot sjukdomen vid resor fill rabiesendemiska områden. Inte ens den tullpersonal som vid djursmuggling skall la den första stöten mot rabies är vaccinerad mot sjukdomen.

Det finns myckel att göra även för en aldrig så litet progressiv jordbruksminister när det gäller försvaret mot rabies. En bred information till allmänheten om rabies och om de förordningar som gäller måste anses som i högsta grad påkallad.

Jordbruksminisiern ANDERS DAHLGREN:

Herr talman! Vaccination av turistande svenskar i andra länder och av svensk tullpersonal är inte en fråga för.jordbruksdepartementet. Herr Johansson får i det fallet fråga något annat departement. Men upplysningsvis kan jag nämna atl viss tullpersonal vaccineras mot rabies, exempelvis gränsveterinärer och karantänspersonal.

KURT OVE JOHANSSON (s):

Herr talmän! Jag är medveten om att vaccineringsfrågan inte tillhör jordbruksdepartemeniet, men min förhoppning var att jordbruksministerns intresse för denna fråga är så stort atl han i regeringen skall kunna verka för att vi skyddar oss mot dessa problem.

Jag vill ta upp en annan fråga, som ligger på jordbruksdepartementet. Förre jordbruksministern, Eric Enlund, sade för ungefär ett år sedan i denna

kammare att del förelåg brisi på karantänsplaiser i landet. Samtidigt utlovade han en proposition i frågan våren 1979. Men såvitt Jag vet har denna proposition ännu inte lagts på riksdagens bord. Därför ställer jag frågan: Avser statsrådet Dahlgren att infria löftet som Eric Enlund gav men inle höll?

Jordbruksministern ANDERS DAHLGREN:

Herr talman! Det är en helt ny fråga som herr Johansson nu ställer, men jag kan säga att den frågan bereds f n. i Jordbruksdepartementet.

Nr 16

Tisdagen den 23 oktober 1979

0/77 åtgärder för att påverka bensinbolagens prispolilik

KURT OVE JOHANSSON (s):

Herr talman! Jag vet att del den 30 oktober skall hållas ett möte på naturvårdsverket. Där kommer man bl. a. att diskutera frågan om att inrätta en spärrzon och reducera rävbeslåndel vid behov.

Veterinärmedicinska anstalten säger i anledning av ett Rapporlinslag i TV 2 nyligen om rabies, att en intensiv kampanj mot rävarna naturiigtvis innebär ett gravt ingrepp i den ekologiska balansen. Det vore väl något av ödets ironi om jordbruksministern genom passivitet i denna fråga tvingar fram en situation där den ekologiska balansen kommer att rubbas. Bara för någon månad sedan var "ekologisk balans" något av ett honnörsord i jordbruksministerns mun. Utifrån detta vallöfte måste väl statsrådet känna det som en plikt att vidta nödvändiga beredskapsåtgärder mot rabies.

Överiäggningen var härmed avslutad.

§ 14 Om åtgärder för att påverka bensinbolagens prispolitik

Handelsministern STAFFAN BURENSTAM LINDER erhöll ordet för att besvara Börje Stenssons (fp) den 15 okfober anmälda fråga, 1979/80:17, och anförde:

Herr talman! Börje Stensson har frågat mig om regeringen har uppmärksammat bensinbolagens prispolitik gentemot lanthandlare och vad regeringen avser att vidtaga för åtgärder i så fall.

Det har hävdats atl vissa lanthandlare med omärkta pumpar inte skulle få någon återförsäljarrabatt vid inköp av bensin. Statens pris- och kartellnämnd har nu efter kontakt med Sveriges livsmedelshandlareförbund undersökt i hur stor utsträckning detta förekommer. Därvid har nämnden inte upptäckt något fall, där prissättningen skulle vara sådan som har hävdats. Några åtgärder från regeringens sida är därför inte aktuella.

Jag vill betona att det är regeringens allmänna strävan att stärka lanthandelns livskraft, bl. a. genom atl göra del lättare för lanthandeln att ha olika former av kompletterande service såsom bensinförsäljning.

Nr 16

Tisdagen den 23 oktober 1979

Om åtgärder för att påverka bensinbolagens prispolitik

BÖRJE STENSSON (fp):

Herr udman! Först ber jag att få tacka handelsministern för svaret på min fråga.

Min fråga är ursprungligen föranledd av uppgifter i handelns fackpress, bl. a. en artikel i ICA-nyheter den 20 september i år. Vidare har jag hört inig för hos verkstadsägare som tillika är bensinförsäljare.

Drivmedelsförsörjningen är ju en mycket viktig fråga för folkhushållet, och inte minst är den viktig för glesbygden. Av flera anledningar är det angeläget atl drivmedelsdepåer finns tillgängliga så nära förbrukarna som möjligt. Del lar tid att behöva köra extra långt för atl tanka sitt fordon, och det blir också en extra kostnad för glesbygdsbon. Denna kostnad märks så mycket mera som drivmedelspriserna stiger. Från energisparsynpunkt är det oefterrättligt om bensinbolagens prispolitik skulle medverka lill att försäljningsställen läggs ned och avstånden mellan bensinmackarna blir allt längre. Det är också så att hushållens dagligvaruinköp kan förskjutas frän den mindre ortens affär lill en ort där bilen samtidigt kan tankas. Det är lätt att inse vilka negativa konsekvenser som kan bli följden av detta. Ibland kan man inte återhålla misstanken, att där ett visst bolag är ensamt om försäljningen blir prispolitiken mot återförsäljaren särskilt hård.

Jag vill nämna ett exempel. Det rör då inte en livsmedelshandlare eller lamhandlare utan en verkstadsägare. 1 elt litel samhälle, där endast ett bensinmärke tillhandahålles, har bilverkstadsägaren mist återförsäljarrabat-ten, och han menar au han klassas som konsument - visseriigen då storkonsument, för han säljer ca 350 000 liter per år. Veckopåfyllningen på ca 6 000 liter måste han betala kontant Just då hans cistern fylls på. Det rör sig om ca 13 000 kr. På den veckoförsäljningen blev nettot för någon vecka sedan 280 kr. Han håller ju ett relativt lågt pris trots att bolaget har ett så högt pris. Men del måste han göra för att klara konkurrensen med den försäljning av samma bensinmärke som bedrivs någon mil längre bort. Där är flera bolag representerade. Omsättningen är större, och återförsäljarrabatten är bättre.

Det är en viktig glesbygdsfråga att bevaka alt inte agerandet från bensinbolagens sida tvingar till nedläggningar av erforderiiga depåer ute i de svenska bygderna. Samhället kan då tvingas gå in och subventionera drivmedelshanteringen.

Regeringen har ju att föra förhandlingar med oljebolagen om priser, krav på beredskapslager och annat. Jag vore tacksam om handelsministern vid sådana förhandlingar kunde beakta den oro vi känner ute i glesbygden för att bensinförsörjningen kan komma att bli sämre med tiden, om de mindre mackarna slås ut.

Jag är tacksam för det svar jag har fått, men jag är litet förundrad över att där sägs att man inte kunnat finna exempel på sådana fall som påpekats just i den tidningsartikel jag nämnt. Det får emellertid stå för organisationens räkning liksom även för tidningens.

Handelsministern STAFFAN BURENSTAM LINDER: Herr talman! Jag har slor förståelse för Börje Stenssons intresse av alt vi skall försöka se till att bästa möjliga förutsättningar finns för att klara bensinförsörjningen i glesbygden. Del är en myckel viktig fråga, och därför har man från regeringens sida också gjort olika insatser.

Naturligtvis finns det problem när det gäller glesbygdens drivmedelsförsörjning, men faktiskt inte just det problem som har aktualiserats i olika tidningsartiklar. När de uppgifter som framförts i dessa tidningsartiklar kom till vår kännedom lät vi göra de undersökningar man helt naturligt bör göra, och det visade sig all det i delta fall faktiskt inte fanns underlag för den kritik som framförts.

Nr 16

Tisdagen den 23 oktober 1979

Om planerad export av sprUdrycker

BÖRJE STENSSON (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka handelsministern för dessa ytteriigare synpunkter.

Jag tror atl den oro vi känner verkligen är befogad. Just del exempel på vad som sker som jag nämnde och som är mig mycket näraliggande måste efter vad jag kan förslå finnas också på andra håll i landet. Jag tycker därför atl det behövs en skärpt uppmärksamhet mot oljebolagen. Den omsättning de har på de stora orterna och den inkomst de får därifrån borde på något satt kunna fördelas, så att bolagen inte med berått mod fören prispolitik mot de här små bensinmackarna som gör att dessa så småningom läggs ner. Det får lill följd alt samhället måste gå in och stödja verksamheten på mindre orter, och då är säkert bensinbolagen beredda att vara med och leverera igen.

Överiäggningen var härmed avslutad.

§ 15 Om planerad export av spritdrycker

Handelsministern STAFFAN BURENSTAM LINDER erhöll ordet för att besvara Tore Nilssons (m) den 15 oktober anmälda fråga, 1979/80:18, och anförde:

Herr talman! Tore Nilsson har frågat mig om regeringen är beredd alt vidtaga åtgärder med anledning av planerad export av spritdrycker.

Bakgrunden lill frågan synes vara introduktionen av svensk vodka på den amerikanska marknaden.

Enligt 1977 ärs lag om handel med drycker har AB Vin- & Spritcentralen ensamrätt till exportförsäljning av spritdrycker. Enligt officiell statistik uppgick denna export under årets första sju månader till 114 000 liter till ett värde av 1,8 milj. kr. Importen var under samma lid 16 miljoner liter till elt värde av 150 milj. kr Redan tidigare exporterades spritdrycker till ett ■ begränsat antal länder framför allt i Europa. Sedan början av året exporterar Vin- & Spritcentralen vodka till USA.

Regeringen anser inte att det är förenligt med vår handelspolitik atl införa exportrestriktioner för alkoholhaltiga drycker.

4 Riksdagens protokoll 1979/80:14-16

Nr 16

Tisdagen den 23 oktober 1979

Otn planerad export av spritdiycker

TORE NILSSON (m):

Herr talman! Jag tackar handelsministern för svaret.

Jag är överens med handelsministern i fråga om de två sista raderna i svaret. När jag ställde frågan hade jag kanske inte tänkt mig atl det var handelsministern som skulle svara på den -jag trodde atl frågan låg på ett annat plan. Men Jag vill säga att bland oss som aktivt arbetar för nykterhetsrörelsen har starka invändningar gjorts mot den planerade utvidgningen av exporten av rusdrycker från Sverige. Ledningen för våra stora nykterhetsor-ganisaiioner har t. ex. gjort protestullalanden. När det nu sägs att svensk vodka skall exporteras till den amerikanska marknaden tror Jag inte au det är någonting hedrande för produkter som har beteckningen "Made in Swe-den".

Jag tycker att det här är fel. All sädesodling kräver på olika sätt energi: till gödsling, sådd, skörd och tröskning. Framställning av brännvin kostar energi. Odlar vi i vårt land livsmedel, frambringar vårt jordbruk produkter som är nödvändiga för livets bevarande, bör inte den produktion som överstiger det inhemska behovet användas till framställning av gifter för export. Vi är med i hjälparbetet i en värld med klart otillräcklig livsmedelsproduktion. 700 miljoner människor i världen är undernärda, och värre blir det.

Det är på det här området ett nytänkande måste ske. Det var närmast delta som jag tänkte på, men för dagen kan jag inte gå in i någon debatt med handelsministern. Jag förstår alt han rent praktiskt inte kan införa ens restriktioner när del gäller exporten. Jag är emellertid övertygad om att man runt om i Sverige upplever det som föga tilltalande att det kommer alt bli en vidgning av den svenska exporten av starkvaror, särskilt som det i de länder som skall ta emot varorna säkert inte finns någon utbredd önskan att ta emot dem.

Del är väl också riktigt att vi köper in mera än vad vi säljer. Å andra sidan tyckerjag inle att detta är någon anledning lill all försöka konkurrera och få en bättre balans mellan export och import på det här området. Så stort som alkoholproblemet numera är - del erkänns av alla och inte bara av oss som är nykterhetsvänner eller kallas så-hoppasjag att det i Sverige på alla nivåer och i alla instanser blir en reaktion, så att del görs någonting mol detta. För dagen har Jag inget mer alt säga i den här frågan.

Handelsministern STAFFAN BURENSTAM LINDER: Herr talman! Ett exportförbud är knappast en verkningsfull åtgärd när det gäller att siyra andra länders-alkoholpolitik. Här måste det ändå tillmätas stor vikt all de åtgärder som man vidtar rimligen kan tänkas leda till resultat. Lika litel som ett svenskt exportförbud skulle kunna ha de goda verkningar som Tore Nilsson önskar skulle ett förbud mot import till Sverige knappast få de gynnsamma verkningar som alla önskar. Det sägs Ju också i regeringsdeklarationen att det omfattande alkoholmissbruket förvisso är ett stort problem.

TORE NILSSON (m):

Herr talman! Den uppfattning som handelsministern sist gav uttryck för delar jag helt. Redan i början sade jag atf frågan kanske borde ha formulerats på ett sådant sätt att vi kunnat få ut den i debatten om huruvida det inte är moraliskt förpliktande i Sverige att i den situation Sverige och hela världen befinner sig i försöka finna vägar att använda våra resurser på ett bättre sätt. Det är i arbetet härpå som jag i framtiden tänkte sätta in min energi. Jag medger atl förbud mot export eller import inte är realistiskt just nu.

Överläggningen var härmed avslutad.

Nr 16

Tisdagen den 23 oktober 1979

Om lagstiftning mot svenska nyinvesteringar i Sydafrika

§ 16 Om lagstiftning mot svenska nyinvesteringar i Sydafrika

Handelsministern STAFFAN BURENSTAM LINDER erhöll ordet för att besvara Bertil Måbrinks (vpk) den 15 oktober anmälda fråga, 1979/80:30, och anförde:

Herr talman! Bertil Måbrink har frågat om regeringen avser atl förändra lagen så att nyinvesteringar av svenska företag i Sydafrika effektivt stoppas.

Riksdagen beslöt den 1 juni i år att införa en lag som förbjuder svenska företag atl investera i Sydafrika eller Namibia. Den nya lagen trädde i kraft den 1 juli. Lagen innebär att svenska företags verksamhet i Sydafrika begränsas genom elt generellt investeringsförbud. Regeringen kan i vissa fall medge undantag från investeringsförbudet. Syftet med denna undantagsmöjlighet är att begränsa förluster och undvika friställningar. Den skall också ge förelagen möjlighet atl fortsätta alt investera i den utsträckning som är absolut nödvändig för att de efter hand skall kunna ersätta försliten utrustning. Undanlaget ger däremot inte utrymme för en utvidgning av företagens verksamhet.

Det är regeringen som beslutar i ärenden om undantag från investeringsförbudet. Beträffande den ansökan från Alfa-Laval AB som Bertil Måbrink nätnner i sin fråga har beslut ännu inte fattals, ulan ärendet är under beredning inom regeringskansliet. Vad kommerskollegium har gjort är att avge yttrande, vari kollegiet tillstyrker atl Alfa-Laval medges det begärda undantaget.

De berörda svenska företagen skall varje år redovisa hur verksamheten i Sydafrika utvecklas. Redovisningarna kommer att läggas till grund för en samlad utvärdering av de effekter på verksamheten som den nya lagen får. Regeringen skall till riksdagen lämna en redogörelse för utvecklingen. Det är i dag - då lagen endast varit i kraft i dryga tre månader - alldeles för tidigt att göra någon sådan bedömning.

Nr 16

Tisdagen den 23 oktober 1979

Om lagstiftning mot svenska nyin-vesteringar i Sydafrika

BERTIL MÅBRINK (vpk):

Herr talman! Lagen om förbud mot investeringar i Sydafrika är trots sina bristfälligheter en framgång för alla dem som kämpat mot apartheidsystemets omänskliga lagar. Men frågan är om inle lagen snarast bör byggas ul så att den förbjuder all sådan verksamhet eller påbjuder ett totalt tillbakadragande av allt svenskt engagemang i Sydafrika. En sådan åtgärd skulle vara helt i överensstämmelse med vad de organisationer vill som inne i Sydafrika bekämpar rasistregimen - såsom ANC, SWAPO och SACTU.

Lagen har alltså brister. Den tillåter fortfarande svenska förelag att verka i Sydafrika. Lagen innehåller dispensmöjligheter, som faktiskt gördel möjligt att utvidga produktionen. Ett fall är nu Alfa-Lavals begäran alt få byta ut en 27 år gammal maskin, som kommer att innebära förbättrad servicekapacitet, vilket enligt vad Jag kan förstå i föriängningen betyder en ökad produktionskapacitet.

Det finns ett annat exempel. Enligt de uppgifter jag har skall Alfa-Laval flytta en av sina fabriker från Durban till Transvaal och fram till 1983 öka sin verksamhet i denna fabrik" med 50 96.

I det förstnämnda fallet har kommerskollegium sagt ja. Regeringen skall förkasta eller ge sitt godkännande till investeringen, och Jag tänker inte pressa handelsministern på ett besked om vad han tänker ta för ställning. Men mot bakgrund av sådana exempel som de Jag haranfört blir lagen om förbud mot nyinvesteringar försvagad.

Jag är naturligtvis helt införstådd med att man inte kan ersätta en 27 år gammal maskin med en ny som har exakt samma kapacitet. Tekniken står som bekant inte stilla. Men detta visar samtidigt att man inte heller kan stanna vid den lag som nu finns. Om vi är överens om att vi skall visa vår solidaritet med alla dem som lider under apartheidsystemet, om vi är överens om att dra undan möjlighelerna för rasistregimen i Sydafrika att via svenska företag fö ett viktigt bidrag till dess fortsatta existens, bör då inle lagen utvidgas till atl gälla all verksamhet i Sydafrika och alla förbindelser med rasistregimen där?

Handelsministern STAFFAN BURENSTAM LINDER: Herr talman! I den proposition som riksdagen antog i våras angavs vissa motiv för varför man skulle ge dispensutrymme. Skälen var bl. a. att man ville begränsa förluster i Sverige och att man ville minska risken för friställningar i Sverige. Dessutom ville man ge möjligheter för företag som nu är där nere att övervintra för atl de skall kunna göra en insats den dag - vi får hoppas att den kommer-då förhållandena i Sydafrika är mer gynnsamma än fn.

BERTIL MÅBRINK (vpk):

Herr talman! Det moderata kommer fram här nu, Vi vet att moderata samlingspartiet inte var så förtjust i lagen.

Nu anmäler handelsministern vissa ekonomiska problem, som eventuellt kan uppstå här i Sverige om vi helt skulle dra oss tillbaka från Sydafrika. Men

här är det ju många tunga remissinstanser som har tillbakavisat sådana resonemang. Vad det gäller är väl ändå en solidaritetshandling för de förtryckta i Sydafrika och en markering mot ett omänskligt system. Då skall man väl ändå inte plocka in eventuella ekonomiska problem som man, såvitt jag förslår, inle har bevisat skulle kunna uppstå.

Sedan till frågan om detla all övervintra. De befrielseorganisationer som slåss mot rasistregimen och som inom en snar framtid kanske kommer att vara de ledande i Sydafrika har Ju uttryckligen begärt alt vi skall dra tillbaka all verksamhet från landet, Om vi gör detta har vi väl större möjligheter atl prioriteras, då Sydafrika en gång blir fritt och det gäller att komma tillbaka till Sydafrika. Om vi nu skall se litet krasst på frågan måste det mest realistiska alternativet vara atl vi helt drar oss ifrån Sydafrika för att sedan efter befrielsen ha en möjlighet atl komma tillbaka.

Nr 16

Tisdagen den 23 oktober 1979

Om åtgärder för att hejda prisstegringarna

Handelsministern STAFFAN BURENSTAM LINDER: Herr talman! Herr Måbrink tycks alldeles ha missförstått saken. Vad Jag gjorde var att citera ur den proposition, som riksdagen antog i våras. Jag angav precis vad som där står. Min uppgift som handelsminister är att följa den lag som riksdagen fattat beslut om. Jag hoppas att herr Måbrink har förståelse för deua.

Överläggningen var härmed avslutad.

§ 17 Om åtgärder för att hejda prisstegringarna

Handelsministern STAFFAN BURENSTAM LINDER erhöll ordet för att besvara Karin Nordlanders (vpk) den 15 oktober anmälda fråga, 1979/80:33, och anförde:

Herr talman! Karin Nordlander har frågat mig vilka åtgärder regeringen avser att vidta för att hejda prisstegringarna.

Prisnivån i konsumentledet har under liden januari l. o. m. september i år stigit med 7,0 % enligt statens pris- och kartellnämnd. Därav svarar prishöjningarna på olja och bensin för 1,4 procentenheter. Under samma period 1978, som var ett år med allmänt sett gynnsam prisutveckling, steg prisnivån med 5,5 %. Även vid en infernafionell jämförelse har utvecklingen i Sverige varit gynnsam.

För alt hålla tillbaka prisstegringarna spelar en intensiv konkurrens en viktig roll. Det är vidare betydelsefullt att effektiviteten i näringslivet kan öka så all koslnadsstegringar i så liten utsträckning som möjligt behöver slå igenom i priset. Vidare är det viktigt atl kostnadsstegringar över huvud taget hålls tillbaka. Detta vill vi åstadkomma bl. a. genom yttersta återhållsamhet med offentliga utgifter och därmed i behovet av skaller.

Jag vill i det sammanhanget erinra om det ansvar som också parterna på arbetsmarknaden har för all medverka till en stabil prisutveckling.

Slutligen vill jag framhålla att statens pris- och karteUnämnd även i

Nr 16_________ fortsättningen kommer att bedriva en intensiv prisövervakning. Jag vill här
Tisdaeen den__ särskilt erinra om de kompletterande riktlinjer pris- och kariellnämnden fick i
23 oktober 1979 oktober 1977, där det sägs att prisövervakningen skall inriktas på att förhindra
_____________ sådana prishöjningar som vidtas som kompensation för förväntade kostnads-
Om åteärder lÖr ökningar, löneglidning och minskande försäljningsvolym.

alt hejda prisstegringarna

KARIN NORDLANDER (vpk):

Herr talman! Jag tackar handelsministern för svaret, även om jag tycker att det är litet svagt atl svaret inle innehåller någonting av konkreta förslag. Indexsiffran har nu passerat 500, vilket innebär att konsumentprisindex sedan basåret 1949 har femdubblals. De 30 årens prisutveckling har varit ett ständigt bekymmer för många konsumenter.

Vid mitten av 1970-talet var prishöjningen t. o. m. så kraftig att den reala köpkraften genomsnittligt sjönk, trots de då relativt höga nominella löneökningarna. Under senare delen av 1970-talel, under de borgeriiga regeringarnas tid, har priserna fortsatt att stiga samtidigt som reallönerna för de anställda har sänkts. Det har lett till en ohållbar situation, vilket bekräftas av att även dagligvaruhandeln redovisar en försäljningsminskning. Om delta var syfiet med den borgeriiga svångremspolitiken, då har den verkligen varit effektiv. Vänsterpartiet kommunisterna anser tvärtom att det är allvarligt när stora grupper av konsumenter av ekonomiska skäl måste minska sina inköp av bl. a. livsmedel, i en redan stram hushållsbudget.

Den prognos för 1979 som fanns i budgetpropositionen om en prisstegring på 5-6 96 har alltså inte hållit - det har handelsministern redan sagt. Var vi hamnar när året är slut vet vi inle, men redan nu har den allmänna prisnivån i konsumentledet stigit med 7 96. Det är 2 96 över den s. k. garantiregel som finns inskriven i löneavtalen, en garanti som naturligtvis borde ha gett de anställda en omedelbar lönekompensation men som enbart medger förhandlingsrätt. Ännu pågår inga realförhandlingar om kompensationen, och löntagarnas ekonomi fortsätter atl försämras.

Moms- och räntehöjningar verkaromedelbart prishöjande, vilket vi har fått erfara. Nu är det också dags för nya jordbruksförhandlingar. Lantbrukarna har enligt avtal rätt till gottgörelse för ökade produktionskostnader. Den höjda räntan och den dyrare energin innebär för deras del ökade krav på kompensation i höstens prisförhandlingar.

Redan har prishöjningar aviserats på ett antal varor inför Julhandeln. Om inte regeringen är beredd atl vidta rejäla åtgärder, så kommer nya chockhöjningar på livsmedel från årsskiftet som drabbar alla låginkomsttagare hårt -de som tvingas använda större delen av sin inkomst lill inköp av mal. Vänsterpartiet kommunisternas krav om borttagande av momsen på maten och ett effektivt prisstopp på alla dagligvaror blir allt aktuellare. Men tänker den borgerliga regeringen nu helt överge subventionssystemet? Det har Ju delvis styrt prissättningen, som man kunde läsa i Expressen i måndags.

Överiäggningen var härmed avslutad.

§ 18 Om åtgärder för att förhindra vissa industrinedläggningar i Västernorrlands län

Industriministern NILS ÅSLING erhöll ordet för atl i ett sammanhang besvara dels Lilly Hanssons (s) den 15 oktober anmälda fråga, 1979/80:42, dels Sven Henricssons (vpk) den 18 oktober anmälda fråga, 1979/80:52, och anförde:

Herr talman! Lilly Hansson har frågat mig när utredningen om NCB:s fabrik i Hörnefors blir klar samt vidare om de fackliga organisationerna getts möjligheter att delta i denna utredning på det sätt som riksdagen förutsatt.

Sven Henricsson har frågat mig vilka åtgärder som jag kommer att vidtaga för att hindra en enligt honom nu planerad nedläggning av vissa av NCB:s fabriker i Västernorriand samt de skadliga verkningarna härav.

Jag besvarar bägge frågorna i ett sammanhang.

Riksdagen uttalade i våras i samband med behandlingen av frågan om aktieförvärv i bl. a. NCB atl det var utomordentligt angeläget atl förelagsledningen vid företaget snabbt tog itu med den strukturella och finansiella rekonstruktion som var nödvändig för att företaget skulle kunna erbjuda en trygg sysselsättning för sina anställda. Detta arbete har påbörjats inom företaget. Enligt vad Jag inhämtat är avsikten bl. a. att genomföra en allsidig utredning om NCB:s framlida struktur. Detla arbete beräknas vara färdigt under första halvåret 1980.

Jag har även inhämtat att en utredning om NCB:s fabrik i llörnefors av del slag som riksdagen förordat kommer all ingå som en särskild del i den mer omfattande utredningen om hela NCB:s struktur. Överiäggningar härom har skett mellan företagsledningen och de fackliga organisationerna.

Först när det tidigare nämnda utredningsarbetet inom företaget är klart och förslag lagts fram av företagsledningen kan man erhålla en bild av vilka konsekvenser strukturförändringar inom NCB skulle kunna få.

. Talmannen övertog ledningen av kammarens förhandlingar.

Nr 16

Tisdagen den 23 oktober 1979

Om åtgärder för alt förhindra vissa industrinedtägg-nlngar i Västernorrlands län

LILLY HANSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka industriministern för svaret på min fråga. Jag betraktar det åtminstone t. v. som positivt i den meningen alt riksdagens beslut från i våras inle åsidosatts.

Bakgrunden lill min fråga, som jag i och för sig ställde redan den 5 oktober men inte fick svar på av den folkpartistiska expeditionsministären, är den oro som under hösten spritt sig bland arbetarna och befolkningen i Hörnefors på grund av tidningsuppgifter om att man inom koncernen redan var klar med sitt ställningstagande och att beslut om atl Hörneforsfabriken skulle läggas nerskulle fattas vid styrelsens sammanträde i oktober. Eftersomjag ansåg att det skulle rimma illa med riksdagens beslut i våras angående Hörnefors fann jag anledning att ställa den här frågan. Efter vad jag erfarit hade NCB så sent som i slutet på september inte tillsatt någon förutsättningslös utredning; i

Nr 16

Tisdagen den 23 oktober 1979

Om åtgärder för ätt förhindra vissa induslrinedläggningar i Västernorrlands län

varje fall hade inte de fackliga organisationerna inbjudits till någon sådan. I stället har de fackliga organisationerna vid Hörneforsfabriken själva gjort en förundersökning i samarbete med en utomstående konsultfirma. Man har också till NCB:s ledning framfört alt denna förundersökning borde följas av en mer ingående planering av och kalkyler för del ulvecklingsallernaiiv som verkar mest intressant.

Denna förundersökning är nu klar och skall presenteras inom kort. Del finns ingen anledning alt här redogöra för innehållet i denna undersökning, men jag vill ändå nämna all förundersökningen pekar på att det med måttliga investeringar går att få Hörneforsfabriken lönsam inom en femårsperiod.

Av industriministerns svar framgår au någon utredning om Hörneforsfabriken ännu inte tillsatts men alt överiäggningar om en sådan inletts med de fackliga organisationerna. Delta måste, såvitt jag förstår, ha skett de allra senaste dagarna.

Jag tycker att detta är tillfredsställande, och Jag tar för givet aft de fackliga organisationerna skall få ett stort inflytande i denna utredning.

Om Jag fattat svaret rätt behöver man i Hörnefors inte oroa sig för att några beslut kommer att fattas inom NCB:s ledning förrän den allsidiga utredning om NCB som det talas om i svaret är klar. Jag förutsätter också att de anställda kommer att vara representerade i den utredning som gäller Hörnefors.

Jag tycker att det är mycket viktigt att den förundersökning som man gjort i Hörnefors kommer med i den förutsättningslösa utredning som skall ske inom NCB. Därför vill Jag fråga industriministern om han avseratt medverka till att den förundersökningen kommer att ingå i den utredning som riksdagen begärt, liksom också den undersökning om de samhällsekonomiska konsekvenserna av en nedläggning av Hörneforsfabriken som Umeå universitet gjort på uppdrag av Umeå kommun.

SVEN HENRICSSON (vpk):

Herr talman! Industriministern har i svaret på min fråga, vilket Jag tackar för, refererat till den överenskommelse mellan staten och NCB som tidigare har träffats och där det sägs att parterna skall verka för att NCB:s verksamhet bedrivs efter affärsmässiga grunder och aft den påbörjade strukturomvandlingen och rationaliseringen genomförs för att åstadkomma långsiktig konkurrenskraft, lönsamhet och konsolidering. Denna formulering var föremål för diskussion när riksdagen fattade detta beslut. Inom vänsterpartiet kommunisterna ansåg vi att formuleringen var ensidigt företagsekonomiskt inriktad och att den därför inte borde accepteras. Vi ville i avtalet ha med en formulering om att del skulle finnas ett ömsesidigt ansvarstagande för den regionalpolitiska utvecklingen för att trygga Jobben för dem som i dag berörs av den verksamhet som bedrivs av de avtalsslutande bolagen - det gäller ju också Södra Skogsägarna.

Vi vidhåller att man skulle ha gjort en sådan markering av del samhällsansvar som bör finnas.

Självfallet pågår det inom NCB arbeie fören sådan här rationalisering. Vi är på det klara med att del som sipprat ut är ganska oroväckande för

Västernorriands del. Vi har här frågan om nedläggning av massafabriken i Köpmanholmen liksom nedläggning av boardfabriken i Johannedal. NCB har i olika sammanhang klart och tydligt sagt all dessa fabriker är aktuella för nedläggning. Del gäller flera hundra anställda och deras framtid. Köpmanholmen är ett samhälle som slår och faller med massafabriken. Det borde, herr industriminister, ha funnits en beredskap mot en nedläggning, om man nu har sådana funderingar, dvs. en beredskap som skulle kunna utnyttjas om en nedläggning blir aktuell.

Vi vet atl den svenska skogsindustrin i dag har en överkapacitet så till vida som man behöver ytterligare 20 miljoner m ved för att kunna utnyttja hela kapaciteten. Men denna beläggning tycker vi borde ha resulterat i en undersökning om inte totallösningar skall eftersträvas. Hela skogsindustrin borde ha bli vit föremål för en planering, där del sågs till att man k voterade, så att man tryggade framför allt sysselsättningen åt de företag som i dag är hotade. Och till dem hör faktiskt NCB. Det kan väl inte vara meningen att ett företag med sådant samhällsinflytande som NCB nu har skall stå tillbaka för intressen från privata industriföretag?

Industriministern NILS ÅSLING:

Herr talman! Som svar på Lilly Hanssons fråga, om den förundersökning som man gjort i Hörnefors skall ingå i utredningsmaterialet, vill jag säga att det är ju företaget som tillsammans med de anställdas organisationer har atl bestämma över del utredningsmaterial som sammanställs före vidtagandet av strukturåtgärder. Men självfallet anser Jag atl del är en fördel om delta utredningsmaterial blir så allsidigt som möjligt för alt man därmed skall kunna skapa ett bra underlag för företagets framlida beslut.

Till Sven Henricsson vill jag säga att självfallet måste man i en modern industripolitik ha en beredskap mot vad som händer i fråga om strukturella hedläggningar. Det är ju därför som man inom industridepartementet har arbetat fram en omfattande promemoria om den svenska skogsindustrin, och den promemorian har nu befunnit sig på remiss och kommer att ligga som underlag för de överväganden jag har alt göra beträffande de fortsatta åtgärderna inom skogsindustrin.

Nr 16

Tisdagen den 23 oktober 1979

Om åtgärder för att förhindra vissa industrinedläggningar I Västernorrlands län

LILLY HANSSON (s):

Herrtalman! Jagfickju inte svar på frågan om industriministern var beredd att medverka till att den här undersökningen kom med. Industriministern svarar nu att det åligger företagel och de fackliga organisationerna att bestämma om vad som skall vara med i utredningen. Jag fattar det så att industriministern ställer sig utanför möjligheten atl påverka deua. Jag anser alt del är fel, därför alt regeringen - och i delta fall industriministern - ändå har det högsta ansvaret för att riksdagens beslut följs. Jag menar alt del borde vara lätt för industriministern alt ge ett löfte, att vad på honom ankommer skall han se till atl de fackliga organisationernas beräkningar och bedömningar av olika utvecklingsalternativ skall ingående övervägas och att del då bör ske i denna utredning.

Nr 16

Tisdagen den 23 oktober 1979

Om produktion av metanol i Vantisäler

Det är självklart, tyckerjag, att det faller på industriministerns ansvar att så sker. Det var också innebörden av det beslut riksdagen fattade i våras.

SVEN HENRICSSON (vpk):

Herr talman! Jag är medveten om att det sammanställts en tjock promemoria,ochjagharocksåögnat igenom de väsentliga avsnitten. Men jag vill göra gällande alt sådana digra promemorior, hur många ord de än innehåller, ger faktiskt inte flera Jobb.

Vad vi behöver är konkret alternativ planering som visar vad som kan inträffa t. ex. i Köpmanholmen för den händelse företaget kommer fram till att fabriken skall läggas ned. Hela skogsindustrin bör innefattas i en sådan planering och inte bara ett enskilt företag. Det gäller atl förse varje företag med råvara.

Här har nu staten satsat 1 miljard i NCB, och dessa pengar har väl i huvudsak gått till fordringsägarna. Nu förväntar sig arbetarna alt de också skall få garantier för framtiden.

Överläggningen var härmed avslutad.

§ 19 Om produktion av metanol i Vannsäter

Indusiriminisiern NILS ÅSLING erhöll ordet för au i eli sammanhang besvara

dels Benil Måbrinks (vpk) och Olle Östrands (s) den 15 oktober anmälda frågor, 1979/80:31 resp. 37,

dels Gunnel Jonängs (c) den 22 oktober anmälda fråga, 1979/80:61, och anförde:

Herr talman! Bertil Måbrink har frågat mig om regeringen är beredd att otngående ge klartecken för igångsättning av försöksverksamhet för produktion av metanol vid Vannsätersfabriken utanför Söderhamn.

Olle Östrand har frågat mig om jag är beredd att omgående ta de initiativ som erfordras för att starta försöksverksamhet med metanolproduklion vid samma anläggning.

Gunnel Jonäng har frågat mig om jag är beredd att medverka till att metanolframställning omedelbart kan påbörjas i Vannsäter.

Jag besvarar frågorna i ett sammanhang.

Vid kontakter mellan Svensk Metanolutveckling AB och Stora Kopparbergs Bergslags AB samt dess dotterbolag Bergvik och Ala AB har föreslagits att den numera nedlagda sulfitfabriken i Vannsäter utanför Bergvik skulle kunna utnyttjas som försöksanläggning för förgasning av inhemska s. k. biobränslen, närmast skogsavfall och tory.

Riksdagen uttalade i våras (NU 1978/79:60 s. 50, rskr 429) att regeringen borde låta utarbeta förslag till en anläggning för produktion av metanol.

Regeringen uppdrog den 2 augusti i år åt nämnden för energiproduktionsforskning att i samverkan med Metanolbolaget utarbeta och redovisa förslag

till en demonstrationsanläggning för metanolproduktion baserad på inhemsk råvara.

I regeringsdeklarationen har angetts alt produktion av alternativa drivmedel skall påbörjas. Jag räknar med att det förslag som nu utarbetas av nämnden för energiproduktionsforskning och Metanolbolaget och som skall föreligga den 1 december i år skall kunna vara grund för stalsmakternas ställningstagande till i varje fall en viktig etapp på vägen mot en inhemsk drivmedelsproduktion i stor skala. Jag är däremot inte beredd att nu, utan atl ha sett ett grundligt genomarbetat underiag, lägga fram förslag om igångsättning av det s. k. Bergviksprojektet eller något annat likartat projekt.

BERTIL MÅBRINK (vpk):

Herr talman! En ledare för ungefär en vecka sedan i Söderhamns-Hälsinge-Kuriren hade rubriken Metanolskandalen. Jag instämmer i denna rubrik.

Det är ungefär fem år sedan Svensk Metanolutveckling AB bildades. Uppgiften för bolaget skulle vara all få fram ett drivmedel som delvis skulle ersätta bensin. Metanolbolaget har, vad jag kan förstå, plockat fram ett digert utredningsmaterial. Man har dessutom begärt att få starta en försöksanläggning för utvinning av metanol ur bl. a. torv och fiis. Ett färdigt förslag finns att förlägga denna anläggning tU] den i mars 1979 nedlagda massafabriken i Vannsäter i Söderhamns kommun. Frågan har hittills förhalats i regeringsbyråkratin och dessevinnerliga utredningsmaskineri. Denna förhalning har i sin tur fått till konsekvens att några ledamöter i styrelsen för Metanolbolaget tröttnat och söker sig andra uppgifter. De 30-40 anställda som finns kvar för efterarbete i den nedlagda fabriken kommer så småningom att bli arbetslösa, om inte försöksverksamheten kommer till stånd. Delta kommer i sin tur att bli ytteriigare ett slag mot en redan hårt drabbad kommun som Söderhamn.

Det finns alltså en lämplig fabrikslokal i Vannsäter, det finns råvara i närheten och det finns arbetskraft för att det bör vara möjligt att redan nu ge klartecken till att försöksverksamheten förläggs till Vannsäter. Det kan man göra trots att del fortfarande kanske måste plockas fram ytterligare något utredningsmaterial när det gäller den tekniska sidan. Man böralltså redan nu kunna uttala sig för Vannsäter. Jag befarar att man här håller på att driva ett spel, så att man än en gång skall undandra Söderhamns kommun en industrilokalisering, exempelvis såsom riksdagen gjorde i juni månad när det gällde att förorda byggandet av ett nytt journalpappersbruk. Dä gick man förbi Söderhamn, och jag befarar att man tänker göra likadant den här gången. Är det Jämtland, är det Karlsholmsbruk eller någon annan plats som nu är med och figurerar i spelet? Industriminister Åsling har chans att har i dag ge klart besked om att han förordar Vannsäter. Gör han det visar han också socialt ansvar för en hårt drabbad kommun.

Nr 16

Tisdagen den 23 oktober 1979

Om produktion av tnela/iol i Vannsäter

Nr 16

Tisdagen den 23 oktober 1979

Om produktion av tnetanol i Vannsäter

OLLE ÖSTRAND (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka industriministern för svaret.

Jag beklagar att industriministern, trots att han inte på något sätt är bunden till vad som förevarit under folkpartiregeringens tid, hänvisar till den utredning som nämnden för energiproduktionsforskning håller på med och som SMAB anser vara helt onödig. SMAB har också klart deklarerat atl olika myndigheter i vårt land har en överdriven nit atl utreda sönder varje delprojekt som föreslagits av SMAB.

Det är också atl beklaga att industriministern håller alla dörrar öppna för var en sådan här anläggning skall ligga.

Det har klart slagils fast att ytterligare utredningar är onödiga. Redan vid årsskiftet 1978/79 hade Svensk Melanolutveckling tillsammans med Stora Kopparberg efter ett omfattande utredningsarbete kommit fram till att sulfitfabriken i Vannsäter utanför Söderhamn skulle vara lämplig som försöksanläggning. Ett femtiotal jobb skulle då kunna skapas i den fabrik som skulle läggas ned ett halvår senare och där 220 personer var berörda. En övergång till ny produktion skulle kunna mildra konsekvenserna av denna omfattande nedläggning, som drabbade en hel bygd. Därför begärde SMAB redan i januari i år ett sammanträffande med dåvarande energi- och industriministrarna. Men träffen kom inte till stånd förrän den 8 maj, hela fyra månader senare. Jag var själv med vid det tillfället. Där presenterades hela del omfattande utredningsmaterialet.

Till deua koinmer att riksdagen under våren vid två tillfällen - dels i samband med det trafikpolitiska beslutet, dels i samband med det energipolitiska beslutet - klart slog fast det angelägna i att en försöksverksamhet med metanolproduktion snarast kom i gång.

Runt om i världen satsas i dag stora summor pä att utveckla metanol till ett drivmedel som skall ersätta bensinen. Men här i Sverige håller vi på och hattar på delta vis.

I likhet med Bertil Måbrink vill jag framhålla det angelägna i att en bygd som Söderhamn, där över 1 000 jobb har försvunnit de senaste åren och där f. n. 610 personer går arbetslösa, lar ett positivt besked om försöksverksamheten med metanolproduktion. I likhet med Bertil Måbrink tyckerjag att industriministern här i dag klart skall deklarera sin positiva inställning till att metanolprodukiionen i Vannsäter i Söderhamn kommer i gång.

JOHAN OLSSON (c):

Herr talman! Gunnel Jonäng är förhindrad att ta emot svaret på den ställda frågan, varför jag vill framföra hennes tack för svaret till industriministern.

Jag vill gärna anföra några synpunkter på del här ämnet. Jag har följt det med intresse. Redan 1975 väckte jag en motion, med begäran atl riksdagen skulle ta upp frågan om möjligheterna att utveckla metanolframställning här i landet. Först senare det året lade regeringen fram en proposition om ett bolag för metanolutveckling.

I likhet med de bägge föregående talarna vill jag beklaga att del här tagit så

lång tid. Det är egentligen märkligt, eftersom den här frågan är så vital med hänsyn lill vår energisituation och utvecklingen på oljeområdet. Det är känt alt upp till 15-20 96 metanol kan blandas i bensin utan alt man behöver ändra motorerna. Man vinner också den fördelen att man kan minska tillsatsen av bly i bensinen. Dessutom skulle man kunna skapa sysselsättningstillfallen och ta till vara avfallsresurser som eljest går till spillo.

De här ställda frågorna får väl ses som en påtryckning på regeringen att verkligen ta tag i problemet för att snabbt få fram försöksverksamhet med metanolframställning, framför allt ur beredskapssynpunkt men också ur sysselsättningssynpunkt. Vi vill från vår sida också framhålla vilken betydelse den här anläggningen skulle ha för sysselsättningen i Gävleborgs län och i Vannsäter-Söderhamnsområdei. De föregående talarna har anfört skälen, och jag vill instämma däri.

Riksdagen beslutade i våras på förslag i en centermotion att det skulle bli en försöksverksamhet, och vi hoppas nu atl regeringen verkligen griper sig an frågan med snabbhet. Man kan väl också utläsa av svaret att det finns vissa utsikter:

"Vid kontakter mellan Svensk Metanolutveckling AB och Stora Kopparbergs Bergslags AB samt dess dotterbolag Bergvik och Ala AB har föreslagits att den numera nedlagda sulfitfabriken i Vannsäter utanför Bergvik skulle kunna utnyttjas som försöksanläggning" osv.

Detta kommenteras inte på annat sätt, del bara refereras. Jag vet emellertid aft Svensk Metanolutveckling AB har funnit den här platsen lämplig, och jag vet också att Stora Kopparberg har satsat ordentligt på att verkligen få anläggningen till stånd. Den skulle passa bra i fabriken i stället för den massafabrikation som har lagts ner under våren, och den skulle skapa sysselsättning i orten.

Jag kan inte tolka svaret på annat sätt än att regeringen ändå är böjd för att anta det här förslaget. Skulle det inte antas utan man skulle söka en annan ort. så skulle nya utredningar krävas, vilket skulle försena projektet med kanske ett år, och här är det ju bråttom. Om det nu blir en försöksverksamhet, bör den Ju förhoppningsvis leda till en reguljär, permanent produktion, och då kommer även andra orter in i bilden.

Vi förväntar nu att industriministern omgående tar tag i ärendet och leder det till ett beslut som innebär försöksverksamhet i Vannsäter.

Nr 16

Tisdagen den 23 oktober 1979

Om produktion av metanol i Vannsäter

Industriministern NILS ÅSLING:

Herr talman! Jag förstår frågeställarnas otålighet, och jag tycker också att arbetet med frågan om metanoltillverkning har tagit väldigt lång tid i det här landet. .Det är min ambition att, i den mån jag kan påverka utvecklingen, försöka påskynda detta. Men att i ett skede, nar vi står inför avgörande beslut - medelsanvisningar etc. - binda sig för en bestämd ort, även om den har stora förtjänster, är naturligtvis att föregripa det ställningstagande som måste ske inom kort.

Som jag sade i mitt svar räknar Jag med att det kompletterande utredningsmaterial som återstår för ett ställningstagande skall föreh'gga redan

Nr 16

Tisdagen den 23 oktober 1979

Om produktion av metanol i Vannsäter

före december månad. Då är det också meningen att regeringen skall fatta beslut i frågan. Att under sådana förhållanden föregripa ställningstagandet och villfara frågeställarnas önskemål om att diskutera en bestämd lokaliseringsplats är självfallet omöjligt.

OLLE ÖSTRAND (s):

Herr talman! Det borde inte vara svårt för industriministern att diskutera en förläggning i dag, eftersom man hos Svensk Melanolutveckling AB anser atl den här frågan är färdigutredd. Man har också i eu mycket skarpt brev till industriministern framhållit de svårigheter man har att arbeta under och betonat, att skall en fortsatt verksamhet inom SMAB vara meningsfull, måste det med del snaraste tas beslut och ställas finansiella resurser till förfogande för en verksamhet efter vissa huvudlinjer, som man presenterar i brevet. Bl. a. säger man där att den planerade demonstrationsanläggningen för metanolproduktion ur torv och flis måste byggas. Det heter vidare: "Projektet skall genomföras i samarbete med lämpliga intressenter inom näringslivet och med utnyttjande av den längst utvecklade teknologin på området. Den geografiska placeringen av anläggningen kan vara en förhandlingsfråga om någon part inte anser Bergvik vara en lämplig lokalisering."

Fullt klart är ändå att SMAB anser att Bergvik är en mycket lämplig lokaliseringsort. Där finns råvaror i form av både flis och torv. Söderhamnsområdet inkl. Bergvik aren mycket hårt drabbad bygd, och industriministern har nu ett utmärkt tillfälle att göra en myckel viktig regionalpolitisk markering. Det bör bl. a. framstå som angeläget om man menar allvar med regeringspropositionens skrivning om att den regionala balansen måste förbättras. Säg klart i dag ifrån att Bergvik skall få metanolanläggningen!

BERTIL MÅBRINK (vpk):

Herr talman! Det är bedrövligt att man skall behöva slåss på detta sätt om en mindre industri, men att vi måste göra det beror på den planlöshet som förekommer i vårt land och som inte minst den borgerliga regeringen barett stort ansvar för. Det saknas en långsiktig planering när det gäller både träindustrin och skogsindustrin.

En plats som från början har aktualiserats i samband med den verksamhet som vi nu diskuterar är dock Vannsäter. Industriministern kan då inte gömma sig bakom ett besked om att ytteriigare utredningar måste genomföras. Jag kan acceptera att dessa ytterligare utredningar måste genomföras, men de har teknisk inriktning, och det finns elt beslut om att en försöksverksamhet skall startas. Jag accepterar alltså helt atl dessa utredningar skall slutföras till december, men man kan såviu jag förstår redan i dag fatta ett beslut om på vilken plats försöksverksamheten skall bedrivas. På den punkten tyckerjag att industriministern skall ge elt klart besked.

Industriministern känner mycket väl lill problemen i Söderhamn. Jag tycker atl det i första hand är folkpartiregeringen som har ansvaret för att denna fråga har förhalats, men att nu också herr Åsling ar beredd att, trots de problem som finns, ytterligare dra ut på behandlingen av denna fråga tycker

jag är tecken på en viss hänsynslöshet mot en kommun och ett län som sysselsältningsmässigt har drabbats oerhört hårt.

Jag har inte tackat försvaret på min fråga, och jag tänker inte heller göra det så länge herr Åsling inte ger ett klart besked.

JOHAN OLSSON (c):

Herr talman! Jag vill understryka vikten av atl försöksverksamheten snabbt kommer i gång. Även om det gäller en försöksverksamhet, skall syftet givetvis vara atl snabbi få till stånd en produktion. Allting lyder också på atl det finns förutsättningar för att detta skall kunna lyckas. Men man räknar med att det kommer att ta sex sju år innan en permanent produktion kommer i gång. Därför är det myckel angeläget atl verksamheten nu snabbt kan startas. Med hänsyn till all man lar i anspråk en anläggning som tidigare har utnyttjats för massaproduktion och atl arbetskraft på orten faktiskt går och väntar på Jobb - det gäller både anställda inom företagel och personer som är anmälda som arbetslösa - är det angeläget att någon form av verksamhet kan sättas i gång.

Söderhamnsområdet har farit illa genom strukturomvandlingar av olika slag. Vi riksdagsledamöter minns hur man en gång stred för all få myntverket utlokaliserat till Söderhamn men misslyckades med della. Vi har också kämpat för att stiftelsen för de skyddade verkstäderna, dvs. Samhällsföretag, skulle föriäggas till Söderhamn men inle heller haft framgång i denna strävan.

Vi har nu förhoppningar om all del på del aktuella området skall göras en permanent statlig satsning, som skall ge god utdelning. Vi kan också, som Jag ser det, av industriminister Åslings svar all döma ställa förhoppningar på atl industriministern kommer att fatta ett för Söderhamnsorten positivt beslut.

Nr 16

Tisdagen den 23 oktober 1979

Om produktion av metanol i Vannsäter

Industriministern NILS ÅSLING:

Herr talman! Bertil Måbrink sade att det var bedrövligt att vi höll på så här. Jag kan i och för sig instämma i det. Det kan inte vara rimligt atl riksdagen tar upp sin tid med att diskutera en liten detalj - låt vara att det gäller lokaliseringen av en försöksanläggning - när vi i regeringen är mitt inne i en beslutsprocess som kommeratt leda till resultat och förslag inom kort. Skall vi hantera alla industrifrågor på det sättet måsiejag säga att det då i själva verket är den stora planlösheten som sätter sin prägel på verksamheten, och det vill jag inte vara med om.

När vi är färdiga med förhandlingar och medelsanvisningar skall vi komma tillbaka i den här frågan. Till dess får ni vara vänliga att ge er till tåls. Vi kommer med förslag. Och det är min ambition att det inte skall dröja särskilt många veckor innan vi är klara med beslut.

Nr 16

Tisdagen den 23 oktober 1979

Om sysselsättningen vid AB Polarvagnens industrier i Västernoirlands och Västerbottens län

BERTIL MÅBRINK (vpk):

Herr talman! Ansvaret för att riksdagens tid upptas på det här sättet faller inte på frågeställarna utan på de ansvariga departementscheferna och i sista hand regeringen.

Det handlar ju inte bara om metanol -där vi kanske får besked i december eller januari - utan som jag sade måste det handla om hela industripolitiken och, om jag håller mig till skogssektorn, om hela skogsindustripolitiken.

På det området finns det inte någonting konkret än - och Gävleborgs län är elt av de län som är mest beroende av skogen för sysselsättning och annat. Här finns en planlöshet som vi upplever blir värre och värre. Det råder nu praktiskt taget anarki. Man överlåter ål de privata företagen atl rumstera om nästan hur som helst, och industrier och jobb bara rasar bort.

OLLE ÖSTRAND (s):

Herr talman! Industriministern återkommer ständigt till den här utredningen. Men jag vill än en gång erinra om att när riksdagen tog det energipolitiska beslutet i våras fick regeringen riksdagens uppdrag atl tillsammans med SMAB skapa ekonomiska möjligheler så au en sådan här försöksverksamhet skulle komma i gång.

Trots dessa klara uttalanden stoppades förslaget in i en utredning, som har en sammansättning som gör del mycket svårt för SMAB alt påverka arbetet i utredningen.

Det är ändå så all Svensk Melanolutveckling fått riksdagens uppdrag att leda det utrednings- och utvecklingsarbete som erfordras för att förse Sverige med detla alternativa drivmedel. Del har man gjort, men del har skapats svårigheter här.

När nu Svensk Melanolutveckling anser all det inte behövs några mer utredningar för att bestämma lokaliseringsort, då måste vi väl i rimlighetens namn ta det ordet för gott.

Överiäggningen var härmed avslutad.

§ 20 Om sysselsättningen vid AB Polarvagnens industrier i Västernorrlands och Västerbottens län

Industriministern NILS ÅSLING erhöll ordet för att i ett sammanhang besvara

dels John Anderssons (vpk) och Nils-Olof Grönhagens (s) den 15 oktober anmälda frågor, 1979/80:36 resp. 43,

dels Bengt Wiklunds (s) den 18 oktober anmälda fråga, 1979/80:48, och anförde:

Herrtalman! John Andersson har frågat mig om regeringen avseratt vidta åtgärder som räddar sysselsättningen vid AB Polarvagnens fabriker.

Vidare har Nils-Olof Grönhagen och Bengt Wiklund frågat, vilka åtgärder regeringen avser vidta för att bereda sysselsättning för de anställda i bolagets

verksamhet. Nils-Olof Grönhagen har därvid särskilt framhållit Sollefteå medan Bengt Wiklunds fråga hänför sig lill bolagets fabriker i Västernorrland och Västerbotten.

Jag besvarar frågorna i ett sammanhang.

Enligt vad jag har erfarit stod det redan under våren 1979 klart för ledningen i AB Polarvagnen alt åtgärder måste vidtas för att komma till rätta med bolagets kortsiktiga och långsiktiga ekonomiska problem. Ett åtgärdsprogram lades fast. Detla innefattade en neddragning och koncentration av bolagets verksamhet och ledde till beslut om nedläggning av enheten i Junsele.

Under sensommaren förvärrades bolagets likvida situation, vilket medförde att bolaget beslöl atl inställa sina betalningar den I oktober 1979. I samband härmed utsågs en god man enligt ackordslagen för att utreda förutsättningarna för en rekonstruktion av bolaget. Gode mannens redovisning av läget beräknas föreligga om någon vecka.

För att bereda gode mannen möjlighet alt fullfölja utredningsarbetet har regeringen beviljat bolaget statlig garanti för vissa nödvändiga banklån.

Regeringen är väl medveten om Polarvagnens betydelse för sysselsättningen i regionen. Enligt vad som framkommit har bolaget betydande styrka genom sin kunniga personal, moderna produktionsapparat och inarbetade marknadsställning. Jag räknar därför med att bolaget efter en rekonstruktion skall kunna fortsätta sin verksamhet med i huvudsak samma omfattning som nu. Det torde dock vara ofrånkomligt atl enheten i Junsele läggs ned. Jag har erfarit atl ansträngningar görs för att söka få annan verksamhet föriagd till Junsele.

Nr 16

Tisdagen den 23 oktober 1979

Om sysselsättningen vid AB Polarvagnens industrier i Västernorriands och Västerbottens län

JOHN ANDERSSON (vpk):

Herr talman! Jag får tacka industriministern för hans svar på min fråga om Polarvagnen. Tyvärr dämpar nog inte svaret den oro som de anställda känner för framtiden. För att ta elt exempel: orten Junsele tappar 37 arbetstillfällen. Det är för den orten i stort sett detsamma som det skulle vara för Göteborg om varven lades ned. Det visar problemets storlek.

Det har också hänt ett och annal som väcker undran. Så t. ex. såldes elt av bolagets förelag två dagar innan betalningarna inställdes. Och della gjordes utan de anställdas vetskap. Andra märkliga affärer skymtar i bakgrunden och inger oro för företagets framtid.

Fyra inlandskommuner är i hög grad beroende av företaget i sysselsäll-ningshänseende - det framgår också av industriministerns svar. Betydande statliga och kommunala medel har under åren satsats. Det måste därför ses som en självklarhet att erforderliga åtgärder vidtas så alt sysselsättningen räddas - givetvis också för de redan uppsagda. Om så erfordras måste en annan produktion igångsättas. För det måste vara ett samhällsintresse atl arbetskraften tas till vara och att de lokaler som finns utnyttjas. Detta påpekar även industriministern i sitt svar. Om man därtill lägger att de orter som i dag berörs redan tidigare har stora problem inser man att det bidrag på 2 milj. kr. som förra veckan gavs inle löser problemet.

5 Riksdagens protokoU 1979/80:14-16

Nr 16

Tisdagen den 23 oktober 1979

Om sysselsättningen vid AB Polaiyagnens industrier i Västernorriands och Västerbottens län

Nu säger industriministern att ansträngningar görs för att söka få annan verksamhet till Junsele. Vilka gör dessa ansträngningar? Bland de anställda diskuteras ett statligt del- eller helägarskap för förelaget - man tror alt detta skulle vara en möjlig lösning av problemet. Kan industriministern tänka sig en sådan lösning?

NILS-OLOF GRÖNHAGEN (s):

Herr talman! Jag ber att fö tacka industriministern för svaret, dock inte för svarefs innehåll.

Min fråga gällde vad regeringen tänker vidta för åtgärder för Sollefteå kommun, där Junsele ligger. Svaret från industriministern är kort och gott: "Def torde dock vara ofrånkomligt att enheten i Junsele läggs ned."

Jag vill erinra industriministern om att AB Polarvagnen ursprungligen hade sitt säte i Junsele. Av någon anledning kom företagsledningen och de kommunala myndigheterna inte riktigt överens, vilket gjorde alt förelagsledningen tog kontakt med andra orter, bl. a. Kramfors.

Jag hade förmånen att bli uppvaktad av förelagsledningen när man ville förlägga hela verksamheten till Kramfors. I den kommunen förde vi och för fortfarande en politik som innebär att vi inte tar sysselsäliningslilifällen från Norrlandskommunerna - däremot tar vi gärna emot företag söderifrån. Därför meddelade Jag Polarvagnens ledning att vi var förhindrade all föra konkreta diskussioner om en förläggning av verksamheten till Kramfors så länge den inte hade gjort upp med de kommunala myndigheterna i dåvarande Junsele. Jag bad företagsledningen göra detta klart för de kommunala myndigheterna och eventuellt återkomma. Man återkom inte, och resultatet blev att man gick över gränsen till Västerbotten med denna verksamhet.

Så småningom återkom Polarvagnen lill Junsele med en mindre enhet, som i dag har strax under 40 anställda. Församlingen Junsele omfattar drygt 2 000 människor, och det har tidigare sagts vilken effekt en nedläggning kan fö för denna lilla ort.

Jag vill ställa en följdfråga lill industriministern: Omfattar de 2 milj. kr. som nu har anvisats fill företaget också åtgärder för aft tillgodose Sollefteå kommun och orten Junsele med en fortsatt trygg sysselsättning för dem som där drabbats?

BENGT WIKLUND (s);

Herr talman! Även Jag ber all fö lacka industriministern för det svar som han har lämnat, men - med instämmande i vad Nils-Olof Grönhagen har sagt - innehållet i svaret kan man inle tacka för.

Jag håller med om vad Nils-Olof Grönhagen har sagt och vill dessutom ställa följande direkta fråga: Varför måste man alltid notera att det är de anställda som kommer i kläm i en sådan här situation? Jag har aldrig upplevt atf en företagare har behövt gå till de sociala myndigheterna för att fö hjälp, vilket många anställda ofta måste göra i liknande sammanhang.

Industriministern sade att ledningen för Polarvagnen våren 1979 konstaterade att företaget måste vidta åtgärder för atf komma till rätta med sina

problem och alt man har lagt fast ett åtgärdsprogram. Det är alldeles riktigt. Men det är beklagligt att man infe har instrumenten för, eller kanske viljan, att ingripa så atl kommuner och län - även industriministerns och mitt län berörsju - inte kommer i ett sådant konkurrensförhållande till varandra som Nils-Olof Grönhagen har beskrivit. Skall vi aldrig fö konstalera alt privatka-pitalistiska företag någon gång lär sig att det är omöjligt aft hålla på att bygga golv runt om i det svenska samhället och tro att de på det sättet skall expandera i sin verksamhet?

Jag tycker att det nu finns skäl för att samhället genom regeringen och oss här i riksdagen säger ifrån. Vi för börja all tänka oss för mer än en gång och kanske ålägga oss resiriktivitet när det gäller att genom statliga bidrag medverka till att förelag bygger för mycket golv. Det är enligt min mening mera atl stjälpa än att hjälpa i detta fall. Vad som är avgörande för mig är att de anställdas trygghet alltid skall komma med i dessa sammanhang.

Jag tycker avslutningsvis, industriministern, att de avgörande argumenten i denna fråga är alt vi måste göra verkligt stora och allvarliga överväganden innan vi ger oss in och ekonomiskt stöder sådana verksamheter som för lill följd att företag expanderar utan att vi har kontroll över det.

Industriministern NILS ÅSLING:

Herr talman! Två av frågeställarna sade atl innehållet i svaret inte var mycket att tacka för. Det är ganska självklart aff Jag infe kan bli särskilt utföriig eller precis eftersom vi är inne i arbetet med en rekonstruktion av företaget. Det tillhör Ju bilden att då pågår förhandlingar och då prövar man olika möjligheter för all lösa den kris som företaget befinner sig i. Jag skulle möjligen kunna tillägga att det vore önskvärt om vi kunde få ha riksdagsdebatter som denna när vi vore litet längre framme med förslag till konkreta åtgärder som statsmakterna kan hjälpa till med. När frågorna kommer på detla stadium är det inte lätt att vara mera precis och utförlig än Jag nu har varit.

Får jag till John Andersson säga att de 2 miljoner i induslrigarantilån som beviljades alltså inte var något bidrag ulan en statlig garanti för banklån, som erfordrades för att skaffa det rådrum för företaget som är nödvändigt för atl genomföra rekonstruktionen.

På frågan om huruvida ett statligt delägarskap skulle vara möjligt vill Jag svara atf def är inte möjligt. Def är inte på det sättet som staten skall medverka till att utveckla näringslivet.

Nils-Olof Grönhagen frågade om de 2 miljonerna även gäller för Sollefteå, dvs. Junseleanläggningen. Denna rekonstruktion omfattar ju hela företagel, och beträffande Junsele är del möjligt att man får använda regionalpolitiska stödformer för att uppmuntra någon annan form av sysselsättning.

Till sist vill Jag säga till Bengt Wiklund att man självfallet skall vara restriktiv med stödåtgärder. Vi har all anledning atl stryka under det med dubbla streck i denna budgetsiiuaiion. Men det gäller också att slå vakt om sysselsättningen, och i bygder som dem vi här diskuterar måste samhället aktivt gå in.

Nr 16

Tisdagen den 23 oktober 1979

Om sysselsättningen vid AB Polarvagnens industrier i Västernorrlands och Västerbottens län

Nr 16

Tisdagen den 23 oktober 1979

Om bibehållande av Esseltes tillverkningsenhet i Gävle

JOHN ANDERSSON (vpk):

Herr talman! Industriministern säger au ett delägarskap från statens sida i förelaget inte är möjligt. Däremot tycks han mena att det är fullt möjligt och brukligt alt kommunala och statliga medel satsas i privatföretagen utan atf någon insyn garanteras. Och då går det som det har gått i detta fall.

Jag fick inget svar på min direkta fråga om vilka som nu gör ansträngningar för aft söka fö en annan verksamhet förlagd till Junsele. Det skulle ha varit intressant att fö den frågan besvarad.

BENGT WIKLUND (s):

Herr talman! Jag vill bara säga till industriministern all han tydligen missförstod mig. Jag menade inte att restriktivitel skulle tillämpas i ett läge när de anställda redan börjat drabbas av induslrinedläggningar utan att restriktivitel skulle tillämpas och noggranna överväganden göras innan man medverkar till aU företag lockas att tillverka för mycket golv, så att de inte hamnar i en sådan situation som Polarvagnen hamnat i.

Överiäggningen var härmed avslutad.

§ 21 Om bibehållande av Esseltes tillverkningsenhet i Gävle

Industriministern NILS ÅSLING erhöll ordet för atl besvara Bertil Måbrinks (vpk) den 15 oktober anmälda fråga, 1979/80:32, till arbetsmarknadsministern, och anförde:

Herr talman! Bertil Måbrink har frågat arbetsmarknadsministern vad regeringen har gjort och vad regeringen kommer att göra för att förhindra nedläggningen av Esseltes tillverkningsenhet i Gävle.

Arbetet inom regeringen är så fördelat atl det är jag som skall svara på frågan.

Esselte tillverkar i Gävle olika typer av skrivblock. Enligt vad Jag har erfarit inledde bolaget förhandlingar med de anställda om nedläggning av enheten i Gävle redan för två år sedan. Huvudanledningen till detta var att importen av block, främst från låglöneländer, sexfaldigats under 1970-talet. För att kunna bibehålla blocktillverkningen ansåg Esseltes ledning det vara nödvändigt att koncentrera produktionen från hittillsvarande två enheter till en. Beslut har därför fattals om aU Gävlefabriken skall läggas ned, vilket skett efter sedvanliga förhandlingar med de anställda enligt medbestämmandelagen. Avvecklingen har redan påbörjats. Verksamheten i Gävle sysselsätter i dagsläget ca 35 personer mot tidigare ca 60. I april 1980 beräknas verksamheten komma att upphöra.

Som svar på Bertil Måbrinks fråga vill jag först påpeka aft regeringen inte har några formella möjligheter alt förhindra au ett enskilt företag, efter lagstadgat samråd med de anställda, beslutar om nedläggning av en produktionsenhet. I det aktuella fallet har emellertid företrädare för industridepartementet vid fiera tillfällen haft kontakt med Esselte för atl följa

utvecklingen i Gävle. Esseltes ledning har därvid meddelat att man gör stora ansträngningar för atl finna andra förelag som kan erbjuda ersättningssysselsättning i Gävle. Enligt vad Jag har erfarit pågår f. n. underhandlingar med ett annat förelag i denna fråga. Jag hyser därför förhoppningarom att Esselte skall kunna medverka fill att någon form av ersättningsindustri kommer till stånd.

BERTIL MÅBRINK (vpk):

Herr talman! Jag tackar industriministern för att han klargjorde i sitt svar aft regeringen infe har några som helst möjligheter att ingripa i det här fallet.

Det är andra gången jag tar upp frågan om Esselfe, ochjag gördel därför att vi här har ett upprörande exempel på hur det privata kapitalel egentligen hanterar människor och kommuner liksom ett bevis för att företaget totalt struntar i sitt sociala ansvar.

Det förhåller sig nämligen så all Esselte bevisligen går med vinst i Gävle. Det handlar alltså inte om att tillverkningen där har varit förlustbringande. Men vinsten är enligt aktieägarna för liten. Den är 10-11 96, men enligt dem bör den ligga på 20 96. Det är detta det handlar om här, och ingenting annat.

Det är riktigt, herr industriminister, aft arbetarna har suttit och diskuterat i två år utan resultat. De är trötta på MBL-terapi. Det är nämligen det saken gäller, och ingenting annat. De anställda vid Esselte i Gävle har med hjälp av ekonomisk expertis visat att del är lönsammare för förelaget att ha tillverkningsenheten kvar i Gävle än att flytta den. Detta har företagel delvis erkänt. Men trots detta och trots den aktivitet och ambition som de anställda visat prov på för att verkligen komma fram med något konstruktivt, så har företaget bara kört över alltsammans. Företaget struntar alltså i det, och det visar vilken funktion MBL egentligen fyller. Esselte redovisar enorma vinster. Det är ett av de mest lönsamma företagen i det här landet. Pengarna investeras i fastigheter, i datorbranschen och i 'andra länder.

En produktion inom Esselte som är lukrativ är läromedelsproduktionen. Om jag inte har alldeles fel har Esselte nära nog monopol när det gäller läromedel för gymnasieskolan. Dessa läromedel kommer från Esseltes företag i Hongkong och i andra länder. Läromedlen har tillverkats mycket billigt, varefter de säljs till väldigt höga priser i del här landet.

Om nu herr Åsling inte har makt att ingripa, kan herr Åsling ändå ta ytterligare ett initiativ och sätta sig i förbindelse med företaget och begära atl enheten i Gävle behålls?

Nr 16

Tisdagen den 23 oktober 1979

Om bibehållande av Esseltes tillverkningsenhet i Gävle

Industriministern NILS ÅSLING:

Herr talman! Jag företräder en industripolitik som förutsätter att företagen känner sitt ansvar, och det förutsätter också aft företagen har frihet att arbeta under ansvar inom de ramar som har uppdragits i den här kammaren. Det finns i det avseendet ingenting att anmärka mot Esseltes hantering av Gävlefabriken.

Nr 16

Tisdagen den 23 oktober 1979

Om villkoren för uppehållstillstånd för latinamerikanska flyktingar

Däremot kan man naturiigtvis inte blunda för frågans bakgrund. Importen av de här blocken kommer till stor del från vissa öststater, och den har ökat från 500 ton 1970 till 3 200 ton 1977. Det är för aU klara denna lågpriskonkurrens som företagel har ansett sig nödsakal alt koncentrera sin produktion till en enda enhet, dvs. den i Bjärnum i Kristianstads län. Valet mellan Gävle och Bjärnum kan naturligtvis diskuteras, och jag vet att de anställdas organisationer har gjort detta. Men jag har ingen möjlighet all bedöma vad som är rimligt i det sammanhanget. Jag måste emellertid säga till herr Måbrink aU det är angeläget aU företag ser till aU de har en rationell produktion, så att de kan erbjuda så många som möjligt av sina anställda en trygg sysselsättning.

BERTIL MÅBRINK (vpk):

Herr talman! Med anledning av industriministerns konstaterande aft Esselte har visat sitt ansvar när det gäller enheten i Gävle vill jag säga att Jag Ju för en stund sedan redovisade fakta här i talarstolen. Det är uppseendeväckande atl industriministern trots detla säger att förelaget har tagit sitt ansvar.

Det är riktigt att det sker en import från andra länder, men samtidigt har ändå Esseltes enhet i Gävle ökat produktionen. Det har införts fiera skift, och man har ställt oerhört stora krav på de kvarvarande anställda för att antalet skift skall kunna ökas ytteriigare. Detta visar väl någonting annat än vad företagel försöker göra gällande.

Överläggningen var härmed avslutad.

§ 22 Om villkoren för uppehållstillstånd för latinamerikanska flyktingar

Statsrådet KARIN ANDERSSON erhöll ordet för att besvara Oswald Söderqvists (vpk) den 15 oktober anmälda fråga, 1979/80:28, och anförde:

Herr talmän! Mot bakgrund av atl två chilenska medborgare meddelats beslut om avlägsnande från Sverige med verkställighet till annat land än hemlandet har Oswald Söderqvist frågat mig om regeringen ämnar fortsätta den skärpning av attityden mot latinamerikanska flyktingar som han anser dessa fall vara exempel på.

Jag vill med bestämdhet hävda att Sverige inte har skärpt attityden mol latinamerikanska fiyktingar.

På grund av sekretessbestämmelserna är Jag förhindrad att redogöra för de närmare omständigheter som föreligger i de ärenden som herr Söderqvist har tagit upp. Jag är därför hänvisad fill att besvara frågan generellt med utgångspunkt i principerna för flyktingars rätt till fristad i Sverige.

I 2 § utlänningslagen slås fast att det krävs synnerliga skäl för atl politisk flykting inte skall få fristad i Sverige, när han eller hon har behov av del. Politisk flykting är den som i sitt hemland löper risk för politisk förföljelse.

Flykting som redan har fått fristad i annat land är inte i behov av fristad här. Han skall därför vid prövning av ansökan om uppehållstillstånd i Sverige jämställas med utlänningar i allmänhet i fråga om rätten aft få stanna här. Han faller alltså i princip in under bestämmelserna om den reglerade invandringen och bör ha tillståndsfrågan ordnad före inresan i Sverige om han avser att bosätta sig här.

De av herr Söderqvist åberopade fallen skall sålunda bedömas med hänsyn lill andra skäl än fiyktingskäl, eftersom de berörda personerna har fristad i annat land. Del kan nämnas alt regeringen den 11 oktober 1979 av andra skäl än politiska upphävt avlägsnandebeslutet i ett av de fall som här nämnts medan det andra är föremål för ny prövning.

Slutligen vill jag nämna all Sverige sedan 1973 har tagit emot ca 10 000 personer från olika länder i Latinamerika. Det stora flertalet av dem har kommit från Chile. Dessa personer har antingen överförts till Sverige inom den s. k. flyktingkvoien eller kommit hit på eget initiativ. Möjligheterna för latinamerikanska flyktingar all få en fristad i Sverige har alltså på inlel sätt förändrats under senare tid.

Nr 16

Tisdagen den 23 oktober 1979

Om villkoren för uppehållstillstånd för latinamerikanska flyktingar

OSWALD SÖDERQVIST (vpk):

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret på min fråga. Vi har litet olika uppfattningar i den här saken. Statsrådet hävdar med bestämdhet all attityden mot fiyktingar i allmänhet och latinamerikanska flyktingar i synnerhet inte har skärpts. Jag anser att den har skärpts och att det har funnits alltför många exempel under de senare åren som har visat på det. Det har blivit en skärpning av den redan tidigare mycket restriktiva svenska flyktingpolitiken. För atl få det bestyrkt kan man bara fråga fiyktingarna själva, vare sig de kommer från Latinamerika eller från andra länder, eller deras organisationer. Man kan fråga dem som redan har fått en fristad här och blivit betraktade som invandrare hur det är när de eventuellt vill ta hit familjemedlemmar av olika skäl.

Avvisningarna, förpassningarna och utvisningarna har ökat i Sverige i takt med att den ekonomiska krisen har förvärrats.

När det gäller de fall Jag har tagit som exempel respekterar Jag naturligtvis sekretessbestämmelser osv. Det förhållandet att inte båda redan har blivit utvisade eller försvunnit från Sverige beror inte på regeringens välvilja eller på en bättre svensk flyktingpolitik eller på en human svensk invandrarpolitik. Det beror uteslutande på en vaken allmän opinion, som tar itu med de här frågorna och börjar leva rövare eller väcka rabalder kring fallen. För det faller man undan!

Den ena av de personer som här är aktuella bor i mitteget hemlän, Uppsala län, och i det fallet har det varit en mycket kraftig offentlig opinion från alla möjliga håll. Del har gjort att denna person fortfarande är kvar i Sverige. Jag är övertygad om all hon inte hade funnits kvar om inte allmänheten reagerat. Det har funnits många andra sådana fall under de år som har gått. Sverige som nation eller regeringen kan alltså inte åberopa det som argumenl för atl vi har en bra flyktingpolitik.

Nr 16

Tisdagen den 23 oktober 1979

Om villkoren för uppehållstillstånd för latinamerikanska flyktingar

Det talas om skillnader mellan flyktingar som kommer från andra länder. När det gäller latinamerikanska flyktingar har i detla och många andra fall Spanien varit aktuellt. Spanien har fått bättre inre förhållanden, de demokratiska rättigheterna och annat har förbättrats. Men det är ett faktum att många latinamerikanska flyktingar, framför allt chilenare, har varit påpassade av den spanska säkerhetspolisen, den beryktade och ökända DINA, som har hållit dem under uppsikt. De har känt sig hotade och förföljda också i Spanien. Det är ett viktigt, stort och starkt argument för att man inte skall skicka i väg folk lill Spanien utan att noggrant undersöka vad som kommer att hända med dem där. I andra fall är del fråga om familjeskäl, som också bör beaktas på ett bättre sätt. Jag hävdar alltså fortfarande att det finns en skärpning och att del inte är rekommenderande för Sverige.

Siatsrådei KARIN ANDERSSON:

Herr talman! Det är riktigt som Oswald Söderqvist säger att vi i sakfrågan harolika uppfattningar. Jag hävdar ännu en gång att en skärpning i politiken inte har skett på denna punkt. De exempel Oswald Söderqvist anför ger heller inte belägg för atl så skulle vara fallet. Man kan inte hävda att man är politisk flykting när man har en fristad i Spanien. De berörda personerna har inte heller hävdat att de sökte asyl här i Sverige på grund av politisk förföljelse i Spanien, där de redan har asyl.

Påstående står här alltså mot påslående. Jag vidhåller vad Jag har sagt, nämligen att någon skärpning i denna fråga icke har ägt rum.

Däremot vill jag säga att jag ingenting har emot en vaksam opinion. Invandrar- och fiyktingfrågorna i Sverige är svåra, varför det är viktigt alt statsmakternas åtgärder bevakas. Jag kommer all ta hänsyn till de opinioner som kommer till uttryck i den mån de är förenliga med den invandringspolitik som vi för.

OSWALD SÖDERQVIST (vpk);

Herr talman! Det finns naturligtvis statistik som vi kan ta fram och återkomma till beträffande antalet avvisningar, förpassningar och andra saker. Vi vet, liksom säkert också statsrådet, att det har blivit en skärpning. Många fall får vi aldrig reda på, därför att vederbörande stoppas innan de hinner komma in i landet och vända sig till myndigheterna. Del är fortfarande polisen som har hand om awisningsbesluien vid våra stora fiygplatser och i våra hamnar.

Sedan tycker jag att det i alla fall är en något slarvig argumentation av statsrådet atl här tala om Spanien som ett land som beviljar fristad till personer vilka förpassas eller utvisas dit. All right, Franco har dött och vi har fått en viss uppmjukning av polisföriryckel och det fascistiska förtrycket i Spanien. Så långt är del riktigt. Men fortfarande finns den spanska säkerhetspolisen kvar med i stort sett samma organisation. Den har samma chefer och samma personal som fanns under Francotiden.

Vi och också statsrådet vet - om statsrådet i nte vet går del bra alt ta reda på det - aft denna polis har intima kontakter och förbindelser med motsvarande

myndigheter och repressiva apparater i hela Latinamerika. Här finns inga vattentäta skott ulan tvärtom lämnar Spanien frikostigt upplysningar lill polis och militär i Argentina, Chile, Uruguay, Paraguay och alla andra diktaturer som finns i Latinamerika. Jag tycker därför att det är dåligt att här stiga upp och säga att man utan vidare kan skicka tillbaka folk till Spanien utan att de löper någon risk, för där har de en fristad. Så slarvigt tror jag infe att man får behandla frågor som gäller människors väl och ve.

Nr 16

Tisdagen den 23 oktober 1979

0/77 invandrarnas anställningsskydd

Statsrådet KARIN ANDERSSON:

Herr talman! Jag sade alt man i de berörda fallen inle har åberopat skälet atl man här skulle behöva söka politisk asyl därför att man bor i Spanien. Dessutom vill Jag upplysningsvis omtala att Spanien nyligen ratificerat Genévekonventionen.

OSWALD SÖDERQVIST (vpk):

Herr talman! De här exemplen kan vi kanske inte tala om - vi skall inte gå in på sekretesslagen och säga del vi inte får säga - men ganska säkert är att åtminstone i ett av de fall som Jag har tagit upp har som skäl åberopats att man just i Spanien känner sig förföljd samt påpassad, övervakad och skuggad av den spanska säkerhetspolisen. Åtminstone i del fallet är den beskrivning som statsrådet här har givit oriktig.

Fortfarande kvarstår det faktum att Just Spanien, som är det land som är aktuellt i del här fallet, inte kan betecknas som en stat där människor kan ha en fristad. Tyvärr är världen sådan all det inte hjälper att konventioner är ratificerade, eflersom sådana organisationer som säkerhetspolisen inte bryr sig om internationella konventioner.

Vi kommer säkert också atl få uppleva liknande fall i andra stater av liknande typ, där man åberopar sådana saker men där de alltså inte är relevanta, dvs. där de inte stämmer med verkligheten. Detta bör vi i Sverige ta hänsyn lill när vi behandlar sådana fall och inte bara slarvigt säga att när flyktingarna kommer hit via ett annal land är det bara att skicka dem tillbaka dit, och så är allting gott och väl. En sådan flyktingpolitik skall vi inte ha!

Överläggningen var härmed avslutad.

§ 23 Om invandrarnas anställningsskydd

Statsrådet KARIN ANDERSSON erhöll ordet för att besvara Alexander Chrisopoulos (vpk) den 15 oktober anmälda fråga, 1979/80:35, lill arbetsmarknadsministern, och anförde:

Herr talman! Alexander Chrisopoulos har frågat arbeismarknadsminisiern om regeringen kommer att vidta åtgärder för att trygga invandrares anställningsskydd under den tid ansökan om föriängt arbetstillstånd färdig-behandlas. Frågan har överlämnats till mig för besvarande.

En dom från i somras av arbetsdomstolen har fäst uppmärksamheten på alt

Nr 16

Tisdagen den 23 oktober 1979

Om invandrarnas anställningsskydd

gällande bestämmelser inte ger en utländsk arbetstagare trygghet i anställningen under hela den lid hans ansökan om förlängning av arbeisiillsiånd är under prövning. Det hänger samman med atf det är straffbart för en arbetsgivare att i sin tjänst ha en utlänning som saknar föreskrivet arbetstillstånd. 1 den nämnda domen ansågs arbetsgivaren ha rätt att omedelbart avbryta anställningsförhållandet sedan arbetstagarens tillstånd hade löpt ut. Det är möjligt alt en sådan rätt föreligger även när frågan om ett nytt tillstånd är under prövning hos statens invandrarverk eller - i ett besvärsärende - hos regeringen.

I en skrivelse till regeringen har LO föreslagit sådana ändringar av gällande bestämmelser, att invandrares anställningsskydd i den sist nämnda situationen tryggas. Förslaget är nu ute på remiss. Frågan kommer så snart remissyttrandena har kommit in alt skyndsamt behandlas i regeringskansliet.

Jag räknar med att en ändring av gällande regler inom kort skall kunna genomföras som tillmötesgår invandrarens krav på trygghet i anställningen medan hans ansökan om förlängning av arbetstillståndet behandlas.

ALEXANDER CHRISOPOULOS (vpk):

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Min fråga påvisar att det uppenbariigen föreligger moistridighet mellan utlänningslagstiftningen och lagen om anställningsskydd. Detta missgynnar starkt invandrarna. Här öppnas alltså möjligheter för arbetsgivarna att kringgå trygghetslagen och godtyckligt avskeda invandrare. Detta missförhållande, som förstärker otryggheten som invandrare i övrigt har, bör med det snaraste åtgärdas. Detta kan ske genom en ändring i utlänningslagen som innebär att arbetstillstånd får förlängd giltighet till dess att ny ansökan om föriängt arbetstillstånd är färdigbehandlad. Detta är en ståndpunkt som vi i vänsterpartiet kommunisterna har gemensam med såväl LO som TCO.

Det är tillfredsställande atf regeringen nu också har insett de gällande bristerna i lagstiftningen, och del är för mig bara att ställa förhoppningen att statsrådets svar infe bara är en välvillig deklaration, utan att det kommer att med def snaraste följas av handling.

Överiäggningen var härmed avslutad.

§ 24 Föredrogs och bifölls Interpellationsframställningar 1979/80:35-37

§ 25 Anmäldes och bordlades Proposition

1979/80:22 om ändring i övergångsbestämmelserna till lagen (1979:240) om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

§ 26 Anmälan av interpellationer

Nr 16

Tisdagen den Anmäldes och bordlades följande interpellationer som ingivits till kam- 23 oktober 1979 markansliet

den 22 oktober

1979/80:38 av Hans Petersson i Hallstahammar (vpk) till industriministern om åtgärder för att förhindra en centralisering av järnhanteringen:

När SSAB (Svenskt Stål AB) bildades var del den förra trepartiregeringens och storfinansens målsättning att rädda vad som räddas kunde av profiterna. Man satsade på stordrift, centralisering och minskning av antalet produkter och anställda. De små skrotbaserade handelsstålverken lämnades utanför SSAB för alt i den heliga marknadsekonomins namn gå sitt öde till mötes. Horndalsverket har sedan dess lagts ned.

Den Geijerska utredningen om de små verken resulterade i förslag om viss samordning och nedläggning som främst skulle drabba Hallstahammar.

De fackliga representanterna vid de svenska handelsstålverken har bl. a. krävt att hela branschens utveckling skall samordnas och att det måste ske genom att SSAB övertar ägaransvaret också för de mindre handelsstålverken.

Vänsterpartiet kommunisterna har för sin del framfört all en helt ny siålpoliiik skall inledas, som innebär samordning av ägandet i ett helslatligi stålbolag och satsning på forskning, utveckling och vidareförädling, så alt man kan rädda Jobben på stålorterna.

Folkpartiregeringen sade i december 1978: "Många av de behövliga rationaliseringsåtgärderna, t. ex. när det gäller tillverkning av råstål, är av sådan karaktär alt de kan genomföras inom den befintliga företagsstrukturen. I den mån sådana åtgärder återverkar på sysselsättningen står redan särskilda arbetsmarknadspolitiska medel lill förfogande."

I Hallstahammar står handelsstålverket Hallstahammars AB (HAB) inför stora problem. Produktionsutrustningen är nedsliten och lämnar ifrån sig miljöfariigt utsläpp i både luft och vatten. Naturvårdsverket har lämnat respit med åtgärder mot utsläppen till 1982. Befolkningen är oroad för såväl miljön som Jobben och ortens framtid. Elt nedärvt 341-årigt yrkeskunnande vad gäller Järnhantering är i fara.

Mot bakgrund av det anförda vill Jag fråga industriministern:

1. Vilka åtgärder tänker regeringen vidta för att förhindra en centralisering av Järnhanteringen till några få orter?

2. Kommer regeringen att framlägga ett program för att bevara de små handelsstålverken, som har stor betydelse för sina resp. orters näringsliv och sysselsättning?

Anmälan av interpellationer

Nr 16

Tisdagen den 23 oktober 1979

Meddelande om frågor

den 23 oktober

1979/80:39 av Brivio Thörner (fp) till Jordbruksministern om ekonomisk kompensation för vissa parasitangrepp på nötkreatursbesättningar:

Parafilaria bovicola, den s. k. gröna masken, är en parasit som under senare tid orsakat betydande skador i nötkreatursbesätlningar. Skadorna har företrädesvis drabbat besättningar i Östergötlands län. Även besättningar i Kopparbergs, Uppsala, Västernorrlands, Örebro, Södermanlands, Jönköpings och Kalmar län har drabbats.

Folkpartiregeringen beviljade 500 000 kr. för försök syftande till all finna lämpligt och effektivt bekämpningsmedel. Dessa försök pågår f. n.

Hittills har det inle utan lagändring visat sig vara möjligt atf ge de drabbade lantbrukarna ersättning för de skador som oförskyllt har drabbat dem.

Nu prövas möjligheten av alt ge de drabbade lantbrukarna ersättning via regleringsmedel, vilket innebär atl del samlade lantbruket för bära kostnaderna för parasitskadorna.

Med hänvisning till det anförda ber Jag att till Jordbruksministern få ställa följande frågor:

1. Är Jordbruksministern beredd atf medverka lill att drabbade lantbrukare
kompenseras för de skador som uppstått genom parafilaria bovicola?

2. Avser regeringen aff pröva möjligheten att kompensera regleringskassan
för eventuella ersättningsutbetalningar för parasitangreppen i fråga?

§ 27 Meddelande om frågor

Meddelades att följande frågor framställts den 23 oktober

1979/80:62 av Arne Fransson (c) till bostadsministern om ökat bostadsbyggande:

Antalet igångsatta lägenheter har under årets första åtta månader minskat i jämförelse med motsvarande tid förra året. Detla måste anses vara negativt ur samhällets synpunkt. Av regeringsförklaringen framgår att bostadsbyggandet behöver ökas.

Vilka konkreta åtgärder avser statsrådet att vidta för att bostadsbyggandet skall komma upp i nivå med vad som angavs som målsättning i budgetpropositionen?

1979/80:63 av Larz Johansson (c) till kommunikationsministern om lokalisering av civil flygförarutbildning till Nyköping:

Pilolutbildningsutredningen avgav i augusti 1979 siu betänkande Rekrytering och utbildning av flygförare till den civila luftfarten.

I betänkandet framstår Nyköping som en tänkbar plats för lokalisering. Nr 16

Inte minst med tanke på de utfästelser tidigare regeringar gjort atl Tisdagen den

kompensera Nyköping för nedläggelsen av F 11 borde denna verksamhet 23 oktober 1979

förläggas till Nyköping.

Med anledning härav vill Jag ställa följande fråga till kommunikationsmi- j ,, , .

nistern; ,. .

/ragor Ar kommunikationsministern beredd att medverka till all största hänsyn

tas till tidigare givna löften att kompensera Nyköping för F 1 l:s nedläggning

och medverka till att utbildning av flygförare till den civila luftfarten

lokaliseras till Nyköping?

1979/80:64 av Stig Josefson (c) till Jordbruksministern om stöd ål trädgårdsnäringen:

Vilka åtgärder avser statsrådet atl vidtaga för att underlätta den ytterst besväriiga situation som uppstått för trädgårdsnäringen på grund av oljepris-höjningarna?

§ 28 Kammaren åtskildes kl. 18.05.

In fidem

BERTIL BJÖRNSSON

/Solveig Gemert