Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1978/79:58

Måndagen den 18 december

Kl. 19.30

Förhandlingarna leddes av tredje vice lalmannen.

Nr 58

Måndagen den 18 december 1978

0//7 Studieverksamhet bland arbetslös ungdom

§ 1 Om studieverksamhet bland arbetslös ungdom

Utbildningsministern JAN-ERIK WIKSTRÖM erhöll ordet för alt besvara Anna-Greta Leijons (s) den 4 december anmälda fråga, 1978/79:209, och anförde:

Herr talman! Anna-Greta Leijon har, mot bakgrund av en framslällning från ABF till arbetsmarknadsdepartementet, frågat mig'varför regeringen ännu inte har medverkat lill alt fö i gång studieverksamhet bland arbetslös ungdom.

ABF har vid uppvaktning i arbetsmarknadsdepartementet den 6 mars 1978 avgivit ett förslag lill studieverksamhet bland arbetslös ungdom. Regeringen har den 15 juni i år beslutat överiämna denna framslällning lill arbelsmarknadsstyrelsen för beaktande vid planeringen av kurser inom arbetsmarknadsutbildningen. Sedan hösten 1978 har således möjligheter funnits alt inom ramen för arbetsmarknadsutbildningen utnyttja denna typ av kurser genom studieförbunden, bl. a. ABF.

I skrivelse, som kom in till regeringen den 2 november 1978, har skolöverstyrelsen avgivit elt liknande förslag om studieverksamhet bland arbetslös ungdom. Detla förslag bereds f n. inom regeringskansliel.

ANNA-GRETA LEIJON (s):

Herr lalman! Jag ber att fö tacka utbildningsministern för svaret.

I del förslag till studieverksamhet bland arbetslös ungdom som ABF lämnade in lill arbetsmarknadsdepartementet tidigt i våras inriktade man sig främst på de gmpper av ungdomar som har de allra största svårigheterna, som är mest skoltrölla, som inte vet vilket arbete de skall söka och som är mest osäkra på sig själva. Jag tror atl alla är eniga om atl studiecirkel verksamheten för den här gruppen av ungdomar kan vara ett sätt alt fö dem aktiva, ell sätt som kanske kan vara bättre än andra som man redan prövat och där man inte kunnal nå någon framgång.

Som utbildningsministern säger fick i och för sig ABF ett delvis posilivt svar i juni månad, där man medgav möjligheter för AMS atl, som man brukar säga, köpa den här formen av utbildning av studieförbunden. Men det har visat sig alt någon verksamhel av del här slaget egentligen inte har kommii i gång. Vid närmare eftertanke var kanske konstruktionen av de här köpen av utbildning från AMS:s sida inle den bäsla. Del förslag från skolöverstyrelsen som utbildningsministern nämner ärju egentligen ABF:s förslag. Förslagel

10 Riksdagens proiokoll 1978/79:57-58

145

Nr 58

Måndagen den 18 december 1978

0/7? anslagsberäkningen för Karolinska institutet för budgetåret 1977/78

har kommii lill efter kontakter mellan ABF och skolöverstyrelsen, och det liknar del förslag som ABF ursprungligen kom med betydligt merän del som regeringen fattade beslut om ijuni månad.

Jag beklagar atl man från departemenlels sida inle hann behandla förslaget innan tilläggsbudgeten framlades. Vi borde redan ha fött i gång en sådan här studieverksamhet på bred fronl bland den arbetslösa ungdomen.

Avslutningsvis villjag fråga utbildningsministern; Kan vi räkna med ett positivi besked ijanuari i budgetpropositionen, så atl vi får möjlighel all också verkligen pröva studiecirkelverksamhet bland den ungdom som vi med andra medel har så svårt alt nå och all fö aktiv?

Utbildningsministern JAN-ERIK WIKSTRÖM:

Herr talman! Jag är övertygad om atl både studieförbunden och många folkhögskolor kan göra en ulomordenllig insats när det gäller all ge arbetslösa ungdomar förbätirade möjligheter på arbetsmarknaden. Redan i dag anordnar åtskilliga folkhögskolor särskild kursverksamhet för arbetslös ungdom. Regeringen är naturligtvis posiliv lill atl ge studieförbunden och folkhögskolorna vidgade möjligheter att bereda arbetslös ungdom en bättre grundutbildning och därmed ökade möjligheter på arbetsmarknaden.

Vi är beredda att på nytt ta upp dessa frågor med arbetsmarknadsstyrelsen och skolöverstyrelsen. Det är också nödvändigl atl den av skolöverstyrelsen föreslagna kursverksamheten för arbetslös ungdom diskuteras mellan de berörda ämbetsverken. Det borde vara möjligl alt redan med nuvarande regler främja en sådan kursverksamhet för arbetslös ungdom som både ABF och skolöverstyrelsen har föreslagit.

ANNA-GRETA LEIJON (s):

Herr talman! I så fall är det atl beklaga au en sådan verksamhel inte har kommii i gång. Detla är kanske inte rätta tillfället an uireda var bristerna ligger, menjag hoppas atl jag kan lolka utbildningsministerns svar så alt även den nya form av statliga bidrag som föreslås i skolöverstyrelsens skrivelse kan komma lill slånd, så all man den vägen kan fä i gång utbildning såväl vid folkhögskolorna som inom studieförbundens ram.

Överläggningen var härmed slulad.

§ 2 Om anslagsberäkningen för Karolinska institutet för budgetåret 1977/78

146

Utbildningsministern JAN-ERIK WIKSTRÖM erhöll ordet föran besvara Gunnar Biöicks i Värnidö(m)den 12 december anmälda fråga, 1978/79:231, och anförde:

Herr lalman! Gunnar Biörck i Värmdö har frågal mig om jag har någon redogörelse all lämna för utbildningsdepartementets behandling av Karolinska institutets begäran om justering av anslagsramarna för 1977/78 och

följande år.

Bakgrunden lill frågan är att Karolinska inslilulel anser att dess resursramar har beräknats ca 2,5 milj. kr. förlagt i samband med övergången lill det nya anslagssystemet för högskolan. Inslilulel har framhållil della i bl. a. en skrivelse lill regeringen i februari 1978. Ulbildningsutskollel har i samband med anslagsomläggningen ullalat att del måste vara möjligt för en högskoleenhet atl fö en felräkning rättad som oslridigt kan dokumenteras. Vid anslagsomläggningen var universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) och regeringen överens om anslaget till Karolinska institutet. Institutet har trols förfrågningar under hand från utbildningsdepartementet inle presenterat någon dokumentation som övertygande visar all sådan felräkning skulle ha skett. Numera har det visal sig atl Karolinska institutet har myckel belydande reservationer på sina anslag för budgetåret 1977/78. Reservationerna uppgår enligt UHÄ;s beräkningar lill drygt 13 milj. kr. eller ca 9,5 % av anslaget. Bl. a. mot denna bakgrund ärjag övertygad om alt inslilulets resursramar inte är för lågt beräknade.

Nr 58

Måndagen den 18 december 1978

Om anslagsberäkningen för Karolinska institutet Jör budgetåret 1977/78

GUNNAR BIÖRCK i Värmdö (m):

Herr talman! Jag ber att fö tacka utbildningsministern för svarei på min fråga.

Innan jag går över till svarets sakliga innehåll vi|| jag göra några allmänna reflexioner.

Riksdagens uppgifter ärju enligl regeringsformen bl. a. all "bestämma hur statens medel skall användas" saml alt "granska rikets styrelse och förvaltning". När det gäller högskoleväsendet har det relativi anmärkningsvärda inträffat, att utbildningsutskottet vid förra riksmötet i sin betänkande 1977/78:11 bl. a. nämnde "atl utskottet inte blivit övertygat om all de som underlag för regeringens anslagsframställning gjorda beräkningarna lill alla delar ar hell invändningsfria". Samma utskott har nu, vid behandlingen av lilläggsslalproposilionen i betänkandet 1978/79:15 som har lagts på riksdagens bord, uttalat alt "utskottet, som inle haft möjlighet all granska de olika beräkningsmetoderna, tillstyrker regeringens förslag om medelsanvisning".

Min fråga har alltså delvis betingats av den bekymmersamma situation som måste anses råda, då ett utskott - i brist på möjlighet att genomlysa beräkningsgrunderna för regeringens förslag-anser sig nödsakat atl på vinsl och förlust tillstyrka en proposilion. Detta kan inte vara bra vare sig för regeringens eller för riksdagens anseende. Inle heller är del tillfredsställande au en myndighet - i detta fall Karolinska institutet - inle för svar på skrivelser som gäller eii resurstilldelning, på grundval av vilken myndigheten måste träffa sina dispositioner.

Jag har tidigare haft många skäl alt vara kritisk mol den högskolereform som utbildningsministernlfick del tvivelaktiga nöjet att konirasignera. Inom den fakultet jag lillhör är den organisatoriska och anslagsmässiga separationen av s. k. grundutbildning och forskning en absurditet, tillkommen som så myckel annat i denna s. k. reform för alt genom att söndra verksamheien

147

Nr 58

Måndagen den 18 december 1978

0/7? anslagsberäkningen för Karolinska institutet för budgetåret

1977/78

göra det möjligl för de högre byråkraterna att härska. Samiidigi som delta skett har byråkratin nu, sedan tiderna blivit kärvare, skakat av sig sitt ansvar för medelsförvaltningen och lagl över de prakliska bekymren på institutionerna och institutionscheferna. Professorerna har, förulom alla andra uppgifter, även tvingats att bli bokhållare. Medan de centrala administrationerna växer, kämpar tappra, ensamma insiitutionssekreterare med fakturor, lönebesked och inventarieförteckningar. Om och närde tröttnar, ger upp eller blir sjukskrivna, utbryter kaos, eftersom de är oersättliga.

Om inte utbildningsutskottet kan förslå högskolans budgetsystem, beror det på att detta budgetsystem inle motsvarar verkligheten ulan är en manipulerad skrivbordsprodukt. Om inte utbildningsutskottet kunde bedöma, om Karolinska institutets budgel är rätt räknad, kan naturligtvis inle heller jag göra anspråk på alt veta vad som är sanning. Men en viss samlad erfarenhei av människolivet sade mig alt den nog vet bäst var skon klämmer som själv har den på.

Såviiijag förstår var meningen med omläggningen av anslagssysiemei alt högskolorna skulle få samma pengar som de förut fåll, om än i en annan lappning.De gamla lärarlönerna var förslagsanslag. Odontologin befann sig vid den ifrågavarande lidpunklen under uppbyggnad och krävde därför slörre anslag. Utbildningsministern har nu funnit att Karolinska institutet har vissa reservationer. Om man bestraffar myndigheter för deras sparsamhei, inbjuder man dem emellertid atl köra sina anslag i botlen för atl delta icke skall tillvitas dem.

Med delta, herr utbildningsminister, ber jag atl fö försäkra er om den slora respekt jag, nu som lidigare, hyser för er person.

Utbildningsministern JAN-ERIK WIKSTRÖM:

Herr lalman! Högskolereformen medförde ju elt nytt anslagssystem. Självfallel uppstår del vissa problem vid övergången från en viss typ av budget till en helt annan. Det här har man upplevt vid alla högskolor och universitet, och delta är väl en av förklaringarna till all reservationerna har varit så slora.

Både regeringen och utskottet har sagt, att om man kan påvisa atl det har skett uppenbara felräkningar, skall självfallet en korrigering ske. Del beskedet har man också fött vid Karolinska institutet, men institutet har inte återkommit lill departementet med någon dokumentation, där det påvisas att en sådan felräkning skett. Jag tror därför aU uppgiften om felräkningen var något förhastad. Det är ju inte så att vi nu ifrågasätter alt dra in de här reservationerna, inle alls. Dem skall naturligtvis högskolor och universiiet ha lill godo ett kommande år. Tvärtom vill vi uppmuntra till en god hushållning. Jag tror dock atl reservationerna kommande år blir mindre hell enkelt därför atl man då har vant sig vid ett nytt anslagssyslem.

148

GUNNAR BIÖRCK i Värmdö (m):

Herr talman! Jag ber att fö tacka för dessa ytteriigare synpunkter. Som jag lidigare sade harjag ingen möjlighel alt gå in i en mer detaljerad sakdebatt.

Men jag hoppas att vi i fortsättningen även kommeratt fö litet klarare besked om hur man har räknat på departementet. Del blir väl tillfälle att återkomma härtill i vår.

Utbildningsministern JAN-ERIK WIKSTRÖM:

Herrialman! I samband med högskolereformen och övergången till del nya anslagssysiemei hörde vi från flera högskolor och universitet påståenden om au det skulle ha skett felräkningar. I några fall var det uppenbart atl så var fallet, och dessa fel har naturligtvis korrigerats. Jag tycker det är myckel viktigt atl säga atl del inte kan vara utskottets uppgift att överta ansvaret för den direktkontakt som bör finnas mellan förvaltningarna och departementet. Jag kan försäkra atl alla som arbeiar på utbildningsdepartementet är öppna för all göra de korrigeringar som kan påvisas vara nödvändiga. Vad jag har sagt här är alt Karolinska institutet icke har återkommit med en dokumentation som belyser detta. Jag tror alltså atl det har rört sig om sådanl som har alt göra med övergången lill ett nytt anslagssystem.

Nr 58

Måndagen den 18 december 1978

Om radioandakterna

GUNNAR BIÖRCK i Värmdö (m):

Herr talman! Jag har inget ytterligare atl lillägga utan tycker all utbildningsministern har gjort en myckel bra redovisning. Jag är tacksam för detta.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3 Om radioandakterna

Utbildningsministern JAN-ERIK WIKSTRÖM erhöll ordet föratt besvara Linnea Höriéns (fp) den 14 december anmälda fråga, 1978/79:236, och anförde:

Herr lalman! Linnea Hörlén har frågat mig om jag anser att en förflyttning av radioandakterna från P 1 till P 2 är förenlig med de riktlinjer för programverksamheten på del religiösa områdei som angetts i tidigare radiopropositioner.

Enligt radiolagen avgör varje programföretag ensamt vilka radioprogram som skall förekomma i rundradiosändning som förelaget anordnar. Närmare beslämmelser om programverksamheten finns i avtalet mellan regeringen och Sveriges Radio. Där heter det bl. a. atl programmen skall utformas så att de genom kvalitet, tillgänglighet och mångsidighet i skälig omfattning tillgodoser skiftande behov och intressen hos landels befolkning. I avtalet sägs vidare atl Sveriges Radio har skyldighet atl i lämplig form lillgodose olika intressen i fråga om religion.

Sveriges Radios styrelse har det slutliga ansvaret för alt programverksamheten slår i överensstämmelse med det avtal bolaget tecknat med staten. Radionämnden övervakar genom eflerhandsgranskning att Sveriges Radio iakttar föreskrifterna i radiolag och avtal.

149

Nr 58

Måndagen den 18 december 1978

Om radioandakterna

150

LINNEA HÖRLÉN (fp):

Herr talman! Jag lackar utbildningsministern för svarei på min fråga.

Den omorganisation av Sveriges Radio som riksdagen beslutat skall träda i kraft den 1 juli 1979.1 ett sådanl sammanhang måsle del bli en rad nya poster och omflyttningar av personal, och givetvis måsle man också räkna med programomläggningar. Innan den nya organisalionen är klar och innan alla chefsposter ännu är besatta går emellertid den gamla radioledningen ut och föreslår en nog så genomgripande förändring i programtablån, som bl. a. innebär att båda radioandakierna flyllas över från P 1 lill P 2, Man kan verkligen ifrågasätta det lämpliga i all den avlämnande ledningen vidtar mått och sleg som har konsekvenser i huvudsak för den nya organisalionen.

Den kategori lyssnare som regelbundet följer andaktsprogrammen har under senare år vid upprepade lillfällen tvingats anpassa sig lill nyheter och försämringar i programtablån. Till nackdel för många lyssnare flyttades för eU parar sedan den andakt som hårde flesta lyssnarna från kl. 7.15 till kl. 6.50. Sysiemei med repriser, som redaktionen av ekonomiska skäl tvingats införa, är inte heller ägnal alt tillgodose behovet hos de lyssnare som vill följa båda programmen.

Att, som nu föreslagits, föra över båda programmen till P 2 vore ell hårt slag för de stora lyssnargrupper som det här gäller. Bland dem som troget lyssnar lill andakterna finns många äldre personer. Enligl tillgänglig statistik ulgör lyssnarna bland pensionärerna 15 96 av sin åldersgrupp. Vad de vill höra utöver andakterna är nyhetsprogrammen. Då del inte finns och inte planeras några nyhetssändningar för P 2 måsle de alltså växla över lill P 1 för atl fö del av dessa. För äldre personer och för handikappade kan del vara praktiskt svårl atl klara omkopplingen. Åtskilliga måste begära hjälp av vårdare. Därtill kommeraii det fortfarande finns lyssnare på vissa vårdhem och också i privathem som inle har tillgång till annat än P 1.

Man tycker verkligen atl den stora skara lyssnare som följer morgonan-daklerna är värd en bättre behandling än den som nu planeras. Skulle någon förändring vidtas borde del vara den att fiytta den sena andakten lill kl. 7.15. Enligt uppgift har inte underhållningsprogrammen som ersatt morgonan-daklen visal sig vara lika uppskattade av lyssnarna.

Jag är medvelen om atl varken regering eller riksdag har något direkl inflytande på radioprogrammen. Del är en riklig och vikiig princip som riksdagen tidigare slagit fast. Men jag är lacksam för de markeringar som utbildningsministern har gjort när del gäller tolkningen av de riktlinjer riksdag och regering gett för programarbetet inom Sveriges Radio. Det gläder mig all Sveriges Radios styrelse också för sitt ord med i laget, ochjag tackar utbildningsministern för det beskedet.

En intressant fråga i sammanhanget gäller dock fördelningen av ansvaret för programmen inom Sveriges Radio mellan chefsljänstemännen å ena sidan och styrelsen för Sveriges Radio resp. riksradiostyrelsen å den andra. Jag vore tacksam om utbildningsministern på denna punkt ville ge ell mer klargörande besked.

Utbildningsministern JAN-ERIK WIKSTRÖM:

Herr talman! Del ankommer inte på mig alt ultala mig om hur beslut i denna fråga bör fattas av Sveriges Radio. Men jag vill erinra om vissa uttalanden som jag gjorde i radioproposilionen. Där sägs atl "styrelserna i de fyra programbolagen bör, såsom också framhålls i de hittills gällande rikllinjerna, ha ell odelat ansvar för verksamheien i resp. bolag. Della innefattar också det slutliga ansvaret för alt programverksamheten står i överensstämmelse med det avtal bolaget tecknat med staten."

I avtalets bestämmelser sägs vidare all programmen skall "i skälig omfattning tillgodose skiftande behov och iniressen hos landets befolkning" och "i lämplig form tillgodose olika intressen i fråga om religion".

I propositionen sägs också att man skall "skapa former för kontaktverksamhet som ger allmänhelen möjligheter atl framföra synpunkter och önskemål på programmen utan all man inkräktar på programföretagens självständighet och integriiel".

Den ifrågasatta fiyiiningen av morgonandakterna från P 1 till P 2 är enligt uppgift ännu inte beslutad inom Sveriges Radio. Jag finner del naturligt atl allmänhetens synpunkler och önskemål på den planerade fiyiiningen vägs in före ett beslut i denna fråga. Man kan förutsätta att morgonandakterna har speciellt värde för vissa grupper av lyssnare, samtidigt som programmen har lyssnare inom mycket olika kategorier. För att antyda den typ av problem som det kan finnas anledning atl ta särskild hänsyn till vill jag nämna alt det på sjukhus och andra vårdinstititutioner, där det enligl erfarenhei är särskilt många som lyssnar lill morgonandakterna i radio, i många fall saknas möjlighet alt lyssna på P 2.

Det är viktigt atl se till atl berättigade intressen tillgodoses och all de kontakter tas och den behandling av frågan förekommer som ger den bästa garantin för ett från lyssnarnas synpunkt goit resultat.

LINNEA HÖRLÉN (fp):

Herr talman! Jag tackar också för dessa påpekanden, och jag hoppas därför att ännu inte alla vägar är stängda då det gäller att påverka beslutet.

Utbildningsministern nämnde i sitt första anförande atl del i radioavtalet sägs att Sveriges Radio har skyldighet att i lämplig form lillgodose olika iniressen i fråga om religion. Det är tydligt alt stora gmpper av religiöst inlresserade i landei har reagerat inför budet om de nya planerna. Riksdagens kristna gmpp har skickat en skrivelse i ärendet till slyrelsen för Sveriges Radio, och jag har mig bekant atl ledningen för Svenska ekumeniska nämnden och Sveriges frikyrkoråd har gjort detsamma.

Nu skulle jag också gärna vilja veta vad utbildningsministern tror om allmänhetens möjligheter atl komma fram på den vägen.

Utbildningsministern JAN-ERIK WIKSTRÖM:

Herr talman! Jag har svårt att tro att vare sig ledningen för Sveriges Radio eller dess styrelse skulle vilja fatta ett sådanl beslut innan man har haft tillfälle att la del av den opinion som kan komma lill uttryck bland allmänheten.

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 58

Måndagen den 18 december 1978

0/77 radioandakterna

151

Nr 58

Måndagen den 18 december 1978

Om ökad forskar-utbildning

§ 4 Om ökad forskarutbildning

Utbildningsministern JAN-ERIK WIKSTRÖM erhöll ordet för att besvara Ingrid Sundbergs {m) den 17 november anmälda interpellation, 1978/79:90, och anförde:

Herr talman! Ingrid Sundberg har frågat mig dels hur jag bedömer möjligheterna alt snarast öka rekryteringen till forskarutbildning, dels omjag kommer att vidta särskilda åtgärder, och i så fall vilka, för atl slimulera fler studerande inom grundutbildningen till 60-poängskurser och till avläggande av grundexamen.

1. Inom flertalet fakulteter - t. ex. teknisk, medicinsk, farmaceutisk,
lantbruksvelenskaplig - var antalet nybörjare i forskarutbildning fler läsåret
1976/77 än 1970/71. Inom de filosofiska fakulteterna har tillströmningen lill
forskarutbildning minskat. Minskningen har dock sken från en nivå som
åtminstone tidigare bedömdes vara för hög. Forskarutbildningsutredningen
(FUN) tillkallades år 1974 bl. a. av det skälet atl omfattningen av forskarut
bildningen ansågs översliga vad som kunde bedömas rimligl med hänsyn till
möjligheterna under avsevärd tid framöver för forskamtbildade atl få
anställningar som svarar mot utbildningen. Både universiletskanslersäm
betel (UKÄ)och SACO/SR hade i skrivelser till regeringen redovisat farhågor
angående detla.

FUN;s förslag rörande dimensioneringen av forskarutbildningen och remissyttrandena över detla visar hur svårt del är alt avgöra vilken omfattning forskarutbildningen bör ha. Enligl min mening har vi i dag knappast underiag för alt uttala oss om huruvida antalet doktorander i dag generellt är för lilel, lagom eller för högt. Det förefaller dock sannolikt att rekryteringen lill vissa ämnen är alltför begränsad och au det därför på sikl kan uppstå brist på personer med forskarutbildning inom vissa områden.

Under våren 1979 kommer regeringen att lägga fram en forskningspolilisk proposition, vilken bl. a. kommer atl behandla frågor om behörighet och rekrytering till forskarutbildning. Vissa förslag i proposilionen bör kunna genomföras redan fr. o. m. läs- och budgetåret 1979/80, dvs. med början om ungefär ett halvår.

2. Antalet studerande inom 60-poängskurser är en av de faktorer som
påverkar rekryteringen till forskarutbildning. Den minskade tillströmningen
lill sådana kurser är oroande och kommer självfallet att behandlas i
forskningspropositionen tillsammans med andra faktorer av belydelse för en
kvantitativt och kvalitativt väl avpassad rekrytering lill forskarutbildning.
Jag vill lillägga atl även för andra verksamhetsområden än forskningen
behövs personer med fördjupad utbildning inom något ämnesområde. Jag
ulgår från all berörda ulbildningsmyndigheter beaktar della vid ulform
ningen av studierna inom olika utbildningslinjer.

152

INGRID SUNDBERG (m):

Hert lalman! Jag skall be att fö tacka utbildningsministern för svaret på min interpellation.

Vi har under årens lopp fört åtskilliga debatter om forskning och forskningspolitik i den här kammaren. Problemen har varierat. Under 1960-lalet vaknade medvetandet om vår miljö ungeför samtidigt som framtids-forskningen fick sitt stora genombrott. Några år senare kom debatterna all röra sig om olillräckliga forskningsresurser och därefter om farhågorna för atl arbelsmarknaden inte skulle ha behov av alla dem som påbörjade eller önskade påbörja forskarutbildning. I dag upplever vi en situation som måsle karakteriseras som forskningens personella kris: De som i dag studerar vid universitet och högskola avser i allt mindre omfattning att avlägga examen. Tillströmningen till högre akademiska studier följer samma mönster.

Jag är naturiigtvis medveten om att utbildningsministern har aviserat en proposilion till våren, vilken bl. a. skall behandla frågor om behörighet och forskarrekrytering. Jag har ställt två frågor som rör grundutbildningen vid högskolorna men som samtidigt ärav avgörande betydelse för rekryteringen till forskarutbildningen.

Min första fråga rörde statsrådets bedömning av möjlighelerna att öka rekryleringeniill forskarutbildningen. Statsrådets svar på den frågan är myckel vagt. Osäkerhet råder om huruvida vi har för få doktorander samtidigt som statsrådet anser del sannolikt att rekryteringen lill vissa ämnen är alltför begränsad. Statsrådet betonade själv ordet vissa.

Låt mig komma med några fakta. Jag håller mig lill den filosofiska fakulteten. Läsåret 1960/61 var del 315 studerande som avlade forskarexamen. Tio år senare var det 901 och ytteriigare fem år senare 355. Den största nedgången har konstaterats vid matematisk-naiurvetenskaplig fakultet. Antalet forskarexamina där gick på fem år, mellan läsåren 1970/71 och 1975/ 76, ner från 461 lill 163, dvs. till ca 35 96 efter fem år.

Del är inte bara på det naturvetenskapliga området man upplever den här nedgången. Vid ett av våra universitet lär antalet forskarstuderande i nalionalekonomikunna räknas på ena handens fingrar och några nya har inte kommii till det senasle året. Andra ämnen, som matematisk statistik, har snart inga doktorander alls.

Redan när PUKAS-systemet infördes, föregångaren till den nuvarande linjebundna studieordningen, framförde vi från moderala samlingspartiet farhågor för atl de udda ämnena skulle upphöra, alt rekryteringen lill dem mer eller mindre skulle .själ vdö. Vi har blivit sannspådda. Följderna visar sig i alt ämnen som tidigare var av grundläggande karaklär och som fortfarande har professurer starkt har minskat sin attraktionskraft på nya studerande liksom på forskarstuderande samtidigt som nya kurser av studieförbundskaraktär i alll högre grad läggs till våra universiiet och högskolor. De har blivit "snultuniversitel" för att citera förutvarande rector magnificus vid Lunds universiiet.

Självklart, herr lalman, skall jag inte stå här och redovisa alla beklämmande siffror som finns om nedgången av antalet forskarstuderande. Jag vill ändå kommentera statsrådet Wikströms ivekan om huruvida vi har för fö doktorander eller inte. Den tvekan är säkert befogad, förjag tror inle alt vihar för fö doktorander. Vi kanske lill och med har för många. Vi är nämligen alla

Nr 58

Måndagen den 18 december 1978

Om ökad forskarutbildning

153

11 Riksdagens protokoll 1978/79:57-58

Nr 58

Måndagen den 18 december 1978

Om ökad forskarutbildning

154

medvelna om alt många som under de senaste åren inle har fått arbete ute på arbetsmarknaden har påbörjat forskarutbildning och att det bland dem finns många som kanske inte ens planerar all avlägga examen. Många är inte heller närvarande. Vad som betyder något är antalet examinerade forskarstuderande, dvs. del antal studerande som avlägger doktorsexamen.

En beräkning av anlalel avlagda forskarexamina per lusen närvarande studerande i forskarutbildning ger ell enkelt mått på den numera ökade diskrepansen mellan anlalel forskarstuderande och antalet avlagda examina.

1960/61 avlades 128examina per tusen studerande. 1970/71 varsiffran 114 -i stort sett densamma som tio år tidigare. Men 1975/76examinerades endasl 52 per tusen närvarande forskarstuderande. Och siffran, som jag själv har räknat ut, för läsåret 1976/77 är 57 per lusen närvarande studerande. Det är de här siffrorna som verkligen väcker farhågor. De skall ses mol bakgrund av den nya studieordningen från 1969, som i princip innebär all forskarstudier skulle avklaras på fyra år. I verkligheten har den standardsänkning vad gäller kravet på prestation som då infördes, och som riksdagen var medveten om, resulterat i längre studielid. Fortfarande verkar åtta till lio år vara en realistisk tid för avläggande av forskarexamen. Än märkvärdigare är all om endast 52-57 per år av de nu forskarstuderande skulle avlägga examina skulle del ta 18 år innan alla de som nu är forskarstuderande har avlagt doktorsexamen. Förut var tiden - om man gör motsvarande beräkning - ungefär 8-10 år.

Jag vill fråga statsrådet Wikström: Vilken bedömninggörstatsrådet närdet gäller studerande som avlägger forskarexamen? Jag kan ha bidragit till missförståndet så till vida somjag talade om forskarrekrytering. När jag talar om "forskarrekrytering" menar jag alltså sådana som planerar och avser atl avlägga doktorsexamen.

Jag behöver kanske inte här erinra om att vetenskaps-, viiierheis- och ingenjörsvetenskapsakademierna i en gemensam rapport har velal rikta regeringens uppmärksamhel på vad del är som sker. Förutom allvaret bakom den minskade tillströmningen till forskarutbildning pekar man på den standardsänkning på bl. a. avhandlingarnas vetenskapliga kvalitet som blev följden av den reformerade studieordningen. Vi är också medvetna om all vissa universitet inle längre vill ha de svenska doktorsavhandlingarna som bytesmaterial. Det kan i sin tur bero på svårigheter att lagra vetenskapligt material.

Statsrådet Wikström! Jag instämmer i Gunnar Biörcks yttrande. Jag har också all respekt för statsrådets verksamhet, inte minst när del gäller forskningen. Bara under de senasle månaderna har utbildningsministern i olika sammanhang, vid kontakter med Professorsföreningen, Universitetslärarförbundet, Arosmässan, IV A osv. talat om forskning och om de problem som utbildningsministern ser finns i dag.

Men statsrådet har också i en intervju i Svenska Dagbladet'givit tre olika skäl till den minskade rekryteringen till forskarutbildningen. Den intervjun var - del vågar jag kanske säga - mer informaliv om statsrådets uppfattning än svarei här i dag. Jag har emellertid några kompletterande frågor att ställa.

Statsrådet säger i intervjun alt äldre har fölt tillträde lill universitetsstudier och att de äldre inte är lika motiverade till forskning. Helt säkert är del sant. Men bakgrunden lill del vidgade tillträdet lill universiteten varju inte all de äldrestuderande lill den grad som har skett skulle tränga ul de unga. Det skrämmande är an anlalel studerande under 25 år har minskal så katastrofall. Antalet studerande i den åldersgruppen har mer än halverats från toppnoteringen 1969 fram till mitten av 1970-lalel. Det innebäralltså atl underiaget för forskarutbildning kraftigt har decimerats, om statsrådets förmodan alt äldre studerande är mindre benägna för forskarutbildning är riklig, och det trorjag alt den är.

Då uppkommer självklart frågan: Anser statsrådet med sin posiliva inställning till nödvändigheten av en högkvalitaliv forskning att man i så fall inom den närmare framtiden skall salsa på de yngre studerande vid universiteten? För del är de som i dag inle ställer upp, och det är de som alltså ulgör ett av skälen till atl rekryteringen lill forskarutbildningen går ned och kommer all fortsätta atl gå ned. I så fall kommer naturligtvis en sådan satsning bl. a. alt fö konsekvenser för gymnasieulredningens arbele.

Som andra skäl anger statsrådet alt det ekonomiski inle längre är lönsamt atl forska. Ja, förvisso gäller della underden första studietiden, men del gäller också senare i förvärvslivet. Atl så är fallet kan man komma fram lill genom alt siudera SACO:s lönestatistik förär 1977. Genom atl jämföra lönerna för olika femårsgrupper med och utan högre akademisk examen, företrädesvis i offentlig tjänst, kommer man fram till atl skillnaden i medelvärde av inkomst ligger under 1 000 kr. per månad, dvs. netto någon eller några hundralappar, och mol bakgrund av den med all säkerhet betydligt slörre studieskulden är del ingen skillnad alls.

Då tycker man atl någonling måsle göras också från regeringens sida, för det gäller ju i första hand de offenlliga anslällningarna. Del är så liten löneskillnad alt regeringen skulle kunna se efter i vad mån arbetsmarknaden kan vinna på att anställa människor med högre grad av kunnande. Det har i olika sammanhang förts fram i pressen att t. ex. professorernas köpkraft gått ned med en tredjedel under den senaste tioårsperioden. Jag tror del var Osborne Bartley som sade: En professor arbetar alltså vart tredje år gratis. Den skaltereform som antogs i förra veckan har inte bättrat på möjligheterna för de högre utbildade. Det går inle all bortse från att marginalskatteeffekterna haft en stor belydelse när del gäller insaiser av välutbildad personal. Det är faktiskt i dag mera lönande för en professor alt lägga om ett tak än all ta exlratimmar som handledare för forskarstuderande eller alt skriva ett kompendium.

När statsminister Ullsten var i Lund sade han bl. a.: Man kan inte kommendera fram snillen hur som helst. Det är sant. Men tyvärr kan man genom olika åtgärder, inle minst ekonomiska, låta bli atl la lill vara snillena, och del är dil vi är på väg.

I intervjun i Svenska Dagbladet angav utbildningsministern som Iredje skäl atl många studerande inte anser sig hålla måttet för högre utbildning. Säkert är också detla sant.

Nr 58

Måndagen den 18 december 1978

0/7? ökad forskarutbildning

155

Nr 58

Måndagen den 18 december 1978

0/77 Ökad forskarutbildning

156

Au kvalilelen på utbildningen har sjunkit medför sannolikt brislande självförtroende när del gäller högre studier. Men del bottnar i bristande kvalitet i skolan. Kvaliteten grundläggs på lågstadiet, och erfarenheten att kunskap fordrar arbele grundläggs lidigi i skolan. I dag har vi på många håll systematiskt förkvävt handlingskraften och nyfikenhetslusten hos 10-12-åringar som är vetgiriga. Vi lägger helt enkelt redan i skolan ett lock på tillgången till forskare av önskad sorl. En forskarstuderande sade för inte så länge sedan till mig: Ja, faktum är atl vi betraktas som galna av våra kamrater, och det värsta är att jag tror att vi är det. De mest begåvade och de mest kreativa skaffar sig jobb och tjänar pengar. Vi går här och forskar och trivs med det, men egentligen är vi inte rikligt kloka. Den unge mannen sade naturligtvis della skämtsamt.

Av alla uiredningar som handlar om forskning, utbildningsminister Wikström, har vi enligt vad jag kan komma ihåg egentligen utrett vad del är som gör alt unga människor eller människor över huvud tagel vill ägna sig åt vetenskaplig forskning. Hurskall man -föratt ta ett mer närliggande problem

- över huvud laget fö ungdomarna inlresserade för avancerade sludier, när de
börjar svika inte bara på 60-poängsnivån, som jag sade i min inlerpellation,
utan också på 40-poängsnivån? Vilka lärare skall vi fö i framliden?

Trots att tillströmningen lill de filosofiska fakulteterna har ökat sedan 1973 med undanlag för det naturvetenskapliga området, har antalet närvarande studerande liksom antalet poäng och examina sjunkit. På mindre än 10 år har del totala antalet avklarade studiekurser merän halverats. På 40-poängsnivån har antalet gått ned från 26 000 till 8 400. Många vill se detta såsom en följd av naturvetarkrisen. Allt färre vill studera naturvetenskapliga ämnen,och enligl en internationell undersökning ligger svenska ungdomar i botten när del gäller alt sätta tilltro till värdet av naturvetenskaplig kunskap.

Men delta är bara en lilen del av förklaringen. Förändringar av annat slag måsle ske. Statsrådet Wikström säger i sista meningen i sill svar: "Jag ulgår från all berörda ulbildningsmyndigheter beaktar della vid ulformningen av studierna inom olika utbildningslinjer." Liknande satser hördes ofta under den socialdemokratiska regeringens lid. De hade egentligen bara en enda innebörd: Om del är svårt atl rekrytera ungdomar till del eller det områdei, sank kraven så kommer ungdomarna. Är man illvillig och inle känner utbildningsministern så väl, kan man utgå från all denna mening - mot bakgrund av atl statsrådet anser atl utvecklingen är oroande - kan ha den innebörden alt vi måsle begära alt berörda ulbildningsmyndigheter ulformar studierna så atl man drar till sig fiera elever, underförstått genom all sänka kraven på något säll.

Jag vill varna för ett sådant tänkesätt. Vi får inle i vårt land - med den nedgång i kvalitet som har skett inom praktiskt taget alla utbildningsområden

- tro all man genom alt göra om och förenkla kurser kan få igenom flera
studerande på kortare lid. Må vara atl man kan del, men del lolala resultatet
blir inie bättre.

Det gäller ju, herr lalman, trots alll vår framtid. Sverige är en liiei land och vårenda möjlighet atl vara elt välståndsland är all hålla uppe en full

sysselsältning, alt ha råd och förmåga alt kunna erbjuda medborgarna en avancerad sjukvård och en god utbildning och atl vi kan producera för en större marknad än vår egen. Eftersom våra råvarutillgångar inle är lillräckliga, måsle vi kunna bibehålla vårt teknologiska försprång.

Men också på andra områden - humanistiska och samhällsvetenskapliga -måsle vi utbilda människor som kan ta ansvar för vidarebefordran av kunskap till kommande generationer. Det är dock i Sverige i dag inte populärt all lala om kunskaper och än mindre om kunskaper och arbele i kombination.

Populära ord är fritid, trygghet, rättigheter-bra ord i sig. Men fakium är att alla de här honnörsorden till sisl bygger på atl människor vill arbeta och vill arbeta också för att lära sig något. Del är faktiskt förutsättningen för iryggheten, för rättvisan och jag vill nästan säga för demokratin i vårt land.

Herr lalman! Jag fick i dag ett papper som jag i och för sig hade velat visa på bildskärmen, men kammaren är så att säga inle välbesait, och jag är övertygad om att utbildningsministern själv har selt del. Det är universitets- och högskoleämbetets anslagsframställning för del kommande budgetåret. Där finns diagram som visar anlalel forskarexamina och antalet närvarande i forskarutbildningen. Man har gjort de båda diagrammen vart och ett för sig, och det är nog ganska lyckligl. Det är trots alll inle värre än atl man kan lägga dem tillsammans och se atl där ena kurvan pekar uppåt pekar den andra på ett skrämmande sätt nedåt.

Jag lackar än en gång utbildningsministern för svaret. Jag är medvelen om att vi kommer all föra en längre och säkert mera välbesökt forskarutbildningsdebatt om några månader här i kammaren, men jag tycker alt det har varil angelägel i alla fall atl fö utbildningsministerns synpunkter på del cenlrala problemet atl fö våra ungdomar alt ägna sig ål forskning och vetenskap.

Nr 58

Måndagen den 18 december 1978

0/77 Ökad forskarutbildning

GUNNAR BIÖRCK i Värmdö (m):

Herr talman! Vid dagens slut har det alltså dragit ihop sig till vad som väl närmast kan betecknas som en liten familjetillslällning, för de närmast sörjande, så alt säga.

Jag har naturligtvis med slörsla intresse lyssnat till vad Jan-Erik Wikström och nu senast Ingrid Sundberg här haft att säga om universitetsstudiernas förfiackning och forskarrekryteringens kris. För den som i 35 års tid haft förmånen alt fö ägna sig åt forskning och i nära 30 år därjämte haft glädjen atl fö ta hand om yngre kamrater i några av vetenskapens verkstäder har dagens inlerpellalionsdebalt först och främst inneburit en uppfordran till självrannsakan: Varför har inle jag kommii mig för alt ställa de frågor som Ingrid Sundberg nu med sådanl fog har ställt? Har man blivit hemmablind, eller har del missmod som vuxit fram hos så många av oss, som arbetar vid universiteten, underden så kallade högskolereformens obevekliga garrotle-ring av vetenskapens livsnerv - upptäckarglädjen - förlamat vår handlingskraft och hållit en del av oss kvar där beslutsfattarna har ställt oss - "off

157

Nr 58

Måndagen den 18 december 1978

0/7? ökad forskarutbildning

158

side"?

Svaret på den frågan för väl andra ge. En förmildrande omständighel harjag all andraga: Inom de medicinska fakulteterna, inom den kliniska medicinen och inom den medicinska klinik där jag ännu har förmånen att fö arbeta räknar vi varken 60 eller 120 poäng ulan genomför en lång och livsavgörande utbildning, och där erbjuder sig oavbrutet frågorsom väntar på nya och bällre svar. Där lider vi varken brist på meningsfulla forskningsuppgifter eller, dess bällre, än så länge, på ungdomar, som är villiga atl förena sig med den armé runt hela vår jord som arbeiar för all komma några steg närmare sanningen om människans biologiska villkor och om hälsans betingelser och som är beredda att delta i försvaret mot allt del som hotar folkens hälsa och liv.

När del nu finns åtminstone en fakultet, som i delta reträtternas årtionde ännu står bi och inte har sviktat, så kanske den kan las lill utgångspunkt för några betraktelser kring dagens tema.

Under de ärjag har konfronterats med forskning, som haft sitl hemvist inom vissa andra fakulteter, och med "forskningspolitik"-en företeelse som emellanåt förefallit all sakna önskvärd förankring i den egna erfarenheten -har jag inle kunnat underiåta alt märka vilken infiation begreppel "forskning" utsatts för. Jag tror det är viktigt all vi gör klart för oss alt del finns olika nivåer inom sökandet efter kunskap. 1 botten finns vad man med ett något anspråkslösare namn kan kalla "sludier", merellermindreorienlerande, mer eller mindre improviserade, mer eller mindre fullständiga, men inte originella utan kunskapsöversikter och karlläggningsarbelen.

En något högre nivå kan vara avgränsade, målinriktade undersökningar med prakliska syften, som ibland - litel vilseledande - kallals "research", i inskränkt bemärkelse. Dess metodik kan ha hämtats ur den vetenskapliga rutinens arsenaler, men det blir förden skull inte vetenskap i ordets egentliga bemärkelse. Ty den vetenskapliga forskningen är ute för alt sorgfälligt pröva hypoteser, eller ompröva sanningar som visal sig ofullkomliga; den kan inle "beställas" - vilket däremot kunskapsöversikter eller opinionsundersökningar kan - utan den härrör ur självlänkande människors nyfikenhet, tvivel, uppläckarglädje, skapande fantasi - ibland mer av del ena, ibland mer av det andra - ett behov av all få veta mera om hur det "egentligen" är och en beredvillighet alt underkasta sig sträng intellektuell disciplin och alldeles oreglerad arbetstid för all nå målet. I bästa fall varar denna lidelse livet igenom och kommer atl känneteckna också andra arbetsuppgifter som en forskare ger sig i kast med.

När en betygsnämnd granskar en doklorsavhandling - och sådanl sker fortfarande,även om röster höjls föratt ta bort även denna kvalitelsprövning - ställer man vanligen två frågor - den ena: "Är del nytt?'' och den andra; " Är del /-ä//.'" Del är genom forskningsresultat, som är nya och som visar sig vara riktiga, som våra möjligheter au förstå världen och människorna vidgas.

Ur riksdagens synvinkel kan forskningen måhända mest te sig som utgifter för instrument, apparatur och biträdespersonal. Sådanl behövs naturligtvis, i växlande grad inom olika ämnesområden. Men / princip är forskning en intellektuell process hos därför särskilt lämpade personer, som genom

noggranna iakttagelser, och lika noggrann registrering av dessa, kan beskriva grundläggande fakta och analysera deras mönster, inbördes relalioner och villkor och - därulöver -följa deras eventuella förändringar utmed lidsaxeln och, i sådanl fall, försöka/o/A-a de principer som styr dessa förändringar, och-med ledning av dessa kunskaper - blir i slånd aU förutsäga den fortsatta utvecklingen, såväl i del fall systemet förblir opåverkat som i det fall man försöker påverka del utifrån.

Nyttan av vetenskap är inle bara den att vi tror oss förslå oss själva och vår omvärld lilet bättre, ulan att vi -om vi verkligen iV//det- lär oss atl analysera konsekyenser. Detla är utomordentligt viktigt i medicinen. Del borde vara lika viktigt i politiken - både för dem som tror på krafternas fria spel och för dem som vill försöka binda och styra dem - kanske särskill för de senare.

Vi har här i landet-och vi är förmodligen inle ensamma om det-en sagolik förmåga alt förverkliga våra s. k. reformer i fel fas av utvecklingens sinuskurva. Vi kan gå tillbaka till efterkrigspolitikernas varning för fredsop-limism, till del tidiga 1970-lalels ekonomiska politik och vi kan nu beskåda effekten av den svenska kulturrevolutionen, som instrumenierades av vår inhemska motsvarighet till "de fyras gäng" - U 68. Man försökte bl. a. bygga bort forskaröverskottel-och man har, vid Gud, lyckats med detla vid en tid, då problemet i själva verket är del motsatta, som framgått av vad vi nyss hört.

Sedan ungefär ett år tillbaka är politiker ur olika partier därför i förd med alt ta ut en ny kompassriktning för att återställa ordningen.

Både utbildningsministern och hans statssekreterare har vädjat till avnämarna ute i samhället alt sätta ell högre pris på dem som tagit doktorsexamen, för all på så sätt stimulera fiera att gå in under forskningens ok. Men är delta särskill sannolikt i ett samhälle där den iredje - och starkaste - statsmakten, massmedia, sedan länge levt i en hatkäriek till vetenskapen, och där jämlikhelsdogmen gjort begåvningen misstänkt och fliten osolidarisk?

Vi har nu fåll en schemalagd och formaliserad "forskamlbildning". På något säll förefaller det mig orimligl anspråksfullt att i förväg bestämma sig för atl bli "forskare". Forskare är något som man möjligen kan påslå sig vara när man har visat vad man duger till, men ofta skyggar även de mest framgångsrika för att ta det ordet i sin mun.

Under årens lopp har jag till någon del medverkat till alt bortemot elt femtiotal doktorsavhandlingar kommii till. I en fjärdedel av fallen, kanske, har vederbörande från början varit inriktad mot ell avhandlingsmål. Tre gånger så många har glidit in i en händelsekedja, där behovet av svar på de många frågor som den prakliska erfarenheten oavbmtel ställer oss inför successivt lett fram till en allt djupare analys men också, ofta, ett allt starkare behov av en samlande överblick - eller, som en av årets nobelpristagare uttryckte del; Varje steg framåt medför också ett behov av alt vända sig om och se sig lillbaka, för att bedöma vad den nya kunskapen betyder för vår tidigare tolkning av sammanhangen.

Vad härden nya forskarutbildningen lett till -förulom lill färre forskare? I min egen fakultet härden lett lill magrare och torftigare avhandlingar, och där

Nr 58

Måndagen den 18 december 1978

0/7? Ökad forskarutbildning

159

Nr 58

Måndagen den 18 december 1978

0/7? Ökad forskar-inbildning

160

har reformarbetet alltså uppnått sill mål. Det inlernationella värde som en svensk doklorsavhandling lidigare hade har sjunkit. Som en följd härav har den verkliga kvaliietsprövningen nu måst läggas, icke vid doktorsexamen, utan vid beviljandet av docentur. Men genom deprecieringen av doktorsexamens värde har man naturligtvis, bl. a., gjort det svårare all marknadsföra den i samhället. Och docenterna skall ju i första hand även fortsättningsvis tillhöra vetenskapssamhället.

Nej, herr lalman, så alldeles enkelt blir del nog inle all reparera de skador som del svenska högre utbildningsväsendet under 1970-lalel drabbats av.

För 20 år sedan var jag på den andra världskongressen för medicinsk undervisning i Chicago. Där lärde jag mig en hel del, och framförallt en sak, nämligen att A och O i all medicinsk - och förmodligen även i all annan -utbildning är all "provide a useful environmeni for learning": all försöka skapa ett psykologiskt, och materiellt, klimat - varvid det psykologiska är vikligare än del materiella! - så all studenterna upplever del som meningsfulll och roligt att lära sig och vet alt de därigenom kan vad de behöver (och helst mer därtill). Alt skapa detta är lärarnas och institutionernas uppgift. Sedan går resten av sig själv. Bra institutioner drar lill sig bra studenter. Och -det är dit jag vill komma -jag tror något av delsamma gäller för forskningen; alt "provide a useful environmeni för research", alt skapa ett inslilulions-klimal där det blir naturligt atl forska, all gå vidare på djupet, därför all man ver atl del kommer atl ulveckla en själv, i samarbeie med kamrater -jämnåriga, äldre och senare även yngre - och därför alt man förslår alt åren mellan 25 och 35 år är avgörande för ens intellektuella framtid, om man skall vara och förbli utvecklingsbar, eller om man skall slanna i växten, fastna i rutinen och slå sig till ro. I varje fall är något av della den filosofi som mina arbetskamrater lycks omfatta.

Och precis som när del gäller vanliga studenter, fast starkare, så är del i tävlan med de jämnåriga kamraterna - inom och utom landei - som kyaliietskravei finner sin nivå. Ty en forskares "belöning" är försl och främsi en inre glädje; all vela med sig all ha gjort elt hederligt jobb, alt han själv har grävt sig fram lill kunskapens källådror, inte bara blivit serverad av andra, men också en _\'///-e.' atl bli erkänd, i lyckligaste fall atl genom vetenskapen bli väridsmedborgare.

Hur skall man då skapa en gynnsam forskningsmiljö? Såvitt jag förstår är del ett problem på minst tre nivåer: samhällets, universitetets och studentens egen.

Samhällets - det är den offentliga debattens miljö, de beslutsfattande instansernas visdom eller brist på sådan och det svenska organisationsväsendets förfärande snårighet. Låt mig i detla sammanhang ge Hans Gustafsson, som jag hade hoppats se här i kväll, en eloge för en hel del illusionsfria och förnuftiga synpunkler i en paneldebatt nyligen och vädja till honom -om han nu läser del här i protokollet - all försöka befria forskningen från MBL-förhandlingar, som nu lär skola införas där. Vi har nog med grus i maskineriet ändå.

Universiteten - praeterea censeo; Fakulteterna måste återställas! Och den

skadliga separationen av grundutbildning och forskning, som i sig innebär en utmaning mol högskolelagens portalparagrafer, måste upphävas. Om inte professorerna, som rimligtvis har störst bredd i vetandet och de längsta perspektiven, möter studenterna redan i grundutbildningen och ger dem del av sin entusiasm för ämnet, hurskall man då kunna vänta sig all studenterna skall få lust alt slräva vidare mol 40,60 eller flera poäng? Jag inser all del har varil elt kvantitativt problem i vissa ämnen, men /;// måste väl professorerna, om forskarämnena tryter, ge sig ut bland sina elever och handplocka nya förmågor. En professor får inle vara en torrboll, han måsle vara en gängledare.

Studenten, slutligen, är huvudpersonen. Ja, vi vet, många av dem är äldre, men ålder är i och för sig inget hinder för alt forska, det är de sociala och ekonomiska förpliktelserna i vissa åldrar, som ulgör begränsningen -förpliktelserna och anspråken, från andra. Nu när budgelminislerns pelila-direkiiv lalar om en serie av 2-procentiga anslagsprutningar framöver, kan vi kanske erinra oss Slen Selanders bondestudent;

Du ser hans maskinknutna slips och hans vända

och Irådslitna rock. Är det allt vad du ser?

Du känner ej honom. Hans namn är kanhända

Linnaeus eller Tegnér.

Nu vill jag naturligtvis inte göra budgeiministern den tjänsten - och utbildningsministern den otjänsten - att verka som om del materiella saknar betydelse i vetenskapens värld. Så är del naturligtvis inle. En av orsakerna till atl det fortfarande skrivs så många kliniska avhandlingar i vårt land är förmodligen alt forskningsarbetet kan bedrivas parallellt med, eller omväxlande med, avlönad läkarverksamhet, vad man skulle kunna beteckna som en integrerad form av "varvad utbildning". Man skulle kanske önska något liknande på andra håll - alt forskande nationalekonomer hade dellidsanställ-. ning på banker, forskande jurister på domsagor eller i administrativa verk etc. sålunda återupplivande Horalius' och Olof von Dalins ord om "uiile dulci" -att kombinera del nyttiga med del nöjsamma.

Herr lalman! I den allmänpolitiska debatten i oktober lilläl jag mig all ge uibildningsminisiern några råd om forskningsplanering i allmänhel och i medicinen i synnerhet. Jag skall inte begära några synliga resullat ännu. Det lär ju komma en ellerannan proposilion lill våren, och vi farväl vänta och se, då. Men jag har under väntetiden läst ell vackert och anslående tal, som Jan-Erik Wikström höll inför UNESCO i Belgrad i september. Jag kom då alt tänka på vad man så ofta flnner i UNESCO;s fantastiska tidskrift Courrier: alla dessa små svarta barn, som med tindrande ögon skriver på sina griffeltavlor ute i byarna, och som ser ut som om de aldrig skulle drömma om all klämma ens en burk folköl, långt mindre rycka handväskan från gamla damer, och då kanske man undrar om vi inte är på fel väg genom att tillhandahålla utbildning i vårt land som en rättighet ulan motsvarande skyldigheter. När den obligatoriska folkskolan infördes i Sverige år 1842 innebar detla ett märkligt framsteg. Men i dag är det inte utan att man frågar sig, om inte ordningen i skolan skulle vara en annan, och luslen all lära, om

Nr 58

Måndagen den 18 december 1978

Om ökad forskarutbildning

161

Nr 58

Måndagen den 18 december 1978

0/7? Ökad förskar-Utbildning

skolan vore frivillig och det av föräldrarna betraktades som en förmån atl barnen fick gå i skolan -en förmån som del gällde atl leva upp lill, här lika väl som i Afrika. Den dag det åler betraktades som en förmån att fö ägna åtminstone några år av sitl liv till fördjupade studier och i bästa fall forskning, den dagen skulle vi inte behöva ha sådana här debatter, och den dagen kanske Sverige på nytt skulle bli en ledande kulturnalion,som inle bara måsle leva på minnen från fornstora dar, och Alfred Nobels testamente. Del räcker inte med alt Sverige "är och förblir vad del var".

Jag har, som jag redan förut nämnde, stor respekt för ulbildningsminis-lerns politiska skicklighet. Men trots sin bakgrund kan han nog inte ensam göra underverk. Jag tror det skulle vara välgörande med en samling över partigränserna i denna mycket allvariiga fråga, utan ideologiska skygglappar men väl på basen av en realistisk konsekvensanalys. Och jag tror del är vikligt alt staten, dvs. yltersl riksdagen, besinnar sill ansvar. Om universitetsforskningen stagnerar, så tillväxer i slällel en sekundär forskning ulanför universiteten, i företag, industrier och allsköns statliga organ utan forskningstradition, ulan kvalitelsprövning, ulan insyn av forskarsamhället och ännu mindre av samhällets represenianter. Regering och riksdag måsle känna sill ansvar för - och försvara - den vetenskapliga forskningen, och inle sälja ul den till andra huvudmän för all minska budgetunderskottet. Jag skulle också önska ett belydligl fastare grepp om den kliniska forskningens villkor. Forskare inom medicinen måste kunna känna alt staten är deras företrädare och beskyddare och all den inte överger dem därför atl del är enklare och billigare alt slippa undan ansvaret. Del finns gränser för decentraliseringen: besluten måsle lill sisl ligga där ansvaret är förankrat. Och när del gäller forskningen är ansvaret statens, inte kommunernas. Yllerst är del alltså riksdagens.

162

Utbildningsministern JAN-ERIK WIKSTRÖM:

Herr lalman! Ingrid Sundberg sade atl milt svar var vagt. Del kan jag kanske inte hålla med om, men jag kan i varje fall medge atl del var kort. Vad beror nu det på?

Underdel senasle halvåret harjag ägnat så stora ansträngningar som jag har kunnat ål alt systematiskt förbereda den opinionsmässiga omsvängning som jag bedömt som alldeles nödvändig för att vi skall kunna få en kraftigare satsning på forskning. Jag har, som Ingrid Sundberg noterade, hållit elt stort antal föredrag och anföranden om forskning, forskningspolitik, forskarrekrytering och forskarutbildning. Jag har givit elt stort antal intervjuer, bl. a. den av Ingrid Sundberg citerade i Svenska Dagbladet. Jag har haft särskilda hörningar med grupper av universitetslärare och överläggningar med bl. a. forskningsberedningen. Jag har slitit med anslagstilldelningen till forskning, och den kommer att redovisas i budgetpropositionen ijanuari. Vi arbetar som bäst i departementet med forskningspropositionen, som kommer all läggas fram i februari månad.

När jag fick Ingrid Sundbergs interpellation tvekade jag mellan del korta och det långa svaret. Del långa svarei - för alt nu först peka på budgetpro-

positionen - omfattar ett par hundra sidor som berör jusl dessa frågor. Det svarei skulle också kunna rymma forskningspropositionen, som kommer alt omfatta ytteriigare några hundra sidor. Jag tyckte självfallet att del var naturligt att i dag välja den korta varianten, eftersom jag inom en månad skall redovisa elt utomordentligt omfatlande dokument som gäller anslagstilldelning och månaden därpå ett lika omfattande dokument som tar upp principerna för forskning och forskningspolitik.

Jag utgick allt-så från att det som Ingrid Sundberg syftade till varatl få göra ytterligare ell inlägg som verkar i samma riktning som mina artiklar och intervjuer. Det tyckte jag också atl Ingrid Sundberg och senare Gunnar Biörck i Värmdö gjorde med den äran, och jag ser ingen anledning atl polemisera mot dessa, som jag tycker, grundläggande synpunkter.

Bara några korrigeringar. Det är självfallet inteså all jag harsyftat på sänkta krav, som Ingrid Sundberg tycktes antyda, i mitt svar utan vad.jag avsåg i delta sammanhang var atl de som föreslår universitetsutbildningen barett ansvar för all stimulera studenterna lill fördjupade sludier. Det trorjag är en mycket viktig uppgift. Det kan ske t. ex. genom alt det på fler allmänna utbildningslinjer blir obligatoriskt med både 40- och 60-poängsutbildning. Det förekommer i dag såvitt jag vet bara på samhällsvetarlinjen inom filosofisk fakultet.

Det finns självfallet många andra sätt, och Gunnar Biörck antydde en del av dem, bl. a. del ansvar som forskarhandledarna, särskilt professorerna, har föratt stimulera begåvade studenter. Det är ett faktum att vi kanske i dag inle får dem som vi helst skulle se i forskarutbildningen. Det är lockande atl gå direkl ul på arbelsmarknaden. De ekonomiska stimulanserna förden som är i forskarutbildning är inte särskilt stora, och de har ofta större svårigheier alt få arbele.

Rent generellt kan man väl dessulom säga att vi kanske bättre än man lyckats med i något annat land har breddat och vidgat tillträdet till universitetsutbildning men alt vi inle tillnärmelsevis på moisvarande sätt löst frågan om hur vi skall stimulera till fördjupade sludier och lill satsning på forskarutbildning.

Den andra punkl därjag vill göra en korrigering ärden som gäller utbytet av vetenskapliga avhandlingar. Det harcirkulerat uppgifterom delta. Jag härvid kontakter med de vetenskapliga biblioteken fölt höra all skälet till att en del amerikanska universitet numera inle byter avhandlingar med andra är atl de inte har råd. De universiiet och universitetsbibliotek som man skulle vilja byta med är så många att man inte har möjlighet all klara della. Ibland kan del naturiigtvis också vara så all avhandlingar är skrivna på svenska och svåra alt utnyttja, men i den mån de är skrivna på något väridsspråk är nog skälet till att , man inle vill byta hell enkelt det atl vetenskapliga avhandlingar publiceras på alltför många universitet och universitetsbibliotek.

Jag tyckte atl både Ingrid Sundberg och Gunnar Biörck i sina anföranden framförde många värdefulla synpunkler. Jag skall läsa protokollet myckel noga för att se om del är något som jag förbisett i budgel- eller forskningspropositionerna. Jag var särskill tacksam för det Gunnar Biörck sade om vad

Nr 58

Måndagen den 18 december 1978

Om Ökad fbrskar-uibildning

163

Nr 58

Måndagen den 18 december 1978

Om ökad forskarutbildning

den kreativa miljön kan betyda för forskningen. Jag tror atl han här pekar på en utomordentligt viktig sak. Det är klarl atl del brislande samband mellan forskning och utbildning som vi nu har haft i högskolan en lid inle är särskilt lyckligt. Det är väl en av de punkter där vi behöver få en ändring till stånd.

Gunnar Biörck efterlyste också en bred samling över partigränserna kring de här frågorna. Jag tror atl en sådan börjar växa fram. Del finns många politiker som lidigare gett uttryck för hell andra tankegångar, men som har ändrat sig i de yttersta av dessa dagar. Glädjen blir stor i himlen över varje syndare som gör bättring. Och jag utgår från atl de proposilioner jag lägger fram som vanligt kommer all få en bred anslutning här i riksdagen.

164

Överiäggningen var härmed slutad.

§ 5 Föredrogs och hänvisades

Proposilioner

1978/79:41 lill utbildningsutskottet

1978/79:75 till socialförsäkringsutskoltel

§ 6 Föredrogs och hänvisades

Molioner

1978/79:186-191 lill utbildningsulskotiei

§ 7 Föredrogs men bordlades åter Utrikesutskottets betänkanden 1978/79:20 och 22 Utbildningsutskottets belänkanden 1978/79:15 och 16 Trafikuiskoiieis betänkande 1978/79:10 Jordbmksutskottets belänkande 1978/79:16 Näringsutskottets belänkanden 1978/79:17 och 18 Arbetsmarknadsulskoiieis belänkande 1978/79:17

§ 8 Föredrogs och bifölls Inlerpellationsframställningar 1978/79:114-116

§ 9 Kammaren åtskildes kl. 20.42.

In fidem

tOM T:SON THYBLAD

/Solveig Gemert