Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1978/79:54

Torsdagen den 14 december

Kl. 09.00

Förhandlingarna leddes till en början av andre vice talmannen.

§ 1 Justerades protokollet för den 6 innevarande månad.

§ 2 Upplästes följande lill kammaren inkomna ansökan:

Till riksdagens kammare

Härmed anhålles om förlängd ledighet från riksdagsarbetet under tiden den 16-20 december 1978 för enskilda angelägenheter. Moholm den 11 december 1978 Paul Jansson

Kammaren biföll denna ansökan.

Andre vice talmannen anmälde alt Jan Fransson (s) även under tiden den 16-20 december skulle tjänstgöra som ersättare för Paul Jansson.

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

öm flödesprognoser rörande Västerdalälven och Vanan

§ 3 Om flödesprognoser rörande Västerdalälven och Vanan

Kommunministern BERTIL HANSSON erhöll ordet för alt besvara Ove Karlssons (s) den 1 december anmälda fråga, 1978/79:207, och anförde:

Herr talmän! Ove Karisson har frågat mig om regeringen är beredd alt även för kommande år ställa medel till förfogande så att Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI) kan utföra nödiga flödesprognoser avseende Väslerdalälven och Vanan.

SMHLs verksamhet och organisation ses f n. över av SMHI-utredningen (K 1977:01). Denna har enligt vad jag har inhämtat under år 1978 gjort vissa försök med sådana flödesprognoser som frågan avser. Resultat av dessa försök beräknas bli redovisade i samband med att utredningen lägger fram förslag. Detta beräknas ske under senare delen av år 1979.

I Kopparbergs län har Västerdalälven vissa år fött vattenflöden som bar vållat översvämningar och stora skador. Det måste vara en angelägen uppgift att så långt möjligt förebygga sådana skador. De vattenflödesprognoser som de senaste åren har gjorts av SMHI har varit en förebyggande åtgärd. De har finansierats genom alt regeringen från anslag till länsstyrelserna ställt medel till förfogande för länsstyrelsen i Kopparbergs län. Under år 1978 har SMHI-utredningen betalat kostnaderna från medel som utredningen har disponerat för atl utföra vissa försök. I första hand är det en uppgift för länsstyrelsen att, inom ramen för de medel som den disponerar, svara även för uppgifter av det

Nr 54 slag som nu har nämnts. Om kostnaderna för sådana nödvändiga åtgärder.

Torsdagen den °f" '"' har kunnal förutses, blir större än vad som länsslyrelsen rimligtvis

14 december 1978 '' 'ra bör ersättning kunna utgå i särskild ordning.

öm flödesprognoser rörande Västerdaläven och Vanan

OVE KARLSSON (s):

Herr talmän! Jag vill tacka statsrådet för svaret på min fråga.

För alt motverka skadegörelse i samband med översvämningar utefter Västerdalälven behöver vissa åtgärder vidlas. Den enklaste och billigaste åtgärden är de flödesprognoser som SMHI hargjort vid några tillfällen. Föratt underlätta arbetet med den nödvändiga översvämningsberedskapen borde flödesprognoser från SMHI slällas till myndigheternas förfogande vad gäller Västerdalälven och Vanan.

Eftersom länsstyrelsen enligl uppgifter saknar möjligheter att inom ramen för sin ordinarie budget täcka kostnaderna för prognosverksamheten, anser jag att regeringen bör ställa erforderiiga medel lill förfogande. Om regeringen inte kan göra det hoppas jag alt statsrådet kan medverka till att man även under 1979 förSMHI-uiredningen kan ställa medel till förfogande så atl dessa flödesprognoser kan tas fram. Del rör sig bara om några hundra lusen kronor, och det måste anses vara väl använda medel om man kan hinna vidta skyddsåtgärder och förebygga översvämningar. Vid översvämningar och naturkatastrofer blir del ju ändå ofta statliga medel som måste sältas in för alt hålla drabbade människor något så när skadeslösa.

Enligt myndigheterna har prognoserna varil lill stor nytta i arbetet på att hålla beredskap mot översvämningar, och då tyckerjag att staten bör fortsätta att ge anslag för detla ändamål. Det kan inte vara faltiga kommuners uppgift att betala för flödesprognosen.

Nu villjag tolka det statsrådet säger i slutet av siu svar som positivi, och jag hoppas alt del finns möjligheter för länsstyrelsen att få pengar för atl kunna ta fram erforderiiga flödesprognoser år 1979.

Avslutningsvis villjag fråga statsrådet hur långt man inom departementet har kommit med arbetet på alt vidta långsiktiga skadeförebyggande åtgärder längs Västerdalälven.

Kommunministern BERTIL HANSSON:

Herr lalman! Del bör framgå av mitt svar atl regeringen ser positivi på alt det vidtas sådana förebyggande åtgärder som Ove Karlsson i sin fråga och i sitt anförande framhållit som föredömliga.

Framför allt om frågan väcks i början av budgetåret, såsom skett i år, bör länsstyrelsen ha möjligheter att direkt slälla medel till förfogande. Skulle det emellertid visa sig atl länsstyrelsens medel inte räcker lill för sådana extra insatser är regeringen beredd att i positiv anda pröva framställningar om bidrag för ändamålet.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4 Om jämställdhet inom prästämbetet

Kommunministern BERTIL HANSSON erhöll ordet för att besvara Anna Eliassons (c) den 5 december anmälda fråga, 1978/79:211, och anförde:

Herr talmän! Anna Eliasson har frågal mig om jag anser atl samrådsgmp-pens majoritelsförslag är tillfredsställande med hänsyn till beslutad lagstiftning och gjorda riksdagsuttalanden om jämställdhet inom prästämbetet. Hon har vidare frågat mig om jag avser atl förelägga det kommande kyrkomötet förslag som garanterar att kraven på jämställdhet respekteras, innebärande atl den som skall vigas lill präst skall acceptera atl vara beredd att aktivt samarbeta med kvinnliga kollegeroch att den som skall utnämnas till biskop skall vara beredd att viga kvinnliga präster.

Den kyrkliga samrådskommitlé som Anna Eliasson syftar på lade den 1 december fram siu förslag till regler för samarbetet inom svenska kyrkan mellan företrädare för olika uppfattningar i fråga om kvinnas behörighet till prästämbetet. Anna Eliasson kallar samrådskommitténs uttalande för ett "majoritetsförslag". Jag vill betona att kommitténs förslag är enhälligt. Det finns inga reservationer, endast några protokollsanteckningar. Där har företrädare för olika uppfattningar fört fram meningar, som man vill ha specielll markerade. I något fall gäller det befarade komplikationer i framliden. I dagens läge finns det tyvän här och var en tydlig strävan atl skärpa motsättningarna i andra frågor inom kyrkan. Så mycket slörre anledning finns det då alt peka på den vilja atl finna samlande lösningar i starkt kontroversiella frågor, somjag menar finns bakom det förhållandet alt samrådskommittén slår för ett enhälligt förslag. Jag hoppas alt delta faktum bådar gott för de närmaste månadernas arbete på olika håll med denna och andra betydelsefulla frågor som gäller svenska kyrkans möte med framtiden.

Jag anser sammanfattningsvis att resultatet av kommitténs arbete utgör en god grund när det gäller atl finna former som fullt ut tillgodoser de krav som 1958 års reform ställer på lika behandling av man och kvinna i kyrkans tjänst.

1 nuvarande läge ärjag inte beredd au uttala mig närmare om kommitténs förslag. I enlighet med riksdagens beslut i maj i år övervägs f n. inom regeringskansliet vilka ytteriigare åtgärder som kan behövas för att säkerställa att 1958 års reform helt slår igenom i kyrkans liv. Jag ämnar föreslå regeringen att ell förslag gmndat på dessa överväganden läggs fram för det kyrkomöte som skall hållas vintern 1979. Det är självfallet inte möjligt för mig att nu säga något om hur detta förslag kan komma alt utformas. Gmndläggande för det kommande förslaget måste emellertid enligl min mening vara syftet att säkerställa att kravet på jämställdhet mellan kvinnor och män respekteras inom svenska kyrkan. Delta måste gälla såväl i fråga om prästvigning och tillträde till prästeriig tjänst som i fråga om utövningen av sådan tjänst.

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

öm Jämställdhet Inom prästämbetet

ANNA ELIASSON (c):

Herr talman! Jag tackar kommunministern för svaret.

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Om Jämställdhet inom prästämbetet

Del förslag ärkebiskopens samrådsgrupp nyligen lagl fram visar klart och tydligt atl det måste bli en omprövning av samvetsklausulen. De riktlinjer gruppen kommit fram till för en samexistens inom kyrkan innebär alt kvinnliga präster även i fortsättningen kommer att diskrimineras och få tolerera ett passivt motstånd från manliga kolleger. En kvinnlig prästkandidat skall inle alllid kunna räkna med att bli vigd i siU eget stift, inte ens av en nyutnämnd biskop. Som prästkandidat för hon också räkna med att manliga kolleger kan vägra delta i en gemensam vigning och att de i stället söker sig till stift där för tillfället ingen kvinna prästvigs. När det blir fråga om tjänster kommer hänsyn att tas till fömtsätiningarna för ett fungerande samarbete, och det kan bli en vetorätt riktad mot henne som kvinna. Hon kan inle heller räkna med att manliga kolleger alllid kommer alt lojalt biträda henne i tjänsten, de har t. o. m. rätt att vägra tjänstgöring vid gudstjänst. Arbetsgruppens förslag innebär, enligt min mening, inget annat än en fortsau diskriminering av kvinnliga präster. Förslaget är därför oacceptabelt som riktlinje för framtiden.

De uttalanden som kommunminislern redan har gjort om förslaget har därför väckt både osäkerhet och oro. Man frågar: Kommer kommunministern atl se till att 1958 års reform om kvinnans lika rätt till prästämbetet får fullt genomslag och atl all diskriminering upphör? Kommer kommunministern att följa riksdagsbeslutet från i våras om en omprövning av samvetsklausulen, så atl inga nya präststuderande skall kunna hänvisa till den för att fortsätta att diskriminera kvinnliga präster?

Samrådsgruppens förslag diskriminerar kvinnliga präster och ger kvinno-prästmotståndarna rätt att vägra att aktivt samarbeta med kvinnliga präster. Accepteras delta kan det bli ödesdigert i dagens allvarliga siluation, då en stor del av de nya prästerna rekryteras bland gmpper som är kvinnoprästmot-ståndare samlidigt som en mycket stor majoritet av svenska kyrkans medlemmar välkomnar kvinnliga präster.

Risken för kyrkosplittring påverkade, som bekant, 1958 års beslut. 1 dag är risken ännu större fören tillspetsning av läget,om kvinnoprästmotståndarna genom passivt motstånd tillåts bestämma arbetet inom kyrkan och i praktiken utöva minoritetsstyre över församlingarna och de kvinnliga kollegerna. Anser inte kyrkoministern att ett passivt motstånd är diskriminering, och kommer kyrkoministern att lägga fram förslag till kyrkomötet om att den som skall prästvigas också skall accepiera att aktivt samarbeta med kvinnliga präster? Besked om delta måste kommunminislern vara beredd att ge i dag.

Kommunministern BERTIL HANSSON:

Herr talman! Den osäkerhet som givetvis alltid finns, innan en regering har fattal sitt beslut, måste man leva med tills beslutet är fattat och offentligt.

Regeringen har i denna fråga ett klart uppdrag från riksmötet i våras, där del fastslogs att samvetsklausulen skall omprövas. Regeringens förslag kommer att utformas så att det gäller en omprövning av samvetsklausulen.

Det gäller också att följa det uttalande som riksdagen aorde om att 1958 års

beslut helt skall slå igenom i kyrkans liv, det beslut som säkerställer kvinnors och mäns lika rätt lill prästvigning och till tjänstgöring som präst.

Frågan om diskriminering är enligl min uppfattning en fråga som i sista hand inte kan avgöras på helt objektiva grunder. Det handlar i mycket stor ulslräckning om hur de enskilda människorna agerar gentemot varandra. Det gäller präsieriiga arbetskamrater emellan, församlingsmedlemmar i förhållande till kvinnliga präster och inte minst biskoparnas kontakter med de kvinnliga prästkandidaterna. Där kan tyvärr inget regerings- eller riksdagsbeslut garantera att diskriminering inte förekommer, och det gäller oberoende av uppfattning i den ena eller andra frågan om ämbetet.

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

öm förekomsten av utländskt stöd till militär forskning i Sverige

ANNA ELIASSON (c):

Herr talmän! Jag tackar kommunministern för beskedet all kommunministern avser att arbeta med utgångspunkt från de bestämda uttalanden som riksdagen gjorde i våras, i syfte att se lill att 1958 års reform kan fö fullt genomslag.

Men när det gäller vad som är diskriminering och vilka garantier man kan ge för atl människor inte skall diskrimineras på sin arbetsplats - och det är i del här fallet viktigt att det rör sig om offentlig verksamhet - då är det inte bara fråga om hur enskilda människor reagerar. Det gäller ju hur enskilda människor uppträder under fullgörande av siU arbete. Och det allvariiga är att det finns stora och dess värre allt störte grupper inom den svenska kyrkan som anser atl de har rätt att med passivt motstånd motarbeta kvinnans lika rätt till prästämbetet.

Det är därför jag menar det är angeläget atl också kommunministern tar avstånd från den formen av diskriminering och att detta måste fö påverka det förslag som skall framläggas till kyrkomötet.

Överiäggningen var härmed slutad.

§ 5 Om förekomsten av utländskt stöd till militär forskning i Sverige

Utbildningsministern JAN-ERIK WIKSTRÖM erhöll ordet för att i ett sammanhang besvara dels Stig Alemyrs (s) den 28 november anmälda fråga, 1978/79:188, dels Eva Hjelmströms (vpk) den 29 november anmälda fråga, 1978/79:194, och anförde:

Hert talman! Stig Alemyr har frågal mig dels hur stor omfattningen är av forskningen vid svenska universitet och högskolor som finansieras med anslag från utländska militära myndigheter, dels om jag anser att det är lämpligl au svensk forskning finansieras genom anslag t. ex. från det amerikanska försvarsdepartementet, dels vilka åtgärder jag avser att vidta för att förhindra all universitet och högskolor i Sverige utnyttjas för utländska försvarsändamål.

Eva Hjelmström har frågat mig omjag kommer att vidta åtgärder för alt

Nr 54 stoppa fortsatt forskning vid svenska forskningsinstitutioner för USA:s

Torsdagen den krigsmakts räkning.

14 december 1978 Jg besvarar frågorna i ett sammanhang.

--------------- Under slutet av 1960-lalet och början av 1970-talet fördes en fortgående

öm förekomsten diskussion om frågan om forskning vid universitet och högskolor finansierad
av utländskt stöd av utländska militära myndigheler. Vid dåvarande universiletskanslersäm-
//// militär forskning betets överiäggningar med rektorerna vid universitet och högskolor i maj
/■ Sverige 1970 var man ense om atl del är olämpligt att man vid svenska forsknings-

institutioner bedriver forskning med anslag från ulländsk försvarsmakt när detta kräver alt forskningsprojektet skall ha ett direkl och uppenbart samband med beslämda mililära funktioner och åtgärder Jag delar helt denna uppfattning. Som universitetskanslern nyligen har framhållil gäller fortfarande riktlinjerna från år 1970.

Det ankommer på universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) att följa verksamheten vid universitet och högskolor och tillämpningen av de riktlinjer som gäller för denna verksamhet. Enligl vad jag har inhämtat håller man f n. inom UHÄ på med att samla in uppgifter om förekomsten, omfattningen och inriktningen av forskningsprojekt som finansieras av utländska mililära myndigheter. Verket undersöker också vilka villkor, t. ex. i fråga om sekretess, som är förknippade med finansieringen. UHÄ har för avsikt alt offentliggöra resultatet av undersökningen. Av de uppgifter verkei hittills har fått in framgår alt del torde röra sig om ett mycket litet antal projekt. Jag ulgår från att UHÄ, när den nämnda undersökningen är klar, kommer att vidta de åtgärder som eventuellt kan vara befogade.

STIG ALEMYR (s):

Herr talmän! Jag ber atl fö tacka utbildningsministern för svaret på min fråga.

För en tid sedan kom det i massmedierna alarmerande uppgifter om en ganska omfattande forskning vid svenska högskolor och forskningsinstitutioner, finansierad av utländska militära myndigheter. Nu säger statsrådet att de undersökningar som hittills gjorts visar alt det inte är någon särskilt omfallande verksamhel som pågår.

På denna punkl råder det naturiigtvis delade meningar. Jag vill betona aU
jag självfallet nu inte kan ha någon kategorisk uppfauning om hur
omfattande verksamheten är. Information som jag har anger all det är en
ganska omfatlande verksamhet och alt del under 1970-lalet har förekommit
300 kontrakt mellan svenska forskare och USA:s försvarsdepartement. Det
finns dessutom anledning anta att det finns hemliga överenskommelser som
inte ingår i det antal som jag nu åberopat.
Jag upprepar alt jag självklart inte kan gå i god för dessa uppgifter, och jag

noterar därför med tillfredsställelse alt UHÄ är i färd med att samla in information för alt offentliggöra kunskap om hur situationen är.

Jag noterar också med tillfredsställelse att statsrådet och jag är överens om

att sådan här verksamhet är olämplig och att man bör finna former för att

8 avskaffa den. Jag noierar vidare atl detta också är UHÄ:s uppfattning. De

som har ansvaret för högskolorna i landet tycker alltså att forskning finansierad av utländsk militär är direkt olämplig.

Det är då, herr talman, som den väsentliga frågan är: Vad skall vi göra, herr statsråd, om det nu visar sig att den här verksamheten har sådan omfallning som har antytts i massmedierna? Vilka åtgärder kan då vidlas?

Det jag saknar i svaret är en antydan om på vilket sätt vi skulle kunna angripa problemet.

Jag är alltså överens med statsrådet om att vi nu skall avvakta UHÄ:s undersökningar. Men, hert statsråd, ge oss någon antydan om på vilket säu vi skall kunna angripa problemet, om det skulle visa sig alt del är av betydande omfattning!

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

öm förekomsten av utländskt slöd till militär forskning i Sverige

EVA HJELMSTRÖM (vpk):

Herr talmän! Jag tackar utbildningsminister Wikström för svaret.

Del senaste avslöjandet om att forskare vid svenska universitet och högskolor fått anslag från USA:s försvarsdepartement bekräftar i stort sett det som vi gång på gång från vpk;s sida har framhållit här i kammaren om forskningspolitiken, nämligen all Sverige hell enkelt saknar en medvelen forskningspolitik, att offentliga resurser till forskning och utveckling fördelas i ett oöverskådligt system av administrativa instanser och intressepolitiska påtryckningssyslem, att folklig insyn och offenllig debatt om övergripande målsättningar saknas och att riksdagen har undanhållits varje egentligt inflytande över forskningens inriktning och mål. Mot bakgmnd av detta borde del i och för sig inle vara förvånande alt universiteten tar emot anslag från Pentagon. Men ändå! 1970 träffades en överenskommelse om atl man inte längre skulle ta emot pengar, och trots det har så skett. I vilken omfattning vet vi inte, eftersom uppgifter om den hemliga forskningen saknas hell. Sverige bidrar alltså till den inlernalionella kappmstning man säger sig vilja bekämpa och gör del på Pentagons villkor. Del är också, som Björn Hagelin framhåller i sin artikel - som var urspmnget till den här debatten - visseriigen formellt en utbildningsfråga, men samtidigt måste också försvars- och utrikesdepartementen här ta sitt ansvar. Vi bidrar till en forskning som möjliggör krigföring i global skala genom robotsystem och annat och har gjort det ål en stal vars illdåd på den poliliska arenan i Latinamerika och i Sydostasien är alltför väl kända för att nu behöva tas upp till diskussion.

Hert talman! Vi tycker att del träsk den svenska forskningen i dag i många delar ulgör, med odemokratiska beslutsformer, med en inriktning som till stor del är militär, måste rensas upp. Då kommer vi in på vad utbildningsministern säger i sitt svar, nämligen alt UHÄ skall göra en kartläggning av vilken forskning som bedrivs för utländsk krigsmakts räkning.

Men, hert talman, detta är uppenbariigen helt otillräckligt. Vi har sedan 1970 haft en rekommendation som inte har följis. Det är häpnadsväckande atl man inte redan tidigare gjort en sådan kartläggning. Jag skulle vilja fråga utbildningsministern om han är beredd att medverka UWeiljÖrbud, så att man vid universitet och högskolor hell enkelt inle får forska för ulländsk

Nr 54 krigsmakts räkning. Utbildningsministern hänvisar lill att det är ett htei antal

Torsdagen den projekt, men, herr lalman, det gäller ju inle hur stort antalet projekt är, utan

14 december 1978 fågan är väl ändå vilken inriklning dessa projekt har.

Om förekomsten av utländskt stöd till militär forskning i Sverige

Utbildningsministem JAN-ERIK WIKSTRÖM:

Herr lalman! Jag har i dag på morgonen fått del av ett första utkast till den redovisning som UHÄ avser alt ge offentlighet åt. Av de preliminära resultaten där framgår del att det f n. tycks finnas tre forskningsprojekt som har finansierats av amerikanska försvarsmyndigheter: ett vid tekniska högskolan i Stockholm, ett vid högskolan i Luleå och ett vid universitetet i Uppsala. Uppgifterna om atl sådana projekt har funnils också vid universiteten i Göteborg och Lund måste alltså betraktas som felaktiga. Del är självfallet möjligt att enskilda forskare kan ha tecknat kontrakt för forskning som de har utfört som privatpersoner, utan utnyttjande av forskningsresurser vid universitet eller högskola. Sådana kontrakt faller utanför gällande regler för universitetsförvaltningarnas kontroll.

Två av projekten, nämligen vid de tekniska högskolorna i Slockholm och Luleå, avser ler- och tjälforskning. Den totala anslagssumman till dessa tre projekt kan uppskattas till ca 350 000 kr. under perioden 1973-1978. Av de tre projekten är det ett - det vid högskolan i Luleå - som dalerar sig till senare år.

Enligt vad UHÄ har inhämtat har del dessutom vid något eller några tillfällen förekommit alt forskare har erhållit resebidrag från amerikanska försvarsmyndigheier för att delta i internationella konferenser.

UHÄ kommer alt publicera den här sammanställningen sä snart den är färdig och även att redovisa samtliga kontrakt som har slutits mellan amerikanska försvarsmyndigheter och forskare vid svenska universitet och högskolor samt innestående balanser från lidigare anslag. Den sammanställningen skall läggas till gmnd för överiäggningar med de berörda högskolorna.

Milt svar till Stig Alemyr blir alltså all det nu är viktigt att vi för en så öppen redovisning som möjligt av alla aspekter på problemet. Sedan måste självfallel andra finansieringsvägar anvisas. Angelägna forskningsprojekt skall naturiigtvis inte vara beroende av slöd från något annat lands krigsmakt.

STIG ALEMYR (s):

Hert talman! Jag ber atl få tacka för den kompletterande informationen. Fortfarande stämmer dock inte de uppgifterna med den information jag lidigare har erhållit om omfattningen, men låt oss inte strida om det; vi avvaktar UHÄ;s slutliga redovisning.

Jag vill också notera alt statsrådet Wikström och jag tillsammans skall göra vad vi kan för alt sådan verksamhet i forlsätlningen skall undvikas, omöjliggöras och på annat sätt ersättas med insaiser från det svenska samhället.

EVA HJELMSTRÖM (vpk);

Hert talman! Jag kan inle komma ifrån alt utbildningsminister Wikström försöker förringa det fakium att svenskar har forskat för Pentagons räkning. Jag noierar att han inle heller svarade på min direkta fråga huruvida han var beredd alt medverka till ett förbud, så atl sådan här forskning inte får bedrivas i framliden.

Det är, som jag framhöll tidigare, inte bara fråga om kvantitet, ulan också om kvalitet. Björn Hagelin framhåller också alt det som här i Sverige kan lyckas vara marginella inslag för USA:s krigsmakts räkning kan, insatt i ett större sammanhang, innebära oerhört väsentliga uppgifter - uppgifter som svenska forskare tagit fram. Det går inte heller att komma ifrån att forskningen, enligt USA:s lagstiftning, måste vara vikiig för USA:s försvar och inte kunna uppskjutas för alt anslag skall utgå.

Det är bra att vi får lill stånd denna kartläggning, del sade jag också tidigare. Men också den är helt otillräcklig. Det finns annan forskning, t. ex. forskningen för de multinationella bolagen, som också kommer in i bilden. Även den forskningen kan bidra till exempelvis kapprustningen.

Slutligen, herr lalman, kan jag inte underiåta all notera alt Stig Alemyr under de sex år han hade möjlighet att ta upp denna fråga konsekvent medverkade lill alt avslå vpk-motioner som försökte få till slånd en demokratisering av och en offentlig insyn i den svenska forskningspolitiken.

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

0/77 förekomsten av utländskt stöd till militär forskning i Sverige

Utbildningsministern JAN-ERIK WIKSTRÖM:

Herr talman! Nej, det är inte alls så aU jag vill förringa del här problemet. Tvärtom harjag så klart och entydigt som möjligt försökt säga att vi behöver få en fullständig redovisning av alla aspekter på det - även när det gäller kontrakt som enskilda forskare har haft vid sidan av sina institutioner. Jag har i mitt svar sagt atl det är klart olämpligt atl detta har förekommit och att det inte bör förekomma i fortsättningen. På den punkten tycks Stig Alemyr och jag vara helt överens.

Jag har för min del inte haft en aning om alt det har förekommit projekt av denna art. Jag skulle tro atl det var en överraskning även för andra -jag vet att det var det för universitets- och högskoleämbetet. Då har denna debatt fyllt det syftet att frågan har dragits fram i ljuset, och det kan än en gång slås fast att vi måste hitta andra vägar än dessa för alt finansiera svenska forskningsprojekt.

STIG ALEMYR (s):

Herr lalman! Jag förmodar att talmannen inte anser att Eva Hjelmsiröm och jag inbördes skall slåss i del här ögonblicket. Jag går alltså inte in i någon diskussion med Eva Hjelmström. Jag vill bara från utbildningsutskottets sida säga atl denna forskning självfallel också är en överraskning för utbildningsutskottet. Vi har inle heller känt till atl denna verksamhel har förekommit.

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

0/77 resultatet av viss utvärdering inom vuxenutbildningen m. m.

EVA HJELMSTRÖM (vpk):

Herr talman! Del sista som Stig Alemyr sade är rätt uppseendeväckande. Del bekräftar vad jag sade i mitt första inlägg, nämligen att den svenska offenlliga forskningen är så undandragen riksdagens kontroll atl sådan här forskning kan ske. Det tyckerjag är skrämmande.

Jag noterar med tillfredsställelse att utbildningsministern framhåller att denna forskning inte bör förekomma i framtiden. Jag tolkar det som atl han kan länka sig atl medverka till au eu förbud kommer till stånd. Då gäller del, som jag framhöll tidigare, inle bara den direkta kopplingen till försvarsdepartement i andra länder utan också en rad andra företeelser vid universiteten, exempelvis forskningen för de multinationella bolagen.

Utbildningsministern framhåller att enskilda forskare har haft uppdrag vid sidan av sin arbete vid universiteten och högskolorna och all också den forskningen skall kartläggas. Jag tyckeralt elt förbud är motiverat även här. Är man anställd vid ett universitet eller en högskola skall man inte kunna bedriva privat forskning vid sidan om.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6 Om resultatet av viss utvärdering inom vuxenutbildningen m. m.

Utbildningsministern JAN-ERIK WIKSTRÖM erhöll ordet för alt besvara Christina Rogestams (c) den 1 december anmälda fråga, 1978/79:205, och anförde:

Herr lalman! Christina Rogeslam har frågal mig när jag räknar med att resultatet av centrala sludiestödsnämndens (CSN) utvärdering av dels verksamheten med uppsökande verksamhet på arbetsplatser, dels vuxenutbildningsnämndernas verksamhel och sammansättning kan redovisas för riksdagen.

Genom beslut den 20 april 1978 uppdrog regeringen åt CSN alt göra en översyn av vuxenutbildningsnämndernas verksamhel och sammansättning. Genom beslut den 11 maj 1978 uppdrog regeringen åt CSN att utvärdera den hillills bedrivna verksamheten med uppsökande verksamhel på arbetsplatser. Båda uppdragen gavs mot bakgmnd av uualanden i 1978 års budgetproposition (prop. 1977/78:100 s. 553 och 607, SfU 1977/78:18, rskr 1977/ 78:187).

Enligt CSN:s verksamhetsplan för budgetåret 1978/79 beräknas utvärderingen av den uppsökande verksamheten vara avslutad i april 1979. Vad gäller uppdraget om översyn av vuxenutbildningsnämndernas verksamhet harjag från CSN inhämtat aU del också skall kunna redovisas under våren 1979. Jag räknar således med att för riksdagen kunna redovisa resultatet av utvärderingarna och eventuella förslag i anledning härav i samband med 1980 års budgetproposition.

CHRISTINA ROGESTAM (c):

Herr talman! Jag ber att få tacka för svaret på min fråga.

I budgetpropositionen 1977/78 meddelade statsrådet sin avsikl att ge CSN i uppdrag att ulvärdera den hiuills bedrivna uppsökande verksamheien på arbetsplatserna. Därtill skulle vuxenutbildningsnämndernas verksamhet och sammansättning ses över.

Vi var många som gladdes över del beskedet. Vuxenstudiestödsreformen för några år sedan var ell första sleg för alt verkligen ge människor med försörjningsansvar möjlighel att la ledigt för att bedriva sludier. I den reformen var satsningen på uppsökande verksamhel, både på arbetsplatser och i bostadsområden, viktiga inslag - inle minst för att på det sättet öka möjlighelerna att nå korttidsutbildade och stimulera dem till atl i vänkretsen lillsammans med arbetskamrater börja siudera. Erfarenheterna från tidigare reformer visar alt det kan vara svårt atl nå dem som man egentligen vill nå. Därför är vi många som med inlresse avvaktar resultatet av det arbete som CSN nu håller på med.

Jag kan förstå alt arbetet tar viss tid. Skall man kunna ge en rättvisande bild av verksamheten, t. ex. när del gäller uppsökande verksamhet på arbetsplatserna, är del självfallel nödvändigl med elt nära samarbete med de fackliga organisationerna. Den typen av samarbete och uppläggning av arbetet kan vara tidskrävande. Jag utgår ifrån all de fackliga organisationerna är inlresserade av att fö fram en sådan utvärdering och att resultaten snabbt skall kunna presenteras, inte minst för atl vi i posiliv anda skall kunna få en fortsatt diskussion om vuxensiudiesiödei och den vidare ulvecklingen av bl. a. den uppsökande verksamheten. Jag ulgår också ifrån alt statsrådet är lika angelägen som jag att CSN håller den nu angivna tidsplanen och all materialet verkligen kan redovisas under våren 1979. Det vore bra om vi i dag kunde fö ett sådant besked från statsrådet.

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

0/77 kommendering av militär personal Jör utförande av civila arbetsuppgifter

Utbildningsministern JAN-ERIK WIKSTRÖM;

Herr lalman! Jag har på denna punkt ingen annan uppfattning än Christina Rogeslam.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 7 Om kommendering av militär personal för utförande av civila arbetsuppgifter

Försvarsministern LARS DE GEER erhöll ordet för atl besvara Birger Rosqvisis (s) den 6 december anmälda fråga, 1978/79:214, och anförde:

Herr talman! Birger Rosqvist har frågat mig om jag anser det vara riktigt att kommendera militär personal att utföra civila arbetsuppgifter.

Jag förutsätter att frågan avser både den fast anställda militära personalen och de värnpliktiga.

Enligt min uppfattning bör militär personal i princip inte kommenderas att

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

0/77 kommendering av militär personal för utförande av civila arbetsuppgifter

delta i arbetsuppgifter som ligger utanför försvarsmaktens verksamhetsområde.

Beträffande de värnpliktiga har statsmakterna tidigare uttalat all försvarets fredsorganisation i princip inte med stöd av värnpliktslagen bör tillförsäkras arbetskraft för uppgifter av företrädesvis civil natur.

Jag delar den uppfattningen. Jag är emellertid medveten om atl en del värnpliktiga utför arbetsuppgifter som helt eller delvis kan sägas vara av civil natur. En avveckling av sådana arbetsuppgifter kan dock endast ske successivt och i takt med att andra personella resurser kan slällas lill förfogande. Vissa sådana arbetsuppgifter kan dock vara av betydelse för den värnpliktiga personalens uppgifter i krig. En avvägning mol de krigsorganisatoriska behoven måste då ständigt göras för atl så långt möjligt minska de värnpliktigas insatser i freds verksamheten.

BIRGER ROSQVIST (s):

Herr talman! Jag ber alt få lacka försvarsministern för svaret. I princip har vi nog samma uppfattning. Min fråga är främst föranledd av det system som tillämpas vid bemanning av isbrytarfartyg och sjömätningsfartyg. Dessa bemannas av därtill kommenderade stamanställda och värnpliktiga. Frågan har varit föremål för utredning - av en utredning som tillsattes för två och ett halvt år sedan med syfte att se över möjligheterna till en ändring.

Isbryiarverksamheten är alltigenom en civil uppgift på samma sätt som verksamheten t. ex. vid SJ eller vid inrikesflyget. Ett civilt verk, sjöfartsverket, står för fartygen. Del är civila fartyg som assisteras, det är civila hamnar och det är civila industrier som ges service. Man kan fråga sig om del inte skulle vara rimligl atl mililär verksamhet fick skötas av militärer och civil verksamhet av civila. Om det inte är befogat atl ha militärer som kör SJ;s tåg eller flyger inrikesflygets plan är det inte heller befogat med militärer i isbrytarna.

Nu är den nyss nämnda utredningen klar och dess betänkande är ute på remiss. Ulredningen föreslår fortsatt militär bemanning och i stort sett oförändrade förhållanden. Huvudargumentet för del är att kostnaderna blir störte med civil bemanning. Och varför? Jo, enligt utredningen - som bl. a. fött synpunkter från chefen för marinen - är ett av skälen att förhållandena ombord, sådana som de nu är, inte skulle accepteras av en facklig organisation. Del skulle krävas bostäder av en annan utformning och annan kvalitet, och det skulle medföra ombyggnadskostnader. Vidare skulle, säger utredningen, lönekostnaderna bli väsentligt högre om man blev tvungen atl förhandla med civila fackliga organisationer om löneförmånerna. Man reser farhågor för att det av olika anledningar, med nuvarande förhållanden, skulle vara svårt alt få personal för viss tjänstgöring, eftersom arbetet framstår som föga attraktivt.

Härav följer atl man vill behålla nuvarande förhållanden, som inte kan accepteras av civila fackliga organisationer, och man vill ha möjlighet att kommendera folk lill tjänstgöringen i fråga, vilket förutsätter militär lydnadsplikt.

Jag vill inte slälla frågan till försvarsministern om förslagen från chefen för marinen och övriga utredare sammanfaller med vederlagen praxis och syn på arbetsrätlsfrågor i Sverige, utan jag vill hålla mig till försvarsministerns område och fråga: Anser försvarsministern alt de förhållanden som jag här har relaterat slår i överensstämmelse med värnpliktslagen och med vad som motiverar allmän värnplikt i Sverige?

Försvarsministern LARS DE GEER:

Herr talmän! Jag är medveten om all Birger Rosqvisi har drivit frågan om isbrytare mycket länge i riksdagen och kan den utan och innan. Jag är också medveten om att han ställde en fråga till föne kommunikationsministern i samma ärende för kort lid sedan.

Innan jag går in på själva isbrytarfrågan vill jag emellertid svara Birger Rosqvist på frågan om den generella principen: Ett utbyte av värnpliktiga mot civil personal förändra uppgifter har successivt ägt rum under de senaste åren i den mån uppgifterna inte varit av betydelse för de värnpliktigas uppgifter i krig. Jag syftar då på civil personal som anställs i stället för handräckningsvärnpliktiga, bl. a. till militära matinrättningar och mässar och för lokalvårdsuppgifter - just därför atl sådana uppgifter inle är av belydelse för värnpliktigas krigsuppgifter.

När det däremot gäller värnpliktigas tjänstgöring på isbrytare och sjömätningsfartyg har Birger Rosqvist alldeles rätt när han säger att det i oktober lades fram en av sjöfartsverket gjord utredning för kommunikationsministern och atl den ulredningen nu är på remiss. Följaktligen har regeringen inte kunnat ta ställning till denna fråga, som alltså ur regeringens synpunkt inte är avgjord på något sätt.

Men Birger Rosqvist har rätt atl fordra ett mer konkret svar av mig på frågan hur jag ser på det hela ur försvarels synvinkel: I mitt första svar antydde jag atl man kunde försvara del förhållandel alt värnpliktiga fullgör civila arbetsuppgifter - om de samlidigt blir föremål för en övning som har direkl militärt värde. Jag troratt både isbrytarljänsten och sjömälningsljäns-ten har direkl militärt värde. I synnerhet trorjag all del blir fallet när vi för den nya befälsordning som riksdagen har beslutat för några år sedan och som börjar tillämpas första gången nästa år. Då uppstår nämligen för marinens del en konkret brist på arbetsplatser ombord på fartyg, och den brislen kan i stor utsträckning avhjälpas om marinen för behålla isbrytarljänsten och sjömäl-ningstjänsten.

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Om kommendering av militär personal för utförande av civila arbetsuppgifter

BIRGER ROSQVIST (s):

Herr talmän! Huvudargumentet för att behålla den här bemanningen, såsom utredningen har sett på det hela, är kostnadsfrågan, vilket jag tidigare relaterat. Kostnaderna skulle bli väsentligt högre om man skulle övergå till civil bemanning. Det kan diskuteras om kostnaderna skulle bli så stora som ulredningen utgåu från, men när man tar som motivering atl del blir en fördyring om man blir tvungen att förhandla med civila fackliga organisalioner - då tycker jag att man uttalar sig i strid med arbetsrätten, men det

Nr 54 kanske inle är del vi skall diskulera i det här sammanhanget.

Torsdagen den Försvarsministern sade i sitt svar atl en övergång lill civil bemanning

14 december 1978 endast kan ske successivt under fömtsättning au personella resurser kunde

_____________ slällas till förfogande. Men det här är en civil uppgift, och det är inte så

Om kommendering niärkligt om de civila fackliga organisationerna trycker på. Del finns
av militär personal nämligen en mycket hög arbetslöshet bland sjöfolk - både befäl och sådana i
för utförande av manskapsgrad-och det är ingenting som i dag talar för att handelsflottan åter
c/V?7a arbetsupp- skulle öka, utan vi kommer att ha stor arbetslöshet på det här områdei. Då ser
gjftgi- sjöfolket del här på det sättet atl militär personal tar jobben från de

civilanställda - man kan inom ett visst område gå vid sidan om vederlagen facklig praxis, dvs. förhandlingsrätt etc.

Det är precis samma metod som tillämpas av s. k, bekvämlighelsredare. Där går man vid sidan av avtal och förordningar och kan därigenom segla billigare. Den svenska flaggan, kombinerad med militärt befälstecken, blir i del här fallet en ren bekvämlighetsflagg - likadan som den liberianska, panamanska eller vad det nu gäller - därför att man kör dessa fartyg med en billig besättning, beroende på att man slipper fackliga organisalioner och de krav som dessa kan ställa när det gäller löner och annat.

Försvarsministern LARS DE GEER:

Herr talman! Jag har framför allt känt mig skyldig atl svara för försvarets del på Birger Rosqvisis fråga. Där är mitt svar atl det har ett betydande utbildningsvärde för berörd personal att tjänstgöra på isbrytare och på sjömätningsfariyg. Den civila sidan av saken överlåter jag åt min kollega, kommunikationsministern.

Jag vill bara påpeka atl det handlar om ganska stora pengar. Lönekosinaden på en isbrytare blir tre gånger högre vid civil bemanning, och man måste bygga om för ca 100 milj. kr. Vem, Birger Rosqvist, skall svara för dessa kostnader - vår exportindustri, som framför allt behöver isbrytarnas tjänster, eller statsbudgeten, som är svår att balansera ändå?

BIRGER ROSQVIST (s):

Herr lalman! Inom de närmaste dagama kommer riksdagen att fatta beslut med anledning av en varvsproposition, där vi anslår rätt stora medel till byggande av fartyg här i landet. Det sker i viss mån på så säu att vi subventionerar utländska redare som vill bygga fartyg. Vi skulle nog kunna subventionera så att vi fick ordentliga svenska isbrytare också med sådana bekvämligheter för besättningen att man kunde ha civil bemanning.

Sedan är det berättigat atl fråga om tjänstgöring ombord på isbrytare har med del mililära all göra och vad den tjänstgöringen kan ha för värde i krig. Hur skall tjänstgöring ombord på isbrytare under fredliga förhållanden i isfarvallen kunna omsättas lill krigsförhållanden? Försvarsminislern har väl inle den uppfattningen atl dessa isbrytare under krig skall kunna tjänstgöra i en krigsuppgifl? Dessa stora, trögmanövrerade och klumpiga fartyg stora som 8-10-våningshus och som gör några fö knop, hur skall de kunna klara sig i ett 16

krig med robotar och annat? Dessutom är de värda 100-150 milj. kr. styck. Är inte fartyg och besättning värda väl mycket för att dra ut för att sänkas?

Försvarsministern LARS DE GEER:

Herr talman! Sjömätningsfartygen har ett definitivt värde i krig. Däremot har nog Birger Rosqvist rätt, när han säger att isbrytarna är mycket svåranvändbara i krig. Mitt svar fömt antydde au det var framför allt ulbildningsaspekten som jag satte värde på.

BIRGER ROSQVIST (s):

Herr talman! Då är vi överens om att den uppgift som utförs ombord på isbrytarna i fredstid inte är tillämplig för militär personal under krigstid. Därigenom har vi kommit varandra till mötes. Det är också min uppfattning att de värnpliktigas tjänstgöring ombord på isbrytare inte bar något värde för Sverige i händelse av krig.

Även sjömätningsfartygen utnyttjas för civila uppgifter, och inte heller någon sjömätning lär kunna förekomma i större utsträckning under krigsförhållanden.

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

öm kommendering av mildär personal för utförande av civila arbetsuppgifter

Försvarsministern LARS DE GEER:

Herr talman! Jag förnekar inte att isbrytarnas krigsuppgifter är mycket begränsade. Men att tjänstgöringen har ett utbildningsvärde för personalen vidhåller jag. Vi är inte riktigt överens, även om vi har nalkats varandra.

BIRGER ROSQVIST (s):

Herr talman! Vi skiljer oss åt på den punkten. Försvarsministern prioriterar utbildningsvärdet för militär personal på isbrytarna, även om det är litet. Min uppfattning är att man i stället skall skapa sysselsäuningstillfällen för 500-700 arbetslösa sjömän.

En av anledningarna till att dessa frågor togs upp och att denna utredning tillsattes 1976 var att man då började märka att det blev stor arbetslöshet bland svenskt sjöfolk. För att skapa sysselsättningstillfällen började man överväga om man inte kunde ta steget att gå över till civil bemanning på dessa civila fartyg. Nu har vi folk och nu har vi resurser på både befäls- och manskapssidan. Det vore glädjande om vi kunde bli överens också på den punkten att vi skall hjälpas åt alt ge ett stort antal arbetslösa sjömän en framtida trygg sysselsättning.

Försvarsministern LARS DE GEER:

Hert talman! Birger Rosqvist har förvisso rätt i att om man genomför civil bemanning skulle man få, inte 700 men kanske 600 jobb för arbetslösa civila. Där är vi helt överens. Vem som skall bära kostnadema för detta och hur det skall läggas upp organisatoriskt ligger dock utanför försvarsdepartementets ram alt svara på.

Jag vill göra elt extra påpekande beträffande sjömätningsfartygen. De är

2 Riksdagens protokoll 1978/79:54-55

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

0/77 handläggningen av de värnpliktigas bidragsärenden

byggda även såsom minutläggare, vilket gör att de har en direkt uppgift i krigsorganisationen.

BIRGER ROSQVIST (s);

_ Herr talman! Alla sjömätningsfartyg är inte byggda för minutläggning. En

hel del av dem är endast byggda såsom logementsfartyg, ocTi sedan har man mindre bålar som man mäter från. Kan vi inte vara överens så långt att vi kan överväga en ändring belräffande isbrytarna i en första etapp? Del skulle ge sysselsättning åt ett stort antal människor. Det skulle vara en betydligt tyngre post än det värde i utbildning för krigsförhållanden som tjänstgöringen i fredliga, civila isbrytare har såväl för den värnpliktiga personalen som för den stamanställda.

Försvarsministern LARS DE GEER:

Hert talman! Därom är vi överens. Regeringen måste behandla den utredning som har presenterats i kommunikationsdepartementet. Då kommer frågan automatiskt upp lill debatt igen.

Överiäggningen var härmed slulad.

§ 8 Om handläggningen av de värnpliktigas bidragsärenden

Försvarsministern LARS DE GEER erhöll ordet för atl besvara Roland Brännströms (s) den 7 december anmälda fråga, 1978/79:219, och anförde;

Hert talman! Roland Brännström har frågat vilka åtgärder jag är beredd att vidta för alt förbättra handläggningen av de värnpliktigas familjebidragsärenden.

Jag vill inledningsvis erinra om att den nya familjebidragslagen, som trädde i kraft den 1 juli 1978, bl. a. innebar vissa ändringar i besluts- och besvärsordningen. Enligt lidigare ordning skulle familjebidragsnämnderna inhämta försvarels civilförvaltnings medgivande i vissa ärenden. Civilförvaltningens medgivandebeslut kunde inte överklagas. Numera avgör famil-jebidragsnämndema vissa ärenden direkt och civilförvaltningen avgör andra ärenden. Både nämndernas och civilförvaltningens beslut kan överklagas.

Avsikten med dessa ändringar var främst att renodla besluts- och besvärsordningen, garantera en jämn och lika tillämpning av gällande bestämmelser samt även minska belastningen på försvarets civilförvaltning.

Frågeställaren konstaterar att värnpliktiga under grundutbildning i ökad utsträckning är familjeförsörjare eller har eget hushåll. Flertalet sådana ärenden där den värnpliktige är familjeförsörjare och har barn, samt även ärenden där ensamboende värnpliktig har haft egen bostad minst sex månader före inryckningen, avgörs av familjebidragsnämnderna. Dessa ärenden har enligt vad jag har inhämtat kunnat avgöras utan någon anmärkningsvärd väntetid.

Ärenden som skall avgöras av civilförvaltningen är t. ex. ansökningar om bostadsbidrag från sammanboende värnpliktig utan barn eller ensamboende värnpliktig, som har haft egen bostad kortare tid än sex månader före inryckningen. Dessa ärenden har inte kunnat avgöras i önskvärd takt.

Under tiden närmast efter den nya lagens ikraftträdande uppkom en kraftig ärendebalans hos civilförvaltningen. Förhållandet kan delvis förklaras med de betydande personalproblem som uppstod i samband med att verket omlokaliserades till Karlstad i början av september. Vidare innebar den nya lagens övergångsbestämmelser att värnpliktig som fullgjorde tjänstgöring vid lagens ikraftlrädande skulle fö bidrag enligt den lag, gamla eller nya, som ledde till det förmånligaste bidragsresultatet. En särskild prövning måsle därför övergångsvis ske i varje ärende.

Sedan september har civilförvaltningen vidtagit personalförstärkningar och andra åtgärder för atl minska väntetiderna. Alltjämt uppgår emellertid balansen till ca 2 500 ärenden mot de ca 1 000 ärenden som för anses normalt. Detta är otillfredsställande.

Enligl vad jag har inhämtat har civilförvaltningen genom bl. a. yllerligare kraftiga personalförstärkningar påbörjat en massiv insats för att snarast komma till rätta med ärendebalansen.

Jag har därför anledning utgå ifrån att civilförvaltningens åtgärder inom en snar framtid kommer att medföra återgång till ett normalt handläggningsläge.

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

0/77 handläggningen av de värnpliktigas bidragsärenden

ROLAND BRÄNNSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber alt få tacka försvarsminislern för svaret. Dess värte innehåller det egentligen ingenting om åtgärder som direkl skulle ha förbättrat de värnpliktigas möjligbeter alt fö ut sina ersättningar inom rimlig tid. Det sägs visseriigen att man sätter in exlra resurser hos försvarets civilförvaltning, men såvitt jag bar kunnat bedöma utifrån uppgifter som är lämnade, kommer de resurserna inte tillnärmelsevis att möjliggöra att bidragen utbetalas inom rimlig lid. Detta är otillfredsställande, och det framgår av svaret att det är en bedömning som vi kan vara överens om.

Sanningen ärju den alt tusentals unga värnpliktiga rycker in och fullgör en tjänstgöring som samhället ålägger dem, men de möts inte av det som borde vara självklart, nämligen att samhället uppfyller sitt åtagande under värnpliktstjänstgöringen.

Vi har nu en ny försvarsminister, som inte haft möjlighet att se på de här frågorna under så lång tid, och den förte departementschefen hade möjligen, enligl hans sätt att se, vikligare saker att handlägga. Men jag tycker att det här är en av de gmndläggande frågorna när det gäller det svenska försvaret. Statsmakterna måste klargöra del starka band som finns mellan värnplikten och samhället, och då är det inte tillfredsställande att tillåta en utveckling av det slag som nu har ägt rum. Det är inte underligt att de unga människor som åläggs att göra värnpliktstjänstgöring under tillräckligt svåra ekonomiska villkor dessutom utsätts för en behandling som innebär - detta är klart dokumenterat - att de inte för de bidrag som de är berättigade till för att klara

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Om handläggningen av de värnpliktigas bidragsärenden

det familjeansvar som de också har vid sidan av sin värnplikt.

Jag tycker nog att svaret kunde ha innehållit ett kraftigt understrykande av atl resurser verkligen måste sättas in så alt ärendebalansen arbetas av inom kortare lid än vad som nu kan bedömas vara möjligt.

Försvarsministern LARS DE GEER:

Herr talman! Roland Brännström och jag är helt överens om att läget är otillfredsställande och alt de värnpliktiga blivit lidande på den nya lagstiftningens genomförande den 1 juli, civilförvaltningens flyttning lill Karistad i början av september och det faktum att de som var inkallade den 1 juli måste få sina bidragsfrågor omprövade så att de fick bäsla möjliga utbyte av den gamla eller nya lagen.

Roland Brännström frågade mig vilka konkreta åtgärder jag har vidtagit eller avser att vidta. Jag vill då först säga att jag delvis i anledning av detta ärende i förrgår besökte Karlstad, därjag talade med all berörd personal, alltså även handläggarna själva. De lovade mig alt de på lördag och söndag kommer att göra en massiv insats i form av övertidsarbete för att i största möjliga utsträckning arbeta ned den här balansen före de helger som kommer.

Vidare har vi i fråga om antalet handläggare redan i slutet på september anställt två nya. I början på december överförde man tre tjänstemän från expeditionen i civilförvaltningen till den här enheten, och nu håller man på att nyanställa ytteriigare två för atl snabbt fö upp kapaciteten att behandla ärendena. Vi har vidare gått in i beslutsordningen i civilförvaltningen och flyttat ned beslutsrätten till handläggarna i den utsträckning dessa är kvalificerade att avgöra ärendena. I den mån det skall vara beslutsfattare ovanför handläggarna har vi förstärkt antalet sådana.

Jag vill också säga att del för de värnpliktiga som sitter särskill illa till finns en möjlighet atl gå till personalvårdskonsulenten på sitt förband och anhålla om alt deras ärenden behandlas med förtur. I så fall har man på civilförvaltningen möjlighet att ta dessa ärenden snabbare än övriga ärenden.

Jag räknar med att ärendebalansen i slutet av februari skall ha gått ned så mycket att den är normal.

ROLAND BRÄNNSTRÖM (s):

Herr talman! Jag är tacksam för att försvarsministern nu redovisar några åtgärder som inte framgår av det skriftliga svaret, men jag lycker nog att en del av det kompletterande svaret ändå innehåller ett försök till ursäkt som knappast är väl underbyggt, därför alt såväl den förväntade lagändringen som utflyttningen till Karistad inte var någon nyhet vare sig för regeringskansliet eller för försvarets civilförvaltning. Jag lycker nog att det klart bör understrykas att de beslut som fattats här i riksdagen om båda dessa åtgärder inte på något sätt kan utgöra en ursäkt för att försvarets civilförvaltning icke har ställt upp i den utsträckning man har anledning att kräva. Man har försatt våra värnpliktiga i ett förhållande som är otillfredsställande, ett förhållande som långsiktigt kan negativt påverka deras inställning till den försvarsplikt som vi ålägger dem att utföra för samhällets trygghet.

Försvarsministern LARS DE GEER:

Herr talman! Roland Brännström och jag är helt överens i själva sakfrågan, all man så fort som någonsin är möjligt måste avhjälpa den här situationen. När del gäller ansvaret för atl situationen har uppstått vill jag göra ett påpekande som jag inte gjorde i milt förra inlägg. Den här enheten inom försvarels civilförvaltning föriorade från hösten 1977 till september 1978 24 av 42 av den ordinarie personalen. Det var alltså bara 18 som följde med till Karlstad, och därför uppstod i Karistad ett enormt nyrekryteringsbehov. Detla är nu fylll, men del måste anses utgöra något av ett alibi för att enheten inte kunde fungera med oförändrad effektivitet när samtidigt arbetsbördan fördubblades genom dubbelprövningen av ett stort antal ärenden.

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Om handläggningen av de värnpliktigas bidragsärenden

ROLAND BRÄNNSTRÖM (s):

Herr talman! Jag tycker nog inte att den ursäkten är särskilt godtagbar, därför alt ingen vid vare sig departementet eller försvarets civilförvaltning kunde vara ovetande om hur personalsituationen skulle komma atl se ut vid utflyttningstillfället. Personalärendena hanteras ju på sådant sätt att besked ganska snart föreligger om hur många som är beredda att flytta ut med myndigheien. Utifrån sådana besked hade man nog haft möjlighet att möta den uppkomna personalsituationen.

Beträffande rekommendationen att tala med personalvårdsassistenterna om förtur och andra typer av möjligheter till bidrag vill jag säga att det nog är den absolut sista utväg man bör anvisa, därför att förtur när det gäller sådana ärenden bara innebär alt andra likaberättigade då skjuts åt sidan. Det som minst av allt kan vara önskvärt är att våra värnpliktiga utsätts för nödvändigheten att klara sin ekonomi med socialvårdsbidrag under tjänstgöringstiden.

Försvarsministern LARS DE GEER:

Herr talman! Frågan om personalutjämning i civilförvaltningen hade varit allvariigare, om inte i hela förvaltningen 70 96 av personalen omsattes på 18 månader i samband med flyttningen till Karlstad.

Jag vill också säga alt vi överväger i departementet att förstärka civilförvaltningens familjebidragssektion i Karistad med personalkonsulenter från förbanden för atl ytteriigare påskynda avverkningen av ärendebalansen. Tyvärr kan, på grund av den årstid vi befinner oss i, denna åtgärd inte bli effektiv förrän i början av 1979.

ROLAND BRÄNNSTRÖM (s):

Herr talman! Jag hoppas atl försvarsministern, med den möjlighet han har, lever upp till den målsättning han nu har deklarerat.

Överiäggningen var härmed slutad.

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Om förbättring av företags- och fastighetsstrukturen i Kopparbergs län

§ 9 Om förbättring av företags-och fastighetsstrukturen i Kopparbergs län

Jordbruksminislern ERIC ENLUND erhöll ordet för all besvara Ove Karlssons (s) den 5 december anmälda fråga, 1978/79:212, och anförde:

Herr talman! Ove Karisson har frågat mig omjag är beredd att ställa medel till förfogande för intensifierade insaiser så alt en förbättring av företags- och faslighetsslmkturen i Kopparbergs län kan komma till stånd.

Det privata jord- och skogsbruket i Kopparbergs län kännetecknas av små och splittrade bmkningsenheter. Detta försvårar en rationell sköisel av marken. Problemen inom länel förstärks genom atl många fastigheter brukas med samäganderätt.

Den yttre rationaliseringen inom jord- och skogsbruket syftar till atl förbättra fastighetsstrukluren i vad avser såväl brukningsenheternas storiek som deras utformning. Samhället främjar via lantbmksstyrelsen och lant-bmksnämnderna den verksamheten genom rådgivning, ekonomiskt stöd, köp och försäljning av mark samt genom att med stöd av jordförvärvslagen hindra olämpliga förvärv. Vidare arbetar lantmäteriet med att förbättra fastighetsslrukturen genom mer omfattande fastighetsregleringar. Vid sidan av dessa på längre sikt verkande åtgärder förekommer på skogssidan samverkan i olika former mellan skogsägarna för alt överbrygga de svårigheter som den rådande strukturen skapar.

Det är självfallet angelägel att på olika sätt komma till rätta med de dåliga fastighets- och bmkningsförhållanden som råder i vissa delar av vårt land. Enligl vad jag harerfarii har i Kopparbergs län ett projekt startats inom vilket länsstyrelsen, lantbruksnämnden och skogsvårdsstyrelsen gemensaml arbetar med atl förbäura fastighetsimkturen i länet. Det är angeläget all detta arbele fortgår. Det ankommer på de berörda myndigheterna att inom ramen för tillgängliga resurser göra erforderliga prioriteringar.

OVE KARLSSON (s):

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet för svarei på min fråga, även om jag långt ifrån är nöjd med det. Jag känner också igen vissa delar från ett svar som jag fick av jordbruksministerns företrädare den 28 februari i år.

Vad som behövs är intensifierade insatser och exlra medel för att förbättra fastighetsstmkturen i Kopparbergs län. Inom länet råder - och det erinrar också statsrådet om i svaret - i vissa områden en mycket svår ägosplittring. Det ärett stort antal små fastigheter med många skiften, ofta med andelar i en mängd samfälligheter. Det stora antalet små och ofullständiga fasligheter ägs dessutom ofta av dödsbon och i vissa fall av andra samäganderältsformer som i stor utsträckning saknar annan anknytning lill jord- och skogsbruk än ägandet.

Inom avsevärda områden av länets skogsmarker är förhållandena så tilltrasslade, att successiva förbättringsåtgärder ter sig lämligen meningslösa. Där måste genomgripande åtgärder genomföras i ett sammanhang.

Ett exempel på hur förhållandena är - om än säkerligen inte det

allvarligaste - kan hämtas från Järna socken i Vansbro kommun, där fastighetsreglering nu pågår av omkring 13 000 hektar och där inägojorden och skogsmarken lill ca 25 96 ägs av dödsbon. Medelinnehavet per fastighet i förrättningen har beräknats lill ca 15 hekiar fördelat på fyra skiften. Ungefär 1 300 personer berörs av förrättningen. Nu är nedbrytningen av fastighetsbeståndet betydligt värre i andra delar av länel. Förmodligen tillhör Gagnef de områden där det är allra svårast.

Del är nödvändigt att en strukturrationalisering på allvar kommer i gång inom Kopparbergs län, och skall detta ske krävs särskilda anslag från statens sida. Del vore olyckligt och till påtaglig skada för samhällsintresset om arbetet med stmkturrationaliseringen skulle fördröjas ytterligare på grund av medelsbrist.

Som förhållandena nu är omöjliggörs ett rationellt skogsbmk, och delta är
lill skada för alla parter - markägare, skogsarbetare och industrin - med slora
samhällsekonomiska föriusier som följd. ___

Den rådande ägosplittringen är också ett hinder för att effeklivt begränsa insekternas härjningar i skogen, och inte minst nu, i tider med stormfälld skog, kan delta bli kännbart. Jag är rädd för alt ägosplittringen på vissa ställen kommer atl omöjliggöra omhändertagande av stormfällt virke. Då kan del bli härdar inle minst för granbarkborren. Jag hoppas atl statsrådet kan ge sig tid att besöka länel och på så vis säUa sig in i förhållandena på äganderättens område i Kopparbergs län.

Jordbmksministern ERIC ENLUND:

Herr talman! När Ove Karlsson i början av året diskuterade denna fråga med min företrädare Anders Dahlgren var bakgmnden den att länsstyrelsen i Kopparbergs län hade begärt ett anslag för att förbättra fastighetsslrukturen i länet. Den framställningen tillgodosågs inte i budgetarbetet förra året. I sitt svar sade Anders Dahlgren att de berörda myndigheterna i stället fick göra omprioriteringar av sina befintliga resurser. Jag vill till detta säga, att ingenting har hiuills kommit mig till del som gör att jag har en annan uppfattning än min företrädare.

Jag vill lillägga alt jag tror inte att man kan lösa dessa problem enbart med mera pengar. Det är sannolikt minst lika väsentligt alt man på andra vägar stärker samhällets möjligheter att påverka förhållandena. Jag kan ge ett exempel. I den nya jordförvärvslagen kommer undantagen från tillståndsprövning att begränsas till atl endast avse make och barn. Härigenom kommer fler förvärv att prövas, vilket bl. a. ger ökade möjligheter att i samband med ägarskifte också göra strukturförändringar.

Sedan berörde Ove Karisson i sitt inlägg frågan om dödsbonas förvaltning. Det kommer att tillsättas en utredning med uppgift att lägga fram förslag om begränsning av rätlen för dödsbon att äga jord- och skogsbmksfastigheter. Regeringen har för avsikt att inom kort utfärda direktiv i frågan. Jag tror att åtgärder på detla område kommer atl få ganska stor belydelse.

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

öm förbättring av företags- och fastighetsstrukturen i Kopparbergs län

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Om åtgärderför att stärka patienternas rättssäkerhet inom sjukvården

OVE KARLSSON (s):

Herr talman! Jag är tacksam om det görs någonting för att begränsa den tid under vilken elt dödsbo för bestå, för det hindrar mycket av rationellt arbete i skogen.

När det gäller omprioritering av anslagen hoppas jag att också statsrådet är beredd alt göra vissa omprioriteringar från departementels sida så att Kopparbergs län för mera pengar för att klara omstruktureringen av jord- och skogsmarken. Det behövs för att man skall få en tillfredsställande fastighetsstruktur i länet.

Jag hoppas också att statsrådet är beredd alt på ort och ställe se på dessa frågor, så han får klart för sig hur besvärligt det i verkligheten är.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 10 Om åtgärder för att stärka patienternas rättssäkerhet inom sjukvården

Statsrådet HEDDA LINDAHL erhöll ordet för atl besvara Knut Wachimeislers (m) den 7 december anmälda fråga, 1978/79:216, och anförde:

Hert talman! Knut Wachimeister har mol bakgrund av alt elt lasarett utan patienternas vetskap bandat samtalen till akutmottagningen under kvälls-och nattid samt över helger frågat mig om jag avser att ta något initiativ för atl stärka patienternas rättssäkerhet inom sjukvården.

Enligt gällande rätt skyddas patientens intresse av sekretess för lämnade uppgifter främst genom regeln om tystnadsplikt för hälso- och sjukvårdspersonal. Sålunda gäller tystnadsplikt för uppgifter som lämnats i förtroende. Vidare gäller förbud mot att obehörigen yppa personliga uppgifter som framkommit på annat sätt.

Journal inom den allmänna hälso- och sjukvården är enligt tryckfrihetsförordningen allmän handling. Det innebär emellertid inte att en journal utan vidare för lämnas ut. Enligt 14 § första stycket sekretesslagen för nämligen handlingar i ärenden angående hälso- och sjukvård i princip inle lämnas ut till annan än den handlingen rör, om inte denne samtycker lill del.

Sådana bandupptagningar som Knut Wachimeister har berört i sin fråga för anses vara sekretesskyddade på samma sätt som sjukjoumaler. Personligen anser jag att patienterna bör i förväg underrättas om att telefonsamtalen spelas in på band.

Inom kort kommer förslag till nya bestämmelser om tystnadsplikt och sekretess inom bl. a. hälso- och sjukvården att remitteras till lagrådet. Enligt vad jag har inhämtat kommer bandupptagningar av det angivna slaget att vara sekretesskyddade också enligl de föreslagna bestämmelserna.

Medicinalansvarskommittén har i sitt huvudbetänkande (SOU 1978:26) lagt fram vissa förslag om patientjoumaler. Kommittén har vidare anfört all hela systemet med patientjournaler bör ses över i särskild ordning. En sådan översyn borde enligt kommitténs mening innefatta inle bara journalerna utan

även andra former av paiientdokumenlation saml dokumentationsmelo- Nr 54

derna med hänsyn tagen främst till iniegritetsintressel. Efter remissbehand- Torsdagen den

ling övervägs nu kommitténs förslag i socialdepartementet. 14 december 1978

KNUT WACHTMEISTER (m):

Herr talman! Jag ber atl fö lacka sjukvårdsministern för svaret på min fråga.

Till atl börja med vill jag anlägga några principiella synpunkler på problemen.

Inom sjukvården har den vetenskapliga och tekniska utvecklingen medfört många förbättringar för den vårdsökande allmänheten, men den har också orsakal problem när del gäller den personliga integriteten. Dalateknikens intåg har medfört stora administrativa och medicinska fördelar men betyder också alt fler och fler uppgifter om patienterna lagras med åtföljande risk att de kommer i orätta händer.

Så länge vi hade en omfaUande privalläkarkår hade många patienter i allmänhet bara en läkare alt anförtro sig åt. Privatläkarnas journaler är inte underkastade sekretesslagens regler. Journalerna är därmed läkarnas egendom och i motsats till de offentliganställda läkarnas journaler inte allmän handling. Sålunda är privatläkarjournalerna mer svåråtkomliga för utomstående. Den fortlöpande minskningen av privatläkarkåren medför atl patienterna nu kommer i kontakt med fler läkare, och sekretessbestämmelserna för dem är sålunda dessulom mindre.

Ett annat hot mot integriteten är den s. k. bevissäkringslagen som varit i kraft i tre år. Den möjliggör för skattemyndigheterna alt ta del av patientjournalerna i fiskall syfte också utan atl misstanke om skattebrott föreligger.

En effektiv vård fömisätter ett fullständigt förtroende mellan patient och läkare. Patienten måste kunna känna atl vad som anförtros läkaren och övrig vårdpersonal under inga som helst omständigheter för komma i orätta händer. Känner inte patienten den tryggheten kan han eller hon bli benägen atl undanhålla uppgifter, vilket naturligtvis kan leda till ett sämre vårdresultat. Det som hänt vid Ängelholms lasarett är förvisso inte ägnat alt öka möjligheterna att åstadkomma elt förtroendefullt samarbete mellan patient och vårdpersonal.

Jag är naturiigtvis tacksam för att bestämmelserna om tystnadsplikt och sekretess kommer att överarbetas, som sjukvårdsministern nyss angav. Del är viktigt all de förbättras, för som jag tidigare anförde blir det fler och fler som har möjlighet alt ta del av patientjournalerna.

Jag är också glad atl sjukvårdsministern delar min uppfattning att patienterna i förväg bör undertättas om att telefonsamtal spelas in. För mig är naturiigtvis delta en självklarhet. Man för nu hoppas alt det uppseende denna fråga orsakat och sjukvårdsministerns ställningslagande här medför atl berört landsting sätter stopp för det ofoget.

Jag skulle till sisl vilja slälla en följdfråga lill sjukvårdsministern: Om det visar sig alt landstinget inte gör rättelse i del här avseendel, kommer

0/77 åtgärderför att stärka patienternas rättssäkerhet inom sjukvården

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

0/7? åtgärder för att stärka patienternas rättssäkerhet inom sjukvården

sjukvårdsministern då att ta något initiativ för all fö stopp på denna hantering?

Statsrådet HEDDA LINDAHL:

Herr lalman! I och för sig är del ju inle något märkligt alt uppgifter som patient lämnar vid t. ex. telefonsamtal med personalen inom hälso- och sjukvården antecknas och bevaras. Syftet är ju främst att tjäna patientens intresse av god och säker vård i framtiden. Patienten har självfallet också ett intresse av alt uppgifterna stannar mellan honom och personalen. Även om del inte föreligger någon allmän skyldighet att tala om alt elt telefonsamtal spelas in, anser jag, som jag sade i mitl förra svar, att patienten i förhand bör underrättas om att samtalet spelas in på band. Härvidlag är Knut Wachimeister och jag helt eniga.

Somjag också påpekat i svaret har medicinalansvarskommittén uppmärksammat vissa problem i samband med journalhanteringen och patienldoku-mentalionen och föreslagit att en särskild översyn kommer lill slånd. Liksom medicinalansvarskommitléns förslag i övrigt övervägs denna fråga i departementet. Del menar jag är elt svar på Knut Wachimeislers senaste fråga.

KNUT WACHTMEISTER (m):

Herr lalman! Iniegritetsproblemen är naturiigtvis särskilt stora vid akutmottagningarna, eftersom vårdpersonalen ofta måsle ställa frågor för atl kunna göra en angelägenhelsgradering. Därför har man t. ex. vid det landsiing som jag fillhör. Malmöhus läns, tagit särskild hänsyn till detta under program- och projekteringsarbetet beträffande sjukvårdsbyggnader. Vid de befintliga anläggningarna försöker man avgränsa den enskilda patientens samtal med mottagningssköterskan.

Jag beklagar atl sjukvårdsministern inte vill säga rent ul alt hon tänker ta ett initiativ, om den här hanteringen fortsätter. Kanjag nu inte fö ett svar, kan jag blott rekommendera henne att vandra över till justitieministern och be-honom vidta de erforderliga åtgärderna.

Överiäggningen var härmed slutad.

§ 11 Föredrogs och hänvisades

Motioner

1978/79:183 och 184 till socialförsäkringsutskoltel

§ 12 Föredrogs men bordlades åter Näringsutskotlets betänkanden 1978/79:9, 13 och 16 Arbelsmarknadsutskotlets belänkande 1978/79:16

§ 13 Föredrogs och bifölls Interpellaiionsframställning 1978/79:113

§ 14 Den ekonomiska politiken m. m.

Föredrogs finansutskottets belänkande 1978/79:10 om inriktningen av den ekonomiska politiken samt åtgärder för

atl stimulera konsumtion och invesleringar,

skatteutskottets betänkanden

1978/79:19 med anledning av dels propositionen 1978/79:50 om inriktningen

av den ekonomiska politiken, m. m. såvitt avser budgetdepartemenlets

arbetsområde (bilaga 2) jämte molioner, dels propositionen 1978/79:56 om

ändring i sjömansbeskaUningen, m. m., i viss del, 1978/79:20 med anledning av propositionen 1978/79:56 om ändring i

sjömansbeskattningen, m. m. jämte motioner,

socialutskottets betänkande

1978/79:21 med anledning av propositionen 1978/79:50 om inriktningen av

den ekonomiska politiken, m. m., såvitt avser höjning av de allmänna

barnbidragen, jämte motioner,

socialförsäkringsutskottets betänkande

1978/79:13 med anledning av propositionen 1978/79:50 om inrikiningen av

den ekonomiska politiken, m. m., såvitt propositionen hänvisats till

socialförsäkringsulskottel jämte molioner och

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

arbetsmarknadsutskottets belänkande

1978/79:15 med anledning av proposilionen 1978/79:50 om inriktningen av den ekonomiska politiken, m. m. såvitt avser arbetsmarknadsdepartementets verksamhetsområde jämte molioner.

ANDRE VICE TALMANNEN:

Finansutskottets betänkande nr 10, skatteutskottets belänkanden nr 19 och 20, socialutskottets betänkande nr 21, socialförsäkringsuiskottels betänkande nr 13 samt arbetsmarknadsutskottets betänkande nr 15 debatteras i ett sammanhang och yrkanden beträffande samtliga dessa betänkanden får framställas under den gemensamma överiäggningen.

1 det följande redovisas endast de betänkanden, beträffande vilka under överiäggningen framställts särskilda yrkanden.

Finansutskottets betänkande nr 10

Med stöd av 3 kap. 15 § riksdagsordningen hade vid riksmötets början följande molioner väckts:

1978/79:1 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari såvitt nu var i fråga föreslagils att riksdagen beslutade

1. att hos regeringen hemställa om åtgärder för att ett bostadsbyggnads-

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

program om 85 000 lägenheter genomfördes under budgetåret 1978/79,

1) att hos regeringen hemställa om åtgärder för alt ytteriigare 20 000 barnsluge- och fritidshemsplatser skulle byggas under budgelårel 1978/79 och att erforderliga slalsbidrag härför skulle ulgå,

2) att hos regeringen hemställa om åtgärder för att personaltätheten i daghemmen blev 1 personal på 4 barn,

3) atl hos regeringen hemställa om åtgärder för 6 000 nya tjänster inom sjukvården,

4) alt hos regeringen hemställa om åtgärder för 5 000 nya tjänster inom äldreomsorgen,

5) att hos regeringen hemställa om åtgärder för en förbättrad kollektivtrafik - såväl siatlig som kommunal - av sådan omfattning atl 12 000 ytteriigare tjänster inrättades,

6) all hos regeringen hemställa om förslag till program för alternativ energiproduktion och energibesparande åtgärder som gav 5 000 årsarbeten ytteriigare inom verksamheten,

9, att hos regeringen hemställa om förslag till sysselsättningsgaranti inom gruv- och stålbranschen,

10) alt hos regeringen hemställa om förslag lill statligt slöd till nya idrottsanläggningar som kunde ge 1 000 nya arbetstillfällen,

11) att hos regeringen hemställa om åtgärder för utarbetande av ett industripoliliskt program med sikte på ökad förädling inom landet,

12) atl godkänna de i motionen i övrigt angivna riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

1978/79:2 av OlofPalme m. fl. (s), vari såvitt nu var i fråga hemställts att riksdagen skulle

1. besluta inrätta en strukturfond fr. o. m. den 1 januari 1979 i enlighet med i motionen angivna riktlinjer,

2. till Simkturfonden (industridepartementet) på tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret 1978/79 anvisa elt invesleringsanslag på 2 000 000 000 kr.,

3. uppdra åt fullmäktige i riksgäldskonlorei att ikläda staten garanti för stmklurfondens förpliktelser på ett belopp intill sammanlagt högst 2 000000 000 kr.,

3. besluta ge regeringen till känna vad som i motionen anförts i fråga om behovet av en ansvarsfull energipolitik,

4. besluta ge regeringen till känna vad som i moiionen anförts om prisstopp på byggnadsmaterial och skärpl kontroll av enlreprenadpriser på byggnadsområdel,

5. godkänna - under förutsättning av bifall till hemställan under 6 ovan - i motionen förordade riktlinjer beträffande särskilt lilläggslån för flerbosladshus,

10. godkänna de ändringar i fråga om hyresgränser och inkomstprövningsregler för statskommunall bostadsbidrag till barnfamiljer m. m. som förordats i motionen.

11. till Bostadsbidrag m. m. (bostadsdepartementet) på tilläggsbudget lill statsbudgeten för budgetåret 1978/79 anvisa ett förslagsanslag av 163 000 000 kr.,

hos regeringen hemställa alt konsumentpriset på mjölk, ost, nötkött, bröd och mjöl sänktes med i motionen angivna belopp,

lill Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område (jordbruksdepartementet) på tilläggsbudget till statsbudgeten för budgelårel 1978/79 anvisa elt förslagsanslag av 825 000 000 kr.,

besluta genom utnyttjande av anslaget under punkt 15 kompensera jordbrukei genom särskilda pristillägg på berörda jordbruksprodukter för de i moiionen föreslagna prissänkningarna,

18. godkänna de i motionen i övrigt angivna riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

1978/79:5 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari såvitt nu var i fråga föreslagils alt riksdagen beslulade

atl hos regeringen hemställa om åtgärder för alt verkställa ett omedelbart och effektivt allmänt prisstopp under 12 månader,

all hos regeringen hemställa om förslag lill lag om hyresslopp under i första hand 12 månader,

6. att i övrigt som sin mening uttala vad som i motionen anförts om den ekonomiska politiken.

I den för riksdagen den 9 november 1978 framlagda propositionen 1978/ 79:50 om inriktningen av den ekonomiska politiken, m. m. hade regeringen (ekonomidepartementel)-efter föredragning av budgel- och ekonomiministern Ingemar Mundebo - dels föreslagit riksdagen atl godkänna vad som i proposilionen anförts om inriktningen av den ekonomiska politiken, dels i bil. 1-4 framlagt lagförslag, gjort anslagsframställningar m. m.

Belräffande propositionens huvudsakliga innehåll anfördes följande:

"I propositionen redovisas huvuddragen i den ekonomiska utvecklingen fram t. o. m. år 1978 samt ges prognoser för år 1979. Mol denna bakgrund framläggs förslag om inriktningen av den ekonomiska politiken och om ulformningen av erforderliga ekonomisk-politiska åtgärder.

För att öka kapacitetsutnyttjandel och sysselsättningen föreslås en förslärkning av hushållens köpkraft med sammanlagt ca 2,5 miljarder kr. Förslaget tillförsäkrar hushållen en ökning av realinkomsten från 1978 till 1979 med 2,5 96. En viss marginalskattelättnad genomförs utöver inflationsskyddet. Den särskilda skattereduktionen räknas upp. Det extra skatteavdraget höjs för pensionärer liksom avdraget för underhållsbidrag lill icke hemmavarande barn.

Barnbidraget höjs från 2 260 lill 2 500 kr. per barn och år fr. o. m. januari 1979. Samtidigt höjs studiebidraget inom studiehjälpen och del föriängda barnbidraget.

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

För atl slimulera näringslivels invesleringar utsträcks de nuvarande reglerna ifråga om invesleringsavdrag och investeringsbidrag för maskinin-vesleringar ytteriigare elt år. Vidare införs ett tidsbegränsat 10-procentigl invesleringsavdrag för byggnadsinvesteringar. Vissa förändringar i den s. k. Annell-lagsliftningen föreslås i syfte att underlätta företagens anskaffning av riskvilligt kapital.

För alt upprätthålla sysselsättningen föreslås arbelsmarknadspolitiska åtgärder till elt belopp om ca 3 000 milj. kr."

Propositionen hade remitterats till finansutskotiet, bil. 1 till socialutskottet, bil. 2 till skaiteutskottet, bil. 3 lill socialförsäkringsutskoltel och bil. 4 till arbetsmarknadsutskoltet.

Finansutskottet hade behandlat följande med anledning av propositionen väckta motioner:

1978/79:88 av Gösta Bohman m. fl. (m), vari hemställts att vad gällde riktlinjerna förden ekonomiska politiken riksdagen beslutade i enlighel med vad som i moiionen anförts,

1978/79:94 av Thorbjörn Fälldin m. fl. (c), vari hemställts att riksdagen skulle besluta

att godkänna vad som i motionen anförts om inriktningen av den ekonomiska politiken samt

alt som sin mening ge regeringen till känna vad som i motionen anförts om nödvändigheten alt också i praktiken hävda de centrala målsättningarna rättvis inkomstfördelning och regional balans,

1978/79:96 av Rolf Hagel (apk) och Alf Lövenborg (apk), vari föreslagits

atl byggandet av minst 75 000 lägenheter igångsattes under 1979,

atl riksdagen som sin mening gav regeringen till känna vad som i motionen anförts beträffande kapitalexport och utlandsinvesteringar,

alt riksdagen som sin mening gav regeringen till känna vad som i motionen anförts om behovet av en ökad vidareförädling av svenska produkier för att stimulera den inhemska sysselsättningen samt

att riksdagen i anledning av proposition 1978/79:50 gav regeringen till känna vad som i denna motion ytteriigare anförts som riktlinjer för den ekonomiska politiken,

1978/79:105 av Lars Werner m.fl. (vpk), vari hemställts att riksdagen beslulade att med avslag på vad som sagts i propositionen 1978/79:50 om inriktningen av den ekonomiska politiken godkänna vad som i denna molion samt i molionerna 1978/79:1 och 1978/79:5 sagts i motsvarande del, och

1978/79:116 av OlofPalme m. fl. (s), vari hemställts alt riksdagen skulle besluta

1. att godkänna vad som i motionen anförts om inrikiningen av den

ekonomiska politiken,

att i enlighet med den överenskommelse som träffats i civilutskottel fr. o. m. den I januari 1979 förbättra bostadsstödet till barnfamiljerna samt

atl till Bostadsbidrag m. m. på tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgelårel 1978/79 under trettonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag på 150 000 000 kr.

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

Utskottet hemställde

beträffande inriktningen av den ekonomiska politiken att riksdagen med avslag på motionerna 1978/79:1, yrkandet 14, 1978/79:2, yrkandel 18, 1978/79:5,yrkandet6,1978/79:94,yrkandet 1,1978/79:96, yrkandet 4,1978/ 79:105 och 1978/79:116, yrkandet 1, skulle godkänna vad som förordats i propositionen 1978/79:50 och motionen 1978/79:88 och som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet anfört,

beträffande inrättande av en strukturfond att riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:2 yrkandena 1-3,

beträffande prisstopp på byggnadsmaterial m. m. att riksdagen skulle avslå moiionen 1978/79:2 yrkandet 6,

beträffande särskilt tilläggslån för flerbosladshus att riksdagen skulle avslå moiionen 1978/79:2 yrkandel 7,

beträffande bostadsbyggandets omfattning att riksdagen skulle avslå motionerna 1978/79:1 yrkandet 1 och 1978/79:96 yrkandet 1,

beträffande ytterligare 20 000 barnstuge- och fritidshemsplalser alt riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:1 yrkandet 2,

beträffande personaltätheten i daghemmen att riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:1 yrkandel 3,

belräffande 6 000 nya tjänster inom sjukvården alt riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:1 yrkandet 4,

beträffande 5 000 nya tjänster inom äldreomsorgen alt riksdagen skulle avslå moiionen 1978/79:1 yrkandel 5,

beträffande förbättrad kollektivtrafik att riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:1 yrkandet 6,

beträffande program för alternaliv energiproduktion m. m. att riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:1 yrkandet 7,

beträffande stöd till nya idrottsanläggningar atl riksdagen skulle avslå moiionen 1978/79:1 yrkandel 12,

belräffande förbättrat bostadsbidrag att riksdagen skulle avslå motionerna 1978/79:2 yrkandena 10 och II och 1978/79:116 yrkandena 2 och 3,

beträffande sänkning av priset på vissa baslivsmedel m. m. atl riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:2 yrkandena 14-16,

beträffande allmänt prisstopp atl riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:5 yrkandet I,

beträffande förslag lill lag om hyresslopp att riksdagen skulle avslå moiionen 1978/79:5 yrkandet 2,

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

beträffande sysselsältningsgaranti inom gruv- och stålbranschen att riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:1 yrkandet 9,

beträffande ökad vidareförädling av svenska produkter att riksdagen skulle avslå motionerna 1978/79:1 yrkandet 13 och 1978/79:96 yrkandet 3,

beträffande kapitalexport och utlandsinvesteringar att riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:96 yrkandet 2,

belräffande uttalande om behovet av en ansvarsfull energipolitik att riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:2 yrkandet 5,

belräffande uttalande om nödvändigheten alt också i praktiken hävda de centrala målsättningarna rättvis inkomstfördelning och regional balans att riksdagen med anledning av motionen 1978/79:94 yrkandet 2 som sin mening gav regeringen till känna vad utskoitei anfört.

Reservationer hade avgivits

1. belräffande inriktningen av den ekonomiska politiken m. m. av Kjell-Olof Feldt, Knut Johansson, Arne Gadd, Per-Axel Nilsson, Karin Flodslröm, Bo Forslund och Jan Fransson (samtliga s) som ansell atl

dels utskottet under 1-3 bort hemställa

beträffande inriktningen av den ekonomiska politiken atl riksdagen med avslag på proposilionen 1978/79:50 samt motionerna 1978/79:1, yrkandel 14, 1978/79:5, yrkandet 6, 1978/79:88, 1978/79:94, yrkandet I, 1978/79:96, yrkandet 4,1978/79:105 och med anledning av motionen 1978/ 79:2 yrkandet 18 skulle godkänna vadsom förordats i moiionen 1978/79:116 yrkandet 1 och som sin mening ge regeringen till känna vad reservanterna anfört,

belräffande inrättande av en slmkturfond att riksdagen med bifall till moiionen 1978/79:2 yrkandena 1-3 skulle

a. besluta inrätta en slmkturfond fr. o. m. den 1 januari 1979 i enlighet
med de riktlinjer reservanterna angivit,

b. lill Strukturfonden på tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret
1978/79 under statens ullåningsfonder anvisa ett investeringsanslag av
2 000 000 000 kr.,

c. uppdra åt fullmäktige i riksgäldskontoret all ikläda staten garanti för
strukturfondens förpliktelser på elt belopp intill sammanlagt högst
2 000 000 000 kr.,

3. beträffande prisstopp på byggnadsmaterial m. m. alt riksdagen med
bifall till motionen 1978/79:2 yrkandet 6 beslulade som sin mening ge
regeringen lill känna vad reservanterna anfört om prisslopp på byggnads
material och skärpt kontroll av enlreprenadpriser på byggnadsområdet,

dels utskottet under 4 - under förutsättning av bifall till reservationens förslag till hemställan under 3 - bort hemställa

belräffande särskill lilläggslån för flerbosladshus att riksdagen med bifall lill motionen 1978/79:2 yrkandet 7 godkände av reservanterna förordade riktlinjer beträffande särskilt tilläggslån för flerbosladshus,

dels utskottet under 13 och 20 bort hemställa

13. belräffande förbättrat bostadsbidrag att riksdagen med anledning av

11 och med bifall till moiionen 1978/ Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

moiionen 1978/79:2 yrkandena 10 och 79:116 yrkandena 2 och 3 skulle

a. godkänna vad reservanterna anfört om höjning av det statliga bostads
bidraget och den övre hyresgränsen för statskommunall bostadsbidrag till
barnfamiljer m. fl.,

b. till Bostadsbidrag m. m. på tilläggsbudget I till statsbudgeten för
budgetåret 1978/79 ujidenreftonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
150 000 000 kr.,

20. beträffande uttalande om behovet av en ansvarsfull energipolitik att riksdagen med bifall till moiionen 1978/79:2 yrkandet 5 som sin mening gav regeringen till känna vad reservanierna anfört,

2. beträffande uttalande om nödvändigheten att också i praktiken hävda
de centrala målsättningarna rättvis inkomstfördelning och regional balans av
Nils Åsling, Torslen Gustafsson, Anton Fågelsbo och Rolf Rämgård
(samtliga c) som ansett att utskottet under 21 bort hemställa

atl riksdagen med bifall till motionen 1978/79:94 yrkandet 2 som sin mening gav regeringen till känna vad reservanterna anfört,

3. beträffande uttalande om nödvändigheten alt också i praktiken hävda
de cenlrala målsättningarna rättvis inkomstfördelning och regional balans av
Björn Molin (fp), Rune Rydén (m), Knut Wachtmeisler(m) och Olle Wäsiberg
(fp) som ansett att utskottets yttrande i viss del skulle ha av reservanterna
angiven lydelse.

Till betänkandet hade fogats särskilda yttranden

beträffande inriktningen av den ekonomiska politiken av Nils Åsling, Torslen Gustafsson, Anton Fågelsbo och Rolf Rämgård (samtliga c),

beträffande allmänt prisstopp av Kjell-Olof Feldt, Knut Johansson, Arne Gadd, Per-Axel Nilsson, Karin Flodström, Bo Forslund och Jan Fransson (samtliga s).

3. beträffande kapitalexport och utlandsinvesteringar av Kjell-Olof Feldt, Knut Johansson, Arne Gadd, Per-Axel Nilsson, Karin Flodström, Bo Forslund och Jan Fransson (samtliga s).

Skatteutskottets betänkande nr 19

I propositionen 1978/79:50 bil. 2 hade hemställts att riksdagen skulle anta vid propositionen fogade förslag lill

lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt,

lag om ändring i kommunalskaltelagen (1928:370),

lag om ändring i taxeringslagen (1956:623),

lag om ändring i uppbördslagen (1953:272),

lag om ändring i lagen (1975:1147) om särskilt investeringsavdrag vid taxering till statlig inkomstskau,

lag om ändring i lagen (1975:1149) om statligt investeringsbidrag för invenlarieanskaffning.

3 Riksdagens protokoll 1978/79:54-55

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

lag om särskill investeringsavdrag för vissa byggnadsarbeten,

lag om ändring i lagen (1978:401) om exportkreditstöd,

lag om ändring i förordningen (1947:174) om investeringsfonder,

lag om ändring i lagen (1955:256) om investeringsfonder för konjunkturutjämning,

lag om ändring i förordningen (1967:94) om avdrag vid inkomsttaxeringen för viss aktieutdelning.

Förslaget till lag om ändring i kommunalskaltelagen (1928:370) behandlades i vad avsåg ändring i 19 § i betänkandet SkU 1978/79:21.

I fråga om beskattningen av fysiska personer hade föreslagits atl den statliga inkomstskatten sänktes för 1979 års inkomster. Skattesänkningen tog främst sikte på att mildra marginalskatteeffeklerna för de slora grupperna av heltidsarbelande. Beträffande den särskilda skattereduktionen om f n. 400 kr. hade föreslagits en årlig uppräkning.

Det exlra avdraget för folkpensionärer hade också föreslagils höjt. Vidare hade föreslagits alt det särskilda avdraget för underhåll lill icke hemmavarande barn höjdes från 2 500 kr, lill 3 000 kr. Den provisoriska lagstiftningen om avdragsräu för arbetskläder hade föreslagits förlängd i ytterligare tre år.

Avsikten var att de nya reglerna i angivna delar skulle träda i kraft den 1 januari 1979 och tillämpas första gången vid 1980 års taxering. Höjningen av avdraget för underhållsbidrag liksom förlängningen av avdragsrätten för arbetskläder skulle emellertid tillämpas redan vid 1979 års taxering.

På företagsbeskattningsområdet hade föreslagits att giltighetstiden för det 25-procentiga särskilda investeringsavdraget och det 10-procentiga statliga investeringsbidraget för maskininvesteringar förlängdes från utgången av år 1978 till utgången av år 1979. Dessutom hade föreslagits alt ett nyll 10-procentigt investeringsavdrag infördes för byggnadsinvesteringar som igångsattes under tiden den 1 oktober 1978-den 30 september 1979. Proposilionen innehöll också förslag lill vissa ändringar i lagen (1955:256) om investeringsfonder för konjunklurutjämning och till förbättringar av del s. k. Annell-avdragel för nyemissioner efter utgången av år 1978.

Även i propositionen 1978/79:56 (budgetdepartementel) hade hemställts att riksdagen skulle anta vid propositionen fogade förslag till ändringar i kommunalskattelagen (1928:370) och uppbördslagen (1953:272). Proposilionen behandlades i denna del i detta belänkande och i övrigi i betänkandet SkU 1978/79:20. De nu aktuella förslagen innehöll vissa tekniskt betonade ändringar i sjömäns beskatining av annan inkomst än inkomst ombord.

Skatteutskottet hade behandlat

dels de med anledning av propositionen nr 50 väckta molionerna 1978/79:89 av Gösta Bohman m. fl. (m), vari hemställts atl riksdagen beslutade att 10 § 1 mom. tredje stycket lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt fr. o. m. 1980 skulle ha av motionärerna angiven lydelse, innebärande en marginalskattespärr vid 85 96,

1978/79:90 av Gösta Bohman m. fl. (m), vari hemställts aU riksdagen beslutade alt 10 § 1 mom. andra stycket lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt fr. o. m. 1980 års taxering skulle ha av motionärerna föreslagen lydelse, innebärande lättnader i marginalskatten med I procentenhet i det angränsande inkomstlaget 75 000-90 000 kr.,

1978/79:95 av Thorbjörn Fälldin m. fl. (c), vari hemställts aU riksdagen beslutade

att med avslag på regeringens förslag om justering i den statliga skatteskalan hos regeringen begära ett samlat och samordnat skattepoliliskt förslag, vilket bl. a. i huvudsak omfattade kommunalekonomiska utredningens förslag till 1979 års vårriksdag i enlighet med vad som anförts i motionen 1978/79:94,

atl som sin mening ge regeringen till känna vad som i motionen 1978/ 79:94 anförts om samtidigt utnyttjande av investeringsfondsmedel och regionalpolitiska medel.

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

1978/79:97 av Rolf Hagel (apk) och Alf Lövenborg (apk), vari hemställts

att riksdagen beslutade hos regeringen anhålla om förslag att avskaffa mervärdeskatten och införa en skall på lyxkonsumtion,

atl riksdagen skulle anta de i motionen 1978/79:96 redovisade rikllinjerna för skattepolitiken,

1978/79:102 av Hans Nyhage (m) och Arne Andersson i Ljung (m), vari hemställts atl riksdagen beslulade att även taxirörelse skulle få möjlighet att utnyttja investeringsbidrag och avdrag,

1978/79:103 av Johan Olsson m. fl. (c), vari hemställts att riksdagen vid behandlingen av propositionen 1978/79:50 beslutade att statligt investeringsbidrag skulle kunna ulgå för investeringar i byggnadsarbeten i fall där det i proposilionen föreslagna investeringsavdragel för byggnadsinvesteringar icke kunnal helt utnyttjas,

1978/79:104 av Rune Rydén (m) och Knut Wachimeister (m), vari hemställts atl riksdagen beslutade att investeringsavdrag och investeringsbidrag även fortsättningsvis skulle kunna utges för införskaffande av kontorsmöbler.

1978/79:106 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari hemställts atl riksdagen hos regeringen hemställde

om skyndsamt förslag om slopande av indexregleringen i skattesystemet,

om skyndsamt förslag om en extra skattereduktion om 1 000 kronor vid beskattningsbara inkomster mellan 30 000 kronor och 70 000 kronor samt med avtrappning i övriga inkomslskick enligt i motionen angivna regler.

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska poUtiken m. m.

om förslag om särskilt statsbidrag lill skattelyngda kommuner så all särskilt skatteavdrag gavs till varje skattebetalare moisvarande den utdebitering som låg över 29 kronor,

om en skyndsam utredning rörande övergång till en progressiv stalskommunal enhetsskatt,

om förslag enligt vad i moiionen anförts rörande folkpensionärernas beskattning med innebörden att folkpension och pensionstillskott jämte en sidoinkomst om 1 000 kronor skulle vara befriade från beskattning,

alt från den I januari 1979 upphäva lagen om särskilt investeringsavdrag vid taxering till statlig inkomstskatt,

att från den I januari 1979 upphäva lagen om statligt investeringsbidrag för inventarieanskaffning,

att avslå regeringens förslag till lag om särskilt invesleringsavdrag för vissa byggnadsarbeten,

att från den 1 januari 1979 upphäva förordningen om avdrag vid inkomsttaxeringen för viss aktieutdelning.

1978/79:115 av Joakim Ollen (m) och Olle Aulin (m),

1978/79:117 av Olof Palme m.fl. (s), vari hemställts att riksdagen beslutade

att med avslag på propositionen 1978/79:50 bil. 2 punkten 2 anta av motionärerna framlagt förslag till lag om ändring i lagen (1947:576) om siatlig inkomstskatt, innebärande bl. a. att index regleringen av skatteskalan skulle slopas och att marginalskatten i 1978 års skala skulle sänkas med 2 procentenheter i inkomstskiktet 55 000-65 000 kr.,

att med avslag på propositionen 1978/79:50 bil. 2 punkten 4 anta av molionärerna framlagt förslag lill lag om ändring i uppbördslagen (1953:272), innebärande alt skattereduktionen konstruerades om till en kommunalskal-tereduktion med 10 96 av debiterad kommunalskatt, dock lägst 560 och högst 2 400 kr.,

alt anta i motionen begärd ändring av de i propositionen framlagda förslagen om ändring i lagen (1975:1147) om särskilt invesleringsavdrag samt om ändring i lagen (1975:1149)om statligt investeringsbidrag, innebärandeatt kontorsmöbler fortfarande skulle omfattas av lagstiftningen,

att anta i motionen föreslagen ändring i förordningen (1967:94) om avdrag vid inkomsttaxeringen för viss aktieutdelning, innebärande att avdragsrätten begränsades till högsl 6 96 av aktiekapitalet om året under sammanlagt 16 år,

att anta i motionen föreslagen höjning av förmögenhetsskatten.

dels de med stöd av 3 kap. 15 § riksdagsordningen vid riksmötets början väckta motionerna

1978/79:2 av Olof Palme m. fl. (s), vari såvitt nu var i fråga (yrkandel 4) hemställts att riksdagen beslutade ge regeringen lill känna vad som anförts i motionen om behovel av vissa investeringsstimulerande åtgärder.

1978/79:5 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari såvitt nu var i fråga (yrkandena 3 och 4) hemslällls atl riksdagen beslutade

alt hos regeringen anhålla om förslag till slopande av mervärdeskatten på nödvändighetsvaror, finansierat i enlighet med i motionen angivna riktlinjer,

atl hos regeringen anhålla om förslag till ändrad inriktning av skattepolitiken i enlighel med i moiionen anförda riktlinjer

(motionerna nr 2 och 5 hade hänvisats till finansutskottet och sedermera i dessa delar överlämnats till skatteutskottet),

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

dels de under allmänna motionstiden vid 1977/78 års riksmöte väckta motionerna

1977/78:235 av Lars Werner m. fi. (vpk), vari hemställts att riksdagen skulle uttala sig för slopande av hela momseffekten på livsmedel och hos regeringen begära att förslag härom snarast förelades riksdagen,

1977/78:322 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari hemställts att riksdagen skulle ultala sig för en radikal förändring av avdragssyslemet i beskattningen och hos regeringen begära att förslag härom snarast förelades riksdagen, innebärande

slopande av sparavdraget,

slopande av representationsavdraget,

slopande av rätten alt göra avdrag för underskott i en förvärvskälla från inkomsten i en annan förvärvskälla,

begränsning av ränteavdragen så att sådana medgavs för räntor på ett skuldbelopp om maximalt 200 000 kr., men ej däröver,

begränsning av avdragsrälten när det gällde utgifter för upprustning och ombyggnad av hyresfastigheter,

höjning av schablonavdraget under inkomst av tjänst,

förändring av avdragsreglerna, så alt medgivet avdrag skedde ej som nu från inkomsten utan från skatten med viss procentuell andel av beloppet,

1977/78:323 av Lars Werner m. fi. (vpk), vari hemställts att riksdagen skulle uttala sin anslutning till det i motionen framlagda programmet fören genomgripande skattereform, särskilt i vad angick övergång lill produktions-beskattning och till en progressiv stalskommunal enhetsskatt, och hos regeringen begära all förslag härom snarast förelades riksdagen,

1977/78:498 av Rolf Hagel (apk) och Alf Lövenborg (apk), vari hemställts att riksdagen i enlighet med vad som sagts i motionen 1977/78:497 uttalade att folkpensionen gjordes reellt skattefri genom att den vid taxering särskildes från övriga inkomster.

1977/78:507 av Gusti Gustavsson m. fl. (s), 1977/78:509 av Gördis Hörnlund m. fl. (s),

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska pohtiken m. m.

1977/78:665 av Birgitta Rydle (m),

1977/78:944 av Margareta Andrén (fp),

1977/78:953 av Nils Hörberg (fp),

1977/78:958 av Göthe Knulson (m) och Georg Danell (m),

1977/78:961 av Grethe Lundblad m. fl. (s),

1977/78:962 av andre vice talmannen Tage Magnusson (m) och Knut Wachimeister (m),

1977/78:971 av Evert Svensson m. fl. (s),

1977/78:974 av Daniel Tarschys (fp),

1977/78:1386 av Rolf Hagel (apk) och Alf Lövenborg (apk), vari hemställts

alt mervärdeskatten successivt skulle avvecklas och ersättas med en produktionsskatt,

att grundavdraget höjdes till 9 000 kr., dock med den begränsningen atl avdraget minskades med 10 % av inkomsten till den del denna översteg 60 000 kr. per år, men icke 105 000 kr. - när inkomsten översteg 105 000 kr. skulle grundavdraget som nu utgöra 4 500 kr., samt

1977/78:1459 av Per-Eric Ringaby m. fl. (m).

Utskottet hemställde

belräffande skattereduktion för beskattningsåret 1979 med 560 kr. alt riksdagen skulle bifalla proposilionen 1978/79:50 bilaga 2 i denna del,

beträffande inflationsskydd för skatteskala och skattereduktion alt riksdagen skulle avslå motionerna 1978/79:117 yrkandet 1 i denna del och 1978/79:106 yrkandel 1 samt bifalla proposilionen i denna del,

belräffande skatteskala och kommunalskatlereduktion att riksdagen med avslag på propositionen i denna del och på motionerna 1978/79:90,1978/ 79:95 yrkandet 1,1978/79:106 yrkandet 3 och 1978/79:117 yrkandet 1 i denna del och yrkandet 2 samt med anledning av vad utskottet i betänkandet anfört beslutade att skatteskalan skulle ha den utformning utskoitei förordat,

beträffande ytterligare skattereduktion att riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:106 yrkandel 2,

belräffande grundavdraget att riksdagen skulle avslå motionen 1977/ 78:1386 yrkandet 2,

belräffande marginalskaitespärr att riksdagen skulle avslå moiionen 1978/79:89,

beträffande skärpl förmögenhetsskatt atl riksdagen skulle avslå

moiionen 1978/79:117 yrkandel 5,

8. belräffande underhållsbidrag till barn alt riksdagen skulle

bifalla proposilionen i denna del,

avslå motionen 1977/78:507,

avslå moiionen 1977/78:958,

9. belräffande arbetskläder atl riksdagen skulle

bifalla propositionen i denna del,

avslå motionen 1977/78:944,

avslå moiionen 1977/78:962,

beträffande folkpensionärer att riksdagen med avslag på motionerna 1977/78:498 och 1978/79:106 yrkandet 5 skulle bifölla propositionen i denna del,

beträffande behovet av investeringsfrämjande åtgärder m.m. att riksdagen med anledning av motionen 1978/79:2 yrkandet 4 och proposilionen i denna del samt med avslag på motionen 1978/79:106 yrkandena 6-9 skulle godta vad utskottet förordat i denna del,

beträffande maskininvesleringar m. m, atl riksdagen skulle

i fråga om bilar avslå motionen 1978/79:102,

i fråga om kontorsmöbler med avslag på proposilionen i denna del bifalla motionerna 1978/79:104 och 117 yrkandet 3,

i övrigt bifalla propositionen i denna del samt avslå motionen 1978/79:2 yrkandel 4 i denna del i den mån den inte var besvarad,

13. beträffande byggnadsinvesteringsavdrag alt riksdagen skulle

i fråga om hotell m. m. avslå moiionen 1978/79:115,

i fråga om uthyrda byggnader bifalla vad utskotlet i betänkandet förordat,

i övrigt bifalla proposilionen i denna del med den ändring utskottet i betänkandet förordat saml avslå motionen 1978/79:2 yrkandet 4 i denna del i den mån den inte var besvarad,

belräffande byggnadsinvesieringsbidrag att riksdagen med bifall till motionen 1978/79:103 skulle godta vad utskottet förordat i denna fråga,

beträffande investeringsfonder atl riksdagen skulle

bifalla propositionen,

avslå motionen 1978/79:95 yrkandet 2 i den mån den inte var tillgodosedd genom vad utskottet i betänkandet anfört,

beträffande Annell-lagstiftningen atl riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:117 yrkandet 4 och bifalla proposilionen i denna del,

belräffande skattesystemels utformning m. m. att riksdagen skulle avslå följande motioner, nämligen

moiionen 1977/78:235,

moiionen 1977/78:322,

moiionen 1977/78:323,

d) motionen 1977/78:509,

e) moiionen 1977/78:665,
O moiionen 1977/78:953,
g) moiionen 1977/78:961,

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

h) moiionen 1977/78:971, i) moiionen 1977/78:974, j) motionen 1977/78:1386 yrkandet 1, k) motionen 1977/78:1459, 1) motionen 1978/79:5 yrkandena 3 och 4, m) motionen 1978/79:97 yrkandena 1 och 2, n) moiionen 1978/79:106 yrkandet 4,

18. beträffande förfatlningsförslagen att riksdagen med anledning av vad utskottet ovan hemställt och i betänkandet anfört skulle

A. anta vid proposilionen 1978/79:50 bilaga 2 och propositionen 1978/
79:56 fogade förslag till

lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt med den ändring att 10 § 1 mom. skulle erhålla av utskottet föreslagen lydelse, innebärande en uppräkning av skattereduktionen från 400 till 560 kr. med inflationsskydd för kommande år och lättnader i den nuvarande skatteskalan med 1 procentenhet i skiktet 8-9 basenheter, 2 procentenheter i skikten 9-10 och 10-11 basenheter saml 1 procentenhet i skiktet 11-12 basenheter,

lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),

lag om ändring i taxeringslagen (1956:623) med den ändring atl 22 § 3 mom. skulle erhålla av utskottet föreslagen lydelse, innebärande att dekla-raiionspliklsgränsen för folkpensionärer fastställdes lill 16 000 kr. eller om den skattskyldiges make uppburit folkpension till 13 800 kr.,

lag om ändring i uppbördslagen (1953:272),

lag om ändring i lagen (1975:1147) om särskilt investeringsavdrag vid taxering lill statlig inkomstskatt med den ändring all 3 § skulle erhålla av utskottet följande lydelse,

lag om ändring i lagen (1975:1149) om statligt investeringsbidrag för invenlarieanskaffning med den ändring au 3 § skulle erhålla av utskottet föreslagen lydelse,

lag om särskilt investeringsavdrag för vissa byggnadsarbeten med den ändring att I § skulle erhålla av utskottet föreslagen lydelse, innebärande att invesleringsavdrag skulle kunna medges oavsett om byggnadsinvesteringarna avsåg byggnad för egel bruk eller byggnad för uthyrning,

lag om ändring i lagen (1978:401) om exportkreditstöd,

lag om ändring i förordningen (1947:174) om investeringsfonder,

lag om ändring i lagen (1955:256) om investeringsfonder för konjunk-tumljämning,

lag om ändring i förordningen (1967:94) om avdrag vid inkomsttaxeringen för viss aktieutdelning,

B. anta av utskottet framlagt förslag lill lag om statligt investeringsbidrag
för vissa byggnadsarbeten.

Reservationer hade avgivits

I. belräffande motiveringen till utskottets hemställan vid mom. 1-5 av andre vice talmannen Tage Magnusson (m) och Bo Lundgren (m) som ansett

alt utskottets yttrande lydelse.

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska pohtiken m. m.

viss del skulle ha av reservanterna angiven Nr 54

2. beträffande inflationsskydd för skatteskala och skattereduktion av Erik Wärnberg, Valter Krislenson, Tage Johansson, Rune Caristein, Olle West-berg i Hofors, Hagar Normark och Curt Boström (samtliga s) som ansett atl utskotlet under 2 bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionerna 1978/79:106 yrkandel 1 och 1978/ 79:117 yrkandel 1 i denna del skulle anta av reservanterna framlagt förslag till lag om upphävande av lagen (1977:1071) om basenhet enligt 10 § 1 mom. lagen (1947:576) om siatlig inkomstskatt,

3. beträffande skatteskala och kommunalskattereduktion av Erik Wärn
berg, Valter Kristenson, Tage Johansson, Rune Carlstein, Olle Wesiberg i
Hofors, Hagar Normark och Curt Boström (samtliga s) som ansett att
utskottet under 3 och 18 i motsvarande delar bort hemställa

att riksdagen - under förutsättning att reservationen nr 2 antogs av riksdagen-med bifall lill motionen 1978/79:117 yrkandena 1 i denna del och 2 saml med avslag på propositionen i denna del och på motionerna 1978/ 79:90, 1978/79:95 yrkandet 1 och 1978/79:106 yrkandet 3 skulle

anta det i motionen 1978/79:117 yrkandet I angivna förslaget till lag om ändring i lagen (1947:576) om siatlig inkomstskatt,

anta förslagel i motionen 1978/79:117 yrkandel 2 såvitt avsåg 2§ 5 mom. första stycket uppbördslagen (1953:272),

4. av Erik Wärnberg, Valter Kristenson, Tage Johansson, Rune Carlstein,
Olle Westberg i Hofors, Hagar Normark och Curt Boström (samtliga s) som
under åberopande av innehållet i reservationen nr 3 hemställt

att riksdagen - för det fall att reservationen nr 2 inte skulle bifallas - med anledning av moiionen 1978/79:117 yrkandena 1 i denna del och 2 samt med avslag på propositionen i denna del och på motionerna 1978/79:90, 1978/ 79:95 yrkandet 1 och 1978/79:106 yrkandel 3 skulle

anta förslagel i moiionen 1978/79:117 yrkandel 2 såvitt avsåg 2§ 5 mom. första stycket uppbördslagen (1953:272) med den ändring att skattereduktion skulle åtnjutas lägst med del belopp varmed 0,4 basenheter översteg 1 600 kr. och högsl med 2 400 kr.,

anta av reservanterna framlagt förslag lill lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskau.

5. beträffande marginalskattespärr av andre vice talmannen Tage Magnusson (m)och Bo Lundgren (m)som ansett att utskottet under 6 och 18 i motsvarande del bort hemställa

au riksdagen skulle bifalla motionen 1978/79:89 och avslå propositionen i motsvarande del,

atl riksdagen i fråga om 10 § 1 mom. lagen (1947:576) om statlig

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

inkomstskatt till följd härav skulle besluta alt iredje stycket skulle ha av reservanterna angiven lydelse,

6. beträffande skärpt förmögenhetsskatt av Erik Wärnberg, Valter Krislenson, Tage Johansson, Rune Caristein, Olle Westberg i Hofors, Hagar Normark och Curt Boström (samtliga s) som ansett alt utskottet under 7 bort hemställa

atl riksdagen med bifall till moiionen 1978/79:117 yrkandet 5 skulle anta av reservanterna framlagt förslag lill lag om ändring i lagen (1947:577)om statlig förmögenhetsskatt.

7. beträffande maskininvesteringar m. m. av andre vice talmannen Tage
Magnusson (m) och Bo Lundgren (m)som ansell att utskottet under 12 a och
18 bort hemställa

att riksdagen med bifall tilf moiionen 1978/79:102 skulle anta vid proposilionen fogade förslag till

lag om ändring i lagen (1975:1147) om särskilt investeringsavdrag vid taxering till statlig inkomstskatt med den ändring att 3 § andra stycket skulle erhålla av reservanterna föreslagen lydelse,

lag om ändring i lagen (1975:1149) om statligt investeringsbidrag för inventarieanskaffning med den ändring alt 3 § andra slycket skulle erhålla av reservanterna föreslagen lydelse,

8. beträffande byggnadsinvesteringsavdrag/bidrag av Erik Wärnberg,
Valter Kristenson, Tage Johansson, Rune Caristein, Olle Westberg i Hofors,
Hagar Normark och Curt Boström (samtliga s) som hemställt

alt riksdagen skulle avslå utskoltels hemställan under 13 b och 14 saml 18 i moisvarande delar,

9. beträffande Annell-lagstiftningen av Erik Wärnberg, Valter Kristenson,
Tage Johansson, Rune Carlstein, Olle Westberg i Hofors, Hagar Normark och
Curt Boström (samtliga s) som ansell atl utskottet under 16 och 18 i
motsvarande del bort hemställa

all riksdagen med bifall lill moiionen 1978/79:117 yrkandel 4 skulle anta vid propositionen fogat förslag till lag om ändring i förordningen (1967:94) om avdrag vid inkomsttaxeringen för viss aktieutdelning med de ändringar att 2 och 4 §§ skulle erhålla av reservanterna angiven lydelse.

Till betänkandet hade fogals särskilda yttranden

av Alvar Andersson, Stig Josefson, Tage Sundkvist och Johan Olsson (samtliga c) samt

av andre vice lalmannen Tage Magnusson (m) och Bo Lundgren (m).

Socialutskottets betänkande nr 21

I proposilionen 1978/79:50 om inrikiningen av den ekonomiska politiken.

m. m. hade regeringen (socialdepartementet) såvitt propositionen hänvisats till socialutskottet föreslagit riksdagen all

1. anta vid propositionen fogat förslag till lag om ändring i lagen (1947:529)
om allmänna barnbidrag,

2. till Allmänna barnbidrag på tilläggsbudget I till statsbudgeten för
budgetåret 1978/79 under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
210 000 000 kr.

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

Förslaget innebar att del allmänna barnbidraget fr. o. m.den Ijanuari 1979 skulle höjas med 240 kr. per barn och år till 2 500 kr.

I della sammanhang hade behandlats

dels de med stöd av 3 kap. 15 § riksdagsordningen väckta motionerna 1978/79:2 av OlofPalme m. fl. (s), vari såvitt här var i fråga (yrkandena 8 och 9) hemslällls au riksdagen skulle

godkänna de grunder för extra tillägg till barnbidrag som angivits i motionen, innebärande atl ett exlra tillägg med 500 kr. till del allmänna barnbidraget skulle utbetalas så snart som möjligt under hösien 1978,

lill Extra tillägg lill barnbidrag (socialdepartementet) på tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret 1978/79 anvisa ett förslagsanslag av 890 000 000 kr.,

1978/79:5 av Lars Werner m.fl. (vpk), vari såvitt här var i fråga (yrkandel 5) hemställts all riksdagen beslulade att öka del allmänna barnbidraget till 3 150 kr. per barn och år från den 1 januari 1979, vilket utgjorde 25 96 av gällande basbelopp (oklober 1978), och att anvisa nödvändiga medel härför

(motionerna nr 2 och 5 hade hänvisats lill finansutskottei och sedermera i dessa delar överlämnats lill socialutskottet),

dels de med anledning av propositionen 1978/79:50 väckta motionerna 1978/79:91 av Gösta Bohman m. fl. (m), vari hemställts alt riksdagen beslutade att barnbidraget fr. o. m. den 1 januari 1979 skulle utgöra 2 460 kr. per barn och år samt atl del fr. o. m. del tredje barnet och följande barn dessutom skulle utgå elt skattefritt tillägg om 400 kr. per barn och år,

1978/79:98avRolfHagel(apk)ochAlfLövenborg (apk), vari hemställts an riksdagen med anledning av motionen 1978/79:96 beslulade höja barnbidragen från den 1 januari 1979 med 500 kr. per barn och år,

1978/79:108 av Lars Werner m.fl. (vpk), vari hemställts all riksdagen beslulade att anta av motionärerna framlagt förslag til) lagom ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag, innebärande att med nuvarande basbelopp, 12 600 kr., del allmänna barnbidraget fr. o. m. den Ijanuari 1979 skulle höjas med 890 kr. per barn och år till 3 150 kr..

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska poUtiken m. m.

1978/79:119 av Olof Palme m. fl. (s), vari hemställts att riksdagen skulle besluta

alt med avslag på hemställan i propositionen 1978/79:50 bil. 1 fastställa den i moiionen 1978/79:116 föreslagna höjningen av det allmänna barnbidraget, innebärande att del allmänna barnbidraget skulle höjas med 500 kr. per barn och år lill 2 760 kr. fr. o. m, den 1 januari 1979,

att till Allmänna barnbidrag på tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgelårel 1978/79 under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 445 000 000 kr.,

dels den med anledning av propositionen 1978/79:25 väckta motionen 1978/79:151 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari hemställts all riksdagen under femte huvudtiteln C 1. Allmänna barnbidrag beslutade anvisa 788 000 000 kr. på tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1978/79.

Utskottet hemställde

1. belräffande höjning och indexreglering av det allmänna barnbidraget
samt beträffande extra tillägg lill vissa flerbarnsfamiljer alt riksdagen med
bifall lill moiionen 1978/79:98 och moiionen 1978/79:119 samt med
anledning av regeringens förslag i propositionen 1978/79:50, motionen 1978/
79:5 yrkandet 5, motionen 1978/79:91, motionen 1978/79:108 och motionen
1978/79:151, skulle

dels anta av utskottet framlagt förslag till lag om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag,

dels lill Allmänna barnbidrag på tilläggsbudget I lill statsbudgeten för budgelårel 1978/79 under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 445 000 000 kr.,

2. belräffande extra tillägg till del allmänna barnbidraget hösien 1978 au
riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:2 yrkandena 8 och 9,

Reservationer hade avgivits

1. beträffande höjning av del allmänna barnbidraget av Kersti Swartz (fp), Karin Andersson (c), Bengt Bengtsson (c), Britt Wigenfeldt (c), Rune Gustavsson (c) och Margot Håkansson (fp) som ansett att utskoitei under 1 bon hemställa

beträffande höjning och indexreglering av del allmänna barnbidraget samt beträffande exlra tillägg till vissa flerbarnsfamiljer atl riksdagen med bifall till regeringens förslag i propositionen 1978/79:50 samt med anledning av moiionen 1978/79:5 yrkandel 5, moiionen 1978/79:91,motionen 1978/79:98, motionen 1978/79:108, moiionen 1978/79:119 och motionen 1978/79:151 skulle

dels anta av reservanierna framlagt förslag lill lag om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag,

dels till Allmänna barnbidrag på tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1978/79 under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 210 000 000 kr.,

2. beträffande höjning av del allmänna barnbidraget och belräffande extra tillägg till vissa flerbarnsfamiljer av Nils Carlshamre (m) och Ingegerd Troedsson (m) som ansett alt utskottet under I bort hemställa

beträffande höjning och indexreglering av det allmänna barnbidraget samt beträffande extra tillägg lill vissa flerbarnsfamiljer all riksdagen med bifall till motionen 1978/79:91 samt med anledning av regeringens förslag i propositionen 1978/79:50, motionen 1978/79:5 yrkandel 5, motionen 1978/79:98, moiionen 1978/79:108, moiionen 1978/79:119 och moiionen 1978/79:151 skulle

dels som sin mening ge regeringen lill känna vad utskottet anfört om exlra tillägg lill vissa flerbarnsfamiljer,

dels anta av reservanierna framlagt förslag till lag om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag,

dels till Allmänna barnbidrag på tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1978/79 under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 210 000 000 kr.

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

Socialförsäkringsulskottels belänkande nr 13

I propositionen 1978/79:50 om inriktningen av den ekonomiska politiken, m. m. hade regeringen (utbildningsdepartementet) såvitt propositionen hänvisats till socialförsäkringsutskoltel föreslagit riksdagen all anta i propositionen framlagt förslag till lag om ändring i sludiesiödslagen (1973:349).

Propositionen innehöll bl. a. förslag om alt studiebidraget till studerande mellan 16 och 19åri gymnasial utbildning skulle höjas från 188 kr. till 208 kr. i månaden fr. o. m. den I januari 1979. Moisvarande höjning hade föreslagits också beträffande det föriängda barnbidrag som utgick till elever i grundskolan som fyllt 16 år. Förslagen skulle ses mot bakgmnd av det i samma proposition framlagda förslaget om höjning av del allmänna barnbidraget fr. o. m. samma tidpunkl från 2 260 kr. till 2 500 kr. per bam och år.

I detta sammanhang hade behandlats

(/e/s den med stöd av 3 kap. 15 § riksdagsordningen väckta moiionen 1978/ 79:2 av Olof Palme m. fl. (s), vari såvitt avsåg yrkandel 12 hemställts all riksdagen skulle godkänna de grunder för exlra tillägg till studiebidrag m.m. som angivits i motionen, och såvitt avsåg yrkandet 13 till Extra tillägg till studiebidrag m. m. på tilläggsbudget lill statsbudgeten för budgetåret 1978/79 anvisa ett förslagsanslag av 60 000 000 kr., innebärande bl. a. all e:i extra tillägg med 375 kr. till studiebidraget och del förlängda barnbidraget skulle utbetalas under höstterminen 1978

(denna motion hade hänvisats till finansutskottet och sedermera i dessa delar överiämnats till socialförsäkringsulskottel).

dels de med anledning av propositionen väckta motionerna 1978/79:92 av Gösta Bohman m. fl. (m), vari hemställts all riksdagen beslulade om föriängl barnbidrag och studiebidrag inom studiehjälpssystemet samt om skattefritt tillägg till dessa bidrag för vissa flerbarnsfamiljer i

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

enlighet med vad som anförts i motionen 1978/79:91, innebärande all studiebidraget och det förlängda barnbidraget skulle höjas lill 205 kr. per månad saml all i familjer där del fanns tre eller flera barn under 18 år som uppbar studiebidrag eller förlängt barnbidrag ett exlra tillägg om 400 kr. per barn och år skulle ulgå fr. o. m. tredje barnet fr. o. m. den 1 januari 1979,

1978/79:107 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari hemställts atl riksdagen beslulade anta av molionärerna framlagt förslag lill lag om ändring i sludiesiödslagen (1973:349), innebärande atl föriängl barnbidrag och studiebidrag skulle ulgå med 261 kr. i månaden, och

1978/79:118 av Olof Palme m.fl. (s), vari hemställts au riksdagen skulle

med avslag på hemställan i propositionen 1978/79:50 bil. 3 besluta om de i moiionen föreslagna höjningarna av studiebidraget inom studiehjälpen och det förlängda barnbidraget, innebärande att studiebidraget och del föriängda barnbidraget skulle höjas till 230 kr. per månad fr. o. m. den 1 januari 1979,

till Studiebidrag m. m. på tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1978/79 under nionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 38 000 000 kr.

Utskottet hemställde au riksdagen skulle

avslå motionen 1978/79:2, yrkandena 12 och 13,

med bifall lill motionen 1978/79:118 och med anledning av propositionen 1978/79:50 (bil. 3) samt molionerna 1978/79:92 och 1978/79:107

dels anta av utskottet framlagt förslag till lag om ändring i sludiesiödslagen (1973:349),

dels lill Studiebidrag m. m. på tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgelårel 1978/79 under nionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 38 000 000 kr.

Reservationer hade avgivits

1. av Arne Magnusson (c), Britta Bergström (fp), Maj Pehrsson (c), Gösta Andersson (c), Elis Andersson (c) och Martin Olsson (c) som ansett att utskottet under 2 bort hemställa

att riksdagen med bifall till propositionen 1978/79:50 (bil. 3) och med anledning av motionerna 1978/79:92, 1978/79:107 och 1978/79:118 skull»- anta del i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i studiestödslagen (1973:349),

2. av Allan Åkerlind (m) och Yvonne Hedvall (m) som anseu att uiskoilel under 2 bort hemställa all riksdagen med bifall lill motionen 1978/79:92 och med anledning av

proposilionen 1978/79:50 (bil. 3) samt motionerna 1978/79:107 och 1978/ Nr 54

79:118 skulle Torsdagen den

dels anta av reservanierna framlagt förslag lill lag om ändring i studie- j4 december 1978

stödslagen (1973:349),

dels ge regeringen till känna vad reservanterna anfört om exlra tillägg till ekonomiska
studiebidrag och förlängt barnbidrag. politiken m. m

Arbelsmarknadsutskoliets betänkande nr 15

I proposilionen 1978/79:50 om inriktningen av den ekonomiska politiken, m. m. bil. 4 (arbetsmarknadsdepartementet) hade föreslagits riksdagen att

dels - under rubriken Särskilda åtgärder för att främja sysselsättningen under vinterhalvåret 1978/79 -

godkänna de i propositionen föreslagna ändrade reglerna för flyttnings-bidrag,

godkänna de i proposilionen föreslagna reglerna för bidrag till utbildning i företag vid permitteringshot under första halvåret 1979,

godkänna vad som hade anförts om fortsatt tillämpning under första halvåret 1979 av nuvarande beslämmelser om s. k. äldresiöd till tekoindustrin,

godkänna vad som hade anförts om fortsatt tillämpning under första halvåret 1979 av nuvarande beslämmelser om tillfälliga sysselsättningsbidrag lill förelag som dominerade på sin ort,

godkänna vad som hade anförts om rätt till utbildningsbidrag för anslällda vid företag som hade varslat om uppsägningar,

dels - under punkten B 2 - till Bidrag till arbetsmarknadsutbildning på tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1978/79 anvisa ett anslag av 1000 000 000 kr.,

dels - under punkten B3 - till Sysselsältningsskapande åtgärder på tilläggsbudget I lill statsbudgeten för budgetåret 1978/79 anvisa elt reservationsanslag av 2 135000000 kr., varav förslagsvis 200000000 kr. att avräknas mol auiomobilskatlemedlen.

I detta sammanhang hade behandlats

dels de med slöd av 3 kap. 15 § riksdagsordningen väckta molionerna 1978/79:1 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari såvitt nu vari fråga (yrkandena 10 och 11) yrkats att riksdagen beslulade

att hos regeringen hemställa om åtgärder för atl sysselsättningen inom textilbranschen ej skulle minska,

att hos regeringen hemställa om förslag lill bidrag för kommunerna och landstingen att anordna ungdomsarbeten, bl. a. genom lidigareläggning av angelägna investeringar intill 20 000 nya arbetstillfällen,

1978/79:2 av OlofPalme m. fl. (s), vari såvitt nu var i fråga (yrkandel 17) yrkats att riksdagen skulle anta de förslag till åtgärder som motionärerna förordat i avsnittet Åtgärder mot ungdomsarbetslösheten, innebärande bl. a.

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska pohtiken m. m.

att ytteriigare tjänster omedelbarl tillfördes arbetsmarknadsverket (AMV),

alt den uppsökande studie- och yrkesorienteringen (SYO) förstärktes,

alt de lokala planeringsråden för samverkan mellan skola och arbetsliv (SSA-råden) stärktes,

att regionala SSA-råd inrättades i hela landet,

att ett centralt SSA-råd tillskapades,

att rätlen till försök med varvad utbildning och praktik vidgades till samtliga kommuner,

atl särskilda insaiser gjordes för att bereda handikappade ungdomar möjlighet att della i denna utbildning,

att medel anvisades för uppsökande verksamhel bland unga förtidspensionärer, i syfte all erbjuda rehabilitering, utbildning och arbete,

alt unga förtidspensionärer som deltog i försöksverksamhet med varvad utbildning och praktik saml korta påbyggbara yrkesinriktade kurser skulle få vilande pensionsrätt,

alt särskilda resurser anvisades för utbildning av sociall handikappade ungdomar,

alt särskilda kurser för arbetslös ungdom gav meritvärde vid ansökan till gymnasieskolan,

att praktikanställning fick en entydig definition i lagen (1974:12) om anställningsskydd,

all AMV skulle fö befogenhet all anskaffa praktikplatser,

atl privata och offentliga arbetsgivare på försök blev skyldiga att vid anfordran från AMV upprätta och förete planer för atl anställa unga i beredskapsarbete,

atl alla unga i beredskapsarbete skulle få handledning, yrkesvägledning och möjlighet lill regelbunden kontakt med förmedling samt facklig information,

att de ungas samlade utbildningsbehov kartlades under hösten 1978 saml att nya kurser lades ut för vårintagning i gymnasieskolan

(molionerna nr 1 och 2 hade hänvisats till finansutskottei och sedermera i dessa delar överiämnats lill arbetsmarknadsutskottet).

dels de med anledning av propositionen väckta motionerna

1978/79:72 av Hans Nyhage m. fl. (m), vari yrkats alt riksdagen skulle avslå

förslagel i propositionen 1978/79:50 all äldrestödet till tekoindustrin även

skulle utgå lill företag inom Eiserkoncernen,

1978/79:93 av Gösta Bohman m. fl. (m), vari yrkats all riksdagen i skrivelse lill regeringen hemställde om en omgående översyn av de arbetsmarknads-politiska stödinsatsema i enlighet med vad i motionen anförls.

1978/79:100 av Rolf Hagel (apk) och Alf Lövenborg (apk), vari yrkats all riksdagen beslutade ultala sig för att reglerna för förelagens utnyttjande av utbildningsbidrag skärptes.

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

1978/79:109 av Lars Werner m.fl. (vpk), vari yrkats att riksdagen Nr 54 beslutade

att hos regeringen hemställa om förslag inriebärande att starthjälp och flytiningsbidrag skulle finansieras genom en strukiuravgift som belastade företagen,

att hos regeringen hemställa om att en översyn av arbetsmarknadsutbildningen omedelbart genomfördes för att förbättra möjlighelerna för dem som genomgick utbildning att fö anställning inom ulbildningsyrkena,

all hos regeringen hemställa om åtgärder för att omedelbart inleda ett samarbeie mellan regeringen och kommuner inom regioner med hög arbetslöshet för all la fram induslriprojeki i statlig eller kommunal ägo som var lämpliga som objekt för beredskapsarbete, och

1978/79:114 av Jan-Ivan Nilsson m. fl. (c), vari yrkats all riksdagen med avslag på propositionen 1978/79:50 i den del som avsåg förslag till höjda flytiningsbidrag beslulade att ställa motsvarande medel till statens industriverks förfogande för regionalpolitiska satsningar i stödområdet i enlighet med de riktlinjer som anförts i motionen.

Utskottet hemställde

1. att riksdagen godkände de i propositionen föreslagna reglerna för bidrag
lill utbildning i företag vid permitteringshot under första halvåret 1979,

atl riksdagen med avslag på motionen 1978/79:114 godkände de i propositionen föreslagna ändrade reglerna för flyttningsbidrag,

beträffande finansiering av flyttningsbidragen med en strukiuravgift au riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:109, yrkandet 1,

alt riksdagen godkände vad som anförts i proposilionen om rätt till utbildningsbidrag för anställda vid förelag som hade varslat om uppsägningar,

au riksdagen med avslag på motionen 1978/79:72 godkände propositionens förslag om s, k: äldrestöd lill företag inom Eiserkoncernen,

atl riksdagen i övrigt godkände vad som anförts i propositionen om fortsatt tillämpning under första halvåret 1979 av nuvarande bestämmelser om s. k, äldrestöd till lekoinduslrin,

belräffande åtgärder mot minskad sysselsältning inom textilbranschen att riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:1, yrkandet 10,

att riksdagen godkände vad som anförts'i propositionen om fortsatt tillämpning under första halvåret 1979 av nuvarande bestämmelser om tillfälliga sysselsättningsbidrag till företag som dominerade på sin ort,

beträffande åtgärder mot ungdomsarbetslösheten alt riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:2, yrkandet 17,

belräffande ungdomsarbeten i regi av kommuner och landsting all riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:1, yrkandet 11,

beträffande översyn av lillämpningen av de arbelsmarknadspolitiska stödformerna att riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:93,

beträffande inrikiningen av arbetsmarknadsutbildning och beredskaps-

4 Riksdagens protokoll 1978/79:54-55

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

arbeten alt riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:109, yrkandena 2 och 3,

beträffande skärpning av reglerna om bidrag lill utbildning i förelag all riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:100,

all riksdagen lill Bidrag till arbetsmarknadsutbildning på tilläggsbudget

1 lill statsbudgeten för budgetåret 1978/79 anvisade en anslag av
1000 000 000 kr.,

15. atl riksdagen till Sysselsältningsskapande åtgärder på tilläggsbudget 1
till statsbudgeten för budgetåret 1978/79 anvisade ett reservationsanslag av

2 135 000 000 kr., varav förslagsvis 200 000 000 kr. atl avräknas mot auiomo-
bilskattemedlen.

Reservationer hade avgivits

1. belräffande flyttningsbidrag av Torsten Stridsman, Arne Fransson, Pär
Granstedt och Olof Johansson (samtliga c) som ansett atl utskottet under 2
bort hemställa

alt riksdagen med anledning av proposilionen och moiionen 1978/79:114 skulle

dels som sin mening ge regeringen till känna vad reservanterna anfört om ändrade regler för flytiningsbidrag och ytterligare förstärkning av resurserna till regionala utvecklingsfonder,

dels till Särskilda stödåtgärder i glesbygder på tilläggsbudget I lill statsbudgeten för budgetåret 1978/79 under fjortonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 3 000 000 kr.,

2. beträffande äldrestöd till förelag inom Eiserkoncernen av AlfWenner
fors (m) och Filip Fridolfsson (m) som ansett att utskottet under 5 bort
hemställa

all riksdagen med bifall lill motionen 1978/79:72 skulle avslå propositionens förslag om s. k. äldresiöd lill förelag inom Eiserkoncernen,

3. beträffande åtgärder mot ungdomsarbetslösheten av Bengl Fagerlund,
Gördis Hörnlund, Erik Johansson i Simrishamn, Ingrid Ludvigsson, Bernl
Nilsson, Frida Berglund och Anna-Greta Leijon (samtliga s) som ansett alt
utskotlet under 9 bort hemställa

att riksdagen med bifall lill motionen 1978/79:2, yrkandel 17, skulle anta del genom moiionen framlagda programmet för åtgärder mot ungdomsarbetslöshet,

4. beträffande översyn av tillämpningen av de arbelsmarknadspolitiska
stödformerna av Alf Wennerfors (m) och Filip Fridolfsson (m) som ansell au
utskoitei under 11 bort hemställa

alt riksdagen med bifall lill moiionen 1978/79:93 som sin mening gav regeringen till känna vad reservanierna anfört.

Till betänkandet hade fogats ett särskilt yttrande belräffande åtgärder mot

minskad sysselsättning inom textilbranschen av Bengt Fagerlund, Gördis      Nr 54
Hörnlund, Erik Johansson i Simrishamn, Ingrid Ludvigsson, Bernl Nilsson,     Torsdagen den
Frida Berglund och Anna-Greta Leijon (samtliga s).                14 december 1978

KJELL-OLOF FELDT (s):

Herr talman! Riksdagens ekonomiska debatt kommer all föras i former som är anmärkningsvärda. Vid behandlingen av finansutskottets betänkande möter vi om en stund centerpartisten Nils Åsling i opposition mol regeringspartiet och mol det utskollsbelänkande där del yrkas bifall till regeringens förslag om stimulansåtgärder för 1979. Denna opposition utför han märkligt nog också mot sig själv som undertecknare av finansutskottets betänkande. Något senare, vid behandlingen av skalteulskottets betänkande, kommer riksdagen atl fö höra centerpartisten Alvar Andersson försvara regeringens skatleförslag i lätl modifierat skick.

Samma lur genom den poliliska geografin, fast ål det motsatta hållet, kommer moderaternas förelrädare all beskriva, där man först stöder regeringens ekonomiska politik i finansutskottet för atl sedan bekämpa dess skatleförslag i skatteutskottet.

Den här röran har folkpartisterna åstadkommil genom en serie mer eller mindre fiffiga manövrer i utskotten. Splittringen mellan de borgeriiga partierna gjorde enighet dem emellan i de grundläggande sakfrågorna omöjlig. Strävan atl skapa parlamentariskt underiag för regeringens politik ersattes av ett taktikspel med två syften. Det ena var atl med formella majoriteterskyla överdel faktum att regeringens förslag inle har vunnit stöd i sak. Del andra var alt söka hindra alt socialdemokratins alternativ kom under riksdagens prövning i slutvoteringar här i kammaren.

Som prov på regeringen Ullslens statskonst är resultaten förödande. Riksdagen kommer att fatta sina beslut i något som närmast måste kallas förvirring. Det enda klara utslaget är all det råder stor oenighet i riksdagen om inriktningen av den ekonomiska politiken och om skattepolitiken för framtiden. Regeringen har därmed misslyckats i sin huvuduppgift -alt skapa ett sakligt parlamentariskt underlag för sin politik.

Taklikspelei i utskotten har också fölt en annan konsekvens. De riktlinjer för den ekonomiska politiken som föreslås av en majoritet i finansuiskoitel kommer i sak all underkännas och ges ell annat innehåll genom riksdagens beslut om skattepolitiken. Hur omröstningarna i dag än kommeratt utfalla innebär de alltså att riksdagen fattar sinsemellan motstridiga beslut.

Den här upplösningen av folkpartiels skattedrama reser otvivelaktigt vissa frågor om vilken roll finansutskottet skall spela i riksdagens handläggning av ekonomiska frågor. Den här gången ledde kohandeln mellan de borgerliga partierna till förslag som ligger inom en mindre siatsfinansiell ram än finansutskottet förordat. Men om del här förfarandet accepteras är del ju ingenting som hindrar att utgifts- och skatleförslag i fortsällningen väsentligt överskrider den ram som av finansutskottet angetts som rimlig och försvarbar med hänsyn lill del samhällsekonomiska och statsfinansiella läget. Hela idén om aU i eU utskott - finansutskottet - fö en sammanhållen

Den ekonomiska politiken m. m.

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

prövning av det totala utrymmet för riksdagens utgifts- och skattebeslut löper med andra ord stor risk att förfuskas. Och, herr lalman, del skulle vara av intresse att höra vad finansutskottets ordförande har att säga om den situation som nu har uppstått och hur han länker hantera den fortsättningsvis.

Folkpartiregeringens vantolkning av minoritetsregerandet skapar alltså oro för riksdagens möjligheter alt framdeles på ett konsekvent och ansvarsfullt sätt behandla de ekonomiska frågorna. Tyvärr måste man med ännu större oro betrakta vårt lands ekonomiska framtid, om den skall följa de utvecklingslinjer som blivit resultatet av två års borgerlig politik.

Under den gångna hösten har idoga försök gjorts att av spillrorna efter trepartiregeringen bygga upp myten om denna regerings stora framgångar inom den ekonomiska politiken. Byggnadsmaterialet beslår framför alll av den förbättrade bytesbalansen under 1978 och den på sistone avtagande takten i den svenska inflationen. Men de borgerliga partiernas självbelåtenhet över sina prestationer är inte befogad.

Det är ingen stor konst atl minska underskottet i ulrikesaffärerna och att sänka infiationstakten från en mycket hög nivå när man driver ekonomin i stagnation med sjunkande invesleringar, växande arbetslöshet och sänkta reallöner som konsekvens.

Huruvida den här politiken verkligen lett till de resultat som man nu skryter om för vi besked om försl den dag då ekonomin åter nått en normal aktivitet och kan skapa full sysselsättning. Del är bara när yttre och inre balans kan förenas med full sysselsättning och ekonomisk tillväxt som del finns anledning att ta så stora ord i sin mun som de borgeriiga partierna redan nu vill göra.

Bräckligheten i påståendena om den borgerliga politikens alla välsignelser framgår redan av den beskrivning man gör av den ekonomiska ulvecklingen 1979. Man fömlser nu en viss uppgång av den ekonomiska aktiviteten. Den är visseriigen långt ifrån tillräcklig för att återföra ekonomin till fullt resursutnyttjande. Inte heller väntas arbetslösheten minska. Men aktiviteten och efterfrågan i den svenska ekonomin blir ändå för hög för alt vi skall klara elt oförändrat underskott i bytesbalansen, Det väntas i stället öka igen mellan 1978 och 1979 med ca 1,5 miljarder kronor.

Del måsle tilläggas alt utfallet kan bli sämre. Regeringens och utskotts-majoritetens exportprognos bygger på antagandet att den ekonomiska ullväxien i OECD-områdel nästa år blir lika stor som i år, dvs. 3,5 96. Men allt tyder nu på alt tillväxten kommer att försvagas igen under 1979 och allra högsl bli 3 96. Del beror framför allt på att den amerikanska konjunkturen väntas bli kraftigt försvagad näsla år.

När del gäller det andra huvudmålet för den ekonomiska politiken, kampen mot inflationen, satsar regeringen på den utomordentligt optimistiska bedömningen om 5 96 prisslegring nästa år. Att just den siffran valls kan möjligen ha samband med atl den uppfyller prisklausulen i löneavtalen.

Men den här prisprognosen har redan ifrågasatts på flera håll, t. ex. av Industriförbundets ekonomer, som tror på en prisslegring med 7,5 96 1979.

Och skepsisen är befogad. Den svenska ekonomin har ell enormt överhäng av uppladdad likviditet i näringsliv och banker, som har uppstått genom del slora och snabbi växande statliga budgetunderskottet. Utan en klar omläggning av finanspolitiken förefaller det ofrånkomligt att Sverige går mot en ny infiationskris.

Sanningen är bara alltför uppenbar. Svensk ekonomi har inte återvunnit den styrka som krävs för att klara både balans och full sysselsältning. Ihåligheten i del borgeriiga skrytet på denna punkt avslöjas i full skala av den nya långtidsutredningen. Den räknar med att Sveriges underskott i bytesbalansen ännu år 1983 är 5 miljarder kronor samlidigt som arbetslösheten ligger på 80 000 personer och reallöneutvecklingen slagnerar under de kommande fem åren. För atl nå del resultatet har man ändå tvingats visa en närmast halsbrytande djärvhet i sina anlaganden om en snabb produktivitetsstegring och en låg kostnadsökning, som i kombination med den förutsatta snabba vinstuppgången i näringslivet gör hela räkneövningen direkl orealistisk. Men just därför framstår budskapet från långtidsutredningen desto tydligare -frågan om hur Sveriges ekonomiska problem skall lösas har ännu inte fölt något svar.

Del sker inte heller i finansutskottets majorilelsutlåtande om riktlinjerna för den ekonomiska politiken. I och för sig är förslagen om stimulansåtgärder ett om än senkommet erkännande av alt svångremspoliliken drivits onödigt långt och atl vår kritik sedan i våras har varit befogad. Men då framstår det som desto mer oförsvariigt, atl man så länge gjort så hårt motstånd mot att ändra politikens inriktning. Man hade chansen atl göra det vid två tillfällen i våras, när man i stället fällde en rad socialdemokratiska förslag om en mera aktiv politik för atl slimulera konsumtion och investeringar. Man fick chansen på nytt att redan i början av höstriksdagen ta upp våra förslag till snabba ingripanden för att motverka arbetslöshet och företagsnedläggelser. Men i slällel satte man i gång en medveten förhalningsoperation i de olika utskotten. Den medförde bl. a. alt flera av de socialdemokraliska förslagen i realiteten undandrogs riksdagens sakliga prövning. Så kan bara en riksdags-majoritet handla, som sätter den partipolitiska taktiken och prestigen framför ansvaret för medborgarna. Del är de arbetslösa som nu för betala priset.

De åtgärder för att stimulera produktion och sysselsättning som den borgerliga majoriteten i finansutskottet nu äntligen kommii sig föratt förorda är både halvhjärtade och kortsynta. Hur halvhjärtade de är framgår av skatteutskottets betänkande, där den av finansutskottet förordade totala ramen på ca 2,5 miljarder kronor för stimulansåtgärder kapats med 600 milj. kr. efter diverse interna uppgörelser i del borgeriiga lägret.

I den socialdemokratiska reservationen hävdas all stimulansen av hushållens efterfrågan bör uppgå lill inemot 3 miljarder kronor. Den bör framförallt riktas lill låg- och medelinkomsltagarna och till barnfamiljerna. Vi anser alt det finns siarka skäl att ge dessa grupper möjlighet till en viss standardhöjning mot bakgrunden av de standardsänkningar under 1977 och 1978 som för dem blev särskill kännbara. Vi harockså i våra yrkanden tagit med den förbättring av bostadsbidragen som ett enigl civilutskott föreslagit i elt yttrande till

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska poUtiken m. m.

finansutskottet över en socialdemokratisk molion.

Enligl vår mening är åtgärder av den här omfallningen och med den här inrikiningen väl försvarbara på sysselsättnings- och fördelningspolitiska grunder. Del understryks av den ökade osäkerhet om den svenska exportens utveckling som skapas av all det internationella ekonomiska läget på nytt kan komma att försvagas under loppet av 1979.

Det finns alltså behov av snabba åtgärder - åtgärder som egentligen borde ha vidtagits långt lidigare - för alt kortsiktigt höja efterfrågan på den privata konsumtionens område. Men det för inte skymma undan del mera grundläggande problem i vår ekonomi som skapas av den svaga invesleringsut-vecklingen. Industriinvesteringarnas nedgång visarsig nu bli ännu slörre iår än vad som lidigare befarals. Nedgången uppskattas till hela 17 96. Det betyder atl industrins invesleringar på två år minskal med nära en iredjedel jämfört med 1976. Industriinvesteringarna är nu lägre än de varil på lio år. Den av regeringen antagna uppgången nästa år på ungefär 3,5 96 för inte upp industriinvesteringarna ens lill 1970 års nivå.

Denna utomordentligt allvariiga utveckling vill regeringen och utskottsmajoriteten möta med i stort sett en förlängning av den hittills förda investeringspolitiken. Det enda nya grepp som las är atl man vill införa elt tioprocenligl skatteavdrag för byggnadsinvesteringar. Något egentligt resultat av de här åtgärderna väntar man sig inle. Del framgår av alt man inte vågar spå om en slörre investeringsökning nästa år än några fö procent från dagens låga nivå.

Motiveringen för denna låt-gå-politik är också den en förlängning av tidigare resonemang. Man säger: Del är bara alt vänta tills kapaciletsutnyltjandel nått en sådan nivå all det finns behov av nyinvesteringar. Och därefter ärdet bara att fortsätta alt vänta tills vinsterna blivit så höga och solidiieten så god i företagen, atl kapitalägarna vill böna salsa sina pengar på nya invesleringar.

Vi kan inte finna all det sättet att resonera kan accepteras. Den negativa invesleringsutvecklingen inom industrin under 1970-ialets andra hälft håller på alt utvecklas till vårt allvarligaste ekonomiska problem. Del kan försätta svensk ekonomi i ett långvarigt svaghetstillstånd, som gördel omöjligt för oss atl klara både utrikesbalansen och sysselsätlningen.

Del är inle bara del att induslrins kapacitet inte byggs ut och alt moderniseringen stannar av. Det pågår dessulom en förstörelse av produktionskapital genom utslagningen inom vissa industrigrenar och de många företagsnedläggningarna. Den låga investeringsverksamheten åtföljs också av sjunkande insaiser för den långsikliga förnyelsen av vår industri genom forskning och teknisk ulveckling.

Alt i del läget sitta och vänta på en process som, om den över huvud taget kommer till stånd, kan dra ut över fiera år, går enligl min mening inte all försvara. Del förhållandet att låga invesleringar i sig själva håller ekonomin kvar i ett försvagat tillslånd kan också föra oss in i en ond cirkel, som del blir svårl atl komma ur. Det är således inte givet alt vinsterna ens på längre sikl blir så höga all de räcker lill för all i en allmänt sett svag ekonomi

åstadkomma de investeringar som behövs för alt ekonomin skall förslärkas.

Vi har under del senasle året föreslagit en rad åtgärder som syftar lill all försöka bryla den här utvecklingen. Vi har föreslagit direkta insatser från statens sida på vissa konkret angivna områden för alt fö i gång utvecklingsarbete och invesleringar. Vi har föreslagit ökal stöd till förelagens forsknings-och utvecklingsarbete. Vi har föreslagit att en strukturfond på 4 miljarder kronor skulle inrättas för all slälla riskbärande kapital till förfogande för investeringar.

Alla dessa uppslag har lidigare förkastats av den borgeriiga majoriteten. Förslagel om en slmkturfond avstyrks också i dag av finansutskottels majoritet. Allteftersom liden går och den förda politikens misslyckanden blir alll uppenbarare är denna brist på initiativ alllmer obegriplig. På borgeriigt håll har man lydligen utan reservationer och ulan eftertanke accepterat storfinansens krav på en väsentligt ökad vinstandel i ekonomin för att invesleringarna skall öka. Men även om del argumentet godtas, lägger det ju inga hinder i vägen för att man prövar vad som kan uppnås redan nu genom att staten erbjuder riskbärande kapital för investeringar på del sätt som vi föreslagit. Del skulle innebära för det första alt osäkerheten om investeringarnas framtida lönsamhet minskade i och med atl samhället bar en del av risken och för det andra att förelagen tillfördes del man nu på grund av vinslförsvagningen så uppenbart saknar, nämligen riskvilligt kapital. Dessutom skulle genom en strukturfond kapital finnas för fristående innovalörer och småföretag med framtidsprojekt, som verkligen inte hjälps av alt de etablerade storföretagen ökar sina vinster.

De skäl som finansutskottets majoritet anför mot alt inrätta en strukturfond är enbart förbryllande. Det ena är alt fonden knappast skulle kunna ge effekler på invesleringarna under 1979, som är "särskilt belydande". Det är möjligen sant, eftersom beslutet fördröjts gång på gång genom den borgeriiga majoritetens motstånd. Argumentet kan emellertid inte användas mot tanken på en strukturfond. Varje investeringstillskott som snabbi kan uppnås är värdefullt för framtiden, även om den totala effekten inte blir "särskilt belydande".

Det andra skälet som man anför är att vi inte skulle tillräckligt ha klargjort vilka riktlinjer som skall gälla för fonden och alt ett bemyndigande lill regeringen att inrätta en strukturfond därför skulle bli alltför långtgående.

Jag måste med anledning av detta fråga finansutskottets ordförande, om han inte har tillräckligt förtroende för sin egen regerings förmåga att handskas med ett riksdagsbeslut av det här slaget. Är det inte snarare så, Björn Molin, att det är rädslan för att stöta sig med mäktiga ekonomiska krafter i näringslivet som beslämmer folkpartiets fortsatta motstånd?

I del här sammanhanget förtjänar centerpartiets irrgångar i den ekonomiska politiken en smula uppmärksamhel. Nils Åsling har, somjag redan nämnt, lyckats tilldela sig rollen som opponent mot sig själv när del gäller riktlinjerna för den ekonomiska politiken. Men hans turer under den här debatten är åtskilligt mera invecklade än så. Förulom det särskilda yttrandet.

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska poUtiken m. m.

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska poUtiken m. m.

där finansutskottets centerpartister fördömer sitt eget ställningslagande i utskoltsbetänkandet angående den ekonomiska politiken, har man reserverat sig lill förmån för en centermotion, som vill alt riksdagen skall uttala sig för att i praktiken hävda de centrala målsättningarna rättvis inkomstfördelning och regional balans.

Av den cenlerparlistiska reservalionen framgår alt målsättningen rättvis inkomstfördelning inte hävdas genom folkpartiregeringens skatteförslag. Det ger ingen förbättring för låginkomsttagarna, säger centern. Jag kan helt instämma i detta, liksom i påpekandet i reservationen alt en sänkning av kommunalskatten är den mest angelägna och den mest rättvisa skattereformen. Men delta ställningslagande av finansutskottets centerpartister har inte hindrat skatleulskoltets centerpartister från att rösta mot vårt förslag lill sänkt kommunalskatt och för regeringens förslag om marginalskatterna, låt vara i något modifierat skick.

Kammaren har alltså atl se fram mot följande lilla sketch. Först kommer Nils Åsling att uppmana riksdagen all rösta för hans anatema över marginalskattesänkningens orättvisor. Sedan för vi se honom, antagligen utstrålande samma övertygelse, rösta för sänkta marginalskatter.

Centerns försök lill dubbelspel i skattefrågan kommer all ingående granskas av andra företrädare för socialdemokralin. Jag skall här ta upp den andra delen av reservalionen, som handlar om regionalpolitiken. Den är elt nästan lika fullödigt exempel på den beryktade centertaktiken.

I reservationen kräver centern en bällre regional balans. Jag har full förståelse för del kravet. Under de senaste två åren har den regionala obalansen kraftigl ökat och koncentralionslendenserna förstärkts. Den under 1970-talet uppnådda stabiliseringen av sysselsättning och befolkningsutveckling i skogslänen har avbrutits. Där är arbetslösheten störst i dag. Vart tionde industriarbete har försvunnit. Hårdast har ungdomarna och kvinnorna drabbats. Tvånget till utflyttning är stort och skulle snabbt ge utslag i befolkningsminskning, om det bara fanns några jobb att flytta lill. Lokaliseringspolitikens misslyckande bekräftas av att del numera är Stockholms län som har den snabbaste folkökningen i landei. Där ökade befolkningen perioden 1 januari 1977-30 juni 1978 dubbelt så snabbt som under tidigare år.

Vad har då den man att säga om detta som under de här två åren var ansvarig för regionalpolitiken och som spenderade tiotals miljarder kronor i sin s. k. industripolitik? Jo, förklarar Nils Åsling i sin reservation, de under 1977 och 1978 uppkomna problemen beror på alt de socialdemokratiska riktlinjerna för regionalpolitiken visat sig otillräckliga.

Jag undrar, herr talman, om inte del uttalandet kvalificerar Nils Åsling lill alla tiders svenske mästare i grenen politiska bortförklaringar. Om nu våra riktlinjer från 1975 var otillräckliga, fanns del väl ingenling som hindrade centern och den borgeriiga regeringen från atl anta nya och bältre riktlinjer? Det hade väl räckt, hert Åsling, med atl centern plockat fram bara en bit av sitt program för 400 000 nya jobb?

Förklaringen är naturiigtvis en annan, och desto mera uppenbar. Den är alt

den borgerliga regeringen misslyckades med sin ekonomiska politik i allmänhet och Nils Åsling med sin industripolitik i synnerhet. När 100 000 jobb på två år försvinner ur industrin, när det inle investeras och byggs ut, då är det svårt all bedriva någon som helst regionalpolitik. Men det blev ännu värre av atl Nils Åsling medverkade till atl miljarder ströddes ul över näringslivet utan alt något försök gjordes all styra deras användning. Ta som ett exempel den mycket omskrutna sänkningen av arbetsgivaravgiften, som enligt centern skulle rädda så många jobb i det inre stödområdet. Vilka resultat kan Nils Åsling i dag redovisa från den dyrbara operationen? Hur många jobb har räddats? Sin industripolitik förde Nils Åsling i hög grad på storföretagens villkor. Han tillät nedläggningar och sammanslagningar, som både ökade förelagskoncenirationen och företrädesvis drabbade just de små orterna. Nedlagda fabriker och övergivna företag runt om i landet slår som gravvårdar över den Åslingska regional- och näringspolitiken.

Jag påstår inte alt allt som hänl är Nils Åslings fel. Jag påstår inte ens att det med en annan och bältre politik hade varit möjligt all lösa alla strukturproblem de här åren ulan regionala konsekvenser. Men jag tycker atl Nils Åsling gör sig och sitt parti onödigt ynkliga genom alt inte i någon utsträckning vilja erkänna sitt ansvar för del som faktiskt har skett.

Men om nu centerpartiet vill förstärka regionalpolitiken-en vilja som inte behöver betvivlas - varför hänger man då så villigt med folkpartiet och moderaterna i deras motstånd mol åtgärder som skulle kunna fö fart på induslrins utbyggnad? Och varför sväljer man så totalt storfinansens krav på att utan inblandning fö avgöra när, hur och var man skall investera i framtiden, i en helt vinststyrd ekonomi?

Jag skulle vilja råda Nils Åsling och andra centerpartister att noga siudera den senaste långtidsutredningen. Där för man besked om vilka villkor som skapas för regionalpolitiken, om sparandet i framtiden helt fiyttas över till förelagen och invesleringarna styrs enbart av vinstutvecklingen. Jag har svårl alt tro att centern kan accepiera den folkomflyttning av åtminstone ett par hundra lusen människor som långtidsutredningen räknar med som en följd av näringslivets investeringspolitik. Men inse då också, att långtidsutredningens framtidsperspektiv inte är någonling annat än en framskrivning av den närings- och fördelningspolitik som centern har bedrivit lillsammans med folkpartiet och moderaterna. Det är den politiken man fortsätter också i dag i den borgerliga samling som hålls ihop bara genom motståndet mot socialdemokratins förslag.

De socialdemokratiska förslagen innebär skattesänkningar och utgiftsökningar av relativt stor omfattning. Vi är medvelna om att bifall till våra förslag för betydande statsfinansiella konsekvenser. Men vi har i delta sammanhang inte kunnat beakta dessa konsekvenser, inle ens analysera dem, insalta i ett budgetperspektiv. Det beror på att budgeiministern i sin proposition inle med ett ord berör del slatsfinansiella läget och de konsekvenser hans förslag för för statsbudgeten. Vi måste således vänta till dess regeringen presenterar sitt budgetförslag i januari, innan ställning kan tas till hur finanspolitiken bör föras i framtiden.

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska poUtiken m. m.

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

Men redan den historiska utvecklingen räcker för alt skapa dystra föraningar om vad som komma skall. Den borgerliga regeringens första "egna" budget, för budgetåret 1977/78, gav ett underskott på 25 miljarder kronor. Bedömningarna av underskottet i den nu löpande budgeten, alltså för budgetåret 1978/79, ger alltmer alarmerande siffror. Enligl vad jag erfarit kommer riksrevisionsverket i sin nästa prognos för budgetutfallel innevarande budgetår att räkna med elt budgetunderskott på 45 miljarder kronor. Del betyder en ytteriigare försämring av budgetläget med 20 miljarder från förra budgetårets rekordunderskotl på 25 miljarder.

Under alla förhållanden kan man därför redan nu dra den slutsatsen, all den borgeriiga trepartiregeringens två budgetar kommer alt ge elt sammanlagt underskott på minst 70 miljarder kronor. Denna ökning av statsskulden på två år - mer än vad socialdemokraliska regeringar skuldsatte staten på 44 år - är en icke oväsentlig del av bokslutet över regeringen Fälldin.

I dag är statsskulden 130 miljarder. En fortsatt ökning av statsupplåningen i samma takt skulle föra upp statsskulden till nivån 200 miljarder under 1980. Bara räntorna på denna skuld skulle då kosta skattebetalarna närmare 20 miljarder kronor om året. Den slatsfinansiella konsekvensen av den räntebördan framgår kanske klarast om man konstaterar att den statliga inkomstskatten f n. ger en total skatteintäkt på ungefär 28 miljarder. Med andra ord skulle inkomstskatten i framtiden till allra största delen gå åt för alt betala slatens skuldräntor. Jag måste fråga Björn Molin och budgetministern om de inle delar min oro över den här utvecklingen.

Hur folkpartiregeringen från det här utgångsläget skall kunna presentera en budget i januari som är samhällsekonomiskt försvariig, är än så länge höljt i del relativa dunkel som alltid omger budgetarbetet. Men jag skulle ändå vilja rikta ett varningens ord till budgetminister Mundebo. AU sköta svensk ekonomi med en budget, som fortsätter att ha ett underskott i storleksordningen 10-12 96 av bruttonationalprodukten, trorjag inte är möjligt. Jag är långt ifrån ensam om den uppfattningen. Från riksbankschefen lill elt antal professorer i nationalekonomi varnar man nu för alt de stora budgetunderskotten laddar upp en bomb av överlikviditet i samhällel, som måste desarmeras innan den för landei in i en ny inflalionskris. Ytterligare ett år med en statlig upplåning i storleksordningen 50 miljarder kronor kan göra situationen direkt ohållbar.

Man måste fråga sig om budgeiministern inser detta. I varje fall har hans enda uttalanden under senare lid om den framlida finanspolitiken utgjorts av ell löfte om atl regeringen näsla år måste ta rejälare tag, som det heter, med marginalskallesänkningar. Om detta blir regeringens linje - all slälla upp i konkurrensen med moderaterna om skaltesänkningslöften -då har folkpartiet grovt åsidosatt landels ekonomiska intressen för valtakliken. Då tvingas man nog konstatera att tio månaders folkparliregerande hell enkelt var tio månader för myckel.

Herr talman! Jag yrkar bifall lill den socialdemokraliska reservalionen vid finansulskoliets betänkande nr 10.

NILS ÅSLING (c):

Herr talman! Efter några år av växande problem i svensk ekonomi möter nu en utveckling med fiera posiliva inslag. Eftersom återhämtningen i ekonomin sker från en låg nivå, efter den svåraste krisen under efterkrigstiden, är den inte problemfri, och framför allt ställer den siora krav på den ekonomiska politiken. Nu ökar industriproduktionen igen efter några svaga år sedan slutet av 1974. Industrins order ökar påtagligt. Vi kan notera hur lidigare förlorade marknadsandelar återerövras på väridsmarknaden. Det lidigare underskottet i handelsbalansen vänds i år till elt överskoll på ungefär 5 miljarder kronor. Taklen i prisstegringarna har halverats, om man jämför med situationen forell år sedan, och den privala konsumtionen, som minskat sedan första kvartalet 1977, har vänt uppåt under tredje kvartalet i år.

Delta är i första hand del samlade resultatet av den stabiliseringspolitik som trepariiregeringen genomförde,även om naturligtvis förbättringen i den internationella konjunkturen underiällar återhämtningen i svensk ekonomi. De socialdemokratiska reservanterna i finansuiskoitel, vilkas lalan nyss fördes här av Kjell-Olof Feldt, har haft svårl när de nu liksom tidigare försöker leda i bevis att trepartiregeringens stabiliseringspolitik inte varit framgångsrik. Den faktiska utvecklingen talar dock sitt eget och tydliga språk. Här är del inle fråga om mytbildning, Kjell-Olof Feldt, här är det fråga om realiteter.

Det är heller ingen lacksam uppgift för de socialdemokratiska företrädarna i finansutskottet all i omsorgen om partiets skamfilade prestige inom den ekonomiska politiken framhärda med en rad förslag till stimulansåtgärder som är räll illa konstruerade men framför alll äventyrliga med hänsyn till den aktuella konjunklurbilden.

Kjell-Olof Feldt har här försökt motivera den socialdemokratiska inställningen med en dyster skildring av framtidsutsikterna för vår ekonomi. Det är en skildring som nästan ordagrant överensstämmer med vad vi har hört från Kjell-Olof Feldt under tidigare ekonomiska debatter del här årel, och intrycket blir atl socialdemokralin inle ser att någonling har hänl. Det märks också i de alternativa förslag som man framställer; del är i stort sett de gamla förslagen som återupprepas, trols atl konjunkturbilden ändå så markant har förändrats. Socialdemokralin måsle böria bestämma sig för hur man vill ha del med den ekonomiska politiken. Tåget håller på atl gå ifrån socialdemokratin på nytt. Jag tycker all erfarenheterna från del tidiga 1970-lalel skulle avskräcka.

Nu kommer stabiliseringspolitiken att ställas på nya svåra prov, och därför måsle den målmedvetet fullföljas. Det cenlrala måsle då vara alt ytterligare förbättra den svenska industrins konkurrenskraft för att hävda sysselsätlningen. De investeringsstimulerande åtgärdersom föreslagils i propositionen bidrar till all stärka investeringsaktiviteterna. Den låga nivå nyinvesteringarna nu har gör detta särskilt angeläget. Det finns dock anledning varna fören övertro på effekterna hos stimulansåtgärder. Viktigare för en ökad investeringsaktivitet är alt den ekonomiska politiken, liksom näringspolitiken, är målmedveten och konsekvent i sin uppbyggnad. Det är detta som skapar den

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken in. m.

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

framtidstro som i sin tur ger en lämplig atmosfär också för investeringsbeslut i företagen.

Det kan ytligt sett förefalla som om skillnaderna mellan de olika partiernas inställning till stimulansåtgärder är ganska små. Det rör sig om - det kan förefalla så - marginella differenser. Det viktiga är dock anslaget, målmedvetenheten och konsekvensen i stabiliseringspolitiken, och del är detta mer än sakinnehållet som har markerat åsiktsskillnaderna i finansutskottets behandling av den ekonomiska politiken.

Kjell-Olof Feldts något vårdslösa skildring av den formella behandlingen av utskottets belänkande för väl ses mot denna bakgmnd. Det finns en skillnad också i bedömningen av den internationella ulvecklingen. Man kan t. ex. notera atl socialdemokraterna tror på en snabbare amerikansk nedgång och dess påverkan på svensk ekonomi, liksom man är mera pressimisiisk belräffande den västtyska stimulanspolitikens belydelse för den svenska utvecklingen än centern. Det förklarar dock inte skillnaderna i inställning till angelägenhelen av en fortsatt målmedveten stabiliseringspolitik.

Från centerpartiets sida har vi i pariimotionen och i utskottet hävdat all indexregleringen av skatteskalorna, som de tre partierna i regeringssamverkan träffade överenskommelse om, skall ligga fast. Del är en hörnsten också för del gällande avlalel mellan arbetsmarknadens parter. Även kompensationsinslaget till barnfamiljerna, som också ingick i uppgörelsen, ligger självfallet fast. Därutöver borde inga yllerligare åtgärder för stimulans av den privala konsumtionen vidlas. Anledningen till denna restriktiva inställning från vår sida är bl. a. farhågorna för att den stora likviditetsuppbyggnaden i penningväsendet innebär så belydande påfrestningar i vår ekonomi alt varje ytterligare stimulans ökar riskerna och äventyrar möjligheterna all fullfölja siabiliseringspolitiken.

Del finns också andra faktorer av belydelse i della sammanhang. Osäkerheten belräffande sparandels utveckling, de retroaktiva löneutbetalningarna saml naturligtvis som allmän bakgrund den alldeles påtagliga konjunkturuppgång som vi nu befinner oss i för vissa delar av vårt näringsliv. Även om kapacitetsutnyttjandet är lågt ännu så länge i många förelag och branscher, är del en gammal erfarenhei att lika väl som vi i detta land hårt drabbas av internationell konjunkturnedgång för också en uppgång, när viljan till investeringar och lageruppbyggnad väl återvänder i våra avnämarländer, ett kraftigl och omedelbart genomslag i våra exportnäringar.

Atl i detta läge ytterligare i någon omfattning stimulera konsumtionen är därför enligt vår uppfattning alltför riskfyllt. Det kan läu resultera i en ny inflationsvåg, vilket skulle fö ödesdigra följder för vår ekonomi och konkurrenskraft och därmed för vår sysselsältning. Det här är en så allvarlig fråga atl vi från centerpartiets sida anser alt man bör arbeta med största möjliga säkerhetsmarginal. Där har vi slöd från en nästan enig grupp fackekonomer. Kjell-Olof Feldt åberopar fackekonomernas syn på det växande budgetunderskottet, men han försummar alt lala om att socialdemokratin inte tar intryck av den slutsals som man måste dra av fackekonomernas rekommendationer.

Även om svenska folket med iver väntar på varje antydan till skattelättnad, måste dock skattepolitiken ses som ett inslag i siabiliseringspolitiken om den skall vara meningsfull. Därför kräver vi elt samlat grepp inom skattepolitiken under nästa år, då bl. a. frågan om den kommunala skalteutjämningen måste lösas. En central fråga är nämligen den om kommunalskatternas fortsatta utveckling. En marginalskattereform nu kan inte bli elt inslag i stabiliseringspolitiken, eftersom den rimligen inle kommer atl beaklas av arbetsmarknadens parter.

Tyvärr har det inle funnils möjlighet alt samla majoritet i utskottet för centerpartiels konsekventa uppföljning av de stabiliseringspolitiska insatserna. Vi har därför i den slutliga voteringen i utskottet valt all stödja regeringsförslaget. Delta slällningslagande har också dess bättre av skatteulskoltels majoritet kunnal fullföljas på del sättet, att den marginalskattereform som nu föreslås har tonats ner och underordnats våra synpunkter på minsta möjliga stimulans lill den privata konsumtionen vid detla tillfälle.

Enligt centerpartiets uppfattning är det angelägel att fö en bred samling kring den stabiliseringspolitik som under det senasle årel varit så framgångsrik. DeUa är också den reella innebörden i majoriielsskrivningen i utskottet. Det finns anledning underslryka hur angeläget det är atl den målmedvetna satsningen på siabiliseringspolitiken och den ekonomiska politiken i stort nu fullföljs.

Det har dock inte visat sig möjligt att i utskottsarbetet vinna majoritet för centerpartiets krav på att i den praktiska utformningen av den ekonomiska politiken beakta målsättningarna om rättvis inkomstfördelning och regional balans. Anledningen till atl centerpartiet aktualiserat den frågan i detta sammanhang är att när nu konjunktumlsiklerna förbättras uppträder på nytt tendenser lill koncentration av den ekonomiska aktiviteten i landet. Risken för överhettning i vissa regioner i en ny högkonjunktur måste i tid pareras och förutses i de politiska dispositionerna.

Vi har på della sätt velat betona t. ex. den kommunala skaiteutjämningens strategiska belydelse inte bara för dem som har låga inkomsier utan också därför atl det kommunala skattetryckets variationer slår så regionalt olika. Det innebär också atl fömtsätiningarna för en rättvis inkomstfördelning delvis urholkas av skillnader i kommunal debitering. Vi har också velal betona hur vikligl det är att investeringsstimulerande åtgärder som t. ex, invesleringsfondsfrisläppen underordnas den regionalpolitiska målsätlningen och atl utnyttjande av investeringsfonder skall kunna kombineras med de regionalpolitiska stödformerna. Del är märkligt atl Kjell-Olof Feldt, som säger sig dela vårt krav på regional balans, inte närmare har kunnat ansluta sig lill de tankegångarna.

I den här speciella frågan föreligger nu ett annat majoritetsförhållande i utskottet. Eftersom våra regionalpoliliska synpunkter inte har vunnit stöd från moderater och folkpartister har socialdemokraterna svarat för majori-tetsyltrandei i detta begränsade avsnitt, och det är ell märkligt utlåtande som den socialdemokratiska majoriteten har avgelt.

Man avvisar där våra krav på en rättvis inkomstfördelning och regional

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

balans under hänvisning lill atl vi från centerpartiets sida har accepterat en indexreglering av skatteskalorna. Det är en inkonsekvent ståndpunkt som socialdemokraterna här har intagit, dvs. atl inflationseffekierna på värt skattesystem skulle i och för sig vara någonting som verkade för rättvis inkomstfördelning och att man genom indexreglering av skatteskalorna på något sätt skulle motverka della. Del ärju en närmasl absurd inställning, och det skulle då innebära atl man också i andra avseenden vore benägen att acceptera en hög inflationstakt som någonling i och för sig önskvärt för en rättvis inkomstfördelning. Här har man hamnat långt bort ifrån politiska realiteter. ,

Kjell-Olof Feldt talarom balanskonsleroch dubbelspel. Jag undrarom inte det här är ett strålande exempel på hur man försöker göra ett praktfullt illusionsnummer. Han överträffar det visseriigen själv, när han talar om den socialdemokraliska skatterabatten som någonting som skulle ersätta en kommunalskallereform. Det är också atl inge folk falska föreställningar om vad del här är fråga om.

I sin skrivning har socialdemokralema dessutom gått i en direkl polemik mot centerpartiets regionalpolitik och därvid bortsett från sådana otvetydiga fakta som alt regionalpolitiken under de två senasle åren till sina huvuddrag är en följd av den regionalpolitik som utformades av den socialdemokratiska regeringen. När irepartiregeringen tillträdde fick den överta en proposilion som redan låg på riksdagens bord och där socialdemokratin hade dragit upp rikllinjerna för regionalpolitiken. Del är den som Kjell-Olof Feldt nu kritiserar, och det är väl egentligen den enda punkt i hans anförande som jag kan instämma med honom i. Den propositionen var bristfällig, och jag kan ulan vidare deklarera att det var ett fel av den förra regeringen atl inte ta tillbaka den socialdemokratiska propositionen och arbeta om den. Det fanns dock i del skedet inle reella förutsättningar för detla. Vi valde i stället atl successivt göra de förbättringar i regionalpolitiken som vi hade möjlighet alt göra under dessa två är. Inte förrän nu lill våren skulle den gamla regionalpolitiken dock kunna avlösas av en mer total lösning, en mera offensiv regionalpolitik. Vi hade nämligen all vänla på sysselsätlningsutredningens betänkande och förslag beträffande de regionalpolitiska instrumenten.

Men sådana bagateller viftar naturligtvis socialdemokralin bort,och del gör att majorilelsytlrandet i del här avseendet väger ganska lätt. Det får väl närmast ses som en demonstration av en grupp som när det gäller regionalpolitiken ingenting lärt och ingenting glömt. Konjunktursituationen har dock påverkat effekten i regionalpolitiken. Del torde Kjell-Olof Feldt ha svårt alt bortse ifrån.

Sedan har Kjell-Olof Feldt här i sitt anförande talat om all industripolitiken motverkade de regionalpoliliska strävandena, alt miljarder ströddes ut, atl arbetsgivaravgiftens borttagande inte gav effekl, etc. Det är gamla sagor som vi hört lidigare. Atl miljarder ströddes ul är ett vårdslöst påstående, och jag skulle gärna vilja ha en redovisning över vilka industripolitiskatgärder som socialdemokratin skulle ha velal ha ogjorda. Jag har aldrig fölt klart besked

om vad i industripolitiken som socialdemokralin egentligen opponerar sig emol. Jag har läst i någon publikation alt Kjell-Olof Feldt anserall man borde ha låtit Grängesbergsbolagel gå i konkurs i stället för att bilda SSAB. Det noterar jag som en eftergift till de marknadsekonomiska krafterna, men del kommer från ett överraskande håll, och del strider både mot fackföreningsrörelsens rekommendationer och mol socialdemokratins ställningstagande till propositionen om Svenskt Stål AB.

Del här brislande intresset och förståelsen för de regionala påfrestningar som följer med en konjunkturuppgång möter man emellertid också från andra håll här i kammaren. Bl. a. har förelrädare för folkpartiregeringen uttalat sig för en ökad geografisk rörlighet hos arbetskraften som ett instrument att i det här konjunkturiäget undvika flaskhalsar. Tanken är då den gamla som präglade 1960-talets arbetsmarknadspolitik atl arbetskraften skall flytta lill industriellt mer välutvecklade och expansiva regioner. Därmed för man emellertid räkna med nya problem med regional obalans. Man flytlar alltså problemen från industripolitiken lill regionalpolitiken. Naturligtvis behöver vi rörlighet på arbetsmarknaden, men det är någonting hell annat. Där rör del sig om den enskildes beredskap, motivation och möjligheter alt byta arbetsplats och yrke -ja, också tolerera ett ökat inslag av pendling inom regionen för atl klara anpassningen till näringslivets successiva förändring.

Bakom talet om ökad geografisk rörlighet anar man ell återfall till en mera passiv och uppgiven inställning till induslri- och näringspolitiken. Det vore ödesdigert somjag serdet. Förutsättningen föratt man skall lyckas med den robusta stabiliseringspolitik som vi bedriver här i landet och som varit framgångsrik är all den kompletteras med en aktiv näringspolitik. Samhällel måste då vara berett till akliva insatser, ibland också okonventionella sådana, för all säkra en nödvändig strukturomvandling och göra del i former som är acceptabla också för arbetskraften. Då går det inte alt motivera passivitet med hänvisning till att marknadskrafterna bör ha sin gäng och att man kan nöja sig med näringslivels självsanering. Även om del, som del har sagts i tidnings-debatten, betyder atl en del förelag för "en död i skönhet", så innebär del att man föriorar tempo i näringslivets strukturomvandling, vilket om det upphöjs till något av en politisk doktrin snabbi får ödesdigra följder för sysselsätlningen och för vår framtida produktionsförmåga.

Denna marknadsekonomiski förankrade passivitet för lätl också andra konsekvenser. Leder den till atl man väljer behagliga, ur politisk synpunkt populära lösningar av problemen i branscher med överkapacitet, t. ex. inom varvsnäringen, kommer passiviteten också atl medföra ell resursslöseri av gigantisk omfallning, vilket motverkar våra möjligheter till offensiva insaiser i områden av näringslivet där det finns utvecklingsmöjligheter. Vi för anledning att återkomma till dessa frågor, men det bör i delta sammanhang betonas atl om den nya regeringen nu ger sin anslutning till en fortsalt stram stabiliseringspolitik - vilket jag noterat efter att ha tagit del av proposilionen -är det också hög tid att detta vägval kombineras med en klar målangivelse för regeringens näringspolitik. En stram slabiliseringspolilik förutsätter en aktiv

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

industripolitik med en stark betoning av insatser för atl rädda sysselsättningen. Planmässighel i näringspolitiken innebär inte atl man sätter de marknadsekonomiska krafterna ur spel, men planlöshet får lätt sådana följer, om man inle är på sin vakt.

Herr talman! Jag ber att fö yrka bifall till hemställan i finansutskottets betänkande nr 10 punkterna 1 i.o. m. 20 och i vad avser punkten 21 till reservationen 2 av centerns ledamöter.

KJELL-OLOF FELDT (s) kort genmäle:

Herr lalman! Det Nils Åsling sade om cenierns skattepolitik visar väl bara den förvirring som jusl nu råder i del avseendet.

Men det kom alltså ett litet erkännande om att det i den borgerliga trepariiregeringen fanns faktorer som gjorde att det inle förelåg reella förutsättningar all föra en lokaliseringspolitik. Man undrar vilka dessa faktorer var. Var det atl herr Bohman inle kunde avlägsnas som ekonomiminister eller var det att löftet om 400 000 nya jobb bara var en bluff?

Sedan frågar Nils Åsling: Vilka industripolitiska åtgärder var det som innebar att pengar spreds ul i onödan och ledde lill koncentration osv.? Jag ställde en fråga som gällde arbetsgivaravgiften i del inre stödområdet. Det var hundratals miljoner som spreds ut, men vilka blev resultaten? Kan det visas någonting om detta i dag?

Ell annat exempel tog Nils Åsling upp själv. Det var de 700 miljoner som man gav mer eller mindre som gåva till aktieägare och fordringsägare i Grängesbergsbolaget. Min avsikt var inte att med detta säga att SSAB inte skulle ha bildats, men jag ville framhålla alt för de 700 miljonerna kunde åtskilligt mer ha uträttats än som nu skedde.

Och på sänkningen av den allmänna arbetsgivaravgiften satsades 8 miljarder kronor. Om del är delsamma som én medveten industripolitik för atl skapa nya jobb, då vore det angelägel all herr Åsling beskrev resultatet av denna politik med något större entusiasm än han gör i dag. Han konstaterar med all rätt aU den hiuills i varje fall inte lett lill några som helst framgångar.

Nå, vad handlar nu cenierns nya kraftlag i lokaliseringspolitiken om, alltså del som man har tagit fram i sin reservaiion? Ja, det ena är all man vill försämra flyttningsbidragen. Men vilken hjälp ger detta ål de arbetslösa i skogslänen? Vilka nya jobb och vilka möjligheter till utveckling skapas genom detla förslag?

Det andra är att man vill att investeringsfonder skall utgå samtidigt med lokaliseringsstöd. Ja, del är en kolossal kraftinsats. Skatteutskotlel konstaterar med all rätt alt det helt enkelt är så, att investeringsfondslagsliftningen inte innehåller något hinder mot atl tillslånd lämnas för att fondmedel tas i anspråk samtidigt som annat stöd ulgår från investeringar som är i fråga. Herr Åsling slår alltså med stora ord in en helt öppen dörr.

Var del mycket annat bevänt med denna reservation om lokaliseringspolitiken än all den skapar fundamenlet för det vi för vänta oss i fortsättningen, nämligen att centern kommer att stryka ett streck över de två år man var

ansvarig för lokaliseringspolitiken och nu i stället gå lill en ny och lika Nr 54
innehållslös kampanj som man förde i förra valrörelsen? De 400 000 nya Torsdagen den
jobben finns redan i planen lill centerpartiets valpropaganda. 14 december 1978

NILS ÅSLING (c) kort genmäle:

Herr lalman! Erkännandet beträffande regionalpolitiken var ju att den socialdemokratiska regionalpolitiken var för dålig. Vi borde ha lagil tillbaka proposilionen som låg på riksdagens bord hösten 1976. Vi valde att göra ganska belydande temporära förbättringar. Delvis har socialdemokralin opponerat sig mot en del av dessa förbättringar, trots atl de dokumenterat har gett regionalpolitisk effekl. Sysselsällningsulredningen som har arbetat med en översyn av de regionalpolitiska instrumenten harockså visal hur dålig den socialdemokraliska regionalpolitiken var. Vi hade ambitionen, och har alltjämlambitionen,alt förbättra regionalpolitiken och göra den oberoendeav konjunkturpolitiken. Det för inte vara så, del är en erfarenhei av de här två åren, att en lågkonjunktur spolierar möjlighelerna lill en aktiv regionalpolitik. Men, Kjell-Olof Feldt, sluta med denna mytbildning om all det är vi som har motarbetat regionalpolitiken! Det är vi som har flyttat fram positionerna och försökt förbättra den regionalpolitik som fanns tidigare och som hade så stora brister.

Arbetsgivaravgiften är ju inte en induslripolitisk åtgärd, den är en stabiliseringspolitisk åtgärd. Borttagandet av arbetsgivaravgiften bidrog i hög grad till effektiviteten i siabiliseringspolitiken, Kjell-Olof Feldt. Blanda inte ihop begreppen! Det är vä) inget som helst tvivel om att den svenska industrins ökade konkurrensförmåga till en del beror på borttagandet av arbetsgivaravgiften.

Jag noterade uttalandet om Gränges AB som ganska anmärkningsvärt och ganska vårdslöst för att komma från en ledande företrädare för socialdemokratin, därför att om Gränges AB hade fött gå i konkurs - en del marknadsekonomer stöder självfallet Kjell-Olof Feldt i uppfattningen alt det borde ha fött göra det -så hade inle heller SSAB kunnat bildas. Detla var alltså ett sen.salionellt påstående av Kjell-Olof Feldt i detta sammanhang.

När det gäller de röriighetsstimulerande medlen är del en principfråga att man inle skall möta delta konjunkturiäge med att öka de röriighetsstimulerande insatserna. Det är likadant med investeringsfonderna. Herr Sträng, som sitter här i salen, var ju inte hågad att använda dem i förbindelse med de regionalpolitiska instrumenten. Det krävdes alltså här elt principuttalande för alt ge herr Mundebo bättre kurage i detta avseende. Frågan är alltså principiellt ganska väsentlig.

Den ekonomiska politiken m. m.

KJELL-OLOF FELDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Det Nils Åsling nu talar om, del är alt han suttit i två år och bedrivit en dålig regionalpolitik. Nils Åsling talar visseriigen om förbättringar, men låt oss ta ett exempel.

Det har åberopats atl centern förbättrade regionalpolitiken för Norrbottens del. Vad gjorde man då för Norrbotten? Jo, man gjorde en skrivbordsprodukt

5 Riksdagens protokoll 1978/79:54-55

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

enligt vilken planeringslalel i Norrbotten skulle höjas med 30 000 människor. Men det som hänt i Norrbollen är ju precis del motsatta. Där påbörjades utflyttningen 1977, och människorna har flyttat hit lill Stockholmsområdet. Det är bl. a. därför som befolkningsökningen i Slockholm harskjutil fart igen, och det har skett under herr Åslings ledning.

Sedan sade Nils Åsling atl den sänkta arbetsgivaravgiften inte är en induslripolitisk åtgärd utan en stabiliseringspolitisk sådan. Jag skall inte blanda ihop begreppen, sades det. Men hur var del, herr Åsling, när riksdagen diskuterade sänkningen av arbetsgivaravgiften i det inre stödområdet? Centern framhöll ju den åtgärden som en av de slora regionalpolitiska insatserna. Jag har nu två gånger bett Nils Åsling redovisa resultatet av åtgärden. På vilket sätt har den förbättrat situationen i de befolkningsglesa delarna av landet? Hade del inte varit bällre alt sälla in åtgärder för de konkreta ting som hade behövt göras?

Jag har debatterat med Nils Åsling här i riksdagen om hur vi skulle göra med Horndal, med Vikmanshyttan och andra orter som föriorat sysselsättningstillfällen och i dag är på väg alt ödeläggas. Hans svar har i slorl sett varil: Vi har inte pengar. Vi kan inle göra någonling. Förelagen är inle med på del hela. Det får gå som det går.

Del är denna kraftlöshet -jag vet inte om jag kanske skulle kalla det cynism - som har upprört mig speciellt, därför att Nils Åsling var den centerpartist som före 1976 åkte land och rike runt föratt lala om för människorna i de små orterna alt deras jobb skulle tryggas om bara centern fick styra lokaliseringspolitiken. Och ser man på! Nu börjar centerpartisterna åka runt igen på samma orter och slälla ut samma löften. När nu löftesgivningen börjar igen är del därför viktigt atl vi här i riksdagen får klart för oss vad det reella innehållet i löftena är.

Resultaten av politiken måste prövas utifrån. Om centern inte förmådde -om det nu var della som gällde -övertyga folkpartister och moderater att man borde lägga om lokaliseringspolitiken under regeringstiden, så kunde man ha gjort del nu i sin motion och i sin reservaiion. Men där lar man bara upp två ling, varav det ena är all försämra fiyttningsbidragen för människor som på grund av den borgerliga politiken blivit arbetslösa och inle har något jobb där de bor. Del andra är att man talar om atl investeringsfonder skall kunna användas i lägen där man redan vet alt de kan användas. Del är verkligen stordåd som herr Åsling förmår uträtta nu, sedan han släppts ul ur det borgerliga kanslihuset!

NILS ÅSLING (c) kort genmäle:

Herr talman! När det gäller frågan om de röriighetsstimulerande medlen har vi accepterat atl hålla dem som av arbelsmarknadsskäl tvingats fiytta skadeslösa för penningvärdeförsämringen. Men därifrån till atl se detta som eu instmmenl för alt klara vissa problem i den konjunktur vi har ärju steget myckel långt. Här har socialdemokratin verkligen inte slutit upp bland dem som är intresserade av en aktiv regionalpolitik. Det finns många exempel på delta. När därför Kjell-Olof Feldt polemiserar mol regionalpolitiken i t. ex.

Norrbotien och utelämnar hela den massiva satsning som irepartiregeringen gjorde bl. a. genom Norrboliendelegaiionen är det ell försök att blanda bort korten. Del är del också när Kjell-Olof Feldt säger atl de regionalpoliliska förslag vi har borde sältas in i det här sammanhanget. Vi kommer lillbaka med våra förslag, var förvissad om det! Vi skall då testa den socialdemokraliska benägenheten att också i reella termer arbeta för regional balans. Det har varil litet dåligl med den saken under åren som gått. Ni skall verkligen få lägga korten på bordel i del här sammanhanget, del kan jag försäkra.

Sänkningen av arbetsgivaravgiften har inneburit en sänkning av företagens kostnader försl i det inre stödområdet och därefter i landet i övrigt. Självfallet har detla medfört en ökad konkurrenskraft för den svenska industrin som direkt har gett utslag i ökade marknadsandelar. Det kan Kjell-Olof Feldt aldrig bortförklara.

Kjell-Olof Feldt har inte gett sig djupare in i skattedebatlen, men den lillhör ju en senare del av den här debatten. Jag vill emellertid upprepa vad jag sade lidigare: Socialdemokratin har, genom alt försöka inbilla människor atl den skalterabatt man föreslår skulle kunna ersätta den kommunala skalteutjämningen,gett sig in på elt illusionsnummer, som verkligen avslöjar vad man är ute efter. Det ärju kommunalskattens höjd och den kommunala ekonomin som är del avgörande för våra möjligheter att bedriva en rimlig inkomstpolitik i landets skilda delar. Men del försöker då socialdemokratin klara genom en skatterabatt, ett system som i detla sammanhang är av ringa värde. Del är samma sak med socialdemokratins motivering att man inle vill acceptera vår regionalpolitiska syn, därför att vi har anslutit oss till en indexreglering av skatteskalorna. Skulle den omständigheten atl inflationen automatiskt ändrar skattetrycket på något sätt öka möjligheterna att skapa en bättre regional balans? Det är en absurd tanke.

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

CARL-HENRIK HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Tillkomsten av folkpartiregeringen har öppnat dörren för de mest reaktionära förslag på del ekonomiska och sociala området. En provkarta gavs i elt TV-program häromkvällen. Även en del av den beryktade Milton Friedmans recept, provat bl. a. i militärjuntans Chile, anses nu tillämpbarl på Sverige. Så besannas den gamla satsen: "Där åtelen är, dil församlas örnarna." Kapitalet satsar nu hårt på atl ytteriigare sänka lönarbetarnas standard och försämra deras allmänna läge. Det är nödvändigt atl den fackliga och politiska arbetarrörelsen bestämt lar upp kampen mol denna arbetarfientliga politik.

Långtidsutredningen 1978, som utarbetats inom ekonomideparlemenlet och torde uttrycka folkpartiregeringens syn på den ekonomiska ulvecklingen, vill medge en ökning av den privata konsumtionen under perioden 1977-1983 med endast 1,8 % perår. Inom den offentliga sektorn skall det inte få bli myckel mera, 2,2 96 per år. Produktiviteten inom näringslivet vill man emellertid öka med 3,0 % om året och inom industrin med inle mindre än 7,2 96 om året.

Vilka grupper skall då få dra nytta av denna ökning i produktiviteten? Jo,

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

de kapitalistiska företagen som enligt långtidsutredningen skall få förbättra sitt finansiella sparande med inte mindre än 18 miljarder kronor mellan 1977 och 1983. Inom den offentliga sektorn vill man däremot ha en kraftig nedgång i del finansiella sparandel. Kapitalet skall få berika sig ännu mera på lönarbetarnas bekostnad - det är den reaktionära huvudlinjen i långtidsutredningen.

De fyra nationalekonomer, som tillsammans kallar sig konjunklurrådel, går ännu mera i detalj när det gäller reaktionära förslag. De kallar sig "oberoende", men deras förslag har i allt en konservativ prägel och påminner om vad direktören Nicolin och Milton Friedman brukar kräva. SNS, Studieförbundet näringsliv och samhälle, som trycker konjunklurrådets betraktelser, kallar sig också "fristående", men banden med Industriförbundet och Arbetsgivareföreningen går inle att la miste på. I en del konservativa tidningar har man klagat över "politiseringen" av frågorna i den svenska debatten och framhållit hur myckel klokare de nationalekonomiska experterna är. Del är en vanlig konservativ visa, som inte bör lura någon. Nationalekonomer blir självfallet inte opolitiska därför att de framlägger reaktionära förslag.

Vad föreslår i år ekonomerna i konjunklurrådel? Jo, bl. a. atl man skall minska skatterna och i stället i ökad utsträckning höja eller införa avgifter på olika typer av service och samhällsvård. Man talar om höjning av avgifterna på värme och vatten inom kommunerna och framhåller alt det skulle ge ännu mer pengar alt höja avgifterna på "alll från barndaghem och hemhjälp till badanläggningar och småbåtshamnar". Inom sjukvården länker man sig finansiering genom dels en obligatorisk fast grundförsäkring, dels en självrisk mot vilken ytterligare frivilliga försäkringar kan tecknas. Del blir de fattiga och mycket sjuka - till stor del samma gmpp - som får sitta emellan i ett sådanl system.

Ökad röriighet på arbetsmarknaden är ett krav som går igen i alla de reaktionära recepten. Lönarbetarna skall Ivingas flytta dil kapitalet vill föriägga sin exploatering för alt få den så effektiv som möjligt. Det är den gamla flytllasspolitiken, som utarmat Norriand, som man vill återinföra.

Kravet på ökad röriighet flnns också i det betänkande från finansutskottet, som de borgeriiga partierna slagit sig ihop om. Där heter det vidare: "Den ekonomiska politiken och skattepolitiken måste alltfort inrikias på aU stärka de produktiva krafterna och skapa ett gynnsamt klimat för företagsamhet och enskilda insatser."

Det är, herr talman, precis som att läsa i ett dokument från Arbetsgivareföreningen eller i Milton Friedmans anvisningar för juntan i Chile. Del enda man tänker på är kapitalets intressen och hur man skall kunna öka profilerna. Det är en ekonomisk politik som snabbt leder fram till nästa ekonomiska kris, kanske redan innan den nuvarande är hell övervunnen.

Mot denna reaktionära borgeriiga politik, som bara kan leda den svenska ekonomin ännu längre ner i ulförsbacken, måste ställas en radikal arbetarpolitik, som vänsterpartiet kommunisterna föreslagit. Huvudlinjen för den ekonomiska politiken måste vara alt angripa kapitalägarnas makt över

ekonomin och den planlöshet och misshushållning med landets tillgångar i arbetskraft och andra resurser som följer därav.

Vi måste få en politik som skapar nya jobb och börjar avskaffa arbetslösheten. Det nuvarande lägel kan inte accepteras. Massarbetslösheten bland ungdomar, kvinnor och män visar det kapilalistiska syslemels bankrutt. Det samhälle som inte kan bereda alla medborgare ett arbete har dömt sig självt.

De omedelbara åtgärderna måste följa två huvudlinjer. Den ena är kamp för alt rädda de hotade jobben vid varven, vid järnverken, inom teko. Atl kamp ger resultat visar beslutet om fortsatt frist för sömmerskorna vid Algots Nord. Tror någon alt sådana resultat kan uppnås ulan arbetarnas kamp? Självfallet inte. De är ett resullat helt och hållet av den kamp som förs och den opinion som utvecklas. De som vill lägga ner stora delar av svensk induslri har tvingats att stoppa upp sina attacker, men de har naturiigtvis inle gett upp sina planer. Fortsatt kamp för jobben är tvingande nödvändig. Denna rörelse måsle utvecklas ännu mer. Försvarskampen måsle vändas i en offensiv för utbyggnad av förädlingsindustrin på grundval bl. a. av svenska råvaror. Del krävs långsiktiga industriella satsningar- industrin måste moderniseras och ges en ökad inriktning på den inre marknaden.

Men vi kan självfallet inte salsa på vilken produktion som helst. Nu tillverkas många skadliga eller onyttiga produkter. Profiten fär inte längre .styra produktionen. Den måste i stället svara mol människornas och samhällets behov. Därför växer kravet på och rörelsen för en alternativ produktion.

Den andra huvudlinjen i kampen för fiera arbetstillfällen svarar till slora otillfredsställda behov på olika områden. Vänsterpartiet kommunisterna kräver ökat bostadsbyggande, yllerligare barnstuge- och fritidshemsplatser, ökade insatser inom vården, förbättrad kollektivtrafik, bättre miljövård, satsning på alternativ produktion av energi osv.

Vi har sammanfattat våra krav vad gäller sysselsättningspolitiken i ett program som kan skapa 100 000 nya arbetstillfällen på tolv månader. De Övriga partierna försöker vifta bort detta program med allehanda tricks. Men kan - för alt ta elt exempel - någon av er förneka atl del går många byggnadsarbelare utan arbele f n.? Kan ni förneka att det också på nyll finns en betydande bostadsbrist på en rad orter? Kan man dra någon annan slutsats av dessa bägge förhållanden - arbetslöshet bland byggnadsarbetarna samlidigt med brist på bostäder - än atl de arbetslösa byggnadsarbetarna måste ges arbete med all bygga fler bostäder? Då slår man ju två flugor i en smäll - man minskar arbetslösheten och man minskar bostadsbristen.

På motsvarande sätt är del på andra områden. Liksom vpk krävt all det skall byggas 25 000 fler lägenheter än regeringen vill vara med om kräver vi 20 000 barnstugeplatser utöver den tidigare antagna planen. Vi kräver ökad personaltäthet från en anställd på fem barn till en anställd på fyra barn vid barnstugor och fritidshem. Vi kräver utbyggd personaltäthet inom sjukvården, vi kräver ökad satsning på kollektivtrafik osv. På varje punkl har vi angivit hur många årsarbeten man borde kunna få som tillskott.

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

Finansutskottet avstyrker våra krav med skiftande och motsägelsefulla motiveringar. Kravet om att bygga 25 000 fier lägenheter är för allmänt, säger man. Andra krav påstår man skulle innebära en expansion av den kommunala verksamheten, medan utskottet anser alt en dämpning av den kommunala ökningstakten måste ske. Ungdomarskall alltså gå utan bostad, bam inte få tillgång till daghemsplats bara därför atl finansutskottet tillstyrkt en uppgörelse om att kommunerna inte skall öka sin verksamhet. Om det behövs fler bostäder och fler daghemsplatser i ett läge med stor arbetslöshet, kan man väl inle avvisa dessa krav med "träffade överenskommelser"! Människornas behov måsle få vara avgörande, inte finansutskottets eller någon regerings prestige.

De borgeriiga partierna, som svarar för majoriteten i finansutskottei, avslöjar emellertid varför de ställer sig så avvisande till vpk:s förslag. De skri veratt "riktade åtgärder som syftar till att hålla nere arbetslösheten i första hand bör ske inom arbetsmarknadspolitikens ram". Se där har vi pudelns kärna! De arbetslösa får inte bygga bostäder, inte bygga daghemsplalser osv. De skall möjligen engageras på beredskapsarbeten och i AMS-kurser, förda kan de hela tiden hållas i beredskap när kapitalel behagar efterfråga dem. Om de arbetslösa däremot blir byggnadsarbetare eller barnvårdare står de inle på samma sätt till förfogande för kapitalet.

På samma cyniska sätt resonerade de borgeriiga partierna på 1930-talet, under den stora ekonomiska krisen, när de skickade folk på AK-jobb lill låga löner för alt de inte skulle konkurrera med den arbetsmarknad där kapitalet härskade. 1930-talets resonemang går i dag igen i de borgerliga partiernas ställningstaganden. Det är också där man skall placera ekonomer som Milton Friedman, bland de borgeriiga nationalekonomerna före John Maynard Keynes, före Beveridge. Det är beklämmande att se hur svenska nationalekonomer nu vänder lillbaka till samma konservativa inställning. Där ligger tydligen också finansutskottets ideal.

Herr lalman! Den inställningen vägrar vi i vänsterpartiet kommunisterna bestämt aU dela. Det är mol denna bakgmnd jag yrkar bifall lill vpk-motionerna 1 och 5 samt 105-109.

BJÖRN MOLIN (fp):

Herr talman! Jag skall be att fö börja med att göra en liten kommentar till den procedurdiskussion som har förekommit och som Kjell-Olof Feldt också tog upp.

Inför det faktum att vi inte längre har en majoritetspariamentarisk situation, där regeringens förslag utan komplikationer glider igenom vid behandlingen i riksdagen, har del uppträtt en nymornad och förvirrad diskussion om riksdagens och speciellt riksdagsutskottens roll. Det tycks på sina håll ha kommit som en överraskning att man i riksdagsutskotten har skyldighet alt slälla proposilion på framförda yrkanden och genomföra votering enligt samma principer som i kammaren.

Låt mig, hert talman, för ordningens skull påminna om att riksdagsordningens 4 kap. 14 § anger alt beslut i utskott om så begärs skall fattas genom

omröstning, all vid lika röstetal ordföranden har utslagsröst och att den som ställt yrkande och förlorat vid omröstning inom ulskoll har rätt atl foga reservation till belänkandel. I grundlagberedningens kommentar till denna bestämmelse sägs atl beslut vid utskottssammanträde i princip fallas i samma former som i kammaren. Del är alltså inle något uttryck för taktisk slughet eller illvilligt fifflande när man i utskotten försl ställt två förslag mot varandra i en kontraproposition och därefter i en huvudvotering gett dem som förlorat i den förberedande omröstningen möjlighel att stödja det näst bästa alternativet. Man har av en del inslag i den här procedurdiskussionen nästan fött intryck av att socialdemokraterna irodde att de automatiskt kom i majoritet i riksdagen bara därför alt vi inle längre har en majoritetsregering, men sju av femton platser i riksdagsutskotten är faktiskt lika mycket minoritet i dag som de var del före regeringsskiftel. Trots detta envisas socialdemokraterna med alt tala om fiffel och laklikspel i utskotten, och jag beklagar alt också moderatledaren Gösta Bohman har stämt in i kören när han talar om ulskotlscirkus och tycker atl vi hade kunnal slippa den här "soppan".

Låt mig, herr lalman, då slå fast att man från de icke-socialistiska partierna vid behandlingen av stimulanspaketet i riksdagen på alla punkter har förfarit enligt grundlagens bestämmelser. Antydningaroch påståenden om fiffel med procedurordningen kan entydigt avvisas.

Regeringens stimulanspaket, som riksdagen i dag har all ta ställning till, innehåller flera olika bitar. Den särskilda skattereduktionen föreslås höjd. En viss marginalskatteminskning föreslås ulgå, baserad på riksdagens tidigare beslut om en inflationsskyddad skatteskala. Det exlra skatteavdraget för pensionärer föreslås höjt. Avdraget för underhållsbidrag skall likaså höjas. Barnbidraget och därmed också studiebidraget inom studiehjälpen och det förlängda barnbidraget föreslås bli höjt med 240 kr. per år. Dämiöver föreslås en förlängning av vissa av de investeringsstimulerande åtgärder som f n. är i kraft. Slutligen innehåller stimulanspaketet ett rätt omfatlande program för att ytterligare förbättra sysselsättningsläget. De sysselsällningspolitiska åtgärderna beräknas kosta i det närmaste 3 miljarder kronor och stimulanspaketet omkring 2,5 miljarder.

Detla stimulanspaket har blivit möjligt tack vare den förbättring av vårt lands ekonomi som har inträtt under år 1978. Denna förbättring är starkare och mera påtaglig än någon hade väntat sig. Både oppositionens och majoritetens prognoser från riksdagsbehandlingen i våras har visal sig vara alltför pessimistiska. Genom en förbättring av det relativa kostnadsläget - i sista hand orsakad av devalveringen i augusti 1977 - har vår inlernalionella konkurrenskraft på nytt kunnal stärkas. Exporten harökai kraftigt,och vi har kunnal återta en del av de marknadsandelar som vi förlorat under tidigare år. Detla har lett till ett överskott i handelsbalansen i år på ca 6 miljarder kronor och ell prognostiserat överskott nästa år i samma storleksordning. Det här är ell belydande omslag jämfört med vad som har rått under flera år. Det innebär i sin tur att underskottet i bytesbalansen i år kommeratt slanna vid ca 7 miljarder kronor. Tolkningen av den s. k. restposten kan möjligen leda lill alt del faktiska byiesbalansunderskoitet visar sig vara ännu mindre. Dessa

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska poUtiken m. m.

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

siffror skall jämföras med de beräkningar som gjorts tidigare i år. I finansplanen ijanuari beräknades bytesbalansunderskottet till 17 miljarder kronor, och i den reviderade finansplanen i maj i år stannade man för siffran 12 miljarder. I överraskande hög grad haralllsä de pessimistiska profetiorna i svensk ekonomi kommit på skam.

Samma underskattning av svensk ekonomis förmåga all återhämta sig har
funnils hos fackekonomerna. Det s. k. konjunklurrådel konstaterar i sin
nyligen utkomna rapport all man gjort en dålig prognos för år 1978. Den
största felbedömningen, säger man, knöt an till exportutvecklingen. Export
volymen ökade långt snabbare än man räknat med. Jag citerar; " den

snabba återhämtningen av föriorade marknadsandelar har överraskat. Deprecieringen av kronan lycks ha verkai väsentligt snabbare och mer effeklivt än vi vågade räkna med." Till denna utveckling har naturiigtvis också de löneavtal som nåddes i början av året bidragit. Jag har lidigare i riksdagen pekat på värdet av detla.

Det blev inte heller som en del ekonomer hävdade att uteblivna stimulanser i början av året skulle leda till ytteriigare avmattning. Dessa expansionisters prognosförmåga visade sig vara dålig. Trots alt vi inte följde deras råd om ytterligare stora sänkningar av skatter och arbetsgivaravgifter lyckades vi fö landets ekonomi på fötter. Jag tror atl delta ytterligare visar att nästan alla prognosmakare på del ekonomiska området har underskattat kraften i vår ekonomi att kunna återhämta sig.

Det finns också andra illustrationer lill denna återhämtning av vårt lands ekonomi. Jag tänker på t. ex. utlandsupplåningen, som ju var ett kärt debattämne förra året. Utlandsupplåningen har nästan helt försvunnit ur debatten och ur socialdemokraternas argumentationsarsenal. Det beror naturligtvis på alt vårt behov av alt låna pengar glädjande nog har minskal starkt jämfört med förra året. Och del här minskade upplåningsbehovel är naturiigtvis en följd av alt vi har fölt ett slörre exportöverskott nu och atl vi är på väg atl fö en bättre balans i vår ekonomi. Socialdemokraterna ägnade i debatterna förra årel mycket tid åt atl måla ut riskerna med den stigande utlandsupplåningen och det därav skapade eventuella beroendet av andra länder. Nu borde man kunna konstatera atl de riskmomenten är borta. I själva verket är det så, att inget nytt utlandslån har lagils upp under andra halvåret 1978 och all den totala utlandsupplåningen i år kommer att ligga långt under hälften av vad moisvarande upplåning var 1977. Den av socialdemokraterna så förkättrade devalveringen har naturiigtvis på ett verksamt sätt bidragit till delta positiva resultat i fråga om utlandsupplåningen liksom till en lugn valutautveckling under det senaste årel.

Betyder då delta alt vi nu har en ekonomi utan problem? Nej, herr lalman, det vore naturiigtvis fel att uttrycka saken på del viset. Vi har alltjämt betydande balansproblem. Ett bytesbalansunderskolt på 7-8 miljarder kronor - inle 10 miljarder som påstås i den socialdemokratiska reservalionen - är naturiigtvis elt problem för ett land med så goda ekonomiska förutsättningar som vårt. Målsättningen atl nå balans i våra utrikesaffärer, som ofta strukits under från finansutskottets sida, gäller självfallet fortfarande.

Prisstabiliteten är i nuvarande läge en nyckelfaktor. Det kan noteras alt vi på ett år har mer än halverat inflationstakten och att målsättningen alt undvika sådana prishöjningar alt prisslegringsklausulen i avtalet på den privata sekiorn skulle utlösas framgångsrikt har kunnal hållas. Tendenserna inför 1979 är emellertid något motstridiga. Konjunkturinstitutet räknar med en lugn inflationstakt. Kjell-Olof Feldt gav i sitt anförande uttryck för en oro för att prisutvecklingen 1979 skulle bli en annan. Det är klart alt man mol den bakgrunden känner en viss förvåning över att socialdemokraterna, om de har en annan prisprognos än den konjunkturinstitulel har, nu vill slimulera mera. Den lugna prisutveckling som konjunkturinstitutet räknar med förutsätter dock att den stora likviditet som f n. finns i bankerna och på andra håll inte tillåts blossa upp i en ny inflationsbrasa. Jag vet aU vaksamheten på den här punkten inom regeringen och riksbanken är betydande och att vi kan räkna med att åtgärder föratt hålla igen prisstegringarna kommeratt vidtas, om vi får uppleva en ny sådan här inflationsbrasa.

Elt annat balansproblem i vår ekonomi knyter an till den slatsfinansiella situationen. Vi arbetar f n. med elt underskott i statsbudgeten på 40 miljarder kronor eller något mera -elt underskott som visserligen delvis kompenseras av elt överskott på socialförsäkringssektorn och inom kommunerna men som likväl på sikt inger oro. Jag har tidigare i elt par debatier pekat på riskerna med ett bestående slorl underskott i statsbudgeten, och jag vill som svar på Kjell-Olof Feldts fråga tidigare här i dag säga atl del fortfarande gäller.

När socialdemokraterna trots det myckna talet om det stora sammanlagda budgetunderskottet nu i sin reservaiion säger sig inle kunna beakta de slatsfinansiella konsekvenserna av sina förslag, måste jag fråga Kjell-Olof Feldt: Ni har väl ändå någon uppfattning? Ni har väl ändå någon möjlighet att räkna på effekten av era egna förslag? Leder inte en sådan rätt enkel huvudräkning lill resultatet atl del är elt icke obetydligt utgiftspåslag som finns i den socialdemokraliska reservationen? Del skulle vara intressant alt höra vad finansulskoliets vice ordförande säger på den punkten.

Jag vill emellertid, herr lalman, slarki stryka under alt när vi nu stimulerar vårt lands ekonomi genom åtgärder som kommeratt uppgå till ca 2 miljarder kronor - ungefär en halv miljard lägre än vad vi har räknal med från finansutskottets sida - så för detla naturligtvis inle tas till intäkt för att den starka återhållsamhet med statsutgiflerna som vi tidigare pläderat för inle längre skulle gälla.

Jag tror tvärtom atl del är mera viktigt nu än tidigare - nu när vi befinner oss i början av en uppåtgående trend i vårt lands ekonomi - atl vi gör vårt yttersta för alt nedbringa underskottet i statsbudgeten. Riksdagen har och kommer att ha ett belydande ansvar för alt denna återhållsamhet i fråga om statsutgifterna kan uppehållas. Utrymmet för nya kostnadskrävande reformer är myckel litel och nödvändigheten av sparande påtaglig.

De åtgärder för atl öka människors köpkraft och för att ge fiertalet en förbäitrad levnadssitualion som nu föreslås måsie alltså ses i ett ganska begränsat perspektiv. Vi har allljäml ett relalivi lågt kapacitetsutnyttjande i vår industri. Del innebär atl produklionen kan öka och att en stimulans av

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska poUtiken m. m.

efterfrågan är möjlig ulan att det uppkommer fariiga flaskhalsar i ekonomin. Om stimulanserna lar formen av en marginalskallesänkning kan man dessulom räkna med all en ökad vilja lill arbetsinsatser uppkommer därigenom och atl det i sin lur leder till en ökad produktion och på sikl lill ökade resurser för stat och kommun. Ett ytterligare moliv för att nu slimulera ekonomin är naturligtvis atl människors privala konsumtion har måst hållas lillbaka för atl vi skulle kunna återställa balansen i vår ekonomi och att en förbättring för löntagarna nu bör kunna bidra lill ett relalivi försiktigt framlida löneavtal.

Från dessa utgångspunkter har vi alltså i finansutskottet kunnat tillstyrka regeringens förslag om en stimulans av vår ekonomi med syfte alt öka den privata konsumtionen under 1979 med 2,5 %. Konjunkturinstitutet har i sin höstrapport beräknai att konsumentpriserna under 1979 skall stiga med 5 96. Några faktorer som inte kunnal beaklas i konjunkturinslilulels prognos, främsi effekten i sänkande riktning på hyreshöjningarna av de av regeringen föreslagna reparationslånen, bör kunna medföra en ännu något lägre prissiegringstakt under näsla år. Förutsatt atl sparandet inte förändras jämfört med nu, skulle del då vara möjligl att stimulera den privala konsumtionen med rhellan 0,5 och 1 96 med målsättningen atl slanna vid en ökning för näsla år på 2,5 96. Flertalet av de förslag som har förts fram i proposilionen och i motionerna ligger inom detla intervall, i kronor någonstans mellan 2 och 3 miljarder i stimulansåtgärder från slatens sida. Centerpartiet har föreslagit en lägre ram men nu godtagit stimulansåtgärder om sammanlagt ca 2 miljarder kronor.

Jag vill emellertid understryka alt skillnaderna på den här punkten är ganska små mellan partierna. Skillnaderna ligger inom mindre än 1 miljard kronor vad avser ramen, och jag tror inle heller atl skillnaderna är så stora när det gäller val av stimulansåtgärder inom den uppställda ramen. I samtliga fall barman godtagit delsen förbättring av stödet till barnfamiljerna, dels en viss minskning av statsskatten, och jag noterar också alt argumentationen för stimulansåtgärder av dessa båda slag är tämligen likartad i de olika partiernas molioner, även om den socialdemokraliska reservationen - som bitvis är en avskrift av molionerna - söker uppförstora olikheterna i synen på vad som nu bör göras. Del är egentligen bara vänsterpartiet kommunisterna som avviker genom ett stort överbud, som skulle kunna innebära en betydligt större påspädning av vårt lands ekonomi och ett vida större budgetunderskott än övriga förslag.

Herr lalman! Listan över socialdemokraternas misslag i den ekonomiska politiken skulle i och för sig kunna göras lång. Man ville inle vara med om den åtstramning av den inhemska konsumtionen som åstadkoms bl. a. genom höjningen av momsen 1977. Man ville inle vara med om alt ta bort den allmänna arbetsgivaravgiften och därigenom förbättra kostnadslägel för vår industri och öka dess möjligheter alt konkurrera med andra länder ute på världsmarknaden. Man motsatte sig devalveringen och utträdet ur valulaormen och sade alltså nej till den anpassning av kostnadsläget som därigenom skedde och till den snabba förbättring av handels- och bytesbalansen som nu

delvis kan avläsas. Socialdemokraterna har inte i dagens debatt påmint om sill motstånd mot devalveringen och utträdet ur valutaormen, och del tycker jag är bra. Möjligen kunde man ha hoppats atl deras lidigare motstånd skulle kunna övergå i elt lilet erkännande av den ekonomiska politik som de så intensivt kritiserade ännu för ett halvår sedan men som nu visal sig vara överraskande lyckosam.

Socialdemokraterna har också motsatt sig en omläggning av skattesystemet i form av elt inflationsskydd för skalleskalan och en sänkning av marginalskatterna, vilket har inneburit alt inflationen nu inte längre automatiskt kan höja skatleuttaget. I nuläget vill socialdemokraterna vidare gå något längre i stimulans av den privala konsumtionen. Jag vill emellertid -trots dessa kritiska synpunkter på den socialdemokratiska ekonomiska politiken, framför allt den som fördes tidigare - säga all skillnaderna i den ekonomisk-politiska bedömningen mellan regeringen och del socialdemokratiska partiet nu är mycket mindre än tidigare, och jag lycker inle atl det i och för sig finns anledning att förstora de relativi små skillnader som finns mellan partigmpperna i finansutskotiet, mellan majoriteten och reservanterna.

Herr talman! Efter detla skall jag kommentera några enskilda punkier i finansutskottets belänkande. I en av de socialdemokratiska reservationerna vill man alt riksdagen skall göra ett tillkännagivande till förmån för vad man kallaren ansvarsfull energipolitik. Del är inte så alldeles glasklart vad syftet med det uttalandet skall vara, men låt mig för alt inle förbigå saken här skjuta in det ganska självklara konstaterandet, att det finns ett samband mellan ekonomisk politik och energipolitik - inte bara i den enkla meningen att en expanderande ekonomi förutsätter tillgång på energi, utan också i den meningen att balansen i vår ekonomi, balansen i våra utrikesaffärer, sammanhänger med vilken energipolitik vi för. Del ärju bl. a. därför som det är så viktigt - vilket har framhållits av folkpartiregeringen - atl komma ifrån oljeberoendet och minska den oljeimport som alltjämt utgör en så stor belastning på vår handelsbalans. Vi importerar olja för 40-50 milj. kr. om dagen, och det är naturligtvis en illustration lill betydelsen av alt yllerligare satsa på inhemska energikällor. Självfallel innebär en utbyggnad av andra energikällor än olja en ökad handlingsfrihet och elt mindre beroende av en enda energikälla och därmed elt bättre ulfall av vår handelsbalans. Detta konstaterande bör, tillsammans med den redovisning som näringsutskoltet gjort av vad som fakiiski uträttats på energiområdet under senare år, vara ett fullt tillräckligt svar på del yrkande som finns från socialdemokratiskt håll. Jag lycker nog att det i nuläget gör elt litet löjligt intryck atl kräva ett tillkännagivande om en ansvarsfull energipolitik.

En annan punkl i den socialdemokraliska reservalionen gäller inrättande av en strukturfond. Della yrkande har riksdagen prövat tre gånger lidigare i år. Jag tillät mig vid en av dessa debatter atl likna strukturfonden vid galten Särimner, som slaktas och äts upp på kvällen men som står där lika frisk och fet nästa morgon. Jag tror alt den karakteristiken duger bra i dagens debatt också. Därulöver villjag bara påpeka att ett bifall till den socialdemokraliska

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska poldiken m. m.

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

reservationen om en strukturfond innebären kostnad för staten på 2 miljarder kronor del här budgetåret. Del redan stora budgeiunderskoilel skulle alltså därigenom öka med ytterligare 2 miljarder kronor.

Herr talman! I slutet av finansutskottets betänkande finns ett kort avsnitt om inkomstfördelning och regional balans, vilket knyter an lill en molion från centerpartiet. Vi har velat ansluta oss lill hävdandet av dessa målsättningar men samlidigt påpeka att dessa målsättningar ju måste ses lillsammans med andra viktiga målsättningar för den ekonomiska politiken, t. ex. tillväxt, balans i ulrikesaffärerna och låg inflation. Utan att ifrågasätta de allmänna målsättningar som nämnts i centerns motioner menar vi att del för ske en vägning mellan olika mål. Vi är inte heller - som motionärerna -övertygade om att en rätt alt fö utnyttja investeringsfonderna i kombination med annat sysselsällningsslöd är den rälta metoden i den riklningen. Vi tror också att de röriighetsstimulerande åtgärder som föreslagits av regeringen i nuvarande situation är värdefulla.

Socialdemokraterna har utnyttjat sin majoritetsposition i utskoitei på den här punkten till en starkt polemisk skrivning i utskottet i fråga om regionalpolitiken, en skrivning som vi inte har kunnat ansluta oss lill. Jag har i och för sig svårl atl finna någon saklig skillnad mellan vår och socialdemokraternas bedömning på den här punkten. Socialdemokraterna skiljer ut sig genom atl de har velat begagna tillfället alt ge centerpartiet ett tjuvnyp. Det är i sin lur litel egendomligt i ett tillkännagivande lill en regering, som inte längre innehåller några centerpartister. Jag undrarom inte den socialdemokratiska reservationen även i detla avseende är något passerad av verkligheten.

Herr lalman! Vi kommer inom korl att fö en ny diskussion i riksdagen om de ekonomiska förutsättningarna och de ekonomiska problemen i vårt land framöver. Den diskussionen kommer att kunna ske under gynnsammare auspicier nu än tidigare. Den kommer alt utgöra ett belägg för atl den förmodan som jag framförde i kammaren i våras var riktig - nämligen inle bara atl 1978 års ekonomiska läge skulle vara bällre än 1977 års ulan också atl 1979 i sin tur skulle bli ljusare än 1978. Med hänsyn härtill och till alt vi senare på talarlistan för en omfaUande diskussion om skatteomläggningen såsom stimulansåtgärd kanjag nu i huvudsak avstå från att kommentera de olika komponenter som ingår i det här stimulanspaketet.

När det gäller stödet till barnfamiljerna vill jag bara säga all del är rikligl att man i ett stimulanspaket av detta slag gör en specialdestinalion till barnfamiljerna i form av höjda barnbidrag. I valet mellan en förbättring av barnbidragen och en höjning av bostadsbidragen tyckerjag det är riktigt alt i nuvarande läge välja en höjning av barnbidraget, dels därför att den ger en stimulans lill alla barnfamiljer, dels därför atl bostadsbidragen höjs vid nyår genom elt av riksdagen redan tidigare fattat beslut. En ytterligare höjning av bostadsbidragen skulle dessutom - som påpekats av Kommunförbundet -kunna fö besvärande verkningar på balansen i kommunernas ekonomi, och vi harju i enighet uttalat oss fören lugnare och mera balanserad expansionstakt för kommunerna.

Cari-Henrik Hermansson påstod alt vi hade uttalat oss föran kommunerna inte skulle fö expandera alls. Detla påslående är felaktigt. Vi har sagt att den kommunala expansionstakten bör slanna vid 3 % per år.

Barnfamiljerna kommer alltså under 1979 atl fö förbättringar både på bosladsbidragssidan genom elt lidigare beslut och på barnbidragssidan genom dagens beslut.

Finansutskottet tillstyrker således regeringens förslag om en viss stimulans av den privata konsumtionen under nästa år. Med hänsyn till de relativt smala marginaler som det trols alll är fråga om mellan underutnyttjande och överefterfrågan i svensk ekonomi bör stimulansen vara relativt begränsad.

Den av finansutskottet förordade politiken syftar - nu liksom tidigare - till aU återställa balansen i samhällsekonomin. Ett bifall till uiskottets rikUinjer innebär ett fullföljande av en framgångsrik och ansvarsfull ekonomisk politik -en politik som gavs sina huvudlinjer av den tidigare trepartiregeringen och som nu i ett ekonomiski gynnsammare skede fullföljs av folkpartiregeringen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till finansutskottets hemställan på alla punkier utom punkten 21, därjag yrkar bifall till reservalionen 3.

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

KJELL-OLOF FELDT (s) kort genmäle:

Herr lalman! Jag måste göra en kommentar till det Björn Molin kallar procedurfrågan men som är någonting mycket mera. Det taktiska manövrerandet under behandlingen av del här ärendet har bestått i alt borgeriiga partier i utskottet har tillåtits eller tillåtit sig atl först rösta för regeringsförslaget och därmed skapa formella majoriteter och sedan avge det man kallar särskilda yttranden men som i realiteten är reservationer. Den tolkningen har ju gjorts både av Nils Åsling i finansutskottet och av moderaterna i skatteulskotlet.

Ett resullat av detla är att finansutskottels riktlinjer för den ekonomiska politiken i sak underkänts av majoriteten i skaiteutskottet. Ell annat är att riksdagen i realiteten är djupl oenig i sak och friskt opponerar sig mot regeringsförslaget. Därför tyckerjag att de lilet magistrala uttalanden som gjordes i slutet av Björn Molins anförande om bredden och tyngden i folkpartiregeringens politik är synneriigen litet motiverade.

Sedan undrar jag varför inle finansutskottets ordförande hade något all säga om hur finansutskottet i framliden tankes arbeta. Skall vi i fortsättningen göra så som har hänt den här gången, då är det inte mycket värt med grundlagens föreställningar om finansutskottets uppgift i de ekonomiska frågorna.

Sedan måste jag fråga Björn Molin: Vilken vaksamhet finns det nu i kanslihuset med avseende på likviditetssituationen och de konsekvenser den kan få för inflationsutvecklingen? Björn Molin säger aU han vet att åtgärder kommer alt vidtas om inflationen ökar igen. Jag måsle fråga honom; Vilka åtgärder är del herr Molin redan nu känner lill? Varför kan de inle redovisas i dag inför riksdagen?

Björn Molin frågar: Kan man inte räkna fram en icke obetydlig utgiftsök-

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska poldiken m. m.

ning av de socialdemokratiska förslagen? Jovisst, precis på samma sätt som man kan räkna fram en icke obelydlig utgiftsökning av regeringsförslaget, av skalteulskottets förslag och andra utskotts förslag. Men i motsats lill regeringen och i motsats till utskoltsmajoriteten säger vi socialdemokrater klart ifrån alt vi i januari, när vi har regeringens budgetförslag på riksdagens bord, också måsle beakta konsekvenserna av de beslut som tas här nu och av budgetläget i stort.

Björn Molin säger, och det är inle första gången, alt han också är orolig för budgetunderskotten och den närmast astronomiska uppgången av stalsupp-låningen. Men vad är den oron värd? Herr Molins budgelminisier lovar bara nya skattesänkningar. Om den häroron skall ha något innehåll, måsle den ju någon gång övergå i ett ansvarstagande för de faktiska konsekvenserna av den politik som förs.

Riskerna vi står inför och perspektiven är i dag djupl oroande. Min förhoppning är alt folkpartiregeringen i januari, när den lägger fram sitt budgetförslag, skall göra någonling som minskar oron och riskerna för framliden.

CARL-HENRIK HERMANSSON (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Finansutskottets ordförande vill söka göra skillnaderna i inställning och politik mellan de olika partierna i dagens läge lill en fråga om skillnader i de belopp med vilka partierna sägs vilja stimulera den svenska ekonomin. Vpk vill ge den största stimulansen, säger man, så kommer socialdemokraterna och därefter folkpartiet och moderaierna. Centern vill försöka skilja ut sig genom del lägsta beloppet. Centern säger sig frukta en inflationsartad utveckling, om stimulansen blir för stor.

Jag vjl) ta upp det här resonemanget till granskning, för jag anser det inte hållbart. Men försl några ord om centerpartiets speciella inställning. Den förefaller vid första anblicken ologisk, eftersom detla parti i regeringsställning varit oerhört slösaktigt när del gälll statens utgifter. Ingen indusiriminister i modern tid har väl öst ul så många miljarder som herr Åsling hann göra på två år. Vid närmare granskning finner man emellertid att centerpartiets inställning är sammanhängande och logisk, vilket jag vill erkänna. Det är till de kapitalistiska förelagen man vill ge pengar, inte till de arbetande människorna. Så var det när man satt i regeringen och så är del också nu.

Argumentet om inflationsfaran förefaller emellertid atl pressas en smula när Sverige, som vi vet, har stor arbetslöshet och lågt utnyttjande av produktionsapparaten. Det slora problemet i dag ärju den arbelslöshel som sammanhänger dels med konjunkturkrisen, dels med mera långsiktiga krisfenomen inom kapitalismen. Att med olika medel söka åstadkomma ett ökat utnyttjande av alla produktiva resurser måsle i del läget vara riktigt. Varje annan politik leder ju till slora förluster.

Men det kan inte vara tillfredsställande all bara jämföra de summor som partierna vill salsa i stimulanssyfie. Det avgörande är den klassmässiga aspekten, del avgörande är hur dessa pengar satsas.

Vpk vill satsa på en förbättring av lönarbetarnas, barnfamiljernas och

pensionärernas standard. Vi vill ta bort indexregleringen av skatten. Vi är mol subventioner till förelagen, som de övriga partierna vill ha. Vi är mot kapitalexporten och vill begränsa valuiautströmningen till ullandel.

Det är alltså fel att, som herr Molin gör, påstå atl vi vill ha ell större budgetunderskott. Men jag vill slula med en direkl fråga till herr Molin; Menar herr Molin atl det inte är någon som helst skillnad mellan hur man vill använda de här miljarderna som herr Molin kallar för satsning på stimulans, alliså au man kan nöja sig med en jämförelse mellan de olika beloppens storiek?

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

BJÖRN MOLIN (fp) kort genmäle;

Herr talman! Får jag först säga, med anledning av den fråga herr Hermansson avslutningsvis framförde, att visst finns det en skillnad mellan olika typer av stimulansåtgärder när det gäller effekten. Jag är t. ex. positivi inställd till stimulansåtgärder som har karaktären av marginalskallesänkning, därför atl de bidrar lill att stimulera arbetsviljan, och detla har posiliva effekler på produktionen, medan del naturligtvis finns andra stimulansåtgärder som ioch för sig-t. e"x. av sociala skäl-är angelägna men som inte har samma positiva effekl på produklionen ulan enbart är en konsumlionsstimulans.

Får jag sedan säga lill Kjell-Olof Feldt att jag skall gärna hålla med om all den procedurordning som finns fastlagd när del gäller budgelbehandlingen i riksdagen kan diskuteras. Jag kan också hålla med om atl erfarenheterna härvidlag innebär atl del finns risker för atl tanken med, som Kjell-Olof Feldt uttryckte sig, en sammanhållen prövning av hela budgeten delvis kan bli förfuskad. Men del aren sak, Kjell-Olof Feldt. En helt annan sak ärall stå här och säga att vi skulle genom taktiska manövrer och fiffel ha åstadkommit ett beslut i en viss riktning. Det var den typen av resonemang som jag väldigt bestämt ville avvisa, och jag menar atl de som framför påståenden och insinuationer av del slaget får också visa konkret vad det är för fel som har begåtts. Jag skall gärna vara med om alt diskutera en ändring av de regler vi har, men jag vidhåller bestämt alt vi har icke i något avseende avvikit från reglerna.

Jag sade inte att det finns risk förattden likviditet yi häri vår ekonomi skall slå över i en inflation. Jag sade atl jag inle alls är säker på detta. Om den situationen skulle uppträda - och vi alltså skuMe fä en väsentligt högre prissiegringstakt 1979 än den konjunkturinslilutel fömlser - då ulgår jag ifrån atl regeringen och riksbanken vidtar åtgärder..

När del sedan gäller budgetunderskottet vill jag upprepa atl man här fört elt långvarigt tal om riskerna med ett stort budgetunderskott. I del avseendet trorjag atl Kjell-Olof Feldt och jag är ense om att del finns belydande risker med ett bestående stort budgetunderskott. Då menar jag alt det borde leda lill två saker. Dels borde det leda lill att man från sociajdgmokraternas sida är beredd atl siödja det uttalande som finns i finansutskoffets betänkande om stor återhållsamhet med nya koslnadskrävande reformer, dels borde del leda till att man i sina egna förslag visar återhållsamhet jusl då det gäller reformer

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

som leder till en ökning av staisutgifterna. Ingeidera gör man emellertid i denna omgång. Man säger bara: Vi kan inte i del här lägel beräkna effekterna på statsfinanserna av de förslag som vi för fram. Men nog måsle ni väl i alla fall kunna räkna ihop del så mycket all ni kan konstatera atl det medför en ökning av statsutgifterna och därmed av budgeiunderskottet!

KJELL-OLOF FELDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Björn Molin har missförstått mig. Det är inte matematiken som är problemet. Vi kan räkna ut atl folkpartiregeringens förslag kostar 2,5 miljarder och vårt kostar 3 miljarder. Frågan är vilka statsfinansiella konsekvenser som skall dras av detla. Del är i dag inle möjligt att avgöra detta när regeringen inte avslöjar något om det statsfinansiella läget och del perspektiv som kommer att redovisas om några veckor för riksdagen. Det är detta det gäller.

Del är taktik om man åstadkommer en pariamenlarisk situation där två partier kan både rösta för och opponera sig emot ett och samma förslag i en och samma politik. Då har riksdagen hamnat i en ganska omöjlig situation, och regeringen har misslyckats med sin uppgift att skapa ett pariamentariskt underiag i sak för sin politik. Riksdagen är i dag djupt splittrad av den ekonomiska politiken och skatterna, och delta kan få ganska ödesdigra konsekvenser under våren när vi skall behandla statsbudgeten och alla dess tusentals anslag. Jag tror att också Björn Molin inser detta.

Sedan upprepar han att politiken varit övenaskande lyckosam. Ja, man måste ha lågt ställda förväntningar för att säga det. Men Björn Molin går hell förbi problemet med de sjunkande industriinvesteringarna, den svaga utrikesbalansen, atl det kan ta oss åtta år enligt långtidsutredningen innan vi återvinner den. Och han sade inte ett ord om det förhållandet att en stor mängd människor i dag går arbetslösa, i beredskapsarbeten eller utbildning därför atl det inte finns jobb för dem.

Sedan går Björn Molin med en litet animalt skämt förbi vårt förslag om en strukturfond. Det må vara att hans känsla för humor sviker honom. Men det vikliga är all regeringen inte redovisar någon som helst idé om hur själva basen för vår välfärd, dvs. industrins utbyggnad och förnyelse, skall klaras. Inte heller utskottets talesman gör detla. Då är det inte skämt om strukturfonden som man vill höra utan frågan är hur vi 1979 reellt skall kunna vända utvecklingen när del gäller invesleringarna.

Slutligen, herr talman, säger Björn Molin att del är löjligt atl kräva en ansvarsfull energipolitik. Ja, löjet är i så fall hell på vår sida, Björn Molin. Atl efter kärnkrafiscirkusen i den borgeriiga trepartiregeringen nu tro att vi ulan vidare, enbart därför att energiministern heter Tham i stället för Johansson, skall få en ansvarsfull och långsiktigt genomtänkt energipolitik är faktiskt för mycket begärt. För några eller något parti måste folkpartiregeringen i så fall köra över, och den berömda miuensamverkan måste få någon knäck i sin bas föratt det skall bli en ansvarsfull energipolitik. Men överdenna för folkpartiet centrala fråga väljer Björn Molin att låta löjets skimmer falla.

CARL-HENRIK HERMANSSON (vpk) kort genmäle: Herr talman! Jag hade inte tänkt della i den s. k. fiffeldebalten under behandlingen i utskottet. Vpk för ju inle vara med alt rösta i finansutskottet, och därför är vårt parti det enda som har rena händer i den här frågan.

Men jag kan inte låla bli atl göra en liten sidoanmärkning till Kjell-Olof Feldt. Socialdemokratin bär ju också ett visst ansvar för atl det här lägel har uppkommit. Ni harju medverkat till alt vi i dag har en minoritetsregering, som bara representerar 10 96 av väljarna.

ANDRE VICE TALMANNEN läl nu klubban falla och yttrade: Repliken gäller Björn Molin.

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

Talaren fortsatte:

Likafullt är den sakligt korrekt, herr talman.

Omjag för återgå till herr Molin var det bra att han medgav atl olika typer av stimulansåtgärder självfallet har olika effekt, men det är en sådan diskussion jag saknar i finansutskottels betänkande. Där har man bara slagit ihop de olika partiernas förslag, gjort prutningar och tillägg på olika poster och fött fram en totalsumma, och så jämför man totalsummorna utan atl göra någon kvalitativ värdering av innehållet i de olika förslagen. Det tycker jag är felaktigt.

Jag vill erinra om bakgrunden litet mer, eftersom denna inle blivit klargjord under debatten.

Kapitalismen är som vi alla vet elt utomordentligt slösaktigt system, och del framkommer ju i utomordentligt hög grad under den nuvarande ekonomiska krisen. Den nya långtidsutredningen illustrerar också detta. Enligt dess beräkningar fanns del 1977 en produkfivilelsreserv inom industrin på 14 96. När det enbari gällde vad man kallar kapilalsidan uppskattades den effekliva lediga kapaciteten till inle mindre än 20 96. Kapitalismen dömer hundratusentals människor i vårt land lill arbetslöshet, och den kan inte utnyttja en väsentlig del av det kapital av produktionsmedel som har skapats. Men del är i detta läge man måste diskutera vilka åtgärder som skall vidtas för alt fö till slånd ett bältre utnyttjande av arbetskraft och andra produktiva resurser. Det är i det sammanhanget man måsle sätta in del krav som vpk ställt om att man skall godta en plan för att skapa 100 000 nya arbeten på 12 månader. Där har vi redogjort för hur man skall möjliggöra sådana insaiser. Antagandel och genomförandet av en sådan plan skulle ha en utomordentligt positiv effekt för ulvecklingen av hela den svenska ekonomin.

BJÖRN MOLIN (fp) kort genmäle:

Herr lalman! Jag sade naturligtvis inte atl del var löjligt att kräva en ansvarsfull energipolitik. Del hörde nog Kjell-Olof Feldt också. Jag sade att jag inte förslod vad det skulle vara för glädje med alt nu kräva ett tillkännagivande av en ansvarsfull energipolitik där man inle gör några ytteriigare preciseringar.

6 Riksdagens protokoll 1978/79:54-55

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

Jag hade inga nya argument att anföra mol strukturfonden - del skall jag gärna erkänna - men Kjell-Olof Feldt hade heller inga nya argument alt anföra för den. Vi har diskuterat saken tre gånger tidigare här i kammaren.

Jag har sagt, Kjell-Olof Feldt, atl det har skett en återhämtning i den svenska ekonomin. Vi är enligt min mening i hög grad på väg till en situation, där det blir bältre balans. Jag undrar om socialdemokraterna verkligen vill förneka detta.

I reservalionen står det i och för sig några ord om att produktionen och handelsbalansen har utvecklat sig mera positivt än man hade anledning atl räkna med i våras. Det ärju ett litet erkännande av att härskenen förändring till det bällre, men någon annan förklaring än lagerutvecklingen vill socialdemokraterna inle nämna i sin reservaiion. Men enligl min mening är del ändå obestridligt alt den ekonomiska politik som började föras under våren 1977 givit mycket positiva resultat. Den har lett till att vi fött en bältre konkurrenskraft, den har medfört en oväntat kraftig ökning av exporten, den har medfört ett överskott i handelsbalansen mot ell underskott förra årel,den har inneburil att underskottet i bytesbalansen sjunkit myckel påtagligt och beräknas nu stanna vid ungeför 7 miljarder kronor, medan socialdemokraterna i sin reservation nämner ett något högre tal. Inflationen är vida lägre. Arbelslösheten ligger fortfarande på en relativt hög nivå, men vi har anledning all räkna med en lägre arbetslöshet under 1979. Detta är väl positiva resultat av den ekonomiska politik som förts och måsle väl i all rimlighets namn kunna beskrivas som en återhämtning på vägen till en sund ekonomi.

Jag vill tillägga alt denna återhämtning inte hade kommit lill slånd eller i varie fall inle blivit lika stark om vi hade följt socialdemokraternas rekommendationer. Då hade vi avstått från atl ta bort löneskatten,då hade vi avstått från all devalvera, då hade vi varil kvar i valulaormen och då hade vi haft problem med kostnadsläget. Vi hade icke kunnal öka vår export i den utsträckningen, vi hade haft större underskott i handels- och bytesbalansen och ell slörre behov av all låna pengar utomlands. Då hade vi inle kunnat få uppleva samma lyckosamma resultat som vi nu kan se.

Till sisl, hert lalman. I procedurfrågan vill jag bestämt avvisa Carl-Henrik Hermanssons antydan om att vi inle skulle ha rena händer. Vad jag upprepat två gånger här är att del inte begåtts några formella fel vid handläggningen, så jag har även i det avseendet rena händer, herr Hermansson, och det trorjag att herr Feldt också har.

Vad jag däremot sade var alt nuvarande procedurordningen i riksdagen, grundlagen och riksdagsordningens tillämpningsbeslämmelser, ger all rätt fördem som i en förberedande votering fölt sin förslahandsyrkande avslaget atl vid huvudvoteringen rösta på och reservera sig för sitt andrahandsyr-kande. Det är obestridligt.

STAFFAN BURENSTAM LINDER (m):

Herr.talman! Finansulskoliets majoritet har slutit upp bakom modera-

temas och folkpartiets förslag om hur stora stimulanserna bör vara, och riksdagens beslut kommer sannolikt atl följa dessa förslag. Sedan har folkpartiet i skatteutskottet följt en helt annan linje och i de konkreta frågorna ställt sig bakom yrkanden som innebär, atl stimulansen blir mindre än vad partiet hemställt om i finansutskottet.

Riksdagen kommer genom della agerande atl fatta motstridiga beslut, och folkpartiet står bakom bägge dessa motstridiga beslut. Alt jag kommer sisl bland partiernas förelrädare i debatten om finansutskottets betänkande måste, såvitt jag förstår, bero på all jag är den ende som i realiteten företräder de uppfattningar som finansutskottets majoritet har givit uttryck för i utskoltsbetänkandet. Till en del beror del förhållandet att del över huvud laget är möjligt att fatta dessa motstridiga beslut på en och samma dag på den något underiiga konstitutionella ställning som finansutskottet har, men del skall vi inte diskulera i detla sammanhang.

De olika förslag som lagts fram har vägts mot varandra mycket ingående. Stora risker har sagts på det ena eller andra sättet vara förenade med det ena eller andra förslagel. Och en sådan noggrann prövning måste ske. Men det är naturiigtvis något underiigt atl nu väga olika stimulanspaket på apoteksvåg när man inte vet vad den statsbudget som skall läggas fram om några veckor innebär på många miljarder när i fråga om budgetbalans och inverkan på samhällsekonomin. Vad vi vet äralt del säkert kommer förslag lill nya stora statsutgifter som det inle har varit möjligt atl ta med i beräkningarna nu.

Vad vi vidare kan ta för givet ärall regeringen säkert själv kommeratt lägga fram förslag om ytterligare utgifter utöver vad som kommer att redovisas i statsbudgeten. När man t. ex. nu höjer arbetsgivaravgifterna i ett känsligt sysselsättningsläge kommer delta att drabba inle minst olika krisbranscher som teko och varv. Den långa raden av krisföretag i övrigt för då naturligtvis svårare att klara sig. Då behövs del sedan nya anslag för att reparera skattepolitikens dåliga inverkan på sysselsätlningen. När sådana förslag sedan läggs fram om nya pengar lill AMS och industrisubventioner för budgethänsyn flyga och fara.

Därför tycker vi moderater att det är bakvänt alt som nu sker höja löneskatterna. Utan den höjningen skulle sysselsättningen bli bältre och så småningom fåne utgifter för AMS och industrisubventioner att tränga sig på. Hotet mol sysselsättningen kommer i hög grad från skattepolitiken och från ytterligare skattehöjningar avsedda atl läcka de utgifter som gjoris för alt försöka reparera de skador som uppstått just genom de höga skatterna. Vi moderater vänder oss emot delta högskattepolilikens raseri och vill framhålla, alt den politik vi signerade inom trepartiregeringen med i slällel sänkta löneskatter har varit framgångsrik och borde fullföljas. Den har lett till bättre konkurrenskraft, högre sysselsättning och lägre priser. Bl. a. har den långsammare prisökningen för alla varil mera värdefull, ökat standarden mera, än olika bidragshöjningar.

Det är viktigt all på detta sätt försöka klargöra vilka verkningar olika ekonomisk-politiska paket har på samhällsekonomin. Den omedelbara verkan på statsbudgeten är inte samma sak som verkan på samhällseko-

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m.m.

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska poUtiken m. m.

nomin och därmed på slatens inkomsier och utgifter på sikl. Och det är när alll kommer omkring delta som spelar någon roll, men del lappar man ofta bort i en felvisande och statisk budgetexercis.

Låt mig ta ett exempel lill på della. Socialdemokraterna vill kraftigt höja förmögenhetsskatterna, och de skatteinkomster man därvid tror sig fö in vill man räkna som en åtstramande ålgärd, så att stimulanserna i övrigi inte blir för slora. Men verkan på samhällsekonomin av en sådan skaltehöjning blir inle åtstramande utan det omvända. Det blir en konsumlionsökning, eftersom många kommer alt spara mindre när del blir ytteriigare skatt på sparande. Långsiktigt leder det till en än mera försämrad utveckling i och med att det minskade sparandet ger ett mindre underiag för investeringar.

Del viktigaste av allt i dagens läge när vi bedömer den samhällsekonomiska ulvecklingen är dock att göra klart för sig att skattepolitikens inverkan på samhällsekonomin är en annan än den som redovisas i sådana statiska budgetberäkningar. Hur mycket man kan tillåta av stimulansåtgärder i eu visst pakel beror på hur den ena eller den andra åtgärden påverkar inte bara konsumtionen ulan också produktionen och produktionsresurserna. Därför är del nödvändigt, herr talman, all i detla sammanhang ägna en viss uppmärksamhet också åt skatteutvecklingen.

En sänkning av marginalskatterna ger de enskilda inkomstlagarna mera pengar i handen och ökar konsumtionen och är därigenom visseriigen en stimulansåtgärd, men till skillnad från andra sätt all stimulera konsumtionen blir det sleg för sleg myckel gynnsamma verkningar av sänkta marginalskatter. När man har möjlighet alt genomföra stimulansåtgärder gäller det alt försöka slå mer än en fluga i samma smäll, genom atl vidla sådana åtgärder som har långsiktigt gynnsamma och resursskapande verkningar. Det är därför vi moderaler vill atl marginalskatterna nu skall sänkas som vi har föreslagit, som elt steg i rätt riklning. Elt stimulanspaket utan marginalskattesänkningar måsle göras mindre därför alt del saknas gynnsamma resurs-skapande verkningar. Jag lycker all del är beklagligl alt folkpartiet i skatteutskottet har frånträtl sin egen proposition i delta avseende.

Del brukar ofta sägas atl vi inte har råd alt sänka skallen för då för vi inte pengar till att belala sjukvård, pensioner och annat mycket viktigt. Men del har blivit hög tid alt dra den omvända slutsatsen. Om vi inle sänker skatten i bemärkelsen skattetrycket, skattesatserna, för vi en så dålig ekonomisk utveckling i landei atl vi inte kommeratt fö tillräckligt med skatteinkomster atl betala alla åtaganden som redan gjoris. Vi kan redan se att vi under hela 1970-talet haft sämre ekonomisk utveckling än andra industriländer och därmed fakiiski fött ell sämre skalleunderiag än vi annars kunde ha haft.

De stora budgetunderskott som landei f n. har och som man, om de fortsätter, har all anledning alt vara myckel oroad över är icke följden av atl vi har alltför låga skattesatser och betyder inle all vi skulle behöva höja skattetrycket, utan de är en följd av alt skatteunderlaget har utvecklals ogynnsamt under 1970-lalet och att ofantliga ytteriigare statliga utgifter krävs under denna period för atl reparera de skador som de alltför höga skalterna åsamkat både enskilda individer och företag.

Vi kan ju också konstatera atl Gunnar Nilsson i LO och åtminstone ytteriigare någon ledande fackföreningsman gjort gällande, aU den reala ekonomiska utvecklingen synes bli så svag att de inte tror, alt man kan klara atl fullgöra åtagandena lill pensionärerna. Men det vore ju för eländigt om det skulle gå på det viset, och del är därför det fordras en resursskapande politik. Pensionärerna, som under sin akliva lid med hårt arbete skapat landets välstånd, skall fö de utfästelser som givits infriade. Men del är då också nödvändigt alt se lill att det förs en resursskapande ekonomisk politik,så alt man för faktiska möjligheter att klara de åtaganden som är gjorda i detla och i andra avseenden.

Vi får icke glömma att skatteinkomsterna, de pengar som behövs för alt klara olika åtaganden i ett land, inle bara beror på skattetrycket och höga skattesatser som man bestämmer om här i riksdagen, utan också på skalteunderiaget, dvs. den reala ekonomiska utvecklingen i landet. De skyhöga skattesatserna, främst marginalskatterna, motverkar sitt egel syfte att dra in pengar till staten. De är ett allvariigl hot mot den ekonomiska stabilileien i landei och kan inte förbigås när vi resonerar om vilken lyp av ekonomisk politik som bör föras.

Det har slagit mig att svensk skattepolitik under efterkrigstiden, specielll under 1970-lalels första hälft, påminner mycket om den prispolitik som SJ tidigare förde. Man höjde priserna, och då reste folk mindre och man fick in mindre intäkter. Då höjde man priserna ännu mera för all läcka inkomslga-pet,och sedan reste folk ännu mindre. Då höjde man priserna en gång lill och började lägga ned sådana verksamheter, dvs. bandelar, som hade blivit olönsamma.

Precis sådan har alltför mycket av svensk skattepolitik under socialdemokratin varit, och vi moderater har länge varnat för sådana verkningar. Man har höjt skattesatserna, och därigenom försvårat den ekonomiska verksamheten och skatteunderlaget, nationalinkomsten, utvecklas illa. Då höjer man skattesatserna ytteriigare, så atl det blir ännu mer påfrestande alt hålla i gång företag och hela näringsgrenar. Nedläggningar i stor skala sätter in, och då tvingas man belala ut subveniioner för atl hindra dessa nedläggningar. Sedan ivingas man ytterligare höja skatterna för all så småningom böria belala alla dessa olika subveniioner.

För alt fullfölja denna liknelse, herr talman, skulle jag vilja säga att Jam Carizon på Linjeflyg har visat, att en annan prisfilosofi fungerar bältre. Det börjar faktiskt bli dags för en skattepolitikens Jan Carlzon i vårt land.

Under moderaternas lid i regeringen logs avsevärda sleg i riktning mol rimligare skaller på det statliga området. Löneskatter sänktes, marginalskatter reducerades och indexreglering genomfördes. Trots atl vissa indirekta skatter höjdes, som ett led i strävandena alt försöka reparera tidigare misstag som hade begåtts i den ekonomiska politiken, har faktiskt under den lid som vi var i regeringen de statliga skatternas andel i BNP snarast minskat, Däremoi har kommunerna höjt sina skattesatser kraftigt, vilket är olyckligt. Men genom olika insaiser har dock sådana höjningar för nästa år kunnal begränsas.

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

Det vore mycket beklagligt om den ulveckling i rätt riktning som inletts under den senasle ivåårsperioden inte skulle fortsättas. De beslut som kommer att tas i skattefrågorna i dag är inle övertygande, I stället är del klart att en stor majoriiei i riksdagen i lugn och ro skriver under en skattepolitik som har fortsau nedbrytande verkningar i en falsk tro atl man därmed skall fö mera pengar till ständigt nya utgifter, inle minst lill subventioner åt folk och företag som inte klarar sin ekonomi efter att ha betalt slora skatter. I detla olympiska lugn fortskrider riksdagens majoritet allt under det alt, såviu jag förstår, det knappasl finns någon ulanför riksdagen som deltar i debatten som försvarare av det nu rådande skattesystemet och skattetrycket. Del vore beklagligt om det som står klart för de fiesta ulanför riksdagen skulle gå upp för riksdagens majoritet först då den efter alt ha visal blott elt ständigt utredandes falska handlingskraft tagit sig fram till t. ex. 1985, då enligt metallutredare Edin skatlekaos kommer all ha inträffat.

För att vi skall fö en bättre ekonomisk utveckling här i landet kommer moderaterna alt arbeta för ell rimligare skattetryck. Vi anser att det måste bli ett stopp för de ständiga kommunalskattehöjningarna. Vi anser atl marginalskatterna skall sänkas i rejäla steg, så all vi för högst 50 % marginalskatt i de vanliga inkomsllägena för heltidsarbelande. Vi anser all omfattande marginalskattesänkningar för höginkomsllagare bör kopplas ihop med överenskommelser med SACO och SAF om atl bruttolöner - löner före skatt - som blivit så höga jusl därför atl det nästan inte blir något kvar efter skatt, skall kunna justeras. Vi anser atl skalterna på sysselsätlningen börsänkas för att undvika alltmera av AMS-ulgifler och industrisubveniioner som passiviserar och snedvrider. Vi anser alt löneskatterna försl och främsi bör sänkas i stödområdena, där sysselsättningsläget är besväriigast.

Sådana förändringar i våra skatter måste genomföras. Det nuvarande skattelrycket riskerar alt bli asocialt: asocialt genom att ge en dålig ekonomisk utveckling så alt det inte finns resurser i framtiden för alla åtaganden som gjorts; asocialt därför alt allt flera kommer att ägna sig ål skatteflykt och skattefusk för atl försöka tjäna pengar. För att möjliggöra en sådan anpassning lill en rimlig inriktning av skattepolitiken kommer vi moderater också i den praktiska hanteringen alt vara mycket återhållsamma när del gäller nya utgiftsåtaganden både på den statliga och på den kommunala sidan.

Socialdemokraterna, i dag företrädda av herr Feldt, har varnat för det stora budgetunderskottet. Jag håller med honom om att det är ulomordentligl allvariigl om budgetunderskottet fortsätter. Under den här perioden har det funnits moliv för dessa underskott. Men jag kan inte i herr Feldts argumentation spåra någon som helst konstruktiv idé om hur man skulle kunna komma till rätta med budgetunderskotten. I stället hörde jag förslag om stora nya utgifter, och vi kommer säkert vad tiden lider atl fö flera sådana förslag. När herr Feldt talar om en omläggning av finanspolitiken, kan man nästan ana att han står i kulissen och länker sig nya, stora skattehöjningar för alt försöka rätta till budgetbalansen.

Jag tror fakiiski alt herr Feldt, som ju är en begåvad kari, är alldeles pådet

klara med-om han länker efter på sin kammare-aU ytteriigare höjningar av skattesaiserna inte alls skulle komma att hjälpa upp de budgetunderskott vi har. Vad som skulle hända är alt vi fick en ytteriigare försämrad utveckling av skalleunderlaget här i landet, dvs. en ytteriigare försämrad tillväxt i förhållande lill andra länder. Ytterligare skaltehöjningar skulle uppenbarligen göra del ännu svårare för de enskilda människorna atl klara sig. Företagen skulle också fö del svårare när de betalt löneskatter och annat. Men genast skulle herr Feldt rycka ut med nya slora subveniioner och reparera skadorna. Inte kan man rätta lill de finanspolitiska problemen med denna lyp av politik!

Trepariiregeringen hann med alt klara den första fasen i ett program för ekonomisk återhämtning, och de gynnsamma verkningarna av dessa insatser är nu uppenbara. Herr Feldt försökte göra gällande atl vi skryter så fruktansvärt och säger att varenda problem är borta. Det har vi inle alls gjort. Jag skall om ett ögonblick peka på en hel del problem som finns kvar. Herr Feldt gör också gällande atl del i själva verkei inte inträffat några förbättringar. Jag tror att herr Feldt har helt fel. Del har i det ekonomiska lägel varit möjligt atl se klara förbättringar i förhållanden som var myckel skeva och farliga för landei när trepartiregeringen trädde till. Alla neutrala observatörer som haft något att säga har givit oss stöd i denna uppfattning.

Del är endast för de blinda omöjligt att se atl det inträffat klara förbättringar i handelsbalansen, alt Sverige har återtagit marknadsandelar på väridsmarknaden och på vår egen hemmamarknad, som vi förlorade genom en socialdemokratisk polfiik i början av 1970-talet. Industriproduktionen ökar i år för första gången sedan 1974. Sysselsättningsläget är förhållandevis gynnsamt och arbelslösheten är mindre än den var när socialdemokraterna hade regeringsansvaret i början på 1970-talet. Enligt prognoserna kommer bruttonationalprodukten att öka med drygt 2 96, vilket är den största ökningen sedan 1974. Utsikterna för 1979 är ännu bättre. Inflationen under den senaste halvårdsperioden är klart lägre än i jämförbara industriländer. Endasl om man är politiskt förblindad, gör man missgreppet all inte erkänna dessa förhållanden.

Men alla problem är inte borta, utan det finns mycket kvar att göra. Det måste understrykas alt det inte är möjligt atl under en regeringstid på två år rätta till allting. Men vi har klarat av den första fasen genom atl återge landet konkurrenskraft och förutsättningar för förbättringar i sysselsättning och ekonomisk utveckling. Vi har också lagt grunden till etapp 2 inom den ekonomiska politiken - att föra en resursskapande politik som ökar vårt välstånd, dvs. all ta till vara de möjligheter som skapats under trepartiregeringens tid. En rimlig skattepolitik är ett led i en sådan politik.

Utrymmet för stimulansinsatser är i hög grad beroende av hur den ekonomiska politiken hanteras under fas 2.

Utrymmet för stimulanspolitik bestäms i hög grad av hur den ekonomiska politiken i övrigt förs. Yltersl vikligt äralt undvika flaskhalsar i produktionen när ett uppsving får fart. Det behövs en flexibel och anpassningsbar ekonomi.

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

Ju trögare arbetsmarknaden och kapitalmarknaden fungerar, desto lidigare i uppsvinget uppstår fiaskhalsar som kommer atl omöjliggöra en fortsatt uppgång utan svår inflation och därav följande hol mol konkurrensläge och sysselsältning. Om arbetskraft inle flyttar frän företag och branscher som måste krympa över lill förelag och branscher som kan och måste öka när efterfrågan stiger-ja, då blir det flaskhalsar. De höga industrisubvenlionerna, vissa inslag i AMS-poliliken-atl snarare dela ul stöd och ordna kurser än att verkligen förmedla arbeten - och de höga marginalskatterna som gör det olönsamt all byta arbete, och turordningsreglerna i Åmanlagarna som lillämpas stelt och gör del riskabelt an byta arbete, ger en orörlig arbetsmarknad, Della kommer all försvåra en ekonomisk återhämtning och ökad sysselsättning.

Om det skall bli någon fart i svensk ekonomi och full sysselsättning i verkligheten, och inte bara i statistiken så man döljer den verkliga arbelslösheten på olika sätt, måsle del bli mera av röriighet yrkesmässigt och mellan företag och branscher.

Däremot gäller del, herr talman, all se lill atl en röriighelsbefrämjande politik inte leder till en utarmning av Norrland och stödområdena. Självfallel måste det finnas en rörlighet inom dessa regioner. Men det fordras en aktiv regionalpolitik för atl hindra en massiv ulfiytlning från stödområdena. Grundläggande för en sådan politik måsle vara all skapa ell allmänt bättre konkurrensläge. Jag vill understryka att när vi log oss ur den värsta krisen under de senasle två åren, gjorde vi det med generella ingrepp som en devalvering, lägre löneskatter och räntesänkningar. Det var sådana generella åtgärder, och inte alla olika subveniioner som sattes in, som satte Sverige på fötter. Vi drev en politik med dessa allmänna åtgärder som gjorde det möjligt alt konkurrera och all fortsälla verksamheter. På samma sätt måsle i grunden för en aktiv regionalpolitik ligga generella insaiser i Norriand för att fö ett bättre näringsklimat. Det är framför allt när det gäller löneskatter som det bör finnas underlag för sänkningar som kan göra det lättare all bevara verksamheter som redan finns och expandera nya. Självfallet behövs också regionalpolitiska insatser av sedvanlig typ ovanpå detla, men de kan inle dra hela lasset utan atl det skapas skadliga snedvridningar.

Herr Feldt ställde i diskussionen med herr Åsling en fråga om vad det var för nytta med dessa sänkningar av löneskatten i del inre siödområdei som gjordes under elt antal år. Jag är inle säker på att det kom något omfatlande svar på den frågan, och därför tänkte jag ta lilet tid för alt förklara detta, om Kjell-Olof Feldt har så svårl att förstå del.

Det är inle Kjell-Olof Feldt hell obekant - eftersom han också har varil handelsminister - att glesbygdshandeln har problem, att del är ell tryck i fråga om nedläggningar av butiker och atl del fordras ganska mycket av statliga stödinsatser för aU försöka se lill aU butikerna inte försvinner. Då bör det inle vara alldeles omöjligt för herr Feldt alt tänka sig in i alt om man har lägre skatter i del inre siödområdei går det lällare alt vidmakthålla denna service och se till all bygden kan leva vidare. Det är ett exempel på hur man med sådana åtgärder kan fö ett förbättrat läge ulan atl sedan i ännu högre grad

behöva reparera skadorna av en dålig skatlepolitik genom ytteriigare subveniioner.

Jordbruk är viktigt i glesbygdsområdena -det ärju svårt alt ha en fabrik på varje mindreort. Jordbruket,deareella näringarna,harsior betydelse,och jag gör gällande alt del har blivit lättare all fortsätta driva jordbruk i glesbygd genom atl man där har en lägre löneskatt. Det är på samma sätt med skogsbrukei. Det har varil lättare all fortsätta skogsbruk upp mol nollzonen i och med alt koslnadsbelastningen har varil mindre där. LKAB använde alltid socialdemokraterna som någon sorts paradexempel tidigare när man skällde på den sänkta löneskatten. Är del så idiotiskt atl man genom sänkt löneskatt ger pengar till LKAB? Läs då i pressen om hur det f n. ser ut i LKAB! Jag skulle vilja göra gällande au om vi hade lägre löneskatter i det inre stödområdet, då skulle man med motsvarande antal miljoner kronor kunna minska subventionerna för atl hålla LKAB gående liksom alla andra verksamheter, underieverantörer osv., i området. Jag gör också gällande att turismen genom atl man för lägre kostnader skulle kunna få läitare all konkurrera, vilket inte är alldeles betydelselöst med lanke på del konkurrenstryck man har på grund av bl. a. charterresorna utomlands.

Jag ville, herr lalman, gå igenom delta noggrant, eftersom herr Feldt ställde några frågor som inte blivit fullständigt besvarade och eftersom riksdagsbeslutet om en sänkning av löneskatterna i det inre stödområdet är resultatet av en motion från moderaterna.

Den selektiva politiken, della att gå in med stöd i form av punktinsatser i stället för att göra allmänna insaiser, är väldigt lockande för politiker. De kan resa ut och peka på vad de har gjort, och då räknar de upp lio exempel på punktinsatser. Men jag vill slå fast atl detta lätl blir ett lurendrejeri. Summan av kosinaderna för alla dessa punktinsatser blir ofta större än om man -jag upprepar: som den borgeriiga regeringen gjorde - hade skapat en allmänt bättre konkurrensförmåga för en region eller för hela landet.

Herr lalman! Socialdemokraterna kräver nu ännu större stimulansåtgärder än de borgeriiga partierna. Jag vill underslryka alt om vi under de två senaste åren hade fört en socialdemokralisk ekonomisk politik, då hade del inneburil atl man icke hade kunnat göra några av dessa insatser - växelkursändringar, sänkta löneskatter, osv. - av allmänt konkurrensförbällrande lyp. Tillsammantaget hade detla inneburil att det svenska kostnadslägel i förhållande lill det utländska hade varil ungefär 25 % högre än det nu är. Jag tror inte alt det fordras mycket fantasi för alt tänka sig in i vilka kriser som skulle ha rått i svensk ekonomi och på en lång rad olika orter, om vi hade fört en sådan politik.

Herr Feldt talade om alt det under de senasle åren har skett en utslagning av förelag. Men de företagsnedläggningar som förekommit utgör en bråkdel av de nedläggningar som hade ägl rum om vi i stället hade haft en socialdemokralisk kostnadshöjande politik. Då hade svenskl näringsliv i dess helhet varit utslaget. Herr Feldt bör alltså vara glad över atl ireparliregeringen förde en ekonomisk politik som gör atl del nu är bättre balans i våra utrikesaffärer och atl kostnads- och konkurrensläget är sådant atl man över

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

huvud laget vågar och har utrymme för atl slimulera den privala konsumtionen. Men det finns inte utrymme för så stora stimulanser som socialdemokraterna kräver, alldeles särskilt som den inriktning de vill ge åtgärderna motverkar en rimlig skaltepolilik och i övrigt inle innebär att fiaskhalsar och infialionspolilik kan undvikas.

Socialdemokraterna säger i detla utskottsbetänkande att en indexreglering av skatteskalorna är orättfärdig. Jag tror inle all herr Feldt har svarat på frågan; Skulle det vara orättfärdigt atl se till att inte infiationen höjer skattetrycket? I så fall vore det ju orättfärdigt att bekämpa inflationen, för om prisstegringarna upphör behövs inget inflationsskydd för skatteskalan. Menar herr Feldt och socialdemokraterna på fulll allvar alt det vore orättfärdigt att avskaffa inflationen?

I herr Feldts inlägg fanns en kritik av atl invesleringsutvecklingen varit sådan alt del varit en kraftig nedgång i investeringarna. Del bör då framhållas alt industriinvesteringarna har minskat sedan 1974. Det lar sin tid alt vrida en dålig ekonomisk utveckling rätt. Det är yltersl beklagligt alt det har tagil denna tid och alt man först nu har möjlighet att se atl de åtgärder som salts in under trepartiregeringens lid kan innebära en ökning av investeringarna. Det" är sviterna av den tidigare ekonomiska politiken - jag tror inte att jag är orättvis när jag påstår detta, och jag gör det inte av partitaktiska skäl - som gjorde del omöjligt för förelagen att konkurrera och som gjorde att man lappade luslen att bygga ut verksamheter.

Jag vill också säga till herr Feldt aU en anledning lill all återhämtningen inte har gått fortare i det här slycket är del hot som lönlagarfonderna ulgör. Dessa innebär ju att löntagare med heltidsarbete årligen skulle belala 2 000 kr. till centrala fackföreningsfonder. Elt sådant syslem skulle antagligen bli kostnadshöjande, och de perspektiven skapar redan nu en minskning av lusten att salsa på framtiden. Luslen ute i företagen all satsa blir ju ännu mindre, när man vet alt löntagarfondsförslagen innebäratl del cenlrala facket tänker sig alt ta över alla företag som går bra. Den situation som förelag och företagare befinner sig i är den, och del är inle så lockande, alt om det går bra lar facket över, och om det går dåligt tar banken över.

Herr Feldt sade också alt man f n. behöver en stark satsning på forskning och utveckling, och jag ger honom fullständigt rätt. Jag vill bara beklaga alt man under socialdemokraternas regeringsinnehav inledde en nedmslning i detla avseende, och jag vill också beklaga alt man gjorde det alldeles särskilt svårt, och betraktade det nästan som något kriminellt, alt ha nära förbindelser mellan universiiet och företag för att verkligen stimulera produktförnyelse i näringslivet. Jag vill underslryka, herr Feldt, atl del är föga meningsfullt atl kräva mera pengar till forskning och ulveckling, om man inle samlidigt gör det glasklart all dessa pengar blir helt verkningslösa, om det inle också finns skickliga forskare. Och skickliga forskare för man inle fram ulan atl del finns en god utbildning, dvs. hög kvalitet på våra universiiet när det gäller utbildningen, och hög kvalitet på universiteten för vi inle ulan atl också ha hög kvalitet på skolväsendet över huvud taget. Det förefaller som om moderaierna är de enda som gör detta ganska enkla påpekande atl för

forskning och utveckling behövs inle bara pengar utan kvalitet i skolväsendet och i forskningen och utbildning vid universiteten.

Vi resonerar i dag om stimulanspolitik, men vad som framför alll behöver stimuleras är de många människornas lust att skapa något, atl åstadkomma något, all satsa på framtiden, att arbeta och göra en insals. Vår störs ta resurs är just de enskilda människornas lust att vilja åstadkomma något. Därför måste det vara lönande att arbeta. Del är denna stimulanspolitik som är det viktigaste i dagens läge, viktigare än konsumtionsstimulanser av olika slag. Låt oss för all del inte lura oss själva av de mycket optimistiska konjunklurrapporter som nu läggs fram och som täcker 1979. Ulsikterna för del året är goda, men inle därför atl del blir någon verklig tillväxt i bemärkelsen atl landels produktiva resurser ökar. Nej, fömtsäUningarna är gynnsamma, därför atl man lill följd av trepartiregeringens åtgärder i vad jag har kallat etapp 1 kommii dithän att man nu har förutsättningar atl bättre utnyttja de resurser som redan finns. Det ligger frestande nära lill hands alt förväxla dessa två föriopp och tro att en process med stark tillväxt nu har inletts och i yran fatta nya beslut om offenlliga utgifter, som förutsätter framtida finansiering genom en snabb ekonomisk tillväxt, trols atl förulsätlningarna härför knappast har skapats. Dessa förbättras f ö. knappasl genom dagens riksdagsbeslut, åtminstone inte i någon annan bemärkelse än att man hindrar alt försämringar uppstår till följd av socialdemokraternas nedbrytande förslag.

Det är, herr lalman, mol denna bakgrund som SNS-ekonomerna i sin i dagarna utkomna rapport skriver följande: "Om inte den ekonomiska politiken under de närmaste ett två åren hanteras skickligt, finns stora risker att en ny acceleration av lönekostnader och inflationslakt som förnyade underskott i handelsbalansen åter tvingar fram en 'svångremspoliiik'. Detla

skulle innebära- att de senaste årens uppoffringar gjorts till ingen

nytta."

Herr lalman! Jag yrkar på alla punkier bifall till uiskottets hemställan och lill den motivering lill punkl 21 som ges i reservalionen 3.

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska poUtiken m. //?.

Under deua anförande övertog förste vice lalmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

KJELL-OLOF FELDT (s) kort genmäle:

Hert talman! Del var en märklig förelrädare för finansulskoliets majoritelsförslag som uppträdde här i talarstolen. Inte en siffra var tydligen rätt i del betänkande som Burenstam Linder skrivit på. Jag tycker att detta bekräftar vad jag sagt om hur illa folkpartiet skött den pariameniariska handläggningen av den ekonomiska politiken.

Sedan formade sig Burenstam Linders anförande lill ett generalangrepp mol skattepolitik och skattetryck i gammal dålig högerstil. Nu skall skattepolitiken diskuteras senare. Men jag tycker all en sak borde man kunna fö reda på av Burenstam Linder, nämligen hur det kunde komma sig att skattetrycket, mätt som andel av nationalinkomsten, under herr Bohmans tid

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska poUtiken m. m.

som ekonomiminister ökade snabbare än under någon annan moisvarande lidsperiod när finansministern hette Gunnar Sträng. Varför blev - helt enkelt - moderaterna i regeringsställning ell sådant skatlehöjarparli?

Del skall bli intressant all höra om Burenslam Linder är beredd att la en del av ansvaret eller om vi nu, liksom av Nils Åsling, skall fö höra alt den här skattepolitiken var fel men att del inte fanns, som det helte, reella förutsättningar för moderaterna alt driva en riklig skattepolitik i högersiil.

Burenstam Linder säger också atl budgetunderskott är farliga. Där är vi lydligen ense. Och han efterlyser konstruktiva idéer. Ja, vad har han då själv att komma med?

Det första är det vanliga, atl man skall vara återhållsam med nya, slora utgifter, och det låter sig väl sägas. Men också här uppstår frågan hur moderata samlingspartiet i två år kunde medverka lill att statsutgifterna ökade med 40 miljarder mer än slalsinkonislerna under samma tid. Kan del möjligen illustrera atl det är lält all från riksdagens talarstol stå och kräva återhållsamhet och en hell annan sak all slällas inför resultatet av en misslyckad ekonomisk politik?

Den andra konstruktiva idén är alt Burenslam Linder nu - och det var inle alls oväntal - slår och lovar stora, nya skattesänkningar. Men om de skallesänkningarna inte skall leda lill ännu slörre budgetunderskott, vem skall då belala dem? Man kan tala mycket om att della på lång sikl för alla möjliga posiliva effekter på tillväxten, men omedelbarl och för överskådlig lid blir effekten försvagade statsinkomster. Och frågan är vem som skall belala. Är det de arbetslösa, pensionärerna, de sjuka? Det har förts fram diverse moderata idéer under senare lid om hur betalningen för den offentliga servicen skall lastas över på de svagaste grupperna.

Nej, herr talman, del var en rikligt reaktionär salva som herr Burenstam Linder avlossade. Det är tydligen två års undertryckt ilska som Burenstam Linder nu låter gå ul inte bara över oss socialdemokrater utan också över sina forna regeringskamraier.

BJÖRN MOLIN (fp) kort genmäle:

Herr lalman! Jag skall inte direkt polemisera mol Staffan Burenslam Linder. Vi har ju samma uppfattning när del gäller finansutskottets betänkande, och vi har också i huvudsak samma uppfattning när det gäller det aktuella skattebeslutet. Där hade vi från både moderaternas och folkpartiets sida önskat en något störte marginalskallesänkning. Men vi har fött acceptera en lägre nivå på skattesänkningarna för all fö igenom någon marginalskattesänkning alls.

Del är inte heller riktigt atl beskriva situationen inför det beslut som nu skall fallas så atl del kommeratt bli motstridiga beslut. Däremoi kanjag gärna hålla med om, vilket jag sagt tidigare i en diskussion med Kjell-Olof Feldt,att procedurordningen inle är tillfredsställande. Det finns inle i riksdagen någon form för samordning när del gäller ekonomiska beslut av del här slaget. Jag lycker att denna slutsats bör kunna leda till all vi i lugn och ro sälier oss ner och mellan partigrupperna försöker diskutera oss fram till en bältre tingens

ordning. Jag skall gärna medverka lill alt del kan ske i finansutskotiet.

Yllerligare en liten kommentar lill Staffan Burenslam Linders inlägg. Han sade att vi inte borde höja löneskatten. Nu har vi ju i enighet mellan de tre icke-socialistiska partierna tagit bort löneskatten, dvs. den allmänna arbetsgivaravgiften. Vad Staffan Burenstam Linder nu diskuierar är atl man inte borde genomföra de höjningar av arbetsgivarnas sociala avgifter som riksdagen redan beslutat om. Där har vi sagt att det nu inte är möjligl med hänsyn till kosinaderna för olika sociala åtaganden,även om del finns skäl all ytteriigare förbättra de svenska industriföretagens relativa kostnadsläge. Men vad vi i utskoltsmajoriteten säger och som både Staffan Burenslam Linder och jag har skrivit under är alt någon förändring av arbetsgivaravgifterna, utöver vad riksdagen redan beslutat, i nuvarande läge inte är aktuell. Något yrkande härom har inle heller förts fram. Också på den punkten är vi alltså på samma linje.

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

STAFFAN BURENSTAM LINDER (m) kort genmäle:

Herrialman! Den fråga som herr Feldt log upp behandlade jag i mitt första inlägg, men herr Feldt kanske lyssnade illa. Jag förkunnade all under vad herr Feldt kallade "herr Bohmans lid som ekonomiminister" gjordes på den statliga sidan stora förändringar i den bemärkelsen att skattesatser sänktes. Socialdemokraterna harju livligt protesterat mot della,så det kan inte vara er obekant. Löneskatterna sänktes, marginalskatter sänktes, indexregleringen genomfördes.

Jag sade också, herr Feldt, att vissa indirekta skatter hade höjts föratt skapa bällre balans när det gäller olika förhållanden som var resultatet av socialdemokraternas tidigare misslyckade ekonomiska politik.

Jag konstaterade vidare alt trots höjningarna av de indirekta skatterna har under herr Bohmans tid som ekonomiminister andelen av skatter till staten snarast minskal under dessa år. Däremoi är del fullständigt rikligt atl de kommunala skatterna har ökat och det är ytteriigt oroande. Men i det avseendel hade ekonomiminister Bohman inle någon direkt befälsräti. Del hade däremoi väl så många av dem som herr Feldt har som partivänner ute i kommunerna och som gärna medverkade lill olika kommunala skaltehöjningar. Men de är nu djupt oroade av att kommunerna fortsätter denna politik, för det kommer att ta en ände med förskräckelse.

När jag gör vad herr Feldt kallar ett generalangrepp på skattepolitiken, så är jag inte ensam. Del kallades en reaktionär salva, och det utlryckel kan man bara använda om man är absolut ointresserad av vad som står i tidningarna och hur debatten f n. går ute i landei. Om det som jag säger skall kallas för reaktionärt, så är en lång rad av människor, som står herr Feldt ganska nära, precis lika reaktionära.

Del är icke reaktionärt alt i dagens läge påpeka de olika problem som är förenade med atl riksdagens ledamöier - men inte svenska folkel i övrigt -håller på alt lura sig själva atl tro all höjningar av skattesatser är samma sak som att skatteinkomsterna strömmar in. Höjningar av dessa skattesatser leder i slällel till en försämrad ekonomisk utveckling i landet. Och del är f n.

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

en allvariig förklaring till att budgetunderskottet är så stort som det är.

All budgetunderskottet under den senaste ivåårsperioden har tillåtits öka har två anledningar.

Den första är att det ur konjunkturpolitisk synvinkel var motiverat alt föra den typen av finanspolitik då. Men det är mycket fariigt - del harjag också sagt förut - om den lypen av budgetpolitik fortsätter under en uppgångsfas. Den andra anledningen till alt utgifterna ökade är att del på grund av lidigare socialdemokratisk politik blev nödvändigt med stora transfereringar lill olika företag som höll på att gå över styr.

Del är förklaringarna till budgetunderskottet, herr lalman.

KJELL-OLOF FELDT (s) kort genmäle;

Herr lalman! Låt mig försl bara notera att Björn Molin log emot loskan från Staffan Burenslam Linder utan alt våga försvara sig. Det är dystert att folkpartiet lägger sig så platt på rygg inför den här lypen av angrepp mol en någoriunda förnuftig och progressiv politik.

Jag vill ta upp en sak som Staffan Burenslam Linder sade tidigare. Han frågade mig: Varför är det orättfärdigt att avskaffa infialionen? Det är möjligl alt han sade fel, men om han menade vad han sade, skulle det alltså vara en fråga apropå vår kritik av indexregleringen av skalleskalan. Men indexregleringen avskaffar minsann inte inflationen; den håller snarare kvar inflationens orättfärdiga fördelning i samhällel, I varje fall fördelar den skallesänkningar på ett orättfärdigt sätt och tar inle hänsyn till hur inflationen i realiteten slår på olika befolkningsgruppers levnadsstandard.

Staffan Burenstam Linder kallade lönlagarfonderna för fackföreningsägda fonder. Jag måsle fråga honom varifrån han har hämtat informationen att de skulle vara fackföreningsägda. Del finns inie något förslag från vårt håll med del innehållel.

Apropå den förda skattepolitiken under trepartiregeringen förklarar nu Staffan Burenstam Linder alt de statliga inkomstskatterna sänktes. Det är förklaringen -lill vad? Jo, till alt budgetunderskottet har ökal så pass kraftigt. Det var just den poängen jag försökte hämta hem i milt tidigare inlägg.

Sedan är del nog bra atl herr Bohman inle har någon befälsrätt över kommunerna. Jag tror att den sorlens kommando skulle skapa ännu större problem för möjligheterna till en vettig utveckling på det området.

Vad är del som är reaktionärt i det som Staffan Burenstam Linder för fram?

Jo, för del första går de skallesänkningar han talar om systematiskt till högre inkomsttagare och till människor med god ekonomisk ställning. De ökar alltså ojämlikheten i förmögenheter och i inkomsier.

För det andra kommer betalningen - för den kommer all utkrävas! - atl las från de grupper som har det sämst ställt. Del betyder sämre omvårdnad, sämre förhållanden i skolorna, sämre möjligheter för pensionärer och andra alt leva elt liv med en hygglig standard. Del är priset för att denna politik skall kunna genomföras, och därför är det reaktionärt i och med atl ni icke på något sätt kan visa hur en sund och ansvarsfull finanspolitik skall kunna förenas

med så utomordentligt lättsinniga och långtgående skaltesänkningslöften. Till slut, herr talman! Staffan Burenstam Linder lalar om de välsignelser som genom den sänkta arbetsgivaravgiften i glesbygdsområden har skapats för handeln inom dessa områden. Låt mig då bara påminna om alt ifall det är något han har fått krilik för är det just för sin oförmåga aU lösa problemen för glesbygdshandeln. Där begärs i dag mångdubbelt större bidrag för alt kunna klara denna handel. Problemen där har alltså inle på något säll lösts genom de sänkta arbetsgivaravgifterna.

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

STAFFAN BURENSTAM LINDER (m) kort genmäle:

Herr talman! Beträffande handeln vill jag påminna herr Feldt om att det under min lid som handelsminister var avsevärt färre buliksnedläggningar än under herr Feldts tid.

När jag log upp en cenlral krilik mot att löntagarfondsdebatlen slarki försvårat människors lust att investera f n., har herr Feldt - observera del! -ingen annan invändning atl komma med än alt jag sade fackföreningsägc/a i stället för fackföreninsstyrda. Del var hans enda invändning; annars är lydligen herr Feldt helt ense med mig om del mycket allvariiga i det hol som lönlagarfonderna utgör mol ett ekonomiskt uppsving i landet.

Jag upprepar, herr lalman, alt om man avskaffar infiationen behövs det ingen indexreglering av skatteskalan. Eftersom socialdemokraterna gör gällande atl indexregleringen är en sådan ruskig företeelse, socialt orättvis och annat, måste ju därav även följa slutsatsen alt avskaffandet av inflationen skulle vara socialt orimligt. Det visar bäst hur innehållslös er kritik av indexregleringen är, och det är väl bara att vänla på att den dagen skall komma då ni upphör med den kritiken.

Herr Feldt kommer så med de sedvanliga frågorna: Vem skall betala kalaset, om man gör en skattesänkning? Ärdet pensionärerna, som skall fö det sämre? Ärdet sjukvårdsinsalserna som skall gå ner? Men herr Feldt har fullständigt missuppfattat delta. Det är nämligen så, alt det slora hotet mol pensionärerna f n. kommer från en skattepolitik som göratt den ekonomiska ulvecklingen i landei ärså myckel svagare än vad den skulle behöva vara. Jag vet atl herr Feldt, eftersom han inte alls - jag upprepar det - är någon dumbom, förslår della. Det är åtminstone alldeles uppenbart att Gunnar Nilsson har gått och grubblat på detta, eftersom han säger att del kanske blir så alt löftena till pensionärerna inle kan infrias. Jag lycker all det är ynkligt atl detta skall behöva sägas, men del blir resultatet av en dålig politik.

Herr Feldt försöker sätta in en demagogisk stöt mot mig då han säger att jag, när jag lalar på del sätt som jag gör, är elt hol mol pensionärerna. Del vore eländigt om denna riksdag låter lura sig atl gå på denna typ av ytterst billig demagogi och icke i tid ändrar skaiiesyslemel så alt del inle går alldeles åt skogen.

Hert Feldt säger alt de lågavlönade och de sämst ställda i samhället skulle skadas av en sådan omläggning som jag har talat för. Får jag fråga herr Feldt med hjälp av en bild: Vilka är del som drunknar försl när en båt havererar? Del brukar vara de som sitter längsl ner. Jag tror att den bilden stämmer rätt

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

bra också här. Om skattesystemet gör alt del blir kaos i ekonomin blir det inte de högutbildade eller med dem jämställda som för det svårast utan just pensionärer och liknande grupper. Del blir dessa som får del svårt att reda ul sin siluation, och det måsle vi förslå i tid i vårt land.

Förste vice talmannen anmälde alt Kjell-Olof Feldt anhållit att till protokollet få antecknat alt han inte ägde räll lill ytterligare replik.

ALF LÖVENBORG (apk);

Herr talman! Vi har i vår molion 1978/79:96 vänt oss mol de nuvarande principerna för inrikiningen av den ekonomiska politiken. Det har vi gjort därför all vi anser atl dess verkningar är förödande för svensk arbetarklass.

Den folkparlistiska regeringens linje har sammanfattats i proposilionen nr 50. Dess syfte är atl motivera en fortsättning av den Bohmanska svångremspoliliken, ly det är den som är vägledande, trots alll spegelfökteri.

Tillkomsten av en folkpartistisk minoriieisregering innebär ingen politisk kursförändring - det torde alla vara på det klara med. Ingenling kommer alt bli bättre för svensk arbetarklass. Ännu fler människor kommer alt bli arbetslösa, priserna kommer att stiga, så ock hyror, taxor och på sina håll också kommunalskatten.

De rika knösarna kommer också atl fortsätta som fömt. Vi har nu en industriminister som har stora aktieinnehav och är en av storfinansens betrodda. Blod är tjockare än vallen, heter det ju i ett gammalt ordspråk. Han kommer förmodligen alt vara ännu mer lyhörd än sin föregångare för storkapitalets önskningar när det gäller uppläggningen av den ekonomiska politiken, stödet och bidragen lill den svenska storfinansen.

Sverige leds nu av en regering som är bildad av elt parti som under många år öppet finansierades av svenskt storkapital. De som finansierade och finansierar della parti kräver nu sin utdelning - och de för den.

De förslag som presenteras på det skallepolitiska området gynnar framför alll höginkomsttagarna. Det frikostiga slödel lill svenskt industrikapital skapar inle full sysselsällning men är till glädje för aktieägarna som äger och bestämmer inom svenskt produktionsliv.

Den svenska ekonomin styrs inle mol några långsiktiga samhällsmål. Den styrs i slällel av kapitalstarka grupperingar som har högsia möjliga vinst som sin ledstjärna. Om vinslen inle blir nog stor på hemmaplan, investeras resurserna utomlands eller hålls lillbaka i väntan på bättre tider.

I april i år räknade den borgerliga regeringen med ett budgetunderskott på över 38 miljarder kronor. Nu kan man se att beräkningarna inle räcker och att budgetunderskottet kommer alt växa.

Förklaringen är bl. a. den enorma generositeten gentemot de kapilalä-gande, de stigande militärutgifterna,de öppna möjlighelerna till kapitalexport och den åtstramning som har skett och som har minskat den privata och den offentliga konsumtionen. Det är med rasande fart som svenska statens finanser har försämrats under 1970-talet. Under senare hälften av 1960-lalel

var det genomsnittliga underskottet i budgeten 3 miljarder kronor, och under de första fem åren på 1970-talet ökade underskollen till i genomsnitt 7 miljarder. Del varju småpotatis jämfört med dagens ekonomiska situation. Nu handlar del om 40-50 miljarder per år.

Kjell-Olof Feldt talade i dag om del som måsle hända när ekonomin kommer in i normala gängor. Han tror uppenbarligen också på kapitalismens självläkande krafter. Men sanningen torde vara att även svensk kapitalism har haft sin guldålder och är på väg nedåt, även om den trenden tillfälligtvis kan brytas. Vad som nu krävs för att varaktigt bryta den nedåtgående trenden i svensk ekonomi är grundläggande förändringar av makt- och ägandeförhållandena. Man måste bryla kapitalets diktatur över produktion och sysselsättning. From kolartro på atl man med kapitalismen i orubbat bo skall kunna skapa utveckling och full sysselsättning är atl hänge sig åt illusioner. Ju fortare svensk socialdemokrati inser det, desto bättre är del för svensk arbetarklass.

Från borgeriigt håll talar man om bättre tider och en förväntad konjunkturuppgång. Staffan Burenstam Linder stod alldeles nyss i denna talarstol och sade: Låt oss inte luras av de optimistiska konjukturrapporter som nu kommer till synes.

Det var det enda i Staffan Burenslam Linders anförande som jag oreserverat kan instämma i. Jag säger också: Svenska folk, låt inle lura er! Det är sken och bländverk, avsett att dämpa den växande oron bland löntagarna. Kapitalismen är ohjälpligt i utförsbacken, och någon ny guldålder väntar inte bakom hörnet.

När man från borgerligt håll talar om bättre tider och en förväntad konjunktumppgång tror man förmodligen också på del. Strategin är att återhämtningen skall ske så alt monopolen och storkapitalet stärker sin maktställning och för höjd avkastning på det arbetande kapitalet. Det kräver en ekonomisk politik som inriktar sig på återhållsamhet när det gäller standarden för vanligt folk, samtidigt som monopolen för stimulanser av skilda slag.

Den verkliga regeringen i vårt land är regeringen Wallenberg. Det är den som styr svensk politik - inte den borgeriiga regeringen; den styrs av den kapilalistiska utvecklingen. Men det betyder ju inte alt den borgerliga regeringen kan slippa undan sitt ansvar. Det skulle kunna finnas utrymme för en annan politik även inom det här samhällets ramar. Man behöver exempelvis inle anslå 14 miljarder till militära ändamål. Man behöver inte låla kapital strömma ut ur Sverige föratt investeras utomlands. Man kan höja bolagsskatterna, klämma ål skaltesvindlarna och spekulanterna. Man kan salsa på siatlig företagsuppbyggnad, mera bostäder, barnstugor osv.

Den verkliga tryggheten för arbetarklassen kan aldrig skapas under kapitalismen. Men vi hade inle behövt ha en halv miljon arbetslösa, som det ju är i realiteten, om de borgeriiga fört en annan politik.

Nils Åsling sade i den här debattens inledning atl trepartiregeringens slabiliseringspolilik varil framgångsrik. Man må ju säga: Gud bevare svensk arbetarklass från sådana fortsatta framgångar! I realiteten en halv miljon

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska poUtiken m. m.

7 Riksdagens proiokoll 1978/79:54-55

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

arbetslösa, därav närmare 50 000 ungdomar, priser och hyror som har nått svindlande nivåer, företagsnedläggningar runt om i landei och nya varsel om permitteringar för varje dag som går. En framgångsrik slabiliseringspolilik, sade Åsling. Gå ut och säg del lill barnfamiljerna, lill låginkomsttagarna och pensionärerna. Det kommer att betraktas som elt blodigt hån mol de stora grupper som nu kämpar med växande ekonomiska bekymmer. De ser ingenling framgångsrikt i den politik Åsling så belåtet lalade om.

Björn Molin sjöng samma höga visa lill den borgerliga politikens lov - och den klingade lika falskt.

Arbetarpartiet kommunisterna vill plädera för motsatsen lill den politik som nu utformas i monopolens intresse. Vårt recept mol krisen är ulvidgad reformpolitik och förslärki köpkraft i slällel för sänkt levnadsstandard, ökad arbetslöshet och nedskärningar av den offentliga sekiorn.

Vi ställer parollen om att försvara levnadsstandarden, arbetarnas reallöneutveckling och jobben.

Vi ställer parollen om en antimonopolislisk fronl för ett demokratiskt alternaliv till den nuvarande politiken. Det bör enligl vår mening innehålla följande huvudpunkter:

Vi vill ha åtgärder lill försvar och utvidgning av de arbelandes köpkraft, så atl den inhemska produktionen stimuleras och därmed också kapaciteisut-nyltjandet inom industrin.

Vi vill ha en förstärkning av de socialpolitiska insaiserna genom bl. a. en höjning av barnbidragen.

Vi kräver ökade investeringar i bostadsbyggandet med betoning på flerfamiljshus. .

Vi har väckt förslag om utformandet av en handels- och valutapolitik som stoppar kapitalexport och valutautflöde och som innebär en nyorientering av handeln och det ekonomiska samarbetet med de socialistiska länderna.

Vi har i olika sammanhang krävt en samhällelig styrning av investeringspolitiken och en statlig aktivitet som innebär ökad vidareförädling av svenska produkter för att man skall slimulera sysselsättningen och förhindra alt regioner utarmas, vilket nu sker.

Våra krav för en demokratisk politik finns sammanfattade bl. a. i motionerna 96, 97, 98 och 100.

Herr lalman! I dag går alltför många människor utan arbete. Och många som har arbete går i fruklan för att förlora det. Det går nu inte en dag utan alt människor blir arbetslösa. Inle en dag utan alt det utfärdas varsel om permitteringar. Inte en dag ulan att det talas om nya företagsnedläggningar.

I den här kammaren brukar de borgeriiga statsråden tala om att "det är värre i andra länder", där är ännu fier arbetslösa. Men det aren dålig tröst för svensk arbetarklass att del i andra länder finns ännu fier som är drabbade av arbetslöshetens gissel. Vad hjälper det den arbetslöse i Göteborg, Ådalen eller Norrbotten?

Med hjälp av de åtgärdersom vi föreslår kan del skapas nya arbelslillfällen, och det är viktigt. Men vi vill också betona atl inle ens därmed kan verklig

trygghet skapas för arbetarklassen. Det kan bara ske genom planhushållning och socialism.

I borgeriiga massmedia försöker man frammana bilden av all detta är en världsomspännande kris. Men det är inte sant. Däremoi omfattar krisen hela del kapilalistiska systemet. Alternativet med planerad ekonomi, en produktion byggd på folkets behov och inle på profitjakt, skapar ingen kris. Den reella socialismens alternaliv framträder tydligare och tydligare för de arbetande människorna i den kapitalistiska världen.

Det är första gången på tre decennier som de utvecklade kapitalistiska ländernas ekonomi har befunnit sig i en så långvarig depression. Det börjar också stå klart för alll fier ekonomer, även borgerliga, alt en stabil återhämtning och uppgång inom den här ramen inle längre är alt vänla. I stället kommer de inneboende motsättningarna och de olösliga problemen innanför kapitalismens ram alt förstärkas. Därmed inte sagt att en viss återhämtning inom svensk ekonomi inom den närmaste liden skulle vara omöjlig. Med det blir med all sannolikhet en uppgång utan kraft, med relativi låg ekonomisk lillväxtlakl, låg invesleringsgrad och en kvarstående hög arbetslöshet och inflation.

De traditionella metoderna inom den kapitalistiska ekonomin för atl möta de återkommande kriserna räcker inte längre. Från storfinansens sida vill man attackera arbetarklassens redan vunna framgångar som en del av sin strategi. I bladen läser vi nu också hur regeringens näringspolitiska delegation anser att problemen skall tacklas: ingen sjukersättning vid kortlidsfrånvaro och höjda sjukvårdsavgifter. Från annat håll hardet höjts röster som vill spara pengar på pensionärernas bekostnad. Seriöst diskuterar storfinansens toppar införandet av någon lyp av samhällskontrakt för atl klavbinda svensk arbetarklass och dess organisationer.

Arbetarpartiet kommunisternas väg är den motsatta. Vi anser det nödvändigl all svensk arbetarklass går till motoffensiv, rycker ål sig initiativet och banar väg för en annan ekonomisk politik än den som nu bär regeringen Ullstens signatur.

Jag ber avslutningsvis atl fö yrka bifall till arbetarpartiet kommunisternas motion i anslulning till det betänkande från finansutskottei som nu behandlas.

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

ERIK WÄRNBERG (s):

Herr talman! I den till skatteutskoltet överiämnade delen av propositionen utgör självfallet frågan om 1979 års skatter del tunga inslaget, men samiidigi finns naturligtvis andra frågor med andra tidsperspektiv som är nog så intressanta. Vi är exempelvis i utskottet överens om atl folkpensionärernas extra avdrag bör ökas, och vi är också överens om atl det särskilda avdraget för underhåll till icke hemmavarande barn bör höjas från 2 500 till 3 000 kr. per barn och år. Vi har heller ingenting atl invända mot att del särskilda avdraget för vissa arbetskläder förlängs med ytteriigare tre år. Det finns också andra intressanta saker i utskottets betänkande. Men det är klart att 1979 års skatter är den stora frågan, och jag har därför för avsikt atl ganska utföriigt uppehålla

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

]00

mig just vid 1979 års skatteskala.

Från samtliga partier har lämnats motioner, och från de fyra partier som är representerade bland uiskottets ordinarie ledamöter förelåg molioner ulöver propositionens förslag som skilde sig från varandra högst väsentligt. Utöver det förhållandet att det var miljardbelopp som skilde partierna åt förelåg också stora skillnader i bedömningen av vilka grupper bland de skattskyldiga som bäst var i behov av lättnader.

Det såg i början ut alt även i skatleutskoltet bli en strid om procedurfrågorna, men jag måsle till min glädje säga alt dessa frågor så småningom löstes i sämja. Orsaken till oenigheten när del gällde proceduren var om frågan om indexreglering av skatteskalorna var så väsensskild alt inte andra slags skatteskalor var likvärdiga med del systemet. Från socialdemokratiskt håll hävdade vi alt skatteskalor är skatteskalor oberoende av om de är uppsatta i form av nominella belopp eller i form av basenheter, men vi fick inle stöd för denna syn bland utskottets majoritet.

Nu löstes ändå, som sagt var, problemet på elt sätt som framgår av utskottsbetänkandei. Men den kompromiss som var lösningen på problemet betydde att socialdemokraterna av formella skäl i sin reservaiion belräffande skatteskalorna tvingades göra en hart när obegriplig tabelluppställning. I praktiken är den bara en omräkning i basenheter av de i kronor räknade jämna skiktgränser som föreslagils i socialdemokraternas motion. Man måste alltså ha motionens siffror jämsides för att lätt och snabbi kunna räkna ut skatten på olika krontal.

Samma problem vidlåder f ö. också majoritetens förslag, som också är uttryckt i basenheter. Det enda som skiljer är reservanternas fyra decimaler.

Denna komplikation - nämligen atl man inte direkl i lagstiftningens skattetabell kan avläsa skallen i kronor- är en av indexregleringens avigsidor. Denna väger dock ganska läu och är av begränsad omfaUning jämfört med de materiella orättvisor som ett indexsystem av skatterna enligt vårt sätt att se skapar, liksom de besväriigheler som uppstår vid tillämpningen av reglerna för den ekonomiska politiken.

Reservanterna går nu, liksom socialdemokraterna alllid har gjort, mol att skatteskalorna skall vara indexreglerade och i huvudsak bundna till konsumentprisindex och atl prisutvecklingen sedan något år tillbaka i tiden aulomaliskl skall leda till ändrat skatteuttag.

Vi har alltid varil medvelna om att skatteskalorna i en period med stark infiationsutveckling behöver ses över så att progressionseffekten inte omöjliggör vettiga avtalsuppgörelser eller skapar orättvisor. Vi har givetvis varit på det klara med att det behövs mycket stora lönepåslag för att dels kompensera kosinadsstegringar i ell högre skalleprogressionsläge, dels ge någon reallöneökning.

Delta är också vad som har skett nästan varje år under 1970-taIet. Vi skall dock samtidigt ha klart för oss alt denna anpassning inte i alla inkomstlägen har formats efter någon indexutveckling, utan tvärtom har man varje år använt ändringar i skattesystemet för förändringar till de lägsta inkomsiia-

garnas fördel. Med andra ord har man använt ändringar i skatteskalorna för an driva en utjämningspolilk, och man har också på della sätt kunnat förhindra all en indexreglerings orättvisor fått slå igenom.

Regeringens proposition nr 50 har visal atl indexreglerade skatteskalor inte fungerar. I propositionen föreslås nämligen atl skatteskalorna inom ett ganska brett fält ändras ulöver indexregleringens jusieringar. Centerpartiet har visserligen i sin motion hävdat alt bara verkningarna av indexregleringen skulle få slå igenom, men för atl komma överens med sina lidigare mittenvänner så frånföll man sin ståndaktighet och gick folkpartiet halva vägen till mötes. Moderaterna föreslår ännu större förändringar av de indexframräknade skalorna, även om man sedan ställer sig såsom garant för den mindre långtgående förändring som folkpartiet och centern har kommii överens om.

De förslag till förändringar av skatteskalorna som framlagts i år borde väl ha överbevisat de borgeriiga om atl en indexreglering åtminstone var onödig, om de inte vill instämma i milt längre gående påstående, nämligen att systemet är direkt skadligt.

På vilket sätt är då den s. k. infiationsskyddade skatteskalan olämplig eller skadlig? Jag vill i några punkier bevisa alt den är olämplig eller direkt skadlig.

Skatteskalans index ger i dag en inkomsttagare med 200 000 kr. i årsinkomst fem gånger så stor skattelättnad som för en fulllidsarbetande person i en låglönebransch i kronor räknat. Detta tyckerjag är stötande från jämlikhetssynpunkt, och jag tror inte atl alla delar av de borgerliga partierna tycker alt detta resultat är särskill bra. Jag kan bara erinra om att man i alla de s. k. Hagauppgörelserna tog bort så slötande effekter, och t. o. m. den borgerliga Irepartiregeringen förhindrade de mest slötande effekterna genom alt höja slatsskalleuUaget med 1 96 till 58 % längsl upp på inkomslskatte-skalan. Jag vill säga lill Staffan Burenslam Linder alt del var trepartiregeringen som fastställde det högsta skatteuttaget på hösten 1976. Men på grund av indexregleringens okränkbarhet anser man sig nu inle kunna göra något åt den femdubbla skattesänkningen längsl upp.

Varie indexreglering varhelst den än tillämpas betyder atl kampen mot infiationen försvåras. Om man ändå är skyddad mol inflationens verkningar - så resoneras det - gör del mindre atl inflationen finns.

En indexreglering av skatteskalorna är egentligen på det här sättet indirekt ett kraftigl angrepp på skattesystemet som sådant. Som jag ser saken, fungerar nämligen hela vårt skattesystem allt sämre just därföralt inflationen undermineral gmnderna. Kampen mot inflationen är därför kanske det viktigaste just nu även när del gäller skattesystemet.

Skälet lill atl en indexreglering också är onödig och till atl höginkomstlagarna får extra favörer är alt de som har stora inkomsier rent allmänt har större motståndskraft och därför klarar inflationen bättre.

Vad som gör indexregleringen mest orättvis är atl den ger höginkomsttagarna dubbel kompensation. Då säger många; Hur kan det vara möjligt? Jo, medan en låginkomsttagare som regel måste konsumera hela sin inkomst på

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m.m.

101

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

102

livets nödtorft, kan höginkomsltagaren använda en mycket stor del av sin inkomsl på annat sätt. Han kan använda den på ett sätt som redan är skyddat mot inflationens verkningar.

I den mån pengarna sätts in på bank har man fr. o. m. nyåret inflationsskydd för 4 800 kr. och en bra råge därulöver. Men det mesta av pengarna placeras ju på annat sätt, där värdeökningen är slörre än inflationen. Jag behöver bara nämna alla slag av fast egendom, konst, anlikviieter osv. för att få täckning för påståendet att en stor del av inkomsten för en höginkomsttagare redan är värdesäkrad. Nu ger den indexreglerade skatteskalan kompensation en gång till.

5. Anknytningen av konsumentprisindex till skatteskalan snedvrider
också kompensationen. Prisutvecklingen kan vara olika under olika år, men
1977 och början av 1978 är slående exempel på hur en snedvridning kan äga
rum. Dagligvarorna sleg under den tiden dubbelt så myckel i pris som en del
andra varor, och matpriserna sleg mer än dubbelt så myckel. Den som inte
har större inkomsl än att nästan hela går ål för dagligvaror får genom
indexregleringen en för liten kompensation i jämförelse med den som har
köpkraft också för annan konsumiion.

Eu annat år kan naturiigtvis del här jämna ut sig, men säkert ärdet inle. Det jag har sagt visar också alt indexreglering inte blir det millimeterrällvisa instrument som man menat alt det skulle vara.

6. Del finns ytterligare ett gmndläggande fel med indexregleringen.
Genom att den är uppbyggd på konsumentprisindex ger den kompensation
även åt den som man lönepolitiskt inte velat ge kompensation, och ju högre
inkomsten är desto bättre blir kompensationen. En höginkomsttagare, som
av olika skäl fän mindre löneökning än andra inkomsttagare, alltså fåll en
lönekompensation som inte motsvarar ökningen av konsumentprisindex, får
ändå kompensation genom atl skatteprogressionen blir så mycket lägre. Del
betyder att man sätter ur spel den lönepolitik som man vill föra, dvs. all
lönepolitiken för höginkomsttagare har föriorat en stor del av sin betydelse.
Därtill skall naturligtvis också läggas att det finns en eftersläpning i varie
indexsyslem - del måste del finnas - som försvårar en effektiv finanspoli
tik.

Herr talman! Jag har använt ganska lång tid till atl tekniskt granska indexregleringen. En politisk granskning av den ger vid handen att de tre borgeriiga partierna håller fast vid den snedvridning av bördornas fördelning som också kommit fram lidigare. De har varil mycket litel intresserade av det nytänkande som kommit till uttryck i den socialdemokratiska motionen. De borgeriiga har talat om sitt inlresse för den kommunala skatten och om hur olika den slår för olika medborgare, men de har inle velal vara med om den utjämning som del socialdemokraliska förslaget innebär.

Som exempel kan nämnas alt en person med 60 000 kr. i årsinkomst enligl del socialdemokratiska förslagel skulle ha fått drygt 400 kr. lägre skall i den mest skattelyngda kommunen jämfört med en skattebetalare boende i den kommun som har den lägsta utdebiteringen. Del är också, skulle jag vilja säga, en form av regionalpolitik.

Det har alltså, som de socialdemokratiska reservanterna påpekat, varit möjligt atl konstruera ett skatteuttag för 1979 som dels tagil en viss hänsyn till kommunalskatternas olikhet utan atl rubba kommunernas ekonomi, dels förändrat de statliga inkomstskatterna så att de vanligaste inkomsttagarna fåll en något högre skattesänkning än vad regeringen föreslagit -och givetvis då också mycket bältre än vad resultatet blev av den s. k. borgerliga kompromissen, en kompromiss som åtminstone från moderaternas sida lydligen inle var så allvariigl menad. Moderaterna skriver ju i sill särskilda yttrande alt man för all rädda ett borgeriigt huvudförslag anslutit sig till folkpartiet och centern, men atl man i kammaren tänker yrka bifall lill ell hell annat förslag. Elt genomgående drag hos borgeriiga politiker tycks vara att vara kluven. Det gäller tydligen inte bara liberalerna.

Alltnog så har man inte från borgeriigt håll velal vara med om aU sänka skatterna lill den nivå som del stora oppositionspartiet föreslagit för de vanligaste löneinkomsterna. Skillnaden i dessa inkomstlägen, dvs. där de flesia heltidsarbelande befinner sig, är 200-300 kr. i en kommun med medeluldebitering. Försl när inkomsterna kommit upp till 75 000-80 000 kr. tycker de borgerliga alt det kan vara dags att sätta in de större skattelättnaderna.

Innan jag lämnar 1979 års skatter skulle jag vilja slälla en fråga till majoritetens talesmän. På s. 37 och 38 i utskoltsbetänkandet talar man om au åtgärder mot del kommunala skattetrycket skall prioriteras. Min fråga arom kommunalekonomiska utredningens förslag enligl majoriteten skall genomföras först av alll, och om marginalskaltereformerna nu skall ske på den kommunala sidan. Säger folkpartiet det också?

I reservationen 6 föreslår vi att förmögenhetsskatten skall höjas med 30 %. Anledningen härtill är alt socialdemokraterna inom andra utskotts kompe-len.sområden föreslår stimulansåtgärder för mindre köpstarka grupper. Då vi inte vill försämra budgetsaldot, har vi vall all föreslå statliga inkomstförstärkningar. Enligt vår uppfattning har trepartiregeringens svångremspoliiik mest drabbat de grupper i samhället som haft de minsta resurserna, varför vi nu anser att också förmögenhelerna bör vara med och bära en något större del av den statsfinansiella bördan.

I reservationen 8 yrkar - underiigt nog - v? bifall till propositionen och avslag på utskottsmajoriieiens initiativ atl ge bidrag med 4 96 till byggnadsinvesteringar samt alt utöka kretsen av stödberältigade också lill uthyrningsföretag.

Anledningen till atl vi inle velat vara med om utskotlsinitialiven är all vi redan tycker au propositionens förslag är atl sträcka sig så långt som skinnfällen räcker. Att nu utöka åtgärderna också lill fastighetsinvesleringar för föriustförelag - för det är vad det gäller - genom att ge bidrag, måsle vara att gå lite för långt. Meningen ärju aU påskynda induslrins investeringar. Ett bidrag till ell i hast påkommet bygge kan knappasl ge samma verkan.

I fråga om uthyrningslokaler så har vi gått emot bidrag och avdrag för dessa. Skälet är alt det i första hand är industrins utveckling som skall gynnas. Del kommer att uppslå ett stort byråkratiskt krångel för all avgöra vad elt

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

103

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

104

hyreshus skall användas lill, om det är uthyrt osv. Det ärju nämligen slora områden av näringslivel som inte kan komma i fråga för det här stödet. Del kommer alt uppstå många svåra gränsdragningsproblem. Vi hävdar atl utskotlsinitialivet kommer atl leda lill en underslödslagarmenlalitel som inte förbättrar industriinvesteringarna på ett rationellt säll. Samlidigt blir systemet krångligare.

Slutligen har socialdemokraterna också reserverat sig mot den stora generositet som proposilionen och ulskottsmajoritelen lagt i dagen när det gäller del s. k. Annell-avdraget.

Vi har ingenting emol uppmjukningar i dubbelbeskattningsreglerna beträffande utdelningar på nyemissioner, då vi är medvelna om atl förelagen måste skaffa mera eget kapital för att klara de krav som ställs på dem och atl lånat kapital är billigare f n. för förelagen än nya aktier, vilkas ägare kräver utdelning, något som normalt sker med beskatlade pengar. Vad vi vänder oss emol är atl propositionen går vida längre med sina förslag än vad jag här preciserat. Man föreslår helt enkelt en ny resultatutjämningsmelod genom all tillåta avdrag för utdelningar med upp lill 10 96 under 20år. Visserligen får det aldrig dras av mer än 100 %, men det skapas alltså en ny möjlighet till resullalutjämning.

Enligl vår uppfattning bör del s. k. Annell-avdraget inle få användas i resultalutjämnande syfte utan endast i en rak följd av år med en fast procentsats för atl få den likformighet med ränteavdrag som det så ofta är fråga om. Om man något år inle gör utdelningar, så bör heller inget avdrag komma i fråga, och finns del inget utrymme för avdrag på grund av klena vinsier har man ju redan så många möjligheter lill resullalutjämning - inkl. förlustavdrag-all något behov knappasl föreligger av den stora valfrihet som föreslagits i proposilionen.

Till detta skall läggas att företagsskatleberedningens förslag snart kommer alt bli föremål för riksdagens prövning. 1 beredningens förslag finns många uppslag lill konsoliderings- och resultatutjämningsmetoder. Alt då bryla ul Annell-lagen och göra om dess innebörd lycker vi är en direkt olämplig ålgärd.

Herr talman! Herr Burenslam Linder gick i sitt anförande in räu myckel på skatter, och jag kan inte underlåta atl säga några ord också lill honom.

Herr Burenslam Linder menade all del totala skattetrycket egentligen var ointressant, om det låg på den kommunala sidan, för del var endast den statliga sidan man hade komandot över. Del här lycker jag absolut är en felbedömning. Jag irodde nämligen i min enfald -och del harjag slöd för i vad jag läst under många, många år om moderata samlingspartiets och tidigare högerpartiets skattepolitik - att det var del totala skalletrycket man var intresserad av. Och herr Burenstam Linder kan säkert inte förneka atl det totala skattetrycket under den borgerliga regeringens tid har ökal från någonling på 47 % av bruttonationalprodukten år 1975 fram lill 53 % av bruttonationalprodukten år 1978. Denna stora ökning har alltså skett under en lid då del parti som sade, atl det går all sänka skatten bara man vill, haft ekonomiministerposten i regeringen.

Herr Burenslam Linder säger alt man harju lättat på skattebördan - man har tagit bort produktionsfaklorsskalter i form av arbetsgivaravgifter, man har sänkt progressionen här och där, och man har sänkt skatterna. Men samtidigt har man då ökat de indirekta skatterna. Och kommunalskatternas ökning kanske lill en del beror på atl staten har ålagt kommunerna vissa uppgifter som de måsle belala och därmed la ul skatt för.

Det är alltså enligt mitt sätt att se det totala skatieirycket som är det intressanta,och det harökai väldigi myckel underden borgerliga regeringens tid. Således är del något av en bluff när herr Burenstam Linder här i dag slår med ett skattepoliliskt program där man säger all målsättningen är 50 96 marginalskatt men därulöver ett sänkt totalt skattetryck. Man har ju inle lyckats sänka det tolala skattetrycket.

Jag skulle vilja fråga vilka åtgärder det egentligen är som herr Burenstam Linder vill tillgripa för all komma ned lill ett skalletryck som ligger på den nivå där han kanske vill ha det i sina program men där han i verkligheten sprungit ifrån det hela för länge sedan.

Om man uppnår ett sänkt skattetryck när det gäller staten eller i varje fall en måttlig höjning bara - för det är ju del som har skett - och samtidigt finansierar detta med atl låna pengar i andra länder för löpande utgifter eller låna på annat sätt, så tyckerjag inte del är myckel att skryta med atl man lyckais hålla del statliga skattetrycket på en oförändrad nivå.

Herr lalman! Med del sagda ber jag atl få yrka bifall lill alla de reservationer på vilka vi socialdemokraler står, alltså reservationerna 2, 3, 4, 6, 8 och 9.

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

STAFFAN BURENSTAM LINDER (m) kort genmäle;

Herr talman! I milt inlägg konstaterade jag atl under den lid som moderaterna har haft ekonomiministerposten har man på den statliga sidan vidtagit elt antal åtgärder för alt sänka olika skattesatser, och det var på det sättet. Dessutom sade jag alt man har höjt den indirekta skatten för alt täcka en del av de luckor som fanns efter en tidigare, misslyckad socialdemokratisk politik. Denna har bl. a. bestått i alt betala ut stora summor pengar i induslribidrag av olika slag till företag som höll på all gå över styr på grund av alltför höga kosinadsstegringar tidigare.

Jag konstaterade alt nettot av della var all det statliga skatteuttaget, som en del av nationalinkomsten, snarast har minskal. Dessutom konstaterade jag atl kommunerna har höjt sina skattesatser, vilket är myckel beklagligl eftersom del lolala skatteuttaget har stigit till följd av detta. Det är dock så, som herr Wärnberg vet,att en regering har icke möjligheter alt styra och ställa med vad kommunerna skall göra, eftersom kommunerna har egen skatle-rätt.

Det lar i alla fall avsevärd tid innan man kan fö fram olika åtgärder för atl värja sig mol del synnerligen slora hol som de ständigt stigande kommunala utgifterna och skatterna innebär. Jag ger nämligen herr Wärnberg rätt i att det, när man bedömer hur landels ekonomiska framtid kommer all bli, självfallel är del totala skattelryckel som är del avgörande. Del skulle då vara ytterst oroande om det totala skattetrycket fortsatte atl stiga. Del är konstigi

105

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska poUtiken m. m.

att herr Wärnberg inte begagnar en del av sitt inlägg här lill alt själv uttrycka en stor oro över hur den ekonomiska utvecklingen kommer all bli om skaltesalshöjningar fortsätter. Del kommer då att bli myckel sämre skatteunderlag och myckel mindre möjligheter atl få in pengar lill de olika betydelsefulla utgifter man har. Det är då -jag upprepar del jag tidigare har sagt - den stora risken kommer alt göra sig gällande för inle minst pensionärer, men även andra, som verkligen är beroende av alt del finns möjligheter att fullfölja åtagandena.

Vi moderater kräver därför alt man tar ell samlat grepp på skattesidan -jag har redovisai hur det skall gå till - så att man även för ner del totala skallelrycket, och däri inbegrips de kommunala skatterna, för atl fö en sådan ekonomisk ulveckling i landei all man kan klara alla åtaganden. Det är kusligt om denna riksdagsmajoritel inte kommer i tid för alt upptäcka de risker som finns.

106

ERIK WÄRNBERG (s) kort genmäle;

Herr talman! Man har inte sänkt några skatter, man har flyttat om dem. Del är del enda man har gjort under den borgerliga regeringens tid, förulom att man har höjt dem. Det är väl ovedersägligt - det slår i varje fall så i regeringens papper-alt vi i dag har 53 96 av bruttonationalprodukten i totalt skattetryck, och vi hade mellan 47 och 48 % när den socialdemokratiska regeringen avgick. Herr Burenstam Linder skyller alltid på atl det är följder av atl vi hade en socialdemokralisk regering lidigare. Men herr Burenslam Linder måsle väl ändå hålla med mig om att under 1950- och 1960-talen, när socialdemokraterna hade en siarkare ställning än under åren 1974-1976, var det ett myckel stort sparande i den svenska ekonomin, medan man under den lid som herr Burenstam Linder satt i regeringen har haft ett väldigt förslösande av detta sparande. Staten har alltså ätit upp hela del sparande som man lidigare skaffade sig under den socialdemokraliska regeringens tid. Alll detla sparande är inle bara den socialdemokraliska regeringens förtjänst, men det är alltså vad som har skett under den tiden.

Jag lycker alt del är bluff när herr Burenstam Linder talar om atl man, när den socialdemokraliska regeringen avgick, fick ta hand om någonling som var så dåligt. Men del kan del ju inte ha varit. Herr Burenslam Linder föreslog alltid myckel myckel större försämringar av statens inkomster än vad socialdemokraterna gjorde, och han föreslog alltid större utgifter för staten än vad socialdemokraterna gjorde under de år vi hade jämviktsriksdagen.

Den borgerliga regeringen har ju nu verkligen haft chansen atl sänka skattetrycket. Man hade chansen alt visa atl det går atl sänka skalterna, om bara viljan finns. Man hade också möjligheten all visa del trolleritrick som man pratat så myckel om, nämligen atl om skalterna sänks så kommer människorna att börja arbeta så infernaliskt hårt alt vi kan sänka skatterna ännu mer bara av den anledningen. Under den lid som gått sedan herr Burenstam Linder varit med om alt sänka del direkta skattetrycket har bruttonationalprodukten sjunkit med åtskilliga procentenheter. Det betyder alt det här trolleritricket har verkat i precis motsatt riklning. Man kan inle

komma ifrån alt ni har haft chansen, men ni har inte kunnat ulnyltja den. Situationen är i stället alt vi har ett högre totalt skattetryck efter snart tre års borgerligt regerande än vad vi hade under den socialdemokraliska regeringens lid.

STAFFAN BURENSTAM LINDER (m) kort genmäle:

Herr talman! Samtliga bedömare som inte är partipolitiskt förblindade instämmer i vad som görs gällande, nämligen all del svenska ekonomiskpolitiska läget har avsevärt förbättrats genom de olika insatser som trepartiregeringen har gjort. Den lidigare regeringen har som herr Wärnberg sade haft chansen, och den har också visal alt de insatser som giordes hade framgång. Hade man fört herr Wärnbergs politik och låtit bli att devalvera, sänka löneskatter osv., då hade konkurrenslägel gentemot utlandet i dag varit 25 96 sämre. Kan herr Wärnberg föreställa sig vilket kaos som skulle ha rått här i Sverige i form av industrikriser och annat, om man hade fört den typen av politik?

Den borgerliga regeringen har som sagt lagit chansen och visal alt man kan åstadkomma något genom alt sänka olika statliga skatter. Men sådana här saker tar tid, del ger jag herr Wärnberg rätt i. Del går t. ex. inte att under en kort period svänga hela den kommunala skutan åt rätt håll. De kommunala skattesatserna har därför fortsatt atl öka, och det är beklagligt.

Egentligen är det tvivelaktigt om man kommer någonstans med den här typen av debatter. Den avgörande frågan jusl nu ärju inle om herr Wärnberg eller jag framstår som vinnare i det här lilla meningsutbytet. Del avgörande är om riksdagen i tid skall komma lill insikt om atl det skulle innebära ell allvariigl hot mot svensk ekonomisk ulveckling och därmed också mot de prakliska förulsätlningarna alt fullfölja alla de åtaganden som vi har gjort och som vi gärna vill fullfölja, om man fortsatte den skaltepolilik som socialdemokraterna med sådan energi satte i gång med och om man fortsatte den ekonomiska politik som blev resultatet av denna skattepolitik under början av 1970-talel.

Trepariiregeringen inledde förbättringar av den tidigare politiken i vad jag i milt huvudanförande kallade etapp 1. Den slora frågan är om de förutsättningar som därigenom råder kommeratt tas till vara och om man kommeratt fortsätta atl försöka förbättra det svenska konkurrens- och kostnadsläget, så att vi för en rimlig ekonomisk ulveckling i landet. Jag är inte alldeles övertygad om atl de beslut som skall fattas i dag kommer att innebära elt sleg i denna riktning.

Det är alltså della som till sist är den avgörande frågan, och inle herr Wärnbergs och milt jonglerande med siffror hit och dil för atl visa hur del har varil under de senaste åren. Ibland när jag lyssnar på debatter här i kammaren för jag intrycket att de som sist av alla här i landei kommer alt förstå skattesystemets nedbrytande verkningar - och jag inkluderar här kommu-nalskatlesalserna - är en stor majoritet här i riksdagen.

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m.m.

107

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m. .

ERIK WÄRNBERG (s) kort genmäle:

Herr lalman! Jag håller med herr Burenstam Linder om en sak: Man kommer inle särskilt långt med sifferexercis fram och lillbaka. Men man kommer inle heller någonvari genom atl kasta ut påståenden om alt det hade varit på ett visst säll, om socialdemokraterna hade suttit kvar i regeringsställning. Och naturligtvis kommer man ingenvart genom att angripa varandras förståndsgåvor och resonera som om det bara vore herr Burenslam Linder och några till som begriper skallesystemet. Med en sådan diskussion kommer man ingenvarl.

Vad som är väsentligt är atl lala om den faktiska ulvecklingen. Vi har elt historiskt perspektiv på vad som har hänl. Under jämviktsriksdagens lid tvingade man fram en ekonomisk stimulans som var alldeles för stor. Det tyckte jag då, och det tyckerjag fortfarande. Men det var inte socialdemokraterna som tvingade fram den ekonomiska stimulansen ulan andra partier. Nu har man alltså haft mer än två år på sig alt bestämma sig för vad som bör göras, men man har egentligen inle kommit någonvart, ulan del harblivit en ständig försämring. Talet om alt det går atl sänka skalterna bara viljan finns har man alltså inle kunnal leva upp till.

Sedan villjag för min del inle diskutera om devalveringen var nödvändig eller ej. Jag har ingen som helst anledning att redogöra för milt ställningstagande i riksbanksfullmäktige och kommer alltså inte alt göra della. Utan risk för att bryta sekretessen vågar jag emellertid säga atl del var den borgerliga lättsinnespolitiken i början av den borgerliga regeringstiden som gjorde devalveringen nödvändig. Man fortsatte med accelererad fart den lättsinniga politiken för att sedan dra ål svångremmen, så atl människorna höll på alt gå av på mitten. Del är ju den politiken som den borgerliga regeringen har fört och som nu presenteras som någonting oerhört värdefullt. Om man i år för en ökning av bruttonationalprodukten med 2 96, efter alt förra året har fölt en lika stor sänkning, innebär det egentligen inte någon större framgång. Lyckas man halvera en inflation som hör till västvärldens största, är det inte heller mycket att skryta med. Utgångsläget var ju utomordentligt högt.

Man försöker här alltså all skapa en myt om atl man för en oerhört lyckosam ekonomisk politik och att man endast spruckit i fråga om energipolitiken. Politiken har varit otroligt olycklig: ingen ekonomisk tillväxt, stor arbetslöshet och en inflation som hör lill de slörsla som vi har haft i landei. Försl nu börjar man få ned inflationen. Då man har kört landei fullständigt i botten är det inle så konstigi, om del sedan börjar bli bällre.

108

BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Den borgerliga regeringen fick vid sill tillträde hösten 1976 ett arv av den gamla socialdemokratiska regeringen. Den fick överta en ekonomi som var i fundamental obalans. Delta ställde självfallet slora krav på den nya regeringen. Det gällde alt vidla åtgärder för alt åsiadkomma samhällsekonomisk balans. 1 sin lur innebar detta restriktioner, inle minst från skallepolitisk synpunkt, belräffande de äigärder som skulle kunna vidtas.

Som herr Burenstam Linder sade har trots alll mycket gjorts. På det statliga området har, som bekant, företagits skallesänkningar. Hade däremot motionsförslagen från herr Wärnbergs parti gått igenom, hade skatte- och avgiftstrycket i det här landei ökat med uppemot nio miljarder kronor. Del är lydligen den medicinen som socialdemokraterna vill anvisa för alt uppnå balans i samhällsekonomin: fortsatta höjningar av skattesatserna och fortsatta höjningar av det totala skattelrycket.

Man kan alltså konstatera alt skalletrycket hade varit mycket högre, om vi hade haft en socialdemokratisk regering som fullföljt den politik som socialdemokraterna redovisat i sina motioner i riksdagen.

Herr lalman! Vårt skattesystem utsätts i dag för en svidande krilik från allt fier håll, oavsett politisk grunduppfattning. Det som i första hand angrips är den orimliga beskattningen av inkomstökningar, vilken är förödande för samhällsekonomin. Höga marginalskatter leder till höga krav på bmtlolöne-ökningar för att åsiadkomma en från löntagarnas synpunkt rimlig nellolö-neökning. På så vis drivs inflationstakten upp. Viljan lill initiativ, arbete och företagande påverkas negativt när skatten på en inkomstökning är så stor all den enskilde inte tycker att det lönar sig all arbeta. Della visar sig också i det ökade intresset för deltidsarbete och efterfrågan på delpension av i vissa fall främst ekonomiska skäl.

Elt tredje problem, som naturligtvis hänger samman med kravei på alt del skall löna sig att arbeta, är den försämrade skaitemoralen. Vår ekonomi har fött en växande dold sektor med byte av tjänster, arbete utan kvitton och andra åtgärder som syftar till skatieundandragande.

Delta måsle självfallel motverkas genom aktiva insaiser mol skattefusk och skatteflykt, men en grundläggande förutsättning måsle vara alt skattesystemet i sig självt upplevs som rimligl av flertalet medborgare.

Moderata samlingspartiet har sedan länge krävt sådana planmässiga sänkningar av marginalskatterna atl inkomsttagare i vanliga inkomstlägen för behålla åtminstone hälften av en inkomstökning efter beskatining. Den borgerliga trepartiregeringen har i skatteomläggningarna för 1977 och 1978 gjort vissa jusieringar av marginalskatten, men åtskilligt återstår fortfarande alt göra. Det långsiktiga målet måsle vara ett stabilt skattesystem utan sådana inslag som ger ur samhällsekonomisk synvinkel negativa verkningar.

Riksdagen beslöt i december i fjol atl införa ett inflationsskydd för den statliga inkomstskatteskalan. På så vis hindras de automatiska skaltehöjningar och de automatiska skärpningar av progressivileten som den lidigare socialdemokratiska regeringen slagit vakt om och som man lydligen i opposition fortfarande slår vakt om. Inflalionsskyddet innebär atl de marginalskallesänkningar som vi moderater nu föreslår och allt framgent kommer atl föreslå blir bestående och inte urholkas i takt med penningvärdets försämring. Inflationsskyddet är alltså en viktig grund för del fortsatta skatlepoliiiska reformarbetet. Del kanske också bör understrykas -specielll med tanke på det Erik Wärnberg sade i sitt anförande tidigare -alt del införda inflationsskyddet inle innebär några skattesänkningar ulan endast hindrar automatiska skatteskärpningar.

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

109

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

110

Erik Wärnberg log i sitt inlägg upp en del invändningar som socialdemokraterna har mot inflationsskydd.

Fördel första: Del argument han hänvisar lill-all del blir skattesänkningar för högre inkomsttagare som kan vara fem gånger större i kronor räknat än för lägre inkomsttagare - är inget argument alls. Del man skall räkna med här är nämligen alt del är fråga om uteblivna skaltehöjningar i den siorieksordningen.

Sedan kan man rent generellt säga alt jusl diskussionen om hur många gånger stöne skattesänkningar i kronor räknal en viss inkomsttagare för jämfört med en annan är någonting som förstör den skatlepoliiiska debatten. För ungefär ett år sedan hade jag elt meningsutbyte med Erik Wärnberg, där jag kunde påvisa alt en socialdemokralisk skatteomläggning hade inneburit ännu slörre andel av skattesänkningen för högre inkomsttagare. Men del är inte fruktbart atl föra en sådan debatt, och i delta fall är det alltså inle fråga om skattesänkningar utan uteblivna skattehöjningar. Och man kan vända på resonemanget och säga att med socialdemokralisk politik hade man velat ha automatiska skattehöjningar som ulan andra jusieringar skulle ha varil fem gånger slörre för högre inkomsttagare än för lägre inkomsttagare.

För det andra sade Erik Wärnberg atl kampen mol inflationen försvåras av alltför mycket indexregleringar i samhället. Men när del gäller just detla fall kan vi konstatera alt del varil ett verksamt medel i kampen mot inflationen. Genom att arbetsmarknadens parter på förhand vet att del kommer att bli jusieringar i skatteskalan efter hand som inflationen slår igenom kan de också mer långsiktigt bedöma effekten av löneökningar. Och del i sin tur har självfallet underlättat det ivåårsavtal på arbetsmarknaden i vårt land som bidragit till en lägre inflationstakt.

För det iredje sade Erik Wärnberg all människor med högre inkomster har större utrymme för sparande och all de därigenom får dubbel kompensation.Del här innebär att samma argumentation kan användas mot en låg inflationstakt som närmar sig noll, därför all man då får samma effekl på sparandet. Det måsle innebära, även om jag inte tror alt det är sä, att socialdemokraterna i realiteten talar för en fortsatt, relativt hög inflationstakt.

Fördel fjärde: Den snedvridna kompensation som Erik Wärnberg talar om med hänvisning lill alt prisindex för dagligvaror har stigit snabbare än tolala konsumentprisindex kan möjligtvis leda till en snedkompensation uppåt eller nedåt år från år. Men när skatteuiredningen tittade på detta med utgångspunkt i undersökningar som man har gjort när del gällde del inflationsskydd som finns för folkpensionerna så kom man fram till atl del inte hade alltför stor snedvridande effekl,

Trols vad Erik Wärnberg sade om inflalionsskyddet har socialdemokraterna tydligen också observerat problemet med de automatiska skallehöjningarna - inte minst, naturligtvis, med lanke på avtalsrörelserna. Den lösning man fortfarande anvisar är åriiga skatteomläggningar av den lyp som vi har sett gång på gång under det socialdemokraliska regeringsinnehavel på 1970-talet. I dessa omläggningar har man sänkt den genomsnittliga skatten

för en del inkomsttagare och samtidigt sökl bibehålla skattelrycket för högre inkomsttagare. Genom atl vidta sådana åtgärder har progressionen ytteriigare förvärrats. Därmed har marginalskalletrycket blivit så högt för medelinkomsttagare atl de inte - inom ramen för samhällsekonomiskt acceptabla bruttolönehöjningar-kunnat faen rimlig standardhöjning, Detla har i sin tur lett till atl man tvingats genomföra nya reformer följande år, och därvid har problemet hela tiden förvärrats.

Även socialdemokratiska debattörer har emellertid insett problemet med den stegrade progressivileten. Del gäller t. ex. Gunnar Myrdal som i en uppmärksammad artikel skriver; "Om jag således är för kraftig progressiviiei i skattebördans fördelning betyder del inte att jag känner mig tvungen alt söka förverkliga detla genom den ekonomiskt, moraliskt och juridiskt så olyckliga inkomstbeskattningen. Och jag kan naturiigtvis inle rationellt försvara att progressivileten där skall, ulan övervägande och lagstiftning, hell automatiskt stegras genom inflationen, kombinerad med ändrade skatteskalor i låg- och mellaninkomstklasserna."

Detta är Gunnar Myrdals uppfattning. Jag vill understryka alt jag och moderata samlingspartiet i andra avseenden inte delar Gunnar Myrdals uppfattning om en fortsalt stegring av skattetrycket, men man kan notera alt han går emot inflationens uppräkning av progressivileten.

En majoritet i 1972 års skatteutredning, bl. a. bestående av de tre borgeriiga partierna, föreslog justeringar av marginalskatterna i tre sleg. Förslagel tillstyrks av flertalet remissinstanser, av vilka en del dessutom anser atl de föreslagna ändringarna är olillräckliga. Den i propositionen 1978/79:50 föreslagna marginalskatiejusteringen motsvarar enbari ungefär hälften av del första steget i skatleutredningens förslag. Detta motiveras av det samhällsekonomiska läget, vilket nu inte bedöms medge någon större stimulans av konsumtionen.

Vi moderater anser del dock otillfredsställande atl man enligl propositionen får en skillnad pä 7 procentenheier mellan skattesaiserna i tvä intilliggande skikt i skatteskalan. Vi menar därför att den av regeringen föreslagna skattejusteringen bör byggas på genom justeringar i ytteriigare två inkomslskiki. Enligt vår mening bör riksdagen nu också falla beslut om införande av elt marginalskattetak, så att alla skattebetalare skall fö behålla åtminstone 15 % även inkomstökning. Detla tak måste sedan justeras ned efter hand som man går vidare med planmässiga marginalskallesänkningar.

Den justering av skatteskalorna som centern och folkpartiet sedermera enats om i skatleutskotlet är enligt vår uppfattning klart otillräcklig. I inkomstlagen över 69 300 kr. i taxerad inkomsl 1979 ger kompromissförslaget ingen marginalskattesänkning alls. Och det gäller sådana yrkesgrupper som mellanstadielärare, plutonofficerare och polisassistenter, för atl la några exempel.

Då våra förslag föriorade i en första omröstning i skatteutskottet, har vi valt att i andra hand stödja center-folkpartiförslaget trols de brister della har och som jag har redovisai. Del socialdemokratiska förslagel visar klart atl man.

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

Ill

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

112

trols atl man under senare tider deltagit i kritiken av de höga marginalskatterna, i realiteten är ointresserad av det problemet.

1 den socialdemokratiska motionen föreslås inga åtgärder som nu eller på sikl skulle kunna ge oss rimliga marginalskatter. I slällel lägger socialdemokralema fram ett krångligt och svårförståeligt förslag, som bl. a. har den effekten att människorsom bor i kommuner med hög utdebitering får slörre siatlig skattesänkning än de som bor i kommuner med lägre utdebitering. Man föreslår vidare att infiationsskyddet av skatteskalan skall upphöra, såsom jag lidigare nämnt. Socialdemokraterna förespråkar nu, liksom lidigare, en politik som syftar lill ell allt högre skalielryck. Del är självfallel logiskt med tanke på att de socialdemokratiska förslagen i riksdagen under de senasle två åren skulle ha inneburit skatleavgiftsskärpningar i förhållande lill nuläget i siorieksordningen 9 miljarder kronor.

Regeringen har aviserat en proposilion om skattepolitiken att föreläggas riksdagen våren 1979. Propositionen skall enligt uppgift bygga på de förslag som de tre skalleutredningarna lade fram vid årsskiftei 1977-1978. Det är enligt vår uppfattning helt nödvändigl all propositionen innehåller förslag lill rejäla marginalskallesänkningar. Den borgeriiga trepartiregeringens politik, som syftade till sänkta marginalskatter, måste fullföljas och priorileras i det fortsatta skattepoliiiska reformarbetet.

Kommunala skatteskärpningar ger såväl ett höjt totalt skattetryck som skärpta marginalskauer. De åtgärder för kommunal skatteutjämning som kan komma all föreslås kan emellertid inte ersätta, och för inte sättas i motsatsförhållande till, marginalskattesänkningar.

De problem som det växande kommunala skattetrycket skapar bör i första hand angripas genom en dämpning av den kommunala sektorns expansion. En tillräcklig återhållsamhet bör kunna uppnås genom frivilliga överenskommelser mellan kommunerna och staten.

De höga marginaleffekter som uppstår när marginalskatten kombineras med en avtrappning av inkomstprövade sociala förmåner behandlas i två motioner. Skatteutskottet har i samband härmed uttalat atl dessa frågor bör ägnas fortlöpande uppmärksamhel och beaklas i samband med de kommande ställningstagandena till skalteulredningarnas förslag. Jag vill starkt underslryka utskottets uttalande och förutsätter att regeringen förelägger riksdagen förslag som leder till minskade marginaleffekter. - Herr talman! Ingegerd Troedsson kommer senare i debatlen atl vidare utveckla den här frågan.

Under senare tid har laxirörelsens lönsamhet försämrats. När riksdagen 1977 beslöt ta bort rätten lill invesleringsavdrag för motorfordon påverkade della negativt nyinvesteringar i bilparken. Del är av betydelse atl taxirörelsens bilpark hålls på en nivå som tillfredsställer krav på en god arbetsmiljö och resenärernas anspråk. Taxirörelsen bör således ha rätt lill investeringsavdrag.

De förändringar belräffande Annell-lagsliftningen som föreslås av regeringen syftar lill att förbättra näringslivels möjligheter all anskaffa riskvilligt kapital. Genom förslagets utformning för företagen större möjligheter att

genom eget val fördela det tolala avdragsbeloppet på de olika åren inom avdragsperioden. På så vis kan ett företag med relativi låg utdelning åren närmast efter en nyemission omedelbarl utnyttja avdragsrälten utan atl behöva förlora någon del av det totala avdragsbeloppet.

Herr lalman! Sammanfattningsvis: Ett skattepoliliskt reformarbete måste drivas på för alt på sikt åstadkomma ett så stabilt skattesystem alt det kan fungera utan årligen återkommande justeringar. Det infiationsskydd av den statliga inkomslskatieskalan som beslutats av riksdagen skall utgöra en grund i det arbetet. Nu bör därför reformarbetet målmedvetet inriktas på att åstadkomma sänkta marginalskatter med målet att man i vanliga inkomstlägen för behålla åtminstone 50 96 av en inkomstökning.

Herr lalman! Jag yrkar bifall till de moderata reservationer som är fogade lill skatteutskottets belänkande nr 19, reservationerna 1, 5 och 7, och dessulom till moiionen 1978/79:90 av Gösta Bohman m. fl. I övrigt yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska , poUtiken m. m.

ERIK WÄRNBERG (s) kort genmäle:

Herr lalman! På vårt håll har vi aldrig förnekat alt inflationen har verkningar på skatteskalorna, utan vi har lagit konsekvenserna därav. Under hela 1970-talet har vi på elt eller annat sätt praktiskt taget varje år antingen justerat skatteskalorna eller lagit bort avgifter: del ena året folkpensionsavgiften, det andra året sjukförsäkringsavgiften, osv. Vi har alltså för alt underlätta avtalsrörelserna varje år tagil hänsyn till om inflationen har varit svår. Det hade vi tänkt göra även i fortsättningen, om vi hade haft något atl säga till om. Del märkliga är alt även ni måste göra det, trots atl vi har bestämt en indexreglerad skatteskala för år 1979. Den kommer nämligen inte alt fungera. Regeringen föreslog en ändring i den, moderata samlingspartiet föreslog andra ändringar, och lill slut blev del en utskottsprodukt mitt emellan folkpartiets förslag och förslagel från centerpartiet, som inle ville ha någon ändring. Även ni, som tror all ni har skapat ett instrument som är hundraprocentigt rättvist och säkert, kommer alltså atl tvingas alt göra ändringar varje år. Del är bältre, menar jag, att göra de ändringarna utan atl vara bunden av en indexskala, som ibland slår så galet att man kanske för svårt atl slå för den.

De tekniska invändningar som jag hade mol indexskalan trorjag inte atl någon kan förneka. I vissa lägen kan höginkomsttagare kompensera sig två gånger på grund av alt de kan skaffa sig värdesäkra ling. Om vi bara har en myckel låg inflationstakt, är detta inget problem. Del har då ingen inverkan alls om man skaffar sig värdesäkra saker eller inte. Om vi inte har någon hög inflationstakt, slår ju varken indexregleringsskalan eller någonling annat, utan allt ligger stilla. Men man kanske gör ändringar ändå för att man, på grund av realökningar, vill flytta steget där en progressiv skatt tas ut. Jag tror alltså att den indexreglerade skatteskalan inte är någon lösning.

Bo Lundgren sade att del varett krångligt förslag som vi hade kommit med. Det är inte alls krångligt - 10 96 av kommunalskatten, klart slut. Det är i stället ett otroligt enkelt förslag, som dessutom ger en mycket hög kommunal

113

8 Riksdagens proiokoll 1978/79:54-55

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

skaiteutjämning för människorna. Och del är inte alls krångligt i jämförelse med indexregleringen.

Del är klart all Bo Lundgren lar vad han vill och atl jag lar vad jag vill av Gunnar Myrdals uttalanden. Vi har enats om alt hälften var bra och alt hälften var dåligt. Vilken hälft som var bra resp. dålig har vi olika åsikter om.

Sedan värdet fråga om marginalskatterna. Skall det vara en marginalskatt på 50 96 eller, som Bo Lundgren sade, 50 96 av inkomsten som får behållas? Del har rätt stor belydelse.

[14

BO LUNDGREN (m) kort genmäle;

Herr lalman! Det var självfallel, i enlighel med tidigare moderata krav, 50 % av en inkomstökning som skulle kvarstå efter skaU, dvs. högsl 50 % marginalskall i vanliga inkomstlägen.

Erik Wärnberg sade - vilket är hell korrekt - all socialdemokraterna varje år utom elt under 1970-talet tvingats att genomföra skatteomläggningar för att underlätta avtalsrörelserna. Det vi kritiserar i dessa åriiga skatteomläggningar är alt de genom atl vara just årligen återkommande knappasl kan skapa en stabil grund för avtalsrörelserna. Man för denna diskussion år från år, vilket måste försvåra möjligheterna alt fö längre avtal på arbetsmarknaden.

Degjorda omläggningarna har dessulom i rätt stor utsträckning-som man kallar det - flnansierats med höjningar av arbetsgivaravgifterna, vilket i sin tur har lett lill de problem som svensk företagsamhet har upplevt under senare tid och som har orsakat de ekonomiska svårigheter som vi f n. har.

Dessa omläggningar har dessulom haft en inlåsningseffekl då man, som jag sade i mitt anförande, genom alt sänka genomsniltsskatlen tvingats höja marginalskatten, progressivileten, även för medelinkomsttagare, som inte kunnat komma ur sin situation och skapa standardhöjning. Detla är väsentliga invändningar, och de gör att vi går emot årliga skatteomläggningar och i stället vill ha ett ständigt verkande inflationsskydd av skatteskalorna. Jag har i mitt lidigare anförande tagit upp de rent tekniska invändningar som Erik Wärnberg har riktal mol inflationsskyddet - och tillbakavisat dem.

Alt vi från moderat håll nu föreslår ytteriigare justeringar i skatteskalan beror på att vi inte är nöjda med dess utseende, även efter det atl indexregleringen har trätt i kraft. Vi anser alltså, och del irodde jag hade framgått av debatten, all marginalskatterna är alltför höga och att man måsle genomföra planmässiga justeringar av marginalskatterna för att på del viset kunna slimulera arbele och företagande och uppnå ur samhällsekonomisk synvinkel positiva effekter.

Det är egentligen ganska intressant atl socialdemokraterna, som ju för mindre än ell år sedan började delta i debatten om alt marginalskatten var alltför hög i vårt land, nu över huvud taget inle nämner någonting om detta i sin motion mer än alt de förordar en ivåprocentig sänkning av marginalskatten i inkomslskikten 50 000-60 000 kr. Vad länker socialdemokraterna

göra ål marginalskalteproblemet, om ni, vilket jag inle hoppas, skulle återkomma i regeringsställning?

ERIK WÄRNBERG (s) kort genmäle;

Herr lalman! Bo Lundgren säger alt vi har tvingats genomföra skalleomläggningar praktiskt taget varje år under 1970-lalet. Vi har velal ta hänsyn till inflationens verkningar på skalleskalorna och har gjort del på det sättet. Men vi har inte gjort jusieringar i skatteskalan blint efter en indexreglering, ulan varje gång en sådan ändring skett har det också skett någon justering mellan olika inkomstgrupper. Bo Lundgren menade alt della skulle försvåra avtalsuppgörelser, men jag kan tala om för Bo Lundgren atl varje sådan här omläggning har skett efter förhandlingar med arbetsmarknadens parter, så del har inle varit särskill svårt att få till slånd dessa uppgörelser.

Tror Bo Lundgren att del försvårar mindre att man under en pågående avtalsperiod höjer mervärdeskatten? Tror Bo Lundgren atl lönlagarna har lättare för all göra upp elt nytt avtal, om sådana saker inträffar - det hände ju under trepartiregeringens dagar? Tror Bo Lundgren att det blir lättare all komma lillbaka lill arbelslagarparlen och säga att de pengar som ni avstod från under förra avtalsrörelsen har vi nu gett tillbaka till arbetsgivarna? Tror Bo Lundgren alt det kommer att underlätta avtalsrörelserna?

Bo Lundgren har ett mycket tunt argument när han säger alt en indexreglering - inflationsverkningarna kan man ju f ö. justera varje år genom att ändra skatteskalorna - och ett införande av indirekta skaller skulle underlätta avtalsrörelsen. Nej, det finns inget skäl för att införa indexreglering. Bo Lundgren harju själv erkänt atl ni inte accepterar skatteskalorna och alt ni vartenda år framåt i tiden kommer att begära ändringar av skatteskalorna ända tills ni för en 50-procentig marginalskatt. Om ni nu måste ändra skatteskalorna, varför kan ni då inte ändra alltihop på en gång? Varför skall ni ha en del bundet lens. k. indexskala, som har fött så besvärande verkningar i år när det gäller de högsta inkomsttagarna?

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska poUtiken m. m.

BO LUNDGREN (m) kort genmäle:

Herr talman! Indexregleringen av skatteskalan är en grund för de vidare reformer, när del gäller skatteskalan, som måste genomföras för atl vi skall fö rimliga marginalskatter. Ulan inflationsskydd hade man tvingats till åriiga justeringar med de negativa effekler som jag redovisade i mitt huvudanförande och i min första replik. Vi menar alltså att man från denna grund skall bygga vidare för atl fö rimliga marginalskatter.

Att den borgeriiga regeringen tvingats vidla ekonomisk-politiska åtgärder under åren 1977 och 1978 är, som jag tidigare sade, självfallet beroende på att den socialdemokratiska regeringen fram till 1976 drev en sådan politik atl man för att rälta till den svenska ekonomin, som var i en fundamental obalans, fick vidta sådana åtgärdersom mervärdeskatiehöjning,devalvering och avskaffande av den fyraprocentiga löneskatten. Dessa åtgärder har haft positiva verkningar för Sveriges ekonomi, vilket de fiesta ekonomer erkänner. Det gynnar, såvitt jag förstår, samtliga inkomsttagare här i landei - inte

115

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

minst lägre inkomsttagare och medelinkomsttagare,som nu kan dra nytta av alt vi har fölt ner inflationstakten. Vi kan nu börja se fram mot en produktionsökning och en standardökning i det här landei, sedan den borgerliga regeringen har lyckats så pass bra med den ekonomiska politiken.

Del är iniressani atl kunna dra den slutsatsen av vårt meningsutbyte att socialdemokraterna lydligen fortfarande lycker atl marginalskatterna, med den höjd de nu har, är acceptabla och att socialdemokraterna -om de på nytt skulle komma i regeringsställning - tänker öka skattelryckel i en sådan utsträckning all del blir ännu svårare för enskilda löntagare alt behålla någonling efter skatt och att det blir svårare för samhällsekonomin att fö en tillräcklig tillväxttakt.

Förste vice lalmannen anmälde au Erik Wärnberg anhållit att lill protokollet få antecknat alt han inte ägde räu lill ytterligare replik.

TOMMY FRANZÉN (vpk);

Herr talman! Det gällande skattesystemet behöver i grunden förändras, och det har väl också den här debatten gett ganska klara exempel på. Men att så här i slutet av 1978 debattera och besluta om skatterna för 1979 tjänar naturligtvis bara dem som inte vill ha någon egentlig förändring. För hurskall man praktiskt kunna genomföra beslut som fattas ell par veckor innan de skall komma alt verkställas, om nu besluten är av mer genomgripande karaktär? Utskottets sätt atl behandla de genomgripande förändringar som vpk föreslagit och valet av tidpunkt för skattedebatlen omöjliggör ell genomförande lill det kommande skatteårel.

Från vpk:s sida anser vi att det är nödvändigl med en annan skattepolitik. En skattepolitik som omfördelar skattetrycket. En politik som underiällar för de sämst ställda. En politik som, lill skillnad mot den borgeriiga regeringens, underlättar för dem med små eller medelstora inkomster och i slällel ökar trycket på stora inkomster, förmögenheter, spekulationsvinsler, bolag och andra arbelsfria inkomsier.

Med skattepolitiken kan viljeinriktningen i politiken uUryckas. Den övervältring av skattetrycket som ägt rum underde borgerliga regeringarnas lid har klart drabbat de sämst ställda i samhället. De värst drabbade är låginkomsttagarna, barnfamiljerna och pensionärerna. Här har viljeyttringen visat på vems sida de borgerliga partierna slår. Alll fagert tal från folkpartiet om atl man vill ta vara på de sämst ställdas intressen har aldrig varit trovärdigt. De som eventuellt ändå har haft förhoppningen att man skulle göra det måste, efter dessa dryga två år med en folkpartistisk budgelminisier, ha övertygats om motsatsen.

De förändringar som skett i skattesystemet har tydligt varit till fördel förde bäst ställda och lill nackdel för de övriga. Sänkningar av arbetsgivaravgif terna, indexreglering av skatteskaloma, höjningar av momsen och den förda svångremspoliliken står som illavarslande milstolpar på den borgerliga politikens krokiga väg.

Men de borgerliga partierna står inte ensamma när del gäller alt omfördela samhällets intäkter till företagen. Den socialdemokraliska politiken har genom åren med rätta kritiserats för sin förelagsvänlighet. Det var under den socialdemokraliska regeringens tid som skattetrycket ökade på de vanliga inkomsterna och som gåvopolitiken och politiken med subveniioner lill bolagen iscensattes. Det var under den socialdemokratiska regeringens tid som den högsl orättvisa mervärdeskallen infördes. Det var under den socialdemokraliska regeringens lid som kommunalskatterna sköt i höjden och försköt effekterna av progressivileten i skalleskalan. Del var under den socialdemokraliska regeringens tid som avdragssyslemet utvecklades lill alt bli det verkliga instrumentet för att slippa undan skatt, oavsett om det var bland höginkomsttagarna eller bolagen, oavsett om det var bland spekulanter eller andra med arbelsfria inkomster.

Det är på den inslagna vägen som borgarpartierna har fortsalt och kraftigt ökal ojämlikheten. Till socialdemokratins försvar måsle ändå anföras atl de med andra medel försökte att jämna ut effekterna av det orättvisa skattesystemet.

Med en annan inriklning av skattepolitiken, med en annan inriklning av hela den ekonomiska politiken, med en annan ideologisk inriktning hade ingrepp kunnat åstadkommas som på ett avgörande sätt hade lett lill en utjämning i samhällel. Men en sådan inriktning måste gå ut på kraftiga ingrepp i storfinansens, storkapitalets, möjligheter lill ekonomiska transaktioner och styrningar.

Hur en sådan politik skall utformas har vpk vid flera tillfällen visal. Det räcker inle med marginella förändringar i skatteskalor, kortsiktiga förändringar av avdragssyslem eller andra tillfälliga omfördelningar. Det fordras en genomgripande förändring av hela skattesystemet, inriktad på att underlätta för de sämst ställda i samhällel.

Det finns de som har sagt all det måste löna sig all arbeta, och jag kan hålla med om det. För alt åsiadkomma det behövs en sådan inriktning på politiken att de som jobbar ihop sin försörjning i viss utsträckning skall ha lättnader på bekostnad av dem som inle jobbar ihop sina inkomster men försörjer sig gott ändå. Med det menar jag att de arbelsfria inkomsterna, spekulationsvins-lerna, bolagsvinsterna m. m. skall bära en avsevärt större andel av skatterna till samhället än vad som nu är fallet. En övergång lill produkiionsbeskattning, en skärpning av skatten på stora förmögenheter, elt slopande av 80/85-procenlsregeln, en höjning av skatten på arv och gåvor med i genomsnitt 50 96 och en skärpning av realisationsvinstbeskattningen gör det möjligt atl uppnå en del av dessa effekler. En produktionsbeskattning bör baseras på omsättningen, energiförbrukningen och behovet av råvaror men framför alll differentieras efter graden av samhällsnytta i produktionen.

En sanering av den enorma avdragsdjungeln är också nödvändig. Slopande av sparavdraget, slopande av representationsavdraget, slopande av rätlen atl göra avdrag för underskott i en förvärvskälla från inkomsten i en annan förvärvskälla, begränsning av ränteavdragen så atl sådant medges för räntor på ett skuldbelopp på maximalt 200 000 kr. men inte däröver, begränsning av

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

117

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska pol di ken m. m.

118

avdragsrälten när det gäller utgifter för upprustning och ombyggande av hyresfastigheter, höjning av schablonavdraget under inkomst av ijänsi och slutligen en förändring av avdragsreglerna så atl medgivet avdrag görs inle som nu från inkomsten utan från skatten med en viss procentuell andel av beloppet - det är åtgärder som skulle innebära en klar sanering, som skulle vara lill fördel för del stora ftertalet av människor här i landei.

Möjligheten att göra avdrag för underskott i en förvärvskälla från inkomsten i en annan förvärvskälla används i stor utsträckning av höginkomsttagare eller personer med arbelsfria inkomster för all kunna komma ifrån beskattning. Det är ett sätt som i slällel för atl vara tillåtet borde betraktas som synnerligen kriminellt. Del medför spekulationer och förmögenhetsökningar som gagnar ett fåtal människor. Della liksom möjligheten att göra avdrag för räntor på skuldbelopp upp till en praktiskt taget obegränsad nivå måste betraktas som skatteflykt och inle, som nu, som en sport, där det gäller alt komma undan med så mycket av inkomsterna som möjligl. All det bara rör sig om manipulationer bevisas ganska väl av atl många av dem som taxeras med noll kronor i inkomst lever i högönsklig välmåga i stället för atl, vilket vore naturiigare, svälta. En begränsning av avdragsrätten enligl det förslag som vpk har lagt fram motverkar möjligheterna lill sådan skatteflykt.

Avdragssystemet kulminerar i orättvisa med det sätt varpå avdragen görs. De som har höga inkomster får större skattelättnader än de med låga inkomster, även om avdragsbeloppet är delsamma. Låt mig ta ett exempel.

En metallarbetare tjänar 50 000 kr. på ell år och har en faktisk resekostnad på 2 000 kr. En läkare eller annan höginkomsttagare ijänar 150 000 kr. och har samma faktiska resekostnad på 2 000 kr. Det innebär en skattelättnad för metallarbetaren med ungefär 1 100 kr. och för läkaren med ungefär 1 700 kr. för samma faktiska resekostnad. Läkaren/höginkomsttarens resor är väl inte mer värda än metallarbetarens motsvarande resor? Men så slår del nuvarande systemet när det gäller avdrag. Från vpk:s sida har vi föreslagit att denna metodik skall förändras så att det blir samma skattelättnad för samma kostnad oavsett vilket inkomslskiki man tillhör. Detla kan lösas på så säll att avdraget omräknas efter en viss procentsats av beloppet och alt avdraget sker direkl från skatt. En sådan metod i kombination med ett avdragstak skulle välkomnas av det slora flertalet människor här i landei.

En övergång lill en progressiv stalskommunal enhetsskau skulle jämna ut olikheterna i kommunalskatterna och göra den kommunala servicen lika värd till samma pris i hela landei. Den skulle dessulom undanröja den svåra ekonomiska situation som kommunerna befinner sig i. Många ställer sig med rätta frågan varför den kommunala servicen är så dyr i en kommun och så myckel billigare i en annan. Svarei på den frågan är all skattekraften är olika, beroende på vilken grupp människor som bebor kommunen. Den inomregionala skaiteutjämning som riksdagen lidigare har beslutat om för Stockholms län är ett uttryck för atl dessa ojämnheter behöver undanröjas. Men utjämningen får inte begränsas lill inomregionala utjämningar utan måsle

gälla för alla kommuner i hela landet. Det skulle också möjligen utjämna en del av den segregering som nu förekommer i framför allt vissa kommuner.

En annan åtgärd för att omfördela skattetrycket lill de vanliga inkomstlagarnas fördel är att slopa momseffekten på livsmedel. Jag ber skatteutskottet notera all jag talar om momseffekten på livsmedel. En del av denna effekt är redan undanröjd genom subventioner av baslivsmedel, och vi har i och för sig inte motsatt oss en sådan lösning. Det viktigaste är att momseffeklen på de varor som är nödvändiga verkligen försvinner. Vilken metod som används är mindre intressant. Momsen är till sin karaktär regressiv, dvs. den drabbar hårdare en låginkomsttagare, som mås;e konsumera hela eller största delen av sin inkomst för dagligvaror, än en höginkomsllagare. Ökar momsen ökar klyftorna ännu mer.

I skatleulskoltets betänkande görs ett av de kvalificerade krumsprång som vi har fått vänja oss vid under de senaste åren. Där säger utskottet att någon standardförbättring inte kommer till slånd vid slopande av momseffekten på livsmedel. Det är sannerligen ett besynneriigl påstående. Om den nuvarande momseffekten på ca 10 96 på matvaror togs bort, skulle det väl ändå öka utrymmet för standardförbättringar för de enskilda människorna. Framför allt skulle det öka utrymmet för standardförbättringar väsentligt för barnfamiljer, pensionärer och låginkomsttagare. Men en sådan förbättring ligger inte i linje med de borgerligas synsäU när det gäller den slabiliseringspolilik som Nils Åsling m. fi. lidigare har talat om. Den privata konsumtionen skall hållas tillbaka lill förmån för ytterligare stöd till den exporterande privala industrin, den induslri som hela tiden fiyltar pengar och jobb från Sverige till länder där slörre profiter kan skapas, gärna till länder som regeras av fascistiska militärjuntor.

Jag skall också ta upp de förslag till förändring av skatteskalorna som föreslagits i regeringspropositionen och som möjligen kan karakteriseras som kortsiktiga lösningar.

Den folkparlistiska regeringen vidhåller indexregleringen av skatteskalan. Ja, den föreslår också att sjömansskatten skall behandlas på samma sätt. Indexregleringen - eller inflationsskyddet som del egentligen kallas - är en teknik som gynnar de högre inkomsttagarna. Det har också klart och tydligt framgått av den lidigare debatten. Del är i de höga inkomslskikten man ger de stora skattelättnaderna, lill dem som redan med det orättvisa avdragssyslemet tagil åt sig slora fördelar på andras bekostnad.

Budgelminisier Mundebo har vid flera tillfällen påstått här i kammaren att infiationsskyddade skatteskalor är fördelningspoliliskl neutrala. I verkligheten är det en stor och kvalificerad bluff När förslaget till infiationsskyddade skatteskalor kom, förklarade budgetministern att det i framtiden inte skulle vara nödvändigt med förändringar av skatteskalorna. Vi sade den gången all del kommer ändå atl ske, och det har ju visat sig redan i år. Regeringen ansåg sig tvungen att rubba skattesatsernas inbördes relationer. Del enda som kvarstår av argumenten för en indexreglerad skalleskala är att de höga inkomslskikten skall ha de största skattelätlnaderna. I dessa skikt vill

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska poUtiken m. m.

119

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska poUtiken m. m.

120

de borgerliga partierna lydligen inte ha någon begränsning när det gäller att öka utrymmet för privat konsumtion. Det är bara personer med små inkomster som skall ha en mycket liten konsumtionsökning.

Vänsterpartiet kommunisterna yrkar därför alt indexregleringen skall slopas så alt det går alt omfördela till dem som bättre behöver förbättringar än de med inkomster på 100 000 kr. och däröver. Från vpk:s sida har vi i konsekvens med delta föreslagit en extra skattereduktion om 1 000 kr. för inkomster mellan 30 000 och 70 000 kr., med en avtrappning före och efter. På del viset skulle de som bäst behöver lättnader också få det.

Vi har vidare lagt fram förslag om ett tak för kommunalskatterna. Man kan naturiigtvis gå till väga på olika sätt, men vi har funnit vårt förslag vara möjligt atl använda till dess att vi kan införa den progressiva stalskommunala enhetsskatlen. Ett ingrepp mot de stigande kommunalskatterna är ytterst angeläget. De kommunala skatternas proportionella karaklär gör atl dessa skatter drabbar låga och höga inkomster lika. Därför är del nödvändigt att begränsa dessa skaller. De fattigaste kommunerna, de med de högsta kommunalskatterna, har som regel också skattebetalare i de lägsta inkomslskikten. De har oftast den sämsta skattekraften. Det är framför allt dessa kommuner som behöver slöd.

De förslag lill stimulans av näringslivets investeringar som framförts kan vi från vpk inte ställa upp på. Stimulanserna, som påslås vara temporära, har alltmer antagit formen av permanenta stimulanser. Därigenom överförs ytterligare medel från skattebetalarna till det privata näringslivet. Stimulanser och subveniioner måste sättas in i elt annat ekonomiskt sammanhang.

Slutligen villjag beröra förslagel om alt ytterligare förbättra pensionärernas situation.

I della läge har vpk funnit det angeläget att förbättra för pensionärerna genom atl de får möjlighet till en skattefri sidoinkomst om 1 000 kr. ulöver folkpension och pensionstillskott. Vpk ställer inte upp i den reaktionära kören som gör sig gällande i fråga om pensionärernas standard- eller värdesäkring. För oss står det som en självklarhet att de sämst ställda i samhället - och dit hör pensionärerna - skall ha förbättringar i sin standard oavsett hur utvecklingen i övrigt ser ut. Det ligger i den utjämnande politik som vpk slår för men som kritiseras och ifrågasätts av flera fackliga ledare. Folkpensionärerna har under de s. k. goda åren halkat efter i allra högsia grad, men då höll kritikerna tyst. När sedan reallönesänkningen blev elt faktum har dessa fackliga ledare gått till angrepp mol pensionärerna för att de genom basbeloppshöjningen erhållit något merän de i produktionen slående. Inte elt ord nämns om den eftersläpning som tidigare var fakium.

Jag vill med delta yrka biföll till vpk-mofionema 1978/79:106, 1978/79:5, 1977/78:235,1977/78:322 och 1977/78:323 som behandlas i skaUeutskotlets betänkande.

ALVAR ANDERSSON (c):

Herr talman! Emot propositionen 1978/79:50 var det endast i begränsad omfattning som vi från centerns sida hade invändningar. Del gällde framför

allt behovet av åtgärder för atl stimulera konsumtionen och inriktningen av dessa åtgärder. Endast med rätt hårda metoder har det varil möjligl alt få ett rimligl grepp på inflationsutvecklingen, en utveckling som under hela 1970-talet varil elt hot mot vår ekonomi, både på kort och längre sikt. Därför är det nödvändigl att nu insatta stimulansåtgärder får en begränsad omfattning så att inte den uppnådda stabiliteten undergrävs.

Vad som föreslås i fråga om höjning av barnbidragen, studiestöd, folkpensionärernas beskattning, underhållsbidragens höjning etc. samt uppräkning av skattereduktionen från 400 lill 560 kr. stöds av centerpartiet. Däremot yrkade vi i partimoiionen avslag på propositionens förslag om justering i den statliga skatteskalan nu och begärde i stället ett samordnat skattepoliliskt förslag, där kommunalekonomiska utredningens förslag skulle spela en framträdande roll, till vårriksdagen 1979. Vi ställde oss bakom det av tidigare riksdag fattade beslutet om indexreglering av den statliga skatteskalan och förmenar all delta utgör en garanti för att ingen får skattehöjning så länge realinkomsten inte ökar. Den finansiella silualionen är sådan atl även indexregleringen av skalleskalan, och därmed en utebliven skärpning av den statliga beskattningen, får finansieras med ökad upplåning. Men alt därulöver låna till en skattesänkning ansåg vi betänkligt.

Del är alldeles givet atl skattetrycket är mycket hårt, alltför hårt enligt vårt förmenande. Men uttag av skatter ärju inget självändamål, de är avsedda att finansiera de utgifter som beslutas. Trols del hårda skattetrycket ökar utgifterna i snabbare takt än skalleinkomslerna. Av de direkta skalterna är två tredjedelar kommunalskatt, en tredjedel statsskatt, och för alla inkomsttagare under hundratusen kronors inkomst är kommunalskallen den större skattedelen. Trots den nuvarande skalteutjämningen, som skulle eliminera en väsentlig del av bristen på skatteunderlag i de skaltesvagare kommunerna, är skillnaderna i kommunal utdebitering mycket betydande. Det torde under 1979 röra sig om 7 ä 8 kr. mellan den kommun som har den högsia skallen och den som har den lägsta. Och ändå har säkerligen kommunerna med de högsta utdebiteringarna inte någon hög standard.

Vi hälsar med tillfredsställelse skatteutskottets redovisade uppfattning på s. 37 och 38 i belänkandel nr 19: "Enligl utskottels uppfattning bör marginalskatterna på sikt sänkas, vilket också skatteuiredningen föreslagit. Samtidigt är det av vikt att inte nu binda sig för skattelätlnader av sådan omfattning atl man försvårar genomförandet av kommunalekonomiska utredningens förslag. Som framhålls i moiionen 1978/79:94 innebär delta utredningsförslag en väsentligt utökad kommunal skaiteutjämning och andra åtgärder för atl skapa slörre rättvisa både mellan kommunerna inbördes och i fråga om kostnadsfördelningen mellan stat och kommun. Detta återverkar i sin tur också på de kommunala utdebiteringarna och därmed på marginalskatten, något som kan skapa avsevärda lättnader i skattetrycket inle minst för de lägsta inkomsttagarna. Enligl utskottets uppfattning bör åtgärder av detta slag prioriteras vid det fortsatta arbetet. Del är samtidigt av vikt atl man inte nu vidtar alltför långtgående åtgärder som rubbar förutsättningarna för kommande ställningstaganden till dessa frågor under

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

121

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

våren 1979."

Från centern har vi alltså ställt oss kritiska mot marginalskallelättnader nu men har i strävandena att få en majoritetslösning med så försiktiga stimulanser som möjligl i nuläget kunnal siödja vissa jusieringar i marginal-skatteskalan. Till sin omfattning innebär delta en halvering jämfört med förslagen i propositionen. Jag vill i sammanhanget påpeka att då moderalre-presentanterna i utskottet i sill särskilda yttrande uttalar att det innebär endasl en fjärdedel av vad de borgerliga partierna i 1972 års skalteutredning föreslog som första sleg i fråga om marginalskallesänkningar, så har man utelämnat den väsentliga upplysningen alt dessa marginalskallelättnader endasl skulle ske i den omfattning som det var möjligt atl skaffa andra intäkter förståten. Alltså: Sänker man de direkia skalterna måste man höja de indirekta skatterna i moisvarande mån, så att inle statens inkomsier försämras.

Belräffande stimulanserna på investeringssidan har ulskottsmajoritelen gått något längre än propositionen i det avseendel all man föreslår atl avdragen även på byggnadssidan skall få ersättas med investeringsbidrag, då avdrag ej kan utnyttjas. Det är ju i princip samma syslem som gäller för investeringar i maskiner. Vidare föreslår vi alt stimulans skall kunna utgå även till förelag som uppför industribyggnad för uthyrning. Vi menaratt båda dessa åtgärder är välmotiverade. Inle minst gäller delta om vi tar hänsyn lill alt svenskl malerial och svenska arbelsinsalser garanteras ingå helt eller delvis vid uppförande av industribyggnader. När del däremot gäller maskininvesleringar ges naturligtvis stöd även om investeringarna är hell baserade på inköp av importerade maskiner.

Jag går sedan över lill att göra några reflexioner belräffande indexregleringen av skalleskalan.

Jag menar alt debatten, vare sig man talar för eller emot indexreglering, egentligen är kraftigt överdriven. Man överdriver både betydelsen och verkningarna av indexregleringen av skatteskalan. Jag ser för min del saken så - och på del viset har vi sett detla inom centerpartiet - alt del ju inle är fråga om någonting annat än atl vi garanterar ett oförändrat skattetryck vid en oförändrad realinkomst, om inte några andra beslut fattas. Man skall inte behöva laborera med justeringar av skatteskalan varje år. Under tidigare år ville man i belydande ulslräckning kalla dessa justeringar för skattesänkningar, när de i själva verkei utgjordes av jusieringar som gjoris med hänsyn till penningvärdeförsämringen i huvudsak. De var bara en anpassning lill penningvärdesförändringar. Utöver en indexreglerad skatteskala är del alldeles givet att man kan göra justeringar i det procentuella uttaget i olika inkomstlägen om man vill förändra skattetrycket för vissa inkomslskiki. Om man vill öka skattetrycket eller sänka delsamma generellt är det nog enklast atl göra del när vi varje år i riksdagen fastställer vilken utlagsprocent vi skall ha i den statliga beskattningen. Denna ullagningsprocenl harju nu under en mycket lång följd av år inle förändrats, men man skulle myckel väl kunna återgå till del inle så ovanliga syslem man använde förr genom all ha olika procenttal beroende på hur man bedömde behovet. Det är en i och för sig

mycket enkel metod.

När del gäller del socialdemokratiska förslaget lill kommunal skalteåter-bäring är del klart all man kan säga atl della ärett inslag i en bättre fördelning mellan invånare i kommuner med högt skattetryck och i kommuner med jämförelsevis lågt skattetryck. Går vi litel längre i perspektivet bakåt kan del ju sägas att skattetrycket är högt i alla kommuner. Del är inle mer än ett tiotal år sedan som del högsia kommunala uttaget låg på 22-23 kr. Numera har vi ingen kommun som har så låg skatt. Alla ligger över den gränsen. Genomsnittligt börjar vi närma oss de 30 kronorna.

Man frågar sig om man uppnår någon vidare utjämning genom alt ge en viss procent i återbäring av kommunalskatten. Erik Wärnberg tog ett exempel. En 60 000-kronors inkomsttagare skulle fö 400 kr. mera i skatie-ålerbäring i den kommun som har det högsia skatteuttaget än i den kommun som har det lägsta. Skillnaden mellan del högsia och det lägsta skatteuttaget ligger på omkring 3 000 kr. i det inkomstläget. Om vi skall fö en ordentlig skaiteutjämning på kommunalskatlesidan, får man gå helt andra vägar. Jag hoppas atl detta skall kunna lösas eller åtminstone att vi lar ett rejält steg åt del hållet när prövningen av kommunalekonomiska utredningens förslag kommer all ske till våren.

Bo Lundgren redovisade reservalionen om införandet av en marginalskattespärr. Ulskottsmajoritelen har i belänkandet konstaterat att tanken på införandet av en marginalskattespärr har framförts reservationsvägen i 1972 års skalteutredning. Ett sådant förslag kommer väl troligen också i någon form atl bli föremål för riksdagens behandling till våren i samband med all, som vi antar, regeringen lägger fram sina förslag till förändringar i skailelagsiiflningen över hela fältet, baserade på betänkandena från kommunalekonomiska ulredningen, 1972 års skalteutredning och företagsskatteberedningen.

Låt mig i alla fall göra följande reflexion i frågan om en marginalskaitespärr. Om vi finge en utjämning av de kommunala utdebiteringarna, så all de värsta skaitelopparna i kommunerna kapades, skulle behovel av en marginalskaitespärr bli väsentligt mindre. En marginalskaitespärr av den lyp som reservationsvis framfördes i 1972 års skalteutredning skulle bara innebära alt, om spärren sätts vid 27 kronors kommunal utdebitering, slalen betalar kommunalskaltehöjningar däröver, dvs. sådana som drabbar inkomstdelar över 150 000 kr. förden enskilde kommunalskatlebelalaren. Om man går ned ett stycke och sätter spärren vid 22 kr., innebär del au slalen skulle få belala alla delar av kommunalskatten som ligger över 22 kr. per skattekrona på inkomstdelar över 100 000 kr.

Del är visseriigen riktigt att en del av inkomsten för alla berörda höginkomsttagare skulle drabbas av den skärpta kommunalskatten, men det är ändå så all de som inte kommer upp i de inkomsier som del här gäller blir drabbade på hela sin inkomst av kommunalskalteskärpningarna medan höginkomsttagarnas inkomster bara skulle drabbas lill en begränsad del. Med en sådan ordning skulle man kunna fortsätta att höja kommunalskatterna undan för undan utan all åtminstone de högre inkomstlagarna skulle ha

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska poUtiken m. m.

123

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

något större inlresse av en kommunalskatteutjämning, eftersom utfallet härav fördem är eliminerat, medan kommunalskatlehöjningarna slår myckel hårt på de lägre inkomstlagarna.

Jag tror visseriigen att man kan diskulera något slags marginalskaitespärr men menar atl man får angripa det problemet på elt hell annat sätt än vad som här angivits.

Tommy Franzén anförde en hel rad i och för sig myckel intressanta synpunkler, som skulle vara väl värda en belysning. Men huvuddelen av det skatlepoliiiska program som han utvecklade får behandlas under våren i samband med atl vihar att se över hela skatleproblematiken. De delar som nu brutits ul är i själva verket ytterst begränsade. Den stalsskalteförändring som föreslås skall såvitt jag kan bedöma inle i första hand betraktas som elt försök alt förbättra skatteskalan utan i slällel närmast ses som elt led i ansträngningarna all stimulera ekonomin.

Det förslag som utskottsmajoriteten här ställt sig bakom innebär i själva verket en myckel blygsam justering av skatteskalorna. Jag tror inte heller att vi till våren kan komma särskilt långt därvidlag. Jag vill understryka vad jag åberopat i utskoltsmajoritelens skrivning, nämligen atl man på den punkten måsle priorilera kommunalekonomiska utredningens förslag. Man måsle, innan man kan åsiadkomma marginalskallesänkningar i någon större omfattning, först försöka genomföra väsentliga delar av dessa förslag.

Herr talman! Med del anförda ber jag alt fö yrka bifall till skatleulskotteis hemställan på samtliga punkter i dess betänkande nr 19.

124

ERIK WÄRNBERG (s) kort genmäle;

Herr talman! Jag vill bara göra ett par randanmärkningar med anledning av Alvar Anderssons inlägg.

Jag tror alt Alvar Andersson något underskattar betydelsen av indexreglering - både dess positiva och dess negaiiva verkan. Jag har sett en utredning som visat vad resultatet av skatteomläggningarna under 1970-talet skulle ha blivit om vi hade haft en indexreglering under de åren. Denna utredning visar alt det skulle ha blivit förändringar åt båda hållen på tiotusentals kronor och atl de små inkomsttagarna hade fått betydligt större skattehöjningar än de stora inkomsttagarna. Nu kan naturligtvis Alvar Andersson säga all delta kan rättas till genom att man ändrar skatteskalorna. Jag medger att det är rikligt. När vi nu i fortsättningen skall ha indexreglering, som inte får rubbas, kan del i framtiden bli fråga om ändringar i beskattningen som man kanske skulle ha velat utforma på ett hell annat sätt.

Sedan inkasserar jag med glädje den erkänsla som Alvar Andersson gav förslagel om kommunalskatleavdraget, vilket ändå är en lilen början lill en kommunal skalleutjämning för enskilda människor. Han håller med mig om att ell kommunall skatteavdrag skulle ge 400 kr. i de vanligaste inkomstlägena. Men samtidigt säger Alvar Andersson att del kan bli fråga om skattelättnad på 3 000 kr. i stället för 400 kr. Jag medger också alt del är riktigt. Men man rättar i alla fall till detla något med 10-15 96. Det är en bit på vägen. Jag inkasserar som sagt Alvar Anderssons erkänsla i delta avseende.

TOMMY FRANZÉN (vpk) kort genmäle;

Herr lalman! Alvar Andersson ansåg att del var intressanta synpunkter. Jag utgår ifrån att han menar alt del var inlressanta förslag som vi presenterat i skatteutskottet. Jag får också hoppas alt Alvar Andersson fortsättningsvis lycker all förslagen är intressanta och beaktansvärda så att han kan ta ställning för förslagen i en framtid.

Närdet gällerdet lämpliga i atl behandla dessa förslag i värkan man vända på det hela och säga att under den borgerliga Irepartiregeringen, där Alvar Anderssons parti också var med, så bröt man ut vissa bilar som man ansåg angelägna, t. ex. frågan om stimulansåtgärder och frågan om infiationsskyddet. För oss som har en annan värdering när det gäller fördelningen av skattetrycket hade det naturiigtvis varit mycket angelägnare alt få bort exempelvis hela del orättvisa paketet om avdragen och få en skattepolitik som underiällar för kommunerna. Det hade varit en riktigare politik att bryta ut de bilarna än atl bryta ut infiationsskyddade statsskalleskalor.

Alla de här frågorna har varil uppe under ett par års tid. Detsamma gäller frågan om momsen på mat eller momsen på livsmedel. Här skulle det naturiigtvis ha varil intressant om Alvar Andersson och hans parti mera hade fördjupat sig i dessa synpunkter och haft möjlighet alt långt tidigare ta ställning för atl minska momseffeklen. Vad jag kan förstå av Alvar Anderssons resonemang belräffande kommunalskatterna och förändring av dem, så måste det ligga i centerpartiets inlresse alt i första hand få bort momseffeklen på livsmedel. Del gäller i alla fall de grupper som vi slår vakt om, och somjag tyckte mig förstå atl Alvar Andersson ville värna om med sitt resonemang om kommunalskatterna.

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska poUtiken m. m.

ALVAR ANDERSSON (c) kort genmäle:

Herr talman! Vad indexregleringen hade betytt om vi hade haft en indexreglerad skalleskala under de senasle tio åren är inte särskilt svårl att räkna ut. Men det är ganska ointressant, för det förutsätter att man inte skulle ha gjort några ändringar i uttagsprocenten. Det harjag mycket svårt all länka mig att man inte skulle ha gjort.

Jag vill på nytt understryka att även om man har indexreglering på skalleskalan innebär del inle att skalan ligger fast vad gäller uttagsprocenlen hur länge som helst, men man skulle inte behöva göra ändringar varje år. Det är ju det som skulle uigöra vinsten.

Jag kan gärna säga att den konstruktion vi har med basenheter kanske innebär att man i alla fall får ändra författningen varje år -jag är inte riktigt säker på det. Med den konsimktion vi hade ursprungligen på utredningssla-diel skulle vi inle ha behövt ändra författningen varje år, men med det beslut riksdagen fattade lär man få göra del.

När del gäller kommunalskatleavdraget är det rätt underligt att ingen socialdemokralisk skatleutredare i skatteuiredningen föreslog att man skulle gå in för den metod som har lanserats i anslulning till denna proposition. Jag skulle bli ganska förvånad om man återkommer med det förslaget när vi skall ta ställning lill kommunalekonomiska utredningens förslag. Jag tvivlar på

125

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

del. Det är i och för sig ganska intressant, men jag tror ändå inte alt del ärden rikliga metoden när man skall åsiadkomma skaiteutjämning.

Tommy Franzén lalade om momsen på mal. Den har ju diskuterats utomordentligt grundligt i fiera utredningar. Den har varit uppe i riksdagen i olika sammanhang, och riksdagen har med överväldigande majoritet slagit fast att tekniskt sett är det nuvarande systemet del allra bästa. Man har en generell moms, man ger rabatter, man förbilligar och subventionerar väsentliga delar av livsmedlen. Man subventionerar i betydligt slörre ulslräckning än vad en sänkning av momsen skulle göra. Sammanlagt utgör väl de livsmedelssubvenlionerna i det närmaste lika mycket som momsen på mat skulle utgöra om vi hade den i stället. Vi kan naturligtvis inle ha båda delarna.

126

TOMMY FRANZÉN (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Om Alvar Andersson hade studerat vad vi säger i vår motion, där vi vill få bort momseffeklen, skulle han finna att vi inte har motsatt oss möjligheten all subventionera bort hela momseffeklen på mal. Man kan konstatera att ungefär hälften av momsen i dag är subventionerad beträffande vissa baslivsmedel och vissa andra nödvändighetsvaror. Men vad vi menar är all hela momseffekten på 20,63 % skall subventioneras bort. De människor som har del sämst ställt här i landet, som har de lägsta inkomsterna, tvingas faktiskt att använda hela eller absolut slörsla delen av sin inkomsl enbart till mat eller andra förnödenheter. Det är naturligtvis i första hand för dem som vi vill få bort den här effekten.

Om således Alvar Andersson hade läst motionen skulle han ha funnit all del inle är någon teknisk fråga när del gäller att differentiera själva momsen som är del väsentliga. Del väsentliga är atl man får bort momseffeklen, och del kan man åsiadkomma genom att subventionera bort den effekten på livsmedel.

ALVAR ANDERSSON (c) kort genmäle;

Herr talman! Jag skulle tro all det för många familjer, särskilt för barnfamiljerna, skulle innebära en besvikelse om man principiellt slopade momsen på mal och i slällel log ut fulla priset på t. ex. mjölk och sådana varor.

Här sägs att man bör la bort momseffekten på hela livsmedelssektorn. Men subventionerna på baslivsmedel ärju väsentligt större än vad momseffekten är på de varor som räknas till denna grupp livsmedel, och lättnader när det gäller andra grupper av varor inom livsmedelsområdet - och här har vi onekligen också ell lyxkonsumiionsområde - skulle näppeligen komma barnfamiljerna till del i någon slörre utsträckning.

Men vi kommer alt få tillfälle all diskutera de här frågorna lill våren. De är ju myckel utförligt behandlade i skalleulredningarna, både i förelagsskatteberedningen och framför alll i 1972 års skalteutredning.

NILS HÖRBERG (fp);

Herr talman! Alla år utom eU under 1970-lalel hardei blivit nödvändigt all justera den statliga inkomslskatieskalan. De årliga justeringarna har visal att vårt nuvarande skattesystem, uppbyggt under 1950- och 1960-lalen, inte är anpassat lill de påfrestningar som den ekonomiska ulvecklingen medfört och kommer att medföra. Del är därför regeringens avsikt - såsom budgelminisier Ingemar Mundebo officiellt har sagt och som han något berör i sin proposition 1978/79;50-att återkomma under våren 1979 med ell långsiktigt inrikiai och allomfattande reformprogram för vår beskattning. Stalsniinisiern har också meddelat sin avsikl alt inbjuda berörda parter lill överläggningar om den framtida skattepolitiken. Skalteulskottets föreliggande betänkande 1978/79:19 skall därför ses såsom eU skatteändringsförslag för alt tillfredsställa behovet av justeringar endast för år 1979.

Betänkandet innehåller i stort ett begränsat marginalskattesänkningsför-slag, baserat på den 1977 beslutade infiationsskyddade skalleskalan. Inflationsskydd föreslås från 1979 bli infört även på den särskilda skattereduktionen. Vidare innehåller betänkandet en höjning av avdragsbeloppet för underhällsbidrag till barn, bibehållandet av avdragsrälten för vissa arbetskläder saml en höjning av det extra avdraget för folkpensionärer så all grundpensionen och en sidoinkomst på ca 4 900 kr. blir skattefri. Beträffande dessa tre senare åtgärder är utskottet enigt. Slutligen innehåller betänkandet förslag till skatteuppgörelse för all slimulera investeringsviljan inom företagen och för alt öka dessas möjligheter lill kapitalanskaffning. Dessa båda förslag har närmare berörts av Alvar Andersson och Bo Lundgren.

En av de genomgripande reformer som behövs för framtiden har redan genomförts i vårt skattesystem. Inflalionsskyddet av inkomslskatieskalan måsle ses som del första steget i ett långsiktigt skatlereformprogram. Genom inflalionsskyddet har en grundläggande svaghet i vårt nuvarande skattesystem rättats lill. Inflationsskyddet hindrar atl inkomstskatten automatiskt skärps varie år i takt med penningvärdets förändring. För att ytterligare förbättra inflalionsskyddet har budgeiministern i propositionen 50 föreslagit att även den särskilda skallereduktionen på 400 kr. skall följa basenhetens utveckling och alltså bli skyddad mot inflationens urholkning av beloppet.

Inflalionsskyddet har i olika sammanhang blivit föremål för missförstånd och kanske också för misstolkningar. Låt mig därför helt korl få upprepa de fördelar som elt inflationsskydd av skatteskalan medför.

Vid oförändrade skatteregler medför inflationen en fortgående skalleskärpning. En medborgare som får en inkomstökning precis motsvarande penningvärdets förändring får en skärpning av beskattningen och därmed lägre realinkomst, om skatteskalan inte är inflationsskyddad.

Med inflationsskydd får alla medborgare oavsett inkomstnivå behålla samma relativa skattetryck, dvs. just det skattetryck som riksdagen har beslutat.

Utan inflationsskydd får penningvärdets slumpmässiga förändringar avgöra, om en medborgare skall få skalleskärpning eller ej och om

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska poUtiken m. m.

127

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska poUtiken m. m.

128

skatleskärpningen skall bli slörre eller mindre, dvs. inflationen bestämmer skattetrycket - inte riksdagen.

Med inflationsskydd ges skatteskalan en varaktighet, som arbetsmarknadens parter har glädje av när det gäller att överblicka konsekvensema av fleråriga löneavtal. Inflalionsskyddet medverkar således i löneförhandlingarna till atl bromsa lönekraven, eftersom lönlagarna inte behöver begära kompensation för automatiska skaltehöjningar. Det blev ju också möjligt atl göra ett ivåårsavtal våren 1978, bl. a. tack vare inflalionsskyddet.

Slutligen kan med inflationsskydd av inkomslskatieskalan klart visas för medborgarna hur mycket av deras skatteförändringar som är en direkl följd av penningvärdets fall och hur myckel som är av riksdagen beslutad skattesänkning. Som bekant kallades de provisoriska skatlejusteringar som åriigen gjordes före inflalionsskyddels införande för skattesänkningar, fastän det i betydande omfattning inte rörde sig om verkliga skallesänkningar ulan om en anpassning av skatteskalan till penningvärdets fall. Det är f ö. mycket läitare för regering och riksdag att gå in och göra ändringar i en inflationsskyddad skatteskala än i en icke inflationsskyddad sådan, då det klart framgår hur myckel penningvärdels förändring påverkat skalleskalan och hur stora politiskt motiverade ändringar som kan behöva göras.

Del har sagts alt inflationsskyddet av skatteskalan är orättvist. Man har påstått alt högre inkomsttagare på gmnd av inflalionsskyddet får större skallesänkningar än lägre inkomsttagare osv. Sådana påståenden är felaktiga.

Låt oss se på påståendet om orättvisan. Kan det vara orättvist att inkomstskatten för varje inkomstnivå utgår med just den procentsats som riksdagen har beslutat? Del är ju faktiskt så, alt det är avsaknaden av injlaiionsskydd som är orättvis, då penningvärdets förändringar hell slumpmässigt och helt utan riksdagsbeslut avgör beskattningens nivå.

Låt oss se på påståendet om större skattesänkningar för högre inkomsttagare m.m. Inflalionsskyddet ger inga skattesänkningar över huvud taget. Jag ber atl på tal om inflalionsskyddet få citera TCO-Tidningen 20/78: "Man ska dock vara klar över alt man då laborerar med uteblivna skattehöjningar och inte skallesänkningar." Faktum är att inflationsskyddet endast hindrar successiva skattehöjningar för alla inkomstnivåer. Inflationsskyddet ger samma relativa skattenivå för alla inkomstnivåer precis som skulle ha blivit fallet, om vi hade lyckats förhindra inflationen. Om vi hade lyckais förhindra inflationen, skulle ingen ha kommii på tanken att påstå att delta skulle ha medfört skatteorältvisor. Konsekvenserna av Erik Wärnbergs resonemang skulle bli att den största orättvisan vore alt stoppa inflationen, eftersom de större löntagarna då tjänade mera på detla än de lägre.

Sedan kan man naturligtvis diskutera om inflalionsskyddet är rikligt uformal rent tekniskt. Budgetministerns förslag all från 1979 även inflations-skydda den särskilda skattereduktionen anser jag vara en icke oväsentlig förbättring. Även andra reformer beträffande inflationsskyddets tekniska utformning kan givetvis göras, när vi vunnit ytteriigare erfarenheler av dess tillämpning.

Låt mig slutligen slå fast alt det är lika rättvist atl införa elt inflationsskydd i skattesystemet som det är att ha ett inflationsskydd inom ATP-systemet.

Beträffande marginalskatten vill jag säga atl del är nödvändigt att på sikl sänka denna för inkomsttagare i LO:s och TCO:s vanliga inkomstlägen. Lennart Bodström uttalade nyligen att regeringens skattesänkningsförslag hade en bra inriktning. TCO har f ö. länge ansett alt insaiser på marginal-skatteområdet är nödvändiga. Del hade bl. a. av den anledningen varil tillfredsställande alt kunna genomföra en så pass omfattande marginalskattesänkning som den budgetministern föreslog i propositionen 1977/78:50. Allmänt sett var den dock begränsad, om man ser till det mål för sänkning av marginalskatteeffekten som skisserats, nämligen till totalt ca 50 96.

Det rådde som bekant olika uppfattningar i de borgeriiga partierna om hur stora konsumtionsstimulanserna kunde få bli 1979. Budetminister Mundebos förslag om marginalskallesänkningar rörde sig om ca 1 100 milj. kr., och moderata samlingspartiet framförde motionsvägen ett förslag på ca 1 200 milj. kr., medan centerpartiet inte önskade ändra marginalskattesatserna utan ville avvakta den till våren kommande, mer omfattande skattepropositionen. Efter diskussioner enades folkpartiets och centerpartiets represenianter i utskotlet om en kompromiss som innebar dels en marginalskattesänkning från årsskiftei på ca 600 milj. kr., dels ett starkt understrykande i utskottels belänkande av behovet av fortsatta marginalskattesänkningar i det kommande långsiktiga skalteförslaget.

På s. 37 i utskottsbetänkandei har vi folkpartister och centerpartister enats om alt framhålla: "Enligt utskottets uppfattning bör marginalskatterna på sikt sänkas, vilket också skatteutredningen föreslagit." Marginalskattesänkningar måste ske på två ställen. Del gäller dels en sänkning av procentsatserna i den statliga inkomstskatteskalan, dels sänkningar av kommunalskatten, som ju är en procentuell skatt och som drabbar särskilt hårt i kommuner med låg skattekraft och hög kommunal skattesats -en orättvisa som måste rättas lill. Synpunkterna från 1976 års kommunalekonomiska utredning bör därvid kunna beaktas. För alla med inkomst under ca 100 000 kr. är kommunalskatten normalt större än den statliga inkomstskatten. Vi har därför i betänkandet starkt underslmkit att båda dessa leds tyngd måste beaktas i den kommande långsiktiga skatlepropositionen.

Till sist skulle jag vilja säga några ord om skatleulskoltets insats i delta sammanhang och massmedias beskrivning därav. Ord som "skaltestrid", "kampen om skatten" samt ordet "kompromiss" använt i nedsättande betydelse har förekommit. För den som haft tillfälle att följa arbetet i skatteutskottet har beskrivningarna ibland varit överraskande - detta nästan alltid i negativ riktning.

Vad som har förekommit är i stort sett två saker.

1. Det tog några dagar efter motionstidens utgång innan folkpartiet och centern kunde finna en kompromisslösning för marginalskatlesänkningarna, en lösning som moderaterna nästan genast förklarade att de var beredda att stödja i andra hand. Därmed stod det klart att den borgeriiga majoriteten skulle kunna skriva ett enigt majoritetsbelänkande.

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

129

9 Riksdagens protokoll 1978/79:54-55

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

2. Eftersom socialdemokraternas motionsyrkande om skatterna för 1979 baserades på elt yrkande om upphävande av inflationsskyddet blev del nödvändigt att diskutera beslutsordningen i utskottet. Vi borgerliga krävde då all frågan om inflationsskyddets-vara eller icke vara först skulle tas upp lill omröstning. Eftersom det hade varit demokratiskt förkastligt att i och med en socialdemokralisk omröslningsföriust i fråga om inflationsskyddet uteslänga socialdemokraterna från möjligheten att påverka utformningen av skatten för 1979 var det naturligt att efter omröstningen om inflationsskydd bereda socialdemokraterna lid för en omarbetning av sitt skatteförslag så att det ulgick från samma bas som de borgeriigas olika förslag, dvs. från en inflationsskyddad skatteskala.

Diskussionerna i utskottet i dessa båda frågor ägde rum i den anda av kamrallighet och vilja till saklighet som brukar prägla utskottets arbete. Något som liknade "strid" eller "kamp" märkte jag inle. Förhandlingarna sköttes just så som de skall skötas i en situation som den föreliggande. Enligt min uppfattning kan skatteutskottets handlande i delta sammanhang sägas vara föredömligt för arbetssättet i en parlamentarisk demokrati. Jag känner mig frestad all uttala min uppskattning av kollegerna i ulskotlet och av dess ordförande i synnerhet.

Herr talman! Med det anförda ber jag au få yrka bifall till skatleutskollets hemställan i dess helhet och därmed också avslag på samtliga reservationer.

130

TOMMY FRANZÉN (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste återigen ta upp frågan om inflalionsskyddet. Nils Hörberg gjorde en ganska lång utläggning om delta. Han menar alt della inte medför några orättvisor. Man kan naturligtvis lägga upp detla resonemang hur man vill, men jag lycker alt det är ganska väsentligt atl fö sakerna belysta.

I förra årets debatt om de inflationsskyddade skatteskalorna sade budgetminister Mundebo alt del hela var fördelningspoliliskl neutralt. Delar Nils Hörberg denna uppfattning eller har budgelminisier Mundebo fel?

När det sedan gäller att fö in pengar för all kompensera kosinaderna för inflalionsskyddet har man ju från folkpartiels sida i ett tidigare skede vall att höja momsen. Man har valt atl på flera andra sätt försöka överföra skatternas tyngdpunkt från de inflationsskyddade skatteskalorna till de vanliga människorna, en åtgärd som underiällar för höginkomsttagarna.

När vi föreslagit en skärpning av skatten på gåvor och förmögenheter har folkpartiet inte varit med, trols att man klart kan påvisa att den andel som skatter på arv, gåvor och förmögenhet haft från 1950 minskal med 2,7 % för att år 1977 utgöra 0,6 96 av statsintäkterna. Samma sak gäller bolagsskatten. År 1950 utgjorde de 10,6 96 av slatsskatteintäklerna, 1977 endast 1,1 96.

Folkpartiet och de övriga partierna i den tidigare borgerliga regeringen har däremot varit med om att medverka till en höjning av momsen. Efter atl från 1976-1977 uigöra 22 96 av statsinkomsterna beräknas den under innevarande budgeiår ligga på ungefär 30 96.

Della är en överflyttning av skatieirycket lill människor som har det svårast. Man har underlätlat för bolag, förarv,gåvoroch förmögenheter. Man har lättat skattebördan för höginkomstlagarna med indexreglering och man är med och höjer momsen. Man överflyttar bördorna lill dem med små inkomster, bl. a. därför att kommunerna ivingas höja kommunalskatterna på grund av dåligl statligt understöd.

ERIK WÄRNBERG (s) kort genmäle;

Jag skulle vilja ställa ett par frågor till herr Hörberg. Bestrider hert Hörberg mitt påstående atl en höginkomsttagare har del betydligt lättare att kompensera sig för inflationens verkningar än en låginkomsttagare har, som måsle köpa upp varje krona till dagligvaror för livets nödtorft? Bestrider herr Hörberg vad jag sade i mitt inlägg, att de pengar höginkomsttagare inle behöver köpa upp kan på ett eller annat sätt värdesäkras? Om herr Hörberg bestrider detla förstårjag honom, men om han inle bestrider det, slår alltså indexregleringen orättvist. Jag pastarätt indexregleringen gynnar inflationen jusl genom all kampen mol densamma upphör, om man inte lider av dess verkningar. Hur herr Hörberg kan tolka detta på del sätt som han gör förstår jag inte. Jag menar att varje ytteriigare område som är indexreglerat gör att kampen mot inflationen avmattas.

Jag hade ytterligare fyra punkter, men jag bryr mig inte om att la upp dem nu, fömlom den viktigaste: Bestrider Nils Hörberg alt en inkomsttagare som till livets nödtorft inle behöver köpa upp mer än hälften av sin inkomst kan kompensera sig två gånger med detla inkomstskattesystem? Varför kan man då inte göra om skatteskalan varje år i stället för atl just ha den indexreglerad?

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

NILS HÖRBERG (fp) kort genmäle:

Herr lalman! Till Tommy Franzén vill jag säga att inflalionsskyddet är lika fördelningspoliliskt neutralt som om vi hade kunnat stoppa inflationen. Men skulle Tommy Franzén då tycka att del blev en väldig skalteorätlvisa? Om han hade varit konsekvent i sitt resonemang skulle han alltså ha hävdat all stoppad inflation skulle innebära en skatteorältvisa, men det kan han väl ändå inte mena?

Erik Wärnberg frågade om jag bestrider alt de högre inkomsttagarna har lättare alt kompensera sig för inflationens verkningar än låginkomsttagarna. Det vill jag inte bestrida. Del har han rätt i, men del har ingenling med inflationsskyddet av skatteskalan att göra. Inflalionsskyddet i skatteskalan ger bara den följden att alla inkomsttagare behåller samma relativa beskattning som riksdagen har beslutat. Om Erik Wärnberg t. ex. har en inkomst som är 150 96 av den jag har, behåller vi denna relation om vi båda två för en löneförhöjning som motsvarar inflationen. Om skatteskalan inflationsskyd-das, har hans netto alltså även efter denna inflationspåverkan förblivit detsamma relativt sett, nämligen 150 96 av min inkomsl. Jag kan således inte anse atl delta har någonting atl göra med möjligheten alt kompensera sig.

Sedan sade Erik Wärnberg att kampen mol inflationen skulle upphöra, om

131

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

man i samhällets ekonomiska beslut alllmer införde inflationsskydd. Jag kan inte tänka mig detta. Vi har i alla partier som ett primärt mål atl bekämpa inflationen, som är vår tids största onda. Jag kan därför inte tänka mig att det finns någon ekonomi- eller budgetminister som skulle vilja avbryta den kampen bara därför atl det finns inflationsskydd på vissa områden.

TOMMY FRANZÉN (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle vilja atl Nils Hörberg verkligen förklarade sig här nu.

Om man ser på effekterna av inflationsskyddet och som exempel lar en normalinkomsttagare som har 50 000 kr. i årsinkomst, med den lakl i inflationen som har förevarit underdel här året - och som då ligger till grund för den skattelättnad som inflalionsskyddet nu har fört med sig - innebär det 498 kr. i skattelättnad. För den som har 200 000 kr. i årsinkomst innebär det däremoi en skattelättnad av 2 740 kr. på ett år.

Vi kan tänka oss eu annat lillvägagångssäu för au fö fördelningspolitisk neutralitet för att kompensera de 498 kronorna med en löneökning och med gällande ungefärliga skatteregler. Del skulle innebära atl 50 000-kronorsin-komsttagaren i stället skulle fö en löneökning moisvarande ungefär 75 kr. i månaden. Det är vad skattelättnaden innebär där. Men för 200 000-kronorsinkomsttagaren blirdei med samma skatteregler en månadsinkomst av brutto 2 500 kr. Jag tycker inle alt delta är fördelningspoliliskl neutralt. Folkpartiet och de andra borgerliga partierna tycker tydligen det.

ERIK WÄRNBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Bara ett par konstateranden.

Nils Hörberg menar att del går rätt bra för en höginkomsttagare atl inflationssäkraden del av sin inkomst som inle går åt till livets nödtorft, men han är samtidigt beredd atl ge honom ytteriigare ett inflationsskydd i skatteskalan. Det betyder dubbelt inflationsskydd för en höginkomsttagare.

132

NILS HÖRBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Vi kan ta elt mer belysande exempel än de båda som Erik Wärnberg och Tommy Franzén har lagit upp, t. ex. två ATP-pensionärer som har olika pensioner. Den ene kan för enkelhetens skull ha 150 96 av den andres. Inflationen höjer då med vissa enheter pensionen med hänsyn lill de regler som vi har för basbeloppet. Då får mottagaren av den högre pensionen en kontant sett större pensionsökning än mottagaren av den lägre pensionen. Om vi har inflationsskydd i skattesystemet, som är anpassat efter samma regler, följer skattetabellen precis de höjningar som inflationen har ökal pensionen med. Resultatet blir alltså alt relationen mellan de båda pensionärernas neltopensioner efter pensionshöjning och skatteförändring är exakt densamma.

DeUa tyckerjag ärett bevis för atl inflationsskydd i båda dessa system ger elt fördelningspoliliskl neutralt utslag. Jag tycker alltså atl inflalionsskyddet

är en rättvis åtgärd, och jag kan inle förstå varför man inle kan införa inflationsskydd i skattesystemet när vi redan har det i t. ex. ATP. I båda fallen är del rättvist med inflationsskydd.

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Förste vice talmannen anmälde all Erik Wärnberg anhållii alt till [)gf] ekonomiska
protokollet få antecknat atl han inte ägde rätt till ytteriigare replik. politiken m. m.

Härefter tillkännagav förste vice talmannen all anslag utfärdats om sammanträdets fortsättande kl. 19.30.

ROLF HAGEL (apk):

Herr talman! Såväl den folkpartisliska indexreglerade skatteskalan som del socialdemokratiska förslaget kommer för vanliga inkomsttagare,de som i dag har mellan 40 000 och 60 000 i inkomsl, aU ge väldigt lilet i kronstycken. Förslagen skiljer sig ål i det avseendet alt indexregleringen naturligtvis klart gynnar höginkomsttagarna i vårt land.

Skattetryck, skattens storiek och formerna för skattens uttag blir alll vanligare diskussionsämnen, såväl i press som i arbetarbodar och hem i vårt land. Att så sker är inte särskill förvånansvärt. Vårt land har som bekant världens högsia skattetryck. Över hälften av de värden som skapas i produklionen av varor och tjänster i det här landet går till skatt. För 1977 beräknas atl 53 96 av bruttonationalprodukten har gått till skaller.

Skattetryckets ökning har varil mycket snabb under efterkrigstiden. Under perioden 1946-1977 ökade bruttonationalprodukten i landei 15,1 gånger. Summan av samtliga skatter har undersamma period ökal inte mindre än 51 gånger. De för vanliga löntagare lunga kommunalskatterna har under perioden ökal inte mindre än 100 gånger. Den privata konsumtionens andel av bmttonationalprodukten har sjunkit från 64,4 96, som den var 1946, till 53,7 % är 1977. Den totala summan för den privala konsumtionen har givetvis ökat, men icke i samma takt som bruttonationalprodukten.

Denna utveckling, alt den privala konsumtionens andel av bmttonalio-nalprodukten minskat, är naturiigtvis inte helt negaliv eller något som man hell och odelat kan kritisera. Denna minskning betyder naturligtvis att samhällel har övertagit kostnader för nödvändig samhällelig service som tidigare var förbehållen människor med god ekonomi. Men också kostnader för en svällande byråkrati, för en av världens högsia militärkostnader per invånare räknal och kostnader för hela raden av bidrag och subventioner lill storföretagen. Resultatet har blivit atl vårt skattetryck är hårdast i hela väriden.

Om man tittar lilet grand på hur detta skattetryck fördelas i samhällel, blir del än klarare varför protesterna mol skattepolitiken blir allt högre från de breda folklagren. Samtidigt som vi har väridens högsta skattetryck kan vi konstalera alt vi har världens lägsta företagsbeskattning.

Om man sluderar utvecklingen av landets skatleslmktur från 1950 till 1977 finner man följande myckel klara tendenser. Progressivileten i skattesystemet har minskat. Den proportionella karaktären, bl. a. kommunalskatter.

133

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

134

dominerar i alll slörre utsträckning. Den regressiva delen,som slår hårdast på de låga inkomsterna, har vuxit mycket snabbi .sedan 1960 - inte minst genom mervärdeskattens ökade andel av samhällets skatteinkomster. 1960 utgjorde mervärdeskatten 5,2 96 av samhällets skatteinkomster mot att den 1977 utgjorde 13,2 96. Bolagsskatiensandel harsedan 1950minskat från 13,8 96 av samhällets inkomster till atl i dag uigöra 2,9 96. Den statliga inkomstskattens andel har minskat från 1950, då den utgjorde 22,9 % av samhällets intäkter, till att i dag utgöra 16 96. Både arv- och förmögenhetsskattens andel av samhällets inkomster har naturiigtvis samtidigt minskat - från 2,7 % till 0,6 96.

Vem ärdet som bär den kommunala skallebördan? Jag skulle kunna svara på den frågan med elt exempel från min egen hemstad, som genom åren har utgjort ett industriellt centrum i det här landei med slora och dominerande indusirier. Även om man nu som bäst är i färd med atl avveckla desamma är det ändå den bilden som kännetecknat Göteborg från 1950 och framtill idag. Hur stor del av kommunens börda har burits av de slora företagen SKF, Volvo, Eriksberg, Lindholmen, Rosengren m, fi.? Den som tror atl dessa företag har buril den största delen av den kommunala utdebiteringen i Göteborg tror fel. 95 96 av kommunens inkomster kom under 1977 från dem som man kallar fysiska personer, dvs. människor som har arbetat ihop sina pengar, medan 5 96 av kommunens inkomsier kom från de stora företagen. Delta är inle något udda exempel. Det skiljer sig inte från den bild som gäller för landets kommuner i övrigi, men det är ett bland många exempel som måste innebära ett förkrossande argument för nödvändigheten av atl hela vårt skattesystem byts ul.

Om inle åtgärder vidlas kommer vi i slutet på 1980-talel atl ha ett kommunalt skalleuttag på ca 40 kr. per intjänad hundralapp. Behovel av ökade resurser i landets kommuner är nämligen otroligt stort. Eftersläpningar på en rad områden kan icke längre tillåtas. Den borgerliga regeringens åtstramning på den kommunala sektorn har endast inneburit atl problemen har skjutils på framliden. Den typen av åtstramning drabbar alllid de sämst ställda i samhället. Del är alltid de som har de lägsta inkomsterna som tr lida, när den samhälleliga servicen blir sämre.

Jag sade tidigare att vi med nuvarande ulveckling mol slulel av 1980-talel måste räkna med en kommunal utdebitering på ca 40 kr. per intjänad hundralapp. 11975 års kommunalekonomiska ulredning räknar man med en planerad ökning av den totala kommunala konsumtionen på 3,9 96 per år. En kommunal konsumiionstillväxl med 3,9 96 kräver en kommunal utdebitering som ökas med 1:25 kr. ä 150 kr. perår. Enligt den kommunalekonomiska utredningen måsle då också den kommunala konsumtionsökningen finansieras uteslutande genom ett ökat skatteuttag. Enligt utredningen kan inte avgiftshöjningar ge några belydande tillskott.

1977 års kapitalmarknadsutredning fastslår att kommunerna i framtiden inle kan påräkna någon växande andel av kredilmarknaden för lån. Samtidigt vet vi att någon större möjlighet till underbalansering av budgeten inte finns för landets kommuner. Kvar slår alltså två alternativ inom vårt nuvarande

skattesystem. Det ena betyder ökade statliga transfereringar. Del andra betyder ökade kommunala utdebiteringar. Ökade statliga insaiser finns inle med i regeringens långtidsplanering. Kvar står alltså bara ett alternativ, nämligen ökade kommunalskatter.

Statens behov av tillskott kommer inte heller att minska underde närmaste åren. Låt mig bara peka på de svällande utlandsskulderna, mellan 40 och 50 miljarder per år. Räntekostnaderna stiger med ca 25 96 per år, vilket leder lill all slatens utgifter för räntor kommer alt vara den iredje största poslen efter den sociala sekiorn och ulbildningssektorn inom endast några år.

Detta är bakgrunden till att arbetarpartiet kommunisterna i fiera motioner har föreslagit övergång till en helt ny skatlepolitik, som innebär alt vi avvecklar vår nuvarande inkomst- och konsumlionsskatl och skapar en skatt som baseras på produktionen. Vi har i detla syfte föreslagit en rad åtgärder, som inle löser den nuvarande situationen men som är en övergång mot ett nytt skattesystem. Vi har i del avseendet fått slöd av slora fackliga organisalioner. Vi har även fölt stöd i vår uppfattning av det socialdemokratiska ungdomsförbundet, som också talar för en övergång till produktionsskall. Del är med den inrikiningen som bakgrund man skall se vårt förslag om atl mervärdeskatten helt och hållet slopas. Vi lägger fram det förslaget också därför atl mervärdeskatten självfallet slår hårdast mot inkomsttagare med små och medelstora inkomsier. Det har inneburil atl konsumtionen i del egna landet har sjunkit. Därmed har också den hemmamarknadsbaserade produktionen sjunkit, vilket har medfört att arbetslösheten har ökat.

Mervärdeskattens prishöjande effekt på dagligvaror har arbetarfamiljerna myckel hårt fölt känna på. Att motivera denna skatleform med de subventioner som ges lill vissa typer av livsmedel är alt medvetet vara oäriig. Statens subventioner betalas av skallemedel, som tas in på de orättvisa grunder som jag har försöki skissera - alltså för även subventionerna belalas i första hand av låg- och medelinkomstlagarna. Del är också bekant all mervärdeskatten ger fyra gånger sä mycket tillbaka till staten som subventionerna på baslivsmedel kostar staten. Men lyxkonsumtion kan mycket väl beskattas utan atl vån nuvarande konsumtionsskaitesysiem kvarstår.

Vi har föreslagit förändringar när det gäller avdragsmöjligheler, vi har föreslagit förändringar när det gäller beräkningar av skatten för pensionärer. Våra förslag kommer inte - som jag har sagt tidigare - att på sikt lösa de problem vi har. De kommer endasl, om de genomförs, atl mildra orättvisorna i det skattesystem som vi f n. håller oss med.

Herr lalman! Jag ber alt fö yrka bifall till samtliga apk-molioner och till det särskilda yrkande i anslutning därtill som delats ut till kammarens ledamöter, nämligen:

vid mom. 5

att riksdagen med anledning av moiionen 1977/78:1386 hos regeringen anhåller om förslag varigenom gmndavdraget höjs lill 9 000 kr., dock med den begränsningen atl avdraget minskas med 10 % av inkomsten lill den del denna överstiger 60 000 kr. per år, men icke 105 000 kr.

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

135

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

136

vid mom. 17

alt riksdagen bifaller moiionen 1978/79:97 och med anledning av motionen 1977/78:1386 beslularait hos regeringen begära förslag som syftar till alt mervärdeskatten successivt avvecklas och ersätts med en produktions-skau.

Under detta anförande övertog iredje vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

OLOF PALME (s):

Herr talman! Låt mig kalla honom Sören Elmblad. Han är överposliljon och bor i Norriand. Sedan 1970 har han fört en noggrann kassabok över familjens utgifter. Om tiden med borgeriig majoritet här i riksdagen berättar han:

"Från sepiember 1976 och månaderna framöver uppgick familjens malul-gifter till mellan 1 300och 1 500kronorimånaden,om vi räknar in tvättmedel och snus. Men under de här två åren har matkontol oavbrutet ökal och är nu uppe i mellan 2 300 och 2 500 kronor per månad. Bara malkostnaderna har ökat med tusenlappen. Ovanpå del kommer hyreshöjningarna på sammanlagt 200 kronor per månad. Och sen alla andra prishöjningar på kläder och annat med minst 25 procent på två år.

Sammantaget har det här ökal hushållsutgifterna med 1 500 kronor per månad.

Som kompensation för prisstegringarna har nettoinkomsten efter skatt för min fru och mig ökat med 988 kronor.

Man behöver inle vara någon professor Einstein för alt räkna ul att det här leder till ruinens brant om det för fortsätta."

På två år har således familjen Elmblads levnadsstandard minskal med
drygt 6 000 kr. Det är, som Sören Elmblad säger, vad Bohmans svångrem
kostat honom. Nu var det ju dess värre inte bara Bohman som drog i Sören
Elmblads svångrem; det var centerpartister och folkpartister där och drog
också.

I sanningens namn måste jag tillägga att det inte bara är med de borgerliga Sören Elmblad är missnöjd. Han lyckeratt vi socialdemokrater inle sagt ifrån tillräckligt. Kanske har han rätt. Kanske har vi låtit vår strävan atl ständigt lägga fram konkreta förslag fö inkräkta på vår uppgift atl föra fram de slora löntagargruppernas berättigade kritik mot en orättfördig borgeriig politik.

Ty det är i dag ett odiskutabelt resultat av den borgeriiga ekonomiska politiken all de stora löntagargruppernas levnadsstandard har minskat kraftigl. Det går inte att ange något exakt tal för storleken på dessa minskningar. Men genomsnittet för många barnfamiljer torde ligga någonstans omkring 10 96.

Är då inte detta en nödvändig följd av den ekonomiska krisen, av att produktionen i vårt land har tillåtits minska, att den svenska ekonomin har gått kräftgång?

Detla var egentligen vad de borgerliga försvararna av en misslyckad ekonomisk politik alltid säger.

Vi har från socialdemokratins sida många gånger uttryckt förståelse för de

svårigheter som följer av den ekonomiska krisen. Men vi har samtidigt sagt alt denna ekonomiska tillbakagång, som vi aldrig upplevt maken till under socialdemokratins regeringstid, inte var nödvändig, inte var ofrånkomlig.

Den hade i varje fall kunnal mildras påtagligt genom en målmedveten och samlad politik. Vi var villiga atl medverka lill detta. Vi har lagl ned ett hårt och konstruktivt arbete för att kunna fö fart på Sverige. Men vi har här i riksdagen fött tala inför självtillräcklighetens döva öron. Aldrig har blockpolitiken firat sådana triumfer som under de senaste två åren. Och priset blev högt. Del kan direkl avläsas i Sören Elmblads kassabok.

Det räcker emellertid inte att hänvisa till en dålig ekonomisk utveckling som förklaring lill den kraftigt minskade levnadsstandarden för stora grupper av löntagare och barnfamiljer.

Vår samlade produktion harsedan regeringsskiftet minskal med 2 96. Den vanlige löntagarens levnadsstandard har minskat med myckel merän 2 96. Därmed är också sagt atl del är löntagare och barnfamiljer i de vanliga inkomstlägena som fött betala det högsta priset för den borgeriiga ekonomiska tillbakagången. Det är dessa grupper som hårdast fått märka den borgeriiga svångremmen.

Nästa fråga som människorna naturiigen ställer blir då: Vartill har de resurser använts som löntagarna tvingats avstå ifrån?

Har de använts lill att minska budgetunderskottet och förbättra statsfinanserna för all därmed lägga en stabil ekonomisk grund för framtiden?

Nej, budgetunderskottet har rusat i höjden som aldrig förr. Räntan på statsskulden är den snabbast stigande kostnadsposten i den statliga budgeten. Detla innebär inle bara påfrestningar för budgeten. Det innebär atl vi sitter på en laddad inflalionsbomb som, om den exploderar, kan fö förödande konsekvenser för priser och levnadsstandard. Och då kommer de sämre ställda atl drabbas hårdast igen.

Har pengarna använts till aU betala tillbaka utlandslånen? Under den borgeriiga regeringens tid har utlandslånen ökal med 30 miljarder kronor.

Har de då använts till alt öka invesleringarna för alt därmed skapa bättre möjligheter för alt trygga framtidens arbeten och bostäder?

Nej, industriinvesteringarna har minskal med ca 30 96, och bostadsbyggandet har legal alltför lågt.

I det läget måste väldigt många människor fråga sig: Vad har egentligen hänl med de pengar som vi har mislal? En mycket viktig del av svaret på den frågan finns i den fördelningspolitik som de borgerliga partierna ställt sig bakom och drivit igenom. Det har varit en politik som fördelat slora ekonomiska värden från de stora grupperna av löntagare och barnfamiljer till grupper som i regel varit bättre ställda ekonomiskt sett.

Jag har tidigare vid flera tillfällen också här i riksdagen redovisai huren rad olika borgerliga åtgärder lillsammans lett till detta resullat. Viktiga inslag har varil den onödiga inflationen, den stora och allmänna avgiftssänkningen lill företagen, de särskilda förmånerna till vissa grupper och skattepolitikens utformning. De tre borgerliga partierna har ell gemensaml ansvar för de åtgärder som under den borgerliga trepartiregeringens lid ökade de eko-

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

137

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska poUtiken m. m.

138

nomiska klyftorna i vårt land.

När det samhällsekonomiska lägel motiverade stimulansåtgärder, borde det mol denna bakgrund ha varil naturligt all ge dessa stimulanser en fördelningsprofll. De skulle kunna mildra de försämringar av levnadsvillkoren som löntagarna och framför allt de sämre ställda drabbats av. Delta var också inrikiningen på det sjupunktsprogram för alt sälta fart på Sverige som vi socialdemokraler lade fram i våras och som den borgerliga majoriteten oklokt nog avslog. Många tiotusental onödigt arbetslösa fick betala den nästan perversa finanspolitik som innebar att man gick emol stimulansåtgärder i våras men nu sätter in dem när vi i alla fall kan skönja en konjunktumppgång. Den har betalats av arbetslösa ungdomar men även genom att människor fött sänkt standard.

Så småningom insåg även den borgeriiga majoriteten alt stimulanser var nödvändiga för att molverka arbetslösheten. I detla perspektiv var del med vissa förhoppningar som vi socialdemokrater såg hur den borgerliga trepartiregeringen bröt samman och ersattes av en liten borgeriig enpartiregering.

Den förhoppningen knöls kanske inte så myckel lill regeringspartiet. Folkpartiet harju inle någonsin gått i bräschen fören ekonomisk utjämning i vårt land - i varje fall inte sedan slutet av förra seklet. Ändå kände vi en stor besvikelse, när vi tog del av det skatleförslag som folkpartiregeringen lade fram och som bara i fråga om nyanser skilde sig från det som kom atl bli moderaternas partimotion. I elt läge, då vi fölt uppleva en kraftig standardsänkning för både arbelare och ijänstemän och då vi fått uppleva ökade ekonomiska klyftor i vårt land, lade folkpartiregeringen fram elt förslag som ytteriigare skulle öka dessa ekonomiska klyftor.

Något större var våra förhoppningar när det gällde centern. Det kanske skulle bli möjligt att lillsammans med centern skapa en majoritet för ett mer rättvist skatleförslag än det som regeringen framlagt. 1978 års cenlerstämma hade ändå uttalat att jämlikhet är ett av målen för skattesystemet. Centerledaren hade understrukit alt centern ville lägga större vikl vid en sänkning av kommunalskatten, och Nils Åsling hade i valrörelsen t. o. m. lovat sänkta kommunalskatter om centern fick bestämma. Det finns rader av uttalanden från ledande centerpartister, som kräver en skaltepolilik som gynnar låg- och mellaninkomstlagare och som hävdar att någonting måsle göras ål kommunalskatterna och alt ytterligare åtgärder behöver sällas in för att utjämna kommunalskatterna.

Det är precis denna inriklning som det socialdemokraliska skalteförslaget har. Vi vill sänka kommunalskatten med 10 96 för de allra fiesta inkomsttagare. Det innebär samtidigt en utjämning av kommunalskatterna och ett särskilt stöd till dem som bor i högskailekommuner. Det innebär en sänkning av marginalskatterna med ca 3 96.

Vi har emellertid lagt största tyngden i skattesänkningen på lägre och medelstora inkomsttagare. Vi kräveren höjning av barnbidraget med 500 kr. Vi tar i vår skatteomläggning hänsyn till inflationens verkningar, men vi anser alt vi gör detla på ett bällre och rälivisare sätt än den misslyckade

indexregleringen, som ju inte håller vad den lovar. Tabellerna man ser om utebliven skattesänkning ärett sätt att lura folk, förde slammer ju inte med verkligheten.

Folkpartiet försöker ibland ge sken av att särskilt företräda tjänstemännen. När jag tyckte att regeringens skatteförslag var orättvist, beskyllde folkpartiels ledare mig för aU anse sjuksköterskor och förskollärare, om jag minns rätt, vara lyxprissar. Nu kan vi konstalera att för den överväldigande majoriteten av ijänstemän, inkl. förskollärare och sjuksköterskor, är det socialdemokratiska förslaget lill skatteomläggning mera gynnsamt. Det gäller naturligtvis alldeles särskilt barnfamiljerna, och för mer än 90 96 av landets förvärvsarbetande kvinnor är det socialdemokraliska förslagel bältre.

Om inte alla tecken slår fel, kommer centerpartisterna här i kammaren i dag atl rösta emot ett förslag med denna inriklning. De kommer i stället att siödja elt förslag som ökar klyftorna, som inle sänker kommunalskatten, som inte utjämnar mellan kommunerna, som ger mindre stöd åt barnfamiljerna.

Jag beklagar detta. Det hade varit bättre för de folkgrupper som socialdemokraterna företräder och som centerpartisterna här i kammaren främsi representerar, om vi i denna fråga kommit på samma sida. Då hade dagens omröslning betytt större rättvisa i det svenska samhällel.

Del gnager nog litet på samvetet här och var. I elt pressmeddelande som jag fick syn på säger Karin Söder alt vi socialdemokrater säger nej till den "kompromiss som centern erbjöd om barnbidragen". Vad var nu del för erbjudande? Det har inte vi hört talas om. Men i samma pressmeddelande läser jag; "Samtidigt måste man ställa sig undrande lill den avvägning som folkpartiet gjort mellan skattesänkningar och förbäurai stöd till barnfamiljerna."

Detla var den 4 december. I dag kommer centern alt rösta för den avvägningen av skatterna. Ni kommer atl rösta mot vårt förslag att höja barnbidraget med 500 kr. Men säg då inle att ni vill värna om barnfamiljerna och om de lågavlönade! Säg i stället som sanningen är, atl det är viktigare för er all värna resterna av elt borgeriigt samarbete!

De borgeriiga partiernas agerande i skattefrågan de senaste veckorna innebär elt belysande återfall i gamla försyndelser. De tre borgerliga partierna går först ut med var sitt förslag. Ett är en proposition och de två andra är motioner. Moderaierna försöker fönga in höginkomsttagare,och centern talar för de lägre inkomstlagarna. Folkpartiet vill ha sänkta marginalskatter -centern motsätter sig detta. Vart och ett av de borgeriiga partierna försöker fiska ut så mycket som möjligt i sina respektive vallen innan man lill slut ändå åstadkommer elt magert majoriletsutlålande i utskottet. Del är den gamla limsticketaktiken som spelas upp igen. Vackert ärdet inte. Uppbyggligt är det knappast heller. Men det är kanske lärorikt.

Vi vet nu att den borgeriiga riksdagsmajoriteten fullföljer den gamla trepartiregeringens orättvisa fördelningspolitik. Det blev ingen skillnad när moderaierna ställdes utanför regeringen. Det blev ingen skillnad när centern fick en friare ställning. Det blev lika orättvist som förut. Del blev ökade klyftor.

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

139

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska poUtiken m. m.

140

Det står vidare klart att de borgeriiga partierna saknar kraft och förmåga att klara den för vår framtid så viktiga skattefrågan.

I dag skall vi besluta om 1979 års skatteskalor. Det är det sista skattebeslutet som gäller denna valperiod. Nu säger man att de stora skattereformerna skall komma till våren och gälla nästa valperiod. Ibland antyds t. o. m.-fast jag undrarom del verkligen kan vara sant-att förslagen skall läggas så sent, att riksdagen inte skall hinna ta ställning till dem under vårriksdagen, utan först efter 1979 års val.

En del av er minns kanske hur det var före valet 1976. De borgeriiga gick allihop ul och lovade krafttag på skatteområdet. Det skulle bli ett helt nytt skattesystem. Deras förenklade skattesystem skulle ha den underbara egenskapen atl var och en av de olika grupper som man vände sig till skulle fö lägre skatter utan atl vi för den skull skulle pruta av på våra ambitioner på välfärdens område.

Nu vet vi att av alll detta blev platt intet.

Det blev för det första inga sänkta skatter. I själva verkei har det samlade skattetrycket aldrig tidigare, så länge man haft statistik i alla fall, stigit så snabbi som under de två år de borgerliga partierna har haft regeringsmakten. Den s. k. skattekvoten har stigit från 50,1 96 1976 till 53,8 % 1978 av bruttonationalprodukten. Och då innebär ändå de väldiga underskotten i budgeten att man skjuter stora skallehöjningar framför sig. Del var naturligtvis inle delta de borgerliga väljarna förväntade sig av sina partiers regering efter den propaganda de hade drivii under valrörelsen.

Nu vet vi för del andra, herr talman, att de borgeriiga partierna visade sig oförmögna att skapa det nya skattesystem man lovade väljarna. I stället har orättvisorna ökal. Påhittighet har de borgeriiga egentligen bara visat när det gällt att skapa ytteriigare förmåner åt högre inkomsttagare. I stället för atl lägga en fast grund för en stabil finansiering av välfärdssamhället har man undermineral statsfinanserna och därmed någonting väldigt väsentligt för vårt framtida välstånd och vår framlida trygghet.

Det är egentligen ganska paradoxalt, herr lalman. Från borgerligt håll kritiseras skatterna intensivt. Men del är inom arbetarrörelsen som del finns en konstruktiv debatt om hur vi skall kunna förena skatternas två vikliga uppgifter: all åsiadkomma rättvisa och atl finansiera vår gemensamma trygghet.

Den socialdemokraliska partikongressen i höstas anvisade riklningen för den väg som arbetarrörelsen vill följa. Bakom partikongressens beslut låg en omfattande diskussion som engagerat tusentals människor runt om i landei. Till grund för besluten låg också de ulföriiga socialdemokraliska reservationerna i de tre skatteutredningar som slutförde sitt arbete under 1977.

En självklar utgångspunkt när vi vill reformera skattesystemet är vår vilja att fortsätta en bred folklig reformpolitik. Behoven är fortfarande mycket betydande. Den beslutade utbyggnaden av barnomsorgen måste fullföljas, och man kan även förutse fortsatta utbyggnadsbehov efter det att den nu beslutade planperioden har gått till ända. Vår solidaritet med de äldre kräver även fortsatta kraftiga satsningar på långtidsvård och äldrevård. Vi befinner

oss fortfarande i genomförandeskedet av ATP-reformen. De löften som vi givit till folkpensionärerna skall vi hålla. Det är de som nu är äldre som har skapat vårt svenska samhälle. De har all rätt atl kräva sin del av ett produktionsresultat som de själva varit med om atl bygga upp.

De lättköpta lösningar av skattefrågan som en del borgerliga förelrädare ställer i utsikt är egentligen inget annat än elt besked om alt man inle ställer upp för ett solidariskt samhälle.

En hell avgörande förutsättning föratt de många människorna skall känna solidaritet med den gemensamma sektorn är att skatterna upplevs som rättvisa. Man kan inte vädja till denna solidaritet om man framför sina egna ögon dagligen konfronteras med orättvisor i skatteuttaget. Vi måste därför bygga skatteuttaget på principen att skatt skall utgå efter ekonomisk bärkraft. Genom alt de borgeriiga partierna inle velat la de krafttag mot skattefusk som vi krävt här i riksdagen har denna utveckling inte hejdats. Del ärett hol mot solidariteten i framtidens Sverige.

Den socialdemokratiska partikongressen lade fast riktlinjerna för vår strävan alt reformera skattesystemet, utan atl binda några som helst detaljer. Riktlinjerna kan kortfattat anges på följande sätt:

Vi vill överföra en ökad andel av skatten från hushållens inkomster till produktionen. På så sätt kan vi minska den direkia skallen, därmed naturligtvis också marginalskatterna. Vi kan då även angripa kommunalskatterna och bygga ut den kommunala skalteutjämningen. Vi vill ta kraftlag mot skattebrott och skattefiffel, bl. a. genom den av oss sedan länge efteriysla lagen mol skatteflykt. Beskattningen av orättvisa realisationsvinster och spekulationsvinsler måste skärpas.

Det kan tyckas, herr talman, att dagens debatt endast rör smärre skillnader mellan partierna, mellan socialdemokrater å ena sidan och de borgerliga partierna å den andra. Men de som litel föraktfullt talar om några kronor i skalteskillnader bör minnas alt dessa kronor för mindre inkomsttagare och barnfamiljer kan vara nog sä betydelsefulla. Men framför allt - del är det viktiga - ger skillnaderna betydelsefulla upplysningar om partiernas färdriktning.

Klyftorna har ökal under den borgeriiga trepartiregeringens tid, och de kommer tydligen alt fortsätta att öka så länge vi har en borgeriig riksdagsmajoritet.

Nyligen lade den s. k. långtidsutredningen fram sitt betänkande. De tankegångar och de värderingar som där förs fram torde spegla den borgerliga trepartiregeringens samhällssyn när det gäller grundläggande fördelningsfrågor. Jag noterar alt såväl statsministern som budgetministern i den folkpartisliska regeringen gått väldigi långt i aktivt stöd åt de tankegångar som där läggs fram. Ett vikligl resultat av denna ulredning har professor Bo Söderslen formulerat på följande sätt;

"Ulredningen satsar ensidigt på atl höja vinsterna hos industrin. Under det alt löner och privat konsumtion praktiskt laget inle beräknas öka alls fram till 1983, så skall induslrins vinster då vara 18 miljarder större än vad de är idag."

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska poUtiken m. m.

141

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska poUtiken m. m.

142

Detta innebär i sin tur att industriföretagens ägare vid del laget kommer atl ha ökal sina förmögenheter myckel kraftigl, medan lönlagarna fält ligga stilla med sina reallöner.

En sådan ulveckling, herr talman, är socialt orättfördig. Den är dessutom enligt min bestämda uppfattning omöjlig att förverkliga i elt demokratiskt och utvecklat industrisamhälle med en stark och solidarisk fackföreningsrörelse. Fackföreningsrörelsen kan aldrig acceptera en utveckling av det här slaget, och fackföreningsrörelsen står inte att hejda härvidlag, om man inle vill gå ulanför den fria demokratins råmärken.

DeUa kommer ofrånkomligen all öka den maktkoncentration i Sverige som Veckans Affärer i sitt senasle nummer beskriver på följande sätt:

"Maktkoncentrationen inom svenskl näringsliv fortsätter. I dag svarar Guldklubben, dvs de 25 viktigaste ägargrupperna i Sverige, för 40 procent av sysselsätlningen inom näringslivet. När den statliga konceniralionsutredningen presenterade sina siffror för 1963 svarade Guldklubben för 30 procenl av sysselsättningen. Tio år senare (1973) hade siffran stigit lill 37 procent och den kartläggning som Veckans affärer nu gjort visar att koncentrationen fortsatt med oförminskad siyrka även under krisåren efter 1973."

Delta - långtidsutredning med absolut oförändrade reallöner för arbetarna - kallades i Svenska Dagbladet för en guldålder. Det är möjligen en guldålder för Guldklubben, men inle för de vanliga lönlagarna.

I slorl sett var och en måsle i grund och botten begripa all della är omöjligt atl genomföra. Och den fråga som då blir aktuell är just den fråga som socialdemokratin och de fackliga organisationerna nu ett stort antal år har arbetat med: Hur skall löntagarna fö en rättfärdig del av vinsier och inflytande över den kapitalbildning som är ett direkt resultat av löntagarnas egna insatser?

Utan all utredarna själva eller deras uppdragsgivare dragit den slutsatsen blir detla dock den ofrånkomliga konsekvensen av långtidsutredningen: Vi behöver en kollektiv kapitalbildning via löntagarfonder för atl irygga vårt lands ekonomiska utveckling och för att skapa rättvisa och slabililet i del svenska samhället. I den meningen är långtidsutredningen en effektiv propagandaskrift.

På delta och på många andra områden är del i dag ganska lält all peka på två olika färdriktningar in i 1980-talets Sverige,

Den ena färdriktningen är den som de borgerliga tyvärr nu har stakat ut under något mer än två år. Det är en färdriktning som leder lill ökade klyftor och ökad koncentration av ekonomisk makt i de redan mäktigas händer. Det är en färdriktning som skapar slora risker för social oro och en söndervittrad samhällssolidaritel. Del är en fördriktning som enligl min mening kan skapa elt hårt och kallt samhälle med missunnsamhet och konkurrens människor emellan. Del är en färdriktning som undan för undan för oss bort från det folkhemsideal som varit och förblir avgörande för socialdemokratins och arbetarrörelsens färdriktning.

Den socialdemokratiska politiken vill, herr talman, anvisa en annan färdriktning. Vi menar all klyftorna människor emellan måsle minska och atl

den privala maktkoncentrationen måste brytas. Vi menar atl människorna skall ha ett demokratiskt inflytande över sysselsättning och produkiion. Vi vill skapa elt samhälle som främjar samarbete och solidaritel, ty fortfarande finns del så många brisler i de mest fundamentala behov vi som människor har; alt ha ell meningsfulll och utvecklande arbele, atl kunna ge barnen omsorg och ömhet, alt lära känna och njuta av naturen, att studera och utveckla sin personlighet, alt kunna se fram mot en ålderdom i trygghet.

Det är den färdriktningen vi socialdemokrater arbetar för. Del är det samhället vi vill skapa.

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

THORBJÖRN FÄLLDIN (c);

Herr talman! De olika bedömningar av Sveriges ekonomi på lång sikt som under senare lid gjorts har varil delvis motstridiga.

Den nya långtidsutredningen är relativt optimistisk. Utredningen konstaterar all konkurrenskraften håller på atl återvinnas, infiationen har pressats ner och produktionen är åter på väg uppåt. Detta ger enligt långtidsutredningen inte förutsättningar för någon ny "guldålder", men väl möjligheter atl i långa stycken återvinna den utvecklingstakt som vi hade före oljekrisen. För egen del vill jag gärna tillägga att om man skall nå den takten, så förutsätter det att fiera optimistiska antaganden som man har gjort inom långtidsutredningen verkligen kan infrias.

Boslongmppen, sekretariatet för framlidsstudier och industriverket å andra sidan är i sina rapporter delvis direkt pessimistiska. De har främst tagit fasta på de strukturella problemen; mislade konkurrensfördelar för våra gruvor, för skogen och för andra basnäringar, risker för störningar i den inlernationella handeln, de nya industriländernas framryckning, nödvändigheten av utjämning mellan rika och faltiga länder.

Jag tror alt man kan säga alt båda dessa synsätt innehåller en belydande kärna av sanning. I det ena fallet har man lagt tonvikt vid konjunkturutvecklingen, underdel alt man i det andra fallet framför alll har pekat på våra slmklurella problem.

Numera är del väl egentligen bara socialdemokraterna som förnekar att trepartiregeringens politik har lagl en god gmnd för en hygglig tillväxt och en god grund för alt vi återigen skall kunna kraftigl öka sysselsättningen och för en viss standardökning. Della gäller så mycket mer som den inlernalionella ulvecklingen nu åter tycks ge oss bättre draghjälp än vad som varit fallet under de senaste årens djupa kris, då vi inte hade någon egentlig draghjälp utifrån.

Det är emellertid viktigt all lillägga att problemen i stor utsträckning kvarstår. Del gäller för varven, gruvorna, stålindustrin, skogsindustrin osv. Där är det i många fall ofrånkomligt med en bantning. Där måsle del till annan verksamhel i stället.

Bedömarna kan sägas vara överens om att framgångarna inte kommer av sig själva. Det krävs omfatlande omställningar och nyinvesteringar för atl även mera begränsat optimistiska prognoser skall slå in.

Till de grundläggande fömtsätiningarna hör också den svenska ekonomins

143

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

144

slora känslighet för ulvecklingen i vår omvärid. Kommer den svenska kostnadsutvecklingen i otakt med den internationella ulvecklingen, då vet vi vad som händer. Vi fick ju erfara del under några år på 1970-talet. Skulle del hända igen, då föriorar vi snabbt terräng i våra konkurrensansträngningar. Därför kommer kampen mot inflationen och frågan om hur framgångsrika vi blir i den kampen att bli avgörande för hur vi lyckas med den ekonomiska politiken i stort.

Utträdet ur valulaormen har delvis bidragit lill att minska känsligheten för ulvecklingen i omväriden. Tillskapandet av en egen korg av valutor fungerar bra. Det finns därför inte någon anledning för Sverige att söka anknytning till det europeiska valutasystemet.

Det är mot denna bakgmnd som dagens ekonomiska politik måste utformas. Del är skälet till att centern så bestämt har rest kravet att vi måste vara återhållsamma med att stimulera privat konsumtion just nu.

Vi befinner oss i en konjunkturfas, där de expansiva krafterna delvis verkar av sig själva. Internationellt bedrivs en mer expansiv politik än tidigare. Västtyskland och de åtgärder man där sätter in har för oss den största betydelse. Tillsammans med det förbätirade kostnadsläget för svenskl näringsliv skapar det förutsättningar för en fortsatt gynnsam exportutveckling.

Det har redan skett en klar omsvängning beträffande den privala konsumtionen inom landei. Jag tror också atl alla bedömare är ense om att uppgången kommer alt fortsätta in på 1979, utan att det vidtas några ytteriigare åtgärder, vilket också framgår av konjunkturinstitutets genomgång. Atl så sker beror på indexregleringen av skatteskalan som alltså hindrar automatiska skaltehöjningar, vidare beror det på de begränsade kommunalskattehöjningar som möjliggjordes genom överenskommelsen mellan trepartiregeringen och kommunförbunden saml på tvåårsavtalet på arbetsmarknaden, som i sin lur ger lönejusteringar från årets början. Till detta kommerdel tillskott till den privala köpkraften som höjningen av stalsskatleavdraget innebär, liksom åtgärderna när det gäller pensionärernas beskattning och höjningarna av barnbidragen.

Vi kan inte bortse från alt de omfattande sysselsättningspolitiska insatserna också kommer att bidra till att ge den ekonomiska politiken en förhållandevis expansiv inriktning. Det är också fullt klart att åtgärder av den här typen måsle fortsätta i stor omfattning och av alll all döma ganska långt in på 1979. Vid en konjunkturuppgång ärdet också rimligt att räkna med någon nedgång när det gäller sparkvolen.

Enligt vår åsikt innebär ytterligare stimulansinsatser stora risker.

Det stora budgeiunderskottet medför i sig risk för en inflationsutveckling.

De offensiva satsningarna inom näringspolitik och lokaliseringspolitik kan komma att beskäras, därför atl budgetunderskottet sätter sina gränser. Om vi disponerar så mycket av statsmedel för stimulansåtgärder för privat konsumtion att vi av hänsyn lill budgetunderskottet inle vågar vidta de nödvändiga åtgärderna för en aktiv näringspolitik och regionalpolitik, är detta nästan del

sämsta som kan hända alla medborgare i landet.

En stark ökning av den privata konsumtionen under 1979 kan också under de följande åren komma att inkräkta på utbyggnadsmöjligheterna inom vårdsektorn. Jag tänker på barnomsorgen, åldringsvården och sjukvården.

Det var och är med detta för ögonen som vi inte finner det vara klok politik att låna en dryg miljard ytteriigare, varav en stor del utomlands, för att sänka skatterna just nu.

Socialdemokraterna pekar ständigt på storieken av statsbudgetens underbalansering, bytesbalansens utveckling och på den skuldbörda som vi har varit tvingade att ta på oss föratt klara krisårens problem. Trots att man också här i dag hela tiden pekat på de här omständigheterna, är man mest av alla beredd alt just nu försämra statens finanser. Den ekvationen går rimligen inte ihop. För vår del valde vi att i utskotten arbeta för att minska påspädningen, och vi lyckades också halvera del av folkpartiregeringen föreslagna beloppet.

Socialdemokraterna har ständigt anklagat trepartiregeringen dels för att inte ha fört en tillräckligt aktiv politik för att öka antalet arbeten, dels för att arbeta med elt för stort budgetunderskott, dels för att det inte blivit tillräcklig fart på hjulen. Men denna kritik ärju lika felaktig i dag som tidigare.

Palme ställde frågan: Vartill har resurserna använts? Detta är uppenbart för de flesta, och del är uppenbart för Olof Palme också - även om han inte vill medge det här i kammaren. Resurserna har använts till massiva satsningar för atl rädda sysselsättningen. Det har varit arbelsmarknadspolitiska åtgärder i en omfattning som aldrig tidigare, beredskapsarbeten, omskolning, utbildning, för alt ge människorna de möjligheterna när den ordinarie sysselsättningen sviktal. Del har varil stödåtgärder direkt lill drabbade företag för att medverka lill att de skulle kunna överleva de påfrestningar som en djupgående internationell kris har lett till för dessa företag.

Resurser har också använts för att återge näringslivet konkurrenskraft. Och del är numera -jag upprepar det - bara socialdemokraterna som bestrider alt trepartiregeringens ekonomiska politik i verkligheten inneburit atl man har börjat återhämta marknadsandelar, både på exportsidan och även här hemma i konkurrens med importen.

Del är fullständigt självklart att om man inte hade fört denna mycket aktiva, medvetna och konsekventa politik så skulle situationen ute i vårt näringsliv ha varil avsevärt mycket sämre än i dag.

Del är värt atl notera atl de alternativ som socialdemokraterna underde här åren anvisat har varit att öka pålagorna på näringslivet, öka löneskatterna. Men än harjag inte träffat någon socialdemokrat som varit i stånd att förklara hur detta skulle ha kunnat öka möjlighelerna att anställa folk, öka möjligheterna att sälja produkier i konkurrens med andra, öka investeringsviljan ute i näringslivet.

OlofPalme står här i kammaren och beklagar sig över att det inle gått alt hitta några uppgörelser i utskottet nu heller. Får jag rent allmänt säga: Ingenling har hittills visats som säger atl den socialdemokratiska politiken skulle ha blivit bättre därför alt trepartiregeringen upplöstes. Och det, Olof

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

145

10 Riksdagens protokoll 1978/79:54-55

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

146

Palme, är väl ett skäl till alt sådana här uppgörelser inte har kunnat komma lill stånd.

Och del finns en skillnad här. Vi valde - när det inte fanns pariameniariska förutsättningar för alt få igenom de yrkanden som vi hade och som jag fortfarande är övertygad om var de bästa - att gå in och ta dessa diskussioner och försöka hitta lösningar som skulle kunna innebära det näst bästa. Vi valde inte atl slälla oss vid sidan av skeendet. Att socialdemokraterna har vall en annan metod är naturligtvis helt deras sak.

Del finns fortfarande ett kapacitelsöverskotl i näringslivet. Del finns ett produktionsutrymme som inle är ianspråktagel. Men vi måste ha med i beräkningen att sådana lediga produktionsutrymmen i stor utsträckning finns inom näringar som måste bantas. Därför är troligen nyinvesteringsbehovet större än vad vi vanligen föreställer oss.

Dessa nödvändiga omställningar inom näringslivel ställer slora krav på yrkesmässig röriighet. Men man löser inte problemen genom en ny fiyttlasspolilik. De arbelslillfällen som går föriorade i gruvorna och stålindustrin måste ersättas med nya verksamheter. Och det råder väl ingen tvekan om att detla sker samhällsekonomiskt billigast på de orter där man står inför nedläggningar av äldre företag.

Detta innebär att regionalpolitiken kommer att få något av en nyckelroll på det näringspolitiska områdei. Ett viktigt krav äralt nödvändiga strukluromställningar sker i socialt acceptabla former. Det kommer atl kräva slora insaiser i form av arbetsmarknadspolitiska åtgärder under den tid som omställningen till alternativ produktion tar. Det blir fråga om sådana åtgärder t. ex. vid våra storvarv.

Att som socialdemokraterna föreslagit införa en speciell anställningsgaranti vid varven - våra storvarv ligger nästan undantagslöst i regioner med elt myckel rikt differentierat näringsliv - motverkar rimligen den nödvändiga yrkesmässiga röriighelen i berörda orter och regioner. Det motverkar också de regionalpolitiska strävandena. En sådan anställningsgaranti vid våra storvarv måste kännas djupt orättvis för exempelvis dem som ställs utan arbele i malmfälten och på andra håll. Rätten lill arbete måsle gälla lika för alla.

Herr talman! Med en medveten och konsekvent ekonomisk politik bör det finnas förutsättningar att vända den nedåtgående utvecklingen i fråga om industrisysselsättningen. Ökade vårdbehov och höjda anspråk inom andra områden av den offentliga sektorn kommer alt innebära ökad sysselsättning också där. Bl: a. från den utgångspunkten måste regionala aspekter tillmätas ökad vikt vid utbyggnad av statens, landslingens och kommunernas verksamhet.

Ibland förefaller det som om socialdemokraterna har tillägnat sig en delvis ny syn på de regionala frågorna. Innebär det också att man är beredd all medverka till en ökad decentralisering av den offentliga verksamheien?

Herr talman! Förändringarna i åldersfördelningen måsle också vägas in i de avvägningar som vi måste göra inför framtiden. Härärdet inte fråga om annat än att löftena till pensionärerna skall hållas. Men man måste samtidigt göra klart för sig alt det också innebär en klar inteckning i framlida produktions-

ökningar. Både när del gäller folkpensionen och ATP-pensionen har vi att räkna med atl avdela mer från den löpande produktionens resultat än vad vi gör i dag. Vi måste genomföra delta för atl klara gjorda utfästelser. Därigenom inkräktar vi naturiigtvis på del totala utrymmet i den framlida tillväxten. Vi vet också all svenska folkels ålderssammansättning kommer att leda till ökade krav på nya vårdresurser. Barnfamiljernas situation kommer likaledes alt medföra ökade krav på statskassan.

Det är en självklarhet aU utrymmet för privat konsumiion för de yrkesverksamma åldrarna kommer att påverkas av dessa omständigheter. Delta leder oss fram till några vikliga slutsatser.

Den solidariletslanke som ulgör grunden för våra åtaganden gentemot de gamla, de handikappade och de sjuka liksom mol barnfamiljerna får inle eftersättas. Samlidigt måste vi slå vakt om rätten till arbele för alla.

Skall vi klara detla, måste vi föra en ekonomisk politik som ger konkurrenskraft på den internationella marknaden-den ekonomiska politik som trepariiregeringen lagt gmnden för måste målmedvetet fortsättas. På så sätt kan vi efter hand ånyo till fullo utnyttja våra resurser, skapa ökad sysselsättning och en ökad produktion. Men -jag upprepar det - vi för då inte vidta åtgärder som tenderar all dra i gång en priskamsell och som riskerar alt öka inflationen.

Del vore orätt alt skapa förväntningar om alt det skulle gå alt sänka det totala skattetrycket. Både det statliga budgetunderskottet och kommunernas utbyggnadsbehov talar därvidlag ett annat språk. Del innebär att man i första hand måsle lösa rättvisefrågorna inom ramen för ett oförändrat skattetryck.

Delta fordrar, som vi i centern ser saken, ett samlat grepp på skatterna i anslutning till nästa avtalsrörelse. Tyngdpunkten måsle därvid läggas på den kommunala skalteutjämningen - skillnaderna i kommunal utdebitering är orimliga och orättvisa - på vissa marginalskalteutjämningar och på förstärkning av stödet till barnfamiljerna.

OlofPalme frågar i det sammanhanget varför vi inte hakar på förslaget om en skatterabatt. Alvar Andersson har lidigare utvecklat detta i kammaren, men låt mig ändå framhålla följande.

Man gör ju med en sådan åtgärd ingenting åt de väsentliga skillnader i skatteunderlag per invånare i kommunerna som är det slora och det avgörande problemet när det gäller att utjämna de kommunala skalterna. Man rör över huvud taget inte vid detta problem om man beträder den väg som socialdemokraterna anvisar i denna motion. Att gå in med ett provisorium av den karaktären - utan att först göra klart för sig om det är användbart - belräffande de åtgärder som det nu förefaller att finnas politisk majoritet bakom och därmed förutsättningar för atl vidta under våren innebär alt man därmed minskar de praktiska fömtsäUningarna för alt gå den väg som den kommunalekonomiska ulredningen hade nått enighet om. Jag hoppas atl man på den socialdemokraliska sidan skall vara beredd att bidra till genomförandet av den kommunalekonomiska utredningens förslag när vi skall ta itu med dessa frågor efter nyår.

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska poUtiken m. m.

147

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

Sammanfattningsvis vill jag säga, herr talman!

Huvuduppgifterna på del ekonomiska området under de närmaste åren anser vi vara följande:

Kampen mot inflationen, en politik som innebär arbete ål alla, en politik som innebär industriell satsning på framtiden, en politik som innebär regional balans, en politik som innebär balans i ulrikesaffärerna och en politik som innebär utjämning av skatteorättvisorna inom ramen för ett oförändrat skattetryck.

Om vi lägger upp politiken på det viset och arbetar med dessa mål för ögonen har vi garanterat den bäsla utvecklingen förde många människorna i landet; då har vi garanterat den bästa utvecklingen för människor med de lägsta inkomsterna. Men alla uppgifter som vi står inför fordrar atl vi i dag håller tillbaka konsumtionsanspråken och inle lockas atl i en uppåtgående konjunktur låna pengar utomlands lill skattesänkningar och nya reformer.

148

OLOF PALME (s) korl genmäle:

Herr talman! Till stora delar ägnade sig Thorbjörn Fälldin åt något slags retroaktiv propaganda för den kapsejsade irepartiregeringen - men det skall jag kanske inte öda tiden med att ta upp här.

Sedan sade han, nästan uppriktigt: Skälet lill att vi inte kunde träffa en uppgörelse med socialdemokraterna i utskotten varju att de är socialdemokrater. Denna nästan fanatiska antisocialdemokralism får vi väl tåla, men han ger ju samtidigt en väldig hurring åt sitt partis andre vice ordförande Karin Söder, som i TT sade att hon hade velal träffa en kompromiss med oss om barnbidragen. Det är således hon som drabbas i första hand.

Egentligen är det här synneriigen intressant, herr talman!

Thorbjörn Fälldin var statsminister i den regering som förorsakade en kraftig försämring av levnadsstandarden för barnfamiljerna i Sverige. Som statsminister förnekade han länge alt denna försämring av levnadsstandarden var ett fakium. Det tror ingen på längre, och han upprepar det inte längre.

Som oppositionspolitiker försöker han nu framställa sitt parti som det parti som tänker allra mest på barnfamiljerna. Efter dagens beslut torde ingen tro på det heller, om ni röstar för er reservation.

I själva verkei har centerpartiet i dag satt sig i något av en ödessitualion, Låt mig cilera ur er egen molion till denna riksdag, en molion som ni lade fram den 23 novernber - för bara tre veckor sedan: "Det är den kommunala utdebiteringen som också beträffande marginaleffekterna är mest betungande tämligen högt upp i inkomstlägena. I de lägsta inkomsllägena är

kommunalskatten den hell avgörande." "Satsar man dessutom, som

centerpartiet förordar, på en kommunal skaiteutjämning sänks marginalskatten mest i de kommuner där den är högsl." Och man slår fast: Låginkomstlagarna får ingen skattesänkning med regeringens förslag. Det gäller i så fall i precis lika hög grad den kompromiss som centerpartisterna nu har träffat med folkpartister och moderater.

Allt detta säger centerpartiet i sin motion. Samma sak har man sagt vid

väldigt många olika tillfällen, i stort seU varje gång en centerpartist har öppnat mun i skattefrågan.

Ni säger atl ni vill gynna låginkomsttagarna. Men ni säger nej till vårt förslag, som innebär en klar och välbehövlig skattesänkning för låginkomsttagare och de stora grupperna bland löntagare och jordbrukare. Varför har ni hamnat på fel sida, herr Fälldin?

Ni sägeratl ni vill utjämna beskattningen mellan kommuner. Vårt förslag innebär jusl en sådan utjämning. I vanliga inkomstlägen innebär detta att den som bor i t. ex. Lysekil eller i Botkyrka får en skattesänkning som är 400-500 kr. större än vad den som bor i Danderyd får. Detta motsätter sig centern. DeUa vill de rösta emot. Varför har ni hamnat på fel sida, Thorbjörn Fälldin?

Ni säger att ni vill sänka kommunalskatterna. Vi har lagl fram ett förslag som åstadkommerjust detta-med 10 96. Det röstar centern emot. Varför har ni hamnat på fel sida, Thorbjörn Fälldin?

Ni säger att ni tänker på barnfamiljerna. Vi har lagt fram ett förslag som innebär slörre höjningar av barnbidragen än vad folkpartiregeringen föreslog. Ni valde att, med ganska konstiga beskyllningar mol oss, ansluta er till regeringens för barnfamiljerna sämre förslag. Varför hamnar ni på fel sida igen, Thorbjörn Fälldin?

Det är något av en ödessituation som ni har försatt er i. Ni har haft alla möjligheteratt vara med och förverkliga en politik som stämmer med vad ni själva talal om och talat för. Ni väljer tydligen att stödja en politik som strider mot det som ni för fram på era banderoller. Sällan har skillnaden mellan ord och handling - och den skillnaden är ofta stor för centern - varit så stor som den kommer att vara i det ögonblick när ni röstar fram en orättvis skatteomläggning och röstar mot sänkta kommunalskatter, mot kommunal skaiteutjämning och mot 500 kr. i höjda barnbidrag.

Det är omöjligt, säger Thorbjörn Fälldin, alt stödja socialdemokratiska förslag - inte kan vi ha med socialdemokraterna alt skaffa. All right, jag kanske lever i en naiv illusion. Jag trodde atl det var människorna del gällde, arbetarna, bönderna och de lägre inkomsttagarna i landet. Jag trodde att det i politiken gällde deras sociala villkor och att det var för att förbättra deras sociala villkor och trygghet som man deltog i den politiska strävan. Men Thorbjörn Fälldin har ju upplyst oss om att det tydligen är andra bevekelsegrunder i vissa lägen.

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska poUtiken m. m.

THORBJÖRN FÄLLDIN (c) kort genmäle:

Herr talman! Om OlofPalme inle får utrymme för att polemisera mot eller kritisera mig för vad jag har sagt, tillåter han sig ogenerat alt formulera om vad jag sade för att ha en möjlighet att angripa mig.

Jag har kammaren till vittne på alt jag inle har stått här i talarstolen och sagt att anledningen lill alt det inte blev en uppgörelse var atl det var socialdemokrater vi hade att göra med. Vad jag uttryckligen sade var, att ingenting ännu har visat atl den socialdemokraliska politiken har blivit bältre på gmnd av atl ireparliregeringen upplöstes. Det är i varje fall med mitt

149

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska poUtiken m. m.

150

betraktelsesätt en kolossal skillnad mellan de här två sakerna. Jag hoppas' all OlofPalme nu har lyssnat på mig, så alt han i nästa replik har klart för sig vad det var jag sade.

När jag försökte redogöra för vad del var fråga om kunde jag hänvisa till alla de ekonomer av facket och andra som har granskat de åtgärder som vi har vidtagit för all få bukt med den myckel negaiiva ulveckling som svenskt näringsliv hade. Det var ju en nedgång i industriproduktionen också före regeringsskiftet. Vi hade en kostnadsutveckling som gjorde att svenska produkter slogs ut. De svenska priserna var inte konkurrenskraftiga. Och det varju effekterna härav - del är erkänt av alla - som ledde lill atl företag efter företag fick svårigheter atl leva vidare.

Del problemet måste då angripas i olika skeden. I del första skedet gällde det att vidla åtgärder för atl säkra överievnaden och gå in med direkta stödåtgärder i de drabbade företagen, där olyckan alltså redan hade skett, atl satsa hårdare än lidigare på arbelsmarknadspolitiska åtgärder men atl också medverka till alt kostnader som företagen bar eliminerades, så all de den vägen fick möjlighet alt konkurrera på lika villkor. Som elt exempel på dålig socialdemokratisk politik nämnde jag då all ni i detta skede talade för alt man skulle öka pålagorna på näringslivel och kommunerna.

Det, Olof Palme, var vad jag sade. Nu harjag upprepat det föralldel inte skall vara möjligt att påstå atl jag och andra kategoriskt skulle la avstånd från förslag bara därföralt de kommer från socialdemokraterna. Det är klart att vi granskar förslagen och ser efter om de innebär en klok politik, för det är naturiigtvis förutsättningen för att vi skall kunna acceptera dem.

Det är alldeles rätt att man har dåligt skatteunderlag och därför också högre utdebitering i t. ex. Lysekil och Botkyrka. Men OlofPalme kan väl ändå inte göra gällande atl om vi använt statskassans medel för atl ge rabatt på den faktiskt utgående kommunalskatten i de här båda kommunerna, så hade vi därmed gett dessa kommuner ökade resurser för att hantera sina problem. I den kommunalekonomiska utredningen har man blivit helt ense om atl det är den problematiken man måste försöka lösa. Ingen har väl bestritt att en sådan här statlig rabatt på kommunalskatterna skulle kunna få effekt för den enskilda människan ett enstaka år och även år efter år, om rabatten finns kvar. Men vad man funnit vara viktigt är alt vidta åtgärder som ändrar de felaktiga förutsättningarna. Del är anmärkningsvärt alt den här tekniken, dvs. den modell som nu föreslås, har ingen socialdemokrat anmäll i någon ulredning i något sammanhang.

Jag tycker att OlofPalme skall tala med något mindre bokstäver. Fäll vilket omdöme som helst, men sanningen är alt irepartiregeringen genom sin överenskommelse med kommunerna har kunnat hålla de kommunala skatteökningarna för 1979 på en lägre nivå än som Olof Palme och hans regering efter överenskommelse med kommunerna lyckades med under hela 1970-talel. Det har också mycket stor betydelse för samtliga inkomsttagare.

Till sist: OlofPalme går förbi en mycket viktig fråga. Han sade själv att vi sitter på en inflalionsbomb. Vad är del då som gör all Olof Palme och

socialdemokraterna i övrigi är beredda atl spä på mer än någon annan? Alla Nr 54

fackekonomer säger ju att det är där den stora risken ligger, jusl i denna Torsdaeen den

konjunkturfas för atl vi skall få en inflalion, en kostnadsutveckling som vi 14 december 1978

inte kan behärska. _

OLOF PALME (s) kort genmäle:

Herr talman! Thorbjörn Fälldin har en benägenhet atl krångla till saker och ting för sig. Jag säger bara: Här har vi framlagt förslag om höjda barnbidrag, sänkta kommunalskatter, ökad kommunal skaiteutjämning - gamla centerkrav. Tidigare kunde ni skylla på atl ni salt i irepartiregeringen och alt Bohman och Mundebo hindrade att dessa centerkrav kunde förverkligas. Del kan ni inle skylla på längre. Nu är ni ju fria. Ändå kröp ni in under skinnet därför atl det var vikligare än att träffa en uppgörelse med socialdemokraterna i de slora folkgmppernas intresse.

Det är bra att Thorbjörn Fälldin erkänner atl det har skett en klar ökning av de ekonomiska klyftorna i Sverige under de år då vi hade trepartiregeringen.

Ta en sak till, nämligen inflationsskydd av skatter, indexreglering. Ni har långa tabeller som visar uteblivna skattehöjningar. Jag tycker inte all man skall lura folk, och de här tabellerna är elt slags lurendrejeri. De innehåller bara till en del exempel på uteblivna skaltehöjningar. De innehåller också reella skaltehöjningar. Indexreglering är ingen rättvisereform. Den bidrar till att öka klyftorna i samhället. Och varför?

Låt mig konkretisera detta genom alt jämföra posliljonens och banarbeta-rens inkomst- och skatteulveckling för nästa år med generaldirektörens. De lågavlönade statstjänstemannen kommer att under nästa år få ett klart större procentuellt påslag på sin lön än generaldirektören får. Detla ligger i den låglönesatsning som har kännetecknat avtalsrörelserna sedan flera år tillbaka. Men till följd av den orättvisa index regleringen kommer generaldirektörens löneökning atl bli mycket lindrigare beskattad än banarbetarens och posliljonens löneökning blir. Samma sak gäller inom andra seklorer. Överläkaren kommer atl fö lägre beskatining av sin löneökning än vad vårdbiträdet får. Förvaltningschefen slipper undan med lägre beskaUning av sin löneökning än vaktmästaren får vidkännas. - Det är effekten av indexregleringen, och det är väl det som herr Fälldin av någon egendomlig anledning kallar rättvisa! Men del är det inte, det är en systematisk orättvisa!

Till sisl: Vi har hela tiden föreslagit en stramare budgetpolitik än borgerligheten. Det förekom faktiskt slöseri under Fälldins tid. Vi har ständigt varit beredda och kommer i framtiden att vara beredda att slälla upp fören mer ansvarsfull ekonomisk politik. I dagens läge kan vi ingenling göra, eftersom vi har undanhållits alla uppgifter om budgeten, men vi kommer alllid, nu och framöver, all arbeta för en stram ekonomisk politik, som håller lillbaka inflationen men samiidigi värnar sysselsättningen. Vi skall också se till alt de förbättringar man kan kosta på sig går till de lågavlönade, lill de mest behövande gmpperna av pensionärer, handikappade och andra. Det ärdet ni har glömt!

Den ekonomiska politiken m. m.

151

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

THORBJÖRN FÄLLDIN (c) kort genmäle:

Herr talman! Nej, Olof Palme, jag har inget behov alt skylla på någon annan. Vi var överens om i irepartiregeringen atl vi skulle höja barnbidraget, och det höjs nu också genom vår medverkan till 2 500 kr. per år.

Olof Palmes bild är tämligen riktig - vi sitter i och för sig på en inflationsbomb. Men OlofPalme har inget svar att ge på min fråga, och del kvarstår för honom alt klara ut följande: Vad är det som gör atl ni då inte tar hänsyn till detta? Varför gör ni inte den här avvägningen mellan hur myckel man kan sätta av för privat konsumiion och de stora samhälleliga uppgifter vi står inför? Utan budget eller inte - Olof Palme lär inle kunna förneka att vi står inför de slora, viktiga uppgifter som jag redovisade. Man behöver ingen statsbudget för alt göra del klart för sig, man behöver ingen statsbudget för alt göra både kort- och långsiktiga ekonomiska överslag mot den bakgrunden.

Indexreglering är en teknisk metod att så nära som möjligl skapa den situation som vi skulle ha i fråga om våra skatter, om vi hade ett fast penningvärde. Del är vad del är fråga om.

Om Olof Palme nu tycker att höginkomsttagarna därför att de har höga inkomster kan beskattas hårdare än i dag-O.K., den möjligheten står ju till buds genom att vi här i riksdagen fastställer att skatteuttaget skall ökas för dem. Alvar Andersson var inne på det. Varför skall detta ske genom inflationens nyckfulla effekter? Precis som Alvar Andersson har klariagt kan vi bestämma uttagsprocenlen i varje skikt. Vi har möjlighet alt driva fördelningspolitik också med en inflationsskyddad skatteskala i botten. Det är inget tvivel om det.

Till sist: OlofPalme talade om fördelningspolitik och pensionärer. Studera de här åren! Pensionärerna har fött sina standardhöjningar, har fött sin köpkraft ökad. Den typ av politik som vi har drivit har varit den säkraste gmnden för alt de svaga i samhället inte skulle komma i en hopplös siluation. De svaga i samhället skulle däremot ha hamnat i en fullständigt hopplös situation, om inte den ekonomiska politiken hade haft som inriktning alt återge svenskt näringsliv konkurrenskraft. Om delta faktum råder mycket stör enighet. Det förvånar mig att Olof Palme inte är beredd att ge detla erkännande.

152

GÖSTA BOHMAN (m):

Herr talman! Många av de människor som har haft tid och lust att följa den debatt som vi har fört här i dag slår säkert undrande. De måste ha väldigt svårt att förstå vad det hela rör sig om: Procenttal hil och dit. Påståenden från olika håll som klart strider mot varandra. Överbud och generösa löften från del parti som för bara drygt två år sedan brukade anklaga sina motståndare för ekonomisk ansvarslöshet. Maningar till sparsamhei och återhållsamhet från den andra sidan.

Och inte blir den här situationen mer begriplig av att vi inte riktigt vet vilka som är i opposition och vilka som inte är i opposition. De förslag som regeringen fört fram lill riksdagen får vid utskottsbehandlingen ibland rakt

motsatt innehåll mol vad de hade när de lades på riksdagens bord.

Jag tycker atl vi bör göra klart för oss att det inte är sådanl här som människorna söker hos oss politiker. De vill ha ledning. De vill ha information. Och de vill ha klara besked. Och även om de inte skulle vilja ha det - en del kanske vill fly verklighetens dystra dagrar - är det ändå vår skyldighet att upplysa om de faktiska förhållanden som avgör hur våra medborgares tillvaro skall gestaltas. Del är vardagsnära problem - små och stora bekymmer-som de möter i arbete och på fritid, som fyller deras tankar och sinnen. Och det är dessa problem som de sedan utformar i önskemål och krav som riktas till statsmakterna och till de politiska partierna.

De här människorna söker besked. Varför skall del behöva vara på det här sättet? frågar de sig. Varför kan det inte vara bättre? Varför kan ni inte ändra på allt det tokiga som finns runt om oss? Varför skall vi behöva gå omkring och oroa oss på det sätt som vi gör? Vad sysslar ni egentligen med i riksdagen?

Är det någon i denna kammare som inle känner igen detta slags frågor? Sådana frågor ställs av anställda vid varv, stålverk eller i skogsindustrin, i verkstäder och serviceföretag av olika slag, där människorna i dag oroar sig för sina jobb. De ställs av alla dem som märker hur inflationen underdel senaste årtiondet urholkat penningvärdet och som funnit, att samtidigt som lönerna stigit i kronor och ören räknat har skatten tagit alltmer.

Familjerna frågar hur det skall gå för barnen, när en tidigare hemarbetande make söker sig ut på arbetsmarknaden för att dryga ut familjens inkomsier eller för atl utnyttja kunskaper och arbetsförmåga. Och föräldrarna frågar om skolan, en ny skola som inte motsvarat de ställda förväntningarna, en skola som skulle skapa större rättvisa och ökad jämlikhet men inte sällan lett till raka motsatsen.

En gnagande oro för hur det skall gå för de gamla föräldrar som inte längre kan ta hand om sig själva kommer till uttryck i andra frågor. Och det är framför allt de gamla som drabbas av de allt meningslösare våldstendenser som kommit att prägla vårt samhälle.

Många, många andra olika - viktiga och mindre viktiga - problem möter medborgarna i vardagslivet, bl. a. irtitation i myndigheternas väntrum och farhågor för alt inte kunna räll fylla i de blanketter trygghetssystemet kräver. Just frågan om myndighetskonlakt och blankettraseri utgör elt av de största irtitationsmomenten för alla, ofta självlärda, småföretagare som med en, två, tre eller fyra anställda ger sysselsättning åt nästan lika myckel folk som hela vår storindustri.

Jag tar upp sådana här frågor bl. a. därför atl våra möjligheter atl lösa dessa och andra liknande problem är beroende av hur stark vår samhällsekonomi är och vilka tillgångar vi tillsammans kan bygga upp för att ha råd alt göra vårt samhälle bällre i alla dessa hänseenden.

Vad som helt lyste med sin frånvaro i Olof Palmes inlägg fören stund sedan var jusl detta: Inte ett enda ord av erkännande åt allt det trepartiregeringen gjorde för au skapa en stark samhällsekonomi. Som vanligt försökte Olof Palme spela ut olika gmpper mol varandra med sina påståenden om ökande

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

153

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska pol di ken m. m.

154

klyftor i samhället, med uppgiften om atl de fattiga missgynnades och att de rika gynnades - som om inte det för oss alla helt avgörande var den svenska samhällsekonomins styrka och sundhet. Alt konstatera någonting sådant, som borde vara självklart för varje länkande politiker, kunde Olof Palme alltså inle kosta på sig i sitt inlägg nyss.

Ytterst gäller sådana här diskussioner vilken framtid vi skall ha i Sverige. Skall vi kunna bibehålla den fria marknadshushållning vi hittills haft, som skapat vårt välstånd och som bygger på enskilda medborgares valfrihet och rätt att själva bestämma över sin livsföring? Eller skall denna vår biandekonomi ersättas av ell annat ekonomiskt syslem, byggt på en allt längre gående planhushållning och kollekliv styrning av vår tillvaro?

Vi har, Olof Palme, under de senaste åren verkligen fått lära oss vad en sund ekonomi betyder för alla medborgares tillvaro och hur vikligl det är för tryggheten i jobbet, för familjens trygghet och för hela landets trygghet på sikl att ha en fast samhällsekonomisk grund att slå på. Det hade vi inte hösten 1976. Vårt land har tvingats alt sänka standarden under två år för all återställa den fördärvade ekonomi som den borgerliga irepartiregeringen fick överta hösien 1976. Men vi lever verkligen i delta land inle i något slags misär. Man fick det intrycket när man lyssnade till OlofPalme för en stund sedan. Vårt land har fortfarande högre levnadsstandard än flertalet andra länder.

Olof Palme har påstått att den borgerliga ireparliregeringen bedrev "svältpolitik" och alt vår ekonomi befann sig i en utförsbacke. I dag hette del att vi har "gåu kräftgång". För knappt elt år sedan gjorde samme OlofPalme gällande att "den svenska ekonomin inte befinner sig i en allmän och djup ekonomisk kris". Det går snabbi utför i Olof Palmes backar. Vi har faktiskt under det här årel haft samma privala konsumlionsnivå som vi hade \91S.Då hörde jag inga socialdemokraler påslå au regeringspolitik var svältpolitik.

Men vi har som sagt tvingats alt dra åt, på grund av den misshushållning med våra resurser som socialdemokraterna bedrivit under 1970-lalet. Under hela 1970-talel uppgick tillväxten i den svenska ekonomin till inle ens hälften av den ökningstakt man hade i andra, med vårt land jämförbara länder.

Nu har en vändning skett. Industriproduktionen går åter uppåt. Vi har under del senasle halvåret haft en lägre prisslegring än vad vårt land har haft under hela 1970-talet. Vi har väsentligt reducerat vårt underskott gentemot ullandel och därigenom inie behövt låna pengar i ens tillnärmelsevis den utsträckning som vi gjort lidigare. Vi har förbättrat handelsbalansen på ett år med över 10 miljarder kronor. Och vi kan nu också se en ljusning i sysselsättningsläget, även om en förbättring lar tid lill följd av lidigare års politik.

Hur hela bokslutet för 1978 kommer att se ut kan ännu inte exakt anges. Några slörre avvikelser från konjunkturinstitutets höstrappori kommer del sannolikt inte atl bli fråga om. Det s. k. konjunkturrådet skrev i sin för bara några dagar sedan publicerade rappori, att "del ekonomiska läget vid slulel av 1978 är radikalt annoriunda än för ett år sedan. Produktionsnedgången har förbytts i tillväxt. Underskottet i handelsbalansen har blivit överskott och inflationstakten har halverats".

Den ansvarsmedvetna politik som vi moderaler bedrev tillsammans med centerpartiet och folkpartiet har alltså lett till resultat. Siffrorna lalar ett alldeles tydligt språk. Sedan må OlofPalme kalla det för "svångremspoliiik", om han så vill. Bland ansvarsmedvetna politiker och ekonomer inom och utom vårt lands gränser finns del knappast någon som inte är beredd alt bekräfta, atl trepartiregeringens ålerhäminingspolilik lyckades. Men socialdemokraterna har mage att påstå att detta är "en myt". Del är sådant som i bäsla fall kallas stmtspolilik, i sämsta fall för ren osanning.

Det är bara Sveriges socialdemokrater och kommunister som är omedvetna om sanningen - eller låtsas vara omedvetna. Gå ut och fråga socialdemokraterna i andra länder, Olof Palme, så kommer ni alt få klart för er hur ödsligt ensamma ni går i er svartmålande ökenvandring.

Tala t. ex. med socialdemokraterna i den norska regeringen, som har devalverat, om jag inte minns fel, fem gånger på två år. När vi devalverade här i Sverige, kallade OlofPalme det för "oansvarig inflationspolitik". Norge har nu lämnat valutaormen. Det var enligt Olof Palme fel när vi gjorde det. I Norge har man stramat åt konsumtionen. Svångremspoliiik, säger Olof Palme lill oss. I Norge bedriver man en renodlad inkomstpolitik, byggd på lagstiftning. Del behövde aldrig den borgerliga trepartiregeringen göra. Men vi blev ändå ulskällda av Olof Palme för alt komma med pekpinnar till löntagarna.

Men naturiigtvis finns det också minusposter i den svenska bilden, bl. a. den privata konsumtionens nedgång, som i år kommer att stanna på 1 96. Bruttoinvesteringarna, som ju minskat varje år från 1974, kommeratt minska också i år, även om sänkningen nu blir blygsamma 1,2 %. Industriinvesteringarna är klart otillräckliga, lägel på arbelsmarknaden alltjämt besvärligt och lönsamheten i det svenska näringslivet alltför låg.

Men också i dessa hänseenden pekar tillgängliga prognoser på en väsentlig förbättring 1979. Myckel tyder på au det året kommer atl bli vad man i fackpressen kallar ett gott år.

I det längre perspektivet möter dock en rad svåra problem, svårigheter som är inbyggda i den svenska ekonomin sedan i stort sett mitten av 1960-talel. Och del är framför alll mot del perspektiv som öppnar sig efter 1979 som vi måste inrikta inle bara den ekonomiska politiken, utan åtgärder över hela del politiska fältet. Och när vi gör det, kan vi dra åtskilliga bittra lärdomar av det som hände under 1970-talet, lärdomar som det vore ansvarslöst att inte dra.

När man lyssnade till Olof Palmes expansiva planer, fick man en känsla av alt han icke lärt någonting och inte glömt någonting.

Mellan 1974 och 1976 föriorade Sverige greppet över kostnadsutvecklingen. Enligt Inlernalionella valutafondens färska beräkningar var de svenska arbetskostnaderna per producerad enhet - våra relativkostnader alllsä - år 1976 hela 24 % högre i förhållande till våra konkurrentländer än 1974. Under dessa år konkurrerade vi ut oss själva, både utomlands och här hemma. Vår industriproduktion sjönk. Våra invesleringar gick ner. Svårigheterna på arbelsmarknaden började bli alll slörre.

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska poUtiken m. m.

155

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m.m.

156

Det varju detta arv som den borgeriiga ireparliregeringen övertog, men den regeringen lyckades - som jag nyss sade - att fö grepp om detta. Genom devalveringarna, genom borttagandet av den allmänna arbetsgivaravgiften, genom skattesänkningar och indexreglering av skatteskalorna - vilket alll socialdemokraterna gick emot - lyckades vi förbättra det relativa kostnadsläget, skapa underlag för ett ansvarsmedvetet avtal på arbetsmarknaden och hejda 1970-talets fördärvbringande inflationsutveckling.

Men helt hardet relativa kostnadsläget ännu inte återställts. Sverige ligger fortfarande 10 procentenheier över 1974 års nivå. Och den nödvändiga jämvikten i bytesbalansen lär inte kunna nås förrän i mitten av 1980-lalel. Det är därför beklagligt att vi moderater inle kunnat vinna förståelse för alt uppskjuta höjningen av arbetsgivaravgifterna fr. o. m. den I januari 1979. Silualionen förbättras ingalunda av atl även andra liknande avgiftshöjningar kan komma att aktualiseras. Näringslivsorganisationernas uppvaktning inför regeringen i går bekräftar lägels allvar.

Helt nyligen offentliggjordes 1978 års långtidsutredning. Dess analyser av den ekonomiska verkligheten och de prognoser den redovisade är grundade på ekonomiska fakta, inte på önsketänkande. Ändå utlöste den våldsamma angrepp från socialdemokratiskt håll. Ulredningen ville - påstods del -"släppa loss kapitalismen". Den var "en blandning av orealistiska prognoser och utmanande politiska förslag". Den var "av klassisk liberal modell".

Kritikerna ville hell enkelt inte erkänna, atl långtidsutredningens experter inte gjort någonting annat än matematiskt klariägga vad som krävs för att Sverige i mitten av 1980-lalel skall fö den balans i sina betalningar gentemot omvärlden, som i sin tur utgör en nödvändig fömtsättning för all förverkliga de ekonomisk-politiska mål vi alla varit överens om, nämligen full syssel-säuning, rimlig prisstabilitet, ekonomisk tillväxt, räuvis inkomstfördelning och regional balans.

Utredningen har i sina beräkningar bl. a. studerat vilken kostnadsutveckling som är förenlig med de uppsatta målen. Vid en optimistisk bedömning av produktivitetsutvecklingen - kanske alltför optimistisk - skulle den årliga tillväxttakten för timlönekostnaderna i den konkurrensutsalla sekiorn icke bli högre än 8,3 %. Lönekostnaderna inkluderar då även s. k. kollekliva avgifter, dvs. arbetsgivaravgifter. Den enda avgiftshöjning utredningen tog med i sina kalkyler var höjningar av sjukförsäkringsavgifter moisvarande 0,2 procentenheier av lönekostnaderna. Varje höjning med en procentenhet därutöver innebär alltså atl utrymmet för löneökningar måste räknas ner i motsvarande grad.

Dessa siffror illustrerar klart sambandet mellan arbelsgivaravgiflshöj-ningar och utrymmet för löneökningar. Och förutsättningen för atl utredningens kalkyler i övrigt skall kunna infrias är att det angivna lolala utrymmet inte överskrids. Om del blir fallet försämras möjlighelerna alt öka produktionen, att öka sysselsättningen och atl öka konsumtionen. Vi får då en snabbare inflationsutveckling, och vi kan definitivt inte fö ner det bytesbalansunderskolt som hindrar oss från all förverkliga de nyss angivna poliliska målen.

Ett annat problem inför framliden är Sveriges förödande marginalskatter. Den kompromiss som de två andra borgeriiga partierna träffade i skaueulskotlei är trist, tyckerjag. Att vi moderater i andra hand kan tvingas rösta för den kompromissen, när vårt egel yrkande har avslagils, beror uteslutande på alt kompromissen är bättre än det socialdemokratiska skatteförslaget. Det beslut som av allt att döma blir riksdagens innebär att man nu tar bara en fjärdedel av det steg som majoriteten i 1972 års skatteutredning föreslog i fråga om marginalskallesänkningar.

Vi moderaler var som bekant länge ganska ensamma om att påvisa marginalskatternas förödande konsekvenser för lusten att arbeta, för intresset att ta initiativ och all ägna sig ål nyföretagande. Vi strök särskilt under den uppluckring av skaitemoralen som måsie bli en följd av atl alll större lönlagarskikl kom upp i inkomstnivåer med marginalskatlesatser på 65 96 och mera.

Så länge vi satt i regeringen fullföljde vi konsekvent den här skattepolitiska linjen. Våra möjligheter i det hänseendet - det skall jag gärna medge - blev starkt begränsade genom det urusla läge som Sveriges ekonomi befann sig i då vi trädde in i regeringen hösten 1976. Trepariiregeringen tvingades då att genomföra väldiga induslripolitiska och arbelsmarknadspolitiska satsningar för all inle riskera en omedelbar nedläggning av även på sikl lönsamma indusirier och branscher och för att förebygga allvarliga konsekvenser för sysselsätlningen generellt sett och framför allt i regioner helt beroende av dessa företag och branscher. Men irepartiregeringen tog ändå bort löneskatten och genomförde två generella skattesänkningar samt indexregleringen av skattesystemet och gjorde del därmed möjligt för arbetsmarknadernas parter atl träffa ett avtal som starkt bidrog lill att återställa balansen i samhällsekonomin. Och hur hårt, herr talman, skulle inte skattetrycket ha varil, om socialdemokraterna hade fött igenom alla sina skailehöjningsförslag under dessa två år!

Sedan vi lämnat regeringen har vi strävat efter att fullfölja den här politiken. Genom kompromissen mellan folkpartiet och centerpartiet i skaiteutskottet har tyvärr marginalskattesänkningen, som jag redan sagt, halverats. Men vi kommer atl forisätta den här kampen.

Bland löntagarorganisationerna har både TCO och SACO insett att man i längden inte kan hålla på så här. Och Gunnar Myrdal har ju ägnat en nedgörande kritik åt den socialdemokratiska skattepolitiken i dess helhet i det senaste numret av Ekonomisk Debatt. Nu har också Metalls P. O. Edin stämt in i kritikerkören. Skattesystemet kommer au kollapsa, är hans slutsats.

Som bl. a. Gunnar Myrdal hävdar håller svenskarna på att förvandlas lill ett folk av skattefifflare - mer eller mindre utanför skattelagarnas råmärken. Arbetsbyte och gör-det-själv-verksamhet breder ut sig i det kvitlolösa samhället. Del kostar så litet att avstå från arbele att många, vilkas insatser vi kanske mest behöver, hellre sysslar med annat än ordinarie arbetsuppgifter. Del vore, herr lalman, utomordentligt beklämmande om Sveriges riksdag skulle bli den sista institution som vill erkänna de problem marginalskatterna skapar för vårt land och för vårt lands ekonomi.

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

157

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska poUtiken m. m.

158

Och det är förvånande, herr talman, alt socialdemokraterna - som ju påstår sig mer än andra tala för lönlagarna- kan slå likgiltiga inför del som nu håller på atl ske. Del verkar som om de glömt Pomperipossadebatten från 1976. Del förslag de nu framlagt om marginalskatter och bostadsbidrag skulle för vissa grupper i samhället medföra marginaleffekter på en bra bit över 100 %. Förslagen skulle alltså leda till all en löntagare som får 100 kr. i lönehöjning får belala den höjningen med 105 kr. i ökad skatt och minskande bidrag. Han gör alltså på sin ökade arbetsinsats en ren förlust på 5 kr. Är del klokt?

Här stod för en stund sedan OlofPalme och påstod atl det i arbetarrörelsen pågår "en konstruktiv debatt om hur skattesystemet skall se ut". Samiidigi som han säger det angriper han indexregleringen och kräver höjda löneskatter. Den debatt jag har sett och hört från arbetarrörelsen har varit riktad mot det socialdemokraliska skattesystemet. Det har varit en utomordentligt kritisk debatt mot det skattesystem som socialdemokraterna har byggt upp under sina 44 år i regeringsställning.

Den andra sidan av skatteproblemen är självfallel den offentliga sektorns expansion. Ju slörre del av vår gemensamma kaka den offenlliga sektorn lägger beslag på, desto mindre blir det över för den privata sekiorn, för näringslivets investeringar och för våra hushåll. Detta är ett axiom. Och vi kan aldrig komma ifrån atl det är i den sistnämnda sektorn som de tillgångar skapas som möjliggör den offentliga sektorns försörjning. Det är i den privata sektorn som själva grunden ligger för Sveriges välsiånd och för tryggad sysselsältning, Della -jag upprepar det än en gång - är en självklarhet som inte borde behöva deklareras här i Sveriges riksdag.

Det finns i detta sammanhang skäl au åter tina på långtidsutredningens siffror.

I sitt mycket optimistiska huvudalternativ kommer utredningen fram lill au den privala konsumtionen fram lill år 1983 inte skulle kunna öka med mer än 1,8 96 per år. Annars går ekvationen inte ihop. Annars får vi inle den balans som är nödvändig föratt de uppställda politiska målen skall kunna nås - alll enligt utredningens kalkyler.

När 1975 års långtidsutredning behandlades här i riksdagen våren 1976, räknade den med en ökning av den privala konsumtionen med 2 % per år i ett av sina två alternativ. Den ökningen ansågs då vara för liten. I den reviderade finansplanen log den dåvarande finansministern klart avstånd. En sådan politik, förklarade han, "skulle skapa svåra motsättningar på arbetsmarknaden, ge upphov till konflikter och påskynda inflationen". "En sådan politik kan och bör inte föras."

I dag befinner vi oss i en siluation, då den privata konsumtionen rent matematiskt inte skulle få öka med ens 2 %, utan bara med 1,8 %, trots atl bruttonationalprodukten nu anses kunna stiga mer än vad man räknade med i 1975 års långtidsutredning.

Och denna 1,8-procentiga ökning kräver alt den offenlliga konsumtionen i sin tur bringas ned till en ökningstakt av bara 2,2 %. Dessa 2,2 % är knappasl merän hälften av den ökning vi hade åren 1974-1977, då den var4,1 96. Och den var i sin lur betydligt lägre än den ökning vi hade under 1960-talets senare hälft.

Man skall vara oerhört sangvinisk - eller blåögd om man så vill - om man mol bakgrunden av sådana här kalla siffror inle är orolig. Del utrymme medborgarna skulle fö förfoga över är nästan orealistiskt lågt. Och för att de över huvud laget skall kunna få del utrymmet, måste dagens offenlliga konsumiion nära nog halveras. Kommer vi politiker atl vara mäktiga den kraftansträngningen? Men om vi inle lyckas begränsa den offentliga konsumlionsutvecklingen, går det direkl ut över de enskilda medborgarna. Då tvingas stora grupper accepiera en konsumtionssänkping, inte bara under ett par år utan under en lång tid framöver.

Den dåvarande finansministern har räll. En sådan politik kan och bör inte föras. Då blir slutsatsen att det är den ofTentliga sektorns expansionstakt som måste angripas.

Del allvarligaste är alt om den samlade konsumtionen ökar mera än 1,8 resp. 2,2 96, är risken utomordentligt stor för alt vi på nytt hamnar i en kris moisvarande den vi befann oss i hösten 1976 - en kris som då kommer atl vara ännu svårare och ännu besväriigare atl komma ur. Det är de slutsatser som långtidsutredningens experter har dragit.

Vi moderater har i våra partimotioner tagil upp frågor som rör både den kortsikuga och den långsikliga utvecklingen. Eu problem som 1978 års långtidsutredning särskill uppehöll sig vid gällerden minskade rörligheten på arbetsmarknaden. Utredningen konstaterar att ett villkor för att strukturproblemen i det svenska näringslivel skall kunna lösas är att kapital och arbetskraft flyllas över från dödsdömda förelag till företag som kan bedömas bedriva lönsam produktion i framtiden, tillföra Sverige nödvändiga exportinkomster och skapa garantier för tryggad sysselsällning. Då utredningen konstaterar delta faktum, kastar sig socialdemokraterna över den stackars utredningen, trots atl de måsle ha klart för sig att en inlåsning av kapital och arbele i olönsamma förelag skapar flaskhalsar i den expansiva delen av vårt näringsliv och omöjliggör den långsikliga sanering av vår ekonomi som alla, inte minst politikerna, borde vara överens om. Man kommer när man läser och hör sådant all länka på den kommunisliska valappellen Lönerna upp -priserna ner.

Trots alltför höga arbetslöshetssiffror och trols atl många sysselsätts genom arbelsmarknadspolitiska insatser kan redan i dag många företag inle fö den arbetskraft de behöver. Vi moderater har pekat på dessa problem i vår allmänpolitiska molion och i varvsmoiionen. Del är enligt min mening helt enkelt nödvändigl au regeringen snarasi låter verkställa en allsidig analys av hur den nödvändiga rörligheten skall kunna förbättras utan att kraven på den individuella integriteten för den skull eftersatts.

Men jag vill när jag säger detta särskill stryka under atl vad jag förordar är inle en återgång till 1960-talets flytiningsvåg från glesbygdsregioner till läiortsregioner. Sverige förde under den liden en alltför rörelseinriktad arbetsmarknadspolitik, en politik som emellertid rekommenderades bl. a. i LO-skrifien Samordnad näringspolitik.

Vad jag främsi syftar på är att åsiadkomma röriighet på samma ort och inom samma region och från förelag till företag. Volvo skall exempelvis inte

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska politiken m. m.

159

Nr 54

Torsdagen den 14 december 1978

Den ekonomiska poUtiken m. m.

160

behöva söka folk från andra delar av Sverige eller från Finland, när det finns tillgänglig personal i varvskrisens Göteborg. Och samtidigt som vi vidtar åtgärder för atl öka rörligheten och underiätta näringslivels anpassning till ändrade förhållanden bör vi överväga nya åtgärder till stöd för de bygder som skulle drabbas av de nödvändiga strukturförändringarna. De hittills tillämpade selektiva stödåtgärderna kan inte sägas ha lett till åsyftat resullat. De har som vi vet dessutom skapat konkurrenssvårigheter inom förelag belägna på andra håll i landet. Vi kan tyvärr inte devalvera vår valuta bara i glesbygderna. Vad vi däremot kan göra, det är exempelvis atl sänka arbetsgivaravgiften i dessa bygder med 5 eller t. o. m. 10 % för alt stimulera till företagande, och för att täcka det gap i socialförsäkringssystemet som därigenom uppkommer får vi gå över budgeten. Det är inle fråga om några svindlande belopp, men de effekter vi kan få kommer all bli myckel betydelsefulla för dessa bygder.

Generella åtgärder av della och annat slag - och hit hör också marginal-skattesänkningar- måsle sältas in i samband med att rörligheten stimuleras. Sådana åtgärder kan bidra till att skapa den balans i vår ekonomi som alla säger sig eftersträva och atl förverkliga den fulla sysselsällning som alla kräver.

Herr talman! Som jag nyss framhöll har socialdemokraterna påstålt alt långtidsutredningens fakta och analyser innebär alt vi skulle "släppa loss kapitalismen" och atl förslagen är "klassiskt liberala". Och de får naturiigtvis medhåll av kommunisterna. Påståendena är för mig helt obegripliga. Menar man alt en bedömning av Sveriges ekonomi inle skall grundas på ekonomiska fakta utan på önsketänkande och politiska värderingar? Eller menar man alt del enda botemedlet för våra samhällsekonomiska problem är att vi måste avskaffa den nuvarande biandekonomin, byggd på fri företagsamhet, fritt konsumtionsval och fri marknadshushållning? Om det ärdet man menar, bör detta klart sägas ut. Då bör man redovisa det som Sören Mannheimer krävde på den socialdemokraliska partikongressen, nämligen "vilka andra drivkrafter än kapitalismens och marknadens vi vill ha och kan skapa?"

Är det fondsocialismens Sverige som ni socialdemokrater har i tankarna? Vilket annat system vill ni sätta i stället för marknadshushållningens för att komma till rätta med våra svårigheter? Väljarna har rätt all kräva besked härom. Ytterst gäller det ju inle bara vår samhällsekonomi, utan hur det samhälle skall se ut, i vilket Sveriges folk skall leva vidare. Är det planekonomins och planhushållningens genompoliiiserade samhälle som ni föredrar, då bör detta komma till uttryck.

Våra väljare har rätt att begära av sina förtroendemän - politikerna - att de talar sanning och att de inte försöker dölja verkligheten, inte dölja de mål de strävar efter att förverkliga. När ekonomiska experter, utan atl göra egna personliga värderingar, redovisar fakta och med hjälp av siffror belyser vilken situation vår ekonomi befinner sig i, då kan vi inte nöja oss med svepande antydningar av detta slag och det allmänna mummel om kapitalism och liberalism, som ni sysslar med. Ni måste lala klarspråk.

Skall vi ha biandekonomin kvar? Skall vi behålla marknadsekonomin? Skall Sverige även i fortsättningen bygga på individens frihei och oberoende?

Eller skall vi gå över lill något hell annat slags samhälle? Detta har våra Nr 54
medborgare rätt alt få klart besked om. Torsdagen den

14 december 1978
På förslag av tredje vice lalmannen beslöts alt kammarens förhandlingar __

skulle fortsättas kl. 19.30. Meddelande

om fråga § 15 Anmäldes och bordlades

Proposition

1978/79:79 om ändring i lagen (1976:296) om kriskoppling m. m.

§ 16 Meddelande om fråga

Meddelades all följande fråga framställts

den 14 december

1978/79:236 av Linnea Hörlén (fp) lill utbildningsministern om radioandak-lerna;

Från ljudradioledningen föreligger ett förslag atl flytta radioandakterna från P 1 till P 2. Tanken är alt förändringen skall träda i kraft från slutet av februari 1979.

Med anledning härav ber jag alt till utbildningsministern fö slälla följande fråga:

Anser utbildningsministern en sådan förändring vara i enlighel med de riktlinjer för programverksamheten på det religiösa områdei som angetts i tidigare radioproposilioner?

§ 17 Kammaren åtskildes kl. 18.07.

In fidem

SUNE K. JOHANSSON

/Solveig Gemen