Riksdagens protokoll
1978/79:174-176 9 juni-4 juli 1979
Debatter m. m.
Lördagen den 9 juni
Den ekonomiska politiken, m. m. (forts.) 3
Meddelande om justering av kammarens protokoll, m. m 100
Riksmötets avslutning 100
Samtliga avgjorda ärenden
Lördagen den 9 juni
Finansutskottets betänkande
1978/79:40 om de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska
politiken och för budgetregleringen m. m 3
Skatteutskottets betänkande
1978/79:59 om slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret
1979/80, m. m 99
A rbetsmarknadsutskottets betänkande
1978/79:41 om tillfälligt sysselsättningsbidrag till vissa företag med
dominerande ställning på orten 99
Finansutskottets betänkanden
1978/79:44 om tilläggsbudget lil: avskrivning av nya kapitalinvesteringar
99
1978/79:45 om tilläggsbudget III: avskrivning av oreglerade kapi
talmedelsförluster
m. m 99
1978/79:47 om anslag till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
100
1978/79:49 om investeringsplan och investeringsstater för budgetåret
1979/80 100
1978/79:50 om inkomster på statsbudgeten förbudgetåret 1979/80,
m. m - 100
1978/79:51 om tilläggsbudget II och tilläggsbudget III till
statsbudgeten förbudgetåret 1978/79 100
1978/79:52 om statsbudget för budgetåret 1979/80 100 1
1 Riksdagens protokoll 1978/79:174-176
'
.
1978/79:174
Nr 174
Lördagen den 9 juni
Kl. 09.00
Förhandlingarna leddes till en början av andre vice talmannen.
§ 1 Justerades protokollen för den 31 maj.
§ 2 Andre vice talmannen meddelade att till kammaren inkommit läkarintyg
för Göran Karlsson, som var sjukskriven ytterligare under tiden den 10 juni -den 31 juli.
Erforderlig ledighet beviljades.
Andre vice talmannen anmälde att John Johansson (s) även under denna tid
skulle tjänstgöra som ersättare för Göran Karlsson.
§ 3 Den ekonomiska politiken, m. ni. (forts.)
Fortsattes överläggningen om finansutskottets betänkande 1978/79:40.
Statsministern OLA ULLSTEN:
Herr talman! När trepartiregeringen tillträdde hösten 1976 befann sig
praktiskt taget hela det svenska näringslivet i en akut kris. Orderstocken i
tillverkningsindustrin hade börjat falla redan i februari 1974. Företagen satt
med överfulla lager som inte kunde säljas eftersom de svenska varorna blivit
fördyra. Industrins produktion måste dras ner. I själva verket nådde den sin
topp redan i januari 1975. Exporten försvagades, underskotten mot utlandet
växte och därmed utlandslånen.
Medan världshandeln steg med hela 12 96 1976 stod den svenska exporten
nästan helt stilla. Hela branscher hamnade i kris; först rederinäringen, sedan
varven, stål- och massaföretagen, så småningom även verkstadsindustrin.
Allt fler jobb hotades. Antalet lediga platser nådde sin högsta punkt i april
1975, sedan gick det ganska brant utför.
Obekymrade av allt detta ökade vi den privata konsumtionen i Sverige med
4 96 i genomsnitt under åren 1974-1976. Vi ökade lönekostnaderna med
40 96 på två år och levde länge med en klart övervärderad krona.
Vi behöver inte nu gå in på vems felet var att vi hamnade i de här
svårigheterna. Bakgrunden fanns i problem i världsekonomin efter oljekrisen.
Till det kom egna åtgärder. När krisen skapades satt en socialdemokratisk
regering. Kring tanken att Sverige skulle brygga över den internationella
nedgången rådde dock mycket bred politisk enighet.
Viktigare att granska efter en treårsperiod är därmed vad den nya
regeringen valde för väg ut ur krisen och i vilket läge vi i dag befinner oss
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
jämfört med om vi följt den socialdemokratiska oppositionens recept.
När ett land hamnar i en så svår ekonomisk situation som den Sverige
befann sig i hösten 1976 finns ingen smärtfri väg ut. Det fordras beslut som
kan kännas besvärliga för stunden men som är nödvändiga för framtiden.
Vi har heller aldrig dolt att vissa uppoffringar måste göras. Ingen har behövt
dra särskilt hårt i svångremmen, men många har fått nöja sig med ungefär
oförändrad standard.
När vi nu ser resultatet kan vi konstatera att den återhållsamheten inte har
varit förgäves. Den har bidragit till en anmärkningsvärd återhämtning i
Sveriges ekonomi: ”Den senaste tidens utveckling har skapat ett fundamentalt
gynnsamt läge för en återgång till en varaktigt ökad realinkomst.” Så
skriver OECD om den svenska ekonomin i sin senaste rapport.
Vi konstaterade i trepartiregeringen att det centrala problemet var att
Sverige kommit för högt i kostnader och priser jämfört med andra länder. Det
var framför allt därför vi förlorade på både exporten och gentemot importen
på den svenska marknaden.
Därför använde vi 1977 för att rätta till denna grundläggande svaghet i den
svenska ekonomin:
Vi genomförde under 1977 devalveringar som gav den svenska kronan en
riktigare kurs och sänkte priserna på svenska varor i förhållande till varor från
andra länder.
Vi utträdde ur valutaormen, så vi slapp bindningen till den västtyska
marken.
Vi förenade devalveringarna med en viss åtstramning, bl. a. genom höjd
moms.
Vi avskaffade den allmänna arbetsgivaravgiften i två steg, vilket ytterligare
bidrog till den nödvändiga kostnadsanpassningen och dämpade inflationen.
Sist, men inte minst viktigt, fick vi ett solidariskt uppträdande från parterna
på arbetsmarknaden, vilket resulterade i ett måttfullt tvåårigt löneavtal.
Vilken var då den socialdemokratiska oppositionens bedömning av läget
och vilket recept hade man för att ta sig ur krisen? Svaret är lätt att
sammanfatta. Man förnekade från socialdemokratiskt håll hela utgångspunkten
för regeringens politik. Kostnadsproblemet existerade, sade man, bara i
regeringspartiernas föreställningsvärld, inte i verkligheten. Man sade därför
konsekvent nej till allt som regeringen föreslog. En strukturfond på till en
början 750 milj. kr. var det allt förlösande socialdemokratiska receptet.
Vi behöver nu inte längre spekulera om vilken analys och inriktning av den
ekonomiska politiken som har varit den riktiga. Verkligheten har gett svaret.
Genom de åtgärder som sattes in, framför allt devalveringarna, har Sveriges
ekonomi steg för steg förts ut ur krisen. Ganska snart började företagen få in
order. Från sommaren 1978 kunde vi också notera en uppgång i produktionen.
Sedan vintern 1978-1979 har antalet lediga platser ökat mycket snabbt.
Nu börjar också investeringarna att öka.
1979 kan bli ett av 1970-talets bästa år. Om inget oförutsett inträffar kan vi
räkna med
en stark tillväxt med omkring 5 96, vilket är långt över genomsnittet i
västvärlden,
en fortsatt stark ökning av exporten med omkring 8 96 i volym,
ett trots den dyra oljenotan fortsatt överskott i handeln med andra länder -mellan 1977 och 1978 svängde handelsbalansen med hela 11 miljarder kronor
i positiv riktning
en uppgång med ca 25 000 i antalet anställda inom industrin samt
en fortsatt lugn prisutveckling och ökad fart på industrins investeringar.
Det här är de bedömningar som man nu kan göra, men till vilka man
naturligtvis måste foga en reservation för vad som kan hända med läget på
oljemarknaden. Det här är bra, men vi skall inte tro att det för den skull
betyder att vi nu kan se fram emot någon ny guldålder för svenskt näringsliv
och svensk ekonomi. Vad vi kan konstatera är bara att de tämligen måttliga
uppoffringar som svenska folket fått stå ut med under en tid har medverkat
till en snabb uppgång i den svenska ekonomin. Den uppgången skapar
hyggliga förutsättningar för oss att ta itu med de långsiktiga ekonomiska
problem som vi fortfarande har framför oss. Med den socialdemokratiska
politiken hade vi fortfarande varit kvar i krisen.
Finns det då något fog för påståendet i den socialdemokratiska reservationen
till finansutskottet om att den återhållsamhet som jag här talat om
medvetet skulle ha fördelats på ett orättfärdigt sätt, att vi lagt ”tunga bördor
på utsatta grupper”, att politiken lett till ”växande klyftor i samhället”, att
högre inkomsttagare och kapitalägare gynnats på andra gruppers bekostnad?
Nej,
herr talman, det finns inget fog för dessa påståenden. Det var
visserligen just det här som enligt socialdemokratins propaganda skulle
hända om vi fick en icke-sociaiistisk regering i det här landet. Pensionärer,
barnfamiljer, arbetslösa och andra grupper som behöver vår solidaritet skulle
lämnas i sticket. Så har det låtit från socialdemokratiska talarstolar i årtionde
efter årtionde. Ekot dröjer sig kvar i det utskottsbetänkande som vi diskuterar
nu. Men det är påfallande suddigt och oartikulerat.
När de gamla agitationsteserna nu skall beläggas saknar man bevis i den
politik som man hotade med. Och vad värre är, de fakta man har till hands
visar en verklighet motsatt den man behöver för att fullfölja den gamla
invanda kampanjen.
Vad som har hänt är i själva verket att stödet till de eftersatta grupperna har
ökat, att standarden för de yrkesaktiva - om man räknar in lön och
förkortning av arbetstider - har varit ungefär oförändrad, medan företagarinkomsterna
har minskat. Pensionsinkomsterna t. ex. har ökat med 18 96
netto efter skatt och inflation under åren 1977-1979, delvis därför att
pensionärerna blivit fler. Men det har också funnits utrymme för en ökning av
pensionsinkomstens reala köpkraft. Beskattade förmåner som sjukpenning
och föräldrapenning har ökat realt med 14 96 under samma tid. De
obeskattade förmånerna, bl. a. barnbidragen, har ökat i värde med hela
20 %.
Löntagare i allmänhet har fått nöja sig med ungefär oförändrad standard,
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
när man, som jag sagt, tar hänsyn till värdet av den femte semesterveckan och
andra förkortningar i arbetstid.
Däremot har kapitalägare och företagare kraftigt minskat sina inkomster de
här tre åren. Driftöverskotten i rörelse jordbruk och skogsbruk har efter skatt
realt minskat med 11 % under perioden. Kapitalinkomster m. m. har efter
skatt minskat medea 13 %. Denna dåliga vinstutveckling är i och för sig inget
positivt för den svenska ekonomin i dess helhet, men den kastar onekligen ett
visst ljus över talet om att ”kapitalägarna” skulle ha gynnats.
Det här innebär i sammanfattning:
De friska och aktiva grupperna har fått hålla tillbaka sina anspråk under ett
par år, så att vi har fått resurser för att hjälpa pensionärer och barnfamiljer.
De som har jobb har fått avstå en del i privat konsumtionsökning.
Därigenom har vi fått resurser för staten att hjälpa dem som drabbats eller
hotats av arbetslöshet.
Ibland kallas det här för ”rundgång”, men jag hade aldrig trott att man från
socialdemokratiska utgångspunkter skulle kalla den här sortens politik för
orättfärdig. Tydligen menar man på socialdemokratiskt håll att det orättfärdiga
skulle ligga i att inte atia har fått det bättre. Men detta hade i så fall krävt
en helt annan ekonomisk verklighet än den som vi faktiskt har upplevt, både
här i Sverige och i de andra industriländerna.
I den verklighet vi har haft att leva med har regeringen sett det som sin
främsta uppgift, och det gäller såväl trepartiregeringen som senare folkpartiregeringen,
att bekämpa arbetslöshet.
Att de som vill arbeta också får göra det är viktigare än någonting annat för
tryggheten, för välfärden och för inkomstfördelningen i vårt samhälle.
Den målsättningen har krävt mångmiljardinsatser av staten för att klara
varven, handelsstålet, tekoindustrin och många andra branscher i kris. De
insatser som har gjorts har räddat jobben för många tusen människor och
underlättat en nödvändig strukturomvandling, som ändå harblivit smärtsam
för många av dem som berörts.
Inom arbetsmarknadspolitiken har vi använt de traditionella instrumenten
- beredskapsarbeten och arbetsmarknadsutbildning - i större skala än
någonsin tidigare.
Men detta har inte räckt. Problemen har krävt att vi också utvecklat en rad
nya instrument.
Jag behöver t. ex. bara nämna:
25-kronan för att hindra en massvåg av permitteringar,
75-procentigt lönebidrag för att hjälpa långsiktigt övertalig personal på orter
med ett ensidigt näringsliv,
det kraftigt ökade stödet till kommunerna för att ge ungdomar
yrkeserfarenhet och
det särskilda nyrekryteringsstödet för att tidigarelägga nyanställningar.
Vi vet alla att svårigheterna ändå har varit stora på grund av att den här
ekonomiska krisen har varit så djup och långvarig. Många ungdomar har
t. ex. inte kunnat få fasta jobb, när företagen har haft svårigheter att klara
jobben för de redan anställda. Det har med nödvändighet tagit tid, innan den
allmänna förbättringen i ekonomin avspeglat sig i behov att anställa fler.
Men skillnaden mellan de ca 2 % vi har haft i arbetslöshet i Sverige även
när den ekonomiska krisen var som djupast och de 6-8 % som är vanliga i
andra industriländer beror framför allt på en arbetsmarknads- och sysselsättningspolitik,
byggd på tanken att arbete är en grundläggande mänsklig
rättighet. Den är ett uttryck för en stark social ambition, som vi gemensamt
står för i Sverige och som vi tillsammans bör utveckla.
Herr talman! De ekonomiska svårigheterna har alltså varit stora. Ändå har
den här treårsperioden gett många viktiga reformer, inom sysselsättningspolitiken
men också för övrigt.
En ny arbetsmiljölag, som kraftigt skärper kraven på skydd mot bl. a.
kemiska risker och som vidgar insatserna mot även psykiska brister i
arbetsmiljön, rätt till kortare arbetsdag för småbarnsföräldrar, bättre villkor
förde mindre företagen,en mer medveten u-landspolitik,större satsningar på
kulturen - det är några av de många reformer som vi från liberalt håll fäster
särskild vikt vid.
Det riksmöte som vi nu avslutar har i hög grad haft en reformprägel, trots
svårigheterna på det ekonomiska området.
När folkpartiregeringen tillträdde i höstas var vår avsikt, som det stod i
regeringsförklaringen, att ”sträva efter samförståndslösningar i hela folkets
intresse”. Vi markerade att ”regering och riksdag måste ta sitt gemensamma
ansvar för landet, genom ett nära och förtroendefullt samarbete”.
Vi hade naturligtvis inga föreställningarom att vi som minoritetsregering
kunde räkna med att få igenom allt vi ville. Tvärtom såg vi som självklart att
resonemang och kompromisser skulle bli nödvändiga, och vi utgick också
från att sådana diskussioner skulle kunna föras såväl med socialdemokraterna
som med centern och moderaterna.
Det här var i och för sig ingen ny tanke i svensk politik. Minoritetsregeringar
har funnits tidigare. Under förra mandattiden hade vi en jämviktsriksdag,
där samförståndslösningar också var nödvändiga men där man
ibland fick tillgripa lottning för att komma fram till beslut,en metod som i och
för sig inte är den mest idealiska.
Vi har också från början arbetat med sikte på kontakt med de andra
partierna om utformningen av viktiga förslag. I flera viktiga frågor har det
också varit möjligt. I andra fall har partierna gjort klart att man inte önskar
diskutera propositionerna innan de presenterats inför riksdagen. Den slutliga
utformningen av besluten har då i högre grad fått ske genom överläggningar i
utskotten. Därigenom har riksdagen självfallet haft ett större inflytande än
om vi hade haft en majoritetsregering.
I stort sett har det här också fungerat bra. Den samförståndstanke som varit
den bärande grunden för regeringens arbete har i många centrala samhällsfrågor
också accepterats av de andra partierna.
I viktiga frågor har regeringens politik accepterats utan några ändringar
eller tillägg av betydelse. Budgetpropositionen har antagits med bara några
ganska marginella justeringar. Detsamma gäller arbetsmarknadspolitiken
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
och den ekonomiska politiken. Andra områden skulle också kunna
nämnas.
En bred majoritet hade också nåtts om riktlinjerna för den framtida
energipolitiken innan Harrisburgolyckan ledde till att viktiga delar av
energipropositionen sköts upp i avvaktan på en rådgivande folkomröstning.
Vissa frågor har av tidsskäl skjutits till kommande riksmöte.
I andra har riksdagen under utskottsbehandlingen gjort ändringar i
propositionerna utan att huvudinriktningen för den skull blivit någon
annan.
En genomgång av vad som har uträttats under 1978/79 års riksmöte ger
knappast intryck av den passivitet och handlingsförlamning som det ibland
har talats om.
I fråga om arbetsmarknads- och näringspolitik har en lång rad beslut fattats
för att våra höga ambitioner i fråga om full sysselsättning skall kunna
fullföljas. Arbetsförmedlingarna har förstärkts. Beslut har fattats om utökad
användning av data inom förmedlingsverksamheten. Antalet personer som
kan ges arbetsmarknadsutbildning har ökat genom en utbyggnad av den
verksamheten.
Fler platser kommer till i gymnasieskolan, så att vi kan ge utbildning åt det
starkt växande antalet 16-åringar.
På regeringens förslag har riksdagen fattat beslut om ett reformprogram
som innebär starkt ökade ansträngningar att fa fram meningsfull sysselsättning
åt handikappade, bl. a. genom att anpassa arbetsplatser till deras
behov.
Med anledning av regeringens industripolitiska proposition har riksdagen
för första gången slagit fast vilka riktlinjer som skall gälla för industripolitiken
i en socialt styrd marknadsekonomi.
På skatteområdet har ett helt nytt system för kommunal skatteutjämning
införts. Det kommer att minska orättvisorna mellan kommuner med olika
skatteunderlag och möjliggöra en utbyggnad av den kommunala servicen på
angelägna områden. Bl. a. får nu kommuner med ett besvärligt ekonomiskt
läge möjligheter att förbättra bostadstilläggen för pensionärer.
På det sociala fältet har stödet till barnfamiljerna byggts ut. Föräldraförsäkringen
gör det möjligt för föräldrarätt stanna hemma och vårda sjuka barn
i större utsträckning än tidigare, och den nionde månaden i föräldraledigheten
ersätts nu enligt inkomstbortfallsprincipen. Resurser har ställts till
förfogande för föräldraundervisningen.
Sverige har fått en ny trafikpolitik, som ersätter de gamla och sedan länge
förlegade riktlinjerna från 1963. Det slås nu fast att samhällsekonomiska
hänsyn måste prägla trafikbesluten, att regionala huvudmän bör ges ett ökat
ansvar för trafikfrågorna, och att nya och mer okonventionella principer bör
prövas för prissättningen på trafikområdet. Beslutet innebär bl. a. att staten
garanterar ett riksnät av järnvägar och att statsbidrag skall utgå till
länshuvudmännen för att de skall kunna klara en bra kollektivtrafik också i
övrigt. Beslutet innebär en ny chans för järnvägstrafiken i Sverige.
Flera av de förslag jag berört har syftat till ökad regional rättvisa. Det gäller
t. ex. den kraftiga förbättringen av den kommunala skatteutjämningen,
arbetsmarknadspolitiken och givetvis trafikpolitiken.
Riksdagen har också, i huvudsak i enlighet med förslaget från regeringen,
antagit riktlinjer för en ny regionalpolitik.
Där slås det fast att vi inte kan förespegla människor att de under alla
förhållanden skall kunna bo kvar och få precis det jobb de önskar på den ort
där de en gång föddes, men att regionalpolitiken skall vara ett instrument att
få ett livskraftigt och mångsidigt näringsliv i alla delar av vårt land. Systemet
med stödområden görs om så att insatserna blir effektivare i de hårdast utsatta
regionerna. Det direkta stödet till ny sysselsättning ökar kraftigt och de
ekonomiska ramarna för statens stöd vidgas.
Riksdagen har också antagit regeringens förslag till ny läroplan för
grundskolan. Det har stor betydelse för den svenska skolan att denna
skolreform kunde antas i relativt stor enighet.
Den nya läroplanen satsar på kunskap. Den gamla tanken att skolan har till
uppgift att lära eleverna läsa, skriva och räkna kommer till heders igen. Den
ger också större valfrihet; den som vill fördjupa sig i något eller ett par ämnen
får tillfälle att göra det inom de sammanhållna klassernas ram.
Lärarnas, elevernas och föräldrarnas organisationer har uttalat sig positivt.
Därmed finns det anledning att hoppas att det riksdagsbeslutet kommer att
bidra till en bättre arbetsatmosfär i den svenska grundskolan.
Många års strävanden, inte minst från det parti jag representerar, för en
bättre närdemokrati har bl. a. tagit sig uttryck i två propositioner som rör
beslutsfattandet i kommunerna. Genom propositionen om partsammansatta
organ bryts dödläget i frågan om de kommunalanställdas medbestämmande.
Förutsättningar skapas för en företagsdemokrati, anpassad till de särskilda
förhållanden som råder i kommunerna.
Möjligheterna att decentralisera beslutsfattande och bredda medborgarinflytandet
vidgas genom den proposition om lokala organ, bl. a. kommundelsråd,
som riksdagen bifallit. Den innebär att de kommundelsråd som finns
och kan komma att inrättas får ges en egen budget och egna förvaltningsuppgifter
i avvaktan på en mer långtgående reform med direktvalda
kommundelsråd. Propositionen innebär också att institutionsstyrelser kan
inrättas, med större inflytande för de direkt berörda på t. ex. daghem eller
ålderdomshem.
Ett vilande grundlagsförslag om förstärkta medborgerliga fri- och rättigheter
har antagits av riksdagen. Förslaget innebär starkaste möjliga skydd för
yttrandefrihet, mötesfrihet, föreningsfrihet och andra friheter som är vitala
för vår demokrati. Efter år av debatt har nu bred politisk enighet nåtts om
former för detta viktiga skydd.
Riksdagen har behandlat huvuddelen av regeringens förslag mot krångel
och onödig byråkrati.
Riksdagen har också på regeringens förslag antagit en lag som innebär
förbud mot investeringar i Sydafrika.
1 tre viktiga frågor, herr talman, har vi dock från regeringen och folkpartiet
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. ni.
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
anledning att känna en viss besvikelse över riksdagsmajoritetens ställning.
Den första frågan gäller marginalskatterna. Vi tog under trepartiregeringen
viktiga steg mot ett rimligare skattesystem. Inflationsskyddet var det
viktigaste.
Nu ville vi gå vidare på den grund som folkpartiet, centern och moderata
samlingspartiet var överens om i bl. a. skatteutredningen. Ett konkret beslut i
vår om sänkta marginalskatter i de skikt där marginalskatterna är ett problem
och där flertalet heltidsarbetande tjänstemän och arbetare finns skulle ha
inneburit en viktig samlad reformering av inkomstskatten under den här
treårsperioden.
Vi var också från folkpartiets sida beredda att besluta om en finansiering av
detta förslag, om det hade underlättat ett beslut i vår. Nu blir det inte så. Vi
fick inte de andra partierna med oss på den uppläggningen. Frågan skjuts
därfor upp till en oviss behandling i höst. Jag är dock övertygad om att trycket
från verkligheten,och särskilt från de många arbetarna och tjänstemännen,är
så starkt att riksdagen tvingas ta hänsyn till det i höst och besluta om en rejäl
sänkning av marginalskatterna.
Den andra frågan gäller en mänskligare vård genom husläkare.
Det viktiga här är inte beteckningen på reformen. Det centrala är att
människor vill kunna få kontakt med en och samma läkare och veta vart de
skall vända sig närde behöver vård. Oavsett om de andra partierna tycker det
är obehagligt att använda ett begrepp för den strävan som folkpartiet fört
fram, så innebär husläkartanken ett krav på en mer personlig vård man inte
längre kan nonchalera.
Den tredje frågan gäller jämställdhet mellan kvinnor och män. Det har
alltid tagit emot för många konservativt tänkande när det blivit dags att ta de
handfasta stegen bort från ett traditionellt mönster och för rättvisa åt
kvinnorna.
Och jämställdheten rymmer en stor förändring. Den berör oss alla i vårt
vardagsliv, uppmanar oss att bryta med gamla fördomar om manligt och
kvinnligt och i stället ta vårt fulla ansvar som individer.
Den lag som riksdagen nu antog blev bara en halv lag. Den ger inte det stöd
för den enskilde som en jämställdhetsombudsman skulle innebära. Den
kräver inte det planmässiga och aktiva arbete av alla arbetsgivare som är ett
nödvändigt komplement till ett förbud mot diskriminering.
Också i den här frågan kommer vi från folkpartiet nu att gå ut och söka
väljarnas stöd. Vi behöver en jämställdhetslag med tänder i, en lag som kan
sätta fart på jämställdhetsarbetet också när man fortfarande är trög och ovillig
ute på arbetsplatserna.
Herr talman! Jag började med att beskriva hur Sverige kommit en bra bit på
väg ur den ekonomiska krisen och hur 1979, om ingenting oförutsett inträffar,
kan bli ett gott år i svensk ekonomi. Samtidigt som vi konstaterar det måste vi
också slå fast att svensk ekonomi fortfarande står inför svåra och olösta
problem.
Också utan nya oljekriser har vi gjort inteckningar i framtiden som måste
betalas. Vi har konsumerat i förskott, både som privatpersoner och genom
stat och kommun.
En stor del av en ökande produktion måste avsättas för investeringar och
export, så att vi klarar balansen i vår ekonomi. Åtaganden mot framförallt de
äldre kräver växande insatser genom stat och kommun. Samtidigt måste vi
anstränga oss hårdare än hittills för att hålla tillbaka utgiftsökningarna i
framför allt kommunerna.
Även om vi lyckas bättre än hittills i det arbetet blir det mycket litet över de
kommande åren för ökad privat konsumtion för de förvärvsarbetande
grupperna.
Detta är en verklighet vi inte kan tala oss bort ifrån.
När mer måste användas för investeringar och export, blir mindre över för
konsumtion.
När vi satsar mycket på offentlig konsumtion, blir mindre över för privat
konsumtion.
Det är därför meningslöst att inom ramen för knappa samlade resurser på
en och samma gång säga sig vara för ökade investeringar, ökad export, större
insatser genom stat och kommun och högre reallöner än vad vi har i ett visst
läge. Politik är som bekant att välja. Det finns inga val med bara fördelar. Det
tror jag människor förstår bättre än vad vi politiker kanske ibland inbillar
oss.
Men dessa besvärliga avvägningar inför framtiden kan bli ännu mycket
svårare genom vad som händer på oljeområdet. Sverige är här extremt
känsligt,och jag tänker då inte bara på risken förrena försörjningskriser. Vi är
extra utsatta också genom att vi är beroende av en expanderande världsmarknad.
Detta grundläggande faktum tål att upprepas: hälften av vad vår
industri tillverkar säljs på export. En snabb ökning av exporten är nödvändig
om vi skall återfå balansen i vår ekonomi.
Därför måste vi noga följa vad som händer under de närmaste månaderna.
Det kan gå hyggligt, med en stabilisering av oljemarknaden och fortsatta
framgångar för vår export. Men vi kan också komma att utsättas för svåra
påfrestningar, med allvarliga verkningar på prisutvecklingen, utrikeshandelsbalansen
och produktionen.
Vad som än händer med oljan kräver en lösning av våra framtida
ekonomiska problem ett betydande ansvar från alla de parter som med sitt
agerande påverkar svensk ekonomi och samhällsutveckling. Oavsett vilken
regering vi har i höst är det därför enligt min mening naturligt att företrädare
för statsmakterna och arbetsmarknadens parter sätter sig ner och resonerar
om förutsättningarna för den ekonomiska politiken och för den avtalsrörelse
som då skall föras.
Självfallet har parterna på arbetsmarknaden sin frihet och sitt fulla ansvar
för avtalsrörelsen, liksom regering och riksdag har ansvaret för den ekonomiska
politiken.
Men det hindrar inte att man från ömse sidor i höst kan behöva stämma av
sin bild av hur oljekrisen och energifrågan i övrigt påverkar vår ekonomi,
vilken förstärkning som behövs av finanspolitiken, hur konjunkturutveck
-
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. ni.
lingen ter sig etc.
Över huvud taget, herr talman, tror jag Sverige, liksom andra industriländer,
står inför sådana problem på framförallt det ekonomiska området att det
är nödvändigt att vi granskar och ärligt redovisar de val vi måste göra mellan
olika anspråk i stället för att skapa orealistiska förväntningar som kraftigt
överanstränger våra resurser.
Det bör då vara en betydande styrka för vårt land att vi både i politiken och
på arbetsmarknaden har en tradition av ansvar och samförstånd. Inte minst
viktigt är det att vi har fackliga organisationer i Sverige som agerar utifrån en
bred samhällssyn och en insikt om de vidare sammanhangen.
I politiken har vi anledning att jämsides med en debatt om skiljelinjer också
ta vara på det viktiga som förenar partierna och svenska folket. Det kan, herr
talman,synas vara en djärv förhoppning infören valrörelse, men jag trorändå
att det är en viktig föresats inför framtiden.
OLOF PALME (s):
Herr talman! Vi har just upplevt en innovation i svensk parlamentarisk
historia. Det har aldrig förut hänt att regeringschefen har inlett slutdebatten i
riksdagen på våren, utan det harju varit oppositionen som fått spela upp den.
Jag tänkte att det skulle bli något förfärligt märkvärdigt när man så bröt alla
våra traditioner.
Nu kanske det inte var så märkvärdigt; Det var mest en retrospektiv
skildring, som till största delen utmärkte sig för vad den inte innehöll. Där
fanns det inte ett ord om budgetunderskott, icke ett ord om skattehöjningar,
knappt ett ord om arbetslöshet och ingenting om framtiden - ingenting om
vilken politik folkpartiet ämnade företräda.
Vad som förekom var ett fasligt skällande på socialdemokratin, i god
blockpolitisk anda, och det kan möjligen glädja herr Bohman.
Under nära tre år har denna kammare haft en klar borgerlig majoritet.
För tre år sedan lovade alla de borgerliga partierna att en sådan borgerlig
majoritet skulle medföra stora och för medborgarna positiva samhällsförändringar.
Sysselsättningen skulle öka kraftigt. Skattesystemet skulle göras om,
skatterna sänkas, de privata inkomsterna öka. Kärnkraften skulle avvecklas.
De fria marknadskrafterna skulle lösa svåra ekonomiska problem.
Ett parti talade om 400 000 nya jobb.
Ett parti sade: I vårt Sverige växer inte storföretagen ihop med staten.
Ett parti sade: Det går att sänka skatten, om bara viljan finns.
Nu vet vi emellertid vad som hände när det blev en klar borgerlig majoritet i
Sveriges riksdag. Verkligheten har tvingat de borgerliga att svara på de frågor
som de vägrade att svara på i valrörelsen 1976.
Låt mig få sammanfatta de svaren genom att se tillbaka på tre års
utveckling på tre viktiga områden, nämligen den ekonomiska, den sociala
och den politiska utvecklingen.
Även om vi under senare tid upplevt en viss konjunkturuppgång har den
ekonomiska utvecklingen under den borgerliga treårsperioden i väsentliga
avseenden inneburit en försvagning av landets och så gott som alla löntagares
ekonomi.
Industriinvesteringarna har gått ned. Därmed har nödvändiga framtidssatsningar
uteblivit.
Arbetslösheten har ökat. Särskilt allvarligt är läget för de unga. Industrisysselsättningen
har minskat med omkring 100 000 jobb. Vart tolfte jobb
inom industrin har fallit bort. I skogslänen har inte mindre än vart sjätte
industrijobb försvunnit under den borgerliga regeringsperioden.
Minskningen av industrisysselsättningen och raset i industriinvesteringarna
är två tecken på att industrin nu är för liten i förhållande till övriga delar
av ekonomin. Denna grundläggande obalans kommer att ställa stora krav på
framtida insatser.
De stora löntagargruppernas levnadsstandard har pressats ner. Därmed blir
belastningen på framtida avtalsrörelser stor. De särskilda förmåner som de
borgerliga beviljat grupper som redan haren god situation har inneburit ökade
klyftor i samhället och en risk för social oro.
Under de tre borgerliga åren har budgetunderskottet ökat från 3,6 miljarder
kronor till 50 miljarder kronor-en tolvdubbling. Var tredje krona som staten
betalar ut är en lånad krona. Det innebär stora inflationsrisker. Det innebär
också ett hot mot framtidens sociala trygghet.
Det är nog så gott att man betalar ut pensioner. Men det är inte så roligt för
pensionärerna att var tredje krona de får i pension är en lånad krona - i
svenska eller utländska banker eller via Tumba pappersbruk.
Den borgerliga bostadspolitiken har på många håll skapat en socialt
oacceptabel bostadsbrist samtidigt som de sociala orättvisor som är förknippade
med boendet har ökat.
Ola Ullsten redovisade uppgångssiffror. Och det går att göra - om man
nämligen först låter den svenska ekonomin gå i botten, som skedde 1977, och
sedan från detta absoluta bottenläge räknar vad som har hänt sedan dess. Då
får man en viss uppgång. Och det är ju tur det, för det visar att vi åtminstone
har tagit igen en del av vad som förlorats under tre år. Men för treårsperioden
som helhet är det dystert.
Men det må vara. Ännu allvarligare är att Ola Ullsten helt undvek att tala
klarspråk om de svårigheter som vi har framför oss.
Nu börjar de bördor som de borgerliga regeringarna lagt på framtiden att bli
alarmerande. Det stora budgetunderskottet kastar väldiga skuggor över vår
framtid. Vi riskerar oljebrist och bostadsbrist. Vi riskerar brist på jobb och
industriell kapacitet. Och det fanns ingenting, i det anförande vi nyss hörde,
av besked till alla de människor som känner djup oro för sina jobb.
Nu är de borgerliga rätt duktiga på att skylla ifrån sig. Gösta Bohman brukar
uppföra ett nummer - själv skulle han väl säga paradnummer - där han
skyller allt på tidigare socialdemokratiska regeringar. Och man skyller på
ogynnsamma omständigheter till följd av den internationella utvecklingen.
Visst har vi levat i svåra tider. Och visst har varje regering haft stora
besvärligheter att möta. Men det hindrar inte att vi i dessa svåra tider också
fått leva med en oskicklig borgerlig politik och en borgerlig splittring. Och det
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
är en väsentlig förklaring till de ekonomiska svårigheter som vi fått uppleva
under de gångna tre åren.
Den sociala utvecklingen har vridits åt höger. De ekonomiska och sociala
klyftorna i vårt land har vidgats. Det harvi visat med utförligt material, senast
i en artikel av Kjell-Olof Feldt. Det är arbetare och tjänstemän som fått se sin
levnadsstandard gröpas ur. Samtidigt får olika former av arbetsfria inkomster
allt större svängrum.
Allt fler människor har känt hotet från den ökande arbetslösheten. Hårdast
drabbas de unga. Det kan inte finnas något värre för en ung människa än att
finna att hon saknar värde, att hennes arbetsvilja och skaparkraft inte behövs
för vår gemensamma försörjning. Därför måste man med skärpa vända sig
mot dem som i debatten nu gör sig allt bredare och som tycks mena att
ungdomsarbetslösheten till stor del är de ungas eget fel. Så säger man i dag om
unga arbetslösa. Snart kanske vi får höra det om de handikappade och om de
sjuka - att det till stor del är deras eget fel. Och då är vi på väg mot ett kallt och
hårt samhälle, där styrka och framgång förhärligas och svaghet och mänsklig
skröplighet föraktas, ett samhälle med allt skarpare gränser mellan människor.
Det är ett sådant samhälle som tonar fram i de hårda kampanjer mot
löntagarna som nu bedrivs. Ärdu stark och satsar på dig själv kan du få sjunga
med ABBA och spela center i NHL. Och gärna det. Men vi säger: Är vi
tillsammans starka och satsar på solidariteten kan även de svaga få arbete, alla
en chans att utvecklas, gemenskapen en möjlighet att leva. Där går en djup
ideologisk skiljelinje.
Arbetslösheten är ett ont i sig, ett långsamt tärande på självförtroende, en
växande känsla av att stå utanför.
Därför finns det också ett samband mellan arbetslöshet och det missbruk
av alkohol och narkotika som måste betraktas som ett allt allvarligare problem.
Om vi accepterar ett samhälle med hög arbetslöshet, så accepterar vi
också ett samhälle där många människor slås ut från arbets- och samhällsgemenskapen
, ett samhälle där människor blir något slags avfallsprodukt från
ett okänsligt ekonomiskt system.
Under de gångna tre åren har den sociala tryggheten på många orter och i
många delar av vårt land skakats av branschkriser, industrinedläggningar,
driftinskränkningar. Och många löntagare har upplevt hur bräcklig tryggheten
är när den ekonomiska makten över företagen vilar i händer bortom
demokratiskt inflytande och den politiska makten vilar i händer, som inte i
första hand är inriktade på att hävda löntagarnas rättigheter och trygghet.
Det är så lätt - tyvärr snuddade Ola Ullsten vid det på TCO:s kongress - att
säga att arbetslösheten är ungdomens eget fel. Jag tror att Kjell-Olof Feldt i
går nämnde att vi som träffade de ungdomar från Horndal som häromdagen
uppförde en pjäs utanför riksdagshuset har en annan uppfattning. De hade
både mod och kampanda men däremot inget jobb. Det är väldigt många
ungdomar i detta land som befinner sig i den situationen.
För många utsatta människor i vårt land utgör sunda statsfinanser en viktig
trygghetsgaranti. Under borgerlig regim har vi nu på kort tid fått bevittna hur
statsfinanserna rasat så att var tredje krona som betalas ut i pension och
barnbidrag är lånade pengar. Allt oftare talas det nu om att vi befinner oss i en
statsfinansiell kris. Och allt oftare får vi höra att den måste lösas genom
minskad samhällssolidaritet.
Det är främst moderaterna som bland de politiska partierna söker fånga in
dessa bakåtsträveriets vindar. Om dem hade Ola Ullsten intet ord att säga.
Efter att i regeringsställning aktivt ha medverkat till att den statsfinansiella
krisen uppstått vägrar man hårdnackat som oppositionsparti att diskutera
något slag av skatteökningarens för att fylla de hål i budgeten som sänkningar
av de direkta skatterna lämnar. I stället lovar man besparingar. Men ännu har
ingen moderat haft rakryggigheten att tala om var dessa besparingar skall tas,
besparingar som ger reella belopp.
Jag upprepar den fråga till Gösta Bohman som jag utan resultat ställde här i
riksdagen den 18 maj: Från vem skall ni ta de många miljarder ni lovar att
spara in? Är det pensionärerna? Är det barnfamiljerna? Är det de sjuka? Är
det de handikappade?
Den politiska utvecklingen i den borgerliga riksdagsmajoritetens Sverige har
sannerligen inte inneburit någon förstärkning av tilltron till demokratins
förmåga att lösa för människorna viktiga problem. I valrörelsen utfärdade de
borgerliga partierna allsköns löften om stora reformer och sänkta skatter av
olika slag. Efter valet övergav de borgerliga sina vallöften. I stället för härliga
tider och strålande reformer blev det dyrtid, svångremmar och ökad
arbetslöshet.
Samtidigt blottlädes obarmhärtigt den djupa splittringen mellan de borgerliga
partierna. Man hade begärt den politiska makten utan att tala om hur den
skulle användas. Så fick vi bevittna hur, i fråga efter fråga, splittringen lade en
förlamande hand över regeringsarbete!. Det medförde en dålig politik som
snabbt fick sitt genomslag i människors vardag. Det medförde också att
människorna i en tid med stora problem och tilltagande otrygghet fick
uppleva att de politiker vars ansvar det var att i regeringsställning leda landet,
spillde sina krafter på inbördes käbbel. Det är nästan rörande att höra herr
Bohman nu bedyra att det bara var kärnkraften som spräckte regeringen.
Varje tidningsläsare, TV-tittare och radiolyssnare vet att ni var osams om i
stort sett allting. Därför kändes det i mycket vida kretsar i vårt land som en
befrielse när denna regering äntligen avgick.
En sak vet vi nu: Ett löfte om en borgerlig treparti regering blir aldrig mer
trovärdigt om deltagarna inte (Öre valet kan redovisa ett gemensamt, konkret
program.
Ytterligare en sak vet vi nu: I en borgerlig trepartiregering blir högerinflytandet
i praktiken stort. Den kan j praktiken bara enas om att fora en mot
arbetarrörelsen riktad, hård blockpolitik, vilket i sak i första hand drabbar de
stora breda löntagargrupperna.
Den borgerliga riksdagsmajoriteten misslyckades inte bara med att skapa
en hållfast majoritetsregering. Den klarade inte heller att av egen kraft skapa
en regering som kunde ersätta den nesligen fallna trepartiregeringen.
Trots vår ställning som oppositionsparti och trots att vi förvägrades nyval
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
medverkade socialdemokraterna till att Sverige över huvud taget kunde få en
regering. Egentligen var det ett orimligt ansvar vi nödgades ta på oss. Men vi
ville förhindra en kris för parlamentarismen, och vi ville konstruktivt
medverka till att genomföra frågor som är viktiga för breda folkgruppers
trygghet.
I jämförelse med trepartiregeringen har folkpartiregeringen i viktiga
avseenden inneburit en förbättring. Det blev slut på den för politikens
anseende så plågsamma process som utspelade sig när den borgerliga
riksdagsmajoriteten inte kunde lösa regeringsfrågan. Det har inneburit en
klar fördel att det inte funnits något direkt moderatinflytande i regeringen. Vi
fick en delvis upplösning av blockpolitiken. Det innebar ett ökat inflytande
för socialdemokraterna på viktiga om än begränsade områden. Det var
självfallet av stor betydelse för oss och de grupper vi främst företräder att en
sådan förändring av politikens inriktning kunde komma till stånd.
Under trepartiregeringens tid kunde bara enstaka socialdemokratiska
förslag om t. ex. stöd åt de dövblinda och om Hornborgasjöns restaurering
tränga igenom den borgerliga självtillräckligheten. Under den gångna
sessionen har vi kunnat påverka riksdagsbesluten i flera stora frågor -familjepolitiken, varvspolitiken, utbildningspolitiken, trafikpolitiken,
energipolitiken för att ta några exempel - ibland i samarbete med folkpartiet,
ibland med centern.
Vi politiker kanske har en benägenhet att alltför mycket teckna i svart och
vitt. Jag har velat markera att det förekommit goda insatser från folkpartiregeringens
sida, både kollektivt och individuellt. Men vi underströk från
början att det bara kunde vara fråga om en provisorisk regering för tiden fram
till valet. Under senare tid har det också blivit allt tydligare att folkpartiregeringen
kommit att tappa fotfästet i riksdagen. Regeringen har inte lyckats
skapa det nära och förtroendefulla samarbete med riksdagen som man i
regeringsdeklarationen sade sig eftersträva. Och man har lidit nederlag i en
rad av de frågor som man i regeringsdeklarationen framhöll som särskilt
viktiga.
Jag tror att regeringen har begått ett misstag genom att i första hand söka
förankra sin politik i massmedia i stället för att förankra den i riksdagen.
Riksdagsmän tycker, oberoende av parti, illa om att i bästa fall få läsa om
regerings förslagen i tunna pressmeddelanden. Riksdagsledamöter vill bemötas
med respekt.
Jag tror också att det varit ett misstag att i så hög grad försöka ge förslagen
en fokpartistisk prägel. Med hänsyn till röstförhållandena i riksdagen är det
inte så märkvärdigt om man då stöter på patrull. Häromdagen fick regeringen
i en votering 29 röster. Starkare var inte regeringen. Det finns det siffror på.
Därför kan jag inte uppleva det som annat än litet märkvärdigt när Ola Ullsten
talarom en ”viss besvikelse” överatt riksdagen inte följde folkpartiets förslag
om marginalskatten. Det var alltså riksdagen som var dum! Det kunde också
vara så att folkpartiet bedömde situationen fel angående var riksdagen stod
och var folkopinionen stod när det gällde att betala notan innan man lovar
förmåner, när det gällde fördelningen mellan olika människor i samhället och
när det gällde kontakten med de stora löntagarorganisationerna, LO och
TCO, för att ta ett exempel.
Regeringens företrädare brukar förklara bort sina motgångar med att hävda
att man tagit hänsyn till andra meningar i riksdagen. Det stämmer inte, i varje
fall inte i många fall. Regeringen har visat bristande hänsyn till riksdagsmajoriteten
genom att underlåta att förankra sina förslag. Därför har riksdagsmajoriteten
tvingats att förkasta dem eller lått lägga ner orimligt stor tid på att
ibland från grunden omarbeta regeringsförslag. Det är en mycket viktig
förklaring till den stora arbetsbelastningen i vår och till att vi sitter här den 9
juni.
Nu är det i och för sig hedervärt att driva sina förslag, slåss för sina idéer.
Men då måste man också vara beredd att bära konsekvenserna. Folkpartiet är
historiskt sett ett parti som i särskild grad visat intresse för de konstitutionella
frågorna, för demokratins spelregler, för parlamentarismens principer: Karl
Staaff, Nils Edén, Otto von Zweigbergk, Axel Brusewitz - rader av publicister,
politiker och professorer som varit de stundom något högdragna läromästarna
för oss fåkunniga i dessa frågor.
De grundläggande principerna är solklara. Parlamentarismen bygger på att
väljaren kan utkräva ansvar. En regering som tappar förankringen i riksdagen
bör avgå. 1920-talets minoritetsregeringar följde den principen strikt även
vid, jämfört med i dag, mindre nederlag.
Det märkliga är att den nuvarande folkpartiregeringen är så ensidigt
inriktad på att stanna kvar vid regeringsmakten fram till valet att man över
huvud taget inte diskuterat dessa problem. Nederlag viftas bort och förklaras
vara betydelselösa. Nya ord uppfinns: avslag kallas vidareutveckling, nederlag
betecknas som framgång. Uppfinningsrikedomen är stor. Och den liberala
pressen tiger.
Tänk om Arvid Lindman när han led nederlag på inmalningstvånget skulle
ha sagt att det bara var en vidareutveckling av regeringens tankegångar! Eller
om Rickard Sandler när regeringen fälldes på direktiven till Stripa skulle ha
sagt: Det var egentligen en framgång; vi har tagit hänsyn till riksdagsmajoriteten.
- Men de tog alltså konsekvenserna.
Enligt de parlamentarismens principer som vi byggt upp här i landet borde
regeringen efter de risker man har tagit att driva ensidigt folkpartistiska
förslag ha avgått. Vi socialdemokrater kommer inte att driva det kravet, t. ex.
i form av ett misstroendevotum. Det vore opraktiskt eftersom det bara
återstår tre månader till valet. Dessutom kan vi ju anses ha medverkat till
denna regerings tillkomst som ett provisorium fram till valet. Och det skulle i
mångas ögon se konstigt ut om vi ville förmena den att vara kvar den utmätta
tiden.
Men det är viktigt att resa den principiella frågan och att inte av taktiska
skäl göra rent hus med parlamentarismens principer. Vi kommer förhoppningsvis
att fortsätta att leva med en demokrati och ett parlament som
kommer att ställas inför mycket olikartade situationer i de decennier som
kommer. Därför tror jag att folkpartiet även från sin egen synpunkt gjorde
klokt i att under tiden fram till valet betrakta folkpartiregeringen som en
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
2 Riksdagens protokoll 1978/ 79:174-176
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
expeditionsministär, eller en regering med i huvudsak administrativa
uppgifter, om det låter bättre. Det här är en principiell ståndpunkt som jag tror
det är viktigt att man utan taktiska sidoblickar vågar hävda i Sveriges
riksdag.
Men det viktigaste skälet till att vi från början ville markera att denna
regering måste betraktas som provisorisk är att en så bräcklig regering icke
kan förväntas ha förmåga att forma en långsiktig politik. Erfarenheterna
denna vår har bekräftat att detta är riktigt. När denna regering avgår i höst
kommer den att efterlämna brister med allvarliga konsekvenser för det
svenska samhället, nämligen brist på virke, brist på bostäder, brist på olja och
brist på pengar i statskassan.
Det första är ett hot mot sysselsättningen i skogsindustrin nästa år. Det
andra är ett hot framför allt mot unga människor, som vill sätta bo. Det tredje
är ett allvarligt hot mot vår försörjning nästa vinter, och regeringen harju inte
skördat några lagrar på den punkten. Det fjärde är ett hot om inflation och
social trygghet.
Detta kommer folkpartiregeringen att efterlämna, och det blir de mycket
tunga uppgifter som den regering som tillträder i höst får gripa sig an. Det vet
vi redan nu. Dessa brister kan lätt bryta ryggen av den högkonjunktur, som vi
så väl behöver för att börja reparera de ekonomiska skadorna. De utgör ett
direkt hot mot sysselsättningen och tryggheten. Detta budgetunderskott är,
menar jag, i en uppåtgående konjunktur en krutdurk, som kan utlösa en
förödande pris- och kostnadsexplosion.
Därmed är det, herr talman, också klarlagt att den borgerliga riksdagsmajoriteten
inte haft kraften att forma en långsiktig politik. Den har föga
anledning att yvas över den ekonomiska utveckling, den sociala utveckling
och den politiska utveckling den har att redovisa för det svenska folket.
Nu spekuleras det på sina håll om möjligheten av en borgerlig riksdagsmajoritet
efter valet. Man spekulerar över hur man skall fördela makten och
hur man skall gruppera sig sinsemellan. Men det står nästan ingenting om
vartill man i så fall skulle använda makten. Det är nog i grunden bara en fråga
som det svenska folket är intresserat att få svar på i sammanhanget. Vilket
gemensamt program kan de borgerliga partierna erbjuda väljarna före valet?
Den här gången torde det bli betydligt svårare att smita undan den
frågan.
Herr talman! I dessa dagar samlas skolbarnen till avslutning, och Gösta
Bohman tänker på den blomstertid. Men den bild vi får av världen i dag och av
den framtid vi kan skönja på 1980-talet är inte rutinmässigt glättad. Den är
kärv.
Vi kan tycka det är bra med en uppgång i konjunkturen, som innebär att vi
kan ta igen en del av det vi förlorat under de borgerliga åren. Men det finns
inga tecken på att den djupa ekonomiska krisen i västvärlden skulle vara på
väg att hävas. Miljoner människor går utan arbete. Inflationen tar på nytt fart
och förefaller att stabiliseras i tvåsiffriga tal i ett för omvärlden så viktigt land
som USA. Resignationen breder ut sig, benägenheten att betrakta en viss del
av befolkningen som om den tillhörde en oundviklig grupp av arbetslösa eller
utanförstående ökar.
I ett sådant klimat är kampen om jobben och den egna tryggheten hård.
Tilltron till parlamentariska lösningar undergrävs, medmänskligheten ger
vika för egoism. Vi ser även här denna nya cynism grina emot oss i olika
skapelser. Vinna eller försvinna, som det heter på Svenska arbetsgivareföreningens
glättade annonstavlor. Den sociala utslagningen upphöjes till
norm.
Återigen hotar oljepriserna att öka drastiskt och energiförsörjningen i
världen ter sig alltmer osäker och svårhanterlig. Det är en av orsakerna till att
sammanhållning och solidaritet mellan människor, nationer och regimer
hotas. Hoppet om en ny, rättvis internationell ordning skingras. Riskerna för
en oöverskådlig social katastrof i de fattiga länderna ökar.
I dessa kärva perspektiv skall vi utveckla vårt eget land. Mycket är då
beroende av den handlingskraft som regering och riksdag kan uppvisa.
Mycket är också beroende av det klimat av samverkan eller konfrontation
som vi kan skapa här i landet. Det är mot denna bakgrund som vi
socialdemokrater med djup oro betraktar de kampanjer med stöd av väldiga
penningsummor som Svenska arbetsgivareföreningen och andra s. k. företagarsammanslutningar
bedriver runt om i vårt land. Dessa kampanjer piskar
upp en stämning av konfrontation och hårda sociala motsättningar. De
uppfattas som riktade direkt mot löntagarnas reallöner, deras sociala
förmåner, deras krav på medbestämmande i det ekonomiska livet. Dessa
kampanjer drivs i många fall med ytterligt vulgära metoder.
En sådan kampanj leds av Svenska företagares riksförbund. Dess annonser
utgör inte några tillfälliga övertramp. De publiceras vecka efter vecka i
pressen runt om i vårt land. I stora annonser anklagas arbetarrörelsen för att
vilja införa öststatssystem i Sverige, dvs. diktatur. Och när diktaturen väl är
etablerad skall Sveriges styras av de tre dikatorerna Gunnar Nilsson, Lennart
Bodström och Erik Svensson.
Det är en avskyvärd kampanj. Anklagelserna är kränkande mot de tre
personerna - de är kränkande mot hela den svenska arbetarrörelsen och
fackföreningsrörelsen och ytterst egentligen mot arbetare, tjänstemän och
hyresgäster.
Detta förbund är i själva verket inte en seriös företagarorganisation utan
mest en borgerlig propagandaorganisation. Ingen skugga skall därför falla
över landets alla seriösa småföretagare för kampanjen.
Men samtidigt med att man bedriver denna oerhört kränkande kampanj
mot oss, skryter man med att en rad borgerliga riksdagsledamöter är
medlemmar och därmed ansvariga. Enligt en förteckning som vi fått från
organisationen ingår i september 1978 följande riksdagsledamöter i detta
riksförbund:
Disponent Tage Adolfsson, lantbrukare Arne Andersson, frisörmästare
Sven Andersson, förste vice talman Torsten Bengtson, civilekonom Holger
Bergqvist, redaktör Anders Björck, lantbrukare Fritz Börjesson,direktör Rolf
Clarkson, riksdagsman Bertil Dahlén, fabrikör Filip Fridolfsson, lantbrukare
Torsten Gustafsson, bruksdisponent Erik Hovhammar, kapten Eric Hägel
-
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
mark, lantbrukare Bertil Johansson, lantbrukare Stig Josefson, fru Marianne
Karlsson, andreredaktör Göthe Knutson, lantbrukare Karl Leuchovius,
lantbrukare Sven Eric Lorentzon, direktör Carl-Wilhelm Lothigius, civilekonom
Bo Lundgren, disponent Tage Magnusson, handelsträdgårdmästare
fru Anna-Lisa Nilsson, lantmästare Per-Erik Nisser, rektor Hans Nyhage,
jur.kand. Joakim Ollén, fabrikör Johan Olsson, folkskollärare Hans Petersson,
hemmansägare Per Petersson, kamrer Eric Rejdnell, godsägare Per-Eric
Ringaby, fil.lic. Rune Rydén, köpman Rolf Rämgård, fögderidirektör Lars
Schött, skolchef Börje Stensson, lantbrukare Per Stjernström, lantbrukare
Tage Sundkvist, informationschef Sten Svensson, ingenjör Kurt Söderström,
pol.mag. Ingegerd Troedsson, direktör Sven-Olov Träff, greve Hans Wachtmeister,
godsägare Knut Wachtmeister och rådman Håkan Winberg.
Jag har med tillfredsställelse noterat det mycket klara avståndstagande
som statsminister Ola Ullsten gjort från denna kampanj. Det hedrar honom.
Det varén bra och nödvändig renhållningsåtgärd. Det är sant som Ola Ullsten
sade, att kampanjen ”inte är något bra sätt att övertyga om sin trohet mot det
öppna samhälle som man säger sig försvara”.
Nu blir min fråga: Vad säger Thorbjörn Fälldin? Vad säger Gösta Bohman?
Ert svar är viktigt för det andliga klimatet i vårt land.
Det kommer att ställas stora krav på människorna om vi skall klara
1980-talets problem. Att komma med braskande löften om väldiga standardförbättringar
skulle vara att föra folk bakom ljuset. Vi måste öka sparande och
kapitalbildning för att kunna bygga ut industrin och öka bostadsbyggandet.
Vi måste öka vår export föratt slippa låna oss fram i utlandet. Vi måste sanera
statens finanser. Vi måste trygga jobben för människorna.
För att klara allt detta är det nödvändigt att hålla samman olika grupper i
samhället. Ingen kan kräva att löntagarna skall visa återhållsamhet, om de
kan se att klyftorna åter ökar. En sådan politik kan inte fungera i vårt land.
Om vi begär att människorna skall ta ansvar-då måste de också få inflytande
och en rättvis andel av produktionsresultatet.
Det ligger en djup sanning i detta - att samhällsbygget kräver solidaritet
mellan människorna. Det var med denna insikt som socialdemokratin kunde
prägla samhällsutvecklingen i många år. Det är med denna insikt som vi vill
möta framtidens problem. Vi socialdemokrater har lagt fram ett program med
utgångspunkt i dessa krav på politiken. Det programmet är väl känt här i
riksdagen. Vi kommer att redovisa det för medborgarna. Därför skall jag
inskränka mig till en kort sammanfattning av de viktigaste punkterna.
Vi har förslag till åtgärder föratt få i gång ekonomin igen. Genom en kraftig
satsning på bostadsbyggandet - en satsning som är dubbelt nödvändig för att
undgå den alltmer hotande bostadsbristen - får vi direkt positiva effekter för
stora delar av den svenska industrin. Genom åtgärder för att stimulera
forsknings- och utvecklingsarbete och genom en förstärkning av den
kollektiva kapitalbildningen skapar vi resurser för en mera långsiktig
utveckling av näringslivet. Genom åtgärder som riktas till branscher och
regioner med särskilda problem - som t. ex. det speciella programmet för
Norrbotten - får vi garantier för att pengarna används för att skapa nya
utvecklingsmöjligheter.
Vi har förslag till åtgärder för en rättvis fördelning både av de nödvändiga
ekonomiska åtagandena och av de resurser vi som samhälle ändå förfogar
över. Vi har lagt fram förslag till en skattereform, som skapar större rättvisa
mellan olika inkomstgrupper och som ger de flesta vanliga inkomsttagare
skattelättnader. Ni lovade från borgerligt håll ett nytt skattesystem, men ni
har misslyckats under de tre åren. Nu är det vår turatt skapa ett system där vi
övergår till mindre beskattning av inkomsterna. Vi lägger i stället beskattningen
på produktionen i högre grad, varigenom vi kommer åt orättvisa
avdrag och orättvisa spekulationsvinster. Vi är de enda som har ett program
när det gäller skatterna. Vi har samtidigt visat hur man ekonomiskt kan
stärka de mest utsatta grupperna, barnfamiljerna och pensionärerna, och hur
vi kan gå vidare med den utbyggnad av barnomsorg och sjukvård som gör
tillvaron tryggare för dessa grupper.
Vi har förslag till hur människornas inflytande över den ekonomiska
utvecklingen skall öka. För även det är en förutsättning för att den
nödvändiga återhållsamheten skall kunna genomföras: människorna måste
känna att de kan påverka hur deras uppoffringar används och att vinsterna
också kommer dem till godo, som gjorde uppoffringen. Därför vill vi stärka
arbetsrättslagstiftningen till löntagarnas förmån. Därför vill vi ge samhället
och löntagarna ett ökat inflytande över kapitalbildningen.
Den politiska debatten handlar mycket om skatter, investeringar, handelsbalans
och sådant, som kan kännas tekniskt och svårt förden som inte själv är
expert. Egentligen handlar debatten om vilka medel vi skall använda för att
skapa det bättre samhälle vi drömmer om, och självklart måste vi diskutera
hur dessa medel skall göras så ändamålsenliga som möjligt.
Men låt oss inte i debatten om medlen tappa bort de politiska målen. Låt oss
inte glömma att skatteskalor och investeringskvoter tillsammans bara är
hjälpmedel för att skapa ett samhälle med goda livsvillkor för medborgarna -och låt oss inte glömma bort att diskutera också vad denna livskvalitet skall
innefatta. Man kan lägga in skiftande betydelser i ordet livskvalitet. I ett
fattigt samhälle är det naturligt att man främst lägger tonvikten vid materiella
förbättringar. I ett samhälle där den materiella grundtryggheten blivit mera
självklar diskuterar man i ökad utsträckning andra värden, som t. ex. mer tid
för familjen och för egen mänsklig utveckling.
Kanske är det så att man tenderar att lägga in i begreppet livskvalitet just
det som det egna samhället saknar. Det moderna industrisamhället har i vissa
avseenden gjort tillvaron hårdare för människorna. Därför finns det grupper
som menar att om vi avstår från tillväxt och teknologisk utveckling, blir
livskvaliteten i gengäld högre. Det är emellertid en slutsats lika farligt
förenklad som 1950-talets oskuldsfulla tro att den tekniska utvecklingen
automatiskt skulle betyda ett bättre samhälle för alla att leva i. Det avgörande
är hur vi använder tekniken och på vilka villkor tillväxten sker. Men vi
kommer inte ifrån att en materiell grundtrygghet är en förutsättning för ett liv
där människor får ut mera av tillvaron än det rena, hårda slitet för
brödfödan.
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Inte minst de senaste åren av borgerlig svångremspolitik har visat att en
stillastående ekonomi inte är någon garanti för höjd livskvalitet. Tvärtom har
den ökat hårdheten i de villkor samhället ger sina medborgare. Och i de kyliga
högervindarnas tid hör vi nu också allt oftare kraven att de sociala
trygghetsreformerna måste begränsas, att vi måste acceptera en ständig
restpost av arbetslösa och att människor måste vara beredda att bryta upp från
sina hem för att alls få jobb.
Därför är det angeläget att slå fast att den sociala grundtryggheten - som
t. ex. rätten till utbildning och sjukhusvård, till trygghet på ålderdomen, till
en bra bostad - hör till de livskvaliteter som vi måste slå vakt om. Och det
känns lika nödvändigt att betona att rätten till ett arbete också ingår i de
grundläggande kvalitetskraven på samhället.
Och dessa rättigheter måste tillkomma alla. Det är inte inkomsten som
skall avgöra om man har råd att vårda sin hälsa eller ge sina barn utbildning.
Det är inte heller bara de friska, starka och välutbildade som skall ha tillträde
till arbetsmarknaden utan också de handikappade, de som saknar tidigare
yrkeserfarenhet, de litet äldre och kanske yrkesskadade.
För en av de allra nödvändigaste livskvaliteterna -det är att varje människa
skall känna att han eller hon har ett värde för andra människor, att han eller
hon behövs i samhället.
Vi är alla medborgare: våra egna möjligheter till utveckling och ett gott liv
bestäms av hur samhället ser ut. Därför måste vi kräva lika rätt för alla att
påverka de olika beslut - politiska eller ekonomiska - som formar samhället
och våra egna liv. Därför måste vi kräva en rättvis fördelning av samhällets
resurser. Och därför kräver vi lika rätt förallaatt delta i det vardagsarbete som
formar samhällsbyggnaden.
Men i dag är det många grupper som på det ena eller andra sättet står vid
sidan av samhällslivet. Det är grupper som alla står utanför själva produktionslivet.
Tydligast ser vi det när det gäller dem vi kallar socialt utslagna.
Men i vidare bemärkelse är det fler och större grupper som står utanför, som
lätt glöms bort eller inte riktigt räknas när vi planerar för samhällets
utveckling. Jag tänker bl. a. på barnen och de äldre.
I den gamla tidens samhälle ingick alla, både små barn och värkbrutna
åldringar, i produktionssystemet. Det finns ingen som helst anledning att
romantisera det samhället - det knäckte människorna, inte minst barnen,
både fysiskt och psykiskt. Men när vi lyfte bort arbetets börda från dem som
var för unga eller för gamla för att riktigt orka med den, när vi gav barnen rätt
att vara barn och de gamla rätt att vila ut efter ett strävsamt liv, tog vi kanske
också ifrån dem någonting: rätten att behövas i samhället.
Kanske är det därför våra samhällen är så illa planerade för barnen och de
gamla. Arbetslivet är inte uppbyggt för att passa ihop med små barn eller
gamla trötta föräldrar. Barnomsorgen liksom äldrevården nämns som de
främsta exemplen på samhällstjänster, som är otillräckligt utbyggda.
Och det är betecknande att så många av dem som arbetar för barnens
rättigheter gör det med parollen "barnen är framtiden”.
Men vi behöver faktiskt inte barnen bara som en kommande arbetskraft,
som skall betala för våra pensioner när vi själva blir gamla. Barnen är inte bara
framtiden, de är också nutiden, och vi behöver våra barn nu. Vi behöver dem,
därför att möjligheterna att umgås med barn ger oss så mycket av det som
ligger i begreppet livskvalitet: att upptäcka sig själv genom samspelet med
andra, att ge och ta emot känslor, att ta ansvar för andra, att utforska världen
med den nyfikenhet och fantasi som är barnets egen.
På samma sätt behöver vi våra äldre. Vi behöver deras kunskaper och
erfarenheter om människor och om samhälle. Vi behöver deras minnen av
den tid som gått men som är bakgrunden till och rötterna för vårt eget liv och
vårt eget nu. Folken i de gamla kolonialländerna har vunnit ökad självrespekt
och identitet genom att återerövra sitt eget förflutna och sin egen historia. På
samma sätt behöver vi den trygghet som ligger i att känna sin egen bakgrund.
Detta är också livskvalitet. Det visar inte minst dagens intresse för att ”grava
där du står”, som blivit något av en folkrörelse i Sverige.
Vi talar om äldrevård och vi talar om barnomsorg. Visst har barnen och de
gamla rätt till omsorg och vård. Men låt oss akta oss för att se på dem som
passiva grupper,som bara är föremål för vår omvårdnad. Det ärockså grupper
som kan ge oerhört mycket till samhället - om vi förstår att ta emot dem på
rätt sätt.
Men vi måste erkänna att vi kanske inte alltid gör det. Barnen och de något
äldre harn nar ofta litet vid sidan om. Vi får allt tätare rapporter från skolan om
att oro och okoncentration sprider sig allt längre ner i åldrarna. Vi vet att
många gamla plågas av ensamhet och att bristen på mänskliga och
meningsfulla kontakter bryter ned dem i förtid.
Varför är det så? Varför har barnen och de äldre det svårt i ett samhälle som
är tillräckligt rikt för att ingen skulle behöva bli försummad?
Mycket beror på att villkoren i boende och arbetsliv inte är avpassade efter
barns och andras behov. De som står mitt uppe i yrkesliv och politisk-facklig
verksamhet är alltför ofta jagade av klocka och almanacka samt av ett evigt
dåligt samvete för att inte hinna allt det man måste. När tillvaron måste
organiseras på minuten för att vardagsrutinerna skall fungera, då finns det
inte mycket tid över för att bara umgås med människor, för att utveckla sig
själv eller för att intressera sig för omvärlden.
Därför räcker det inte med ett allmänt vackert tal om att vi ”mäste
återupprätta familjen”. Vad hjälper det de ensamstående föräldrarna, de
skiftarbetande, de lågavlönade som pressas av ekonomiska bekymmer eller
dem som har egna problem till följd av sjukdom eller arbetslöshet?
Inte heller är det någon lösning att - som i försåtligt reaktionära vändningar
nu hörs från dem som ogillar kvinnans frigörelse - återgå till den gamla
ordningen med en uppdelning av livsfunktionerna, så att mannen tar hand
om yrkeslivet och kvinnan om familjelivet. Barnen har rätt till båda sina
föräldrar, och både man och kvinna har rätt att få utvecklas såväl genom
mänskliga relationer som genom yrkesliv. Därför rymmer sextimmarsdagen
en fm vision av ett jämställdhetens och ett barnens samhälle.
Det vi måste göra är att skapa sådana ekonomiska och sociala villkor i
samhället att föräldrar får faktiska möjligheter att ta ansvar för sina barn, att
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
vuxna barn för möjlighet att behålla kontakterna med sina föräldrar och att vi
alla, oavsett ålder och släktskap, har tid med våra medmänniskor. Vi måste
ändra villkoren i arbetslivet, så att det blir möjligt att ägna tid och intresse åt
yrke, familj och samhällsarbete. Vi måste bygga våra samhällen så, att de ger
förutsättningar för förtroendefulla kontakter och samarbete människor
emellan.
Men ändå -det handlar inte bara om yttre ting. De många gånger pressande
villkoren för barn och gamla handlar inte bara om sådant som brist på tid och
långa avstånd. Det handlar också om vad vi värderar som viktigt i
tillvaron.
Hur skapar man förtroendefulla mänskliga kontakter i ett samhälle vars
grundprincip är konkurrensen, och där var och en av oss måste kämpa mot de
andra för att få sin del? Hur får man människor att känna att mänskliga
kontakter är viktiga i ett samhälle, där det är viktigare att ha de senaste
märkesjeansen och den senaste discoplattan än att kunna trösta en kamrat
som har det svårt? Vuxna jagas ständigt av konkurrensens och kommersialismens
krav på att leva upp till bestämda idealbilder i stället för att försöka
finna det som är den egna vägen och den egna personligheten, och hur skall
de då kunna hjälpa sina barn att finna sin egen väg?
Det är den delen av ”tillväxtsamhället” och ”prylsamhället” som vi har
särskild anledning att vända oss emot - inte emot den materiella standarden
och den trygghet som den ger, men väl emot de krafter som försöker utnyttja
dessa helt rimliga behov till att skapa falska idealbilder, att köpandet är lyckan
och att det är viktigare vad man har på sig än hur man beter sig mot sina
medmänniskor.
I ett sådant samhälle kommer barn och äldre att fara ifla, därför att det som
de har att ge inte faller in i ramen för de kommersiella värderingarna. Men i
det solidaritetens samhälle, där vi arbetar tillsammans med varandra för
gemensamma intressen och där vi alltså förtroendefullt kan vända oss till
våra medmänniskor, därför att de inte längre är våra konkurrenter eller våra
domare, där finns det plats för alla de livskvaliteter som ryms i leken med ett
barn eller samtalet om gångna tider med dem som själva var med.
En del fruktar eller hoppas att egoismen skall göra sig bredare i samhället,
att reaktionens snåla högervindar skall blåsa, därför att människorna känner
fruktan. Jag tror inte det. Socialdemokratin kommer i varje fall inte att ta ett
steg tillbaka. Vi kommer att med stor glädje föra en offensiv kamp för
solidaritetens och gemenskapens idéer. Det goda samhälle vi eftersträvar
bygger på en förmåga till inlevelse i andra människors villkor, på en vilja till
sammanhållning och gemenskap.
THORBJÖRN FÄLLDIN (c):
Herr talman! Enigheten är f. n. påfallande om att den svenska ekonomin
helt klart är inne i en uppgångsfas. Folkhushållet kommer under 1979 att
fortsätta att skörda frukterna av trepartiregeringens stabiliseringspolitik.
Normalt borde denna uppgång kunna fortgå inte bara året ut utan också ett
stycke in på 1980. Här har dock bl. a. de nya prishöjningarna på olja skapat en
ny osäkerhet. Även avtalsrörelsen och insatserna på det näringspolitiska
området kommer att få avgörande betydelse för den fortsatta ekonomiska
utvecklingen.
Den ekonomiska politiken måste under sådana omständigheter mer och
mer ägnas åt högkonjunkturens problem. Det innebär självfallet inte att det
går att släppa exempelvis ungdomsarbetslösheten eller de kvardröjande
problemen i krisbranscherna. Fortsatta kraftfulla insatser mot ungdomsarbetslösheten
och en uppföljning både av de tidigare branschinsatserna och av
den offensiva näringspolitiken förblir några av de allra viktigaste uppgifterna
åren framöver.
Det mest akuta problemet är dock att förebygga en ny inflationsbrasa.
Statens stora budgetunderskott blir också ett alltmer överhängande problem.
Åtgärderna får samtidigt inte utformas så, att kostnadsläget på nytt kommer i
fara. Det innebär t. ex. att socialdemokraternas patentmedicin på nära nog
alla ekonomiska problem, höjda pålagor på produktionen, inte heller nu är
möjlig att tillämpa utan urskillning. Det börjar samtidigt uppstå flaskhalsproblem
i produktionen. Man har t. ex. redan på sina håll svårigheter att få
fram den arbetskraft som behövs för att öka produktionen, trots att det
samtidigt är höga arbetslöshetstal. Sist men inte minst gäller det att bereda
utrymme för den investeringsuppgång i industrin, jordbruket och
bostadssektorn som är nödvändig både för att vidmakthålla uppgången på
kort sikt och för att klara balansproblemen på längre sikt.
Till det positiva för framtiden hör inte minst att den här konjunkturuppgången
i så stor utsträckning fortsätter att vara exportledd. Det finns därmed
bättre chans än på länge att mer varaktigt reducera den obalans i utrikesaffärerna
som i så hög grad har utgjort en hämsko på den inhemska ekonomiska
utvecklingen under 1970-talet. Då gäller det emellertid att inte ännu på en tid
lockas ta ut precis lika mycket i olika standardförbättringar som motsvarar
den aktuella tillväxtökningen, för då får vi ju ingenting över till den
amortering som vi behöver göra på förskotten tidigare under hela 1970-talet,
om skuldbördan inte skall växa ytterligare.
Den positiva utvecklingen grundlädes genom de ekonomisk-politiska
åtgärderna 1977 - jag tänker på devalveringen, utträdet ur valutaormen och
borttagandet av den allmänna arbetsgivaravgiften - men den grundlädes
också genom de ansvarsfulla löneavtal som parterna ingick för 1978 och 1979.
Dagens exportuppgång kan hänföras både till ytterligare ökade marknadsandelar,
bättre priser och till en allmän efterfrågeökning till följd av den allt
bättre konjunkturen.
Man kan diskutera om vi har ännu mer att ta igen när det gäller relativt
kostnadsläge. En sak är dock klar - svensk exportindustri blir alltmer prisoch
kostnadskänslig. Det beror på att traditionella svenska konkurrensfördelar
som kvalitet och närhet till exportmarknaderna inte betyder lika
mycket som tidigare. Många av huvudkonkurrenterna kan numera erbjuda
produkter av precis samma kvalitet som de svenska leverantörerna. Och i det
läget blir priset helt avgörande.
Det innebär att kostnadsläget kommer att få en alltmer utslagsgivande roll i
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politi ken, m. m.
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
den svenska ekonomin. Det har alltid straffat sig att försöka pressa ut mer än
vad som motsvarats av reell tillväxt i ekonomin - så som vi exempelvis gjorde
1974-1975. Men det kommer att straffa sig än mer och än snabbare i
framtiden.
Det är en av anledningarna till att alla folkgrupper har gemensamt intresse
bl. a. av att se nyktert på vad som är möjligt att ta ut i den kommande
avtalsrörelsen. Risken är stor att det under sommarmånaderna både växer
fram inflationsförväntningar och orealistiska förväntningar om reala inkomstförbättringar.
Då är det viktigt att komma ihåg några grundläggande
saker.
Till att börja med: Det går aldrig att kompensera högre oljepriser eller t. ex.
högre kaffepriser med inhemska lönehöjningar. Det borde vi ha lärt oss av
den förra oljekrisen och det som hänt därefter. Det är nära nog självklart att
inget svenskt företag automatiskt får någon ökad löneutbetalningsförmåga
genom att priset på olja, kaffe eller andra importvaror stiger. Inte heller någon
kommun, något landsting eller staten själv har mer pengar till förfogande för
att klara ökade kostnader. Tvärtom måste ju dyrare sådana varor betalas med
en större mängd exportvaror. Men självfallet måste folkpensionärerna på
vanligt sätt kompenseras också för dessa prisökningar.
Vidare har vi ett gott stycke kvar till det vinstläge där företagen både kan
förnya sin produktionsapparat och dra till sig nytt kapital för att kunna
expandera. Från hittillsvarande låga vinstläge fordras det otvivelaktigt rätt
ordentliga lyft redan för att komma upp till den lönsamhet som allmänt
accepterades under första hälften av 1970-talet. Och accepterar vi inte det, tror
jag att vi drar på oss en oerhörd risk att inte kunna ersätta förslitna delar av
produktionsapparaten. Det gäller också om företagsamheten får tillgång till
löntagarkapital. Även sådana tillskott måste rimligen förräntas i samma
utsträckning som bankmedel och annat sparande.
Vi har i dag dess värre en tendens till att ledigt kapital i allt större
utsträckning söker sig till företagens finansförvaltningar, till båtköp och köp
av lyxvillor. Det söker sig till rena spekulationsaffärer i stället för att sättas in i
produktionsapparaten - för att där säkerställa fortsatt välfärd och nya jobb.
Jag menar att det är en av de allvarligaste utvecklingstendenserna i svensk
ekonomi - en sjukdomstendens som bara kan botas genom att företagskapitalet
jämställs med annat sparande i lönsamhetsavseende och att företagandet
som sådant accepteras som den kanske främsta drivkraften i den
ekonomiska utvecklingen. Därför måste avkastningen på riskvilligt kapital i
näringslivet vara minst jämförbar med den ränta som t. ex. staten betalar på
sina lån.
Men det är också viktigt att delaktigheten i produktionskapitalet blir möjlig
och förverkligad för de breda medborgargrupperna. En sådan utveckling
kommer också att öka förståelsen för nödvändig lönsamhet. Enligt vår
mening ligger alltså lösningen av den uppgiften i personlig delaktighet och i
personligt sparande - det är ju fråga om att ställa sparandet till förfogande för
näringslivet. Lösningen ligger inte i kollektiva löntagarfonder.
Jag vill gärna i det här sammanhanget säga, att kampanjer av den typ som
Olof Palme påminde om - det gäller dessutom en kampanj som har klara
inslag av personangrepp-tar jag personligen avstånd från. Kampanjer av den
typén är enligt min mening inte ägnade att lösa de stora problem som
samhället gemensamt står inför i det här avseendet.
En tredje och viktig faktor i sammanhanget är att antalet äldre ökar och att
vi därför måste bygga ut sjuk- och åldringsvården liksom att barnomsorgen
måste byggas ut. Detta ställer större och större krav på kommuner och
landsting och på ökade pensionsutbetalningar. Det innebär att ett rätt
betydande utrymme måste avsättas för att klara sådana behov. Detta är
nödvändigt även om kommunerna låter sin expansion begränsa sig till att
avse de här områdena.
Naturligtvis finns det med den produktionstillväxt som vi har just nu ett
utrymme även för en privat konsumtionsökning. Men jag menaratt det också
är nödvändigt att påminna sig de grundläggande förhållanden som jag har
nämnt och att inte skruva upp förväntningarna till en orealistisk nivå.
Det är enligt min uppfattning också hoppfullt att man från alla arbetsmarknadens
parter nu under våren så starkt har understrukit prisstabiliteten
som ett förstahandsmål. Det gäller i högsta grad beträffande LOekonomernas
vårrapport. Jag menar att statsmakterna här inte får försitta den
chans som borde finnas att i höst söka sig fram till en gemensam lösning inom
det tillgängliga samhällsekonomiska utrymmet. Det kommer säkerligen, herr
talman, att visa sig att det var ett klokt beslut att skjuta upp skatteomläggningen
till hösten när vi har lättare att bedöma den samhällsekonomiska
utvecklingen under 1980 över huvud taget.
Egentligen utgör problemet med det stora budgetunderskottet en annan
sida av samma sak. När trepartiregeringen vidtog sina grundläggande
åtgärder för att sanera svensk ekonomi på våren och sommaren 1977 och när
samma regering under hela sin tillvaro satsade mer än någon annan regering
tidigare gjort på att hålla sysselsättningen uppe under en svår krisperiod, hade
vi naturligtvis helt klart för oss att detta skulle komma att innebära
påfrestningar på statsfinanserna. Det var helt enkelt något av ett förskott vi
tog ut.
Åtminstone vi i centern trodde aldrig för ett ögonblick att det skulle gå att
komma ifrån att senare återgälda detta, låt oss kalla det förtida uttag. Det är
där vi är nu, år 1979. För hur skulle det se ut, om man inte utnyttjade den
bästa fasen i det sedvanliga konjunkturförloppet till att amortera gamla
skulder och försöka samla i ladorna? Ja, då är man självklart lätt ställd, när
man på nytt hamnar i en lågkonjunktur. Man kan, om man underlåter att
vidta nödvändiga åtgärder nu, i värsta fall sätta välfärdspolitiken i fara. Den
inriktning av den ekonomiska politiken som vi har angett i vår partimotion
och som majoriteten av finansutskottet gett sin anslutning är nödvändig om
vi skall kunna bemästra obalansproblemen i vår samhällsekonomi.
Moderaternas ställningstagande till själva budgetsituationen måste fylla
alla med undran. För inget ansvarskännande parti har på allvar vågat hävda,
att man bäst täcker ett budgetunderskott på 45 miljarder kronor genom att
sänka skatten så mycket som möjligt utan att skaffa någon annan finansiering
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
i stället. Det är därför jag menar att moderaternas ställningstagande i
finansutskottet i denna del röjer en brist på ansvar som måste kritiseras.
Här kommer naturligtvis öckså skattefrågan med i bilden. Den diskuterade
vi utförligt häri kammaren förkort tid sedan. Därför vill jag nöja mig med att
uttala min förvåning över att folkpartiet och moderaterna fortsätter att
bedriva en propaganda som går ut på att centern skulle vara emot en
skatteomläggning och mot sänkningen av marginalskatten. Jag vill bara rakt
upp och ned säga: Sluta med denna mytbildning! Ni vet ju att vi, i likhet med
alla de andra stora partierna, har lagt fram konkreta förslag till marginalskattesänkningar-förbättringar
som tillsammans med ökat familjestöd ger stora
inkomstgrupper bättre utdelning än det folkpartistiska förslaget. Sluta alltså
med denna mytbildning!
Skälet till att vi föreslog ett uppskov med skatteåtgärderna till hösten var att
vi vägrade att vara med om så lättsinniga åtgärder som att man sätter en
reform på två tre miljarder i sjön utan att samtidigt klara ut hur den skall
betalas. Vi vill inte heller vara med om att fördela en sådan summa så, att den
i första hand kommer att hamna hos inkomsttagare med större inkomster än
114 000 kr. när de samlade marginaleffekterna i verkligheten är störst i
inkomstlägena därunder. Vi anser också att man måste ta till vara den
möjlighet som föreligger till samordning med lönerörelsen. Det är en av de
bästa chanserna vi har att undgå att utlösa den inflationsbomb som det har
talats så mycket om det senaste året. Dessa är skälen till att vi ville vänta med
beslutet till hösten. Skatteomläggningen som sådan betraktar vi som lika
angelägen som varje annat parti.
Herr talman! Den gångna mandatperioden har erbjudit en väsentligt
annorlunda politisk bild i Sverige än tidigare. Socialdemokraterna har för
första gången på över fyra decennier befunnit sig i opposition, och det har
funnits en klar icke-socialistisk övervikt här i riksdagen.
Socialdemokraterna gick till val 1976 med budskapet att det inte fanns
något alternativ till den då sittande socialdemokratiska minoritetsregeringen.
Skulle det till äventyrs bildas en regering utan socialdemokrater, skulle den
sociala tryggheten direkt komma i fara.
Bägge dessa teser, herr talman, är nu vederlagda. Alla har insett att den
trepartiregering som bildades 1976 hade både fantasi och handlingskraft att
gripa sig an med de svåraste ekonomiska problem som någon regering ställts
inför under efterkrigstiden. Trepartiregeringen visade heller ingen tveksamhet
när det gällde att slå vakt om det sociala trygghetssystem för pensionärer,
barnfamiljer, låginkomsttagare och andra utsatta grupper som i så hög grad
byggts upp i politisk gemenskap.
Socialdemokraterna saknar i denna valrörelse varje möjlighet att driva
tesen att denna trygghet är knuten enbart till socialdemokratin. Det är en
tillgång i det svenska samhället, i den svenska demokratin, att det här
trygghetssystemet i så hög grad har byggts upp under och genom politisk
enighet. Och eftersom socialdemokraterna vet detta borde de också hålla sig
för goda för att föra argumenteringen som om bara de vore garanter för detta
trygghetssystem.
En fråga var dock klart partiskiljande på den icke-socialistiska sidan,
nämligen kärnkraftsfrågan. Men, herr talman, samma meningsskiljaktigheter
fanns också inom socialdemokratin. Det är viktigt att komma ihåg detta.
Den här åsiktsskillnaden mellan de tre icke-socialistiska partierna kom vi inte
ifrån vid regeringsbildningen, och därför skrev vi i det gemensamma
regeringsprogrammet in möjligheten att hänskjuta denna fråga direkt till
folket för avgörande i en folkomröstning. Svårigheterna uppstod när två av
partierna, moderata samlingspartiet och folkpartiet, förra året inte var
beredda att fullfölja det man hade skrivit under i denna del två år tidigare och
inte var beredda att då fullfölja folkomröstningen.
Sedan dess har vi haft en folkpartiregering. Uppriktigt sagt tror jag dock att
historieskrivarna får svårt att förklara på vilket sätt Sverige blev mer
folkpartistiskt eller mer liberalt under denna folkpartistiska regeringsperiod.
Tvärtom tror jag att folkpartiet under sitt samregerande med de två andra
icke-socialistiska partierna kunde förverkliga mer av sitt program, eftersom
de tre partierna då verkligen fick igenom sina gemensamma förslag i
riksdagen och folkpartiet självfallet kunde utöva betydande inflytande i en
regering på mittenpolitisk grund.
Allvarligast för nationen är dock att det under det senaste året har blivit så
litet gjort som pekar framåt i rent grundläggande frågor.
1 energifrågan står vi i dag och stampar på precis samma fläck som vid
regeringsskiftet i höstas - dock med den betydelsefulla skillnaden att alla
partier accepterat det sätt att slita meningsskiljaktigheterna som fanns
inskrivet redan i trepartiregeringens program, dvs. accepterat en folkomröstning.
När det gäller oljeförsörjningen kan man t. o. m. tala om ett steg
tillbaka. Det preliminära oljeavtalet med Norge har fallit. Detta lägger jag inte
folkpartiregeringen till last, utan vi beklagar att det totala avtalet inte gick
igenom och att därmed också oljeavtalet föll. Men folkpartiregeringen har
med öppna ögon tackat nej till de preliminära avtal om leveranser av naturgas
som trepartiregeringen ingick.
Åt det stora budgetunderskottet har ingenting gjorts.
1 skattefrågan kom folkpartiet som ensamt regeringsparti att inta en klar
högerposition i förhållande till sin hållning i trepartiregeringen. Därmed
körde man fast även här, särskilt som man inte kunde ange hur reformen
skulle betalas.
Många av de näringspolitiska beslut som fattats under året får betraktas
som nödlösningar eller övergångslösningar. Det gäller de allmänna riktlinjer
för industripolitiken som riksdagen antog för kort tid sedan. Men det gäller
också flera av besluten i bransch frågor. Varvspropositionen är ett exempel på
hur en av trepartiregeringen genomarbetad lösning tunnades ut och ersattes
med en mera kortsiktig lösning.
Också det trafikpolitiska beslutet blev mycket av ett provisorium. De
aviserade förändringarna på arbetsrättens område har uteblivit. Frågan om
införande av ett vårdnadsbidrag till alla småbarnsföräldrar har inte heller fått
någon lösning.
Herr talman! Jag vill inte påstå att denna händelseutveckling enbart är
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
pol ili ken, m. m.
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
folkpartiets fel. Denna utveckling speglar också svagheten med minoritetsregeringar.
Förden socialdemokratiska minoritetsregeringen under 1970-talets första
hälft blev de ekonomiska problemen till sist helt övermäktiga. Den ickesocialistiska
majoritetsregeringen kunde däremot med gott resultat föra
landet genom den värsta ekonomiska krisen under efterkrigstiden. Den
kunde också lägga grunden för långsiktiga lösningar på grundläggande
ekonomiska problem, lösningar som den folkpartistiska minoritetsregeringen
inte har förmått fullfölja. Folkpartiets regeringsår har i långa stycken
inneburit på stället marsch.
Det tornar fortfarande upp sig svåra ekonomiska problem. Det är
nödvändigt att göra något åt det stora budgetunderskottet. Det gäller att
hindra en ny inflationsbrasa. Skattefrågan måste lösas. Det behövs krafttag
för att klara oljeförsörjningen - ett problem som är helt avskilt från valet av
energipolitik på lång sikt. Näringspolitiken måste fullföljas.
Både vi här i riksdagen och svenska folket har rätt att av landets regering
kräva en fast politisk ledning. Det betyder inte att regeringens förslag i varje
fråga i detalj skall godkännas av riksdagen. Men det måste betyda att i alla
viktiga frågor skall den sittande regeringen kunna räkna med eller kunna
uppbåda majoritet för sina förslag. Det är själva grunden för parlamentarismens
regler. Det är nödvändigt också för att det skall kunna föras en fast och
konsekvent politik.
Det skulle utan tvivel vara välgörande för den politiska debatten om Ola
Ullsten i egenskap av statsminister för en minoritetsregering ville ge besked
om hur han och folkpartiet ser på denna fråga. Jag avser inte att föra någon
debatt om hur många voteringsförluster regeringen har lidit under denna
vinter och vår. Som all annan statistik kan den uppenbarligen tolkas på många
olika sätt. För egen del konstaterar jag kort och gott att regeringen inte har
haft det stöd i riksdagen som är nödvändigt för genomförandet av en fast och
konsekvent politik. Och det kommer att krävas om vi skall bemästra
1980-talets problem.
Inför regeringsbildningen i höstas hade kammarens ledamöter att ta
ställning till om Ola Ullsten skulle ges i uppdrag att bilda en folkpartiregering.
Svaret kan inte vara att statsministern avser att bredda den nuvarande
regeringen. För detta krävs ett nytt direkt eller indirekt medgivande av en
majoritet här i riksdagen. Det blir alltså fråga om en helt ny regering.
Det finns behov av ett klart besked från Ola Ullstens och folkpartiets sida i
det avseendet.
Socialdemokraterna har under sin tid i opposition inte förmått att lägga
fram ett sammanhållet, konstruktivt, realistiskt och trovärdigt alternativ till
den icke-socialistiska majoritetens ekonomiska politik.
Socialdemokraternas uppläggning av kritiken mot trepartiregeringens
politik har oftast inneburit att man klagat på att skattetrycket ökat för mycket,
att statens upplåning är för stor och att insatserna för att bekämpa
industrikriser och arbetslöshet inte varit tillräckligt omfattande och att man
sagt att lösningen skulle ligga i att öka pålagorna på näringslivet.
Herr talman! En sådan motsägelsefull kritik är självfallet inte trovärdig.
Med sådana tankar som grund löser man inte de framtidsproblem som vi står
inför.
För vår del kommer vi att fortsätta att arbeta för ett samhälle där arbete åt
alla blir cn realitet. Det finns olika sätt att mäta tillståndet i ett samhälle, men
det bästa måttet på välfärd tror jag är att samhället ger möjligheter för
människor att genom sin arbetsinsats klara sin försörjning. Denna rätt till
arbete skall genom en effektiv regionalpolitik göras så likvärdig som möjligt i
alla delar av landet.
Vi kommer att slå vakt om de svaga, gamla, sjuka och handikappade i
samhället.
Det avgörande ansvaret för barnen och det uppväxande släktet har
självfallet föräldrarna. Men samhället måste ge barnfamiljerna sitt stöd. Och
det skall ges en sådan utformning att också de föräldrar som själva vill ta hela
omsorgen om sina små barn kan bli delaktiga av detta samhällsstöd.
Det blir mer och mer uppenbart att vi måste besinna att vi inte kan fortsätta
att förbruka vår världs resurser som om de vore outsinliga. Det gäller för oss
internt här i Sverige, men det gäller framför allt om vi tillsammans med andra
länder skall kunna nå en bättre och rättvisare ekonomisk världsordning.
Bruka utan att förbruka måste i hög grad bli ledstjärnan.
Lika viktigt är det att vi formar ett samhälle i ekologisk balans. Vi måste
helt enkelt lära oss att leva i samklang meu naturen. Det kräver en aktiv
miljöpolitik som tar just sådana hänsyn. Det gäller den yttre miljön, men det
gäller också arbetsmiljöerna.
Vi kommer att fortsätta arbetet för att väcka insikt om de risker och
problem kärnkraften för med sig och om de möjligheter och den säkrare
framtid vi kan skapa, om vi hushållar med energin och satsar på att utnyttja
de förnyelsebara energikällorna. Vi kommer oförtrutet att driva den politiska
linje i dessa frågor som kammarledamöterna och svenska folket känner igen
sedan 1973. Vi kommer att driva den politiken fram till folkomröstningen,
där vi hoppas att svenska folket skall fatta ett val som innebär en trygg
energiförsörjning utan kärnkraftens risker.
1 fortsättningen, som hittills, kommer vi att föra politiken med det fulla
ansvaret att den skall ligga till grund inte bara i oppositions- utan också i
regeringspolitik. Vi kommer att ge politiken en ansvarsfull inriktning, även
om det skulle kräva åtgärder som i förstone ter sig impopulära. Herr talman!
En sådan politik kommer vi i fortsättningen, som hittills, att driva vare sig vi
har att föra den i regeringsställning eller i opposition.
Under detta anförande övertog tredje vice talmannen ledningen av
kammarens förhandlingar.
GÖSTA BOHMAN (m):
Herr talman! Mitt i denna ljuva blomstertid har vi samlats i detta glashus
för den sedvanliga terminsavslutningen. Betyg brukar då utdelas. Vänligheter
och ovänligheter utbytas innan riksdagen skiljs för att åter samlas, denna
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
gång förmodligen efter en politiskt hetare sommar än vanligt.
Den treårsperiod som ligger bakom oss har varit betydelsefull och
händelserik. Två år med borgerlig trepartiregering efter 1976 års val. Drygt ett
halvt år med folkpartistiskt minoritetsregerande. Tre år av socialdemokratisk
oppositionspolitik. Det är dessa tre perioder för vilka betyg i dag kommer att
utdelas. Starkt varierande till sitt innehåll får man förmoda beroende på
vilken magister som för ordet.
Valrörelsens resultat kommer att bli viktigare än på mycket länge, därför
att den period valet avser kommer att ställa vårt land inför stora och svåra
problem. Alldeles oberoende av graden av pessimism eller optimism hos
olika partier tror jag att alla har klart för sig vilka svårigheter den nya
riksdagen måste ta itu med: en sviktande energiförsörjning, ett eventuellt helt
nytt läge i energifrågan efter nästa års folkomröstning, en utgiftsutveckling på
den statliga och kommunala sidan som, om vi inte gör någonting åt den,
kommer att framtvinga skattehöjningar, vilka i sin tur inte lämnar något över
i medborgarnas lönekuvert, ett skolsystem som inte motsvarar våra förhoppningar
och som måste i grunden förändras om våra barn skall få den
utbildning och fostran som alla föräldrar vill ge dem och som vårt land
behöver för fortsatt utveckling. Detta är stora och svåra uppgifter. Ingen kan
påstå att lösningarna kommer att bli lätta - än mindre bekväma.
Den borgerliga trepartiregeringen lade, som statsministern har påvisat, en
grund för ett gott arbete. Visst kunde det ibland vara besvärligt att snabbt nå
gemensamma lösningar mellan tre partier, som gick in i regeringssamarbetet
med skilda politiska program. Men den regeringsförklaring som växte fram ur
partiledaröverläggningarna hösten 1976 blev till sist en syntes av tre partiers
bestämda vilja att åstadkomma det för landet bästa i samarbetets och
helhetens intresse. Och denna regering lyckades sedan på den korta tiden av
två år vända en nedkörd ekonomi åt rätt håll.
När det förhåller sig så, då leder betygsättningen för den socialdemokratiska
oppositionspolitiken rent logiskt fram till ett klart underkännande, eftersom
trepartiregeringen lyckades och eftersom oppositionspartiet socialdemokraterna
under hela trepartiregeringens existens systematiskt och målmedvetet
gick emot alla saneringsåtgärder och tillämpade en nejsägeripolitik utan like.
Betyget måste därför bli underkännande. Det är kanske inte så märkvärdigt,
om ett parti som suttit i regeringsställning i 44 år visserligen förvärvat en inte
alldeles obetydlig regeringsvana men knappast erforderliga insikter om hur
en ansvarsmedveten opposition skall bedrivas. Och i det hänseendet talar
oppositionspolitikens innehåll klarspråk.
Vad sedan gäller minoritetsregeringens sjumånadersperiod, har denna
vårriksdag visat att vårt land inte kan ledas av en regering som saknar en fast
och klar riksdagsmajoritet. En minoritetsregering kan visserligen vara
nödvändig eller ofrånkomlig i ett speciellt läge, som ett provisorium i
avvaktan på något bättre, men den kan inte ge landet den ledning som behövs
när stora och svåra problem föreligger och inte bedriva den målmedvetna och
ansvarsfulla politik som ett komplicerat samhälle som vårt förutsätter. En
vågmästeripolitik av det slag vi mött under dessa vårmånader är definitivt
inte bra för statsmakternas auktoritet, inte bra för tilltron till svensk politik
och svenska politiker, inte bra för vårt politiska system över huvud taget.
När socialdemokraterna väl tagit den ståndpunkt partiet gjorde i höstas,
fanns det inget annat alternativ till den minoritetsregering vi fick efter
trepartiregeringens avgång. Det är socialdemokraterna som bär ansvaret för
denna minoritetsregerings tillkomst och därmed indirekt för dess politik.
Svårigheterna i olika politiska situationer faller därför tillbaka på socialdemokraterna
själva. Har man tagit f-n i båten får man faktiskt ro vederbörande
i land, utan att gnälla över passageraren.
För mig utgör alltså vårriksdagens erfarenheter ett självklart argument för
att efter höstens val en majoritetsregering är den enda tänkbara och förnuftiga
lösningen. Mot den bakgrunden är oenigheten i mitten inte bra. Men förra
höstens regeringsbildning bäddade faktiskt för just detta slags motsättningar.
Vi fick från den nya regeringens sida ingen klar och bestämd deklaration om
att trepartiregeringens regeringsförklaring skulle fullföljas. Vi fick tvärtom
veta att den nya regeringen skulle söka sig fram genom riksdagens utskott för
att från fall till fall söka majoritet och lösningar, där sådana stod att
vinna.
Den som bjuder upp till det slags dans måste ha haft klart för sig att en
sådan inbjudan helt enkelt inte kan resultera i annat än att även tidigare
samarbetspartners också anser sig fria att bjuda upp på det sätt som bäst passar
den egna danskonsten. Man kan då inte rimligen efteråt gå ut och ge uttryck
åt sin indignation över andra kavaljerers bristande samarbetsvilja.
Nu har vi vårriksdagen bakom oss med dess nötahde och filande i utskott
och kommittéer och med sena och slitsamma debatter i dessa det svenska
årets allra vackraste veckor. Nu bör det finnas tid för eftertanke och
rannsakning, inte bara av andras utan också av egna hjärtan och för en
realistisk analys av de två alternativen i svensk politik. Det öppna samhällets,
den fria marknadshushållningens och den enskilda medborgarens självständiga
valfrihet och ansvarstagande å ena sidan, samt det reglerade planhushållningssamhället
å den andra.
Att statsministern Ola Ullsten har en nyckelroll när det gäller att undanröja
de motsättningar som funnits och fortfarande kan bestå mellan de tre
icke-socialistiska partierna är en självklarhet. Efter det energipolitiska beslut
som fattades här i riksdagen i onsdags och mot bakgrund av den folkomröstning
som nu kommer att fälla avgörandet i kärnkraftsfrågan har förutsättningarna
kraftigt förbättrats för att skapa den klarhet som är nödvändig, om vi
skall kunna erbjuda socialdemokraterna ett handfast alternativ i valet.
Möjligheterna till en fortsatt icke-socialistisk majoritet i höstens val är
goda. Den socialdemokratiska politiken - i den mån den existerar efter alla
turer - åtnjuter inte förtroende. Det har visats att vårt land kan regeras - och
regeras bra - av andra än socialdemokrater. Det har framgått vad en
icke-socialistisk ekonomisk politik och skattepolitik innebär. Men om vi skall
kunna ta till vara dessa fördelar i årets val, då krävs det klarhet om att vi också
på ett ansvarsfullt sätt är beredda att samarbeta för att förverkliga den politik
vi varit överens om och fortfarande är överens om.
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
3 Riksdagens protokoll 1978/79:174-176
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Ger valet det resultat som det har alla förutsättningar att ge, då bör våra tre
partier på likaberättigade villkor och i den ordning under talmannens ledning
som vår grundlag föreskriver diskutera regeringsfrågan. I den diskussionen är
ingen förmer än någon annan. Då är väljarnas val och den styrka som
partierna fått på valdagen utslagsgivande. Jag tror att det vore av betydande
värde om statsministern - som hitintills svävat åtskilligt på målet i denna
fråga - ville förklara, att han delar denna min ganska självklara inställning.
För oss moderater är trepartisamarbete en självklarhet. Det ger möjligheter
för alla dem i vårt land som motsätter sig en socialistisk och kollektivistisk
utveckling. Men det innebär också förpliktelser, som vi moderater har visat
att vi är klart medvetna om. Ett stöd för oss är alltid ett stöd för tanken på
samverkan mellan de icke-socialistiska krafterna i vårt land.
Under dessa tre år har-som herr talmannen kunnat observera i debatt efter
debatt i denna kammare - våra socialdemokratiska motståndare framför allt
sysslat med att kritisera regeringens politik. Först trepartiregeringens. Sedan
- om än något mjukare - folkpartiregeringens. Och självfallet har socialdemokraterna
rätt att göra det. Det är ju ett av inslagen i en demokrati, att
partierna i en öppen och fri debatt drar fram fel i öppen dager och kritiserar det
som bör kritiseras, för att därigenom berika debatten, föra utvecklingen
vidare och på sikt medverka till att vårt samhälle blir bättre. Men kritik enbart
för kritikens skull är något annat. Och saknar kritiken helt underlag
motverkar den sitt syfte. Den förvandlas då till ren kverulans. Den blir då inte
heller ägnad att fylla en annan väsentiig funktion, nämligen att informera
människorna om viktiga frågor i den pågående samhällsutvecklingen.
Socialdemokraterna har missat ett viktigt led i sin oppositionsroll, nämligen
att tala sanning och att redovisa fakta. Den bild de tecknat av trepartiregeringens
politik och av de resultat den åstadkom, blev därigenom falsk,
förvriden och felaktig.
Detta är, herr talman, ett hårt omdöme. Jag medger det. Men vi har i
dagarna fått en bekräftelse på att omdömet är berättigat. Förbara någon vecka
sedan kom, som många talare redan påmint om, de västliga industriländernas
samarbetsorganisations (OECD) Sverigerapport, som på varenda punkt
bekräftar, hur rätt trepartiregeringen hade i sin ekonomiska politik och vilken
fast grund den regeringen därmed lade för att bota den krisekonomi
trepartiregeringen övertog från den socialdemokratiska regeringen hösten
1976. Tillspetsat skulle man kunna göra gällande: att läsaOECD-rapporten är
som att läsa en av de moderata partimotionerna under denna vårsession.
Låt mig kortfattat läsa in i kammarens protokoll vad OECD-rapporten
konstaterar. Många har läst in fragment ur rapporten, men jag vill läsa in
mera, därför att Olof Palmes anförande nyss gör detta särskilt angeläget.
1. En markant förbättring av den svenska ekonomin har kunnat iakttas
under de senaste 12-18 månaderna.
2. Inflationstakten har nästan halverats. Den ligger nu klart under
genomsnittet i västvärldens industriländer.
3. Den svenska industrins internationella konkurrensförmåga har förbätt -
rats.
4. Underskottet i budgetbalansen har påtagligt minskat.
5. I motsats till vad fallet är i flertalet andra medlemsländer har arbetslösheten
förblivit låg.
6. En fast grund har lagts för en varaktig uppgång i den ekonomiska
aktiviteten och av medborgarnas realinkomster.
7. Den stabiliseringspolitik som trepartiregeringen förde har starkt
medverkat till att återställa bättre intern och extern balans.
8. Det sociala samförstånd som råder i Sverige har påtagligt underlättat
anpassningsprocessen. Särskilt understryks löntagarorganisationernas
ansvarsmedvetna handlande under avtalsperioden.
Kan man fl ett bättre betyg? Och när betyget utdelas pekar OECD på hur
stor betydelse för de ekonomiska förbättringarna som devalveringarna haft
och den framgångsrika kontroll av priser och kostnader som därefter
skett.
Skattepolitiken, säger OECD, har aktivt använts för att påverka priser och
inkomster. OECD nämner särskilt justeringarna av inkomstskatteskalan och
indexregleringarna av skatteskalorna. Löneskattens borttagande medverkade
till - säger OECD - att begränsa kostnadsstegringarna. Statsbudgeten
utövade en viktig allmän stimulanseffekt på efterfrågan både 1977 och
1978.
Herr talman! Jag tror naturligtvis inte att socialdemokraterna låter sig i sin
argumentation påverkas av vad den ekonomiska sakkunskapen ute i världen
tänker och tycker om Sveriges ekonomi. Men nog borde väl ändå OECDrapporten
vara en tankeställare. Nog borde väl ändå Olof Palme och alla de
andra som burit ansvaret för svartmålningen av trepartiregeringen fråga sig- i
sina stilla stunder - om det inte var oklokt av dem att driva en nejsägeripolitik
så infamt konsekvent som de gjorde under dessa tre år; när de
talade om nödår och svältpolitik, om elände och orättfärdighet; och när de nu
av den internationella ekonomiska sakkunskapen får besked om att allt det
som svenska socialdemokrater påstått vara fel, påstås vara rätt och riktigt av
internationell ekonomisk expertis.
Herr talman! Som vanligt nöjer sig inte OECD med att bara konstatera hur
det förflutnas svårigheter lösts och hur dagsläget ter sig, utan man bedömer
också de ekonomisk-politiska framtidsutsikterna i ett längre perspektiv.
Även i det hänseendet kan jag med stor tillfredsställelse notera, att OECD
pekar på just de problem som vi moderater tagit upp i vår ekonomisk-politiska
motion i anledning av den reviderade finansplanen.
OECD påtalar således den kommunala sektorns alltför snabba expansion,
uttrycker sin oro över den. OECD påvisar också de problem som sammanhänger
med att utrymmet för den privata konsumtionen kommer att bli allt
mer begränsat under kommande år.
Organisationen understryker vidare behovet av ökad rörlighet på arbetsmarknaden.
Och inte minst påvisar man de konflikter som sammanhänger
med Sveriges alltför stora offentliga sektor. Dess andel av ekonomin är - säger
OECD - en av de största inom OECD:s medlemsländer. Och med en fortsatt
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
ökning är förenade stora inflationsrisker. Därför måste de offentliga utgifternas
tillväxt kontrolleras.
Sverige har alltså, genom trepartiregeringens ekonomiska politik, lyckats
komma ur den djupa ekonomiska kris som vi befann oss i hösten 1976. Men
problemen är för den skull långt ifrån borta ur bilden. Sverige har en svår
balansgång framför sig. Och vi måste lyckas med den, om vårt land skall
kunna skapa garantier för fortsatt ekonomisk handlingsfrihet, för garanterad
välståndsutveckling och sysselsättning.
Denna uppgift ställer självfallet väldigt stora krav på oss politiker. Det
krävs mod hos politikerna att gå ut till väljarna och redovisa problemen och
tala om vad den lösning som så småningom kommer att bli ofrånkomlig
kräver av uppoffringar och insatser från de enskilda medborgarnas egen sida.
De svårigheter som ligger framför oss under 1980-talet förutsätter därför -detta är än en gång min slutsats - en stark mål- och ansvarsmedveten
regering.
Jag återkommer, herr talman, än en gång till den offentliga sektorns snabba
tillväxt och storlek i dagsläget. Jag har tidigare här i kammaren med siffror
visat vad den ekonomisk-politiska kurs som Sverige nu är inne på kommer att
få för följder för de enskilda löntagarna. Om den linje en klar majoritet bland
de politiska partierna nu är inne på fullföljs, kommer sådana skattehöjningar
att bli nära nog ofrånkomliga att våra medborgares realinkomster efter skatt
kommer att sjunka år för år fram till 1983. Detta är innebörden av de
långsiktiga kalkylerna. Enligt långtidsutredningen skulle de reala lönerna
minska med 1/2 % varje år och för varje sysselsatt i vårt land.
Skulle den offentliga sektorn öka snabbare än vad långtidsutredningen
förutsatt, blir reallönesänkningarna ännu större. Redan i dag ligger den
offentliga sektorns utgiftsexpansion en bra bit över de siffror som långtidsutredningen
räknade med. Det kommer alltså inte att räcka med en
reallönesänkning av 1/2 % per år. Den försämring som man måste räkna
med kommer i praktiken att bli ännu större än 1/2 % årligen.
Bilden blir ännu mer nedslående, om man tar hänsyn till att den allmänna
utvecklingen för vårt folkhushåll redan nu kan bedömas bli mindre gynnsam
än vad man ansåg när långtidsutredningen gjorde sina kalkyler. Jag behöver
bara peka på de stigande oljepriserna, på den påtagliga risken för oljebrist och
på behovet av ransonerings- och regleringsåtgärder.
När jag tog upp de här problemen i kammaren för någon månad sedan, var
det-såvitt jag kunde finna-inte någon enda som hade lust att engagera sig i
diskussionen. Man teg helt enkelt, trots att jag riktade en direkt fråga till de
företrädare för fackföreningsrörelsen som finns här i riksdagen om hur de såg
på problemen. Skulle - frågade jag - ingen av dem vara villig att gå upp i
talarstolen och förklara, att de var beredda att förorda en politik, som innebar
sänkta reallöner efter skatt år efter år under den kommande fyraårsperioden?
Jag fick, som ni kanske minns, ingen som helst kommentar.
Det som för mig framstår som mest besynnerligt är att man, trots att man
borde ha klart för sig hur det faktiskt förhåller sig, nu binder sig för en
ytterligare utbyggnad av den offentliga sektorn. Socialdemokraterna godtar
sysselsättningsutredningens förslagen utredning som socialdemokraterna i
arbetsmarknadsutskottet nyligen förklarat har ”löst sin utredningsuppgift
helt i enlighet med direktiv från socialdemokraterna i regeringsställning” och
vars förslag innebär en våldsam, med nya skattehöjningar finansierad,
expansion av den offentliga sektorn. Dess förslag kommer att innebära - man
må önska det eller inte - en realstandardsänkning för Sveriges löntagare i
storleksordningen 1 % varje år fram till 1983.
Men när jag påvisar dessa konsekvenser, får jag inga kommentarer från
socialdemokratiskt håll. Man föredrar att tiga i sakfrågan. Däremot får vi höra
socialdemokraterna tala om att stora grupper fått en sänkning av sina
realinkomster efter skatt under 1978. Det åberopas i attacker mot oss. I
skattepolitiska debatten här för en månad sedan påstod exempelvis Olof
Palme att metallarbetarnas levnadsstandard under den borgerliga treårsperioden
hade minskat ”med upp till 6 000 kr.”. Detta är inte sant. Detta är
osanning, om man inte i begreppet ”upp till” lägger något helt nytt för
svenskt språkbruk. Det är riktigt att en viss reallönesänkning skedde under
1978, och den var en ofrånkomlig följd av de saneringsåtgärder som
trepartiregeringen tvingades genomföra och en följd av den avsiktliga
överkonsumtion som tidigare förelåg i Sverige föratt klara krisen 1974-1976.
Sedan blev reallöneutvecklingen förra året ju avsevärt bättre än vad parterna
på arbetsmarknaden själva hade väntat när de träffade sitt tvåårsavtal. Tack
vare trepartiregeringens lyckade antiinflationspolitik blev utbytet det året
2 % större än vad avtalet hade räknat med och dessutom genomfördes det
detta år. Men det glömmer man bort. Femveckorssemestern, som kostade bra
mycket pengar, innebar också en reallönehöjning.
Men jag kan naturligtvis förstå att man inte vill diskutera. De rallarsvingar
som man utdelat åt trepartiregeringens ekonomiska politik med påståenden
om sänkt ekonomisk standard blir ju inte särskilt övertygande, om de som
utdelar dem själva nu föreslår en politik som förutsätter fortsatta reallöneförsämringar
just för de löntagare som samma personer säger sig särskilt
företräda.
Sådana här siffror och slutsatser, herr talman, utgör bakgrunden till
moderaternas syn på dagens skattepolitik. Vi tror helt enkelt inte att Sveriges
medborgare sätter ett så högt pris på de tjänster som staten och kommunerna
ställer till deras förfogande, att de nu är villiga att godta sänkta reallöner efter
skatt år efter år efter år. De kommer inte att göra det. Och jag tror inte heller
att löntagarorganisationerna kommer att godta en sådan utveckling. Det vore
intressant att höra vad exempelvis Gunnar Nilsson tänker och tycker om en
sådan utveckling. Skulle Sverige försöka föra en sådan politik kommer vi
mycket snabbt att dra på oss en mängd besvärliga problem. Då måste vi räkna
med svåra motsättningar på arbetsmarknaden, med risker för konflikter och
risker inte minst för en förnyad inflation och dessutom - mest allvarligt
kanske - med stora spänningar i förhållande till grupper som redan nu är
tillförsäkrade en årlig standardstegring.
Den offentliga konsumtionens expansion under ett antal år var - som
OECD bekräftat i sin rapport - motiverad bl. a. av konjunkturpolitiska skäl.
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Men nu blir en åtstramning av finanspolitiken så småningom allt nödvändigare,
och då måste den i forsta hand - det är för mig en rent logisk slutsatsåstadkommas
genom att man iakttar motsvarande större återhållsamhet
inom den offentliga sektorn, som man tidigare överexpanderade. Då löser
skattehöjningarna inga problem. På mycket kort sikt kan naturligtvis statens
finansiella ställning förbättras, men på både kort och lång sikt blir de negativa
konsekvenserna snabbt helt dominerande. De problem som man trodde sig
kunna lösa genom skattehöjningar blir då ännu mera svårlösta. Visst kan -det skall jag gärna medge - skattehöjningar ibland vara nödvändiga av
stabiliserings- och konjunkturpolitiska skäl, men i så fall bör de vara av den
naturen att de lika snabbt kan avskaffas. Och det måste vara en strävan att
försöka undvika sådana höjningar. Det bör vara ett mål att utforma den
ekonomiska politiken så att den medverkar till att hålla löneökningarna för
nästa avtalsperiod inom sådana ramar att köpkraftsindragande skattehöjningar
blir överflödiga. Ingen, minst av allt löntagarna, har något som helst att
vinna på att den onda cirkeln - skatter, löner och priser - åter får fart. Låt oss
inte glömma bort att Sverige har världens största offentliga sektor - i vart fall
om jämförelsen begränsas till de icke-kommunistiska länderna. Och Sverige
har världens högsta skattetryck. I början av 1970-talet tävlade vi visserligen
med Nederländerna, men sedan fördes skatte- och avgiftshöjningarna 1975
och 1976 upp Sverige till absolut tätposition. Det var ju detta som medverkade
till att knäcka den svenska ekonomin 1976. Det finns inte något annat land i
världen, där medborgarna får behålla så litet av en lönehöjning eller en
extrahöjning eller en extra arbetsinsats som i Sverige. Ingen har då rätt att
vara förvånad över att benägenheten att göra extra insatser minskar och
lusten att gå över till deltid och fritid ökar. Att med andra ord både produktion
och produktivitet i vår ekonomi inte är var den borde och kunde vara. Och
inte heller vad den behöver vara, om vi riktar blicken mot framtiden.
Men trots detta-och detta är fakta som man kan räkna fram, herr talmankan
man i vårt land samla en bred parlamentarisk majoritet för att ytterligare
höja skattetrycket. Men man kan inte samla en bred parlamentarisk majoritet
för att sätta ett tak för skatteuttag så att inkomsttagare skall fl behålla
åtminstone 15 kr. av en nytjänad hundralapp. Det kan man inte. Man frågar
sig då: Hur är det ställt med verklighetsförankringen i Sveriges riksdag, när
man så till den milda grad kan blunda för den skattepolitiska vardagen och för
de problem som vi vet att vi kommer att möta under 1980-talet?
Enligt Olof Palme alldeles nyss försöker vi moderater ”fånga bakåtsträveriets
vindar” när vi alltså hävdar löntagarnas intressen. När vi hävdar den
långsiktiga ekonomins intressen så är det bakåtsträveriets vindar som vi
försöker fånga. Tala om, sade Olof Palme, med vilka besparingar ni vill
möjliggöra en finansiell åtstramning, för det har ni inte gjort! Jo, det har vi
gjort! Vi har här i riksdagen framlagt förslag till besparingar på mellan 2 000
och 3 000 milj. kr. Staffan Burenstam Linder gav i går en lång lista på
möjligheter att åstadkomma nödvändiga besparingar. Och dessutom: en
sanerad ekonomi och ökad tillväxt - och för att åstadkomma det bidrar
skattepolitiken i högsta grad - minskar utgifter för industriella satsningar,
minskar utgifter för AMS och ökar samtidigt inkomstunderlaget.
Men Olof Palme upprepade: Tala om vem som skall betala alla de miljarder
som ni vill undandra statsfinanserna! Jag tycker den frågan är felaktig. Det
borde i stället vara denna fråga, som riktas till Olof Palme: Tala om, Olof
Palme, vilka människor-löntagare och pensionärer-som skall betala alla de
nya miljarder som ni nu vill ta ut! Tala om vad alla dessa människor skall
spara på eller dra ner på för att kunna betala de skatteökningar som ni vill
genomföra! Jag har här genom mina bedömningar för framtiden visat hur
allvarlig den framtiden är för våra löntagare, även utan de nya skattehöjningar
som nu diskuteras. Men socialdemokraterna tycks strunta i de
löntagare vars intressen de säger sig vilja hävda.
Det var en sak till av allt det som Olof Palme tog upp som jag gärna vill ta
fasta på, nämligen att vår industrisektor i dag är för liten i förhållande till vår
ekonomi i övrigt. Ja, exakt så förhåller det sig. Det är precis det som vi
moderater har hävdat under hela 1970-talet. Men vilken politik har då
socialdemokraterna fört under den tiden? Jo, de har fört en politik som
konsekvent, målmedvetet och ensidigt har satsat på höjda skatter och
utbyggd offentlig verksamhet. Att resultatet då blir att industrisektorn trycks
undan är ju en självklarhet. När nu Olof Palme medger att industrisektorn är
för liten, måste han kunna tala om vilken sektor som är förstör i dagens läge
och att den sektorn för den skull måste dras ner.
Men de socialdemokratiska förslagen leder ju till motsatt resultat. Deras
politik för höjda skatter och ökad satsning på att bygga ut staten kan ju
rimligen inte leda till att industrin kan byggas ut för att säkra de jobb som
finns i dag och att skapa nya jobb för framtiden. Det är ju industrijobben som
på sikt hotas av den socialdemokratiska politiken med dess hårda bindning
till offentlig byråkrati och till höjda skatter.
Det vore väldigt intressant att få besked på bara några punkter: Är vårt
lands ekonomiska problem i dag-som ingen har stuckit understol med att de
finns - beroende på att vi har för låga skatter? Är vårt lands ekonomiska
problem beroende på att vi har för låga avgifter på företagen? Är problemen
förorsakade av att företagen har alltför god lönsamhet? På annat sätt kan man
ju inte tolka socialdemokraternas recept för de närmaste åren. De föreslår ju
höjda skatter och höjda avgifter, och dessutom går de till attack mot den
förbättrade lönsamhet som företagen räknar med att få i år - en lönsamhet
som ändå, trots förbättringen, ligger på en så låg nivå som vi inte haft
motsvarighet till tidigare.
Min slutsats är därför i dag densamma som den varit under tidigare
liknande debatter under denna mödosamma vårriksdag:
Om vi inte med kraft och målmedvetenhet tar itu med den offentliga
sektorns expansion, om vi låter skattetrycket fortsätta att öka, om vi driver
fram en utveckling som innebär att svenska inkomsttagare under en lång
följd av år skall behöva godta sänkta reallöner varje år, om vi häller grus i
stället för olja i vårt lands ekonomiska maskineri - ja, då kommer 1980-talet
att bli ett de fortsatta förvärrade krisernas årtionde.
Och skulle det dessutom fattas beslut om att avveckla kärnkraften under
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
1980-talet, då kan vårt land förlora sin ställning som ett av världens mest
framgångsrika industriländer.
Herr talman! 1980-talets början kommer alltså att bli en tid, då vi måste ta
itu med ett antal problem av mycket stor betydelse för vårt lands fortsatta
utveckling.
Det gäller vår ekonomi. Det gäller vår energiförsörjning. Det gäller vår
skola. Det gäller villkoren för vårt näringsliv i framtiden - det näringsliv som
ger oss sysselsättning och trygghet genom sina framgångar ute på världsmarknaden.
Det mest slående i den situation som vi i dag befinner oss i är att socialdemokraterna
i dessa och i andra hänseenden står utan politik och att den
politik de på några punkter företräder är av den arten att den alldeles säkert
skulle bidra till att förvärra snarare än att förbättra vårt läge.
När det gäller Sveriges ekonomi är de fångade i felaktiga föreställningar och
ordinerar dåliga recept. Det blir mycket svårt att leta upp ens partitrogna
socialdemokratiska ekonomer som tror på den socialdemokratiska ekonomiska
politiken.
När det gäller skatterna är de, som jag nu har framhållit, låsta i gamla
skattehöjartankar, som i dag framstår som främmande och t. o. m. farliga för
majoriteten av löntagarna i vårt land. Löntagarna vet vad socialdemokraterna
förnekar, nämligen att skatterna redan nu är alltför höga och att sänkta
marginalskatter är ett måste. Men i stället för att våga ta de rejäla tag som
krävs mot det skattesystem som socialdemokraterna själva skapat, föreslår de
nya skatter för att finansiera en ytterligare utbyggnad av den statliga sektorn,
som Olof Palme i varje fall indirekt nyss har förklarat vara för stor - utan att ha
klart för sig vad han sade kanhända.
Inte heller när det gäller skolan har socialdemokraterna något recept. Trots
att vår skola hamnat i kris förklaras allt det som gjorts ha varit bra. Något
behov av åtgärder finns enligt socialdemokraterna inte för att se till att i
skolan skall råda ordning och reda och att våra barn skall lära sig det som de
måste lära sig. Socialdemokraternas enda konkreta krav på skolpolitikens
område - att avskaffa betygen - torde sakna så gott som varje stöd ute bland
våra väljare.
När det gäller näringspolitiken - den som skapar trygghet i jobben och nya
arbeten i framtiden -är de fångade i tvångsföreställningar,som de varken kan
eller vågar konkretisera före valdagen. Att lägga extra fondavgifter på
företagen, reducera utrymmet för löneökningar, bygga upp centrala byråkratier
och införa planhushållning har inte hittills lett till och kommer aldrig att
leda till trygghet och utveckling av våra företag och alla deras anställda.
När det gäller vår energiförsörjning har socialdemokraternas linje blivit allt
oklarare. Att vi skall utvärdera Harrisburg, det är vi alla överens om. Alldeles
säkert kommer detta att leda till nya ansträngningar föra» göra kärnkraften
säkrare. Men kommer socialdemokraterna att stå fast vid 1975 års beslut och
1979 års överenskommelser? Eller kommer de efter valet att ge sig ut på nya
turer och nya äventyrligheter, med de konsekvenser för sysselsättning och
välfärd som icke minst fackföreningsrörelsen torde vara klart medveten
om?
Herr talman! Vi moderater står för en fast och konsekvent politik i alla de
viktiga frågor som vi har att möta under de kommande åren. Låt mig helt kort
sammanfatta dem i tio punkter:
1. Vi måste föra en utrikes- och försvarspolitik präglad av realism och
klarsyn. Vi måste bygga ut våra förbindelser med Norden och med
Europa.
2. Vi måste föra en ekonomisk politik som bygger vidare på det
trepartiregeringen uppnådde. Prisutvecklingen måste hållas under kontroll.
Jobben måste tryggas och nya sysselsättningstillfällen skapas. Nu börjar vår
ekonomiska uppgång. Vi har bäddat för den, men nu måste den förvaltas väl
så att den inte bryts.
3. Skatten måste sänkas. Marginalskatterna måste begränsas. Det måste
löna sig att arbeta och att spara. Stat och kommun måste lära sig spara. Annars
blir det inga pengar kvar till standardförbättringar för löntagare och skattebetalare
under de kommande åren.
4. Skolan måste bli bättre. Detta är en av 1980-talets allra viktigaste
uppgifter. Där skall råda ordning. Undervisningen skall vara bra. Betygen
måste vara kvar.
5. Energiförsörjningen måste tryggas och oljeberoendet minska så snabbt
som det över huvud taget är möjligt. Folkomröstningen kommer att avgöra
frågan om kärnkraftens framtid. Vi tror på möjligheten att klara kärnkraftens
säkerhetsfrågor.
6. Bostadspolitiken måste göra det möjligt för alla som så vill att äga sitt
hus eller sin lägenhet. Valfrihet i boendet borde vara en självklarhet.
Bostadsägande sprider ägandet i samhället. Det förbättrar och förbilligar
dessutom boendet. De skattehöjningar för villaägarna som nu hotar måste
stoppas.
7. Även familjepolitiken måste inriktas på valfrihet. Barnfamiljernas
villkor måste förbättras, vårdnadsersättningen byggas ut och avdragsrätt ges
för styrkta barntillsynskostnader. Annars får vi icke den valfrihet vi talar
för.
8. Rättstryggheten måste värnas. Polisen måste ges resurser att ägna tid åt
att bekämpa det som är mest väsentligt. Men även utbildning och fostran
spelar en stor roll på det här området. Inte minst viktig är pensionärernas
trygghet.
9. Byråkratin måste bekämpas. Trepartiregeringens arbete, som nu börjar
ge resultat, måste fullföljas.
10. Miljöpolitiken måste alltid stå i centrum för våra ansträngningar. Vi
måste vårda och värna våra naturresurser. Skyddet mot miljökatastrofer
måste förbättras.
Herr talman! Det är på denna politik vi går till val. Vi gör det för att - i
samverkan med de andra icke-socialistiska partierna - skapa ett bättre,
tryggare och friare samhälle för våra medborgare.
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
41
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
LARS WERNER (vpk):
Herr taiman! De båda borgerliga regeringarnas politik under den gångna
treårsperioden har varit en mycket dyr och kännbar politik för det stora
folkflertalet i Sverige. En vanlig industriarbetare har förlorat två månadslöner
under den här tiden. Barnfamiljer, pensionärer och låginkomsttagare har
drabbats särskilt hårt av denna politik.
De borgerliga regeringarna har på ett mycket drastiskt sätt försämrat
levnadsstandarden, urholkat köpkraften för löntagarna och lika drastiskt ökat
bidragen och subventionerna till storfinans och storföretag.
Det är svårt att i exakta tal ange hur många miljarder kronor de borgerliga
regeringarna omfördelat från löntagarna till storfinansen och storföretagen.
Bidragen och subventionerna till näringslivet har ökat kraftigt under de
gångna tre åren. Enbart transfereringarna till företagen - exkl. livsmedelsoch
räntesubventioner - har mer än fördubblats sedan 1976. I år skall de
uppgå till 13 miljarder kronor. Det är alltså fråga om ett nytt rekord när det
gäller överföringar till företagen som sätts, samtidigt som regeringen påstår
att vi är inne i en högkonjunktur som -som det sägs - utvecklas på bred front.
Samtidigt med detta har de borgerliga regeringarna genomfört betydande
lättnader för företagen. De har genomfört förmånliga avdragsregler, slopat
den allmänna arbetsgivaravgiften och genomfört flera devalveringar, som
främst gynnat exportindustriernas kapitalägare.
För vanliga löntagare har den borgerliga politiken däremot inneburit höjd
moms och sänkta reallöner. För industriarbetarna sjönk reallönerna
sammanlagt med 6,2 % under 1977 och 1978 och för tjänstemännen med
något över 5 % under samma tid.
Tillgänglig statistik är ännu inte tillräcklig för att göra beräkningarna när
det gäller inkomstfördelningen från de lönarbetande till kapitalägarna helt
säkra. Ännu kan vi alltså inte se resultatet från hela den borgerliga
treårsperioden i statistiska uppgifter.
Men helt klart är att den från de arbetande till kapitalägarna omfördelande
politik, som statsapparaten bedrivit under flera årtionden, på ett mycket
drastiskt sätt har skärpts under det borgerliga regeringsinnehavet.
Den politik som förts har inte på något sätt förmått angripa effekterna av
kapitalismens kris. Trots de rekordstora bidragen till företagen har investeringarna
inom landet minskat. Antalet varsel och nedläggningar av företag
har varit större än någon gång tidigare under efterkrigstiden. Nya rekord har
satts också i fråga om antalet arbetslösa och personer som måste sysselsättas
genom särskilda arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Treårsperioden har däremot inneburit en ökad koncentration av kapital och
makt. Den har inneburit en kraftig ökning av de svenska storföretagens
tillgångar och sysselsättning utomlands.
Treårsperioden har också inneburit att budgetunderskottet blivit rekordstort.
Löntagarna betalar in mera till staten än vad de får tillbaka. Men
företagen gör betydande nettovinster på statens verksamhet.
Ett budgetunderskott kan i och för sig försvaras under förutsättning att det
används på ett sätt som skapar jobb och ger bättre sociala villkor för
folkflertalet. Men denna bakgrund har inte det nuvarande underskottet. Det
vi nu har fått under de två borgerliga regeringarnas tid är ett budgetunderskott
som egentligen betjänar kapitalägarna på två sätt: dels har budgetunderskottet
vuxit genom alla fördelar företagen fått antingen genom lättnader eller
genom en ökad mängd gåvor, dels innebär alltid ett budgetunderskott en
ökad statsskuld, en skuldsättning som bl. a. ger upphov till räntevinster åt
dem som i sin tur ger staten olika former av lån.
Sverige och hela västvärlden har drabbats hårt av den kapitalistiska krisen.
Den har direkt bidragit till att försämra landets och de enskilda människornas
ekonomi. Samtidigt har den borgerliga majoritetens ekonomiska politik
ytterligare försämrat ekonomin och endast tagit sikte på att hjälpa företagen
och hålla dem skadeslösa för krisens verkningar genom att vältra över
kostnaderna på löntagarna.
Från borgerligt håll gör man heller ingen hemlighet av sin svångremspolitik.
Man t. o. m. berömmer sig för denna politik. Stabiliserande politik, talar
Gösta Bohman om.
Ingen regering har någonsin satsat så mycket som vår, sade Gösta Bohman
på sin tid i trepartiregeringen. Statsministern kan i dag egentligen bara
upprepa Gösta Bohmans ord, helt enkelt därför att den nuvarande regeringens
ekonomiska politik inte skiljer sig från Gösta Bohmans tidigare
högerpolitik - annat kan man heller inte vänta sig av en regering där
kupongklippare, krämare och kapitalägare tagit plats.
I dagarna har vi kunnat se vart de många miljarderna tagit vägen. Nu
kommer nämligen de direkta bevisen för denna storfinansvänliga politik.
Bankerna visar rekordartade vinster - SE-banken och Handelsbanken är i
topp. Försäkringsbolagen visar också rekordstora vinster på åtskilliga miljoner
kronor. Detsamma gäller för de stora industriföretagen. De 220 största
koncernerna redovisar en sammanlagd vinst på över 7 miljarder kronor.
Dessa siffror över bankernas, försäkringsbolagens och industrikoncernernas
vinster - det skall alla veta - är friserade siffror. De verkliga vinsterna
förblir okända. Man kan dock räkna ut att det rör sig om rekordvinster för
storfinansfamiljerna och storföretagen, vinster som de säkrat genom de
borgerliga regeringarnas åtstramningspolitik.
Det innebär att de borgerliga regeringarna mer än väl har betalat tillbaka
alla kampanjbidrag som de borgerliga partierna under årens lopp tagit emot av
storföretagen. Storföretagen och storfinansen driver därför också en hård
kampanj för fortsatt borgerligt regeringsinnehav och borgerligt styre efter
höstens val.
Arbetsgivareföreningens kampanj, som kommer att följas av flera och
kanske ännu fräckare kampanjer, är ett exempel. Småföretagarna, som Olof
Palme talat om i dag på ett drastiskt sätt och som har företrädare bland
riksdagsledamöterna - de blev uppräknade här - kommer att öka sina
aktiviteter ju närmare valet vi kommer. Den samlade borgerligheten kommer
att bedriva en oförsonlig kampanj mot den samlade arbetarrörelsen - mot
arbetarpartierna och fackföreningsrörelsen.
Herr talman! I dagarna har OECD kommit med sin rapport om
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. ni.
världsekonomin. De borgerliga representanterna tolkar rapporten som ett
bevis för den riktiga och sunda ekonomiska politik de bedrivit. OECD påstår
att den svenska ekonomin kommer att fä stor tillväxt och att produktionen
kommer att öka.
Men hela denna OECD-rapport bekräftar och bevisar det riktiga i den kritik
som vi och hela arbetarrörelsen riktar mot den borgerliga politiken. Vi har
hela tiden sagt att den förda politiken kommer att öka bolagsvinsterna. Vi har
varnat för att bankerna och försäkringsbolagen ytterligare kommer att öka
sina förmögenheter och sin rikedom.
Den ekonomiska krisen är internationell - alla länder är drabbade, påstår
regeringen. Men då glömmer man bort att en tredjedel av världen lever under
ett annat ekonomiskt system där inga kriser existerar, där full sysselsättning
råder, där priser och hyror ligger fast och där produktionen har en stark
tillväxt. Man glömmer bort att 40 % av världens industriproduktion sker
under socialistiska produktionsförhållanden, och där känner man inte den
kris i ekonomi och industri som hela den kapitalistiska västvärlden i dag
skakas av.
Just de socialistiska staternas ekonomi och produktion är ett påtagligt och
ofrånkomligt bevis på den kapitalistiska planlösheten och misshushållningen.
De visar att det finns lösningar till dagens kriser och svårigheter.
De borgerliga regeringarnas ekonomiska politik har medfört att det stora
folkflertalet fått det sämre och att dess pengar har hamnat i storfinansens och
storföretagens fickor. Deras politik har också försämrat möjligheterna att i
grunden sanera och fä ordning på landets ekonomi. Sveriges ekonomi är
allvarligt undergrävd av den storfinansvänliga politiken.
Man har från de borgerliga regeringarnas sida tagit stora lån och krediter för
att kunna genomföra sin politik. Allt detta måste en dag betalas, och med de
borgerliga vid regeringsmakten behöver ingen tveka om vilka som skall
betala den räkningen för storfinansens fest. Det blir naturligtvis löntagarna,
barnfamiljerna och pensionärerna.
De borgerliga regeringarna har också gynnat de högavlönade i samhället
genom de s. k. skatteomläggningar de genomfört. De som bäst behövde
skattereduktionen fick i stället vara med och betala för skattesänkningar åt
höginkomsttagare och de rika i samhället.
De borgerliga regeringarna har höjt momsen, en skatteform som direkt
drabbar pensionärer, barnfamiljer och låginkomsttagare hårdast. När Ingemar
Mundebo och Gösta Bohman skulle ta in ytterligare miljoner till
statskassan struntade de fullkomligt i effekterna av momshöjningen. De
visste också att de två devalveringarna av kronan skulle komma att slå
hårdast mot de sämst ställda i samhället, men ändå genomfördes devalveringarna
av trepartiregeringen.
Domen över de två borgerliga regeringarnas politik blir därför hård från de
grupper som blivit hårdast utsatta, nämligen löntagarna. Tillsammans måste
de borgerliga partierna,som utgör majoritet här i riksdagen, göras skyldiga för
en omfördelning av kapital från det stora folkflertalet till storfinans och
storföretag.
Efter denna svångremspolitik måste en grundlig sanering av den svenska
ekonomin ske. Bolagsvinsterna, bankernas och försäkringsbolagens vinster
måste beskattas hårdare, och pengarna användas för att få ordning på
ekonomin. Arbetsgivaravgifterna måste tas tillbaka - det rör sig om åtskilliga
miljoner till statskassan. Bidragen och subventionerna till företagen måste
upphöra och tas tillbaka. De borgerliga skatteomläggningarna måste göras om
så att de som bäst behöver skattelättnader får sådana.
De borgerliga partiernas momshöjning och momsen på livsmedel måste i
sin helhet slopas. Pris- och hyreshöjningar måste på allt sätt bekämpas - priser
och hyror får inte tillåtas att öka i den omfattning som skett och sker. Den
ekonomiska brottsligheten måste effektivt bekämpas och de stora belopp som
försvinner årligen användas för att reparera landets ekonomi.
Allt detta sammantaget innebär att levnadsstandarden för det stora flertalet
människor kan återställas. Men det kräver naturligtvis samtidigt stora
ingrepp i den svenska ekonomin. Det kräver en i grunden annan ekonomisk
politik än den som hittills förts av de senaste årtiondenas regeringar. Det
kräver en politik med socialistiska förtecken. Det kräver en ökad demokratisk
planering av produktion och ekonomi.
Vpk har i riksdagen i år och under hela denna treårsperiod presenterat
förslag för att genomföra en sådan grundläggande förändring av samhällsekonomin,
en förändring för att trygga de arbetandes, barnfamiljernas,
pensionärernas och de lågavlönades levnadsstandard. Alla dessa förslag har
konsekvent röstats ned av den borgerliga riksdagsmajoriteten.
Sex veckor efter valet i höst löper avtalen ut, och vi går in i en ny
avtalsrörelse. Det är naturligtvis ingen nyhet att de fackliga organisationerna
har stora krav inför den kommande avtalsrörelsen. Olika fackförbund har
gjort beräkningar av sina medlemmars köpkraft under de gångna åren. Dessa
beräkningar litet olika resultat. Men ett är gemensamt för dem alla, och det är
den obestridliga försämringen av köpkraften. Som jag tidigare sade har en
industriarbetare med genomsnittslön förlorat två månadslöner. De fackliga
organisationerna och deras medlemmar har mot denna bakgrund inte bara
stora krav, utan också berättigade och befogade sådana.
De fackliga organisationerna måste också ha besked om vilka skatteomläggningar
som är aktuella och som kommer att genomföras. Folkpartiregeringens
skatteförslag skulle, om det hade genomförts, ha försvårat avtalsförhandlingarna,
eftersom det gynnade höginkomsttagarna. Det är därför bra att
riksdagen nu avvisar regeringens dåliga och orättvisa skatteförslag.
Vpk har presenterat ett förslag till skatteomläggning som tillsammans med
en offensiv lönerörelse skulle kunna ta tillbaka de två förlorade månadslönerna.
Vi har föreslagit att alla löntagare i normala lönelägen skall ges en
skattelättnad på 1 000 kr. Vi har föreslagit att momsen på livsmedel skall
slopas och att kommunerna skall ges en miljard för att bekämpa ungdomsarbetslösheten
och bygga ut barnomsorgen.
Detta menar vi är den bästa möjliga provisoriska skatteomläggningen.
Detta måste dock vara den sista provisoriska förändringen. Därefter måste ett
nytt och mer demokratiskt skattesystem införas, ett system genom vilket
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
man kommer till rätta med de många och orättvisa avdrag som den
nuvarande skattelagstiftningen medger. Dessa avdragsregler gynnar uteslutande
de högavlönade och betalas i verkligheten av de vanliga löntagarnas
skatter.
Arbetarrörelsens partier borde i detta läge kunna enas med fackföreningsrörelsen
om ett förslag till skatteomläggning och garantera de fackliga
organisationerna att om de borgerliga partierna försätts i minoritet i höst
kommer denna skatteomläggning att genomföras. På det förslaget kan de
fackliga organisationerna då grunda sina lönekrav och driva avtalsrörelsen i
anslutning till det.
Den kapitalistiska inflationen angriper och urholkar köpkraften och
levnadsstandarden allra mest för låginkomsttagare, barnfamiljer och pensionärer.
Därför måste samhället konsekvent bekämpa inflationen, inte bara i
ord och med tomma fraser. Samhället måste sätta stopp för de ständiga
prisstegringarna. Ett slopande av matmomsen skulle också på ett avgörande
sätt förändra situationen för de sämst ställda grupperna i samhället och
innebära klara förbättringar för alla.
Bland de nödvändiga ekonomiska åtgärderna finns också krav på insatser
för att stoppa hyreshöjningarna. För varje månad som går framstår det som
alltmer oansvarigt att inte angripa de verkliga orsakerna bakom de ständiga
hyreshöjningarna. Att bara plussa på bostadsbidragen ändrar ju inte i grunden
denna hyreshöjarpolitik. Tvärtom innebär det bara att samhället ger klartecken
för ständigt ökade hyror. I andra sammanhang instämmer de övriga
partierna i riksdagen när vpk slår fast, att en god bostad till rimligt pris är en
social rättighet. Men när den tanken skall förverkligas, då kryper partierna
bakom ihåliga och tomma argument om de stora kostnaderna för en sådan
social bostadspolitik.
Alla diskussioner om landets finanser måste inbegripa och börja med
hushållens ekonomiska situation, och deras dominerande utgiftspost är i dag
hyran. Därför måste givetvis den ekonomiska politiken omfatta åtgärder mot
de ständiga hyresstegringarna och ta sikte på att genomföra en socialt inriktad
bostadspolitik.
Herr talman! Jag har tidigare i mitt anförande redogjort för den borgerliga
ekonomiska politiken - Gösta Bohmans svångremspolitik som Ola Ullsten
nu fortsätter. Den politiken har allvarligt undergrävt vanliga människors
köpkraft och levnadsstandard och därmed hela samhällsekonomin. Budgetunderskottet
har ökat för varje år, och Sverige har i dag en omfattande
utlandsskuld. Företagens kapitalexport har samtidigt ökat mycket kraftigt.
Regeringen har generöst strött ut bidrag och subventioner, många gånger till
samma företag som har flyttat kapital utomlands. I folkpartiets Sverige har
man fört en dyr och dålig ekonomisk politik som man dessutom skryter
med.
Verkligheten är den att folkpartiregeringens ekonomiska politik ytterligare
har ökat klyftorna och motsättningarna i samhället. De rika harblivit rikare.
Storföretagen har säkrats ökade bolagsvinster. Men krisen fortsätter som
förut. Alla grundläggande problem kvarstår. Priser och hyror stiger oavbrutet.
Arbetslösheten förblir på samma höga nivå. Företagen fortsätter att exportera
kapital och arbetstillfällen. Domen från löntagarna blir därför med nödvändighet
mycket hård över regeringen Ullsten och dess ekonomiska politik.
Tyvärr måste man konstatera att regeringen i vissa fall fått draghjälp av
socialdemokraterna för att få igenom delar av sin politik. Samtidigt kritiserar
nu socialdemokraterna regeringen hårt för dess ekonomiska politik, vilket
möjligen kan tolkas som en viss självkritik.
Vi skall inte glömma bort att det bara är drygt ett halvt år sedan regeringen
Ullsten över huvud taget kunde lotsas fram i regeringsställning genom att
socialdemokraterna lade ned sina röster och därmed släppte fram denna
regering med dess uteslutande borgerliga ekonomiska politik. Kritiken har
varit hård mot detta agerande, framför allt från löntagarna och deras
organisationer. Men framförallt har kritiken varit hård mot den ekonomiska
politik som regeringen Ullsten bedrivit. Man kräver ett stopp för denna
politik, och man kräver en politik i löntagarnas intresse, dvs. en radikal
arbetarpolitik.
Det måste bli ett stopp för den ekonomiska orättvisans politik. Det kan inte
fä fortgå att några lä ökar sina förmögenheter år från år, medan det för det
stora flertalet bara blir svårare att få det att gå ihop.
Jag tror att det vore ganska välgörande om socialdemokraterna lyssnade
mer till den kritik och till den faktiska rörelse som finns på arbetsplatserna,
där kravet påen offensivare och mer socialistisk ekonomisk politik förts fram.
Det är en mycket stark opinion som i dag för fram och som i dag kräver en
sådan politik. Man ser hur orättvisorna i samhället växer i stället för att
krympa. Man ser hur de rika ständigt blir rikare. Man ser nu i dagarna
företagens redovisningar, som visar kraftigt ökade vinster för kapitalägarna.
Därför är det inte underligt att man ute på arbetsplatserna och i de fackliga
organisationerna kräver nya tag. Därför är det angeläget att socialdemokraterna
ger klart besked om man tillsammans med vänsterpartiet kommunisterna
i en arbetarmajoritet här i riksdagen efter höstens val vill ta tillbaka
vad de borgerliga skänkt storfinansen, om man vill sätta stopp för de många
bidragen och subventionerna till företagen och om man vill ha en hårdare
beskattning av bolagsvinsterna.
Det vore värdefullt med klara besked på den här punkten. Det vore bättre
än att bara kritisera regeringens ekonomiska politik. Vi vet ju att denna varit
dyr och dålig, men lika avgörande är att vi i dag vet väldigt litet vilken politik
socialdemokraterna vill föra för att ta tillbaka vad löntagarna har förlorat.
Avslutningsvis, herr talman, vill jag säga att vpk har anvisat vägen till en
annan och radikalare arbetarpolitik. Den kapitalistiska ekonomins planlöshet
och ständiga jakt efter mer och ökade bolagsvinster måste bekämpas. För att
bryta den kapitalistiska ekonomin och för att få en demokratisk planering
över produktion och ekonomi måste arbetarrörelsen kämpa gemensamt för
en offensiv och radikal politik. Samverkan och samarbete med ett eller flera
borgerliga partier kan bara innebära fortsatt kapitalistisk spekulation och
planlöshet.
Därförär i dag den avgörande frågan förden samlade arbetarrörelsen vilken
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
politik socialdemokratin vill och kommer att föra inför 1980-talet. Kommer
man att fortsätta att tillsammans med kommunister, partilösa, andra
progressiva människor och de fackliga organisationerna arbeta för en annan
och radikalare arbetarpolitik med socialistisk inriktning?
Statsministern OLA ULLSTEN:
Herr talman! På en punkt vill jag gärna hålla med kommunistledaren, och
det är när han säger att det inte räcker med att kritisera folkpartiregeringen,
utan man måste också ha något alternativ att sätta i stället. Det är så sant som
det är sagt.
Jag kan hålla med Olof Palme om mycket av vad han sade, t. ex. när det
gäller utslagning och vådorna av arbetslöshet. På grund av mängder av
undersökningar och mångas dyrköpta erfarenheter vet vi att den största
utslagningen, framför allt av äldre arbetskraft, åstadkommes då företag på
orter med ett odifferentierat näringsliv tvingas dra ned sin produktion eller slå
igen. Dess värre har vi fått se ganska mycket av den sortens företagskriser
under senare år.
Det största hotet mot fördelningspolitiken och just mot de svaga grupperna
är nämligen bräckliga företag och en bräcklig ekonomi som inte ger företagen
livskraft. Därför är det så viktigt att man satsar stora summor på att klara
företagen över de akuta kriser som de råkar in i. Både denna regering och
trepartiregeringen har också gjort detta. De stora selektiva insatser som vi här
har gjort, t. ex. för varven, har dessutom ofta kunnat vidtas i stor enighet här i
riksdagen.
Därför är det också viktigt att vi satsar på arbetsmarknadspolitik för att
klara dem som trots allt inte kan räddas kvar i företagen eller när företagen
inte kan nyanställa i den omfattning som det finns efterfrågan på arbete.
Under de senaste åren har det också gjorts mycket stora satsningar inom
arbetsmarknadspolitiken. De två senaste budgetåren har det satsats 17
miljarder kronor, varav ganska mycket har gått till särskilda insatser för de
unga.
Men därför är det också, Olof Palme, viktigt att vi för en ekonomisk politik
som tryggar sysselsättningen. I själva verket skulle den utslagning i samhället
som Olof Palme i sitt anförande med all rätt uppehöll sig vid och var
bekymrad över ha ökat, om vi hade fört den ekonomiska politik som Olof
Palme själv har rekommenderat. Han konstaterade att det har varit
svårigheter i ekonomjn under 1970-talet och beskrev verkningarna av dessa
svårigheter. Det gjorde även jag och förnekade inte ett ögonblick några av de
svårigheter som Olof Palme tog upp. Men jag ställde dessutom frågan: Vilka
åtgärder skulle den socialdemokratiska oppositionen vilja sätta in för att möta
den här krisen? Regeringens åtgärder känner alla till: att jämsides med stora
specialinsatser för de anställda i utsatta branscher och företag och en ambitiös
arbetsmarknadspolitik sänka kostnaderna för den svenska produktionen, så
att företagen kan börja konkurrera igen. De här åtgärderna har lagt grunden
för framtiden. Som jag framhöll i mitt tidigare inlägg har de gett resultat.
Antalet anställda inom industrin ökar det här året med 25 000. Vi har fått en
snabb tillväxt under 1978 och 1979 och har goda förhoppningar om att kunna
få det också under 1980 och 1981. De beräkningar som finns visar att antalet
arbeten kan komma att öka med ca 100 000 under åren 1980-1981.
Men vad skulle det socialdemokratiska alternativet ha lett till, det
alternativ som bygger på att industrin i dag i stället för att ha lägre
produktionskostnader-och därmed större konkurrensförmåga både hemma
och utomlands och större möjligheter att anställa fler människor - skulle ha
20-25 % högre kostnader? Hur skulle situationen då ha varit för de här
människorna? Det tillhör det besynnerliga i den ekonomiska debatten, och
för resten också i den svenska politiken över huvud taget, att ett parti med den
regeringsvana som socialdemokratin har och med den uppsättning av
ekonomiska experter som socialdemokratin haft kan rekommendera en
ekonomisk politik som går tvärtemot vad praktiskt taget allt förnuft talar för.
Hur skulle man t. ex. ha kunnat öka försäljningen med högre kostnader och
priser? Naturligtvis hade man inte kunnat göra det. Hur hade man kunnat
öka investeringarna om det inte fanns något behov av investeringar - därför
att det inte fanns tillräcklig efterfrågan på varorna? Hur skulle man kunna
anställa fler, när man inte kunde öka investeringarna och produktionen? Hur
skulle industrin kunna klara konkurrensen med andra? Och hur skulle man
kunna åstadkomma en balans gentemot utlandet?
Får jag bara ta ett enda konkret exempel. Om vi inte hade genomfört den
devalvering som socialdemokraterna klagat så våldsamt över och motsatte
sig, om vi inte hade lämnat valutaormen - då hade kronkursen i dag varit
25 % högre i förhållande till den amerikanska dollarn. Det hade inneburit ett
direkt dråpslag för framför allt skogsindustrin. Enbart på blekt sulfatmassa,
som ger ungefär 5 miljarder kronor i försäljningsintäkter, skulle företagen ha
förlorat långt över 1 miljard kronor jämfört med i dag - om de nu alls hade
kunnat sälja något. Vad skulle det i det läget ha hjälpt om vi hade haft den
socialdemokratiska strukturfonden? Jag tycker att Olof Palme är svaret
skyldig: Vad är det, mer konkret, i er politik som ni inbillar er skulle ha lett till
att de svårigheter som Olof Palme pekade på i sitt inlägg inte skulle ha inträtt
för sysselsättningen i Sverige? Hur skulle vi med den politiken ha klarat en
gynnsammare reallöneutveckling, som Olof Palme också efterlyser? Och,
inte minst: Hur skulle vi med den politiken ha kunnat klara ett lägre
budgetunderskott?
Jag tycker också att det finns anledning för Olof Palme att åtminstone med
några ord kommentera de påståenden som finns i reservationen till
finansutskottets betänkande om att den politik som vi och trepartiregeringen
för och fört har lett till en synnerligen orättfärdig fördelning av resurserna. Jag
noterade att Olof Palme inte sade någonting om det i sitt anförande. Det var
utmärkt, men det står desto mer om det i utskottets betänkande, och därför
vore det intressant att höra vad den socialdemokratiske partiordförandens
kommentar till dessa påståenden egentligen är.
När det sedan, herr talman, gäller skatterna, får vi veta från olika håll att vi
hade felbedömt läget i fråga om marginalskatterna. Det är möjligt att vi har
gjort det. Det visade sig, när vi satte oss ned för att förhandla, att man från
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
4 Riksdagens protokoll 1978/79:174-176
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
socialdemokratiskt håll över huvud taget inte ville vara med om en skattereform
med mindre än att den innebar ett upprivande av indexskyddet -och det
ville vi inte gå med på. Från centerns sida var man visserligen med på en
marginalskattesänkning - jag har aldrig förnekat det - men bara en som var
ungefär hälften så stor som den vi tyckte var rimlig. Från moderaternas sida
var man med på en minst lika stor marginalskattesänkning som den vi ville
ha, men man ville inte vara med och finansiera något alls, vilket de andra
partierna ville.
Det fanns löften i två regeringsdeklarationer och ett starkt krav från
löntagarorganisationerna på att någonting skulle göras. I det läget ansåg vi det
rimligt att lägga fram ett förslag, som vi fick stöd för från TCO och som
innebar sänkning av marginalskatterna så att de begränsades till 50 % eller
lägre upp till 63 000 i årsinkomst och sänktes mellan 1 och 5 procentenheter i
de lägen där de flesta heltidsarbetande finns. Det här är alltså ingen
marginalskattereform för höginkomsttagare. Det är en marginalskattereform
för majoriteten av de heltidsarbetande på den svenska arbetsmarknaden.
Jag tror att det hade varit en fördel om det här beslutet hade kunnat fattas
nu med hänsyn till avtalsrörelsen. De som hävdaratt svårigheten varatt man
från regeringens sida inte ville delta i diskussioner om finansieringen har fel.
Vi anmälde att ett sådant intresse fanns från regeringens sida. Nu får vi i
stället gå ut i valet på denna fråga. Det hade varit bättre med ett beslut nu, när
de partier som lovat marginalskattesänkningar har möjlighet att besluta i
riksdagen genom att de har majoritet där. Låt oss hoppas att partier med den
viljan också skall ha förmågan att ta initiativet till sänkta marginalskatter efter
höstens val.
Jag ser att tiden rinner i väg, herr talman, men får jag bara till sist beröra det
som sagts om regeringsfrågan. Det finns mycket att säga om det. Ingen har
påstått att minoritetsregeringar är att föredra framför andra lösningar, men
ibland - liksom i den situation vi nu befinner oss i -är det den bästa lösningen.
Naturligtvis skall en regering som förlorar ett val omedelbart avgå. Lika klart
är att folkpartiet inte kommer att hålla sig kvar i regeringsställning om partiet
därigenom skulle försvåra bildandet av bredare regeringar. Men en förutsättning
- därvidlag håller jag med Thorbjörn Fälldin - för en diskussion i
regeringsfrågan är naturligtvis vilken politik som den regering man överlägger
om kan vilja föra.
Jag kan inte se annat än att vi nu liksom tidigare skall hålla oss till dessa
spelregler, avvakta valresultatet och låta det avgöra vilken regering vi därefter
skall ha i Sverige.
OLOF PALME (s) kort genmäle:
Herr talman! Det hedrar Thorbjörn Fälldin att han klart tog avstånd från
Svenska företagares riksförbunds kampanj. Det hedrar mindre Gösta
Bohman att han i sitt långa anförande icke fann tid att svara på min fråga
härom. Över huvud taget kommer man när man lyssnar till Gösta Bohman
att tänka påen gammal aria, som Martin Öhman brukade sjunga: "När jag var
prins utav Arkadien” - då var allting väldigt bra. När jag var statsråd och chef
för ekonomidepartementet var allting fint och bra, säger herr Bohman.
Det känns nästan hjärtlöst att riva slöjan av dessa illusioner och deflorera
idyllen. Men när herr Bohman försöker stödja sig på OECD är det ändå litet
naivt. Var och en vet att en OECD-rapport är en förhandlingsprodukt mellan
det nationella finansdepartementet och OECD-sekretariatet. När herr
Bohman säger, att OECD:s rapport kunde ha varit skriven av moderata
samlingspartiets kansli är det inte så underligt - hans egen gamle
statssekreterare har ju varit med och hållit i pennan. Så går det ju till.
Det remarkabla med OECD-rapporten är ju att den trots allt uttrycker stora
bekymmer, framför allt för det stora budgetunderskottet, den slappa
finanspolitiken och risken för en pris- och kostnadsexplosion. När en
partiledare som herr Bohman står inför detta 50-miljardersunderskott i
budgeten, som hans egen älskade OECD-rapport skarpt varnar för, och bara
lovar skattesänkningar och åter skattesänkningar är det, ärade
kammarledamöter, ett hot mot den sociala tryggheten.
När herr Bohman prövade att svara på min fråga genom en hänvisning till
vilka som skall betala skattehöjningarna var det bara ett försök att spela ut de
produktiva grupperna mot de gamla, mot de sjuka, mot barnen och mot de
arbetslösa. Det är den gamla beprövade reaktionära metoden, och den tar vi
avstånd från. Det är den som herrarna i centerpartiet och folkpartiet skall ta
med i båten.
Till herr Ullsten, som lever i det förflutna, vill jag bara säga att hans tal om
en 20-procentig kostnadsökning är rent nonsens. Det enda som vi klart har
gått emot är en sänkning av arbetsgivaravgiften med 4 %, eftersom det var
fråga om löntagarnas pengar. I stället för att liksom herr Bohman leva i det
förflutna kunde väl herr Ullsten tala om vad han skall göra åt bristen på virke,
på olja, på bostäder och på pengar i statskassan. Det är något som hårt
kommer att drabba svenska folket nästa år.
Herr Bohman sade vidare att det var vårt fel att folkpartiregeringen kom till
och att den har fört en dålig politik. Mycket skall man få höra.
Vad är det som har hänt? Under djupaste smälek föll den borgerliga
trepartiregeringen sönder. Herr Bohman fick inte vara med. Han åkte ned till
Lund och förklarade att han blivit lurad. I grämelse for han runt och
illfänades. Ingen regering kunde bildas eftersom de borgerliga partierna
blockerade varandra. Politikerföraktet bredde ut sig.
Då tog vi vårt ansvar och såg till att landet fick en regering. Den
folkpartiregeringen kan kritiseras för mycket, men den innebar i alla fall en
klar förbättring gentemot den regering där herr Bohman var med. Det var bra
för svenska folket, trots allt. Även om det inte var bra nog, var det en
förbättring för svenska folket att moderaterna kom ut ur regeringen.
Det dramatiska som har hänt här är ju att herrar Bohman och Fälldin med
stor kraft, nästan brutalitet, avsätter Ola Ullsten. Han skall egentligen
deklarera - men han vrenskas så gott han kan - att på valnatten skall han
avgå, annars blir herrarna inte nöjda.
Men vad skall då komma i stället? Skall det vara en trepartiregering? En
stark regering? En förnyad blockpolitik?
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Vad skall den trepartiregeringen i så fall föra för program? Vi har fått
uppleva - det vet varenda ledamot av denna kammare - hur de borgerliga
partierna har grälat inbördes och varit oeniga i stort sett i varje fråga. Sedan
säger herr Bohman: Ja, det skall bli en trepartiregering. Och så grälar han på
socialdemokraterna på det mest hemska sätt. Men detta skäll riktar sig
egentligen i lika hög grad mot folkpartiet och centern. Man sade här nyss att
man skall höja skatten. Skattehöjningar är helt omöjligt, säger herr
Bohman.
Därför ställer jag min enkla fråga. Plötsligt efter alla inbördes slitningar
säger ni: Visst skall vi ha en trepartiregering, om vi får ett sådant valutslag.
Tala då om för medborgarna, klart och tydligt, på punkt efter punkt: Vad skall
en sådan trepartiregering föra för program? Vad skall ni göra med Bohman,
om ni får honom i båten?
THORBJÖRN FÄLLDIN (c) kort genmäle:
Herr talman! Jag kan ansluta mig till vad Ola Ullsten och Gösta Bohman
har sagt när det gäller att beskriva hur tomhänta socialdemokraterna
egentligen har varit när det gäller kritiken av trepartiregeringens ekonomiska
politik. Jag försökte på mitt sätt också utveckla detta och finner att när det
gäller framtiden så finns det inga konstruktiva bidrag som vilar på en bättre
grund än den omöjliga grund som kritiken från socialdemokraternas sida har
vilat på fram till nu.
Får jag sedan till Ola Ullsten säga att det kan inte vara någon överraskning
för er inom folkpartiet att vi inte gick lika långt i marginalskattesänkningar
som ni ville göra, eftersom vi, inom det utrymme som kan skapas, också ville
avdela medel till ett annat mycket viktigt ändamål, nämligen införandet av
vårdnadsersättning för småbarnsföräldrar. Det var också något som vi hade
inskrivet i trepartiregeringens program. Det kan inte ha varit någon
överraskning. Det hade vi framhållit vid regeringsöverläggningar. Det
framhöll vi vid kontakter, innan ni lade fram propositionen osv.
När det gäller marginalskatterna i de viktigaste inkomstlägena tror jag nog
att vi kan hitta en möjlighet att resonera oss samman, men jag tycker
fortfarande att det är helt oklokt att göra till en förstahandsuppgift att säga att
desom tjänar 114 000-115 000 kr. och mer skall ha garantier för att ha 15 eller
20 kr. kvar, under det att inga garantier ges till de människor som bara får fem
sex kronor kvar av den nya hundralappen och som tjänar hälften så mycket
pengar. Det vill till att vi knäcker den frågan för att få en bra lösning
beträffande marginalskattesänkningarna.
Men det är ett klart och ett bra besked ni har gett i denna fråga, nämligen att
det inte är så - vilket har spritts ute i landet - att vi skulle vara emot en
marginalskattesänkning. Vi har lagt fram ett eget förslag.
Får jag, herr talman, säga att Olof Palme gav uttryck åt många synpunkter
på en bättre livskvalitet som sammanfaller med den mening som många av
oss inom centerrörelsen har gett uttryck åt i många år. Måhända är det så att
tiden i oppositionsställning har gett Olof Palme och andra en möjlighet att
komma till insikt om de här problemen? Får jag påminna om att vi redan har
de tankarna inskrivna i vårt grundprogram, och får jag påminna om att vi har
en motion, som ligger på riksdagens bord, skjuten till hösten, som tar upp just
de här frågorna. Det viktiga är inte att vi talar om dem, utan det viktiga är ju
att vi omsätter tankarna i politisk handling. Kan vi då det gäller den motionen
räkna med socialdemokraternas stöd, så är det bra.
Men det vill till, Olof Palme - nu som tidigare - att den här kritiken för att
klyftorna skulle ha ökat i samhället under trepartiregeringens tid på något vis
beläggs. Det är i stället så att klyftorna har minskat mellan stora grupper.
Klyftan mellan å ena sidan löntagare och å andra sidan pensionärer har
faktiskt minskat under denna tid, och klyftorna mellan löntagare i allmänhet
och barnfamiljer har inte ökat. Det är ändå ganska viktiga saker. Detta är
fakta. Vad är det för klyftor som Olof Palme talar om?
Om arbetslösheten: Varje samhälle som lider av arbetslöshet måste ha som
en huvuduppgift att försöka få bort den. Jag försökte uttrycka detta i mitt
huvudanförande. Det är inget försvar, vare sig för den nuvarande situationen
eller för den som rådde under trepartiregeringens tid, om jag nu tillåter mig
påminna om att Olof Palmes regering på tidigt 1970-tal - år 1971 - hade högre
arbetslöshet. Uttryckt i procent var den 20 % större år 1971 än den var under
tredje kvartalet 1978 närden då var som högst. Jag säger inte detta som något
försvar, men det är ändå värt att påminna om det.
Och får jag i den diskussion som rör sig om ungdomars och andras
inställning till att ta anvisat arbete säga att den gäller såväl ung som äldre. Vi
får inte dela upp arbetsmarknaden i två grupper av arbeten: en grupp av
arbeten som är lämpliga för mig och mina barn och en annan grupp av arbeten
som lämpligen invandrare och andras ungar kan sköta. Det är den sämsta
utveckling vi kan få. Alla jobb som måste utföras för att samhället skall kunna
fungera är hedervärda och meningsfulla. Respekten för kroppsarbetets
avgörande betydelse för vårt välfärdssamhälle måste öka. Här har vi alla ett
stort ansvar när det gäller att inpränta detta. Det är en uppgift för föräldrar, det
är en uppgift för skolan och det är en uppgift för oss politiker att få detta fullt
klarlagt.
En fråga till Gösta Bohman: Ni moderater medger väl att konjunkturskäl
kan tvinga fram skattehöjningar?
Och så till den aktuella diskussionen. Tag inkomståret 1980! Då vill ni
moderater försvaga statsbudgeten genom skattelättnader. Ni vill alltså föra en
vanlig, traditionell expansiv politik. Då är frågan: Menar ni moderater att -med den bedömning som man nu kan göra - konjunkturen under 1980 blir
sådan att vi skall spä på ekonomin, att vi skall försvaga statsbudgeten då? Det
är ju det diskussionen rör sig om när det gäller att finansiera den
skatteomläggning som vi nu diskuterar.
GÖSTA BOHMAN (m) kort genmäle:
Herr talman! Vi hade en lång skattedebatt här i kammaren för en tid sedan.
Jag minns inte om Thorbjörn Fälldin deltog i den.
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
(Thorbjörn Fälldin: Jo då.)
53
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Men där redovisade jag alldeles klart vår inställning till behovet av
statsfinansiell åtstramning av konjunkturpolitiska skäl. Jag förklarade att den
frågan är vi beredda att bedöma i höst, då vi har klart för oss hur
konjunkturläget ter sig och då också en mängd andra faktorer är klarlagda,
och jag instämde i vad budgetminister Mundebo hade skrivit i finansplanen i
det hänseendet. Den inställning som budgetministern då intog har han av
olika skäl sedermera avvikit från. Men det är alldeles klart var vi står.
Sedan en fråga till Olof Palme som jag inte fått svar på.
Lyssnar Olof Palme nu? Hallå!
Jag vill fråga Olof Palme än en gång: Om Olof Palme anser att
industrisektorn är för liten, att den är undanträngd, vilken sektor är det då
som har trängt undan industrisektorn, och vad vill Olof Palme göra för att dra
ner den sektor som utövat ett så fördärvbringande inflytande på industrisektorn?
Får jag svar på den frågan senare vore det bra.
För att komma åt OECD, som gjort sig skyldig till det enligt Olof Palme
utomordentligt förargelseväckande att ge stort A, högsta betyg, till trepartiregeringens
politik, påstår Olof Palme att OECD:s rapporter bara är förhandlingsprodukter,
där texten skulle ha skrivits i det svenska kanslihuset. Jag
tycker det är en utomordentligt allvarlig anklagelse som Olof Palme nu riktar
mot denna ekonomiska samarbetsorganisation.
Men om det verkligen förhåller sig på detta sätt, varför sade inte Olof Palme
detsamma 1976, när OECD hade vissa berömmande ord att säga men också
allvarliga varningar att utdela gentemot den då sittande socialdemokratiska
regeringen? Då stod inte herr Palme i talarstolen och sade: Det här har vi
skrivit. Det beröm som står i OECD:s rapport har jag själv formulerat. Därför
är det så bra. Jag känner igen mina egna ord, och därför måste det vara bra. -Varför sade han inte det? Det skulle vara roligt att få svar på den frågan
också.
Det är reaktionärt, sade Olof Palme nyss, att fråga vem som skall betala
socialdemokraternas skattehöjningar. O. K. då: Är det reaktionärt att ställa en
sådan fråga, då är jag reaktionär - det skall jag gärna erkänna. Och jag kommer
att försätta att ställa den frågan till Olof Palme: Vilka skall betala de nya
skattehöjningar som ni föreslår? Vilka löntagare är det? Vilka pensionärer är
det? - Att det inte går att genomföra skattehöjningar utan att den stora
mängden av svenska folket får vara med och betala räkningen, det vet alla
som sysslar med ekonomi.
Och jag noterar att Olof Palme här i talarstolen alldeles nyss inte förnekade
att socialdemokratisk skattepolitik skulle leda till sänkta reallöner för landets
löntagare. Landets löntagare har anledning att notera herr Palmes konstaterande
i det hänseendet.
Sedan om budgetunderskottet. I själva verket är det så - jag skall gärna
erkänna det-att det var gamla socialdemokrater som bidrog till att lära ut att
det inte är statens budget utan samhällsekonomin som skall balanseras, att
det är det viktiga. Det var gamla socialdemokrater som bidrog till att förpassa
20-talsteorier till papperskorgen, om man så vill, till förmån för ett modernt
och socialt synsätt på hur statsbudgeten skall bidra till att skapa en balanserad
ekonomi.
Olof Palme brukar gärna berömma sig för sina goda internationella
kontakter, helst självfallet dem som ligger i Afrika och Asien. Men herr
Palme harju en del goda internationella kontakter också i Europa. Jag syftar
på Bruno Kreisky, som nyligen har en valseger bakom sig i kraft av sin tyngd
och sin förmåga att övertyga. Olof Palme vet kanhända-och om han inte vet
det kan jag tala om det för honom här - att det österrikiska budgetunderskottet
har varit betydligt större än det svenska en lång tid och att man t. o. m.
i valrörelsen berömt sig av att föra en sådan vidsynt politik i Österrike.
Därmed har jag ingalunda bagatelliserat ett budgetunderskott på sikt, men jag
tycker att något sinne för proportioner borde Olof Palme ändå ha i den här
debatten.
Det liksom hör till bilden att debatterna mellan Olof Palme och mig blir rätt
hårda och fräna. Det har blivit en gammal tradition att de skall präglas av
konfrontation - Olof Palmes favorituttryck. Ibland kanske det är nyttigt och
berättigat att rensa luften på det sättet. Ibland kan det vara onödigt och
skadligt.
Jag har en känsla av att vi just i dag, inför 1980-talet, strängt taget skulle
behöva komma ner på jorden, till en bättre atmosfär, för att få en nationell
dialog till stånd och sträva efter att åstadkomma nationellt samförstånd om
hur vårt land - gamla, fina Sverige-skall klara sin framtid som industri- och
välfärdsnation.
Vi lever i en internationell miljö som är mycket besvärlig. Oljekrisen ute i
världen och våra egna energiförsörjningsproblem kommer att göra den ännu
mer bekymmersam. Och med den stora - världens största - offentliga sektor
som vi har kommer problemen när det gäller skattehöjningar och annat att
spela en mycket stor roll. Vi haren för liten industrisektor, sade Olof Palme
själv för en stund sedan, men utan att tala om hur han skulle förbättra den
situationen. Vi har bristande investeringsvilja, och där utgör löntagarfonderna
ett hot och en anledning. Nyföretagandet ligger också lågt.
Men vi har många problem som vi verkligen skulle behöva diskutera
gemensamt för att åstadkomma den lösning som krävs för att trygga välstånd
och sysselsättning i vårt land. Är herr Palme beredd att ta upp en sådan
debatt? Den skulle vara mycket värdefull.
Under detta anförande övertog förste vice talmannen ledningen av
kammarens förhandlingar.
LARS WERNER (vpk) kort genmäle:
Herr talman! Statsministern inledde sitt första anförande i dag med att
skryta över regeringens ekonomiska politik. Men faktum kvarstår att den
regering han står i spetsen för har stått handfallen inför krisens verkningar.
Ett direkt resultat av detta är den fortsatt höga ungdomsarbetslösheten, så låt
oss tala något om den.
På grund av regeringens handfallenhet går i dag över 100 000 öppet
arbetslösa eller sysselsätts genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Ungdomsarbetslösheten riskerar dessutom att ytterligare öka i och med att
skolorna slutar och de värnpliktiga återvänder till arbetsmarknaden. De
arbetslösa ungdomarna och deras organisationer är därför mycket hårda i sin
kritik av regeringen och av det ekonomiska system som förvägrar dem
arbete.
Denna höga ungdomsarbetslöshet och denna bittra kritik har skrämt en del
makthavare i samhället, exempelvis företagsledare och en del av regeringen.
Arbetsgivareföreningen har organiserat en kampanj mot den arbetslösa
ungdomen, och vi har tidigare i dag talat om småföretagarnas kampanj.
Maken till den lögnaktighet och fräckhet som förekommer i dessa kampanjer
får man leta efter under de senaste åren. Satsa på dig själv, uppmanar man de
arbetslösa ungdomarna och försöker framställa den höga ungdomsarbetslösheten
som ungdomens eget fel. Arbetsgivareföreningen har också försökt att
använda den höga ungdomsarbetslösheten som skäl för förändringar i lagen
om anställningstrygghet. Lagen har t. o. m. gjorts skyldig för en viss del av
ungdomsarbetslösheten.
I förrgår, på TCO-kongressen, anslöt sig statsminister Ullsten till de mest
mörkblå här i samhället och stämde in i hetskören mot denna arbetslösa
ungdom. Inte nog med att Ola Ullsten som statsminister hetsar mot denna
ungdom, han gör det dessutom på en facklig kongress, vilket inte är mindre
anmärkningsvärt. Han sade att det från allt fler håll kommer uppgifter om att
en del arbetslösa ungdomar hellre förblir arbetslösa och lever på kassabidrag
än tar ett jobb som kräver litet av ansträngning och offrad bekvämlighet.
Samma dag hade han oturen att få svar från arbetsmarknadsstyrelsens
personal, som sade: Vi har inga fakta som stödjer statsministerns påstående.
Personalen kunde däremot lägga fram direkta fakta som visade att statsministern
ljög och for med osanning. Mer än hälften av de arbetslösa
ungdomarna får näml igen ingen ersättning när de är arbetslösa. Detta visar en
generande okunnighet om förhållandena på den svenska arbetsmarknaden
hos statsministern och det gäng han har omkring sig från tiden i ungdomsförbundet.
AMS har förklarat att grundfelet är att det inte finns tillräckligt med jobb
som dessa ungdomar kan få. Man brukar räkna med att 10 % av de lediga
jobben är sådana som ungdomar kan ta. Det gör t. ex. för april i år att 7 600
lediga jobb finns för dessa ungdomar. Men det innebär samtidigt att det går 13
arbetslösa ungdomar på varje jobb. Ola Ullsten. Det behövs ingen 4 eller 5 i
matematik för att komma fram till de siffrorna. Sluta upp med denna hets mot
de ungdomar som i dag går arbetslösa och angrip i stället företagen, som
vägrar att anställa de arbetslösa.
Det värsta som kan hända de borgerliga partierna tror jag är om väljarna
kommer ihåg de vackra vallöftena och jämför dem med den politik som har
förts i regeringsställning. I stället för utlovade nya jobb har tusentals jobb
försvunnit. Viljan till skattesänkningar har demonstrerats i ökade skatteorättvisor.
I folkpartiets Sverige skulle det mesta vara gott och väl enligt
valpropagandan, men verkligheten är en annan.
Gå ut till de människor som har drabbats av arbetslöshet eller som känner
hotet mot sysselsättningen över sig. Gå ut till de människor som känner hur
pris- och hyreshöjningarna ständigt undergräver levnadsstandarden. Gå ut
till de kvinnor och den ungdom som i dag förtvivlat söker efter jobb. Fråga
dem om det var så de trodde politiken skulle bli när de borgerliga partierna
kom i regeringsställning.
Jag tycker att väljarna borde avkräva partierna redovisning för vad de har
gjort för att förverkliga sina löften. Vissa partiers propaganda är ju egentligen
av det slaget att den kunde vara ett fall för konsumentombudsmannen - man
ger löften som saknar varje täckning.
Jag vill avsluta den här repliken med att ställa en mycket kort och rak fråga
till statsministern, som han borde kunna ge ett lika kort och rakt besked på:
Är statsministern i dag beredd att erkänna att uttalandet på TCO-kongressen
var oriktigt, och är statsministern beredd att be de arbetslösa ungdomarna om
ursäkt för detta obetänksamma uttalande?
Statsministern OLA ULLSTEN:
Flerr talman! Lars Werner menar att regeringen står handfallen inför
arbetslösheten. Jag har tidigare i två inlägg visat att de insatser som har gjorts
för att klara arbetslöshetsproblemen har varit av större omfattning än
någonsin tidigare i Sverige och att resultatet för Sveriges del är klart bättre än
för alla andra jämförbara industriländer. Då behövs det nog Lars Werners
talang för att vara onyanserad för att mena att regeringen står handfallen.
Det finns flera orsaker, Lars Werner, till att arbetslösa ungdomar inte får de
jobb som är lediga. Ena orsaken kan vara att vi trots en kraftig utbyggnad av
arbetsförmedlingarna fortfarande har svårigheter att matcha lediga jobb mot
arbetssökande ungdomar. En annan orsak kan vara att arbetsgivarna är för
kräsna när det gäller att ställa krav på yrkeserfarenhet och utbildning hos den
arbetskraft de söker. Och en tredje orsak kan mycket väl vara att en del
ungdomar själva är litet för kräsna. Det finns - och det var det jag talade om i
mitt anförande på TCO-kongressen - rapporter från olika håll - jag gick inte
längre än att redovisa att sådana existerar-om att man erbjuder jobb som är
ganska rimliga men som ungdomar ändå inte vill ta. Det kan möjligen bero på
att man har inställningen att man skall ta bara det jobb som man har tänkt sig
att satsa på. Får man då inte det, så avstår man hellre. Då har jag sagt, och det
har såvitt jag vet också andra partiledare sagt, att det är rimligt att påpeka för
de unga att det första jobbet inte behöver bli det sista. En arbetslivserfarenhet
är alltid värdefull, nästan från vilket område den än kommer. Jag tror att vi.
Lars Werner och andra, måste våga tala också om detta.
Gösta Bohman har redan talat om OECD-rapporten. Jag gjorde också den
iakttagelsen när Olof Palme talade att det var fasligt vad OECD-rapporter
plötsligt har blivit oanvändbara som argument i den ekonomisk-politiska
debatten. Jag minns åtskilliga referenser till sådana rapporter från den tid då
finansministern hette Gunnar Sträng och statsministern hette Olof Palme.
Olof Palme ställde frågor till mig, i stället för att svara på dem jag ställde till
honom. Flan frågade: Hur skall vi göra med virkesbristen? Ja, vi har just
genomfört en ny skogsvårdslag, och vi har infört olika stimulansåtgärder för
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
att öka virkesuttaget.
När det gäller oljan har vi i riksdagen just antagit förslag till riktlinjer för hur
vi skall minska oljeberoendet. Vi arbetar hårt för att åstadkomma långsiktiga
leveransavtal för oljan, vilket man under den socialdemokratiska tiden inte
lyckades prestera över huvud taget; det gör att vi nu är starkt beroende av den
nyckfulla Rotterdammarknaden.
Under den senaste period då socialdemokraterna regerade gick
bostadsinvesteringarna ned varje år, medan de faktiskt har ökat tämligen
kraftigt under den senaste mandatperioden. Om det visar sig att vi behöver
stimulera bostadsbyggandet ytterligare för att undvika bostadsbrist, så skal!
det ske.
När det gäller hur vi skall strama åt finanspolitiken och klara budgetunderskottet
vet Olof Palme från finansutskottets betänkande att regeringen är
beredd att vidta de åtgärder som kan krävas för det och att den bedömningen
på riksdagens uppmaning skall göras i höst. Vi tycker också att det är rimligt
att så faktiskt sker.
F. ö. kan jag inte annat än notera att Olof Palme är på snabb flykt bort från
den ekonomiska politik som han tidigare rekommenderat. Så sent som i
partimotionen hösten 1978 förklarade socialdemokraterna att devalveringen
varit olycklig och att beslutet om att lämna samarbetet i den s. k. valutaormen
var olyckligt. Nu vill Olof Palme inte kännas vid sin kritik av devalveringen. I
den mån det innebär ett retroaktivt erkännande av att den ekonomiska politik
som trepartiregeringen och senare folkpartiregeringen fört varit riktig noterar
vi naturligtvis det med stor tillfredsställelse. Men det skall sägas att det hade
varit värdefullare att få det stödet från den socialdemokratiska oppositionen
när politiken skulle sättas i sjön, när det var nödvändigt för oss att vidta vissa
åtgärder som inte var alltigenom populära. Men då lyste det socialdemokratiska
stödet helt och hållet med sin frånvaro. Då hade man ingenting till övers
för några av de politiska åtgärder som vidtogs och som vi nu kan redovisa
mycket goda resultat av.
Thorbjörn Fälldin menar att det inte kan ha varit någon överraskning för
oss att centern inte ville gå lika långt som vi när det gällde marginalskattesänkningarna.
Nej, det var inte det. Vi hade olika meningar i den frågan. Vi
ansåg att marginalskattesänkningarna var angelägnare än centern ansåg;
därför stannade ni påhafva vägen. Ni ville införa ett vårdnadsbidrag. Vi ansåg
inte att statsfinanserna i detta läge tålde ytterligare en bidragsform. Därmed
har vi inte i och för sig avskrivit tanken på ett vårdnadsbidrag.
Men det är fel. Thorbjörn Fälldin, att försöka skapa en motsättning mellan
marginalskattesänkningen och viljan att göra någonting åt de marginaleffekter
som ni talar om och som blir en konsekvens av att olika bidrag försvinner
eller minskar i och med att inkomsten ökar. Det problemet måste vi också ta
itu med. Men det försvåras på intet sätt av att man sänker marginalskatten,
eftersom marginalskatten är en del av det som man kallar marginaleffekter.
Det är inte heller på det viset att vi ser det som någon huvuduppgift, som
jag tyckte att Thorbjörn Fälldin sade, att sänka marginalskatterna för dem
som har en årsinkomst på mer än 114 000 kr. Jag antar att Thorbjörn Fälldin
syftar på förslaget att infora ett marginalskattetak. Vi menar att marginalskatterna
skall sänkas ide inkomstskikt där de utgör ett verkligt problem. Det
ger den skatteskala som vi har rekommenderat ett uttryck för. Det är en
skatteskala som innebären sänkning av marginalskatterna i de inkomstskikt
där huvuddelen av de heltidsarbetande befinner sig.
Vi tycker emellertid också att det är rimligt att de som har höga inkomster
åtminstone får behålla 15 kr. av varje nyintjänad hundralapp. Det är inte att
vara ute efter att föra en skattepolitik som gynnar höginkomsttagare. Det är
att ha en allmänt resonlig inställning också till dessa människors, läkares,
ingenjörers, forskares, krav på att ekonomiskt få någonting över för de
insatser som också de gör för samhället. Jag antar att Thorbjörn Fälldin och
andra menar att de faktiskt gör det.
Det bör dessutom sägas, herr talman, att det marginalskattetak som vi talar
om, och som praktiskt taget alla människor man nämner det för tycker är
fullständigt rimligt, ekonomiskt sett innebär en obetydlig belastning jämfört
med vad marginalskattereformen totalt kostar. Vi har föreslagit en skatteomläggning
som innebär en satsning på ungefär 4,5 miljarder kronor, inkl.
kommunalekonomin. Ett genomförande av detta marginalskattetak, som vi
talar om, kostar några tiotals miljoner kronor. Det tycker vi är en rimlig åtgärd
för att åstadkomma åtminstone något slag av rättvisa också i de höga
inkomstlägena.
OLOF PALME (s) kort genmäle:
Herr talman! Herr Bohman efterlyste en dialog, men för det behöver han
inte hojta så förskräckligt. Det räcker helt att lyssna med ett halvt öra på herr
Bohman, för man vet ändå i stort sett vad han kommer att säga.
Ett land, som under ett par borgerliga års styre har tappat vart tolfte
industrijobb, varav vart sjätte i skogslänen, och som har låtit investeringarna
rasa med 30 %, har en industrisektor som är alldeles för liten. Dessa
krympningar har gjort att den totala ekonomin inom industrisektorn är för
liten.
Det är genom en exempellös vanskötsel av ekonomin som man har skapat
en så stor utländsk skuldsättning och ett så stort budgetunderskott. Vi menar
att detta underskott måste betalas. Men herr Bohman nekar och talar i stället
om att ytterligare sänka skatterna. Det kommer ofrånkomligen att drabba de
sjuka, de gamla och barnen.
Beträffande det herr Bohman sade om Österrike har han fel. Han kanske
har förväxlat med Zaire eller Uganda.
Jag vill tacka Thorbjörn Fälldin för berömmet när han sade att vi har tagit
upp saker som centern har motionerat om. Jag vet att det är det finaste beröm
man kan få av en centerpartist, för vilken inget mellan himmel och jord är
främmande. Vad man än tar upp, så kommer Thorbjörn Fälldin eller någon
annan centerpartist upp i talarstolen och säger att redan år 1922 så tog herr
”Olsson i Snytbaggen” eller någon annan upp samma sak i en motion. Jag vet
således att det är ett beröm han ger oss, och jag tackar för att vi på den punkten
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
är på samma linje.
Jag hinner inte, Ola Ullsten, på tre minuter förklara på vilka punkter som ni
har fört en felaktig ekonomisk politik. Men bl. a. är det sätt på vilket ni har
genomfört devalveringen utomordentligt anmärkningsvärt. Jag har talat
mera om framtiden och inte flytt bakåt. Jag kan förstå att Ola Ullsten där är i
beråd. Folkpartiet fick ju chansen att utveckla sin politik via regeringsbildningen.
Folkpartiet fick chansen att genomföra ting, som man var osams med
de andra borgerliga partierna om men som man kunde få stöd för av oss. Så
har folkpartiet också gjort t. ex. när det gäller läroplanen och familjepolitiken.
Folkpartiet hade också chansen att frigöra sig från blockpolitiken. Den
chansen har ni däremot inte tagit. Ni har inte med ett knyst vågat gå emot alla
herr Bohmans funderingar. Där sitter ni fast. Dessa era borgerliga bröder -framför allt herr Bohman, naturligtvis - har nu brutalt avsatt folkpartiregeringen.
Då är det naturligtvis inte lätt att tala om framtiden. Då är framtiden
en framtid i den Bohmanska fållan. När herr Ullsten väl avsatts återgår man
till att skälla på socialdemokraterna. Men medborgarnas fråga blir: Vilken
politik skall en sådan borgerlig trepartiregering i så fall föra efter all splittring
under denna vårsäsong?
THORBJÖRN FÄLLDIN (c) kort genmäle:
Herr talman! Jag kan inte hjälpa om Olof Palme blir ledsen, när han får veta
att han inte kom med några nyheter. Jag upprepar än en gång att det viktiga
inte är att tala om detta utan att omsätta det i politisk handling. Jag inbjuder
alltså Olof Palme och socialdemokratin att ställa upp när vår motion
behandlas.
Överdriv nu inte, Olof Palme, skuldbördan när det gäller budgetunderskott
och internationell upplåning. Olof Palme vet att vilken regering som än hade
suttit och som velat föra en politik som försvarar jobben så långt det över
huvud taget är möjligt hade tvingats till denna upplåning. Att gå den andra
vägen och öka bördorna på företagen hade inneburit att vi låtit rätten till
arbete komma i andra hand. Överdriv alltså inte skuldbördan. Det viktiga är
vad vi är beredda att göra för att nu ta tillbaka det vi levde på i förskott under
de svåra åren.
Såsom svar på min fråga sade Gösta Bohman att han är beredd att i höst
bedöma vad konjunkturen kräver. Bra, då medger också Gösta Bohman och
moderaterna att det var ett klokt beslut att skjuta skatteomläggningen till
hösten. Det var ett värdefullt besked under denna debatt.
Ola Ullsten gör ingen hemlighet av att marginalskatterna för folkpartiet är
viktigare än att småbarnsföräldrarna får ett nödvändigt stöd. Vi får väl
fortsätta den diskussionen och se hur det går.
När det gäller människor med ”vanliga inkomster”, som Ola Ullsten
uttryckte det, tror jag uppriktigt sagt att det inte skall möta några svårigheter
för oss att resonera oss samman. När det gäller människor med inkomster på
114 000 kr. och däröver, som Ola Ullsten talade om, vill jag framhålla att de
får den maximala effekten av vad justeringarna av hela skalan ger, eftersom
ingen av oss tänker höja uttaget i de högsta skikten. Jag kan överväga en
garanti för att de människor som tjänar 114 000 och mer skall få 15-20 kr. kvar
av en nyintjänad hundralapp - dock endast under förutsättning att man
samtidigt inför en garanti så att de som tjänar hälften också får 15-20 kr. kvar
och inte får nöja sig med 4-5 kr.
I regeringsfrågan har jag uppfattat att Ola Ullsten har förklarat att
folkpartiregeringen är beredd att avgå för att möjliggöra bildandet av en ny
och starkare regering. Olof Palme blev då litet orolig och började tala om att
det skulle krävas ett gemensamt program. Men om Olof Palme och
socialdemokraterna vinner, blir det väl också en minoritetsregering-då stödd
på vänsterpartiet kommunisterna. Gör alltså inte detta problem större än det
är.
Politikens innehåll är det viktigaste, sade Ola Ullsten. Ja, förvisso. Det har
vi från centern visat både i regeringsställning och här i kammaren. Politikens
innehåll är det viktigaste, inte ministerposterna.
GÖSTA BOHMAN (m) kort genmäle:
Herr talman! Lars Werner menade för en stund sedan här i talarstolen att
vissa borgerliga partiers löften och propaganda borde vara ett fall för
konsumentombudsmannen. Och det skall alltså den säga, vars politik har
lovat revolution ända sedan 1917 och ännu inte förverkligat sin löftespolitik.
Jag borde naturligtvis vara tacksam när Olof Palme jämför mig med
prinsen av Arkadien. Jag tackar för det. Men jag kanske inte är lika artig
tillbaka, för när jag lyssnade även till Olof Palme i hans senaste inlägg kom jag
att tänka på den gamla sketch som Fridolf Rhudin en gång medverkade i -jag
tror det var i slutet på 1920-talet: ”Jag är en hund jag, och jag skäller.” Det är
en liknelse som kanske är bättre.
Olof Palmes historieskrivning om anledningen till att den industriella
sektorn har minskat är definitivt inte sann. Den är helt oriktig. Om det vore så
att den var sann - låt gå för det för att vi skall kunna följa upp de här
tankegångarna - och om det vore så att trepartiregeringen genom sin politik
på den korta tiden av ett par år hade åstadkommit detta och man kommit ned
till den storlek som den industriella sektorn har i dag, då är detta ett faktum,
och då skall den öka. Jag frågar då: På vems bekostnad skall detta ske? Då
måste någon annan sektor dra ner sitt omfång. I stället går socialdemokraterna
den motsatta vägen och vill ytterligare bygga ut den offentliga sektorn,
ytterligare höja skatterna och därmed ytterligare försvåra för den industriella
sektorn att få den omfattning som den - även enligt Olof Palme - behöver.
Det finns ingen logik i det resonemanget.
Olof Palme vidhöll att det skulle vara reaktionärt att fråga vem som skall
betala de skattehöjningar som socialdemokraterna står för. Denna fråga är i
allra högsta grad motiverad i ett land, vars medborgare har ett hårdare och
tyngre skattetryck än medborgarna i något annat land. Att i ett sådant land
fråga vem som skall betala de skattehöjningar ni kommer med, vad dessa
medborgare skall spara in på för att kunna åstadkomma denna inbetalning av
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
skatter, skulle alltså vara reaktionärt. Detta har inte ett enda dugg att göra
med de fattiga, de sjuka, de gamla som Olof Palme drar upp i debatten.
Jag tycker att det vore utomordentligt intressant att höra vad LO säger om
det resonemang som Olof Palme för. Vad säger t. ex. Gunnar Nilsson om
detta? Han skall om några månader gå ut i avtalsrörelsen i vetskapen om att vi
har höga skattehöjningar att räkna med. Att ha skattehöjningar framför sig -tror ni att det är en bra metod att skapa en lugn avtalsrörelse och hålla
inflationen nere? Jag tror inte det. Jag har faktiskt samma uppfattning som
Gunnar Sträng hade 1976: En sådan här inställning leder till motsättningar på
arbetsmarknaden, risker för konflikter, risker för ny inflation.
LARS WERNER (vpk) kort genmäle:
Herr talman! Det är inte så lätt att vara lika rolig som Gösta Bohman under
avslutningsdagarna här i riksdagen. Men, Gösta Bohman, framkallandet av
revolutioner sker knappast med hjälp av vare sig konsumentombudsmannen
eller proklamationer från talarstolar.
Statsministern försöker med en rätt dålig argumentation att rättfärdiga
regeringens politik. I mitt förra inlägg pekade jag på de oförskämdheter mot
den arbetsfösa ungdomen som tillgreps för att dölja regeringens oförmåga att
lösa sysselsättningsproblemen.
När det gäller skatterna försöker man rättfärdiga en politik som gynnar
höginkomsttagarna och missgynnar låginkomsttagarna med påståendet att
man vill korrigera inflationens inverkan på skatterna.
Men vad gör regeringen för att korrigera inflationens inverkan på de skatter
som slår hårdast för låg- och mellaninkomsttagarna? Vad gör regeringen för
att motverka inflationen när det gäller den indirekta beskattningen, och vad
gör regeringen för att motverka verkningarna av den kommunala beskattningen?
Ingenting! Tvärtom menar regeringen att skattelättnader för höginkomsttagarna
skall betalas med höjd indirekt beskattning.
Det finns några problem som är särskilt brännande för vanliga människor.
Det är arbetslösheten, det är hotet mot jobben, det är stigande priser och
hyror, det är ett orättvist skattesystem, och på de här områdena har
regeringen inte lyckats redovisa några som helst åtgärder som på ett
någorlunda verkningsfullt sätt angriper problemen. Regeringen står tomhänt.
Den är handfallen inför de bekymmer som stora grupper har. Detta är
avgörande frågeställningar i en ekonomisk debatt och i en politik som skall
handla om framtiden.
Ola Ullsten försöker slingra sig från sitt uttalande på TCO-kongressen
häromdagen. Men så enkelt går det inte. T. o. m. TCO-kongressen slog fast -och dess ombud reagerade med skärpa mot Ola Ullstens uttalande - att
orsaken till den stora ungdomsarbetslösheten är att det saknas ett tillräckligt
antai jobb. Varje gång Ola Ullsten diskuterar denna fråga exponerar han en
generande okunnighet om villkoren för dem som går utan jobb. De föredrar
att gå arbetslösa och leva på kassaersättning, säger han. Jag har varit arbetslös
några gånger, inte så länge som de ungdomar som nu tvingas gå ett halvår
eller ett år men ändå några månader åt gången. Det förhåller sig ju så att den
som vägrar ta ett anvisat jobb blir avstängd från kassan. Det är möjligt att Ola
Ullsten inte känner till det.
Det vore ganska välgörande om statsministern i denna avslutande debatt
medgav att hans uttalande var olyckligt och dåligt formulerat. Om han inte
gör det, garanterar jag att den här frågan kommer att ställas många gånger
under de närmaste månaderna.
Statsministern OLA ULLSTEN:
Herr talman! Jag hoppas att Lars Werner trots allt egentligen har förmågan
att skilja mellan vad som skulle vara ett angrepp på den arbetslösa ungdomen,
som han säger, och vad som är en diskussion om vissa tendenser som gör sig
gällande hos vissa ungdomar beträffande attityden till arbete. Om vi inte
vågar diskutera den sortens tendenser, kommer det att gå illa för Sverige.
När det gäller skattedebatten mellan Thorbjörn Fälldin och mig noterar jag
med tillfredsställelse - fast inte med någon större överraskning - att centern
nu säger sig vara villig att diskutera en uppgörelse om sänkta marginalskatter.
Jag tar fasta på det.
Olof Palme tycktes vara missbelåten med att vi, som han sade, inte hade
övergivit blockpolitiken. Vi har egentligen aldrig accepterat det som brukar
menas med blockpolitik - vi kan stödja en politik som ligger i linje med våra
idéer. Vi har under denna riksdag visat att vi har kunnat få stöd för vår politik,
även från socialdemokraterna, när det gäller sä viktiga frågor som den nyligen
antagna nya läroplanen för grundskolan, viktiga avsnitt i industripolitiken,
försvarspolitiken och familjepolitiken.
På samma sätt har vi i dag tvingats konstatera att beträffande den
ekonomiska politiken finns det väsentliga skillnader mellan den socialdemokratiska
oppositionen och de partier som ingick i trepartiregeringen. I den
senare grupperingen partier finns det å andra sidan här en grundval för
samarbete. Det är också viktigt att notera att de riktlinjer för den ekonomiska
politiken som föreslås i kompletteringspropositionen nu också kan antas av
riksdagen. Därmed åstadkommer vi det som är väsentligt för all annan politik
- en sund ekonomisk grundval att stå på.
Jag noterar f. ö. att den socialdemokratiska kritiken mot den ekonomiska
politiken avtar i styrka för varje gång den diskuteras här, och det får väl också
anses vara ett gott tecken.
Denna debatt visar naturligtvis att det också finns viktiga skiljelinjer i
svensk politik. Det gäller om vi vill satsa på initiativ från många i en
marknadsekonomi eller om vi tror mera på styrning från några få i en
planinriktad ekonomi. Det gäller om vi är beredda att ta in de resurser som
krävs för att klara viktiga sociala insatser eller om vi sätter sänkt totalt
skattetryck framför allt annat.
Folkpartiet har som utgångspunkt att bygga vidare på marknadsekonomin
och att utveckla den sociala omsorgen. Vi bör föra en ekonomisk politik som
gör att företag i så stor utsträckning som möjligt kan klara sig på egen hand,
vinna nya marknader och finna nya produkter. Vi bör sänka marginalskatterna,
så att vi stimulerar människor att arbeta och att spara. Vi bör samtidigt
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Deri ekonomiska
politiken, m. m.
gå vidare i det sociala reformarbetet. Resurserna är begränsade, men det finns
många viktiga förändringar som inte bara handlar om pengar utan lika
mycket om inriktningen av vårt samhälle. Vi bör fortsätta med våra
ansträngningar att ge meningsfullt arbete också åt människor som har
svårigheter av olika slag. Vi bör organisera vården, så att den kommer
närmare den enskilde och blir mer personlig. Vi bör i allt större utsträckning
ge de äldre mer än pension, också en plats i gemenskapen och möjligheten till
en insats i t. ex. arbetslivet. Vi bör med kraft motverka att uppdelningen på
svenskar och invandrare också blir en uppdelning på höginkomsttagare och
låginkomsttagare, på bra bostäder och dåliga bostäder, på social gemenskap
kontra isolering. Vi bör vidare se till att vi medvetet fullföljer den väldiga
förändring och frigörelse som består i att kvinnor och män även i praktiken får
samma möjligheter och kan ta samma ansvar.
Vi kommer ändå inte ifrån att styrkan i vår ekonomi också i stor
utsträckning avgör hur mycket av trygghet och sysselsättning som vi kan
försvara, hur mycket av våra anspråk och drömmar som vi kan förverkliga. Vi
har just tagit oss ur en kris i svensk ekonomi. Men framför allt oron på
oljemarknaden kan föra Sverige och andra länder in i nya svårigheter. Därför
är det så viktigt att vi jämsides med en nödvändig debatt om skiljelinjer också
tar vara på det som förenar.
När de samhällsekonomiska villkoren hårdnar är det särskilt viktigt att vi
motverkar att det sociala och politiska klimatet gör detsamma. Tvärtom
behöver vi bevara förmågan att tala med varandra över parti- och organisationsgränserna.
Det kan ske i medvetande om de skillnader som finns när det
gäller åsikter, men samtidigt på grundval av vad som förenar i form av
insikter. Den tradition vi har i Sverige av ansvar och samförstånd kan bli ett
av våra främsta vapen när det gäller att klara framtiden, lika väl som det varit
en av förutsättningarna för att klara det här riksmötet.
Förste vice talmannen anmälde att Lars Werner anhållit att till protokollet
få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
KARL ERIK OLSSON (c):
Herr talman! Min tanke var att i det här anförandet kommentera några av
centerns förslag i det program för ekonomisk-politiska åtgärder som vi har
lagt fram i vår partimotion och som finansutskottets majoritet har slutit upp
bakom. Men en rad talare både före och efter mig har strukit sig, och därför
skall jag avstå från att göra en del av dessa kommentarer.
Jag skall bara anlägga några synpunkter i anslutning till det särskilda
yttrande som centerns ledamöter fogat vid betänkandet och som gäller
långtidsutredningen.
Ett område som har kritiserats hårt av remissinstanserna är kalkylen
beträffande den offentliga expansionen. Med den utveckling som vi hittills
kan registrera skulle det för den återstående delen av prognosperioden bara
stå till buds ungefär 1,9 % för årlig tillväxt av den kommunala konsumtionen.
Detta räcker knappt till för att fullfölja redan påbörjade åtaganden.
Utrymmet för offentlig konsumtionsökning, och än mer för privat konsumtionsökning,
är snävt, trots att den allmänna uppfattningen är att långtidsutredningen
gjort en optimistisk bedömning av den ekonomiska expansionen
här i landet. Obalansen i den offentliga ekonomin blir därför alltmer
oroande. Det torde i en framtid bli nödvändigt att mer än hittills analysera de
tillgängliga ekonomiska resurserna innan man bestämmer sig för att ta dem i
anspråk.
Det begränsade utrymmet för ökad privat konsumtion torde, med hänsyn
till vår nuvarande konsumtionsnivå som är bland de högsta i världen, med
hänsyn till kraven på en ny ekonomisk världsordning och en bättre global
fördelning samt med hänsyn till det alltmer accentuerade kravet på
hushållning med naturresurser, vara ett betydligt mera uthärdligt problem än
vi ibland föreställer oss. Dock måste vi vara medvetna om att fördelningspolitiken
i ett läge med stagnerande konsumtionsutveckling blir både
viktigare och svårare att genomföra.
Ett snävt utrymme inom den offentliga sektorn kan emellertid vara förenat
med mer bekymmer. Här har vi framför oss kostnadskrävande uppgifter,
både sådana som redan är beslutade och sådana som det vore önskvärt att
genomföra.
I detta läge blir det utomordentligt angeläget att organisera samhället så,att
högsta möjliga livskvalitet kan garanteras människorna utan onödiga
fördyringar. Hittills har det kunnat konstateras en viss nonchalans på detta
område. Ibland har man t. o. m. ansett att omvägar i problemlösningarna
fungerat som en stimulans i ekonomin.
Samhällsplaneringen och planeringen av offentliga aktiviteter är nyckelfrågor.
Det centraliserade samhället, med dålig samordning mellan arbete,
bostad och service drar stora extra kostnader och innebär en ökning av
resursförbrukningen som aldrig reellt sett kommer människorna till del. En
ökning av belastningen på såväl naturmiljön som den mänskliga miljön
kräver ständigt ökade reparationsinsatser. Fysisk och psykisk vård av
människor och återställning av förstörd miljö är alltid dyrbar. Därför måste en
huvudinriktning vara att genom förebyggande åtgärder och genomtänkt
planering minimera behovet.
De behov som föreligger måste emellertid tillgodoses. Under de senaste
årtiondena har samhället, enligt min mening, på många områden i alltför stor
omfattning, jag har här inte tid att gå in på detaljerna, ensidigt satsat på
institutionslösningar. Dessa är så gott som alltid de dyraste och mest
resurskrävande. Ändå blir de, i synnerhet i sina centralistiska former, ofta
kalla och omänskliga och har alltså låg livskvalitet.
Det blir därför nödvändigt att direkt satsa på och även forska om ett
småskaligare, mera överblickbart samhälle där den resurs som ligger i
människornas vilja till gemenskap, medmänsklighet och vardagssolidaritet
utvecklas och nyttiggörs. Inget socialt trygghetssystem i världen kan ersätta
denna resurs. Vi behöver skapa ett samhälle där människan motiveras till
ökat ansvar både för sig själv och för varandra, ett samhälle där även
människor utanför det betalda arbetslivet - och det är faktiskt flertalet om
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
5 Riksdagens protokoll 1978179:174-176
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
man räknar med den totala tiden barn, ungdomar, hemarbetande,
handikappade och pensionärer för att ta några exempel, känner att de har
meningsfulla uppgifter. Och detta skulle inte bli någon hård belastning på
människorna, snarare tvärtom, därför att alla människor behöver behövas.
I detta anförande instämde Birgitta Hambraeus, Bertil Johansson och
Anton Fågelsbo (samtliga c).
Budget- och ekonomiministern INGEMAR MUNDEBO:
Herr talman! Det är intressant att läsa materialet för den här debatten och
att lyssna på inläggen. Vi får ju en illustration av en väl känd psykologisk
företeelse: samma verklighet kan beskrivas på många olika sätt. Det finns
otaliga möjligheter att välja ut delar av denna verklighet, att lägga stark vikt
vid vissa inslag, att lägga ringa vikt vid andra, att ”glömma bort” en del fakta.
Men det finns också vissa fakta som vi inte kan komma ifrån. Det finns
statistik, upplevelser och erfarenheter, som ger en tämligen entydig bild. Det
finns rapporter, undersökningar och internationella granskningar, som
sakligt och nyanserat beskriver utvecklingen och som inte ens det politiska
språket ett valår kan rå på. Jag vill nämna ett par sådana rapporter men skall
med hänsyn till debattidpunkten väsentligt förkorta mitt inlägg.
Ingenjörsvetenskapsakademien, IVA, har gjort en intressant studie,
Teknik och industristruktur, 70-talets ekonomiska kris i historisk belysning.
Man konstaterar att den kris som vi upplevt under 1970-talet inte orsakats
bara av faktorer av konjunkturell eller kortsiktig natur utan att den också har
förklaringar som till en del ligger långt tillbaka i tiden. IVA tecknar därför ett
längre perspektiv, ett långt skede av industriell tillväxt, av betydande
förändringar och utveckling inom näringslivet. Man påminner om de mycket
gynnsamma omständigheter för snabb ekonomisk tillväxt som vi hade i
Sverige efter andra världskriget. Men man påminner också om att tendenser
till försämrad konkurrenskraft för svensk industri började märkas redan
under 1950-talet och säger att åren kring mitten av 1960-talet framstod som
en brytpunkt i den industriella utvecklingen. Fram till 1965 ökade den
svenska andelen av världsexporten. Sedan har den minskat, särskilt efter
1973. Etableringen av nya företag inom metall-, verkstads- och plastindustrin
ökade fram till 1965 för att sedan minska starkt. Industrisysselsättningen
började samtidigt minska.
Man framhåller att orsakerna till 1970-talets kris är allvarligare än under
tidigare kriser, t. ex. under 1920- och 1930-talen. De strukturella problemen
berör nu fler branscher. Alla basindustrier har fått försämrade förutsättningar.
Vår anpassningsförmåga är mindre, bl. a. till följd av olika tröghetsfaktorer.
Omvärlden har utvecklats snabbare och starkare än vi. Nya länder har
börjat konkurrera på flera industriella områden.
IVA-boken innehåller en värdefull analys av ekonomi och näringsliv. Det
är bl. a. värdefullt att få detta längre perspektiv på vår ekonomi. Det är inte så
att en ekonomisk utveckling på en gång ändras av politiska företeelser och
beslut, av val, regeringsskiften och riksdagsbeslut. Mycket förändras. Vi kan
stimulera, vi kan motverka, men ständigt pågår en internationell och
nationell utveckling, som påverkas av många faktorer.
Jag vill inte - inte ens nu, hundra dagar före ett allmänt val - ensidigt
placera ett ansvar på visst eller vissa partier, inte heller ensidigt placera
förtjänster hos visst eller vissa partier. Jag menar att en del av orsakerna till
våra problem kan vi söka tillbaka i 1950- och 1960-talen,en del harvi skaffat
oss under 1970-talet, en del fortsätter vi att skaffa oss och en del beror på den
internationella utvecklingen.
Jag kan på några punkter instämma i vad som sägs i den socialdemokratiska
reservationen. Jag tänker bl. a. på den mening där man säger:
”Redan 1976 framstod det som klart att den svenska ekonomin stod inför
svåra problem.”
Det är rätt. Svensk ekonomi stod inför svåra problem. Faktum är att en del
av de problemen började vi få redan under 1960-talet, fast vi då inte tillräckligt
observerade dem. Flera problem fick vi, framför allt under åren 1975 och
1976.
Synd bara att socialdemokraterna, som då till följd av regeringsinnehav
både hade god inblick och goda möjligheter att påverka, så litet talade om
problemen och i så ringa omfattning lät insikten om att vi stod inför svåra
problem inverka på den ekonomiska politiken i mitten av 1970-talet.
Tvärtom, flera av de politiska besluten betydde ju att problemen försvårades.
Synd också att medvetandet om att vi redan 1976 stod inför svåra problem fått
så ringa genomslag i beskrivningen av svensk ekonomi under tiden
1976-1979. Den som nu studerar socialdemokraternas bild av svensk
ekonomi under 1970-talet får ett intryck av att fram till 1976 fungerade det
mesta bra. Det var kloka män och kvinnor som styrde landet. Från 1976
fungerade det mesta dåligt. Det är oskickliga och okunniga män och kvinnor
som styr landet.
Vad är det då som har hänt under de gångna åren? Vi kan beskriva
resultaten i några siffror. Den samlade produktionen, BNP, ökade under 1976
med 1,7 96,den minskade för första gången på lång tid under 1977 med 2,4 96
och ökade på nytt under 1978, då med 2,8 96.
Nu räknar vi för 1979 med en tillväxt på drygt 5 96, ett av de bästa
resultaten i västvärlden. Bytesbalansen, som är av avgörande betydelse för
vår ekonomi, visade 1976 underskott på drygt 10 miljarder, 1977 ett
underskott om drygt 12 miljarder och år 1978 ett underskott om knappt 4
miljarder, alltså en väsentlig förbättring. För 1979 kommer resultatet inte att
bli lika bra. Underskottet kommer att bli drygt 6 miljarder, bl. a. till följd av
ökande import och stigande oljepriser. Den statliga konsumtionen har vuxit
med ungefär 1 96 om året och den kommunala med 4-5 96 om året. Den
senare ökningen är alltför hög om vi skall få balans i vår ekonomi. Den privata
konsumtionen ökade 1976 med knappt 4 96 för att under 1977 och 1978
minska med knappt 1 96 om året. För år 1979 räknar vi åter med en ökning,
om närmare 3 96.
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Sysselsättningen är slutligen ett av problemområdena, med betydande
arbetslöshet under gångna år, men det har ändå skett en ökning av antalet
sysselsatta med drygt 100 000 under perioden.
Vi har i finansplanen redovisat dessa fakta och pekat på starka och svaga
sidor i vår ekonomi. Vi har sagt att svensk ekonomi kommit en god bit på väg
ut ur krisen. Men vi har samtidigt betonat att vårt land står inför flera
allvarliga problem och att vi kan lösa dessa bara genom en målmedveten
politik.
Nu kan det sägas att jag har gett min bild och att den är präglad av mitt
ansvar för hela den gångna perioden. Det kan vidare sägas att den bild som
centern och moderaterna gett är präglad av regeringsställning under två år och
av oppositionsställning under ett år. Det kan också sägas att den bild som
socialdemokraterna ger är präglad av oppositionsställning under hela perioden.
Nu är det väl ändå, herr talman - ty vi vill ju båda i det längsta tro gott om
våra medmänniskor - inte så att ekonomisk analys präglas av så futtiga
partiegoistiska synsätt. Kanske skall vi ändå låta OECD, den internationella
ekonomiska organisationen, ge sin syn. Den kan ju ge en objektiv bild och
behöver inte bry sig om svensk partipolitik. Också om regeringskansliet har
goda kontakter med OECD, är det vidare inte så - som Olof Palme erinrade
sig från sin regeringstid - att rapporterna skrivs i svenska departement. Jag
kan förstå att det kanske var på det sättet under Olof Palmes tid. Också då
kunde regeringen ju någon gång få hyggliga vitsord för den ekonomiska
politiken.
OECD konstaterar nu i sin självständiga rapport, att det ekonomiska läget i
Sverige klart förbättrats under de senaste 15 månaderna. Det har skett en
påtaglig förbättring av den internationella konkurrenskraften, och Sverige har
en lägre inflationstakt än OECD-länderna i genomsnitt, likaså en högre
tillväxttakt. Man nämner, liksom vi gör i finansplanen, att svensk ekonomi
ändå har problem att arbeta med.
Låt mig sålunda summera i några punkter:
1. Vi har haft några år av djup nedgång och betydande problem i svensk
ekonomi, år med låg tillväxt, höga kostnader och mindre utrymme för privat
konsumtion.
2. Vi har arbetat oss ur de problemen, och detta har varit jobbigt. Vi har fått
betala ett pris, framför allt i form av höga skatter och stora budgetunderskott.
3. Vi kan nu notera en rad positiva resultat av det arbetet. Tillväxten är
hög, utrikeshandeln förbättras, investeringsviljan kommer tillbaka, sysselsättningen
är bättre.
4. Men självfallet återstår mycket att göra. Vi har ännu inte nått full
kapacitet, vi har fortfarande problem på arbetsmarknaden, vi har bristande
balans mellan ambitioner och resurser, framför allt inom offentlig sektor.
Också utrymmet för privat konsumtionstillväxt är begränsat. Vi har under
det gångna året, också den gångna delen av 1979, haft en lugnare prisutveckling
än på länge. Det finns fortfarande förutsättningar för att 1979 skall bli ett
av 1970-talets bästa år. Men den internationella prisutvecklingen, framförallt
på olja, inger växande oro. Det är nödvändigt att samhälle, organisationer och
företag nu samverkar för att bekämpa inflationen - hög inflation är ett av de
främsta hoten mot en fortsatt välståndsutveckling.
Och så statsbudgeten! Statsbudgeten har vuxit väsentligt i kronor under de
gångna tre åren. Det är många orsaker till det. En orsak till nominella
ökningar är självfallet inflationen, den reella ökningen är inte så stark som
talen först kan ge intryck av. Men det är ändå en klar ökning. Delvis beror den
på automatik, på befolkningsförändringar, på långtidsprogram och tidigare
fattade beslut. Delvis beror den på nya reformer, både på inkomstsidan och på
utgiftssidan. Delvis beror den på de omfattande arbetsmarknads- och
näringspolitiska insatser som varit nödvändiga under perioden. Delvis beror
den på minskande statsinkomster, en följd av konjunkturnedgången.
Vi har haft omfattande debatter kring regeringens budgetförslag. Det har
förts fram en rad alternativ. Det har, i synnerhet under denna vår, mullrat
åtskilligt, men då krutröken lagt sig har kammaren i allmänhet följt
regeringens förslag.
Vi har fått höra, framför allt från socialdemokraterna: budgetprövningen
har i många fall varit för slapp, det är dålig kontroll över utgiftsutvecklingen,
det är dåligt grepp om statsfinanserna etc.
Det finns olika sätt att mäta hållbarheten i en sådan kritik. Ett sätt är att gå
igenom statsbudgeten, punkt för punkt, se efter om regeringen sagt ja eller nej
till olika förslag, pröva motiven för de olika besluten. Självfallet kan olika
partier och människor ha olika mening om värdet avskilda samhällsinsatser;
det handlar ju om flera hundra anslag och om tusentals delposter. Men i det
stora hela tror jag att granskarna skulle finna att ja-förslagen är väl motiverade
och att det kanske också finns goda motiv för många av de förslag som inte
fått gehör. Ett annat sätt är alt se efter hur många alternativ som lagts fram i
riksdagen. Då kan vi finna att förvisso har det lagts en rad alternativ, dock inte
så många som debatten stundom gett intryck av. Och alternativ som betytt
lägre anslag har varit relativt få. Ofta har de varit orimliga, och de har inte
heller kunnat samla särskilt brett stöd i riksdagen. Oftare har alternativen
betytt högre anslag, och i en del fall harju riksdagen också beslutat om högre
anslag, men ändå i allmänhet- och lyckligtvis, måste jag säga - inte gjort det,
utan stannat för att säga nej.
Men ändå måste jag säga att debatten om statsbudget och budgetunderskott
gör ett märkligt intryck. Å ena sidan en stark kritik mot budgetförslaget
- det är för höga budgetunderskott. Å andra sidan en rad av nya utgiftsförslag
och en rad av löften inför framtiden. Socialdemokraterna borde under de
kommande veckorna studera sina många ytterligare utgiftsförslag och - om
förmågan ännu finns kvar - känna en skammens rodnad växa fram. Inte för
förslagen i sak - de kan ofta vara försvarbara, kanske välmotiverade - ty så är
det med de flesta utgiftsförslag, utan därför att man så fördomsfritt förenar sin
kritik mot nuvarande budgetunderskott med omfattande förslag som skulle
betyda än större underskott. Jag har, herr talman, ett långtgående tålamod
och en stor generositet gentemot olika synsätt, men jag tycker ändå att det
finns för mycket av osann och ohederlig argumentering i socialdemokrater
-
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
nas tal om statsbudget och budgetunderskott.
Och det är för den delen inte särskilt förståndigt av moderaterna att ge
människor intryck av att vi skulle kunna sänka de totala skatterna. Riksdagen
har f. ö. redan beslutat om att skärpa en del skatter och avgifter.
Jag kan gissa en invändning mot vad jag har sagt. Socialdemokraterna
kommer att säga: Vi har redovisat budgetalternativ. Vi har en alternativ
budget med lägre underskott. Ja, herr talman, det är hedervärt med alternativ,
i synnerhet om det är hållbara alternativ. Men en granskning av alternativen
vaije år- 1977,1978 och 1979- har visat att det bara är marginella skillnader
mellan alternativen; och då gör jag ändå generösa summeringar.
Kjell-Olof Feldt nämnde tidigare att alternativen skulle omfatta 15-20
miljarder, men snarare handlar det om 1,5 eller 2,0 miljarder.
Mera avgörande är bedömningen av effekterna av en annan ekonomisk
politik. Och då kan vi självfallet inte vara alldeles säkra på effekterna och inte
exakt räkna fram skillnaderna. Men en sak är klar. En socialdemokratisk
budgetpolitik under de gångna åren skulle ha medfört större budgetunderskott.
Vi hade då fortsatt längre med felaktiga växelkurser. Vi hade fortsatt
med höga, och stigande, löneskatter. Vi hade fortsatt att förlora marknadsandelar
på världsmarknaden och här hemma. Vi hade haft ännu större
problem med sysselsättningen, och vi hade fortsatt att låta inflationen
förstöra våra skatter och försvåra våra avtalsrörelser. Människorna i detta
land har förvisso mött en del problem under de gångna åren, men de
problemen hade varit långt större om man hade drabbats av socialdemokratisk
budgetpolitik.
Men för framtiden - för 1980 - då finns ju lösningen på våra statsfinansiella
problem? Då skall ju promsen, produktionsfaktorsbeskattningen, komma.
Eftersom vi inte vet så mycket om vad proms är och eftersom många kan få
ett intryck av att de inte skulle direkt beröras av promsen, kanske somliga kan
komma att tro att just detta är lösningen. Jagskall inte nu bedöma om proms
är en bra lösning ur teknisk synvinkel och om den är en hållbar lösning. Jag
skall inte heller gå in på effekterna på samhällsekonomi och statsfinanser för
kommuner, företag och enskilda. Jag får återkomma till den debatten då vi
fått bättre underlag från den kommitté som nu analyserar dessa spörsmål.
Men en sak är klar: Skulle vi - utöver redan beslutade och för en
inkomstskattereform nödvändiga förändringar av andra skatter och avgifter -besluta om ytterligare en skatt på produktionen, på nivån ca 3 %, då skulle vi
verkligen skaffa oss svåra problem 1980. Då skulle vi upprepa misstagen från
1975 och 1976.
Slutligen några ord om våra inkomstskatter. Det kan bli ganska kortfattat,
eftersom vi för några veckor sedan hade en lång debatt om dem. Jag beklagar
än en gång att vårriksdagen inte var beredd att fatta beslut om en
inkomstskattereform. Visst är det möjligt - också om det betyder problem -att besluta om den nu i höst, men nu är människoroch företag, organisationer
och administration inte på det klara med vad som kommer att gälla och de har
inte heller klart för sig vad de partier egentligen vill som inte var beredda att
besluta om en inkomstskattereform.
Det har nämnts så många märkliga orsaker till att man inte ville besluta. En
orsak handlade om finansiering av en reform. Det resonemanget håller inte,
ty det fanns majoritet för uppfattningen att detta var nödvändigt. En
handlade om tidpunkten för finansieringsbeslut. Det håller inte, ty där fanns
det två tänkbara alternativ att välja mellan. En tredje handlade om
inflationsskydd av skattesystemet. Det håller inte heller, ty det fanns
majoritet också för detta. En fjärde handlade om skatteskalornas utformning.
Där fanns en vilja att resonera om hurén skala skall se ut - man kan tänka sig
olika alternativ. Självfallet var vår utgångspunkt att en reell sänkning av
marginalskatterna skulle ske. Förslaget betydde därför skattesänkningar för
nästan alla, framför allt sänkta marginalskatter för inkomsttagare i skiktet
57 000-74 000 kr., dvs. där de flesta heltidsarbetande i dag befinner sig. En
femte handlade om de totala marginaleffekterna. Vi ville sätta ett marginalskattetak
- skatterna skulle inte få ta mer än högst 85 % av en stigande
inkomst. Vi ville sänka marginaleffekterna för alla. Förslaget var särskilt
betydelsefullt just för de barnfamiljer som drabbades av marginaleffekter
inom både skatte- och bidragssystemet. De skulle få en omedelbar sänkning
av marginalskatten med 5 procentenheter. Och ett nytt utredningsarbete har
börjat om förändrade regler inom bostadsbidragssystemet.
Det har vidare antytts att man inte skulle kunna göra det ena förrän man
gör det andra. Vi har en gammal och god tradition i detta land i fråga om
stegvis reformarbete. Det är särskilt motiverat och nödvändigt just på
skatteområdet. Nu har riksdagen fattat sitt beslut - det är bara att konstatera.
Det avgörande är därför vad partierna vill inför höstens skattebeslut. Vi har
klargjort vad vi vill. Det är bra att Thorbjörn Fälldin slår fast att centerpartiet
också är berett till en inkomstskattereform. Jag hoppas att centern i höst
kommer att nå längre i reformambition än man gjorde i vår. När det gäller
socialdemokratins linje behöver man inte fundera. Man är beredd till en
justering av inkomstskatterna, men man vill inte skydda dem mot inflationens
effekter. Det betyder att vi inte heller framöver skall ha ett fungerande
skattesystem. Och man är beredd att på en gång höja skatterna på
produktionen så starkt att vi skulle få betydande skadeverkningar.
Vi måste nu starkt förändra nuvarande progressiva inkomstskattesystem.
Progressionen i statsskatten har ett viktigt socialt syfte, och därför bör vi ha en
progression. Men en alltför stark progression blir det godas fiende och innebär
att det till slut inte finns något nytt ekonomiskt utrymme att fördela. Det kan
väl ändå inte vara orimligt att vi efter skatt skulle få behålla 15-20 kr. om vi
har höga inkomster och 40-50 kr. om vi har mer vanliga inkomster. Vi måste
bestämma oss för vad progressionen skall syfta till. Skall progressionen
förhindra att någon arbetar mer och förkovrar sig och sin egendom,ja, i så fall
fungerar systemet bra som det är i dag. Skall progressionen i första hand syfta
till att skapa en rättvis fördelning av nytt utrymme och till att stimulera
tillväxt,ja, då fungerar systemet inte i dag. Jag vill ha ett skattesystem som
bygger på det senare syftet. Och jag vågar ändå tro att riksdagen - i vart fall om
den skulle få samma majoritet som under de gångna tre åren - kommer att
fatta beslut i den riktningen i höst.
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
KJELL-OLOF FELDT (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag hade inte tänkt pröva kammarens tålamod något mer,
men herr Mundebo for för en stund sedan omkring på ett sådant sätt att jag
faktiskt måste visa mig i denna talarstol. Han avkrävde nämligen mig att jag i
fortsättningen skall gå omkring med en skammens rodnad på mina kinder
över all den ohederlighet och lögnaktighet som jag har visat vid presentationen
av socialdemokratins budgetalternativ. 1 går lämnades det under
debatten uppgifter om att förslagen från vår sida var överbud. De uppgifterna
visade sig i stort sett vara falsifikat.
Det budgetalternativ som vi har presenterat lämnar för nästa budgetår ett
underskott som är 4 miljarder-vid fullt genomslag 7 miljarder-lägre än vad
herr Mundebo kan redovisa. Och vi är beredda att stå för varenda siffra i den
redovisningen.
Jag menar att budgeten skulle ha varit 15 ä 20 miljarder starkare, om våra
förslag hade genomförts. Men i budgetministerns version av summeringen
av den socialdemokratiska budgetpolitiken är skillnaden på sin höjd 1,5 å 2
miljarder. Det är detta som han menar är så marginellt. Jag måste ställa en
fråga: Om detta är hela skillnaden mellan herr Mundebos och socialdemokraternas
budgetpolitik, är det då den som har förorsakat alla de kolossala
skadeverkningar på landets ekonomi som både statsministern och nu
budgetministern talar om? Ni utmålar ju bl. a. stora kostnadsökningar,
inflation och arbetslöshet som ett resultat av vår politik. Herr Mundebo älskar
att tala om marginella skillnader. Om den enda skillnaden mellan oss över tre
år är 2 miljarder, undrar jag hur detta skulle ha kunnat åstadkomma alia de
fasor som herr Mundebo har beskrivit.
Herr talman! Herr Mundebo är den finansminister som på tre år har ökat
statsskulden med 100 miljarder. Han lämnar för nästa budgetår efter sig ett
underskott på ytterligare 50 miljarder. Jag begär inte att han skall skämmas
över det. Men nog borde han, när han nu på kammarens sista sammanträdesdag
tar upp en diskussion om sin ekonomiska politik, kunna erkänna att
han har försatt detta land i en mycket besvärlig situation. Herr Mundebos
minne kommer för åratal framöver att leva i denna statsskuld och i de
ansträngningar som kommande regeringar tvingas att göra för att så
småningom få statsfinanserna på fötterna igen. Jag begär inte att en regering
som snart skall avgå skall ställa ut stora löften för framtiden. Men herr
Mundebo kunde ha erkänt att man lämnar efter sig ett antal problem som
måste lösas.
Budget- och ekonomiministern INGEMAR MUNDEBO:
Herr talman! Det var just detta jag gjorde. Jag pekade på att det finns en rad
av problem i den svenska ekonomin som vi har att arbeta med åren framöver.
Jag pekade också på orsakerna till dessa problem. Jag sade att orsakerna delvis
kan sökas så långt tillbaka som på 1950- och 1960-talen. En del orsaker hänför
sig till 1970-talet, en del uppkommer nu, och andra beror på den internationella
utvecklingen. Det finns alltså problem i den svenska ekonomin, även
om situationen nu är avsevärt bättre än vad den var 1976.
Det är riktigt att vi har ett budgetunderskott, att vi under dessa år har
summerat ett budgetunderskott på en mycket hög nivå. Jag är beredd att ta
ansvaret för det. Men jag vill notera att Kjell-Olof Feldt, som en av
medlemmarna i oppositionen, har medverkat till att utarbeta ett budgetalternativ
med ett budgetunderskott på ungefär samma nivå, om vi begränsar
oss till den rent kamerala summeringen av de olika förslagen. När jag har
framhållit att en fortsatt socialdemokratisk politik under de gångna åren
skulle ha skärpt problemen är det under förutsättning att vi hade fortsatt att
ha fel växelkurser. Ni har ju varit starkt kritiska till de förändringar i
växelkurserna som har skett. Huruvida ni i regeringsställning hade hanterat
problemen annorlunda vet jag inte, men jag får bedöma efter de uppfattningar
som ni har redovisat i opposition. Ni var starkt kritiska mot regeringens
åtgärder. Med er politik hade vi fortsatt att ha fel växelkurser. Vi hade fortsatt
att ha höga och stigande löneskatter. Kjell-Olof Feldt färdén omöjligaste av
uppgifter, om han skall göra trovärdigt att det mot den bakgrunden hade varit
möjligt att återvinna marknadsandelar och att få en högre nivå på sysselsättningen
än den vi trots allt har haft. Han hade haft att göra än större insatser på
arbetsmarknads- och näringspolitikens område, om vi med socialdemokraternas
politik skulle ha klarat oss igenom de här åren.
Herr talman! Jag pekar på starka sidor och på svaga sidor i svensk ekonomi.
Jag ger en nyanserad bild av orsakerna till dessa, och jag klargör bestämt att vi
kommer att ha fortsatta problem också åren framöver.
KJELL-OLOF FELDT (s) kort genmäle:
Herr talman! Herr Mundebo säger att han är beredd att ta ansvaret för vad
han har gjort. På vilket sätt gör han det? Vi fick veta att för framtiden gäller
egentligen bara att vi har stora problem, men vi fick inga som helst
anvisningar på hur folkpartiregeringen avser att lösa dem. Det enda som
möjligen tillädes var att han nu tog avstånd från det som jag trodde var
Ingemar Mundebos uppfattning tidigare, nämligen att det måste genomföras
en höjning av skatterna nästa år och att detta måste ta formen av skatter på
produktionen. Vad blir det då kvar annat än en allmän förmodan om att man
tillsammans med moderaterna i höst skall kunna åstadkomma en förstärkning
av budgeten?
Herr Mundebo måste ju inse att om han över huvud taget skall ha något att
göra med svensk ekonomi som praktiskt verksam politiker i kanslihuset
måste det vara tillsammans med moderata samlingspartiet. Och är han i dag
inte ens beredd att själv stå för att kommande förbättringar av budgeten
måste åstadkommas i form av skattehöjningar och att dessa - vad vi förstår -måste tas via produktionen, återstår ingenting av det ansvar som han nu
ganska storordigt säger sig vara beredd att ta på sig.
Budget- och ekonomiministern INGEMAR MUNDEBO:
Herr talman! Ja, det är riktigt att vi för framtiden har stora problem. Men
det är också riktigt att vi nu har ett bättre utgångsläge, ett väsentligt bättre
utgångsläge för att lösa problemen än vad vi hade 1976. Svensk ekonomi har i
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
dag en större styrka än vad den då hade. Vi har arbetat oss igenom ett par år av
svåra problem och har återgett landet en konkurrenskraft och en framtidstro.
Det gör att vi i dag har lättare att lösa de kommande svåra problemen än vad vi
hade att lösa de svåra problemen under den gångna perioden.
Förvisso harvi och kommer vi att ha en betydande skatt på produktionen.
Vi har ju sociala avgifter på en nivå som ligger på drygt 30 % av
lönesummorna, och vi har en rad andra skatter på vår produktion. Jag har sagt
nu och i många andra sammanhang att vi måste så utforma vår skattepolitik,
att vi minskar skatten på inkomster, därför att där är skadeverkningarna
störst, där är problemen i vårt nuvarande skattesystem störst. Eftersom vi
inte nu kan sänka den samlade skatte- och avgiftsnivån får vi göra en sådan
omflyttning inom vårt skattesystem, att vi betalar mindre på inkomster och
mer på produktion och konsumtion. Men det konstaterandet går mycket väl
att förena med påståendet att man inte kan låta produktionsskatterna stiga
hur mycket som helst. Därför avvisar jag så snabba skattehöjningar som
Kjell-Olof Feldt och socialdemokratin förordar närde nu utöver andra skatter
vill ha en ytterligare skatt på omkring 3 %. Det går också att förena med
påståendet att skatter måste kunna variera med hänsyn till den konjunktursituation
vi befinner oss i. Det kan ibland finnas konjunkturpolitiska skäl för
att sänka en skatt, ibland för att höja en skatt. Kjell-Olof Feldt tycks mena att
skatter kan röra sig bara i en enda riktning. Skatter kan bara höjas. Den
uppfattningen har inte jag.
GUNNAR STRÄNG (s):
Herr talman! Även om jag är medveten om att mitt inlägg så här i sista
ögonblicket kommer som jästen efter degen i ugnen tar jag mig friheten att
ändå göra ett inlägg. Jag kan försvara mig med att det numera till skillnad från
förr inte är så ofta som jag tar kammarens tid i anspråk. Dessutom när jag
förhoppningen att en del av riksdagsledamöterna botaniserar i riksdagsprotokollet,
och jag tror mig ha vissa synpunkter i den här debatten som inte har
berörts, även om den har varit mycket utförlig och spänt över ett stort
fält.
Låt mig då först, herr talman, korrigera den historieskrivning som har
gjorts under dagen och under gårdagen av herr Bohman, herr Molin, herr
Åsling, herr Ullsten och styckevis även av herr Fälldin. Vi harblivit upplysta
om att vi mitt i en värld av nedgång, bekymmer och svårigheter tack vare
framför allt den borgerliga trepartiregeringens ojämförliga framsynthet och
skicklighet numera är något av det förlovade landet med en lysande framtid,
även om Ingemar Mundebo i sitt sista inlägg i någon mån försökte dämpa sig i
förhållande till vad han redovisat i sin proposition.
Jag avlyssnade med stort intresse framför allt herr Ullstens inledande
anförande. Eftersom jag har uppfattningen att herr Ullsten innerst inne är en
modest man, skulle jag rekommendera honom att läsa igenom sitt anförande
en gång till. Måhända kommer han då att efter känt furstligt föredöme säga
sig: Potz Donner, haben wir das alles getan? Det betyder på vanlig enkel
svenska: Å tusan, har jag gjort allt detta?
Den senaste internationella lågkonjunkturen daterar sig till åren 1974 och
1975, dvs. den tid då den socialdemokratiska regeringen hade ansvaret för
ekonomin i vårt land. Därefter har det gått uppåt i den internationella
konjunkturen. Vi lyckades balansera den nedgången under vår tid, och åren
1974-1976 var för nationen framgångsrika år, som präglades av reala
lönehöjningar, standardhöjning för de breda folklagren, hyggliga investeringssiffror,
lägre arbetslöshet och framför allt ekonomisk tillväxt. Jag kan gå
med på att lönehöjningarna under åren 1975 och 1976 låg i överkant, dock
icke som ett resultat av reguljära centrala förhandlingar utan genom frivilliga
lönepåslag lokalt. Det senare förhållandet går under benämningen löneglidning-enligt
statistiken rörde det sig om ungefär 20 % under perioden 1974
fram till utgången av 1976.
Detta fenomen, att parterna vid sidan om den centrala uppgörelsen justerar
lönerna, kan man svårligen undgå i en konjunktur där företagen anser sig ha
råd att betala och bedömer sin egen situation från dessa förutsättningar. Så var
i själva verket förhållandet både 1974, 1975 och 1976.
De offentliganställdas löner fick på grund av utvecklingen på den fria
arbetsmarknaden höjas under löpande avtalstid för att eftersläpningen i
förhållande till den privata sektorn inte skulle bli alltför demonstrativt
påtaglig och för att möjliggöra ett rimligt förhållande mellan de offentliganställda
och de privatanställda.
Den fria företagsamhetens ekonomiska lössläppthet under dessa år har
man sannerligen inte talat om i den borgerliga agitationen. 1 stället
presenteras den som en av socialdemokratin felaktigt förd politik, samtidigt
som man med emfas ständigt har bedyrat och kommer att bedyra att man är
klar motståndare till en politisk reglering av den fria marknadens lönebildning.
Jag har många gånger funderat över den totala brist på sanning och logik
som ligger i att envist fortsätta med denna propaganda. Ger man sin
anslutning till en fri avtalsrörelse, där parterna gör upp om löne- och
arbetsvillkor, så måste ju kritiken, om det skall vara något sammanhang i det
hela, utmynna i att den socialdemokratiska regeringen släppte loss en
vinstutveckling för de svenska företagarna under dessa år, som var för långt
gående och för fördelaktig för företagen. Menar man att vi skattemässigt
borde ha tagit av företagen deras betalningsmöjligheter i större utsträckning
än vad vi gjorde när vi steriliserade 35 % av vinsterna eller i runt tal 3,5
miljarder, som endast fick disponeras för vissa speciella investeringsändamål?
I den politiska upplysningens intresse vore en förklaring på sin plats
ifrån de borgerliga talarstolarna och framför allt från tidningsredaktionerna.
Nu kommer vi inte att få något besked om att företagens vinster var för
höga under perioden 1974-1976, utan vi kommer att få uppleva en fortsatt
grundlös beskyllning mot socialdemokratin för att företagarna godvilligt
släppte till sig för långt i löneförhandlingarna vid sidan om de centrala
avtalen. Att vi får höra den propagandan har väl i själva verket ingen annan
orsak än att de borgerliga partier som är ansvariga för utvecklingen därefter.
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
dvs. under 1977 och 1978, har ett behov av att köpa avlat förde försyndelser
man gjorde sig skyldig till då man efter regeringsskiftet själv tog hand om
nationens ekonomi.
Vi minns alla hur man började med att generöst avstå från den
inkomstförstärkning till statskassan som socialdemokratin och de fackliga
organisationerna i princip träffat uppgörelse om. Den innebar ett arbetsgivaravgiftsuttag,
som skulle gå i avräkning i löneförhandlingarna senare fram
på hösten 1976. Man ansåg från den borgerliga, nystartade regeringen att det
där behövde man helt enkelt inte. Det så mycket omtalade bordet betraktade
man som så väldukat att man hade råd med att avstå från de miljarder kronor,
som det rörde sig om. Men inte nog med det. Man såg över bordet en gång till
och fortsatte avdukningen genom att kraftigt sänka förmögenhetsskatten för
företagarna genom nya nedskrivningsregler av värdet på maskiner och
produktionskapital.
Ett tredje överslag av bordets håvor gav utrymme för en långtgående
reduktion av familjebeskattningen hos företagen. Man ansåg sig vidare ha råd
med att projektera stridsflygplan för hundratals miljoner som aldrig skulle
flyga. Man betalade överpriser till de privata fö; igen vid bildandet av SSAB,
och detta i en sådan utsträckning att t. o. m jdningen Sunt Förnuft, de
svenska skattebetalarnas speciella organ, i fjol kunde kommentera affären på
följande sätt:
”Förra året bildades som bekant Svenskt Stål AB, SSAB. Då lyckades ett
antal av våra främsta storföretag dumpa av sina olönsamma stålrörelser till
staten och gjorde därmed en utomordentlig affär.” Det måste i konsekvensens
namn innebära en utomordentligt dålig affär för staten. Jag håller med
om det.
Det var som vi alla förstår ett dåligt betyg trepartiregeringen fick av sina
egna själsfränder. Det finns ju en gammal sats som säger: ”Av sina egna skall
man höra sanningen.”
Men det fanns tydligen mycket på det omtalade bordet. Parallellt med talet
om att det var renrakat lyfte man i två omgångar över sammanlagt 7-8
miljarder kronor i form av sänkta arbetsgivaravgifter och placerade de
pengarna i företagens knä. Motivet skulle då vara att pengarna skulle sätta fart
på Sverige, som det heter i modern tappning.
I dag vet vi att detta varén grov felspekulation. Pengarna blev behållningar
på företagens insättarräkningar i affärsbankerna, men några investeringar såg
vi inte till. Och in i det sista tycks bordet fortsättningsvis ha en del att bjuda
på. Vi upplevde bara för ett par veckor sedan hur uppskattningsvis 600-700
milj. kr. flyttades över till de enskilda skogsägarna genom nya avdragsregler
vid prövningen av värdeminskningen av skogsvirkesmassa. Ytterligare
hundratals miljoner kronor lyftes av bordet samma vecka till företagen i form
av olika förmåner på företagsbeskattningens område.
Hur går nu detta ihop? Det går naturligtvis inte ihop. Resultatet blir att
budgetens utgiftssida i snabb takt ökar och inkomstsidan i lika snabb takt
minskar. En ökning av underskottet i statsbudgeten från 3,8 miljarder det
sista budgetåret socialdemokratin hade ansvaret till i runt tal 50 miljarder för
det budgetår vi nu slutreglerar talar sitt tydliga språk som aldrig kan
bortförklaras.
Man säger i sin propaganda riktad mot allmänheten att man tog emot usla
finanser och ett avdukat bord. Sanningen är den att man ställde till med ett
glatt gästabud - märk väl, bara för sina utvalda gäster. Det går endast om man
är samvetslös nog att låta andra betala - i detta fall de svenska löntagarna.
Dessa kommer att få dras med en räntebörda och avbetalningar till långivare
både här hemma och utomlands så långt som perspektivet nu kan dras fram
över de kommande åren.
Det s. k. rensopade bordet 1976 betydde sanningsenligt att budgetens
underbalansering var obetydlig, att nationen var praktiskt taget fri från statlig
utlandsskuld. I dag ligger utlandsskulden på 13,5 miljarder och kommer
sannolikt att överstiga 15 miljarder när året är slut. Statsskulden totalt har
ökat från 70 miljarder till 140 miljarder och kommer vid nästa budgetårs slut
och kanske redan vid detta kalenderårs slut att uppgå till i runda tal 200
miljarder. Skulle jag dessutom använda mig av den terminologi som våra
båda borgerliga regeringar med förkärlek har använt - jag gör det med
motvilja, då jag anser det hela vara en akademisk, teoretisk exercis - och tala
om ”den konsoliderade offentliga sektorn”, blir även där resultatet lika
nedslående. Ett överskott på ca 10 miljarder då socialdemokratin lämnade
över har förvandlats till ett underskott på drygt 15 miljarder.
Jag använder, som sagt, med motvilja den här teoretiska exercisen om den
konsoliderade offentliga sektorn. De pengar som går in i AP-fonderna - den
största inkomstkällan i det här begreppet - har traditionellt använts för annat
än budgetutgifter. Dessa pengar har finansierat vårt bostadsbyggande, stått
till förfogande för kommunernas och företagens upplåning, någonting som vi
aldrig kan sluta med. Vi kommer i fortsättningen att som hittills behöva
finansiera bostadsbyggandet, ge AP-fonderna möjlighet att köpa industriobligationer
och att lämna kommunala reverslån i oförändrad omfattning. Den
saken kan vi lämna vid sidan om den statliga finansiella hushållningen, och
då kvarstår som ett obönhörligt och ofrånkomligt faktum att dagens
finansminister och den kommande finansministern måste låna 50 miljarder.
Pengarna måste fram och de bortförklaras inte av en diskussion om det här
s. k. sparandet i den konsoliderade offentliga sektorn. Att begreppet harblivit
någonting av en räddningsplanka för vår värderade budgetminister har jag
förstått därigenom att han vid flera tillfällen återkommer till detta i sin
kompletteringsproposition. Jag får väl, herr talman, åta mig rollen som den
där pojken i Anderséns diktning om Kejsarens nya kläder. Det blir väl jagsom
här får tala om att budgetministern Mundebo här står praktiskt taget naken.
Inga subtila diskussioner kan skyla hans nakenhet.
Efter den första festen efter övertagandet inställde sig hos ekonomiminister
Bohman mycken oro och en påtaglig nervositet i handlingsmönstret. Vi hade
dåliga handelssiffror under vintermånaderna 1976 och 1977. I väsentlig
utsträckning förklaras dessa av att skogsindustrins kunder föredrog att
förbruka sina lager i de så regelbundet förekommande priskrig som gäller
mellan säljare och köpare i denna bransch. Det är ett förhållande som man
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
kan beklaga, men det är inget nytt och jag har följt det sedan 1950-talet.
Vi är nu inne i en av den där situationens speciella faser, och det är
kundernas uppladdning av nya lager. På ett år har priset på massa stigit från
310 till 430 dollar per ton, och jag har en känsla av att man inte kommer att
stanna vid detta från de svenska exportörernas sida. Då väcker man alltid den
naturliga ambitionen hos köparna: Köp nu innan det blir ännu dyrare! Så
sitter man med lagren fulla, och då blir det klart stopp och stagnation i
affärerna. Vi har upplevt detta under de sistlidna åren.
Detta förhållande föranleder således kraftiga variationer i både priser och
försäljningsvolymer från tid till annan. Under vintern 1976-1977 låg vi i
bottenläge, och det spelade stor roll förvåra dåliga handelssiffror. Men vi som
hade följt utvecklingen visste att det var övergående.
Nu var emellertid konjunkturen i vår omvärld under klar uppgång 1977,
och denna uppgång fortsatte i vår omvärld under 1978. Industriproduktionen
ökade, likaså privatkonsumtion och investeringar. Den ekonomiska tillväxten
visade sig positiv i vår omvärld, varför den i Sverige förda politiken blev
klart felaktig. Den bästa redovisningen av denna utveckling, illustrerad med
grafiska tabeller, finner vi faktiskt i Sveriges industriförbunds konjunkturrapport
för våren 1979. Jag rekommenderar den till budgetministerns
studium.
Ekonomiministern och hans medarbetare läste de nationalekonomiska
läroböckerna utan känsla för utvecklingen vare sig i den externa eller i den
interna ekonomin. Svångremmen drogs åt, och den drogs för brutalt åt via
dubbla devalveringar och en rad skattehöjningar. Det är sanningen. Den
svenska inflationen slog rekord vid en internationell jämförelse. Ensamma i
OECD-ländernas krets gick vi 1977 kräftgången i ekonomin. Medan man i
vår omvärld - jag menar här de 15 OECD-länderna - kunde räkna sig till godo
en ekonomisk tillväxt om 3,7 96 1977 - det var medeltalssiffran - hade vi en
negativ utveckling om 2,4 96. Vi hade ett minustecken framför 2,4 96 där
omvärlden hade ett plustecken framför sina 3,7 96. Bristen på sysselsättning
på reguljär arbetsmarknad steg till tidigare icke skådat format. Jag vidhåller
detta, trots att det har sagts annat i debatten här i dag. 6 96 av den arbetsföra
befolkningen blev utan arbete på reguljär arbetsmarknad, och dessa 6 96
gäller inte bara 1977, utan de gäller också 1978 och - det tror jag man skall
uppmärksamma - fram till april månad 1979. Industriinvesteringarna gick i
botten på ett sätt som vi inte tidigare hade upplevt. Löntagarna fick känna på
en standardsänkning, som ej heller de hade upplevt under efterkrigstiden.
Den felaktiga politiken innebar att nationen gick i baklås. Nationens kapacitet
blev i många fall oanvänd. Stämningar från 1920- och 1930-talen blev på nytt
aktuella. Det var emellertid en väsentlig skillnad mellan åren 1977-1978 och
1920-och 1930-talen. Vid detta sistnämnda tillfälle led vi av en tillbakagång i
hela den industrialiserade världen. 1977 har vi varit ensamma på den dystra
vägen när det gäller nedgång och tillbakagång i nationens resurser. Tillbakagången
räckte i vissa fall även över 1978. Den har inte heller hävts under 1979,
även om vi kan se en viss ljusning på vissa områden, det skall ingen bestrida.
En ökning av industriinvesteringarna med förhoppningsvis 8 å 10 96, som
budgetministern tror och som ligger i prognosen, betyder ändå att vi ligger
20 96 lägre i fråga om industrins satsningar på framtiden än vad vi gjorde
1976, Så länge vi har 250 000 arbetsvilliga män och kvinnor utanför den
reguljära arbetsmarknaden utnyttjar vi ej våra resurser för tillväxt och
framsteg. Det är ett grundläggande fel.
Att regeringen i panik drog åt för hårt 1977 står i dag utom allt tvivel.
Köpkraften ströps med alla de följder det fick. Den hårda åtdragningen fick
långtgående negativa verkningar på hemmamarknadsindustrin, för byggnadsindustrin,
för handeln, för transport- och servicenäringarna - dvs. den
del av samhällsekonomin som motsvarar tre fjärdedelar av nationens
ekonomiska aktivitet. Visst är AMS bra, herr budgetminister, och ingen
bestrider väl detta. Jag har tidigare gett ett erkännande för att även ni har
förstått det. Men de vanliga jobben är bättre. En ekonomisk politik som ger
chanser för människorna att stanna kvar på den vanliga arbetsmarknaden är
tvivelsutan att föredra.
Vi upplever nu hur en del av våra professionella ekonomer 1 3/4 år efter
devalveringen på allvar diskuterar att mari bör korrigera devalveringen med
en revalvering. Det är inte bara LO:s ekonomer som har dragit den slutsatsen.
Den moderna teorin om att växelkursförändringar skall lösa grundläggande
ekonomiska problem har jag aldrig trott på, och jag gör det inte heller nu. Vad
som löser problemen är ett näringsliv i utveckling och ett folk i arbete. Det ger
tillväxt och styrka och skapar förutsättningar för ekonomisk hälsa. En
produktionsapparat som går för trekvarts maskin skapar inte heller den
framtidstro som behövs för att ge investeringslust eller erforderliga insatser
på forskningens och utvecklingens område.
Vi har - och det är en uppgift som jag ber kammarens ledamöter notera -under första kvartalet 1979 inte kommit längre än till 85 96 utnyttjande av vår
industriella kapacitet. Enligt Handelsbankens ekonomiska skrift för maj
månad 1979 harvi i dag ett läge som motsvarar vad som betraktas som normal
lågkonjunktur. Det är här domen faller tungt över de borgerliga regeringar
som vi har dragits med under snart tre år. Jag tvekar inte att säga att ni har
skött regerandet sämre än era kolleger i vår industrialiserade omvärld.
Detta mitt konstaterande förändras inte av att man ställer optimistiska
prognoser för 1979. Jag är bara förvånad över att man gör det för ett år där
endast fem månader av tolv har passerat revy och med så pass mörka skuggor
vid horisonten som oljekrisen innebär. Jag har ett behov av att säga detta efter
alla de skrytbetonade efterhandskonstruktioner och utlovade optimistiska
framsteg i den framtid vi ännu inte vet någonting om som vi har avlyssnat här
under två dagar. Jag tror att engagemanget i bortförklaringama och de dåligt
grundade glädjeropen för framtiden har sin naturliga förklaring i det sjuka
samvete som den borgerliga trepartiregeringens ledamöter i ensamma
stunder naturligen borde vara plågade av.
Hur är nu perspektivet framöver? På grund av - jag vågar säga det -slappheten i statshushållningen har vi fått uppleva en statlig lånekarusell där i
runt tal en tredjedel av statsutgifterna lånefinansieras. Det har sagts många
gånger. De räntebördor vi lägger på framtidens generationer blir ett tungt ok
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
att bära. Då den borgerliga regeringen skall dra slutsatserna härav, blir det ett
konstaterande att denna orimliga statsupplåning egentligen är det enda
framtidsperspektivet - det är också vad man säger i sin långtidsplanering.
Den statsfinansiella försämring vi genomlevt sedan regeringsskiftet 1976 har
väl ännu inte i grunden skakat vår ekonomi. Utgångsläget var tillräckligt
starkt. Men den sunda ekonomin och de goda statsfinanserna är i dag historia.
Vi ser ingen ljusning vid horisonten. Långtidsprognoserna talar om ett
oförändrat, enormt underskott. Man ger ingen anvisning om förbättring. Det
räcker inte med att bara tala om att trenden måste vändas. Det måste ju finnas
konkreta förslag som verifierar den viljan, och det är det exekutiva organet,
regeringen, som skall presentera förslagen. Vi saknar detta.
Det för dagen största borgerliga partiet, dvs. - om jag skall tro SIFO -moderaterna, säger i denna situation att staten skall göra sig av med en del av
de inkomster den har i dag. Skatten skall sänkas men de avgörande
statsutgifterna behållas. Det är, herr talman, ett kvalificerat lurendrejeri som
spelas upp inför kammaren och längre fram införde svenska väljarna. Och ju
närmare vi kommer valdagen, desto högre kommer orkesterns ljudeffekter
att bli. Det är innerst inne en spekulation som högern provade under hela
1950-talet, och jag minns att man gjorde det med en viss framgång. Det var
före Gösta Bohmans tid, men jag är vittnesgill, eftersom jag på den tiden
debatterade med hans företrädare herr Hjalmarson och även med partisekreteraren
Svärd.
Till slut blev uen gamla högern genomskådad. Jag hoppas på detsamma
även i dag. Väljarna är klokare än vad herr Bohman tror. De som är mottagliga
för Glistrups politiska evangelium är inte så många som det moderata
samlingspartiet utgår ifrån.
Om nu konjunkturen går upp - som folkpartiregeringen tror-så händer
därför inga underverk. 10 % i investeringsuppgång betyder, som jag nyss
nämnde, att vi ligger 20 % under utgångsläget 1976. Vi kan tyvärr bara räkna
med ett bostadsbyggande på en fortsatt låg nivå. Vi kan tyvärr inte se någon
radikal förändring i det dystra arbetsmarknadsläget. Möjliga exportinkomster
riskeras på grund av råvarubristen i den skogsförädlande industrin, därför att
skogsägarna inte anser sig få tillräckligt betalt för råvaran. Energiförsörjningen
utvecklar sig till ett alldeles speciellt allvarligt problem.
En desperat åtgärd från regeringens sida är förslaget att sätta av 8 miljarder
av privatföretagens pengar på ett konto i riksbanken, som skall avkasta 13 å
14 % i ränta. Den lockelsen kan företagen förmodligen inte motstå.
Företagen blir under sådana här förhållanden placerare i stället för investerare.
Det hela är ett -jag vågar säga det -alldeles galet förslag,och jag beklagar
livligt att majoriteten i finansutskottet utan tanke på vad det innebär har
bundit sig för ett godkännande av det förslaget. Jag beklagar om riksdagen
följer finansutskottets majoritet på den punkten.
Men efter allt detta skall jag vara litet vänlig. Jag är beredd att ge
handelsministern ett erkännande-han forså illa i energidebatten häromdagen
att han kan behöva plåster på såren. Jag ger honom ett erkännande för
den morskhet han visar i sättet att hantera priskontrollen rent allmänt. Jag gör
det därför att det är fråga om en så radikal frontförändring i förhållande till
borgerlighetens principiella ståndpunkt då det gäller priskontroll. Från min
tid som folkhushållare 1947-1948 och till dess jag slutade som finansminister
1976 överöstes jag och den socialdemokratiska regeringen med argument om
marknadskrafternas överlägsenhet i den fria konkurrensen i jämförelse med
den byråkratiska, den stela och den omöjliga priskontrollens fördärvliga
effekter. Nu skall det naturligtvis vara litet av glädje i himlen när syndarna sig
omvänder och förbättrar, och det är av den anledningen jag har velat ge
handelsministern ett erkännande. Jag ger honom ett erkännande för en
radikal principiell omställning i dessa frågor. Men jag känner oro inför en
prispolitik som inte ser längre än till oktober månad 1979. Vinsten av att hålla
de fem procenten i prisstegring intill utgången av oktober kan ha sin
betydelse. Men om trycket underifrån skjuter locket av kastrullen omedelbart
därefter och präglar prisbilden under de efterföljande månaderna när
förhandlingarna mellan arbetsmarknadens parter sätter i gång - ja, då kan
man lura sig själv. Förhandlingsarbetet kommer att bli tillräckligt komplicerat
utan prisexplosioner vid årsskiftet. Med den befogade revanschkänsla som
löntagarna har i dag är det enligt min mening realistiskt att räkna med en i
tiden lång och i sak hård och mycket besvärlig förhandlingsprocedur.
Att löntagarna i första hand kommer att kräva ett återställande av sina
reallöner är väl ofrånkomligt. De kan göra det därför att nedpressningen var
onödig och en konsekvens av en felaktig ekonomisk politik. Läser de sedan
vad de borgerliga politikerna säger och deras tidningsorgan skriver - vi har
hört prov på det i dag med åberopande av OECD:s stora A i ekonomi och
framgång - om de lysande tider som väntar under 1979 och 1980, vore de
något av fakirer om de inte krävde att få vara med och dela på framgången.
Gentemot herr Bohmans frustande iver att berätta om det lyckliga
resultatet av hans goda politik och de goda tider som väntar bakom knuten
står visserligen SAF med sina nattsvarta spådomar. Där läser vi fortsättningsvis
en intensiv klagan över att kostnadsläget slår ut oss i konkurrensen, ett
utgångsläge som enligt SAF endast kan förbättras om man lyfter av 10-15 %
av de socialavgifter som nu belastar företagen. Vad som sades under
gårdagen, att man borde göra speciella avlyft för de yngre löntagarna och
kompensera för kostnaderna på de äldre, uppfattar jag som något slags inre
clearing inom ramen förden ledande föreställningen att arbetsgivaravgifterna
över huvud taget skall reduceras. Då jag inte hört någon rekommendera en
motsvarande försämring av den sociala tryggheten, blir det logiska resultatet
en ökad statsupplåning på 25-30 miljarder utöver de 50 miljarder som vi nu
räknar med. Jag begriper inte hur SAF över huvud taget kan presentera en
sådan idé. Redan den nuvarande underbalanseringen är orimlig och omöjlig,
även om herr Mundebo har gett den en utstuderat elegant beskrivning i
kompletteringspropositionen.
När det rasar utför från ett underskott på 3,8 miljarder till 50 miljarder
presenterar herr Mundebo och hans medarbetare-en komplimang till deras
intellektuella prestanda! - det hela som "ett expansivt bidrag till likviditets
-
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
6 Riksdagens protokoll 1978/79:174-176
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
utvecklingen i ekonomin”. Jag är helt övertygad om att skulle SAF fä som de
ville skulle ingen formuleringskonst i världen kunna kamouflera vad som är
på väg.
Kravet från SAF är dessutom omotiverat, då Sverige under perioden
1973-1978 - detta är också ganska intressant, fast kammaren kanske har fått
en delvis annan uppfattning härom genom den intensiva propagandan - inte
har haft en högre stegring av lönekostnaderna per producerad enhet än
konkurrenterna inom OECD. Man flr försöka hitta andra syndabockar än
löntagarna, då man spår olyckor om utvecklingen framöver.
Vi behöver strama upp finanspolitiken. Vi måste se till att budgetpolitiken
blir en gammal traditionell budgetpolitik, framför allt om konjunkturuppgången
blir ett faktum. Vi har anvisat vägar härför, och de har beskrivits av
flera av mitt partis talare. Jag skall därför inte ta upp tiden med det. Vi
behöver sätta folk i reguljärt arbete - det är det viktigaste - och därigenom fä
den gemensamma kakan att växa. Socialdemokratin har också här redovisat
vägar för industriell stimulans, för stimulans av forskning och utveckling och
för expansion av den så nyckelbetonade byggnadsverksamheten och för
bostadsbyggandet. Jag är emellertid på det klara med att näringslivet inte
klarar detta av egen kraft, då förutsättningarna i den framtid vi möter är
samarbete, rationalisering och effektiv strukturering i stort format. Det
kräver investeringsinsatser som går längre än den enskilde företagaren orkar
med. En kapitalbildning med löntagarnas medverkan och inflytande på
användningen av kapitalet blir ofrånkomlig i tidsutvecklingen.
Det blir fråga om en i högre grad planerad ekonomi, där samhället, dvs.
folket, även ägarmässigt färe» starkare engagemang än tidigare. Det betyder
också att politikerna blir mera öppet ansvariga inför folket. Det kan ha sina
prövningar, och det kan föranleda-och skall föranleda, när så är befogat-en
offentlig kritik. Men det är ett ärligare sätt att hantera kapitalet och våra
ekonomiska resurser än det alternativ som än i dag i så stor utsträckning gäller
och tillämpas. Ett beslutsavgörande i anonyma makthavares händer, makthavare
som avgör för människorna helt grundläggande värden - arbete och
trygghet för dagen och för framtiden - passar inte ihop med politisk demokrati
och med ekonomisk demokrati. Skall det vara någon mening med talet om en
fortgående ekonomisk demokrati, fär vi angripa dessa frågor med sikte på ett
inflytande från de människor som berörs av problemen. Det är trots allt den
väg vi har att söka oss fram på, om människorna skall kunna betrakta sig
själva som fullgoda individer i samhället.
Herr talman! Det var närmast det här jag ville säga - och jag hade ett
intresse av att det skulle stå i riksdagens protokoll. Efter att ha lyssnat på
partiledardebatten är det ett par synpunkter som jag tycker att jag ändå har ett
behov av att i allra största korthet bemöta.
Jag lade märke till att herr Fälldin riktade stark kritik mot herr Bohman för
herr Bohmans skattepolitiska utsvävningar. Han åberopade ju Bjurelkommissionen
såsom riktrote och talade om att man får mer pengar i statskassan
om man bara sänker skatterna.
Jag lade också märke till att herr Fälldin konstaterade att herr Bohmans
politik är en politik som brister i ansvar. Det är rätt, och jag vill understryka
det till alla delar. Herr Bohman svarade med att skälla på socialdemokratins
skattepolitik, och det kan ha sin förklaring.
Det finns bara en ambition hos herr Bohman i dag, och det är att torka på sig
den ena örfilen efter den andra för att ge visionen av att det ändå finns
någonting av ett praktiskt regeringsalternativ i form av en ny trepartisamling
på den borgerliga sidan.
Herr Bohman ägnade sig åt att hänga upp OECD-rapporten såsom den
verkliga och definitiva verifikationen på den lyckliga ekonomiska politik som
bl. a. fördes under hans ansvarstid. Ja, jag tror att herr Bohman under den här
kommande valrörelsen får tillfälle att konfronteras med de arbetslösa, de
bostadslösa och det fackföreningsfolk som förlorat en del av sin standard
under de här åren. Då håller det inte att vinka med OECD-rapporten.
Herr Bohmans kritik mot den offentliga sektorn bör inte heller förbli
oemotsagd. Vad är den offentliga sektorn? Ja, den offentliga sektorn omfattar
pensioner, utbildning för alla våra ungdomar - oavsett föräldrarnas ekonomi
-, sjuk- och långtidsvård, samarittjänst till de gamla, sysselsättning samt
löner och pensioner till de stats- och kommunalanställda. I vart fall borde herr
Bohman ge mig rätt när jag säger att till den offentliga sektorn också hörde 16
miljarder kronor som vi i dag satsar på försvaret.
Jag har alltid reagerat mot uppdelningen mellan privat och offentlig sektor
- om man med privat sektor menar de levande människorna, de breda
folklagren. En pensionär, som får sin folkpension höjd, har ingen känsla av att
han har den offentliga sektorn som motståndare därför att den offentliga
sektorns utgifter stiger - tvärtom.
På samma sätt förhåller det sig när föräldrarna sätter sina ungdomar i
utbildning utan egna kostnader, när våra gamla får sjukvård och långtidsvård.
Allt detta är ju expansion inom den offentliga sektorn, men den enskilda
människan har sannerligen ingen känsla av att det här skulle föreligga en
motsättning - tvärtom. Denna lösa ogenomtänkta argumentation om den
offentliga sektorn kontra den privata borde man väl ändå ha vuxit ifrån. Jag
vet att jag tidigare, då jag var i den positionen att herr Bohman tyckte att det
var nödvändigt att lyssna på vad jag sade, talade med honom om de här
frågorna. Nu är han emellertid inte mottaglig för den argumentation som
varje annan människa kommer fram till och accepterar som den logiska
slutsatsen.
Herr Bohman representerar någonting av en röst ur det förgångna. Jag
behöver inte ta till alltför dramatiska beskrivningar, men jag känner igen det
från 1950-talet. Det är det där att vädja till egoismen hos människan.
Egoismen är ju en arvsynd hos alla människor, men den behöver inte vattnas
och gödslas av det evangelium som väl under de närmaste månaderna
kommer att spridas ifrån de moderata talarstolarna.
Herr talman! Allra sist: herr Bohman har, om jag får använda det uttrycket,
många strängar på sin båge. Men när det gäller en sak är han definitivt
misslyckad - det är när han försöker imitera Fridolf Rhudin.
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
83
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Under detta anförande övertog talmannen ledningen av kammarens
förhandlingar.
Budget- och ekonomiministern INGEMAR MUNDEBO:
Herr talman! Med anledning av Gunnar Strängs inlägg vill jag i korthet
framhålla tre saker.
Gunnar Strängs inlägg var ju en de höga skatternas Höga visa. Det är
tydligen inte tänkbart för Gunnar Sträng att använda skatter på annat sätt än
att höja dem. Gunnar Sträng var nästan förolämpad över att man över huvud
taget kunde tänka sig något annat. Än värre var det att besluta om sänkningar.
Det är alltså inte tänkbart att tillfälligt, av konjunkturskäl, sänka några
skatter, det går bara att höja dem. Det är inte tänkbart att ändra företagsskatter
ens om det skulle medföra flera arbeten och göra företagen starka,
solida och utvecklingsbara, ja, inte ens om det skulle skapa rättvisa mellan
män och kvinnor.
Gunnar Sträng är mycket road av att resonera om bordet och dess tillstånd
1976 och 1979. Nu var det nödvändigt att 1976 städa det där bordet rätt
ordentligt. Det fanns många problem som Gunnar Sträng inte nämnde:
industriproduktionen hade minskat, inte från hösten 1976 utan från början av
1975, näringslivets orderstock hade minskat sedan 1974, industrisysselsättningen
hade minskat ända sedan mitten av 1960-talet, antalet lediga platser
började minska och inflationen var redan då på 10 96-nivån.
Nu har vi fått ett bord som ger mera för framtiden, mera av tillväxt,
produktion och sysselsättning. Skulle Gunnar Sträng beskriva det bord som
vi har nu skulle det väl liknas vid ett av svenskt restauranglivs förnämsta
festbord. Jag vill påminna om att när riksdagen hade sin sista övning
sommaren 1976 beskrev Gunnar Sträng framtidsperspektivet för kammarens
ledamöter. Han sade att sysselsättningen skulle bli hög, för det hade
meddelats honom vid hans kontinuerliga och mycket täta kontakter. Sedan
fortsatte han:
"Nu kan det sägas att det där är väl den optimistiska syn som finansministern
brukar föra till torgs, men det är faktiskt en redovisning över vad de
personer anser som har den närmaste kontakten med arbetslivet. Den
allmänna slutsatsen av vad de har att säga är, menar jag, att vi bör kunna vara
garanterade en trygg och god sysselsättning under den tid som vi nu närmast
kan överblicka. Man kan ställa olika anspråk på hur lång tid det skall vara
fråga om. Låt mig dock säga hära» den internationella konjunkturuppgången
ändå är ett så bastant markerat faktum att den kommer att hålla i varje fall
under 1977.1 vissa personliga samtal jag har haft med ledande politiker ute i
världen är man beredd sträcka den ytterligare något år fram i tiden.”
Så beskrevs ekonomin den 3 juni 1976. Men nu säger socialdemokraterna i
finansutskottets betänkande att redan 1976 framstod det som klart att svensk
ekonomi stod inför svåra problem. Den bild som jag nu tecknar för
kammarens ledamöter är en bild av en svensk ekonomi med åtskilliga starka
sidor men också åtskilliga problem att arbeta med under kommande år. Jag
tror att den bilden stämmer bättre med verkligheten. Men låt oss inte glömma
att jag sade både-och, många starka sidor men också åtskilliga problem.
Slutligen skall jag beröra frågan om statsbudgetens omfattning och
budgetunderskotten. Gunnar Sträng talar om slappheten i statshushållningen
i samma allmänna ordalag som åtskilliga andra har gjort.
Verkligheten är ju ändå den att de olika partiernas budgetalternativ ligger på
ungefär samma nivå. Sedan kan man alltid resonera om en eller annan punkt i
en statsbudget. Gunnar Sträng ironiserar över att vi har satsat pengar på
stridsflygplan som aldrig skulle flyga. Jag tycker kanske att Gunnar Sträng
borde vara litet försiktigare med detta, så många stålverk som aldrig skulle
komma att fungera som han har varit med om att planera. Det fanns ändå skäl
att fundera över hur svensk flygindustri skulle se ut - med tanke på den
betydelse för svenskt försvar, för teknologisk utveckling och för sysselsättningen
som ett sådant beslut skulle ha.
Jag tror att det budgetalternativ som vi har valt är det bästa, med tanke på
tryggheten och sysselsättningen för människorna. Det hade inte varit bättre
att få ett lägre budgetsaldo genom de många skattehöjningar som socialdemokratin
har förordat. Det hade inte varit bättre att få ett lägre budgetsaldo
genom minskade satsningar på social trygghet och arbetsmarknadspolitik.
Men förvisso behövs det ett hårt arbete för en bättre budgetbalans under de
kommande åren. Jag hoppas att alla partierna kommer att inte bara verbalt i
talarstolar utan också i bänkarna i kammaren, när man skall rösta, vara
beredda att medverka till den bättre budgetbalansen. Då kommer det förvisso
att krävas många insatser.
De långa listorna över socialdemokratins ytterligare utgiftsförslag tyder
ändå på att det fortfarande är långt mellan ord och handling. Jag hoppas att
nästa mandatperiod kommer att förkorta den sträckan.
GUNNAR STRÄNG (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag behöver inte alls vara så mångordig som budgetministern.
Jag har nog möjlighet att fatta mig litet kortare och vara mer konkret.
Den beskrivning som han citerade från våren 1976 hade ett fel. Jag utgick
inte i mitt anförande från att vi efter september eller rättare sagt den 1 oktober
1976 skulle ha en borgerlig regering. Jag utgick faktiskt från att socialdemokratin
skulle ta det fortsatta ansvaret, och då tycker jag att beskrivningen var
ganska riktig. Jag har här en statistisk kurva, gjord i OECD, om industriproduktionen
och tillväxten under de här åren. Den stämmer alldeles utomordentligt
bra med vad herr budgetministern citerade från min redovisning. Det
var en klar uppgång i OECD-ländernas industriproduktion under 1976, och
den fortsatte under 1977 och under 1978. En diametralt motsatt utveckling
beskrev enligt samma grafiska framställning den svenska industriproduktionen
som höll sig väl uppe t. o. m. 1976, gick brant ner 1977 och hade hämtat
sig något under 1978 - men den är ännu inte uppe i det utgångsläge där den
borgerliga regeringen startade sin hantering av verksamheten.
Jag tror att jag med det, herr talman, har bemött herr budget- och
ekonomiministern.
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
7 Riksdagens protokoll 1978/79:174-176
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Budget- och ekonomiministern INGEMAR MUNDEBO:
Herr talman! Jag skall nöja mig med att uttrycka förvåning över att
valresultatet i september 1976 kunde få en så betydande retroaktiv effekt på
svensk ekonomi att den påverkade industriproduktionen, som då hade
minskat ett par år, industrisysselsättningen, som hade minskat sedan mitten
av 1960-talet, och orderstockarna, som hade minskat sedan början av 1974.
Uppenbarligen var det ett märkligt val i september 1976, eftersom den
retroaktiva effekten var så omfattande.
GUNNAR STRÄNG (s) kort genmäle:
Herr talman! Nu är jag besviken på budget- och ekonomiministern. Om
han talar om industriproduktionens ökningstakt kan jag delvis förstå honom,
men om han talar om industriproduktionens volym är det helt klart att det är
en avgörande skillnad mellan vad som åstadkoms i mitten på 1960-talet och
under de intressanta åren 1976 och 1977.
Vad jag konstaterar är att vi hade en stadig uppgång i den svenska
industriproduktionen fram t. o. m. 1976, då kurvan utplanades. Under 1977
gick industriproduktionen snabbt ned, och den har inte återhämtat sig under
1978. Vad det blir för resultat under 1979 vet vi ännu ingenting om. Det varén
helt annan utveckling än vad omvärldens industriländer representerade.
Herr Mundebo blev litet irriterad över att jag talade om slappheten i hans
budgetpolitik, och han kallade det ett allmänt tal. Men jag tror att han, om han
lyssnade någorlunda uppmärksamt på mig, när det gäller de år under vilka
han har haft ansvar för budgetpolitiken fick en hel katalog över utgifter som
jag anser vara ur budgetens synpunkt onödiga.
Budget- och ekonomiministern INGEMAR MUNDEBO:
Herr talman! Jag talade som alltid i detta sammanhang om förändringarna i
svensk ekonomi. Det är riktigt att det har lämnats en katalog både över
ytterligare statsutgifter och över ytterligare statsinkomster. Men det är ju så
att de tillkommande statsutgifterna får en omedelbar effekt på budgetens
inkomstsida medan de tillkommande statsinkomsterna får en effekt på den
svenska ekonomin i form av påverkan på våra möjligheter att sälja varor och
att anställa människor, och även det är något som vi måste väga in. Det blir
alltså inte bara pluseffekter utan också minuseffekter.
Talmannen anmälde att Gunnar Sträng anhållit att till protokollet få
antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
ROLF HAGEL (apk):
Herr talman! Jag kommer kanske att skilja mig litet från de övriga
debattörerna genom att jagskall försöka hålla den talartid som jag har anmält
- trots att jag möjligen hade anledning att inte göra det, med tanke på
talmanskonferensens fortsatta eminenta förmåga att egentligen desorganisera
kammarens arbete.
Herr talman! Låt mig beträffande dagens debatterna säga följande.
Den ljusa framtidsbild som budgetministern presenterade i sin kompletteringsproposition
har i rätt stor mån retuscherats av finansutskottet. Man
har tvingats att ta hänsyn till det faktum att den bistra verkligheten och herr
Mundebos fromma förhoppningar inte har gått särskilt bra i par. Men
naturligtvis är det inte fråga om någon omvändelse från utskottsmajoritetens
sida. Det rör sig bara om litet mindre optimism. Utskottsmajoriteten
framhärdar i uppfattningen att statsfinanserna, exporten, sysselsättningen,
prisutvecklingen etc. kan klaras, om i huvudsak fyra förhoppningar går i
uppfyllelse:
1. Om konjunkturen i de ledande kapitalistiska länderna - i forsla hand i
Västtyskland - förbättras så att de ökar importen från Sverige.
2. Om de svenska exportföretagen är återhållsamma i sin prissättning så att
det kan bli fråga om en volymökning.
3. Om oljebolagen visar tillbörlig hänsyn till den knaggliga svenska
ekonomin och visar återhållsamhet i sina prissättningar.
4. Om "arbetsmarknadens parter" - dvs. arbetare och tjänstemän är lika
"ansvarskännande” i kommande avtalsförhandlingar som i de föregående -alltså i klartext godtar en fortsatt standardsänkning.
Om alla dessa önskningar går i uppfyllelse, då går det vägen, menar
egentligen utskottet.
Men, herr talman, kriserna i kapitalismens system uppträder lagbundet och
oberoende av vad ett riksdagsutskott i det lilla Sverige skriver. Och även den
varmaste anhängare av vårt system måste erkänna att kriserna kommer med
allt tätare intervaller.
Den tillfälliga konjunkturuppgång som regeringen dragit stora växlar på är
nämligen just tillfällig. Kurvan pekar nedåt i USA. Och OECD räknar med
"en viss försvagning” i medlemsländerna redan under det här året. Den hett
åstundade draghjälpen från de stora kapitalistiska länderna kan därför visa sig
vara till ringa eller kanske ingen hjälp för den svenska återhämtningen på
ekonomins område.
Att över huvud taget - och framför allt med hänsyn till de snabba
konjunkturväxlingarna - förvänta sig att de svenska exportföretagen plötsligt
skulle inrikta sig på volymökningar i stället för vinstökningar - det är med
förlov sagt naivt. Jag tror att man har mycket svårt att hålla sig för skratt i
exportföretagens direktionsrum när man läser sådana politiska barnsligheter.
För barnsligheter är vad det är. Kapitalistiska företag förvandlas inte till
samhällsekonomiska institutioner på vördsamma framställningar från
finansutskottet. Därför är skrivningen på s. 26 i betänkandet kvalificerat
slöseri med både tid och pengar.
1 motionen 1976 pekar arbetarpartiet kommunisterna på den ytterligare
belastning på ekonomin som de ökande oljepriserna innebär. Vi framhåller
att detta bekymmer är självförvållat därför att alla partier utom vårt parti har
accepterat en fullständigt absurd energipolitik. Det är ytterligare 6 ä 8
miljarder som skall tas för att täcka kostnaderna för fyra anläggningar som
skall vara färdiga men icke brukas. Både utskottsbetänkandet och gårdagens
meddelande om prishöjningar har gett oss ännu mera rätt i vår uppfatt
-
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
ning.
Därför är förhoppningar om både tillräckliga oljekvantiteter och stabila
priser på varan samma önsketänkande som förhoppningarna om exportföretagens
återhållsamhet i sin prissättning.
Eftersom detta är en mycket viktig sektor som har avgörande betydelse för
den svenska ekonomin, sysselsättningen osv. anser jag att finansutskottet
tagit alltför lätt på problematiken. Det hade varit på sin plats om utskottet
använt sin initiativrätt och rekommenderat en annan, en nationell energipolitik,
där landets egna stora tillgångar skulle ha tagits till vara.
Herr talman! Trots konstaterandet att företagen på nytt skär guld med
täljknivar och har vad som på utskotts- och regeringsspråk betecknas som
överlikviditet upprepas uppmaningen till de arbetande om återhållsamhet i
lönekraven. Jag är ganska övertygad om att den uppmaningen kommer att
förklinga ohörd; även om man kan få en och annan företrädare för den
fackliga rörelsen att lyssna och instämma, har arbetarna i vårt land definitivt
tagit avstånd från svångremspolitiken. Även för utskottsmajoriteten borde
händelserna på arbetsmarknaden denna vår i samband med de lokala
löneförhandlingarna ha varit en fingervisning om att det är lönlöst att istadigt
fasthålla vid Svenska arbetsgivareföreningens krav på sänkt standard för
arbetarklassen och ökade vinster för kapitalet. Med samma skärpa måste
också arbetarrörelsen tillbakavisa de krav som ständigt återkommer och som i
går framfördes av Nils Åsling i den här debatten, nämligen om
samhällskontrakt. Jag betraktar därför budgetministerns och utskottsmajoritetens
antagande om den kommande avtalsrörelsen som ett pliktskyldigt
bidrag till den kampanj som SAF bedriver under titeln ”Sätt fart på Sverige”,
med andra ord ett av de många uppdrag som den här och den föregående
regeringen fått från det här landets verkliga makthavare: monopolen och
storfinansen.
Betydligt allvarligare är emellertid det konkreta förslag i denna anda och
detta syfte som utskottet lägger fram, nämligen förslaget om konto för
likviditetsutjämning. Förslaget är ingenting annat än ett slag i ansiktet på
arbetarklassen och alla vanliga skattebetalare i vårt land. Utöver de miljarder
som flyttats från statskassan till företagen med motivering att man måste
rädda sysselsättningen vill man nu lagfästa subventionspolitiken, något som
t. o. m. skatteutskottet sätter ett frågetecken för i kanten.
Vi har i vår motion 2691 yrkat blankt avslag på förslaget. Vi noterar att även
socialdemokratin avvisar liggande förslag. Socialdemokraternas alternativa
förslag om vinstavsättning till en särskild investeringsfond är emellertid
enligt vår uppfattning inte något verkligt alternativ - förslaget innebär ju inte
att man skall dra in företagsvinster till statskassan, utan bara att man skall
deponera en del av vinsten. Socialdemokratin har i flera sammanhang pekat
på de senaste årens utflöde av pengar från statskassan till företagen. En logisk
konsekvens av sådana påståenden borde vara ett förslag som kunde vända
penningströmmen från företagen till statskassan.
Behovet aven förstärkning av statsfinanserna råder det ingen oenighet om
mellan socialdemokraterna och oss - och hela arbetarrörelsen; det kan man
utgå från. Men att ytterligare öka skatterna för de arbetande människorna
borde vara främmande för hela arbetarrörelsen.
Jag lyssnade uppmärksamt på Olof Palmes tal, där han berörde skatteproblematiken.
Jag kunde i det talet uppfatta ett mycket bestämt ställningstagande
för en skattepolitik som innebär att man skulle lindra skatterna för de
arbetande människorna och lägga högre skatter på företagen och lindra
kommunalskatterna. Jag delar till hundra procent den uppfattningen. Det
skulle betyda ett uppbrott från den skattepolitik som har präglat det här landet
under de senaste tre åren men också - tyvärr - under de tre senaste
decennierna. Låt mig för att stryka under vad jag säger ge några sifferexempel
på skatteutvecklingen i vårt land.
Kommunalskatten har ökat från 1965, då den utgjorde 17 kr. i genomsnitt,
till att 1977 utgöra 29 kr.
Bruttonationalprodukten i landet steg 15,1 gånger under perioden
1946-1977. Industriarbetarens lön ökade under samma period 9,5 gånger.
Hans direkta skatt ökade 34,8 gånger under denna period.
Löneskatten ökade under perioden 1950-1977 24,7 gånger. Företagsskatten
ökade under samma period 5,5 gånger.
Det vore olyckligt om Gösta Bohman ensam fick företräda uppfattningen
att skatterna i det här landet är för höga. Arbetarrörelsen måste slå fast att
skatterna för vanliga inkomsttagare i vårt land är på tok för höga. Men de är
för höga därför att företagen icke betalar sin andel av skatteintäkterna.
Arbetarrörelsen måste slå fast: Vi är icke anhängare av att reducera
samhällets inkomster, men vi vet varifrån de pengar skall tas som behövs för
att täcka upp det här.
Låt mig säga att år 1950 svarade företagsskatterna för 13,8 % av samhällets
intäkter. År 1977 svarade de för 2,9 % av samhällets intäkter. Vi kommunister
hälsar med tillfredsställelse en förändring av synen på skattepolitikens
område och är beredda att delta i den kampen.
Låt mig sedan ta upp de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen som
återfinns i utskottsskrivningen. Den är faktiskt i motsats till tidigare litet
mindre regeringsbunden. Exempelvis konstaterar man att underskottet i
statsbudgeten sedan regimskiftet 1976 har vuxit i en takt som saknar
motstycke i vårt land och i vår omvärld.
Nivån på det statliga budgetunderskottet har från budgetåret 1975/76 till
prognosen för budgetåret 1979/80 ökat från 3,7 miljarder till 50,8 miljarder.
Det är inget häpnadsväckande att statliga budgetunderskott stiger under en
ekonomisk krisperiod. Men ökningen under de senaste åren är helt medveten
från de borgerliga politikernas sida som drivit in landet i denna situation
genom en felaktig ekonomisk politik. De borgerliga partierna har gett
generella bidrag till industrin, gjort kraftiga minskningar på inkomstsidan
genom att ta bort den allmänna arbetsgivaravgiften och bidragit till extra
kostnader i samband med kärnkraftsspelet.
Den nuvarande situationen leder till ökad utlandsupplåning. Enligt
prognoserna kommer den att bli 5 å 6 miljarder år 1979, vilket innebär en
ökning med 3 miljarder från 1978.
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, ni. m.
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Ränteutgifterna på den samlade statsskulden är nu den utgiftspost som
växer med lavinartad fan i budgeten. För nästa budgetår kommer den att
ligga på ungefär samma nivå som de redan otroligt höga militärutgifterna,
alltså nästan 16 miljarder.
Denna situation kan med rätta betecknas som en statsfinansiell kris i vårt
land. Konsekvenserna av denna utveckling, om den inte snabbt kommer att
brytas, blir ödesdigra för de arbetande människorna i vårt land när det gäller
levnadsstandarden. De kommer att innebära omfattande social nedrustning,
ett hot mot den sociala tryggheten och sjunkande realinkomster för de breda
folklagren. De förslag som kommer från de borgerliga partierna om social
nedrustning och avgiftsfinansiering är djupt reaktionära. I stället krävs det i
vårt land helt andra åtgärder.
En sådan åtgärd skulle vara en omorientering av handelspolitiken.
Utskottet har också gett argument för detta när man skriver att den
ekonomiska tillväxten i OECD-länderna bedöms bli ca 4 % medan man
räknar med att ökningen i vad man kallar statshandelsländerna, alltså den
socialistiska delen av världen, kommer att bli 5 å 6 % per år.
Arbetarpartiet kommunisterna har i många sammanhang pekat på
nödvändigheten av konkreta åtgärder från regeringshåll för ett ökat
ekonomiskt utbyte med SEV-länderna. Det finns i dag all anledning att
återupprepa detta krav.
Men det finns också all anledning för svensk arbetarrörelse att slå fast att
man inte längre kan acceptera att ca 50 000 industriarbetsplatser varje år
försvinner ur vårt land. Under den borgerliga regeringstiden har vi alltså
tappat 150 000 industriarbetsplatser. Men detta är icke resultatet av att
svenska företag inte anser det vara lönsamt att investera utan ett resultat av
att de anser det mer lönsamt att investera i andra länder. Mot denna politik
måste svensk arbetarrörelse mobiliseras för att ändra utvecklingen.
Vi kräver en annan inriktning av den ekonomiska politiken. Den bör
grundas på följande frågeställningar. Först och främst måste man stimulera
köpkraften i de breda lagren. Bostadsbyggandet måste ökas till 75 000
lägenheter per år. Ingen ny momshöjning skall ske i höst, utan i stället en
avveckling av omsättningsskatten. En successiv övergång bör ske till
produktionsbeskattning, som i det första steget skall gälla investeringar som
enbart utförs i syfte att spara arbetskraft. En industriell utbyggnadsplan för
ökad sysselsättning inom industrin behövs. Och ett generellt förbud mot
kapitalexport bör införas.
För att komma till rätta med den statsfinansiella krisen föreslår arbetarpartiet
kommunisterna:
Återgång till den allmänna arbetsgivaravgiften, med undantag för landsting
och kommuner,
en beskattning av produktionsfaktorns kapital inom industriproduktionen,
hård beskattning av vinster, arv och förmögenheter,
full beskattning av realisationsvinster samt
en halvering av försvarskostnaderna.
Arbetarpartiet kommunisterna yrkar därför avslag på finansutskottets
hemställan i punkten B mom. 6 och 7 samt bifall till det särskilda yrkande som
delats ut till kammarens ledamöter, nämligen
att riksdagen med anledning av motionen 1978/79:2691 hos regeringen
begär förslag om skattepolitiska åtgärder för att förstärka statsbudgeten i
enlighet med vad som anges i motionen 1978/79:824.
GUNNAR NILSSON (s):
Herr talman! Vid kammarens allmänpolitiska debatt i januari hade jag
anledning att ge uttryck för den oro man från fackligt håll kände över att
exportföretagen tenderade att höja sina priser. De fördelar som var på väg att
vinnas genom löntagarnas uppoffringar hotades av företagens bristande
samhällsekonomiska ansvar. 1 stället för att satsa på en ökning i volym och
därmed sysselsättning, var man angelägnare att söka ta ut så höga vinster som
möjligt i den uppåtgående konjunkturen.
Det som sedan skett har inte på något sätt minskat den oron. Till synes
oberörda av den ekonomiska utveckling man kan se framöver, fortsätter
många exportföretag sin kortsiktiga vinstmaximeringspolitik. Utan grund i
egna kostnadsfördyringar, föranledda av exempelvis avtalsmässiga löneökningar,
tar de ut de priser som exportmarknaden kortsiktigt tål. Därmed
försummar de att ta de nya marknadsandelar som den förstärkta konkurrenskraften
skulle medge och underlåter med detta att mer långsiktigt trygga
exportvolym och sysselsättning.
Trots det oroande i det här handlandet har jag inte sett någon kampanj från
Svenska arbetsgivareföreningen eller de tre borgerliga partier som åren
1976-1978 så ihärdigt propagerade för att löntagarna måste dra åt svångremmen
för att rädda landets konkurrenskraft.
Den uppgång i den svenska ekonomiska aktiviteten som vi nu en tid
kunnat glädjas åt, finner tyvärr ingen liknande fortsättning sett i det
internationella perspektivet. OECD:s bedömningar pekar på en relativt svag
utveckling. Man räknar med en tillväxt på 3 96. Samtidigt tornar en rad mörka
moln upp sig vid horisonten. Prisutvecklingen är oroande i flera länder.
Årstakten i prishöjningarna är nu 10 96 i Västtyskland och 13 96 i USA. Det
finns tendenser till stigande råvarupriser också på annat än oljan.
Osäkerheten om oljepriserna och inflationsrädslan över huvud taget, gör
att regeringarna tvekar inför att öka aktiviteten. Men om inget görs, kan man
räkna med att den arbetslöshet som i dag ligger vid ca 17 miljoner i
OECD-länderna om några år kommer att öka till 20-25 miljoner.
Sett i det här perspektivet, kommer Sverige med sitt stora utlandsberoende
inte att få någonting gratis. Vi måste tvärtom vara mycket uppmärksamma på
våra möjligheter att behålla och helst ta nya marknadsandelar för att därmed
trygga sysselsättning och även reallöner. Ett sådant läge kräver solidaritet
med landets ekonomi, inte bara från löntagarna, utan också från näringsliv
och regering.
Vad har då Sverige för möjligheter att klara sig mot bakgrund av detta
internationella perspektiv? Skall vi resignera inför marknadskrafterna och på
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
samma sätt som i flera andra OECD-länder acceptera en hög arbetslöshetsnivå?
Skall vi fortsätta att försöka svälta oss ur också kommande
problem?
Nej! Från svensk arbetarrörelse har vi aldrig accepterat en sådan uppgivelse
inför marknadskrafterna, en så låg ambition från samhället att man godtar
arbetslöshet som något naturnödvändigt. Vi måste vara beredda att ta nya
grepp i ekonomin, att försöka rida ut svårigheterna även med risk för att
lyckas mindre bra, som exempelvis åren 1975-1976.
Vi måste våga ett nytt försök att klara en kommande kris genom att lägga
grunden redan nu. Vi måste tro oss om att kunna föra en bättre ekonomisk
politik än vår omvärld med syfte att trygga arbete och en rättvist fördelad
välfärd.
Det finns enligt min mening i det här landet en rad fördelar som talar för att
vi skulle kunna klara ett sådant försök.
Vi har exempelvis en vid internationell jämförelse unikt hög facklig
organisationsgrad. Det betyder en stark fackföreningsrörelse. Med styrka
följer i en demokratiskt uppbyggd folkrörelse också ansvar.
Så länge som en facklig organisation är svag och splittrad kan den också
tillåta sig att föra en lokal lönekamp utan hänsyn till helheten. Det är vad vi
kan iaktta i länder med låg organisationsgrad. Men i samma stund som man
blir stark och drivs av att solidariskt hävda sina medlemmars intressen, måste
man handla med ansvar mot hela samhällsekonomin. Det gör löntagarnas
organisationer i det här landet.
Vi har också ett förhandlingssystem som gör att vi kan lösa motsättningar
av fördelningar av produktionsresultatet i regel utan att behöva gå till
konflikter. Systemet bygger på en ömsesidigt respekt mellan parterna trots
ideologiskt olika utgångspunkter. I den respekten har ingått att inte
misstänkliggöra motpartens heder eller demokratiska trovärdighet. Systemet
har varit framgångsrikt också när motsättningarna varit stora och visat att
arbetsmarknaden klarat sig väl så bra i länder där staten gått in med
inkomstpolitiska lösningar.
Men den anda som håller vårt framgångsrika förhandlingssystem vid liv är
inte en gång för alla given. Den kan skadas svårt, om en part går ut i en hård
kampanj i syfte att undergräva förtroendet för den andra. Med den
konfrontationsoffensiv som Svenska arbetsgivareföreningen och med den
lierade andra företagarorganisationer drivit sedan årsskiftet har man tagit på
sig ett stort ansvar. Risken är uppenbar för att det vi gemensamt byggt upp
med stor möda snabbt kommer att raseras. Och skulle vi skada själva
förmågan att talas vid över förhandlingsbordet -ja, då skadar vi också landets
ekonomi. Jag tycker, med hänsyn till vad som har anförts på den punkten här
tidigare i dag, att det hade känts bättre om vi också hade fått en deklaration
från Gösta Bohmans sida om hans inställning till denna simpla kampanj som
fortfarande pågår.
En annan tillgång för vårt lands ekonomi har varit den jämförelsevis stabila
politiska situationen, som har förskonat oss från en uppdelning i många
småpartier. Det uttalade målet att verka för en jämnare fördelning har
motverkat en uppsplittring av folket.
Trepartiregeringens sönderfall och folkpartiregeringens många parlamentariska
nederlag har utan tvivel rubbat människors tilltro till politiken. När
man därtill för en ekonomisk politik, bl. a. genom skatterna, som går emot
breda löntagargrupper är man inne på vägar som också reducerar den här
tillgångens värde för samhällsekonomin.
Sammantaget menar jag att vi fortfarande har ett viktigt försprång framför
vår omvärld, inom såväl arbetsmarknad som parlament. Utifrån detta borde
den ekonomiska politiken bygga på två framgångsvägar:
1. Vi borde rikta in oss på en lugnare kostnads- och prisutveckling än
omvärlden.
2. Detta måste ske utan att löntagarna på nytt skall ”offra” sig i form av
ökad arbetslöshet och sänkt standard.
Den inflationstakt som vi levt med under senare delen av 1970-talet har lärt
inte minst landets löntagare att det inte längre är de nominella löneökningarna
som räknas. Det intressanta är vad man kan få ut i real utveckling. Och
då tror jag att en lugnare utveckling har mer att ge än en kapplöpning mellan
löner och priser.
En antiinflationspolitik som inte minst kan stoppa de pådrivande förväntningarna
om inflation fordrar mycket bestämda tag från regering och
riksbank. Skall den vinna uppslutning och trovärdighet måste den också ha
löntagarna på sin sida. På samma sätt som vi från fackföreningsrörelsen drivit
den solidariska lönepolitiken skulle vi vilja se en solidarisk antiinflationspolitik,
dock utan inslag av samhällskontrakt eller nya svångremmar.
Denna goda karamell tror jag dock uppriktigt sagt inte är uppnåelig i
nuvarande politiska situation. Men det är min och fackföreningsrörelsens
förhoppning att den skall vara för handen om drygt tre månader. Det skulle
väsentligt underlätta den svåra avtalsrörelse vi då skall ge oss i kast med. I dag
verkar krafter som på olika sätt kommer att ytterligare försvåra den. Ansvaret
faller därför tyngst på dessa, vilket borde inses, inte minst av dem som i övrigt
bedöms som ärade och värderade ledamöter av denna kammare.
Överläggningen var härmed slutad.
Punkten A
Mom . 1 och 2
Propositioner gavs på bifall till
l:o) utskottets hemställan,
2:o) reservationen nr 1 av Kjell-Olof Feldt m. fl.,
3:o) motionen nr 2690 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del samt
4:o) motionen nr 2691 av Rolf Hagel och Alf Lövenborg i motsvarande
del,
och förklarades den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja
besvarad.
Då Kjell-Olof Feldt begärde votering upptogs för bestämmande av
kontraproposition i huvudvoteringen de återstående propositionerna, av
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
8 Riksdagens protokoll 1978/79:174-176
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
vilka den under 2:o) angivna förklarades har flertalets mening för sig.
Carl-Henrik Hermansson begärde emellertid votering, i anledning varav, och
sedan till kontraproposition därvid antagits bifall till det under 3:o) angivna
yrkandet, upplästes och godkändes följande voteringsproposition för voteringen
om kontraproposition i huvudvoteringen:
Den som vill att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående
finansutskottets hemställan i betänkandet nr40 punkten A mom. 1 och
2 antar reservationen nr 1 av Kjell-Olof Feldt m. fl. röstar ja,
den det ej vill röstar nej.
Vinner nej har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
motionen nr 2690 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del.
Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Carl-Henrik Hermansson
begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna
omröstning gav följande resultat:
Ja - 140
Nej - 15
Avstår - 158
I enlighet härmed blev följande voteringsproposition för huvudvoteringen
uppläst och godkänd:
Den som vill att kammaren bifaller finansutskottets hemställan i betänkandet
nr 40 punkten A mom. 1 och 2 röstar ja,
den det ej vill röstar nej.
Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 1 av Kjell-Olof Feldt
m. fl.
Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Kjell-Olof Feldt begärde
rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning
gav följande resultat:
Ja - 161
Nej - 139
Avstår - 13
M o m . 3
Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan med godkännande
av utskottets motivering, dels utskottets hemställan med godkännande
av den i reservationen nr 2 av Kjell-Olof Feldt m. fl. anförda motiveringen,
och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Sedan Kjell-Olof Feldt begärt votering upplästes och godkändes följande
voteringsproposition:
94
Den som vill att kammaren bifaller finansutskottets hemställan i betänkandet
nr 40 punkten A mom. 3 med godkännande av utskottets motivering
röstar ja,
den det ej vill röstar nej.
Vinner nej har kammaren bifallit utskottets hemställan med godkännande av
den i reservationen nr 2 av Kjell-Olof Feldt m. fl. anförda motiveringen.
Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens
ledamöter har röstat för ja-propositionen. Då Kjell-Olof Feldt begärde
rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning
gav följande resultat:
Ja - 161
Nej - 152
Mom. 4
Propositioner gavs på bifall till l:o) utskottets hemställan, 2:o) reservationen
nr 3 av Kjell-Olof Feldt m. fl. samt 3:o) motionen nr 2691 av Rolf Hagel
och Alf Lövenborg i motsvarande del, och förklarades den förstnämnda
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Då Kjell-Olof Feldt
begärde votering upptogs för bestämmande av kontrapropositionen ånyo de
båda återstående propositionerna, av vilka den under 2:o) angivna förklarades
ha flertalets mening för sig. Sedan Rolf Hagel begärt votering beträffande
kontrapropositionen upplästes och godkändes följande voteringsproposition:
Den
som vill att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen
angående finansutskottets hemställan i betänkandet nr 40 punkten A mom. 4
antar reservationen nr 3 av Kjell-Olof Feldt m. fl. röstar ja,
den det ej vill röstar nej.
Vinner nej har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
motionen nr 2691 av Rolf Hagel och Alf Lövenborg i motsvarande del.
Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Rolf Hagel begärde rösträkning
verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav
följande resultat:
Ja - 137
Nej - 14
Avstår - 162
I enlighet härmed blev följande voteringsproposition uppläst och
godkänd:
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
95
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Den som vill att kammaren bifaller finansutskottets hemställan i betänkandet
nr 40 punkten A mom. 4 röstar ja,
den det ej vill röstar nej.
Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 3 av Kjell-Olof Feldt
m. n.
Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Kjell-Olof Feldt begärde
rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning
gav följande resultat:
Ja - | 161 |
Nej - | 139 |
Avstår - | 13 |
Punkten B
Mom. 1
Propositioner gavs på bifall till
l:o) utskottets hemställan,
2:o) reservationen nr 4 av Björn Molin m. fl.,
3:o) reservationen nr 5 av Staffan Burenstam Linder och Knut Wachtmeister,
4:o) det av Carl-Henrik Farmansson under överläggningen framställda
yrkandet samt
5:o) det av Rolf Hagel under överläggningen framställda yrkandet,
och förklarades den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja
besvarad.
Då Björn Molin begärde votering upptogs för bestämmande av kontraproposition
i huvudvoteringen vart och ett av de återstående yrkandena, av vilka
det under 2:o) angivna förklarades ha flertalets mening för sig.
Sedan Staffan Burenstam Linder begärt votering upptogs för bestämmande
av kontraproposition i voteringen om kontraproposition i huvudvoteringen
ånyo propositionerna under 3:o), 4:o)och 5:o), av vilka den under 3:o) angivna
förklarades ha flertalets mening för sig.
Carl-Henrik Hermansson begärde emellertid votering, i anledning varav,
och sedan till kontraproposition därvid antagits bifall till det under 4:o)
angivna yrkandet, upplästes och godkändes följande voteringsproposition för
voteringen om kontraproposition i voteringen om kontraproposition i
huvudvoteringen:
Den som vill att kammaren till kontraproposition i voteringen om kontraproposition
i huvudvoteringen angående finansutskottets hemställan i
betänkandet nr 40 punkten B mom. 1 antar reservationen nr 5 av Staffan
Burenstam Linder och Knut Wachtmeister röstar ja,
den det ej vill röstar nej.
Vinner nej har kammaren till kontraproposition i förstnämnda votering
antagit det av Carl-Henrik Hermansson under överläggningen framställda
yrkandet.
Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Carl-Henrik Hermansson
begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna
omröstning gav följande resultat:
Ja - 49
Nej - 20
Avstår - 243
1 enlighet härmed blev följande voteringsproposition för voteringen om
kontraproposition i huvudvoteringen uppläst och godkänd:
Den som vill att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen
angående finansutskottets hemställan i betänkandet nr 40 punkten B mom. 1
antar reservationen nr 4 av Björn Molin m. fl. röstar ja,
den det ej vill röstar nej.
Vinner nej har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
reservationen nr 5 av Staffan Burenstam Linder och Knut Wachtmeister.
Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Staffan Burenstam Linder
begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna
omröstning gav följande resultat:
Ja - 110
Nej - 51
Avstår - 149
I enlighet härmed upplästes och godkändes följande voteringsproposition
för huvudvoteringen:
Den som vill att kammaren bifaller finansutskottets hemställan i betänkandet
nr 40 punkten B mom. 1 röstar ja,
den det ej vill röstar nej.
Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 4 av Björn Molin m. fl.
Vid omröstning genom uppresning förklarades tvekan kunna råda angående
resultatet, varför votering med omröstningsapparat verkställdes. Denna
omröstning gav följande resultat:
Ja - 139
Nej - 160
Avstår - 14
Mom . 2 och 3
Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen
nr 6 av Staffan Burenstam Linder och Knut Wachlmeister, och
förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan
Staffan Burenstam Linder begärt votering upplästes och godkändes följande
voteringsproposition:
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Den som vill att kammaren bifaller finansutskottets hemställan i betänkandet
nr 40 punkten B mom. 2 och 3 röstar ja,
den det ej vill röstar nej.
Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 6 av Staffan Burenstam
Linder och Knut Wachtmeister.
Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Staffan Burenstam Linder
begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna
omröstning gav följande resultat:
Ja - 263
Nej - 50
Mom. 4
Propositioner gavs på bifall till 1 :o) utskottets hemställan med godkännande
av utskottets motivering, 2:o) utskottets hemställan med godkännande av
den i reservationen nr 7 av Björn Molin m. fl. anförda motiveringen samt 3:o)
utskottets hemställan med godkännande av den i reservationen nr 8 av
Staffan Burenstam Linder och Knut Wachtmeister anförda motiveringen,
och förklarades den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Då Björn Molin begärde votering upptogs för bestämmande av
kontrapropositionen ånyo de båda återstående propositionerna, av vilka den
under 2:o) angivna förklarades ha flertalets mening för sig.
I enlighet härmed blev följande voteringsproposition uppläst och
godkänd:
Den som vill att kammaren bifaller finansutskottets hemställan i betänkandet
nr 40 punkten B mom. 4 med godkännande av utskottets motivering
röstar ja,
den det ej vill röstar nej.
Vinner nej har kammaren bifallit utskottets hemställan med godkännande av
den i reservationen nr 7 av Björn Molin m. fl. anförda motiveringen.
Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Björn Molin begärde rösträkning
verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav
följande resultat:
Ja - 152
Nej - 161
Mom. 5
Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan med godkännande
av utskottets motivering, dels utskottets hemställan med godkännande
av den i reservationen nr 9 av Kjell-Olof Feldt m. fl. anförda motiveringen,
och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Sedan Kjell-Olof Feldt begärt votering upplästes och godkändes följande
voteringsproposition:
Den som vill att kammaren bifaller finansutskottets hemställan i betänkandet
nr 40 punkten B mom. 5 med godkännande av utskottets motivering
röstar ja,
den det ej vill röstar nej.
Vinner nej har kammaren bifallit utskottets hemställan med godkännande av
den i reservationen nr 9 av Kjell-Olof Feldt m. fl. anförda motiveringen.
Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Kjell-Olof Feldt begärde
rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning
gav följande resultat:
Ja - 162
Nej - 151
Mom. 6 och 7
Propositioner gavs på dels bifall till, dels avslag på utskottets hemställan,
och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
M o m . 8
Utskottets hemställan bifölls.
§ 4 Föredrogs
Skatteutskottets betänkande
1978/79:59 med anledning av propositionen 1978/79:150 med förslag till
slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1979/80, m. m. (kompletteringspropositionen),
såvitt propositionen hänvisats till skatteutskottet,
jämte motion
Arbetsmarknadsutskottets betänkande
1978/79:41 med anledning av förslag i kompletteringspropositionen, 1978/
79:150, om tillfälligt sysselsättningsbidrag till vissa företag med dominerande
ställning på orten
Kammaren biföll vad utskotten i dessa betänkanden hemställt.
§ 5 Föredrogs
Finansutskottets betänkanden
1978/79:44 med anledning av propositionen 1978/79:125 med förslag om
tilläggsbudget III till statsbudgeten för budgetåret 1978/79 såvitt avser
avskrivning av nya kapitalinvesteringar
1978/79:45 med anledning av i propositionerna 1978/79:125 och 1978/79:150
gjorda framställningar om anslag på tilläggsbudget III till statsbudgeten för
budgetåret 1978/79 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster
m. m.
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Den ekonomiska
politiken, m. m.
99
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Meddelande om
justering av kammarens
protokoll,
m. m.
Riksmötets avslutning -
1978/79:47 med anledning av i propositionerna 1978/79:100 och 1978/79:150
gjorda framställningar om anslag för budgetåret 1979/80 till avskrivning av
nya kapitalinvesteringar
1978/79:49 angående investeringsplan och investeringsstater för budgetåret
1979/80
1978/79:50 angående inkomster på statsbudgeten för budgetåret 1979/80,
m. m., jämte motion
1978/79:51 angående tilläggsbudget II och tilläggsbudget III till
statsbudgeten för budgetåret 1978/79
1978/79:52 angående statsbudget för budgetåret 1979/80
Sedan kammaren bifallit utskottets framställningar om att ärendena skulle
avgöras efter endast en bordläggning, bifölls vad utskottet i övrigt hemställt i
dessa betänkanden.
§ 6 Meddelande om justering av kammarens protokoll, m. m.
TALMANNEN:
De kammarens protokoll som återstår ojusterade vid innevarande riksmötes
slut framläggs till godkännande onsdagen den 20 juni kl. 12.00 och
onsdagen den 4 juli kl. 12.00.
Till kammarens ledamöter har utdelats statistik rörande riksdagsarbetet
under riksdagarna 1971-1974 samt riksmötena 1975/76-1978/79.
§ 7 Riksmötets avslutning
TALMANNEN:
Ärade kammarledamöter! Avslutningen av 1978/79 års riksmöte innebär
också att arbetet avslutas förden riksdag som valdes 1976. Jag utgår från att
ingen nu önskar att jag skall lämna en sammanfattande redogörelse för årets
riksmöte och den gångna treårsperioden. Av den utdelade statistiken framgår
att arbetsbelastningen 1978/79 varit avsevärt större än någonsin tidigare.
Särskilt gäller detta förde senaste veckorna som varit synnerligen påfrestande
för såväl ledamöterna som personalen. En jämnare fördelning av arbetsuppgifterna
är därför mycket angelägen om grundligheten i riksdagsarbetet inte
skall eftersättas och arbetsförhållandena i riksdagen inte skall bli helt
oacceptabla. För att åstadkomma detta blir det sannolikt nödvändigt med
väsentliga förändringar i riksdagsordningen.
Inte mindre än 59 ledamöter kommer nu att avgå från riksdagen. Andre
vice talmannen Tage Magnusson, som blev ledamot i första kammaren 1952,
lämnar nu riksdagsarbetet och talmansuppgiften, som han fullgjort med
oväld och skicklighet. Jag riktar här ett tack till Tage Magnusson för hans
insatser i kammarens presidium och för hans riksdagsmannagärning i övrigt.
Sven Andersson i Stockholm lämnar nu riksdagen, som han tillhört i 37 år.
Som ledamot av regeringen under 28 år har han varit konsultativt statsråd,
kommunikationsminister, försvarsminister och utrikesminister. Rune
Johansson i Ljungby avgår efter 30 riksdagsår. Han tillhörde regeringen i 20 år
och var inrikesminister och industriminister. Sven Andersson och Rune
Johansson har båda under lång tid varit förgrundsgestalter i vårt lands
politiska liv.
Även Erik Adamsson kan se tillbaka på 30 händelserika riksdagsår.
Utrikesutskottets vice ordförande Anna Lisa Lewén-Eliasson, trafikutskottets
ordförande Sven Mellqvist och Birger Nilsson har 28 riksdagar bakom sig
och ordföranden i riksdagens revisorer Fritz Börjesson 26. Knut Johansson
och Jan-Ivan Nilsson har varit verksamma i riksdagen under 24 år, Tage
Johansson i 23 år, vice ordföranden i socialförsäkringsutskottet Eric Carlsson
liksom Per-Eric Ringaby i 22 år. Alvar Andersson har fullgjort 21 riksdagar
och vice ordföranden i arbetsmarknadsutskottet Bengt Fagerlund, vice
ordföranden i trafikutskottet Carl-Wilhelm Lothigius och Lars Schött 20
riksdagar. Efter 19 år avslutar Gördis Hörnlund, Gillis Augustsson och Arne
Blomkvist sin verksamhet i riksdagen. Förutvarande statsrådet Bo Turesson,
Arne Persson och Ove Nordstrandh kan se tillbaka på 18 riksdagsår.
Till dem jag här nämnt och till alla övriga ledamöter som nu lämnar
riksdagen riktar jag ett varmt tack för deras värdefulla arbetsinsatser och för
gott kamratskap. Samtidigt tackar jag också de ledamöter som kommer att
fortsätta i riksdagen för det betydelsefulla arbete de utfört under det gångna
året.
Ett särskilt tack vill jag uttala till vice talmännen för gott samarbete och
värdefull hjälp.
Jag framför också kammarens tack till riksdagsdirektören för hans
ansvarsmedvetna och skickliga arbete.
Likaså vill jag ge uttryck för vår tacksamhet till kanslipersonalen,
stenografkåren och all övrig personal för utomordentliga arbetsinsatser och
beredvillighet även när arbetsbördan varit mycket påfrestande.
Jag har haft förmånen att få vara med i riksdagen sedan 1943, de sista elva
åren som talman. Det har varit en synnerligen intressant och stimulerande
tid. Jag tackar er alla, ledamöter och personal, för gott kamratskap och
värdefull gemenskap, för stor förståelse och visat förtroende. Allt detta
kommer jag att sakna men också gärna minnas.
Den sommar som nu väntar hoppas jag skall bli skön och angenäm för alla
med tillfälle till avkoppling och rekreation, även om valrörelsen - som redan
börjat - kommer att ta mycket av ledamöternas tid i anspråk.
FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman, Henry Allard, chef, arbetskamrat, vän, den som vi upplevt
mycken glädje tillsammans med, den som vi delat många bekymmer med,
den som gett oss många goda råd!
Riksdagens förhandlingar och arbete i den mån det gäller den
administrativa delen fungerar bra. Misstag görs inte i propositionsordningar,
voteringar, protokollföring e. d. Var och en vet att bakom detta finns en stor
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Riksmötets avslutning -
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Riksmötets avslutning -
apparat med många skickliga medarbetare, som utför ett samvetsgrant,
ibland uppoffrande arbete för att allting skall fungera. Henry Allard har inte
endast varit den opartiske och skicklige talmannen, som leder kammarens
förhandlingar, utan han har också varit chef för hela den stora enhet som står
bakom det mer synliga arbetet. Han har vidare varit ordförande i förvaltningsstyrelsen
och därigenom högste ledare för förvaltningskontorets personal.
Henry Allard har visserligen haft många medhjälpare, men det slutliga
avgörandet i kontroversiella frågor måste fattas av talmannen - av Henry
Allard.
Efter ett tvåkammarsystem som funnits i över 100 år uppstod förvisso
många problem då den svenska riksdagen skulle övergå till att arbeta i ett
enkammarsystem. Det blev under Henry Allards ledning som denna stora
förändring skedde. Han hade under två år varit talman i riksdagens andra
kammare och var väl skickad att leda arbetet i den nya form som riksdagen nu
skulle arbeta i. Det blev också han som fick utforma den nya proceduren med
talmannen som ledare av regeringsbildningen. När Henry Allard nu, efter
inte mindre än nio år som talman i den samlade enkammarriksdagen, lämnar
sitt uppdrag gör han det med all heder. Svenska folket kan vara tacksamt för
att dess valda representanter fått arbeta under så skicklig ledning. Vi som
nästan dagligen haft förmånen att samarbeta med Henry Allard har alltid
uppskattat hans goda omdöme, hans villighet att lyssna på andras åsikter,
hans förmåga att sammanjämka olika meningar och hans vänlighet och
omtänksamhet mot både ledamöter och personal.
Det är svårt att i ord tolka den tacksamhet som nu strömmar emot Henry
Allard. Endast några få av riksdagens tjänstemän kan vara närvarande i
kammaren vid detta tillfälle, men Henry Allard kan vara förvissad om att alla
som har sin verksamhet i riksdagen, var de än befinner sig, instämmer i det
tack som jag nu framför från vice talmännen, som står här berdvid mig, och
från hela personalen.
Vårt varma tack till dig, Henry Allard, för din gagnerika och ansvarsfulla
gärning som talman i Sveriges riksdag!
Efter detta anförande, som följdes av applåder, yttrade SVEN ANDERSSON
i Stockholm:
Herr talman! Klubbslaget varmed ni snart skall bekräfta att denna session
är avslutad kommer att bli ljuvlig musik för våra öron. Vi har längtat efter
detta ögonblick. Medan vi har suttit här den senaste månaden har häggen
vissnat och syrenerna börjat sloka. Kammarens ledamöter ser alltså med
glädje fram mot den kommande ledigheten.
Men det finns malört i bägaren. Många kamrater återvänder inte i höst-vi
hörde nyss namnen på några av dem - och det värsta är, herr talman, att ni är
en av dem. Även andre vice talmannen, herr Tage Magnusson, som vi lärt oss
uppskatta som ledare för våra förhandlingar, lämnar oss. Vi tackar Tage
Magnusson för väl fyllt värv som talman och för det goda kamratskapet över
partigränserna.
Jag framför här också kammarens tack till herrar vice talmännen Torsten
Bengtson och Karl Erik Eriksson, till kammarens sekreterare Sune Johansson
och till vår erfarna och kunniga personal, som vi hoppas får en välförtjänt
semester och en skön sommar.
När ni nu, herr Allard, lämnar talmanskapet har ni ett långt aktivt liv som
politiker att se tillbaka på. Nära fyra decennier som riksdagsman och över ett
decennium som talman säger allt.
Jag står nu här med partiledarna omkring mig för att å riksdagskollegernas
vägnar tacka er för era insatser under alla dessa år och för er tid som
talman.
Det första jag då vill säga är att ni kommer att bli mycket saknad både här i
kammaren och ute hos medborgarna i landet, som har vant sig vid att se er
leda förhandlingarna när dessa har skickats ut genom television till allmänheten.
Det andra jag vill säga är att alla här församlade haft ett stort förtroende för
det sätt varpå ni har lett förhandlingarna. Ni har alltid varit vänlig och
tillmötesgående, men också bestämd och alltid korrekt. Ni har bara behövt
höja ögonbrynen och ändra röstläget en liten aning för att det skulle bli
ordning i klassen här. Ni har visat ett oändligt tålamod, och jag tror att jag
aldrig sett er riktigt irriterad, trots att ni borde ha blivit det ibland. Med
suveränt lugn och säkerhet i alla situationer har ni givit en tyngd åt
talmanskapet som stärkt den svenska riksdagens anseende. Jag har svårt att
föreställa mig att talmanskapet kan utövas med större opartiskhet och oväld
än ni har visat.
Det tredje jag vill erinra om är det sätt varpå ni under två regeringskriser
löste den nya maktpåliggande uppgiften som åvilar talmannen. För detta har
ni med all rätt rönt allmän uppskattning och tillvunnit er respekt och stort
förtroende hos partierna och hos allmänheten.
Det jag till sist vill erinra om är Henry Allard som vän, kamrat och kollega.
Han känner namnet på oss alla här i kammaren. Redan det är en stor
prestation. Men han har dessutom hunnit att lära känna oss litet närmare
nästan allesammans och har många vänner i denna kammare och från
tidigare riksdagar. Det känns alldeles särskilt vemodigt för de nära vännerna
att Henry Allard drar sig tillbaka från riksdagsarbetet.
Vi tackar vår talman för gott kamratskap och vänskap, och vi hyllar honom
för stor och uppskattad gärning i riksdagens och folkets tjänst. Vi hoppas att
Henry Allard alltjämt ställer upp i det allmännas tjänst med sin stora
erfarenhet och kunnighet och sitt goda omdöme.
Jag har nu i uppdrag att till Henry Allard överlämna från samtliga
ledamöter i Sveriges riksdag denna minnesgåva, som uttryck för vår stora
tacksamhet och vår stora uppskattning.
Vid överlämnandet av denna minnesgåva utbröt spontana och långvariga
applåder från kammarens ledamöter och övriga närvarande.
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Riksmötets avslutning -
103
Nr 174
Lördagen den
9 juni 1979
Riksmötets avslutning -
TALMANNEN:
Ärade kammarledamöter, kära vänner! Jag tackar Sven Andersson och
förste vice talmannen Torsten Bengtson för de mycket vänliga ord som här
har riktats till mig.
Jag tackar er alla för den vackra och förnämliga gåva som jag fått mottaga.
Den kommer ständigt att påminna mig om det värdefulla kamratskap och
den värdefulla gemenskap jag känt med er i riksdagen.
Tack!
Talmannen förklarade härefter riksmötet 1978/79 avslutat.
§ 8 Kammaren åtskildes kl. 16.02.
In fidem
SUNE K. JOHANSSON
/Solveig Gernert
104
1978/79
174-176
Förteckning över talare
(Siffrorna avser sida i protokollet)
Lördagen den 9 juni
Talmannen 100, 104
Förste vice talmannen 101
Andersson, Sven, i Stockholm 102
Bohman, Gösta (m) 31, 53, 61
Feldt, Kjell-Olof (s) 72, 73
Fälldin, Thorbjörn (c) 24, 52, 60
Hagel, Rolf (apk) 86
Mundebo, Ingemar, budget- och ekonomiminister 66, 72, 73, 84, 86
Nilsson, Gunnar (s) 91
Olsson, Karl Erik (c) 64
Palme, Olof (s) 12, 50, 59
Sträng, Gunnar (s) 74, 85, 86
Ullsten, Ola, statsminister 3, 48, 57, 63
Werner, Lars (vpk) 42, 55, 62
GOTAB 62513 Stockholm 1979