Riksdagens protokoll 1978/79:172 Fredagen den 8 juni (Riksdagens protokoll 1978/79:173)

Riksdagens protokoll

1978/79:172-173 8 juni 1979

Debatter m. m.

Fredagen den 8 juni kl. 09.00

Regionalpolitiken (forts.) 3

Uppskov med behandlingen av vissa ärenden (KU) 84

Bidrag till allmänna studiecirklar 85

Lokalisering av metodutvecklingsinstitutet 86

Uppskov med behandlingen av vissa ärenden (CU) 89

Uppskov med behandlingen av vissa ärenden (SkU) 89

Ändrade regler för exportkreditgaranti, m. m 90

Finansiellt stöd till Luxor Industri AB 95

Medelstillskott till Datasaab AB 102

Förlagslån till domänverket 104

Stöd till beställare av fartyg m. m 110

Förvärv av aktier i Södra Skogsägarna AB, m. m 126

Fredagen den 8 juni kl. 19.30

Förvärv av aktier i Södra Skogsägarna AB, m. m. (forts.) 153

Den ekonomiska politiken, m. m 172

Samtliga avgjorda ärenden
Fredagen den 8 juni kl. 09.00

A rbetsmarknadsutskottets betänkande

1978/79:23 om regionalpolitik 3

Konstitutionsutskottets betänkande

1978/79:41 om uppskov med behandlingen av vissa ärenden ... 84

Finansutskottets betänkanden

1978/79:42 om stat för riksgäldsfonden 84

1978/79:43 om stat för statens allmänna fastighetsfond 84

1978/79:48 om anslag till oförutsedda utgifter 84

1 Riksdagens protokoll 1978/79:172-173

1978/79

172-173

Justitieutskottets betänkande

1978/79:36 om uppskov med behandlingen av vissa ärenden

Socialförsäkringsutskottets betänkande

1978/79:27 om uppskov med behandlingen av visst ärende .... 85

Utbildningsutskottets betänkanden

1978/79:46 om bidrag till allmänna studiecirklar 85

1978/79:47 om uppskov med behandlingen av vissa ärenden ... 86

Jordbruksutskottets betänkande

1978/79:40 om upphävande av tidigare beslutad lag om ändring i
lagen med tulltaxa, m. m 86

A rbetsmarknadsutskottets betänkande

1978/79:40 om lokalisering av institutet för metodutveckling,
forskning och personalutbildning inom den yrkesinriktade rehabiliteringen
86

Civilutskottets betänkande

1978/79:41 om uppskov med behandlingen av vissa ärenden ... 89

Finansutskottets betänkande

1978/79:46 om uppskov med behandlingen av vissa ärenden ... 89

Skatteutskottets betänkande

1978/79:60 om uppskov med behandlingen av vissa ärenden ... 89

Närings 1t1 sko t te ts betänkanden

1978/79:49 om ändrade kapitaltäckningsregler för bankinstituten 90

1978/79:50 med förslag till fondkommissionslag, m. m 90

1978/79:51 om ändrade regler för exportkreditgaranti, m. m. ... 90

1978/79:52 om finansiellt stöd till Luxor Industri AB 95

1978/79:53 om anslag till Datasaab AB 102

1978/79:54 om tilläggsbudget III: budget-, handels- och industridepartementen
104

1978/79:56 om Ceaverkens framtida verksamhet 110

1978/79:58 om stöd till beställare av fartyg m. m 110

Fredagen den 8 juni kl. 19.30

Näringsutskottets betänkande

1978/79:61 om förvärv av aktier i Södra Skogsägarna AB och
Norrlands Skogsägares Cellulosa AB 153

1978/79:173

Nr 173

Fredagen den 8 juni

Kl. 19.30

Förhandlingarna leddes till en början av tredje vice talmannen.

§ 1 Förvärv av aktier i Södra Skogsägarna AB, m. m. (forts.)

Fortsattes överläggningen om näringsutskottets betänkande 1978/79:61.

BERTIL MÅBRINK (vpk):

Herr talman! I propositionen 207 har regeringen lagt fram förslag om
förvärv av aktier i Södra Skogsägarna AB och NCB. Förslaget innebär en
ekonomisk insats i dessa båda skogskoncerner med sammanlagt 1,1 miljarder
kronor. Det är uppenbart att denna kapitalinsats är nödvändig för att trygga
fortsatt verksamhet i företagen och på sikt klara sysselsättningen. Vpk
motsätter sig således inte att staten går in på det sätt som regeringen
föreslår.

Däremot har vi skarpt kritiserat den inriktning av företagens verksamhet
sådan den kommer till uttryck i avtalet mellan staten och de båda
skogsbolagen. Där står nämligen att ”parterna skall verka för att bolagets
verksamhet bedrivs efter affärsmässiga grunder och att den påbörjade
strukturomvandlingen och rationaliseringen genomförs för att åstadkomma
långsiktig konkurrenskraft, lönsamhet och konsolidering”. Vi menar att
detta ger uttryck för en ensidig företagsekonomisk syn som strider mot de
anställdas intressen och mot en progressiv regional utveckling.

De honnörsord som man staplar på varandra i den citerade meningen, dvs.
affärsmässiga grunder, strukturomvandling, rationalisering, konkurrenskraft,
lönsamhet och konsolidering, står tillsammans för den utveckling som
vi har haft inom skogsbruket och som inneburit arbetslöshet för tiotusentals,
utslagning, avfolkning av hela landsändar, skovling av skogsmark och
giftbesprutningar - en utveckling som har mobiliserat ett kraftigt och
växande folkligt motstånd.

Vpk anser att det statliga engagemanget i skogsindustrin måste förknippas
med ett samhällsekonomiskt betraktelsesätt, där avgörande betydelse måste
tillmätas faktorer som bevarad sysselsättning och en framtidsinriktad
hushållning med råvaran liksom regional utveckling. Vi har därför i
motionen 2673 föreslagit att avtalet mellan staten och skogsbolagen skall
kompletteras med följande mening: ”Parterna skall även verka för att
verksamheten bedrivs på sätt som främjar regional utveckling och säkrar de
anställdas rätt till arbete.”

Utskottet avstyrker vårt förslag till tillägg till avtalet med motiveringen att
det är bråttom med att få avtalet i hamn. Det är uppenbarligen så att utskottet

Fredagen den
8 juni 1979

Förvärv av aktier
i Södra Skogsägarna
AB, m. m.

Nr 173

Fredagen den
8 juni 1979

Förvärv av aktier
i Södra Skogsägarna
AB, m. m.

bedömer att vårt yrkande på ett väsentligt sätt skulle komma att ändra
avtalets innebörd. På den punkten är vi överens med utskottet. Däremot
anser vi inte att önskemålet om att få affären snabbt avslutad får innebära att
staten ingår ett avtal som till sin innebörd är helt oacceptabelt.

Jag yrkar därför bifall till motionen 2673.

I utskottets betänkande behandlas också motionen 1022 av Eivor
Marklund om papperstillverkning vid ASSI:s anläggningar i Karlsborg. F. n.
exporteras 60 % av den blekta sulfatmassa som produceras i Karlsborg. På
sikt måste en större del av den massa som produceras i landet vidareförädlas
till papper.

En utbyggd papperstillverkning i Karlsborg skulle innebära en bättre
hushållning med de begränsade råvarutillgångarna i Norrbotten. Den skulle
också skapa nya arbetstillfällen. Jag yrkar därför också, herr talman, bifall till
motionen 1022.

FRITZ BÖRJESSON (c):

Herr talman! I anslutning till propositionen 207 om statligt stöd till de
krisdrabbade företagen NCB och Södra Skogsägarna AB har det väckts en
motion, nr 2670, av Bernt Nilsson m. fl. I motionen yrkas att riksdagen skall
uttala att det av Södra Skogsägarna AB planerade pappersbruket i Mönsterås
snarast förverkligas. Vid utskottsbehandlingen har jag avgivit en reservation
för ett bifall till motionens yrkande.

Jag anser att detta projekt från sysselsättningssynpunkt är av stor betydelse
på lång sikt. Sedan fem sex år tillbaka har företaget planerat denna fabrik. En
rad myndigheter har avgivit positiva utlåtanden. Även om man på ansvarigt
håll har varit medveten om de höga investeringskostnaderna, har man ändå
inte helt velat släppa tanken på ett pappersbruk. Lokaliseringen har alla de
faktorer som en sådan lokalisering bör ha - det är ett område med svag
sysselsättning, det saknar i stort sett råvaruindustri etc.

När de ogynnsamma produktionsavsättnings- och prisfaktorerna började
slå igenom lades projektet på is trots att ett omfattande utredningsarbete
redan hade gjorts. Det var svårt att skaffa pengar till finansiering av
investeringen. Länsstyrelsen i Kalmar län har satsat allt vad den har kunnat
för att denna investering skulle komma till stånd.

Även om jag har blivit ensam i utskottet om ett yrkande om ett
tillkännagivande till regeringen om angelägenheten av detta projekt,anser jag
att frågan är så viktig att den inte bör glömmas bort. I Södra Skogsägarna AB
synes problemen vara Bruksholmens bruk och Mönsterås pappersbruk. Men
liksom Bruksholmens bruk kan bli en negativ faktor för Södra Skogsägarna
AB i framtiden - det vill jag inte uttala mig bestämt om, men strukturella
åtgärder måste övervägas - kan Mönsterås pappersbruk bli en positiv faktor
för den kooperativa företagsamhetens framtid. Det kan också på nytt uppstå
ett sug på papper på världsmarknaden. Man har i andra avseenden talat om
passivitet som en försummelse. Därför bör aktiviteten i Mönsterås uppskattas.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen 3.

LILLY HANSSON (s):

Herr talman! Med anledning av propositionen 207 har jag och mina
socialdemokratiska kamrater på Västerbottensbänken väckt en motion
angående NCB:s fabrik i Hörnefors i Västerbotten och dess möjligheter att
fortsätta driften i en framtid. I Hörnefors arbetar ca 525 personer i fabriken,
som är den enda industrin på orten. Man kan säga att de som bor och lever i
Hörnefors är helt beroende av verksamheten vid denna industri. Oron bland
de anställda har varit och är väldigt stor över vad som skall hända med
fabriken vid de rekonstruktioner som planeras inom koncernen. Jag kan
mycket väl förstå den bitterhet som de anställda känner över den proposition
som regeringen har framlagt.

I en kommuniké daterad den 3 april 1979 säger industriminister Huss:
”Näringspolitiken innebär ett ansvar från samhällets sida att på olika sätt
medverka till att företagens långsiktiga konkurrenskraft stärks och att den
successiva strukturomvandlingen i vårt samhälle sker i socialt acceptabla
former.”

De anställda i Hörnefors avvaktade med spänd förväntan regeringens
proposition. De tvingades konstatera att industriministern såsom föredragande
i propositionen inte med ett enda ord säger att man vill värna om jobben
inom industrin. INCB satsar alltså staten 1 000 milj. kr. -600 milj. kr. plus det
efterskänkta villkorslånet på 400 milj. kr. - och förutsätter att ”den påbörjade
strukturomvandlingen och rationaliseringen genomförs för att åstadkomma
en långsiktig konkurrenskraft, lönsamhet och konsolidering”.

Vidare säger industriministern att ”ett kapitaltillskott av betydande storlek
måste ske till NCB för att säkerställa likviditet och soliditet samt för att
reducera räntebärande skulder och fullfölja det strukturarbete som redan
påbörjats”. Detta måste innebära en krympning av verksamheten och även
betyda att regeringen helt kallsinnigt räknar med att hundratals arbetstillfällen
inom NCB skall försvinna. Föredraganden säger nämligen i propositionen: ”Jag

vill framhålla att ett statligt ekonomiskt och ägarmässigt engagemang
inte får tas som uttryck för att det strukturarbete som redan påbörjats inom
företaget nu skall avstanna. För de enheter för vilka långsiktig lönsamhet inte
kan uppnås inom ramen för NCB:s verksamhet måste övervägas avveckling
eller avyttring till andra företag i den mån förutsättningar för detta kan
föreligga.”

Det har gjorts en utredning om utvecklingsalternativ för Hörnefors, vilken
pekar på att Hörneforsfabriken med nuvarande storlek och utrustning inte
kan bli lönsam på sikt. De anställda har inte givits möjligheter att vara med i
den utredningen, och den har utrett endast ett alternativ. Mot bakgrund av
denna kritik mot utredningen från de anställda har vi i motionen begärt att en
ny allsidig utredning om Hörneforsfabriken skall genomföras tillsammans
med de anställda. Detta har utskottets borgerliga majoritet inte velat gå med
på - ja, inte ens Rune Ångström, som själv är ifrån länet och ofta har uttalat
att han kommer att arbeta för att Hörneforsfabriken skall finnas kvar. Nu
nöjer han sig med att instämma i utskottsmajoritetens skrivning: ”Utskottet

Nr 173

Fredagen den
8 juni 1979

Förvärv av aktier
i Södra Skogsägarna
AB, m. m.

Nr 173

Fredagen den
8 juni 1979

Föivärv av aktier
i Södra Skogsägarna
AB, m. m.

utgår ifrån att NCB:s ledning vid avvägningen mellan olika struktur- och
rationaliseringsåtgärder kommer att beakta de synpunkter som har förts fram
av de fackliga organisationerna.”

Herr talman! Det räcker inte med ett så vagt uttalande. Därför har
socialdemokraterna i utskottet reserverat sig för motionen. Jag hoppas att
Rune Ångström tillsammans med övriga borgerliga ledamöter från Västerbotten
i dag stöder vår reservation.

De fackliga organisationerna vid NCB i Hörnefors har, som jag tidigare
sagt, starkt kritiserat den ensidiga utredningen. Man vill inte att den skall
ligga till grund för det fortsatta arbetet med strukturomvandlingen. Det står
nämligen också i huvudavtalet mellan staten och NCB att den påbörjade
strukturomvandlingen skall fortsätta. Jag anser i likhet med de fackliga
organisationerna att de måste få vara med i det utredningsarbete som är
nödvändigt för att få en allsidig belysning av Hörnefors framtid. Det gäller
flera hundra arbetstillfällen. Och man kan verkligen hävda att detta är ett
rimligt krav.

Med det sysselsättningsläge som vi har i Västerbotten finns det inte några
möjligheter till annan sysselsättning inom överskådlig framtid. En nedläggning
av Hörnefors kommer att få förödande följder för samhället och de
anställda. För flertalet av de anställda är utsikterna att få ny sysselsättning
inom de närmaste åren nära nog obefintliga. Det är den bistra erfarenhet man
gjort också vid andra nedläggningar.

De fackliga organisationerna har själva lagt ned ett stort arbete på olika
lösningar för att klara sysselsättningen vid fabriken. Och det vore, anser jag,
slöseri att inte ta till vara det kunnande och den erfarenhet som de anställda
har. De anställda har också under de allra senaste veckorna anlitat ett
konsultföretag för att klarlägga förutsättningarna för en högre grad av
vidareförädling. Sverige harju som bekant låg vidareförädlingsgrad jämfört
med våra konkurrentländer. Detta arbete får de anställda vid Hörnefors
betala själva. Jag tycker inte att det är riktigt att det skall behöva vara på det
sättet. Man borde i stället från statens sida se till att det blir en allsidig
utredning där de anställda kan få vara med.

Det är faktiskt inte så att de anställda med alla medel kräver att fabriken
skall finnas kvar, om det visar sig att den inte på sikt kan bli lönsam. Men man
kräver att ett sådant beslut skall bygga på en allsidig bedömning och inte vila
på den bräckliga grund som den enmansutredning som hittills lagts fram vilar
på.

Det har i debatten sagts att råvaran inte skulle räcka till för att försörja
NCB:s fabrik i Hörnefors. I varje fall harden åsikten framförts hemma i länet.
Så bör rimligen inte vara fallet, åtminstone inte om man får tro Skogsägarnas
uttalanden om att de vill ha kvar Hörnefors. Vill man det, då hoppas jag
verkligen att man också ser till att skogsägarföreningen får det virke som
behövs. De totala avverkningarna har faktiskt minskat i Norr- och Västerbotten,
och det verkar som om NCB i Hörnefors är värst drabbat av
virkesbristen. Men om Skogsägarna menar någonting med sin uttalade vilja
angående Hörnefors hoppas jag verkligen att man besinnar sitt ansvar för en

jämn avverkning för leverans.

Virkesavtalet tolkar jag faktiskt på ett par punkter som positivt för
Hörnefors del, även om det i avtalet som sådant finns mycket övrigt att
önska.

Herr talman! Jag vill med denna korta motivering yrka bifall till
reservationen 4 vid utskottsbetänkande!.

I detta anförande instämde Hagar Normark (s).

IVAR HÖGSTRÖM (s):

Herr talman! Eftersom den fråga vi nu behandlar utan tvivel berör vårt
lands viktigaste basnäring och då det dessutom är så att detta är mitt sista
tillfälle att, i varje fall från denna plats, redovisa mina synpunkter på den här
frågan, som under min tid som riksdagsledamot har varit en av de för mig
mest angelägna frågorna, så vill jag anföra några synpunkter på det
betänkande som nu har framlagts.

Rune B. Johansson har i sitt anförande behandlat våra principiella
synpunkter på statens medverkan i en finansiell rekonstruktion av Södra
Skogsägarna AB och Norrlands Skogsägares Cellulosa AB. Jag skall därför,
herr talman, begränsa mitt anförande till utskottets uttalande beträffande
motionen 1978/79:2655, som rör utbyggnaden av NCB:s anläggningar i
Kramfors samt frågorna om virkesförsörjningen och inrättandet av ett
strukturbolag.

Jag vill då först ta upp den viktiga frågan angående virkesförsörjningen,
som när det gäller NCB har föranlett en hel del debatt i pressen. Låt mig då få
säga att när det gäller virkesförsörjningen, så måste garantier skapas för att
trygga långsiktiga virkesavtal. Genom det beslut vi nu står i begrepp att fatta
kommer samhället att ta på sig ett mycket stort ekonomiskt ansvar för att
rädda de skogskooperativa företagen Södra Skogsägarna och NCB från en
förödande konkurs. Men det betyder också att det inte är enbart dessa två
företag som räddas, utan även de skogsägarföreningar som äger dessa bolag
kommer att undgå konkurshotet.

Motivet för detta samhällets engagemang har i första hand grundats på
sysselsättningspolitiska bedömningar.

Att betydelsen av detta samhällets ingripande i en för den skogskooperativa
rörelsen ytterst allvarlig situation också insetts av ledningen för denna
rörelse framgår av en ledare i LRF:s tidning Land för den 12 april. Jag skall
citera ett avsnitt ur ledaren, som har den talande rubriken Utmaningen:

"Före uppgörelsen var det inte bara NCB och Södra Skogsägarna AB som
var hotade. Även de skogsägarföreningar som äger bolagen hade hamnat i en
svår situation om inte samhället trätt in. Nu är hotet avvärjt. Utifrån de
bedömningar som i dag kan göras består också föreningarnas handlingsfrihet.
”

Skribenten fortsätter:

"En förutsättning är givetvis att medlemmarna sluter upp bakom sina
föreningar. LRF-organisationen får en viktig uppgift att svetsa ihop de

Nr 173

Fredagen den
8 juni 1979

Förvärv av aktier
i Södra Skogsägarna
AB, m. m.

Nr 173

Fredagen den

8 juni 1979

Förvärv av aktier
i Södra Skogsägarna
AB, m. m.

sprickor som kan ha uppstått under den svåra tiden. Ett mörkt kapitel i
föreningsrörelsens historia har skrivits det senaste året. Men påfrestningar är
till för att övervinnas. Nu gäller det att kritiskt granska vad som skett, dra de
rätta slutsatserna och lägga fast den fortsatta kursen. Det är ingen förhoppning
utan en nödvändighet för Sveriges bönder.”

Jag vill starkt understryka den slutsats som denne ledarskribent dragit av
det som ägt rum inom skogsägarrörelsen. Om förtroendet för skogsägarna
som ägare till livsviktiga industrier inte allvarligt skall rubbas, måste de nu
inse sitt ansvar forén sund utveckling av sina industrienheter. Det är detta vi
vill göra klart, när vi i vår reservation nr 7 tar upp frågan om beredskapsåtgärder
för att säkerställa virkesförsörjningen.

Samhället har nu som alltid fått ta på sig ett betydande kapitalansvar för att
trygga sysselsättningen inom skogsägarrörelsens industrienheter. Nu gäller
det för ägarna av råvaran att ta sin del av ansvaret. Det gäller anställningstryggheten
i dess helhet både för dem i skogen sysselsatta och för dem i
industrierna anställda.

Så några ord om inrättandet av ett strukturbolag för skogsindustrin.

Vi har inte velat vara med om att begränsa skogsindustrins verksamhet till
att enbart omfatta företag med kooperativ ägarbakgrund. Vi anser att
strukturbolaget i nuläget i första hand skall uppmärksamma förhållandena
inom de nu aktuella företagen. Strukturbolaget skall emellertid vara ett
regeringens instrument för att i nära samarbete med skogsbranschrådet
försöka klarlägga takten i och omfattningen av investeringar inom skilda
områden av skogsindustrin. Bolagets främsta uppgift skall vara att utarbeta
en plan för skogsindustrins långsiktiga struktur i vårt land.

Det finns således från vår sida ingen som helst strävan att på något sätt
begränsa skogsägarrörelsens möjligheter att utveckla sin särart inom svensk
skogsindustri. Jag vill gärna upprepa vad jag sade i denna kammare den 26
mars i år i en interpellationsdebatt med industriministern Erik Huss. Jag
citerar några rader ur protokollet:

”Jag vill också i sammanhanget understryka att det inom socialdemokratin
inte finns något intresse av att slå sönder det kooperativa ägandet inom
skogsindustrin. Det utgör ett betydelsefullt komplement till privat och
statligt ägande inom vårt lands viktigaste näringsgren. Vi har också sagt att
det för en samlad planering av skogsindustrin krävs ett nära och förtroendefullt
samarbete mellan staten, de anställda, företagen och skogsägarna.”
Det är denna uppgift som ett särskilt strukturbolag enligt våra synpunkter
skall fylla och ingen annan. Varje annan tolkning av våra strävanden är ett
försök att driva partipolitik. Det är förvånansvärt att det inte har gått att få
enighet i utskottet om skapandet av ett förvaltningsorgan direkt under
regeringen, med denna klart preciserade uppgift.

Herr talman! Slutligen en kommentar till utskottets uttalande beträffande
motionen 1978/79:2655.

Utskottet upprepar enhälligt sitt uttalande från förra året när riksdagen
hade att ta ställning till det särskilda villkorslånet till NCB. Man sade då att
den planerade utbyggnaden av NCB:s fabriker i Väja skulle komma till stånd

så snart som möjligt.

Utskottet förstärker nu detta uttalande genom att förutsätta att utbyggnaden
i Väja kommer att prioriteras i den fortsatta planeringen av företagets
verksamhet. Man säger dessutom att möjligheterna till samarbete över
ägargränserna snarast bör undersökas. Detta innebär att den nya NCBledningen
får en klar anvisning om hur man skall trygga en långsiktig
utveckling av skogsindustrin i Ådalen, ett beslut som man har anledning att
hälsa med den allra största tillfredsställelse.

Men uttalandet måste också få till följd att den nya styrelsen omprövar den
gamla styrelsens beslut att i sommar nedlägga driften vid Sandvikens
sulfatfabrik i Kramfors. De lagda varslen bör rimligen återkallas och de nu
anställda beredas sysselsättning till dess utbyggnaden är klar och arbetskraften
kan överflyttas till den nya enheten.

Som jag har framhållit tidigare i annat sammanhang i denna kammare har
vi helt enkelt inte råd, varken från företagsekonomisk eller samhällsekonomisk
synpunkt, att friställa och skingra denna arbetskraft som kommer att
behövas den dag när det utbyggda pappersbruket står färdigt. Bygden tål inte
ytterligare avtappning av sysselsättningstillfällen. Det är icke försvarbart att i
denna situation låta dessa varsel gå i verkställighet.

Jag vill än en gång återkomma till den i detta anförande tidigare citerade
ledaren i tidningen Land, som också tar upp synen på den fortsatta
strukturomvandlingen inom skogsägarnas industrier. Jag citerar:

”Tack vare kapitaltillskotten kan den nu nödvändiga omvandlingen ske
planerat. Det betyder att större hänsyn kan tas till de anställda och de orter de
nedläggningshotade industrierna verkar i.”

Sandviken kan bli ett första exempel på om detta uttalande är reellt menat
eller bara tomma ord. Samhällets inflytande i den nya styrelsen för NCB bör
ge garantier för att sysselsättningen för de i Sandviken anställda tryggas.

Med det anförda yrkar jag, herr talman, bifall till de socialdemokratiska
reservationer som fogats till detta näringsutskottets betänkande.

I detta anförande instämde Bengt Wiklund (s).

ALF LÖVENBORG (apk):

Herr talman! I anslutning till detta betänkande behandlas några kommunistiska
motioner, nr 300, som handlar om ASSLs industrier i Piteå och
Karlsborg och nr 543, som påyrkar särskilda åtgärder för utveckling av
skogsindustrin i Värmland och Bergslagen i övrigt.

Jag skall på en gång be att få yrka bifall till dessa motioner.

På sex minuter hinner jag naturligtvis inte fyra av våra argument för bifall
till nämnda motioner i hela deras bedövande tyngd, men det jag hinner med
torde ändå vara fullt tillräckligt för att övertyga kammaren om det förnuftiga i
våra förslag.

Den förstnämnda motionen handlar om träindustrin i Norrbotten. Den har
ett alldeles speciellt läge och alldeles speciellt ansvar. I december förra året
behandlade riksdagen frågan om boardfabriken i Piteå. Det beslöts att

Nr 173

Fredagen den
8 juni 1979

Förvärv av aktier
i Södra Skogsägarna
AB, m. m.

Nr 173

Fredagen den
8 juni 1979

Förvärv av aktier
i Södra Skogsägarna
AB, m. m.

nedläggningen skulle uppskjutas till dess utredningsarbetet rörande skogsindustrins
framtid hade avslutats. Det betyder att fabriken i Piteå har fått en
kort respit och att de anställda inte har några garantier för framtiden. Jag delar
den uppfattning som de anställda har gett uttryck för, nämligen att
boardtillverkningen har framtiden för sig och att förutsättningarna för fortsatt
lönsam sådan tillverkning är goda.

ASSI:s anläggningar i Piteå över huvud taget bör byggas ut i stället för att
avvecklas bitvis. Tillverkningen av kraftliner bör följas upp med tillverkningar
av wellpapp, vilket kan skapa många nya arbetstillfällen.

Jag skall också i korthet beröra industrin i Karlsborg, som är den andra
tunga komponenten i ASSI:s träindustrier i Norrbotten. Där har vi föreslagit
att man skulle realisera tanken att uppföra ett kartongbruk. Det skulle ge
sysselsättning åt ca 250 personer när det är i drift. Väsentligt är också att en
utvidgning av den investeringsplan man nu arbetar med skulle innebära
betydligt fler arbeten under byggnadstiden. För ett par tusen byggnadsarbetare
som går arbetslösa i Norrbotten är det inget oväsentligt argument.

Vi har redan tidigare sagt att den investeringsplan man nu arbetar med i
Karlsborg är riktig och nödvändig, men den tryggar inte industrins framtid i
ett längre perspektiv. Det man nu håller på med där-viktiga miljövårdsinvesteringar,
byten och upprustning av nedslitna anläggningar, en viss ökning
av blekerikapaciteten -är inte tillräckligt, utan det behövs en produktutveckling
och en vidareförädling. Vi efterlyser sådana åtgärder i vår motion.

Vi har också väckt en motion där vi föreslår åtgärder för att utveckla
skogsnäringen i Värmland och i Bergslagen. Situationen är den att enbart i
Värmland är 10 000 anmälda vid arbetsförmedlingarna.

Vi har också kunnat konstatera att man inte heller där har upprättat den
plan för utveckling och vidareförädling av träindustrin som skulle ha varit
nödvändig. Det har lett till stagnation och tillbakagång inom ett område där
befolkningen i mycket hög grad är beroende av en av våra viktigaste råvaror,
nämligen skogen.

Jag vill alltså yrka bifall också till den motionen.

Sedan vill jag passa på att säga att jag helt instämmer i den vpk-motion som
föreligger till avgörande i det här sammanhanget. Den är nämligen helt i linje
med det alternativ som kommunisterna i Norrbotten under lång tid har
slagits för.

Det gäller samtliga här nämnda motioner att de inte avvisas med
sakargument. Man talar bara om att man vidare skall avvakta en allmän plan,
att det inte finns marknadsförutsättningar,osv. Det finns ingen antydan över
huvud taget i betänkandet om en plan för hur den statliga träindustrin i
Norrbotten skall utvecklas för att förädiingsgraden skall ökas. Men jag vill
understryka att det är bråttom - med hänsyn både till sysselsättningen nu och
till framtidsperspektivet. Det gäller för den statliga träindustrin, som spelar en
stor roll och kunde spela en ännu större roll, att hela tiden vara ett steg före.
Här om någonstans gäller att stagnation är tillbakagång.

Jag yrkar alltså bifall till motionerna 543 och 300.

OLLE ÖSTRAND (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet med anledning av några meningar på s. 12
i utskottsbetänkande!, där man kan läsa följande i första stycket. ”1
propositionen anförs också att en fortsatt utveckling bör ske bl. a. av Ncb:s
anläggningar i Väja och Vallvik. Utskottet utgår från att utbyggnaden i Väja
kommer att prioriteras i den fortsatta planeringen av företagets verksamhet.
Härvid bör möjligheterna till samarbete över ägargränserna snarast undersökas.
Detta bör riksdagen ge regeringen till känna som sin mening.”

Jag tycker att det är riktigt, som det framhålls i propositionen och
betänkandet, att det är angeläget att en utveckling sker i både Väja och
Vallvik. Men att begära att riksdagen skall fatta beslut om att en utbyggnad i
Väja skall ske före en utbyggnad i Vallvik är, som jag anser, ett helt orimligt
krav från utskottets sida. Det innebär i praktiken att man, oavsett hur
framtiden gestaltar sig, lägger locket på för den ena anläggningen till dess
någonting skett i den andra. Riksdagen har inget som helst underlag för ett
sådant ställningstagande.

Skall vi i den här kammaren göra en sådan prioritering, måste vi givetvis
kunna göra en helhetsbedömning av konsekvenserna för branschen i dess
helhet av ett beslut av den här karaktären. En sådan helhetsbedömning kan vi
i dag inte göra. Därför är det, som jag redan sagt, helt orimligt att begära av
riksdagen att den skall fatta ett sådant beslut, när den inte samtidigt har
möjlighet att ta ställning till en genomarbetad strukturplan för hela skogsnäringen.
Först med en sådan plan får vi det underlag som erfordras,och den
har vi som sagt inte i dag. Ett sådant ställningstagande strider också helt mot
principerna i det huvudavtal mellan staten och NCB som ett enigt utskott har
ställt sig bakom och nu begär att även riksdagen skall ställa sig bakom. I det
avtalet står bl. a. följande:

”Parterna skall verka för att Ncb:s verksamhet bedrivs efter affärsmässiga
grunder och att den påbörjade strukturomvandlingen och rationaliseringen
genomförs för att åstadkomma långsiktig konkurrenskraft, lönsamhet och
konsolidering.”

Av det här framgår klart, herr talman, att det är den blivande styrelsens
uppgift att rekonstruera företaget och på affärsmässiga grunder genomföra
den påbörjade strukturomvandlingen och rationaliseringen, så att företaget
återigen blir lönsamt. På det sättet tryggar man också jobben för de
anställda.

Mot den bakgrunden är det fel av riksdagen att nu gå in och peta i de olika
anläggningarna och därigenom försvåra styrelsens arbete.

Man blir ännu mer förvånad över att ett enigt utskott kan stå bakom detta
yttrande när man läser den socialdemokratiska reservationen nr 1, där det
bl. a. heter: "Det är viktigt att nödvändiga omställningar sker på ett sådant
sätt att de är acceptabla för berörda människor och orter. En förutsättning
härför är att de båda företagen snarast utarbetar strukturplaner för den
fortsatta verksamheten. Det bör vara en angelägen och brådskande uppgift
för de nya styrelserna att i samråd med de anställda lägga fast sådana
planer.”

Nr 173

Fredagen den

8 juni 1979

Förvärv av aktier
i Södra Skogsägarna
AB, m. m.

11 Riksdagens protokoll 1978/79:172-173

Nr 173

Fredagen den
8 juni 1979

Fö/värv av aktier
i Södra Skogsägarna
AB, m. m.

Herr talman! Jag tycker att man skall kunna begära att den vänstra handen
vet vad den högra gör. Mot den bakgrunden hemställer jag om bifall till det
yrkande som har utdelats till kammarens ledamöter, nämligen att den del av
utskottets yttrande som på s. 12 börjar med ”Utskottet utgår från” och slutar
med ”sorn sin mening" utgår.

1 detta anförande instämde Gunnar Björk i Gävle (c), Åke Gillström (s), Stig
Alftin (s), Iris Mårtensson (s), Axel Andersson (s), Wivi-Anne Cederqvist (s),
Johan Olsson (c) och Olle Westberg i Hofors (s).

RUNE JOHANSSON i Ljungby (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag lyssnade självfallet noga till vad Olle Östrand hade att
säga, och jag tyckte det var riktigt bra när han sade att det är fint om den
vänstra handen vet vad den högra gör. Om jag inte misstar mig var nämligen
Olle Östrand plus alla de kolleger som nu instämde i hans anförande med om
det beslut om att en utbyggnad i Väja skall komma till stånd som riksdagen
fattade i fjol. Det beslutet fattades i anslutning till att 400-miljonerslånet
beviljades. Det hade sin bakgrund i uttalandet att Väja-Dynäs-eller NCB för
Väja-Dynäs räkning - sedan början av 1976 hade en ansökan inne om att få
bygga ut sitt företag. Samtidigt som utbyggnaden i Väja-Dynäs skulle komma
till stånd anmälde man att driften vid sulfatfabriken i Sandviken skulle läggas
ned. Där fanns det 290 personer anställda.

Av samma redovisning som vi nu diskuterar framgår klart att Cellulosabolaget
redan 1976 hade för avsikt att under 1977 lägga ner sin fabrik i
Kramfors, som hade 320 personer anställda.

Båda åtgärderna har genomförts eller är under genomförande i Kramfors.
Är det då så orimligt att riksdagen gör ett uttalande om att det företag som nu
skall tas över skall fullfölja den plan från 1976 som man då diskuterade, som
redovisades i fjol och bakom vilken en enig riksdag ställde sig?

Detta betyder självfallet inte, herr talman, att vi motsätter oss eller kommer
att motverka att man också bygger ut verksamheten i Vallvik, om det nu blir
aktuellt - långt därifrån. Men vi bör ändå i konsekvensens namn veta vad vi
gör det ena året, när kommuner och regioner i stor utsträckning rättar sin
planering efter de uttalanden som riksdagen gör. - Så enkel är förklaringen till
det uttalande som vi har gjort.

Det finns ett ytterligare moment, herr talman, som har förstärkt utskottets
önskemål om att göra ett uttalande. Det är den kommuniké som Stora
Kopparberg lämnade den 13 mars. Jag hänvisar till den kommunikén och
återkommer.

OLLE ÖSTRAND (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har över huvud taget ingenting att invända mot att
Väjafabriken byggs ut, men det är fel att åberopa det beslut som fattades 1976.
Vad näringsutskottet i dag begär att riksdagen skall ta ställning till är att vi
skall prioritera en ort före en annan utan att veta vilka konsekvenser det får
för den ena orten.

Jag skulle kunna vara med på det här beslutet, om jag fick reda på vilka
konsekvenser det får. Vallvik ligger i en kommun där 40 % av de
yrkesverksamma är direkt eller indirekt beroende av skogsnäringen. Det
finns i den kommunen fyra mindre enheter-tre med en årsproduktion på ca
100 000 ton -som ligger i farozonen. Den ena av de tre enheterna lades ner så
sent som i april i år. Det berörde 230 anställda.

Vad händer nu med de ca 5 000 människor i denna kommun som är direkt
eller indirekt beroende av skogsnäringen, om man så att säga lägger locket på
för den mest utvecklingsbara enheten? Ingen i näringsutskottet kan i dag tala
om för oss i riksdagen vilka konsekvenser det får. När utskottet inte kan det,
skall vi inte fatta ett sådant här beslut.

RUNE JOHANSSON i Ljungby (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag fortsätter där jag slutade mitt förra anförande, då jag
talade om den kommuniké som i mars utsändes från Stora Kopparberg.

Under pågående förhandling mellan staten och NCB meddelade Stora
Kopparberg att man hade för avsikt att bygga en fabrik i Utansjö. Man sade
samtidigt i denna kommuniké att man hade inlett förhandlingar med NCB
om att eventuellt bygga i Vallvik. Är det så egendomligt att mitt parti i det
läget reagerade? Enligt vår uppfattning var det orimligt att ett privat företag
kunde gå in i förhandlingar med det eventuellt blivande statliga företaget om
att bygga ut i Vallvik och bestämma att den första utbyggnaden skulle ske där,
samtidigt som man dessutom omtalade att man skulle bygga i Utansjö. Vi
protesterade och sade att de eventuella besluten fick avvakta i väntan på att
förhandlingarna genomfördes och en strukturplan upprättades.

Jag tror att det är riktigt att alla företag kommer in i bilden i en strukturplan.
Men då får vi göra en avvägning mellan de olika orterna. Vi säger inte att Väja
skall byggas ut under alla omständigheter. Det är, herr talman, mycket
möjligt att ASSI i dag har fattat beslut om att bygga ut i Frövifors. Det betyder
att man i så fall delvis har slagit undan benen för det projekt som man hade
planerat i Väja. Det är möjligt att man i strukturplanearbetet får arbeta från
helt andra utgångspunkter och göra den totala avvägningen, om det visar sig
att förutsättningarna är annorlunda.

Det vi bestämmer i dag är bara att ett strukturplanearbete skall genomföras
- och det avgör slutligen vi. Som vi ser det i dag när det gäller diskussionen om
var man skall bygga ut inom NCB-koncernen ger vi, med hänsyn till våra
uttalanden i fjol, förtur för Väja.

OLLE ÖSTRAND (s) kort genmäle:

Herr talman! Om vi skall ha en strukturplan, finns det över huvud taget
ingen anledning för riksdagen att i dag ta ställning till en sådan prioritering
som utskottet begär av oss.

Rune Johanssons senaste inlägg bekräftar ytterligare att det riktiga för
riksdagen i dag är att stödja det yrkande jag har framställt, för då tar vi inte
ställning i denna fråga förrän vi har lått en strukturplan för den svenska
skogsnäringen, som Rune Johansson vill göra gällande att vi skall ha.

Nr 173

Fredagen den
8 juni 1979

Förvärv av aktier
i Södra Skogsägarna
AB, m. m.

Nr 173

Fredagen den
8 juni 1979

Förvärv av aktier
i Södra Skogsägarna
AB, m. m.

BERTIL JOHANSSON (c):

Herr talman! Industriminister Huss fångade i några ord hela den tillställning
som vi i dag har och anledningen till att den proposition är skriven som
behandlas i det föreliggande utskottsbetänkandet. Han sade ungefär följande:
Anledningen till det grepp som vi nu tar är att dessa företag har haft ett alltför
litet disponibelt kapital och varit utsatta för en långvarig lågkonjunktur. Detta
fångar hela den här problematiken.

Rune Johansson i Ljungby var också i viss mån ganska hovsam, men han
var litet mer kategorisk när han talade om att man varit alltför optimistisk, att
man hade levt alltför gott under de goda åren, att man gjort misstag eller
någonting ditåt. Men även ett kooperativt företag kan ha rätt att göra mindre
lyckade affårsdrag,och sådana har väl också gjorts. Men jag tror att vi skall ta
väldigt små ord i vår mun i det här sammanhanget. Vi vet ju att så mycket har
gått snett för företagsamheten här i landet. Givetvis är det angeläget att så
många industrier som möjligt inom Södra Skogsägarna och inom NCB kan
bevaras. Som länsrepresentant för Kronobergs län vill jag naturligtvis att det
skall gå så smidigt som möjligt när det gäller Böksholm.

Södra Skogsägarna harju ett flertal små pappers- och massaindustrier både
i vårt län och i andra län, och de har verkligen fört en decentralistisk politik på
det här området. Men man kan inte bortse ifrån att någon av dessa nedslitna
industrier på sikt måste läggas ned. Då får man se sig om efter ersättningsindustrier,
men självfallet skall vi så långt det är möjligt ha kvar dessa
industrier intakta.

När man tar del av utskottsbetänkandet och studerar socialdemokraternas
reservation nr 2 kan man i förstone tycka att de har en lösning på problemen,
men så är det nog inte. Här framhåller man att ingenting skall göras förrän en
strukturplan lagts fram. Men vi vet inte hur lång tid det tar. Däremot tycker
jag att utskottsmajoriteten har funnit det väsentliga. Man säger att det är
utomordentligt angeläget att man snabbt tar itu med den rekonstruktion som
är nödvändig för att företagen skall kunna erbjuda en trygg sysselsättning för
sina anställda. Det låter ju betryggande. Vi bör följa utskottets förslag i det här
sammanhanget.

När vi talar så varmt om sysselsättningen i de här företagen hoppas jag att
vår förutvarande styrelseledamot i Södra förbundet, som jag ser framför mig
här i kammaren och som jag tror inte helt saknar inflytande ännu, gör vad han
kan. Och jag hoppas att den styrelseledamot som även är ledamot av denna
kammare, men som jag inte kan se här inne nu, verkligen tar de
sysselsättningsproblem på allvar som finns i de här små orterna, där Södra
Skogsägarna har industrier.

Jag blev litet fundersam när jag hörde Eric Krönmarks mycket kalla och
känslolösa anförande. Han sade något om att man nu sopat bort de tidigare
styrelserna och företagsledningarna och att man fått nya. Han sade vidare att
man hädanefter skall bedöma de här verksamheterna enligt helt affärsmässiga
principer. Han tänkte inte mycket på lokaliseringsåtgärder eller på de
många anställda som eventuellt blir arbetslösa på de små orter som är i
farozonen. Men jag hoppas att hans partikamrat, som sitter i Södra

Skogsägarnas styrelse, visar ett större intresse för de här frågorna än vad Eric
Krönmarks anförande andades.

RUNE JOHANSSON i Ljungby (s):

Herr talman! Jag förstår så väl att Bertil Johansson behövde hålla det
senaste anförandet. Han måste, eftersom han nu bor i Växjö, där Böksholm
ligger, känna till att MBL-förhandlingarna mellan företaget och de anställda
är slutförda. Dessa MBL-förhandlingar avsåg nedläggning av företaget.

Nu skall jag bara, herr talman, läsa några meningar ur ett brev från de
anställdas organisationer: ”Företagets ovilja att med facken diskutera
verklighetsförankrade produktionsidéer inom fluffmassasektorn fordrar en
förklaring. Det övergår vårt förstånd, att denna dokumenterat expansiva
marknad med god lönsamhet och tillväxt, inte visats större intresse från
företagsledningens och styrelsens sida. En del av förklaringen kan vara de
stora problemen med ekonomin och råvaran/skog, som medfört handlingsförlamning
och skymt den nödvändiga blicken mot framtiden.”

Jag har läst upp detta därför att det ändå finns en förståelse från fackens sida
för att man i det förhandlingsläge gentemot staten, där man befann sig, inte
hade förutsättningarna för dessa allvarliga diskussioner. Jag tror att det är
riktigt. Det är ju tillräckligt tidsutrymme som vi vill ha, och det är därför vi
begär att man skall uttala att strukturplanearbetet skyndsamt skall tas upp
och att man skall få tid att diskutera också de åtgärder som de anställda ser
som nödvändiga och som kanske gör det möjligt att klara den del av företaget
som det här gäller.

BERTIL JOHANSSON (c):

Herr talman! Jag tvivlar inte på den goda viljan i denna fråga hos Rune
Johansson i Ljungby och hans kolleger som har utformat reservationen. Men
jag tvekar inte att också understryka den goda viljan hos företrädarna för
utskottsmajoriteten. Jag tror att de vill ha en lika snabb lösning som
reservanterna.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. 1

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen
nr 1 av Ingvar Svanberg m. fl., och förklarades den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Sedan Ivar Högström begärt votering
upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller näringsutskottets hemställan i betänkandet
nr 61 mom. 1 röstar ja,
den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 1 av Ingvar Svanberg
m. fl.

Nr 173

Fredagen den
8 juni 1979

Föivärv av aktier
i Södra Skogsägarna
AB, m. m.

165

Nr 173

Fredagen den

8 juni 1979

Fö/värv av aktier
i Södra Skogsägarna
AB, m. m.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Ivar Högström begärde rösträkning
verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav
följande resultat:

Ja - 154
Nej - 146

Mom. 2

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels motionen
nr 2673 av Gustav Lorentzon och Bertil Måbrink, och förklarades den förra
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Bertil Måbrink
begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller näringsutskottets hemställan i betänkandet
nr 61 mom. 2 röstar ja,
den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 2673 av Gustav Lorentzon och
Bertil Måbrink.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Bertil Måbrink begärde rösträkning
verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav
följande resultat:

Ja - 288
Nej - 14

Mom. 3-5

Kammaren biföll vad utskottet i dessa moment hemställt.

Mom. 6

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen
nr 2 av Ingvar Svanberg m. fl., och förklarades den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Sedan Ivar Högström begärt votering
upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller näringsutskottets hemställan i betänkandet
nr 61 mom. 6 röstar ja,
den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 2 av Ingvar Svanberg
m. fl.

Ja - 155
Nej - 148

Mom. 7

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen
nr 3 av Fritz Börjesson, och förklarades den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad.

Mom. 8

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen
nr 4 av Ingvar Svanberg m. fl., och förklarades den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Sedan Ivar Högström begärt votering
upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller näringsutskottets hemställan i betänkandet
nr 61 mom. 8 röstar ja,
den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 4 av Ingvar Svanberg
m. fl.

Ja - 151

Nej - 152

Mom. 9

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan med godkännande
av utskottets motivering, dels utskottets hemställan med den ändring i
motiveringen som föranleddes av bifall till det av Olle Östrand under

överläggningen framställda yrkandet, och förklarades den förra propositio nen

vara med övervägande ja besvarad. Sedan Olle Östrand begärt votering
upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller näringsutskottets hemställan i betänkandet
nr 61 mom. 9 med godkännande av utskottets motivering röstar ja,
den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit utskottets hemställan med den ändring i
motiveringen som föranleds av bifall till det av Olle Östrand under
överläggningen framställda yrkandet.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Olle Östrand begärde rösträkning
verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav
följande resultat:

Ja - 258
Nej - 43
Avstår - 2

Nr 173

Fredagen den
8 juni 1979

Förvärv av aktier
i Södra Skogsägarna
AB, m. m.

Nr 173

Fredagen den

8 juni 1979

Föiyärv av aktier
i Södra Skogsägarna
AB, m. m.

Marianne Stålberg (s) anmälde att hon avsett att rösta ja men av misstag
nedtryckt nej-knappen.

Morn. 10

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen
nr 5 av Ingvar Svanberg m. fl., och förklarades den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Sedan Ivar Högström begärt votering
upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller näringsutskottets hemställan i betänkandet
nr 61 mom. 10 röstar ja,
den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 5 av Ingvar Svanberg
m. fl.

Ja - 154
Nej - 149

Mom. 11

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 12

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen
nr 6 av Ingvar Svanberg m. fl., och förklarades den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Sedan Ivar Högström begärt votering
upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller näringsutskottets hemställan i betänkandet
nr 61 mom. 12 röstar ja,
den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 6 av Ingvar Svanberg
m. fl.

Ja - 152
Nej - 150
Avstår - 1

168

Mom. 13

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen
nr 7 av Ingvar Svanberg m. fl., och förklarades den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Sedan Ivar Högström begärt votering
upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller näringsutskottets hemställan i betänkandet
nr 61 mom. 13 röstar ja,
den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 7 av Ingvar Svanberg
m. fl.

Ja - 154
Nej - 149

Mom. 14

Propositioner gavs på bifall till l:o) utskottets hemställan, 2:o) reservationen
nr 8 av Erik Hovhammar m. fl. samt 3:o) reservationen nr 9 av Bengt
Sjönell m. fl., och förklarades den förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Då Eric Kronmark begärde votering upptogs för
bestämmande av kontrapropositionen ånyo de båda återstående propositionerna,
av vilka den under 2:o) angivna förklarades ha flertalets mening för sig.
Sedan Karl-Anders Petersson begärt votering beträffande kontrapropositionen
upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen
angående näringsutskottets hemställan i betänkandet nr 61 mom. 14 antar
reservationen nr 8 av Erik Hovhammar m. fl. röstar ja,
den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
reservationen nr 9 av Bengt Sjönell m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Karl-Anders Petersson begärde
rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning
gav följande resultat:

Ja - 80
Nej - 77
Avstår - 146

Nr 173

Fredagen den
8 juni 1979

Förvärv av aktier
i Södra Skogsägarna
AB, m. m.

I enlighet härmed blev följande voteringsproposition uppläst och
godkänd:

169

Den som vill att kammaren bifaller näringsutskottets hemställan i betänkandet
nr 61 mom. 14 röstar ja,
den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 8 av Erik Hovhammar
m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Eric Kronmark begärde rösträkning
verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav
följande resultat:

Ja - 150
Nej - 152
Avstår - 1

Mom. 15

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen
nr 10 av Ingvar Svanberg m. fl., och förklarades den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Sedan Ivar Högström begärt votering
upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller näringsutskottets hemställan i betänkandet
nr 61 mom. 15 röstar ja,
den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 10 av Ingvar Svanberg
m. fl.

Ja - 154
Nej - 138
Avstår - 11

Mom. 16

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 17

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels motionen
nr 543 av Rolf Hagel och Alf Lövenborg i motsvarande del, och förklarades
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Alf
Lövenborg begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition: -

Nr 173

Fredagen den

8 juni 1979

Förvärv av aktier
i Södra Skogsägarna
AB, m. m.

170

Den som vill att kammaren bifaller näringsutskottets hemställan i betänkandet
nr 61 mom. 17 röstar ja,
den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 543 av Rolf Hagel och Alf
Lövenborg i motsvarande del.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Alf Lövenborg begärde rösträkning
verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav
följande resultat:

Ja - 289
Nej - 14

Mom. 18

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen
nr 11 av Ingvar Svanberg m. fl., och förklarades den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Sedan Ivar Högström begärt votering
upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller näringsutskottets hemställan i betänkandet
nr 61 mom. 18 röstar ja,
den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 11 av Ingvar Svanberg
m. fl.

Ja - 154
Nej - 149

Mom. 19 a

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels motionen
nr 300 av Alf Lövenborg i motsvarande del, och förklarades den förra
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Alf Lövenborg
begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller näringsutskottets hemställan i betänkandet
nr 61 mom. 19 a röstar ja,
den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 300 av Alf Lövenborg i
motsvarande del.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Alf Lövenborg begärde rösträk -

Nr 173

Fredagen den

8 juni 1979

Föi-värv av aktier
i Södra Skogsägarna
AB, m. m.

Nr 173

Fredagen den
8 juni 1979

Den ekonomiska
politiken, m. m.

ning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav
följande resultat:

Ja - 287
Nej - 13

Mom. 19 b

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels motionen
nr 1022 av Eivor Marklund, och förklarades den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Sedan Bertil Måbrink begärt votering upplästes och
godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller näringsutskottets hemställan i betänkandet
nr 61 mom. 19 b röstar ja,
den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 1022 av Eivor Marklund.

Ja - 288
Nej - 14

Mom. 20

Utskottets hemställan bifölls.

§ 2 Den ekonomiska politiken, m. m.

Föredrogs finansutskottets betänkande 1978/79:40 med anledning av
regeringens i propositionen 1978/79:150 gjorda framställning rörande de
allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken och för budgetregleringen
m. m. jämte motioner.

TREDJE VICE TALMANNEN:

I fråga om detta betänkande hålles gemensam överläggning för punkterna
A och B. Under den gemensamma överläggningen får yrkanden framställas
beträffande båda punkterna i betänkandet.

I propositionen 1978/79:150 (kompletteringspropositionen) hade behandlats
den ekonomiska politiken mot bakgrund av den samhällsekonomiska
utvecklingen.

Det förslag till statsbudget för budgetåret 1979/80 som lades fram i årets
budgetproposition kompletterades med hänsyn till senare inträffade förändringar
rörande såväl inkomst- som utgiftssidan av budgeten. I samband
därmed redovisades en förnyad beräkning av budgetutfallet för innevarande

budgetår. Denna gav vid handen att totalbudgetunderskottet för budgetåret
1978/79 skulle minska med 2 376 milj. kr. i förhållande till beräkningarna i
årets budgetproposition. Sålunda förutsågs nu ett underskott om ca 42,3
miljarder kr. För budgetåret 1979/80 beräknades i budgetpropositionen ett
underskott om ca 45 miljarder kr. De nya beräkningarna visade ett underskott
av ca 48,2 miljarder kr.

I särskilda bilagor redovisades den reviderade finansplanen 1979 och det
reviderade budgetförslaget 1979/80.

Vidare redovisades bl. a. en reviderad nationalbudget för år 1979, en
sammanfattning av 1978 års långtidsutredning och remissyttrandena häröver
samt en långtidsbudget för budgetåren 1979/80-1983/84.

Propositionen hade hänvisats såvitt avsåg bil. 2 Reviderat budgetförslag
mom. 5 i hemställan (förslag till lag om storleken av statlig inkomstskatt som
ingick i preliminär skatt förbudgetåret 1979/80) till skatteutskottet, mom. 12
i hemställan (godkännande att lånet med villkorlig återbetalningsskyldighet
till Norrlands Skogsägares Cellulosa AB fick efterges) till näringsutskottet och
mom. 14 i hemställan (godkännande av vad som förordats i propositionen
rörande tillfälligt sysselsättningsbidrag till vissa företag med dominerande
ställning på orten) till arbetsmarknadsutskottet och i övrigt till finansutskottet.

Punkten A (Den reviderade finansplanen 1979)

1 propositionen bil. 1 (ekonomidepartementet) hade regeringen efter
föredragning av budget- och ekonomiministern Ingemar Mundebo föreslagit
riksdagen att

1. godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som
förordats i propositionen,

2. anta vid propositionen fogat förslag till lag om konto för likviditetsutjämning,
innebärande bl. a. att företag som hade rätt att göra avsättningar till
investeringsfond skulle kunna öppna ett särskilt sidoordnat konto i riksbanken
på vilket de kunde betala in likvida medel med rätt till särskild
ränteförmån på belopp som motsvarade två gånger summan av avsättningarna
till investeringsfond 1979 och 1980 samt att företagen på dessa konton
skulle erhålla en ränta som var avpassad till vad som betalades vid insättning
av större belopp i bank och därutöver en särskild skattefri bonusränta om 2 %
- insättningarna skulle ske före utgången av 1979 och bonusen beräknas för
den tid beloppen faktiskt stod inne, dock längst till utgången av mars månad
1981.

I detta sammanhang hade behandlats de med anledning av propositionen
väckta motionerna

1978/79:2688 av Gösta Bohman m. fl. (m), vari såvitt nu var i fråga
hemställts att riksdagen godkände de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som förordats i motionen.

Nr 173

Fredagen den

8 juni 1979

Den ekonomiska
politiken, m. m.

173

Nr 173

Fredagen den

8 juni 1979

Den ekonomiska
politiken, m. m.

1978/79:2689 av Thorbjörn Fälldin (c), vari såvitt nu var i fråga hemställts
att riksdagen beslutade

1. att anta de riktlinjer för den ekonomiska politiken som angivits i
motionen,

2. att anta det program för nödvändiga ekonomisk-politiska åtgärder inför
hösten som angivits, innebärande

a) att erforderliga skatteomläggningar skulle ske i samband med lönerörelsen,

b) att nödvändiga inkomstförstärkningar skulle ges en sådan utformning
att lönerörelsen underlättades och sysselsättningen långsiktigt tryggades
genom vidmakthållande av näringslivets konkurrenskraft,

c) att direktiv skulle utfärdas till alla myndigheter avseende en ytterligt
stram budgetbehandling för 1980/81,

d) att förnyade överläggningar med kommunförbunden skulle upptas för
att komma till rätta med den kommunala konsumtionsökningen,

e) att regeringen skyndsamt skulle utarbeta förslag till åtgärder för ett
förstärkt sparande, som stimulerade till återinvestering av avkastning på
riskkapital och till ett utvidgat hushållssparande,

0 att regionalpolitiken skulle förstärkas och ges en decentralistisk inriktning,

1978/79:2690 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari såvitt nu var i fråga
hemställts att riksdagen beslutade att godkänna de allmänna riktlinjer för den
ekonomiska politiken som förordats i motionen och avslå regeringens förslag
i denna del,

1978/79:2691 av Rolf Hagel (apk) och Alf Lövenborg (apk), vari såvitt nu
var i fråga hemställts att riksdagen beslutade

1. att avslå de riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordats i
propositionen 1978/79:150,

2. att avslå förslaget till lag om konto för likviditetsutjämning,

3. att som riktlinjer för den ekonomiska politiken godkänna vad som
framförts i motionen 1978/79:1118,

1978/79:2692 av Olof Palme m. fl. (s), vari såvitt nu var i fråga hemställts att
riksdagen skulle

1. godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som
förordats i motionen,

3. besluta ge regeringen till känna vad som anförts i motionen om arbetet
med den kommande långtidsutredningen, och

1978/79:2693 av Olof Palme m. fl. (s), vari hemställts att riksdagen med
avslag på hemställan nr 2 i propositionen 1978/79:150 bil. 1 beslutade anta i
motionen angivet förslag om att inrätta särskilda investeringskonton i
riksbanken för att dra in likviditet. Motionärernas förslag innebar att
företagen skulle åläggas att betala in 20 % av sina vinster 1979 före

bokslutsdispositioner, lagernedskrivning och skatt till särskilda investeringskonton
i riksbanken.

Utskottet hemställde

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken att
riksdagen med anledning av regeringens förslag i propositionen 1978/79:150
bil. 1 mom. 1 och motionerna 1978/79:2688, yrkandet l,och 1978/79:2689,
yrkandet 1, samt med avslag på motionerna 1978/79:2690, yrkandet 4,
1978/79:2691, yrkandena 1 och 3, och 1978/79:2692, yrkandet 1, som sin
mening gav regeringen och fullmäktige i riksbanken till känna vad utskottet
anfört,

2. beträffande program för ekonomisk-politiska åtgärder att riksdagen
med anledning av motionen 1978/79:2689, yrkandet 2, som sin mening gav
regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. beträffande arbetet med den kommande långtidsutredningen att riksdagen
med anledning av motionen 1978/79:2692, yrkandet 3, som sin
mening gav regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. beträffande system för likviditetsutjämning att riksdagen med anledning
av propositionen 1978/79:150 bil. 1 mom. 2 samt med avslag på
motionerna 1978/79:2691, yrkandet 2, och 1978/79:2693 skulle anta vid
propositionen som bil. 1.3 fogat förslag till lag om konto för likviditetsutjämning
med den ändringen att 3 § skulle erhålla av utskottet föreslagen lydelse,
innebärande att bonusränta under kontots uppbyggnadstid den 1 juli—31
december 1979 inte skulle få beräknas på högre belopp än som kvarstod på
kontot den 31 mars 1981.

Följande tre reservationer hade avgivits av Kjell-Olof Feldt, Knut Johansson,
Paul Jansson, Arne Gadd, Per-Axel Nilsson, Anita Gradin och Karin
Flodström (samtliga s):

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken och
program för ekonomisk-politiska åtgärder, vari reservanterna ansett att
utskottet under 1 och 2 bort hemställa

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken att
riksdagen med avslag på regeringens förslag i propositionen 1978/79:150 bil. 1
mom. 1 och motionerna 1978/79:2688, yrkandet 1.1978/79:2689, yrkandet 1,
1978/79:2690, yrkandet 4, och 1978/79:2691, yrkandena 1 och 3, samt med
bifall till motionen 1978/79:2692, yrkandet 1, som sin mening gav regeringen
och fullmäktige i riksbanken till känna vad reservanterna anfört,

2. beträffande program för ekonomisk-politiska åtgärder att riksdagen
skulle avslå motionen 1978/79:2689, yrkandet 2,

2. beträffande arbetet med den kommande långtidsutredningen, vari
reservanterna ansett att utskottets yttrande i viss del skulle ha av dem
angiven lydelse,

Nr 173

Fredagen den

8 juni 1979

Den ekonomiska
politiken, m. m.

175

Nr 173

Fredagen den
8 juni 1979

Den ekonomiska
politiken, m. m.

3. beträffande system för likviditetsutjämning, vari reservanterna ansett
att utskottet under 4 bort hemställa
att riksdagen med avslag på propositionen 1978/79:150 bil. 1 mom. 2 samt
med bifall till motionerna 1978/79:2691, yrkandet 2, och 1978/79:2693 skulle
anta av reservanterna utarbetat förslag till lag om avsättning till särskild
investeringsfond.

Punkten B (Reviderat budgetförslag 1979/80 m. m.)

I propositionens bil. 2 (budgetdepartementet) hade regeringen efter
föredragning av budget- och ekonomiministern Ingemar Mundebo såvitt nu
var i fråga föreslagit riksdagen att
dels godkänna de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som förordats i
propositionen,

dels medge att en konsolideringsfond för televerket fick inrättas i enlighet
med vad som förordats i propositionen.

I detta sammanhang hade behandlats
dels de med anledning av propositionen väckta motionerna
1978/79:2688 av Gösta Bohman m. fl. (m), vari såvitt nu var i fråga
hemställts att riksdagen godkände de allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som förordats i motionen,

1978/79:2689 av Thorbjörn Fälldin (c), vari såvitt nu var i fråga hemställts
att riksdagen beslutade att godkänna de riktlinjer för budgetregleringen som
anförts i motionen,

1978/79:2690 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari såvitt nu var i fråga
hemställts att riksdagen beslutade

1. att utta en extra skatt på 1979 års bolagsvinster med 20 procentenheter
utöver nu gällande skattesats,

2. att utta en allmän arbetsgivaravgift, dock med undantag för kommuner
och landsting, beräknad på företagens omsättning så att den under budgetåret
1979/80 inbringade minst 6 000 000 000 kr.,

3. att utta en engångsskatt på stora förmögenheter med 10 % på det belopp
som översteg 300 000 kr.,

5. att godkänna de allmänna riktlinjer för budgetpolitiken som förordats i
motionen och avslå regeringens förslag i denna del,

1978/79:2691 av Rolf Hagel (apk) och Alf Lövenborg (apk), vari såvitt nu
var i fråga hemställts att riksdagen beslutade att som åtgärder för att förstärka
statsbudgeten genomföra de skattepolitiska förslag som angavs i motionen
1978/79:824,

1978/79:2692 av Olof Palme m. fl. (s), vari såvitt nu var i fråga hemställts att
riksdagen skulle

2. godkänna de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som förordats i

motionen,

5. besluta som sin mening ge regeringen till känna vad i motionen anförts
om inkomstberäkningen i långtidsbudgeten,

dels de under allmänna motionstiden vid 1978/79 års riksmöte väckta
motionerna

1978/79:1108 av Gösta Bohman m. fl. (m), vari såvitt nu var i fråga
hemställts att riksdagen hos regeringen skulle anhålla om tillsättandet av en
expertkommission med uppgift att granska den s. k. rundgången i den
svenska ekonomin och föreslå åtgärder i syfte att begränsa denna,

1978/79:1120 av Erik Hovhammar m. fl. (m, c),

1978/79:1704 av Sven-Olov Träff (m) och

1978/79:1705 av Per Unckel (m), vari hemställts att riksdagen hos
regeringen begärde

1. en redovisning av det samlade skatte- och transfereringssystemets
fördelningspolitiska effekter,

2. förslag om förändringar i skatte- och transfereringssystemet liksom i
den del av den kommunala verksamheten som direkt påverkades av
statsmakterna, syftande till återhållsamhet med offentliga utgifter, en ökning
av enskilda medborgares möjlighet till självständiga prioriteringar inom det
offentliga serviceutbudet och en förstärkt kommunal självstyrelse i enlighet
med vad som anförts i motionen.

Under detta avsnitt behandlades dessutom propositionen 1978/79:100 bil.
2, Budgetförslaget, i vad avsåg hemställan under

2. att riksdagen bemyndigade regeringen att för budgetåret 1979/80, om
arbetsmarknadsläget krävde det, besluta om utgifter i enlighet med vad som
förordats i propositionen intill ett sammanlagt belopp av 2 500000 000 kr.,

6. vari riksdagen bereddes tillfälle att ta del av vad som anförts i
propositionen beträffande formerna för redovisningen av finansfullmakten.

Utskottet hemställde

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen att riksdagen
med avslag på regeringens förslag i propositionen 1978/79:150 bil. 2 mom. 1
och motionerna 1978/79:2688, yrkandet 2, 1978/79:2689, yrkandet 3, 1978/
79:2690, yrkandena 1-3 och 5, och 1978/79:2691, yrkandet 4, samt med bifall
till motionen 1978/79:2692, yrkandet 2, som sin mening gav regeringen till
känna vad utskottet anfört,

2. beträffande tillsättandet av en expertkommission för att granska den
s. k. rundgången i ekonomin att riksdagen skulle avslå motionen 1978/
79:1108, yrkandet 4,

3. beträffande redovisning av och förändringar i skatte- och transferenngs -

Nr 173

Fredagen den

8 juni 1979

Den ekonomiska
politiken, m. m.

12 Riksdagens protokoll 1978/79:172-173

Nr 173

Fredagen den

8 juni 1979

Den ekonomiska
politiken, m. m.

systemet att riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:1705,

4. beträffande finansiering genom arbetsgivaravgifter att riksdagen skulle
avslå motionerna 1978/79:1120 och 1978/79:1704,

5. beträffande inkomstberäkningen i långtidsbudgeten att riksdagen med
anledning av motionen 1978/79:2692, yrkandet 5, som sin mening gav
regeringen till känna vad utskottet anfort,

6. beträffande finansfullmakten att riksdagen med bifall till regeringens
förslag i propositionen 1978/79:100 bil. 2 mom. 2 bemyndigade regeringen att
för budgetåret 1979/80, om arbetsmarknadsläget krävde det, besluta om
utgifter i enlighet med vad som förordats i propositionen intill ett sammanlagt
belopp av 2 500 000 000 kr.,

7. beträffande formerna för redovisningen av finansfullmakten att riksdagen
med anledning av propositionen 1978/79:100 bil. 2 mom. 6 som sin
mening gav regeringen till känna vad utskottet anfört,

8. beträffande konsolideringsfond för televerket att riksdagen medgav att
en konsolideringsfond för televerket fick inrättas i enlighet med vad som
förordats i propositionen 1978/79:150 bil. 2 mom. 11.

Reservationer hade avgivits

beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen

4. av Björn Molin (fp), Nils Åsling (c), Torsten Gustafsson (c), Anton
Fågelsbo (c). Rolf Rämgård (c) och Holger Bergqvist (fp) som ansett att
utskottet under 1 bort hemställa

att riksdagen med anledning av regeringens förslag i propositionen
1978/79:150 bil. 2 mom. 1 och motionerna 1978/79:2688, yrkandet 2, och
1978/79:2689, yrkandet 3, samt med avslag på motionerna 1978/79:2690,
yrkandena 1-3 och 5, 1978/79:2691, yrkandet 4. och 1978/79:2692, yrkandet
2, som sin mening gav regeringen till känna vad reservanterna anfört,

5. av Staffan Burenstam Linder (m) och Knut Wachtmeister (m) som
ansett att utskottet under 1 bort hemställa

att riksdagen med anledning av regeringens förslag i propositionen
1978/79:150 bil. 2 mom. 1 och motionerna 1978/79:2688, yrkandet 2, och
1978/79:2689, yrkandet 3, samt med avslag på motionerna 1978/79:2690,
yrkandena 1-3 och 5, 1978/79:2691, yrkandet 4, och 1978/79:2692, yrkandet
2, som sin mening gav regeringen till känna vad reservanterna anfört,

6. beträffande tillsättandet av en expertkommission för att granska den
s. k. rundgången i ekonomin och redovisning av och förändringar i skatteoch
transfereringssystemet av Staffan Burenstam Linder (m) och Knut
Wachtmeister (m) som ansett att utskottet under 2 och 3 bort hemställa

2. beträffande tillsättandet av en expertkommission för att granska den
s. k. rundgången i ekonomin att riksdagen skulle bifalla motionen 1978/
79:1108, yrkandet 4,

3. beträffande redovisning av och förändringar i skatte- och transfererings -

systemet att riksdagen med anledning av motionen 1978/79:1705 som sin
mening gav regeringen till känna vad reservanterna anfort,

beträffande finansiering genom arbetsgivaravgifter

7. av Björn Molin (fp). Nils Åsling (c), Torsten Gustafsson (c), Anton
Fågelsbo (c), Rolf Rämgård (c) och Holger Bergqvist (fp) som ansett att
utskottets yttrande i viss del skulle ha av reservanterna angiven lydelse.

8. av Staffan Burenstam Linder (m) och Knut Wachtmeister (m) som
ansett att utskottets yttrande i viss del skulle ha av reservanterna angiven
lydelse,

9. beträffande inkomstberäkningen i långtidsbudgeten av Kjell-Olof
Feldt, Knut Johansson, Paul Jansson, Arne Pettersson, Per-Axel Nilsson,
Anita Gradin och Karin Flodström (samtliga s) som ansett att utskottets
yttrande i viss del skulle ha av reservanterna angiven lydelse.

Vid denna punkt hade avgivits ett särskilt yttrande beträffande arbetet med
den kommande långtidsutredningen av Nils Åsling, Torsten Gustafsson,
Anton Fågelsbo och Rolf Rämgård (samtliga c).

KJELL-OLOF FELDT (s):

Herr talman! I något borgerligt partikansli var det måhända tänkt att denna
avslutande ekonomiska debatt skulle bli den borgerliga regeringsperiodens
festliga final, där de ekonomiska framstegen skulle prisas och en tacksam
allmänhet uppbyggas med löften om att framstegen skall fortsätta.

Nu tycks det inte bli så. De delar av finansutskottets betänkande som
dikterats av de borgerliga partierna innehåller visserligen några sporadiska
försök att lovorda trepartiregeringens handlingskraftiga politik, som skall ha
lagt grunden för den svenska ekonomins återhämtning. Man gör en hel del
affär av att industrins konkurrensläge förbättrats, att produktionen ökar och
att inflationstakten avtagit. Men man blir märkvärdigt sparsam med lovorden
när man kommer till vad som väntar det här landet i framtiden. Tvärtemot
vad man kunde vänta sig efter tre år av en så osedvanligt skicklig politik, är
vår ekonomiska framtid i den borgerliga versionen fylld av bekymmer,
problem och svårigheter.

1 de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken - varom borgerlig
enighet uppnåtts framför allt därför att däri inte ges några riktlinjer för den
ekonomiska politiken - uttrycker man oro för att underskottet i bytesbalansen
börjar växa igen. Man oroar sig för den kommunala utgiftsexpansionen
och man hyser farhågor för ett ökande inflationstryck. Man är bekymrad över
riskerna för att konjunkturuppgången slår över i överhettning.

I de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen - varom det inte råder
borgerlig enighet eftersom där faktiskt finns en riktlinje för skattepolitiken -övergår dessa smärre orosungar till något som liknar panik inför det
budgetperspektiv som nu blivit en dyster verklighet. Ett budgetunderskott på

Nr 173

Fredagen den
8 juni 1979

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 173

Fredagen den

8 juni 1979

Den ekonomiska
politiken, m. m.

över 50 miljarder nästa år och en långtidsbudget som inte ger något som helst
hopp om att underskottet skall minska av sig självt har förmått centern och
folkpartiet att äntligen klämma ur sig beskedet att det nog måste höjas skatter
nästa år.

Jag återger inte det här bara för att raljera med den borgerliga propaganda
som nu i snart ett år försökt pumpa upp en valballong med den ekonomiska
politikens kolossala framgångar. Jag anser att det är positivt att finansutskottets
borgerliga ledamöter inte förskönar den bistra verkligheten alltför
mycket, att man inte med diverse tricks försökt sopa alla problem under
mattan. 1 det avseendet avviker de på ett förtjänstfullt sätt från budgetministerns
proposition. Utskottets borgerliga ledamöter har sålunda t. ex. med
barmhärtig tystnad gått förbi herr Mundebos märkliga försök att i ett slags
egen långtidsprognos göra åren 1980 och 1981 till en riktig fest vad gäller
ekonomisk tillväxt i balans och harmoni. Man har t. o. m. tillmötesgått det
socialdemokratiska yrkandet om att avvisa budgetministerns påhitt att börja
räkna med oförutsedda inkomster och korrigerar nu hans inkomstberäkningar
nedåt med en miljard.

Men, herr talman, det räcker inte med att hederligt uttrycka sin oro och sina
farhågor, att peka på risker och problem. Om inte farhågorna skall besannas,
om inte riskerna skall bli reella, måste ju något göras som ändrar förutsättningarna,
som ger svensk ekonomi den styrka och stabilitet som krävs.

Finansutskottets borgerliga ledamöter ägnar betydande möda åt att
kartlägga den svenska ekonomins svagheter och problem. Vi har en
bestående svaghet i våra utrikes affärer. Trots den mycket omskrutna
devalveringen vågar man inte förutse en avgörande förbättring förrän
framemot mitten av 1980-talet. Man framhåller också klart de ökade risker vi
nu löper att rusa in i en ny inflationsprocess. Riskerna kommer inte bara från
tilltagande internationella prisstegringar. Vi har dessutom utomordentligt
stora möjligheter att starta en egen inflationsbrasa genom den ohejdade
uppgång av likviditet och penningmängd som sker via budgetunderskottet.
Man erkänner, fast lite indirekt, att kreditpolitiken inte längre kontrollerar
utvecklingen och att den inflationsskapande upplåningen utomlands och i
riksbanken måse inte bara fortsätta utan också ökas i år.

Ändå har de borgerliga partiernas representanter utelämnat en rad andra
svåra problem. Vissa delar av verkligheten är tydligen för bistra för att ingå i
självprövningen. Dit hör t. ex. läget på arbetsmarknaden. De 250 000
människor som i dag söker arbete ges inget hopp och ägnas ingen
uppmärksamhet. De borgerliga ledamöternas enda bekymmer beträffande
sysselsättningen är att folk inte vill ta de jobb som man påstår finns. Detta
problem skall lösas genom att öka vad man kallar den yrkesmässiga och
inomregionala rörligheten. Åtgärderna i detta syfte skall dessutom vara
kraftfulla. Vad som därmed menas avstår man emellertid från att specificera -något som antagligen är välbetänkt.

Jag måste dock frågade borgerliga talesmännen: Är detta allt ni har att säga
de 90 000 som är arbetslösa och de 160 000 som väntar på arbete i
beredskapsjobb och AMS-utbildning? På vilket sätt hjälps de av åtgärder för

att öka den yrkesmässiga rörligheten, även om dessa är kraftfulla? Och de
nära 100 000 ungdomar som vill in på arbetsmarknaden -är det deras brist på
inomregional rörlighet som stänger dem ute från jobben?

Det borgerliga utlåtandet kunde ha tagit upp andra problem, som skuggar
vår ekonomiska framtid, t. ex. misslyckandet att få i gång industriinvesteringarna
trots den massiva resursöverföringen till företagssektorn, den risk
för en produktionshämmande oljebrist nästa vinter som nu avtecknar sig allt
tydligare eller det faktum att bostadsbyggandet sjunker och bostadsköerna
växer.

Men trots denna långa rad av redovisade och oredovisade problem letar
man förgäves både i propositionen och i det borgerliga betänkandet efter
några uppslag till lösningar. Den alltför uppenbara tomheten i propositionen
har dock föranlett den borgerliga utskottsdelen att garnera sitt betänkande
med några punkter ur centermotionen, som upphöjts till statusen av ett
ekonomiskt-politiskt handlingsprogram. Hur någon regering skall kunna
handla utifrån denna samling innehållslösa självklarheter är dock en gåta.
Bristen på precision och innehåll framgår av att detta handlingsprogram både
skyler över splittringen i det borgerliga lägret när det gäller innehållet i nästa
års skatteomläggning och lyckas dölja den djupa motsättningen mellan
moderaterna och de övriga partierna angående behovet av skattehöjningar.

En liten krumelur i den här samlingen av ganska platta uttalanden finns det
ändå anledning att få uträtad. Där sägs att regionalpolitikens centrala uppgift
är att motverka tendenser till regional överhettning. Nu trodde jag att
regionalpolitikens centrala uppgift är att skapa jobb i regioner där det inte alls
är överhettning utan där jobb saknas. Men om nu centerpartiet vill ändra
regionalpolitikens centrala uppgift och har fått de övriga borgerliga partierna
med sig om det, är det så pass intressant att en närmare motivering vore på sin
plats.

Det enda konkreta förslag som i det här betänkandet förs fram till
riksdagens beslut är det s. k. systemet för likviditetsindragning. Det är en
krånglig beteckning för något så pass enkelt som att staten genom höjd ränta
och en särskild skattebonus försöker låna pengar av företagen för att på det
sättet finansiera sitt enorma underskott. Vi kan inte finna att det är något bra
förslag. Det ger företagen en ny lukrativ finansinvestering och försvagar
därmed ytterligare viljan till produktiva investeringar. Det är ju helt enkelt
fråga om en räntehöjning - och sådana verkar inte investeringsbefrämjande.

Därför föreslår vi i stället en obligatorisk avsättning med 20 96 av 1979 års
vinster till ett särskilt konto för investeringsfonder. Det ger en verklig
likviditetsindragning från de företag som inte realinvesterar, samtidigt som
det skapar en ytterst välbehövlig stimulans till sådana investeringar. Det
förslaget lämnar visserligen kvar problemet hur budgetunderskottet skall
lånas upp. Men frågan om den alltför stora statsupplåningen anser vi primärt
bör angripas med finanspolitiska medel och inte med kortsiktiga kredittekniska
arrangemang, som bara skjuter ännu flera problem på framtiden.

Nr 173

Fredagen den

8 juni 1979

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 173

Fredagen den

8 juni 1979

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Sedan finns det i folkparti- och centerreservationen ett uttalande om
nödvändigheten av att i höst fatta beslut om skattehöjningar. Men någon
politisk tyngd i det beskedet finns inte - moderata samlingspartiet slår i sin
reservation fast sitt absoluta motstånd mot att försöka lösa budgetunderskottets
problem genom höjda skatter.

De borgerliga partierna erbjuder en litet patetisk anblick i dag. I stället för
festliga fanfarer blev det ett antal ganska missmodiga små pip. Det blev
tydligen omöjligt att prisa en ekonomisk politik, vars konsekvenser man
samtidigt gång på gång måste varna för. Inte ens den konjunkturuppgång
som nu sker vågar man glädjas åt, eftersom den tycks föra med sig en rad nya
problem utan att den löser våra gamla. Det klaraste tecknet på hur
entusiasmen för trepartiregeringen har svalnat är att dess partier inte längre
kan nå någon enighet om hur den ekonomiska politiken skall bedrivas i
framtiden. Konkursboet har inte ens längre någon förvaltare.

Svensk ekonomi befinner sig sålunda i ett mycket ömtåligt och utsatt läge.
Det som ovedersägligen skett under den borgerliga regeringstiden är att
Sveriges relativa kostnadsläge förbättrats. Men den förbättringen har vi bara
till en mindre del betalat för genom nedpressningen av den privata
konsumtionen. Till stor del har man åstadkommit den med lånade pengar -sänkt kostnader och höjt vinster och därmed skjutit betalningen på framtiden.
Tillsammans med en allmänt överdådig och expansiv finanspolitik har
detta skapat en allvarlig finansiell obalans som nu hotar våra möjligheter att
sätta fart på ekonomin igen.

Vårt land behöver inte bara en kortvarig konjunkturuppgång. Av flera skäl
behöver vi flera år av kraftig ekonomisk tillväxt - för att vi skall återfå full
sysselsättning, föra» ge underlag för en utbyggd industrikapacitet och för att
förhindra en finansieringskris för den offentliga sektorn.

Men den ekonomiska politiken har kommit allvarligt ur fas med hela
konjunkturförloppet -så allvarligt att krav nu måste ställas på en åtstramande
politik i ett läge då det finns över 200 000 människor som saknar arbete och då
industrin har outnyttjad kapacitet och investeringsaktiviteten fortfarande är
låg.

Insikten om detta grundläggande problem återfinns också i den Sverigerapport
som OECD:s sekretariat nyligen har publicerat. Den här rapporten
återgavs i större delen av svensk press som en enda hyllning till svensk politik
för dess framgångar.

OECD:s omdömen är emellertid väsentligt mer blandade. Man konstaterar
som positivt att vårt konkurrensläge har förbättrats och att inflationstakten
avtagit. Men rapportens slutsatser är icke desto mindre en serie varningar för
att den expansiva finanspolitiken slår över i inflation och nya obalanser. Även
om faran för överhettning troligen uppstår först nästa år, måste politiker
reagera i god tid, säger OECD. Man dömer på goda grunder ut kreditpolitiken
som oanvändbar för att skapa bättre balans. Slutsatsen blir därför att det är
finanspolitiken som måste stramas åt, och detta trots att OECD noterar att det
fortfarande finns betydande kapacitetsmarginaler i svensk industri och att
efterfrågeuppgången sker från en mycket låg nivå.

Vad detta innebär är helt enkelt att den ekonomiska politiken står inför en
svårare och mer grannlaga uppgift än på mycket länge. Vi måste klara
konststycket att samtidigt både strama åt och stimulera produktiva insatser.
Med det konststycket har socialdemokratiska regeringar lyckats tidigare
genom att föra en konsekvent selektiv politik. Skillnaden var förstås att vi då
hade statsfinanserna under kontroll - nu måste det göras med en budget som
rusar i väg mot ett underskott på över 50 miljarder nästa år.

Det är främst tre huvuduppgifter som väntar den ekonomiska politiken: att

återställa den fulla sysselsättningen,

att förhindra en ny pris- och kostnadsexplosion och

att fa i gång investeringarna och bostadsbyggandet.

Förutsättningen för att dessa uppgifter skall kunna lösas är att en sanering
inleds av statens usla affärer. Det är vid det här laget föga tröst att vi
socialdemokrater förutsett den situation vi nu befinner oss i, att vi alltsedan
januari 1977 varnat för den borgerliga finanspolitikens konsekvenser och i
våra budgetförslag anvisat vägar som skulle ha hållit tillbaka försämringen av
statsfinanserna. Våra budgetalternativ har genomgående avvisats - ända
fram till denna vår, då det plötsligt visar sig att socialdemokratiska förslag till
inkomstförstärkningar börjar få stöd av stora majoriteter här i riksdagen.

Det standardargument som tidigare använts för att säga nej till våra förslag
har varit att de bara leder till marginella förbättringar. Särskilt budgetministern
tycktes betrakta alla försök att minska hans budgetunderskott som
ointressanta. Men även om några miljarder upp eller ner är marginella
företeelser i herr Mundebos storskaliga värld, kvarstår ändå det faktum att
om våra motionsvägen framförda förslag hade genomförts, så kunde
budgetunderskottet i dag ha varit mellan 15 och 20 miljarder lägre. Det skulle
ha inneburit att vi sluppit att använda utlandslån och riksbankens sedelpressar
för att finansiera statens löpande utgifter. För möjligheten att lösa våra
framtidsproblem hade den skillnaden verkligen inte varit marginell, utan
ganska avgörande.

Som läget nu är blir det ett mödosamt arbete att städa upp efter herr
Mundebos fögderi. Saneringen av statsfinanserna måste ske på ett sådant sätt
att den överlikviditet och den överefterfrågan som finns i ekonomin sugs upp.
Vi anser att den av oss föreslagna produktionsskatten är ett utmärkt medel i
det syftet och att riksdagen därför nu borde uttala att den vill ha ett förslag om
en produktionsskatt för beslut i höst.

Vidare är det nödvändigt att vi får en kärv utgiftsgranskning och en stor
återhållsamhet med utfästelser om kostnadskrävande reformer. Men det vore
orimligt att hänge sig åt illusionen att några mer påtagliga förbättringar av
budgeten kan ske på utgiftssidan utan ganska smärtsamma omprövningar av
redan gjorda åtaganden. Här hänger sig moderaterna åt en alldeles speciell
illusion, när de försöker inbilla folk att väsentliga delar av det sociala
välfärdssystemet, t. ex. bostadsbidragen, kan ersättas med skattesänkningar.
Det är bra att centern och folkpartiet så pass klart tar avstånd från
moderaternas bedrägliga tal om den onödiga rundgången.

Nr 173

Fredagen den

8 juni 1979

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 173

Fredagen den

8 juni 1979

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Ett väsentligt element i stabiliseringspolitiken är också att åstadkomma en
skatteomläggning för nästa år, som kan begränsa kostnadsökningarna men
ändå ge löntagarna en viss standardförbättring. Vi har ett konkret förslag till
en sådan omläggning. Det är bara att konstatera att något borgerligt
alternativ, det finns inte. Den svåraste och samtidigt viktigaste uppgiften blir
att återställa den fulla sysselsättningen. Under de senaste tre åren, efter
regeringsskiftet 1976, har antalet sysselsatta på den öppna marknaden i stort
sett stagnerat. Det har inte skett någon nämnvärd ökning. Men antalet
arbetslösa och sysselsatta i arbetsmarknadspolitiska åtgärder har ökat med
75 000 personer. Eftersom nära 100 000 industrijobb har gått förlorade under
den här tiden, är det den förhållandevis snabba utbyggnaden av sysselsättningen
inom den offentliga sektorn som har räddat landet från en ännu
allvarligare sysselsättningskris. Jag tycker att detta är något som borde
begrundas en smula av de borgerliga partier som ser den offentliga sektorns
utbyggnad som vårt allvarligaste ekonomiska problem. Var skulle ni ha
placerat de 140 000 människor som mellan 1976 och 1979 har fått jobb hos stat
och kommun?

Men, herr talman, det är nu inte dessa problem på arbetsmarknaden som
man diskuterar i borgerliga kretsar denna vår. Huvudproblemet sägs nu vara
att de arbetslösa inte vill ta de jobb som erbjuds dem av välvilliga arbetsgivare.
Senast ute på den galejan var statsministern själv, herr Ullsten, som på
TCO-kongressen läxade upp landets ungdom för att den vägrade arbeta.
Ideliga rapporter från arbetsgivare om den saken strömmade in till honom,
försäkrade herr Ullsten, och därför är det sant, menade han.

Men om herr Ullsten ville, kunde han fl rapporter från annat håll, från de
arbetslösa själva. I går kunde han, om han velat gå ut på Sergels torg, ha fått
lyssna till representanter för 400 arbetslösa i Horndal, både unga och äldre. De
vill alla arbeta, det är bara så att jobben har flyttats bort från Horndal. Och för
någon månad sedan kunde den som ville lyssna till 2 000 handikappade
ungdomar, som demonstrerade här i Stockholm. De ville alla ha jobb, men för
dem var arbetsmarknaden stängd.

Det är helt enkelt så, att varken arbetsmarknadsmyndigheternas erfarenheter
eller gjorda undersökningar bekräftar uppgifterna om något slags
ungdomens arbetsvägran. De visar i stället att ungdomarnas huvudproblem
antingen är att det inte finns några jobb eller att arbetsgivarna ratar dem.
Arbetsgivarna kräver yrkeserfarenhet, körkort, bil eller vägrar anställa
ungdomar, därför att de betraktar dem som dålig och instabil arbetskraft.

Men om sådana här tendenser ändå finns -och det skall vi inte förneka -att
ungdomar inte vill börja arbeta, så är det kanske inte så konstigt. Vad händer
med 19-20-åringar, som under kanske ett eller två års tid gått arbetslösa och
som direkt efter skolan hamnade i arbetslöshetskön? Jag tror att vi måste inse
att det farligaste hotet mot arbetsviljan kommer ur arbetslösheten själv. Om
självförtroende och vilja skadas hos unga människor därför att de upplever att
ingen behöver dem, då är det föga nytta med att förfasa sig.

I stället måste vi satsa hårdare på att avskaffa ungdomsarbetslöshet och de
mekanismer, som i dag håller ungdomar utanför arbetsliv och social

gemenskap. Det finns en rad ting som kan och bör göras: Använd
främjandelagarna! Bearbeta arbetsgivarna så att de förstår att det ligger i deras
eget intresse att anställa ungdomar! Förstärk arbetsförmedlingen - på många
ställen hinner man inte ägna mer än en kvart i månaden åt varje arbetslös.
Och sätt fart på gymnasieutredningen, så att vi kan fl bättre kontakt mellan
skola och yrkesarbete!

Herr talman! För att vi skall få en balanserad ekonomisk uppgång måste
produktiva insatser stimuleras med mindre dyrbara och mer effektiva
metoder än dem som har använts de senaste åren. Från socialdemokratiskt
håll har vi gång på gång föreslagit att nya källor för att förse näringslivet med
riskvilligt och långfristigt kapital skall skapas. Vi har föreslagit ökat stöd till
uppfinnare och forsknings- och utvecklingsarbete i företagen. Vi har hävdat
att samhället borde utnyttja sin unika position som initiativtagare och
beställare av ny och för folkhushållet viktig teknologi genom att inrätta ett
antal s. k. utvecklingsbolag.

De här förslagen har utsatts för mycken spott och spe här i riksdagen. Något
nytt kapital behövs inte, det är vinsterna som måste öka, har man sagt. Och
f. ö. har våra förslag setts som uttryck för socialistisk regleringslusta.

Men också på det här området har litet andra vindar börjat blåsa. Vi har fatt
stöd för tanken att staten bör gå in med mera kapital i de regionala
utvecklingsfonderna. Och man erkänner det riktiga i att förstärka Investeringsbanken
och fjärde AP-fonden. Och t. o. m. tvåstycken utvecklingsbolag
kommer att se dagens ljus efter riksdagsbesluten om industripolitiken.

Men här måste vi gå vidare. Den av oss föreslagna strukturfonden bör
snarast inrättas och ett större grepp tas om statens insatser på forsknings- och
utvecklingsområdet. Vi måste försöka åstadkomma en mera långsiktig
inriktning av näringslivets investeringar och utvecklingsarbete. Här brister i
dag mycket. Kan vi inte åstadkomma en ändring står vi illa rustade att möta
framtidens påfrestningar.

En annan selektiv insats som måste göras är att få fart på bostadsbyggandet
igen. Här håller situationen på att utvecklas till en regelrätt skandal.
Byggnadskostnaderna går i höjden därför att branschens kapacitet är dåligt
utnyttjad. Byggnadsarbetarkåren tappas av. Samtidigt växer köerna av
bostadssökande runt om i landet. Våra förslag om särskilda lån för att kapa
kostnadstopparna,en form av lagerstöd till bostadsbyggandet och förbättrade
bostadsbidrag måste genomföras.

Vi har i den socialdemokratiska reservationen sammanfattat våra riktlinjer
för den ekonomiska politiken i nio punkter.

1. Åtgärder på både inkomst- och utgiftssidan som - vid fullt genomslagreducerar
underskottet med 7 miljarder kronor.

2. Införande av en produktionsskatt på nivån 3 % från den 1 januari
1980.

3. Sänkning av inkomstskatten 1980 genom en 10-procentig reduktion av
kommunalskatten och en sänkning av marginalskatten i skiktet från 43 200
kr. till 64 800 kr.

4. Höjning av bostads- och barnbidragen.

Nr 173

Fredagen den

8 juni 1979

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 173

Fredagen den

8 juni 1979

Den ekonomiska
politiken, m. m.

5. Snabba åtgärder för att öka bostadsbyggandet till 70 000 lägenheter per
år och för att begränsa kostnadsökningarna i bostadsproduktionen.

6. Obligatorisk vinstavsättning med 20 % i syfte att dra in företagens
överlikviditet och stimulera till ökade investeringar.

7. Ytterligare investeringsstöd genom inrättande av en strukturfond och
av olika utvecklingsbolag samt ökat stöd till forsknings- och utvecklingsarbete.

8. Förstärkta åtgärder mot ungdomsarbetslösheten.

9. Åtgärder som tryggar oljeförsörjningen under den kommande
vintern.

Herr talman! Jag ber att under punkten B fa yrka bifall till reservationen 9
och i övrigt bifall till utskottets hemställan samt under punkten A bifall till
reservationerna 1, 2 och 3.

BJÖRN MOLIN (fp):

Herr talman! Låt mig börja med ett försök till bokslut över tre års
ekonomisk politik i Sverige. Låt mig göra det med utgångspunkt i den rapport
över svensk ekonomi som den internationella ekonomiska organisationen
OECD publicerade den 31 maj, alltså för tio dagar sedan.

I OECD-rapporten konstateras att det ekonomiska läget i Sverige har klart
förbättrats under de senaste 15 månaderna. Den senaste tidens utveckling har
skapat ett gynnsamt läge för en varaktig tillväxt, anser OECD. I OECDrapporten
påminns vidare om att den expansiva ekonomiska politiken under
åren 1974-1976 var framgångsrik genom att den höll uppe den inhemska
efterfrågan, men att denna expansiva ekonomiska politik samtidigt ökade
inflationstrycket i ekonomin och undergrävde Sveriges internationella
konkurrenskraft, vilket i sin tur ledde till stigande underskott i vår
bytesbalans.

De senaste månaderna har vi kunnat se resulatet av den ekonomiska
politik som påbörjades 1977 och som inneburit att denna nedåtgående trend i
svensk ekonomi nu har brutits. OECD noterar att det har inträffat en
markerad förbättring i vår konkurrenskraft till följd av devalveringen av den
svenska kronan 1977 och till följd av de måttliga löneavtal som träffades i
januari 1978. Underskottet i bytesbalansen har kunnat kraftigt reduceras, och
inflationstakten har halverats och ligger nu långt under genomsnittet för
OECD-länderna. Arbetslösheten har kunnat hållas nere.

Detta är alltså OECD:s betyg över tre års ekonomisk politik i Sverige: en
påtaglig förbättring av den internationella konkurrenskraften, en kraftig
minskning av underskottet i våra utrikes affärer och en lägre inflationstakt än
i industrivärlden i genomsnitt.

Den som läser den socialdemokratiska reservationen nr 1 till finansutskottets
betänkande, vars huvudtema är att svensk ekonomi kraftigt försvagats
under åren 1976 till 1979, kan fråga sig om det är samma land, samma
ekonomiska politik som beskrivs av OECD och av de socialdemokratiska
reservanterna i finansutskottet och nu av Kjell-Olof Feldt här i kammaren.

Sanningen är naturligtvis den att socialdemokraterna i finansutskottet inte
har kunnat eller inte önskat inregistrera vad som har hänt under de senaste
tolv månaderna.

Låt mig därför nämna några grundläggande fakta om vad som har hänt i
svensk ekonomi under åren 1976 till 1979. Det är fakta som visar hur en på
nästan alla punkter nedåtgående trend i svensk ekonomi hösten 1976 har
kunnat vändas i sin motsats våren 1979.

Den samlade produktionen i vårt land ökade 1976 med drygt 1 % - den
sjönk för första gången på lång tid med drygt 2 96 år 1977. År 1978 ökade
produktionen på nytt med 2,8 96, och i år räknar vi med att produktionen
skall kunna öka med hela 5 96.

Handelsbalansen uppvisade stora underskott 1976 och 1977 men redovisar
nu överskott både 1978 och 1979. Underskottet i bytesbalansen har därmed
kunnat kraftigt reduceras.

Det totala antalet människor som är sysselsatta har ökat med drygt 100 000
från 1976 till 1979, och inflationen har kunnat pressas ned till en årstakt på ca
6 96, vilket kan jämföras med den toppnotering på 13 96 som nåddes
1977.

Man kan mot den här bakgrunden fråga sig varför socialdemokraterna inte
på en enda punkt vill erkänna att den förda ekonomiska politiken har varit
framgångsrik. Varför uttrycker man sig, som Kjell-Olof Feldt gjorde här, så
att vi när det gäller den ekonomiska politiken skulle stå inför svårare
prövningar i dag än tidigare, när det är så uppenbart att vårt utgångsläge är så
mycket bättre än det var på hösten 1976? Kanske är det så att socialdemokraterna
efter valnederlaget 1976 bestämde sig för att driva sin propaganda
utifrån tesen om det dukade bordet. Socialdemokraterna trodde 1976- närde
tvingades överlämna makten - att den nedåtgående trenden i vårt lands
ekonomi skulle stå sig i tre år. De trodde inte att de icke-socialistiska partierna
på så kort tid skulle kunna nå avgörande resultat. Och när verkligheten nu har.
visat sig bli en annan, ja, då är det för sent eller för svårt för socialdemokraterna
att lägga om sin propaganda.

Herr talman! Efter denna grundläggande redovisning av svensk ekonomi
vill jag ta upp ett par specialfrågor som spelar stor roll i socialdemokraternas
argumentation och i den reservation som socialdemokraterna har fogat till
utskottsbetänkandet när det gäller den ekonomiska politiken resp. den
majoritetsskrivning som socialdemokraterna har på budgetavsnittet.

Den första frågan gäller påståendet att den förda ekonomiska politiken
skulle ha inneburit växande klyftor och att den skulle medföra en överföring
av resurser från löntagarna till företagarna. Detta påstående är riktigt i en
mening. Det har under de här åren satsats stora resurser på näringslivet, men
orsaken till denna resurssatsning har självfallet inte varit en önskan att göra
företagen eller företagarna förmögnare. Syftet har varit att hålla produktionen
och sysselsättningen uppe under en period då vi hade stora struktur- och
sysselsättningsproblem i vår ekonomi. Om vi inte hade satsat stora statliga
resurser på varvsindustrin, stålindustrin, tekoindustrin och skogsindustrin,
hade ju resultatet blivit än större svårigheter för dessa grenar av vårt

Nr 173

Fredagen den

8 juni 1979

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 173

Fredagen den

8 juni 1979

Den ekonomiska
politiken, m. m.

näringsliv och därmed en större arbetslöshet. Om vi inte hade avskaffat
löneskatten, hade det betytt ett högre kostnadsläge för den svenska
exportindustrin och därmed större svårigheter att sälja våra exportvaror på
världsmarknaden i internationell konkurrens - och det hade också medfört
en högre arbetslöshet. När man från socialdemokratiskt håll kritiserar den
stora satsningen på att hålla produktionen och sysselsättningen uppe inom
delar av näringslivet innebär det ju att man från socialdemokratiskt håll
indirekt uttalar sig för en lägre ambitionsnivå i fråga om sysselsättningen.

Det hade också blivit resultatet om man hade följt socialdemokraternas
förslag i riksdagen under 1977 och 1978. Socialdemokraterna motsatte sig då
devalveringen av den svenska kronan och sänkningen av arbetsgivaravgiften.
En sådan mot företagssektorn hårdare ekonomisk politik hade visserligen
sannolikt siffermässigt på kort sikt medfört ett lägre underskott i statens
budget, men det hade samtidigt skapat en högre arbetslöshet. Jag kan i det
sammanhanget hänvisa till vad Johan Myhrman har skrivit i Ekonomisk
Debatt nr 6 1978, när han granskat de olika politiska partiernas ekonomiska
alternativ under 1977. En av hans viktigaste slutsatser är just att socialdemokraternas
ekonomiska politik skulle ha lett till en väsentligt större
arbetslöshet. Jag tycker att det är viktigt att slå fast att när socialdemokraterna
kritiserar den kollektiva överföringen av statliga resurser till företagssektorn,
så innebär det alltså indirekt en kritik av den sysselsättningsskapande politik
som har förts under senare år.

Socialdemokraternas kritik mot överföringen av resurser till näringslivet
innehåller dessutom påståendet att denna leder till växande klyftor på
individnivå. Tillgänglig statistik talar ett annat språk. Den visar att alla
visserligen fick bära sin del av bördan förden åtstramning som var nödvändig
för att på nytt vända vårt landsekonomi uppåt, men att bördan kom att i något
högre grad drabba företagarna än löntagarna. En annan sak är att om man
fortsätter den förda industri- och skattepolitiken oförändrad i en för
näringslivet gynnsammare situation, då kan fördelningseffekter av det slag
som socialdemokraterna nämner skapas. Men den ekonomiska politiken och
skattepolitiken får själ vfallet inte vara statiska. De måste i varje läge påverkas
av bl. a. den aktuella konjunktursituationen och inkomstsituationen för de
enskilda människorna.

Jag skall inte här närmare gå in på skattefrågan. Vi har diskuterat den i
kammaren, och vi kommer förvisso att diskutera den. Det finns i det här
sammanhanget bara anledning att på nytt notera att socialdemokraterna
hänger upp hela sin argumentation i fråga om finanspolitiken på förslaget om
en produktionsfaktorsskatt. Jag tror att det hade varit bättre om man när det
gäller frågan om inkomstförstärkningar för staten hade haft en litet mer
flexibel attityd, och inte försökt få människor att tro att produktionsfaktorsskatten
i alla lägen och i alla avseenden är det enda lyckliga alternativet. Det
har ju både från de fackliga organisationerna och från kommunerna
markerats en betydande osäkerhet inför förslaget om en produktionsfaktorsskatt.
Man har där gjort den rimliga bedömningen att man först närmare
måste analysera vilka verkningar införandet av en proms skulle få, innan man

låser sig för att en sådan produktionsfaktorsskatt under alla förhållanden skall
införas.

Regeringen harju också tillsatt en snabbutredning, som skall undersöka
vilka verkningar införandet av en proms skulle få. Jag delar de kritiska
synpunkter när det gäller promsen som framförts i en ledare i Ekonomisk
Debatt nr 2 i år. Ledarskribenten påminnerdärom det vulgära påstående som
görs från socialdemokratiskt håll och som upprepas i finansutskottets nu
föreliggande betänkande, att produktionsfaktorsskatten är en skatt på
produktionen. Det är, säger ledarskribenten i Ekonomisk Debatt, ”naturligtvis
helt missvisande att se promsen som en skatt som tas ut av företagen
medan majoriteten av medborgarna slipper undan”. Det är naturligtvis så att
promsen, lika väl som alla andra skatter, måste betalas av de enskilda
medborgarna och då främst av löntagarna. Om man införde en proms skulle
det ju innebära att utrymmet för lönehöjningar i motsvarande grad blev
mindre, om man inte vill att promsen skall bli en direkt kostnadshöjande
faktor, som skulle leda till att svensk exportindustri på nytt fick svårigheter
att konkurrera ute på världsmarknaden.

Herr talman! Jag skall inte i nämnvärd utsträckning gå in på den
redovisning av det mer långsiktiga perspektiv som finns i propositionen och i
utskottets betänkande. Vi har sagt att långtidsarbetet skall fullföljas och
fördjupas, och jag tror att de synpunkter som redovisas av centerpartister och
socialdemokrater i fråga om metodiken i detta långtidsutredningsarbete då
kan vara värdefulla. Självfallet måste man också beakta utvecklingen av
statens och kommunernas finansiella situation, och självfallet kan det då
finnas anledning att utnyttja ett annat år än 1977 som basår.

Socialdemokraterna har när det gäller inkomstberäkningarna i långtidsbudgeten
framfört några kritiska synpunkter. De menar att beräkningarna
under alla omständigheter skall utgå från oförändrade skatteregler. Jag delar i
och för sig den uppfattningen. Från utskottets sida säger vi att det i det här
fallet visserligen har funnits visst fog för en avvikelse från tidigare praxis,
men att det normala bör vara att de tidigare beräkningsprinciperna
används.

Herr talman! Prisutvecklingen har hittills under året varit lugn. Läget på
hemmamarknaden och de utifrån kommande prisimpulserna har verkat i
samma riktning. Under flera månader i rad har prishöjningarna räknat i
årstakt stannat kring 5 %. Även om alltså prisutvecklingen varit gynnsam
hittills i år, så inger de internationella prisstegringstendenserna vissa farhågor
också för prisutvecklingen framöver här hemma i Sverige. Situationen på
oljemarknaden är naturligtvis av speciell betydelse. Vi upplever ju i dessa
dagar hur oljebolagen utövar press på statsmakterna för att få fram
prishöjningar. Åtgärder i den riktningen har förordats också av partier som är
företrädda i den här kammaren. Men självfallet måste man vid ett ställningstagande
till oljeprishöjningar också väga in möjligheten att klara den i de
centrala avtalen angivna femprocentsklausulen för eventuell utlösning av
nya förhandlingar. Inflationen tenderar ju att i särskilt hög grad drabba de
svagare i samhället genom att användningen av olika fördelningspolitiska

Nr 173

Fredagen den
8 juni 1979

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 173

Fredagen den

8 juni 1979

Den ekonomiska
politiken, m. m.

och ekonomisk-politiska instrument försvåras. Alla ansträngningar måste
därför inriktas på att hålla prisutvecklingen nere, och det är min övertygelse
att regeringen har hög beredskap härvidlag och att den kommer att använda
de instrument som står till dess förfogande om prisutvecklingen skulle bli
mer oroande.

Herr talman! Budgetunderskottet har varit ett ofta återkommande ämne i
våra ekonomiska debatter i kammaren. Oron för ett bestående stort
underskott har uttryckts av finansutskottet och av mig personligen vid flera
tillfallen. Vi har många gånger fått revidera våra prognoser över budgetutfallet.
Budgetunderskottet har år efter år tenderat att bli större än beräknat,
och i utskottet har vi också i år på grundval av tillgängliga siffror gjort en
justering uppåt av regeringens beräkning av budgetsaldot.

Jag kan emellertid nu redovisa vissa nya siffror som kan tyda på att
utvecklingen i det här avseendet vänt och att budgetunderskottet kan komma
att bli lägre än beräknat. I budgetpropositionen beräknades underskottet för
det här budgetåret bli ca 45 miljarder kronor. I kompletteringspropositionen
räknade budgetministern med ett underskott på ca 42 miljarder kronor, men
det visar sig nu att underskottet kommer att bli klart lägre än vad man där
räknade med. Fram t. o. m. maj månad i år uppgick det löpande budgetunderskottet
till 36,5 miljarder kronor. Underskottet under juni månad kan
tänkas addera ytterligare 1 miljard till underskottet, och det skulle då för hela
budgetåret stanna vid 37,5 miljarder kronor. Det kan dock vara värt att
påminna om att vi under juni månad förra året hade ett betalningsöverskott.
Om det skulle bli fallet även i år skulle underskottet i statsbudgeten det här
budgetåret stanna på ca 35 miljarder kronor. Räknat på en tolvmånadersperiod
från maj 1978 till maj 1979 blir underskottet just ca 36 miljarder.
Slutsatsen är alltså att underskottet i statsbudgeten det här budgetåret i varje
fall icke kommer att överskrida 38 miljarder kronor.

Hur kan då detta förbättrade budgetsaldo i år påverka nästa års budgetutfall?
I viss utsträckning kan det öka underskottet, eftersom utbetalningen av
vissa anslag förskjutits från detta till nästa budgetår. Det tar sig uttryck i en
påtaglig ökning av anslagsbehållningarna. Vi räknar i utskottet med att
anslagsbehållningarna den sista juni i år kommer att uppgå till ca 23 miljarder
kronor och att denna ansamling av reserverade anslagsmedel inte kommer att
fortsätta kontinuerligt. Utskottet gör därför antagandet att anslagsbehållningarna
under 1979/80 minskar med 6 miljarder kronor och att den jämfört med
innevarande budgetår ökade utbetalningstakten leder till ett särskilt stort
underskott i budgeten 1979/80 - ca 50 miljarder kronor. Jag vill emellertid
starkt understryka osäkerheten i dessa beräkningar. Det finns faktorer som
talar för ett lägre underskott, och de senaste prognoserna för i år tyder
måhända på att också den statsfinansiella situationen är på väg att förbättras i
takt med att produktionen på nytt skjuter fart. Utskottet har med tillfredsställelse
noterat att regeringen i propositionen redovisat en närmare analys av
anslagsbehållningarna, och jag tror att det är av värde om regeringen i större
utsträckning kan styra förbrukningen av reserverade anslagsmedel.

Från folkpartiets och från centerns sida har vi uttalat att budgetunderskot -

tet successivt måste minskas genom en stramare finanspolitik. Denna måste
sannolikt innehålla både åtgärder som bromsar upp utgiftsexpansionen och
inkomstförstärkande åtgärder. Jag har tyckt mig förstå att socialdemokraterna
i grund och botten har samma mening. Partiets ekonomiske expert
Carl-Johan Åberg har i ett par artiklar i Dagens Nyheter varnat för riskerna
med ett kvarvarande stort budgetunderskott och förordat statsfinansiella
åtgärder på både utgifts- och inkomstsidan.

Många läsare av budgetavsnittet i finansutskottets betänkande torde
emellertid bli något förvirrade. När det gäller riktlinjerna för budgetpolitiken
utgör nämligen socialdemokraterna majoritet i utskottet, medan centern och
folkpartiet har en reservation och moderaterna en annan reservation. Jag
hade hoppats att vi skulle få majoritet i finansutskottet för en ansvarsfull
finanspolitik. Vi harju under den här perioden haft en enighet mellan de tre
partierna när det gäller den ekonomiska politiken. På andra områden har det
funnits större eller mindre meningsskiljaktigheter, men det har varit ett
styrkebälte att veta att de tre partierna kunnat enas när det gäller den
ekonomiska politiken och finanspolitiken. Under detta riksmötes näst sista
dag har emellertid moderata samlingspartiet ansett det nödvändigt att
markera en egen linje och att gå ifrån den finanspolitiska linje som förordas av
centern och folkpartiet. Jag beklagar att moderaterna inte ville ansluta sig till
vår linje i utskottet. Nu måste mittenpartiernas finanspolitik bli ett huvudalternativ
i den fortsatta debatten. Detta blir särskilt nödvändigt sedan det
visat sig att socialdemokraternas finanspolitik i så hög grad inriktas på
kommande skattehöjningar.

När jag läser moderaternas reservation måste jag ställa mig frågan: Vad är
det för någonting i den reservationen som är så viktigt att man i just det här
sammanhanget måste spräcka den borgerliga enigheten om finanspolitiken? I
reservationen redovisas vissa mark- och bostadspolitiska krav som moderaterna
tidigare fört fram. Där talas om en ökad valfrihet i fråga om
barntillsynen och om skärpta krav på att man skall ta anvisat arbete inom
arbetsmarknadspolitiken. Vidare nämns moderatkravet på bättre möjligheter
för privat läkar- och tandläkarvård. Dessa synpunkter skulle ju moderata
samlingspartiet ha kunnat redovisa i annat sammanhang.

Det är uppenbart att huvudfrågan gäller i vilken utsträckning och på vad
sätt budgetunderskottet bör minskas. Från de moderata reservanternas sida
vill man nu i första hand peka på möjligheterna till besparingar och
begränsningar av utgiftsökningarna, medan inkomstförstärkningar i form av
höjda skattesatser kritiseras från olika utgångspunkter, även om man medger
att sådana skattesatshöjningar aldrig kan uteslutas. Från folkpartiets och
centerns sida har vi som sagt noterat att budgetunderskottet kan nå en topp
under budgetåret 1979/80 och att det med tanke på konjunkturuppgången är
ett orosmoment. Vi har därför klart sagt ut att olika åtgärder måste övervägas
för att minska budgetunderskottet. Men det får dock inte ske på ett sätt och
vid en tidpunkt som bromsar uppgången i ekonomin innan ökningen av
kapacitetsutnyttjandet slagit igenom helt och fullt.

Vi menar därför att minskningen av budgetunderskottet på sikt måste ske

Nr 173

Fredagen den

8 juni 1979

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 173

Fredagen den

8 juni 1979

Den ekonomiska
politiken, m. m.

både genom utgiftsbegränsningaroch genom inkomstförstärkningar, men vi
framhåller samtidigt att man för att undvika skattehöjningar i första hand bör
inrikta ansträngningarna på besparingar och på begränsning av utgiftsökningarna.
Jag har svårt att förstå vad som kan invändas mot denna formulering.
Resultatet av moderaternas ställningstagande i finansutskottet har emellertid
blivit att majoritetsutlåtandet på den här punkten är författat av socialdemokraterna.

Och det är, herr talman, ett märkligt dokument. Utlåtandet består till
övervägande delen av en kritik av den tidigare trepartiregeringens och den
nuvarande folkpartiregeringens budgetpolitik. Man menar att utgiftspolitiken
har varit alldeles för generös, att stöden till företagen och till kommunerna
skulle ha kunnat begränsas. Detta är självfallet bara ytterligare ett
uttryck för vad jag tidigare pekat på i socialdemokraternas ekonomiska
politik, nämligen att deras stramare utgiftspolitik och deras kritik mot den
förda utgiftspolitiken skulle ha medfört en större arbetslöshet. Socialdemokraterna
i finansutskottet upprepar nu kravet på införande av en proms, även
om det inte finns något formellt yrkande därom. En sådan ny skatt skulle
medföra en kostnadsstegring för företagen och därmed sannolikt också leda
till svårigheter i fråga om sysselsättningen. Socialdemokraternas budgetalternativ
kräver en närmare genomgång, och jag skall senare återkomma till
det i samband med att jag också tar upp den budget som vi nu faktiskt har att
ta ställning till och vad riksdagsbehandlingen har lett till i fråga om ändringar i
förhållande till regeringens budgetförslag. Men jag vill ändå säga att jag tycker
att det är litet komiskt att när socialdemokraterna nu har fått möjlighet att
skriva majoritetsutlåtandet i fråga om budgetavsnittet, så har de praktiskt
taget inte något annat konkret förslag i fråga om budgetpolitiken utöver vad
regeringen föreslagit än införandet av promsen. Och ändå säger man i
utskottstexten att ett bifall till denna socialdemokratiska budgetpolitik skulle
innebära en omläggning av politiken med kraft och bestämdhet.

Herr talman! Den kommunala sektorn har stor samhällsekonomisk
betydelse, och vi har många gånger här i kammaren diskuterat den
kommunala sektorns expansion. Det har från olika talares sida strukits under
att kommunernas expansion måste stanna inom den ram om 3 % per år som
angivits i överenskommelsen mellan regeringen och kommunförbunden.
Under förra året ökade den kommunala konsumtionen med ca 5 %, och i år
kan ökningen komma att uppgå till nästan 4 %. Detta betyder alltså att den
kommunala konsumtionsökningen underde här båda åren har varit för snabb
och att man från kommunernas sida alltjämt har svårigheter att leva upp till
målsättningarna i överenskommelserna med staten. Det blir därför särskilt
viktigt att den kommunala sektorns expansion under åren 1980 och 1981 är
återhållsam. Det är för samhällsekonomins skull sannolikt nödvändigt att
den kommunala konsumtionsökningen under dessa år stannar vid eller
rentav något under 3 % per år. Det är därför ytterst viktigt att de något
förbättrade finansiella förutsättningar som vi nu kan skönja för kommunerna
under 1980 inte tas till intäkt för en ytterligare volymökning.

Det finansiella sparandet på den kommunala sektorn kommer också i år att

visa ett visst överskott, och det är i och för sig värdefullt med hänsyn till det
samlade offentliga sparandet, som ju påverkas av sparandeunderskottet på
den statliga sidan. Det är emellertid nödvändigt att denna något förbättrade
finansiella situation för kommunerna används till en konsolidering inför
framtiden och inte till ytterligare expansion. Den finansiella situationen för
kommunerna kan nämligen en bit in på 1980-talet på nytt bli prekär.

Herr talman! Den statsbudget som riksdagen nu skall besluta om och som
återfinns i finansutskottets betänkande 52 omsluter 180 miljarder kronor. Det
är en ökning jämfört med innevarande budgetår på hela 25 miljarder. De
största utgiftsökningarna finns inom socialpolitiken, bostadspolitiken,
utbildningspolitiken och arbetsmarknads- och industripolitiken. De är ett
uttryck för den omsorg om sysselsättningen och den sociala välfärden som
präglar såväl regering som riksdag.

Det är glädjande att statsbudgeten till den helt övervägande delen kunnat
beslutas i full enighet här i riksdagen. Den oro som många känt för att
riksdagsbehandlingen skulle leda till en okontrollerad utgiftsexpansion har
dess bättre i huvudsak visat sig vara obefogad. Budgetens utgiftsanslag har
sammanlagt höjts medea400 milj. kr. jämfört med regeringens förslag. Detta
är mindre än en halv procent av budgetens utgiftssumma. Dessutom har
riksdagen i samband med det industripolitiska beslutet beviljat kreditgarantier
som med 300 milj. kr. överskrider vad regeringen föreslagit.

Budgeteffekten av sådana garantier är självfallet svåra att ange i förväg,
men det förtjänar nämnas att riksdagen sammanlagt för åren fram t. o. m.
1981 beslutat om kreditgarantier av olika slag på sammanlagt hela 30
miljarder kronor. Det största beloppet gäller fartygskreditgarantier till varven.
Dessa garantiers budgeteffekt kan alltså bli betydande.

Oppositionspartiernas budgetalternativ skiljer sig på några punkter från det
reviderade budgetförslaget. Moderaterna har på utgiftssidan sammanlagt ett
lägre belopp än budgetförslaget, men genom att motsätta sig föreslagna
inkomstökningar för staten - bl. a. höjd stämpelskatt och barnomsorgsavgift
för egenföretagare - får man totalt ett jämfört med regeringens förslag något
sämre budgetsaldo. Centern har tillsammans med socialdemokraterna eller i
egna reservationer föreslagit vissa utgiftsökningar utöver budgetförslaget om
ca 800 milj. kr. och dessutom vissa ökade åtaganden för upprustning av
landets järnvägsnät, men jag avstår från att i det här sammanhanget kritisera
centern på den punkten.

Socialdemokraternas agerande i budgetbehandlingen måste däremot
beskrivas som ett dubbelspel. Dels kritiserar man regeringen för det stora
budgetunderskottet, dels föreslår man i riksdagen stora utgiftsökningar
utöver vad regeringen föreslagit. Den senaste månaden har de socialdemokratiska
överbuden i riksdagen duggat allt tätare. Om man räknar med
förslaget om en strukturfond och de åtaganden som socialdemokraterna
utlovat i fråga om industripolitiken, senast i dag på eftermiddagen när det
gäller varven, kommer socialdemokraternas samlade överbud under vårriksdagen
att överstiga 6 miljarder kronor. Dessa föreslagna utgiftsökningar avser
inte i sin helhet nästa budgetår, men de rimmar ändock illa med det myckna

Nr 173

Fredagen den

8 juni 1979

Den ekonomiska
politiken, m. m.

13 Riksdagens protokoll 1978/79:172-173

Nr 173

Fredagen den

8 juni 1979

Den ekonomiska
politiken, m. m.

talet om regeringens svaga finanspolitik och om att budgetministern tappat
greppet över utgiftsutvecklingen. Man skall alltså ha klart för sig att
socialdemokraterna utöver de generösa budgetförslag som budgetministern
lagt fram själva har lagt på 6 000 milj. kr. Socialdemokraterna kommer nu åter
att hänvisa till sitt förslag om en produktionsfaktorsskatt, men om promsen
skall finansiera både utgiftsöverbuden här i riksdagen och skatteomläggningen
i höst och dessutom användas för att minska budgetunderskottet, så måste
det verkligen bli en rejält tilltagen produktionsfaktorsskatt. Det finns därför
anledning att ställa frågan till Kjell-Olof Feldt: Hur hög proms vill egentligen
socialdemokraterna ha?

Från regeringens och budgetministerns sida har behovet av en stram
utgiftspolitik flera gånger framhävts. I centerns motion finns uttryckligen
samma krav. Moderaterna har uttalat sig i samma riktning. Också utskottets
socialdemokrater uttalar sig nu för en restriktiv utgiftsbehandling. Det borde
kunna lägga grunden för ett budgetarbete i höst som följer upp årets strama
budgetförslag i fråga om utgiftsbehandlingen. Då borde också de samlade
industripolitiska satsningarna kunna hållas på en lägre nivå och behovet av
kostnadskrävande insatser på tilläggsbudget därmed bli mindre, så att dessa
kan rymmas inom ramen för anslaget för oförutsedda utgifter.

Herr talman! Folkpartiregeringens budgetsförslag och dess ekonomiska
politik har i väsentliga avseenden vunnit riksdagens stöd. Jag hoppas att det
också kommer att gälla det nu aktuella ställningstagandet i fråga om
budgetregleringen. Ett sådant beslut innebär ett fullföljande av den sociala
välfärdspolitiken i vårt land. Samhällets åtaganden för de svagare i samhället
- sjuka, gamla, handikappade, flerbarnsfamiljer - bevaras, och på några
punkter görs förbättringar. Samtidigt sker ett gradvis återställande av den
samhällsekonomiska balansen. Från folkpartiets sida är vi till freds med
resultatet av detta riksmötes behandling av budgeten och av den ekonomiska
politiken.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan utom vad avser budgetregleringen,
punkt 1, där jag yrkar bifall till reservationen 4, och ett avsnitt i
motiveringen, där jag yrkar bifall till reservationen 7.

KJELL-OLOF FELDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Det beslut riksdagen skall fatta gäller ju riktlinjerna för den
ekonomiska politiken, vad sittande och kommande regeringar i framtiden
skall göra för att lösa våra ekonomiska problem. Därför var det med växande
häpnad jag lyssnade till finansutskottets ordförande, som använde en
halvtimme utan att med ett ord beröra vad den ekonomiska politiken bortom
den 8 juni egentligen skall syssla med.

Han sade sig inleda med en grundläggande redovisning av den svenska
ekonomin. Ja, det var egentligen lilla skrytvalsen - ett omsorgsfullt urval av
attraktiv statistik och ett lika selektivt urval av citat från OECD. Men
eftersom han lyssnade på mitt anförande kunde han upptäcka att det finns
många andra inslag i detta som kunde ha redovisats.

Jag skall lämna detta därhän. Men det är litet pinsamt att finansutskottets

ordförande inte gjorde ett enda försök att diskutera de grundläggande
svagheter och problem som finns i svensk ekonomi i dag. Han kunde ha sagt
någonting om arbetslösheten, om inflationstrycket. Det är inte bara oljepriserna
det gäller, Björn Molin. Det är mycket annat. Det är det sjunkande
bostadsbyggandet, de helt otillfredsställande industriinvesteringarna, de
växande regionala spänningarna och hela motsättningen mellan den svåra
finansiella obalans som vi obestridligen har och behovet av en ekonomisk
tillväxt.

Men, herr talman, det båtar föga att påtala detta, därför att folkpartiets
avsikt icke alls är att få några riktlinjer för den ekonomiska politiken fastlagda
i det här riksdagsbeslutet. Det är en tom ritual. Det är ingen som tror att de
riktlinjer som från borgerligt håll här föreslås någonsin kommer att användas
av någon regering - det är så uppenbart. Det enda riktigt konkreta är att
folkpartiregeringen inte har någon majoritet i riksdagen för någon ekonomisk
politik. Man genomför konsekvent sin märkliga version av minoritetsparlamentarism.

Jag tror att när vi får ta itu med detta fram till hösten skall vi upptäcka att
den stora bristen i finansutskottets borgerliga utskottsdel och i det anförande
vi nyss hörde är denna totala ovilja att ta itu med något av det som måste
göras. Därför är det nog lyckligast för landet, herr talman, om herr Molins
riktlinjer stannar i riksdagens protokoll.

BJÖRN MOLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är i en diskussion om den ekonomiska politiken inte
ointressant att se hur utvecklingen har varit under åren 1976-1979. Det är ju
också en huvudpunkt i socialdemokraternas reservation. Sida upp och sida
ner och även i tabeller försöker man belysa den utvecklingen. Jag beskrev den
kort på det viset att vid periodens början förelåg ett snabbt stigande
kostnadsläge för industrin, svårigheter för vår export, förlorade marknadsandelar,
ökande underskott i handelsbalansen och höjd inflation. Det var vad
vi ärvde efter socialdemokraterna 1976. Sedan vidtogs väsentliga ekonomiskpolitiska
åtgärder under 1977, och vi kan nu se resultatet av dem. Det är bättre
konkurrenskraft. Det är återvunna marknadsandelar. Det är stigande export.
Det är överskott i handelsbalansen. Och det är ovedersägligt att detta är en
huvudpunkt i den rapport som den ekonomiska expertorganisationen OECD
har publicerat. Det talas i denna rapport på sida efter sida om den markerade
förbättring av konkurrenskraften som har inträffat. Detta måste väl ändå vara
en för landet förmånlig utveckling. Något erkännande ord på den punkten
borde socialdemokraterna kosta på sig. Det är klart att oppositionens uppgift
är att opponera. Oppositionens uppgifter är att i första hand peka på
svagheterna i regeringens politik, men man behöver för den skull inte
opponera mot allting. Då förlorar oppositionen i trovärdighet, och det är inte
heller bra.

När det gäller priserna vill jag upprepa vad jag sade i mitt huvudanförande,
nämligen att hittills i år har prisutvecklingen varit tillfredsställande. Vi har
haft en lägre inflationstakt än i OECD-länderna i övrigt. Men obestridligen

Nr 173

Fredagen den
8 juni 1979

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 173

Fredagen den
8 juni 1979

Den ekonomiska
politiken, m. m.

finns det vissa risker. Utvecklingen på oljemarknaden har vi ju synnerligen
aktuell för oss i dag. Men jag vill samtidigt varna för att man i debatten
överdriver riskerna för prisutvecklingen framöver. Det kan ingen tjäna på.
Ingen i landet kan tjäna på att man i alltför höggrad sägeratt nu står vi inför en
inflation.

Sedan talade Kjell-Olof Feldt på nytt om den finansiella obalansen. Jag
gjorde ju en lång genomgång av att socialdemokraterna på en mängd punkter
har föreslagit ökade anslag till olika ändamål och att de samtidigt kritiserar
och uttalar sin oro för det stora budgetunderskottet. Jag vill bara upprepa vad
jag tidigare sagt: Det är ett dubbelspel att på en gång kräva lägre budgetunderskott
och yrka på merutgifter. Socialdemokraternas finanspolitik går alltså
inte ihop. Det skulle därför vara förödande för landet om socialdemokraternas
budgetpolitik fick stöd här i riksdagen.

KJELL-OLOF FELDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Björn Molin ville ha ett erkännande för det som har uträttats
under de tre borgerliga regeringsåren. Jag sade i mitt anförande att
konkurrensläget har förbättrats, att vi haren lägre inflationstakt i år än i fjol
och att vi har en konjunkturuppgång. Men det är ändå inte det som har hänt
mellanåren 1977 och 1979 som kommer att avgöra vår framtid. Jag undrar om
kammarens ledamöter observerade vad Björn Molin jämförde med när han
ville få fram de stora förbättringarna. Det var inte de socialdemokratiska
regeringsåren, utan det var budgetåret 1977 som han valde som utgångspunkt
för sin lilla genomgång.

Men det handlar som sagt om vad vi skall göra i framtiden. Låt mig då ta
upp den enda fråga där Björn Molin verkligen berörde framtiden, nämligen
budgeten. Jag tyckte det var mycket illavarslande när han där försökte
framställa situationen som att vi är på väg mot en budgetförbättring. Möjligen
kan det vara så att budgetförsämringen inte blir lika stor som vi har befarat,
möjligen kommer budgetunderskottet inte att öka från 40 till 50 miljarder
utan kanske från 38 till 48 miljarder. Men det tror jag tröstar väldigt få.

Sedan säger Björn Molin att folkpartiet har fått igenom sin budget under
våren, det är bara en part som har avvikit och det är socialdemokratin, som
har farit fram med våldsamma överbud. Det går att konstatera att det
budgetalternativ som vi har lagt fram är 7 miljarder kronor starkare än den
budget som de borgerliga partierna står för. Det handlar nämligen inte bara
om produktionsskatten - vi har föreslagit en rad andra inkomstförstärkningar
och besparingar. Det finns ingen överbudspolitik av socialdemokratiskt
märke här i riksdagen.

Med stora gester försvarar Björn Molin den borgerliga politiken också på
fördelningsområdet och påstår samtidigt att nu går vi mot en budgetförbättring.
Den här riksdagen har under de senaste veckorna sänkt skatten för
företagare och skogsägare med sammanlagt 1 700 milj. kr., om de möjligheter
som ni har givit dessa kategorier utnyttjas fullt ut. Dessa pengar finns inte
med i några kalkyler om vad som skall hända med budgeten i framtiden. Inte
heller finns de med i några beskrivningar av folkpartiets strävanden på

fördelningspolitikens område. Förvisso kan det vara värt att med olika
metoder stimulera dessa grupper i deras arbete, men att sänka skatten för dem
med över en och en halv miljard tror jag inte är förenligt med en rättvis
fördelningspolitik.

BJÖRN MOLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag noterar med tillfredsställelse de erkännanden om den
ekonomiska politiken som Kjell-Olof Feldt gav inledningsvis i sin replik.

Beträffande statsbudgeten vet vi att budgetsaldot i år blir bättre än
beräknat. Men det är inte säkert - vilket jag strök under i mitt anförande-att
det innebären förbättring även för kommande budgetår. Det kan t. o. ni. leda
till att vi får ett särskilt stort budgetunderskott 1979/80. Detta är ett problem,
och därför säger vi inom centern och folkpartiet att åtgärder skall vidtas på
både inkomst- och utgiftssidan.

Jag har påmint om den här diskussionen därför att riksdagen redan med
anledning av finansutskottets betänkande nr 20 i februari i år beslöt uttala att
riksdagen vid budgetberedningen skulle inta en mycket restriktiv hållning.
Det är mot den bakgrunden som jag har kritiserat socialdemokraterna för att
de föreslår ökade anslag till olika ändamåi - mera pengar till skolans
fritidsverksamhet, fler tjänster till AMS, förlustlån till Uddcomb, höjda
bostadsbidrag, höjningar av olika kulturanslag, generösare fartygskreditgarantier
m. m., m. m. På sammanlagt 70 olika anslagspunkter har socialdemokraterna
reserverat sig för höjda anslag i förhållande till utskottsmajoriteten.
Summan av dessa höjningar blir 6,3 miljarder kronor.

Sedan sade Kjell-Olof Feldt att socialdemokraterna har ett fast budgetalternativ,
som jämfört med regeringens skulle innebära en förbättring på 7
miljarder kronor. Då är han alltså skyldig kammaren 13 miljarder kronor. Jag
upprepar min fråga: Hur stor produktionsfaktorsskatt avser ni att införa om ni
vinner valet?

Jag är kritisk mot socialdemokraterna också i fråga om de mer långsiktiga
utgiftsåtagandena. I februari framhöll finansutskottet - f. ö. i full enighet - att
man borde vara restriktiv också med beslut, som utan att påverka årets
budget kan medföra utgifter längre fram. Lika fullt vill socialdemokraterna
nu att riksdagen i år skall besluta om stora framtida åtaganden bl. a. på
näringspolitikens område. Inte heller på denna punkt gärdet socialdemokratiska
budgetalternativet ihop.

NILS ÅSLING (c):

Herr talman! När vi från centern inför behandlingen av kompletteringspropositionen
föreslagit ett särskilt ekonomiskt-politiskt handlingsprogram i
sex punkter, är det ett uttryck för vår oro beträffande den ekonomiska
utvecklingen och vårt krav på en mer konkret inriktning av politiken än
regeringen förordar. Det är också ett uttryck för vår övertygelse att våra
ekonomiska problem kan lösas endast i en anda av samförstånd. Vi ser det
därför som ett hoppfullt tecken att det finns en icke socialistisk majoritet
bestående av centern, folkpartiet och moderaterna som anslutit sig till vårt

Nr 173

Fredagen den

8 juni 1979

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 173

Fredagen den

8 juni 1979

Den ekonomiska
politiken, m. m.

krav på ett handlingsprogram med ekonomiskt-politiska åtgärder, som måste
förberedas nu och bringas till verkställighet i höst.

Det skulle inte förvåna om det scenario som den ekonomiska utvecklingen
kommer att uppvisa mot hösten har vissa paralleller med tidigt 1930-tal eller
tidigt 1950-tal. De svåra ekonomiska balansproblem som man då hade i vårt
land bemästrades genom politiska samförståndslösningar. Jag håller det för
troligt att vi nu är på väg in i en situation som t. o. m. kräver regelrätta
”samhällskontrakt”, dvs. att arbetsmarknadens parter och andra berörda
intressegrupper under statens ledning i precisa termer måste fastlägga det
samhällsekonomiska utrymmet för sitt agerande.

När regeringen Fälldin tillträdde hösten 1976 var Sverige med hög fart på
väg in i efterkrigstidens djupaste ekonomiska kris. Inflationen hade gått i
höjden sedan 1974, och mot slutet av samma år började industriproduktionen
minska. Sveriges olycka även den gången var att vi hade en svag regering,
som saknade majoritet i riksdagen. Det är inte utan anledning som
LO-ekonomerna i sin vårrapport betecknat socialdemokratins underlåtenhet
att revalvera kronan 1973 som det allvarligaste ekonomiskt-politiska misstaget
under 1970-talet.

Världsinflationen släpptes in i Sverige. Vi fick den famösa övervinstdebatten
och kostnadsexplosionen som ledde till en 40-procentig kostnadsökning
åren 1975 och 1976. Många svenska förelag började gå dåligt redan 1975, och
1976 mörknade läget snabbt. Under 1977 genomfördes de nödvändiga
kostnadsanpassningarna. Kronan devalverades och den privata konsumtionen
drogs ned.

Regeringen Fälldins ekonomiska politik var framgångsrik. Inflationstakten
sänktes från 13 till 7,5 %. Handelsbalansen vändes till plus. Utlandsupplåningen
sjönk till den lägsta nivån sedan 1974. Näringspolitiken möjliggjorde
att en lång rad nödvändiga strukturåtgärder kunde genomföras. Det
blev en snabb återhämtning i svensk ekonomi åren 1977 och 1978.

Det mest anmärkningsvärda med den epoken är väl att socialdemokratin
ställde sig utanför den meningsfulla debatten genom att systematiskt
motsätta sig varje åtgärd som skulle visa sig kunna återföra balansen i
Sveriges ekonomi.

Hade vi följt de socialdemokratiska förslagen skulle våra exportvaror i dag
ha varit 20 å 25 96 dyrare än konkurrenternas.

Åtgärderna innebar en kännbar åtstramning för många i samhället - det
skall erkännas - men det kanske inte är så förvånande med tanke på att
krisens huvudorsak just var att vi konsumerade mer än vi producerade.

Centern såg dock till i trepartiregeringen att utsatta grupper kompenserades
genom direkta åtgärder. Nyligen gjorda beräkningar visar också att de
svårast utsatta grupperna i samhället hölls skadeslösa i den nödvändiga
åtstramningen, medan reallönerna per arbetad timme i stort sett låg stilla.
Minskningen med 3 96 motsvarar ju ungefär minskningen av arbetstiden
genom införande av den femte semesterveckan. Pensionerna och de sociala
förmånernas värde har från 1976 till 1979 ökat i reala termer.

Det är ett livsvillkor för svensk ekonomi att den stabiliseringspolitik som

bedrevs under dessa två år nu fullföljs med all kraft. Det är dessa synpunkter
som kommertill uttryck i vårt program förden ekonomiska politiken. Det var
också därför vi i november-december i fjol förordade en försiktigare
stimulanspolitik än regeringen och majoriteten.

Vi har denna vår på nytt markerat att vi anser det angeläget att hålla igen på
statsutgifterna. Lika nödvändigt som det är att stimulera ekonomin med en
underbalansering av budgeten i en lågkonjunktur, lika nödvändigt är det att
minska budgetunderskottet när det börjar gå uppåt. Framför allt är det fel att
späda på konsumtionen i en högkonjunktur genom skattesänkningar som
kanske ger popularitet för stunden men som sedan behöver tas tillbaka
genom andra skattehöjningar. Det kan alltså i bästa fall bli fråga om
omfördelningar. Omläggning av skatten bör ske i höst, när man kan ta
ställning till hela uppläggningen och då skatteomläggningen kan bli till direkt
nytta i avtalsrörelsen.

Trots tidigare löften och utfästelser har nu även folkpartiet och moderaterna
slutit upp bakom denna linje.

Detta innebär att man nu av samhällsekonomiska skäl accepterar ett
uppskov med skatteomläggningen till i höst. Svensk politik borde därmed
vara en myt fattigare och det faktum bekräftats att en skatteomläggning i
detta konjunkturläge måste ingå som ett oundgängligt element i stabiliseringspolitiken.

Även centern vill ha en skatteomläggning och marginalskattesänkning -som är angelägen - men vi vill ge reformen ett reellt innehåll och inte nöja oss
med något illusionsnummer.

Innan riksdagen hemförlovas försommaren måste den här frågan en gång
för alla klaras ut inför svenska folket. Det är ett besked som måste ges från
folkpartiet och moderaterna här i dag som en bekräftelse på den uppgörelse
som ligger bakom majoritetsskrivningen till finansplanen.

Moderaternas speciella piruetter i samband med beslutet om budgetregleringen
gör detta ofrånkomligt.

Det bör också tilläggas att om man eftersträvar ett icke socialistiskt
alternativ, så måste det alternativet grundas på ekonomiska realiteter, och en
ytterligare underbalansering av budgeten i denna högkonjunktur måste då på
allt sätt motverkas.

Vi har ett betydande sparunderskott i svensk ekonomi som betalas med
utlandslån. Även om skulden 1978 ökade i långsammare takt än den gjort
sedan 1973 är det samlade beloppet nu uppe i den aktningsvärda summan av
57 miljarder kronor. Redan räntekostnaderna på dessa lån har nått en
storleksordning som gör att vi nu betalar inemot tusenlappen per
yrkesverksam svensk i räntekostnader för denna upplåning. Med utgångspunkt
från folkpartiregeringens mycket optimistiska kalkyler kan skulden
beräknas till 75 ä 80 miljarder kronor 1981. ett år som vi kan räkna med en
försämrad konjunktur och alltså nya samhällsekonomiska påfrestningar.

Våra kostnadsrelationer i förhållande till utlandet har nu i stort sett
återställts. Skillnaden jämfört med situationen i början på 1970-talet, när vår
ekonomi var i balans, är emellertid att vi under mellantiden förlorat

Nr 173

Fredagen den

8 juni 1979

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 173

Fredagen den

8 juni 1979

Den ekonomiska
politiken, m. m.

marknadsandelar i betydande omfattning. Att fortsättningsvis behålla och
öka marknadsandelar liksom att komma ur skuldberoendet till utlandet
fordrar ett hårt arbete ännu under många år. Ett minskat bytesbalansunderskott
och en därmed ökad handlingsfrihet är därför en angelägenhet av första
ordningen.

Nu växer efterfrågan snabbt i svensk ekonomi, utan tvivel alltför snabbt
inom vissa sektorer. Antalet lediga platser har ökat starkt inom vissa
branscher och regioner. I vissa regioner, t. ex. det småländska småindustriområdet,
är efterfrågan på arbetskraft mycket stor, och flaskhals- och
överhettningsproblem hotar. På andra håll i landet råder å andra sidan en
närmast permanent lågkonjunktur.

Det är angeläget att samhället nu successivt kommer till rätta med dessa
obalansproblem. Regeringens engagemang i de här frågorna är dock inte
särskilt övertygande. Talet från i höstas om flyttlasspolitik har dock tystnat.
Det är också från den synpunkten glädjande att folkpartiet liksom moderaterna
anslutit sig till vårt sexpunktsprogram, enligt vilket man också bör
eftersträva en aktivare regionalpolitik som i stället för flyttlasspolitik
stimulerar till ökad rörlighet när det gäller investeringarna, dvs. kapitalet.
Nyetablering i sysselsättningssvaga områden och yrkesmässig rörlighet är
nämligen viktiga inslag också i stabiliseringspolitiken.

Detta har tydligen - det framgick av den tidigare debatten här - väckt
Kjell-Olof Feldts förundran. Att öka sysselsättningen i regioner med
undersysselsättning minskar dock trycket i överhettade regioner. Är detta
verkligen socialdemokratin främmande? Det förklarar i så fall det förströdda
intresse som socialdemokratin ägnade de regionalpolitiska besluten härförleden.

Socialdemokraterna, liksom ekonomidepartementet, ligger en smula efter i
fråga om prognoserna för den internationella utvecklingen. Då man talar om
effekterna av den allt kraftigare uppbromsning som skett i USA, bör man
notera att siffrorna i efterhand visar på en fortsatt högre aktivitet än vad man
tidigare räknat med. BNP-tillväxten har legat vid knappt 5 % både 1977 och
1978 och förväntas stanna en bit över 3 % för 1979, att jämföra med
ekonomidepartementets prognos om 2 å 3 % i den reviderade finansplanen.
Avmattningen i USA har således varit långsammare och mindre djup än man
förut haft anledning räkna med. Däremot torde uppgången i vissa för oss
viktiga västeuropeiska länder bli något mindre under 1979 än man tidigare
räknat med.

Det finns därför en möjlighet att tillväxten av våra exportmarknader blir
långsammare än planerat. Detta motiverar ytterligare ansträngningar för att
utnyttja 1979 till en kraftfull förbättring av den svenska exporten och inte
skjuta på insatserna för att nedbringa bytesbalansunderskottet till en osäker
framtid.

Utvecklingen av oljepriserna - och i viss mån även av andra råvarupriser -har blivit ogynnsammare än vad både ekonomidepartementet och OECD
kunnat föreställa sig. Det har redan i år medfört att den totala tillväxten inom
OECD-området sjunkit klart under den prognostiserade tillväxttakten om ca

3,5 % för 1979.1980 kan situationen bli väsentligt sämre. En orsak till detta är
risken för återhållande åtgärder i de länder som vi i första hand hoppas skall
hålla efterfrågan uppe-det gäller framför allt Västtyskland. Detta kan tyda på
att vi är på väg in i något av en ny oljekris.

Socialdemokraterna går i sin motion och i sin reservation till angrepp mot
trepartiregeringens finansplaner, och anklagelserna gäller bristande prognoser.
Hela den socialdemokratiska politiken under den utdragna lågkonjunkturens
början baserade sig dock på en felsyn som är rikt dokumenterad i 1975
års långtidsutredning. Socialdemokraterna kastar alltså sten i glashus med
den här kritiken. 1 reservationen försöker man också på ett ganska
betecknande sätt belägga påståendena om försämringen under perioden
1976-1979 genom diverse statistiska uppgifter. Det är betecknande att man då
har valt olika jämförelseperioder, nämligen i det ena fallet sex och i det andra
fallet fyra år, och därvid också räknat 1976, då politiken i allt väsentligt
bestämdes av socialdemokraterna, till den period med vilken man vill visa
hur dåligt allting blivit. Så enkla knep när det gäller att argumentera i sak
imponerar ju föga.

Då det är fråga om vinstutvecklingen i företagen använder man sig inte av
några genomsnittsvärden. Summan för åren 1977-1979 skulle då ha blivit
blygsamma 6,8 miljarder per år, och inte heller ställer man vinsterna i relation
till den totala kapitalstocken. I så fall skulle det nämligen ha framgått att den
svenska industrins vinstläge har varit unikt lågt både historiskt och vid en
internationell jämförelse. Det är också intressant att perioden 1970-1975 i
detta sammanhang lyser med sin frånvaro i den socialdemokratiska jämförelsen.
Hade den tagits med hade läsaren sett att företagsvinsterna var
betydligt högre under den socialdemokratiska regeringen dessa år.

En myt som socialdemokraterna har svårt att upprätthålla är att trepartiregeringen
bedrev en obefogat hård åtstramningspolitik under åren 1977 och
1978, medan socialdemokraterna förordade en politik som skulle ha stimulerat
till bättre resursutnyttjande.

Först och främst måste det sägas att centern ingalunda skäms för att ha
förordat en återhållsamhet som har varit nödvändig för att anpassa vår
inhemska förbrukning till våra resurser. De föreslagna socialdemokratiska
stimulansåtgärderna, t. ex. våren 1978, var av endast hälften så stor
omfattning som dem som trepartiregeringen då genomförde. Påståendet om
en obefogad åtstramningspolitik under 1977 vinner inte heller tilltro. Vi läser
t. ex. med intresse i OECD:s Sverigerapport från april 1979 att ”i motsats till
det typiska mönstret för stabiliseringsprogram åtföljdes krondevalveringen
av en expansiv snarare än en restriktiv efterfrågepolitik. Statsbudgeten
utövade en viktig generell efterfrågeeffekt i stimulerande riktning både 1977
och 1978, ehuru man före 1977 års devalvering vidtagit åtgärder för att hålla
tillbaka privatkonsumtionen främst genom en ökning av mervärdeskatten,
”

Socialdemokraterna tror sig slutligen vinna en poäng genom att tala om
ökad regional obalans. Kjell-Olof Feldt gjorde det nyss. Det torde knappast
finnas ett tillräckligt statistiskt underlag för att i dag underbygga sådana

Nr 173

Fredagen den

8 juni 1979

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 173

Fredagen den
8 juni 1979

Den ekonomiska
politiken, m. m.

påståenden. Det räcker emellertid med att erinra om hur situationen kunde
ha gestaltat sig. Om inte trepartiregeringen hade vidtagit viktiga åtgärder på
de ekonomiska, regionalpolitiska och strukturpolitiska områdena, om socialdemokraterna
med sitt nej till kostnadsanpassningen, sin negativa inställning
till en rad av reformerna i småföretagspaketet etc. kunnat påverka den
ekonomiska politiken hade resultatet tvivelsutan blivit katastrofalt för de
utsatta regionerna som ändå med trepartiregeringens åtgärder kunde hålla en
relativt hygglig aktivitet.

Socialdemokraterna står, om man läser reservationerna och majoritetsskrivningen
i tillämpliga delar, egentligen utan realistiska handlingsalternativ.
Utskottets ordförande visade ju nyss helt riktigt att det i själva verket bara
är förslaget om en produktionsfaktorsskatt som är det bärande momentet i
det socialdemokratiska alternativet. Dessutom rör det sig om en skatteform
som man nu som bäst håller på att utreda. Den är alltså inte utformad och har
också mötts med en viss skepsis inom socialdemokratins egna led.

Det räcker alltså inte med allmänna, fromma förhoppningar om att
produktionsfaktorsskatten skall lösa alla problem och skapa ekonomisk
stabilitet, som ju ändå är en förutsättning för en ökning av sysselsättningen
liksom också en absolut förutsättning för lösningen av sysselsättningsproblemen
bland ungdomen, vilket kanske är vårt största aktuella problem inom
arbetsmarknadspolitiken. Inte heller räcker det med att, som Kjell-Olof Feldt
gjorde nyss, med eftertryck föredra de nio punkter som socialdemokratin
talarom. Det är inte mycket att bygga en stabilise ringspolitik på. Vi har i vårt
program ställt upp vissa grundläggande krav, som måste uppfyllas om
stabiliseringspolitiken skall bli framgångsrik. Vår avsikt har framför allt varit
att lägga en plattform för den ekonomiska politiken i höst, en nödvändig
förberedelse för vad som måste komma med tanke på vår parlamentariska
situation. Det ger också programmet politisk tyngd och status. Och framför
allt, herr talman, borde programmet kunna bidra till vad vårt land nu först och
främst behöver, nämligen samling kring en kraftfull ekonomisk politik.

Under detta anförande övertog talmannen ledningen av kammarens
förhandlingar.

KJELL-OLOF FELDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Också Nils Åsling uppehöll sig framför allt vid historien. Han
gav en föreläsning i ekonomisk historia, liksom Björn Molin. Först och främst
beskrev herr Åsling fasornas år - åren 1973 till 1976. Det var då de
grundläggande misstagen begicks i svensk ekonomi, och då skapades
förutsättningarna för de svårigheter som sedan trepartiregeringen fick ta hand
om. Men han glömde en detalj - vem som var ordförande i riksdagens
finansutskott de här åren, vem som gång på gång, ända in i valrörelsen 1976,
tillskrev sig och sitt parti den egentliga äran för sina stora ekonomiska
framgångar, att vi klarade sysselsättningen, att vi höll uppe investeringarna,
att vi hade en större prisstabilitet än OECD-området.

Vem vardén mannen? Jo, det var Nils G. Åsling, som mer än någon annan

ville göra sig till symbolen för den framgångsrika stabiliseringspolitiken
under jämviktsriksdagen. Hur glömsk eller hur falsk får man bli, Nils
Åsling?

Herr Åsling gjorde ett påstående som det kan vara värt att ställa en fråga
kring. Nils Åsling påminde om att 1974 krävde LO-ekonomerna revalvering.
Det var, sade Nils Åsling, det största misstaget i modern tid att inte lyda det
rådet. Nu är det så, herr talman, att denna vår råder oss LO-ekonomerna på
nytt att revalvera. Då måste jag fråga Nils Åsling: Vill han följa det rådet?
Och, om inte, varför är LO-ekonomernas kvaliteter sämre i dag än de var
1974?

Centerns handlingsprogram -sexpunktsprogrammet -lägger en fast grund
förden framtida politiken, säger Nils Åsling. Men den grunden är inte fastare
än att Nils Åsling nu här i kammaren måste begära besked av folkpartiet och
moderaterna om vad sexpunktsprogrammet egentligen innebär i sin enda
konkreta punkt, nämligen den om skattepolitiken. Det är ytterst märkligt att
det beskedet inte har lämnats tidigare till herr Åsling. Kom herr Åsling aldrig
på att fråga herrarna Molin och Burenstam Linder om vad för slags
skattepolitik de vill föra innan ni basunerade ut de sex punkterna som
riktlinjer för den ekonomiska politiken?

Det gör ett något fattigt intryck, herr talman, att det nu, här i kammaren, i
den offentliga debatten, skall klargöras var partierna egentligen står enligt de
program som sägs innehålla riktlinjerna för framtiden.

BJÖRN MOLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill säga till Nils Åsling att vi har haft en meningsskiljaktighet
i fråga om skatterna. Jag är fortfarande kritisk mot det sätt som man
agerade på i finansutskottet, varigenom man omöjliggiorde ett beslut om
marginalskatterna i riksdagen i vår. Men det tjänar nu föga till att fortsätta den
debatten. Riksdagen får i höst fatta ett beslut om en rimlig marginalskattesänkning,
och en utgångspunkt för det beslutet får då vara att denna
skatteomläggning skall totalfinansieras.

Jag har mot den bakgrunden ingenting att invända mot Nils Åslings syn på
finanspolitiken, såsom han utvecklat den här i dag.

NILS ÅSLING (c) kort genmäle:

Herr talman! Jag anklagar inte socialdemokratin i och för sig för
underlåtenhetssynderna åren 1973 till 1976. Jag kan gott erkänna att det i den
situationen - i Hagauppgörelsernas spår - fanns ett brett parlamentariskt
ansvar förden ekonomiska politik som då fördes. Men det anmärkningsvärda
med skrivningarna i de socialdemokratiska reservationerna till finansutskottets
betänkande är deras perspektivlöshet. Man försöker på ett ganska
genomskinligt sätt att med en tillrättalagd statistik snedvrida hela perspektivet,
och man låter alla olyckor börja den 8 oktober 1976, medan det i själva
verket rör sig om den ekonomiska utvecklingen under hela 1970-talet, då de
stora misstagen faktiskt begicks åren 1973 och 1974.

Jag är mycket väl medveten om den roll som finansutskottet då spelade. Vi

Nr 173

Fredagen den

8 juni 1979

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 173

Fredagen den

8 juni 1979

Den ekonomiska
politiken, m. m.

hade en svag regering-en minoritetsregering. Tyngdpunkten låg då som nu i
riksdagen. Men för den skull kan man ju inte frita den då sittande regeringen
från det avgörande exekutiva ansvaret. Den regering som då hade ansvaret
var en socialdemokratisk regering, och den får finna sig i att stå till svars för
vad som då hände, lika väl som den folkpartistiska minoritetsregeringen får
göra det nu. Annars skulle ju den kritik som Kjell-Olof Feldt så vältaligt riktar
mot herr Mundebo och hans kolleger i folkpartiregeringen vara fullständigt
verkningslös.

När det gäller LO-ekonomerna kan vi nu efteråt säga att deras råd år 1973
var klokt - det fanns fog för och substans i deras kritik mot den
socialdemokratiska politiken i det skedet. Däremot tror jag att de har fel nu.
En sanning gäller ju aldrig under alla förhållanden - perspektivet och den
ekonomiska verkligheten förändras, och ett gott råd år 1973 behöver inte med
nödvändighet vara ett gott råd i dag.

Sedan konstaterar jag att utskottets herr ordförande böjer sig för fakta. Han
accepterar nu den uppgörelse som vi har träffat. Jag noterar detta med
tillfredsställelse. Jag tror att det är politiskt klokt för det icke-socialistiska
alternativet när det gäller den ekonomiska politiken. Men framförallt tror jag
att det är klokt med hänsyn till landets ekonomi. Låt oss då också komma
överens om att i sak informera det svenska folket om att vi nu tillsammans
har valt den här modellen för skatteomläggningen.

KJELL-OLOF FELDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Åsling säger i sin replik att det inte är socialdemokratin
han anklagar för det som nu kallas underlåtenhetssynderna under åren 1973
till 1976. Det lät litet annorlunda i herr Åslings huvudanförande, där han
talade om svåra och katastrofala misstag. Om mitt minne inte helt sviker mig
var det enbart den socialdemokratiska regeringen som var måltavlan för hans
kritik.

Men det går inte ihop. Herr Åsling försöker nämligen samtidigt framställa
det som om den socialdemokratiska regeringen under de här åren var helt
maktlös och inte kunde påverka politiken. Jag kan läsa två meningar ur
finansutskottets betänkande 1975/76:40 - finansutskottet stod då under
ordförandeskap av Nils Åsling: "Regeringen har tvingats lägga om politiken i
sådan riktning att breda majoriteter i riksdagen kunnat lägga fast en expansiv
ekonomisk politik med syfte att rädda den fulla sysselsättningen, förbättra
offentlig service och investera i ökad produktionskapacitet. Riktlinjerna för
denna politik, som präglas av en kombination av generella och selektiva
åtgärder, har i hög grad grundats på centerns och folkpartiets förslag och
motioner.”

Vart tog den socialdemokratiska regeringen vägen, herr Åsling? Det var ju
den socialdemokratiska regeringen som i herr Åslings huvudanförande var
den verkliga boven i det här dramat!

Nej, erkänn att det är svårt att skriva om historien - särskilt om den är
dokumenterad, och det råkar den vara i riksdagens protokoll.

Jag ställde en fråga till herr Åsling om sexpunktsprogrammet och om

regionalpolitikens centrala roll. Det står ju i det här fina nya programmet att
regionalpolitikens centrala roll skall vara att motverka regional överhettning,
men jag blev inte klok på herr Åslings svar. Överhettning betyder ju att det
råder överefterfrågan på arbetskraft, dvs. att det finns för många lediga jobb
och för få arbetssökande. Är det framför allt detta som regionalpolitiken i
framtiden skall motverka? Om det så att säga är resultatet av vad trepartiregeringen
och den borgerliga majoriteten har tänkt ut måste jag, när herr
Åsling påstår att den regionala balansen har förbättrats under den borgerliga
regeringsepoken, ge herr Åsling ett allvarligt menat råd: Åk i sommar till
Norrbotten, till Värmland, till Dalarna, till Ådalen. Där, bland tiotusentals
arbetslösa, hittar herr Åsling resultatet av den borgerliga regionalpolitiken!

NILS ÅSLING (c) kort genmäle:

Herr talman! Min kritik grundar sig på det faktum att den socialdemokratiska
reservationen försöker leda i bevis hur förskräckligt illa man skött den
ekonomiska politiken under de senaste tre åren genom att manipulera,
genom att ange godtyckligt valda jämförelseår och i sitt tabellmaterial alltså
underlåta att ta upp vad som hände 1973-1976. Varför försöker man dölja
detta? Det är ju det som jag riktar kritik mot socialdemokratin för. Och sedan
är det ju ändå så att det citat ur finansutskottets betänkande som Kjell-Olof
Feldt här högläste gäller en detalj. Men uppläggningen, förslagen, propositionerna
och analyserna av den ekonomiska politik som låg till grund för
besluten under jämviktsriksdagen var ju ändå den socialdemokratiska
regeringens. Det fanns därför ingen anledning till att inte den regeringen
skulle ta sitt ansvar. Och om den inte var mäktig det, skulle den ju ha avgått
och sett till att det hade blivit någon annan som hade övertagit ansvaret.
Socialdemokratin kan inte springa ifrån sitt ansvar för den ekonomiska
politiken under åren 1973 till 1976.

Man behöver alltså inte skriva om historien, utan man kan bara läsa den
socialdemokratiska reservationen och se vilka luckor som där finns.

Sedan säger Kjell-Olof Feldt att han inte förstår punkten 5 i vårt program -den om regionalpolitiken, att man genom en aktivare regionalpolitik skulle
kunna motverka överhettning i vissa regioner. Är Kjell-Olof Feldt helt
främmande för möjligheten att flytta produktionen från överhettade områden
till områden där lediga produktionsresurser finns? Genom att lägga ut
jobb, genom att flytta tillverkningsenheter, genom att flytta kapitalet i stället
för att flytta arbetskraften kan man faktiskt dämpa överhettningen på de orter
där det verkligen är problem och samtidigt nå den önskade regionalpolitiska
effekten genom att öka sysselsättningen i undersysselsatta områden.

Jag känner mycket väl till problemen i Norrbotten och Norrlands inland.
De har ju under de senaste åren präglats av den strukturkris som den
råvarubaserade basindustrin där har råkat ut för. Den krisen har inte den
regionalpolitik som vi hittills har haft lyckats kompensera. Det är ett ansvar
som vi säkert får dela på. Centern har inför denna kammare nyligen fört fram
vissa förslag som högst avsevärt skulle ha förbättrat regionalpolitiken. Men
de förslagen hade vi dess värre inte socialdemokratins stöd för.

Nr 173

Fredagen den

8 juni 1979

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 173

Fredagen den
8 juni 1979

Den ekonomiska
politiken, m. m.

STAFFAN BURENSTAM LINDER (m):

Herr talman! Trepartiregeringen hade i ett svårt utgångsläge avsevärda
framgångar med sin ekonomiska politik. Mot bakgrund av det meningsutbyte
som herr Åsling och herr Feldt just har haft om hur man såg på detta
utgångsläge vill jag gärna understryka att vi från moderat sida i ett antal
omgångar redan på ett tidigt stadium - inte minst i den valrörelse som drevs
1976 - beskrev lägets allvar.

Socialdemokraterna öser nu, som förr, sin galla över vad som under de åren
gjordes. En bred allmänhet tar den kritiken för vad den är - uppgivenhet i
avsaknad av ett hållbart positivt alternativ. Att den beskrivningen inte utgör
överord framgår redan vid ett snabbt studium av vad socialdemokraterna
faktiskt har haft att säga under denna period om vad som bort göras. Man har
varit motståndare till allt och det med motstridiga argument. Än anklagades
regeringen för att göra för stora insatser för att få fart i ekonomin. Än
anklagades regeringen för att göra för små insatser för att få fart i ekonomin.
Ibland har det inte varit mer än knappt en månad mellan dessa oförenliga
uttalanden, som t. ex. i december 1978 resp. januari 1979. Det enda som varit
oförändrat är socialdemokraternas krav att kraftigt öka både skatter och
offentliga utgifter. Den profilen på deras politik är klart synlig även i dag.

Det är en förskräckande lång lista på skatter som socialdemokraterna velat
höja under dessa tre år. Kronan på det verket är förslaget att nu införa en s. k.
proms. Hade man fått gehör för sin politik, hade det, som jag tror att också
Nils Åsling påpekade, inneburit att kostnadsnivån ute i näringslivet legat
mycket högre än den nu gör. Tar man med i beräkningen att socialdemokraterna
dessutom varit motståndare till de devalveringar som gjorts kan
man se att vårt kostnadsläge i förhållande till utlandet med en socialdemokratisk
politik skulle ha varit ungefär 25 % högre än det är i dag. För att t. ex.
Volvo skulle få samma kostnadstäckning som man har i dag hade man på
exportmarknaden behövt ta ut ett 25 % högre pris. Utländska textilvaror, för
att ta ett annat exempel, skulle på den svenska marknaden ha varit 25 %
billigare i förhållande till svensktillverkade varor än de i dag är.

Var och en kan själv göra sig en föreställning om hur det ekonomiska läget i
landet skulle ha sett ut, om man hade tillämpat metoder som lett till sådana
resultat. Arbetslösheten, för att ta någonting viktigt, skulle ha varit mycket
omfattande. Kjell-Olof Feldt påstod att vi med en socialdemokratisk
skattepolitik nu skulle ha haft ett 15-20 miljarder lägre budgetunderskott.
Det är med förlov sagt en ytlig beräkning, där han fullständigt tappar bort de
negativa verkningar som den politiken skulle ha haft på svensk ekonomi,
sysselsättning, utveckling och konkurrenskraft. Dessa verkningar hade
säkert lett till en katastrofal utveckling även på budgetsidan.

Trepartiregeringen kunde under sin tid genomföra ofta motiga och
besvärliga ekonomisk-politiska åtgärder i stor enighet. Den enigheten mellan
de tre partierna består även i dag i stor utsträckning. Visst finns det olikheter i
uppfattningarna, men de har tidigare kunnat bemästras, och jag tar för givet
att det också fortsättningsvis skall vara möjligt att göra det, om man efter
valet får möjlighet till regeringssamarbete.

I det utskottsbetänkande som vi nu diskuterar ger de borgerliga partierna
uttryck för en samstämmig uppfattning om riktlinjerna för den ekonomiska
politiken. I vad gäller de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen finns
dock två långa reservationer, den ena underskriven av centerpartiet och
folkpartiet, den andra av oss moderater. Det bör dock påpekas att dessa långa
reservationer är identiska, så när som på ett kort avsnitt som gäller
skattepolitiken. Den passage i mittenpartiernas yttrande som börjar på s. 98
längst ned med orden "Mot bakgrund av” och som slutar på s. 99 med orden
”olika former av bruttoskatter avvaktas” har vi velat ge en annan lydelse.
Vad vi har att säga i stället börjar överst på s. 108 och fortsätter sidan ner
t. o. m. orden "sundare utveckling av statens och kommunernas affärer”.

Herr talman! Det framgår av utskottsbetänkandet att den stora skiljelinjen
går mellan de tre borgerliga partierna å ena sidan och socialdemokraterna å
andra sidan. Men även om det endast är ett kortare stycke i detta digra
betänkande där de tre borgerliga partierna har olika uppfattning, så skall det
inte undanskymmas att det är ett viktigt stycke, eftersom det gäller
skattefrågorna.

Socialdemokraterna vill genomföra kraftiga skattehöjningar. Men även
mittenpartierna uttalar sig i sådana ordalag att det framgår att man tänker sig
skattehöjningar i höst för att på den vägen försöka minska budgetunderskottet.
Vi kan inte ställa upp på ett sådant uttalande. Vi tror inte att detta skulle
vara en så att säga ”ansvarsfull skattepolitik”.

Det är klart att budgetunderskottet är oroande. Men att försöka ge sig i kast
med ytterligare höjda skattesatser är inte något bra sätt att komma till rätta
med detta underskott. Som vi förklarar i reservationen 5 är sådana höjningar
förenade med allvarliga nackdelar. Dessa nackdelar har påpekats så många
gånger att det borde vara obehövligt att upprepa dem. Men eftersom alla
andra partier tycks vara inställda på skatteskärpningar måste man än en gång
påminna om riskerna med en sådan politik.

Arbetsviljan skulle skadas. Det är främst de höga marginalskatterna som
har denna verkan, men man skall inte blunda för att även andra skattehöjningar
skadar arbetsviljan. Exempelvisen momshöjning gör det mer lönande
att genom deltidsarbete eller på annat sätt skaffa sig mera tid att i egen regi
utföra ej skattebelagt egenarbete.

Häromdagen utsände Björn Rosengren, ordföranden i Kommunaltjänstemannaförbundet,
en protest mot att de höga skatterna gjorde det alltför
olönsamt att ha heltidsarbete. Han sade: "Det har relativt sett blivit för
lönsamt att deltidsarbeta. Skatteskalorna måste ändras. Om skillnaden
mellan att jobba heltid och deltid bara blir några fattiga tusen om året kan man
förstå att deltid lockar.”

SACO/SR gjorde tidigare i åren rundfråga bland sina medlemmar och fann
att 31 % av samtliga medlemmar ville arbeta deltid. Många av dessa angav
som skäl just att de fann det "ekonomiskt meningslöst” att arbeta heltid.

Det kan i och för sig vara trevligt med deltid, alldeles särskilt när man-som
skattesystemet verkar - knappast förlorar några pengar på att arbeta deltid i
stället för att arbeta heltid. Men poängen, som skattehöjarna tycks förbise, är

Nr 173

Fredagen den

8 juni 1979

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 173

Fredagen den
8 juni 1979

Den ekonomiska
politiken, m. m.

att statens och kommunernas inkomster sjunker när de enskilda människorna
på detta och 1 ikartade sätt värjer sig mot de höga skatterna. För de ensk ilda
människorna innebär det en inskränkning i den personliga friheten att
begränsas i sin avvägning melian arbetstid och fritid av ett orimligt
skattetryck. Det måste löna sig att arbeta. Alltmera deltid i stället för heltid är
endast ett sätt, på vilket för höga skatter skadar lusten att göra en insats. Det
skyhöga skattetrycket försämrar ekonomin förstat och kommun lika väl som
för de enskilda människorna. De höga skatterna har också bromsat den
ekonomiska utvecklingen i Sverige jämfört med andra länder under en lång
följd av år. Skatteunderlaget har därmed blivit sämre. Detta är en viktig
anledning till att budgetunderskottet är så stort som det är. Statens plånbok
blir inte fet bara för att man höjer skattesatserna och gör skattetrycket hårt,
om detta tryck håller nere människornas lust att arbeta, ta initiativ, utveckla
företag och ta ansvar. Ytterligare skärpningar av skattetrycket skulle leda till
ytterligare försämringar i ekonomin och därmed också för sysselsättningen.

En andra huvudanledning till den dåliga budgetsituationen är att när
ekonomin på detta sätt skadats har det behövts en lång rad brandkårsutryckningar
för att försöka reparera skadorna. Staten har måst göra extra
överföringar av pengar till hushållen, företagen och kommunerna för att
dessa skall kunna klara sin situation sedan de väl betalt de skyhöga skatterna.
Det är dessa transfereringar som har ökat rekordartat under senare år och som
uppgår till mer än 60 % av alla statsutgifter. Att detta fenomen behöver
närmare uppmärksammas berör vi i reservation 6.

Skulle man nu skärpa skattetrycket än mera, så uppstår det sannolikt av
den anledningen snabbt behov av nya sådana statsutgifter för att försöka bota
skadorna. Enligt vårt sätt att se är därför ett skärpt skattetryck ett dubbelt
dåligt sätt att försöka förbättra statens affärer.

Utskottsordföranden herr Molin frågade mig varför vi nu hade funnit det
angeläget att uttrycka en egen mening i dessa frågor. Här har vi de bastanta
anledningarna till att vi har funnit det mycket svårt att vara med på
uttalandena från centerns och folkpartiets sida, som de facto går ut på att man
tänker sig försök till skärpt skattetryck under hösten. Det finns också en
tredje anledning, herr talman:

Man måste vara medveten om att ytterligare skattehöjningar leder till att
det inte blir någonting kvar, realt sett, att förhandla om i nästa avtalsrörelse.
Redan beslutade förbättringar för pensionärer tar en stor del av produktionsökningen.
Om stat och kommuner tar hand om resten i form av skattehöjningar
- ja, då finns det inget kvar realt sett att förhandla om annat än
inflationsprocenten.

Försätter man löneförhandlingarna i en sådan situation att de har en
omöjlig uppgift, kommer resultatet att bli stora kostnadsstegringar. Detta
leder till ökad inflation, och det försämrar vår konkurrenskraft gentemot
utlandet och därmed sysselsättningen. Vi har näraliggande erfarenheter av
hur illa det då kan gå. Det var i själva verket en analys av detta slag som gjorde
att vi under åren 1975 och 1976 så starkt varnade förden situation mot vilken
man varpå väg. Vi fick ju rätt den gången. Jag tycker det vore förvånande om

de smärtsamma erfarenheterna från de åren redan har glömts. Man måste
utforma sin skattepolitik så att man inte på nytt hamnar i en allvarlig
kostnadskris.

Särskilt socialdemokraternas förslag om kraftiga skattehöjningar i form av
en proms skulle medföra att det inte blir någonting kvar att förhandla om i
avtalsrörelsen.

Visserligen skulle en sådan skatteökning inte leda till några 7 miljarder i
ökade skatteinkomster, som socialdemokraterna försöker att framställa det.
Det skulle den inte ens göra om man bortsåg från alla de negativa
sidoverkningarna, som jag har antytt här, av försök att på det sättet höja
skattetrycket. Socialdemokraterna gör det väldigt enkelt för sig genom att
bara glömma bort att promsen skulle vara avdragsgill vid beskattning. Redan
det innebär i själva verket att hälften av de 7 miljarderna försvinner. Detta
plus en del annat som har berörts tidigare här i debatten mellan framför allt
herr Molin och herr Feldt antyder vilken ihålighet det faktiskt är i
socialdemokraternas budgetalternativ.

Men även om man tar hänsyn till de påpekanden som jag har gjort här
kvarstår naturligtvis att införandet av en proms skulle medföra en högst
avsevärd skärpning av skattetrycket netto. Det är ofrånkomligen enkel
matematik att räkna ut att om man genomför en sådan skatteskärpning, tar
man i anspråk hela förhandlingsutrymmet till nästa avtalsrörelse och bra
mycket mer därtill. I finansdebatten den 28 februari i år gjorde Gertrud
Sigurdsen några kommentarer till promsförslaget. Dessa synpunkter framstod
då som en befullmäktigad uttolkning av vad Gunnar Nilsson hade haft i
tankarna när han kort dessförinnan i en intervju hade framfört viss kritik mot
promsförslaget. Fru Sigurdsen framhöll att en förutsättning för att en proms
skulle kunna godtas var att det blev ”något kvar att förhandla om så att
lönerörelserna blir meningsfyllda”.

Jag vill ställa en allvarlig fråga till dem som nu anser sig vara så oerhört
ansvarsfulla när de går omkring och yrkar på skattesatsskärpningar:

Menar ni verkligen att det kommer att vara möjligt att uppfylla det krav
som här har ställts och som är ett mycket rimligt krav från arbetsmarknadens
sida, nämligen att det måste finnas något kvar att förhandla om? Det kommer
inte att göra det, om man håller på och höjer skatterna.

1 den tidigare debatten har det vimlat av anklagelser fram och tillbaka om
att man inte hardiskuterat det ena och det andra. Jag kanske har fel, men jag
tycker att detta är en oerhört central fråga. Kommer det med den nuvarande
skattehöjarpolitiken, som alla andra utom vi talar för, att vara ett rimligt
utgångsläge i de viktiga löneförhandlingar som snart skall börja? Det är en
fråga som behöver besvaras. Det är faktiskt lätt att räkna fram detta, t. ex.
med hjälp av långtidsutredningens material. Med införande av en proms eller
någon annan form av skatteskärpningar blir det inte någonting kvar till
avtalsförhandlingarna. Det är detta som gör särskilt socialdemokraternas
skattepolitik så förunderlig. Den är särskilt förunderlig därför att socialdemokratin,
som menar sig företräda LO-ledningen, borde vara särskilt
intresserad av att det verkligen går att bedriva meningsfulla lönerörelser. Men

Nr 173

Fredagen den
8 juni 1979

Den ekonomiska
politiken, m. m.

14 Riksdagens protokoll 1978/79:172-173

Nr 173

Fredagen den

8 juni 1979

Den ekonomiska
politiken, m. m.

ändå är man där, mer än någon annan, med extra stora skattehöjningar i färd
med att göra avtalsrörelsen extra svår.

För att använda ett uttryck som tidigare förekommit i diskussionen vill jag
säga att det är obegripligt hur man skall kunna se detta som en ansvarsfull
finanspolitik. Jag tycker tvärtom att det är en oansvarig finanspolitik att icke i
tid vilja öppna ögonen för dessa uppenbara risker. Hade man gjort det under
åren 1974,1975 eller 1976, hade vi åtminstone till stor del inte behövt kämpa
med de stora problem som vi sedan råkat ut för.

Enligt vårt sätt att se måste man söka sig andra vägar i den ekonomiska
politiken för att få ordning på affärerna. Vi moderater vill i stället inrikta oss
på att åstadkomma lättnader i skattetrycket. Vi anser att en sådan politik
skulle ha gynnsamma verkningar på de många människornas ekonomi och
därmed också på landets ekonomi inkl. på statens affärer.

Vi vill framför allt sänka marginalskatterna, och vi vill göra det utan att
samtidigt höja andra skattesatser. När man resonerar om marginalskattesänkningar,
talar de andra partierna om att sådana sänkningar behöver, som
det heter, totalfinansieras. Men, herr talman, här måste något allvarligt
tankefel ha uppstått. Jag vore tacksam om jag kunde få detta förklarat för mig.
Om de höga marginalskatterna faktiskt har så skadliga verkningar som inte
bara vi utan faktiskt också företrädare för andra partier påpekar, så måste det
väl i rimlighetens namn ha en gynnsam verkan på landets ekonomi att sänka
dessa marginalskatter. Och har det en gynnsam verkan på landets ekonomi,
så är detta liktydigt med att skatteunderlaget ökar mer än det annars skulle ha
gjort. Och har skatteunderlaget ökat mer än det annars skulle ha gjort, ja, då
har dessa marginalskattesänkningar till en del varit självfinansierande. Då
behövs inte denna mekanistiska låsning med någon sorts totalfinansiering.

Det här tankefelet återkommer ständigt och jämt och även i det utskottsbetänkande
som vi i dag diskuterar. Det vore intressant att någon gång få en
förklaring på hur detta enligt ert sätt att se hänger ihop.

Under budgetbehandlingen här i vår har det varit möjligt att vecka för
vecka späda på statsutgifterna ganska mycket. Det ligger något motsägelsefullt
i detta.

Herr Mundebo som i januari, när han lågt fram sin statsbudget, gjorde
TT-uttalanden och varnade företrädarna för de andra partierna för att försöka
förgylla, som det hette, genom att komma med egna krav på utgiftsökningar,
har sedan lagt fram propositioner om utgiftsökningar så att budgetens
utgiftssida har ökat med 6 miljarder. Det intressanta är att dessa 6 miljarder
har det uppenbarligen varit möjligt att fatta beslut om löpande utan att man
gjort sig särskilda besvär att tala om totalfinansiering, ehuru det där faktiskt
verkligen skulle behövas totalfinansiering, därför att dessa utgiftsstegringar
knappast har den gynnsamma verkan som lägre marginalskattetryck skulle
ha.

Man kan förvisso diskutera hur stor den gynnsamma verkan av lägre
marginalskatt är på skatteunderlaget och därmed på skatteinkomsterna. Det
är högst rimligt att där ha olika uppfattningar. Men man kan inte förneka att

sådana gynnsamma verkningar faktiskt finns utan att samtidigt underkänna
själva argumenten för att sänka marginalskatterna.

Bjurelkommissionen menade t. o. m. att man kan tänka sig "att de positiva
effekterna på nationalinkomsten blir så starka, att skattesänkningen blir helt
självfinansierande”. Men eftersom det tar sin tid innan de gynnsamma
återverkningarna av lägre skattesatser gör sig gällande, vågar vi moderater
inte räkna med att lägre skattesatser kan genomföras på ett fullt så enkelt sätt.
För att ändå genomföra dem utan att höja några andra skattesatser menar vi
att man måste göra två saker.

Först och främst bör sänkningar av marginalskatterna ske steg för steg så
att de gynnsamma återverkningarna, som kommer successivt, hinner verka
och därmed ge förutsättningar för nästa omgång av marginalskattesänkningar.
Självfallet ökar det utrymmet,om man förenaren sådan skattepolitik med
näringspolitiska insatser som i sig själva har en gynnsam inverkan på
nationalinkomstutvecklingen.

Så t. ex. menar jag att om herr Feldt bekymrar sig om att investeringsutvecklingen
är dålig, så skulle ett alldeles utmärkt sätt att förbättra denna vara
att sluta prata om löntagarfonder, vilket uppenbarligen upplevs som en ökad
företagarrisk och därmed minskar investeringsviljan.

Skall man, som herr Feldt gjorde, tala om behovet av ökad forskning och
utveckling med någon större framgång, då måste man förena kraven med att
det måste vara ökad kvalitet i hela utbildningsväsendet. Annars får man
ingen forskning och utveckling, åtminstone inte någon forskning och
utveckling som är värd namnet.

Det är faktiskt så att för forskning behövs inte bara anslag här i kammaren,
utan det behövs också folk. Det behövs personer som har en utomordentligt
hög, kvalitetsbetonad utbildning. Annars blir det bara prat och inte alls någon
forskning som hjälper upp utvecklingen i Sverige.

Det andra man måste göra för att klara en sänkning av skattetrycket är att
åstadkomma besparingar. Vi moderater har ansträngt oss under budgetbehandlingen
att anvisa olika besparingar, och under vårens behandling av
statsbudgeten har vi i olika voteringar röstat för besparingar på upp emot
3 000 milj. kr. Det motsvarar, såvitt jag förstår, ungefär vad socialdemokraterna
skulle fl in med sin proms, om man bortser från alla negativa
verkningar som en sådan skattehöjning faktiskt skulle ha och tar hänsyn till
att promsen, som ni förutsätter skulle inbringa 7 miljarder, är en avdragsgill
kostnad så att nettointäkten blir mycket mindre.

Vidare finns det, som vi framhåller i vår reservation, ett antal åtgärder
därutöver som skulle leda till kraftiga besparingar. Det är åtgärder som fordrar
en omorientering i politiken på olika områden och där besparingarna därför
inte på något enkelt sätt låter sig preciseras i nedskärningar av konkreta
anslagsäskanden - om man inte är så hämningslös som socialdemokraterna,
när de i januari i sitt budgetalternativ helt frankt räknade sig till godo
800 milj. kr. till följd av, som man sade, en annan energipolitik, dvs. en
energipolitik som innebar att man omedelbart skulle sätta i gång alla
kärnkraftverk.

Nr 173

Fredagen den

8 juni 1979

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 173

Fredagen den

8 juni 1979

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Jag skall ge några exempel på omläggningar i politiken som skulle ge
omfattande besparingar. Till att börja med fordras det att förslag från
offentliga utredningar, i den mån de kostar något, kostnadsberäknas på ett
verkligt sakkunnigt sätt, t. ex. av riksrevisionsverket. Det brister mycket i det
offentliga utredandet på den punkten. På samma sätt fordras det mycket
bättre kalkyler i propositioner för vad olika förslag kostar och då inte bara för
staten utan även för kommunerna.

För att komma till rätta med kommunernas affärer fordras att någon form
av kommunalskattetak införs, samtidigt som man från statligt håll verkligen
avstår från det lättvindiga sätt att fatta alla möjliga beslut som innebär
fördyringar i den kommunala verksamheten.

Den ofantligt dyra barnomsorgen kan förbilligas och förbättras genom att
man inför mera valfrihet som avlastar trycket på utbyggnad av barndaghem.
Därför föreslår vi att man inför en vårdnadsersättning.

Kontrollen av bostadsbidrag, barndaghemsavgifter och sjukersättningar
måste förbättras genom en avstämning i samband med den årliga deklarationen.

Kraven att man skall ta anvisat arbete måste efterlevas bättre. Detta skulle
öka produ.;tionen - skatteunderlaget -, minska AMS-utgifterna och troligen
även minska långsiktiga kostnader av de svåra personliga skador som uppsrår
om man går utan arbete och i stället lever på bidrag.

Ett annat förslag är att varken stat eller kommun bör göra av med så stora
pengar årligen på att socialisera verk. Den frågan harf. ö. diskuterats tidigare i
dag här i riksdagen.

Bostadspolitiken bör läggas om, så att de som så önskar får vidgade
möjligheter att förvärva sin egen bostad även i flerfamiljshus. På så vis kan
man få en bättre vård av bostadsbeståndet och sänka boendekostnaderna
även på andra sätt.

Verksamhetsmöjligheterna för privatpraktiserande tandläkare och läkare
bör förbättras och inte inskränkas, bl. a. därför att detta ger en mera
ändamålsenlig och för det offentliga billigare vård.

Vägtullar på nya motorvägar kan övervägas för att ge resurser för en
utbyggnad av trafiksäkrare riksvägar och förbättra underhåll av länsvägnätet,
som nu släpar efter på ett dyrbart sätt.

Kommun och stat bör lägga över verksamheter på öppen upphandling i
stället för att alltmera vidga en dyrbar egen-regi-verksamhet.

Yrkesutbildningen kan på ett billigare och bättre sätt ske i ökat samarbete
med företagen.

Lägre skattetryck, t. ex. på företagen i de regionalpolitiska stödområdena,
minskar behovet av stora, snedvridande och på sikt förlamande företagsbidrag.

Jag vill, herr talman, inte alls påstå att det är alldeles smärtfritt att
genomföra dessa och andra besparingar. Men jag har velat göra någonting
som jag tycker faktiskt till en del har saknats i debatten, nämligen tala om vad
man konkret skall göra och inte bara låta orden marschera parad mot
varandra. Det är inte helt smärtfritt att åstadkomma besparingar. Men om ni

nu kommer upp i replik mot mig och försöker göra detta gällande, skall ni
samtidigt svara på frågan: Är det så mycket mindre smärtsamt för de enskilda
människorna att tvingas till ökade besparingar på grund av de skattehöjningar
som framför allt socialdemokraterna vill driva igenom? Är det så mycket
mindre smärtsamt? Är det lättare för de enskilda människorna att spara än
det är för stat och kommun? Det är en högst rimlig fråga att ställa i dagens
läge, när ni så friskt och frejdigt talar om ansvarsfull skattepolitik. För till sist
är det som professorn i finansrätt i Uppsala, Nils Mattsson, har påpekat i en
artikel: "Det finns inte, kan inte finnas och kommer därför inte att finnas
skatter som inte i sista hand drabbar de enskilda människorna." Hur mycket
man än trasslar med nya benämningar och begrepp så är det på det enkla
viset.

Därför måste också frågan ställas till Kjell-Olof Feldt och till dem som
finner det så svårt att spara i den offentliga verksamheten och så lätt att höja
skatterna: Vad är det som de enskilda människorna skall spara på?

Herr talman! Mot denna bakgrund ber jag att få yrka bifall till reservationerna
5, 6 och 8 och i övrigt bifall till utskottets hemställan.

BJÖRN MOLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan i och för sig instämma i något av det resonemang som
Staffan Burenstam Linder förde i fråga om nackdelarna med skattehöjningar.
Men jag tror inte att det resonemanget kan användas när det gäller att klara de
akuta statsfinansiella problemen. Vi säger ju i den reservation som folkpartiet
och centern har gemensamt, att den nödvändiga minskningen av budgetunderskottet
måste ske både genom inkomstförstärkande åtgärder och genom
åtgärder som bromsar upp utgiftsexpansionen. Vi lägger till att för att så långt
möjligt undvika skattehöjningar bör alla ansträngningar inriktas på besparingar
och begränsning av utgiftsökningarna.

Sedan frågar Staffan Burenstam Linder varför man talar om en totalfinansiering
av marginalskattesänkningen, och han menar att det inte är nödvändigt.
Får jag då påminna Staffan Burenstam Linder om att han själv och andra
i den här debatten ju har sagt att en marginalskattesänkning behövs för att
underlätta för de avtalsslutande parterna att nå fram till en reallöneförbättring.
Om man menar att skattesänkningen har till syfte att bidra till ett
positivt löneavtal, kan man inte rimligen samtidigt påstå att en sådan
marginalskattesänkning är självfinansierad.

Jag måste säga att jag också på andra punkter känt tveksamhet inför
moderaterna när de gör anspråk på att föra en mer ansvarsfull finanspolitik.
Det är visserligen riktigt, som Staffan Burenstam Linder sade, att moderaterna
har föreslagit besparingar på statsbudgeten, men man har också
föreslagit utgiftsökningar - till polisen, vägväsendet. Man har också avvisat
de finansieringskällor som regeringen anvisade när det gällde omläggning av
det kommunala skatteutjämningssystemet: förslaget om höjd stämpelskatt,
förslaget om höjd oljeskatt, förslaget om barnomsorgsavgift för egenföretagare
och ett utvidgat underlag i fråga om arbetsgivaravgiften. Det är
visserligen riktigt att moderaternas alternativ till omläggning av det kommu -

Nr 173

Fredagen den

8 juni 1979

Den ekonomiska
politiken, m. m.

15 Riksdagens protokoll 1978/79:172-173

nala skatteutjämningssystemet kostar betydligt mindre än vad majoriteten
beslutade om, men det kostade ju ändå något, och moderaterna har inte
någon kostnadstäckning alls. Det tycker jag inte kan karakteriseras som en
ansvarsfull finanspolitik.

F. ö. är det bara att notera att Staffan Burenstam Linder försvarar att
moderaterna har ställt sig vid sidan om folkpartiets och centerns finanspolitik.
Jag nöjer mig med att konstatera det.

KJELL-OLOF FELDT (s) kort genmäle:

Flerr talman! Timmen är sen, men jag måste hjälpa herr Burenstam Linder
med hans bekymmer att förstå vad produktionsskatt skall tjäna till. Han
frågade: Hur hög produktionsskatt skall vi ha? Det är bara att läsa vårt
betänkande, varav framgår att produktionsskatten skall vara 3 % 1980.
Staffan Burenstam Linder säger att detta tar hela lönehöjningsutrymmet i
anspråk och mer därtill. Då måste man fråga: På vilka grunder anser sig
Staffan Burenstam Linder veta att löneutrymmet 1980 är mindre än 3 "o? Jag
har inte ens hört någon direktör från Arbetsgivareföreningen uttala sig så
kategoriskt om förutsättningarna för 1980 års lönerörelse.

Produktionsskatten innebären ökning av kostnaderna i produktionen med
3 V Det är ett minskat löneutrymme - det är alldeles riktigt. Men samtidigt
ger produktionsskatten oss möjlighet att sänka inkomstskatterna så att den
genomsnittlige LO- eller TCO-medlemmen får en ökning av sin inkomst
efter skatt 1980 med ungefär 5 "o. Om organisationerna skulle ha försökt
åstadkomma samma förbättring av sina medlemmars standard genom
kontantlönehöjningar hade det krävts lönehöjningar på ungefär 10 V Där är
förklaringen till att man genom en skatteomläggning kan medverka till både
att kostnadsökningarna begränsas och att fackföreningarnas medlemmar,
löntagarna, fåren viss standardförbättring. Det harvi gjort tidigare, och det är
alltså vad som avses att göras.

Jag tycker att man kan jämföra detta med moderat-folkpartiförslaget, som
avslogs häromdagen. Det ger i de normala inkomstlägena 2 å 3 "> i förbättring
av inkomsten efter skatt men mellan 5 och 10 "<> för dem som tjänar mer än
120 000 kr. Den deklarationen har avgetts från LO:s sida att det skaparen helt
omöjlig situation inför avtalsrörelsen. Vilka kompenserande lönehöjningar
skulle krävas för att ge LO:s medlemmar åtminstone samma ökning av sina
disponibla inkomster som de högavlönade i det här landet får?

Herr talman! Det skorrar helt enkelt i öronen att höra moderaterna
bekymra sig över fackföreningsrörelsens möjligheter att driva lönerörelsen.
Moderaterna är inte ett dugg intresserade av att underlätta den processen, det
visar de förslag som de har ställt. Inte heller är de intresserade av att sanera
statens finanser. Deras intresse är- och det tror jag att också Björn Molin inser
- att i denna valrörelse i kverulansens namn kunna utnyttja ett så
insmickrande och långtgående skatteförslag som möjligt.

Nr 173

Fredagen den

8 juni 1979

Den ekonomiska
politiken, m. m.

214

NILS ÅSLING (c) kort genmäle:

Herr talman! Av vad Staffan Burenstam Linder sade kunde man få
intrycket att skattepolitiken är helt frikopplad från det stora budgetunderskottet
och över huvud taget från den ekonomiska politiken. Så är emellertid
inte fallet. Jag vill erinra Staffan Burenstam Linder om att vi i finansutskottet
är överens om det sexpunktsprogram som vi har talat om tidigare. Där sägs i
den första punkten att erforderliga skatteomläggningar skall ske i höst och i
den andra punkten att nödvändiga inkomstförstärkningar skall ges en sådan
utformning att lönerörelsen underlättas och sysselsättningen långsiktigt
tryggas genom att näringslivets konkurrenskraft vidmakthålls - med andra
ord att skattepolitiken skall ses som ett element inordnat i stabiliseringspolitiken.

Jag hoppas att Staffan Burenstam Linder inte nu tar avstånd från vad han
har varit med om att skriva i finansutskottet. Mot bakgrund av den ganska
ensidiga diskussion som har förts här om skattepolitiken vore det bra om
Staffan Burenstam Linder ville bekräfta att uppgörelsen beträffande
sexpunktsprogrammet står fast för moderaternas del.

STAFFAN BURENSTAM LINDER (m) kort genmäle:

Herr talman! Det var ju mycket på en gång.

Nils Åsling sade att han hade fått intrycket att jag förfäktade att
skattepolitiken är frikopplad från ekonomin. Jag har en känsla av att det
måste föreligga en missuppfattning. Min poäng är i själva verket att det finns
ett intimt samband mellan skattepolitiken och hur ekonomin fungerar i en
lång rad avseenden-arbetsvilja, utrymme för löneförhandlingar osv. Det var
sådana samband som jag pekade på och som gav mig anledning att göra vissa
iakttagelser.

Jag förstod med förlov sagt, Björn Molin, inte alls varför det skulle behövas
en totalfinansiering. Om marginalskattesänkningar i olika avseenden har
gynnsamma verkningar-och det går lätt att hitta citat från politiker som har
givit uttryck för den åsikten, t. ex. ur Ola Ullstens artikel i Dagens Nyheter
häromdagen - då är det naturligtvis ett rent tankefel att sedan göra gällande
att det finns något mekaniskt samband som gör att man nödvändigtvis måste
ha en totalfinansiering.

Jag har inte frågat Kjell-Olof Feldt hur stor promsen skulle vara; det var
Björn Molin som förgäves försökte få ett svar på den frågan. Jag fattade det så
att ni ville höja med just 3 %, och sedan är det med er proms som med galten
Särimner: den kan slaktas många gånger och återuppstå igen. Den där
promsgalten skall förbättra budgetbalansen med en massa miljarder. Och
sedan skall den räcka till för att betala alla era överbud under vårriksdagen
med ett stort antal miljarder, som Björn Molin pekade på. Dessutom skall den
räcka för att täcka de inkomstskatteomläggningar som ni tänker er i höst. Jag
tror att Björn Molin tidigare kallade detta för bluff, och det är väl ett ganska
rättvist uttryck.

Jag upprepar, Kjell-Olof Feldt, att det är hur lätt som helst att slå upp i olika
kalkyler över ekonomin och se hur stort realt löneutrymme som finns. Jag gör

Nr 173

Fredagen den

8 juni 1979

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 173

Fredagen den
8 juni 1979

Den ekonomiska
politiken, m. m.

gällande att om ni försöker införa en 3-procentig proms och drar in de
pengarna till statskassan, kommer det inte att finnas kvar något realt
utrymme för löneförhöjningar. Det kan finnas inflalionsproccnt att förhandla
om, och det var därför som jag påpekade att det bara blir fråga om
inflationsförhandlingar. Och sådana vore mycket olyckliga från ekonomins
synpunkt och därmed från allas synpunkt. Det är därför olyckligt med er
skattepolitik.

NILS ÅSLING (c) kort genmäle:

Herr talman! Jag fick inte något svar av Staffan Burenstam Linder på min
fråga om moderata samlingspartiet står fast vid det ekonomisk-politiska
sexpunktsprogrammet och dess skrivning beträffande höstens skatteomläggning
samt finansieringen av densamma. I denna sena timme räcker det med
ett rakt ja eller nej.

KJELL-OLOF FELDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är för sent också för mig att i detalj upprepa vilka förslag
till övriga inkomstförstärkningar och besparingar som vi under denna vår fört
fram motionsvägen och som har samlats i vårt budgetalternativ. Men om herr
Burenstam Linder är nyfiken, går det att läsa på.

Beträffande herr Burenstam Linders senaste inlägg är inte annat att
konstatera än att moderaterna anser att det är fullständigt riktigt och rättvist
att den genomsnittlige LO-medlemmen får klara sig med en förbättring av sin
disponibla inkomst med ett par procent, medan de som tjänardubbelt eller tre
fyra gånger så mycket skall ha en ökning som också den är tre fyra gånger så
stor.

Med er uppläggning av det skattesänkningsförslag som torpederades av
riksdagen sätter ni framför allt LO:s men även stora delar av TCO:s
medlemmar i den situationen att de, om de inte skall acceptera att
inkomstklyftorna kraftigt vidgas i detta land, måste kräva lönehöjningar som
går vida över de tre procent som produktionsskatten innebär. Det kan bli
fråga om lönehöjningar på 15-20 '*<>.

Lyssna någon gång på vad man säger från LO-håll, herr Burenstam Linder,
när det gäller avtalsrörelsens förutsättningar! Men det struntar ni moderater i.
Ni har helt andra syften med denna debatt. Det råkar bara passa er att
framställa er såsom samhällsbevarare när det gäller förutsättningarna för att
stabilisera ekonomin och lönerörelsen.

Jag vill lägga till en sak, herr talman. Herr Burenstam Linder gjorde i denna
talarstol ett uttalande som det är litet plågsamt att behöva lyssna på i en
parlamentarisk demokrati, nämligen en uppmaning till den svenska arbetarrörelsen:
Sluta prata om löntagarfonder och håll tyst! Nu tillhör det en
demokratis fri- och rättigheter att man får föra fram sina idéer och
synpunkter. Det pågår faktiskt en seriös debatt om löntagarfonder, kapitalbildning
och ekonomisk demokrati, som många andra än socialdemokraterna
och LO deltar i, t. ex. TCO, folkpartiet och centerpartiet.

T. o. m. näringslivet har engagerat sig i den diskussionen. Men modera -

terna deltar inte i denna seriösa debatt. De har engagerat sig i en ganska vulgär
skrämselkampanj och skickar diverse s. k. företagareorganisationer före sig i
den kampanjen.

Låt mig ge herr Burenstam Linder ett råd tillbaka. Det skulle rensa den
demokratiska atmosfären här om moderaterna gjorde ett försök att stoppa
den kampanjen eller åtminstone göra den hederlig, så att människorna i detta
land får möjlighet att bilda sig en uppfattning om vad olika rörelseriktningar
står för. Skräm inte människorna från vettet! Det gjordes ett försök med det
när det gällde kärnkraften. Det har herr Burenstam Linder fått sota för. Han
blev av med handelsministerposten.

BJÖRN MOLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Staffan Burenstam Linder gör det misstaget när han
diskuterar marginalskattesänkningarnas verkningar att han inte skiljer på de
kortsiktiga och de långsiktiga verkningarna.

På lång sikt tror jag det är alldeles riktigt att en marginalskattesänkning får
positiva verkningar på statsfinanserna. Jag tror att om man sänker marginalskatterna,
så stimulerar det människors arbetsvilja och kan också leda till
bättre skattemoral. Det leder alltså långsiktigt till en förbättring av statsfinanserna.

Kortsiktigt kan en marginalskattesänkning underlätta för de avtalsförhandlande
parterna. Därför vill t. ex. TCO ha en sådan marginalskatteomläggning.
Men man vill att den skall totalfinansieras därför att man vet att
utan en sådan totalfinansiering leder en skattesänkning till ett ökat underskott
i statsbudgeten.

Vad vi nu kan konstatera i den här debatten är att både socialdemokraterna
och moderaterna skiljer ut sig när det gäller kravet på en ansvarsfull
finanspolitik. Socialdemokraterna har kraftiga överbud på utgiftssidan.
Moderaterna har underbud på inkomstsidan. Det är i ingetdera fallet fråga om
en ansvarsfull skatte- och finanspolitik.

STAFFAN BURENSTAM LINDER (m) kort genmäle:

Herr talman! Frågan från herr Åsling besvarade jag inte i första vändan
därför att svaret är så självklart. Vi står ju fast vid vad som står i
utskottsbetänkandet. Och där sägs bl. a. att skatteomläggningar inte skall
genomföras f. n. utan att vi skall vänta till i höst. Det är bara ett enkelt
konstaterande av faktum.

Men vi tycker fortfarande att det hade varit avsevärt bättre att snabbt
genomföra en marginalskattesänkning. Vi anser nämligen att en sådan
behövs därför att de skadliga verkningarna av de skyhöga marginalskatterna
är någonting som gör sig gällande även på kort sikt, herr Molin.

Jag var mycket förvånad att höra att folkpartiet tydligen anser att en
marginalskattesänkning får effekt bara i någon sorts mer avlägsen framtid -så avlägsen att det inte finns någon större anledning att nu ta hänsyn till de
gynnsamma verkningarna av en marginalskattesänkning.

Till Kjell-Olof Feldt: I diskussionen om löntagarfonder vill jag säga att de är

Nr 173

Fredagen den

8 juni 1979

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 173

Fredagen den
8 juni 1979

Den ekonomiska
politiken, m. m.

ett hot mot investeringsutvecklingen. Det är mycket enkelt. I den diskussionen
- häromdagen hade jag en interpellationsdebatt om detta som herr
Feldt inte deltog i - är det mycket lätt att hela tiden framföra kritiska
synpunkter som socialdemokrater i framskjuten ställning också framfört.
Även synpunkten att löntagarfonderna är ett hot mot investeringsutvecklingen
är det mycket lätt att hitta socialdemokrater i framskjuten ställning
som framfört, bl. a. herr Wigforss.

Sedan försökte Kjell-Olof Feldt göra gällande att jag i min diskussion skulle
ha byggt på att LO nöjde sig med ett lägre procenttal än vad herr Feldt tyckte
var bra. Men det måste ändå vara en ofrånkomlig logik i att om Kjell-Olof
Feldt vill öka indragningen av pengar till statskassan från de enskilda
människorna så fårde realt mindre kvar. Annars måste Kjell-Olof Feldt göra
oerhörda kullerbyttor i sin egen tankegång. Och detta är ju själva poängen
från er sida. Ni menar att köpkraften är för stor och att vi måste minska den.
Och det skulle vara vad ni kallar en ansvarsfull skattepolitik. Men det går
faktiskt inte att rida på två hästar samtidigt.

CARL-HENRIK HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Eftersom det sannolikt är sista gången Henry Allard och jag
träffas i den här positionen vill jag begagna tillfallet att personligen tacka
honom inte för att han sitter här - det är han ju i motsats till kammarens
övriga ledamöter tvungen att göra - utan därför att han alltid har lett våra
öden här i riksdagen med objektivitet och med oväld.

Nog sagt därom - mera lär sägas i morgon.

Så till vad jag ville anföra när det gäller kvällens ämne.

Herr talman! Vi befinner oss i många avseenden i en brytningstid, både
historiskt och på kortare sikt. Historiskt sett är det den växande konflikten
mellan alltmer församhälleligade produktivkrafter och privat ägande till
produktionsmedlen som utmärker vårt land och vår tid. På kortare sikt sett
befinner sig Sverige i övergången till vad som skulle vara en högkonjunktur i
den växling av kris och uppgång som utmärker kapitalismen.

De ekonomiska konflikterna åtföljs av allt skarpare ideologiska motsättningar.
De egendomsägande och härskande klasserna fruktar för sin makt
och sina intressen. De söker förgäves besvärja motsättningarna med politiska
medel, avsedda att permanenta deras välde. En starkt reaktionär strömning
gör sig gällande inom borgarklassen i en rad länder. Det gäller även Sverige.
Under ansträngningarna att åstadkomma ett ekonomiskt uppsving kommer
dessa reaktionära strömningar framför allt till uttryck i kamp för åtgärder,
avsedda att hålla nere lönerna och öka profiterna.

Svenska arbetsgivareföreningen framträder i denna situation som den
politiskt samlande kraften på den borgerliga sidan. Vad de borgerliga
partierna icke förmår,att utforma en gemensam politik, det klarar arbetsköparnas
organisationer. De strör omkring sig propagandafraser och punktprogram.
Ett av dessa kom häromdagen med posten till alla riksdagsledamöter,
och jag tar upp det därför att där sägs i klartext vad de borgerliga partierna
viskar här i riksdagen.

En rad arbetsköparorganisationer med Arbetsgivareföreningen och Industriförbundet
i spetsen har varit samlade i Jönköping och författat en
resolution med bl. a. följande krav - översatta till vanlig svenska:

Sänk lönerna. Öka vinsterna i företagen. Minska företagsbeskattningen.
Lindra beskattningen av aktier. Bygg inte ut den offentliga sektorn, låt i stället
människor gå arbetslösa. Slå vakt om Wallenbergs ägande och makt.

Detta är huvudpunkterna i den borgerliga förkunnelsen. Denna brutala
arbetsköparfilosofi sockras med falska påståenden om småföretagarnas
möjligheter att göra sig gällande. Satsa på dig själv! - det är det evangelium
som Arbetsgivareföreningen sprider till alla ungdomar. Tänk på dig själv,
strunta i andra! - sådan är den borgerliga moralläran. Det är en skrämmande
propaganda man bedriver. Vägen till lycka sägs man vandra, om man trampar
på andra människors ryggar.

Och dessa uppmaningar till individuellt lyckosökeri och bruk av övermänniskomoral
blandas med påståenden om att det kapitalistiska samhället är så
uppbyggt att de dugliga och ambitiösa alltid lyckas, medan de som går under
är de odugliga, de som saknar ambitioner. Låter man bara marknadsekonomin
fungera ostört, så ordnar sig allt till det bästa. De som förtjänar
framgång vinner sådan, de övriga kan vi inte göra någonting för. Arbetslöshet
och ekonomiska problem är bara produkter av ofullkomligheter som kan
botas eller av politikernas klåfingrighet.

Detta är också den filosofi som ligger till grund för regeringens proposition
och det borgerligt dominerade finansutskottets skrivningar, och det är den
filosofi vi har hört de borgerliga talarna förespråka här i kväll.

Men till detta finns det en rad frågor att ställa, frågor som ställts av den
socialistiska arbetarrörelsen alltsedan dess uppkomst och som i dag fortsätter
att ställas av arbetslösa ungdomar och utstampade industriarbetare:

Om det nu är så att flit och arbete leder till välstånd, varför blir inte
lönarbetaren miljonär trots att han arbetar sig fördärvad? Om det nu är så att
vi lever i frihetens tusenårsrike, varför råder då kapitalets despoti i fabrikerna?
Om det nu är så att vi lever i jämlikhetens och rättvisans paradis, varför kan då
kapitalisten lägga beslag på de produkter som lönarbetarna gemensamt har
tillverkat? Och om det nu är så, att vi lever i ett samhälle där allas egoism leder
till samhällelig harmoni och det allmännas bästa, varför då dessa ständiga hot
om företagsnedläggningar och arbetslöshet? Varför dessa ständiga krav på
längre arbetsdag och högre arbetsintensitet? Varför denna ständiga kamp om
de futtigaste ting, såsom kafferasternas längd och tvättmöjligheter på
arbetsplatserna? Lrågorna är citerade efter Mats Dahlkvists bok Att studera
Kapitalet.

Det finns ett socialistiskt svar på dessa frågor. Det är att det kapitalistiska
samhället är ett klassamhälle, där profiten avgör vad som produceras och hur
det produceras,ett samhälle som bygger på den ena människans utsugning av
den andra, ett samhälle präglat av kriser, inflation och utslagning, ett
samhälle där kapitalets och arbetets intressen står mot varandra. I detta
samhälle är rättvisa och jämlikhet omöjliga. Detta insåg arbetarrörelsen på ett
tidigt stadium. Den kastade därför av sig den liberala dräkt i vilken den några

Nr 173

Fredagen den
8 juni 1979

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 173

Fredagen den
8 juni 1979

Den ekonomiska
politiken, m. m.

år förklätts och höjde socialismens röda fana.

I den stora Sundsvallsstrejken 1879, vars hundraårsminne vi just nu firar,
mötte sågverksarbetarna inte bara träpatronernas makt utan också den
kapitalistiska staten med militär och kanonbåtar. Strejken slogs brutalt ned,
men vad man inte kunde slå ned var arbetarnas kampvilja och nyvunna
medvetenhet. Sågverksarbetarna och andra arbetargrupper insåg mer och
mer att de inte kunde begränsa sig till att kräva bättre löner utan för att vinna
framgång måste ställa kravet - med Marx ord - på hela lönesystemets
avskaffande, med andra ord på en social ordning där arbetet var bestämmande
och inte kapitalet.

Arbetarrörelsen måste med ökad styrka föra fram sina socialistiska
värderingar och ideal. Det är nödvändigt för att hjälpa de många ungdomar
som nu saknar hållpunkter och klara målsättningar och därför kan falla offer
för den reaktionära propagandan. Det är nödvändigt också därför att bara en
planmässig politik, byggd på arbetarrörelsens utgångspunkter, kan lösa de
alltmera skärpta ekonomiska och sociala problemen. De som i dag predikar
den fria marknadsekonomins lära bör betänka att en återgång till en ren
marknadsekonomi utan statliga ingripanden som ändrar marknadslagarnas
spel bara är möjlig genom en fascistisk förtryckspolitik. I ett land har denna
politik genomförts. Det är i general Pinochets och nationalekonomen Milton
Friedmans Chile. Jag vill inte påstå att de som nu för ut den reaktionära
borgerliga propagandan i vårt land medvetet syftar så långt, men det är dit
spåren leder, om man fortsätter på den väg som Arbetsgivareföreningen nu
propagerar för. Inte för inte är ett avgörande inslag i denna propaganda
klagomål över de fackliga organisationernas verksamhet och deras krav på
demokrati på arbetsplatserna.

Kamp för solidaritet, rättvisa och frihet måste vara ledstjärnorna för
arbetarrörelsens verksamhet. Därför måste det borgerliga dubbelspelet
bestämt avslöjas. Statsminister Ullsten kan tala vackra ord om de liberala
idéerna, men bockfoten sticker fram när han inför TCO:s kongress beskyller
ungdomen för att vara arbetsskygg. Det är ett fegt och osakligt påhopp av
folkpartiledaren, som redan effektivt bemötts av representanter för arbetsmarknadsmyndigheterna.
Ungdomsarbetslösheten beror ju inte på att
ungdomen inte vill ha arbete, den beror på att det inte finns tillräckligt med
arbeten som erbjuds ungdomen. Och detta beror i sin tur bl. a. på den politik
som regeringen Ullsten bedriver. Påhoppet på ungdomen är en oförskämdhet,
som statsministern borde be om ursäkt för. Ungdomen bör i valet ge
honom det svar han förtjänar.

Regeringens politik motsvarar över huvud taget inte vad läget kräver. Det
är en passiv politik, som sätter sin tilltro till att de kapitalistiska företagens
verksamhet skall leda till blomstrande tider. Man vill inte förstå de
förändrade förhållanden under vilka den svenska kapitalismen i dag har att
verka. Industriproduktionen har redan ökat kraftigt under det senaste året,
och bruttonationalprodukten väntas också växa. Men samtidigt kvarstår den
stora arbetslösheten, och prisstegringen ligger långt över vad som under
tidigare årtionden var vanligt. Ingen verklig högkonjunktur utvecklas, utan

det blir ett uppsving utan tillräcklig växtkraft och utan tillräcklig underbyggnad.

Detta betyder att uppsvingsfasen sannolikt blir kort, på motsvarande sätt
som den varit det i Förenta staterna, och att nästa nedgång och kris inte ligger
långt borta. Om den borgerliga politiken får fortsätta innebär det att Sverige
går in i nästa krisperiod med utomordentligt dåliga förutsättningar. Det
kommer att finnas en stor permanent armé av helt eller delvis arbetslösa. Den
svenska kronans värde kommer att vara ytterligare försämrat. Statens
skuldsättning, däribland också i utlandet, kommer att vara utomordentligt
stor, vilket bl. a. drar med sig väldiga ränteutgifter, som tvingar till ytterligare
upplåning eller skatteskärpning. Det är perspektivet vid en borgerlig seger i
höstens val.

Socialdemokraterna synes mera medvetna än de borgerliga partierna om de
faror som hotar, men deras politik är inget verkligt alternativ. Den lilla
skillnaden mellan socialdemokratisk och borgerlig politik är i själva verket en
av de största farorna för arbetarrörelsen inför valet. Det är nödvändigt för hela
arbetarrörelsen att starkare markera sin särprägel och sin profil. Arbetarrörelsen
måste klart säga ifrån att den inte nöjer sig med att administrera det
kapitalistiska samhället. Ett återupptagande av den socialdemokratiska
politiken från före 1976 är ingen lösning på problemen. Den byggde på
samverkan med kapitalet och medverkade till att skapa de nuvarande
svårigheterna. Den politiken kan inte lösa dagens och ännu mindre
morgondagens problem.

Huvudlinjen i en ny politik måste vara kamp för att bryta storfinansens
makt, inte samverkan med storfinansen. En sådan politik kräver aktivitet och
rörelse av det arbetande folkets flertal. Det behövs också en ny regering, som
utgår ur lönarbetarnas rörelse, som bygger på krafter ur arbetarpartierna, ur
arbetarnas och tjänstemännens fackliga organisationer, en regering som för
en radikal arbetarpolitik.

I den vpk-motion som nu också är föremål för behandling har vi utvecklat
några huvudpunkter för en sådan politik. Under den närmaste treårsperioden,
dvs. under nästa valperiod, måste den bl. a. garantera:

300 000 nya jobb under perioden. Arbete, praktik eller utbildning till alla
ungdomar. Samma rätt till utbildning, arbete och lön för kvinnor och män.
Överförande av Wallenbergsimperiet i samhällets ägo under demokratisk
kontroll. Avsättning varje år av 5 miljarder kronor till en samhällsfond genom
beskattning av vinster och stora förmögenheter. Demokratiska fri- och
rättigheter för lönarbetarna på arbetsplatserna. Rösträtt för invandrare även i
riksdagsval. Avveckling av kärnkraften påbörjas, satsning på varaktiga
energikällor. Pris- och hyresstopp. Kamp mot monopolens grepp över priser
och hyror. Bort med moms på maten. Hård beskattning av kapital och
profiter. 300 000 nya och sanerade bostäder. 225 000 nya daghems- och
fritidshemsplatser. Sju timmars arbetsdag för alla. Nedskärning av de militära
utgifterna med 2 miljarder kronor per år.

Detta är vad som enligt vår mening borde kunna genomföras under nästa
treårsperiod. Det är huvudpunkterna i vad vi anser måste vara handlings -

Nr 173

Fredagen den

8 juni 1979

Den ekonomiska
politiken, m. m.

Nr 173

Fredagen den
8 juni 1979

Den ekonomiska
politiken, m. m.

programmet för nästa regering. Det måste i sin tur följas av ett program för
hela 1980-talet, inbegripande bl. a. sex timmars arbetsdag för alla, avveckling
av kärnkraften, löntagarmakt på arbetsplatserna och demokratisk kontroll
över det ekonomiska livet, avskaffande av diskrimineringen av kvinnorna på
alla områden och övergång till en alternativ produktion, dvs. en produktion
styrd av samhällets och människornas behov.

Detta är raka motsatsen till den låt-gå-politik som den borgerliga regeringen
tillämpar och som leder ännu djupare in i en återvändsgränd. Det är en
politik som går direkt på de avgörande uppgifterna - att skapa jobb åt
människorna och stoppa inflationen. Om man invänder att det är en dyrbar
politik som kostar mycket pengar så svarar vi:

Det finns inget större slöseri, inget mera dyrbart i ett samhälle än att tvinga
människor att gå utan arbete. Det lönar sig alltid ur samhällets och
människornas synpunkt att ge alla medborgare möjlighet till ett produktivt
och meningsfullt arbete. Hur många nya arbeten hade man inte kunnat skapa
om man använt alla de miljarder, som under de senaste åren gått ut i gåvor
och subventioner till de privatkapitalistiska företagen, för att i stället direkt
skaffa nya jobb. Nu har pengarna i stället samlats i företagssektorn och bildar
ett överskott på likviditet, som t. o. m. bekymrar budget- och ekonomiministern
Mundebo. Dessa miljarder i överskott måste, såsom föreslås i vpkmotionen,
på olika vägar dras in till statskassan och sättas in för att skapa nya
arbeten.

När de borgerliga partierna kom i regeringsställning tvingades de av själva
den ekonomiska utvecklingen, liksom av trycket från arbetarrörelsen, att
överge sin socialliberala ideologi. Samma partier som i 1976 års valrörelse
hade talat varmt för att avveckla alla statsingripanden i ekonomin vidtog nu
statliga åtgärder som till sin omfattning vida överskred vad den socialdemokratiska
regeringen hade åstadkommit. Men det är med de borgerliga
partierna som Karl Marx skrev om den engelska högkyrkan. Liksom denna
hellre förlät ett angrepp på 38 av sina 39 trosartiklar än på en trettioniondel av
sina penninginkomster, så överger den svenska borgerligheten hellre sin
socialliberala ideologi än den avstår från att driva en klasspolitik som sänker
lönerna för arbetarna och håller uppe vinsterna för företagen. De statliga
åtgärderna har i själva verket varit ett led i kampen för försvaret av kapitalets
intressen och ett av villkoren för den svångremspolitik som härstammar ur
Gösta Bohmans garderob men som fortsatts också under folkpartiregeringen.

Historiens dialektik är emellertid sådan att även med dessa åtgärder har
borgerligheten bidragit till produktionens församhälleligande och därmed till
att gräva sin egen grav.

Herr talman! Jag yrkar bifall till vpk-motionen nr 2690, yrkande 4, och bifall
till det särskilda yrkande som utdelats till kammarens ledamöter, nämligen att

riksdagen med anledning av motionen 1978/79:2690 yrkandena 1, 2, 3
och 5 beslutar

1) hos regeringen hemställa om förslag

a) om en extra skatt på 1979 års bolagsvinster med 20 procentenheter
utöver nu gällande skattesats,

b) om en allmän arbetsgivaravgift - dock ej för kommuner och landsting -beräknad på företagens omsättning så att den inbringar minst 6 000 000 000
kr. per år,

c) om en engångsskatt på stora förmögenheter med 10 96 på det belopp
som överstiger 500 000 kr.,

2) att godkänna de allmänna riktlinjer för budgetpolitiken som förordas i
motionen.

På förslag av talmannen beslöts att kammarens förhandlingar skulle
fortsättas vid morgondagens sammanträde.

§ 3 Talmannen meddelade att på föredragningslistan för morgondagens
sammanträde skulle finansutskottets betänkanden nr 44,45 och 47 samt nr
49-52, som denna dag bordlagts första gången, sättas närmast efter de två
gånger bordlagda ärendena.

§ 4 Kammaren åtskildes kl. 23.54.

In fidem

BERTIL BJÖRNSSON

/Solveig Gemen

Nr 173

Fredagen den

8 juni 1979

Den ekonomiska
politiken, m. m.

223

1978/79

172-173

Förteckning över talare

(Siffrorna avser sida i protokollen)

Fredagen den 8 juni kl. 09.00

Talmannen 37

Förste vice talmannen 104

Andersson. Sven. i Örebro (fp) 94. 97, 98, 104, 107, 108, 115, 118, 119, 120,
123

Bengtsson. Hugo (s) 113, 118, 119, 123
Berndtson, Nils (vpk) 11, 84, 96, 97, 101
Blomkvist. Arne (s) 14, 99
Börjesson, Fritz (c) 106, 108
Claeson, Tore (vpk) 4
Elmstedt, Claes (c) 28, 36. 85
Gustafsson, Hans (s) 26, 35, 36
Gustafsson, Wilhelm (fp) 89
Hallenius, Ingemar (c) 19
Hallgren, Karl (vpk) 24
Hugosson, Kurt (s) 87

Huss, Erik, industriminister 100. 122, 147, 151
Jansson, Paul (s) 20, 23, 24
Johansson, Hilding (s) 17, 34

Johansson. Rune. i Ljungby (s) 132, 140, 142, 145. 146. 150, 151

Jonsson, Elver (fp) 33, 36

Knutson, Göthe (m) 92

Kronmark, Eric (m) 143, 146, 147

Nilsson, Per-Axel (s) 32

Petersson. Karl-Anders (c) 123, 137. 141, 142. 149

Pettersson, Arne (s) 29

Polstam, Åke (c) 11

Rydle. Birgitta (m) 85

Signell, Sven-Gösta (s) 86

Strindberg, Per-Olof (m) 9

Svartberg, Karl-Erik (s) 121, 122, 124

Svensson, Sten (ni) 22. 23, 88. 99

Söderqvist, Oswald (vpk) 103

Torwald. Rune (c) 120, 121, 124

af Ugglas, Margaretha (m) 3

Wärnberg, Erik (s) 7

Fredagen den 8 juni kl. 19.30

Tredje vice talmannen 172

Burenstam Linder. Staffan (m) 206. 215. 21 7

Börjesson. Fritz (c) 154

Feldt. Kjell-Olof (s) 179. 194. 196. 202. 204. 214, 216

224

Hansson. Lilly (s) 155

Hermansson, Carl-Henrik (vpk) 218 1978/79

Högström, Ivar (s) 157 172-173

Johansson, Bertil (c) 164, 165

Johansson, Rune, i Ljungby (s) 162, 163, 165

L övenborg. Alf(apk) 159

Molin, Björn (fp) 186, 195, 197, 203, 213, 217

Måbrink, Bertil (vpk) 153

Åsling, Nils (c) 197, 203, 205, 215, 216

Östrand, Olle (s) 161, 162, 163

225

GOTAB 62512 Stockholm 1979