Riksdagens protokoll 1978/79:171 Torsdagen den 7 juni

ProtokollRiksdagens protokoll 1978/79:171

Riksdagens protokoll

1978/79:170-171 7 juni 1979

Debatter m. m.

Torsdagen den 7 juni kl. 09.00

Svar på frågor:

1978/79:587 av Göthe Knutson (m) om beskattningen av inkomster
av bär- och svampplockning m. m 3

1978/79:574 av Birgitta Dahl (s) om radongasproblemet 6

1978/79:578 av Sven-Erik Nordin (c) om parkeringsanordningar

vid statliga byggnader 10

1978/79:568 av Bengt Fagerlund (s) om en plan för samhällsinsatser

för glasindustrin, m. m 12

1978/79:571 av Börje Hörnlund (c) om förläggande till Skellefteå av

en träutvecklingsenhet 14

1978/79:575 av Wiggo Komstedt (m) om orderingången till

Svenskt Stål AB 15

1978/79:577 av Eivor Marklund (vpk) om konstgödseltillverkning i

Norrbotten 18

1978/79:584 av Per Gahrton (fp) om åldersgränsen för visst

flygcertifikat 19

1978/79:586 av Olle Eriksson (c) om förslag till riksdagen rörande

mobilkranar 24

1978/79:588 av Johan Olsson (c) om statsbidragen till enskilda

vägar i glesbygd 25

Regionalpolitiken 28

Torsdagen den 7 juni kl. 19.30

Regionalpolitiken (forts.) 181

Svar på frågor:

1978/79:572 av Börje Hörnlund (c) om planerna på en träteknisk

utbildningslinje 232

1978/79:585 av Rune Rydén (m) om skötseln av vissa naturreservat
233

1978/79:580 av Blenda Littmarck (m) om tillsynen av vårdförhållandena
inom mental- och långvården 236

1978/79:582 av Ulla Tillander(c)om de utvisningshotade assyriska
flyktingarna 238

1 Riksdagens protokoll 1978179:170-171

1978/79 1978/79:583 av Ralf Lindström (s) om verksamheten vid Karls 170-171

kronavarvet 239

1978/79:573 av Bo Lundgren (m)om åtgärder för att undanröja viss

dubbeldebitering av socialförsäkringsavgifter 241

1978/79:576 av Georg Andersson (s) om viss försöksverksamhet i
Vilhelmina kommun med samordning av socialvård med hälsooch
sjukvård 244

Avgjort ärende
Torsdagen den 7 juni kl. 09.00

Näringsutskottets betänkande

1978/79:57 om uppskov med behandlingen av vissa ärenden ... 28

2

1978/79:171

Nr 171

Torsdagen den 7 juni

Kl. 19.30

Förhandlingarna leddes till en början av tredje vice talmannen.

§ 1 Regionalpolitiken (forts.)

Fortsattes överläggningen om arbetsmarknadsutskottets betänkande
1978/79:23.

STEN SVENSSON (m) kort genmäle:

Herr talman! Efter att ha lyssnat på Börje Hörnlunds anförande måste jag
konstatera att det kvarstår oklarheter beträffande vad centerpartiet egentligen
avser med kravet på att sysselsättningen i Stockholmsregionen skall minskas
med 10 000 anställda under en femårsperiod.

Pär Granstedt försökte tidigare under debatten göra gällande att det inte var
några skillnader mellan moderata samlingspartiet och centerpartiet i det här
avseendet, utan att vi i stort sett var överens om de principer som vi hade gett
uttryck för i vårt särskilda yttrande. Nu säger Börje Hörnlund att det gäller att
flytta ut statliga verk. Jag måste då undra: Är det fråga om att flytta personer
från Stockholm ut till regionerna eller om att decentralisera befogenheter och
arbetsuppgifter?

Sedan sade Börje Hörnlund att vi hade avvikit från sysselsättningsutredningens
synpunkter, men han vet ju mycket väl att vi moderater i vad gäller
såväl delbetänkandet som slutbetänkandet hade utförliga reservationer, som
vi också har tagit upp i vår partimotion. Det är alltså inte riktigt rättvisande att
generalisera på det här sättet och klumpa ihop oss med de två övriga partierna.
Jag vill också peka på det förhållandet att socialdemokraterna avstod från att
väcka en partimotion med anledning av propositionen om regionalpolitiken,
medan centerpartiet och moderata samlingspartiet har väckt var sin partimotion.

Jag tror. Börje Hörnlund, att det är på sin plats att vara betydligt mera
nyanserad i den här debatten då man skall göra jämförelser mellan
partierna.

ELVER JONSSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Börje Hörnlund hade kritiska synpunkter i fråga om den
skillnad som enligt hans åsikt fanns mellan 1976 års beslut och 1979 års
förslag. I den delen vill jag bara hänvisa till den debatt som fördes tidigare i
dag mellan arbetsmarknadsministern och Arne Fransson. Jag har utöver det
inget att tillägga.

Om Börje Hörnlund är kritisk mot det praktiska handlandet i vad avser

Torsdagen den
7 juni 1979

R egionalpolitiken

Nr 171

Torsdagen den
7 juni 1979

Regionalpolitiken

1976 års regionalpolitiska beslut, gäller kritiken rimligtvis också den regering
som verkade åren 1976-1978.

Börje Hörnlund menade att de ytvida kommunerna borde skiktas upp;
eftersom det var en centertanke var det en riktig idé enligt hans sätt att se. Då
blir min fråga: Varför får inte den stora kommunen Gotland delas upp enligt
samma princip?

Slutligen när det gäller principen om delad eller odelad kommun: I fråga om
kommunen Vännäs har centerpartisterna i utskottet gått ifrån centermotionen.
Står Börje Hörnlund kvar på centermotionen, eller stödjer han
centerledamöterna i utskottet?

BÖRJE HÖRNLUND (c) kort genmäle:

Herr talman! Till Sten Svensson: I mitt manus stod -jag hoppas att jag läste
riktigt - att vad det gällde var att flytta ut arbetsuppgifter motsvarande 10 000
tjänstemän. Man behöver därmed inte flytta folket; det har ju såväl
decentraliseringsutredningen som den regionalpolitiska gruppen inom
sysselsättningsutredningen kommit fram till. Det gäller alltså icke att flytta ut
hela centrala verk.

Sedan till Elver Jonsson: Jag håller väldigt styvt på att det i det närmaste är
ett övergrepp att - vi kan ta ett exempel från mitt grannlän - se på
Örnsköldsviks tätort på samma sätt som man ser på Anundsjö-Trehörningsjö
med de avstånd och den helt olika struktur som där förefinns. Det som
förvånar mig är att en enig sysselsättningsutredning var inne på tanken att
dela upp ytvida kommuner och att regeringspropositionen innehöll ett
sådant förslag men att folkpartisterna i utskottet gick ifrån detta förslag. Det
kan jag inte tolka på annat sätt än att man vid voteringar i riksdagen alltid vill
vara på den segrande sidan, oavsett vad regeringen har sagt. Detta måste vara
ett led i voteringsmatematiken - jag kan inte tolka det på annat sätt.

När det gäller den direkta frågan om Vännäs-Bjurholm tycker jag icke det
är rättvist att betrakta den gamla kommunen Vännäs såsom tillhörande
stödområde 5 när man betraktar den utpräglade glesbygden Jörn i Skellefteområdet
såsom tillhörande stödområde 4. Då har man verkligen missat att ge
befolkningen i de olika f. d. kommunerna någorlunda lika möjligheter att
utvecklas.

STEN SVENSSON (m) kort genmäle:

Herr talman! Först, herr talman, tackar jag för den precisering som Börje
Hörnlund gjorde när det gällde utflyttningen.

Vidare vill jag påpeka att påståendet om den där enigheten i sysselsättningsutredningen
är en sanning med modifikation. Om Börje Hörnlund noga
läser våra reservationer, både i det regionalpolitiska delbetänkandet och i
slutbetänkandet, skall han finna att vi där har tagit avstånd från en
detaljstyrning av kommuner och landsting och att vi har pläderat-precis som
vi har gjort hela dagen i dag - för generellt verkande åtgärder.

Avslutningsvis vill jag, herr talman, också kommentera vad Börje
Hörnlund sade i sitt anförande före middagspausen, nämligen att vi inte

skulle vilja ställa upp för en fortsatt ökning av den offentliga sektorn, något
som Börje Hörnlund pläderade för. Jag vill påpeka att man från olika håll har
reagerat emot detta, eftersom det kan leda till vikande ekonomisk tillväxt och
ökande svårigheter att finansiera redan genomförd utbyggnad. Då kan vi
hamna i det läget att det helt enkelt inte går att ta ut några ytterligare skatter,
och då blir högskattepolitiken den offentliga servicens fiende.

Jag har här en ledare ur tidningen Land - som inte torde vara obekant för
Börje Hörnlund. Den är från den 18 maj 1979. Jag citerar: ”Hur mycket mera
av sådant tål vi innan det blir en stark folklig reaktion? Den samhälleliga
verksamheten får inte kosta hur mycket som helst.

Går man alltför långt på de här vägarna riskerar man en glistruprörelse som
kanske sopar bort en del av byråkratin men av bara farten även tar med sig
mycket av värde som det tagit lång tid att bygga upp.”

Jag tror att den här kritiken, som har framförts även i andra tidningar, bl. a.
i en ledare i tidningen Expressen, borde vara ett allvarligt memento för oss
politiker och inge oss rädsla för att plädera för fortsatt utbyggnad av den
offentliga sektorn. I stället skall vi - som jag har framhållit flera gånger i dag -satsa på generellt verkande ekonomiska åtgärder, som gör att vi stimulerar
näringslivet, så att vi med hjälp av en ökad tillväxt där kan finansiera alla våra
åtaganden.

ELVER JONSSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Börje Hörnlund svarade inte på frågan, var han står
beträffande Vännäs kommun, men jag tolkar vad han sade så, att han står
kvar vid centermotionen och inte sluter upp bland de utskottsföreträdare från
centern som har ställt upp på utskottsmajoritetens sida för en odelad
kommun i Vännäs.

När det gäller påståendet att exemplet Örnsköldsvik skulle vara uttryck för
ett konsekvent handlande från centerpartiets sida gentemot andra kommuner,
håller det ju inte. I fråga om andra ytvida kommuner har man inte lagt
fram något sådant förslag. Jag nämnde förut att centerpartiet inte har något
förslag om en sådan skiktning när det gäller Gotland. Även om det finns vissa
skillnader inom andra kommuner, finns det naturligtvis också utomordentligt
stora skillnader i Gotlandskommunen mellan t. ex. Visby och Burgsvik.
Jag menar alltså att Börje Hörnlunds påstående att det skulle vara en
konsekvent uppläggning från centerpartiets sida i den här delen saknar
täckning.

När sysselsättningsutredningen talade om ytvida kommuner tänkte man
inte på sådana förhållandevis små kommuner som Karlstad, Falun och
Gävle. I propositionen föreslogs tre undantag från principen odelad kommun.
Utskottet instämmer i principen men medger inte undantag utan löper linan
fullt ut.

När det gäller frågan på vilket sätt det här beslutet kom till tycker jag att jag
kan informera om att detta beslut liksom många andra växte fram under den
gemensamma överläggningen i utskottet. Det är alltså inte resultatet av något
taktiskt spekulerande i vilket röstutfallet skulle kunna bli här i kamma -

Nr 171

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

Nr 171

Torsdagen den

7 juni 1979

Regionalpolitiken

ren.

Det visar sig också att propositionen står sig väl. Av de ca 400 ändringsförslag
som fanns vid utskottsbehandlingen vann ett tiotal utskottets gehör.
Beträffande stödområdesindelningen förelåg förslag om ändring när det
gällde 132 kommuner. Utskottet gick med på tre. Det tyder på att
propositionen hade en stor hållfasthet; utskottet kunde i allt väsentligt
acceptera den.

BÖRJE HÖRNLUND (c) kort genmäle:

Herr talman! När jag talade om den offentliga sektorn hänvisade jag till vad
som hade hänt under 1970-talet och till långtidsutredningens funderingar och
beräkningar. Jag tror för min del att det blir mycket viktigt framöver att
regeringen och de båda kommunförbunden överlägger om ekonomi och
sysselsättning både på kort och på lång sikt för att vi sammantaget skall få
bästa möjliga balans i det svenska samhället. Vi får nog se både långtidsutredningens
och sysselsättningsutredningens siffror som prognoser i det
sammanhanget.

Sedan är jag också medveten om att bl. a. deltidsutvecklingen hos
kommuner, landsting och i offentlig verksamhet över huvud taget har gjort
att många fler människor bara därigenom kommit att räknas in i arbetskraften.
Jag är också mycket medveten om att vi fram till år 2000 får tre gånger så
många 90-åringar som vi har i dag. Jag vet att det kommer att kräva nya
insatser både från kommunerna och från landstingen. Vilken slutsiffran blir
kan nog ingen svära på i dag.

Till Elver Jonsson vill jag säga att jag inte tyckeratt det beslut majoriteten i
morgon kommer att fatta ger den regionalpolitik till resultat som jag såg fram
emot när jag ledde sysselsättningsutredningens regionalpolitiska grupp. Jag
såg framför mig en differentiering av de stora kommunerna som skulle ha
givit lagom långa avstånd fram till en fungerande arbetsmarknad. Det
innehåller inte det här förslaget.

Till yttermera visso kan sägas att partierna fick den här propositionen att
jobba med ett par dagar efter påskuppehållet. Det var tågordningen. Det
material vi i dag debatterar fick vi på bordet i går. Det är inte bra att så stora
frågor avgörs i sådan tidsnöd.

ARNE NYGREN (s):

Herr talman! Under allmänna motionstiden i januari månad krävde 25
socialdemokrater från Norrland i en riksdagsmotion, nr 1553, extra regionalpolitiska
åtgärder i vår del av landet.

I motionen redovisade vi hur de fem Norrlandslänen under de senaste
årtiondena har drabbats av utflyttningar och folkminskningar. Vi redovisade
också hur den socialdemokratiska regeringen under 1960-talet och 1970-talets början med en rad samhällsåtgärder agerade mot denna utveckling. Vi
minde om hur den dåvarande regeringen under 1960-talet med investeringsfondsmedel
lyckades att styra en betydande industriutbyggnad norrut. Under
1960-talets första år flyttades på det sättet många företag och filialenheter i

storföretag från Syd- och Mellansverige till Norrland.

De här lokaliseringarna har kommit att betyda mycket för den vändning
regionalpolitisk! som vi i samtliga Norlandslän kunde glädja oss åt långt in på
1970-talet.

Med det statliga lokaliseringsstödet i mitten av 1960-talet, skatteutjämningen,
fraktstödet, det statliga jordbrukarstödet till Norrland, sysselsättnings-
och utbildningsstödet, glesbygdsinsatserna, beredskapsarbetena
m. m. fick vi instrument som kom att bidra till att vi i Norrlandslänen på
1970-talet kunde vända avvecklingen till en begynnande utveckling.

Under perioden 1970-1976 kunde vi glädja oss åt en försiktig optimism och
framtidstro i Norrland. Sysselsättningen ökade och folkmängdssiffrorna i
samtliga Norrlandslän blev efter en lång period av befolkningsminskning
plussiffror, även om många sysselsättningssvaga områden alltjämt brottades
med minussiffror. Under de här åren ökade förvärvsfrekvensen för våra två
nordligaste län, Norrbotten och Västerbotten, med 7-8 %, medan den för
exempelvis storstadsområdena Göteborg och Malmö ökade mera normalt,
med 2-3 %. Utjämningen i sysselsättningen var påtaglig dessa år.

Ännu så sent som 1970 redovisade samtliga Norrlandslän utom Gävleborgs
län minussiffror i fråga om folkomflyttning. Det året flyttade ungefär
5 000 fler människor från än till Norrland.

Sex år senare, 1976, kunde samtliga Norrlandslän notera fler in- än
utflyttade. Verkningarna av de regionalpolitiska insatserna hade slagit
igenom. Det året hade Norrland 4 000 plus i flyttningsrörelse.

Detta var resultatet av en målmedveten politik att medverka till utveckling
av det norrländska näringslivet och den norrländska industrin. Den socialdemokratiska
regeringens förslag till omlokalisering av statlig verksamhet -patent- och registreringsverket till Sundsvall, socialhögskolan till Östersund,
SGU till Luleå, skogshögskolan till Umeå osv., liksom verksamhet av typen
industriellt utvecklingscentrum till Skellefteå samt industricentra till Strömsund
och Lycksele - bidrog till att vända en klart negativ avveckling till en
begynnande utveckling.

Men efter 1976 har vi fått erfara hur snabbt vunna framgångar kan raseras.
På ett par år noterade de fem Norrlandslänen en förlust av 10 000 arbeten
inom gruv- och tillverkningsindustrin. Arbetslösheten ökade. Sysselsättningen
för ungdomen minskade katastrofalt. Ansvarigt statsråd under den
största delen av denna tid var Nils G. Åsling, centern. Medansvarig för den
politik som gav detta resultat var i högsta grad centerpartiet, vilket det kan
finnas skäl att påpeka efter vissa centerpartisters agerande i dagens debatt.

Det var mot den bakgrunden som vi - 25 socialdemokrater i Norrland -motionerade om åtgärder som kunde vända denna utveckling. Det var en
kombination av näringspolitiska och regionalpolitiska åtgärder som vi
anvisade: satsningar på de norrländska basnäringarna skogen och mineraltillgångarna
samt en vidareförädling och produktutveckling inom de
råvarubaserade företagen. Vi krävde också åtgärder för att påverka statlig,
kooperativ och privat företagsamhet att flytta verksamhet till Norrland, med
den statliga omlokaliseringen i början av 1970-talet som föredöme.

Nr 171

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

Nr 171

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

Hur fort en minskad sysselsättning kan slå igenom kunde vi avläsa i
senaste årsskiftets folk mängdssiffror. Treav de fem Norrlandslänen noterade
då på nytt minus i befolkningen. Vissa kommuner hade mycket stora
minustal: Kiruna minus 507, Kramfors 302, Gällivare 293, Luleå 255,
Söderhamn 235 osv.

För att på nytt vända utvecklingen i Norrland i positiv riktning krävde vi en
stark, samhällsstyrd närings- och sysselsättningspolitik.

Sedan vi skrev motionen har regeringen presenterat förslaget om regionalpolitik
med sikte på 1980-talet. Jag vill ta tillfället i akt och uttala ett
norrländskt erkännande för det förslag som vi nu skall ta ställning till. Visst
kan man beklaga att den starka Norrlandsprägel som det forsta lokaliseringsstödet
av årgång 1965 i början hade inte utmärker det förslag som vi nu
behandlar. Men arbetsmarknadsutskottet har kunnat stå emot centerns
försök att sprida stödinsatserna ännu mer ut över landet än vad regeringen
har föreslagit. Det är bra. Skulle utskottet ha följt centerns partimotion, skulle
ytterligare 18 kommuner ha kommit med och delat på stödpengarna. De
justeringar av regeringsförslaget som utskottet gjort uppåt i stödområdesklassningen
har gällt Norrland. Det noterar vi med tillfredsställelse.

Men det finns ett skäl att vädja till såväl nuvarande regering som till den
regering vi får efter septembervalet i år att studera de antiregionalpolitiska
verkningar som vår näringslivsutbyggnad med investeringsfondsmedel haft
de senaste åren. Dels är industriutbyggnaden med dessa medel långt viktigare
för näringslivsutvecklingen än vad de regionalpolitiska stödinsatserna är, dels
hamnar den utvecklingen huvudsakligen i redan industriellt väl utvecklade
delar av vårt land.

Det som har hänt i Norrland efter 1976 visaratt vårt regionalpolitiska stöd
inte får önskad effekt, om det inte kompletteras med en samhällsstyrning av
näringslivets utveckling, en aktiv näringspolitik och utlokaliseringar av den
allmänna sektorn.

Norrland kommer, under många år, att vara i behov av mycket stora
samhällsinsatser, om vi skall kunna skapa den önskade regionala balansen i
sysselsättning och utveckling. Det ger bl. a. uppgifterna i bilagorna till
arbetsmarknadsutskottets betänkande nr 23 besked om.

De justeringar av det nu 14 år gamla lokaliseringsstödet som vi nu skall
besluta om är bara medel för att nå vissa mål. Vilken närings- och
arbetsmarknadspolitik som kommer att föras efter valet i september i år blir
avgörande för resultaten. Nu är det möjligt att jämföra resultaten av en
socialdemokratisk och en borgerlig regionalpolitik här i landet. Medlen har
varit desamma för socialdemokraterna i början på 1970-talet och för de
borgerliga efter 1976, men resultaten så helt olika. Får vi inte snabbt en annan
politik än den som har förts efter 1976 års val, har vi på nytt ett akut hot över
Norrland om en utflyttning söderut, inte minst av ungdom. Det är en
utflyttning som Norrland inte orkar med en gång till.

I detta anförande instämde Bo Forslund (s).

186

ALF LÖVENBORG (apk):

Herr talman! Vi diskuterar nu ”Regeringens proposition 1978/79:112
Regionalpolitik”, som det står med stora röda bokstäver på omslaget. Den
röda färgen i rubriken torde vara det mest upphetsande i regeringens produkt,
och den har ingen motsvarighet inuti.

Det är riktigt som vi konstaterar i vår motion 2564: ”Propositionen tangerar
svenskt ministerrekord i fråga om höga målsättningar, välvilja, ljusa
förhoppningar och total brist på konkreta förslag.”

Till det räknar vi nämligen inte det skrapande i marginalen som
folkpartiregeringen ägnar sig åt i samband med sins. k. regionalpolitik. Det är
ju ingen ny regionalpolitik som nu presenteras, men det är detta som krävs,
om man någon gång skall kunna förverkliga den målsättning som regeringen
säger sig ha, dvs. att ”ge människor i alla delar av landet tillgång till arbete,
service och god miljö”.

Men vad är det man kommer med i sammanhanget? Ja, inte är det något
nytänkande. Det är en fortsättning av den snart tjugoåriga morotspolitik som
har pumpat in miljarder i privatföretag utan att det har lett till några
avgörande förändringar för de undersysselsatta regioner som man i ord säger
sig värna om. Man fortsätter med en politik som bara under 1960-talet innebar
att netto 30 000 norrbottningar tvingades flytta söderut. I Norrlandslän efter
Norrlandslän finner vi samma utveckling.

Länsstyrelsen i Norrbotten karakteriserar situationen och den s. k. regionalpolitikens
åtgärder på följande sätt i ett yttrande av den 8 december
1978.

"Sammanfattningsvis anser länsstyrelsen att den statliga glesbygdspolitiken
präglats av mycken verbal välvilja, men av litet åtgärder. I många år har
det talats om att nu är det bråttom att äntligen göra något i glesbygden. När
inget avgörande nytt trots allt hänt har med rätta kvarvarande åldringar blivit
alltmer desillusionerade över den förda politiken.”

Det är en riktig och förödande kritik. Den kan användas som karakteristik
på regeringens senaste produkt - mycken verbal välvilja, men mycket litet av
åtgärder.

Men nu handlar det inte bara om Norrbotten eller glesbygderna. Det som
behövs är en regionalpolitik som har målsättningen att trygga utvecklingen i
alla regioner och garantera den fulla sysselsättningen - inte i varje liten by,
men väl i varje region. Det måste vara regionalpolitikens mål. Och om detta
nu är målet, då kan man konstatera att de åtgärder som föreslås inte står i
någon rimlig relation till behovet.

Det som har skett under de senaste decennierna är en produkt av
kapitalismens utveckling i vårt land. En stark koncentration av företag och
ekonomisk verksamhet framför allt till södra och mellersta Sverige har ägt
rum. Hela regioner har mer eller mindre avfolkats och drabbats av kris.

Den s. k. regionalpolitiken har inte kunnat bromsa detta eller styra
utvecklingen. Nej, tvärtom har den statliga planeringen anpassats till den
kapitalistiska koncentrationsprocessens behov.

Hittills har regionalpolitiken haft några avgörande kännetecken:

Nr 171

Torsdagen den
7 juni 1979

Regionalpolitiken

Nr 171

Torsdagen den
7 juni 1979

Regionalpolitiken

Rörlighet och omflyttning skall underlättas och befrämjas genom ekonomisk
premiering.

Statens lokaliseringsmedel skall användas för att stödja privat företagsamhet
som i nåder kan tänka sig att flytta dit där arbetskraften finns.

Rikliga subventioner till företagen över huvud taget.

Så har det alltså fungerat, och den typen av regionalpolitik har inte bidragit
till större regional balans. Och ändå skall man fortsätta med en regional- och
arbetsmarknadspolitik med i stort sett samma innehåll.

Om man ser att något inte lyckas, skall man då inte fundera över om det
inte finns andra vägar att gå?

Den frågan måste ställas, eftersom allt tyder på att problemen kommer att
bli ännu värre. När man nu säger att vi börjar ha Norrlandsproblem över hela
riket ligger det mycket sanning i det redan nu, och i en nära framtid kan det
vara en sanning till 100 %.

I en rapport från statens industriverk som offentliggjordes i början av 1978
framhölls att var tionde arbetsplats inom industrin kommer att försvinna
fram till 1982. Utvecklingen därefter har visat att den kalkylen snarare är
tilltagen i underkant.

Finns det någon plan för hur man skall möta denna utveckling? Svaret
måste bli nej. Den finns inte heller i arbetsmarknadsutskottets betänkande,
vars rubrik är blå - vilket svarar väl mot innehållet. Konservatismen går igen
även där.

Här har vi nu under dagens lopp haft en lång debatt som i stor utsträckning
har handlat om olika stöd. Med stort engagemang motionerar och diskuterar
riksdagsledamöterna från olika håll om utvidgning av stödområden och olika
orters inplacering i det ena eller det andra stödområdet. Buketten av sådana
motionskrav är faktiskt imponerande.

Men inte ligger lösningen där. Jag kommer från en region som till stora
delar, sedan länge, ingår i ett s. k. stödområde. Men likafullt har vi landets
största arbetslöshet och permanent kris.

Jag lyssnade till replikskiften strax före middagspausen mellan Bernt
Nilsson och några av utskottets övriga ledamöter. Jag tycker att det var en
bedrövlig diskussion om vilka kommuner som skall vara med i de olika
stödområdena, vilka kommuner som över huvud taget skall vara med och
varför den ena kommunen finns med men inte den andra.

Att hela Sverige förvandlas till stödområde skapar inga nya jobb. Det som
behövs är en bestämd styrning av kapitalet, en plan för statligt industriuppbygge,
åtgärder för en teknisk förnyelse av svensk industri - ett stort brett
program för en för hela landet sammanhållen sysselsättningspolitik, som vi
uttrycker det i vår motion.

En medveten industripolitik, som ju måste vara regionalpolitikens grund,
kräver enorma resurser för att kunna förverkligas. Men det finns resurser.
Sverige är ett rikt land. Skär ned militärkostnaderna med hälften, stoppa
kapitalexporten, skärp skatten på bolag och förmögenheter, nationalisera
bankerna och kreditinstituten. Använd medel från AP-fonderna för att
befrämja uppkomsten av samhällsägda företag.

Propositionen har som rubrik till ett av sina kapitel Arbete åt alla.

Det är en bra rubrik, en riktig målsättning, men inte mycket mer. Också här
staplar departementschefen de vackra orden ovanpå varandra. Man vill ha
”full sysselsättning”, det talas om ”allsidig sysselsättning”, ”regional
utjämning”, "riktade insatser”. ”Förvärvshinder av skilda slag måste
undanröjas”, heter det.

Ja, man kan botanisera vidare. Regeringen vill se till att ”strukturomvandlingen
sker på ett sådant sätt att den enskilda människans trygghet

värnas”.

Allt det där låter ju bra, men det faller platt till marken när de vackra orden
inte underbyggs med någon plan för hur detta skall gå till.

Nej, det mest konkreta man kan hitta i detta kapitel är att folk måste vara
beredda att byta yrke eller flytta. ”Det är arbetsmarknadspolitikens uppgift att
underlätta den rörlighet som krävs”, heter det.

Där kom bockfoten till synes, mitt i serveringen av alla liberala sockerpiller.
Såskall det alltså gå till. Men regeringen glömmer att det nu inte är lika lätta»
skyffla arbetslösa och förtvivlade människor mellan regionerna. Förr gick
flyttbussarna, under 1950-och 1960-talen,som lemmeltåg mellan Norrlandslänen
och de s. k. ”överhettade” delarna av vårt land. Människorna slukades
av Volvo i Göteborg, varven i Syd- och Mellansverige, järnvägen i
Bergslagen, verkstadsindustrin i Mälardalen.

Nu löser man inte problemen på det sättet längre av två skäl.

För det första finns, som jag tidigare framhöll, des. k. Norrlandsproblemen
nu över hela Sverige. Det finns för litet jobb totalt, och det löser man inte
genom att flytta folk.

För det andra börjar människor resa sig till motvärn mot denna destruktiva
politik. Man vägrar att flytta. Man kräver jobb i sin egen region. Man vänder
sig i vrede och raseri mot en politik som innebär att människor skall buntas
ihop och skickas till områden där det kanske för tillfället passar de
kapitalägande att rekrytera arbetskraft.

Ja, i ökad omfattning kräver människorna jobb på sin hemort, att
regionernas möjligheter utnyttjas, att statens resurser används till ett
planmässigt företagsuppbygge i stället före» meningslöst penningsprättande
i form av alla möjliga subventioner.

Jag finner en viktig och riktig formulering på propositionens s. 15, där det
heter: ”Undersysselsättning och arbetslöshet är ett slöseri med mänskligt
kapital.”

Bättre kan det knappast sägas, men det är ju detta slöseri som man i vårt
land ägnar sig åt varje dag som solen går upp. I stället för att ge människor ett
arbete att gå till dömer man dem till arbetslöshet. Man har tagit ifrån långt
över hundratusen människor rätten att ha ett jobb, rätten att känna arbetets
glädje, rätten att känna gemenskap med arbetskamrater, rätten att ha en
arbetsinkomst.

Arbetarpartiet kommunisterna anser att en sådan politik bör kriminaliseras
därför att den är ett brott mot de mänskliga rättigheterna, som man i andra
sammanhang talar så mycket om. Vi har i motionen 772, i enlighet med FN:s

Nr 171

Torsdagen den
7 juni 1979

R egionalpolitiken

Nr 171

Torsdagen den

7 juni 1979

Regionalpolitiken

deklaration om de mänskliga rättigheterna och den svenska riksdagens beslut
att ansluta sig till denna, krävt att rätten till arbete i lag skall inskrivas. I
Förenta nationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna,
antagen den 10 december 1948, artikel 23, heter det:

”Envar har rätt till arbete, till fritt val av sysselsättning, till rättvisa och
tillfredsställande arbetsförhållanden och till skydd mot arbetslöshet.” Ingen
kan påstå att detta krav uppfylls i vårt land där många tusen förflyttas mot sin
vilja, där många tusen saknar arbete. Var finns det fria valet av sysselsättning? 1

en proposition från regeringen avlämnad den 16 september 1971 föreslogs
den svenska riksdagens godkännande av FN-förklaringen om de mänskliga
rättigheterna. Regeringens förslag antogs.

I propositionen heter det bl. a.: ”Enligt art. 2, mom. 1, förpliktar sig varje
konventionsstat att genom såväl egna åtgärder som internationellt bistånd
och samarbete, framför allt på de ekonomiska och tekniska områdena, till
fullo utnyttja sina tillgängliga resurser för att säkerställa, att de i konventionen
inskrivna rättigheterna gradvis förverkligas i sin helhet genom alla därtill
ägnade medel. Detta skall i första hand ske genom åtgärder på lagstiftningens
område.”

Den svenska regeringen, som står som huvudansvarig för bl. a. sysselsättningspolitiken,
bryter alltså mot de mänskliga rättigheterna varje dag och i
massomfattning.

Så går det alltså till i kungariket Sverige där man av och till får uppleva hur
folkpartistiska regeringsledamöter med darr på stämman talar om brott mot
de mänskliga rättigheterna, och då riktar man sig i allmänhet mot de länder
som genom ett vettigt samhällssystem uppfyller FN-konventionens bud
genom att garantera envars rätt till arbete.

Vi konstaterar alltså att regeringen Ullsten bryter emot de mänskliga
rättigheterna och riksdagens beslut. Den borde alltså sättas på de anklagades
bänk och buras in. Utskottet avvisar vårt förslag om lagfäst rätt till arbete.
Den rätten uppfylls av de insatser som görs för att skapa tillräckligt med
arbetstillfällen. Ja, så står det på s. 32 där motionen behandlas i utskottets
betänkande. Envars rätt till arbete garanteras alltså av de insatser som görs för
att skapa tillräckligt med arbetstillfällen, enligt utskottet.

Det är ju ett helt fantastiskt påstående. Rätten till arbete är alltså garanterad
av folkpartiregeringens sysselsättnings- och regionalpolitik. Att folkpartisterna
i utskottet med glädje går i säng med den formuleringen är klart, men att
utskottets socialdemokratiska ledamöter ställde sig bakom detta påstående är
helt fantastiskt. Det slår ju undan grunden för den socialdemokratiska
kritiken mot regeringens sysselsättningspolitik.

Jag yrkar alltså bifall till motionen 772, som kräver att rätten till arbete för
alla skall lagfästas i enlighet med FN-konventionen och riksdagens beslut
från 1972.

Jag vill också yrka bifall till motionen 2564, som är skriven i anledning av
propositionen och som i likhet med tidigare framställda motioner kräver en
plan för en för hela landet sammanhållen sysselsättningspolitik. Den avvisas

med några få rader i utskottets betänkande på s. 31, där man hänvisar till att
man nyss har lagt fram sysselsättningsutredningens första delbetänkande
Arbete åt alla och att man i samband därmed kan vänta sig en ny ingående
diskussion om sysselsättningsfrågorna från bl. a. regionalpolitiska utgångspunkter.

Ja, det är sannerligen en tröst för kvalda bröst. Utredningar skall staplas på
varandra, och det är klart att det ger jobb åt en massa utredare men knappast
mer.

Jag yrkar också bifall till motionen 552, som kräver en särskild plan för de
mellansvenska industrilänen, som nu börjar få rent norrbottniska proportioner
när det gäller arbetslösheten.

Herr talman! Vi har i en rad tidigare väckta motioner lagt fram många
förslag som verkligen syftar till att garantera människor ”i alla delar av landet
tillgång till arbete, service och god miljö”, som det så vackert heter i
regeringens proposition.

Rätten till arbete måste garanteras genom en planmässig och djärv
expansion på näringslivets område. Vi föreslår därför att det snabbt utarbetas
ett brett statligt industrialiserings- och utvecklingsprogram, vars enda
tolerabla målsättning är allas rätt till arbete, garanterad i enlighet med FN:s
förklaring om de mänskliga rättigheterna.

Inom ramen för denna plan måste nya statliga basindustrier upprättas i
olika delar av Sverige. Den industriella målsättningen bör i hög grad präglas
av inriktningen på en långtgående förädling av landets egna naturtillgångar.
Landets expertis på skilda områden måste sättas in för att utveckla en ny
teknologi, nya konstruktioner och anläggningar som byggs upp för att bevara
och utveckla Sverige som industrination. Det handlar om att utveckla en stor
svensk elektronisk industri, nya och förbättrade transportmedel för en
växande kollektivtrafik. Det handlar också om åtgärder för att på en rad
områden förvandla outvecklade basindustrier som redan finns till producenter
av högförädlade produkter för inhemsk konsumtion och export. Man kan
exempelvis peka på järnhanteringen och skogsindustrin som viktiga
basindustrier som snabbt måste genomgå en strukturell förändring.

Det gäller att satsa på att förbättra den kollektiva servicen på en rad
områden. Utbyggnad av den kollektiva transportsektorn, vårdområdet,
barntillsynen osv. kan inrymmas i en framtidsbetonad utvecklingsplan som
bör påbörjas nu. Det kostar pengar. Ja, det är sant, men det finns inget större
slöseri än att låta hundratusentals människor gå arbetslösa och att, som nu
sker, utarma hela landsändar.

Nu stärks ju opinionen i skilda delar av landet. Man kräver sin rätt till
arbete och trygghet. Man vill slåss för dessa riktiga krav och kommer att göra
det i än större utsträckning. Ungdomsmarschen i Luleå för några månader
sedan var ett tecken på det. En stor demonstration mot arbetslöshet och
avveckling planeras i Västerbotten. På Sergels torg i dag fick vi se en
demonstration av unga och gamla som stormade mot avvecklingen av
industrin i Horndal. Det kommer att bli fler aktioner av det slaget.

Denna växande kampanda är hoppingivande - det är någonting viktigt. I

Nr 171

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

Nr 171

Torsdagen den

7 juni 1979

Regionalpolitiken

denna kamp skapas också insikten om att en verklig planering i arbetarklassens
och folkets intresse kräver planhushållning och socialism.

Visst kan man redan i dag tvinga fram åtgärder som är till nytta för de
arbetande, men nu växer ju kapitalismens kris, och på längre sikt finns ingen
annan lösning än en helt ny regionalpolitik och en riksplanering som också
kräver ett annat ekonomiskt system.

FRIDA BERGLUND (s):

Herr talman! Birger Nilsson och andra socialdemokrater har tidigare
redovisat socialdemokraternas syn på utvecklingen och på regionalpolitiken.
Jag vill speciellt starkt understryka det som Birger Nilsson sade om att
åtgärderna måste dimensioneras med utgångspunkt i dagens verklighet.

Det innebär, herr talman, stora svårigheter att uppnå full sysselsättning och
målsättningen regional balans - en målsättning som alla är eniga om. Det
privata näringslivet, som är det dominerande, känner inget regionalpolitisk!
ansvar. Staten, samhället, är företagare i huvudsak i de minst industrialiserade
delarna av landet, och dessutom får samhället städa upp efter
privatkapitalets misslyckanden. Om regering och riksdag endast lyssnar till
det privata kapitalets opinionsbildare blir möjligheterna än mindre att i
realiteten finna täckning för orden allas rätt till arbete. I de fria marknadskrafterna
finns inga komponenter som utvecklar regional balans. Det har vi
fått bittert erfara under de borgerliga regeringarna.

Både Jan-Ivan Nilsson och Per Petersson har uppehållit sig vid vad som
skulle ha hänt om vi hade haft en socialdemokratisk regering. I stället borde
de ha ägnat mer tid åt att analysera vad som hände när deras partier satt i
kanslihuset och var med om att ha regeringsansvaret. Det blev utflyttning,
ökad arbetslöshet, ökad social oro. Man frågar sig: Varför blev det så? Ni hade
ju recepten. Ni påstod det i alla fall i valrörelsen 1976.

Industriinvesteringarna i skogslänen har gått ned under de borgerliga
regeringarnas tid. Centern vill lösa problemen genom att prata om decentralisering
så långt möjligt. Jag skulle vilja fråga: Vad är det som begränsar
centerns möjligheter till decentralisering? Är det tekniken, eller är det
ekonomin?

Jan-Ivan Nilsson har upprepade gånger frågat: Vad är det socialdemokraterna
har som är bättre än centerns ”decentralisering så långt möjligt”? Vi har
i vår reservation framhållit vikten av en samordning mellan olika politiska
insatser. Det gäller exempelvis den ekonomiska politiken, näringspolitiken,
branschpolitiken, energin och mycket annat.

Jag skulle vilja fråga Jan-Ivan Nilsson och andra centerpartister hur de
tänker sig att vi skall kunna nå regional balans, om man vid varje
investeringstillfålle måste kunna överbevisa centerpartisterna i denna
kammare om att investeringarna exempelvis i Norrbotten under oöverskådlig
framtid inte kommer att påverka investeringar på andra håll i landet. Er
inställning är: Bara om det finns ett överflödigt investeringsutrymme, som
inte kan sugas upp av det privata näringslivet i andra delar av landet, kan man
investera i skogslänen. Men när det gäller investeringar och företagsetable -

ringar i andra delar av landet behöver man inte visa samma hänsyn till
skogslänen. Oftast bestäms dessa investeringar i slutna styrelserum. Beslut
om medel för investeringar i exempelvis statliga industrier i Norrbotten skall
däremot fattas i denna församling.

När jag i dag lyssnat på Jan-Ivan Nilssons många inlägg har jag frågat mig:
Vad var det som hände i kanslihuset när centern satt i regeringsställning?
Jan-lvan Nilsson har bara talat om mygel och mygel och åter mygel. Inte en
enda gång har han framhållit behovet av solidaritet med de mest utsatta
regionerna, utan han har varnat för mygel. Vad är det för destruktiva krafter
som Jan-Ivan Nilsson tror kommer att härska i framtiden?

Jag skall på TV-skärmen visa en karta där man kan se var det regionalpolitiska
stödet har hamnat under perioden 1975-1977. Det är inte många
miljoner som har gått till skogslänen. En stor del av stödinsatserna har
hamnat i den s. k. grå zonen och söder om den. Det mesta av stödet har
således gått till områden där industrierna redan finns. De senaste årens
utveckling har inte på något vis utjämnat den regionala obalansen, utan den
har förstärkts i stället. Det visar också utflyttningen exempelvis från vårt län,
Norrbottens län, behovet av krispaket och behovet av ökade arbetsmarknadspolitiska
insatser.

Herr talman! Av motionerna och inläggen i dagens debatt framgår att
behovet av insatser har ökat på många orter och i många regioner. Under de
borgerliga regeringarna har ca 50 miljarder flyttats över till industrin. En
bråkdel har kommit skogslänen till del. Nu diskuterar vi hur ca 7,5 miljarder
under fem år skall fördelas så att de främjar regional balans. Relationerna
mellan de här talen visar litet grand vilka begränsningar som finns i
regionalpolitiken.

Att tro att enbart regionalpolitiken löser sysselsättningsfrågorna är ungefär
som att tro att en barkbåt utan styråra kan föra en över Atlanten. För att klara
utjämningen måste i botten ligga en näringspolitik som främjar regional
utjämning, en näringspolitik där man tillvaratar de olika regionernas egna
förutsättningar i form av råvaror, arbetskraft och annat. Och den måste
kompletteras med regionalpolitiska insatser. Först då kan vi nå en situation
som innebär att folk i olika regioner kan se ljust på framtiden och sina
möjligheter att få arbete.

Herr talman! Jag vill understryka vikten av att bekämpa arbetslösheten var
den än uppträder. Oron och hotet mot den egna tryggheten och mot regionens
upplevs av många som överhängande i dag. Det är dock viktigt att man i
värnet om den egna regionens trygghet inte blir så kortsynt att man
medverkar till att vissa andra regioner blir utarmade - det är också ett hot mot
tryggheten. Vi har exempel på hur spänt förhållandet kan bli mellan rika och
fattiga människor och mellan rika och fattiga regioner i andra länder. Vi måste
göra allt för att undvika att detta sker i vårt land.

Utskottet skriver att insatserna skall styras till de områden som har det
besvärligast. Jag tycker det är ett viktigt konstaterande. Stödområdesindelningen
är det som skall rikta stödet. Jag har tidigare framhållit att vi inte kan
klara den regionala balansen utan en långsiktigt inriktad näringspolitik.

Nr 171

Torsdagen den

7 juni 1979

Regionalpolitiken

13 Riksdagens protokoll 1978/79:170-171

Nr 171

Torsdagen den

7 juni 1979

Regionalpolitiken

Exempelvis i Norrbotten måste den vara baserad på basindustrierna. Där har
vi redan diskuterat socialdemokratiska förslag, men jag vill ändå uppehålla
mig något vid Norrbotten och stödområdesindelningen.

Norrbottens län är det län som drabbats hårdast av den borgerliga politiken.
Det framgår också av utskottsbetänkandet. Bl. a. är Norrbotten det enda län
där prognosen visar på en befolkningsminskning, och vi har också fått en
anhållan från länsstyrelsen, som vill sänka planeringstalen. Talare från olika
partier på länsbänken har tidigare i debatten beskrivit läget i vårt län, och jag
skall därför inte närmare gå in på det.

Vid stödområdesindelningen skall man ta hänsyn till möjligheten att få
arbete inom pendlingsavstånd inom den egna regionen, enligt propositionen.
Men det är stora svårigheter att få varaktigt arbete över huvud taget
någonstans i Norrbotten i dag.

Beträffande stödområdesindelningen har inlandskommunerna i Norrbotten
blivit placerade i stödområde 6, utom Arvidsjaur, som hamnat i
stödområde 5. Det motiveras med att Arvidsjaur kommer att få ett
fredsförband. När beslutet om ett fredsförband till Arvidsjaur togs var det en
insats från samhällets sida för att förhindra en utplåning av en kommun.
Självklart har detta haft positiva effekter för Arvidsjaur. Men om man ser på
utvecklingen i Arvidsjaur finner man att arbetslösheten under 1978 varje
månad låg på över 700 personer. 60-70 % av dem var kvinnor. Ca 25 % av de
jobb som förmedlades innebar en utflyttning över kommungränsen. I den
redovisning som sociala utvecklingsplaneringen i Norrbotten har gjort
beskrivs kvinnornas arbetsmarknad så här: ”Kvinnor beredes främst arbete i
skogsplantering, städning eller tillfälliga beredskapsarbeten. En del kvinnor
har lyckats kvalificera sig till ersättning från A-kassa. Tillfälliga jobb
reserveras i första hand för ensamstående kvinnor med barn.” Det ären enkel
beskrivning av arbetsmarknaden i Arvidsjaur, och bara den hade varit motiv
för en inplacering i stödområde 6.

Det finns också ett klart samband mellan antalet förtidspensioneringar och
läget på arbetsmarknaden i kommunen. De som gått ut gymnasium och de
som har högskoleutbildning har inga möjligheter att få arbete i Arvidsjaur.

Utskottet har varit kallsinnigt till förslaget om att flytta upp Arvidsjaur i
stödområde 6, och det är beklagligt. Jag gör den bedömningen attén del av de
positiva följderna, som man hade väntat sig av fredsförbandets lokalisering
till Arvidsjaur, därvid uteblir.

Riksdagen har dock möjlighet att ändra utskottsmajoritetens beslut. Jag
yrkar därför bifall till min reservation, nr 36.

Herr talman! Jag skall också säga några ord om glesbygdsfrågorna. Vid
upprepade tillfallen har vi debatterat den s. k. servicegarantin i glesbygden.
Nu har folkpartiregeringen liksom moderaterna och centern lämnat servicegarantin.
Man har ansett att det är orealistiskt att förverkliga den. Folkpartiregeringen
ansluter sig till den uppfattning som vi socialdemokrater har
hävdat, att serviceproblemen i glesbygder inte kan knytas till en ort och en
viss befolkningsstorlek. Bedömningen av hur serviceproblemen skall lösas

måste ske från fall till fall, och insatserna måste anpassas efter skilda lokala
förutsättningar. Servicefrågornas lösning måste knytas till serviceproblemen i
stället för till vissa orters problem.

För att effektivisera insatserna föreslår regeringen en samordning av
glesbygdsinsatserna och att länsstyrelserna får administrera medlen. Det är
en bra åtgärd som regeringen föreslår; insatserna blir därmed effektivare.
Insatserna kan också bättre anpassas till de lokala och regionala förhållandena.
Statsrådet Wirtén har följt glesbygdsdelegationens och sysselsättningsutredningens
förslag.

Det föreslås emellertid att stödet till företag i glesbygder skall handläggas
av lantbruksnämnderna. Jag påstår att samordningen blir en halvmesyr om
detta förslag genomförs. Jag vill också påpeka att exempelvis glesbygdsdelegationen
var enhällig i sitt beslut att alla stödformer skulle samordnas.

För att inte längre ta kammarens tid i anspråk nöjer jag mig med att hänvisa
till motiven i de socialdemokratiska motionerna 2581 och 2555. Jag ber också
att få yrka bifall till reservationen 27.

PÄR GRANSTEDT (c) kort genmäle:

Frida Berglund talade om behovet av en näringspolitik för regional
utjämning, där man tar till vara varje regions egna förutsättningar och
råvaror. Jag instämmer mycket starkt med Frida Berglund att det är den
sortens näringspolitik vi skall ha. Det är också precis vad centerpartiet arbetar
för.

Jag är emellertid litet förvånad över att Frida Berglund som huvudmåltavla
i sitt anförande väljer centerpartiet. Det är väl ostridigt så att det parti i
riksdagen som under en lång följd av år hårdast har arbetat för en kraftfull
regional- och näringspolitik till glesbygdernas fromma just är centerpartiet.
Det är t. o. m. så att regionalpolitiken eller lokaliseringspolitiken, som den
kallades då, är en centerpartistisk uppfinning. Det krävdes rejäla socialdemokratiska
nederlag i Norrland innan vi fick socialdemokraterna att backa
upp den politiken. Med den grundinställning som Frida Berglund har, och
som jag tycker är mycket fin och riktig, vore det kanske naturligare av henne
att i samarbete med oss åstadkomma de åtgärder som behövs för att rädda
glesbygds- och skogslänen än att söka strid med framför allt centerpartiet. Jag
vill påstå att det finns partier här i riksdagen som är betydligt njuggare på det
här området än vad vi är.

Frida Berglund var väldigt förvånad över att vi inte åstadkom några
mirakel under två år i kanslihuset, och hon tog upp det faktum att många
regionalpolitiska problem förvärrades under dessa år. Nu förstår jag att Frida
Berglund också begriper att denna typ av ekonomiska problem och förskjutningar
inte är någonting som uppstår över en natt. Det är inte på det sättet att
en regering tillträder ena dagen, och vi nästa dag har en ekonomisk utveckling
som den regeringen har förorsakat. Det är här fråga om betydligt långsiktigare
utvecklingstendenser.

Vad som har präglat svensk ekonomi under de senaste åren är en mycket
djupgående lågkonjunktur. Den lågkonjunkturen har sina rötter långt

Nr 171

Torsdagen den
7 juni 1979

Regionalpolitiken

Nr 171

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

tillbaka i den socialdemokratiska tiden. Varje lågkonjunktur har en tendens
att leda till en ytterligare centralisering i samhället. Den regering som centern
hade en ledande ställning i lyckades på ett kraftfullt sätt ändra förutsättningarna
för den svenska ekonomin. Därmed lades grunden till en positiv total
ekonomisk utveckling, som också kan komma skogslänen till godo.

Jag vill sammanfattningsvis säga att jag tycker att Frida Berglund skjuter åt
fel håll, om hon vill ha en effektiv regionalpolitik.

FRIDA BERGLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Till Pär Granstedt vill jag säga att jag inte söker strid. Jag
försöker bara analysera litet vad som blev resultatet av centerns politik. Jag
använder inte centern såsom en måltavla. Men det vore ganska naturligt, när
centern är det parti som hårdast har gått ut och sagt: Vi löser era problem och
vi ser till att ni får jobb i alla byar där ni bor.

Så har centern sagt i väldigt många år. Sedan när centern kom till
kanslihuset började utflyttningarna ganska snabbt. Redan under de tre forsta
kvartalen 1977 flyttade ca 1 800 människor från Norrbotten, och över 50 % av
dem flyttade till Stockholmsområdet, det område som skulle minska sin
befolkning enligt centern.

När Pär Granstedt påstår att han instämmer i vad jag säger om behovet av
näringspolitik, tycker jag att centern också skall bevisa detta i denna kammare
när vi har att ta ställning till medel för industriinvesteringar, som betyder
långsiktiga lösningar på sysselsättningsproblemen i t. ex. Norrbotten. Men då
kräver centerns representanter här såsom talesmän för näringsutskottet att
man skall bevisa att dessa investeringar inte kommer att inkräkta på
privatkapitalets investeringar under oöverskådlig framtid. Även om man då
förklarar att anslagna medel inte kommer att hejda eller förhindra det privata
kapitalets investeringar, säger ni nej. I varje konkret fråga måste vi emellertid
ta regionalpolitiska hänsyn, och det tycker jag att centerpartisterna inte har
gjort. Läs protokollet från den 23 maj i år så får Pär Granstedt se hur det går
till.

PÄR GRANSTEDT (c) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill uppmana kammarens ledamöter att ta del av Frida
Berglunds huvudanförande och sedan betänka hennes uttalande för en stund
sedan att hon inte söker strid med centerpartiet.

Frida Berglund sade någonting som är rätt betecknande: Redan de tre första
kvartalen efter regeringsskiftet böljade den stora utflyttningen från Norrland
och inflyttningen till storstaden. Tror Frida Berglund att någon regerings
ekonomiska politik får en genomgripande effekt på ett par tre kvartal? Jag kan
inte tänka mig att Frida Berglund är så naiv, uppriktigt sagt.

Det är helt klart att det som hände de tre första kvartalen av den
icke-socialistiska regeringsperioden måste hänföras till en ekonomisk politik
som förts tidigare. Så långsiktigt verkar ekonomisk-politiska medel som
bekant. Det är alltså socialdemokraterna som helt får ta på sig ansvaret för den
utveckling som Frida Berglund beskriver.

Sedan kom Frida Berglund in på mediumvalsverket i Norrbotten. Jag tror
att Frida Berglunds partikamrater i de Bergslagsorter vars sysselsättning
skulle kunna påverkas av mediumvalsverket i Norrbotten skulle bli oerhört
upprörda över att höra att deras jobb beskrivs som det privata kapitalets
intressen. Jag tror att det är viktigt, när vi sysslar med de här frågorna, att vi
respekterar varje människas sysselsättningstillfälle lika högt oavsett var det är
beläget.

Det krav vi har ställt i det här sammanhanget är att innan riksdagen
beslutar om investeringar i ett mediumvalsverk i Norrbotten - som knappast
skulle ge någon ytterligare sysselsättning alls, kom ihåg det - måste vi se till
att vi inte tar jobben från valsverksarbetare i Bergslagen. Det är inte så vi skall
lösa sysselsättningsproblemen, Frida Berglund.

FRIDA BERGLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Vi skall inte ta jobben från valsverksarbetarna i Bergslagen,
sade Pär Granstedt. Nej, det var det heller inte fråga om. Det var inte fråga om
att ta jobbet från någon, och Pär Granstedt kan ju se på röstningstablån vilka
det var som stödde bergslagsborna.

Så vill jag säga beträffande den utflyttning som skedde så snabbt efter den
borgerliga trepartiregeringens tillträde att det var ju faktiskt så att all aktivitet i
Norrbotten avstannade i november 1976, beroende på att regeringen inte
handlade. Om trepartiregeringen hade lämnat pengar till investeringar och
sagt att man skulle gå vidare med de förslag som NJA-styrelsen hade tagit i
oktober, så hade vi inte hamnat i den situationen.

Nils Åsling, industriminister och partivän till Pär Granstedt, sade den 10
december att staten inte kunde göra en så stor investering som 10 miljarder i
Norrbotten på en ort - det var er syn på näringspolitiken - utan man skulle
sprida insatserna till olika verkstadsföretag.

Inte blev det någonting av detta! Man måste ta ställning varje gång, och
man måste också stå för de beslut man har fattat.

Pär Granstedt säger att den ekonomiska politiken har blivit förändrad. Det
stämmer. Företagens vinster ökade under 1978, men industriinvesteringarna
minskade med 18 %. Antalet sysselsatta inom industrin har minskat med
40 000 under 1978.

Under 1960-talet och början av 1970-talet ökade industriinvesteringarna,
trots att företagen inte hade så stora vinster som de har nu.

Pär Granstedt kommer inte ifrån att de borgerliga i alltför stor utsträckning
har litat till marknadskrafterna. Man har dessutom varit handlingsförlamad,
och det har resulterat i den besvärliga situation som råder på många orter, inte
bara i skogslänen. Dessutom har man förstört landets ekonomi så att vi är
skuldsatta upp över öronen. Våra framtidsutsikter är inte speciellt ljusa.

Tredje vice talmannen anmälde att Pär Granstedt anhållit att till protokollet
få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Nr 171

Torsdagen den
7 juni 1979

R egionalpolitiken

197

Nr 171

Torsdagen den

7 juni 1979

Regionalpolitiken

ERIK JOHANSSON i Simrishamn (s):

Herr talman! För socialdemokratin har full sysselsättning alltid varit det
viktigaste målet. För att klara detta behövs en väl fungerande regionalpolitik,
samordnad med handlandet inom ett stort antal verksamhetsområden.

Riktlinjerna för den ekonomiska politiken samt för närings- och
energipolitiken måste formas med utgångspunkt i en framtidsinriktad
strategi, där politiska ställningstaganden kan inordnas i ett system av
samverkande åtgärder för utveckling, sysselsättning och regional balans.

I reservation nr 67, som är fogad vid arbetsmarknadsutskottets betänkande
nr 23, har jag mot denna bakgrund och i anslutning till motionen 2061, vilken
är inlämnad av oss socialdemokratiska riksdagsledamöter från Skåne, tagit
upp problemen i vår region.

Skåne utgör ett Sverige i miniatyr. Sysselsättningsutvecklingen i Skåne har
varit densamma som för landet i dess helhet.

Under de senaste åren har dock utvecklingen på flera områden tagit en
negativ vändning. Detta kan avläsas i en tendens till vikande sysselsättning
och ett ökat antal varsel under senare år. Samtidigt har allt fler företag inom
regionen börjat närma sig den undre gränsen för likviditet och lönsamhet. Vi
har i vår motion utförligt belyst problemen i regionen, och vi konstaterar att
Skåne består både av storstadsområden, nämligen Malmöregionen, och av
områden med glesbygdsproblematik, t. ex. sydöstra Skåne - Österlen. Detta
förhållande har alltför litet observerats i debatten.

Under hela 1970-talet har andelen industrisysselsatta minskat i Malmöhus
län, medan andelen legat stilla i Kristianstads län. Samtidigt har det totala
antalet sysselsatta i Malmöhus län ökat i betydligt långsammare takt än i riket
i övrigt, med 3 % mot 7 %. Fänsstyrelsens beräkningar visar att det för att
uppnå balans på arbetsmarknaden krävs ett nytillskott av minst 60 000 nya
arbetstillfällen i Malmöhus län fram till 1985. För Kristianstads län är
situationen något annorlunda. Där bedömer länsstyrelsen att det kommer att
finnas ett behov av ca 8 000 fler arbetstillfällen 1985, men man påpekar
samtidigt att denna sysselsättningsökning huvudsakligen kommer att
uppnås genom att heltidstjänster delas upp på deltider, vilket innebär att den
totala volymen arbete inte kommer att öka i någon större omfattning.

När det gäller arbetstillfällena inom industrin har antalet industrisysselsatta
minskat under åren 1970-1978 med 3,4 %. Minskningen är störst i
Malmöhus län och utgör under samma tidsperiod 12,3 %.

Vi motionärer bedömer att Skåne har goda möjligheter att utveckla de
fördelar som närheten till de större exportmarknaderna på kontinenten
erbjuder, vilket även landets näringsliv i övrigt kan dra fördelar av. Detta
kräver emellertid bl. a. samordnade statliga och kommunala insatser för att
utveckla kommunikationerna med kontinenten och försök att nyetablera och
förmå industrier med lämplig exportinriktning att etablera filialer. Jag vill här
kraftigt understryka att avsikten dock inte är att få redan etablerade företag
att flytta till Skåne från andra delar av landet.

För näringslivets utveckling, och framför allt för småföretagen, krävs en
fortsatt satsning och ett utbyggt samarbete mellan de båda Skånelänen och

deras utvecklingsfonder. Syftet skall vara att skapa gynnsamma förutsättningar
för i första hand befintliga företag genom att stimulera utbyggnader
men även att stödja nyetableringar.

En av nycklarna till framtida industrisatsningar i Skåne är, enligt vårt sätt
att se, verksamheten inom Lunds universitets tekniska fakultet. Samspelet
mellan industriell verksamhet och teknisk forskning och utbildning är av
utomordentligt stor betydelse förden industriella utvecklingen, för näringslivets
konkurrenskraft och för möjligheten att utveckla helt unika produkter,
och därmed för sysselsättningen. Resursutvecklingen vid universitetets
tekniska fakultet under senare år har emellertid avsevärt minskat möjligheterna
för universitetet att spela den centrala roll för näringslivets utveckling i
Skåne som det bör göra.

Herr talman! Jag har i all korthet här redovisat några argument för den
reservation som jag fogat till utskottets betänkande. Det finns fullgoda skäl
för det krav som framförs i såväl motionen 2061 som reservationen 67 på att
regeringen skall ta initiativ till en aktiv sysselsättningsplanering i Skåne.
Formerna för ett sådant utredningsarbete bör övervägas av regeringen
tillsammansmed olika intressenter från Skåne, t. ex. landsting och kommuner,
regionala myndigheter och näringsliv samt fackliga organisationer.

Som framgår av motionen och av vad jag här anfört har även denna del av
landet problem med att hålla sysselsättningen uppe till följd av strukturkriser
inom för landsdelen betydelsefulla branscher.

Det åtgärdsprogram som presenteras i motionen bör ligga till grund för den
föreslagna sysselsättningsplaneringen. En satsning av detta slag står inte i
motsättning till en regionalpolitik som går ut på att i första hand stödja de
delar av landet som har en outvecklad industrisektor. Tvärtom innebär ett
starkt näringsliv i Skåne en fördel för hela landet.

Herr talman! Med det anförda yrkar jag bifall till reservationen 67, som är
fogad till arbetsmarknadsutskottets betänkande nr 23.

TORSTEN GUSTAFSSON (c):

Herr talman! I motionen 1978/79:2500, avlämnad av Per-Axel Nilsson och
mig, yrkas att Gotland inplaceras i stödområde 5.1 motionen görs ett försök
att kortfattat skildra Gotlands situation när det gäller sådana grundläggande
faktorer som befolkningsutveckling, befolkningens ålderssammansättning,
näringslivets utveckling och struktur, arbetsmarknadsläge, inkomstunderlag
osv. Enligt vår mening visar denna genomgång att Gotland tyvärr i de flesta
avseenden är i samma besvärliga situation som de områden av vårt land som
f. n. tillhör det s. k. inre stödområdet.

Utskottets majoritet har tyvärr inte tillstyrkt vår motion om att Gotland
skall föras till stödområde 5.1 reservationen 64 yrkas emellertid bifall till bl. a.
motionen 2500.

Herr talman! Jag kommer att rösta för reservationen 64 och yrkar bifall till
den. Den är avlämnad av Alf Wennerfors och Sten Svensson.

Nr 171

Torsdagen den

7 juni 1979

Regionalpolitiken

199

Nr 171

Torsdagen den

7 juni 1979

Regionalpolitiken

200

MARIANNE STÅLBERG (s):

Herr talman! Regionalpolitiken är självfallet av avgörande betydelse för ett
inlandsområde som Jämtland och Härjedalen. Det är därför naturligt att vi
fäster stort avseende vid förslag som har regionalpolitisk betydelse.

Jag vet att man skämtsamt kallar sådana här dagar när det diskuteras
regionalpolitik för Hembygdens dag, men för mitt län är det ämnet nog så
allvarligt, och jag överdramatiserar inte om jag försäkrar att invånarna i länet
med stort intresse bevakar de beslut riksdagen i dag kommer att fatta, beslut
som har avgörande betydelse för våra invånares levnadsvillkor.

Regionalpolitiken tillhör ett om råde som kräver kraftfulla och samordnade
åtgärder och att insatserna styrs di t där de bäst behövs. Regionalpolitik kräver
solidaritet mellan olika landsändar, och det krävs att verksamma instrument
skapas för dess genomförande.

Jag ämnar, herr talman, beröra några av de områden vi socialdemokratiska
riksdagsmän från Jämtlands län tog upp i våra motioner nr 2065 och
2511.

I de motionerna redovisar vi den ytterst allvarliga situation som råder i
länet vad gäller befolkningsutveckling, ålderssammansättning, sysselsättningsgrad
och arbetslöshet. Vi redovisar även den höga andelen av förtidspensionärer,
människor i skyddad sysselsättning och inte minst den låga
sysselsättningsgraden, som där faktiskt ligger i botten bland länen i riket. Jag
skulle med siffror kunna belysa vår besvärliga situation, men jag vill i stället
ta tiden i anspråk för att tala litet mer allmänt om regionalpolitik, och jag vill
något beskriva hur vi enligt vår mening skulle kunna komma till rätta med i
vart fall en del av problemen.

Först vill jag dock citera vad utskottet självt skriver på s. 95 och 96 i sitt
betänkande: ”De regionalpolitiska problemen ökar generellt sett ju längre
norrut man kommer. Detta bör självfallet återspeglas när det gäller samhällets
insatser. Tyngdpunkten på åtgärdssidan måste därför i framtiden liksom
hittills ligga i skogslänen och då särskilt i de nordligaste länen med
prioritering av de inre delarna.”

Jag kan hell ansluta mig till detta, speciellt till det sista, nämligen att
insatserna bör styras mot inlandet.

Men, herr talman, vad jag däremot inte förstår är hur man kan hävda att
den föreslagna stödområdesavgränsningen motsvarar den beskrivning jag
nyligen citerade. Ser man på den föreslagna stödområdeskartan kan man inte
undgå att konstatera att en mycket stor del av landets yta omfattas av det
regionalpolitiska stödet.

Regionalpolitiken har ända sedan tillkomsten haft till syfte att utjämna
obalansen mellan olika delar av landet, en obalans som i grunden är
geografiskt och strukturellt betingad. Regionalpolitiken har också varit mest
verkningsfull innan alltför många avsteg från denna princip gjordes, innan
man började använda den för att lösa branschkriser litet varstans i landet,
innan regionalpolitiken också blev "krispolitik”.

För inte löser man en varvskris i Göteborgsregionen, där tusentals
människors arbete står på spel, med samma regionalpolitiska stödåtgärder

som man sätter in i Nederhögen i Bergs kommun, där en såg med sju
anställda läggs ner, men där en hel by därmed förlorar sin enda industri. I
Göteborgs- och Bohusregionen har man helt andra avstånd mellan de lokala
arbetsmarknaderna, helt andra möjligheter till pendling, andra möjligheter
till alternativ sysselsättning, en annan differentiering av näringslivet, många
fler företag att stimulera till nyrekrytering.

Det är beklagligt att utskottet inte orkade följa upp de fina ansatser som
man redovisar när man säger att när det gäller inriktningen av stödet vill
utskottet understryka att det även i framtiden är skogslänen och då särskilt de
inre delarna därav som skall prioriteras. I så fall skulle man ha tillstyrkt vår
motion och avgränsat stödet till nuvarande inre och allmänna stödområdet.

Beträffande differentieringen inom stödområdesgränserna är det riktigt att
den inomregionala obalansen ökat och i framtiden bör uppmärksammas.
Men det är också så att den obalans som finns mellan olika delar av landet inte
minskat i någon nämnvärd utsträckning.

Den hittills förda regionalpolitiken har visserligen skapat nya arbetstillfällen
men inte kommit till rätta med obalansen.

Beträffande klassificeringen av kommuner kan vi från Jämtlands län glädja
oss åt ett visst gehör från utskottet, som föreslår högsta stöd för ytterligare två
av våra åtta kommuner. Därmed är det tre kommuner som föreslås omfattas
av högsta stöd. Vi har emellertid från länets sida hävdat att samtliga våra
kommuner utom Östersund bör hamna i stödområde 6.

De skäl som utskottet redovisar för att höja Berg och Ragunda gäller i lika
hög grad för de fyra återstående, nämligen Bräcke, Härjedalen, Åre och
Krokom. Det måste för dessa ”glömda” glesbygdskommuner framstå som
mycket svårförståeligt att bli placerade i lägre stödområde. Deras problem är
inte mindre.

Eftersom Birger Nilsson utvecklat ytterligare synpunkter angående detta i
sin reservation nr 42 till utskottets betänkande skall jag nöja mig med att yrka
bifall till denna.

Jag tänkte även beröra en för oss mycket viktig näring, nämligen turismen.
Inom turistnäringen sysselsätts i Jämtlands län lika många människor som i
vardera jord- och skogsbruket. Det är därför viktigt att de regionalpolitiska
stöden är så utformade, att denna näring kan utvecklas på ett positivt
sätt.

Med de erfarenheter vi har från turistnäringen i länet har vi kunnat
konstatera hur kapitalintensiva investeringarna är, i synnerhet när det gäller
stugbyar för uthyrning. Det har vid ett flertal tillfällen hänt att kommunen
eller det kommunala bolaget har tvingats sälja mark till privata intressenter
för att kunna finansiera kollektivt boende i exempelvis stugbyar. Detta
förhållande stämmer dåligt överens med tanken att ge turismen en social
inriktning genom att ge allt fler människor möjlighet till bra och billig
rekreation.

Detta har även lett till att kommunala och privata, lokala utbyggnader av
stugbyar för kollektivt boende på senare år i stort sett upphört. Därmed har

Nr 171

Torsdagen den

7 juni 1979

Regionalpolitiken

Nr 171

Torsdagen den

7 juni 1979

Regionalpolitiken

den lokala kontrollen urholkats. Exploateringen övertas alltmer av stora
byggnads- och exploateringsföretag från södra Sverige. Vinsterna har därmed
hamnat utanför länets kommuner, medan dessa får stå för betydande
kostnader.

Inom jordbruks-, handels- och industridepartementen pågår diskussioner
om tillsättande av en utredning kring hela turistsektorn. Utskottet skriver:
”De stora kapitalinvesteringarna per arbetstillfälle inom turistnäringen kan
emellertid ibland ge anledning att utnyttja den flexibilitet som finns inom
stödsystemet för en mer generös beräkning av investeringsstödet.” Det vore
värdefullt om denna utskottets öppning i skrivningen kunde leda till att man
omprövar principen om subventioneringsgraden till turistnäringen över
huvud taget. Detta kunde lämpligen ske inom ramen för den tilltänkta
utredningen.

Herr talman! Det framhölls i propositionen att industricentrumanläggningar
bör komma till stånd på orter som är av strategisk betydelse för
utvecklingen av den regionala strukturen och där behov följaktligen finns av
större insatser. Mot denna bakgrund samt mot bakgrund av den ortsprioritering
som riksdagen gjorde på våren 1976 föreslås industricentrum uppföras i
Ånge och Vilhelmina. Vidare föreslås att insatserna i befintliga anläggningar,
då bl. a. i Strömsund, skall fullföljas tills de omfattar 300 arbetsplatser.

Beslutet om att bygga ut även sista etappen i Strömsund hälsar vi med stor
tillfredsställelse i länet. Däremot vill vi med kraft hävda behovet av en
liknande anläggning i Sveg. Sveg har en utomordentligt stor strategisk
betydelse för utvecklingen av den regionala strukturen i södra länsdelen.
Sysselsättningsläget i kommunen är trots en positiv utveckling inom
turistnäringen inte bättre än i Ånge kommun och avsevärt sämre än i
Vilhelmina. Därför är det angeläget att regeringen uppmärksammas på detta
faktum'och att Sveg tas med i beräkningen vid kommande beslut om
ytterligare industricentrumanläggningar.

Slutligen, herr talman, vill jag ta upp ytterligare ett krav som framförts i
våra motioner, nämligen inrättandet av ett regionalt utvecklingsbolag i
Jämtlands län. Vi har i förra veckan i samband med den industripolitiska
propositionen beslutat att ett sådant bolag skall komma till stånd. Det har
även avsatts 5 milj. kr. till dess finansiering. Jag behöver inte tala om att vi är
ytterst tacksamma för att våra krav har uppmärksammats. Men vi vill ändå
understryka att den avsatta summan är långt ifrån tillräcklig för att uppfylla
aliade förväntningar som finns knutna till detta bolag. Vi ser detta anslag som
en första grundplåt och förutsätter att, om behovet visar sig vara så stort som
vi tror, ytterligare medel kan anvisas.

Herr talman! De regionalpolitiska förslag som vi i dag har att ta ställning till
löser givetvis inte alla våra problem. Vi är emellertid tacksamma för de
förbättringar som utskottet har föreslagit, även om det finns ytterligare
önskemål som vi hade velat lä tillgodosedda. Det här är svårlösta problem,
och vi får acceptera att inte alla kan lösas på en gång, även om otåligheten
numera är stor i mitt hemlän.

Vi ser förslaget som en rörelse åt rätt håll och hoppas att, när våra problem i

Jämtland och Härjedalen nu har upptäckts, vi efter hand skall kunna påräkna
ytterligare medverkan från statsmakternas sida. Då skall det kanske bli
möjligt att bereda även våra invånare samma möjlighet till arbete och service
som invånarna i andra delar av landet.

GUNNEL JONÄNG (c):

Herr talman! För alla snart sommarfirande riksdagskamrater vill jag tala
om att Gävleborgs län inte minst nu under sommaren är ett vackert län, som
har mycket att erbjuda av skönhet och fritidsaktiviteter, av folkmusik och
annan kultur - och även av frisk luft, hav och skog.

Men Gävleborgs län har också betydande regionala utvecklingsproblem.

Befolkningsutvecklingen är ganska stabil för länet, men nedgången för
vissa kommuner är bekymmersam. Värst drabbat är Hofors som från 1970 till
1978 har vidkänts en folk mängdsminskning på 12 %. Ljusdal har drabbats av
en minskning på 4 %. Hofors och Ljusdal har därtill en negativ sysselsättningsutveckling.
Ljusdal, Ockelbo, Söderhamn och Bollnäs har negativa
födelsenetton, vilket bidrar till befolkningsminskning.

Ålderssammansättningen visar att andelen länsbor över 65 år nästan
fördubblats mellan 1950 och 1978, medan antalet länsbor under 20 år har
minskat med 5 %.

Redan denna situation är besvärande, men det mest allvarliga är att allt
tyder på att denna tendens kommer att ytterligare förstärkas fram till 1985.
När andelen aktiva minskar är det hög tid att se om sitt hus och att med alla
upptänkliga medel stärka grunden medan det ännu är tid. Ökande antal äldre
och minskande antal ungdomar skapar betydande ekonomiska problem för
en kommun med minskade skatteintäkter och ökade sociala kostnader.

Gävleborgs län haren betydande undersysselsättning. Förvärvsfrekvensen
ligger under riksmedelvärdet, och andelen arbetslösa är högre än för landet i
dess helhet. Vi brukar räkna med att ungefär 20 000 nya arbetstillfällen
behövs i länet.

Om den kvinnliga sysselsättningsnivån skulle bli densamma som i
Stockholm, skulle tre fjärdedelar av dessa arbetstillfällen gå till kvinnor.

Den kvinnliga förvärvsfrekvensen är lägst i Nordanstigs och Ljusdals
kommun med ca 39 %, men den är också relativt låg i Ockelbo och Hofors.
Högst ligger Gävle och Bollnäs med ca 50 %.

De viktiga basnäringarna i länet, järn- och stålindustrin samt trä-, massaoch
pappersindustrin genomgår som bekant stora strukturförändringar.
Länsstyrelsens prognoser för 1985 visar på ytterligare nedgång av industrisysselsättningen.
Uppgifter från kommuner och länsarbetsnämnder tyder på
en ökning av sysselsättningsminskningen inom industrin. Många orter, som
är beroende av och i stor utsträckning uppbyggda kring en basindustri,
befinner sig mycket påtagligt i riskzonen, t. ex. Vansäter, Marmaverken,
Lottefors, Gästrike-Hammarby, Sandarne och Forsbacka.

Gävleborgs län behöver och kräver betydande näringspolitiska och regionalpolitiska
insatser.

Investeringar behövs i stålföretagen i Hofors, Gävle och Sandvikens

Nr 171

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

Nr 171

Torsdagen den
7 juni 1979

R egionalpoli tiken

kommuner, om man skall kunna upprätthålla sysselsättningen. Vi förväntar
oss regeringens stöd härvidlag. Beträffande pappersbruket i Söderhamn krävs
ett snabbt beslut av regeringen. Det är glädjande att SKF Steel i Hofors
äntligen har fått statliga medel för utveckling av plasmametoden inom
stålframställningen.

Regionalpolitiken måste samordnas med och vara ett komplement till de
närings- och industripolitiska insatserna. Regionalpolitiken är det främsta
medlet för att skapa jämlikhet och en jämn fördelning av välfärden mellan
landets och länens olika delar. Jag noterar med tillfredsställelse att Ljusdal får
möjlighet att fullfölja insatserna för ett industricentrum, så att man når målet
300 arbetsplatser. När det gäller utlokalisering av statlig verksamhet har
Hälsingland hittills blivit helt utan. Det är dags att regeringen noterar detta
och ser till att någon verksamhet kommer även till Hälsingland. Vi hoppas att
ett investmentbolag skall placeras i länet.

Jag beklagar att utskottet inte tillstyrkt centermotionen i vad gäller
möjligheterna att dela kommuner på olika stödområden. Det innebär att man
inte får till stånd den nyanserade bedömning som är en förutsättning för
advekvata regionalpolitiska insatser.

Jag vill ta ett exempel från Gävleborgs län, som visar hur nödvändigt det är
att kunna dela en kommun.

Södra Gästrikland, bl. a. Hedesunda och Österfärnebo, som ingår i Gävle
resp. Sandvikens kommun, har problem som är likartade problemen i
Ljusdals kommun. Befolkningsunderlaget är här vikande, åldersstrukturen
ogynnsam och underlaget för upprätthållande service minskar. Tillgången på
arbete är dålig och avstånden långa. Man har 4-5 mil till centralorterna i
kommunerna, dvs. Gävle och Sandviken. Detta innebär att framför allt
kvinnorna utestängs från arbetslivet.

Förvärvsfrekvensen för kvinnor i Hedesunda och Österfärnebo ligger
nästan 20 % under riksgenomsnittet. Procenttalet för kvinnor är för Hedesunda
34,2, för Österfärnebo 37,6 och för länet 48,1. Hedesunda med sin
förvärvsfrekvens för kvinnor på 34,2 % hör alltså till Gävle kommun, som
totalt har en förvärvsfrekvens på 51,5 %.

Här har man problematiken i ett nötskal. Kvinnorna i en del av kommunen
har alltså nästan 20 procentenheter lägre förvärvsfrekvens än vad som gäller
för kommunen i dess helhet. Detta understryker verkligen orättvisan och
ojämlikheten inom en och samma kommun.

För att råda bot på detta hade det behövts en differentiering av stödet -enklast åstadkommet genom en delning av kommunerna på olika stödområden.
Den föreslagna indelningen innebär att svagare delar av en kommun
inte får det stöd de behöver. Det är intressant att konstatera att både
Hedesunda och Österfärnebo, om vi inte hade haft kommunsammanslagning,
som egna kommuner med mycket stor sannolikhet hade
fått en helt annan placering än Gävle och Sandviken, som de nu hör till.

I motionen 2556 har vi centerpartister från Gävleborg föreslagit en
stödområdesindelning som centerns representanter i länsstyrelsen förordat.
Vi tror att den indelningen bäst skulle gagna länets kommuner och medverka

till en förbättrad sysselsättning, till flera arbetstillfällen både för män och
kvinnor och därmed till en god framtid för länsborna.

Jag yrkar, herr talman, i första hand bifall till motionen 2556 från
centerpartisterna på Gävleborgsbänken och i andra hand bifall till centerreservationen
45.

BERTIL MÅBRINK (vpk):

Herr talman! När arbetsmarknadsutskottet förra året behandlade min
motion om en statlig industri- och sysselsättningsplan för Gävleborgs län så
konstaterade utskottet att min samhällssyn inte överensstämde med den som
de borgerliga och socialdemokratiska ledamöterna var utrustade med.

I dag - ett år senare - när sysselsättningsproblemen i Gävleborg förvärrats
så säger arbetsmarknadsutskottet att de förslag som tagits upp i en motion av
mig och Jörn Svensson skall eller får prövas i budgetsammanhang samt att de
måste uppmärksammas i den fortsatta länsplaneringen. Motionen föranleder
därför i år ingen åtgärd. Förra året avslogs min motion - behandlingen i år är
därför kanske ett framsteg, eller vad man nu skall kalla det för.

Gävleborg är ett av de län som under 1970-talet haft en markant negativ
utveckling när det gäller sysselsättning och åldersfördelning. Jag tror att man
utan överdrift kan hävda att Gävleborg har blivit något av ett Norrbottensproblem.
Under 1960-talet var länet mer eller mindre ett expanderande län.
Undantaget var Ljusdal som redan då hade stora sysselsättningsproblem.

Det var också i mitten av 1960-talet som socialdemokratiska statsråd och
socialdemokratiska länsriksdagsmän for runt i landet, inte minst i Gävleborg,
och talade om folkhemmet som bara skulle bli föremål för några putsningar
här och där, för att sedan storfinans och arbetare skulle leva sida vid sida i lugn
och harmoni, om att varje människa skulle ha ett arbete och om att ingen
skulle behöva gå arbetslös.

Av detta blev det i stället en AMS-apparat av sällan skådat slag, som fått till
uppgift att ta hand om alla de tusentals som storfinansen klassat som inte
längre lönsamma och som den borgerliga regeringen ökat på i snabb takt. Vi
har fått allt fler förtidspensionerade, allt fler arkivarbetare, allt fler arbetslösa
ungdomar och en kvinnoarbetslöshet som uppskattningsvis för Gävleborgs
län uppgår till mellan 5 000 och 6 000 personer.

Den socialdemokratiska regeringen försökte lösa det växande problemet
genom att presentera och driva igenom den s. k. ortsklassificeringen. Precis
som i dag försökte centern bjuda över socialdemokraterna när det gällde i
vilken grupp som den eller den kommunen skulle eller skall ligga, och precis
som i dag skulle man köpa företagens välvilja med miljonbelopp.

Länets socialdemokratiska riksdagsmän godkände ortsklassificeringen och
är därmed också direkt ansvariga för exempelvis den situation som Hofors i
dag befinner sig i. Man godkände också gåvorna och subventionerna till
storföretagen. Det hette när ortsklassificeringen drevs igenom att den skulle
skapa arbete och en jämnare balans mellan olika regioner. Vi vet vad
resultatet har blivit: arbetslöshet och avfolkning.

Då som nu vägrade man att diskutera makten över företagen och över

Nr 171

Torsdagen den

7 juni 1979

Regionalpolitiken

Nr 171

Torsdagen den

7 juni 1979

Regionalpolitiken

produktionen. Då som nu diskuterar man hur mycket kapitalisterna skall få i
gåvor och subventioner, om de etablerar sig i Gävleborg i stället för i
Stockholm eller om de etablerar sig i Ljusdal i stället för i Gävle eller
Söderhamn.

Man skall överlåta åt storfinansen att bestämma hur skogsbruket och
skogsindustrin skall utformas eller hur järn- och stålindustrin skall se ut i
framtiden. Det är två branscher som har avgörande betydelse för Gävleborgs
län. Det är också fritt fram i fortsättningen för länets många multinationella
företag att etablera sig utanför vårt lands gränser. Vad har detta resulterat i
hittills för länet? Skogsbruk och skogsindustri har fått vidkännas betydande
minskningar av antalet anställda, och detsamma gäller järn- och stålindustrin.
På grundval av båda dessa branscher skulle man i stället kunna
åstadkomma betydande sysselsättningsökningar genom en högt driven
förädling och utveckling av skogsprodukterna. Vi skulle kunna skapa
tusentals nya arbetstillfällen, om en effektiv skogsvård bedrevs i länet.

Men för att åstadkomma detta krävs att samhället går in, inte med en bättre
morot utan med att man utvecklar ett statligt industri- och sysselsättningsprogram
på det sätt som bl. a. Jörn Svensson utförligt redogjort för under sitt
anförande här i kammaren i dag.

Jag har i motionen 1550 i några punkter angett hur ett sådant sysselsättningsprogram
skulle kunna utvecklas för Gävleborgs län. Vårt partidistrikt
har dessutom i ett utförligt länsprogram eller om man så vill utvecklingsprogram
visat på hur man skulle kunna utveckla Gävleborgs län mot den
avveckling som nu är på gång. Men som jag sagt tidigare krävs för detta
kraftiga samhällsingripanden mot det privata kapitalets härjningar och
ödeläggelse av Ljusdal, Söderhamn, Gävle och Hofors - för att nämna de
värst utsatta platserna i länet.

Jag har för inte så länge sedan i en debatt med Rolf Wirtén redogjort för
våra konkreta krav när det gäller att skapa jobb i Gävleborg, och jag skall
därför inte upprepa dessa igen. Utskottet säger alltså inte mycket om de här
kraven. Man skyfflar i väg dem till olika instanser för beskådande eller för att
begravas.

Jag vill också säga att jag finner det märkligt att de socialdemokratiska
länsriksdagsmännen fortsätter att acceptera att det privata kapitalet skall
styra utvecklingen av länets industri, alltså en fortsatt planlöshet. Har inte
1970-talet gett er en tankeställare om att man måste bryta de två finansfamiljernas,
Wallenberg och Stenbeck-Klingspor, makt över Gävleborg för att
kunna utveckla länet? Jag ställer inte frågan till de borgerliga länsriksdagsmännen.
När det gäller dessa behöver jag bara kort konstatera att de
representerar storfinansens partier, och de handlar också därefter.

Jag vill med detta yrka bifall till motionen 1550 om att riksdagen hos
regeringen hemställer att en statlig industri- och sysselsättningsplan för
Gävleborg utarbetas i enlighet med vad som anges i motionen.

Jag vill också, herr talman, sluta med att säga några ord om motionen 655
av Gustav Lorentzon angående ett industricenter till Ånge. Efter fem års
aktivitet från Gustav Lorentzons sida för Ånge och sysselsättningen där har

han nu fått gehör, och man tillstyrker bifall till motionen 665. Detta visar att
kamp inte bara i riksdagen utan också från en stark opinion i Ånge och
Västernorrland lönar sig.

OLLE WESTBERG i Hofors (s):

Herr talman! I arbetsmarknadsutskottets betänkande nr 23 behandlas bl. a.
motionen 2514, väckt av de socialdemokratiska ledamöterna på Gävleborgsbänken.
Vi har under flera år här i riksdagen genom motioner yrkat på en
ändring av inplaceringen i stödområdena för länets kommuner för att dessa
skulle få möjligheter till ett bättre regionalpolitisk! stöd.

Med hänsyn till den utveckling Gävleborgs län genomgått under senare år,
hade vi vissa förhoppningar - om än små - om att man redan i propositionsskrivandet
skulle ha beaktat de problem vårt län står inför när det gäller
sysselsättning och befolkningsutveckling m. m. Så blev inte fallet, utan
regeringsförslaget ligger generellt sett ett steg lägre än vi motionärer och
människor i övrigt i länet ansett vara rimligt när det gäller kommunernas
inplacering i stödområdena. Det är med beklagande vi kan konstatera att ej
heller arbetsmarknadsutskottet i sin behandling insett behovet av ett ökat
regionalpolitisk! stöd för Gävleborgs län.

Enligt min mening har såväl regeringen som utskottet klart underskattat de
allvarliga regionala utvecklingsproblem som Gävleborgs län f. n. har. Länet
har ett stort behov av arbetstillfällen - enligt beräkningarna i Länsplanering
1978 rör det sig om ca 20 000 fram till 1985 för att man skall nå den för riket
genomsnittliga sysselsättningen.

F. n. har Gävleborg en sysselsättningsgrad som innebär att länet ligger trea
från botten bland landets län. En konsekvens av de under senare år
tilltagande sysselsättningsproblemen i länet är en kraftigt ökad utslagning av
människor från länets arbetsmarknad. Enligt den senast kända siffran var det
ca 25 000 personer i länet som stod utanför den ordinarie arbetsmarknaden på
grund av arbetslöshet, förtidspension eller av andra skäl.

Länets näringsliv är i hög grad uppbyggt på tunga basindustrier inom järn
och stål samt papper och massa. Även om flertalet företag är stabila och
utvecklingsbara, så har det visat sig under senare år att de ändock är mycket
konjunkturkänsliga. Inom stålindustrin har antalet sysselsättningstillfällen
minskat kraftigt under en följd av år. Det gäller inom såväl Hofors som
Sandvikens kommuner och Forsbacka i Gävle kommun. För Hofors
kommun har detta inneburit stora påfrestningar genom den kraftiga befolkningsminskning
som kommunen drabbats av under senare år, och jag kan ej
underlåta att nämna att Hofors under de två senaste åren sammantaget
redovisar den största procentuella befolkningsminskningen av samtliga
kommuner i hela landet. På bruksorter med ensidigt näringsliv som t. ex.
Hofors och Sandviken är arbetssituationen för kvinnor mycket svår. För att
nå en förvärvsintensitet för kvinnor som motsvarar riksgenomsnittet skulle
det behövas betydligt fler arbetstillfällen i Sandviken och Hofors.

Inom massa- och pappersindustrin har även fler av länets kommuner
drabbats av besvärande omställningsproblem under den senaste tiden, vilka

Nr 171

Torsdagen den
7 juni 1979

Regionalpolitiken

Nr 171

Torsdagen den
7 juni 1979

R egionalpolitiken

inneburit företagsnedläggningar och bortfall av arbetstillfällen. I Vansäter
sulfitfabrik inom Söderhamns kommun upphörde under våren driften och
jobben för 230 anställda. I dagens läge är det ännu oklart hur det kommer att
gå med driften vid sulfitfabriken i Gästrike-Hammarby i Sandvikens
kommun. En nedläggning där skulle innebära att 250 anställda skulle förlora
sina jobb. Diskussioner pågår f. n. mellan olika företagsägare inom massaoch
pappersindustrin, och ingen vet ännu hur dessa diskussioner kommer att
påverka sysselsättningen i Norrsundet, Sandarne och Vallvik. Även på andra
platser i Hälsingland har nedskärning av sysselsättningen skett, och sammanlagt
har vi i dag i massaföretag i länet över 800 personer som redan varslats
eller hotats av varsel om friställande. Risken för ytterligare företagsnedläggningar
i branschen är, som jag ser det, överhängande.

I länet har vi två av landets större företag inom skogsmaskinbranschen. Det
är känt att det finns en överkapacitet i branschen och risk finns att det
kommer att ske nedskärningar även här, vilket kan innebära att flera hundra
jobb kan försvinna i t. ex. Bollnäs och Söderhamn.

Undersysselsättningen för kvinnor är påtaglig inom hela länet. På många
orter i Hälsingland ligger undersysselsättningen 20 procentenheter under
riksgenomsnittet. Ser man till Ljusdal så vet vi att sysselsättningsproblemen
där är kända sedan länge. Enligt senast kända siffror fattas ca 1 300
arbetstillfällen för att man skall nå upp till samma förvärvsfrekvenser som
riket i övrigt.

Herr talman! Vad vi kan se kommer strukturförvandlingarna inom länets
näringsliv att fortsätta. Flera orter av dem jag berört kommer att mycket hårt
påverkas av den framtida omstruktureringen inom bl. a. de branscher jag
nämnt. Skulle vi ha fått bifall till vår motion 2514, som gäller inplaceringen i
stödområdena i enlighet med länsstyrelsens förslag, så tror jag att länets
kommuner haft större möjligheter än vad de kommer att få enligt utskottets
förslag att vända den negativa utveckling som rått under senare år.

Jag vill till slut nämna något om reservationen 45, som är fogad till
utskottets betänkande. Denna överensstämmer i stort med vår socialdemokratiska
länsmotion när det gäller tre av länets kommuner, men den har ej
följt vår och länsstyrelsens uppfattning när det gäller de övriga sju kommunerna
i länet.

Jag vill ställa frågan till reservanternas talesman: Varför vill ni ej följa vår
motion när det t. ex. gäller Hofors och Ljusdals kommuner, som har den
besvärligaste befolkningsutvecklingen i länet? Varför tar ni ej hänsyn till
Ljusdal som har den lägsta förvärvsverksamheten och den högsta arbetslösheten
av länets kommuner? Jag vill uppmana centerns ledamöter att i stället
för att rösta på reservationen rösta på vår motions förslag, som bygger på en
allsidig bedömning för inplacering i stödområdena av länets samtliga
kommuner.

Jag yrkar med dessa ord bifall till motionen 2514.

I detta anförande instämde Åke Gillström (s).

208

ROLF DAHLBERG (m):

Herr talman! Mina kolleger på Gävleborgsbänken har på ett vältaligt sätt
beskrivit läget i Gävleborgs län, och jagskall därför fatta mig mycket kort och
bara göra ett par kommentarer.

Under de första fyra månaderna i år har bostadsbyggandet i Gävleborgs län
minskat katastrofalt. Nedgången uppgår till 40 % jämfört med de fyra första
månaderna under 1978. 1 exakta tal betyder detta att endast 386 lägenheter
har påbörjats i år mot 642 under motsvarande tid i fjol. Detta har medfört att
antalet arbetslösa byggnadsarbetare i länet är bland de högsta i hela landet.
Samtidigt är efterfrågan på bostäder stor i de flesta kommuner i länet. Ett
sådant förhållande är naturligtvis helt oacceptabelt, och regeringen bör
omgående undersöka orsakerna till de nuvarande förhållandena och därefter
snabbt vidta åtgärder för att få upp bostadsbyggandet i Gävleborgs län på en
rimlig nivå.

I motionen 2470 har jag föreslagit att Gävleborgs län skulle tilldelas
50 milj. kr. och få disponera det beloppet för sysselsättningsstimulerande
åtgärder. Detta förslag har utskottet avvisat, och man säger i utskottsbetänkande!
att någon vägledning ges inte från riksdagens sida för åtgärdernas
inriktning och utformning, om man skulle följa motionsförslaget.

Enligt min uppfattning skulle det här vara den riktiga vägen att verkligen
decentralisera regionalpolitiken genom att länsorganen tilldelades vissa
belopp som man på länsplanet fick disponera för sysselsättningsstimulerande
åtgärder i länet. Det är ju på länsplanet som man känner förhållandena bäst.
Den nuvarande ordningen är att regeringen avgör ärendena, men enligt min
uppfattning borde det i framtiden vara en riktigare väg att låta de länsorgan
som är tillsatta avgöra dessa frågor inom en given ram.

Nu har ett enigt utskott avstyrkt motionen, och därför finner jag ingen
anledning att yrka bifall till den.

ÅKE GREEN (s):

Herr talman! I dag har ett stort antal människor från Horndal, en av de
många krisdrabbade orterna i Kopparbergs län, dragit till Stockholm för att på
Sergels torg demonstrera sin irritation över samhällets oförmåga att erbjuda
en så grundläggande trygghet som ett arbete.

Det var några av kammarens ledamöter som stannade upp för att lyssna på
Horndalsfolkets teaterspel, i vilket man försökte skildra utvecklingen i ett
samhälle där i första hand privata vinstintressen haft fritt spelrum under en
period av s. k. kriser, men kanske främst sin besvikelse över politikers och
framför allt regeringens oförmåga att påverka utvecklingen, en utveckling
som i dag lett till företagsnedläggningar och som inneburit ett nära nog
förödande slag mot orten. Och allt detta har kunnat ske under en så kort tid
som tre år.

Många anser kanske att en aktion av det här slaget är både överilad och
alltför dramatisk. Men den bevisar bara den hjälplöshet och desperation
människorna känner inför en sådan här utveckling, där regering och
ansvariga tycks stå vid sidan om och titta på. Man har under de tre senaste

Nr 171

Torsdagen den
7 juni 1979

R egionalpolitiken

14 Riksdagens protokoll 1978/79:170-171

Nr 171

Torsdagen den

7 juni 1979

Regionalpolitiken

åren, en period med borgerliga regeringar, vid ett flertal tillfällen krävt statliga
ingripanden för att förmå företagen att ta ett socialt ansvar, men tyvärr utan
något som helst resultat, och i dag står vi inför fullbordat faktum. Såväl ASSI
som Boxholms bruk har lagt ner tillverkningen, och den sociala nedrustningen
kan börja, såvida vi inte kan finna ersättningsindustri. Situationen blir ju
inte ljusare av att Horndal är en del av Avesta kommun, en kommun som
under perioden 1964-1978 förlorat över 2 000 arbetstillfällen i tillverkningsindustrin
totalt. Undersamma period har invånarantalet i kommunen sjunkit
med närmare 3 500 eller 10,53 %.

Därför, herr talman, är det på inget sätt anmärkningsvärt att vi i en
socialdemokratisk länsmotion nr 2510 anser att Avesta skall tillhöra stödområde
5 och Horndalsområdet temporärt stödområde 6.

Nu är inte Avesta-Horndal den enda kriskommunen i Kopparbergs län -det finns tyvärr många fler. Man kan utan att överdriva säga att problemen för
stål-, gruv- och skogsnäringarna fått allvarliga följder för sysselsättningen i
hela länet men kanske främst i Västerbergslagen.

I Ludvika kommun har under de senaste åren uppemot 2 000 arbetstillfällen
försvunnit, och minskningen kommer att fortsätta om inte verkligt
kraftfulla åtgärder vidtas. Den av SSAB beslutade strukturplanen skulle för
Ludvikas del innebära ett ytterligare bortfall på ca 1 200 arbetstillfällen. Och
skulle den föreslagna produktionsnivån av malm i Grängesberg bli en realitet
tappar kommunen återigen drygt 600 jobb. Därmed skulle också Grängesberg
som samhälle raseras. Även om man nu skulle följa den s. k. Rehnbergska
utredningen förblir bilden för Ludvikas del så mörk som man över huvud
taget kan tänka sig. Därför kräver vi också att Ludvika kommun skall placeras
i grupp 5 men temporärt i stödområde 6.

Vi är naturligtvis medvetna om att en uppfattning till en högre stödområdesgrupp
inte löser alla problem, men en uppfattning kan likväl fungera
som en morot när det gäller att finna nya arbetstillfällen i stället för alla dem
som har försvunnit. För att långsiktigt lösa de arbetsmarknadsproblem som
finns inte bara i vårt län utan också i landet i övrigt krävs en planmässig
hushållning med landets resurser samt att samhället och löntagarna får det
avgörande inflytandet över kapitalbildningen.

Jag nämnde att problemen inom våra tre basnäringar har skapat och
framför allt kommer att skapa svåra problem för sysselsättningen i Dalarna. I
motionen 551 från allmänna motionstiden, undertecknad av socialdemokraterna
på länsbänken, pekar vi på just de här svårigheterna men framför också
konkreta förslag till vad vi tror skulle kunna vara lösningar på åtminstone en
del av alla de problem som vi står inför och som vi redan har.

Med detta, herr talman, vill jag yrka bifall till motionerna 2510 och 551.

I detta anförande instämde Yngve Nyquist (s) och Ove Karlsson (s).

210

KARL BOO (c):

Herr talman! Det beslut som riksdagen kommer att fatta efter dagens
debatt kommer att beröra många människor och många orter på ett

avgörande sätt både nu och särskilt på längre sikt. Propositionen, motionerna
och dagens debatt ger klart besked om att det finns en skiljelinje i svensk
politik, som inte är alldeles ny, dels dem som vill utveckla en decentralistisk
samhällsstruktur, dels dem som ideologiskt fortsätter att utveckla ett mer
centralistiskt samhälle. Jag behöver inte redovisa hur dessa grupperingar ser
ut - det framgår klart av de dokument som finns i utskottets material och
kommer säkerligen också att framgå av protokollet från dagens debatt.

Låt mig bara framhålla att för centern är det självklart att fortsätta kampen
för en decentralistisk samhällsutformning. Vi anser, vilket också framgår av
partimotionen, att målet för de näringspolitiska insatserna bör vara att ingen
mot sin vilja av arbetsmarknadsskäl skall tvingas flytta från sin hemort. Jag
finner det märkligt att man inte från de övriga partierna kan skriva under
dessa grundläggande och viktiga principer.

När det gäller regionalpolitikens inriktning i övrigt vill jag hänvisa till
reservationen 2 av centern och helt instämma i vad där sägs. De principer
beträffande regionalpolitikens inriktning som riksdagen nu kommer att anta
kommer på ett påtagligt sätt att påverka utvecklingen icke minst i Kopparbergs
län. Den starka dominans av tunga branscher som genom strukturförändringar
är på neddragning sysselsättningsmässigt gör problemen oerhört
stora för många orter och många kommuner i Dalarna. Därutöver har vi stora
avstånds- och glesbygdskommuner med sina traditionella bekymmer för
sysselsättning och en positiv utveckling.

Exempel på orter i kris är just nu gruvområdena i Ludvika kommun och
bruksorten Horndal i Avesta kommun. Den industriella utvecklingen inom
näringslivet i Avesta kommun har varit negativ under många år. Därför är de
nedläggningar som skett och som kommer att ske i Horndal synnerligen
dystra för berörda människor och för hela kommunen. Statsägda ASSI har
förra året lagt ned sågverksrörelsen, och efter successiva neddragningar
kommer från halvårsskiftet också Boxholm att upphöra med sin verksamhet i
Horndal.

Det är alldeles uppenbart att den här situationen för Horndal inte har
uppstått på några få månader eller ens några få år. Det är en lång trend som nu
lett till detta resultat.

Just nu är många krafter i arbete för att hitta ersättningar för de
verksamheter som läggs ned och för att skaffa jobb åt de människor som blir
utan sysselsättning. Trots stora ansträngningar från länsmyndigheter,
kommuner och människor på orten har det ännu inte blivit några nämnvärda
resultat. Låt mig betyga att det är en massiv uppslutning i arbetet för att rädda
Horndal. Demonstrationen tidigare i dag på Sergels torg tycker jag var ett gott
uttryck för den viljan och den inriktningen.

Vad som nu krävs är åtminstone allmänna näringspolitiska insatser och en
regionalpolitisk inriktning som så långt som möjligt ger kommuner och orter i
länet samma framtidschans. Tyvärr ger inte folkpartiregeringens proposition
denna rättmätiga möjlighet. Det förslag till inplacering av Dalarnas kommuner
i stödområdet, där spännvidden är så liten som mellan stödområde 3 och
stödområde 5, uppfyller inte dessa rättvisekrav. Hur skall glesbygdskommu -

Nr 171

Torsdagen den

7 juni 1979

Regionalpolitiken

Nr 171

Torsdagen den

7 juni 1979

Regionalpolitiken

nema i Norr- och Västerdalarna, Älvdalen, Malung och Vansbro under
sådana omständigheter kunna konkurrera med primärcentrakommunerna i
länet? Och att placera Avesta kommun med Horndals problem och Ludvika
kommun med Grängesbergs i stödområde 3 är ett hårt slag mot människorna
i just Grängesberg och Horndal och mot hela kommunerna.

Som man framförde i det som spelades upp här ute på Sergels torg är det ju
möjligt att genom detta riksdagsbeslut ge dessa orter en bättre chans än den
regeringsproposition och det utskottsbetänkande som nu föreligger är
beredda att ge områdena i fråga. Länets landsting och länsstyrelse har också
mycket klart uttalat sin mening i dessa frågor, och det framgår också av det
material som är fogat till utskottsbetänkande!. I övrigt hänvisar jag till
motionen 2558 av oss centerledamöter och av den moderata ledamoten från
Dalarna.

Jag vill, herr talman, med detta korta inlägg endast yrka bifall till motionen
2558 och också till motionen 2510 i tillämpliga delar, då yrkandena där i långa
stycken överensstämmer med dem i motionen 2558.

I detta anförande instämde Rolf Rämgård (c).

BERTIL JONASSON (c):

Herr talman! Jag ber först att få instämma i de allmänna synpunkter
beträffande regionalpolitiken som har framförts av Jan-Ivan Nilsson tidigare i
dag.

Den regionalpolitiska debatten här i riksdagen har ofta betitlats Hembygdens
dag. I viss mån är det förståeligt att riksdagens ledamöter känner sig
skyldiga att framföra hembygdens problem. Problem finns överallt, men
storleken eller graden av dem varierar starkt.

När jag nu framför Värmlands problem gör jag det därför att de är särskilt
stora. Värmland är det län som näst Norrbotten har det svårast. Detta medges
också av arbetsmarknadsutskottet som framhåller länets låga
förvärvsfrekvens och vidare säger att Värmland har den efter Norrbotten
högsta långsiktiga arbetslösheten i landet.

Den centrala regionen har en rätt god utveckling, men för det övriga
Värmland är utvecklingen dyster, med stark utflyttning, hög medelålder och
många pensionärer i förhållande till antalet människor i de produktiva
åldrarna. Under 1970-talet har länet förlorat ca 2 100 ungdomar i åldrarna
20-24 år genom utflyttning.

Att detta kan bli ödesdigert för ett län med en total befolkning på drygt
280 000 måste alla förstå. En snedvridning i åldersfördelningen gör att det blir
svårare och svårare framöver. Vi, de icke socialistiska riksdagsledamöterna i
Värmland, har i motionen 1549 till detta års riksdag framfört dessa faktiska
förhållanden och krävt att riksdagen hos regeringen begär att en treårsplan
skyndsamt läggs fram för utveckling av sysselsättningen i Värmlands län.

De socialdemokratiska riksdagsledamöterna i Värmland har i en motion
begärt en åtgärdsplan. Vpk har väckt en annan motion. Vi är överens om att
speciella åtgärder måste vidtas för att vända utvecklingen i positiv riktning.

Våra recept på lösningar kan dock variera.

Situationen i Värmland har varit besvärlig i många år, men den lågkonjunktur
och den strukturomvandling som de senaste åren drabbat näringslivet
har ytterligare förvärrat situationen. Våra basnäringar stål-, järn- och
skogsindustrin har haft det svårt. Genom länsstyrelsen och den med stöd av
regeringen Fälldin tillsatta Värmlandsdelegationen har vi på olika sätt
framfört våra önskemål och krav. Flera av dessa har också givit positiva
resultat, och det är vi naturligtvis tacksamma för. Jag vill dock starkt
poängtera att dessa med hänsyn till förhållandena och de behov som finns ej
är till fyllest.

I vår motion 1549 har vi tryckt på önskvärdheten av vissa åtgärder men i
övrigt hänvisat till de krav som framförts av Värmlandsdelegationen. Då vi är
medvetna om att man inte kan få allt på en gång, eftersom situationen är
besvärande på flera håll, har vi begärt den nämnda treårsplanen.

Utskottet har vid sin behandling av vår motion pekat på vad som har gjorts.
Utskottet utgår vidare från att regeringen och andra myndigheter följer
situationen i Värmland med uppmärksamhet. Det är i och för sig bra, men
utskottet kommer till slutsatsen att motionen inte bör föranleda någon
åtgärd.

Då jag således anser att vårt förslag om en treårsplan bör genomföras, yrkar
jag bifall till motionen 1549 under punkten 132 i utskottets betänkande.

Beträffande de allmänna linjerna skulle det innebära många fördelar om
centerns krav i partimotionen, som har följts upp i reservation, kunde vinna
riksdagens bifall. Låt mig ta några exempel.

1. Torsby kommun, som enligt propositionen är placerad i klass 5, borde få
ett sysselsättningsstöd på 5-10 % fr. o. m. den 1 januari 1980.

2. En statsbidragshöjning från 75 till 90 % av lönekostnaden för IKSarbeten
skulle vara värdefull för länet.

3. Anslaget till utveckling av lantbruk, dagligservice, småindustri m. m. i
glesbygder bör höjas från 75 till 200 milj. kr. Av dessa pengar borde Värmland
få en del.

4. Ramen för kreditgarantilån till företag i glesbygder bör höjas från 74 till
100 milj. kr.

5. Regionalpolitisk! stöd bör utgå till energianläggningar som drivs med
inhemska bränslen. Det skulle ge stor sysselsättning och spara valuta för
landet.

Jag beklagar att socialdemokraterna, moderaterna och folkpartisterna i
utskottet ej följt våra förslag.

I förslaget om indelning av landet i olika stödområden sker nu en starkare
gradering än vad som hittills gällt. Regeringens förslag beträffande verkningarna
av indelningen har accepterats av alla partier utom av centern
beträffande stödnivån i indelningshänseende. Centern har förstärkt de
svagaste orterna. Moderaterna och socialdemokraterna i utskottet har följt
regeringens förslag beträffande indelningen inom Värmlands län.

1 Värmland har länsstyrelsen framlagt ett förslag, som ligger över
propositionens nivå. Som värmlänning skulle jag givetvis gärna ha sett att

Nr 171

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

Nr 171

Torsdagen den
7 juni 1979

R egionalpolitiken

länsstyrelsens förslag kunnat genomföras. Men partierna har av kostnadsskäl
inte kunnat sträcka sig till denna nivå. För den skuli ansåg vi centerpartister i
Värmland det vara ett slag i luften att fullfölja länsstyrelsens förslag, sedan vi
sett det totalförslag som regeringen framlade i propositionen 112. Vi valde då
att arbeta för att genom vårt parti skapa ett förslag utöver propositionen,
vilket totalt skulle vara fördelaktigare för länet som helhet och som skulle
kunna ha möjligheter till framgång.

Med hänsyn till den faktiska situation som jag tidigare varit inne på och
som resp. kommuner befinner sig i har vi i centerns partimotion föreslagit att
Hagfors skulle flyttas upp till område 5 mot regeringens förslag om område 4.
Vi har vidare föreslagit att Arvika, Årjäng och Säffle skulle flyttas upp till
område 4 mot regeringens förslag om område 3. Karlstads stadskärna -förutvarande Karlstads stad - skulle placeras i område 1 mot regeringens
förslag om område 2. Att detta för Värmlands del skulle bli till stort gagn för
länet som helhet för framtiden står utom allt tvivel. Bakom våra förslag står
hela centern, genom att centerpartisterna i utskottet har följt upp detta
förslag.

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionen 1549 under punkten 132 och
ansluter mig i övrigt till Jan-Ivan Nilssons yrkande.

SUNE JOHANSSON (s):

Herr talman! Tillåt mig att börja med att redovisa en liten reflexion
beträffande något av det tidigare sagda här i kammaren i dag. Det gäller Alf
Wennerfors inlägg och den polemik som han drev mot Bengt Fagerlund
angående företagens behov av kostnadssänkningar via en reduktion av
arbetsgivaravgiften.

Bengt Fagerlund anförde att vi socialdemokrater inte tror på denna typ av
generella åtgärder, därför att ingen nu levande kan bevisa att de 8 000 milj. kr.
som avgiftssänkningen kostade statskassan har använts för att skapa nya
jobb.

Alf Wennerfors sade i ett genmäle att han i egenskap av löntagare satte
värde på denna typ av politik, eftersom den ju i sig befrämjade sysselsättningen.
Han accepterade alltså att han i egenskap av löntagare, som han själv
underströk, får återskänka sådana pengar som han och andra löntagare fått
räkna av från det tillgängliga löneutrymmet alltsedan arbetsgivaravgiften
infördes.

Vore nu Alf Wennerfors en lika god facklig företrädare som han uppger sig
vara löntagare, skulle han självklart begära att han får del av företagens ökade
inkomster. Alf Wennerfors är i detta avseende en underlig löntagare, om han
inte reagerar mot att de pengar som han och andra löntagare har avsatt
används till annat ändamål än de skulle användas till.

Herr talman! Dagens debatt i övrigt om regionalpolitiken kommer
troligtvis när den summeras att visa att många inlägg har gjorts här i
kammaren med utgångspunkt i situationen i resp. talares hemlän. Självfallet
blir det så, därför att regionalpolitiken ju handlar om möjligheten att förstärka
sysselsättningen. Och sysselsättningen är den fråga som dominerar den

politiska debatten. Det är den fråga i vilken de flesta människor kräver
åtgärder och realistiska förslag av politikerna, och det är den fråga i vilken
politiska löftens sanningshalt kan avläsas snabbare än inom många andra
politiska områden.

En ökad arbetslöshet av den typ som de flesta regioner i landet har
registrerat under de tre senaste åren utgör i sig en bakläxa för dem som haft att
besluta om åtgärder som skulle ha behövts för att tvinga ned arbetslöshetssiffrorna.
Makten att besluta om tillämpliga åtgärder mot arbetslöshet och för
ökad sysselsättning har under de tre senaste åren legat hos de borgerliga
partierna och deras riksdagsmajoritet.

Sanningshalten i de borgerliga löftena kan i dag avläsas på sysselsättningsbarometern,
vars visare stannat vid texten ”Opålitliga löften”. Detta
dokumenteras dessutom av att varje län, med undantag av något enstaka, har
haft en konstant sysselsättningsminskning och ökad arbetslöshet.

Herr talman! Med utgångspunkt i det sagda vill jag ägna en stund åt
situationen i mitt län.

Vi har i Värmland upplevt en av de kraftigaste reduceringarna av
sysselsättningen, jämfört med andra län. I arbetslöshetsligan intar Värmland
andra platsen efter Norrbotten, enligt den statistik som ligger till grund för det
betänkande från arbetsmarknadsutskottet som vi nu behandlar - och f. ö.
enligt vad Bertil Jonasson nyss intygade. Denna statistik säger att ca 7 000
industrijobb har försvunnit i länet sedan 1975.

Det är siffror som var aktuella för min del ända till i eftermiddag. Då fick jag
veta att en person inom vår partiorganisation har räknat på det här med
sysselsättningsminskningen och kommit fram till att under perioden september
1976 - april 1979 har den faktiska sysselsättningen minskat med 25 96.1
mitt hemlän har antalet sysselsättningstillfällen minskat från 49 200 till
36 000, alltså en reduktion med 13 200.

Drar man ut dessa siffror till att gälla hela landet, så kan man konstatera att
vart tolfte arbetstillfälle har försvunnit. Ser man till skogslänen finner man att
där har vart sjätte arbetstillfälle försvunnit under de här åren. Jag har också
noterat att mitt län är det av skogslänen som har drabbats hårdast i samband
med nedgången.

Herr talman! Från socialdemokratiskt håll i Värmland har vi, alltsedan
svårigheterna att upprätthålla sysselsättningen uppstod 1976, försökt att
uppmärksamma regering och riksdag på situationen. Det har skett i motioner
under den allmänna motionstiden både 1977 och 1978, liksom det har skett i
år, och det har skett genom ett stort antal frågor som vi här i riksdagen har
riktat till statsråden.

Våra motionskrav har inte grundats på orealistiskt önsketänkande utan har
varit baserade på de resultat som framkommit i länsplaneringsarbetet, olika
regionala myndigheters slutsatser, de fackliga organisationernas bedömningar
och olika företags redovisningar av problemen.

1977 presenterade vi en rad krav i en motion, 1976/77:1262, vars
huvudinnehåll var regionalpolitiska insatser. Arbetsmarknadsutskottets
majoritet anförde då att vi skulle avvakta sysselsättningsutredningens förslag

Nr 171

Torsdagen den

7 juni 1979

Regionalpolitiken

Nr 171

Torsdagen den

7 juni 1979

Regionalpolitiken

om den framtida regionalpolitiken, som man utlovade snart skulle komma att
presenteras.

En vecka efter det att arbetsmarknadsutskottets betänkande över vår
motion hade presenterats steg den dåvarande industriministern upp här i
kammaren, i samband med behandlingen av ett betänkande om stålindustrin,
och meddelade att sysselsättningsutredningen hade blivit försenad och
inte skulle bli klar förrän 1979.

Denna försening visste dåvarande industriministern och dåvarande ordföranden
i arbetsmarknadsutskottet, som är den nuvarande arbetsmarknadsministern,
troligen om redan vid utskottsbehandlingen av vår motion. Men
det var ett sätt att komma undan våra dåvarande motionskrav.

Den sysselsättningsmotion som vi från s-sidan i Värmland lade fram under
1978 avslogs, och de två motioner angående regionalpolitiken, nr 2030 och
2554, som vi har väckt i år, bör enligt utskottsbetänkandet inte föranleda
någon åtgärd.

Herr talman! Man frågar sig vad det är för orealistiska förslag vi har lagt
fram när det gäller vårt län som inte bör föranleda någon åtgärd.

Vi har riktat vår motion 2030 till ett flertal departement och den borde,
menar vi, ha behandlats av de riksdagsutskott som har att behandla dessa
resp. departements angelägenheter. Men motionen har endast behandlats av
arbetsmarknadsutskottet och således lagts in under avsnittet regionalpolitik.
Om jag nu håller mig enbart till vad vi anfört i motionen om just detta avsnitt,
så pekar vi i motionen på att de borgerliga regeringarnas politik har inneburit
att de åtgärder som satts in har spritts ut till företagen utan planmässighet, och
vi kräver att en ny regionalpolitik skapas som med kraft riktar
samhällsinsatserna mot de områden där behovet av insatser är störst.

Vi anför att sysselsättningsutredningen klart har visat att problemen är
störst i skogslänen, dit Värmland hör.

I klämmarna till motionen 2030 hemställer vi att riksdagen beslutar hos
regeringen anhålla att en sammanhållen plan för närings- och sysselsättningsutvecklingen
i Värmland bör utarbetas och att riksdagen ger regeringen
till känna vad vi i motionen har anfört om riktlinjernas innehåll.

Vi menar att det inte är ett för kraftigt tilltaget krav att kräva speciella
insatser för det län som intar plats nummer två i arbetslöshetsligan. Men
sådana åtgärder har satts in för län nummer ett, och vi har för vår del
accepterat dessa åtgärder och instämmer i de behov som finns i Norrbotten.

Men vi frågar oss var gränsen skall gå för särskilda åtgärder. Skall det vara
mellan första och andra platsen eller skall de sättas in där framtiden bedöms
som osäkrare än inom många andra län? Självfallet bör det vara det sist
nämnda kriteriet som skall tillgripas, och därför borde våra motionskrav ha
tillstyrkts av utskottet.

Ett medel att främja sysselsättningen i ett län som Värmland är de framtida
stöd inom regionalpolitikens område som nu skall komma i tillämpning.
Större delen av vårt län har tillhört det allmänna stödområdet. En kommun
som Torsby har tillhört det inre stödområdet, och vissa delar av länet har

tillhört den grå zonen.

När vi såg propositionens förslag om indelning av de framtida stödområdesklasserna
från 1-6 blev vi negativt överraskade. Torsby kommun, som
under många år har haft uppenbara svårigheter med sysselsättningen och där
t. o. m. statliga företag som Pripps Bryggerier tycks ha planer på att försvinna
från kommunen, hade placerats i den lägre rangordningen av de två klasser
som skall ersätta det tidigare inre stödområdet. Dessutom hade uppenbara
problemkommuner, som Filipstad, Hagfors, Munkfors, Storfors och Sunne,
placerats i stödområde 4, och Arvika, Årjäng och Säffle hade placerats i
stödområde 3. Detta betyder att man i stödområde 3 inte får möjlighet till det
särskilda sysselsättningsstöd som inte utgår längre ner än till stödområde

4.

Herr talman! Med de försäkringar som vi tidigare fått av både gamla och
nuvarande borgerliga statsråd om att vi skulle kunna lita till det beslut om
regionalpolitiken som vi i dag behandlar, så är det beslut som en majoritet nu
rekommenderar riksdagen att anta ett svek mot alla dem i vårt län som haft
förväntningar på regionalpolitiken.

I utskottsbetänkandet omnämns Värmlandsdelegationen och den kraftanspänning
som vi på så sätt försökt åstadkomma i länet. Värmlandsdelegationens
uppgift skulle enligt direktiven vara att skapa långsiktiga sysselsättningsalternativ.
Utskottet tröstar med att delegationens framstötar ändå har
inneburit att länet fått 65 milj. kr. till olika vägprojekt.

Herr talman! Det är allom bekant att Värmland på grund av sin miserabla
vägstandard också är det enda mellansvenska alternativet för de kvalificerade
bilrallyn som kräver särskilt mycket hållfasthet i bilkonstruktionerna.

Jag vet f. n. inte hur mycket man från statens sida satsar på vägnätet i andra
län, men eftersom vi vill vara något annat än en rallybana tycker vi att de 65
miljoner som anslagits till vårt vägnät är en droppe i havet mot vad som
egentligen skulle ha behövts.

Det behövs ytterligare miljoner till det värmländska vägnätet som en följd
av den passivitet som fp-regeringen visat gentemot Uddeholms nedläggning
av godstrafiken på NKLJ-banan. Dessa frakter belastar nu vägtrafiken, vilket
innebär att nya väggenomfarter måste byggas genom Deje och Forshaga.

På gårdfarihandlarspråk brukar ett liknande förfarande heta: ”Ser man inte
upp med ögonen, så får man se upp med portmonnän i stället.” Tyvärr är det
ju inte folkpartiregeringens pengar, utan skattebetalarna får sota för denna
passivitet.

Men, säger utskottet. Värmland har ju också fått 23 milj. kr. till
skolbyggen.

Det är en droppe i havet mot vad som skulle ha behövts tor att sysselsätta
alla arbetslösa byggnadsarbetare i länet. Byggarbetslösheten uppgick när
utskottet skrev begynnelsen av sitt betänkande till 16 % i länet som
helhet.

Herr talman! Från arbetarrörelsen i Värmland har vi ställt krav på
planinriktade åtgärder. Detta låter kanske i borgerliga öron ryskt och över
hövan socialistiskt. Men vad skall politikerna svara exempelvis gruvarbetar -

Nr 171

Torsdagen den
7 juni 1979

Regionalpolitiken

Nr 171

Torsdagen den

7 juni 1979

Regionalpolitiken

na i Persberg, som nu hotas med nedläggning av gruvan, därför att Uddeholm
tycker att de är olönsamma som producenter av malm till dess järnhantering? Gruvarbetarna

har förstått att de mot den nuvarande politiska övermakten
inte räcker till för att hävda fortsatt järnmalmsbrytning i Persberg. Därför har
de själva jobbat fram alternativ i form av ett kalkbrytningsobjekt. Men det
fattas pengar till detta.

I vårt krav i motionen 2030 på en sammanhållen plan för närings- och
sysselsättningsutvecklingen i Värmland inryms just de åtgärder som Uddeholms
gruvarbetare efterfrågar. Nog borde, menar vi, en sittande regering
vara så pass framsynt att man begriper att det inte går att trygga eller utveckla
sysselsättningen i vårt län eller annorstädes, om man inte är beredd att lägga
sig i Uddeholms eller andra storbolags interna planer.

Och självfallet borde regeringen se till att gruvjobben i Persberg inte
försvinner förrän en meningsfull ersättningssysselsättning skapats. Detta
kan knappast ske, om man inte ens kan få malmbrytning och stålproduktion
inom ett och samma bolag att hänga ihop.

Vårt krav på en sammanhållen plan för här aktuellt område är inte mer
märkvärdigt än att regeringen via överläggningar med bolaget bör säga ifrån
och medverka till att malmbrytningen i Persberg inte får läggas ned förrän
man har åstadkommit något annat i stället.

Det hade, herr talman, varit lättare att åstadkomma ersättningsjobb vid
Persberg, om Filipstads kommun hade placerats i stödområde 5, som
länsstyrelsen föreslagit och som vi krävt i vår motion 2554. Detsamma gäller
f. ö. möjligheten att skapa ersättningsjobb för redan verkställda eller varslade
företagsnedläggningar, som alla Värmlandskommuner drabbats av i stor
utsträckning.

Herr talman! Jag skulle kunna referera situationen i samtliga Värmlandskommuner
i hopp om att här i kammaren vinna förståelse för de önskemål
som vi i motionen 2554 anfört om att flera kommuner borde få en högre
stödområdesplacering än vad utskottet föreslagit. Jag skall avstå från detta,
men jag vill ändå uttrycka en stilla undran om regeringen, som ju ansvarar för
propositionen, inte har förstått något av den allvarliga situation som råder i
Värmland.

Man undrar: Är inte regeringen medveten om att det f. n. finns ca 5 000
arbetslösa för omedelbar placering i Värmland, att det finns 1 700 i
beredskapsjobb som upphör under den närmaste tiden och att det skulle
behövas ca 10 000 nya arbetstillfällen i länet - enligt de senaste siffrorna
kanske ytterligare 6 000-7 000 - för att man skall nå det övre värde för
befolkningsramen som skall gälla 1985?

Eller är regeringen inte medveten om att de industribranscher, skogen och
stålet, som är landets största problembranscher också är dominerande i
Värmland?

Har man inte hört talas om den brist på skogsråvara som existerar i
Värmland och som innebär att mindre köpsågverk, som är den enda
sysselsättningen inom vissa mindre orter, kan komma att slås ut?

Ja, detta undrar man verkligen över när man ser stödområdesindelningen
för Värmland.

Herr talman! Jag och mina medmotionärer är medvetna om att man inte
kan åstadkomma allt som behövs för att förstärka sysselsättningen bara med
hjälp av regionalpolitik. Nej, det behövs också en kraftfull näringspolitik.
Men den har vi inte sett mycket av under de tre år som vi har tvingats leva
med en borgerlig regering. Det förslag om regionalpolitiken som vi snart skall
besluta om grundas till stor del på en ”skönstaxering” av de verkliga
problemen, och den tycker jag att man skall opponera sig mot.

Jag har haft tillfälle att sitta med vid arbetsmarknadsutskottets preliminära
behandling av regionalpolitiken, men jag fick inte tillfälle att vara med vid
slutjusteringen av betänkandet. Därför kunde jag inte reservera mig, varför
jag nu yrkar bifall till motionerna 2030 och 2554 av Sven Aspling m. fl.

I detta anförande - under vilket talmannen övertog ledningen av
kammarens förhandlingar - instämde Elvy Nilsson, Sven Aspling, Hugo
Mossberg och Magnus Persson (samtliga s).

BERTIL JONASSON (c) kort genmäle:

Herr talman! Sune Johansson menade att den borgerliga regeringen skulle
ha varit orsaken till den kraftiga nedgången i sysselsättningen. Jag skall
visserligen inte här polemisera mot Sune Johansson, men detta uttalande bör
väl ändå inte få stå helt oemotsagt.

Det är ju på det sättet - och det kan väl Sune Johansson ändå inte ha
undgått att konstatera - att det under de här åren har rått svår arbetslöshet i
hela världen, att det varit stor nedgång i sysselsättningen och lågkonjunktur.
Detta har drabbat vissa näringar speciellt hårt, och det är det som närmast är
orsak till att en hel del av Sverige har drabbats och Värmland i synnerhet.
Men, herr talman, vi skall väl inte bråka om det här, utan när det gäller att
värna om vårt län skall vi stå sida vid sida. Vi behöver hjälpas åt här för att
kunna åstadkomma förbättringar för Värmland!

ALF WENNERFORS (m) kort genmäle:

Herr talman! Sune Johansson angrep mig för mitt resonemang om
arbetsgivaravgiften.

Vi har haft replikskiften om den tidigare, men jag skulle ändå vilja
understryka att poängen är att om det finns möjlighet att sänka arbetsgivaravgifterna,
är det ju så att man därigenom sänker kostnaderna och att man
därigenom har möjlighet att sänka priserna och därmed möjlighet att
konkurrera bättre.

Vad innebär då det i slutändan? Jo, det innebär att man skapar större
trygghet för de anställda. Jag kan inte förstå att Sune Johansson, med sin
långa fackliga erfarenhet, inte är medveten om detta och kan acceptera ett så
självklart resonemang.

Det är naturligt att vi som fackliga företrädare, som fackligt aktiva och
fackliga medlemmar, är angelägna om att höja löner och annat, men det som

Nr 171

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

Nr 171

Torsdagen den
7 juni 1979

R egionalpolitiken

står över allt detta måste ju ändå vara tryggheten för oss. Det arden som vi vill
skapa genom att i möjligaste mån minska kostnaderna.

SUNE JOHANSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Först till Alf Wennerfors:

När det gäller frågan om att sänka kostnaderna för att folk skall kunna
känna trygghet i anställningen är det klart att man kan fråga: Om nu
människor gick med på att jobba gratis, skulle de då vara tryggare i
anställningen?

De här arbetsgivaravgifterna tillkom ju en gång i tiden för att användas som
inkomstkälla för att vi skulle kunna finansiera andra saker i samhället. Bl. a.
kunde vi vid två tillfallen sänka den statliga inkomstskatten, och jag minns
att man vid ett tillfälle använde arbetsgivaravgifterna som inkomstkälla för
att slippa höja priserna på baslivsmedel. Det betydde att löntagarna vid det
tillfallet fick dra veven för kostnadsökningarna och räkna av dem i sitt
löneutrymme.

Men sedan har man alltså blivit uppskörtad på de här pengarna av de
borgerliga regeringarna som har suttit vid makten sedan 1976. Det resonemang
som Alf Wennerfors kör med kan inte vara riktigt när han påstår att en
sänkning av arbetsgivaravgifterna skulle skapa en större trygghet i anställningen.
Samtidigt harju staten fått ta hem andra inkomster, i första hand i
form av en ökad statlig upplåning - det gäller utlandslån och det gäller lån
även på den inhemska marknaden. Dem får löntagarna vara med om att
betala i framtiden. De lånen ligger som en skuld som löntagarna i det här
landet har att betala framöver och som kommer att begränsa deras
löneutrymme. Jag tycker vi skall ha det klart för oss.

Bertil Jonasson säger att det har varit svårt ute i världen. Ja, det vi om. Vi
sade redan 1976 att det inte var några sötebrödsdagar att vänta av de närmaste
årens politik. Men det fanns de som var ute och lovade 400 000 nya jobb,
varav 12 000-13 000 i Värmland. De löftena höll inte. Därför säger jag att
sanningshalten i de löftena inte var den man försökte göra gällande 1976.

Jag tycker att man kan säga att man gjorde en felbedömning. Att ändra
uppfattning från en dag till en annan kan, som en vis man sagt, vara
detsamma som att erkänna att man i dag tycker sig vara klokare än man var i
går. Det tycker jag att Bertil Jonasson och alla andra i centerpartiet, som nu
vill låta påskina att man har uträttat stordåd under de här regeringsåren,
skulle kunna erkänna. Inte ens de är mer än människor, och de kunde inte
vara mera förutseende.

När man nu gör det här konstaterandet har man inom centerpartiet, tycker
jag, också anledning att vara litet mildare i tonen och inte försöka göra
gällande att den egna politiken skulle vara ett alternativ för trygg sysselsättning
och utkomst, vare sig i Värmland eller något annat län här i landet.

220

BERTIL JONASSON (c) kort genmäle:

Herr talman! Vi har inte ställt ut några löften om 400 000 nya jobb i landet
eller något visst antal i Värmland; det antalet har ni för övrigt ökat på undan

för undan och lagt i munnen på mig. Det var en målsättning, och om denna
målsättning trodde jag att vi skulle kunna vara överens.

ALF WENNERFORS (m) kort genmäle:

Herr talman! När jag talar om att sänka arbetsgivaravgifterna för att sänka
kostnaderna talar jag om några procent. Sune Johansson bemöter mig med att
tala om att sänka lönerna till 0; det skulle då verkligen gynna verksamheten.
Det är ett helt horribelt och overkligt resonemang.

Här är det fråga om tryggheten. Har vi inte tryggheten i jobbet har vi
faktiskt inte några löner att förhandla om. Tryggheten går väldigt mycket före
lönerna. Det är det resonemanget jag försöker hävda. Jag tycker att vi båda
som fackliga företrädare skulle kunna vara överens om den målsättningen i
svensk politik.

SUNE JOHANSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Först till Alf Wennerfors. Han talarom kostnadssänkningar.
Men man får inte sänka kostnader på sådant sätt att löntagarna förlorar på det;
då har de anledning att reagera på det sätt som de gör i dag. Jag tycker att vi har
haft oerhört snälla löntagare här i landet under de här tre åren som egentligen
inte framfört kravet på kompensation för de pengar som har tagits ifrån dem
på det ena eller andra sättet. De pengarna måste hämtas in på något sätt. Det
har gjorts i form av en ökad statlig skuldsättning, som löntagarna får dra sin
skärv till framöver.

Vi försökte få fram siffror över hur många flera jobb som de 8 000 milj. kr.,
som det kostade att avskaffa arbetsgivaravgiften, skapat i landet. Det enda vi
fick reda på var att det kanske skulle ge ca 5 000 nya arbetstillfällen. Det var
oerhört dyra arbetstillfällen, jämfört med de resurser som man i dag räknar
med skall stå till förfogande för regionalpolitiken. Enligt den proposition vi i
dag behandlar räknar man med en påspädning på ca 600 miljoner. Sett mot
denna bakgrund är det otroligt dyra arbetstillfällen som skapats genom
avskaffande av arbetsgivaravgiften, om detta över huvud taget har skapat
några nya arbetstillfällen.

Målsättningarna att skaffa fram 400 000 nya jobb har vi hört så fantastiskt
mycket om tidigare, Bertil Jonasson, så det behöver inte upprepas. Jag har
ingenting emot folksomsägerattde härtill målsättning att springa 1500 m på
tre minuter. Men jag har anledning att påpeka resultatet: Du sprang inte 1500
m på tre minuter-du sprang på sex minuter. Jag tycker inte att den som jag
säger detta till bör ta illa upp på något sätt. Det är bara att konstatera faktum.
Och jag gör det: Det har inte blivit 400 000 nya jobb. Det har blivit färre jobb
här i landet under de här åren. Det måste nog Bertil Jonasson också erkänna,
oavsett vilka målsättningar han lever med.

Talmannen anmälde att Bertil Jonasson anhållit att till protokollet få
antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Nr 171

Torsdagen den
7 juni 1979

R egionalpolitiken

221

Nr 171

Torsdagen den

7 juni 1979

Regionalpolitiken

GÖTHE KNUTSON (m):

Herr talman! Arbetslösheten i Värmland kom givetvis att prägla Sune
Johanssons anförande. Som vanligt misstänkliggjorde han den borgerliga
trepartiregeringen. Den skulle på något underligt sätt, av allt att döma
uppsåtligt, ha skapat denna arbetslöshet. Detta är ett resonemang som faller
på sin egen orimlighet. Det är faktiskt så - och det har vi haft anledning att
konstatera många gånger i denna kammare - att om man samtidigt drabbas
av en internationell lågkonjunktur som har kommit att koncentreras på just
de basnäringar som finns i ett län, i detta fall Värmlands län, och det därtill tas
ut 40 % eller mera i form av löneökningar och lönebikostnader, blir
konsekvenserna svåra.

Jag har tidigare konstaterat, och gör det än en gång, att Värmland i stor
utsträckning är ett offer för den socialdemokratiska politiken, både den
medvetna och den som närmast kan betecknas som en låt-gå-politik. Det
finns anledning att erinra om att det jordbrukspolitiska beslutet år 1967 också
har kommit att påverka Värmland negativt.

Herr talman! Den debatt som vi har haft och nu har här i riksdagen - och
som uppenbarligen kommer att fortsätta i morgon - har varit och är föremål
för åtskilliga förklenande omdömen, främst i Stockholmstidningar men även
från somliga riksdagsledamöter. Det hela karakteriseras som en Hembygdens
dag. Jag läste i dag i en Stockholmstidning en kåserande artikel, skriven von
oben, om riksdagsmän som, enligt tidningen, enbart talade för protokollet
och sedan skyndade sig att ringa in anförandena till lokaltidningarna. Det är
beklagligt att Stockholmsjournalister - det gäller kanske också journalister i
andra städer som tror sig vara storstäder - skall se så hånfullt på riksdagens
arbete. Men det är inget ovanligt att just Stockholmsjournalister skildrar
landet utanför huvudstaden som något löjeväckande, landamären som man
möjligen kan utnyttja för semester och tillfällig rekreation men som i stort sett
består av avkrokar som man i huvudstaden inte har anledning att befatta sig
med.

Dess värre är detta en vrångbild som åtskilliga Stockholmsjournalister, och
kanske även stockholmare i övrigt, har blivit så fixerade vid att de inte har
förstått att landet utanför det s. k. Storstockholm faktiskt har ca 75 % av
befolkningen och förmodligen svarar för lika mycket av landets skatteintäkter.
Därtill kommer att Stockholm i hög grad utgör en tärande del på
statskassan, statsfinanserna. I Stockholm finns merparten av den centrala
administrationen, och i Stockholm sysselsätts relativt sett fler människor på
skattebetalarnas bekostnad än vad fallet är beträffande den övriga delen av
landet.

Detta är också ett slags regionalpolitik. Skillnaden mellan den och de
former och objekt som vi diskuterar i arbetsmarknadsutskottets betänkande
nr 23 är att huvudstaden, liksom de flesta storstäder när de väl etablerats,
kommit att få en dragkraft som genererar sysselsättning och expansion.

Ute i landet finns dock expansiva orter och kommuner. Men dessa är i
huvudsak koncentrerade till landets södra delar och då främst kustområdena.
De expansiva orterna och kommunerna var tidigare betydligt fler än i dag.

1960-talets strukturomvandling inom skogsindustrin härjade i bl. a. Värmland.
Under 1970-talet har stålindustrin kommit att präglas av strukturomvandlingen.
Detta har i ännu högre grad lett till svårigheter för Värmland, där
basindustrierna utgörs av just skogs- och stålindustri.

När samtidigt skogsindustrin för andra gången på en tioårsperiod kommit
att drabbas av både strukturella och konjunkturella problem har sviterna
blivit svåra för just Värmlands län. Här koncentreras på ett minst sagt
obehagligt sätt den internationella lågkonjunkturens följder parade med den
av mig nyss omnämnda inhemska kostnadsexplosionen, som höjde näringslivets
produktionskostnader med över 40 % under ett par års tid.

Herr talman! Värmland har under de senaste tre åren varit ett län i kris -och är det fortfarande. Arbetslösheten har varit och är hög, trots stora
satsningar på beredskapsarbeten och andra arbetsmarknadsåtgärder. Basindustrierna
i länet har tvingats till rationaliseringar, samtidigt som de
tillsammans förlorat miljardbelopp på lågkonjunkturens prisfall och den
samtidiga våldsamma produktionskostnadshöjningen främst under åren
1976—1977. Skogs- och stålindustrins kris har dess värre också återverkat på
andra branscher och företag i Värmland.

Jag nämnde att en strukturomvandling skedde i Värmland redan på
1960-talet. Hög arbetslöshet drabbade då länet. Den dåvarande socialdemokratiska
inrikesministern betecknade i slutet av 1960-talet Värmland som ett
krislän, närmast efter Norrbotten. Han och den dåvarande regeringen
utlovade krafttag för att skapa ny sysselsättning i länet. Lokaliseringspolitiken
fördes fram med pukor och trumpeter. Men vad blev resultatet för
Värmlands del? En del nya jobb här och där skapades - det är sant - men
ingen förnyelse eller expansion av det slag som utlovades.

Vi moderater hade inte heller väntat det - inte med en socialdemokratisk
politik och selektiva åtgärder när de generella stimulansåtgärderna saknades.
Vad som behövdes var en näringsvänlig politik som kunde stimulera
nyföretagande och skapa ett differentierat näringsliv. I stället ökades
pålagorna och kostnaderna för näringslivet. Vad Värmland i dag upplever är,
som jag alldeles nyss sade, i stor utsträckning följderna av den socialdemokratiska
politiken.

Den näringsvänligare och allmänt förnuftigare politik som följde med
regeringsskiftet 1976 har av flera skäl ännu inte förmått åstadkomma någon
radikal förändring till det bättre för näringslivet och sysselsättningen i
Värmland. Därtill har problemen varit - och är fortfarande - alltför
konjunkturellt betingade.

På de flesta håll i Värmland behövs en utökning av näringslivet för att ge
riktig sysselsättning och förhindra en befolkningsminskning. Här har erinrats
om de minskningar i sysselsättningen som vi har utsatts för. Drygt 7 000
arbetstillfällen har gått förlorade under treårsperioden 1976-1978. Antalet
arbetslösa har regelmässigt varit mer än dubbelt så många som antalet lediga
platser. Det finns också anledning att erinra om att de delar av länet som ligger
utanför Karlstadsregionen har minskat med ca 4 000 i invånarantal.

1 dag är drygt 10 000, kanske 11 000, värmlänningar utanför den ordinarie

Nr 171

Torsdagen den

7 juni 1979

Regionalpolitiken

Nr 171

Torsdagen den

7 juni 1979

Regionalpolitiken

arbetsmarknaden. De är redovisade som arbetslösa eller är föremål för
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Därtill kommer flera tusen, som skulle ha
blivit arbetslösa, om de företag de arbetar i inte fått det stöd i form av
sysselsättningsbidrag som den borgerliga riksdagsmajoriteten har kunnat
anvisa dem. Många sysselsättningstillfällen befinner sig också i en riskzon.

Det är alldeles klart att detta har fått förödande verkningar på flera orter i
Värmland. Ungdomen har i skrämmande stor utsträckning flyttat, och
befolkningssammansättningen har blivit allt skevare i flera kommuner
genom att antalet åldringar ökar. Detta i förening med en låg sysselsättningsgrad
har självfallet också lett till ett vikande skatteunderlag i en rad av länets
16 kommuner. En i sin tur hög kommunalskatt har naturligtvis inte förbättrat
situationen eller stimulerat till nyföretagande eller nyetablering.

Herr talman! Vi värmlänningar är dock övertygade om att Värmland och
dess näringsliv haren framtid. Det fordras emellertid betydande insatser, och
i den blandekonomi och den allmänna situation som näringslivet numera
hamnat i är det också nödvändigt med regionalpolitiska insatser. Därför
finner jag det helt naturligt att plädera för den stödområdesindelning som
länsstyrelsen i Värmland föreslog regeringen i sitt remissvar. Dess värre har
regeringen i sin proposition sänkt 14 av länets 16 kommuner en klass.
Ytterligare en kommun - Kristinehamn - har drabbats av två stegs
nedflyttning. Endast Edas placering har funnit nåd hos regeringen.

I min motion nr 2569 har jag yrkat på samma stödområdesindelning som
den av länsstyrelsen föreslagna. Utskottets majoritet har emellertid följt
regeringens förslag, och detta beklagar vi självfallet i Värmland. Vi trodde nog
att regeringen liksom arbetsmarknadsutskottet - efter att ha varit på
studiebesök i Värmland - förstått problematiken bättre. Utskottet hänvisar
faktiskt också till det beslut regeringen tog den 20 april i år som ett svar på
Värmlandsdelegationens paket med förslag till åtgärder. Den summa som vi
skall få del av och som har nämnts av Sune Johansson är i stort sett inte mer
än åttondelen av vad vi skulle behöva av insatser i det läge som länet f. n.
befinner sig i.

Jag vill, herr talman, erinra regeringens företrädare liksom utskottets
ordförande om vad som står i propositionens inledning, nämligen att
tyngdpunkten i de regionalpolitiska insatserna liksom hittills bör ligga på
skogslänen. Låt mig påminna om att Värmland är ett skogslän, ett utpräglat
sådant. Vidare säger regeringen att den förordar en kraftig förstärkning av det
regionalpolitiska stödet till de sysselsättningsmässigt sämst ställda kommunerna.
När det gäller Värmland följer man dock inte upp med en tillämpning
av dessa målsättningar. Detta beklagar vi. Samtidigt finns det anledning att
vara besviken över att Värmland och dess kommuner tvingas be om en sådan
stödklassificering, som onekligen är kostsam för samhället och för oss alla
som skattebetalare.

Liksom den moderate talesmannen för arbetsmarknadsutskottet Sten
Svensson anser jag, att en expansiv marknadsekonomi och en näringslivspolitik
med generella stimulansåtgärder är den rätta vägen till en verklig

sysselsättningsexpansion. Men regionalpolitiska insatser behövs och är i
Värmland nödvändiga som komplement.

Herr talman! Jag ber med detta mitt inlägg att fä yrka bifall till
reservationen nr 49, som gäller hemställan under momenten 1231, o. m. 126.
I reservationen tillstyrks min motion nr 2569 i vad gäller yrkandena om
inplacering av Hagfors i stödområde 5 samt Arvika, Säffle och Årjäng i
stödområde 4.

ERIC MARCUSSON (s):

Herr talman! Ett samhälle med full sysselsättning är det enda samhälle som
kan skapa bestående produktiva värden och garantera människornas välfärd.

Vi från Västmanlands län finnér det särskilt nödvändigt att erinra om dessa
värderingar mot bakgrund av de senaste två tre årens negativa utveckling av
sysselsättningen i vårt land och vårt län.

Västmanlands län har under 1970-talet genomgått en förändring som är
ganska dramatisk. Från att under 1950- och 1960-talen ha varit ett av de mest
expansiva länen, är det i dag ett av två län i landet som fått en minskad
befolkning under 1970-talet. Sedan 1971 har länet förlorat ca 9 600 personer
genom nettoutflyttning.

Totalbefolkningen i länet har minskat med ca 2 500 personer. Att
totalbefolkningen inte minskat mer beror på att det ännu så länge noteras
födelseöverskott. Detta visar dock en starkt nedåtgående tendens, som bl. a.
sammanhänger med den minskade nativiteten men som framför allt
förstärks genom den stora utflyttningen av ungdomar som inte kan beredas
sysselsättning i länet.

Västmanlands näringsliv är extremt ensidigt, med sin tunga industridominans
och låga andel offentligt sysselsatta.

Det kanske svåraste problemet i vårt län i dag är att så många ungdomar har
stora svårigheter att få arbete. Orsaken till sysselsättningsminskningen i länet
är främst att det drabbats hårt av konjunktur- och strukturförändringar inom
stål-, gruv- och verkstadsindustrin.

De senaste två åren har ASEA och Gränges Metallverken minskat
personalen med ca 1 000 personer genom anställningsstopp. Gränges
Hedlund i Västerås har lagts ned. Bulten-Kanthal i Hallstahammar har under
samma tid minskat med mellan 500 och 600 personer. Surahammars Bruks
AB har minskat med 170 tjänster i Surahammar och Norberg. Köpings
kommun har förlorat 700 arbetstillfällen på tre år. I Arboga har företag lagts
ned, rekonstruerats eller minskat antalet sysselsatta så att minst 400
arbetstillfällen försvunnit. 1 Fagersta kommun, som drabbades hårt i början
av 1970-talet, har nu på tre år över 400 arbetstillfällen försvunnit om man
räknar med nedläggningen av masugnarna vid Fagersta AB. Också i
Skinnskattebergs, Norbergs och Sala kommuner har dryga hundratalet
arbetstillfällen försvunnit i vardera kommunen, samtidigt som osäkerheten
för framtiden är stor.

Otrygghet och ovisshet om den framtida sysselsättningen har präglat

Nr 171

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

15 Riksdagens protokoll 1978/79:170-171

Nr 171

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

vardagen för tusentals människor i länet de senaste åren. Rädslan för att
behöva bryta upp från en känd och invand miljö likaså.

Samtidigt kan det konstateras att vissa grupper drabbats särskilt hårt. Det
gäller speciellt ungdomar och kvinnor. I januari i år var nära 3 000 ungdomar i
länet utan stadigvarande arbete. Förvärvsfrekvensen för kvinnor ligger i
många av länets kommuner klart under genomsnittet för hela landet.

Fortfarande finns hos centrala instanser den föreställningen att Västmanland
alltjämt är ett expansivt och livskraftigt län. Så är emellertid alls inte
fallet.

Den tidigare expansiva perioden efter kriget fram till 1970 har förbytts i en
stagnation och för flera kommuner en nedåtgående trend och därmed
oroande utveckling.

Vi har förlorat så gott som all statlig verksamhet sedan 1960-talet. Flygets
centrala skolor har försvunnit. Flygets centrala verkstäder likaså. Nu har
riksdagen beslutat - mot västmanlänningarnas vilja - att också flygflottiljen
försvinner från Västerås fr. o. m. 1983. Därmed blir Västmanland det ena av
två län i vårt land utan militärt fredsförband. Det andra länet är Kalmar.

Vi har vid flera tillfallen motionerat om att fl något statligt verk eller någon
annan statlig verksamhet lokaliserad till länet, men vi har inte fått riksdagens
gehör.

I samband med nedläggningen av F 1 finns emellertid förhoppningar om
insatser för att ersätta bortfallet av sysselsättningen vid Hesslö. Jag citerar ur
försvarsutskottets betänkande 1978/79:22: ”... utskottet anser det vara
angeläget med statliga insatser för att söka kompensera Västeråsregionen för
förlusten av F 1. Utskottet förutsätter därför att regeringen uppmärksamt
följer sysselsättningsutvecklingen inom regionen och med all kraft tar itu
med de problem som uppkommer genom att flottiljen läggs ned.”

Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets hemställan.

Sedan 1968 finns landets enda skola för grundutbildning av flygmekaniker
i Västerås. Årligen intages 80 elever,där hela riket utgör upptagningsområde.
Fr. o. m. nästa höst startas utbildning av flygtekniker i Västerås inom
högskolans ram. Kursen kommer att ge certifikatkompetens för flygtekniker.

F. n. pågår en utredning om flygförarutbildning och dess lokalisering. Då
F 1 lämnar Västerås, kommer såväl flygfält som byggnader och lokaler att
kunna utnyttjas för civilt flyg. Det skulle vara av stort värde om flygförarutbildningen
kunde lokaliseras till Västerås och därmed nå en nära samverkan
mellan landets enda flygmekanikerutbildning och flygteknikerutbildningen.

Herr talman! Detta är ett önskemål i samband med nedläggningen av F 1,
men flera insatser behövs. I motionen 2502 från oss socialdemokrater i
Västmanland påpekar vi att länet i sin helhet är i behov av olika former av
regionalpolitisk stimulans för att den negativa utvecklingen skall kunna
bromsas och helst vändas.

Länsstyrelsen har på regeringens uppdrag föreslagit vissa inplaceringar av
länets kommuner i stödområdet. I propositionen föreslås emellertid föränd -

ringar som är negativa för vårt län. Framför allt anser jag det anmärkningsvärt
att Fagerstaregionen inte inplacerats i samma stödområde som det till
regionen gränsande grannlänet.

Inte heller utskottet har funnit skäl att flytta upp Fagersta-regionen till
stödområde 4. Varför? Gruv- och stålindustrin med dess strukturproblem är
ju likartade i dessa regioner.

Herr talman! Då vi från Västmanland begär åtgärder för näringslivet och
ökad offentlig verksamhet, som ger sysselsättning, finns det starka skäl för
det.

1 detta anförande instämde Lena Hjelm-Wallén (s) och Roland Sundgren
(s).

KARIN FLODSTRÖM (s):

Herr talman! I Örebro län har vi upplevt och lever fortfarande med många
och stora näringspolitiska problem. Den strukturomvandling och de förändringar
som just nu pågår inom näringslivet i stora delar av vårt land har vi i
Örebro län varit med om under de senaste 15 åren. Följande dramatiska
förändringar har inträffat under den här perioden.

Gruv- och tillverkningsindustrin har förlorat bortåt 6 000 arbetstillfällen.
Textil-, läder- och skoindustrin var tidigare av stor betydelse för länet. År
1960 sysselsatte denna del av industrin ca 6 000 personer. I dag är siffran drygt
tusen personer. Inom skogs- och jordbruket har hälften av alla arbetstillfällen
rationaliserats bort under den här perioden.

I motionen 2450 har vi socialdemokratiska riksdagsledamöter från Örebro
län pekat på att eftersom målsättningen för regionalpolitiken skall vara att ge
människor i alla delar av landet tillgång till arbete, service och god miljö
behövs det ett betydligt ökat statligt engagemang för Örebro län. Flera av
länets kommuner har genomgått så negativa förändringar på arbetsmarknaden
de senaste åren att förhållandena är full t järn förbara med de förhållanden
som råder i skogslänen. Motionen, vars synpunkter bygger på en enhällig
länsstyrelses förslag till stödområdesindelning, har tyvärr ej beaktats av
utskottet.

Låt mig därför ta kammarens tid i anspråk för att redovisa våra motiv för en
ändrad stödområdesindelning.

1 Ljusnarsberg, min egen hemkommun, har befolkningen minskat med
27 % sedan 1960. Födelse- och flyttningsnettona har med få undantag varit
negativa under perioden 1960-1978. Därigenom har kommunen fått en
ogynnsam åldersfördelning, där närmare 1 100 personer är 70 år eller äldre,
dvs. drygt 15 % av totalfolkmängden, medan länsgenomsnittet ligger på
11 %.

Sedan början av 1950-talet har Ljusnarsberg drabbats av en rad företagsnedläggningar
och driftinskränkningar inom industrin. Företagsnedläggningarna
har medfört svårigheter för de friställda att finna nya arbetstillfällen
i kommunen, och de har därför varit tvungna att flytta från orten eller pendla
långa avstånd.

Nr 171

Torsdagen den
7 juni 1979

Regionalpolitiken

Nr 171

Torsdagen den
7 juni 1979

Regionalpolitiken

Sysselsättningen har blivit alltmer beroende av utvecklingen vid SKF:s
anläggning i Bångbro, den största industrin i kommunen. Läggs den eller
någon annan av de större industrierna i kommunen ned äventyras kommunens
existens. Såväl samhällelig som kommersiell service skulle minska
drastiskt och underlaget i många fall bli så litet att servicen inte längre kan
upprätthållas utan betydande statligt stöd. En komplettering och differentiering
av näringslivet i Ljusnarsberg är därför nödvändig med hänsyn till
befolknings- och sysselsättningsutvecklingen.

En likartad utveckling har pågått i Hällefors kommun, där folkmängden
minskat sedan 1965. Näringslivet domineras av SKF-Steel, som sysselsätter
nära 40 % av antalet förvärvsarbetande. Järnverkets ledande ställning i
Hällefors gör kommunen starkt beroende av företagets verksamhet och
fortsatta utveckling. Om den ogynnsamma folkmängdsutvecklingen ytterligare
förstärks av utflyttning som en följd av stålkrisen uppstår påtaglig risk för
överkapacitet inom samhällelig och privat service i kommunen. Den
minskande sysselsättningen som uppstått genom friställningarna inom
industrin har lett till arbetslöshet och utflyttning. Detta har främst drabbat
ungdomen och kvinnorna, som sedan länge haft svårt att få arbete i
industriorten Hällefors.

1 den norra delen av Lindesbergs kommun är näringslivet ensidigt och
domineras av gruvindustri och tung tillverkningsindustri. Strukturproblemen
inom dessa näringsgrenar har medfört allvarliga sysselsättningsproblem
för den här kommundelen och för angränsande Ljusnarsbergs kommun.

De dominerande företagen är Stråssagruvan och Guldsmedshytte bruk. Ett
av företagen avser att lösa de aktuella sysselsättningsproblemen genom att
inte ersätta personal som slutar eller avgår med pension. Detta leder till
särskilda svårigheter för ungdomarna att få arbete efter slutad skolgång. För
kvinnorna har det sedan lång tid tillbaka varit ytterst svårt att få arbete inom
denna kommundel.

Karlskoga har sedan 1971 haft befolkningsminskning. Mellan 1971 och
1979 har befolkningen minskat med 5,7 %. Näringslivet i Karlskoga
domineras av AB Bofors. Över 50 % av de förvärvsarbetande är anställda vid
AB Bofors, vilket är den högsta andelen anställda vid ett företag för någon
kommun i länet. Kommunens utveckling är således starkt beroende av AB
Bofors verksamhet, företagets planering och bedömning av de framtida
utvecklingsmöjligheterna. Speciell oro inger den framtida verksamheten vid
Kilstaverken. Den betydande neddragning av sysselsättningen som befaras
ske vid Kilstaverken kommer att drabba ca 1 250 anställda vid AB Bofors och
ca 400 anställda vid lokala leverantörs- och serviceföretag. Om planerade
investeringar vid Kilstaverken inte genomförs kommer konsekvenserna för
sysselsättningen och Karlskoga kommun att bli ytterst allvarliga.

Näringslivet i Degerfors är ensidigt och domineras av tung tillverkningsindustri.
Av totala antalet sysselsatta i tillverkningsindustrin finns 72 % vid
det största företaget, Uddeholms AB, Degerfors Jernverk. Utöver järnverket
finns Hasselfors Bruks AB med ca 230 sysselsatta och ett tiotal mindre
industriföretag, varav de flesta har under tjugo anställda. Under den senaste

tioårsperioden har antalet sysselsatta i järnverket minskat från 2 100 till i dag
1 300. Om inte ny sysselsättning tillförs orten är det uteslutet att inom
kommunen finna arbete på den öppna arbetsmarknaden för de personer som
drabbats av driftinskränkningarna vid järnverket. Ett särskilt problem med
den minskade sysselsättningen i järnverket är svårigheterna för ungdomen
att efter avslutad skolgång få arbete på orten.

I Laxå kommun har folkmängden minskat efter 1970. Näringslivet i Laxå
domineras av tillverkningsindustrin. Elektroindustrin ärden största näringsgrenen,
följd av trävaruindustrin. Det största företaget, ESAB har till följd av
den långvariga lågkonjunkturen och företagets beroende av varvsindustrin
tvingats reducera personalstyrkan med ca 200 man. Kommunens utveckling
är starkt beroende av hur denna industri utvecklas. Förvärvsfrekvensen i
Laxå beräknas i länsplaneringens översyn att stiga långsammare än i länet i
övrigt fram till 1985. Avstånden till andra större orter med goda arbetstillfällen
för kvinnor är alltför stora för att möjliggöra pendling i någon större
omfattning.

Nora tillhörde Bergslagskommunersom under mycket lång tid präglats av
gruv- och hytthantering. Den ogynnsamma utvecklingen inom den mellansvenska
bergshanteringen har medfört en betydande nedgång av sysselsättningen
inom kommunen. Näringslivet i Nora domineras av Nitro Nobel AB,
som har ca 60 % av antalet förvärvsarbetande inom tillverkningsindustrin i
kommunen. Denna höga andel innebär att kommunen är beroende av hur
företaget utvecklas.

Under 1960-talet upplevde Askersunds kommun en kraftig folkminskning.
Även om folkmängden nu har ökat något har denna folkminskning
medfört en mycket ogynnsam åldersfördelning för Askersunds kommun.
Förvärvsfrekvensen för både män och kvinnor är en av de lägsta i länet.

Herr talman! Efter denna dystra genomgång av kommun efter kommun i
Örebro län med vikande befolkningsunderlag, med ensidigt näringsliv, med
allvarliga och långvariga strukturproblem, med en allt ogynnsammare
åldersfördelning, med utpräglade svårigheter för ungdom och kvinnor att få
arbete finns det all anledning att i likhet med oss motionärer och en enhällig
länsstyrelse i Örebro län anta motionens förslag till stödområdesindelning för
Örebro län, särskilt mot bakgrunden av att angränsande kommuner i ett
grannlän fått en högre stödområdesplacering än vad exempelvis Hällefors och
Ljusnarsbergs kommun har fått, trots att problem och utveckling är likartade.
Detta motiverar motionens förslag till stödområdesindelning i Örebro län,
nämligen Ljusnarsberg, Hällefors och Lindesbergs norra del - Guldsmedshyttans
och Ramsbergs församlingar - till inre stödområde 5, Nora,
Karlskoga, Degerfors och Laxå till allmänt stödområde 3, Lindesberg utom
norra delen till övrigt stödområde 2 och Askersund till övrigt stödområde
1.

Med det anförda yrkar jag bifall till motionen 2450.

Nr 171

Torsdagen den
7 juni 1979

R egionalpolitiken

I detta anförande instämde Ingemar Konradsson, Sture Ericson och
Gunnar Ström (samtliga s).

229

Nr 171

Torsdagen den

7 juni 1979

Regionalpolitiken

SVANTE LUNDKVIST (s):

Herr talman! Första förutsättningen för en aktiv regionalpolitik för landet
totalt sett måste vara tillväxt i vår ekonomi. Denna tillväxt är i hög grad
beroende av hur vi utnyttjar befintlig industriell kapacitet. I en socialdemokratisk
motion väckt under den allmänna motionstiden och i en fyrpartimotion
väckt i anslutning till propositionen om regionalpolitiken redovisar vi
sörmlänningar den utveckling som under senare år skett i vårt län.

Vi gör det med stöd av en näringslivsutredning som arbetat på länsstyrelsens
uppdrag och i vilken man sammanfattningsvis konstaterat att betydande
insatser måste göras för att möta problemen på länets arbetsmarknad.
Sörmlands län har en lång industriell tradition med en omfattande och
utbyggd produktionskapacitet och väl utbyggda samhällen för industriell
verksamhet - allt resurser som inte byggs upp i en handvändning. De
problem som redovisas i den sörmländska näringslivsutredningens rapport
innebär att det finns risk för att en för industriell verksamhet utbyggd
kapacitet inte kommer att tas till vara. I den besvärliga omställning som
landets industri står inför har enligt vår mening varken länet eller landet råd
med en sådan försummelse. En utveckling som innebär att befintliga resurser
i fråga om yrkeskunskaper och industriell kapacitet utnyttjas väl är ett
riksintresse.

Det som skapar problem i nuet och oro inför framtiden är att en stor del av
arbetstillfällena i länet finns i industribranscher med en ogynnsam prognos.
Länets industri är i hög grad inriktad på tillverkning av relativt enkla,
standardiserade produkter. Detta innebär ett stort bortfall av arbetstillfällen
genom fortsatta möjligheter till mekanisering och en allt hårdare konkurrens
från utlandet och lågprisimporten.

Näringslivsutredningen har redovisat 55 åtgärdsförslag för att få fart på
utvecklingen. Inriktningen är i Sörmlands fall att i första hand utveckla och
stärka den befintliga företagsverksamheten och skapa ett ökat inslag av
högkvalificerad kunskapsintensiv produktion.

Vi konstaterar i våra motioner att för Sörmlands län är de regionalpolitiska
problemen delvis av annan karaktär än i de delar av landet som i
propositionen föreslås ingå i stödområdet. Men vi konstaterar också att inte
heller i Sörmlands län kommer de regional- och industripolitiska problemen
att kunna lösas utan statsmakternas aktiva medverkan.

Utskottet verifierar i sin skrivning att Sörmlands län under senare år haft
betydande problem att hålla sysselsättningen uppe. Utskottet konstaterar att
under de tre senaste åren har 6 300 sysselsättningstillfällen i länet försvunnit,
varav 4 000 inom industrin, och att arbetslösheten är den högsta i landet
utanför skogslänen. Utskottet understryker att stora delar av Sörmlands
näringsliv är inne i ett skede av strukturomvandling. Man utgår ifrån att de
nuvarande svårigheterna är av övergående natur men säger samtidigt att de
kan komma att kräva omfattande insatser för att få utvecklingen på rätt bog.
Mot den bakgrunden finnér utskottet det naturligt att även regionalpolitisk!
stöd utgår de närmaste åren för att främja en utveckling mot ett modernare
och mera differentierat näringsliv. I det sammanhanget hänvisar man till vad

som sägs i utskottsbetänkande! om möjligheterna till att i viss omfattning ge
regionalpolitisk! stöd utanför stödområdena. Enligt utskottets uppfattning
bör det utredningsarbete som bedrivits inom länet utgöra en god grund för
åtgärder som syftar till att förbättra näringslivet i länet. Man utgår ifrån att
utredningens förslag uppmärksammas i regeringens kansli, inom den grupp
med anknytning till etableringsdelegationen som har till uppgift att bl. a.
utarbeta förslag till åtgärder för Sörmlands län.

Vi motionärer är i dessa avseenden tillfredsställda med utskottets skrivningar,
som vi också förutsätter kommer att godtas av riksdagen. Inom länet
är vi självfallet medvetna om att en gynnsammare utveckling också
förutsätter aktivitet från länsmyndigheter, kommuner, företagsledningar och
fackliga organisationer.

En fråga som vi generellt för vårt län, men också för utvecklingen i landet i
sin helhet särskilt vill fästa uppmärksamheten på är den betydande risk
många län löper för en alltmera ensidig utveckling av arbetsmarknaden. Vi
har för Sörmlands län genom vår utredning kunnat konstatera att samtidigt
som vi förlorar arbetstillfällen i tillverkningsledet, får vi en mycket liten andel
av de mer kvalificerade verksamheterna inom industrin: forskning, produktutveckling,
marknadsföring, administration samt besluts- och ledningsfunktioner.
Dessa arbetsuppgifter lokaliseras som regel till koncernföretagens
huvudkontor utanför länet. Det vore, enligt vår mening, olyckligt om detta på
sikt skulle innebära att vi fick en segregation på arbetsmarknaden, där de
kunskapsintensiva och mera framåtsyftande arbetsuppgifterna inom näringslivet
koncentrerades till ett litet fåtal områden i landet.

Vi anser att det är ett angeläget samhällsintresse att så många arbetsmarknadsområden
som möjligt kan erbjuda ett brett yrkesval. Vi vill ur
allmändemokratiska synpunkter ha ett samhälle där människor med olika
utbildningsbakgrund och kunskaper och med erfarenheter från skiftande
arbetsfält lever med varandra. Ett sådant samhälle skapar ett bättre underlag
för ökad jämlikhet ekonomiskt, socialt och kulturellt. Om marknadskrafterna
får verka ostört, riskerar vi att snabbt hamna i motsatsen - ett samhälle med
vidgade klyftor mellan olika medborgargrupper.

Vi är oroade för att lokaliseringssamrådet i sin nuvarande form kan visa sig
vara ett alldeles för svagt instrument när det gäller att bryta den trend i
utvecklingen som vi vill varna för. Vi anser det därför angeläget att samhället
redan nu förbereder effektivare åtgärder för att motverka att de kunskapsintensiva
arbetsuppgifterna inom näringslivet koncentreras till ett fåtal områden
i landet. Det är tillfredsställande att utskottet med anledning av vår
motion ger regeringen till känna sin positiva inställning till att man verkligen
tar tag i dessa problem.

Däremot är det skada att inte utskottets majoritet har kunnat samlas
bakom den ståndpunkt som utskottets socialdemokrater intagit till frågan om
behovet av en fullmaktslag för etableringskontroll. Det borde vara naturligt
att riksdagen i likhet med de socialdemokratiska reservanterna uttalade sig
för att om etableringsdelegationens verksamhet inte ger snabba och påtagliga
resultat i den uppåtgående konjunkturen, finns det alla skäl att införa någon

Nr 171

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

Nr 171

Torsdagen den
7 juni 1979

Om planerna på
en träteknisk utbildningslinje -

form av etableringskontroll. Jag vill på den punkten ansluta mig till de
socialdemokratiska reservanternas förslag.

Vi har i den sörmländska fyrpartimotionen konstaterat att de regionalpolitiska
målen inte kan uppnås i ett samhälle där man överlåter åt marknadskrafterna
att styra utvecklingen. Menar vi allvar med regionalpolitiken, om vi
verkligen vill uppnå de regionalpolitiska målen, då måste vi också vara
beredda att förutsättningslöst pröva medlen.

Här inger folkpartiregeringens kluvenhet dåligt förtroende. Å ena sidan har
vi arbetsmarknadsministerns deklarationer när det gäller de regionalpolitiska
målen, som jag utgår ifrån är allvarligt menade. Å andra sidan har vi
industriministerns ivriga förfäktande av att staten genom sina ingripanden
inte skall störa marknadskrafterna.

Ett av sina märkligare uttryck får denna motsättning inom regeringen
mellan mål och medel i industriministerns promemoria om skogsindustripolitiken.
Inom en näring för vilken samhället verkligen skyndsamt borde ta
ett övergripande ansvar innan allt går på sned, ifrågasätter han om den typ av
etableringskontroll behöver upprätthållas som vi redan har i byggnadslagen.

Jag ser denna kluvenhet och tveksamhet i inställningen till regionalpolitikens
medel och till samhällets ansvar som det största hotet mot att vi skall
uppnå de mål som alla så vackert uttalar sig för.

Jag måste konstatera att utan en planerad hushållning, i samverkan mellan
stat, kommun, näringsliv och löntagarorganisationer under samhällets
ledning och ansvar stannar de stolta deklarationerna om en aktiv regionalpolitik
på papperet.

I detta anförande instämde Olle Svensson (s) och Ingrid Ludvigsson (s).

På förslag av talmannen beslöts att överläggningen om detta ärende skulle
fortsättas vid morgondagens sammanträde.

§ 2 Om planerna på en träteknisk utbildningslinje

Utbildningsministern JAN-ERIK WIKSTRÖM erhöll ordet för att besvara
Börje Hörnlunds (c) den 25 maj anmälda fråga, 1978/79:572, och anförde:

Herr talman! Börje Hörnlund har frågat mig var och hur de avsatta medlen
för träteknisk utbildning skall användas.

Enligt riksdagens beslut nyligen kommer möjligheten att starta en
träteknisk gren inom maskintekniklinjen vid högskolan i Luleå att prövas.
Delar av den trätekniska utbildningen i Luleå kan komma att anordnas i
Skellefteå. Av anslaget Utbildning för tekniska yrken för budgetåret 1979/80
får 1 milj. kr. disponeras för träteknisk utbildning först efter medgivande av
regeringen. Förutsättningarna för att regeringen skall kunna medge disposition
av medlen har angetts i budgetpropositionen.

Det ankommer på regionstyrelsen för Umeå högskoleregion och högskolan
i Luleå att föreslå hur medlen skall användas. Ett sådant förslag har nyligen
överlämnats till universitets- och högskoleämbetet (UHÄ). Innan UHÄ har
avgivit yttrande i ärendet, vill jag självklart inte göra några ytterligare
uttalanden angående de avsatta medlens användning.

BÖRJE HÖRNLUND (c):

Herr talman! I många år har Skellefteå kommun, kommunens näringsliv,
länsmyndigheterna och landstinget slutit upp kring tanken på att få en
träteknisk högskoleutbildning till Skellefteå. Regionstyrelsen för Umeå
högskoleregion har hela tiden varit klart positiv. Bl. a. har en just av
regionstyrelsen tillsatt arbetsgrupp framlagt förslag om hur denna utbildning
skulle gå till. Arbetsgruppen avslutar sin rapport med att starkt framhålla
angelägenheten av att utbildningen kommer till stånd.

Jag vill också påminna statsrådet om att han inför ett val talade i Skellefteå
om den socialdemokratiska regeringens sätt att hoppa tuvhoppning över
Skellefteå. Jag är medveten om och tror att också statsrådet Wikström är
medveten om att de tre icke-socialistiska partiledarna har uttalat sig klart
positivt för en högskoleutbildning i Skellefteå. Dock valde statsrådet
Wikström att i budgetpropositionen skriva på ett sådant sätt att enhälligheten
i regionstyrelsen försvann. Jag vill klart framföra att skellefteåborna är
mycket förvånade. De har i ett tiotal år arbetat hårt med denna fråga. Många
har arbetat ideellt och kostat på rätt stora pengar för att få fram underlag.
Därför känns det litet konstigt.

Statsrådet säger att han för dagen inte har någon mening. Miljonen finns
dock hos statsrådet, och nu vill jag bara framföra en förhoppning om att det
trots allt finns en vilja att ge Skellefteå en del av denna trätekniska
utbildning.

Industriminister Huss har i dag på förmiddagen på ett positivt sätt besvarat
en fråga om förläggande av en träutvecklingsenhet till Skellefteå. Alla
instanser som har sysslat med detta ärende har understrukit att just den delen
är en grundförutsättning för träteknisk utbildning i Skellefteå.

Statsrådet Wikström avslutar sitt svar med att han väntar på utlåtande från
UHÄ. Därtill är att säga att regionstyrelsens majoritet vidhåller att två år bör
komma Skellefteå till del. Frågan är: Vad gör statsrådet Wikström?

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3 Om skötseln av vissa naturreservat

Jordbruksministern ERIC ENLUND erhöll ordet för att besvara Rune
Rydéns (m) den 31 maj anmälda fråga, 1978/79:585, och anförde:

Herr talman! Rune Rydén har frågat mig vilket ansvar regeringen är beredd
att ta för skötseln av de våtmarker som upptagits på en särskild lista, hörande
till den s. k. Convention on Wetlands, och för att tillse att naturreservaten

Nr 171

Torsdagen den

7 juni 1979

Om skötseln av
vissa naturreservat

16 Riksdagens protokoll 1978/79:170-171

Nr 171

Torsdagen den

7 juni 1979

Om skötseln av
vissa naturreservat

kan skötas så att de värden som föranlett deras avsättande verkligen skyddas
för framtiden. Sverige, som undertecknade konventionen 1974, har bidragit
med ett tjugotal områden till konventionslistan.

Då ett mer ingripande skydd erfordras för att säkerställa ett visst område,
får i första hand naturvårdslagens bestämmelser tillgripas. Så har skett med
bl. a. Vombs ängar som omnämns i frågan. Att bilda nationalparker och
naturreservat är emellertid i många fallen både ganska tidsödande och dyrbar
procedur. De resurser som finns tillgängliga kan inte enbart inriktas på
våtmarksområden, utan prioriteringen måste ske med utgångspunkt i mer
allmänna naturvårdssynpunkter.

Alla i konventionen upptagna områden har på grund härav ännu inte
kunnat skyddas med hjälp av naturvårdslagen. Anslagen för bl. a. markförvärv
för naturvårdsändamål har höjts avsevärt och bör möjliggöra att fler för
naturvården särskilt värdefulla områden kan ges ett lämpligt skydd i
framtiden.

Vad angår den direkta skötseln av redan skyddade områden ankommer det
i första hand på länsstyrelserna att efter samråd med statens naturvårdsverk
meddela föreskrifter rörande naturvårdsförvaltningen genom att fastställa en
skötselplan. Skulle föreskrifterna visa sig otillräckliga, finns möjlighet att
ändra dem. För att bestrida kostnaderna för bl. a. skötseln av dessa områden
finns ett särskilt anslag på 24 milj. kr. Dessutom görs betydande insatser i
form av beredskapsarbeten.

Avslutningsvis vill jag framhålla att skyddet av våtmarker är en mycket
väsentlig del av naturvårdsarbetet med hänsyn till dessa markers grundläggande
ekologiska betydelse i egenskap av miljöer för en säregen växt- och
djurvärld. En generell skyldighet att via skogsvårdsstyrelsen anmäla
våtmarksdikning till länsstyrelsen för samråd enligt naturvårdslagen har
därför nyligen införts. Detta har skett i avvaktan på att den våtmarksinventering
som inletts av naturvårdsverket skall bli färdig. Inventeringen bör i
framtiden skapa underlag för ett bättre skydd för samtliga våtmarker.
Därjämte beaktas dessa områden i det fysiska riksplanearbetet.

RUNE RYDÉN (m):

Herr talman! Jag tackar jordbruksministern för svaret på min fråga om
skötseln av våra våtmarker. Sverige har den 5 december 1974 undertecknat
den internationella våtmarkskonventionen. Härigenom har vi lämnat utfästelser
att på ett antal angivna sätt verka för skydd och vård av landets
våtmarker och det till dessa knutna fågellivet samt deras fauna och flora.
Sverige har dessutom enligt statuterna preciserat ett antal områden där
konventionen för vår del innebär vissa konkreta åtaganden.

Urvalet av områdena görs på grundval av deras internationella betydelse
med avseende på ekologi, botanik, zoologi, limnologi eller hydrologi.
Begränsning eller eliminering av ett område på listan förutsätts endast ske i
händelse av trängande nationella behov.

I Klingavälsåns naturreservat ville man skydda flera olika typer av
våtmark. Den viktigaste var fuktängen, som hade stort kulturhistoriskt,

landskapsmässigt och botaniskt värde och som dessutom hyste en mycket rik
och särpräglad fågelfauna. Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalade vid
reservatbildningen 1968 att Klingavälsån och dess dalgång har vid företagen
undersökning i samband med naturvårdsinventering i länet befunnits äga
vetenskapliga och kulturella samt landskapsmässiga värden av sådan
omfattning att området kan sägas utgöra något av det mest värdefulla och
säregna i det skånska och sydsvenska landskapet.

Det är mot den bakgrunden beklagligt att reservatsbestämmelserna
uppenbarligen inte innebär mycket mera förbud eller skydd än mot gåsjakt
inom en zon av 300 m på vardera sida av ån. Länsstyrelsen, biologisk expertis,
markägare och arrendatorer har under tio år diskuterat hur restaureringen
skall gå till. Några försök med översilning har gjorts, men resultaten är ännu
ej redovisade. Flytgödselspridning har skett och sker inom vissa delar av
reservatet, och inom andra delar pågår dikesgrävningar nästan varje år.

Med anledning av jordbruksministerns yttrande att anslagen har höjts
avsevärt skulle jag vilja ställa frågan: Är jordbruksministern beredd att
instämma i att Klingavälsreservatet hör till de objekt som bör prioriteras högt
när det gäller att få bestämmelserna i samklang med reservatsbildningens
syfte?

Jordbruksministern ERIC ENLUND:

Herr talman! Vi är helt överens om det angelägna i att våra våtmarker får ett
tillfredsställande skydd. Det är bl. a. för att möjliggöra detta som anslaget till
markförvärv för naturvårdsändamål i årets budgetproposition har höjts från
sammanlagt 13 milj. kr. till 25 milj. kr. 8 milj. kr. har anvisats på
tilläggsbudget för innevarande budgetår.

Det är emellertid oundvikligt att göra en prioritering av de objekt vi vill
säkerställa. Av de tjugo områden som Sverige bidragit med i konventionen är
elva redan helt eller delvis naturreservat. Av de övriga är fyra belägna inom
obrutna fjällområden. Två har skydd för landskapsbilden enligt särskilda
förordnanden.

Situationen är därför trots allt inte så mörk, även om mycket återstår att
göra. I första hand är det de regionala myndigheternas uppgift att följa
utvecklingen så att ingripanden i skyddssyfte kan ske i tid.

RUNE RYDÉN (m):

Herr talman! Jag noterar jordbruksministerns positiva attityd. Men jag
beklagar att de nuvarande reservatsbestämmelserna är så dåliga att många
från naturvårdssynpunkt förkastliga åtgärder inte kan förhindras.

Jordbruksministern ERIC ENLUND:

Herr talman! När det gäller Vombs ängar är jag väl medveten om att detta
område genom grundvattenssänkningar minskat i värde som häckningsfågellokal
under vår och sommar. Den försöksrestaurering som Rune Rydén
nämner har pågått under 3^1 år. Erfarenheterna från denna har ännu inte

Nr 171

Torsdagen den

7 juni 1979

Om skötseln av
vissa naturreservat

235

Nr 171

Torsdagen den

7 juni 1979

Om tillsynen av
vårdförhållandena
inom mental- och
långvården

sammanställts. Några åtgärder från statens naturvårdsverk eller från länsstyrelsen
kan inte väntas förrän denna sammanställning är klar.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4 Otti tillsynen av vårdförhållandena inom mental- och långvården Statsrådet

HEDDA LINDAHL erhöll ordet för att besvara Blenda
Littmarcks (m) den 30 maj anmälda fråga, 1978/79:580, och anförde:

Herr talman! Blenda Littmarck har frågat dels om jag anser att nuvarande
regler för tillsyn av vårdförhållandena inom mental- och långvården ger
tillräcklig trygghet för patienter och personal, dels om jag avser att ta några
initiativ för att förbättra patienternas trygghet och förhindra att personal som
anmäler missförhållanden inom vården utsätts för repressalier.

Inom hälso- och sjukvården finns ett omfattande regelsystem som syftar
till att garantera patienterna en god vård och behandling. Sålunda finns i
sjukvårdslagen (1962:242) och sjukvårdskungörelsen (1972:676) bestämmelser
om ansvar och arbetsuppgifter för bl. a. sjukhusdirektör, chefsläkare och
överläkare.

I 31 § sjukvårdskungörelsen regleras överläkares ansvar. Där sägs att det
åligger överläkare att ansvara för sjukvårdens behöriga och ändamålsenliga
handhavande inom det verksamhetsområde som har anförtrotts honom.
Därav följer att överläkaren skall se till att sådana rutiner gäller inom kliniken
eller avdelningen att om personal på något sätt skulle förgå sig mot patient
detta omedelbart upptäcks och rapporteras. Om någon åsamkats allvarlig
skada i samband med behandling på sjukhuset skall sjukhusdirektören eller—
om sjukhusdirektören inte är läkare - chefsläkaren anmäla detta till
socialstyrelsen och polismyndigheten.

För viss personal inom hälso- och sjukvården gäller enligt medicinalpersonalkungörelsen
(1964:428) dessutom ett särskilt disciplinansvar vid
försummelse, oförstånd eller oskicklighet i yrkesutövningen. Medicinalväsendets
ansvarsnämnd, som handlägger sådana ärenden, skall vid svårare fel
anmäla vederbörande till åtal och underrätta den som har att besluta om
avskedande.

Enligt 5 § sjukvårdslagen utövar socialstyrelsen den högsta tillsynen över
landstingskommunernas sjukvårdande verksamhet. Tillsynen sker genom
inspektioner och överläggningar med huvudmän och personal.

Självfallet får personal som har rapporterat övergrepp mot patienter inte
utsättas för repressalier. Om något sådant inträffar får det anses höra till de
absoluta undantagen. Den tillsyn som finns inom sjukvården och den
lojalitet mot vården som regelmässigt utmärker personalen utgör enligt min
mening förutsättningar för att patienterna skall känna sig trygga.

Jag vill emellertid här erinra om att regeringen den 3 maj 1979 avlämnat en
proposition till riksdagen om samhällets tillsyn över hälso- och

sjukvårdspersonalen m. fl. I propositionen läggs fram flera förslag som syftar
till att ytterligare stärka patienternas ställning inom hälso- och
sjukvården.

BLENDA LITTMARCK (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet Lindahl för svaret.

Vi vet alla att arbetet inom långvården är mycket tungt och tålamodsprövande,
både fysiskt och psykiskt. Man brukar ibland jämföra de fysiska
påfrestningarna med dem som möter inom de omoderna gjuterierna, och det
är väldigt mycket. På de flesta håll utförs det här arbetet med vänlighet,
hänsyn och t. o. m. ömhet. Men vi vet också att det på många håll
förekommer hänsynslöshet och kränkningar - ibland så subtila kränkningar
att de är svåra att komma åt.

Jag tror inte att alla vi som är friska riktigt kan förstå den totala hjälplöshet
som många gamla och sjuka känner och inte heller den absoluta ensamhet de
upplever just vid kränkningar. Många har endast personalen att vända sig till.
Utom den rutinvård den skall ge skall den ju också alltid behandla patienterna
som respekterade medmänniskor. Det är egentligen självklart, men vi vet
som sagt att det inte alltid är så.

Det fall jag har tagit upp som exempel i anslutning till de här frågorna visar
vilken risk både patienter och personal kan löpa.

Statsrådet säger i sitt svar att det finns regler, men vi vet nu - naturligtvis
känner vi också till det från andra håll - att de reglerna inte räcker; de saknas
helt enkelt. Jag har i det här fallet gått igenom en stor mängd handlingar, där
man upprepade gånger påpekar att det saknas regler och rutiner.

Det händer också just i sådana här fall att personalen råkar i en
lojalitetskonflikt. Man kanske tycker att den lojalitet man känner gentemot
sina arbetskamrater är missriktad, men den finns där i alla fall. På många
ställen riskerar den som anmäler att frysas ut ur gemenskapen.

Jag har tittat litet på den proposition som kom efter det att jag hade
framställt frågan, naturligtvis närmast på förslaget om förtroendenämnd. Jag
anser inte att den lösningen räcker i det här fallet. Om jag har läst det hela rätt,
ärdet mest de medicinska frågorna som nämnden kommeratt befatta sig med
och inte direkt problem av det aktuella slaget.

Vad som är viktigt är alltså att vi får nya, detaljerade regler utarbetade just
för anmälningar av denna typ. I de reglerna måste de fackliga organisationernas
rättigheter och skyldigheter noggrant preciseras.

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 171

Torsdagen den

7 juni 1979

Om tillsynen av
vårdförhållandena
inom mental- och
långvården

237

Nr 171

§ 5 Om de utvisningshotade assyriska flyktingarna

Torsdagen den

7 juni 1979

Om de utvisningshotade
assyriska
flyktingarna

Statsrådet EVA WINTHER erhöll ordet för att besvara Ulla Tilländers (c)
den 30 maj anmälda fråga, 1978/79:582, och anförde:

Herr talman! Ulla Tillander har frågat mig om jag före riksdagens
sommaruppehåll ämnar ta initiativ till förnyad prövning av läget för
flyktingar av assyrisk börd i Sverige i syfte att skapa klarhet i dessa
människors förhållanden.

Med anledning av den omfattande oreglerade invandringen av turkiska
assyrier till Sverige har regeringen i dag fattat vissa beslut som i korthet
innebär följande.

Regeringen anser alltjämt att de turkiska assyrierna inte generellt kan anses
vara politiska flyktingar enligt 2 § andra stycket utlänningslagen. Om det
ändå i vissa enskilda fall kan finnas anledning att på grund av styrkan i de
åberopade skälen ge tillstånd måste prövas individuellt.

Vid prövningen av de enskilda ansökningarna från turkiska assyrier som
nu finns i Sverige skall emellertid i fortsättningen större hänsyn tas till den
familjeanknytning som sökanden kan ha till här bosatta personer. Detta ökar
möjligheterna för framför allt föräldrar och vuxna barn att få fortsätta att leva
tillsammans i Sverige.

Regeringen har dessutom beslutat att under budgetåret 1979/80 införa en
särskild familjekvot för turkiska assyrier. Tillstånd att få komma hit inom
ramen för kvoten kan endast ges till dem som vistas utanför Sverige. Tillstånd
skall ha meddelats före inresan. Kvoten omfattar 300 personer.

De nya riktlinjerna för tillståndsprövningen kommer givetvis inte att
medföra att alla turkiska assyrier som nu finns här får uppehållstillstånd.
Enligt min bedömning kommer emellertid många av dem som nu finns här
utan tillstånd att få stanna. En förutsättning för att skapa klarhet i de enskilda
fallen är dock att de som nu gömmer sig för myndigheterna snarast ger sig till
känna. Först därefter kan ju de skäl som de vill anföra för att få stanna
prövas.

ULLA TILLANDER (c):

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet för svaret på min fråga.

Det beslut som i dag har fattats av regeringen är angeläget. När jag ställde
min fråga fanns det ännu inget sådant beslut. Därför betecknade jag det som
en allvarlig försummelse av regeringen, ifall beslutet hade uteblivit. Att
regeringen nu, i vårsessionens elfte timma, ändå fattat ett beslut tyder dess
bättre på att man delat den bedömningen.

Bättre sent än aldrig, heter det ju. Ett snabbare beslut skulle dock ha
inbesparat många människor mycken oro.

När det gäller att bedöma regeringens ställningstagande måste man med
lättnad notera att den benhårda attityden har mjukats upp. Det svar som nu
ges är betydligt mer positivt än det som jag fick på min förra fråga, som
besvarades den 15 mars.

Man lovar nu att behandla de flyktingar som redan finns i Sverige på ett

generösare sätt. Statsrådet vidgar familjebegreppet och går därmed den
assyriska flyktinggruppen till mötes i dess syn på familjen.

Dessutom skapar man genom en kvot möjlighet att tillämpa det här nya
familjebegreppet på människor som ännu inte kommit till Sverige. Detta är
logiskt och konsekvent. Man har vidgat betingelserna för dessa människor att
få stanna i Sverige. Det nyckelord med vilket man opererar är alltså ett vidgat
familjebegrepp. Fördetta vill jag nu rikta ett tack till regeringen, som i det här
hänseendet har fattat ett vist beslut. Jag tror att många människor kan känna
sig glada över detta.

Tillämpningen av det nya familjebegreppet på dem som redan finns i
Sverige har regeringen inte begränsat till ett fixerat antal. Men löftet om att en
prövning skall göras i en generös anda tar jag fasta på.

Jag konstaterar att nyckelbegreppet är synen på den vidgade familjen.

Jag har hittills uppehållit mig vid att påpeka fördelarna med detta. Men en
nyckel används ju till att både låsa upp med och stänga till med. I den akuta
situationen vill man naturligt nog ta fasta på det positiva, men det finns en
annan sida också, t. ex. den att den här gruppen av flyktingar behandlas på ett
speciellt sätt.

En begränsning ligger i att de familjer som redan finns här får kompletteras,
men att flyktingar från andra familjer alltså inte tas emot.

Den sociala, politiska och religiösa förföljelse som - det är omvittnat - kan
vara mycket svår, kommer tydligen i fortsättningen att betyda mindre, trots
att detta för dem som vägrat att återvända och för dem som hjälpt människor
att inte göra det har varit ett huvudskäl. Det blottar att det alltjämt finns en
väsentlig distinktion mellan olika flyktinggrupper.

Erfarenheten visar dock att flyktingfrågor knappast löses en gång för alla.
Därför hälsar man trots allt dagens besked med tillfredsställelse. Beslutet
innebär ett steg i rätt riktning.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6 Om verksamheten vid Kariskronavarvet

Försvarsministern LARS DE GEER erhöll ordet för att besvara Ralf
Lindströms (s) den 31 maj anmälda fråga, 1978/79:583, och anförde:

Herr talman! Ralf Lindström har frågat mig om Kariskronavarvet kan
räkna med att i framtiden få behålla och eventuellt öka den nuvarande
omfattningen av marint underhåll.

Marinen omstruktureras med inriktning mot små enheter som kräver
mindre underhåll än äldre enheter. Någon ökning av den nuvarande
omfattningen av underhållet kan därför inte förutses. Det är snarare troligt
med en fortsatt minskning.

En ökning av det marina underhållsarbetet vid Kariskronavarvet är därför
inte trolig. Med hänsyn till att Kariskronavarvet är en betydelsefull resurs för
försvaret bör man enligt min mening eftersträva en så jämn beläggning som

Nr 171

Torsdagen den
7 juni 1979

Om verksamheten
vid Kariskronavarvet -

Nr 171

Torsdagen den
7 juni 1979

Om verksamheten
vid Karlskronavarvet -

möjligt vid varvet. Jag vill i detta sammanhang erinra om att den av riksdagen
nyligen beslutade omorganisationSn av bl. a. Västkustens örlogsbas innebär
att vissa underhållsarbeten, generalöversyner och andra större arbeten på
fartyg, flyttas från Västkustens örlogsbas till Karlskronavarvet och Ostkustens
örlogsbas.

RALF LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag tackar försvarsministern för svaret på min fråga.
Avslutningen gav en liten anledning till optimism.

Grundorsaken till min fråga är oron för arbetsmarknadsläget i Karlskrona
och i hela Blekinge.

Karlskrona har under tidigare år, egentligen från stadens tillblivelse,
grundat sin sysselsättning på den militära aktiviteten. Denna verksamhet har
sedan senaste kriget minskat väsentligt - en utveckling på både gott och ont.
Vi känner väl alla tillfredsställelse om vi kan skära ned de improduktiva
militära kostnaderna, men vi kan också alla vara överens om att en viss
militär styrka och verksamhet måste vi ha, nu och i framtiden. Därför måste
vi se till att vi även i framtiden har ett marint försvar.

Folkmängden i Karlskrona kommun har minskat med ca 5 % sedan 1950.
Det finns inget annat primärt centrum i hela landet som haft en så negativ
befolkningsutveckling under denna period. Jag vågar också påstå att ingen
kommun i landet kan tävla med Karlskrona i förlorade statliga arbetstillfällen
under efterkrigstiden. Jag har i min fråga tagit upp en liten del av denna
avtappning.

Det marina underhållet har tidigare utförts i Stockholm, Göteborg och
Karlskrona. En arbetsgrupp inom statsförvaltningen har för några år sedan
föreslagit att det minskade underhåll som vi alla vet kommer att behövas i
framtiden så jämnt som möjligt skall fördelas mellan Stockholm och
Karlskrona.

Verkligheten har blivit en helt annan. Nedskärningen av det marina
underhållet har nästan enbart drabbat Karlskrona. Anledningen vet vi inget
om.

Från Karlskronahåll tycker vi att departementsgruppens tankar var goda
och borde sättas i verket. En plan mot en jämn fördelning av dessa
arbetsuppgifter kan både från samhällspolitisk och försvarspolitisk synpunkt
godtas.

Därför kan vi inte acceptera den pågående utvecklingen, där man lägger
tyngdpunkten av det marina underhållet på Muskövarvet i Stockholm. Det
förhållandet att man där enligt uppgift är nödsakad att hyra in en stor del av
arbetskraften förbättrar inte situationen. Det lär vara flera hundra per dag som
hyrs in.

Det svar jag nu erhållit angående det marina underhållet tycker jag inte är
tillfredsställande. Det innebär att fördelningen kommer att få vara så här
ojämn. Min fråga är: Kommer man inte att försöka jämna ut det här?
Kommer man att släppa den planering man har haft tidigare? Är inte
arbetsgruppens förslag längre aktuellt9

Försvarsministern LARS DE GEER:

Herr talman! Den aktuella bilden för underhållsarbeten i Karlskronavarvet
är inte riktigt så mörk som man skulle kunna tro. På det diagram jag visar på
kammarens intern-tv-anläggning finns Karlskronavarvet inlagt på den nedre
kurvan. På den övre är underhållsarbetet för Muskövarvet inlagt. Under de
närmaste två budgetåren kan förutses ett något ökat marint underhåll i
Karlskrona. Det beror på att i planerna f. n. ligger ett jagarunderhåll i
Karlskrona.

Ralf Lindström var inne på hur stor ökning det kan bli för Karlskronavarvets
del med anledning av flyttningen från Västkustens örlogsbas. Saken
ligger så till att ungefär 50 personers arbete försvinner vid Västkustens
örlogsbas. Det blir ju en del kvar i alla fall. Detaljer om konsekvenserna av
flyttningen av delar av fartygsunderhållet från Västkustens örlogsbas utreds
f. n. av chefen för marinen, varför jag i dag inte kan ange någon exakt siffra på
effekterna, varken för Karlskronavarvet eller för Muskövarvet. Att en viss
ökning vid bägge varven blir en följd av omläggningarna i Göteborg är
sannolikt. Men den samtidiga minskningen av marinens totala underhåll gör
att ökningen vid Östersjövarven sannolikt blir mindre än minskningen i
Göteborg.

Slutligen, herr talman, vill jag i detta sammanhang påpeka för Ralf
Lindström, att om socialdemokraternas partimotion, innebärande en reduktion
av försvarsramen med 448 milj. kr. för budgetåret 1979/80, hade bifallits
av riksdagen hade de här kurvorna sett betydligt värre ut för Karlskronas
del.

RALF LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Jagskall integå in på någon lång försvarspolitisk debatt. Jag är
tacksam för de svar som jag har fått. Det ser i alla fall litet positivt ut. Kan vi fa
några fler arbeten är jag tacksam för detta. Jag tycker inte att vi skall gå in i
någon djupare debatt i dag utan ber att få tacka för svaret.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 7 Om åtgärder för att undanröja viss dubbeldebitering av socialförsäkringsavgifter Socialministern

GABRIEL ROMANUS erhöll ordet för att besvara Bo
Lundgrens (m) den 25 maj anmälda fråga, 1978/79:573, och anförde:

Herr talman! Bo Lundgren har frågat mig 'dika åtgärder som enligt min
uppfattning kan vidtas för att undvika att svenska företag som bedriver
verksamhet i utlandet i vissa fall kan få erlägga socialförsäkringsavgifter i
såväl Sverige som det främmande landet för där verksam svensk arbetskraft.

Efter framställning från Svenska arbetsgivareföreningen fick pensionskommittén
år 1977 i uppdrag att överväga frågan om skyldighet för

Nr 171

Torsdagen den
7 juni 1979

Om åtgärder för
att undanröja viss
dubbeldebitering
av socialforsäkringsavgifter -

Nr 171

Torsdagen den
7 juni 1979

Om åtgärder för
att undanröja viss
dubbeldebitering
av socialförsäkringsavgifter -

arbetsgivaren att betala socialförsäkringsavgifter m. m. försvensk arbetskraft
som är verksam i utlandet.

Pensionskommittén har i betänkandet (SOU 1977:46) Pensionsfrågor
avvisat tanken att generellt befria arbetsgivarna från skyldigheten att erlägga
avgifter till socialförsäkringarna för vissa grupper av arbetstagare som
omfattas av försäkringens förmåner. Den av Bo Lundgren nämnda situationen
att socialförsäkringsavgifter tas ut såväl i Sverige som i det land där
arbetet bedrivs borde enligt kommittén i första hand lösas konventionsvägen
så som redan skett när det gäller vissa länder.

Regeringen har ännu inte tagit ställning till pensionskommitténs betänkande
i denna del. Frågan om arbetsgivares avgiftsskyldighet för svensk
personal verksam i utlandet innefattar flera svårlösta problem och jag är
därför inte beredd att f. n. uttala mig om vilka åtgärder som kan vidtas för att
undvika de olägenheter som nu kan förekomma.

BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet för svaret på min fråga.

Utgångspunkten var en kontakt med ett svenskt företag som har upplevt
det som statsrådet betecknar som vissa olägenheter. Det är klart att för företag
som i rätt stor utsträckning berörs av dubbeldebitering av arbetsgivaravgifter
är det mer än en olägenhet. Det kan leda fram till konkurrensproblem,
eftersom kostnadsläget ju i detta fall blir högre-självfallet något beroende på
hur stor del av arbetskraften som har vistats kortare eller längre tid i det land
som det rör sig om.

Såvitt jag förstår har frågan blivit än mer aktuell genom att vissa drabbade
svenska företag har aktualiserat tanken på att man just av detta skäl skulle
kunna tvingas att etablera dotterföretag eller fristående företag i utlandet,
vilket enligt min mening skulle kunna leda fram till en negativ situation för
Sverige när det gäller skatteinkomster och sysselsättning över huvud
taget.

Jag förutsätter alltså att statsrådet är överens med mig om att det som
statsrådet betecknar som olägenheter kan leda till vissa konkurrensproblem.
Det berör kanske ett fåtal företag men för Sverige rätt väsentliga företag.

På skatteområdet har man löst sådana här problem genom dubbelbeskattningsavtal
som är omfattande såväl för Sverige som förde flesta andra länder.
Naturligtvis har det under en rätt lång tid pågått ett arbete på detta område.
Socialförsäkringsavgifterna har nu nått en sådan höjd både i Sverige och i
många andra länder att problemet kan vara betydande. Det är åtminstone
drygt ett år sedan pensionskommittén lade fram synpunkter på hur man
skulle kunna tänka sig att lösa problemet, eller åtminstone antydde hur man
skulle kunna göra det. Man borde rimligen kunna komma fram till ett något
snabbare ställningstagande inom regeringen för att klara problematiken.

Jag vill slutligen fråga om statsrådet, i avvaktan på någon form av generell
åtgärd eller handlingslinje för att lösa dessa problem, inte är beredd att
åtminstone försöka bidra till att lösa problemen i de länder där svenska
företag nu bedriver sådana här arbeten.

Socialministern GABRIEL ROMANUS:

Herr talman! Som framgick av svaret är jag inte främmande för att det kan
vara vissa olägenheter förknippade med denna situation. Men jag pekade
också på att pensionskommittén för sin del har funnit att ett generellt
undantagande från avgifter skulle kunna vara negativt förde arbetstagare det
gäller, eftersom det skulle kunna leda till ett ifrågasättande av de förmåner
som svarar mot dessa avgifter.

Som svar på den sista frågan från Bo Lundgren vill jag peka på att man med
konventioner har löst dessa problem för vissa länder. Självfallet är det inte
uteslutet att den lösningen kan tillämpas på fler länder.

BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Vi är alltså överens om att det förekommer olägenheter. Vi
kan kanske också vara överens om att ett generellt undantagande från
socialförsäkringsavgifter inte är en framkomlig väg. Jag har själv, när jag har
studerat detta problem,just tänkt mig konventionsvägen, kanske någon form
av den modell som används när det gäller dubbelbeskattningsavtal. Men det
intressanta - om detta är en framkomlig väg - är vilka konkreta åtgärder
statsrådet tänker vidta för de företag som i detta avseende har problem.

De ingångna konventionerna räcker uppenbarligen inte till, utan det finns
länder där man f. n. har detta problem. Det sägs att Norge skulle vara ett
sådant land. Jag är emellertid inte helt övertygad om det, men det är ett
exempel som har nämnts. Men det finns alltså ett antal länder-jag skall låta
det vara osagt om Norge tillhör dem - där dessa problem finns. Kommer
statsrådet att ta initiativ till överläggningar, som kan leda fram till konventioner
i denna riktning?

Socialministern GABRIEL ROMANUS:

Herr talman! Som framgår av vad jag tidigare har sagt finns det alltså länder
där vi har konventioner, och det finns länder där vi inte har några
konventioner. För att åstadkomma konventioner behövs det inte bara
utfästelser från min sida. Men jag vill upprepa att jag inte är främmande för
tanken att problemet kan lösas på detta sätt för fler länder. Jag har också sagt
att vi inom regeringskansliet har vår uppmärksamhet riktad på detta
problem.

BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Jag är självfallet medveten om att det krävs en beredvillighet
att träffa överenskommelser inte enbart från svensk sida utan att det krävs
åtaganden även från motparten. Men då svenskt näringsliv upplever detta
som ett problem måste initiativ för att uppnå en sådan här konvention
rimligen tas från svensk sida. Men tydligen har man inte tagit något initiativ. I
frågesvaret säger statsrådet att han f. n. inte är beredd att uttalå sig om de
åtgärder som kan behöva vidtas, men att han i och för sig kan tänka sig att

Nr 171

Torsdagen den
7 juni 1979

Om åtgärder för
att undanröja viss
dubbeldebitering
av socialförsäkringsavgifter -

243

Nr 171

Torsdagen den

7 juni 1979

Om viss försöksverksamhet
i Vilhelmina
kommun
med samordning
av socialvård med
hälso- och sjukvård

överväga att ta initiativ. Jag vill faktiskt ha ett konkret svar: Är statsrådet
beredd att ta initiativ för att åstadkomma sådana här konventioner?

Överläggningen var härmed slutad.

§ 8 Om viss försöksverksamhet i Vilhelmina kommun med
samordning av socialvård med hälso- och sjukvård

Socialministern GABRIEL ROMANUS erhöll ordet för att besvara Georg
Anderssons (s) den 28 anmälda fråga, 1978/79:576. och anförde:

Herr talman! Georg Andersson har frågat mig om regeringen avseratt vidta
åtgärder för att garantera en fortsättning av det forsknings- och utvecklingsarbete
som ingår i Vilhelminaprojektet.

Sedan 1973 bedriver socialstyrelsen ett utvecklings- och försöksprojekt i
samverkan med Vilhelmina kommun och Västerbottens läns landsting.
Projektets syfte är att i praktisk försöksverksamhet tillämpa en helhetssyn på
det sociala och medicinska arbetet för att få erfarenheter för utformningen av
den framtida hälso-, sjuk- och socialvården i främst glesbygdsområden.

Medel till projektet har utgått från socialdepartementets anslag till
forsknings- och utvecklingsarbete samt försöksverksamhet. Projektet har i
enlighet med de principer som tillämpas vid bidragsgivningen från detta
anslag finansierats genom årsvisa beslut om bidrag med mellan 350 000 och
650 000 kr. Hittills har projektet tilldelats sammanlagt drygt 2,7 milj. kr.

Efter förslag från delegationen för social forskning har regeringen för en
vecka sedan beslutat anvisa 500 000 kr. för försöksprojektet i Vilhelmina
under nästa budgetår. Frågan om fortsatt finansiering av sådan verksamhet i
Vilhelmina efter denna tid blir liksom hittills beroende av de finansiella
förutsättningarna och vilka utvecklings- och försöksprojekt som blir aktuella.
Något beslut om permanent försöksverksamhet oavsett de enskilda projektens
angelägenhet och ändamålsenlighet är inte aktuellt från regeringens
sida.

GEORG ANDERSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern försvaret på min fråga. Det
innehåller ju en positiv del, nämligen uppgifterna om att regeringen för en
vecka sedan beslutat anvisa en halv miljon kronor till försöksprojektet i
Vilhelmina. Det förefaller tyvärr vara ett alltför kraftigt prutat belopp. Om jag
är riktigt underrättad, hade man ansökt om 755 000 kr. för detta projekt för
nästa budgetår. Men det är i alla fall något, och verksamheten kan tydligen
fortsätta under kommande år.

Jag är ändå litet besviken över att socialministern inte vill lämna några
försäkringar om en fortsatt verksamhet efter det närmaste budgetåret.
Socialministern säger att frågan om permanentning av denna verksamhet
inte är aktuell från regeringens sida. Detta är en verksamhet som omfattas av
stort intresse inom området, och jag tror att det är av värde för verksamheten i

vidare mening.

Såväl Umeå universitet som högskolan i Östersund är ju starkt engagerade i
detta projekt, och i slutet på maj gjorde samhällsvetenskapliga fakulteten vid
Umeå universitet en framställning till regeringen, där man just föreslår en
permanentning av denna verksamhet i Vilhelmina till en fältstation för
forskning rörande samordning av socialvården med hälso- och sjukvården.
Man är där beredd att göra en plan för den fortsatta verksamheten, och jag
hoppas att regeringen vill se välvilligt på detta. Del måste vara ett allmänt
intresse att man på det här sättet får pröva en sådan samordning av
verksamheterna. Att det sker i en typisk glesbygdskommun som Vilhelmina
gör ju det hela ännu mera intressant.

Socialministern GABRIEL ROMANUS:

Herr talman! Det anslagsom regeringen harbeviljat till detta projekt i år har
vi baserat på utlåtande från delegationen för social forskning, som bereder
dessa ansökningar. Det finns ansökningar för större belopp än det som
riksdagen totalt anvisat, och därför får man finna sig i att alla undersökningar
blir underkastade en prövning. Delegationen är allsidigt sammansatt, och
dess ledamöter representerar både sakkunskap och skiftande erfarenhetsbakgrund
och åsiktsriktningar. Jag tror därför att man kan utgå från att det blir en
saklig prövning i delegationen.

Självfallet vill de som är engagerade i denna verksamhet ha utfästelser om
att den skall vara permanent - det är mycket rimligt och mänskligt - men det
faktum att vi nu ger anslag för ett år är inget nytt, utan det har gällt hela tiden
för projektet.

Jag är medveten om den framställning som gjorts från Umeå universitet.
Vi håller nu på att fundera över socialstyrelsens organisation och dess
engagemang i sådana här projekt, och det är väl rimligt att man, om man har
permanenta forskningsinstitutioner av detta slag - och det finns ju flera
sådana - ser den i samband med resurserna för forskning och undervisning
vid universiteten och att en permanentning får prövas inom ramen för det
vanliga budgetarbetet framför allt inom utbildningssektorn.

I övrigt vill jag instämma i de uttalanden som gjorts och som också Georg
Andersson nu gjorde, om det värdefulla i det som uträttats i detta projekt lika
väl som i de två andra projekt i Tierp och Dalby som har samband
härmed.

GEORG ANDERSSON (s):

Herr talman! Jag vill inte ytterligare diskutera de preciserade beloppen för
nästa år. Jag tycker det är positivt att verksamheten får fortsätta. Jag gjorde
bara den anmärkningen att jag ansåg att det var en kraftig prutning. Det
framgår av svaret att de årsvisa beloppen tidigare under vissa år har legat på en
högre nivå än vad som blir fallet under det nästkommande budgetåret.

Det väsentligaste för mig är att man kan fä vissa utfästelser för en fortsatt
och mer fast fältstation för den här verksamheten. Det måste vara värdefullt
för verksamhetens planering. Jag tycker inte att det är något självändamål att

Nr 171

Torsdagen den
7 juni 1979

Om viss försöksverksamhet
i Vilhelmina
kommun
med samordning
av socialvård med
hälso- och sjukvård

Nr 171

Torsdagen den
7 juni 1979

Om viss försöksverksamhet
i Vilhelmina
kommun
med samordning
av socialvård med
hälso- och sjukvård

bibehålla den här försöksverksamheten inom socialstyrelsens område, utan
det förefaller i och för sig rimligt att den överförs till högskolan och vävs in i
den ordinarie budgetplanering som där sker. Men för det behövs en
planeringsperiod - och det är det man är ute efter i framställningen från
samhällsvetenskapliga fakulteten vid Umeå universitet. Man vill att den nu
pågående verksamheten skall fortsätta under så lång tid att man hinner föra
över det hela till anslagssystemet för högskolan. Jag vore tacksam om
socialministern ville ge ett löfte om att en sådan övergångstid kan garanteras.

Socialministern GABRIEL ROMANUS:

Herr talman! Jag tror att Georg Andersson är så väl förtrogen med de
principer som gäller för budgetarbetet att han är väl medveten om att jag inte
nu kan stå här och göra några uttalanden om vad som kommer att bli
resultatet av den kommande budgetprövningen.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 9 Talmannen meddelade att på föredragningslistan för morgondagens
sammanträde skulle finansutskottets betänkande nr 40, skatteutskottets
betänkande nr 59 och arbetsmarknadsutskottets betänkande nr 41 sättas
sist.

§ 10 Kammaren åtskildes kl. 23.47.

In fidem

TOM T:SON THYBLAD

/Solveig Gernert

246

Förteckning över talare

(Siffrorna avser sida i protokollen)

1978/79

170-171

Torsdagen den 7 juni kl. 09.00

Talmannen 9

Bondestam, Anitha, kommunikationsminister 19, 21, 22, 23, 24, 25, 26,

27

Eriksson, Olle (c) 24

Fagerlund, Bengt (s) 13, 14, 113, 118, 119, 123, 128, 129, 138

Fransson, Arne (c) 119, 123, 128, 138, 143

Friggebo, Birgit, bostadsminister 6, 8, 9, 10, 12

Gahrton, Per (fp) 20, 22, 23

Granstedt, Pär (c) 148, 154, 155, 166, 167, 171, 173

Huss, Erik, industriminister 12, 14, 15, 17, 18

Håkansson. Per Olof (s) 7, 9, 10

Hörnlund, Börje (c) 15, 175

Hörnlund, Gördis (s) 145, 153, 155

Jonsson, Elver (fp) 101, 110, 112, 172, 174

Knutson, Göthe (m) 3, 4, 5

Komstedt, Wiggo (m) 16, 17

Marklund, Eivor (vpk) 18, 158. 162, 163

Mundebo, Ingemar, budget- och ekonomiminister 3, 4, 5

Nilsson. Bernt (s) 168, 173, 175

Nilsson, Birger (s) 72,82,83,91,93, 108

Nilsson, Jan-Ivan (c) 77, 83, 84, 91, 93, 108, lil, 117, 118, 137, 142

Nordin, Sven-Erik (c) 11, 12

Olsson, Johan (c) 26, 27

Petersson, Per(m) 156, 162

Pettersson, Göte (fp) 163, 166, 168

Svensson, Jörn (vpk) 95, 107, 112, 136, 141

Svensson, Sten (m) 84, 92, 94, 109, lil, 139, 144, 152, 155, 166, 168

Wennerfors, Alf (m) 123, 129, 130

Wirtén, Rolf. arbetsmarknadsminister 130, 139, 143

Torsdagen den 7 juni kl. 19.30

Andersson, Georg (s) 244, 245

Berglund, Frida (s) 192, 196, 197

Boo, Karl (c) 210

Dahlberg. Rolf (m) 209

De Geer, Lars, försvarsminister 239, 241

Enlund, Eric, jordbruksminister 233, 235

Flodström, Karin (s) 227

Granstedt, Pär (c) 195, 196

Green, Åke (s) 209

Gustafsson, Torsten (c) 199

Hörnlund, Börje (c) 182, 184, 233 247

1978/79

170-171

Johansson, Erik, i Simrishamn (s) 198
Johansson, Sune (s) 214, 220, 221
Jonasson, Bertil (c) 212, 219, 220
Jonsson, Elver (fp) 181, 183
Jonäng, Gunnel (c) 203
Knutson, Göthe (m) 222
Lindahl, Hedda, statsråd 236
Lindström, Ralf (s) 240, 241
Littmarck, Blenda (m) 237
Lundgren, Bo (m) 242, 243
Lundkvist, Svante (s) 230
Lövenborg, Alf(apk) 187
Marcusson, Erik (s) 225
Måbrink, Bertil (vpk) 205
Nygren, Arne (s) 184

Romanus, Gabriel, socialminister 241. 243, 244, 245, 246

Rydén, Rune (m) 234, 235

Stålberg, Marianne (s) 200

Svensson, Sten (m) 181, 182

Tillander, Ulla (c) 238

Wennerfors, Alf (m) 219, 221

Westberg, Olle, i Hofors (s) 207

Wikström, Jan-Erik, utbildningsminister 232

Winther, Eva, statsråd 238

GOTAB 62511 Slockholm 1979