Riksdagens protokoll 1978/79:170 Torsdagen den 7 juni

ProtokollRiksdagens protokoll 1978/79:170

Riksdagens protokoll

1978/79:170-171 7 juni 1979

Debatter m. m.

Torsdagen den 7 juni kl. 09.00

Svar på frågor:

1978/79:587 av Göthe Knutson (m) om beskattningen av inkomster
av bär- och svampplockning m. m 3

1978/79:574 av Birgitta Dahl (s) om radongasproblemet 6

1978/79:578 av Sven-Erik Nordin (c) om parkeringsanordningar

vid statliga byggnader 10

1978/79:568 av Bengt Fagerlund (s) om en plan för samhällsinsatser

för glasindustrin, m. m 12

1978/79:571 av Börje Hörnlund (c) om förläggande till Skellefteå av

en träutvecklingsenhet 14

1978/79:575 av Wiggo Komstedt (m) om orderingången till

Svenskt Stål AB 15

1978/79:577 av Eivor Marklund (vpk) om konstgödseltillverkning i

Norrbotten 18

1978/79:584 av Per Gahrton (fp) om åldersgränsen för visst

flygcertifikat 19

1978/79:586 av Olle Eriksson (c) om förslag till riksdagen rörande

mobilkranar 24

1978/79:588 av Johan Olsson (c) om statsbidragen till enskilda

vägar i glesbygd 25

Regionalpolitiken 28

Torsdagen den 7 juni kl. 19.30

Regionalpolitiken (forts.) 181

Svar på frågor:

1978/79:572 av Börje Hörnlund (c) om planerna på en träteknisk

utbildningslinje 232

1978/79:585 av Rune Rydén (m) om skötseln av vissa naturreservat
233

1978/79:580 av Blenda Littmarck (m) om tillsynen av vårdförhållandena
inom mental- och långvården 236

1978/79:582 av Ulla Tillander(c)om de utvisningshotade assyriska
flyktingarna 238

1 Riksdagens protokoll 1978179:170-171

1978/79 1978/79:583 av Ralf Lindström (s) om verksamheten vid Karls 170-171

kronavarvet 239

1978/79:573 av Bo Lundgren (m)om åtgärder för att undanröja viss

dubbeldebitering av socialförsäkringsavgifter 241

1978/79:576 av Georg Andersson (s) om viss försöksverksamhet i
Vilhelmina kommun med samordning av socialvård med hälsooch
sjukvård 244

Avgjort ärende
Torsdagen den 7 juni kl. 09.00

Näringsutskottets betänkande

1978/79:57 om uppskov med behandlingen av vissa ärenden ... 28

2

1978/79:170

Nr 170

Torsdagen den
7 juni 1979

Om beskattningen
av inkomster av
bär- och svampplockning
m. m.

§ 2 Om beskattningen av inkomster av bär- och svampplockning
m. m.

Budget- och ekonomiministern INGEMAR MUNDEBO erhöll ordet för
att besvara Göthe Knutsons (m) den 31 maj anmälda fråga, 1978/79:587, och
anförde:

Herr talman! Göthe Knutson har frågat mig om jag utförligt vill klargöra
vilka gränsregler som skall gälla för eventuell inkomstbeskattning av tillfällig
bär- och svampplockning samt hemslöjd till försäljning.

Det är inte möjligt för mig att i ett frågesvar ange hur de av riksdagen
antagna skattereglerna skall tillämpas i olika enskilda fall. Detta är i stället en
uppgift för våra taxeringsmyndigheter och skattedomstolar. Jag är emellertid
medveten om att en hel del gränsdragningsproblem kan uppkomma i sådana
fall som avses i frågan. Så kan t. ex. bärplockning ibland vara att se som en
hobbyverksamhet, och eventuella inkomster är då skattefria. Men det kan
också tänkas att verksamheten har sådan omfattning att beskattning skall ske
enligt de regler som gäller för rörelse. Var gränsen skall gå i det enskilda fallet
beror inte sällan på flera faktorer. Det är givetvis angeläget att man fåren så
enhetlig bedömning som möjligt. Det bör vara en uppgift för riksskatteverket
att genom råd och anvisningar söka skapa förutsättningar för detta.

GÖTHE KNUTSON (m):

Herr talman! Jag tackar budget- och ekonomiminister Mundebo för svaret
på min fråga. Jag är rädd för att detta svar kanske ytterligare har fördunklat
den problematik som skattemyndigheterna uppenbarligen står inför.

Jag skulle gärna vilja ge något av bakgrunden tili denna fråga, som handlar
om dels folkhushållet, dels sysselsättning och exportinkomster.

Vi har, som säkert alla är införstådda med, i vårt Iand väldiga tillgångar av
bär och svamp. Det mesta av dessa naturtillgångar ruttnar, torkar och fryser
bort. En mycket stor del av detta skulle naturligtvis kunna tillvaratas om det
fanns god avsättning för bären och svampen. God avsättning är också
detsamma som bra priser.

Sedan i fjol har Uddeholmsbolaget i Värmland gjort stora ansträngningar
för att finna ny och ökad sysselsättning i länet. Bolaget har startat en
avdelning för nya verksamheter, som det heter, för att hjälpa till med att finna
avsättning för bär och svamp. Man har lyckats utomordentligt bra så till vida
och så långt att man redan har kontrakt med bl. a. utländska köpare av både 3

Torsdagen den 7 juni

Kl. 09.00

§ 1 Justerades protokollen för den 29 maj.

Nr 170

Torsdagen den
7 juni 1979

Om beskattningen
av inkomster av
bär- och svamp -plockning m. m.

bär och svamp, och rent av hemkokta produkter av detta slag. En italiensk
importör - den största i branschen - vill t. ex. köpa all den karljohanssvamp
som finns att få i Värmland.

Detta är mycket glädjande i ett så kris- och arbetslöshetshärjat län som
Värmland. Men man står genast inför en problematik, och jag skall be att få
återge några ord av vad de personer säger som arbetar inom avdelningen för
denna verksamhet i Uddeholmsbolaget.

Det gemensamma problemet för bärplockaren, svampplockaren och
hemslöjdaren är skattefrågan. Vi har hos myndigheter försökt få klarhet i
denna fråga men misslyckats. De uppgifter vi har kunnat få är att så länge
verksamheten kan räknas som rent hobbyarbete är inkomsten skattefri.
Någon gräns mellan vad som räknas till hobbyarbete och förvärvsarbete tycks
inte finnas.

Det är också vad budgetministern nu framhåller. Och denna oklarhet i
skattefrågan gör det svårt, säger man i Uddeholmsbolaget, att rekrytera
plockare och slöjdare. Man menar emellertid att det inte borde vara svårt att
skapa klara regler.

Jag vill nu fråga budgetministern om han vill se liberalt på detta när han
försöker ge någon form av anvisningar till skattemyndigheterna - liberalt i
den bästa av meningar.

Budget- och ekonomiministern INGEMAR MUNDEBO:

Herr talman! Hur jag ser på detta spelar faktiskt ingen roll, utom möjligen
för konstitutionsutskottet, som ju har att granska huruvida jag överskrider de
befogenheter jag har som budgetminister. Jag har alltså inte rätt att ha någon
uppfattning i den här frågan.

Jag skulle egentligen ha kunnat svara på Göthe Knutsons fråga med ett
enda ord, och det ordet är nej. Jag har inte rätten att utförligt klargöra vilka
gränsregler som gäller för eventuell inkomstbeskattning. Det är regeringen
som lägger fram förslag till skattelagar för riksdagen, det är riksdagen som
fastställer dem, och det är taxeringsmyndigheterna och skattedomstolarna
som har att i enskilda fall avgöra hur lagarna skall tillämpas. Även om Göthe
Knutson önskar att jag hade varit utförligare i mitt svar, så torde han efter
några år som ledamot av riksdagen vara väl medveten om att jag inte har rätt
att uttala mig om den här gränsdragningen. Jag kan alltså inte svara på annat
sätt än vad jag har gjort, men låt mig än en gång stryka under de två sista
meningarna i svaret, nämligen att jag anser det vara angeläget att man får en
enhetlig bedömning och att jag menar att det är en uppgift för riksskatteverket
att ge råd och anvisningar på detta område.

GÖTHE KNUTSON (m):

Herr talman! Jag hyser förståelse för budgetministerns problem när det
gäller att ge klara besked i den här frågan, och det gäller också den som jag ser
det för honom viktigaste punkten, nämligen att redovisa den liberala synen
på denna problematik. Jag skulle gärna - och det tror jag gäller för tusentals
människor i det här landet - vilja se ordet liberal applicerat på skatteproble -

matiken i det här fallet, dvs. att man är hovsam och att man om möjligt inte
alls beskattar den tillfälliga verksamhet det här rör sig om.

I de uppgifter jag inhämtat sägs det att kommunalskattelagen saknar
bestämmelser som direkt utsäger att den som plockar och försäljer bär och
svamp skall vara skattskyldig för de inkomster detta kan inbringa. Men, sägs
det fortsättningsvis, det torde dock vara helt klart att dessa inkomster ej är
skattefria.

Så kan man vrida och vända på det hur länge som helst, och följden blir
naturligtvis att det blir väldigt besvärligt för den enskilde befattningshavaren
på en skattemyndighet att ge bestämda besked.

Här rör det sig dessutom inte bara om enskilda individer, utan också om ett
bolag som satsat stora resurser på en sådan här verksamhet i Värmland. För
den verksamheten kan man alltså inte heller få så pass bestämda besked att
man kan slå fast att det är möjligt för kanske 1 000 människor eller ännu flera
att få en hygglig extrainkomst.

Såvitt jag förstår har budgetministern trots allt en möjlighet att göra
någonting här-det antydde han också själv - och det är att ta initiativ till i en
proposition, och föreslå riksdagen att klara och enkla regler införs på det här
området. Jag tillåter mig därför att fråga budgetministern om han åtminstone
skulle kunna överväga att förelägga riksdagen ett regeringsförslag, ett förslag
som förhoppningsvis innehåller liberala regler för den här verksamheten.

Budget- och ekonomiministern INGEMAR MUNDEBO:

Herr talman! Låt mig först försäkra - i den mån Göthe Knutson har tvivlat
på det - att jag har en liberal livs- och samhällssyn. Men jag har ändå inte
rätten att tolka lagarna.

Enligt min mening bör det ankomma på i första hand riksskatteverket att
med utgångspunkt i gällande lagstiftning ge råd och anvisningar, så att man
på det sättet skapar större klarhet här. Först om den vägen skulle misslyckas
har man anledning att fundera över om riksdagen skall försöka att
lagstiftningsvägen klara ut detta. I första hand är det emellertid riksskatteverkets
uppgift att lösa dessa problem.

GÖTHE KNUTSON (m):

Herr talman! Jag tackar budget- och ekonomiministern för det kompletterande
svaret.

Oklarheter leder ofta till orättvisor, och dess värre har det framkommit
genom pressen under de senaste åren - vid den tid då det säljs bär och svamp -att plockare på olika håll i landet blir olika behandlade i skattehänseende.
Ibland påförs de inkomst och blir, kanske med ett visst fiskaliskt nit, mereller
mindre drabbade av skattesystemet.

Vi känner till skattesystemet. Budget- och ekonomiministern är själv på
det klara med att vi haren orimlig marginalbeskattning. Då är det inte särskilt
stimulerande för människor att gå ut i skogen i det vällovliga syftet att bidra
till folkhushållet, om vederbörande skall bli hårt beskattad.

Nr 170

Torsdagen den
7 juni 1979

Om beskattningen
av inkomster av
bär- och svampplockning
m. m.

5

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

Om radongasproblemet -

Men framfor allt är det orättvisan jag vill komma åt i det hela. Det är
orättvist när man på olika håll i landet blir föremål för olika beskattning.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3 Om radongasproblemet

Bostadsministern BIRGIT FRIGGEBO erhöll ordet för att besvara Birgitta
Dahls (s) den 25 maj anmälda fråga, 1978/79:574, till bostadsministern och
jordbruksministern, och anförde:

Herr talman! Birgitta Dahl har frågat jordbruksministern och mig om vad
regeringen gjort för att uppfylla löftena i den allmänpolitiska debatten i år
samt vilka konkreta åtgärder regeringen avser att nu genomföra för att
komma till rätta med radonproblemet.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall svara på de
direkta frågor som Birgitta Dahl har framställt.

1 den allmänpolitiska debatten den 31 januari i år beskrev jordbruksministern
det fortlöpande arbetet med radonfrågorna. Han uppgav vidare att
regeringen hade för avsikt att omgående tillkalla en särskild utredningsman
för att skyndsamt närmare klarlägga strålningsriskerna i byggnader och pröva
lämpliga motåtgärder. Utredningsmannen tillkallades den 1 februari 1979.

Den sålunda tillkallade utredaren har den 5 juni avgivit ett delbetänkande.

Under tiden som den av regeringen tillkallade utredningsmannen arbetat
med sitt uppdrag har följande inträffat.

Den 7 februari i år utsände socialstyrelsen, planverket och statens
strålskyddsinstitut ett informationsmaterial som utarbetats efter samråd med
Kommunförbundet om strålrisken i byggnader och åtgärder för att minska
effekterna av dessa. Informationen utgick till länsstyrelserna, länsläkarorganisationema,
byggnadsnämnderna och hälsovårdsnämnderna. Såvitt jag
erfarit pågår arbete inom dessa myndigheter med ytterligare en informationsskrift,
som skall ligga färdig i höst.

Radongasriskerna har uppmärksammats även i det pågående arbetet med
en ny svensk byggnorm. I det sammanhanget har planverket utarbetat
utförligare förslag till nybyggnadsnorm, där gränsvärdena för materials
strålning anges. Dessutom föreslås även för småhus en bättre ventilation för
att man skall få en god luftkvalitet inomhus, varvid även radonhalten givetvis
sänks. Dessa förslag har ännu inte underställts regeringen för fastställelse.

Jag vill också nämna att radonproblemet berörs i de av riksantikvarieämbetet,
planverket och Kommunförbundet utarbetade anvisningarna för
kommunal energisparplanering. Frågan har också tagits upp i den utbildning
av kommunala energibesiktningsmän som planverket arrangerat.

Statens råd för byggnadsforskning genomför ett omfattande forskningsprojekt
som syftar till att studera vilka effekter på radonhalten hos
inomhusluften som kan fås genom de byggnadstekniska åtgärder som i dag är

ekonomiskt möjliga att genomföra. Projektet inriktar sig på hus med redan
dokumenterad hög radonhalt - oavsett om detta beror på att huset är byggt av
eller på s. k. aktivt material. Projektet skall resultera i förslag till konkreta
byggnadstekniska åtgärder, riktade bl. a. till fastighetsägarna. I forskningsprojektet
ingår bl. a. de s. k. Tidaholmshusen. Regeringen har aktivt bidragit
till att göra det möjligt att genomföra detta forskningsprojekt genom att ge
byggforskningsrådet bemyndigande att besluta om avskrivning av de
experimentlån som möjliggör projektet. Genom detta beslut kan husägarna
befrias från ekonomiska förpliktelser i samband med byggforskningsrådets
insatser.

Beträffande de preliminära förslag till åtgärder mot strålrisker i byggnader
som den särskilt tillkallade utredningsmannen redovisat kan följande
nämnas. Provisoriska gränsvärden föreslås för obebyggd mark samt för
byggnader när det gäller ny- och ombyggnad. Statens geologiska undersökningar
(SGU) föreslås få i uppdrag att framställa kartor som visar var i landet
det förekommer berggrund och jordarter med särskilt hög radioaktivitet. För
befintliga hus med särskilt stor radongasbildning föreslås att ventilationssystemen
ses över. Särskilda justeringsåtgärder föreslås för fläktventilation och
självdragsventilation. I utredningen har särskilt frågan om mät- och kartläggningsmetoder
uppmärksammats. Den därvid gjorda genomgången
kommer att underlätta det fortsatta utredningsarbetet.

Av min redovisning framgår att det pågår en rad aktiviteter för att komma
till rätta med radongasriskerna. Regeringen kommer att behandla det
nämnda delbetänkandet och andra förslag med anknytning till radonfrågan
skyndsamt.

PER OLOF HÅKANSSON (s):

Herr talman! Eftersom Birgitta Dahl är sjuk och inte kan delta här i dag ber
jag att i hennes ställe få ta emot svaret och uttala tacket.

Vad den här debatten skall handla om är inte huruvida radongasen är farlig
eller inte - det hoppas jag att vi är överens om att den är. Den skall heller inte
handla om den oro som de känner som menar sig vara eller som är utsatta för
denna gas. Så cynisk tror jag inte att folkpartiregeringen är att den inte skulle
ta hänsyn till den oron.

Vad saken gäller är: Hur har regeringen handlat på detta område? Har man
uppfyllt de löften man ställt ut och har konkreta och framåtsyftande åtgärder
vidtagits?

I remissdebatten i år sades det från regeringshåll att en utredning skulle
tillsättas och att utredningen skulle arbeta med förtur och utarbeta ett
program för vad som är särskilt viktigt. Vidare sades det att programmet
skulle redovisas senast den 1 maj 1979. Statsrådet Enlund avslutade det
inlägget med att uttala:

"Vi bedömer alltså det här som oerhört viktigt, och vi anser att utredningen
i sin helhet bör bedrivas med största möjliga skyndsamhet.” - Detta uttalades
den 31 januari i år.

Birgitta Dahls fråga är anmäld den 25 maj. Då fanns inget program

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

Om radongasproblemet -

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

Om radongasproblemet -

redovisat, men massmedia har därefter refererat programmet, och givetvis
byggs svaret upp på det faktum att det nu föreligger- två dagar gammalt. Men
ändå kvarstår att det som man ville skynda på, det fel kalkylerade man
tidsmässigt så att det drog över tiden med en tredjedel. En kraftig felkalkyl,
som bara visar att inte ens i ett så kort tidsperspektiv som tre månader kunde
riktiga avvägningar göras. Om det inte rent av är så att man bara har fortsatt
att missköta frågan.

Herr talman! Det finns därför anledning att fråga: Vilka konkreta åtgärder
avser nu regeringen att vidta? Vi skall väl inte behöva diskutera behovet av
åtgärderna, för ett faktum är, såsom regeringens utredning enligt massmedias
presentation visar, att cancerframkallande radongas finns i oacceptabla doser
i mellan 3 000 och 15 000 svenska bostadshus.

De många oroliga människorna i dessa bostäder har säkert många frågor att
ställa. Ett tekniskt resonemang om stödformer, provisoriska gränsvärden,
avvägning mellan energisparande och ventilation osv. är inte ointressant,
men för dem som känner oro finns det bara en - och en samlande - fråga att få
besvarad. Den frågan är givetvis: När kommer det att göras något så att vi kan
känna oss säkra?

Ansvaret för det här vilar på regeringen. Det är regeringens uppgift att
regera, och på detta område borde det inte vara så svårt för fp-minoritetsregeringen
att söka och få det breda stöd som man påstår sig vilja ha.

Därför vill jag fråga: Hur ser nu tidsplanen ut för det fortsatta arbetet? Hur
ser det arbetet ut, litet mer i detalj?

Bostadsministern BIRGIT FRIGGEBO:

Herr talman! Detta är ett mycket viktigt problem och det spänner över ett
ganska stort fält. Fråga är om det är lämpligt att som svar på en enkel fråga
lämna alla de uppgifter som Per Olof Håkansson begär, nämligen en tidsplan
för det fortsatta arbetet och angivande av de konkreta åtgärder som nu skall
vidtagas. Det är en mängd sådana åtgärder som håller på att vidtagas på olika
nivåer ute i landet. Med här finns hälsovårdsnämnder och länsläkarorganisationer.
Här är planverket liksom strålskyddsinstitutet, en del kommuner
och regeringen samt flera organisationer och myndigheter inblandade. Det
pågår en mängd aktiviteter som det är svårt att redovisa här i detalj.

Men låt mig ändå kortfattat få säga vad som nu är på gång. Det viktiga är att
vi (år reda på vilka hus det är farligt att bo i. I utredningen har man redovisat
resultaten från olika undersökningar som pågår för att få fram enkla och
billiga metoder att hitta dessa hus. Man har i Uppsala t. ex. uppmätt
radonhalten från gatorna och inemot husen. Det är ett enkelt och snabbt sätt
att lokalisera. Därefter kan man gå in för vidare undersökningar med s. k.
handmätningar.

F. n. undersöks och utprovas enkla metoder med alfakänslig film, som
man kan hänga upp i sitt hus under en månad, varefter man kan få en
uppfattning om problemets art. Det är alltså kartläggningssidan, och på denna
pågår aktiva försök.

Den andra frågan gäller vad man skall göra åt huset. Därvid har regeringen

aktivt bidragit till ett stort forskningsprojekt inom byggforskningsrådet, där
bl. a. de s. k. Tidaholmshusen ingår. Där skall det företas en ordentlig
utvärdering av vilka åtgärder som behöver vidtagas för att man skall komma
åt problemet. I dag finns det ingen anledning att gå ut och rekommendera
människorna att göra stora ombyggnadsinsatser i sina hus. Vi måste kunna
rekommendera dem vettiga och billiga metoder.

PER OLOF HÅKANSSON (s):

Herr talman! Vi måste skilja på själva sakfrågan med alla de åtgärder, enkla
eller besvärliga, som ligger inom denna och det sätt, på vilket ärendet har
skötts. Vi skall inte blanda ihop korten, Birgit Friggebo! Vi måste skilja på
sakfrågan och själva skötseln av den.

Jag skall här inte upprepa den berättigade kritik som riktas mot regeringen
för det sätt, på vilket frågan har förhalats eller rent av hållits tillbaka. Det kan
var och en som har intresse för saken lätt skaffa sig uppgift om.

Sakfrågan är i och för sig mycket allvarlig. Men vad som gör det hela än
värre är den lamhet, med vilken man tydligen även fortsättningsvis ämnar
agera. Det är upprörande att man inte driver fram lösningar snabbt.
Utredningsarbetet måste påskyndas, eftersom utredningsarbetet som sådant
inte löser några problem för människorna.

Bostadsministern BIRGIT FRIGGEBO:

Herr talman! Det är precis det som utredningsarbetet går ut på. Jag beklagar
att detta problem tas upp i en enkel fråga. Det går inte att på tre minuter - eller
ens på sex minuter eller nio minuter- räkna upp alla de åtgärder som faktiskt
nu vidtas för att kunna ge svar till människorna om när de skall få säkra
hus.

Vad vi lovade i den allmänpolitiska debatten den 31 januari var att tillsätta
en särskild utredningsman. Det gjorde vi dagen därpå. Denne har nu
redovisat de konkreta åtgärder som pågår på mängder av nivåer ute i
samhället och också pekat på vad det är som man i fortsättningen skall ta upp.
Det behövs exempelvis lån och bidrag till verksamheten för att i framtiden
kunna vidta åtgärder. Man skall också lägga fram ett stort program för
ytterligare forskningsåtgärder. Låt mig, herr talman, bara avslutningsvis få
säga att vi tillsatte denna utredning under våra första hundra dagar i
folkpartiregeringen. Den socialdemokratiska regeringen gjorde ingenting på
de fem år som den hade på sig från 1972 då det första gången slogs larm till
social- och industridepartementen.

TALMANNEN:

För den fortsatta överläggningen får jag erinra om de bestämmelser som
gäller när fråga besvaras. Bestämmelsen har följande lydelse:

"När fråga besvaras, får det första anförandet från varje talare räcka längst
tre minuter, det andra längst två minuter och varje följande anförande längst
en minut.”

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

Om radongasproblemet -

9

Nr 170

Torsdagen den
7 juni 1979

Om parkeringsanordningar
vid statliga
byggnader

PER OLOF HÅKANSSON (s):

Herr talman! Vi har en folkpartiregering och det är den som skall anklagas
för sådant som inte görs nu. Anklagelser kan inte riktas mot den socialdemokratiska
eller annan regering som suttit tidigare. Det är bara att konstatera
att denna fråga sköts med lamhet och att det finns tidsöverdrag i utredningsarbetet,
vilket vi beklagar. Jag kan bara lova att vi kommer att följa detta och
vidta lämpliga åtgärder när vi kommer tillbaka.

Bostadsministern BIRGIT FR1GGEBO:

Herr talman! Eftersom debatten ofta inte handlar om sakfrågan utan just
om tidsåtgången, vill jag bara dra fram att man under den socialdemokratiska
regeringens tid haft många år på sig att ta till vara den information som bl. a.
strålskyddsinstitutet lämnade, men det vidtogs inga åtgärder.

Under de första hundra dagarna som folkpartiet har haft regeringsmakten
har vi igångsatt ett aktivt utredningsarbete, som också har visat vilka
konkreta åtgärder som är på gång ute i vårt samhälle.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4 Om parkeringsanordningar vid statliga byggnader

Bostadsministern BIRGIT FRIGGEBO erhöll ordet för att besvara SvenErik
Nordins (c) den 29 maj anmälda fråga, 1978/79:578, och anförde:

Herr talman! Sven-Erik Nordin har frågat mig om regeringens principiella
uppfattning om kronans ansvarighet för parkeringsanordningar vid statliga
byggnader samt om regeringen överväger några åtgärder för en klarare och
mer rättvis gränsdragning mellan stat och kommun i denna fråga.

De materiella kraven i byggnadslagstiftningen är desamma för staten som
för alla andra.

När det gäller kraven i 53 § 3 mom. byggnadsstadgan (BS) på anordnande
av parkeringsutrymme har således staten samma ansvar som andra fastighetsägare,
dvs. i normalfallet skall staten följa de regler som gäller för
anordnande av parkeringsutrymme.

Från kraven kan undantag medges om det föreligger särskilda skäl till det.
När det gäller andra fastighetsägare än staten meddelar byggnadsnämnden
undantag. Som Sven-Erik Nordin angivit i anslutning till sina frågor är staten
undantagen från byggnadslovsplikt,och det är den myndighet som sköter det
statliga byggnadsföretaget som enligt 66 § BS medger avvikelser från
bestämmelserna i byggnadsstadgan och de föreskrifter som har meddelats
med stöd av den. Byggnadsnämnden får emellertid alltid anmälan och
handlingar om statliga byggnadsföretag. Om byggnadsnämnden vid sin
granskning av ett företag anser att avvikelser från gällande regler medgivits på
ett sätt som inte bör accepteras, kan nämnden begära att frågan skall
underställas regeringens prövning. Regeringsprövningen görs då utifrån
samma utgångspunkter som gäller för besvärsinstanserna när en byggnads -

nämnds beslut överklagas.

Endast i tre fall har underställning enligt 66 § BS skett på grund av att statlig
myndighet och kommun inte kommit överens om antalet parkeringsplatser.
Inte i något av dessa ärenden har regeringen behövt fatta beslut, eftersom
överenskommelser träffats mellan parterna under hand. I de flesta fall träffas
tydligen överenskommelser, och min bedömning är att det system som gäller
i stort sett fungerar bra.

När det gäller Sven-Erik Nordins andra fråga så behandlas, enligt vad jag
har erfarit, frågan om byggnadslov för statliga byggnader liksom parkeringsfrågor
i det pågående bygglagarbetet. Några åtgärder från regeringens sida är
f. n. inte aktuella.

SVEN-ERIK NORDIN (c):

Herr talman! Först ett tack till bostadsminister Birgit Friggebo för svaret på
min fråga.

Jag har funnit det angeläget att stöta litet grand i de problem som ligger i
den privilegierade roll som staten fortfarande har när det gäller byggnadslov,
när det gäller parkeringsnormer och även på annat sätt jämfört med andra
fastighetsägare.

Staten är ju en stor byggherre i vårt land. Det har den alltid varit. Först
byggde man slott till förtrytelse för dåtidens skattebetalare. ”Bygga är vår
lust”, sade redan Johan III på sin tid.

I modern tid bygger staten mest förvaltningsbyggnader. Det var till att
börja med inget problem. Problemen började väl först under efterkrigstiden,
när bilismen fick sitt stora genombrott. Då fick vi parkeringsproblem i
anslutning till statens byggnader, som jag påpekat.

Medan andra fastighetsägare klart är skyldiga att ordna parkeringsplatser
inte bara för dem som bor i fastigheten utan också för anställda och för
besökare, är staten inte skyldig att följa kommunens normer.

Jag vill inte påstå - det vill jag understryka - att staten i något fall vägrat att
ordna för sin parkering. Man förhandlar alltid med kommunen, men
kommunen kommer i ett psykologiskt underläge vid sådana förhandlingar.
Innerst inne är kommunen angelägen om att måna om den nya eller utökade
arbetsplats som en statlig institution för med sig. Därför blir man medgörlig,
och det vet statens förhandlare. Situationen blev heller inte bättre sedan den
dåvarande finansministern Gunnar Sträng 1970 utfärdat anvisningar, som
gick ut på att man skulle lösa problemet genom att avgiftsbelägga parkeringsplatserna.
Här tog sig Gunnar Sträng större frihet än vad Ingemar Mundebo
gjorde för några minuter sedan.

En annan, inte ovanlig, komplikation är att planverkets riktlinjer för
tillämpningen av parkeringsbestämmelserna kommit att uppfattas som
bindande normer och inte som rådgivande. Nu menar jag inte att kommunerna
i detta sammanhang alltid har rätt. En del kommuner har helt orealistiska
planer för bilismens fortsatta utveckling. Man tror att snart sagt alla
kommunens medborgare måste in i kommuncentret med sin bil. Man
planerar för parkeringshus i stället för att planera för kollektivtrafik. Men så

Nr 170

Torsdagen den
7 juni 1979

Om parkeringsanordningar
vid statliga
byggnader

Nr 170

Torsdagen den
7 juni 1979

Om en plan för
samhällsinsatser
för glasindustrin,
m. m.

långt skall vi inte föra debatten här i dag.

Vad som behövs i dag är en mer preciserad bygglagstiftning, särskilt med
hänsyn till parkeringsskyldigheten. Parkeringskommittén lade ju fram sitt
betänkande redan 1968, och det borde väl ha gett även den här regeringen
något uppslag till en lösning. Bygglagutredningen presenterade ett betänkande
1974, men det enda som hänt är att nya utredningar tillsatts.

Jag vill därför fråga bostadsministern: När kan detta bygglagarbete vara
färdigt? När kan ett regeringsförslag komma? När skall vi få ordning på
detta?

Bostadsministern BIRGIT FRIGGEBO:

Herr talman! Före valet i höst kommer ett förslag till ny bygglag att
framläggas, vilket kommer att remitteras till kommuner och berörda
myndigheter. Det finns goda möjligheter att under en ganska lång tid kunna
debattera förslaget.

Som jag tidigare sagt kommer denna fråga att beröras i bygglagförslaget,
som alltså läggs fram före valet i höst.

SVEN-ERIK NORDIN (c):

Herr talman! Jag blev faktiskt mer besviken över det andra inlägget från
bostadsministern, därför att jag hade hoppats att vi åtminstone skulle ha fått
ett årtal angivet, en ungefärlig anvisning i tiden, när man kan tänka sig att det
här utredningsarbetet kan vara färdigt och när ett regeringsförslag kan
komma. Eftersom Birgit Friggebo inte ens ville nämna decenniet, måste jag
tyvärr säga att jag blev mycket besviken över den senaste uppgiften.

Bostadsministern BIRGIT FRIGGEBO:

Herr talman! Det handlar om höstens val, alltså valet hösten 1979.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5 Om en plan för samhällsinsatser för glasindustrin, m. m.

Industriministern ERIK HUSS erhöll ordet för att besvara Bengt Fagerlunds
(s) den 23 maj anmälda fråga, 1978/79:568, och anförde:

Herr talman! Bengt Fagerlund har frågat mig

dels om jag kommer att medverka till att utredningsarbetet beträffande
glasindustrin ordnas så, att de fackliga organisationerna får tillfälle att direkt
delta i arbetet med möjlighet att påverka detta,

dels när riksdagen kan vänta förslag om ökat stöd till Glasforskningsinstitutet
i Växjö.

Regeringen uppdrog den 20 april i år åt statens industriverk att utarbeta
förslag till en samlad plan för samhällets insatser på glasindustriområdet i
enlighet med vad näringsutskottet anfört i sitt betänkande nr 28 (NU
1978/79:28, rskr 1978:207). I betänkandet anges bl. a. att utskottet utgår från

att detta arbete bedrivs i samverkan såväl med berörda företag som med de
fackliga organisationerna. Innebörden av regeringens uppdrag till industriverket
ärdärmed att arbetet med planen skall ske i samverkan med de fackliga
organisationerna.

Frågan om statligt stöd till forsknings- och utvecklingsarbete på glasområdet
ingår som ett naturligt led i utarbetandet av en samlad plan för
samhällets insatser på glasindustriområdet. Vidare har medlemmar inom
Nordiska rådet väckt förslag som rör den nordiska glasindustrin. Bland
förslagen ingår ökade statliga stöd till Glasforskningsinstitutet i Växjö.
Nordiska rådets presidium har nyligen hemställt om yttrande från statens
industriverk, styrelsen för teknisk utveckling och Glasforskningsinstitutet
över det väckta förslaget. Genom industridepartementets försorg har en
sådan remittering skett. Att nu ta upp frågan om statligt stöd till forskningsoch
utvecklingsarbetet på glasområdet vore enligt min mening att föregripa
såväl industriverkets arbete med en samlad plan som nämnda remissbehandling.

BENGT FAGERLUND (s):

Herr talman! Jag skall be att få tacka industriministern för svaret på min
fråga.

Bakgrunden till frågan är att den motion, nr 1483, som vi från Kalmar och
Kronobergs län väckte här i riksdagen blev, kan man säga, helt och hållet
bifallen, och nu är det regeringen som har ansvaret. I betänkandet skrev
utskottet att målsättningen skulle vara att bevara denna industris långsiktiga
konkurrenskraft och konstnärliga kvalitet, så att sysselsättningsnivån
bibehålls.

Jag är tacksam för det här svaret ur en synpunkt, nämligen att det är
industriverket som har fått uppdraget att utarbeta förslag och att det inte, som
en del var ute efter, blev länsstyrelsen. Men när det gäller den fackliga
medverkan vill jag säga att det är ju inte bara så att de fackliga organisationerna
skall samverka här, utan de måste också få ett reellt inflytande över
utredningen. Jag tror det är till nytta för hela glasindustrin, därför att den är
hantverksbetonad och det är de anställda som verkligen kan föra frågan
vidare.

När det gäller själva stödet till Glasforskningsinstitutet, så är det oerhört
viktigt för glasindustrins framtid att vi får i gång den här forskningen på ett
ordentligt sätt. Där är jag inte nöjd när industriministern säger att ett positivt
svar skulle innebära att man föregrep såväl industriverkets arbete som
remissbehandlingen. Jag anser att regeringen bör ta ett snabbt initiativ för att
ge Glasforskningsinstitutet de resurser institutet måste ha för att kunna driva
utvecklingen framåt.

Låt mig säga att här behövs snabba beslut när det gäller såväl den
långsiktiga planen som stödet till forskningen. Redan nu är det företag som
lagts ned, t. ex. Strömbergshyttan. Flygsfors har man också planer på att lägga
ned, och det sker en viss koncentration från tillverkningsenheterna inom
Kosta-Boda-koncernen också.

Nr 170

Torsdagen den
7 juni 1979

Om en plan för
samhällsinsatser
för glasindustrin,
m. m.

Nr 170

Torsdagen den
7 juni 1979

Om förläggande
till Skellefteå av
en träutvecklingsenhet -

För min personliga del anser jag att de små produktionsenheterna kan vara
kvar och likaså att de företag som står utanför de två stora grupperna också
skall kunna leva. Problemet är inte att tillverka glaset utan helt enkelt att
marknadsföra det.

Och låt mig säga till slut-jag harju bara tre minuter till förfogande för det
här inlägget - att glasindustrin får inte bli mindre än den är. Jag tror vi måste
ha en plan som gör att vi kan återföra glasindustrin till 1975 års nivå, dvs.
2 500 anställda. Lokaler finns på de olika platserna, och detta måste vara
målsättningen för hela planeringsarbetet.

Industriministern ERIK HUSS:

Herr talman! Jag noterar att vi är överens om det mesta. Det som skiljer oss
åt gäller den takt i vilken frågan om stöd till forsknings- och utvecklingsarbetet
skall ske-om man skall avvakta det utredningsarbete som förestår eller
om man inte skall göra det. Jag vidhåller att det är naturligt att avvakta det
arbetet.

BENGT FAGERLUND (s):

Herr tal nan! Jag tycker trots allt att - även om vi får ett nordiskt samarbete
-det skall kunna vara möjligt förden svenska regeringen att ta initiativ till ett
ökat stöd till forskningen inom glasindustrin.

När det gäller marknadsföringen måste man också handla snabbt, och jag
hoppas att industriministern trycker på industriverket, så att verket kommer
fram med förslag när det gäller en samlad marknadsföring. Jag är fullt
medveten om att det är svårt. Men ta upp till allvarlig diskussion den
möjlighet som vi nämnde i motionen, att man bildar ett bolag som går ut med
svenskt konsthantverk i hela världen. Det är små företag, och de orkar inte
med att själva marknadsföra sina produkter på den internationella marknaden.
Det kan också gälla svenskt porslin, matbestick, textilier och annat. Ta
ett ordentligt grepp om detta! Det betyder så oerhört mycket även för annan
svensk industri. Glaset har dock, som någon har sagt här, varit en vågbrytare.
Och har man åkt ute i världen, har man sett att svenskt glas har en god
marknad. Men vi måste upprätthålla kvaliteten, den konstnärliga formen,
och inte tro att vi kan konkurrera med massproducerade varor i detta
sammanhang.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6 Om förläggande till Skellefteå av en träutvecklingsenhet

Industriministern ERIK HUSS erhöll ordet för att besvara Börje Hörnlunds
(c) den 23 maj anmälda fråga, 1978/79:571, och anförde:

Herr talman! Börje Hörnlund har frågat mig om jag avser att medverka till
att en träutvecklingsenhet förläggs till Skellefteå.

Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade chefen för budgetde -

partementet den 1 juni 1977 riksdagsledamoten Rune Ångström för att
utreda frågan om lokalisering av ny verksamhet till Västerbottens län.
Utredaren har i sitt andra delbetänkande föreslagit bl. a. att en träteknisk
forsknings- och utvecklingsenhet skall inrättas i Skellefteå. Vidare föreslår
utredaren bl. a. att en arbetsgrupp bildas för att planera verksamheten.

Remissinstanserna är i huvudsak positiva till förslaget. Ärendet bereds f. n.
i regeringskansliet.

Enligt min mening bör en träteknisk utvecklingsenhet av föreslagen typ
kunna bidra till ökad export och sysselsättning inom särskilt de mindre och
medelstora träföretagen i Norrland.

Vissa frågor måste dock beredas ytterligare innan den föreslagna träutvecklingsenheten
kan inrättas. Det gäller bl. a. frågor om organisation och
långsiktig finansiering av verksamheten, liksom samordningen med övrig
kollektiv träforskning. Jag avser därför att begära regeringens bemyndigande
att tillkalla en organisationskommitté med uppgift att närmare bereda vissa
frågor i samband med den föreslagna träutvecklingsenheten.

BÖRJE HÖRNLUND (c):

Herr talman! Jag ber att få tacka för svaret. Jag vill bara göra följande
kommentar: Tillsätt gärna en liten och rask kommitté, och ta gärna med en
del folk från Skellefteå och Västerbottensregionen som i åratal har jobbat med
dessa frågor! Det är mycket viktigt att denna träutvecklingsenhet kommer till
stånd. Det är naturligtvis bra att göra plank och bräder, men det är ännu bättre
om man kan vidareutveckla - både för exporten och för vår sysselsättning.

Det här svaret ser jag alltså så, att ett intresse finns för att genomföra
enheten.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 7 Om orderingången till Svenskt Stål AB

Industriministern ERIK HUSS erhöll ordet för att besvara Wiggo Komstedts
(m) den 25 maj anmälda fråga, 1978/79:575, och anförde:

Herr talman! Wiggo Komstedt har frågat mig om jag vill redogöra för
skälen till att SSAB, Svenskt Stål AB, avvisat en större order från svenska
byggföretag.

Låt mig från början slå fast att det inte är något onormalt inom affärslivet att
företag avvisar orderförfrågningar. Det kan finnas flera skäl till ett sådant
beslut.

Den order som Wiggo Komstedt syftar på i sin fråga är förmodligen en
förfrågan från Skånska Cementgjuteriet om leveranser av en bestämd
kvantitet armeringsjärn under en treårsperiod för användning utomlands.

Från SSAB har jag inhämtat följande. Det är endast i Domnarvets
finvalsverk som det är praktiskt möjligt att tillverka den efterfrågade

Nr 170

Torsdagen den
7 juni 1979

Om orderingången
till Svenskt Stål AB

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

Om orderingången
till Svenskt Stål AB

kvantiteten armeringsjärn. Verket är fullbelagt till årets slut. Någon överbemanning
föreligger inte utan snarare personalbrist.

SSAB:s styrelse har beslutat att bolagets kapacitet skall byggas ut för att i
forsta hand tillgodose efterfrågan från hemmamarknaden på stålprodukter.
Detta beslut gäller även stålprodukter för byggnadsindustrin.

Beslutet att kapaciteten i forsta hand skall motsvara efterfrågan från
hemmamarknaden ligger väl i linje med vad handeisstålsutredningen
föreslog i sitt betänkande Handelsstålsindustrin inför 1980-talet. Bolagets
policy är således att inte bygga upp en kapacitet för att tillgodose tillfälliga
exportorder.

Jag vill slutligen betona att jag inte har några möjligheter att ingripa mot
vad ledningen i ett bolag beslutar, vare sig det gäller produktionsinriktning,
produktionskapacitet eller annat.

WIGGO KOMSTEDT (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka industriministern för svaret. Frågan är
ställd med anledning av de uppgifter som framkommit om leveranssvårigheter
hos Svenskt Stål AB.

Vi diskuterade så sent som i mitten av maj månad Svenskt Ståls framtid.
Många ledamöter från orter med stålindustri framförde betänkligheter och
oro för framtiden med anledning av inskränkningar och nedläggningar av
tillverkningen på vissa orter. Nedskärningen är ett strukturproblem som vi
tyvärr tvingas acceptera. Men för att klara en viss volym av tillverkning av
svenskt stål även i framtiden har vi tvingats att satsa åtskilliga miljoner av
skattemedel. Vi gör dessa satsningar därför att vi är överens om att även i
framtiden ha kvar en svensk ståltillverkning, denna gamla fina näringsgren
som gett Sverige ett så gott namn på världsmarknaden.

Bara ett par dagar efter riksdagens beslut framkom uppgifter om att Svenskt
Stål AB tvingats tacka nej till en order från svenska byggföretag på grund av
att man inte har tillräcklig kapacitet. Det var ett nej till produkter som
byggföretagen skulle använda vid bygge utomlands - alltså en klar
exportmöjlighet. Och det är faktiskt något som vi lär behöva. Det är klart att
väldigt många människor ute i vårt land har svårt att förstå en sådan här
situation, och man tycker naturligtvis att politikernas agerande är mer än
märkligt. Ena dagen nedskärningar på grund av överkapacitet - andra dagen
nej till order på grund av för stor ordertillgång. Det kan väl inte vara detta som
kallas planering.

I det svar som industriministern gav här började han undervisa mig om att
det inte är något onormalt att ett företag tackar nej till en order. Det vet jag
om, men det är märkligt att man tackar nej till order i en bransch där staten
har gått in med hjälp för att man skall kunna upprätthålla en viss
tillverkning.

Industriministern sade också att avsikten inte är att bygga upp en industri
som skall inrikta sig på export, utan att man skall följa den linje som
utredningen föreslagit och i första hand tillgodose den svenska marknaden.
Jag tycker ändå att det är ganska märkligt att man inte förmår greppa det här.

Man kan ju diskutera vad som är export, men när svenska byggföretag är så på
alerten att de får order utomlands är det beklagligt att de inte skall kunna
använda produkter som tillverkas i vårt eget land.

Den sista delen av industriministerns svar löd på följande sätt: ”Jag vill

slutligen betona att jag inte har några möjligheter att ingripa Jag vill då

fråga: Skall riksdag och regering bara resignerat konstatera att vi skall skjuta
till pengar och sedan strunta i hur företagen använder dem?

Industriministern ERIK HUSS:

Herr talman! Det borde inte vara obekant för en moderat riksdagsledamot
att det ekonomiska system som vi tillämpar här i landet innebär att inte alla
konkreta beslut fattas av regering och riksdag. Företagens beslut fattas av de
företagsledningar som är tillsatta för att sköta sådana uppgifter.

Låt mig i övrigt säga att det som Wiggo Komstedt har sagt på det hela taget
är berört i mitt korta svar. Han antydde men gjorde ändå inte gällande att
exporten av byggandet som sådant hänger på dessa leveranser. Men den
exporten kommer ändå till stånd och med andra stålprodukter. Vad som inte
kom till stånd varén tillfällig exportorder på en av de många produkter som
stålindustrin tillverkar.

WIGGO KOMSTEDT (m):

Herr talman! Nej, herr industriminister, detta är inte främmande för en
moderat riksdagsman. Det är naturligtvis mer främmande för ett folkpartistiskt
statsråd att göra några ingripanden som skulle kunna föranleda
förbättringar för den svenska industrin.

Jag tycker inte man skall bagatellisera den här frågan även om det var bara
en viss produkt det handlade om. Det gällde dock 5 000 ton till ett värde av 10
miljoner. Med tanke på de många miljoner vi satsar i strukturomvandlingssyfte
häri riksdagen är det klart att 10 miljoner inte är mycket pengar, men för
den enskilde som drabbas av de här satsningarna genom skattepålagor är 10
miljoner ganska mycket. Jag tycker inte att man kan föra ett sådant
nonchalant resonemang även om det handlar om bara en produkt.

Sedan vet vi ju också att företag som bedriver verksamhet utomlands för
med sig även andra produkter från vårt land till dessa länder. Och med tanke
på all den verksamhet som svenska företag bedriver utomlands skulle vi
sannerligen med industriministerns resonemang snart få uppleva att vi inte
har mycket att exportera. Och det kan väl i alla fall inte vara meningen.

Sedan är det också märkligt att svaret innehåller en uppgift om att företaget
har personalbrist. Hur kan det komma sig med de siffror som redovisas i dag
för arbetslösheten? Det är ett högst märkligt agerande, herr industriminister.

Industriministern ERIK HUSS:

Herr talman! Jag skall inte kommentera Wiggo Komstedts sätt att
karakterisera tillämpning av ett naturligt marknadsekonomiskt resonemang.
Låt mig däremot understryka att när jag talade om att det rörde sig om en

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

Om orderingången
till Svenskt Stål AB

2 Riksdagens protokoll 1978/79:170-171

Nr 170

Torsdagen den
7 juni 1979

Om konstgödseltillverkning
i Norrbotten -

produkt så var det inte något uttryck för nonchalans eller bagatelliserande av
vikten av den produkten, utan jag ställde detta mot herr Komstedts
åberopande av tidigare debatterom överkapacitet, som har handlat om andra
stålprodukter.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 8 Om konstgödseltillverkning i Norrbotten

Industriministern ERIK HUSS erhöll ordet för att besvara Eivor Marklunds
(vpk) den 28 maj anmälda fråga, 1978/79:577, till jordbruksministern och
anförde:

Herr talman! Eivor Marklund har frågat jordbruksministern om vad han
avser att göra för att med utgångspunkt i jordbrukets intresse av ett bra och
miljövänligare gödningsmedel få fram ett beslut om konstgödselfabrik för
tillvaratagande av råvaror i Norrbotten. Arbetet inom regeringen är så
fördelat att det är jag som skall svara på frågan.

Eivor Marklunds fråga har sin utgångspunkt i att importerad fosfat
innehåller förhållandevis höga halter kadmium och att konstgödsel framställt
på grundval av t. ex. apatit från de fosforrika malmerna i Norrbotten skulle
kunna ge lägre halter av kadmium i inhemsk konstgödsel och därmed i
svenskt jordbruk.

De i detta sammanhang väsentliga miljöfrågor som Eivor Marklund tar upp
övervägs f. n. inom jordbruksdepartementet. Vad gäller den konkreta frågan
om konstgödseltillverkning i Norrbotten, baserad på råvaror inom länet, så
har jag inhämtat att Norrbottendelegationen har studerat denna möjlighet,
huvudsakligen tillsammans med LKAB. Företaget har därvid inte ansett sig
kunna engagera sig i en verksamhet av det här slaget. Frågan är dock, efter
vad jag förstår, föremål för fortsatta överväganden inom delegationen.

Norrbottendelegationen har tidigare visat sig kunna åstadkomma väl
underbyggda och konkreta förslag till åtgärder. Regeringens Norrbottensproposition
byggde ju i stor utsträckning på delegationens förslag. Jag har därför
fullt förtroende för att frågan vad gäller de industriekonomiska förutsättningarna
har blivit och blir väl belyst genom delegationens arbete. Vad gäller de
miljömässiga aspekterna är de, som jag redan sagt, under fortsatt beredning
inom regeringen. Frågan om konstgödseltillverkning i Norrbotten följer jag
med största intresse, och regeringen är givetvis beredd att pröva frågan när ett
tillräckligt beslutsunderlag föreligger.

EIVOR MARKLUND (vpk):

Herr talman! Jag tackar Erik Huss och hans medhjälpare på departementet
för att de velat ta sig an min fråga. Den var annars ställd till jordbruksministern
och motiverad så att detta också klart framgår. Jag har tidigare haft
tillfälle att ventilera den här frågan med industri- och arbetsmarknadsministrar,
då ur industrietablerings- och sysselsättningssynpunkt. Nu var jag

intresserad av att fl jordbruksministerns syn på jordbrukar- och miljöaspekterna
i frågan. Därför må det ursäktas mig om jag har litet svårt att förstå hur
frågan har kunnat hamna hos industriministern.

Nu är det så, och jag kan bara till den delen än en gång göra påpekandet att
det via Kirunaapatiten går att fl fram en konstgödsel som inte innehåller den
cancerframkallande tungmetallen kadmium. Det harju på senare tid påvisats
att särskilt vete lätt tar upp kadmium ur den fosforråvara som nu kommer
från Nordamerika och Mexico och att det genom brödet kan orsaka bl. a. njuroch
skelettskador. Det är bra att dessa miljöfrågor övervägs i jordbruksdepartementet.

Det är som sagt industriministern som har tagit på sig att svara på min
fråga, och jag tackar för hans försäkran att frågan följs med intresse. Något
oroad blir jag kanske av hänvisningen till LKAB:s utredning. Den har från
vårt håll mycket kraftigt kritiserats. Vårt partidistrikt har ägnat sig mycket åt
att belysa detta projekts olika delar. Projektet har av Norrbottendelegationen
inte ansetts vara till fyllest som underlag för ett beslut. Dessutom har LKAB:s
argument kraftigt bemötts av en grupp forskare vid Stockholms universitet,
vilka har studerat förutsättningarna för användning av apatitsligen i
LKAB.

Min tid räcker inte till för att redovisa vad den gruppen har kommit fram
till. Inte heller räcker den till för att upprepa vad jag har sagt i tidigare
diskussioner med ministrar. Därför skall jag be att till Erik Huss få överlämna
ett exemplar av den här undersökningen för det arbete som han säger pågår i
de olika departementen. Jag tycker det är bra, och jag kommer naturligtvis att
följa det med intresse samt återkomma med frågor som jag anser nödvändiga
att ta upp.

I Norrbottendelegationen har naturligtvis också vår representant följt upp
dessa frågor och där presenterat ett förslag till strategi för sådan här
tillverkning. Jag skall också be att få överlämna ett exemplar av det till Erik
Huss.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 9 Om åldersgränsen För visst flygcertifikat

Kommunikationsministern ANITHA BONDESTAM erhöll ordet för att
besvara Per Gahrtons (fp) den 31 maj anmälda fråga, 1978/79:584, och
anförde:

Herr talman! Per Gahrton har, med hänvisning till regeringens beslut den
21 december 1978 med anledning av besvär i fråga om införande av en övre
åldersgräns för trafikflygarcertifikat klass 3, frågat mig om beslutet att
utestänga flygare från 60-årsdagen från bl. a. möjligheten att fungera som
flyglärare är i överensstämmelse med principen om individuell pensionering.

För innehavare av trafikflygarcertifikat klass 1 och 2 gäller sedan några år

Nr 170

Torsdagen den
7 juni 1979

Om åldersgränsen
för visst Jlygcertifikat -

Nr 170

Torsdagen den
7 juni 1979

Om åldersgränsen
för visst fly geert ifikat -

tillbaka en övre åldersgräns om 60 år. Den internationella civila luftfartsorganisationen
- ICAO - har rekommenderat samma åldersgräns för biträdande
förare i linjefart och icke regelbunden trafik i internationell luftfart.
Rekommendationen trädde i kraft den 26 januari i fjol. Mellan luftfartsmyndigheterna
i de skandinaviska länderna har en överenskommelse träffats om
att tillämpa rekommendationen för all flygning i förvärvssyfte. Detta innebär
att även trafikflygarcertifikat klass 3 kommer att förnyas längst intill det
datum vederbörande uppnår 60 års ålder. För att underlätta lösandet av vissa
övergångsproblem är luftfartsverket berett att under en övergångstid intill
utgången av år 1979 positivt pröva eventuella framställningar om dispenser
avseende fortsatt giltighet av certifikat klass 3.

Frågan om trafikflygarcertifikats giltighet är primärt en flygsäkerhetsfråga.
De för flygsäkerheten ansvariga myndigheterna i Skandinavien har gemensamt
kommit fram till att övervägande skäl talar för att en övre åldersgräns
om 60 år bör gälla för certifikat klass 3. Jag har för egen del inte funnit
tillräckliga skäl för att ha en avvikande mening.

PER GAHRTON (fp):

Herr talman! Jag tackar för svaret. Man kan av svaret och av tidigare
handlingar i ämnet konstatera att de skandinaviska luftfartsmyndigheterna
har skärpt de rekommendationer som den internationella civila luftfartens
organisationer har utfärdat. Dessa rekommendationer gäller ju förare i
linjefart och icke regelbunden trafik i internationell luftfart. De gäller inte
t. ex. reklamflygare och framför allt inte flyglärare. Det innebär att jag har
svårt att förstå hur man kan hänvisa till dessa internationella rekommendationer
för den skärpning utöver dessa som man har medverkat till i
Skandinavien.

Statsrådet säger att detta är en flygsäkerhetsfråga. Flygsäkerheten är
självfallet av primärt intresse i detta sammanhang. Men då måste man även
vetenskapligt kunna bevisa att det är lämpligt att ha en generell åldersgräns
och att i så fall 60-årsgränsen är den lämpliga. Från flygläkarhåll hävdas att
det över huvud taget inte går att fastställa en generell åldersgräns, och om
man ändå skulle göra det är det inte säkert att 60-årsgränsen är den
lämpliga.

Tvärtom tyder mycket på att denna åldersgräns kan få ganska omänskliga
konsekvenser. En flygläkare skriver i en flygtidskrift att det är typiskt att en
stor del av de vid 60 år pensionerade piloterna inte blir mycket äldre än 62 år.
Den chockartade upplevelse det innebär att pensioneras på detta sätt från en
dag till en annan har för piloter liksom för många andra människor direkt
skadliga konsekvenser.

En annan följd av detta beslut är att det kan uppstå en brist på flyglärare.
Man har från flyghåll mycket starkt framhållit att de äldre piloterna självfallet
är genomsnittligt mer erfarna och noggranna. De har visat sig fungera väl
såsom flyglärare. Det kan de nu inte göra längre, eftersom det krävs ett sådant
här s. k. B-certifikat.

Slutligen säger statsrådet att hon ”för egen del inte funnit tillräckliga skäl

för att ha en avvikande mening”. Jag kan inte undvika att konstatera att
statsrådet Bondestam visserligen är formellt betecknad såsom opolitisk. Hon
är dock medlem av en folkpartiregering. I folkpartiets handlingsprogram står
att det är folkpartiets principiella uppfattning att rätten till arbete bör gälla
även äldre. En särskild utredning om de äldres sysselsättning håller på att
tillsättas. Utredningen skall bl. a. pröva frågan om hur man kan öka
anställningsskyddet för dem som fyllt 65 år. Vi har alltså mycket klart slagit
fast att målsättningen för vår politik är att avskaffa de generella åldersgränserna
för pensionering och individualisera dem. Jag vill därför ändå fråga det
jag frågade och inte fick svar på: Hur står detta beslut i överensstämmelse
med de liberala principerna för en rörlig pensionering?

Kommunikationsministern ANITHA BONDESTAM:

Herr talman! Låt mig först säga att detta är en flygsäkerhetsfråga, som inte
kan låta sig påverkas av partipolitiska hänsyn i övrigt.

Kravet på en åldersgräns för trafikflygarcertifikat bygger på tillgängligt
utredningsmaterial och utgår från det kända förhållandet att svårigheter att
bemästra plötsligt uppkommande stressituationer tilltar med stigande ålder.
Det är också svårt med nu känd diagnostik att med tillfredsställande säkerhet
förutsäga den risk en viss person löper att plötsligt drabbas av inkapacitet, en
riskfaktor som dock blir högre med stigande ålder.

Enligt ICAO:s och luftfartsverkets mening talar därför övervägande skäl
för - även om individuella skillnader föreligger - att en övre åldersgräns bör
fastställas. Svårigheten är att finna en åldersgräns, som dels tillgodoser det
berättigade krav på säkerhet som en betalande trafikant har rätt att ställa, dels
tar rimlig hänsyn till piloternas situation och varierande arbetsförhållanden.
Om man accepterar det medicinska bakgrundsmaterialet om åldrandet och
anser det tillräckligt tillförlitligt, är det enligt de skandinaviska flygsäkerhetsmyndigheternas
mening svårt att motivera en tillämpning av olika åldersgränser
för trafikflygare med hänsyn till vederbörandes pilotfunktion och den
art av yrkesmässig luftfart vari han är verksam.

Inom kommersiell linjefart och icke regelbunden trafik bedrivs verksamheten
med flygplan med såväl stor som liten kapacitet. Flygplanen framförs
av en besättning vari flera piloter ingår. Ett pilotbortfall i en sådan besättning
på grund av inkapacitet måste givetvis bedömas mycket allvarligt från
flygsäkerhetssynpunkt men behöver inte under i övrigt normala förhållanden
utvecklas till en katastrofsituation. Här gäller sedan 1965 en övre åldersgräns
på 60 år.

I övrigt förekommer varierande slag av yrkesmässig luftfart, både med och
utan personbefordran, skolflygning m. m., och inom den delen av den
yrkesmässiga luftfarten är enpilotsbemanning det normala. Den ensamme
piloten är i många fall väl så hårt belastad som en pilot i en större besättning.
Ett pilotbortfall vid enpilotssystem måste givetvis medföra katastrofala
konsekvenser, även om följderna härav drabbar ett mindre antal personer.

Nr 170

Torsdagen den
7 juni 1979

Om åldersgränsen
för visst flygcertifikat -

21

Nr 170

Torsdagen den
7 juni 1979

Om åldersgränsen
för visst flygcertifikat -

PER GAHRTON (fp):

Herr talman! Statsrådet fortsätter att hänvisa till IC AO, och jag påpekar än
en gång att ICAO:s rekommendationer inte går så långt som de skandinaviska
luftfartsmyndigheterna har gått. Varför måste vi gå längre än de
rekommendationerna?

Statsrådet talar vidare vältaligt om de allmänna riskerna med äldre piloter
och hänvisar till flygsäkerhetsmyndigheterna. Ja, flygsäkerhetsmyndigheterna
får ursäkta, men den geriatriska och gerontologiska expertis som har stått
till förfogande när flygsäkerhetsmyndigheterna har yttrat sig måste man ha
hämtat från okänt håll. Jag kan inte påminna mig någon geriatriker eller
gerontolog som skulle skriva under på det resonemang som statsrådet här
läste upp och som ju utmynnar i slutsatsen att man i det här fallet måste ha
generella åldersgränser.

Tvärtom är en fullkomligt enig geriatrisk och gerontologisk expertis
överens om att de generella åldersgränserna inte bara är inhumana utan också
sakligt omotiverade, eftersom de innebär ett slöseri i fråga om mänsklig
kapacitet.

Flygläkaren Bruno Dahlberg skriver i Flyghorisont nr 9-10 för år 1977 att
man inte kan anse att 60 år är en självklar fysiologisk pensionsgräns för en
pilot. Han tycker i stället att flygbolagen som har anställt piloterna borde
genom individuell observation och tester kunna avgöra om piloten vore
lämplig att fortsätta något år, med nedtrappning av sin funktion som
pilot.

Det är alltså alldeles kristallklart att det inte är någon gerontologisk och
geriatrisk expertis som ligger bakom den inställning statsrådet redovisar, utan
det är någon sedvanlig byråkrat inom luftfartsverket som uppenbarligen inte
kan någonting om åldrandet utan som har tyckt att det är praktiskt med en
bestämd åldersgräns.

Slutligen säger statsrådet att flygsäkerhet inte har med partipolitiska
hänsyn att göra. Men, snälla nån, en regering måste alltid ta hänsyn till sin
grundläggande ideologi. Det finns säkerhetsfrågor i de allra flesta jobb som,
om det hade varit korrekt i övrigt, skulle kunna motivera sådana här
åldersgränser. Men i själva verket har man ju funnit att åldersgränserna är
omotiverade och ovetenskapliga.

Har man då den ideologiska grundvalen att man skall ta hänsyn till dessa
fakta och dessutom av mänskliga skäl ha en rörlig pensionsålder, så vill jag än
en gång efterlysa hur detta går ihop med våra principer.

Kommunikationsministern ANITHA BONDESTAM:

Herr talman! Det utredningsmaterial om åldrandet som mitt svar bygger på
och som jag har talat om i mina anföranden har lett fram till att man redan
1965 införde en generell åldersgräns för trafikflygarcertifikat klass 1 och 2.
Det senaste beslutet vad gäller klass 3 vilar inte på en svensk bedömning utan
på en samlad internationell bedömning som ICAO har ställt sig bakom.

Per Gahrton frågar varför Sverige har gått längre än ICAO. ICAO:s krav
gäller visserligen enbart internationell luftfart, men det är en fråga för de

enskilda medlemsstaterna att ta ställning till om kraven också skall gälla den
nationella luftfarten. I Skandinavien har man enats om att 60-årsgränsen skall
tillämpas i all verksamhet som kräver trafikflygarcertifikat.

Detta strider inte mot ICAO:s synsätt utan innebär en konsekvent
tillämpning av samma principer inom all yrkesmässig luftfart. Det framstår
som ologiskt att inte ställa samma säkerhetskrav på korta som på långa
flygningar. Enligt vad jag har erfarit har man inom 1CAO gjort just den
reflexionen, och frågan kommer därför att tas upp på nytt inom ICAO.

PER GAHRTON (fp):

Herr talman! Kommunikationsministern hänvisar till att man redan 1965
införde åldersgränser. Ja, det är inte så konstigt. Så sent som 1975 beslöt
Sveriges riksdag om en generell sänkning av pensionsåldern. Det är alltså inte
så lång tid sedan man rent allmänt hade uppfattningar som man numera,
också i stor enighet, håller på att gå ifrån.

Man vet numera att det finns skäl för en rörlig pensionsålder och att de
generella åldersgränserna är ovetenskapliga, osakliga och inhumana. Den
insikten fanns inte på 1960-talet och den fanns knappast ens i början av
1970-talet. Jag trodde att den insikten i dag var allmängods. I varje fall har det
parti som har det politiska ansvaret för regeringen klart slagit fast att man
inser detta. Det är alltså inte i konflikt med några säkerhetsbestämmelser. I så
fall skulle det gälla fruktansvärt många andra också. Jag kan inte frigöra mig
från misstanken att detta är ett illa genomtänkt rutinbeslut som inte har
förankrats så som det borde ha förankrats i kunskaper om åldrandet och
liberala principer.

Kommunikationsministern ANITHA BONDESTAM:

Herr talman! Inställningen till behovet av flygsäkerhet har inte ändrats
sedan 1965.

Slutligen vill jag nämna att det finns en dispensmöjlighet i individuella fall.
Och de dispenser som luftfartsverket hitintills haft att bedöma har alla
bifallits.

PER GAHRTON (fp):

Herr talman! Jag vidhåller att det inte har med flygsäkerhet att göra. Det
finns få yrkesgrupper som är så väl kontrollerade som flygarna. Där kan man
alltså individuellt se till att man inte sätter flygsäkerheten åt sidan.

Jag skall inte hetsa statsrådet längre, jag vill bara konstatera än en gång att
det är ett illa genomtänkt rutinbeslut. Jag hoppas att vi skall få möjligheter att
ta itu med det på lämpligt sätt och se till att principen om rörlig pensionering
kommer att gälla alla i samhället och att ingen grupp skall vara diskriminerad.

Nr 170

Torsdagen den
7 juni 1979

Om åldersgränsen
för visst Jlygcertifikat -

Kommunikationsministern ANITHA BONDESTAM:

Herr talman! Självfallet är detta inte ett rutinbeslut och inte heller illa

23

Nr 170

Torsdagen den
7 juni 1979

Om förslag till
riksdagen rörande
mobilkranar

genomtänkt. Däremot är det riktigt att Per Gahrton och jag i denna fråga har
helt olika uppfattningar.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 10 Om förslag till riksdagen rörande mobilkranar

Kommunikationsministern ANITHA BONDESTAM erhöll ordet för att
besvara Olle Erikssons (c) den 31 maj anmälda fråga, 1978/79:586, och
anförde:

Herr talman! Olle Eriksson har frågat mig om jag avser att lägga fram en
proposition i anledning av motorredskapsutredningens förslag i fråga om
mobilkranar.

Motorredskapsutredningens förslag i betänkandet (SOU 1974:26) Motorredskap
föranledde under remissbehandlingen en betydande kritik i enskildheter,
även om remissinstanserna så gott som genomgående vitsordade
reformbehovet och kunde ansluta sig till vissa grundlinjer i betänkandet. Mot
denna bakgrund överlämnades betänkandet och remissyttrandena den 16
februari 1978 av regeringen till statens trafiksäkerhetsverk som fick i uppdrag
att överarbeta förslagen.

När det gäller mobilkranarna har statens trafiksäkerhetsverk - sedan
regeringen gett verket det nödvändiga bemyndigandet - den 23 april 1979
medgett att mobilkranar får klassificeras som motorredskap trots att de är
konstruerade för högre hastigheter än 30 km/tim. Medgivandet förutsätter
att fordonet är utrustat med hastighetsmätare, att det vid färd på väg inte körs
fortare än 30 km/tim och att föraren har körkort för bil. Medgivandet gäller
till utgången av juni 1980. Verkets avsikt är att inom den angivna tiden -inom ramen för sitt uppdrag om motorredskap - arbeta fram en mera
permanent lösning på de problem som Olle Eriksson har tagit upp i sin
fråga.

OLLE ERIKSSON (c):

Herr talman! Jag ber att få tacka kommunikationsministern för svaret.

Anledningen till att jag ställde denna fråga är den besvärliga situation som
råder beträffande de ca 1 200 mobilkranar som vi har verksamma i alla delar
av vårt land.

Som jag påvisat i motiveringen till min fråga är mobilkranarna konstruerade
så att de kan framföras i hastigheter kring 80 km/tim, och de liknar i flera
avseenden lastbilar. Däremot kan de inte registreras som lastbilar, därför att
något besiktningsunderlag för mobilkranar inte är framtaget i Sverige.
Följden av detta har bl. a. blivit att mobilkranarna har förpassats till
fordonsgruppen motorredskap, och detta har i sin tur medfört en rad onödiga
kostnader och olägenheter.

Alla mobilkranar måste t. ex. byggas om maskinellt. Det som trafiksäkerhetsverket
kan godkänna är en plombering av växellådan - däremot kan man

inte godkänna andra ingrepp, som att via elektroniken och insprutningen få
ner den konstruktiva hastigheten. En ombyggnad kostar ca 10 000 kr. Därtill
kommer att alla fabriksgarantier försvinner vid en ombyggnad och att man
därvid sliter mycket mer på maskinen och förkortar dess livslängd.

Det kan i sammanhanget nämnas att det nu har väckts många åtal mot
mobilkransägare som på ett eller annat sätt har brutit mot fordonskungörelsen
eller bilregisterkungörelsen.

Det råder alltså en rad missförhållanden på det här området, som borde ha
rättats till för länge sedan. Motorredskapsutredningen var ju klar redan 1974,
och den har föreslagit ändringar i bestämmelserna beträffande mobilkranar
för att avhjälpa missförhållandena. Bl. a. har man föreslagit att mobilkranar
skall få registreras för högre hastigheter.

Som framgår av statsrådets svar har trafiksäkerhetsverket den 23 april detta
år bemyndigats av regeringen att ge dispens från 30-kilometersregeln för
mobilkranarna. Det är fråga om en generell dispens, som innebär att den
konstruktiva hastigheten får vara högre än 30 km/tim. men att mobilkranen
inte får framföras med en hastighet som överstiger denna. Dispens skall i
första hand gälla fram till den 30 juni 1980. Det som i detta avseende sägs i
svaret är som jag ser det mycket positivt, och jag tror att de fordonsansvariga
ser den här åtgärden som ett steg i rätt riktning. Jag hoppas också att
trafiksäkerhetsverket skall hinna förverkliga de planer man enligt svaret har
när det gäller att få fram en mera permanent lösning på dessa problem.

I anslutning till detta vill jag slutligen ta upp en annan viktig fråga i detta
sammanhang. Jag skulle vilja fråga statsrådet om en framtida permanent
lösning av problemen när det gäller mobilkranarna också kan omfatta
möjligheterna för mobilkranar att få framföras på motorväg eller motortrafikled.

Överläggningen var härmed slutad.

§11 Om statsbidragen till enskilda vägar i glesbygd

Kommunikationsministern ANITHA BONDESTAM erhöll ordet för att
besvara Johan Olssons (c) den 31 maj anmälda fråga, 1978/79:588, och
anförde:

Herr talman! Johan Olsson har frågat mig om jag är beredd att medverka till
att den nya statsbidragskungörelsen för enskilda vägar inte kommer att
innebära försämring för dem som bor i glesbygden.

Den förordning som jag enligt årets budgetproposition avser att föreslå
regeringen kommer inte att innehålla några bestämmelser som försämrar
möjligheterna för dem som bor i glesbygd att erhålla bidrag. Så detaljerade
föreskrifter som Johan Olsson tar upp i sin fråga omfattas inte av den
nuvarande bidragskungörelsen och kommer inte heller att ingå i den nya.

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

Om statsbidragen
till enskilda vägar
i glesbygd

25

Nr 170

Torsdagen den
7 juni 1979

Om statsbidragen
till enskilda vägar
i glesbygd

JOHAN OLSSON (c):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet för svaret på min fråga.

Till att börja med skulle jag vilja notera med tacksamhet den deklaration
som svaret innehåller, nämligen att de nya bestämmelserna om statsbidrag
för enskilda vägar inte kommer att innehålla någonting som försämrar
möjligheterna att erhålla bidrag för dem som bor i glesbygd.

Av svaret skulle man kunna få uppfattningen att jag har missuppfattat vad
som nu pågår inom departementet, men anledningen till min fråga är att det
faktiskt har utarbetats nya bestämmelser, som till skillnad från dem som nu
gäller kommer att innebära väsentliga försämringar för dem som bor i
glesbygd. Det är möjligt att det rör sig om tillämpningsbestämmelser till
statsbidragskungörelsen - jag skall överlämna ett exemplar av det förslag till
bestämmelser jag har fått från vägverket i Gävleborgs län till kommunikationsministern.

Det här förslaget innehåller alltså betydande försämringar, som kommer
att drabba dem som bor i glesbygd och efter enskilda vägar. Bl. a. kommer
bestämmelsen om grenväg att ändras så att det krävs att en sådan skall vara
minst 700 m för att man skall få statsbidrag gällande enskild väg, medan det
nu krävs 400 m. En annan bestämmelse gäller vägslinga med anknytning till
allmän väg på två punkter. I det nya förslaget krävs att minst fem bebodda
fastigheter skall finnas utmed en vägslinga för att bidrag skall utgå, medan det
i nuvarande bestämmelser inte sägs någonting om antalet fastigheter.

Dessutom sägs det i övergångsbestämmelserna - och det är särskilt
oroande i sammanhanget - att den nya förordningen skall tillämpas
successivt inom en femårsperiod, vilket innebär att de som redan har bidrag
efter hand blir utan. Man har uppgivit att i Gävleborgs län berörs ungefär 80
företag av bestämmelserna om grenväg.

Det finns ytterligare en bestämmelse som är negativ. Bidrag till enskild väg
som nu utgår för bostadsgator i tätort utanför byggnadsplanelagt område - det
gäller alltså små samhällen eller ytterkanter av samhällen - skall nämligen
enligt de nya bestämmelserna helt bortfalla. Detta material har skapat
farhågor, och det är bra om vi nu kan vederlägga dem och slå fast att det inte
finns anledning till oro. De som bor vid de här vägarna fyller givetvis samma
funktion som alla andra med produktiva insatser, råvaruframställning osv.,
och därför anser jag att det är väldigt viktigt att de inte drabbas av en
försämring. Jag ber därför om en ytterligare förklaring av bakgrunden till den
här förändringen.

Kommunikationsministern ANITHA BONDESTAM:

Herr talman! Så detaljerade bestämmelser som Johan Olsson tar upp i sin
fråga utgör som regel tillämpningsföreskrifter till författningar. 1 det här fallet
är det vägverket som utfärdar tillämpningsföreskrifter, inte regeringen. En
förutsättning är självfallet att förordningen först har utfärdats, och det
kommer inte att ske förrän i september.

Vägverkets tillämpningsföreskrifter måste följa den inriktning förordningen
har. Som jag angav i mitt svar kommer den nya förordningen inte att

innehålla bestämmelser som försämrar för dem som bor i glesbygd. Jag vill i
sammanhanget peka på att jag vid behandlingen av de enskilda vägarna i
budgetpropositionen har uttalat mig för bibehållet stöd till glesbygdsvägarna.
Förslaget till en differentiering av bidragsprocenten från nuvarande 70 % till
60 resp. 75 % har jag således inte ställt mig bakom, eftersom framför allt
glesbygdsvägarna då skulle drabbas av sänkt bidragsprocent. Jag tror alltså
inte att Johan Olsson behöver vara rädd för att några försämringar av det
slaget kommer till stånd.

JOHAN OLSSON (c):

Herr talman! Jag tackar för de kompletterande upplysningarna och för den
ytterligare deklaration som här har lämnats om att det inte skall bli några
försämringar.

Enhetscheferna för enskilda vägar i landet har träffat samman för inte länge
sedan och diskuterat just de här frågorna. Man har fått klara direktiv om att
försämringar är på gång. Man har protesterat mot det och har väl under hand
fått löfte om att bestämmelserna skall ses över. De senaste dagarna lär det ha
kommit något förslag på remiss till vägförvaltningarna med vissa uppmjukningar
av de bestämmelser som jag redogjorde för.

Jag skulle också vilja citera ett avsnitt ur budgetpropositionen 1978/79:100
bil. 9 s. 62, där statsrådet säger: ”Även om det i första hand torde ligga i
samhällets intresse att värna om de enskilda vägar som har betydelse som
utfarts- och uppsamlingsvägar för fast boende kan det Finnas enskilda vägar
av betydelse för näringslivet och det rörliga friluftslivet som kan vara väl sd
väsentliga när det gäller statsbidrag till väghållningen.”

Detta har också skapat en viss oro. Man frågar sig om det skall tas pengar t ill
nya projekt, som givetvis kan vara angelägna, från de vägar som hittills har
fått bidrag. Jag skulle vara tacksam för en deklaration av att så inte är
meningen.

Jag kan inte se att det vore rimligt att företa en nedrustning av
bidragssystemet för enskilda vägar, utan tvärtom får man väl anledning att
bygga ut det. Vi protesterar bestämt mot en nedskärning, och jag hoppas att
den deklaration som statsrådet gjort här verkligen slår igenom också i
vägverkets behandling av de här frågorna under sommaren.

Kommunikationsministern AN1THA BONDESTAM:

Herr talman! Låt mig återupprepa: Det är inte meningen att det skall bli
någon försämring för de glesbygdsvägar som har bidrag. Vad den passus
innebär som Johan Olsson nu läste upp är att det skall finnas möjligheter även
för andra att få bidrag i fortsättningen.

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 170

Torsdagen den
7 juni 1979

Om statsbidragen
till enskilda vägar
i glesbygd

§ 12 Föredrogs men bordlädes åter
Konstitutionsutskottets betänkande 1978/79:41
Finansutskottets betänkanden 1978/79:40, 42, 43 och 48

27

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

Skatteutskottets betänkande 1978/79:59
Justitieutskottets betänkande 1978/79:36
Socialförsäkringsutskottets betänkande 1978/79:27
Utbildningsutskottets betänkanden 1978/79:46 och 47
Jordbruksutskottets betänkande 1978/79:40
Arbetsmarknadsutskottets betänkanden 1978/79:40 och 41
Civilutskottets betänkande 1978/79:41

§ 13 Föredrogs
Näringsutskottets betänkande

1978/79:57 om uppskov med behandlingen av vissa ärenden.
Utskottets hemställan bifölls.

§ 14 Regionalpolitiken

Föredrogs arbetsmarknadsutskottets betänkande 1978/79:23 om regionalpolitik.

Kammaren biföll utskottets hemställan om att ärendet skulle avgöras efter
endast en bordläggning.

I propositionen 1978/79:100 hade regeringen föreslagit att riksdagen
skulle, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1979/80
under nedan angivna anslagspunkter
bil. 13 (jordbruksdepartementet) s. 35

B 15 till Stöd till skärgårdsföretag beräkna ett förslagsanslag av 3 000 000
kr.,

B 16 till Särskilt stöd till lantbruksföretag m. m. i vissa glesbygder beräkna
ett förslagsanslag av 10 000 000 kr.,

bil. 14 (handelsdepartementet) s. 76 resp. 147

D 7 till Bidrag till kommersiell service anvisa ett förslagsanslag av 2 500 000
kr.,

V:8 till Lån till investeringar för kommersiell service anvisa ett investeringsanslag
av 6 000 000 kr.,

bil. 17 (industridepartementet) s. 78-79 resp. 209

C 1 till Regionalpolitisk! stöd: Bidragsverksamhet beräkna ett förslagsanslag
av 273 300 000 kr.,

C 2 till Särskilda stödåtgärder i glesbygder beräkna ett reservationsanslag
av 21 000 000 kr.,

C 3 till Bidrag till kommunala industrilokaler beräkna ett reservationsanslag
av 30 000 000 kr..

28

V: 13 till Regionalpolitisk! stöd: Lokaliseringslån för budgetåret 1979/80
beräkna ett investeringsanslag av 600 000 000 kr.

Anslagspunkterna i bil. 13 och 14, som av kammaren remitterats till
jordbruks- resp. näringsutskotten, hade av dessa utskott överlämnats till
arbetsmarknadsutskottet.

1 propositionen 1978/79:112 (s. 135-136) hade regeringen (industridepartementet),
efter föredragning av arbetsmarknadsministern Rolf Wirtén,
föreslagit att riksdagen skulle

dels anta ett inom industridepartementet upprättat förslag till

1. lag om upphävande av lagen (1970:725) om lokaliseringssamråd,

dels godkänna

2. de allmänna riktlinjer för regionalpolitiken som hade förordats i
propositionen,

3. det förslag till rikets indelning i stödområden som hade förordats i
propositionen,

4. de ändrade grunderna för regionalpolitisk! stöd som hade förordats i
propositionen att tillämpas fr. o. m. budgetåret 1979/80,

5. de ändrade riktlinjerna för verksamheten med industricenteranläggningar
som hade förordats i propositionen,

6. de riktlinjer för åtgärder i glesbygder som hade förordats i propositionen,

dels bemyndiga regeringen att

7. besluta om uppförande av industricenteranläggningar i Ånge och
Vilhelmina,

8. inrätta en tjänst som professor i regionalekonomi i enlighet med vad
som förordats i propositionen,

dels

9. till Samhällsvetenskapliga fakulteterna för budgetåret 1979/80 under
nionde huvudtiteln anvisa ett i förhållande till propositionen 1978/79:100
med 300 000 kr. förhöjt reservationsanslag av 106 911 000 kr.

Dessutom bereddes riksdagen tillfälle att ta del av vad föredraganden
anfört om

10. den offentliga sektorns betydelse i regionalpolitiken,

11. ortsplanen i anledning av riksdagens beslut om utvärdering av
ortsplansystemet,

12. ordningen med lokaliseringssamråd i anledning av riksdagens beslut
att utvärdera densamma efter någon tid,

13. inriktningen av den regionalpolitiska forskningen.

1 propositionen (s. 136-146) fanns ett avslutande avsnitt benämnt Anslagsfrågor
för budgetåret 1979/80. Propositionens förslag i den delen redovisades
senare i betänkandet under rubriker som anknöt till framställningen i
propositionen.

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

29

Nr 170

Torsdagen den
7 juni 1979

R egionalpolitiken

Beträffande det huvudsakliga innehållet i propositionen 1978/79:112
anfördes följande:

”1 propositionen föreslås riktlinjer för regionalpolitiken, som i stort bygger
på de principer riksdagen lade fast år 1976.

På grundval av bl. a. förslag från sysselsättningsutredningen, expertgruppens
för regional utredningsverksamhet utvärdering av det regionalpolitiska
stödet och förslag från glesbygdsdelegationen föreslås förstärkta regionalpolitiska
medel. Förslagen omfattar både den regionalpolitiska planeringen och
de särskilda medlen för att påverka sysselsättning och service i enlighet med
planerna. Målet för regionalpolitiken skall vara att ge människor i alla delar av
landet tillgång till arbete, service och god miljö.

I propositionen konstateras att det alltjämt råder betydande skillnader
mellan landets olika delar då det gäller befolkningens tillgång till arbete,
service och god miljö. Länsplaneringens prognoser för den framtida sysselsättningen
tyder på att skillnaderna mellan olika regioner kan väntas bestå
med den nuvarande utvecklingen.

I propositionen framhålls att arbetets värde för individen måste vara en
viktig utgångspunkt för regionalpolitiken. Samtidigt är full sysselsättning en
förutsättning för att effektivt kunna utnyttja landets resurser. Regionalpolitiken
måste inriktas på att undanröja förvärvshinder och fördela arbetstillfällena
inom landet så att en rimlig regional balans uppnås.

En förutsättning för regional balans är bl. a. att ingen del av landet växer på
ett sådant sätt att regioner i andra delar av landet påverkas negativt. En
balanserad utveckling i bl. a. Stockholmsregionen är därför ett viktigt mål i
regionalpolitiken.

En god ekonomisk utveckling är en förutsättning för att kunna driva
regionalpolitiken med kraft. Näringslivets konkurrenskraft måste förbättras.
Därför måste erforderligt ekonomiskt utrymme reserveras för den investeringsökning
som krävs för att öka den industriella kapaciteten och
exportförmågan. En aktiv lokaliseringspolitik bör enligt propositionen kunna
bidra till detta.

Goda valmöjligheter på den lokala arbetsmarknaden - dvs. den arbetsmarknad
som kan nås inom ett rimligt pendlingsavstånd - ökar enligt
propositionen människornas möjligheter att bo kvar i en region även vid byte
av anställning. Det är dock inte möjligt att göra alla lokala arbetsmarknader
jämbördiga. Det går därför inte alltid att erbjuda människorna önskvärt arbete
i den egna regionen. Individen måste vara beredd att ibland byta yrke eller
flytta. En rörlig arbetsmarknad underlättar också inträdet på arbetsmarknaden
för arbetssökande som av olika anledning är lokalt bundna. Det måste
emellertid vara en angelägen uppgift för sysselsättnings- och regionalpolitiken
att motverka en sådan ensidig geografisk rörlighet från skogslänen som
prägiade omflyttningen under 1950- och 1960-talen. Den geografiska rörligheten
mellan olika delar av landet bör enligt propositionen vara balanserad.

Nuvarande riktlinjer för länsplaneringen föreslås i stort bli oförändrade.
Starkare än tidigare betonas dock vikten av att planeringen inriktas på

konkreta åtgärder och samordnas med annan planering. I fråga om förfarandet
aviseras vissa förenklingar. För att genomföra länsplaneringen föreslås ett
särskilt anslag på 35 milj. kr. Länsdemokratikommitténs förslag till ändrad
beslutsordning för länsplaneringen berörs. Därvid förordas att ställningstagandet
till kommitténs förslag skjuts upp.

För att kunna förverkliga regionalpolitikens mål behövs

planeringsinstrument som gör det möjligt att få över landet enhetliga
riktlinjer för hur de olika regionernas problem skall lösas. Orlsplanens
betydelse för prioriteringar slås fast samtidigt som vissa kompletteringar och
preciseringar föreslås. Bl. a. bör områden mellan vilka pendlingen är
omfattande eller där pendlingsavstånden är rimliga behandlas sammantagna.
Sådana pendlingsregioner bör avgränsas inom länsplaneringen. Inga förändringar
föreslås i fråga om planerings/alen för länens folkmängd. Ett förslag till
ny stödomrddesindelning lämnas. Landet delas därvid in i sex stödområden.
Förslaget grundas på de riktlinjer som sysselsättningsutredningen har
föreslagit och länsstyrelsernas förslag till stödområdesindelning. De viktigaste
bedömningsgrunderna är sysselsättningsgraden och befolkningsutvecklingen
i resp. region samt den allmänna sysselsättningssituationen i länen. En
kraftig förstärkning av det regionalpolitiska stödet i de sysselsättningsmässigt
sämst ställda kommunerna sker.

Det regionalpolitiska stödet till näringslivet förstärks. En ram om 7 400
milj. kr. föreslås för femårsperioden 1979/80-1983/84.1 första hand förstärks
sysselsättningsstödet. Detta stöd skall som mest kunna utgå med totalt
130 000 kr. per årsarbetare under sju år. Lokaliseringslån skall kunna ges,
förutom till investeringar i byggnader och maskiner, även till bl. a. marknadsföring
och produktutveckling. En ny typ av avskrivningslån föreslås som
ersättning för nuvarande lokaliseringsbidrag och avskrivningslån. Vidgade
möjligheter att använda offertprincipen i de fall då övriga stödmöjligheter inte
är tillämpliga föreslås.

Industricentra föreslås i Ånge och Vilhelmina.

Systemet med lokaliseringssamräd föreslås kvarstå och en utvidgning till
den privata tjänstesektorn ske. Lagen om lokaliseringssamräd föreslås bli
upphävd.

Den offentliga sektorn har fått en allt större betydelse för sysselsättningen
och därmed också förden regionala utvecklingen. I propositionen framhålls
därvid att den offentliga sektorn i ökad utsträckning bör planeras från
regionalpolitiska utgångspunkter. Administrativa åtgärder föreslås som bör
ge möjligheter till en effektivt fungerande regionalpolitik inom den statliga
verksamheten.

En fortsatt satsning på glesbygdsområdena föreslås. Därvid förordas en
samordning och intensifiering av de statliga insatserna för sysselsättning och
service i glesbygderna. Ett nytt och förstärkt glesbygdsstöd föreslås, där
nuvarande stödformer slås samman och besluten så långt möjligt decentraliseras.
För budgetåret 1979/80 föreslås 82 milj. kr. för åtgärder i glesbygd.

Slutligen redovisas en ändrad organisation för den regionalpolitiska forskningen.
Regionala samverkansgrupper med företrädare för de intressen som

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

Regionalpolitiken

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

Regionalpolitiken

medverkar i den regionala planeringen bildas i de sex högskoleregionerna.
Riktlinjer anges för ett nytt forskningsprogram ”

1 detta sammanhang hade behandlats

dels de under allmänna motionstiden vid 1978/79 års riksmöte väckta
motionerna

1978/79:289 av Wivi-Anne Cederqvist (s) och Olle Westberg i Hofors
(s),

1978/79:391 av Martin Segerstedt m. fl. (s), vari yrkats att riksdagen hos
regeringen skulle anhålla att ett statligt industricentrum inrättades i Ånge,

1978/79:483 av Åke Gillström m. fl. (s),

1978/79:551 av Kjell-Olof Feldt m. fl (s), vari yrkats att riksdagen hos

regeringen begärde att frågan om särskilda åtgärder för näringslivet och

sysselsättningen i Kopparbergs län skulle upptas till skyndsam prövning i
enlighet med de riktlinjer som framförts i motionen,

1978/79:552 av Rolf Hagel (apk) och Alf Lövenborg (apk), vari yrkats att
riksdagen hos regeringen begärde en skyndsam översyn av situationen i de
mellansvenska industrilänen och ett utarbetande av en åtgärdsplan i syfte att
få till stånd ökad sysselsättning inom den industriella sektorn,

1978/79:553 av Hagar Normark m. fl. (s),

1978/79:662 av Arne Blomkvist m. fl. (s),

1978/79:663 av Ulla Ekelund m. fl. (c),

1978/79:665 av Gustav Lorentzon (vpk), vari yrkats att riksdagen uttalade
sig för att ett statligt industricentrum förlädes till Ånge,

1978/79:770 av Gösta Andersson (c) och Ivan Svanström (c),

1978/79:771 av Rolf Dahlberg (m),

1978/79:772 av Rolf Hagel (apk) och Alf Lövenborg (apk), vari yrkats

1. att riksdagen i enlighet med FN:s deklaration om de mänskliga
rättigheterna och tidigare riksdagsbeslut som sin mening gav regeringen till
känna att envars rätt till arbete skulle i lag inskrivas och att erforderlig lagtext
därom skulle utformas,

2. att riksdagen av regeringen begärde utarbetandet av en landsomfattande
sysselsättningsplan i enlighet med vad som anförts i motionen och att dess
syfte skulle vara full sysselsättning, varvid utvecklandet av nya statliga
basindustrier skulle ingå som ett viktigt led i denna plan,

1978/79:1034 av Gunnar Björk i Gävle m. fl. (c),

1978/79:1036 av Karin Flodström (s) och Ingemar Konradsson (s),

1978/79:1037 av Hans Gustafsson (s)och Kurt Hugosson (s), vari yrkats att
riksdagen skulle anhålla att regeringen, som ett komplement till sysselsättningsutredningens
förslag, lade fram förslag om en problemorienterad
regionalpolitik, som byggde på ett mera finfördelat och flexibelt stödsystem,

1978/79:1041 av Thure Jadestig m. fl. (s),

1978/79:1044 av Eric Jönsson m. 11. (s),

1978/79:1045 av Bo Lundgren (m) och Wiggo Komstedt (m),

1978/79:1054 av Nils Erik Wååg m. fl. (s),

1978/79:1070 av Hans Gustavsson (s),

1978/79:1533 av Gösta Bohman m. fl. (m), vari yrkats att riksdagen hos
regeringen skulle anhålla om förslag om sänkning av socialförsäkringsavgifterna
för företag inom det allmänna stödområdet med tre procentenheter
samt därutöver med ytterligare två procentenheter inom det inre stödområdet
enligt vad som föreslagits i motionen 1978/79:1108,

1978/79:1538 av Rune Carlstein (s) och Gördis Hörnlund (s) såvitt nu var i
fråga (yrkandena 1 och 2),

1978/79:1540 av Tore Claeson m. fl. (vpk), vari yrkats att riksdagen
beslutade att hos regeringen begära skyndsamt förslag om en utvecklingsplan
för Södermanlands län som i en första etapp syftade till att skapa 10 000 nya
arbetstillfällen,

1978/79:1541 av Claes Elmstedt (c) och Karl-Anders Petersson (c),

1978/79:1545 av Paul Jansson m. fl. (s),

1978/79:1549 av Bertil Jonasson m. fl. (c, fp, m), vari yrkats att riksdagen
hos regeringen begärde att en treårsplan skyndsamt lades fram för utveckling
av sysselsättningen i Värmlands län,

1978/79:1550 av Bertil Måbrink (vpk) och Jörn Svensson (vpk), vari yrkats
att riksdagen hos regeringen begärde att en statlig industri- och sysselsättningsplan
utarbetades för Gävleborgs län i enlighet med vad som angetts i
motionen,

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

3 Riksdagens protokoll 1978/79:170-171

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

1978/79:1551 av Bernt Nilsson m. fl. (s),

1978/79:1553 av Arne Nygren m. fl. (s),

1978/79:1556 av Johan Olsson (c) och Sven-Olov Träff (m),

1978/79:1563 av ivan Svanström (c) och Gösta Andersson (c),

1978/79:1567 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari yrkats att riksdagen hos
regeringen skulle anhålla om

1. att en statlig industri- och sysselsättningsplan för Stockholms län
utarbetades i enlighet med vad som sagts i denna motion,

2. att regeringen i övrigt vidtog åtgärder i enlighet med förslagen i denna
motion,

1978/79:1618 av Georg Danell m. fl. (m), vari yrkats att riksdagen med
ändring av sitt beslut 1976 uttalade att planeringen av Stockholms län borde
inriktas på den övre gränsen i den aktuella planeringsramen för 1985,

1978/79:1653 av Thorbjörn Fälldin m. fl. (c), vari yrkats

1. att riksdagen som sin mening gav regeringen till känna vad som anförts i
motionen 1978/79:1652 beträffande allmänna riktlinjer för en ny regionalpolitik
och sysselsättningspolitik,

2. att riksdagen hos regeringen begärde förslag om en stödområdesindelning
i enlighet med vad som anförts i motionen 1978/79:1652,

3. att riksdagen som sin mening uttalade att nytillkommande statliga
centrala myndigheter borde lokaliseras till orter utanför Stockholmsområdet,

4. att riksdagen hos regeringen begärde att statliga myndigheter ålades att
utarbeta planer för decentralisering av verksamheten i enlighet med vad som
anförts i motionen 1978/79:1652,

5. att riksdagen som sin mening gav regeringen till känna vad som anförts
om behovet av regionalpolitisk! stöd till de areella näringarna,

1978/79:1665 av Johan Olsson m. fl. (c),

1978/79:2030 av Sven Aspling m. fl. (s), vari yrkats

1. att riksdagen beslutade hos regeringen anhålla att en sammanhållen
plan för närings- och sysselsättningsutvecklingen i Värmlands län skulle
utarbetas,

2. att riksdagen som sin mening gav regeringen till känna vad i denna
motion anförts om riktlinjer för och innehåll i en sådan åtgärdsplan,

34

1978/79:2031 av Nils Berndtson (vpk) och Eva Hjelmström (vpk), vari
yrkats att riksdagen beslutade att hos regeringen begära en utvecklingsplan
för Värmlands län enligt vad i motionen anförts,

1978/79:2040 av Karl Hallgren m. fl. (vpk), vari yrkats

1. att riksdagen med instämmande i vad som i motionen anförts uttalade
att en industri- och sysselsättningsplan borde utarbetas för Gotland,

2. att riksdagen hemställde hos regeringen om åtgärder till stöd för
fiskerinäring och trädgårdsodling på Gotland,

1978/79:2043 av Kurt Hugosson m. fl. (s),

1978/79:2047 av Stig Josefson m. fl. (c),

1978/79:2056 av Johan Olsson m. fl. (c)

1978/79:2057 av Martin Olsson (c) och Margit Odelsparr (c), vari yrkats att
riksdagen beslutade

1. att ett industricentrum skulle etableras i Ånge kommun,

2. uttala att vid nystartande, utbyggnad eller omlokalisering av statlig
förvaltning o. d. samt av statlig industriell verksamhet Ånge borde prioriteras
som lokaliseringsort,

3. att hos regeringen anhålla om att frågan om inrättande av lasertekniskt
centrum i Ånge skyndsamt utreddes,

4. att hos regeringen anhålla om att en speciell arbetsgrupp tillsattes för
lösande av glesbygdskommunernas problem med utgångspunkt i Änges
situation,

1978/79:2059 av Thage Peterson m. fl. (s),

1978/79:2060 av Hans Petersson i Röstånga m. fl. (fp),

1978/79:2061 av Arne Pettersson m. fl. (s), vari yrkats att riksdagen
beslutade ge regeringen i uppdrag att medverka till en sysselsättningsplanering
som anförts i motionen,

1978/79:2065 av Marianne Stålberg m. fl. (s),

1978/79:2121 av Anders Dahlgren m. fl. (c) såvitt nu var i fråga (yrkandet

2),

1978/79:2145 av Bengt Gustavsson m. fl. (s)

dels de med anledning av propositionen 1978/79:112 väckta motionerna

1978/79:2436 av Bo Lundgren (m) och Wiggo Komstedt (m). vari yrkats att
riksdagen hos regeringen begärde förslag till omprövning av befolkningsramarna
för länens planering i enlighet med vad som anförts i motionen.

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

Regionalpolitiken

1978/79:2437 av Bo Lundgren (m) och Wiggo Komstedt (m),
1978/79:2439 av Sten Svensson (m) och Karl Leuchovius (m), vari yrkats

35

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

Regionalpolitiken

att riksdagen hos regeringen begärde förslag till omprövning av befolkningsramen
för Skaraborgs län i enlighet med vad som anförts i motionen,

1978/79:2442 av Erik Johansson i Hållsta m. fl. (c),

1978/79:2443 av Ivar Högström (s) och Rune Jonsson i Husum (s),

1978/79:2450 av Karin Flodström m. fl. (s), vari yrkats att riksdagen som
sin mening gav regeringen till känna vad i motionen föreslagits som
stödområdesindelning i Örebro län,

1978/79:2451 av Erik Hovhammar m. fl. (m), vari yrkats att riksdagen
beslutade inplacera Gotlands kommun i inre stödområde 5,

1978/79:2452 av Torkel Lindahl (fp) och Georg Åberg (fp), vari yrkats att
riksdagen uttalade sig för att kommuner som ingick i stödområde och
samtidigt ingick i primärt rekreationsområde borde erhålla stöd till turistnäringen
på samma villkor som kommuner i grupp 4,

1978/79:2453 av Kalevi Wernebrink m. fl. (c),

1978/79:2470 av Rolf Dahlberg (m), vari yrkats

1. att riksdagen beslutade att Gävle och Sandvikens kommuner skulle
inplaceras i stödområde 3 samt att Hofors, Ockelbo, Bollnäs, Söderhamns,
Hudiksvalls, Nordanstigs och Ovanåkers kommuner skulle inplaceras i
stödområde 4,

2. att riksdagen beslutade att Gävleborgs län skulle tilldelas 50 milj. kr. för
särskilt regionalpolitisk! stöd för budgetåret 1979/80 enligt vad som i
motionen anförts,

1978/79:2471 av Erik Wärnberg m. fl. (s), vari yrkats att riksdagen
beslutade att kommunerna Kinda och Ydre samt Östergötlands skärgård
skulle placeras i stödområde 3 och att kommunerna Valdemarsvik, Åtvidaberg,
Boxholm och Ödeshög skulle placeras i stödområde 2,

1978/79:2498 av Arne Andersson i Ljung (m),

1978/79:2499 av Anton Fågelsbo (c) och Kerstin Göthberg (c),

1978/79:2500 av Torsten Gustafsson (c) och Per-Axel Nilsson (s), vari
yrkats att riksdagen skulle

1. beträffande förslaget till rikets indelning i stödområden besluta att
Gotland skulle inplaceras i stödområde 5,

2. beträffande föreslagna riktlinjer för åtgärder i glesbygder som sin
mening ge regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av
glesbygdsstöd på Gotland,

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

1978/79:2502 av Olle Göransson m. fl. (s),

1978/79:2503 av Ingemar Hallenius m. fl. (c, fp, m), vari yrkats att
riksdagen beslutade

1. att Falköpings, Gullspångs och Karlsborgs kommuner skulle inplaceras
i stödområde 2 och att Töreboda kommun skulle inplaceras i stödområde
1,

2. att lokaliseringsstöd kunde utgå till projekt i kommuner utanför
stödområde, för att motverka en negativ utveckling som förorsakades av
företagsnedläggning eller motsvarande allvarliga störningar på arbetsmarknaden,

1978/79:2504 av Nils Hjorth m. fl. (s),

1978/79:2505 av Gördis Hörnlund (s) och Rune Carlstein (s), vari yrkats att
riksdagen beslutade att Borås, Marks, Ulricehamns, Svenljunga och Tranemo
kommuner vid stödområdesindelningen skulle ingå i grupp 3 och att också
Herrljunga kommun skulle ingå i stödområde 3,

1978/79:2506 av Paul Jansson m. fl. (s), vari yrxats

1. att riksdagen vid behandling av propositionen 1978/79:112 beslutade att
kommunerna Gullspång, Töreboda, Karlsborg och Falköping skulle inplaceras
i stödområde i enlighet med vad som föreslagits av länsstyrelsen i
Skaraborgs län,

2. att riksdagen som sin mening gav regeringen till känna vad som i
motionen anförts beträffande framtida kriterier för landets indelning i
stödområden,

1978/79:2507 av Erik Johansson i Simrishamn m. fl. (s), vari yrkats att
riksdagen beslutade uttala sig för

1. att Simrishamns, Tomelilla, Östra Göinge och Osby kommuner borde
inplaceras i övrigt stödområde 2,

2. att planeringstalet för Kristianstads län för 1985 borde höjas med
10 000,

1978/79:2501 av Wilhelm Gustafsson m. fl. (fp, c, m), vari yrkats att
riksdagen beslutade

1. att kommunerna Borås, Mark, Ulricehamn, Svenljunga och Tranemo i
Södra Älvsborg skulle föras till allmänt stödområde 3,

2. att Herrljunga kommun likaledes skulle föras till samma stödområde,

3. att uttala sig för att ett regionalt investmentbolag bildades i Älvsborgs
län med huvudsaklig uppgift att stödja expansion och nyetablering av företag
i det av tekokrisen drabbade södra Älvsborg,

1978/79:2508 av Hilding Johansson m. fl. (s), vari yrkats

37

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

Regionalpolitiken

1. att kommunerna Bengtsfors, Dals-Ed, Färgelanda, Mellerud och Åmål
skulle inplaceras i allmänt stödområde 4,

2. att Herrljunga kommun fick samma inplacering i övrigt stödområde
som Borås kommun,

3. att Lilla Edets kommun skulle placeras i övrigt stödområde 2,

1978/79:2509 av Arne Nygren m. fl. (s), vari yrkats att riksdagen beslutade
att i den områdesindelning för regionalpolitisk! stöd som föreslagits i
propositionen 1978/79:112 placera Nordmalings och Vännäs kommuner
enligt länsstyrelsens förslag i stödområde 5,

1978/79:2510 av Yngve Nyquist m. fl. (s), vari yrkats att riksdagen
beslutade fastställa följande stödområdesindelning i Kopparbergs län:

Kommun Stödområde

Malung Inre stödområde 6

Vansbro Inre stödområde 6

Älvdalen Inre stödområde 6

Avesta Inre stödområde, 5

dock med temporär inplacering av
Horndalsom rådet i inre stödområde 6
Ludvika Inre stödområde, 5

dock med temporär inplacering
i inre stödområde 6
Mora Inre stödområde 5

Orsa Inre stödområde 5

Rättvik Inre stödområde 5

Smedjebacken Inre stödområde 5

Leksand Allmänt stödområde 4

Borlänge Allmänt stödområde 3

Falun Allmänt stödområde 3

Gagnef Allmänt stödområde 3

Hedemora Allmänt stödområde 3

Säter Allmänt stödområde 3

1978/79:2511 av Marianne Ståhlberg m. fl. (s), vari yrkats att riksdagen
beslutade

1. att de stödområden, där de regionalpolitiska stöden föreslagits utgå,
begränsades till de nuvarande inre och allmänna stödområdena,

2. att samtliga kommuner i Jämtlands län utom Östersund fick högsta
föreslagna stöd, dvs. enligt normer som föreslagits gälla för stödområde 6,
samt att Östersunds kommuns placering i stödområde 4 borde omprövas,

3. att subventionsnivån för turistinvesteringar höjdes,

4. att användningen av offertprincipen begränsades till stödområde 5 och

6,

5. att ett industricentrum uppfördes i Sveg, Härjedalens kommun.

38

6. att bevilja statliga medel till ett regionalt utvecklingsbolag,

Nr 170

1978/79:2512 av Ingvar Svanberg m. fl. (s), vari yrkats att riksdagen
skulle

1. som sin mening ge regeringen till känna vadsom i motionen anförts om
anslagsformer och handläggningsordning av stöd till kommersiell service,

2. som sin mening ge regeringen till känna vad som i motionen anförts om
riktlinjer för tillämpningen av investeringsstöd och driftstöd,

3. till Bidrag till kommersiell service under elfte huvudtiteln för budgetåret
1979/80 anvisa ett förslagsanslag av 4 500 000 kr.,

4. till Lån till investeringar för kommersiell service förbudgetåret 1979/80
anvisa ett i förhållande till regeringens förslag med 2 000 000 kr. förhöjt
investeringsanslag av 10 000 000 kr.,

1978/79:2513 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari yrkats att riksdagen, med
avslag på propositionen, beslutade om en ny typ av regionalpolitik av
styrningskaraktär och med den inriktning som skisserades i motionens
10-punktsprogram,

1978/79:2514 av Olle Westberg i Hofors m. fl. (s), vari yrkats att riksdagen
beslutade att kommunerna i Gävleborgs län skulle placeras i stödområden
enligt det förslag som länsstyrelsen hade redovisat,

1978/79:2515 av Håkan Winberg (m),

1978/79:2553 av Kerstin Andersson i Hjärtum (c) och Gunde Raneskog
(c),

1978/79:2554 av Sven Aspling m. fl. (s), vari yrkats

1. att riksdagen skulle anhålla att regeringen utformade en plan över hur
Värmlandsproblemen skulle lösas,

2. att riksdagen uttalade sig för att stödområdesindelningen i länet
ändrades i enlighet med länsstyrelsens förslag,

3. att riksdagen beslutade att motionens innehåll i övrigt gavs regeringen
till känna för beaktande vid utformningen av den framtida regionalpolitiken,

1978/79:2555 av Frida Berglund m. fl. (s), vari yrkats att riksdagen skulle
uttala

1. att det nya glesbygdsstödet borde betraktas som inledningen till en
regionalpolitisk! motiverad glesbygdspolitik, som utformades mer från
sociala och sysselsättningspolitiska värderingar än från gängse jordbrukspolitiska
principer,

2. att det nya glesbygdsstödet borde administreras av länsstyrelsen, som
hade att samarbeta med statliga länsorgan, utvecklingsfonden och kommunerna
för att ernå effektivitet, smidighet och en omsorgsfull resursan -

Torsdagen den
7 juni 1979

R egionalpolitiken

Nr 170

Torsdagen den
7 juni 1979

R egionalpolitiken

vändning med rätt för länsstyrelsen att delegera lämpliga funktioner till nyssnämnda
organ,

1978/79:2556 av Gunnar Björk i Gävle m. fl. (c), vari yrkats att riksdagen
hos regeringen hemställde att kommunerna i Gävleborgs län inplacerades i
stödområde enligt vad som anförts i motionen,

1978/79:2557 av Gösta Bohman m. fl. (m), vari yrkats

1. att riksdagen godkände de allmänna riktlinjer för regionalpolitiken som
förordats i motionen,

2. att riksdagen hos regeringen hemställde om förslag till sänkning av
socialförsäkringsavgiften i det allmänna stödområdet (stödområde 3 och 4)
med tre procentenheter och i det inre stödområdet (stödområde 5 och 6) med
fem procentenheter,

3. att riksdagen beslutade att hos regeringen hemställa om förslag till
avräkning av sänkta kostnader för arbetsgivaravgifter mot utfallande skatteutjämningsbidrag,

4. att riksdagen hos regeringen hemställde om förslag beträffande inrättande
av särskilda regionala investeringsfonder i enlighet med vad som
anförts i motionen 1978/79:1108,

5. att riksdagen med avslag på propositionen 1978/79:112 i motsvarande
del som sin mening gav regeringen till känna vad som i motionen anförts om
utformningen av de regionalpolitiska stödformerna,

6. att riksdagen med avslag på propositionen 1978/79:112 i motsvarande
del till Regionalpolitisk! stöd:

a) Bidragsverksamhet för budgetåret 1979/80 anvisade ett förslagsanslag
av 273 300 000 kr.,

b) Lokaliseringslån förbudgetåret 1979/80 anvisade ett investeringsanslag
av 600 000 000 kr.,

7. att riksdagen som sin mening gav regeringen till känna vad som i
motionen hade anförts om stödområdesindelningen,

8. att riksdagen som sin mening gav regeringen till känna vad som i
motionen hade anförts beträffande den offentliga sektorns utbyggnad i
regionalpolitisk! hänseende,

9. att riksdagen som sin mening gav regeringen till känna vad som i
motionen hade anförts om utvidgningen av lokaliseringssamrådet,

10. att riksdagen som sin mening gav regeringen till känna vad som i
motionen hade anförts om inriktningen av länsplaneringen,

11. att riksdagen skulle avslå förslaget i propositionen 1978/79:112 att till
åtgärder i anslutning till länsplanering för budgetåret 1979/80 anvisa ett
reservationsanslag av 35 000 000 kr.,

12. att riksdagen som sin mening gav regeringen till känna vad som i
motionen hade anförts om de regionalpolitiska planeringsinstrumenten,

13. att riksdagen som sin mening gav regeringen till känna vad som i
motionen hade anförts om tillämpningen av den s. k. offertprincipen,

14. att riksdagen med avslag på propositionen 1978/79:112 i motsvarande

del gav regeringen till känna vad i motionen anförts om organisationsformerna
för anslagsfördelningen till kommersiell service i glesbygd,

15. att riksdagen uttalade att en förbättrad tidningsdistribution i glesbygd i
princip enligt konsumentverkets förslag snarast möjligt borde genomföras,

1978/79:2558 av Karl Boo m. fl. (c, m), vari yrkats att riksdagen beslutade
att Kopparbergs läns kommuner skulle inplaceras i stödområden i enlighet
med vad som anförts i motionen,

1978/79:2559 av Fritz Börjesson (c),

1978/79:2560 av Olle Eriksson (c) och Rune Johansson i Åmål (s),

1978/79:2561 av Bengt Fagerlund m. fl. (s), vari yrkats att riksdagen
skulle

1. som sin mening ge regeringen till känna vad i motionen anförts om
planeringstal för länsutvecklingen fram till 1985,

2. som sin mening ge regeringen till känna vad i motionen anförts om
lokaliseringspolitiskt stöd inom en och samma kommun,

3. som sin mening ge regeringen till känna vad i motionen anförts som det
eventuella framtida behovet att införa fullmaktslag för etableringskontroll,

4. besluta uttala att regeringen allt framgent borde kunna medge räntebefrielse
för lokaliseringslån i vissa särskilda fall,

5. besluta att kommunal styrelserepresentation infördes i företag som fick
lokaliseringsmedel,

6. hos regeringen begära att förslag skyndsamt förelädes riksdagen om
kommunal styrelserepresentation i företag som fick lokaliseringsmedel,

7. besluta att som allmänt villkor för lokaliseringspolitiskt stöd borde gälla
att förhållandena mellan stödföretaget och dess anställda reglerades genom
kollektivavtal,

8. som sin mening ge regeringen till känna vad i motionen anförts om
underlag för riksdagens framtida beslut om uppförande av nya industricentra,

9. som sin mening ge regeringen till känna vad i motionen anförts om
regler för prissättning vid försäljning av lokal i industricentra,

10. som sin mening ge regeringen till känna vad i motionen anförts om
fortlöpande uppföljning av möjligheterna att omlokalisera central statlig
verksamhet,

1978/79:2562 av Thorbjörn Fälldin m. fl. (c), vari yrkats att riksdagen
beslutade

1. att beträffande mål och riktlinjer för regionalpolitiken

a. uttala att regionalpolitiken borde inriktas så att den långsiktigt främjade
en decentraliserad samhällsstruktur,

b. godkänna de allmänna riktlinjer och mål i övrigt för regionalpolitiken
som angetts i motionen.

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

Nr 170

Torsdagen den
7 juni 1979

Regionalpolitiken

2. att beträffande länsplaneringen

a. uttala att länsplaneringen på sikt borde överordnas olika former av statlig
sektorsplanering i länen,

b. hemställa hos regeringen om förslag till reformering av länsplaneringen i
syfte att möjliggöra ett länsdemokratiskt ställningstagande till länsprogrammen,

3. att beträffande ortsplan, planeringstal och stödområden

a. uttala att ortsplanen inte borde ha några styrande funktioner utan enbart
tjäna som beskrivningsmodell,

b. uttala att riksdagens uttalande 1976 om inriktningen av planeringen i
länen i förhållande till befolkningsramarna borde äga fortsatt giltighet,

c. godkänna det förslag till kommunernas inplacering i stödområden som
redovisades i bilaga till motionen,

4. att beträffande den offentliga sektorn

a. uttala att nytillkommande statliga myndigheter borde lokaliseras utanför
Stockholmsområdet,

b. hemställa hos regeringen att denna ålade centrala statliga myndigheter
att utarbeta planer för en decentralisering av resp. verks verksamhet i enlighet
med vad som hade anförts i motionen,

c. till Särskilda regionalpolitiska åtgärder i statlig verksamhet m. m. för
budgetåret 1979/80 anvisa ett reservationsanslag av 100 milj. kr. i enlighet
med vad som hade anförts i motionen,

5. att beträffande det regionalpolitiska stödet till näringslivet och turismen a.

hemställa hos regeringen om utredning beträffande åtgärder för att 11 till
stånd en nödvändig regional omfördelning av sysselsättningen inom den
privata service- och tjänstesektorn,

b. investeringsfonderna i vissa fall fick utnyttjas i regionalpolitisk! syfte i
kombination med lokaliseringspolitiskt stöd,

c. användningen av stöd enligt offertprincipen till industri m. m. begränsades
till stödområdena 5 och 6,

d. stöd till företag inom turistnäringen utöver i propositionen angivna
principer fick lämnas till anläggningar inom primära rekreationsområden
belägna i stödområde 3,

e. möjligheter öppnades att lämna lokaliseringsstöd till energianläggningar
baserade på skogsavfall, torv och andra inhemska bränslen i enlighet med vad
som hade anförts i motionen,

f. hemställa hos regeringen om utredning och förslag beträffande någon
form av generellt sysselsättningsstöd i regionalpolitisk! syfte inom stödområdena
5 och 6 i enlighet med vad som hade anförts i motionen,

6. att beträffande de regionala utvecklingsfondernas verksamhet uttala att
medel borde reserveras inom ramen för lämnade anslag till de regionala
utvecklingsfonderna för insatser i glesbygder i enlighet med vad som hade
anförts i motionen,

7. att beträffande särskilda åtgärder i glesbygden

a. bidrag till s. k. IKS-verksamhet (intensifierad kommunal sysselsätt -

ningsplanering) fick utgå med upp till 90 % av lönekostnader och eventuella
resekostnader,

b. till Åtgärder i glesbygder för budgetåret 1979/80 anvisa ett reservationsanslag
av 200 000 000 kr.,

c. medge att kreditgarantier fick lämnas under budgetåret 1979/80 med
sammanlagt högst 100 000 000 kr. för lån till etableringaroch utvidgningar av
företag i glesbygder i enlighet med vad som hade anförts i motionen,

d. uttala att bl. a. lantbruksnämndernas rådgivningsverksamhet i ökad
utsträckning borde inriktas på lokal rådgivning i enlighet med vad som
anförts i motionen,

e. godkänna de riktlinjer för samhällets glesbygdsinsatser i övrigt som hade
anförts i motionen,

1978/79:2563 av Hans Gustafsson m. fl. (s, c, fp, m),

1978/79:2564 av Rolf Hagel (apk) och Alf Lövenborg (apk), vari yrkats

1. att riksdagen hos regeringen hemställde om en plan för en för hela
landet sammanhållen sysselsättningspolitik,

2. att riksdagen avvisade regeringens förslag om att stimulera s. k. ökad
rörlighet,

3. att riksdagen i övrigt som sin mening gav regeringen till känna vad som
framhållits i denna motion,

1978/79:2565 av Erik Hovhammar (m), vari yrkats att riksdagen beslutade
att Uppvidinge kommun inplacerades i stödområde 2 och att Lessebo och
Tingsryds kommuner inplacerades i stödområde 1,

1978/79:2566 av Nils Hörberg (fp),

1978/79:2567 av Filip Johansson (c) och Torsten Stridsman (c),

1978/79:2568 av Bengt Kindbom (c), vari yrkats att riksdagen beslutade
höja planeringstalen för Skaraborgs län i enlighet med vad som anförts i
motionen,

1978/79:2569 av Göthe Knutson (m), vari yrkats att riksdagen beslutade att
inplacera de värmländska kommunerna i enlighet med länsstyrelsens i
Värmlands län förslag, dvs. Torsby i stödområde 6, Filipstad, Hagfors,
Munkfors, Storfors och Sunne i 5, Arvika, Eda, Kristinehamn, Säffle och
Årjäng i 4, Forshaga, Grums, Hammarö, Karlstad och Kil i 3,

1978/79:2570 av Eric Kronmark (m) och Lars Schött (m), vari yrkats att
riksdagen beslutade inplacera Borgholms och Mörbylånga kommuner i
stödområde 4 och Högsby, Hultsfreds och Vimmerby kommuner i stödområde
2,

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpoliliken

43

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

Regionalpolitiken

1978/79:2571 av Erik Larsson m. fl. (c), vari yrkats att riksdagen hos
regeringen begärde att förslag förelädes riksdagen, innebärande att stödområdesprincipen
som grund för regionalpolitisk! stöd ersattes med befolkningsmässiga
och näringspolitiska målsättningsprinciper, generellt gällande för
hela landet,

1978/79:2572 av Svante Lundkvist m. fl. (s, c, fp, m), vari yrkats

1. att riksdagen som sin mening gav regeringen till känna vad som i
motionen anförts beträffande möjligheterna att i kommuner med befintlig
outnyttjad industriell kapacitet och sysselsättningssvårigheterge regionalpolitisk!
stöd,

2. att riksdagen uttalade att regeringen redan nu borde förbereda effektivare
åtgärder för att motverka att de kunskapsintensiva arbetsuppgifterna
inom näringslivet koncentrerades till ett fåtal områden i landet,

1978/79:2573 av Kjell Mattsson (c) och Kerstin Andersson i Hjärtum
(c),

1978/79:2574 av Kjell Mattsson m. fl. (c, s, m), vari yrkats

1. att riksdagen beslutade att inplacera kommunerna Strömstad, Tanum,
Sotenäs och Munkedal i allmänna stödområdet, grupp 4, eller

2. att riksdagen, om förslaget under 1 inte vann riksdagens bifall,
beslutade

a. att stöd till turistanläggningar skulle utgå även inom allmänna stödområdet,
grupp 3, om området samtidigt var s. k. primärt rekreationsområde,

b. att stöd till kommunala industrilokaler skulle utgå även inom allmänna
stödområdet, grupp 3, om området samtidigt var s. k. primärt rekreationsområde,

1978/79:2575 av Tore Nilsson (m), vari yrkats att riksdagen godkände
länsstyrelsens i Västerbotten förslag till inplacering av kommunerna i
stödområde,

1978/79:2576 av Magnus Persson m. fl. (s),

1978/79:2577 av Åke Polstam m. fl. (c).

1978/79:2578 av Christina Rogestam (c) och Anna Eliasson (c),

1978/79:2579 av Per-Olof Strindberg (m),

1978/79:2580 av Ingvar Svanberg m. fl. (s), vari yrkats att riksdagen skulle
besluta att Arvidsjaurs kommun placerades i stödområde 6,

44

1978/79:2581 av Åke Wictorsson (s) och Sven Lindberg (s), vari yrkats att
riksdagen beslutade

1. att hos regeringen anhålla att regler för den nya stödformen Stöd till
företag i glesbygder förelädes riksdagen för beslut,

2. att som sin mening ge regeringen till känna vad som i motionen anförts
om handläggningen av ärenden om glesbygdsstöd på länsnivå där bestämmanderätten
skulle tillkomma länsstyrelsen,

1978/79:2582 av Åke Wictorsson m. fl. (s)

1978/79:2583 av Svea Wiklund (c),

1978/79:2584 av Nils Åsling (c) och Per Stjernström (c), vari yrkats att
riksdagen beslutade att hänföra kommunerna i Jämtlands län till stödområden
enligt vad som i motionen föreslagits,

dels den med anledning av propositionen 1978/79:126 väckta motionen
1978/79:2238 av Nils Åsling (c) och Per Stjernström (c),

dels de från andra utskott överlämnade, under allmänna motionstiden vid
1978/79 års riksmöte väckta motionerna

1978/79:758 av Hans Alsén m. fl. (s) såvitt nu var i fråga (yrkandena 3—5) —
denna motion hade i dessa delar remitterats till näringsutskottet men
sedermera överlämnats till arbetsmarknadsutskottet - och

1978/79:1881 av Georg Andersson m. fl. (s), vari yrkats att riksdagen
beslutade att inrätta en professur i regionalekonomi vid universitetet i Umeå
- denna motion hade remitterats till utbildningsutskottet men sedermera
överlämnats till arbetsmarknadsutskottet.

Utskottet hemställde

1. beträffande avslag på propositionen 1978/79:112 m. m. att riksdagen
skulle avslå motionen 1978/79:2513,

2. beträffande plan för en sammanhållen sysselsättningspolitik m. m. att
riksdagen skulle avslå motionerna 1978/79:772 och 1978/79:2564, yrkandena
1 och 3,

3. beträffande regionalpolitikens inriktning att riksdagen skulle avslå
motionerna

A. 1978/1979:1653, yrkandet l,och 1978/79:2562, yrkandena 1 a och 1 b,
samt

B. 1978/79:2564, yrkandet 2,

4. beträffande generellt verkande medel i regionalpolitiken att riksdagen
skulle avslå motionen 1978/79:2557, yrkandet 1,

5. beträffande omprövning av länsplaneringen att riksdagen skulle avslå
motionen 1978/79:2557, yrkandet 10,

6. beträffande länsplanering och den statliga sektorsplaneringen att motionen
1978/79:2562, yrkandet 2 a, inte föranledde någon riksdagens åtgärd,

7. beträffande starkare länsdemokratisk förankring av länsplaneringen att
motionen 1978/79:2562, yrkandet 2 b, inte föranledde någon riksdagens
åtgärd.

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

8. beträffande initiativ till en aktiv kommunal sysselsättningsplanering att
motionen 1978/79:1070 inte föranledde någon riksdagens åtgärd,

9. beträffande vidgning av de regionala arbetsgruppernas verksamhet att
motionen 1978/79:1041 inte föranledde någon riksdagens åtgärd,

10. beträffande sambandet mellan länsplaneringen och bebyggelseplaneringen
att motionen 1978/79:2573 inte föranledde någon riksdagens
åtgärd,

11. beträffande successiv anpassning av ortsplanen att motionen 1978/
79:2557, yrkandet 12 i motsvarande del, inte föranledde någon riksdagens
åtgärd,

12. beträffande ortsplanen som beskrivningsmodell att riksdagen med
avslag på motionen 1978/79:2562, yrkandet 3 a, godkände vad regeringen
förordat i fråga om ortsplanen som planeringsinstrument i regionalpolitiken, i
den mån frågan inte behandlats i föregående punkt,

13. att riksdagen lade till handlingarna vad som anförts i propositionen
1978/79:112 om ortsplanen med anledning av riksdagens beslut om utvärdering
av ortsplanesystemet,

14. beträffande planeringstal för länen att riksdagen med anledning av
motionerra 1978/79:1618, 1978/79:2436, 1978/79:2439, 1978/79:2507,
yrkandet 2, 1978/79:2557, yrkandet 12 i motsvarande del, 1978/79:2561,
yrkandet 1, 1978/79:2562, yrkandet 3 b, och 1978/79:2568 som sin mening
gav regeringen till känna vad utskottet anfört om översyn av planeringstalen,

15. beträffande begäran om förslag om stödområdesindelning att motionen
1978/79:1653, yrkandet 2, inte föranledde någon riksdagens åtgärd,

16. beträffande möjligheten att lämna regionalpolitisk! stöd utanför
stödområdena, m. m. att riksdagen med anledning av motionerna 1978/
79:1037,1978/79:2503, yrkandet 2,1978/79:2506, yrkandet 2, 1978/79:2511,
yrkandet 1, 1978/79:2557, yrkandet 7, 1978/79:2571 och 1978/79:2572,
yrkandet 1, som sin mening gav regeringen till känna vad utskottet
anfört,

17. beträffande principen att kommun inte fick delas på flera stödområden
att riksdagen med bifall till motionen 1978/79:2561, yrkandet 2, godkände
vad utskottet anfört,

18. beträffande delegation för omlokaliseringsfrågor m. m. att riksdagen
med bifall till motionen 1978/79:2561, yrkandet 10, samt med anledning av
motionerna 1978/79:1653, yrkandet 3, och 1978/79:2562, yrkandet 4 a, som
sin mening gav regeringen till känna vad utskottet anfört,

19. beträffande anslag till särskilda regionalpolitiska åtgärder i den statliga
verksamheten, m. m.

A. att motionerna 1978/79:1653, yrkandet 4. och 1978/79:2562, yrkandet
4 b, inte föranledde någon åtgärd,

B. att riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:2562, yrkandet 4 c,

20. beträffande uttalande om kommunernas och landstingens roll i
regionalpolitiken att riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:2557, yrkandet
8,

21. beträffande sänkning av socialförsäkringsavgifterna att riksdagen

skulle avslå motionerna 1978/79:1533 samt 1978/79:2557, yrkandena 2 och

3,

22. beträffande utbyggnad av sysselsättningsstödet att riksdagen med
bifall till regeringens förslag skulle avslå motionen 1978/79:2557, yrkandet 5 i
motsvarande del,

23. beträffande utredning om ett generellt sysselsättningsstöd att riksdagen
skulle avslå motionen 1978/79:2562, yrkandet 5 f,

24. beträffande införande av ett framtida lönekostnadsbidrag, m. m. att
riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:2566,

25. beträffande regionala investeringsfonder att riksdagen skulle avslå
motionen 1978/79:2557, yrkandet 4,

26. beträffande användning av investeringsfonder i kombination med
lokaliseringspolitiskt stöd att motionen 1978/79:2562, yrkandet 5 b, inte
föranledde någon riksdagens åtgärd,

27. beträffande regionalpolitisk stöd till vissa energianläggningar att
motionen 1978/79:2562, yrkandet 5 e, inte föranledde någon riksdagens
åtgärd,

28. beträffande stöd till hantverk samt reparations- och underhållsverksamhet
att riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:1556,

29. beträffande stöd till kommunala industrilokaler i samtliga stödområden
att riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:2504, yrkandet 3,

30. beträffande stöd i vissa fall till kommunala industrilokaler i stödområde
3 att riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:2574, yrkandet 2 b,

31. beträffande stöd till kommunala industrilokaler på Öland samt i
Högsby m. fl. kommuner att riksdagen skulle avslå motionen 1978/
79:1563,

32. beträffande anvisande av medel för bidrag till uppförande av industrihus
i Krokoms kommun att motionen 1978/79:2238 inte föranledde någon
riksdagens åtgärd,

33. beträffande kollektivavtal som allmänt villkor för regionalpolitisk
stöd att riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:2561, yrkandet 7,

34. beträffande kommunal styrelserepresentation i stödföretag att riksdagen
skulle avslå motionen 1978/79:2561, yrkandena 5 och 6,

35. beträffande permanentning av könskvotering som villkor för regionalpolitisk
stöd m. m. att riksdagen med bifall till regeringens förslag skulle
avslå motionen 1978/79:2557, yrkandet 5 i motsvarande del,

36. beträffande bestämmelser om könskvotering att riksdagen skulle avslå
motionen 1978/79:2576,

37. beträffande övergångsregler för sysselsättningsstödet att riksdagen
godkände vad utskottet anfört,

38. beträffande möjlighet till räntebefrielse för lokaliseringslån i vissa fall
att motionen 1978/79:2561, yrkandet 4, inte föranledde någon riksdagens
åtgärd,

39. beträffande produktiva tillgångar vid tillämpningen av offertprincipen
att motionen 1978/79:2557, yrkandet 13, inte föranledde någon riksdagens
åtgärd,

40. beträffande tillämpningen av offertprincipen i stödområdena 4-6 att

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

riksdagen med bifall till regeringens förslag skulle avslå motionerna 1978/
79:2511, yrkandet 4, och 1978/79:2562, yrkandet 5 c,

41. beträffande förlängd löptid för lokaliseringslån till turistanläggningar,
m. m. att motionen 1978/79:2121, yrkandet 2, inte föranledde någon
riksdagens åtgärd,

42. beträffande storleken av stödet till turistnäringen att riksdagen med
anledning av motionen 1978/79:2511, yrkandet 3, som sin mening gav
regeringen till känna vad utskottet anfört,

43. beträffande stöd till turistnäringen i kommun som ingår i primärt
rekreationsområde att riksdagen med bifall till motionerna 1978/79:2562,
yrkandet 5 d, och 1978/79:2574, yrkandet 2 a, samt med anledning av
motionen 1978/79:2452 som sin mening gav regeringen till känna vad
utskottet anfört,

44. beträffande vidgning av lokaliseringssamrådet till service- och tjänstesektorn
att riksdagen med bifall till regeringens förslag skulle avslå motionen
1978/79:2557, yrkandet 9,

45. beträffande utredning om regional omfördelning av service- och
tjänstesektorn att riksdagen med anledning av motionerna 1978/79:2562,
yrkandet 5 a, och 1978/79:2572, yrkandet 2, som sin mening gav regeringen
till känna vad utskottet anfört,

46. beträffande effektivare kontroll av lokaliseringsstödet att motionen
1978/79:553 inte föranledde någon riksdagens åtgärd,

47. beträffande det framtida behovet av en fullmaktslag för etableringskontroll
att riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:2561, yrkandet 3,

48. att riksdagen skulle anta det genom propositionen 1978/79:112
framlagda förslaget till lag om upphävande av lagen (1970:725) om lokaliseringssamråd,

49. att riksdagen godkände de i propositionen 1978/79:112 förordade
ändrade grunderna för regionalpolitisk stöd, att tillämpas fr. o. m. budgetåret
1979/80, i den mån grunderna inte behandlats i föregående moment,

50. beträffande ordningen för framtida beslut om nya industricentra m. m.
att motionen 1978/79:2561, yrkandena 8 och 9, inte föranledde någon
riksdagens åtgärd,

51. beträffande sysselsättningsskapande åtgärder i Ånge att motionen
1978/79:2057, yrkandena 2-4, inte föranledde någon riksdagens åtgärd,

52. beträffande statligt industricentrum i Sveg att motionen 1978/79:2511,
yrkandet 5, inte föranledde någon riksdagens åtgärd,

53. beträffande statliga industricentra i Torsby m. fl. orter att motionerna
1978/79:2030, yrkandet 2 i motsvarande del, och 1978/79:2554, yrkandet 3 i
motsvarande del, inte föranledde någon riksdagens åtgärd,

54. att riksdagen godkände de i propositionen 1978/79:112 förordade
ändrade riktlinjerna för verksamheten med industricenteranläggningar i den
mån riktlinjerna inte behandlats i föregående moment,

55. att riksdagen med bifall till regeringens förslag samt med anledning av
motionerna 1978/79:391,1978/79:665 och 1978/79:2057, yrkandet 1, bemyndigade
regeringen att besluta om uppförande av industricenteranläggningar i

Ånge och Vilhelmina,

56. beträffande ytterligare insatser i glesbygder att riksdagen skulle avslå
motionen 1978/79:2562, yrkandena 6, 7 a och 7e,

57. beträffande lantbruksnämndernas lokala rådgivningsverksamhet,
m. m. att motionerna 1978/79:1653, yrkandet 5, och 1978/79:2562, yrkandet
7 d, inte föranledde någon riksdagens åtgärd,

58. beträffande handläggningen av stödet till företag i glesbygder, m. m.
att riksdagen skulle avslå motionerna 1978/79:2555 och 1978/79:2581,

59. beträffande handläggningen av stöd till kommersiell service, m. m. att
riksdagen skulle avslå motionerna 1978/79:2512, yrkandet 1, och 1978/
79:2557, yrkandet 14,

60. beträffande generösare drifts- och investeringsstöd till kommersiell
service, m. m. att riksdagen skulle

A. avslå motionerna 1978/79:758, yrkandena 3-5, och 1978/79:2512,
yrkandena 2 och 3,

B. som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet anfort om en
utredning av driftsstödet,

61. beträffande åtgärder för en förbättrad tidningsdistribution i glesbygder
att riksdagen med anledning av motionen 1978/79:2557, yrkandet 15, som sin
mening gav regeringen till känna vad utskottet anfört,

62. att riksdagen godkände de i propositionen 1978/79:112 förordade
riktlinjerna för åtgärder i glesbygder, i den mån dessa riktlinjer inte hade
behandlats i det föregående,

63. att riksdagen med bifall till propositionen 1978/79:112 och motionen
1978/79:1881 bemyndigade regeringen att inrätta en professur i regionalekonomi,

64. att riksdagen - med ändring av tidigare beslut (propositionen 1978/
79:100 bil. 12 punkten D 16, UbU 1978/79:25 p. 5, mom. 6, rskr 1978/79:244)
- till Samhällsvetenskapliga fakulteterna för budgetåret 1979/80 under
nionde huvudtiteln anvisade ett reservationsanslag av 106 911 000 kr.,

65. beträffande regionalpolitiskt forskningsprogram m. m. att riksdagen
med avslag på motionen 1978/79:2578 godkände vad som hade anförts i
propositionen 1978/79:112,

66. att riksdagen till Åtgärder i etableringsfrämjande syfte för budgetåret
1979/80 anvisade ett reservationsanslag av 12 600 000 kr.,

67. att riksdagen medgav att under budgetåren 1979/80-1983/84 regionalpolitiskt
stöd fick beviljas - utöver outnyttjat utrymme av den ram för beslut
om regionalpolitiskt stöd som hade fastställts för perioden 1973/74-1978/79 -med sammanlagt högst 7 400 000 000 kr. med den huvudsakliga fördelning
som hade angetts i propositionen 1978/79:112,

68. att riksdagen medgav regeringen att från anslaget Regionalpolitiskt
stöd: Bidragsverksamhet avsätta medel för kapitaltillskott till Stiftelsen
Industricentra och att ta i anspråk medel för att täcka stiftelsens administrationskostnader,

69. att riksdagen med bifall till regeringens förslag samt med avslag på
motionen 1978/79:2557, yrkandet 6 a, till Regionalpolitiskt stöd: Bidrags -

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

4 Riksdagens protokoll 1978/79:170-171

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

verksamhet för budgetåret 1979/80 anvisade ett förslagsanslag av 423 300 000
kr.,

70. att riksdagen med bifall till regeringens förslag samt med avslag på
motionen 1978/79:2562, yrkandet 7 b, till Åtgärder i glesbygder för budgetåret
1979/80 anvisade ett reservationsanslag av 74 000 000 kr.,

71. att riksdagen med bifall till regeringens förslag samt med avslag på
motionen 1978/79:2562, yrkandet 7 c, medgav att under budgetåret 1979/80
statlig kreditgaranti för lån till företag i glesbygder och för lån till anskaffning
av varulager beviljades med sammanlagt högst 26 000 000 kr.,

72. att riksdagen till Täckande av förluster på grund av kreditgarantier till
företag i glesbygder m. m. förbudgetåret 1979/80 anvisade ett förslagsanslag
av 1 000 kr.,

73. att riksdagen med bifall till regeringens förslag samt med avslag på
motionerna 1978/79:1665, 1978/79:2453, yrkandet 3, och 1978/79:255',
yrkandet 11, till Åtgärder m. m. i anslutning till länsplanering för budgetåret
1979/80 anvisade ett reservationsanslag av 35 000 000 kr.,

74. att riksdagen med bifall till regeringens förslag samt med avslag på
motionerna 1978/79:2437, yrkandet 2, 1978/79:2453, yrkandet 2, 1978/
79:2470, yrkandet 2, och 1978/79:2557, yrkandet 6 b, till Regionalpolitisk!
stöd: Lokaliseringslån förbudgetåret 1979/80 anvisade ett investeringsanslag
av 1 050 000 000 kr.,

75. att riksdagen med anledning av regeringens förslag samt med bifall till
motionen 1978/79:2512, yrkandet 4, till Lån till investeringar för kommersiell
service för budgetåret 1979/80 anvisade ett reservationsanslag av 10 000 000
kr.,

76. beträffande riktlinjer för regionalpolitiken i de fyra nordligaste länen
att motionen 1978/79:1553 inte föranledde någon riksdagens åtgärd,

77. beträffande inplacering i stödområde av Arvidsjaur att riksdagen med
avslag på motionen 1978/79:2580 skulle bifalla propositionens förslag om
stödområde 5,

78. beträffande inplacering i stödområde av Boden, Luleå och Piteå att
riksdagen med avslag på motionen 1978/79:2567 skulle bifalla propositionens
förslag om stödområde 4,

79. beträffande inplacering i stödområde av Lycksele och Norsjö att
riksdagen med avslag på motionen 1978/79:2583, yrkandet 1 i denna del,
skulle bifalla propositionens förslag om stödområde 5,

80. beträffande inplacering i stödområde av Skellefteå att riksdagen med
avslag på dels propositionens förslag, dels motionerna 1978/79:2583, yrkandet
1 i denna del, och 1978/79:2562, yrkandet 3 c i denna del, beslutade om
inplacering av hela kommunen i stödområde 4,

81. beträffande inplacering i stödområde av Vännäs att riksdagen med
avslag på dels propositionens förslag, dels i motsvarande delar motionerna
1978/79:2562, yrkandet 3 c, och 1978/79:2583, yrkandet 1, skulle bifalla
motionerna 1978/79:2509 och 1978/79:2575, likaså i motsvarande delar, om
inplacering av hela kommunen i stödområde 5,

82. beträffande inplacering i stödområde av Robertsfors att riksdagen med

avslag på motionen 1978/79:2575, i denna del, skulle bifalla propositionens
förslag om stödområde 4,

83. beträffande inplacering i stödområde av Nordmaling att riksdagen med
avslag på dels propositionens förslag, dels i motsvarande delar motionerna
1978/79:2509, 1978/79:2575 och 1978/79:2583, yrkandet 1, skulle bifalla
motionen 1978/79:2562, yrkandet 3 c i motsvarande del, om inplacering i
stödområde 4,

84. beträffande inplacering i stödområde av Umeå att riksdagen med
avslag på motionen 1978/79:2562, yrkandet 3 c i motsvarande del, skulle
bifalla propositionens förslag om stödområde 3,

85. beträffande förstärkta resurser till den regionala utvecklingsfonden i
Västerbottens län att motionen 1978/79:2583, yrkandet 2, inte föranledde
någon riksdagens åtgärd,

86. beträffande inplacering i stödområde av Sollefteå att riksdagen med
avslag i motsvarande delar på motionerna 1978/79:2443 och 1978/79:2515,
yrkandet 1, skulle bifalla propositionens förslag om stödområde 5,

87. beträffande inplacering i stödområde av Ånge att riksdagen med avslag
på motionen 1978/79:2515, yrkandet 1 i denna del, skulle bifalla propositionens
förslag om stödområde 5,

88. beträffande inplacering i stödområde av Örnsköldsvik att riksdagen
med avslag på dels propositionens förslag, dels i motsvarande delar motionerna
1978/79:2443 och 1978/79:2515, yrkandet 1, beslutade om inplacering
av hela kommunen i stödområde 4,

89. beträffande inplacering i stödområde av Kramfors att riksdagen med
avslag i motsvarande delar på motionerna 1978/79:2443 och 1978/79:2515,
yrkandet 1, skulle bifalla propositionens förslag om stödområde 4,

90. beträffande inplacering i stödområde av Härnösand att riksdagen med
avslag på motionen 1978/79:2515, yrkandet 1 i denna del, skulle bifalla
propositionens förslag om stödområde 3,

91. beträffande inplacering i stödområde av Sundsvall att riksdagen med
avslag i motsvarande delar på motionerna 1978/79:2515, yrkandet 1, samt
1978/79:2562, yrkandet 3 c, skulle bifalla propositionens förslag om stödområde
3,

92. beträffande inplacering i stödområde av Timrå att riksdagen med
avslag i motsvarande delar på motionerna 1978/79:2515, yrkandet 1, och
1978/79:2562, yrkandet 3 c, skulle bifalla propositionens förslag om stödområde
3,

93. beträffande ortsklassificeringen för Örnsköldsvik att riksdagen skulle
avslå motionen 1978/79:2515, yrkandet 2,

94. beträffande inplacering i stödområde av Berg och Ragunda att
riksdagen med avslag på propositionens förslag i motsvarande delar skulle
bifalla motionerna 1978/79:2511, yrkandet 2, och 1978/79:2584 om stödområde
6,

95. beträffande inplacering i stödområde av Bräcke att riksdagen med
avslag i motsvarande delar på motionerna 1978/79:2511, yrkandet 2, och
1978/79:2584 skulle bifalla propositionens förslag om stödområde 5,

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

Regionalpolitiken

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

Regionalpolitiken

96. beträffande inplacering i stödområde av Härjedalen att riksdagen med
avslag i motsvarande delar på motionerna 1978/79:2511, yrkandet 2, och
1978/79:2584 skulle bifalla propositionens förslag om stödområde 5,

97. beträffande inplacering i stödområde av Krokom att riksdagen med
avslag i motsvarande delar på motionerna 1978/79:2511, yrkandet 2, och
1978/79:2584 skulle bifalla propositionens förslag om stödområde 5,

98. beträffande inplacering i stödområde av Åre att riksdagen med avslag i
motsvarande delar på motionerna 1978/79:2511, yrkandet 2, och 1978/
79:2584 skulle bifalla propositionens förslag om stödområde 5,

99. beträffande inplacering i stödområde av Östersund att riksdagen med
avslag i motsvarande delar på motionerna 1978/79:2511, yrkandet 2, och
1978/79:2584 samt motionen 1978/79:2562, yrkandet 3 c, skulle bifalla
propositionens förslag om stödområde 4,

100. beträffande inrättande av ett regionalt utvecklingsbolag i Jämtlands
län att motionen 1978/79:2511, yrkandet 6, inte föranledde någon riksdagens
åtgärd,

101. beträffande regionalpolitiska insatser i Jämtlands län att motionen
1978/79:2065 inte föranledde någon riksdagens åtgärd,

102. beträffande inplacering i stödområde av Ljusdal att riksdagen med
avslag på motionerna 1978/79:2514 och 1978/79:2556 i motsvarande delar
skulle bifalla propositionens förslag om stödområde 5,

103. beträffande inplacering i stödområde av Bollnäs, Hudiksvall och
Söderhamn att riksdagen med avslag i motsvarande delar på motionerna
1978/79:2470, yrkandet 1, 1978/79:2514 och 1978/79:2556 skulle bifalla
propositionens förslag om stödområde 3,

104. beträffande inplacering i stödområde av Hofors dels att riksdagen
med avslag i motsvarande delar på motionerna 1978/79:2470, yrkandet 1,
1978/79:2514 och 1978/79:2556 skulle bifalla propositionens förslag om
stödområde 3, dels att motionen 1978/79:1034 inte föranledde någon
riksdagens åtgärd,

105. beträffande inplacering i stödområde av Nordanstig, Ockelbo och
Ovanåker att riksdagen med avslag i motsvarande delar på motionerna
1978/79:2470, yrkandet 1, 1978/79:2514 och 1978/79:2556 samt motionen
1978/79:2562, yrkandet 3 c, skulle bifalla propositionens förslag om stödområde
3,

106. beträffande inplacering i stödområde av Gävle och Sandviken att
riksdagen med avslag i motsvarande delar på motionerna 1978/79:2470,
yrkandet 1, 1978/79:2514 och 1978/79:2556 samt motionen 1978/79:2562,
yrkandet 3 c, skulle bifalla propositionens förslag om stödområde 2,

107. beträffande regionalpolitiska åtgärder i Gävleborgs län, m. m.

A. att motionen 1978/79:289 inte föranledde någon riksdagens åtgärd,

B. att motionen 1978/79:483 inte föranledde någon riksdagens åtgärd,

108. beträffande sysselsättningsskapande åtgärder i Gävleborgs län att
motionen 1978/79:771 inte föranledde någon riksdagens åtgärd,

109. beträffande utarbetandet av en statlig industri- och sysselsättningsplan
för Gävleborgs län att motionen 1978/79:1550 inte föranledde någon

riksdagens åtgärd,

110. beträffande intensifierade glesbygdsinsatser i Gävleborgs län att
motionen 1978/79:2056 inte föranledde någon riksdagens åtgärd,

111. beträffande inplacering i stödområde av Malung, Vansbro och
Älvdalen att riksdagen med avslag i motsvarande delar på motionerna
1978/79:2510 och 1978/79:2558 skulle bifalla propositionens förslag om
stödområde 5,

112. beträffande inplacering i stödområde av Mora och Orsa att riksdagen
med. avslag i motsvarande delar på motionerna 1978/79:2510 och 1978/
79:2558 skulle bifalla propositionens förslag om stödområde 4,

113. beträffande inplacering i stödområde av Avesta att riksdagen med
avslag i motsvarande delar på motionerna 1978/79:2510 och 1978/79:2558
skulle bifalla propositionens förslag om stödområde 3,

114. beträffande inplacering i stödområde av Borlänge och Falun att
riksdagen med avslag i motsvarande delar på motionen 1978/79:2562,
yrkandet 3 c, skulle bifalla propositionens förslag om stödområde 3,

115. beträffande inplacering i stödområde av Gagnef och Hedemora att
riksdagen med avslag i motsvarande delar på motionen 1978/79:2558 skulle
bifalla propositionens förslag om stödområde 3,

116. beträffande inplacering i stödområde av Leksand att riksdagen med
avslag i motsvarande delar på motionerna 1978/79:2510 och 1978/79:2558
skulle bifalla propositionens förslag om stödområde 3,

117. beträffande inplacering i stödområde av Ludvika att riksdagen med
avslag i motsvarande delar på motionerna 1978/79:2510, 1978/79:2558 och
1978/79:2562, yrkandet 3 c, skulle bifalla propositionens förslag om stödområde
3,

118. beträffande inplacering i stödområde av Rättvik och Smedjebacken
att riksdagen med avslag i motsvarande delar på motionerna 1978/79:2510
och 1978/79:2558 skulle bifalla propositionens förslag om stödområde 3,

119. beträffande inplacering i stödområde av Säter att riksdagen med
avslag på motionen 1978/79:2558 i motsvarande del skulle bifalla propositionens
förslag om stödområde 3,

120. beträffande regionalpolitiska insatser m. m. i Kopparbergs län att
motionen 1978/79:551 inte föranledde någon riksdagens åtgärd,

121. beträffande regionalpolitiska insatser i de mellansvenska industrilänen
att motionen 1978/79:552 inte föranledde någon riksdagens åtgärd,

122. beträffande inplacering i stödområde av Karlstad att riksdagen med
avslag i motsvarande delar på motionerna 1978/79:2554, yrkandet 2,
1978/79:2562, yrkandet 3 c, samt 1978/79:2569 skulle bifalla propositionens
förslag om inplacering i stödområde 2,

123. beträffande inplacering i stödområde av Hagfors att riksdagen med
avslag i motsvarande delar på motionerna 1978/79:2554, yrkandet 2,
1978/79:2562, yrkandet 3 c, och 1978/79:2569 skulle bifalla propositionens
förslag om stödområde 4,

124. beträffande inplacering i stödområde av Arvika att riksdagen med
avslag i motsvarande delar på motionerna 1978/79:2554, yrkandet 2,

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

1978/79:2562, yrkandet 3 c, samt 1978/79:2569 skulle bifalla propositionens
förslag om stödområde 3,

125. beträffande inplacering i stödområde av Säffle att riksdagen med
avslag i motsvarande delar på motionerna 1978/79:2554, yrkandet 2,
1978/79:2562, yrkandet 3 c, samt 1978/79:2569 skulle bifalla propositionens
förslag om stödområde 3,

126. beträffande inplacering i stödområde av Årjäng att riksdagen med
avslag på motionerna 1978/79:2554, yrkandet 2, 1978/79:2562, yrkandet 3 c,
samt 1978/79:2569 skulle bifalla propositionens förslag om stödområde 3,

127. beträffande inplacering i stödområde av Torsby att riksdagen med
avslag i motsvarande delar på motionerna 1978/79:2554, yrkandet 2, och
1978/79:2569 skulle bifalla propositionens förslag om stödområde 5,

128. beträffande inplacering i stödområde av Filipstad, Munkfors, Storfors
och Sunne att riksdagen med avslag i motsvarande delar på motionerna
1978/79:2554, yrkandet 2, och 1978/79:2569 skulle bifalla propositionens
förslag om stödområde 4,

129. beträffande inplacering i stödområde av Forshaga, Grums, Hammarö
och Kil att riksdagen med avslag i motsvarande delar på motionerna
1978/79:2554, yrkandet 2, och 1978/79:2569 skulle bifalla propositionens
förslag om stödområde 2,

130. beträffande inplacering i stödområde av Kristinehamn att riksdagen
med avslag i motsvarande delar på motionerna 1978/79:2554, yrkandet 2, och
1978/79:2569 skulle bifalla propositionens förslag om stödområde 2,

131. beträffande utarbetandet av en åtgärdsplan för Värmlands län m. m.
att motionerna 1978/79:2030 i motsvarande del och 1978/79:2554, yrkandena
1 och 3 i motsvarande del, inte föranledde någon riksdagens åtgärd,

132. beträffande utarbetandet av en 3-årsplan för utvecklingen av sysselsättningen
i Värmlands län att motionen 1978/79:1549 inte föranledde någon
riksdagens åtgärd,

133. beträffande utarbetandet av utvecklingsplan för Värmlands län att
motionen 1978/79:2031 inte föranledde någon riksdagens åtgärd,

134. beträffande inplacering i stödområde av Hällefors och Ljusnarsberg
att riksdagen med avslag i motsvarande delar på motionerna 1978/79:2450
samt 1978/79:2562, yrkandet 3 c, skulle bifalla propositionens förslag om
inplacering i stödområde 3,

135. beträffande inplacering i stödområde av Degerfors, Karlskoga,
Lindesberg och Nora att riksdagen med avslag i motsvarande delar på
motionerna 1978/79:1036 och 1978/79:2450 skulle bifalla propositionens
förslag om stödområde 2,

136. beträffande inplacering i stödområde av Laxå och Askersund att
riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:2450 i motsvarande delar,

137. beträffande inplacering i stödområde av Fagersta, Norberg och
Skinnskatteberg att riksdagen med avslag i motsvarande delar på motionerna
1978/79:2499 och 1978/79:2502 skulle bifalla propositionens förslag om
stödområde 2,

138. beträffande inplacering i stödområde av Sala och Heby att riksdagen

med avslag på motionen 1978/79:2499 i motsvarande del skulle bifalla
propositionens förslag om stödområde 2,

139. beträffande inplacering i stödområde av Surahammar och Hallstahammar
att riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:2499 i motsvarande
delar,

140. beträffande inplacering i stödområde av Älvkarleby, Tierp och
Östhammar att riksdagen med avslag på motionen 1978/79:2504, yrkandena
1 och 2, skulle bifalla propositionens förslag om stödområde 2,

141. beträffande inplacering i stödområde av Norrtälje att riksdagen i
motsvarande delar skulle avslå motionerna 1978/79:2442, 1978/79:2562,
yrkandet 3 c, samt 1978/79:2582,

142. beträffande utarbetandet av en statlig industri- och sysselsättningsplan
m. m. för Stockholms län att motionen 1978/79:1567 inte föranledde
någon riksdagens åtgärd,

143. beträffande Stockholmsregionens betydelse i näringspolitiken att
motionen 1978/79:2059 inte föranledde någon riksdagens åtgärd,

144. beträffande inplacering i stödområde av Flen och Vingåker att
riksdagen i motsvarande delar skulle avslå motionen 1978/79:2562, yrkandet
3 c,

145. beträffande utarbetandet av en sysselsättningsplan för Södermanlands
län att motionen 1978/79:1540 inte föranledde någon riksdagens
åtgärd,

146. beträffande statliga insatser för ökad sysselsättning i Södermanlands
län att motionen 1978/79:2145 inte föranledde någon riksdagens åtgärd,

147. beträffande inplacering i stödområde av Kinda och Ydre att riksdagen
med avslag i motsvarande delar på motionerna 1978/79:2471, 1978/79:2562,
yrkandet 3 c, 1978/79:2577 samt 1978/79:2579 skulle bifalla propositionens
förslag om stödområde 1,

148. beträffande inplacering i stödområde av Valdemarsvik att riksdagen i
motsvarande delar skulle avslå motionerna 1978/79:2471, 1978/79:2562,
yrkandet 3 c, 1978/79:2577 och 1978/79:2579,

149. beträffande inplacering i stödområde av Åtvidaberg, Boxholm och
Ödeshög att riksdagen i motsvarande delar skulle avslå motionerna 1978/
79:2471, 1978/79:2577 och 1978/79:2579,

150. beträffande inplacering i stödområde av skärgårdsområdet i Östergötlands
län att riksdagen i motsvarande delar skulle avslå motionerna
1978/79:2471, 1978/79:2577 och 1978/79:2579,

151. beträffande inplacering i stödområde av Falköping att riksdagen i
motsvarande delar skulle avslå motionerna 1978/79:2503, yrkandet 1, och
1978/79:2506, yrkandet 1,

152. beträffande inplacering i stödområde av Gullspång och Karlsborg att
riksdagen i motsvarande delar skulle avslå motionerna 1978/79:2503,
yrkandet 1, 1978/79:2506, yrkandet 1, samt 1978/79:2562, yrkandet 3 c,

153. beträffande inplacering i stödområde av Töreboda att riksdagen i
motsvarande delar skulle avslå motionerna 1978/79:2503, yrkandet 1, och
1978/79:2506, yrkandet 1,

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

Regionalpolitiken

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

Regionalpolitiken

154. beträffande regionalpolitiska insatser i Skaraborgs län att motionen
1978/79:662 inte föranledde någon riksdagens åtgärd,

155. beträffande regionalpolitiska insatser i Karlsborgs kommun att
motionen 1978/79:1545 inte föranledde någon riksdagens åtgärd,

156. beträffande inplacering i stödområde av Dals-Ed, Bengtsfors, Färgelanda
och Mellerud att riksdagen med avslag i motsvarande delar på
motionerna 1978/79:2498,1978/79:2508, yrkandet 1,1978/79:2553, yrkandet

2, samt 1978/79:2560 skulle bifalla propositionens förslag om stödområde

3,

157. beträffande inplacering i stödområde av Åmål att riksdagen med
avslag i motsvarande delar på motionerna 1978/79:2508, yrkandet 1,
1978/79:2553, yrkandet 2, samt 1978/79:2560 skulle bifalla propositionens
förslag om stödområde 3,

158. beträffande inplacering i stödområde av Borås att riksdagen med
avslag i motsvarande delar på motionerna 1978/79:2501, yrkandet 1,
1978/79:2505 samt 1978/79:2553, yrkandet 1, skulle bifalla propositionens
förslag om stödområde 1,

159. beträffande inplacering i stödområde av Mark, Tranemo och Svenljunga
att riksdagen med avslag i motsvarande delar på motionerna
1978/79:2501, yrkandet 1, 1978/79:2505, 1978/79:2553, yrkandet 1, samt
1978/79:2562, yrkandet 3 c, skulle bifalla propositionens förslag om stödområde
1,

160. beträffande inplacering i stödområde av Herrljunga att riksdagen i
motsvarande delar skulle avslå motionerna 1978/79:2501, yrkandet 2,
1978/79:2505, 1978/79:2508, yrkandet 2, 1978/79:2553, yrkandet 1, samt
1978/79:2562, yrkandet 3 c,

161. beträffande inplacering i stödområde av Ulricehamn att riksdagen
med avslag i motsvarande delar på motionerna 1978/79:2501, yrkandet 1,
1978/79:2505 samt 1978/79:2553, yrkandet 1, skulle bifalla propositionens
förslag om stödområde 1,

162. beträffande inplacering i stödområde av Lilla Edet att riksdagen i
motsvarande delar skulle avslå motionen 1978/79:2508, yrkandet 3,

163. beträffande inrättandet av ett regionalt investmentbolag i Älvsborgs
län att motionen 1978/79:2501, yrkandet 3, inte föranledde någon riksdagens
åtgärd,

164. beträffande regionalpolitiska åtgärder i Boråsregionen att motionen
1978/79:1538, yrkandena 1 och 2, inte föranledde någon riksdagens
åtgärd,

165. beträffande regionalpolitiskt stöd till Lilla Edets kommun att motionen
1978/79:2553, yrkandet 3, inte föranledde någon riksdagens åtgärd,

166. beträffande inplacering i stödområde av Strömstad, Sotenäs, Tanum
och Munkedal att riksdagen med avslag på motionen 1978/79:2574, yrkandet
1, skulle bifalla propositionens förslag om stödområde 3,

167. beträffande sysselsättningsfrämjande åtgärder i Göteborgsområdet
att motionen 1978/79:2043 inte föranledde någon riksdagens åtgärd,

168. beträffande inplacering i stödområde av Aneby, Nässjö och Tranås att

riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:2562, yrkandet 3 c i motsvarande
del,

169. beträffande inplacering i stödområde av Uppvidinge att riksdagen
med avslag i motsvarande delar på motionerna 1978/79:2565 och 1978/
79:2562, yrkandet 3 c, skulle bifalla propositionens förslag om stödområde
1,

170. beträffande inplacering i stödområde av Lessebo och Tingsryd att
riksdagen i motsvarande delar skulle avslå motionerna 1978/79:2565 och
1978/79:2562, yrkandet 3 c,

171. beträffande inplacering i stödområde av Borgholm och Mörbylånga
att riksdagen med avslag i motsvarande delar på motionerna 1978/79:2559
och 1978/79:2570 skulle bifalla propositionens förslag om stödområde 2,

172. beträffande inplacering i stödområde av Högsby att riksdagen med
avslag i motsvarande delar på motionerna 1978/79:2562, yrkandet 3 c, och
1978/79:2570 skulle bifalla propositionens förslag om stödområde 1,

173. beträffande inplacering i stödområde av Emmaboda och Torsås att
riksdagen i motsvarande delar skulle avslå motionen 1978/79:2562, yrkandet
3 c,

174. beträffande inplacering i stödområde av Hultsfred och Vimmerby att
riksdagen i motsvarande delar skulle avslå motionerna 1978/79:2562,
yrkandet 3 c, och 1978/79:2570,

175. beträffande utlokalisering av statlig verksamhet till Kalmarlän m. m.
att motionen 1978/79:770 inte föranledde någon riksdagens åtgärd,

176. beträffande regionalpolitiska åtgärder i sydöstra Sverige att motionen
1978/79:1551 inte föranledde någon riksdagens åtgärd,

177. beträffande inplacering i stödområde av Gotland att riksdagen med
avslag på motionerna 1978/79:2451 och 1978/79:2500, yrkandet 1, skulle
bifalla propositionens förslag om stödområde 4,

178. beträffande utarbetandet av en industri- och sysselsättningsplan
m. m. för Gotlands län att motionen 1978/79:2040 inte föranledde någon
riksdagens åtgärd,

179. beträffande glesbygdsstöd på Gotland att motionen 1978/79:2500,
yrkandet 2, inte föranledde någon riksdagens åtgärd,

180. beträffande inplacering i stödområde av Karlskrona, Ronneby, Karlshamn
och Sölvesborg att riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:2563 i
motsvarande del,

181. beträffande inplacering i stödområde av Olofström att riksdagen i
motsvarande delar skulle avslå motionerna 1978/79:2563 och 1978/79:2562,
yrkandet 3 c,

182. beträffande sysselsättningsfrämjande åtgärder m. m. i Blekinge län
att motionen 1978/79:1541 inte föranledde någon riksdagens åtgärd,

183. beträffande inplacering i stödområde av Simrishamn, Tomelilla och
Osby att riksdagen i motsvarande delar skulle avslå motionerna 1978/
79:2437, yrkandet 1, 1978/79:2453, yrkandet l,samt 1978/79:2507, yrkandet
I,

184. beträffande inplacering i stödområde av Östra Göinge att riksdagen i

Nr 170

Torsdagen den
7 juni 1979

Regionalpolitiken

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

Regionalpolitiken

motsvarande delar skulle avslå motionerna 1978/79:663, yrkandet 1, 1978/
79:1045, yrkandet 1, 1978/79:2437, yrkandet 1, 1978/79:2453, yrkandet 1,
1978/79:2507, yrkandet 1, samt 1978/79:2562, yrkandet 3 c,

185. beträffande insatser inom livsmedelsindustrin i Kristianstads län
m. m. att motionen 1978/79:663, yrkandet 2, inte föranledde någon riksdagens
åtgärd,

186. beträffande regionalpolitiska insatser i Östra Göinge kommun att
motionen 1978/79:1045, yrkandet 2, inte föranledde någon riksdagens
åtgärd,

187. beträffande regionalpolitiska insatser i Kristianstad-Hässleholms
utvecklingsregion att motionen 1978/79:1054 inte föranledde någon riksdagens
åtgärd,

188. beträffande regionalpolitiska insatser i Malmöhus län att motionen
1978/79:2047 inte föranledde någon riksdagens åtgärd,

189. beträffande regionalpolitiska insatser i Malmöregionen att motionen
1978/79:1044 inte föranledde någon riksdagens åtgärd,

190. beträffande tillsättandet av en Skånedelegation att motionen 1978/
79:2060 inte föranledde någon riksdagens åtgärd,

191. beträffande sysselsättningspolitiska åtgärder i Skåne att motionen
1978/79:2061 inte föranledde någon riksdagens åtgärd,

192. att riksdagen godkände det i propositionen 1978/79:112 framlagda
förslaget till rikets indelning i stödområden i den mån förslaget inte
behandlats i det föregående,

193. att riksdagen godkände de i propositionen 1978/79:112 förordade
allmänna riktlinjerna för regionalpolitiken i den mån dessa riktlinjer inte hade
behandlats i det föregående.

Reservationer hade avgivits

1. beträffande regionalpolitikens förutsättningar och mål (motiveringen)
av Bengt Fagerlund, Birger Nilsson, Gördis Hörnlund, Erik Johansson i
Simrishamn, Ingrid Ludvigsson, Bernt Nilsson och Frida Berglund (samtliga
s) som ansett att utskottets yttrande i viss del skulle ha av reservanterna
angiven lydelse,

2. beträffande regionalpolitikens inriktning av Jan-Ivan Nilsson, Arne
Fransson, Pär Granstedt och Rune Johnsson i Mölndal (samtliga c) som
ansett att utskottet under 3 bort hemställa

beträffande regionalpolitikens inriktning mot en decentraliserad samhällsstruktur
m. m.

A. att riksdagen med anledning av motionerna 1978/79:1653, yrkandet 1,
och 1978/79:2562, yrkandena 1 a och 1 b, som sin mening gav regeringen till
känna vad reservanterna anfört,

B. att motionen 1978/79:2564, yrkandet 2, inte föranledde någon riksdagens
åtgärd,

58

3. beträffande generellt verkande medel i regionalpolitiken av Alf

Wennerfors (m) och Sten Svensson (m) som ansett att utskottet under 4 bort
hemställa

att riksdagen med bifall till motionen 1978/79:2557, yrkandet 1, som sin
mening gav regeringen till känna vad reservanterna anfort,

4. beträffande generellt verkande medel i regionalpolitiken (motiveringen)
av Jan-Ivan Nilsson, Arne Fransson, Pär Granstedt och Rune Johnsson i
Mölndal (samtliga c) som ansett att utskottets yttrande i viss del skulle ha av
reservanterna angiven lydelse,

5. beträffande omprövning av länsplaneringen av Alf Wennerfors (m) och
Sten Svensson (m) som ansett att utskottet under 5 bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionen 1978/79:2557, yrkandet 10, som sin
mening gav regeringen till känna vad reservanterna anfört,

6. beträffande starkare länsdemokratisk förankring av länsplaneringen av
Jan-Ivan Nilsson, Arne Fransson, Pär Granstedt och Rune Johnsson i
Mölndal (samtliga c) som ansett att utskottet under 7 bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionen 1978/79:2562, yrkandet 2 b, som sin
mening gav regeringen till känna vad reservanterna anfört,

7. beträffande ortsplanen som beskrivningsmodell av Jan-Ivan Nilsson,
Arne Fransson, Pär Granstedt och Rune Johnsson i Mölndal (samtliga c) som
ansett att utskottet under 11-13 bort hemställa

11. beträffande successiv anpassning av ortsplanen att motionen 1978/
79:2557, yrkandet 12 i motsvarande del, inte föranledde någon riksdagens
åtgärd,

12. beträffande ortsplanen som beskrivningsmodell att riksdagen med
bifall till motionen 1978/79:2562, yrkandet 3 a, som sin mening gav
regeringen till känna vad reservanterna anfört,

13. att riksdagen lade till handlingarna vad som anförts i propositionen 112
om ortsplanen med anledning av riksdagens beslut om utvärdering av
ortsplanesystemet,

8. beträffande planeringstal för länen av Bengt Fagerlund, Birger Nilsson,
Gördis Hörnlund, Erik Johansson i Simrishamn, Ingrid Ludvigsson, Bernt
Nilsson och Frida Berglund (samtliga s)som ansett att utskottet under 14 bort
hemställa

A. att riksdagen med bifall till motionen 1978/79:2561, yrkandet 1, och
med avslag på motionerna 1978/79:2562, yrkandet 3 b, 1978/79:2557,
yrkandet 12 i motsvarande del, och 1978/79:1618 som sin mening gav
regeringen till känna vad reservanterna anfört om att befolkningsramarna
skulle gälla utan prioritering till viss del av ramarna,

B. att riksdagen med anledning av motionerna 1978/79:2436, 1978/
79:2439, 1978/79:2507, yrkandet 2, och 1978/79:2568 som sin mening gav
regeringen till känna vad reservanterna anfört om översyn av planeringstalen.

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpoli liken

9. beträffande principen att kommun inte fick delas på flera stödområden
av Jan-Ivan Nilsson, Arne Fransson, Pär Granstedt och Rune Johnsson i
Mölndal (samtliga c) som ansett att utskottet under 17 bort hemställa

att riksdagen med avslag på motionen 1978/79:2561, yrkandet 2, godkände
vad reservanterna anfort,

10. beträffande delegation för omlokaliseringsfrågor, m. m. av Jan-Ivan
Nilsson (c), Gördis Hörnlund (s). Arne Fransson (c), Pär Granstedt (c) och
Rune Johnsson i Mölndal (c) som ansett att utskottet under 18 bort
hemställa

att riksdagen skulle

A. med bifall till motionen 1978/79:2561, yrkandet 10, som sin mening ge
regeringen till känna vad reservanterna anfört om inrättande av en delegation
för omlokaliseringsfrågor,

B. med bifall till motionen 1978/79:1653, yrkandet 3, och 1978/79:2562,
yrkandet 4 a, som sin mening ge regeringen till känna vad reservanterna
anfört om lokalisering av nya statliga förvaltningsenheter,

11. beträffande anslag till särskilda regionalpolitiska åtgärder i den statliga
verksamheten, m. m. av Jan-Ivan Nilsson, Arne Fransson, Pär Granstedt
och Rune Johnsson i Mölndal (samtliga c) som ansett att utskottet under 19
bort hemställa

att riksdagen skulle

A. med bifall till motionerna 1978/79:1653, yrkandet 4, och 1978/79:2562,
yrkandet 4 b, som sin mening ge regeringen till känna vad reservanterna
anfört om planer för en decentralisering av central förvaltning,

B. med bifall till motionen 1978/79:2562, yrkandet 4 c, till Särskilda
regionalpolitiska åtgärder i statlig verksamhet för budgetåret 1979/80 under
fjortonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 100 000 000 kr.,

12. beträffande uttalande om kommunernas och landstingens roll i
regionalpolitiken av Alf Wennerfors(m)och Sten Svensson (m)som ansett att
utskottet under 20 bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionen 1978/79:2557, yrkandet 8, som sin
mening gav regeringen till känna vad reservanterna anfört,

13. beträffande sänkning av socialförsäkringsavgifterna, utbyggnad av
sysselsättningsstödet, m. m. av Alf Wennerfors (m) och Sten Svensson (m)
som ansett att utskottet under 21-24 bort hemställa

21. beträffande sänkning av socialförsäkringsavgifterna att riksdagen med
bifall till motionerna 1978/79:1533 och 1978/79:2557, yrkandena 2 och 3, som
sin mening gav regeringen till känna vad reservanterna anfört,

22. beträffande utbyggnad av sysselsättningsstödet att riksdagen med
bifall till motionen 1978/79:2557, yrkandet 5 i motsvarande del, skulle avslå
regeringens förslag,

23. beträffande utredning om ett generellt sysselsättningsstöd att motio -

nen 1978/79:2562, yrkandet 5 f, inte föranledde någon riksdagens åtgärd,

24. beträffande införande av ett framtida lönekostnadsbidrag m. m. att
riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:2566,

14. beträffande sysselsättningsstöd, m. m. av Jan-Ivan Nilsson, Arne
Fransson, Pär Granstedt och Rune Johnsson i Mölndal (samtliga c) som
ansett att utskottet under 21-24 bort hemställa

21. beträffande sänkning av socialfbrsäkringsavgifterna att motionerna
1978/79:1533 och 1978/79:2557, yrkandena 2 och 3, inte föranledde någon
riksdagens åtgärd,

22. beträffande utbyggnad av sysselsättningsstödet att riksdagen med
bifall till regeringens förslag skulle avslå motionen 1978/79:2557, yrkandet 5 i
motsvarande del,

23. beträffande utredning om ett generellt sysselsättningsstöd att riksdagen
med bifall till motionen 1978/79:2562, yrkandet 5 f, som sin mening gav
regeringen till känna vad reservanterna anfört,

24. beträffande införande av ett framtida lönekostnadsbidrag att riksdagen
skulle avslå motionen 1978/79:2566,

beträffande investeringsfondssystemet

15. av Alf Wennerfors(m)och Sten Svensson (m)som ansett att utskottet
under 25 och 26 bort hemställa

25. beträffande regionala investeringsfonder att riksdagen med bifall till
motionen 1978/79:2557, yrkandet 4, som sin mening gav regeringen till
känna vad reservanterna anfort,

26. beträffande användning av investeringsfonder i kombination med
lokaliseringspolitiskt stöd att motionen 1978/79:2562, yrkandet 5 b, inte
föranledde någon riksdagens åtgärd,

16. av Jan-lvan Nilsson, Arne Fransson, Pär Granstedt och Rune
Johnsson i Mölndal (samtliga c) som ansett att utskottet under 25 och 26 bort
hemställa

25. beträffande regionala investeringsfonder att motionen 1978/79:2557,
yrkandet 4, inte föranledde någon riksdagens åtgärd,

26. beträffande användning av investeringsfonder i kombination med
lokaliseringspolitiskt stöd att riksdagen med bifall till motionen 1978/
79:2562, yrkandet 5 b, som sin mening gav regeringen till känna vad
reservanterna anfört,

17. beträffande regionalpolitisk! stöd till vissa energianläggningar av
Jan-Ivan Nilsson, Arne Fransson, Pär Granstedt och Rune Johnsson i
Mölndal (samtliga c) som ansett att utskottet under 27 bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionen 1978/79:2562, yrkandet 5 e, som sin
mening gav regeringen till känna vad reservanterna anfört.

Nr 170

Torsdagen den
7 juni 1979

Regionalpolitiken

18. beträffande kollektivavtal och kommunal styrelserepresentation som
villkor för regionalpolitisk! stöd av Bengt Fagerlund, Birger Nilsson, Gördis

61

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

Regionalpolitiken

Hörnlund, Erik Johansson i Simrishamn, Ingrid Ludvigsson, Bernt Nilsson
och Frida Berglund (samtliga s) som ansett att utskottet under 33 och 34 bort
hemställa

33. beträffande kollektivavtal som allmänt villkor för regionalpolitiskt
stöd att riksdagen med bifall till motionen 1978/79:2561, yrkandet 7, som sin
mening gav regeringen till känna vad reservanterna anfört,

34. beträffande kommunal styrelserepresentation i stödföretag att riksdagen
med bifall till motionen 1978/79:2561, yrkandena 5 och 6, som sin
mening gav regeringen till känna vad reservanterna anfört,

19. beträffande permanentning av könskvotering som villkor för regionalpolitiskt
stöd m. m.av Alf Wennerfors(m)och Sten Svensson (m) som ansett
att utskottet under 35 bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionen 1978/79:2557, yrkandet 5 i motsvarande
del, skulle avslå regeringens förslag,

20. beträffande produktiva tillgångar vid tillämpningen av offertprincipen
av Alf Wennerfors(m)och Sten Svensson (m) som ansett att utskottet under
39 bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionen 1978/79:2557, yrkandet 13, som sin
mening gav regeringen till känna vad reservanterna anfört,

21. beträffande tillämpningen av offertprincipen i stödområdena 4-6 av
Jan-Ivan Nilsson, Arne Fransson, Pär Granstedt och Rune Johnsson i
Mölndal (samtliga c) som ansett att utskottet under 40 bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionerna 1978/79:2511, yrkandet 4, och
1978/79:2562, yrkandet 5 c, samt med anledning av regeringens förslag som
sin mening gav regeringen till känna vad reservanterna anfört,

22. beträffande vidgning av lokaliseringssamrådet till service- och tjänstesektorn
av Alf Wennerfors(m)och Sten Svensson (m) som ansett att utskottet
under 44 bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionen 1978/79:2557, yrkandet 9, skulle
avslå regeringens förslag,

23. beträffande utredning om regional omfördelning av service- och
tjänstesektorn av Alf Wennerfors (m) och Sten Svensson (m) som ansett att
utskottet under 45 bort hemställa

att riksdagen skulle avslå motionerna 1978/79:2562, yrkandet 5 a, och
1978/79:2572, yrkandet 2,

24. beträffande lokaliseringssamråd beträffande industriföretag - under
förutsättning av bifall till reservationen nr 22 - av Alf Wennerfors (m) och
Sten Svensson (m) som ansett att utskottets yttrande i viss del skulle ha av
reservanterna angiven lydelse.

62

25. beträffande det framtida behovet av en fullmaktslag för etableringskontroll
av Bengt Fagerlund, Birger Nilsson, Gördis Hörnlund, Erik Johansson
i Simrishamn, Ingrid Ludvigsson, Bernt Nilsson och Frida Berglund
(samtliga s) som ansett att utskottet under 47 bort hemställa

att riksdagen med anledning av motionen 1978/79:2561, yrkandet 3, som
sin mening gav regeringen till känna vad reservanterna anfört,

26. beträffande ytterligare insatser i glesbygder av Jan-Ivan Nilsson, Arne
Fransson, Pär Granstedt och Rune Johnsson i Mölndal (samtliga c) som
ansett att utskottet under 56 bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionen 1978/79:2562, yrkandena 6, 7 a och
7 e, som sin mening gav regeringen till känna vad reservanterna anfört,

27. beträffande handläggningen av stödet till företag i glesbygder av Bengt
Fagerlund, Birger Nilsson, Gördis Hörnlund, Erik Johansson i Simrishamn,
Ingrid Ludvigsson, Bernt Nilsson och Frida Berglund (samtliga s) som ansett
att utskottet under 58 bort hemställa

att riksdagen med anledning av motionerna 1978/79:2555 och 1978/
79.2581 som sin mening gav regeringen till känna vad reservanterna
anfört,

28. beträffande handläggningen av stöd till kommersiell service, m. m. av
Alf Wennerfors (m)och Sten Svensson (m)som ansett att utskottet under 59
bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionerna 1978/79:2512, yrkandet 1, och
1978/79:2557, yrkandet 14, som sin mening gav regeringen till känna vad
reservanterna anfört,

29. beträffande anslag till Regionalpolitisk! stöd: Bidragsverksamhet -under förutsättning av bifall till reservationen nr 13 - av Alf Wennerfors (m)
och Sten Svensson (m) som ansett att utskottet under 69 bort hemställa

att riksdagen med anledning av regeringens förslag samt med bifall till
motionen 1978/79:2557, yrkandet 6 a, till Regionalpolitisk! stöd: Bidragsverksamhet
förbudgetåret 1979/80 anvisade ett förslagsanslag av 273 300 000
kr.,

30. beträffande anslag till Åtgärder i glesbygder - under förutsättning av
bifall till reservationen nr 26 - av Jan-Ivan Nilsson, Arne Fransson, Pär
Granstedt och Rune Johnsson i Mölndal (samtliga c) som ansett att utskottet
under 70 bort hemställa

att riksdagen med anledning av regeringens förslag samt med bifall till
motionen 1978/79:2562, yrkandet 7 b, till Åtgärder i glesbygder för budgetåret
1979/80 anvisade ett reservationsanslag av 200 000 000 kr.,

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

Regionalpolitiken

31. beträffande ram för statlig kreditgaranti för lån till företag i glesbygder
av Jan-Ivan Nilsson, Arne Fransson, Pär Granstedt och Rune Johnsson i

63

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

Regionalpolitiken

Mölndal (samtliga c) som ansett att utskottet under 71 bort hemställa

att riksdagen med anledning av regeringens förslag samt med bifall till
motionen 1978/79:2562, yrkandet 7 c, medgav att under budgetåret 1979/80
statlig kreditgaranti för lån till företag i glesbygder och för lån till anskaffning
av varulager beviljades med sammanlagt högst 100 000 000 kr.,

32. beträffande anslag till Åtgärder m. m. i anslutning till länsplanering -under förutsättning av bifall till reservationen nr 5 - av Alf Wennerfors (m)
och Sten Svensson (m) som ansett att utskottet under 73 bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionen 1978/79:2557, yrkandet 11, skulle
avslå dels regeringens förslag, dels motionerna 1978/79:1665 och 1978/
79:2453, yrkandet 3,

33. beträffande anslag till Regionalpolitisk! stöd: Lokaliseringslån - under
förutsättning av bifall till reservationen nr 13 - av Alf Wennerfors (m) och
Sten Svensson (m) som ansett att utskottet under 74 bort hemställa

att riksdagen skulle

A. med anledning av regeringens förslag samt med bifall till motionen
1978/79:2557, yrkandet 6 b, till Regionalpolitisk! stöd: Lokaliseringslån för
budgetåret 1979/80 anvisa ett investeringsanslag av 600 000 000 kr.,

B. avslå motionerna 1978/79:2437, yrkandet 2, 1978/79:2453, yrkandet 2,
och 1978/79:2470, yrkandet 2,

34. beträffande investeringsstöd till kommersiell service (motiveringen) av
Alf Wennerfors (m) och Sten Svensson (m)som ansett att utskottets yttrande
i viss del skulle ha av reservanterna angiven lydelse,

35. beträffande anslag till Lån till investeringar för kommersiell service -under förutsättning av bifall till reservationen nr 34 - av Alf Wennerfors (m)
och Sten Svensson (m) som ansett att utskottet under 75 bort hemställa

att riksdagen med bifall till regeringens förslag samt med avslag på
motionen 1978/79:2512,yrkandet 4,till Lån till investeringar för kommersiell
service för budgetåret 1979/80 anvisade ett investeringsanslag av 8 000 000
kr.,

36. beträffande inplacering i stödområde av Arvidsjaur av Frida Berglund
(s) som ansett att utskottet under 77 bort hemställa

att riksdagen med avslag på propositionens förslag skulle bifalla motionen
1978/79:2580 och besluta om inplacering av kommunen i stödområde 6,

37. beträffande stödområdesindelningen i Norrbottens län av Jan-Ivan
Nilsson, Arne Fransson, Pär Granstedt och Rune Johnsson i Mölndal
(samtliga c) som ansett att utskottets yttrande i viss del bort utgå,

64

38. beträffande inplacering i stödområde av Skellefteå m. m. av Jan-Ivan
Nilsson, Arne Fransson, Pär Granstedt och Rune Johnsson i Mölndal

(samtliga c) som ansett att utskottet under 80 bort hemställa

att riksdagen med avslag på propositionens förslag och motionen 1978/
79:2583, yrkandet 1 i motsvarande del, skulle bifalla motionen 1978/79:2562,
yrkandet 3 c i motsvarande del, och besluta om följande inplacering av
kommunens församlingar:

Stödområde 5

Fällfors, Jörn och Kalvträsk

Stödområde 4

Boliden, Bureå, Burträsk, Byske, Kågedalen, Lövånger

Stödområde 3

S:t Olov och S:t Örjan,

39. beträffande inplacering i stödområde av Umeå av Jan-lvan Nilsson,
Arne Fransson, Pär Granstedt och Rune Johnsson i Mölndal (samliga c) som
ansett att utskottet under 84 bort hemställa

att riksdagen med avslag på propositionens förslag om stödområde 3 skulle
bifalla motionen 1978/79:2562, yrkandet 3 c i motsvarande del, och besluta
om följande inplacering av kommunens församlingar:

Stödområde 4

Botsmark, Hörnefors och Tavelsjö

Stödområde 2
Övriga församlingar,

40. beträffande inplacering i stödområde av Örnsköldsvik av Jan-lvan
Nilsson, Arne Fransson, Pär Granstedt och Rune Johnsson i Mölndal
(samtliga c) som ansett att utskottet under 88 bort hemställa

att riksdagen med avslag i motsvarande delar på motionerna 1978/79:2443
och 1978/79:2515, yrkandet 1, skulle bifalla propositionens förslag om
följande inplacering av kommunens församlingar:

Stödområde 5

Anundsjö, Björna, Skorpeds Trehörningssjö

Stödområde 3
Övriga församlingar,

41. beträffande inplacering i stödområde av Sundsvall och Timrå av
Jan-lvan Nilsson, Arne Fransson, Pär Granstedt och Rune Johnsson i
Mölndal (samtliga c) som ansett att utskottet under 91 och 92 bort
hemställa

91. beträffande inplacering i stödområde av Sundsvall att riksdagen med
avslag på propositionens förslag och motionen 1978/79:2515, yrkandet 1 i
motsvarande del, skulle bifalla motionen 1978/79:2562, yrkandet 3 c i

Nr 170

Torsdagen den
7 juni 1979

Regionalpolitiken

5 Riksdagens protokoll 1978/79:170-171

Nr 170

Torsdagen den
7 juni 1979

Stödområde 3
Holm, Liden och Stöde

motsvarande del, och besluta om följande inplacering av kommunens
församlingar:

R egionalpolitiken

Stödområde 2
Övriga församlingar,

92. beträffande inplacering i stödområde av Timrå att riksdagen med
avslag på propositionens förslag och motionen 1978/79:2515, yrkandet 1 i
motsvarande del, skulle bifalla motionen 1978/79:2562, yrkandet 3 c i
motsvarande del, och besluta om inplacering av kommunen i stödområde
2,

42. beträffande inplacering i stödområde av Bräcke, Härjedalen, Krokom
och Åre av Birger Nilsson (s) som ansett att utskottet under 95-98 bort
hemställa

95. beträffande inplacering i stödområde av Bräcke att riksdagen med
avslag på propositionens förslag i motsvarande delar skulle bifalla motionerna
1978/79:2511, yrkandet 2, och 1978/79:2584 och besluta om inplacering av
kommunen i stödområde 6,

96. beträffande inplacering i stödområde av Härjedalen att riksdagen med
avslag på propositionens förslag i motsvarande delar skulle bifalla motionerna
1978/79:2511, yrkandet 2, och 1978/79:2584 och besluta om inplacering av
kommunen i stödområde 6,

97. beträffande inplacering i stödområde av Krokom att riksdagen med
avslag på propositionens förslag i motsvarande delar skulle bifalla motionerna
1978/79:2511, yrkandet 2, och 1978/79:2584 och besluta om inplacering av
kommunen i stödområde 6,

98. beträffande inplacering i stödområde av Åre att riksdagen med avslag
på propositionens förslag i motsvarande delar skulle bifalla motionerna
1978/79:2511, yrkandet 2, och 1978/79:2584 och besluta om inplacering av
kommunen i stödområde 6,

beträffande inplacering i stödområde av Östersund

43. av Birger Nilsson (s) som ansett att utskottet under 99 bort hemställa att

riksdagen med avslag på propositionens förslag samt i motsvarande
delar motionerna 1978/79:2584 och 1978/79:2562, yrkandet 3 c, skulle bifalla
motionen 1978/79:2511, yrkandet 2 också i motsvarande del, och besluta om
inplacering av kommunen i stödområde 5,

44. av Jan-lvan Nilsson, Arne Fransson, Pär Granstedt och Rune Johnsson
i Mölndal (samtliga c) som ansett att utskottet under 99 bort hemställa

att riksdagen med avslag på propositionens förslag och i motsvarande delar

66

motionerna 1978/79:2511, yrkandet 2, och 1978/79:2584 skulle bifalla
motionen 1978/79:2562, yrkandet 3 c i motsvarande del, och besluta om
följande inplacering av kommunens församlingar:

Stödområde 5
Häggenås, Näs och Sunne

Stödområde 3
Övriga församlingar,

45. beträffande inplacering i stödområde av Nordanstig, Ockelbo, Gävle
och Sandviken av Jan-Ivan Nilsson, Arne Fransson, Pär Granstedt och Rune
Johnsson i Mölndal (samtliga c) som ansett att utskottet under 105 och 106
bort hemställa

105. beträffande inplacering i stödområde av Nordanstig, Ockelbo och
Ovanåker att riksdagen skulle dels med avslag på propositionens förslag samt
motionerna 1978/79:2514 och 1978/79:2556 i vad gällde Nordanstig och
Ovanåker, dels med bifall i motsvarande delar till motionerna 1978/79:2514
och 1978/79:2556 i vad gällde Ockelbo besluta om inplacering av kommunerna
i stödområde 4,

106. beträffande inplacering i stödområde av Gävle och Sandviken att
riksdagen med avslag på propositionens förslag och i motsvarande delar
motionerna 1978/79:2470, yrkandet 1, 1978/79:2514 samt 1978/79:2556
skulle bifalla motionen 1978/79:2562, yrkandet 3 c, och besluta om följande
inplacering av kommunernas församlingar:

46. beträffande inplacering i stödområde av Borlänge och Falun av
Jan-Ivan Nilsson, Arne Fransson, Pär Granstedt och Rune Johnsson i
Mölndal (samtliga c) som ansett att utskottet under 114 bort hemställa
att riksdagen med avslag på propositionens förslag skulle bifalla motionen
1978/79:2562, yrkandet 3 c i motsvarande del, och besluta om följande
inplaceringar av Falu kommuns församlingar:

Stödområde 3

Bjursås, Enviken och Svärdsjö

Stödområde 2
Övriga församlingar.

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

Gävle

Stödområde 3
Stödområde 1

Hedesunda och Hamrånge
Övriga församlingar

Sandviken
Stödområde 3
Stödområde 1

Österfärnebo och Årsunda
Övriga församlingar,

67

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

Regionalpolitiken

47. beträffande inplacering i stödområde av Ludvika av Jan-Ivan Nilsson,
Arne Fransson, Pär Granstedt och Rune Johnsson i Mölndal (samtliga c) som
ansett att utskottet under 117 bort hemställa

att riksdagen med avslag på propositionens förslag och i motsvarande delar
på motionerna 1978/79:2510 och 1978/79:2558 skulle bifalla motionen
1978/79:2562, yrkandet 3 c i motsvarande del, och besluta om inplacering av
kommunen i stödområde 4,

48. beträffande inplacering i stödområde av Karlstad av Jan-Ivan Nilsson,
Arne Fransson, Pär Granstedt och Rune Johnsson i Mölndal (samtliga c) som
ansett att utskottet under 122 bort hemställa

att riksdagen med avslag på propositionens förslag och i motsvarande delar
motionerna 1978/79:2254, yrkandet 2, och 1978/79:2569 skulle bifalla
motionen 1978/79:2562, yrkandet 3 c i motsvarande del, och besluta om
följande inplacering av kommunens församlingar:

Stödområde 2

Alster, Grava, Nor, Nyed, Segerstad, Väse, Älvsbacka och Ö. Fågelvik

Stödområde I
Övriga församlingar,

49. beträffande inplacering i stödområde av Hagfors, Arvika, Säffle och
Årjäng av Jan-Ivan Nilsson, Arne Fransson, Pär Granstedt och Rune
Johnsson i Mölndal (samtliga c) som ansett att utskottet under 123-126 bort
hemställa

123. beträffande inplacering i stödområde av Hagfors att riksdagen med
avslag på propositionens förslag i motsvarande delar skulle bifalla motionerna
1978/79:2554, yrkandet 2, 1978/79:2562, yrkandet 3 c, samt 1978/79:2569
och besluta om inplacering av kommunen i stödområde 5,

124. beträffande inplacering i stödområde av Arvika att riksdagen med
avslag på propositionens förslag i motsvarande delar skulle bifalla motionerna
1978/79:2554, yrkandet 2, 1978/79:2562, yrkandet 3 c, samt 1978/79:2569
och besluta om inplacering av kommunen i stödområde 4,

125. beträffande inplacering i stödområde av Säffle att riksdagen med
avslag på propositionens förslag i motsvarande delar skulle bifalla motionerna
1978/79:2554, yrkandet 2, 1978/79:2562, yrkandet 3 c, samt 1978/79:2569
och besluta om inplacering av kommunen i stödområde 4,

126. beträffande inplacering i stödområde av Årjäng att riksdagen med
avslag på propositionens förslag i motsvarande delar skulle bifalla motionerna
1978/79:2554, yrkandet 2, 1978/79:2562, yrkandet 3 c, samt 1978/79:2569
och besluta om inplacering av kommunen i stödområde 4,

50. beträffande inplacering i stödområde av Hällefors och Ljusnarsberg av
Jan-Ivan Nilsson, Arne Fransson, Pär Granstedt och Rune Johnsson i
Mölndal (samtliga c) som ansett att utskottet under 134 bort hemställa

68

att riksdagen med avslag på propositionens förslag och motionen 1978/
79:2450 i motsvarande del skulle bifalla motionen 1978/79:2562, yrkandet 3 c
i motsvarande del, och besluta om inplacering av kommunerna i stödområde
4,

51. beträffande inplacering i stödområde av Norrtälje av Jan-Ivan Nilsson,
Arne Fransson, Pär Granstedt och Rune Johnsson i Mölndal (samliga c) som
ansett att utskottet under 141 bort hemställa

att riksdagen med avslag i motsvarande delar på motionerna 1978/79:2442
och 1978/79:2582 skulle bifalla motionen 1978/79:2562, yrkandet 3 c i
motsvarande del, och besluta om inplacering av kommunen i stödområde
1,

52. beträffande inplacering i stödområde av Flen och Vingåker av Jan-lvan
Nilsson, Arne Fransson, Pär Granstedt och Rune Johnsson i Mölndal
(samtliga c) som ansett att utskottet under 144 bort hemställa

att riksdagen med avslag på propositionens förslag skulle bifalla motionen
1978/79:2562, yrkandet 3 c i motsvarande del, och besluta om inplacering av
kommunerna i stödområde 1,

53. beträffande inplacering i stödområde av Kinda och Ydre samt
Valdemarsvik av Jan-Ivan Nilsson, Arne Fransson, Pär Granstedt och Rune
Johnsson i Mölndal (samtliga c) som ansett att utskottet under 147 och 148
bort hemställa

147. beträffande inplacering i stödområde av Kindaoch Ydre att riksdagen
med avslag på propositionens förslag samt i motsvarande delar motionerna
1978/79:2471,1978/79:2577 och 1978/79:2579 skulle bifalla motionen 1978/
79:2562, yrkandet 3 c också i motsvarande del, och besluta om inplacering av
kommunerna i stödområde 2,

148. beträffande inplacering i stödområde av Valdemarsvik att riksdagen
med avslag på propositionens förslag samt i motsvarande delar motionerna
1978/79:2471,1978/79:2577 och 1978/79:2579 skulle bifalla motionen 1978/
79:2562, yrkandet 3 c också i motsvarande del, och besluta om inplacering av
kommunen i stödområde 1,

54. beträffande inplacering i stödområde av Gullspång och Karlsborg av
Jan-Ivan Nilsson, Arne Fransson, Pär Granstedt och Rune Johnsson i
Mölndal (samliga c) som ansett att utskottet under 152 bort hemställa

att riksdagen med avslag på propositionens förslag och i motsvarande delar
motionerna 1978/79:2503, yrkandet l.och 1978/79:2506, yrkandet 1, skulle
bifalla motionen 1978/79:2562, yrkandet 3 c i motsvarande del, och besluta
om inplacering av kommunerna i stödområde 1,

55. beträffande inplacering i stödområde av Borås av Gördis Hörnlund (s)
som ansett att utskottet under 158 bort hemställa

att riksdagen med avslag på propositionens förslag och motionen 1978/

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

Regionalpolitiken

69

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

79:2553, yrkandet 1 i motsvarande del, skulle bifalla motionerna 1978/
79:2501, yrkandet 1, och 1978/79:2505 i motsvarande delar och besluta om
inplacering av kommunen i stödområde 3,

beträffande inplacering i stödområde av Mark, Tranemo, Svenljunga och
Herrljunga

56. av Jan-Ivan Nilsson, Arne Fransson, Pär Granstedt och Rune
Johnsson i Mölndal (samtliga c) som ansett att utskottet under 159 och 160
bort hemställa

159. beträffande inplacering i stödområde av Mark, Tranemo och Svenljunga
att riksdagen med avslag på propositionens förslag och i motsvarande
delar motionerna 1978/79:2501, yrkandet 1, 1978/79:2505 samt 1978/
79:2553, yrkandet 1, skulle bifalla motionen 1978/79:2562, yrkandet 3 c i
motsvarande del, och besluta om inplacering av kommunerna i stödområde
2,

160. beträffande inplacering i stödområde av Herrljunga att riksdagen med
avslag på propositionens förslag och i motsvarande delar motionerna
1978/79:2501, yrkandet 1, 1978/79:2505 samt 1978/79:2553, yrkandet 1,
skulle bifalla motionerna 1978/79:2508, yrkandet 2, och 1978/79:2562,
yrkandet 3 c i motsvarande del, och besluta om inplacering av kommunen i
stödområde 1,

57. av Gördis Hörnlund (s) som ansett att utskottet under 159 och 160 bort
hemställa

159. beträffande inplacering i stödområde av Mark, Tranemo och Svenljunga
att riksdagen med avslag på propositionens förslag och i motsvarande
delar motionerna 1978/79:2553, yrkandet l,och 1978/79:2562, yrkandet 3 c,
skulle bifalla motionerna 1978/79:2501, yrkandet 1, och 1978/79:2505 i
motsvarande delar och besluta om inplacering av kommunerna i stödområde
3,

160. beträffande inplacering i stödområde av Herrljunga att riksdagen med
avslag på propositionens förslag och i motsvarande delar motionerna
1978/79:2508, yrkandet 2, och 1978/79:2562, yrkandet 3 c, samt 1978/
79:2553, yrkandet 1, skulle bifalla motionerna 1978/79:2501, yrkandet l,och
1978/79:2505 i motsvarande delar och besluta om inplacering av kommunen
i stödområde 3,

58. beträffande inplacering i stödområde av Ulricehamn av Gördis
Hörnlund (s) som ansett att utskottet under 161 bort hemställa

att riksdagen med avslag på propositionens förslag och motionen 1978/
79:2553, yrkandet 1 i motsvarande del, skulle bifalla motionerna 1978/
79:2501, yrkandet 1, och 1978/79:2505 i motsvarande delar och besluta om
inplacering av kommunen i stödområde 3,

59. beträffande inplacering i stödområde av Aneby, Nässjö och Tranås av

«

Jan-Ivan Nilsson, Arne Fransson, Pär Granstedt och Rune Johnsson i
Mölndal (samtliga c) som ansett att utskottet under 168 bort hemställa

att riksdagen skulle bifalla motionen 1978/79:2562, yrkandet 3 c i motsvarande
del, och besluta om inplacering av kommunerna i stödområde 1,

60. beträffande inplacering i stödområde av Uppvidinge, Lessebo och
Tingsryd av Jan-Ivan Nilsson, Arne Fransson, Pär Granstedt och Rune
Johnsson i Mölndal (samtliga c) som ansett att utskottet under 169 och 170
bort hemställa

169. beträffande inplacering i stödområde av Uppvidinge att riksdagen
med avslag på propositionens förslag i motsvarande delar skulle bifalla
motionerna 1978/79:2565 och 1978/79:2562, yrkandet 3 c, och besluta om
inplacering av kommunen i stödområde 2,

170. beträffande inplacering i stödområde av Lessebo och Tingsryd att
riksdagen i motsvarande delar skulle bifalla motionerna 1978/79:2565 och
1978/79:2562, yrkandet 3 c, och besluta om inplacering av kommunerna i
stödområde 1,

61. beträffande inplacering i stödområde av Högsby av Jan-Ivan Nilsson,
Arne Fransson, Pär Granstedt och Rune Johnsson i Mölndal (samtliga c) som
ansett att utskottet under 172 bort hemställa

att riksdagen med avslag på propositionens förslag skulle bifalla i
motsvarande delar motionerna 1978/79:2562, yrkandet 3 c, och 1978/79:2570
och besluta om inplacering av kommunen i stödområde 2,

62. beträffande inplacering i stödområde av Emmaboda och Torsås av
Jan-Ivan Nilsson, Arne Fransson, Pär Granstedt och Rune Johnsson i
Mölndal (samtliga c) som ansett att utskottet under 173 bort hemställa

att riksdagen skulle bifalla motionen 1978/79:2562, yrkandet 3 c i motsvarande
del, och besluta om inplacering av kommunerna i stödområde 1,

63. beträffande inplacering i stödområde av Hultsfred och Vimmerby av
Jan-Ivan Nilsson, Arne Fransson, Pär Granstedt och Rune Johnsson i
Mölndal (samtliga c) som ansett att utskottet under 174 bort hemställa

att riksdagen med avslag på motionen 1978/79:2570 i motsvarande del,
skulle bifalla motionen 1978/79:2562, yrkandet 3 c också i motsvarande del,
och besluta om inplacering av kommunerna i stödområde 1,

64. beträffande inplacering i stödområde av Gotland av Alf Wennerfors
(m) och Sten Svensson (m) som ansett att utskottet under 177 bort
hemställa

att riksdagen med avslag på propositionens förslag i motsvarande del skulle
bifalla motionerna 1978/79:2451 och 1978/79:2500, yrkandet 1, och besluta
om inplacering av kommunen i stödområde 5,

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

65. beträffande inplacering i stödområde av Olofström av Jan-Ivan

71

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

Nilsson, Arne Fransson, Pär Granstedt och Rune Johnsson i Mölndal
(samtliga c) som ansett att utskottet under 181 bort hemställa

att riksdagen med avslag på motionen 1978/79:2563 skulle bifalla motionen
1978/79:2562, yrkandet 3 c i motsvarande del, och besluta om inplacering
av kommunen i stödområde 1,

66. beträffande inplacering i stödområde av Östra Göinge av Jan-Ivan
Nilsson, Arne Fransson, Pär Granstedt och Rune Johnsson i Mölndal
(samtliga c) som ansett att utskottet under 184 bort hemställa

att riksdagen med avslag på motionerna 1978/79:663, yrkandet 1, 1978/
79:1045, yrkandet 1, 1978/79:2437, yrkandet 1, 1978/79:2453, yrkandet 1,
samt 1978/79:2507, yrkandet 1, samtliga i motsvarande delar, skulle bifalla
motionen 1978/79:2562, yrkandet 3 c likaså i motsvarande del, och besluta
om inplacering av kommunen i stödområde 1,

67. beträffande sysselsättningsskapande åtgärder i Skåne av Erik Johansson
i Simrishamn (s) som ansett att utskottet under 191 bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionen 1978/79:2061 som sin mening gav
regeringen till känna vad reservanten anfört.

Till betänkandet hade fogats särskilda yttranden

1. beträffande decentralisering av statlig verksamhet av Alf Wennerfors
(m) och Sten Svensson (m),

2. beträffande behovet av en fullmaktslag om etableringskontroll av Alf
Wennerfors (m) och Sten Svensson (m),

3. beträffande stödområdesindelningen av Jan-Ivan Nilsson, Arne Fransson,
Pär Granstedt och Rune Johnsson i Mölndal (samtliga c),

4. beträffande Skaraborgs län av Sten Svensson (m).

BIRGER NILSSON (s):

Herr talman! Det är ett mycket omfattande utskottsbetänkande som
riksdagen nu påbörjar behandlingen av. Det handlar om regionalpolitik. Det
handlar också om människor och om människors rätt till arbete och trygghet i
olika delar av det här landet.

Jag tycker också, herr talman, att det finns anledning att till kammarens
protokoll få antecknat ett tack till kanslipersonalen på arbetsmarknadsutskottet,
som trots en mycket påtaglig tidsbrist och jobb under svåra förhållanden
ändå har klarat de många betänkanden som utskottet har levererat till
riksdagen.

Det betänkande som vi skall diskutera innebär i stora drag en förstärkning
av det regionalpolitiska stödet, en ny stödområdesinriktning, en ökad
satsning på glesbygdsregionerna och ett förstärkt stöd till turismen. Vi lägger
alltså nya regionalpolitiska medel i händerna på myndigheterna och hoppas
att dessa skall medverka till en bättre regional balans mellan olika regioner i
landet.

Propositionen bygger på ett omfattande utredningsmaterial, men det

viktigaste material som har fött tjäna som underlag för den här propositionen
är givetvis sysselsättningsutredningens betänkanden, speciellt då delbetänkandet
Regionalpolitiska stödformer och styrmedel. Sysselsättningsutredningen
fick sina direktiv från den socialdemokratiska regeringen 1974. Det
var samma socialdemokratiska regering som 1976 utfärdade tilläggsdirektiv
till utredningen och bad den se över regionalpolitiken och lämna förslag i
anledning därav.

Utan tvivel har sysselsättningsutredningen gjort ett omfattande och
mycket bra jobb. Det innebär också att vi från socialdemokratiskt håll kan
acceptera huvuddragen i utredningen och utskottsbetänkande!. Men givetvis
har vi avvikande meningar på vissa punkter, som vi framför i olika
reservationer och som andra talare från mitt parti närmare kommer att
motivera.

Vi ser också det förslag som ligger i dag som en direkt uppföljning och
förstärkning av den regionalpolitik som socialdemokratin introducerade
1964.

Några korta historiska data bör vara tillåtna i sammanhanget. När den
socialdemokratiska regeringen 1964 lade fram sin proposition om en aktiv
regionalpolitik, lanserade man i praktiken en ny tanke i den debatt som fördes
om samhällsutvecklingen. Man lanserade tanken att staten skulle gå in med
bidrag och lån för att locka privata företag att etablera sig eller bygga ut i de
regioner som hade det svårast med sysselsättningen. Det gällde närmast det
s. k. norra stödområdet. Denna tanke och denna uppfattning var inte
konfliktfri, när man på 1950-talet diskuterade framgångsvägarna. När man
skulle tillsätta den första utredningen markerade folkpartiet och dåvarande
högerpartiet att man inte kunde vara med på en sådan stödgivning. Man
yrkade avslag på förslaget att tillsätta den första utredningen. Man anslöt sig
dock så småningom till den proposition som vi lade fram 1964. Förutom att
staten skulle ingå med bidrag och lån var vi fullt på det klara med att de
insatser som nu skulle riktas mot de norra delarna av landet också måste
grundas på en mycket omsorgsfull och noggrann planering.

Vi lärde oss en sak mycket tidigt, och den gäller även i dag när vi diskuterar
regionalpolitiken, nämligen att skall man ha några jobb att fördela och
lokalisera ut, så förutsätter detta en stark ekonomi och en stark tillväxt av nya
jobb inom olika sektorer. Annars hänger ju hela regionalpolitiken i luften.
Men det förutsätter också någonting annat, nämligen solidaritet mellan
starka och svaga regioner i detta land. En framgångsrik regionalpolitik
förutsätter att människor som bor i de mera välförsörjda regionerna ställer
upp för människor som har det svårare med sysselsättningen och tryggheten.

Man kan ställa frågan om vi, när vi började 1960, verkligen insåg vilka
väldiga ekonomiska krafter som vi utmanade under 1960-talet. Det var de
starka krafter som i slutna styrelserum fattade beslut som gjorde tiotusentals
människor arbetslösa. Många människor, flera tusental, rationaliserades bort
under 1960-talet, speciellt inom skogsbruket och jordbruket. Mekaniseringen
gick hårt fram på avverkningssidan och transportsidan. Timmersvansen och

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

Regionalpolitiken

sågen byttes ut mot motorsågen, och så småningom kom de stora avverkningsmaskinerna.
Hästen försvann i skogsbruket och ersattes av de stora
traktorerna. Detta innebar att tusentals människor blev överflödiga inom
skogsbruket. Samtidigt var industrisektorn inom dessa områden så svagt
utvecklad att den inte på långt när kunde sysselsätta de människor som
ställdes arbetslösa av de fria marknadskrafterna.

En rationaliseringsvåg gick också fram inom livsmedelsindustrin. Mejerier
och slakterier lades ner. Verksamheten centraliserades till residensstäderna,
och det innebar givetvis också att många människor ute på den rena
landsbygden ställdes arbetslösa.

Sammanfattningsvis kan sägas att marknadskrafterna under hela 1960-talet var oerhört mycket starkare än de statliga insatser som man hade börjat
sätta in för att skapa nya jobb åt människorna. 10 000, kanske 15 000
människor - netto - flyttade varje år från skogslänen. De sökte sig nya arbeten
söderut. De byggde bostäder, skolor och vägar på de orter dit de flyttade. De
ställde upp för de sydligare regionerna. Många av de här människorna fann sig
givetvis bra till rätta på sina nya bostadsplatser. Men utan tvivel var det väl
också så, att många av dem hade svårt att klara den omställning som det
innebar att flytta från ren glesbygd till de stora tätorterna.

Mot bakgrunden av vad som under 1960-talet skedde i det privata
näringslivet fick vi socialdemokrater lära oss att regionalpolitiken måste
förstärkas och byggas ut i snabb takt för att klara de väldiga ekonomiska
krafter som friställde folk i tusental. Det gjordes också. Man byggde ut
regionalpolitiken, och den började slå igenom på 1970-talet. 25 000 nya jobb
skapades inom tillverkningsindustrin första hälften av 1970-talet. Utvecklingen
vände. Skogslänen fick ett inflyttningsöverskott. Det kanske
värdefullaste av allt var att det skapades en stor framtidsoptimism. Vi kände
inom socialdemokratin att vi var på rätt väg med de regionalpolitiska
insatserna.

Men så kom regimskiftet. Vi kan i dag med facit i handen säga att tre års
borgerligt styre tvivelsutan har vänt utvecklingen till det sämre, speciellt i de
regioner som har det svårast. De utlovade 400 000 jobben blev 100 000
förlorade industrijobb. Industriinvesteringarna harsjunkit med 30 96.1 stället
för att satsa på en uppbyggnad av produktionsapparaten har man investerat i
pärlor, diamanter, frimärken och konstverk. Kapitalströmmarna har gått fel
väg. Det har varit mera lönsamt att investera i andra objekt än svensk
industri. Industrier har rasat, människor har ställts arbetslösa, inte bara i
skogslänen utan det är en företeelse som nu omfattar praktiskt taget vartenda
län i landet.

Oron för framtiden griper omkring sig. Man skulle kunna säga att de många
motionerna är en spegelbild av det bekymmersamma arbetsmarknadsläget.
Det är ett nödrop från praktiskt taget varje län: Ge oss speciella insatser, flytta
upp oss ett steg när det gäller stödområdena. Bakom dessa motioner ligger
alltså den starka oro som har skapats under de två borgerliga regeringar som vi
har haft. Det är just här socialdemokratin sätter in sin kritik, men inte bara
kritiserar utan även presenterar sina alternativ.

Det är alldeles riktigt att vi under några år har haft en djup och besvärande
lågkonjunktur i vårt land. Ingen skall förneka det. Men det går inte att skylla
allt på lågkonjunkturen. Regeringen får ta ansvaret för den egna misslyckade
regionalpolitiken sedan 1976, då alla uppåtgående kurvor praktiskt taget
bröts.

Vi har lagt fram ett konkret industripolitiskt program som syftar till att ge
kraft, innehåll och liv åt regionalpolitiken. Vi vet nämligen att regionalpolitiken
icke kan leva sitt eget liv. Den måste få stöd i form av nyskapad
sysselsättning som kan ge arbete åt människor i eftersatta regioner.

Herr talman! Vidare något om i första hand de två principiellt inriktade
reservationerna av centerpartiet och moderaterna. I reservation nr 2 säger
centerpartiet att man vill verka för ett så långt möjligt decentraliserat
samhälle. Så länge jag minns har vi hört det i varje regionalpolitisk debatt,
men ingen har i konkreta termer - såvitt jag vet - kunnat förklara vad man
menar med "ett så långt möjligt decentraliserat samhälle”. Hela regionalpolitiken
går ju ut på att decentralisera olika verksamheter i det här landet.

Från socialdemokratiskt håll sluter vi upp bakom en styrning av nya jobb
till problemområdena. Vi hälsar med stor tillfredsställelse att utskottsmajoriteten
ansluter sig till den socialdemokratiska motionen om att en delegation
skall tillsättas som skall ha fullmakt att gå in i den statliga sektorn, de statliga
verken, och studera vilka offentliga jobb som man kan lokalisera ut till andra
områden i landet. Jag tror att en sådan delegation får en betydelsefull uppgift,
och jag hoppas verkligen att dess arbete resulterar i en ökad utlokalisering av
planerade verksamheter inom den statliga sektorn.

Vi sluter också upp bakom en decentralisering av verksamheter inom
länen. De olika länsstyrelserna håller på att undersöka vilka statliga
verksamheter på länsplanet som kan läggas ut i de svaga kommunerna. På
den punkten vill jag säga att det väl inte är alldeles säkert att exempelvis
lantbruksnämnder och skogsvårdsstyrelser skall ha sitt säte i residensstäderna.
Vi får väl ta ett resonemang här med centerpartisterna inom lantbruksnämnderna
huruvida man är beredd att acceptera en utlokalisering av de
institutioner som har så mycket gemensamt med den verksamhet som
bedrivs inte i städerna utan i landsortskommunerna, att det bör vara
konsekvent att där verka för en decentralisering av arbetsuppgifterna.

Från socialdemokratiskt håll går vi utan tvekan längre än något annat parti.
Vi säger: O.K., vi går med på den här propositionen. Vi gör den här stora
satsningen för att locka ut ytterligare företag till glesbygderna. Men om det
skulle visa sig att de här förslagen inte ger önskat resultat, då skärper vi tonen
och då får vi på allvar ta upp resonemanget om en etableringskontroll. Då
måste samhället gå in med en administrativ styrning av verksamheterna.
Bengt Fagerlund kommer att mer ingående tala om och motivera denna
reservation.

Centerpartiets tal om det decentraliserade samhället står i kontrast mot vad
som skedde under den tid då centerpartiet satt med i regeringen. Jag tror att
jag utan överdrift kan påstå att vi knappast tidigare upplevt en centralisering
inom svenskt näringsliv motsvarande den vi upplevde under de två åren med

Nr 170

Torsdagen den
7 juni 1979

R egionalpolitiken

Nr 170

Torsdagen den
7 juni 1979

R egionalpolitiken

centerpartiet i regeringsställning. Men det är klart att den här decentraliseringstanken
inte får drivas så långt att vi tappar bort kravet på starka och väl
differentierade arbetsmarknader. Det måste vi ha i varje län för att hejda de
långväga utflyttningarna och för att kunna erbjuda jobb åt den ungdom som
skaffar sig en allt bättre yrkesutbildning.

I reservationen 3 tar moderaterna upp ett principiellt resonemang om
inriktningen av regionalpolitiken. Man säger där att man vill ha mer generella
medel inom regionalpolitiken. Som ett praktiskt exempel går man då emot
den kraftiga höjning av sysselsättningsstödet som föreslås i utskottsbetänkande!,
och i stället vill man ha en sänkning av socialförsäkringsavgifterna i
vissa stödområden.

Nu vill jag ställa en fråga på den här punkten. Jag går ut från förutsättningen
att både vi och moderaterna är ute efter att skapa en så hög
sysselsättningseffekt som möjligt inom ramen för regionalpolitiken. Vi harju
tidigare provat den metod som moderaterna föreslår, därför att för några år
sedan sänkte vi arbetsgivaravgiften med 2 % inom inre stödområdet.

Min fråga - och jag hoppas att moderaterna kan svara på den - blir: Hur
många nya sysselsättningstillfällen skapades inom inre stödområdet som
resultat av att riksdagen sänkte arbetsgivaravgiften med 2 96?

Jag tror inte på denna metod, men jag är väldigt intresserad av svaret,
därför att jag har aldrig hört några siffror på den här punkten.

Herr talman! Mycket kort: I reservationen 8 tar vi upp befolkningsramarna
och planeringstalen för länen. En borgerlig majoritet införde den metodiken,
att planeringen skulle riktas mot en viss del av intervallet i befolkningsramarna:
skogslänen - den högre siffran; storstadslänen - den lägre siffran;
övriga län - ett mitten värde. Vi går i reservationen 8 emot dessa tankegångar,
därför att vi menar att planerarna bör ha det spelrum som finns inom de olika
intervallen, och därför har vi alltså anmält denna reservation.

I reservationen 27, som rör handläggningen av glesbygdsstödet, anser vi
socialdemokrater att denna handläggning skall helt skötas av länsstyrelsen,
som ju är det organ i länen som planerar för sysselsättning och service.

Herr talman! Andra talare från mitt parti kommer att motivera övriga
reservationer.

I reservationerna 42 och 43 har jag föreslagit en uppfattning av vissa
kommuner inom mitt län till ett högre stödområde. Det gäller följande
kommuner: Bräcke, Härjedalen, Krokom, Åre och Östersund. Utskottet
föreslår här att Strömsund, Berg och Ragunda skall placeras i stödområde 6.
Det är ett riktigt och bra förslag, men jag anser att skillnaden mellan
landsortskommunerna i Jämtlands län är så hårfin, att man inte kan placera
dem i två olika stödområden. De sitter i sjön allihop vad gäller både
befolkningsutveckling och sysselsättning.

Marianne Stålberg kommer att närmare tala för dessa förslag.

Herr talman! Jag slutar med att yrka bifall till reservationerna nr 1,8,18,25
och 27 samt de egna reservationerna nr 42 och 43.

76

JAN-IVAN NILSSON (c):

Herr talman! Inledningsvis vill också jag uttrycka uppskattning för det
goda arbete som utskottskansliets personal har utfört på den korta tid vi har
haft till förfogande för det omfattande material som nu ligger framför oss.

Frågan om möjligheterna till sysselsättning i olika delar av landet är ytterst
beroende av tillgången på arbete totalt sett. Förutsättningarna härför skapas
främst genom den ekonomiska politik och den närings- och branschpolitik
som förs. Frågan om sysselsättningen är emellertid invävd i de flesta
samhällspolitiska områdena. Den påverkas dessutom av den tekniska
utvecklingen. Det krävs således en helhetssyn på samhällets insatser för att vi
skall nå målsättningen med sysselsättnings- och regionalpolitiken.

Vi har under de senaste åren sett exempel på hur strukturförändringar
drabbat branscher och orter mycket hårt i praktiskt taget alla industriländer.
För att lösa dessa problem erfordras främst andra åtgärder än regionalpolitiska,
som i sådana fall ändå kan vara bra komplement. Sverige är starkt
beroende av sin omvärld. Vi måste vara konkurrenskraftiga för att upprätthålla
vår höga sysselsättning och vår höga standard.

Sverige förlorade konkurrenskraft på många näringsområden under den
socialdemokratiska regeringens sista år. Detta är dokumenterat såväl internationellt
som inom vårt land. Om den socialdemokratiska politiken efter
hösten 1976 hade genomförts, skulle vår konkurrenskraft i förhållande till
nuläget ha varit inemot 20 % lägre. Den socialdemokratiska politiken skulle
dessutom ha lett till betydande kommunala skattehöjningar. Hur stora
skattehöjningar och hur mycket lägre sysselsättning vi skulle ha haft
beroende på dessa åtgärder-som t. ex. höjda arbetsgivaravgifter-vet vi inte,
men att de hade haft en svår effekt vet vi. Det hade varit förödande för
sysselsättningen såväl inom industrin som inom den offentliga sektorn.

Trepartiregeringens framgångsrika ekonomiska politik har inte fullföljts av
folkpartiregeringen. Det är beklagligt, inte minst ur sysselsättnings- och
regionalpolitisk synpunkt För centerns del hän visar jag till våra motioner om
den ekonomiska politiken. Dessa frågor skall diskuteras i morgon. De är
emellertid grundläggande även för det ämne som vi nu behandlar. Socialdemokraterna
har tagit upp näringspolitiken och den ekonomiska politiken i
reservationen 1. Det ger mig anledning att också beröra den ekonomiska
politiken i detta sammanhang.

I utskottsbetänkandet framhålls en tillväxt i samhället som en förutsättning
för en framgångsrik regionalpolitik. Det är en sanning med viss
modifikation. Från centern vill vi framhålla att en ekonomisk tillväxt i
samhället är en stor tillgång när det gäller att uppnå de regionalpolitiska
målen. Under 1960-talet hade vårt land en stark tillväxt i bruttonationalprodukten.
Samtidigt försiggick en formlig folkvandring från landsbygden och
från Norrland. Tillväxten utnyttjades inte för att främja regional balans -tvärtom. Tillväxten i sig är alltså ingen garanti för bättre regional balans. Den
måste styras till de orter som har de största behoven. Detta är också en
jämställdhetsfråga i vidaste mening - för kvinnor, ungdom och handikappade
inte minst. Under 1960-talets flyttningsperiod användes alltså tillväxten för

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

Regionalpolitiken

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

att centralisera. Därvidlag har givetvis den då sittande regeringen ett mycket
stort ansvar; den samarbetade i sammanhanget också med storindustrin.
Moderater och folkpartister stödde samma politik.

Sedan början av 1940-talet har vårt parti kämpat för att en aktiv
lokaliseringspolitik skulle etableras som ett politiskt styrinstrument. Det var
en ny idé då. Sedan 1965, då en mer målmedveten lokaliseringspolitik alltför
sent påbörjades i vårt land, har vi fått många erfarenheter. Nu kan vi nog alla
konstatera att många problem i vårt samhälle skulle ha kunnat undvikas, om
centerns propåer genomförts i tid. Centern har beskyllts för överbud i
regionalpolitiken. Vi kan nu konstatera att centern har fått rätt. Riksdagsmajoriteten
har hela tiden gjort otillräckliga insatser på det här området. På
grund av för sena och för små insatser tidigare har stora skador uppstått, som
nu och i framtiden blir onödigt dyra och besvärliga att reparera.

På 1940-, 1950- och 1960-talen förlöjligades oftast vårt parti när vi krävde
att maskinerna skulle flyttas till människorna och inte människorna till
maskinerna. Det kallades förbygderomantik. Det varén ny tanke då, som för
oss var en gammal idé när den började praktiseras i mitten på 1960-talet.
Birger Nilsson anförde att för socialdemokraterna var det en ny idé 1965, när
man genomförde den efter långvariga påtryckningar från vårt håll.

Socialdemokrater, folkpartister och moderater gick på 1950- och 1960-talen
liksom nu in för att med statsmedel flytta folk från Norrland till främst de
stora orterna i Sydsverige. Så sent som hösten 1978 fattade riksdagen beslut
om en reell ökning av flyttningsbidragen för ensamstående. Det är alltjämt
ungdomen som särskilt stimuleras med statsbidrag att flytta från sina
hemorter till de bästa arbetsmarknaderna.

Moderaterna har t. o. m. dessutom i reservation till årets arbetsmarknadspolitiska
utskottsbetänkande särskilt profilerat sig för en anmärkningsvärd
ensidighet till förmån för flyttningspolitiken. Övriga i arbetsmarknadsutskottet
menade då att den här frågan lämpligen borde tas upp i samband med
regionalpolitiken, som vi nu diskuterar.

Flyttningspolitiken, liksom koncentrationstendenser på många andra
områden i vårt samhälle, har tyvärr i stor utsträckning neutraliserat de
regionalpolitiska insatserna sedan 1965. Allt fler människor reagerar nu mot
denna i så många fall krassa, miljömässigt och socialt felaktiga politik.

1 trängt läge har man beskyllt centern föra» hindra en nödvändig rörlighet
inom näringslivet. Detta är fel. Sådan rörlighet bör emellertid ske på en från
individens synpunkt frivillig bas. Givetvis kan en såväl yrkesmässig som
geografisk rörlighet motiveras av ekonomiska, tekniska och miljömässiga
skäl. Men en rörlighetspolitik måste utformas så, att den stöder en aktiv
regionalpolitik. Så har inte varit fallet hittills. Tvärtom - den har varit
koncentrationsinriktad. Det är detta vi kritiserar.

Centern framhåller i sin partimotion att en i och för sig önskvärd
yrkesmässig rörlighet på små och ensidiga arbetsmarknader i verkligheten
också blir en geografisk rörlighet, om inte tillräckligt kraftfulla regionalpolitiska
insatser kompletterar yrkesutbildningen. Propositionens och utskottsmajoritetens
förslag innebär inte alls sådana insatser. Utskottsbehandlingen

har bl. a. inneburit att majoriteten har följt propositionen och på ett, tycker
jag, utmanande sätt placerat stödområdets största orter så högt i stödområdesskalan
att det klart motverkar en positiv utveckling i t. ex. Norrlands
inlandskommuner. Det är för liten skillnad mellan de starka och de svaga
orterna. Ortsgrupperna 5 och 6 har getts för svaga medel för att bli alternativ
till de starka arbetsmarknaderna. De starkaste orterna inom stödområdet har
förstärkts i förhållande till de svagaste, som därigenom trots högre bidrag
förlorat i konkurrenskraft.

Centern föreslår en kraftig förstärkning av de svagaste orterna. Jag skall
återkomma till det senare.

Majoriteten offrar de största Norrlandskommunernas ytterområden för en
ytterligare koncentration till deras centrala delar. Man föreslåratt kommunen
skall vara en odelad enhet i regionalpolitisk! hänseende.

Låt mig ta Skellefteå kommun i Västerbotten som exempel på majoritetens
koncentrationspolitik. Kommunen är geografiskt mycket vidsträckt. Förhållandena
i vissa ytterområden, exempelvis Jörn, Fällfors och Kalvträsk, kan
jämföras med förhållandena i stödområdena 5 och 6. Majoriteten fastslår
ändå att hela Skellefteå kommun måste vara en enhet i regionalpolitiskt
hänseende. Den får inte uppdelas. Detta strider emellertid mot vederbörande
kommuns, landstings och länsstyrelses prioritering och planering. Det är
politisk enighet lokalt och regionalt om principerna för en uppdelning och
differentiering av kommunen. Man häpnar i Skellefteå över majoritetens,
som man säger, tokiga förslag.

Majoriteten anser att man kan differentiera det regionalpolitiska stödet
inom en och samma kommun så att man därmed får en tillfredsställande
prioritering. Men detta är ju inte möjligt. Jag har svårt att tro på att
majoriteten är så dåligt insatt i verklighetens värld. Det måste vara
koncentrationsideologin som slår igenom.

Den lilla differentiering som teoretiskt är möjlig skulle i praktiken knappast
ge någon regionalpolitisk effekt. Det är kommunalpolitikerna helt klara över.
De säger att detta förslag är något av en dödsstöt åt Jörn, Kalvträsk och andra
områden. Är majoritetens argumentering på denna punkt ett exempel på
politisk okunnighet om verkligheten? Eller vill majoriteten hävda att det är
med särskild politisk kunskap man lagt fram det här förslaget?

Förslaget förutsätter också ett ständigt myglande, uppvaktande och
sammanträdande beträffande objekt såväl i de centrala delarna som inom
ytterområdena. Det förvånar att moderater och folkpartister ytterligare vill
utvidga Mygelsverige. Med kännedom om hur det här fungerar i det praktiska
livet kommer nästan undantagslöst centralorten att vinna dragkampen med
de svaga ytterområdena.

Denna ordning är felaktig i många avseenden. Bl. a. ökas möjligheterna till
osund påtryckning och byråkrati. Mest beklagligt är att de svagaste arbetsmarknaderna
får en än sämre ställning i förhållande till de bättre ställda
orterna. Denna effekt gäller såväl inom en kommun som mellan kommuner.

Hur kan majoriteten försvara en sådan ordning? Förslaget har föranlett

Nr 170

Torsdagen den
7 juni 1979

R egionalpolitiken

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

uppvaktningar och uttalanden från socialdemokratiska organisationer i
berörda områden och givetvis också från andra partier.

Centern föreslår i motsats till majoriteten en ökad differentiering i
förhållande till folkpartipropositionen, som folkpartiet hoppat ifrån också på
denna punkt, förmodligen för att anpassa sig än här och än där för att slippa
komma i reservationssituation.

Exemplet Skellefteå ger en bra bild av skillnaden mellan centerns och
övriga partiers - inte minst socialdemokraternas - principiella syn på
stödområdessystemets uppgifter och effekter. Det är ett praktiskt exempel
och ett svar på Birger Nilssons fråga vad centern menar med decentraliseringspolitik.
Vi kan återkomma till den frågan sedan.

Centern har verkligheten som utgångspunkt för sina ställningstaganden.
Kartan måste stämma med terrängen om man med framgång skall orientera
sig fram till målet. Majoritetens karta stämmer inte med verkligheten.

År 1976 på hösten fattade riksdagen beslut om riktlinjer för att den nya
regionalpolitiken skulle få en decentralistisk inriktning. Socialdemokraterna
reserverade sig mot detta. Folkpartiet och moderaterna har nu gått tillbaka till
sina tidigare ståndpunkter tillsammans med socialdemokraterna. På s. 33 i
betänkandet uttalar majoriteten:

"Utskottet är inte berett att ställa sig bakom ett uttalande om utvecklandet
av 'decentralistisk samhällsstruktur’.” Man kan inte se något skäl att göra ett
sådant uttalande, säger man. Det är förståeligt med tanke på exemplet
Skellefteå.

Folkpartiet och moderaterna står således inte längre kvar vid det beslut
som centern, moderaterna och folkpartiet var eniga om hösten 1976.
Vattendelaren i regionalpolitiken går på nytt mellan å ena sidan centern och å
andra sidan socialdemokraterna, moderaterna och folkpartiet. Det är intressant
att notera att det är samma frontställning som i energifrågan. Utformningen
av vår energipolitik harju också mycket stor betydelse för samhällets
utformning i decentralistisk eller centralistisk riktning. Utskottet uppmärksammar
att mönstret från den regionala befolkningsutvecklingen förändrats
under 1970-talet jämfört med 1960-talet. Under 1960-talets flyttlasspolitik
förlorade skogslänen 10 000-15 000 främst unga människor per år.

Utskottsmajoritetens partier har stort ansvar för denna utveckling. Denna
utflyttning har kraftigt minskat under 1970-talet och förbytts i inflyttning i
vissa fall. Inom länen i stödområdet, där de regionalpolitiska instrumenten
har effekt, fortsätter emellertid strömmen från glesbygdskommunerna till de
största orterna. Eftersom glesbygdskommunerna främst i inlandet har
utarmats så kraftigt under 1960-talet, finns det inte så många fler människor
att hämta där. Nu vill folk flytta tillbaka till dessa bygder, om det bara fanns
arbete där.

Forskare, länsplanerare m. fl. har konstaterat att regionalpolitiken har
misslyckats att upprätthålla befolkningsmässig balans, även om den bidragit
till att öka industrisysselsättningen i området. Man har konstaterat att den
förda regionalpolitiken t. o. m. kan ha stimulerat till utflyttning från glesbygden.
Faktum är att regionalpolitiken inte på lång väg kunnat ersätta de jobb

som försvunnit från utflyttningsområdena. Den befolkningsmässiga obalansen
har faktiskt sedan 1965 ökat inom stödområdet mellan de stora orterna
och glesbygdsområdena. Denna trend fortsätter alltjämt. Ålderssammansättningen
i utflyttningsområdena är sådan att samhällsbildningen är uppenbart
hotad på många håll, om man inte mycket snart får till stånd en återflyttning
av unga människor.

Propositionens och utskottsmajoritetens förslag är helt otillräckliga - och i
vissa delar felaktiga - för att man skall kunna åstadkomma en vändning i
utvecklingen.

Forskarrapporterna har genom sina slutsatser gett centern rätt i att
politikerna nu måste inse lägets allvar, om man verkligen menar allvar med
att nå det mål som vi i stort sett har gemensamt för regionalpolitiken.

Insatserna har varit för små och delvis felaktiga ända från början.
Socialdemokrater, folkpartister och moderater har hela tiden dikterat utformningen
av regionalpolitiken och har således ansvar för den.

Centern föreslår i sina partimotioner 1653 och 2562 en rad konkreta
åtgärder för att nu åstadkomma en vändning innan ännu större skador
inträffar. Vi föreslår således utöver propositionens förslag följande:

1. Ett differentierat 5-10-procentigt sysselsättningsstöd i ortsgrupperna 5
och 6 fr. o. m. den 1 januari 1980.

2. Investeringsfondsmedel får användas tillsammans med regionalpolitisk!
stöd fritt i ortsgrupp 6 och efter prövning inom ortsgrupperna 4-5.

3. Offertprincipen får användas endast inom ortsgrupperna 5 och 6.

4. Statsbidraget för IKS-arbeten höjs från 75 % till 90 % av lönekostnaden.

5. Anslaget till åtgärder i glesbygder höjs från 74 miljoner, enligt
majoritetens förslag, till 200 miljoner. Därigenom kan efterfrågan tillgodoses
för utveckling av lantbruk, kommersiell service, småindustri m. m. Dessa
stödformer har visat sig effektivare och mindre kostsamma än andra
alternativ. De har redan gett berörda bygder en viss ny framtidstro.

6. Ramen för kreditgaranti för lån till företag i glesbygder ökas med 74
miljoner till 100 miljoner.

7. Regionalpolitiskt stöd får utgå till energianläggningar som drivs med
inhemska bränslen. Detta kommer att skapa ökad sysselsättning i glesbygderna
och spara valuta åt landet.

Socialdemokraterna, moderaterna och folkpartisterna i utskottet säger nej
till alla dessa förstärkningar av stödet till de allra svagaste områdena. Det är
anmärkningsvärt. Det är i sammanhanget inte fråga om några stora
penningbelopp. Det är inte heller fråga om en nettokostnad för samhället. Det
är ett mindre kostsamt sätt att rätta till problemen än varje annat nu känt
alternativ. Det vore intressant att höra från er övriga om ni kan ange något
bättre alternativ för glesbygdsorterna.

Den samlade effekten av centerns konkreta förslag i glesbygdsfrågorna
kopplad till vårt förslag om stödområdesindelningen kan beräknas ge en
mångdubbel effekt i jämförelse med majoritetens förslag. Därtill kommer de
ökade möjligheter som nu finns genom insatser via de regionala utvecklings -

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

6 Riksdagens protokoll 1978/79:170-171

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

fonderna.

Birger Nilsson frågade hur mycket arbete som kommit till stånd genom
sänkningen av arbetsgivaravgifterna i det inre stödområdet. Vi har i Sverige
över huvud taget ingen statistik över sådana åtgärder, inte heller över hur
många färre barnstugor och hur mycket mindre vård av olika slag inom
landstingssektorn och den kommunala sektorn som åstadkoms genom
socialdemokraternas ständiga förslag om ökade arbetsgivaravgifter. Det leder
till ökade skatter och urholkar möjligheterna till löneförbättringar. Om Birger
Nilsson kommer med svar på dessa frågor, skall jag försöka ge svar på hans
frågor. Men vad vi vet är att arbetsgivaravgifterna har en mycket stor effekt på
kostnadsövervältringen från staten till kommunerna och försvårar kommunernas
möjligheter att ge kommunal service. Givetvis hårde i principsamma
effekt på industrin.

Arne Fransson kommer att redovisa centerns principiella syn på stödområdesindelningen,
planeringstalen, ortsplanen m. m. Pär Granstedt kommer
bl. a. att redovisa vårt partis förslag om en decentralisering av statsförvaltningen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till centerns reservationer i betänkandet och i
övrigt bifall till utskottets hemställan.

BIRGER NILSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill säga några ord till Jan-Ivan Nilsson. Han inledde med
att påstå att trepartiregeringen har fört en framgångsrik politik. Jag undrar var
han har hämtat den kunskapen. Jag skulle råda Jan-Ivan Nilsson att fråga
människorna i Bergslagen, människorna inom tekoindustrin, människorna
vid varven, människorna i Norrbotten och människorna vid Hissmofors.
Fråga fackklubbarna vid Hörneforsfabriken, som ägs av NCB. De skrev till
riksdagsledamöterna häromdagen och framförde sina farhågor för utvecklingen
på sysselsättningsområdet. Jag är helt övertygad om att Jan-Ivan
Nilsson då skall få ett helt annat svar än att trepartiregeringen förde ”en
framgångsrik politik”. Jag har mött många av dessa människor. De använder
ett språk - mycket berättigat, måste jag erkänna - mot trepartiregeringens
åtgärder, vilket kanske inte är lämpligt att skriva in i ett riksdagsprotokoll.

Sedan talade Jan-Ivan Nilsson om flyttningsbidragen och berättade hur
den socialdemokratiska regeringen med hugg och slag drev folk från
skogslänen under 1950-talet. Det är en vrångbild av verkligheten. Också
Jan-Ivan Nilsson vet att den stora utflyttningen berodde på den starka
rationalisering som gick fram i huvudnäringarna i Norrland, jordbruk och
skogsbruk, och på att den svagt utvecklade industrisektorn inte kunde ge jobb
åt människorna.

För övrigt var ju en av de första åtgärderna som trepartiregeringen vidtog
just att höja flyttningsbidragen. Då vill jag ställa frågan till Jan-Ivan Nilsson:
Hur stämmer detta med dagens fördömande av flyttningsbidragen?

Vi kan inte från socialdemokratiskt håll garantera varje människa att få ett
passande jobb där hon eller han är född. Helt naturligt måste det pågå

flyttningsröreiser i landet. Men vad vi säger är att vi skall sätta in alla medel -arbetsmarknadspolitiska, näringspolitiska, regional politiska-för att skapa ny
sysselsättning i de underförsörjda regionerna. Lyckas vi ändå inte, så måste ju
de människor som flyttar få en viss ersättning för de stora kostnader som
flyttningen innebär.

JAN-IVAN NILSSON (c) kort genmäle:

Herr talman! Birger Nilsson avslutade sitt inlägg med att säga att
socialdemokraterna vill sätta in alla medel för att förbättra sysselsättningen i
de svagaste orterna. Varför går ni då emot alla de förslag som vi lägger fram för
att förbättra dessa möjligheter? Alla de sju punkter jag räknade upp går ni
emot.

Jag frågade om ni kunde ge exempel på några effektivare medel. Den frågan
fick jag inget svar på, och ni kan naturligtvis inte ge något sådant.

När det gäller flyttningspolitiken erinrar jag mig vad förre statsministern
Palme sade som svar på en fråga om det fanns någonting han hade ångrat i sin
tidigare politik. Ja, sade han, kanske vår inriktning på flyttningspolitiken.

Flyttningspolitiken skulle ju klara sysselsättningen och tillväxten i samhället.
Det var socialdemokraterna som tillsammans med storindustrin och med
stöd av folkpartiet och moderaterna genomförde den flyttlasspolitik som väl
inte kan resoneras bort. Den är så väl inetsad hos svenska folket, framför allt
de människor som tvingades flytta.

Det var f. ö. också socialdemokraterna som - för att använda Birger
Nilssons eget uttryck - försökte driva bort folk från jordbruk och skogsbruk
genom den hårda rationaliserings- och strukturförändringspolitik som fördes
under 1960-talet. Vi satte oss emot den, med tanke bl. a. på de sociala vådor
som den politiken skulle medföra för drabbade människor.

Trepartiregeringens framgångsrika ekonomiska politik är erkänd internationellt
sett, och ekonomisk expertis här i landet kan visa på hur vi har återfått
konkurrenskraft på internationella marknader och på vår egen hemmamarknad.
Efter ett par år är vi nu inne i en bättre situation, i stor utsträckning
beroende på våra egna åtgärder.

Från min egen hemkommun har jag exempel på hur trepartiregeringens
åtgärder utlöste exportorder som tryggade sysselsättningen i ett betydande
företag.

När trepartiregeringen tillkom fick den överta ett land fullt av kriser. I
kanslihuset fanns ingen beredskap på något område - skogsområdet,
stålområdet osv. - när trepartiregeringen tog över. Ingen regering har satsat så
mycket på sysselsättningen som trepartiregeringen gjorde.

BIRGER NILSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jan-Ivan Nilsson frågar om vi kan anvisa några effektivare
medel. Ja, det kan vi säkert. Jag vill bara erinra om att vi vill ha en
fullmaktslag när det gäller etableringskontroll. Kan man inte uppnå syftet
med regionalpolitiken, menar vi socialdemokrater att då får vi på allvar
diskutera en etableringskontroll. Centerpartiet har tidigare ställt sig bakom

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

dessa tankegångar. Numera har man såvitt jag förstår ingen känsla för en
sådan åtgärd, som jag personligen tror på sikt måste införas i regionalpolitiken.

Det var väl vidare, Jan-I van Nilsson, inte så att någon dre v jordbrukarna att
flytta. Jag tror att vi bör variera språket litet grand på den punkten, eftersom
det inte finns och inte heller skall finnas några medel för att med tvång driva
människorna från deras hemorter. Att många saknat jobb och att många
ungdomar flyttar från sina föräldrar är ett faktum, men ungdomarna gör
kanske detta mera för att få komma ut och pröva sina vingar. Centerpartiets
tal om att vi under 1960-talet drev en politik som tvingade människorna att
flytta saknar grund i verkligheten.

JAN-1VAN NILSSON (c) kort genmäle:

Herr talman! Som svar på min direkta fråga om vilka effektivare medel
socialdemokraterna har att sätta in för glesbygdsområdena nämner Birger
Nilsson etableringskontroll, något som också vårt parti har uttalat och
ådagalagt ett intresse för. Men detta medel har visat sig vara så kantigt och
otympligt att det har en mycket begränsad effekt, även om man tar till mycket
hårda tag. Förmodligen har det en mycket liten effekt på de minsta och
svagaste arbetsmarknaderna. Jag rekommenderar Birger Nilsson att ta
kontakt med socialdemokraterna i Skellefteå, i Örnsköldsvik och inom andra
liknande orter och tala med dem om den centraliseringspolitik som man där
upplever att utskottsmajoritetens förslag om odelade kommuner innebär.

Birger Nilsson har kanske inte rätt till någon ytterligare replik, men det
finns ju andra talare från socialdemokraterna, och jag vill därför än en gång
ställa följande fråga: Kan ni ge exempel på några mera effektiva medel än dem
som vi har föreslagit för de svagaste arbetsmarknaderna? Varför går ni emot
våra förslag på den punkten? Varför krymper ni avståndet mellan de stora och
arbetsmarknadsmässigt goda orterna och de allra svagaste, så att de senare
förlorar konkurrenskraft i förhållande till de starkare orterna? Jag upplever
det som ganska fruktansvärt inför framtiden att riksdagen står inför att fatta
ett sådant beslut.

Talmannen anmälde att Birger Nilsson anhållit att till protokollet få
antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

STEN SVENSSON (m):

Herr talman! Låt mig först inledningsvis i likhet med de föregående talarna
få rikta ett särskilt tack till arbetsmarknadsutskottets kansli men även till den
berörda tryckeri personalen för den enastående insats som man har gjort för
att det skulle vara möjligt att få fram det betänkande som vi nu behandlar till i
dag. Det är en enastående prestation, väl värd att uppskattas.

Om målet arbete åt alla råder enighet. För att klara denna målsättning
krävs betydande insatser inom den ekonomiska politiken, inom näringspolitiken
och inom arbetsmarknadspolitiken. Regionalpolitiken framstår därvid
som ett betydelsefullt komplement.

Avsikten med regionalpolitiken är nämligen att människorna i alla delar av
landet skall bli delaktiga av vår allmänna materiella, sociala och kulturella
välfärd. Näringslivets strukturomvandling skall inte behöva åtföljas av stora
omflyttningar av människor. Detta gäller främst i vad avser omflyttningar
mellan regionerna. Möjligheterna att ge en tillfredsställande service i
glesbygden måste förbättras. Detta förutsätter en allsidig regional arbetsmarknad,
där olika slags näringslivs- och samhällsaktiviteter finns representerade.

Moderata samlingspartiet vill - som framgår av vår partimotion nr 2557 -uppnå dessa mål i första hand genom att skapa så likvärdiga grundförutsättningar
som möjligt över hela landet och mellan dess olika regioner. Generella
stimulansåtgärder för att åstadkomma detta är att föredra framför selektiv
detaljstyrning. Enligt vår mening bedrivs den mest framgångsrika regionalpolitiken
med hjälp av generellt verkande ekonomiskt-politiska medel, som
tillvaratar marknadsekonomins decentraliserade och effektiva beslutsfattande.

De konkurrensfördelar vi haft - i tillgång på råvaror, i vår väl utbyggda
produktionsapparat och i vårt teknologiska kunnande - har successivt
minskat i takt med att andra länder moderniserat sitt näringsliv och byggt upp
sin industri. Samtidigt har balansen i vår blandekonomi förskjutits i en
alltmer oförmånlig riktning. Det offentliga har kommit att dominera på det
enskildas bekostnad.

Genom skattehöjningar och ökade arbetsgivaravgifter har en större del av
såväl inkomster som sparande överförts från den privata till den offentliga
sektorn. Företagens sparande har sjunkit till förmån för kollektivt sparande.
Nyetableringar av företag har sjunkit oavbrutet sedan mitten av 1960-talet.
Samtidigt som de expansiva inslagen i näringslivet varit obetydliga har
antalet företagsnedläggelser och konkurser bara ökat. Alltsedan 1960-talet
har vi haft en strukturomvandling med slagsida.

Att många företag drabbas så hårt av den internationella lågkonjunkturen
och den sviktande konkurrensförmågan beror på att de var försvagade redan i
utgångsläget. Ett ekonomiskt starkt företag kan överleva en motgång genom
att ta till reserver. Men om lönsamheten legat på en låg nivå under en längre
tid, finns inga reserver att ta till. Därigenom blir steget mellan sviktande
försäljning och nedläggning mycket kort. De främsta orsakerna till våra
problem är sålunda att söka inom vårt land.

Företagens soliditet - dvs. andelen eget riskvilligt kapital - i procent av det
totala kapitalet har sjunkit från 30-40 % under 1960-talets senare del till
omkring 25 96 i dag. Där ligger -jämsides med den försämrade lönsamheten
- den viktigaste orsaken till de under en följd av år vikande industriinvesteringarna.

De regionalpolitiska problemen måste sättas in i det orsakssammanhang
som jag här har beskrivit. Skall vi få förutsättningar att åstadkomma en
förbättrad regional balans och skapa ökad sysselsättning i svaga regioner,
måste vi lösa de övergripande ekonomiska problemen.

Trepartiregeringens insatser för att komma till rätta med den ekonomiska

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

krisen och bekämpa arbetslösheten kan konstateras ha givit ett mycket gott
resultat. På den punkten vill jag verkligen med bestämdhet korrigera Birger
Nilssons historieskrivning.

Socialdemokraterna motsatte sig de åtgärder som trepartiregeringen vidtog
för att värna sysselsättningen, förbättra förutsättningarna för närings- och
regionalpolitiska insatser samt öka näringslivets konkurrenskraft. Socialdemokraterna
gick exempelvis emot devalveringarna och sänkningen av den
4-procentiga löneskatten. Hade socialdemokraterna i regeringsställning fått
möjlighet att genomföra den politik som de nu har pläderat för i oppositionen
under innevarande mandatperiod, skulle kostnadsläget för Sveriges
exportindustri sannolikt ha varit ca 25 96 högre än vad det nu är, och vi hade
dessutom haft en ännu större arbetslöshet.

Det är angeläget att den offentliga sektorns expansion på bekostnad av
andra sektorer bromsas upp. Vad som krävs i dag är ökad tillväxt och mer av
stimulans till initiativ och arbetsinsatser. Genom en ökad tillväxttakt
utnyttjas landets produktionsresurser bättre.

En tyngdpunktsforskjutning måste ske när det gäller statens engagemang
på skilda områden, från en fortsatt utbyggnad av den offentliga sektorn till en
ökad stimulans med generella medel av hela det svenska näringslivet. Vad
frågan ytterst gäller är vilka kostnader för selektiva åtgärder, på t. ex.
arbetsmarknadspolitikens, näringspolitikens och regionalpolitikens områden,
som vi kan tillåta belasta vår internationella konkurrenskraft.

Summerar man alla de krav på nyetableringar, nylokaliseringar etc. som
kommunerna redovisat i mycket ambitiösa program inom ramen för
länsplaneringsarbetet, kan man konstatera att nyföretagandet i Sverige måste
mångfaldigas.

Allt fler kommuner har begärt att få bli förklarade som stödkommuner och
i konsekvens därmed få tillhöra stödområdet. Detta förhållande, herr talman,
bekräftar verkligen vår uppfattning att generellt verkande medel är att föredra
framför selektiva åtgärder. Annars blir alternativet att vi successivt tvingas
att acceptera de kommunala kraven, med den risk detta kommer att innebära
för att hela landet så småningom förvandlas till ett enda stödområde.

De allmänna ekonomiska svårigheter som vårt land brottats med har fått
särskilt kännbara effekter inom de områden som redan tidigare varit föremål
för regionalpolitiska insatser. Trots betydande ekonomiska satsningar har
sysselsättningsutvecklingen i dessa områden varit negativ. En selektiv
subventionspolitik är inte ägnad att lösa de problem som framför allt
Norrlandslänen drabbats av.

Det finns anledning att förmoda att de hittills utnyttjade regionalpolitiska
stödformerna inte förmår häva den nuvarande trenden. I valet av framtida
styrmedel förordar vi sådana stödformer som allmänt förbättrar förutsättningarna
att bevara och expandera befintlig industri och att etablera nya
företag. Regionalpolitiken bör därför vara så generell som möjligt. Ensidigt
riktade stödåtgärder gynnar inte det näringsliv som redan finns i stödområdet.
Konkurrensen kan snedvridas och sysselsättningen kan komma att hotas
i de företag som redan är etablerade på orten. Riktade stödåtgärder kräver

dessutom, som vi upplever det, en byråkratisk beslutsprocess, med de risker
detta kan innebära för att företag behandlas orättvist.

Den sysselsättningsstimulans som gavs till det inre stödområdet under den
period då löneskatten där var halverad i förhållande till landet i övrigt var,
som vi ser det, betydelsefull.

Här ställde Birger Nilsson en fråga till oss. Birger Nilsson vet mycket väl att
man inte kan räkna antalet nya arbetstillfällen. Det är inte de som klarar sig
som hört av sig, utan det är de som varslats om nedläggning som hör av sig.
Dem kan man räkna. Vad vi har åstadkommit med de här åtgärderna i den
här svåra situationen är att vi förhindrat en ökad arbetslöshet, som annars
hade blivit följden, om man inte hade vidtagit dem.

Nu finns det därför anledning att gå vidare på denna väg för att främja
sysselsättning och utveckling inom stödområdet. Vi föreslår i det syftet att
löneskatterna, i det här fallet socialförsäkringsavgifterna, skall sänkas med tre
procentenheter i stödområdena 3 och 4 - vilket motsvarar nuvarande
allmänna stödområdet - samt med fem procentenheter i områdena 5 och 6,
motsvarande nuvarande inre stödområdet. Våra förslag på de här punkterna
är ägnade att förbättra det allmänna konkurrensläget för företagen i de
angivna delarna av landet.

I jämförelse med de selektiva stödformerna är generella medel lätta att
administrera. Inte heller blir det utrymme för subjektiva eller osakliga
bedömningar vid hanteringen av stödärendena. Ett decentraliserat beslutsfattande
ute i företagen kan därmed bevaras.

Enligt vår mening har de generella medlen en rad fördelar när det gäller att
stimulera näringslivets utveckling inom stödområdena, men det är givetvis
inte fråga om att i grunden riva upp den politik som har förts hittills. Vad det
gäller är att gå över till ett system där man lägger större tyngd vid generellt
verkande ekonomiskt-politiska medel än enligt propositionens förslag.

Möjligheter bör vidare skapas för företagen att på gynnsammare villkor
avsätta medel till särskilda investeringsfonder med regionalpolitisk användning
och med generell rätt att utnyttja fondmedlen för investeringar inom
stödområdet. Företagen skulle därmed i sin planering bättre kunna överväga
investeringar i stödområdet. För att företag som gjort avsättningar till allmän
investeringsfond också skall kunna utnyttja dessa för investeringar i
stödområdet bör en möjlighet öppnas att överföra medel till de särkilda
fonderna.

En annan möjlighet skulle vara att generellt medge att de allmänna
investeringsfonderna utnyttjas för investeringar i stödområdet. Sådana
investeringar kan dessutom stimuleras genom att utnyttjandet av investeringsfondsmedlen
kombineras med särskilt förmånliga investeringsavdrag.
Enligt vår mening är det angeläget att ge företagen goda skäl för att förlägga en
större del av sina investeringar till särskilt sysselsättningssvaga områden.

Våra förslag om sänkningar av socialförsäkringsavgifterna leder till ett
minskat behov av selektiva åtgärder. Således föreslår vi att den i propositionen
förordade höjningen av sysselsättningsstödet kan utgå. Likaså anser vi
att anslagen till bidragsverksamhet kan reduceras med 150 miljoner samt att

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

Regionalpolitiken

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

anslagen till lokaliseringslån kan minskas med 450 miljoner.

Som påpekats i vår partimotion kommer en generell åtgärd av nu avsett
slag att sänka lönekostnaderna också för kommunerna. För att inte stimulera
till ökad kommunal konsumtion bör utgiftsminskningen för kommunerna
avräknas mot de kommunala skatteutjämningsbidragen.

Regeringen föreslåratt nuvarande stödområdesindelning ersätts av ett nytt
system där kommunerna placeras i olika stödklasser. Tillkomsten av de s. k.
grå zonerna är ett uttryck för att den nuvarande indelningen inte är fullt
ändamålsenlig. Vi godtar därför regeringens förslag men underden bestämda
förutsättningen att det nya systemet tillämpas på försök. Vi föreslår därjämte
att försöksverksamheten utvärderas i samband med en kommande fullständig
länsplaneringsomgång. Man måste, som vi ser det, vara försiktig med att
placera större tätortsområden i stödklasser med stora subventioner. Det finns
bättre förutsättningar för en differentierad arbetsmarknad i sådana områden
än vad fallet är i utpräglade glesbygdsområden. Möjligheter måste dock
finnas för att i undantagsfall ge lokaliseringsstöd till projekt i kommuner
utanför stödområde för att motverka en negativ utveckling som förorsakas av
företagsnedläggningar eller andra allvarliga störningar på arbetsmarknaden.
När situationen ändå kräver dylika ingripanden - dvs. utöver vad vi med
generellt verkande åtgärder kan åstadkomma - bör det vara möjligt för
regeringen att inom givna anslag ge stöd till projekt utanför stödområdet.

Stödområdets yttre gräns ändras inte i förhållande till regeringens förslag.
Utskottets ställningstagande innebär således mycket små justeringar i
förhållande till vad som gäller i dag.

Utskottsmajoriteten har också enats om att en kommun inte skall
delas.

Centerpartiets tes om att man inte kan differentiera stödet om man inte
delar upp vissa kommuner menar vi inte håller. Önskvärd differentiering kan
man redan nu åstadkomma.

Jan-Ivan Nilsson tillät sig att kalla den här politiken för mygel. Jag kan inte
hålla med om det; tvärtom vill jag gärna ta avstånd från ett sådant uttalande.
Det kanske snarare kan få karaktären av en bumerang. Får jag påminna herr
Nilsson om att under den tid då Nils Åsling hade ansvaret för de här frågorna
var väl väntrummet i industridepartementet mest välbesökt under de senaste
åren. Dessutom har - som utskottet påpekar i betänkandet - regeringen
möjlighet att i undantagsfall medge att man överskrider maximireglerna för
det totala stödet. Utskottet anser det fortfarande vara möjligt att differentiera
stödet genom att variera detta inom ramen för de maximiregler som
gäller.

Vi delar således utskottsmajoritetens principiella ställningstagande att
nuvarande stödområde ej bör utvidgas. När det gäller inplaceringen av
kommuner i stödområde är vi också överens med utskottsmajoriteten - utom
på en enda punkt. Det gäller Gotland. Med hänsyn till de inomregionala
problemen där föreslår vi en inplacering i stödområde 5 i stället för område 4
som utskottet föreslår. Vi menar att här måste - med hänsyn till de speciella
förutsättningar som råder påön-en särskild stimulans till utbyggnad av den

industriella sektorn sättas in, i synnerhet i de norra och södra delarna av
Gotland.

En av regionalpolitikens svårigheter är att få den förankrad hos den breda
folkopinionen. Vad jag avser är att många människor upplever planeringssystemen
för sysselsättnings- och regionalpolitiken som alltför svårgripbara.

Den enda framkomliga metoden för att motverka detta är att föra de
regionalpolitiska besluten närmare de människor de handlar om. Planeringen
får alltså inte göras så detaljerad, så definitiv, att enskilda människors,
enskilda företags, enskilda kommuners och landstings olika möjligheter och
ambitioner låses.

Regering och riksdag skall med regionalpolitiken ange ramarna för
verksamheten. Detaljplaneringen och verkställigheten bör skötas av
kommunala och landstingskommunala organ, enskilda företag och individer.

Det är bl. a. mot denna bakgrund som man bör studera utskottets
synpunkter på planeringssystemen, t. ex. befolkningsramarna och ortsplanen.
Det är viktigt att dessa planeringsnivåer inte läggs fast för långa tider så
att flexibiliteten begränsas. Befolkningsramarna kan inte vara bindande. En
anpassning till den faktiska utvecklingen måste självfallet ske. Befolkningsramar
för ju inte utvecklingen närmare de regionalpolitiska målen. Vad som
är avgörande är de konkreta åtgärder som vidtas. Befolkningsramarna har sitt
värde som planeringsinstrument.

Samma bedömning får enligt vår mening också gälla ortsplanen. Att
riksdagen sedan några år har fattat beslut om att vissa orter skall vara primära
centra, regionala centra etc. får inte innebära att den här indelningen en gång
för alla ligger fast.

Servicenivån i olika orter måste självfallet få vara olika. Varje ort i ett län
kan inte ha alla de funktioner som en viss klassificering anses innebära. Olika
meningar finns givetvis om vilken service som skall lokaliseras till olika orter
inom ett län.

Det får heller inte vara så att statliga och regionala insatser begränsas till
orter som t. ex. är klassade som primära centra.

Orter som fått en indelningsgrad som inte helt motsvarar de lokala
förutsättningarna får inte bli åsidosatta. Den formella indelningen får med
andra ord inte överbetonas. Det måste ges utrymme för förändringar av
planen när så är påkallat.

Regeringen förespråkar ytterligare ekonomiska och administrativa styrmedel
för att få till stånd en regional omfördelning av sysselsättningen inom den
privata service- och tjänstesektorn. Vi moderater motsätter oss detta och
anser att även dessa näringar bör omfattas av den reguljära regionalpolitiken.
Detta medför en utbyggnad av den s. k. etableringsdelegationens verksamhet,
såväl centralt som på länsnivå. Vi kan inte biträda regeringens
uppfattning. Etableringsdelegationens verksamhet innebär lokaliseringspåverkan
i administrativ ordning utan offentlig insyn och är därför principiellt
förkastlig.

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

Regionalpolitiken

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

Vi anser att de regionalpolitiska medlen skall bygga på en samverkan
mellan myndigheter och näringsliv och inte på tvångsåtgärder av den typ som
socialdemokraterna tänker sig i reservation nr 25. Vi avvisar dessa tankar på
lagstiftning om etableringskontroll. En sådan lagstiftning skulle innebära ett
allvarligt ingrepp i vår nuvarande ekonomiska ordning och medföra påtagliga
risker för sysselsättning och minskad investeringsbenägenhet.

Det är väsentligt att tyngdpunkten i beslutsfattandet i frågor av regionalpolitisk
betydelse förskjuts i riktning mot läns- och kommunnivåerna. Det
övergripande ansvaret för sysselsättnings- och regionalpolitiken skall självfallet
kvarstå hos staten, som fördelar resurser mellan länen och fastställer
ramarna för hur resurserna skall användas. Men den praktiska verksamheten
bör i ökad utsträckning överlåtas till landstings- och primärkommunala
organ, till enskilda företag och till enskilda människor, vilket ger ett större
mått av valfrihet och oberoende åt dem som berörs. Det kan t. ex. inte vara
rimligt att staten skall detaljgranska och stödja vissa kommuners investeringsprogram.
I stället för decentralisering får vi då en centralisering.

I propositionen föreslås förenklingar av planeringens genomförande, vilket
vi har all anledning att hälsa med tillfredsställelse. Samtidigt kommer
länsplaneringen även efter beslut med anledning av den regionalpolitiska
propositionen att delvis präglas av samma oklarhet och obestämdhet till mål
och funktioner som hittills.

Innan några ytterligare åtgärder vidtas för ökade resurser till länsplaneringen
eller med denna sammanhängande verksamheter eller samordning av
andra och mera åtgärdsinriktade planeringsformer bör närmare analyseras
vilka konkreta ambitioner som länsplaneringen skall tillgodose och hur
länsplaneringen kan förändras för att tillgodose bättre preciserade mål för
planeringsverksamheten.

Utifrån en mycket allmänt hållen beskrivning av olika ”initiativ och
projekt” föreslås att ett nytt anslag på 35 milj. kr. inrättas för att kunna ge
länsstyrelserna särskilda medel för åtgärder i anslutning till länsplaneringen.

Enligt vår mening ger inte propositionen det underlag som riksdagen har
anledning att kräva för att fatta ett beslut om ett så stort anslag som 35 milj.
kr.

Enligt vår uppfattning åstadkommes den nödvändiga omvandlingen och
förnyelsen av svenskt näringsliv, som i sin tur kan bära upp en ökad
sysselsättning i den offentliga sektorn, inte genom nya statliga organ och
statliga styrmedel. Det är inte i statliga kommissioner som uppfinningar föds
och produktförnyelser görs. Förnyelsen sker genom personliga initiativ i en
decentraliserad marknadsekonomi med fri företagsamhet. Av dessa skäl
vänder vi oss mot den starka selektiva inriktning av politiken som
sysselsättningsutredningen och regeringen föreslagit. Selektiva styrmedel
och subventioner flyttar över en stor del av beslutanderätten till centralt
placerade politiker och ämbetsmän med ofta ringa direktkunskap om
produktionssystem och marknader. Den selektiva politiken får dessutom
automatiskt ett konserverande drag genom att den i första hand inriktas på

foretag i svårigheter. Den mest angelägna uppgiften när det gäller att säkra
den fulla sysselsättningen i samhället är att skapa en ekonomisk, social och
näringspolitisk miljö, där skaparlusta, personliga insatser och arbetsvilja
befrämjas.

Den viktigaste åtgärden, som på sikt kan förbättra situationen för
näringslivet i samtliga regioner i vårt land, är att förbättra aktiviteten i svensk
ekonomi genom en allmän sysselsättningsskapande politik. Alla regionalpolitiska
åtgärder innebär eljest att man flyttar om sysselsättningsproblemen
mellan och inom regionerna. En framgångsrik regionalpolitik måste baseras
på ett konkurrenskraftigt näringsliv.

Jag har med det anförda också kommenterat de frågeställningar som vi
tagit upp i de reservationer som vi moderater fogat till utskottsbetänkandet.
Jag ber därför att få yrka bifall till samtliga moderatreservationer och i övrigt
bifall till utskottets hemställan.

BIRGER NILSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Det var väntat att moderaternas representant huvudsakligen
skulle skjuta in sig på de höga lönekostnaderna. Det påståendet rimmar helt
med den propaganda som Svenska arbetsgivareföreningen just nu är ute med
i de svenska bygderna.

Sten Svensson kunde inte svara på min fråga hur många nya jobb som
skapades när man sänkte arbetsgivaravgiften i det inre stödområdet. Och jag
förstår honom. När man sänkte arbetsgivaravgiften för SCA, NCB och LM,
som har filialer där uppe, och för andra företag innebar det inte att dessa
företag rusade ut och anställde en massa nytt folk. De tillgodogjorde sig den
här sänkningen i form av en vinstökning.

Det är väl också innebörden i moderaternas reservation: Man vill göra en
förmögenhetsomflyttning. Att skapa nya jobb är man tydligen inte ute efter.
Men det är vi från socialdemokratiskt håll. Vi ställer upp bakom den höjning
av sysselsättningsstödet som är föreslagen. Det har en klar fördel: Man vet
hur många nya arbetstillfällen som skapas den vägen. Man betalar för de nya
arbetstillfällena när företagen kan bevisa att de finns.

Där går det alltså en klar skiljelinje mellan moderaterna och övriga partier.
Vi vill satsa hårt på sysselsättningsstödet. Moderaterna vill satsa på en
sänkning av socialförsäkringsavgifterna utan att veta om det ger ett enda nytt
jobb.

JAN-IVAN NILSSON (c) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill beteckna Sten Svenssons anförande som välvilligt
men till litet förpliktande. Han tog avstånd från mitt uttryck mygelekonomi.
Jag vill understryka att jag verkligen menar vad jag säger. Sten Svensson kan
få mina påståenden verifierade av sina partikolleger i Skellefteå, som kan det
här praktiskt.

Jag frågade hur man skall undvika byråkrati i sådana fall. Jag fick faktiskt
inget svar. Har man klara bestämmelser, som vi föreslår, undviker man
mygel, sammanträdande, spring i trappor, resor och annat sådant som

Nr 170

Torsdagen den
7 juni 1979

R egionalpolitiken

Nr 170

Torsdagen den
7 juni 1979

R egionalpolitiken

företagen är så trötta på.

När man talar om hela kommuner innebär det i klarspråk att man skall
sänka vissa delar av kommunen, men man vågar inte säga det klart. Gör man
som vi föreslår vet man vilka bestämmelser som finns, företagen känner till
förutsättningarna, man slipper mygla, man slipper förhandla, man slipper
besöka kommunalhus och kanslihus, och allt detta som är ganska improduktivt
och irriterande.

På vilka punkter är vårt förslag byråkratiskt, t. ex. för glesbygderna, där
man har klara bestämmelser? En sak som inte går att differentiera är
sysselsättningsstödet.

Nej, Sten Svensson och representanterna för övriga partier, ni föreslår en
ordning som är full av mygel, trappspring och påtryckningar. Det är
förvånande att ni vill införa ytterligare byråkrati, ytterligare mygel i just de
här sammanhangen.

Sedan vill jag ställa en fråga till Sten Svensson: Varför vill moderaterna
alldeles särskilt profilera sig genom en ensidig inriktning mot rörlighetspolitiken?
Vi skrev i arbetsmarknadsutskottets betänkande att vi skulle diskutera
den frågan i detta sammanhang. Men ingen av er har tagit upp den. Och
betänkandet är fritt från diskussion just kring flyttningspolitiken, som ju
neutraliserar de regionalpolitiska åtgärderna.

Vidare: Hur får moderaterna sin matematik att gå ihop? Vi vet att generella
medel i princip är mera kostsamma än selektiva. Selektiva medel kan man
sätta in punktvis och få effekter av där man tror att effekten blir störst. Nu
sänker moderaterna medelsbeloppen till regionalpolitiken samtidigt som
man vill öka de generella åtgärderna. Hur går detta ihop?

STEN SVENSSON (m) kort genmäle:

Herr talman! Får jag först vända mig till Birger Nilsson. Den negativa
utveckling som kännetecknat många branscher i vårt land under de senaste
åren och den oro som många människor känner, inte minst i sysselsättningssvaga
regioner - har det inte fått Birger Nilsson och socialdemokraterna att
fundera över om inte socialdemokraterna själva vid något enda tillfälle under
sin långa regeringsperiod har medverkat till att dessa svårigheter har
uppkommit? Näringslivets strukturproblem, den ekonomiska krisen, som
kulminerade vid tiden för regeringsskiftet 1976 och strax därefter, och den
bild av sysselsättningsläget som Birger Nilsson målade upp i sitt anförande
ger ju en god sammanfattning av resultatet av en socialdemokratisk
förvaltning under 44 år. Nu har den utvecklingen dess bättre brutits genom
trepartiregeringens åtgärder. Jag nämnde i mitt anförande devalveringarna,
borttagandet av den allmänna arbetsgivaravgiften samt övriga åtgärder på
skatteområdet som ledde till ett kostnadsläge som är betydligt lägre än vad
det hade varit med socialdemokratisk politik. Till detta kommer småföretagarpaketet
och en rad kraftfulla åtgärder för att klara sysselsättningen.

För att eliminera verkningarna av socialdemokratins ekonomiska politik
vidtog man bl. a. åtgärden att sänka löneskatten i det inre stödområdet.
Därmed förhindrade man en fortsättning av arbetslösheten. Där ligger svaret.

Har inte socialdemokraterna märkt resultaten av trepartiregeringens politik?
Det harju andra gjort. Vi har fått ett sjunkande underskott i bytesbalansen.
Prisutvecklingen och därmed inflationen har dämpats.

Sedan vill jag säga till Jan-lvan Nilsson, att vi har ingen sådan uppdelning
av kommunerna i dag. Ändå har betydande stöd utbetalats, inte minst under
den tid som centerpartisten Nils Åsling hade ansvaret för de regionalpolitiska
frågorna i kanslihuset. Det var ett stort antal människor som sprang i
trapporna och satt i väntrummet där - folk från kommuner, från enskilda
företag, skogsägare och andra.

Jag har inhämtat uppgifter om nu verksamma företag i ett antal kommuner.
Det visar sig att man redan har lyckats differentiera stödet och att göra det
med geografisk åtskillnad. Centerpartiets uppdelning är helt onödig. Snarare
är er tanke uttryck för hårdare central styrning, eftersom ni menar att vi här i
riksdagen skall göra avvägningar inom kommunerna. Vi menar att man i
stället skall överlåta till kommunerna och länen att själva svara för detta.

Beträffande finansieringen vill jag säga att syftet med vår sänkning av
löneskatten är att den skall leda till en ökad sysselsättning på den öppna
arbetsmarknaden genom att konkurrensförutsättningarna för företagen inom
stödområdet förbättras. Därigenom ökar statens och kommunernas skatteinkomster,
i den mån personer som tidigare stått utanför arbetsmarknaden får
sysselsättning, och statens kostnader för olika arbetsmarknadspolitiska
insatser minskar.

BIRGER NILSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker det är en föga hederlig diskussionsteknik att skylla
egna misslyckanden på andra. Vi borde nog i detta hus kunna ta ansvar för
våra egna gärningar. Och det är alldeles uppenbart, ingen kan bestrida detta,
att under den borgerliga regeringsepoken så har vi tappat 100 000 jobb.
Industriinvesteringarna har sjunkit med 30 96. Priserna har stigit starkare än
tidigare. Vi har skaffat oss ett rekordhögt budgetunderskott på 50 miljarder
kronor, osv., osv.

Sten Svensson menar tydligen att det är socialdemokratin i opposition som
rår för den politiken. Jag måste säga. Sten Svensson, att det nog vore
hederligare om ni själva tog ansvaret. Ni lovade ju under valrörelsen 1976 att
det skulle bli så mycket bättre, om de borgerliga partierna fick överta
regeringsansvaret. Det har nu visat sig att ni misslyckades. Gå då för all del ut
och ta ansvaret för de misslyckandena! Jag tror att människorna skulle
respektera er på ett annat sätt om ni gjorde det i stället för att försöka skylla
ifrån er.

Också under socialdemokratisk regim har näringslivet genomgått många
och långa kriser. Men det skulle aldrig falla oss in att i regeringsställning
skylla ifrån oss på högerpartiet, folkpartiet eller centerpartiet.

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

JAN-IVAN NILSSON (c) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig först korrigera Sten Svensson. Han sade att vi i dag
inte har några exempel på en uppdelning av kommuner. Men det har vi

93

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

faktiskt. Vännäs kommun i Västerbottens län har varit delad i fråga om
regionalpolitiska insatser under några år. Det har gått mycket bra. Har man
bara klara bestämmelser,ärdet inga problem alls med en uppdelning. Det blir
ingen byråkrati, inget mygel och inga svårigheter. Företagen känner till
förutsättningarna.

Men vad Sten Svensson och andra i utskottsmajoriteten nu vill införa, det
är faktiskt en utbyggd mygelekonomi - jag upprepar det uttrycket - som
kommer att fungera dåligt. Sten Svensson anförde exempel från Nils Åslings
väntrum. Men det är ju så det kommer att bli! Från varje företag kommer man
att sitta i väntrummen i kommunalhusen, på länsstyrelserna, hos regeringen
och hos AMS. Man kommer att försöka fö litet bättre villkor. Kommunalmännen
kommer att hjälpa till än här och än där.

För att återknyta till uppvaktningarna hos Nils Åsling, så har ju Sten
Svensson själv beskrivit hur det förhöll sig, nämligen att trepartiregeringen
fick överta ett samhälle med en hel massa företagskriser och branschkriser,
för vilka den föregående regeringen inte hade byggt upp någon beredskap.

Men vad vi nu står inför det är inte bara ett uppvaktande när kriser uppstår,
utan det är ett kontinuerligt uppvaktande. Det kommer att bli ett ständigt
uppvaktande och diskuterande i alla möjliga olika instanser, och då kommer
de svaga orterna i exempelvis de stora Norrlandskommunerna med starka
centralorter att dra det kortaste strået. Förslaget innebär en försvagning på
orter där de största insatserna behövs.

Men kanske är det så i Sten Svenssons fall och också i fråga om många
andra att man inte känner till hur verkligheten fungerar. Moderaterna har
representerats i utskottet av en stockholmare och en ledamot från Mellansverige.
Det är förståeligt att ni inte känner till hur det fungerar i verkligheten.
Eftersom också sysselsättningsutredningen har varit inne på frågan om en
differentiering - Sten Svensson sitter ju med där - borde ni faktiskt ha
kontaktat politiker från berörda områden. Jag vet att socialdemokrater och
representanter från andra politiska organisationer genom uppvaktningar och
skrivelser har försökt påverka utskottsmajoriteten att ändra sin uppfattning
och låta förslaget fö en annan inriktning än den man nu bestämt sig för.
Tydligen är man inom utskottsmajoriteten inte alls mottaglig för argument
som framförs av dem som lever i de här områdena och som i praktiken har
dessa problem.

STEN SVENSSON (m) kort genmäle:

Herr talman! Vad jag menar är att vi verkligen tar ansvar för trepartiregeringens
åtgärder, och att Birger Nilsson och hans parti på motsvarande sätt
rimligen borde ta ansvar för de 44 åren av socialdemokratiskt styre.

När det allmänna ekonomiska läget i landet som helhet var som värst till
följd av kostnadskrisen under åren 1974-1976 rättades konkurrensläget till
genom att växelkursen ändrades och löneskatterna sänktes. Det var dessa
åtgärder och inte ett antal industripolitiska subventioner som vände utvecklingen
rätt. På samma sätt måste nu situationen i stödområdena förbättras
genom generella insatser som lägger grunden till ett bättre konkurrens -

läge.

Inget av detta har varit kännemärket för socialdemokratins politik under
den mandatperiod som vi nu diskuterar. Det är enbart en fortsättning i gamla
hjulspår, dvs. en fortsatt högskattepolitik. I det budgetalternativ som ni
redovisade för år 1977 föreslog ni på 15 punkter höjningar av skatter och
avgifter, vilket innebar att man måste plocka in ytterligare 5 miljarder från
företagen och hushållen. 1978 kom ni igen med samma recept. Den gången
var det höjningar av skatter och avgifter på 13 punkter som skulle ge 9
miljarder. Årets alternativ handlar om produktionsfaktorsskatt och andra
åtgärder som innebär skatte-och avgiftsskärpningar på i runt tal 15 miljarder.
Är detta, Birger Nilsson, en företagsvänlig politik? Får man en reell
förbättring av sysselsättningen, som ni efterlyser, genom sådana här
åtgärder? Till detta kommer det kvarstående fondsocialistiska hotet, som
lägger en hämsko på nya satsningar.

Sedan till Jan-lvan Nilsson: Jag är mycket väl medveten om hur
konstruktionen med Vännäs ser ut, men vad jag åsyftade var den tekniska
uppdelning som ni föreslår i er reservation. Jag nämnde förut att jag tagit del
av en undersökning, där man har gjort beräkningar för varje företag och år
under perioden 1965-1978 beträffande stödets storlek i procent av
beräkningsunderlaget. Denna undersökning, Jan-lvan Nilsson,visar klartatt
man redan med nuvarande regler har lyckats differentiera stödet med mycket
stora spännvidder.

Under den här perioden har stöd inom Arvika kommun lämnats 23 företag.
Lägsta andel är 53,6 96 och högsta andel 71,5 96. Inom Örnsköldsviks
kommun har lämnats stöd till 57 företag, och spännvidden beträffande
stödets storlek varierar mellan 29,3 96 och 88,9 96. Motsvarande siffror för
Skellefteå är från 32,4 96 till 128,2 96 gällande 78 företag. Inom Luleå har stöd
givits 43 företag med variationer från 35 96 till 136,9 96.

Enligt propositionen och utskottet föreslås ett tak för t. ex. lokaliseringslån
inom olika stödklasser. Det finns alltså möjligheter att inom den ramen
differentiera stödet. Det behövs ingen uppdelning av kommunerna med den
centrala styrning detta innebär.

Förste vice talmannen, som under detta anförande övertagit ledningen av
kammarens förhandlingar, anmälde att Birger Nilsson och Jan-lvan Nilsson
anhållit att till protokollet få antecknat att de inte ägde rätt till ytterligare
repliker.

JÖRN SVENSSON (vpk):

Herr talman! Varför misstros och föraktas politiker? Orsakerna är flera, och
alla är väl inte politikernas fel.

Men ofta upplever människorna att politiker inte bryr sig om verkligheten
och dess problem. De bara använder dem så som det för tillfället passar dem.
Regeringens proposition om regionalpolitiken och arbetsmarknadsutskottets
betänkande är exempel just på detta.

Tre frågor måste ställas när det gäller regionalpolitiken:

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

Vad har verkligen hänt sedan regionalpolitiken av 1964 års märke
inleddes?

Vari består den regionala krisen?

Vilka problem väntar framöver, och vad måste göras för att möta dem?

Regeringen och utskottet besvarar inte den forsta frågan, om vad som
verkligen har hänt. Och de ställer över huvud inte de två andra frågorna.
Därför måste man nu i kammaren ta upp dem.

Det regionala problemets kärna var i korthet följande: En stark koncentration
till tre storstadsområden gick länge parallellt med utflyttning och
arbetslöshet i skogslänen - Norrland, Dalarna och Värmland. Det var detta
som gav 1965 års regionalpolitik dess utgångspunkt.

Nu säger regering och utskott så här om utvecklingen sedan dess:
1965-1970 fortsatte skogslänens tillbakagång och storstädernas växt, men
efter 1970 har en utjämning skett. De regionala skillnaderna har minskat,
säger man. Och så tolkar alla partier det här precis så som det passar dem.
Regeringen säger: Regionalpolitiken är framgångsrik, vi bygger ut den.
Centern säger: Det här berodde på att ni lyssnade på vår kritik. Och
socialdemokraterna säger: Det var vår politik som vände utvecklingen, fast
nu på sistone har borgarna förstört den.

Ingen frågar: Vad har i verkligheten hänt?

Det material som regering och utskott här bygger på kan allvarligt
kritiseras.

Utskottet redovisar stora mängder befolkningsdata. Vad säger de? Ingenting.
Befolkningssiffror för en viss region påverkas lika mycket av sysselsättningen
i andra regioner som av sysselsättningen i hemmaregionen. Samma
befolkningsutveckling kan därför spegla helt motsatta trender i sysselsättningen.
Befolkningsutvecklingen påverkas dessutom av födelse- och dödstal,
som ju inte har att göra med sysselsättningen.

Antag att en person blir arbetslös. Antag att han då stannar i hemregionen,
därför att det är arbetslöshet också i andra regioner. Antag att han skaffar ett
barn. Vad händer då? Jo, befolkningsutvecklingen blir bättre dels på grund av
att han inte flyttar fastän han är arbetslös, dels på grund av att han skaffar
barn. Men sysselsättningen är lika dålig som förut. Den har t. o. m. på sikt
blivit sämre, eftersom barnet utgör en belastning på situationen, när det växer
upp och inte får arbete i regionen.

Men enligt utskottet skall man vara nöjd och glad att befolkningsutvecklingen
har vänt. Hurra, utflyttningen är stoppad, säger man. Att det beror på
att det har blivit ännu sämre och att krisen har spritt sig till andra regioner, det
tycks inte falla utskottet in. Jag menar att detta är en löjeväckande analys av
utskottet. Den är inte seriös. Ändå är det sådana data som är stommen i
utskottets bedömning av vad som har skett.

Detta är uppseendeväckande. Sådana data som i första hand kan visa
verklighet är naturligtvis sysselsättningsdata. Men därav använder utskottet
typiskt nog ingenting. Utskottet presenterar över 3 000 sifferdata från län och
kommuner. Ingen enda av dessa uppgifter visar hur sysselsättningen har
utvecklats.

På s. 27 och följande i propositionen finns däremot vissa sådana uppgifter
refererade. Och det är intressant. Källorna till de uppgifterna redovisas
visserligen inte, men det framgår indirekt att man har jämfört länen med
hjälp av folkräkningarna 1965, 1970 och 1975. På detta grundas sedan
omdömet att de regionala klyftorna har utjämnats. Särskilt sägs den tidigare
utvecklingen ha förbytts i en utjämning under perioden 1970-1975.

Herr talman! Här har regering och utskott gått i en falla. Och på ett mycket
genant sätt!

För det första: Folkräkningen 1975 är allmänt sett noggrannare än
folkräkningen 1970. Därför redovisas antalet förvärvsarbetande som högre

1975. Ökningarna är skenbara. Man får vid jämförelsen en gynnsammare bild
än den verkliga.

För det andra: Klassificeringen av förvärvsarbetande är olika. Vissa
grupper, som i den första undersökningen föll utanför kategorin förvärvsarbetande,
hamnar i den senare innanför den kategorin. Det beror på att man i
första fallet klassar dem utifrån förhållandena under mätveckan i oktober
månad. I det andra klassar man dem på basis av hur de arbetade tidigare på
sommaren. Med en sådan metod får man då under i övrigt lika omständigheter
fler förvärvsarbetande i den senare undersökningen än i den förra.

För det tredje: Folkräkningarna mäter inte och avser inte att mäta
sysselsättningen. Deavseratt klassa befolkningen efter yrke och näringsgren.
Folkräkningarna upptar inte sysselsatta och arbetslösa. De räknar förvärvsverksamma
och icke förvärvsverksamma, vilket är en delvis annan sak. Man
kan alltså i en folkräkning vara partiellt eller temporärt arbetslös och ändå
klassas som förvärvsarbetande. Jag tycker att det är litet beklämmande att
man inte har dessa källkritiska ting klart för sig utan med hjälp av data som
man uppenbart missförstår och inte bryr sig om att kontrollera framför en bild
av utvecklingen som inte stämmer.

I källredovisningen till den senaste folkräkningen heter det så här:
”Underskattningen av antalet förvärvsarbetande är mindre 1975 än 1970 och
man bör därför göra eventuella jämförelser med stor försiktighet.” Men
departementet visar ingen försiktighet och inte utskottet heller. Man
använder och bygger omdömen på dessa data därför att det passar politiska
syften att använda dem, en variant i all sin svenska blygsamhet av den Joseph
Goebbelska moralen. Det som passar mig, det plockar jag fram.

Man får genom dessa felmätningar fram att ökningen av de förvärvsarbetande
i skogslänen efter 1970 har varit ganska betydande, t. o. m. större
än i det övriga landet. Därmed tror man sig bevisa att den regionala obalansen
har minskat och att regionalpolitiken varit framgångsrik.

Nu finns emellertid data som har konstruerats just för att mäta sysselsättningen.
Det ärarbetskraftsundersökningarna, AKU. De har också brister. De
bygger på urvalsundersökningar och medger därför inte nedbrytning på län,
därför att så små enheter ger alldeles för opålitliga tal. Men man kan med
hygglig säkerhet redovisa för större regioner, för grupper av län. AKU är
också missvisande genom sin allmänna, alltför gynnsamma bild av sysselsättningen,
men det är ett statistiskt mätproblem som har med klassifice -

ra 170

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

7 Riksdagens protokoll 1978/79:170-171

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

ringen att göra, och det påverkar inte en analys av hur länen utvecklas
inbördes, dvs. i förhållande till varandra. Därför är AKU i detta sammanhang
bättre än folkräkningarna. Det är väl därför som de inte kommit till
användning här, förmodar jag.

Vad säger då AKU? Har det skett en utjämning mellan regionerna under
tiden 1970-1975? Nej. Vi möter en helt annan bild. Åren 1970-1975 har
storstadslänen ökat antalet personer i arbete med 57 000 eller 4,5 96. Syd- och
Mellansverige har ökat 60 000 eller 4,3 96. Skogslänen har ökat 6 000, dvs.
0,9 96. Klyftorna har alltså ökat.

Nu kan man emellertid säga att det är lämpligast att inte jämföra under
sådana här korta perioder. Regionala kriser är ju inte ett kortsiktigt
konjunkturproblem. Det är ett långsiktigt, strukturellt problem, och därför
bör man i sådana här sammanhang alltid studera längre perioder. Bäst är då
att se till hela den periodsom regionpolitiken har varit i kraft, dvs. 1965-1978.
Då lär man följande bild.

Antalet sysselsatta har i storstadslänen ökat med 14 96, i Syd- och
Mellansverige med 12 96, i skogslänen med bara 3 96. Klyftan har alltså
ökat.

Arbetskraftstalen i åldrarna 16-74 år har ökat med 3,4 procentenheter i
storstadslänen, med 4,1 i Syd- och Mellansverige, med 2,5 i skogslänen.
Klyftan har alltså ökat.

Antalet personer i arbete har ökat med 88 000 i storstadslänen. Det har ökat
med 54 000 i Syd- och Mellansverige. Det har minskat med 34 000 i
skogslänen. Klyftan har alltså ökat.

I betänkandet redovisar utskottet av någon anledning tal för arbetssökande
och lediga platser år 1978. Det är information som helt hänger i luften. Varför
inte jämföra med tidigare år, så att man får en bild av hur saker och ting har
utvecklats? Det är enda sättet att se hur regionerna har utvecklats i
förhållande till varandra, vilket är kärnpunkten i detta sammanhang. Jag har
försökt räkna fram data för förändringarna i förhållandet mellan arbetslösa
kassamedlemmar och kvarstående lediga platser mellan 1965 och 1978.

Man finner att antalet arbetslösa per ledig plats i storstadslänen gick upp
med 0,63, i Syd- och Mellansverige med 0,98 och i skogslänen med 1,95.
Klyftan har alltså ökat. Varför tog då inte utskottet fram dessa siffror?

Vi kan sammanfatta dessa korta axplock. Alla relevanta data visar på detta:
Skogslänens relativa ställning har försämrats. Den regionala klyftan har ökat.
Det har blivit sämre i hela landet, men det har blivit särskilt mycket sämre i
skogslänen och Norrland.

Men det har inträffat mer än så. Man upptäcker vid en sådan här analys
också tecken på hur helt nya regionala kriser håller på att växa fram, och man
blir ganska förbluffad över deras omfång. Man kände till att de fanns ”i
vänten", men det är ganska överraskande vilka verkningar de trots allt redan
har lyckats åstadkomma. Vi håller t. ex. på att få en Bergslagskris. Det
administrativa Norrland, Norrlandslänen, minskade 1975-1978 med 10 000
arbetande. De fyra Bergslagslänen minskade med 28 000, och minskningen
faller mest på tiden efter 1970. Den västsvenska varvs- och tekoregionen, som

t. o. m. innefattar storstaden Göteborg, minskade med 35 000 arbetande.

Vi har andra oroväckande tendenser. Det förut expansiva Gävleborg har
svängt och har 3 000 färre i arbete sedan 1970. Vi har Malmöhus län med nära
6 000 i minskning sedan 1974-tekokris, varvskris, industriflykt till Danmark
och till EG. Vi har Södermanlandsproblemet - 3 000 färre arbetande sedan
1974. Det måste noteras att den verkliga utvecklingen över allt är sämre än
vad dessa siffror visar, eftersom samtidigt en ökande del av arbetsstyrkan går
över i deltid. Detta är en genomgående tendens i alla regioner.

Vad visar oss detta?

Det visar att regionalpolitiken av i dag närmast är ett småbyråkratiskt
kvacksalveri, som egentligen inte har med problemet att göra. Det är som om
en läkare inför en patient med svåra kroniska bristsjukdomar skulle stå och
diskutera med sig själv huruvida patienten skall ha en magnecyl eller två
magnecyl.

1 vpk menar vi att riksdagen inte skall diskutera byråkratiska småsaker.
Riksdagen skall försöka ta i de stora problemen, skall anlägga förutseende och
långa perspektiv. Men regering och utskott trampar ner sig i stödsystemets
administrativa undervegetation och vägrar se vad det egentligen handlar om.
Och då kommer alla sådana här fraser om att ”vi är för arbete åt alla, vi är för
regional utjämning”. De svävar ovanför verkligheten utan någon som helst
anknytning till den.

De kommande 20 åren blossar bl. a. strukturkrisen upp i skogsindustrin.
Det kommer att förvärra skogslänens situation. Det är vad man kan vänta.
Bergslagskrisen och den västsvenska krisen gör den regionala sidan av
kapitalismens anarki och kroniska rubbningar mera spridd än tidigare.

I det läget kan man inte hålla på och bjuda ut små lockbeten åt privata
företag och tro sig därmed göra något åt problemet. Man kan inte flytta ut
industrier från storstäder, av vilka två redan har vikande sysselsättning och
den tredje, Stockholmen industriutflyttning som följd av att privatkapitalet
vill utnyttja landsortens sämre löneläge.

Man kan inte mixtra med utflyttning av ännu fler förvaltningar från
storstäder som själva har problem. Man kan inte hålla på och byråkratisera
genom att inrätta sex olika stödområdestyper, som ytterligare skall komplicera
den administrativa processen. Man kan inte ösa ut pengar över företagen
på detta osystematiska sätt och utan minsta analys av följderna. Man kan
heller inte vänta att privatföretagen skall komma in med ansökningar när
antalet lokaliseringsbara företagsenheter blir allt mindre på grund av den
allmänna utvecklingen.

De regionala kriserna kan bara angripas med sådana ingrepp i ekonomin
som är stora nog för att väga upp kristendenserna.

Man måste därför, menar vi, överge anpassningen till en okontrollerbar
utveckling - en anpassning som hittills varit själva grundtanken i regionalpolitiken.
Man måste styra utvecklingen. Man måste ha ett stort statligt
industriprogram som på sikt höjer förädlingsgraden, som gör slut på den
koloniala karaktären i ekonomin i stora delar av landet och som möjliggör
samlade lokaliseringar som är stora nog för att vända krisregionernas

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

Regionalpolitiken

Nr 170

Torsdagen den
7 juni 1979

Regionalpolitiken

utglesning.

Man kan inte ha privatföretag som själva får lokalisera var de vill - vare sig
det är inom landet eller utom landet med den omfattande kapitalflykt som
förekommer och som hänger samman med de utglesnings- och arbetslöshetsproblem
som vi har. Man kan inte ha det så i ett läge där merparten av de
investeringar som måste till för att upprätthålla funktionerna kring en
arbetsplats är samhälleliga och icke privata. Man måste haen politisk styrning
också av alla större privata investeringar.

Man måste kasta i papperskorgen detta löjliga ortsklassificeringssystem,
som bara konserverar bestående mönster och bestående tendenser. Man
måste planera för helt nya tätortsmönster som kan bryta ner skillnaderna
mellan stad och land. Man måste lägga upp ett program för att undanröja
obalanserna, stockningseffekterna och miljöförstöringen i storstäderna - en
förstöring som hotar med grov förslumning i framtiden när storstädernas
kommunala ekonomi försämras genom att också deras näringsliv sedan
några år glesats ut.

Man måste lägga om transportväsendet, så att det inte står i motsättning till
utjämningen mellan regionerna som det nu gör, utan så att det medverkar till
en regional utjämning och rättvisa.

Man måste inrätta ett planeringsdepartement som på ett nationellt plan kan
ta ansvaret för att verkställa en samlad och medveten politik. Man måste ha
en riksdag som ser problemen i ögonen och som diskuterar regionernas
verkliga problemsituation i stället för att tappa bort sig själv i statistiska
illusioner eller administrativa struntsaker.

Ni socialdemokrater, som i åratal ställde upp på utflyttningspolitiken och
som t. o. m. påstått att den ledde till större välstånd, bör sluta att tala om att
det var er politik som vände utvecklingen. Inse att utvecklingen i själva
verket inte har vänt och att er politik var misslyckad. Inse att man måste haen
medveten politisk styrning, om man på det regionala planet vill förverkliga
arbetarrörelsens mål att skapa rättvisa och om man vill bekämpa utsugningen
av regionerna och kolonialismen mot Norrland.

Ni centerpartister, som kommit med många vettiga kritiska synpunkter
mot koncentration och utglesning, bör inse att den regionala krisen hör
samman med storkapitalets ställning i ekonomin och att kriserna kan brytas
bara om det finns en övergripande politisk styrning som öppet diskuteras i
valda församlingar och som sätter som sitt mål att bekämpa regionkriserna.

Utskottet har en ganska festlig formulering i betänkandet på s. 31. Man
säger att vpk:s synpunkter i princip faller utanför ramen för detta ärende.
Utskottet vill nämligen inte diskutera långtgående förändringar i samhället.
Det är tydligen också socialdemokraterna överens om. Men det är just det
som ni tycker faller utanför ramen som är det verkligt väsentliga och som
skall diskuteras först. Visa dem som föraktar politiker att ni inte är rädda för
sanningen, att ni vågar se problemen i ögonen - även om det just nu taktiskt
inte är så behagligt. Vi har svikit problemregionerna och deras invånare i
åratal. Nu måste vi sluta med administrativt plotter och trixande med

statistik. Det är dags att ta ansvar och att inse nödvändigheten innan den
ekonomiska krisen har hunnit fördjupa de regionala problemen ännu mer.

Låt oss sluta att hånfullt tala om regionaldebatten som hembygdens dag, så
som det hörs ute i korridorerna här i huset. Låt oss bruka litet allvar och
anlägga perspektiv, värdiga det ansvar som vi som demokratisk institution
har för människors och regioners framtid.

Herr talman! Jag yrkar bifall till vpk-motionerna nr 1540,1550,1567,2031,
2040 och 2513.

ELVER JONSSON (fp):

Herr talman! Det regionalpolitiska beslut som vi står i beredskap att fatta är
inte det första men väl det största. Det är ett av de till omfånget största
riksdagsärendena under hela 1970-talet.

Utskottet har haft att pröva 112 motioner, varav 50 väckta redan under den
allmänna motionstiden. Bara motionerna representerar över 400 trycksidor,
och till detta kommer en omfattande och komprimerad proposition.

I motionerna har framställts ett mycket stort antal yrkanden. Man kan
räkna på litet olika sätt hur många yrkanden vi egentligen haft att ta ställning
till, men det torde röra sig om bortemot 400, utöver propositionens förslag.
Arbetet har resulterat i en rekordlång hemställan med 193 moment.

Även antalet reservationer - 67 stycken - torde vara rekord.

Av reservationerna svarar centerpartiet för 38, moderaterna för 17 och
socialdemokratiska ledamöter, i grupp eller enskilt, för 12. Och trots
rekommendationen om begränsning av kammardebatterna har, herr talman,
55 ledamöter funnit anledning att begära ordet i ärendet. Det tyder på att det
finns ett starkt intresse och engagemang i dessa frågor.

45 av motionerna har behandlat frågan om hur olika kommuner skall
placeras i stödområden, och 132 olika kommuner berörs av
motionsförslagen.

Det säger sig självt att det varit svårt för utskottet att på den begränsade
tiden av några veckor ta ställning till så omfattande förslag. Vi har gjort så gott
vi kunnat, men jag är medveten om att man på åtskilliga punkter kan ha
andra uppfattningar än utskottet.

Utskottet har försökt skaffa sig ett beslutsunderlag genom att ta fram
statistik m. m., som till en del redovisas i betänkandet. Vi har också tagit
emot delegationer från olika län och landsdelar. Dessa personliga kontakter
och informationer har varit värdefulla för oss. Likaså harvi haft stor glädje av
de resor till olika län som vi har företagit. Att på platsen ta del av problem ger
ju en annan dimension åt det hela än om man enbart studerar skrifter och
lyssnar på framställningar i utskottets plenisal, och utskottet har anledning
att känna tacksamhet mot länsstyrelser, landsting och kommuner i olika
delar av landet som gett oss ett bättre underlag för vårt beslut.

Eftersom jag är den sista i ”första utskottsrundan” vill jag begagna tillfallet
att instämma i den uppskattning av vårt kansli som kommit till uttryck. Jag
vill säga att det är inte bara volymen det finns anledning att poängtera, utan
jag vill ändå hävda - trots kritiska synpunkter som redan framförts - att det

Nr 170

Torsdagen den
7 juni 1979

R egionalpolitiken

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

Regionalpolitiken

underlag som finns i betänkandet AU 1978/79:23 kan bli ett mycket gott
instrument för en bättre regionalpolitik. Låt mig som utskottsordförande,
herr talman, göra det något ovanliga att jag här direkt riktar ett tack till vår
kanslichef Gunnar Grenfors och hans medarbetare för deras insats under
denna arbetstyngda vårsession. Denna mandatperiod inleddes med regionalpolitik,
och den avslutas med regionalpolitik. Cirkeln är sluten.

Förslaget till regionalpolitisk! beslut har sina rötter långt tillbaka - i
1960-talet. Den mer aktiva lokaliseringspolitik som inleddes 1965 har följts
upp av senare beslut. Början gjordes med 1967 års länsplanering och 1968 års
riksdagsbeslut samt en ny länsplaneringsomgång 1970, som låg till grund för
1972 års beslut. På hösten 1976 beslöt riksdagen ånyo i de regionalpolitiska
frågorna, och nu är vi alltså i dag beredda för ett nytt och kompletterande
beslut.

De mål för regionalpolitiken som stegvis utvecklats står fast. Propositionen
säger att det är väsentligt att tillgången till arbete, service och god miljö blir så
likvärdig som möjligt för människor i olika delar av landet. Även i
fortsättningen måste de regionalpolitiska insatserna inriktas på att undanröja
förvärvshinder och fördela arbetstillfällen inom landet, så att även regional
balans kan uppnås. Andra viktiga mål är att ge människoren kommersiell och
kulturell service samt en god miljö i vid mening. Den regionala balansen
gäller inte bara förhållandet mellan olika regioner utan också förhållandet
inom regionerna. I enlighet med 1976 års riksdagsbeslut framhålls i
propositionen att stor vikt bör läggas vid en inomregional utveckling när det
gäller bl. a. sysselsättning. Tryggheten i sysselsättningen ställer ju också krav
på ett utvecklingsbart regionalpolitisk! system. Även arbetets värde för
individen har varit en utgångspunkt för regeringens regionalpolitik. Samtidigt
är full sysselsättning en förutsättning för att våra samlade resurser skall
kunna användas på rätt sätt. Arbetslöshet är ett slöseri med mänskligt
kapital.

Om man har goda valmöjligheter i den lokala arbetsmarknaden så ökar
människors möjligheter att bo kvar även om man byter anställning. Därför är
det så viktigt meden väl differentierad arbetsmarknad. Ändå måste vi inse att
det inte går att göra alla lokala arbetsmarknader jämbördiga. Det kommer att
finnas skillnader mellan stora och små regioner i fråga om valmöjligheter på
den lokala arbetsmarknaden. Men det måste ändå vara en ständig strävan att
genom skilda lokaliseringsbeslut differentiera arbetsmarknaden även i de
mindre och medelstora regionerna.

1 folkpartiregeringens regionalpolitiska förslag kan man spåra följande
viktiga utgångspunkter för ställningstagandet:

Det är de mest drabbade landsdelarna - sysselsättningsmässigt och
befolkningsmässigt - som i första hand skall gynnas, dvs. skogslänen och
Norrlands inland.

En effektiv regionalpolitik måste innebära prioriteringar mellan landsdelar
och kommuner. Syftet är att just åstadkomma en utjämning och därmed en
balanserad utveckling.

Regionalpolitiken måste ses i ett större sammanhang. En förutsättning för

en framgångsrik regionalpolitik är att vi har en arbetsmarknads- och
industripolitik i övrigt som ger oss ett stabilt och dynamiskt näringsliv.

Det är mot den bakgrunden, herr talman, som dagens regionalpolitiska
förslag skall ses.

Utskottets betänkande markerar att det finns en bred uppslutning kring
huvudlinjerna i propositionen. Detta är nu liksom tidigare en stor tillgång.
Det skapar garantier för att politiken ligger fast för ett företag som erhåller
regionalpolitisk! stöd. Den rika motionsfloden kring regeringens förslag kan
ge vid handen att det råder stor oenighet. I de drygt 100 motionerna har det
framförts bortemot 400 yrkanden och ändringsförslag. En tung bit i
sammanhanget har varit förändringar i stödområdesindelningen.

För utskottet samfällt har det ändå blivit nödvändigt, precis som i
propositionen, att göra en prioritering som åstadkommer verkliga skillnader
mellan de mest drabbade och dem som haren mer gynnsam situation. Vidare
har vi att ta hänsyn till de statsfinansiella ramarna. Med propositionens
prioritering är det regionalpolitiska stödet i antal kronor i stort sett fördubblat.

I stort kan också konstateras att propositionens förslag har hållit; detta gäller
även stödområdesindelningen. Den yttre gränsen ligger fast. De förändringar
som har vidtagits inom densamma har varit marginella - och jag skulle också
vilja säga rimliga. Utskottet har när det gäller de 132 ändringsförslagen ställt
sig bakom förändringar i tre fall. Det innebär att kommunerna Berg och
Ragunda i Jämtland uppflyttas från stödområde 5 till 6 och Nordmalings
kommun i Västerbotten från stödområde 3 till 4.

Arbetsmarknadsutskottet har även tagit ställning för att kommunerna
skall vara odelade, en tanke som propositionen hävdar men som man dock
medgivit tre undantag ifrån. Utskottet fullföljer principen om att man inom
resp. kommun skall ta ansvaret för den kommunala utvecklingen.

Jag lyssnade på det inlägg som Jan-Ivan Nilsson gjorde i detta avseende.
Han sade att här öppnas dörren för en mygelekonomi. Med hänsyn till att
denna allvarliga anklagelse kom från en av utskottets ledamöter är det värt att
notera att Jan-Ivan Nilsson själv har medverkat till tankegångar i den
riktningen, t. ex. i fråga om den honom närstående kommunen Vännäs. I det
fallet har centerpartiet slutit upp kring tanken att kommunen skall vara
odelad.

Sedan skulle jag vilja ställa en annan fråga till Jan-Ivan Nilsson med
anledning av att han ville antyda att centerpartiet handlat konsekvent när det
gäller stödområdesindelningen. Tittar man på de motioner som framlagts här
i riksdagen i år från centerpartiet finner man att i partimotionen i januari
refererade centerpartiet till sysselsättningsutredningens förslag, och där var
man inne på en och annan tankegång om att dela de riktigt stora
kommunerna. Jan-Ivan Nilsson har sedan i den partimotion som framlagts
senare under våren kommit på helt andra tankar och förordat att man skall
klyva även ytmässigt mycket små kommuner. Var står centern?

I utskottets hemställan, som omfattar 193 punkter, har utskottet vid sin
behandling av motionsyrkandena ställt sig bakom ett tiotal tillkännagivanden
utöver de förändringar jag har nämnt beträffande stödområdesindelning -

Nr 170

Torsdagen den
7 juni 1979

R egionalpolitiken

Nr 170

Torsdagen den
7 juni 1979

Regionalpolitiken

en. När det gäller anslagsändringar inskränker sig utskottets justering till
påslag om 2 milj. kr. i ett totalt anslag på över 1 600 milj. kr. per år.

En justering som utskottet i enighet antagit gäller turismen i kommuner
som tillhör det primära rekreationsområdet och som ingår i stödområde 3.
Vårt förslag är att man i dessa kommuner skall erhålla stöd för investeringar i
likhet med vad som sker i stödområde4-6. Det innebärförbättringarför några
kustkommuner i Norrland, för en del Bergslagskommuner, för Årjäng och
Säffle i Värmland, för flertalet Dalslandskommuner och för Sotenäs,
Strömstad och Tanum i Bohuslän. Man skulle kunna säga att vi har satt "trea
med spets” på dessa kommuner.

Jag sade tidigare att detta regionalpolitiska förslag innebär en kraftig
upprustning jämfört med vad som gäller i dag. Totalt sett kommer drygt 660
milj. kr. att ytterligare satsas per år, om detta förslag antas av riksdagen. Och
det innebären uppskrivning jämfört med dagsläget med ca 70 % till ett totalt
belopp av drygt 1 600 milj. kr. om året.

Flera kommuner som inte tidigare har varit med i stödområdet har enligt
propositionsförslaget nu räknats in. Detta bör vi hålla i minnet när förslaget på
dessa punkter kritiseras. Vi har också haft den bestämda uppfattningen i
utskottet att vårt ansvar för statsfinanserna leder till att det inte går att utöka
stödområdet ytterligare.

En ytterligare ökning av antalet stödområdeskommuner innebär ju att de
kommuner som nu ligger inom stödområdet automatiskt drabbas genom att
de får en försvagning relativt sett. Många kommuner i stödområdena harju
en svår situation. Det har dokumenterats av alla. Och det är därför som
utskottet har avvisat centerpartiets förslag liksom många enskilda motioner,
förslag som skulle innebära att den yttre gränsen för stödområdet skulle
förskjutas ytterligare söderut.

Skogslänen och Norrbotten haren unik situation. Det har bl. a. markerats
från regeringens sida med särskilda insatser genom det s. k. Norrbottenspaketet,
som antogs av riksdagen i stor enighet. Jag skulle också vilja påstå att de
förslag som utskottet presenterar för riksdagen här i dag också har väldigt
mycket av bärande värdegemenskap.

När jag betraktar de många reservationerna - de är 67 till antalet - så ser jag
dem ändå mera som krusningar på ytan än kraftiga strömningar i annan
riktning. Ingen av reservationerna har heller haft den tyngden att den kunnat
samla någon större uppslutning i utskottet. Därför har propositionens förslag i
allt väsentligt tillstyrkts.

När det gäller reservationen 1 om regionalpolitikens förutsättningar och
mål har socialdemokraterna i den en redovisning av hur man bedömer den
egna regionalpolitiken från 1960- och 1970-talens början. Man är kritisk mot
den förda näringspolitiken, och man understryker behovet av en aktiv
sysselsättningsskapande politik som skulle kunna bygga på genomarbetade
näringspolitiska program. Något konkret sådant program redovisas inte i
reservationen, och det var väl heller inte att vänta. De höga målsättningar och
många vackra tankar som socialdemokraterna framför i sin reservation kan
man självfallet känna sympati för, men vackra målformuleringar löser ju inte

problemen, och när de konkreta förslagen som regel saknas så innebär det att
det skrivna endast är ett teoretiskt och otillräckligt aktstycke.

I den centerpartistiska reservationen nr 2 har man koncentrerat sig på att
upprepa värdet av en politik med decentralistisk inriktning. Men också här
saknar man det konkreta innehållet, och inte heller här har utskottet låtit sig
övertygas om att det är just reservationen 2 som skulle leda till det goda
samhälle som centerpartiet säger sig vilja förverkliga. Vi har också tagit
avstånd från en av huvudtankegångarna i centerpartiets motion, nämligen att
stödområdet skulle utökas ytterligare. Vi menar att det inte går ihop att å ena
sidan plädera för att göra ännu kraftigare satsningar inom stödområdena 5 och
6, dvs. i Norrlands inland, och å andra sidan breda ut stödområdet söderut till
ytterligare ett 20-tal kommuner. När sådana krav framförs utan att kopplas
ihop med väsentligt utökade resurser, ja, då leder detta inte till annat än att
man tunnar ut och försvagar en kraftfull regionalpolitik - som är nödvändig
om vi skall nå den balans som också centerföreträdarna säger sig vilja
uppnå.

Moderaternas huvudgrepp kan sägas vara att de vill ha mer generellt
verkande medel i regionalpolitiken, och där är en tung punkt kravet på att
lätta företagens kostnader genom generella sänkningar av socialförsäkringsavgifterna.
Det innebär en försvagning av statsfinanserna med bortemot 1,5
miljarder per år, dvs. nästan lika mycket som hela den regionalpolitiska
satsningen kostar. Utskottet är för sin del inte berett att biträda sådana
tankegångar och avstyrker därför moderatmotionen.

Vänsterpartiet kommunisterna har som sitt huvudyrkande avslag på hela
propositionen. Man menar att en s. k. anpassningspolitik inte räcker, och så
har man formulerat ett eget program där en mycket hård planmässig styrning
är dominerande. Inget annat parti har gett de här tankegångarna sitt stöd, och
därför har vpk-motionen avvisats.

Jörn Svensson har i sin kritik här i dag fullföljt tankegångarna. Han
underkänner hela vårt betänkande. Man kan säga att Jörn Svensson ändå är
konsekvent, för det är inte första gången han gör det. När de här frågorna
diskuterades i december 1976 skedde samma sak. Han sade att den då
presenterade propositionen och det då lanserade utskottsbetänkandet var det
märkligaste dokumentet hittills som hade passerat riksdagen. Han sade att
dokumentet var helt meningslöst, och om jag förstår honom rätt är han inne
på samma linje i dag.

Det spelar ingen roll om det är socialdemokratiska eller folkpartistiska
arbetsmarknadsministrar som skriver regionalpolitiska propositioner - de
underkänns ändå helt i grunden av Jörn Svensson. Jag tror han har rätt när
han i en mening i debatten 1976 sade att de var meningslösa därför att de mot
bakgrund av de politiska utgångspunkterna hos sina tillskyndare gjorde att
man kom till helt skilda slutsatser. Jag tror att det är ett riktigt konstaterande.

Nu säger Jörn Svensson att vi gått i en fälla beträffande det statistiska
materialet. Men vad vi haft att tillgå är det material som framför allt
länsstyrelserna producerat, och vi har inte upplevt oss manipulerade av de

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

Regionalpolitiken

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

Regionalpolitiken

skilda länsorganen ute i landet. Skulle det vara fallet skulle det naturligtvis
vara mycket allvarligt. Det vore intressant om Jörn Svensson skulle kunna
verifiera länsstyrelsernas manipulationer i det här fallet.

Vi kan ändå konstatera att fler människor är i arbete i dag, och det är väl
någonting positivt också för Jörn Svensson. Men förstod jag honom rätt var
han inte ute efter att peka på de positiva sakerna.

Ett annat påstående av Jörn Svensson var att klyftorna mellan de olika
regionerna har ökat. Utskottet har tagit fasta på det genom att säga att
skogslänen skall prioriteras. För den händelse det har passerat Jörn Svensson
kan jag tala om att det står på s. 45 i vårt betänkande. Utskottet menar att man
bör bygga vidare på de nuvarande regionalpolitiska medlen. Visserligen kan
det göras effektivare, och vi hoppas att ytterligare resurser kan ställas till
förfogande, men till skillnad från kommunisterna vill vi inte förkasta de här
instrumenten.

Utskottet står enigt bakom bedömningen att genom statliga styrmedel
påverka lokaliseringen av industri- och serviceföretag och att uppmärksamma
de regionalpolitiska aspekterna även i samband med den offentliga
sektorns utbyggnad. Men att i regionalpolitikens namn lägga hela beslutanderätten
i samhällets hand över investeringar och lokaliseringar, det har inte
utskottet varit berett att instämma i. Jag tror inte heller att vi genom strängare
lagar och mer detaljstyrda politiska beslut kan skaffa fler jobb. Det som är
väsentligt för svenskt näringsliv i dag är att vi satsar på en ekonomisk politik
och en näringspolitik som ger grund (dratt sysselsättning kan skapas. Det är
ingen nyhet att vi har skilda synsätt i de frågorna, och därför har vi också den
här gången avvisat vpk:s förslag.

Vidare avvisar vi den socialdemokratiska reservationen 25, i vilken man
framhäver värdet av en framtida fullmaktslag för etableringskontroll.

Utskottet har, som jag tidigare nämnt, tagit fasta på principen att en
kommun inte skall delas på flera stödområden. Vi har sagt att det är möjligt
att undvika det. Att en kommun är odelad innebär inte att man inte kan göra
differentieringar, dvs. variera stödet inom ramen för de maximiregler som
gäller. Vi har också sagt att det i vissa fall kan bli nödvändigt att överskrida de
schabloner som inom ramen för systemet tillämpas för maximalt stödbelopp
per nytillkommet arbetstillfälle. I undantagsfall finns det ju möjlighet att
medge att maximireglerna för det totala stödet överskrids. När den möjligheten
föreligger, så menar vi att det ligger i linje med decentralistiska
tankegångar att låta kommunerna avgöra bedömning och prioritering av
planering för näringslivet och industrins utveckling i den egna kommunen.

Herr talman! Jag har inte möjlighet att mer ingående kommentera de olika
reservationerna. Utskottets ställningstagande framgår ju också av betänkandet,
där vi konstaterar att de regionalpolitiska strävandena har förstärkts. I
dag är vi beredda att gå ett steg vidare. Det är ett rejält steg, eftersom det rör sig
om nära nog en fördubbl ing av den ekonomiska insatsen från statsmakternas
sida. Och målet med en god regionalpolitik är ju att ge alla tillgång till arbete,
service och bra miljö, oavsett var man bor i landet.

Regionalpolitiken skall även bidra till att vi effektivt utnyttjar våra resurser
i olika delar av landet. Men regionalpolitiken, liksom arbetsmarknadspolitiken,
måste alltid ses som ett komplement. Det var någonting som jag hade
anledning att säga i den allmänpolitiska debatten, och jag upprepar det här:
Det arden ekonomiska politiken och näringspolitiken som ligger till grund för
utvecklingen. Därför krävs det en expanderande ekonomi, som kan ge
utrymme för ökning av sysselsättning, men också för att stödja underförsörjda
områden. Liksom för regionalpolitiken är målet för den ekonomiska
politiken att bereda arbete åt alla.

Det finns alltså ett egenvärde i regional balans, att kunna bo kvar i sin
hembygd. Det är kanske den viktigaste aspekten för många. Ofta byter man
hellre jobb än flyttar. Den yrkesmässiga rörligheten känns mer riktig än att
acceptera den geografiska. För alla, även för dem som bor i storstaden, ligger
det ett värde i en levande landsbygd, där t. ex. jordbruksmarken hålls intakt.
Tillgång till lokal service och kommunikationsmöjligheter är också nödvändiga,
något som i sin tur kräver lokal basefterfrågan.

Ingen skall tro att vi har lyckats lösa alla problem med de åtgärder som vi nu
beslutarom. Sverige brottas ju med ovanligt svåra regionalpolitiska problem.
En blick på kartan räcker för att inse att förutsättningarna att skapa en perfekt
regional balans på exakt lika villkor för alla oavsett bostadsort inte är så goda.
Inte ens länder som är så tätbefolkade eller till ytan små som Belgien och
Storbritannien har lyckats.

Det regionalpolitiska förslag som regeringen här har presenterat och som
utskottet i allt väsentligt har tillstyrkt är ändå ett gott aktstycke, väl värt att se
också i internationell jämförelse. Del instrument sorn regionalpolitiken utgör är
förenklat, förbättrat och nästan fördubblat. Det kommer att vara ett bra
verktyg när det gäller att förverkliga en balanserad utveckling och ett rundare
Sverige.

JÖRN SVENSSON (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Det är tydligt att utskottsrepresentanten inte har haft några
som helst tankar eller försökt komma med några analyser av det material som
han egentligen är satt att läsa, ta ansvar för och dra slutsatser ur. 1 stället
försöker han skylla på länsstyrelserna, som skall stå till tjänst med detta. Ja,
men länsstyrelserna harju använt detta material för något helt annat. De har
haft det såsom en grund för en analys av vissa förhållanden i sina län. De har
också annan statistik till sitt förfogande, vilket jag mycket väl vet. De har inte
använt detta material för samma ändamål som ni, nämligen för påståenden
om hur förhållandena mellan olika regioner har utvecklats. Det är ju inte
länsstyrelsens sak att göra nationella bedömningar av de regionala problemen
och dessas sammanhang med de nationella.

Elver Jonssons hela anförande är ett typiskt exempel på den företeelse som
jag i böljan försökte slå emot, nämligen frasens oerhörda makt över
verkligheten. Här säger Elver Jonsson att vi skall ha arbete åt alla. Ute i
verkligheten stiger arbetslösheten och ökar utslagningen. Vi kommer allt
längre från målsättningen arbete åt alla. Vi skall ha ökad regional balans, säger

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

Regionalpolitiken

han. Ja, men vi får inte ökad regional balans utan större obalans.

De hårdast drabbade skall gynnas, säger Elver Jonsson. Ja, men de hårdast
drabbade gynnas ju inte. Helt andra gynnas. Storkapitalet som flyttar ut
gynnas, medan däremot glesbygderna och de regioner som redan tidigare
varit nedtryckta blir ännu mer nedtryckta. Jag har ju visat detta. Försök
motbevisa mig. Gör någon gång en självständig analys. Var inte bara ett
maskformigt bihang till alla experter som serverar statistik. Det är ju ni som
skall ta ansvar för tolkningen av statistiken. Det kan inte experterna göra åt
er.

Cirkeln är verkligen sluten, som Elver Jonsson säger. Er regionalpolitik har
inte åstadkommit någonting av vad den påstår sig åstadkomma. Överallt i
Europa finns denna regionala kris: Bretagne, Syditalien och Sverige, dessa
ytterområden i Europa som drabbas av den allmänna koncentrationen mot
ett stort centrum inom EG i Västeuropa och som hamnar i utglesningssituationer.
Tidigare var det i huvudsak norra Sverige som var drabbat av en
kolonial utglesningssituation. Nu blir allt större delar av landet berörda, bl. a.
beroende på den enorma kapitalflykt ut ur landet som ni heller aldrig vill
diskutera här i kammaren. Då frågar jag: När dessa problem ökar - vilket de
obestridligen gör - vilka slutsatser drar ni? Vilka perspektiv har ni? Svar:
Inga.

BIRGER NILSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Utskottets ordförande sade att vi hade riktat kritik mot
regeringen men inte presenterat några alternativ - ett gammalt debattknep
som man från folkpartiregeringens sida ofta använder. Jag vill bara uppmana
Elver Jonsson och andra folkpartister att läsa snabbprotokollen från den
näringspolitiska debatt som förekom i förra veckan och där våra talare
presenterade socialdemokratins näringspolitiska program. Det finns alltså till
läsning i förra veckans snabbprotokoll.

JAN-IVAN NILSSON (c) kort genmäle:

Herr talman! På en punkt vill jag instämma med Jörn Svensson. Hans
uttryck ”frasens makt över verkligheten” tycker jag också är en bra
karakteristik av majoritetsförslaget och av Elver Jonssons anförande alldeles
nyss.

Elver Jonsson pekade på den stora uppslutning som majoritetsförslaget har
fått i utskottet. Ja, det rådde mycket stor uppslutning kring flyttningspolitiken
också och stor uppslutning kring de felaktigheter i regionalpolitiken som
vi nu kan iaktta. Vi kan väl ändå konstatera, som Jörn Svensson gjorde, att
den regionala obalansen är större nu än 1965 och att det inte finns något reellt
innehåll i talet om att de mest drabbade orterna skall gynnas. Verkligheten är
ju den att de svagaste arbetsmarknaderna kommer i sämre konkurrenssituation
i förhållande till de bättre arbetsmarknaderna enligt det förslag som
nu föreligger.

Jag frågade förut Birger Nilsson varför man inte på socialdemokratiskt håll
kunde acceptera centerns förslag i sju punkter för de svagaste arbetsmark -

naderna. Vårt förslag innebär ingen nettokostnad för samhället. Det är det
mest rationella och minst kostsamma alternativet att förbättra de svagaste
orternas konkurrensmöjlighet gentemot dem som har det bättre ställt.

Jag måste också ställa frågan: Varför kan inte folkpartiet gå med på detta?
Vi föreslår också resurser, och på den punkten nödgas jag korrigera Elver
Jonsson. Vi föreslår resurser för våra reformer även i den här frågan. Och
skulle pengarna ta slut, är vi beredda att ställa ytterligare medel till
förfogande. Det innebär som sagt inte någon nettokostnad för samhället.

Elver Jonsson har, tror jag, inte uppfattat idén med de konkreta förslag som
vi för fram. Förslagen innebär en inriktning mot ett decentralistiskt
samhälle.

Jag har tidigare kritiserat att ”myglet”, trappspringet och uppvaktningarna
skall bli konstanta medel i regionalpolitiken, så som man nu har lagt upp det
med att varje kommun skall utgöra en enhet. Jag har tagit Skellefteå som
exempel. Sten Svensson har försökt visa hur man kan göra en differentiering
inom Skellefteå kommun. Den redovisade differentieringen beror i hög grad
på att medel används till olika saker när man gör investeringar.

Att vi har gått med på inplacering av Vännäs i stödområde 5 beror på att
enligt vår mening behövs det två steg mellan Umeå och Vännäs. Vi gjorde
den realistiska bedömningen att när majoriteten flyttade upp Vännäs i grupp
5 och behöll Umeå i grupp 3 så måste Vännäs ligga i område 5, även om det ur
inomkommunal synpunkt kan diskuteras.

STEN SVENSSON (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste be att få korrigera Elver Jonsson på två punkter.
Han sökte göra gällande att vårt förslag vad gäller sänkning av löneskatten
skulle leda till en försvagning av budgeten med 1,5 miljarder. Det är inte
riktigt.

Det är sant så långt att sänkningen i effekt motsvarar 1,5 miljarder, men då
vill jag påpeka att vi i våra reservationer har visat att vi sparar 637 miljoner
genom att minska på anslagen till selektiva åtgärder. Syftet med sänkningen
av arbetsgivaravgiften är att den skall leda till att statens kostnader för olika
stödåtgärder - arbetsmarknadspolitiska insatser, beredskapsarbeten och
annat - skall minska. Rent allmänt sett, Elver Jonsson, måste vi fora en
politik som leder till att vi successivt kan avveckla subventioner av skilda
slag.

Det är naturligtvis svårt att beräkna de finansiella konsekvenserna av vårt
förslag, men ett räkneexempel kan vara belysande.

Anta att arbetsgivaravgiftssänkningen får till följd att sysselsättningen ökar
med 10 000 personer, varav hälften motsvarar en övergång från tidigare
beredskapsarbeten eller liknande. Som en följd härav bör statens och
kommunernas skatteinkomster öka med drygt 150 milj. kr. Kostnaderna för
beredskapsarbete bör samtidigt minska med lågt räknat 200 milj. kr. Gör man
en sådan ekonomisk analys av de finansiella effekterna så får man ett helt
annat utslag än det som Elver Jonsson försökte göra gällande.

Sedan vill jag korrigera Elver Jonsson på en annan punkt. Han vill göra

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

Regionalpolitiken

gällande att vi har en stor uppslutning bakom de selektiva åtgärderna i
betänkandet. Så är inte fallet, det vittnar ju de många moderata reservationerna
om. Regeringsförslaget om regionalpolitiken är bra på en del punkter,
och dem har vi ställt oss bakom. Men vad vi har reagerat mot är att selektiva
åtgärder ges en dominerande roll. Det behövs förvisso särskilda stödåtgärder,
men litar man helt till detta system får man lätt en osund subventionsekonomi
som inte ger hållfasta arbeten och leder till att redan existerande
verksamheter konkurreras ut. Alla selektiva stöd i det nya systemet kommer
att bli svåra att överblicka och leda till en byråkrati som särskilt de mindre
företagen får svårt att hävda sin rätt i. Vi har uppfattat att regeringen denna
gång mera har försökt att anpassa sitt förslag till majoriteten i sysselsättningsutredningen
än att fullfölja trepartiregeringens politik.

ELVER JONSSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jan-Ivan Nilsson beklagade att jag ägnade mig åt fraser, men
frågan är om inte det uttrycket slår tillbaka litet på honom själv. Å ena sidan
ställer man enigt upp med utskottet om att satsa på de svaga regionerna och å
andra sidan är man beredd att utöka stödgränsen för ytterligare ett tjugotal
kommuner. Detta kan inte gå ihop. Nu säger visserligen Jan-Ivan Nilsson att
om pengarna tar slut är man beredd att satsa mer. Men var hittar vi det löftet i
centerförslaget?

Sedan till påståendet att man myglar i Skellefteå. Det är naturligtvis en
utomordentligt allvarlig anklagelse, som jag tror att man säkert kan bemöta
därifrån. Men hur kommer det sig att det skulle bli mygel i Skellefteå men inte
i Vännäs? Kan Jan-Ivan Nilsson tala om vad skillnaden är? Där har ni ju ställt
upp på den odelade kommunen.

Sten Svensson sade att jag inte har givit en riktig bild av moderaternas
framtoning av sin egen politik. Jag kan delvis hålla med honom om det - det
var kanske en ofullständig bild att tala om att det var fråga om en
inkomstminskning på knappa 1,5 miljarder. Men klart är ändå, och det har
Sten Svensson själv intygat här, att man är beredd att försvaga de
regionalpolitiska stöden med flera hundra miljoner kronor. Det är alltså
riktigt att tillägga det.

När det sedan gäller enigheten och uppslutningen i utskottet är det klart att
om vi tar bort resonemanget kring generellt-selektivt, så är det en betydande
enighet även om vi räknar in moderata samlingspartiet.

Jag vill hålla med Jörn Svensson i hans påstående att läget är allvarligt. Det
vet vi ju, och därför förstärker vi regionalpolitiken med omkring 70 %.
Faktum är också att ERU visar i sin utvärdering av regionalpolitiken att det
har skapats kanske 18 000-20 000 nya permanenta industrijobb.

Jag kan också hålla med Jörn Svensson så långt att det statistiska materialet
kan ha sina brister - det har f. ö. också de siffror som Jörn Svensson har tagit
fram. Utskottet har varit på det klara med materialets brister och vet att det
material som redovisas i betänkandet endast är en del av de data vi har
framför oss. Nej, Jörn Svensson, vi har inte ägnat oss åt statistiskt
illusionsmakeri - det tror jag att Jörn Svensson gör bättre själv. Vi har, som

jag tidigare sagt, redovisat och tagit hänsyn till faktorer och argument som
inte går att fånga in i statistiska hårddata.

JAN-IVAN NILSSON (c) kort genmäle:

Herr talman! Elver Jonsson säger nu att vi från centern inte har anvisat
medel för de ökade insatser vi föreslår. Jag ber då att få rekommendera
utskottets ordförande att läsa reservationerna. Där föreslår vi nämligen ökade
medelsanslag för de insatser som vi föreslår i vår partimotion och i våra
reservationer. Vi föreslår också att stödet till de centrala delarna inom de
största orterna skall sänkas, och att det skall höjas utöver propositionens
förslag för ytterområdena. Delade kommuner föreslogs också av sysselsättningsutredningen,
en princip som stöds av kommunerna, länsstyrelserna och
landstingen. Det här förslaget går alltså utskottsmajoriteten emot, och det
medför att vi får ett system med mygel. Vi får ett system som förutsätter
uppvaktningar och besök av olika slag. Det förutsätter engagemang från
politiker och företag för att pressa fram ett för varje enskilt fall rimligt
regionalpolitisk! stöd. Det är inte i Skellefteå man myglar-att påstå det tycker
jag f. ö. var ett fult debattekniskt knep - utan det är systemet som förutsätter
ett ständigt uppvaktande och resande och att folk får anslå tid till sådant
alldeles i onödan. Det är alltså systemet som sådant jag talar om, givetvis inga
speciella orter.

STEN SVENSSON (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste vidhålla att vår kritik av folkpartiregeringens
förslag på den här punkten verkligen är väl underbyggd. Vi menar att man här
har försökt att anpassa förslaget mer till sysselsättningsutredningens majoritet
än till strävan att fullfölja trepartiregeringens politik. Regeringen har
alltså försökt vrida den politiken mer åt vänster, och då blir det en slagsida till
förmån för mera selektiva subventionsåtgärder i förhållande til! generella
åtgärder.

Belöningen från socialdemokraterna har ju inte heller uteblivit. Vi kan
utläsa det direkt i betänkandet, i socialdemokraternas reservation nr 1, där det
står:

”De förslag rörande regionalpolitikens framtida inriktning och resurser
som riksdagen nu har att behandla utgör i allt väsentligt en uppföljning av
tidigare förslag från sysselsättningsutredningen, som i sitt betänkande om
regionalpolitiska stödformer och styrmedel löst sin utredningsuppgift i
enlighet med direktiv från socialdemokratin i regeringsställning.

Ser man till regionalpolitiker, i snäv bemärkelse har regeringens förslag
kommit att bli ett uttryck för kontinuitet från den socialdemokratiska
regeringen.”

Med hänvisning härtill är det naturligt att vi moderater är litet oroade över
den kurs som folkpartiet slagit in på när det gäller regionalpolitiken. Vi menar
att det finns all anledning att med kraft fullfölja de åtgärder som vi var
överens om 1976 och att förverkliga de uttalanden som innefattas i
regeringsförklaringen från den 8 oktober 1976.

Nr 170

Torsdagen den
7 juni 1979

R egionalpolitiken

Nr 170

Torsdagen den
7 juni 1979

R eg io na Ipol i liken

JÖRN SVENSSON (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Elver Jonsson beskyller mig uttryckligen för att tillämpa
statistiskt illusionsmakeri. Jag efterlyser på det skarpaste underlaget för det
påståendet, för det redovisades inte något sådant.

Jag har försökt göra en metodkritik genom att ta fram data ur ert material
som enligt min åsikt inte håller för dessa speciella syften. Jag har tagit fram
andra data som jag anser vara de mest relevanta. Jag är medveten om att
också de har vissa svagheter, men de är inte så allvarliga när man gör
inomregionala jämförelser. På det här sättet har jag kommit fram till en bild
som är oerhört tydlig och som stämmer med allmäneuropeiska tendenser.

På vilken punkt vill Elver Jonsson motbevisa mig och påstå att detta är
statistiskt illusionsmakeri? Ni är ju inte i stånd att själva göra en seriös analys,
utan ramlar i första bästa metodfälla så fort ni ser en siffertabell.

Vårt avslagsyrkande när det gäller propositionen har ett speciellt motiv. Vi
menar inte att utskottet skulle acceptera våra politiska eller ideologiska och
värdemässiga utgångspunkter. Det är inte det som är det väsentliga - de är
annorlunda än era, det kan vi konstatera. Oavsett vilken ideologisk
utgångspunkt man har måste man enligt vår mening i vissa situationer vara
beredd att respektera sanningen, att se vad som verkligen har hänt. Man
måste då konstatera: Det här räcker inte. Vi har haft fel. Vi har hanterat frågan
på ett sätt som inte står i proportion till problemen. Vi måste börja tänka och
handla på ett helt nytt sätt - sedan kan man diskutera på vilket sätt.

Ute i Europa ser vi nu en mycket oroväckande och tydlig rörelse in emot
centrum, in mot de stora industri- och handelsområdena i centrala Västeuropa.
Ute i ytterregionerna ligger Syditalien, där ligger Bretagne, där ligger
Skottland, där ligger Norrland och där ligger faktiskt allt större delar av
Sverige, som hotar att bli ett slags koloniala bihang till denna maktansvällning,
denna koncentration av ekonomin till storstadsområdena i de centrala
EG-staterna.

Nu konstaterar vi att regionalpolitiken icke har skyddat Norrland från
denna utveckling. Tvärtom har situationen blivit värre och börjar sprida sig
till allt fler delar av Sverige, och detta hänger samman med en mycket
omfattande kapitalflykt från landet som gör att de lokaliserbara enheter som
är kvar, det kapital vi har att lokalisera ut, inte längre finns. Då måste jag fråga
mig: Varför är dessa perspektiv över huvud taget inte framtagna? Är ni inte
alls medvetna om detta problem, dess storleksordning, dess existens? Har ni
inga perspektiv framåt? Är folkpartiregeringens perspektiv bara att hålla sig
fast så mycket som möjligt till den 16 september?

ELVER JONSSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Även om Jörn Svensson är bister i sin kritik, vill jag se det som
positivt att han har en mjukare framtoning i dag än förra gången vi
diskuterade regionalpolitiken, då han sade att arbetsmarknadsutskottet
saknade insikt, avsikt, utsikt och åsikt. Nu är han medveten om att det finns
problem, men trots detta har han fått sig en tydlig bild förelagd. Han hoppas
att vi kan tänka på ett nytt sätt, och han vill att vi skall göra en framgångsrik

analys. Jag har sagt att vi har tagit hänsyn till en rad faktorer, även de
statistiska. Men de åsikter vi har grundat vårt ställningstagande på är inte
fångade enbart i statistiska hårddata. Vi har försökt göra analyser, bedömningar
och avvägningar också på andra grunder. Låt mig upprepa att våra
besök och våra samtal med tjänstemän och förtroendemän ute i länen har
spelat en väldigt stor roll för de slutsatser som utskottet har dragit.

Jan-Ivan Nilsson upprepar centertankegången att det är de centrala delarna
i en kommun som skall klassas ned när det gäller stödområden, eftersom
länsstyrelserna i något fall har önskat det. Han säger att det är väl inte i
Skellefteå man börjar mygla, utan det är systemet som leder till det. Men
varför tar inte Jan-Ivan Nilsson upp det problem jag pekade på? Ni accepterar
ju att i Vännäs skall man ha någonting annat än vad ni pläderar för i er
principiella uppläggning. Om det nu blir så otäckt för kommunerna, som
enligt vår uppfattning - och vi vill ändå se det hela decentralistiskt - skall få
bestämma själva över sina kommunala planer, varför har ni då gått med på att
sätta kommunen Vännäs i den här knipan?

Avslutningsvis, herr talman: Vad har då folkpartiregeringen velat föreslå
när det gäller regionalpolitiken? Grunden är ju den ekonomiska politiken. Vi
har medverkat till ett bättre kostnadsläge, som leder till ett mera framgångsrikt
näringsliv än om t. ex. socialdemokraterna hade styrt utvecklingen. Vi
har varit med om att satsa på en offensiv industripolitik. Vi har lagt fram en
Norrbottensproposition, som riksdagen i allt väsentligt har tagit. Naturligtvis
kan vi i detaljfrågor ha olika utgångspunkter, men för oss har det varit
angeläget att bedriva en offensiv och framgångsrik ekonomisk politik. Till
detta vill vi nu lägga en regionalpolitik som kan bli ett gott komplement när
det gäller ett framtida bättre Sverige.

Förste vice talmannen anmälde att Jan-Ivan Nilsson och Jörn Svensson
anhållit att till protokollet få antecknat att de inte ägde rätt till ytterligare
repliker.

BENGT FAGERLUND (s):

Herr talman! Diskussionen när det gäller regionalpolitiken har pågått några
timmar och kommer att pågå ytterligare flera timmar framöver. Det
dominerande intrycket jag har fått av debatten är att de tre borgerliga
partierna, som satt tillsammans i kanslihuset, i dag är fullständigt oeniga när
det gäller de regionalpolitiska satsningarna inför framtiden. Där är centerpartisternas
försök att framstå som de verkliga förkämparna för regionala
insatser, där är moderaternas inställning att åtgärderna skall bestå av
generella medel, och där är folkpartiet som i stort sett sluter upp bakom den
regionalpolitik som vi har beskrivit - Sten Svensson skildrade den här i sitt
inlägg.

Jag vet inte om ni blev miljöskadade och om det är på grund av något slags
hat som ni i dag är så oense i dessa frågor. Men om en sak har ni varit ense,
nämligen när ni talar om den oerhört fina ekonomiska politik som ni så
framgångsrikt har bedrivit under den tid ni satt i trepartiregeringen. Ni talar

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

t Riksdagens protokoll 1978/79:170-171

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

vidareom ett bättre kostnadsläge och om arbetsgivaravgiften. Det verkar som
om ni är fullständigt nöjda med resultatet av er politik, som har lett till en så
stor upplåning att Sveriges statsskuld är större än någonsin förut. Vidare har
vi 300 000 människor utanför den reguljära arbetsmarknaden. - Och det
kallar ni en framgångsrik ekonomisk politik. Jag kallar det för en katastrof för
Sverige - om jag ser det hela även ur framtidssynpunkt. Jag är verkligen
ganska förvånad över att ni kan vara nöjda med nuvarande förhållanden.

Ni talar om sänkning av arbetsgivaravgiften. Jag säger att det är en direkt
överföring från löntagarna till dem som äger industrierna. Vartenda öre som
arbetsgivaravgifterna minskats med är pengar som redan räknats av i
avtalsrörelsen - alltså någonting som ni har fört över till dem som har det bäst
ekonomiskt.

Herr talman! Detta var några ord om det jag har fått ut av den
hittillsvarande debatten.

Under de 15 år som regionalpolitiken har diskuterats i riksdagen har det
alltid varit långa debatter. Dagens debatt kommer, som jag förut sade, inte att
utgöra något undantag, och kanske den fortsätter i morgon också. I
tidningarna och i riksdagens korridorer talar man ibland litet föraktfullt om
att det i dag är Hembygdens dag i riksdagen. Jag tycker att det är fullständigt
naturligt att varje riksdagsman har ett speciellt intresse för frågan om hur
sysselsättningen och försörjningen skall ordnas fördem som bygger och bor i
hennes eller hans hembygd.

Det kunde ha varit intressant att gå tillbaka till de gångna 15 årens
diskussioner och beslut. Låt mig bara konstatera att debatten i andra
kammaren den 16 och 17 december 1964 pågick i 13 timmar. Man kan lägga
till 7-8 timmars debatt i första kammaren och kan då konstatera att vi hade ca
20 timmars debatt vid det tillfället. Debatten rörde sig om hur man skulle
motverka den avflyttning som hade skett från landsbygden - särskilt i norroch
vad som var orsaken till den.

Man konstaterade då som nu att det var en tilltagande stordrift som var
orsaken. Dåvarande ledamoten i andra kammaren, numera landshövdingen i
Gävleborgs län, Hans Hagnell, använde en del siffror, bl. a. sade han att på
1930-talet fanns det 2 100 slakthus och slaktare - 1964 fanns det 49 st. Jag
skulle kunna fortsätta med siffror och tala om mejerier och mycket annat som
har lagts ned. Låt mig bara konstatera att övergången till stordrift fortsätter,
men i dag är det industrier som för 15 år sedan ansågs som stora och moderna
som riskerar att bli eller som redan är nedlagda. Jag behöver bara nämna
Hissmofors och Hörnefors!

Låt mig återge bara en liten bit ur centerpartiets huvudreservation,
nämligen nr 2. Där heter det:

”Utskottet vill understryka att vi fortfarande har ett samhälle som i hög
grad är och kommer att vara präglat av koncentration. Det krävs därför
kraftfulla insatser och en uttalad politisk vilja att verka i decentralistisk
riktning.”

Låt mig ställa frågan: Var finns den stora koncentrationen i dag? Denna
fråga kan jag själv svara på. Den finns inom det enskilda kapitalägandet.

ägandet av fabriker, mark o. d. Jag vill ställa frågan till centerpartiet: Hur vill
ni bryta den maktkoncentration som finns? Detta är ju grunden för det
hela.

Vad som är nytillkommet och som man snuddat vid i denna debatt är att
problemen spritt sig till andra delar av landet. 1 dag är det också de gamla
bruksorterna som kommit in i farozonen. Många har redan drabbats av
företagsdöden eller av den s. k. naturliga avgången utan att ha fått någon
annan industri som ersättning. Skogsindustrins problem känner vi alla till.
Låt oss ta de små orterna som tidigare haft ett litet sågverk men som i dag
hotas inte av avsättningssvårigheter eller av olönsamhet utan på grund av att
de inte längre får tag i råvara. Detta understryker att en aktiv regional- och
sysselsättningspolitik måste kombineras med en aktiv näringspolitik, som
gör det möjligt att ge människorna sysselsättning. Detta tar vi upp i den
socialdemokratiska reservationen 1, där de grundläggande frågorna behandlas.
Birger Nilsson har emellertid redan berört detta, varför jag bara kan
instämma i hans anförande.

Här har talats om flyttning och allt möjligt annat. Låt mig påminna
centerpartiet om vad detta tillsammans med folkpartiet skrev i Mittensamverkan
68. Då hette det: ”Näringslivets utveckling och anpassning till ett ökat
utbyte av varor och tjänster med andra länder - vilket är ett väsentligt led i
den allmänna levnadsstandardens höjning - förutsätter rörlighet hos såväl

kapital som arbetskraft . Vid geografisk flyttning av arbetskraften är det

angeläget att bostadsförhållandena har ordnats i den nya orten.” Detta visar
att man har haft litet olika uppfattningar i det här sammanhanget.

Låt mig emellertid tillägga att de fria marknadskrafterna icke, vare sig i
Sverige eller någon annanstans i västvärlden kunnat lösa frågan om
sysselsättning och om regional balans. Jörn Svensson har redan varit inne på
detta problem. Den fria företagsamheten utnyttjar ländernas problem till att
föra en utpressningspolitik när det gäller att placera sig i den eller den
regionen inom landet. När det gäller de multinationella företagen håller de
auktion mellan länderna. Ford Motor Company skulle t. ex. bygga en fabrik i
Europa vilken skulle ge sysselsättning åt 8 000 människor. Nu blev den inte
av, men Frankrike lovade ett bidrag på 2 miljarder kr., Österrike 1,5 miljarder
plus tomter och andra förmåner. Detta visar hur svårt vi kommer att få om vi
inte bryter den ekonomiska maktkoncentrationen.

Situationen är likadan i Sverige. Under den tid som de borgerliga haft
makten i kanslihuset har företagen kunnat få det ena bidraget efter det andra
för att de inte omedelbart skulle lägga ner verksamheten och ställa tusentals
arbetare utan sin försörjning, men det lämnades från deras sida inte något
löfte om att de skulle bedriva sin verksamhet även i framtiden. Detta har
skapat problem för enskilda människor som blivit ställda utan jobb. De har
också brutits ut ur den samhällsgemenskap som det ger att ha ett jobb. Jag
behöver i detta sammanhang bara nämna 400 milj. kr. till Norrlands
Skogsägare och därefter flytta ner till Billerud-Uddeholm med 40 milj. kr. Vi
skulle kunna göra uppräkningen ganska lång. Lägg därtill det 75-procentiga
statsbidraget till beredskapsarbete, 25-kronan och en massa sådana saker. Det

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

Regionalpolitiken

är mot denna bakgrund man skall se vår reservation 25 om behovet av en
framtida fullmaktslag för etableringskontroll. Vi slår där fast att ekonomiska
stimulanser inte är tillräckliga för att få ett företag att etablera sig i en region
som är lämplig från regionalpolitisk synpunkt. Även om man,
kammarledamöter, hänger upp en aldrig så aptitlig morot framför en
övermätt åsna går den inte. Det är likadant med en hel del företag i dag. De vet
med sig att så länge vi har en borgerlig regering är det bara att gå till den, så får
de bidrag utan någon som helst motprestation. Vi anser att en fullmaktslag
skulle utgöra ett lämpligt påtryckningsmedel för att åstadkomma en aktivare
regionalpolitik.

Men låt mig åter påpeka att vi bara kan lyckas om vi bedriver en expansiv
näringspolitik, där samhället och de anställda har ett ökat inflytande över
företagsamheten. Denna vår grundinställning framgår av reservationen 18,
där vi kräver kollektivavtal och kommunal styrelserepresentation för att ett
företag skall vara berättigat till stöd.

I propositionen och utskottsbetänkandet avfärdar man sysselsättningsutredningens
förslag om att kollektivavtal bör finnas med argumentet att det
skulle innebära krav på organisationstillhörighet. Detta är fullständigt fel.
Man kan teckna kollektivavtal utan att vara med i någon organisation. Och
meningen med vårt förslag är att de anställda i företag som staten stöder skall
tillförsäkras samma anställningsförhållanden som anställda i andra företag.
Tag t. ex. trygghetsförsäkringen. där många anställda på grund av att de inte
har kollektivavtal har gått miste om ersättning!

Lokaliseringen av företag sker ju för att en kommun har det besvärligt med
sysselsättningen. Nog bör kommunen då, när ett företag etablerar sig där eller
bygger ut och får statligt stöd, få möjlighet att direkt i styrelsen ta del av
företagets planering och framtid. I detta fall kan jag inte förstå de borgerliga
partierna. De talar om länsdemokrati och demokrati på olika områden, men i
nästa andetag säger de att kommunerna inte behöver ha insyn i företagen.

Så några ord, herr talman, om stödområdesindelningen och utskottets
principiella ställningstagande, att en kommun skall vara en planeringsenhet.

Jag har full förståelse för alla de motionärer som har velat ha sin kommun
och sitt län inplacerade i någon stödområdesgrupp eller uppflyttade till en
högre grupp. I stort har man i motionerna följt de förslag som länsstyrelsen
har insänt, men trots det har utskottsmajoriteten inte kunnat gå med på
motionsyrkandena. Jag förstår också dem som nu jämför de olika tabeller
som är fogade till utskottsbetänkandet som bilagor. Jag kan själv konstatera
att den bygd som jag kommer från, Östra Kronoberg, har arbetslöshetssiffror
och förvärvsfrekvenser som är klart sämre än medeltalet för landet och även
för kommuner som nu kommer in i stödområdet. Trots det har jag varken
motionerat eller stött någon motion som har tagit upp dessa problem.

Anledningen till det är att utskottet återigen föreslår riksdagen att ge
regeringen till känna att stöd utanför stödområdena bör kunna beviljas på
samma sätt som hittills, när det föreligger särskilda skäl. Dessa särskilda skäl

kommer, herr arbetsmarknadsminister, att dyka upp litet överallt i vårt land,
och dessa kommuner och orter måste få hjälp och stöd inte enbart med
regionalpolitiska medel utan också genom näringspolitiska åtgärder. Om vi
inte kan klara de gamla bruksorterna, får vi ingenting över att bedriva
lokaliseringspolitik med i övriga delar av landet. Det är likadant när det gäller
delningen av kommuner. Här skriver vi fast - vilket Sten Svensson på ett bra
sätt belyst - hur vi menar att man inom en kommun, som enligt vår mening
skall vara den minsta planeringsenheten, själv skall styra företagen. Man
skall där kunna differentiera stödet och även kunna överskrida maximireglerna
för det totala stödet. Intresserade hänvisas att studera vad utskottet
skriver beträffande de principiella frågor som jag här nämnt.

Jag tror att det är oerhört viktigt att kommunerna kan vara en enhet och att
man planerar utifrån dem. Jan-Ivan Nilsson talar om mygelekonomi o. d.,
men då vill jag säga att han skall tala ganska tyst om det. Han säger också att vi
inte begriper verkligheten. Ja, det kan man ju säga när man anser att man har
hela sanningen bakom pannbenet och att ingen annan begriper någonting.

Herr talman! Det är nog sista gången som jag är uppe och talar om
regionalpolitik i det här huset. Det sägs ibland att vi politiker tar till fina ord
vid högtidliga tillfällen. Vi talar om garanti, om valfrihet och om meningsfullhet,
och vi använder uttrycket Vi flytt int. Men jag har en känsla av att vi
bör vara litet försiktiga i våra uttalanden, så länge vi icke skapat en grund för
att kunna ge människorna allt det som vi lovar dem här från talarstolen. Vi
politiker skulle få ett betydligt bättre anseende här i landet om vi icke lovade
så mycket till de människor som skall träda ut i arbetslivet eller som slås ut på
olika områden och blir ställda utanför gamla fabriker. Det har t. ex. kommit
brev i dag från Hissmofors. Låt oss inte lova människorna där alltför mycket.
Låt oss i stället konstatera att vi måste ha ett starkt samhälle för att kunna ge
människorna den trygghet som de behöver. Detta mål kan vi enbart nå
genom att ge samhället inflytande över det ekonomiska livet.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets hemställan, med
undantag för de moment som föranlett socialdemokratiska reservationer, till
vilka jag yrkar bifall.

JAN-IVAN NILSSON (c) kort genmäle:

Herr talman! Bengt Fagerlund åberopade mitt uttalande beträffande
mygelekonomin som jag menar att majoriteten nu föreslår formligen skall bli
ett medel i regionalpolitiken. I det sammanhanget vill jag bara rekommendera
Bengt Fagerlund att ta kontakt med sina socialdemokratiska vänner i
Skellefteå som har ansvaret för kommunalpolitiken där och gärna också med
andra berörda. Då får han säkert belägg för riktigheten i vad jag sagt. Här har
man problemen alldeles inpå sig.

Sedan vill jag instämma med Bengt Fagerlund i hans rekommendation att
vara aktsam när det gäller att ta till de stora honnörsorden arbete åt alla,
valfrihet, miljö osv. Jag har i dag pekat på att de åtgärder som utskottsmajoriteten
föreslår, och kanske också de åtgärder som vi från vårt parti föreslår,
är otillräckliga för att kunna uppfylla målsättningarna för de svagaste

Nr 170

Torsdagen den
7 juni 1979

R egionalpolitiken

Nr 170

Torsdagen den
7 juni 1979

Regionalpolitiken

orterna.

Vi har i sju punkter angett olika konkreta åtgärder när det gäller att
förstärka de svagaste orternas möjligheter att konkurrera om arbeten och om
människor. Utskottsmajoriteten avstyrker våra förslag, trots att vi kan enas
om att det är svårt att finna bättre åtgärder för att åstadkomma en förstärkning
för just de orterna.

Jag har tidigare i dag frågat Birger Nilsson om socialdemokraterna kan ge
exempel på andra och bättre åtgärder för att omedelbart få till stånd en
förstärkning av medlen som slår vakt om de svagaste orterna. Jag ställer
frågan på nytt, nu till Bengt Fagerlund.

När det gäller ett decentraliserat samhälle, så är det ju åtgärder på tusen och
ett olika områden det är fråga om och som man måste uppmärksamma och
genomföra. Det vi diskuterar i dag är regionalpolitiken, och jag vill i det
sammanhanget peka på en liten men viktig sak, nämligen våra reservationer
som avser att ge större resurser till de allra svagaste orterna liksom vårt förslag
när det gäller stödområdessystemet.

BENGT FAGERLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Det skall bli kort. Arbete åt alla tycker jag att man utan vidare
kan tala om, för det har vi i många fall konstaterat att vi lyckats åstadkomma.
Men var litet aktsam med ordet decentralisering, Jan-Ivan Nilsson, för så
länge inte centerpartiet och Jan-Ivan Nilsson är med på att bryta den
ekonomiska makten här i Sverige - genom det enskilda näringslivet, genom
den kapitalbildning som förekommer - kan vi aldrig nå vare sig demokrati
eller en verklig decentralisering. Och lova inte heller för mycket, Jan-Ivan
Nilsson, när det gäller att skapa jobb i alla glesbygder, för i det fallet finns det
också ett problem där inte era åtgärder på något sätt leder till resultat.

Kom ihåg: Det är inte pengar som det har varit brist på. Det är ständigt och
jämt brist på företagsamhet och framsynthet, och det har varit utmärkande
för de senaste tre åren här i Sverige.

JAN-IVAN NILSSON (c) kort genmäle:

Herr talman! Socialdemokratin och centern harju sedan länge varit eniga
om målsättningen arbete åt alla. Det är ett sådant där stort honnörsord som vi
måste vara beredda att satsa på. Det är det som vårt parti har medverkat till,
bl. a. i trepartiregeringen. Den stora statsskuld, som Bengt Fagerlund kritiserade
tidigare, harju uppkommit just för att man velat trygga sysselsättningen.

Centern vill bryta den ekonomiska koncentrationen i samhället men inte
ersätta den med en ny. Vi vill bryta den ekonomiska koncentrationen genom
ett decentraliserat samhälle och decentraliserade samhällsfunktioner.

Jag anser inte heller att centern har lovat för mycket. Vi har aldrig ställt
någon garanti. Givetvis kan människor säga att politiker i allmänhet lovar för
mycket. Vi kanske tror för mycket på de förslag vi själva lägger fram - det
gäller oss alla. Men idet fall vi nu diskuterar-de förstärkningar vi föreslår för
de svagaste orterna - vill vi anvisa ekonomiska resurser som skall garantera

genomförandet.

Och jag ställer än en gång frågan: Kan Bengt Fagerlund ge exempel på
bättre åtgärder än dem vi föreslår som snabbare och mera direkt kan ge bättre
resultat omedelbart? Jag har ännu inte fått svar. Jag är förvånad över att
majoriteten går emot dessa förslag, eftersom det ju inte gäller stora pengar.
Det är inte fråga om en nettoutgift för samhället - det är fråga om att satsa på
åtgärder för att förhindra ännu svårare problem och högre kostnader.

BENGT FAGERLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Jan-Ivan Nilsson höll med mig om att vi inte skulle ta några
stora ord i munnen. Men när han talar om glesbygden säger han: Vi i
centerpartiet vill garantera att människorna i glesbygden skall ha arbete.

Ja, vi har haft servicegaranti från folkpartiets sida. I dag sitter ni i
regeringen. Ni vet hur det är.

Ni säger att ni inte vill ersätta koncentrationen med en ny koncentration.
Jan-Ivan Nilsson anser att om de anställda får ett inflytande i företagen, då är
det koncentration, men när aktieägarna t. ex. stoppar ett Volvoavtal mot de
anställdas vilja, då är det inte koncentration. Jag förstår ingenting av det
resonemanget.

Sedan frågar Jan-Ivan Nilsson vad vi vill ha i stället. Vi vill bl. a. ta upp
frågan om en fullmaktslag. För mitt eget vidkommande går jag så långt som
att hävda - som jag sade i mitt första inlägg -att morötternas tid är förbi i detta
sammanhang. Här måste vi få administrativa styrmedel för att klara
sysselsättningen. Vi kan inte bara gå ut och lova.

Jag vill fråga: Vad har Jan-Ivan Nilsson att bjuda folket i Hissmofors och
Hörnefors när industrierna där läggs ner? Han har själv varit med om att fatta
besluten, men han står fullständigt tomhänt i detta sammanhang.

Förste vice talmannen anmälde att Jan-Ivan Nilsson anhållit att till
protokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

ARNE FRANSSON (c):

Herr talman! Centern har under en lång tidsperiod drivit en mer aktiv och
långtgående regionalpolitik än den som vunnit majoritet i riksdagen. Inför det
regionalpolitiska beslut som nu skall fattas i dag finns våra ställningstaganden
klart redovisade i partimotioner och genom reservationer till utskottets
betänkande, där vi slår vakt om de sämst ställda regionerna. Den ordning som
gällde före 1976 års beslut är återställd, nämligen att det råder en stor
samstämmighet mellan socialdemokrater, moderater och folkpartister. Det är
förvånansvärt att arbetsmarknadsministern i propositionen har frångått vad
riksdagen uttalade hösten 1976, då det bl. a. sades att ”regionalpolitiken bör få
en mer decentralistisk inriktning. Politiken bör utformas så att människor i
olika landsdelar ges allsidig sysselsättning och service samt god miljö.
Bebyggelsen i glesbygden och mindre orter bör underlättas. Strävan bör vara
att med olika åtgärder inom länen tillgodose bygder och orter med negativ
utveckling så att det skapas en bättre inomregional balans.”

Nr 170

Torsdagen den
7 juni 1979

R egionalpolitiken

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

Denna målsättning måste enligt vår mening gälla även i den framtida
regionalpolitiken. Det är bara att beklaga att moderater och folkpartister har
hoppat av detta gemensamma ställningstagande som vi gjorde hösten

1976.

En regionalpolitik i linje med beslutet hösten 1976 skapar nämligen
förutsättningar för att arbetskraften och landets övriga produktionsresurser
kan utnyttjas på ett tillfredsställande sätt. De förslag vi framfört ligger helt i
linje med denna målsättning.

Enligt vår uppfattning bör länsplaneringen få en starkare demokratisk
förankring, innebärande att landstingen får ett ökat inflytande. Detta har vi
närmare redovisat i reservation 6. Vi beklagar att regeringen inte har kommit
med något förslag, trots att frågan har utretts, utan skjutit det hela på
framtiden. Vår bestämda uppfattning är att regeringen snarast måste
framlägga ett förslag som leder till att landstingen får ett helt annat inflytande
på länsplaneringen än vad de har i dag, och detta vill vi ge regeringen till
känna.

Vid riksdagsbeslutet 1976 om en samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik
begärdes att ortsklassificeringssystemet skulle utvärderas och att
alternativa möjligheter för ett ortssystem skulle prövas. Riksdagen var också
av den uppfattningen att centrala uppgifter beträffande den regionala
planeringen bör föras över på landstingen. De olika länsstyrelserna har
redovisat sin syn på ortsplanen, och de flesta har uttryckt den meningen att
ortsplanen bör behållas som ett hjälpmedel i planeringen men påpekat att
planens funktioner är oklara. Vissa län har ansett att ortsplanen inte har
någon styrande funktion utan att densamma endast bör utgöra en beskrivningsmodell.
Centern delar denna sistnämnda uppfattning. Våra förslag till
en mer differentierad stödområdesindelning kommer också att leda till att
ortsplanens betydelse minskar.

När det gäller frågan om befolkningsramar för planering i länen fastställde
riksdagen 1976 att planeringen i resp. län i första hand inriktas på viss del av
ramen. Riksdagen uttalade att planeringen i skogslänen även i fortsättningen
primärt skulle inriktas på de övre delarna av planeringsramarna, storstadslänen
på de undre delama av ramarna. För övriga län skulle en planering i
första hand inriktas mot mellandelen av resp. befolkningsram. Regeringens
skrivning på denna punkt i propositionen verkade en aning oklar. Därför har
vi i vår partimotion hemställt att 1976 års beslut skall ligga fast. Vi noterar
med tillfredsställelse att utskottsmajoriteten ånyo har ställt sig bakom 1976
års beslut.

Låt mig så, herr talman, gå över till att behandla frågan om indelning i
stödområden. Den frågan harju tagits upp tidigare här i debatten, men jag
skall något ytterligare utveckla vår syn på den. Från centerns sida harvi ställt
oss bakom regeringens förslag om indelning av landet i sex stödområden.
Däremot har vi inte ställt oss bakom regeringens förslag i dess helhet när det
gäller kommunernas inplacering i olika stödområden.

Sysselsättningsutredningen ansåg i sitt delbetänkande att följande bedömningsgrunder
vid indelning i stödområden var väsentliga, nämligen behovet

av nya arbetstillfällen i en region för att nå den eftersträvade långtgående
utjämningen av sysselsättningsgraden, arbetslöshetsnivån sedd över en
längre period och i relation till antalet lediga platser, befolkningsutvecklingen,
en kommuns geografiska läge i förhållande till andra orter och sysselsättningssituationen
i dessa samt den allmänna sysselsättningsbilden.

Det är dessa bedömningar som har legat bakom de förslag till förändringar i
förhållande till regeringens förslag som vi har redovisat i vår partimotion.
Arbetsmarknadsministern är enligt propositionen av den uppfattningen att
kommun bör bedömas som en enhet men att det finns ett mindre antal till
ytan stora kommuner med mycket betydande skillnader inom sig, där det kan
finnas skäl att differentiera stödet. Den här frågan har berörts i debatten här
tidigare, och jag vill bara konstatera att man i och för sig naturligtvis kan
differentiera storleken av lokaliseringsstödet, men vad man däremot inte kan
differentiera är det utgående sysselsättningsstödet i stödområde 4-6. Konstigt
nog kan man konstatera att folkpartiets företrädare i utskottet utan några
större påtryckningar lämnade propositionens förslag och anslöt sig till den
socialdemokratiska motionen. Vi har emellertid gått ett steg längre när det
gäller delning av ytterligare kommuner. Detta torde enligt vår uppfattning
vara av avgörande betydelse för möjligheterna att skapa en inomregional
balans. Risken är annars uppenbar för en fortsatt koncentration till
centralorterna i dessa kommuner. I stor utsträckning kan man konstatera att
primära centra i skogslänen har en i förhållande till länet i övrigt god
utveckling. Därför bör dessa centralorter placeras lägre än enligt regeringens
förslag. Vid dessa bedömningar bör man också ha i åtanke att en mycket stor
del av den kommande sysselsättningsökningen sker inom den offentliga
sektorn. Detta leder till att de stora centralorterna automatiskt får en mängd
nya arbetstillfällen, t. ex. inom barnomsorgen. Därför kan det inte vara riktigt
att dessa centralorter skall få samma stimulans som glesbygderna inom dessa
kommuner. Vi inom centern kan inte acceptera en utveckling som leder till
en ökad inomregional obalans, och bifaller riksdagen utskottsmajoritetens
förslag kommer detta onekligen enligt vår uppfattning att leda till ett sådant
resultat.

Ifrån centerns sida har vi också ansett det vara riktigt och angeläget att ett
mindre antal kommuner i södra Sverige också inplaceras i stödområde 1 eller
2. Dessa kommuner har betydande problem med att hålla sysselsättningen
uppe på en nivå som ligger kring riksmedeltalet. De har också haft en negativ
befolkningsutveckling. Därför är det naturligt att även dessa kommuner får
tillgång till det statliga stödet. I det här sammanhanget vill jag bara omnämna
de kommuner i mitt eget län, Jönköpings län, som enligt vårt förslag skall
tillhöra stödområde 1. De kommuner det är fråga om är Nässjö, Aneby och
Tranås. Samtliga ligger som bekant i östra delen av länet, och t. o. m. den 30
juni 1979 tillhör Nässjö kommun den s. k. grå zonen. Utvecklingen i dessa
kommuner har under ett flertal år varit negativ på grund av att man mist ett
stort antal arbetstillfällen inom både den statliga och den privata sektorn.
Nämnas kan att Aneby kommun hade en förvärvsfrekvens 1977 på 58.
Motsvarande siffra för riket är 68. Nässjö kommun har minskat sin

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

befolkning från 1970 till 1978 med över 1 400 personer, och Tranås kommun
hade 3,8 % arbetslösa 1978, mot rikets medeltal på 2,1 %. Därför anser vi att
det finns mycket starka skäl för att inplacera dessa kommuner i stödområde
1.

Jan-Ivan Nilsson har tidigare redogjort för de förslag som vi aktualiserat för
att öka spännvidden i stödet till de allra sämst ställda kommunerna. Flera av
dessa kommuner befinner sig i en sådan situation att ytterligare folkminskningar
inte får förekomma. Skulle så ske rycker man helt undan möjligheterna
för de människor som skall bo kvar att erhålla en tillfredsställande
service, som de har rätt att erhålla som medborgare i dessa bygder. Vi är
förvånade över att övriga partier i utskottet har haft så litet intresse av dessa
förslag. Ifrån centerns sida är vi beredda att ställa upp och ge dessa människor
möjligheter att bo kvar i sin hemtrakt och få en försörjning som de är
berättigade till. Vi måste visa en sådan solidaritet mot dessa människor, vi
som bor i regioner som har det betydligt bättre ställt.

Slutligen skall jag något beröra reservationen 17, som tar upp möjligheterna
att erhålla lokaliseringsstöd till energianläggningar baserade på skogsavfall,
torv och andra inhemska bränslen. Enligt vår uppfattning bör samma villkor
som till industrin i övrigt gälla. Sådant stöd bör därför kunna utgå generellt i
stödområdena 5 och 6 samt efter särskild prövning av regeringen i andra delar
av landet. Detta skulle leda till ökade sysselsättningsmöjligheter i de regioner
som har det besvärligt med sysselsättningen, eftersom det inhemska bränslet
i mycket stor utsträckning finns just i dessa regioner. Utskottet har ansett att
om man vill främja användningen av inhemska bränslen, bör detta ske från
energipolitiska och inte från regionalpolitiska utgångspunkter.

Utskottsmajoritetens ställningstagande visar behovet av en samlad syn på
bl. a. närings-, regional- och energipolitiken. Det är viktigt att inte vattentäta
skott upprätthålls mellan energi- och regionalpolitiska insatser. För att ta ett
exempel kan satsningar på energiområdet inom de areella näringarna ge
sysselsättning i områden där bristen på arbetstillfällen är störst. Det är vår
bestämda uppfattning att regionalpolitisk! motiverade satsningar, exempelvis
på energiområdet, är mer framsynta än åtgärder som enbart är betingade
av att skapa sysselsättning för sysselsättningens egen skull. Det är därför en
nödvändighet att vi har en helhetssyn på vilka olika typer av insatser som
behövs för att skapa sysselsättning i alla delar av landet.

Bengt Fagerlund berörde i sitt anförande den stora betydelse han ansåg att
en etableringskontroll skulle få. Låt mig säga att vi nog inte i sak skiljer oss åt
särskilt mycket i den här frågan. Utskottsmajoriteten har sagt att om inte
etableringsdelegationens verksamhet ger det resultat man hoppas på, så kan
det bli fråga om lagstiftning. Vi får väl se hur utvecklingen blir. Från vårt håll
är vi beredda att ställa oss bakom kraftåtgärder för att nå önskvärt
resultat.

Med det anförda, herr talman, ber jag att få yrka bifall till samtliga
centerreservationer och i övrigt bifall till arbetsmarknadsutskottets betänkande
1978/79:23.

122

BENGT FAGERLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag är verkligt glad över att Arne Fransson deklarerar att man
är intresserad av en fullmaktslag och en etableringskontrol! om inte
etableringsdelegationens verksamhet ger önskat resultat.

Låt mig påminna om att det i propositionen från 1976 fanns direkt inskrivet
att regeringen skulle överväga en fullmaktslag om inte delegationens
verksamhet gav resultat. Vi var emot tanken på det då, men vi vill aktualisera
den nu eftersom vi anser att det i bakgrunden måste finnas påtryckningsmedel
för att klara en regionalpolitik, där företag kan etableras på orter där det
ur regionalpolitisk synpunkt är mest angeläget att göra det.

ARNE FRANSSON (c) kort genmäle:

Herr talman! Vi vet ju alla att nyetableringen av företag under lågkonjunkturen
varit av ringa omfattning. Det har lett till att etableringsdelegationens
verksamhet inte har kunnat vara så omfattande som under en
högkonjunktur med stor nyetablering. Därför tycker vi det är riktigt att
avvakta etableringsdelegationens verksamhet. Vi utvidgar den också i och
med att vi för in tjänste- och servicesektorn, som jag i sammanhanget tror är
minst lika viktig som verksamheten vid nyetableringar av industriföretag.

Vi skall ha klart för oss att en del av de nya arbetstillfällena kommer att
ligga på just tjänste- och servicesektorn. Därför är det inte minst viktigt att
etableringsdelegationen följer den utvecklingen med stor noggrannhet.

Jag vill dock än en gång understryka att om etableringsdelegationens
verksamhet inte ger önskat resultat, så är vi beredda att sätta ännu större kraft
bakom orden.

BENGT FAGERLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag håller fullständigt med Arne Fransson om att man bör ha
ett samråd även när det gäller överflyttning till servicesektorn. Men skall vi
behöva vänta på att man under denna högkonjunktur når ett resultat? Är det
inte bättre att omedelbart ha klart uttalat att om man inte når resultat under
denna högkonjunktur skall en fullmaktslag eller någon annan form av
etableringskontroll komma till? Det anser vi vara oerhört viktigt för att
samrådet också skall kunna fungera i denna högkonjunktur-om det nu är en
sådan vi är inne i.

ALF WENNERFORS (m):

Herr talman! Min partikollega Sten Svensson har tidigare på ett förtjänstfullt
sätt redovisat moderata samlingspartiets principiella syn på de stora
frågorna i detta ärende. Min uppgift är mer att komma med några
kompletteringar.

Jag kan förstå om kammarens ledamöter har svårigheter att i slutspurten
sätta sig in i detta stora ärende. Utskottsbetänkandet kom först i går
eftermiddag. Det omfattar 300 sidor. Jag förstår att det är svårt att hitta i detta
väldiga innehåll och att många av frågorna verkar litet förbryllande för den
enskilde ledamoten.

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

Regionalpolitiken

Nr 170

Torsdagen den
7 juni 1979

Regionalpolitiken

Det är också naturligt att man då frågar sig: Skall det nu bli en sådan där
debattdag som kan liknas vid en stillsam hembygdsdag? Eller finns det något
kontroversiellt och nytt i hela detta ärende? Jag vill svara kammarens
ledamöter att det finns en hel del brännbart stoff i denna "bok” och i detta
ärende. Jag skall börja med att peka på den brandfackla som centerpartiet har
kastat in i debatten.

Centerpartiet vill nämligen flytta ut ytterligare 10 000 statstjänstemän från
Stockholm till olika delar av landet. I varje fall ser man det antalet som ett
mål. Centerpartiet säger på s. 188 och 189 i sin reservation att enskilda
befattningshavare inte skall behöva tvingas flytta "mot sin vilja”. Nu måste
jag allmänt fråga centerpartiets representanter om ni har tagit del av
erfarenheterna från den statliga tvångsutflyttning som vi var med om tidigare
under 1970-talet. Jag kan tänka mig att ni liksom vi andra inom övriga partier
har tagit del av spridda erfarenheter av det beslut som tidigare fattades i
riksdagen, men jag tror att de erfarenheterna dess värre är litet för spridda.
Det vore nog värdefullt om erfarenheterna vore litet mer metodiskt samlade
och naturligtvis utvärderade.

Vad vet vi t. ex. om kostnaderna? Jag tror att kammarens ledamöter
kommer ihåg att beslutet om utflyttningskarusellen - det kanske skall sägas
att det då gällde 10 000-11 000 människor - inte föregicks av tillfredsställande
kostnadsberäkningar. Tog man hänsyn till alla kostnader, såväl direkta som
indirekta? Har det sedan gjorts en uppföljning av vad den omfattande
utflyttningsvågen till Jönköping, Norrköping, Örebro, Karlstad, Gävle,
Borlänge, Sundsvall osv. kostade? Det talades då om miljoner, men om vi i
dag skulle få en samlad räkning, skulle den nog lyda på miljarder. Det kanske
det är värt, men inte ens det vet vi. Vi har inte fått veta om insatserna står i
rimlig proportion till effekterna.

Jag vill fråga: Har det gjorts någon analys av vad utflyttningen har kostat de
enskilda mottagande kommunerna? Har kommunalmännen i Karlstad eller i
Norrköping gjort någon sådan utvärdering eller analys? Tyvärr måste de
frågorna besvaras med nej.

Till det här kommer de sociala och rent mänskliga följderna. Såvitt jag vet
har ingen statlig kommitté eller något annat organ ägnat sig särskilt mycket åt
att samla det här slaget av erfarenheter. Det är få beslutsfattare som har brytt
sig om att sätta sig in i raden av familjetragedier, skilsmässoproblem,
alkoholmissbruk eller ekonomiska problem som riksdagens beslut om
utflyttning av statliga verk verkligen inneburit.

Nu vill jag gärna säga i det här sammanhanget att om vi inte kan lova en
människa att för alltid få bo kvar i sin hembygd i Norrbotten, så kan vi
naturligtvis inte heller lova en stockholmare att för alltid få bo kvar i sin
hembygd på Söder. Det är jag helt klar över. Hela vårt liv är sammansatt av en
mängd olika perioder som var och en kännetecknas av större eller mindre
förändringar.

När jag pekar på de mänskliga och sociala konsekvenserna, menar jag inte
att dessa är så tunga skäl att de skulle innebära ett nej till flyttning eller till
rörlighet. Men de mänskliga reaktionerna i samband med en mer eller mindre

påtvingad flyttning, vare sig det är från Norrbotten eller från Söder i
Stockholm, måste ändå bero på den handlingsberedskap som man har fått
som människa inför mer eller mindre plötsliga förändringar i ens tillvaro.

Jag tycker att det finns anledning att dra lärdomar av den tidigare
utflyttningsvågen, inte minst vad gäller konsekvenserna för den enskilda
människan.

Hur många statstjänstemän är det i dag som fortfarande pendlar mellan
Stockholm och resp. kommun med ett statligt verk eller en statlig myndighet?
Jag känner till några statliga verk som har flyttat ut och som har ett
mycket stort antal anställda som fortfarande pendlar.

Vad har utflyttningsvågen inneburit -och det är verkligen en viktig fråga -för effektiviteten i den statliga förvaltningsapparaten? Vad harden ytterligare
splittringen av landets statsförvaltning kommit att innebära?

Jag noterar med tillfredsställelse vad regeringen säger i propositionen,
nämligen att någon ny omlokaliseringsetapp vad beträffar statlig förvaltning
inte är aktuell. Socialdemokraterna öppnar emellertid försiktigt på dörren till
sådana funderingar genom att föreslå att en särskild delegation skall inrättas.
Utskottets majoritet har sagt ja till detta, och vi moderater har varit med på
det. Vi menar således - jag vill gärna deklarera det - att statlig verksamhet
skall naturligtvis decentraliseras så långt det går.

Vi säger också i vårt särskilda yttrande i anslutning till den här frågan att
när det gäller nytillkommande statlig verksamhet bör man noggrant överväga
om en lokalisering kan tänkas på annan plats än i huvudstaden. Däremot är vi
mycket skeptiska till att flytta ut hela ämbetsverk, som skedde för några år
sedan.

Men låt mig få säga till centerpartiets representanter att jag har väldigt stor
respekt för ert arbete i regionalpolitiken. Jag har under de senare åren som
Storstockholmsbo lärt mig mycket om de svårigheter som människor har i
glesbygd. Vi harju själva glesbygd i närheten av Stockholm. Samtidigt som
jag alltså är klar över att det där finns stora problem är jag efter en hel del
utskottsresor, hearings och över huvud taget arbetet tillsammans med mina
kamrater i utskottet också medveten om att glesbygdsproblemen är mycket
svåra och besvärliga i många delar av vårt land. Jag är därför helt på det klara
med att det är viktigt att vi som bor i tätort ställer upp för glesbygdens
människor. Men ni måste i centerpartiet noggrant överväga ett sådant slag av
utspel. Ni måste först studera och utvärdera erfarenheterna av den tidigare
utflyttningsvågen från Stockholm av statliga verk och delar av sådana.

Man kan fråga sig - och det kunde ni gärna ge svar på här - vilka verk det är
som ni tänker er att flytta ut. 10 000 statstjänstemän är ju inte precis något litet
antal. Är det fråga om byggnadsstyrelsen, skolöverstyrelsen eller socialstyrelsen
- eller vilka andra verk gäller det?

Det är en sak till som jag måste säga, nämligen att det är viktigt att
centerpartiet, om det verkligen tänker driva denna fråga, har ett rejält och
brett politiskt stöd för detta och framför allt - det är ännu viktigare - att de
människor som nu berörs verkligen blir ordentligt informerade om vad det är
för tunga skäl som talar för så drastiska åtgärder. Jag förutsätter att vi under

Nr 170

Torsdagen den
7 juni 1979

Regionalpolitiken

t

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

Regionalpolitiken

denna debatt kommer att få närmare besked om hur centerpartiet har tänkt
sig att genomföra denna verksamhet.

I sysselsättningsutredningen väckte TCO-representanter förslaget att
företag inte skulle få regionalpolitisk stöd, om det inte finns kollektivavtal på
företagen. Socialdemokrater, centerpartister och folkpartister i utredningen
ställde sig bakom detta förslag. I dag säger centerpartisterna nej till det, och
det gör också folkpartisterna. Vi i moderata samlingspartiet har därigenom
fått stöd för vår uppfattning, och i dag står socialdemokraterna ensamma
bakom denna tanke.

Jag menar att detta krav inte är rimligt. Det finns andra och lämpligare
vägar att gå för att förmå allt fler företag att acceptera kollektivavtal. Jag är
fullt ut anhängare av att så sker, men att på detta sätt tillgripa tvång tycker jag
är olyckligt.

Nu vill också socialdemokraterna att kommunerna genom lag skall få säte i
de berörda företagens styrelser. Detta krav har tidigare behandlats i riksdagen
och då avslagits. Vi vill inte medverka, Bengt Fagerlund, till mygelekonomi
och snedvriden konkurrens. Det finns redan i dag tillräckligt stora möjligheter
för samhället att få information och insyn i företag.

Jag yrkar därför bifall till vad utskottet föreslår i detta avseende.

Jag kommer så till stödet till kommersiell service. Detta utgörs av
investeringsstöd, av driftstöd till dagligvaruhandel och av hemsändningsbidrag.
I dag handläggs dessa ärenden på central nivå, av handelsdepartementet.
Glesbygdsutredningen föreslog att de skulle överföras till industridepartementet,
och detsamma uttalas i propositionen.

Arbetsmarknadsutskottet begärde att näringsutskottet, som är det utskott
som handlägger dessa frågor, skulle yttra sig om detta, och näringsutskottet
uttalade enhälligt att den nuvarande ordningen bör kvarstå. Utskottet
avstyrkte alltså propositionen i den delen. Jag skall be att få anföra ett citat ur
tidskriften Fri Köpenskap, som finner handläggningen något märklig:
”Man trodde därmed” -dvs. efter näringsutskottets avstyrkan -”att saken
skulle vara klar och att förnuftet skulle segra. Men när frågan kom upp i
arbetsmarknadsutskottet hände det konstiga saker! Samtliga partier utom
moderaterna hoppade plötsligt av den linje som man anslutit sig till i
näringsutskottet. Socialdemokraterna gick till och med mot sin egen motion,
trots att de ansåg 'handläggningsordningen vara illa genomtänkt’.

Mot detta beslut reserverade sig moderaterna. Näringsutskottets enhälliga
yttrande blev därmed partireservation.”

”Av alla konstiga beslut i riksdagen denna vår är nog detta avgörande det
konstigaste”, menar man i tidningen. ”Att det berörda fackutskottets
utlåtande inte accepterades av arbetsmarknadsutskottet är en gåta. Nu kan vi
bara hoppas att slutvoteringen i riksdagen ska gynna den linje som alla
sakkunniga och berörda instanser anslutit sig till!”

Jag skulle bara vilja tillägga att det förefaller som om många tror att det här
är någon sorts inslag i sysselsättningspolitiken. Men det är det faktiskt inte i
första hand, utan här är det fråga om konsumentpolitik. Det är en fråga om
hur varudistributionen fungerar, och det är en fråga om vilken service vi kan

erbjuda konsumenterna. Om stödet därutöver kan få goda positiva sysselsättningseffekter
är detta naturligtvis bara bra. Jag yrkar således bifall till
reservationen 28.

Avslutningsvis skulle jag vilja ställa frågan: Skall verkligen regionalpolitiken
behandlas på det här sättet i fortsättningen av statsmakterna?

Jag bad för några veckor sedan riksdagens upplysningstjänst att ta reda på
uppgifter och ge mig en total bild av stödet till olika bygder runt om i landet,
och jag exemplifierade med några län. Då sade man: Det är väldigt svårt att
göra det - vi har gjort ett försök tidigare - men vi skall ändå försöka på nytt.
Man har en hel del dataresurser i dag som man trodde skulle kunna vara till
hjälp.

Jag har nu fått det här materialet, men tyvärr alldeles för sent. Det blev
väldigt besvärligt för riksdagens upplysningstjänst att klara av det. Det är
också vanskligt att snabbt dra slutsatser av materialet som kan vara av värde
för debatten i dag. Men jag tror det vore viktigt om vi kunde ta en diskussion
om huruvida regionalpolitiken skall ha den här typen av behandling i
fortsättningen. Är det t. ex. bra att vi gör den till ett mastodontärende vart
fjärde eller vart femte år? Vore det inte möjligen bättre - och det är en fråga
som det skulle vara intressant att få höra arbetsmarknadsministern belysa -att vi varje år bakade in regionalpolitiken i budgetpropositionen, så att vi finge
tillfälle att följa den mera kontinuerligt och årligen? Jag tror att det vore bra
om vi funderade på detta.

Jag vill besvara ett par frågor som Bengt Fagerlund har framställt. Den
första frågan gäller detta med etableringskontroll. Jag vill bara säga till Bengt
Fagerlund att detta är någonting som vi tar bestämt avstånd från. En sådan
fullmaktslag om etableringskontroll skulle innebära ett verkligt kraftigt
avsteg från den fria marknadsekonomin. Jag är dess värre ängslig för att om
Bengt Fagerlund skulle få tillfälle att styra in på en sådan väg, skulle det
kunna bli fråga om en regleringsekonomi och om tvångsåtgärder som luktar
socialism lång väg, och det är vi verkligen rädda för.

Bengt Fagerlund säger också i sitt anförande med anledning av sänkningen
av arbetsgivaravgifterna - men han säger det mera allmänt, om jag förstod
honom rätt - att det här är en överföring av pengar från löntagarna till dem
som äger, till arbetsgivarna. Man kan riktigt se framför sig hur Bengt
Fagerlund och många andra har varit ute och målat bilder av hur
verkställande direktören och de som sitter i styrelsen får pengarna i sin hand
och hurde stoppar dem i sin egen ficka. Men, Bengt Fagerlund, är det just att
komma med sådana beskyllningar? Om det är just vill jag fråga: Skall vi
beskylla kommunfullmäktiges och kommunstyrelsens ledamöter för samma
sak? Bengt Fagerlund har själv varit kommunalt engagerad och vet att
pengarna inte flyter omkring i verksamheten på det sättet.

Socialdemokratiska partiets ledning har en mängd anställda och betalar
också arbetsgivaravgifter. Om vi nu sänker arbetsgivaravgifterna, menar
Bengt Fagerlund då att de pengarna av ledningen används på ett annat och
skumt sätt? Jag har för mig att Bengt Fagerlund sitter i styrelsen för
Kronobergaren eller åtminstone har gjort det. Om nu arbetsgivaravgifterna

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

Nr 170

Torsdagen den
7 juni 1979

Regionalpolitiken

sänks, menar Bengt Fagerlund att löntagarna i tidningen Kronobergaren
överlämnar de pengarna till dem som sitter i styrelsen eller till verkställande
direktören i företaget Kronobergaren i Växjö? Det kan väl ändå inte Bengt
Fagerlund mena!

Flerr talman! Jag ber till sist att få yrka bifall till samtliga moderata
reservationer.

ARNE FRANSSON (c) kort genmäle:

Herr talman! Alf Wennerfors hade förståelse för att kammarens ledamöter
inte hade haft tid att läsa igenom det omfattande betänkandet. Det har jag
också. Däremot har jag ingen förståelse för att Alf Wennerfors inte kan läsa
innantill i våra reservationer så att han riktigt kan återge vad vi har sagt i
dem.

Låt mig med en gång slå fast att vår målsättning 10 000 arbetstillfällen
under en femårsperiod - Pär Granstedt kommer senare att närmare utveckla
denna - är en målsättning i syfte att decentralisera den centrala statliga
förvaltningen. Riksdagen beslöt i början av 1970-talet att flytta ut ca 11 000
arbetstillfällen. Man kan konstatera att antalet sysselsatta i nationell statlig
verksamhet i Stockholmsområdet trots detta har ökat med 8 000 under
1970-talet. Jag tror att det är viktigt att man kommer ihåg detta när man gör
den framtida bedömningen av den nödvändiga statliga verksamheten i
Stockholm.

Alf Wennerfors sade att centern har tänt en brandfackla. Det är kanske
riktigt. Men låt mig då citera vad Alf Wennerfors och Sten Svensson uttalat i
det särskilda yttrandet: ”Moderata samlingspartiet har konsekvent drivit
linjen att statlig verksamhet i ökad omfattning bör decentraliseras till regional
och lokal nivå. Denna decentralisering bör ske genom att uppgifter förs över
från centrala organ i Stockholm till andra organ ute i landet.”

Det är i princip samma inställning som vi har. Har vi i centern tänt en
brandfackla, så torde moderaterna minst ha tänt ett tjärbloss.

BENGT FAGERLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Alf Wennerfors kommenterade våra reservationer om
kollektivavtal, om styrelserepresentation för kommunerna och om etableringskontroll.
Jag har en känsla av att det inte är någon mening med att ta en
diskussion med Alf Wennerfors på de här punkterna. När det gällde
etableringskontroilen sade han att det skulle lukta socialism lång väg. Det är
en ideologisk skiljelinje mellan moderaterna och Alf Wennerfors å ena sidan
och oss å den andra. Den kommer att bestå. Jag väntar mig inget som helst
stöd från moderaterna när det gäller att ingripa i näringslivets möjligheter att
självt utifrån sina snäva intressen styra företagen.

Men sedan begriper jag inte ett enda dugg vad Alf Wennerfors talar om när
det gäller löntagarna och det jag sade om överföringen till företagen. Jag
kritiserar inte företagen - de tackar och tar emot och de stoppar inte dessa
pengar i egen ficka. Jag anklagar de borgerliga i regeringen och riksdagen för
att ni sänkte arbetsgivaravgiften och för att ni i dag diskuterar sänkning av

socialavgifterna. Varje gång de har höjts har det avräknats mot det
löneutrymme som löntagarna skulle ha haft i stället. Det vill med andra ord
säga att när vi överfort sjukförsäkringsavgiften och pensionsavgiften på
företagen - avgiften för ATP lades redan från början på företagen - så har det
påverkat utrymmet i avtalsrörelserna. Om företagen inte hade ålagts dessa
avgifter, skulle motsvarande belopp i stället ha fått betalas ut i löner. Därför är
detta löntagarnas pengar. Detta är ingen anklagelse mot företagen, som Alf
Wennerfors tror. Men det är en anklagelse mot de borgerliga i denna
riksdag.

ALF WENNERFORS (m) kort genmäle:

Herr talman! Om Arne Fransson kan dela den uppfattning som vi har
framfört i de första meningarna i det särskilda yttrandet nr 1 så innebär det
inte att det gäller 10 000 människor, Arne Fransson. Det har vi inte tänkt oss.
Vi tror inte att en sådan riktlinje skulle innebära att vi skulle kunna flytta ut
10 000 statstjänstemän. Men ni säger ju klart ut i er reservation att det är fråga
om att sikta mot ett mål på 10 000 människor,och det är någonting helt annat.
Det är någonting mycket mera genomgripande. Någonting sådant kan man
inte bara bygga på en decentralisering på det sätt som vi har tänkt oss, dvs. att
man decentraliserar beslut och handläggning från central nivå till regional
nivå. Det kan inte vara fråga om 10 000 människor.

Nej, Bengt Fagerlund, ni kommer nog inte att fl något stöd från moderat
håll när det gäller frågan om fullmaktslagen. Vad jag är rädd för är när Bengt
Fagerlund tackar för det stöd han får från Arne Fransson i denna fråga. Man
vet ju inte vad centerpartiet är på väg att stödja. Kanske också folkpartiet är på
väg att stödja fullmaktslagen för etableringskontroll. Då finns det verkligen
anledning att vi bullrar litet grand.

När det gäller arbetsgivaravgifterna och socialförsäkringsavgifterna så är
jag väldigt glad om jag har missförstått Bengt Fagerlund. 1 så fall tillhör inte
Bengt Fagerlund den typ av socialdemokrater som står och säger att man
överför pengar till arbetsgivarna - underförstått att arbetsgivarna stoppar
pengarna i fickan. En ledamot här i kammaren, nämligen Gunnar Nilsson i
LO, talade om detta i sitt första maj-tal på ett sätt som antydde den typen av
argumentation som vi fick uppleva för ett par år sedan när vi sänkte
arbetsgivaravgifterna. Jag tycker det är tråkigt när framträdande socialdemokrater
gör på det sättet. Men, O.K., det har inte Bengt Fagerlund gjort, och
han har tagit avstånd från det i sitt anförande. Det är jag mycket tacksam
för.

Vad gäller sänkningen av socialförsäkringsavgifterna i stödområdena har
vi ju sagt att den skall täckas på annat sätt, över budgeten. Det är alltså inte
fråga om att försämra socialförsäkringsförmånerna på något sätt.

BENGT FAGERLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Alf Wennerfors talar om en rädsla för vart centerpartiet och
folkpartiet är på väg när det gäller etableringskontroll och säger att det är
nödvändigt att bullra litet grand. Då tycker jag han skall bullra mot dem, för

Nr 170

Torsdagen den
7 juni 1979

Regionalpolitiken

9 Riksdagens protokoll 1978/79:170-171

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

Regionalpolitiken

var vi står i detta sammanhang måste Alf Wennerfors ha reda på.

Det är inget tvivel om att det är en överföring från löntagarna till företagen
som gör att vi får en snedvriden kapitalbildning i samhället. Den kritiken står
jag för. Om man har fattat ett beslut om att lönerna skall höjas med 3 % men
att 2 % räknas av, på grund av att arbetsgivaravgiften höjs, innebär ju det att
dessa 2 % var löntagarnas.

I det sammanhanget kommer vi in på hela den problematik som gäller hur
vi skall klara kapitalförsörjningen i framtiden. Här är också att säga att vi när
det gäller att få en jämnare förmögenhetsfördelning också har olika
uppfattningar, men den saken kan vi inte diskutera i samband med debatten
om regionalpolitiken, för det är en fråga som ligger något vid sidan om den
debatten. Men en viktig fråga när det gäller framtidens regionalpolitik är
frågan om hur vi skall klara kapitalförsörjningen utan att få en snedvriden
förmögenhetsbildning i det här landet.

ALF WENNERFORS (m) kort genmäle:

Herr talman! Även om den här frågan inte hör till de centrala när det gäller
regionalpolitiken måste vi nu klara upp en sak.

Bengt Fagerlund vidhåller att pengarna överförs från löntagarna till
företagen. Då frågar jag: Vad menar Bengt Fagerlund med företag i det här
sammanhanget? Menar han enbart arbetsgivarparten? Menar han enbart
verkställande direktören?

Som löntagare räknar jag mig vara innefattad i begreppet företag. När vi får
sänkta kostnader i det företag där jag arbetar, så kan vi klara oss bättre i
konkurrensen över huvud taget. Jag föreställer mig att man inom exportindustriföretag
verkligen har upplevt detta. Och det resonemanget skall då
inte tillämpas enbart när det gäller de rum där företagsledningen sitter, utan
det gäller också förde utrymmen eller rum där facket har sina sammanträden.
Alla ser att genom de sänkta kostnaderna skapas det större möjligheter för
företaget att konkurrera och sälja sina produkter. Den här sänkningen av
kostnaderna gynnar ju hela företaget, och då innefattar vi i det begreppet både
kapital och arbete.

Jag tror, herr talman, att Bengt Fagerlund och jag talar om något olika
saker, och därför var jag angelägen om att få påpeka detta.

Förste vice talmannen tillkännagav att anslag utfärdats om sammanträdets
fortsättande kl. 19.30.

Arbetsmarknadsministern ROLF WIRTÉN:

Herr talman! Under 1980-talet kommer regionalpolitiken att ställas inför
svårare problem än tidigare. Därför måste den också förstärkas och göras mer
effektiv. Det är en grundtanke i det regeringsförslag som diskuteras här i dag.
Debatten har redan visat att det är viktigt att den grundtanken sätts i
centrum.

Hittills har regionalpolitiken i stor utsträckning varit inriktad på att påverka
lokaliseringen av arbetstillfällen inom industrin. Den politiken har varit så

framgångsrik som man rimligen kunnat begära. Arbetstillfällen har skapats,
och antalet jobb i industrin har ökat i stora delar av stödområdet. Men med en
oförändrad industrisysselsättning måste ett nytt arbetstillfälle i stödområdet
motsvaras av ett som försvinner någon annanstans. Ett annat problem är att
industrisysselsättningen i stödområdet i så hög grad är beroende av de
konjunkturkänsliga basnäringarna. En nedgång i världskonjunkturen drabbar-som
den gjort de senaste åren - i mycket stor utsträckning just skogen,
massan, papperet, malmen och stålet, och detta skapar särskilda problem just
där dessa redan i utgångsläget varit som allra störst.

Men är det då omöjligt att åstadkomma en industriell expansion? kan man
fråga sig.

Det är det ingalunda. De senaste åren har många insatser gjorts för att
åstadkomma en sådan expansion. Den viktigaste är att ett rimligt kostnadsläge
återställts och att svenskt näringsliv därigenom fått möjligheter att
konkurrera på någorlunda lika villkor med andra länders företag, vilket
utskottets ordförande tidigare har understrukit.

Men det skall till en väldigt kraftig expansion, om den skall leda till en
bestående sysselsättningsökning. Under 1950- och 1960-talen hade svensk
industri årliga produktivitetsökningar på ca 7 96. Då rådde visserligen
förutsättningar som inte längre finns, bl. a. ett stort behov av strukturförändringar
i kombination med en betydande beredskap hos många arbetare
och tjänstemän att acceptera strukturomvandlingens konsekvenser, men låt
oss anta att en framgångsrik näringspolitik kan åstadkomma 5 96 årliga
produktivitetsökningar under 1980-talet. Då skulle det krävas en lika stor
årlig ökning av produktionsvolymen i industrin för att utan arbetstidsförkortning
bibehålla industrisysselsättningen på nuvarande nivå och alltså
hindra den från att sjunka. Men 5 96 ökning av varuproduktionen är
historiskt sett en mycket hög siffra.

Mot den här bakgrunden är en realistisk utgångspunkt att industrisysselsättningen
- under antagande av en viss förkortning av den genomsnittliga
arbetstiden - kan hållas på oförändrad nivå under 1980-talets första hälft.
Självfallet blir detta ett problem för regionalpolitiken. Ett industrijobb mer i
stödområdet betyder, som jag sade, ett industrijobb mindre någon annanstans.
Skulle sedan tankarna på att kontrollera, dvs. i praktiken försvåra,
företagsnedläggelser och driftinskränkningar förverkligas - och det finns
goda skäl för det, även om det också finns skäl emot -skulle möjligheterna att
använda industrilokalisering som ett offensivt medel i regionalpolitiken
minska ytterligare.

Under lång tid är det sysselsättningen inom vissa delar av den offentliga
sektorn som ökat snabbast. Så kommer det också att bli under 1980-talet.
Antalet åldringar växer, främst då i de särskilt vårdbehövande åldrarna över
80 år. Bara om vi skall ge 1980-talets åldringar samma vårdmöjligheter som
1970-talets, kräver det en ökad sysselsättning. Vill vi sedan öka standarden
för den här gruppen, så kommer det att kräva en hel del folk ytterligare.

Samma sak är det med barntillsynen. Den är också ett område som
kommer att byggas ut och där sysselsättningen kommer att öka.

Nr 170

Torsdagen den
7 juni 1979

R egionalpolitiken

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

Det är i huvudsak den lokalt bundna servicen till människor som kommer
att expandera. Och den kommer att expandera snabbast där de servicebehövande
grupperna ökar snabbast. Också detta är ett problem ur regionalpolitisk
synvinkel. Det är inte i de svagaste kommunerna som antalet barn och
åldringar och därmed vårdbehoven ökar snabbast. Det är i stället på de mest
expanderande orterna.

Jag har velat, herr talman, redovisa min uppfattning att regionalpolitiken i
framtiden kommer att möta växande svårigheter. Om vi inte samtidigt är
beredda att sänka våra regionalpolitiska ambitioner-och det är i varje fall inte
jag - så måste vi inse att kraven på regionalpolitiken kommer att öka och att
det därför är nödvändigt att förstärka, rikta och förenkla insatserna.

I den proposition om regionalpolitiken som i dag behandlas av riksdagen
sker det flera förändringar och skiftningar av tonvikten. Men i många
avseenden bygger den regionalpolitik som regeringen föreslår vidare på den
grund som successivt lagts fast i ett antal tidigare riksdagsbeslut.

Själv finner jag det viktigast att peka på 1976 års riksdagsbeslut. Det
beslutet markerade ju på sitt sätt kontinuiteten och enigheten i regionalpolitiken.
Arbetsmarknadsutskottet tog vid den tidpunkten över den socialdemokratiska
regeringens proposition och gjorde naturligtvis en hel del
ändringar. Jag hade själv som ordförande i utskottet ett betydande ansvar för
att leda det arbetet, och därför känns det litet konstigt att nu höra bl. a. Arne
Fransson påstå att här skulle föreligga några avsteg från det beslutet. Så är ju
icke fallet. Det finns, som jag sade, förskjutningar och betoningar på ett annat
sätt, men i grunden råder det kontinuitet i beslutsfattandet när det gäller
regionalpolitiken.

Den allmänna uppslutningen kring regionalpolitikens grundläggande
principer finns kvar också i dag, det är helt tydligt. Utskottets betänkande
ligger också mycket nära propositionen när man summerar
beslutsklämmarna.

Regeringens förslag innebär en nödvändig förstärkning av samhällets
regionalpolitik, och jag är också övertygad om att vi bättre än tidigare riktar
politiken till de delar av landet som uppvisar de största problemen. De
förenklingar som föreslås gäller särskilt lokaliseringsstödet.

Väldigt mycket av det som sker i samhället får regionala effekter. Det gäller
inte bara i den direkta regionalpolitiken. På en rad andra områden fattas
årligen tusentals beslut med regionala konsekvenser, en del positiva, en del
negativa. Det är nödvändigt att på dessa områden mer systematiskt föra in
regionalpolitiska aspekter i beslutsunderlaget. Det är den regionalpolitiska
planeringens kanske viktigaste uppgift.

Vi måste därför ha ett planeringssystem som är känsligt för de regionala
konsekvenserna av olika åtgärder, men också för hur de berörda människorna
värderar dessa konsekvenser. Och jag tror att både denna känslighet och
denna lyhördhet för människornas värderingar bäst främjas av en decentraliserad
regionalpolitisk planering.

Vikten av en sådan decentraliserad utformning betonas i regeringens
förslag, enligt vilket planeringen får större möjligheter att påverka besluten.

Jag tänker nu närmast på anslaget för länsplaneringens genomförande, på den
vikt som vi vill tillmäta länsplaneringens genomförande och på den roll som
länsplaneringens rapporter bör kunna spela för att ge den statliga budgetprocessen
en god verklighetsförankring.

Med anledning av Alf Wennerfors fråga vill jag gärna betona, att med de
här instrumenten kommer det att bli ett viktigt inslag vid framläggandet av
våra budgetpropositioner i fortsättningen att ta de här regionalpolitiska
hänsynen. Redan i dag innehåller en budgetproposition oerhört mycket
intressant material, sett ur regionalpolitisk synpunkt, men detta kommer att
öka med den uppläggning som föreslås i propositionen.

I enlighet med riksdagens beslut år 1976 lägger regeringen i sitt förslag stor
vikt vid den inomregionala balansen. Detta sker på många olika sätt, men
klarast framgår kanske denna ambition i det nya stödsystemet, som ju uttalat
lägger tonvikten vid de kommuner inom resp. län som uppvisar de största
svårigheterna. Samma inriktning präglar vårt förslag vad gäller glesbygdsstödet,
som ju verkligen riktar sig till de delar av landet där svårigheterna både
vad gäller sysselsättning och service är störst. Även när det gäller den
offentliga sektorn finns det all anledning att föra vidare det decentraliseringsarbete
som påbörjats - och detta gäller både den statliga och inte minst den
landstingskommunala sektorn.

Det markerades redan i 1976 års riksdagsbeslut att den offentliga sektorn
måste få spela en ökad roll i regionalpolitiken. Det gäller då - vilket också
underströks i riksdagens beslut - att ge den övergripande regionalpolitiska
planeringen ett ökat inflytande över de beslut som fattas inom stat, landsting
och kommun.

1 propositionen markeras mycket klart den offentliga sektorns betydelse för
den regionala utvecklingen och behovet av en större anpassning till
regionalpolitikens mål och riktlinjer. Stor betydelse i det här sammanhanget
har den regionalpolitiska planeringen. Dess tyngdpunkt ligger ju klart på
länsnivå, där det lättast går att kombinera kraven på överblick och
detaljkunskap. Den ökade decentraliseringen av beslut till länsnivå vad gäller
exempelvis en åtgärdsinriktad länsplanering, handläggning av det regionalpolitiska
stödet och glesbygdspolitiken gör naturligtvis länsstyrelsernas
samordningsverksamhet på den regionala nivån alltmer meningsfull. Samtidigt
måste länsstyrelsernas krav konkretiseras om de skall kunna beaktas,
och i propositionen föreslås 35 milj. kr. per år för länsplaneringens genomförande.
De medlen skall användas för att konkretisera och bygga under
förslagen till åtgärder. Erfarenheterna av Norrlandslänens projektarbete och
arbetet i t. ex. Norrbottens- och Värmlandsdelegationerna visar klart att en
sådan åtgärdsinriktning är möjlig och effektiv.

Men det måste också till en beredskap på central nivå för att ta hand om de
förslag som kommer upp genom arbetet med länsplaneringen. De årliga
länsrapporterna ser jag som lämpliga att använda för att föra fram dessa krav.
Jag uttalar i propositionen att regeringen bör ta ställning till dem i
budgetbehandlingen.

Vi måste med kraft arbeta för en utjämning mellan länens olika delar. Men

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

Regionalpolitiken

vi måste också vara medvetna om att det finns grundläggande olikheter
mellan stora och små regioner. I de stora finns det av naturliga skäl fler
valmöjligheter på arbetsmarknaden. Det lockar vissa människor just till de
regionerna. Det kan inte ens den kraftfullaste regionalpolitik rå på. I ett
isolerat kommundelscentrum kan vi inte skapa en lika differentierad
arbetsmarknad som i ett primärt centrum.

Det går därför inte alltid att erbjuda människor just det arbete de önskar i
just den region eller den ort där de bor. Insikten om detta kan leda vissa till att
frivilligt byta bostadsort. Andra väljer i stället att byta yrke eller arbetsuppgift.
Det är många gånger ett svårt val, men det är ibland oundvikligt i ett land med
en på många håll mycket låg befolkningstäthet och en kraftigt decentraliserad
bosättning. Det valet måste träffas av individerna själva utan alltför mycket
av pekpinnar från politikernas sida.

En viss yrkesmässig och geografisk rörlighet är alltså nödvändig för att vårt
samhälle skall fungera. De senaste åren har vi märkt ett ökat motstånd mot
rörligheten på arbetsmarknaden. Det ökade motståndet är enligt min mening
delvis konjunkturbetingat. I ett bättre arbetsmarknadsläge kommer rörligheten
åter att öka. Och det kommer då att vara en fråga om en ökning av den
frivilliga rörligheten. Det är naturligt att så sker. På en förbättrad arbetsmarknad
kommer fler människor att finna att de genom byte av yrke eller
bostadsort kan uppnå förbättringar för egen eller för familjens del. Det är en
väsentlig del av livskvaliteten för människor att de kan lämna förhållanden
de är missnöjda med för något som i deras tycke erbjuder bättre arbetsvillkor
och bättre livsmiljö.

Den rörlighet vi totalt sett har i en normalkonjunktur är enligt min mening
tillräcklig för att på sikt jämna ut yrkesmässiga och geografiska obalanser
mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft. Jag kan därför instämma i vad
centern säger i sin partimotion, nämligen att det inte finns någon anledning
att acceptera en politik som inriktar sig på ”en målmedvetet ökad geografisk
rörlighet, varken som ett medel att öka den ekonomiska tillväxten eller att
lösa sysselsättningsproblemen vid strukturförändringar”.

Vad jag däremot inte tror är möjligt är att samhället i alla lägen kan ikläda
sig en skyldighet att lösa sysselsättningsproblemen på ort och ställe. Som det
framhålles i propositionen är det angeläget att motverka ensidiga flyttningsrörelsersom
medför större omfördelningar av befolkningen mellan regioner.

I stället bör man eftersträva en balanserad rörlighet mellan olika delar av
landet och inom de skilda länen. Det är en central uppgift för regionalpolitiken.

Orsaken till att jag bedömer en fortsatt frivillig rörlighet som önskvärd
hänger samman med vad jag sade inledningsvis, nämligen att mängden
lokaliserbara verksamheter är begränsad. Vi kan helt enkelt inte alltid
åstadkomma rätt sorts jobb vid rätt tidpunkt och i rätt region. Det är svårt nog
att på ett ganska ungefärligt sätt åstadkomma nödvändiga sysselsättningstillskott
i de regioner som har de allvarligaste balansproblemen.

Denna brist på lokaliserbara verksamheter har lett mig till att starkt
understryka möjligheterna att genom pendling åstadkomma den utjämning

som krävs när sysselsättningstillfällena i en ort försvinner. Finns det jobb
inom rimligt pendlingsavstånd,så måste en ökad pendling för många vara ett
rimligt sätt att lösa problemen. Det gäller helt enkelt att reservera de
begränsade lokaliserbara verksamheterna för de fall där ingen pendling
hjälper - där antingen en hel region är drabbad eller där avståndet till
närmaste lediga jobb är oacceptabelt stort.

Vi kommer att ha behov av regionalpolitisk! betingade insatser så länge
som vi haren ekonomi i utveckling. Regionalpolitiska problem kan i bästa fall
lösas, men de ersätts i ett dynamiskt samhälle ideligen av nya.

Traditionella regionalpolitiska insatser är dessutom ofta inte tillräckligt
effektiva när vi kommer till regionalt koncentrerade, snabbt inträdande
sysselsättningsproblem. Här måste regeringen arbeta med en bred uppsättning
av medel där industripolitiska insatser för att strukturera om en bransch
eller en grupp av företag har den kanske mest centrala rollen. Det gäller att få
omvandlingen att gå i socialt acceptabla former. Vi kan också observera de
alldeles särskilda medel som har ställts till förfogande i skilda ”krisregioner”.
Det rör sig härom en regional och lokal initiativrikedom som möts av bl. a. en
systematiserad produktförmedling från industridepartementets sida. Även
arbetsmarknadspolitiken har en central roll i det att den dels kan anpassa
arbetskraften till nya jobb, dels med skilda sysselsättningsskapande åtgärder
bryggar över till dess nya permanenta jobb kan etableras.

De regionalpolitiska instrumenten är alltså bara några av dem som behövs
för att det skall vara möjligt att lösa regionala sysselsättningsproblem.

Det finns en viss risk för att regionalpolitiken kan uppfattas som en
städgumma som endast röjer upp och inte bidrar med något positivt. Denna
uppfattning är i grunden felaktig. Regionalpolitiska insatser är oftast ett
effektivt sätt att utnyttja resurser- i människor men också i samhällskapital -som annars skulle bli underutnyttjade. Jag resonerar här i ekonomiska
termer, men vi får inte glömma bort att det främst rör sig om människor och
villkoren för deras liv. Men jag menar alltså att det även i ett renodlat
ekonomiskt resonemang ligger ett positivt bidrag till allas välfärd i en aktiv
regionalpolitik.

Dessutom måste vi observera att en aktiv industripolitik - som i vårt land
med nödvändighet måste syfta till en successiv omvandling av industristrukturen
- endast kan bedrivas i socialt acceptabla former om vi har en väl
utvecklad sysselsättnings- och regionalpolitik som kan fungera som ett
skyddsnät för människor och regioner.

Det är också främst inom näringslivet som de verksamheter finns som är
lokaliseringsbara mellan olika regioner. Med den begränsade tillväxten inom
industrisektorn är det särskilt angeläget att vi skaffar oss förfinade medel så
att alla möjligheter tas till vara för att åstadkomma en regional utjämning av
sysselsättningen och att vi också ökar möjligheterna att påverka den privata
service- och tjänstesektorns lokalisering.

Det är bakgrunden till den utveckling av det regionalpolitiska stödet till
näringslivet som nu föreslås. Det är därför som regeringen är beredd att satsa
7,4 miljarder under den närmaste femårsperioden för att stimulera närings -

Nr 170

Torsdagen den
7 juni 1979

R egionalpolitiken

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

livets utveckling i huvudsak inom stödområdena. Det är därför som vi är
beredda att vidareutveckla lokaliseringssamrådet. Och det är därför som
stödet till företagens kapitalinvesteringar förstärks, sysselsättningsstödet
byggs ut m. m.

En annan huvudlinje när det gäller utvecklingen av stödet är att det
differentieras mer så att utbyggnads- och etableringsförutsättningarna i de
sämst ställda områdena ökar väsentligt. Bl. a. räknar jag med att offertstödet
kommer att få ökad användning i dessa områden.

Det har förelegat åtskilliga förslag till en vidgning av det stödberättigade
området. Utskottet har, det vill jag gärna säga, på ett förtjänstfullt sätt klarat
uppgiften att balansera mellan i och för sig rimliga krav på utvidgningar och
den uppenbara risken för en urholkning av stödet till de sämst ställda delarna,
de som bäst behöver denna hjälp.

Utskottet har gjort ett ambitiöst arbete, inte minst i vad gäller länsgenomgångarna.
Det har varit många frågor att ta ställning tili. De 67 reservationerna
kan möjligen tyda på en stor oenighet, men ser man till vad de handlar
om kan man konstatera, att det finns en betydande enighet kring regionalpolitikens
grunddrag, vilket jag började med att slå fast i mitt inlägg. Jag
räknade med denna enighet när propositionen utarbetades och finner nu att
arbetsmarknadsutskottet anslutit sig till de väsentliga förslagen i propositionen.
Sakligt sett bådar den enigheten gott för våra ansträngningar att lösa de
regionalpolitiska problem som vi kommer att möta under 1980-talet och som
till karaktären kommer att vara svåra, vilket jag också försökt belysa i mitt
anförande.

JÖRN SVENSSON (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig ställa en principiell fråga till arbetsmarknadsministern:
Vilken är egentligen den grundläggande avsikten med den regionalpolitik
som förs här i landet?

När riksdagen 1964 tog sitt första beslut om en aktiv lokaliseringspolitik
trodde väldigt många utifrån det litet försåtliga sätt, på vilket den presenterades,
att avsikten var att motverka utglesningen av krisregionerna och att
minska koncentrationen, som då syntes ske, till vissa regioner, som på den
tiden - till skillnad från nu - var i väldigt stark tillväxt. Men när man läste de
officiella texterna noggrannare fann man en mycket bestämd filosofi, som på
den tiden också fanns uttryckt i auktoritativa rapporter från LO-ledningen,
som i olika sammanhang försökte presentera samma filosofi för sina
medlemmar.

Denna filosofi gick ut på att det inte skulle vara avsikten med lokaliseringsoch
regionalpolitiken att bryta det man kallade den spontana utvecklingens
mönster, utan konkurrens och utslagning samt utstampning av företag,
liksom den koncentration till enheter som försiggår i det kapitalistiska
näringslivet i modern tid, betraktades som något i sig gynnsamt. Det var bara
det att detta i vissa situationer och i vissa områden kunde få socialt icke
önskvärda följder. Man ställde alltså helt och hållet upp på strukturomvandlingen,
på det man kallade den spontana utvecklingen, dvs. den kapitalistiska

ekonomins egen inneboende tendens, medan däremot lokaliseringsstöd och
regionalpolitisk stöd i allmänhet mer betecknades som ett medel att dämpa
vissa följdverkningar av den här processen.

Språkbruket förändras ju i politiken, ibland på ett något försåtligt sätt. Vi
talar i dag inte om i vilket större mönster dessa åtgärder ingår, utan vi talarom
hur mycket som skall göras för att skydda krisregionerna, som blir allt fler.
Innebär det att man skall bryta de tendenser till ökad regional obalans som
obestridligen finns, eller innebär det att man skall acceptera dem som
naturliga, som en del av ett sunt mönster och att man bara skall modifiera
dem för att göra anpassningsprocessen smakligare? Vad är det egentligen
fråga om?

JAN-IVAN NILSSON (c) kort genmäle:

Herr talman! Rolf Wirténs balanserade anförande var väl i och för sig
okontroversiellt till sin form, och de tankegångar han framförde borde ha lett
till att propositionen haft ett materiellt sett annat innehåll. Jag vill än en gång
ge uttryck åt uppfattningen att det finns anledning att hysa stor oro inför
utvecklingen förde svagaste arbetsmarknaderna på grund av den utformning
som propositionen har. Det är otillräckliga medel för att uppnå den
målsättning som vi alla är eniga om. Det finns verkligen mer än en risk för att i
de svagaste orterna målsättningen blir enbart fraser - en dimridå för att dölja
vad som egentligen händer.

Jag har framfört det här tidigare i dag och skall inte upprepa mig. Men det är
helt otillräckliga medel för de svagaste orterna i deras konkurrens med de
starkaste orterna inom stödområdet. Vi föreslår sju olika åtgärder för att
förstärka områdena 5 och 6. Vi föreslår att de centrala delarna i de stora
orterna i stödområdet skall sänkas för att man därmed skall uppnå en större
skillnad mellan de bästa orterna som nu växer - i vissa fall mycket kraftigt - i
förhållande till de svaga orterna som ständigt förlorar folk. Förlusten är så stor
att det inte finns mycket mer att ta där.

Anser Rolf Wirtén att man verkligen kan uppnå ett resultat med det här
förslaget i de svagaste orterna?

Enligt vår mening har de svagare orterna - trots att de får högre nominella
bidrag - i konkurrensen med de starkare orterna fått sin situation försvagad.
Det är ju väldigt olyckligt.

Dessutom är det olyckligt att man har gått ifrån propositionens linje att i
vissa fall dela kommunerna, som ju både sysselsättningutredningen och de
kommunala och de regionala politikerna är inne på. Det vöre närdemokrati
att i den här frågan följa de lokala instanserna. Man skall inte låta mygleriet,
portföljbärandet, vara ett medel i regionalpolitiken. Det har inte varit det
tidigare, men nu skall det tydligen vara ett medel bland andra medel.

Rörligheten berörde statsrådet något. Jag har också gjort det i mitt
anförande. Folkpartiregeringen har ju föreslagit en reell förbättring och
förstärkning av rörlighetspolitiken i förhållande till tidigare. Det motverkar i
sak regionalpolitiken.

Jag ville, herr talman, framföra dessa synpunkter och ge uttryck åt den

Nr 170

Torsdagen den
7 juni 1979

R egionalpolitiken

Nr 170

Torsdagen den
7 juni 1979

R egionalpolitiken

stora oro vi från centern känner inför den utformning som regionalpolitiken
nu tycks få och den misstro som folk i allmänhet måste få mot oss politiker
när vi talar så vackert om detta men inte ställer resurser till förfogande för
genomförandet av målsättningen.

ARNE FRANSSON (c) kort genmäle:

Herr talman! Jag delar arbetsmarknadsministerns uppfattning om den
stora betydelse som utvecklingen på den offentliga sektorn liksom på tjänsteoch
servicesektorn kommer att få framöver. Det är helt naturligt att de stora
ökningarna av sysselsättningen uppkommer just på dessa områden, och det
är givetvis oerhört angeläget och viktigt att det läggs regionalpolitiska
aspekter på placeringen och på utformningen av arbetsplatserna för dessa
grupper.

När jag i mitt första anförande påtalade att arbetsmarknadsministern inte
stod fast vid 1976 års riksdagsbeslut gällde det frågan om att regionalpolitiken
bör få en mera decentralistisk inriktning. Studerar man arbetsmarknadsministerns
proposition - framför allt då vad som står på s. 9, där de nuvarande
målen och riktlinjerna för regionalpolitiken lämpligen borde ha angetts
närmare- kan man inte finna att arbetsmarknadsministern med ett enda litet
ord framhåller att regionalpolitiken framöver bör få en mer decentralistisk
inriktning. Det var av denna anledning jag påtalade att arbetsmarknadsministern
hade frångått 1976 års riksdagsbeslut. Jag är väl medveten om att det
vid behandlingen 1976 gjordes en hel del förändringar i förhållande till den
proposition som då framlagts. De tre icke-socialistiska partierna intog vid det
tillfället en gemensam ställning, som jag nu tycker att regeringen har gått
ifrån.

Under detta anförande övertog andre vice talmannen ledningen av
kammarens förhandlingar.

BENGT FAGERLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan instämma med Jan-Ivan Nilsson i att det anförande
som arbetsmarknadsministern höll här var okontroversiellt, och jag hade
kanske inte väntat mig så mycket annat. Här harju skett, som han slog fast,
en uppföljning av den gamla politiken.

Men i anledning av vissa motioner vill jag säga att jag tycker att man skall
vara på det klara med att utskottet har gjort förbättringar och klargöranden i
vissa frågor. Jag tänker på lokaliseringsdelegationen och industribyggandet -de frågorna är man alltså ense om.

Vad jag särskilt vill poängtera är resultatet av de motioner som har gällt
räntebefrielse och stöd utanför stödområdet. Detta är grundläggande för oss
som inte har velat utöka själva stödområdet utan vill att det skall finnas
möjligheter att ge stöd utanför detta område, när det uppstår problem i dessa
sammanhang. Jag citerar ur utskottets skrivning:

"När det gäller inriktningen av stödet vill utskottet först stryka under att
det även i framtiden är skogslänen och då särskilt de inre delarna därav som

skall prioriteras. Den stödområdesindelning som utskottet längre fram i
betänkandet tar ställning till innebär att denna inriktning bibehålls. Stödområdesindelningen
får emellertid inte medföra att man utesluter regionalpolitisk!
stöd utanför dessa områden. På samma sätt som hittills bör stöd utanför
stödområdena kunna beviljas när det föreligger särskilda skäl.”

Ett av de bästa medlen i detta sammanhang när det gäller kommuner som
har legat utanför stödområdet har varit räntebefrielse. På s. 63 i utskottsbetänkande!
tar vi upp hela denna fråga och säger: ”Myndigheterna bör kunna
utnyttja denna möjlighet när det gäller särskilt angelägna projekt. I sista hand
har regeringen dessutom möjlighet att, om det visar sig erforderligt, höja den
övre gränsen för bl. a. avskrivningslån.”

Jag tycker det är ganska viktigt att man har detta med i den framtida
regionalpolitiken. Vi harju problem även i södra Sverige och på andra håll,
och vi har vissa problem när det gäller kommuner som vi nu inte vill ha
delade. Jag vill bara stryka under detta i det här sammanhanget.

STEN SVENSSON (m) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av att arbetsmarknadsministern i sitt
anförande uttalade att reservationerna inte innehåller särskilt mycket som är
annorlunda i förhållande till propositionen vill jag ändå framhålla att dessa
reservationer är allvarligt menade, och jag uppmanar verkligen arbetsmarknadsministern
att läsa dem. Det finns betydande skillnader i synsättet.

Vad vi har reagerat emot - vilket jag tidigare gett uttryck för i den här
debatten-är slagsidan till förmån för selektiva åtgärder. Vi har bl. a. med vårt
förslag om sänkning av arbetsgivaravgifterna - i det här fallet socialförsäkringsavgifterna
- velat ge regionalpolitiken en betydligt bättre effekt än vad
man når med de selektiva åtgärder som sysselsättningsutredningens majoritet
och regeringen har föreslagit.

Arbetsmarknadsministern ROLF W1RTÉN:

Herr talman! Låt mig börja bakifrån när jag kommenterar de repliker som
har följt på mitt anförande.

Först vill jag till Sten Svensson bara säga att jag inte tror att jag formulerade
mig så att reservationerna inte innehöll förslag och tankar som var avvikande
i förhållande till propositionen. Jag håller gärna med Sten Svensson om att
visst finns det principiellt avvikande meningar i reservationerna. Men vad jag
hävdade i mitt tidigare inlägg var närmast att utskottsmajoritetens klämmar i
betänkandet ytterst litet avviker från propositionen. Det påståendet tycker jag
fortfarande att jag helt kan stå fast vid.

Utskottets vice ordförande Bengt Fagerlund tryckte på att det finns en
möjlighet för regeringen att agera i de kommuner utanför stödområdena som
temporärt eller mera långsiktigt kan komma i svårigheter. Jag är helt överens
med Bengt Fagerlund om att den möjligheten finns och måste finnas. Den
skall användas i verkligt akuta situationer.

Om jag direkt får glida över till frågan om stödområdena och det som
Jan-Ivan Nilsson och Arne Fransson anförde vill jag säga att det mot den

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

Nr 170

Torsdagen den
7 juni 1979

R egionalpolitiken

bakgrund som Bengt Fagerlund har tecknat är oerhört viktigt att man inte
låter stödområdet glida ut över praktiskt taget hela den svenska kartan, fördå
blir regionalpolitiken meningslös. Därför tycker jag, som jag sade i mitt
huvudanförande, att utskottet har gjort en klok avvägning i fråga om
indelningen i stödområden. I förhållande till propositionen har ju också
mycket små förändringar skett i utskottsbehandlingen.

Jag skulle möjligen vilja kommentera Arne Fransson på den här punkten.
Han talade för vårt gemensamma län, Jönköpings län, och fann att några
kommuner där behövde komma in i stödområdet. Samtidigt sade han att de
kommuner som har bättre förutsättningar solidariskt måste hjälpa till att bära
bördorna i de mer utsatta kommunerna. Jag tycker faktiskt, Arne Fransson, i
likhet med länsstyrelsen i Jönköpings län att det i dag inte finns fog föratt låta
Nässjö fortsättningsvis vara stödområde. Det finns inte heller motiv för att
föra in nya kommuner i Jönköpings län i stödområdet. Jönköpings län är från
arbetsmarknadspolitisk synpunkt ett så pass starkt län att det klarar sig ändå.
Jag vill än en gång stryka under att det är viktigt att man icke går för långt i
utvidgandet av stödområdet, för då motverkar man en av huvudeffekterna av
regionalpolitiken.

Arne Fransson tyckte att det fanns för litet skrivet om en decentralistisk
regionalpolitik. Det är möjligt att man kan påstå det. Men termen är kanske
inte alltid så kristallklar. Man måste snarare precisera vad man menar med
decentralistisk regionalpolitik för att det skall bli en meningsfull debatt. Då
tror jag, Arne Fransson, att det finns skäl att titta på vad det är för förslag som
läggs i propositionen på den här punkten. Jag vill bara erinra om att
länsplaneringsinstrumentet skjuts fram på ett mycket påtagligt sätt i
regeringsförslaget. Glesbygdsstödet dubbleras för att hjälpa de mest utsatta
områdena att sprida ut stödet så långt det över huvud taget går. Och vi har
lokaliseringsstödets beslutsprocess, som också decentraliseras. Jag skulle
kunna fortsätta att på det här sättet nämna konkreta förslag som visar att
regeringen i fråga om decentralistisk regionalpolitik håller fast vid den
ståndpunkt kring vilken vi skrev oss samman i 1976 års riksdag. Det är det
konkreta innehållet - inte fraser - som är det väsentliga.

Sedan ställde Jörn Svensson en central fråga, och den gällde vad regionaloch
lokaliseringspolitiken egentligen ytterst syftar till. Vad är målet med
denna politik? Jag har i propositionen redovisat det i ett avsnitt. Det gäller att i
möjligaste mån skapa likvärdiga arbets- och levnadsförhållanden i alla delar
av landet. Och det låter ju vackert.

Jag är medveten om att man visst kan driva den här frågan vidare som Jörn
Svensson gör. Jag vet inte om det Jörn Svensson vill plädera för var att man
hårdare skulle gå in och styra inom industrin och näringslivet - och inte
fortsättningsvis acceptera den allt snabbare strukturomvandling som vi
kunnat iaktta under senare år. Men jag kan tänka mig det. Jörn Svensson har
ju ofta sådana tankar att statsmakten skall vara beredd att planera hårdare och
även ta tag i problemen med direkt dirigering.

Nu är det väl så att utvecklingen under 1970-talet har visat att det måste
vara ett ökat samspel mellan statsmakten och ett fritt näringsliv. Jag tror att vi

är beredda att acceptera det litet var. Å andra sidan - och Arne Fransson och
jag har ju just diskuterat ett decentraliserat beslutsfattande - ligger det väl
vikt i att man behåller de många besluten ute i samhället. Då menar jag inte
bara de politiska besluten utan också alla de beslut som fattas inom
näringslivet. Det bör alltså ske självständiga beslut inom den fria sektorn.
Med den politiska filosofi jag står för hävdar jag att det är mycket viktigt att så
kan ske även fortsättningsvis.

Jag är direkt rädd för att man samlar för mycket beslutsmakt i en central
politisk instans. Jag tror tvärtom på ramhushållningen, som innebär att
statsmakten talar om inom vilka gränser det fria näringslivet får arbeta. Den
innebär också att staten går in och korrigerar om något går snett och att staten
går in med stödåtgärder när det behövs för att trygga sysselsättningen för
människor som drabbas på ett orimligt sätt i en strukturomvandling.

Jag tror nämligen, Jörn Svensson, att vi måste leva med de här
strukturförändringarna i en snabbt föränderlig tid. Det gäller både samhällssektorn
och näringslivet. En dynamisk ekonomi kräver helt enkelt fortlöpande
omställningar av både industri och näringsliv.

Med detta har jag försökt att något teckna hur jag ser på den här delen av
problemet. Målformuleringarna tycker jag är tillräckligt klara i själva
propositionen, och dem kan jag lämna därhän för tillfället.

JÖRN SVENSSON (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Först till den fråga jag ställde till arbetsmarknadsministern.
Vi går kanske något förbi varandra i resonemangen. Jag skulle vilja
koncentrera frågan så här: Om det visar sig att den kapitalistiska ekonomins
inneboende strukturomvandling, dess inneboende tendenser, medför ökad
regional obalans och en ny epok med tilltagande utglesning, utflyttningar och
stigande kronisk arbetslöshet i vissa typer av regioner, skall då regionalpolitiken
ha som mål att bryta de tendenserna eller bara mildra dem medan den i
grunden bygger på att vi skall acceptera dessa tendenser?

Jag vill berätta litet om bakgrunden till varför jag ställer frågan just så. När
arbetsmarknadsministern inte var här Förde vi vissa resonemang. Anledningen
till att han inte var här i förmiddags är ju känd, och han är helt och fullt
ursäktad för den sakens skull. 1 de resonemangen framförde jag en kritik av
den statistiska bild som i huvudsak befolkningssiffrorna ger av utvecklingen.
Genom de dämpade flyttningsrörelserna, som inte är ett resultat av att det
blivit bättre i problemregionerna utan av att det blivit så mycket sämre i
tidigare icke problemregioner så att flyttningen har stoppat upp, döljer den
bilden det som jag menar kan utläsas från de mest relevanta delarna av
statistiken, framför allt sysselsättningsstatistiken. Den döljer nämligen att
det faktiskt finns allvarliga tendenser till ökade klyftor. Det gäller inte bara i
de s. k. skogslänen, som har tillhört de klassiska koloniala delarna av Sverige,
utan det finns också tendenser till en - vad jag vill kalla - Bergslagskris. Vi har
fått kroniskt depressiva tendenser också i den delen av landet liksom i den
västsvenska varvs- och tekoregionen, ja t. o. m. i Malmöhus län, där
industriutflyttning, kapitalflykt och varvs- och tekoindustriflykt också har

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

Regionalpolitiken

slagit till. Vi tenderar alltså att få en utvidgning av regioner med specifika
regionala problem av detta slag.

Jag har försökt se detta i ett internationellt perspektiv, att det finns en
tendens till ett sug och en koncentration mot EG-områdets centrala delar,
som på olika sätt drabbar de områden som ligger i de västra, norra och södra
delarna av Europas ytterkanter. Det må sedan gälla Syditalien, Bretagne,
Skottland eller Norrland. Vi håller så att säga på att få ett Norrland i allt fler
delar av Sverige - detta i förhållande till de stora centra i Västeuropa. Jag
frågar: Skall vi tolerera den utvecklingen, och har vi några perspektiv för att
möta den?

JAN-IVAN NILSSON (c) kort genmäle:

Herr talman! Centerns förslag innebär att vi utvidgar stödområdet med ca
20 kommuner. Jag tycker att Rolf Wirtén tappade det sakliga fotfästet på en
gång när han sade att man inte kunde utbreda stödområdet över hela Sveriges
karta. Men det är inte fråga om det. Vad vi föreslår är att en och annan
kommun kommer in i stödgrupp 1 eller 2 och att vissa kommuner flyttas upp
till en högre stödgrupp - detta för att fä bort obalanser inom regionen. Jag tror
med bestä ndhet att det kan fä betydelse för en bättre inomregional balans.
Det påverkar inte grupperna 5 och 6, för vilka vi föreslår betydande
resursförstärkningar. Jag har tidigare i dag sagt att jag tror att effekten av dem
blir mångdubbel jämfört med propositionens förslag sammantaget med de
förändringar som vi föreslår i fråga om gruppindelningen.

Situationen är ödesdiger för många kommuner- det är inte ett för stort ord i
sammanhanget. Vi måste göra någonting för att klara den. Går det mycket
längre hamnar kommunerna i en situation som är nästan omöjlig att klara
med regionalpolitiska medel. Det saknas helt enkelt unga människor för att
företag skall finna det lockande att komma till dessa kommuner.

Jag har också frågat varför vi inte kan satsa kraftigare på åtgärder som vi vet
ger resultat. Vi vet att ett genomförande av vårt program i sju punkter ger
resultat i de svagaste orterna. Det är ju ändå fråga om små penningbelopp i
sammanhanget, men de avlastar samhället utgifter i andra avseenden. Det är
alltså inte fråga om en ekonomisk nettokostnad för samhället.

De åtgärder som regeringen och utskottsmajoriteten föreslår tror man
kommer att ge effekt för Sorsele, Åsele och andra likartade kommuner. Jag
befarar att det blir tvärtom. Avståndet mellan de stora orterna vid kusten och
de bekymmersamma orterna i inlandet är för litet. Konkurrenskraften för de
stora orterna förstärks genom propositionens förslag, trots att de svaga
orterna nominellt får ett högre stöd. Det är det som är så betänkligt i
sammanhanget tillsammans med att differentieringen inom de stora kommunerna
skall ske genom direkta påtryckningar på beslutsfattare centralt och
regionalt i olika situationer. Hade vi klara regler så skulle näringslivet veta
vad som gäller. Man behövde då inte gå omkring med portföljen och på olika
sätt försöka utöva påtryckningar. Jag beklagar det.

Nr 170

Torsdagen den
7 juni 1979

R egionalpolitiken

142

ARNE FRANSSON (c) kort genmäle:

Herr talman! Arbetsmarknadsministern och jag har olika uppfattningar om
det riktiga i att placera tre kommuner i Jönköpings läns östra del i
stödområdet. Enligt vår uppfattning har dessa kommuner dock uppfyllt de
kriterier som gäller för inplacering i stödområdet. Det skulle onekligen
medverka till att skapa en bättre regional balans inom länet. Arbetsmarknadsministern
åberopade länsstyrelsens ställningstagande - och det är helt
riktigt - men i detta sammanhang får man inte glömma bort att en betydande
majoritet inom länsstyrelsen hade en annan uppfattning och förordade en
inplacering i stödområdet.

När det gäller frågan om en mer decentralistisk inriktning av regionalpolitiken
vill jag framhålla att det naturligtvis innebär en politisk målsättning
och en politisk vilja, när man uttrycker sig i sådana termer. Det är naturligtvis
riktigt som arbetsmarknadsministern säger att de konkreta saker som
föreslagits i viss utsträckning är ett steg i rätt riktning. Arbetsmarknadsministern
nämnde ett ökat decentralistiskt beslutsfattande. Det hälsar vi med
tillfredsställelse. Det är helt i linie med sysselsättningsutredningens
förslag.

Vi har varit motståndare till ortsplanen och är det fortfarande. På den
punkten ställer sig arbetsmarknadsministern inte bakom de tankegångar som
låg till grund för 1976 års ställningstagande, då vi begärde en utvärdering samt
förslag och mer konkretiserade synpunkter på just ortsplanens betydelse
såsom det framtida styrinstrumentet.

När det gäller glesbygdsstödet är vi av den uppfattningen-det har Jan-Ivan
Nilsson tidigare redogjort för-att de förslag som regeringen har framlagt inte
är tillräckliga. Ökade medel borde ha anslagits med tanke på att det är väl
använda pengar för att nå de effekter som jag tror att vi alla är överens om,
nämligen att skapa sysselsättningsmöjligheter för människor i just dessa
bygder.

Arbetsmarknadsministern ROLF WIRTÉN:

Herr talman! Får jag till Arne Fransson bara kort säga att jag är medveten
om att det fanns en minoritet inom länsstyrelsen i Jönköpings län. Men om
jag minns rätt bestod den av kommunalrådet i Nässjö, som också är partivän
till Arne Fransson. Det var kanske i och för sig rätt naturligt att han intog den
ställning som han där gjorde. Men såsom jag framhöll har man i dag en rätt
samlad bedömning av att det solidariska ansvar som Arne Fransson talade
om bör gälla just ett sådant län som Jönköpings län.

Till Jan-lvan Nilsson vill jag säga att det givetvis råder stor oro för
utvecklingen i övre Norrlands inland och att jag är medveten om detta. Jag
har också på olika sätt försökt lägga fram förslag som motverkar denna
utveckling. Jag tror att Jan-Ivan Nilsson är beredd att hålla med om att så har
skett under senare tid. Man kan naturligtvis ändå, som Jan-Ivan Nilsson nu
gör, önska ännu större resurser för att förhindra denna utveckling. Det är
kanske riktigt. Men härskall ändå framhållas att vi från regeringens sida-och
nu är riksdagen sannolikt beredd att ställa sig bakom detta - har fördubblat

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

Regionalpolitiken

glesbygdsstödet. Vi har fördubblat ramen för regionalpolitiken för den
kommande perioden. Vi har framlagt ett antal s. k. paket för att stärka
sysselsättningen i de mest utsatta områdena.

Men det krävs naturligtvis inte bara regionalpolitik för att klara upp dessa
frågor. Det betonade jag i mitt första inlägg.

Det kanske allra viktigaste är att regering och riksdag för en ekonomisk
politik som återger oss konkurrenskraft och som ger expansion och bärighet i
det svenska näringslivet, så att man får resurser såväl för regionalpolitiken
som för politikens övriga områden. Det är grunden för att vara framgångsrik.

Jörn Svensson har tvingats lämna kammaren, och jag skall därför låta
diskussionen med honom falla för dagen. Möjligen vill jag påpeka att den
statistik som Jörn Svensson har nämnt kanske inte stämmer riktigt med vad
vi säger i propositionen. På s. 16 i denna slår vi fast att under det senaste
decenniet har sysselsättningen utvecklats på ett i stort sett likartat sätt i olika
typer av regioner.

Det har skett en parallell utveckling, oavsett vilken del av Sverige vi tittar
på. Men det är naturligtvis riktigt att klyftorna varit särskilt stora i de områden
som speciellt Jan-Ivan Nilsson här har talat om. Att vi inte har lyckats brygga
över de klyftorna på ett tillfredsställande sätt är också riktigt, men de har inte
vidgats som Jörn Svensson - som jag tycker felaktigt - har påstått. Det är
fortfarande en allvarlig klyfta, men den har inte vidgats.

Jag skall, herr talman, inte förlänga debatten ytterligare. Jag förstår att man
önskar någon gång komma till beslut i den här stora frågan. Låt mig
avslutningsvis bara säga att jag uppskattade att än en gång få diskutera
regionalpolitik med några av ledamöterna i arbetsmarknadsutskottet, och det
kan väl vara på sin plats att jag särskilt vänder mig till utskottets vice
ordförande som jag alltid uppskattat att diskutera med i regional- och
arbetsmarknadspolitiska frågor. Jag vet att han sannolikt för sin sista debatt
här i kammaren i dag.

STEN SVENSSON (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror att det var välbetänkt att arbetsmarknadsministern i
sitt näst föregående inlägg nyanserade bedömningen när det gäller skillnaderna
mellan propositionen och reservationerna. Jag förstår att han har läst
klämmarna i utskottsmajoritetens förslag, men på vitala punkter är ju dessa
en följd av sammanskrivningar mellan folkpartiet och socialdemokraterna.

Det är ju på det sättet, herr Wirtén, att socialdemokraterna i det här stora
ärendet faktiskt har avstått från att väcka en partimotion, medan centerpartiet
och moderata samlingspartiet däremot har gjort detta. Socialdemokraterna
säger dessutom i sin reservation nr 1 att regeringens förslag har ”kommit att
bli ett uttryck för kontinuitet från den socialdemokratiska regeringen”.

Sedan vill jag avslutningsvis, herr talman, på en annan punkt ge
arbetsmarknadsministern ett erkännande, och det är för vad han sade om
angelägenheten av att begränsa de selektiva åtgärderna - jag tänker då på

bl. a. räntebefrielsen -och att man skall hålla samman stödområdet, så att det
inte tillåts växa ut och innefatta praktiskt taget hela landet.

Jag tycker att det är utomordentligt bra att arbetsmarknadsministern så
starkt har understrukit detta. Då är det lättare för oss i Syd-och Mellansverige
att verkligen bidra till att hjälpa de mest drabbade regionerna i Norrland och
att ge uttryck för en solidaritet härifrån gentemot dem. Skulle man breda ut
stödområdet, såsom en del motionärer har tänkt sig, kommer man att
försvaga innehållet i de satsningar vi alla är överens om ändå i första hand
måste ske i skogslänen.

GÖRDIS HÖRNLUND (s):

Herr talman! Det finns anledning för mig i dag att konstatera att jag har
deltagit i så gott som samtliga regionalpolitiska debatter sedan riksdagen 1964
fattade det betydelsefulla beslutet om en aktiv lokaliseringspolitik. För mig,
som av olika skäl mycket tidigt intresserade mig för att det skulle vara en viss
styrning när det gäller arbetstillfällen och näringsliv, var det en ljuspunkt när
vi fattade detta beslut för 15 år sedan. Jag fogade dock en blank reservation -man kunde göra det på den tiden - till bankoutskottets betänkande. Några av
oss socialdemokrater i södra Älvsborg och Skaraborg hade nämligen väckt en
motion, i vilken vi påpekade att det fanns regionalpolitiska problem i många
delar av landet och att vi därför ifrågasatte att det infördes en stödområdesgräns.
Vi ansåg att åtgärderna i stället borde sättas in i hela landet, i de orter
och regioner där problemen var störst, och att man borde kunna sätta in
särskilt kraftiga lokaliseringspolitiska åtgärder i orter där det skedde större
företagsnedläggelser och i orter och regioner med ett ensidigt näringsliv.

När allt kommer omkring så låg det en ganska god framtidsbedömning i vår
motion 1964. Att vi nu kommer att få en indelning i sex stödområden och att
vi redan har fått ”öar” av stödområden utanför den egentliga gränsen bevisar
detta. Att det numera också har satts in regionalpolitiskt stöd i storstadsregioner,
som t. ex. på varvsorterna, styrker ytterligare min uppfattning, att hur
man än fastlägger gränser blir de ofta godtyckliga och i många fall
orättvisa.

De många motionerna i samband med den nu behandlade propositionen är
ett ytterligare bevis på att det är svårt att dra gränser. Den praktiska
verkligheten har i stället visat att man i många fall har fått handla i enlighet
med vad vi åsyftade i vår motion år 1964, nämligen att man i betydande
omfattning fått gå ut med regionalpolitiskt stöd även utanför stödområdena.
Arbetsmarknadsutskottet understryker f. ö. att så också bör ske i fortsättningen.
Det innebär naturligtvis inte att det kraftigaste stödet inte bör lämnas
till t. ex. orter som nu tillhör det inre stödområdet och andra delar av
Norrland.

Birger Nilsson och Bengt Fagerlund har redan ingående tagit upp de frågor
där vi har reservationer och särskilda yttranden. Men även jag vill understryka
att utan en aktiv och målmedveten näringspolitik är de regionalpolitiska
åtgärderna inte mycket att bygga på. Det är ju trots allt en tillväxt av den
totala sysselsättningen som måste till om man skall kunna nå det resultat vi

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

10 Riksdagens protokoll 1978/79:170-171

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

Regionalpolitiken

alla önskar, nämligen en jämnare fördelning av jobben över hela landet och
arbete åt alla. För det krävs det en näringspolitik som ger nya jobb i industrin
liksom i annan verksamhet och en utbyggnad av den offentliga sektorn, där
det finns stora eftersatta vårdbehov som kräver mycket arbetskraft. Under
den borgerliga regeringsperioden har det inte förts någon aktiv näringspolitik,
det har mest varit fråga om brandkårsutryckningar eller i många fall
nedläggningar av de jobb man borde bevarat, och industrisysselsättningen
har också sjunkit i betydande grad. Detta har inte utgiort någon god grogrund
för en aktiv regionalpolitik, och därför har vi även i mycket hårt prövade
regioner sett väldigt litet av regionalpolitiska insatser under de senaste åren.
Jag vill därför kort och gott konstatera, att om vi inte får en samordnad
sysselsättningsskapande politik kommer vi inte heller att få en förbättrad
regional balans, vilket vi har påpekat i reservationen 1.

Jagskall sedan ta upp några punkter i utskottsbetänkandet. För det första är
jag mycket glad över att majoriteten i utskottet klart har markerat att det i
fortsättningen inte skall ske någon delning av kommuner när det gäller
stödområdesindelningen. För mig har det hela tiden framstått som självklart
att det är kommunerna som skall ha en oinskränkt rätt att planera för den
industriella utvecklingen lika väl som för bebyggelseplanering, service m. m.
När centern talar så vackert om decentralisering av beslutsprocessen är det
närmast häpnadsväckande att man vill ta ifrån de minsta planeringsenheterna,
nämligen kommunerna, rätten att själva avgöra var industrierna bör ligga.
Kommuner som kanske under många år skaffat mark och iordninggjort den
för industriändamål skulle enligt centerns förslag centralstyras och bli
tvungna att i all hast skaffa ny mark, dra fram nya ledningar, göra i ordning
vägar m. m. därför att industrin skulle styras dit genom högre bidrag. Det är
sannerligen att sätta den kommunala demokratin och självstyret i strykklass,
och det är därför skönt att utskottsmajoriteten satt centern på plats när det
gäller deras församlingsraseri och bytänkande.

Däremot är jag besviken över att inte utskottet tillstyrkt den socialdemokratiska
motionens krav på kommunal representation i lokaliseringsföretagens
styrelser. Vi vet ju alla att kommunerna får ta på sig ganska stora
kostnader i samband med industriell utbyggnad. Kommunen har som jag
tidigare sade ofta ställt i ordning industrimarken, man lägger ner stora
kostnader på vägar och gator, ledningar och allt annat sådant som måste till.
Bebyggelseplaneringen och utbyggnaden av den kommunala servicen sker
ofta med ledning av hur många anställda det nyetablerade företaget säger sig
ämna anställa. Men i själva verket är det många av lokal iseringsföretagen som
inte uppfyller ställda löften eller prognoser. 1 stället händer det t. o. m. att
företagen efter en tid vill lägga ned verksamheten och koncentrera driften till
ett eventuellt moderföretag och till annan ort. I Boråsregionen har vi exempel
på att detta skett. Först har man sörplat i sig lokaliseringsstödet, sedan har
man minskat antalet anställda eller flyttat till annan ort. Det är ur den
synpunkten viktigt att de kommunala representanterna hela tiden har en
möjlighet att följa företagens utveckling och samtidigt styra de kommunala
insatserna med hänsyn till den realistiska utvecklingen av företaget.

Kort sagt skall inte kommunstyrelser och andra kommunalt ansvariga tas
på sängen när det gäller försäljning av företag, nedläggelser eller större
driftsinskränkningar. Man bör i stället kunna följa företagens utveckling och i
god tid veta vad som kan inträffa. Detta är inget obilligt krav med tanke på de
stora belopp som samhället, dvs. skattebetalarna, pumpar in i lokal iseringsföretagen.
Vi har haft en del lycksökare-om jag får uttrycka det så-som har
utnyttjat stödet på ett icke seriöst sätt. Genom kommunal representation
skulle man ha kunnat förebygga en hel del olycksfall i arbetet på att göra
Sverige mer regionalt balanserat.

Jag är helt säker på att också många borgerliga kommunalmän tycker att
det skulle vara bra med denna insyn, och jag beklagar att inte utskottsmajoriteten
har bifallit vårt förslag om kommunal representation som villkor för
regionalpolitiskt stöd.

När det gäller frågan om etableringskontroll är jag också övertygad om att
vi måste få bättre styrmedel, om vi skall nå regional balans. Här har vi
Thorbjörn Fälldins käcka ord en gång i början av 1970-talet om moroten och
piskan. Morötterna harju blivit allt fler under under de senaste åren, men vi
har sett väldigt litet av resultat när det gäller nyetableringar av företag. Det är
därför vi från vårt håll har sagt att om etableringsdelegationens verksamhet
inte ger snabba och påtagliga resultat i en uppåtgående konjunktur, finns det
alla skäl att införa någon form av etableringskontroll, och jag finnér det
underligt att inte åtminstone centern kunnat ställa sig bakom en sådan
skrivning med tanke på partiets förflutna.

Däremot har jag som enda socialdemokrat ställt upp tillsammans med
centerledamöterna på reservation nr 10, som gäller frågan om nytillkommande
statliga myndigheters lokalisering. Rune Carlstein och jag har i vår motion
tagit upp denna fråga, och vi anser att lokaliseringen av ny statlig verksamhet
av regionalpolitiska skäl konsekvent bör förläggas utanför Stockholmsregionen.
Detta får ses mot bakgrund av den snabbt ökande statliga tjänstesektorn
i Stockholmsområdet samtidigt som bl. a. flera gamla stora industriorter
utarmas på sysselsättning genom strukturomvandlingen i vissa branscher.
De båda stora utflyttningsetapperna harju visat goda resultat ur regionalpolitisk
synpunkt och gett många orter en delvis ändrad struktur.

1 det här sammanhanget skulle jag vilja säga att jag tycker att Gunnar
Sträng bör få en ros för den utflyttning av de statliga verken som skett. Han
kan därmed sägas vara en av de största utlokaliserarna. Dessutom har han
med investeringsfondernas hjälp i stor utsträckning förmått industriföretag
att förlägga sin verksamhet till andra orter än sådana de själva skulle ha
valt.

Riksdagen har gång på gång fastslagit att nytillkommande statlig verksamhet
bör utlokaliseras. Så har dock inte blivit fallet, utan S1ND, Centrala
stiftelsen för skyddad verksamhet m. fl. organ har hamnat i Stockholm. Nu
anser jag att det är hög tid att säga ifrån och att klara besked i fortsättningen
bör ges. Därför yrkar jag bifall till reservationen 10.

Jag har också tre egna reservationer, nämligen nr 55,57 och 58, till vilka jag
yrkar bifall. De gäller frågan om inplacering i stödområde av Borås, Mark,

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

Regionalpolitiken

Nr 170

Torsdagen den
7 juni 1979

Regionalpolitiken

Tranemo, Svenljunga, Herrljunga och Ulricehamn. Jag har i denna kammare
för ett par veckor sedan i samband med behandlingen av tekopropositionen
ingående redogjort för de svåra problem som råder i Borås och Sjuhäradsbygden,
och jag skall därför fatta mig kort i dag.

Nedgången inom teko har inneburit att vi har förlorat 10 000 jobb sedan
1970, varav 6 000 i Borås kommun. Enligt länsstyrelsens prognos torde Borås
och de övriga kommunerna utvecklas negativt även under den kommande
femårsperioden. I min reservation finns på s. 218 i betänkandet en tabell som
visar att Borås är det primära centrum i landet som haft den allra sämsta
utvecklingen. Det är bland jämförelseorterna endast Luleå som har en högre
arbetslöshet, dvs. 3,6 % mot Borås 3,1 %. Trots detta ligger samtliga dessa
städer i högre stödområde än vad som har föreslagits för Borås. Borås har haft
en befolkningsminskning med 4 000 personer under 1970-talet, och det finns
ca 600 tomma lägenheter i kommunen, trots att det knappast har byggts några
flerfamiljshus under de senaste åren. Prognosen från länsstyrelsen säger att
ytterligare 4 000 kommer att flytta; det blir en befolkningsminskning fram till
1985. Ca 5 000 är arbetslösa eller föremål för arbetsmarknadsåtgärder, vilket
innebär att mer än 10 % av arbetskraften saknar reguljärt arbete. Problemen
är likartade i de övriga kommunerna, eftersom 60-70 % av de industrisysselsatta
finns inom tekobranschen. Ensidigheten är mycket påtaglig, särskilt i
Marks och Ulricehamns kommuner.

Av de skäl jag anfört anser jag det vara klart otillräckligt att Sjuhäradskommunerna
placerats i stödområde 1. Jag finner det nästan uppseendeväckande
att folkpartiregeringen med tanke på tekopropositionens förslag inte har
placerat Boråsregionen i ett högre stödområde. 1 motionerna 2501 resp. 2505
yrkar ledamöterna från södra Älvsborg att de av mig uppräknade kommunerna
skall ingå i stödområde 3. Reservationerna av mig tillgodoser kravet i
dessa båda motioner. Vidare torde också motionen av Hilding Johansson
m. fl. tillgodoses av detta förslag när det gäller Herrljunga kommun.

Jag ber än en gång att få yrka bifall till reservationerna 10,55,57 och 58 samt
till s-reservationerna 1,8, 18,25 och 27.1 övrigt yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.

PÄR GRANSTEDT (c):

Herr talman! Under senare år har den ökning av sysselsättningen som vi
har haft i Sverige i mycket stor utsträckning härrört från den offentliga
sektorn, från stat, landsting och kommuner. Den offentliga sektorn har varit
den expansiva sektorn i vårt land. Det här är ett faktum som har bidragit till en
centralisering i Sverige ur sysselsättningssynpunkt. Det finns en klar tendens,
om sysselsättningsökningen sker framför allt i den offentliga sektorn, till att
det kommer de orter till godo där den offentliga sektorn redan från början är
starkast. Det blir en expansion i kommunernas centralorter, i länens
residensstäder och i rikets huvudstad. Det är ingen tvekan om att den här
dominansen för den offentliga sektorn ur sysselsättningssynpunkt mycket
starkt har bidragit till att sysselsättningsutvecklingen och befolkningsutvecklingen
har varit positiva i första rummet i primära centra och i storstadsom -

råden, framför allt Stockholm. Det är alltså helt klart att den ort i landet som
har expanderat mest som en följd av den här utvecklingen har varit
Stockholm.

Samtidigt som en sådan här tendens kan vålla problem för oss är det ju
också inom den offentliga sektorn som vi har de största möjligheterna att från
samhällets sida styra sysselsättningsfördelningen. När det gäller näringslivet i
allmänhet måste man gå fram med hjälp av olika stimulansåtgärder, och man
kan i och för sig diskutera andra styrmedel. Beträffande den offentliga sektorn
ligger utvecklingen helt i de politiska organens händer. Därför är också den
regionala fördelningen av sysselsättningstillväxten i den offentliga sektorn
det verkliga provet på de politiska instansernas vilja att göra någonting för att
sprida sysselsättningen.

Den sysselsättningseffekt man får av att fördela sysselsättningen inom den
offentliga sektorn på ett bättre sätt ger också stora spridningseffekter,
eftersom service av olika slag följer med.

Centerpartiet har länge arbetat på en decentralisering av den offentliga
förvaltningen och inte minst av den statliga förvaltningen. Vi har gjort det av
flera skäl. Ett huvudskäl för oss har varit att man genom en decentralisering
kan föra besluten närmare människorna. Ett annat skäl har varit att man
genom en decentralisering av beslutsfattandet också kan åstadkomma en
decentralisering av handläggandet - och därmed också av sysselsättningen.

Det är som sagt i Stockholmsregionen som den offentliga sektorn är allra
störst. Här dominerar stat, kommuner och landsting fullständigt på arbetsmarknaden,
och vi har en väldigt kraftig tillväxttendens. Det är ingen tvekan
om att tillväxten framför allt inom den statliga sysselsättningen har varit
motorn i storstadstillväxten i Stockholmsregionen under 1960-talet och
under senare delen av 1970-talet.

En ganska kraftfull åtgärd, som vidtogs i syfte att avlänka en del av den här
tillväxten i den offentliga sektorn till andra delar av landet, var den stora
utflyttningen av statliga verk. Att på det sättet flytta ut hela verk var
naturligtvis inte den bästa metoden för att angripa problemet. Vi hade hellre
velat se en decentralisering av beslutsfunktioner till regionala och lokala
organ. För detta fanns inte möjlighet att få majoritet i riksdagen. Därför
framstod verksutflyttningen som det bästa sättet att föra ut en del av
sysselsättningstillväxten från den här regionen till andra delar av landet.

Alf Wennerfors höll ett anförande här tidigare i dag, där han efterlyste
uppgift om kostnaderna för statsförvaltningen och förde berörda mottagande
kommunerna av verksutflyttningen.

Vi vet att det har kostat en hel del. Men vi som vid t. ex. utskottsresor har
besökt de orter som fått ta emot statliga verk har också kunnat konstatera
vilken oerhört positiv effekt verksutflyttningen har haft på de arbetsmarknader
som det här är frågan om. Jag tror inte att vi på något sätt behöver ångra
den åtgärd som riksdagen därvidlag företog. Däremot skall vi inte inbilla oss
att utflyttningen av statliga verk satte stopp för expansionen av offentlig
sysselsättning i Stockholmsregionen. De statliga verk som utflyttades hade

Nr 170

Torsdagen der.
7 juni 1979

R egionalpolitiken

Nr 170

Torsdagen den
7 juni 1979

Regionalpolitiken

ungefär 11 000 anställda. Trots detta har den statliga, nationella sysselsättningen
i Stockholmsregionen sedan dess ökat med 8 000 människor netto.
Denna ökning skulle alltså ha varit nästan 20 000, om inte verksutflyttningen
hade genomförts.

Men detta att flytta ut hela verk är trots allt inte det ideala sättet att gå till
väga för att fördela sysselsättningstillväxten över landet i nationell, statlig
verksamhet. Det finns andra metoder som är bättre. En självklar utgångspunkt
bör naturligtvis vara att alla nytillkomna nationella, statliga organ
placeras ute i landet i stället för i Stockholmsregionen, om det inte finns
mycket speciella skäl däremot. Detta har arbetsmarknadsutskottet sagt
många gånger och riksdagen har ställt sig bakom detta uttalande, men det har
inte hindrat att den nuvarande regeringen så länge den suttit vid makten har
ansträngt sig att se till att alla nytillkomna statliga institutioner skulle
förläggas till Stockholmsregionen. Centerpartiet föreslog i sin partimotion att
vi vid det här tillfället skulle göra ett ännu starkare uttalande om detta som
verkligen skulle höras i kanslihuset. Men vi fick inte utskottsmajoriteten med
oss. Det var bara Gördis Hörnlund som visade större klarsyn än sina
partikamrater och stödde oss på denna punkt.

På en annan punkt har socialdemokraterna kommit med ett gott uppslag.
Det gäller inrättandet av en särskild delegation, som skall syssla med dessa
frågor. Utskottet har också ställt sig bakom inrättandet av denna delegation.

Centerpartiet har i sin partimotion föreslagit att vi också skall försöka få en
ordentlig målsättning för decentraliseringsarbetet inom statlig förvaltning.
Visst har det producerats många cirkulär som gått ut till de statliga
ämbetsverken, där man uppmanat dem att pröva varje möjlighet att
decentralisera sin verksamhet och bedöma de regionala effekterna av olika
åtgärder, osv. Men jag har en känsla av att dessa cirkulär i stort sett inte haft
annan effekt än att de givit sysselsättning åt ytterligare några tjänstemän - för
att skriva och läsa dem - i Stockholmsregionen. Det fordras kraftfullare
målsättningar om man verkligen skall kunna komma någon vart. Vi har
därför föreslagit att man skall uttala målsättningen att under en femårsperiod
decentralisera 10 000 arbetstillfällen från de centrala verken i Stockholm ut i
landet. Detta förslag angreps tidigare också hårt av Alf Wennerfors, och det
angreps på ett sätt som tydde på att han över huvud taget inte hade läst vår
reservation. Han utgick för det första från att vi skulle decentralisera ut hela
statliga verk, och han frågade efter vilka det gällde. För det andra utgick han
från att vi skulle tvinga tjänstemän att lämna Stockholmsregionen och flytta
till landet.

Av vår reservation framgår mycket tydligt - liksom av vår partimotion - att
det inte är fråga om någondera av dessa åtgärder. Vi föreslår i stället en
decentralisering av beslutsbefogenheter från statliga verk centralt till regionala
och lokala organ. Vi pekar också på möjligheterna att statliga verk i
Stockholmsregionen öppnar filialer i andra delar av landet. Vi framhåller
vidare att detta är en utveckling som skall ske successivt och att ingen skall
behöva flytta från Stockholmsregionen mot sin vilja. De farhågor som Alf

Wennerfors framförde är alltså helt obefogade. Om det var sådana farhågor
som var anledningen till att moderaterna inte stödde vårt förslag, har
moderaternas företrädare möjlighet att i stället stödja vår reservation vid
voteringen.

Det är nödvändigt att förhindra en ny stark expansionsvåg i Stockholmsregionen.
Det är nödvändigt för landet i dess helhet, eftersom en snabb
befolkningstillväxt i Stockholmsregionen innebären befolknings- och sysselsättningsmässig
utarmning av andra delar av landet. Men det är nödvändigt
också-och inte minst - för Stockholmsregionen. Vi har i denna del av landet
fått uppleva konsekvenserna av en alltför snabb storstadsexpansion. Under
1960-talet växte Stockholms län oerhört snabbt. Konsekvensen blev att man
för att ge alla de nyinflyttade tak över huvudet tvingades snabbt uppföra nya
stora bostadsområden med mycket bristfälliga miljöer. Vi fick i många
förortsområden sociala problem av mycket svårbemästrad storlek. De
berörda kommunerna fick sin ekonomi undergrävd och dras fortfarande med
svåra problem. Växtvärken, köproblemen i Stockholmsregionen blev enorma.

Under 1970-talet har vi haft en lugnare utveckling. Jag vill inte påstå att vi i
Stockholmsregionen har kunnat hämta oss helt efter den ohämmade
expansionen på 1960-talet. Många problem lever kvar, men vi har kunnat
mildra dem något genom en förnuftigare politik under 1970-talet. Vi orkar
emellertid inte med och vi vill inte ha en ny expansionsvåg av 1960-talets
modell. Det är därför som det också från Stockholmsregionens synpunkt är så
viktigt med en kraftfull politik för att bättre fördela den offentliga sysselsättningen
över landet.

Vi har också föreslagit att resurser skall ställas till förfogande på länsnivå
för att man skall kunna decentralisera den statliga förvaltningen inom de
olika regionerna, och vi är beredda att ställa 100 milj. kr. till förfogande härför.
Det är viktigt att också kommuner och landsting tar sitt ansvar för att inom
sina speciella områden fördela den offentliga sysselsättningen.

Detta uttalar också utskottet. Men till min oerhörda förvåning har
moderaterna inte velat ställa upp bakom det uttalandet utan har reserverat
sig. De hävdar att detta skulle vara att inskränka det kommunala självstyret.
Det är självklart riksdagens rättighet att uttala uppfattningar också på detta
område. Det innebär inte på något sätt att man inskränker kommunernas rätt
att själva besluta. Jag vågar påstå att i varje fall våra kommunalpolitiker
konsekvent kommer att arbeta enligt dessa riktlinjer.

Herr talman! Det är naturligt att regionalpolitiken mycket kommer att
handla om Norrland - det är där de ojämförligt största problemen finns. Men
det får inte hindra oss att vara medvetna om att det finns problem också i
andra delar av landet och i enskilda kommuner. Även i den del av landet som
jag representerar, Mellansverige, finns det kommuner med allvarliga bekymmer.
Också här har vi skogslän. I vissa fall tycker vi att propositionen har
behandlat problemkommunerna i Mellansverige alltför snålt. Jag tänker
speciellt på kommuner som har drabbats särskilt hårt av strukturkrisen inom
järn- och stålindustrin. Det gäller Ludvika, Hällefors, Ljusnarsberg och

Nr 170

Torsdagen den
7 juni 1979

R egionalpolitiken

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

Hagfors. Vi har en del Värmlandskommuner med mycket stora sysselsättningsproblem
som inte har beaktats ordentligt i propositionen. Jag tänker på
kommunerna Arvika, Säffle och Årjäng. Av denna anledning har vi föreslagit
att Ludvika, Hällefors, Ljusnarsberg, Arvika, Säffle och Årjäng skall placeras
i stödområde 4, Hagfors i stödområde 5.

Men också närmare Stockholm har vi kommuner som behöver regionalpolitisk!
stöd för att långsiktigt kunna trygga sin sysselsättningssituation,
t. ex. Flen och Vingåker i Sörmland som vi anser bör placeras i stödområde 1.
Ja, t. o. m. i Stockholms län, i storstadsområdets absoluta närhet, kan vi se
hur de regionalpolitiska problemen avspeglar sig. Norrtälje kommun har
problem av typisk glesbygdskaraktär. Det gäller inte bara skärgården utan
även många andra delar av kommunen. Vi anser det nödvändigt att Norrtälje
kommun också kan få ett visst regionalpolitisk! stöd och att kommunen kan
placeras i stödområde 1.

Avslutningsvis ett par små kommentarer till Gördis Hörnlund som talade
sig varm för den kommunala styrelserepresentationen i företag som får
regionalpolitisk! stöd. Jag vill bara konstatera att det finns andra sätt att klara
informationsutbytet mellan företag och kommuner. Det är väldigt viktigt att
man ser till att informationsutbytet sker oavsett om regionalpolitisk! stöd
utgått eller inte. En kommunal styrelserepresentation är förmodligen inte det
bästa sättet att förse kommunerna med den typ av informationer som de har
behov av. Däremot kan det leda till att kommunerna på ett olyckligt sätt binds
upp av beslut fattade i bolagsstyrelser inom kommunen.

Som Arne Fransson tidigare sagt kan centerpartiet mycket väl tänka sig en
situation, där vi måste införa etableringskontroll. Men det vore fel att försöka
fatta något slags hotbeslut på förhand. Om vi ser att nuvarande medel inte
räcker till, bör vi i det ögonblicket ta ställning till vilka ytterligare medel vi
skall ta i anspråk. Att nu fatta riksdagsbeslut om vilka åtgärder som skall
vidtas i en framtida hypotetisk situation vore felaktigt.

Herr talman! Jag yrkar bifall till centerreservationerna.

STEN SVENSSON (m) kort genmäle:

Herr talman! Det är faktiskt välbetänkt av Pär Granstedt att nu nyansera
sin uppfattning beträffande utflyttningen från Stockholm. Men jag anser
ändå att Alf Wennerfors frågor var väl motiverade. Vi har faktiskt noggrant
läst centerpartiets reservation. Det var ju denna reservation som föranledde
oss att foga ett särskilt yttrande, nr 1, vid betänkandet, där vi preciserar vår
uppfattning.

I centerpartiets reservation nr 11 sägs bl. a. att det ”anses att det är möjligt
att genom olika decentraliseringsåtgärder minska antalet anställda i central
förvaltning med minst 10 000 under en femårsperiod". Man talar alltså om att
flytta anställda, inte om att decentralisera funktioner.

Vidare sägs i samma reservation att man behöver styrmedel och att ”för att
nå ett sådant mål bör enligt motionärerna varje central myndighet åläggas att
redovisa en plan som visar hur man genom successivt genomförd decentralisering
kan reducera den centralt anställda personalen”. Reservationen

innebär alltså att man vill reducera antalet anställda i Stockholmsområdet
med minst 10 000 personer. Litet längre ned sägs att detta skall ske och att det
”bör” - bör - ”sålunda kunna genomföras utan att enskilda befattningshavare
skall tvingas flytta mot sin vilja”. Det är klart att vi bliroroliga när vi läser
om hur detta bör bör genomföras. Om ni verkligen menar allvar med vad Pär
Granstedt nyss gav uttryck för, borde det ha stått att ingen ”skall” flytta mot
sin egen vilja.

Vad beträffar den fråga Pär Granstedt ställde till oss beträffande kommuners
och landstings roll i regionalpolitiken vill jag hänvisa till vår reservation
nr 12, där vi noga understryker att kommuners och landstings självstyrelse
inte får trädas för när. Var vi står i länsdemokratifrågan är ju väl känt.

Jag har faktiskt understrukit dessa synpunkter i mitt anförande. Jag sade
bl. a. så här: ”Den praktiska verksamheten bör i ökad utsträckning överlåtas”
-överlåtas alltså-”till landstings- och primärkommunala organ, till enskilda
företag och till enskilda människor, vilket ger dem ett större mått av valfrihet
och oberoende.

GÖRDIS HÖRNLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Pär Granstedt säger när det gäller den kommunala representationen
att det finns så väldigt goda informationsmöjligheter ändå, och man
kan hålla så bra kontakter med företagen. Ja, jag har ju faktiskt varit
kommunalt verksam under många år i Borås kommun, och jag måste säga att
vi har blivit ganska överraskade vid många tillfällen när vi fått se hur det gått
med våra företag. Det måste vara en väsentlig skillnad om man haren eller ett
par representanter som sitter med och kan följa verksamheten och vet inifrån
hur det är ställt med utvecklingsmöjligheterna.

När det gäller etableringskontrollen har väl centern, tycker jag, nu börjat
glida alltmer över åt vårt håll här i dag. Jag kan bara inte förstå vad det är för
skillnad om man skriver och ber regeringen följa denna fråga och framhåller
att det måste till någon form av fullmaktslag, om inte etableringsdelegationens
verksamhet ger snabba och påtagliga resultat i en uppåtgående
konjunktur, eller om man-som Pär Granstedt-står här och säger att man är
beredd att ansluta sig till förslaget, ifall det skulle visa sig att det inte går att
styra utvecklingen enbart genom delegationens verksamhet.

Vad är det för skillnad på detta? Det är väl ett hot även från PärGranstedts
sida här i dag.

Sedan började Pär Granstedt tala om primära centra och om att de visar en
så god utveckling, därför att man haft den växande offentliga tjänstesektorn.
Jag vill påminna om att det faktiskt finns primära centra som inte haft denna
goda utveckling, och det gäller för oss som inte har några länsstyrelser, inte
har några landstingskanslier och inte har någon större statlig verksamhet
heller.

Man får alltså nyansera sig litet även när man talar om de primära centra
och deras utveckling. Borås är ett typiskt exempel på detta, som jag påvisat
förut.

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

153

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

PÄR GRANSTEDT (c) kort genmäle:

Herr talman! När det gäller frågan om den centrala statliga sysselsättningen
kan jag inte låta bli att tycka att moderaterna skjuter över målet litet väl
häftigt.

Först och främst menar vi att en decentraliseringsåtgärd skall leda till en
minskning av antalet sysselsatta i central statlig verksamhet. Vi har satt upp
ett ganska högt mål - det vill jag erkänna - men jag tycker att man bör ha ett
högt mål på det här området.

Moderata samlingspartiet talar också om en decentralisering inom den
centrala statliga verksamheten. Men vad skall den leda till? Skall inte den
också leda till en minskning av antalet sysselsatta i central nationell
verksamhet? Vad händer om man med moderat modell decentraliserar
beslut? Skall man då enligt moderaterna tillföra de centrala statliga organen i
Stockholmsregionen andra funktioner i stället för att hålla sysselsättningen
uppe? Det är i så fall en helt ny moderat inställning till offentlig verksamhet
som det skall bli mycket intressant att ta del av.

Vi ser decentralisering inom den statliga förvaltningen som någonting som
skall leda till att det inte behövs lika mycket folk där. Men den leder
naturligtvis till en sysselsättningsökning på andra nivåer - regional och
kommunal nivå.

Det är klart att denna decentralisering kommer att leda till en sysselsättningsökning
i regional och kommunal verksamhet också i Stockholmsregionen.
Det är viktigt, när man ser på denna siffra, att hålla i minnet att om man
verkligen skulle uppnå målet att åstadkomma en minskning med 10 000 i den
nationella offentliga verksamheten genom en decentralisering, så innebär
inte det en nettominskning totalt med 10 000 i Stockholmsregionen, eftersom
en del av beslutsfunktionerna skulle hamna på regionala och lokala organ i
stället, och naturligtvis i denna region lika väl som i andra regioner.

När vi säger att detta bör kunna ske utan att någon behöver flytta, så är det
naturligtvis för oss en självklar utgångspunkt - att ingen skall behöva flytta.
Formuleringen att det ”bör kunna ske” innebär alltså att en sådan här
decentralisering är möjlig, trots att vi har utgångspunkten att ingen
tvångsmässigt skall flytta. Jag tror för övrigt inte att man med nuvarande
lagstiftning ens kan flytta folk tvångsmässigt. Jag tycker i varje fall att det är
självklart att det inte skall ske.

Jag ser att min repliktid håller på att rinna ut. När det gäller Gördis
Hörnlunds inlägg vill jag bara konstatera att vi ser etableringskontroll som en
tänkbar utväg. Men huruvida man skall ta till den måste man givetvis ta
ställning till när problemet uppstår.

Beträffande Gördis Hörnlunds resonemang om primära centra är jag
medveten om att det finns undantag, och Gördis Hörnlunds påpekande här
bara understryker vad jag säger om den offentliga sysselsättningens roll för
vissa orters expansion.

154

STEN SVENSSON (m) kort genmäle:

Herr talman! Det har varit värdefullt att fä Pär Granstedt att verkligen
precisera vad centerpartiet menar. Var vi står i den här frågan framgår av vårt
särskilda yttrande. Vi hade anledning att foga det till betänkandet för att ange
exakt vad vi menade.

Vi menade nämligen att den eftersträvade decentraliseringen skulle
åstadkommas genom att man decentraliserade befogenheter, arbetsuppgifter,
till regioner och kommuner. Det skulle inte bli tal om någon omförflyttning
av människor på det sätt som har skett i de s. k. ”lokaliseringsetapperna”.

Därför undrar jag om vi kan slå fast i debatten att centerpartiet vill avstå
från att flytta människor och begränsa sig till att enbart delegera arbetsuppgifter
till regionerna. Om vi får ett ja på den frågan, så kan vi konstatera att Pär
Granstedt och centerpartiet faktiskt har backat ur, gått ifrån den hårda lösning
som ändå finns i de två motioner som är citerade i reservation nr 11.

GÖRDIS HÖRNLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Nu säger Pär Granstedt att han anser att det kan vara tänkbart
att man måste ta till etableringskontroll. Men det beror på hur utvecklingen
går, och han vill vänta med att ta ställning.

Vad vi har sagt i reservationen 25 är följande: ”Om etableringsdelegationens
verksamhet inte ger snabba och påtagliga resultat i en uppåtgående
konjunktur finns det alla skäl att införa någon form av etableringskontroll.
Det kan lämpligen ske genom en fullmaktslag. Regeringen bör därför följa
utvecklingen och vid behov ta erforderliga initiativ för införande av en sådan
lag.”

Det är detta som inte Pär Granstedt kan ansluta sig till, trots att han ändå
anser att det är tänkbart att man måste ta till dessa åtgärder. Jag kan inte se att
skillnaden är så stor.

PÄR GRANSTEDT (c) kort genmäle:

Herr talman! Om Sten Svensson ordentligt hade läst vår motion och vår
reservation, hade vi tydligen kunnat spara den här debattiden åt kammaren.
Där framgår med all önskvärd tydlighet att det är två vägar som vi kan tänka
oss. Den ena vägen är att man decentraliserar beslutsfunktioner, och den
andra vägen är att verk t. ex. öppnar filialer.

Vi har också konstaterat att det här bör vara en utveckling som kan ske utan
att man skall behöva tvångsmässigt flytta någon. Det anser vi vara en
självklar utgångspunkt.

Detta är alltså vad som står skrivet i vår partimotion och i vår reservation.
Om Sten Svensson och moderaterna har missuppfattat det så kapitalt, så var
det naturligtvis värdefullt att vi fick tillfälle att föra den här debatten. Men det
är bättre, tycker jag, om man läser innantill från början.

Till Gördis Hörnlund vill jag säga att det faktiskt inte är så att utskottsbetänkande
är en reservation mot reservationen, utan det är reservationen
som är en reservation mot utskottsbetänkandet. Vad jag har sagt är att frågan
om etableringskontroll är någonting som man får ta ställning till senare, när

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

Regionalpolitiken

man ser hur utvecklingen går. Det stämmer precis med vad som står i
utskottsbetänkandet. Om Gördis Hörnlund anser att det överensstämmer
med vad som står i den socialdemokratiska reservationen är det väl bara att
konstatera att reservationen är helt onödig och inte hade behövt fogas till
betänkandet. Det hade ju inneburit att vi haft en reservation mindre i detta
digra aktstycke.

Andre vice talmannen anmälde att Gördis Hörnlund anhållit att till
protokollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.

PER PETERSSON (m):

Herr talman! Föreliggande betänkande från arbetsmarknadsutskottet
innehåller bl. a. en kort men saklig och instruktiv redogörelse för den
regionala utvecklingen under de senaste årtiondena. Under 1960-talet
utflyttade från de s. k. skogslänen 10 000 å 15 000 personer per år. Det var
storstadsregionerna som då tog emot flertalet av de utflyttade, men dessa
regioner har under 1970-talet haft en mindre tillväxttakt. Även nettoflyttningarna
mellan länen har under 1970-talet varit påtagligt lägre än tidigare.
Också inom länen har befolkningsförskjutningarna minskat. Det senare är
delvis en följd av att bättre och snabbare kommunikationer möjliggjort större
pendelavstånd än tidigare mellan bostad och arbetsplats. Med fördyrad
bensin och dyrare andra energikällor kan pendlingskostnaderna bli en broms
på pendlingen mellan boplats och arbetstillfälle. Vi kan få en ny trend i fråga
om pendling vid långa avstånd.

Regionalpolitiken förbinds ofta i första hand med det stöd i form av bidrag
och lån som kan utgå vid etablering av nya företag eller utbyggnad av gamla.
Kapitalstödet har varit ett verksamt medel i många fall, när det gällt att locka
folk och företag till stödområdena. Men det har också i vissa fall varit
avgörande närén företagare, som redan är verksam inom stödområdet, tvekat
om han med egna medel skulle våga utvidga sin verksamhet.

Sekundära stödåtgärder kan, om de nyttjas oförsiktigt, medföra att god
självbärande verksamhet förlorar konkurrensförmågan. Stödområdena
vinner inga fördelar på rullande nyföretagande som medför att livskraftiga
företag slås ut av nystartade subventionerade verksamheter.

Minst lika viktigt som kapitalstöd i olika former är generellt verkande
åtgärder som förbilligar verksamhet inom de s. k. stödområdena. Vi är
medvetna om att vi har naturliga fördyrande faktorer för verksamhet i t. ex.
norra Sverige. Vi har där ett hårdare klimat, och med det följer högre
byggnadskostnader, högre energiförbrukning och t. ex. dyrare snöröjning. Vi
har en stor areal i förhållande till befolkningstalet. Med det följer höga
transportkostnader inom regionen men också utom regionen för att nå
folkrikare marknader.

Jag hoppas att det till hösten förskjutna riksdagsbeslutet om ett nytt
transportstöd kommer att innebära lägre transportkostnader både för personoch
godstransporter och för verksamhet inom stödområdena. Lägre transportkostnader
är ett medel för att skapa så likvärdiga förutsättningar som

möjligt mellan landets olika delar och regioner.

Ett annat medel i samma syfte är den av oss moderater föreslagna
sänkningen av socialförsäkringsavgiften inom stödområde 3 och 4 med tre
procentenheter och inom stödområde 5 och 6 med fem procentenheter. Vi
moderater anser att lägre arbetsgivaravgifter - lägre arbetskostnader - är ett
verksamt regionalpolitisk medel. Den viktigaste uppgiften när det gäller att
ordna full och trygg sysselsättning är att skapa en ekonomisk och näringspolitisk
miljö där skaparlust, personligt initiativ och arbetsvilja främjas. Vi
måste förbättra stödområdenas näringslivs konkurrenskraft på såväl
exportmarknaden som hemmamarknaden genom åtgärder som kan ge lägre
produktionskostnader.

Regionalpolitikens möjligheter att skapa en av alla önskad industriell
tillväxt är beroende av en ekonomisk politik som stärker investeringsvilja och
nyföretagande.

Det är också helt klart att möjligheten att uppnå regionalpolitiska mål är
beroende av vår förmåga att stärka den totala sysselsättningen i landet.
Endast genom en framgångsrik sysselsättningspolitik i hela landet kan
befintliga arbetstillfällen behållas och nya tillskapas inom stödområdena.

Herr talman! Jag har under några år arbetat i den s. k. Norrbottendelegationen.
Där har jag på nära håll sett hur verkningslös den nuvarande
regionalpolitiken är när konkurrenskraft bedöms saknas för producerade
varor och tjänster. Detta gäller såväl statlig som enskild företagsamhet.
Genom den alltför snabba kostnadsökningen i Sverige underförstå hälften av
1970-talet och den allmänna dämpningen i världskonjunkturen förlorade
svensk malm, svenskt järn och svensk träindustri stora marknadsandelar. I
Norrbotten medförde detta att de statliga företagen LKAB, NJA, ASSI och
domänverket nödgades minska antalet anställda.

Att många företag drabbats så hårt av den internationella lågkonjunkturen
och den sviktande konkurrensförmågan beror på att de var försvagade redan i
utgångsläget. Ett ekonomiskt starkt företag kan överleva en motgång genom
att ta fram reserver. Men om lönsamheten legat på låg nivå under en längre tid
finns inga reserver att ta till. Därigenom blir steget mellan försämrad
lönsamhet och nedläggning mycket kort.

Trepartiregeringens insatser för att komma till rätta med den ekonomiska
krisen och de alltför höga kostnaderna kan i efterhand konstateras ha gett
mycket gott resultat.

Socialdemokraterna motsatte sig däremot de åtgärder som trepartiregeringen
vidtog för att värna sysselsättningen, förbättra förutsättningarna för
närings- och regionalpolitiska insatser samt öka näringslivets konkurrenskraft.
De gick emot exempelvis devalveringarna och sänkningen av den
4-procentiga löneskatten. Och hade socialdemokraterna i regeringsställning
fått möjlighet att genomföra den politik som de har förordat i opposition
under innevarande mandatperiod skulle kostnadsläget för svensk
exportindustri ha varit ca 25 % högre än vad det nu är.

Jag anser att det är helt hopplöst för socialdemokraterna att få folk att tro att
den av dem förordade ekonomiska politiken skulle ha gagnat sysselsättning -

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

Regionalpolitiken

Nr 170

Torsdagen den
7 juni 1979

Regionalpolitiken

en inom stödområdena, där de största industrierna är basindustrier med stor
andel export.

Målet för regionalpolitiken, att nå en jämn fördelning av arbete och välfärd
mellan landets olika delar, är beroende av att den svenska ekonomin åter får
en gynnsam utveckling som skapar nya arbetstillfällen. Därför är det viktigt
med en borgerlig politik som hävdar konkurrensförmågan gentemot utlandet
och i övrigt stärker näringslivet, både det enskilda och det allmänt ägda.

Även de mindre och medelstora företagen behöver stöd och framtidstro.
För den regionala balansen är ett livskraftigt jord- och skogsbruk av stor
betydelse. Även dessa företagstyper och näringar gagnas av moderaternas
förslag om sänkta arbetsgivaravgifter.

Jag vill slå fast att det inte är fråga om att i grunden helt ändra den
regionalpolitik som förts. Vad det gäller är att gå över till ett system där man
lägger större tyngd vid generellt verkande ekonomisk-politiska medel än vad
folkpartiregeringen föreslår i proposition nr 112.

Få bygder har varit föremål för så många och så omfattande utredningar
som Norrbotten. De flesta utredningar har avslutats med trösterika och
hoppfulla uttalanden om blomstrande framtidsutsikter. Norrbottningar och
även andre norrlänningar har gång på gång blivit djupt besvikna. Inte ens ett
så sakligt riktigt krav som att flytta LKAB:s huvudkontor till Norrbotten har
kunnat genomföras. Utan hjälp av en internationell konjunkturuppgång tror
jag tyvärr inte att det beslut som riksdagen nu kommer att fatta kraftfullt
påverkar sysselsättningsläget inom stödområdena.

De av moderaterna föreslagna sänkta arbetsgivaravgifterna och möjligheten
för företagen att på gynnsamma villkor skapa regionala investeringsfonder
samt ett effektivt utnyttjande av offertprincipen är exempel på ytterligare
samhällssatsningar som förbättrar läget i Norrbotten och i övriga stödområden.
Men, herr talman, det är en lång väg att vandra innan de som bor i norra
Sverige får del av regionalpolitikens mål att göra alla lika delaktiga av landets
allmänna materiella, sociala och kulturella välfärd.

EIVOR MARKLUND (vpk):

Herr talman! Riksdagen skall i dag diskutera och besluta om landets
regionalpolitik. Vpk:s uppfattning om regeringens proposition och utskottets
betänkande har Jörn Svensson tidigare i dag redovisat. De konkreta
motionsförslag från vpk som behandlas i detta betänkande kommer andra
vpk-talare att redogöra för. Jag skall ägna en stund åt en del principiella frågor
och i sammanhanget även ta upp Norrbottens problem,även om våra många
och viktiga krav beträffande detta läns utveckling tidigare har debatterats i
kammaren. Vi tilldelades ju en Norrbottenseftermiddag här för en tid sedan,
men varken jag eller andra norrbottningar, tror jag, ser Norrbottens problem
som länets egen huvudvärk, utan vi tycker att de hör hemma i den här
allmänna regionalpolitiska debatten.

Makten över fabriker och industrier innehas av ett ständigt mindre antal
familjer i den svenska storfinansen. Genom att äga landets produktionsmedel
och dessutom de stora affärsbankerna och försäkringsbolagen har denna

storfinans också den avgörande makten över landets ekonomi. Därigenom
bestämmer man produktionens inriktning och omfattning. Man bestämmer
vilka företag som skall fortsätta att existera, var nyinvesteringar skall göras
och var nya industrier skall byggas upp. Den svenska storfinansen bestämmer
härigenom många hundratusentals människors livsvillkor men också
många kommuners och hela regioners förutsättningar att existera och
utvecklas för framtiden.

Storföretagen tar inga hänsyn till detta. De planerar enbart för maximala
profiter, sedan får det bli vilka följder som helst.

Företag och produktion är i dag koncentrerade till ett fåtal regioner i
Sverige. Det har varit till fördel för storfinansen och bidragit till största
möjliga bolagsvinster. Det har också på ett mycket drastiskt sätt skapat stora
olikheter och orättvisor mellan skilda regioner. Ingen kan förneka detta, och
det går också lätt att bevisa med officiell statistik. I Norrbotten är t. ex.
arbetslösheten mångdubbelt större än i andra delar av landet. Länet har en
mycket ensidig industristruktur, sämre utvecklad service, dåliga
kommunikationer m. m.

Ändå skulle inte en enda människa behöva gå arbetslös bara därför att det
inte skulle finnas något att arbeta med i t. ex. Norrbotten eller andra utarmade
regioner. Tvärtom! Norrbotten har stora naturrikedomar, det finns stora
brister att avhjälpa. Norrbotten har också genom historien försett Sverige
med stora ekonomiska tillgångar och resurser.

Den svenska storfinansen har anfört utarmningen och utplundringen av
Norrbotten. Om bara bråkdelar av länets rikedomar hade använts i Norrbotten,
skulle mycket vara annorlunda där i dag. Men sociala hänsyn är
främmande begrepp för kapitalägare. Norrbotten står därför nu som ett
monument över spekulation och utarmning av en hel landsända. Norrbotten
är i dag ett övertydligt exempel på vad kapitalistisk utsugning, plundring och
planlöshet konkret innebär och resulterar i.

Staten har aktivt medverkat i denna process. Staten har överlåtit till
företagen att avveckla nära nog hela regioner. Företagens vilja har också fått
vara statens och bestämma över statens regionalpolitik. Det som varit bra för
näringslivet skulle ju också vara bra för folket, och därför överlät man till
storfinansen att styra och ställa. När företagen fann mer vinstgivande och
lockande projekt att satsa sina pengar i och därför flyttade söderut, hjälpte
staten företagen att avveckla industrierna i norr. Staten städade upp efter
företagen och löste många gånger t. o. m. ut företagen och tog över de
nedläggningshotade företagens ägare.

När samma kapitalägare senare behövde arbetskraft, ställde staten upp och
hjälpte till att flytta arbetskraften från Norrbotten söderut till industrierna
där. Tågen och flyttlassen rullade söderut. Först flyttade storfinansen
kapitalet från Norrbotten och byggde upp industrier i söder. Därefter togs
arbetskraften från Norrbotten,och så utarmades hela Norrland. Detta skedde
med hjälp av staten och med den svenska riksdagens goda minne.

Vår tidigare partiordförande, Sven Linderot, kritiserade redan 1925 denna
storfinansvänliga politik, ofta kallad flyttlasspolitiken. På den tidens fanns

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

R eliona!politiken

inte dagens AMS, men då hade man ”arbetslöshetskommissionerna”. Där
hävdades att arbetslösheten i Norrland bestod i ett befolkningsöverskott och
skulle avhjälpas genom avfolkning.

I Norrländska Socialdemokraten kunde man 1925 läsa: ”Då arbetslöshetskommissionen
dekreterar att avfolkning måste ske, så är detta en sanning
som av ingen bestrides, frågan blir endast hur och på vad sätt.”

Sven Linderot svarade dock arbetslöshetskommissionen och Norrländskan
i en uppmärksammad artikel under rubriken ”Bör Norrbotten avfolkas?”.
Han gjorde där helt klart att vi kommunister alltid varit och kommer
att forbli svurna motståndare till de andra partiernas sanning att det är
nödvändigt att avfolka Norrbotten för att bl. a. få ner arbetslösheten.

Sven Linderot utpekade de krafter i samhället som orsakade arbetslösheten
i Norrbotten och hela landet och angav lösningar: Förädla Norrbottens järn
och trä. Utveckla jordbruket. Ta över de nedläggningshotade företagen i
samhällets ägo och bredda industrin. Bygg ut den samhälleliga servicen.
Hushålla med naturrikedomarna och planera för framtiden. Satsa offensivt på
Norrland.

Det sade vår dåvarande partiordförande och det redan på 1920-talet. Han
upprepade vad kommunisterna i Norrbotten länge kämpat för.

Jag har velat få detta sagt såsom ett något senkommet påpekande till Rune
Gustavsson, som i en debatt här för någon vecka sedan hade den dåliga
smaken att påstå att vänsterpartiet kommunisterna skulle ha stött flyttlasspolitiken.
Men jag har också velat få detta sagt, eftersom det i dag i denna debatt
har talats så mycket om aktiv regionalpolitik - som om detta vore något man
alltid verkat för.

För att skapa balans mellan olika regioner och för att få till stånd en
utveckling i de utarmade regionerna i norr räcker det därför inte bara med
regionalpolitik. Det behövs en radikalt annorlunda politik jäms över. Det
behövs en annan ekonomisk politik, en annan industripolitik, en annan
arbetsmarknadspolitik, osv. Det behövs en i grunden annorlunda politik.
Storfinansens och storföretagens maktställning måste angripas, deras spekulationer
och planlösa politik för maximala bolagsvinster måste stoppas. Det
behövs en radikal arbetarpolitik med socialistisk inriktning, dvs. någonting
helt annat än vad min företrädare här i talarstolen och min bänkgranne sedan
många år pläderade för.

Regionalpolitiken kan aldrig komma att uppnå några varaktiga förändringar
och skapa balans mellan olika regioner, om det ändå till sist är kapitalet som
bestämmer, om det ändå till sist är jakten efter bolagsvinster som styr.

För att åstadkomma regional utveckling över hela landet krävs en ökad
demokratisk planering över produktion och ekonomi. Bara på det sättet kan
den nuvarande avvecklingen av t. ex. Norrbotten avbrytas och förbytas i en
offensiv satsning för framtiden. Då kan rovdriften på naturrikedomarna
upphöra och en hushållning utifrån samhälleliga utgångspunkter genomföras.
Då kan den i dag ensidiga industristrukturen breddas, nya industrier
byggas och fler jobb ordnas till Norrbotten.

1 en diskussion om regionalpolitiken ser jag det naturligt att något dröja vid

hur den kvinnliga sysselsättningen påverkats. Det är ju kvinnorna som till
allra största delen anses höra till vad man kallar ”det regionala sysselsättningsproblemet”.
Trots detta visar undersökningar från utsatta regioner-jag
har t. ex. tagit del av en som nyligen har gjorts för Västerbotten - att
kvinnorna endast fått en mindre del av de arbeten som tillskapats med
lokaliseringspolitiska medel.

Åsa Löfström, som gjort Västerbottensundersökningen, har utgått från
grundantagandet att utan regionalpolitik skulle den kvinnliga sysselsättningsandelen
i industrin utvecklas lika i Sverige som helhet som i Västerbotten.
Allt därutöver tillskrivs då regionalpolitiken. 1 undersökningen visas
att samtidigt som den kvinnliga sysselsättningsandelen mellan 1965 och 1975
i landet ökade från 19,3 till 22,1 % minskade den inom industrin i
Västerbotten från 13,3 till 10,3 %. Sett över hela denna period skulle
regionalpolitiken alltså inte ens ha förmått hålla den kvinnliga andelen
konstant!

Om jag nu, mot bättre vetande, skulle ta fasta på det som arbetsmarknadsministern
för en stund sedan sade i en replik till Jörn Svensson, att
utvecklingen i fråga om andelen sysselsatta har varit likadan i alla delar av
landet, då är ju detta verkligen någonting som behöver uppmärksammas. Jag
ser det dessutom som ett viktigt observandum i tider när frågan om hur man
skall följa upp efterlevnaden av en lag om jämställdhet i arbetslivet görs till
det nära nog avgörande i fråga om kvinnors möjlighet att hävda sig. Nog finns
det anledning att också här betona att det är rätten till arbete som är det
avgörande och att den rätten måste säkras reellt, inte bara i fina målsättningar.

Vänsterpartiet kommunisterna har i ett program för 1980-talet presenterat
en offensiv och radikal arbetarpolitik med socialistisk inriktning. Det är en
politik riktad mot de krafter som håller på att avveckla olika delar av landet,
som flyttar industrier utomlands, som undergräver hela landets industri och
ekonomi.

Vårt program för 1980-talet tar sikte på en offensiv satsning på industri som
ger landet en bättre ekonomi och skapar tillräckliga resurser för att förbättra
och bygga ut den sociala servicen, kommunikationer och annat. En sådan
politik ger också de avgörande förutsättningarna för att skapa regional balans
mellan olika landsändar, bryta den negativa avvecklingen och i stället börja
återuppbygga dessa regioner.

Vårt parti har i olika län utarbetat egna regionala program för en rättvis och
allsidig utveckling av länen. Dessa program består i konkreta förslag för att
skaffa fler jobb fördelade över hela länet. De innehåller förslag till utbyggnad
av kommunikationer, social service, sjukvård, kultur och annat. Vpk har
visat hur rättvisa kan skapas mellan landets olika regioner, och vi har i dessa
länsprogram också visat hur rättvisa kan skapas inom de olika länen.
Förslagen har följts upp i riksdagsmotioner, som kamrater i vår grupp senare i
denna debatt kommer att tala för.

Den kapitalistiska koncentrationen av produktionen och därmed också av
människor gäller ju inte bara Norrland och Norrbotten. 1 alla län finns

Nr 170

Torsdagen den
7 juni 1979

R egionalpolitiken

11 Riksdagens protokoll 1978/79:170-171

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

Regionalpolitiken

ödelagda områden - länsdelar som först blivit helt utan arbetsplatser, där
samhällets service försämrats och slutligen helt dragits in. Människorna har
tvingats flytta in till de centra som byggts upp kring industrierna, och stora
delar av länen har avfolkats. Utan industrier eller andra arbetstillfällen går de
mindre orterna under och avfolkas. Därför framstår det allt klarare för allt fler
människor att samhället måste ges ökade demokratiska möjligheter att styra
företagens etableringar och slå in på en helt annat politik totalt och
regionalt.

Vpk:s förslag skulle, genomförda, ge möjligheter till en positiv utveckling
av regioner och län. De skulle ge samhället möjligheter att bedriva en aktiv
regionalpolitik och utveckla hela landet.

PER PETERSSON (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inga förhoppningar om att Eivor Marklund och jag
någonsin skall bli överens om vilka medel man bör använda för att få en
gynnsam utveckling i Sverige, i Norrbotten och även i de andra s. k.
stödområdena. Jag tror nämligen att vi måste ha ett näringsliv med
konkurrenskraft på både export- och hemmamarknaden, ett näringsliv som
har möjlighet att producera varor till sådana priser att vi kan få köpare till de
produkter vi producerar. Jag vet att Eivor Marklund har andra ideal när det
gäller att bedöma hur produktion skall ordnas, och jag skulle vara tacksam om
Eivor Marklund här för kammaren ville tala om var hon hämtar sina
ideal.

EIVOR MARKLUND (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte heller några förhoppningar om att Per Petersson
och Eivor Marklund skall bli överens om med vilka medel och på vilka vägar
man skall nå en utveckling i Norrbotten. Per Petersson talar om konkurrenssamhället,
man måste ha avsättning för produkterna osv. Men det är ju just
det konkurrenssamhället som är resultatet av den borgerliga politik som Per
Petersson i sitt inledningsanförande sade att man behövde för att klara ut
bl. a. de regionalpolitiska bekymren. Varför har vi då de bekymren om den
politiken är den som kan lösa dem?

Per Petersson undrar var jag hämtar mina ideal. Jag hämtar mina ideal i en
tanke, en idé om ett samhälle där människor är solidariska, där de inte
konkurrerar med varandra.

PER PETERSSON (m) kort genmäle:

Herr talman! Till detta vill jag bara säga att jag vill inte leva i ett
genomsocialiserat samhälle, även om vi med ett sådant skulle få en viss
ökning av produktionen i Norrbotten. Jag tycker att det är så utomordentligt
många fördelar med att leva i ett samhälle med västerländsk demokrati, och
jag kommer envist och energiskt att arbeta för att fä fortsätta att göra det och
för att vi skall förbättra vår marknadsekonomi på ett sådant sätt att också vi i
vår bygd får den levnadsstandard vi så väl förtjänar.

162

EIVOR MARKLUND (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Per Petersson vill inte leva i ett genomsocialiserat samhälle.
Jag vill inte leva i ett fortsatt genomborgerligt samhälle. Där kan vi aldrig
mötas.

När Per Petersson i sin framtidsvision ser en fortsatt västerländsk
demokrati,dvs. en demokrati på Wallenbergs och andra kapitalägares villkor,
då vill jag ha en socialistisk demokrati på arbetarnas och människornas
villkor.

GÖTE PETTERSSON (fp):

Herr talman! Landets olika delar skall ha en likvärdig standard vad avser
arbete, service och miljö.

Så lyder riksdagens målsättning för regionalpolitiken som den har angetts i
beslut 1967, 1972 och 1976, och den målsättningen ligger fast enligt den nu
föreliggande propositionen.

För Norrbottens vidkommande kan konstateras att lokaliseringspolitiken
under åren 1965-1977 gett ungefär 1 800 nya arbetstillfällen. Vill man ha ett
perspektiv på den siffran, så kan den lämpligen jämföras med att länet under
1950- och 1960-talen genom utflyttning förlorade brutto 80 000 människor,
netto 35 000. Den tidens regionalpolitik kallades där uppe för flyttlasspolitik.

Då socialdemokraterna i sin reservation nr 1 påtalar att denna regionala
obalans ”var en följd av de enskilda företagens lokaliseringsbeslut, som
systematiskt missgynnade glesbygderna”, så är det en alltför blygsam
beskrivning. Socialdemokratin och inte minst LO med sitt näringspolitiska
program från mitten av 1950-talet får ta åt sig en stor del av äran för
folkvandringen under dessa decennier. Det var ju då som småbönderna och
skogsarbetarna skulle bli en rationellt arbetande arbetskraft vid de löpande
banden i Sydsverige.

Man kan förstås alltid diskutera i vilken utsträckning regionalpolitiken
lyckats eller misslyckats. Mot bakgrund av erfarenheterna från skogslänen
kan noteras att stora problem finns. Svårigheterna har förstärkts genom de
struktur- och konjunkturproblem som Sverige drabbats av under de senaste
åren. Det är viktigt att diskutera orsakerna till att regionalpolitiken haft så
begränsad effekt, åtminstone i de områden den främst var avsedd för.

Sverige var sent ute med att påbörja kampen för en någorlunda bibehållen
regional balans. Det dröjde länge innan flyttbussamas transporter väckte
något större motstånd. Skogarnas och glesbygdernas folk lät sig flyttas.
Troligen underskattade man också problemens svårighetsgrad, den tid det tar
att vända en utveckling och den inneboende kraften i strukturomvandlingen.

Då det första regionalpolitiska beslutet togs, omfattade stödet 69 kommuner.
Efter hand har det allmänna och det inre stödområdet utvidgats med en
grå zon, så att 114 kommuner till slut var berättigade till stöd. Alltför enkelt
har tillfälliga kriser i enskilda företag lett till att allt fler kommuner dragits in i
stödsystemet med påföljd att glesbygdskommunernas relativa attraktions -

Nr 170

Torsdagen den
7 juni 1979

Regionalpolitiken

Nr 170

Torsdagen den
7 juni 1979

R egionalpolitiken

kraft försvagats. Av motionsmängden i anslutning till den här propositionen
framgår att viljan att inordna större delen av Sverige i stödområdet är starkt
utvecklad både här i riksdagen och i landets länsstyrelser. Och självfallet är
det så att för varje kommun i Syd-och Mellansverige som lyfts in i eller fått en
högre placering i stödsystemet, så blir exempelvis Pajala allt mindre attraktivt
och får allt svårare att konkurrera om företagens gunst.

Centern har varit flitig då det gäller att föreslå ändringar i stödområdesgränserna.
Oftast har det inneburit att kommuner flyttats upp i stödområdessystemets
klasser eller fått komma in i stödområdet. Jag har som
norrbottning svårt att förstå varför centern i sin partimotion nödvändigtvis
skall ha med ytterligare kommuner i stödområdet. Det rimmar dåligt med
partiets ofta deklarerade uppfattning att stödet skall ges till de kommuner
som bäst behöver det.

Självfallet kan regionalpolitiken inte ensam ge landet en regional balans.
Den är den överbyggnad och det komplement som tillsammans med den
ekonomiska politiken och näringspolitiken skall förändra och förbättra
sysselsättningen i framför allt skogslänen.

I en tid då det mesta pekar på en mycket begränsad utveckling inom
näringslivet vad beträffar antalet anställda är det desto viktigare att fördela
den expansion som finns till de områden där sysselsättning saknas. Mycket
talar för att det blir den offentliga sektorn med dess tjänste- och serviceutbud
som kommer att svara för huvuddelen av de nya arbetstillfällen som
kan erbjudas. Risken är då stor att obalansen mellan - men även inom -regioner skärps. De expansiva tätorterna har behov av ökad barntillsyn,
sjukvård och annan offentlig service. Glesbygderna har knappast att emotse
någon utveckling inom de områdena, och resultatet blir att koncentrationen
blir än mer markant.

Det etableringssamråd som finns på industrisidan måste fungera - helst
ännu bättre än det redan gör. Samrådet skall nu också omfatta verksamhet
inom den privata service- och tjänstesektorn. Det är bra. Inom den statliga
förvaltningen förutsätter propositionen att en decentralisering av arbetsuppgifter
från central till regional nivå sker, framför allt då det gäller ny och
tillkommande central förvaltning. Utskottet har här föreslagit att ett särskilt
organ som kontinuerligt följer verksamheten skall inrättas. Därmed biträds
också en socialdemokratisk motion som föreslår en sådan delegation. För att
få en koppling till budgetprocessen bör enligt utskottet delegationen knytas
till regeringens kansli. Låt mig gärna erkänna att jag positivt överraskats av
arbetsmarknadsutskottets starka framhävande av att det skall till särskilda
skäl för att ny statlig verksamhet skall förläggas till Stockholmsområdet. Jag
hoppas att den grundinställningen har kommit för att stanna.

I propositionen föreslås en ordentlig uppräkning av de medel som skall
användas för att förbättra regionalpolitiken. Det är bra. Där föreslås vidare att
satsningar på turistområdet skall vara stödberättigade. Länsstyrelserna skall
också få ökat stöd för att bl. a. bilda arbetsgrupper med uppgift att skapa ökad
sysselsättning i länen.

Jag tror att detta anslag på 35 miljoner visar på något ganska väsentligt,

nämligen en vilja från statsmaktens sida att ställa medel till förfogande för att
i länen ta fram idéer som kan förverkligas och ge sysselsättning. Från
länsstyrelserna har länge önskats litet rörliga pengar för att arbeta steget
längre än bara utreda. Inom Norrbottendelegationen har vi under ett par år
kunnat arbeta rätt fritt med vissa medel, och en hel del av Norrbottenspaketet
har genomsyrats av samma tanke. Medel anslås antingen direkt till länet för
projekt framtagna där, eller också finns pengarna hos andra länsmyndigheter
eller regeringen - att utbetalas allteftersom förslag framkommer. Dessa
medel ger inte lösningen på problemen i ett slag, men 10 arbetstillfällen här
och 15 jobb där i bygder som bara sett arbetstillfällen försvinna under flera
decennier har också sin betydelse. I väntan på den större filialetableringen
kan även de små stegen i rätt riktning ha sin betydelse.

Den här propositionen innehåller en hel del bra förslag. Förutom vad jag
nämnt tror jag att sysselsättningsstödet på 130 000 kr. under de sju första åren
- i stödområde 6 - kan ha en viss effekt. Jag tror att offertprincipen, som
hittills brukats i liten utsträckning, skall visa sig vara ett användbart
instrument för att locka företagsamhet till våra glesbygder.

Men visst hade det som är bra kunnat vara bättre. En begränsning av
stödområdenas omfattning till vad de var 1965 hade naturligtvis varit en nåd
att stilla bedja om. Se på en kommun som Pajala, som trots mycket höga
födelsetal i stort sett halverats befolkningsmässigt sedan 1950-talet, som har
en redovisad arbetslöshet på 10-11 % och en omfattande verksamhet genom
arbetsmarknadsverket och där arbetsförmedlingen mest fungerar som resebyrå
- vilket stödområde, herr talman, bör en sådan kommun inplaceras
i?

Jag skall göra några kommentarer också till vad som har sagts tidigare i
debatten. Jag börjar med centern, som jag haren viss respekt för när det gäller
regionalpolitisk! förnuft, men som ibland också har ett rätt stort avstånd
mellan ord och föreslagna åtgärder.

Det finns en fråga som är av litet mer principiell natur som jag något vill
beröra. Centern anser att de inomregionala skillnaderna blir för små t. ex.
mellan Norrlands kustland och inland. För Norrbottens del har dessa
tankegångar inte avsatt några spår, men beträffande andra län har man
föreslagit att kuststäderna - framför allt om de är residensstäder - skall
placeras in i en låg stödområdesklass för att därmed de regionala skillnaderna
mot inlandet skall framhävas bättre. Beträffande Norrbotten godtar man den
stödområdesindelning som propositionen och utskottet har föreslagit.

Jag vill gärna säga rent principiellt att jag tycker att det är riktigt att man i en
region som Norrbotten har även residensstaden i en ganska hög stödområdesklass.
Det må vara möjligt att skillnaderna mellan den tätorten och
inlandet kan bli för små, men vi har lärt oss av erfarenheten att Luleå i första
hand skall konkurrera med Umeå, Sundsvall och andra regionala centra. För
att vi skall nå en effekt för hela Norrbotten måste vi har ett flaggskepp som
kan utvecklas ordentligt. Det skulle naturligtvis vara önskvärt att i stället ha
Pajala i stödområdesklass 8,10 eller 12, har jag sagt i utskottet, men det torde
vara svårt att få majoritet för det.

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

Nr 170

Torsdagen den
7 juni 1979

Regionalpolitiken

Moderaterna vill ha en sänkning av de generella arbetskraftskostnaderna
med 3 och 5 % i stödområdena - det allmänna och det inre, som de kallades
tidigare. De motsätter sig då att ökade medel anslås bl. a. till ökat
sysselsättningsstöd. Kostnaderna för de sänkningar av socialförsäkringsavgifterna
som moderaterna föreslår torde belöpa sig till storleksordningen
1,4-1,5 miljarder kronor. Det innebär att det egentligen inte blir så mycket
kvar för övriga stödåtgärder - om nu inte moderaterna anvisar nya pengar.
Det är en principiell fråga som kanske också bör belysas något. Jag har respekt
för att man försöker sänka företagens arbetskraftskostnader, och det har
också gjorts av t repart i regeringen. Men i det läge vi nu befinner oss i, där man
har sagt att det finns begränsade ekonomiska resurser, har vi för vår del sagt
att det är bättre att få en uppräkning av sysselsättningsstödet för de företag
som vi hoppas kunna locka till Norrbotten - bl. a. med det. Det är däremot
helt klart att det moderata förslaget är gynnsamt för de redan befintliga
företagen. Men om man gör en liten uträkning av skillnaderna, finner man att
moderaternas förslag för ett företag i stödområdesklass 6 innebär ett
sysselsättningsstöd under en viss tidsperiod på ungefär 35^tO 000 kr., medan
däremot propositionen förutsätter att det skall utgå ett sysselsättningsstöd på
130 000 kr. för de första sju åren. Det är värt att notera att det onekligen för det
nytillkomna företaget - som vi hade hoppats kunna locka till bl. a. inre
stödområdet - innebär en ganska väsentlig skillnad.

STEN SVENSSON (m) kort genmäle:

Herr talman! Får jag bara till det sista som Göte Pettersson sade erinra om
att regeringens förslag på den här punkten innebär 130 000 kr. sammanlagt
under hela sju år. Denna summa skall alltså delas med 7, om den skall
jämföras med vad vårt förslag innebär per anställd och år.

PÄR GRANSTEDT (c) kort genmäle:

Herr talman! Göte Pettersson vill ifrågasätta våra ambitioner när det gäller
Norrbotten. Jag vill bara konstatera att hans argumentation inte är särskilt
övertygande. Vi har lagt fram en rad förslag, vilka framför allt är av betydelse
för inlandet, där problemen är de allra största. Vi anser det vara särskilt viktigt
att satsa på den inomregionala balansen. Men vi har också konstaterat att
problemen i Norrbotten är i det närmaste unika.

När vi förde fram förslag om att göra differentieringar och placera de
primära centra i flertalet stödområden lägre för att i stället kunna höja andra
kommuner, är det värt att notera att vi inte gjorde någon liknande operation
när det gällde Luleå enbart därför att vi är medvetna om de unika
Norrbottenproblemen. Uppriktigt sagt tycker jag, Göte Pettersson, att om
man skall hoppa på några partier för bristande vilja att göra insatser i
Norrbotten, är kanske centerpartiet inte den rätta måltavlan.

GÖTE PETTERSSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag uttryckte i det här fallet en mycket försiktig kritik av
centern. Jag uttryckte också att centern har många förtjänster och goda tankar

när det gäller regionalpolitiken, vilket jag naturligtvis vidhåller. Å andra sidan
är det väl så att i den mån man flyttar ut stödom rådesgränserna och tar in flera
kommuner där får vi också räkna med att det i den allra närmaste framtiden
kommer att vara ett mycket begränsat utbud av möjligheter att etablera
foretag. Konkurrensen blir därigenom större, och därmed är det naturligtvis
också svårare förde värst utsatta delarna att hävda sig. Ju flera som skall vara
med om budet, desto hårdare blir det.

Vad sedan beträffar Sten Svenssons matematik vill jag säga att det
nuvarande sysselsättningsstödet erbjuder 17 500 kr. totalt för det inre stödområdet.
Enligt det moderata förslaget med 5 % sänkning av arbetskraftskostnaderna
blir det med en lönekostnad på 60 000 kr. 3 000 kr. per år, under
sju år. Om vi skall jämföra med propositionen blir det 21 000 kr. Om man
lägger ihop 21 000 och 17 000 blir det väl under hela denna tidsperiod
någonting mellan 35 000 och 40 000 kr. Om jag har fel i det fallet får väl Sten
Svensson rätta mig.

Sedan finns det en annan sak när det gäller moderaterna och matematiken.
Det generella stödet har inneburit att man måste spara 450 milj. kr. i
lokaliseringslån, och man måste också spara 150 milj. kr. i bidrag. Dessutom
måste man yrka avslag på det anslag på 35 milj. kr. till länsstyrelserna, som
jag betraktar som en mycket viktig del för att kunna åstadkomma den
självverksamhet, dvs. steget från utredning och fram till konkreta förslag,
som många länsstyrelser har efterlyst. Även i det avseendet finns en del
avigsidor med det moderata förslaget.

PÄR GRANSTEDT (c) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig först tacka för de vänliga orden om vår regionalpolitik.
Eftersom Göte Pettersson återkommer till en utvidgning av stödområdet,
måste jag kanske något kommentera detta.

Det är viktigt att inte bara titta på kartor utan att också se över de
kommuner i fråga om vilka vi har föreslagit en något förmånligare behandling
från stödsynpunkt än vad regeringen har gjort. Vi upptäcker då att det i
allmänhet är fråga om ganska små kommuner. Det är fråga om kommuner
med klart uttalade problem.

Jag tror att det är fel att inbilla sig att förbättrade regionalpolitiska
stödvillkor för Marks kommun innebären konkurrens mot Norrbotten. Vad
vi gjort genom de åtgärder vi föreslagit i södra och mellersta Sverige stärker
problemkommunernas konkurrenskraft, inte gentemot Norrbotten som i alla
fall har överlägsna stödåtgärder, utan gentemot expansiva centra i södra och
mellersta Sverige. Och det är precis det som är syftet - att åstadkomma bättre
inomregional balans i länen i södra och mellersta Sverige. De ettor och tvåor
som vi har föreslagit i Svealand och Götaland kommer inte på något sätt att
påverka sysselsättningsutvecklingen i Norrbotten. Däremot finns det anledning
att beakta de andra förslag som vi har fört fram, bl. a. det som jag tog upp
i mitt huvudanförande, nämligen fördelningen av tillväxten i den offentliga
sysselsättningen. Den är av betydelse för alla glesbygdslän som är missgynnade
på detta område, exempelvis Norrbotten.

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

STEN SVENSSON (m) kort genmäle:

Herr talman! Det finns anledning att påpeka, Göte Pettersson, att
regeringens förslag innebär att det är de kvarstående nytillkommande arbetstillfällena
som skall fä detta stöd. Det är dem det gäller. Vår konstruktion
innebär att samtliga anställda får del av sänkningen av arbetsgivaravgifterna.
Då kan man inte göra en så enkel räkneoperation som Göte Pettersson gjorde.
Resultatet blir ett annat om man strikt tillämpar de regler som föreslås i
propositionen.

GÖTE PETTERSSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Som norrbottning tycker jag att detta är väsentligt hur man
skall locka ny företagsamhet till Norrbotten. Det är naturligtvis önskvärt att
kostnaderna för den befintliga företagsamheten kan sänkas. Men här är det en
valsituation, och då är det inte svårt för mig att konstatera att vi måste ha
morötter för att locka ny företagsamhet till Norrbotten. I det syftet är
propositionens förslag betydligt bättre än det moderata förslaget.

Om det inte har någon större betydelse att man placerar in en del
kommuner och län i ettan och tvåan, varför gör man det då, Pär Granstedt?
Jag kan ta som exempel att man i Jönköping har plockat med några
kommuner i stödområdet. En av dem är Aneby. Den har ökat sitt
befolkningstal mellan 1970 och 1978 och har en arbetslöshet som ligger på
1 %. Länet har en positiv befolkningsutveckling och en industrisysselsättning
som förefaller mycket god. Avstånden i länet är små och det finns en
fungerande arbetsmarknad.

Man är alltså beredd att ge kommuner med sådana förhållanden stöd. Jag
vill därför gärna poängtera att t. ex. länsstyrelsen i Norrbotten är mycket
bekymrad över den relativa förskjutning som sker i och med att man tar in fler
i stödområdesklasserna 1 och 2. Det har nämligen stor betydelse för
företagens bedömningar av var de skall lokalisera sig.

Andre vice talmannen anmälde att Pär Granstedt anhållit att till protokollet
få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

BERNT NILSSON (s):

Herr talman! Jag skulle vilja börja med att rikta kritik mot regeringens sätt
att avlämna propositionen om regionalpolitiken.

Som ledamot av arbetsmarknadsutskottet fick jag först genom radio och
TV reda på att en proposition hade lagts fram. Några dagar efteråt dök det upp
en sammanfattning av propositionen, och drygt en vecka senare kom
propositionen. Om propositionerna först läggs fram för massmedia börjar
man undra över vilken uppgift man har som riksdagsman och ledamot av
utskottet. Detta sätt att hantera propositionsavlämnandet är inte bra, milt
sagt.

När propositionen så småningom kom var tiden så långt framskriden att
ärendet måste starkt forceras i utskottet. Enligt min uppfattning har ämnet
haft en sådan omfattning att det rimligtvis inte funnits möjligheter att seriöst

ta del av, granska och bedöma allt det material som vi fått oss förelagt i
utskottet. Vidare har detta inneburit en mycket onormal belastning på de
anställda i utskottskansliet.

Hanteringen av propositionen har också inneburit att det finns uppenbara
risker för att det blir en tjänstemannaprodukt av det hela. Jag vill påstå att det
är utomordentligt farligt och att det ytterst kan resultera i en diskussion om
demokratin i det sammanhanget. Som jag ser det är det mycket otillfredsställande.
Enligt min mening bör hanterandet av så stora propositioner som
det här är fråga om uppmärksammas och åtgärdas i det fortsatta riksdagsarbetet.
Enligt min mening bör regeringens handläggning och presentation av
propositionen också granskas.

Så till sakfrågan. Vid utskottsbehandlingen har en viss statistik presenterats,
som bl. a. omfattar befolkningsutvecklingen i kommuner och län. Vi
känner till förvärvsfrekvenserna i samma områden och har fått statistik över
arbetslösheten och antalet personer som varit föremål för arbetsmarknadspolitiska
åtgärder. Någon närmare analys av de uppgifter som lämnats har
inte gjorts. Jörn Svensson har rätt i det avseendet att den statistik som
förelagts inte har närmare analyserats. Uppgifterna har sedan i stor utsträckning
varit utslagsgivande för inplaceringen i stödområde, vilket vi nu
diskuterar. När det gäller utskottets behandling av arbetsmarknadspolitiken
tidigare i år, så fanns i betänkande nr 21 en i viss mån annan statistik - en
statistik som används på AMS-området och som är uppbyggd på ett annat
sätt.

Jag menar att detta skapar en viss begreppsförvirring som inte är bra. Som
jag ser det, är det nödvändigt att vi får till stånd en enhetlig statistik och att vi
får samma uppgifter för vår diskussion, såväl i arbetsmarknadsverket som i
departementet och riksdagen, så att vi vet vad vi talar om när vi får vissa
uppgifter. Statistiken måste användas kontinuerligt och konsekvent för att vi
skall kunna göra en meningsfull jämförelse mellan olika tidpunkter, med
andra ord för att vi skall kunna tala samma språk.

Sedan skal! jag gå in på kriterierna för inplacering i stödområdet.
Departementschefen har i propositionen 112 på ungefär en sida - s. 63 -behandlat dessa kriterier.

Han säger där för det första att sysselsättningsgraden måste ges stor tyngd,
för det andra att befolkningsutvecklingen är en annan viktig faktor och för det
tredje att behovet av en allmän förstärkning av sysselsättningen i länet blir
avgörande. I övrigt hänvisas till sysselsättningsutredningen.

Något försök att gradera dessa olika kriterier har man inte gjort. Måhända
är det svårt - det skall jag erkänna. Men man har inte ens försökt att göra en
sådan gradering i propositionen. Några motiveringar finns inte heller när det
gäller inplaceringen av kommunerna i stödområdena. Man har, som jag sade,
bara talat om de här olika kriterierna, och sedan har man räknat upp i vilken
klass de olika kommunerna skall ligga. Detta har medfört att vi fått en
utomordentligt inkonsekvent inplacering av kommunerna som jag tror blir
ohållbar i framtiden.

Jag skall återkomma något till detta, men först vill jag framhålla att som jag

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

Regionalpolitiken

ser det i varje fall är underlaget för bedömningen av inplaceringen i
stödområde alldeles för tunt och bräckligt. Det är dessutom, som jag har sagt
här förut, otillräckligt analyserat.

Det finns flera andra viktiga kriterier som borde ha varit med i bedömningen.
Jag vill peka på några.

För det första är en mycket viktig faktor industriinvesteringarnas utveckling
ett antal år tillbaka i tiden. Dessa investeringar är ju direkt avgörande för
hur sysselsättningen kommer att bli i ett område.

För det andra borde den statliga sektorns omfattning i förhållande till den
privata i de olika länen också anges och vara påverkande.

För det tredje borde åldersfördelningen bland befolkningen vara en faktor
av stor betydelse. Vi har i dag många kommuner som hamnat i ett läge med
en befolkningsutveckling som gör att man i stort sett har bara åldringar kvar,
och man har råkat i utomordentligt svåra situationer på grund av detta.

För det fjärde borde, som jag ser det, löneläge och inkomstläge och därmed
den välfärd,som arbetsmarknadsministern talade om här tidigare i dag, också
vägas in.

För det femte borde - det är en följd av vad jag nyss anförde som det fjärde
kriteriet - skattetrycket också vägas in, beroende på att ett högt skattetryck är
en följd av låga inkomster - kommuner och landsting måste kompensera sig
genom ett högre skattetryck för att kunna klara problematiken med
utgifterna.

Man kan säga: O.K. - vi har ju skatteutjämningssystemet som skall
kompensera det här. Men det gör det inte på långa vägar, och därför borde
man ta större hänsyn och väga in även dessa kriterier. Det finns fler, men jag
skall avstå från att räkna upp dem nu.

Jag anser emellertid att frånvaron av de här kriterierna i propositionen är en
allvarlig brist. Det gäller också hanteringen av propositionen. Tidsbristen i
utskottet har gjort att vi inte haft några möjligheter att komplettera med
uppgifter i dessa avseenden, i varje fall inte i någon större omfattning. Detta är
beklagligt, så mycket mer som de riktlinjer som nu dras upp för regionalpolitiken
skall gälla fram till 1984.

Det här gör enligt min mening att det blir nödvändigt att ta upp
regionalpolitiken till komplettering och granskning allaredan vid nästa
riksmöte. Inkonsekvens när det gäller inplaceringen i stödområde förekommer
i många fall, och jag har för min del den uppfattningen att skall vi undgå
att få den utbredning av stödområdet till södra Sverige som man talat om här
måste vi gå ifrån kommunområdena och gå in på länsområden i stället. Länen
får sedan så att säga fördela gracerna inom sina gränser.

Men när vi börjar jämföra kommuner - centerpartiet vill ju t. o. m. att vi
skall jämföra församlingar med varandra -är det självklart att kommunerna i
hela landet, med utgångspunkt i den statistik som visats här, kommer att
säga: Varför är vi inplacerade i det här området? Vi har ju de och de
förhållandena, som är mycket sämre än vad man har i norra delarna av landet.
Vad skall man svara på det? Jag tror som sagt att det kommer att bli ohållbart i
längden.

Gör man en jämförelse i den statistik som här föreligger, så kan man finna
att t. ex. en kommun i mellersta delen av landet har ökat med 10 96 från 1970
till 1978 och är inplacerad i stödområde 2. Men det finns också i södra Sverige
kommuner som har minskat med 10 96 men över huvud taget icke har
kommit med i något stödområde. Det är alltså en differens på 20 96. Eftersom
utskottets ordförande sitter här skulle jag vilja fråga: Hur stor tycker man i
regeringen att differensen skall vara för att en kommun i södra Sverige skall
komma med i ett stödområde? Den frågan kommer vi säkerligen att få ute i
landet så småningom.

Det har f. ö. sagts i flera motioner att det finns problem i södra Sverige, och
det är onekligen på det sättet. När vi väger kommunerna mot varandra i norra
Sverige, väger vi dem nästan på guldvåg för att få in dem i vad vi tycker är det
rätta facket. Men när man kommer ner till södra Sverige, lämnar man helt
plötsligt den metoden. Jag har som sagt uppfattningen att detta icke kommer
att hålla.

I reservationen 55, som avgivits av Gördis Hörnlund, finns en statistik som
visar hur de primära centra kommer att förhålla sig till varandra. Därav
framgår att Borås ligger sämre till än flertalet av de primära centra i norra
Sverige. Nu är Borås inte det enda fall som här kan anföras. I Kalmar län -mitt eget hemlän - och Kalmar kommun är förhållandena ungefär likartade.
Detta är konsekvenser som vi inte kan negligera i längden.

I motionen 1551 har jag pekat på problemen i sydöstra Sverige, där de
kanske är mest uttalade när det gäller södra delen av landet. Delvis har väl
önskemålen blivit tillgodosedda, men långtifrån helt. I varje fall har det ju
icke skett någon inplacering i större omfattning av kommunerna i stödområdessystemet.
Jag har emellertid funnit det meningslöst att avge en
reservation i utskottet. Däremot tror jag att en revidering kommer att bli
nödvändig ganska snart med hänsyn till uppläggningen av det system som vi
här arbetar med.

Jag tror också att det - som har sagts tidigare - blir nödvändigt med en
förstärkning av medlen för att man skall nå målet i regionalpolitiken. Därvid
kommer bl. a. införandet av etableringskontroll att bli en nödvändig åtgärd,
tror jag.

Med detta, herr talman, ber jag att få yrka bifall till de socialdemokratiska
reservationerna i betänkandet om regionalpolitiken.

PÄR GRANSTEDT (c) kort genmäle:

Herr talman! Den som lyssnar till Bernt Nilsson kan lätt få intrycket att han
inte står bakom detta betänkande. Därför kan det väl finnas skäl att nämna att
på s. 178 finns alla de personer uppräknade som står bakom betänkandet, och
dit hör också Bernt Nilsson. Man skulle kunna tro att han hade skrivit en lång
rad reservationer, men det har han alltså inte heller gjort, utan han står bakom
huvuddelen av detta betänkande.

Jag vill gärna säga att jag tycker att mycket av vad Bernt Nilsson sade här
var väldigt intressant och att många synpunkter var värdefulla. Det gäller
t. ex. kriterieproblematiken, som vi i många sammanhang har tagit upp från

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

R egionalpolitiken

centerns sida - behovet av ordentliga kriterier vid regionalpolitiska bedömningar.
Det gäller också konstaterandet att det ju faktiskt i södra och mellersta
Sverige finns många enskilda kommuner som har problem, fullt jämförbara
med problemen i kommuner i Norrland. Ja, det går naturligtvis att hitta
många exempel på kommuner i södra och mellersta Sverige som har större
problem än vissa kommuner man kan plocka fram i Norrland inom
stödområdet. Därför är det naturligtvis viktigt att man haren regionalpolitik
som är utformad på det sättet att man också kan hjälpa sådana kommuner.

Det finns en inbyggd motsättning i Bernt Nilssons anförande. Å ena sidan
klagade han över att man hade vägt kommunerna i Norrland på guldvåg men
förbigått kommunernas problem i södra och mellersta Sverige. Å andra sidan
kritiserade han centerpartiet för att vi vill ha en mer differentierad regionalpolitik,
där vi också när det gäller mycket stora kommuner med mycket
olikartade förhållanden mellan kommunernas olika delar kan tänka oss att
dela på kommunerna. Bernt Nilsson förordade ett system där man i stället
enbart skulle bedöma länen och göra en stödområdesindelning länsvis. Men
det är helt klart, Bernt Nilsson, att om man gick efter en så grov skala som
länens problem skulle de kommuner i södra och mellersta Sverige som Bernt
Nilsson ömmar för inte ha en chans, eftersom de i allmänhet ligger i län som
är totalt sett så välställda att något regional politiskt stöd knappast skulle
utgå.

Bernt Nilssons anförande tycker jag på något sätt avspeglar det dilemma
som socialdemokraterna har hamnat i i regionalpolitiken. Det är intressant att
konstatera att socialdemokraterna i detta ärende inte har någon partimotion
men en kolossal massa regionala motioner som visar att den socialdemokratiska
regionalpolitiken har fallit samman och blivit en kortlek av olika
länsönskemål om hur regionalpolitiken skall utformas. Jag tror att resten av
den här debatten kommer att understryka detta sammanbrott för den
socialdemokratiska regionalpolitiken.

ELVER JONSSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Bernt Nilsson menar att vi saknar kriterier för att göra en
riktig bedömning. Visst kan man möjligen medge att kriterierna är otillräckliga,
men Bernt Nilssons anförande ger nästan sken av att vi skulle stå på
losan grund och inte ha något att stödja oss på. Det är inte korrekt, för visst
finns det en del att utgå från. Vi har inte bara 15 års regionalpolitisk
erfarenhet, utan vi har också uppgifter och önskemål från länsstyrelser och
kommuner, sysselsättningsutredningens betänkande osv. Det har också
noterats några kriterier som redovisats i detta debattavsnitt, nämligen
behovet av nya arbetstillfällen, kommunernas geografiska läge, pendlingsmöjligheter,
allmän sysselsättningsbild, befolkningsutveckling osv. Visst
finns det möjligheter att göra en avvägning och en övergripande bedömning.
Det är det som utskottet har försökt göra, och då har Bernt Nilsson ställt sig
bakom utskottet.

Bernt Nilsson ställde frågan: Hur stor skall differentieringen vara? Jag

tycker att det finns ett hyggligt svar både i propositionen och i betänkandet.
Därför kan jag ge det som mitt och utskottets svar. I den mån Bernt Nilsson
har ett annat svar när det gäller differentieringen, som han inte har redovisat
under utskottsarbetet eller i betänkandet, skulle det vara mycket intressant
att nu få det redovisat här i kammaren.

BERNT NILSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Till Pär Granstedt vill jag säga att jag ju redan har förklarat
varför jag inte har någon reservation - jag har i det läge som vi var i
i utskottsarbetet och i övrigt funnit det meningslöst att reservera mig. Jag har
den uppfattningen att det kanske finns mer än nog av reservationer i det
föreliggande utskottsbetänkandet.

Sedan tog Pär Granstedt upp detta om kommuner och församlingar och
talade om konsekvenser. Men vad blir konsekvensen av att vi använder oss
av kommuner-eller ännu värre, församlingar-som minsta enheter? Jo, det
blir självfallet den konsekvensen, som jag redan nämnt, att kommunerna i
södra Sverige resonerar som så, att eftersom ni använder kommunerna som
minsta mätstock i detta sammanhang är det självklart att vi gör jämförelser
med kommunerna i norra Sverige. Det är helt uppenbart att man gör det.
Kommunerna i södra Sverige får det ju inte bättre därför att kommunerna i
norra Sverige får det bättre, så att säga.

Vill man slippa ifrån att hela landet blir ett enda stödområde, tror jag det är
nödvändigt att gå in på länen och väga dem mot varandra. Då får man större
områden, regioner, som man får jämföra med varandra. Och då är det
otvivelaktigt så att norra Sverige har de stora problemen, om man ser den
delen av landet i stort. Men problematiken är alltså att man går in på
kommunerna här.

Pär Granstedt sade att vi socialdemokrater hade en hel kortlek beträffande
regionalpolitiken. Men det är bara att titta i betänkandet så framgår det vem
som har kortleken - det är ju centerpartiet.

Till Elver Jonsson skulle jag vilja säga: Visst har man tagit upp en del
kriterier i propositionen. Men man har inte på något sätt försökt väga dem. De
har tagits upp på en sida, och man har sagt att de skall tillmätas viss betydelse
och att det andra skall tillmätas ganska stor betydelse. Men man motiverar
inte varför man lagt de olika kommunerna i dessa olika fack, så att säga. Och
det är detta jag upplever som en brist.

Det är klart att jag kunde haft en reservation om detta. Men vad hade den
nyttat till? Jag vill påstå att jag i utskottet varit kritisk mot detta hela tiden -det har väl inte undgått vare sig Elver Jonsson eller Pär Granstedt.

PÄR GRANSTEDT (c) kort genmäle:

Herr talman! Först vad gäller att reservera sig: Det blir litet förvirrande när
Bernt Nilssons namn finns under betänkandet och han sedan ställer sig upp i
talarstolen och i stort sett underkänner förutsättningarna för hela betänkandet.
Det är väl ändå viktigt att man, om man skriver under någonting, i någon
mån står för det man skrivit under. Annars blir liksom hela det sätt som vi

Nr 170

Torsdagen den
7 juni 1979

R egionalpolitiken

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

R cgionalpolitiken

bedriver riksdagsarbetet på ganska meningslöst.

Jag vill för min del deklarera att allt som står i de reservationer som jag
skrivit under, det står jag för. Och jag är beredd att stå för det som står i
betänkandet i den mån jag inte har reserverat mig. Sedan kan det i och för sig
finnas detaljer som man har invändningar emot. Men att som Bernt Nilsson i
stort sett kasta hela betänkandet i papperskorgen fast hans eget namn står på
det, det är ägnat att skapa stor osäkerhet om vad en namnteckning är värd i
riksdagssammanhang.

Bernt Nilsson säger att om man i huvudsak ser på kommuner vid
bedömningen så leder det till att kommuner i södra och mellersta Sverige med
problem jämförbara med dem man har i Norrland kommer att begära stöd. Ja
visst, det är klart att de gör det. Och jag vill fråga: Skall de då inte få stöd? Om
en kommun i södra eller mellersta Sverige har uttalade, långsiktiga sysselsättningsproblem,
negativ befolkningsutveckling och kanske betydande
glesbygdsproblem - och sådana kommuner finns, som Bernt Nilsson känner
till väl - skall vi då inte ha möjlighet att gå in med regionalpolitiska
stödåtgärder för att hjälpa upp den kommunens situation? Det är i alla fall
min uppfattning att vi skall ha den möjligheten.

Jag vill dessutom säga att beträffande stora kommuner, med stor
geografisk utbredning och stora skillnader i levnads- och sysselsättningsvillkor
mellan centralorten och avlägsna delar, där skall vi också kunna gå in med
regionalpolitiska stödåtgärder i de avlägsna delarna med klart uttalade
sysselsättnings-, befolknings- och glesbygdsproblem.

Vi har alltså den grundsynen att vi måste kunna sätta in detta stöd också för
kommuner i södra och mellersta Sverige. Och vi har följt upp den
uppfattningen genom de reservationer som vi fogat till betänkandet.

Bernt Nilsson säger sedan att det är vi som har kortleken beträffande
regionalpolitiken. Låt mig bara konstatera att socialdemokraterna inte har
någon partimotion om regionalpolitiken. Däremot har man en hel bunt
länsmotioner, bakom vilka den ena ledande socialdemokraten efter den
andra har ställt sig först. Jag vet inte om man avser att yrka bifall till dessa
länsmotioner eller släpper dem - om de bara är tomma slag i luften. Det är
bara att konstatera att socialdemokratin numera länsvis inte för samma
regionalpolitik. Det är vad jag menar med kortlek. Att vi har ett stort antal
reservationer beror på att det är så det som bekant går till i ett utskott. Vi får
inte skriva ett eget betänkande.

ELVER JONSSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Bernt Nilsson säger att det för hans del var meningslöst att
reservera sig i utskottet. Det kan ha berott på att han under utskottsbehandlingen
saknade argument för en reservation. Tyvärr har man samma intryck
även efter hans anförande här.

Vi har tagit hänsyn till faktorer och argument som det, vilket jag sade
tidigare, inte går att fånga in i hårddata. Jag har också redovisat de
avvägningar och övergripande bedömningar som vi har gjort utifrån
propositionens kriterier. Bernt Nilsson har ju ingen annan mening än

utskottets. Därför framstår hans inlägg på denna punkt som mycket
märkligt.

BERNT NILSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Pär Granstedt tycker det är märkligt att jag har undertecknat
ett utskottsbetänkande i stället för att reservera mig då jag framför kritiska
synpunkter mot innehållet. Men det är i och för sig inte så märkligt, eftersom
jag redan under behandlingen i utskottet av dessa frågor var kritisk. På grund
av utskottets sammansättning och de synpunkter som framfördes där fann
jag det emellertid meningslöst att reservera mig.

Pär Granstedt undrar om vi inte skall stödja de kommuner i södra Sverige
som har det så illa ställt. Enligt propositionen finns det möjligheter till
punktinsatser i de kommuner där det ter sig nödvändigt. Jag anser att det är
fel att bygga upp systemet på det sätt som är föreslaget. I stället bör vi, som jag
har sagt tidigare, ge stöd åt hela län och överlåta till dem att fördela medlen.

Pär Granstedt konstaterar också att vi inte har någon partimotion i de
regionalpolitiska frågorna. Nej, det har vi inte, men vi har gång på gång talat
om att vi går in för att fullfölja den hittills förda socialdemokratiska
regionalpolitiken. Därför har vi inte ansett att det funnits behov av någon
partimotion. Den proposition som är framlagd innebär ett fullföljande av den
socialdemokratiska politiken, även om vi på vissa punkter har invändningar
mot propositionens innehåll.

Elver Jonsson har fortfarande inte talat om vilka kriterier av dem som tas
upp i propositionen som är viktigast och vilka bedömningar som gäller.
Därför kvarstår min fråga i det avseendet. Jag vill också fråga honom var
gränsen i fråga om skillnader mellan kommuner i södra och norra Sverige
skall gå för att de förra skall få regionalpolitisk! stöd. Jag har påvisat exempel
på skillnader uppemot 20 % i befolkningsutveckling under 7-8 år. Likväl har
inte kommunerna i södra Sverige kommit i fråga för stöd. De frågorna har
Elver Jonsson ännu inte besvarat.

Andre vice talmannen anmälde att Pär Granstedt anhållit att till protokollet
få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

BÖRJE HÖRNLUND (c):

Herr talman! Regionalpolitik är fördelningspolitik. Den omfattar i princip
alla politiska områden. När vi säger att regionalpolitikens mål är att ge
människor i alla delar av landet tillgång till arbete, service och god miljö, är
detta målsättningar som inte kan nås med udda och enstaka samhällsinsatser.
Den målsättning som vi har ställt upp för regionalpolitiken måste vi ha
framför oss vid beslut i alla frågor på olika beslutsnivåer i samhället. Vi kan
således inte tala om regionalpolitiken bara en viss dag - exempelvis i dag -utan regionalpolitiken måste finnas med i bilden, när vi beslutar om sådant
som skola, sociala förmåner, skatter, sjukvård, kommunikationer, energiförsörjning
och i övrigt olika slag av offentliga verksamheter.

Dagens beslut - på olika beslutsnivåer - formar framtidens Sverige.

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

Regionalpolitiken

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

Regionalpolitiken

Regionalpolitiken i sig själv kan alltså inte åstadkomma några underverk.
Men låter vi de regionalpolitiska målen vara vägledande för oss under den
fortlöpande beslutsprocessen i olika församlingar, kan vi ganska snabbt
åstadkomma förändringar som leder till ett jämnare och mera differentierat
utbud av arbetstillfällen, till ett mera rättvist utbud av olika slag av
samhällsservice och till en bättre miljö för alla människor. Regionalpolitiken
skall inte vara konjunkturberoende i den meningen att en hög tillväxttakt är
en förutsättning.

De speciella resurser som vi ställer till regionalpolitikens förfogande i mera
inskränkt bemärkelse måste självfallet sättas in i de landsdelar och kommuner
som har minst utbud av arbetstillfällen, som har den sämsta och mest
hotade samhällsservicen osv. Regionalpolitik är alltså i mera teknisk
bemärkelse en fråga om att göra riktiga prioriteringar. Om vi ger samma stöd
till bra orter som till dåliga orter, skall vi naturligtvis inte räkna med att få
någon bättre regional eller inomregional balans.

Regionalpolitiken kan bedrivas i såväl decentraliserade som centraliserade
former. Vår hittillsvarande regionalpolitik har haft drag av såväl centralism
som decentralism. De centralistiska inslagen har dominerat, särskilt inom
länen och på storkomrnunnivå. Vi måste nu få en regionalpolitik som är klart
decentralistisk.

Under några årtionden har centern krävt kraftfulla insatser för att hejda
utvecklingen mot ett samhälle där makt, boende, näringsliv och offentlig
verksamhet koncentrerats steg för steg. Det borde i dag egentligen inte finnas
mer än en mening om den av socialdemokraterna under en 20-årsperiod förda
koncentrationspolitiken: den har varit en helt felaktig politik. Vi ser i dag
verkningarna både i glesbygd och i stortätort. De bygder som varit utsatta för
flyttningspolitiken har sin samhällsservice hotad. De har en mycket hög
andel av befolkningen i pensionärsåldrarna. De har genom att de unga
tvingats att flytta ett sjunkande barnantal osv.

Men koncentrationspolitiken har ej heller varit lyckad för de orter som fått
ta emot flyttningsströmmarna. Där har den sociala utslagningen ökat i snabb
takt. Miljön har försämrats genom att grönområden bebyggts. Gator och
trafikleder har blivit för trånga, bostadsområdena för snabbt hoprafsade osv.
Det är egentligen förvånansvärt att det har varit så svårt att förstå att en för
gles glesbygd och en för tät tätort ingendera är det idealsamhälle som
människan vill ha.

Hösten 1976 uttalade riksdagen för första gången att regionalpolitiken
skulle få en mera decentralistisk inriktning, att bebyggelsen i glesbygden och i
mindre orter skulle underlättas och att strävan skulle vara att i orter med
negativ utveckling vidta åtgärder så att en bättre inomregional balans
skapades. Enligt vår mening är en decentralistiskt inriktad politik helt
nödvändig för framtiden. En sådan politik behövs såväl av sociala skäl som
om man tar samhällsekonomin såsom utgångspunkt. Eller om man ser det i
ett vidare perspektiv, nämligen hänsynen till miljön, de långsiktiga kraven på
resurshushållning osv.

Tyvärr måste jag emellertid konstatera att regeringens proposition -

regeringens praktiska handlande - och den förening av socialdemokraterna,
folkpartiet och delvis moderaterna som har skett i arbetsmarknadsutskottet
inte uppvisar den anda som centern, folkpartiet och moderaterna enades om
hösten 1976.

Om man ser på utvecklingen under 1970-talet, finner man att industrin
hela tiden har minskat antalet anställda.

Hela sysselsättningsökningen och mera därtill har kommit inom offentlig
verksamhet. Den regionalpolitiska debatten och det regionalpolitiska agerandet
har emellertid till minst 95 % inriktats på den krympande industrisektorn.

Sysselsättningsutredningen m. fl. bedömer det som en hög målsättning att
behålla det antal jobb i industrin som vi har i dag till 1985. Däremot räknar
såväl långtidsutredningen som sysselsättningsutredningen med att på grund
av äldreutvecklingen, deltidsutvecklingen, barntillsynsutbyggnaden m. m.
skall det bli en kraftig ökning av antalet anställda i offentlig verksamhet,
framför allt i kommuner och landsting.

Allt det här är prognoser, och såväl på kort som på lång sikt måste de sättas
in i sitt ekonomiska och sysselsättningspolitiska sammanhang. Men de säger
en sak, och det är att den offentliga sektorn på ett kraftfullt sätt måste in i
regionalpolitiken.

Det är sorgligt att notera att socialdemokraterna, folkpartiet och moderaterna
inte är beredda att se till att en decentralisering sker av de centrala
verkens verksamhet. Att flytta 10 000 arbetsuppgifter närmare folket, det folk
som verken har att betjäna, flytta dem ut till länen under en femårsperiod är
en fullt rimlig målsättning. Folk behöver av den anledningen inte flytta, utan
det som sker är att beslutsnivån flyttas ut. Därmed vidtas också en ordentlig
antibyråkratisk åtgärd, något som såväl folkpartiet som moderaterna kraftigt
intresserade sig för i 1976 års valrörelse.

Denna typ av decentralisering ut till länen har också i remissarbetet kraftigt
backats upp av alla utom av vissa centrala verk.

Lika viktigt är emellertid att samma process startas på länsplanet. I dag är i
flertalet län allt vad som har med länsförvaltning att göra koncentrerat till en
av länets kommuner, ett s. k. primärcentrum. En ordentlig genomgång av
länsförvaltningarna är befogad såväl av effektivitetsskäl som av regionalpolitiska
skäl.

Tyvärr är det aktstycke som folkpartiet, moderaterna och socialdemokraterna
nu i huvudsak har enats om nästan helt i avsaknad av en viljeinriktning
i detta hänseende, och när man har följt folkpartiregeringens faktiska
handlande när det gäller offentlig förvaltning och decentralisering blir man
inte heller gladare. Det verkar som om socialdemokraterna, folkpartiet och
moderaterna är fast förankrade i 1972 års beslut om primärcentra, när landet i
stället behöver en regionalpolitik som är en ”tvärtom-ortsklassificering”.

I sysselsättningsutredningens regionalpolitiska betänkande framfördes
också att länsstyrelserna skulle få lägga in ett uppskovsveto även mot
affärsverkens centraliseringsplaner. Tyvärr innehöll inte regeringspropositionen
något förslag i den riktningen. Detta är att beklaga. Det finns goda

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

Regionalpolitiken

12 Riksdagens protokoll 1978/79:170-171

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

Regionalpolitiken

exempel på affärsverk som forsöker decentralisera, t. ex. televerket. Men det
finns också exempel på motsatsen. I mitt eget hemlän arbetar exempelvis
statens järnvägar på att flytta folk från Vännäs till Umeå, trots att alla
anställda, ja alla bedömare utom någon central stab i Stockholm tycker att det
är helt vansinnigt.

Så kommer jag till det som skrämmer mig mest i det regionalpolitiska
arbetet. Socialdemokraterna förde under 1960-talets flyttningsarbete i de
norrländska länen den debatten att det var storföretagen och kapitalismen
som var bovarna. Jag älskar inte storföretagens agerande och bristande
ansvarstagande i dessa frågor, men samtidigt måste man tyvärr konstatera att
det är mycket medvetna och ibland omedvetna politiska beslut som är
orsaken till att en mängd kommuner under en 20-års period har förlorat upp
till 30 % av sin folkmängd.

Det sätt på vilket propositionen och riksdagsmajoritetens förslag till beslut
har utformats talar om för mig att det blir en fortsatt koncentration till ett
antal kommuner.

Jag vill också ta upp utskottsmajoritetens förslag om att de mycket ytvida
sammanslagna Norrlandskommunerna skall ha en enhetlig stödområdesbeteckning.
Om kommundelarna alltjämt hade varit självständiga kommuner
och blivit bedömda därefter, skulle de ha fått en stödområdesbeteckning som
säkert legat ett par klasser över den beteckning som dagens kommuncentra
fått, eftersom de har blivit bedömda efter sitt eget sysselsättningsläge.

Man måste verkligen fråga sig i de här kommundelarna, som tidigare var
fria kommuner, om det inte hade räckt med den av socialdemokratin
framdrivna tvångsvisa sammanslagningen utan att de också skulle straffas i
regionalpolitisk! hänseende för att de blev ihopslagna med en annan
kommun.

Jag vill med detta som bakgrund också kort kommentera centerns förslag
för de sämst ställda kommunerna.

När det gäller glesbygdsstödet har socialdemokraterna, moderaterna och
folkpartiet gått ifrån sysselsättningsutredningens förslag om att IKS-stödet
skulle vara 90 %. Det är synd, för detta stöd skulle komma den verkliga
glesbygden till del. När det gäller den andra viktiga biten i glesbygdsstödet,
nämligen kombinationssysselsättningsmöjligheterna, så blev alla överraskade
över vilket mottagande Anders Dahlgrens förslag om kombination
sysselsättning-jordbruk ihop med annan verksamhet fick när det trädde i
kraft den 1 juli 1978. Pengarna räcker inte alls till. Det är en väldigt lång kö.
Nu harsysselsättningsutredningen föreslagit att de här kombinationerna icke
bara behöver höra ihop med jordbruk, utan det kan vara vilka kombinationsmöjligheter
som helst. Bakom detta förslag ställer sig tydligen riksdagen i dag.
Då är 74 milj. kr. alldeles för litet pengar. Det kommer att behövas 200 milj.
kr. om riksdagsbeslutet skall få fullt genomslag. Jag menar för min del att
detta är ett billigt sätt att bedriva regionalpolitik på, det blir motsvarande
minskningar på AMS konto.

Jag vill också beröra investeringsfonderna. De som har jobbat med
regionalpolitiska frågor under årens lopp vet att under 1960-talet fick

Norrland ett antal företag just genom att investeringsfonderna användes. Här
har nu en på denna punkt närmast enhällig sysselsättningsutredning
föreslagit att i de sämst ställda kommuntyperna - kommuntyp 6 - skall man
få blanda investeringsfondsmedel och regionalpolitisk! stöd. Efter särskilt
beslut skall man också få göra det i såväl stödområde 4 som stödområde 5. Det
är inget tvivel om att detta skulle bli ett mycket effektivt medel, och dessa
kommuner behöver effektiva medel om vi skall lyckas bryta den negativa
utvecklingen.

Vidare skall jag beröra det förslag som centern har om energi. I går hade vi
en debatt i denna kammare om oljebrist. När det gäller beslutsfattandet om de
alternativa energikällorna vill jag konstatera att det är mycket svårt att få fram
beslut. Fick vi bygga in detta med inhemska bränslen i regionalpolitiken är jag
för min del övertygad om att det bara skulle gå ett par tre år innan vi i stort sett
hade ersatt oljan i Norrlands inland. Man skulle bilda kooperativa företag i
byarna. Man skulle bilda kommunala eller privata företag i kommuncentra.
Sammantaget skulle det bli många nya arbetstillfällen, och man skulle för
landets räkning spara mycket dyrbar olja.

Förslaget om generellt sysselsättningsstöd i områdena 4 och 5, liksom
förslaget att offertprincipen skall förbehållas områdena 5 och 6 är två delar av
vår plan för att bryta den negativa inlandsutvecklingen.

Avslutningsvis vill jag säga att centerreservationerna i utskottsbetänkande
innehåller en rad förslag som sammantagna ger inlandskommunerna i
skogslänen ett flerdubbelt så starkt stöd som det utskottsmajoriteten föreslår.
Detta kraftfulla stöd kommer att behövas om utvecklingen skall vändas i de
40-tal kommuner som tagit de största smällarna av den förda flyttningspolitiken.
Läget är nu sådant att samhället har fem år, maximalt tio år, på sig att
vända utvecklingen. Genom den åldersfördelning som vi i dag har i dessa
bygder behövs det en så kraftfull politik att en återflyttning kan ske.

Centern lägger fram sitt förslag också av den anledningen att vi är
övertygade om att detta förslag är det bästa också från samhällsekonomisk
synpunkt, men framför allt är det självklart för hela centerrörelsen att även
inlandskommunerna har rätt till en positiv utveckling.

På förslag av andre vice talmannen beslöts att kammarens förhandlingar
skulle fortsättas kl. 19.30.

§ 15 Anmäldes och bordlädes
Finansutskottets betänkande

1978/79:46 angående uppskov med behandlingen av vissa ärenden
Skatteutskottets betänkande

1978/79:60 angående uppskov med behandlingen av vissa ärenden till

riksmötet 1979/80

Nr 170

Torsdagen den

7 juni 1979

Regionalpolitiken

Näringsutskottets betänkanden

1978/79:49 med anledning av propositionen 1978/79:190 med förslag til!

179

Nr 170

Torsdagen den
7 juni 1979

ändrade kapitaltäckningsregler för bankinstituten jämte motion
1978/79:50 med anledning av propositionen 1978/79:9 med förslag till
fondkommissionslag, m. m.

1978/79:51 med anledning av propositionen 1978/79:201 om ändrade regler
för exportkreditgaranti, m. m. jämte motion
1978/79:52 med anledning av propositionen 1978/79:192 om finansiellt stöd
till Luxor Industri AB jämte motioner
1978/79:53 med anledning av propositionen 1978/79:100 i vad avser anslag
till Datasaab AB och propositionen 1978/79:189 om medelstillskott till
Datasaab AB jämte motioner
1978/79:54 med anledning av propositionen 1978/79:125 med förslag om
tilläggsbudget III till statsbudgeten för budgetåret 1978/79 i vad avser
anslag inom budget-, handels- och industridepartementens verksamhetsområden
jämte motioner
1978/79:56 med anledning av motion om Ceaverkens framtida verksamhet 1978/79:58

med anledning av propositionen 1978/79:211 om stöd till
beställare av fartyg m. m. jämte motioner
1978/79:61 med anledning av propositionerna 1978/79:100 och 1978/79:150 i
vissa delar samt propositionen 1978/79:207 om förvärv av aktier i Södra
Skogsägarna AB och Norrlands Skogsägares Cellulosa AB jämte motioner §

16 Kammaren åtskildes kl. 18.00.

In fidem

SUNE K. JOHANSSON

/Solveig Gemen

180

Förteckning över talare

(Siffrorna avser sida i protokollen)

1978/79

170-171

Torsdagen den 7 juni kl. 09.00

Talmannen 9

Bondestam, Anitha, kommunikationsminister 19, 21, 22, 23, 24, 25, 26,

27

Eriksson, Olle (c) 24

Fagerlund, Bengt (s) 13, 14, 113, 118, 119, 123, 128, 129, 138

Fransson, Arne (c) 119, 123, 128, 138, 143

Friggebo, Birgit, bostadsminister 6, 8, 9, 10, 12

Gahrton, Per (fp) 20, 22, 23

Granstedt, Pär (c) 148, 154, 155, 166, 167, 171, 173

Huss, Erik, industriminister 12, 14, 15, 17, 18

Håkansson. Per Olof (s) 7, 9, 10

Hörnlund, Börje (c) 15, 175

Hörnlund, Gördis (s) 145, 153, 155

Jonsson, Elver (fp) 101, 110, 112, 172, 174

Knutson, Göthe (m) 3, 4, 5

Komstedt, Wiggo (m) 16, 17

Marklund, Eivor (vpk) 18, 158. 162, 163

Mundebo, Ingemar, budget- och ekonomiminister 3, 4, 5

Nilsson. Bernt (s) 168, 173, 175

Nilsson, Birger (s) 72,82,83,91,93, 108

Nilsson, Jan-Ivan (c) 77, 83, 84, 91, 93, 108, lil, 117, 118, 137, 142

Nordin, Sven-Erik (c) 11, 12

Olsson, Johan (c) 26, 27

Petersson, Per(m) 156, 162

Pettersson, Göte (fp) 163, 166, 168

Svensson, Jörn (vpk) 95, 107, 112, 136, 141

Svensson, Sten (m) 84, 92, 94, 109, lil, 139, 144, 152, 155, 166, 168

Wennerfors, Alf (m) 123, 129, 130

Wirtén, Rolf. arbetsmarknadsminister 130, 139, 143

Torsdagen den 7 juni kl. 19.30

Andersson, Georg (s) 244, 245

Berglund, Frida (s) 192, 196, 197

Boo, Karl (c) 210

Dahlberg. Rolf (m) 209

De Geer, Lars, försvarsminister 239, 241

Enlund, Eric, jordbruksminister 233, 235

Flodström, Karin (s) 227

Granstedt, Pär (c) 195, 196

Green, Åke (s) 209

Gustafsson, Torsten (c) 199

Hörnlund, Börje (c) 182, 184, 233 247

1978/79

170-171

Johansson, Erik, i Simrishamn (s) 198
Johansson, Sune (s) 214, 220, 221
Jonasson, Bertil (c) 212, 219, 220
Jonsson, Elver (fp) 181, 183
Jonäng, Gunnel (c) 203
Knutson, Göthe (m) 222
Lindahl, Hedda, statsråd 236
Lindström, Ralf (s) 240, 241
Littmarck, Blenda (m) 237
Lundgren, Bo (m) 242, 243
Lundkvist, Svante (s) 230
Lövenborg, Alf(apk) 187
Marcusson, Erik (s) 225
Måbrink, Bertil (vpk) 205
Nygren, Arne (s) 184

Romanus, Gabriel, socialminister 241. 243, 244, 245, 246

Rydén, Rune (m) 234, 235

Stålberg, Marianne (s) 200

Svensson, Sten (m) 181, 182

Tillander, Ulla (c) 238

Wennerfors, Alf (m) 219, 221

Westberg, Olle, i Hofors (s) 207

Wikström, Jan-Erik, utbildningsminister 232

Winther, Eva, statsråd 238

GOTAB 62511 Slockholm 1979