Riksdagens protokoll 1978/79:16 Onsdagen den 18 oktober

ProtokollRiksdagens protokoll 1978/79:16

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1978/79:16

Onsdagen den 18 oktober

Kl. 19.30

Förhandlingarna leddes lill en början av förste vice talmannen.

§ 1 Internationellt utvecklingssamarbete m. m. (forts.)

158

Forisalies överläggningen om utrikesutskoilets betänkande 1978/79:1.

LISA MATTSON (s):

Herr lalman! Politiskt sett är det i dag en massmedial dag. Jag kommer upp på lalariisian vid en tidpunkt då televisionen börjar sina sändningar om den nya regeringens sammansättning. Det är ändå min uppgift - och jag tar mycket gärna på mig den -att inför en handfull av kammarens ledamöier och lill kammarens protokoll yrka bifall lill reservalionen 5 vid avsniltel 8 i utrikesuiskoiieis aktuella betänkande.

I denna reservaiion säger socialdemokraterna all man inte bara skall ge slöd lill de befrielserörelser som FN:s säkerhetsråd eller FN:s generalförsamling med svensk anslutning uttalat sig för. Vi menar också atl man skall vara oförhindrad atl lämna direkt humanitärt stöd lill en befrielserörelse även i andra fall som framstår som angelägna frän svensk synpunkt. Socialdemokraterna i utskottet anför som exempel hjälpen till den sydvielnamesiska befrielsefronten. Jag vill här ge ytterligare några synpunkter utöver dem som framkommit av utskottets och reservanternas skrivning kring frågan orn varför del är motiverat med så många möjligheter som det kan ges att lämna slöd lill befrielserörelser.

Jag vill särskilt lägga vikt vid kvinnornas och kvinnoorganisationernas intressen i den här frågan. Jag anser att jag för den historiska skrivningen bör slå fast del som vi många gånger hört från Sonja Fredgardh och andra inom det borgerliga blocket, där man talar om FN:s kvinnoårtionde, om kvinnodekaden, där man kräver all jämställdhet skall integreras som eu delmål i värt biståndsarbete. Det är inle något som har kommii väldigt plötsligt. Del har inle kommii med FN:s extra session om kvinnoårel. Del har inle kommii med anledning av den kvinnodekad som etablerats. Det är en historisk del, skulle jag vilja påslå, i inriktningen av del svenska biståndsarbetet.

Redan 1963 lade dåvarande biståndsministern Ulla Lindström fram förslag som riktades direkt till kvinnorörelserna och som direkt syftade lill jämställdhet för kvinnorna i Afrika. Redan i början av 1960-ialei fick UNICEF-kommitlén och de svenska representanterna vid UNESCO:s generalförsamling i Paris direkta uppdrag all inom organisationerna verka för atl man inte bara såg kvinnorna i deras egenskap av mödrar och sammanhållande inom familjen utan som enskilda individer med utvecklingsmöjlig-

heter och med möjligheter all forma sin nations framlida öde. Del är mycket möjligl all vi i della tidiga skede - vi var en av de första nationerna i världen som ägnade vår uppmärksamhel ål delta - inle riktigt visste vilka metoder vi skulle välja. En del av seminarierna för kvinnliga lärare, bl. a. sekretariatskolor och flickskolor, fick kanske en delvis ensarlad inriktning. Men å andra sidan har snart 15 år gäu sedan dess. Vi har lärt oss mera, diskuterat mera och framför allt fått en dialog mellan oss och kvinnorna själva i u-länderna. Vi kan direkt ta del av deras synpunkter och önskemål. Jag vet att man gördel inom SIDA,jag vet alt man inom UD:s u-avdelning ingående har studerat Kvinna i u-land. Del framgår av en PM, som kom i augusti i är. Framförallt vet jag del genom min egen organisation, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, somjag vill påslå av alla kvinnoorganisationer har de bästa och mest intima kontakterna med u-väridens kvinnor - i Afrika, Asien och Latinamerika. Vi är själva mycket medvetna om en del oavsedda effekter av den hjälp som har givits. Jag vill speciellt nämna vad ILO helt nyligen har fäst uppmärksamheten pä, nämligen atl de bidrag som Sverige och alla andra i-nationer har givit som hjälp på jordbmkets område har bidragit till atl man i länder i Afrika, där man tidigare hade goU om födoämnen, i dag har en uppenbar brist. I länder som Liberia, Senegal, Malawi,Övre Volia och Elfenbenskusten har man nämligen gjort upp myckel långsikliga program, där man har byggt på värt tekniska kunnande. Lantbrukets utveckling har därför långt ifrån underiätlal den enorma bördan; effekten har blivit den motsatta. Den forskning som bedrivs vid universitetet i EaslAnglia i England visar att kvinnornas arbelsbörda, liksom deras status, i myckel stor utsträckning har ökats, medan möjlighelerna lill verkliga arbetsinsatser har minskat.

Mekaniseringen,som endast avser uppgifter som utförs av män-det gäller t. ex. markröjning och plöjning -, ökar de arealer som måste bearbetas av kvinnorna. Röjning blir också myckel svår när gödningsmedel och teknisk jordröjning introduceras. De nya metoderna ställer ofta högre krav på kvinnorna - plöjning för att undvika irrigation medför t. ex. alt hackbearbel-ning och ogräsbekämpning blir nästan omöjliga för kvinnorna. De orkar helt enkelt inte med de nya uppgifterna. Den mycket inlressanta promemorian från u-avdelningen på utrikesdepartementet behandlar jusl denna fråga. Del redogörs där för hur utvecklingen frän del traditionella jordbrukssamhället lill ett samhälle med ökad penninghushållning och individuell äganderätt pä många sätt radikalt har förändrat kvinnornas siluation - och det har inle skett i rätt riktning. Mannen har frigjorts från beroendet av klanen, medan kvinnan i rättslig mening har förblivit omyndig. Traditionella synsätt och männens inställning-del är ändå de som planerar utvecklings- och prioriieringsobjekt i u-länderna - har förblivit oförändrade.

Jag menar, herr lalman, all vi måsle ägna detta stor uppmärksamhel. Men jag vill också peka på alt man jusl inom befrielserörelserna har mött en hell annan situation. Min organisation har, som jag sagt, kontakt med de flesta kvinnoorganisationer och med så gott som alla sädana som finns inom befrielserörelserna rum om i väriden. Vi har mött dem och vi har fört dialoger

Nr 16

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

159

Nr 16

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

160

med dem. Det har lett lill alt vi lill vår stora glädje och under stor ansvarskänsla nu har kunnat inleda ett utvecklingsprojekt i Mozambique för OMM, FRELIMO:s kvinnoorganisation.

Vi har enligt riksdagens beslut om prioritering av kvinno- och ungdomsorganisationers insatser för organisationer i u-länder för något år sedan fått SIDA-pengar - hela 3,2 milj. kr. - för alfabeliseringskampanjer, för atl lära ledarna engelska vid sidan om portugisiskan, för att starta sömnadskollektiv och föratt över huvud laget förändra kvinnornas situation i landet-och det är också detta jag framför alll vill beröra här.

När man, som de socialdemokratiska reservanierna gör, nämner stödet till befrielserörelsen i Sydvietnam får man inle glömma bort atl detta stöd i mycket stor utsträckning gick också lill kvinnorna. Det var de som såg till att produktionen hölls i gäng och att det röjdes upp efter bombningarna. De sköt ned bombplan från sina bevakningspunkier vid fabriker och i bostadsområden, de tog hand om de sjuka och de gamla. Och inte minst gav de barnen en trygghet i en orolig värid. De svarade för transporter av material till fronten, de fanns ute på risfällen och skötte dessa eller lagade de bombade vallarna för att inte floden skulle översvämma jordarna eller fördämningarna skulle brista, när männen befann sig vid fronten. De såg till all männen fick mal. Men det viktigaste var, all man gav alla en trygghet och ingav förhoppningen om fred.

Freden har också kommii liksom den gjort i Mlozambique, i Guinea Bissau och i Angola, och vi vet alt i Zimbabwe, i Namibia och i Sydafrika pågår kampen för självständighet.

Vi vet alt kvinnorna är involverade i della. Vi vet att man också i länder som Guinea Bissau lidigare när man befann sig på kampstadiet och när man plötsligt gick över lill alt själv ta ansvaret för landet många gånger ansåg alt man klarade sig utan kvinnoorganisationer. I Guinea Bissau har man nu för några månader sedan insett atl det är nödvändigt att ha sådana. Jag vill också hävda atl det, inle minst ur jämlikhels- och jämställdhetssynpunkl, är nödvändigt atl fortsätta del svenska stödet till de kvinnoorganisationer som finns inom de många befrielserörelser som är i kamp eller som redan har börjat la över ansvaret.

Det är nämligen inte så, som det ofta sägs, atl jämställdheten är garanterad genom atl den långa raden av kvinnor inom alla grupper i en nation dras med i befrielsearbetel. Man arbetar pä jämställda villkor under den hårda press som råder under belägring, krigstillstånd och kamp, men man återgår när fredligare förhållanden har kommii lill en situation, där gamla traditioner och synsätt bland männen och bland kvinnorna återkommer. Cubas kvinnor har vittnat om delta. Mozambiques kvinnor, som vi har ytterst nära förbindelser med, har viiinal om detta.

Mozambiques kvinnor hade förtryckts under århundraden. Kvinnorna var männens arbetskraft och hade ingen talan. Underden portugisiska kolonialismen ökade förtrycket ytterligare. Männen tvingades till arbete på plantager och i gmvor långt från hemmet - kvinnorna lämnades ensamma med hela ansvaret för familjen.

När kvinnorna deltog i FRELIMO:s kamp var liksom i Vietnam matförsörjningen och en hel del av underrätielseuppgifierna kvinnornas. Man organiserade särskilda kvinnobrigader, både i den civila och i den militära kampen, och när de befriade områdena så småningom upprättades var det lill stor del kvinnorna som hade hand om utbildningsprogrammet.

Representanter för OMM, kvinnoorganisationen i Mozambique, har försäkrat oss all man i landet har en progressiv syn på kvinnans frigörelse, men de gamla traditionernas makt är stor, så stor att det kan befaras att om man inle vidtar verkligt omfatlande åtgärder så kommer allt att återgå till det gamla, precis som tendensen har varil inom andra nationer, när fredliga förhållanden plötsligt upprättats. Befrielsekampen blir en parentes - man återgår eller vill återgå till förhållanden som rått under århundraden.

Därför vill jag betona alt ett stöd till befrielserörelser är nödvändigt, även till sådana som vi eftersvensk bedömning kan finna lämpliga utan uttalanden från FN:s säkerhetsråd och FN:s generalförsamling. Sedvänjor, religiösa föreställningar och gamla patriarkaliska inställningar är svåra all göra sig fri från. Vi har märkt del under decenniernas lopp här hemma, man märker det ännu mer i utvecklingsländerna.

Erfarenheterna från Kina, Vietnam och Cuba visar också all deltagandet i revolutionen och det feodala och kapilalistiska samhällets störtande visserligen ger förutsättningar för jämlikheten men inle medför garantier för ell samhälle med rättvisa åt kvinnorna. Därför vill jag från denna talarstol synnerligen bestämt hävda att ett stöd åt befrielserörelserna och ett stöd åt befrielserörelsernas kvinnoorganisationer är elt sätt alt hjälpa till så att jämställdhet kommer till stånd och blir bestående.

Del räcker inle med alt erövra jämställdheten. Det gäller, herr lalman, att få den garanterad för nuvarande och kommande kvinnogeneraiioner.

Nr 16

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

ÅKE GUSTAVSSON (s):

Herr talman! I samband med all bislåndspoliliska utredningen presenterade sitt huvudbetänkande fick jag anledning atl speciellt uppmärksamma den verksamhet som Väridsbanken och IDA bedriver och då självklart också uppmärksamma Sveriges relation till Världsbanksgruppen. När man titlar på detta måsle man naturiigtvis både titta på vilken andel av biståndet som bör vara multilateralt och inom ramen för det multilaterala biståndet diskutera omfattningen av insatserna lill Väridsbanksgruppen.

Del har i olika sammanhang, både här hemma i Sverige och i internationella fora, framförts stark och växande kritik mol Väridsbanksgruppens verksamhet. Kritiken har bl. a. handlat om följande:

För det första är principerna för projektbedömning myckel snäva och i stort enbart inriktade pä den rent ekonomiska avkastningen, vilket göratt socialt viktiga projekt som landsbygdsutveckling ofta sätts på undantag. Detta sirider på elt avgörande sätt mol de bislåndspoliliska mål som vi har salt upp från svensk sida, nämligen att nå ul med biståndet lill de fattiga människorna i de fattiga länderna.

För det andra förekommer krav pä motprestationer som u-länderna själva

161

11  Riksdagens protokoll 1978/79:15-16

Nr 16

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

162

uppfattar som intrång i sin nationella och poliliska integritet. Också detta slår i motsats lill vår utgångspunkt alt stödja u-ländernas egen sirävan till nationellt oberoende.

För det tredje styrs Världsbankens verksamhet av maktpolitiska hänsyn. USA har ell hell dominerande infiytande över bankens verksamhet och USA utnyttjar också delta inflytande för atl främja sina egna nationella ambitioner. Inle heller en sådan utgångspunkt ligger särskilt väl i linje med de svenska bislåndspoliliska målen.

För det fjärde har Världsbanken agerat emot länder som nationaliserat utländsk egendom. När så har skett har banken ställt sig på de utländska fordringsägarnas sida, vilket strider mol de krav som u-länderna själva framfört i samband med diskussionen om en ny ekonomisk världsordning.

Den femte punkten för kritik är alt u-länderna och u-landsgruppen har bara elt marginellt inflytande över Väridsbanken. Röstreglerna där garanterar nämligen alt det avgörande inflytandet över verksamheten ligger hos länder som USA, England och Frankrike. Också mol denna bakgrund kan man säga att även Sverige bliren sparv i iranedansen. Den situationen innebär också alt röstreglerna och deras tillämpning står i motsatsförhållande lill en svensk biståndspolilisk strävan.

Till slut och för det sjätte är bankgruppens insatser koncentrerade lill stater som har reaktionära regimer som slår vakt om överklassen och dess iniressen. Del handlar alltså om stater som vi i Sverige inte finner del naluriigl atl i första hand samarbeta med.

Det är klart att man kan ursäkta sig med alt Sverige bara lämnar bistånd till IDA och inle till Väridsbanken som sådan. Men det är en dålig ursäkl, eftersom Världsbanken och IDA har samma styrelse, samma administrativa stab och samma kriterier för projekibedömning.

Jag tillhör inle dem som tror att vi på elt avgörande sätt kan åstadkomma radikala förändringar inom Väridsbanksgruppen i en för Sverige önskvärd riktning. Den självklara förutsättningen när vi ser på Väridsbanksgruppen är atl vi måste göra det utifrån de progressiva u-ländernas utgångspunkter. Ur deras synvinkel är det avgörande problemet atl del i dag inte finns elt tillräckligt klart alternativ till IDA -ett alternaliv som kan ge lån på mycket mjuka villkor och som har en någorlunda omfatlande ekonomisk kapacitet. Eftersom det alternativet ännu inte finns har man tvingats alt söka sig lill IDA.

I den socialdemokratiska reservalionen, som Sture Ericson tidigare har talat för, pekar vi pä alt FN:s kapilalutvecklingsfond måste stärkas. Ell sådant arbete ligger hell i linje med bl. a. resolutionen frän FN:s sjunde extra generalförsamling. Där uppmanades de rika länderna att kraftigl öka sina bidrag till kapitalutvecklingsfonden. Därför blev jag litet förvånad när den nyulnämnde utrikesministern tyckte - om jag fattade honom rätt - atl del inle fanns någon anledning atl gå in och göra ytteriigare kraftiga satsningar på kapitalutvecklingsfonden. Jag tror alltså atl det tvärtom är nödvändigl för oss alt göra yllerligare kraftiga satsningar på den punkten. Jag menar att del är på

den vägen som vi i allt större utsträckning måsle arbeta, såväl genom egna kraftiga ekonomiska insatser som genom atl internationelll skapa en opinion för elt slarki slöd för denna fond som ett reellt alternativ till IDA.

Om man, som jag har försökt att göra i det här anförandel, ser användningen av våra biståndsmedel i relation till våra biståndspolitiska mål, kan man inle - om jag skall uttrycka mig diplomatiskt, vilket man kanske skall göra i internationella sammanhang - finna alt IDA är vår mest naturligt näraliggande internationella samarbetspartner. Jag menar att man i stället kraftigt bör minska bidragen till IDA. De pengar som på så sätt kan frigöras bör överföras lill i första hand kapitalutvecklingsfonden. Men de kan också utnyttjas lill större insatser på det bilaterala området.

När den biståndspolitiska utredningen arbetade med sitt huvudbetänkande var en av arbetsuppgifterna all göra en enkät till elt antal u-länder. En av frågeställningarna var ungefärden här: Vilket bistånd skulle ni helst vilja ha, elt multilateralt eller ett bilateralt bistånd på ungefär de villkor som gäller för den svenska biståndspolitiken? Kanske var det en viss hövlighet som inverkade på svaren, men det var frapperande alt vid den vägningen var det helt dominerande svaret att man föredrog ett svenskt bilateralt bistånd. Det säger något om vilken tilltro man har lill den principiella politik som Sverige för när det gäller det bilaterala bislåndel. Del kan ofta vara ett väl så gott alternativ.

Tillbaka till FN:s kapilalutvecklingsfond. Den har en hell annan uppbyggnad än IDA. Fonden är underställd UNDP:s styrelse, och i den styrelsen har u-länderna själva majoritet i motsats lill vad som är förhållandet inom Världsbanksgruppen. Dessutom är fondens insatser koncentrerade till de minst utvecklade u-länderna, och insatserna skall i första hand tillgodose de fattigaste befolkningsgruppernas behov. I motsats lill vad man kan säga om Världsbanksgruppens policy rimmar FN:s kapilalutvecklingsfonds policy väl med de svenska biståndspolitiska målen. Ett kraftigt ökat svenskt bidrag till fonden kan naturiigtvis också resultera i att fler länder börjar lämna bidrag, alternativt ökar sina egna bidrag till denna fond. På så sätt kan också fonden bli elt viktigt alternativ lill IDA för de fattigaste u-länderna och för, ytterst, de fatliga människorna i de faUiga länderna.

Med detta, herr talman, ber jag alt få yrka bifall till socialdemokraternas reservaiion nr 2 i det belänkande som nu behandlas.

Nr 16

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

PÄR GRANSTEDT (c):

Herr talman! Vid denna sena tidpunkt i debatten har i stort sett alla enskildheter i det betänkande vi nu har att behandla diskuterats ganska grundligt. Jag har inte heller begärt ordet för att gå in på någon av de enskilda frågorna i betänkandet utan för atl göra några mer principiella reflexioner om våra relationer till u-länderna och om u-landsproblematiken som sådan.

Den planet som vi lever på har inle några obegränsade tillgångar. Vi är beroende av råvaror som finns lagrade i jordskorpan och som inte förökar sig. Vi är också beroende av vår jords förmåga lill fmktbarhet,av dess förmåga att avkasta livsmedel av olika slag. Inte heller den förmågan är obegränsad.

163

Nr 16

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

164

Tvärtom är tendensen f n. att denna fruktbarhet minskar genom olika former av naturförstörelse.

Vi har under det senaste århundradet kunnat se en snabbi accelererande ökning av människornas uttag av jordens lagrade råvamreserver och av människornas utnyttjande av jordens produktionsförmåga. Vi kan förutse lidpunkten när ett sådanl här växande uttag inte längre är möjligt, när jordens kapacitet alt förse oss med olika råvaror är uttömd. Vad som är del allvarliga och vad som än aktuellt just i dag är del faktum att det bara är en minoritet av jordens befolkning som står för delta växande råvaruutlag. Och det är en minoritet som därigenom har skaffat sig en rikedom som är enastående i väridshistorien. Samiidigi lever fortfarande större delen av väridens befolkning och ett växande antal människor under en falligdom som kanske också är enastående i väridshistorien.

Vaddet alltså ytterst handlar om är hur vi skall kunna anpassa människans tillvaro och verksamhet här på jorden till jordens möjligheter att försörja o.ss och hur vi skall kunna fördela jordens resurser pä ett någoriunda rättvist sätt. Det är också fråga om hur vi skall kunna ge alla människor på jorden en chans all medverka till ett gemensamt välstånd.

Jag tror att del är nödvändigt all vi har detta bakgrundsperspektiv när vi diskuterar vår u-landspolitik, att vi gör det med utgångspunkt i en ekologisk grundsyn, alt vi gör det i ett medvetande om atl vi måsle skapa en global hushållning med jordens resurser, att vi gör det i medvetande om alt vi måsle skapa en utvecklingsprocess som berör och engagerar alla människor.

Vi skall inte inbilla oss alt den ekonomiska utveckling som de industrialiserade västländerna har genomgått är en modell som vi kan sälta upp som ett föredöme för u-länderna. Lika viktigt som det är atl u-länderna får del av de kunskaper som vi i industriländerna har förvärvat, lika viktigt ärdet alt de också lär av våra misslag och undviker att upprepa dem. Skall vi här i väriden få till stånd en välståndsutveckling som berör jordens befolkningsmajorilel, måste den bygga på en helt annan teknisk utveckling än den som kännetecknar den industrialiserade världen i dag. Del måste vara en teknik som är inriktad på alt maximalt la till vara naturresurserna. Det måsle vara en teknik som är anpassad lill de ekologiska kraven. Del måste vara en teknik som möjliggör en decentraliserad produktion. Det måsle vara en arbetsintensiv teknik, som kan ge de mänga människorna sysselsällning och möjligheter till engagemang i utvecklingen. Det måsle också vara en teknisk utveckling som tar lill vara de sociala strukturer som existerar i u-landssamhällena, som inte ställer krav på orimliga omställningar hos de människor som berörs.

Givelvis måste u-länderna själva välja sin framtidsväg. Men vårt medvetande om att det är u-länderna som har huvudansvaret för vilken utvecklingsväg de skall beträda får inte innebära alt vi i de industrialiserade länderna underskattar värt eget ansvar. Värt inflytande är stort, vare sig vi vill del eller inte. Det är i-länderna som leder den tekniska utvecklingen i världen. Del är vi som har de största forskningsresurserna. Vi ingriper ofrånkomligt i u-ländernas utveckling genom vårt biståndssamarbete, även om vi har målet att

bedriva del på u-ländernas villkor. I-ländernas föredöme har givelvis också ett stort inflytande på den politik som u-länderna väljer.

Har vi ett sådant betraktelsesätt som jag här har skisserat har vi också anledning att för egen del ta konsekvenserna. Detta gäller både elt land som Sverige och alla andra industriländer. Del är vi som har det största ansvaret för den ohämmade råvamförbrukningen i väriden, och det är på oss de största kraven måste ställas atl vi lär oss en effektiv hushållning med råvaruresurserna. Del är vi som har del största ansvaret för miljöförstöringen i väriden. Därför är del naturligtvis på oss som det största ansvaret ligger att skapa nya miljövänliga produktions- och konsumtionsmönster. Det är vi som måste utveckla elt mera medvetet konsumtionsval så atl inte vår lyxkonsumtion blir ett hinder för u-landsmänniskornas möjligheter atl få sina gmndläggande behov tillfredsställda.

Det är fel som del ibland hävdas alt bara vi blir rikare så får vi också större möjligheter att hjälpa u-länderna. Del är inle den vägen det kan gå, ulan vi måsle vara medvetna om att en ökning av rikedomen i de rika länderna sker på de fatliga ländernas bekostnad, helt enkelt därför alt jordens resurser är begränsade.

Vi får inte se u-landsfrågorna ur perspektivet "vi och de", utan vi måste ha klart för oss att vi har ett gemensamt ansvar för atl hushålla med jordens resurser och fördela dem pä ell rättvist sätt. Vi har ett gemensamt ansvar och en gemensam framtid.

Nr 16

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

Under detta anförande övertog talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

STURE ERICSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har tidigare under debatten ställt en direkt fråga till Pär Granstedt; han är nämligen den ende av de 14 som skrev på pressmeddelandet om IDB den 26 maj i fjol som går upp i den här debatten. Nu har han talat i tio minuter och lyckats undgå all nämna IDB.

Ni 14 ställde ju myckel bestämda villkor-bestämda förbehåll talade ni om i pressreleasen. Och det var hårda förbehåll: ni krävde positiva förändringar i IDB:s politik och ytteriigare analys och nya bedömningar från svensk sida osv. för atl Sverige skulle bli medlem. Men sedan ni hade skrivit er pressrelease röstade ni för fullmakter till regeringen. Sedan struntade regeringen totalt i era villkor. Den bara anslöt Sverige till IDB i september i fjol.

Min korta fråga lill er var: När ni nu kan se vad som har hänt i IDB-att där har blivit en rad negativa förändringar, inte positiva-hur ställer ni er då? Ni blev lurade när del gällde medlemskapet. Nu kan ni konstatera en mängd förändringar som betyder atl de fattiga får mindre andel av lånen medan de rika får mera, atl de blodigaste diktaturerna ökar sin andel medan det inte blir någon ökning till investeringar i social infrastmktur. Har ni ändrat uppfattning, eller hur kommer det sig alt ni är så tysta?

Vi talade i debatten i fjol om hyckleri. Jag tycker atl ert beteende här

165

Nr 16

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

alltmera bekräftar misstanken atl det rörde sig om hyckleri. Ni var under press frän Cenierns ungdomsförbund, från Vi unga och från en lång rad av cenierns lokalavdelningar, och därför trixade ni ihop er pressrelease, men ni menade tydligen inte allvar med den. Menade ni allvar med era åsikter om IDB, hade ni allvarliga betänkligheter, som ni skrev i pressreleasen, då har ni ju inget annat alternativ i dag än alt rösta för den socialdemokratiska reservationen.

Mot bakgrund av de fakta som har redovisats om IDB i dag måsle man fråga sig: Vad är det för utveckling inom IDB som skall få Pär Granstedt och hans 13 partivänner här i salen att ställa upp på ett svenskt utträde ur IDB? Herr Korpås har tidigare antytt att han kan tänka sig alt göra det till våren, när han har fått den utvärdering från regeringen som han efterlyser. Vad ärdet för villkor för att ni skall hålla fast vid de åsikter som ni så kaxigl redovisade i er pressrelease den 26 maj 1977?

166

PÄR GRANSTEDT (c) kort genmäle:

Herr talman! Jag var inte inne i kammaren när Sture Ericson ställde sin fråga första gången. Därför visste jag inle vad han frågade om, och följaktligen kunde jag intesvara i mitt urspmngliga anförande. Men jag skall försöka göra del nu i stället.

Det är alldeles riktigt som Sture Ericson berättade, all inför Sveriges anslutning till IDB var vi några stycken som hyste allvariiga farhågor för hur organisationens framtid skulle te sig. Vi ställde också vissa krav om vilken utveckling som vi ansåg nödvändig för att Sverige skulle kunna vara med i IDB. Vi förutsatte vidare atl regeringen skulle göra förnyade analyser innan man beslöt sig för en anslutning till IDB. Våra krav kom också all avspegla sig i utrikesutskottets yttrande i den här frågan och kom med i riksdagsbeslutet. Såvitt jag förstår har också regeringen gjort dessa fortsatta analyser. Jag utgår från alt regeringen följde riksdagsbeslutet på den punkten.

Nu kan vi konstalera alt utvecklingen inom IDB under delta år tycks bekräfta de farhågor som vi hyste när vi stod inför en anslutning lill banken. Frågan om Sverige i framtiden kan vara medlem i IDB måste naturiigtvis fortfarande vara aktuell.

Det här är i och för sig inte ett enkelt problem. Såvitt jag har förstått finns det motstridiga krafter inom den här banken - viljeyttringar i olika riktningar precis som inom alla andra inlernalionella organisationer. Det finns också stater förutom vi själva som arbetar för en annan ekonomisk politik inom IDB. Dit hör fiera av de mindre staterna i Latinamerika, de få stater som har politiska system som vi upplever som något så när acceptabla. De är väldigt angelägna om alt Sverige skall vara med i banken. De upplever det som en försvagning av den progressiva gruppen inom IDB om Sverige gick ur. Del är naturiigtvis någonting som också bör tas med i våra överväganden. I viss män påminner problemen med IDB om problemen med Väridsbanken, vilken såviu jag vet inte ens Sture Ericson har krävt alt vi skall lämna. Frågan gäller när vi skall anse att slaget definitivt är förlorat. Jag anser all ett års medlemskap inte är tillräckligt för att bedöma vilka möjligheter del finns alt

få till stånd en vettigare politik inom IDB. Vi bör alltså avvakta ytteriigare en tid innan vi tardefiniiiv ställning lill ett fortsalt medlemskap i organisationen. Det är min personliga bedömning, men hur de andra kommer atl ställa sig vet jag inle.

STURE ERICSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Det har skett en ordentlig svängning i Pär Gransledts uppfattning. Han ställde villkor för att vi skulle gå med i IDB. Dessa villkor har inte uppfyllts. Den som läser riksdagsprotokollen från den 21 november 1977 och 30 maj 1978 får besked på den punkten. Nu är vi emellertid med i IDB, och då säger Pär Granstedi att ett års medlemskap inle är tillräckligt för att bedöma hur del skall bli i fortsättningen. Men vi hargått med i banken på premisser som inte alls överensstämmer med de krav som Pär Granstedt ställde. Nu talar han litet runt om motstridiga krafter inom IDB, om stater som tycker alt vi skall vara med osv. Della bekräftar mina värsta farhågor om hyckleri inom den här gruppen av 14 centerpartister. Jag förmodar nämligen att de övriga 13 instämmer med PärGransledl. Eljest dellog de väl i den här debatten.

Det är uppenbart atl centern fortfarande är bunden av de kompromisser man gjorde med moderaierna i trepartikoalitionen. Man är fortfarande lojal mot Burenstam Linder. Den politiken har kostat centern en tredjedel av dess väljare, men man vill ändå inle kasta loss utan tänker köra vidare. Det är beklagligt. Man kommer tydligen inte heller i dag att agera efter egen övertygelse och eget förnuft, ulan man sitter fast i högerburen. De senaste veckornas utveckling har inte frigjort cenierns riksdagsgmpp frän moderaternas omfamning. Del är bara atl med beklagande konstatera detta.

Jag har ingen större förhoppning om atl de 13 centerpartisterna, i den votering som följer här i k väll, skall visa sig rakryggade och slå för del de sade i den pressrelease som gavs ut i fjol våras och som refererades i olika tidningar.

Nr 16

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

PÄR GRANSTEDT (c) kort genmäle:

Herr lalman! Sture Ericson är en i internationella sammanhang mycket erfaren person och vet mycket väl hur internationella organisationer fungerar. Därför är jag litet förvånad över atl han nu, när vi inte pä elt år har lyckais förvandla IDB efter våra ideal, tycker att i och med detta alla våra ambitioner och villkor har förfallit. Sture Ericson, som t. ex. är djupt engagerad i nedmstningsfrågorna och vet vilka möjligheter vi har haft under vår långa lid i nedrusiningsarbelet att åstadkomma en situation på msinings-områdei som stämmer med den svenska politiken, borde kanske också i detta sammanhang ha klart för sig atl man när man arbetar internationellt måste ha något litet tålamod. Framför allt får man inle tro att ett år är tillräcklig tid för alt på ett påtagligt sätt ändra en organisations verksamhet.

Del är litet skillnad mellan hur man ställer sig inför att gå med i en organisation och hur man handlar när man har varil med ett år. Också det är någonting som Sture Ericson med sin gedigna inlernationella erfarenhet

167

Nr 16

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

borde vara medveten om. Detta har utrikesministern uttryckt ganska väl. Om vi i detta land tog oss före atl gå med i en internationell organisation ett år för alt gä ur nästa år och kanske gå med i en annan organisation det tredje året, skulle det inte vara särskilt främjande för våra möjligheter alt med krav på alt bli respekterade agera i inlernationella samfund.

Jag vidhåller atl om vi inte kan iaktta förutsättningar på sikl för en bättre utveckling inom IDB bör vi fortfarande vara beredda atl ompröva vårt medlemskap, Vi bör noga följa utvecklingen och inte se vårt medlemskap i IDB som någonting definitivt. Men att säga alt man efter bara ett år skall dra sig ur är elt fullständigt orimligt sätt atl agera.

168

GILLIS AUGUSTSSON (s):

Herr talman! Jag kanske förvånar en del genom atl blanda mig i denna debatt. Men av speciella orsaker vill jag gärna säga några ord om en liten del av det stora komplex som här diskuteras. Det gäller det fackliga kravet på socialklausul i GATT liksom det fackliga kravei på representation i GATT.

Jag erkänner gärna svårigheterna all nå inlernationelll gehör för dessa krav, i varje fall till att börja med. Men här gäller det ju atl ge uttryck för vad vi tycker och tänker och vad vi på sikt skall arbeta för. Jag vill därför hell ansluta mig till reservationen I, vari begärs att riksdagen ger regeringen lill känna vad utskottet har anfört.

Varför vill jag då särskilt understryka reservationen i denna del? Jo, så sent som i november förra året visste inte dåvarande handelsministern ens om att det existerade några frizoner, än mindre vad dessa frizoner innebar. Om de finns, är de väl inte märkvärdigare än de frihamnar vi häri Sverige, sade han. När vi vet detta, förstår vi bättre varför man på det hållet inte visar något störte inlresse för en socialklausul i dessa sammanhang.

När opinionen inom arbetarrörelsen förra året växte sig allt starkare för en socialklausul riktad mot de s. k. frizonerna, visste den borgeriiga regeringen tydligen inte om att sädana zoner existerade. Nu vet den mer. Men del är ändå fackföreningsrörelsen som här haft den hetaste viljan och har den största vetskapen för atl kunna göra något.

Men utskoltsmajoriteten skriver bara runt ulan all erkänna dessa faktiska förhållanden. Man talar om atl våra krav kunde uppfattas som ökad protektionism. Och en del dövar siu samvete med att säga att del inte bara är internationella företag som har dåliga arbetsplatser. Jag tycker det är ett lamt försvar mol den begärda fackliga representationen.

Som ytterligare belägg åberopar jag också vad fru Sigurdsen förut i dag framhållil, atl fackföreningsdelegalioner nu planerar all resa lill en rad länder i Asien just för att ytterligare studera situationen i dessa frizoner.

Trots allt detta, trots fackföreningsrörelsens klara inlresse i dessa frågor, visas ingen som helst förståelse i del borgeriiga lägret för vad som här finns att tillgå. Atl man inle tar vara på den fackliga erfarenheten och vetskapen på detta område är för mig obegripligt. Borde inte i varje fall folkpartiet kunna agera förnuftigare i dag, när man inte längre är bunden av den blockstereoiypa

avogheten mot fackföreningsrörelsen? I sä fall finns nu ett utmärkt sätt att fira friheten: genom att rösta på reservationen I. Men jag må erkänna atl jag inte har några som helst illusioner pä den punkten.

Herr talman! Jag yrkar bifall till de socialdemokratiska reservationerna, framför allt reservationen 1 om facklig representation.

GÖTHE KNUTSON (m):

Herrtalman! Jag skall här göra några kommentarer till två motioner där jag är huvudmotionär. Den ena av dem har blivit föremål för viss välvilja hos utskottet.

Men låt mig först slå fast att det är min uppfattning - liksom mitt partis uppfattning -att vårt folk skall hjälpa fattiga länder och nödlidande folk. Det är ett ansvar som åvilar alla industriländer. Men det skall vara en hjälp av positiv art, inte hjälp lill krigföring, inle ett bistånd som kan försämra villkoren för människorna i mottagarländerna eller i andra länder som kan bli utsatta för våra mottagarländers speciella intressen.

Jag tänker på det speciella slags verksamhet som exempelvis Cuba ägnar sig ål i afrikanska stater. Cuba bedriver som bekant och sedan länge krig i Afrika med flera tiotusentals välutbildade soldater eller s. k. rådgivare. Cuba är sedan många år-och fortfarande-mottagare av svensk u-hjälp. Beslut har fattats om att denna hjälp skall upphöra, men vi fortsätter all sända tiotals miljoner svenska kronor åriigen till den kommunistiska Casiroregimen, trots alt vi vet alt landet bedriver krigshandlingar av aggressivt slag i afrikanska länder. Detta är knappast en verksamhet av del slag som svenska folket vill se sina pengar användas till.

Det kan naturiigtvis - och med viss sannolikhet - hävdas alt det svenska biståndet till Cuba inte an vänds just lill vapen och ammunition för att döda människor på en annan kontinent. Detta hävdas också av de politiker som bär ansvaret föratt Sverige fortsatt alt ge miljoners mångfald till detta krigförande land. Men del borde stå fulll klart för envar atl om ett land får en förstärkning av statskassan, låt vara till vissa bestämda projekt, så underiällar detta möjligheterna för samma land att lägga ned pengar på annan verksamhet, exempelvis krigföring. Dessutom måste man besinna den moraliska aspeklen. Svenska folket uppfattar del knappast som moraliskt rätt att ett land som får del av våra skattepengar därför att del betecknas som u-land bedriver aggressiva krig i andra länder.

Del finns också anledning att komma ihåg alt Cuba sedan ett par år av FN inte längre betraktas som ett fattigt land i vanlig bemärkelse.

Herr talman! I den ena av de båda motioner som jag väckt tillsammans med moderata partikolleger om biståndspolitiken och som behandlas i föreliggande betänkande lar vi upp frågan om det bundna biståndets andel av våra årliga anslag lill u-länderna. Vi föreslår alt riksdagen uttalar sig för att en ökad andel bundet bistånd, alltså svenska varor och tjänster, utgår i stället för reda pengar. På det viset skulle sysselsättningen kunna förbättras avsevärt i vårt land, vilket borde vara hell i linje med svenska folkels önskan.

Utskottet medger alt den bundna andelen av det svenska biståndet är låg.

Nr 16

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

169

Nr 16

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

170

Låt oss konstatera att den i jämförelse med den bundna andelen från andra givariänder j allmänhet är myckel låg. Andra länder är inie så till den grad generösa som vi. Det finns länder vilkas andel bundet bisiånd är myckel stor, betydligt störte än 50 %. Utskoltels argu mentering för atl ändå avstyrka vårt i dubbel bemärkelse moderata förslag går ut på atl vi inle kan öka den egna andelen bundet bisiånd för atl vi i internationella sammanhang fortsättningsvis skall kunna driva tesen om biståndets avbindning.

Frågan är dä om det skall vara nödvändigl att Sverige driver tesen om avbindning. Jag ifrågasätter om vi skall komma med pekpinnar eller ställa krav på andra länder i detta avseende. Men även om somliga politiker anser det, framstår del som ganska orimligt all Sverige under rådande arbelslös-hetsförhållanden skall skicka ut fiera miljarder svenska kronor i reda pengar, cash, när vi utan atl behöva rodna -snarare borde vi vara stolta -skulle kunna ge en större andel i form av svenska varor och tjänster. Det ärju bra produkier som vi har i vårt land. När våra moltagariänder i stället får pengar, använder de ju dessa mestadels lill atl köpa varor - men i andra länder, i våra konkurrentländer i stor utsträckning.

Jag vill gärna fästa uppmärksamheten på hur den socialdemokratiska regeringen handlade när den i början av 1970-talel fann atl betalningsbalansen var dålig och alt arbetslösheten växte. Man ökade då den bundna andelen av vårt bistånd. Detta konstaterar utskottet, och jag kan tillägga atl denna förändring blev myckel kraftig. Då gick del an för socialdemokraterna, nu begär samma parti i en motion som behandlas i delta betänkande och som har herr Palme som första namn, atl en ökad avbindning skall ske. Omtanken om den svenska sysselsättningen är tydligen inle lika stor när man inle själv sitter i ansvarig regeringsställning.

Under budgelårel 1976/77 utgjorde den bundna andelen av vårt bisiånd 19 %. Året före var den 20 96. 1977/78 sjönk andelen lill endast 14 %. Innevarande budgetår, 1978/79, ökar man visseriigen med 3 96 till 675 milj. kr. Del är i och för sig tacknämligt men ändå ringa, och 17 96 andel bundet bistånd är klart mindre än vad som gällde under socialdemokratins sista regeringsår.

Samtidigt minskar också mottagarländernas fria köp av svenska varor och tjänster. För några år sedan kunde vi tillgodoräkna oss nära 40 % -av bundet och obundet bistånd - i form av svensk upphandling. Nu är vi nere vid endast ca 30 96 enligt SIDA:s beräkning.

Låt mig ge elt litet räkneexempel på vad del handlar om:

2 miljarder av vårt svenska bistånd 1976/77 användes av våra mottagarländer till inköp i våra konkurrentländer. Om man räknar med att varje årsarbete motsvarar ell förädlingsvärde av 100 000 kr,, skulle dessa 2 miljarder i Sverige i mnda tal motsvara en sysselsättning av 20 000 personer. Med andra ord skulle ca 20 000 arbetslösa svenskar ha kunnat få arbete om dessa 2 miljarder svenska bislåndskronor ingått i ett varubislånd eller på annat sätt bundits i stället för atl, som nu, skänkas i reda pengar.

Vi är naturligtvis medvetna om att det är orealistiskt alt begära 100 96 av biståndet i form av upphandling i Sverige, även om andra givariänder inle

sällan kommer nära den siffran. Men även om man nöjer sig med ett betydligt blygsammare mål, skulle en ökad biståndsbindning uppenbart kunna få en icke oväsentlig betydelse ur sysselsättningssynpunkt. Om t, ex, hälften av bislåndsmedlen som 1976/77 gick till inköp i andra länder i stället användes för upphandling i Sverige, skulle redan detta, om vi följer mitt räkneexempel, kunna motsvara en sysselsältning av 10 000 personer.

Herr talman! I den andra motionen, nr 1905, har vi moderater föreslagit att regeringen snarast måtte vidta åtgärder för atl ulvidga invesieringsgaranlisysiemel, så alt del kommer atl omfatta alla de u-länder där den föreslagna fonden för industriellt samarbete kan vara verksam eller där svenska industriinvesteringar i övrigt kan väntas ske. Här kan vi moderata motionärer tydligen hoppas på ett tillmötesgående i en kommande proposition. Utskottet skriver välvilligt och finner att i avvaktan på ell regeringsförslag vill man inte föregripa de förslag som då kan bli aktuella. Givetvis hoppas jag-och räknar faktiskt med - all förslagen i vår motion nr 1905 om elt utvidgat invesleringsgaranlisysiem skall återkomma i den aviserade proposilionen.

Mot den bakgrunden kan jag yrka bifall till utskottets hemställan.

Nr 16

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationelll utvecklingssamarbete m. m.

GEORG ANDERSSON (s):

Herr lalman! I anledning av replikväxlingen mellan Pär Granstedt och Sture Ericson gör jag reflexionen att del tog två år för centern atl bryta sig ur den regering som inte uppfyllde ungcenierns ideal. Kan man hoppas på att den tidsfristen räcker för de unga centerpartisterna för alt också dra sig ur IDB?

Jag konstaterar vidare att Pär Granstedt gjorde ett kort gästspel i denna debatt. Han var inte inom hörhåll när Sture Ericson ställde sina frågor, och vad jag kan se har han redan nu lämnat föreställningen. Är det månne så att marken bränns under fötterna på de unga centerpartisterna?

Jag vill återge en replik ur Dramatens uppsättning av Stiftelsen -en legend av Vallejo. Så härsäger Asel till Tomas: Du kan tvivla hur mycket som helst, men du får inle upphöra att handla.

Det är när Tomas berövas sina drömbilder och successivt upptäcker den brutala verklighet han befinner sig i som tvivlen hotar att leda till handlingsföriamning.

Den risken föreligger också när vi sysslar med bistånds- och u-landspoli-uk.

Arbetet i den biståndspolitiska ulredningen har visat mig många riken i världen. De upplevelser jag då har haft har inneburit en frestelse till resignation och handlingsföriamning. Tvivlets frågor har hopat sig.

Har biståndet önskad effekt? Når det fram lill de människor som är i störst behov? Ger vi bistånd lill de rätta länderna, i rätta, lämpliga former, med rätt innehåll? Sker det verkligen en utveckling?

Frågorna kan leda lill resignation. Men vi måsle fortsätta atl handla, och det som driver oss är solidariteten. Därför är det nödvändigt att också vår inrikespolitik bygger pä solidaritetens grund. Det är nämligen bara om vi inom Sverige för en politik i solidaritet med de svaga grupperna som vi kan

171

Nr 16

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

172

behålla ell brett folkligt förankrat stöd för en solidarisk u-landspolilik.

Förslagel till ny ekonomisk väridsordning har givit oss anledning atl pröva värt lands alla relationer till u-länderna. Det har uppstått elt behov att formulera en u-landspolitik. Regeringens proposition sägs handla om u-landspolilik, men den inskränks till enbart biståndspolitik och förslaget om industribiständ. Del är enligt min mening en brist. Jag skall inte närmare kommentera förslaget, men jag vill ändå uppehålla mig något vid den övergripande u-landspolitikens förutsättningar.

I socialdemokraternas partimotion och i reservationerna till del betänkande som nu behandlas finns det en lång rad synpunkter och förslag lill en u-landspolilik i en bredare mening. Vi ger också en övergripande målsättning dä vi säger: "Del är nödvändigt atl solidariieismotivet i ökad utsträckning får påverka u-landspolitiken." Det innebär atl del finns anledning atl i framliden väga in fler av de målsättningar som gälll för biståndet även på andra områden. För alt det skall bli möjligl är en demokratisering av det ekonomiska livet i vårt eget land en förutsättning. Först då vi har fåll en rimlig ekonomisk demokrati och ekonomisk rättvisa blir del möjligt atl utforma en u-landspolilik som i ökad utsträckning bygger på solidaritets-motivet.

I fackföreningar, folkrörelser och forskningsinstitutioner pågår f n. diskussioner om hur Sveriges relationer lill u-länderna skall utformas i framliden. Sekretariatet för framtidsstudier har påbörjat elt forskningsprojekt om Sverige i en ny ekonomisk världsordning. Denna framlidsstudie skall förhoppningsvis ge ett viktigt bidrag till debatten om hur Sverige skall utforma sina relationer till u-länderna. Folkrörelserna bör kunna ge värdefulla synpunkter på denna studie.

Folkrörelserna, fackliga organisationer, kyrkor och samfund har haft och har stor betydelse för framväxten och tillväxten av vår moderna biståndspolitik. De har kunnat förankra ett internationelll engagemang i breda folklager. Genom folkrörelser av olika slag kan människor få en möjlighel lill direktkontakt med internationelll arbete för rättvisa, och därmed barett brett engagemang kunnat byggas upp. Nu när vi lever i sviterna efter Gösta Bohmans svångremspoliiik som lett till ökade klyftor och när vi lever i sviterna efter den inlernationella ekonomiska krisen är det viktigt att vi ger informations- och opinionsbildningsarbetet tillräckliga resurser. Man märker nämligen alt intresset och engagemanget för bisiåndsfrågorna börjar bli svagare i skuggan av de inhemska kriserna. Samiidigi är del viktigt all beakta all informations- och opinionsbildningsarbete ijänar föga, om inte människorna i vårt eget land har en bestämd känsla av att de går mot ökad rättvisa. Jag upprepar: En inrikespolitik som leder lill ökade klyftor i vårt land är det allvarligaste hotet mot det inlernationella engagemanget.

Folkrörelserna har också möjligheter alt själva bedriva ett effeklivt biståndsarbete dels genom insamlade medel, dels genom bidrag frän SIDA. Folkrörelserna, främst de fackliga och kooperativa organisationerna, kan ibland på ell sätt som inle är möjligt för del statliga biståndsorganet direkt stödja organisationer och människor i u-länderna som arbetar för rättvisa och

utveckling. Della folkrörelsebislånd kan och bör öka.

Det finns i många, för alt inte säga alla u-länder rörelser som arbetar för rättvisa och oberoende genom mobilisering, medvetandegörande och öppen kamp. Deras projekt kan långt ifrån alltid godkännas av den egna regeringen. Enda möjligheten all nå dessa rörelser med ell stöd är att enskilda organisationer förmedlar delta. Broderskapsrörelsen anför i sitt yttrande över den bislåndspoliliska ulredningen att stödet lill folkligt förankrade rörelser i u-länder, kyrkor, fackliga organisationer, kooperativa rörelser och befrielserörelser som har en sådan inriktning kan bli strategiskt på så sätt alt det blir ett stöd för människors kamp för rättvisa och oberoende.

De enskilda organisationernas biståndsinsatser kan aldrig bli annat än ett komplement till den statliga biståndsverksamheten. Volymmässigt kommer de att förbli en ganska obetydlig del. Men de är vikliga av främst tvä skäl:

För det första kan de enskilda organisationerna nå fram till vissa behövande grupper i u-länder som inte nås av del statliga biståndet.

Fördel andra medverkar de lill atl stärka engagemanget för u-länderna hos breda grupper i vårt eget land.

Av sistnämnda skäl är det yllerst viktigt atl ökade resurser ges till folkrörelserna förderas u-landsinformation bland sina medlemmar. Vi får väl anledning atl återkomma till delta längre fram. Stödet är nödvändigt för art stärka viljan till handling.

Slutligen, om vår anslutning lill kraven på en ny ekonomisk väridsordning skall bli något mer än retorik under kristallkronorna krävs det all vi nu pä allvar lar oss an utformningen av konkreta åtgärder. Jag har en bestämd känsla av "atl tiden härefter är kort".

Nr 16

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

GUNNAR OSKARSON (m):

Herr lalman! I motionen 1023 har jag tillsammans med ell flertal medmolionärer hemställt atl riksdagen måtte uttala att svenskt bistånd omedelbart skall avbrytas till motlagariand, vilket är aktivt engagerat utomlands i militära operationer som inle kan betraktas som vidtagna i självförsvar, all nya avtal om bisiånd icke bör ingås med sådant land och slutligen au framtida biståndsavial förses med en klausul, som innebär alt svenskt bisiånd omedelbart skall upphöra om mottagariandei deltar i militära operationer utanför landets gränser och som inte har med det egna.landets säkerhet atl göra.

Föregående år hade vi en motion med en liknande hemställan. Utskoitei avstyrkte även då motionen bl. a. med hänvisning till att biståndspolitiska ulredningen hade som en av sina huvuduppgifter au pröva principerna för den svenska biståndsverksamheten.

Den bislåndspoliliska utredningen, som framlagt sitt förslag, anför i fråga om valel av mottagarländer bl. a. följande: "Ekonomisk och social rättvisa måste vara utvecklingssamarbetets huvudsyfte och prägla såväl biståndets utformning som valel av samarbetsländer. Del svenska biståndet måste inriktas på ett samarbete, som innebär ett direkt angrepp på fattigdomen och

173

Nr 16

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

dess orsaker, del skall nä ut lill de fattigaste och mest eftersatta gmpperna." Om denna målsättning råder det bred enighet i vår riksdag, vilket del vittnats om tidigare i dag från flera talare.

När det gäller avveckling av bistånd anger ulredningen två orsaker som bör leda lill att biståndet avbryts; dels när den ekonomiska nivån i mottagariandei är sådan alt biståndet inle längre är motiverat, dels när sådana förändringar inträffat i mottagariandei att riktlinjerna för vår biståndsverksamhet inte längre är för handen.

Vi motionärer anser all våra riktlinjer för biståndsverksamhet inle är för handen om mottagariandei engagerar sig i militära handlingar utomlands, som inle har något som helst samband med landets säkerhetspolitik. Här har lidigare i debatten nämnts att Cuba har 60 000 .soldater engagerade i strider långt utanför landets gränser i andra väridsdelar, i länder och mol länder som väl ingen kan göra gällande har atl göra med det egna landels säkerhet på något sätt-della som ett exempel; det finns säkeriigen fler. Det framstår som i högsta grad stötande för svenska medborgare all vi med u-landsbiständ skall siödja ett land som är invecklat i aggressiva militära operationer utomlands, operationer som inle har något samband med det egna landets självförsvar. Om ett land anser sig ha råd att hålla stora välutmslade styrkor som legotrupper i fjärran belägna länder, kan det inte ligga i vårt inlresse att lämna utvecklingsbistånd lill ett sådanl land.

Viärövertygadeomatt de principer för avbrytande av svenskt bistånd som vi fastlagt i vår motion har ett starkt stöd i svensk opinion. Som jag tidigare sagt har utskoitei avstyrkt vår motion. Ett särskilt yttrande som stöder motionen har avgelts av Allan Hernelius och Ingrid Sundberg. Vi motionärer hade väl hellre sett en reservation med yrkande om bifall till motionen. Men så har det inte blivit.

Utskottets motivering för avslag tycker jag är minst sagt svävande och gmmlig. Delta gäller såväl förra årets skrivning som årets. Utskottet skriver att det kriterium som angavs i förra årets molion inte var tillräckligt klart eller uttömmande för alt utan svårighet kunna tillämpas i alla länkbara situationer. Och i anslutning till årets molion skriver utskoitei "all det erbjuder stora svårigheter att uppställa allmängiltiga och entydiga regler för alla de olika situaiioner då ell avbrytande eller ett avvecklande av bisiånd kan bli aktuellt på gmnd av händelser eller åtgärder i mottagariandei".

Herr lalman! Vi har i vår molion inte talat om "alla tänkbara situationer" eller "alla de olika situationer" som kan uppstå utan om en konkret situation och ett konkret fall: om elt land deltar i krigshandlingar fjärran från landels territorium och dessa handlingar inle har något samband med det egna landets självförsvar eller säkerhetspolitik. Då skall vi avbryta vårt u-landsbislånd. Detta är, herr talman, en enkel och klar princip.

Jag har i dag inget yrkande, men vi motionärer har anledning atl återkomma i detta ärende.

174

I detta anförande instämde Olle Aulin (m) och Per-Olof Strindberg (m).

ALLAN ÅKERLIND (m):

Herr talman! När jag nu hörde mina partikamrater Göthe Knutson och Gunnar Oskarson kom jag alt länka på en aktuell schlager. Man skulle med en lätt iravestering kunna säga: "Det blir alltid bättre fram mol natten".

Jag har i motionen 532 föreslagit alt ingen u-hjälp skall ges lill s. k. befrielserörelser och att land som är invecklat i krigshandlingar skall erhålla endast humanitär hjälp. Till land som är invecklat i krigshandlingar bör detta gälla vare sig krigshandlingarna förekommer på eget eller på annat lands territorium. Om hjälp lill sådana länder anses ofrånkomlig av humanitära skäl, bör sådant bisiånd kanaliseras endast genom missionen eller någon humanitär hjälporganisation. Liknande förslag framförs, som nyss nämnts, i motionen 1023.

När jag läser utskottets yttrande över de här motionerna, slår del mig hur utskotlet hummar och vrider sig än ät den ena sidan och än åt den andra, och jag får en känsla av all man helst skulle ha velal tillstyrka molionerna. Men utskottet har till sist besluial sig för all säga alt "en prövning måste sist och slutligen göras i de enskilda fallen".

Man säger också att det är svårt atl förutse de situaiioner som kan föranleda ett omedelbart avbrytande av biståndet. Och det är naturiigtvis riktigt sä länge man inte har klart angivna gränser för när biståndet skall upphöra. Dessa gränser när det gäller land som befinner sig i krig eller är invecklat i krigshandlingar harjag angivit i min molion. Följer man dessa klara regler är gränsdragningen inte särskilt svår. I ulskottsskrivningen står all långvariga och allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna gör atl biståndet kan avvecklas. Jag vill fråga: I vilket krig har inte de mänskliga rättigheterna kränkts allvarligt? Såviiijag förstår gäller del i alla krig. Då är krig ett skäl alt avbryta biståndet.

När det gäller väldsorganisalionerna, de s. k. befrielserörelserna, är utskotlet myckel välvilligt. Man skryter med all Sverige är den ledande biståndsgivaren på detta område. Man talar om en fortsatt utbyggnad av delta bistånd, atl Sverige skall söka förmå andra länder all öka sitt bistånd, alt biståndet lill befrielserörelserna skall ges en mer långsiktig karaktär och att man skall fortsätta med detta stöd. Dessa uttalanden är djupt oroande.

Vad som är positivt är atl man skriver alt enskilda hjälporganisationer skall kunna förmedla stödel. Men vad som är särskilt oroande är att stödet skall utgå som direkt stöd i de fall där FN uttalat sig för elt sådant slöd. Även i de fall där slödel utgår som rent humanitärt slöd är del ytterligt tveksamt när del gäller s. k. befrielserörelser. Del ärju ingen större skillnad om en våldsrörelse strider med svenska vapen och kinesisk medicin eller om man har kinesiska vapen och svensk medicin.

Dessa s. k. befrielserörelser arbetar ofta för alt förändra vissa länders styrelseskick och för alt själva komma till makten. När inle del kan ske på annat sätt tar man till våld, vilket resulteral i att allvarliga krigshandlingar f n. förekommer inom och mellan flera afrikanska stater.

Ofta har man väl inte lyckais med någon annan befrielse än att "befria" ett stort antal oskyldiga civila från livet. Är del sådant vi skall stödja med

Nr 16

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

175

Nr 16

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

svenska skattebetalares pengar?

I den nya regeringens regeringsförklaring saknar jag vissa mycket viktiga bitar. Men en onödig passus finns där, nämligen följande: "Vårt bistånd till u-länderna skall öka."

Det är oroande. De svenska skattebetalarna vill inte arbeta och betala skatt för att dessa skatter skall användas lill atl hjälpa folk i andra väridsdelar alt få större slagkraft för atl kunna slå ihjäl fier av sina medmänniskor. Allt stöd till s. k. befrielserörelser och krigförande länder bör därför omedelbart upphöra. Jag tror inte atl insikten om detta är tillräckligt stor bland politiker än. Men jag tror alt den insikten kommer all öka för varje år.

Överiäggningen var härmed slutad.

Mom. I

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2

Propositioner gavs på bifall till dels ulskollels hemställan, dels motionen nr 1914 av Lars Werner m. fl, i motsvarande del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan   Bertil Måbrink begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposilion:

Den som vill atl kammaren bifaller  utrikesutskoilets hemställan i belänkandel nr I mom, 2 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 1914 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del.

176

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Bertil Måbrink begärde rösträkning verkställdes votering med omröslningsapparal. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 283 Nej -   12

Mom. 3

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 4

Propositioner gavs på bifall till l:o) utskottets hemställan, 2:o) reservalionen nr 1 av Anna Lisa Lewén-Eliasson m. fl. samt 3:o) motionen nr 1914 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del, och förklarades den förstnämnda proposilionen vara med övervägande ja besvarad. Dä Anna Lisa Lewén-Eliasson begärde votering upptogs för bestämmande av kontrapropositionen ånyo de båda återstående propositionerna, av vilka den under 2:o) angivna förklarades ha flertalets mening för sig.

I enlighet härmed blev följande voteringsproposition uppläst och godkänd:

Den som vill atl kammaren bifaller utrikesutskoltels hemställan i belänkandel nr 1 mom. 4 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 1 av Anna Lisa Lewén-Eliasson m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöier ha röstat för ja-propositionen. Dä Anna Lisa Lewén-Eliasson begärde rösträkning verkställdes votering med omröslningsapparal. Denna omröslning gav följande resultat:

Ja - 151

Nej - 142

■   Avstår -     2

Nr 16

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

Mom. 5 och 6 ' Kammaren biföll, vad utskoitei i dessa moment hemställt.

Mom. 7

Proposilionergavs på bifall till dels utskottets hemställan,dels motionen nr 1914 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del, och förklarades den förra proposilionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Bertil Måbrink begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill alt kammaren bifaller utrikesutskottets hemställan i belän-

kandetnr I mom. 7 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 1914 av Lars Werner m. fl. i

motsvarande del.

Vid omröslning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöier ha röstat för ja-propositionen. Då Bertil Måbrink begärde rösträkning verkställdes votering med omröslningsapparal. Denna omröslning gav följande resultat:

Ja - 282 Nej -    12

Mom. 8

Propositioner gav på bifall lill l:o) utskottets hemställan, 2:o) reservalionen nr 2 av Anna Lisa Lewén-Eliasson m. fl. saml 3:o) motionen nr 1914 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del, och förklarades den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad. Då Anna Lisa Lewén-Eliasson begärde votering upptogs för bestämmande av kontrapropositionen ånyo de båda återstående propositionerna, av vilka den under 2:o) angivna förklarades ha flertalets mening för sig. Sedan Bertil Måbrink begärt votering belräffande kontrapropositionen, upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

12 Riksdagens protokoll 1978/79:15-16

\11

Nr 16

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

Den som  vill att kammaren till  kontraproposition  i huvudvoteringen

angående utrikesutskottets hemställan i betänkandet nr 1 mom. 8 antar

reservalionen nr 2 av Anna Lisa Lewén-Eliasson m. fl. röstar ja,

den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit

motionen nr 1914 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Dä Bertil Måbrink begärde rösträkning verkställdes votering med omröslningsapparal. Denna omröslning gav följande resultat:

Ja - 135

Nej -   12

Avstår - 144

I enlighet härmed blev följande voteringsproposition uppläst och godkänd:

Den som vill att kammaren bifaller utrikesutskottets hemställan i belänkandel nr I mom. 8 röstar ja, den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservalionen nr 2 av Anna Lisa Lewén-Eliasson m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöier ha röstat för ja-propositionen. Då Anna Lisa Lewén-Eliasson begärde rösträkning verkställdes votering med omröslningsapparal. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 154 Nej - 141

Mom. 9

Utskottets hemställan bifölls.

"Mom. 10

Propositioner gavs på bifall lill dels utskottets hemställan, dels motionen nr 1914 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del, och förklarades den förra proposilionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Bertil Måbrink begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

178

Den som vill att kammaren bifaller utrikesulskotleis hemställan i betänkandet nr 1 mom. 10 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 1914 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del.

Vid omröslning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens     Nr 16

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Bertil Måbrink begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröslning gav följande resultat:

Ja - 281

Nej -    12

Avstår -     1

Mom. II

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 12

Propositioner gavs på bifall lill dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 3 av Anna Lisa Lewén-Eliasson m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Anna Lisa Lewén-Eliasson begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller utrikesutskottets hemställan i betänkandet nr 1 mom. 12 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservalionen nr 3 av Anna Lisa Lewén-Eliasson m. fl.

Vid omröslning genom uppresning förklarades fiertalet av kammarens ledamöier ha röstat för ja-propositionen. Då Anna Lisa Lewén-Eliasson begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 148

Nej - 143

Avstår -     3

Mom. 13

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 14

Proposilionergavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels motionen nr 1914 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del, och förklarades den förra proposilionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Bertil Måbrink begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill atl kammaren bifaller utrikesutskottets hemställan i betänkandet nr 1 mom. 14 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 1914 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del.

179

Nr 16

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt ut vecklingssamar -bete m. m.

Vid omröslning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöier ha röstat för ja-propositionen Då Bertil Måbrink begärde rösträkning verkställdes votering med omröslningsapparal. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 282 Nej -    12

Mom. 15

Ulskollels hemställan bifölls.

Mom. 16

Proposilioner gavs på bifall lill dels utskoltels hemställan, dels reserva
lionen nr 4 av Anna Lisa Lewén-Eliasson m. fl, och förklarades-den förra
proposilionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Anna Lisa Lewén-
Eliasson begärt votering upplästes och godkändes följande voteringspropo-,
sition:                                                                                  .

Den som vill att kammaren bifaller utrikesutskottets hemställan i belänkandet nr 1.mom. 16 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 4 av Anna Lisa Lewén-Eliasson m. n.

Vid omröslning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöier ha röstat för ja-propositionen. Då Anna Lisa Lewén-Eliasson begärde rösträkning verkställdes votering med omröslningsapparal. Denna omröslning gav följande resultat:

Ja - 153 Nej - 142

Mom. 17

Utskoltels hemställan bifölls.

Mom. 18

Propositioner gavs på bifall till dels utskoltels hemställan, dels reservationen nr 5 av Anna Lisa Lewén-Eliasson m. fl, och förklarades den frra proposilionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Anna Lisa Lewén-Eliasson begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposilion:

180

Den som vill att kammaren bifaller utrikesutskottets hemställan i betänkandet nr 1 mom. 18 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 5 av Anna Lisa Lewén-Eliasson m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens     Nr 16

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationelll utvecklingssamarbete in. m.

ledamöter ha rösiai för ja-propositionen. Då Anna Lisa Lewén-Eliasson begärde rösträkning verkställdes votering med omröslningsapparal. Denna omröslning gav följande resultat:

Ja - 153 Nej - 142

Mom. 19

Proposilionergavs på bifall till dels utskoltels hemställan, dels motionen nr 1914 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Bertil Måbrink begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller utrikesutskottets hemställan i betänkandet nr 1 mom. 19 röstar ja, den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 1914 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Bertil Måbrink begärde rösträkning verkställdes votering med omröslningsapparal. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 282 Nej -   12

Mom. 20

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels motionen nr 1914 av Lars \yerner m.fl. i motsvarande del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Bertil Måbrink begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller utrikesutskottets hemställan i betänkandet nr 1 mom. 20 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 1914 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöier ha rösial för ja-proposilionen. Dä Benil Måbrink begärde röslräk-ning verkställdes votering med omröslningsapparal. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 282 Nej -    12

13 Riksdagens protokoll 1978/79:15-16

Nr 16

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

Mom. 21

Proposilionergavs på bifall lill dels utskottets hemställan, dels motionen nr 1914 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del, och förklarades den förra proposilionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Bertil Måbrink begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill alt kammaren bifaller utrikesutskottets hemställan i betänkandet nr 1 mom. 21 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 1914 av Lars Werner m. fl. i moisvarande del.

182

Vid omröslning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röslal för ja-proposilionen. Då Bertil Måbrink begärde rösträkning verkställdes votering med omröslningsapparal. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 283 Nej -   12

Mom. 22 och 23

Kammaren biföll vad utskottet i dessa moment hemställt.

Mom. 24

Proposilioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels motionen nr 1914 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del, och förklarades den förra proposilionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Bertil Måbrink begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill alt kammaren bifaller utrikesulskollets hemställan i betänkandet nr 1 mom. 24 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 1914 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Bertil Måbrink begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 283 Nej -    12

Mom. 25 och 26

Kammaren biföll vad utskottet i dessa moment hemställt.

Mom. 27

Proposilioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 6 av Anna Lisa Lewén-Eliasson m. fl. i motsvarande del, och förklarades den förra proposilionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Anna Lisa Lewén-Eliasson begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller utrikesutskottets hemställan i belänkandet nr 1 mom. 27 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 6 av Anna Lisa Lewén-Eliasson m. fl. i motsvarande del.

Nr 16

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationelll u t vecklingssa mar-beie m. m.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Anna Lisa Lewén-Eliasson begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 153

Nej - 141

Avstår -     1

Mom. 28

Propositioner gavs på bifall till l:o) utskottets hemställan, 2:o) reservationen nr 6 av Anna Lisa Lewén-Eliasson m. fl. i motsvarande del samt 3:o) motionen nr 1914 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del, och förklarades den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad. Då Anna Lisa Lewén-Eliasson begärde votering upptogs för bestämmande av kontrapropositionen ånyo de båda återstående propositionerna, av vilka den under 2:o) angivna förklarades ha flertalets mening för sig. Sedan Bertil Måbrink begärt votering beträffande kontrapropositionen, upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill all kammaren till  kontraproposition i  huvudvoteringen

angående utrikesutskottets hemställan i betänkandet nr 1 mom. 28 antar

reservalionen nr 6 av Anna Lisa Lewén-Eliasson m. fl. i motsvarande del

röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit

motionen nr 1914 av Lars Werner m. fl. i moisvarande del.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Bertil Måbrink begärde rösträk-

183

Nr 16

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationelll utvecklingssamarbete m. m.

ning verkställdes votering med omröslningsapparal. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 139

Nej -   12

Avslår - 144

I   enlighel   härmed   blev   följande   voteringsproposition   uppläst   och godkänd:

184

Den som vill att kammaren bifaller utrikesutskottets hemställan i betänkandet nr 1 mom. 28 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 6 av Anna Lisa Lewén-Eliasson m. fl. i motsvarande del.

Vid omröslning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Anna Lisa Lewén-Eliasson begärde rösträkning verkställdes votering med omröslningsapparal. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 153

Nej - 129

Avstår -    13

Mom. 29

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 30

Propositioner gavs pä bifall till dels utskottels hemställan, dels motionen nr 1914 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Bertil Måbrink begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill all kammaren bifaller utrikesuiskoiieis hemställan i betänkandet nr 1 mom. 30 röstar ja, den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 1914 av Lars Werner m. fl. i moisvarande del.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Bertil Måbrink begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröslning gav följande resultat:

Ja - 283 Nej -   12

Mom. 31

■ Propositioner gavs pä bifall till dels utskottets hemställan, dels motionen nr 1914 av Lars Werner m. fl. i moisvarande del, och förklarades den förra proposilionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Bertil Måbrink begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill alt kammaren bifaller utrikesutskottets hemställan i betänkandet nr 1 mom. 31 röstar ja, den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 1914 av Lars Werner m. fl. i moisvarande del.

Nr 16

Onsdagen den 18 oktober 1978

Arbetstagares rätt till ledighet för utbildning

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Bertil Måbrink begärde rösträkning verkställdes votering med omröslningsapparal. Denna omröslning gav följande resultat:

Ja - 283 Nej -   12

§ 2 Föredrogs

Arbetsmarknadsutskottets betänkande

1978/79:4 med anledning av molion om meritvärdet av anställning utomlands

Konstilulionsutskotlels belänkande

1978/79:8 med anledning av motion om ändrad benämning på departement m. m.

Försvarsutskottets betänkanden

1978/79:2 med anledning av motion om försvarets rationaliseringsinstituts fortsatta verksamhet

1978/79:3 med anledning av motion om den andliga vården inom försvars-maklen

Jordbmksutskottets betänkande

1978/79:3 med anledning av motioner om tillvaratagande av bär och svamp, m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa betänkanden hemställt.

§ 3 Arbetstagares rätt till ledighet för utbildning

Föredrogs arbetsmarknadsutskoltels betänkande 1978/79:1 med anledning av molion om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning.

I detta betänkande behandlades motionen 1977/78:274 av Karl Hallgren m. fl. (vpk), vari yrkats alt riksdagen med bifall till motionen beslutade anta ändringar i lagen (1974:981) om arbetstagares rätt lill ledighet för utbildning

185

Nr 16

Onsdagen den 18 oktober 1978

Arbetstagares rätt till ledighet för utbildning

belräffande 5, 6, 10 och 13 §§, innebärande dels atl den tid vilken en arbetsgivare hade möjlighet att skjuta på begärd ledighet skulle minskas till hälften av vad som f n. gällde, dels att uppskovsmöjligheten i fråga om facklig utbildning skulle avskaffas, dels alt domstolsprövning skulle kunna påkallas om uppskovet översteg sex månader i normalfallen och två månader vid kortlidsledighel och dels alt arbetstagare som avbröt studier och hade skälig anledning därtill skulle ha rätt atl omedelbart återgå i arbete.

Ulskotlet hemställde atl riksdagen skulle avslå motionen 1977/78:274.

186

KARL HALLGREN (vpk):

Herr lalman! Lagen om arbetstagares rätt lill ledighet för utbildning har varil föremål för riksdagens behandling vid flera tillfällen. Vänsterpartiet kommunisterna har alltsedan lagens tillkomst påtalat de fel och brister som vi anser att lagen är behäftad med. De invändningar som vårt parti gjorde redan vid antagandet av lagen har visat sig vara välgrundade. De krav på ändringar som då restes är således lika aktuella och angelägna i dag som 1974. Av den anledningen har vpk också i är motionerat om ändringar av lagen.

Del är i första hand arbetsköparnas lagliga rätt att uppskjuta påbörjandet av fackliga studier som vi anser är till stor skada för den fackliga utbildningen. 1 flera fall har det förekommit alt arbetsköpare - med hänvisning lill lagen -skjutit på påbörjandet av fackliga studier. Det har i sin tur inneburit att den eller de som avsett atl delta funnit det meningslöst och tvingats att avstå. Det kan inte anses särskilt meningsfullt för en arbetare, som avsett alt delta i en sex veckors facklig kurs, atl hoppa in när kursen pågått i tvä veckor. Om någon uteblir från en sådan facklig kurs, så ersätts i regel han eller hon av någon annan som står i lur att få della. På så vis förhindras många alt över huvud taget delta i sådana studier.

Vänsterpartiet kommunisterna anser därför atl bestämmelserna om arbetsköparnas uppskovsrätt när del gäller fackliga studier måste utmönstras helt ur lagen. Dessutom bör enligt vår mening den övriga uppskovsräilen begränsas och de nuvarande tidsfristerna kraftigt skäras ned. 5 § bör därför ändras enligt det förslag som redovisas i motionen 274, dvs. så att tidsfristen sex månader ändras till tre.

Detsamma är förhällandet beträffande tidsfristerna för alt anställda skall kunna föra frågan inför domstol. Den nuvarande utformningen av lagbestämmelserna ger den anställde rätt att påkalla domstols prövning först efter tvä är beträffande förläggningen av ledigheten om den avser mer än en vecka och först efter ett år om ledigheten avser högst en vecka. Vi anser att dessa tidsfrister bör ändras till sex resp. två månader. 6 § bör därför ändras på sätt som föreslås i motionen.

Vi upprepar också kravet på en ändring av 10 §, som ger arbelsköparna rätt alt utestänga en anställd frän återgång lill sitt arbete, om han eller hon av någon anledning avbrutit utbildningen. Denna ulestängning kan vara upp till två veckor. Vårt parti har ansett del skäligt alt de som utan särskild anledning avbrutit   påbörjade   studier   behandlas   efter   nuvarande   bestämmelser.

Däremot anser vi del vara fullkomligt felaktigt atl bestraffa någon med tvä veckors inkomstbortfall, om utbildningen avbryts på grund av omständigheter som man inte själv råder över. Sjukdom i hemmet eller ekonomiska svårigheter o. d. kan framtvinga ett avbrott. I sådana fall anser vi del självklart att den anställde skall ha rätt att omedelbart återgå lill sitt arbete. Därför föreslår vi en sådan ändring av 10 §,

När det gäller skadeståndsbeslämmelserna har vpk lidigare gjort invändningar mot att de fackliga organisationerna kan dömas till skadestånd, därest de felaktigt utnyttjar sitt tolkningsföreträde. Vi anser att denna bestämmelse är ytterst betänklig. Fackföreningarnas företrädare kan lätt hamna i situationer där avvägningarna blir svåra och där risken för skadestånd menligt kan påverka deras ställningstagande i för medlemmarna negativ riktning. Vpk anser därför atl 13 § andra stycket, vilket stadgar om skyldighet för facklig organisation att utge skadestånd, helt skall utgå.

Som vanligt är det elt enhälligt utskott som föreslär att riksdagen bör avslå motionen. Motiveringarna för avslagsyrkandet är ett hänvisande till tidigare riksdagsbehandlingar sedan 1974. Utskoitei hävdar att del inle har inträffat något som givit utskottet anledning atl ändra uppfattning frän gångna år i dessa frågor. Av utskottets redovisning kan jag förslå att man inte har ansträngt sig över hövan med att ta reda på hur denna lag har påverkat studiemöjligheterna för de anställda, om man över huvud taget har forskal i frågan alls. Hade man gjort det skulle man kanske ha funnit anledning alt ändra lagtexten, kanske i den riktning som vi har föreslagit.

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionen 274,

Nr 16

Onsdagen den 18 oktober 1978

Arbetstagares rätt lill ledighet JÖr utbildning

ELVER JONSSON (fp):

Herr talman! Studieledighetslagen ger alla arbetstagare rätt till ledighet för att undergå utbildning, som det står i lagens 1 §. Avsikten är att studierna skall vara planmässiga, följa en viss kurs eller ha elt schemalagt utbildningsavsnitt. När lagen trädde i kraft 1975 innebar den en möjlighet till vidareutbildning och en möjlighet att varva yrkesarbete och studier.

Med de ständigt nya krav som ställs på arbetskraften i vårt tekniskt avancerade samhälle ökar behovet av sådan fortbildning och vidareutbildning. Det finns också människor som av rent personliga skäl vill avbryta yrkesverksamheten och börja studera. Därför var tillkomsten av den här lagen ett steg framåt - jag höll på att säga ett ganska rejält steg framåt.

Kari Hallgren m. fl. kommunister tar i sin motion upp en rad krav på förändringar av lagen, krav som också väckts tidigare och då avvisats inte bara av utskottet utan också av riksdagen. De vill ha en förändring av 5,6,10 och 13 §§. Det gäller bl. a. reglerna om tidsfrister vid ledighetens förläggning och skadeståndskrav på arbetstagarorganisationerna i vissa situaiioner. Vpk vill att den tid under vilken arbetsgivaren har möjlighet att skjuta upp begärd ledighet skall minskas till hälften i förhållande lill vad som f n. gäller. Vpk vill vidare avskaffa uppskovsmöjligheien för facklig utbildning.

När lagen antogs 1974 avstyrkte utskotlet liknande krav, som redan då framfördes från vpk:s sida. Det gällde de nu aktuella paragraferna, Inrikes-

187

Nr 16

Onsdagen den 18 oktober 1978

Arbetstagares rätt till ledighet för utbildning

utskottet, som vårt utskott helte på den liden, nämnde att del fanns skäl alt sammanjämka uppfattningar så atl rimliga önskemål om studieledigheten kunde förenas med intresset att verksamheten f)å arbetsplatsen kunde fortgå utan allvarliga störningar. Vidare erinrades om att reglerna om förläggning av ledigheten i 5 § är dispositiva,

I fråga om återgång till arbetet i förtid, dvs, 10 §, sade utskottet att regeln om underrättelse 14 dagar i förväg förutom alt arbetsgivaren ges respillid får betydelse också för de vikarier som tjänstgör i den studielediges ställe. Ett bifall till vpk-molionens ändringsförslag skulle enligt utskottels då uttalade uppfattning medföra osäkra anställningsförhållanden för vikarierna. Samma invändningar på den punkten kan göras i dag.

Herr Hallgren tycker att utskotlet inle har bemödat sig särskilt mycket om att resonera kring motionen. Möjligen skulle man kunna säga alt motionärerna inte heller har trängt djupare in i ämnet utan återkommer i sak med samma argument som anförts vid några lidigar; riksdagar. Och så långt jag förstod av herr Hallgrens anförande här i kammaren innebar del inte heller något nytt grepp på frågan. Detta kan då kanske vara något försonande när utskottet inte gått längre i sin diskussion och redovisning av sitt slällningslagande, som innebär avslag på vpk-motionen.

KARL HALLGREN (vpk):

Herr lalman! Elver Jonsson säger alt jag skulle ha påstått att utskottet inte har resonerat så myckel kring den här motionen. Det var inte vad jag sade. Jag sade att utskottets ledamöier inle har bemödat sig över hövan med atl undersöka hur den här lagen har verkat ute i arbetslivet. Jag har också pekat på atl det har förekommit fall då man har vägrat människor atl della i fackliga studier. På så sätt har alltså dessa människor gått miste om en värdefull utbildning i fackliga frågor. Del anser jag vara allvariigl.

Sedan sägs här alt det är väl anpassade tidsfrister. Det står ju tydligt i lagen atl den ena parten har möjlighel alt uppskjuta påbörjandet av studier under en tidsfrist upp till två år. Delta anser vi vara orimligt. Om nu Elver Jonsson och de övriga i utskottet anser att del skall vara så att en arbetsköpare har möjlighet atl förvägra en anställd all påbörja studierna innan två år har förflutit, så må det slå för deras del. Vi kan inte dela den uppfattningen.

ELVER JONSSON (fp):

Herr lalman! Sammanfattningsvis vill jag säga all hela den här lagen i stor utsträckning bygger på avvägning. Det är intressant atl konstatera all man inte bara på politiskt håll - med undantag av kommunisterna - har ansett all det är en rimlig avvägning, ulan atl man också på fackligt håll har dela't den uppfattningen. Det må sedan gälla 10 § i fråga om tillträdet efter studier eller 5 § om studietidens förläggning. Jag tog upp några av skälen lill alt man kommit till denna slutsats.

Sedan är det väl ändå så att det måste vara en viss korrespondens mellan anställningstryggheten och rätten all hantera sin egen studieledighet.

Herr lalman! Jag ber alltså alt få yrka bifall till arbetsmarknadsutskottets hemställan i dess belänkande nr 1.

KARL HALLGREN (vpk):

Herr talman! Elver Jonsson har tydligen inle följt med i den här frågan riktigt. Han säger alt det bara är kommunisterna som har ansett att tidsfristerna är för kraftigl tilltagna. När man tog del av remissvaren i samband med antagandet av lagen var LO, ABF och även andra fackliga organisationer emot alt man hade så långa frister. Bl. a. hade ABF framfört samma krav som vi nu upprepar, nämligen en halvering av dessa frister. Detsamma hade LO uttryckt i sitt remissvar. Vad Elver Jonsson påstår är alltså inte helt riktigt.

Överiäggningen var härmed slutad.

Propositioner gavs på bifall lill dels utskottets hemställan, dels motionen nr 274 av Karl Hallgren m. fl., och förklarades den förta propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Kari Hallgren begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller arbetsmarknadsutskottets hemställan i

betänkandet nr 1 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 274 av Kari Hallgren m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röslai för ja-propositionen. Då Karl Hallgren begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 278 Nej -   12

Nr 16

Onsdagen den 18 oktober 1978

Obligatorisk arbetsförmedling, m. m.

§ 4 Obligatorisk arbetsförmedling, m. m.

Föredrogs arbetsmarknadsutskottets betänkande 1978/79:2 med anledning av motion om obligatorisk arbetsförmedling, m. m.

I detta belänkande behandlades motionen 1977/78:836 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari yrkats att riksdagen beslutade att hos regeringen anhålla

1. om skyndsamt utarbetande av förslag till lag som förbjöd åsiktsregistre
ring, personundersökning och svartlistning av arbetare,

2. om skyndsamt utarbetande och framläggande av förslag till lag om
obligatorisk arbetsförmedling.

Utskottet hemställde atl riksdagen skulle avslå motionen 1977/78:836.

14 Riksdagens proiokoll 1978/79:15-16

189

Nr 16

Onsdagen den 18 oktober 1978

Obligatorisk arbetsförmedling, m. m.

190

KARL HALLGREN (vpk):

Hert talman! Vänsterpartiet kommunisterna har under en lång rad år motionerat om atl svartlistning och åsiktsregistrering av fackligt och politiskt aktiva arbetare skall förbjudas i lag. Vi har samtidigt krävt inrättande av obligatorisk arbetsförmedling, som skulle utgöra elt viktigt instrument för att stoppa svartlistningen. Hittills har de övriga riksdagspartierna motsatt sig sådana åtgärder- man har ansett dem vara alltför drastiska. Men dessa krav är i dag minst lika aktuella och välmotiverade som tidigare. Vårt parti har därför ansett det nödvändigt att på nytt ta upp dessa frågor, och det gör vi i molion nr 836.

Maktförhållandena mellan arbetare och arbetsköpare har - trots tillkomsten av lagen om anställningsskydd och medbestämmandelagen - inle i någon väsentlig grad förändrats. Arbelsköparna kan fortfarande fritt välja och vraka mellan arbetssökande. Atl påslå atl SAF:s § 32 är helt avskaffad är således fel. Passusen i § 32 om atl "fritt anställa" är fortfarande kvar ograverad.

Denna arbetsköparnas självtagna "rätt" att fritt anställa är naturiigtvis av stor betydelse. Den ger möjlighet att svartlista fackligt och politiskt aktiva. Så sker också på den svenska arbetsmarknaden i dag. Vpk har i tidigare motioner gett exempel på detta. Vi har också i årets motion tagit fram några sädana. Jag skall nöja mig med att här återge ett.

Vid Bolidens kemifabrik utanför Helsingborg vägrades en arbetare återan-slällning, trots atl han lidigare skött sitt jobb exemplariskt och trots all företagel sökte arbetskraft. Motiveringen för alt inte anställa den arbetssökande var att han hade skrivit en bok om arbetsmiljö och alt denna till stora delar handlade om företagets arbetsmiljöproblem. Vid en närmare undersökning kunde man konstatera atl arbetsköparen näppeligen kunde känna till denna bok vid det tillfälle då arbetaren i fråga vägrades anställning, eftersom boken då ännu inte hade gått i tryck.

När fallet uppmärksammades i massmedia och frågor ställdes till företagets informationschef om varför inte denna arbetare fick återanställning blev svaret: Jag vet inte exakt. Men läs hans bok!

När facket sedan kopplades in på fallet medgav företaget att man ända sedan 1959 hade registrerat arbetare vid företagel, men man ansåg alt registreringen inte fördes pä annat sätt än som skedde i mänga andra förelag. Detta bevisar således att företagen har kontakter med varandra i dessa frågor och att man är överens om hur man skall registrera radikala arbetare och fackligt aktiva. Fackklubben har, som också nämns i motionen, begärt förhandlingar och kräver alt all registrering av arbetare skall upphöra.

Till denna del av motionen säger utskottet:

"I motionen påstås att det förekommer alt arbetsgivare registrerar och svartlistar radikala arbetare,"

I en sådan skrivning kan man lätt utläsa utskoltels vaga tilltro till att det verkligen förekommer registrering och svartlistning. Det må vara förståeligt om de borgerliga ledamöterna i utskottet har svårt att vidgå detta, men att socialdemokraterna i utskottet ställer sig bakom en sådan kryptisk skrivning

är naturiigtvis anmärkningsvärt. De borde väl ha samma uppfattning i denna fråga som fackklubben på Bolidens kemifabrik. Det borde inte heller ha varit så svårt för SAP-ledamölerna alt kontakta facket och få dessa uppgifter verifierade, men det har man tydligen inte haft inlresse av. Man har gått med borgarna och yrkar avslag på motionen. DeUa sker utan att man ens har ett särskilt yttrande i den här frågan som ju rör hela arbetarklassen.

Obligatorisk arbetsförmedling skall enligt vår mening fungera så atl om en arbetssökande av arbetsförmedlingens tjänstemän ansetts kvalificerad för elt arbete som är ledigt och den sökande blir anvisad detta arbete, då skall det inte finnas någon möjlighet för en arbetsköpare att avvisa den som arbetsförmedlingen anvisat. Pä så sätt kommer man bort ifrån registrering och svartlistning, för den blir ju då verkningslös.

Obligatorisk arbetsförmedling är betydelsefull och nödvändig också från andra utgångspunkter. Det finns i dag många företag som egenmäktigt sätter åldersspärrar för nyanställning. Det finns företag som exempelvis kräver att den sökande skall ha fullgjort första värnpliktstjänstgöringen eller att han eller hon inte har uppnått en ålder av 40 år. På så sätt utestängs två viktiga åldersgrupper från anställning, nämligen ungdom under 20 år och arbetare som har fyllt 40 år. Det är dessa två gmpper som i dag är värst utsatta på arbetsmarknaden. Här kan alltså arbetsköpare ulan att fråga vare sig facket eller myndigheter tillskansa sig den bästa och mest effektiva arbetskraften i samhällel. Det är en otillböriig och självtagen räu som med det snaraste måste stoppas. Det måsle ske något på det här området om man skall lyckas hejda den omfattande utslagningen av speciellt ungdom men också av arbetare i de högre åldersgmpperna, något som ju detta förfarande främjar.

Vänsterpartiet kommunisterna har också i motionen tagit upp det andra ledet i registreringen. Del gäller de omfatlande personundersökningama som alltför ofta förekommer och som i vissa fall arbetsförmedlingarna är arbelsköparna behjälpliga med. Del rör sig om utfrågningar som är direkt diskriminerande och som inte har med arbetssökandens kvalifikationer att göra. Dessa företeelser är helt oacceptabla och oförenliga med elementära demokratiska rättigheter. Vi anser att detta förfarande med det snaraste måste upphöra.

Med hänvisning lill vad som anförts i motionen, vilken är väsentligt fylligare än detta korta anförande, yrkar jag bifall lill motionen 836.

Nr 16

Onsdagen den 18 oktober 1978

Obligatorisk arbetsförmedling, m. m.

PÄR GRANSTEDT (c):

Herr talman! Kari Hallgren nämnde alt detta ärett yrkande från vpk och att det kommit igen ganska många gånger här i kammaren men aldrig skapat någon större entusiasm frän kammarens sida.

Det är naturiigtvis väldigt viktigt att motverka alla slag av godtycke, politisk svartlistning, diskriminering etc. när det gäller rekrytering av medarbetare till företag. Del är något som vi alla kan vara fullständigt eniga om. Den inställningen kommer också mycket klart lill uuryck i utskottets betänkande, både den här gången och lidigare gånger då frågan varil uppe i kammaren.

191

Nr 16

Onsdagen den 18 oktober 1978

Obligatorisk arbetsförmedling, m. m.

Del finns tvä vägar att angripa problemet. Den ena är centralistisk och cenlralbyråkratisk och innebär alt man överlåter ät en statligt ämbetsverk alt bestämma vem som skall arbeta var. Den andra är decentraliserad och innebär atl man stärker arbetslagarnas inflytande på förelagen i denna fråga liksom i andra frågor och atl man ser de anställdas inflytande över personalfrågorna som ell sätt att motverka den här typen av godtycklighet, svartlistning etc. Utskottet har tagit ställning för den senare vägen.

Det förslag som vpk har fört fram - förslagel om den obligatoriska arbetsförmedlingen - innebär jusl den céntralisiiska och byråkratiska vägen. Det skall vara det statliga ämbetsverket som bestämmer anställningsförhållandena. Vi tror alltså all del riktiga i en marknadsekonomi som den vi har i Sverige är atl man stärker arbetarnas inflytande och på så sätt ser lill atl man fåren rekrytering av medarbetare som sker på sakliga och förnuftiga grunder. Vpk:s förslag hör hemma i en centralstyrd planekonomi. Det är i och för sig logiskt för vpk som anhängare av en centralstyrd planekonomi atl föra fram del här förslaget. Men för oss som tror på ett samhälle som fungerar i mera decentraliserade former är del lika logiskt att ta avstånd från vpk:s förslag, och därför yrkar jag bifall till utskottets förslag.

192

KARL HALLGREN (vpk):

Herr talman! Det är inte särskilt meningsfullt atl la upp en djupgående debatt om humvida det skall vara det eller del samhällssystemet. Men när Pär Granstedt nu så klart har uttalat atl han är motståndare till de centralbyråkratiska organen, dvs. arbetsförmedlingarna, som då skulle bestämma vem som skall arbeta och var, skulle jag vilja fråga hur han ställde sig till antagandet av främjandelagen. Där är befogenheterna desamma som dem vi föreslår i del här fallet. Talade och röstade Pär Granstedt emot riksdagens beslut den gången, i sä fall godkände han ell ceniralbyråkratiskt organ av del slag han nu så slarki talar emot.

PÄR GRANSTEDT (c):

Herr talman! Det är en något annan struktur på främjandelagen, Karl Hallgren. Den bygger ju på anpassningsgrupper inom de olika företagen där arbetsförmedlingen ingår men där verksamheten bedrivs på varje enskilt förelag. Delta kan alltså inte jämföras med ell syslem med obligatorisk arbetsförmedling.

Dessutom har främjandelagen som syfte att ta hand om speciella grupper av arbetssökande, nämligen dem som har särskilda svårigheter att komma in på företagen. Det är alldeles givet all man hän/idlag måste ta till hårdare metoder än vad som behövs vid rekrytering i allmänhet.

Sammantaget kan man väl säga, alt med arbetstagarnas ökade inflytande, som successivt kommer att utbyggas genom medbestämmandelagen, och med de möjligheter som främjandelagen redan ger oss när det gäller de svårplacerade, blir det som vpk föreslagit överflödigt. Del skulle innebära en onödig byråkratisering av den svenska arbetsmarknaden.

KARL HALLGREN (vpk):

Herr lalman! Jag är övertygad om atl svartlistning och registrering av politiskt och fackligt aktiva radikala arbetare kommer alt förekomma så länge klassamhället består, såvida det inle vidlas åtgärder för all stävja detta. Sedan är del helt klart att främjandelagen ger arbetsmarknadsmyndigheterna rätt att ålägga företagare alt anställa människor. Pär Granstedt sade att vissa kategorier som har det svårt i samhället kan anställas på detta sätt. Men om Pär Granstedt hade läst arbetarhistoria och känt lill hur de svartlistade hade det i början av seklet, hade han vetat att detta våren gmpp människor som då hade det svårt i samhället - de fick emigrera, Naturligtvis kommer de som utsätts för politisk registrering och ulestängning från arbete - och då just fackligt och politiskt aktiva - atl så småningom bli en grupp i samhället som får det svårt att erhålla arbete.

Det har vi exempel pä också i dag. Del finns kvalificerade arbetare som varil utsedda till ledamöter i strejkkommiuéer och som sedan fåu sparken. De har fått söka arbete på kanske 20 förelag men ändå inte fält något. Varför?

En kvalificerad chaufför, med all utbildning som tänkas kan, får inget arbete i dagens samhälle därför atl han en gäng har deltagit aktivt i den fackliga kampen pä arbetsplatsen. Det kan vi inte acceptera.

Nr 16

Onsdagen den 18 oktober 1978

Obligatorisk arbetsförmedling, m. m.

PÄR GRANSTEDT (c):

Herr lalman! Jag tror gärna alt förslagel från vpk bygger på erfarenheter från början av seklet, som herr Hallgren hänvisade lill, men det är litet riskabelt atl bygga dagens arbetsmarknadspolitik pä situationen i början av seklet och på studierav arbetarhistoria. Risken är atl man drabbas av en stark konservatism och inte lar hänsyn till vad som händer i verkligheten. Vad som skett sedan dess ärju atl vi har fäll en medbestämmandelag och nu håller på att fä medbestämmandeavtal, och jag utgår ifrån att dessa kommer att ge de anställda på företagen ett avgörande infiytande över dessas rekryteringsverksamhet.

När vi förra gängen debatterade denna fråga framhöll jag för en partikamrat lill herr Hallgren atl jag utgår från atl de fackliga organisationerna och de anställdas företrädare inte kommer atl finna sig i all någon svartlistning tillämpas i förelagen. Jag är också övertygad om att de fackliga organisationerna kommer atl ha kraft nog atl se lill alt ingen svartlistning tillämpas. Därmed kommer också detta problem att lösas på del sätt som jag tycker alt det skall lösas på, nämligen genom elt förstärkt inflytande för de anställda i förelagen, inte genom atl man lägger över dessa frågor pä elt statligt ämbetsverk.

KARL HALLGREN (vpk):

Herr talman! Herr Granstedt gör sig skyldig lill en ganska grov missuppfattning. För del första talar han om svartlistning i företagen och registrering utanför dessa. Det är tvärtom så att registreringen sker i det förelag där arbetaren är anställd, varefter delta meddelar förhållandet till andra företag.

193

Nr 16

Onsdagen den 18 oktober 1978

Obligatorisk arbetsförmedling, m. m.

Då uppstår svartlistningen, som gör att arbetare inte får något jobb.

För del andra vill herr Granstedi inte förstå alt de krav vi reser i dag bygger pä erfarenheter från nuet. Det är inte bara så alt herr Granstedt inte har läst arbetarrörelsens historia - han vill heller inte lyssna på vad jag säger. Jag framhöll för herr Granstedt atl del än i dag finns arbetare som inte får något jobb efter alt ha deltagit som ledamöter i en sirejkkommitié.

På detta svarar herr Granstedt alt vpk:s krav bygger på erfarenheter från början av seklet. Det stämmer inte. Det är i dag som registrering i företagen och svartlistning förekommer. Arbetsköpare upprättar register pä förbundsnivå, och därifrån utgår meddelanden om atl inga av de svartlistade skall få anställas.

Det är inle så länge sedan en elektrikerfirma föriorade ett mål i arbetsdomstolen därför atl den hade registrerat arbetare. Det gäller alltså inte företeelser från seklets början utan något som har pågått hela tiden sedan dess och som kommer alt fortsätta, om man inle siävjar dem genom sådana åtgärder som vi har föreslagit - sedan får herr Granstedi kalla dem cenlralbyråkraliska eller vad han vill. Huvudsaken är alt det blir slut pä denna registrering och svartlistning.

194

Överiäggningen var härmed slutad.

Propositioner gavs på bifall lill dels utskottets hemställan, dels motionen nr 836 av Lars Werner m. fl., och förklarades den förra proposilionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Karl Hallgren begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller arbetsmarknadsutskottets hemställan i

betänkandet nr 2 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 836 av Lars Werner m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röslal för ja-propositionen. Då Karl Hallgren begärde rösträkning verkställdes votering med omröslningsapparal. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 278 Nej -   11

§ 5 Anställningsskydd

Föredrogs arbetsmarknadsutskottets betänkande 1978/79:3 med anledning av molioner om anställningsskydd.

I della belänkande behandlades molionerna

1977/78:834 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari yrkats

1.   att riksdagen uttalade

a)   att deltagande i arbetskonflikt, oavsett sådan var lag- eller avialssiridig, aldrig kunde uigöra saklig grund för uppsägning eller avsked,

b)  att samarbetssvårigheler med arbetsgivaren eller med arbetskamrater, olovlig bortovaro, ordervägran, olämpligt uppträdande etc. endast i utomordentligt sällsynta fall kunde läggas till grund för uppsägning,

2. att riksdagen med bifall lill motionen beslutade anta av motionärerna
framlagt förslag lill lag om ändring i lagen om anställningsskydd (1972:4) 1,3,
5, 10, 11, 13, 20, 38 och 39 §§ alt gälla fr. o. m. den 1 juli 1978, innebärande
ändring av grunderna för uppsägning och avsked, skadeståndsreglerna, den
personkrets lagen omfattade, permitteringsinstitutet och korttidsanställning,
och

1977/78:1344 av Eric Marcusson m. fl. (s), vari yrkats alt riksdagen beslutade anta av motionärerna framlagt förslag till lag om ändring i lagen om anställningsskydd, innebärande alt en sjukbidragsberättigad skulle få samma anställningsskydd som den som uppbar sjukpenning.

Ulskotlet hemställde

1.   beträffande uppsägning och avsked m. m. att riksdagen skulle avslå motionen 1977/78:834,

2.   belräffande anställningsskydd för långtidssjuka atl riksdagen med anledning av motionen 1977/78:1344 som sin mening gav regeringen lill känna vad utskottet anfört.

Nr 16

Onsdagen den 18 oktober 1978

A nslällningsskydd

KARL HALLGREN (vpk):

Herr lalman! Lagen om anställningsskydd har blivit en ständigt återkommande fråga i riksdagen. Vänsterpartiet kommunisterna gjorde skarpa invändningar mol lagens utformning redan frän början. Ledande representanter frän LO hade kritiska synpunkter vid antagandel av lagen. Vid del tillfället ändrades också den ursprungliga lagtexten i propositionen. Men allteftersom denna lag varil i kraft har bristerna framträtt allt klarare.

I dag möts man ofta av ironiska leenden från arbetskamrater om man råkar nämna lagen om anställningsskydd. Och del är inte så märkvärdigt. Många arbetsköpare använder ju lagbestämmelserna som slagträ mol de anställda. Flera principiellt vikliga domar har avkunnats i arbetsdomstolen vilka har skapat prejudikat och är avgörande för framlida bedömningar. Flera fall har gällt uppsägningar och avskedanden. Det gäller arbetsköparnas rätt atl införa kortlidsvecka, dvs. att permittera.

195

Nr 16

Onsdagen den 18 oktober 1978

A nslällningsskydd

196

Det som inle AD har stått till tjänst med i fråga om stöd lill storbolagen har man kunnat träffa avtal om på toppnivå. Det gäller sämre uppsägningstider, provanställningar och avtal om egendomliga s. k. visslidsanställningar. Alla dessa frågor har tidigare tagils upp av vänsterpartiet kommunisterna men alllid tillbakavisats av de övriga riksdagspartierna. Vårt parti har därför ansett det nödvändigl atl på nytt resa krav pä ändringar i lagen.

För att börja från början med den första paragrafen så finns del en avgränsning som uteslänger vissa arbetarkategorier från lagen. I punkten 4 undantas alla som hamnat i AMS-maskineriel - dvs. alla som arbetar inom skyddade verksläder, beredskapsarbeten, viss utbildning osv. -och det ärju inle så få; sammanlagt rör det sig om elt par hundra lusen arbetare. Del har träffats avtal om provanställningar som omfattar upp till sex månader och som sedan förlängs med nya provperioder, en metod som ställer många utanför del egentliga anställningsskyddet. Vpk har i motionen 834 tagit upp dessa frågor på nytt. Vi har rest kravei på att fjärde punkten i 1 § helt utgår, så alt lagen också gäller för dem som av arbetsmarknadsmyndighet har meddelats arbetslöshelshjälp i form av beredskapsarbeten, arkivarbete eller musikerhjälp eller som anvisats arbete i verkstad inom arbetsvärden.

Vi anser att talet om atl dessa människor måsle stå till arbetsmarknadens förfogande och atl deras sysselsättning därför skall betraktas som tillfällig är grundfalskt. Det har visat sig alt skaran av människor som är sysselsatta i beredskapsarbeten och annan AMS-verksamhet för det första ständigt växer och för del andra får gä kvar i åratal utan att kunna beredas annat arbete. De som har hamnat på skyddade verkstäder betraktar i regel denna syssla som sista stationen före den definitiva utslagningen. Det finns arkivarbelare som haft samma syssla i mer än 15 år. För dem är denna sysselsättning inte något tillfälligt. Den är i regel del sista arbetet före förtidspensioneringen. Kravei pä alt dessa grupper skall omfattas av lagen är med all tydlighet välgrundat.

När del gäller ulformningen av 5 § har vpk yrkat all den skall ändras så all avtal om andra anställningsformer än tillsvidareanställning inle skall fä ingås med mindre än att arbetsmarknadsstyrelsen godkänt sådana avtal. F. n. ärdet så atl avtal har ingålts som klart strider mot - som del heter - god sed på den svenska arbetsmarknaden. Dit hör bl. a. avtalet mellan Transportarbetare-förbundet och Sveriges stuvareförbund. I avtalstexten har man tagit in en passus rörande de extra anställda som säger atl "hittills gällande praxis skall gälla", vilket innebär all ens. k. extra sluveriarbelare i praktiken är anställd så länge som det aktuella arbetet varar. Del kan vara tre timmar, en dag eller en vecka, således helt bedroende pä hur lång tid det tar atl lossa eller lasta ett fartyg. Det spelar ingen roll om arbetaren i fråga har haft samma arbete och samma anställning i 15 eller 20 år, vilket ofta är fallet exempelvis i Göteborg, man har i alla fall bara anställning per timme. För dessa arbetare är naturiigtvis anställningstrygghet ett helt obekant begrepp. Vi är övertygade om alt denna typ av avtal aldrig skulle ha upprättats om arbetsmarknadsstyrelsen först skulle ha gett sitt godkännande. 5 § bör därför ändras enligt motionsförslagei.

Vad beträffar uppsägningsreglerna i 11 §, är de så utformade all ungdomen

diskrimineras. Graderingen av uppsägningstiden efter ålder från en lill sex månaderärenligi vår uppfattning felaktig. Dessutom ärden ju avtalsbar. Och del står redan nu klart all avtal har träffats som innehåller försämringar jämfört med lagens bestämmelser. Vpk anser all lagen skall stadga sex månaders uppsägning för alla, oavsett ålder, och att avtal endast får ingås om längre uppsägningstid än sex månader. Då kommer man ifrån diskrimineringen av ungdomen.

Ändringsförslagen i 5 och 11 §§ innebär att redaktionella ändringar måsle göras i 3 §, vilket vi också har föreslagit i vår molion.

Rätlen till underrättelse om uppsägning och avsked finns intagen i 10 resp. 20 §§. Enligt vår mening är dessa bestämmelser ofullständiga. An bara, som del heter, underrätta "arbetstagaren personligen" är otillräckligt. Även den fackliga organisationen bör underrättas. Facket har ett stort inlresse av atl få reda på om någon medlem hotas av uppsägning eller avsked. Inte sällan förekommer del att arbetare bara kallas upp och meddelas alt arbetsköparen har för avsikt atl säga upp eller avskeda vederbörande. Det förekommer då att den berörde ställs inför valel atl själv säga upp sig för atl få saken ur världen så smärtfritt som möjligt. Det är inte alls säkert all det i sådana här fall föreligger saklig grund för vare sig uppsägning eller avsked utan att facket - om del blir underrättat om arbetsköparens avsikt - kan klara ul frågan sä all anställningen kan fortsätta. Värt förslagom tillägg till 10 och 20 §§ all "underrättelse om uppsägning skall samtidigt lämnas till facklig organisation som avses i 32 §" löser problemet. Del bör alltså tillgodoses.

I utskottsbetänkandei sägs pä s. 6: "Den tidigare gällande principen om arbetsgivarens fria uppsägningsrätt har i lagen ersatts av krav på saklig grund för uppsägning." Del är i och för sig riktigt, och del är elt framsieg. Men del hade självfallet varit myckel bättre om den dåvarande inrikesministern hade avstått från alt i förarbetena till lagen presentera en läng lista pä vad han ansåg skulle kunna godtas som saklig grund för uppsägning och avsked. Där står bl. a. atl ordervägran, olovlig bortovaro, olämpligt uppträdande, samarbetssvårigheler med arbetsgivaren eller med arbetskamraterna, deltagande i allvarlig olovlig konfiikt, ja, alt t. o. m. långvarig sjukdom kan anföras som saklig grund för uppsägning. Ser man då lill AD:s tolkning av dessa anvisningar finner man all samarbetssvårigheler också med andra än arbetskamrater eller företagsledning, således hell utomstående, kan anföras som saklig grund för uppsägning. Olaglig eller lagstridig handling som begåtts utanför arbetet och för vilken vederbörande dömts av civil domstol kan också åberopas som grund för uppsägning. Det finns domslolsutslag i AD pä detta.

Ja, vad mer kan arbelsköparna önska sig? Här är ju alll som länkas kan uppräknat. Vad som är värst i detta sammanhang är atl man i förarbetena klart uttalat alt dellagande i strejk kan läggas lill grund för uppsägning och avsked. Likaså kan samarbetssvårigheler med arbetsköparen eller med arbetskamrater åberopas. Sådanl kan naturligtvis provoceras fram och leda till avsked eller uppsägning. Det är mol dessa bestämmelser eller anvisningar som en bred opinion i dag går lill storms.

Nr 16

Onsdagen den 18 oktober 1978

A nslällningsskydd

197

Nr 16

Onsdagen den 18 oktober 1978

A nslällningsskydd

198

Om arbetsköparen på Bil & Traktor i Boden inle haft stöd i den lag som vi nu diskuterar eller i MBL, som också nämnts tidigare i dag, hade man med stor sannolikhet inle kunnat avskeda bilarbetarna i Boden. Företagsledningen hade säkeriigen tvingats alt tänka i andra banor än man nu gjort. Men med lagen om anställningsskydd och MBL i ryggen kan man från arbetskö-parhåll sparka alla som inte frivilligt ger upp och viker frän sina rättmätiga avtalskrav.

Vpk har i årets molion upprepat kravei på atl riksdagen skall uttala att deltagande i strejk aldrig får utgöra saklig grund för uppsägning eller avsked och alt samarbetssvårigheler med arbetsgivaren eller med arbetskamrater, olovlig bortovaro, ordervägran, olämpligt uppträdande osv. endast i utomordentligt sällsynta fall kan läggas till grund för uppsägning.

När del gäller permitteringsbestämmelserna, som regleras i 21 §, anser vpk atl dessa måste ändras så att den som drabbas av permitlering skall ha lön och andra anställningsförmåner från första permilteringsdagen och att arbetsköparen skall stå för kostnaderna. Som bestämmelserna nu är skall man ha varit permitlerad i endera två veckor i en följd eller sammanlagt 30 dagar under ett kalenderår. Kostnaderna för den tid som ligger däremellan får samhället och den anställde tillsammans stå för. Vi anser alt detta är fel.

Jag vill i sammanhanget också hänvisa till atl den senaste LO-kongressen beslöt att resa samma krav. Del är egendomligt alt inte de socialdemokratiska ledamöterna i utskottet ställt sig bakom delta rättmätiga krav från de slora fackliga organisationerna, bl. a. LO. Man har i stället traskat patrull med borgarna och avstyrt moiionskravei. Det är högst egendomligt. Lagtexten i 21 § bör ändras i enlighet med förslaget i motionen 834, vilket innebär att ersättning utgår från första permilteringsdagen.

När det gäller skadeständsbeslämmelserna står del hell klart alt arbetsdomstolen varit alltför generös mot arbelsköparna. I fiera fall har endast symboliska skadestånd utdömts för allvarliga brott mot lagens bestämmelser. Vi anser det vara av stor belydelse all skadeståndsbeloppet för brott mol lagen blir av den storleksordningen att del fåren avskräckande effekt. Därför bör-som vpk föreslår - eU minimibelopp pä 10 000 kr. införas för varje brott mol lagen. 38 § bör ändras enligt motionsyrkandet.

Vpk anser också alt 39 § sista stycket bör utmönstras. En sådan bestämmelse drabbar i första hand unga arbetare. Det kan inte vara riktigt att man bara av den anledningen att man varit anställd kortare tid skall ha en svagare ställning på arbetsplatsen. Här är del ju också fråga om skadestånd lill någon som sagts upp eller avskedals då saklig grund enligt domstolsutslag inte föreligger och då arbetsköparen trots domstolsulslagel hävdar alt anställningen skall upphöra. Brottet som sådant mot lagbestämmelserna är väl lika grovt om det gäller en anställd som varit på förelaget fem år eller fem månader. Den som varil anställd i fem är kan fä 24 månadslöner, men den som varit anställd i fem månader får endast fem månadslöner. Det är en fantastisk skillnad. Det sista stycket i 39 § bör därför utgå. Dä diskriminerar man inte de unga arbetarna.

Till sist några ord om utskottets motiveringar för att avstyrka motionen 834

i dess helhet.

Tidigare har man anfört att utskottet inte funnit anledning föreslå ändringar i lagen o. d. Denna gäng har man hittat ett annat argument. Man hänvisar till all det jusl nu pågår en ulredning som skall se över lagen om anställningsskydd. Och pä s. 9 klämmer man lill med: "Alt under pågående utredningsarbete som omfattar åtskilliga av de regler motionärerna lar upp genomföra ingripande ändringar i lagen måsle anses direkt olämpligt."

Då måste man först och främst fråga: Vilka frågor sysslar denna ulredning med? Den tillsattes av Per Ahlmark på begäran av arbelsköparna, som krävde en uppluckring av lagbestämmelserna - således klara krav på försämringar. Jag efterlyser en redogörelse från de borgerliga representanterna i utskottet för vilka av de frågor som vpk har aktualiserat i sin motion som tas upp i den här utredningen. Jag hoppas att någon från borgeriigheten har lusten och förmågan atl informera om detta.

Med hänvisning till vad vpk anfört i motionen och vad jag nu helt korlfaltal har redogjort för ber jag atl få yrka dels bifall till motionen 834 i dess helhet, dels att de förslag som vi nu framställt skall träda i kraft den 1 januari 1979.

Nr 16

Onsdagen den 18 oktober 1978

A nslällningsskydd

ERIC MARCUSSON (s):

Herr talman! Lagen om anställningsskydd trädde i kraft den 1 juli 1974. I januari 1975 motionerade jag och Olle Göransson om en förstärkning av anställningsskyddet för långtidssjuka. Då uttalade sig inrikesulskotlel positivt och lovade att frågan skulle aktualiseras. Så hade emellertid inle skett före januari 1977. Dä återkom jag m. fl. i en liknande motion, som den borgerliga majoriteten hänvisade till en då nyligen tillsatt utredning.

Eftersom vi anser att det här är bråttom och problemet är stort har vi avlämnat en molion även till årets riksmöle, där vi begär atl frågan om bättre anställningsskydd för långtidssjuka skall lösas utan dröjsmål. Ärendet bör inle fä förhalas ytteriigare.

Del handlar i stort sett bara om att stryka tre ord ur lagen om anställningsskydd.

Om arbetsgivaren vill alt den anställde skall lämna anställningen vid uppnådd pensionsålder, skall han underrätta arbetslagaren minst en månad i förväg, heter del i lagen. Delsammma gäller, om arbetslagaren får rätt till hel förtidspension eller hell sjukbidrag. Del är alltså dessa sista tre ord som vi motionärer kräver skall utgå ur lagens 33 §.

Sjukbidrag beviljas, som de fiesta känner till, på begränsad tid - i många fall ett år, ibland tvä år. Det är här många människor kommer i kläm, eftersom arbetsgivare i stor utsträckning hänsynslöst utnyttjar 33 § på den här punkten. Om sedan den anställde tillfrisknar och sjukbidraget upphör är han utan jobb. Någon effektivare utslagning i förtid från arbetsmarknaden kan man knappast tänka sig.

För atl kammaren skall vela atl del här inle är ett litet problem vill jag nämna, alt bara i Västmanland beviljades under 1977 664 personer mellan 16 och 59 år helt sjukbidrag och i år t. o. m. september 473 personer.

199

Nr 16

Onsdagen den 18 oktober 1978

A nslällningsskydd

I hela landet ligger antalet utbetalda sjukbidrag pä närmare 40 000 per år. En del av dessa 40 000 är givetvis hemarbetande eller företagare, men största delen har haft anställning. Några av dessa blir friska, och sjukbidraget upphör. Jobbet får de inle tillbaka, eftersom arbetsgivaren tillämpar lagen - utslagningen är verkställd. Vi borde skyndsamt fä en ändring lill stånd.

Nu säger arbetsmarknadsutskoltet alt det är angelägel att frågan las upp med förtur av anslällningsskyddskommiltén. Ell enigt arbetsmarknadsutskott med Eva Winther som ordförande har beslutat att regeringen skall underrättas om vad utskottet anfört.

Eftersom Eva Winther i dag är regeringsledamot med säte jusl i arbetsmarknadsdepartementet borde man kunna utgå ifrån att vägen från riksdagen lill hemställan om förtur i ulredningen för alt lösa denna fråga betydligt förkortas. Men jag är ändå rädd för alt man kommer att ta något eller några år pä sig för alt lösa frågan. Jag anser alt riksdagen redan här i kväll hade bort besluta om den begärda ändringen av 33 § i lagen om anställningsskydd.

Herr talman! Mot elt enigt utskott anser jag del utsiktslöst alt yrka bifall lill motionen. Jag har alltså inget yrkande.

200

ELVER JONSSON (fp):

Herr talman! Lagen om anställningsskydd togs av riksdagen hösten 1973 och har alltså gälll från halvårsskiftet 1974. Sedermera har regeringen, hösten 1977, tillsau en utredning med uppgift all göra en översyn av denna lag. Ulredningen har antagit benämningen anslällningsskyddskommiltén,

I motionen 834, som Karl Hallgren har refererat lill, har Lärs Werner m, fi, framställt yrkande om ändring i denna lag på en rad punkier. Dessa gäller bl, a, permitteringsinstitutet, den personkrets som lagen omfattar, skadeståndsregler och korttidsanställningar.

Del här är inget nytt yrkande från vpk-håll. Praktiskt laget varje år sedan 1973, dvs, när lagen togs, har man gjort sådana här framstötar. Riksdagen avslog också år 1977 dessa yrkanden. Nu säger Karl Hallgren att utskottet är skoningslöst när man hänvisar lill all del är olämpligt att göra ingripanden och förändringar under pågående utredningsarbete. Vidare undrar han vad som står i direktiven. Om Karl Hallgren hade läst litet högre upp pä s. 9 i arbelsmarknadsutskotlets betänkande nr 3 så hade han funnit följande: "Enligt direktiven hör det till kommitténs centrala uppgifter alt pröva frågan

om lagens tillämpning vid arbetsbrist och jämförliga situationer    och all

överväga om röriighelen pä arbetsmarknaden kan stimuleras genom jämkningar i lagen utan all dess syfte förändras. Kommittén skall dessutom ta upp en rad andra frågor som hör samman med lagstiftningen om anställningstrygghet." Del är vad kommittén har atl syssla med och vad Kari Hallgren efterlyste all vi skulle redovisa.

Utskoitei har för sin del enhälligt beslutat all del inte finns någon anledning all biträda motionsyrkandet innan kommittén presenterar en redogörelse för i vad mån man bör vidta förändringar.

Karl Hallgren har också beskärmal sig över att avtalsslridiga åtgärder skall

fä uigöra saklig grund för uppsägning eller avsked. Men del intressanta är att vpk-motionen ändå ger utrymme för del i utomordentligt sällsynta undanlagsfall. Det vore iniressani alt få höra vad Kari Hallgren menar med utomordentligt sällsynta undanlagsfall. Del lär vara svårt alt finna något sådant fall i del finmaskiga näl som Karl Hallgren har visat upp för kammaren.

Belräffande Eric Marcussons molion om anställningsskydd för vissa långtidssjuka har utskottet erinrat om att riksdagen lidigare har ställt sig positiv till atl man kan och bör göra en lagändring av det slag som begärs i motionen. Varför har då inte lagen ändrats? Ja, det är en fråga som egentligen bör ställas till flera regeringar, eftersom det redan år 1975 låg en riksdagsskrivelse i kanslihuset med krav pä en översyn. Skrivelsen låg där dryga året. Del ställdes frågor till den socialdemokratiska regeringen om varför delta förhållande inte ändrades.

Ulskotlet har då med utgångspunkt i atl det varit positivt vidhållit sin positiva ståndpunkt och sagt alt man med tanke på att kommittén ändå inte har kommii med ett förslag bör ta upp frågan med förtur. Utskottet föreslär också att detta ges regeringen till känna. Del är del nya som utskotlet har gjort frän i fjol. Eli enigt utskott har förklarat all också motionären borde vara nöjd med atl problemet löses pä delta sätt. Vi kan alltså förvänta oss elt förslag, eftersom riksdagen, genom beslut i dag, förhoppningsvis kommer all kräva detta.

Herr lalman! Jag yrkar bifall till utskottels hemställan.

Nr 16

Onsdagen den 18 oktober 1978

Anställningsskydd

KARL HALLGREN (vpk):

Herr talman! Ja, Elver Jonsson, jag har läst del som står i utskoiisbeiänkandet om den kommitté som arbetar med denna fråga. Men jag kan inte därav utläsa att kommittén lar upp en enda av de frågor som vpk har aktualiserat.

Jag har fattal det sä all man vill anpassa lagen och göra den smidigare. Småföretagarna krävde detta i sin helskampanj. De drev en kampanj mol lagen om anställningsskydd och även mol andra saker naturligtvis. De ville ha en uppluckring av lagen, dvs. samma yrkande som moderaierna ställde när lagen antogs 1973. Det kommer jag mycket väl ihåg. Då ville man ha liberalare bestämmelser när del gällde att placera ungdomar. Man vill ha möjlighel att sparka iväg dem och flytta på dem hur som helst. De skulle inte ha någon fast anställning eller någon anställningstrygghet.

Det är väl snarast detta man håller pä att utreda, inte förbättringar av lagen. Jag kan inte någonstans i detta utskottsbetänkande utläsa atl denna kommitté sysslar med att skärpa villkoren för avskedanden och uppsägningar, förbättra uppsägningstiderna och förhindra atl man utformar så osmakliga avtal som förekommer på arbetsmarknaden. Det är inle sådana frågor som kommittén sysslar med ulan helt andra. Jag vill därför vela: Vilka frågor är det kommittén sysslar med som sammanfaller med yrkandel i vår molion?

201

Nr 16

Onsdagen den 18 oktober 1978

A nslällningsskydd

ELVER JONSSON (fp):

Herr talman! Del är inle lätt all få kommittédirektiven att sammanfalla med yrkandet i vpk-motionen, för herr Hallgren har inte ens kunnat förklara vad yrkandet 1 b i motionen 834 innebär. Jag bad om ett exempel på vad vpk egentligen kräver.

Herr Hallgren påstår all krav har ställts från vissl håll på en uppluckring av lagen om anställningstrygghet, och det är naturiigtvis ett riktigt påstående. Men del som är intressant i sammanhanget är vad regeringen har sagt. Del kan herr Hallgren läsa om på s. 9 i utskottsbetänkandei. Där står nämligen att man skall kunna göra förändringar utan att lagens syfte förändras. Direktiven förhindrar nämligen en försämring av lagen.

Del är samma argumentering från vpk-håll som under tidigare år. I sak är det alltså ingenting nytt. Hela denna lag befinner sig under pariamenlarisk prövning, där bl. a. arbetsmarknadens parter medverkar. Det finns anledning avvakta prövningsresultatet och av detta skäl avslå vpk-yrkandet här i dag.

KARL HALLGREN (vpk):

Herr talman! Elver Jonsson frågar efter vad vårt yrkande 1 b innebär. Det är inte sä märkligt. Det står ju klart och tydligt vad det är fråga om, nämligen en skärpning av möjlighelerna för arbelsköparna att avskeda.

Uppsägning skall få ske endast i yttersta undantagsfall. Svårigheter atl samarbeta med arbetsgivaren eller arbetskamraterna kan provoceras fram. När det gäller olovlig bortovaro kan man fråga sig vem som bestämmer att den är olovlig. Om någon hävdar atl den är olovlig kan man sedan säga upp den anställde ulan atl ta reda pä orsaken. Ordervägran kan naturiigtvis vara skäl för uppsägning i vissa fall. Om en människa gång på gång vägrar att utföra arbete anser vi alt man skall kunna säga upp den personen eftersom han inte fyller någon funktion då. Om någon uppträder olämpligt och över huvud taget inte klarar arbetet på grund av sitt uppträdande och detta är en beslående företeelse kan det vara orsak till uppsägning, men då skall del vara sådana allvariiga fall som inte gäller bara något enstaka tillfälle eller att personen har ett allmänt arrogant uppträdande. Det finns ju folk som hardet-det har vi ju märkt exempelvis här. Men man kan ju inte avskeda folk bara därför. Det är i korthet vad vi menar med yttersta undanlagsfall.

Sedan vet jag inte om del var något mer Elver Jonsson frågade om. Men del jag frågade om har inle Elver Jonsson svarat pä, nämligen: Vilka punkier som vpk tagit UPP är del som kommittén sysslar med? Det står inte någonling om det i betänkandet.

Överläggningen var härmed slutad.

202

Mom. I

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels motionen nr 834 av Lars Werner m. fi., och förklarades den förra proposilionen vara med övervägande ja besvarad.

Mom. 2                                                                        Nr 16

Utskottels hemställan bifölls.                                            Onsdagen den

18 oktober 1978
§ 6 Kammaren åtskildes kl. 22.58.                                             ______

In fidem

TOM T;SON THYBLAD

/Solveig Gemen