Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1978/79:104

Torsdagen den 15 mars

Kl. 12.00

§ 1 Justerades protokollet för den 7 innevarande månad.

§ 2 Meddelande om interpellationssvar

1978/79:151 om bostadsbidragens utformning och ejfekter

Bostadsministern BIRGIT FRIGGEBO:

Hert lalman! Med hänvisning till riksdagsordningen 6 kap. 1 § får jag meddela att jag på grand av resor, bl. a. officiellt besök i Kenya, inte kommer att vara i tillfålle att inom föreskriven tid besvara Ingegerd Troedssons interpellation inlämnad den 1 mars.

Jag har kommit överens med Ingegerd Troedsson att besvara inierpellationen den 2 april.

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Meddelande om interpellationssvar

Om stärkande av bostadsrättsköpares rättsliga ställning

§ 3 Om stärkande av bostadsrättsköpares rättsliga ställning

Bostadsministern BIRGIT FRIGGEBO erhöll ordet för aU besvara Georg Danells (m) den 26 febraari anmälda fråga, 1978/79:377, och anförde:

Herr talman! Mot bakgrund av vissa uppgifter om att bostadsrättshavare drabbas av ökade avgifter till sin bostadsrättsförening till följd av brister i den ekonomiska planen för föreningen har Georg Danell frågat mig om jag anser att den av honom beskrivna situationen för bostadsrättsinnehavare överensstämmer med regeringens allmänna syn på konsumenternas ställning vid köp av bostadsrätter. Han har vidare frågat om jag är beredd att genom t. ex. tilläggsdirektiv till den nyligen tillsatta bostadsrättsutredningen initiera förslag till ändringar i bostadsrättslagen i syfte att stärka bostadsrättsförvär-vares rättsliga ställning.

Givetvis är det viktigt att den som skaffar sig bostad genom att köpa en bostadsrätt inte drabbas av stora ofömtsedda kostnader för bostaden kort efter köpet. Bestämmelserna om ekonomisk plan är avsedda just som ett skydd för blivande bostadsrättshavare. Bostadsrätt får inte upplåtas innan en ekonomisk plan för föreningens verksamhet har upprättats av styrelsen och godkänts av länsstyrelsen. Planen skall innehålla de upplysningar som är av betydelse för att bedöma föreningens verksamhet.

Länsstyrelsens granskning av en ekonomisk plan är av rent formell natur och avser inte planens hållbarhet. En saklig granskning skall emellertid ha gjorts innan planen ges in till länsstyrelsen. Enligt 4 § bostadsrättslagen skall planen vara försedd med intyg av två personer om att planen vilar på

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om stärkande av bostadsrättsköpares rättsliga ställning

tillföriitliga grander.

Det är av stor betydelse att intygsgivarnas granskning är sakkunnig och omsorgsfull. För att garantera detta föreskrivs att intyg får utfärdas bara av personer som har fått särskild behörighet av bostadsstyrelsen. Behörighet får ges bara till den som är väl förtrogen med byggnadsverksamhet och förvaltning av bostadsrättsfastighet. Behörighet ges för begränsad tid och kan återkallas, om det finns skäl till del.

I bostadsrättslagen finns också ett förbud mot att utse en person till intygsgivare, om det föreligger någon omständighet som kan rabba förtroendet till hans opartiskhet. Det innebär bl. a. att den som är ledamot av föreningens styrelse inte får utförda intyg. Är den tilltänkte intygsgivaren anställd i det företag som har bildat föreningen får jävsfrågan enligt lagens förarbeten avgöras med hänsyn till om anställningen är av sådan art att den är ägnad att förringa vederbörandes tillförlitlighet som intygsgivare.

Även om bestämmelserna om ekonomisk plan efterievs, lär det vara svårt att helt undanröja risken för att kalkylerna slår fel i ett eller annat fall, särskilt som det är vanligt att de slutliga anskaffningskostnaderna blir kända först långt efter det inflyttningen har börjat. Som ett ytteriigare skydd för blivande bostadsrättshavare föreskrivs därför att bostadsrätt över huvud taget inte får upplåtas, innan den slutliga anskaffningskostnaden har redovisats, annat än efter tillstånd av länsstyrelsen.

Enligt min mening är de nuvarande bestämmelserna väl ägnade att tillgodose bostadsrättshavares och blivande bostadsrättshavares intressen. Det ligger emellertid inom ramen för bostadsrättsutredningens uppdrag att undersöka hur bestämmelserna fungerar i praktiken och att föreslå de lagändringar som kan visa sig motiverade.

GEORG DANELL (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka bostadsministem för svaret på min fråga.

Bakgrunden till frågan är att bostadsrättsinnehavare i ett stort bostadsområde med ungefär 400 lägenheter under ungefår två års tid har fått vidkännas 25-30-procentiga höjningar av månadsavgifterna. De har nu ställts inför valsituationen att acceptera antingen en höjning av avgiften med 87 96 eller en fördubbling av insatsen - det handlar om 10 000-tals kronor - varvid månadsavgiften skulle höjas med 36 96. Det här fallet har visat aU det finns anledning att verkligen studera grunderna för de ekonomiska kalkyler som är gjorda för föreningen.

Man slås av att den som köper en bostadsrätt faktiskt har etl sämre skydd än den som köper ett småhus. Priskontrollen i samband med boslads-rättsöveriåtelser är inte lika utvecklad, och i fråga om de ekonomiska planerna är rättsverkan oklar. Just den senare frågan var någonting som småhusköpskommittén studerade när det gällde småhus, men man studerade den inte, i varje fall inte så länge jag var med i kommittén, när det gällde bostadsrätterna. Jag tycker det finns anledning att se till att när en konsument köper en bostad med äganderätt eller bostadsrätt, så skall han kunna utgå från

att det finns någon realism och någon rättsverkan bakom de ekonomiska kalkyler som presenteras.

Statsrådet säger i det här avseendet bl. a. att reglerna beträffande den ekonomiska planen nu får anses vara till fyllest. Statsrådet tycker inte heller au det finns anledning att ändra bestämmelserna när det gäller jävsfrågan, som jag också har berört i min fråga. Jag tycker det är märkligt att den regel som tillkom i anledning av en proposition från 1971 fortfarande står kvar, dvs. den jävsregel som gäller för dem som skall granska de ekonomiska planerna. Den tillåter nämligen en granskare att samtidigt vara anställd hos den organisation eller det byggnadsföretag som har bildat bostadsrättsföreningen i fråga. Den regeln är så utmanande att den borde tas bort.

Jag konstaterar att det beträffande min andra fråga uttalas i svaret att bostadsrättsutredningen skall kunna ta upp dessa frågor. Jag tyckte inte att detta var självklart, eftersom det i direktiven bara står att bostadsrättsutredningen skall ta upp frågor som kan främja övergång från hyresrätt till bostadsrätt. Nu har vi fåu ett klargörande på den här punkten, och min önskan är i den delen väl tillgodosedd.

Jag vill emellertid ställa ytteriigare en fråga till bostadsministern, och den lyder helt enkelt: Bör inte inriktningen vara att en ekonomisk kalkyl, oavsett om det är fråga om förvärv av äganderätt eller bostadsräu, skall ha bindande rättsverkan, så att en konsument kan hävda den ekonomiska planen om denna helt spårar ur?

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om stärkande av bostadsrättsköpares rättsliga ställning

Bostadsministern BIRGIT FRIGGEBO:

Herr talman! Som jag sade i svaret ger de bestämmelser som finns i dag utrymme för att man ganska starkt skall kunna hävda bostadsrättshavarnas ställning. Georg Danell har här tagit upp några frågor som det kan finnas anledning att se närmare på, och det finns möjligheter att göra detta inom ramen för bostadsrättsutredningen, i vilken ju också Georg Danell är medlem. Utredningen får naturiigtvis pröva vilken rättslig ställning den ekonomiska kalkylen skall ha. Det är riktigt att småhusköparna i dag har en starkare ställning än vad bostadsrättshavarna har.

Jag har studerat det ärende vi nu diskuterar, och jag har funnit att grunden för svårigheterna att beräkna den slutliga produktionskostnaden har undanröjts av regeringen. Det är nämligen möjligt att från den 1 september förra året få räntebidrag redan från inflyttningsdatum och inte som tidigare från tiden för utbetalning av det statliga lånet. Delta har såvitt jag kan förstå varit en osäkerhetsfaktor som gjort att den situation som Georg Danell beskrivit har uppkommit.

Inom ramen för bostadsrättsutredningen finns det alltså möjligheter att ta upp dessa frågor.

GEORG DANELL (m):

Herr talman! Även om det, när man har studerat ett sådant här fall, är svårt att enbart hålla sig på det principiella planet,så skall jag försöka vara kvar där-det fall jag åberopat skall dessutom bli föremål för polisutredning, och då får

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om statliga bostadslån för finansiering av gymnasieskolans lokaler

vi ju se vad som händer med anledning av den. Men jag vill understryka att det i det här fallet inte bara var fråga om att det blev höga kapitalkostnader beroende på att räntebidragen utfalle' vid senare tidpunkt än vad som numera gäller. Det fanns även tveksamma inslag av annan natur som jag tycker del är utomordentligt angeläget att pröva, men detta kommer som sagt att ske utanför det här huset.

Jag vill understryka att vad som framgår av gällande lag och kommentarerna till denna är att man kan hävda en viss rättsverkan av den ekonomiska planen. Man kan hävda eu straffansvar enligt 3 § i bostadsräUslagen, om det går att visa att gamla ekonomiska kalkyler låg till grund för den ekonomiska plan som presenterades köparen av bostadsrätten. Men jag menar att man också bör ha möjlighet att studera vilka grunderna för den ekonomiska planen var. Hade man bevisligen alldeles felaktiga uppgifter som grund när man fastställde planen, borde konsumenten ha en möjlighet att hävda sin rätt och inte riskera mycket stora utgifter, ja, t. o. m. dubbel insats för att kunna bo kvar i den lägenhet som redan köpts. Detta kommer ofelbart alt medföra atl familjer riskerar att drivas från sina hem, beroende på att de inte klarar av att ta ytterligare lån eller ådra sig ytteriigare kapitalkostnader för att kunna bo kvar i en lägenhet som såldes med just argumentet atl det var så billigt.

Herr talman! Jag ber att få tacka för svaret. Enligt min mening var det väsentligaste i det alt vi kan ta upp frågan i bostadsrättsutredningen.

Överiäggningen var härmed slutad.

§ 4 Om statliga bostadslån för finansiering av gymnasieskolans lokaler

Bostadsministern BIRGIT FRIGGEBO erhöll ordet föratt besvara Ingemar Hallenius (c) den 7 mars anmälda fråga, 1978/79:408, och anförde:

Herr talman! Ingemar Hallenius har frågat mig om jag är beredd att medverka till sådan ändring av bostadslånekungörelsen att även gymnasieskolans lokaler kan finansieras genom statliga bostadslån, om de fyller rimliga krav från boendeservicesynpunkt.

F. n. utgår statliga bostadslån för skollokaler om följande villkor är uppfyllda;

1. skollokalema skall med hänsyn till belägenhet och samordning med andra lokaler utgöra en integrerad del av en anläggning för boendeservice,

2. skollokalerna skall i väsentlig utsträckning minska behovet av övriga lokaler,

3. anläggningen skall till övervägande del bestå av andra lokaler än skollokaler. Bostadslån kan utgå även om detta villkor inte är uppfyllt, när det är fråga om sådana skollokaler som är så utformade att de kan bli till påtaglig nytta för de boende och andelen sådana lokaler i anläggningen är betydande.

Gymnasieskollokaler är inte undantagna från möjligheten att få statligt bostadslån, om de uppfyller dessa villkor. I praktiken torde d.M dock knappast förekomma att en gymnasieskola utgör en integrerad del av en anläggning för bostadsservice.

Vad som skall innefattas i begreppet boendeservice har riksdagen tagit ställning till (prop. 1972:72, CU 1972:28, rskr 1972:201). Som allmän förutsättning skall enligt riksdagsbeslutet gälla att lokalerna har till ändamål att förse de boende inom ett bostadsområde med varor och tjänster. Med bostadsområde skall i tätorter avses ett område, där bostäderna ligger inom normalt gångavstånd från lokalerna. Lokaler som betjänar ett större tätortsområde skall alltså inte vara berättigade lill statligt bostadslån.

Med denna utformning av regelsystemet har statsmaktema slagit vakt om bostadslängivningens bostadspolitiska syfte atl främja en god boendemiljö.

Jag anser att de regler som nu gäller för när bostadslån skall kunna utgå för skollokaler väl fyller sitt bostadspolitiska syfte. Jag är därför inte beredd att från mina utgångspunkter f n. föreslå någon ändring av dem.

Jag vill avslutningsvis erinra om vad riksdagen uttalade vid föregående riksmöte (UbU 1977/78:17, rskr 1977/78:194) om behovet av en översyn av regelsystemet i stort för finansieringen av skolbyggandet. En sådan översyn pågår inom regeringskansliet. Den innefattar allt skolbyggande, således även gymnasieskolor. Vad denna översyn kan komma att föranleda i fråga om ändringar i regelsystemet är det ännu för tidigt att uttala sig om.

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om statliga bostadslån för finan -siering av gymnasieskolans lokaler

INGEMAR HALLENIUS (c):

Herr talman! Jag tackar bostadsministem för svaret. Det var tillfredsställande i det avseendet att hon uppgav att lån kan utgå även till gymnasielokaler. Det gäller tydligen mest i teorin - men en sådan regel måste också kunna praktiskt tillämpas, och bostadsministern säger i svaret att det knappast kan förekomma. Del är, tycker jag, en väl föratfattad mening, och en prövning bör ske från fall till fall.

Från såväl samhälls- som kommunalekonomisk synpunkt är det angeläget att de skollokaler som byggs också kan utnyttjas för andra verksamheter inom kommunen än skolverksamhet. De statliga lånebestämmelserna bör då vara så utformade att de stimulerar kommunerna till en sådan planering av skollokaler.

Låt oss som exempel ta Tibro kommun, som i centram av sin tätort planerar en gymnasieskola som skall genomföras som en integrerad anläggning - dels för att täcka in det lokalbehov som legat till grund för planerna på ett medborgarhus, dels för att tillgodose behovet av kompletteringslokaler. Skolan placeras i ett hyresområde med flera idrottsanläggningar. Man har försökt knyta ihop skola, idrou, kultur och hobbyverksamhet, så aU människor med olika intressen får tillfälle alt träffas. Skolans inre disposition, kommunikationer och läge medverkar lill en integrerad lösning, där lokalerna används dels för skolans behov, dels för andra verksamheter.

Det är en planering av skollokaler som i väsentlig utsträckning minskar

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om statliga bostadslån för finan -siering av gymnasieskolans lokaler

behovet av andra lokaler. En sådan lösning är fördelaktig inte bara ekonomiskt, utan den betyder också mycket för att förbättra boendemiljön inom kommunen. I en kommun av den storieken är det den komplettering av boendemiljön som är möjlig med tanke på förnuftig ekonomisk planering.

Bostadsstyrelsen har också sagt att det torde vara obestridligt att en betydande del av skollokalerna kan bli till påtaglig nytta för invånama i Tibro kommun och att de planerade skollokalerna i väsentlig utsträckning nedbringar behovet av lokaler för övriga verksamheter.

Det här borde vara starka skäl för att erhålla bostadslån för sådana skollokaler. Svårigheterna är mycket stora att finansiera projektet utan statliga bostadslån, eftersom kommunens kostnader kommer att bli avsevärt större utan sådana lån än med.

Det finns många skäl i dag till en utbyggnad av gymnasieskolan och därmed antalet gymnasieplatser. Ungdomsarbetslösheten är etl myckel allvariigt problem. Det är ytteriigare ett skäl för staten att underiälta för framför allt de mindre kommunerna att bygga ut gymnasieskolan.

Herr talman! Jag anser det vara myckel angeläget atl kommunerna får de nämnda lånemöjligheterna, så att de kan finansiera även byggande av gymnasieskolor med långfristiga lån. Det kan vara av avgörande betydelse för kommunernas möjligheter att genomföra sådana projekt.

Bostadsministern BIRGIT FRIGGEBO:

Herr talman! Det är alltså så att gymnasieskolor kan komma i fråga för bostadslån. Prövningen sker från fall till fall -utifrån den boendeservice och närservice som boendelokalerna har. Man har föratsalt anknytning till ett bostadsområde för att få en koppling till bostäderna som sådana.

Tibro kommuns gymnasieskola är såvitt jag förstår en mycket bra och välplanerad anläggning. Kommunen säger också att det här är fråga om en gymnasieskoleanläggning som för överskådlig framtid tryggar behovet av anläggningar för boendeservice i hela tätorten, där ca 10 000 av kommunens 11 000 invånare f n. bor. Därmed är det en fritidsservice, som inte omfattar ett bostadsområde utan en hel kommundel. Självfallet är det bra att man ute i kommunerna integrerar även sådana här större anläggningar. Det minskar naturiigtvis kostnaderna både på investeringssidan och driftssidan.

Jag vill till slut, somjag tidigare påpekade, när det gäller det mer allmänna stödet till gymnasieskolor och till andra skolor säga alt det inom regeringskansliet pågår en utredning om dessa frågor.

INGEMAR HALLENIUS (c):

Herr talman! Ja, det är värdefullt att man tar hänsyn till de normala gångavstånden inom kommunen och att bedömningen av finansieringsfrågan alltså inte behöver knytas enbart till ett visst bostadsområde utan kan ske med tanke på hela tätortens eller kommunens behov av en integrerad gymnasieskola. Det viktiga ärju att planeringen och finansieringen utformas så att kostnaderna blir de lägsta möjliga både för kommunen och för samhället. Vi har inte minst i dagens kärva ekonomiska läge anledning att

medverka till atl lösningarna ekonomiskt blir så förmånliga som möjligt. Det är då också en fördel om lösningen från boendeservicesynpunkt samtidigt blir den bästa för hela kommunens invånare. Så blir inte fallet vid en separering av funktionerna - då blir kostnaderna betydligt högre. I detta fall rör det sig dock om en integrerad skola som mycket väl fyller tätortens behov även av boendeservice.

Överiäggningen var härmed slutad.

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om en utredning angående verksamheten vid polisens utlänningsrolel

§ 5 Om en utredning angående verksamheten vid polisens utlän-ningsrotel

Justitieministern SVEN ROMANUS erhöll ordet för att besvara Lars Werners{vpk)den 27 febraari anmälda fråga, 1978/79:379, till statsministern, och anförde:

Herr talman! Med hänvisning till den pågående utredningen om misstanke mol en kriminalkommissarie i Stockholms polisdistrikt för bl. a. olovlig underrättelseverksamhet har Lars Werner frågat statsministern hur regeringen ser på det inträffade och om regeringen är beredd att tillsätta en pariamentarisk undersökningskommission med syfte att genomgripande utreda utlänningsrotelns verksamhet under den senaste tioårsperioden. Frågan har överiämnats till mig för all jag skall besvara den.

Lål mig först erinra om atl den tjänsteman från Stockholms polisdistrikt som har häktats som misstänkt för spioneri och olovlig underrättelseverksamhet nekar till brottslig handling och att förandersökning fortfarande pågår. Redan vad som hittills har klariagts genom utredningen utgör emellertid grund för regeringen att se mycket allvariigt på det inträffade. Det förhållandet att en polisman i ansvarsfull ställning av domstol har befunnits på sannolika skäl misstänkt för brott av aktuellt slag är givetvis i sig ägnat atl skapa stark olust. Det är beklagligt om det inträffade påverkar det allmänna förtroendet för den noggrannhet och lojalitet som normalt kännetecknar polisens arbete i utlänningsärendena. Det finns också anledning alt se mycket allvariigt på det förhållandet att företrädare för främmande stater har brutit mot de regler som gäller för diplomatisk verksamhet.

Vad som i främsta rammel är ägnat att inge omedelbar oro är dock risken för att uppgifter kan ha lämnats ut till direkt skada för enskilda personer. I den mån denna risk har lett till att flyktingar, som har beretts en fristad här i landet, känner sin trygghet hotad är detta djupt beklagligt. Jag vill i sammanhanget erinra om att regeringen och statens invandrarverk har beslutat bordlägga alla ärenden, som rör avlägsnande ur landet, där det finns minsta anledning att anta att den aktuelle polismannen kan ha haft tillgång till utredningsmaterialet och detta kan ha någon betydelse för utlänningens förhållande vid en återkomst till hemlandet.

Det är givelvis mycket angeläget att rutinerna i de ärenden del här gäller ses över i syfte att söka förebygga varje risk för att en liknande händelse inträffar i

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om en utredning angående verksamheten vid polisens utlänningsrolel

framtiden. Verksamheten vid ullänningsroteln i Stockholms polisdistrikt kommer nu till följd av en anmälan i ämnet alt granskas av justitieombudsmannen. Vid den av åklagaren ledda förundersökningen läggs betydande arbete ner på att all möjlig klarhet skall vinnas i affåren. Innan denna undersökning har slutförts är jag inte beredd all ange, om det enligt min mening finns skäl att vidta ytterligare åtgärder exempelvis av det slag som avses i Lars Werners fråga.

LARS WERNER (vpk):

Herr talman! Jag tackar justitieministern för svarei på den fråga som jag har ställt till statsministern.

Jag har inte bara ställt denna fråga, jag harockså den 8 februari skrivit ett brev till regeringen och begärt att den skall tillsälta en pariamentarisk undersökningskommission som skall utreda den anhållnes och utlänningsrotelns verksamhel. Regeringen har ännu inte svarat. Jag skulle därför till protokollet vilja läsa in vad som står i brevet:

"Den för olovlig undertättelseverksamhet anhållne poliskommissarien i Stockholm har under de senaste tio åren varit knuten lill utlänningsrotelns utredningsavdelning. Grovt räknat 100 000akter kan ha passerat hans hand. En grandlig undersökning av utlänningsrotelns och särskilt den anhållnes verksamhet är därför nödvändig. Tiotusentals flyktingar har inför ullänningsroteln tvingats att mycket ingående redogöra för sin situation och sina aktiviteter i hemlandet för att erhålla asyl i Sverige. Vilka flyktingar har löpt och kan komma att löpa risken att deras sekretessbelagda personakter sålts till hemlandets underrättelseagenter? Hur många asylsökande, som inte beviljats uppehållstillstånd i Sverige, kan ha fått sina berättelser vidarebefordrade till hemlandet?

Vi kräver att regeringen skyndsamt tillsätter en pariamenlariskt sammansatt undersökningskommission för att söka svar på dessa frågor.

Det inträffade aktualiserar också det av oss sedan flera år framförda kravet om en ur rättssäkerhetssynpunkt mer tillfredsställande handläggning av asyl-och flyktingärendena. Hela denna verksamhet bör föras över från polismyndigheten till Invandrarverket, som besitter de ingående kunskaper som är nödvändiga för att avgöra en asylsökandes risker vid eventuell förpassning ur landet. Flera uppmärksammade fall, som kommit lill allmänhetens kännedom, styrker delta. Etl stort anlal okända fall kan ha avgjorts redan vid gränsen eller vid våra flygplatser."

Jag kan naturiigtvis också betrakta justitieministerns svar här i dag som ett svar på det brev som vi har skrivit. Men jag är mycket förvånad över justitieministerns och regeringens svar. A ena sidan säger justitieministern att han ser allvariigt på det inträffade, men å andra sidan är han inte beredd att tillsätta en pariamentarisk undersökningskommission. Det går egentligen inte ihop. Antingen ser man allvarligt på det inträffade och drar några slutsatser därav, eller också gör man det inte och låter bli atl göra något.

Det ärju ändå så att det hela tiden har kommit fram nya saker i denna fråga. Dessutom kan det förmodas atl alla fakta inte har presenterats, av olika

sekretesskäl. För att ändå ge allmänheten insyn i denna viktiga fråga borde man därför tillsätta en kommission med representanter ur riksdagens fem partier. I annat fall blir hela denna affär bara en fråga som är känd av regeringen och som kan bli föremål för spekulationer och ge anledning till fortsatt oro bland flyktingarna i Sverige.

Justitieministern SVEN ROMANUS:

Herr talman! Den skrivelse till regeringen som Lars Werner omnämnde är, såvitt jag på rak arm kan säga, redan behandlad av regeringen, och den har inte föranlett någon åtgärd. Om det har skett något misstag vid handläggningen så att svaret inte har kommit fram, beklagar jag del. I så fall skall del rättas till.

Såvitt jag kan finna, innehåller framställningen samma saker som behandlas i Lars Werners fråga nu.

Min huvudståndpunkt hänger mycket väl ihop. I första hand måste vi försöka få klarhet i vad som verkligen har förekommit. I detta hänseende kan jag hänvisa till vad rikspolischefen Romander har uttalat enligl ett pressmeddelande från rikspolisstyrelsen i febraari:

"Ingen möda kommer att lämnas ospard från polisens sida för att komma till bollen med den nu avslöjade affären angående olovlig underrättelseverksamhet.

Man måste ha full förståelse för den oro som de gjorda avslöjandena vållat i vissa flyktingkretsar i vårt land, och jag ser det som utomordentligt angeläget att det skapas klarhet om i vilken omfattning och i vilka fall uppgifter angående personers enskilda förhållanden kan ha utlämnats, liksom givetvis beträffande övriga misstänkta brottsliga handlingar."

Det är klart att denna utredning kan komma att ta en tid, men först är det viktigt att klargöra vad som har förekommit. Jag vill erinra om atl rikspolischefen i samma pressmeddelande har understrukit atl man är starkt medveten om hur betydelsefullt det är att, särskilt i etl fall som detta, redovisa utredningsresultaten med största möjliga öppenhet så snart som det kan ske utan att man skadar några rättssäkerhetsintressen.

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om en utredning angående verksamheten vid polisens utlänningsrot el

LARS WERNER (vpk):

Herr talman! Även om regeringens brev ännu inte har kommit fram säger justitieministern här vad som står i brevet, och i sin replik upprepar han egentligen bara samma saker som han redan sagt i sitt svar på frågan.

De skäl han anför mot tillsättandet av en pariamentarisk undersökningskommission övertygar inte. Dessutom är justitieministerns åsikter bara en av åsikterna om detta - det finns som bekant fler.

Regeringen är informerad om det inträffade och omfattningen av hela den här affären. Atl regeringen för sitt vidkommande inte ser något behov av en undersökning är därför en sak, men för oss alla andra, som måste läsa om den i tidningarna men som inte har informerats om hela affårens omfattning, framstår behovet av en undersökningskommission som definitivt.

Regeringen har protesterat vid den amerikanska ambassaden. Det är bra.

Nr 104 Men vilka garantier har regeringen fått för att ambassaden inte fortsätter den

Torsdaeen den illegala verksamheten som förut, men kanske i nya former?

15 mars 1979 '"" många skäl för att utreda den här affären, bl. a. för att se hur

_____________ denna typ av illegal verksamhel skall kunna stoppas.

Om en utredning "' måste alltså underkänna de skäl som justitieministern anför här i

aneående verk- kammaren. Det är inte utan att man ställer sig frågan vilka uppgifter man

samheten vid ooli- försöker undanhålla genom att vägra tillsätta en undersökningskommission.

sens utlänningsrolel ° " skingra alla sådana misstankar borde justitieministern antingen ge ett

bättre sakskäl för sin vägran att tillsätta en kommission eller besluta att

tillsätta en pariamentarisk undersökningskommission med representanter

för fem av riksdagens partier. Egentligen har justitieministern i sitt svar i dag

gett alla de skäl som är nödvändiga och som visar att det är nödvändigt att

tillsätta en sådan kommission.

Överiäggningen var härmed slutad.

§ 6 Om de assyriska flyktingarnas situation, m. m.

Statsrådet EVA WINTHER erhöll ordet för att besvara Ulla Tilländers (c) den 27 febraari anmälda fråga, 1978/79:381, och anförde: Herr talman! Ulla Tilländer har till mig ställt följande två frågor-Är regeringen beredd att ompröva frågan om assyriernas politiska status från att de hittills beviljats uppehållstillstånd av humanitära skäl till att ges status av politisk asyl?

Är regeringen beredd att på del internationella planet ta initiativ för atl aktualisera kravet på de mänskliga rättigheternas upprätthållande och därmed öka säkerheten för den förföljda kristna minoritet det här gäller?

Mot bakgrund av de under senare tid direkt till regeringen och i massmedia framförda kraven att assyrier, framför allt från Turkiet, skall betraktas som politiska flyktingar enligt 2 § andra stycket utlänningslagen, har regeringen nyligen åter prövat denna fråga. Regeringen anser att det inte har kommit fram sådana fakta om assyriernas situation att de generellt kan betraktas som politiska flyktingar. Denna ståndpunkt utesluter givetvis inte att det i enskilda fall kan finnas så starka skäl alt politiskt flyktingskap föreligger.

Sverige har sedan länge krävt att respekten för de mänskliga rättigheterna upprätthålls och driver denna fråga mycket aktivt i internationella organisationer. Några ytteriigare initiativ i internationella organisationer, föranledda av uppgifter om assyriernas situation i olika länder, är f n. inte aktuella.

ULLA TILLÄNDER (c):

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet för svaret.

Tyvärr kan man inte upptäcka någon ljusning för de människor den här

frågan närmasi berör med ledning av del svar som har givits här. Det ärju inte

första gången som frågor om de assyriska flyktingarnas behandling har ställts.

12 De har riktats genom tidningar, genom radio och TV och genom personliga

uppvaktningar. Det antyder att det är många som ställer frågorna, och ihärdigheten i dessa frågor ger också en antydan om att de svar som ges inte är till fyllest.

Många av frågorna är sprangna ur en förtvivlad situation, som kan synas hopplös men kanske ändå inte är det. Andra har sin rot i chockerad förvåning och upprördhet över att sådana frågor skall behöva ställas i ett land som Sverige. De svar som levererats har inte stillat denna undran; möjligen har de skapat en viss mållöshet.

Man måste tyvärr med beklagande dra slutsatsen att den nuvarande regeringen har kört ordentligt fast. Vittnesmålen om den förföljelse och de lidanden som dessa människor har fått utstå är så många och dokumentationen så omfattande att man måste konstatera att regeringens inställning framslår som den obotfärdiges förhinder.

De som det här gäller och som tvingas gå under jorden är inga talföra människor. De är offer för omständigheier som varken de själva eller de som förföljer dem är herrar över. De har flytt hit från en komplicerad situation som fokuserat sociala, politiska och religiösa motsättningar. Vi måste alla - också regeringen - lära oss att förföljelse kan ha många olika ansikten. Den ser inle alltid ut som i Chile eller i Sydafrika, men urmodellen eller symbolen -eller arketypen - för all förföljelse, som vi under den senaste veckan fått en hälsosam påminnelse om, gör att man trots olikheterna märker atl det är samma lidandets drag som upprepas.

De som har kommit dessa människor nära inpå livet erfar en stark appell. Föratt bara nämna ett exempel: Sociala centralnämnden i Örebro har över alla partier vädjat till regeringen atl inte splittra en familj.

Jag anser att regeringen gör sig skyldig lill en grov felbedömning på flera plan. Elt sådant här mycket debatterat ärende undgår inte att ha siu normgivande inflytande. Frågan är om inle regeringen är i färd med alt riva ned ett engagemang och en medmänsklig känsla som är omistlig och i stället ger det mest vulgära främlingshatet vatten på sin kvarn.

Jag vill fråga statsrådet: Finns det inte något initiativ som regeringen kan ta på det internationella planet för att vi tillsammans med andra länder skall kunna lösa den assyriska flyktingfrågan?

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om de assyriska flyktingarnas situation, m. m.

Statsrådet EVA WINTHER:

Herr talman! När det gäller det politiska flyktingskapet för den här gruppen har regeringen gjort samma bedömning som flyktingkommissarien i Geneve, nämligen att assyrierna som grapp inte är alt betrakta som flyktingar men alt det kan förekomma enskilda fall där det finns skäl för politiskt flyktingskap. Vi anser alltså att varje ärende måste bedömas för sig, och vi har också låtit en hel del av assyrierna stanna av humanitära skäl.

Assyriernas situation i hemlandet är svår, men de rapporter som vi har tagit del av visar aU det inte är enbart religiösa skäl till svårigheterna. Det är snarare ekonomiska och sociala skäl och konflikter mellan olika grupper. Alla människor i Turkiet lever i otrygghet - det är inte något speciellt för assyrierna. Ute i väriden är det många, många människor som lever i stor

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om de assyriska flyktingarnas situation, m. m.

otrygghet. Vi skall försöka bedöma alla de fallen lika.

Vi har varit och är överens om att vi skall ha en reglerad invandring, och jag tror att även Ulla Tilländer är överens med migom delta. Det har varit ganska många människor hos mig och talat för olika grupper eller personer. Alla som jag frågar håller med om atl vi skall ha en reglerad invandring - men bara inte, säger man, för den person, den familj eller den grupp som man själv engagerar sig för eller känner för. Den reglerade invandringen ärju ingenting .som vi har bestämt oss för utan vidare; det finns ju en avsikt bakom den.

När del gäller internationella kontakter kan jag säga att vi samtalar med företrädare för Holland, som också har en invandring av assyrier.

ULLA TILLÄNDER (c):

Herr talman! Det är klart att man rimligen inle kan ta emot alla som söker sig hit. Men det tror jag inle heller någon menar. Självklart är de flesta införstådda med att avvisningar måste ske, och att det kan finnas sakliga skäl för dessa. Vad det gäller är konkreta problem här och nu, det rör människor som redan finns här. Vad jag gör är att ifrågasätta sakligheten i bedömningen.

Det måste vara brist på både inlevelse och insikt om man inte förstår att den politiska, religiösa och sociala högspänningen i ett av väridens kraftfält just nu kan slå ut i förföljelse av minoritetsgrupper. Får man inte utöva sin religion, tala sitt språk, odla sin kultur, värna om sina traditioner eller fostra sina barn utan i stället hotas och skadas fysiskt och psykiskt är det förföljelse. Det är ett faktum att andra länder i Europa erkänner assyrierna som flyktingar. Grips inte statsrådet av tvivel när det gäller den egna ståndpunkten? Människor upplever ju att assyriernas situation så starkt strider mot deras djupaste rättskänsla att de inte bara tycker till utan griper till handling när de slår där inför dessa flyktingar och inte kan annat än hjälpa.

Vad jag vill med min fråga är att lösa ett trefaldigt dilemma -det dilemma som dessa flyktingar hamnat i,del dilemma som deras hjälpare fullt medvetet salt sig i och inte minst det dilemma som regeringen hamnat i. Min tro är att det inom den nuvarande lagens ram går au lösa dessa problem - man kan åberopa framstående folkhjälpsexperter.

Statsrådet EVA WINTHER:

Herr talman! Andra länder accepterar assyrierna som flyktingar i enskilda fall. Del viktiga för oss när det gäller den reglerade invandringen är att de människor som kommer till oss från andra länder skall få inte bara ett jobb utan en bostad och den service som vi andra får. De skall lära sig både hemspråk och svenska. Vi avser med den reglerade invandringen att de arbeten som finns här i Sverige skall räcka till både för invandrarna och för svenskarna.

Vi måste komma till rätta med de konkreta problemen, säger Ulla Tilländer. Ja, vi måste komma till räua med den illegala invandring som nu pågår, den organiserade illegala invandringen där människorna kommer med falska pass och på alla sätt försöker ta sig in i landet därför att de bestämt sig

för all komma lill Sverige, för i Sverige är det bra. Men vi vill att de som kommer hit också skall få del bra.

Regeringen splittrar familjer. Det är inte regeringen som splittrar familjerna i de fall Ulla Tilländer tog upp. Där var det faktiskt de som gömde undan en del av familjen som splittrade den. Vi försöker bedöma de här fallen individuellt, mot bakgrand av humanitära skäl. Vi inser att människorna har det väldigt svårt, och vi försöker göra en rättvis bedömning.

ULLA TILLÄNDER (c):

Herr talman! Jag ärockså medveten om de problem som statsrådet tog upp. Det är därför jag ställt min fråga om ett ingripande på det internationella planet. Jag är medveten om att den här regeringen rimligen inte kan hinna lösa hela det assyriska flyktingproblemet. Ett internationellt initiativ vore däremot inte ur vägen ulan skulle ålminslone visa den goda viljan. Vad del dessutom gäller är ett antal människor som befinner sig här nu. Om regeringen omvärderade sin inställning skulle det få många positiva verkningar. Man kan inte gå underjorden i vårt land utan att många människor tar på sig stort obehag och slora risker. Det visar egentligen vilken fond av engagemang som finns och som regeringen håller på att spoliera. Jag tror alt kyrkorna säkert skulle ställa upp med sina resurser av medmänsklighet. En politik som splittrar familjer och förvisar människor till ett erkänt ovisst öde, till ett land som inte ens undertecknat konventionen om de mänskliga rättigheterna, påverkar den negativa inställningen till invandrare i vårt land. Det mest vulgära främlingshatet kan lätt få vatten på sin kvarn. Regeringen bör tänka på sitt ansvar atl bygga upp och inle riva ner.

Statsrådet EVA WINTHER:

Herr talman! Jag kan inle se hur internationella kontakter skall kunna hjälpa de människor som nu gömmer sig här. Det skulle betyda att de flyttade och åkte i väg från Sverige.

Jag håller med Ulla Tilländer om att det finns en stor risk med den situation som vi upplever just nu-att det blir ett främlingshat och att det blir grupper som står emot varandra. Man frågar sig varför en grupp skall ha fördelar framför en annan. Jag vill verkligen arbeta för att det inte uppstår sådana motsättningar mellan olika grupper. Vi har en tradition att vi skall stödja människor som kommer till vårt land. Det tyckerjag atl vi skall fortsätta med, och det vill regeringen arbeta för.

ULLA TILLÄNDER (c):

Herr talman! Vi kan inte ensamma lösa hela det assyriska flyktingproblemet. Där måste vi ta initiativ på det internationella planet.

Men den andra delen av frågan gäller det konkreta problemet för de flyktingar som finns här i Sverige nu. Vad det gäller är alltså att lösa det konkreta problemet här och nu för de människor som befinner sig här - inte bara atl lösa frågan på del internationella planet. Vad jag gör är att jag ifrågasätter sakligheten i bedömningen av de fall som lett lill utvisning.

Överiäggningen var härmed slutad.

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om de assyriska flyktingarnas situation, m. m.

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om bedömningen av ansökan om uppehållstillstånd

§ 7 Om bedömningen av ansökan om uppehållstillstånd

Statsrådet EVA WINTHER erhöll ordet för att i ett sammanhang besvara dels Inga Lantz (vpk) den 1 mars anmälda fråga, 1978/79:387, dels Oskar Lindkvists (s) den 6 mars anmälda fråga, 1978/79:399, och anförde:

Herr talman! Mot bakgrand av att turkiske medborgaren Ismet Kesen har meddelats förpassningsbeslut har Inga Lantz frågat mig vilken betydelse regeringen tillmäter humanitära skäl och sociala och kulturella förhållanden i hemlandet vid bedömning av ansökningar om uppehållstillstånd.

Vidare har Oskar Lindkvist frågat mig om jag vill utveckla de skäl som varit bestämmande för regeringens handläggning av ärendet Ismet Kesen.

Jag besvarar frågorna i ett sammanhang.

På grand av gällande sekretessbestämmelser är jag förhindrad att redogöra för omständigheter som rör enskildas personliga förhållanden i förpassnings-ärenden. Jag är därför hänvisad till att besvara frågorna generellt med utgångspunkt i principerna för den reglerade invandringen.

Enligt huvudprincipen för den reglerade invandringen bör alla utlänningar utom nordbor ha tillståndsfrågan ordnad före inresan i Sverige. Från denna princip finns vissa undantag. Tillstånd kan sålunda beviljas efter inresan, om sökanden är flykting eller om han har rest hit för atl förena sig med familjemedlem. Även starka humanitära skäl kan i det enskilda fallet utgöra grund för tillstånd efter inresan. Allmänna sociala eller kulturella förhållanden i utlänningens hemland, fattigdom eller bristande utbildningsmöjligheter utgör inte tillräckligt starka humanitära skäl. I det enskilda fallet måste det därför finnas individuella skäl utöver de allmänna förhållandena i hemlandet. Det förhållandel att sökanden innan tillståndsfrågan har avgjorts har påbörjat skolgång i Sverige är inte tillräckligt för uppehållstillstånd.

INGA LANTZ (vpk):

Herr talman! Först skall jag be atl få tacka för svaret.

Jag har frågal Eva Winther vilken betydelse regeringen tillmäter humanitära och sociala skäl och kulturella förhållanden i hemlandet när man bedömer ansökningar om uppehållstillstånd. Frågan är föranledd av vad som hänt och händer med den 17-årige kurden Ismet Kesen.

Av svaret kan jag utläsa att regeringen inte är beredd att ta humanitära hänsyn lill den här 17-årige pojkens situation. Man kommer alt fullfölja det beslut om förpassning som man redan har fattat. Jag tycker att del är myckel beklagligt.

För det första finns det särskilda, starka, humanitära skäl för att Ismet Kesen skall få stanna. För det andra har förhållandena ändrats sedan man fattade det här beslutet: En person vill adoptera Ismet Kesen. Adoptionen har muntligen godkänts av pojkens moder; fadern ligger enligt uppgift svårt sjuk sedan en längre tid. Dessutom har pojken nu en ganska stark anknytning till Sverige, dels genom den förestående adoptionen, dels genom elever och lärare i Huddinge gymnasium.

Omständigheterna har med andra ord förändrats så atl det bör vara möjligt

för regeringen atl antingen ompröva eller upphäva förpassningsbeslutet eller åtminstone stoppa verkställigheten av beslutet lill dess att adoptionen är klar.

Jag är mycket besviken över att man inte har tillmätt de skäl som har anförts i det här speciella fallet så stor betydelse att man låter Ismet Kesen stanna i Sverige. Jag ifrågasätter starkt regeringens och Eva Winthers beslut.

OSKAR LINDKVIST (s):

Herr talman! Jag tackar statsrådet Winther för svaret.

Även om den reglerade invandringspolitiken ligger fast får vi som politiker finna oss i att vissa ärenden inte riktigt passar in i den mallen. När min fråga ställdes hade regeringen vid två skilda tillfällen sagt nej till Ismet Kesenr begäran att få stanna i Sverige.

Med den uppmärksamhet fallet har väckt fann jag skäl att begära en redovisning inför riksdagen. Den har vi nu fått, och det blev en repetition av gällande regler för invandringspolitiken.

Det ligger någonting positivt i alt landets regering ägnar svårbedömda ärenden, likt Ismet Kesens, så stor uppmärksamhet. I min fråga ligger heller ingen kritik. Jag vet av erfarenhet från andra invandrarärenden att det är svåra avgöranden som skall träffas i det enskilda fallet. I strikt proiokollär mening har jag uppfattningen att ärendet Ismet Kesen har handlagts korrekt. Beslutet fyller såvitt jag kan förstå alla formella krav. Ingen kan på dessa grander hävda att regeringen förfar eller förfarit felaktigt.

Svårighetsgraden gör dessvärre risken för misstag stor vid bedömningen av enskilda ärenden. I lagens strikta mening tunna sakskäl kan vid det slufliga avgörandet mer än väl vägas upp av andra tungt vägande skäl. Det ger regeringen och i synnerhet det ansvariga statsrådet en unik ställning.

Au uppnå millimeterrättvisa i dessa frågor är inte möjligt. Det finns ingen exakthet, ingen mätare på om man träffar absolut rätt i det enskilda svårbedömda ärendet. Det beror på vilken grad av medmänsklighet man väger in bland skälen eller vilken tyngd humaniteten får. Regeringens beslut i frågan, om uppehållstillstånd skall medges, skall bygga på en helhetsbedömning av det enskilda fallet.

Ismet Kesen är en ung pojke i ett främmande land. Jag känner ganska väl lill den information om sin person som Ismet Kesen lämnade vid sin första kontakt med de svenska myndigheterna.

Det är inte lätt atl bara ha tillgång till oerfarna rådgivare. Jag har talat med människor som på senare tid har träffat Ismet Kesen. De förmedlar bilden av en pojke, som snabbt har acklimatiserat sig i vårt land. Han är omtyckt bland lärare och elever i sin skola, vilka har gjort engagerade insatser för sin populäre unge kamrat. Jag förslår självfallet inte de former som de har valt, men jag förslår deras känslomässiga motiv.

Visst, statsrådet Winther, har vi plats för Ismet Kesen i Sverige. I motsats till Inga Lantz uppfattar jag inte svaret så, att regeringen vidhåller sin tidigare

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om bedömningen av ansökan om uppehållstillstånd

2 Riksdagens protokoll 1978/79:104-105

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om bedömningen av ansökan om uppehållstillstånd

ståndpunkt. Jag envisas med att ulläsa alt regeringen är beredd all ompröva detta ärende.

Statsrådet EVA WINTHER:

Herr talman! Inga Lantz menar alt förhållandena i ärendet har ändrats så pass all del skulle föranleda ett ändrat beslut. Orsaken skulle vara frågan om adoption. Enligt rådande praxis kan vi inte godta enbart ett påstående eller en önskan om adoption. Adoptionsförfarandet måsle ha inletts genom en regelrätt ansökan hos tingsrätten. Beslut i adoplionsärendet bör också vara nära förestående, eftersom behandlingen av ett sådant ärende ofta tar väldigt lång lid - ibland upp till ett år. Det vore orimligt att under så lång tid avvakta beslut i ett förpassningsärende.

Förhållandena har också ändrats på grund av det personliga engagemang som finns. Del är väldigt positivt med detta personliga engagemang. Jag skulle verkligen önska all jag på något sätt kunde tillmötesgå det. Men hur går det för alla dem som inte har något personligt engagemang att stödja sig på? Dem förpassar vi i enlighet med den praxis och de regler vi har, medan vi alltså skulle göra undantag för de människor som lyckats uppväcka ett personligt engagemang eller massmedias uppmärksamhei.

INGA LANTZ (vpk):

Herr talman! Eftersom Oskar Lindkvist tolkar detta svar mer positivt, vill jag ställa en direkt fråga till statsrådet Winther: Är regeringen beredd all ompröva denna förpassning?

För det första finns det väldigt starka humanitära skäl härför. Om denne pojke förvisas, kommer han kanske inte att utsättas för politisk förföljelse i sitt hemland, men han kommer att utsättas för förföljelse i alla fall av ekonomiska och sociala skäl. Hans situation är så dålig, och den familj som han återvänder till har förklarat alt den inte önskar honom tillbaka, eftersom resurser saknas. Han återvänder alltså till en helt utblottad situation. Del finns starka humanitära skäl för alt låta denne pojke stanna.

För det andra har frågan om adoption kommit lill sedan ärendet behandlades av regeringen. Hur långt adoptionen har avancerat vet jag inte, men den är muntligt godkänd av modern vid telefonsamtal, som har spelats in på band. Om regeringen inle vill ompröva förpassningsbeslutet, bör den åtminstone vänta med verkställigheten till dess frågan om adoption är klar. Efter vad jag har förstått är adoptionen mycket seriöst menad. Jag vädjar till regeringen att åtminstone välja det andra alternativet.

Statsrådet EVA WINTHER:

Herr talman! Vi är f n. inte beredda att ompröva beslutet. Men nya skäl kan givetvis medge en omprövning.

Inga Lantz menar alt denne pojke har del svårt och kommer atl drabbas av ekonomisk och social förföljelse. Jag är medveten om detta, men oändligt många människor befinner sig i just den silualionen i sitt hemland.

INGA LANTZ (vpk):

Herr lalman! Lål mig bara ställa ytteriigare en fråga: Är inte adoptionen ett nytt skäl som har kommit fram under den senaste veckan? Vad skall det annars vara för nya skäl? Det skulle vara intressant att veta.

Statsrådet EVA WINTHER:

Herr lalman! Handläggningen av adoplionsärendet måste gå vidare innan vi kan ta upp del som ett nytt skäl.

Överiäggningen var härmed slutad.

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om återtagande av inbjudan till Kinas vice premiärminister att besöka Sverige

§ 8 Om återtagande av inbjudan till Kinas vice premiärminister att besöka Sverige

Utrikesministern HANS BLIX erhöll ordet för att besvara RolfHagels (apk) den 1 mars anmälda fråga, 1978/79:389, och anförde:

Herr talman! Rolf Hagel har frågat mig om det inte är befogat att regeringen mot bakgrand av Kinas intervention i Vietnam återtar sin inbjudan till Kinas vice premiärminister Geng Biao att besöka Sverige.

Svaret på Rolf Hagels fråga är nej.

ROLF HAGEL (apk):

Herr lalman! Jag ber att få tacka utrikesministern för svaret. Av gårdagens debatt att döma är det inte särskilt lätt att få ett svar från utrikesministern, och när man får ett svar så kan det verkligen inte beskyllas för att vara mångordigt och inle särskilt argumenterande heller. Jag skall försöka att kort ge bakgranden till frågan, om den möjligtvis är obekant.

Det pågår ett krig i Vietnam, startat av Kina. Det kriget är en uppföljning av en rad händelser som ett aggressivt Kina har skapat under de senaste åren. Det började med gränsöverfall på Indien.1962 och på Sovjetunionen 1969, och därefter följde ungefär tre års gränsprovokationer mot Vietnam innan det direkta angreppet gjordes mol detta land, Mycket talar i dag för att Kina laddar upp för ett nytt krig mot Laos.

I den situationen är svaret i högsta grad underiigl. Vi kommunister har ingenting emot att det sker statsbesök i olika länder. Kontakter mellan länder skall byggas och byggas ul för att skapa bättre relationer mellan folken och befästa fred och avspänning. Samtal mellan statsmän kan vara viktiga när det gäller alt förhindra krig. Men man måste självklart se sådana besök i deras sammanhang. Tidpunkten måste väljas mycket noga. Det måste också vara angeläget att uppmärksamma vilka handlingar de eventuella gästerna för stunden ägnar sig åt.

Det torde råda relativt stor enighet i den här församlingen om att etl besök av Chiles Pinochet skulle vara mycket olämpligt. Jag troralt det råder ungefär lika stor enighet om atl ett besök av Nazitysklands koryféer under deras terrorvälde hade varit olämpligt. Samma sak gäller i dag vice premiärminis-

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om det framtida flygvapensystemet

tern Geng Biaos besök i vårt land. Självklart kommer ett sådant besök att utnyttjas såväl i Kina som i andra länder, och Sveriges mottagande av honom kan uppfattas som ett tyst stöd för den politik som Kina f. n. bedriver.

Överiäggningen var härmed slutad.

§ 9 Om det framtida flygvapensystemet

Försvarsministern LARS DE GEER erhöll ordet för att besvara Ake Polstams (c) den 2 mars anmälda fråga, 1978/79:398, och anförde:

Herr talman! Åke Polstam har frågat mig vilka utländska flygplan som är intressanta att köpa till det svenska försvaret och hur i så fall underhållet och den tekniska översynen av dessa flygplan skall ordnas i Sverige. Ake Polstam har vidare frågat vilka merkostnader som kan beräknas uppkomma då underhäll och översyn samtidigt måste ske på Viggenflygplanen.

Jag vill först påminna om att i den nyligen framlagda propositionen (1978/ 79:138) i flygplansfrågan har regeringen anfört att innan ställning kan tas till frågan om utveckling och anskaffning av nya flygplan måste överbefälhavarens planering för perioden 1980/81-1984/85 föreligga. Därvid är det nödvändigt att inrikta anskaffningen så all den ryms inom det ekonomiska utrymme som överbefälhavaren har redovisat för anskaffning av attack- och skolflygplan inom ramen för 1977 års försvarsbeslut. Planeringen kommer också att påverkas av kostnaderna för det antal Jaktviggen som återstår att beställa. Hittills har planerats för en anskaffning av åtta jaktdivisioner och sex attackdivisioner. Jag anser att alternativ med varierande antal jakt- och attackdivisioner kan behöva övervägas för att minska kostnaderna. Även alternativ med beväpnade skolflygplan skall studeras.

Som framgår av propositionen är en fortsatt egenulveckling av stridsflygplan inte möjlig på nuvarande nivå. Men jag vill understryka att svensk industri trots detta har en viktig roll att spela vid framtida anskaffning av flygplansystem till försvaret. Detta måste enligt min mening vara en utgångspunkt för det fortsatta arbetet. En anskaffning av flygplan som utgår från utländska alternativ är inte aktuell förrän i mitten av 1980-talet. Det finns därför i dag varken anledning eller möjlighet att uttala sig om en eventuell framtida anskaffning av utländska flygplan.

Frågorna om underhäll och översyn går av samma skäl inte all i detalj behandla nu. Jag har i den nu framlagda propositionen om flygplansanskaffningen förutskickat en utredning om samordning av resurserna inom industrin, förvaltningen och de militära verkstäderna. Denna utredning måste självfallet behandla inte bara frågan om utveckling och produktion utan också frågan om en samordning av underhållsresursema. Det går självfallet inle alt föregripa detta utredningsarbete. Jag vill emellertid som min uppfattning framhålla att det underhåll som är nödvändigt för att flygplanen skall kunna användas på avsett sätt i vår krigsorganisation bör genomföras inom landet.

ÅKE POLSTAM (c):

Herr talman! Jag ber att få tacka försvarsministern för svaret på min fråga.

Ett beslut om ett nytt flygplan är ett försvarspolitiskt beslut, men det är också etl sysselsättningspolitiskt beslut. Detta diskuterade jag dock med industriministern redan i förrgår.

Även regeringen anser att vi måste ha flygplan för det svenska försvaret. Vi skulle dock inte ha ekonomiska möjligheter att utveckla det här i landet. Del ärju tråkigt aU vi inte skulle kunna göra det, när vi kunnat del under de senaste 40 åren. Detta måste innebära att vi köper planen i utlandet. Jag har då ställt frågan för att få veta vilket underiag regeringen har för sitt ställningstagande. Av svaret blir man frågande.

Vilka undersökningar har man gjort när det gäller att skaffa plan utifrån? Man måste väl ändå ha tittat på detta? Vilka lämpliga plan finns att köpa? Vilka länder kan vi köpa ifrån? Vilka regler gäller från dessa länders sida? Kan ett köp från någon stormakt påverka trovärdigheten hos vår neutralitet? Vad innebär den standardisering av försvarsmateriel som pågår inom NATO -påverkar den andra vapenköp för försvaret? Hur inordnas utländska plan i vårt bassystem, vårt stridsledningssystem? Skall eventuella utländska flyg-plansförsäljare upprätta underhållsverkstäder i Sverige, eller skall staten ta över detta?

1 vår tidning Östgöta Correspondenlen kunde man i går läsa att försvarsministern sagt att vi inom centern slår in öppna dörrar. Det gäller vårt beslut aU satsa på planet 18:25, elt sätt aU satsa på att bygga elt billigt krigsflygplan. Då ber jag försvarsministern komma ihåg att centerns beslut har fattats efter den presskommuniké som regeringen skickade ut den 23 februari och som innebar skrotning på sikt av den svenska flygplansindustrin. Inte heller har någon kontakt tagits med centerpartiet, och det vill jag beklaga. Annars kanske vi hade kunnat klara upp det här tillsammans. Men regeringen kanske har fått en återförsäkring hos socialdemokraterna att få igenom det lagda förslaget. Går det också ut på au det nya planet skall vara utländskt? Skall ÖB i sin nästa programplan föreslå etl svenskt eller ett utländskt plan?

Det är ytteriigare frågor som jag undrar om försvarsministern kan svara på nu.

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om det framtida flygvapensystemet

Försvarsministern LARS DE GEER:

Herr talman! Regeringens i proposition redovisade beslut i flygplansfrågan var, som torde vara uppenbart för alla, utomordentligt tungt att fatta ur många synvinklar. Något positivt med beslutet var i alla fall att ett eventuellt köp av ritningar och konstruktioner till en grundplattform för ett nytt flygplan, som vi sedan i Sverige kan utveckla och anpassa till svenska förhållanden, inte innebär att ett avgörande behöver träffas nu ulan kan få anstå ytteriigare några år. Underen sådan tidrymd kan nu okända, modernare alternativ bli aktuella, vilket är en klar fördel med beslutet. Handlingsfriheten bibehålls och modernare materiel kan anskaffas just genom all beslutstid-

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om det framtida flygvapensystemet

punkten har senarelagts.

I övrigi vill jag protestera mol herr Polstams beskrivning av propositionen som syftande till en skrotning av flygindustrin. Vi har framfört flera konkreta förslag på den civila sidan, och vi är ingalunda främmande för att utveckla ett skolflygplan med viss attackkapacitet. Och det alternativet, som finns föreslaget i propositionen, ligger ju rätt nära det alternativ som herr Polstams eget parti nyligen lagt fram.

ÅKE POLSTAM (c):

Herr talman! Jag ber att få tacka försvarsministern för den positiva syn han nu gav uttryck åt, och jag är glad för att möjligheten finns atl vi ändå skall kunna komma fram till det här beväpnade skolflygplanet. Jag hoppas alt övervägandena under den tidsfrist som finns verkligen skall läggas till grund för detta.

Jag skulle också, när jag ändå har ordet, vilja säga atl vi har säkeriigen stora möjligheter alt vara konkurrenskraftiga i det här landet när det gäller ett nytt sådant flygplan. I FLIK-utredningen framkom ju att 65 % av lönekostnaderna för denna flygindustri går tillbaka till vårt svenska samhälle i form av skatter och avgifter. Vi klarar de sysselsätlningspolitiska kostnaderna, vi får inget utlandsberoende om vi tillverkar planet här i Sverige, vi bevarar vår egen sysselsäuning i landet och vi behöver inte ta ansvar för några andra länders sysselsättning.

Detta tycker jag är ganska väsentligt, även om ett sådant här plan i initialskedet skulle te sig dyrare, alltså vid beställningen. När man så småningom skall få planet levererat är det mycket möjligt att det visar sig vara betydligt billigare. Vi behöver bara se på vad det amerikanska F 16-planet, som NATO beställt, egentligen kommer all kosta och sätta dessa kostnader i förhållande till kostnaderna vid beställningen.

Jag hoppas verkligen att vi skall kunna bli överens när det gäller att få ett utvecklat svenskt flygplan och att vi inte behöver skrota den svenska flygindustrin.

Överiäggningen var härmed slutad.

§ 10 Föredrogs och hänvisades

Proposition

1978/79:91 till utrikesutskottet

§ 11 Föredrogs och hänvisades

Förslag

1978/79:19 till finansutskottet

§ 12 Föredrogs och hänvisades

Motioner

1978/79:2204-2206 till civilutskotlel

1978/79:2207 till lagutskottet

§ 13 Föredrogs och bifölls Interpellationsframställning 1978/79:164

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

§ 14 Åtgärder för arbetshandikappade, m. m.

Om åtgärder för

arbetshandikap-
Föredrogs arbetsmarknadsutskottets betänkande 1978/79:20 med anled- j

ning av dels propositionen 1978/79:73 om åtgärder för arbetshandikappade,

dels propositionen 1978/79:100 bilaga 15 såvitt avser anslag till Särskilda

åtgärder för arbetsanpassning, m. m. jämte motioner.

1 propositionen 1978/79:73 hade regeringen - efler föredragning av arbetsmarknadsministern Rolf Wirtén - föreslagit att riksdagen skulle dels anta inom arbetsmarknadsdepartementet upprättade förslag lill

1. lag om ändring i lagen (1974:12) om anställningsskydd,

2. lag om ändring i lagen (1976:600) om offentlig anställning, dels

3. godkänna de av föredraganden förordade allmänna rikllinjerna angående ålgärder för arbetshandikappade inom arbetsmarknadspolitiken,

4. godkänna de av föredraganden förordade granderna för ekonomiskt stöd till arbelshjälpmedel m. m. för personer med arbelshandikapp, att gälla fr. o. m. den 1 juli 1979,

5. godkänna de av föredraganden förordade förändringarna beträffande bidrag vid utbildning m. m. i företag av äldre och handikappade, att gälla ft. o. m. den 1 juli 1979,

6. under förbehåll av att uppgörelse kunde träffas mellan statens förhandlingsnämnd och berörda huvudmän och en grund för reformen därigenom skapas godkänna de av föredraganden förordade grunderna för inrättande av arbetsmarknadsinstitut inom arbetsmarknadsverket,

7. godkänna de av föredraganden förordade grunderna för inrättande av elt institut för metodutveckling och forskning inom den yrkesinriktade rehabiliteringen,

8. godkänna den av föredraganden förordade omvandlingen av arkivarbe-le, musikerhjälp och halvskyddad sysselsättning till anställning med lönebidrag, att gälla fr. o. m. den 1 juli 1980,

9. godkänna de av föredraganden förordade särskilda insatserna för ungdomar med arbelshandikapp, att gälla fr. o. m. den 1 juli 1979,

10. godkänna de av föredraganden förordade förslagen rörande närings-
hjälp, att gälla fr. o. m. den 1 juli 1979.

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll anfördes följande: "På grundval av förslag från sysselsätlningsulredningen (A 1974:02) och nya utredningen (A 1978:04) om yrkesinriktad rehabilitering m. m. läggs förslag fram om en reformering av de arbetsmarknadspolitiska stödåtgärderna för arbetshandikappade samt om en förändrad organisation för yrkesinriktad rehabilitering och vissa former av skyddat arbete.

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om åtgärder för arbetshandikappade, m. m.

Svenskt näringsliv har under de senasie decennierna genomgått en snabb strukturrationalisering, vilket rest ökade krav på människorna till anpassning i arbetslivet. Förändringarna har på olika sätt skapat svårigheter för människor med fysiska, psykiska, sociala och intellektuella arbelshandikapp. Samtidigt har målsättningen för samhällets sysselsättnings- och arbetsmarknadspolitik förskjutits från att gälla ett förverkligande av full sysselsättning till att avse rätlen till arbete åt alla. Mot denna bakgrund har en rad olika former av arbetsmarknadspolitiska åtgärder byggts ut för alt stödja personer med arbelshandikapp. Åtgärderna har i allt högre grad inriktats mot att även de svaga grapperna skall kunna erhålla och behålla anställning vid arbetsplatser på den reguljära arbetsmarknaden. Trots de omfattande arbelsmarknadspolitiska insatserna kommer många arbetshandikappade ändå inom överskådlig framtid atl av olika skäl vara utestängda från den reguljära arbetsmarknaden. På grundval av regeringens proposition 1977/78:30 om skyddat arbete och yrkesinriktad rehabilitering m. m. har riksdagen beslutat (AU 1977/78:16, rskr 1977/78:74) au verksläder för skyddat arbete, kontors-arbetscentraler, industriella beredskapsarbeten och hemarbete skall föras samman i regionala stiftelser för skyddat arbete som bildas gemensamt av slalen och landstingen inom varje län. Staten skall ensam svara för kostnaderna för verksamheten. För den yrkesinriktade rehabiliteringen beslöts samtidigt om en samordning av verksamheten under statligt huvudmannaskap och kostnadsansvar. Hur en samordnad organisation för den yrkesinriktade rehabiliteringen i princip skulle byggas upp och administreras skulle dock prövas först sedan sysselsätlningsulredningen framlagt sina förslag.

I denna proposition föreslås resursförstärkningar såväl beträffande personal som de arbetsmarknadspolitiska hjälpmedlen för arbetshandikappade. Förslag läggs fram om en enhetlig organisation för yrkesinriktad rehabilitering-arbetsmarknadsinstitut -som skall svara för den verksamhet som i dag bedrivs vid arbetspsykologiska institut, kommunala institut för arbetspröv-ning och arbetsträning samt den likartade verksamheten vid arbetsmarknadsutbildningen. Ett nytt institut för metodutveckling och forskning föreslås. Vidare läggs förslag fram om förbättringar av de arbetsmarknadspolitiska hjälpmedlen för handikappade och svårplacerad arbetskraft. Bl. a. föreslås vissa förbättringar ifråga om näringshjälp till eget företag. De nuvarande sysselsältningsformerna arkivarbete och halvskyddad sysselsättning föreslås bli sammanförda till en enhetlig verksamhetsform kallad anställning med lönebidrag. Den nya organisationen för yrkesinriktad rehabilitering beräknas kunna träda i kraft tidigast den 1 januari 1980 och sysselsätlningsformen anställning med lönebidrag fr. o. m. den 1 juli 1980. Frågan om medel för här föreslagna reformer kommer all tas upp i 1979 års budgetproposition."

1 propositionen I978/79:100b\\. 15 hade regeringen-efter föredragning av arbetsmarknadsministern Rolf Wirtén - under punkterna C 5. (s. 117-131) och C 8. (s. 135-142) föreslagit atl riksdagen skulle

1. bemyndiga regeringen att besluta om ram för bidrag till anordnande av verkstäder inom arbetsvärden under budgetåret 1979/80,

2. lill Särskilda åtgärder för arbetsanpassning för budgetåret 1979/80 anvisa elt reservationsanslag av 1 438 950 000 kr.,

3. till Bidrag till yrkesinriktad rehabilitering för budgeiårei 1979/80 anvisa ett anslag av 214 000 000 kr.

I detta sammanhang hade behandlats motionerna 1978/79:290 av Sten Svensson m. fl. (m), vari yrkats alt riksdagen beslutade

1. all avslå propositionen 1978/79:73 i den del som avsäg inordnandet av den arbetspsykologiska verksamheten i den föreslagna organisationen med arbetsmarknadsinstitut,

2. att uttala att frislående konsulter - där så var möjligt - även fortsättningsvis borde kunna anlitas som alternativ till en utbyggd statlig verksamhel.

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om åtgärder för arbetshandikappade, m. m.

1978/79:667 av Olof Palme m. fl. (s), vari såvitt nu var i fråga yrkats atl riksdagen skulle

1. som sin mening ge regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen av politiken för arbete åt handikappade,

2. som sin mening ge regeringen till känna vad i motionen anförts om planering av åtgärder för handikappade,

3. hos regeringen begära alt gällande främjandelagstiftning skulle kompletteras med föreskrifter rörande arbetsgivares ansvar för sysselsättning av handikappade,

4. som sin mening ge regeringen lill känna vad i motionen anförts om särskilda utredningsresurser vid länsarbetsnämnderna för uppföljning av arbetsgivares personalpolitik,

5. som sin mening ge regeringen till känna vad i motionen anförts om försöksverksamhet med särskilda insatser för effektiviserad tillämpning av främjandelagen,

6. besluta all medel beräknades för försöksverksamhet med uppsökande verksamhet till förmån för unga förtidspensionerades rehabilitering och sysselsättning i enlighet med vad som förordats i motionen,

9. som sin mening ge regeringen till känna vad i motionen anförts om utredning och förslag rörande motorfordon för handikappade.

1978/79:672 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari yrkats

1. att riksdagen med avståndstagande från regeringens förslag vad gällde målsättning och inskränkningar i rehabiliieringsverksamhelen uttalade sig för allas rätt till arbete oberoende av handikapp,

2. all riksdagen som sin mening uttalade atl vid förelagsnedläggelser och driftsinskränkningar där de anställda saknade alternativa möjligheler till arbete på orten, borde företaget övergå i de anställdas ägo och fortsatt produktion säkras genom statliga stödåtgärder.

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om åtgärder för arbetshandikappade, m. m.

3. att riksdagen som sin mening uttalade atl begreppet arbetshandikappad borde utmönstras ur arbetsmarknadspolitiken och försöksverksamhet med individuella stödåtgärder utan handikappregistrering igångsättas under kontroll av de fackliga organisationerna i enlighet med vad som anförts i motionen,

4. alt riksdagen som sin mening uttalade att de fackliga representanterna borde ges mer tid för anpassningsverksamheten för att kunna påverka rekryteringen och behovet av anpassningsåtgärder för redan anställda,

5. att riksdagen som sin mening uttalade att främjandelagen borde ändras pä sådant sätt att den mer fick karaktär av kvotlagstiftning och därvid borde tillämpas i samråd med de lokala fackliga organisationerna,

6. atl riksdagen med avslag på regeringens förslag beslutade all stöd lill arbetsbiträde skulle utgå i förhållande lill hur stort behovet av arbetsbiträde var och i vissa fall kunna helt ersätta kostnaden för heltidsanställt arbetsbiträde,

7. att riksdagen med ändring i regeringens förslag beslutade alt psykologmedverkan i arbetsförberedande ålgärder begränsades till arbetsmarknadsinstitutens verksamhet och ej borde förekomma inom arbetsförmedlingarna,

8. att riksdagen med avslag på regeringens förslag beslutade att arbetsmarknadsinstituten skulle inordnas under huvudmannaskap av skolöverstyrelsen och deras verksamhel integreras med arbetsmarknadsutbildningen,

9. att riksdagen med ändring i regeringens förslag beslutade atl de s. k. OT-kurserna (Omställning och träning) fortsättningsvis skulle bedrivas inom ramen för arbetsmarknadsinstituten med oförändrad omfattning och efter nu gällande av skolöverstyrelsen formulerad målsättning,

10. att riksdagen som sin mening uttalade alt den av sysselsätlningsulredningen föreslagna utvidgningen av Södertäljeförsökei borde komma till stånd och hemställde hos regeringen om förslag härom,

11. att riksdagen hemställde hos regeringen om initiativ för att i samråd med kommuner och landsting starta en bred arbetsrehabililerande verksamhel inom vårdsektorn,

12. all riksdagen uttalade att metodutvecklingsarbetet i den centrala metodutvecklingsenheten inom arbelsmarknadsinstitutet (AMI) borde ha sin huvudinriktning på tung social och socialmedicinsk problematik,

13. att riksdagen hemställde hos regeringen om en plan för att trygga handikappades rätt till arbete, genom att skapa arbeten i produktion av varor och tjänster i statlig och kommunal regi i enlighet med vad som anförts i motionen,

14. att riksdagen hemställde hos regeringen om att bilen skulle upptas på förteckningen över tekniska hjälpmedel för handikappade.

1978/79:801 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari yrkats att riksdagen uttalade sig för att rälien till arbete även borde gälla de pensionärer som önskade arbeta.

1978/79:888 av Birger Nilsson m. fl. (s),

1978/79:1033 av Bengt Bengtsson m. fl. (c), vari yrkats att riksdagen med anledning av propositionen 1978/79:73 som sin mening uttalade aU elt centralt metod- och forskningsinstitut på arbelsvårdsområdel borde lokaliseras till Göteborgsregionen,

1978/79:1040 av Erik Hovhammar m. fl. (m), vari yrkats att riksdagen beslutade

1. all hos regeringen begära alt frågan om all ett samhällsekonomiskt utrymme för en höjning av bidragen till arbetsgivare som anställde arbetshandikappade skapades inom socialförsäkringssystemet,

2. att ersättning från riksförsäkringsverket till företagshälsovård även skulle omfatta rehabiliterings- och förebyggande vård,

3. uttala att en fortsatt utbyggnad av företagshälsovården borde främjas i enlighet med vad som anförts i motionen,så all denna alltmer fick karaktären av arbetsmiljövård,

4. uttala att statliga arbetsgivare borde medverka lill alt äldre och personer med arbetshinder fick ökad sysselsättning.

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om åtgärder för arbetshandikappade, m. m.

1978/79:1043 av Gunnel Jonäng m. fl. (c), vari yrkats

1. att riksdagen beslutade när del gällde anställning med lönebidrag att 100-procentigl bidrag skulle utgå till allmännyttiga organisaiioner,

2. atl riksdagen beslutade ultala att länsmuseerna borde hänföras till allmännyttiga organisationer,

1978/79:1049 av Olof Palme m. fl. (s), vari såviu nu var i fråga (yrkandet 5) hemställts att riksdagen skulle besluta att försök med "fadderverksamhet" inleddes enligt riktlinjer som förordats i motionen,

1978/79:1053 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari yrkats all riksdagen med bifall till motionen och avslag på propositionen 1978/79:73 i tillämpliga delar beslutade anta av motionärerna framlagt förslag till lag om ändring i lagen om anställningsskydd (1973:12) 1,3,5,10,13,20 och 38 §§, innebärande dels aU arbetstagare i beredskapsarbete eller verkstäder för skyddat arbete ej skulle vara undantagna från lagen om anställningsskydd, dels atl reglerna om anställning för viss tid, underrättelseskyldighet vid uppsägning och avsked, avdrag för löneförmåner och skadestånd skulle ändras,

1978/79:1532 av Britta Bergström (fp), vari yrkats all riksdagen som sin mening gav regeringen till känna vad i motionen anförts om möjlighel för frislående arbetspsykologiska institut att även i framliden bedriva självständig verksamhet.

1),

1978/79:1536 av Gösta Bohman m. fl. (m) säviu nu var i fråga (yrkandet

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om åtgärder för arbetshandikappade, m. m.

1978/79:1546 av Bertil Johansson m. fl. (c, m), vari yrkats all riksdagen skulle avslå regeringens proposition 1978/79:73 avseende inordnande av den arbetspsykologiska verksamheten i den nya organisationen med arbetsmarknadsinstitut,

1978/79:1565 av Sten Svensson m.fl. (m, c), vari yrkats all riksdagen beslutade, med ändring av propositionen 1978/79:73, aU statsbidrag lill anställningar med lönebidrag (f n. arkivarbete) vid länsmuseerna skulle utgå med 100 96 så länge som nuvarande personer kvarstod i tjänst.

1978/79:1566 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari yrkats au riksdagen skulle uttala sig för och hos regeringen anhålla om kraftfulla insatser mot arbetslöshet och ulslagning,

1978/79:2033 av Olle Eriksson m. fl. (c, s, m, vpk, apk), vari yrkats aU riksdagen i anledning av propositionen 1978/79:73 beslutade att statsbidrag till anställning med lönebidrag vid länsmuseerna skulle utgå med oförändrat 100 96,

1978/79:2035 av Anton Fågelsbo (c),

1978/79:2042 av Kurt Hugosson m. fl. (s), vari yrkats att riksdagen skulle besluta att hos regeringen begära att det centrala institutet för metodutveckling och forskning lokaliserades lill Göteborgsområdet,

1978/79:2044 av Margot Håkansson (fp),

1978/79:2051 av Inger Lindquist (m).

1978/79:2053 av Jan-Ivan Nilsson m. fl. (c), vari yrkats

1. all riksdagen beslutade att försöksverksamheten med handledare/ faddrar skulle få fortsätta intill utgången av budgeiårei 1979/80,

2. alt riksdagen beslutade aU bidrag lill företagsutbildning av äldre och arbetshandikappade skulle kunna föriängas från sex till tolv månader för dem som var gravt handikappade,

3. att riksdagen beslutade att lönebidrag för anställning av arbetshandikappad skulle kunna utgå efter omprövning även efter del fjärde året för kommuner, landstingskommuner, enskilda företag och organisationer samt statliga affärsdrivande verk,

4. alt riksdagen beslutade alt försöksverksamheten under fem år med 90 % statsbidrag som därefter successivt avirappades skulle utvidgas alt gälla förtidspensionerade upp lill 35 års ålder varvid medelsramen för denna verksamhet för perioden borde vidgas från 10 lill 20 milj. kr.,

5. att riksdagen som sin mening gav regeringen lill känna vad som i motionen anförts om anställning med lönebidrag på arbetsplatser där kollektivavtal saknades.

1. att riksdagen beslutade att allmännyttiga organisationer skulle få bidrag med 100 96 vid anställning av arbetshandikappade med lönebidrag,

2. all riksdagen som sin mening gav regeringen lill känna vad som i motionen anförts om stöd och service från arbetsförmedlingarna till de allmännyttiga organisaiionerna vid överförande av arkivarbetet till anställning med bidrag,

3. att riksdagen hos regeringen begärde utredning om möjligheterna atl utvidga anställning med lönebidrag till att avse egna företagare,

4. alt riksdagen beslutade alt näringshjälpen skulle kunna utgå i form av lån med högst 75 000 kr. och i form av bidrag med högst 25 000 kr. inom en medelsram av 20 milj. kr. till budgetåret 1979/80,

10. att riksdagen som sin mening gav regeringen lill känna vad som i motionen anförts om näringshjälp till fortsatt drift inom jordbraksnäring-en,

11. att riksdagen som sin mening gav regeringen till känna vad som i motionen anförts om lägsta arbetsförmåga för anställda i skyddade verkstäder,

12. att riksdagen hos regeringen begärde atl omsorgskommittén fick i uppdrag att utreda frågan om möjligheterna lill sysselsättning för de arbetshandikappade som hade en så liten arbetsförmåga att de ej kunde beredas sysselsättning i skyddade verksläder,

13. att riksdagen som sin mening gav regeringen till känna vad som i motionen anförts om en organisationsöversyn av arbetsmarknadsverket,

14. att riksdagen till anslaget C 5. Särskilda åtgärder för arbetsanpassning anvisade ett med 10,5 milj. kr. förhöjt reservationsanslag om 1 449 450 000 kr. för finansiering av förslagen under punkterna 4 och 9, och

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om åtgärder för arbetshandikappade, m. m.

1978/79:2055 av Johan Olsson m. fl. (c, s).

Utskottet hemställde

l.au riksdagen med avslag på motionen 1978/79:667, yrkandet 1, godkände de i propositionen 1978/79:73 förordade allmänna riktlinjerna angående åtgärder för arbetshandikappade inom arbetsmarknadspolitiken,

2. beträffande målsättningen allas rätt till arbete oberoende av handikapp att riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:672, yrkandet 1,

3. beträffande överföring av nedläggningshotade företag i de anställdas ägo all riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:672, yrkandet 2,

4. beträffande utmönslring av begreppet arbetshandikappad, m. m. alt riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:672, yrkandet 3,

5. beträffande aktionsprogram mol ulslagning och social utstöining att riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:1566,

6. beträffande transferering av medel från socialförsäkringssystemet, m. m. all riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:1040,

7. beträffande utredning om sysselsättningsförhållandena för pensionärer, m.m. au motionerna 1978/79:1536, yrkandet 1, och 1978/79:2051 inte föranledde någon riksdagens åtgärd.

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om åtgärder för arbetshandikappade, m. m.

8. beträffande pensionärers rätt till arbete all motionen 1978/79:801 inte föranledde någon riksdagens åtgärd,

9. beträffande åigärdsplanering för arbetshandikappade atl motionen 1978/79:667, yrkandet 2, inte föranledde någon riksdagens åtgärd,

10. beträffande föreskrifter om tillämpningen av främjandelagen aU riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:667, yrkandet 3,

11. beträffande särskilda personalresurser för uppföljning av företagens personalpolitik, m. m. att riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:667, yrkandena 4 och 5,

12. beträffande ändring av främjandelagen i riktning mot kvotlagstiftning att riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:672, yrkandet 5,

13. beträffande tid för fackliga representanters deltagande i anpassnings-verksamheten att motionen 1978/79:672, yrkandet 4, inte föranledde någon riksdagens åtgärd,

14. beträffande storleken av bidraget till arbetsbiträde att riksdagen med avslag på motionen 1978/79:672, yrkandet 6, skulle bifalla regeringens förslag,

15. beträffande försök med fadderverksamhet m. m. atl riksdagen med anledning av motionerna 1978/79:667, yrkandet 6,1978/79:1049, yrkandet 5, samt 1978/79:2053, yrkandena 1 och 2, som sin mening gav regeringen till känna vad utskottet anfört,

16. beträffande översyn av beslämmelserna om bidrag och lån lill handikappbilar atl riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:2044,

17. beträffande utredning om vidgade möjligheter för handikappade att få tillgång lill egen bil atl riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:667, yrkandet 9,

18. beträffande bilen som tekniskt hjälpmedel för handikappade att riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:672, yrkandet 14,

19. atl riksdagen godkände de i propositionen 1978/79:73 förordade grunderna för ekonomiskt stöd till arbetshjälpmedel m. m. för personer med arbelshandikapp, atl gälla fr. o. m. den 1 juli 1979, i den mån frågan inte behandlats i föregående punkter,

20. att riksdagen godkände de i propositionen 1978/79:73 förordade förändringarna beträffande bidrag vid utbildning m. m. i företag av äldre och handikappade, att gälla fr. o. m. den 1 juli 1979, i den mån frågan inle hade behandlats i föregående punkier,

21. beträffande förhöjt bidrag till halvskyddad sysselsättning för vissa förtidspensionäreratt riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:2053, yrkandet 4,

22. beträffande vidgning av dels. k. Södertäljeförsöket att riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:672, yrkandet 10,

23. alt riksdagen godkände de i propositionen 1978/79:73 förordade särskilda insatserna för ungdomar med arbelshandikapp, att gälla fr. o. m. den 1 juli 1979, i den mån frågan inte behandlats i föregående punkter,

24. beträffande huvudmannaskapet för arbetsmarknadsinstituten, m. m. att riksdagen med bifall till regeringens förslag skulle avslå motionen

1978/79:672, yrkandena 7, 8, 9 och 11,

25. beträffande Östaskolans OT-kurs atl riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:2035,

26. beträffande inordnande av arbetspsykologisk verksamhet i arbetsmarknadsinstituten att riksdagen med avslag på motionerna 1978/79:290, 1978/79:1532 och 1978/79:1546 skulle bifålla regeringens förslag,

27. alt riksdagen - under förbehåll av att uppgörelse kunde träffas mellan statens förhandlingsnämnd och berörda huvudmän och en grund för reformen därigenom skapades - godkände de i propositionen 1978/79:73 förordade grunderna för inrättande av arbetsmarknadsinstitut inom arbetsmarknadsverket, i den mån frågan inte behandlals i föregående punkier,

28. beträffande rygginstitut i Jämtland att motionen 1978/79:888 inte föranledde någon riksdagens åtgärd,

29. beträffande huvudinriktningen av metodutvecklingsarbetet att riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:672, yrkandet 12,

30. beträffande lokaliseringen av det centrala institutet för metodutveckling och forskning alt riksdagen med anledning av motionerna 1978/79:1033 och 1978/79:2042 som sin mening gav regeringen lill känna vad utskottet anfört,

31. att riksdagen godkände de i propositionen 1978/79:73 förordade grunderna för inrättande av ett institut för metodutveckling och forskning inom den yrkesinriktade rehabiliteringen, i den mån frågan inte behandlats i föregående punkter,

32. beträffande tillämpningen av lönebidrag i de fall kollektivavtal saknades att motionen 1978/79:2053, yrkandet 5, inte föranledde någon riksdagens åtgärd,

33. beträffande arbelsförmedlingsservice lill allmännyttiga organisationer med arkivarbetare all motionen 1978/79:2053, yrkandet 7, inte föranledde någon riksdagens åtgärd,

34. beträffande utredning om lönebidrag till företagare att riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:2053, yrkandet 8,

35. beträffande fortsatt lönebidrag efler den fyraåriga slödperioden alt motionen 1978/79:2053, yrkandet 3, inte föranledde någon riksdagens åtgärd,

36. beträffande lönebidrag om 100 96 till allmännyttiga organisationeratt riksdagen skulle avslå motionerna 1978/79:1043, yrkandet 1, 1978/79:1565, 1978/79:2033 och 1978/79:2053, yrkandet 6,

37. beträffande uttalande om länsmuseerna som allmännyttiga organisationer att riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:1043, yrkandet 2,

38. att riksdagen godkände den i propositionen 1978/79:73 förordade omvandlingen av arkivarbete, musikerhjälp och halvskyddad sysselsättning till anställning med lönebidrag, all gälla fr. o. m. den 1 juli 1980, i den mån frågan inte behandlats i föregående punkter,

39. att riksdagen med avslag på motionen 1978/79:10,53 skulle anta det genom propositionen 1978/79:73 framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1974:12) om anställningsskydd.

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om åtgärder för arbetshandikappade, m. m.

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om åtgärder för arbetshandikappade, m. m.

40. att riksdagen skulle anta det genom propositionen 1978/79:73 framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1976:600) om offentlig anställning,

41. beträffande plan för uppbyggnad av företag i statlig och kommunal regi alt riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:672, yrkandet 13,

42. beträffande förläggning av huvudkontoret för den regionala stiftelsen för skyddat arbete i Gävleborgs län till Söderhamn att riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:2055,

43. beträffande gräns för arbetsförmågan hos anställda i skyddat arbete att motionen 1978/79:2053, yrkandet 11, inte föranledde någon riksdagens åtgärd,

44. beträffande tilläggsdirektiv till omsorgskommittén att motionen 1978/ 79:2053, yrkandet 12, inte föranledde någon riksdagens åtgärd,

45. beträffande näringshjälpens stödbelopp m. m. att riksdagen med bifall till regeringens förslag skulle avslå motionen 1978/79:2053, yrkandena 9 och 10,

46. atl riksdagen godkände de i propositionen 1978/79:73 förordade förslagen rörande näringshjälp, att gälla fr. o. m. den 1 juli 1979, i den mån frågan inte behandlats i föregående punkt,

47. beträffande organisationsöversyn av AMS att riksdagen med anled-ningav motionen 1978/79:2053, yrkandet 13,som sin mening gav regeringen till känna vad utskottet anfört,

48. att riksdagen bemyndigade regeringen aU besluta om ram för bidrag till anordnande av verkstäder inom arbetsvärden under tiden den 1 juli-den 31 december 1979,

49. att riksdagen med bifall till budgetpropositionens förslag saml med avslag på motionen 1978/79:2053, yrkandet 14, till Särskilda åtgärder för arbetsanpassning för budgetåret 1979/80 anvisade elt reservationsanslag av 1438 950 000 kr.,

50. att riksdagen till Bidrag till yrkesinriktad rehabilitering för budgetåret 1979/80 anvisade eu anslag av 214 000 000 kr.

Reservationer hade avgivits

1. beträffande allmänna riktlinjer m. m. av Bengt Fageriund, Ingemund Bengtsson, Birger Nilsson, Erik Johansson i Simrishamn, Ingrid Ludvigsson, Bernt Nilsson och Frida Berglund (samtliga s) som ansett att utskottet under 1 bort hemställa

beträffande de i propositionen 1978/79:73 förordade allmänna riktlinjerna angående åtgärder för arbetshandikappade inom arbetsmarknadspolitiken att riksdagen med avslag på regeringens förslag samt med bifall till motionen 1978/79:667, yrkandet 1, som sin mening gav regeringen till känna vad reservanterna anfört,

2. beträffande transferering av medel från socialförsäkringssystemet, m. m. av Sten Svensson (m)och Sixten Pettersson (m)som ansett att utskottet under 6 bort hemställa

att riksdagen skulle

A. dels med bifall till motionen 1978/79:1040, yrkandet 2, besluta uttala
atl ersättning från riksförsäkringsverket till företagshälsovård även borde
omfatta rehabiliteringsåtgärder och förebyggande vård,

dels hemställa hos regeringen att förslag till ålgärder med detta syfte skyndsamt lades fram för riksdagen,

B. med bifall till motionen 1978/79:1040, yrkandena I, 3 och 4, som sin
mening ge regeringen till känna vad reservanterna anfört.

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om åtgärder för arbetshandikappade, m. m.

3. beträffande åtgärdsplanering, främjandelagens tillämpning m. m. av
Bengt Fageriund, Ingemund Bengtsson, Birger Nilsson, Erik Johansson i
Simrishamn, Ingrid Ludvigsson, Bernt Nilsson och Frida Berglund (samtliga
s) som ansett att utskottet under 9-11 bort hemställa

9. beträffande åigärdsplanering för arbetshandikappade att riksdagen med
bifall till motionen 1978/79:667, yrkandet 2, som sin mening gav regeringen
lill känna vad reservanterna anfört,

10. beträffande föreskrifter om tillämpningen av främjandelagen att riksdagen med bifall till motionen 1978/79:667, yrkandet 3, som sin mening gav regeringen till känna vad reservanterna anfört,

11. beträffande särskilda personalresurser för uppföljning av företagens personalpolitik, m. m. att riksdagen med bifall till motionen 1978/79:667, yrkandena 4 och 5, som sin mening gav regeringen till känna vad reservanterna anfört,

4. beträffande tid för fackliga representanters dellagande i anpassnings-
verksamheten av Bengt Fageriund, Ingemund Bengtsson, Birger Nilsson,
Erik Johansson i Simrishamn, Ingrid Ludvigsson, Bernt Nilsson och Frida
Berglund (samtliga s) som ansett att utskottet under 13 bort hemställa

A. riksdagen som sin mening gav regeringen lill känna vad reservanterna
anfört om framläggande av förslag till ny lag om fackliga förtroendemän,

B. motionen 1978/79:672, yrkandet 4, inte föranledde någon riksdagens
åtgärd,

5. beträffande utredning om vidgade möjligheter för handikappade att få
tillgång till egen bil av Bengt Fagerlund, Ingemund Bengtsson, Birger
Nilsson, Erik Johansson i Simrishamn, Ingrid Ludvigsson, Bernt Nilsson och
Frida Berglund (samtliga s) som ansett all utskottet under 17 bort hemstäl
la

atl riksdagen med bifall lill motionen 1978/79:667, yrkandet 9, som sin mening gav regeringen till känna vad reservanterna anfört.

6. beträffande förhöjt bidrag till halvskyddad sysselsättning för vissa förtidspensionärer av Jan-Ivan Nilsson, Allan Gustafsson, Arne Fransson och Pär Granstedt (samtliga c) som ansett att utskottet under 21 bort hemställa

3 Riksdagens protokoll 1978/79:104-105

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om åtgärder för arbetshandikappade, m. m.

att riksdagen med bifall till motionen 1978/79:2053, yrkandet 4, som sin mening gav regeringen lill känna vad reservanterna anfört,

7. beträffande inordnande av arbetspsykologisk verksamhet i arbetsmarknadsinstituten av Allan Gustafsson (c), Sten Svensson (m) och Sixten Pettersson (m) som ansett att utskottet under 26 bort hemställa

aU riksdagen med bifåll till motionerna 1978/79:290, 1978/79:1532 och 1978/79:1546 som sin mening gav regeringen till känna vad reservanterna anfört.

8. beträffande lönebidrag om 100 96 lill allmännyttiga organisaiioner av
Jan-Ivan Nilsson, Allan Gustafsson, Arne Fransson och Pär Granstedt
(samtliga c) som ansett atl utskottet under 36 bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionerna 1978/79:1043, yrkandet 1, och 1978/79:2053, yrkandet 6, samt med anledning av motionerna 1978/79:1565 och 1978/79:2033 som sin mening gav regeringen lill känna vad reservanterna anfört,

9. beträffande lönebidrag om 100 % till allmännyttiga organisationer av
Sten Svensson (m) och Sixten Pettersson (m) som ansett att utskottet under 36
bort hemställa

att riksdagen skulle

dels avslå motionerna 1978/79:1043, yrkandet 1, och 1978/79:2053, yrkandet 6,

dels med bifall lill motionen 1978/79:1565 samt med anledning av motionen 1978/79:2033 som sin mening ge regeringen lill känna vad reservanterna anfört om bidrag till länsmuseer.

10. beträffande näringshjälpens stödbelopp m.m. av Jan-Ivan Nilsson,
Allan Gustafsson, Arne Fransson och Pär Granstedt (samtliga c) som ansett
att utskottet under 45 bort hemställa

all

A. riksdagen med bifall till motionen 1978/79:2053, yrkandet 9, samt med
avslag på regeringens förslag som sin mening gav regeringen till känna vad
reservanterna anfört om näringshjälpens stödbelopp,

B. motionen 1978/79:2053, yrkandet 10, inle föranledde någon riksdagens
åtgärd,

11. beträffande anslag till Särskilda ålgärder för arbetsanpassning - under
förutsättning av bifall till reservationerna nr 6 och 10-av Jan-Ivan Nilsson,
Allan Gustafsson, Arne Fransson och Pär Granstedt (samtliga c) som ansett
atl ulskollel under 49 bort hemställa

alt riksdagen med anledning av dels budgetpropositionens förslag, dels motionen 1978/79:2053, yrkandet 14, till Särskilda ålgärder för arbetsanpassning för budgetåret 1979/80 anvisade ett reservationsanslag av 1 447 450 000 kr.

Till betänkandet hade fogats ett särskilt yttrande beträffande överföring av nedläggningshotade företag i de anställdas ägo av Bengt Fagerlund, Ingemund Bengtsson, Birger Nilsson, Erik Johansson i Simrishamn, Ingrid Ludvigsson, Bernt Nilsson och Frida Berglund (samtliga s).

Arbetsmarknadsministern ROLF WIRTÉN:

Herr talman! De handikappade har haft stora svårigheter på arbetsmarknaden. Också under tider med hög efterfrågan på arbetskraft finns problemen kvar. Samtidigt har emellertid de arbelsmarknadspolitiska insatserna i stor utsträckning inriktats på dem som har den svagaste ställningen på arbetsmarknaden. Dessa åtgärder har byggts ul kraftigt under 1960-och 1970-talen. Inte minst under de senaste årens svaga efterfrågan på arbetskraft har en kraftig satsning pä arbetsmarknadspolitiken medverkat till all arbetslösheten kunnat hällas kvar på en internationellt sett tämligen låg nivå. Undersökningar har emellertid visat att de regionala förhållandena och förhållanden för olika grupper är starkt varierande. Så finns det t. ex. etl starkt geografiskt samband mellan förtidspensioneringar och sysselsättningslägel. Om man blir förtidspensionär eller ej är inte bara en fråga om hälsotillståndet utan också om vilka möjligheter det finns atl få arbete där man bor.

Under tioårsperioden 1966-1976 ökade antalet förtidspensioneringar och sjukbidrag med drygt 160 000 till nästan 300 000. Det är stora tal, och ändå är det relativt sett de lägsta i Norden. Talen kan dock enligt min mening tas som ett bra exempel på behovet av ytteriigare insatser och på att dessa insatser måste göras på två olika fronter. Dels måste man söka förebygga att arbetslöshet uppstår, dels måste man på olika sätt försöka öka sysselsättningsmöjligheterna för dem som av en eller annan anledning står utanför arbetslivet. Av erfarenhet vet man att vid förelagsnedläggelser eller andra driftförändringar har 10-15 96 av de arbetstagare som friställts mycket stora svårigheter att utan kraftfulla åtgärder från samhällets sida komma tillbaka lill arbetsmarknaden. Den arbelsrättsliga lagstiftning som under stor politisk enighet tillskapats under 1970-ialet har medverkat till att förhindra ulslagning och därmed arbetslöshet.

Det är helt klart att lagen om anställningsskydd, tillsammans med kraftfulla insatser inom arbetsmarknadspolitiken, har bidragit till att hålla nere antalet uppsägningar och permitteringar av bl. a. äldre och handikappade under den senaste konjunkturavmaltningen. Ett flertal domar i arbetsdomstolen vittnar också om lagens betydelse som skydd för obefogade uppsägningar och avskedanden.

Av stor betydelse för att i ett vidare och längre perspektiv förebygga ulslagning i arbetslivet är också den nya arbetsmiljölagen. När man planerar arbetsmiljön måste man i fortsättningen beakta att människor är olika och att arbelshandikapp är vanliga. Arbetsmiljön måste därför utformas så att inte stora grupper av arbetstagare utestängs.

I propositionen om åtgärder för arbetshandikappade tar vi främst sikte på all försöka öka sysselsättningsmöjligheterna för dem som står utanför arbetslivet.

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om åtgärder för arbetshandikappade, m. m.

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om åtgärder för arbetshandikappade, m. m.

Den samordning av de olika resurserna för yrkesinriktad rehabilitering som föreslås i propositionen kommer enligl min mening att göra dessa resurser mer tillgängliga och lättare alt anpassa lill individernas skiftande behov. Särskilt betydelsefullt är att verksamheten i framtiden inriktas mera på den reguljära arbetsmarknaden. Det bör få till följd alt allt fler handikappade får möjlighet till arbete ute på den öppna arbetsmarknaden. Personalen vid de arbetsmarknadsinstitut som föreslås i propositionen skall således kunna följa med den sökande ut på arbetsplatsen och där arbeta med anpassningsåtgärder, attitydfrågor och liknande.

Något förenklat skulle jag vilja påslå att del nya med arbetsmarknadssituationen är atl människan och arbetsplatsen ses som en helhet. Det räcker inte med alt ge yrkesinriktad rehabilitering ål de handikappade i institutionella former. En sådan rehabilitering må vara hur bra som helst. Klarar man inle anpassning till arbetsplats, arbetsuppgifter, arbetskamrater osv., när man till slut får sitt jobb, så ligger misslyckandet nära.

Det är också uppenbart att svaga människor harsvårl att klara av alt skickas mellan olika samhällsinstitutioner, som arbetsförmedling, arbetspsykologiska institut, arbetsprövning, arbetsträning, arbetsmarknadsutbildning osv. Del är mot den bakgrunden man skall se de organisatoriska förändringar som nu föreslås. Man skulle kanske kunna våga göra påslåendet all arbetsmarknadsinstituten är uttryck för en ny filosofi inom förmedlingsarbetet. "Man måste arbeta med både människan och hennes miljö." Inrättandet av arbetsmarknadsinstitut är således ett sätt atl förbättra samhällets service till de arbetshandikappade.

Talet om socialisering i samband med arbetsmarknadsinstituten är svårförståeligt. Jag vill erinra om att förändringarna för den personal som i dag arbetar inom AMU och landslingens arbelsvårdsinslilut i många avseenden blir mer genomgripande än för personalen vid de psykotekniska instituten.

Utöver de allmänna insatserna för atl åstadkomma en god arbetsmiljö och därmed förhindra handikapp och ulslagning måsle konkreta åtgärder vidtas för att anpassa arbetsplatsen till den enskilde handikappade. I propositionen föreslås därför mycket kraftiga förbättringar av de arbetsmarknadspolitiska stöd som finns för alt förbättra och anpassa arbetsplatsen efter den handikappades behov och förulsättningar. Bidragen till arbetshjälpmedel åt svårt handikappade fördubblas. För särskilda anordningar på arbetsplatsen föreslås att stöd skall kunna utgå med upp till 50 000 kr. för varje arbetshandikappad.

De som ändå inte kan få ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden måste tillförsäkras meningsfullt arbete på annat sätt.

I propositionen om åtgärder för arbetshandikappade föreslås en reformering av den halvskyddade sysselsättningen och arkivarbetet. De som i dag är anställda i arkivarbele kommer i den framtida anställningen med lönebidrag att få samma anställningstrygghet och samma arbetsvillkor som nu gäller för övriga arbetstagare. Nu har AMS och arbetsplatsen ett delat arbetsgivaransvar genom att AMS fastställer och betalar ut löner, medan man på

arbetsplatsen svarar för arbetsledning och tillsyn. I fortsättningen skall man på arbetsplatsen ha det odelade arbetsgivaransvaret för den som har anställning med lönebidrag, som den nya anställningsformen föreslås bli kallad.

Förslagen i propositionen om åtgärder för arbetshandikappade täcker således ett brett fält av åtgärder. Det gäller arbetsförberedande insatser för rehabilitering och vägledning inför arbets- och yrkesval, och det gäller, som jag nämnt, olika insatser för att anpassa arbetsmiljö och arbetsuppgifter samt åtgärder för dem som inte kan få arbete på reguljära villkor.

Tilläggas kan att riksdagen redan har beslutat om en ny organisation för skyddad sysselsättning, och den har nyligen förelagts förslag till finansiering m. m. av denna verksamhet.

Sysselsättningsutredningen behandlade främjandelagen relativt ingående. Man konstaterade atl det f n. inle finns någonting som lyder på att lagen skulle behöva ändras. I stället konstaterade man att det gällde atl hitta former för att tillämpa den redan existerande lagen. Jag.understryker i propositionen alt lagen självfallet måste användas på ett mer kraftfullt och målmedvetet sätt, om vi skall kunna öka de handikappades möjligheter på arbetsmarknaden. Det är en angelägen uppgift för AMS att ta tag i problemen och försöka få fram praktiska regler och ratiner som gör det möjligt alt använda lagen i förmedlingssyfte. Somjag nämnt i propositionen vet jag att man inom AMS är av samma uppfattning och att man arbelar med de här frågorna. Jag vet också att handikapporganisationerna följer delta arbete med stort iniresse.

Även om det inte finns något som för dagen talar för att främjandelagen skulle behöva ändras, vill jag påpeka att den särskilda kommitté som nu ser över lagen om anställningsskydd också har möjlighet aU se över främjandelagen. Det måste emellertid framhållas att främjandelagen bara är ett bland flera medel att hjälpa arbetshandikappade. Lagstiftningen måste således användas i kombination med arbetsmarknadspolitiska medel av typ arbetsbiträde, anpassning av arbetsplatser, anställning med lönebidrag, osv. Ett effektivt utnyttjande av resurserna kräver också att arbetsmarknadsverket får en god verksamhetsplanering.

Därigenom kan förmedlingskontorens erfarenheter och kunskaper om de lokala förhållandena och om bl. a. företagens rekryteringspolilik utnyttjas. Arbetsförmedlingen är också den instans som är bäst skickad atl informera företagen om de arbetskraftsresurser som finns liksom om olika åtgärder som kan vidtas för att underiälta för de arbetssökande att klara jobben.

Distriktsarbetsnämnden bör i dessa sammanhang vara en viktig instans för samråd och för planering av åtgärder.

När det gäller personalresurser vill jag framhålla att AMS under 1970-talet har erhållit ca 1 800 nya tjänster. Detta innebär i genomsnitt ca 200 nya tjänster varje år. För nästa budgetår har regeringen föreslagit medel motsvarande 350 nya tjänster, vilket är väsentligt mera än den genomsnittliga personalökningen under 1970-talet och det högsta antalet tjänster arbetsmarknadsverket någonsin fåu på ett år. Huvuddelen av ökningen förutsätts komma den egentliga platsförmedlingen till godo, i synnerhet för handikap-

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om åtgärder för arbetshandikappade, m. m.

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om åtgärder för arbetshandikappade, m. m.

pade och ungdomar.

Under innevarande budgetår har AMS anställt 600 aspiranter, som börjat sin tjänstgöring vid årsskiftet 1978-1979. Utbildningen är ettårig och sker till stor del ute på arbetsförmedlingarna.

Dessa personella förstärkningar innebäratt utbyggnaden av arbetsförmedlingen kan ske i ökad takt.

De förslag som framläggs i handikappropositionen innebär i sig inte någon helhetslösning på de handikappades problem på arbetsmarknaden. För alt vi skall kunna få detta krävs en rad andra faktorer. En viktig föratsättning för att handikappade skall kunna få arbete är all vi också fortsättningsvis skall kunna skapa fler jobb totalt sett i samhället.

Efterfrågan på arbetskraft har åter börjat öka. De lediganmälda platserna är nu betydligt fler än de var för elt år sedan. De förstärkta insatserna för arbetshandikappade föreslås träda i kraft redan från den 1 juli 1979. Det bör innebära att de kan användas i det nu förbättrade efterfrågeläget, så att arbetshandikappade sökande kan få sin del av de nya arbeten som ledigan-mäls. Jag vill också peka på att systemet med allmän platsanmälan nu föreslås bli genomfört i hela landet. Det kommer att innebära atl förmedlingarna får bättre kännedom om de lediga jobben och slörre möjligheteratt slussa in bl. a. arbetshandikappade i arbetslivet. Som framhålls i propositionen är det viktigt att plalsinformationen är så utformad att sökande med arbelshandikapp får för dem relevant information om arbetsmiljö och arbetsföratsättningar, så att förmedlingen, i de fall detta behövs, kan gå in med anpassningsåtgärder.

Men om vi skall komma ytteriigare en bit närmare målet arbete åt alla krävs alt alla goda krafter samverkar för della. Arbetsgivarna måste ta sitt ansvar och i högre grad än f n. anpassa sin rekryteringspolilik till de arbetssökandes föratsättningar. Man kan inte i längden ensidigt fråga efter välutbildad manlig arbetskraft med yrkeserfarenhet när flertalet arbetslösa är lågutbildade ungdomar, kvinnor och arbetshandikappade. Genom olika arbetsmarknadspolitiska insatser kan de sökande få bättre utbildning och bättre föratsättningar i övrigt alt klara jobben. Men sedan måste arbetsplatserna själva svara för sin del genom att ge dem chansen att visa vad de kan.

De fackliga organisationerna har ställt upp helhjärtat bakom handikapporganisationernas krav på insatser för alt ge arbete åt de arbetshandikappade. Genom det inflytande i företagens personalpolitik som rätten till medbestämmande ger de fackliga organisationerna kan dessa göra myckel för att öka de arbetshandikappades möjligheter att komma ut i arbetslivet. Facket gör redan i dag ett betydelsefullt arbete för att förebygga ulslagning bland redan anställda. Jag konstaterar med tillfredsställelse atl man också vill solidarisera sig med dem som står utanför arbetslivet.

När propositionen presenterades uttalade man på vissa håll en stark besvikelse. Handikapporganisationerna ansåg förslagen otillräckliga, och de fick stöd från LO och TCO. Man hade uppenbariigen väntat sig mycket mera - något som i ett slag radikalt förändrade de arbetshandikappades situation på arbetsmarknaden.

Men i verkligheten finns det ju sällan sådana mirakelmediciner.

Propositionens kritiker menade att sysselsällningsutredningens intentioner inte hade kommit till uttryck i propositionen.

Jag vill för min del, herr talman, emellertid gärna deklarera all sysselsätlningsulredningen i vissa avseenden skilt sig från vanliga statliga utredningar. Detta gäller inte bara storleken på utredningsuppdraget utan också sättet all arbeta. Vanligtvis lämnar statliga utredningar i sina betänkanden relativt detaljrika förslag till hur olika frågor skall lösas. Regeringen kan sedan efter remissomgång skriva proposition pä frågan. Sysselsätlningsulredningen har däremot kommit med en rad förslag lill åtgärder för arbetshandikappade men inte alllid närmare berört formerna för deras genomförande. Detta har medfört au ganska många frågor måsle utredas vidare. Som exempel kan nämnas de viktiga frågorna om vilande pension, möjligheter till pensionsutfyllnad och elt ökat ansvarstagande från statliga arbetsgivare m. m.

I vissa andra frågor - som exempelvis gällt redan befintliga arbetsmarknadspolitiska stödformer - har utredningen arbetat mycket konkret och föreslagit uppräkningar i enlighet med önskemål som AMS tidigare fört fram i sina anslagsframställningar.

Det som är utredningens främsta förtjänst vad gäller förslagen om ålgärder för arbetshandikappade är att man redovisat de arbetshandikappades situation på arbeismarknaden på elt mycket åskådligt sätt och att man kraftfullt och energiskt hävdat de värderingar som måsle gälla för samhällets strävanden att integrera de arbetshandikappade i arbetslivet.

För att komma vidare i dessa strävanden måste man, som jag ser det, arbeta träget och envetet på alla fronter. Del är min bestämda uppfattning atl de förslag som läggs fram i propositionen om åtgärder för arbetshandikappade är ett stort steg på vägen mol målet arbete åt alla, genom bredden på insatserna och genom de genomgripande reformer som föreslås för den yrkesinriktade rehabiliteringen och för det skyddade arbetet. Nu gäller del att föra ut dessa reformer och se lill alt de nya inslramenten kommer de arbetshandikappade till godo.

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om åtgärder för arbetshandikappade, m. m.

BENGT FAGERLUND (s):

Herr talman! När vi i dag skall behandla frågan om åtgärder för handikappade kommer plötsligt några rader av Nils Feriin i mitt minne:

Du har tappat ditt ord och din papperslapp, du barfotabarn i livet. Så sitter du åter på handlarns trapp och gråter så övergivet.

Vad var det för ord - var det långt eller kort, var del väl eller illa skrivet? Tänk efter nu - förrn vi föser dej bort, du barfoiabarn i livet.

Ja, det här samhället föser bort en hel del av barfotabarnen, och vi kan i dagens samhälle konstatera alt ulslagning och utestängning gör alt det blir allt

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om åtgärder för arbetshandikappade, m. m.

svårare för arbetshandikappade atl få eller behålla etl arbete. I dag är siffran lägre än någonsin sedan arbelsvårdsstalisiiken infördes.

Vi har genom en snabb teknisk och strakturell omvandling av vårt näringsliv lagt grunden till den ekonomiska ulveckling som gett oss höjd materiell standard och social välfård. Men skall vi kunna gå vidare, måste vi angripa orsakerna till atl vi milt i delta samhälle upplever att vissa grapper får del allt svårare att komma in på arbetsmarknaden. Jag är övertygad om att det allteftersom vi får ökade kunskaper om utslagningens och utestängningens mekanism kommer det all gå upp för allt fler människor atl vi inte kan förverkliga målsättningen arbete åt alla, utan all angripa de processer som finns inbyggda i en okontrollerad ekonomisk och teknisk utveckling, där de fria marknadskrafterna tillåls styra samhällsutvecklingen.

Det är mot bakgrund av dessa förhållanden man skall se de socialdemokratiska motionerna på olika delområden, t. ex. näringspolitiken, socialpolitiken, arbetsmarknadspolitiken, utbildningspolitiken m. fl. områden. Alla dessa motioner avser atl stärka de svagast ställda gruppernas ställning i vårt samhälle, dvs. de som Nils Feriin kallar barfoiabarn och som vi föser bort från arbetsgemenskapen eller aldrig ger en chans all komma in i arbetslivet.

Att skapa elt samhälle där alla kan få elt arbete och uppleva den tillfredsställelse som arbetsgemenskap ger måsle vara politikernas huvuduppgift. Denna granduppfattningärden röda tråden i den socialdemokratiska motionen och i våra reservationer med anledning av propositionen resp. utskottsbetänkandet. Det var också syftet med sysselsällningsutredningens förslag i betänkandet Arbete åt handikappade.

De förslag som fördes fram i detta betänkande fick, som Rolf Wirtén här redan konstaterat, ett positivt mottagande av de flesta remissinstanserna, bl. a. av LO, TCO och samtliga handikapporganisationer. De såg sysselsättningsutredningens förslag som ett stort steg framåt för att förverkliga ett samhälle, där även de som vi i dagligt tal kallar handikappade skulle få rätten lill arbete.

Tyvärr, herr arbetsmarknadsminister, fullföljde icke regeringen förslagen när den skrev proposition nr 73 ulan prutade ner ambitionsnivån på väsentliga punkter. Det är riktigt att de fackliga organisationerna ställer upp, men tyvärr måste man konstatera att varken regeringen eller den borgeriiga majoriteten i arbetsmarknadsutskottet gör det.

I den socialdemokratiska motionen följde vi i slorl upp sysselsällningsutredningens förslag. Under utskottsbehandlingen kunde vi med glädje konstatera atl ett enhälligt utskott på ett par punkier ställt sig bakom våra förslag. Det gäller förslaget om försök med fadderverksamhet för ungdomar som stöd vid introduktionen på arbetsplatsen och någol som vi kanske anser särskilt viktigt, nämligen försöksverksamhet bland unga förtidspensionärer med inriktning på att försöka ge dem ett arbete, där de kan få delaktighet i gemenskapen på en arbetsplats. Vår uppfattning är alt samhället icke har haft de resurser som behövs för att i första hand pröva möjligheten till arbete i stället för förtidspensionering.

På dessa punkter har vi fått våra krav tillstyrkta, och det är vi tacksamma

för. Men på alla övriga punkter har våra förslag avstyrkts av den borgeriiga majoriteten i utskottet. Detta har lett till att vi vid utskotlsbetänkandet fått foga fyra reservationer,som erhållit numren 1,3,4 och 5. Jag vill yrka bifall till och även något närmare motivera dessa reservationer.

I reservationen 1 tar vi upp de allmänna rikllinjerna för politiken. Vi konstaterar all del i propositionen läggs fram betydelsefulla förslag - Rolf Wirtén har här redogjort för dessa - till åtgärder för att förbättra de arbetshandikappades situation men att dessa åtgärder behöver kompletteras på vissa områden.

Vi anser del särskilt anmärkningsvärt att det icke i propositionen anvisas sådana personalförstärkningar som måste till, om arbetsmarknadsverket skall kunna leva upp lill de krav som nu ställs på verket när det gäller ålgärder för handikappade. Kravet påjnedelstilldelning och antalet tjänster kommer upp i samband med behandlingen av del belänkande från arbetsmarknadsutskottet som skall behandlas i nästa vecka. Lål mig dock säga atl man löser icke dessa problem med vackra ord. Vill man nå resultat måste också de personella resurserna byggas ul med arbetsförmedlare som har tid och ork att verkligen ägna sig ål problemen. Vad hjälper det, herr arbetsmarknadsminister, att slå och exercera med siffror som 1 800 och 350, ulan att tala om alla de ökade arbetsuppgifter som arbetsförmedlingarna och AMS har fått? Ta bara anpassningsgrupperna. Var vi än reser i vårt land och träffar arbetsförmedlare så säger de: Vi har icke tid och resurser för att ägna oss åt anpassningsgrapperna och de handikappades problem. Därför måste samhället ge dem resurser för att klara denna vikliga del i deras arbete.

Jag har redan sagt all detta - om vi skall lösa dessa problem - också innebär att vi icke får tillåta en okontrollerad ekonomisk och teknisk utveckling, där marknadskrafterna är av avgörande betydelse, att styra vårt samhälle. Jag vill ännu en gång understryka detta. I reservationen 1 vill vi att della skall ges regeringen till känna.

I reservationen 3 tar vi upp tre väsentliga punkier i en effektiv handikapppolitik.

Den första gäller arbetsförmedlingarnas möjligheter till överblick och åtgärdsplanering. Vi vill alt varje förmedlingskontor skall ha god överblick över alternativa åtgärder för all skaffa fram lämpliga arbeten efter vars och ens förmåga.

För det andra vill vi att lagen om vissa anställningsfrämjande åtgärder -främjandelagen - skall komma till effektivt utnyttjande i förmedlingsarbetet.

Sysselsätlningsulredningen konstaterade att främjandelagens tvingande bestämmelse knappast tillämpats. Vi kan göra samma konstaterande och anser därför atl främjandelagen skall kompletteras med tillämpningsföreskrifter om arbetsgivarens ansvar för sysselsättning av handikappade. Vi anser atl främjandelagen skall vara ett komplement till lagen om anställningsskydd genom att hävda de intressen som finns för att även äldre och handikappade skall kunna få ett arbete.

Rolf Wirtén framhåller här att han i propositionen understryker att

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om åtgärder för arbetshandikappade, m. m.

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om åtgärder för arbetshandikappade, m. m.

främjandelagen självfallet skall komma lill användning. Men vad vi kräver är föreskrifter som lalar om hur denna lag skall tillämpas. Vi vill alt, sedan föreskrifter utarbetats, vissa länsarbetsnämnder på försök tilldelas särskild personal med uppgift att arbeta för en effektiv tillämpning av lagen.

Man bör också belysa företagens personalpolitik - Rolf Wirtén säger alt arbetsgivarna och företagarna här har ett ansvar - och ställa den i relation til! de krav som kan resas enligt lag och enligt de föreskrifter som vi anser måste utarbetas.

Vi har inte på allvar diskuterat kvotering inom den svenska arbetsmarknadspolitiken när det gäller de handikappades möjligheter. Däremot har vi kvotering när del gäller könsojämlikheter, nämligen regeln 60:40.

Om främjandelagen inte tas i bruk, är jag övertygad om att vi snart måsle ta upp denna fråga. Jag förstår inte att arbetsmarknadsministern och utskottets borgeriiga ledamöter skall vara så rädda för all använda en lag som de själva varit med om atl godkänna. Om de inte vill göra det, är deras tal bara en läpparnas bekännelse till en effektiv arbetsmarknadspolitik.

Vi konstaterar även i denna reservation atl särskilda personalresurser erfordras för atl nå syftet med målsättningen arbete ål handikappade.

I reservationen 4 kräver vi att riksdagen skall begära etl lagförslag lill en ny förtroendemannalag, i huvudsak överensstämmande med de principer som centrala fackliga organisationer förordat.

Bakgrunden skall jag inle gå närmare in på. Vi har blivit lovade en proposition, men den är lagd åt sidan. Bakgranden till den här reservationen är en motion från vänsterpartiet kommunisterna, som kräver mera tid för de fackliga representanterna i anpassningsgrupperna. Vi vidgar nu detta krav till att gälla allt fackligt arbete. Delta har sin stora betydelse på det område som vi diskuterar i dag men även på andra områden, när det gäller arbetsmiljö o. d., som också är betydelsefulla för de arbetshandikappade.

I reservationen 5 tar vi upp frågan om vidgade möjligheter för handikappade att få tillgång till bil. Två gånger har riksdagen begärt alt regeringen skulle lägga fram förslag i denna fråga. Trepartiregeringen gjorde ingenting och den nuvarande regeringen har inle mer än börjat förberedelsearbetet för alt få i gång utredningsarbetet. Vi anser inte att vi kan acceptera att regeringen hanterar bestämda viljeyttringar från riksdagen på detta sätt. Vi kräver nu alt förslag skall framläggas senast i 1980 års budgetproposition, ett krav som verkligen är berättigat när regeringen så länge har förhalat en så viktig fråga.

Till slut, herr lalman, vill jag läsa upp några rader ur etl brev som vi fått från De handikappades centralorganisation. Där skriver de följande:

"I etl par reservationer till utskottets betänkande återfinns förslag som HCK tillmäter myckel stor betydelse. Speciellt vikliga är förslagen om atl riksdagen fattar beslut om främjandelagen och att riksdagen anslår medel för en helt nödvändig personalförstärkning till AMS i form av handikappspecialister."

Brevet slutar med en vädjan, som jag helt kan instämma i. HCK skriver: "Du som enskild riksdagsledamot avgör nu om utredningens förslag skall ge

grunden fören arbetsmarknad som icke diskriminerar handikappade. Dukan med Din röst visa att Du solidariserar Dig med de krav en samlad handikapprörelse framför." Jag instämmer i att du, enskilda riksdagsledamot från de borgerliga partierna i dag har möjlighet att visa all vi vill förbättra en proposition som i och för sig innehåller viktiga förslag men som pä vissa punkter måste kompletteras. Vi vill ge de handikappade rättvisa i vårt samhälle.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till de socialdemokratiska motionerna.

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om åtgärder för arbetshandikappade, m. m.

ARNE FRANSSON (c):

Herrialman! Målsättningen försysselsättningspolitiken bör enligt centerns mening vara att skapa arbete åt alla. Därför bör var och en ges möjlighel all efter förmåga deltaga i arbetslivet. Vi måste öka ambitionerna alt ge dem som är arbetshandikappade arbete. För de allra flesta människor ger arbetet möjlighet till gemenskap och självförverkligande. Detta upplevs som en omistlig del av livskvaliteten.

Möjlighelerna all bereda arbetshandikappade sysselsättning är till stor del avhängiga av den allmänna sysselsättningsutvecklingen. Ett livskraftigt och expansivt näringsliv, som skapar tillväxt och ger resurser för en utbyggnad av den offentliga sektorn, är en förutsättning för att vi skall kunna öka den totala sysselsättningen och ge fler arbetshandikappade arbete. Det krävs omfattande insatser av samhället för atl förhindra ulslagning och för alt kunna förbättra de arbetshandikappades sysselsättningsmöjligheter. Alla skall ha rätt till någon form av sysselsättning.

Det finns klart negativa drag när del gäller utvecklingen av de arbetshandikappades möjligheter att få arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Knappt 10 96 av de arbetshandikappade som söker arbete på arbetsförmedlingarna får arbete på den reguljära arbetsmarknaden.

Undersökningar tyder på alt många arbetshandikappade har mycket stora svårigheter att få etl arbete. Därav har följt alt förtidspensioneringen ökat starkt, framför allt i åldrarna över 50 år.

De förslag som regeringen har presenterat i proposition 1978/79:73 ansluter i mycket stor utsträckning till de förslag som sysselsätlningsulredningen presenterade i sill delbetänkande Arbete åt handikappade. Förslagen är ett stort steg i rätt riktning för all förbättra situationen för de handikappade.

I vår motion nr 2053 har vi framfört vissa förslag lill förbättringar i förhållande till regeringens förslag. På vissa punkter har utskottet ställt sig bakom våra krav, och delta hälsar vi naturiigtvis med största tillfredsställelse. I motionen har vi, i enlighet med sysselsällningsutredningens förslag, framfört kravet på en fortsall försöksverksamhet med s. k. faddersystem. Detta innebär all en handledare/fadder, som bistår en handikappad både under arbete och fritid, skall erhålla viss ersättning från staten. Delta bidrag måsle ses som en uppmuntran från samhällets sida och en ersättning för vissa kostnader som kan följa med fadderskapel. Utskottet har ställt sig bakom detta förslag. Vårt krav alt gravt handikappade skall ha möjlighet att få sin

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om åtgärder för arbetshandikappade, m. m.

utbildningslid i företagen föriängd från sex månader lill tolv månader har också bifallits av utskottet. Detta kommer säkerligen att underiälta de handikappades möjligheter att erhålla fast anställning.

Sysselsätlningsulredningen hade föreslagit alt försöksverksamheten med förhöjt bidrag till halvskyddad sysselsättning även skulle omfatta yngre förtidspensionärer. Detta förslag har följts upp i vår motion nr 2053 och i reservation nr 6. Vi anser nämligen atl det förhöjda bidraget till halvskyddad sysselsättning för ungdomar är motiverat med tanke på de ökade möjligheter som då kommer att beredas ungdomar med svåra handikapp att delta i arbetslivet och där göra en produktiv insats. Att förhöjda bidrag kan utgå till dessa människor bör med stor säkerhet leda till att man undviker en förtidspensionering från tidig ålder. Sett från den enskildes synpunkt måste det vara betydligt mera tillfredsställande att han kan utföra en insats i arbetslivet och slippa bli förtidspensionerad. Samhällets kostnad för dessa insatser är blygsam i förhållande lill förtidspensioneringskostnaden.

Propositionen har föreslagit en sammanföring av arkivarbetsformen med det halvskyddade arbetet lill anställning med lönebidrag. Vi ställer oss helt bakom detta men önskar några justeringar i förhållande till regeringens förslag. I propositionen föreslås att lönebidrag skall kunna utgå för anställning av handikappade med 90 96 till bl. a. allmännyttiga organisationer. Dessa organisationer har i dag för anställning av arkivarbetare ett bidrag med 100 96. Eftersom många av dessa organisationer har en svag ekonomi anser vi det nödvändigt att dessa organisationer även i fortsättningen erhåller en hundraprocentig kostnadstäckning. Liknande synpunkter har under remissarbetet bl. a. framförts från LO-håll. Skulle utskottets förslag vinna gehör föreligger det stor risk för att många allmännyttiga organisationer, till följd av en svag ekonomi, inte klarar av sin del av lönekostnaden. Följden blir att en del arbetshandikappade mister sina möjligheter till meningsfull sysselsättning. Därför är det enligt centerpartiet viktigt att allmännyttiga organisationer även i fortsättningen ges ekonomiska möjligheter att erbjuda lämpliga arbetsplatser för arbetshandikappade. Kulturatskottet har på den här punkten avgivit elt positivt yttrande till arbetsmarknadsutskottet, och vi är från vår sida förvånade över att vi inte fått gehör för vår uppfattning i den här frågan. Jag yrkar därför bifall till reservation nr 8.

I det aktuella betänkandet behandlas också frågan om näringshjälp. Denna är ett viktigt komplement till andra stödformer för atl ge handikappade ett arbete. I glesbygder, där andra hjälpformer ofta kan vara svåra atl använda, är näringshjälpen ibland enda möjliga vägen att lösa en handikappads sysselsättningssiiualion. Enligt vår uppfattning bör näringshjälpen vara en stödform jämställd med andra. Regeringens förslag innebär en höjning i förhållande till de belopp som i dag utgår. Enligt vår mening är emellertid inte höjningen tillräcklig. Därför föreslår vi alt näringshjälp skall kunna beviljas i form av bidrag eller räntefritl lån med upp till 25 000 kr. och i form av kompletterande räntebärande lån med upp till 75 000 kr. En höjning av bidragen till den nivå vi föreslagit skulle innebära ett verkningsfullt alternativ vid lösandet av sysselsättningsproblem för handikappade och därmed

jämföriiga grapper med svårigheter på arbetsmarknaden. Det finns naturiigtvis anledning atl påminna om atl bidrags-och lånebeloppen under del senaste decenniet höjts i blygsam takt, medan kostnaderna för alt etablera en rörelse har skjutit i höjden. Jag yrkar därför bifall till reservation nr 10.

Slutligen, herr talman, tar utskottet upp vissa organisatoriska frågor. I vår motion nr 2053 har vi aktualiserat frågan om en pariamentarisk utredning av arbetsmarknadsverkets organisation med lanke på dess förändrade arbetsuppgifter. UlskoUet ställer sig bakom vårt krav så till vida att man understryker att det på längre sikt finns skäl för en mer ingående, parlamentarisk utredning om arbetsmarknadsverkets organisation och arbetsformer. Utredningsarbetet bör närmare övervägas när sysselsättningsutredningen har slutfört sitt arbete och remissyttrandena har bearbetats. Utredningsarbetet bör enligt vår uppfattning bedrivas med skyndsamhet för att ge etl snabbt resultat. Under årens lopp har nya arbetsuppgifter allt efter hand pålagts arbetsmarknadsverket, och kraven på nya tjänster från AMS sida har varit påfallande. I viss utsträckning har dessa krav blivit tillgodosedda. Så har även skett vid årets budgetbehandling. Detta personaltillskott kommer alt behandlas närmare när riksdagen lar ställning lill arbetsmarknadsutskottets betänkande nr 21.

Med det anförda får jag yrka bifall till reservationerna nr 6, 8, 10 och 11. Skulle reservation nr 8 falla i konlrapropositionsvoteringen får jag som andrahandsalternativ yrka bifall till reservation nr 9 och i övrigi till utskottets hemställan på samtliga punkter.

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om åtgärder för arbetshandikappade, m. m.

STEN SVENSSON (m):

Herr talman! Om målet "arbete åt alla" råder enighet. Politisk enighet råder också om den beskrivning av de handikappades situation som redovisades i sysselsättningsutredningens delbetänkande "Arbete åt handikappade". Utredningens analys av det faktiska läget, vilken utgjort grund för propositionens förslag, är förtjänstfull.

Däremot saknar man i utredningsmajoriletens skrivning en insikt om att de handikappades svårigheter är en del av hela den ekonomiska situationen, dvs. att en allmänt sysselsättningsskapande politik är det effektivaste medlet aU förbättra också de handikappades möjligheter atl få elt meningsfullt och produktivt arbete.

Låt mig, herr talman, ändå slå fast att det råder allmän politisk enighet om atl de handikappade måste ägnas speciell uppmärksamhet och så långt som möjligt ges samma levnadsbetingelser som andra medborgare.

Från moderata samlingspartiets sida hälsar vi propositionens allmänna förslag med tillfredsställelse - även om jag, som jag strax skall komma till, anser att de föreslagna stimulansåtgärderna är otillräckliga. Vi är angelägna om au medverka till åtgärder på arbetsmarknaden och på många andra områden som kan underiälta de handikappades livsföring.

Vad gäller huvudfrågan - hur man skall få företag, kommunala och statliga organ och andra arbetsgivare mer intresserade av att anställa handikappade personer - vänder vi oss mot sådana förslag som framförs i den pågående

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om åtgärder för arbetshandikappade, m. m.

poliliska debatten som går ut på att man vill ha en skärpt lagstiftning.

Främjandelagen ger redan i sin nuvarande utformning möjlighet att tillämpa ivångsförmedling och kvotering, om de handikappades arbelsplace-ring inte kan lösas på annat sätt. De aktuella paragraferna har emellertid inte tillämpats under de är som lagen varit i kraft. Det kan betyda att lagen inte har någon slörre uppgift att fylla i den aktiva demokratiseringsprocess som pågår inom dagens arbetsliv. En skärpning skulle rent av - liksom än mer stelbenta tillämpningsföreskrifter, som socialdemokraterna förefaller plädera för i sin reservation nr 3 - kunna försvåra anpassningsgrappernas ulveckling till samhällets viktigaste rehabilileringsinstrument.

Vi delar regeringens och sysselsättningsutredningens uppfattning all arbetsplacering av personer som eljest skulle ha varit arbetslösa eller förtidspensionerade ofta är lönsam för samhället. Vi moderater har därför föreslagit alt man möjliggören rejäl höjning av bidragen lill arbetsplacering av handikappade utöver vad som har föreslagils i propositionen.

Vi är övertygade om att det behövs slörre resurser för att bl. a. undanröja hinder i arbetsmiljön för arbetsplacering av handikappade. Sädana åtgärder innebär dessutom all man förbättrar de handikappades arbetssituation. Även den uteblivna tillämpningen av främjande lagen bekräftar vår uppfattning atl ökade stimulansåtgärder är atl föredra framför åtgärder som syftar till tvångsingripanden mot arbetsgivarna. I reservation nr 2 föreslår vi att regeringen i särskild ordning skall utreda förutsättningarna föratt skapa ett samhällsekonomiskt utrymme för en ytteriigare höjning av bidragen till de handikappades arbetsplacering genom transfereringar av medel från socialförsäkringssystemet.

I samma reservation stöder vi vårt motionskrav på en utbyggd förelagshälsovård, där vi begär en lyngdpunktsförskjutning i verksamheten mot förebyggande åtgärder.

För alt möjliggöra en sådan utveckling bör riksdagen enligt vår mening fatta principbeslut om alt ersättning från riksförsäkringsverket till förelagshälsovård även skall omfatta förebyggande hälsovård och rehabiliteringsål-gärder.

I anslutning härtill föreslår vi att riksdagen skall uttala alt statliga arbetsgivare skall öka rekryteringen av personer med arbelshandikapp. Staten har själv eller utövar i egenskap av ägare till statliga företag elt eget arbetsgivaransvar. Etl sådant uttalande till stöd för anpassningsverksamheten inom statsförvaltningen, liksom till stöd för ansträngningar atl undanröja hinder i arbetsmiljön för anställning av handikappade, bör enligt vår mening utgöra en vägledning för alla berörda på arbetsmarknaden samt understryka syftet med de ökade stimulansåtgärder som vi föreslagit skall vidtas.

I enlighet med denna principiella syn anser vi atl regeringens förslag om det framlida lönebidragel till allmännyttiga organisaiioner bör förbättras på en punkt. Med anledning av vad kulturulskoltel anfört i sitt yttrande om de svårigheter som kan vänias uppslå för länsmuseerna vid en övergång till den nya stödformen, anser vi all länsmuseerna bör ha möjlighet till högre

bidrag.

Med bibehållen arkivarbelarstyrka kan inle museistiftelserna kompensera inkomstbortfallet. Flertalet museer, t. ex. i Kalmar län, Västerbottens län och Skaraborgs län, är beroende av arkivarbelarna som i många fall utgör bortåt halva personalstyrkan. I reservation nr 9 förordar vi på denna punkt att man följer sysselsällningsutredningens förslag, nämligen att etl 100-procentigt bidrag skall utgå så länge som berörda arkivarbetare fullgör aktuella arbetsuppgifter.

I propositionen föreslås inrättandet av nya arbetsmarknadsinstitut. Till dessa skall den arbetsprövnings- och arbetsträningsverksamhet, som nu bedrivs vid landstings- och primärkommunala arbetsvårdsinstitut föras. De nya instituten skall även svara för de OT- och ALU-kurser som nu är föriagda till AMU-centra. I detta sammanhang förordas alt de arbetspsykologiska konsultinsatserna skall inordnas i de nya instituten. Denna verksamhet utövas i dag av nio fristående förelag med ca 300 anställda vid ca 40 lokalkontor.

Den helt dominerande uppdragsgivaren är arbetsmarknadsverket. Under lång tid har verksamheten fortgått utan några anmärkningar. 1 ett remissvar över YR-ulredningen intygade AMS alt man fått en fullgod service, och verket deklarerade atl verksamheten bör genomföras på oförändrat sätt. Även de underställda länsarbetsnämnderna framhöll, att "det systematiskt utvecklade samspelet" fungerar väl. Men nu har regeringen föreslagit att verksamheten skall föras över till staten.

Därmed skapar regeringen ett nytt offentligt monopol, i varje fall förutsättningar för det, genom all stänga marknaden på detta område för ett anlal småföretag. Följdverkningarna leder otvivelaktigt lill att de fristående företagen tvingas upphöra.

I reservation nr 7 avvisar vi reservanter förslaget om ett statligt överlagande av de uppgifter som nu förekommer vid de från staten fristående arbetspsykologiska instituten. Även i framtiden bör där så är möjligt - och del är det i detta fall - fristående konsulter anlitas i stället för en ytteriigare utbyggd statlig verksamhet. Det är anmärkningsvärt atl del inle har redovisats hur de drabbade företagen skall kompenseras för bortfallet av sin huvudsakliga verksamhet. Vad som skall hända med privata investeringar, vilka byggt på nuvarande föratsättningar, redovisas inte.

Det finns däremot anledning befara att åtgärderna leder till ökade kostnader för staten. Blir verksamheten billigare och effektivare genom att den inlemmas i den stora AMS-byråkratin? Vi har mot bakgrund av erfarenhet från andra former av statlig företagsamhet svårt att tro det.

Det förefaller äventyriigt i nuvarande koslnadssituation atl experimentera med nya och oprövade organisationsformer.

Frågan om socialisering av de privata arbetspsykologiska instituten har lidigare lagils upp, t. ex. vid den socialdemokratiska partikongressen 1975. Alt folkpartiregeringen nu expedierar elt förslag som de faclo leder till socialisering av privata företag, är högst anmärkningsvärt. Tesen om "sociala reformer ulan socialism" rimmar verkligen illa med del framlagda förslaget.

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om åtgärder för arbetshandikappade, m. m.

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om åtgärder för arbetshandikappade, m. m.

Detsamma gäller förslagets överensstämmelse med viljeinriktningen i direktiven till monopolutredningen. Enligt budgetminister Mundebo skall professor Gustaf Lindencrona utreda förutsättningarna föratt minska antalet offentliga monopol.

I ett delbetänkande har ulredningen redan föreslagit avveckling av en rad statliga monopol på leveranser till staten. Mot denna bakgrund förefaller det minst sagt egendomligl alt samma regering skapar förutsättningar för ett nytt statligt monopol. Monopolutredningen fårtydligen permanentas. Arbetsuppgifter kommer uppenbarligen inte all saknas.

Det är dessutom ytterst anmärkningsvärt att arbetsmarknadsverket redan påbörjat utredningar och vidtagit åtgärder för inrättandet av dessa arbetsmarknadsinstitut, innan riksdagen fallat sitt beslut. Varför vill inle berörda myndigheter invänta riksdagsbeslutet, innan man går i författning om en rad förberedande ålgärder. Mycket arbete och stora kostnader har redan lagts ner, trots att ett riksdagsbeslut inte föreligger. Den växande principlösheten vad gäller upphandlingsfrågor är mycket oroande, eftersom de serviceföretag som drabbas utgör en vital del både ekonomiskt och sysselsättningsmässigl av den växande servicebranschen inom svenskt näringsliv.

När statskontoret yttrade sig över YR-ulredningen, menade man att liden ännu icke var mogen för att inrätta statliga psykologtjänster, och därför bör viss service även i fortsättningen köpas utifrån. Till bilden hör att de berörda företagen och den direkt berörda personalen icke uttryckt några önskemål om ett statligt övertagande.

De har inte heller beretts någon representation i de utredningar som föregått förslaget. Man har därför på olika säU protesterat mot den behandling som man nu utsätts för. För min del vill jag inte bara avvisa själva sakförslaget, utan jag vill dessutom mycket bestämt la avstånd från det sätt på vilket ärendet har handlagts.

Avslutningsvis vill jag med återknylning till mina inledande synpunkter understryka det förhållandet, att de svårigheter som möter utsatta grapper på arbetsmarknaden är en följd av svagheten i svensk ekonomi. Den viktigaste åtgärden är alt få fart på aktiviteten inom ekonomin genom generellt verkande åtgärder.

Insatser för att bereda arbete ät alla måste enligt min bestämda mening baseras på ett konkurrenskraftigt näringsliv. Att främja investeringar, produktutveckling, innovationer och nyföretagande är de viktigaste åtgärderna för att lösa sysselsättningsproblemen för alla -även för handikappade. Alla andra åtgärder innebär eljest att man överflyttar problemen på andra grupper.

Herr talman! Med det anförda ber jag atl få yrka bifall till reservationerna 2, 7 och 9.

LARS-OVE HAGBERG (vpk):

Herr talman! Arbetsmarknaden kännetecknas av två stora problem. För det första gäller det att skapa arbete ål alla, vilket sysselsättningsutredningen proklamerade. Detta kräver att man skapar hundratusentals nya jobb.

Ingenting i den nuvarande politiken pekar på della - snarare är det tvärtom. För det andra gäller det utslagningen eller utslötningen, som är ett av de största samhällsproblemen i dagens Sverige.

Den grandläggande åtgärden för att de arbetshandikappade skall få elt arbete är att parollen arbete åt alla förverkligas. I anslutning lill propositionen 73 har vpk i motionen 672 ställt kravet att målsättningen skall vara allas rätt till arbete oberoende av handikapp.

I motionen 1566, som behandlas i detta betänkande och vari krävs ett aktionsprogram mot ulslagning och social utstötning, konkretiseras målsättningen att alla samhälleliga åtgärder måste inriktas på att garantera alla människor rätt lill arbete oberoende av ålder, kön, handikapp eller utbildning. Det måste röra sig om ett arbete, som är anpassat till vars och ens förutsättningar. Arbetsmiljön måste vara sådan att arbetet inte medför några hälsorisker.

Vpk har - inte minst under innevarande riksdag - visat på atl det under vart och ett av de tre närmaste åren går att tillskapa 100 000 nya jobb, som säkert skulle kunna lämpa sig för många av dem som betraktas såsom arbetshandikappade.

Parollen arbete åt alla ställer sig alla partier bakom i ord. Men hurdan är den verklighet där de åtgärder skall sällas in som arbetsmarknadsministern har föreslagit för de arbetshandikappade? Vilken arbetsmarknad har vi i dag?

De som är i företagsekonomisk mening lönsamma - de som har tillräcklig uthållighet, som kan hålla tillräckligt hög arbetstakt och som kan flytta till olika jobb allteftersom behov uppstår - har jobben tryggade så länge produktionen löper ulan störningar. Men kraven höjs hela tiden, och allt fler betraktas av företagen som olönsamma - det visas av det senaste decenniets omfattande ulslagning.

En del av dem som inte är tillräckligt lönsamma med förelagsekonomiska mått räknat men som ändå har en god arbetsförmåga hänvisas till andra rangens arbetsmarknad med skyddat arbete eller anställning med lönebidrag. Och hundratusentals människor ställs utanför arbetsmarknaden därför att de inte är tillräckligt produktiva, dvs. lönsamma. De hamnar där därför att arbetsköparna inte är beredda att satsa på tekniska lösningar, den omorganisation av produktionsprocesserna som krävs för att tillvarata de utslagnas och arbetshandikappades produktiva förmåga. Företagen är inte beredda att anpassa arbetslivet efter människan.

Detta är folkpartiets Sverige. Människor slås ut ur arbetslivet, och mycket få av de utslagna kan återkomma dit.

Ordet arbetshandikappad skulle jag egentligen inle vilja använda, för det är ju hur arbetslivet är organiserat, vem som bestämmer dess inriktning och målsättningar, som avgör vem som är arbetshandikappad. Det är lönsamhets- och effektivitetskraven som i dag bestämmer vem som skall ställas utanför, vem som är handikappad i förhållande till dessa krav. I själva verket är det ju arbetslivets organisation som är handikappad och oförmögen att tillvarata allas produktiva förmåga. Därför delas arbetsmarknaden upp i

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om åtgärder för arbetshandikappade, m. m.

4 Riksdagens protokoll 1978/79:104-105

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om åtgärder för arbetshandikappade, m. m.

minst tre schatteringar.

Till A-laget hör de som klarar effektivitets- och lönsamhetskraven. Dit kan man återföra dem som har slagits ut men som bedöms kunna fylla de uppställda lönsamhetskraven. Till B-laget räknar vi dem som har hamnat i skyddad sysselsättning, människor som kan få jobb under förutsättning att företagen får lönebidrag.

Men det beslut som togs i höstas om den skyddade verksamhetens organisation visar att även där råder effektivitets- och affärsmässighetsprinciper. Effektivitets- och lönsamhetsaspekterna slår också där ut redan utslagna, C-laget, de som hänvisas till sysselsättningsterapi, något som så gott som uteslutande kommer att bli en kommunal angelägenhet.

De som slagits ut från arbeismarknaden - däribland många arbetshandikappade - utgör mer än en halv miljon människor som i praktiken utestängs från arbetslivet. En majoritet av de 300 000 förtidspensionerade och nästan lika många långtidssjukskrivna är utslagna från arbetsmarknaden. Åriigen tillkommer 150 000 s. k. 90-dagarsfåll, och 100 000 remitteras till arbetsvärdande ålgärder, eftersom de har slitits ut och inte fått lämpliga arbeten.

Utslagningen berör indirekt betydligt fler än denna halva miljon människor. Också de anhöriga drabbas av passivitet och missmod inför framtiden som en direkt följd av att människor förlorar sina jobb. Åtskilliga befinner sig i dag också i riskzonen till att slås ut.

Utslagningen beror som sagt på alt människor slits ut i förtid. Kraven på arbetstakt och utbildning är så stora att människor sorteras bort eller aldrig släpps in på arbetsmarknaden. Grandproblemet är att det inte finns lämpliga jobb för en stor del av befolkningen, och allt fler utslagna har svårt att komma tillbaka till arbetslivet. Det är ett synnerligen grymt samhälle, för grandsatsen måste ju vara att det skall vara en mänsklig rättighet att ha etl meningsfullt arbete. Det gäller även dem som av fysiska eller psykiska orsaker är arbetshandikappade.

Vilken är då målsättningen för de åtgärder för de arbetshandikappade som föreslås i proposition nr 73? Ja, vi vet att det inle är att alla skall ha ett arbete, ett arbete som betraktas som lika värdefullt som andra.

Det är därför vpk-förslaget har målsättningen allas räll till arbete oberoende av handikapp. Den målsättningen innefattar vida mer än den som arbetsmarknadsministern uttalar på s. 19 i propositionen och som citeras av utskottet i betänkandet som svar på vårt yrkande. Utskottet ansluter sig till det föredragande statsrådet, och med det uttalandet avslår man vår motion. Jag vill fråga utskottet: Är ni verkligen nöjda med den arbetsmarknadssituation som finns i dag med A-, B- och C-lag? Är ni nöjda med alla som slås ut? Är ni nöjda med en utveckling som gör att det blir än svårare för en arbetshandikappad att komma tillbaka? Är ni till freds med arbetsmarknadsministerns uttalande?

Man måste fråga: Vilka konkreta ålgärder kan stoppa utslagningen och förhindra att vi får fler arbetshandikappade? För varje dag produceras ju nya arbetshandikappade -samtidigt som man säger sig vilja skaffa arbete åt alla. Men man kanske menar arbete åt en del?

Torsdagen den 15 mars 1979

Om åtgärder för arbetshandikappade, m. m.

Jag kan förstå att utskottet inte har viljan att klara av detta problem. Detta Nr 104 är synd, allra helst som vpk:s förslag är avstyrkta med ganska tvivelaktiga motiveringar. En hel del av förslagen skulle verkligen flytta fram positionerna för arbetshandikappade.

Alt de borgerliga partierna har denna grandinställning, tveksamhet inför inställningen arbete åt alla och åtgärder i denna riktning, det kanjag om inte förstå, så dock begripa.

Men i SAP:s reservation om de allmänna riktlinjerna finns några rader som jag måsle citera: "En sådan politik måste syfta till arbete efter vars och ens förmåga och således vara en politik för arbete åt alla och därmed även för arbetshandikappade. Målet för en politik av det slaget kan endast nås om man gör effektiva angrepp på de processer som finns inbyggda i en okontrollerad ekonomisk och teknisk utveckling, där enbart marknadskrafterna tillåts' styra."

Målet verkar vara riktigt, likaså åtgärderna som man vill sälta in. Likafullt är jag frågande.

Har vi inte, trots 44 års socialdemokratiskt styre, ohämmade marknadskrafter? Det måtte vi tydligen ha med hänsyn till utslagningen och till antalet arbetshandikappade. Därom råder ingen tvekan. Vad skall nu socialdemokraterna göra åt dessa marknadskrafter? Man säger sig vara välvillig till omstrukturering av arbetsmarknaden, samtidigt som den skall ske i socialt acceptabla former.

Innebär detta alt man är beredd att attackera och inskränka på effektivitets-och lönsamhetstänkandet? I så fall är det bra. Men det vore bra om socialdemokraterna -som hävdar atl man vill sätta sig i regeringsställning till hösien - kan svara på frågan vad vi har för arbetsmarknad att vänta i så fall.

Från vpk:s sida är vi beredda till ingrepp i marknadskrafterna, inskränkning i effektivitets- och lönsamhetstänkande, som i dag skapar arbetshandikappade och gör att de har svårt att komma tillbaka till arbetslivet.

Reservationen från socialdemokratin rimmar illa med ett annat beslut som togs i höstas, om de skyddade verkstädernas organisation. Där svalde man målsättningen att den organisationen skulle styras av effektivitet och affärsmässiga principer. Vad får detta för följder? I realiteten blir det marknadskrafternas nomibildning som gör sig gällande även på denna sida.

I yrkande 2 i vår motion 1978/79:672 tar vi upp företagsnedläggningar och driftinskränkningar.

Vi vet att när en industri läggs ned eller när det sker en driftinskränkning så tillförs armén av utslagna och arbetshandikappade nya rekryter. Man kan ha olika beräkningssätt på hur många som inte får ett nytt jobb, men om man beräknar både nedläggningar och driftinskränkningar visar det sig att omkring en tredjedel inte kommer att få ett nytt reguljärt arbete. Följderna är alltså oerhörda, medan dessa åtgärder har kortsiktiga kalkyler bakom sig, de har effektivitets- och lönsamhelskrav. Därför har vpk föreslagit atl förelagsnedläggelser och driftinskränkningar, där de anställda saknar alternativa

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om åtgärder för arbetshandikappade, m. m.

möjligheter lill arbete på orten, skall stoppas. Företagel skall övergå i de anställdas ägo, och fortsatt produktion skall säkras genom statliga stödåtgärder.

Utskottet ställer sig kallsinnigt. Med hänvisning till att statsmakterna i flera fall visat sig beredda till insatser vid nedläggningshotade företag avstyrks motionskravet. Det är sanneriigen en blek motivering. Se lill verkligheten! Här drabbas hela regioner av förelagsnedläggelser och driftinskränkningar utan att någonting görs för reguljära arbeten - alltså inga ersättningsjobb. Kan man visa en sådan kallsinnighet när man ser alt människor slås ut? Del skapas problem för arbetshandikappade, och man vill inle lösa dem pä bekostnad av marknadskrafterna och vinstintresset.

Vpk-motionens yrkande 4 om att de fackliga företrädarna skall ges mer tid för anpassningsverksamheten för alt kunna påverka rekryteringen och anpassningsåtgärdema grundar sig på att fackföreningarna skall kunna tvinga fram förändringar av arbetsplatsen, så atl den passar människan. En anpassning av människan till ett inhumant arbetsliv löser inga som helst problem. Det är därför avslöjande, tyckerjag, atl utskottet bara hänvisar till att frågan tillhör förtroendemannalagen. Vill utskottet verkligen ha en förändring av arbetslivet är enda vägen att fackföreningarna har möjligheten att tvinga fram en utveckling där man kan ge plats för arbetshandikappade.

Hela denna problematik som har tagits upp med MBL som en styrka för fackföreningarna är mycket tveksam. De erfarenheter vi redan har visar ju att fackföreningarna inte har kunnat utnyttja MBL nämnvärt, utan i stället har de blivit överkörda. Och när arbetsmarknadsministern hissar upp MBL som en viktig del i fackföreningamas möjligheteratt hävda de här jobben, så ställer jag mig mycket tvekande. Här skall man nu gå in ett samrådssystem där arbetsköparna har initiativet dels på grund av ägandet, dels på grund av de kunskaper de besitter. Man skall sitta i detta samrådssystem, enligt det mönster som MBL är uppbyggt på i dag, och i så fall kompromissa. Vilka är det som får stryka på foten? Ja, i varje fall kan man inte hävda de svaga grapperna gentemot arbetsköparna. Det krävs alltså en ändring av MBL, så att fackföreningarna verkligen har ordentligt på fötterna när det gäller atl hävda de svagas intresse vid dessa uppgörelser. Och man kan ju inle i det sammanhanget heller teckna någol som helst MBL-avtal som grundar sig på nuvarande lag.

Vi kan bara titta litet på hur arbetsmarknaden kan utveckla sig, titta på SAF:s initiativ när det gäller nya fabriker med grapparbele, där grapperna skall tävla med varandra. Vad gör riksdagen åt det? Man låtsas som om det inte finns. Nya prestations- och normsystem, data och robotar får tränga sig in och bestämma hets och ulslagning. Då måste man ha en rättighetslag som verkligen ger fackföreningarna möjlighel alt sloppa utvecklingen. Alt förbise detta och säga att man skall hjälpa de handikappade är ett bedrägeri.

En konkret åtgärd för att fler som är långvarigt arbetslösa och som genomgått rehabilitering av något slag skall få en chans på arbetsmarknaden är atl främjandelagen utnyttjas på ett sådant sätt att det blir resultat. Den

måste skärpas och, som vi föreslår i yrkande 5, få formen av en kvotlagstiftning. De lokala fackliga organisationerna skall därvidlag ha M mycket stort inflytande.

Herr talman! Ett bifall till motionen 672 av vpk skulle innebära stora framgångar för de utslagna och arbetshandikappade. Motionen omfattar 14 punkter: att man uttalar sig för allas rätt lill arbete oberoende av handikapp, att man sätter stopp för förelagsnedläggelser och driftinskränkningar som innebär utslagningar, att begreppet arbelshandikapp utmönstras ur arbetsmarknadspolitiken, all anpassningsverksamheten förbättras, att främjandelagen även skall innehålla en kvotlagstiftning, att del skall ges bättre stöd till arbetsbiträde, att förstärkning av arbetsmarknadsinstitutets inriktning och omfattning skall åstadkommas, att Södertäljeförsöket utvidgas, att arbetsrehabilitering sker även inom vårdsektorn, att en plan upprättas för produktion av varor och tjänster i kommunal regi som ger fler jobb och atl bilen klassas som tekniskt hjälpmedel.

Del är en sammanfattning av motionen 672, och jag yrkar bifall till denna motion. De yrkanden som jag inte har behandlat här kommer Tommy Franzén senare att ta upp.

Till sist vill jag bara beröra motionen 1566, som också har behandlats i utskottet och där vi kräver ett aktionsprogram mol ulslagning och arbetslöshet. Motionen avstyrks helt frankt av utskottet - något program skall det inte vara här. Ulskottsmajoriteten avslöjar att man inte ens vill resonera om en viljeinriktning för att komma åt utslagningen.

Jag skal! peka på några mycket viktiga punkter i motionen.

Fördel första får inte arbetstidsförkortningen skjutas på framtiden, den bör påbörjas nu. Samtidigt som man förkortar arbetstiden får man inte öka arbetsintensiteten och arbetstakten. Förkortningen av arbetstiden måste kompenseras genom nyanställningar. Samhällsekonomiskt är detta en lönsam reform som, om den genomförs rätt, öppnar arbetsmarknaden för grupper som i dag står utanför.

För det andra måste industri- och näringspolitiken inriktas på att skapa fler jobb. Det betyder med dagens utveckling att det måste bli samhällsägda industrier med inriktning på vidareförädling och alternativ produktion och att man använder samhällsfonder under lönearbetarkontroll för att finansiera investeringarna för nya jobb som behövs.

För det tredje behövs det möjligheter för den lokala fackliga organisationen att motverka arbetsintensiteten på arbetsplatserna. Det gäller att införa pauser, avbytarsystem, reservstyrkor, möjligheter att förbjuda ackord och prestationsnormer. Det gäller alt facket skall ha rätt att bestämma personalstyrkornas sioriek. Del gäller rätt att kunna stoppa tidmätningar som driver fram rationaliseringar. Det gäller att förbjuda skiftarbete som inte är samhällsnödvändigt. Det är viktiga krav för att man skall kunna stoppa utslagningen och minska de arbetshandikappades skara.

För det fjärde. Det är inte minst viktigt att den sista punkten i tiopunktsprogrammet tas på allvar: Nerdrogning, missbrak av alkohol, lugnande mediciner och narkotika är utslagningens följeslagare. Droger

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om åtgärder för arbetshandikappade, m. m.

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om åtgärder för arbetshandikappade, m. m.

försvårar som vi vet allvariigt möjligheterna att återanpassa människor i arbetslivet. Missbraket får stora sociala skadeverkningar. Därför behövs en restriktiv alkohol- och narkotikapolitik. Målsättningen måste vara en avsevärd konsumtionsminskning. Här gäller det att folkrörelserna, arbetarrörelsen och fackföreningsrörelsen, verkligen tar denna uppmaning på allvar, annars får vi befara att den kommande generationen hamnar i en mycket besväriig situation.

Herr talman! Vpk har i motionen 672 betraktat propositionens förslag som torftiga och ansett alt de rimmar dåligt med de allmänna uttalanden som görs om arbetets betydelse. Arbetsmarknadsministern talade i sitt inledningsanförande om att dels skall människor anpassas till arbetsplatsen, dels skall arbetsplatsen anpassas till människorna. Jag är rädd för, med de kraftförhållanden som råder på arbetsmarknaden, att det är den första anpassningen som kommer att gälla - att man skall försöka anpassa människor till arbetsplatsen och inte tvärtom.

Jag kan inte se att några av de åtgärder som föreslås på arbetsmiljöområdet på ett avgörande sätt skall kunna förbättra den psykiska arbetsmiljön så att man får bort effektivitets- och lönsamhetskravet som så hårt slår ul. Den inledning arbetsmarknadsministern gjorde måste vara en skönmålning. När man vädjar till de goda krafterna och arbetsköparna, då vädjar man just till den faktor i svenskt arbetsliv som har skapat dessa problem. Denna vädjan skulle jag tro kommer att klinga ganska ohörd om inte motparten, arbetarrörelsen, kan skapa medel för att tvinga denna arbetsgivare till underkastelse i arbetslivet och ge dem som är utslagna i dag möjlighet atl delta.

Arbete skall alltså trygga människors försörjning, men arbetet skall också ge människor möjlighet att utveckla och berika sin tillvaro, inte bara individuellt utan också i kollektiv samvaro.

Detta föratsätter att målsättningen är allas rätt till ett arbete oberoende av handikapp, att arbetsplatserna anpassas till människorna och inte människorna till arbetsplatserna, att tekniken anpassas till människan, att datorer och robotar underställs människans krav, att arbetsorganisationen gör det möjligt för alla att delta i arbetslivet, att företagsekonomisk lönsamhet och effektivitet utmönstras ur arbetslivet och ersätts av samhällsekonomiska värderingar, att arbete är en rättighet för alla och att man inser att arbetslöshet är det mest olönsamma för ett samhälle.

Skall stödet till de handikappade ha någon mening och skall rehabiliteringen vara meningsfylld, då måste arbetslivet förändras.

Herr talman! Jag yrkar bifall till samtliga vpk-motioner.

EL VER JONSSON (fp):

Herr talman! Det betänkande vi nu behandlar kan redovisa en stark förändring underde senare åren när det gälleratt placera arbetshandikappade i meningsfull sysselsättning. Ser vi på de skyddade verkstäderna sysselsätts i dag 17 000 personer, dvs. ungefär tio gånger så många som för 15 år sedan. Samma är situationen för de i arkivarbete sysselsatta - omkring 15 500 - och

det skall då jämföras med de knappt 1 500 år 1960. Särskilda beredskapsarbeten sysselsatte under föregående budgetår i genomsnitt 10 000 personer per månad. Många av dem var äldre, men dessa arbeten gav också sysselsättning ål personer med socialmedicinska eller psykiska handikapp, de som också kallas för specialhänvisad arbetskraft.

Den proposition som ligger till grand för dagens ärende är ett markerat ultryck för den höga ambition som man från regeringens sida har när det gäller alt kraftigt bygga ut och stärka de särskilda åtgärderna för arbetsanpassning. Underdel senaste decenniet har man i hög grad diskuterat problem för särskilda grapper på arbetsmarknaden: de äldre arbetstagarna, kvinnorna och ungdomarna. Det finns anledning att erinra om 1971 års äldrelagar som föregick lagstiftningen om anställningsskydd, jämställdhelsdebatten och ungdomsgarantin. Det skulle kunna hävdas att de arbetshandikappades problem har kommit i skymundan, men det vore inte en helt rättvis bild. Underden period som nämnts hardel pågått utredningsarbete,och olika nya aktiviteter har prövats på försök. Framförallt harslörreresursersatls in föratt hjälpa arbetshandikappade. Det framgår också i vår redovisning i betänkandet att en allt slörre andel av arbetsmarknadsverkets budget har avdelats lill stöd för arbetshandikappade.

När riksdagen 1966 antog nya riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken, anvisades 75 milj. kr. till olika anpassningsåtgärder. I dag är beloppet 1 600 milj. kr. Ovanpå detta kommer satsningar på arbetsmarknadsutbildning, som har blivit ett allt viktigare inslrament för att hjälpa handikappade och för att skapa de särskilda beredskapsarbetena för människor med särskilda svårigheter. Ändå måsle utskottet konstatera att den förstärkning som har skett under gångna år inte tillräckligt har förbättrat de arbetshandikappades möjligheler att hävda sig på den öppna arbetsmarknaden.

Trots insatser som t. ex. bidrag till arbetshjälpmedel och till inskolning i förelag, är det nu proportionellt färre arbetshandikappade som får anställning i förelag och förvaltningar, och det är att beklaga alt det kraftigt förbättrade stödet till halvskyddad sysselsättning, som just var avsett att slussa in handikappade på öppna marknaden, inte fått den effekt som det hade funnits anledning atl hoppas på.

Vad som skett under de senaste 15 åren är att behovet av skyddad sysselsättning har ökat. Av de 1,6 miljarder kronor som jag nyss nämnde är drygt 1 miljard kronor avsedda för finansiering av skyddat arbete. Räknat i människor har antalet personer som får sin sysselsättning tryggad på detta sätt tiodubblals frän ca 3 000 till drygt 30 000, och antalet förtidspensionärer har ökat med drygt 100 000.

Mot bakgrand av de arbetshandikappades trängda situation är det tillfredsställande atl utskottet har kunnat samla sig kring huvudlinjerna i det omfattande reformpakel som har lagts fram av regeringen i propositionen 73: en ny organisation för den yrkesinriktade rehabiliteringen, omvandlingen av den halvskyddade sysselsättningen och arkivarbetet samt förbättrat stöd till olika former av anpassningsåtgärder. Om de invändningar som har rests mot regeringens förslag i motionerna kan allmänt sägas att de snarast gäller

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om åtgärder för arbetshandikappade, m. m.

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om åtgärder för arbetshandikappade, m. m.

reformtakten. Ingen ifrågasätter behovet av åtgärderna. Men propositionen innehåller också en rad förslag till förbättringar av detaljer i åtgärdssyslemet. Dem har vi inte gått närmare in på i utskottet. Här är enigheten närmasi total.

Föratt finna ut hur man skall komma till rätta med de arbetshandikappades svåra situation får man i många fall pröva sig fram på olika vägar. Som nämnts har man bedrivit olika försöksverksamheter, och i utskottet har vi enat oss om att vissa experiment i begränsad skala bör fortsätta eller inledas i nya former. Det gäller bl. a. uppsökande verksamhet bland unga förtidspensionärer och s. k. fadderverksamhet för nyanställda arbetshandikappade och ungdomar.

Jag går härefter över till de avvikande uppfattningar som finns i utskottet och som har tagit sig uttryck i reservationer. Socialdemokraterna erkänner alt det är betydelsefulla förslag som har lagts fram i propositionen, något som också har understrukits av utskottets vice ordförande i dag. Socialdemokraternas huvudkritik är att genomförandet av propositionen kräver en större personallilldelning till arbetsmarknadsverket än vad regeringen har förordat. Den debatten skall jag inte gå in på nu, eftersom den kommer att föras i nästa vecka vid behandlingen av anslagen till arbetsmarknadsverket.

Propositionen innehåller förslag till allmänna riktlinjer förarbetet att stödja de handikappade på arbetsmarknaden. I reservationen 1 ger socialdemokraterna ett eget programförslag för inriktningen av politiken samtidigt som de underkänner regeringens förslag. Socialdemokraterna vill ge en ideologisk tusch åt sin alternativa politik. Men går man lill del konkreta förslaget i partimotionen som ligger till grund för reservationen, har man svårt alt se skillnaderna. Också socialdemokraterna erkänner att vi måste skapa fler arbetstillfällen, om vi även för handikappade skall nå målet arbete åt alla. Detta underströk också arbetsmarknadsministern i sitt anförande. Socialdemokraterna erkänner också att en fortgående strukturomvandling av näringslivet är nödvändig men säger att den måste ske i socialt acceptabla former, något som alla är ense om. De lokala arbetsmarknaderna måste stärkas och breddas. Inte heller detta motsätter sig någon.

Socialdemokraterna understryker atl de arbetsplatser vi redan har och som tillkommer måste anpassas till de anställdas föratsättningar, detta för att förebygga utestängning och ulslagning. Detta är betydelsefullt, och alla kan väl ansluta sig till det.

Socialdemokraternas tankegångar sammanfaller i själva verket väl med propositionens. När utskottsmajoriteten avvisat deras förslag till riktlinjer, är det därför inte på grand av en negativ inställning till förslagen som sådana, utan därför att de inte kan sägas tillföra arbetet på atl hjälpa de handikappade nya moment.

När det gäller de konkreta åtgärderna visar det sig alt den socialdemokratiska partimotionen inte tog de annoriunda eller djupa grepp som man kanske kunde ha förutsatt med tanke på en del uttalanden i samband med propositionens framläggande.

Från socialdemokratiskt håll vill man ha tillämpningsföreskrifter till

främjandelagen, åtgärdsplanering inom arbetsförmedlingen och kartläggning av företagens personalpolitik. När det gäller främjandelagen var vi ju i utskottet eniga om att den behöver tillämpas striktare och alt det inom arbetsmarknadsverket behöver utformas närmare föreskrifter. I övrigt är del ju frågor som redan behandlas och som reservanterna egentligen tror kan lösas med en större personaltilldelning.

I reservationen 5 tar socialdemokraterna upp en fråga som faller utanför det arbetsmarknadspolitiska området i egentlig mening. Rörelsehindrade som är förvärvsverksamma kan genom arbetsmarknadsverket få bidrag till anskaffning eller byte av bil. Andra handikappade, av vilka väl flertalet är förtidspensionärer, kan i annan ordning få ett visst stöd till bilanskaffning.

Riksdagen har uttalat sig för atl förslag bör läggas fram om vidgade möjligheter för dem att få tillgång lill egen bil. 1 propositionen nämns all man nu inom socialdepartementet förbereder ett utredningsarbete i frågan. Från reservanternas sida säger man all arbetet skall bedrivas så snabbi all förslag kan läggas fram för riksdagen senast i 1980 års budgetproposition. Det är naturiigtvis i och för sig bra om det kan ske, men visst finns det åtskilliga problem att lösa, om man vill göra den väsentliga förbättring som riksdagen ändå har åsyftat. Man kan väl i del sammanhanget också erinra om betydelsefulla förslag som kommunikationsministern nyligen lagt fram i propositionen om trafikpolitiken med anledning av den s. k. HAKO-utredningens förslag och som syftar till att göra de kollektiva trafikmedlen lättare tillgängliga för rörelsehindrade. Det gäller även försök med en riksfärdtjänst.

När det slutligen gäller de socialdemokratiska motionerna är att säga att man i reservationen 4 vill haka på en helt ny fråga, och detta med anledning av ett kommunistyrkande om fackels möjlighet atl delta i anpassningsverksamhet ute på arbetsplatserna. Socialdemokraterna begär i sin reservation alt en proposition om ny lag om fackliga förtroendemän skall läggas fram snarast och att lagen skall vara i huvudsaklig överensstämmelse med de principer som de fackliga organisationerna har förordat. Jag noterar, herr talman, alt även socialdemokraterna anser att man inte till alla delar kan tillgodose kraven från de fackliga organisationerna - och del är väl just i detta som svårigheterna ligger.

Den moderata reservationen 2 är knuten till motionen 1040 av Erik Hovhammar m. fl. Motionärerna anser atl stimulansåtgärderna för att stärka de arbetshandikappades rätt till ett bra arbete är otillräckliga. För atl skapa erforderiigt ekonomiskt utrymme atl höja bidragen till arbetsgivare vid anställning av arbetshandikappade tänker sig motionärerna transfereringar av medel från socialförsäkringssystemet, och man begär att frågan skall utredas. Med anledning av det vill jag säga att i propositionen anmäls att en interdepartemental arbetsgrapp f n. arbetar med frågor av den här arten. Man studerar också sysselsällningsutredningens förslag om en bindning mellan de arbelsmarknadspolitiska kostnaderna och kostnaderna för pensionering och långtidssjukskrivning. Målet är ett förslag till mer enhetlig finansiering av de

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om åtgärder för arbetshandikappade, m. m.

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om åtgärder för arbetshandikappade, m. m.

arbetsmarknadspolitiska insatserna, och avsikten är atl etl sådant förslag också skall kunna läggas fram i samband med förslag om allmän arbetslös-helsförsäkring. Vi säger i ulskollel all del är önskvärt med en sådan enhetlig finansiering och atl systemet kan börja tillämpas samtidigt som en allmän arbetslöshetsförsäkring träder i kraft.

I reservationen påtalas också motionskravel all riksdagen borde uttala att statliga arbetsgivare skulle ta slörre ansvar för att rekrytera arbetshandikappade. Den frågan har också särskilt behandlats i propositionen, där det även pekats på konkreta ålgärder när det gäller myndigheters åligganden att redovisa sina insatser för alt anställa arbetshandikappade. Avsikten är också att ge statens personalnämnd, statens arbetsmarknadsnämnd och arbetsmarknadsstyrelsen i uppdrag alt utarbeta förslag lill riktlinjer för hur anställningsfrämjande arbete bör bedrivas inom den statliga sektorn. Därvidlag har vi utgått från alt de nya rikllinjerna medför en skärpning och effektivisering av de riktlinjer som finns i cirkulär frän så tidigt som 1960 till statsmyndigheterna om anställningsvillkor m. m. för partiellt arbetsföra inom den statliga verksamheten.

Mot den bakgranden är vi inte i ulskottsmajoriteten beredda atl följa motionärer eller reservanter.

När det gäller ersättning från sjukförsäkringen för förebyggande vård är alt observera alt avsteget frän gällande principer för försäkringen har utretts av socialstyrelsen och riksförsäkringsverket. Det arbetet blev klart i början av 1977, och den dåvarande trepartiregeringen bedömde det tydligen som nödvändigt atl avvakta hälso- och sjukvårdsutredningen, som f ö. lär bli klar i år.

Propositionens förslag att inordna den arbetspsykologiska verksamheten i arbetsmarknadsinstituten har i motionen satts i fråga, och i en reservation, undertecknad av de moderata ledamöterna och en centerpartist, har man motsatt sig regeringsförslaget. Propositionens förslag överensstämmer med vad som förordats av såväl sysselsätlningsulredningen som NYR-utred-ningen. Förslaget har vid remissbehandlingen tillstyrkts av flertalet instanser, och i propositionen har utföriigt angetls skälen för att den arbetspsykologiska verksamheten bör inordnas i arbetsmarknadsinstitutet. Vi har också haft tillfålle att lyssna till företrädare för såväl instituten som Psykologför-bundel. Från utskoUets sida har vi varit beredda att godta propositionens förslag, och vi har avstyrkt motionerna.

Mot propositionens förslag om att täcka 90 96 av bidraget till allmännyttiga organisaiioner som gett arkivarbetare arbete har rests invändningar i fyra moiioner. De har sedermera följts upp i reservationen 8 av Jan-Ivan Nilsson m. fl. Utskottsmajoriteten har, när det gäller nivån på det statsbidrag som skall utgå till de allmännyttiga organisationerna, lagil fasta på atl arbetsmarknadsverkets arbetsgivaransvar kommer att flyttas över på organisationerna. Från den utgångspunkten är del rimligt alt organisaiionerna svarar för åtminstone någon del av lönekostnaderna. Av samma uppfatining är t. ex. TCO-S, som organiserar arkivarbetarna.

Vi säger å andra sidan att svårigheter kan uppstå för vissa organisaiioner

och institutioner alt klara denna kostnadsdel. Men den här förändringen kommer inle att äga ram förrän 1983-del finns alltså ganska långtid föratt anpassa sig till den nya silualionen. Och även efter den tiden kan bidrag med 100 96 komma atl utgå i vissa fall. Avsikten ärju att AMS skall få i uppdrag alt i samråd med statens avtalsverk och de fackliga organisationerna klariägga för vilka anställda med lönebidrag som myndigheter och institutioner skall få full kostnadstäckning i framtiden. Vi menar alt de ekonomiska problem som skulle kunna drabba någon viss organisation får övervägas i samband med prövningen av annat stöd från det allmänna.

Vi påminner också om atl den nya stödformen i en del fall kan leda till bidragsförbätlringar. Allmännyttiga organisationer som redan har anställt eller under del närmasie året anställer personer i halvskyddad sysselsättning får från den 1 juli 1980 etl avsevärt högre bidrag. Utskottet avstyrker därför både reservationen 9 och reservationen 8, där del i ett f ö. myckel måttfullt yrkande hemställs om ett 100-proceniigt lönebidrag till de anställda vid länsmuseerna.

1 reservationen 6 av centerpartisterna i utskottet förordas ett högre bidrag till halvskyddad sysselsättning för vissa förtidspensionärer och en höjning av den aktuella åldersgränsen från nuvarande 25 till 35 år. Vi har sagt att svårigheterna för arbetshandikappade atl få arbete visst kan öka med stigande ålder men att det snarast är elt argument för att inte ha någon åldersgräns alls förde förtidspensionerade. Vid remissbehandlingen av sysselsällningsutredningens betänkande uttalade sig flera remissinstanser för atl man inte skulle ha någon övre åldersgräns.

Vi vill peka på att de nuvarande reglerna om bidrag till halvskyddad sysselsättning, med 75 96 som normalbidrag första året, fastställdes så sent som 1976 på hösten, med ikraftträdande den 1 januari 1977. Det beslutet innebar en kraftig uppräkning av bidraget i förhållande till vad som gällde förut. Det ytteriigare med 15 96 förstärkta bidraget, som är ett försöksprojekt, är avsett att stödja unga handikappade i anslutning till alt de avslutat sin utbildning. Åtgärderna skall vara etl alternativ till en annars oundviklig förtidspensionering, och vi har med utgångspunkt i del vi redovisat om försöksverksamhetens inriktning också avstyrkt yrkandet i motionen 2053 att denna försöksverksamhet nu skulle utvidgas.

Slutligen en kommentar till reservationen 10 beträffande näringshjälpens stödbelopp, där man från centerhåll för fram önskemål om en kraftigare uppräkning än vad som föreslagils i propositionen. Lånedelens högsta belopp föreslås ändå enligt propositionsförslaget bli fördubblat, så atl upp till 60 000 kr. kan beviljas. Det är, som vi säger i betänkandet, en budgetmässig avvägningsfråga, och del har förmodligen också väglett reservanterna i deras ställningsstagande. Intressant är dock att notera, atl reservanterna inle följer upp sin egen motion beträffande näringshjälp till fortsatt drift av jordbraks-företag. Om det beror på att reservanterna ser detta som en ekonomisk avvägningsfråga eller inte är höljt i dunkel.

Herr talman! Regeringens förslag för insatser för de arbetshandikappade har i allt väsentligt och på de avgörande punkterna fått utskottets stöd. Det

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om åtgärder för arbetshandikappade, m. m.

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om åtgärder för arbetshandikappade, m. m.

innebär atl ett bifall till utskottets hemställan är delsamma som att riksdagen gör en satsning på dessa grupper, som har svårt att hävda sig på arbetsmarknaden. Man gör en satsning av etl omfång som aldrig tidigare har förekommit. Visst skulle man i några fall kunna se ett ännu kraftigare påslag, men i ett trängt ekonomiskt läge är ändå propositionen en klar markering och prioritering av ett område, som är värt myckel stor uppmärksamhei.

Jag inledde med att säga att insatserna för handikappade tagit i anspråk en växande andel av de arbetsmarknadspolitiska insatserna. I det perspektivet framstår dagens förslag som en rejäl milstolpe och en ordentlig framflyltning av positionerna i strävandena att kunna förverkliga målet arbete åt alla.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till arbetsmarknadsutskottets hemställan i dess betänkande nr 20 och avslag på samtliga reservationer.

BENGT FAGERLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Elver Jonsson har något kommenterat våra reservationer, och han gör det ganska lätt för sig genom all säga att vår motion är en anpassning till propositionen. Jag tar för givet atl hans avstyrkande av vår motion dä inte också betyder ett avstyrkande av propositionens förslag, trots att han nu säger att deras innebörd är ungefär likartad. Jag vill emellertid också säga, att den uppfattning som Elver Jonsson för fram i delta sammanhang är felaktig.

Jag skall inte trötta kammarens ledamöter med att återge alltför mycket t. ex. ur vår reservation om allmänna riktlinjer m. m. Jag har tidigare två gånger sagt atl man måsle göra effektiva angrepp på de processer som finns inbyggda i en okontrollerad ekonomisk och teknisk utveckling, där enbart marknadskrafterna tillåts styra. Låt mig säga att jag tycker att det under trepartiregeringen och även under folkpartiregeringen är marknadskrafterna som fått styra den näringspolitik som vi har i vårt land f n.

När det gäller tillämpningsföreskrifter beträffande främjandelagen innebär vår reservation någonting helt annat än det som utskottet skriver och det som står i propositionen, nämligen alt lagen skall tillämpas på ett mera målmedvetet sätt samt att man - del är arbetsmarknadsministerns uttalande -förutsätter att riktlinjer skall dras upp för att konkreta resultat skall kunna uppnås och att detta i första hand bör ske inom ramen för AMS verksamhel.

De föreskrifter som vi anser att regeringen skall utfärda säger man alltså atl ett verk kan svara för. Det innebär en ganska stor skillnad i detta sammanhang.

Elver Jonsson tar också upp lagen om fackliga förtroendemän och säger alt vi har hakat på denna fråga. Del har vi gjort, för man kunde inte i januari månad, då vi hade ett absolut löfte om en proposition, tro att det löftet skulle tas tillbaka. Därför tar vi upp frågan nu och kräver förslag om förbättring av de fackliga förtroendemännens möjligheter att arbeta för att bl. a. kunna följa upp anpassningsgruppernas verksamhet, som är oerhört viktig när det gäller att skaffa arbete ät de handikappade.

ARNE FRANSSON (c) kort genmäle:

Herr talman! Utskottets ordförande medgav i sill anförande all del för vissa allmännyttiga organisationer kunde uppstå problem när det gäller det minskade bidraget för anställda med lönebidrag i förhållande till de arkivarbetare som dessa organisationer sysselsätter i dag, men han ansåg atl detta skulle lösas på annat sätt.

Detta är emellertid inle någon garanti, ulan det kommer in under vanlig prövning av den instans som lämnar bidrag lill de här allmännyttiga organisationerna. Ett bidrag med oförändrat 100 96 till de allrtiännyttiga organisaiionerna är enligl vår uppfattning den bästa lösningen. Det skulle öka förutsättningarna för alt kunna placera än fler anställda med lönebidrag hos ifrågavarande organisaiioner.

Vi vet alt många arkivarbetare i dag gör värdefulla arbetsinsatser i t. ex. idrottsföreningar. Många föreningar är små, de har ett lilet anlal medlemmar, och de aktiva medlemmarna får kämpa för atl klara ekonomin. Det är uppoffrande insatser de gör för att klara de ekonomiska bekymren.

Den föreslagna förändringen av bidragen till bl. a. dessa organisationer innebär att de ekonomiska problemen kommer att öka. Det anser vi vara mycket otillfredsställande.

Så också några ord om de förtidspensionerade, där vi hade föreslagit en fortsatt försöksverksamhet med åldersgruppen 26-35 år. Vi anser att del hade varit riktigt om man från regeringens och utskottets sida hade kunnat sträcka sig längre. Vi tror att en ökad satsning skulle leda till ökade förulsättningar för atl bereda sysselsättning ål personer i den här gruppen så att de icke skulle behöva förtidspensioneras i den utsträckning som kan bli följden av det beslut som riksdagen nu kanske kommer atl fatta.

Slutligen några ord om inrättande av arbetsmarknadsinstitut. När majoriteten av centerns ledamöter i utskottet har ställt sig bakom regeringens förslag är del inte grandat på frågan om socialisering eller inte socialisering. Vi har gjort det för de handikappades bästa. En samordnad organisation för en yrkesinriktad rehabilitering är nödvändig, och del kan som vi ser det bäst ske i de föreslagna arbetsmarknadsinstituten.

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om åtgärder för arbetshandikappade, m. m.

LARS-OVE HAGBERG (vpk) kort genmäle:

Herr lalman! Vad man kan kräva av en utskotlsrepresentanl är lilel vanlig hyfs, nämligen alt svara på frågor. Det tyckerjag inte alt Elver Jonsson har gjort i detta sammanhang. Här finns en motion i 14 punkier som han lydligen inte har sett men som utskottet mycket kortfattat har avstyrkt. Är det inle en vanlig umgängesform atl man svarar på frågor?

Elver Jonsson behagade inte ens yrka avslag på motionen, såsom framgår av betänkandet. Jag lycker det finns en central frågeställning, som jag har ställt utskottet inför, nämligen: Vilken arbetsmarknad skall man rehabiliteras till? Vad skall man komma till? Godkänner utskottet A-, B- och C-marknader och olika slags jobb? Är det den arbeismarknaden som utskottet vill ha? Säg det klart och tydligt då, och göm er inte bakom orden "rälien till arbete åt alla"! Detta tycker jag alt utskottets talesman måste svara på,

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om åtgärder för arbetshandikappade, m. m.

eftersom det måste vara en demokratisk rättighet för del svenska folkel, som har valt in sina representanter i riksdagen, atl få svar på de frågor och krav som ställs i riksdagen.

Den andra centrala frågan gäller anpassningen. Vad skall de arbetshandikappade anpassas till? Och vilka åtgärder skall vidtas? Här bör väl ändå folkpartiet, som nu sitter i regeringsställning, tala om ifall man vill ge fackföreningarna ökade resurser eller inte. Eller vill man låta det fortsätta att vara som det är nu?

Utskottet har avstyrkt värt yrkande. Jag har begärt en förklaring till detta, eftersom det i betänkandet inte slår varför man har avstyrkt det. Varför?

ELVER JONSSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! På den sista frågan vill jag svara alt jag skall gå Lars-Ove Hagberg lill mötes genom att yrka avslag på vpk-motionerna i betänkandet.

Lars-Ove Hagberg var missnöjd med mig därför att jag inte svarade på alla hans frågor, men det beror delvis på tidsfaktorn och delvis på att det inte alltid är så enkelt att lämna besked på alla frågor i alla vpk-motioner. Å ena sidan vill vpk mönstra ut begreppet arbetshandikappade ur arbetsmarknadspolitiken och försöksverksamheten och å andra sidan sägs det litet senare i motionen att man vill att främjandelagen bör ändras så, atl den mer får karaktär av en kvotlagstiftning. Men en kvotlagstiftning kräver inte bara registrering vid arbetsförmedlingarna, utan också i företagen. Man vill alltså både mönstra ut och införa en starkare registrering! Förvisso förekommer det kollisioner, som gör det svårt alt ge något besked.

Klart är ändå att utskottet också känner mycket av den vånda som Lars-Ove Hagberg här har redovisat - där föreligger del alltså inte någon skillnad i åsikter eller ståndpunkter.

Sedan har vi naturiigtvis sagt nej lill de traditionella åtgärder som vpk tänker sig, eftersom dessa bygger på en helt annan samhällssyn,än vår och en helt annan arbetsmarknad än den vi vill ha.

Till Arne Fransson skulle jag, på den punkt där han berörde lönebidraget till de s. k. arkivarbetarna, bara vilja säga alt det väl egentligen är litet fel att göra det här till en bidragsfråga; jag tror del är rikligare alt se den så som har gjorts i propositionen och som man har sett det på fackligt håll, nämligen atl det är ett problem som måsle lösas för de anställdas skull. Därför tror jag den åsikten är riktigare, alt man i annan ordning måste kompensera de föreningar och organisaiioner som kan få svårigheter med den rent finansiella sidan. Låt oss inte glömma bort att det ändå rör sig om en relativt begränsad förändring. Del blir någon minskning, men som jag sade i milt första anförande blir det samtidigt ökningar på andra områden.

En fråga lill Arne Fransson: Hur skall vi kunna klara av huvudtanken med det slörre arbetsgivaransvaret, om vi inte också är beredda att utkräva det? Del beskedet tror jag att kammaren skulle kunna invänta.

Till utskottets värderade vice ordförande vill jag säga att poängen med det som jag försökte säga i det första iniägget var den stora enighet som ändå

rådde i utskottet kring propositionens förslag - vi har faktiskt ibland ansträngt oss när vi försökl hitta skillnader - och alt jag tycker det var näsian signifikativt att en svårighet var all se var skillnaden låg mellan propositionen och det socialdemokraliska förslaget. Detta lyste också igenom i Bengt Fageriunds första inlägg, där han rikligt fick ta sats i hela det poliliska fåltel när han skulle backa upp reservationen och motionen.

Under detta anförande övertog andre vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om åtgärder för arbetshandikappade, m. m.

LARS-OVE HAGBERG (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Ett svar kom från Elver Jonsson, men inte på de frågor som jag ställt.

Elver Jonsson behagade i stället svara på några andra frågor, somjag också hade lagil upp i mitt anförande. Hade han lyssnat del allra minsta till vad som sades om kvotlagstiflningen, hade han vetat alt jag anser att den skall utgå från dem som under läng lid varit arbetslösa och dem som har blivit rehabiliterade. Del är en kvotering mellan dem som man skall göra, men den kvoteringen gäller inte mellan dem som betecknats som handikappade i ett register och dem som inte gördel. Del är inte den formen vi vill ha, utan vi har de arbetslösa och vi har dem som skall rehabiliteras. Det gäller ju alt de som har störst behov av atl få elt jobb får komma in eller att de får göra det som har varit ulanför arbeismarknaden länge.

Men man kommer sedan lill atl vpk har traditionella krav när det gäller arbeismarknaden. Då blir jag lilet förvånad över atl ni vill ha en helt annan arbetsmarknad. Jag trodde faktiskt atl det också var folkpartiets mening alt man skulle ha arbete ål alla - allas rätt till arbete. Del är väl inte den arbetsmarknad som vi har i dag som vi skall förändra för de arbetshandikappade? Vad ärdei man vill uppnå? Skall vi har kvar samma arbetsmarknad? Vi vill ta bort A-, B- och C-lagen. Vi vill atl alla skall kunna ha elt reguljärt, meningsfullt arbete i någon form, all ingen skall hamna i B-laget eller C-laget -som i dagens verklighet. Enligl vad jag kan ulläsa av propositionen kommer det inte alt bli någon förändring med de åtgärder som här är föreslagna. I annat fall får utskottets talesman tala om för mig vilka åtgärder det är som ändrar på dagens arbetsmarknad.

ARNE FRANSSON (c) kort genmäle:

Herr lalman! Elver Jonsson och jag är helt överens om all arbetsgivaransvaret i sin helhet skall överflyttas på de allmännyttiga organisaiionerna när man anställer någon med lönebidrag. Jag tror inte att arbetsgivaransvaret blir vare sig slörre eller mindre om organisationen får betala 10 96 av lönekostnaderna.

BENGT FAGERLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Utskottets värderade ordförande talar om att det inte finns någon skillnad mellan socialdemokraterna och ulskottsmajoriteten. Jag skall

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om åtgärder för arbetshandikappade, m. m.

ta tillfållet i akt att på nytt läsa upp vad handikappförbundets centralkommitté skriver till alla riksdagsmän i dag:

"I elt par reservationer till utskottels betänkande återfinns förslag som HCK tillmäter mycket stor betydelse. Speciellt viktiga är förslagen om att riksdagen fattar beslut om främjandelagen och alt riksdagen anslår medel för en helt nödvändig personalförstärkning lill AMS i form av handikappspecialister."

Detta ärju de lunga bitarna i vår reservation.

Det är rikligt atl själva beslutet om ökade resurser lill arbetsmarknadsstyrelsen skall fattas nästa onsdag, när vi behandlar utskoltsbestänkandet nr 21. Men om man godkänner de reservationer vi har i dag, har man också lagt en sådan grund att man måste godkänna den reservation som vi har i arbetsmarknadsutskottets betänkande nr 21. Det är inga små skillnader, Elver Jonsson, utan de kan betyda oerhört mycket om vi vill förverkliga vad vi alla talar så mycket om - arbete ål alla.

ELVER JONSSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det var en felsägning eller ett hörfel om Bengt Fageriund uppfattade det så, att det inte skulle vara någon skillnad. Jag sade att det var svårt att se de skillnader som presenterades i motionen i förhållande till propositionen.

Sedan är det väl ändå så när det gäller jämförelser med många av reservationerna, framför allt de socialdemokratiska, alt man får göra en avvägning på resurssidan - hur mycket vi kan späda på.

Jag tycker att det är ett något felaktigt grepp när vice ordföranden hänvisar till handikapporganisationerna - och underförstålt kanske också lill sysselsättningsutredningen, när den hade att föreslå sin personalförstärkning. Inte heller den har ju socialdemokraterna anammat, utan de förordar mycket lägre tal.

Men likheten finns ändå mellan reservationen och utskottsmajoritetens förslag. Vi vill göra en kraftig förstärkning. Socialdemokraterna har bjudit någol högre. Del skall vi återkomma till nästa vecka, som vice ordföranden sade.

INGEMUND BENGTSSON (s):

Herr talman! Att jag tar till orda i den här frågan hör samman med att jag har ett visst förflutet i ärendet genom att ha tillsatt sysselsättningsutredningen och givit den i uppdrag att undersöka hur man skulle kunna förbättra situationen för de arbetshandikappade.

Graden av handikapp hos en människa ärju, herr talman, ytterst en fråga om hur samhället ser ut, alltså beroende på politiska beslut. Det som avgör om en människa med psykisk eller fysisk funktionsnedsättning är handikappad är samhällsmiljön. Ta en människa med synfel som exempel. Om det synfelet kan korrigeras med glasögon, som på mig, är vederbörande inte handikappad. Men en människa med samma synfel kan vara väldigt handikappad om hon lever i ett samhälle där bara de rikligt rika har råd att

skaffa sig glasögon och där alla de andra inle kan göra det. En rullstolsbunden behöver inte vara handikappad om samhället anpassas efter de krav en rullstolsbunden ställer. Vad jag vill komma fram till är att graden av människornas handikapp till stor del beror på politiska beslut.

Tvä huvuduppgifter bildar ledstjärna för den polilik som enligt vår mening måste föras. Den ena är alt försöka förebygga handikapp genom olika ålgärder. Den andra är att de som har handikapp skall få möjlighet att leva så normalt som möjligt i gemenskap med andra. Del är här arbetet kommer in. Det är i arbetet den verkliga gemenskapen kan upplevas.

Om jag säger att alla skall ha rätt till arbete kommer ingen gensaga från någon i detta hus, för alla vet att arbetet har en enorm betydelse för den enskildes ulveckling, känsla av självrespekt osv. Människomas förmåga att arbeta måsle ändå betraktas som en tillgång för samhället. Även om man inte kan lägga förelagsekonomiska synpunkier på allt tillför praktiskt taget alla människor någonting genom sin medverkan.

Atl åstadkomma arbete åt alla är ingen lätt uppgift. Det kommer att kräva ofantliga insatser på många områden. När vi sedan skall diskutera de insatser som fordras är jag inle säker på att vi kan uppnå samma enighet, för då låter många just företagsekonomiska värderingar fälla utslaget, vilket förhindrar åtgärder.

Rätten till arbete gäller självfallet även de arbetshandikappade. Denna grupp har det besväriigast,och för deras del krävs extra insatser. Uppgiftenatt titta på dessa insatser har sysselsätlningsulredningen fått. De har klargjort problemen på ett ypperiigt sätt och har lagt fram ett omfattande program för arbete åt de handikappade. Delar av del programmet har regeringen tagit vara på i sin proposition, och för den delen ger vi regeringen beröm. Men mycket viktiga delar av förslaget har utelämnats, och för detta klandrar vi regeringen och har i motionsförslag inbjudit riksdagen atl korrigera regeringen på den punkten. All handikapporganisationerna är besvikna finner jag naturiigt. De företräder ju de människor detta berör. Det är alltid den som har skon på sig som vet var den klämmer.

Lät mig, herr talman, slå fast en självklarhet. Vårt arbete med atl ge de handikappade sysselsättning, våra möjligheter att finna jobb åt dem, blir naturiigtvis framgångsrikt först då vi kan få till stånd en allmän ökning av sysselsättningen. Vi måsle med andra ord ha en näringspolitik som ger nya jobb. Men även om antalet sysselsättningstillfållen ökar betyder det inte aulomaliskl en lättnad för de handikappade - långt därifrån. Visseriigen har de senasie årens irygghetsreformer på arbetsmarknadsområdet i någon mån hejdat utslagningen av de arbetshandikappade som finns på arbetsmarknaden. Innan vi hade trygghetslagarna var utslagningen av handikappade myckel omfattande under en lågkonjunktur. Trygghetslagarna har emellertid inte i någon mån hävt ulestängningen av dem som inte fått fotfäste på arbeismarknaden eller av dem som på grand av företagsnedläggningar har blivit ulan jobb.

Vi ser nu hur arbetsgivarna, när de behöver fler medarbetare, ratar alla som inie omedelbart fyller högt ställda krav.

Nr 104 ,

Torsdagen den 15 mars 1979

Om åtgärder för arbetshandikappade, m. m.

5 Riksdagens protokoll 1978/79:104-105

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om åtgärder för arbetshandikappade, m. m.

Främjandelagen ärju ett av de medel som skall utnyttjas, och det måste ske genom riktlinjer för en effektivare tillämpning av lagen. Föreskrifterna måste i klartext tala om de skyldigheter som arbetsgivarna har, och arbetsgivarna måste helt enkelt anställa handikappade. Ofta är del nödvändigt att anpassa arbetsplatsen till den enskildes föratsättningar. Del är ett sätt att undanröja arbetshinder, och med litet god vilja kan det med lätthet ordnas.

Vi har, som redan sagts från denna talarstol, fått en kraftig ökning av antalet förtidspensionärer. Deras antal har ökat mycket kraftigt de senasie tio åren. Det hör samman med alt det har blivit läuare atl få förtidspension. Riksdagen har ändrat reglerna för beviljande av förtidspension efter krav från den fackliga rörelsen. När vi nu lalar om att vi skall försöka att hjälpa de förtidspensionerade till ett arbete innebär det inte alls att vi vill försämra möjligheterna till förtidspension, då pensionering är en riktig lösning av etl personligt problem för personer som närmar sig folkpensionsåldem.

Men det som oroar oss, som måste oroa oss och som inte kan godtas, är att så många unga personer har blivit förtidspensionerade. Det är elt bevis på ökad ulslagning, när personer i myckel unga år i stället för att få elt arbete hänvisas lill förtidspensionering. Det kan inle vara rimligt atl dessa unga människor lämnas åt sitt öde, bara därför atl vi har ordnat deras ekonomiska försörjning. Vi får inte nöja oss med att erbjuda de unga förtidspension, därför att samhället inte lyckas ordna elt jobb lill dem.

Vi har föreslagit en uppsökande verksamhet bland de unga förtidspensionärerna. Huravida de föreslagna åtgärderna skall bli framgångsrika beror på om det finns personal som kan la itu med dessa frågor. Della är alltså en kärnfråga. Om de föreslagna åtgärderna skall bli till gagn och nytta för de handikappade, så som vi avser, måste det finnas personer som exempelvis ser lill att främjandelagen följs. Där kan man naturiigtvis inte bara räkna med personal inom arbetsförmedlingen, utan man får också ge den facklige förtroendemannen ökade möjligheter atl hjälpa de arbetshandikappade. Vi beklagar att vi inte har fått förslag om det från regeringen.

Del måste finnas personal som ser lill att de handikappade får erforderiig utbildning och erforderliga tekniska hjälpmedel. Det måste finnas personal som söker upp de förtidspensionerade ungdomarna. Jag nämner detta för att belysa en del av det som måste göras. Vad som nu framhållits visar med all önskvärd tydlighet alt det rör sig om ett mycket personalkrävande arbete. Vi vet atl personalen på arbetsförmedlingarna med hänsyn lill den rådande situationen på arbetsmarknaden inte hinner ägna sig åt de arbetshandikappade. Det betyder att deras situation har yueriigare försämrats -och det i en tid då vi går ut för att ta ett verkligt krafttag för de handikappade.

När del gäller regeringens förslag i del här avseendet är vår kritik hård. Även om beslutet i den frågan skall fattas först nästa vecka har jag och Bengt Fageriund nu med kraft velat understryka detta. Vi delar nämligen sysselsällningsutredningens uppfattning att om inte arbetsmarknadsverket får erforderiigt antal medarbetare som kan ägna sig åt de handikappade, då hjälper inle en aldrig så välvillig skrivning i proposition eller betänkande.

Jag ber, herr talman, all få yrka bifall till de socialdemokraliska reservationerna.

Andre vice talmannen tillkännagav au anslag utfärdats om sammanträdels fortsättande kl. 19.30.

Arbetsmarknadsministern ROLF WIRTÉN:

Herr talman! Jag skulle vilja börja det här inlägget med att säga au det ändå, som arbetsmarknadsutskotlets ordförande sade, föreligger en glädjande enighet kring regeringens förslag till ålgärder för de handikappade. Det något höga röstläge som märktes i första varvet när propositionen bekantgjordes bör sättas i relation till detta. När man nu summerar betänkandets innehåll i utskollsskrivningar och reservationer finner man att det inte är så värst mycket som skiljer. Jag skall kommentera några av de punkter som ändå kvarstår.

Här är då fyra socialdemokratiska reservationer. Jag tillåter mig att påstå att de till en del innehåller ganska marginella synpunkter. Men låt mig ta upp en del av de resonemang som här har förts av vice ordföranden i utskottet, Bengt Fageriund, och Ingemund Bengtsson.

Jag tror all det skulle vara av intresse aU lägga Ingemund Bengtssons anförande vid sidan av del som jag höll här i kammaren för någon timme sedan. Man skulle då se att det föreligger stora överensstämmelser i värderingarna av hur vi skall närma oss de problem som gäller de handikappade i arbetslivet. Det är mycket stor överensslämmelse mellan våra uttryckssätt i de centrala frågorna.

Låt mig börja med att hålla med Bengt Fageriund om att det är självklart att den ekonomiska politik och den näringspolitik vi för lillsammans med politiken på en hel del andra områden måsle bilda en helhet. De är förutsättningarna för en aktiv arbetsmarknadspolitik, dvs. för att åstadkomma ett utbud av arbeten som också ger de arbetshandikappade chansen. Det betonade jag i mitt inledningsanförande.

Visst kan vi ha olika uppfattningar om hur den ekonomiska politiken skall föras, men det är en annan sida av den här diskussionen. I detta hänseende -atl skapa flera jobb - har vi samma målsättning.

Här har sagts att sysselsättningsulredningens betänkande mottagits positivt, och det håller jag med om.

Propositionen byggdes i stort sett upp på sysselsällningsutredningens delbetänkande. Det finns några punkter som vi inte tog med och som utskottet har skrivit in -jag tänker exempelvis på fadderverksamheten. Och del finns några punkter som föranlett reservationer. Jag skall i fortsättningen i huvudsak ägna mig åt dem.

Den första tar upp de allmänna riktlinjerna. Där konstaterar utskottet att man har svårt alt se vilken konkret vägledning del socialdemokratiska förslaget till riktlinjer ger för arbetet med atl förbättra de arbetshandikappades situation på arbetsmarknaden. Jag kan i och för sig hålla med om det. I reservationen lar man upp ting som att man skall utnyttja främjandelagen

Nr 104

Torsdagen deri 15 mars 1979

Om åtgärder för arbetshandikappade, m. m.

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om åtgärder för arbetshandikap -pade, m. m. ..

mer -jag skall strax återkomma till det. Men i övrigt handlar den rätt myckel om vad man kallar regeringens halvhjärtade förslag om personalförstärkning till arbetsmarknadsverket.

Jag vill då än en gång framhålla att ingen annan myndighet har tilldelats motsvarande förstärkningar.

Arbetsmarknadsverket har inte heller tidigare fått förstärkningar av en sådan omfattning som den nu föreslagna. När Ingemund Bengtsson säger aU socialdemokraternas kritik är hård på denna punkt, borde detta utlalande rimligen falla tillbaka på honom,själv såsom ansvarig chef för arbetsmarknadsdepartementet under ett anlal av ,1970-taleis år, år som ekonomiskt sett var betydligt starkare och borde ha möjliggjort för socialdemokraterna, om de haft viljan, alt tillföra arbetsmarknadsverket avsevärt slörre resurser än de gjorde. Vi har ökat anslagen -med näsian 100 96 i förhållande lill vad Ingemund Bengtsson orkade med. Därför, herr talman, framstår det litet märkligt att man tar till så härda ord i kritiken mot oss nu när vi har givit det största tillskott av tjänster som någonsin tilldelats della verk. Vi har gjort det i elt läge då vi allmänt sett måste vara utomordentligt återhållsamma med resurser,och alla andra centrala myndigheter har fått hållas tillbaka på ett helt annat sätt än arbetsmarknadsverket har fåll göra - och för den delen även arbeiarskyddssiyrelsen som inte är ointressant i delta sammanhang och som också fått en god resursförstärkning.

Del. kan förtjäna påpekas att när kammaren senare skall la ställning till dessa frågor finns del en reservation frän moderata samlingspartiet, som anser alt regeringen har gått för långt och att resursförstärkningen är för stor. Del visar kanske att vi har lagt oss på en rimlig nivå. Det är vad verket orkar svälja för atl växa ut på etl effektivt sätt.

Får jag så nämna något om främjandelagen. Jag har redan sagt atl den bör tillämpas och tillämpas effektivt. Det är väl sä klara verba som egentligen går all ge. Lagen, menar sysselsätlningsulredningen och de socialdemokraliska reservanterna, är fullgod. Ni har inga anmärkningar på den punkten utan anser atl lagen är bra sådan den nu är. Jag har ställt mig öppen till det utredningsarbete som pågår om trygghetslagarna och till möjligheten all också se på lagtexten och fundera över om den är så bra den kan vara från äldres och handikappades synpunkt. På så sätt visar jag en större öppenhet än de socialdemokratiska reservanterna har visat här i dagens debatt.

Den socialdemokratiska reservationen går mer ut på att regeringen nödvändigtvis måsle skriva föreskrifterna. Vi får inle lämna över till del ansvariga ämbetsverket att fundera ut hur man bäst skall tillämpa den lag som regeringen och riksdagen lillsammans har stiftat. Vilka föreskrifter är det då som socialdemokraterna menar är så fundamentala för att få detta all fungera på elt bättre sätt? Jo, säger Ingemund Bengtsson, att arbetsgivarna skall känna sitt ansvar för atl anställa handikappade. Ja, jag har sagt det många gånger, Ingemund Bengtsson. Jag sade del i dagens inledningsanförande, och jag kan säga det nu igen: Jag kan inte förslå all det är någon skillnad.

Däremot kan jag ställa mig tveksam till del socialdemokratiska förslaget

om en närmare kvantifiering av företagens och förvaltningarnas ansvar för sysselsättning av arbetshandikappade. Del är svårt all se hur delta förslag skulle kunna genomföras utan att man i praktiken kommer mycket nära en kvotlagstifining med innebörd att arbetsgivarna skall vara skyldiga att ha en viss procent handikappade anställda. Vissa erfarenheter från andra länder, där systemet har prövats, visar all det för med sig en rad nackdelar utan att för den skull de handikappades situation blir nämnvärt bättre.

Bengt Fagerlund hade något i sill inlägg om alt man, om man inte använder främjandelagen, kan tvingas till kvollagstiftning för de handikappade. Jag fattadehonomså. Jag har sagt här, Bengt Fagerlund, och jag upprepar det, ätt främjandelagen skall tillämpas. Däremot är jag mycket reserverad mot en ren kvotlagstiftning. Låt oss använda det laginslrument som vi nu har. På den punkten är vi faktiskt eniga.

Jag vill också säga något om arbetsmarknadsverkets uppgifter när det gäller att granska företagens personalpolitik, som reservanterna uttrycker det. I samarbete med arbetsgivare och fack bör verket informera sig om personalpolitiken och söka påverka den i önskvärd riktning. Om sedan företagen inte svarar mot de krav som rimligen bör ställas på dem, dä får naturiigtvis diskussionerna föras vidare på ett sådant säU som främjandelagen anger.

Tiden flyktar fort, herr lalman. Jag borde kanske också kommentera dé andra reservanternas synpunkier något. I reservationen 7 tar Sten Svensson, Sixten Pettersson och Allan Gustafsson upp frågan om arbetsmarknadsinstituten, och det är en viktig fråga. Jag har tyvärr inle nu tid att utveckla resonemanget rher än att jag instämmer i det som Ame Fransson deklarerat för, som jag uppfattade del, huvuddelen a v centergruppen. Hans värdering på den här punkten stämmer väl överens med min egen. Det gäller att utnyttja de resurser vi har på bästa sätt för de handikappades räkning.

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om åtgärder för arbetshandikappade, m. m.

INGEMUND BENGTSSON (s) kort genmäle:

Herr lalman! Arbetsmarknadsministern gör gällande atl de socialdemokraliska reservationerna enbart berör marginella ting. Hade det varit så, då hade ju arbetsmarknadsministern inle behövt använda hela den tid han hade lill förfogande för all ta itu med våra reservationer.

När det gäller främjandelagen håller vi på den uppfattningen att lagen i och för sig ger de möjligheter som behövs. Vi har inle sagt alt man skall ha en kvollagstiftning. Vi har sagt alt om man lillämpar främjandelagen på det sätt som vi vill, så att de handikappade dels inte blir utslagna, dels får jobb, behöver vi ingen kvollagstiftning. Då löser främjandelagen de problem som vi har aktualiserat.

Sedan tog arbetsmarknadsministern upp frågan om antalet medarbetare inom arbetsmarknadsverket och trodde sig ha en poäng genom att göra gällande att jag på min tid minsann inte gav arbetsmarknadsverket så mycket personal som herr Wirtén nu har gjort.

Låt mig då fästa uppmärksamheten på att under vår tid såg vi alltid till att när vi föreslog åtgärder på arbetsmarknadspolitikens område gav vi arbetsmarknadsverket personal så all verket kunde fullgöra de arbetsuppgifter som

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om åtgärder för arbetshandikappade, m. m.

det ålades.

Hade jag varit arbetsmarknadsminister nu och haft förmånen alt utarbeta propositionen om handikappade, hade jag självfallet följt den gamla fina linjen all föreslår man en åtgärd måsle man också se till atl del finns människor som kan verkställa den. Utskottets ordförande sade och herr Wirtén snuddade vid att resurserna ändå är begränsade. Det skall jag inte förneka, men de resurser man har skall man ge åt dem som bäst behöver resurserna.

Det är väl inte obekant för arbetsmarknadsministern att det har pumpats ut miljarder och åter miljarder till arbelsmarknadspolitiska och sysselsättnings-politiska åtgärder som ibland har varit myckel diskutabla. När man satsar på arbetsmarknadspolitiska ålgärder, exempelvis för handikappade, måsle man också lyssna på vad arbetsmarknadsverket säger: För att kunna genomföra åtgärderna behövs det mer personal. Vi har varit realistiska i vårt bud, när vi föreslagit en ökning av personalen.

STEN SVENSSON (m) kort genmäle:

Herr talman! Vi hörde nyss au arbetsmarknadsministern instämde i det uttalande som Arne Fransson gjort. Han sade ungefär så här: Oavsett socialisering eller inte socialisering skall man avgöra detta med hänsyn till sakfrågan. Jag noterade också atl arbetsmarknadsministern i sitt inledande anförande tillbakavisade våra synpunkter och hävdade all del inle var fråga om socialisering.

Jag lycker del är märkligt atl man kan påstå atl det inte är fråga om socialisering. Det påslåendet innebär att all verksamhel som betalas med skattemedel i realiteten redan är socialiserad. Det är en märklig argumentering. Man skulle på samma sätt kunna hävda au den del av läkemedelsindustrin som levererar sina produkter till sjukhusen redan är socialiserad och utan vidare kan inordnas under offentligt huvudmannaskap. Om folkpartiet menar allvar med dessa synpunkter bör alla leverantörer till försvaret, skolorna, sjukvården, statliga myndigheter etc. ha anledning att känna oro. De kan ju befara att bli "inordnade" under något offenlligl organ.

Än så länge har dessa argument varit socialistiska argument och inle folkpartistiska. I varje fall uttrycker de inle några liberala idéer.

Vi hörde arbetsmarknadsministern nyss säga alt han står socialdemokraterna nära i värderingarna. Man frågar sig vad detta innebär i denna sakfråga. Del förefaller som om ägarna till de arbetspsykologiska företagen nu fått en förklaring till detta ingrepp.

Jag vill då deklarera, herr talman, all jag slår betydligt närmare de värderingar som industriministern har uttryckt i den nyss avlämnade industripolitiska propositionen, där han pläderar för ett vaklslående kring marknadsekonomin.

Jag frågar: Blir del billigare och effektivare om den arbetspsykologiska verksamheten inordnas under arbetsmarknadsverket? Del är den avgörande frågan. Erfarenheten visar att kostnadsmedvetandet, ansvaret för innovationer, utveckling och planering m. m. är mera påfallande i elt privatägt förelag

med lönsamhetskrav än vad fallet är i en statlig institution.

Till bilden hör atl man inte skall inordna läkarna ! de föreslagna arbetsmarknadsinstituten. YR-utredningens skäl att kontinueriig erfarenhet från elt brett verksamhetsområde bör eftersträvas, torde gälla även för psykologijänslerna. Varför kan inte psykologinsatserna, i likhet med läkarinsatserna, fortsätta på konsullbasis? Varför denna åtskillnad?

Arbetsmarknadsministern ROLF WIRTÉN:

Herr talman! Får jag börja med det senasie inlägget som Sten Svensson hade om arbetsmarknadsinstituten. När jag sade all det fanns slora likheter mellan de anföranden om grundprinciperna som Ingemund Bengtsson och jag hade haft här, avsåg jag åtgärderna för de arbetshandikappade i stort.

I Sten Svenssons huvudanförande kunde jag notera alt han bedömde situationen pä ungefär samma sätt. Det råder stor värdegemenskap mellan partierna i den här frågan.

Den speciella punkt Sten Svensson nu tar upp förtjänar kanske ytterligare någon kommeniar. Då skulle jag vilja erinra Sten Svensson om atl detta förslag bygger på det principbeslut som riksdagen tog 1977 på förslag av irepartiregeringen, den regering där Sten Svenssons parti satt med. Det riksdagsbeslutet formulerades på följande sätt: "Starka skäl talar för atl vissa delar av den arbetspsykologiska verksamheten samordnas och förs in under etl statligt huvudmannaskap."

Det var vad riksdagen då beslutade. Jag vet att man i riksdagen hade en del debatt om delta, men det var på trepartiregeringens förslag som beslutet togs.

I sak håller jag fast vid atl det gäller alt samordna resurserna så all de handikappade kan utnyttja förmedlingarna och arbetsmarknadsinstituten på bästa sätt.

Del är också viktigt all än en gång påpeka, som del redan gjorts från denna talarstol, alt personalen pä instituten står bakom regeringens och utskotts-majoritetens förslag på den här punkten.

Till Ingemund Bengtsson vill jag säga atl jag menar alt det fanns en del marginella synpunkier i de socialdemokratiska reservationerna. Jag sade inte all alla var marginella. Tvärtom - de punkter jag bemötte menade jag hade mer substans, och det var därför jag ägnade huvuddelen av min replik ål de frågorna.

Men vad gäller resursförstärkningen lill arbetsmarknadsverket tycker jag ändå, Ingemund Bengtsson, alt det inte så lätt går att krypa ifrån det tidigare ansvaret. Främjandelagen fattade riksdagen beslut om 1974, och de problem som vi har i dag fanns förvisso redan vid 1970-lalets mitt. Och kände dåvarande arbetsmarknadsministern Ingemund Bengtsson att del behövdes en mer personalintensiv verksamhet för att följa upp främjandelagen, så borde han, när resurserna faktiskt var litet rikare i vår budget, ha givit denna förstärkning redan då. Och del är inte så, om man går tillbaka i hävderna, att Ingemund Bengtsson som departementschef alllid skrev under på AMS äskanden. Del tror jag vi kan dokumentera relativt lätt.

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om åtgärder för arbetshandikappade, m. m.

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om åtgärder för arbetshandikappade, m. m.

Alt man däremot skall lägga resurserna där de bäst behövs är vi eniga om, och det var ju precis vad jag sade alt vi har gjort i regeringen. Del är inga verk som har fått sä stor personalförslärkning som just de här berörda -arbetsmarknadsverket och arbeiarskyddssiyrelsen. På den punkten har jag samma uppfattning som Ingemund Bengtsson.

När del gäller reservationen om allmänna riktlinjer skulle jag avslutningsvis, herr talman, ändå vilja säga all det kanske är litet svårt atl följa tankegången i den. Där sägs: "Målet för en politik av det slaget kan endast nås om man gör effektiva angrepp på de processer som finns inbyggda i en okontrollerad ekonomisk och teknisk ulveckling, där enbart marknadskrafterna tilläts styra."

Jag tycker, mina socialdemokraliska vänner här i kammaren, alt del är pä tiden atl ni slutar med försöken att skildra oss folkpartister som företrädare för en ohämmad marknadsekonomi. Vi känner del sociala ansvaret och vill ha en väl fungerande social marknadsekonomi. Del är den politiken vi vill företräda, och det här är onekligen all försöka ge en falsk varubeleckning ål den politik som vi arbetar för.

STEN SVENSSON (m) kort genmäle:

Herr lalman! Jag vill erinra arbetsmarknadsministern om all när vi tog ställning till del här förslaget, som först framfördes i sysselsätlningsulredningen, avlämnade vi en reservation i utredningen på denna punkt. Dessutom har vi här i kammaren röstat för de reservationer som vi fogat till arbetsmarknadsutskottets betänkanden, då detta ärende tidigare behandlals.

Sedan påstod arbetsmarknadsministern atl personalen står bakom detta. Det är en sanning med modifikation. Den direkt berörda personalen har protesterat, liksom arbetsgivarna, mol del här förslaget. Däremot ärdei riktigt om man talar om Psykologförbundel på riksplanet.

Jag har en handling i min hand som är avlämnad av 18 psykologer i Malmöhus län, anställda vid Arbetspsykologiska utvecklingsgruppen. Dessa 18 personer säger all de ställer sig avvisande till förslaget om etl förstatligande av de arbetspsykologiska instituten och tillägger: 'INGEN av de tjugofem psykologer som kan komma alt beröras av ett eventuellt förstatligande har hörts om sin uppfattning - för eller emot etl förstatligande - av Psykologförbundel, NYR eller annan instans!"

Vidare har jag här en kopia av ett brev avsänt till statsministern - eu offentligt brev somjag alltså fått en kopia på. Del är avsänt av en arbetsgrupp som talar för samtliga arbetspsykologiska institut, och jag skall be all få citera:

"Undertecknad samarbelsgrupp för landets samtliga fristående arbetspsykologiska institut med sammanlagt 250 anställda och etl 40-tal kontor över hela landet, protesterar härmed mot förslaget."

Herr lalman! Jag vill avslutningsvis återkomma till monopolulredningen eftersom jag tycker att folkpartiregeringen där har gett goda direktiv för att avveckla offentliga monopol. Budgetminister Mundebo säger: "Det finns

också risk för att ett förelag i en monopolsituation missgynnar vissa
avnämare genom leveransvägran eller genom att tillämpa avsevärt sämre
försäljningsvillkor än normalt. Monopol och karteller är därför i princip
främmande för en social marknadsekonomi." Han säger vidare: "I vissa fall
har siaismakierna av olika skäl ingripit med konkurrenshämmande regle
ringar-- avi. ex. sociala skäl." Budgetminisler Mundebo avslutar därefter:

"Sådana konkurrenshämmande åtgärder bör dock i möjligaste mån begränsas."

Jag instämmer helt i den värderingen, och jag anser att den strider helt mot det förslag som nu har lagts fram.

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om åtgärder för arbetshandikappade, m. m.

INGEMUND BENGTSSON (s) kort genmäle:

Herr lalman! Jag ber att ännu en gång få återkomma lill frågan om medarbetare inom arbetsmarknadsverket föratt klara dessa åtgärder. Jag kan berätta för herr Wirtén alt del är alldeles klart att etl ämbetsverk inte alllid får precis vad del begär utan får finna sig i en prövning. Men under den lid jag hade ansvaret och vi föreslog åtgärder föratt komma till rätta med exempelvis ungdomsarbetslösheten, fick verket del antal medarbetare som ansågs erforderligt för att man på etl rimligt säu skulle klara uppgifterna. Så gjorde vi.

Jag tillsatte sysselsätlningsulredningen 1974. Den skulle alltså undersöka vilka åtgärder som måste vidtas för att hjälpa de handikappade och vilka personalresurser som fordrades för att klara della. Jag sade i milt anförande att om man skall kunna åstadkomma det vi föreslår - främjandelagen, bevakande av förtidspensionerade och allt del jag räknade upp - räcker inte den personalförstärkning som herr Wirtén har föreslagit, i synnerhet som han själv säger att de 350 tjänsterna skall ägnas den reguljära arbetsförmedlings-verksamheten. De hinner då inte ens ge sig på den här viktiga uppgiften.

Jag vill alltså vidhålla mitt påstående all det bara blir en pappersprodukt om man inle ger verket möjligheter atl få medarbetare som kan verkställa det vi beslutar i dag.

Arbetsmarknadsministern ROLF WIRTÉN:

Herr talman! Jag skall bara summera Ingemund Bengtssons replik med att säga atl arbetsmarknadsverket begär för nästa är sammanlaget, om jag minns rätt, över 1 000 tjänster både för del vi nu diskuterar och för den reguljära verksamheten. Socialdemokraterna går över vårt bud med 300 tjänster och kommer alltså upp till 650. Det betyder alltså, Ingemund Bengtsson, atl inte heller socialdemokraterna denna gäng har kunnat ge den resursförstärkning som verket självt har önskat, och det kan jag väl förstå. Del är en kraftig uppräkning som sker frän i snitt 200 under 1970-talel lill 350 nu, och det tror jag vi skall känna oss till freds med.

KARL HALLGREN (vpk):

Herr lalman! Deua betänkande handlar om dels propositionen 1978/79:73 om ålgärder för arbetshandikappade, dels propositionen 1978/79:100 bilaga

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om åtgärder för arbetshandikappade, m. m.

15 såviii avser anslag lill Särskilda ålgärder för arbetsanpassning, m.m. jämte moiioner.

När man läser denna ingress, eller rabrik, sä får man uppfattningen alt betänkandet uteslutande tar upp frågor som är aktuella för de s. k. arbetshandikappade och all de moiioner som aviseras också handlar om dessa problem. Men vid en genomläsning finner man atl betänkandet även tar upp molionskrav som inte alls har med dessa frågor att göra.

Detta gäller i hög grad vänsterpartiet kommunisternas parlimotion 1053 om vissa ändringar i lagen om anställningsskydd, som jag kommer att uppehålla mig vid - en del frågor i övriga vpk-motioner har Lars-Ove Hagberg berört, och Tommy Franzén kommerall ta upp andra. Såvitt jag kan finna är det bara ett yrkande i motion 1053 som har beröring med dagens ärende. De övriga sex yrkandena hör över huvud taget inte lill dagens debatt.

Jag skall börja med motionskravet om ändring av 1 § i lagen om anställningsskydd. Delta kommer atl ställas under särskild proposition, och moiionsyrkandel i den delen kommer då all ställas mol propositionens förslag lill lagändring.

Vårt parti har alltsedan lagens tillkomst yrkat att punkten 4 i 1 § skall utgå. Punkten innehåller en bestämmelse som undantar arbetare som av arbetsmarknadsmyndighet meddelats arbetslöshelshjälp i form av beredskapsarbete, arkivarbele eller musikerhjälp eller som anvisats arbete i verkstad inom arbetsvärden. Regeringen föreslår en viss förändring av den här paragrafen, men del innebär inte på något sätt etl godkännande av vpk:s motionskrav. Flertalet av de omkring 110 000 som i dag står utanför lagens bestämmelser om anställningstrygghet kommer också i fortsättningen atl finnas där, även om riksdagen antar regeringsförslagel, vilket vi betraktar som en marginell ändring.

Denna fråga behandlades ganska nyligen vid en frågestund här i riksdagen, dä en centerpartistisk ledamot påtalade olägenheten med alt beredskapsarbetare inte hade någon anställningstrygghet utan kunde avskedas med hänvisning till att arbetaren varit sjukskriven mer än åUa dagar. Arbetsmarknadsministern, som nu har avlägsnat sig från debatten, sade vid det tillfället att detta var etl otillfredsställande förhållande, som naluriiglvis borde rättas till. Ett bifall till vpk:s krav i det här hänseendet skulle lösa det problemet. Då skulle inte bara beredskapsarbeiarna utan också de som är hänvisade till arbetsvärden få anställningstrygghet och på så sätt inte kunna skickas från sina arbeten.

Jag skall nu övergå till de övriga motionskraven som enligt min mening
inte hör till dagens ärende. Eftersom utskottet har kopplat samman dessa
frågor i del här betänkandet, måste de ändå beröras och bli föremål fördebalt,
även om det blir en debatt som kommer att ligga litet vid sidan om de frågor
som anges i rabriceringen för dagens debatt. "

Reglerna om anställningsförhållanden som stadgas i 5 § ger enligt vår mening ett alltför stort svängrum för ingående av avtal, som i många fall innebär försämringar förde anställda jämfört med lagens bestämmelser. Den fasta anställningsformen, som är en av grundstenarna i lagstiftningen, kan

förhandlas bort - och sä sker också ofta. Avtal har träffats om s. k. visstidsansiällning som står i direkt strid mot lagens anda. Del finns i dag arbetargrupper som har arbetat pä samma arbetsplats i upp lill 10-15 år men som på grund av ingångna avtal ändå inte har en fast anställning. Som exempel kan nämnas de s. k. tillfälligt anställda hamnarbetarna, som finns i de flesta svenska hamnar. Dessa arbetare har fortfarande en stor otrygghet, trots lagen om anställningsskydd. De har i princip anställning så länge den aktuella arbetsuppgiften varar. Det kan innebära en eller två dagar, men det kan också gälla exempelvis tre limmar. Della är helt rikligt enligl avtal som ingåtts på basis av lagen om anställningsskydd. Det spelar således ingen roll, om dessa arbetare har arbetat på sin arbetsplats i 20 år - de har fortfarande ingen fast anställning.

Enligl vår mening strider dessa avtal inle bara mot god sed på den svenska arbetsmarknaden. Avtalen strider också mot främjandelagen, som föreskriver alt 5 § i lagen om anställningsskydd inte får utnyttjas pä ett sådant sätt alt det strider mot god sed pä arbeismarknaden. Del strider också mot lagens anda om fasta former för anställning, om man innehaft anställningen sex månader eller sammanlagt tolv månader under de senaste tvä åren.

Vpk har alltså på nytt rest kravet att 5 § ändras så, att avtal om visstidsansiällning endast är giltigt efler det all arbetsmarknadsstyrelsen har gett sill godkännande. Dä skulle mänga av de rent diskriminerande avtalen som nu är giltiga slopas. Med andra ord skulle det pä den punkten bli en bättre anpassning till lagens anda. Arbetsmarknadsstyrelsen skulle i fortsättningen kunna hindra tillkomsten av dylika avtal.

3 § i lagen om anställningsskydd bör med anledning av vårt krav på ändring av 5 § och med hänvisning lill andra motionskrav som inte behandlas nu, exempelvis frågan om uppsägningstiden, ändras i enlighet med del förslag som återfinns i motionen.

Underrättelseskyldigheten vid uppsägning och avsked regleras i 10 § resp. 20 §. Vpk hävdar att det är av stor betydelse att även den fackliga organisationen underrättas. Det förhållandet att underrättelsen "skall lämnas till arbetstagaren personligen", som del uttryckligen står i lagen, är enligl vårt sätt att se otillfredsställande.

Även den fackliga organisationen barett stort intresse av atl bli underrättad om eventuella uppsägningaroch planerade avskedanden. Det är inte så sällan som anställda kallas upp och meddelas atl de av en eller annan anledning kommer att sägas upp eller avskedas. Arbetsköparen kan vid sädana lillfällen övertala de berörda all ulan invändningar acceptera åtgärden. Däremot är del inte alls säkert alt fackföreningen skulle ha godkänt de planerade åtgärderna. Många uppsägningar och avskedanden sker med all säkerhet på delta sätt, dvs. utan atl de fackliga organisaiionerna får vetskap om saken. Därför har vpk på nytt rest kravet på atl 10 § och 20 § ändras så, au facket alltid blir underrättat om tilltänkta uppsägningar och avskedanden så alt fackets företrädare snabbt kan gripa in och bilräda medlemmarna.

Vänsterpartiet kommunisterna anser också att 13 § helt bör utgå ur lagen om anställningsskydd. Vi kan inte se någon bärande motivering lill att

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om åtgärder för arbetshandikappade, m. m.

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om åtgärder för arbetshandikappade, m. m.

arbetsköparna skall kunna räkna sig till godo eventuella inkomster som en uppsagd under uppsägningstiden kan få pä annat håll,om arbetsköparen inte kan eller vill bereda arbete under uppsägningstiden. Vårt yrkande på den punkten är således att 13 § helt skall utgå.

Bestämmelserna om skadestånd för brott mot lagen, som finns intagna i 38 §, föreskriver bl. a. fullständig skadeslåndsbefrielse i vissa fall. Vpk anser att denna bestämmelse bör utmönstras. Enligt vår mening skall ingen arbetsköpare kunna åsidosätta lagen exempelvis genom atl orättmätigt säga upp en anställning och ändå kunna undslippa skadestånd. Det finns fall där arbetsdomstolen har förfarit på det sättet och helt frikänt arbetsköparen, trots atl man gett arbetarparten rätt i au saklig grund för uppsägning inle förelåg. Vi anser det vara helt felaktigt. Bestämmelserna bör således utmönstras.

Vårl parti har också tidigare krävt all ett minimerat skadeståndsbelopp för brott mot lagen skall införas och fastställas till 10000 kr. Det är endast i undanlagsfall som arbetsdomstolen har utdömt kännbara skadestånd. I de allra fiesta fall rör det sig om skadestånd av den storleken att man måste betrakta dem som mer eller mindre symboliska, och del är på intet sätt avskräckande för att åsidosätta lagens bestämmelser.

Herr talman! Del jag nu har anfört har inte, som jag tidigare sade, all göra med den egentliga debatten om de handikappade och deras situation på arbeismarknaden annat än i 1 § och ändringen av den. Jag vill bara yrka bifall till vår motion 1053 och samtidigt understryka vad Lars-Ove Hagberg tidigare har anfört när del gäller de handikappades situation.

KURT HUGOSSON (s):

Herr talman! I den proposition som riksdagen nu behandlar i anslutning till arbetsmarknadsutskottets betänkande nr 20 finns också förslag till organisatoriska förändringar och ändrade huvudmannaskap. Utöver de regionala arbetsmarknadsinstitut som tillskapas föreslås i propositionen ett nytt centralt institut för metodutveckling och forskning. Del institutet föreslås få en organisation omfattande 41 tjänster. Verksamheten skall huvudsakligen bestå av forsknings- och metodutvecklingsarbete, och den skall lill väsentlig del vara inriktad på praktisk ulveckling inom arbetsmarknadsverkets område.

Det understryks i propositionen att institutet skall, få en självständig ställning, och ett uttryck för dess självständighet gentemot arbetsmarknadsstyrelsen är att en särskild delegalionsstyrelse skall inrättas för institutet.

Jag vill först säga, herr lalman, att det är värdefullt att vi får ett centralt institut, som får lill uppgift att syssla med forskning och metodutveckling inom handikappområdet. I propositionen har man undvikit att ta ställning i lokaliseringsfrågan, men av skrivningarna i propositionen kan man indirekt ulläsa atl regeringen avsett all della institut skall lokaliseras till Stockholm. Enligt vad jag har erfarit värdet iden preliminära versionen av propositionen klart utsagt att institutet skulle lokaliseras till Stockholm. Men i samband med de MBL-förhandlingar som ägde rum sade berörda personalorganisationer nej lill delta, och därför skrev man inte in del klart och entydigt i den

slutgiltiga versionen.

Vi har kunnat konstatera aU sedan riksdagen fattade siu beslut 1973 om aU lokaliseringen av nytillkommande statlig verksamhet skulle prövas från fall till fall har denna prövning utfallit med elt myckel magert resultat för landels övriga delar. I helt dominerande utsträckning har nytillkommande statlig verksamhet, trots riksdagens enhälliga utlalande 1973, lokaliserats lill Stockholm. Under sexårsperioden sedan 1973 har 5 500 nya statliga tjänster tillkommit i Stockholm medan under motsvarande tid 60 statliga tjänster lokaliserats lill västra Sverige.

Vi har i en motion från socialdemokratiskt håll visat, aU det finns allernaliv lill en Stockholmslokalisering. Självfallet kan man i samband med inrättandet av varje ny statlig institution och verksamhet anföra en rad skäl som talar för en lokalisering till Stockholm eller Stockholmsområdet, men just när del gäller det centrala forsknings- och metoduivecklingscenlrel talar starka skäl för en lokalisering till Göteborgsområdet.

Jag skall inle, herr talman, utnyttja liden till alt rekapitulera allt som återfinns i motionen 2042. Jag vill hänvisa kammarens ledamöter lill ett studium av denna motion, där vi har pekat på alla de olika institutioner och myndigheter i praktisk verksamhet som talar för en lokalisering till Göteborgsområdet.

Del är, herr talman, med stor tillfredsställelse jag noterar atl arbetsmarknadsutskottet har tagit intryck av de skäl som vi har anfört i vår motion. Arbelsmarknadsutskottet har i sitt belänkande sagt alt frågan om lokalisering skall bli föremål för utredning. Utskottet uttalar, och hänvisar därvid till vår motion, att goda möjligheter lill samordning med olika verksamheter finns i Göteborgsområdet, och man pekar speciellt på lärarhögskolan i Mölndal, som är landels enda utbildningsanslalt för personal vid arbetsvärdsinstituten.

Arbelsmarknadsulskoliel är inle berett atl direkt besluta att della institut skall lokaliseras till Göteborgsområdet. Under hänvisning lill de argument som vi har framfört i vår motion och till riksdagens enhälliga beslut 1973 om omlokalisering av statlig verksamhet kräver arbetsmarknadsutskottet i stället enhälligt, alt frågan om det nya institutets lokalisering skall utredas närmare och alt resultatet av denna utredning skall föreläggas riksdagen för ställningstagande i lokaliseringsfrågan.

Även om vår nuvarande regering i stor utsträckning är Slockholmsdomi-nerad, utgår jag från att regeringen förutsättningslöst låter utreda den här lokaliseringsfrågan i enlighet med arbetsmarknadsutskottets förslag, som jag förväntar mig aU en enhällig riksdag bifaller. Blir det en sådan förutsättningslös utredning, kommer den med till visshet gränsande sannolikhet att verifiera all Göteborgsområdet är lämpligt för en lokalisering.

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om åtgärder för arbetshandikappade, m. m.

OLLE ERIKSSON (c):

Herr lalman! Till della belänkande har kuliurutskollet avgivit elt yttrande i anledning av propositionen 73 om ålgärder för arbetshandikappade och fyra moiioner som är väckta i anledning av den propositionen.

Om den föreslagna reformen genomförs - det nuvarande arkivarbetel

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om åtgärder för arbetshandikappade, m. m.

skulle upphöra och ersättas av en ny stödform, kallad anställning med lönebidrag - skulle alla våra länsmuseer hamna i en svår situation. Det beror inte på konstruktionen som sådan ulan på att statsbidragen kommer alt minska. Där det lidigare har varit full kostnadstäckning skulle del för gruppen allmännyttiga organisaiioner nu ges statsbidrag med 90 96.

Som man påpekat i de motioner som kulturutskottet har yttrat sig över är länsmuseerna sammantaget en av landets största arkivarbetsplatser. Länsmuseerna har allt sedan slutet av 1940-talel varit beroende av de arbetsinsatser som görs som arkivarbete. Arkivarbelarna utgör över 40 96 av det totala antalet anställda vid länsmuseerna, och deras arbetsinsatser är en grundförutsättning för museernas verksamhel.

Jag skall inte ta kammarens lid i anspråk med atl räkna upp den långa rad av skiftande arbetsuppgifter som här kommer i fråga -jag förutsätter all ni alla väl känner lill verksamheten på era resp. hemläns museer.

Herr talman! Jag vet all arbetsmarknadsutskottet i likhet med andra utskott har en pressad arbetssituation just nu, men jag hade önskat att utskottsmajoriteten mer hade trängt in i hurdenna reform kommerall beröra våra kulturinstitutioner och då framför allt länsmuseerna. Om den hade gjort del, tror jag att betänkandet hade fått en annan utformning och mer legal i linje med kulturulskotlels yttrande. Då skulle vi samtidigt ha fåu en garanti för atl verksamheten på våra länsmuseer hade kunnat säkerställas.

Nu har utskottet dock inte helt bortsett från att problem kan uppslå. På s. 38 säger utskottet sålunda: "De ekonomiska problem som slutligt kan drabba vissa organisationer får tas upp i samband med prövningen av annat stöd frän del allmänna." Om man här syftar på all kommuner och landsting skulle ge ytteriigare bidrag, känner vi alla till svårigheterna därvidlag. Skall sedan länsmuseerna vara med och konkurrera om de begränsade medel som finns anvisade för den snabbt växande kultursektorn ökar svårigheterna att klara de allt större arbetsuppgifterna.

Får jag fråga utskottets talesman om t. ex. länsmuseerna kan komma i fråga för full kostnadstäckning efter övergångstiden. Jag syftar på vad utskottet säger i de sista meningarna pä s. 37. Efter övergångstiden på tre är kan bidrag utgå med 100 96 i vissa fall: "Det är nämligen avsett all AMS skall få i uppdrag alt i samråd med statens avialsverk och de fackliga organisationerna närmare klariägga för vilka anställda med lönebidrag hos myndigheter och institutioner etc. som full kostnadstäckning i framliden bör utgå."

Frågan är: Vad innebär detta, och vilka kan i så fall komma i fråga?

Herr talman! Jag vill med det anförda yrka bifall till reservationen 8.

BÖRJE NILSSON (s):

Herr talman! Sysselsällningsutredningens betänkande Arbete ål handikappade, som ligger till grand för regeringsförslagel, framhåller två konsekvenser som medfört atl allt fler personer blir i behov av arbetsvårdande åtgärder Den ena är atl många människor slås ul från förvärvsarbete i samband med sirakturförändringar och rationaliseringar eller på grund av atl arbetsmiljön direkt ger upphov till skador, sjukcomar eller förslitning och därmed en

nedsatt arbetsförmåga. Den andra konsekvensen är de ökade svårigheterna atl skaffa arbete ät arbetssökande med handikapp.

De handikappades riksförbund, men också handikapprörelsen i sin helhet, har tidigt uppmärksammat problemen för personer med olika slag av handikapp att komma in i arbetslivet. Trots god grundutbildning och yrkesutbildning har unga människor även under högkonjunkturer slora svårigheter alt erhålla anställningar. Del är särskilt anmärkningsvärt med lanke på alt en rad ålgärder stått lill förfogande för atl underiälta en anställning.

Arbetsmarknadsverket ger bidrag, bl. a. lill tekniska hjälpmedel, ändringar av arbetsplatser och arbetsbiträde. AMS läcker även en del av lönen i form av s. k. halvskyddad anställning. Dessa instrument har emellertid inle använts på etl effektivt sätt. Bidragen har varit för begränsade och har även urholkats genom penningvärdeförsämring. Det tar alltför läng lid innan åtgärderna sätts in. Bristande personalresurser och tungrodd administration medför atl många handikappade inle får lika chanser atl konkurrera med andra arbetssökande om arbetstillfällena.

De åtgärder som man har använt sig av har alltså inte varit tillräckliga.

Sysselsättningsutredningen har också klart dokumenterat atl personer med handikapp är diskriminerade pä arbetsmarknaden. Antalet arbetsplacerade på den öppna arbeismarknaden har minskat, medan antalet arbetssökande ökat. Antalet arbetshandikappade som söker arbete genom arbetsförmedlingen är ca 70 000 per år. Endast 10 96 av dessa får ett jobb. Det är en skrämmande låg siffra. Vi vet också atl ungdomar pensioneras i större utsträckning i dag än på 1960-talet. Del är ett förhållande som inga andra medborgargrupper skulle acceptera. Del gör inte heller de handikappade.

Situationen i dag är den all många slås ut, t. o. m. från den skyddade sektorn, därför att de anses ha för låg arbetskapacitet. Bedömningen av arbetskapaciteten görs helt utifrån de brister som finns i personens funktionsförmåga. I stället borde man utgå frän individens positiva möjligheter, intresseinriktning, egen bedömning och motivation för arbete. Del finns många skäl atl ifrågasätta dagens sätt alt bedöma arbetskapacitet.

Rätlen lill arbete måste gälla alla som vill arbeta. Företagsekonomiska överväganden får inte lägga hinder i vägen. Från samhällsekonomisk synpunkt måste det alltid vara lönsamt atl människor arbetar i stället för atl uppbära pension.

Utredningen konstaterar atl ett ökat antal människor i unga år pensioneras. Pensionen är för många en form av långsiktig arbetslöshetsersättning i stället för erbjudande av arbete. Den som erhåller pension har svårt alt komma ut på arbetsmarknaden. Frän arbetsvärdens synpunkt tolkas pensionsbeslutet sä, alt sökanden därmed icke är aktuell för arbetsvärd. Detta drabbar mänga rörelsehindrade ungdomar som fåll en kvalificerad utbildning och klaral sig bra i utbildningssituationen. De ges inte chansen att pröva sina föratsättningar i arbetslivet.

Pensionen måsle även i fortsättningen utgöra en trygghetsfaktor för dem som inte kan erhålla arbete på grund av ett svårt handikapp. Det är emellertid

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om åtgärder för arbetshandikappade, m. m.

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om åtgärder för arbetshandikappade, m. m.

nödvändigt att pensionssystemet utformas så flexibelt att det inte försvårar en arbetsplacering.

Sysselsätlningsulredningen har på ett förtjänstfullt sätt belyst situationen för människor med handikapp och visat pä de samhällsekonomiska konsekvenserna av all unga arbetssökande i ökad utsträckning pensioneras i stället för atl beredas arbete. Utredningen föreslog också en mängd åtgärder för att på kortare och längre sikt förändra den reguljära arbetsmarknaden och öka handikappades möjligheter till inträde i arbetslivet. Handikapprörelsen tillstyrkte i allt väsentligt utredningens förslag. Man tyckte det var bra. Man fick igenom sina krav på förstärkning av arbetsförmedlingen, samordning av de olika rehabiliteringsresurserna, individuellt stöd för arbetsplacering samt tillämpning av främjandelagen. Det skulle ske ett nylänkande pä områdei. Förslaget väckte också stora förhoppningar bland människorna, inte minst bland de unga. Äntligen skulle rätten till arbete också gälla arbetssökande med handikapp. Etl kroppsligt handikapp skulle inte längre klassas som etl arbelshandikapp.

Särskilt anmärkningsvärt bland de förslag som vi nu behandlar är regeringens begränsade förslag till personalförstärkning lill arbetsmarknadsverket. Enligt arbetsmarknadsministern skall 350 nya tjänstemän jobba med 6 OOOanpassningsgrapperoch 35 000arbetssökande,bevaka främjandelagens tillämpning och hålla kontakt med de nya arbetsmarknadsinstituten.

Regeringen är inte heller beredd all skärpa tillämpningen av främjandelagen i enlighet med utredningens förslag. Del skall ankomma på AMS, liksom nu, att utge anvisningar. Man hänvisar också lill de anvisningar som AMS utfärdat - och dessa ger inle råg i ryggen åt länsarbetsnämnderna.

När det gäller bidraget för inköp av bil så höjer arbetsmarknadsministern inkomstgränsen något, men propositionen innehåller inte den genomgripande översyn av bestämmelserna som många väntal på. Möjligheten att få tillgång till en egen bil är en viktig föratsäuning för många svårt handikappade när det gäller att komma ut i samhällslivet. Vi lever i ett land med hög biltäthet, men den grapp som i första hand skulle behöva detta kommunikationsmedel för att kunna fungera pä samma villkor som andra har inte möjlighelerna all skaffa ett sådant fordon på grand av för snäva bestämmelser. Det är anmärkningsvärt all regeringen så totalt nonchalerat riksdagens uttalanden såväl 1977 som 1978 om all förslag omgående bör läggas fram om vidgade möjligheler för handikappade atl få tillgång till egen bil. Dessa uttalanden har antagits tidigare av en enhällig riksdag. Nu finner jag all de borgeriiga ledamöterna har slagit av på della krav. Jag vill slå fast atl det gäller en viktig fråga och att översynen måste bedrivas med största skyndsamhet. Jag vill också understryka följande mening i den socialdemokratiska reservationen nr 5; "Det bör dessutom fastslås atl förslag till lösning av denna för de handikappade angelägna fråga skall läggas fram för riksdagen senast i 1980 års budgetproposition." Detta uttalande är viktigt, och jag hoppas atl reservationen får majoritet i riksdagen.

Beträffande förslaget om lönebidraget så innebär det att arkivarbeten och halvskyddade arbeten i fortsättningen förvandlas till tjänster med lön och

anställningsvillkor enligt avtal på den arbetsplats där man är anställd. Den reformen är värdefull - låt mig säga det.

Arbetsmöjligheter för personer med handikapp är en av de mest angelägna frågorna i samhället i dag. Många människor berörs av våra förslag. Särskilt unga handikappade ställer stora förväntningar på de beslut som skall tas om en stund. Det är därför beklagligt att arbetsmarknadsministern inte har följt sysselsättningsutredningens förslag i dess helhet utan har slagit av på ambitionsnivån. Rätten till arbete skall gälla alla som vill arbeta. Samhället måste också ta ansvaret för atl man uppnår det målet fullt ut.

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om åtgärder för arbetshandikappade, m. m.

Arbetsmarknadsministern ROLF WIRTÉN:

Herr talman! För det första får jag notera att inte heller socialdemokratiska motionärer och reservanter har följt upp sysselsättningsutredningen i dess helhet.

För del andra vill jag säga all när det gäller stödet till bil för handikappade så finns utredningsdirektiven färdiga, och arbetet kommer att bedrivas med största skyndsamhet.

För det tredje skulle jag, herr talman, vilja fråga: När har jag sagt att 350 tjänstemän på AMS skall sköta 6 000 anpassningsgrapper?

BÖRJE NILSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Rolf Wirtén vet att riksdagen två år i följd begärt förslag till bidrag för inköp av bil. Jag tycker det är anmärkningsvärt att det förslaget inte är med i den här propositionen.

Kommunikationsmöjligheterna är väldigt viktiga för de handikappade. De är beroende av dem för att komma ut i samhällslivet och lill ett jobb. Jag tycker att det skulle ha varit helt i sin ordning att ett sådant förslag hade ingått i denna proposition.

350 tjänstemän är det antal som föreslås i propositionen. Vi menar att det inte är tillräckligt. En förutsättning för att en reform som denna skall lyckas är att AMS får tillräckliga resurser, och det menar vi att de definitivt inte får. Det är risk för att denna reform blir en skenreform därför att man inte avsätter de resurser som behövs för att genomföra den.

Arbetsmarknadsministern ROLF WIRTÉN:

Herr talman! Utredningsuppdraget från riksdagen om bil för handikappade är en sak som sköts på socialdepartementet, och - som jag sade i min replik -utredningsdirektiven är fårdiga.

Sysselsätlningsulredningen tog över huvud taget inle upp den här frågan, men jag har gjort det i propositionen och justerat inkomstgränsema för aU förbättra villkoren något.

Börje Nilsson svarade inte på min fråga. Jag skulle gärna vilja veta när jag påstått att 350 tjänstemän skall sköta 6 000 anpassningsgrapper. Något sådant uttalande har jag aldrig fällt. Det borde vara känt att verket har ca 7 000 tjänstemän och alt det är verket som fördelar sin personalresurs. Påståendet att jag skulle ha gjort detta uttalande är helt felaktigt.

6 Riksdagens protokoti 1978/79:104-105

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om åtgärder för arbetshandikappade, m. m.

BÖRJE NILSSON (s) kort genmäle:

Herr lalman! Beträffande bilbidraget är del rikligt alt uppdraget ligger hos socialdepartementet, men man kunde ju länka sig en samordning mellan departementen just i den här frågan. Jag tycker det är litet märkligt att det här förslaget inte finns med. Det är i sin ordning att man justerat upp bilbidragen, men det är inle tillräckligt. Det är, som jag sade tidigare, väldigt viktigt att man löser kommunikationsfrågorna. Del har man definitivt inte gjort i propositionen, och jag lycker del är anmärkningsvärt atl man nonchalerar riksdagens beslut två gånger. En enig handikapprörelse har ställt sig bakom de här kraven, både 1977 och 1978. Vi förväntade oss faktiskt all man skulle se över bilbidraget just i det här sammanhanget, för det är här det problemet skall lösas. Jag tycker fortfarande det är märkligt atl det förslaget inte finns med.

Det är klart att det fanns ett stort antal tjänstemän tidigare på AMS, men nu startar man en ny reform. Man vet alt det finns stora brister när del gäller arbetsmöjligheter för handikappade och därför tar man denna reform. Man skall inom AMS följa upp främjandelagen, man skall följa upp 6 000 anpassningsgrupper. Vi vet atl främjandelagen inte tillämpas. Jag menar att om man skall lyckas med en reform som denna, krävs del fler tjänster än dessa 350 - och del hade även sysselsätlningsulredningen begärt.

Arbetsmarknadsrhinistern ROLF WIRTÉN:

Herr talmän! Jag noterar att Börje Nilsson tar tillbaka det uttalande han gjorde i sitt huvudanförande och del är ju rimligt.

Den här resursförstärkningen är, som jag tidigare sagt, den största som gjorts till verket, och den har kommit till stånd för atl ge en individuell handledning till de grapper som i första hand behöver del, nämligen de handikappade och ungdomarna. Bilförmånen har jag alltså tagit upp trots att sysselsättningsutredningen icke haft den med i sina förslag. Vad gäller samordningen av direktiven för utredningsarbetet, som Börje Nilsson efteriyser, är det klart att vi ser på dem gemensamt. Men det är socialdepartementet som har ansvaret. Arbetet kommer, somjag sade förat, atl sättas i gång omedelbart.

Andre vice talmannen anmälde att Börje Nilsson anhållit atl till protokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytteriigare replik.

TOMMY FRANZÉN (vpk):

Herr lalman! Vänsterpartiet kommunisterna har under en rad av år väckt motioner i riksdagen om de handikappades villkor. Våra krav har varit att staten måste vidta åtgärder för att garantera de arbetshandikappade meningsfullt arbete och därmed bryta den diskriminering som i dag finns på arbeismarknaden genom att de som inle kan få jobb på öppna marknaden placeras på en B- eller C-arbetsmarknad eller mot sin vilja tvingas acceptera en förtidspensionering. Riksdagen har hittills avslagit vänsterpartiet kommunisternas förslag, och problemen är fortfarande lika olösta som de tidigare

vartt.

Allas rätt till elt jobb är för folkoartiets del beroende av om effektivitet kan uppnås och av att arbetet - i alla sammanhang - måste drivas enligt affärsmässiga principer. När arbetsmarknadsministern vädjar att "alla goda krafter måsle samarbeta" och nämner arbetsköparna som en av dessa goda krafter bevisar det att någon analys av orsakerna till det s. k. arbetshandi-kappel inte har gjorts. För folkpartiet är "goda krafter" delsamma som de onda krafter som orsakar utslagningen m. m. Jag har svårt, hert arbetsmarknadsminister, att finna logiken.

När det gäller ungdomar med arbelshandikapp heter det i propositionen -jag citerar ur utskottsbetänkandet: "Alla unga förtidspensionärer torde inte efterfråga arbete, men sannolikt skulle en del av dem kunna få arbete om tillräckliga anpassnings- och rehabiliteringsåtgärder sätts in."

Jag måste fråga: Vad grundar ni dessa slutsatser på? Varför "efterfrågar" inte alla etl arbete?

En sådan analys tycks arbetsmarknadsministern inte vilja ge sig in på. Svaret skulle kanske inte passa regeringens politiska vilja och målsättning. Därför slår ni bara helt frankt fast att "alla torde inte efterfråga arbete".

Ca 2 000 ungdomar under 24 år förtidspensioneras varje år, därför au det är människan som skall anpassas till jobben och inte tvärtom, vilket vore det rimliga. Förtidspensioneringen har blivit en permanent företeelse för handikappade och då främst för de unga. Svårigheten för ungdomen att komma in på arbetsmarknaden skapar dessutom nya utslagningar, som i sin tur kräver speciella åtgärder för att hjälpa dem som drabbas lill rehabilitering.

Det är inte bara ungdomar med handikapp - i vanlig mening som erfordrar ett åtgärdsprogram utan även de som i stället för att få jobb efter skolan råkar in i drogbrak eller liknande. Problemet är alltså större än vad som representeras genom olika handikapporganisationer. Att nalkas problemen utifrån dessa utgångspunkter innebär ett underkännande av regeringspropositionen. Arbetsmarknaden måste förändras så aU "arbete åt alla" kan bli en realitet och inte, som regeringen föreslår i sin proposition, arbete åt en del.

Ett kraftfullt stöd till det s. k. Södertäljeförsöket är ett nödvändigt led i det här arbetet. Erfarenheterna från Norge av liknande försök och de klara positiva erfarenheter som redan vunnits i Södertäljeförsöket talar till förmån för kraven i vpk-motionen. Vi har anslutit oss till sysselsällningsutredningens förslag om en utvidgning av Södertäljeförsöket och ställer kravet att regeringen av riksdagen ges i uppdrag att återkomma till riksdagen med förslag härom.

Regeringen vill förhala frågan och tar då till argumentet om en utvärdering. Givetvis skall vi utvärdera försöket, men det står klart utan utvärdering att de resultat som uppnåtts är vida överiägsna alla tidigare erfarenheter, även när det gäller kostnaderna på sikt.

Utöver della bör regeringen erhålla riksdagens uppdrag att i samråd med kommuner och landsting initiera en bred arbetsrehabililerande verksamhet inom hela vårdsektorn. Det går inte att, som man antar i propositionen, slussa

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om åtgärder för arbetshandikappade, m. m.

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om åtgärder för arbetshandikappade, m.m.

de här människorna direkt från en institution till ett jobb. Redan under vårdtiden på mentalsjukhus och andra värdanstalter måste en arbetsrehabi-li.terande verksamhet sättas in. Annars blir det samma resultat som nu; När vården är avstökad skall arbetsträning och jobb ta vid, och ett glapp uppstår. Den vårdade får svårt alt kliva över det glappet. Därför måste en bred arbetsrehabililerande verksamhet komma i gång under vårdtiden.

En central metodulvecklingsenhet för rehabiliteringsverksamhet måsle också till. Men den får inte på ett teoretiskt sätt fjärma sig från problemen -den måste i enlighet med en reservation i NYR-utredningen få en direkt fältanknytning. Huvudinriktningen bör också vara mot den tunga sociala och socialmedicinska problematiken. De största problemen från rehabiliteringssynpunkt återfinns bland drogmissbrakare, hos dem som, som man säger i vanligt tal, super och knarkar.

När del här i huset förs debatter om olika nyklerhetsfrågor blir det ofta skendebatter. Den verkliga problematiken och de verkliga rehabilileringsåt-gärderna tas inte upp. Jag skulle vilja rekommendera dem som skall ut och tala om nykterhet på "Kristi Flygardag": Försök sätta er in i problematikens verkliga kärna, i varför drogmissbrak uppslår. Då först kan ni få insikt om vad som måste till för att råda bot på problemen.

Vänsterpartiet kommunisterna ansluter sig till förslaget om att inrätta ett arbetsmarknadsinstitut. Men vi har starka skäl för invändningar mot förslaget i propositionen om hur det skall organiseras.

Vi hävdar att arbetsmarknadsinstitutets verksamhet inte bör ha samma beskrivning som arbetsmarknadsutbildningen, nämligen atl den skall utgöra en kvalificerad arbetsförberedelse. Vi tror att en annan ansvarsfördelning är att föredra. Vi föreslår att skolöverstyrelsen skall stå som huvudman och atl verksamheten skall integreras med arbetsmarknadsutbildningen.

Arbetsmarknadsministern uttalade sitt gillande av de ståndpunkter som anförts av hans föregångare, av utredningen om yrkesinriktad rehabilitering och av nya utredningen om yrkesinriktad rehabilitering. Dessa hävdar, att rehabiliteringsresurserna i första hand måste användas för dem som man kan förutsäga kommer att återvända till sitt arbete. De som inte kan placeras in i företagens lönsamhetskalkyler skall få någon form av sysselsättningsterapi i kommunal eller landstingskommunal regi.

Den här inställningen skall uppenbariigen prägla verksamheten vid AMI. Det är de sämst ställda som kommer att drabbas av detta, och bland dem de som nu är aktuella för de s. k. OT-kurserna. Dessa riktar sig till en speciell målgrupp, som i en PM från skolöverstyrelsen beskrivs på följande sätt: "Kursdeltagarna utgör en synneriigen heterogen grapp beträffande bakgrand, förkunskaper, handikapp och föratsättningar. Många saknar ett eget livsmönster, de har levt i institutionsform och passiviserats, där kraven som ställts på dem enbart har varit att vara till så litet besvär som möjligt för omgivningen."

Det är uppenbart omöjligt atl för dessa kursdeltagare på förhand göra någon sannolik bedömning av habiliteringsresullatel. Med nuvarande inriktning och anknytning till AMU-centren finns möjligheler alt pröva olika vägar i

habilileringsarbetel.

Vänsterpartiet kommunisterna avvisar bestämt den snäva inriktning av rehabilitering och habilitering som propositionens förslag skulle komma au innebära. I NYR:s rapport heter del bl. a.:

"För sökande som inte kan tillgodogöra sig eller få något utbyte av insatserna är det knappast heller meningsfullt och i en del fall t. o. m. till skada atl hänvisa till institutet."

Detta kan inte betecknas såsom liågonting annat än en kvalificerad smörja i som regeringen med arbetsmarknadsministern i spetsen reservationslösl har ställt sig bakom. För vilka skulle habiliterande eller rehabiliterande insatser vara skadliga? För dem som år efler år sitter låsta på institutioner för utvecklingsstörda? För dem som likaså år efter år sitter låsta i rallstol, antingen i hemmen eller på någon långvårdsinstitution? Vi kan inte se den ovan citerade formuleringen som något annat än etl försök att smila från ansvaret för de sämst ställda, de som näringslivel inle betraktar såsom lönsamma och som man uppenbariigen inte heller är beredd atl ge en plats inom skyddat arbete. Ändå har riksdagen nyligen antagit en lag om regionala stiftelser för skyddad verksamhel, där såsom enda målsättning uttrycks att verksamheten skall bedrivas effektivt och med iakttagande av affårsmässiga principer.

Parollen arbete åt alla framstår mot denna bakgrund alltmer som en ren och skär cynism. Och med den totala uppslutning som denna politik hittills har fått från de borgeriiga partierna och socialdemokraterna framstår vänsterpartiet kommunisterna såsom det enda parti som ville lägga en reell innebörd i orden och kämpa för vars och ens räll lill ett arbete oavsett handikapp. Vänsterpartiet kommunisterna föreslår därför atl AMI inordnas under skolöverstyrelsen och atl deras verksamhet bör anknytas till AMU-centren. Vi föreslår också att OT-kursema inom AMI i fortsättningen bör bedrivas i oförminskad omfattning och med samma målsättning som f. n.

Sysselsättningsutredningens paroll arbete ål alla skulle kunna överföras till propositionen, om parollen bara ändras till arbete ål en del, för det är inriktningen i regeringsförslaget. Utsorteringen av människor ur arbetslivet eller en stängd dörr för den ungdom som ännu inte kommit in på arbetsmarknaden måste förhindras.

Lars-Ove Hagberg har tidigare i dag berört dessa frågor, men jag vill ta upp ytteriigare en åtgärd såsom komplement. Det går inte att överiåta åt de fria marknadskrafterna - arbetsköparna och kapitalisterna - atl avgöra vilka söm skall få jobb och vilka som skall ställas ulanför. Det skall vara en obligatorisk arbetsförmedling med innebörd att arbetsförmedlingen bestämmer vem som skall ha det jobb det är fråga om.

Rolf Wirtén slog sig för bröstet i sitt huvudanförande och framhöll -jag återkommer till det som har debatterats etl par gånger tidigare - att AMS nästa budgetår får 350 nya tjänster, främst för platsförmedling. Med den låga målsättning som Rolf Wirtén ger uttryck för är det möjligt att förstärkningen räcker, men om man verkligen vill göra en insats kan de 350 nya tjänsterna inle räcka till.

Nr 104

Torsdagen deri 15 mars 1979

Om åtgärder för arbetshandikappade, m. m':

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om åtgärder för arbetshandikappade, m. m.

Läget för handikappade förbättras inte nämnvärt genom regeringens förslag. I september var 27 137 personer registrerade såsom arbetshandikappade. Av dessa fick 332 reguljära anställningar. Med halvskyddat jobb, arbete vid verkstäder för skyddat arbete och arkivarbete, blev det totalt 772 arbetsplaceringar, vilket är mindre än 3 96 av samtliga. I väntan på jobb kvarstår ungefär 19 900 människor.

Dessa siffror är alltför allvariiga för att kunna elimineras - eller ens till en del elimineras - utan att det vidtas inskränkningar i det privata näringslivets möjligheter att välja och vraka. Det fordras både en främjandelag som i praktiken är tvingande och en obligatorisk arbetsförmedling, som vpk föreslår, om det skall kunna ges innehåll åt parollen arbete åt alla.

Herr talman! Jag skulle slutligen vilja säga något om hjälpmedel för handikappade, en sak som också berörts tidigare. Behovet av arbetsbiträden är stort för vissa personer, t. ex. blinda, för att de skall kunna utföra vissa arbetsuppgifter. Här kan som exempel nämnas personer som är verksamma inom administrativt arbete med mycket skriftligt material. Här kan arbetsbiträde behövas kanske hela eller nästan hela dagen. Förslaget i propositionen är i del stycket otillräckligt. 20 000 kr. som tak när det gäller stöd i form av arbetsbiträde innebär inte mer än ungefår ett tjugoprocentigt stöd för helt år. Del måsle finnas möjlighel att när så erfordras ge stöd i förhållande till hur stort behovet är av arbetsbiträde. I vissa fall måste man kunna helt ersätta kostnaden för heltidsanställt arbetsbiträde.

Vpk kräver återigen att bilen skall bedömas som tekniskt hjälpmedel. Regeringen kryper, som jag ser det, ånyo undan detta krav och föreslår i stället höjning av taket i nuvarande regler. Den nuvarande inkomstgränsen för helt bidrag till bil höjs från 28 000 till 31 000 kr. Takel där utbetalning av bidrag upphör höjs frän 44 000 till 47 000 kr. i årsinkomst.

Vidare förändras beräkningsgranderna något, och arbetsmarknadsministern skyndar att fylla på med att detta har handikapporganisationerna krävt i många år - därmed skulle allt vara frid och fröjd. Nu är det på det viset att delta krav är bara ett andrahandsyrkande från dessa organisaiioner. Första-handsyrkandet, att bilen skall föras upp på förteckningen över tekniska hjälpmedel, tiger Rolf Wirtén stilla om. I stället säger han att ytteriigare åtgärder måste utredas.

Vad är det som behöver utredas när det gäller bilen som tekniskt hjälpmedel? Är det behovet av bil? Är det kostnaderna för bilen? Är det hur staten skall kanalisera över pengar till sjukvårdshuvudmännen, eller vad är det? Enligt vårt förmenande finns det inget att utreda. Många års erfarenheter från bidrags- och lånegivning för inköp av bilar till handikappade räcker för ett ställningstagande.

Åren 1976, 1977 och 1978 har riksdagen ställt sig bakom kraven i vpk-motionerna om bilen som tekniskt hjälpmedel, men nu säger regeringen att den måste utreda. Det är fantastiskt vad trögtänkt det är i kanslihuset.

När regeringen struntar i riksdagens beslut och uttalanden som riksdagen gjort är det inte mot riksdagen som regeringen är nonchalant. Det är mot de handikappade, mot dem som behöver bilen för att kunna utnyttja kulturen.

för att komma till och från ett jobb, för att kunna berika sin fritid med utflykter utanför hemmet, precis som alla andra. Det är mot iessa människor regeringen visar sin nonchalans.

Herr talman! Jag yrkar bifall lill samtliga yrkanden i de vpk-motioner som behandlas i betänkandet.

Överiäggningen var härmed slutad.

Mom. 1

Proposiiioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 1 av Bengt Fagerlund m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Bengt Fageriund begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill all kammaren bifaller arbeismarknadsutskotteis hemställan i

betänkandet nr 20 mom. 1 röstar ja,

den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 1 av Bengt Fagerlund

m. n.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Dä Bengt Fagerlund begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 147 Nej - 138

Mom. 2-4

Propositioner gavs på bifall lill dels utskotiets hemställan, dels motionen nr 672 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Lars-Ove Hagberg begärt votering upplästes och godkändes följande voleringsproposition:

Den som vill alt kammaren bifaller arbetsmarknadsutskottels hemställan i

belänkandet nr 20 mom. 2-4 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 672 av Lars Werner m. fl. i

motsvarande del.

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om åtgärder för arbetshandikappade, m. m.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Lars-Ove Hagberg begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 270 Nej - 14

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om åtgärder för arbetshandikappade, m. m.

Mom. 5

Proposiiioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels motionen nr 1566 av Lars Werner m. fl.,och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Lars-Ove Hagberg begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller arbetsmarknadsutskottets hemställan i

betänkandet nr 20 mom. 5 röstar ja,

den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 1566 av Lars Werner m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Lars-Ove Hagberg begärde rösträkning verkställdes votering med omröslningsapparai. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 271 Nej - 14

Mom. 6

Propositioner gavs på bifall lill dels utskottels hemställan, dels reservationen nr 2 av Sten Svensson och Sixten Pettersson, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Sten Svensson begärt votering upplästes och godkändes följande voleringsproposition:

Den som vill all kammaren bifaller arbetsmarknadsutskottets hemställan i

betänkandet nr 20 mom. 6 röstar ja,

den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 2 av Sten Svensson och

Sixten Pettersson.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Sten Svensson begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 237 Nej - 48

Mom. 7

Utskotlels hemställan bifölls.

Mom. 8

Proposiiioner gavs pä bifall lill dels utskottets hemställan,dels motionen nr 801 av Lars Werner m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Mom. 9-11

Proposiiioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 3 av Bengt Fagerlund m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Bengt Fageriund begärt votering upplästes och godkändes följande voleringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller arbetsmarknadsutskottets hemställan i

betänkandet nr 20 mom. 9-11 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 3 av Bengt Fagerlund

m.fl.

Nr 104

Torsdagen den 15 mars T 979

Om åtgärder för arbetshandikappade, m. in.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Bengt Fagerlund begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 148 Nej - 137

Mom. 12

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels motionen nr 672 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Lars-Ove Hagberg begärt votering upplästes och godkändes följande voleringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller arbetsmarknadsutskottets hemställan i

betänkandet nr 20 mom. 12 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 672 av Lars Werner m. fl. i

motsvarande del.

Vid omröstning genom uppresning förklarades fiertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Lars-Ove Hagberg begärde rösträkning verkställdes votering med omröslningsapparai. Denna omröstning, gav följande resultat:

Ja - 271. Nej - 14

Mom. 13

Propositioner gavs på bifall lill l:o) utskottets hemställan, 2:o) reservatio nen nr 4 av Bengt Fageriund m. fl. samt 3:o) motionen nr 672 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del,och förklarades den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad. Dä Bengt Fagerlund begärde votering upptogs för bestämmande av kontrapropositionen ånyo de båda återstående propositionerna, av vilka den under 2:o) angivna förklarades ha flertalets mening för sig. Sedan Lars-Ove Hagberg begärt votering beträffande kontrapropositionen, upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om åtgärder för arbetshandikappade, m. m.

Den som vill alt kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen

angående arbetsmarknadsutskottets hemställan i betänkandet nr 20 mom. 13

antar reservationen nr 4 av Bengt Fagerlund m. fl. röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit

motionen nr 672 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del.

Ja - 130

Nej - 14

Avstår - 140

I enlighet härmed blev följande voleringsproposition uppläst och godkänd:

Den som vill att kammaren bifaller arbetsmarknadsutskottets hemställan i

betänkandet nr 20 mom. 13 röstar ja,

den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 4 av Bengt Fageriund

m.fl.

Vid omröstning genom uppresning föklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Bengt Fageriund begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat;

Ja - 147 Nej - 138

Mom. 14

Propositioner gavs på bifall lill dels utskottets hemställan, dels motionen nr 672 av Lars Werner m.fl. i motsvarande del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Tommy Franzén begärt votering upplästes och godkändes följande voleringsproposition:

Den som vill atl kammaren bifaller arbetsmarknadsutskottets hemställan i

betänkandet nr 20 mom. 14 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 672 av Lars Werner m. fl. i

motsvarande del.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Tommy Franzén begärde

rösträkning verkställdes votering med omröslningsapparai. Denna omrösl- Nr 104

ning gav följande resultat:

Ja - 271 Nej - 14

Mom. 15 och 16

Kammaren biföll vad utskottet i dessa moment hemställt.

Mom. 17

Propositioner gavs på bifall lill dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 5 av Bengt Fagerlund m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Bengt Fageriund begärt votering upplästes och godkändes följande voleringsproposition:

Den som vill alt kammaren bifaller arbeismarknadsutskotteis hemställan i

betänkandet nr 20 mom. 17 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 5 av Bengt Fageriund

m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Bengt Fagerlund begärde rösträkning verkställdes votering med omröslningsapparai. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 147 Nej - 138

Mom. 18

Proposiiioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels motionen nr 672 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Tommy Franzén begärt votering upplästes och godkändes följande voleringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller arbetsmarknadsutskottets hemställan i

betänkandet nr 20 mom. 18 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 672 av Lars Werner m. fl. i

motsvarande del.

Torsdagen den 15 mars 1979

Om åtgärder för arbetshandikappade, m. m.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Tommy Franzén begärde rösträkning verkställdes votering med omröslningsapparai. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 271 Nej - 14

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om åtgärder för arbetshandikappade, m. ni.

Mom. 19 och 20

Kammaren biföll vad utskottet i dessa moment hemställt.

Mom. 21

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 6 av Jan-Ivan Nilsson m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Arne Fransson begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller arbetsmarknadsutskottets hemställan i

betänkandet nr 20 mom. 21 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 6 av Jan-Ivan Nilsson

m.fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Arne Fransson begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat;

Ja - 206 Nej - 79

Mom. 22

Propositioner gavs på bifall lill dels utskottets hemställan,dels motionen nr 672 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Tommy Franzén begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition;

Den som vill alt kammaren bifaller arbetsmarknadsutskotlets hemställan i

betänkandet nr 20 mom. 22 röstar ja,

den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 672 av Lars Werner m. fl. i

motsvarande deL

Ja - 271 Nej - 14

Mom. 23

Ulskollel hemställan bifölls.

Mom. 24

Proposiiioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels motionen nr 672 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del, och förklarades den förra

propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Tommy Franzén Nr 104

begärt votering upplästes och godkändes följande voleringsproposition:

Den som vill all kammaren bifaller arbetsmarknadsutskottets hemställan i

betänkandet nr 20 mom. 24 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 672 av Lars Werner m. fl. i

motsvarande del.

Torsdagen den 15 mars 1979

Om åtgärder för arbetshandikappade, m. m.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Tommy Franzén begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 271 Nej - 14

Mom. 25

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 26

Propositioner gavs på bifall till dels utskotlels hemställan, dels reservationen nr 7 av Allan Gustafsson m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Sten Svensson begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition;

Den som vill att kammaren bifaller arbetsmarknadsutskottets hemställan i

betänkandet nr 20 mom. 26 röstar ja,

den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 7 av Allan Gustafsson

m.fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Sten Svensson begärde rösträkning verkställdes votering med omröslningsapparai. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 207

Nej - 76

Avstår - 2

Mom. 27 och 28

Kammaren biföll vad utskottet i dessa moment hemställt.

Mom. 29

Propositioner gavs pä bifall till dels utskottets hemställan, dels motionen nr 672 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del, och förklarades den förra

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om åtgärder för arbetshandikappade, m. m.

propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Tommy Franzén begärt votering upplästes och godkändes följande voleringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller arbetsmarknadsutskottets hemställan i

belänkandet nr 20 mom. 29 röstar ja,

den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 672 av Lars Werner m. fl. i

motsvarande del.

Ja - 271 Nej - 14

Mom. 30-35

Kammaren biföll vad utskottet i dessa moment hemställt.

Mom. 36

Propositioner gavs på bifall till l:o) utskotiets hemställan, 2:o) reservationen nr 8 av Jan-Ivan Nilsson m. fl. samt 3:o) reservationen nr 9 av Sten Svensson och Sixten Pettersson, och förklarades den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad. Då Arne Fransson begärde votering upptogs för bestämmande av kontrapropositionen ånyo de båda återstående propositionerna, av vilka den under 2:o) angivna förklarades ha flertalets mening för sig. Sedan Sten Svensson begärt votering beträffande kontrapropositionen, upplästes och godkändes följande voleringsproposition:

Den som vill alt kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen

angående arbetsmarknadsutskottets hemställan i betänkandet nr 20 mom. 36

antar reservationen nr 8 av Jan-Ivan Nilsson m. fl. röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit

reservationen nr 9 av Sten Svensson och Sixten Pettersson.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Sten Svensson begärde rösträkning verkställdes votering med omröslningsapparai. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 83

Nej - 49

Avslår - 149

I enlighet härmed blev följande voteringsproposition uppläst och godkänd;

Den som vill atl kammaren bifaller arbetsmarknadsutskottels hemställan i

betänkandet nr 20 mom. 36 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 8 av Jan-Ivan Nilsson

m.n.

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om åtgärder för arbetshandikappade, m. m.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Dä Arne Fransson begärde rösträkning verkställdes votering med omröslningsapparai. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 154

Nej - 83

Avstår - 48

Mom. 37 och 38

Kammaren biföll vad utskottet i dessa moment hemställt.

Mom. 39

ANDRE VICE TALMANNEN: Propositioner ställs först beträffånde 1 § lagen om anställningsskydd och därefter i fråga om utskottels hemställan i övrigt under detta moment.

1 § lagen om anställningsskydd

Proposiiioner gavs på bifall lill dels utskotiets hemställan, dels motionen nr 1053 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Karl Hallgren begärt votering upplästes och godkändes följande voleringsproposition:

Den som vill alt kammaren bifaller arbetsmarknadsutskottets hemställan i

betänkandet nr 20 mom. 39 såvitt avser 1 § lagen om anställningsskydd röstar

ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 1053 av Lars Werner m. fl. i

motsvarande del.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Karl Hallgren begärde rösträkning verkställdes votering med omröslningsapparai. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 271 Nej - 14

Nr 104

Torsdageii den 15 mars 1979

Om åtgärder för arbetshandikappade, m. m.

Mom. 39 i övrigt

Proposiiioner gavs pä bifall lill dels utskotlels hemställan, dels motionen nr 1053 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Kari Hallgren begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition;

Den som vill alt kammaren bifaller arbeismarknadsutskoiiets hemställan i

betänkandet nr 20 mom. 39 i övrigt röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 1053 av Lars Werner m. fl. i

motsvarande del.

Ja - 271 Nej - 14

Mom. 40

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 41

Den som vill atl kammaren bifaller arbetsmarknadsutskottets hemställan i

betänkandet nr 20 mom. 41 röstar ja,

den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 672 av Lars Werner m. fl. i

motsvarande dél.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Tommy Franzén begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat: Denna omröstning gav föjlande resultat:

Ja - 268 ■ Nej - 13

Mom. 42-44

Kammaren biföll vad utskottet i dessa moment hemställt.

Mom. 45

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 10 av Jan-Ivan Nilsson m. fl., och förklarades den förta propositionen

vara med övervägande ja besvarad. Sedan Arne Fransson begärt votering Nr 104

upplästes och godkändes följande voleringsproposition:

Den som vill atl kammaren bifaller arbetsmarknadsutskottets hemställan i

betänkandet nr 20 mom. 45 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 10 av Jan-Ivan Nilsson

m.fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Arne Fransson begärde rösträkning verkställdes votering med omröslningsapparai. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 216 Nej - 68

Mom. 46-50

Kammaren biföll vad utskottet i dessa moment hemställt.

Torsdagen den 15 mars 1979

Om sysselsättningsskapande åtgärder i Vindelälvsområdet

§ 15 Sysselsättningsskapande åtgärder i Vindelälvsområdet

Föredrogs arbeismarknadsutskotteis betänkande 1978/79:27 med anledning av propositionen 1978/79:83 om sysselsättningsskapande åtgärder i Vindelälvsområdet jämte motioner.

1 propositionen 1978/79:83 hade föreslagils att riksdagen skulle

1. godkänna de av arbetsmarknadsministern Rolf Wirtén föreslagna riktlinjerna för särskilt stöd lill sysselsättningsskapande åtgärder i Vindelälvsområdet.

2. till Särskilda sysselsättningsskapande ålgärder i Vindelälvsområdet på tilläggsbudget II lill statsbudgeten för budgetåret 1978/79 under tolfte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 100 000 000 kr.

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll anfördes följande;

"I propositionen föreslås att 100 milj. kr. anvisas för särskilda sysselsättningsskapande åtgärder i Vindelälvsområdet. Av beloppet föresläs 40 milj. kr. bli använda för alt fullfölja den påbörjade upprustningen av vägen 1140 mellan Ammarnäs och Sorsele saml 15 milj. kr. för investeringar i ett hälsocenlram i Vindelns kommun. Övriga medel föreslås bli preliminärt fördelade av länsarbetsnämnderna i Västerbollens och Norrbottens län efler samråd med länsstyrelserna i dessa län. Beslut i bidragsärende skall meddelas av regeringen. Medlen som bör kunna användas för investeringar som påbörjas före utgången av budgetåret 1981/82 skall syfta till alt öka sysselsättningen på både kort och lång sikt."

7 Riksdagens protokoll 1978/79:104-105

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om sysselsättningsskapande åtgärder i Vindelälvsområdet

I detta sammanhang hade behandlats motionerna

1978/79:670 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari yrkats atl riksdagen i anledning av propositionen 1978/79:83 hemställde hos regeringen all förslag om särskilda sysselsättningsskapande åtgärder i Vindelälvsområdet lill en sioriek som motsvarade lidigare gjorda utfästelser snarast förelades riksdagen,

1978/79:2029 av Georg Andersson m. fl. (s),

1978/79:2041 av Lilly Hansson (s)

1978/79:2052 av Jan-Ivan Nilsson m. fl. (c), vari yrkats alt riksdagen som sin mening gav regeringen till känna

1. all det geografiska område som berördes av projekteringen för en utbyggnad av Vindelälven i första hand skulle prioriteras i fråga om statliga ålgärder inom Vindelälvsområdet,

2. all de extrakostnader,som riksdagsbeslutet att utlägga Vindelälven som riksinlressant bevarandeomräde med särskilt stränga miljökrav innebar, skulle betalas genom extra statsbidrag under en lO-ärsperiod,

3. atl insatserna i Vindelädalen i tillämpliga fall skulle läggas lill de ordinarie statsbidragen upp till en högsia gräns av 75 % av bidragsunderlagei och alt i särskili angelägna fall en högre gräns för statsbidrag skulle kunna tillåtas samt

4. att 10 milj. kr underen 5-årsperiod ställdes till utvecklingsfondernas i Västerbottens och Norrbottens län förfogande för industriell ulveckling i Vindelälvsområdet i huvudsak enligl i motionen uppdragna riktlinjer, och

1978/79:2054 av Tore Nilsson (m).

Ulskollel hemställde

1. beträffande begäran om förslag till ytterligare åtgärder atl riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:670,

2. beträffande medel till utvecklingsfonden i Västerbottens län inom ramen fördel föreslagna anslaget ätt motionen 1978/79:2041 inte föranledde någon riksdagens åtgärd,

3. beträffande medel lill vägen Vännäs by-Rödä att motionen 1978/ 79:2054 inte föranledde någon riksdagens åtgärd,

4. beträffande ytteriigare medel lill utvecklingsfonderna i Västerbottens och Norrbottens län, m. m. atl riksdagen skulle avslå motionen 1978/ 79:2052, yrkandena 2 och 4,

5. beträffande 100 milj. kr. i beredskapsmedel att riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:2029, yrkandet 2,

6. beträffande prioritering av insatser till områden som berördes av projekteringen för utbyggnad av älven all motionen 1978/79:2052, yrkandet 1, inte föranledde någon riksdagens åtgärd.

7. beträffande högre statsbidrag än 75 96 alt motionerna 1978/79:2029,

yrkandet 1 i motsvarande del, och 1978/79:2052, yrkandet 3, inle föranledde någon riksdagens åtgärd,

8. beträffande förslag om ändring av rikllinjerna i övrigi för stödet att motionen 1978/79:2029, yrkandet 1 i motsvarande del, inle föranledde någon riksdagens åtgärd,

9. all riksdagen godkände de i propositionen föreslagna rikllinjerna för särskilt stöd till sysselsättningsskapande åtgärder i Vindelälvsområdet,

10 alt riksdagen lill Särskilda sysselsättningsskapande åtgärder i Vindelälvsområdet pä tilläggsbudget II lill statsbudgeten för budgetåret 1978/79 under tolfte huvudtiteln anvisade etl reservationsanslag av 100 000 000 kr.

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om sysselsättningsskapande åtgärder i Vindelälvsområdet

.Följande två reservationer hade avgivits av Jan-Ivan Nilsson, Allan Gustafsson, Arne Fransson och Pär Granstedt (samtliga c):

1. beträffande ytteriigare medel lill utvecklingsfonderna i Västerbottens och Norrbottens län, m. m. vari reservanterna ansett all utskottet under 4 bort hemställa

all riksdagen med bifall till motionen 1978/79:2052, yrkandena 2 och 4, som sin mening gav regeringen lill känna vad reservanterna anfört,

2. beträffande prioritering av insatser till områden som berördes av projekteringen för utbyggnad av älven, vari reservanterna ansett atl utskottet under 6 bort hemställa

all riksdagen med bifall lill motionen 1978/79:2052, yrkandet 1, som sin mening gav regeringen lill känna vad reservanterna anfört.

JAN-IVAN NILSSON (c):

Herr talman! Del har nu gäll tolv år sedan riksdagen beslutade atl om Vindelälven inte byggs ut skall det berörda området kompenseras för mistade arbetstillfällen. Det gällde arbetstillfällen i storieksordningen 500-600 under en tioårsperiod, och efter utbyggnaden ansåg man all över 100 arbetstillfällen skulle behövas för all serva kraftverken.

Frågan om utbyggnad eller inle utreddes ytteriigare mellan 1967 och 1970. Våren 1970 beslutade den dåvarande socialdemokratiska regeringen att älven skulle bevaras oulbyggd. Regeringen utlovade kompensation. Vindelälven var ju helt färdigprojekterad för utbyggnad. Mer än sex år förflöt utan alt den socialdemokratiska regeringen gjorde någonting nämnvärt. Etl visst mindre extra bidrag till vallen- och avloppsanläggningar utgick av arbetsmarknadsskäl under åren 1973-1975.

Vindelälven lades ned som flottled 1976. Det ställdes då slörre krav på väg 363, som följer Vindelälven ett långt stycke. Den var i så miserabelt skick all den långa lider t. o. m. var oframkomlig. Varje väg som är i så dåligt skick måste upprustas, särskilt när virkestransporter överflyttas från flottled till väg, oavsett om vägen går längs Vindelälven eller finns någon annanslans i landet.

Av det anslag på 100 milj. kr. som nu föreslås till Vindelädalen skall 40 niilj. kr. gå till upprastning av den s. k. Ammarnäsvägen. Denna kan på visst sätt jämföras med väg 363, som jag nyss talade om. Färdigställandet av

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om sysselsättningsskapande åtgärder i Vindelälvsområdet

100

Ammarnäsvägen har pågätt i etapper med beredskapspengar. Det som nu föreslås aren viss tidigareläggning. Av de 55 milj. kr. som återstår avdelas 15 milj. kr. till etl hälsocenler i Vindeln, som riksdagen tidigare har uUalal sig positivt om. Den frågan ingick som en beställning i direktiven för ulredningen om ersättning lill Umeå universitets utveckling, om statens bakteriologiska laboratorium inte omlokaliserades till Umeå som det finns ett riksdagsbeslut om. Vindeälvspaketet har således pä del sättet avtappats på 15 milj. kr. i förhållande till vad som var planerat i den departmenlspromemoria som gjordes upp under trepartiregeringens lid. Det är bra atl ett hälsocenler kommer lill Vindeln, men del skulle ändå ha kommit till stånd.

Härefter återstår 40 milj. kr. Det är den summan som kan ses som särskilda ålgärder i Vindelädalen. Del är resultatet av tolv års väntan. Det är magert, men ingen från något annat parti än centern har motionerat om alt förbättra det s. k. paketet.

Vindelälvsområdet har tagit stor skada under den långa väntetiden. Många har blåst i irampeierna för atl riksdagens löfte från 1967 skulle uppfyllas - nu lyser de med sin frånvaro både som talare i denna debatt och som motionärer.

Den socialdemokraliska regeringen var passiv i sex år. Trepartiregeringen lade inte heller fram någol förslag under sin tvååriga levnadstid, men den använde en del av tiden till att få fram mer bestående arbetstillfällen, och det var väl i och för sig bra. Så fick inle Åsling fram pengarna från Mundebo, har det sagts. Och nu kommer äntligen 40 milj. kr. som basuneras ut som 100 milj. kr. - 60 miljoner av dessa 100 miljoner gäller alltså tidigareläggning av insatser som ändå i en nära framtid skulle ha gjorts. Del gäller såväl hälsocenlret som Ammarnäsvägen.

Vindelådalens folk har känt sig lurat under en lång tid, och det är inle utan alt man känner sig lurad också i dag. De flesta har talat vackert om Vindelädalen, men den hand som sträckts fram har hittills varit tom.

Bland de moiioner som denna proposition föranlett har vi också exempel pä det. Den socialdemokratiska motionen t. ex. innehåller inte en enda krona utöver vad som föreslås i propositionen trots alt den flaggar med 100 milj. kr. Motionärerna måste naturiigtvis veta om detta, men de har ändå försökt förieda folk att tro något annat. Det är klart atl Vindelälvsområdet också framdeles bör ha samma rättigheter, bl. a. i form av beredskapsarbete och regionalpolitiska insatser, som andra motsvarande delar av landet har. De socialdemokraliska motionärerna från mitt hemlän yrkar inte på att beredskapsmedel skall anvisas i särskild ordning till Vindelädalen, och socialdemokraterna i ulskollel har inte heller velat nappa pä propån i den riktningen somjag har framfört. Det är klart atl människor känner harmens rodnad när politiker sä oförblommeral försöker lura dem.

I dag har vi ju ett betydligt kärvare ekonomiskt läge än för några år sedan. Detta har naturligtvis påverkal paketets storlek och innehåll. Del har också påverkat motionärernas möjligheter alt yrka på anslagsökningar. Del är endasl från cenlerpartistiskl häll som förslag har framförts om en ökad insats utöver propositionen. Del är ingen stor ökning, som vi y vs över på något sätt.

men vi menar att del är vad som är möjligl all åstadkomma med hänsyn lill det föreliggande förslaget.

Det förslag som vi framför från vårt häll motsvarar i stort sett bara penningvärdeförändringen sedan den tid då det var meningen att trepartiregeringens förslag skulle ha framlagts. Om man vidare beaktar den krympning som Vindelälvspakelet nu har fåll genom atl folkpartiregeringen har stoppat in hälsocenlret från ett annat s. k. ersällningspakel, framstår cenierförslaget som ännu mer befogat. Det har också den inriktning som förre industriministern ville ge ät åtgärderna i Vindelädalen, nämligen långsiktiga arbelslill-fållen. 10 milj. kr., fördelade på fem år, till utvecklingsfonderna i Västerbotten och Norrbotten för speciella åtgärder i Vindelädalen, borde - enligl den erfarenhet som ulvecklingsfonden i milt hemlän har av liknande riktade insatser - kunna ge mellan 200 och 300 nya arbetstillfällen enbart inom Västerbotlensdelen. Men utskottet - med undanlag för centerpartisterna -säger nej lill den här myckel begränsade åtgärden.

1 ceniermoiionen las också upp Vindelälvsomrädets avgränsning. Det har definierats att omfatta Arvidsjaurs, Arjeplogs, Storumans, Norsjö, Lycksele, Vindelns och Vännäs kommuner. Det är etl väldigt område. Nu undantar regeringen Arvidsjaurs kommun. Inom det här stora området finns flera utbyggda älvar, l. ex. Ume älv och Skellefte älv. Såväl den socialdemokratiska regeringen som trepartiregeringen - liksom även folkpartiregeringen - har i trängda lägen räknat samman de regionalpoliliska insatserna inom hela delta stora område som bevis för att åtgärder trots allt har vidtagits i Vindelälvsområdet. Den helt övervägande delen av insatserna har emellertid gått till orter intill utbyggda älvar. Det avgörande felet i den här argumenteringen, herr lalman,är all Vindelädalen givelvis harsamma rätt till beredskapspengar och lokaliseringspoliliska insatser som jämförbara delar av landet i övrigt. Alt Vindelädalen härden möjligheten innebär ju inle alt del är fråga om några speciella åtgärder där. Man lycker naluriiglvis i Vindelädalen att delta är en ganska ful advokatyr. Jag instämmer helt i del. Jag hoppas alt inle några sådana argument skall komma in i debatten i dag.

För all här i riksdagen nu verkligen säkra all Vindelädalen och orter närmast den skall främst avses och prioriteras i riksdagsbeslutet om stöd till Vindelädalen borde riksdagen kunna säga det klart ut. Menar man inte della -alt Vindelädalen skall ha sin kompensation? Många i Vindelädalen undrar om man kommer att dras vid näsan av fagra löften än en gång. Menar inte majoriteten all del är Vindelädalen och andra direkt berörda områden som nu skall kompenseras? Jag fordrar näsian atl utskottets talesman - och statsrådet, som ju också är här i kammaren - kan svara ja på den frågan.

Jag litar givelvis på de lokala myndigheternas prioritering och det decentraliserade remissförfarande som föreslås om hur och var insatserna skall sättas in. Men del är ändå regeringen som enligt propositionen skall besluta. Jag skulle ha känt mig tryggare om man på länsnivå hade haft beslutanderätten. Med den uppläggning som propositionen har är detta knappast möjligt. Vi har ju faktiskt ingen god erfarenhet av hur regeringar behandlar Vindelädalen.

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om sysselsättningsskapande åtgärder i Vindelälvsområdet

101

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om sysselsättningsskapande åtgärder i Vindelälvsområdet

102

Det kan inte vara riktigt aU stödet till Vindelädalen skall hamna i orter och områden som haft fördelen av en älvulbyggnad och olika ersättningar i samband med den - och atl man dessutom, ovanpå detta, skulle lägga den lilla ersättning som enligl min mening nu måste gå till Vindelädalen.

Herr talman! Jag ber alt få yrka bifall till reservationerna 1 och 2 och i övrigi lill utskotiets hemställan.

FILIP FRIDOLFSSON (m);

Herr lalman! Även om jag representerar milt parti - moderata samlingspartiet-på den s. k.Stockholmsbänken,såärjagen Vindelådalens son. Jagar nämligen född och uppväxt vid Vindelälven och känner därför mycket väl till förhållandena där uppe och del folk som bygger och bor i ådalen. Populärt skulle man kunna uttrycka det så, all jag har mitt hjärta i Vindelädalen.

Mot denna bakgrand är det självklart att den fråga som vi nu diskuterar engagerar mig. När arbelsmarknadsutskottet behandlade Vindelälvspakelet var jag tyvärr sjuk och kunde inle närvara. I annat fall hade mitt namn också stått under betänkandet. I den här debatten vill jag anföra några synpunkier som jag anser böra protokollföras.

Jag tycker att vi skall påminna varandra om vilken stämning som rådde i denna församling när vi för räll mänga år sedan beslutade om att Vindelälven inte skulle utbyggas. Riksdagen var dä inle enig om del beslutet. En del ansåg atl en utbyggnad borde ske, andra pläderade och röstade för atl älven icke skulle utbyggas ulan alt den skulle bevaras till glädje - menade man - för kommande generationer.

Det blev en majoritet som röstade emot en utbyggnad. Men var man oenig i själva ulbyggnadsfrägan, så var riksdagens ledamöter, alla kategorier, eniga om alt Vindelälvsområdet skulle kompenseras rejält. Man skulle svara för att de människor som bygger och bor i Vindelädalen skulle ha möjligheler till sysselsättning och utkomst. S. k. tunga politiker - statsråd och andra framträdande gruppmedlemmar - inom det dåvarande socialdemokratiska regeringspartiet lovade om inte guld och gröna skogar som ersättning till Vindelådalens folk för alt man inle byggde ul älven, så nära på. Vad blev det av de löftena? Jan-Ivan Nilsson var inne på den frågan. De som huserade i kanslihuset pä den tiden - socialdemokraterna - hade nästan 10 år på sig, efter riksdagsbeslutet om Vindelälven, att se till atl någonting rejält hände. Men löften förblev löften och ingenting annat. Och jag förstår, i likhet med Jan-Ivan Nilsson, atl folket däruppe misströstade. Del gällde alla människor - det spelade ingen roll vilka partisympalier de hade. De var besvikna och många kände bitterhet.

Nu har det i alla fall - det måsle man säga - börjat hända saker. Vi har på vårt bord eu förslag om en satsning på 100 milj. kr. till Vindelädalen. Får jag säga all jag inte tycker del är en tillräcklig satsning, men det är ett icke föraktligt initiativ. De som bor däruppe är ju inle vana vid sådana här satsningar. Riksdagsledamöler frän Norrland tillhörande det socialdemokratiska partiet, har motionerat om ytteriigare satsningar utöver regeringens förslag. Vi brakar, herr lalman, i del här huset tala om överbud. Detta är ett

skolexempel pä överbudspolitik. När socialdemokraterna under många år hade möjligheter att agera gjorde man ingenting, man haJe tydligen inga möjligheteratt påverka sina partivänner i kanslihuset. Vid arbetsmarknadsutskottets behandling av årets motion backade inte ens de socialdemokratiska ledamöterna upp förslagen. Jag tror också atl det alerta folk som bor uppe i Vindelädalen kommer att förstå alt del rör sig om överbudspolitik och ingeniing annat.

När det gäller centerpartiets reservation nr I, så sympatiserar jag i och för sig med den. Menjaglyckerall den är någol förhastad. Även omjag suttit vid utskotiets bord då frågan behandlades har jag inte följt med. Frågan om all 10 milj. kr. skall tillföras utvecklingsfonderna i Västerbottens och Norrbollens län under en 5-årsperiod kommer upp lill riksdagsbehandling senare i vår.

Herr talman! Jag lycker all satsningen är för låg. Men jag vet atl det råder besvärligheter rent budgelmässigl. Jag tror också atl människorna i Vindelädalen trots allt känner en viss, om än begränsad, tacksamhet för de 100 miljonerna. Man noterar också en annan sak: Vinden har vänt. Regering och riksdag satsar pengar till Vindelädalen.

Jag hoppas, herr talman, att del efter valet blir en borgeriig trepartiregering. En sådan regering kommer all ha kraft all göra ännu mer än den borgeriiga minoritetsregering vi nu har. Det bör framdeles bli rejäla tag, elt rejält stöd åt ett län som verkligen har rätt att fordra statliga insatser av format.

Herr talman! Jag yrkar bifall lill utskottets hemställan.

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om sysselsättningsskapande åtgärder i Vindelälvsområdet

JAN-IVAN NILSSON (c) kort genmäle;

Herr talman! Bara en upplysning. Frågan om medel lill utvecklingsfonder rent allmänt kommer upp här i riksdagen senare i vår. Däremot, herr Fridolfsson, kommer inte frågan om en specialdestinering av pengar till utvecklingsfonden i Norrbotten och Västerbotten upp någon gång senare i vår.

EIVOR MARKLUND (vpk);

Herr lalman! Jag är inle i det lägel alt jag har anledning atl försvara någon regerings handlande i Vindelälvsfrågan, men jag vill med anledning av del som Filip Fridolfsson sade om irepartiregeringars möjligheler att påskynda ärenden erinra om all riksdagen i december 1976 fattade beslut om att man med kraft skulle bedriva arbetet för att realisera etl ålgärdsprogram som Vindelälvskommunerna hade tagit fram genom en samarbetskommiité. Del är inte förrän nu som det börjar rulla något lilel. Så förfärligt snabbt gick det alltså inte ens under trepartiregeringens lid.

Under en tid i riksdagsarbelel hörde Vindelälven till det som man ofta diskuterade såväl inne i kammaren som ulanför kammaren. Därefter har beslut lagils och erinringar gjorts om särskilda statliga ålgärder som skulle säkra såväl snabba tidsbegränsade som mer varaktiga arbetstillfällen. Sädana särskilda satsningar skulle kompensera berörda kommuner för det bortfall av arbetstillfällen som riksdagsbeslutet om att undanta Vindelälven från kraftulbyggnad medförde.

103

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om sysselsättningsskapande åtgärder i Vindelälvsområdet

Både Jan-Ivan Nilsson och Filip Fridolfsson har i sina anföranden redovisat ärendenas gång när del gäller besluten om satsningar. De har också beskrivit de löften som givits och hur dessa löften uppfattals av människorna i Vindelälvskommunerna. Jag skall därför inte upprepa allt det.

Jag vill säga atl vissa satsningar har gjorts. Som svar på en fråga jag ställt redovisade arbetsmarknadsminister Wirtén i december i fjol en rad sådana satsningar. Men varken de satsningarna eller del som nu föreslås i den aktuella propositionen motsvarar de utfästelser som riksdagen har gjort. Det är mot den bakgrunden som vi i motionen 1978/79:670 begärt förslag från regeringen som bättre skulle motsvara det som tidigare har utlovats. Det är ett rättmätigt krav, menar vi, från kommunerna utmed Vindelälven atl de nu skall fä reella möjligheler aU klara upp de svära sysselsättningsproblem som de länge har dragits med.

Utskottet lalar i sitt betänkande om att del man nu har förelagt riksdagen alt besluta om skall vara elt led i strävandena alt långsiktigt förbättra sysselsättningsmöjligheterna i området. Som ett led i dessa strävanden skulle förslaget kunna godtas, men när man samtidigt - i samma mening - säger all delta är en engångsinsais är del inle underiigl all del blir reaktioner. Kommunerna där uppe skall alltså vela att nu blir det inle mer av insatser, nu får de nöja sig med fredsförband och de sedvanliga lokaliseringsåtgärderna.

Riksdagen har obestridligen gjort långtgående åtaganden. Kommunerna i Vindelälvsområdet har presenterat egna ambitiösa projekt, som nu föreliggande förslag inle ger dem möjligheter att förverkliga. Del behövs därför ytteriigare åtgärder. Sådana påyrkar vi i vpk-motionen, som jag yrkar bifall Ull.

104

ELVER JONSSON (fp):

Herr lalman! I hopp om att vi skall kunna avgöra det här ärendet före middagspausen skall jag inskränka mig till några få meningar.

Jag vill konstatera all del måsle ses som något myckel positivt all vi i dag är beredda att gå lill beslut om särskilda insatser för all ge stöd och sysselsättning åt hårt drabbade kommuner i Vindelälvsområdet. Om det är något som grumlar glädjen är det att del har förflutit så läng lid sedan riksdagen 1967 fattade beslut om att inle bygga ut Vindelälven men väl lovade vidta bestående lokaliseringspoliliska åtgärder i området.

Trots att betydande insatser har gjorts för att främja sysselsättningen här uppe har regeringen ansett det motiverat - också mot bakgrund av vad som beslöts av riksdagen så sent som 1976 - att anvisa särskilda medel för ytterligare sysselsättningsskapande åtgärder i Vindelälvsområdet.

Bara en liten kommeniar lill del inlägg Jan-Ivan Nilsson gjorde. Han frågade vad vi menade. Vad vi menar framgår klart av betänkandet. Om man känner så stor besvikelse som vi kunde ulläsa av Jan-Ivan Nilssons anförande, står inte det myckel blygsamma ändringsförslag som framlagts från cenlerhåll i särskilt god proportion till det.

Herr lalman! Sett med 1960-lalels ögon ärdei här måhända etl senkommet

förslag. Sett mot bakgrund av dagens problem är det elt mycket angeläget förslag som riksdagen står beredd alt fatta beslut om.

Herr talman! Jag ber aU få yrka bifall lill utskotlels hemställan i arbeismarknadsutskotteis betänkande nr 27 och avslag på reservationerna 1 och 2.

JAN-IVAN NILSSON (c);

Herr talman! Utskottets talesman gick inte i svaromål pä miu anförande. Han ville göra sill anförande så kort att vi kunde rösta före middagsrasten. Den värderingen kanske är signifikativ för del värde man sätter på löftena till befolkningen i Vindelädalen. Maten måste gå före!

Centerns förslag är naturiigtvis blygsamt, men del skulle ändå ge möjligheler lill ytterligare 200-300 arbetstillfällen. Del är inle sä litet i det här området.

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om sysselsättningsskapande åtgärder i Vindelälvsområdet

ELVER JONSSON (fp):

Herr lalman! Jag bestrider all centerns förslag skulle ge del antal arbetstillfällen som Jan-Ivan Nilsson påstår. Den vilja vi här har presenterat är all åstadkomma 100 friska miljoner. Jan-Ivan Nilsson bjuder över detta med 2 96.

Överiäggningen var härmed slutad.

Mom. 1

Proposilionergavs på bifall lill dels utskottets hemställan,dels motionen nr 670 av Lars Werner m. fl.,och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Eivor Marklund begärt votering upplästes och godkändes följande voleringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller arbetsmarknadsutskotlets hemställan i

betänkandet nr 27 mom. 1 röstar ja,

den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 670 av Lars Werner m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Eivor Marklund begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 231

Nej - 11

Avslår - 1

Mom. 2 och 3

Kammaren biföll vad utskottet i dessa moment hemställt.

105

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Om sysselsättningsskapande åtgärder i Vindelälvsområdet

Mom. 4

Proposilionergavs pä bifall till dels utskottets hemställan,dels reservationen nr 1 av Jan-Ivan Nilsson m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Jan-Ivan Nilsson begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsprof)osition:

Den som vill att kammaren bifaller arbetsmarknadsutskottets hemställan i

betänkandet nr 27 mom. 4 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 1 av Jan-Ivan Nilsson

m.fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter har röstat för ja-propositionen. Dä Jan-Ivan Nilsson begärde rösträkning verkställdes votering med omröslningsapparai. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 167

Nej - 66

Avstår - 9

Mom. 5

Utskotiets hemställan bifölls.

Mom. 6

Proposilionergavs på bifall till dels utskottets hemställan,dels reservationen nr 2 av Jan-Ivan Nilsson m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Jan-Ivan Nilsson begärt votering upplästes och godkändes följande voleringsproposition:

Den som vill all kammaren bifaller arbeismarknadsutskotteis hemställan i

belänkandet nr 27 mom. 6 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 2 av Jan-Ivan Nilsson

m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Dä Jan-Ivan Nilsson begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 171

Nej - 70

Avslår - 1

106

Mom. 7-10

Kammaren biföll vad utskottet i dessa moment hemställt.

§ 16 Pä förslag av andre vice talmannen beslöts att kammarens förhandlingar skulle fortsättas kl. 19.30.

§ 17 Anmäldes och bordlades

Proposition

1978/79:132 om tolklaxa

§ 18 Anmäldes och bordlades Moiioner

1978/79:2208 av Lars Werner m.Jl 1978/79:2209 av Håkan Winberg m.fl.

med anledning av propositionen 1978/79:105 med förslag lill ändring i konkurslagen (1921:225), m. m

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Meddelande om frågor

1978/79:2210 av Nils Erik Wååg m.fl. med anledning av propositionen energipolitiken

1978/79:115 om riktlinjer för

§ 19 Meddelande om frågor

Meddelades atl följande frågor framställts den 15 mars

1978/79:434 av Karl Boo (c) till industriministern om lämpligheten av fler konkurser inom näringslivet;

I debatten om näringspolitikens inriktning har företrädare för regeringen framfört krav pä fler konkurser som en väg att klara näringslivets strukturproblem. Detta har självfallet väckt en betydande uppmärksamhei, eftersom det torde vara unikt att samhällsföreträdare ställer krav av denna innebörd och därmed skapar osäkerhet beträffande målen för den statliga näringspolitiken.

Yttrandena har dessutom hos anställda i företag med problem skapat osäkerhet beträffande statsmakternas vilja att klara sysselsättningsfrågorna.

Med hänvisning till det anförda ber jag alt till industriministern få ställa följande fråga;

Anser statsrådet att kravet på fler konkurser på elt lämpligt sätt ger ullryck för regeringens näringspolitiska ambitioner?

1978/79:435 av Nils Berndtson (vpk) till arbetsmarknadsministern om rätten till ledighet vid arbetsmarknadsutbildning;

Deltagare i arbetsmarknadsutbildning har rätt lill viss ledighet med bibehållet utbildningsbidrag för enskild angelägenhet, s. k. ea-dagar.

107

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Meddelande om frågor

Gällande bestämmelser för hur outnyttjade ea-dagar kan tas ut missgynnar dock vissa elevkalegorier. Från elevhåll har krävts en anpassning till de semeslervillkor som gäller i arbetslivet.

Med hänvisning till det anförda vill jag fråga arbetsmarknadsministern;

Är regeringen beredd att la initiativ för att undanröja rådande orättvisor i fråga om s. k. ea-dagar vid arbetsmarknadsutbildning och anpassa ledigheten till de semestervillkor som gäller i arbetslivet?

108

1978/79:436 av Magnus Persson (s) till industriministern om åtgärder för att förhindra friställning av arbetskraft vid de mindre och medelstora varven;

I samband med riksdagsbehandlingen av den s. k. stora varvsproposi-lionen beslutade riksdagen att en speciell varvskommission för de små och medelstora varven skulle tillsättas.

Kommissionen skulle enligl riksdagens intentioner utarbeta ett konkret förslag rörande de mindre och medelstora varvens strukturutveckling. Förslaget bör innehålla utformning och omfattning av ett statligt stöd till dessa varvsenheter.

I avvaktan på utredningsarbetets resultat har vissa varv slora svårigheter alt överieva. Som exempel kan nämnas Karislads varv, vid norra Vänern, som i likhet med många andra små och medelstora varvsföretag hårt drabbats av struklurkrisen. Vid Karistads varv har varsel utfärdals för störte delen av arbetsstyrkan, och om inga konkreta åtgärder vidtas ifrån statsmakternas sida, finns stor risk för att varvet läggs ned.

Vilka konkreta åtgärder avser industriministern att vidta för att i enlighet med riksdagens beslut förhindra avskedanden vid de mindre och medelstora varven i avvaktan på riksdagens beslut med anledning av kommissionens utredningsarbete?

1978/79:437 av tredje vice talmannen Karl Erik Eriksson (fp) lill kommunikationsministern om förbättring av sysselsättningsläget inom åkerinäringen;

Åkerinäringen har på senare tid haft det mycket besväriigt. Detta har gällt inle minsl Värmland,där, enligt uppgift, 40 96 av antalet "tippbilar" under de senaste månaderna stått utan sysselsättning.

Vägförvaltningen har nu lagt ut en rad entreprenadarbeten, bl. a. i form av beläggningsentreprenader. Enligt uppgift har en del av dessa arbeten lagts ut till ett danskt företag. Detta har skett enligt gällande upphandlingsbestämmelser.

Med hänsyn till den låga sysselsättningen för bl. a. de värmländska åkarna vill jag fråga kommunikationsministern:

Finns det med hänsyn lill sysselsättningsläget någon möjlighet att i ett enlreprenadarbete, utlämnat till utländskt företag, tillförsäkra åkare och personal på orten möjlighet all utföra arbetet?

1978/79:438 av Tore Nilsson (m)t\\\ utbildningsministern om hänsynstagande till kristna värderingar vid teaterföreställningar:

En svensk opera har urpremiär i Stockholm nästa vecka. Enligl förhandsuppgifter "våldtas jungfra Maria på Operan". Den svenska kristenheten upprörs av den hädelse stycket innebär, och Vatikanen har framfört sin protest mot operaverkel. Maria är Guds sons moder, och hela kristenheten vänder sig mot den råhet som inle ryggar lillbaka för angrepp pä del heliga. Med/anledning av framförandel av "Josef vill jag fråga statsrådet: Anser regeringen att ingen hänsyn till biblisk lära och kristen tro kan krävas av den teater som arbelar med statligt stöd och pä svensk nationalscen?

Nr 104

Torsdagen den 15 mars 1979

Meddelande om frågor

1978/79:439 av Bernt Nilsson (s) till industriministern om utbyggnad av pappersbraket i Mönsterås:

Södra Skogsägarna AB har sedan länge haft planer på byggande av ett pappersbrak i anslutning till pappersmassefabriken i Mönsterås, alltså en vidareförädling av den råvara som finns. Detta är etl naturiigt tillvägagångssätt för att skapa välbehövlig sysselsättning i denna region. Hela planeringen är klar, men påbörjandet har bromsals upp på grund av brist pä kapital. Olika kapilalintressenter har nämnts i sammanhanget, bl. a. staten. Av dagspressen framgår nu atl mäktiga privata kapitalägare synes ta över och styra utvecklingen inom denna näringsgren på sina villkor. Detta skulle kunna innebära att utbyggnaden i Mönsterås ej kommer lill stånd. Med anledning härav får jag ställa följande fråga till industriministern: Är regeringen beredd all föreslå riksdagen gå in med erforderligt kapital, sä alt utbyggnaden av pappersbraket i Mönsterås kommer lill stånd?

1978/79:440 av fe/-(7fl/;/7o/7(fp) till utbildningsministern om undervisningen i arabiska vid Stockholms universitet;

I ett av riksdagen godtaget betänkande i höstas (KrU 1978/79:18) understryker kulturatskottet alt arabländerna spelar en allt större roll för Sverige såväl politiskt som ekonomiskt. Utskottet säger sig också utgå ifrån all regeringen beaktar synpunkterna i etl par moiioner beträffande förbättrade förhållanden för personer som bedriver forskning eller specialstudier om arabväriden.

1 dagarna har det blivit bekant all långl framskridna planer på all avveckla undervisningen i arabiska vid Stockholms universitet föreligger. Jag vill fråga utbildningsministern:

Anser utbildningsministern att en avveckling av undervisningen i arabiska i landets huvudstad skulle stå i överensstämmelse med riksdagens förord för förbättrade förhällanden för dem som studerar arabiska?

109

Nr 104 § 20 Kammaren åtskildes kl. 18.01.

Torsdagen den

15 mars 1979 '" "dem

_____________ TOM T;SON THYBLAD

/Solveig Gemen

Riksdagens protokoll 1978/79:104 Torsdagen den 15 mars

Riksdagens protokoll 1978/79:104