Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1977/78:99

Torsdagen den 16 mars

Kl. 19.30

Förhandlingarna leddes till en början av andre vice talmannen.

Nr 99

Torsdagen den 16 mars 1978

K/550 organisationsfrågor m. m. rörande försvaret

§ 1 Vissa organisationsfrågor m. m. rörande försvaret

Föredrogs försvarsutskottets belänkande 1977/78:11 med anledning av propositionen 1977/78:65 om vissa organisationsfrågor m. m. rörande försvaret jämte motioner.

I propositionen 1977/78:65 (försvarsdepartementet) hade regeringen föreslagit riksdagen att

1. godkänna de förslag till förändringar i arméns fredsorganisalion som
föredragande statsrådet hade förordat,

2. med ändring av sitt tidigare beslut godkänna att arméns radar- och luflvärnsmekanikerskola skulle vara lokaliserad lill Göteborg samt

3. bemyndiga regeringen att vidta de övergångsålgärder och åtgärder i övrigt som behövdes för att genomföra vad föredragande statsrådet hade förordat.

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll anfördes följande: "I propositionen föreslås att Sundsvalls luft värnsregemente (Lv 5) läggs ned. Vidare föreslås att Skånska luftvärnsregementei (Lv 4) i Malmö flyttas till Ystad och där samordnas med Södra skånska regementet (P 7/Fo 11). Förslag läggs också fram om föriäggning av Svea trängregemenle (T 1) i Linköping lill Livgrenadjärregemeniets (I4/Fo41) och Svea artilleriregementes (A 1) gemensamma elablissement i Linköping. Slutligen föreslås alt arméns radar- och luflvärnsmekanikerskola (RMS) med ändring av tidigare beslut om lokalisering till Östersund även i fortsättningen skall ligga i Göteborg."

I detta sammanhang hade behandlats de med anledning av propositionen väckta motionerna

1977/78:426 av Bo Forslund (s) och Stig Olsson (s), vari yrkats alt riksdagen beslutade uttala att Lv 5 inte lades ned förrän motsvarande sysselsättningslillfällen tillförsäkrades,

1977/78:427 av Svante Lundkvist m. fl. (s), vari yrkats att riksdagen beslutade ge regeringen till känna vad som i motionen anförts angående direktiv lill lantbruksnämnderna om markkompensation,

1977/78:536 av Martin Olsson m. fl. (c, m och fp), vari yrkats alt riksdagen beslutade uttala atl Lv 5 skulle behållas.

117

Nr 99

Torsdagen den 16 mars 1978

Vissa organisationsfrågor m. m. rörande försvaret

1977/78:537 av Åke Polstam (c),

1977/78:682 av Eric Holmqvist m. fl. (s), vari yrkats alt riksdagen med avslag på yrkandena i propositionen 1977/78:65 i skrivelse till regeringen gav till känna att Lv 4 borde bibehållas i Malmö samt att vid P 7/Fo 11 bibehölls eller utökades nuvarande utbildning såväl i Ystad som i Revingehed,

1977/78:1032 av Olle Aulin (m) och Joakim Ollen (m), vari yrkats atl riksdagen gav regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av utbildningsorganisationen för arméns förband i Skåne,

1977/78:1033 av Britta Bergström (fp) och Hans Petersson i Röstånga (fp), vari yrkats atl riksdagen beslutade att de i propositionen 1977/78:65 föreslagna förändringarna beträffande Lv 4 och P 7/Fo 11 flck anstå t. v. och atl frågan blev föremål för ytteriigare utredning,

1977/78:1035 av Stina Eliasson (c) och Per Stjernström (c),

1977/78:1040 av Birger Nilsson m. fl. (s),

1977/78:1041 av Rolf Rämgård (c) och

1977/78:1044 av Ulla Tillander(c), vari yrkats att riksdagen beslutade uttala att Lv 4 inte flyttades från Malmö.

118

Utskottet hemställde

1. all riksdagen beträffande markfrågor skulle avslå motionen 1977/ 78:427,

2. atl riksdagen beträffande nedläggning av Sundsvalls lufivärnsrege-mente med bifall till propositionen och med avslag på motionerna 1977/ 78:426 och 1977/78:536 godkände vad föredragande statsrådet hade förordat,

3. atl riksdagen beträffande organisationsförändringar i Skåne med bifall lill propositionen samt med avslag på motionerna 1977/78:682, 1977/ 78:1032, 1977/78:1033 och 1977/78:1044 godkände vad föredragande statsrådet hade förordat,

4. atl riksdagen beträffande samlokalisering av förband i Linköping med bifall till propositionen och med avslag på motionen 1977/78:537 godkände vad föredragande statsrådet hade förordat,

5. alt riksdagen beträffande lokaliseringen av artilleriets kadett- och aspirantskola skulle avslå motionen 1977/78:1035,

6. alt riksdagen beträffande Älvdalens skjutfölt skulle avslå motionen 1977/78:1041,

7. att riksdagen i övrigt godkände de förslag till förändringar i arméns fredsorganisalion som föredragande statsrådel hade förordat,

8. att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på motionen 1977/78:1040 med ändring av sitt tidigare beslut godkände att arméns radar-och luflvärnsmekanikerskola skulle vara lokaliserad lill Göteborg,

9. alt riksdagen bemyndigade regeringen att vidta de övergångsåtgärder och åtgärder i övrigt som behövdes för atl genomföra vad föredragande statsrådet hade förordat.

Reservationer hade avgivits

1. beträffande vissa markfrågor av Bengt Gustavsson, Eric Holmqvist, Gusti Gustavsson, Gudrun Sundström, Roland Brännström, Åke Gustavsson och Evert Hedberg (samtliga s) som ansett alt utskollel under 1 bort hemställa

atl riksdagen med anledning av propositionen och med bifall lill motionen 1977/78:427 som sin mening gav regeringen lill känna vad reservanterna anfört.

Nr 99

Torsdagen den 16 mars 1978

Vissa oiganisa-t lons frågor m.m. rörande försvaret

2. beträffande organisationsförändringar i Skåne av Eric Holmqvisl(s)som ansett atl utskottet under 3 bort hemställa

alt riksdagen med avslag på propositionen, med anledning av motionerna 1977/78:1032 och 1977/78:1033 samt med biföll till motionerna 1977/78:682 och 1977/78:1044 som sin mening gav regeringen till känna vad reservanten anfört.

Till betänkandet hade fogats etl särskilt yttrande av Stina Eliasson (c).

ERIC HOLMQVIST (s):

Herr talman! Jag vill allra först säga några ord om den reservation som Bengt Gustavsson, jag och övriga socialdemokratiska ledamöter har fogat till det här betänkandet och som gäller vissa markfrågor.

Vi finner del angeläget att riksdagen inte gör uttalanden som skapar något av etl nytt innehåll i gällande expropriationslag. Vi har därför inte kunnat ställa oss bakom det uttalande som görs i fråga om ersättningsmark.

Vi har naturligtvis absolut ingenting emot att man under förhandlingar -oavsett om det är försvarets representanter eller andra representanter för det allmänna som sköter förhandlingarna - så långt möjligt hjälper till så att markägarens, motpartens, intressen också blir tillgodosedda. Men atl utpeka domänverket som den markägare som skall ställa upp och tillhandahålla byiesmark finner vi vara helt omotiverat.

I andra sammanhang har det ansetts atl den kanske minst motiverade jordägargruppen utgörs av de personer som äger mark utan att själva bruka den. Det hade legal betydligt närmare till alt den kategorin hade blivit utpekad.

Jag ber att fö yrka bifall till reservalionen 1.

Jag övergår sedan till att behandla den reservation som jag ensam står för.

Organisationsförslaget drabbar Sundsvall och Malmö speciellt hårt. Uppfattningen att ett luftvärnsförband bör läggas ned harjag i och för sig inte någon anledning atl bestrida. Men att det också skulle finnas elt annat förband, Lv 4, som ovillkorligen måste flytta ifrån sin stationeringsort finner jag svårförståeligt.

Luftvärnskåren i Malmö kom till vid liden förändra världskriget. Och den har genom åren, som kår och regemente, varit ett mycket uppskattat inslag i samhällsbilden i Malmö och i Skåne.

119

Nr 99

Torsdagen den 16 mars 1978

Vissa organisationsfrågor m. m. rörande försvaret

120

Betydelsen av Lv 4 har inte varit lokalt avgränsad. En stor del av nuvarande personal vid andra luflvärnsförband har börjat sin bana i Malmö vid Lv 4. Rekryteringslägel har nämligen alltid varit gott vid detla förband. Utbildningen har också haft goda betingelser: bra övningsmark och ett ständigt gott befälsläge. Ulbildningsmässigt har man kunnat nå goda resulial vid Lv 4. Och trivseln bland personal och värnpliktiga har varit god - det harjag kunnat konstalera under årens lopp, då jag vid skilda tillfällen besökt förbandet.

Jag vill från början säga atl det är ostridigl alt detta etablissemang i viss mån behöver rustas upp. Men kostnaderna är inte de som utredningen har talat om.

Så sent som för tre fyra år sedan hade jag som försvarsminister anledning att pröva elt förslag som då förelåg om att slå samman Lv 4 i Malmö och Lv 6 i Göteborg lill ett förband i Halmstad.

Jag hade då anledning att ganska noga se på de här förhållandena, och jag besökte de båda förbanden. Det var då - del vill jag betona - en gemensam och myckel bestämd uppfattning hos överbefälhavaren, arméchefen och över huvud laget all militär sakkunskap att ett militärt förband i Malmö var av utomordentligt stor betydelse för den utsatta landsända som södra och västra Skåne ulgör. Jag skall gärna citera de uttalandena om någon önskar höra dem, för jag tror att de är de kraftigaste uttryck som kan ha getts för att ett förband skall bibehållas.

Den noggranna prövning som gjordes ledde till - det var i samband med OLLI-organisationen - att man tog den ställningen atl Fo-slaben skulle flyttas från Malmö till Ystad. Det vardelade meningarom detta. Det fanns de som hävdade atl den borde vara kvar och anslutas till Lv 4. Avgörande var emellertid den meningen att man borde med större tillförsikt kunna lägga mobiliseringsuppgifterna på elt förband av den typ som P 7 representerar. Men lika självklart var då att Lv 4 skulle stanna kvar i Malmö, att man inte skulle röra på del i detla sammanhang.

Det var för mig mycket överraskande atl utredningen så kort tid efter att denna fråga blivit så inträngande behandlad skulle återvända lill tanken att fiytla på detta förband. Jag var lika överraskad över alt man skulle göra djupgående förändringar i P 7, som ju ändå är del förband som har landels bästa övningsfält bland de pansarförband vi har. Jag har också anledning att peka på hur man genom ett utomordentligt gott samarbete i Ystad mellan förbandet och kommunen har kunnat säkra för pansaruibildningen värdefulla områden.

Samspelet mellan de båda utbildningsplatserna i Ystad och Revinge har alllid varit bra. Både som försvarsminister och som ledamot av försvarsutskottel under de senaste åren harjag haft anledning att sätta mig speciellt väl in i förhållandena vid P 7 - vi ledamöter i utskottet har vall var sitt förband som vi följt upp och besökt några gånger under åren. Jag vågar påslå alt del här förbandet framstår som elt av landets främsta regementen, med en mycket god förankring i del län det här gäller.

Malmöhus län har i dag de här båda regementena kvar sedan andra förband har lagts ned under årens lopp. Av länets mer än 4 500 värnpliktiga årligen är

del ungefär en Ijärdedel som kan utbildas inom länet vid något av de här två förbanden. Andra för utbildas utanför länet; ett stort antal utbildas i Kristianstads län, andra vid Smålandsförbanden, men också på andra håll i landet genomgår värnpliktiga från Malmöhus län sin grundutbildning.

Fredsorganisationsutredningen har själv starkt betonat hur den tagit många hänsyn när det gällt att utröna vilket förband som skulle kunna komma i fråga för nedläggning. Man säger sig ha gjorl en myckel allsidig och noggrann utredning, så långt krafterna nu har räckt till. Menjagär ingalunda imponerad av det resultat man har kommit fram till.

Man har tydligen när det gäller Skåne resonerat så här: Del finns kaserner i Ystad som kanske skulle kunna utnyttjas ännu mer än i dag. Det finns tomma utrymmen,särskilt i Kristianstad, om man går till grannlänet. Skickar man i väg en del av den personal och flyttar en del av utbildningen som flnns i Ystad i dag,skulle man ha möjligheteratt där ta emot etl helt regemente. Och då skulle man slippa göra de reparationer som borde ske i Malmö.

Man skulle således kunna lägga ned i Malmö därför att det finns lokaler an lillgå vid förband på andra håll. Del här är en kortsiktig utgångspunkt för an bestämma lokaliseringen av etl förband, och jag tror också att det är en bedömning som kan leda väldigt fel.

1 första hand borde man ha ställt den här frågan: Kan del inte vara på del sättet alt detta förband ligger där det bör vara? Vad är det som säger att speciellt Lv 4 skulle vara ett sådant förband som bör flyttas från den placeringsort del har haft alltsedan sin tillkomst? Det borde ändå ha varit den första utgångspunkten att fråga vad det är för fel med verksamheten som den är i dag. Flyttning kostar pengar-och mycket merän man brukar räkna med. Man bryter sönder en organisation för att skapa en ny. Man kommer atl upptäcka atl de lokaler, övningsanordningar och utrymmen som man har byggt upp för en viss verksamhet och etl visst ändamål inte ulan vidare passar för annat.

De väldiga kostnader som kan uppkomma när man inte i förväg har studerat sambandet mellan materiel och lokaler kanjag illustrera med en mer skandalartad händelse för några årsedan. När Viggen började levereras och skulle köras in i hangarerna upptäckte man atl stjärlparliet var för högt. Det fanns inte möjligheter atl ta emot planen någonstans. Del rörde sig om miljoninvesleringar som fick göras, därför alt analyser inte hade gjorts i förväg.

Jag tror inte atl vi skulle behöva befara någonling sådant, men det rör sig ändå om olika typer av materiel. Jag menar att man borde ha gjort helt andra förberedelser än de mycket schematiska beräkningar som är gjorda om de lokaltillgångar som finns. Man har egentligen bara gjort en mycket hastig bedömning av lokalresurserna. Man har inte närmare studerat användnings-sältei på de olika lokalerna och långt mindre gett sig in på alt göra någon beräkning av kostnaderna för den mer omfattande flyttning av människor och materiel som det här gäller.

Jag vill erinra om att det blir mer och mer angeläget för oss att redan i förväg noggrant studera vad vi tänker göra. Vi har ju fått en lagstiftning om

Nr 99

Torsdagen den 16 mars 1978

Vissa organisationsfrågor ni. m. rörande försvaret

121

Nr 99

Torsdagen den 16 mars 1978

Vissa oiganisa-lionsfrågor m. m. rörande försvaret

122

arbetsmiljö, och över huvud taget ställs helt andra krav i dag än lidigare. Jag tror atl de pengar som man lägger ned på sådana studier i förväg är utomordentligt väl använda.

Utredningen har utöver del som jag har pekat på lydligen också haft en andra utgångspunkt,som man åtminstone kan anta har spelat en viss roll vid ställningstagandet. Man har menat att marktillgångarna i Malmö inte skulle vara tillfredsställande. Del är möjligt att utredningen kan ha varit vilseledd på denna punkt. Jag tycker inte att den har gjort sig särskilt myckel besvär för att på ort och ställe i god tid förvissa sig om hur det verkligen förhåller sig.

Nu har t. o. m. de sakkunniga remissinstanserna, som verkligen har insikter i dessa problem, betonat att utredningen starkt överskattat markproblemen. Vi i ulskottet som haft tillfälle alt besöka olika förband har myckel svartan formulera någon kritik mol tillgången på mark för övningsändamål i närheten av Malmö eller för skjutningar i Falsterbo.

Jag tycker alt de synpunkter som framkommit vid remissbehandlingen borde har föranlett försvarsministern att ta upp frågan lill omprövning -tillgången på mark har varit en av grunderna för påståendena all det skulle föreligga svårigheter för framliden i dessa avseenden. När man på så många andra håll i landet möter svårigheter på detta område borde man värdesälta en så positiv inställning som vi här möter till delta förband. Jag tror att försvarsutskottel vid besöket i Skåne måsle ha blivit övertygat om att tillgången på mark inte ulgör någol hinder eller problem.

Jag har i försvarsutskottet tillåtit mig - och det har irriterat en del av kamraterna där - påpeka all jag tycker det förefaller som om man vid bedömningen av dessa frågor närmast gett sig ut och räknat efter vilka tillgångar det har funnits i fråga om sängar, liggplatser, på olika håll i Skåne, och att detta har fött styra utvecklingen.

De förhållanden jag har visat på när det gäller kostnaderna har länsstyrelsen i Malmö tagit upp. Länsstyrelsen har, tyckerjag, gjort aktningsvärda försök atl beräkna vad man skulle kunna anta vore de rimliga kostnaderna. För alla är ju överens om alt det inte kan röra sig om de belopp som utredningen räknat med; del kommer inte atl finnas sådana tillgångar under de närmaste lio åren atl man kan räkna med investeringar i den utsträckningen. Men länsstyrelsen har också visat på betydande investeringar som måslegöras i samband med en förfiyttning. Bara ett enda exempel: Del går en ledning över Ravlundafältel som måste bort, om det skall bli möjligt atl bedriva luftvärnsskjutningar där nere med de instrument som i det sammanhanget är nödvändiga. Det innebär en extra kostnad på 3 miljoner. Liknande saker kan vi se kommer till på andra områden.

Skulle det inte ha varit motiverat atl man i departementet när de här beräkningarna kom från länsstyrelsen -oavsett vilken mening man härom dem -satt sig ned och räknat igenom det och kunnat ge riksdagen en bättre redogörelse än vad som nu sker för vilka de verkliga kostnaderna i detta sammanhang är?

Försvarsministern viftar bort de invändningar som gjorts i fråga om lokalproblem och annat och säger all det egenlligen bara är en del av elt

betydligt större frågekomplex. Tillåt mig fråga försvarsministern vad i övrigt det skulle vara som gör att man måsle sammanslå just P 7 och Lv 4 till etl gemensamt Fo-förband? Jag kan inte se att de andra omständigheter som försvarsministern anger - värnpliktssociala skäl och annat som redovisas -skulle vara mindre beaktansvärda när del gäller Malmö än när del gäller någon annan plats. Jag skulle därför vara tacksam för att fö en beskrivning av vad det i övrigt är i denna sammanvägning som gjort att man ansett det nödvändigt atl fiytla förbandet.

Jag skall be att fö rikta också följande fråga till försvarsministern: Hur kommer organisationen av del nya förbandet att se ut? FFU har i sitt betänkande varit inne på frågan om en vidare allmän utveckling av den s. k. OLLI-organisationen. De som inte sysslar med försvarsfrågor är kanske okunniga om vad det kan innebära. Men för några år sedan lade vi samman Fo-staberna med något förband som fanns inom samma län. Sedan kvarstod kanske elt förband som stod mera självständigt, som var ett utbildningsförband med sin administration. Del nya som FFU föreslog var att man skulle kunna gå vidare och tänka sig alt inom elt län förena allt i en administration inom Fo, där de berörda regementena skulle ingå som delar. Denna tanke hade utredningen uppe, och den har redovisat hur det skulle se ut i hela landet.

Men nu förefaller det som om försvarsministern helt har gått ifrån delta och för lång tid framöver avskriver tanken alt man skall åstadkomma en sådan förändring. Min fråga blir därför: Varför skall detta tillämpas just i Malmöhus län,om del är något som inte passar någon annanstans i landet? Genom att vi till Fo 11 förlägger P 7 och Lv 4 skulle det bli det första stora och enda s. k. arméförband som vi för. Eller är det tänkt att i fortsättningen ha två skilda administrationer?

Nu är del naturiigtvis svårt att läsa ut detta av de siffror beträffande tänkbara besparingar som redovisas, och det är att observera att för en organisation som armén blir det aldrig fråga om några egentliga personalbesparingar. Skulle man kunna dra in en eller annan tjänst här, så uppvägs det av att vi har vakanser som blir fyllda på andra håll. Därför tycker jag inte alt talet om vad man kan spara i fråga om personal är så väl underbyggt.

Jag har redan i utskottet slälll frågan: Hur skall organisalionen se ul där nere? Del är viktigt att riksdagen har en aning om vilket slags verksamhet som skall bedrivas, hur den skall organiseras och hur den kan tänkas avvika från vad som i övrigt gäller. Det är också viktigt atl personalen för besked om detla.

Nog var del svårt att göra klart för dem som ganska nyligen fiyltade från Malmö, och som egentligen bara hade kommit in i de nya lokalerna i Ystad, alt nu var det fråga om en ny omgång där man på nytt får pröva hur del skall bli med deras tjänster. De hinner inte mer än fiytla in i sina nya lokaler förrän frågorna uppkommer: Hur blir del för mig i framtiden? Vart skall jag ta vägen? Får jag fortsätta häreller skall jag följa med någon annanslans?

Utmärkande för vad som händer i Skåne ärju atl man omflyttar personal och utbildning hit och dit mellan förbanden. Del har i detla sammanhang

Nr 99

Torsdagei 16 mars 1978

Vissa organisationsfrågor m.m. rörande försvaret

123

Nr 99

Torsdagen den 16 mars 1978

Vissa oiganisa-lionsfrågor m. m. rörande försvaret

124

talats om Skånekarusellen -jag tror atl vi mötte det uttrycket vid utskottels besök i Skåne. Jag tycker verkligen att det har fog för sig. Föratt vi skall kunna göra personalbesparingar på ett hundratal tjänster - om det nu blir några sådana besparingar, vilket vi i och för sig kan sätta etl frågetecken för - skall i runl tal 500 personer flyttas i olika riktningar. Är det underligt alt Statsanställdas förbund och LO liksom SACO/SR definitivt säger nej till detta? De tycker att de vinster som görs är för små i förhållande till de stora uppoffringar som personalen för göra.

Till sist skall jag, herr talman, ett ögonblick stanna inför de värnpliktssociala verkningarna av detta förslag och också säga någonting om arbetsmarknadssituationen i Malmö. Jag skulle önska alt kammarens ledamöter hade föll tillfälle att lyssna till den unge man som förde de värnpliktigas talan när vi besökte Malmö. Han pekade på det faktum atl i en så folkrik del av landet som Malmö och Malmöhus län utgör finns det självfallet också många som har problem med sin värnplikt. Del gäller särskilt för dem som tidigt bildar familj eller i övrigt är särskilt knutna lill hemorten. Det är en stor fördel atl få göra sin militära grundutbildning så nära hemmet att man kan hålla kontakt med sina anhöriga och - vilket är möjligt för de fiesta i Malmö - kanske också kunna tillbringa natten i hemmet. Praktiskt tagel alla värnpliktiga på Lv 4 bor i sina hem. Det har visat sig att utbildningen ingalunda blir lidande härav.

Mer eller mindre har också de värnpliktssociala problemen beaktats. I de stora befolkningsområdena finns möjligheter till militärutbildning i närheten av hemorten. I näslan alla våra kommuner med över 100 000 invånare finns det ett militärt förband. Det finns elt undanlag, och det är Helsingborg. I framtiden kommer del alt finnas ytteriigare ett undantag, nämligen Malmö. Det betyder att i Malmöhus län kommer att finnas två kommuner av denna storlek utan tillgång till militär utbildning på hemorten.

Jag vill betona attjag inte ser värnplikten som en stor och tung börda för de flesta ungdomar. Många kanske också trivs med ett miljöombyte. Men delta får inte betyda att vi försummar alt gå dem till mötes för vilka del av skilda skäl är angelägel att hålla familjekontakt under grundutbildningen. Jag beklagar om försvarsministern inte låter de värnpliktiga fö tala och om han inte lyssnar lill dem i denna fråga. Del blir en förlust inte minsl för försvaret självt om vi inte beaktar de värnpliktssociala frågorna i detta sammanhang.

Jag gör mig inte någon överdriven föreställning om attjag med mitt inlägg i kväll kan påverka så många. De flestas reaktion inför förbandsindragningarär numera denna: Gudskelov att del inte gäller min hemort och del förband som jag har kontakt med.

Jag har emellertid förnummit - och jag tror att mina kamrater på Skånebänken har gjorl samma erfarenhet - atl vi har haft betydande svårigheter när vi talat om att det också föreligger arbetsmarknadsproblem i del sydligaste länet. Arbetslösheten är i dag högre i Malmöhus län än i de flesta andra län i landet. Vi står inför mycket svåra påfrestningar. En del av de slora basnäringarna är i uppenbar fara i Skåne. Därför belyder också föriusten

av arbetstillfällen en påfrestning för oss, och därför är det både sakligt felaktigt och från psykologisk synpunkt olyckligt atl detta förslag har lagts fram.

Jag yrkar bifall till reservationen 2, som jag har fogat till delta betänkande.

I detta anförande instämde Erik Adamsson, Anna-Greta Skantz, Arne Pettersson, Eric Jönsson, Per Olof Håkansson och Margit Sandéhn (samtliga s).

Nr 99

Torsdagen den 16 mars 1978

Vissa oiganisa-lionsfrågor m. ni. rörande försvaret

STINA ELIASSON (c):

Herr talman! Riksdagen behandlar nu försvarsutskottets belänkande 1977/ 78:11 med anledning av propositionen 1977/78:65 om vissa organisationsfrågor m. m. rörande försvaret jämte motioner. Jag har lill detta betänkande fogat etl särskilt yttrande med anledning främst av motionen 1977/78:1035, undertecknad av mig och min kollega på Jämtlandsbänken, Per Stjernström.

I vår motion tar vi fasta pä försvarsministerns uttalande om lokaliseringen av artilleriets kadettskola. Kadettskolan är f n. förlagd lill Jönköping. Fredsorganisationsutredningen har prövat möjligheterna att lägga ner A 6 men liksom remissinstanserna kommit fram till att detta inte är lämpligt eller lönsamt. Dock menar man på en del håll alt del inte kan erbjudas godtagbara övningsbeiingelser där.

Chefen för armén har lill regeringen avgivit förslag om en utvidgning av Skillingaryds skjutfält. Förslaget har remitterats till försvarets fastighetsnämnd. I sin preliminära redovisning av planeringsskedet i den fysiska riksplaneringen har länsstyrelsen i Jönköpings län behandlat frågan om en eventuell utvidgning av Skillingaryds skjutfölt. Det råder motsällningar mellan skilda intressen här, och det är i delta sammanhang som försvarsministern talar om möjligheterna alt avlasta Skillingaryds skjutfölt genom an ■omlokalisera artilleriets kadettskola till annat artilleriförband. "Av bl. a. utbildningsmässiga och regionalpoliliska skäl bör därvid Östersund vara en alternativ förläggningsort för skolan."

Försvarsministern vill dock avvakta fastighelsnämndens förslag, innan han tar definitiv ställning lill lokaliseringen. Utskoltet har i dagsläget ansett del argumentet väga tyngst och av den anledningen föreslagit avslag på motionen 1035.

1 vår motion har vi hemställt all riksdagen uttalar att artilleriets kadettskola omlokaliseras lill Östersund. Detta har vi gjorl på grund av att vi anser att Östersunds kommun absolut bör kompenseras för att radar- och luftvärns-mekanikerskolan, som enligt ett riksdagsbeslut 1976 skulle ha flyttats till Östersund från Göteborg, av olika skäl nu tydligen bör bli kvar i Göteborg. Skälen till detta har vi viss förståelse för. Men för ett län som Jämtland innebär denna uteblivna lokalisering bl. a. atl ett värdefullt tillskott av arbetstillfällen inte kommer till. Jämtlands län har en osedvanligt låg sysselsättningsgrad och behöver fler sysselsällningslillfällen. Inte minst för de kringinvesieringarsom Östersunds kommun har påbörjat för radarskolan

125

Nr 99

Torsdagen den 16 mars 1978

Vissa organisationsfrågor m. m. rörande försvaret

menar jag att riksdagen redan nu borde uttala att artilleriets kadett- och aspirantskola omlokaliseras till Östersund.

Herr lalman! Atl emot etl i övrigt enigt utskott yrka bifall till vår motion ansåg jag inte särskilt meningsfullt. Jag avser dock att återkomma i frågan när den på nytt aktualiseras av regeringen i förslag till riksdagen. Därför nöjer jag mig för dagen med att i ett särskilt yttrande ha markerat min uppfattning.

Jag vill till sist göra kammarens ledamöter uppmärksamma på att Grytans skjutfölt i Östersund redan i dag av A 4 vid behov disponerar markområden utanför själva skjutfällel, områden som utgörs av impediment varom det inte rått delade meningar eller motsättningar.

126

GUNNAR BJÖRK i Gävle (c):

Herr talman! .Det beslut som riksdagen i dag skall fatta när det gäller försvarets fredsorganisation är, som jag ser del, en direkt effekt av det försvarspoliliskabeslulsomriksdagenfattadeföregåendeår. De frågor som vi i dag diskuterar berör främst armén, men eftersom FFU just nu arbetar med flygvapnets och marinens fredsorganisalion, finns det väl skäl förmoda all del blir fråga om fortsatta organisationsförändringar inom försvaret.

Under de senaste åren har lönekostnadens andel av del militära försvarets totala ekonomi tenderat att öka ganska kraftigt. En sådan utveckling leder till att utrymmet föratt skaffa materiel, bedriva utbildning och annan angelägen verksamhet minskar i motsvarande grad. För att möta den utvecklingen har det gjorts stora ansträngningar att minska personalkostnaderna inom försvaret.

Genom målmedvetna insatser har anlalel tjänster inom försvaret sedan 1972 minskat med omkring 3 000. Trols dessa mycket hårda personalminskningar har lönekostnadernas andel av försvarskostnaderna ökal, om än i lägre grad än vad den annars skulle ha gjorl.

I den programplan för del militära försvaret för perioden 1978-1982 som utarbetades av överbefälhavaren lade han upp tre alternativa ekonomiska nivåer, kallade A-, B- och C-nivån. I A-nivån beräknades antalet anställda inom försvaret minska med 1 400.1 B-nivån,som ungefär var vad riksdagen sedan koman falla beslut om, skulle ca 2 500 tjänster försvinna och i C-nivån ca 3 000.

Riksdagsbeslutet innebar alltså atl man t. v. skulle planera för en personalminskning med ca 2 500 under perioden. I det sammanhanget bör också observeras att det inte bara är den del som försvarels fredsorganisa-tionsulredning sysslade med som diskuteras. Senare i kväll skall riksdagen också la ställning lill de cenirala staberna. Som jag ser det, är det fråga om en konsekvent neddragning av antalet anställda inom försvaret. Atl i det sammanhangei nämna ordet upprustning, vilket har gjorts från socialdemokratiskt håll, tyckerjag är alldeles felaktigt, och i kväll ser vi att del är föga trovärdigt. Sanningen ärju i stället den att med en socialdemokratisk regering skulle vi ha fött lägga ner fler regementen. Jag tycker att det hade varil klädsamt om man också hade presenteriäl vilka, men jag räknar med atl yi skall fö besked om det under kvällens lopp.

Att avgöra vilka förband som skall dras in är en svår uppgift. FFU har jobbat med delta och gjorl en rad avvägningar. Eric Holmqvisl gjorde gällande atl man enbart hade åkt runt och räknat sängar, men vad som skett är ju att man har gjort en rad överväganden. Regionalpoliliska hänsyn, ekonomiska hänsyn med tanke på vilket alternativ som varil mesl lönsamt på sikt, värnpliklssociala hänsyn, tillgången till övningsmark och en rad andra faktorer har avgjort det ställningstagande som FFU kom lill. Del finns också anledning poängtera att FFU var enig i sina ställningstaganden.

Försvarsutskottet har i del förslag som nu behandlas fastnat för alt föreslå nedläggning av Lv 5 i Sundsvall och Lv 4 i Malmö samt samlokalisering av förband i Linköping. Belänkandet innebär också atl RMS skall ligga kvar i Göteborg och alltså inte flyttas till Östersund som tidigare har diskuterats. Utskottets ställningstagande alt låta Lv 6 ligga kvar i Göteborg bygger på tron all markfrågorna är lösta på sikt. Frågan om artilleriets kadett- och aspirantskola i Jönköping bör, som vi ser det, inte aktualiseras nu ulan den får riksdagen återkomma lill, och det blir aktuellt den dag då försvarets fastighetsnämnd har tagit ställning.

Det betänkande som vi har att diskutera medför en del konsekvenser, framför alll när det gäller hur markfrågorna skall lösas i framtiden.

Eric Holmqvist har ingående berört organisationsfrågorna i Skåne. När nu ulskottet föreslår atl Lv 4 flyttas till Ystad och alt verksamheten samordnas med P 7/Fo 11 anser jag att det är viktigt all poängtera att beträffande de oklarheter som kan finnas i den organisatoriska lösning Eric Holmqvisl berörde har utskottet på s. 14 i betänkandet myckel klart sagt att frågor om bl. a. samordning mellan Lv 4 och P 7 bör lösas skyndsamt i ett särskilt utredningsarbete. Det är också viktigt, tycker jag, alt se Skåne som en helhet. De andra lösningar som diskuterades under utredningsarbetets gång anser jag klart sämre. De hade inneburit problem förändra orter som kanske hade varil svårare att klara än vad som nu sker.

Jag konstaterar också med intresse att Eric Holmqvist accepterar alt ett luftvärnsregemente skall läggas ned, däremot accepterar han inte Lv 4. Jag vet inte om han därmed menar att han accepterar endast Lv 5, eller om han åsyftar någol annat luftvärnsregemenie. Jag hoppas han bringar klarhet på den punklen.

När det gäller reservationen om marken är del viktigt all komma ihåg atl det förslag FFU lade innebar att eftersom staten log mark från dem som brukade den, vore del rimligt att de kompenserades med mark som skaffades från domänverket som är statligt. Detta tycker också utskoltet. Jag tycker det är en ganska naturlig sak att man via en annan bil av den statliga verksamheten tillgodoser de krav som kommer upp. Därför harjag svårt atl förstå den reservation som socialdemokraterna har på den här punklen.

När del gäller de ekonomiska beräkningarna är det viktigt att komma ihåg atl man bör ta sådana här siffror med en stor nypa salt. Men om man har synpunkter på beräkningsgrunden för ett enskilt förband, som t. ex. Eric Holmqvist har, är del troligt alt farhågorna beträffande beräkningsgrunderna har lika fog för de alternativ man jämför med. Därför menar jag all man

Nr 99

Torsdagen den 16 mars 1978

Vissa OlganIsa-t lons frågor m. m. rörande försvaret

127

Nr 99

Torsdagen den 16 mars 1978

Vissa organisationsfrågor m. m. rörande försvaret

mycket väl kan hävda atl de ekonomiska beräkningar som är gjorda för olika alternativ är ganska hållbara i relation till varandra.

Både utredning och utskott har stor förståelse för de problem som uppstår för de värnpliktiga. Det är viktigt atl man klarar de värnpliktssociala frågorna på olika sätt. Men del är inte riktigt som Eric Holmqvist gör gällande att de värnpliktiga inte tillfrågats. Åtminstone FFU har under utredningsarbetets gång haft regelbundna kontakter med värnpliktiga arbetsgrupper.

Jag tycker det är viktigt att komma ihåg att utredningen i grunden har sina direktiv från den gamla regeringen. Man har varit enig i utredningen och det är värdefullt. Jag tycker del är glädjande att vi har så pass slor enighet i utskoltet kring de mycket besväriiga frågor det här rör sig om. Del är betydande svårigheter för berörd personal ute på förbanden, och därför är del värdefullt an frågan kan las under stor politisk enighet för alt hjälpa de anställda att få så bra arbetsbetingelser som möjligt.

128

GUSTI GUSTAVSSON (s):

Herr talman! Propositionen 65 och försvarsutskottets betänkande 11 behandlar som bekant vissa organisationsfrågor rörande försvaret. Propositionen baseras på den utredning och del förslag som försvarets fredsorgani-sationsulredning kommit fram till, och jag skall någol redogöra för hur denna utredning har arbetat.

Utredningen har varil i gång sedan 1967. De förslå åren var del såsom en enmansutredning. Från den I juni 1974 utökades den till en pariamenlarisk uiredning med representanter för de fyra stora partierna. Under de första åren hade utredningen vissa bestämt angivna uppgifter, t. ex. vissa organisationsfrågor rörande fiygvapnet. Utredningen har sedan fiera gånger fåll sina direktiv kompletterade. Sedan den blivit parlamentariskt sammansatt har den fött karaktären av besparingsutredning.

När FFU, som utredningen kallas, började sill arbete befann sig många kommuner, speciellt de större, i en stark utvecklingsprocess, vilket medförde ett kraftigt tryck på den mark som de militära förbanden förfogade över. Den var på flera håll begäriiga objekt för den kommunala expansionen. Nu har situationen blivit en annan. Till skillnad mot tidigare har kommunerna numera inte sådan efterfrågan på den mark som försvaret disponerar att detla kan utgöra motiv för förbandsindragningar. Alla kommuner, även storstäderna, slår nu energiskt vakt om sina regementen, framför allt därför alt de är betydelsefulla för sysselsättningen.

Men markanskaffningen för att täcka försvarels behov av skjulfält och övningsfält har blivit alll svårare. Nya vapen med längre skottvidder och ökad taktisk rörlighet ställer krav på större ytor att bedriva övningar på, samtidigt som kraven ökar från allmänhetens sida på fritids- och strövområden i naturen. Dessutom har markvärdena stigit avsevärt de senare åren.

Sedan kan vi också konstatera atl det finns en växande opinion som motsätter sig atl marken används lill militära övningsfält och i all synnerhet till skjutfölt. Markfrågorna för försvaret har med andra ord blivit alll svårare alt hantera på senare år. Men trots atl försvaret gått in för ökad användning av

simulatorer och andra hjälpmedel, så måsle man ändå någon gång kunna skjuta och skjuta skarpt och förfoga över tillräckligt slora fält atl öva på. Därför finns del i dag etl behov av markanskaffning för fiera förband. Del är således nödvändigt att anskaffa mark för ett skjutfölt i Värmland för I 2:s behov, och det problemet ser ut alt kunna lösas vid Horssjön. Det är vidare nödvändigt att skaffa mark lill etl skjutfölt i Halland för I 16och InfKASsamt till elt i Skövde för förbanden där. Vidare behövs utvidgning av elt övningsfält på Golland för pansarutbildningen där, som man i annat fall för överväga att fiytla till fastlandet. Det gäller också utvidgning av skjutfällel i Skillingaryd för A 6 och A 3.

Om detta visar sig vara omöjligt att åstadkomma, så leder det till att man för dessa regementen, som är i slort behov av bättre utbildningsbelingelser, för diskutera fiyUning eller nedläggning. Särskilt gäller det pansarutbildningen på Gotland och utbildningen vid A 6 i Jönköping.

Ekonomin för försvaret liksom för andra samhällssektorer har blivit alltmer ansträngd. Personalkostnaderna tar allt större del av tillgängliga resurser, och följaktligen blir det mindre över för materielinköp, samtidigt som materielen stiger i pris. Denna utveckling måsle på någol sätt brytas. En begränsning av administrationen inom försvaret har därför blivit en angelägen fråga, och det är mot den bakgrunden som FFU fött i uppdrag av regeringen att utreda och framkomma med förslag om indragningar av tre till fyra regementsadminislraiioner inom armén och marinen.

Utredningens uppgift har varit och är atl framlägga förslag som innebär atl kostnaderna för driften av försvarets fredsorganisation kan begränsas. I det förslag som nu föreligger behandlas armén och kustartilleriet. I enlighet med de senaste tilläggsdirektiven skall nästa etapp av utredningsarbetet ägnas åt flygvapnetsamt återstående frågor inom marinen. Förslag härom kommeratt framläggas innevarande år.

Utredningen har granskat och övervägt åtskilliga alternativ för atl lägga ner administraiioneroch etablissemang. Tilläggsdirektiven som utredningen fick den 3 mars 1977 angav att det borde redovisas förslag lill i första hand minskningar motsvarande tre lill fyra regementsadminislraiioner inom armén och marinen.

Granskningen har i första hand omfattat förband som antingen saknar godtagbar tillgång lill övningsmark eller förfogar över kasernelablissemang som är i behov av omfattande och investeringskrävande upprustning. De brister i fråga om övningsmark som finns vid vissa förband har föranlett utredningen till särskilda studier av alternativa möjligheter att lösa dessa markproblem.

Utredningen har också granskat och prövat olika möjligheter alt vidareutveckla organisalionen i lägre regional och lokal inslåns för att genom ytterligare samordning mellan myndigheterna åstadkomma besparingar och en förbättrad ledning av förbandsproduktionen.

Efter etl mycket omfattande utredningsarbete har utredningen föreslagit följande större förändringar i fredsorganisationen:

Lv 5 i Sundsvall läggs ned, Svea terrängregemenle (TI) i Linköping

Nr 99

Torsdagen den 16 mars 1978

Vissa organisationsfrågor m. m. rörande försvaret

129

9 Riksdagens protokoll 1977/78:98-100

Nr 99

Torsdagen den 16 mars 1978

Vissa organisation SI frågor m. m. rörande försvaret

130

samordnas med I 4/Fo41 och Svea artilleriregemente (A l)i Linköping, P 7:s pansarutbildning i Ystad flyttas till Revingehed och Lv 4 i Malmö flyttas till Ystad för an ingå i Södra skånska regementet (P 7/Fo 11).

Vidare har utredningen föreslagit att arméns radar- och luflvärnsmekanikerskola skall kvarslanna i Göteborg i stället för alt, som tidigare beslutats, flyttas till Östersund.

Lv 5 i Sundsvall är etl av de minsta regementena inom armén med endast 400 värnpliktiga, vilket understiger den minimistorlek som anges såsom norm. Några utvidgningsmöjligheter vid nuvarande etablissemang finns inte, och övningsfältet i Sundsvall är otillräckligt. Däremot förfogar man i Sundsvall över ett bra skjulfält på Åstön. Utredningen har ansett all det skall vara kvar, och en viss styrka kvarslannar för att handha skötseln av fältet, som kan brukas vid repelilionsövningar o. d.

I Linköping finns tre arméregementen där T 1 bildar en särskild regemenls-administration. Genom den ändring som nu föreslås kan T l:s nuvarande regementsadministraiion dras in.

För Skånes vidkommande har man haft två alternativa förslag att bedöma. Del ena förslagel varalt lägga ned P 2 i Hässleholm och fiytla Lv 4 i Malmö till Kristianstad, det andra atl förfiytta pansarutbildningen i Ystad till Revingehed samt att flytta Lv 4 lill Ystad. Utredningen har stannat för det senare alternalivel, (/o>/o> att Lv 4 då blir kvar i Malmöhus län på relativt kort avstånd från Malmö och därför aU en förbandsnedläggning skulle ha drabbat Ystad, Hässleholm eller Kristianstad betydligt hårdare än det kommer att drabba Malmö. Dessutom är investeringsbehovet vid Lv 4 i Malmö mycket stort. Det rör sig om kostnader på över 100 milj. kr.

Omprövningen av beslutet an flytta radiomekanikerskolan lill Östersund är föranledd av alt Lv 6 skall behållas i Göteborg. Därför kan radiomekanikerskolan behålla sin nuvarande lokalisering, och på det sättet sparas 20 milj. kr. i investeringar, som del skulle ha koslat atl bygga i Östersund.

Ekonomiskt innebär ett förverkligande av förslagen en årlig besparing på 25 milj. kr. i penningvärdet i februari 1976.

Givelvis skapas problem för de orter som drabbas av nedläggningar, men man för hoppas atl situationen på arbetsmarknaden är en annan vid den tidpunkt då nedläggningarna skall ske.

Utredningens förslag har i stort sell tillstyrkts av försvarsministern i propositionen, och även överbefälhavaren och chefen för armén biträder, så när som på några undantag, utredningens förslag. Även försvarsulskotteis majoritet har tillstyrkt propositionen.

Eric Holmqvist ställde i sill anförande några frågor till utredningen. Bl. a. sade han att soldaterna från kåne i stor utsträckning skulle fö sin utbildning förflyttad till andra län. Jag har färska siffror från försvarsstaben, och dessa visar att av 4 485 värnpliktiga i Skåne behöver endast 771 fullgöra sin utbildning utanför Skåne. 2 482 gör sin värnplikt inom L län och 1 232 inom M län. Skåningarna för således i de flesta fall göra sin värnplikt i Skåne.

Vidare anförde herr Holmqvist all de kostnader som utredningen har kommit fram till närdet gäller investeringsbehovet i Malmö inte skulle vara

rikliga. Men dessa utgifter är beräknade på precis samma sätt som man har kalkylerat motsvarande utgifter på andra ställen och förband i landet. Länsstyrelsen i Malmöhus län har lagt fram andra siffror. Men om man från början utgår från en felaktig siffra, blir beräkningarna felaktiga hela vägen, och därför kan man inte göra en direkt jämförelse i del fallet. Utredningen har dock räknat på samma sätt som man gjort på andra ställen, där man nödgats rusta upp kaserner.

Herr Holmqvist sade också atl utredningen hade utdömt övningsfältet i Malmö. Del är väl inte helt riktigt. Vi har konstaterat att övningsfältet är godtagbart men hävdat att skjutfältet i Falsterbo är för litet och alltmer hotas av permanent bebyggelse. Att delta verkligen är med sanningen överensstämmande har vi kunnat konstalera när vi varit nere på platsen och studerat förhållandena.

Herr Holmqvist säger också atl olägenheterna med en förbandsnedläggning skulle bli synneriigen stora. Det är givet att del blir bekymmer och problem på alla orter som drabbas av sådana nedläggningar. Olägenheter kan alltså inte undvikas, men vj har i utredningen kommit fram till att bekymren inte skulle bli så slora i Malmö, eftersom avstånden i Skåne är ganska små i förhållande till vad som gäller för andra landsdelar. En slort antal värnpliktiga från Stockholm och från Göteborg förgöra sin värnplikt i Norriand. I de fallen kan man verkligen tala om avslånd. Nere i Skåne blir del nu fråga om en flynning av Lv 4 från Malmö till Ystad, ca 5 1/2 mil. En annat förband, i Revingehed, ligger 2 1/2 mil från Malmö. Det är således inga stora avstånd. Hur man än räknar, blir del med bil mindre än en limmes restid. Vi har därför ansett att problemen i Skåne inte är så stora som de hade kunnat bli på andra ställen.

Om man nu inte skulle lägga ned förbanden på det sätt som utredningen har föreslagit, blir följden bara den att man flyttar över problemet på andra orter, och del är sanneriigen inte bättre. Utredningen har noggrant och ingående diskuterat igenom frågorna och funnit att de åtgärder som vi föreslår bör vara de minst smärtsamma.

Nr 99

Torsdagen den 16 mars 1978

Vissa organisationsfrågor IV. m. rörande försvaret

ERIC HOLMQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror inte att jag riktade några speciella frågor till utskottets talesmän, men eftersom Gusti Gustavsson nu framhålleratt han vill se Skåne som en helhet vill jag säga atl del är synd, atl han inte i utredningen verkligen har vinnlagt sig om detla.

Del kan naturligtvis vara så att en del funderar över att det ena länet i Skåne, med elt befolkningstal tre gånger del andra länels, ändå har betydligt mindre militära utbildningsresurser. Jag skall dock inte fortsätta denna debatt, som jag inte har tagit upp. Jag tror i varje fall inte att herr Gustavsson skall företa någon fotvandring från Malmö till Revingehed i föreställningen atl del är 2 1/2 mil, för då blir han nog en smula Iröll innan han kommer fram.

1 anslutning till del som herr Björk i Gävle framhöll vill jag säga all jag till vissa delar varit med om att formulera de direktiv som nu gäller. Jag kom till

131

Nr 99

Torsdagen den 16 mars 1978

Vissa Olga nIsa-tionsfrågor m. m. rörande försvaret

departementet 1973, och 1974 skrev vi ett värnpliklsprogram. Jag vill gärna säga inför riksdagen atl jag därvid fann det nödvändigt alt starkare betona människans roll i försvaret. Det log sig uttryck i atl i direktiven skrevs in att hänsyn skall tas till just de värnpliktssociala förhållandena. Jag stod också för atl det skrevs in att man skulle beakta markförhållandena. Vi hade nämligen det underiiga förhållandel atl samtidigt som man från kommunalt håll kritiserade oss för, som del hette, aptiten på mark, så ville man ha kvar sina förband. Jag ansåg det då nödvändigt alt knyta ihop dessa frågor.

Dessa skrivningar är således milt bidrag till direktiven. Sedan håller jag med om att också försvarsulredningen har tagit upp frågan om hur många förband som skall läggas ner. Men jag kan inte se att det i utredningen finns något som är så tvingande alt det inte skulle vara möjligt atl ifrågasätta dess förslag, de må vara hur enhälliga som helst. Litet elakt skulle man kanske kunna säga att det här är fråga om att låta andra bära bördan. Med tanke på herr Gustavssons inlägg här och på det intresse och den beredvillighet han visat när det gäller förbandsindragningar borde han ha kunnat göra någonting åt det här på nära håll.

Till sist vill jag säga lill herr Björk att jag icke har reserverat mig emot att man lägger ner förbandet i Sundsvall. Jag delar utskottets uppfattning på den punkten, och därför är det onödigt atl diskutera den frågan.

Jag ser atl tiden strax är ute för mig -jag har en halv minut kvar. Då skulle jag kanske använda den lill att säga att man inte utan vidare kan tala om en helhet när det gäller Skåne. Det är trols allt litet skillnad på att ha elt förband nära sin egen ort och atl bli tvungen atl fördas kanske 8-10 mil. Del blir ju inte samma förutsättningar om man bor i exempelvis Malmö och skall ta sig till Krisiiansiad - det borde vara uppenbart.

132

Försvarsministern ERIC KRÖNMARK:

Herr talman! Låt mig först inför herr Holmqvisl och kammarens ledamöter i övrigt betyga atl det i och för sig inte tillhör en försvarsministers angenämaste uppgifter atl lägga fram en proposition med innebörden atl dra in och förfiytta förband. Sådant innebär alllid smärtsamma processer både för de regioner som berörs och framför allt för de människor -de fast anställda och de värnpliktiga -som också blir berörda. Ingen skulle vara gladare än jag om jag sluppit alt hamna i den nuvarande situationen, atl som etl arv efter Eric Holmqvist tvingas lägga fram denna proposition som innebär rege-mentsindragningar och förflyttningar.

Men det finns ingen anledning alt förneka verkligheten, och verkligheten är ju den att riksdagen förra året fattade beslut om en ekonomisk ram för försvaret. Vi måste då se lill alt vi för fram en krigsorganisation som är optimalt anpassad till denna ram. Vi måste också ha en fredsorganisation som producerar krigsorganisationen. Dessutom har vi kravet på oss att bedriva rationaliseringsverksamhet och att höja produktionen inom försvarsseklorn. Detta är t. o. m. ett mycket starkt krav, eftersom vårt prisregleringssystem' förutsätter all vi kan höja produktiviteten.

Fredsorganisationen måsle således anpassas till de krav som uppställts. Till

detla kommer all vi redan i dag kan registrera minskande värnpliktsomgångar i slutet av 1980-talet på grund av de låga födelsetalen, vilket gör att behovet av ulbildningsanstalter kommer alt krympa. De i realiteten krympande försvarsramarna har, tillsammans med de ökande kostnaderna för teknisk förnyelse, inneburit atl krigsorganisationen inom vissa specialsektorer kommer atl minskas, vilket i sin tur innebär att utbildningsbehovet sjunker, bl. a. i fråga om luftvärnet, pansartrupperna och trängtrupperna. Utredningen har därför-bl. a. på uppdrag av min företrädare herr Holmqvisl -gjorl en analys av burman bör förfara. Låt mig inom parentes säga att jagar något förbluffad över alt herr Holmqvisl uttalade sig så utomordentligt kritiskt om den utredning som han själv har tillsatt. Del tyder ju på atl herr Holmqvist i dag inte har samma förtroende för dessa politiker som han hade den dag då han tillsatte dem.

Jag förstår mycket väl att man kan reagera så som man gör i olika regioner-jag har själv varit i den situationen attjag här i kammaren har representerat en region som har varit utsatt fören hårdhänt förbandsindragning. Helt naturligt reagerade jag mot denna den gången, men verkligheten kan vi inte göra mycket åt, utan det bästa är att anpassa sig till den.

Nu frågade herr Holmqvist varför man skulle sammanslå P 7 och Lv 4 till ett gemensamt Fo-förband. Ja, del är helt enkelt så att utvecklingen på sikt innebär att pansarbrigaderna kommer att nedgå i antal vilket leder till etl minskat behov av utbildning på pansarsidan. Gusti Gustavsson har redan klargjort den problematiken på ett utomordentligt sätt, varför jag i stort sett kan hänvisa till vad han har sagt. Vad det här gäller är hur man regionalt bäst skall kunna anpassa neddragningarna i Skåneregionen. Jag förstår fuller väl alt herr Holmqvist såsom representant för Malmöhuslän har litet svårt föratl känna sig så att säga som en totalskåning, men från Stockholms horisont måste vi väl ändå betrakta Skåne som en enda region,ochjaghar i likhet med utredningen funnit att Malmö kommun trots allt har lättare att bära reduceringar än vad både Hässleholms kommun och Ystads kommun har. Därför harjag biträtt utredningens förslag - väl medveten om att det givetvis medför negativa konsekvenser för Malmö kommun och även vissa negativa konsekvenser för de anställda vid Lv4. Men i del stora sammanhanget harjag i alla fall funnit alt det förslag som utredningen har lagt fram är bäst förenligt med de allmänna intentioner som vi har.

Herr Holmqvist frågade också hur organisationen i det sammanslagna P 7/ Lv 4 kommer alt se ut. Det kan jag inte svara på i detalj, men det blir alltså ett Fo-förband. I princip blir det vårt första arméregemente, med utbildning i såväl luftvärnstjänst som pansartjänst, där luflvärnstjänsten kommer att lokaliseras till Ystad och pansarutbildningen till i huvudsak Revingehed, som ju är landels bästa pansarövningsfält. Jag tar för givet atl viss pansarutbildning också kommeratt lokaliseras till Ystad. Det ankommer emellertid nu på ÖB atl lägga fram etl närmare förslag till samordning av pansarutbildningen i Skåne. Jag tar för givet att man skall kunna uppnå icke obetydliga rationaliseringsvinster genom samordning av vissa grenar av utbildningen på pansarförbanden.

Nr 99

Torsdagen den 16 mars 1978

Vissa oiganisa-1 lons frågor m. m. rörande försvaret

133

Nr 99

Torsdagen den 16 mars 1978

Vissa oiganisa-lionsfrägor m. m. rörande försvaret

Herr Holmqvist frågade vidare varför vi hade avskrivit den utveckling av OLLI-organisationen som utredningen hade föreslagit. Jag gjorde det därför att OLLI-organisationen vid de nuvarande OLLI-förbanden ännu inte stabiliserat sig. Jag tycker man måsle se till att de anställda i försvaret någon gång kan fö en andhämtningspaus och få tillfölle atl anpassa sig till etl nytt läge. Del innebär ju inte atl organisationen är låst, utan den vardagsrationalisering, som det är ÖB:s sak att befrämja, skall fortgå hela tiden. Man skall kontinuerligt tillvarata alla rationaliseringsmöjligheter som finns. Men att, som utredningen hade föreslagit, göra mera ingripande förändringar i den nuvarande organisationen ansåg jag vara oklokt, dels av rationaliletsskäl, dels, och framför allt, med hänsyn till de försvarsanställda.

Eric Holmqvist talar mycket om de värnpliklssociala frågorna. Jag håller med om att det givetvis blir en nackdel för de värnpliktiga som är bosatta i Malmö alt nu göra sin grundutbildning i Ystad i stället för i Malmö. Men detta är ju ett problem som herr Holmqvist också har stått inför. Jag kan bara hänvisa till den debatt vi hade för några år sedan angående ett annat län, nämligen det län som jag representerar. Det är lika besväriiga sociala problem för de värnpliktiga som är bosatta i Kalmar kommun och som i dag får resa betydligt länjgre för atl fö grundutbildning än de som får resa från Malmö till Ystad.

Jag erkänner atl detta är en försämring, men dylika försämringar har vi tvingats göra förut. Även dåvarande försvarsministern tvingades ta ansvaret för konsekvenserna, och nu är det min tur att ta ansvaret för konsekvenser i herr Holmqvists hemregion.

Jag vill slutligen i det här inlägget bara säga att delta är förslag som är nödvändiga på grund av ekonomiska omständigheter, på grund av den neddragning av fredsorganisationen som vi helt enkelt är tvingade att verkställa. I del här fallet är det kanske inte främst de värnpliktiga som drabbas. De anställda vid berörda förband drabbas faktiskt i större utsträckning.

Vad vi från försvarsmaktens sida måste eftersträva är atl vidta alla ålgärder så all omställningsproblemen förde försvarsanställda blir så små som möjligl, vare sig del gäller militärer, civilmililärer eller civilanställda. Jag hoppas alt vi genom lämpliga övergångsålgärder skall kunna se lill atl omställningen löper så friktionsfritt som möjligl.

134

ERIC HOLMQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Vi har kanske inte riktigt samma syn på frågan om att spara. Vi har kanske också olika värderingar när det gäller materielen och när det gäller människor. Jag tycker inte att man i ett läge där man är beredd atl offra så mycket pengar som man offrar i dag på att t. ex. studera ett flygplan som aldrig kommer att tillverkas - 300 milj. kr. - samtidigt skall vara beredd alt diskutera inskränkningar av det här slaget som absolul nödvändiga. Det rimmar inte riktigt. Men jag Iroratt vi har litet olika uppfattning om vad som är angeläget att tänka på i det här sammanhanget.

Sedan harjag inte uttalat mig om utredarna -om försvarsministern har fött

del intrycket har han tagit fel. Jag har inte, såvitt jag kan erinra mig, fällt någol omdöme om dessa människor som personer. Men även alldeles förträffliga människor kan kanske råka göra etl dåligt arbete, och jag tillåter mig att säga att jag har den uppfattningen.

Visst dras pansarbrigaderna ner, men detla är ju inte något speciellt problem. Man kan öka infanteriuibildningen vid dessa förband,om man vill matcha den minskningen. Det medför således inga svårigheter. Det kommer atl behöva.s infanleriförband i Skåne i mycket stor utsträckning.

Sedan gäller det organisationen, och där hållerjag inte riktigt med honom. Försvarsministern har sagt att vi inte skall ha dessa sammansatta arméförband och atl det är för tidigt att börja resonera om detta - OLLI-organisationen har inte satt sig ännu. Och därför för vi vänta med alt införa det systemet. Men vi började ju genomföra OLLI-organisationen i norra och mellersta delarna av landet, och det sista vi gjorde var att genomföra beslutet beträffande Skåne. Men det hela hade inte hunnit komma på plats så att säga, förrän det var tal om alt gå in i en ny organisation. Jag förstår inte varför betänkligheterna som gäller på andra håll faller platt till marken när det gäller Malmöhus län. Där skulle han vara beredd att ta en organisation som han i övrigt inte vill ha - det är faktiskt delta det rör sig om.

Sedan kan vi ju diskutera Kalmar och hänsyn till värnpliktigas intressen. Men jag märker att det är svårt att få folk att förstå vad jag menar. Visst finns del problem för alla värnpliktiga. Men faktum är att del i våra större befolkningscentra här i landet av naturliga skäl framkommer relativt stora grupper som inte orkar med de stränga krav som ställs under värnplikten. Och jag menar att när del gäller tätbefolkade regioner går det alt tillgodose betydligt fler när elt förband bibehålles där.

Nr 99

Torsdagen den 16 mars 1978

Vissa organisationsfrågor m. m. rörande försvaret

Försvarsministern ERIC KRÖNMARK:

Herr lalman! Eric Holmqvist sade att han inte hade samma syn som jag när det gäller att spara, och sedan log han upp problemet med pengarna på anslaget D 4 i den särskilda propositionen om flygvapnets forskning. Jag vill bara säga all det är lilet väl tidigt atl ta upp den debatten i dag.

Men jag hoppas ändå att vi är överens om - Eric Holmqvist och jag - atl vi i första hand måste prioritera förnyelse av krigsorganisationen, säkerställa en materiell förnyelse. Sedan kan vi diskutera hur den skall ske, med det ena vapensystemet eller det andra. Det är inte det avgörande, utan vi måste se till att få en förnyelse.

Den särskilda proposition som är lagd i del fallet innebär inte några extra utgifter, utan den omfattar ett antal miljoner som enligt planerna var avsatta till studier för materiell förnyelse, i det här fallet av attacksystemet. Att göra elt utbyte och väga forskning och utveckling på vapensystemsidan mot så all säga fredssociala skäl skall jag erkänna att man kan, men i det fallet är min prioritering klar. Jag tvingas nämligen i del trängda ekonomiska läget myckel klart prioritera den framtida krigsorganisationen. Och del är verkligen min förhoppning alt den principiella inställningen delas av herr Holmqvist, eftersom han är en av de tyngsta företrädarna för den politiska oppositionen

135

Nr 99

Torsdagen den 16 mars 1978

Vissa organisa-tionsfrågor m. m. rörande försvaret

när det gäller försvarspolitiken.

Del är alldeles rikligt, som Eric Holmqvisl säger, attjag inte tagit ställning lill arméförbanden genom all rulla OLLI-organisationen vidare just nu. Men när del gäller P 7 och Lv 4 måsle jag säga att rationella ekonomiska skäl talar fören sammanslagning. Det bliren gemensam regementsadministraiion. Jag tycker del är förnuftigt, och jag kan inte se några skäl för alt motsätta sig det -del bör kunna fungera på etl praktiskt och rimligt sätt.

Men det är en väldig skillnad mellan atl så alt säga av rent praktiska skäl säga ja lill en sådan ulveckling och att ta ett genomgripande beslut och sälla denna uniform på alla andra garnisonsorler i landet.

Jag brukar inte förneka sanningen, och jag skall även i det här fallet vara äriig och säga atl del hade varil betydligt bättre om vi redan i dag hade kunnat i detalj skissera vilken organisation vi skulle ha efter sammanslagningen av Lv 4 med P 7/Fo 11. Men vi är inte i del läget. Däremot har vi en principiell helhetsbild, så alt jag i alla fall vågar säga att vi kan få en organisation som fungerar. Och framför alll vågar jag säga atl del finns goda förutsätlningar för en samordnad pansarutbildning i hela Skåneregionen, som gör att vi kan uppnå betydande rationaliseringseffekter.

ERIC HOLMQVIST (s) kort genmäle:

Herr lalman! Jag lycker att försvarsministern gör en viss förenkling om han säger atl i fråga om materielen gäller det krigsorganisationen, bara reella försvarsresurser. Självfallet är människorna med där också. Jag är litet fundersam över varför delta har inträffat på tre år, att resonemangen om kuppberedskap osv. i Skåne har fått tonas ned i så hög grad som har sketl. Det gör atl jag också har anledning att ställa frågan: Hur är det i Skåne på beredskapssidan? Det rör sig inte bara om det materiella utan också om människor.

Jag skulle vara glad om försvarsministern sade atl det icke är någon förändrad attityd från hans sida. Det har enligt min mening varit för många uttalanden om det hot som föreligger i norr osv., och jag tror att del från neutralitetssynpunkt är väldigt viktigt att vi inte för mycket pekar ut var hotet ligger. När jag jämför stabernas uttalanden som har gjorts nu och för tre år sedan blir jag någol bekymrad över utvecklingen just med hänsyn lill beredskapen - låt mig säga det i denna debatt.

136

Försvarsministern ERIC KRÖNMARK:

Herr talman! Låt mig då ge Eric Holmqvisl beskedet alt detta är ingen principiellt ny tankelinje när det gäller kuppberedskapen. Sydsverige är ett känsligt område, och propositionens förslag får inte las som intäkt för alt vi bedömer just Skåneregionen från säkerhetssynpunkt som mindre intressant än tidigare.

Jag erkänner alt i och med atl man drar in det fredsförband som finns i Malmö sker det en neddragning av kuppberedskapen i själva Malmöregionen. Men man får inte se del här som Malmö kommun utan även som Sydsverige. Jag bedömer det så, att om man jämför Skåneregionen med andra

känsliga regioner i landet torde kuppberedskapen inte bli mindre där nere än Nr 99

vad den är exempelvis i östra Mellansverige eller övre Norriand. Den är fullt i Torsdagen den

nivå med vad den är på andra håll. j mars 1978

HANS LINDBLAD (fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Del pågår här en diskussion om Väslernorriand och om Malmöhus län, och del ger kanske anledning till en liten erinran. Det rejälaste grepp som har lagils när det gäller att dra in förband var 1925, då det framlades elt förslag av den dåvarande socialdemokratiska regeringen om nedläggning av 15 förband. Del blev en väldig opinionsstorm mot detta.

I det särskilda ulskottet var det två län som lyckades vända utskottet, och det var just Västernorrlands län och Malmöhus län. Kvar i Väslernorriand blev alltså infanteriet i Sollefteå och i Malmöhus län följande. Det var förslag om all dra in både Skånska dragonerna i Ystad och Södra skåningarna på Revingehed. De var då på väg alt få nya kaserner i Lund. Regeringen sade: Stoppa bygget däri Man drog in båda. Men si, där fanns politiker - i Ystad finansminister Thorsson och hans lokala organisation och i Revingeby av alla ställen liberalen Jönsson i Revinge. De här två lyckades ordna inte bara atl Södra skåningarna blev kvar, utan även alt Södra skåningarna skulle, till skillnad från alla andra regementen, ha två etablissemang: både Ystad och Revinge.

Det må ju sägas att det var framgångsrikt, och den proposition som nu ligger innebär att båda dessa etablissemang skall vara kvar, och sedan fiyllar man dit från Malmö. Del må jag säga är verkligen framgångsrik politik.

.'argumenten som man använde den gången är väl kända. Hans Wieslander har doktorerat på delta ämne, och han konstaterar atl över lag innehåller framställningarna noggranna kommunalekonomiska beräkningar över det direkta bortfallet. Man frapperas av, säger han, hur identiska städernas petitioner förhäller sig till varandra. Det är framför allt de ekonomiska konsekvenserna som framhållits. För alt exakl underbygga städernas ekonomiska krav och därigenom eventuellt förhindra eller försvåra en ny indragning ställde de militära myndigheterna räkenskaperna till städernas förfogande. Liksom den skånska proteströrelsen underströk man kraftigt från väslernorrländski håll fördelen av atl de värnpliktiga gavs möjlighet atl få fullgöra sin militära utbildning så nära hemorten som möjligt.

Men alla argument finns inte kvar. Elt var detla: Ingen fana skall längre erinra om västernorrlänningarnas strider, vare sig dessa hänförde sig till vapenskiften vid "Vita havet eller Viborg, Trondhjem eller Akershus, Narva eller Warschau".

Del förslag som nu föreligger bygger på de intentioner som riksdagen hade vid försvarsbeslutet i Qol. För alt rymma den planerade krigsorganisationen, t. ex. de önskade brigaderna, inom den ramen måsle fredsorganisationen minskas i viss grad - och man angav tre eller fyra förband på armésidan som skulle kunna dras in. Egentligen är naturligtvis behovet av nedläggningar mycket större.

Vissa organisationsfrågor m. m. rörande.försvaret

137

Nr 99

Torsdagen den 16 mars 1978

Vissa organisationsfrågor ni. m. rörande försvaret

138

Vad vi vet nu är alt del som då sades inte stämmer. Det innehåll som vi trodde alt vi hade när vi behandlade den propositionen finns inte. Det är fråga om reell reduktion med stora belopp. De två eller tre FOA-ekonomer-alltså från försvarels forskningsanstalt - som i förväg tillade på delta har sagt att del inte räcker alt la bort 2 500 människor, ulan om man inte höjer försvarsan-slagel mer än med kompensation för netloprisindex, borde i realiteten 10 000 människor försvinna fram till 1982. Titlar man på verkligheten sådan den har varil sedan vi fattade beslutet, så vete sjutton om de har mycket mer fel än vi hade. Men jag skall inte föreslå atl man liigger ned resten av förbanden, herr talman. Det är inte min avsikt. Vi får la en sak i sänder.

Men visst finns det en del oroande drag. Om vi tinar på ekonomin för försvaret märker vi att man på armésidan ökar drift och underhåll med 2 96 om året på malerielens bekostnad. Fortsätter del i den här takten kommer materielanslaget alt vara slut om 10-11 år. Marinen befinner sig i ungefär samma situation. Där ökar underhållskostnaderna i förhållande till materielen med 2,5 96 per år. Flygvapnet ligger bättre till, men det är inte bara dess egen förtjänst ulan det beror på att riksdagen beslutat alt på senare lid F 2, F 3 och F 8 skulle dras in. Vi har också fållat beslut om indragning av F 11 och F 12 och lovat att dra in ytterligare elt förband.

Atl det här är realiteter framgår av del förhållandel att vi mitt under brinnande budgetår fick etl rätt chockartat besked: Pengarna räcker inte! Armén hade dragit över kraftigt och fick låna en kvarts miljard från annat håll. 1 en enligt min uppfattning myckel klargörande, stringent men också hovsam skrift säger den av försvarsministern särskilt tillkallade utredaren, byråchefen Hjalmarsson: Stabila och realistiska förutsättningar för planeringen och genomförandet av materielanskaffningen inom armén kan därför endast erhållas om driftsanslagen bringas under full kontroll. Åtgärder med delta syfte bör vidtas.

Jag tror alt alla måste inse att han har rält. Det går inte på annat sätt. Och det är ogörligt atl dra ned dessa driftkostnader ulan all dra in förband. Vi har faktiskt försökt alt la bort folk från befintliga förband. Det finns, det vågar jag säga, rält skrämmande undersökningar som visar vad som händer när man har kvar samma uppgifter och drar in folk. Resultatet blir att fler än vanligt dör i hjärtslag, fler blir sjuka, drabbas av stress och alla möjliga besvärligheter. Det går alltså inte att tro atl man kan la bort folk och ha kvar uppgifterna på lika många enheter.

Det är klart att indragningar av förband är plågsamma för de orter som drabbas. Om vi vill ha en viss effekt i försvaret men inte är beredda alt salsa mera pengar på det måsle vi bita i delta sura äpple. Det är alldeles nödvändigt.

Sedan är då frågan vilka man skall ta. Det är förvisso ingen lätt sak att avgöra. Jag lycker det är självklart alt man från varje län hävdar att vi inte skall la dem från just del länet.

Detta är svårt därför atl det ställs motstridande krav. Ser man det från värnpliktssocial synpunkt ärsaken ganska enkel. Då skall man ha förbanden i Stockholm, Göteborg och Malmö i första hand. Vi skall då naturiigtvis lägga

ned i Fårösund, vi skall stoppa bygget i Arvidsjaur, vi skall minska i Boden, vi skall minska i Karlsborg osv.

Ser man det från personalens synpunkt är det också självklart. Då är del egenlligen bara att göra tvärtom. Då skall man behålla Fårösund, osv. De regionalpolitiska synpunkterna sammanfaller i stor utsträckning med de personalpolitiska, därför att en nedläggning är förhållandevis svår för dem som finns i Fårösund, Karisborg, Såtenäs, Ljungbyhed etc; och förhållandevis lättare för dem som finns på en stor ort.

Har man två diametralt motsatta önskemål från olika grupper är det klart att valet blir svårt. Vi får bedöma de argument utredningen framlagt. Det har vi från utskottels sida försökt göra, och det har resulterat i ett godkännande av det förslag som föreligger.

Jag tror all det aren viktig fråga som försvarsministern senast tog upp - den har även diskuterats i inlerpellationssammanhang. Just därför atl det är nödvändigt atl dra in förband är del så angelägel all de personer som jobbar där inte skall betala ett orimligt högt pris för det. En del förbandsindragningar för några år sedan blev myckel plågsamma för personalen. Man skall inte behandla dessa människor sämre än dem som flyttas vid en utlokalisering från Stockholm. Det är viktigt atl även andra statliga myndigheter tar sitt ansvar och är beredda atl ta emot människor, att vi alltså visar ett arbetsgivaransvar. Det är viktigt för dessa människors skull, men också för atl man vid framtida nedläggningar skall kunna veta atl vi gör allt som står i vår makt för att göra denna omställning så litet plågsam som möjligt för den berörda personalen.

Herr talman! Jag har redan yrkat bifall lill ulskottets hemställan.

Nr 99

Torsdagen den 16 mars 1978

Vissa oiganisa-l lons frågor m. m. rörande försvaret

PER-OLOF STRINDBERG (m):

Herr talman! Det skulle i och för sig vara utomordentligt intressant alt ta upp en debatt med herr Lindblad och fortsätta all analysera 1925 års försvarsbeslut. Men del skall jag inte göra.

Låt mig bara göra en enda kommentar. Jag föste mig vid ett yttrande som herr Lindblad gjorde på tal om nedläggningen av flottiljer. Herr Lindblad menade att vi hade lovat att lägga ned ytteriigare en flottilj. Som ledamot av försvarels fredsorganisationsutredning måste jag säga att jag inte känner någon större entusiasm överalt tvingas lägga fram förslag om nedläggning av ytteriigare en flottilj. Del är den krassa ekonomiska verkligheten som gör att utredningen är tvungen att medverka till det.

I de tilläggsdirektiv som försvarets fredsorganisationsulredning erhöll den 31 maj 1974 citerades bl. a. följande ur 1967 års direktiv:

"Effekten av våra försvarsansträngningar beror i hög grad på hur slor del av
våra försvarsutgifter som kan avdelas för uppsättning och omsättning av
krigsförband- ."

Och vidare: "Regeringens ambitioner att begränsa ökningen i försvarsutgifterna nödvändiggör ytteriigare insalser för atl rationalisera fredsorganisationen."

Dåvarande försvarsministern Eric Holmqvist underströk att detla ulta-

139

Nr 99

Torsdagen den 16 mars 1978

Vissa organisationsfrågor m. m. rörande försvaret

140

lande enligt hans mening fortfarande var aktuellt.

Uppdraget för FFU har varil atl lill lägsta möjliga kostnad skapa etl så effektivt försvar som möjligl - och den uppgiften har vi fortfarande.

Uppgiften har definitivt inte varit enkel. Försvaret - och inte minsl dess fredsorganisation - har genomgått en fortlöpande och ibland ganska hårdhänt rationaliseringsverksamhet. Personalinskränkningarna har varit betydande och inte alllid anpassade till högt ställda effektivitetskrav.

Bakgrunden till den situation som uppkommit inom försvaret är naturligtvis alt dess anslagsramar i fast penningvärde snabbt urholkats. Från moderata samlingspartiet varnade vi för detta, bl. a. i samband med 1972 års försvarsbeslut. I reservation 6 till försvarsutskoitets belänkande 1972:17 framhöll herrar Petersson i Gäddvik och Virgin bl. a. följande:

"Den föreslagna utgiftsramen för nästa budgetår är enligt utskottets mening inte tillräcklig för att verksamheten under budgetåret skall kunna innebära ett ekonomiskt utnyttjande av tidigare uppbyggda resurser. Som utskottet redogjort för under punkt 1 kommer den att i förening med en låg planeringsnivå leda till åtgärder som i vissa fall innebär kapitalförstöring. Även förband som med små kostnader skulle kunna behållas i krigsorganisationen under åtskilliga år kan av brist på medel behöva dras in redan under de närmaste åren."

Försvarsbesluten åren 1968 och 1972 äregentligen bakgrunden till atl vi i dag har en så allvariig situation inom försvaret, som gör det nödvändigt att åstadkomma besparingar.

Jag har med delta sökt teckna bakgrunden till det arbete som FFU har haft alt utföra och även velal erinra om att bl. a. förre försvarsministern Eric Holmqvist liksom socialdemokraterna i övrigt tidigare liksom i år inte ansett det nödvändigt att ställa erforderliga resurser till försvarels förfogande. Detta gör att vi i dag tvingas göra betydande ingrepp i fredsorganisationen.

FFU framhöll i sill slutbetänkande 11 att möjligheterna att göra personal-omflyttningarna så små som möjligt måsle tillvaratas men framhöll också atl det gälleralt finna invesieringssnåla lösningar. Detta är nödvändigl både mot bakgrund av svårigheten att få fram nya pengar till investeringar och för alt förslagen skall bli ekonomiskt lönsamma inom rimlig tid. Fredsorganisa-lionsförslagen liksom propositionen följer denna linje.

Personalsynpunkterna liksom även de värnpliklssociala synpunkterna har vi givetvis beaktat inom utredningen. Tyvärr får rationaliseringar i form av förbandsindragningar ofrånkomligt negativa konsekvenser för berörd personal, och för de förslag som nu diskuteras gäller detta naturiigtvis främst Lv 5 i Sundsvall. Detla är utomordentligt beklagligt, men det har fåll vägas mot de krav på besparingar som ansetts nödvändiga inom försvarsramen.

Huvuddelen av den personal som berörs av nu föreslagna organisationsförändringar utgörs av militär personal. Försvaret har redan nu ett mycket besvärande vakansläge i fredsorganisalionen, och vi har därför från utredningens sida slarkt betonat nödvändigheten av att särskilda åtgärder vidtas för att underlätta situationen för berörd personal. Detta är viktigt ur personalens synpunkt och det är viktigt ur försvarets synpunkt.

FFU har inte preciserat vilka åtgärder som bör vidtas men pekar på det avtal som träffats i samband med utlokaliseringen av statliga verk.

Jag har stor förståelse för att det har väckts motioner som går ut på att föreslagna organisationsförändringar inte skall genomföras. Ingen region vill i dag bli av med fredsförband. Delta är glädjande, och ännu mer glädjande vore det om motionärerna - oavsett parti - ville öka försvarsanslagen så att ytteriigare minskningar kunde undvikas i såväl freds- som krigsorganisationen. Detta gäller såväl personalanslag som övnings- och materielanslag.

Så några ord om försvarets markfrågor. FFU underströk mycket starkt i slutbetänkandet del I att markfrågorna måste lösas för de förband som i dag inte har tillgång till erforderliga markresurser. Detta är viktigt för alt förbanden skall få godtagbara utbildningsresurser.

När del gäller atl vid behov anskaffa ersätlningsmark anförde vi bl. a.: "Konkurrensen om mark är stor. Mark tillhörig domänverket bör därför även kunna komma i fråga." Detla varetl enhälligt uttalande liksom FFU:s förslag i övrigt. Förslaget har accepterats i propositionen liksom av försvarsutskottets majoritet.

Jag kan inte, som de socialdemokratiska reservanterna i utskollel tycks göra, anse att någon ägarkategori har utpekats. Vi har menat atl domänverket lika väl som andra skall avstå mark när det är fråga om ersätlningsmark. Här anser jag atl reservanterna har feltolkat förslaget. Eric Holmqvisl inledde sitt anförande med att göra sig skyldig till samma felaktiga slutsats.

Jag skall, herr talman, bara göra ett par kommentarer med anledning av Eric Holmqvists anförande. Han riktade kritik mol en nedläggning av Lv 4. Vi har, som Gusti Gustavsson var inne på, gjort noggranna analyser, varvid vi har utgått från samma utgångsvärden oavsett vilket förband det gällde i landet. De argument som har framförts här, exempelvis de värnpliklssociala synpunkterna när det gäller Malmö, kan av samma skäl - och i vissa sammanhang kanske av än större skäl -anföras mot varje förbandsnedläggning. Eric Holmqvist ställde sig också allmänt kritisk till förbandsnedläggningar. Detta måsle onekligen vara ett nyväckt intresse. Den tidigare socialdemokratiska regeringen hade inga betänkligheter når det gällde atl lägga ned förband. Över huvud taget är jag någol förbluffad över den argumentation som förre försvarsministern förde.

Jag ber att fä yrka bifall till utskottets hemställan.

Nr 99

Torsdagen den 16 mars 1978

Vissa oiganisa-lionsflågor m. m. rörande försvaret

ERIC HOLMQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall fatta mig helt kort. Om herr Strindberg och några andra sitter och analyserar ett förhållande och kommer fram till en viss uppfattning, kan det .självfallet inte vara så atl jag bara har att välja mellan de alternativ som herr Strindberg och dessa andra presenterar för mig. Jag tycker därför alt sådana här uttalanden om kostnadssammanhangen knappast har med denna fråga atl göra. Alla vet alt under den närmast framförliggande perioden har detta ingen som helst betydelse för försvarets ekonomi.

141

Nr 99

Torsdagen den 16 mars 1978

Vissa oiganisa-lionsfrågor m. m. rörande försvaret

PER-OLOF STRINDBERG (m) kort genmäle:

Herr talman! Herr Holmqvist ville tydligen genom att säga all herr Strindberg och några andra suttit och gjort kostnadsanalyser ge sken av att vi är några lekmän som suttit och försökt granska de olika förbanden. Dessa analyser har ju gjorts inom försvarsstaben i samarbete med försvarets rationaliseringsinstitut och olika experter. Analyserna har granskats ytleriigt noga. Detla är sanneriigen inte några beräkningar som byggts på löst material och gjorts av icke sakkunniga.

Det hela beror naturligtvis oerhört myckel på vilka utgångsvärden vi använder. Men när vi försökt avgöra vilka förbandsnedläggningar som skulle vara mesl lönsamma, har vi för samtliga förband använt samma utgångsvärden. Det är det viktigt att komma ihåg.

Det är förvånansvärt att vi i dag håller på och diskuterar investeringskostnader av den här omfattningen. Jag vill erinra herr Holmqvisl om att när satsningen på förbanden i Arvidsjaur skulle genomföras, tillhörde jag dem som ansåg att detla från ekonomiska synpunkter definitivt icke var försvarbart. Del fanns i det sammanhanget också värnpliktssociala synpunkter an anföra. Man hade även att ta hänsyn till den fast anställda personalen inom försvaret. Då vägde sådana synpunkter inte tungt.

142

BO FORSLUND (s):

Herr talman! Jag konstaterar all utskottet inte varit tillräckligt lyhört för alla de sakargumenl som framförts med anledning av propositionen om nedläggning av Lv 5.

Jag vill inte betrakta mig som någon försvarspolitisk expert, men en sak måste ändock framstå som klar från försvarsberedskapssynpunkt: Sundsvall är vid en eventuell krigssituation känsligt och sårbart på grund av sitt geografiska läge och på grund av sin topografi och industristruktur. Jag hoppas att utskottet på den punkten inte har någon avvikande mening.

Förslaget om nedläggning av Lv 5 har varit föremål för FFU:s arbete. När man tar del av FFU:s synpunkter finner man all ulredningen inte haft myckel att anföra. Det framkommer också av remissvaren. Men FFU:s synpunkter och förslag har ändå lagts till grund för propositionen.

Jag skall inte återupprepa alla synpunkter och tillrättalägganden som gjorts i remissarbetet men kan ändå inte avstå från att framföra några.

Ett av skälen till nedläggningen är att det finns för små möjligheter alt utvidga övningsområdet. Kommunen, som äger en stor del av marken kring Lv 5, är utomordentligt förvånad över alt ett sådant skäl över huvud taget anförts. Det måste bero på att man i övrigt inte hittat tillräckliga argument. Tydligen har utredningen i ett myckel tidigt skede ansett atl ett fredsförband i Väslernorriand skulle läggas ned.

Om del varit så tyckerjag alt man borde ha sagl del renl ut i stället för att söka argument som inte har med verkligheten att göra. Faktum är alt det lill kommunen aldrig framförts några önskemål om ytteriigare mark för Lv 5:s verksamhet. Om det hade gjorts en sådan framställning kanjag försäkra atl kommunen skulle ha gjort allt för att tillgodose det önskemålet. I stället är det

så att kommunen har ställt mark till förfogande utan att förbandet har ansett sig behöva disponera den.

Ytterligare ett argument för en nedläggning är alt byggnader och kaserner är hårt nedslitna. Ja, visst finns det etl antal byggnader som behöver rustas upp och kompletteras. Vilket regemente i det här landet kommer ifrån åriiga underhålls- och förbäitringsinvesteringar?

Nog måste del här anses vara en stor kapitalförstöring, när man så sent som under de senaste sex åren lagt ned över 10 milj. kr. i förbättringar. Fastighetsbeståndet kan väl ändå inte vara i så dåligt skick? Värdet har uppsatts till 27 milj. kr. i 1976 års prisläge.

Enligt ett avtal tecknat 1940 mellan Sundsvalls kommun och kronan har kronan förbundit sig att vid nedläggning av Lv 5 antingen köpa marken och där ordna annan verksamhet av ungefär samma omfattning som den nuvarande eller återlämna området till kommunen med full äganderätt och utan vederiag.

Med anledning av avtalels innebörd anser jag att kronan är förpliktigad att anskaffa motsvarande antal sysselsältningslillfällen, någol som jag lycker atl ulskottet helt har bortsett från. Jag måste därför fråga utskottets talesman: Har utskottet varil medvetet om detta avtal och dess innebörd?

Genom nedläggning av Lv 5 räknar man med en besparing på 105 milj. kr. under en 20-årsperiod. Den beräkningen av de ekonomiska besparingarna, som dock är marginella med tanke på försvarsbudgeten, har ifrågasatts.

Även om FOA:s utredning inte betraktas som officiell med tanke på atl den inte har fött utredningens eller departementets välsignelse att utreda de ekonomiska effekterna, kan man inte bortse från de synpunkter som därvid framkommit men som jag inte har någon anledning att gå in på. Man konstaterar dock atl en nedläggning av Lv 5 knappast entydigt är lönsam, eftersom man framför allt inte tillmätt de regionalekonomiska konsekvenserna någon betydelse.

Vi har i vår motion 426 hemställl om att nedläggning inte sker förrän motsvarande sysselsättning tillförsäkras. Vi gör del mol den bakgrunden alt en sysselsättningsminskning i denna omfattning kommer atl fö långtgående effekter. Den drabbar ett län och en region som i dag har betydande svårigheter, och genom dess industriella struktur ser framtiden mörk ut. Man skulle ta hänsyn till regionala och kommunalekonomiska synpunkter vid indragning av fredsförbanden. Den hänsynen har man helt bortsett ifrån, vill jag påstå.

Det kan jag säga med tanke på den rådande sysselsättningsutvecklingen. Yrkesverksamhetsgraden inom Sundsvall-Timrå och länet ligger, trols de vidtagna lokaliseringspoliliska åtgärderna, under riksgenomsnittet för såväl manlig som kvinnlig arbetskraft. Föratt höja yrkesverksamhetsgraden enbart i Sundsvall-Timrå lill riksgenomsnittet behövs 1 800 nya arbetstillfällen.

Eftersom utredningen enligt direktiven hade att ta hänsyn till de regionala och kommunalekonomiska aspekterna, ställer jag mig frågan om nian verkligen valde rätt nedläggningsobjekl. Är svaret ja, kan man då påvisa att Sundsvall och Västernorrland drabbas i mindre utsträckning än någon annan

Nr 99

Torsdagen den 16 mars 1978

Vissa organisationsfrågor m. m. rörande försvaret

143

Nr 99

Torsdagen den 16 mars 1978

Vissa organisationsfrågor m. in. rörande försvaret

ort och något annat län?

Herr talman! Jag är medveten om att försvarskostnaderna måsle hållas inom rimlig nivå och är även beredd att ta de konsekvenser som följer. Men när man ger sken av att man följt direktiven och tagit de hänsyn som del där talas om faslän man inte gjort det, då måste vi kräva att statsmakterna garanterarossmotsvarandesysselsäitningstillfällen. Jag yrkar därför bifall till motionen 426.

I detla anförande instämde Stig Olsson (s).

144

MARTIN OLSSON (c):

Herr lalman! Varje nedläggning av företag eller indragning av verksamheter som leder lill bortfall av arbetstillfällen ulgör problem såväl för de direkt berörda människorna som för den ort som föriorar jobb utan att nya kommer i stället. En nedläggning av ett regemente utgör inget undantag härifrån. Dessutom måste en regemenisnedläggning bedömas från många andra synpunkter, i. ex. försvarssynpunkter, och utifrån värnpliktssociala värderingar.

.Med anledning av regeringens förslag att Lv 5 i Sundsvall skall läggas ner harsamtliga riksdagsledamöter från Medelpad i motioner krävt att riksdagen skall avvisa del förslagel. Vi som representerar regeringspartierna har i motionen 536 efter eu försök till samlad bedömning av förslaget från samhällsekonomiska, försvars-, sysselsättnings-, regionalpolitiska, utbildningsmässiga m. fi. synpunkter kommit till slutsatsen atl riksdagen i stället bör besluta att uttala alt Lv 5 skall bibehållas.

För att inte synpunkterna i den här debatten skall bli alltför myckel upprepade har vi försökt dela upp frågorna någol. Håkan Winberg kommer omedelbart efter mig alt ta upp försvarssynpunkterna, och Bo Forslund har nyss talat om sysselsättningsfrågor och markfrågor. Av hans redovisning framgick det klart att Sundsvall och Väslernorriand i hög grad behöver de arbetstillfällen som regementet direkt och indirekt ger. Han visade även att markfrågorna inte utgör hinder i Sundsvall.

Jag vill anknyta någol lill markfrågorna i Sundsvall och jämföra med Göteborg, eftersom det ofta sagts att valet stått mellan att lägga ned Lv 5 eller Lv 6. Jag vill erinra om atl Lv 5 har luftvärnets bästa skjutfält, Åstön. I motsats till FFU ansåg arméchefen i sill yttrande över förslaget att med hänsyn lill tillgången på skjutfölt har Lv 5 sammanlaget bättre utbildningsbetingelser än Lv 6. Markfrågorna är, som framhållits, lösta eller kan lösas i Sundsvall utan konflikt med andra intressen.

I Göteborg och Mölndal är markfrågorna däremot icke långsiktigt lösta och inte heller anges hur de skall lösas. De båda kommunerna har framhållit atl området för Lv 6:s skjutfölt vid Sisjön är av intresse för bl. a. frilufts- och bostadsändamål, varför fältet troligen kan ligga kvar endast under en övergångstid. Utskollel säger alt dess ställningstagande bygger på atl både övningsmöjligheterna på Kviberg och skjutfältel vid Sisjön kan behållas under de närmaste 20 åren. Jag undrar: Hur ställer sig vederbörande

kommuner till ulskottets skrivning om övningsområde och skjutfölt under en 20-årsperiod? Hur ämnar man lösa skjutfältsfrågan på sikt i Göteborgsområdet? Är markfrågorna en faktor som enligt ulskottet talar för nedläggning av Lv 5 och behållande av Lv 6?

Under 1950- och 1960-lalen ansågs det näslan självklart att vad som var stort var bättre. Vi skulle ha större kommuner, större skolenheter, större sjukhus etc. I mycket har erfarenheterna lett till att fördelarna med de mindre enheterna efter hand uppmärksammats alltmer. Kan det inte vara lika med regementen, som ju främst är utbildningsenheter? Kan vi inte vid en total bedömning av trivsel, kortare reseavstånd, goda utbildningsresultat m. m. komma lill slutsatsen att kostnaden i relation till ulbildningsresultatel inte är högre vid det mindre regementet? Vad spar vi in med större enheter? Antalet instruktörer måsle stå i relation till antalet som skall utbildas. Resekostnaderna för både de värnpliktiga och de repeiitionsutbildade samt inom den militära organisationen ökar ju större enheter vi har. Sådana bedömningar för ej glömmas bort vid bedömning av nedläggning av Lv 5.

Att personalorganisationerna vid Lv 5 motsatt sig nedläggning av regementet är väl ganska självklart, men det bör noteras att även Statsanställdas förbund och LO motsatt sig nedläggning med hänsyn till alt de blygsamma kostnadsbesparingarna inte kan motivera en så omfattande omlokalisering och avveckling som FFU föreslog. SACO/SR ansåg det vara mycket tveksamt om besparingarna genom Lv 5:s nedläggning är så betydelsefulla att de negativa effekterna kan godtas. Bland negativa effekter kan nämnas alt sannolikt en stor del av den fast anställda befälspersonalen inte kommer att flytta från Sundsvall,om de möjligen kan fö något arbete på orten-uppgifter som f ö. klart framfördes vid uiskoilets besök i Sundsvall. Detta bortfall av beföl och tekniker på de orter som skall öka sin utbildningskapacitet leder lill ökat utbildningsbehov för nämnda kategorier och därav följande koslnader. Arméchefen har t. ex. beräknat att en bortfall av 50 befäl motsvarar en utbildningskostnad av 10 milj. kr.

Vid Lv 5 har befölsrekryteringen varit god och vakansläget gynnsamt jämfört med Övriga Lv-förband. Upphör Lv 5 blir Sundsvallsdislriktet utan militärt förband, vilket medför atl rekryteringsmöjligheterna inom detla område blir mindre utnyttjade.

För de värnpliktiga betyder nedläggningen längre resor och högre resekostnader. Sett under en längre tidsperiod rekryteras ca 50 % av de värnpliktiga direkt från närområdet med möjlighet till dagliga resor till hemorten. Närheten till hemorten har stor betydelse för trivseln och ulbildningsresultatel. Över huvud taget är trivseln och därmed utbildningsresultaten bra vid Lv 5. Att trivsel råder bevisas bl. a. av att även värnpliktiga som kommer från andra delar av landet starkt understrukit de goda förutsättningarna där och viklen av alt bibehålla regementet. För vissa ungdomar är det av familjeskäl, yrkesskäl eller andra omständigheter speciellt betydelsefullt att de kan fö fullgöra sin värnpliktsutbildning inte alltför långt från hemmet.

Läggs Lv 5 ned skulle alla ungdomar i ett område med drygt 100 000

Nr 99

Torsdagen den 16 mars 1978

Vissa organisa-' tionsfrågor m. m. rörande.försvaret

145

10 Riksdagens protokoll 1977/78:98-100

Nr 99

Torsdagen den 16 mars 1978

Vissa oiganisa-tionsfrågor m. m. rörande försvaret

146

invånare berövas möjlighet alt - om de har speciella behov - få göra sin värnplikt nära hemmet. Troligen skulle därför en regemenisnedläggning medföra atl fler värnpliktiga än f. n. inte skulle klara av att fullfölja tjänstgöringen, ulan kommer att avbryta grundutbildningen.

Den besparing som FFU beräknat skulle bli följden av en nedläggning av Lv 5 - drygt 100 milj. kr. under en 20-årsperiod - har ifrågasatts av flera remissinstanser. Besparingarna på vissa områden äts upp av ökade kostnader inom andra områden. Investeringarna måste öka vid de regementen som skall överta den värnplikts- och repetitionsutbildning som nu sker vid Lv 5. Samtidigt uppstår kapitalföriuster i anläggningarna i Sundsvall.

Praktiskt taget all repetitionsutbildning för vilken Lv 5 är ansvarigt genomförs på Åstöns skjutfält. Lv 5 är luftvärnets största repetitionsutbild-ningsförband. Vid en nedläggning av Lv 5 måste dess repetitionsutbildningsansvar fördelas på andra förband.

Hur osäkra beräkningarna av ekonomiska vinster genom en nedläggning av Lv 5 är framgår kanske främst av alt FFU redovfsat att besparingarna skulle överstiga merkostnaderna med drygt 38 milj. kr., medan chefen för armén, som granskat FFU:s beräkningar, kom fram till en besparing av endast 18 milj. kr.

Här skiljer alltså drygt 20 milj. mellan FFU:s och chefens för armén lönsamhetsberäkning.

Bortfallet av drygt 200 arbetstillfällen direkt vid Lv 5 och indirekt ylteriigare nästan lika många måste ersättas genom regionalpolitiska insalser innebärande slora kostnader för samhället.

Praktiskt taget alla nya sysselsätlningslillfällen som tillkommit i Väslernorriands län under senare år är resultat av samhälleliga satsningar genom dels regionalpolitiska insalser, dels omlokalisering av statlig verksamhet. Inom industrin kan enligt uppgift varje nytt arbetstillfälle beräknas kosta 350 000 kr. Med 25 % i statligt lokaliseringsbidrag blir enbart statens direkta subvention nära 20 milj. kr. vid utbyggnad för 200 sysselsatta. Direkta och indirekta kostnader för utlokalisering av ett statligt verk av motsvarande storiek torde vara lika stora.

Om Lv 5 läggs ned inom exempelvis fem år måsle under samma lid motsvarande antal nya arbelstillföllen skapas i Västernorrland genom i stor utsträckning statliga stödåtgärder. Men det räcker inte med dessa merkostnader. Vid de regementen som skall överta Lv 5:s utbildningsuppgifter måsle investeringar också göras. Även personalkostnaderna stiger under en övergångstid. Vi får alltså under de närmaste åren betydande merkostnader på grund av nedläggningen. Först senare kan samhället eventuellt fö lägre koslnader, men det dröjer många år innan samhället totalt sell kan ijäna på nedläggningen. Del ärdessa lolala samhällsekonomiska bedömningar som vi motionärer bl. a. saknar i underlaget för beslutet. Vi är väl alla ense om att försvarets verksamhet måste ses som en del av hela samhällets verksamhet och inte som en isolerad företeelse.

Effekterna av statsmakternas strävan atl bygga ut och differentiera arbetsmarknaden i Sundsvallsdislriktet genom lokaliseringsstöd och genom

utlokalisering av statlig förvaltning kommer atl starkt försvagas, om nedläggningen genomförs. Av människorna skulle det upplevas som om staten ger med den ena handen och lar tillbaka med den andra.

Vi anser atl de regionalpolitiska synpunkterna inte tillräckligt beaktats vid bedömningarna dä del gäller frågan om nedläggning av Lv 5, trols alt regeringens tilläggsdirektiv i mars i fiol innebar att inte bara militära synpunkter skulle ligga till grund för FFU:s bedömningar. Jag undrar närde totala samhällskostnaderna beräknas bli lägre på grund av Lv 5:s nedläggning, om man räknar med att samma antal skall grundutbildas och samma antal repetilionsutbildas samt om man genom ålgärder skall kompensera sysselsältningsbortfallel i Väslernorriands län.

Herr talman! Låt mig summera:

Markfrågorna är lösta eller kan lösas i Sundsvall.

FFU:s beräkningar i fråga om kostnadsbesparingarna bedöms helt annorlunda av arméchefen.

Jag har nämnt att inga motstående markintressen gjorl sig gällande, vilket sker i många andra delar av landet och skapar irritation. Tack vare Lv 5:ssätt atl driva sin verksamhet står en samlad ortsbefolkning bakom kravet på regementets bibehållande, oberoende av vilken syn människorna har på vårt försvar och dess utformning. Med den kännedom jag har om regementet vill jag påstå att ledningen för Lv 5 verksamt bidragit till att allmänheten inom Sundsvallsdistriktet har en positiv syn på försvaret.

Måste vi verkligen lägga ned elt sådant regemente?

Försvarsutskottet har genom besök på Lv 5 kunnat - hoppas jag -konstalera alt regementel fungerar väl och atl ulbildningsförulsätlningarna är goda samt att regementel utgör en värdefull kuppberedskap i etl område med många strategiskt viktiga industrier och kommunikalionsleder. Ändock föreslår man en nedläggning.

En samlad bedömning leder oss motionärer till att det varken i FFU eller propositionen eller det kortfattade utskottsbetänkandet framlagts material som talar för en nedläggning. Därför, herr talman, står vi kvar vid samma krav som vi hade när vi för två månader sedan skrev vår motion, nämligen atl riksdagen bör ullala alt regementel skall bibehållas.

Jag yrkar alltså bifall lill motionen 536.

Nr 99

Torsdagen den 16 mars 1978

Vissa organisationsfrågor m. m. rörande föi svaret

I detla anförande instämde RolfSellgren (fp) och Margit Odelsparr (c).

HÅKAN WINBERG (m):

Herr talman! Det kan knappast sägas vara särskilt starka skäl som anförts,i propositionen för nedläggningen av Sundsvalls luftvärnsregemenie, och det förefaller som om man i utskoitsbetänkandet är medveten om det. Det framgår både av de förhållandevis fö rader som i betänkandet handlar om nedläggningen av Lv 5 och av vad man tycker sig kunna utläsa mellan raderna.

Del finns åtskilliga skäl för alt Lv 5 inte skall läggas ner, säger försvarsutskottet. Det är särskilt regionalpolitiska synpunkter som talar för förban-

147

Nr 99

Torsdagen den 16 mars 1978

Vissa organisa-lionsfrågor m. m. rörande försvaret

148

dels bibehållande. Men med hänsyn till de ekonomiska ramar som gäller för försvaret och på grund av följderna vid alternativa lösningar föreslår utskottet, trols att utskottet uttryckligen sagt att del finns åtskilliga skäl för förbandets bibehållande, att en nedläggning skall komma lill stånd.

Nedläggningen skall sålunda ske av ekonomiska skäl. Någon övergripande bedömning av en ökning eller en minskning av kostnader av olika slag synes inte föreligga. Det är inte tillräckligt belagt att det blir en samhällsekonomisk besparing och om del därför är ett riksintresse alt lägga ned Lv 5. Enligt propositionen skall nedläggningen ge endast ett begränsat ekonomiskt utbyte, men det torde vara tvivelaktigi om den vid en lotal samhällsekonomisk bedömning ger något utbyte alls.

Alt nedläggningen är en nackdel för Mellannorriand som helhet, för Västernorrlands län och för Sundsvalls kommun slår ju klart. Länsstyrelsen i Väslernorriands län har i yttrande pekat på konsekvenserna från regionalpolitiska och sysselsätlningspolitiska synpunkter och på konsekvenserna för kommunens ekonomi, som redan i dag är mycket problematisk, och för personalen och de värnpliktiga. Länsstyrelsen har diskuterat markfrågorna liksom Lv 5:s del i den samlade försvarsberedskapen. Med tanke på de olika sektorer dären nedläggning av Lv 5 för avsevärda negativa konsekvenser har länsstyrelsen bestämt motsatt sig en nedläggning.

Lv 5 ligger i en kommun i allmänna stödområdet. Det betyder atl riksdag och regering har ansett atl särskilda ålgärder är erforderliga för alt främja en samhällsekonomisk och i övrigt lämplig lokalisering av näringslivet till detta område. Man måste då för atl ålminstone uppfylla elementära krav på konsekvens, logik och rimlighet kräva att starka skäl föreligger, om man skall utplåna en befintlig statlig lokalisering i området, en lokalisering som skapar sysselsättning för många. Sådana starka skäl finns inte. De skäl som finns är tvärtom svaga, och jag erinrar åier kammarens ledamöter om alt utskottet självt hittat åtskilliga skäl som talar/o/-att Lv 5 inte bör läggas ned.

Militära myndigheter har påtalat den nackdel från beredskapssynpunkt och från operativ synpunkt som en nedläggning innebär. Överbefälhavaren har framhållit att en nedläggning av Lv 5 från operativ synpunkt inte är önskvärd. Möjligheterna atl ge erforderlig miljöutbildning åt luftvärnsförband, som i krigsorganisationen avses bli tilldelade de norrländska militärområdena, minskar. Det blir svårare att snabbt mobilisera luflvärnsförband lill skydd av förbindelserna i nedre Norrlands militärområde. Arméchefen påpekar att elt bortfall av luftvärnsförband inom nedre Norrlands militärområde minskar de andra förbandens inom militärområdet möjligheter till samövningar med luftvärnet. Delta är, säger arméchefen, en klar nackdel, inte minst för befälsutbildningen.

Lv 5:s företrädare har under,många år bidragit till de goda relationer som förbandet har med befolkningen i området. Samverkan med de frivilliga försvarsorganisationerna är utomordentligt god. Lv 5 har goda utbildningsmöjligheter, inte minst på grund av tillgången lill Åstöns skjutfölt, av fredsorganisalionsutredningen bedömt som luftvärnels bästa.

Del vore, herr lalman, intressanl alt få höra uiskoilets talesman Gunnar

Björk i Gävle kommentera de försvarspolitiska synpunkterna. Han kanske vill göra det, eftersom det ställts frågor till honom tidigare av både Bo Forslund och Martin Olsson.

Jag vill också, herr talman, göra ett par refiexioner om den statliga omflyttningsverksamheten. Ett militärt förband flyttar nu från Umeå till Arvidsjaur, inte av några som helst försvarspolitiska skäl utan endast av lokaliseringspolitiska. Jag utgår ifrån alt del inte är kostnaderna för lokaliseringen i Arvidsjaur som gör alt väl fungerande förband i Mellannorriand nu måste dras in. Några statliga verk har under senare år lokaliserats till Sundsvall: delar av riksförsäkringsverket, statens personalpensionsverk och centrala studiestödsnämnden, för att nämna några. Det finns motiv för en sådan lokalisering, åtminstone när del gäller orter inom stödområdet. Men nog ter del sig egendomligt när den positiva effekten av nya lokaliseringar samtidigt motverkas av nedläggning av redan befintliga verksamheter. Det kan nog inte hjälpas att många ibland för den uppfattningen att - som Martin Olsson sade - den ena statliga handen inte alltid vet vad den andra gör. Patentverkets bolagsbyrå är nu på väg till Sundsvall. Det är i varje fall den indirekta orsaken till att en annan näring-en näring i ordets mer bokstavliga betydelse än vad som brukar vara fallet när ordet används från denna talarstol - läggs ned. Jag tänker på det både från hotell- och re-staurangsynpunkt och från kulturhistorisk synpunkt så betydelsefulla Hotell Knaust, som försvinner i sommar. Det lar bort sysselsättning för ganska många.

För några veckor sedan hade jag tillfälle att i kammaren diskutera med justitieministern om nedläggningen av Ljustadalens kriminalvårdsanstall, som också ligger i Medelpad. Risken ärju den att alla dessa nedläggningar tillsammanlagna gör atl en ort och elt område, som eljest har förutsättningar atl klara sig med ett ringa mått av regionalpolitiska stödinsatser, kommer alt behöva väsentligt mycket mer av sådana.

Herr talman! För 20 år sedan, år 1958, hade riksdagen att la ställning till en proposition om nedläggning av Sundsvalls luftvärnsregemente. Riksdagen avslog då regeringsförslaget och beslöt alt Lv 5 skulle bli kvar. Riksdagen sade att motsvarande begränsningar och besparingar fick vidtas i övrigt inom fredsorganisationen. Det var, herr talman, ett klokt beslut. Riksdagen har i dag chansen alt fatta etl lika klokt beslut genom alt bifalla motionen 536,som har väckts av borgerliga ledamöter från Västernorrlands län, med Martin Olsson som första namn. 1 den motionen hemställs att riksdagen beslutar uttala att Lv 5 skall bibehållas.

Jag yrkar, herr talman, bifall till motionen 536.

Nr 99

Torsdagen den 16 mars 1978

Vissa organisationsfrågor in. m. rörande försvaret

GUNNAR BJÖRK i Gävle (c) kort genmäle:

Herr talman! Det har från företrädare för Sundsvallsregionen ställts ett antal frågor som jag skulle vilja besvara. Jag har självfallet slor förståelse för de synpunkter som här har anförts från denna region. Bo Forslund ställde frågan om vi känner lill det avtal som träffades mellan kronan och kommunen omkring år 1940. Vi känner till det, men min.tolkning av det är atl det säger atl kronan har möjlighet att använda området för någon annan

149

Nr 99

Torsdagen den 16 mars 1978

Vissa oiganisa-lionsfrågor m. m. rörande försvaret

kronans verksamhet av ungeför samma omfattning. Jag räknar med atl det mer är fråga om ett löfte till kronan än om en skyldighet.

Bo Forslund tog också upp en del synpunkter på kostnaderna. Jag vill poängtera att man vid en nedläggning spar ungefär 50 miljoner bara genom de investeringar som man slipper göra. Under hela den aktuella perioden räknar man med all spara ca 100 milj. kr. i minskade kostnader. Del gäller alltså ganska myckel pengar - inte bara normala driftkostnader, som här gjordes gällande. ,

Martin Olsson frågade om Lv 6 i Göteborg, och på den punkten har utskottet mycket klart uttalat att de ställningstaganden man gör bygger på att både övningsmöjligheterna på Kviberg och skjutfältet vid Sisjön, som ligger i Mölndals kommun, kan behållas under den närmaste 20-årsperioden. Det är bakgrunden till att vi anser all markfrågorna i Göteborg för Lv 6 är tillfredsställande lösta.

Vad gäller de frågor som Håkan Winberg tog upp hållerjag med om alt Åstön är ett alldeles utmärkt skjutfölt. På hans fråga om en nedläggning av Lv 5 innebär etl ändrat försvarspolitiskt ställningstagande när det gäller kuppberedskapen vill jag säga att så inte är fallet. Det är viktigt att hålla isär fredsorganisalionen, som till stor del är en utbildningsorganisation, och krigsorganisationen, som skall fungera i krig.

Under detta anförande övertog talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

HÅKAN WINBERG (m) kort genmäle: ■ Herr talman! Jag kan inte underiåta alt erinra ulskottets talesman om de skäl som förelåg vid 1958 års beslut, eftersom jag nämnde att riksdagen då fällde propositionen. I statsutskottets utlåtande, som det då hette, sade man att om den aktuella indragningen gjordes så skulle del icke finnas något fredsluftvärnsförband mellan Norrtälje och Luleå, en sträcka på omkring 100 mil.

Vi befinner oss nu i precis samma läge. Elt stort och viktigt område i Mellannorriand skulle få en betydlig försämring vad gäller försvar mot kuppföretag och även i andra avseenden. Vi skall kanske också komma ihåg alt vi i nära anslutning till Sundsvallsområdel har vitala transportleder som det är speciellt väsentligt att skydda. Vi har också sårbara insitutioner som Skogsbrukels Datacentral och många andra.

150

MARGIT SANDÉHN (s):

Herr talman! Försvaret är givetvis en stor och komplicerad apparat och självfallet oerhört viktig och betydelsefull för vårt land.

Vad beträffar lokaliseringen av försvarsförbanden och förändringarna inom försvarsorganisationen kommer jag här alt endast beröra flyttningen av Lv 4 från Malmö till Ystad och P7 från Ystad till Revingehed och Hässleholm.

P 7 betyder mycket för Ystads kommun. Inte minst i skattemässigt

hänseende är det av mycket stor betydelse för kommunen att få behälla detta stora regemente. Mänga bland personalen vid P 7 har i förtroendeställning fött en icke oväsentlig betydelse för kommunens utveckling, och lack vare ett intimt samarbete mellan dem och kommunen har markfrågan för P 7 vid olika tillfällen kunnat lösas på elt friktionsfritt sätt.

Så sent som 1970 beslöt dåvarande stadsfullmäktige att överlåta stora faslighels- och markbeslånd inom Fredriksbergsområdet till kronan. Delta område var en viss komplettering lill del militära övningsfältet vid Nybro. Denna överlåtelse grundade man på de förväntningar om en utökad militär verksamhet som förespeglades från militärt håll vid Lippgörelsen, då man sade atl "för P 7 anses goda förutsättningar föreligga, ej blott för regementets bibehållande utan även för en utökning av Ysladkontingenten, därest förbäurade övningsmöjligheter här kan åstadkommas."

Det var inte utan en viss tveksamhet man sålde detta från kommunens synpunkt betydelsefulla markområde, som hade förvärvats av kommunen för alt vid senare tillfälle användas för industriändamål och i den södra delen för fritidsändamål, eftersom del låg intill vår s. k. Sandskog.

Med anledning av den planerade lokaliseringen av pansarkadettskolan till Ystad hade kommunen också tillgodosett de militära önskemålen om mark i Ystads kommuns tätorter med ca 15 000 m-, men tyvärr förlades inte pansarkadetiskolan till Ystad.

Man har från kommunens sida alltid bedömt det vara synnerligen angeläget atl medverka lill en lösning när det gällt atl utöka markområdet för regmentet för att på så sätt säkerställa dess behov av övningsmark, anpassad ■ lill de anspråk pansarutbildningen har. Kommunen har därför med stor förvåning uppmärksammat att man i utredningen, propositionen och försvarsutskoitets betänkande har föreslagit att pansarutbildningen skall avvecklas i Ystad och flyttas till Revingehed och Hässleholm. Man harju under flera år planerat för en pansarutbildning i Ystadsområdet, och det. måste då enligt kommunens mening från både samhällsekonomiska och militära synpunkter vara otillfredsställande atl en avveckling föreslås av pansaruibildningen i Ystadsområdet. I stället borde utbildningen utökas för atl man skulle kunna utnyttja de stora invesleringarna.

Herr talman! Utöver de betänkligheter jag här har räknat upp är de föreslagna förbandsflyitningarna förknippade med en rad andra aspekter, såsom etl regementes av tradition starka bindning till den region därdet ligger samt alla de starka person- och familjeband som knutits under decennier. Människor som har rotat sig kan inte länka sig en förflyttning. Här är vi väl inne på samma problem som när en industri läggs ner och de anställda blir tvingade lill en prövande flyttning till en annan kommun. Dessa problem känner vi redan, och jag frågar: Varför då skapa flera nya sådana? De försvarsanställda bör få känna trygghet i sin anställning lika väl som andra. Det kan inte vara motiverat med en personalomflylining på det sätt som här kommeratt ske. Förslagel skulle innebära att ca 200 familjer vid P 7 tvingades flytta eller finge myckel besväriiga arbetsreseförhållanden. Däremot kan man med säkerhet utgå från att de som nu är anställda vid Lv 4 kommer alt bo kvar

Nr 99

Torsdagen den 16 mars 1978

Vissa oiganisa-tionsfrågor m. m. rörande föisvarei

151

Nr 99

Torsdagen den 16 mars 1978

Vissa organisationsfrågor m. m. rörande fÖi svaret

i Malmö. Konsekvensen blir då att det blir fler som flyttar från än till Ystad.

Det kommer också att bli en viss försämring för de värnpliktiga. FFU-utredningen har betonat atl man bör undvika omfattande personalomflyti-ningar. Därför bör Lv 4 få vara kvar i Malmö och P 7/Fo 11 fö ha kvar sin utbildning i Ystad och Revingehed.

Herr talman! Jag ber alt fö yrka bifall till reservationerna 1 och 2 som är fogade till försvarsutskottets betänkande nr 11.

152

OLLE AULIN (m):

Herr lalman! Vi har nu gått varvet runt och är tillbaka på Malmöbänken.

Regeringen föreslår i den proposition vi behandlar att Lv 4 skall flyttas från Malmö till Ystad, medan pansarutbildningen i Ystad skall flyttas därifrån. Enligt propositionen skall åtgärderna ses som elt led i rationaliseringar för att åstadkomma kostnadsbesparingar, vilka för de här redovisade förändringarna skulle-efter genomförandel -uppgå lill ca 16 milj. kr. per år. Som lidigare har nämnts har länsstyrelsen i Malmöhus län varit kritisk mot hållfastheten i fredsorganisationsutredningens beräkning av besparingseffekterna.

Också chefen för armén har kommit till ett annat beräkningsresultat än FFU.

Fredsorganisalionsutredningen har beräknat skillnaderna mellan besparingar under en 20-årsperiod och kostnaderna för genomförandet lill ca 49 milj. kr., medan chefen för armén finner motsvarande skillnad vara endast ca 24 milj. kr.

I dessa beräkningar har hänsyn då inte tagils till kostnaderna för värnpliktsresor. En minskning av utbildningskapaciteten i Malmöhus län med 500 utbildningsplatser- 700 försvinner från Malmö och 200 tillkommer på Revingehed - innebär att antalet skånska värnpliktiga som under närmast överskådlig tid måste grundutbildas utanför länet ökar med samma antal. Detla bedöms medföra koslnader för värnpliktsresor med drygt I milj. kr. om året. Efter hand ökande kostnader för energi kommer naturligtvis att ytteriigare öka dessa koslnader. Till detta kommer kostnader för de värnpliktigas egna resor, som de själva betalar.

De begränsade besparingseffekterna av en omfattande och för personalen påfrestande förändring av fredsorganisationen i Skåne skulle kunna accepteras om av andra orsaker, t. ex. personalpolitiska, operativa, utbildningsmässiga, värnpliktssociala eller regionalpolitiska skäl, en omorganisation bedömdes nödvändig. En granskning av dessa skäl talar emellertid klart emot en förfiyttning av Lv4 från Malmö. Först villjag ta upp de personalpolitiska skälen. Både från rekryteringssynpunkt och med hänsyn till möjligheterna för familjemedlemmar atl behålla sina arbeten är en föriäggning av Lv 4 i Malmö att föredra.

Flyttning av förband påverkar erfarenhetsmässigt under lång tid negativt förbandens rationella drift. Det bör uppmärksammas atl sammanlagt arbetsuppgifter för ca 650 personer flyttas till annan ort om utredningens förslag

avseende Lv 4 och P 7 genomförs.

Operativa skäl talar starkt för alt Malmö genom sitt strategiska läge, den stora hamnkapaciteten och betydelsen ur försörjningssynpunkt bör ha omedelbar tillgång till ett fredsförband med hög mobiliserings- och kuppför-svarsberedskap. Vad överbefälhavaren lidigare har framhållit om krav på ett kuppförsvarsförband i Malmö äger, menar jag, fortfarande giltighet.

När del gäller utbildningsmässiga skäl är övningsbetingelserna för Lv 4 i Malmö goda. Markproblemen för utbildningen har överskattats av utredningen.

Som framgårav länsstyrelsens och kommunfullmäktiges i Malmö yttrande är fredsorganisationsulredningens uttalande inte i överensstämmelse med de verkliga förhållandena. Den planerade yttre ringvägen i Malmö kommer bara i ringa mån - om ens så mycket - att påverka regementets utbildningsmöjligheter.

Malmö kommun önskar att luftvärnsregementet skall bli kvar i Malmö och är beredd att på allt sätt medverka till att eventuella ytteriigare behov av övningsmark tillgodoses och säkras för framtiden.

Jag kommer så till problemen i anslutning till skjutfällel i Falsterbo. Av skjuifälien i Skåne är delta det som är lämpligast för luftvärnsskjutningar. Det därnäst lämpligaste är Ravlunda, medan Hammar/Kabusa med hänsyn till störningar från båttrafiken är del minst lämpliga. Luftvärnsskjutningar måste därför genomföras på Falsterbofältel, även efter en flyttning av regementet från Malmö. Farhågorna beträffande skjutfällel i Falsterbo är inte av den art och omfattning atl de motiverar en flyttning av regementet.

En flyttning av regementet till Ystad skulle däremot negativt påverka den omfattande frivilligutbildningen i Malmöregionen. Där finns ca 20 000 frivilliga inom totalförsvaret. De har behov av nära tillgång till utbildningsservice i form av instruktörer, materiel, förråd, övningshallar och fordon. Jag tycker det är bra atl försvarsutskottel starkt betonar att fortsatl service åt frivilligorganisationerna måsle garanteras även om riksdagen fattar beslutet att Lv 4 skall flyrtas till Ystad.

Del är också av värnpliktssociala skäl önskvärt att utbildningen av de värnpliktiga sker så nära hemorten som möjligt. Detla är önskvärt även med hänsyn till samhällsekonomiska synpunkter.

Inom två mil från Malmö bor i dag ca 70 96 av de värnpliktiga vid Lv 4. På regementet placeras i viss utsträckning värnpliktiga som bor inom Malmö-Lundområdet och som kan åberopa särskilda sociala skäl för utbildning nära hemorten.

Regionalpoliliska skäl brukar jag inte framföra. Men eftersom de har anförts av andra intressenter vill jag peka på dem. De talar också för att Lv 4 skall få vara kvar. Både Malmö och Ystads kommuner påverkas negativt av det nu föreliggande förslaget, som framgår av de yttranden som har lämnats från kommunema.

Till det anförda kommer också önskemålet alt underlätta försvarsupplysningen. Vi talar ofta i den här kammaren om behovet av atl öka försvarsupplysningen. Här har vi ett utmärkt tillfälle atl ge försvarsupplysning till del

Nr 99

Torsdagen den 16 mars 1978

Vissa organisationsfrågor m. m. rörande försvaret

153

Nr 99

Torsdagen den 16 mars 1978

Vissa organisationsfrågor m. m. rörande försvaret

154

stora antalet grundskole- och gymnasieelever i Malmöområdet. En nära kontakt mellan förband och samhälle är en bra grund all bygga försvarsupplysning på.

Sammantaget framgår alltså att en förflyttning av Lv 4 till Ystad inte är rationell. Det vore rikligare atl arméns utbildningsorganisation totalt i Skåne sågs över i ett större sammanhang, varvid inte minst pansarels och infanteriets utveckling på sikt skulle tas med i bedömningen. Jag förmodar alt detla icke är den sista omorganisationen när det gäller fredsförbanden i Skåne - tyvärr.

Jag förslår i och för sig försvarsministern, som behöver vartenda öre och varenda krona som han kan skrapa ihop till anslag för materielanskaffning inom krigsmakten. Och när del finns en enig uiredning och uttalanden från militärbefö'lhavaren, chefen för armén och överbefälhavaren som alla accepterar utredningsförslaget - då förstår jag atl det är svårt atl lägga fram ett annat förslag.

Men jag menar atl det vid remissbehandlingen av utredningsförslaget har kommit fram många synpunkter som man borde tagit större hänsyn till, och jag menar all också mina argument är bärande när det gäller ställningstagandet till om regementet skall flytta eller inte.

Del gäller då var vi skall la pengarna ifrån, om vi nu ändå kan göra besparingar. Jag vill då erinra om att en annan motion redovisar besparingar som väl uppväger de eventuella merkostnader som kan uppkomma om Lv 4 blir kvar i Malmö.

Herr talman! Hans Lindblad kom in på litet historiska sammanhang. Han skall inte bli ensam om det.

Försvaret av Malmö har av svenska myndigheter i regel getts hög prioritet. Omedelbart efter Skånes övergång till Sverige anlades en stark svensk garnison i Malmö. Man kan naturligtvis kalla det för en ockupaiionssiyrka om man så vill. Det var naturligt alt styrkorna rekryterades med svenskt manskap, och till att börja med var det folk från Bergslagen. År 1700 medgavs rätten att rekrytera högst 20 skåningar per kompani till de förband som skulle försvara Malmö. Så småningom rekryterades emellertid allt fler från den egna bygden lill stadens garnison och regementen, och kronprinsens husarer blev verkligen etl skånskt förband, etl Malmöförband, med vilket stadens invånare kände stor gemenskap.

År 1927,. den stora regementsdödens år, när den socialdemokratiske försvarsministern -jag tror han kallades krigsminister på den tiden - drog in 14 fredsförband och minskade arméns officerskår med 37 96 och dess underofficerskår med 48 96, då red kronprinsens husarer bort för sista gången.

Men bara tolv år senare - inför hotet utifrån genom Nazitysklands framväxande - fick Malmö ett hytt förband, etl luftvärnsförband, som sedan kom att heta Skånska luftvärnsregementet. Offerviljan hos malmöborna var vid den tidpunkten mycket stor när det gällde alt samla in pengar till luftvärnskanoner och luftvärnskulsprutor för hembygdens försvar. På en vecka samlade man in en halv miljon kronor,.och det var mycket pengar på

den tiden. Del kom in stora och små bidrag. En skolfiicka skickade in 2 kr. och bifogade en vers:

Vårt försvar är litet dåligt,

men soldaten väntar tåligt.

Här kommer nu en liten peng

till fier kanoner på Ribersborgs äng.

- Och nog behövde vi de pengarna.

Malmöborna slår vakt om sitt regemente. Vi tycker atl stadens värnpliktiga i stor utsträckning också i fortsättningen skall kunna utbildas vid stadens regemente. Vi behöver ha del regementel kvar.

Herr lalman! Jag yrkar bifall lill motionen 1032.

Nr 99

Torsdagen den 16 mars 1978

Vissa organ Isa-tionsfrågor m. m. rörande försvaret

I detla anförande instämde Joakim Ollen (m).

ULLA TILLÄNDER (c):

Herr lalman! Eric Holmqvist och Olle Aulin har redan kommenterat flyttningen av Lv 4 från Malmö, och jag har inte mycket mer att tillägga. Jag vill bara understryka ett par av de skäl som talar för alt Lv 4 bör få stanna kvar i Malmö.

Man måste starkt ifrågasätta om det är rikligl att lämna Sydsveriges största stad med så många betydelsefulla och strategiskt viktiga funktioner och med så utsatt geografiskt läge som Malmö utan något regemente. Även en lekman vet om och känner väl till att Öresund är föremål för intensivt intresse från alla håll med sitt nyckelläge i den strategiska världsbild som f n. är dominerande. Det egna försvarets förmåga alt snabbi ställa upp till försvar står ju ändå i direkt relation lill avståndet, och föriängs delta så försämras kuppberedskapen.

Ett annat skäl är socialt - ett skäl som man måste fösta ett visst avseende vid. Närheten till Malmö - varifrån de fiesta kommer som på någol sätt är knutna till Lv 4, kanske främst de värnpliktiga - gör det möjligt för dem atl utnyttja rätten till naltpermission. Del är en förmån som förvisso inte alla inkallade har. Man skall kanske inte underskatta betydelsen av den. En nedläggning innebär en direkt försämring för en stor grupp värnpliktiga. Det är visserligen svårt att i kalla siffror mäta fördelen med elt sådant här syslem, men med kännedom om de psykiska påfrestningar som värnpliktsliden innebär för många, borde man i kostnadskalkylen ta med dessa positiva värden.

Nedläggningen får också negativa konsek venser för fri villigverksamheten i Malmö. Del är fakliskl så atl tyngdpunkten för frivilligverksamheten inom länet ligger i Malmö.

De sysselsättningsmöjligheter som finns på regementet belyder en icke föraktlig hjälp ål en kommun som har del ganska bekymmersamt att fö debet och kredit att gå ihop.

Herr talman! Med detla yrkar jag bifall till Eric Holmqvists reservation 2 i försvarsutskottets belänkande nr 11.

155

Nr 99

Torsdagen den 16 mars 1978

Vissa organisationsfrågor m. m. rörande försvaret

156

BENGT GUSTAVSSON (s):

Herr talman! Jag ber atl få yrka bifall lill reservationen 1 om vissa markfrågor. På den punkten ansluter jag mig till den argumentation som Eric Holmqvist inledde sill anförande med. I övrigt biträder jag utskottels synpunkter och förslag.

Mitt samvete är väl inte känsligare än andras, så jag är nog inte ensam om att egentligen vilja slicka in brasklappen "härtill är jag nödd och tvungen" under beslutssigillet.

Gunnar Björk i Gävle inledde sitt anförande med all helt riktigt säga att föreliggande förslag är en följd av förra årets långsiktiga försvarsbeslut. Sedan gjorde han sig tyvärr skyldig till samma föriöpning som jag har hört statsministern göra i en radiodebalt. "Med socialdemokratisk försvarspolitik skulle vi ha fött lägga ned fiera förband", sade både den äldre och den yngre centerpartisten. Båda får vara vänliga att hålla reda på att majoritet och reservanter inte skiljer sig åt vad gäller nedläggning av förband. Vi räknade båda med en minskning med elt par tre regementsadminislraiioner. I del här avseendet har vi samma ansvar och bör inte kasta grundlösa beskyllningar mol varandra.

Menar vi något med vår neutralitetspolitik måste vi ha ett försvar. Vill vi verka för avspänning längs en lång gränslinje måsle det vara uppbyggt så alt del inte bara ger vårt folk trygghet mot yttre hot utan också ger öster och väster den trygga förvissningen atl vårt land inte kan bli etl uppmarschområde.

Gränserna är långa, och den landyla som skall försvaras är stor. Det här blir dyrt, så dyrt atl det uppstår konfiikl mellan kraven på medel lill yttre trygghet och medel lill den inre trygghet som är försvarsviljans förutsättning. I den avvägningen har socialdemokrater och borgerliga kommit på skilda linjer. En yttring av delta är den penningmässiga skillnaden om 362 milj. kr. detta budgetår. I elt längre perspektiv rör det sig om miljarder.

Min och mina meningsfränders uppfaltning är atl del i första hand är de högsta och kostsammaste tekniska kraven som måsle begränsas, men inte heller fredsorganisationen kan förbli oförändrad om folket skall orka bära elt försvar, starkt nog att ge oss yttre trygghet.

Men, blir naturligt vis in vändningen, ofrånkomliga fö rändringar för inte ske på ett sätt som äventyrar trygghet för personal - och för kommuner som under många år burit en uppgift som social basorganisation för ett militärt förband och dess anställda. Det här har t. ex. varil bärande för Bo Forslunds envisa agerande. Det går inte all komma ifrån den frågeställningen.

Jag upplever problemet också i mitt hemlän. F 11 skall ju läggas ned och det går trögt att fö fram alternativ sysselsättning. Just med hänsyn till den totala trygghetsproblematiken är det en bjudande plikt för statsmakterna atl inte spara någon möda när det gäller att med sysselsättningsskapande ålgärder se till att förändringar i organisalionen för vår yttre trygghet inte äventyrar den inre tryggheten i form av utkomstmöjligheter i kommuner som visat slor förståelse för del militära förbandet och dess verksamhet.

GUNNAR BJÖRK i Gävle (c) kort genmäle:

Herr talman! Del är ändå så all socialdemokraterna hade ett lägre alternativ när riksdagen tog det försvarspolitiska beslutet. Del innebär, såsom jag också har uppfattat det, en större ambition när det gäller personalminskningsmålei. Det är därför intressant att konstatera att en av de ledande socialdemokraterna, Eric Holmqvist, inte ställer sig bakom del. Han haren reservation, där han föreslår atl ett förband inte skall läggas ned, men han föreslår inget alternativ till nedläggning. Jag förslår all Bengt Gustavsson i det läget är bekymrad för den socialdemokratiska trovärdigheten på del här området. Det är etl rimligt krav att man skulle ha presenterat andra alternativ.

När del gäller personalminskningsmålei vill jag anföra följande. Socialdemokraterna har samma mål som vi när det gäller fredsorganisationssidan, säger Bengt Gustavsson - tre fyra regementsadminislraiioner. Man har inte heller gått längre när det gäller de cenirala staberna, som behandlas i nästa betänkande på föredragningslistan. Men om socialdemokraterna haren större ambition än vi att skära ned personal vore det värdefullt för kammaren om Bengt Gustavsson utvecklade sin pedagogiska skicklighet och förklarade hur socialdemokraternas personalminskningsmål verkligen ser ut och hur det skall konkretiseras i den grå och bistra verkligheten.

Nr 99

Torsdagen den 16 mars 1978

Vissa organisationsfrågor m. m. rörande försvaret

BENGT GUSTAVSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Socialdemokraternas personalminskningsmål - för att använda det förskräckliga ordet - har skilt sig från regeringssidans i elt avseende. Jag vidhåller, och det bör Gunnar Björk veta, all i såväl försvarsulredningen som försvarsutskottet talade vi om nedläggning med elt par tre administrationer. Sedan har i försvarsministerns direktiv till fredsorganisationsutredningen siffran tre fyra administrationer nämnts. Men del är en process som jag inte går in på nu. Det är sådant som så småningom återkommer lill riksdagen.

Men vi var precis på samma linje när det gällde förbandsenheter, och Gunnar Björk försöker komma ifrån del genom att ta upp en diskussion med Eric Holmqvisl på den här punklen. Det var inte alls detjag vände mig mol, ulan det var att Gunnar Björk, vilket förvånade mig, lika demagogiskt som statsministern i radiodebatten ställde frågan: Vilka förband ytterligare är del ni socialdemokrater vill lägga ned? På den punkten, del upprepar jag, har vi varil på samma linje. Del har skill sig på del saltet all vi i försvarsulredningen och i reservationer till försvarsutskottets belänkande i fjol räknade med någol slörre neddragning på de centrala staberna och förvaltningarna än motsidan då gjorde. Men på den punklen har vi överträffats rejält av försvarsministern, och jag har inte kritiserat honom där. Men där har del skill sig på personalsidan, inte när det gäller nedläggning av förband.

GUNNAR BJÖRK i Gävle (c) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker ändå atl om en av socialdemokraternas ledande företrädare i utskottet, f d. försvarsministern, säger all vi inte skall lägga ned så mänga förband som man tänker sig från majoritetens sida vore det klädsamt om han presenterade etl alternativ.

157

Nr 99

Torsdagen den 16 mars 1978

Vissa organisations frågor m. m. rörande försvaret

BENGT GUSTAVSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Det här är egentligen Eric Holmqvists debatt. Jag kan bara konstatera att Gunnar Björk i Gävle beskyller Eric Holmqvisl för något som han inte gjort sig skyldig till. Eric Holmqvist har argumenterat mot neddragningen av Lv 4. Men han har inte sagt något om del totala antalet förband som skall läggas ned.

Men nu är Gunnar Björk medveten om alt han är ute och åker cykel. Vad jag reagerade mol var det där skrämskottet som liksom en bred hagelsvärm skulle gå ul i landet, att socialdemokraterna egentligen vill lägga ned flera förband. Det är det inte fråga om. Vi har satt på pränt exakt samma siffra från socialdemokratiskt håll som man gjort från regeringslägret.

Talmannen anmälde att Gunnar Björk i Gävle anhållit atl till protokollet få antecknat alt han inte ägde rätt till ytteriigare replik.

158

MARTIN OLSSON (c):

Herr lalman! Jag har begärt ordet därför all jag enligt replikreglerna inte kunde få replik på Gunnar Björk i Gävle när han skulle besvara vad jag hade tagit upp i mitt anförande.

När det gällde bedömningen av Lv 5:s bibehållande eller nedläggande tog jag upp några synpunkter. Jag kom in på markfrågorna, jag kom in på de regionalpolitiska värderingarna.

Beträffande markfrågorna hänvisade jag till atl man haft atl göra en avvägning mellan Lv 5 och Lv 6. Jag påpekade alt markfrågorna i Sundsvall var lösta eller kunde lösas utan konflikter med andra intressen, medan de enligt ulskottets uppgifter inte är lösta i Göteborg. Man säger att de anses kunna lösas. Det sägs i ulskousbeiänkandet att utskottets ställningslagande bygger på alt man skall få behålla områdena under en 20-årsperiod.

Med hänsyn till alt markfrågorna har skjutits fram undrade jag hur vederbörande kommuner hade ställt sig lill utskottets skrivning. Jag fick ingel svar på del. Jag frågade hur man ämnar lösa frågorna på sikt, och jag frågade om markfrågorna enligt utskottets mening är en faktor som talar för nedläggning av Lv 5 och bibehållande av Lv 6. Del varde frågorjag ställde till utskottets talesman.

När det gällde ekonomin talade Gunnar Björk i Gävle som om ingenting hade hänt sedan FFU lade fram sin uiredning. Han talade om de 100 miljoner eller vad det nu var som man skulle spara - alldeles opåverkad av vad remissinstansen har sagt om delta och alldeles opåverkad av att arméchefen kommit fram lill att del rörde sig om 18 miljoners besparing där FFU kommit lill 38 miljoner; alltså en skillnad på 20 miljoner. Ändå får vi komma ihåg att de i delta fall bara ser del från militär synpunkt.

Vad jag förde in i sammanhangei var den totala samhällsekonomiska kostnaden ellerbesparingen av alt lägga ned regementel. Viskall komma ihåg atl Västernorrland är det län i landet som anses behöva mer lokaliserings-politiskt stöd än någol annat län. Trots.detta är sysselsättningsgraden i vårt län avsevärt lägre än riksgenomsnittet. Länet har också fåll utlokalisering av

statlig verksamhet, men inte heller det har hjälpt - vi, ligger långt under sysselsättningsgenomsnitlet.

Från delta län föreslog FFU och föreslår nu elt enigt försvarsutskott att man skall plocka bort ett regemente som har mer än 200 anställda; man får räkna med atl det fåren följdverkan på lika många arbetstillfällen. Vad jag log upp var de samhällsekonomiska frågorna -jag har inte fått något som helst svar på det: Vad vinner samhället på att lägga ned ett regemente och tjäna litet grand på det men vara tvunget att satsa medel från andra delar av statsbudgeten för att åstadkomma ny sysselsättning? Vi får komma ihåg atl praktiskt taget alla nya arbetstillfällen som tillförts Västernorrlands län har tillkommit genom olika former av regionalpolitiskt stöd.

Jag lycker all försvarsutskottet har haft anledning att se närmare på detla och kanske remittera propositionen och motionerna till arbetsmarknadsul-skottet för att få en vidare bedömning. Det är den allsidiga samhällsekonomiska bedömningen som vi har saknat i FFU och i propositionen och nu i betänkandet, som faktiskt avfärdar de båda motionerna om bibehållande av Lv 5 med en mening som omspänner två rader och ett ord. Men man kanske inte skall begära alt få långa kommentarer lill en motion. I övrigt har utskottet skrivit litet som visar atl man har viss förståelse för motionerna.

Vi saknar alltså helhetssynen. Har utskottet vid en samfälld bedömning av markfrågorna, av de regional politiska frågorna och av de totala samhällskostnaderna kommit fram lill all del är lönsami för del svenska samhällel all lägga ned Lv 5, att lägga ned en statlig verksamhet i ett län som kämpar med sysselsättningssvårigheter, att lägga ned ett regemente som fungerar väl?

Nr 99

Torsdagen den 16 mars 1978

Vissa organisationsfrågor m. m. rörande försvaret

BO FORSLUND (s):

Herr talman! Jag beklagar atl jag inte fick någon replik på det svar som Gunnar Björk i Gävle gav mig. Dessutom var det inget svar beträffande det avtal som tecknades redan på 1940-talei. Jag tolkar det avtalet så all vid en nedläggning av Lv 5 är kronan förpliktad att anskaffa motsvarande sysselsättningstillfällen. Det gäller inte bara alt bibehålla lomma kaserner, Gunnar Björk - de skall också fyllas med sysselsatta människor. Kan man inte garantera motsvarande sysselsättning torde del innebära att anläggningar och byggnader måste rivas, om man inte fär användning för dem, vilket torde vara svårt eftersom de är avsedda för ett så speciellt ändamål. Värdet av det 60-lal ka.sernersomdet härärfrågaom härav militära myndigheter beräknats lill 27 milj. kr. i 1976 års penningvärde. Därför sade jag också i milt första inlägg att del måsle anses som en slor kapitalförstöring.

År 1958 sade riksdagen, när Lv 5 var på tapeten: "Enligt vad utskottet inhämtat äro möjligheterna för staten att sälja kaserner och andra byggnader inom det av Lv 5 disponerade området begränsade." Ja, ärade kammarledamöter, jag kan försäkra att de är inte bara begränsade -de är minimala. Vi har i kommunen de senaste åren fåll ta över tillräckligt med monument efter induslrinedläggningar. Vi har som bekant alllför ofta fån gå in och vara städgummor efter industrins nedläggningar.

Jag är tacksam för vad Bengt Gustavsson sade i sill förslå inlägg, och jag

159

Nr 99

Torsdagen den 16 mars 1978

Vissa organisa-tionsfrågor m. m. rörande.försvaret

räknar med all vi skall ha en socialdemokratisk majoritet när Lv 5 skall läggas ned. Men när situationen är sådan som nu, när beslutet skall fallas, slår jag givetvis fast vid mill bifallsyrkande till Stig Olssons och min motion som går ut på all Lv 5 inte skall läggas ned förrän vi har fåll garantier för alternativ sysselsättning.

De Lv 5-anställdas tillgång till lämpligt arbete på orten bör också säkerställas, om de inte vill flytta för atl fortsätta att arbeta inom sitt yrkesområde. Frågan skulle naturliglvis komma i ett annat läge om företrädare för regeringen skulle ge en sådan garanti.

160

GUNNAR BJÖRK i Gävle (c):

Herr lalman! Martin Olsson log åter upp markfrågorna i Göteborg. Jag hänvisar på den punkten till mitt tidigare inlägg. Vi anser alltså atl de frågorna är lösta för den närmaste tjugoårsperioden.

Självfallel är vi inte opåverkade av remissvaren. Men de olika remissinstanserna har en viss benägenhet atl räkna på olika sätt när det gäller de ekonomiska kalkylerna.

Vad som sagts om chefen för armén kanjag inte uttala mig om. Jag vill bara hänvisa lill all medarbetarna inom FFU på detta område kommit från chefen för armén. Det är alltså möjligt atl man räknar på olika sätt.

Bo Forslund gör en alllför vidlyftig tolkning av avtalet. Jag ser det som en förmån för staten men inte som en skyldighet.

När Bo Forslund hoppas mer på socialdemokraterna, vill jag bara hänvisa lill alt i FFU innan dess ordförande blev generaldirektör fanns det tre socialdemokrater, dvs. halva antalet ledamöter.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. i

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr I av Bengt Gustavsson m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Bengt Gustavsson begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller försvarsutskottets hemställan i belänkandet nr II mom. 1 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 1 av Bengt Gustavsson m.fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Bengt Gustavsson begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparal. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 142 Nej - 129

Mom. 2

Propositionergavs på bifall lill l:o) utskottets hemställan, 2:o) motionen nr

536 av Martin Olsson m. fl. samt 3:o) motionen nr426 av Bo Forslund och Stig Nr 99

Torsdagen den 16 mars 1978

Vissa organisationsfrågor m. m. rörande fölsvaret

Olsson, och förklarades den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad. Då Martin Olsson begärde votering upptogs för bestämmande av kontrapropositionen ånyo de båda återstående propositionerna, av vilka den under 2:o) angivna förklarades ha flertalels mening för sig.

I enlighet härmed blev följande voteringsproposition uppläst och godkänd:

Den som vill att kammaren bifaller försvarsutskottels hemställan i belänkandet nr 11 mom. 2 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 536 av Martin Olsson m.fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat förja-propositionen. Då Martin Olsson begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 248

Nej - 19

Avstår - 4

Mom. 3

Propositioner gavs på bifall till l:o) ulskottets hemställan, 2:o) reservalionen nr 2 av Eric Holmqvist samt 3:o) motionen nr 1032 av Olle Aulin och Joakim Ollen, och förklarades den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad. Då Eric Holmqvist begärde votering upptogs för bestämmande av kontrapropositionen ånyo de båda återstående propositionerna, av vilka den under 2:o) angivna förklarades ha flertalets mening för sig.

I enlighet härmed blev följande voteringsproposiiion uppläst och godkänd:

Den som vill att kammaren bifaller försvarsutskoitets hemställan i betänkandet nr 11 mom. 3 rösiar ja, den del ej vill röstar nej. Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 2 av Eric Holmqvisl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades fiertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Eric Holmqvist begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparal. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 238

Nej - 26

Avstår - 7

11 Riksdagens protokoll 1977/78:98-100

161

Nr 99

Torsdagen den 16 mars 1978

Försvarsmaktens centrala ledning m. m.

Sonja Fredgardh (c) anmälde alt hon avsett atl rösla nej men av misslag nedtryckt ja-knappen.

Mom. 4-9

Kammaren biföll vad utskottet i dessa moment hemställl.

§ 2 Försvarsmaktens centrala ledning m. m.

Föredrogs försvarsutskottets betänkande 1977/78:9 med anledning av propositionen 1977/78:63 om försvarsmaktens centrala ledning m. m. jämte motioner.

TALMANNEN:

I fråga om detta betänkande hålles gemensam överiäggning för punkterna 1 och 2. Under den gemensamma överiäggningen får yrkanden framställas beträffande båda punkterna i betänkandet.

Idet följande redovisas endast den punkt, vid vilken under överiäggningen framställts särskilda yrkanden.

Punkten 2

Regeringen hade i propositionen 1977/78:63, försvarsdepartementet (s. 84-102), föreslagit riksdagen att dels godkänna de riktlinjer som föredragande statsrådet hade förordat för organisation av försvarsmaktens centrala ledning m. m., dels bemyndiga regeringen att vidta de övergångsåtgärder och ålgärder i övrigt som behövdes för atl genomföra vad som förordals.

162

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll anfördes bl. a. följande:

"Enligt propositionen bör de cenirala och högre regionala myndigheternas personalstyrka minskas mer än nuvarande planer anger. Den totala minskning som bör eftersträvas vid dessa myndigheter är sammanlagt ca 1 850 anställda. Huvuddelen av minskningen bör vidtas under budgetåren 1978/ 79-1982/83.

Den centrala ledningen inom försvarsmakten föreslås alltjämt organiseras på de fyra myndigheterna överbefälhavaren, chefen för armén, chefen för marinen och chefen för fiygvapnet med staber. Stabsorganisationen resp. försvarets materielverks Stockholmsdel föreslås få en i huvudsak samlad lokalisering var för sig.

Förslag läggs om ändrad organisation av försvarsstaben, vilket innebär alt denna *tab delas in i två delar, den ena för operativ verksamhet och underrättelsetjänst, den andra för planerings- och personalfrågor. De båda stabsdelarna föreslås bli direkt underställda överbefälhavaren.

I propositionen föreslås den principiella organisationen för försvarsgrensstab omfatta enheter för planering, organisation och materiel, personal.

utbildning och mobiliseringsförberedelser samt för administration. Vis.sa avvikelser i förhållande lill principorganisationen föreslås för de enskilda staberna.

Enligt förslaget skall behovet av lekmannainflytande i den cenirala stabsorganisationen tillgodoses genom att ett rådgivande lekmannaorgan, militäriedningens rådgivande nämnd, inrättas."

1 detta sammanhang hade behandlats de med anledning av propositionen väckta motionerna

1977/78:430 av Olof Palme m. fl. (s), vari yrkats

1. att riksdagen godkände de riktlinjer för försvarsmaktens cenirala ledning som förordals i motionen,

2. alt riksdagen som sin mening gav regeringen lill känna vad i motionen anförts om försvarsstabens personalvårdsbyrås ställning,

3. att riksdagen som sin mening gav regeringen lill känna vad i motionen anförts om första flygeskaderstaben och kustflottan,

4. alt riksdagen beslutade inrätta en lekmannastyrelse för försvarsstaben den 1 juli 1978 i enlighet med vad som anförts i motionen, och

Nr 99

Torsdagen den 16 mars 1978

Försvarsmaktens cenirala ledning m. ni.

1977/78:684 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari yrkats

1. atl riksdagen skulle avslå propositionen 1977/78:63,

2. att riksdagen hos regeringen hemställde om förnyad uiredning av försvarets ledning, som skulle syfta till genomgripande förändringar i riktning mot en nedbantad och billigare organisation,

3. att riksdagen uttalade sig för ett verkligt lekmannainflytande över militärledningen i form av en styrelse som högsta beslutande organ.

Utskottet hemställde

1. alt riksdagen skulle avslå motionen 1977/78:684, yrkandena 1 och 2, om
avslag på propositionen och förnyad utredning,

2. atl riksdagen beträffande försvarsstabens personalvårdsbyrås ställning med bifall till propositionen och med avslag på motionen 1977/78:430, yrkandet 2. godkände vad föredragande statsrådet hade förordat,

3. atl riksdagen beiräffande första flygeskadern och kustflotlan med bifall till propositionen och med avslag på motionen 1977/78:430, yrkandet 3, godkände vad föredragande statsrådet hade förordat,

4. att riksdagen beträffande lekmannainflytande i försvarsmaktens cenirala ledning med bifall till propositionen och med avslag på motionerna 1977/78:430, yrkandet 4, och 1977/78:684, yrkandet 3, godkände vad föredragande statsrådet hade förordat,

5. att riksdagen beträffande riktlinjer för organisation av försvarsmaktens centrala ledning med bifall till propositionen och med avslag på motionen 1977/78:430, yrkandet 1, i övrigt godkände vad föredragande statsrådet hade förordat,

6. atl riksdagen bemyndigade regeringen atl vidta de övergångsåtgärder och ålgärder i övrigt som behövdes för atl genomföra vad föredragande statsrådet hade förordat.

163

Nr 99

Torsdagen den 16 mars 1978

Försvarsmaklens cenirala ledning m. rn.

Reservation hade avgivits av Bengt Gustavsson, Eric Holmqvist, Gusti Gustavsson, Gudmn Sundström, Roland Brännström, Åke Gustavsson och Evert Hedberg (samtliga s) som ansett all utskottet under 2-5 bort hemställa

2. att riksdagen beträffande försvarsstabens personalvårdsbyrås ställning med avslag på propositionen och med bifall till motionen 1977/78:430, yrkandet 2, som sin mening gav regeringen till känna vad reservanterna anfört,

3. all riksdagen beiräffande första flygeskadern och kustfloltan med avslag på propositionen och med bifall till motionen 1977/78:430, yrkandet 3, som sin mening gav regeringen till känna vad reservanterna anfört,

4. alt riksdagen beträffande lekmannainflytande i försvarsmaktens centrala ledning med avslag på propositionen och med bifall till motionerna 1977/78:430, yrkandet 4, och 1977/78:684, yrkandet 3, som sin mening gav regeringen lill känna vad reservanterna anfört,

5. att riksdagen beiräffande riktlinjer för organisation av försvarsmaktens centrala ledning med avslag på propositionen i övrigt godkände de riktlinjer som förordals i motionen 1977/78:430, yrkandet 1,

164

Till betänkandet hade fogats etl särskilt yttrande av Hans Lindblad (fp).

ÅKE GUSTAVSSON (s):

Herr talman! I detta anförande kommer jag alt koncentrera mig kring frågan om lekmannainflytandet inom de centrala staberna. Olle Göransson kommer senare att tala orn det socialdemokratiska alternativet till stabsorganisationen i övrigt.

Frågan om lekmannastyrelse i staberna aktualiserades i riksdagen första gången 1973 genom en socialdemokratisk motion. Riksdagen beslöt då, efter del atl motionen remitterats till en rad myndigheter, att frågan skulle prövas i samband med den utredning av de centrala staberna som skulle tillsättas. På denna punkt var riksdagen enhällig.

Tyvärr höll inte enigheten längre än hit. Den borgerliga regeringen har genom sin proposition markerat sin rädsla fören lekmannastyrelse genom all i stället föreslå ett slags rådgivande organ i försvarsledningen. Därmed stoppas effektivt alla möjligheter till etl reellt inflytande från breda samhällsgrupper i den högsta militärledningen. Mycket annat var väl heller inte atl vänta sig från en borgerlig regering och från en borgerlig utskottsmajoritet.

För oss socialdemokrater är skälen fören lekmannastyrelse uppenbara. Vi tycker inte atl demokratin skall göra hall.vid kaserngrindarna. Lika litet kan den göra halt vid försvarsstabens vaklkcr. De militära staberna innehåller inga särdrag som motiverar atl de skall vara undantag i förhållande till civila eller andra militära organ. Inom svenskt fdrvallningsväsende anser man det tvärtom naluriigl alt den högsta ledningen för myndigheter skall utgöras av en styrelse. Härigenom vinner man många fördelar. Förvaltningarna kan tillgodogöra sig olika samhällsgruppers'sakkunskap. Alt lekmannaslyrelser

dessutom är elt naturligt demokratiskt inslag för insyn, kontroll och beslut gör inte frågan mindre viktig.

När frågan om inrättande av lekmannaslyrelser aktualiserats i olika sammanhang, har många myndigheter lidigare förhållit sig avvaktande, l. o. m. negativa. Men detla kan ju aldrig bli elt skäl för riksdagen att säga nej till ökad insyn och kontroll. Dessutom, vilket såväl regeringen som de borgeriiga ledamöterna i utskottet tycks bortse ifrån, finns det ju redan i dag lekmannaslyrelser inom andra försvarsmyndigheter. Så är fallet med t. ex. försvarets materielverk, försvarels forskningsanstalt, civilförsvarsstyrelsen, överstyrelsen för ekonomiskt försvar, beredskapsnämnden för psykologiskt försvar och försvarets rationaliseringsinstitut.

Alla loialförsvarsgrenar utom det militära försvaret har i dag lekmannaslyrelser. Dessutom finns det lekmannaslyrelser vid fiera myndigheter inom det militära försvaret. Man kan ju undra hur borgerligheten prioriterar en så här betydelsefull fråga, när det anses viktigare med lekmannastyrelse i marinmuseet och modellkammaren i Karlskrona än i den militära ledningen.

Nu kan man naturligtvis hävda att riksdag och regering har bestämmande, insyn och kontroll även ulan någon lekmannastyrelse. Men detta är elt orimligt argument, eftersom konsekvensen av ett sådant resonemang blir att vi över huvud taget inte har behov av lekmannaslyrelser någonslans. Ett utskott kan ju aldrig följa den mer vardagliga verksamheten inom en förvaltning. Del är också självklart att utskottet inte heller kan påverka de enskilda ärendena efter det atl riksdagen har tagit sitt beslut av mer övergripande art.

Såväl Landsorganisationen som TCO-S - det handlar alltså om det totalt dominerande antalet anställda inom försvaret, i Plutonsofficersförbundet, Kompaniofficersförbundet, Statsanställdas förbund osv. - har klart lagit ställning för lekmannastyrelse. Lika klart säger överbefälhavaren, chefen för flygvapnet och chefen för armén nej lill kravet.

Intel nytt under solen, brukar del heta. Också i denna fråga ställer sig socialdemokraterna på löntagarorganisationernas sida och de borgeriiga på generalernas sida. Men del är knappast överraskande.

Utskottets majoritet försöker i sin skrivning ge intryck av att man är positiv till ett lekmannainflytande genom atl säga att delta kan vara värdefullt i försvarsmaktens högsta ledning. Men det blir inte mycket med detta inflytande, eftersom lekmännen inte skall ges någon beslutanderätt. När de borgeriigas stolla paroller om inflytande kolliderar med generalernas uppfattning, blir del generalerna som bestämmer. Mycket skrik och lilet ull, skulle man kunna säga om de borgerligas agerande här.

Man glider undan denna oerhört viktiga sak genom alt säga att del uppstår problem i ansvarsfrågor och atl det blir komplicerade beslulsförhållanden. Man säger också att i den föreslagna organisationen blir elt rådgivande organ mest ändamålsenligt.

Från borgerligt håll vill man till varje pris, trots de kraftiga personalminskningar som sker, behålla en försvarsstab, en arméslab, en marinstab och en

Nr 99

Torsdagen den 16 mars 1978

Försvarsmaktens centrala ledning ni. m.

165

Nr 99

Torsdagen den 16 mars 1978

Försvarsmaklens centrala ledning m. m.

166

flygstab. Detla är också viktigare än en civil styrelse för försvarsledningen, eftersom en sådan styrelse ju inte passar in i den borgeriiga stabsmodellen. Demokratin gör hall utanför stabsbyggnaderna därför att en traditionell organisation är viktigare.

I socialdemokraternas enmyndighetsallernaliv, som Olle Göransson senare utvecklar, uppslår inga problem av den art som de borgerliga redovisar.

Dessutom kan man alllid hävda atl problem uppslår när fler människor får vara med och la elt beslutsansvar. Visst kan det vara rikligt. Men glöm inte bort att det argumentet kan man använda i alla sammanhang när man inte vill ge fler människor ansvar vare sig i samhället i stort eller i enskilda företag.

Det svenska försvaret fyller en viktig samhällsfunktion. Riksdagen kommer under våren att ta ställning till ett anslag på mer än 13 500 milj. kr. till försvaret. Del finns ingen anledning att lekmannainfiylande i den militära ledningsorganisationen skall vara mindre än inom andra betydelsefulla samhällsområden.

Dessutom finns ytterligare en viktigt skäl atl följa socialdemokraternas linje här. Det militära försvaret är unikt i samhället genom alt så mycket av verksamheten är av hemlig karaktär. Då ställs också speciella krav på insyn och kontroll från medborgarnas sida. Lika självklart är krav på beslutanderätt. Men också detta tycks vara ointressant för den borgerliga regeringen.

I marginalen villjag också erinra om att riksdagen tidigare har behandlat en enskild centermotion om inrättande av lekmannaslyrelser på lokal nivå. En uiredning om delta har riksdagen också ställt sig positiv till. Jag tycker det är riktigt. Jag tycker också del är väl så viktigt atl få en styrelse på central nivå, och därför kan man ju fortfarande nära förhoppningen att någon mera radikal centerpartist kommer att stödja socialdemokraterna i voteringen - om det nu efter den borgerliga regeringsbildningen finns någon sådan centerpartist här i riksdagen.

Vi socialdemokrater har också reserverat oss lill förmån för att försvarsstabens personalvårdsbyrå i den nya organisationen skall kvarstå som en fristående enhet. Det här innebär att man har möjligheter till direktkontakt såväl med överbefälhavaren och regeringen - eftersom man har elt fackansvar - som med personalorganisationer. Under remissbehandlingen av utredningens förslag och i andra sammanhang har både personalen och de värnpliktiga sett det som ett angelägel önskemål all bibehålla försvarsstabens personalvårdsbyrå i dess nuvarande principiella organisation, och eftersom detta från stabssynpunkl knappast innebär några mer påtagliga nackdelar, menar vi socialdemokrater efter remissbehandlingen all elt sådant önskemål bör tillgodoses. Dessutom - och det borde ju vara elt argument som de borgerliga lyssnar till - visar t. o. m. överbefälhavaren stor tveksamhet, eftersom han föreslår atl byrån t. v. skall bibehållas som självständig enhet med eget fackansvar.

Personaladministrativa frågor får en allt större tyngd i samhället som helhet. Lösandet av problemen kräver många gånger en smidighet som inte

alltid kan tillgodoses inom en byråkratisk organisation, och man bör inte skapa problem i onödan. Försvarels personalvårdsbyrå har med sin fristående ställning fungerat bra, och del bör vi ge den byrån förulsältningar alt kunna göra även i framtiden.

Med detta, herr lalman, ber jag alt få yrka bifall till den socialdemokratiska reservationen.

OSWALD SÖDERQVIST (vpk):

Herr talman! Jag vill först konstatera att när det gäller del område som nu diskuteras är vi i vänsterpartiet kommunisterna helt och hållet avstängda från att delta i debatten på lika villkor.

Vi har från vårt partis sida under den här riksdagsperioden haft anledning att åtskilliga gånger peka på den diskriminering som vi utsätts för genom att vi hindras från atl delta i del normala pariamentariska arbeteli utskotten. 1 försvarsfrågan har vi aldrig haft den möjligheten. Vi har heller inte fått delta med representanter i försvarsufredningar eller andra likartade samarbetsgrupper.

Det framstår därför som en ynkedom och ett allvariigt avsteg från demokratiska principer, när man i ulskousbeiänkandet på s. 2 apropå planeringsarbetet och den pariamentariska insynen i det kan hänvisa till "den insyn som riksdagens utrikes- och försvarsutskott får genom fortlöpande orienteringar om arbetets inriktning och resultat". Den insynen är inte fullständig, och den diskriminering som övriga partier utsätter oss för är elt brott mol del demokratibegrepp som alla i alla andra sammanhang så fiitigt bekänner sig lill.

På det rent praktiska planet medför delta att det är omöjligt att tillfredsställande följa upp och granska de ofta ganska invecklade frågeställningar som det här gäller.

Mol bakgrund av vår principiella syn på försvarsfrågan, enligt vilken det är nödvändigt för Sverige atl radikalt ompröva sin nuvarande försvarspolitik, har vi emellertid ansett atl del förslag som här läggs fram av regeringen inte kan godtas. Det innebär inte någon större förändring. Del finns inga ansatser till nytänkande. De ekonomiska realiteterna som blir alltmer uppenbara, och som ingen längre kan bortse ifrån i del läge som vi nu befinner oss i, talar försvarsministern om i sin proposition, och han framhåller också all minskningar har genomförts på personalsidan. Men han nämner inte att när del gäller staberna har lönekostnaderna framför allt drivits i höjden, därför att befattningar hela tiden har lyfts upp i högre lönelägen. Så har skett vid all översyn under 1960-och 1970-lalen. Del belyder t. ex. atl en uppgift som före den stora omläggningen av stabsverksamheten på 1960-talei sköttes av en officer med kaptens grad numera fordrar en regementsofficer av kanske överstes grad, ibland med en ställföreträdare vid sidan. Motargumentet blir förstås att arbetsuppgifterna har ökal så kolossalt i omfattning atl det här blivit nödvändigt. Detta är inte alltid med sanningen överensstämmande, utan man kan säga att det är en följd av en löneglidning som tillåtits på de här nivåerna.

Nr 99

Torsdagen den 16 mars 1978

Försvarsmaklens centrala ledning m. m.

167

Nr 99

Torsdagen den 16 mars 1978

Försvarsmaktens centrala ledning m. m.

168

Även när det gäller integreringen av olika funktioner har det inte kommit fram särskilt mycket nytt. Försvarsorganisationen har alltid karakteriserats av skråtänkande. Del finns en uppsjö av exempel på den saken från tidigare i år, och det finns fortfarande mycket kvar av den inställningen. Del är inte bara fråga om en konkurrens mellan försvarsgrenarna, där armé-, marin- och flygvapencheferna svartsjukt slår vakt om sina revir. Det finns sådana tendenser också i förvaltningsapparaten och inom staberna mellan olika tjänslegrenar. Mycket har blivit bättre, det skall villigt erkännas, men här hade man haft etl tillfälle att mera resolut ingripa och genomföra nödvändiga förändringar.

Ett första lämpligt steg hade varit en sammanslagning av försvarsstaben och försvarsgrensslaberna till en myndighet enligt alternativet CL Men enligt det här förslaget skall vi, som vpk skriver i sin motion, "fortfarande ha en uppdelning på tre olika försvarsgrenar, med allt vad del innebär av skråtänkande och inbördes konkurrens. Vi skall fortfarande upprätthålla en organisation som har sina rötter i andra väridskrigets erfarenheter och vars förespråkare envist vägrar alt inse, eller medge, atl detta inte ökar vår säkerhet och all det lägger allt orimligare ekonomiska bördor på de svenska skatlebetalarna. Inte ens effektiva och översiktliga planeringssystem blir till någon hjälp atl pressa ner kostnaderna, om man inte är villig att på etl mera avgörande sätt förändra organisationen än vad som föreslås i den här propositionen."

Vi biträder i del här fallet de uppfattningar som framförts i den socialdemokratiska reservationen. Det ärju glädjande all socialdemokratin har blivit intresserad av demokratin inom krigsmakten, etl intresse som, enligt min uppfattning, inte har varit särdeles stort under tidigare decennier. Socialdemokraterna går ofta ut och talar om generalernas makt och om hur de styr och ställer, men närdet kommer lill realiteter och det skall beviljas pengar till försvaret är del inte någon större skillnad mellan socialdemokrater och borgare. Socialdemokratin har varit med och byggt upp den försvarsstruktur som vi har i dag, och den bör också ta ansvaret för alt den ser ut som den nu gör. Det är ingenting som man kan skylla på en borgerlig regering som har suttit i ett par år. Vi hälsar emellertid med tillfredsställelse förslagel att det skall inrättas en lekmannastyrelse, och vi kommer atl stödja det.

Del är självklart all lekmannainflytandet motarbetas av de militära myndigheterna. De kan gå med på en rådgivande nämnd utan makt och utan befogenheter att ingripa i beslutsprocessen. Det är klassiskt atl försöka komma undan genom att tillåta en låtsasreform.

De militära myndigheterna har, som vpk framhållit i sin motion, i åratal sett till atl de har insyn på en mängd olika nivåer i samhället genom systemet med militärassistenter. Det innebär att en officer knyts till ledningarna för den civila förvaltningen på olika nivåer för att tillgodose totalförsvarsaspek-len. På det sättet har den militära ledningen skaffat sig en inte oviktig ställning, från vilken det går att framföra de militära synpunkterna. Men själv har man envist motarbetat en liknande insyn på sitt eget revir. Det finns ingen anledning lill varför inte militärledningen skulle underkasta sig överinse-

endet av en verkligt beslutande lekmannastyrelse.

Vänsterpartiet kommunisterna anser i konsekvens med vad vi tidigare har framfört i försvarsfrågan, att hela den svenska försvarsorganisationen är i behov av en grundläggande omorganisation. Vi har inte råd, och vi kommer inte att ha råd, med ett försvar som är uppbyggt efter dagens principer. Det ger oss inte heller det tillskott till vår säkerhetspolitik som de höga kostnaderna motiveras med. Det här förslaget innebär inte något försök till ett mera realistiskt synsätt. Därför är det etl dåligt förslag, och det bör avvisas av riksdagen.

Herr lalman! Jag yrkar bifall till yrkandena I och 2 i vpk:s motion 684 och lill reservationen.

Nr 99

Torsdagen den 16 mars 1978

Försvarsmaktens centrala ledning m. m.

PER PETERSSON (m):

Herr lalman! Försvarsutskottets betänkande nr 9 behandlar två frågor. Den första gäller principer för ledningen av försvarsmakten i fred och den andra gäller organisationen av försvarsmaklens centrala ledning.

Beträffande den första frågan vill jag hänvisa till utskottets enhälliga skrivning, som i utskoitsbetänkandet återfinns på s. 4 och 5. I den andra frågan finns det skilda meningar mellan utskollsmajorileten och socialdemokraterna resp. kommunisterna. Låt mig inledningsvis bara påpeka de olika röstlägen som Oswald Söderqvist och Åke Gustavsson använder i denna debau. Den motion som Oswald Söderqvist talar för har avstyrkts av ett enhälligt utskott. Vpk vill ha en förnyad utredning medan utskottet anser atl propositionen och den framlagda utredningen utgör tillräcklig grund för etl beslut av riksdagen i dag.

Vid behandlingen av de förslag som har lagts fram i propositionen har utskottet först lagit upp frågan om personalramen för del fortsatta organisationsarbetet vid centrala och högre regionala myndigheter. Man har under senare år gjort stora ansträngningar för all minska personalkostnaderna inom försvaret. Det är helt enkelt nödvändigt alt göra det. Antalet anställda har minskat med omkring 3 000 sedan 1972, varav ca 2 000 inom den lokala och lägre regionala organisationen. Trots betydande personalminskningar har, som alla som intresserar sig för försvarsfrågor vet, lönekostnadernas andel av försvarels loiala ekonomiska ram ökal.

Vi i utskollel delar därför enhälligl försvarsministerns mening alt del är nödvändigt med omfattande personalminskningar även i förhållande lill nuvarande planering. Denna tar sikte på en minskning med 2 500 anställda under perioden 1977-1982. De fortsatta personalbesparingarna bör i ökad utsträckning genomföras vid myndigheter på central och högre regional nivå. I propositionen har man bedömt att minskningen bör uppgå till ca 1 850 anställda fram till millen av 1980-lalel, varav 500 inom de centrala staberna.

De angivna minskningsmålen är i första hand betingade av nödvändigheten all minska personalkostnaderna i försvarsmaklens fredsorganisation. Men minskningar av angiven storleksordning medför så stora verkningar för berörda myndigheters verksamhet och organisation, att utskottet anser att de

169

Nr 99

Torsdagen den 16 mars 1978

Försvarsmaktens cenirala ledning m. m.

måste studeras närmare. Detta förutsätts också ske enligt regeringsförslaget. Inte minst detaljerna i den nya stabsorganisationen måste övervägas ytterligare. Utskottet utgår från att man i del fortsatta arbetet också måste beakta andra faktorer av betydelse för organisationsutformningen, t. ex. följderna beträffönde personalbehovet på andra nivåer i organisationen, behovet att utnyttja konsulter och möjligheterna alt bereda den militära personalen lämpliga arbetsuppgifter åren närmast före pensionsavgången. De uppsatta minskningsmålen bör dock enligt utskottets mening kunna tjäna som klara riktmärken för ralionaliseringsverksapihelen.

Åke Gustavsson har här talat för atl den cenirala slabsorganisationen skall samlas inom en myndighet. Han använder därvid etl myckel bestämt tonfall. Jag kan då inte underlåta att erinra om alt Åke Gustavsson som utredningsman i den utredning som propositionen bygger på har uttalat sig för fyramyndighetsallernativel.

Utskollel menar alt fyramyndigheisalternalivet bättre gagnar försvarets ledning än etl enmyndighetsalternativ. Vi har inom utskottet ägnat mycken tid åt den frågan. Vi har därvid funnit att en stabsorganisation uppdelad på fyra myndigheter har stora fördelar när det gäller beslutsprocessen. ÖB:s ställning löper enligt utskottets mening risk atl bli alltför framträdande i etl enmyndighetsalternativ. Ett .sådant alternativ skulle också öka centraliseringen inom försvarsmakten, vilket vi anser vara en utveckling i fel riktning. Del skulle bli längre avslånd mellan verksamheten och ansvarig chef, och det skulle medföra ökade problem främst på personalområdet.

Utskottet anser det också vara viktigt alt en sådan omorganisation vidtas som ökar de militära chefernas ansvar för alla personalfrågor. Det är dessutom värdefullt med lekmannainflytande inom försvarsmaktens centrala ledning, och för ledningsverksamheten i fred bör ett lekmannaorgan inrättas. Utskoltet har följt ledningsutredningens majoritetsförslag i den här frågan.

1 det här sammanhanget slår Åke Gustavsson ned på den borgerliga regeringen och säger att den har argumenterat och arbetat på ett visst sätt. Men han underiåler atl påpeka alt den borgeriiga regeringen här har följt elt majoriteisförslag av en uiredning som letis av en känd socialdemokrat. Åke Gustavsson säger att socialdemokraterna ställer sig på lönlagarnas sida i denna fråga, men när han så bestämt hävdar det frånkänner han tydligen utredningens ordförande all kontakt med socialdemokraterna.

Åke Gustavsson använde lalesätlei "mycket skrik för lite ull". Det lalesätlei kan användas som en bumerang mot honom själv. Om man som Åke Gustavsson gör i en utredning går in för ett fyramyndighetsalternativ och utredningens majoritet uttalar sig för en lekmannastyrelse som har en viss sammansättning, då tyckerjag att man bör använda etl mera måtlfullt tonfall när man i elt senare läge kommer fram lill en annan mening.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan i betänkandet.

170

ÅKE GUSTAVSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Utskottets ordförande kommenterade röstläget i debatten. Jag skall inte försöka sätta någol annal betyg på herr Peterssons röstläge än atl jag lycker att hans anförande präglades av ett synnerligen moderat röstläge.

Under mitt anförande sade jag alt Olle Göransson kommer atl ta upp diskussionen om en- och fyramyndighetsallernativel. Jag skall därför inte kommentera del över huvud taget utan med fulll förtroende överlåta detla ål min uiredningskamrat i försvarsmaktens ledningsutredning.

Sedan kom herr Per Petersson in på elt resonemang om hur jag ser på utredningens ordförandes agerande. Del är ganska ointressant att diskutera den frågeställningen här; utredningens ordförande får naturligtvis tala för sig själv. Jag talar för den socialdemokratiska riksdagsgruppen. Därmed torde det också vara klargjort vilken position socialdemokratin intar till löntagarorganisationerna.

Oswald Söderqvist sade atl socialdemokratin nu visaren intresse förde här frågorna men alt intresset för försvarsfrågor tidigare inte varit särskilt stort. Jag skall inte försöka mig på någon längre historieskrivning ulan bara göra ett par korta konstateranden.

Det var på initiativ av bl. a. det socialdemokratiska ungdomsförbundet som man i det här landet körde i gång med värnpliktskonferenser. Dessa har på elt mycket aktivt sätt bidragit till att förbättra de värnpliktigas förhållanden. Del var den socialdemokraiiska regeringen som tillsatte den utredning som bl. a. behandlar utbildningsförhållanden, relationer mellan instruktörerna och de värnpliktiga samt demokratiseringen. Även den ulredningen tillkom efter etl initiativ från de fackliga organisationerna. Jag kan också peka på den personalvård som har bedrivits i en rad avseenden. Också den har utvecklats efter ett socialdemokratiskt initiativ.

Sedan vill jag naturliglvis tacka för att vpk, trots att vi har avstyrkt deras motion, ändå ger oss så många rosor för den socialdemokratiska reservalionen.

Jag vill till slut bara göra det konstaterandet, att om propositionen skulle helt avslås och några åtgärder över huvud taget inte skulle vidtas utan en ny utredning skulle komma atl tillsättas, då skulle man på vpk-håll få finna sig i betydligt högre kostnader för del militära försvaret än vad som nu är fallet. Det är kostnadsbesparande åtgärder som vi genomför. - Men vill vpk höja försvarskoslnaderna, är det ju deras sak.

Nr 99

Torsdagen den 16 mars 1978

Försvarsmaklens cenirala ledning m. m.

OLLE GÖRANSSON (s):

Herr talman! Jag vel inte vad som har föresvävat den moderate försvarsministern Krönmark när han avlämnade propositionen om försvarsmaklens cenirala ledning. Antingen vill han framställa sig som en tuff arbetsgivare som vill ge intryck av alt arbetstakten i de centrala staberna är så låg atl man kan minska personalstyrkan med mer än 30 96, eller också utgår han från all del inte är han eller den borgeriiga regeringen som behöver ta konsekvenserna av propositionens förslag. Troligtvis är det senare fallet, eftersom man i

171

Nr 99 propositionen inte kan finna några närmare anvisningar om /;;//• hela denna

_r _i _i besparing skall gå lill. Däremot finns det en del allmänna uttalanden om en

Torsdagen den

,r , iq-70 långtgående decentralisering av beslutsbefogenheter, som skall bli möjlig

genomen verklig målstyrning. Delta är enligt departementschefen en helt ny

r-.. , situation, som kräver en omställning i både tänkande och handlande.

försvarsmaktens

centrala ledning m. m.

Skrivningen lyder på tron alt det s. k. FPE-systemet plölsligl skulle

innebära en lösning som gör denna besparing möjlig. Den som litet närmare

har undersökt FPE-systemet, inte minst i det utredningsbetänkande som

ligger lill grund för propositionen - vilket vi har gjort - kan konstatera att

FPE-systemet har inneburit en ökad arbetsvolym och då speciellt för de

cenirala staberna.

Studie- och planeringsverksamheten har ökat, bl. a. genom att metodiken har förfinats, och del tyckerjag är en positiv effekt. Del ger oss möjligheteratt bedöma de åtgärder som vidtas. Budgetarbetet har också ökat, bl. a. genom alt planerings- och budgeidialoger numera sker i flera varv, och det kommer även ut till flera nivåer inom försvaret än lidigare. Detta är också bra, och det har givit flera inom försvaret möjligheter alt påverka planeringen av den framtida verksamheten.

Metoder för formulering av mål och för mätning av måluppfyllelsegrad har tagils fram eller håller på att las fram i staberna, vilket kräver en hel del arbete. Den s. k. målstyrningen tar i dag betydande resurser i anspråk, särskilt som den - tvärtemot vad försvarsministern påstår i propositionen - kräver ökad kontroll, analys och värdering.

Man frågar sig naturligtvis om herr Krönmark menar atl del är de lokala myndigheterna som skall kontrollera sig själva. Jag anser således atl FPE-systemet i sig har medfört ökade krav på insalser inom de cenirala staberna, och några större möjligheter att på del här området minska det arbetet harjag svårt alt se för dagen.

Då frågar man sig: Leder inte FPE-systemet till ökade möjligheter atl decentralisera? Jo, det gör det. Möjligheter finns att delegera till olika lokala områden. Det kan gälla fastighetsunderhåll, utbildning, personaltjänsl och mycket annat. Men en decentralisering inom dessa områden leder inte lill några personalbesparingar, som herr Krönmark tydligen tror. I varje fall har vi inom FLU haft mycket svårt an hitla några större möjligheter till sådana besparingar på det här området.

Jag kommer alltså lill slutsatsen att det inte är möjligt att genom ytterligare decentralisering åstadkomma några större personalbesparingar än FLU har föreslagit. Däremot bedömer jag det inte som omöjligt atl minska de centrala staberna genom att man till lokal nivå flyttar både uppgifter och resurser. Detla medför, som jag tidigare sade, inga besparingar för försvaret i dess helhet, men det är önskvärt ur demokratisk synpunkt att man gör på del sättet.

Om man alltså kommer lill slutsatsen att man inte kan minska staberna

genom rationaliseringar och decentralisering av beslutsbefogenheter, vad är

del då som återstår? Jo, det är naturiigtvis atl sänka den s. k. ambitionsnivån

72 för försvaret. Delta innebär all man måsle prioritera bort vissa uppgifter och

lösa övriga så bra som möjligl på den lid som står till förfogande. Eftersom myndigheterna är ansvariga inför regeringen, måste det ju också åvila regeringen atl avgöra om uppgifterna löses med en tillräcklig ambitionsnivå. Jag vill erinra om att vi i 1974 års försvarsutredning framhöll alt förutsättningarna för en sänkning av ambitionsnivån bl. a. är atl omfattningen och antalet uppgifter som ställts av överordnade myndigheter slarkt minskar.

Jag frågar mig: Var kan man i propositionen eller i ulskottsmajoritetens skrivning hitta en rad om delia behov av ändrad ambitionsnivå?

Vi socialdemokrater ställer alltså upp på det personalminskningsmål som herr Krönmark har satt upp, men vi kommer också till den slutsatsen att vi måste välja ett annat organisaiionsförslag än del som departementschefen förordar. Då måste vi pröva något av de enmyndighetsalternativ som utredningen utarbetat. Det bör bli föremål för vidare utredning för att det också skall kunna bli ett reellt alternativ. Vi har i vår reservation lill föreliggande betänkande också förordat att man övergår lill etl enmyndighetsalternativ, som vi anser innebära de reella möjligheterna till ordentlig personalbesparing.

Fördelarna med alt övergå till enmyndigheisalternativet, som vi socialdemokrater förordar, är att det på sikt bör ge större möjligheter till kontinuitet i försvaret och enkelhet och ökad säkerhet i övergången från freds- till krigsorganisationen. Vi tror vidare att möjligheterna all i förbandsproduktionen effektivt samordna åtgärder rörande personal, utbildning, materiel och anläggningar för att skapa och vidmakthålla dugliga krigsförband avsevärt ökar.

Det tredje argumentet för enmyndighetsalternativei är att vi får en ökad möjlighet aU skapa en effektiv slutprocess inom ledningsorganisationen. Del blir alltså mindre tröghet och förhoppningsvis färre flaskhalsar om man väljer delta alternativ. Möjligheterna till gemensamma beredningsorgan i staberna är också större i enmyndighetsalternalivet än i del nuvarande.

Ja, herr talman, det finns en rad skäl som talar föratt om man skall radikalt minska cenirala staberna, så bör man välja något av enmyndighetsallernali-ven. Del sägs ibland all fiermyndighelsallernalivel ger möjligheter för de olika försvarsgrenscheferna atl bällre hävda sina åsikter, sina vapenslag. Och man har ifrågasatt om inte just detta med avvikande uppfattningar i organisationen kan komma atl tryckas ned i etl enmyndighetsallernaliv. Jag tror att dessa risker är starkt överdrivna. Och jag har kommit lill den slutsatsen atl försvarsgrenschefernas självständiga myndigheissiällning kan bli - och ibland också är - konserverande för utvecklingen för det försvar vi har.

Slutsatsen av min argumentation blir alltså all vi från socialdemokratiskt håll sägerja till den personalbesparingsram som departementschefen förordar. Men vi säger nej till ett bibehållande av fiermyndighetsallernativet och föreslår, i enlighet med reservalionen, all den framlida ledningsorganisationen skall bygga på enmyndighetsalternalivet. Detta tillsammans med vårt förslag med lekmannaslyrelser, som Åke Gustavsson har utvecklat, kommer att ge - det är vi övertygande om - de bästa förutsättningarna för att det

Nr 99

Torsdagen den 16 mars 1978

Försvarsmaktens centrala ledning m. m.

173

Nr 99

Torsdagen den 16 mars 1978

Försvarsmaklens cenirala ledning m. m.

174

personalminskningsmål som vi är överens om också skall ge den största flexibiliteten i de centrala staberna i framliden.

Jag yrkar därmed, herr talman, bifall lill den reservation som socialdemokraterna har avgivit i detla ärende.

HANS LINDBLAD (fp):

Herr talman! Riksdagen bör myckel noga ta del av den specialutredning som gjorts om varför det blev etl så kraftigt överskridande av materielanslaget för armén milt under budgetåret atl man måste plocka dit nästan en kvarts miljard bara några månader efter del all riksdagen fattat fjolårets försvarsbeslut. Det aren intressanl läsning som visar atl tillämpningen av systemet inte rikligl fungerar som vi tror.

Den 28 oktober i fjol skriver materielverket att likvidiieisläget kommer att bli helt omöjligt för armén under innevarande budgetår och det två närmaste budgetåren, om vi köper den nya lerrängbilen och den nya pansarvärnsro-boten, och atl verkel inte medvetet kan göra sådana beställningar som leder lill alt bristen på betalningsmedel bibehålls kommande budgetår.

Fem dagar senare skriver chefen för armén alt pengar skall tillföras - "hur kan inte anges" - men alt i avvaktan härpå beställning skall göras. Vi skulle alltså plussa på ytteriigare några hundra miljoner i beställningar, närvi redan befinner oss i en betalningskris.

Vad som händer är då att materielverkets chef några dagar senare klokt nog på egel bevåg beslutar om beslällningssiopp.

Så här får det naturligtvis inte gå lill. Då kan man fråga: Är det fel på systemet eller på tillämpningen?

Detla är naturiigtvis elt argument för vad som finns i propositionen och som fanns i försvarsmaklens ledningsutredning, att man måsle stärka ÖB:s övergripande ledning. I och för sig konstaterar studien om arméns överskridande alt ÖB har haft fiera tillföllen atl ingripa, och det harju departementet också haft, men ingen har riktigt reagerat. Detjag kanske tycker är all varligast är när armén går ul och förklarar atl överskridandel beror på industrin som levererar snabbare. Utredningen visade alt det icke var sanl, del var en myckel marginell sak. Jag föreslår naturiigtvis atl man vill skylla ifrån sig, del är begripligt. Men del värsta är: Tänk om de hade trott atl det var så här! Har de ingen koll på vad de gör?

Delta visar alltså att det finns behov av an göra förändringar. En av de vikliga förändringarna är atl man i framliden bara skall ha en programplan för det militära försvaret. Överbefälhavaren skall lämna in den. Det är alltså en förstärkning av överbefälhavarens roll, och det ligger i linje med en rad förändringar som har gjorts, framför alll 1961 men även i andra sammanhang.

Innebär då detta att man skall lasteget fulll ul och säga atl vi behöver bara ÖB, att del bara bör finnas en enda myndighet? Detta har utredningen titlal på underen par tre år. Utredningen varenig närden sade alt så skall vi inte ha del. Skälen har redan redovisats, och jag har för egen del försökt ta fram flera argument. Jag har avgivit etl särskilt yttrande på grund av att alt vi åkte till

Norge för alt se hur enmyndighelsallernaiivel fungerar. Det var lärorikt -dock icke så att vi skall rätla oss efter det. Där hade person efter person på mycket hög nivå slutat därför alt man inte stod ulailjobba när bara en skulle beslämma. Det blir en väldig centralisering av praktiskt tagel alla frågor. I verkligheten försöker man i Norge delvis återföra vissa frågor. Man kan inte centralisera beslut så mycket. I Canada, där man gick ännu längre, har man tagit ganska rejäla steg tillbaka.

Det visar sig alltså att de som har prövat en enmyndighetslösning fått betydande problem. Detta med atl en skall fatta alla beslut, alt alla beslut skall koncentreras, har man i och för sig haft i några förelag, men del är nu en klar tendens atl försöka delegera ner. Alt tro alt varje beslut i princip skall utgå från etl enda ställe, där man begriper mera, är en övertro på centralisering som är farlig. Därför är det mycket angeläget, inte minst för personalen, atl del finns beslutsorgan längre ned, och att del man kallar förbandsprodukiionen inte skall ledas och centraliseras på del sätt som ett enmyndighetsallernaliv skulle innebära.

Vad vi fann i ulredningen var att försvarsstaben hittills delvis har fungerat rätl dåligt. Det som skulle vara huvuduppgiften - den operativa ledningen -har ibland kommit på efterkälken. Försvarsstabschefen har inte klarat detla, utan del har i viss mån skötts av hans närmaste man. Det är tvärs emot de principer som låg bakom tanken på ledningen för försvarsstaben. Nu har utredningen gjort ett försök att finna en lösning för ledningen av försvarsstaben: alt dela ansvaret i två. Men om man skulle lägga in alll det ansvar som nu finns hos de nuvarande försvarsgrenscheferna, så blir delta en orimlig belastning på de centrala figurerna - ÖB och hans slabschefer. Detla är alltså argumentet: ett enmyndighetsalternaliv är farligt därför att del län leder lill att man inte får kontakt med verkligheten. Del fallas felaktiga beslut. Så få kan inte ha så mycket kunskap. Detta gäller inte minst ledningen för stora malerielprojekl. Det måste inom olika områden finnas etl rejält sammanhållande ansvar. Det kan inte göras av en, utan del behövs en decentralisering. Del allmänna lalet om försvaret är snarast atl det har varit för centraliserat. Redan detla att ha fyra myndigheter är atl ha beslutsfattandet för högt upp. Att då gå till ett enmyndighetsalternativ trorjag är riskfyllt.

Detla hänger också samman med frågan om lekmannainfiylande. Är man av olika skäl överens om all elt enmyndighetsalternativ icke vore bra är naturligtvis lekmannaslyrelser besvärligt atl införa. Det som framfördes i en motion till riksdagen var att lekmannaslyrelser behövs för atl i främsta hand syssla med utbildningsfrågor och sådant. Det skulle betyda lekmannaslyrelser knutna till försvarsgrenscheferna. Men utredningen noterade all det var rimligt atl ett lekmannainflytande fick göra sig gällande även i avvägningsfrågorna; organet skulle i så fall läggas på försvarsstaben. Del skulle innebära fyra lekmannaslyrelser, varav tre delvis skulle underordnas den första. Om man bara har en på försvarsstaben betyder det att man inte gärna kan syssla med det som var grundidén i motionen, nämligen det som hade med utbildningen och förbanden alt göra. Det visade sig att det går ganska smidigt atl lösa dessa problem genom ett råd, därför all rådet fråntar ingen

Nr 99

Torsdagen den 16 mars 1978

Försvarsmaklens cenirala ledning m. m.

175

Nr 99

Torsdagen den 16 mars 1978

Försvarsmaktens centrala ledning m. m.

ansvaret men har möjlighet att gå in på olika frågor.

Mycket ofta är del fråga om saker som kommer som förslag från myndigheten till regeringen och sedan kanske beslutas av riksdagen. Har då elt råd hos myndigheten uttalat sig vet man vad olika intressenter lycker. Sedan kan del sägas: Här har eil antal politiker eller människor från organisationer etc. yttrat sig. Vad skall de tillmätas för betydelse jämfört med generaler? Det kommer fram synpunkter, och del är väldigt viktigt. Och man har inte gjort en tungrodd beslutsapparat.

Del här innebär naturiigtvis inte atl det i och för sig inte går alt ha lekmannaslyrelser- men i så fall skall man ha en för varje myndighet, dvs. fyra lekmannaslyrelser.

Sedan vill jag beröra en sak lill, nämligen personalvårdsavdelningen. När utredningen var enig om att det bör finnas en sammanhållen personalenhel berodde det på att vi ansåg atl det var mycket viktigt att förstärka personalfunktionen. Den är i dag splittrad. Det är angeläget att sammanföra olika enheter och verkligen få en förstärkning i förhållande till nuläget. Om del hela hänger ihop på lokal och regional nivå, så skall del inte vara två lydnadslinjer nedåt från central nivå, som ibland korsar varandra.

Utredningen uttalade alltså mycket starkt att det, just för alt förstärka personalvården, är viktigt att få en rimlig ledning av den. Vi sade också att det här är en så viktig fråga atl det är angeläget alt till chef för personalenhelen utses den mest kompetente. Det skall alltså finnas alternativ: militär el ler civil chef På den punkten var ulredningen helt enig. Och man betraktade skälen som övertygande -just för att man skall kunna erbjuda en bättre personalpolitik inom försvarsmakten.

176

ÅKE GUSTAVSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Får jag beröra lekmannastyrelserna och personalfrågorna.

Hans Lindblad säger all man i etl fyrmyndighetsaliernativ skulle behöva fyra lekmannaslyrelser. Vi har i vår reservation lill ulredningen visat atl det även i ett fyrmyndighetsaliernativ går atl ha en lekmannastyrelse.

Men poängen i hela Hans Lindblads resonemang äratt han -trots att han så lydligl är för centralisering-väljer atl låta en traditionell organisationsmodell i de här avseendena ta överhanden och vara styrande framför alternativet lekmannastyrelse. Detla gör han trots att han beskyller oss socialdemokrater för alt ha en övertro på att en person skall leda allt. Det är i själva verkel tvärtom. Vi vill ha ett beslut som flera människor har ansvar för. Därför vill vi ha lekmannaslyrelser.

När del gäller personalvården är det helt riktigt, Hans Lindblad, att Ulredningen på den punkten var enig. Men jag skall villigt erkänna att vi självfallel tar intryck av vad personalorganisationer och remissinstanser säger. Del ärjust för personalens skull som man har denna verksamhet. Om personalen tycker an det är viktigt att slå vakt om försvarsstabens personalvårdsbyrås fristående ställning, så säger vi: OK, vi lyssnar på dem. Vi följer deras linje.

OLLE GÖRANSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan i stort hålla med Hans Lindblad i hans redogörelse för varför ulredningen stannade vid flermyndighetsalternativel. Men jag tror Hans Lindblad glömmer bort alt vi som hade uppgiften att hitta möjligheter till rationalisering och decentralisering var ganska låsta av direktiven lill utredningen. När försvarsministern presenterade etl personalminskningsmål som vida översteg vad vi hade diskuterat i ulredningen är det helt naluriigl alt vi måste tänka om, atl vi måste skapa de bästa förutsättningar för atl man på så många områden som möjligt skall kunna utföra ett gemensamt arbete i de s. k. gemensamma beredningsorganen.

Låt mig bara nämna en del av de funktionerna. Det är fredsorganisalions-ulvecklingen och genomförandet av olika fredsorganisaloriska förändringar, det kan gälla mark, byggnadsfrågor, anskaffning; man skulle kanske också kunna bereda befösiningar i gemensamma organ. Hela informationssystemsutvecklingen, personaladministrationen, informations- och upplysningstjänslen och även säkerhetstjänsten är sådant som vi på rak arm menar att man omedelbart måste la itu med och ha gemensam beredning av. På sikt måste man arbeta fram ytteriigare funktioner på detta område.

Nr 99

Torsdagen den 16 mars 1978

Försvarsmaktens cenirala ledning m. m.

HANS LINDBLAD (fp) kort genmäle:

Herr lalman! Åke Gustavsson säger att han som reservant har sagt alt det går att förena etl fyrmyndighetsaliernativ med en enda lekmannastyrelse. Ja, det har ni sagt, men det är i sak fel. Varför går det inte? Jo, därför atl styrelsen definitionsmässigt är den som fattar beslut för myndigheten. Sätler man en styrelse under regeringen så ärdet därmed etl enmyndighetsalternativ. Det var det ni inte riktigt hade fatlat. Ni hade genom reservalionen elt enmyndighetsalternativ. Därför är det logik i det ni nu föreslår, men det var inte logik i reservationen. Den kom ju också till ganska hastigt, så det kanjag i och för sig förstå.

Olle Göransson säger att enmyndighetsalternativ medför besparingar. Vad utredningen konstaterade var atl del inte var någon väsentlig skillnad. Eftersom del i huvudsak ärsamma organisationsstruktur äregentligen frågan hur man fattar besluten längst upp. Det ärju också i ett fiermyndigheisal-lernativ fullt möjligt alt ha gemensamma beredningsorgan: Det finns en rad förslag om det, t. ex. när det gäller mark, byggnader och befästningar. Men min reflexion är att just när man starkt skall skära ned personalstyrkan i staberna och i materielverket vore del extra fariigt alt införa elt enmyndighetsalternativ. Då händer samma sak som i Norge: Man är osäker om vem det egentligen är som har beslutanderätten. Vad är de lidigare försvarsgrenschefernas, alltså generalinspektörernas, kompetens? Detta är en oklarhet inom organisationen och utåt. Om man både får färre människor och skapar osäkerhet om befogenheter löper man verkligen risk att fö felaktiga beslut, räkna fel och råka ut för andra olyckor. Skall man införa enmyndighetsalternaliv bör man helst göra det när det är få förändringar i övrigt i volym och helst också i organisationen i övrigt. Erfarenheterna både från Canada och

12 Riksdagens protokoll 1977/78:98-100

177

Nr 99

Torsdagen den 16 mars 1978

Försvarsmaktens cenirala ledning in. m.

178

Norge visar atl det är stora problem alt införa en principiellt ny uppbyggnad av den centrala ledningsorganisationen.

Försvarsministern ERIC KRÖNMARK:

Herr talman! I propositionen tas upp två huvudfrågor. Det gäller dels den planeringsmetodik som vi skall tillämpa inom försvaret, dels utformningen av den centrala ledningsorganisationen.

Det har nu gått nästan 15 år sedan de första idéerna om ett nytt planeringssystem började utvecklas, och först nu börjar vi förstå hur det bör fungera och hur organisationen skall se ut. Myckel har hänt under den tiden. Inte minst har synen ändrats på behov av att decentralisera befogenheten att fatta beslut.

Planeringssystemet, som kallas försvarets planerings- och ekonomisystem - FPE-systemet -, var i stort klart redan 1970 då riksdagen tog ställning till principerna. Gmndtanken i systemet var atl del skulle ge bättre effektivitet. Det skulle ge statsmakterna bättre underiag för alt bedöma försvarets behov av resurser och ställa dem i relation till de säkerhetspolitiska ambitionerna. Statsmakterna skulle utöva sin styrning främst genom att ange de långsikliga målen i försvaret mot bakgrund av överväganden om säkerhetspolitiska risker kontra vad det kostar samhället rent ekonomiskt. Jämfört med tidigare planeringsmelodik innebar detta en centralisering av den inriktande verksamheten. I gengäld skulle det ske en långt gående decentralisering av beslutsbefogenheter till myndigheterna när det gäller atl genomföra själva produktionen. Målet för verksamheten - krigsförbanden - skulle ställas i centrum för all planering.

Idéerna bakom del här systemet är bra. Jag kan säga det eftersom jag inte bär ansvaret för den långa och arbetsamma utvecklingen. Men jag har granskat systemet och funnit att del i den praktiska verksamheten i slort svarar mot vad man föreställde sig år 1970.

Sedan är det en annan sak all vi inte alllid träffar rätt i våra prognoser beträffande t. ex. kostnadsutvecklingen. Men det väsentliga är atl när det inträffar något oförutsett har vi tillgång lill ett genomarbetat underiag som visar konsekvenserna även på lång sikt av de lösningar som vi överväger. Del är ett sätt att planera som jag skulle vilja se genomfört inom fler sektorer av samhällel.

Det här systemet har arbetats fram inom försvaret självt. Det har inte tvingats på utifrån. Eftersom försvaret - fulll riktigt - ständigt utsätts för en ingående granskning upplever vi kanske kravet på effektivitet mer påtagligt än andra sektorer. Det är också den viktigaste utgångspunkten för systemet.

Men man måste ha klart för sig all systemet inte bara är till för statsmakterna utan lika mycket förde lokala förbanden. Man började där med omfattande försök i mitten av 1960-lalet och byggde sålunda upp ett system som skulle passa för alla nivåer i organisationen. Det är etl internationellt sell unikt sätt att arbeta! Lokalt var utgångspunkten alt en medverkan borde ske av så många som möjligt i verksamhetens planering. Del är inte okända

tongångar i dag.

En annan utgångspunkt för försöken var att de lokala myndigheterna då styrdes av ett flertal centrala instanser med allehanda anvisningar. Det hela var ineffektivt, och dessutom skar sig det här fredstida sättet atl leda våra förbandschefer med vad som väntas av dem under krigsförhållanden - då måste de fatta beslut självständigt.

Det har tagit lång tid att få tankegångarna bakom FPE-systemet atl slå igenom, och tyvärr har del hittills blivit för mycket av redovisning och för litet av verklig ledning lokalt. Jag menar inte atl vi skall ta bort redovisningen. Den behövs. Men intresset måste förskjutas mer mol målen och mol relationerna mellan målen och kostnaderna. Det här är en sak som jag räknar med måste rättas till snabbt.

Vi går nu in hårt på den centrala organisationen och minskar den drastiskt. Men del är inte bara ekonomin som nu tvingar fram detta. Det är också nödvändigt med en ordentlig decentralisering av beslutsbefogenheter för an vi skall kunna slälla verkliga effektivitetskrav på de lokala myndigheterna och för att myndigheterna och personalorganisationerna skall komma fram till bra lösningar lokalt.

Jag är medveten om att det då ibland blir olika lösningar på likartade frågor på skilda platser. Men jag ser inte delta som någon nackdel. Decentraliseringen underiättas om centrala myndigheter inte har för slora resurser som kan bevaka likformigheten. Anställda och värnpliktiga accepterar nog alt man löser problem på olika sätt. Med de ökade möjligheter som snart finns alt lokalt fatta beslut blirdet naturligt atl på varje plats särskilt koncentrera sig på de frågor som man där upplever som väsentliga. Då blir likformigheten mellan de olika förbanden av mindre vikt.

Planeringssystemets principer måste nu slå igenom överallt i vår organisation. Men vi måsle också göra förenklingar och ta bort allt som inte ger påtaglig effekt. Dessutom måste ledningssystemets principer och ledningsorganisationen anpassas till varandra. Det är vad vi föreslår i den här propositionen.

Men dimensioneringen av den cenirala nivån blev mera begränsad än vad utredningen föreslagit. Vi måste helt enkelt spara mer pengar när vi gör om organisationen och på en gång ta med alla centrala myndigheter, trots alt vi inte nu har organisatoriskt underlag framme i alla avseenden. Anledningen till att vi måste spara mer än vad vi tänkt oss tidigare är att kostnadsberäkningarna i samband med försvarsbeslutet visat sig vara alltför optimistiska. Jag har beskrivit det utförligt i budgetpropositionen. Det beror främst på att utfallet av lönerörelserna 1974och 1975 underskattades. Vi måste nu med all kraft möta den utvecklingen, så att det inte drabbar krigsförbanden utan främst fredsorganisationen. Den del av fredsorganisationen som ytterst svarar för utbildningen av de värnpliktiga och har det direkta ansvaret för mobiliseringsförberedelserna för krigsförbanden är de lägre regionala och lokala förbanden. De måsle prioriteras. Hittills har personalminskningarna inom försvaret - ca 3 000 personer sedan 1972 - emellertid främst skett på de lägre regionala och lokala nivåerna. De nödvändiga kostnadsminskningarna.

Nr 99

Torsdagen den 16 mars 1978

Försvarsmaklens cenirala ledning m. m.

179

Nr 99

Torsdagen den 16 mars 1978

Försvarsmaktens centrala ledning m. m.

180

mest i form av fortsatta personalbesparingar, bör därför i fortsättningen mer tas ul vid de cenirala och högre regionala myndigheterna.

Som jag anfört tidigare medför del också all decentraliseringen av beslutsbefogenheter underlättas, vilket jag bedömer kommer att leda till effektivitetsökningar. Det skapar också bättre förutsättningar för de anställdas medverkan.

Två motioner, en socialdemokratisk och en från vpk, har inlämnats med anledning av propositionen om den cenirala ledningen. Socialdemokraterna anser att det är nödvändigt att fortsätta rationaliseringsverksamheten inom försvaret. Vi är överens om att de mål som satts för att minska antalet anställda bör uppnås före 1985. Socialdemokraterna framför i sin motion att målen lättast nås om ett enmyndighetsalternativ väljs. Låt mig granska detla påslående från personalminskningssynpunkt.

Det kan slås fast atl förslaget all samlokalisera staberna är en grundläggande förutsättning för alt genomföra stora delar av den föreslagna personalminskningen. Oberoende av organisationsalternativ kan således dessa delar av personalminskningen tas till vara.

De socialdemokratiska reservanterna refererar till att ulredningen anser att elt enmyndighetsalternaliv på sikt något kan öka möjligheterna att åstadkomma besparingar. 1 utredningens sammanfallande bedömning sägs emel' lertid: "Vid detaljstudier av de båda alternativen är skillnaden i besparingsmöjligheter inte särskilt stor. Vad som huvudsakligen skiljer alternativen från varandra är den ökade möjligheten att ha gemensamma beredningsenheter i allernaliv C 1. Denna skillnad är emellertid enligt ulredningen så liten atl den inte påverkat valet av alternativ."

Skillnaden är i verkligheten inte så stor. Även om man väljer enmyndighetsalternalivet blir de nuvarande försvarsgrensstaberna sektioner inom den gemensamma myndigheten. Effekten blir därför mera av optisk natur.

Jag bedömer att den föreslagna samlokaliseringen gördel möjligl atl uppnå önskade personalminskningar. Den skapar också förutsättningar för atl upprätta gemensamma beredningsorgan i alla de fall där delta är rationellt.

Organisationsaliernaiiven skiljer sig beträffande den formella beslutsprocessen. Jag anser denna skillnad betydelsefull, och den har slarkt bidragit lill mitt ställningstagande. Jag har föreslagit alt den centrala stabsorganisationen delas i fyra myndigheter, då jag inte kan acceptera en enväldig överbefälhavare. Riksdagens och regeringens möjligheter lill insyn i försvaret ökar också om vi har fyra myndigheter i stället för en. Då har både regeringen och riksdagsmännen möjlighet alt direkt få del av de olika myndigheternas syn på speciella frågor.

1 den socialdemokratiska utskottsreservationen förordas bl. a. att personalvårdsbyrån skall ha en fristående ställning i organisationen. Ledningsutredningen föreslår atl personalvårdsbyrån skall ingå i personalenheten i den nya försvarsstaben. Min uppfattning är att ansvaret för personalen och de frågor som rör personalen är en viktig uppgift för varje myndighet och varje chef Inte minsl förhållandena i krig kräver att ansvaret för omvårdnaden av

personalen redan i fred läggs på den militäre chefen. Ansvaret för personalvården och personalljänsten bör därför decentraliseras så långt som möjligt. Ansvaret för och omvårdnaden av personalen bör därför ingå som en del i den ordinarie verksamheten. Personalljänsten skall inte betraktas som fack, letl av en central myndighet. Överbefälhavaren måste emellertid ha ansvaret för den övergripande personalplaneringen och för försvarsmaktens personalpolitik. Det är därför följdriktigt alt den enhet som har hand om dessa frågor ingår i överbefälhavarens stab.

Lekmannainfiylandel över den cenirala ledningsorganisationen är en viktig fråga. Den socialdemokratiska motionen utgår till viss del från den reservation som ledamöterna Olle Göransson och Åke Gustavsson lämnade till försvarsmaklens ledningsutredning. Både reservanter och motionärer förordaren lekmannastyrelse, som skall ha rätt atl besluta i alla frågor som ligger inom den högsta centrala ledningens verksamhetsområden. Oberoende av om en eller fyra myndigheter skall leda försvarsmaklens verksamhet föreslås alt en lekmannastyrelse med dessa befogenheter inrättas.

Vi är alla överens om behovet av lekmannainflytande över försvarsmaktens centrala ledning. Dåjag har föreslagit att denna ledning skall delas upp på fyra myndigheter, finner jag del dock mesl lämpligt att inrätta en militäriedningens rådgivande nämnd, som knyts lill överbefälhavaren men som också skall kunna behandla frågor som ligger inom försvarsgrenschefernas ansvarsområden.

Herr talman! Propositionens förslag, som utskottet här harställl sig bakom, innebären utomordentligt stark reducering av organisalionen på central nivå. Jag är medveten om atl detla kommer att vålla övergångsproblem och även problem när organisationen skall fastställas. Jag inser klart svårigheterna, men jag anser atl dessa svårigheter måsle accepteras. Vi skall försöka klara av dem. Vi har tvingats och kommer att tvingas atl ställa myckel starka krav på rationalitet på lokal och regional nivå. Skall vi vinna förståelse hos alla dessa människor som verkar ute pä fältet, måsle vi se till att man även på den centrala nivån ålägger sig exakt samma begränsningar som man gör i landet i övrigt.

Detla innebär, det villjag klart säga ul, alt vi måste sänka ambitionskraven. Inte så all vi över hela linjen kan sänka ambitionsnivåerna, men vi måste göra mycket hårda prioriteringar mellan olika uppgifter på den centrala nivån och delegera uppgifter enligt FPE-systemels tankar längre ner. Det är möjligt att vissa uppgifter helt enkelt får utgå. Departement och riksdag och myndigheter över huvud laget får ställa lägre krav på studie- och utredningsarbetet i staberna och inte begära sådant annat än när vi är fullt medvetna om att det är befogat.

Den bedömning som jag och mina medarbetare har gjort innebär att detla är en nödvändig väg att gå. Jag är tillfredsställd med att även den politiska oppositionen i princip har ställt sig bakom dessa drastiska förslag. Jag förmodar att man även från oppositionen har accepterat denna linje väl medveten om att det reella alternativet är att tillföra försvarsmakten betydligt ökade ekonomiska resurser.

Nr 99

Torsdagen den 16 mars 1978

Försvarsmaklens centrala ledning m. m.

181

Nr 99

Torsdagen den 16 mars 1978

Försvarsmaktens centrala ledning m. m.

OLLE GÖRANSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Det vore väldigt intressant alt förlänga den här debatten en hel del genom alt diskutera de saker som herr Krönmark har tagit upp, men jag skall inskränka mig lill alt beröra en av dem.

Vi är tydligen fullständigt överens om att det nya planeringssystemet, FPE-systemet, har varit positivt. Det har ökat demokratiseringen inom försvaret. Del har givit fiera människor möjlighet atl påverka det hela. Men jag tycker nog att herr Krönmark är lilet grand lättsinnig, när han säger att detla också har letl till minskad arbetsbörda. Jag hittar ingenting i propositionen och ingenting i det herr Krönmark säger som tyder på alt det skulle vara på det sättet. Här bibehålls samma höga krav som förut. Försvarsministern anvisar inga vägar för hur man skall minska dem.

Emellertid tycks vi vara överens om alt det behövs en sänkning av ambitionskraven, och min fråga till försvarsministern är: Varför redovisar inte försvarsministern dessa sänkta ambilionskrav i propositionen?

ÅKE GUSTAVSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Beiräffande ansvaret för personalvården konstaterar jag -jag sade också i mill inledningsanförande att del borde kanske försvarsministern lyssna på - att t. o. m. överbefälhavaren i sitt remissyttrande har sagt att han accepterar att försvarsstabens personalvårdsbyrå t. v. bibehåller i princip sin nuvarande organisation. Det är större våld än nöden kräver att göra en förändring här, speciellt som personalvården är till för personalen. Personalen representeras genom sina fackliga organisationer, och de har liksom de värnpliktiga uttalat sig till förmån för elt bibehållande av den nuvarande organisalionen på den punklen. Också den synpunkten lycker jag att försvarsministern borde lyssna litet grand på.

182

Försvarsministern ERIC KRÖNMARK:

Herr lalman! Beträffande herr Göranssons beskyllning mol mig atl jag skulle vara lättsinnig när jag hävdar att FPE-systemet har inneburit en lättnad i arbetsbördan för stabspersonalen villjag framhålla attjag faktiskt aldrig har sagt någonling sådant. Däremot trorjag atl man kan få en verklig lättnad i arbetsbördan, om man renodlar verksamheten till FPE-systemet.

Hittills har det faktiskt varit så att vi introducerat och tillämpat FPE-systemet, men vid sidan av detta nya syslem har del gamla anvisnings- och kontrollsystemet levat kvar i nära nog oförändrad omfattning. Genom det beslut som riksdagen kommer att ta om en kort stund elimineras helt enkelt möjligheterna för stora delar av det gamla systemet att leva kvar, ett system som vi inte behöver. I och med det minskas arbetsuppgifterna på central nivå.

Herr Göransson frågade efter anvisningar i detalj för hur man skall åstadkomma ambitionssänkningarna. Jag vill bara påpeka vad jag skrivit i propositionen på s. 84, längst ned: "Delta innebär atl statsmakternas främsta metod för att bestämma kvaliteten i den administrativa ledningsverksamheten och graden av decentralisering i allt väsentligt är att ange hur stora de

samlade personalresurserna får vara. Omvänt tar statsmakterna genom att beslämma resursernas omfattning också ansvar för verksamhetens kvalitet."

Vi anger ramarna här, och sedan får överbefälhavaren ett uppdrag att komma med förslag lill hur han inom de här ramarna avser atl prioritera de olika uppgifterna.

Till Åke Gustavsson villjag bara upprepa vad jag sagl tidigare, nämligen att personalsidan - både när det gäller personaltjänsl och personalvård - i första hand är en chefsangelägenhet inom försvaret. Jag tror att med propositionens modell har vi en möjlighet atl få slörsla möjliga effektivitet när del gäller personalvård. Del är min bestämda uppfattning, och i det fallet, närdet gäller ambitionen, tar jag för givet att Åke Gustavsson och jag har precis samma mening.

Nr 99

Torsdagen den 16 mars 1978

Försvarsmaktens centrala ledning m. m.

OSWALD SÖDERQVIST (vpk):

Herr talman! Jag har begärt ordet för alt få tillfölle alt ge replik åt Åke Gustavsson som jag inte kunde göra lidigare eftersom vi fick trassel med debattordningen. Åke Gustavsson gillade inte att jag sade att det var ett ganska nymornat intresse hos socialdemokratin för demokratifrågor inom försvaret. Han hänvisade till SSU-initialiv för värnpliktsriksdagar och andra reformer under 1970-talel.

Min erfarenhet från försvaret sträcker sig längre tillbaka än lill värnplikts-riksdagarnas tid. Jag har tjänstgjort inom det svenska försvaret under fyra socialdemokratiska försvarsministrar och har aldrig från den tiden märkt atl intresset för den inre demokratin i försvaret var särskilt stort vare sig från de ministrarnas sida eller från socialdemokratin i övrigt.

Delta intresse kom fram eftersom det trycktes på underifrån. Det blev missnöje på förbanden. Ungdomen begärde större frihet och tålde inte den auktoritära och repressiva attityd som fanns inom försvaret. Intresset växte alltså fram underifrån, och sedan har alla bekant sig till detta, men del är alltså inte direkt socialdemokratins förtjänst.

Jag vidhåller alltså mitt påstående att den struktur vi har i försvaret i dag, den apparat som byggts upp och som vi nu har alt dras med och som kostar alltmer pengar, den får också socialdemokratin ta sitt ansvar för. Den är ingenting som man kan skylla på en borgeriig regering. Den har funnits hela tiden. Socialdemokratin har varit med och fattat besluten. Man har talat vitt och brett om alt generalerna skall hållas efter, men närdet kommit till kritan har man inte ställt upp på de förslagen utan beviljat pengar till del försvar vi har i dag i god sämja med de borgerliga. Detta har skett under hela 1950-talei och 1960-talet.

De enda som opponerat sig emot den karusellen är kommunisterna. Det borde Åke Gustavsson länka på innan han stiger upp och angriper oss.

ÅKE GUSTAVSSON (s):

Herr talman! Tydligen är inte den socialdemokratiska ståndpunkten i den här frågan som vi nu diskuterar sämre än atl kommunisterna yrkar bifall till

183

Nr 99

Torsdagen den 16 mars 1978

Försvarsmaktens cenirala ledning m. m.

den socialdemokratiska reservationen.

I övrigt tyckerjag del är ganska onödigt att diskutera historia. Jag kan i vissa stycken beträffande strukturen och bristen på demokrati och infiytande hålla med Oswald Söderqvist. Men del är ingenling uniki för en socialdemokrat 1970 eller tidigare att ha den uppfattningen.

OSWALD SÖDERQVIST (vpk):

Herr talman! Det är beklagligt men jag måsle opponera mig. Jag har yrkat bifall till en punkt i den socialdemokratiska reservationen som sammanfaller med vår motion. Det har jag gjort på uppdrag av kammarkansliet för att minska antalet voteringar under kvällen.

ÅKE GUSTAVSSON (s):

Herr talman! I så fall förutsälter jag atl det aren inre övertygelse som gör att Oswald Söderqvist yrkar bifall. Man gör det väl inte på uppdrag av någon annan om man inte har samma uppfattning.

OSWALD SÖDERQVIST (vpk):

Herr talman! Jag harju sagt atl den sammanfaller med vår motion. Det är två sammanfallande yrkanden, alltså en rent faktisk sakfråga.

Överiäggningen var härmed slutad.

Punklen I

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Mo m. 1

Propositionergavs på bifall till dels utskottets hemställan,dels motionen nr 684 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Mom. 2-5

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen av Bengt Gustavsson m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Åke Gustavsson begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposiiion:

Den som vill alt kammaren bifaller försvarsutskoitets hemställan i betänkandet nr 9 punkten 2 mom. 2-5 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen av Bengt Gustavsson m.fl.

184

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Åke Gustavsson begärde

rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröst- Nr 99

ning gav följande resultat: Torsdagen den

- 10 16 mars 1978

Meddelande om motionslider, m. m.

Nej - 123 Avstår - 3

M o m. 6

Utskottets hemställan bifölls.

På förslag av talmannen beslöts atl kammarens förhandlingar skulle fortsättas vid etl följande sammanträde.

§ 3 Meddelande om motionstider, m. m.

TALMANNEN:

Till kammarens ledamöter har utdelats en stencilerad sammanställning över dagar då motioner sist får väckas med anledning av de t. o. m. i dag, torsdagen den 16 mars, avlämnade propositionerna.

Jag får vidare meddela, alt de propositioner som under tiden den 20-23 mars överiämnas till kammaren kommeratt per post tillställas ledamöterna i den mån delningsupplaga föreligger. Propositionerna kommer dessutom alt som vanligt utdelas i ledamöternas fack.

§ 4 Kammaren åtskildes kl. 00.05.

In fldem

TOM T:SON THYBLAD

/Solveig Gemen