Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1977/78:96

Onsdagen den 15 mars

Kl. 10.00

§ 1 Justerades protokollet för den 7 innevarande månad.

§ 2 Föredrogs och hänvisades

Proposition

1977/78:133 till näringsutskottet

§ 3 Föredrogs och hänvisades

Motioner

1977/78:1768 till försvarsutskottet

1977/78:1769 till skatteutskottet

1977/78:1770 till arbetsmarknadsutskottet

§ 4 Föredrogs men bordlades åter Konstiiutionsutskotteis betänkanden 1977/78:25-28 Finansutskottels betänkanden 1977/78:14, 17 och 18 Kulturutskottets betänkande 1977/78:19 Näringsutskottets betänkande 1977/78:41

§ 5 Föredrogs och bifölls Interpellationsframställningar 1977/78:143 och 144

§ 6 Utrikes-, handels- och valutapolitisk debatt

Talmannen anmälde att utrikesministern Karin Söder och handelsministern Staffan Burenstam Linder nu skulle lämna meddelanden i utrikes-, handels- och valutapoliliska frågor.

Utrikesministern KARIN SÖDER:

Herr talman! Det är nu länge sedan internationell politik uppfattades som ett område reserverat för specialister. Det har blivit självklart atl den folkliga förankring som krävs för all annan politik i ett demokratiskt samhälle måste utgöra en grundval också för vår utrikespolitik.

Vi måste aktivt försöka påverka väridsutvecklingen, därför alt det som nu händer i andra delar av väriden bestämmer så mycket av vår egen framtid, men också därför att vi inte bara är svenskar utan väridsmedborgare, vilkas solidaritet inte för stanna vid våra gränser.

De stora problem som präglar vår värid kan endast lösas genom ett effektivt samarbete över nations- och blockgränser. De internationella samarbetssträ-vandena i FN och på andra håll måste fortsalt ha vårt fulla stöd.

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Den fasta svenska neutralitetspolitiken, med dess breda folkliga stöd, är grunden för vår utrikespolitik. Den motiveras av vår vilja atl stå utanför militära konflikter. Den utgör etl väsentligt bidrag för atl bevara den säkerhetspolitiska stabilitet som rått i Norden under efterkrigstiden. Den ger oss också på del utrikespolitiska fältet etl ansvar som det är vår skyldighet alt la lill vara. Vi kan inte betraktas som förespråkare för någon stormakts intressen. Inte minst därigenom har vi särskilda möjligheter all få omväriden alt lyssna till vad vi säger.

Sverige deltar aklivi inom nätverket av internationella samarbetssträvan-den. Dessa syftar ofta till atl lösa olika näraliggande praktiska och politiska problem. Men mera långsikliga strävanden måsle ligga lill grund för vårt internationella handlande. Dit hör arbetet för atl lösa internationella konflikter på fredlig väg, all fö lill stånd en verklig nedrustning, alt åstadkomma en bättre hushållning med miljö och naturresurser och en rättvisare fördelning av väridens tillgångar samt atl upprätthålla och stärka respekten fär de mänskliga rättigheterna.

Samarbetet med stater som har liknande utgångspunkter och mål som vi själva är av avgörande betydelse för våra möjligheter alt nå resultat. Del nordiska samarbetet är en ovärderlig tillgång för vårt land. Den förening av geografisk närhet, kulturella och historiska band och samstämmighet i politiska grundvärderingar som präglar de nordiska länderna är unik. Detta samarbete är också en styrka i det internationella arbetet.

Elt centralt mål för svensk politik är atl bevara den säkerhetspolitiska stabilitet som rått i Norden sedan andra väridskriget och som brukar benämnas den nordiska balansen. Vår vilja och förmåga alt fullfölja neutralitetspolitiken är en viktig del i denna balans. Väsentligt för denna stabilitet har varil all de nordiska länderna i sin politik respekterar de säkerhetspolitiska lösningar som vart och ett av dem har vall. En annan förutsättning är atl stormakterna iakttar återhållsamhet i sin närvaro och sitt engagemang i Norden. Det ligger i stormakternas intresse, liksom i hela Europas, att en låg spänningsnivå bevaras i Norden. Detta kräver emellertid särskilda hänsyn från deras sida vad gäller införande av nya vapensystem i Norden och dess närhel och andra mililärpolitiska åtgärder som ändrar den lokala styrkebalansen.

Sverige har från årsskiftet flyttat ul sina fiskegränser. I detta sammanhang har vi genomfört förhandlingar med berörda grannstater om den svenska fiskezonens avgränsning, de ömsesidiga fiskerätiighelerna samt det redan existerande regionala fiskerisamarbelet i Östersjön.

Vi har anledning all vara tillfredsställda med de resultat som i samförstånd med våra grannar uppnåtts vid dessa förhandlingar. Genom utvidgningen av fiskezonen har vi skapat bättre fömlsättningar för det svenska fisket i områden utanför våra kuster. Vid avgränsningen av den svenska fiskezonen har för vissa avsnitt överenskommelser träffats om arrangemang av provisorisk natur. Överenskommelserna är balanserade och föregriper inte dessa frågors slutliga reglering.

Utvidgningen av de nationella fiskezonerna i Östersjön för inte innebära att

det regionala fiskerisamarbelet i resursbevarande syfte minskar i betydelse. Vi har lagt fram förslag om hur detla regionala samarbete bör utformas i framliden. Dessa har i alll väsentligt godtagits av övriga Öslersjöslaler, även om en formalisering av beslutet ännu inte sketl.

Utvecklingen och samarbetet i vårt närområde är delar av ett större europeiskt sammanhang. Tanken på Europa som en på gemensamma historiska och kulturella traditioner gmndad helhet måsle hållas levande och stärkas. Vi strävar efter elt fördjupat samarbete med alla Europas länder. Den s. k. Helsingforsandan har spelat en positiv roll för alt befrämja delta alleuropeiska samarbete. Den har återspeglats inte bara i ett intensifierat besöksutbyte på alla nivåer ulan också i konkreta framsteg beträffande mänskliga kontakter, informations- och kullumtbyte och ekonomiskt samarbete, Vi har under de senaste åren fått nya belägg för de demokratiska idéernas livskraft. Det är glädjande atl konslalera atl det i dag för första gången i historien är fria val som bestämmer folkens framtid i samtliga Västeuropas länder. Vi har med sympati följt den demokraliseringsprocess som inleddes i Spanien efter Francos död och som lett till att landet underdel - gångna året välkomnats som Europarådets tjugonde medlemsstat.

Ett mörkt inslag i den europeiska bilden utgör fortfarande situationen på Cypern. Trots allvariiga ansträngningar från bl. a. FN:s sida att fö i gång seriösa förhandlingar mellan grekcyprioter och turkcyprioier är Cypernproblemet olöst. Som en följd av den turkiska invasionen 1974 blev tusentals människor flyktingar. Många är fortfarande försvunna. Vi har i FN och på många andra håll hittills utan resultat verkat för en undersökning för att klarlägga dessa människors öden.

Arbetet i Europarådet är elt uttryck för den demokratiska värdegemenskapen bland dess medlemsländer och har enligt vår uppfaltning en viktig uppgift att fylla. De regelbundet återkommande meningsutbytena mellan pariamentariker från medlemsländerna härlett till många värdefulla initiativ. Europarådets verksamhet är i slor utsträckning inriktad pä praktiskt samarbete på en rad områden. Vi anser att Europarådels betydelse skulle stärkas om rådet koncentrerade sitt arbete på ett begränsat antal områden som ligger i linje med organisationens huvuduppgifter: människors grundläggande rättigheter och deras sociala trygghet.

På det ekonomiska området har ett stort framsteg nåtts genom atl det västeuropeiska frihandelsområdet nu förverkligats fördeallra flesta industrivaror. Strävandena att ytterligare fördjupa det ekonomiska samarbetet i Västeuropa fortgår. Helhetsbilden har emellertid också sina skuggor. Hjulen snurrar alltjämt alltför långsamt i de västeuropeiska ekonomierna, liksom i världsekonomin i övrigt. Många mi Ijoner människor går arbetslösa, däribland ett förfärande stort antal ungdomar. Dessa problem måste mötas med gemensamma och effektiva åtgärder.

Helsingforskonferensen 1975 och den slutakt som undertecknades där var en framgång förde europeiska samarbetssträvandena. De deltagande staterna enades om en uppföljning av konferensen för att utvärdera hur åtagandena i slutdokumentet uppfyllts och för alt fastställa riktlinjer för det fortsatta samarbetet.

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, h andels-och valutapolitisk debatt

Det första uppföljningsmötet har i dagarna avslutats i Belgrad. Vi kan beklaga att mötet inte resulterade i nya beslut t. ex. beträffande förtroende-skapande åtgärder på det militära området och att slulkommunikén inte återspeglar de ingående diskussionerna om mänskliga rättigheter. Belgradmötets resultat bör dock inte mätas endast efter innehållet i kommunikén.

Vi har ofta från svensk sida framhållit att säkerhelskonferensen liksom avspänningen aren långsiktig process som kräver tålamod och en klok politik av alla parter. Del är fråga om alt engagera 35 stater med vitt skilda samhällssystem i en successiv utbyggnad av säkerheten och samarbetet i Europa i enlighet med riktlinjerna i det noggrant balanserade Helsingforsdo-kumenlet. I etl sådant vidare perspektiv är del ännu för tidigt att fälla någol slutligt omdöme om Belgradmölels betydelse för den fortsatta avspänningsprocessen.

Överläggningarna där har ökal vår insikt om fömtsätlningarna för avspänningsprocessens vidare ulveckling. Del gör oss bättre rustade att med realism förbereda oss för nästa uppföljningsmöte,som skall äga rum i Madrid 1980.

Utvecklingen av förbindelserna mellan Förenta staterna och Sovjetunionen har avgörande betydelse för avspänningsprocessen, vilket kom till uttryck bl. a. i Belgrad. Avspänningspolilikens former och innehåll är inte en gång för alla givna. Det ställer krav på anpassningsförmåga och förståelse för motparten. De vinster som redan uppnåtts för inte äventyras. Det är i detta sammanhang av största betydelse atl stormakterna i SALT-förhandlingarna uppnår överenskommelser om verkliga ruslningsbegränsningar.

Arbetet på nedmstning spelar en nyckelroll i avspänningssträvandena. Det domineras f n. av förberedelserna för vårens särskilda session med FN:s generalförsamling om nedrustning.

Herr talman! Kärnvapnen utgör del allvariigaste hotet mot vår civilisation och hela mänskligheten. Detla hot förvärras ständigt av kärnvapenstalernas fortsatta uppmslning på området. Än allvarligare skulle det bli om ylteriigare stater skaffade sig kärnvapen.

Den pågående kvantitativa och kvalitativa kärnvapenupprustningen måste hejdas. Detla kan uppnås endast med Förenta staternas och Sovjetunionens aktiva medverkan.

Kapplöpningen mellan vapen och motvapen driver ständigt fram nya vapensystem. En allvarlig följd av denna kvalitativa utveckling är att den gör det alll svårare atl uppnå trovärdiga nedrustningsavtal. Regeringen har i flera sammanhang med kraft vänt sig mol neutronvapnet som etl av flera exempel på denna oroande kapprustning mellan supermakterna. Även i andra avseenden sker en kvalitativ uppmslning av kärnvapenstridskrafterna i vår del av världen som inger stark oro, t. ex. genom införandet av moderna röriiga medeldistansrobotar.

Sverige har länge arbetat för ett fullständigt kärnvapenprovstopp. Ett sådant skulle innebära ett viktigt steg mot kärnvapennedmstning och etl väsentligt bidrag till arbetet att förhindra spridning av kärnvapen till nya

stater. Förenta staterna, Sovjetunionen och Storbritannien har ett ansvar att avsluta sina överläggningar i provstoppsfrågan i sådan tid att nedrustningskonferensen i Geneve kan fö ett utkast lill provstoppsavtal fördigi lill den särskilda generalförsamlingssessionen. För övervakning av efterlevnaden av ett provstoppsavtal har regeringen förklarat sig beredd alt upprätta, driva och finansiera elt internationellt seismologiskt dalacenler i Sverige.

Om kärnvapenslalerna visar vägen genom all inleda en verklig kärnvapennedrustning minskar de politiska motiv som kan finnas hos andra stater alt själva skaffa kärnvapen. Bl. a. därför måste vi med all kraft verka för atl förstärka den internationella opinionsbildningen mot kärnvapen. Också andra internationella åtgärder krävs emellertid för alt hindra kärnvapenspridning. Vikliga exempel på sådana är den kontroll som det internationella atomenergiorganel lAEA utövar på kärnkraftsområdet och de villkor som exporlöriänderna knyter lill utförseln av kärnteknologi.

Vi har framhållit vikten av alt också problemen kring de resursslukande konventionella vapenrustningarna i olika länder och regioner ges stor uppmärksamhet. Statistiken säger o;5S alt fyra femtedelar av världens totala militärutgifter går till konventionella vapen.

Etl stopp på kapprustningen skulle kunna främja alla länders ekonomiska och sociala utveckling och öka förutsättningarna för stöd till u-ländernas utvecklingsansträngningar. Många av de frågor som aktualiseras vid en överföring av resurser från militär till civil verksamhet har emellertid ännu inte studerats ingående på det internationella planet. Sverige har därför tillsammans med övriga nordiska länder föreslagit en djupgående FN-utredning om sambandet mellan nedmstning och utveckling.

Kapprustningen är det mest extreina exemplet på resursslöseri i världen av i dag. En av de mest angelägna internationella uppgifterna är samtidigt att åstadkomma en rationell hushållning med världens resurser och en viss fqrdelning av dessa.

De rika länderna slukar merparten av i väriden producerade och utvunna råvaror och bär det tyngsta ansvaret för den pågående miljöförstöringen. Stora grupper i u-ländema tvingas å andra sidan just genom sin fattigdom att tära hårt på naturen. Tillgångar sorn mark och skog föröds genom jordförstöring eller ökenspridning. Människornas grundläggande behov måsle kunna tillgodoses utan atl naturtillgångar slösas bort eller förstörs och utan att gränserna för vad jorden kan tåla överskrids. För delta krävs att alla länder hushållar med resurserna, återanvänder det som går att återanvända och är sparsamma med del som inte kan förnyas.

Det är emellertid inte knappheten i de sammanlagda resurserna i väriden som i dag utgör huvudproblemet, ulan den ojämna fördelningen av tillgångarna mellan rika och fattiga länder och mellan rika och fatliga människor i dessa. Arbetet fören ny ekonomisk världsordning handlarom att överföra resurser från i-länder till u-länder och om att ge u-länderna större förmåga att själva tillgodose sina behov. U-ländernas självtillit, oberoende och inflytande måsle stärkas.

Förhandlingarna om en ny ekonomisk världsordning har hittills endast lett

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

till myckel begränsade konkreta resultat. En uppmjukning i viktiga i-länders inställning lill avskrivning av de fattigaste ländernas skulder tycks dock vara på väg. Det svenska beslutet om skuldavskrivning har rönt slor internationell uppmärksamhet och kommer förhoppningsvis att vinna efterföljd.

Vid höstens generalförsamling log u-länderna initiativet lill en översyns-kommitté med uppgift atl granska och stimulera arbetet på en ny ekonomisk väridsordning. Sverige kommer atl verka i pådrivande riktning i denna kommitté.

Del är vikligl att vi gör klart för oss vilka förändringar som sketl och sker i det internationella ekonomiska mönstret. Några u-länder har haft en snabb tillväxt, i andra har fattigdomen ytteriigare fördjupals. Nya ekonomiska klyftor har uppkommit. Arbetet i de internationella organen bör anpassas efter u-ländernas skiftande behov. Vi måste själva vara beredda alt anpassa oss till nya ekonomiska villkor som en följd av u-ländernas utveckling.

Energiföreörjningen har kommit alt inta en dominerande plats i debatten kring resursifrågorna. Hård konkurrens hotar om de energiråvaror som slår till buds. Alla länder måsle i detta läge lägga sin vinn om en god hushållning. Ett särskilt ansvar vilar naturiigtvis på de länder som svarar för den största konsumtionen. I såväl i-länder som u-länder krävs samlidigl en intensifierad utveckling av nya och förnybara energikällor. Energisamarbetel inom OECD:s energiorgan lEA och i andra fora bör kompletteras med ett globall samarbete i FN:s regi.

En ny ekonomisk världsordning måsle åtföljas av åtgärder som syftar lill en utjämning inom u-länderna. Detla är naturiigtvis i första hand en uppgift för u-länderna själva. Vi måsle se till alt resursöverföringen inte bara blir en fråga om att ftytta över för våra behov utvecklade produktionssystem och ekonomiska strukturer lill u-länderna. Vägledande för vårt arbete måsle hela tiden vara en vilja all i samarbete med u-länderna söka tillgodose dessas verkliga behov.

Herr lalman! Kampen om de ekonomiska och materiella tillgångarna aren bidragande faktor lill många konflikter. Aparlheidsystemet i Sydafrika har som ett huvudsyfte att bevara den vila minoritetens privilegier. Det är Sydafrikas blinda fasthållande vid detta syslem som är grunden till våldet och förtrycket i södra Afrika. Det av FN proklamerade antiaparlheidåret, som inleds på Sharpevilledagen den 21 mars, ger oss alla särskild anledning alt sprida ökad kunskap om detta förhatliga system.

Det är dess värre knappast realistiskt att tro på en snar förändring i Sydafrika. Det våld som regimen i stigande utsträckning använder för att försvara privilegiesamhället föder emellertid en allt störte politisk medvetenhet hos den icke-vita majoriteten som kan bli avgörande för framtiden.

I Namibiafrågan har fem västmakter sökt bidra till en kompromiss mellan Sydafrika och befrielserörelsen SW APO, hittills dock utan resultat. Sydafrika har hotat med alt proklamera självständighet på egna villkor om en förhandlingslösning inte kan nås. En sådan självständighet skulle bli helt illusorisk och blott innebära att Namibia blir ett nytt stamland. SWAPO:s

befrielsekamp kommer i så fall atl fortsätta. SWAPO:s medverkan är en förutsättning för en fredlig övergång till majoritetsslyre i Namibia.

Den rhodesiska minorilelsregimen har genom olika skenmanövrer lyckats uppskjutaoundvikliga förändringar i etl samhälle där 250 000 vita äger nästan allt och 6 miljoner svarta nästan intet. Den har inte ens dragit sig för militära operationer mot angränsande länder. Vi uttrycker vår avsky inför denna brutala krigföring.

Minorilelsregimen har nått en överenskommelse om en s. k. inre lösning. Denna har förkastals av Patriotiska fronten med stöd av de afrikanska staterna. Risken för inbördeskrig är uppenbar. Vi anser att endast en lösning som Patriotiska fronten kan medverka i och frontstaterna kan godta har utsikt till framgång. Fred och frihet för Zimbabwe måsle grundas på demokratiska val.

Det internationella samfundets stöd till oppositionen i södra Afrika är av vital betydelse i kampen för att avskaffa det legaliserade rasförtrycket. Påtryckningar utifrån kan fö slor effekt. Här har de ledande västmakterna etl särskilt ansvar. Beslutet i FN:s säkerhetsråd om obligatoriskt vapenembargo mol Sydafrika var betydelsefullt inte minst från denna synpunkt. Vi kommer alt verka för ytteriigare åtgärder inom FN:s ram. Vi har i FN också följt upp del svenska initiativet från 1976 atl säkerhetsrådet skall besluta om åtgärder mot nyinvesteringar i Sydafrika.

Regeringen har också vidtagit flera andra åtgärder:

Sydafrikakommitlén utreder ett förbud mot kapitalexport lill Sydafrika i samband med svenska nyinvesteringar.

Åmanutredningen diskuterar med de svenska förelagen frivilliga inskränkningar i deras verksamhet i Sydafrika.

Vi har med de övriga nordiska länderna överenskommit om gemensamma åtgärder avseende Sydafrika och ett fortsatt samarbete på detta område.

Vi har lämnat bistånd till fronistaterna med anledning av de uppoffringar som de fått göra till följd av konflikterna i södra Afrika.

Sverige har lämnat humanitärt bistånd till befrielserörelserna i Namibia, Zimbabwe och Sydafrika. Detta bistånd liksom vår hjälp till flyktingarna undan minoritelsregimerna har ökal kraftigt under del senaste året, och ytterligare höjningar kan förutses för nästa budgetår.

Herr talman! Med stigande oro har vi följt utvecklingen på Afrikas horn. Sedan många år pågår elt krig i Eritrea. Konflikten om Ogadenområdet i Etiopien har utvecklats till etl öppet krig mellan Somalia och Etiopien - två av världens fattigaste länder. Kriget förefaller nu alt kunna gå mol sitt slut, sedan Somalia har förklaral sig skola dra tillbaka sina stridskrafter från etiopiskt territorium.

Denna senaste fas i utvecklingen kan innebära alt förutsättningarna för en förhandlingsuppgörelse mellan de båda länderna har förbättrats. Vi anser all den afrikanska enhetsorganisationens strävanden i detta avseende bör på alla sätt stödjas.

Vi tar avstånd från den sovjetiska och kubanska inblandningen i konflikten. Denna medför även risker för avspänningssträvandena på andra håll i världen.

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Vi har sedan länge etl omfattande biståndssamarbete med Etiopien. Inte minst av delta skäl följer vi utvecklingen där med särskild uppmärksamhet. Den terror och molterror som förekommit där de senaste åren har väckt berättigad internationell uppmärksamhet. Vi ser allvarligt på de kränkningar av grundläggande mänskliga rättigheter som därvid begås.

Det är ett tragiskt faktum aU inte heller folken i Indokina ännu fått fred. Allvarliga gränsslrider har på senare år förekommit mellan Kampuchea och Vietnam. Delvis bottnar de i olika uppfattningar om var de gränser går som bestämdes under kolonialtiden. Konflikten har emellertid också andra djupgående historiska och politiska orsaker. Det är vår förhoppning atl det trots detta skall visa sig möjligt all bilägga konflikten på fredlig väg, så all befolkningen i detla redan så hårt drabbade område änlligen kan fö ägna sina fulla krafter åt återuppbyggnad och fredligt utvecklingsarbete.

Herr talman! Också Mellanösterns folk har alltför länge tvingats leva i osäkerhet och oro för nya våldshandlingar och nya krig. Del ligger självfallet först och främst i deras intresse atl det äntligen blir fred där. Även den övriga världen väntar emellertid med stigande otålighet på en uppgörelse som skapar lugn och stabilitet i denna politiskt och ekonomiskt så viktiga region.

Våldshandlingar av det slag som häromdagen förövades vid en raid i Israel, där många oskyldiga människor förlorade livet, upprör oss djupt. De försvårar fredsansträngningarna och gagnar inte palestiniernas sak.

Nu på morgonen når oss nyheten om ett massivt israeliskt militärt överfall mol södra Libanon. Atl på detta sätt möta våld med våld innebär endast ytteriigare mänskliga lidanden. Del innebär också atl en fredlig uppgörelse försvåras än mer. Jag vädjar till de israeliska ledarna att besinna sitt ansvar och avbryta det nu inledda anfallet. Riskenär uppenbar att konflikten annars upptrappas ytterligare. En fredlig uppgörelse som innebär etl slut på ömsesidiga våldshandlingar är den enda vägen att nå fram lill en beslående lösning av Mellersta Östern-konflikten.

Det var med vissa förhoppningar som vi följde president Sadats historiska resa till Jerusalem. De förhandlingskontaklersom detta modiga initiativ gav upphov till har ännu inte lett till konkreta resultat. Kanske har parterna tvärtom kommit att än starkare än lidigare markera sin grundläggande syn på de frågor som är centrala för en fredsuppgörelse. Samtidigt har splittringen i arabvärlden ökat.

Det finns anledning att ånyo understryka att de principer som fastlagts i säkerhetsrådels två kända resolutioner 242 och 338 måsle utgöra grunden för alla förhandlingar. Förvärv av territorier med våld är otillåtligt. Varje stat i området, även Israel, har rätt alt leva inom säkra och erkända gränser.

Dessa principer måste kompletteras med etl erkännande av Paleslinaara-bernas rätt att själva bestämma sin framlid och således också,om de så väljer, all bilda en egen stat som lever i fred vid sidan av Israel. Palestinaaraberna måste ges möjlighet att medverka i uppgörelser som rör deras egen framlid och vilkas förpliktelser de skall uppfylla. Den av oss hävdade uppfattningen om PLO:s representativitet innebär inget ställningstagande till organisationens politiska mål och metoder. Vi har haft anledning att uttala oss kritiskt

om dessa.

För Sverige är Israels rätt att existera en självklarhet. Vi har därför med tillfredsställelse kunnat konstatera atl vissa av de berörda arabstaterna numera synes villiga att erkänna Israel. De tycks också kunna godta långtgående garantier för Israels säkerhet så snart ockuperade områden utryms av Israels trupper och en lösning nås av palestiniernas problem. Delar samtidigt beklagligt alt andra arabstater visat en fortsatt omedgöriig hållning.

Den israeliska bosättningspolitiken inger oro. De israeliska bosättningarna på Golanhöjden och på Västbanken, i Gazaområdet och nordöstra Egypten har av FN upprepade gånger förklarats som olagliga. Det är uppenbart alt de utgör elt svårt hinder för en uppgörelse. Israel tycks alltjämt ställa krav på betydande förändringar av gränserna. När premiärminister Begin går så långt som att göra anspråk på israelisk suveränitet över de arabiska områdena på Västbanken och i Gaza, som en gång ingick i det gamla Palestina, finner vi detta orimligl och djupt oroväckande.

I Mellanösternkonfiikten är stormakterna sedan länge engagerade. De har därfören betydelsefull roll anspela. Förenta staterna och Sovjetunionen delar på ordförandeskapet vid Genévekonferensen, vilket markerar dessa båda staters särskilda ansvar i ansträngningarna atl nå en rättvis och varaktig fredsuppgörelse.

Herr talman! I samband med öppna konfiikter sätts fundamentala mänskliga rättigheter i stor utsträckning ur spel. Allvariiga kränkningar förekommer emellertid också i många länder som är besparade krigets fasor.

De mänskliga rättigheterna har under de senaste åren mer än tidigare kommit i centrum för internationell uppmärksamhet och debatt. Vi deltar aklivi i den internationella opinionsbildningen och i arbetet på att utforma nya internationella regler för alt stärka respekten för de mänskliga rättigheterna. I höstas lade Sverige i FN fram flera resolutionsförslag med detta syfte. I flertalet fall kröntes våra ansträngningar med framgång. Bl. a. antog generalförsamlingen en resolution om politiska föngar. Vi lyckades också få resolutioner antagna som lägger grunden för en fortsatt kamp mot dödsstraff och tortyr.

Men även om internationella normer utarbetas till skydd för de mänskliga rättigheterna, så är del många stater som inte tillämpar dem. I en del fall blir kränkningarna föremål för debatt och kritik i FN och andra internationella organ. FN hart. ex. kraftfullt tagit avstånd från raspolitiken i södra Afrika och militärdiktaturens förtryck i Chile. I andra fall är majoriteten av FN:s medlemsstater ovillig att diskutera förhållandena i andra medlemsstater trots att det föreligger klara belägg för upprörande kränkningar där.

Dessa svårigheter för emellertid inte leda till resignation. Vi har elt ansvar att vaksamt följa utvecklingen och noga pröva alla vägar som står oss till buds för alt söka åstadkomma förändringar när de mänskliga rättigheterna åsidosätts. Detta måste ske på ett sådant sätt att våra insatser blir ett verkligt stöd för dem vi avser att hjälpa.

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, h andels-och valutapolitisk debatt

Herr talman! När problem och konflikter beslår från det ena året till del andra ger del lätt intrycket att den internationella skådebanan kännetecknas av oföränderiighet. Den besvikelse vi kan känna inför detta för inte leda till uppgiven hel. Vi för inte förväxla långsamhel med orörlighet. De internationella perspektiven är ofta med nödvändighet långa. I medvetande härom måste vi målmedvetet arbeta för alt motverka våldet som politiskt medel, för atl främja frihet och respekten för mänskliga rättigheter och för att medverka till ett ekonomiskt och socialt framåtskridande som grundas på omsorg om vår miljö och om kommande generationer liksom på rättvisa och internationell solidaritet.

OLOF PALME (s):

Herr talman! Del finns många tecken som lyder på att vår vilja och förmåga att värna och vidareutveckla det nordiska samarbetet under de närmaste åren kommer alt sättas på nya prov. Det hänger samman med den ekonomiska krisens verkningar för de nordiska länderna.

I ett intressant anförande i Hässelby för en tid sedan ställde den norske storlingspresidenten Gullorm Hansen frågan: "Kommer vi om etl tiotal år atl fråga oss om del var så att det nordiska samarbetet var en produkt av överflödssamhället och icke en verkligt djupgående process?" Dvs.: Del nordiska samarbetet har gått bra så länge vi alla expanderade. Men när krisen kommer kan det nordiska samarbetet bli ett av dess offer.

För de nordiska länderna har den ekonomiska krisen redan betytt stora påfrestningar.

Tryggheten förarbete och inkomst hotas för många människor. Kraven på omedelbara åtgärder till skydd mot dessa hot växer. Sådana åtgärder - i den mån de innebär kortsiktiga skyddsåtgärder på t. ex. handelspolitikens och valutapolitikens områden - ger i allmänhet ett myckel kort andrum.

Del är uppenbart all del skulle vara utomordentligt farligt för del nordiska samarbetet om man steg försteg gav efter för sådana krav. Del skulle kunna leda till en gradvis växande protekiionism i Norden. I elt läge då den nordiska samhandeln vuxit sig alll starkare skulle en sådan utveckling kunna medföra skador, som del lar lång lid att reparera.

Medvetandet om dessa problem växer. Vid Nordiska rådels session i Oslo för några veckor sedan stod detta ämne i förgrunden för intresset. Grundfrågan är denna: Finns i Norden den politiska viljan och beredskapen till praktisk handling för all gemensamt möta den internationella krisens verkningar? Om en ny internationell arbetsfördelning tvingar sig fram och utlöser en smärtsam omställning i industriländerna, vilka möjligheter har de nordiska länderna att gemensamt möta problemen?

I Oslo kretsade diskussionen kring några konkreta samarbelsförslag som väckts dels av rådels socialdemokrater, dels av den norska regeringen. Det gäller ett samarbete på valutaområdet och en analys av krisens orsaker med sikte på gemensamma åtgärder. Förslagen har nära samband med varandra.

Därtill kan man slälla frågan: Finns vilja till ett konkret samarbete inom

industripolitiken? Instrumenten finns redan till en del: den nordiska investeringsbanken, industrifonden och de gemensamma forskningsresurserna. På miljöpolitikens område har vi kommit långl. Det finns goda förutsättningar för en nordisk energipolitik, den gång den svenska regeringen löses ur sitt kramptillslånd på delta område. Därmed skapas också grunden för ett bredare indusiripoliliskt samarbete av offensiv och framåtsyftande karaktär.

Det är min övertygelse alt vår förmåga till ett offensivt nordiskt samarbete på näringspolitikens område under de närmaste åren kommer atl tillhöra våra verkliga ödesfrågor.

De påfrestningar och krav på samverkan och sammanhållning som den internationella krisen medför för samarbetet i Norden gäller självfallet även Västeuropa i stort.

Den omfattande arbetslösheten biter sig fast och tycks dess värre bli en alltmer accepterad del av det nutida industrisamhället. Vi ser nu i Västeuropa hotfulla tecken på att en permanent underklass av särskilt utsatta växer fram: kvinnor, lågutbildade, invandrare, handikappade på olika sätt. De saknar i många fall egen kraft och egna organisationer för atl värna sina intressen på en hård och krympande arbetsmarknad.

I den ekonomiska krisens släptåg följer elt hårdnande politiskt klimat med en påtaglig motsättning mellan grupper, samhällsklasser och ideologier. Därigenom hotas sammanhållningen och solidariteten inom våra egna nationer och mellan länder och regioner. Och i ett snålt och ogint samhällsklimat blir del föga utrymme för drömmen om en ny internationell ekonomisk ordning som skulle ge rättvisa ål jordens falliga.

Del är viktigt alt krisen inte leder lill passivitet och uppgivenhel. Ett uttryck för kampvilja äratt den europeiska fackliga samarbelsorganisationen den 4 april organiserar demonstrationer i 18 länder mot arbetslösheten. Skälet är den växande otålighet som lönlagarna i hela Västeuropa känner inför den passivitet som visas från regeringarnas sida. Man kräver kraftfulla åtgärder mot kapitalismens kris - elt ökat bostadsbyggande, en vidgad samhällsplanering, ett stärkande av den gemensamma sektorn och mycket annat.

Även i Östeuropa är de ekonomiska problemen betydande. Men därifrån hör vi av förståeliga skäl mest om politiska problem. Kraven på medborgerliga fri- och rättigheter och en demokratisering i slort växer i styrka.

Vi erinras i denna tid om en annan vår för jämnt tio år sedan. I Tjeckoslovakien 1968 påbörjades en unik process: Elt folk reste sig i glädje mol en förkvävande stalinistisk diktatur för alt återvinna demokrati, för all införa en socialism med mänskligt ansikte. Pragvåren krossades. Men dess idéer lever ännu, kanske starkare än någonsin, i Tjeckoslovakien och i Europa i övrigt. Vi kan skönja det i de ständiga budskap som når oss från kommunistländerna om hur människornas längtan efter enkla och vardagliga friheter inte kan förkvävas utan ständigt blossar upp på nytt. Vi kan skönja det i de västeuropeiska kommunistpartiernas ständigt pågående kamp mot sina förlegade antidemokratiska doktriner med varierande framgångar och med varierande allvar.

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

För oss ter sig dessa strömningar i öst och väst som etl uttryck för den demokratiska socialismens styrka och attraktionskraft.

Problemen i vår väridsdel är främst sociala och politiska. Här finns inga omedelbara och akuta konflikthot av militär natur. Men stormaklsmolsätt-ningarna kastar ändå sina skuggor över Europa. Den ständiga kapprustningen och brislen på framsteg i nedruslningsarbetet inger oro. Europa är i detta avseende inte någol fredat område. Här finns i själva verket kapprustningens strategiska centrum.

Visserligen tycks den allmänna bedömningen vara alt en eventuell militär konflikt mellan supermakterna kommer att starta någon annanstans än i Europa. Men även om så skulle ske måste vi räkna med att endera parten - i syfte atl få övertag - kan söka öppna en front också i vår världsdel. Som Alva Myrdal nyligen påpekat kan kriget helt enkelt transporteras hit, trots alt här saknas egentliga krigsorsaker. Här finns en färdig krigsskådeplats, här finns sedan länge stora militära styrkor och fördigprogrammerade vapen klara för avskjutning.

Enligt SIPRI finns omkring 7 000 amerikanska och kanske 3 000 sovjetiska taktiska kärnvapen enbart i Centraleuropa. Sprängkraften hos dessa vapen är ungefär 50 gånger så stor som den som användes under hela det andra väridskriget, hela Koreakriget och hela kriget i Indokina sammantagna.

Jag vill mol denna skrämmande bakgrund peka på två praktiska åtgärder.

Den första är alt fö ny fart på de förhandlingar som sedan 1973 förs i den österrikiska huvudstaden om mstningsbegränsningar i Europa. Risken föratt en konftikl kommer att överföras till vår världsdel skulle reduceras, om vapenarsenalerna i Europa kunde minskas radikalt. Några positiva resultat har förhandlingarna i Wien dock inte avsatt under de fem år de hittills pågått. I stället tycks förhandlingsarbetet i det närmaste ha förlamats. Konkreta uppslag har inte saknats, utan förlamningen är av politisk art.

Sverige och övriga alliansfria stater i Europa deltar inte i förhandlingarna i Wien. Ändå berör dessa naturiigtvis även våra säkerhetsfrågor. Därför kan ett deltagande från svensk sida komma att aktualiseras. Jag utgår från atl regeringen lar initiativ lill en svensk medverkan när så visar sig lämpligt.

Min andra refiexion gäller hela frågan om placeringen av stora kärnvapenlager på den europeiska kontinenten. Östen Undén förde i Förenta nationerna fram tanken på en kärnvapenfri klubb för 15 år sedan. Det finns alla skäl atl arbeta vidare på denna grundidé.

Alva Myrdals huvudtes, i hennes utomordentliga bok om nedrustnings-arbetet, är att kappmstningen är ett resultat av en gigantisk felkalkyl. Utvecklingen under senare år har uppenbarligen bekräftat denna tes. Militärutgifterna i väriden beräknades 1977 uppgå lill närmare 2 000 miljarder kronor. Det motsvarar omkring 5 miljarder svenska kronor per dag. Dessa enorma utgifter står på intet sätt i proportion till den ökade säkerhet som de förmodas åstadkomma. I själva verket ökar de hotel mot människornas säkerhet i alla länder.

Del sägs att Förenta staterna och Sovjetunionen nu kan förstöra varandra

femtio gånger om, att de 1985 kommer att kunna förinta varandra hundra gånger om. Det kan inte finnas några rationella motiv för all bygga upp en sådan vanvettig förstörelseslyrka. Och del säger sig självt atl den inte har ökat de små staternas säkerhet i någol som helst avseende.

Men även om vi slår inför en kvantitativ kapprustning av väldiga mått är kanske den kvalitativa upprustningen ännu farligare. Det förefaller som om del inte finns någon gräns för vad den militära forskningen och utvecklingen för kosta. Nya vapen ser dagens ljus inte för atl de i någon mening skulle behövas utan därför att de är möjliga alt utveckla och fabricera. Och om det inte finns någon strategi för deras användning hittar man på en sådan strategi.

En av de senaste uppfinningarna är den s. k. neutronbomben. Till försvar för denna anförs ibland alt fienden kommer atl uppleva risken för att denna bomb sätts in som större än risken för alt andra kärnvapen tas till användning. Därför - heter del - kommer avskräckningseffeklen att bli större. Och eftersom detta innebär alt ett kärnvapenkrig blir ännu mer osannolikt skulle neutronbomben egentligen vara mer human än andra vapen.

Om detta vill jag säga två saker.

Fördel första -ett vapen som långsamt dödar människor genom strålning medan materiella ting lämnas oskadade har ingenting med humanitet all göra. Neutronbomben är inte mer human än de kemiska vapen vilkas användning sedan länge förbjudils i internationella avtal. Det är elt vapen som kan skapa vad som stundom kallas "levande spöken" - soldater som utsatts för dess strålning, som därför kommer att dö om elt par dagar, om en vecka eller om fjorton dagar men som ända fram till dess kan fortsätta att slåss. Det är ingen överdrift att, som Alva Myrdal har gjort, karakterisera neutronbomben som elt utslag av utstuderad grymhet, ett resultat av vapenteknikernas triumf över etisk anständighet.

För det andra - en del av neuironbombens förespråkare har hävdat att kampen mot detta vapen anförs av naiva idealister som saknar kunskap om den militärstrategiska verkligheten. Men även utifrån militära perspektiv finns det starka invändningar att resa. En del av dessa har nyligen utvecklats av den amerikanske forskaren Fred Kaplan, vid Massachusetts Institute of Technology.

Ett blixlangrepp från Warszawapaktens sida över Västtysklands norra slättområden är enligt Kaplan vad NATO-planerarna är mest oroade över. I etl sådant angrepp skulle bl. a. lusentals stridsvagnar komma inrullande österifrån. Och dessa skulle inte gå att stoppa utan insatser av kärnvapen, menar man. Men den typ av kärnvapen som NATO nu har till sitt förfogande skulle inte bara förstöra stridsvagnarna från öst. De skulle också döda och skada NATO-soldatema och stora delar av den tyska civilbefolkningen och dessutom förinta eller förstöra viktiga delar av det tyska samhällsbygget.

Del är här neutronbomben skulle vara överiägsen, enligt dess förespråkare. Den skulle ta död på soldaterna inne i stridsvagnarna i stället för att förstöra stridsvagnarna som sådana. Det är möjligt genom den starka dödliga strålning som neutronbomben genererar. De materiella skadorna skulle

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

minskas radikalt. Och många tror alt ett kärnvapenkrig på delta sätt lättare skulle kurina hanteras, begränsas och därmed göras "säkrare".

Det finns mycket som talar för alt detla i själva verket är vilseledande argument.

Om NATO skulle använda neutronbomben mot Warszawapaktstyrkor skulle Sovjetunionen nästan säkert slå tillbaka med egna kärnvapen. Och vid en en sådan motattack skulle nog inte hänsynen till byggnader och andra kapitaltillgångar i Västtyskland komma i första mmmel.

Och vidare - om man i Sovjetunionen har anledning tro alt USA kommer alt använda sig av neutronbomber i elt krig på europeisk mark, så kan delta tänkas inbjuda till elt s. k. förebyggande kärnvapenanfall från rysk sida i extremt känsliga situationer.

Neutronbomben är således ett utomordentligt fariigt vapen. Och detla inte bara på grund av de fmktansvärda skador del orsakar utan också därför atl del kan fö miljtärstrateger alt tro atl kärvapenkrig kan begränsas och kontrolleras. I själva verket ökar det riskerna för kärnvapenkrig, samtidigt som det minskar den tröskel som skiljer konventionella vapen från kärnvapen. För oss i Sverige-5om länge kunnat framställa kärnvapen men som tagit etl definitivt politiskt beslut att icke anskaffa sådana vapen - är det särskilt viktigt all denna gräns strikt upprätthålls. Därför är det fullkomligt självklart all vi måste fortsätta atl motarbeta neulronbomben - både därför alt det stämmer med vår allmänna linje i nedruslningsarbetet och därför alt del stämmer med våra egna nationella intressen.

Man får av delta inte förledas tro att vi därmed skulle acceptera andra former av kärnvapen, av vad slag de vara må och var de än må stationeras. Debatten om neulronbomben stärker ju argumenten mot kärnvapen över huvud tagel i öst och i väst - och mot alla slags rustningar.

Om elt par månader inleds FN:s generalförsamlings specialsession om nedrustning. Här finns en unik möjlighet alt starta en världsomfattande aktion lill förmån för ett stopp för kapprustningen och en neddragning av världens militärutgifter. Denna chans kan vi inte låta gå oss förbi.

Men nedrustning för inte bara bli en fråga för regeringar och experter. Därtill är den alltför allvariig. Det behövs en bred folklig opinion i alla länder.

Socialdemokratin har varil pådrivande i del internationella fredsarbetet. Inom socialistinlernationalen pågår nu elt omfattande arbete för atl främja nedrustningssträvandena, bl. a. genom en internationell konferens i Helsingfors nästa månad.

Herr talman! I Mellanöstern riskerar fredsförhoppningarna alt gmsas. Den frågan kommeratt behandlas mer utförligt av Sven Andersson i Stockholm, men låt mig säga följande.

President Sadats resa till Jerusalem var inledningen lill de första officiella samtalen ntellan Israel och ett arabland sedan staten Israels tillkomst för 30 år sedan. Därigenom skapades en helt ny politisk situation i Mellanöstern, och elt tillfälle uppstod all bryta dödlägel. Arabvärldens mest betydelsefulla land förklarade sig villigt att tillförsäkra Israel säkra och erkända gränser.

Psykologiska och politiska barriärer bröts ned på ömse sidor och förhoppningarna om en fredlig uppgörelse fick ny kraft.

Nu ser detla tillfälle ut att förspillas, glida de medverkande ur händerna. Det israeliska svaret blev inte vad president Sadat hade väntal sig, i själva verket har Israel visat en nära nog helt oböjlig attityd. Jag tycker det är bra atl regeringen i dag med sådan skärf)a har uttalat sig mot den israeliska bosättningspolitiken. Därtill kommer en besinningslös reaktion från palestinskt håll.

Till följd av en vedervärdig och oförsvarlig terroristaktion dödades etl stort antal israeler, de ftesta civila, under veckoslutet. Delta förkastliga och destruktiva dåd, som Falah tagit ansvar för, kan aldrig öka det palestinska folkels möjligheter till fred och rättvisa.

Den grupp som utförde dådet utanför Tel Aviv i Israel kallade sig Deir Vassin. Deir Vassin var namnet på en arabisk by, som med slor grymhet anfölls 1948 av den judiska terroristorganisationen Irgun. Detla visar hur hatet lever genom decennier i Mellanöstern, hur desperationen föder våld och terror.

Vi har alllid tagit avstånd från lerroraktioner, från vilket håll de än kommer. Vår reaktion gäller våldels destmktiva spiral, som skapar oförsonlighet och hat, inte fred och ulveckling.

Vi fördömde hårt den judiska terrorismen på sin lid. Men för den skull frånkände vi inte det israeliska folkel dess rätt till nationell identitet och ett hemland. Vi fördömer hårt Fatahs terrorism i dag. Men för den skull frånkänner vi inte det palestinska folket dess rätt till nationell identitet och ett hemland. Utan en lösning på detta folks legitima krav går det inte att nå fred och säkerhet för Israel.

I dag på morgonen nås vi av nyheten att Israel företagit ett militärt angrepp på ett grannland, Libanon. Denna invasion måsle utan reservationer fördömas.

Herr talman! Också i Afrika präglas utvecklingen av risker för hårdnande motsättningar och ökal våld.

På Afrikas horn har två av de allra fattigaste länderna på vår jord bekämpat varandra. Materiella och mänskliga resurser har förölts i elt grymt krig i stället för atl satsas i kampen för utveckling. Det är den ena tragiska aspekten på kriget mellan Etiopien och Somalia.

Den andra är stormakternas inblandning i konflikten. De har försett området med stora leveranser av vapen och krigsmateriel i hopp om atl vinna bundsförvanter och baser. Men erfarenheterna visar att även elt massivt militärt engagemang från utlandet sällan skapar trogna allierade.

USA försåg under kejsartiden Etiopien med vapen och fick i gengäld tillgång lill baser och goda kontakter med en i Afrika traditionellt betydelsefull regim. Men så utlöstes en inre urladdning: etl våldsamt uppror mot regimen och mot den härskande klassen. Del leddes visseriigen av en liien grupp revolutionära officerare, men byggde ytterst på en folklig vrede mot feodalismen. Denna revolutionåra process försiggår med en brutalitet och med elt mänskligt lidande i spåren som, för atl jämföra med vår väridsdel.

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

2 Riksdagens protokoll 1977/78:96-97

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

närmast för tanken lill de franska och ryska revolutionerna. Uriaddningen riktade sig emellertid också mot dem som hade slött förtryckarna. Därmed blev det även lättare att politiskt och ideologiskt söka kontakt med den andra stormakten.

Sovjetunionen för sin del upprustade Somalia och fick i gengäld tillgång till baser. För några år sedan kunde man läsa många skildringar av Somalia som ett kommunistiskt brohuvud. Del visade sig atl båda stormakterna underskattade den nationalism, som fick den somaliska regeringen att söka erövra Ogadenprovinsen, även till priset av en brytning med Sovjetunionen.

Så har vi bevittnat elt krig mellan fattiga länder,där den ena sidan till en början utrustades med amerikanska vapen men med stöd av Sovjetunionen bekämpar den andra, utrustad med Sovjetunionens vapen men med visst stöd av västliga intressen. Kan vi fö en mera uttrycksfull bild av faran för små stater alt dras in i stormakternas konflikter, eller av hur stormakternas strävanden alt genom militärt stöd vinna maktpolitiska fördelar kan slå tillbaka på dem själva?

Kubanska rådgivare och soldater har spelat en framträdande roll i konflikten på Afrikas horn. Till Angola kom kubanerna på begäran av den sittande regeringen. De bidrog till alt avvärja en sydafrikansk invasion, som om den lyckats sannolikt skulle ha medfört en marionettregim i Luanda. Detla fann vi inte anledning atl kritisera. Däremot har vi från första början tagit avstånd från Cubas militära engagemang i Etiopien. Cubas engagemang ger argument till dem som vill arbeta mol avspänning och som vill nedvärdera de afrikanska folkens egen förmåga till frigörelse.

Den etiopisk-somaliska konflikten går nu in i ett nytt skede. Somalia har deklarerat sin avsikt atl upphöra med invasionen. Det är oerhört viktigt att Etiopien nu inte i sin tur begår aggression mot Somalia. 1 detta nya läge, då Somalias aggression har upphört, kan inte längre några skäl åberopas för Cubas och Sovjetunionens militära närvaro i landet. Nu borde också tiden vara inne för en förhandlingsuppgörelse om Eritrea.

I den rapport som avgavs lill den Socialistiska Internationalen av dess delegation till Södra Afrika konstaterade vi att väriden nu bevittnar vad som förefaller vara det sista stadiet i apartheidsyslemels oundvikliga sammanbrott. Befrielserörelserna växer i styrka, rasistregimerna blir alltmer isolerade och väridsopinionen mot apartheid blir allt starkare.

Å andra sidan underströk vi i rapporten med skärpa atl situationen är myckel allvariig. På delta lyder den militära och ekonomiska makt, de enorma arsenaler av utåtriktad aggression och inre förtryck som rasistregimerna förfogar över samt den exlremisliska attityd som kommer lill uttryck i dessa länder. Vi slår inför den dubbla risken av ett raskrig och en upptrappad konflikt mellan utländska intressen, inkl. de ledande stormakterna.

lan Smith och några svarta ledare har nu förhandlat fram en s. k. intern lösning i 5!alisbury. På sitt sätt utgör den en eftergift för den svarta nationalismens kamp. Utan nalionalistorganisalionernas växande framgångar skulle lan Smith aldrig ha uttalat sig för svart majoritetsslyre. Men denna lösning kommer lio år för sent. I dag är syftet alt splittra afrikanerna

och alt garantera fortsatt vit dominans. Smith söker att slälla de svarta nationalister som främst drivit kravet på majoritetsstyre utanför inflytande och deltagande. Det går dock inte alt finna en fredlig och varaktig lösning ulan Patriotiska frontens medverkan.

England, som har sitt direkta ansvar i Rhodesia som gammal kolonialmakt, och USA står bakom det s. k. Owen-'Young-förslaget för en lösning av konflikten. Förslaget har accepterats som grundval för förhandlingar av praktiskt taget alla inblandade utom Smith. Patriotiska fronten har visat en klar förhandlingsvilja. På Malta gick man med på atl acceptera utgången av de fria val som ryms inom förslaget. Man accepterar vidare ett övergångsstyre under den brittiske generalguvernören och någon slags roll för FN-trupper. Smith satsade i stället på aggression mot grannländerna, präglad av stor grymhet, och på den s. k. interna lösningen.

På ytan kan överenskommelsen i Salisbury verka acceptabel, eftersom den ger sken av svart majoritetsslyre. Det finns därför de i väst som anser att lösningen kan godtas. De tycks inte inse vad uppgörelsen kommer atl leda lill. Patriotiska fronten kommer inte atl ge upp kampen. Den kommer att söka det stöd den kan få - i och utanför Afrika. Man kan förutse ett långvarigt inbördeskrig med allt starkare slormaklsinblandning. Västmakterna slår än en gång inför risken att bli identifierade med rasism och kolonialism, och när man läser en del inlägg som gjorts i England och Amerika frågar man sig: Har de alltså ingenting lärt av Vietnam och av andra erfarenheter?

Smiths s. k. interna lösning påverkar också direkt utvecklingen i Namibia. Den kan locka Vorsterregimen atl eftersträva elt liknande arrangemang. Delta vore så mycket mera beklagligt som läget i Namibiaförhandlingarna nyligen varit mycket nära den punkt där verkliga framsteg kunde nås. I Namibia är inte befrielserörelsen splittrad; där finns inga alternativ lill SWAPO. Skulle Vorsler salsa på en intern lösning, finge han inte bara skapa marionetter i Namibia utan också upprusta dess vita minoritet.

SWAPO har visat en långtgående kompromissvilja och smidighet för att nå en förhandlingslösning. Man har accepterat att Sydafrika håller viss tmpp i Namibia under övergångsskedet till självständighet. Man är helt inställd på internationellt övervakade val, och man har även gått med på att ställa sina egna trupper under FN-kommando. Det går inte alt kräva flera eftergifter från SWAPO. I stället måsle nu trycket mol Vorsterregimen öka. Sydafrikas illegala ockupation måste upphöra. Namibia måsle fö oberoende och majoritetsstyre. Säkerhetsrådets resolution 385 måste helt och hållet uppfyllas. Självständigheten skall gälla hela Namibia, även Walvis Bay.

Det är mol denna bakgrund synneriigen viktigt atl för den internationella opinionen entydigt klargöra var Sverige står i denna situation. All söka en lösning i Zimbabwe eller Namibia som utesluter Patriotiska fronten eller SWAPO vore inte bara djupt orättfärdigt, det skulle också föriänga den väpnade kampen och öka riskerna för raskrig och siormaktskonfrontaiion. I dag gäller del alt med all kraft upprätthålla sanktionerna mot Rhodesia i full solidaritet med Zimbabwes folk.

Herr talman! Jag hade tänkt avsluta anförandet med några ord om en ny

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

ekonomisk världsordning och förhållandel mellan nord och syd. Jag hinner inte del nu med hänsyn till tidsbegränsningen, men jag kanske kan återkomma senare. Det är etl område där jag av omständigheternas makt kommit att bli djupt engagerad, och under alla förhållanden avser jag att återkomm.a i kammaren i delta ämne.

LARS WERNER (vpk):

Herr talman! 1978 kan bli ett viktigt och avgörande år för fredens bevarande. Den 23 maj inleder FN sin särskilda generalförsamling om nedrustning. Alla människor som vill bevara freden hoppas att det skall innebära elt steg framåt i kampen för en allmän nedmstning. Detta avgörande steg måsle tas.

Väridens rustningar fortsätter all öka. Rustningarna växer på alla områden. 80 % av rustningarna hänför sig till s. k. vanliga vapen. De övriga kostnaderna ligger på utvecklingen av kärnvapen och andra massförintelsevapen. Alla länder deltar i rustningsvansinnet. Stormakterna bevakar noga varandras förehavanden. Ökar den ene sin militära styrka på det ena eller andra saltet, leder det omedelbart lill motåtgärder. Sammantaget leder detla till en upptrappning och elt fruktansvärt hot mot mänsklighetens hela existens.

Enbart de kärnvapen som finns kan förinta hela mänskligheten många gånger om. Det finns alltså i och för sig inte någon anledning atl msa vidare i rustningskapplöpningen. Del gårju inte att förinta fier människorän vad som finns. Ökade rustningar skapar i dag inte heller någon större säkerhet -tvärtom medför de endast att säkerheten minskas.

Det finns i dag över 10 000 s. k. taktiska kärnvapen i Europa, vilka genomsnittligt har en sprängkraft fyra gånger större än Hiroshimabombens. Ett utbrott av ett kärnvapenkrig skulle mycket snabbt ödelägga hela den europeiska kontinenten. Del är därför utomordentligt angeläget atl en kärnvapennedmstning kommer till stånd. Och från vårt partis sida menar vi att en första åtgärd bör vara att förverkliga de förslag som lagts av bl. a. president Kekkonen om kärnvapenfria zoner i Nord- och Centraleuropa. En kärnvapenfri zon i Norden måste självklart också innebära att inga kärnva-penbeslyck.jde u-bålar får förekomma i Östersjön, Parollen om Östersjön som etl fredens hav måste bli något mer än bara en paroll.

Nedmstningen kan inte vinnas påen gång. Den måste ske i etapper. Och ett första steg är att stoppa kapprustningen och försöken atl med nya djävulska metoder öka förinielsekrafien i vapnen.

Det är ingen tillfällighet atl kampen mot neulronbomben nu står i centrum. Vi upplever i dag en fredsrörelse, som i sin omfattning och sill engagemang är en förnyelse av den kampanj som utvecklades för Stockholmsappellen för 25 år sedan, den appell som med sin massmobilisering väckte miljoner till medvetande om atombombsfaran och bidrog till alt förhindra all det kalla kriget övergick till etl varmt.

Varför är det så nödvändigt att förena sig i kampen mot neutronbomben? Är inte alla vapen lika fariiga? Nej, neutronbomben är farligare av flera

orsaker. Den äretl vapen som förintar all t levande ienkilomeiervid radie från nedslagsplatsen. Den dödar genom strålning men skonar byggnader och anläggningar. Byggnadsruinerna blir mycket få. Men de mänskliga ruinerna blir desto flera. Neuironbombens efterverkningar är nämligen långa och fyllda av kval för dem som drabbas. Lång tid efter bombexplosionen kommer människor all falla offer för följdsjukdomar av olika slag. Offren från Hiroshima kan beskriva vad som händer. Vi måste därför lyssna på dem och följa en paroll som ställdes för över 25 år sedan: Hellre fredsaktiv i dag än radioaktiv i morgon.

Neulronbomben inleder en ny upptrappning av alla mslningar i väriden, och den öppnar vägen för kärnvapnens totala användning i kriget. Alla vet vad ett kärnvapenkrig betyder: mänsklighetens troliga förintelse - i varje fall som högtstående civilisation.

Går då bomben att stoppa? Ja. Ett bra exempel är den kampanj mot neutronbomben som har utvecklats i NATO-landet Holland. En miljon underskrifter har samlats. Kommunister, socialdemokrater, kristdemokrater och andra har genom sin aktivitet först engagerat majoriteten av de politiska partierna att säga stopp till neutronbombens placering i Västeuropa. Sedan har det holländska pariamentet uttalat sig och nu också den holländska regeringen. Det är en stor framgång för fredskrafterna och visar alt när folken lar fredens sak i sina händer så kan den segra.

Den svenska regeringen har gjorl uttalanden mot neutronbomben. Dessa uttalanden behöver upprepas och upprepas fram lill den dag då detla hot definitivt avlägsnats. I vårt parti menar vi att alla i det här huset representerade partier bör klart visa sitt avståndstagande, detla därför atl vad som händer i Sverige har sin betydelse när det gäller atl påverka väridsopinionen.

Det socialdemokratiska partiet har kraftfullt fördömt neulronbomben och deltar på olika sätt i kampen för att stoppa dess tillverkning och användning.

Vårt lands värnpliktiga har i ett särskilt uttalande vänt sig mot neutronbomben och uttalat sig för den nedrustning som är nödvändig också för att ge utrymme för den sociala upprustning som måste ersätta den militära kapprustningen. Del finns därför ett kraftigt folkligt stöd som regeringen måste använda för att verka politiskt och diplomatiskt, inte minst i samband med förberedelserna för FN:s särskilda generalförsamling för nedrustning.

Sverige gör insatser på olika avsnitt i den internationella diskussionen om nedrustning. Vissa resultat har uppnåtts som har förstärkt den avspänningsprocess som trots allt fortfarande pågår. Alla vet ju atl alternativet till avspänning är ett krig - som ingen kommer alt vinna och ingen atl föriora. Kan Sverige göra en större insats? Enligt vår åsikt ärdet absolut möjligt. Varje land och folk kan göra något. Det aren farlig tendens atl göra kampen om krig eller fred till en fråga för stormakterna och därmed skjuta ifrån sig hela ansvaret. Kampen för freden är allas angelägenhet, och det är den kampen som säkrar den viktigaste mänskliga rättigheten, nämligen rätten till livet.

Vårt land har två tusendelar av väridens befolkning, men de svenska

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

generalerna får använda nära fyrtio gånger mer än genomsnittet för rustningskostnaderna i hela världen. Och den svenska upprustningen ökar. Här förblir Sverige i världstoppen. Främst satsar man på en ulveckling av den militära tekniken, troligen i något slags förhoppning om att del militära försvaret på denna väg skall bli fredsbevarande.

Vi har upprepade gånger fastslagit att vägen lill freden inte kan vara de ständigt höjda rustningarnas väg. Del gäller såväl för väriden i dess helhet som för Sverige. När det svenska flyget får sina anslag på ett år höjda med närmare 20 %, leder det inte till ökad säkerhet för vårt land utan till en fortsättning av en upprustningsprocess som vi på det internationella planet säger oss vilja bekämpa. Det skulle skapa en ökad trovärdighet för vårt lands fredsansträngningar, om bestämda steg för nedrustning av den svenska krigsmakten togs. 1 stället låter regeringen Gösta Bohman och Eric Krönmark gå i motsaU riktning.

Många av de förslag som var föremål för diskussion på konferensen i Belgrad hade förtjänat att bli antagna. Men när jag säger det uttrycker jag samtidigt vår glädje över atl konferensen inte blev etl steg bakåt och en försämring av möjligheterna alt vidta ylteriigare åtgärder för atl öka kontakterna mellan människorna i de deltagande länderna. Vi vet att avspänningsprocessen är svår och krävande, men den motsvarar vad människorna i alla länder önskar. Inte minsl gäller det de länder och folk som fick göra de tyngsta offren under det andra väridskriget och som i Helsingforsbesluten såg en bekräftelse på deras rätt till etl liv i fred. Det finns bara en part som kan vara motståndare, och det är de som profilerar på rustningarna och som lägger beslag på hundratals miljarder varje år i ett spel som handlar om människornas vara eller icke vara.

Ansvaret för att Belgrad mötet inte gav mer måsle läggas på USA. Den amerikanske chefsdelegalen Goldbergs obstmkiionspolilik väckte missnöje även bland USA:s allierade. Flera gånger syntes mötet nära ett genombrott, men det var uppenbart att Goldberg hade direktiv från Washington alt lill varje pris agera så, alt det samtycke av alla stater som fordras för alt elt förslag skall kunna antas inte skulle komma lill stånd.

Jag menar dock atl det var positivt aU deltagarna i slutkommunikén bekräftade sin anslutning till Helsingforsavtalel och sin vilja att fortsätta avspänningsprocessen. Det ger nämligen en grundval för den fortsatta kampen mol USA:s upprustningspolitik i Europa och USA:s försök alt tvinga på de övriga NATO-staterna neutronbomben.

Kampen mol rasistregimerna i södra Afrika hårdnar alltmer. De insatser som man försöker göra genom FN när del gäller Sydafrika, Zimbabwe och Namibia har tyvärr liten framgång. Mäktiga kapitalintressen i Nordamerika och Västeuropa stöder rasistregimerna och saboterar ansträngningarna att isolera dem. Därför kan man fömtse att befrielsekampen i södra Afrika kommeratt fortsätta i väpnade former. Smiths s. k. inre lösning i Zimbabwe löser ingenting - den skjuter på sin höjd den oundvikliga uppgörelsen framför sig. Vad Sverige kan göra för att påskynda befrielseprocessen är en total bojkott på alla områden av rasistregimerna och ett ytterligare ökat stöd åt

befrielserörelserna i södra Afrika.

Som en följd av sitt koloniala förflutna och av imperialismens fortsatta spel i Afrika befinner sig i dag afrikanska stater i konflikt. Kriget på Afrikas horn måste bringas till ett slut. Ansträngningarna alt förhandlingsvägen nå en uppgörelse är välkomna. En sådan uppgörelse måsle för alt bli hållbar inbegripa del eritreanska folkets rätt till självbestämmande.

Mellersta Östern utgör i dag en av de farligaste spänningshärdarna i väriden. Risken för ett nytt krigsutbrott är myckel stor. Någon varaktig fred i området kan aldrig skapas förrän det palestinska folkels legitima nationella rättigheter har erkänts och tillgodosetts. Ett helt folk har berövats sitt land. Hundratusentals palestinier lever som flyktingar i djup nöd. En första fömlsätlning för en lösning av problemen är att Israel drar sig tillbaka från alla ockuperade områden och att en palestinsk stat skapas.

De tragiska händelserna häromdagen, då många oskyldiga fick sälta livet till, äretl nytt exempel på den onormala situationen i området. Men nog är det elt oerhört hyckleri när just premiärminister Begin i sammanhanget talar om terrorism som måsle fördömas. Med sitt förflutna bör Begin vara försiktig med att anklaga andra för terrorism. Vi skall heller aldrig glömma bakgrunden till denna händelse, nämligen den israeliska krigsmaktens otaliga överfall på palestinska flyktingläger och aggressionshandlingar mot de arabiska grannländerna, som nu återupprepas i större skala än någonsin.

Fred kan inte skapas genom separata avtal mellan Begin och Sadat under Carters överinseende. Fred kan bara skapas om PLO erkänns som det palestinska folkets företrädare och medverkar i de förhandlingar som är mer nödvändiga i dag än någonsin.

Chiles folk upplever i år ett dystert jubileum. Det är fem år sedan den fascistiska juntan dränkte Chiles demokrati i blod och terror. Fem år efter denna kupp isoleras emellertid gorillorna i Chile alltmer. Motståndet växer i styrka och nya befolkningsskikt och politiska krafter ansluter sig.

Från vår sida kan vi ge ett viktigt bidrag genom att utveckla solidariteten med Chiles kämpande folk. Fascistjuntan måste isoleras på alla områden. Sverige har härvidlag gjort viktiga insatser, men medlemskapet i IDB, som stöttar reaktionens krafter i Latinamerika, står i bjärt kontrast till vår officiellt proklamerade politik.

Alla vi som solidariserade oss med de indokinesiska folkens befrielsekamp mol USA-imperialismen upplever i dag med stor sorg den väpnade gräns-konflikten mellan Vietnam och Kampuchea. Vietnams regering har framlagt förslag om en fredlig lösning av konflikten, innebärande att alla strider omedelbart skall upphöra och gränsområdet demilitariseras. Det är vår förhoppning att sådana förhandlingar skall komma lill stånd med del snaraste och att den tragiska konflikten skall upphöra.

Den kapitalistiska krisen drabbar i dag hårt hela Västeuropa, Miljoner och åter miljoner människor går arbetslösa. Ungdomen och kvinnorna drabbas särskilt hårt. Den sociala misären fördjupas på många håll. Priserna stiger kraftigt. Illusionerna börjar rämna. Samtidigt växer kraven på förändring, på ett annat och bättre samhälle, på socialistiska samhällsförändringar.

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, ha n dels-och vahitapolitisk debatt

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Ett uttryck för del är den första omgången i franska valet. Väljarna visade atl de börjar få nog av årtiondens högerpolitik. Också i Italien har utvecklingen visat att högerkrafterna inte i längden förmår monopolisera regeringsmakten. Mer än var tredje italienare ger nu sitt stöd åt det kommunistiska partiet. Endast genom en politik som utgår från det stora ftertalet arbetandes intressen går det all ta Italien ut ur den nuvarande krisen. I flera andra västeuropeiska länder upplever vi på samma sätt hur arbetarrörelsen och de socialistiska krafterna flyttar fram sina positioner.

Men moslåndaren är stark och välorganiserad. Storfinansen i de olika länderna stöttar med enorma subventioner högerkrafterna, kapitalflykt och valutaspekulationer drabbar arbetarklassen. Allvarligt är också all USA och Västtyskland öppet och skamlöst blandar sig i olika västeuropeiska länders inre angelägenheter och försöker förhindra kommunisterna och andra arbetarrörelsens partier alt nå regeringsmakten. Denna inblandning är ett allvarligt hot mot demokratin som bör oroa fler än kommunister och socialistser.

En avgörande förutsättning för en demokratisk utveckling i Västeuropa är samverkan och enhet inom arbetarrörelsen. Framtidsperspektivet är ett socialistiskt och demokratiskt Västeuropa. De kommunistiska partierna arbetar för en socialism där alla demokratiska fri- och rättigheter är garanterade, där folket har rätt att i fria och hemliga val fritt välja och vraka regering, deir de arbetande har bestämmanderätten på arbetsplatserna och där kapitalismens kaos har ersatts av en planmässig hushållning. Denna inriktning brukar ibland betecknas som "eurokommunism", men det är varken vårt parti eller något annat kommunistiskt parti i Syd- och Mellaneuropa som hittat på detta begrepp. Vi brukar inte använda termen, som vi tycker är missvisande. Men om man med begreppet menar att vårt parti liksom andra kommunistiska partier helt enkelt utgår från att de kommunistiska partierna i de högt utvecklade länderna arbetar för en socialism i demokrati och frihet, vilken skiljer sig från den som uppstod i Östeuropa i en historiskt annorlunda situation, då är det riktigt.

Herr talman! Jag vill sluta mitt anförande med att säga atl vår kamp för socialismen i Västeuropa samtidigt är en kamp för avrustning, fred och demokrati.

Utrikesministern KARIN SÖDER:

Herr talman! Jag konstaterar med glädje den stora samstämmighet som råder i de utrikespolitiska frågorna. Delta har ju med all önskvärd tydlighet framgått av de anföranden som redan har hållits här, inte minst det som Olof Palme höll tidigare. Det gäller både i sådana frågor som det nordiska samarbetet, det europeiska samarbetet och inte minst nedrustningsfrågorna samt arbetet på internationell solidaritet liksom frågan om del ansvar som Sverige har alt driva detta arbete i alla internationella sammanhang.

Jag vill också understryka-vilket jag gjorde i mitt tidigare anförande-alt även om Sverige kan räknas till de mindre staterna, har vi i vårt land ändå ett ansvar, dels för oss själva, dels i de större sammanhangen, alt göra vår röst

hörd. Mot den bakgrund vi har med en alliansfri neutraliteispoliiik har vi speciella möjligheter till detla men också ett ansvar, som man i vår omvärid förväntar sig att vi skall uppfylla.

Jag är som sagt myckel glad för det stöd som vi har fått för regeringens arbete på det utrikespolitiska området.

Jag vill också gärna något ylteriigare kommentera det nordiska samarbetet.

OlofPalme sade i sitt anförande att det nordiska samarbetet har blomstrat under olika perioder. Han refererade till den tid när vi såg överflödssamhället som någonting som vi trodde oss ha nästan för all framtid. Då var det lätt alt samarbeta, men i tider av ekonomiska svårigheter sätts den viljan på prov. Jag tror vi kan säga att även med de ekonomiska svårigheter som vi nu ser prov på, inte bara i Norden utan också i det övriga Europa och i hela världen, har det nordiska samarbetet visat att det haren god hållfasthet. Det finns under senare tid många exempel på sådant nordiskt samarbete. Vi vet all samarbetsminislrarna i februari i år har fattat beslut om all utvidga del ekonomiska samarbetet. Man har fört fram intressanta tankar på ett vidgat samarbete då del gäller konjunkturbedömningar, och vi är på svensk sida intresserade av att följa upp dessa samtal. Den nordiska råvaruresursutredningen pekar på intressanta samarbetsprojekt, och förslag har också lagts fram när det gäller forskning och ulveckling av alternativa energikällor. Industriministrarna studerar vad som kan göras på energisidan, och del förekommer vidare etl gränskommunalt samarbete, för att nu bara ta några exempel på frågor som de nordiska länderna gemensamt studerar.

Själv hade jag i förra veckan tillfälle att med mina nordiska kolleger diskutera Sydafrikafrågan. Det visade sig atl vi kunde komma fram till konkreta resultat i den Sydafrikagrupp som arbetar just med apartheidfrågorna.

Även om arbetet inte är färdigt har vi alltså redan nu kunnat fatta beslut om att gemensamt arbeta för alt förbjuda eller motverka nyinvesteringar i Sydafrika, atl förhandla med de nordiska företagen om att begränsa deras produklion i Sydafrika, aU rekommendera idrotts- och kulturorganisationerna atl upphöra med sina kontakter med apartheidregimen i Sydafrika, atl öka det nordiska stödet till flyktingar, befrielserörelser och apartheidregimens offer, och även att fortsätta samarbetet inom FN:s ram.

Det är mycket betydelsefullt alt de nordiska länderna har kunnat ena sig om ett program. Det ger ökad tyngd åt våra ansträngningar. Med hänsyn till de olika säkerhetspolitiska utgångspunkter som de nordiska länderna har är det intressant all just delta program har kunnat förverkligas.

Vi kommer nu aU gemensamt arbeta för aU denna cirkel skall vidgas i medvetande om att fullt ut effektiva åtgärder för att bekämpa apartheidregimen kan uppnås först när man kan genomdriva dessa åtgärder inom FN:s ram - och det måste vara målet för våra ansträngningar.

Andra viktiga frågor som jag skulle vilja kommentera gäller nedrustning. Vi måsle självfallel ha ett brett folkligt stöd för våra nedrusiningssträvanden - precis som för alla andra politiska frågor som vi driver. Från regeringens sida

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

deltar vi aktivt i delta opinionsarbete, inte bara i Sverige utan också i omväriden, där vi på olika sätt har stött regeringsorganisationer vid deras konferenser - i Geneve nyligen och även i andra sammanhang. Delta måste ske på bred front. Det är ett stort upplysningsarbete som ligger framför oss.

Jag vill gärna göra en jämförelse med Belgradmöiet, när vi talar om den nedrustningssession som kommer att äga rum i New York med början i maj månad. Detta är ett första steg på nedrustningens väg, och vi måste se fram mot uppföiljningsmöten av liknande slag som i Belgrad på avspänningsområdet. Nedrustningen är en långsamt gående process. Men denna session får sin slora betydelse om konkreta resultat uppnås som ett första steg. Det är detta vi arbetar för i regeringen.

Kärnvapenfrågorna kommer att spela en mycket stor roll i New York, och det med all rätt. Jag vill upprepa att kärnvapen är det största hot mot mänskligheten som existerar. Vi måste få elt slut på den tekniska utvecklingen av kärnvapen. Det gäller också andra vapen, men kärnvapen speciellt. Neutronbomben har därvid sin särskilda karaktär och förtjänar särskild uppmärksamhet. Men vi måste samtidigt noggrant uppmärksamma den utveckling som sker när det gäller andra kärnvapen.

Vi kan aldrig komma ifrån atl de slora kärnvapenslalerna har ett alldeles speciellt ansvar för alt inleda nedmstningen. För svenskt vidkommande skulle vi inte se någonling hellre än atl det vore möjligt för oss att också starta en nedrustning. Men det råder ju enighet om alt vi i etl litet land som Sverige måste ha ett försvar så länge vår omvärid ser ut som den gör. Jag vill därför också gärna apostrofera vad Olof Palme sade om nödvändigheten av att vapenarsenalerna i Europa reduceras, för här har vi den största anhopningen i väriden. Det är ett myckel stort ansvar som vilar på de förhandlande parterna i Wien när det gäller att där verkligen få reduktioner till stånd. Självfallel kommer vi att följa denna utveckling med uppmärksamhet och eventuellt, när vi så finner lämpligt, be alt få sända observatörer till de förhandlingar som där pågår, för de påverkar Sveriges situation.

OLOF PALME (s) kort genmäle:

Herr lalman! Jag skall begagna min replik lill att ta upp det som jag inte hann med i mitt huvudanförande, nämligen någol om den ekonomiska världsordningen.

Det är ju på det sättet, herr talman, att i försöken atl skapa en ny ekonomisk väridsordning har endast marginella framsteg gjorts, sedan detta begrepp myntades som en symbol för ett mera rättvist förhållande mellan rika och fattiga länder på det ekonomiska området. I en värid där de rika länderna är så ensidigt gynnade är det ofrånkomligt att dessa länder också för bära huvudans\aret för de uteblivna framstegen. Självfallet kan svårigheterna och passiviteten till en viktig del förklaras av att de rika länderna under de senaste åren brottats med osedvanligt svåra ekonomiska problem. Arbetslöshet, stagnation och inflation är en karg jordmån för solidaritet med fattiga och utsatta. Det gäller inom de rika länderna. Det gäller också förhållandel mellan

rika och fattiga länder.

Del flnns elt oupplösligt samband mellan å ena sidan hur vi lyckas hävda rättvisa och solidaritet i de rika länderna och å andra sidan vad vi kan göra för alt bekämpa de orättvisor och den fattigdom som i dag dominerar vår värid.

Men de senaste årens erfarenheter visar också hur viktigt del är för de fattigaste ländernas utveckling att väridsekonomin åter kommer alt präglas av expansion och tillväxt i former som är förenliga med en social utvecking.

Del förvånar mig därför något att regeringen nöjer sig med att säga att del inte är knappheten i ekonomiska resurser som är huvudproblemet utan fördelningen av dessa resurser. Visst är det viktigt alt åstadkomma en omfördelning av de resurser vi i dag har. Det är emellertid realistiskt att säga att vi kan nå snabba och påtagliga resultat endast om vi kan öka väridens samlade tillgångar-påett sätt som sammanfaller med u-ländernas egna krav. Detta är nödvändigt för såväl rika som fattiga länder. Vi har ett gemensamt intresse av tillväxt och ökad sysselsättning. Det gäller de 17 miljoner människor som går arbetslösa i den rika väriden. Del gäller de 300 miljoner eller mer som går arbetslösa i fattigväriden.

Närvi hardiskuterat detta inom den s. k. Brandlkommissionenharvisom nyckelord för vårt arbete präglat uttrycket "gemensamt intresse". Rika och fattiga länder förenas av en gemensamhet i intresset av en värid i fred och stabilitet men också en värld i tillväxt, inriktad på alt ge människor arbete.

Jag vill också i detta sammanhang ta upp en annan oklarhet när det gäller regeringens inställning till de fatliga ländernas krav på en ny ekonomisk världsordning. När statsministern i Nordiska rådet ville exemplifiera vad en ny ekonomisk väridsordning innebar pekade han på utvecklingen i länder som Sydkorea. Uttalanden av delta slag riskerar att skapa stora missuppfattningar om innebörden i u-länderas krav och riskerar dessutom all underminera människornas förståelse för det berättigade i kravet på en ny ekonomisk världsordning.

Den utveckling herr Fälldin pekade på innebär i sak ett starkt beroende av utländska privata ekonomiska intressen. För de stora kapilalintressena innebär det oberoende av nationell lagstiftning och sociala hänsyn.

1 vikliga avseenden går därför denna ulveckling stick i stäv mol den strävan efter reellt oberoende av utländska intressen och den strävan lill social rättvisa som skapat så mycket av den moraliska bärkraften bakom kravet på en ny ekonomisk väridsordning.

Det är ojimligt att blanda ihop denna strävan med framväxten av det som mycket väl kan vara början på en ny industrikolonialism och som kan bli lika hämmande förden ekonomiska utvecklingen och oberoendet som den gamla råvarukolonialismen var.

Jag hoppas alt utrikesministern vill klara ul regeringens inställning i denna viktiga fråga.

Det finns ytteriigare en allvariig risk om vi inte noga sätler oss in i

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

innebörden i den industriella utvecklingen i olika faUiga länder. Den risken är att vi slår oss till ro i förhoppningen alt vi inte behöver göra någol annat än att med passiv förståelse betrakta vad som sker.

När jag i förra veckan gick igenom de förhandlingar som skett på olika områden mellan rika och fattiga länder under de senaste åren fann jag att det är en enda lång lista på återvändsgränder. I sak har de rika länderna inte gett med sig på någon punkt. Del är bara nej, vare sig det gäller s. k. commanded agreements eller skuldavveckling, marknadstillgångar eller de s. k. Ciec-förhandlingarna i Paris -ja, hela listan rakt igenom. Vad vi nu måste göra är aU aktivt medverka till all u-länderna, på deras egna villkor, kan få en nödvändig industriell utveckling till stånd. Det ställer krav på oss när det gäller vår inställning till olika former av handelshinder, tillgång till marknader, vår inställning till råvaruprissäUning, till olika arbetsmarknader osv. Det innebär också att vi måsle medverka lill den överföring av teknologi till u-länderna som är en mycket viktig del av u-ländernas krav för att få en ny ekonomisk världsordning.

Därmed är jag tillbaka vid det grundläggande sambandet mellan utvecklingen i vårt eget land och våra möjligheter all aktivt och verkningsfullt medverka i en ulveckling som bär bort från fattigdom och förtryck. Det förutsätter aU vi samtidigt i vårt land kan värna om sysselsättningen och tryggheten, att vi kan utveckla den ekonomiska slagkraften och den sociala rättfärdigheten.

LARS WERNER (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Utrikesministern har tillsammans med den finske utrikesministern Väyrynen i etl gemensamt uttalande fäst uppmärksamheten på neutronbombens risker- risker som ingalunda skulle lämna Norden oberört. Därför menar jag att de nordiska länderna samfällt och aktivt borde uppträda emot tillverkningen av neutronbomben. I den här frågan kan man nämligen varken vara passiv eller neutral. Man kan heller inte nöja sig med all hänvisa frågan enbart till stormakterna. Försmå stater kan det ju t. o. m. gälla frågan om att deras tillvaro skall fortbestå. Del är mycket oroväckande om den sortens pessimism och skepsis i den här frågan skulle vinna terräng också vad gäller nedrustningsförhandlingarna. Nedrustningens framsteg, vare sig de sker i små eller slora stycken, innebär ändå förbättring av det internationella samarbetets atmosfär och avspänningens förstärkande. Och de nordiska ländernas insats är på ett sätt avgörande för om man skall kunna främja avspänningssträvandena, sluta kapprustningen och i synnerhet avvärja riskerna för kärnvapen och andra massförintelsevapen.

Just nu menar jag atl de nordiska ländernas aktiva uppträdande för de här målen är nödvändigt, när Förenta nationernas speciella session för nedmst-ningsfrågor skall börja i maj månad och nu håller på att förberedas. Hela det nuvarande lägel bekräftar ju den slora beiydelse som regionala åtgärder också har för alt minska spänningen och för alt göra slut på kappmstningen. Det är alll viktigare att göra Norden till en kärnvapenfri zon, med tanke på det kärnvapenhot som håller på att sprida sig till Skandinavien. Jag har tidigare

nämnt ubåtarna i Östersjön. Jag kan också nämna USA:s på norska kusten placerade radiostyrningsstationer för kärnvapenbärande u-bålar, som drar Norden till den krets som omfattas av Förenta staternas kärnvapenstrategi. Detta tillsammans med deltagande av Förbundsrepublikens styrkor i NATO:s militära övningar i Nordnorge tillspetsar situationen i hela Norden.

Finland, Sverige och de neutrala ländema har i ett gemensamt utlåtande i Belgrad framhållit behovet av omedelbara nedrustningsfrämjande åtgärder på regional bas i Europa. Min fråga lill utrikesministern är: Vilka konkreta åtgärder tänker man vidta för atl stoppa tillverkningen av neulronbomben?

Utrikesministern talar om att man vill ha etl brett folkligt stöd. Jag tror också del är nödvändigt. Men jag tror samlidigl atl man har detla breda folkliga stöd om man skulle vilja vidta sådana åtgärder som del holländska pariamentet och den holländska regeringen, som uttalat sig mot tillverkning. av neulronbomben. Jag vill slälla frågan lill utrikesministern: Avser den svenska regeringen atl ta några liknande initiativ?

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, h andels-och valutapolitisk debatt

Utrikesministern KARIN SÖDER:

Herr talman! Sverige har en gång bestämt sig för att inte förvärva kärnvapen. Den svenska regeringen har med del breda folkliga stöd som vi brukar ha i utrikespolitiska frågor tagit avstånd från neutronbomben. Holland är etl NATO-land, som har att ta ställning till neutronbomben i sitt eget närområde och på grund av sin NATO-lillhörighel. Holland är alltså i en annan politisk situation än vi.

Vad vi hittills gjort och kommer alt fortsätta med är atl deklarera vår inställning till neutronbomben och andra kärnvapen i alla de sammanhang där så påfordras för alt vara med i opinionsbildningen mot neutronbomben och föratt förhindra atl bomben produceras i annan form på östsidan, som ett motvapen till neutronbomben.

Därutöver vill jag understryka alt vi, eftersom vi har tagit ställning mol kärnvapen, naturiigtvis har ett starkt intresse av att kärnvapen inte finns i vårt närområde. Det har vi också givit uttryck för många gånger. Men en kärnvapenfri zon i Norden måste, om den skall vara meningsfull, också inbegripa vissa angränsande områden.

OlofPalme tog upp frågorna om en ny ekonomisk väridsordning. Det är förvisso ett mycket komplext problem. Jag iror dock att han missuppfattat mig. Jag sade i milt tal att det inte är knappheten i de sammanlagda resurserna i världen som utgör huvudproblemet utan den ojämna fördelningen. Del är alltså inte exklusivt fråga om de ekonomiska resurserna, utan det är fråga om hur vi utnyttjar och hur vi fördelar resurserna. Där tror jag vi är helt överens.

Sedan kan vi på grundval av denna hantering öka de ekonomiska tillgångarna så att vi lättare kan lösa fördelningsproblemen - även på den punkten är jag övertygad om att vi är eniga.

Vi är också eniga om atl framstegen hittills varit oerhört blygsamma.

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Förväntningarna i utvecklingsländerna är stora, och otåligheten är i stigande. Ansvaret ligger i hög grad på industriländerna att verkligen medverka i denna nödvändiga process medan tid är, i samarbete med varandra. Vi är, som också sades här, beroende av varandra. Vi måste värna om vår egen sysselsättning samlidigl som vi uppfyller våra förpliktelser mot utvecklingsländerna. Del gäller atl stärka u-ländernas självtillit, oberoende och infiytande.

När jag och statsministern har använt Sydkorea som exempel på vad den nya ekonomiska världsordningen kan leda till är det just för alt vi anser alt vi här hemma måste ha en beredskap att anpassa oss lill en siluation där utvecklingsländerna kan producera varor på villkor som vi inte kan konkurrera med. Därmed har vi inte på något sätt sagt alt vi tar ställning för systemet i Sydkorea eller de multinationella förelag som på detta sätt påverkar en nations självtillii och oberoende. Tvärtom vill vi, som framgått av olika uttalanden, medverka till att utvecklingsländerna för så stora möjligheter som det någonsin går atl åstadkomma alt vara oberoende både av slora multinationella företag och av stormakter.

Sverige har i dessa frågor varil mycket aktivt -och kommer alt fortsätta alt vara det - för atl påverka övriga industriländer. Jag erinrar mig från nord-syddialogen i Paris, där vi jobbade intensivt för att fö industriländerna med oss en bit längre än vad vi lyckades med, alt man från u-ländernas sida sade att "ni kan inte räknas till de vanliga industriländerna, ni slår verkligen mitt emellan u-länder och i-länder och är vårt starkaste stöd". Vi tänker fortsättningsvis leva upp till detta,

OLOF PALME (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker det är alldeles utomordentligt om Lars Werner håller ett vaksamt öga på sovjetiska ubåtar i Östersjön, men man behöver inte formellt deklarera Östersjön som en kärnvapenfri zon - det bör garanteras av goda grannskapsförhållanden ulan formella avtal.

Utrikesministern drar sig nu tillbaka så alt det inte blir mycket kvar av de här uttalandena. Det förhåller sig dock så atl vi inte kan lösa fattigdomsproblemen i världen utan en mycket betydande tillväxt. Det räcker inte med en omfördelning av resurserna. Del tragiska är att även om tillväxten fram till år 2000 blir ganska betydande kommer möjligen hälften av de s. k. absolut faltiga, de som har en genomsnittsinkomst på mindre än 75 dollar, atl gå över den gränsen, men eftersom befolkningsökningen är så stor kommer antalet absolut fattiga under dessa gynnsamma förhållanden atl vara lika stort år 2000, Del är ganska viktigt att göra en kristallklar distinktion på den punkten: det är bara genom en kraftig expansion av världsekonomin som vi kan klara faltigdomsproblemen i världen.

Beträffande det andra problemet blir det inte heller mycket kvar av statsministerns uttalanden i Oslo och annorstädes. Det är självklart alt vi måste medverka till en industrialisering av u-länderna och en tillgång till marknaden även i i-länderna. Men om del skall vara någon mening med vad ulrikesmi nistern senast sade måsle hon också medverka till en kontroll av det internationella kapitalet.

Nyligen avskedade ett amerikanskt företag i New Hampshire, eller var det var, 7 000 man i åldrarna 50-55 år och flyttade hela tillverkningen ograverad till Sydkorea därför att man där fick särskilda villkor. Om det blir fler sådana företagsförfiytlningar kommer det att bli en våldsam nyproteklionistisk reaktion hos stora delar av arbetarklassen i industriländerna, eftersom det bara är profitintresset som styr och inte de fattiga ländernas behov av självständighet och en ekonomisk utveckling inriktad på atl tillfredsställa deras grundläggande basbehov - bara ett slags industrikolonialism ägnad att ta andelar på en krympande västmarknad till förmån fördel internationella kapitalet.

Också här måste man vara kristallklar. Annars löser vi aldrig det grundläggande problemet att åstadkomma solidaritet mellan de rika och fattiga. Vi har ett gemensamt intresse av tillväxt, utveckling och sysselsättning. Vi har elt gemensamt intresse alt hävda atl del är folket och icke det internationella kapitalet som skall styra utvecklingen mot ett ökal välstånd. Detta är innebörden av en ny ekonomisk världsordning, och där för man icke sväva på målel.

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

LARS WERNER (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Karin Söder säger att Sverige har tagit klart avstånd från USA:s planer på tillverkning av neutronbomben. Del tyckerjag är bra. Men på min fråga om den svenska regeringen avser att la ylteriigare initiativ liknande dem som den holländska regeringen tagit svarar Karin Söder att Holland är elt NATO-land som har all ta aktiv ställning till frågan om tillverkning av neutronbomben. Jag tycker aU det är etl mycket otillfredsställande svar. Sverige som alliansfrilt land kan ju knappast anses ha elt mindre ansvar än länder som tillhör det ena eller andra mililärblocket. Sverige måste ändå ha ett lika stort intresse atl i olika sammanhang - i Belgrad och i FN -ge uttryck förden uppfattning som vi anser vara riktig och som jag tror alt Karin Söder har ett mycket brett folkligt stöd för.

Den andra fråga som jag anser är obesvarad är denna: Är den svenska regeringen och den svenska utrikesministern överens med Finlands president Kekkonen, som gjort sig till tolk för tanken atl proklamera Norden som en kärnvapenfri zon? Jag tycker all det är en avgörande fråga som man inte kan komma undan genom alt säga atl en sådan zon måsle innefatta även länder som inte tillhör Norden. Min fråga är: Delar Karin Söder den finske presidentens uppfaltning på den här punkten?

Utrikesministern KARIN SÖDER:

Herr talman! Jag vill först säga till Olof Palme att han än en gång måtte ha missförstått mig. Jag talade om hur vi använder resurserna, och dessa skall självfallet också användas för ekonomisk tillväxt. Det ärju resursanvändningen som avgör om vi skall fö någon tillväxt och vad vi har atl dela på.

Hela mitt anförande präglades av andan att vi måste bygga upp utvecklingsländernas självförtroende inifrån. När del gäller förhandlingarna i nord-syddialogen, som nu går vidare i FN, är del i hög grad 77-gruppen, dvs.

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

utvecklingsländerna själva, som lägger fram förslag lill åtgärder. Vi måsle ha högsta beredskap för att fö ett brett samarbete. Jag vill understryka atl hela vår strävan går ut på att försöka hitta former - det är förvisso inte lätt - Kr att utvecklingsländerna skall kunna uppnå detta oberoende, ett oberoende som vi i hög grad lyckats uppnå själva som ett lilet neutralt land.

Sedan vill jag säga till Lars Werner att jag redan i FN framfört våra synpunkter på neutronbomben och alt jag naturiigtvis även allt framgent kommer att göra det, om vi inte för stopp på denna utveckling.

Vår inställning till en kärnvapenfri zon i Norden har jag redan redovisat.

ALLAN HERNELIUS (m):

Herr talman! Av lerrorhandlingar kommer sällan eller aldrig något gott. Det stod från början klart alt gerillans brutala aktion i Tel Avivs närhel vid veckoskiftet skulle bringa ny oförd åstad. Israels svar väntades bli hårt och förödande. I natt kom det med tiotusentals man insatta i ett område som redan förut kanske värdet mest eldfängda i väriden. Svaret blev hårdare, mer skoningslöst än vänlat. Om detta i sin tur kommer att leda lill etl nytt krig eller om en återgång till tidigare ställningar är möjlig, det är denna dag en öppen fråga.

Vi beklagar djupt det inträffade och fördömer den upptrappning som ägt rum. Vi hyser medkänsla och sörjer med de lidande människorna på båda sidor. Vi instämmer i den vädjan som utrikesministern har riktat till Israels ledare, men vi understryker också Palestinagerillans lunga ansvar för det inträffade. Sorgesamt är alt de fredsanslrängningar som president Sadat icke utan gensvar påbörjade nu synes omöjliggjorda för lång lid framöver.

Arbetet på fred måsle dock gå vidare. Supermakterna har alt gå i spetsen och ärligt verka för fred åt pinade människor. Nyckeln är deras. Vi i Sverige kan endast vädja och hoppas.

Nordiska rådets session nu senast i Oslo måste betecknas som givande. Debatterna var konstmktiva och sakliga, missförstånden uteblev och avsaknaden av sensationer - rikligt förekommande vid många sessioner - av det ena eller andra slaget var icke till men för arbetet. En av de stora frågorna var, som Olof Palme påpekade, det kommande ekonomiska samarbetet. Man har väl rätt att bedöma tendenserna på detta område med behärskad optimism. En annan fråga, av mer verklighetsnära natur, är om de nordiska TV-prögrammen skall komma direkt in i hemmen, från Grönland och Färöarna lill den finska gränsen i öster. Den frågan krävde inga beslut nu. Enligt ministerrådets mening kommer ett sådant atl behövas först år 1980.

Atl meningarna på sina håll i Oslo gick isär är icke alt förvåna sig över. Men den danske socialdemokratiske kulturministern Niels Matthiasen talade nog för många när han konstaterade att TV-samarbetet är en av de verkligt stora nordiska samarbelsuppgifterna. Han citerade vad partivännen Julius BonTholt uttalat, nämligen att vi står i porten till en rikare förståelse av nordiska språk och kulturer, och "slår vi inte till och utnyttjar de möjligheter som finns -ja, då kan myckel ha gått föriorat för oss för lång tid framåt".

Matthiasen tillfogade för egen del: kanske för alltid.

När om ett antal år kanske tusentals nya antenner reses i Norden är det angeläget att de i första hand kan riktas mot en nordisk satellit, icke i andra väderstreck.

Den fasta svenska neutralitetspolitiken med dess breda folkliga stöd är grunden för den svenska utrikespolitiken, heter det i regeringsdeklarationen. Som målsättning för den svenska utrikespolitiken gäller vad ofta uttalats från regeringsbänken - hur än innehavet av taburetterna skiftat - liksom från oppositionen, som också skiftat: alliansfrihet i fred i syfte att bevara vår neutralitet i krig, allt stött av elt starkt försvar.

Denna målsättning är i slort sett oomstridd här hemma. Den har någon gång ställts under debatt, såsom vid etl svenskt-finländskl seminarium på Hanaholmen i augusti i fjol. Debatten där var i viss mån teoretisk men kan i alla fall vara värd elt omnämnande. Den har nämligen givit genljud på något ställe i östeuropeisk press,där verbalinspiralion i sådana fall ofta förekommer. En av teserna från en av talarna på Hanaholmen varalt en neutralitetspolitik kan vara av två slag: en som bygger på avskräckande av en eventuell fiende och en som bygger på principen om förtroende. Sverige skulle enligt samme talare omfatta den första typen, alltså avskräckningsleorin. Men borde Sverige icke i stället sträva efter förtroendemodellen?

Till detla är att säga atl just etl starkt försvar är ägnat alt inge förtroende för den utrikespolitik som förs. Etl försvarslöst land eller ett land med ringa militär motståndskraft blir lätt offer för politisk utpressning eller påtryckningar och kan tvingas till eftergifter eller rent av utsättas för militära ingripanden. Ett starkt försvar minskar möjligheterna till sådana aktioner och gör en militär aktivitet kostsam eller riskabel för en angripare.

Hur menar då företrädarna för den s. k. förlroendemodellen all denna skulle tillämpas i praktiken? Först och främst önskar de utbyta uttrycket atl alliansfriheten skall syfta lill neutralitet i krig mot atl alliansfriheten "skall syfta till fred i Europa". När de sedan skall ge praktiska exempel på hur detta ökade förtroende skall tillskapas, står de märkligl tomhänta. Sverige skulle, säger de, hårdare ha reagerat, än hit och än dit, ena gången mot sovjetiska Iruppiransporler i Murmansk, andra gången mol atl tyskar deltar i NATO-manövrer i Norge. Och Sverige borde även ha skyndat atl erbjuda sig alt slå som värd för konferenser av typen Belgrad.

Det programmet synes vara föga realistiskt, och är i varje fall icke sådant atl del kan åberopas som stöd för riskabla reduktioner av vår försvarskraft. Välmenande men verklighetsfrämmande, det är nog det bästa man kan säga om de svenska uttolkarna av denna förtroendelära.

Självklart är emellertid att utrikespolitiken bör bygga på förtroende bland grannar och omgivning och respekl för landets vilja atl fullfölja sin politik, i vårt fall den alliansfria neutralitetspolitiken. Och lika självklart är atl samma neutralitetspolitik icke kan och icke för var ideologisk, atl den inte för tvinga oss till en självutplånande tystnad eller ängslig undfallenhet, när internationell solidaritet sätts på prov eller när grundläggande mänskliga rättigheter kränkes eller brutalt trampas under fötterna, var delta än sker. Del är icke nog

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

3 Riksdagens protokoll 1977/78:96-97

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

med alt reagera i ett väderstreck men släta över eller stå stillatigande inför illdåd på andra håll. Undfallande opportunism eller beskäftig inställsamhet r lika illa.

Med rälta pekar utrikesminister Söder på atl de mänskliga rättigheterna under senare år kommit i centrum för internationell uppmärksamhet och debatt. Alla vet vi hur världssamvetet sunt reagerat inför apariheidpolitiken. Ingen kan tveka om var Sverige och svensk opinion står i detta sammanhang. Men som utrikesministern också påpekar är majoriteten av FN:s medlemsstater i en del fall ovilliga all diskutera förhållandena i andra medlemsstater, även om belägg finns för uppenbara kränkningar av mänskliga rättigheter.

Sverige tog vid senaste FN-sessionen ett uppmärksammat initiativ. Detla rörde förhållandena i Uganda. Tyvärr visade det sig atl det afrikanska motståndet i FN mot resolutionen i frågan var så starkt att förslagsställarna drog tillbaka sill förslag, och ärendet hänsköts i stället till FN-kommissionen för mänskliga rättigheter. Denna kommission har just hållit sill årliga sammanträde i Geneve. Hur blev utgången där? Om detla finns inget atl förtälja. Besluten i denna kommission är nämligen delvis hemligstämplade.

Förhållandena i Cambodja hade givit upphov till en brittisk framställning till samma kommission, understödd av Sverige. Enligt mångas vittnesbörd har massutrolningen och dödandet i Cambodja nått sådana proportioner atl del med skäl kan talas om folkmord.

Cambodjaärendel hörde till de icke hemligstämplade ärendena i Geneve. Det överiämnades till en subkommitté, som i sin lur skulle inhämta den cambodjanska regeringens synpunkter, varpå frågan vilar i frid till nästa års möte.

Nog syns arbetsmetoderna i denna kommission för mänskliga rättigheter alll annat än tillfredsställande! Alt majoriteten bland de 32 medlemsnationerna kommer från icke demokratiska stater är inget atl lamentera över. Sådan är nu en gång väriden. Men vad som bör bli föremål för kritik och ändring är atl majoriteten endast har ett åriigt sammanträde och att frågorna under mellantiden ligger på is. Också hemligslämpeln måsle avlägsnas. Vad man av dagordningen vet är alt nio stater i år varit föremål för uppmärksamhet på hemliga sammanträden. Men om resultatet av prövningen för man alltså intet veta. En ändring härvidlag borde inte vara omöjlig, eftersom hemligslämpeln lär användas med stöd av ett beslut i ECOSOC och icke på grundval av FN-stadgan. Och atl försöka ändra nuvarande praxis äratt följa fm Söders råd: svårigheter för inte leda till resignation.

Hur är det då med vår egen säkerhet och stabiliteten kring våra gränser? Från militärt håll föstes nyligen uppmärksamheten på elt faktum, som inte är nytt men synbariigen konstant. 30 mil norr om våra gränser finns del kanske mesl kärnvapenspäckade området i världen, det kring Kolahalvön. 30 mil söder om våra gränser står mot varandra sedan decennier stora arméer - där finns, för atl citera Olof Palme, kapprustningens strategiska centrum. Östersjön är under ständig övervakning, och olika floltrörelser tangerar de nordiska ländernas territorialvatten. De sex ubåtar som år 1976 fördes in i

Östersjön från sovjelbasen Murmansk - försedda med robotar med kärnvapenladdningar - kom icke, som ansågs, för reperalion eller för uppläggning utan för alt stanna och för att företa reguljära övningar i Östersjöområdet.

Redan del förhållandet att vapensystem av delta slag förts in i den snäva och grunda Östersjön ger upphov till farhågor. Från olika håll, däribland i en stor svensk tidning, har man sökt vifta bort farhågorna genom atl göra gällande alt det rör sig om skrotmässiga bålar ulan störte värde som nu förlagts på - som del t. o. m. helte - gammalt svenskt område! I vissa fall är överslätandet en populär men icke alllid framgångsrik konstart.

I en TASS-kommenlar påpekas alt Sovjetunionen har samma rält som andra länder alt föriägga sina styrkor i Östersjön. Kommentatorn missar poängen. Den propaganda för etl kärnvapenfrilt Norden som bedrivits från sovjetiskt håll låter sig inte gärna förenas med införandel av dessa nya vapensystem i Östersjön. Herr Werner undvek atl fastna i den fällan. Han tog lydl igl avstånd från dessa ubåtar. Nu återstår alt se om herr Lövenborg om en stund kommer atl inta samma attityd i förhållande till Sovjetunionen och dess ubåtar i Östersjön.

Är vår biståndspolitik, som inte skall diskuteras i dag utan senare, helt invändningsfri från neutralitetssynpunkt? Om biståndet skall fö förankring i opinionen bör den givetvis så vara.

Cubas agerande på den väridspoliliska arenan - landet som både ger och tar bistånd - har i delta sammanhang föranlett många frågor. Kan ett land, som beräknas ha en tredjedel av sina stridskrafter militärt engagerade, lusentals mil från hemlandet, anses vara i behov av bistånd? I etl flertal afrikanska länder anses det i dag finnas kubansk militär - i vissa länder i stort antal, i Afrika totalt ca 30 000. Dessutom finns mindre kubanska styrkor i länder på andra kontinenter.

Det fortsatta svenska biståndet lill Cuba försvaras ibland med alt biståndet måste vara långsiktigt och icke för göras beroende av den utrikespolitik mottagarlandet för. Detta kan i princip vara riktigt, även om vi själva icke alltid tillämpat den gmndsalsen. Men är del beträffande Cuba verkligen fråga om utrikespolitik? Vad som pågår synes närmast vara en serie militäraktioner, alla företagna i en och samma av en supermakt önskade riktning.

Det var välgörande atl höra OlofPalme i dag så bestämt la avstånd från den kubanska inblandningen i Etiopien. Man kan emellertid då inte undgå en stilla undran: Hur kan den socialdemokratiska gruppen vid årets riksdag samtidigt föreslå en fördubbling av det svenska anslaget lill Cuba?

Den svenska allmänheten bör dock med lättnad om några år fö veta alt biståndsavtalet med Cuba upphört att gälla. Över huvud taget har vi otur med en del biståndsländer - vårt slora biståndsland Vietnam är inblandat i svåra strider med Cambodja, om vilka parterna lämnar de mest bloddrypande skildringar. Och Etiopien, nyss nämnt, strider framgångsrikt med sovjetiskt och kubanskt stöd mol många befrielserörelser och grannar.

Herr lalman! En sak bör vi emellertid år 1978 kunna notera ulan suckan. Mellan det första och det andra väridskriget i Europa förflöt knappt 21 år. Sedan andra världskrigets slut i maj 1945 har det nu gått 33 år. En ny

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

europeisk ungdom har i över tre decennier undsluppit krigets fasor och vanvett. Omgiven är denna ungdom av etl större krigsmaskineri och av förskräckligare vapen än någonsin förr i historien. Brandämnena och konflikterna har varit många, men den europeiska freden har i slort sett bestått. I Europas närhel är del annoriunda - i dag har vi fött en ny påminnelse därom -och som utrikesministern sade i sin deklaration: Del som nu händer i andra delar av världen bestämmer så myckel av vår egen framlid.

SVEN ANDERSSON i Siockholm (s):

Herr talman! Från oppositionens sida har vi i sak inga invändningar atl göra mot regeringsdeklarationens beskrivningar av det internationella lägel och den roll Sverige spelar i det internationella skeendet. Vi är eniga om atl -utifrån en fast säkerhetspolitik i vårt eget område - föra en aktiv, solidari-telsbetonad utrikespolitik, stödja och hjälpa de fatliga och betrycka folken och verka för fred och avspänning. Vi skall också fortsätta atl oförtmtet kämpa för att respekten för de mänskliga rättighelerna uppträlthålls.

Även om våra möjligheter alt påverka andra staters politik är begränsade, för vi för den skull inte avslå ifrån all verka för våra värderingar på del internationella planet och verka så effektivt som möjligt. Vår alliansfria, obundna hållning ger oss ju alldeles speciella möjligheter, som vi bör utnyttja.

Om man -efter atl ha lyssnat på utrikesministerns redogörelse - försöker sig på ett allmänt omdöme om utvecklingstrenden i del internationella skeendet måste man konstalera att utvecklingen uppvisar åtskilliga negativa drag. Det finns ljusglimtar, men de är få. Avspänningsslrävandena mellan stormakterna gör inga synliga framsteg. Förhandlingslägel i både Salt- och Wienförhandlingarna tycks - i varie fall ännu - vara låst, och det nyligen avslulade Belgradmötel lämnade bara avvaktande bidrag lill avspänningsprocessen. Vi hoppas ändå alt del grundläggande intresset för och viljan till avspänning består.

I flera av väridens krishärdar finns konkurrerande supermaklsinlressen. Fredliga lösningar av konflikterna kräver i varje fall båda sidornas medverkan. Det gäller konflikten mellan Etiopien och Somalia och krisen i Mellersta Östern men på sikt också södra Afrika, där allt fler stater dras in i striderna. Del krävs ökat samförstånd mellan supermakterna -och en begränsning av supermakternas stora vapenleveranser, om krishärdarna skall kunna begränsas och hållas under kontroll.

Överst på listan av fredshotande konflikter befinner sig alltjämt Mellersta Östern. Genom president Anwar Sadats sensationella fredsiniliativ i november i fjol kom Mellersta Östern-krisen visseriigen i ett nytt läge. Det var första gången under en lång pÄiod av krig och våld i området som möjligheter yppades lill en politisk, fredlig lösning av konflikten. Men ännu väntar vi på resultaten av del egyptiska fredsiniliativel. Den allvarliga tillspetsning av krisen som del nu pågående israeliska angreppet mot Libanon utgör kan betyda alt denna väntan blir lång.

Att förhandlingarna skulle komma alt dra ut på tiden stod klart från början.

Motsättningarna i fråga om territorier och palestiniernas rättigheter är alllför djupgående och positionerna sedan gammalt alllför låsta för atl omedelbara resultat skulle kunna uppnås. Båda sidor behöver lid för alt överväga alla de konsekvenser, som ändrade relationer mellan staterna inom området kommer atl innebära. Inte minst gäller detta för staten Israel, där man alltid hyst djup oro och osäkerhet inför framtiden och där man ofta dragit upp skrämmande perspektiv, i vilka varje politisk eftergift, varje territoriell reträtt framställts som ett första steg mot avgrunden, mot Israels försvinnande i havet. Av naturliga skäl sätter man säkerheten, den egna säkerheten, främst. För den egyptiske presidenten, som eftersträvar en i del närmaste total lösning av förhållandena mellan Israel och arabväriden och alltså inte enbart en egyptisk-israelisk fredsuppgörelse, är splittringen inom arabväriden -delvis åstadkommen av motståndet mol hans fredsinitiativ - en svår belastning. Del måsle krävas en mycket storsjälvövervinnelse av båda sidor om man mot denna kända bakgrund skall kunna nå resultat.

Det har nu gått fyra månader sedan samtalen och förhandlingarna inleddes, och vi kan konstatera alt fredsprocessen framskrider långsamt, ständigt hotad av svåra kriser. Men kontakterna upprätthålls, om än delvis under amerikansk medverkan. Enligt de informationer vi har är del frågorna om de israeliska bosättningarna på ockuperat område samt Västbanksproblemet som i första hand blockerar förhandlingama. Frågan om Västbankens framlid höroupplösligen samman med frågan om palestiniernas rättigheter, som ju också intar en central plats i dessa förhandlingar.

När det gäller bosättningarna på ockuperat område - i Sinai, på Västbanken och Golanhöjderna - spelar den israeliska regeringen ett högt spel. Man inte endast vägrar alt uppge befintliga bosättningar, utan man tillåter alltjämt byggandet av nya, både på Västbanken och i Sinaiöknen. Enskilda medlemmar av den israeliska regeringen går ännu längre och uttalar sig för ett obegränsat fullföljande av lidigare beslutade nya bosättningar och dessutom för planering av nya och fortsatt expansion. Jordbruksminister Sharon uttalade för en lid sedan: Vi har byggt bosättningar i hundra år. Den rörelsen skall inte upphöra. Den aren oskiljaktig del av vårt sätt att leva. Denna rörelse är själva sionismens mål.

Denna hårda attityd kan naturiigtvis inte bidra lill en fredlig lösning av konflikten. Tvärtom kan fredssamtalen helt äventyras, och därmed situationen i Mellersta Östern och i världen i övrigt förvärras. Det är också lydligl atl Israels svar på president Sadats fredsiniliativ hittills har mötts av oförståelse i praktiskt taget hela världen.

Staten Israels säkerhetsproblem är naturiigtvis en av kärnfrågorna i Mellersta Östern-problemaliken. Israel kommer aldrig atl ingå några överenskommelser med arabsidan utan att fö garantier för att staten Israel kan existera som en självständig stat. Hittills har israelerna med framgång skyddat sin egen stat med militära maktmedel. Vägran atl uppge erövrade territorier motiveras med nationella säkerhelsintressen.

Men säkerhet är inte bara en fråga om militär styrka. Säkerheten måste framförallt förankras i politiskt förtroende,ett förtroende i första hand mellan

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valuiapolilisk debatt

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Israel och dess grannar, men också internalionellt. På sikt måste därför säkerheten längs Israels gränser i samband med återiämnandet av erövrade territorier - det finns ingen annan väg atl gå för att uppnå fred - baseras på etl framväxande förtroende, ett erkännande av staten Israel från de arabiska grannarnas sida och etl nytt grannförhållande. Dessutom krävs internationella garantier i samband med en territoriell uppgörelse.

För oss i Sverige,som alltid hävdat det självklara kravet att Israel skall bestå och alt dess folk skall få utveckla sin demokrati i fred och trygghet, är garantier för Israels självständighet en given målsättning, Men det är alldeles klart att denna målsättning inte kan nås, om inte Israel är berett all i pågående - och evenluellt utvidgade - förhandlingar med arabsidan återiämna de områden som besattes under 1967 års krig. Hur och när detta skall ske och i vilken utsträckning eventuella ruckningar av tidigare gränsdragningar är möjliga miiste klaras ul vid förhandlingar, där frågan om bosättningarna kommeratt inta en central plats. Återlämnandet av Västbanken och Ghaza är dessutom, som jag antydde tidigare, en första förutsättning för atl kunna tillgodose palestinaarabernas rättigheter, vilket är en nödvändighet för atl målsättningen, garantier för Israels säkerhet, skall uppnås.

I regeringsdeklarationen erinras om atl vi från svensk sida underen följd av år verkat för alt Mellersta Östern-krisen skall lösas i enlighet med de principer som fastslagits i enhälliga beslut av FN:s säkerhetsråd och att vi dessutom har anslutil oss till principen om palestinaarabernas rätt att själva bestämma sin framtid. Då detla förutsätter paleslinaarabisk medverkan i diskussioner, i förhandlingar och i beslut som rör deras problem, har vi också verkat för all palestinaaniberna skall ges denna rält atl delta. Vi har därför givit vårt stöd ål PLO:s krav alt fö framlägga palestinaarabernas sak inför generalförsamlingen och i säkerhetsrådet. För detla har vi uppburit hård kritik från den israeliska regeringen, som aldrig fullt ut har erkänt palestiniernas självbestämmanderätt, som motsätter sig deras rätt att bilda egen stat och som också bestämt vägrar att erkänna PLO som förhandlingspart. Detla är alltså en kontroversiell fråga, och den har sanneriigen inte blivit mindre kontroversiell efter det senaste terrordådet i Israel.

Jag instämmer i regeringens bestämda avståndstagande från denna lerrorhandling, som kostade så många oskyldiga människors liv. Terrordåden skadar paleslinaarabernas sak, och de skadar freden. Men alt, som nu sker, möta våld med ännu massivare våld innebär inte endast ökal mänskligt lidande. Det innebär också etl direkt hot mot freden inom hela området. Därför fördömer vi vedergällningsvåldet på samma sätt som vi fördömer lerrorvåldec. ,

Vi instämmer naturiigtvis också i fru utrikesministerns vädjan lill den israeliska regeringen alt avbryta angreppet mot Libanon.

Vi ser inte någon annan väg bort från terrorn och dödandet än etl tillmötesgående av kravet på självbestämmanderätt för del palestinaarabiska folkel. Fred i Mellanöstern är inte länkbar utan en lösning av del folkets problem. Hur detla skall bli möjligt med tanke på den kända israeliska hållningen kan fylla en med tvivel. Men det finns ingen väg udenom.

DAVID WIRMARK (fp):

Herr talman! 46 människor dödades - av dem många barn. 83 människor skadades, många kommer alt bli invalider för livet. Del är resultatet av den palestinska attacken mol en israelisk, civil buss som ägde rum i lördags.

Den palestinska organisationen PLO har tagit på sig ansvaret för aktionen.

Så ser hatets ansikte ut.

I fruktan för freden, i fruklan för en fred som inte skulle etableras på ruinerna av Israel utan garantera Israels fortlevnad, tog PLO åter lill lerroristvapnet - hyllad av arabiska fanatiker men fördömd av president Sadat.

Det är ingen slump att terrorattacken kom just under de egyptisk-israeliska fredssamtalen. Syftet var atl skapa skräck - men också att åstadkomma repressalier. Efter den egyptiske presidentens resa till Jemsalem hade opinionen för eftergifter vuxit i Israel. Samtidigt minskade den proisraeliska opinionen i USA i styrka.

Genom lerrorakiionen växer det interna trycket i Israel. Hurskall vi kunna förhandla med en organisation som inte bara säger sig vilja krossa Israel ulan också går till angrepp mot israeliska barn? Hur skall vi kunna gå med på en palestinsk stal vid Israels gräns, när PLO så tydligt visar vart man syftar?

Så resonerar många i Israel i dag. Och så reses kraven på vedergällning. 1 morse hörde vi alt massiva israeliska styrkor gått till militärt angrepp i södra Libanon. Nya oskyldiga drabbas och våldet trappas upp. Även denna aggression måsle fördömas.

Varje varaktig fred i Mellanöstern måste bygga på att två folk erkänns som

likaberättigade: israeler och palestinier. Det förutsätter atl Israels framtid i

fred och frihet garanteras. Det kräver alt en palestinsk stat får upprättas, om

palestinska folket så väljer, en stat i fred med Israel och vid sidan av

Israel.

/ Men alla erkänner inte dessa förutsättningar. Israel ser en palestinsk stat

som ett hot mot sin säkerhet. PLO har fortfarande aldrig tagit avstånd från

kravet på atl Israel skall utplånas som judisk stal. Syrien har aldrig erkänt

Israel som elt faktum i Mellanöstern. Därför existerar fortfarande det unika

förhållandet att en hel stat, elt helt folk av sina grannar hotas med

utplåning.

Utrikesministern fann i sin analys flera oroande drag i bilden, och det vill jag instämma i. De förhoppningar som många hade om relativt snabba framsteg tiden närmast efter Sadats resa lill Jerusalem har nu förbyns i ökande misstro och osäkerhet. Det finns en uppenbar risk atl vi nu får se en upptrappning av våldet och en hårdnande position snarare än den öppna förhandlingsatlilyd å ömse håll som verkliga framsteg skulle kräva.

I Sahara och i södra Afrika gäller samma enkla gmnd för elt liberalt ställningstagande som när del gäller Israel: Varje folk har rält alt självt få bestämma sin egen framtid. Varje folk har rätt att leva i fred och frihet. Det gäller invånarna i Sydafrika och Zimbabwe, i Sahara och Israel.

Den rätlen för inte omintetgöras genom militära övergrepp, som sketl

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, han dels-och valutapolitisk debatt

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

genom Marockos och Mauretaniens ockupation av Sahara, eller genom annan utländsk militär inblandning - av både stormakter och andra - som nu tycks börja bilda etl växande mönster i olika konfiikter i Afrika. Denna tendens, som ger anledning till både oro och pessimism, måste kraftigt fördömas. Del kan gälla Frankrike, som hävdat rätten all militärt ingripa i Saharakonftikten. Det gäller också Sovjet och Cuba, inte minst exemplifierat av konfiiklen på Afrikas horn.

Också i fråga om södra Afrika, främst Sydafrika, finns det anledning atl varna för optimism. Det är därför Sverige vill öka det internationella trycket mol Sydafrika, mot detta onda syslem, baserat på hudfärg, som i sin hårdhet och obönhöriighet inte har sin like någon annanstans i världen.

De vila ininoritetsgmpperna håller hårt fast vid sina privilegier. De trappar upp våldet, alll medan man med olika förhalningsmanövrer söker undvika att ta de avgöiande stegen framåt - mot elt samhälle där alla raser behandlas lika och alla medborgare har samma gmndläggande rättigheter och samma rält till infiytande. Det är därför Sydafrika vägrar alt förhandla med SWAPO om Namibia - annat än på i stort sett egna villkor. Ändå är det fråga om ett område, som Sydafrika i strid med FN:s principer har annekterat, och ett folk, som inte vill veta av den stamlandsstruktur, som också här ligger i den sydafrikanska raspolitikens egen logik. Det är också därför Smiihregimen i Rhodesia inte söker en lösning med dem, som med vapen i hand giort det omöjligt för honom alt motsätta sig förändringar. Det är därför han inte har ■ accepterat den engelsk-amerikanska planen, utan arbetat fram en egen "inre lösning" rned andra afrikanska ledare än de som tvingat fram dagens förhandlingssituation.

Jag tror alt man inte skall utesluta alt Smith kommer atl försöka fortsätta sin förhalningstaktik -en taktik som han visat sig väl behärska. Ännu så sent som i november 1970 svarade han på frågan om när han ansåg atl allmän rösträtt skulle införas i Rhodesia: "Jag hoppas att det aldrig sker. Jag hoppas

att vi aldrig skall förfalla till något sådant - att räkhä människor som får.

Jag skulle önska atl normerna i Rhodesia snarare höjdes än sänktes." Det är i det här perspektivet man måste se det faktum atl han tillförsäkrat den lilla vita minoriteten, en tjugofiärdedel av landels befolkning, fortsatta väsentliga privilegier genom den s. k. inre lösningen, bl. a. en överrepresentation och ett inflytande som kan visa sig ödesdigert.

I dag är situationen explosiv och händelseutvecklingen sannerligen inte lätt att förutse i Rhodesia. Risken för inbördeskrig är, som utrikesministern sade, uppenbar. Kommer en upptrappning av gerillakriget inte att obönhöriigt leda till atl de vila också fortsättningsvis för elt huvudansvar i Salisburyregimens militära föisvar? Kan de svarta ledare som biträtt förhandlingsuppgörelsen bli trovärdiga i folkels ögon? Eller kommer de atl uppfattas enbart som försvarare av Smiths politik?

Ett annat scenario vore alt förhandlingarna fortsätter i annan form och alt en bredare lösning nås, i vilken den Patriotiska fronten medverkar. Det betyder att den lilla vila minoriteten snabbt skulle föriora sin maktposition. Som utrikesministern slog fast: Endast en lösning som Patriotiska fronten

kan medverka i och som fronistaterna kan godta har en verklig utsikt till framgång. För Sveriges del finns ingen anledning att ändra sin politik i förhållande till Zimbabwe. Vårt stöd till Patriotiska fronten är ett stöd till de krafter som arbetar för att Zimbabwes folk fritt och ulan begränsningar skall få välja sin framtid.

Hert talman! Vi skall inte av detta och andra exempel föriedas att tro att brott mot mänskliga rättigheter inte sker närmare oss. Bara för några veckor sedan påmindes vi ~ genom republiken Estlands 60-årsdag - om atl de baltiska folken på andra sidan Östersjön förvägras sin nationella frihet. Det är inget tvivel om atl ett fritt Estland alltjämt är ett hett efleriänglal mål för del estniska folket. Men vi vel alt fria val är olänkbara i Sovjet och Östeuropa i dag, eftersom det kommunistiska systemet - inte minsl i östeuropeisk tappning - innebär att man bekämpar politiska motståndare mera med terror, arresteringar och "omhändertagande" än med fri politisk debatt.

Del är också med tanke på situationen i Östeuropa som åtagandena om mänskliga rättigheter i Helsingforsdokumentel blivit en så viktig och 'på samma gång känslig debatlpunkt i det europeiska säkerhetsarbetet, där öst och väst har svårt atl få i gång en verklig och positiv dialog. Med anledning av den ökade sovjetiska känsligheten på denna punkt - senast dokumenterad vid Belgradkonferensen - är del viktigt att slå fast att skyddet för de mänskliga rättighelerna är etl gemensamt internationellt åtagande och atl vi aldrig kan acceptera atl påtalande av brott mot mänskliga rättigheter skulle utgöra en inblandning. Det är vår skyldighet atl reagera mot övergrepp varhelst de förekommer, med vilka politiska förtecken de än motiveras. Vi bör därför fortsätta att driva på debatten i FN, så alt de länder som begår de flesta övergreppen känner sig observerade och så atl den internationella solidariteten i dessa frågor stärks.

Det är sant alt frihet och demokrati är värden som ständigt måste försvaras och att vi inte kan vara säkra på alt de alltid kommer att bestå. Kuppen i Chile

- ett land med lång parlamentarisk tradition - är elt smärtsamt exempel på detla. Men vikliga framsteg i demokratisk riktning har under 1970-talel gjorts

- det för vi inte glömma. Jag tänker på Portugal, Grekland, Spanien och Indien.

Spanien är elt exempel på att övergången till demokrati kan ske stegvis, om de politiska makthavarna visar en klar viljeinriktning. Från vår sida är det viktigt alt vi ser detta klart, att vi inte är kvar i gamla föriegade attityder. Jag kan inte finna annat an alt del svenska kommunistpartiets förre ordförande herr Hermansson ramlade i en sådan fälla, när han fören tid sedan kritiserade det närmande som nu sker mellan Sverige och Spanien och de former detla tar. Men han blev ju snart påmind om sin magra analys av situationen av sin egen partibroder, den spanske kommunistledaren Santiago Carillo.

Portugal, Grekland och Spanien är exempel på atl inte ens den hårdaste militärdiktatur är oövervinnelig. Övergång från diktatur till demokrati kan la våldsamma former, men behöver inte göra del. Både Portugal, Grekland och Spanien visar det. Även Dubcek i Tjeckoslovakien höll på att lyckas med den

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

processen, tills de sovjetiska stridsvagnarna satte in och förvägrade det tjeckiska folket atl självt bestämma sin framlid.

Handelsministern STAFFAN BURENSTAM LINDER:

Herr lalman! Den utdragna lågkonjunkturen i fiertalet industriländer i förening med slora och ojämnt fördelade underskott i ulrikesbeialningarna har fortsatt medfört allvariiga påfrestningar i väridsekonomin. Särskilt oroande är den alltjämt höga arbetslösheten.

Den bild som tecknades i fjolårets handels- och valutapoliliska deklaration kvarstår sålunda. Lågkonjunkturen och de allvariiga stmkturella problemen inom vissa sektorer har utsatt del internationella handelssystemet för alll starkare spänningar.

De nuvarande protektionistiska strömningarna är särskilt oroande eftersom det på handelns område inte finns någol lätt tillgängligt alternativ till nuvarande regelsystem, som de röriiga växelkurserna visade sig vara på valutapolitikens område, när de alltmera djupgående valutakriserna mot slutet av 1960-talel bröt sönder det rådande valutasystemet. Men eftersom ett sammanbrott i handelssystemet skulle få svåra ekonomiska konsekvenser ökar benägenheten att hålla fast vid den fria handel som gradvis utvecklats under efterkrigstiden. Den har utgjort en grundval för den snabba ekonomiska tillväxt som ägt rum under denna period. Delta förklarar varför regeringarna - trots atl ekonomiska problem skapar elt protektionistiskt tryck - likväl är djupt engagerade i en ytteriigare frigörelse av handeln och en förstärkning av GATT:s regler. Det handelspolitiska lägel är således motsägelsefullt.

Den internationella lågkonjunkturen, som särskilt drabbat investeringsverksamheten i flertalet länder, har påverkat Sveriges utrikeshandel ogynnsamt. Vårt höga kostnadsläge har ytteriigare försvårat situationen och lett till allvariiga förluster av marknadsandelar både utomlands och på hemmamarknaden. I vissa branscher har utpräglade kriser uppstått på grund av konkurrensen från nya industriländer med helt andra koslnadsstrukiurer.

Från 1974 har vår bytesbalans visat etl tilltagande underskott. För perioden 1974-1977 uppgick detta till mer än 35 miljarder kronor.

Jämvikt i bytesbalansen är en nödvändig förutsättning för att nå övriga centrala mål förden ekonomiska politiken. Regeringen har därför inriktat sig på atl med olika åtgärder successivt återställa balansen i våra ulrikesbetal-ningar.

Vårt kostnadsläge i förhållande till omväriden försämrades under 1975 och 1976 så allvariigt att det inte var möjligt aU genom enbart interna åtgärder återställa vår konkurrenskraft. Nedjusteringen av den svenska kronans värde i oktober 1976 och i april 1977 innebar i stort sett endast alt den omvärdering av kronans effektiva kurs som sketl genom dess anknytning lill D-marken upphävdes. En ytterligare devalvering bedömdes därför som nödvändig i augusti 1977.

En fortsalt anknytning till den starka D-marken skulle ha krävt att pris-och löneutvecklingen i Sverige inte nämnvärt avvek från den i Förbundsre-

publiken Tyskland. En så stram ekonomisk politik skulle ha lett till oacceptabelt hög arbetslöshet och äventyrat utvecklingsmöjligheterna inom stora delar av svensk industri. Det fanns också anledning räkna med alt den restriktiva politiken i förbundsrepubliken skulle leda till en fortsatt uppvär-dering av D-marken.

Mot denna bakgrund beslutade riksbanksfullmäktige, efter samråd med regeringen, den 28 augusti 1977 alt genomföra en effektiv devalvering av den svenska kronan med 10 % och att t. v. lämna samarbetet i den s. k. valutaormen. Samtidigt beslutades att kronans värde fortsältningsvis skulle följa ett vägt genomsnitt för de 15 viktigaste valutorna i svensk utrikeshandel, den s. k. valulakorgen.

Den nya metoden att fastställa kronkursen begränsar de internationella kursrörelsernas genomslag på den svenska ekonomin. Kursförskjutningar mellan kronan och enskilda valutor kan givetvis inte undvikas, men deras inverkan på vår utrikeshandel blir den minsta möjliga genom den stabilisering av kronans effektiva kurs som den nya metoden innebär.

Skillnaderna i den ekonomisk-politiska inriktningen i viktigare industriländer, med åtföljande brist på jämvikt i bytesbalanserna, skapade under 1977 betydande spänningar på de internationella valutamarknaderna. Desa var huvudsakligen avgränsade till de inbördes växelkurserna mellan å ena sidan dollarn och å andra sidan valutorna i Japan, Förbundsrepubliken Tyskland och Schweiz. Spänningarna resulterade under fjärde kvartalet 1977 i kraftiga kursstegringar för dessa senare länders valutor och i elt fall för dollarn. Effekten för kronan blev dock begränsad till följd av de åtgärder Sverige vidtagit på valutaområdet. Dollarnedgången från början av november till utgången av 1977 blev således för kronan endast ca 1 96 mot genomsnittligt 4,5 % för de valutor som ingår i valutaormen.

Den nya metoden alt fastställa kronkursen har även begränsat verkningarna på vår ekonomi av de nyligen företagna norska och flnska devalveringarna.

För finansieringen av bytesbalansunderskotlen är det i väsentlig utsträckning de kreditpolitiska instrumenten som åstadkommer det erforderiiga kapitalinfiödet från utlandet. Situationen ställer emellertid fortsatt stora krav på valutapolitiken. Regeringen har bedömt det nödvändigt att föriänga valutaregleringen ytteriigare ett år. Proposition härom kommer inom kort att föreläggas riksdagen. Som förulskickades i fjolårets proposition om föriängning av valularegleringen har en utredning tillsatts med uppgift all pröva frågan om de valutareglerade bestämmelsernas utformning i framtiden.

Den totala utlandsupplåningen uppgick år 1977 till ca 22 miljarder kronor. Denna brultoupplåning används dels för finansiering av bylesbalansunderskoitet, direktinvesteringar i utlandet, exportkrediter och amorteringar på lidigare upptagna lån, dels för en nödvändig förstärkning av valutareserven, som under hösten 1976 minskat kraftigt.

Vår förhållandevis starka valulaställning gentemot utlandet och en allmän tilltro till vår förmåga alt rätta lill kostnadsläget och på sikt återställa jämvikten i bytesbalansen bidrar till alt Sverige åtnjuter högsta kreditvärdig-

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

het. Regeringen bedömer atl den fortsatta utlandsupplåning som kommer att erfordras under de närmaste åren inte bör möta några svårigheter.

Regeringen stöder de olika åtgärder som förbereds inom den internationella valutafonden. Bl. a. kan nämnas den preliminära överenskommelse som har nåtts alt förstärka valutafondens låneresurser med drygt 10 miljarder dollar genom inrättandet av den s. k. Witieveenfacililelen. Överenskommelsen har ännu inte slutgiltigt godkänts av de långivande staterna.

Verkningarnaav växelkursändringar slår endast gradvis igenom. Att återta marknadsandelar är en tidskrävande uppgift. Den svenska exporten utvecklades ogynnsamt under 1977. Vårt handelsbalansunderskotl uppgick lill närmare 4,6 miljarder kronor. Mot slutet av året avtecknade sig dock, bl. a. som en följd av vidtagna åtgärder, en förbättring. Under månaderna november-december 1977 och januari 1978 var handelsbalansen inte mindre än 3,6 miljarder kronor bättre än motsvarande period ett år lidigare.

Den internationella konjunkturen kommer sannolikt att vara svag även under innevarande år. Man kan dock räkna med någon förbättring i förhållande till 1977. Delta kan - i förening med all konkurrenskraften även stärkts genom att den allmänna arbetsgivaravgiften sänkts med två procentenheter - ge en viss återhämtning av efterfrågan på svenska exportprodukter. För att verkligen stärka vår internationella konkurrenskraft fordras dock alt kostnadsstegringarna i näringslivet kan hedjas och alt företagen i sin prissättning medverkar till detla.

En rad exportfrämjande åtgärder har vidtagits och andra planeras för atl ytteriigare förbättra exportfömtsällningarna.

Det småföretagspakel som antagits av riksdagen syftar bl. a. till alt underiätta för dessa företag att tillvarata sina exportmöjligheter.

Staten Finansierar en omfattande exportkampanj som f. n. verkställs av Exportrådet. Avsikten är alt informera näringsliv, fackföreningar och myndigheter om samhällets behov av ökad satsning på export och att entusiasmera lill sådana satsningar.

Elt av staten och näringslivet vartdera till hälften ägt bolag för export av utbildningstjänster till u-länder bildas f n.

Den utredning med uppdrag att se över exportföretagens finansieringsmöjligheter som tillsattes för ungefär etl år sedan har nyligen lagt fram sitt belänkande. Dess förslag syftar till atl - inom ramen för internationella överenskommelser för att begränsa överdriven konkurrens mellan länderna på exportfinansieringsområdel - ge svenskt näringsliv med konkurrenterna jämbördiga exportkreditmöjligheter. Regeringen kommer under våren atl förelägga riksdagen förslag lill åtgärder på detla område.

Strukturproblemen är i dag så allvariiga atl del inte räcker med generella åtgärder för alt komma till rätta med dem. Den ekonomiska krisen har gjorl den naturiiga anpassningen svårare. När krisen dessutom kommit alt drabba sektorer som varv och stål med mycket stora och högt specialiserade företag, försvåras och dramatiseras strukturanpassningen ytteriigare - särskilt från sysselsältningspolitisk och regionalpolitisk synpunkt. Växande strukturproblem leder lill krav på protektionistiska åtgärder i handelspolitiken. 1 den

internationella debatten har man därför från handelspolitiska utgångspunkter länge understrukit atl staterna måsle ta på sig att underlätta den industriella anpassningen till yttre konkurrens, så all gränsskydd inte behöver tillgripas.

När sådana näringspolitiska åtgärder vidtas, är det av största vikt atl de står i samklang med internationella åtaganden och inte i sin tur utgör nya handelshinder eller leder till motåtgärder. Det betyder att de måste inriktas på en omslmkturering av företag som på sikt är livskraftiga och på en avtrappning i socialt godtagbara former av icke lönsam produktion. Det betyder också alt de måste vara temporära till sin karaktär. När vi i Sverige utformat åtgärder för atl komma till rälta med stmkturproblemen har vi gjort detla i enlighet med dessa krav. Särskilda svårigheter ställs vi inför i delta sammanhang när del gäller atl bevara försörjningsberedskapen inom begränsade men livsviktiga sektorer.

Den interna anpassningen lill världsmarknadens villkor kan inte väntas lösa alla konkurrensproblem. Omställningsbördan kan bli orimligt stor. GATT-reglerna tillåter på bestämda villkor en tillfällig begränsning av marknadsstörande import för alt ge tid till anpassning.

På lekoområdel har del ansetts påkallat att gå elt steg längre i reglering av handeln. År 1974 tillkom det s. k. multifiberavialet. Avtalets syfte är atl möjliggöra en fortsalt liberalisering och expansion av väridens tekohandel i ordnade former ulan atl förorsaka allvariiga störningar på enskilda marknader. Enligt avtalet kan överenskommelser om begränsningar av handeln med lekovaror ingås bilateralt, om marknadsslörning eller risk för marknadsslör-ning föreligger.

Multifiberavialet skulle ha utlöpt med 1977 års utgång. I mitten av december förra året enades man emellertid om en förlängning, som bl. a. innebär att vissa avvikelser från avtalet i fortsättningen kan accepteras till skydd för särskilt utsatta länders textilindustrier. De nordiska länderna, som ännu inte undertecknat förlängningsprolokollel, förklarade vid förhandlingarnas avslutning, all de inte kunde ta slutlig ställning till en anslutning förrän bilaterala förhandlingar slutförts med ett antal vikliga exportörländer.

Trots bilaterala begränsningsavial enligt multifiberavialet har Sveriges tekoimport fortsatt atl öka under de senaste åren. Ett skäl härtill har varil atl tidigare bilaterala avtal endast omfattat varor, som vid förhandlingslillfällel ansetts som marknadssiörande. Så fort avtalen ingåtis har importen av andra, icke begränsade, produkter börjat öka. Nya exportländer har också tillkommit.

Sverige har nu ingått nya bilaterala avtal med sex viktiga lågprisländer. Dessa är av en annan typ än tidigare avtal genom att de omfattar väsentligen alla lekovaror från resp. länder. Avtalen täcker över hälften av den svenska lågprisimporten och innebären nedskärning av importen från dessa länder av lågprisvaror med ca 18 96, räknat i förhållande till perioden november 1976-oklober 1977. Vid förhandlingarna har särskilda hänsyn tagits till att restriktioner påverkar länder olika hårt alltefter utvecklingsgrad. Förhandlingskontakter tas f n. med vissa andra tekoexporterande lågprisländer.

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

De bilaterala förhandlingarna syftar bl. a. till alt göra det möjligt för oss att godkänna multifiberavialets föriängning.

Stålindustrin är en annan sektor i svårigheter där stmkturproblemen under lågkonjunkturen fått internationella dimensioner och föranlett ingripanden mol handeln, delvis i nya former.

De amerikanska importrestriktionerna för specialstål, som drabbar 40 96 av svensk slålexport lill USA, upprätthålls fortfarande. Vissa modifikationer i systemet har dock kunnat uppnås.

I december förra året införde USA elt nytt prisövervakningssystem för att underlätta ingripanden mot dumpad import av stål. Sverige har bl. a. i OECD påtalat de risker för ökad protekiionism som USA:s beslut sannolikt skulle innebära.

Sedermera har EG utvidgat sitt krisprogram på slålområdet. Sverige har nyligen undertecknat en skriftväxling med EG. Överenskommelsen ansluter till vårt frihandelsavtal med den europeiska kol- och stålgemenskapen och innebären s. k. temporär tolkning av dess prisregler. Syftet är att i nuvarande ekonomiska läge bibehålla traditionell handel mellan Sverige och gemenskapen och säkra en rimlig prisnivå. Svenska företag åläggs att iaktta vissa priser vid export till EG. Visar det sig att de överenskomna prisnivåerna leder lill atl handeln påtagligt ändras, har båda parter rält atl kräva konsultationer. En översyn av överenskommelsen skall under alla förhållanden äga rum före den 1 juli 1978.

Genom de övervakningslicenser för stål som Sverige införde den 15 febmari i år, har vi möjlighet atl noga följa importen. Skulle det visa sig alt den svenska marknaden, till följd av USA:s och EG:s skyddsåtgärder utsätts för dumpade överskottskvantileter, tvingas vi att vidta ylteriigare åtgärder.

Vi har på svensk sida slarkt intresse av atl motverka de nuvarande tendenserna till protekiionism. Anpassning lill världsmarknaden kräver elt pris men det förtjänar understrykas att Sverige får betala myckel mer i föriorade arbetstillfällen och sänkt standard, om den fria handelns grundprincip och de regler och avtal som byggts upp lill dennas skydd skulle överges.

Slora handelsnationer och block kan på det ekonomiska området falla tillbaka på sin styrka. För mindre länder är det handelspolitiska regelsystemet omistligt som stöd och skydd.

Regeringen finner det således angeläget atl medlemsländerna vid OECD:s ministermöte i juni i år förnyar åtagandena i den s. k. handelsdeklarationen, "the trade pledge", vilka förpliktar dem atl avstå från ensidiga handelsrestriktioner. Den svenska regeringen har i förberedelserna för en föriängning understrukit atl det är önskvärt atl i lämplig form komplettera åtagandena. Vad vi då har i tankarna är den ekonomiska politiken, de strukturella anpassningsproblemen och de allt oftare förekommande nya typerna av handelsbegränsande åtgärder.

För länder utanför de ekonomiska stormakternas krets är det av särskilt intresse att samarbetet inom OECD på dessa och en rad andra ekonomiska områden befästs och förstärks.

Lika viktigt som alt försvara vunna framsteg är alt la ytterligare steg mol fortsatt handelsliberalisering. Mot bakgrund av den ökande protektionismen är det särskilt viktigt att uppnå resultat i de multilaterala handelsförhandlingarna i GATT. Ett negativt resultat av dem vore elt allvariigt symptom på ländernas bristande vilja att inom ramen för väridsvida lösningar vidareutveckla den fria handeln. I dag finns dock skäl att hysa optimism. I januari i år uttalade de stora handelsnationerna i Geneve sin beslutsamhet alt till mitten av juli söka lösa alla viktigare utestående frågor i förhandlingarna.

Sverige, som förhandlar gemensamt med de nordiska länderna, har erbjudit sig alt med tillämpning av en för de flesta av i-länderna gemensam plan göra väsentliga tullsänkningar. Dessa förutses ske så att höga tullar sänks mer än låga. Sverige är vid en internationell jämförelse ett lågtulland. Vi möter fortfarande på transoceana marknader höga tullar. En ytteriigare nedtrappning av tullarna i världen är betydelsefull, även om deras roll, bl. a. på grund av frihandelsavtalen i Europa och lidigare tullsänkningar, minskat i betydelse. Inslabila förhållanden på valutaområdet ökar också osäkerheten om effekten på kort sikt av tullsänkningar. I förhandlingarna knyter vi för svensk del därför intresset minst lika mycket till avveckling av andra handelshinder genom internationella koder, t. ex. för lullvärdering, statlig upphandling och tekniska handelshinder. Vidare verkar Sverige för förbättrade internationella regler för skyddsåtgärder mol marknadssiörande import.

En viktig målsättning för den svenska handelspolitiken är atl stärka u-ländernas ställning i väridshandeln. I dag är den helt övervägande delen av Sveriges import från u-länderna tullfri.

Vi deltar också aktivt i de ansträngningar som görs just i GATT-förhandlingarna att, där så är möjligt, bevilja u-länderna undantag och särskilda förmåner lill stöd för deras ekonomiska utveckling. Särskild hänsyn bör tas till de fattigaste länderna. En anpassning av handelspolitiska förmåner och åtaganden till olika länders utvecklingsnivå och konkurrenskraft förbättrar möjligheterna alt stärka stödet lill dem som bäst behöver det. Sådana u-länder som med framgång bedriver en industrialisering bör i takt med tilltagande ekonomisk ulveckling kunna påla sig ökade förpliktelser enligt GATT-avtalet. Delta bör ligga i dessa länders eget intresse, då en tilllagande ekonomisk styrka och konkurrenskraft annars kan inbjuda lill motåtgärder och Ökad protekiionism.

Sverige söker bidra till del internationella arbetet på att stabilisera råvarumarknaderna och u-ländernas intäkter från råvaruexporten. Framstegen har hittills varit blygsamma. Råvaruområdets betydelse - inte minst för u-länderna - motiverar fortsatta ansträngningar.

Principöverenskommelsen i den s. k. Parisdialogen om en gemensam fond för bl. a. finansiering av råvarulager väckte förhoppningar om att de i november förra året på nytt upptagna förhandlingarna inom UNCTAD rörande den gemensamma fonden skulle leda till konkreta resiillal. Förhandlingarna slutade emellertid i oenighet. UNCTAD:s generalsekreterare undersöker nu möjligheterna atl återuppta dem.

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

I en tid av osäkerhet på det handelspolitiska området understryks särskilt betydelsen av nära samarbete med våra nordiska grannländer liksom inom EFTA och med EG.

Den nordiska samhandeln har, sedan EFTA:s tillkomst, ökat betydligt snabbare än de nordiska ländernas handel med väriden i övrigt. Ca 25 % av de nordiska ländernas export går till andra nordiska länder. Den nordiska marknaden utgör en viktig bas för vår industri, inte minst för de små och medelstora företagen, när de bygger upp sin kapacitet och exporlerfarenhet innan de ger sig ul på andra marknader.

Regeringen fäster stort avseende vid att främja en fortsatt gynnsam utveckling av den nordiska samhandeln. Ett nära samråd upprätthålls därför mellan regeringarna i dessa frågor. Vi söker också i olika internationella organ gemensamt verka för en ylteriigare liberalisering av världshandeln.

Vid den nyss avslulade sessionen med Nordiska rådet betonades slarkt vikten av etl närmare ekonomiskt, industri-, energi- och handelspolitiskt samarbete mellan de nordiska länderna. Nordiska ministerrådet beslöt att söka ytteriigare förslärka samordningen av den ekonomiska politiken i Norden och skapa underiag för nordiskt inflytande på den internationella ekonomin.

Inom EFTA fortsätter vi nu i enlighet med deklarationen från statsministrarnas möte i Wien i maj förra året alt stärka och fördjupa samarbetet inom organisationen samt atl intensifiera kontakterna med EG.

Hälften av vår utrikeshandel sker i dag med EG:s medlemsländer. Därav följeratt Sverige har elt naluriigl intresse av atl vidga kontakterna med dem. Vårt frihandelsavtal med gemenskapen har hittills fungerat väl. Dock har EG enligt vår uppfaltning tillämpat de särskilda reglerna i avtalet för vår pappersexport på ett alllför snävt sätt.

I enlighet med avtalets anda har ett samarbete utvecklats på många områden, där ömse sidor haft intresse av atl etablera kontakter. Exempel på sådana områden där informationsutbyte eller ett merelableral samarbete sker är forskning, miljövård, patent, sjöfartsfrågor samt vissa internationella handelspolitiska spörsmål. Ett första expertmöte i ekonomiska frågor ägde rum i november 1977.

Den myckel snabba uppgången i vår export lill statshandelsländerna under första hälften av 1970-talet har bmtils. Detta beror på höjningen av den svenska kostnadsnivån och på att dessa länder i vissa fall reviderat sina tillväxt- och importplaner för atl förbättra sin valutasitualion. Kraven på molköpsarrangemang har dessutom ökal, vilket skapar särskilda svårigheter. Samtidigt som vår export stagnerat har importen ökat kraftigt. Detta har lett lill elt slort underskott.

Sverige har ett starkt intresse av en vidgad handel med statshandelsländerna. Därför gör vi också vad vi kan för alt främja en sådan ulveckling. Bl. a. pågår förhandlingar om nya långsiktiga handelsavtal med flertalet länder i Östeuropti.

OPEC-länderna har under 1970-lalet varit våra mest expansiva exportmarknader. Ett avbrott inträffade dock 1977 i en mycket gynnsam svensk

exportutveckling. Med hänsyn till dessa länders stora tillväxtmöjligheter räknar vi med alt vår export till dem under 1978 åter skall öka.

Vi har noggrant från fall till fall prövat behovet av nya s. k. samarbelsavtal med u-länder. Under del senaste året har handelspolitiska och kommersiella skäl gjort alt vi nu överväger att ingå sådana avtal med vissa ytteriigare länder.

Herr talman! Sammanfattningsvis kan våra handelspolitiska strävanden formuleras på följande sätt.

Vi vill verka fören fortsatt expansion av väridshandeln -en fömlsätlning för ökad internationell arbetsfördelning och därmed ekonomisk tillväxt inte bara globalt utan också i Sverige.

Vi vill hejda protektionismen, som i dag utgör etl påtagligt hot mot vår export och våra ekonomiska utvecklingsmöjligheter. Varannan svensk industriarbetare är beroende av exporten för sin sysselsättning.

Vi vill vidga insikten om alt slabiliseringspoliiiska problem inte kan lösas genom handelsrestriktioner, ty även om påfrestningarna vid en kontinuerlig anpassning till yttre konkurrens kan vara höga, är dock kostnaderna för underiåtenhei att anpassa sig vida högre.

Vi söker inom ramen för våra internationella åtaganden mildra verkningarna av nödvändiga strukturomslällningar.

Vi vill verka för en mera rimlig bördefördelning mellan överskotts- och underskottsländer i anpassningsprocessen, där överskoltsländerna genom en mera expansiv ekonomisk politik måste la på sig att ytteriigare stimulera efterfrågan och importen.

Vi kommer atl fortsatt aktivt medverka i ansträngningarna alt ytterligare liberalisera väridshandeln och förstärka det handelspolitiska regelsystemet, vilket är av avgörande betydelse för ett lilet exportberoende land som Sverige.

Vi vill, inte minst mol denna bakgrund, genom ett nära samarbete inom Norden och EFTA och med EG stärka det mera förpliktande frihandelssam-arbetel i Västeuropa.

Vi satsar större resurser på att målmedvetet och i nära samverkan mellan myndigheter, företag och fackföreningar stimulera och stödja de svenska exportanslrängningarna.

Vi vill fortsätta atl arbeta för en snabbare tillväxt av vår handel med statshandelsländerna.

Vi vill, sist men inte minst, verka för att u-länderna får förbättrade möjligheter att mer aktivt delta i handelssamarbetet i överensstämmelse med sina ekonomiska förutsättningar. Dessa strävanden ligger i linje med vårt uttalade stöd för en mer rättvis ekonomisk världsordning.

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Under delta anförande överlog andre vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

4 Riksdagens protokoll 1977/78:96-97

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

CARL LIDBOM (s):

Herr talman! Det våren intressant redogörelse för aktuella begivenheter på handelns och valutapolitikens områden som Staffan Burenstam Linder gav oss.

Handelsministern talar, som sig bör, väl om frihandeln. Men i dag hade hans utläggningar i ämnet en tydlig defensiv prägel.

En och annan gång har jag funderat över hur del kan kännas för en man som herr Burenstam Linder - med hans tro på marknadskrafternas och frihandelns välsignelser-atl som handelsminister allt oftare behöva värja sig mot utländska beskyllningar för protekiionism.

Än hardet varit norska varv som protesterat mot atl svenska varv lar hem order från norskare redare med hjälp av statliga subventioner. Än har del varit danska regeringsledamöter som beskyllt ASSI för atl konkurrera ut danska spånskivetillverkare med hjälp av föriusttäckning över statsbudgeten. Än har det varit engelsmän som anklagat svenska stålföretag för dumping, osv. Listan skulle kunna göras ganska lång.

En känd borgeriig publicist beskrev i en stort uppslagen artikel i Svenska Dagbladet för ett par månader sedan den borgeriiga regeringen som "händelsernas ödmjuka tjänare". Han noterar alt svensk ekonomi aldrig har varil så dålig som efter utnämningen av Gösta Bohman till ekonomiminister, och han är djupt bekymrad över att regeringen är i full färd med att underminera både marknadsekonomin och frihandeln genom miljardsubventioner till näringslivet. Kredilmarknaden har råkat i olag, och företagarna håller på att bli demoraliserade därför att de upptäckt att det är "lättare alt prata omkull Åsling än bankdirektörerna". Analysen av det borgerliga fögderiet utmynnar i slutsatsen att regeringen hiuills "hällt pengar över problemen i stället för atl lösa dem".

Nu har jag för min del inte tänkt vara lika elak. Jag ifrågasätter inte ärligheten i herr Burenslam Linders bekännelser till frihandeln som princip, och jag tänker inte i delta sammanhang gå in på någon granskning av regeringens subvenlionspolilik när del gäller teko, stålet eller varven. Frihandeln har sina givna begränsningar som varje regering måste lära sig atl leva med. I fråga om tekoindustrin sätts den yttersta gränsen av hänsynen till svensk försvarsberedskap. Tekoindustrin kan inte tillåtas krympa mycket mer, om vi vill ha det ekonomiska försvar som behövs för att vår säkerhets-och utrikespolitik skall vara trovärdig. I fråga om stålet är det ganska klart att vi i Sverige med vår begränsade marknad inte utan vidare kan ta emot japanska bållaster som EG eller USA avvisar för att skydda sin egen industri mot konkurrens. I flera branscher har räddningsaktioner med betydande insatser av statliga medel varit nödvändiga, även om åtgärderna ibland kunde ha utformats bättre.

Jag skall i stället för att la upp en polemik om vad som har gjorts eller underiåtits ägna de minuter som slår mig till buds åt några reflexioner kring frihandeln:» nya förulsältningar och Sveriges möjligheter att på sikt fortsatt hävda sig som frihandelsnation.

Som framgick av handelsministerns redogörelse är frihandeln i dag utsatt

för svåra påfrestningar. Handelsklimalet har hårdnat i takt med alt industrikrisen brett ut sig. Samtidigt som förhandlingar om avveckling av tullar och andra yttre handelshinder pågår inom GATT växer de protektionistiska strömningarna i väriden, och alll fler länder tillgriper åtgärder av olika slag för atl skydda sin egen industri. Den alltmer utbredda subventionspoliliken äretl av inslagen i den bilden.

Alla har anledning alt med oro se på en fortsatt utveckling mot mer protekiionism under 1980-lalel. Men det är de små industrinationerna - och till dem hör ju Sverige-som härden största anledningen till bekymmer. För oss är ett fritt vamulbyte mellan länderna ett livsvillkor. Våra möjligheter i Sverige att sysselsätta den arbetsföra befolkningen, hålla en hög materiell levnadsstandard och utveckla den sociala välfärden är helt beroende av att vi även i fortsättningen kan ha ett högt utvecklat näringsliv, byggt på avancerad teknik och med specialiserade produkter som till stor del avsätts på de internationella marknaderna. Därför måste vi ständigt vara vaksamma på framlidsperspektiven.

De protektionistiska tendenserna i västväriden har sin grund i försämrade konkurrensfömtsältningar för västeuropeisk och amerikansk industri. Dels harenergisituaiionen förändrats efter oljekrisen 1973-1974. De rika industriländerna har inte längre obegränsad tillgång till billig energi. Dels är ett antal u-länder på väg att industrialiseras, och de börjar nu konkurrera med billiga men ändå kvalitativt hyggliga produkter. Först dök lågprisimporten upp på texlilområdel, sedan kom stålet och fartygen. Härnäst gäller det bilar och elektronik.

I båda dessa hänseenden måste västländernas industrier räkna med ökade svårigheter framöver. Enligt åtskilliga experter kan oljeproduktionen i världen komma att ha nått sitt maximum redan i millen av 1980-talet. Följden kan bli både knapphet på olja och kraftigt höjda oljepriser. Antalet industrialiserade u-länder kommer att öka, och de kommer med all sannolikhet att vartefter gå in på allt fler varuområden.

Förändringar i handelsmönstret måste de rika industriländerna acceptera, och flertalet - däribland vi själva - säger sig ju också vilja medverka i en industrialisering av u-länderna som kan ge människorna i den faltiga världen en större andel av våra samlade resurser. Men regeringen har fel när den betecknar den hårdnande konkurrensen från länder såsom Sydkorea, Filippinerna och Brasilien som etl tecken på atl den nya ekonomiska väridsordning som u-länder efterlyst nu håller på att förverkligas. Som OlofPalme nyss påpekade är delta en grovt missvisande analys.

Det finns inslag i den nya konkurrensen som varken de fattiga människorna i u-länderna eller vi har någon anledning att välkomna. Industrialiseringen sker i åtskilliga u-länder på del internationella kapitalels villkor. Den är inriktad på att tillgodose de rika ländernas behov. Man producerar för köpstarka marknader i väst. Man använder en teknologi som inte innebär något tillskott till u-ländernas utveckling. Och man utnyttjar systematiskt svältlöner och usla arbetsförhållanden som konkurrensmedel. Det är inte en politik för omfördelning av resurser från människorna i de rika länderna till

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

människorna i de fattiga länderna utan en ny form av kolonialism.

I sin mest utrerade form går del internationella kapitalets exploatering av fattiga människor i u-länderna lill på det sättet att s. k. frizoner etableras, där de multinationella företagen erbjuds skattefrihet, tullfrihet, frihet från sociala förpliktelser, frihet från fackföreningar osv. Del började för elt tiotal årsedan med Taiv/an, och sedan dess har etl 50-tal konservativa u-länder följt exemplet.

Frizoner är sannerligen inte något förebud om en ny och rättvisare världsordning. Däremot är de uttryck för att råvaruexploateringen av de faltiga länderna är på väg att ersättas a v en hänsynslös industriell exploatering till förmån för västeriändska kapitalintressen. De multinationella förelagens missbruk av världshandelns regler och deras sätt atl utnyttja u-länderna för sina egna syften är ett hot både mot u-ländernas ulvecklingsansträngningar och mot strävandena till fortsatt frigörelse av handeln. Tyvärr saknas i dag de nödvändiga instrumenten fören effektiv internationell kontroll av del privata kapitalel och de multinationella företagens verksamhet. På det området finns elt starkt behov av nya initiativ i OECD och i andra internationella organisationer. Sverige borde här kunna göra en insats i samverkan med övriga noidiska länder.

Herr talman! Frågan om Sverige skall kunna förbli elt framgångsrikt industriland med bevarad frihandelstradition är oupplösligt förbunden med slagkraften i vår ekonomi.

De ändrade konkurrensförutsättningarna har redan kraftigt försvagat den svenska ekonomin. Vi har emellertid unika möjligheter all återvinna vår styrka och klara 1980-talels påfrestningar, om vi förstår att utnyttja våra resurser, om vi satsar på teknik och forskning och om vi slår vakt om utvecklingsbara förelag och branscher.

Vårt extremt höga beroende av importerad olja är i dag både en ekonomisk belastning och etl hot mot den framtida energiförsörjningen. Vi har emellertid merän 80 % av Europas kända urantillgångar, och vi förfogar över en inhemsk kärnkraftsteknologi som är i toppklass. I avbidan på atl alternativa, förnyelsebara energikällor hinner utvecklas kan kärnkraften lösa en slor del av våra energiproblem samtidigt som den kan bidra till en kraftig förbättring av bytesbalansen. Få industriländer har ett lika gynnsamt utgångsläge.

De på sikt besvärligaste problemen i svensk ekonomi är bristen på balans i utrikesaffärerna, det minskade sparandet och industrins svaga investeringsvilja. SparEindet i landet har på kort tid sjunkit från 25 till 15 96 av vår samlade produktion och industriinvesteringarna rasar med 15 96 om året. Vi konsumerar för betydligt mer än vi producerar, och t. v. håller vi nödtorftigt standarden uppe genom att låna pengar i schweiziska, tyska och amerikanska banker.

Bristen på kapital i näringslivet är så mycket allvariigare som svensk industri i ovanligt hög grad bygger på avancerad teknik med en slor kapitalinsats bakom varje anställd.

Men även när det gäller alt lösa problemen*med sparandel och kapitalbild-

ningen i näringslivet har vi i Sverige ett gott utgångsläge. Vi har ansvarskännande arbetare och tjänstemän som förstår silualionens allvar och som är beredda alt ställa upp för industrisamhället. LO och TCO är inställda på atl under kommande år begränsa löneanspråken, så att näringslivet kan få det kapital det behöver för att förbättra produktionsapparaten och utveckla ny teknik. I gengäld vill de att löntagarna skall få vara med och bestämma över förelagens investeringar och få del i framtida vinster. Därför vill de ha sparandet organiserat i kollektiva former. Därför kräver de löntagarfonder.

Min slutsats, herr talman, av dessa enkla synpunkter blir att det finns två huvuduppgifter för en regering som vill hålla frihandelns idé levande i Sverige. Båda är av avgörande betydelse för det svenska näringslivels konkurrenskraft.

För det första: Regeringen måsle se till att vi klarar vår energiförsörjning till en rimlig kostnad samtidigt som oljeberoendet minskas.

Fördel andra: Regeringen måste ta vara på löntagarorganisationernas vilja att medverka till den kapitalbildning som måste till för de nödvändiga industriella satsningarna.

Förutsätlningarna föratl lösa dessa uppgifter på elt tillfredsställande sätt är sakligt sett goda. Det som gör att vi i dag ändå har anledning att se med viss oro på Sveriges framtid som frihandelsnalion är att vi här en regering som på grund av sin egen splittring förefaller oförmögen att ta itu med frågorna på ett konstruktivt sätt.

I energifrågan är det statsministern och hans parti som blockerar varje förnuftig lösning med sin orealistiska inställning till kärnkraften. I frågan om näringslivels kapitalförsörjning är del handelsministerns eget parti som utgör hindret. På grund av sin ovilja mot kollekliva lösningar och sin blinda tro på de ohämmade marknadskrafternas välsignelser avvisar moderaterna löntagarorganisationernas erbjudande om medverkan och säger blankt nej till sparande i kollektiva former och till löntagarfonder.

Herr talman! Det är bra att handelsministern talar väl om frihandeln. Det är bra att han för frihandelns talan i GATT och OECD. Det är också bra att han vill förbättra de svenska företagens exportkreditmöjligheter och på annat sätt stödja deras exportansträngningar.

Men om handelsministern verkligen vill göra en insats för del svenska näringslivets konkurrenskraft och för frihandeln, då finns det andra uppgifter för honom som är ännu viktigare. Då bör han försöka få statsministern atl nyktra till i energifrågan. Då bör han och hans partivänner ompröva sin inställning till kapitalbildningen i näringslivet och överge sina illusioner om att industrins problem kan klaras enbart genom privat sparande och höjda företagsvinster.

Om han går bet på detta, då är det stor risk att skräckskildringen i Svenska Dagbladet av svenskt näringsliv och svensk ekonomi under borgeriigi styre kommer att överträffas av verkligheten. Då riskerar Staffan Burenstam Linder att bli handelsministern i den regering som slog in den första spiken i den svenska frihandelspolilikens likkista.

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

BERTIL MÅBRINK (vpk):

Herr talman! 1965 avrättades - lågt räknat - en halv miljon människor i Indonesien. Lika många logs lill fånga och spärrades in i koncentrationsläger. Trots denna masslakt och klappjakt på män, kvinnor och barn teg den dåvarande socialdemokratiska regeringen, liksom de borgeriiga, still.

I dag finns fortfarande omkring 100 000 politiska fångar inspärrade där ulan dom och under omänskliga förhållanden. Utrikesminister Karin Söder och den borgerliga regeringen tiger också still om dessa ohyggliga förhållanden, trots det myckna talel om alt slå vakt om de mänskliga fri- och rättighelerna. Det ärjust i karnpen för dessa rättigheter som hundratusentals indonesier fått sätta livet till.

Vad har fru Söder och den borgerliga regeringen alt säga till generalerna som har makten i Indonesien och som har ansvaret för ohyggligheterna? Vad har fru Söder och den borgeriiga regeringen att säga till de inspärrade kvinnornas, männens och barnens förtvivlan och ångest?

Jag tar upp förhållandena i Indonesien för att sätta tummen på en öm punkt i den officiella svenska utrikespolitiken, Indonesien utgör exempel på de länder i den s, k, tredje världen där svensk storfinans bygger ul sina relationer och på så vis direkt understödjer brutala militärdiktaturer. Andra exempel i den delen av världen är Sydkorea och Taiwan. I samtliga dessa länder håvar svenska kapitalister in slora förtjänster genom att utnyttja underbetald arbetskraft. Diklaturregimernas mäktiga polis- och militärapparat ser till att garantera den svenska storfinansen lugn och ro, med sill brutala underkuvande av all politisk opposition.

Låt mig gå vidare och nämna Iran. I detta land härskar terror, tortyr och förtryck. Till shahens - härskaren av Iran - förfogande finns en mäktig hemlig polis, SAVAK. Denna organisation och dess aktivitet har vi fått informationer om de senaste månaderna. Den har bmtalt slagit lill mot människor som krävt rätten till människovärde, rätten att yttra sig mot omänskliga förhållanden. Shahens svar på dessa människors självklara krav blev en massaker.

Vad har fm Söder eller Staffan Burenstam Linder sagt om detta? Ja, den som har lyssnat vet atl de har tigit som muren. Varför tiger man om så uppenbara brott mot de mänskliga fri- och rättigheterna? Svaret kan bara bli ett; även här har svensk storfinans etablerat goda ekonomiska förbindelser. Dessa goda förbindelser har Staffan Burenstam Linder aktivt medverkat till genom sitt besök hos shahen i Iran.

Mitt tredje exempel är en kontinent där imperialismen har åsamkat miljontals människor etl lidande som är nära nog obeskrivligt. Det är också en kontinent där svensk kapitalism är mycket väl förankrad. I ett fiertal av länderna i Latinamerika har, samtidigt som fattigdomen fördjupals, skett en kraftig ekonomisk tillväxt. Men denna tillväxt har alltså inte på något sätt kommit befolkningsmajoriteten i dessa länder lill godo.

Latinamerika är en av de kontinenter dit svensk storfinans har merparten av sina utlandsinvesteringar föriagd. Den är direkt medansvarig för det enorma elände som miljoner och åter miljoner människor i dag befinner sig i

på denna kontinent.

Sao Paulo i Brasilien är Sveriges fjärde industriområde. Hur är då situationen för Brasiliens befolkningsmajorilel?

Enligt en vitbok som biskopsämbetet i Sao Paulo gav ut förra året har inkomstskillnaderna stadigt ökat under del senaste decenniet. Så t. ex. erfordrades det 1964 84 arbetstimmar för en familjeförsörjare med minimi-inkomst att tjäna ihop till familjens månatliga levebröd. 1968 gick det ål 97 timmar. Och åren 1968-1974, under de s. k. rekordårens snabba tillväxt, krävdes 155 limmar för att upprätthålla familjens näringsstandard.

Elt av resultaten av detla har blivit att spädbarnsdödligheten har ökat under perioden från 60 promille 1964 till 100 promille 1970, och den lär enligt inofficiella uppgifter i dag vara så hög som 129 promille. Det finns också uppgifter på att föräldrar med många barn för att undvika att barnen dör av svält tvingas skicka ut sina småflickor i åldern 12-13 år som prostituerade. Jag skulle kunna fortsätta att räkna upp exempel efter exempel på hur förhållandena i Chile, Argentina, Nicaragua, Bolivia osv. är ännu brutalare.

Till detta säger Staffan Burenstam Linder och andra borgeriiga företrädare: Vi måste öka våra investeringar i dessa länder, vi måste underiätta för våra svenska kapitalisteratt lyckliggöra generalerna i Brasilien och Chile föratl på så vis kunna lyckliggöra sig själva. Representanter för det 70-tal svenska storföretag som flnns i Brasilien i dag - Electrolux, SKE, Volvo, Sandvik, L M Ericsson osv. - uttrycker sig så här om den organiserade människoutrotningen i Brasilien: En skev inkomstfördelning är elt nödvändigt ont under den första fasen av en snabb industrialisering." Vi minns AGA:s agerande i Chile lill försvar för fascisternas krossande av demokratin. Vi minns SAS gratulationsannons till juntan på eltårsdagen av kuppen och vi minns också de svenska direktörernas glädjeslrålande uttalanden i Veckans Affärer den 19 augusti, 1976 efter militärkuppen i Argentina.

Jag påslår inte atl svenska företagsledare personligen är för militärdiktaturer. Men så snart det kapitalistiska systemet på något sätt hotas griper de in och stöder alla åtgärder som försvarar detla system. Visst beklagar de blodsutgjutelserna i Argentina och Chile, visst beklagar de den höga barnadödligheten och svälten i Brasilien - men, som sagt, del ärju det pris man måste betala! Mordet på tusentals arbetare, upphävandet av alla elementära rättigheter och svält är del pris de svenska imperialisterna -liksom imperialister av andra nationaliteter - låter de latinamerikanska arbetarna betala föratt skydda sina egna intressen. Men de svenska företagen visar sig i all sin imperialistiska nakenhet. Också i s. k. lugna situationer kan vi se det. Framför allt gäller det deras förhållande till arbetarna och deras organisationer.

Vad säger och gör nu den borgerliga regeringen? Vi vet att Sverige har sökt och fått medlemskap i IDB, den interamerikanska utvecklingsbanken. Det är etl organ som väridsimperialismen använder för att effektivare kunna kontrollera och utsuga Latinamerika. Den borgeriiga regeringen förbereder ännu mer generösa bidrag försvensk kapitalisms verksamhet i den s. k. iredje världen genom den omtalade industribiståndsutredningen som snart läggs på

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

riksdagens bord. Brasilien och militärdiktaturen där förskönar man genom alt skicka dit kungen och drottningen.

Herr lalirian! För att få en konsekvent politik lill gagn för länderna i tredje världen krävs en total samhällelig kontroll över utrikeshandeln, kapitalöverföringar osv. Detta i sin tur kräver att Sverige bryter sig ur de ramar som den kapitalistiska väridsekonomin har angivit. Trots delta anser vi inom vpk att del finns en viss rörelsefrihet för Sverige inom systemets ramar. Sverige bör lämna de imperialistiska organen Väridsbanken, IDB och oljeklubben, som direkt är riktade mot u-länderna. Vi anser vidare att kraven på solidaritet med de fattiga länderna och vår uppslutning bakom u-ländernas krav på en ny ekonomisk väridsordning gördel nödvändigt atl regeringen genom lagstiftning också fastställer vissa riktlinjer för svenska företags direklinvesleringar utomlands.

Vpk har framför allt tre krav för privata svenska u-landsinvesleringar:

1. Investeringar bör ske enbart i progressiva u-länder som begär detta.

2. De fackliga organisationerna i Sverige skall höras och även ha vetorätt -delta för att företagen inte skall kunna använda kapitalexport som medel mol de arbetande i Sverige.

3. Företaget skall visa att dess investeringar icke är till men för del mottagande landet och snedvrider dess ekonomiska struktur.

SVEN ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Vi har haft som mål atl uppnå balans i den svenska utrikeshandeln fram lill år 1980. Del har varil del slora huvudmålet. Men i dag framstår det som alldeles klart att vi inte kan nå det målet, utan vi får i stället inrikta oss på att nå en total balans i vår utrikeshandel omkring 1985. Det innebär att alll större krav måste ställas på den svenska varuexporten i framtiden. Vi får självfallet räkna med att utlandslurismen och biståndet ökar, och kostnaden för den i dag slora oljenotan kan förväntas stiga starkt.

I delta perspektiv har den svenska industrin och dess exportansträngningar en nyckelroll. Vi som arbeiar i riksdagens näringsutskott är väl medvetna om de problem som svensk industri har att möta på världsmarknaden.

Efter alt ha lyssnat lill herr Måbrinks anförande harjag litet svårt atl förstå hur han anser all vi skall kunna uppnå full balans i vår utrikeshandel. Om vi enbart skall handla med länder som har samma demokratiska system som vi häri Sverige, finns det endast 16 eller 17 länder som vi kan göra affärer med. Del är tyvärr bara atl konstalera att svensk industri, svensk välfärd och den höga levnadsstandard vi har inte skulle klara en sådan åtstramning av den svenska exporten.

Herr talman! Jag skall i huvudsak beröra frågor som sammanhänger med den mindre och medelstora industrins exportproblem. Jag skall därvid ta upp några frågor, som berördes i proposition 1977/78:40 om de mindre och medelstora företagen, som regeringen lade fram förra året. Regeringen föreslog i denna proposition på ett berömvärt sätt en serie åtgärder för att främja derma företagsgrupp. Huvuddelen av propositionen ägnades helt

naluriigl åt företagarföreningarnas omvandling till regionala utvecklingsfonder. Jag har tidigare tacksamt noterat de kraftiga resursförstärkningar som genom det ekonomiska tillskottet möjliggörs inom alla regionala utvecklingsfonder.

Huvuddelen av propositionens textmassa och föreslagna belopp föll på industridepartementet och på åtgärder så att säga på hemmaplan. Relativt lilet utrymme ägnades ål företagens marknadsföring, framför allt på den internationella marknaden. Handelsdepartementet svarar för 4 miljoner av de totalt 600 i propositionen. Detta speglar mycket väl det någol gammalmodiga tänkande som fortfarande är rådande, nämligen att produktionen och utvecklingen av produktionsapparaten är det väsentligaste för företagen.

Hur sedan produkterna marknadsförs fäster marelativt sett litet avseende vid. Men det skall också konstateras att del tillskott, som handelsdepartementet föreslagit till åtgärder för de mindre företagen, har helt andra proportioner än tidigare. Självklart är jag glad för detla tillskott.

Exportrådet hade tidigare lagt fram ett väl genomarbetat och genomtänkt förslag om en rad aktiviteter för uppsökande, undersökande och genomförande arbete för de mindre företagen, som totalt skulle kosta ca 7 milj. kr. Efter prutning blev siffran 4 miljoner, och frågan inställer sig omedelbart: Varför behöver vi pruta på etl sådant belopp, handelsministern? Finns det inte alla skäl a;i salsa hårdare på företagens marknadsföring utanför Sverige, när vi befinner oss i en så besvärande lågkonjunktur? Det finns också psykologiska skäl for alt man ylteriigare skall stimulera företagen atl gå ut på den internationella marknaden i dag. Det är lättare att få förståelse för exportens problem och möjligheter i en svår konjunktur än i en konjunktur då hemmamarknaden tar hand om det mesla som produceras.

Då Sveriges exportråd bildades 1972 fastslogs i propositionen att "de mindre företagens problem skulle speciellt uppmärksammas men detta skulle inte återspeglas i den organisatoriska uppbyggnaden". Delta var troligen elt riktigt beslut. Del gällde alt fö en organisation, som skulle hjälpa alla typer av företag med alla slag av exportproblem.

Effekten har emellertid blivit den av mig i en motion befarade, aU många mindre företag skulle få en dålig kontakt med Exportrådet. Med andra ord, man skulle inte känna samma identifikation inom den nya organisationen som i den gamla. En lösning på delta problem vore kanske att ha en speciell funktion eller mottagargrupp just för mindre företag påexporlområdet. Men jag kan väl förstå Exportrådets svårigheter att möta sådana krav, då man redan nu kan konstatera aU dess kostnader för servicen till de mindre företagen är större än vad statsbidrag och abonnemangsavgifter ger.

Riksdagen beviljar drygt 21 milj. kr. lill exportfrämjande åtgärder för innevarande verksamhetsår. Dessa projektmedel används i en lång rad olika aktiviteter, såväl branschinriktade som länderinrikiade. Förutsättningen för att dessa medel skall kunna användas är aU fiera foretag tillsammans deltar i aktiviteter, och det är inte möjligt för enskilda företag att för sina marknads-föringsakliviteier utnyttja projektmedel. Detla har av de svenska företagen uppfattats som en orättvisa och en diskriminering i jämförelse med andra

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 96

Onsdagen den 15 mars'1978

Utrikes-, h andels-och valutapolitisk debatt

länders företag.

Svenska förelag, som både tillverkar och säljer andra företags produkter, noterar alt när man själv skall gå ut på marknaden kan man inte få någol som helst bidrag för att la fram nödvändiga trycksaker på utländska språk, delta på utländska mässor vid sidan av allmän information, eller göra andra marknadsinvesteringar. Svenska företag däremot, som samarbetar med finska kolleger, anför att när de skall göra en trycksak på svenska för den svenska marknaden, så är det möjligt att få 50 96 bidrag till detta. Skall de ställa ul på en mässa, t. ex. i Moskva, så kan de få monterkoslnaden betald, resa och uppehälle för en person och frakten i ena riktningen för utställningsgodset. Det svenska företagel får ingenting, utan får stå för hela kostnaden själv. Detta uppfattas som ett ojämnt konkurrensläge och svenska företag, som har framfört den här kritiken, har menat aU svenska företag bör få chansen aU konkurrera på lika villkor med sina utländska kolleger eller konkurrenter.

Vidareutbildningen i internationell marknadsföring uppmärksammades för några år sedan, och som en följd av en utredning beslöt riksdagen att en delegation för vidareutbildning i internationell marknadsföring skulle tillsältas inorn Exportrådels ram. Delegationen har börjat sitt arbete. Den har delat ut stimulansbidrag till ett antal nya kurser och även givit bidrag för att föra ut kurserna lill platser och regioner utanför storstadsområdena, alltså där de mindre företagen har sin praktiska verksamhet.

Delegationens arbete har pågått drygt ett år, och redan nu kan skönjas vissa positiva tecken. Det är dock inte möjligt atl ge bidrag till de deltagande företagen för atl täcka de relativt dryga kurskostnaderna, och mindre företag har därför vid flera tillfällen framfört kritik mot de höga kursavgifterna, vartill också kommer kostnaden för alt vara borta från arbetet plus uppehället. Många företrädare för gmppen mindre företag har frågat varför inte vidareulbildningen skall jämföras med annan vuxenulbildning och kunna förmedlas lill mer acceptabla belopp.

Eftersom de mindre företagen är sämre lottade beträffande utbildad personal, vore det nationalekonomiskt försvarbart all göra betydande insatser för utbildning av personal, som skall syssla med marknadsföring i de mindre företagen. .\lt uppmuntra förelagen atl exportera mera eller all gå med i olika projekt och säljarbeten blir något av ett slag i luften om inte företagen har personal som är utbildad för att ta hand om affärerna och det löpande arbetet. Det egentliga exportfrämande arbetet bör alltså börja med utbildningen av mindre företag i internationell marknadsföring. En översyn av kursavgifter och tillgänglig kapacitet skulle ge etl bättre underiag för ett fortsalt arbete.

Herr talman! Jag har några minuter på mig. Därför skall jag ge etl par exempel på vad det kostar för elt mindre förelag alt delta i en kurs på Exporlskolan. Kursavgiften fören vecka i Stockholm är3 125 kr. plus 280 kr. för lunch och kaffe. Härtill kommer kostnaden för att vara borta en vecka från arbetet plus kostnaden för holellmm. Om chefen och hans närmaste man vill åka på denna kurs, innebär det en kostnad på mellan 10 000 och 15 000 kr. Därför kan man med all rätt ställa frågan: Varför är inte denna undervisning kostnadsfri åtminstone vad beträffar kursavgifterna?

En annan fråga, som jag tidigare har tagit upp, gäller möjligheten för ett företag atl få ekonomiskt stöd för all slälla ut på internationella mässor. Det är många år sedan jag först tog upp denna fråga i riksdagen. Det var på handelsminister Langes tid. Utländska förelag fåren stöd genom aU de kan köpa ett paket. Statsmakterna borde kunna subventionera åtminstone under första året. Beträffande kursavgifterna och etl system med någon form av paketlösning för mindre företag vill jag därför fråga handelsministern: Finns det inte all anledning, när vi nu och framgent måste vara intresserade av atl sälja mer och mer av svenska produkter, att ta ett sådant initiativ för att stimulera till en bättre svensk marknadsföring och förbättra möjligheterna för svenska mindre företag att komma ut på internationella mässor?

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Handelsministern STAFFAN BURENSTAM LINDER:

Herr talman! Carl Lidbom började sill inlägg med en recension av attacker som en del länder har gjort mol den politik som förts i Sverige i syfte alt underiätta strukturomvandlingen i vissa branscher. Vad gäller de norska synpunkterna är det på del viset att i den proposition som regeringen förelade riksdagen fanns det icke något förslag som gick ul på atl utländska beställare skulle kunna använda sig av det föreslagna varvsstödet. Del skedde emellertid en ändring när propositionen behandlades i riksdagen, och den ändringen har sedermera föranlett protester från norsk sida, som herr Lidbom påminner om. Regeringen har därför vidtagit åtgärder för att se lill alt den kritik som norrmännen riktade mot oss fortsättningsvis icke skall behöva framföras.

Del är dock allvarligt, herr talman, när Cari Lidbom på ett litet glidande vis närmast försökle - om jag förstod honom rält - ge näring åt funderingar om att det skulle finnas något skäl för de attacker som gjorts från andra länder, t. ex. Danmark, mol de insatser som vi har gjorl i Sverige. Det är utomordentligt allvariigt om Carl Lidbom i den svenska riksdagen i sin lust alt kritisera regeringen försöker frammana en känsla av att anklagelserna mol oss skulle vara berättigade. De är verkligen inte alls berättigade.

Påståendet från dansk sida all vi skulle ha givit subventioner lill spånskiveproduklion i Sverige är felaktigt, vilket Cari Lidbom bör vela. Jag vill verkligen understryka detta, så att inte Cari Lidboms inlägg startar en förnyad debatt i internationella sammanhang på denna punkt.

Som jag sade i den handelspolitiska deklarationen har del förekommit en omfattande internationell debatt som har gått ut på att stater bör engagera sig för att hjälpa till med strukturomvandling så att inte de påfrestningar som därvid uppstår skall behöva leda till att det skapas etl protektionistiskt tryck. Sverige har här alltså givit, som vi ser del, eU konstruktivt bidrag. Vi kan, vilket Cari Lidbom senare i sitt inlägg var glad över och gav regeringen erkännande för, i andra avseenden undvika en serie gränshinder av olika slag. När regeringen har utformat sina åtgärder för att underlätta strukturomvandlingen så har det varit inom ramen för internationella förpliktelser att åtgärderna inte skall innebära en ny form av protekiionism med väl så dåliga verkningar som rena gränshinder.

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Jag uppskattar alt Carl Lidbom fiera gånger i sitt inlägg gav stöd åt de grundläggande strävandena att slå vakt om frihandeln, vilket är etl starkt intresse fö rett land som Sverige, och respekten för internationella regler och ingångna avtal. Delar viktigt förett land som Sverige, som ju dels med tanke på sysselsättningen är högeligen beroende av alt vår export kan försiggå rimligt obehindrat, dels är elt mindre land som inte i likhet med stormakter och block kan tillgripa åtgärder utanför det regelsystem som finns. Jag uppskattar verkligen atl Carl Lidbom underströk delta, fördel har varil svårt - särskilt när jag varit uie på resor i landet - alt kunna i pressen utläsa atl man på socialdemokratiskt håll har ansträngt sig att förklara var landets verkliga intressen i det här avseendet ligger.

Sedan hade Cafl Lidbom synpunkter på de nya länder som börjar att dyka upp med industriell slagkraft på väridsmarknaderna. Jag tror ändå att man gör sig skyldig till en långtgående feltolkning, om man gör det så enkelt för sig att man ser detta bara som etl resultat av multinationella företags utsugning och kolonialisering och tror alt man därmed verkligen analyserar vad som håller på atl hända i världen. Det är faktiskt inte på det viset, vilket Cari Lidbom säkert egentligen vet. En del länder har med stora medvetna satsningar- i hög grad förlitande sig på egna resurser, arbetsamhel, enlreprenöranda och regeringamas besiämda politik - lyckats att bygga upp slagkraftiga industrisektorer. Sverige har då att utforma sin politik på ett rimligt sätt i enlighet med de nya villkoren. Och någonting som då är viktigt att slå fast är att en konkurrent också är en ny kund. Det är inte bara så att alla andra länder älskar att få sälja allt vad de kan men inte köpa elt dugg. Nej, en ny konkurrent är som sagt också en ny kund. Men det gäller då att ha en egen förmåga till omställning, så atl man kan begagna de nya marknader som här öppnar sig.

Sedan kan det vara så atl del i en del av de nya länderna finns inslag i politiken, som man har anledning atl anlägga synpunkter på. I den handelspolitiska deklarationen gjorde jag också del. Jag konstaterade, att när dessa länder alltmer växer i slagkraft är det rimligt atl de också tar på sig alt följa en del av de GATT-regler som finns men som länderna tidigare de facto inte har ålagts att följa. En sådan utveckling är rimlig. Det borde ligga i dessa länders eget intresse att handla på det sättet för att undvika protektionistiskt mottryck.

Sedan talade Cari Lidbom om frizoner. Han ville säga att en serie konservativa industriländer där har satt i gång något mycket kritiserbart. Jag vill då påminna om att det i Manilla hölls en konferens i februari månad, vilken var anordnad av FN-organet UNIDO, där man diskuterade denna typ av industriella frizoner. Man bildade då också ett råd som skulle följa utvecklingen. Medlemmar i del rådet skulle vara Colombia, Indien, Iriand, Liberia, Maurilius, Mexico, Sri Länka och Sudan och några lill. Såvitt jag begriper är det svårt att hänföra alla de länderna till en särskild, ideologisk gmpp. Och bland de gmndande medlemmarna i delta organ finns länder som utgör en myckel brokig skara.

Jag vill påminna om detta därför all jag tror atl vi kommer alldeles snett.

om vi försöker göra del för lätt för oss och inte ser vad verkligheten innebär. Vad vi än vill göra för att skydda oss själva och kunna kritisera andra, så kommer vi nämligen aldrig ifrån att hälften av de svenska industriarbetarna i dag för sin utkomst och sysselsättning är beroende av att den svenska exporten fungerar. Och även om vi väljer alt kritisera en hel del länder som vi -eller herr Lidbom - inte tycker om, så innebär det inte nödvändigtvis alt alla andra länder fortsätter att köpa de varor som vi tillverkar i vår exportsektor. Det är den medvetenheten man bör ha för att inte här hamna alldeles snett i uppfattningarna.

Vad sedan gäller synpunkterna på kapitalbildningsproblemel så är det en debatt som vi kanske kan föra i annat sammanhang. Från exportsynpunkl bör det dock understrykas, atl om vi under de senaste åren utöver allt annat också hade haft de socialdemokratiska förslagen om alt bygga upp slora kollektiva fonder, finansierade med åriiga avsättningar från en treprocentig löneskatt, så tror jag inte alt det skulle ha bidragit till att stärka vår konkurrenskraft internationellt. Och det ärju faktiskt del som förslagen bl. a. går ut på, alltså att varje år 3 96 a v löntagarnas inkomster skall avsättas till någon sorts central fond, som LO och löntagarorganisationerna skall styra över. Om vi hade haft det arrangemanget ovanpå allting annat som socialdemokraterna har velat införa i form av höjda löneskatter- samtidigt som de har varit motståndare till växelkursändringarna - så hade kostnadsläget i Sverige i dag varit kanske 25 96 högre än det nu är. Och var och en kan ju fundera över var vi då skulle ha befunnit oss när det gäller konkurrenskraft och sysselsättning samt möjligheterna att göra oss gällande internationellt.

Slutligen villjag säga till Sven Andersson i Örebro att regeringen f n. vidtar en lång rad exportbefrämjande åtgärder, och jag lyssnade med intresse på de förslag och synpunkter som Sven Andersson där framförde. Men på de avgifter som vi har i dag kan man väl - förutom de rent slatsfinansiella motiven - lägga den synpunkten att resurserna skall utnyttjas på bästa möjliga sätt. När man tar i anspråk t. ex. handelsekreierarkontor ärdet bra om det blir så realislikt som möjligt.

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

BERTIL MÅBRINK (vpk) kort genmäle: Herr talman! Först några ord till Sven Andersson i Örebro, Om vi bara skulle handla med dem som vi gillar, skulle del inte bli myckel handel kvar, sade Sven Andersson, Delta är elt demagogiskt talesätt som inte bara Sven Andersson utan också andra borgeriiga politiker brukar använda sig av. Men del är inte detta som det rör sig om. Visst är vi tvungna alt byta produkter med dem som vi ogillar, trots att man givetvis måste säga nej till vissaländer. Rhodesia är ett exempel påett sådant land och det skulle kunna nämnas fler. Detta aren sak. Någonting helt annat, och det är det somjag talar om, är att ställa upp bakom en institution, i delta fall IDB, eller att genom svenska företags investeringar stödja en ekonomisk och politisk struktur som förtrycker majoriteten av ett folk. Detta gäller t. ex. etl flertal länder i Latinamerika. Det är ju en helt annan sak, och det vet Sven Andersson mycket väl, men han försöker med den här demagogin.

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, h andels-och valutapolitisk debatt

Sedan tillade Staffan Burenstam Linderom frihandel, och det lät ju myckel bra. Men bra för vem, frihandel för vem? Är det för befolkningsmajoriteierna i de latinamerikanska länderna eller förden lilla privilegierade klicken i dessa länder och för svensk storfinans och dess intressen? Del måste ju vara det sistnämnda som Staffan Burenstam Linder åsyftar när han talar om frihandel, för del kan inte gälla befolkningsmajoriteierna i de förtryckta undemtveck-lade länderna eller ens arbetarklassen i det här landet.

CARL LIDBOM (s) kort genmäle:

Herr talman! Del här börjar bli bedrövligt tamt. Jag trodde att del skulle bli lilet luft i luckan när Staffan Burenslam Linder kom upp i talarstolen. Han brukar inte svika på den punkten, men jag har kanske själv bidragit genom alt vara för fridfull.

Jag tar först upp problemet med utländska klagomål över protekiionism från svensk sida. Inte på minsta sätt vill jag ge stöd åt de utländska anklagelserna. Tvärtom sade jag att del måsle vara bekymmersamt att bli handelsminister i en tid då man har trycket från protektionismen på sig och tvingas att subventionera företag och göra anpassningar, så att man inte bryter mot några internationella regler. Det var en liten stilla fundering i marginalen, och saken är väl avfärdad med detta.

När det gäller de nya industriländerna bejakar vi naturiigtvis art de skall ha tillträde till våra marknader i väst. Vad vi har tillåtit oss alt påpeka är alt det är ett misstag att tro atldet är den nya ekonomiska världsordningen som bryter in, när Sydkorea, Brasilien och Filippinerna säljer sina produkter på våra marknader. Ofta ligger det en utveckling bakom som inte särskilt mycket överensstämmer med den sydkoreanska, brasilianska eller filippinska befolkningens intressen. Multinationella förelag kommer till dessa länder med en teknologi .'iom inte kräver många anställda och med datorstyrda processer, som gör all man kan avstå från yrkeskunnande m. m. Därvid kan fördelarna av slavarbelariöner, eller näst intill sådana, utnyttjas för alt nå fördelaktiga konkurrenspositioner.

Hela denna ulveckling visar ju en sak, nämligen behovet av all få det internationella kapitalet och de multinationella företagens verksamhet under bättre kontroll. Det var också den slutsats jag drog i den delen av mitt anförande. Jag tror alt det så småningom finns plats för nya initiativ. OECD skall nästa år se över uppförandekoden för multinationella företag, och då bör vi fullfölja de krav som inte bifölls förra gången. Vissa andra initiativ kan också vara på sin plats.

Sedan är väl detta med frizoner inte särskilt aptitligt. Om vissa länder för att locka tiJl sig företag alltför mycket missbrukar väridshandelssyslemets möjligheter genom alt befria företagen från skatt, sociala förpliktelser och annat, rubbar del fömtsätlningarna för frihandeln, och därmed undermineras denna på sikt.

Til! sist kan herr Burenstam Linder ha rätt i att detla inte är det bästa tillfället - lampan lyser nu för min sista halvminut i talarstolan - för att diskutera löntagarfonder. Men herr Burenslam Linder sade ändå några ord

om dem, och det lilla han sade var missvisande.

Del är inte fråga om att bygga upp utvecklingsfonder genom att plocka av företagen pengar, så alt deras kostnadsläge ytterligare förvärras, utan vad det gäller är att löntagarna är beredda atl begränsa sina löneanspråk för att del skall bli utrymme förde industriinvesteringar som är nödvändiga. Del är inte heller enligt det förslag vi framlagt fråga om att omedelbart ta ut 3 96 av lönerna, utan man skulle starta mjukt med 0,75 % och sedan öka uttaget med 0,75 96 per år tills man det fjärde året uppnår 3 96. Men det är, som sagt, framför allt inte fråga om nya belastningar på företagen utan om att ta fasta på löntagarnas villighet att medverka lill alt lösa elt bekymmersamt problem för näringslivet.

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, h andels-och valutapolitisk debatt

SVEN ANDERSSON i Örebro (fp) kort genmäle:

Herr talman! Handelsministern säger alt vi gör betydande satsningar för de mindre förelagen i form av marknadsföringsakliviieter och uppläggning av olika kurser. Min fråga gällde emellertid om han vill medverka till atl det blir rimligare kursavgifter. Jag sade tidigare attjag hyste vissa farhågor när man 1972 införde medlemsavgifter. Förut hade ju mindre företag i stor utsträckning fri service genom det lidigare organet. Men handelsministern menar alt kurserna, om man hade lägre kursavgifter, inte skulle fö så stor effekt. En konsekvens av det resonemanget skulle t. ex. vara alt inte heller de som läser på universitet och andra skolor, utan atl eriägga kursavgifter, är särskilt energiska.

Vad jag befarade, och de brev som ambassadör Agda Rossel har fött bekräftar väl delta, är att alltför höga avgifter för de små företagen leder lill en tröskeleffekt. Det är med tanke därpå som den gruppen skulle se positivt på en rimligare kursavgift. Det är helt orimligl att en kursvecka för två man skall kosta 10 000-15 000 kr. för en litet företag.

Jag vill också vad gäller paketlösningar för deltagande på mässor peka på att de finska förelagen har möjlighet atl fö betydande stöd till sådant deltagande. Samma system tillämpas även i andra länder. Jag har tidigare från denna talarstol gått igenom den uppläggning som förekommer i olika länder i detta avseende, innebärande atl det statliga organet ger ett betydande stöd lill initialkostnaden för första framträdandet på en mässa.

Herr Måbrink talade om demagogi. Jag vill påstå att han då menade atl svenska förelag inte skall sälja till vissa länder. Herr Måbrink kanske i huvudsak tänkte på de företag som är etablerade i vissa länder med ett styrelseskick som vi inte helt accepterar. Men vi möter ofta det problemet alt svenska företag för att kunna sälja måste etablera sig i sådana länder. Jag är självfallel ingen vän av den typ av regimer som där finns, men jag vill peka på att en förutsättning för handel med många av de länderna är att företaget i fråga -jag kan 1. ex. nämna SKF - etablerar sig i landet. Annars för del inte sälja några varor där. Det problemet kvarstår än i dag.

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Handelsministern STAFFAN BURENSTAM LINDER:

Herr talman! Till herr Andersson i Örebro vill jag säga att han och jag antagligen ser på denna fråga med ganska likartade ögon. Det är väl rimligt att konstatera att regeringen under den senare liden har gjort elt antal betydelsefulla satsningar för att hjälpa de mindre och medelstora företagen att komma ut på världsmarknaden och på det viset kunna la till vara en potential som kanske harslumrat och måste väckas till liv. I de satsningarna ingår t. ex. "exportchef att hyra", som jag tror är etl mycket fint syslem för an göra det möjligt för förelag att ulan atl dra på sig stora fasta kostnader undersöka i vad mån de själva verkligen i de olika fallen har en sådan möjlighet.

Låt mig också säga att de avgifter som man betalar till Sveriges exportråd för de mindre förelagen är mycket blygsamma.

Jag vill också peka på den exportera-mera-kampanj som f. n. bedrivs och som sker på grundval av statliga anslag, där tanken just är alt skapa större medvetenhet bland företagarna om möjligheterna att ta till vara utsikterna på exportmarknader. Elt stadium i exportera-mera-kampanjen är att man på grundval a v de intensiva kontakter som man har drar slutsatser. Jag vill gärna säga till S\en Andersson atl i den mån det visar sig atl slutsatser av det slag som han redan dragit bör dras också i övrigt, är regeringen inte främmande för att ta fasta på del.

Det är intressanl att höra å ena sidan Carl Lidbom och å andra sidan Bertil Måbrink tala. Bertil Måbrink säger att frihandel låter fint, men för vem? Jo, fortsätter han, det är för de rika länderna som suger ut de falliga, och möjligen för storfinansen. Del är inte för folken ute i u-länderna.

Till att börja med kan man konstatera att i alla internationella sammanhang u-länder oupphöriigen kräver tillträde till väridsmarknaden, förbättrade möjligheteratt exportera, att handelshinder tas bort. Det finns naturligtvis en hel del u-landsregimer där ledarna inte helt företräder folket i alla avseenden, men jag tror inte man kan säga all den samstämmiga opinion som i internationella sammanhang kommer till uttryck från u-länderna skulle så missrepresenlera deras egen tolkning av vad som från deras egen synvinkel är rimligt. Bertil Måbrink kanske har något slags konspirationsfilosofi som går ut på alt i mest vartenda u-land är del General Electric och L M Ericsson som har tagit makten.

Men ännu mer fascinerande är del ändå alt höra Cari Lidbom säga att del här är så fiuktansvärt för Sverige. Bertil Måbrink säger atl det är rysligt för u-länderna och att det bara är till för atl befrämja våra egna intressen. Cari Lidbom hävdar alt utvecklingen är så ruskig för Sverige - men att den uppenbariigen är mycket bra för u-länder. Man kan undra hur detta över huvud taget kan gå ihop.

Del som Bertil Måbrink kallar för storfinans är väl i många branscher f. n. klämt av den konkurrens som har kommit från nya länder. Del finns en intressant motsägelse mellan vad herrarna försöker framföra, och den bör kunna påpekas.

När Carl Lidbom talar om slavarbetariönerna i de nya industriländer som växer fram, trorjag inte det är riktigt lätt för honom att finna belägg för det -

om han någon gång skulle göra sig besvär med att försöka la reda på hur verkligheten är. Jag tror att redan ett ytligt studium skulle ge vid handen att lönenivån i säg Sydkorea är klart högre än lönenivån i Indien och att lönenivån i Brasilien ligger klart över lönenivån i Sri Länka eller Sudan.

Även om man kan knyta synpunkter till hur utvecklingsprocessen i många länder går lill, leder den väl ändå på det ena eller andra sättet till att man så småningom för en löneutveckling och förbäurade levnadsvillkor för folket i mycket breda kretsar i de olika länderna - precis som vi faktiskt har fött i vårt eget land när vi under historiens gång har gått igenom motsvarande process.

Men alldeles oavsett hur det förhåller sig i detla avseende måste vi på nytt slå fast atl vad vi än tycker om det ena eller del andra landet som nu håller på att utveckla slagkraftiga industrisektorer och vad vi än säger i riksdagen, så kommer detta ändå inte atl vara avgörande för huruvida företagen i vårt eget näringsliv kommer att kunna hävda sig ute på de internationella marknaderna. Hur mycket vi än talar här, kommer det i alla fall inte atl leda lill att Alfa-Laval kommer att kunna ge sysselsättning och extrainkomster till Sverige, om det skulle vara på det viset att andra länder är mer slagkraftiga när det gäller att utöka den typen av produkter, såvida vi inte på svensk sida försöker behålla vårt försprång. Därför måsle vi till sist erkänna att hälften av vår industrisysselsättning är beroende av våra exporlmöjligheter och att ett oeftergivligt krav på oss är att vi hänger med i den pågående omställningsprocessen. Och när vi gör det bör vi också kunna ha elt stöd i tanken på att en ny konkurrent inte bara aren ny i<onkurrenl utan också en ny eventuell kund. Möjligheterna till framgång finns sålunda där rent definitionsmässigt.

När del gäller dessa olika metoder atl förbättra kapitalbildningen i Sverige säger Carl Lidbom att det här inte skall utgöra någon typ av pålagor på företagen, utan att det helt skulle drabba de enskilda löntagarna. Dessa skulle år efter år avstå 3 96 av sina löner till Landsorganisationens och TCO:s kollektiva centrala institutioner, vilka sedan skulle dirigera ut pengarna pä kapitalmarknaden. Mycket snart skulle dessa kollektiva fonder bli större än hela ATP; till ATP betalas in ungefär 10 % varje år, men mycket pengar går också ut därifrån i form av pensioner. Från de här centrala fonderna skulle det däremot inte förekomma några utbetalningar i annan mån än alt de lånar ul pengar. Även om bara 3 96 om året går in till fonderna, skulle de följaktligen mycket snart få ett totalt dominerande inflytande på hela den svenska kapitalmarknaden.

Jag har två synpunkter på detta resonemang. Den ena synpunkten är attjag inte tror att denna typ av centralisering nödvändigtvis är befrämjande för den industriella utvecklingen och slagkraften, och den andra synpunkten är alt jag inte är helt övertygad om alt man från de enskilda löntagarnas sida i löneförhandlingar och andra sammanhang skulle vilja avstå dessa 3 96 år från år. Antagligen skulle man i stället göra som man gjorde åren 1973,1974,1975 och 1976 när olika löneskatter höjdes, nämligen vid förhandlingsbordet försöka att kompensera sig. Allt tidigare tal om att man i förhandlingarna skulle ta hänsyn lill ökade löneskatter har ju inte förhindrat alt det blivit

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

5 Riksdagens protokoll 1977/78:96-97

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

mycket kraftiga koslnadsslegringar, som de facto har varit så stora att regeringen i sina strävanden att fö någon ordning på finanserna tvingats att inte bara justera växelkursen utan faktiskt även plocka bort 2 96 på den allmänna arbetsgivaravgiften.

BERTIL MÅBRINK (vpk) kort genmäle:

Herrlalman! Herr Burenslam Linder sätter likhetstecken mellan storfinans och arbetarklass såväl i Sverige som i u-länderna. Det är verkligen att göra analysen enkel för sig!

Jag framhöll att det inte är befolkningsmajoriteten i u-länderna och inte heller arbetarklassen i del här landet som tjänar på atl svenska multinationella bolag, uppbackade av den svenska regeringen, etablerar sig i exempelvis Latinamerika. Jag frågar: På vilket sätt har detla kommit den breda befolkningen till godo? Herr Burenslam Linder gör en jämförelse mellan Sri Länka och Brasilien. Delären helt meningslösjämförelse. Men positivt äratt herr Burenstam Linder här sagt och bekräftat att det kapitalistiska systemet, del system som herr Burenslam Linder och hans borgeriiga regering så hårt slår vakt om, kommer alt fungera på det här sättet. Det kommer alt resultera i vad som händer i Brasilien, det kommerait resultera i vad som händer i Chile. Det kapitalistiska systemets mekanism fungerar på det sättet. Jag tycker atl del är välgörande att herr Burenstam Linder är så ärlig att han erkänner det.

Herr Sven Andersson i Örebro springer förbi hela problematiken. Jag har ställt frågan: Kan vi vara oberörda av vad som händer i Latinamerika -massmördandet, tortyren, förföljelsen av befolkningsmajoriteten? Kan vi vara oberörda av detta samtidigt som vi har svenska storföretag etablerade i dessa länder, vilket innebär alt de direkt understödjer de regimer som bedriver denna politik? Hur skall vi kunna las på allvar av dessa människor i Latinamerika när den borgerliga regeringen med patos talar om solidaritet med de fattiga och om behovet av en rättvisare ekonomisk väridsordning? Hur skall folk i de här länderna kunna ta sådant på allvar? Hur kan man påstå atl den verksamhet som de svenska företagen nu med alltmer ökade investeringar bedriver i dessa länder skulle ha någonting med rättvis ekonomisk väridsordning all göra? Det är verkligen alt helt ha missförstått vad den tredje väriden menar med sina krav på en rättvisare ekonomisk väridsordning, herr Burenstam Linder.

CARL LIDBOM (s) kort genmäle:

Herr lalman! Del förefaller som om jag'skulle kunna hålla med Staffan Burenstam Linder på en punkt. Skall vi i längden kunna hävda oss som frihandelsnation och skall vi kunna klara sysselsättning, materiellt välstånd och social omvårdnad, så måste vi ha en industri som har sitt försprång kvar, eller återvinna del försprång som vi har förlorat. Det är ingen tvekan om detta. Det är ju delta som gör hela problematiken med sparandet och industriinvesteringarna så dramatisk och så betydelsefull för Sverige inför 1980-talel.

Det är fråga om slora kapilalbildningsbehov, och det är naturligtvis också fråga om all justera upp lönsamheisnivån i företagen, därför att denna under de senaste åren onekligen har varit något låg. Sveriges löntagare är villiga atl slälla upp på delta och säga: Får vi del i vinsterna genom löntagaraktier och för vi ett infiytande över investeringarna skall vi avstå löneutrymme och låta pengar kanaliseras till företagen. Det är väl en nationell tillgång att löntagarna i Sverige har denna attityd till problemen och viljan att hjälpa till. Låt inte era fobier driva er att bara blankt avvisa lönlagarna när de kommer med detta erbjudande, och försök inte alt skrämma Sveriges löntagare med diverse skräckbilder om tvångssparande och annat som skulle föreslås här i gigantisk klass!

Vi känner igen delta från ATP-stridens dagar. Jag och förmodligen också Staffan Burenstam Linder minns högerns affischer från den tiden. "De skall ta 25 öre av varje krona du tjänar", helte del då, och det verkar som om herr Burenslam Linder är på väg mol en liknande skildring nu. Lönlagarna har inte denna trångsynta egoistiska inställning; de är villiga atl avslå löneutrymme därför att de begriper alt detta är nödvändigt för att klara företagen i morgon och under 1980-talet. Det är nödvändigt för att jobben skall kunna tryggas. Det är elt utbyte som räcker från deras synpunkt under förulsätlning att de också får litet inflytande på investeringarna i framliden.

Jag vill för ögonblicket avslå från alt föra den härdebalten vidare. Till sist bara några ord om Sydkorea, Brasilien och liknande stater. Jag tror atl Staffan Burenstam Linder skall akta sig för all msa för långl i tangentens riktning och utfärda för mycket garantier för de lysande förhållandena i dessa stater.

Vad jag påstod i all enkelhet var alt det förekommer etl missbruk av väridshandelssyslemets regler och staters nationella frihet, om man så vill, när man inrättar frizoner, drar dit multinationella företag med deras datorer och teknologi, befriar företagen från skatter, arbetarskyddsregler, fackföreningar och allt mellan himmel och jord. När man sedan slänger in dessa företags produkter på väridsmarknaden utsätter man solidariteten också i den rika världen för stora påfrestningar. Det blir jobbigare försvenska arbetare exempelvis i lekoindustrin atl acceptera frihandeln på sitt område, om de vet atl de som tjänar på den icke ens är arbetarna i Sydkorea utan möjligen en del kompisar lill regimen och en del kapitalister i landet.

Det finns ett samband mellan sättet att utnyttja frihandelsreglerna och den nödvändiga solidaritet som måste bära upp dem.

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Handelsministern STAFFAN BURENSTAM LINDER: Herr lalman! Del är bra att herr Lidbom intresserar sig för utrikeshandelsfrågorna den här gången, eftersom vi ju i debatten om handelspolitik och valutapolitik för jämnt elt år sedan inte hade tillfälle atl resonera om hur man borde se på t. ex. importen av tekovaror och andra betydelsefulla handelspolitiska problem. Nu har herr Lidbom tagit upp många handelspolitiska frågor. Det är bra, och jag är tacksam över alt han ansluter sig till de grundläggande krav som ändå finns på Sverige för atl vårt land inte skall hamna alldeles snett.

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Tendensen till vad som kan kallas missbruk av frihandelssystemel är vad jag åsyftat i den deklaration där jag talar om att det är rimligt att de nya länder som kommer fram på världsmarknaden gradvis ålar sig mera av de GATT-skyldigheler som de facto finns men som man inte har lagt på dessa länder medan de befunnit sig i en tidig fas av sin utveckling. Om man gör del blir det också lättare för oss industriländer och över huvud taget för väridsekonomin att salsa mera på alt staga upp utvecklingsanslrängningarna hos de länder som fortfarande släpar myckel långl efter i utvecklingsprocessen.

Herr talman! Ett för tillfället sista ord om dessa slora kollektiva fonder.

En sak vi kan slå fast är att Sverige vuxit sig starkt såsom industriland och uppnått respektabla nivåer i förhållande lill andra länder i fråga om standard och löner utan något sådant system som ni nu påstår är alldeles nödvändigt. Att del kommer att behövas etl sparande, en kapitalbildning, är vi överens om, förde resurser vi haruppnått hittills har vi kunnat uppnå på grund av etl omfattande sparande.

En oeftergivligt krav är dock an det finns en rimlig lönsamhet i näringslivet. Det är f n. inte så mycket fråga om brist på sparande som fråga om brist på verkligt lockande investeringsprojekt. Även inom ramen för Statsföretag får man leta med ljus och lykta innan man hittar något investeringsobjekt som har rimlig lönsamhet. Även fören stalsdriven del av svenskt näringsliv är alltså detla den enkla sanningen - det är viktigt atl slå fast. Kan man bara få tillbaka lönsamhet i näringslivet kommer en slor del av de problem som vi nu diskuterar att kunna hanleras. Det är därför som det alternativ av socialdemokratisk politik som vi underdel senaste året hört talas om är så oroande. Ni har varit emot de växelkursjusleringar som vi har gjorl. Ni har velat införa den ena nya löneskatten efter den andra. Åtminstone från början var ni emot att vi lämnade ormsamarbetel. Hade vi följt er uppläggning i dessa hänseenden hade kostnadsnivån i dag ute i näringslivet varit upp emot 25 96 högre än den nu är. Jag undrar mycket hur det skulle ha sett ut i textilindustrin, i bilindustrin, i den mekaniska verkstadsindustrin om vi hade gått efter sådana linjer.

En kapitalbildning behövs. Vår uppfattning är alt den skall grunda sig på individuellt sparande. Jag tror att del finns stora möjligheter all komma fram den vägen. Jag tror också atl del ökar medbestämmandet mer för de många enskilda människorna än ett genomförande av ert förslag skulle göra. Det avgörande måste väl ändå vara, också enligt ert sätt atl se på saken, att det inte är det centrala kollektivets makt i sig som man vill stärka ulan infiytandet för de enskilda människorna själva. Att göra det genom att uppmuntra till bosladssparande och olika andra former av sparande är såvitt jag förslår en bra väg.

Herr Lidbom säger att löntagarna fortsättningsvis, när det här systemet är sjösatt, med glädje och fröjd skall avstå från 3 96 av sina löner till del centrala LO och det centrala TCO. Han sägeratl de kommeratt göra det med fröjd och gamman, d.ärför att de inte har den trångsynta och egoistiska inställning som Staffan Burenstam Linder har. Tillåt mig att betvivla en smula att det skulle finnas något slags pressande lust ute hos de svenska medborgarna att

fortsättningsvis avsätta 3 96 av sina inkomster lill LO och TCO centralt. Tillåt mig betvivla del - ulan alt för den skull alls vilja utnämna enskilda svenska människor till trångsynta och egoistiska. Jag tror faktiskt att det är andra synpunkter som där gör sig gällande.

Från den socialdemokratiska regeringen har man tidigare inför löneförhandlingar sagt atl man skulle räkna av allt vad löneskatter heter, medan verkligheten har visat atl man från början av 1970-lalet genomförde mer och mer ökning av löneskatterna. Parallellt kom det också att bli rekordartade krav på sedvanliga lönehöjningar avtalsvägen, och på den vägen fick man kraftiga kostnadsstegringar. Och bra myckel av de besvär som vi haft atl kämpa med på senare lid torde där ha sin förklaring.

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Andre vice talmannen anmälde att Carl Lidbom anhållit att till protokollet få antecknat att han inte ägde rält till ytterligare replik.

Därefter tillkännagav andre vice talmannen atl anslag utfärdats om sammanträdets fortsättande kl. 19.30.

ANNA LISA LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Jag ämnar återknyta till den lidigare delen av denna utrikespolitiska debatt och till frågan om världens rustningar. Jag finner det motiverat att i mitt anförande börja med att beröra den frågan. Den är levande i debatten i vårt eget land och den har stor aktualitet, då vi nu är mitt uppe i förberedelserna för FN:s särskilda nedrustningskonferens.

Del mest uttrycksfulla och samtidigt mest koncentrerade sättet alt beskriva det vanvett som utvecklats i väriden när del gäller alt öda resurser på vapen och annat som ryms inom det militära systemet är att utnyttja sifferserier om de koslnader som åsamkas väridens stater och samtidigt göra jämförelser med kostnaderna för ansträngningarna att bygga upp och ta vara på de utvecklingsmöjligheter som finns i den fattiga delen av världen där majoriteten av jordens människor lever.

Sipri har gett oss många sådana jämförelsetal, och jag vill utnyttja några av dessa i mitt resonemang. Enligt Sipri var världens totala militärkostnader 1976 omkring 334 miljarder dollar. Den summan, som är lika med 40 miljoner dollar per timme, är så stor alt den praktiskt laget är omöjlig alt förstå. Det är därför vi kan behöva några jämförelser. År 1976 satsade världen två gånger så myckel på militären som man satsade på hälso-och sjukvård och merän man satsade på utbildning. Delta trots att 1 500 miljoner människor saknar effektiv medicinsk vård, att omkring 250 miljoner barn inte för gå i skola och att 800 miljoner människor är analfabeter. Man kan också uttrycka det så att del är lika mycket som den sammanlagda inkomsten för tre fjärdedelar av de fattigaste innevånarna i iredje väriden.

Den summa som man låter gå till miliiärkostnader är 20 gånger så stor som den officiella u-hjälpen från de industrialiserade länderna lill tredje världen.

Dessa siffror talar sitt eget språk.

FN:s särskilda generalförsamling ger etl tillfälle atl angripa nedrustnings-

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

frågorna. Sveriges mångåriga engagemang för nedrustning förpliktar till en kraftfull insats. En sådan förväntas av alla i vårt land som engagerat sig i dessa frågor.

Inte minst viktigt är all man kan fullfölja det nordiska förslaget om en studie om sambandet mellan nedrustning och utveckling. Här finns fiera olika frågor an reda ut-inte minst de problem, som sammanhänger med en överföring av resurser från militär lill civil verksamhet i samband med en nedrustning, t. ex. effekter på sysselsättningen vid en sådan produktionsomläggning.

Vi utgår ifrån alt regeringen gör allt för atl denna del av nedmstningskon-ferensens arbete skall bli framgångsrik. Men del reser också kravet atl angripa motsvarande problem på hemmaplan. Våra egna försvarsutgifter måste hållas nere, och extravaganser exempelvis på det flygtekniska området måsle motverkas.

Det här éir inte en försvarspolitisk debatt -det harjag klart för mig. Men det är ändå an:geläget atl framhålla all vad vi pläderar för i Förenta nationerna måste vi tillämpa i vårt eget land. En omställning av vår egen försvarsindustri till en lägre kapacitet måste möjliggöras genom medverkan från samhället och inte fö lov att stranda av sysselsällningsskäl. Vårt land har gott anseende då vi driver nedrustningsfrågorna. För alt behålla det i framtiden och också för att behålla trovärdigheten i vårt handlande även hos människorna i vårt eget land måste vi begränsa de kostnader försvaret åsamkar folkhushållet.

Ett särskilt kusligt inslag i ruslningsbilden är den enorma mängden av kärnvapen som finns lagrade på olika håll. I Europa finns det, som redan nämnts i den här debatten, över 10 000 taktiska kärnvapen, vart och etl i genomsnitt fyra gånger kraftigare än den atombomb som fälldes i Hiroshima.

Denna situation har aktualiserats för människorna än mer sedan president Carter lanserat neulronbomben för placering i Europa. Neulronbomben är en ny typ av kärnvapen "med en slridsspets med förstärkt radioaktiv verkan som är 'effektivare' för att döda människor - under olidliga plågor - medan den sparar material, byggnader, pansarfordon", för att citera Alva Myrdal. Hon säger även: "Neulronbomben är utstuderad grymhet - vapenteknikernas triumf över etisk anständighet."

Jag är övertygad om all människorna i vårt land vill att ansvariga politiker här skall använda alll sitt inflytande till atl förhindra att vår världsdel tar emot ett sådant tillskott i sin vapenarsenal. Del är stor risk all del lillskotlel skulle leda till en upptrappning av ett planerat utnyttjande av kärnvapen. Vi bör stärka opinionen mot vad Egon Bahr - den socialdemokratiske partisekreteraren i Västtyskland - kallat en symbol för perverst tänkande.

Del förefaller som om regeringen nu vore mer benägen atl gå ut aklivi och bestämt i denna sak, lill skillnad mot den försiktiga hållning man hade vid höstens FN-församling, då man var angelägen registrera dern som inte uttalade sig mot neutronbomben.

En uppfordran lill handling från svensk sida må i dag vara det enhälliga uttalande som utrikesutskottet i Norges storting antagil, nämligen alt arbetet

för att hindra spridning och utveckling av nya typer av kärnvapen måsle fö hög prioritet. Reiulf Steen - utskottets ordförande - har i ett eget uttalande tillagt atl tiden är inne för Norge alt ta konkreta initiativ för alt påskynda internationella förhandlingar, som kan hindra att den amerikanska neutronbomben blir utvecklad vidare.

Fören tid sedan hölls del i Siockholm en s. k. folkriksdag för nedrustning, där en mångsidig representation från Folkrörelsesverige hade mött upp. Initiativtagarna var organisationer som har fredsfrågan som en huvudpunkt på sina program. Och alla som dellog ställde sig bakom krav på aktiva insatser för atl pressa ner rustningskostnaderna i världen men ävenså krav på den svenska regeringen att vidta åtgärder på hemmaplan. Jag tror att man skall vara lyhörd för sådana uttryck för stämningsläget bland människorna just nu. Det är också skälet till att jag så utföriigl har uppehållit mig vid denna fråga.

Herr talman! Jag vill nu gå över till ett helt annat problemområde som kan synas avlägset från svensk horisont - södra Afrika. Förhållandena där är emellertid så svårartade och konfliktladdade att de kan få vida verkningar och komma att mera påtagligt angå även oss.

Redan nu innebär den politiska situationen i Sydafrika och Rhodesia allvarliga påfrestningar för grannstaterna, des. k. frontstaterna. Människorna där utsätts för svåra prövningar och umbäranden.

Vi har - med all rätt - upprörts av den attack som PLO gjorde mol Israel i lördags och som kostade oskyldiga människor livet, även många barn. I dag vel vi att händelseutvecklingen har gått vidare och lett till ytterligare mänskliga lidanden. Vi upprörs av delta. Avståndet till Israel är inte längre än att vi noga kan följa vad som händer där, och svenska massmedia har sin uppmärksamhet riktad på området.

När det gäller förhållandena i södra Afrika är del annorlunda - de går oss förbi och lämnar oss tämligen oberörda fastän det gäller många tiotusental människor som i vart och etl av dessa länder direkt drabbas av rasförtrycket och de konflikter och strider som pågår.

I en interpellation tidigare lill utrikesministern harjag riktal uppmärksamheten på dessa omständigheter, som bl. a. innebär att massor av människor får leva i flyktingläger där förhållandena inte sällan är erbarmligt dåliga. Så är t. ex. fallet i Mozambique. Man drar sig fram på en knapp och ensidig kost och har inte ens tillgång lill vatten. De sanitära förhållandena är dåliga och hälsotillståndet därefter. För de barn och ungdomar som finns i lägren är möjligheterna till undervisning eller utbildning näslan obefintliga.

Del rör sig om tiotusentals unga människor som på det sättet för oreparabla skador. Och till detta kommer att dessa läger är oskyddade för anfall från Smithregimens Rhodesia. Så riktades mot lägret vid Chimoio i Mozambique i november förra året en sådan överraskande attack som ledde till att etl mycket stort antal dödades - mellan 600 och 2 500 personer, uppgav utrikesminister Karin Söder i sitt interpellationssvar till mig.

Ögonvittnen har berättat hur anfallet riktades mot bl. a. en skola och mot sjukhus - de bilder som så småningom har publicerats även i svensk press

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

visar öppna massgravar med kvarievorna av unga människor. Man för en stark påminnelse om Song My-tragedin.

Föregen del harjag oroats av att svensk opinion knappast är medveten om de lidanden som människorna i södra Afrika får underkasta sig i en kamp som faktiskt berör hela väriden.

Elt land som Mozambique behövde sanneriigen få ägna sig åt sina egna angelägenheter och reparera de skador som uppenbarades vid frigörelsen från Portugal,då de portugiser som lämnade landet dessutom helt enkelt förstörde fasta anläggningar, maskiner o. d. eller förde bort dem.

Mozambique är likaledes etl gott exempel på hur en kolonialmaki gav landet en infrastruktur som försvårar elt självständigt samhällsliv, med kommunikationsleder exempelvis som anpassats för iransittrafiken till och från Sydafrika och Rhodesia men inte för transporter som tillgodogör landets egna invånare med livsmedel och annat.

Till detla kommer då bördan av all vara frontslal mol Rhodesia och ställa upp på de krav som FN stipulerat för dessa.

I Zambia finns det 72 000 personer i läger. Även här är det i stor utsträckning fråga om barn. Och lägren har liksom lägren i Mozambique utsatts för den rhodesiska krigsmaktens raider, och människor har dödats.

Angola, en annan frontstal, har inom sina gränser mer än 200 000 flyktingar från Shaba i södra Zaire. Delta ställer slora krav på Angolas administration atl organisera en dräglig tillvaro för dessa flyktingar, som inte vill återvända till Zaire förrän den politiska situationen har förändrats där. Till historien hör alt Angola självt kämpar med egna problem efter frigörelsen.

Botswana är den enda frontslaten som inte har givit tillstånd för gerillan alt operera frän sitt territorium. Icke desto mindre har landet utsatts för repressalier från Rhodesia, och för etl par veckor sedan rapporterades att landet brutalt och oprovocerai hade anfallits av Rhodesia. Enligt rapporter dödades då 17 personer och många skadades. Över gränsen mot Rhodesia kommer nu till Botswana varje månad flyktingar i tusental från striderna inne i Rhodesia. Botswana har ytterst blygsamma resurser alt klara de försörjningsproblem och administrativa problem som följer med flyktingströmmen.

Det hör till bilden atl Botswana inte haft någon egen försvarsmakt men nu tvingats inrätta en sådan till en numerär av 500 man. Men även obetydliga styrkor tär på landets resurser.

Herr talman! De förhållanden i några av länderna i södra Afrika som jag nu berört känner vi till på grund av atl vi har biståndsverksamhet etablerad i de länderna och märker hur denna försvåras och försenas.

Atl angripa gmndproblemen i södra Afrika är något vida mer än en biståndsfråga och berör vår totala utrikespolitik. Det är därför jag tagit upp saken i denna debatt. Förenta nationernas insatser borde vara kraftfullare och ge mera stöd till de utsatta fronistaterna. För det behövs insatser och engagemang från många medlemsländer inom FN.

Vi förväntar oss att regeringen verkar för detta än mer både i de

internationella organisationerna och genom bilaterala påtryckningar. Del är en mycket angelägen del av vår utrikespolitik.

Herr talman! Jag vill nu till sist använda delta tillfälle att betona hur viktigt det är atl vi tillämpar ett enhetligt och sammanhållet synsätt i våra förbindelser med andra länder. Det må sedan gälla handelspolitik, biståndspolitik eller utrikespolitik i egentlig mening. Delta låter sig sägas, men tillämpningen är förvisso inte alldeles lält.

Den biståndspolitiska utredningen tog upp dessa samordningsproblem i sin behandling av vad utredningen kallade u-landspolitiken. Vid behandlingen av och förberedelserna för förverkligandet av en ny ekonomisk väridsordning uppkommer åtskilliga frågor som måste behandlas med stor omsorg och politisk skärpa om inte resultatet skall bli besvärande för ekonomi och sysselsättning i vårt eget land eller skapa missförstånd och förvirring i de länder med vilka vi har etl biståndssamarbete.

I det senare sammanhanget har vi vunnit respekt hos våra samarbetspartner lijta väl som i de internationella organisationerna för att vi valt att ta stor hänsyn till resp. lands egen utvecklingsplanering och sökt stödja den och inte sett som en primär uppgift att hävda svenska intressen. Många tecken lyder emellertid på att detla synsätt inte längre är självklart i de olika departement som har med u-landspolitiken atl göra. Förslaget om IDB var ett flagrant exempel härpå. Förslaget från industribiståndsutredningen har också ingen oro. Del är alt beklaga att riksdagen synes för första gången fö ta itu med dessa viktiga samordningsfrågor understark tidspress i detta riksmötes slutskede. Jag beklagar det och har redan nu velat ange att jag inte är beredd atl ge upp etablerade och som jag trodde starkt förankrade grundläggande principer för vårt samarbete med mottagarna av svenskt bistånd.

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debau

Förste vice talmannen TORSTEN BENGTSON (c):

Herr talman! Det är två viktiga dokument som anger riktlinjerna för det mellanfolkliga samarbetet och även för individens existens i sitt eget land. De två dokumenten är Förenta nationernas stadga och konventionerna för de mänskliga rättighelerna. Om alla respekterade vad som anges i dessa handlingar skulle väriden se helt annoriunda ut än vad den gör i dag.

I Förenta nationernas stadga föreskrivs atl alla medlemmar skall lösa sina internationella tvister med fredliga medel och på ett sådant sätt att internationell fred, säkerhet och rättvisa inte hotas. Delta underströks ytteriigare vid det nordiska utrikesminislermötel i Oslo i denna månad. I kommunikén från utrikesministermötei heter det:

"Ministrarna bekräftade de nordiska ländernas starka stöd för FN och för åtgärder som syftar till att lösa internationella problem med fredliga medel i enlighet med FN-stadgan."

Det är etl högt ställt mål, och det är nog många som anser detta vara en utopi, men det måste ändå för en fredsorganisation vara det absoluta målel. Man ser emellertid tyvärr ofta hur vissa länder myckel snabbt griper till vapen utan att göra någol försök att lösa tvisterna med fredliga medel. Ännu mindre försvarligt är det när en del länder sänder trupper till andra delar av världen för

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

att på det sättet tvinga på andra länder sin egen ideologiska uppfattning. I ett nu aktuellt fall lar regeringen i regeringsdeklarationen direkt avstånd från sådan inblandning. Där sägs: "Vi tar avstånd från den sovjetiska och kubanska inblandningen i konflikten. Denna medför även risker för avspänningssträvandena på andra håll i världen." OlofPalme har också betygat sitt avståndstagande, och i Allan Hernelius anförande redovisades en del av den imperialisiiska politik som Cuba för, när man nu har trupper i en rad afrikanska länder.

Konflikter skall inte lösas med vapen utan först och främst genom förhandlingar, medling och liknande medel, står det i FN-stadgan. Tyvärr föredrar en rad länder atl i stället förlita sig på allt starkare militärmakt. Försöken till nedrustning har inte lyckats.

Nedruslningsförhandlingarna i Geneve har pågått i 16 år, och vissa väsentliga resultat har uppnåtts. Man för dock konstatera att framstegen i relation till kapprustningen inte är så stora.

Vi talar om nedrustning, men hittills har vi inte kunnat sträcka våra förhoppningar längre än till begränsning av rustningarna. Inte heller detta har lyckats, utan kapprustningen har i stället fortsatt. Enligt försiktiga uppskattningar uppgick militärutgifterna lill mellan 350 och 400 miljarder dollar 1976. Detla aren fruktansvärd misshushållning med resurserna. Det framstår i så mycket mera grotesk dager om man tänker på all den nöd som råder i vår värid. Del kan ju vara lämpligt alt i detta sammanhang erinra om att OECD-ländernas utvecklingsbistånd samma år uppgick till 15 miljarder dollar.

I dag är 25 96 av världens vetenskapsmän engagerade i mililärrelalerade objekt, och 40 % av utgifterna för forskning och utveckling beslår nu av öronmärkla pengar för militära ändamål. Skall man om igen jämföra med u-hjälp så är, under förutsättning av oförändrade relationer, ett års militärutgifter lika mycket som 25 års hjälp lill de fattiga länderna.

Givetvis är kärnvapnen den mest förfärande delen av hela kapprustningen, och Sverige har anslutit sig till den stora majoritet av stater som anser atl kärnvapennedruslningen måsle ges högsta' prioritet ulan all man därför försummar de vikliga problemen kring de konventionella msiningarna.

I regeringsdeklarationen anges också att kärnvapnen utgör del allvarligaste hotet mot vår civilisation och hela mänskligheten. Delta hot förvärras ständigt av kärnvapenstalernas fortsatta upprustning på området. Än allvariigare skulle det bli om ytteriigare stater skaffade sig kärnvapen.

Den pågående kvantitativa och kvalitativa kärnvapenupprustningen måste hejdas, sägs det i deklarationen.

I detta sammanhang vill jag särskilt framhålla vikten av det förslag om elt allmänt provstopp som Sverigehar framfört och arbetat länge för. Ett allmänt provstopp och reella framsteg vid SALT-överiäggningarna skulle kunna fö en slor betydelse också i arbetet på atl förhindra tillkomsten av nya kärnvapenstater.

Varje nytt tillskott lill kärnvapenarsenalerna är etl bakslag för nedrust-ningsarbetel i världen. Införande av nya vapen innebär ytterligare steg på kappmstningens ödesdigra väg. Det försvårar även arbetet på alt hindra

tillkomsten av nya kärnvapensialer. De överväganden som f n. pågårom alt anskaffa s. k. neutronvapen ger därför anledning lill oro, vilket framkommit under dagens utrikespolitiska debatt.

Ingen kan garantera alt införande av vapen av detta slag inte skulle öka riskerna för en kärnvapenkonflikt i elt spänt världsläge. Det gäller även andra s. k. minikärnvapen. Riskerna är då stora för en upptrappning lill ett obegränsat kärnvapenkrig.

Regeringen har vid åtskilliga tillfällen fördömt utveckling och användning av neulronbomben. Till denna uppfattning har också oppositionen, i varje fall socialdemokraterna, anslutil sig. Neulronbomben är elt massförstörelseva-pen, och Sverige har konsekvent motsatt sig användningen av sådana vapen.

Även om kärnvapen till sina verkningar är de mest fruktansvärda bör man observera att 80 % av världens militärutgifter går till konventionella vapen.

FN:s extra generalförsamling för nedrustning är att hälsa med tillfredsställelse, men man för inte hysa alllför stora förhoppningar om vad som skall kunna åsladkomas vid denna konferens. Del är samma länder som var representerade vid nedrustningsdebatten i FN:s generalförsamling som nu skall mötas. Del blir väl i stort sett samma delegater som kommer, men man kan möjligen hoppas på större beredvillighet att åstadkomma verkliga resultat när en extra församling sammankallals för just delta ändamål.

Herr lalman! Det andra dokument som jag inledningsvis nämnde var konventionerna om de mänskliga rättigheterna. Också det nordiska utrikesministermötei betonade betydelsen av detla dokument. I sin kommuniké uttalar utrikesminislermötel:

"Ministrarna bekräftade de nordiska ländernas engagemang för stärkande av respekten för de mänskliga rättigheterna överallt i världen och deras vilja alt stärka FN:s roll på delta område. De underströk på nytt betydelsen av det utvidgade människorättsbegreppel som omfattar såväl de medborgerliga och politiska rättigheterna som de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Det internationella skyddet av de mänskliga rättigheterna bör byggas ul genom elt system av rättsligt bindande avtal och internationell kontroll."

Det är väl känt att många länder inte respekterar de mänskliga rättigheterna. Även i länder som själva har skrivit på konventionerna förekommer upprörande brott mot dessa. Varje land som inte vill tillåta någon form av kontroll av efterlevnaden kan misstänkas för alt inte följa konventionerna. I första hand gäller det alla de länder som inte har skrivit på det fakultativa protokoll som finns fogat till konventionerna och som tillåter medborgare inom elt land att klaga hos en internationell kommitté. F. n. har 44 länder tillträtt konventionen om medborgeriiga och politiska rättigheter, medan 46 har tillträtt konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Man bör dock nogsamt observera att endast 16 länder- bland dem Sverige, Norge, Finland och Danmark - har ratificerat samtliga fördrag.

Sverige och ett flertal andra länder har också föreslagit att ett land skulle

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

kunna anklaga ett annat land för eventuella brott mol de mänskliga rättigheterna och därmed få en undersökning till stånd. En allt vanligare metod från i synnerhet diktaturstaterna är atl hänvisa till FN-stadgan, artikel ir, där det står att FN inte får ingripa i ett lands inre angelägenheter. Med en sådan hänvisning menar man all man inom sitt eget lands gränser hur grovt som helst kan kränka mänskliga rättigheter. Sådana metoder är verkligen elt sätt atl smita från tillämpningen av mänskliga rättigheter, etl sätt som stadgans anda absolut inte avser. Det är en förkastlig metod atl hänvisa till suveräniteten inom sitt land för att därmed undgå all kontroll och slippa fullfölja vad som sagts i de två konventionerna.

Ett av de grövsta brotten mot mänskliga rättigheter är att inte låta den som så vill resa ut från sitt land. I konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter står; "Envar äger frihet att lämna vilket land som helst, däribland sitt eget.'' Respekteras denna bestämmelse, kan ju den som utsätts för förtryck lämna sitt eget land och därmed undgå förtrycket. Länder som med våld håller sitt lands medborgare inom sina gränser har grovt brutit mot mänskliga rättigheter.

Del är väl känt för kammarens ledamöter och allmänt bekant att det finns länder som inte tillåter någon medborgare atl resa ut. Det har omvittnats vid så många tillfällen all vi väl känner lill vilka länder som med våld håller sina medborgare inom sina gränser.

Det ärju också känt att vissa länder tillämpar metoden att spärra in friska men mot regimen misshagliga människor på mentalsjukhus. Om frihetsberövande åtgärder stadgas det i konventionens artikel 9:

"Envar har rätt till frihet och personlig säkerhet. Ingen må utsättas för godtycklig arrestering eller annat godtyckligt frihetsberövande." Det är heller inte tillåtet att förbjuda någon att fritt röra sig inom sill egel land.

I konventionens artikel 12 stadgas: "Envar som lagligen befinner sig på en stats område äger rätt alt där röra sig fritt och fritt välja bosättningsort."

Man kan verkligen fråga sig om alla de länder som skrivit på konventionerna tillämpar dessa bestämmelser.

Jag anser att konventionerna om de mänskliga rättigheterna är elt av de viktigaste dokument som Förenta nationerna har antagil. Jag hoppas att det respekteras på alla håll. Min förhoppning är att Förenta nationerns kontrollorgan skall kunna avslöja alla de övergrepp som förekommer mot konventionerna om de mänskliga rättighelerna.

ALF LÖVENBORG (apk):

Herr lalman! Ingen fråga är i dagens läge viktigare än kampen för fred, avspänning och nedrustning. Det är viktigt att främja all mellanstatlig och folklig aktivitet för att främja opinionsbildningen i detla syfte. Det finns nya och oroande faromoment. De har lidigare varit på tal här, och jag skall snabbt gå in på elt av dessa.

Enligt uppgifter från NATO-högkvarleret i Bryssel är president Carter inställd på atl fatta beslut om massproduktion av neulronbomben i god lid innan NATO:s planeringsgrupp för kärnvapenrustningar sammanträder i

Danmark i mitten av april. Meningen är lydligen att ställa väridsopinionen mot neutronbomben inför fullbordat faktum och tvinga de regeringar inom NATO som ännu tvekar att acceptera atl neulronbomben placeras i Västeuropa, i första hand i Västtyskland och Storbritannien.

Herr talman! Jag anser det viktigt att i denna debatt betona att det från svensk sida bör göras brådskande och aktiva insatser, medan tid är, för alt stoppa dessa planer.

Planerna på serietillverkning av neulronbomben och dess fältplacering i Väsltysland och andra NATO-länder utlöste en opinionsstorm utan lidigare motstycke - i Sovjetunionen och övriga länder inom den socialistiska gemenskapen men också i USA, Västeuropa och de flesta länder i Asien, Afrika och Latinamerika. De skulle, om de förverkligades, gmsa förhoppningarna om ett slut på kapprustningen.

Planerna syftar till all sudda ut skillnaden mellan konventionella vapen och kärnvapen, mellan taktiska vapen och strategiska. Det faktum alt deras förverkligande skulle göra ett kärnvapenkrig mera sannolikt gjorde nedrustningsproblemet konkret och akut för miljoner människor som tidigare inte uppfatlat situationens allvar. Mycket snabbt blev det också en allmän kunskap alt neutronbomben är ett terror- och torlyrvapen utan tidigare motsvarighet.

Olof Palme fördömde i sitt anförande i dag mycket klart de kretsar som försöker tvinga Europa och världen att acceptera elt nytt fasansfullt vapen. Kampen mot neutronbomben är viktig. Massproduktion och utplacering av delta vapen skulle inleda en ny spiral i kapprustningen och göra kärnvapenkriget till en näraliggande och för mänskligheten fasaväckande möjlighet.

Jimmy Carter vann presidentvalet på sina löften alt reducera kärnvapenarsenalen till "noll", men han försöker nu torpedera SALT-förhandlingarna om en begränsning av de strategiska mstningarna och omöjliggöra en verklig framgång för FN:s särskilda generalförsamling om nedrustning som inleds i maj.

Ännu kan väridsopinionen förhindra att planerna sätts i verket. Än ärdet inte för sent. Också vårt land måste göra allt i syfte alt få den amerikanska regeringen alt ompröva sina planer. Det andra perspektivet är fruktansvärt. Om neuironbombens onda ande släpps ut ur flaskan, kan man bara ana vilka konsekvenser det skulle få, men aningarna är tillräckliga för all man skall gripas av förskräckelse.

Neulronbomben är inget försvarsvapen. Den är elt vapen för en angripare som vill sätta sig i besittning av städer och industrier i orört skick. När en neutronbomb sprängs, dör omedelbart alla människor som beflnner sig i sprängzonen. Men även många utanför detla område kommer alt skadas eller dö. Del tar timmar, dagar eller månader innan neulronslrålningen slutfört sitt verk. Denna död har med all önskvärd tydlighet demonstrerats med apor som försöksdjur. En död orsakad av neulronslrålningen är en plågsam död.

Kampanjen för neulronbomben drivs av de krafter som hyllar idén om begränsade kärnvapenkrig. Men det är en livsfariig filosofi. Begränsade kärnvapenkrig kan snabbt växa över i ett globalt. Mot den bakgrunden är det

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

inte patetiskt atl ropa efter insatser för alt slå tillbaka de krafter som är anhängare av neutronbomben. Det gäller i bokstavlig och verklig mening livet för oss alla.

Belgradkonferensen har nyss avslutats. I svenska massmedia har man gjort allt för an utmåla den konferensen som ett misslyckande. Vi delar inte den bedömningen. Konferensen garanterade fortsättningen av den konkreta avspänningsprocess som inleddes i Helsingfors och slog tillbaka försök att revidera den linje som man då slog in på.

Men det är klart alt man måsle gå vidare på fredens och avspänningens väg och alt resiullaten kunde ha varit långt större i Belgrad. Från svensk sida finns del all anledning alt utnyttja alla de möjligheter som vår neutrala position ger oss och att ständigt i alla internationella organ framstå som förkämpar för fred och nedrustning.

Del finns i detta sammanhang också anledning att brännmärka de krafter som så ogeneral försöker mana fram stämningarna från del kalla krigels dagar och som gör alll för alt inge svenska folket den föreställningen att vårt land är utsatt för ett växande militärt hot från vår närmaste stormakt, Sovjetunionen. Syftet torde framför allt vara atl skapa den psykologiska atmosfär som är gynnsam för det militärinduslriella komplexets strävanden atl skmva upp militärkostnaderna och tvinga igenom nya miljardslukande projekt av typen B3LA och liknande. Då räcker det inte med att den tappre tennsoldaten i Gäddvik, Per Petersson, anser att Malrecos utbyggnadsplaner i Luleå utgör elt militärt hot, medan det däremot är fullständigt i sin ordning att bilföretag från NATO-länder bedriver sin verksamhet i samma landsända. Vill man piska upp del kalla krigets spionhysteri, så lar man till sådana skamgrepp som i sin förlängning också drabbar sysselsättningen i det egna länet.

I annat sammanhang gör man allt för att piska upp stämningen därför atl det finns sovjetiska u-bålar i sovjetiska farvatten. Ja, det finns verkligen ingen anledning att uttrycka förtjusning över alt det finns kärnvapen i närheten av Sverige, vare sig del är sovjetiska eller NATO-anslulna fartyg. Vi menar allvar med vår kampanj mol kärnvapen. Del är ett viktigt mål atl Norden föirvandlas till en kärnvapenfri zon, att Östersjön blir elt fredens hav och atl kärnvapen utmönstras ur alla staters vapenarsenaler. Men det måste ske genorn ömsesidiga överenskommeler, som bör gälla alla stater.

Man kan också se bockfoten bakom Svenska Dagbladets kampanj mot den senkomna upptäckten alt sovjetiska u-båtar befinner sig på sovjetiskt vatten i Östersjön. Det passar nämligen myckel bra in i den pågående kampanjen, som har lill yttersta syfte alt vidmakthålla spänningen.

Man går också vidare i en mycket samordnad kampanj. Veckans tema är nu alt sovjetiska lastbilar är utrustade som spionfartyg. Upphetsade utläggningar om detta nya militära hot från svenska parkeringsplatser har vi matats med under de senaste dagarna. Del är kanske meningen att långtradarchaufförerna skall få fungera som de ryska sågfilare som en gång i seklets början användes av svenska mililarister för att motivera ökade militäranslag.

Ja, man kan naturligtvis raljera med detta, men det finns ändå en allvariig bakgrund, nämligen den all detta är uttryck för de reaktionära och

militaristiska krafternas strävanden atl blåsa upp stämningar från det kalla krigels dagar och atl preparera opinionen så all den blir mer mottaglig för propåer om mera pengar till det militärindustriella komplexet.

Del vore bra om regeringen tog avstånd från denna typ av propaganda, som verkligen inte kan främja det mellanfolkliga samarbetet.

Jag vill härefter göra några refiexioner på det internationella planet.

Allan Hernelius tog i sitt inlägg tillfället i akt att attackera biståndet till Cuba. I andra sammanhang attackerar nu samma kretsar biståndet lill Etiopien. Cuba är etl av de länder som Sverige har haft otur med, tyckte han. Orsaken till detta är enligt Allan Hernelius alt Cuba lämnat bistånd till Etiopien för alt slå tillbaka angreppet från Somalia.

När den gäller den konflikten börjar verkligen dimmorna skingras. Från början fick vi bevittna en bedövande, energisk och demagogisk propaganda i syfte att framställa Etiopien som den part som gått till anfall mot Somalia. I dagens läge är den typen av propaganda ganska omöjlig, eftersom fakta är alltför avslöjande. Men i Sverige och i den svenska riksdagen används den nu för att attackera biståndet till Cuba.

Från moderat håll attackerades inte stödet till Etiopien så länge det kejserliga vanslyret och slavsamhället rådde. Då hade man inga invändningar på någol håll, utan då bugade man bara för påfågelslronen. För några år sedan gjorde emellertid progressiva krafter i Etiopien upp med den ärkereaktionära regimen. Man inledde arbetet med alt rensa upp i det förgångnas elände och bygga upp en demokratisk stat. Intrigspelet från imperialismens krafter log då fart. Saudiarabien, Iran och andra stater intensifierade stödet till de krafter som ville rycka ut Eritrea från Etiopien. Somalia lockades att inleda en krig mot Etiopien för atl rycka loss en stor del av dess område och införliva det med Somalia. Etiopien har inte gjorl annat än försvarat sina egna gränser och försökt hålla samman nationen.

I detta syfte har man fått hjälp av Cuba. Det skall Cuba nu, om de borgeriiga får sin vilja fram, straffas för. Cuba skall straffas, anser de krafter som inte hade några invändningar när svenska pengar slussades till Etiopien under den tid kejsaren styrde och ställde där och det etiopiska folket svalt och förnedrades, medan den härskande klassen levde i etl ofattbart överflöd. Men så fungerar kanske den moderata omsorgen om mänskliga rättigheter.

Det finns nu stora utsikter atl konfiiklen på Afrikas horn trappas ner efter Somalias militära nederlag och att risken för en storkonflikt minskar. Men det finns verkligen andra källor till oro.

I dag får vi veta att israeliska styrkor har anfallit Libanon. Det är alltså vedergällningen för terrordådet i Israel för några dagar sedan. Naturligtvis finns det ingen anledning alt försvara den brutala slaktning av israeliska civilpersoner som då skedde, men man kan möjligen försöka förstå.

Det står helt klart att Israel bär ett tungt ansvar för den explosiva stämningen i Mellanöstern, för det växande hatet, för bitterheten och del upptrappade våldet. Israel har i olika omgångar utvidgat sitt lands territorium. Del har skett genom krig och ockupation. Med en brutalitet som är motsatsen till kristligt handlande har man fiyitai urbefolkningen och på etl dramatiskt

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

och utmanande sätt tillåtit nya bebyggelser, även under en lid då nya förhoppningar om en fredlig uppgörelse har tänts hos många människor. Detta kan inte gagna fredens sak, och det slår helt klart att tanken på fred kommer att förbli en fiktion så länge Israel inte gör sig berett att lämna ockuperade territorier och samverka för att åstadkomma en reglering, som innehåller garantier för självbestämmande och en egen stal för det palestinska folket.

Den massiva krigföring som Israel nu har inlett mot Libanon skärper spänningen i området och krossar alla drömmar om atl snart kunna uppnå en fredlig reglering i Mellanöstern. Det är mycket viktigt att den svenska regeringen klart fördömer inte bara enstaka terrordåd ulan framför alll Israels medvetna och massiva provokationer mot fred och avspänning.

Slutligen några refiexioner i anslutning till regeringsdeklarationen.

Där berömmer man sig av devalveringarna, som skulle ha bidragit lill att förbättra Sveriges läge. Men visst var det ju så att vinsterna på devalveringarna i största utsträckning bara betydde atl exportföretagens vinster ökade. Inte skapade de nya jobb på hemmaplan, men de bidrog till alt pressa ner standarden för vanligt folk.

I regeringsdeklarationen finns också etl avsnitt om näringspolitiska åtgärder. De måste inriktas på en omstrukturering av företag som på sikt är livskraftiga och på "en avtrappning i socialt godtagbara former av icke lönsam produktion", står det. Det finns anledning atl fråga vad som menas. Vad betyder avtrappning i socialt godtagbara former? Är det LKAB och den statliga träindustrin i mitt län som skall avtrappas? Vad menas med socialt godtagbara former? Finns del någon annan socialt godtagbar form än att man skapar nya arbetstillfällen?

ALLAN HERNELIUS (m) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lövenborg kom in på frågan om de sovjetiska u-bålarna försedda med kärnvapenutrustning. Han sade atl de opererar på sovjetiskt vatten, och det må vara en sak för sig. Men han gick ändå ganska långt; han sade att han kände ingen förljusning över dessa u-bålar. Det är mycket sagt för alt komma från herr Lövenborg.

ALF LÖVENBORG (apk) kort genmäle:

Herr talman! Ja, herr Hernelius, jag tror inte alt man kan utveckla så mycket demagogi kring den här frågan, och det var inte särskilt mycket sagt för att komma från mitt håll heller. Vi ärju för kärnvapnens avveckling, för nedrustning och för alt Norden skall bli en kärnvapenfri zon. Men man kan ju, herr Hernelius, inte rycka ut en detalj ur sammanhanget. Att avvärja kärnvapenhotei är en fråga om internationella överenskommelser; att både NATO och Warszawapaktens länder genom överenskommelser går in för åtgärder.

Ingen kan vara främmande för alt NATO har sitt grepp över skandinaviska länder och alt det självfallet uppfattas som ett hot från andra sidan. Vilken arsenal har NATO i Norden? Den är säkert inte liten, men det hotet ser man

aldrig från moderat håll. Jag tycker att man skall vara konsekvent i de här sammanhangen.

ALLAN HERNELIUS (m) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lövenborg sade atl del inte var mycket att komma med för hans del att icke visa förljusning. Har herr Lövenborg mera i säcken?

ALF LÖVENBORG (apk) kort genmäle:

Herr lalman! Jag kan möjligen ha det i säcken, att om herr Hernelius menar allvar och är konsekvent när det gäller Norden som en kärnvapenfri zon, så tyckerjag han har all anledning atl demonstrera det genom atl rösta för vår motion som senare kommer upp här i kammaren.

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, h an dels-och valutapolitisk debatt

INGRID SUNDBERG (m):

Herr talman! Sverige härav flera olika orsaker till vunnit sig en stor respekt i olika internationella sammanhang. Vårt demokratiska samhällssystem, vår alliansfrihet och vårt tekniska kunnande har medfört att vi kan göra sådana insatser som annars inte skulle varit möjliga. Både utrikesministern och andra talare här i dag har framfört vikten av alt vi agerar kraftfullt internationellt till försvar förde mänskliga rättigheterna. Få saker skulle väl vara så eftersträvansvärda som atl vi, vid de årligen upprepade utrikespolitiska debatterna här i riksdagen, kunde konstatera alt väriden i det avseendet ser ljusare ut. Tyvärr är det inte så. Överallt kan vi finna flagranta exempel på hur dessa rättigheter sätts ur spel, och eventuella ljuspunkter förbyts alllför ofta i besvikelse.

En av de mest betydelsefulla mänskliga rättigheterna är yttrandefriheten. Vi känner väl till hur begränsade dessa rättigheter är i många länder. Till yttrandefriheten hör rätten all fritt få uttrycka sig i ord och bild och att fritt få distribuera information.

Frågan om information och vilka regler som skall gälla för dess distribution har alltmer aktualiserats i olika internationella sammanhang. Så har t. ex. UNESCO i sin konstitution betydelsen av massmedia som ett verksamt medel för att förbättra förståelsen mellan länder och folk. Helt självklart har för oss varit att informationsflödet skall vara fritt och ocensureral.

Vissa händelser såväl inom UNESCO som nu vid FN:s senaste generalförsamling ger mig anledning lill några kommentarer. Det finns en risk för alt det fria informationsflödet - där sådant finns - kan komma atl begränsas genom internationella beslut, en utveckling som vi från svensk sida givelvis måste bekämpa.

I UNESCO:s femårsplan finns ett långt avsnitt om information, och det finns orsak atl läsa och begrunda det avsnittet noggrant. Några av oss erinrar sig säkert försök som gjordes för några år sedan i en rapport till UNESCO med förslag atl begränsa del fria ordet genom alt ge stater rätt atl själva besluta om regler i syfte alt begränsa informationsfiödet.

Vid förra årets generalförsamling i FN lades från öststaterna som vanligt fram elt förslag till en deklaration om stärkande av internationell säkerhet.

6 Riksdagens protokoll 1977/78:96-97

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Texten i år skilde sig emellertid från den tidigare år genom atl man nu infört några nya moment, bl. a. om "objektiv informationsspridning" och "massmedias roll och ansvar" i detla avseende. Sverige biträdde inte resolutionen. Vi framförde atl vi inte kan stödja en text som avser atl reglera innehållet i massmedia.

Herr talman! Det är bra att detta sades ifrån klart och tydligt. Men problemet kan återkomma. Man kan slälla sig tveksam när man ser vissa avsnitt om information i UNESCO:s långtidsprogram och budgetförslaget för 1977/78, \Åe\\ naturligt har i-länderna ett större informationsflöde än utvecklingsländerna. De har också etl större antal nyheter all förmedla, och resultatet blir naturiigtvis en snedvridning när det gäller mängden av information från i-länder jämfört med u-länder.

Men det är än så länge kvantiteten del gäller. Nu talar man i UNESCO:s programskrifter om krav på en mera balanserad information. Man använder uttrycket "a free and balanced flow of information". Detta ullryck återkommer ofta. Och visst kan man åstadkomma balans så lill vida alt man ökar genomslagskraften hos den svagare parten, men man kan också gå den betydligt farligare vägen och begränsa informationsflödet från dem som bedöms ha möjlighet att lämna för mycket information. Balanserad information är etl olyckligt ordval, och del gäller alt bevaka vad som kommer ul av det. En internationell UNESCO-konferens skall äga rum i Sverige nu i maj, och vi för hoppas all den skall beakta kravet på en fri information folk och länder emellan. Ingen skall tro att fred och säkerhet på jorden främjas av ett kontrollerat informationsflöde. I stället skulle etl sådant medföra en ytteriigare begränsning av mänskliga rättigheter och därmed medföra ylteriigare spänningar i de mellanfolkliga relationerna.

Vi känner alla lill hur totalitära stater av olika slag, såväl kommunistländer som länder som styrs av militärjuntor, genom lagstiftning eller genom våldsulövande begränsar medborgarnas rätt att ge uttryck för åsikter och uppfattningar. Del talas ofta från socialdemokratiskt håll i Sverige om vikten av att vi underslöder och hjälper länder med en progressiv inriktning, länder där man aktivt arbetar för social och ekonomisk utjämning. Visst är det riktigt, och visst skall vi göra det, men vi får inte vara blinda för atl i åtskilliga av dessa Linder sker också ett åsidosättande av de mänskliga fri- och rättigheterna att fritt få uttrycka sina åsikter och fritt få röra sig inom och utom landet. Också i del sammanhanget måste Sverige göra sin röst hörd.

Vi vill dessutom vela alt vårt agerande i internationella organ för ett fördömande av brott mot mänskliga rättigheter också når fram lill medborgarna i de länder där ofrihet råder. Därigenom kan vårt internationella agerande verka som ett stöd för de människor som i dessa länder kämpar för sina rättigheter. De skall känna vår solidaritet.

Bland del mest glädjande som hänt på området mänskliga rättigheter var slutförandel och resultatet av Helsingforskonferensen om fred och säkerhet 1975. Här talades öppet om förbättrade möjligheter för elt fritt informationsflöde övergränserna. Många torslag var konstruktiva och innebar, eller kunde innebära, en ny syn på människors rält att fritt förflytta sig över gränserna.

Besvikelsen över slutdokumentet från uppföljningskonferensen i Belgrad blev därför så mycket större. Många av de förhoppningar som väcktes i Helsingfors grusades, många människor bakom järnridån, som efter Helsing-forsmötet hyste förhoppningar om att deras dröm att kunna återförena sig med sina familjer i västvärlden skulle bli verklighet för i bästa fall fortsätta alt hoppas. Del fria människoflödel är ännu längre avlägset än det fria flödet av information.

Det är därför angeläget att regeringen fortsätter i sina ansträngningar att arbeta för återförening av människor öster och väster om järnridån. Visseriigen bar det svenska avslutningsanförandet vid Belgradkonferensen prägel av etl krampaktigt försök, så skulle jag vilja karaktärisera det, att finna någol positivt i konferensens slutdokument och i beslutet atl elt nytt möte skall äga rum i Madrid 1980. Kvar står emellertid en djup besvikelse. Jag tycker också all den lill en del kom fram i utrikesministerns anförande.

En av utgångspunkterna för ESK-förhandlingarna varju att den fördjupade avspänningen förutsatte konkreta resultat på det militära området. De konkreta resultaten kan nu efter det atl Belgradkonferensen avslutats ändå skönjas inför FN:s extra generalkonferens nu i vår. Genom atl nedrustningsförhandlingarna i Geneve mer eller mindre står och stampar på samma plats har man skjutit de stora frågorna till FN:s extra generalkonferens. Av utrikesministerns tal framgåratt Sverige kommeratt göra ansenliga insatser för atl medverka till beslut som kan innebära en förändring av världens syn på behovet av uppmslning och därmed fortsätta den tradition av aktivitet på nedruslningsområdet som sedan länge funnits i vårt land.

Jag skulle i detta sammanhang bara vilja säga några ord till Anna Lisa Lewén-Eliasson med anledning av vad hon anförde. Jag förutsätter att hon är väl medveten om att den militära maktbalansen i världen i dag gäller i huvudsak USA och Sovjetunionen. Inga förslag om nedmstning som inte stöds av bägge dessa länder kommer atl fö någon genomslagskrafl. På samma sätt kommer inga åtgärder i vårt land att påverka supermakternas inställning till nedrustning. Vi skall inte blanda ihop försvarspolitik och utrikespolitik, därföratt vår genomslagskraft vid internationella förhandlingar ju bl. a. beror på vår erkända alliansfrihet i fred och vår neutralitet i krig. Men Sveriges trovärdighet som neutralt land stärks ju av elt slarkt försvar, och detla har ju alltid varit grunden för uppbyggnaden av vårt försvar. En aktiv nedmstning i vårt eget land skulle fö andra länderatt tvivla antingen på vår neutralitet eller på vårt omdöme. I bägge fallen skulle våra möjligheter till aktiva insatser på nedruslningsområdet försämras.

Herr talman! Jag har, herr talman, huvudsakligen uppehållit mig vid frågor om information och önskvärdheten av att inga begränsningar skall gälla för människors rätt till kunskap och information. Man kan lycka alt denna fråga inte skulle vara aktuell i vårt land. Den kommer emellertid atl aktualiseras i samband med alt ett beslut måste fattas om uppsändning av en nordisk TV-salellil. Nordiska rådet har efter förslag av dess kulturutskott fattat beslut om ytterligare utredning, och givelvis måsle en sådan komma till stånd. Det gäller här ett stort och dyrbart projekt, vars förverkligande ligger åtskilliga år

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

framåt i tiden. Redan nu under utredningssladiet hardet startals en debatt om det önskvärda i atl vi i de nordiska länderna för tillgång till varandras TV-kanaler. I del här sammanhanget vill jag, herr lalman, bortse från kostnadsaspekten. Vad som gör mig besviken är tendenser till förmyndarmentalitel, innebärande art man från olika håll ställer sig allvariigt tveksam lill människors förmåga all utnyttja ett fritt val av kommunikation. Man anser att de nordiska ländernas invånare skulle utsättas för alllför många frestelser till atl se mindre värdefulla program.

Herr lalman! Jag går så långl atl jag anser detta vara etl intrång i rätten till information. Vi kan inte motarbeta den tekniska utvecklingen. Inom några år kommer kassett-TV alt vara vanlig, och det kommer alt stå var och en fritt att köpa vilka program man vill. Men samma tekniska utveckling gör det också möjligt för oss att få fri tillgång lill de olika ländernas TV-kanaler. Alt då av missriktad kulturell besserwissermentalitet försöka begränsa denna möjlighet innebär dels ett omyndigförklarande av vårt folk, dels en misstro mot våra grannländer.

Jag vill gärna erinra om vad Allan Hernelius sade i sin anförande om den enastående möjlighet som kan erbjudas de nordiska folken alt ta del av varandras språk och kulturer. Del finns fortfarande myckel att göra när del gäller nordiskt samarbete. Nordiska rådet är vårt mest värdefulla organ för att stärka sådant samarbete, och jag hoppas alt inte räddhågade svenskar skall försöka stoppa det kanske största nordiska projektet genom tiderna.

ANNA LISA LEWÉN-ELIASSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag är helt medveten om att vår situation och vårt strategiska läge inte möjliggör för oss all hastigt minska våra försvarsansträngningar eller all lägga ner vårt försvar. Jag är fullt på det klara med atl vi spelar en strategiskt myckel viktig roll mellan stormakterna.

Men jag vill också påslå att vi har kommit till en gräns när del gäller kostnaderna för försvaret, där vi måsle tänka oss för innan vi går vidare. Det gäller bl. a. en sådan kärnfråga som fiygplansutvecklingen, som ställer sådana ekonomiska anspråk på vårt folkhushåll att andra alldeles nödvändiga frågor kommer i bakgrunden och trängs undan, om vi skall fortsätta som hittills. Vi måste ta hänsyn till dessa effekter, och jag kan inte vara positiv till en sådan utveckling.

Det gäller alltså som jag ser del alt försöka dämpa våra rustningskostnader. Dessutom är del alldeles klart att ju mer aktiva vi är och ju större framgång vi kan fö för våra ansträngningar för en allmän nedrustning i världen, desto mer hjälper vi oss själva.

Till sist vill jag säga alt det finns en definitiv koppling mellan vad vi gör själva och hur vi agerar internationellt. Vi har en trovärdighet att försvara, och den trovärdigheten kan nötas i kanten, om vi inte förslår dessa sammanhang.

INGRID SUNDBERG (m) kort genmäle:

Herr lalman! Jag är glad att Anna Lisa Lewén-Eliasson gjorde detla förtydligande av sin inställning. Anledningen till att jag ville kommentera hennes anförande var att hon - om jag skrev av hennes ord rätt - talade om vår egen omställning till lägre kapacitet. Det är ord som kanske kan tydas på olika sätt när man diskuterar rustningspolitik.

Jag vill vidare tro alt det inte föreligger några större åsiktsskillnader i frågan om vilka svenska åtgärder som behövs för alt garantera vår trovärdighet i internationella sammanhang när det gäller nedruslningsarbetet. På den punkten trorjag atl vi är ganska överens.

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

ANNA LISA LEWÉN-ELIASSON (s) kort genmäle:

Herr talman! För tydlighetens skull vill jag säga attjag, när jag talade om en dämpad kapacitet, avsåg försvarsindustrin. Jag vidhåller också min uppfattning på den punkten. Jag tror atl det är alldeles nödvändigt att vi vidtar åtgärder för att dämpa dess kapacitet.

MATS HELLSTRÖM (s);

Herr talman! Vårt lands officiella syn på u-länderna och deras strävanden har hiuills under 1960- och 1970-lalen präglats av etl ställningstagande till en utvecklingsprocess, som gäller ett samspel och en återkoppling mellan nationellt oberoende, kontroll över de ekonomiska resurserna, en ekonomisk utveckling, där framstegens frukter fördelas bland alla medborgare, uppbyggande av en jämnt fördelad social trygghet, utbildning, kulturell utveckling och respekt för och utveckling av politiska och civila rättigheter. I länder där det finns ambitioner att arbeta på alla dessa områden kommer den stora fattiga majoriteten av människor aktivt atl delta i utvecklingsprocessen. Del är den första förutsättningen för alt kunna bryta underutvecklingens förbannelse.

Den borgerliga regeringen har i ett arbetspapper, som UD har använt som diskussionspromemoria vid elt möte för utvecklingsfrågor och mänskliga rättigheter med de s. k. likasinnade staterna här i Stockholm den 17 januari i år, tagit upp människornas ekonomiska, sociala, kulturella, politiska och civila rättigheter till diskussion. Men det har man gjort på etl sådant sätt atl det finns skäl atl fråga sig, om man nu börjar vara på glid bort från den utvecklingssyn som har präglat bislåndspropositioner under 1960- och 1970-lalel, olika uttalanden av utrikesutskottet under en rad år om underutvecklingens problematik osv.

UD:s arbetspapper behandlar de mänskliga rättigheterna så, alt en åtskillnad snarare än elt samband får prägla synen på å ena sidan ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter och å andra sidan politiska och civila rättigheter. Man understryker att det är svårt att kritisera fattiga länder, där människornas ekonomiska och sociala rättigheter inte uppfylls. De politiska och civila rättigheterna betraklas däremot som något mera universellt. Där kan alla kritiseras. Man understryker inte att politiska och civila rättigheter och t. ex. rätten till frihet från svält är av en sådan karaktär atl de i många fall

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

är varandras förutsättning och betingar varandra. Därigenom gör man del enligt min mening lätt att ge elt alibi för de regimer som bygger upp en ekonomisk utveckling som aldrig kommer folkflertalet lill del utan stannar hos ett privilegierat skikt, medan majoriteten blir kvar i hård fattigdom. En ekonomiskt och socialt orättfärdig politik kan då ursäktas lill skillnad från negativa ingrepp på det politiska rältighetsområdet.

I UD:s arbetspapper sjunker över huvud taget diskussionen om ekonomiska och sociala rättigheter efter hand undan. Det skall också sägas att de kollektiva mänskliga rättigheterna, som också anges i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna - nationellt oberoende, suveränitet över resurserna -över huvud laget inte nämns, trots deras uppenbara betydelse för både de ekonomiska och de politiska rättigheterna. Det räcker med att tänka på de länder sorn formellt har nationell självständighet men som ekonomiskt domineras av utländska intressen, t. ex. stora multinationella företag.

Kvar slår till slut bara en diskussion om de politiska och civila rättigheterna utan sammanhang med de andra rättigheterna. Här blir plötsligen ulrikes-deparlementet aktivt. Här diskuterar Sverige hur i-länderna skall kunna samarbeta för att finna kriterier för att kunna kritisera brott mot politiska och civila rättigheter i u-länderna. Det uttrycker början till en tendens till en ny hållning från Sverige gentemot u-länderna, där i-länderna med Sverige som en drivande kraft skall agera betygsättare och, kanske med en förmyndaral-tityd, kollektivt bedöma u-ländernas prestationer.

Mol den här bakgrunden är det lält att förstå den tredje väridens starka reaktioner mol planerna på en i-landsaktion, som också har diskuterats, under ledning av bl. a. USA för att bevaka civila, politiska och mänskliga rättigheter i den tredje världen. Ett skäl förden öppet negativa inställningen från u-ländernas sida är att en sådan diskussion förs i begrepp och termer som döljer den avgörande utvecklingshämmande delen av i-ländernas förbindelser med u-länderna: de politiska, ekonomiska och ibland även militära interventionerna lill stöd för egna intressen, som inte sällan främjas av regimer som undertrycker de ekonomiska och sociala såväl som de politiska och civila mänskliga rättigheterna, och självfallel de multinationella i-landsförelagens roll när det gäller att utnyttja u-ländernas kapitalbildning och låga lönenivåer.

En kollektiv i-landsaktion mot u-länderna, där dessa anklagas för bristande respekt för politiska och civila rättigheter, skulle om den kom till stånd också kunna få en annan och mer oroande effekt. Den skulle kunna medverka till att skapa en illusion bland i-ländernas människor, nämligen atl de västliga i-länderna representerar del rätta och goda i den tredje världen och att detta ger en rält och kanske för framfiden också en plikt att ingripa till skydd för de mänskliga rättigheterna i den tredje väridens länder. I föriängningen av de resonemang som förs kan ligga en fara för atl politiska interventioner och ytterst även militära interventioner skulle kunna legitimeras eller i vart fall atl del skulle kunna skapas en grogrund, så alt marken bereds för förståelse för sådana interventioner.

Diskussioner har sålunda förts om en kollektiv i-landsaklion, där framför

allt Förenta staterna har framstått som det land som har drivit frågan kraftigast.

Jag hoppas atl det arbetspapper - den diskussionspromemoria - som har använts vid mötet med de s. k. likasinnade länderna i debatten om en samlad i-landsaklion inte blir officiell svensk politik; hittills hardet inte varit del. I så fall skulle vi nämligen avlägsna oss långt från den syn på u-länderna somjag inledningsvis berörde och som innebär atl vi stöder en bred utvecklingsprocess, som genereras och utgår från u-länderna själva och där politiskt dellagande och ekonomisk och social utveckling för de stora folkgrupperna går hand i hand.

Det enligt min mening mest absurda uttrycket har det tänkandet fått i etl nordiskt memorandum i Väridsbanken vilket har lagts fram nyligen. Där föreslogs att u-ländernas tillämpning av mänskliga rättigheter i lånesammanhang skulle diskuteras inom en ram av det slag som jag nu skall visa här på skärmen i kammaren. Det diagram jag visar har ett koordinatsystem med dels en axel för mänskliga rättigheters "performance", som det står, alltså u-ländernas prestationer i mänskliga rättigheter, dels en annan axel för u-ländernas prestation i ekonomisk och social utveckling. Det här systemet är så noggrant utfört, att u-länderna på denna karta över de ekonomiska, sociala och mänskliga rättigheterna prickas in med två decimaler. Resultatet blir en uppdelning av u-ländernas "Economic Performance", "Social Performance", "Human Rights Performance", "Average Score" och "Average Economic and Social Score" - med två decimaler! Ett faktum är atl de i den nordiska Världsbankspromemorian anförs alt modeller av den typen skulle vara en bra begreppsmässig gmnd för de diskussioner som skall föras i Väridsbanken och hur frågan om de mänskliga rättigheterna skall hanteras. Klarare än så kan det inte gärna uttryckas hur fel man kommer när man gör en åtskillnad mellan mänskliga, politiska osv. rättigheter å ena sidan och ekonomiska och sociala rättigheter å den andra.

Jag vill fråga den svenska regeringen om den har tagit ställning lill del slag av verklighetsfrämmande exercis som uttrycks i de nordiska ländernas Väridsbanksmemorandum,där en diskussion, som borde vara en diskussion om utvecklingsbehov, ersätts med matematiska räkneövningar som ger elt falskt intryck av precision. Vad man egentligen vill konstmera är elt gigantiskt internationellt betygssystem där i-länderna agerar som skolmästaraktiga förmyndare.

Etl internationellt organ där de mänskliga rättigheterna har diskuterats just på det isolerade sätt somjag nyss har kritisterat är IDB, den interamerikanska utvecklingsbanken, där bl. a. Carteradministrationens kampanj kring de mänskliga rättigheterna förs isolerad från frågan om de ekonomiska och sociala rättigheterna. Debatten om IDB borde ju främst handla om hur organisationen använder sina resurser i förhållande lill utvecklingsbehoven och möjligheterna atl med bankens pengar stödja - eller försvåra - en social, ekonomisk och politisk utveckling för folkflertalet. De fakta som har kommit fram om bankens utlåningspolitik efter den stora riksdagsdebatten i våras, då majoriteten bestämde sig för atl gå med i banken, talar emot det mesta av vad

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

den borgerliga regeringen då hävdade. Under 1977, under den svenska regeringens första lid i banken, har de rika länderna ökat sin andel av de nya lånen. Argentina, Brasilien och Mexico har ökat andelen från 42 % av de nya lånen år 1976 till 51 96 år 1977. Sex militärdiktaturer, som skyddar ekonomiska utländska och inhemska fåtalsinlressen och som inte medverkar till vare sig ekonomisk, social, kulturell eller politisk utveckling, ökar sin andelav IE)B-lånen under 1977. Argentina,Bolivia,Chile,Brasilien,Uruguay och Paraguay har sålunda ökat sin andel av de nya lånen från 40 96 år 1976 till 46 96 under 1977

Då delta också aren handelspolitisk debatt, skulle jag vilja ställa en fråga till handelsministern. Men eftersom han inte är här får jag slälla den till utrikesministern, som säkert också kan ge mig ett svar. Regeringen angav exportskäl föratt gå in i IDB. Mycket av argumenteringen förra året byggde på att kapitalinsatsen våren relativt billig premie föratt underiätta svensk export i förhållande till de ökade exportinkomster som skulle komma genom elt svenskt inträde i IDB.

Nu bara drygt ett halvt år efteråt aktualiserar IDB:s ledning en ny påfy llnad av kapitalinsatsen, som för svensk del torde uppgå till ungeför samma storiek som den redan beslutade. Regeringen har inte redovisat detta för riksdagen. Tvärtom har man i budgetpropositionen sagt alt några nya kapitalinsatser inte var aktuella. Regeringen har understrukit atl kapitalinsatsen under lång lid skulle bli blygsam, men redan efter elt halvår aktualiseras alltså inemot en fördubbling, som naturiigtvis helt kullkastar alla de kalkyler som vi vid IDB-inträdet fick över oss i våras om exporleffekter och annat. Den 10 februari i år diskuterade den svenska regeringen fördelningen av de nya kapitalinsatserna till banken med andra medlemsstater. Jag tycker atl det är rimligt att regeringen i dag för riksdagen redovisar sin syn på de nya krav som ställs på Sverige för elt IDB-medlemskap genom denna nya och tydligen alldeles oväntade kapitalpåfyllnad.

Utrikesministern KARIN SÖDER:

Herr talman! Till herr Hellström vill jag säga atl när vi för relativt kort tid sedan gick in i IDB skedde det just mol bakgrund av atl vi skulle kunna öka vår export. Men den tid som förfiuiit sedan dess är kort, och processen i IDB är ganska långsam. Därför har projekt av det slag som vi förväntade oss kunna medverka i ännu inte aktualiserats på det sätt vi lidigare trodde. Jag vill dock understryka alt vi under den lid vi varil medlemmar i IDB i hög grad kunnat påverka utlåningen till de länder som herr Hellström nyss nämnde. En del låneansökningar har dragits tillbaka. Så har skett när det gällt Chile och i vissa fall även Argentina.

Jag tror alt man redan nu kan konstatera att vårt arbete i IDB har haft en påverkan när det gäller frågor om de mänskliga rättigheterna. Men jag vill också understryka att det är viktigt alt vi analyserar varje låneobjekl på etl sådant sätt, vilket också sker från regeringens sida, att vi fastställer vilka behov hos människorna som tillgodoses genom del lån projektet avser. Om vi kan stärka människornas situation i etl land, vars regim vi ogillar enär den

utövar förtryck, anser jag detta vara elt bra kriterium för att rösta för ett sådant lån. Därför analyserar vi varje lån myckel noggrant och kommer att göra så även framgent.

När det sedan gäller del arbetspapper som åberopades vill jag ännu en gång uppmana lill ett studium av vad jag sade här i kammaren i förmiddags. Där slår klart angivet vilka ambitioner vi har när det gäller utvecklingsländerna: atl stärka deras självtillii och deras oberoende samt atl tillvarata de mänskliga rättigheterna i alla avseenden. Del går inte alt skilja de politiska och demokratiska rättigheterna från de ekonomisk-sociala. Det finns ett samband mellan dessa, och detla samband kommer vi allt framgent alt hävda i vår u-landspolitik såsom det också framgick av mitt anförande här på förmiddagen.

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

MATS HELLSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr lalman! Jag lar fasta på vad utrikesministern senast sade om atl vi får se del papper som lades fram på UD vid mötet med de s. k. likasinnade slaterma som ett arbetspapper och att det är utrikesministerns deklaration här i kammaren på förmiddagen som ger uttryck för regeringens politik. Jag lar det senaste uttalandel också till intäkt för alt vi inte behöver få se arbetspapperets tankar komma tillbaka i t. ex. regeringens bislåndsproposi-tion. Jag tar utrikesministerns uttalande som ett positivt besked om atl tankarna i arbetspapperet får stanna där och inte kommer atl föras in i den biståndsfilosofi som regeringen skall slå fast i den proposition som kommer att läggas fram för riksdagen.

Oberoende av vad den svenska regeringen har strävat efter att göra i IDB kvarstår de siffror som jag nämnde. Av de nya lån som beviljats under den tid Sverige varil med i IDB har andelen lån lill de militärdiktaturer som hårdast och fränast förtrycker de mänskliga rättigheterna ökat - inte minskat. Dessa länder har en större andel av lånen i dag än de hade tidigare. Den dominerande delen av IDB-lånen går fortfarande till stora infraslruklurella projekt och liknande, som inte speciellt når ut till de fatliga folkgrupperna.

Slutligen vill jag säga alt jag inte fött något svar på min fråga om den nya kapitalinsatsen till IDB. I budgetpropositionen talar man om den kapitalpåfyllnad på I 300 milj. kr. som var aktuell i höstas. Man sägeratl banken inte föreslagit någon ökad insats från Sverige med anledning av den nu aktualiserade kapitalökningen. Regeringen har inte heller för avsikt att föreslå någon ökad insats. Delta sades vid årsskiftet, men efter årsskiftet har ju IDB:s ledning tagit upp krav på ökad kapitalinsats. Den svenska regeringen har deltagit i diskussioner med andra stater den 10 februari om fördelningen av dessa kapitalinsatser och även den svenska kapitalinsatsens storiek. Det vore rimligt atl riksdagen fick elt besked på den punkten. Det lär vara fråga om en fördubbling av kapitalinsatsen.

Elt klariäggande har betydelse med tanke på den argumentering som regeringen förde inför riksdagen förta året, då man framhöll att det var biligi att gå in i IDB - det gällde en liten kapitalinsats.

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Utrikesministern KARIN SÖDER:

Herr lalman! Regeringen har inte ännu diskuterat den fråga som Mats Hellström nyss tog upp.

BJÖRN MOLIN (fp):

Herr talman! Slutdokumentet från konferensen om säkerhet och samarbete i Europa i Helsingfors 1975 har getts olika tolkningar. En del har betraktat den slutliga regleringen av förhållandel mellan staterna i Europa sedan andra väridskriget som det centrala i dokumentet. Andra har sett avsnittet om samarbete i fråga om mänskliga kontakter som det viktigaste och mest framåtsyftande. Det har gällt vidgade möjligheter till kulturellt och vetenskapligt samarbete men kanske i främsta rummet rätten till personliga kontakter t. ex. mellan familjemedlemmar. En konkret punkt i slutdokumentet gäller rätlen till återförening av familjer, där de i säkerhetskonferensen deltagande staterna förbinder sig att snabbt och utan byråkratiska hinder samverka till atl familjer som så önskar kan återförenas, t. ex. genom att ge utresetillstånd.

Det var en självklar förhoppning att dessa utfästelser skulle leda lill förändringar i de stater som på olika sätt sökt förhindra familjekonlakter och familjeåterförening. Vissa åtgärder har också vidtagits. Möjligheterna för personer i Västeuropa med anhöriga i Östeuropa alt besöka dessa anhöriga har något förbättrats. Elt litet större antal judar i Sovjet med önskan all lämna landet har tillåtits göra del. Trols detta måsle vi konslalera alt de förändringar som förutsattes i slutdokumentet vid säkerhetskonferensen i Helsingfors på många håll har uteblivit. Närdet gäller rätten till familjeåterförening kan del vara tillräckligt att påminna om de uppmärksammade fallen Sharansky och Agapov, där sovjetryska myndigheter hindrat Anatoly Sharansky och Valenlina .\gapova atl lämna Sovjet och därmed återförenas med sin hustru resp. make.

Mol denna bakgrund är resultatet från uppföljningsmötet till säkerhetskonferensen i Belgrad nedslående. Efter över ett halvt års överiäggningar kunde konferensen inte enas om några konkreta åtgärder för att föra vidare det arbete på ökat humanitärt samarbete som hade slagits fast i Helsingfors-deklarationen. Det är uppenbart atl det här är öststaterna som inte velal gå vidare och ge konkret innehåll ål denna punkt i Helsingforsdeklarationen. Från både Förenta staterna och Västeuropa har funnits en villighet att nå lösningar som kunde accepteras av alla i säkerhetskonferensen deltagande stater. Ansvaret för det relativa misslyckandet i Belgrad faller därför icke på väststaterna.

Sverige har i Belgrad aktivt verkat för konkreta resultat av uppföljningsmötet och sökt finna samlande lösningar, denna gång ulan nämnvärd framgång. Trols detla måste vi fortsätta våra ansträngningar alt med Helsingforsdeklarationen som gmnd stärka de mänskliga rättigheterna i alla de stater som deltog i Helsingforskonferensen och som undertecknade slutdokumentet. Arbetet på att säkerställa yttrandefrihet, religionsfrihet och rörelsefrihet i de enskilda staterna får inte avstanna på grund av misslyck-

andet i Belgrad. Det är vår skyldighet alt aktivt spåra upp och påtala brott mol de mänskliga rättighelerna var dessa brott än sker. Vi måste därför långt före nästa uppföljningskonferens i Madrid 1980 agera för att de utfästelser om vidgade mänskliga rättigheter som gjordes i Helsingforsdeklarationen också förverkligas av de stater som deltog i konferensen.

Herr lalman! Europarådet har alltid haft som en huvuduppgift att värna om de mänskliga rätligheterna, både inom medlemsländerna och inom Europa som helhet. Denna tradition upprätthålls inom Europarådets pariamentariska församling som oavlåtligt granskar påstådda brott mol de mänskliga rättighelerna och uppdykande antidemokratiska tendenser inom medlemsländerna. Om ett par veckor hålls etl symposium i Strasbourg om de utompariamentariska krafternas roll i de moderna demokratierna. Där kommer exempelvis det danska Glistmppartiets budskap att nagelfaras. Det tyska yrkesförbudet är elt annat spörsmål som vid olika tillfällen diskuterats inom den pariamentariska församlingen.

Portugal och Spanien har nyligen blivit medlemmar av Europarådet. Under hela den lid då den portugisiska revolutionen pågick följde den parlamentariska församlingen nära utvecklingen i Portugal. På motsvarande sätt har utvecklingen i Spanien under Francos sista år och därefter följts av Europarådet.

Församlingen yrkade för etl halvår sedan att Spanien omedelbart skulle väljas in i Europarådet trots att den nya demokratiska konstitutionen då ännu inte var utarbetad. Skälet till Spaniens inval på detta tidiga stadium var alt alla i del nyvalda Cortes deltagande partierna och icke minst oppositionsledarna Gonzalez och Santiago Cartillo försäkrade oss om sin tilltro till den spanska demokratins framtid och vädjade till Europarådet om stöd under en känslig övergångstid. Utvidgningen av Europarådets demokratiska gemenskap till den Iberiska halvön är en stor framgång för demokratin.

Herr talman! Ett tragiskt inslag i arbetet för demokrati och mänskliga rättigheter i Europa är händelserna på Cypern. Redan i augusti 1976 avgav Europarådets kommission för de mänskliga rättigheterna en rapport till ministerkommittén angående påstådda brott mol mänskliga rättigheter på Cypern. Denna rapport har tyvärr stannat hos ministerkommittén, som inte har kunnat nå fram till ett beslut om rapporten. Man har inte ens - trots upprepade påtryckningar från den pariamentariska församlingen - velat offentliggöra rapporten. Jag tror alt Sverige har verkat för ett positivt beslut i denna fråga i ministerkommittén, men vi får inte förtrollas i vår bevakning framöver av händelserna på Cypern. Just den av mig tidigare nämnda familjeåterföreningsfrågan, som är ett viktigt inslag när det gäller de mänskliga rättighelerna, har också relevans i Cypernfrågan. Måhända kan regeringsförändringen i Turkiet och de upptagna samtalen mellan Grekland och Turkiet ge anledning lill vissa förhoppningar härvidlag.

En annan grundval för Europarådet är den europeiska solidariteten och visionen av en alleuropeisk union. Debatterna i Europarådet påverkas därför i hög grad av skeendet inom EG och av relationerna mellan EG-länderna och övriga Europarådsländer.

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, h andels-och valutapolitisk debatt

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

EG:s ekonomiska och politiska tyngd är uppenbar. I FN uppträder EG ofta som elt block. I ESK-förhandlingarna höll EG-länderna länge en gemensam linje.

Otvivelaktigt blir de små staterna ännu mindre när de slora blir färre men större. Vilken blir då Europarådets framtid, och vilken framtid i det här sammanhanget har de länder som slår utanför EG?

Tre stora frågor dominerar framlidsdiskussionerna i EG:

1. direktvalen till Europaparlamentet;

2. utvidgningen av Gemenskapen till atl omfatta också de tre sydeuropeiska länderna Grekland, Spanien och Portugal;

3. den monetära unionen.

Av dessa är direktvalen den fråga som ligger närmast sitt förverkligande. Om elt år beräknas del nya Europaparlamentet komma att väljas genom direkta val i de olika medlemsländerna. En del tror att Europarådels pariamentariska församling då kommer att få ännu svårare alt konkurrera om intresset med EG-parlamentet. Själv är jag försiktigt optimistisk för Europarådets del, i varje fall så länge Europapariamentel inte samtidigt får vidgade beslutsbefogenheter.

Vi vet i dag inte med säkerhet om de nu aktuella strävandena atl bygga ut den Europeiska Gemenskapen politiskt kommer att krönas med framgång. Men med den livskraft EG hittills trots allt har haft vore det oklokt att inte räkna med en fortsatt ekonomiskt-polilisk integration.

Vilka skulle då konsekvenserna härav bli för Sverige och för vårt deltagande i det europeiska samarbetet? Och vilka blir konsekvenserna för Europarådet?

Med risk för att klassificeras som optimist menar jag alt även om vår rörelsefrihet inskränks har vi anledning atl se framtiden an med tillförsikt. Vi utnyttjar redan nu möjligheterna atl genom särskilda arrangemang delta i skilda samarbetsprojekl tillsammans med EG.

Vi bör fortsätta att delta i sådana samarbetsprojekt när vi har intresse av det och kan dra nytta av dessa. Det är dock ett svenskt intresse att i det europeiska samarbetet ständigt betona Europarådels roll. Det är bara inom Europarådet som vi kan uppträda på jämbördig nivå med EG-länderna. Vi har därför alll intresse av alt Europarådets pariamentariska församling även framgent spelar en framskjuten roll när det gäller atl initiera nya samarbelsfäll och granska och följa upp del samarbete som redan är på gång. Europarådels parlamentariska församlings engagemang i fråga om de mänskliga rättigheterna och i de stora politiska frågorna både på det europeiska planet och på världspolitikens område är väl värda vår uppmärksamhet och vår uppmuntran.

Under detla anförande övertog tredje vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

OSWALD SÖDERQVIST (vpk);

Herr talman! Sedan andra väridskriget har ingel land förklaral krig mot något annat land. Men det faktiska antalet krig under de drygt 30 åren från

1945 till 1977 är 120. I dessa har 82 stater deltagit och ca 25 miljoner människor dödats. Under de 30 åren har det funnits endast 26 helt krigsfria dagar - alla inföll under september 1945. Det är därför missvisande alt, som brukligt är, kalla denna period efterkrigsperioden. Snarare kunde den kallas tredje väridskrigets tid, allra helst som en betydligt större del av världen nu är berörd.

Den dominerande typen av krig sedan 1945 är inbördeskrig i tredje väriden. Vanligen har de formen av befrielsekrig eller uppror mot den sittande regeringen. Oftast blandar sig stormakterna i de lokala konflikterna. Den stormakt som oftast intervenerat är USA. Statistiskt sett är således Vietnamkriget vår tids typiska krig.

Det råder ganska stor enighet om att stormakternas agerande är en av de viktigaste orsakerna till krig. Men även små stater kan under vissa perioder spela en stormaktsroll, vilket medför ökat krigsdeltagande. Under 1800-talets slut och början av 1900-talet var således små stater som Belgien och Nederiänderna och något större stater som Italien och Turkiet ofta inblandade i krig. Sedan slormaklsaspirationerna uppgivils har de knappast alls deltagit i några krig.

Även för vårt land gäller detla i allra högsta grad i etl något längre historiskt perspektiv. Under den svenska s. k. stormaktstiden utkämpade vi ständiga krig. Den långa freden infann sig inte förrän stormaktsdrömmen hade krossats och Sverige hade uppgelt alla territoriella anspråk på sina grannar.

Samma sak gäller i vår tid för en sådan stal som Israel. Så länge del strävar efter atl utvidga sill territorium på sina grannars bekostnad, så länge kommer också krigsrisken atl finnas kvar i området.

Sverige har nu etl grundmurat rykte som fredsälskande nation. Det är någol oförtjänt, eftersom det snarare är yttre omständigheter och andra staters intresse eller ointresse än vårt eget fredliga sinnelag som varit avgörande. Vi har genom en kombination av lyckliga omständigheter och genom långt gående anpassning under kritiska perioder lyckats hålla oss utanför de stora krigen. Detla har gett oss möjlighet att aktivt delta i arbetet för nedrustning och avspänning både under mellankrigsperioden och under den s. k. efterkrigsperioden som egentligen, som jag nyss nämnde, mera gör skäl för alt betecknas som tredje väridskrigets tid.

Detta arbete, som i vissa fall har förts framgångsrikt lack vare vår relativt obundna ställning, har gett oss den status som fredsmäklare som vi alla är lilet stolta över. Vårt engagemang för stöd till utvecklingsländerna och vår, åtminstone hittills, relativt obundna biståndspolitik har ökat denna status. Detta arbete och denna tradition måsle fortsätta, det är de flesta överens om. Det finns en enighet i Sverige i de här frågorna som vi har all anledning atl slå vakt om.

Enigheten blir mindre när vi övergår från att tala om vad vi säger i olika internationella organisationer lill vad vi gör i verkligheten, hur vi uppträder som enskild nation i de här sammanhangen. Jag vill här påstå alt vi uppträder med två ansikten. Del ena är del som jag nyss talade om-det vackra, fredliga

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

och oegennyttiga ansiktet. Det andra är det som vi inte visar så gärna, del som våra stora multinationella bolag visar upp mot sina arbetare på olika håll i världen, det som kommer till synes när vi går in i organisationer som vi tillsammans med andra rika västländer sätter upp för att kunna utnyttja vårt övertag över fattiga länder, och det som vi visar med våra egna rustningar, som vi till inte ringa del finansierar genom atl sprida svensktillverkade vapen över väriden. Vi gömmer detta fula och giriga ansikte bakom det andra, det vackra och glättade.

Vi har rnånga gånger här i kammaren haft anledning att debattera svenska företags udandsengagemang, och vi kommer med all säkerhet atl få göra det igen. Bakom handelsstatistikens sifferserier gömmer sig svenska företags exploatering av arbetare i Sydafrika, i Latinamerika och på många andra platser där regimerna bedriver en "företagsvänlig politik". Bakom de vackra fraserna i utrikesdeklarationen gömmer sig vårt engagemang i IDB och vår anslutning till internationella avtal, sådana som t. ex. under Allendes regeringstid i Chile gjorde del möjligt för de stora USA-ägda kopparbolagen att stoppa svenska betalningar för erhållna koppariaster. Nu stoppas inga sådana betalningar, men vi talar varmt om solidaritet med det chilenska folket alltmedan vi handlar med en sådan regim som Pinochels.

Och det dubbla ansikte som vi visar upp i handelspolitiska sammanhang visar vi också närdet gäller våra egna rustningar och vår vapenhandel. I den försvarspolitiska debatten förra året steg statsministern upp här och deklarerade alt det inte finns någon motsättning mellan Sveriges agerande på del internationella planet för nedrustning och fredsarbete och våra egna rustningar, som ger oss en topplacering bland världens stater när det gäller försvarskostnader per capita. Det finns här, liksom i så många andra sammanhang, ingen större skillnad mellan borgare och socialdemokrater. Den dubbelmoral som vi som nation visar upp i del här fallet är snarare större när den uppehålls av ett parti som ideologiskt och traditionellt borde vara motståndare till all slags kapprustning och mililarism än när den bedrivs av borgerliga grupperingar. Av dem kan man inte vänta sig något annat, men på etl socialdemokratiskt parti har man rätt atl slälla slora krav.

Jag talade förut om orsakerna till krig och konstaterade atl både små och slora staters agerande är en av de viktigaste orsakerna. Men delta agerande styrs och framdrivs i många fall av själva rustningens mekanik. Rustningar har alltid drivit fram krig, men i det utvecklade industriella samhället blir pådrivningseffekten många gånger större än i äldre samhällstyper med låg produktivitet och mindre beroende av marknader för avsättning av det som tillverkas.

Marknaden för krigsmateriel är idealisk för en kapitalistisk produklion. Den garanterar snabb förslitning och hög omsättning både i fred och framför alll i krig. Det finns därför ett stort intresse hos tillverkarna av krigsmateriel att genom forskning ta fram nya produkter som kan presenteras statsledningarna som nödvändiga för den nationella säkerheten. De är så gott som alltid framgångsrika i sina ansträngningar. Det gäller också krigsmalerielindustrin i Sverige.

Vi har alltid legat väl framme på det här området. Vår höga tekniska standard har firat triumfer inom vapentillverkningen. Den uppruslningspo-litik som vi har bedrivit sedan andra världskriget har gett slora resurser till våra vapenlillverkare, som de tacksamt har utnyttjat. Det gehör som militäriedningen haft hos regeringarna av båda sorter har samverkat med industriintressena. Vi har fått vårt egel lilla militärinduslriella komplex. För alt hålla det i gång utan att det helt och hållet skulle bryta ryggen av vår ekonomi eller bli politiskt omöjligt att genomföra har vi varit tvungna att placera en del av nyproduktionen på väridsmarknaden och även försöka prångla ul en del materiel som har blivit föråldrad och som vi velat göra oss av med. Vi räknas faktiskt som en av de stora på den internationella vapenmarknaden, inte så mycket på gmnd av kvantitet, den är liten, som på grund av den nyssnämnda höga tekniska kvaliteten.

Det egendomliga är nu alt vi alllid har lyckats placera våra vapen i myckel slor omfattning hos reaktionära regimer och i diktaturslaler. Om vi nu anser alt vi för alt upprätthålla vår egen försvarsförmåga är tvungna alt exportera en del vapen, något som ju är beroende av vilka försvarsstruklurer vi väljer för egen del, så varför i all väriden måste vi i första hand sälja till länder som vi med säkerhet vet är förtryckare av del egna folkel?

Jag sade i en debatt med handelsministern nyligen, att Sverige har haft och haren "olycklig fallenhet" för att bedriva vapenhandel med sådana stater. Nu är del ju ingen slump att det går till på det viset. Vi tillhör västvärldens kapitalistiska syslem och följer naturligtvis de oskrivna lagarna för det systemet, det är därför vår praxis så dåligt stämmer överens med våra högtidliga och allmänt humanistiska uttalanden. Vi går ut under falsk vambeleckning, med dubbla ansikten.

Det har talats litet om Etiopien här i dag. Det kan då vara intressant att påminna om atl en av de första slora krigsmaterielexporlerna efter krigeljust gick till Etiopien, vi sålde våra utrangerade, omoderna bombplan till den feodala kejsarregimen med ganska god förtjänst. Vi hjälpte också lill atl bygga upp det etiopiska flygvapnet och armén med instruktörer och annat. Svenska officerare avlöste varandra under många år på kadettskolorna i Addis Abeba. Många av de nu ledande personerna i del etiopiska militärrådet har fått sin utbildning av svenska militärer. Och på det sättet har det fortsatt. Vi har sålt flygplan till diktatorn Trujillo i Dominikanska republiken på 1950-talel. Vi har sålt lill det fascistiska Portugal på 1960-lalet. Nu säljer vi till Brasilien. Argentina och Iran.

Ingen skall med gott samvete kunna komma och påslå att vårt agerande i internationella sammanhang och vår handel, antingen det rör vapen eller annat, slår i överensstämmelse med våra uttalanden och våra krav på andra stater. Vägen ut ur det dilemmat ligger i all vi måste ställa större krav på oss själva i dessa sammanhang. Vi måste kontrollera våra stora företags utlandsaffärer bättre. Vi måste med större noggrannhet syna de stater som vi säljer vapen till. Vi måsle, framför allt annat, inleda en minskning av våra egna rustningar. Först då kan vi framträda med anspråk på att vårt ansikte skall betraktas som äriigt av andra.

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

STURE KORPÅS (c):

Herrlalman! Atl Sveriges utrikespolitik är alliansfri hindraross inte från att driva vissa huvudfrågor i umgänget mellan folken. Vi har arbetat för de fattiga människornas rätt till en bättre tillvaro. Vi har arbetat mot tortyr och förödmjukande behandling av fångar. Vi har arbetat särskilt intensivt med rustningsfrågorna. Vi har arbetat med de internalionella miljöproblemen. Vi har försökt skapa internationell opinion mot övergrepp och förtryck från politiska regimer som de i Sydafrika och Chile.

Denna vår utrikespolitik har ett brett folkligt stöd. Delta är i sin tur ett uttryck för del humanistiska arv som vi delar med folken i vår närmaste omgivning. Denna gemenskap med västvärldens värderingar vill vi emellertid inte alltid kännas vid. Del kan vara förklariigt att vi vill svära oss fria från andel i de folkmord och i den kulturförslörelse som följde Väsleriandets politiska och ekonomiska expansion i spåren. Denna inställning kan emellertid leda lill isolering också från sådant i del västerländska kulturarvet som utgör själva grunden för vår strävan mot en rättfärdigare värid.

Skall vår kraft betyda något för formandet av denna bättre värld, måste den också inriktas på att utveckla den ideella kraften hos de folk som delar vårt historiska arv. Tillsammans med dem kan vi bekämpa del destruktiva i vårt arv. Tillsammans med dem kan vi förädla arvet från de grekiska demokratierna, banbrytande i all sin ofullkomlighet. Tillsammans med dem kan vi förädla ar/ei från den romerska rätten och från den arabiska naturvetenskapen. Tillsammans med dem kan vi förädla frihetsarvet från de germanska skogsfolken i norr.

Vår nutid är otänkbar utan arvet från Jerusalem och Betlehem. Den är otänkbar utan Sokrales och Thomas av Aquino. Den är emellertid inte heller länkbar ulan Moniesquieu, Marx, Mill och Einstein.

Framtiden är otänkbar ulan delta arv, men del räcker inte. Framtiden är lika olänkbar, om del inte ur detta arv växer fram nya filosofer och andliga ledare, soin formulerar de idéer som skall göra det möjligt för västeriandel atl gå vidare - inte längre förödande väriden utan i harmoni med den.

I våra utrikespolitiska ställningstaganden fördömer vi regimer, som uppenbart våldför sig på människor och på varje ansats till folkvilja. Det är angeläget att vi så gör. Av olika skäl är vi emellertid inte alltid konsekventa. Del finns en risk i detta. Om vi påtalar våldsregimer i några fall men inte i andra, kan vi ge intrycket att vi gillar eller åtminstone accepterar de regimer som vi inie påtalar.

Del är klart att vi inte kan ställa våra krav på folkstyrelse i länder utan demokratisk tradition. Även i politiskt avseende behöver ett samhälle tid för att utvecklas och mogna. Det får emellertid inte hindra oss från att ställa förväntningar om ambitioner i den vägen på regeringar som vi har nära samarbete med.

Del finns en tendens hos vissa grupper i Sverige att se sig blinda på vissa staters framsteg i ekonomisk och social utveckling men bortse från att den politiska friheten är minimal, atl oppositionen befinner sig i fängelse eller är tystad på annat sätt och att stora gmpper söker lämna landet eller redan lever i

landsflykt.

Det pluralistiska, decentraliserade samhället är en del av del västeriändska politiska arvet. I del har individen kvar sin egen styrka i nära relation till den egna gruppen. Grupperna förenas i folkrörelser och politiska partier. I de fria pariamenten möts partierna till en kraft, till en samlad representation för grupper och individer.

Det är alldeles klart att elt mångpartisystem av vår typ kan vara svårt atl förena med politisk stabilitet i elt nytt land med stora etniska skillnader. Partier kan där bli företrädare för slammar och inte för politiska åsiktsriktningar, och då kan statens enhet hotas. Jag har förståelse för den risken i vissa oss närstående länder såsom Zambia, Tanzania och Kenya.

Det är emellertid fariigt för vår egen fria framlid, om vi inte betraktar en politisk pluralism med på åsikter gmndade fria partier som etl utvecklingsmål för varje samhälle. Atl ännu inte ha nått dit är politisk underutveckling. All långsiktigt acceptera något alternativ är fariigt även för oss. Del kunde ge stimulans till de krafter i vårt eget samhälle som har auktoritära ideal. Dessa kan då också få stöd för primitiva politiska läror från undemtvecklade men kanske i någol avseende attraktiva politiska system utanför vårt eget land.

Det är för den skull angeläget för Sverige - och då särskilt för vår riksdag -alt slå vakt om samarbetet med de länder som har politisk frihet byggd på elt pluralistiskt politiskt system. Vi bör göra klart för oss själva att de stater som står oss närmast är de där det yttersta inflytandet ligger hos en genom fria, hemliga val utsedd folkrepresentalion. Vårt land och dessa länder är tillsammans den kraft som kan säkra den personliga politiska frihetens vidare utveckling. Många av dessa stater har i dag ekonomiska och sociala svagheter som en del auktoritära stater bättre kommit till rälta med. Det får emellertid inte förleda oss atl tro, att man behöver offra politisk frihet för alt nå ekonomiska och sociala framsteg.

Vår viktigaste utrikespolitiska uppgift är nu inte atl tala om för andra vad de bör göra. Del är i stället alt själva vara elt exempel - elt land som kan förena ekonomisk och social trygghet med politisk frihet. I den uppgiften måste vi kunna samarbeta särskilt med de andra länder som har fria folkrepresenla-lioner.

De flesta sådana stater är högt utvecklade. Del finns emellertid också utvecklingsländer som är uppbyggda med fria folkrepresenialioner. Del främsta exemplet är Indien. Det parlamentariska systemet i Indien har nyss upplevt en kris. Vi måste på allt sätt - politiskt och ekonomiskt - stödja den nuvarande regimen i Indien, så atl den kan ge väriden en förebild, visa att Indien kan ta itu med sina väldiga problem under fria pariamentariska former.

Även i det av diktaturer så misshandlade Latinamerika finns exempel på länder med fria parlamentariska syslem som fungerar väl. Utrikesutskottet besökte i höstas två av dem, Venezuela och Costa Rica. Jag tror alt vi ömsesidigt upplevde detta besök som en angelägen markering av samhörigheten mellan folk som i frihet arbetar med sin egen framlid.

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

7 Riksdagens protokoll 1977/78:96-97

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Herr talman! Jag har med detla anförande velat understryka alt det för Sverige inte är ulan betydelse vilka regimer ländema i vår omvärid har. Vi markerar (jet genom alt proteslera mot förtryckarregimer som de i Latinamerika och Sydafrika. Det är emellertid angelägel att vi också gör en positiv markering av samhörigheten med de länder som efter sina skiftande förhållanden liksom vi grundar sitt politiska system på en fri folkrepresentalion.

GERTRUD SIGURDSEN (s):

Herr lalinan ! Sydafrika är fortfarande bastionen för rasism och utsugning. Dagligen skördar apartheid sina offer. Men motståndet lever. Allt flera människoi och grupper inom Sydafrika höjer nu själva kravet på en total isolering av apartheidregimen. Det är inte längre bara krav från ANC och andra aktiva molståndsgrupper - fackföreningar, kyrkor och vita liberaler ställer sig bakom kraven. Donald Woods, den vite journalisten som tvingades i exil, vädjade i säkerhetsrådet i februari om atl västländerna bryter alla band med Sydafrika som ett allernaliv till en blodig raskatastrof Avskyn mot raspolitik, kolonialism och exploatering av människor i denna del av väriden är djupt känd.

En del steg har tagits, men det går långsamt. Vapenembargot som FN beslutade om i höstas är inte tillräckligt, eftersom Sydafrika söker åstadkomma självförsörjning i fråga om vapentillverkning. Delvis bygger denna tillverkning på utländska licenser och utländska investeringar. Ett stopp för investering.arna är därför etl nödvändigt komplement till beslutet om vapensloppet.

Från svensk sida måste vi agera mera beslutsamt. Detta understryks inte minst av de uppgifter som framkommit under Sydafrikautredningen, som tillkommit efter en socialdemokratisk motion i riksdagen, om alt sex slora svenska dotterbolag ökade sin reella omsättning med drygt 70 %. Det finns också mycket som kan göras utanför Sydafrikaulredningen. Tiden är nu inne för atl göra en översyn av Sveriges totala förbindelser med rasistregimen i Sydafrika.

Det finns flera områden som kräver en sådan omedelbar översyn. Fackföreningsrörelsen har i snart två decennier tagit initiativ till och deltagit i solidaritetsytlringaroch direkt stöd till dem som förtrycks i södra Afrika. Det arbetet måste fortsätta ända till dess förändringar sketl. Del är elt arbete som kräver tålaiuod, och det ger inte snabba resultat. Men vi kan se hur fler och fler sluter upp i sin avsky för de övergrepp som där begås. Jag vill därför här helt kort redovisa vad den svenska fackföreningsrörelsen nu gör i Sydafrikafrågan.

Om några dagar startas i alla länder som har medlemmar i Fria fackför-eningsinternationalen en veckolång kampanj mot Sydafrikas raspolitik och mol apartheidregimens bekämpning av fackliga fri- och rättigheter. Denna kampanj infaller helt naluriigl i veckan kring Sharpvilledagen, dvs. den dag för 18 år sedan då hundratals fredliga demonstranter blev brutalt skjutna av den sydafrikanska regeringens polis och militär.

I september i år startar Landsorganisationen och alla dess medlemsförbund den kanske största och bredaste internationella kampanjen i svensk fackföreningsrörelses historia. Den kommeratt pågå i åtta månader och vara direkt riktad mot Sydafrika och dess raspolitik. LO har beslutat alt detla är det mest meningsfulla sätt på vilket man kan fira sill 80-årsjubileum i år. Kampanjen omfattar insamlingar, kulturella manifestationer, seminarier om facklig solidaritet över gränserna och möten där Sydafrika frågan tas upp till behandling. Fackföreningsrörelsen kommer därtill bl. a. alt inbjuda grundskolorna i hela Sverige att delta i vissa verksamheter för alt markera solidariteten och för atl göra barnen i vårt land mer medvetna om människornas levnadsvillkor i Sydafrika. Avsikten är all denna Sydafrikakampanj, som har förberetts i närmare två år, skall nå ut i hela landet genom sin omfattning och genom bredden i de olika aktiviteterna.

Genom sin nordiska samarbetsorganisation, NFS, har LO och TCO bidragit lill ett program i 14 punkter rörande de nordiska ländernas förhållanden till Sydafrika, som bl. a. kräver att all import och export i statlig regi till och från Sydafrika avbryts, att sydafrikanska flygplan förbjuds all använda nordiskt territorium och att regeringen genom utbildningsväsendet och på annat sätt verksamt bidrar till att sprida kännedom om apartheidförtrycket i södra Afrika.

Vi kan konstatera att den svenska regeringen har en bra bit kvar när del gälleralt tillgodose de krav som den nordiska fackföreningsrörelsen har ställt upp. Karin Söder sade på förmiddagen atl hon var glad över den samstämmighet som rådde i det nordiska samarbetet. Vi kunde komma fram lill konkreta resultat, sade hon. Men av både svenska och norska tidningsuppgifter har framgått att den svenska regeringen skulle ha verkat återhållande när det gäller alt vidta åtgärder mot apartheidregimen i Sydafrika. Den norska regeringen framstår som den mest drivande, men den har fått motstånd för sina förslag från bl. a. Sverige.

Jag vet inte om dessa tidningsuppgifter är sanna. Jag hälsar med tillfredsställelse att den norska socialdemokratiska regeringen driver på, men jag beklagar om det är så att den svenska regeringen utgör en bromsande faktor. Det vore bra om vi under dagens debatt kunde få ett klariäggande besked från regeringen på den här punkten.

Vi kan emellertid vara övertygade om alt de fackliga organisationerna kommer att fortsätta atl trycka på och kräva atl vad man har enats om blir verklighet. Från fackligt håll ser vi del som vår skyldighet alt fortsätta atl driva dessa krav, som framförts av de svartas fackliga organisationer i Sydafrika.

Vi väntar också med otålighet på resultaten av den utredning om begränsning av svenska företags verksamhet i Sydafrika som tillsattes förra året, bl. a. efter krav från den fackliga rörelsen. I det sammanhangei vill jag proteslera mot den mer eller mindre organiserade kampanj som en del svenska företag driver mol det enhälliga riksdagsbeslutet förra året. Man försöker dels ifrågasätta riksdagens beslut, dels sprida lösa uppgifter om att många tusen anställda skulle föriora sina arbeten om riksdagens beslut

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

genomfördes. Företagens uppgifter förefaller vara föga verklighelsbetonade, bl. a. av det skälet att utredningen ännu inte kommit fram till sina slutliga rekommendationer. Vidare förutsälter jag, all om avskedanden i svenska företag senare skulle aktualiseras till följd av effekterna av riksdagsbeslutet, det blir samhällets skyldighet att gripa in, så att inte enskilda löntagare drabbas.

Låt mig till sist också helt kort nämna att både LO och TCO sedan något år tillbaka bedriver ett aktivt arbete för att stödja de försök till fackligt arbete som pågår i Sydafrika. Den sydafrikanska regimen har hittills inte visat någon som helst förståelse för fackliga fri- och rättigheter. Del är emellertid vår skyldighet alt stödja våra svarta sydafrikanska kamrater så länge de vågar att öppet kämpa för dessa mänskliga rättigheter. Med beundran ser vi hur människorna i Sydafrika vägrar atl finna sig i förtrycket. Deras kamp inger hopp för Sydafrikas och hela mänsklighetens framtid.

100

Utrikesministern KARIN SÖDER:

Herr lalman! Jag vill bara tala om för Gertrud Sigurdsen att det från utrikesministermötet i Oslo kan rapporteras atl vi myckel seriöst har diskuterat vilka åtgärder som kan vidtas för att bekämpa apartheidregimen i Sydafrika. Det har lagts fram förslag från alla de nordiska länderna omfattande en lång rad områden. Men vid mötet i Oslo fann vi att vissa frågor behövde studeras noggrannare för att vi skulle kunna vara säkra på atl nå den effekt som vi vill nå, nämligen alt åtgärderna verkligen kommeratt motverka apartheidregimen och inte stärka den. Därför finns det frågor som vi ännu inte tagit ställning lill, men jag vill bestämt tillbakavisa påståendet atl Sverige skulle ha varil motsträvigt när det gäller åtgärder mol apartheidregimen. Vi har i bästa samförstånd försökt all hitta vägar för att nå de mål varom vi är ense. Men vi vill noggrant förbereda de beslut vi fattar just föratt de skall fö en god effekt. Jag tror också att det är våra uppdragsgivares i resp. länder önskan alt vi skall arbeta på det sättet.

Jag vill också understryka atl vi vid varie sammanträde under det senaste året har haft nära kontakt med de nordiska fackliga organisationerna för att i samförstånd försöka finna de vägar som är möjliga att gå när det gäller delta myckel angelägna ärende.

GERTRUD SIGURDSEN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag är tacksam för Karin Söders komplettering. I min anförande sade jag att jag inte kände lill sanningshalten i tidningsartiklarna. Det har, som sagt, både i norsk och svensk press talats om att Norge bl. a. föreslagit en handelsbojkoti när det gäller frukt från Sydafrika.

Men jag fattar Karin Söders inlägg så att arbetsgruppen håller på alt studera de utestående frågorna i detta sammanhang. Förhoppningen är väl då all man vid nästa sammanträde med de nordiska utrikesministrarna fiyllar fram sina positioner - del är i varje fall den förhoppning jag vill slälla på Karin Söder.

BERTIL LIDGARD (m):

Herr talman! När jag antecknade mig i går för att delta i denna debatt var det för att säga litet grand om Europarådets framlid och verksamhet, ungeför i linje med det som Björn Molin nu redan har anfört. Jag skall inte föriänga debatten med alt upprepa del som han har sagt, eftersom jag i allt väsentligt instämmer i det. Men när jag tog del av utrikesministerns deklaration kände jag ändå ett behov av att lägga något ytteriigare till det som jag från början hade tänkt säga.

Jag har inte för avsikt alt som vanligt plädera för dödsstraffets avskaffande -jag noterade med tillfredsställelse att det i utrikesministerns deklaration redovisas alt vårt land är aktivt på detta område. Jag ville i stället något kommentera den antydan som i denna deklaration görs att Europarådet borde begränsa sig till att syssla med de områden där organisationen har sina huvuduppgifter, nämligen människors grundläggande rättigheter och deras sociala trygghet. Detta är självfallet Europarådets viktigaste uppgift, som inte på något sätt skall förminskas, och jag skall också strax återkomma till vissa bekymmer som jag har i det sammanhangei. Men jag vill ändå vända mig mot tanken att man skulle begränsa Europarådets arbetsområde.

Det medges i deklarationen att Europarådet har gjort en mängd insatser för det praktiska samarbetet mellan Europas stater. Europarådet var i varje fall elt av de fora där man först började tala om miljöskydd. Man förde rätt luftiga och visionära diskussioner om detta, men det var ur sådana överiäggningar som den mera handfasta debatten så småningom växte fram i de enskilda länderna. Man har också i Europarådet tidigt diskuterat byggnadsminnes-och nalurminnesvård. Också i de avseendena har man fört debatter som varil av den lilet visionära typen men som avsatt spår i praktiskt handlande i de olika länderna.

Vi har t. o. m. diskuterat så udda ting som skydd av fiyttföglar. Också den diskussionen har haft elt visionärt inslag, men vi kan alla erkänna, nu när vi närmar oss våren och fly tiföglarna böriar komma lill vårt land för att söka upp sina häckningsplatser, att de utgör ett omistligt inslag i vår natur. De återvänder så småningom till de sydligare länderna, och del är där man i flyttfögelsdebatien möter de stora problemen, inte minst i Italien. Mellan 200 och 400 miljoner flyttfåglar årligen föngas i nät eller fastnar på limslänger.

Detla har diskuterats i Europarådet, och jag tycker alt det är väsentligt att man kan ta upp också en sådan fråga på elt internationellt plan. Därför känner jag mig litet bekymrad inför tanken atl man skulle stoppa sådana diskussioner i Europarådet. Del är just där, och kanske framför allt i dess rådgivande församling, vars beslut inte är förpliktande för någon part, som man kan lyfta sig lill diskussioner av delta slag. Sedan blir man räddad av ministerkommittén, när man har varit alltför långt ute i omöjliga idéer. Men just del förhållandet att de kan vädras och föras fram inför elt internationellt forum är till fördel för det praktiska arbetet också i de enskilda medlemsstaterna, och jag hoppas atl det inte är utrikesministerns mening att man alltför mycket skall strypa en sådan diskussion.

Jag tror att man måste la emot Europarådet mer med sitt hjärta och mindre

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

101

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

med sin förstånd - inte därför att det inte går atl intellektuellt förklara varför man sysslar med de olika sakerna, ulan just av den anledningen alt verksamheten iden rådgivande församlingen kan tillålas atl ligga på, som jag sade, del visionära planet, i varje fall ibland.

Efter detta vill jag anknyta till Björn Molins anförande. Han uttryckte sig relativt optimistiskt om Europarådets framlid visavi EG-staterna. Jag är inte fullt så optimistisk på den punkten, utan tror atl det krävs mycket arbete från de medlemsstaters sida som vill bevara och försvara Europarådet. Jag har en alldeles färsk erfarenhet från Europarådsförsamlingens senaste sammanträde, där man i elt möte mellan EG-staterna och Europarådsstaterna ägnade rätt mycken tid åt alt diskutera de mänskliga rättigheterna på gmndval av rapporter som var färdigställda både inom EG och inom Europarådet. Det var alldeles uppenbart att man från EG-sidan ansåg att man hade viktiga funktioner även på de mänskliga rättigheternas område, och det må man naturligtvis tycka alt man har. Men det allvariiga och bekymmersamma är att alla medlemsländer i EG också är medlemmar i Europarådet, och man skall inte inom Europarådet behöva föra en debatt mellan å ena sidan Europarådels 20 medlemsstater och å andra sidan nio av dessa som har slagit sig ihop och bildat elt särskilt organ. Det är illavarslande för framliden, och jag har uppfattningen atl de som i fortsättningen skall verka inom Europarådet skall göra vad de kan för att hålla undan sådana försök av EG alt lägga sig lill med sådant som är alt se som rena och klara Europarådsangelägenheter, t. ex. förvaltningen av de mänskliga rättigheterna och de organ som hör till den arbetsuppgiften.

I delta anförande instämde Bengt Sjönell (c).

102

PÄR GRANSTEDT (c):

Herr talman! Arbetet på alt åstadkomma en ny ekonomisk världsordning är av myckel stor betydelse för hela vår världs framlid. Samtidigt kan vi konstalera atl det arbetet har stött på avsevärda svårigheter, främst beroende på alt vissa slora industriländer inte har varit beredda alt göra de medgivanden som är nödvändiga för framgång. Men trots alt svårigheterna är betydande måste vi hoppas och tro på en ulveckling som innebär att de fatliga länderna successivt kan fö sin rättmätiga del av väridens resurser.

Debatten om en ny ekonomisk väridsordning och om resursfördelningen i världen förs mot bakgrund av del faktum att många viktiga råvaror bara finns i begränsad omfattning på vårt jordklot. Det gäller vikliga energiråvaror, del gäller mineraler som har central betydelse för hela vår industriproduktion. Dessa begränsningar gäller också jordens möjligheter att producera de livsmedel som vi behöver för vår existens.

Del faktum atl jordens råvarukapacilet inte är obegränsad innebär att vi som lever i de rika länderna måsle vara beredda att dela med oss, om vi menar allvar med vårt tal om att de fattiga länderna skall kunna få sin rättmätiga andel. Vi kan inte fortsätta atl bygga vårt välstånd på en rovdrift av jordens tillgångar. Detta gäller oavsett om vi diskuterar mineraler för industriell

produktion eller om vi diskuterar jordens sätt att producera livsmedel.

En annan följd av den utveckling som vi hoppas på, nämligen att u-länderna kommeratt kunna genomföra en induslrialiseringsprocess, blir att vi kommer atl få se nya konkurrenter på våra marknader. Vi måste då vara beredda att acceptera den nya konkurrenssituation som uppstår. F. n. har vi en situation där en lång rad länder, som inrymmer huvuddelen av världens befolkning, i huvudsak ägnar sig ål att producera råvaror för väridsmarknaden, medan däremot en liten grupp stater, dit vi själva hör, svarar för huvuddelen av förädlingen och den industriella produktionen. Den situationen kan inte fortsätta i framtiden, utan u-länderna måsle självfallet också få vara med i råvaruförädlingen och industriproduktionen.

Vi ser redan exempel på hur länder som traditionellt har räknats lill u-ländernas krets har etablerat sig som induslrivaruproducenter. Många av dessa länder har ekonomiska system, sociala modeller o .n lönesystem som vi upplever som myckel otillfredsställande. Men vi för inte ta del faktum atl vi inte kan acceptera de arbetsmarknadsförhållanden och de löneprinciper som gäller i de här länderna som intäkt för en protekiionism, där vi utesluter dessa staters möjligheter att konkurrera på industrivarumarknaderna. Om vi för elt sådant resonemang innebär det också atl vi måste ta avstånd från tanken på en ny ekonomisk världsordning. Det är nämligen så, alt de här bristerna, som vi upplever i de nya industriländerna, återfinns i fiertalet av världens u-länder. Om man, såsom har skett på visst socialdemokratiskt håll, försöker antyda alt det bara är de länder som har en god fördelningspolitik som vi behöver ta hänsyn till i vår strävan efter en ny ekonomisk väridsordning, gör vi det alltför lätt för oss. Jag tror att den dag fortfarande är rätt avlägsen då Tanzania, Angola, Mozambique och några stater lill kommer att bli etl hot mot oss på våra industrivarumarknader. Vi måste alltså vara beredda att acceptera den ekonomiska utvecklingen i länder vilkas inrikespolitiska förhållanden vi kanske inte uppskattar på alla sän.

Denna utveckling ställer naturiigtvis också krav på våregen industri, där vi måste räkna med åtskilliga omställningar. Men det är då viktigt att se till att den omställningsprocess som naturiigtvis är nödvändig genomförs på ett riktigt sätt. Vi måste utnyttja den höga kapacitet för nyskapande och innovation som vi har i ett samhälle som Sverige,och vi måsle vidare se till alt vi utnyttjar den kapaciteten för att utveckla en framtidsinriktad teknik, vilken gör oss rustade att möta de nya situationer som vi kommer att ställas inför.

Jag tänker t. ex. på teknik som gör del lättare för oss atl på ett effektivt sätt använda råvaror, jag tänker på teknik som gör det lättare för oss att utnyttja energin på effektivaste möjliga sätt, jag tänker på utvecklandet av nya energikällor, baserade på de kontinueriiga energifiödena, och jag tänker på teknik som innebär att vi kan återvinna råvaruinnehållet i varor som vi redan har använt.

Herr talman! Den nya ekonomiska väridsordningen kan inrymma mycket. De stater som står bakom kravet på ny ekonomisk väridsordning hårde mest vittskiftande inhemska ekonomiska system, och tolkningarna av vad den nya

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

103

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

104

ekonomiska väridsordningen skall innebära varierar mycket kraftigt från u-land till u-land. Vi kan givetvis inte härifrån diktera vilka ekonomiska utvecklingsmodeller u-länderna skall välja, men vi kan inte heller frånkänna oss vårt ansvar. Det finns en uppenbar risk för att den ekonomiska utvecklingen i många falliga länder medför alt det skapas en liten isolerad industriell sektor som är mer eller mindre helt beroende av utländsk teknik och utländsk ekonomi. Det innebär ofta en utveckling som ställer huvuddelen av befolkningen utanför och som kanske till och med leder till allvarliga försämringar av befolkningsmajoritetens situation.

Del är inte en sådan uveckling vi vill medverka lill. Det måste vara vår strävan i vårt utvecklingssamarbete med u-länder och vårt övriga samarbete med u-länder att bidra lill en ekonomisk och teknisk utveckling, som verkligen ger förbättrade levnadsvillkor för folkfiertalet. Eftersom det är i de industrialiserade staterna den stora potentialen finns för teknisk utveckling och forskning, har vi etl bestämt ansvar att ställa sådan teknik till förfogande som u-länderna kan använda och dra nytta av. Det betyder en teknik som är arbelsintensiv, en teknik som ligger på en sådan tillämpningsnivå alt den är lätt att använda utan alltför stora svårigheter och förlustrisker. Det är en teknik som underiätlar en decentraliserad struktur och en ulveckling av småindustri och landsbygdsutveckling. Den minskar risken för slora folkomflyttningar och sociala omvälvningar.

Energisektorn äretl bra exempel på del här problemet. Under mycket lång tid har huvuddelen av väsleriandets utvecklingsresurser på energiområdet ägnats ål kärnkraften. Del är uppenbart alt kärnkraften representerar en teknologi som är mycket illa lämpad för de flesta u-länders behov. Den är oerhört kapilalintensiv, den är myckel avancerad och innehåller allvariiga riskmomenl. Den ger ringa sysselsättning när den används. Däremot är kanske många av de alternativa energikällor som vi diskuterar för framtiden ännu gynnsammare för många u-länder än de är för oss. Jag tänker på vindteknik, solteknik, utnyttjande av biomassa osv. Närvi diskuterar hur vi skall lägga upp vår energiforskning och vårt utvecklingsarbete här hemma måsle vi också la med i bedömningen vilken betydelse våra insatser har för u-ländernas möjligheter atl tillfredsställa sina behov. Och det är naturligtvis etl argument bland många för alt vi skall salsa resurser för att utveckla de alternativa energikällorna.

Herr talman! Avslutningsvis känner jag behov av alt göra en liten kommentar till den Sydafrikadebatt som Gertrud Sigurdsen drog upp litet hastigt.

Jag vill bara göra den kommentaren atl alla vi som följt svensk utrikespolitik under åren kan konstatera att Sydafrikafrågan har haft den allra högsta prioritet -och detla av mycket naturliga skäl. De insatser som Sverige har gjort när det gäller Sydafrikafrågan står i särklass. Regeringsskiftet för etl och etl halvt år sedan innebar en ytterligare intensifiering av de svenska insatserna för alt stödja befrielsekampen i södra Afrika och för atl isolera Sydafrika. De tidningsuppgifter som Gertrud Sigurdsen redovisade är därför mycket anmärkningsvärda. Var och en som på ett objektivt sätt ser på hur

Sydafrikafrågan har drivits måste konstalera all det inte finns någol land, vare Nr 96

sig i Norden eller i den övriga västvärlden, som har engagerat sig så hårt i Onsdaeen den

denna fråga som Sverige. I5 19-73

TORE NILSSON (m):

Herr talman! Israel är en demokrati. Sverige är en demokrati. De två länderna måste sägas stå varandra nära i många avseenden. Sverige är byggt på en andlig och kulturell grundval som i mycket är ett arv från Israels säregna historia under de två årtusendena närmast före vår lideräknings början. Den urkund som båda länderna har som fundament i principiell mening är Bibeln. Jag har i år i en motion framfört en del tankar om Israel och Sverige, men jag vill här lägga till följande.

Israel har många fiender. Etl ekonomiskt krig pågår mot Israel. Den bojkott mot handeln med Israel som dessa motståndare försöker genomföra i hela världen är djupt beklaglig. Även svenska företag har gått med på klausuler i kontrakt med vissa handelspartner - klausuler som förbjuder handelsutbyte med Israel. Sverige dellager därför i del ekonomiska kriget mot Israel. Svenska företag vill inte investera i Israel. Svenskar vägrar sälja till Israel. Svenska firmor hindras atl köpa från Israel. Detla är negativt för vårt land, inte bara för handeln ulan också för vårt anseende som demokrati.

Även förelag som direkt eller indirekt ägs eller stöds av svenska staten lär enligt bestämda uppgifter deltaga i sanktioner mot Israel. Jag beklagar detta.

Herr talman! Jag vill hänvisa till aktuella händelser i vårt grannland Norge. I slutet av förra året förekom t. ex. ett mycket uppmärksammat försök lill diskriminering av Israel genom att kontraktet mellan ett par stora verkstäder och deras kund innehöll en klausul som innebar bojkott mot handeln med Israel, eller som norska tidningar formulerade det mera naket: "Boikott av Israel." Den norska regeringen reagerade glädjande nog. Handelsminister Bakke anförde i stortinget att "regleringen tar skarpt avstånd fra den diskriminerende klausul överfor Israel som er intatt mellom norske skipsverft og egyptiske kjöpere". Detta enligt flera tidningar, bl. a. Aftenposten torsdagen den 27 oktober 1977. Handelsdepartementet har för säljarna preciserat att regeringen inte kan godta klausulen. I en kommentar på ledarsidan skriver Arbeiderbladet: "Vi er glad for al del nå er oppklarl al norske myndigheter ikke har akseplert en boikollklausul mol Israel i skipsbyggningskonirakter med Egypt. Noe slikt ville ha vaert ytterst pinlig for den norske regjering. De utlalelser som nå er kommet, viser at regjeringen ikke vill godkjenne kontraktet som diskriminerer Israel. Det er et ståndpunkt som har bred stötte i det norske folk."

Vad som skett ledde också till klara uttalanden från oppositionen i stortinget. Stortingsrepresentant Paul Thyness säger att man kan förstå men icke sympatisera med privata företag som böjer sig fören sådan press alt godta klausuler. Han menar att om kontrakt skulle falla bort för norska firmor därför att de inte går med på bojkotten så "må hele det norske samfunn vsre med på å baere belastningen".

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

105

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

106

Jag troi att också i Sverige har regeringen brett stöd för en liknande politik. Del måsle stå klart att aktioner a v detta slag står i strid med Sveriges intressen och Sveriges förpliktelser som medlem av FN och som eu land med grundmurat anseende i hela världen som rältfördigt och solidariskt mot de svaga. Vi väntar här klara signaler från regeringen. Under alla förhållanden bör inga företag som är statliga eller har statligt stöd kunna deltaga i sanktionerna mot Israel.

Så några ord med anledning av regeringsdeklarationen, som jag läst med stort intresse. Det slår där: "Varje stat i området, även Israel, har rätt att leva inom säkra och erkända gränser." Detta vill jag varmt instämma i. I fortsättningen anförs:

"Dessa principer måste kompletteras med etl erkännande av palestinaarabernas rätt att själva bestämma sin framlid och således också, om de så väljer, atl bilda en egen stal som lever i fred vid sidan av Israel."

Då måste jag fråga: Var skall den staten ligga? Kan Israel leva om en stal i PLO;s anda upprättas på den s. k. Västbanken? Mitt svar är nej. Tror någon svensk riksdagsman på Israels liv i fred med sådana terrorister intill sig? Vad skulle Sverige göra om det krävdes en liknande stat på Gotland eller i Närke? Vad som kallas Västbanken är en naturiig del av Israel. Har vi, har FN,år 1948 godkänt staten Israel och velat ge denna nation elt hem och en framtid, måsle vårt ja fortfara att vara ett ja. Israels olika folkgrupper har alla samma demokratiska rättigheter. Låt invånarna på Västbanken välja fritt själva: medborgarskap antingen i Israel eller i t. ex. Jordanien. Låt detta innebära rösträtt och valbarhet dådet gäller pariament och andra råd, för både kvinnor och män. Vi tror oss vela om hur elt sådant val utfaller. Ingen som har vistats en lid i Israel vill betvivla alt detta land är en demokrati i västeriändsk mening.

Det är häpnadsväckande att vi i den fria världen tycks ha glömt eller hålla på alt glömma vad som ligger före bildandet av staten Israel. All terror, allt lidande som detta folk utstått under Hitler och Slalin och andra plågare. All hemlöshet i världen! De som i dag bygger Israel vet och minns men utan bitterhet i form av hämndkänslor och vedergällningstankar. De vill leva i fred, de har mer än något annat folken innebörd i ordet Frid, en mening med stort djup både i sin hälsning med detta ord och sitt arbete för framtid i frihet.

Kvällstidningarna här i Stockholm i dag ropar atl Israel vill hämnd. Det är en felaktig beskrivning, tyckerjag. Israelerna vill inte angripa sina grannar. De är villiga atl göra det möjliga - men lill del möjliga hör enligt min mening icke upprättandet av en PLO-styrd eller -infiuerad stat på Västbanken. Jag anser del absolut vara en orimlighet. Problemet hur man skall bereda de människor, som kanske ligger bakom PLO eller som PLO påstår sig tala för, ett hem kan inte lösas genom att man för den föreslagna staten på Västbanken. Det är beklämmande att samvetslösa makter förser terrorister med vapen. Jag beklagar vad som måst ske i Libanon i dag - men vad som skett därifrån och riktals mot Israel, mol barn och oskyldiga är ännu mer beklagligt.

HANS LINDBLAD (fp):

Herr talman! För ett par månader sedan firade Finland 60-årsminnet av sin självständighetsdag. Vi kan inte tänka oss ett Norden utan Finland. Det ingår i en gemenskap som betyder väldigt mycket för oss alla. Vi vet att delta fria Finland har sin frihet bl. a. därför alt man själv gjorde mycket stora insatser för atl slå vakt om den i elt svårt läge. Men vi skall också veta atl när Finland blev en fri stal fick vi även andra fria stater som grannar. Vi fick samtidigt i vårt närområde Estland, Lettland och Litauen. Det är klart atl 60-årsminnet också för dem skulle ha varil en glädjens dag - om de fött förbli fria stater.

Förbindelserna mellan Sverige och de fria baltiska staterna var mycket livliga. Vi hade kulturellt, vetenskapligt, ideellt och ekonomiskt utbyte -ett utbylesom var givande på ömse håll. Hade de baltiska staterna fått behålla sin frihet skulle givetvis Östersjön ha uppfattats som etl fredens hav, ett vatten som förband oss med nära vänner.

Den sovjetiska ockupationen av de tre baltiska staterna var en stor tragedi nära inpå oss. De kvarvarande balterna i dessa länder är utsatta för etl omfattande förtryck, och förryskningen av områdena har drivits målmedvetet. Exempelvis Estland håller på alt förryskas. Omkring 400 000 ryssar har flyttals dit sedan andra världskriget. Vid krigsslutet var det bara 3 % av Estlands befolkning som inte var ester- i dag är siffran snart uppe i 40 96. Om den nuvarande utvecklingen fortsätter kommer esterna före sekelskiftet att vara i minoritet i sitt eget land. I grannlandet Lettland är redan majoriteten i huvudstaden Riga icke-lellisk.

Denna organiserade massinvandring av ryssar är iscensatt för att försöka slå ner ett nationellt länkande i dessa stater. Vi vet att det är förbjudet att sjunga nationalsången i de här staterna. Vi vet alt det är förbjudet atl visa staternas flaggor. Vi vel atl det finns ett passivt motstånd. Men tyvärr måsle sägas att informationen om dessa saker ofta kommer ganska sent, eftersom den inte kan ske genom de officiella nyhetsvägarna, Det finns ganska mänga rapporter om förtrycket och om de känslor som tar sig myckel spontana uttryck hos folk som säger alt de inte vill ha denna ockupation, men tyvärr märks de inte särskilt myckel i Sverige.

Vårt land har i internationella sammanhang med kraft hävdat små staters rätt lill suveränitet och oberoende. Imperialism och hot mot små stater finns på många håll i väriden, men ingel förtryck ligger oss geografiskt så nära som den sovjetiska ockupationen av våra nära grannar. Just därför måste -om vi över huvud taget vill vara trovärdiga - dessa stater alltid finnas med i våra tankar när vi talar om alt små stater själva skall fö forma sitt liv.

Den unga generation som i Sverige nu talar om internationell solidaritet och små staters rättigheter har all anledning att plädera för dessa principer också i vårt närområde. Dagens unga i vårt land skall inte behöva känna sig bundna av att Sverige näst efter Hillertyskland var den första stat som erkände Sovjets ockupation av de baltiska staterna. En rad demokratier vägrar att betrakta Estland, Lettland och Litauen som delar av Sovjet. Den ståndpunkten måste vara möjlig atl hävda också i Sverige.

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

107

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Vi måsle inta denna ståndpunkt också för vår egen skull. Om små stater finner sig i att väriden betraktar imperialism och ockupation av hela folk som accepterade medel, vilken trygghet kan vi då själva göra anspråk på att fö?

Per Ahlmark uUryckte del så här vid ett tal på estniska nationaldagen för två år sedan: "Det går inte att med bevarad heder storma mol förtryck i ett land och försvara förtryck i eU annat. Friheten är en och odelbar, den aren rält som varje människa på vår jord kan kräva av sill land."

Frågan om staters frihet hänger nära samman med de mänskliga fri- och rättigheterna. Vi har fött många påminnelser om detta genom vad som hänt efter Helsingforsavtalel 1975. Sovjet ville ha ett avtal för att få sina krigsvinsler från 1940-talet erkända i väst - alltså gammal vanlig imperialism för all lägga under sig land och folk. Sovjet skrev på dokumentet, trots att det stadgade att de deltagande staterna skulle respektera mänskliga rättigheter och grundläggande friheter.

1 det här sammanhanget vill jag ta upp en fråga som har hängt med ganska länge när det gäller vårt förhållande till de baltiska staterna. Det gäller de många tusen nuvarande svenska medborgare som fiydde från dessa stater i anslutning lill ockupationen. Dessa människor betraktas fortfarande av Sovjet sorn sovjetiska medborgare. De har aldrig bott i Sovjet, och de har aldrig begärt alt fö vara där. De flydde från ockupationen, men de bokförs och räknas fortfarande som ryska medborgare. Detla gäller inte bara dem, utan också deras i Sverige födda barn.

Det är naturiigtvis en oförskämdhet atl förfara på del sättet. Det är en snygghetsfråga för vårt land alt göra det mesta möjliga för all fö etl avtal liknande del som Canada har lyckats fö med Sovjet, att dessa människor inte skall räknas som medborgare i etl land som de aldrig har tillhört och aldrig har velat tillhöra. För att markera att den frågan är viktig måste vi ta med den i förhandlingar i andra sammanhang mellan Sverige och Sovjet. Rysk utrikespolitik är sedan gammalt mycket av att ta och ge - man vill inte ge någonling om man inte får någonting i stället. Därför går en sådan här fråga inte atl lösa om den inte tas med i bilden tillsammans med andra frågor som vi förhandlar om.

Det viktiga är naturiigtvis principen att små stater skall ha rätt lill sin frihet. Målel måste vara nationell suveränitet. Vi kan inte göra undanlag och säga att om stater är tillräckligt små och ligger tillräckligt nära stora stater gäller inte principen. Sverige är också en liten stat och ligger nära en stor stat. Vi kan alltså inte godta den princip som skulle diskvalificera de baltiska folken och frånta dem rätlen alt kräva nationell frihet.

108

RUNE TORWALD (c):

Hert talman! I en utrikesdebatt talar man som regel huvudsakligen om relationer mellan länder. Men låt mig för etl ögonblick fokusera en individ -den judiske matematikern Anatoly Sharansky.

Det ärjust i dag precis etl år sedan Anatoly Sharansky häktades av KGB-poliser i Moskva för påstådd landsförrädisk verksamhet. Alla jag träffat som

varit personligen bekanta med honom - och det är ganska många - hävdar med bestämdhet alt dessa beskyllningar är ogrundade. Han har bara arbetat för atl vi i omvärlden skulle fö kännedom om under vilka förhållanden de judiska refuseniks lever i Sovjetunionen. Refuseniks kallar sig de judar som har begärt att fö utvandra till Israel men som i åratal har förvägrats denna rätt, som de enligt Helsingforsdeklarationen om de mänskliga rättigheterna har.

Under ett helt år har Anatoly Sharansky nu suttit anhållen och förvägrats varje som helst koniakt, t. o. m. med sin egen mor. Inte heller har man accepterat att en sovjetisk resp. en fransk advokat,som har förklarat sig villiga atl försvara honom, skall fö träffa honom. Det förhållandet an man trols ett helt års pressande förhör med Sharansky och många av hans vänner ännu inte har fött underlag föratt väcka åtal mol honom tyder merän någol annat på att hans vänner har rätt när de hävdar atl han är oskyldig.

Herr talman! Mol denna bakgrund vädjar jag till den svenska regeringen atl ytterligare öka sina ansträngningar att förmå den sovjetiska regeringen att äntligen släppa Sharansky fri och medge honom tillstånd au utvandra till Israel, där hans hustru Natalja väntar på honom sedan snart fyra år. Sådana åtgärder från Sovjets sida skulle av oss i västvärlden tolkas dels som ett unryck för humanitet och rättssäkerhet, dels som ett bevis för an man alltjämt står fast vid de åtaganden som signalärmakterna förbundit sig till i Helsingforsdeklarationen om de mänskliga rättigheterna.

Herr talman! Jag skulle också gärna vilja säga några ord om situationen i Mellanöstern.

För alt störa de fredsförhandlingar mellan Egypten och Israel som blev en följd av president Sadats djärva och okonventionella försök att finna en öppning för en förhandlingslösning av de aktuella problemen har palestinierna nu återupptagit sina lerroraktioner. Alla känner vi till den senaste terroraktionen strax norr om Tel Aviv och Israels i dag inledda repressalieåtgärd i södra Libanon, varför jag inte finner anledning alt närmare kommentera dessa händelser. Men låt mig påminna om sju lidigare terrordåd som utförts av palestinier:

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

11/4	1974	Kiryat Shmonah		dödade	3 terrorister	18 israeler
15/5	1974	Maalot			3 "	28 "
13/6	1974	Shamir			4 ••	2 " 1 nyzeeländare
24/6	1974	Nahariya			3 '■	4 israeler
19/11	1974	Beit Shean		''	3 "	4 "
5/3	1975	Tel Aviv		"	6 ••	5 "
4/7	1975	Jerusalem		"	0 "	15 "
			Summa	dödade	22 terrorister	76 israeler

Det är naturiigtvis alllid svårt alt fö fram helt korrekta siffror på antalet dödsoffer vid sådana här lerroraktioner, men så myckel är säkert alt vid dessa tillfällen dödades mer än tre gånger fier israeler än terrorister. Detta är f ö. ganska naturligt, eftersom terroristerna varil väl utbildade och beväpnade, under det att de israeliska offren främst utgjorts av obeväpnade civila.

109

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Vi tycker nog alla, såsom utrikesministern gav uttryck för, atl det är olyckligt med vedergällningsaklioner av det slag som Israel i dag inledde i södra Libanon. Dylika aktioner minskar möjligheterna till framgångsrika fredsförhandlingar, och därmed når ju palestinierna sitt syfte.

Å andra sidan för vi inte blunda för den förbittring som palestiniernas terroraktioner väcker bland israelerna, som noterar att även om man snabbi lyckas oskadliggöra terroristerna, har dessa som regel redan hunnit döda mångdubbelt fler israeler. Det är lätt för oss som inte drabbats att begära att den israeliska regeringen och Israels folk bildligt talat skall "vända den andra kinden till". Men hur skulle vi svenskar reagera i motsvarande situation?

Jag noterade med tacksamhet att utrikesministern klart underströk att det förhållandet alt den svenska regeringen godkänner PLO som representant för palestinierna inte innebär atl man också accepterar dess politiska mål och medel. Tvärtom reagerar den svenska regeringen mycket hårt mot dessa terroraktioner, och där har man säkert hela svenska folkel bakom sig.

Herr lalman! Jag skulle avslutningsvis vilja gå så långl attjag menar att om PLO fortsätter atl utnyttja lerroraktioner för sitt politiska syfte "alt kasta israelerna i havet", dvs. utplåna staten Israel, då bör detla leda till all regeringen omprövar sin inställning lill PLO:s representativitet för palestinierna. Detla därföratt både regeringen och svenska folkel alllid varit beredda alt erkänna Israels rätt att existera inom säkra gränser.

1 detta anförande instämde Rolf Clarkson (m).

110

PER GAHRTON (fp);

Herr tal man! "Deir Jassin" - så kallade sig det palestinska kommando som häromdagen slog till på huvudvägen mellan Tel Aviv och Haifa. Vad är Deir Jassin? Jo, Deir Jassin var en liten fredlig palestinsk by i närheten av Jerusalem. Den 9 april 1948, alltså bara drygt en månad innan FN:s plan för delning av del brittiska mandatet i Palestina skulle träda i kraft, ryckte sionistiska trupper in i byn och mördade 254 män, kvinnor och barn, utan nåd, ulan hämning, utan urskillning.

De flesta sionislsoldaterna tillhörde Irgun Zvai Leumi vars ledare hette -Menachem Begin, samme Menachem Begin som nu fäller sina krokodiltårar efter palestinska gerillaattacker. Menachem Begin är väldigt stolt över Deir Jassin-massakern. I sin bok "Revolten" skryter han över den, liksom över liknande terrordåd. Enligt Begins moral var allting tillåtet för atl upprätta en judisk stat i,som han uttryckte det, hela Eretz Israel. Och hela Eretz Israel, det ärenligt Begin inte bara staten Israel, inte bara alla de områden som Israel nu ockuperar, utan dessutom stora områden öster om Jordanfloden.

Begin tillhör den s. k. revisionistiska grenen av den sionistiska rörelsen. Den grenen bröt sig urden mera officiella sionismen 1922 när britterna lät den arabiske prinsen Abdullah bli kung i ett eget rike - Jordanien, eller Transjordanien som det då kallades, dvs. den del av det tidigare brittiska mandatet .som ligger öster om Jordanfioden. Begins företrädare som revisio-nisternas ledare, Jabotinsky, ansåg att det var elt svek mol den beryktade

Balfourdeklaralionens s. k. löfte om elt judiskt nationalhem i Palestina. Han menade, och Begin menar i dag, att också den nuvarande staten Jordanien ingår i det område som judarna har historisk och legitim rält till.

Under många år förhånades den arabiska rädslan för del sionistiska hotel. Efter 1967 har det blivit annoriunda. En hel värid har fött upp ögonen förden sionistiska expansionismen, en hel värld har förundrats över hur israeliska ideologer lyckats påvisa judisk historisk rätt lill varje landområde som israeliska trupper salt sin fot på. Ett av de mera makabra exemplen inträffade under oktoberkrigei 1973. När en israelisk truppstyrka lyckats la sig över Suezkanalen och in i delar av Nildeltat, förklarade genast israeliska ideologer att detta var ingel annat än del bibliska landet Gösen - alltså ett område som historiskt borde vara israeliskt.

Realpolitiken var den gången starkare och israelerna fick lämna sitt Gösen. Men de gjorde det inte godvilligt och inte utan tvång. Så har det varit och så lär det förbli.

Praktiskt taget hela världen har fördömt den israeliska ockupalionspoliti-ken, också USA. Utrikesminister Vance har direkt förklarat atl de judiska kolonierna i ockuperade områden "strider mot internationell lag". Amerikanska UD har i en färsk rapport om de mänskliga rättigheterna i de ockuperade områdena bekräftat alt "extrema fysiska och psykiska påtryckningar förekommer vid förhör" och påtalat att ockupalionsmyndigheterna "i strid med fjärde Genévekonvenlionen har selektivt utvisat invånare på Västra Banken och i Ghaza, som misstänkts för eller varit kända för terrorism eller antiisraelisk politisk agitation".

Vad gör då palestinierna i denna situation? Självfallet motstånd - precis som t. ex. danskar och norrmän under andra väridskriget.

Minns hur de danska och norska motståndsrörelserna arbetade under andra världskriget! Då var Sverige deras Libanon, deras uppmarschområde. Och minns hur befrielserörelserna har arbetat innan de befriat stater som Sverige nu har nära samarbete med, t. ex. Algeriet, Vietnam, Mozambique, Angola!

Herrar Tore Nilsson och Rune Torwald - väpnat motstånd mot ockupation är ingen kaffebjudning. Palestinierna vill ha en egen stat. De vill resa till Geneve och förhandla. De diskuterar inbördes hur en framgångsrik taktik skall läggas upp. Om man vill veta vad palestinierna verkligen vill,då bör man inte läsa den israeliska ambassadens skrifter, utan man kan i stället t. ex. läsa PLO;s teoretiska tidskrift Shu'un Falastinija. Där förs en ständig debatt på det temat. I novembernumret 1977 konstaterar en skribent att "ett av de viktigaste resultaten av oktoberkrigei var att det förfiytiade den arabiskisraeliska kampen till fredsuppgörelsens område". Och en annan skribent skriver, alt om FN kunde komplettera resolution 242 "så aU den pekar på Palestinaproblemet och det palestinska folkets nationella rättigheter", vore del från palestinsk synpunkt ett "positivt ställningstagande".

Samtidigt är naturligtvis palestinska skribenter och politiker pessimistiska. De minns tidigare arabiska svek, t. ex. 1948,och fruktar nu att Sadat bara skall ordna sina egna problem och strunta i deras. De eftertraktar inte elt långl

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

111

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

molståndskrig mot den israeliska ockupationen, ett krig som de aldrig kan vinna ensamma. De allra flesta av dem föredrar en fredlig väg lill en egen stat, via förhandlingar i Geneve. Som alla vet skulle palestinierna för länge sedan ha suttit i Geneve om inte Israel vägrat varje form av koniakt med PLO.

Vad säger då Israel om en palestinsk stat vid sin sida? Ingel annat än nej. Man har lagt fram en plan för viss autonomi. Men motståndet mot en palestinsk stat - också på lång sikt - är totalt. Det visar t. ex. Dayans svar i en intervju efter sitt USA-besök i början av 1978. Han fick frågan: Skulle en amerikansk plan för något slags hemland för palestinierna med förbindelse med Jordanien vara oacceptabelt för Israel? Svar: "Ja, om del leder lill en palestinsk stal, men inte om del bara är en sorls förbindelse med palestinaaraber som bor på Västra stranden och är jordanska medborgare och röstar på parlamentet i Amman."

Den israeliska lösningen är ganska klar, vilket bl. a. utvecklas i en intressanl artikel i Middle East Journal. Israel vill behärska Västra stranden och Ghazii, de är delar av det "heliga landet". Men man kan inte annektera områdena och göra invånarna till israeliska medborgare, för då skulle palestinierna redan 1993 utgöra 46 % av befolkningen. Vad blev det då av den "judiska staten"? Lösningen på dilemmat är följande: judisk bosättning vid gränserna lill arabländerna, t. ex. Jordanien, israelisk mililärkonlroll, inre autonomi och formellt medborgarskap för palestinierna i Jordanien.

Är del så konstigt att palestinierna inte godtar detta? Fören israel ärdet nog svårt att förstå, ty för en israel finns ju ingen palestinsk nation, bara araber som bor i Palestina. Men visst finns del en palestinsk nation. Det finns många sätt alt mäta den saken på. Ett är subjektiv identifikation. I en intressant artikel i Journal of Palesline Studies refereras en undersökning av den nationella identifikationen hos palestinska barn i Kuweil. 87-100 96 svarade att de var "palestinier". Bara några få uppgav andra arabiska nationaliteter.

Mol denna bakgrund är det välgörande att höra Karin Söders klartext, när hon tar ställning för palestiniernas rättigheter och inte svävar på målet närdet gäller svenskt erkännande av PLO som palestiniernas mest representativa företrädare. Det är uppenbart att det aldrig kan bli fred i Mellan Östern, om inte Israel accepterar atl förhandla med sin fiende, dvs. PLO.

Alternalivel är lätt atl inse. De palestinska kommandogmpperna kommer naturiigen atl bli allt skickligare. Den statistik som Rune Torwald redogjorde för är elt intressant tecken på vad som i allt större utsträckning kommer alt ske. Motståndet inne i de ockuperade områdena, vilket nu en tid i hopp om fred legat nere, kommer åter att öka, om fredsutsikterna än en gång försvinner i Oärran. Otryggheten i Israel kommer att bli allt värre. Efter hand kommer situationen i Israel och de ockuperade områdena att utveckla sig lill en sorts kombination av Nordiriand och Rhodesia. Utvecklingen har - som de senaste dagarnas händelser visar - redan gått långt åt det hållet. Därför finns det ingen väg till fred vid sidan av PLO.

112

PER-OLOF STRINDBERG (m):

Herr lalman! Individuell och nationell frihet är för oss svenskar självklara ting. De är så självklara att vi måhända alltför lält glömmer bort att vi måste göra insatser för att bevara dem. Jag tänker då närmast på dem som tycks anse all vi utan risk kan använda försvaret som någol slags budgelregulalor i tro att vår frihet och vårt oberoende inte är hotade - vare sig nu eller i framtiden.

Vi för dock dagligen bevis på alt friheten sitter trångt runt om i väriden. I slutet av förra månaden fick vi en stark och gripande påminnelse om atl vi sanneriigen inte behöver gå långt för atl finna stater som är under utländskt förtryck och där de mänskliga fri- och rättigheterna ej respekteras. Jag tänker på del 60-årsjubileum som esterna i Sverige firade på fiera platser i vårt land med anledning av sin oavhängighetsförklaring den 24 februari 1918. De kunde fira minnet här i Sverige, men de kunde inte fira det i sill hemland.

Helsingforskonferensen 1973-1975 utmynnade i deklarationer, som väckte nytt hopp bland folken i Estland, Lettland och Litauen liksom på andra håll i Östeuropa. Att Helsingforsavtalel ingav förhoppningar var naturligt. Det var ju bl. a. undertecknat av generalsekreteraren i Sovjetunionens kommunistiska partis centralkommitté. Leonid Bresjnev. I utrikesdepartementets redogörelse för slutdokumentet från Helsingfors konstateras visseriigen att det inte utgör ett internalionellt fördrag utan är "en mellan de deltagande staterna överenskommen politisk manifestation av stor betydelse".

I Helsingforskonferensens slutdokument förband sig de dellagande staterna atl respektera mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, däri inbegripet tanke-, samvets-, religions- och trosfrihet. Det fastslogs också att de deltagande staterna kommer att främja de medborgeriiga, politiska, sociala, kulturella och andra rättighelerna och friheterna, vilka alla härrör från det inneboende värdet hos varje människa.

En sådan deklaration väcker givetvis hopp hos förtryckta folk. Även utformningen av den s. k. tredje korgen om mänskliga kontakter och inte minsl uttalandet att de dellagande staterna i positiv och humanitär anda skall behandla ansökningar från personer, som önskar återförenas med medlemmar av sin familj, väckte förhoppningar hos många människor.

Fortfarande är Helsingsforsavtalel etl vikligl dokument. Det är atl djupt beklaga att det inte efterievts av alla de undertecknande staterna och att del inte fick en uppföljning i Belgrad. Hoppet står nu till Madrid 1980.

Jag skall här inie ta upp tiden med atl exemplifiera hur utvecklingen har gått i olika länder under senare år. Jag vill dock erinra om att familjers naturliga önskan lill återförening inte lillgodosetts, att judarnas situation i Sovjetunionen är djupt oroande, att mssificeringen fortsätter i Balticum och atl ofrihet råder i Tjeckoslovakien. Ja, tyvärr kan listan göras myckel lång.

Utrikesministern framhöll i sitt anförande här lidigare i dag bl; a.: "De mänskliga rättigheterna har under de senaste åren mer än tidigare kommit i centrum för internationell uppmärksamhet och debatt. Vi deltar aktivt i den

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

113

8 Riksdagens protokoll 1977/78:96-97

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

internalionella opinionsbildningen och i arbetet på atl utforma nya internationella regler för att stärka respekten för de mänskliga rättigheterna."

Ja, Sveriges röst har ofta hörts när det gäller atl fördöma våld och förtryck. Detla är glädjande, men det har då ofta gällt förhållandena i stater i exempelvis Afrika, Asien eller Sydamerika. Så har i stort sell varil fallet även här i dag. Men vi vet, herr talman, alt de baltiska folken arbetar för att på fredlig väg på nytt bli fria folk. Del gäller folk nära oss, folk med vilka vi har ett starkt historiskt samband. Låt oss även i detta fall göra vår röst hörd - låt oss inte glömma att även de baltiska folken behöver etl stöd från den fria världens nationer.

En fråga, som varit uppe i riksdagen vid ett fiertal tillföllen, är de problem som det dubbla medborgarskapet medför för många människor i vårt land. Vid en diskussion här i riksdagen som jag hade våren 1976 med dåvarande utrikesministern Sven Andersson framhöll denne att frågan tagits upp med Sovjetunionen på diplomatisk väg. Han kunde inte utlova någon snar lösning men förklarade sig vara väl medveten om att en lösning är angelägen. Jag vill understryka atl en lösning av de problem som sammanhänger med det dubbla medborgarskapet fortfarande är mycket angelägen och vill vädja till utrikesministern alt intensifiera arbetet för atl ett positivt resultat änlligen skall uppnås i överläggningarna med Sovjetunionen.

I delta anförande instämde Tage Adolfsson (m) och Olle Aulin (m).

114

TORE NILSSON (m):

Herr talman! Per Gahrton nämnde milt namn. Jag känner det visseriigen ängsligt att gå upp mot en ångvält som Per Gahrton, för jag förstår att han lätt kan krossa mig, om han vill. Men del var ändå mycket i del Per Gahrton sade som jag tyckte var så ensidigt och så svagt -jag vågar säga del.

Han talade om en arabisk rädsla för semitiskt hot. Har inte Per Gahrton reda på att också araberna är semiter? Man bör väl välja sina ord här - det ärju bröder det är frågan om från början.

När Per Gahrton sedan talar om vad som ingår i Eretz Israel, alltså Israels land, så kan det väl hända all han riktigt återgav det Begin har skrivit - del har jag inte läst. Jag har hört att Begin våren hök, men jag har också hört atl folk har sagt sedan han tillträdde sin post nu i Israel alt han har visat stor klokhet, och hans förhandlingar med Sadat har väl ändå imponerat på oss. Jag tycker inte att herr Gahrlons historieskrivning är särskilt lysande.

Om jag läser Bibeln finner jag att det där talas om en större utsträckning av Israels områden. Det är många människor som barden uppfattningen. Men-vad vi talar om här i dag ärju det Israel som kom lill 1948 och genast blev angripet av en lång rad övermäktiga grannar men ändå som genom etl under existerar ännu i dag. Jag påstod i mitt anförande alt detta Israel bara vill leva i fred.

Herr Gahrton sade alt Israel måste tåla att leva med PLO vid sin sida, och det trorjag också att Israel gör. Men vad menas med uttrycket "vid sin sida"? Om det betyder att Israels närmaste område, alltså på västra sidan om Jordan

-där jag själv har varit och sell hur korta avstånden är till centrala punkter i Israel - kan jag inte förstå hur det skall vara möjligt, speciellt om den anda som besjälar PLO skall vara rådande. Per Gahrton tycks inte förstå den fruklan som gemene man, enskilda människor i Israel och Israels hela folk känner. Herr Gahrton tror inte att araberna har sagt all Israel skall kaslas i havet. Med araberna menar jag då inte bara PLO. De många arabiska staterna förfogar ju över så slora territorier alt jag tycker det borde finnas möjligheter atl där öppna områden för palestinierna.

Sedan vågar jag också hävda alt den israeliska staten i dag tillåter den som vill - palestinier eller araber - att bosätta sig inom Israel, att leva och bo där och att utöva sin näring samt att då erhålla samma sociala och politiska rättigheter som övriga invånare. Jag har mycket svårt att tro att det kan finnas en framlid för Israel, om PLO - med den anda som där råder i dag - skall upprätta en stat.

Vad som nu sker i Libanon fördöms av många, och själv slår jag också oförstående inför myckel av det som händer. Men Libanons södra del, där den senaste attacken saltes in, är ju en bas för styrkor som har arbetat på samma sätt som vid den senaste attacken mot den buss där så många människor omkom. På sätt och vis förstår jag att man har velat oskadliggöra dem som finns där - även om jag själv delar den uppfattning som tidigare talare här har framhållit, nämligen alt våld föder våld. Men man kan ju fråga vem det var som började - för att nu ta det mycket enkelt.

I Göteborgs-Poslen för den 12 februari i år har en medlem av denna kammare, en partivän till Per Gahrton, skrivit elt mycket intressanl inlägg under rubriken "Israel och västbanken". Jag lar mig friheten an ur den artikeln citera elt stycke om PLO:s "fredsvilja":

"Det finns från tiden efter andra väridskriget många dokument - inte minst PLO;s stadgar -som klart visar PLO:s hatiska inställning lill Israel och PLO;s avsikt att 'kasta ut' israelerna ur Mellanöstern. Några citat ur senaste dokumentet i sammanhanget från arabstaternas konferens i Tripoli 77-12-04, arrangerad i opposition mot Sadats fredsinitiativ, visar

- att palestinierna förkastar FN:s resolutioner 242 och 338, som erkänner Israels existens,

- att palestinierna förkastar alla internationella konferenser baserade på dessa resolutioner, även en fredskonferens i Geneve och

- indirekt alt en palestinsk stat skall upprättas omfattande HELA Palestina, dvs. även Israels territorium."

Detta ärju ganska märkligt. Jag förstår atl Per Gahrton här vill tala för araberna, i den mån de är förtryckta, och del ger jag honom elt erkännande för. Men finns det ingen förståelse för vad Israel har fött utstå? Och vad skulle det innebära om de som absolut vägrar erkänna Israels berättigande verkligen skulle fö framgång i sina planer? Jag tror mig vela att många av de arabiska staterna fruktar för vad som då skulle kunna ske.

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

115

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

PER GAHRTON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag talade inte om elt semitiskt hot ulan om etl sionistiskt hot. Jag förstår Israels oro. Även jag har rest i Israel. Jag unnar det landelen annan framlid än Rhodesias eller Nordiriands,jag unnar det landet en framtid i fred och inte en framlid där man ständigt skall behöva slåss för atl över huvud tagel kunna existera. Men om man inte accepterar de gränser som FN fastställde 1947 i delningsplanen, om man inte accepterar de gränser som FN har upprepat i sina resolutioner242 och 338 och om man står fast vid alt man hellre vill ha expansion än fred, finns det ingen annan möjlighet än atl de som är förtryckta och blivit berövade sitt land slåss emot ockupanterna och förtryckarna med samma rätt som danskar och norrmän och många andra folk.

Del har funnits möjligheter att skapa fred under de senaste åren, och det är alldeles uppenbart att den palestinska rörelsen på kongresser har fastslagit, vilket är lätt att kontrollera, alt man är beredd alt resa till Geneve och sälta sig vid förhandlingsbordet tillsammans med israelerna och att man är beredd att acceptera att administrera blott en del av sitt drömmål - hela Palestina. Om israelerna sätter sig vid förhandlingsbordet tillsammans med PLO - på samma sätt som amerikanerna till slut tvingades sälla sig vid förhandlingsbordet med FNL, som fransmännen lill sist tvingades alt sätta sig vid förhandlingsbordet med FLN och som portugiserna till slut tvingades att förhandla med Frelimo och de andra frihetsrörelserna - då kan det bli fred. Annars blir det ett helvete i del här området, och mest för Israel.

TORE NILSSON (m) kort genmäle:

Herr talman! Detjagsenast anförde ur artikeln i Göteborgs-Posten och det som vi sedan lidigare känner lill om PLO;s oförsonlighet tror alltså inte Per Gahrton på. Det kan kanske länkas atl PLO skulle sätta sig ned vid förhandlingsbordet, även om somliga säger att de aldrig skulle ha kommit till Geneve orn konferensen blivit av. I alla sammanhang har man ju agerat och talat som om Israel inte skulle fö finnas.

När Per Gahrton talar om vad som skedde 1948 då Israel fick sina gränser, får han inte glömma atl Israel accepterade detla. Men omedelbart riktade motståndarna elt anfall mol Israel, som Israel underligt nog klarade. Även senare har det förekommit krig. Efter alla anfall och all terror mol Israel som fött fruktan hos enskilda, måste man förstå att Israel inte kan acceptera att det vid Västbanken, 5-10 mil fögelvägen från Jerusalem, bildas en stat med den här andan och inställningen. Jag måste säga atl jag förstår Israel. Det är helt obegripligt hur man kan tro alt någonting sådant skall kunna lyckas. Jag hoppas att det skall vara möjligt att lösa konflikten och att det som hänt i dag inte skall skapa ännu större bitterhet. Det vore nog bäst såväl för araberna som för israelerna om PLO:s verksamhet upphörde.

116

PER GAHRTON (fp) kort genmäle:

Herr lalman! Liksom det finns många israeler, bl. a. Begin, som drömmer om ett Stor-Israel, finns det palestinier som drömmer om vad man skulle

kunna kalla ett Slor-Palestina, omfattande hela det gamla Palestina. När två rörelser och två folk drömmer om samma jordområde, finns det i vanlig internationell praxis bara ett sätt, eller bör bara finnas etl sätt, att lösa den konflikten, och det är förhandling.

Ser man på historien har det fantastiska inträffat alt PLO har slagit fast alt PLO är berett att förhandla med israelerna, men dessa har sagt nej. Del är läget i dag och det är därför vi har denna oerhörda konfliktsituation.

Även jag har, Tore Nilsson, läst PLO:s stadgar och jag skulle kunna citera dem utantill, men det är inte så stor poäng i detta. Om man vill veta var elt svenskt politiskt parti står, går man då och läser partiprogrammet och ingenting annat? Herr Nilsson, vi skulle komma in på ganska underiiga vägar, om vi på del sättet skapade oss den totala bilden av svenska politiska partier.

På samma sätt ärdet med internationella rörelser. Vi måste också studera den debatt som förs inom dem liksom alla deras andra uttalanden. Vi måsle studera de kongressbeslut de fattar och, i detta fall, de praktiska förhandlingar som PLO faktiskt har bedrivit med israeliska ledare i London, i Paris och på andra håll. Allt detta måste spela en roll, inte bara någol slags exegetisk tolkning av tio år gamla programtexter.

Om man på det konstruktiva sättet studerar den palestinska rörelsen, finner man alt en majoritet inom denna, om den möts av en erkännande inställning, är beredd att gå med på en kompromiss, som skulle kunna leda till fred i området. Annars kommer händelserna från de senaste dagarna att upprepas och åter upprepas. Tyvärr trorjag attjag kommer atl fö tillfälle att återvända till kammaren också i senare sammanhang och hänvisa till denna spådom om händelser som upprepas om och om igen. Jag unnar både israeler och palestinier etl bättre öde.

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

TORE NILSSON (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror inte att denna debatt är så nyttig eller fruktbar i nuvarande läge. Vem var del som började tala om drömmarna om elt Stor-Israel? Det var inlejag. Del kan hända att de drömmarna finns, men jag tror inte att det är de som präglar de ansvarigas politik i Israel i dag.

Jag tror atl den artikel av Nils Hörberg somjag läste upp och som redovisar vad PLO sagt om atl komma överens med eller överlägga med Israel korrekt beskriver PLO;s anda och tankar. Ulan att kunna PLO:s stadgar trorjag atl PLO, i den mån dessa stadgar ger ullryck för att Israel inte alls kan accepteras, också i dag omfattar denna inställning.

Däremot är jag övertygad om atl arabländerna mer och mer förstår alt PLO-egentligen skadar deras sak. Jag vet atl Israel är villigt att förhandla med de arabiska staterna, men jag kan förstå de israeliska ledarna om de hyser skrupler inför all förhandla med människor som har talat om att förinta och utplåna Israel.

Tredje vice talmannen anmälde att Per Gahrton anhållit atl till protokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytteriigare replik.

117

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

118

ANDERS WIJKMAN (m):

Herr talman! Jag måste först säga lill herr Gahrton att den typ av lerroraktioner som PLO initierat och ställt sig bakom under de sista åren, speciellt den senaste som utspelades i lördags, är underiiga uttryck för fredsvilja.

Vidare får man, herr Gahrton, ett intryck av atl det som står i PLO;s program om atl Israel skall utplånas och att våldet är dess främsta vapen, är något som antagits för tio lill tolv år sedan men som inte längre har någon relevans. Jag är naturiigtvis inte lika insatt i den palestinska rörelsens interna debatt och diskussioner som herr Gahrton, men så myckel harjag följt med attjag vel, alt organisationen haft elt antal kongresser under 1970-talel, där dess program successivt har setts över och reviderats. Men just de aktuella passusarna, bl. a. den som Tore Nilsson citerade, står kvar.

Herr talman! Jag skall utan all kommentera debatten här i dag i övrigt bara göra en personlig deklaration, som gäller just PLO. Del kan passa bra som en allmän kommentar till vad herr Gahrton sade.

Vi ställer-och har mycket lätt atl göra det inte bara i kammaren utan över huvud tagel - krav på de inblandade parterna i olika internationella konfiikter. Om man går igenom vad vi säger när del gäller Mellanöstern, finner man atl vi sedan ett antal år tillbaka nästan enbart ställer krav på staten Israel. Den skall före förhandlingar skriva bort de ockuperade områdena, den skall upphöra med alla bosättningar på Västbanken och den skall tro på olika fredslrevare, trots att de senaste trettio åren inte har gjort israelerna särskilt optimistiska när det gäller sådana och trots atl dessa år har dominerats av hot om våld och av olika våldshandlingar. De skall också - det är uppenbarligen en allmän stämning inte bara här i kammaren utan också ute i pressen -förhandla med PLO trots terrorn och trots de programmatiska punkterna, bl. a. den om alt Israel skall förgöras.

Per Gahrton pekar på enstaka lidskrifter och uttalanden och säger atl man inte så myckel skall ta fasta på programmen, men jag hävdar fortfarande att det som vä:jer tyngst i detta sarnmanhang är den systematiska terror och del systematiska våld som faktiskt utövas.

Det är alldeles klart alt jag, liksom utrikesministern och andra talare här, tar avstånd från Israels myckel kraftiga vedergällningsaklion i dag, men man måste ju ställa sig frågan, om det inte var just en sådan här upptrappning som PLO avsåg med sin aktion i lördags. I det mycket känsliga förhandlingsläget, där Begin var på väg till USA och där Sadat hela tiden kom med olika trevare, ville PLO störa förhandlingarna därföratt de i varje fall just nu inte skedde på dess villkor.

Jag vill instämma i myckel av vad Rune Torwald sade. Jag tycker alltså alt det är egendomligt atl vi inte ställer krav på PLO när vi ställer krav på Israel. Vi ställer en långrad krav på Israel-och jag kan hålla med om många av dem - men vi bör i motsvarande mån ställa krav på PLO. Vi kan inte bortse från dess våldshandlingar och terror, vi kan inte bortse från dess program. Jag har hävdat i kammaren mol förre utrikesministern Sven Andersson attjag ansåg, atl när man inbjöd PLO till FN och första gången uttalade att PLO var den

mest auktoritativa representanten för palestinierna borde man åtminstone ha krävt atl PLO för det första avstod från våld och terror så länge den här typen av dialog pågick och så länge PLO deltog i fredssamtal, för det andra förändrade den väldigt avgörande punkt i sitt program som talar om alt Israel skall förgöras.

PLO har tveklöst nått internationella framgångar. Den internationella opinionen har icke ställt krav på PLO. Man har uppenbarligen haft den indirekta önskan och det indirekta syftet hos FN och majoriteten av väst regeringarna att PLO skulle modereras just genom att delta i dialogen. Jag kan inte finna att den moderationen har inträffat, och jag menar atl det är en egendomlig politik alt fortsätta atl ställa krav på att Israel i alla lägen skall föra fredssamtal med PLO så länge PLO icke avstår från terrorn och våldet och icke ändrar denna mycket strategiska passus i sitt program.

Herr talman! Jag vill gärna ha sagt detla; jag har sagt del tidigareoch jag har inte förändrat uppfattning efter regeringsskiftet.

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

PER GAHRTON (fp):

Herr talman! I vilket PLO-dokument, Anders Wijkman, står del att Israel skall förstöras, förgöras, utplånas? Var vänlig ange det, ange exakt när beslutet är taget och var del återfinns! Jag betvivlar att Anders Wijkman kan klara av det - det existerar nämligen ingen sådan paragraf

Däremot finns en 6 § i PLO;s stadgar från 1968 som brukar anföras i debatten, och den lyder i svensk översättning: De judar som kommit till Palestina före den sionistiska invasionen skall betraktas som palestinier. Punkt och slut. På delta har man dragit fantastiska växlar och sagt: Jaså, om de som kom före den sionistiska invasionen skall betraktas som palestinier, då skall de andra tydligen inte betraktas som palestinier. Alltså skall de kaslas i havet eller utrotas eller förgöras eller förstöras.

Detta är en exegetisk tolkning som inte håller för en närmare granskning. Del finns ingenstans sagt att någonting skall förgöras eller förstöras. Däremot finns det klart utsagt att man som sitt långsiktiga mål har vad man kallar en demokratisk stat, där alla religioner och alla folk i hela Palestina skall leva tillsammans i fred och frihet och på demokratisk grundval. Detla är den palestinska drömmen. För min del finner jag den inte omoralisk, men jag menar att den är helt orealistisk. Förutsättningen är nämligen att också israelerna skulle acceptera den, och det gör de inte. De vill ha en speciell judisk stat, och det finns rimliga historiska skäl för det.

Men när palestinierna har detta långsiktiga mål skall man väl inte ta det lill intäkt för att de vill utplåna motparten, och man skall inte heller ta det lill intäkt för att de inte är beredda atl göra en kompromiss, när de de facto på sina kongresser ända från år 1974 har slagit fast att de är beredda atl resa till Geneve och förhandla med dem som de betraktar som sina ärkefiender samt att de är beredda att upprätta en palestinsk administration på vad de kallar för en del av Palestina, dvs. den som israelerna i dag har ockuperat.

Detta är fakta. Det är också fakta att palestinska ledare under flera år har sammanträffat med framträdande israeliska politiker, bl. a. parlamentsleda-

119

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

möter. Det har gjorts i en sorts hemlighet - som ändå har kommit till offentlighetens kännedom - i Paris, i London och på andra ställen. Det är också klart att den palestinska debatt som förs till stor del handlar om att man i och för sig kanske borde uttrycka en del saker klarare, precis som vi i våra debatter diskuterar att vissa saker inte uttryckts tillräckligt klart, och alt detta uttnyttjas av motståndaren. Det är uppenbart atl den här saken utnyttjas av motståndaren. Men är det rimligt att säga nej till alt förhandla med en fiende därför alt rnan tycker illa om honom? Hur skulle världen se ut, herr talman, om man inte förhandlade med fienderna därföratt fienderna var elaka? Det är ju just därför att fienden är elak som han är en fiende, och det är därför som del krävs förhandlingar! Det är detta som är kontentan.

Det historiskt intressanta är alt i alla år som den arabiska sidan vägrade totalt - på synnerligen orealistiska och känslomässiga grunder - sade de israeliska ledarna; Vi förhandlar med vilken arabisk ledare som helst när som helst och var som helst! Ja, men sedan har inte bara vissa arabstater ändrat ståndpunkt, ulan också den palestinska rörelsens representanter har på sina kongresser slagit fast alt de är beredda att förhandla med israelerna. Då säger Israel nej. Del är inte på grund av några s. k. terrordåd som Israel säger nej till PLO, utan det är därför atl man fundamentalt förvägrar det palestinska folkel att bilda en egen stat. Detla är ingenting hemligt, ulan del kan ni gå lill den israeliska ambassaden och fråga om; ni behöver i och för sig inte lita på mina ord. Men det a>så: man förvägrar palestinierna atl bilda en egen stat, och det är därför som man inte vill förhandla med dem. Det är någonting som inte rimligen vi i Sveriges riksdag, och lyckligtvis inte i Sveriges regering heller, accepterar, och då är del väl inte så konstigt alt den moraliska domen för att det i dag inte är en fungerande fredsutveckling i Palestinaområdet till allra största delen måste falla på Israel, som hade chansen, som hade bollen.

Nu säger Anders Wijkman att det är ett konstigt uttryck för fredsvilja att attackera Israel. Men vilken av de befrielserörelser som nu administrerar stater som har goda förbindelser med Sverige slutade den väpnade kampen medan förhandlingarna pågick? Var gjorde de del någonstans? Nej, del ingår i elt grundläggande mönster att slåss tills man har fött en uppgörelse. Man slåss med både politiska och militära medel, och det är ingenting speciellt för palestinierna. Skulle vi använda den måttstocken i hela väriden, skulle vi aldrig komma till någon uppgörelse. Min övertygelse är att israelerna ändå förr eller senare måste krypa lill korset. Och även om det kan uppfattas som etl dåligt uttryck för fredsvilja att slå till inne i fiendens land - vilket jag betraktar som någonting helt annat än att kapa flygplan, skjuta oskyldiga puertoricaner på flygplatser, osv. - behöver det ändå inte stå i motsättning till en seriös politisk vilja alt skapa fred.

120

ANDERS WIJKMAN (m) kort genmäle;

Herr lalman! Jag skall försöka alt inte förlänga debatten alltför mycket -jag tror inte de»; leder så långt om herr Gahrton och jag när alla vill gå och äta middag går igenom hela raden av problemkomplex - men ett par punkter bara!

För del första: Jag tycker del är etl konsligi uppirädande om man vill ha fred all som PLO agera med terror och våld mot civilbefolkningen i Israel, och det har varit etl lika dåligt uttryck för fredsvilja - kanske etl ännu sämre uttryck för fredsvilja - när man har gjort detsamma år efter år på internationella flygplatser, osv.

För det andra: För ungefär en kvart sedan sade herr Gahrton: Ni skall inte tro bara på PLO:s program. Vem har inte programmatiska texter som kan vara litet yviga? Man skall, sade herr Gahrton, gå djupare in, studera den aktuella debatten, diskussionen osv.

Det var en replik till herr Tore Nilsson därför alt han just hade citerat ur PLO:s program. Nu kommer herr Gahrton med ett helt nytt argument och säger: Det här finns inte alls i PLO:s program. Det finns ingenstans skrivet alt den israeliska staten skall förgöras eller förstöras.

Nu har jag inte med mig all dokumentation på del här området, herr lalman, men jag kan ju efter debatten la fram del. I PLO:s s. k. charter finns den här typen av uttalanden. Om orden förstöras eller förgöras är en exakt översättning vill jag inte gå i god för. Jag har inte det i minnet, men den här typen av uttryckssätt förekommer och har förekommit vid upprepade tillfällen från Arafats sida och från andra ledande PLO-medlemmar.

För det tredje konstaterar jag med glädje att herr Gahrton ansluter sig till all del finns historiska och andra skäl för atl slå vakt om den judiska statsbildningen.

För del fjärde har jag absolul ingenting emot alt man förhandlar, Per Gahrton. Det är inte min sak att avgöra om man diskuterar med PLO eller inte. Den enda synpukten och min poäng-även om jag kanske uttryckte det något kortfattat-var att vi är så snara att ställa en långrad krav på Israel, men vi ställer inga krav på hur PLO skall agera inför förhandlingar. Del är där jag tyckeratt det finns en inkonsekvens. Jag inser väl alt del blir ingen slutlig fred i det här området, om vi inte för en lösning där även PLO och palestinierna deltar i diskussionen och i stora drag är överens. Självfallet inser jag detla, men det jag reagerar emot är att vi inte ställer några krav på PLO.

Varför Israel åtminstone i dagens läge hårt motsätter sig varje palestinsk statsbildning beror just på alt landet har 30 års erfarenhet av vad PLO representerar. I Israel är man rädd för en sådan statsbildning.

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

PER GAHRTON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Visst skall det ställas krav på PLO. Del vikliga kravet på PLO är alt man är beredd alt göra det som man från egna utgångspunkter betraktar som en kompromiss, nämligen atl acceptera en palestinsk stat vid sidan om Israel och alt leva i fred med den staten. Det är det självklara krav vi skall Slälla på PLO, och detta krav harjag ställt i artiklar och anföranden och för övrigt i samtal med PLO-ledare också. När man då i kongressbeslut har slagit fast att man är på väg ål del hållel men alt man vill ha förhandlingar med fienden, tycker jag det viktiga är att man verkligen lar dessa förhandlingar.

Jagskall inte föriänga debatten ulan bara konstatera alt Anders Wijkman

121

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

inte behöver gå och leta fram några dokument, eftersom jag ordagrant har citerat den paragraf som brukar snurra runt i debatten och bilda underiag för de felaktiga uppgifterna om förstörelse och förgörelse. Del är exakl den paragrafen, och denna kan man i och för sig försöka lolka. Jag tror alt del är mindre fruktbart.

Låt mig för min del avrunda debatten med att försöka vara konstruktiv och konstalera att Anders Wijkman tydligen också tycker att det är rimligt, även om han inte kräver det, att israelerna förhandlar med PLO. Om han tycker alt det är rimligt alt israelerna förhandlar med PLO, tycker jag alt Anders Wijkman och andra, som eventuellt har bättre förbindelser och bättre kontakter med israelerna, framför den uppfattningen.

ANDERS WIJKMAN (m) kort genmäle:

Herr tal man! Precis som herr Gahrton harjag naturiigtvis diskussioner inte bara med israelerna utan med andra som är inblandade i den här konfiiklen. Ungefär den typ av argument som herr Gahrton kom med här, nämligen alt palestinierna måste med i diskussionerna, har jag många gånger framfört. Där har vi ungefär samma uppfattning. Jag upprepar alt min poäng gällde atl vi i denna kammare i dag ensidigt ställer krav på Israel. Men vi ställer inga krav på PLO. Vi uttalar alt vi inte stöder PLO:s program. Vi tycker inte om de aggressiva handlingarna, men vi ställer inte krav på PLO alt inför förhandlingarna visa moderalion. Det menar jag aren inkonsekvens.

Jag delar inte Per Gahrlons uppfattning om den nämnda paragrafen i PLO;s charter, och jag hoppas attjag under kvällens lopp skall få möjlighet alt bevisa att den är felaktig. Jag hänsyftar icke på den paragraf som talar om vilka judar som för stanna i landet och vilka som så att säga inte har rätt att göra det. Det är inte alls den paragrafen jag talarom, men vi kan ju efter debatten sälla oss ner och titta på det långa programmet.

Jag känner lill alt ledande PLO-företrädare har uttalat att de kan tänka sig att acceptera en statsbildning vid sidan av Israel. Men, märk väl, i varie sådant sammanhang har de sagt alt detla bara är en språngbräda på vägen mot det stora målet. Här ligger en del av konfiiklen. Israelerna litar inte på PLO, och PLO litar uppenbariigen inte på israelerna.

Jag gör inte anspråk på att vara konstruktiv så här i slutet på debatten. Per Gahrton och jag syftar åt samma håll, tror jag, även om vi har olika upplevelser av problemen.

Jag vill sluta med atl än en gång säga att om vi inte ställer krav på moderalion hos de palestinska representanterna och på PLO blir detta en skev och enögd debatt. En sådan vill åtminstone inte jag delta i.

122

OLLE SVENSSON (s):

Herr talman! Jag haren behov av alt göra en deklaration, eftersom jag har deltagit i flera av de tidigare debatterna här i kammaren om Mellanöstern. Mitt ståndpunktstagande har därvid varit atl jag har stött samtal om fred i området. Jag har också ansett alt PLO skall fö delta i sådana samtal, därför att det måste finnas två parter om man skall kunna samtala och nå fram till

resultat. Vidare harjag tagit avstånd från varje form av våld, vilken sida som än tillgripit det.

Jag är också angelägen om alt betona attjag har den djupaste respekl för Israel som en demokratisk stal, den enda demokratiska staten inom detla område. När herr Gahrton talarom att Israel vägrar att förhandla, att Israel är negativt osv. vill jag deklarera och fö fört till kammarens protokoll alt just när PLO satte in den grymma lerroristaktion som sedan följdes av den tragiska, blodiga och, som jag tycker, angripbara aktionen från Israels sida, pågick i staten Israel en konstruktiv debatt, som rymde hårda angrepp från starka kretsar inom den israeliska opinionen mot regeringen Begins hårda linje i förhandlingarna med Egypten. Tala därför inte närdet gäller en demokratisk stat om Israels vägran, tala möjligen om den israeliska regeringens vägran i detla nu! Men då PLO-atlacken kom fanns del en öppenhet och en mångfald i opinionsbildningen inom Israel som för mig var hoppingivande. Det är därför jag kännerdet djupt tragiskt atl så myckel av förhoppningarom konstruktiva kontakter och en lycklig lösning av fredssamtalen - inte en utveckling mot våld - grusades genom det grymma terroristdådet från palestiniernas sida.

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Överläggningen var härmed slutad.

På förslag av tredje vice talmannen beslöts atl kammarens förhandlingar skulle fortsättas kl. 19.30.

§ 7 Anmäldes och bordlades Motioner

1977/78:1771 av Joakim Ollen \911/1%:\111 av Erik Wärnberg m.JI.

med anledning av propositionen 1977/78:64 om ändrade regler för beräkning av avdrag för pensionsförsäkringspremier, m. m.

1977/78:1773 av OlofPalme m.fl.

med anledning av propositionen 1977/78:95 om anslaget Flygvapen förband: Forskning och utveckling

1977/78:1774 av Ingrid Sundberg 1977/78:1775 av Erik Wärnbeig m.fl.

med anledning av propositionen 1977/78:98 med förslag till lag om skall på vissa resor, m. m.

1977/78:1776 av Bengt Fagerlund m.fl.

med anledning av propositionen 1977/78:104 med förslag om utvidgad rätt till ledighet för vård av barn, m. m.

123

Nr 96

Onsdagen den 15 mars 1978

Meddelande om .frågor

§ 8 Meddelande om frågor

Meddelrades atl följande frågor framställts

den 15 mars

1977/78:354 av Olle Östrand (s) till industriministern om planerna på ett pappersbruk i Söderhamn:

Under de senaste två åren har över 600 arbetstillfällen försvunnit i Söderhamn. Dessutom har nu Stora Kopparberg-Bergvik beslutat om nedläggning av sulfitfabriken i Vansäter den 1 september 1979 samt om fiyttning av koncernens skogssektor och krafiförvaltning till Falun. Delta innebär att ytterligare ca 250 arbetstillfällen bortfaller minst ett par år innan elt eventuellt pappersbruk, som man beslutat utreda förutsättningarna för, kan ge ny sysselsättning.

De människor som nu drabbas av nedläggningsbeslutet måste även under mellantiden kunna garanteras arbete. Situationen blir i annat fall katastrofal.

Med det anförda ber jag atl lill industriministern fö slälla följande fråga;

Vill statsrådet medverka till alt planerna på ett pappersbruk i Söderhams kommun påskyndas, och vilka åtgärder i övrigt är statsrådet beredd vidta för att stärka näringslivet i området?

1977/78:3:55 av Allan Gustafsson (c) till kommunikationsministern om en kanal mellan Vänersborg och Uddevalla:

Frågan om en kanal mellan Uddevalla och Vänersborg har vid olika tillfällen varit föremål för utredning. Inte minsl aktuellt var byggandet efter de raskatastrofer som inträffat i Göta älv. I en lid då stora svårigheter råder när det gäller att upprätthålla sysselsättningen, inte minst i Värmland och Dalsland, vore ett kanalbygge av den här storleksordningen elt utmärkt beredskapsarbete. Dessutom skapar det en förkortad och säker sjötransport-väg mellan Vänern och västerhavet.

Jag vill därför fråga om det finns några som helst möljigheter att som beredskapsarbete bygga en kanal mellan Vänersborg och Uddevalla.

124

1977/78:3156av Eric Carlsson {c)ull kommunministern om föriängd remisstid för slai-kyrka-utredningens belänkande:

Slal-kyrka-utredningens betänkande presenterades den 16 januari. Frågan har rönt slort intresse bland allmänheten och bereds f n. i församlingarna. Pasioralsfcirbundel harsatl remisstiden till den 15 maj för alt få möjlighet att sammanställa och bereda materialet i syfte atl få ett fullödigt underlag försitt remissvar som skall vara departementet tillhanda senast den I juli 1978. Församlingarna har därigenom kommit i tidsnöd och frågan får inte den

breda behandling som dess vikt förtjänar. Nr 96

Med hänvisning till det anförda vill jag fråga statsrådet: Onsdagen den

Är statsrådet beredd atl medge en förlängning av remisstiden med minst i c 135 loyc

tre månader?

Meddelande om

§ 9 Kammaren åtskildes kl. 18.15. frågor

In fidem

SUNE K. JOHANSSON

/Solveig Gemen