Riksdagens protokoll 1977/78:94 Måndagen den 13 mars
ProtokollRiksdagens protokoll 1977/78:94
Riksdagens protokoll 1977/78:94
Mandagen den 13 mars
Kl. 11.00
§ 1 Fyllnadsval till valberedningen
TALMANNEN: De på föredragningslistan upptagna valen är föranledda av att Rolf Wirtén utsetts till statsråd.
Som ny ledamot i valberedningen har folkpartiets partigmpp anmält Eric Enlund.
Talmannen förklarade därefter vald för återstoden av riksdagens innevarande valperiod lill
ledamot i valberedningen Eric Enlund (fp)
§ 2 Fyllnadsval till utskott
TALMANNEN: Folkpartiels partigrupp har som ny ledamot i arbetsmarknadsutskottet efter Rolf Wirtén anmält Eva Winther, som ny suppleant i konstilutionsulskotlet efter Olle Wästberg i Stockholm anmält Esse Petersson, som ny suppleant i finansutskottet efter Eva Winther anmält Olle Wästberg i Stockholm, som ny suppleant i justitieutskottet efter Margareta Andrén anmält Esse Petersson samt som ny suppleant i arbetsmarknadsut-skoltei efter Eva Winther anmält Eric Hägelmark.
Talmannen förklarade därefter valda lill
ledamot i arbetsmarknadsutskottet Eva Winther (fp)
suppleant i konstitutionsutskottet Esse Petersson (fp)
suppleant i .finansulskotlet Olle Wästberg i Stockholm (fp)
suppleant i justitieutskottet Esse Petersson (fp)
suppleant i arbetsmarknadsutskottet Eric Hägelmark (fp)
Nr 94
Måndagen den 13 mars 1978
Fyllnadsval till riksdagens krigs-delegatlon
Om åtgärder för atl stävja narkotikamissbruket
§ 3 Fyllnadsval till riksdagens krigsdelegation
TALMANNEN: Till ny ledamot i krigsdelegationen efter Rolf Wirtén har folkpartiets partigrupp anmält Linnea Hörién.
Talmannen förklarade därefter vald för återstoden av riksdagens innevarande valperiod till
ledamot i riksdagens krigsdelegation Linnea Hörién (fp)
§4 Justerades protokollet för den 3 innevarande månad.
116
§ 5 Om åtgärder för att stävja narkotikamissbruket
Justitieministern SVEN ROMANUS erhöll ordet för alt i etl sammanhang besvara dels Blenda Littmarcks (m) den 27 februari anmälda interpellation, 1977/78:135, dels Thure Jadesiigs (s) den 16 februari anmälda fråga, 1977/ 78:302, och anförde:
Herr lalman! Thure Jadestig har - med åberopande av uppgifter i massmedia om atl polisen i en del fall skulle tillåta betydande innehav av narkotika innan den ingriper- frågat mig vilka åtgärder jag kan länka mig atl vidta för att narkotikalagstiftningen skall efterföljas.
Blenda Littmarck har - under hänvisning lill nuvarande regler och praxis i fråga om åtalsunderiålelse vid narkotikabrott - i en interpellation frågat mig vilka åtgärder jag avser alt vidta i vad gäller narkotikastrafflagen och anslutande tillämpningsföreskrifter i syfte att stävja och hindra narkotikamissbruket.
Jag besvarar frågan och interpellalionen i ett sammanhang.
Gällande bestämmelser om åtalsunderlåtelse innebär bl. a. atl åklagare får besluta all inte väcka åtal, om det kan antas att annan påföljd än böter inte skulle komma alt ådömas och den misstänktes lågföring inte är påkallad från allmän synpunkt (20 kap. 7 § rättegångsbalken). Med stöd av denna föreskrift kan åtal underlåtas vid vissa lindrigare former av narkotikabrottslighet.
När jag den 2 juni förra året här i kammaren besvarade en fråga av Blenda LiUmarck, hade jag tillfälle att gå in på bakgrunden lill dessa bestämmelser. När de år 1971 fick sin nuvarande lydelse, var narkotikabrottsligheten föremål för särskild uppmärksamhet. Framför allt betonades att det var angeläget alt inte genom ingripande med åtal spoliera möjligheten alt ge narkotikamissbrukare nödvändig vård. Åtal borde dock kunna underlåtas bara vid mindre allvariiga narkotikabrott, t. ex. innehav av en mindre mängd narkotika för egen förbmkning eller överiåtelse av en mindre mängd i samband med konsumtion. Det missbrukarklientel som systematiskt finansierar sitt missbmk genom alt sälja narkotika i små portioner borde däremot normalt inte få åtalsunderiålelse. Riksdagen underströk att tillämpningen över huvud tagel borde ske med beaktande av de allvariiga och inte sällan
förödande verkningar som narkotikabrottsligheten kan medföra.
I syfte alt nå enhetlighet vid den praktiska tillämpningen av de bestäm melser som har berörts nu har riksåklagaren utfärdat cirkulär i ämnet till landets åklagare. Del är också naluriigl att man på skilda håll har funnit nödvändigt att lokalt utarbeta vissa schabloner till ledning för bedömningen av fall där inga särskilda omständigheter föreligger. Jag kan nämna att åklagarmyndigheten i Stockholm den 19 december förra året, efter samråd med rikskriminalen, har beslutat all skärpa sin praxis i vissa hänseenden. Jag vill understryka alt jag finner del rikligt och angelägel att de ansvariga myndigheterna på detla sätt följer utvecklingen och fortlöpande anpassar anvisningarna till situationen på narkotikaområdet.
Del bör framhållas att det är åklagaren och inte polisen som fattar beslut om åtalsunderlåtelse. Innan etl sådant beslut fattas, måsle polisen ha gjorl en utredning. Den misstänkte blir därvid underkastad förhör. Narkotikan las i beslag och blir senare förverkad. En åtalsunderiålelse kan också i vissa fall antecknas i polisens register till ledning för eventuella framlida bedömningar. Alt en åtalsunderlåtelse meddelas är alltså inte detsamma som atl man över huvud tagel underlåter all vidta åtgärder i fallet.
Enligt min mening måsle den praxis som har utbildat sig i fråga om åtalsunderiålelse vid narkotikabrott anses slå i överensstämmelse med de bestämmelser som gäller och de uttalanden som har aorts från statsmakternas sida. En annan sak är att det naturiigtvis alltid finns etl utrymme för diskussion när del gäller bestämmelser av detta slag. Bestämmelserna vilar dock på principer som otvivelaktigt är riktiga, nämligen att samhällets ingripanden vid mera lindriga narkotikaförseelser inte bör motverka utan i stället underlätta ansträngningarna atl ge den vård som behövs och att rättsväsendets resurser framför allt bör koncentreras på den svårare narkotikabrottsligheten.
Jag vill la tillfället i akt att understryka att regeringen ser mycket allvariigt på narkotikaproblemet. Omfattande satsningar mol narkotikan har också under del senaste året gjorts på polisens område. I de flesta län har byggts upp särskilda enheter som har till uppgift att bekämpa narkotikabrottsligheten. Påtagliga resultat har kunnat noteras. Sverige tar vidare på olika sätt verksam del i de internationella ansträngningarna på området. Del är min förhoppning atl den kraftiga satsning på bl. a. förebyggande åtgärder och vård av narkotikamissbrukare som regeringen nu har föreslagit riksdagen skall påtagligt förbättra situationen över hela föltet.
Nr 94
Måndagen den 13 mars 1978
Om åtgärder för all stävja narkotikamissbruket
BLENDA LITTMARCK (m):
Herr talman! Jag ber alt få lacka justitieministern för svaret på min interpellation.
Som justitieministern påpekar i sitt svar, har han och jag diskuterat denna fråga tidigare. Jag slutade emellertid då med en uppmaning lill regeringen alt tänka om i denna fråga.
Jag hade hoppats atl någonting skulle ha hänt just på detta speciella avsnitt av narkolikafrågan. Många människor är lika besvikna som jag. Men
117
Nr 94
Måndagen den 13 mars 1978
Om åtgärder för atl stävja narkotikamissbruket
118
statsrådet Romanus skall inte tro alt jag vill slälla honom lill svars för etl decenniums misstag och uraktlåtenhet, misstag som har skapat den siluation som vi har i dag.
Men vad statsrådel inte inser - och del framgår av hans svar - är för del första alt den grövre brottsligheten, som han anser att man bör koncentrera sig på, har sitt urspmng i den mindre brottsligheten och i de liberala bestämmelserna, som jag vänder mig emot.
För del andra åstadkommer den mindre brottsligheten, innehavet, tillräckligt mycket brouslighet, men framför alll så många förspillda liv, även om de inte alltid slutar i död, alt det egentligen inte finns någon ursäkt för alt fortsätta på den inslagna vägen.
Alt langarna skall stoppas med alla de medel samhället har till sitt förfogande är självklart. Försök härtill har också giorts genom de nya narkotikarotlarna hos polisen. Men med ändringar av bestämmelserna lill ett strikt följande av lagen torde langarnas marknad komma alt minska avsevärt. Det vel man från andra länder.
När lagen togs, underströk riksdagen -jag citerar ur juslilieministerns svar - "alt tillämpningen över huvud tagel borde ske med beaktande av de allvariiga och inte sällan förödande verkningar som narkotikabrottsligheten kan medföra".
Jag hävdar emellertid atl tillämpningen inte har fått sådan effekt som riksdagen förutsatte vid beslutet.
Socialdepartementet har nyligen publicerat en undersökning av narkotikavanorna. Utredningen redovisas i en skrivelse (DsS 1977:8).
Rikspolisen anger antalet narkomaner i Stockholmstrakten till f n. 2 000 opiatmissbrukare, 8 0(X) amfetaminmissbmkare, varav enligt en alldeles ny undersökning 3000 är kvinnor. På cannabissidan redovisas ett mörkertal. Man vet inte hur många missbrukarna kan vara, eftersom människor bl. a. har blivit helgmissbrukare. I stället för atl köpa en fiaska sprit eller vin skaffar man cannabis och även amfetamin och bjuder på del.
Cannabis vet vi är farligt. Del kan ge hallucinogeneffekler. Del har professor Gunne i Uppsala visat efter forskning.
Man ser mer och mer biandmissbruk, dvs. två sorters droger beroende på tillgång och priser.
Ungdomarna drabbas med tragiska dödsfall. När jag besökte rikspolisen häromdagen, visade man mig bilder, bl. a. av en flicka som låg död bredvid sin spruta på en allmän toalett. Det finns redan 12-, 13-, 14-åringar som har böriat med heroin. Bland dem finns sådana som docent Bejerot kallar "smittade". Alla som lidigare har talat om spridningen av missbruket som "smitta" har blivit avhånade, men nu böriar man förstå att detta åtminstone är etl av skälen till beroendet.
Hasselakolleklivels egna erfarenheter redovisades i TV häromkvällen. Där hade 25 elever under sin tid i missbrukarkrelsar var och en dragit med sig flera individer i bekantskapskretsen, där hälften - man uppskattar att det rör sig om ungeför 100 ungdomar - hade fastnat i missbruket. Från Amerika har man ännu högre siffror.
Cannabis är fortfarande mest gångbart. Polisens beslag har ökat med ungefär 100 % från 1976 till 77. Trenden för heroin är lika hög fortfarande. Den yngste narkoman man känner är en nioårig amfelaminmissbrukare. Annars är amfetamin inte riktigt lika vanligt längre i de lägre åldrarna.
Det rör sig nu om rökheroin. Det ser ut som fin sand. Man lägger det t. ex. på ett stanniolpapper och håller en cigarettändare under och drar in röken i lungorna. Det är lika tillvänjande som annat heroin.
Justitieminisiern säger vidare på tal om debatten 1971: "Framför allt betonades att det var angeläget att inte genom ingripande med åtal spoliera möjligheten alt ge narkotikamissbrukare nödvändig vård." Men när de nu inte får den? När nu polisen tar in folk på grund av narkotikabrott eller stora innehav händer det all de anhållna under förhöret säger alt de vill bli av med sitt missbruk. När då polisen gör förfrågan om vårdplatser blir svarel att de får vänta 4-5 månader. Då är vanligen all motivation borta, men framför allt finns det då ingel skäl att hålla dem kvar efter förhöret. En del har t. o. m. hunnit dö under mellantiden.
Riksdagen skall ju senare med socialministern diskutera propositionen om åtgärder mot narkotikamissbruk. Då får vi naturligvis anledning att.ta upp frågan om vårdformer, platsbehov m. m. Alll delta är dock problem som borde lösas i samverkan och efter krav från justitiedepartementet. Det kan inte vara möjligt - jag tror inte det - atl herr Romanus efter mönster från lidigare innehavare av posten som justitieminister lugnt kan driva en laisser-faire eller laisser-aller-politik och bara fortsätta som om ingenting har hänt-för det har ju ändå bara hittills medfört likgiltighet, för atl inte säga förakt för lagen, med mänskliga tragedier som följd.
Jag måste också tolka del som aningslöshet från justitieministerns sida -eller möjligen som okunnighet om verkliga förhållanden - när justitieministern i sitt svar säger: "Att en åtalsunderiålelse meddelas är alltså inte detsamma som att man över huvud taget underiåler alt vidta åtgärder i fallet." Men atl elt antal växande underlåtelser på sikt - och på relativt kort sikt - leder till ett mindre antal ingripanden säger väl ändå sunda förnuftet. Och dessutom finns det klara vittnesbörd om den saken.
Åtalsunderiålelse enligt rättegångsbalken 20 kap. 7 § innebär inte att sociala centralnämnden undertättas på något sätt, varför en åtalsunderiålelse enligt den paragrafen får till följd atl ingenting annat händer än en polisutredning. Och inte ens en sådan! Polisen har nämligen möjlighet att låta bli alt utreda narkotikainnehav jämlikt sina bestämmelser om rapporlefler-gift, där rapporieflergifl kan meddelas då endast böter ingår i straffskalan. För en narkotikaförseelse finns endast böter i straffskalan, varför en polisman som påträffar en person med endast en ringa mängd narkotika på sig bara behöver hålla något smärre förhör för att sedan kunna meddela rapporteftergift. 1 praktiken torde det vara vanligt att polisen över huvud taget underiåler att göra en sådan utredning, eftersom han vel all åklagaren inte kommer att åtala och att inte heller någon annan myndighet tar itu med saken.
Detta får allvarliga konsekvenser även när det gäller langare som normalt går med små "tillåtna" mängder narkotika på sig. Langarna följer riksåkla-
Nr 94
Måndagen den 13 mars 1978
Om åtgärder för atl stävja narkotikamissbruket
119
Nr 94
Måndagen den 13 mars 1978
Om åtgärder för att stävja narkotikamissbruket
120
garens regler eller dem som finns utarbetade för Stockholms del. De bär alltså inte på sig mer än vad som är tillåtet för deras eget bruk, och de "erkänner" genast. Och där står polisen och har inte stora möjligheter att åtala eller atl göra husrannsakan, faslän man vet efter månaders spaning att man har atl göra med langare! Poliserna i Stockholm anser själva all man lappat greppet om marknaden när del gäller småinnehav just på grund av bestämmelserna. Här finns t. o. m. fasta försäljningsställen.
Dessutom finns det ingenting som säger atl innehavet är avsett för eget bmk - det är bara vad den påträffade själv påstår.
Jag tycker inte heller det är tillfredsställande atl hänvisa till de satsningar som gjorts av polisen eller-vilket justitieministern inte nämner i svaret-av tullen. De myndigheterna gör naturligtvis allt som står i deras makt, men deras möjligheter är begränsade jämförda med de behov som finns när det gäller bekämpningen. De råder inte själva över sina resurser.
De poliser somjag talat med, som sitter i starkt ansvarig ställning på det här området, instämmer i kravet på beivrande av alll innehav - även om det skulle innebära mycket mer arbete än vad man nu kan ta.
Men det är också en fråga om polisens prioritering. Enligt min åsikt är det viktigare med kvarterspoliser, som blir vänner med ungdomarna i kvarteret, spelar pingis med dem och känner dem väl, än att jaga pärkeringssyndare. Nu skickas kriminalpolisen ut när del hänt någonting. De får reda upp brott som kvarterspolisen kunnat förhindra.
Hert talman! Vi talar här egentligen om tre parter. Det är först missbrukarna själva och deras olyckliga anhöriga. De båda gmpperna är enligt min mening de viktigaste. Men även den tredje parten, allmänheten, blir lidande. Och delta är vikligl, eftersom vi här i riksdagen är salta att bevaka även allmänhetens intressen.
Justitieministern refererar i sitt svar som en bakgmnd till bestämmelserna: "Åtal borde dock kunna underlåtas bara vid mindre allvariiga narkotikabrott, t. ex. innehav av en mindre mängd narkotika för egen förbrukning eller överiåtelse av en mindre mängd i samband med konsumtion." Men det har t. o. m. hänt att man tillåtit innehav av en hel veckas konsumtion.
Men, hert justitieminister, hur har de skaffat pengaratt betala med? Jo, i de allra flesta fall med hjälp av stöld, rån, socialbidrag och prostitution. Våldsbrotten ökar katastrofalt. 3 000 lägenheter skövlades här 1976. Jag har ingen senare uppgift, men det är inte troligt atl det blivit bättre. Alla affärer och vamhus runt omkring har fått alarmerande svinn. Den svenska detaljhandelns svinn ligger mellan 2 och 4 96, vilket gör mellan 1,4 och 2,8 miljarder per år. Somliga säger atl handeln får skylla sig själv eftersom varorna exponeras på etl så frestande sätt, men det är ändå det sätt som man säljer på nu, både i Sverige och i hela västväriden f ö. Skulle man bevaka alll, skulle det fordras så mycket personal att priserna skulle påverkas kraftigt.
Kunderna för naturiigtvis vara med om att betala en del av svinnet, och svinnet är på sina håll ett hot mol varuhusens existens. En varuhuskedja med butiker över hela landet har ett svinn på 170 miljoner per år, dvs. 52 000 kr. per arbetstimme. För all möta det svinnet gör man även rationaliseringar som går
ul över antalet anställda. Tillspetsat kan man säga alt tjuvarna stjäl bort jobben från människorna. Vamhusen runt omkring oss här har mellan 6 och 8 miljoner vartdera i svinn. Kunde man bara halvera del svinnet skulle många arbetsplatser få finnas kvar.
Stölderna är direkt kopplade till häleriverksamheten. Priset på stöldgods hos hälaren beror på hur pass lält avyttrat del är. En liten kapsel heroin - och rökheroin är lika dyrt - kostar lika mycket som en förg-TV. I normalfallet går del åt en förg-TV per dag. Men del finns narkotikaberoende som kräver två till tre gånger så mycket. Amfetamin kostar 200-250 kr. per gram. Idecember tog polisen här i närheten en halare, och bara i hans lägenhet fanns stöldgods för en halv miljon. Ibland stjäls det under hot om våld, när personalen ser på, och sammanstötningarna blir allt tuffare och våldsammare.
Men tillgrepsbrolten eller stölderna är ändå inte det allvariigaste, utan det är atl de unga och deras liv fördärvas.
Det finns också en annan risk inbyggd här, nämligen att allmänheten alltmer kopplar ihop de starkt ökande försäkringskostnaderna på gmnd av stölder, rädslan för att gå ul och en allmän otrivsel med just narkotikamissbruket.
Det kan hända att de så småningom alltmer onyanserat kräver hårdare tag mot narkotikamissbmkare. Jag är rädd för att opinionen kan bli så stark att del i bokstavlig mening kan uppstå risk för direkta övergrepp. Del är möjligt att någon med tanke på vad jag nyss sagt kan falla för frestelsen alt påslå all jag själv skulle bidra till detta genom att nämna de här siffrorna. Men, herr lalman, det vore en billig för att inte säga enfaldig debatteknik, och de som fäller sådana omdömen betygsätter sig själva.
Narkomanerär i allmänhet inga fariiga brottslingar. De måste ha hjälp. Det enda som kan hjälpa dem är en effektiv avvänjning och en effektiv rehabilitering lill en plats i samhället och ett meningsfullt liv.
Herr talman! Sammanfattningsvis vill jag säga att det egentligen inte är riksdagen som skall utforma och förelägga tillämpningsföreskrifter, utan det är regeringens skyldighet. Då är det rimligt att initiativet - om det inte tas på ämbetsmannanivå - las av del ansvariga statsrådel, när utvecklingen är så alarmerande som den blivit på narkoiikaområdet.
Statsrådet säger i sitt svar atl regeringen ser mycket allvariigt på narkotikaproblemet. Detla i sig löser inga problem och är ingenting atl förvåna sig Över. De flesta här i landet, inkl. narkomanerna själva, ser minst lika allvariigt på förhållandena och utvecklingen.
Vad ärdet på marknaden som gjort att man anser sig kunna ge åtalseftergift för innehav av större mängder narkotika?
De liberala regler som gälleri dag för innehav av narkotika föreget bruk har gett folk uppfattningen alt del är lag på atl man för ha en viss mängd narkotika för eget bruk - man märker ingen påföljd. Det är samma slags missförstånd som i fråga om snatleri, där man tror alt det är tillåtet alt stjäla varor för elt värde upp till 20 kr. utan någon påföljd. Det luckrar upp rättsmedvetandet och minskar respekten för lagen.
Justitieministern har i sitt svar undvikit de tankar som jag fört fram i min
Nr 94
Måndagen den 13 mars 1978
Om åtgärder för att stävja narkotikamissbruket
121
Nr 94
Måndagen den 13 mars 1978
Om åtgärder för att stävja narkotikamissbruket
interpellation om att det borde finnas alternativ till vanlig kriminalvård, nämligen medicinsk vård och medicinsk och social rehabilitering. Skapas inte hjälpformer som kan bryta narkotikaberoendet och återge främst unga människor fysisk och psykisk hälsa -jag menar då inte en tillfällig avgiftning - av de sociala myndigheterna kan jag inte se någon annan utväg än att kriminalvården får la på sig delta ansvar. Men i första hand måste den lag som finns tas till hjälp för att stävja missbruket, förhindra spridningen och göra marknaden svårare för langarna. Missbruket ärju inte kriminaliserat i sig, utan del är innehavet av narkotika som är det.
Atl sälla folk i fängelse är sällan eller aldrig någon lösning på någonting, så det är inte - jag upprepar: inte - vad jag talar om. Men vi har i Hasselakollektivet en modell där man genom rejält arbete, stark gemenskap och samma samlevnadsregler som gäller - eller snarare borde gälla - för hela samhället i övrigt lyckats ge olyckliga och ofria människor ny tro på livet, nytt självförtroende och en plats där de kan verka.
122
THURE JADESTIG (s):
Herr talman! Jag ställde en fråga till juslilieministern för alt få en kort debatt. Svarsdag var fastställd för denna fråga, men så framställde Blenda Littmarck en interpellation i ämnet, och med ens blev min fråga vidgad så all jag får dellaga i interpellationsdebatlen.
Nu har jag kommit i andra hand, men jag ber hert talmannen om överseende om en viss upprepning av del sagda kommer atl ske. Delvis är det oundvikligt. Del är samma tema. Men jag hoppas attjag kommer in på andra variationer.
Jag ber att få tacka statsrådet för svaret. Åtgärdspakelel var måhända svagt, men den kommande debatten kanske kan ge anvisningar om hur man skall arbeta vidare.
Narkomanvårdskommitiéns arbete utgör alltjämt en av grundvalarna för den svenska narkolikapoliliken. Kommittén har ingående prövat frågan om det vore möjligt eller önskvärt att avkriminalisera innehav av ringa mängd narkotika för "eget bmk".
Argumenten för ändringar i narkotikalagstiftningen beträffande smärre narkolikaförseelser har varit många och i huvudsak följande:
1. Kriminaliseringen av innehavet av narkotika inverkar negativt på narkotikamissbrukarens motivation atl söka vård. - Det framhöll också statsrådet.
2. Straff för innehav av narkotika innebär i praktiken straff för sjukdomen (dvs. narkomanin) eftersom många narkotikamissbrukare är sjuka.
3. Det saknar betydelse om småförbrukarna av narkotika straffas -de som måsle åtgärdas är slorlangarna.
Narkomanvårdskommittén har systematiskt gått igenom dessa argument och avvisat dem. Kommittén har anfört argumenten i SOU 1967:41, s. 73-75, och dess slutsats blev att "kommittén anser på grund av dei anförda att allt otillåtet innehav av narkotika fortfarande skall vara strafföelagt".
Även i riksdagen har frågan huruvida innehav av narkotika föreget bruk
skall tillåtas behandlats såväl i utskottsbetänkanden som i riksdagsdebatt. Där har den fått en utförlig behandling liksom i propositionen om införande av den särskilda narkotikastrafflagen (prop. 1968:7).
Sålunda är det fastlagt en ganska klar lagstiftningslinje. Dock kan i enskilt fall åtalseftergift medges enligt 20 kap. i rättegångsbalken. Det har refererats här rätt ingående tidigare.
I en av rikspolisstyrelsen utgiven handbok har t. ex. kammaråklagare Ola Nilsson berört frågan om åtalseftergift. Så långl jag kan förstå har en allmän praxis uppstått där man regelmässigt underlåter att väcka åtal.
Sålunda kan sammanfattningsvis sägas att narkotikalagstiftningens praktiska tillämpning under de senaste åren liberaliserats i myckel stor utsträckning utan att några nya prövningar gjorts av den gällande lagstiftningens principiella grunder. Här tyckerjag att det ligger en svaghet. Praxisulveck-lingen synes uppenbariigen strida mot de överväganden som utgör gmnd för vår nuvarande narkotikalagsliftning.
Dessutom har Sverige ratificerat den allmänna narkotikakonvenlionen. Därmed har vi förpliktat oss atl behålla någon form av kriminalisering av olaga innehav av narkotika. Att det inte är fråga om en form av dubbelmoral att inte konsekvent upprätthålla den lagstiftning som vilar på den internationella konventionen. Därmed har vi förpliktat oss att behålla någon form av kriminalisering av olaga innehav av narkotika. Är det inte fråga om en form av dubbelmoral alt inte konsekvent upprätthålla den lagstiftning som vilar på den internationella konventionen?
Jag förde en debatt här i riksdagen i januari 1976 med dåvarande socialministern Aspling. Samtliga politiska partier var inblandade, och där nåddes en stor enighet om alt Sverige med kraft skulle motarbeta varie förslag till ändring av konventionen, som skulle möjliggöra föransluten part att helt eller delvis avkriminalisera innehav av cannabis för "eget bruk".
Helt naiuriigt är att vi måste koncentrera våra ansträngningar på atl komma åt den organiserade brottsligheten och narkotikasyndikaten. De är de slora bovarna i dramat.
Men vi måste också öka våra resurser att hjälpa de människor som i nuet är drogernas offer.
Vi måste också verka för att begränsa den spridningsrisk som dagens smålangare ändå utgör. Den s. k. mindre marknaden är i detta sammanhang inte ointressant, om man syftar till att bryta ned narkotikakonsumtionen. Den mindre marknaden, den som omsätter enstaka doser, utgör den perifera sälj- och köpmarknaden, men den förser ändå grossistmarknaden med friska pengar och efterfrågar dess utbud. Dessutom bidrar den i mycket hög grad till den stora brottslighet som vi i dag har.
Genom alt den mindre marknaden i dag tillåls operera utan påföljd och är myckel öppen i sin hantering etableras den som en fast grund med en god kundkrets för den illegala storhanteringen.
Dessutom har denna "lilla marknad" en spridningseffekt; den åstadkommer relativt stor nyrekrytering av brukare och därmed av framtida missbrukare.
Nr 94
Måndagen den 13 mars 1978
Om åtgärder för att stävja narkotikamissbruket
123
Nr 94
Måndagen den 13 mars 1978
Om åtgärder för att stävja narkotikamissbruket
Herrlalman! Låt mig ta upp en sak som kanske ligger någol utanför denna framställning!
Jag har under de senaste veckorna med stort intresse ägnat mig ål alt tröska igenom en färsk amerikansk översikt över hur man i Folkrepubliken Kina löst sitt stora narkotikaproblem.
Oavsett olika regimers demokratiska strukturer har trots allt omvärlden någol atl ge oss alla, även Kina. Kina kan måhända ge västerlandet en vitamininjektion och visa atl man inte måste koncentrera insatserna på de stora langarna, syndikaten; vill man skapa ordning och reda på detta område måsle man också rikta in sig på de mindre enheterna.
Det finns i vårt land en risk för att vårt handlingsmönster när det gäller alkoholproblematiken också förs över lill delta område, dvs. att vi ensidigt ser på missbruket och inriktar våra samhällsresurser på vården. Del förebyggande arbetet, en mycket central och viktig del som är inriktad på bruket, kommer då i kläm. Ibland får man en känsla av att vi är inne på samma spår närdet gäller narkotikahanteringen. Det vore mycket olyckligt.
Statsrådet säger i sitt svar att han stöder den praxis som åklagarna har utvecklat när del gäller åtalsunderiåtelser. Dessutom anser slatsrådet all den överensstämmer med statsmakternas tidigare uttalanden.
På den punkten känner jag stor tveksamhet. Vi har i dessa frågor en klar, restriktiv lagstiftning men en oklar tillämpning. Åklagarmyndigheten bygger inte upp sin praxis på denna lagstiftning utan besluten att icke väcka åtal hängs upp på 20 kap. 7 i; rättegångsbalken.
Jag tillhör dem som är tveksamma lill om denna form av liberalisering överensstämmer med de åtaganden som vårt land gjort i och med ratifice-ringen av den allmänna narkotikakonventionen och med de bedömningar som gjordes i förarbetena lill den och i riksdagsbehandlingen av gällande narkotikalagstiftning.
Jag tycker mig i statsrådets svar finna en viss tveksamhet. Statsrådel hänvisar till att åklagarna i Stockholm nu i samarbete med rikskriminalen beslutat sig föratt skärpa sin praxis. Det gjorde man i december förra året. Det som gör mig orolig är atl statsrådel synes mena att det är bra alt vi har en så flytande praxis på området, att våra myndigheter har olika utgångslägen beroende på stundens situation. Det är tveksamt om det är bra. Det vore väsentligt bättre om vi enades -jag tror atl det finns en majoritet både i och utanför denna kammare för det -om en konkret och fast målsättning och en god rättspraxis i dessa frågor.
124
Justitieministern SVEN ROMANUS:
Hert lalman! Jag är ense med både Blenda Littmarck och Thure Jadestig om atl det behövs åtgärder på detta område. Det är ett mycket allvarligt problem som omfattar hela samhället och som också har återverkningar både på rättsväsendet, på polisen och på kriminalvården. Del är av den anledningen som regeringen har tillsatt en ledningsgrupp för alt överväga i stort vad som skall göras. I den utredningen har funnits statssekreteraren från justitiedepartementet och representanter för åklagarna, polisen, kriminal-
vårdsstyrelsen, socialstyrelsen, skolöverstyrelsen m. m.
Jag är alltså ense med både Blenda Littmarck och Thure Jadestig om allvaret i detta problem, och vad som skiljer oss åt är egentligen bara åsikterna om vad som skall göras ål del. Jag håller gärna med dem om att det inte är lält att säga vad vi skall göra - vi får försöka på olika områden. Enligt min mening är det i varie fall klart att en av de främsta åtgärderna är att se till alt det finns vårdmöjligheter och möjligheter atl få bukt med den slora knarkhandeln, all fö tag i de internationella knarkhandlarna eller dem inom landet som sprider narkotika i stor utsträckning.
Jag är ense med båda frågeslällarna om alt om narkotikaproblemet kunde lösas genom att vi tog varenda en som påträffades med innehav av narkotika, hur litet del än är, borde vi gå den vägen. Men jag tror inte alt vi vinner mycket med alt la den enskilde missbrukaren som innehar smärre kvantiteter, om det inte blir annan påföljd än att han får etl bötesstraff Och det är så lagstiftningen är utformad. Jag tror inte heller alt vi kan införa straffbestämmelser som innebär etl frihetsberövande för den stora mängden av små missbrukare. Del är därför vi har denna möjlighet till åtalsunderiålelse, som tillkom 1971. Principen är där att man skall försöka au inte undanröja möjligheterna till vård genom en åtalssituation med påföljande bötesstraff
Jag vill framhålla atl det faktiskt inte har skett åtalsunderiålelse i vidgad utsträckning under de senaste åren. Jag skall nämna några siffror på antalet åtalsunderiåtelser för narkotikabrott enligt rättegångsbalken 20 kap. 7 § p. 1 -det är den som vi talar om. Jag skall börja med år 1970.
År 1970 vardelanlalet633,år 1971644,år 1972 675,år 1973 891,årl974860, år 1975 805, år 1976 774, år 1977 773. Dessa siffror visar på en nedgång de senaste åren, och det tycker jag i och för sig är bra.
Jag vill i del sammanhangei understryka atl i samband med tillkomsten 1971 av den här vidgade möjligheten lill åtalsunderlåtelse sade man atl det var omöjligt att direkt i lagstiftningen eller direkt i författningar ange vilka dessa lindrigare fall var som man avsåg.
Men det framhölls alt det fick ankomma på riksåklagaren alt genom anvisningar och vid inspektioner verka för att enhetlighet upprätthålls vid tillämpningen i detla avseende. Det är alltså inte bara anvisningar som det här är fråga om för riksåklagarens del, ulan jag känner till alt han regelmässigt gör inspektioner och att han därvid även ser på hur praxis utvecklas i detta hänseende.
Jag vill framhålla atl man i den proposition som nu lagts fram och som innefattar ett allvarligt försök alt genom övergripande åtgärder komma åt narkotikabrottsligheten och därmed sammanhängande frågor har kommit fram lill att de slora satsningarna bör ske inom områden som syftar till atl fö till stånd dels ökad vård, dels möjligheter till ingripande mot de stora narkolikahandlarna. Om vi inte sätter in de väsentliga resurserna på dessa områden trorjag alt det är hopplöst att försöka komma någon vart bara genom att ingripa mot de små missbrukarna.
Nr 94
Måndagen den 13 mars 1978
Om åtgärder för att stävja narkotikamissbruket
125
Nr 94
Måndagen den 13 mars 1978
Om åtgärder för att stävja narkotikamissbruket
BLENDA LITTMARCK (m):
Herr talman! Men, herr statsråd, ingen av oss har sagt att man skall sätta in krafterna bara på de små missbrukarna. Både Thure Jadestig och jag har ju sagt här tidigare att det är självklart altman också måste koncentrera sig på de stora langarna och den delen av polisens verksamhet.
Jag kan inte hålla med justitieministern när han säger atl antalet åtalsunderiåtelser har minskal. Del beror i så fall på all många av de här narkotikabrotten helt enkelt inte kommer fram till någon åklagare. Polisen lämnar rapporieftergift, för de blir - för alt använda etl modernt psykologiskt uttryck - fmstrerade av all deras insatser aldrig leder till någonting. Det lönar sig inte för dem att rapportera.
Justitieministern sade också atl reglerna är noggranna i det här avseendet. Men 1971 skickade riksåklagaren ut en bestämmelse, och 1972 liberaliserade han denna. På del sättet har det fortgått och etl ökal antal bestämmelser, med undantag för den inskränkning som gjorts här i Stockholm och som statsrådet hänvisade till, har blivit alltmer liberaliserade.
Jag kan infe förslå annat än atl man måsle arbeta på alla fronter. Vi väntar med spänning på att diskutera frågan om vårdplatserna med socialministern. Om det inte blir etl tillräckligt antal platser inom socialvården, så måsle del enligt min uppfaltning bli kriminalvården som får ta hand om rehabiliteringen. Vi kan inte låta den här utvecklingen fortsätta. Tusentals ungdomar förstör sina liv genom atl vi i något slags missriktad generositet, eller vad jag nu skall kalla det, låter dem hålla på som de gör och genom att vi låter hela systemet med popradikaler och andra som lidigare dikterat villkoren fö fortsätta bara för alt vi av någon anledning inte törs använda oss av lagen.
126
THURE JADESTIG (s):
Herr talman! Jag vill återkomma till de statistiska uppgifter som juslilieministern lämnade. Det ärju så att statistik är bra, bara den står på reell grund. Själva siffrorna är del nog ingel fel på i delta fall, men däremot på underiaget, eftersom det bara är en ytterst liten del av brotten som kommer fram. Den statistiska redovisningen i samband med den här frågan kan vi alltså lämna åt sidan.
Det är väldigt viktigt att man i all debatt ser litet längre och diskuterar vad man skall göra i framtiden. Vi är överens om alt vi måste hjälpa de nu drabbade narkomanerna och atl vi skall skapa alternativa vårdformer. Vi skall intensifiera verksamheten när del gäller att komma ål den organiserade brottsligheten, vi skall försöka hjälpa narkomanerna alt komma bort från knarkföstena och vi skall försöka komma ål sloriangarna.
Men frågan är också om vi kan fortsätta med liberaliseringen när det gäller den mindre hanteringen. Här är det inte bara fråga om eget bruk utan också om försäljning till andra, vilket gör att ytteriigare människor rekryteras in i missbruket. Delta ärju den allvariiga delen. Jag är medveten om atl det inte är någon enkel match, men vi måste la den. Jag tror att slatsrådet delar min uppfattning atl om vi inte griper in även på den lilla marknaden, så kommer vi
att få mycket slora problem i del här landet. Därför gäller det att vår lagstiftning verkligen följs upp.
Man skulle kunna överväga några former som kunde vara myckel inlressanta atl pröva, och det gäller en konsekvent tillämpning av narkotikastrafflagen. Påföljden bör vara böter eller någon form av avståndstagande från samhällets sida när det gäller olaga narkotikainnehav. Det viktigaste borde vara alt påföljden är konsekvent och att upptäcktsrisken är myckel hög, så atl det verkligen blir en påföljd. Dessutom kan man måhända pröva andra nya påföljdsformer. Här kan erfarenheter från andra länder tillvaratas. Jag tycker i och för sig inte atl det väsentliga är alt straffa människor, utan det är atl förebygga att andra drabbas.
Elt intressanl förslag har väckts av de kristna förbundens nykterhetsrörelser. De har publicerat en bok om narkotikafrågari som kom ut 1977. Jag citerar ur boken på s. 17 där man föreslår elt åtgärdsprogram:
"För varje narkotikamissbrukare bör ett individcentreral ålgärdsprogram utarbetas. Delta bör baseras på en noggrann utredning av missbmkarens allmänna siluation, psykiska problem, narkotikamissbruk och möjligheter. Det bör omfatta detaljerade anvisningar för medicinska och psykiatriska vårdinsatser, resocialiseringsarbete, utbildning och arbete samt vad som i övrigt behövs för alt återföra narkotikamissbmkaren lill en meningsfylld tillvaro. För s. k. okynnesmissbmkare kan det kanske vara tillräckligt med elt kuratorsamtal, narkotikaupplysning, aktiverande fritidssysselsättning och nya medmänskliga relationer."
Jag tror atl vi verkligen måste gå in och salsa på nya vägar och göra dessa uppoffringar. Delta kommer atl kosta en hel del pengar för staten, men dagens situation kostar, utöver det slora mänskliga lidandel både för dem som drabbas och för deras omgivning, också samhället totalt sett miljardbelopp. Därför vädjar jag lill statsrådet att ansluta sig mera konsekvent lill den inledande delen i propositionen 105, där föredraganden enligt regeringsproiokollet av den 2 mars 1978 säger:
"Gmndvalen för kampen mot narkotikamissbruket måste vara alt samhället inte kan godta något annat bruk av narkotika än del som är medicinskt motiverat. Allt annat bruk är missbruk och måste med kraft bekämpas."
Det är de inledande orden i föredragningen av socialministern. Om detla bara skulle bli en allmän deklaration är del att beklaga. Propositionen innehåller väl inte så myckel när det gäller det förebyggande arbetet, men tanken är riktig.
Nr 94
Måndagen den 13 mars 1978
Om åtgärder för alt stävja narkotikamissbruket
Justitieministern SVEN ROMANUS:
Herr talman! Jag håller med om del Thure Jadestig sade i slutet av sill anförande. Del som framför alll behövs är ökade vårdmöjligheler, ökade möjligheter att få elt behandlingsprogram för de enskilda missbrukarna.
Vad jag vänt mig mot i interpellalionen och frågan ärjust tron att man kommet- någon vart genom att slopa möjligheten lill åtalsunderiålelse. På den vägen trorjag inte man kommer långl. Men jag vill betona att bestämmelsen
127
Nr 94
Måndagen den 13 mars 1978
Om åtgärder för atl stävja narkotikamissbruket
om åtalsunderlåtelse redan från börian inte var avsedd för annat än enstaka fall. Del sades redan då bestämmelsen kom lill alt det missbrukarklientel som systematiskt finansierar sitt missbruk genom alt sälja narkotika i små portioner inte skall få åtalsunderlåtelse.
Såvitt jag vel har del icke skett någon liberalisering av dessa regler. En skärpning har, som jag påpekade i milt svar, ägt mm, och jag gillar den skärpningen. Kan man nå något med att ytterligare skärpa de angivna beloppen är jag den förste alt vara med på detta. Men det är inte det som är kärnpunkten, utan kärnpunkten är: Vad når man genom att döma dessa människor lill ett bötesstraff? Det är det inte myckel mening med.
Vidare finns det en risk - om vi nu har etl förslag som verkligen syftar lill atl genom övergripande åtgärder komma åt narkotikabrottsligheten i stort -att man splittrar sina insatser genom au sätta in för myckel kraft mol och bötesslraffa de enskilda missbmkarna. Det kräver faktiskt en inte obetydlig insats från de rälisvårdande myndigheternas sida. Jag skulle tro alt resurserna används bäst pm de narkotikarotlar vi har och de poliser som verkar mol narkotikan kan arbeta mot den organiserade narkotikabrottsligheten.
BLENDA LITTMARCK (m):
Hert talman! Om man studerar de bestämmelser riksåklagaren utfärdat under åren finner man alt de innebär en liberalisering. Polisens uraktlåtenhet att ta itu med fall rörande visst innehav av narkotika har också inneburit en liberalisering under åren. Den enda förbättring man kunnat notera är den som justitieministern hänvisade lill och som ägt rum i Stockholm. Man för hoppas atl den t. v. blir tongivande för landet.
Jag vill understryka attjag inte sagt all man skall straffa dessa människor. Jag har däremot föreslagit vård och även sagt alt om den inte ges inom socialvården blir det kriminalvården som får lov atl la hand om den, för den måsle till.
Om det blev etl mindre antal åtalsunderiåtelser och människor fick underkasta sig besväret med polisförhör, att komma till åklagaren och sedan evenluellt i en framtid bli omhändertagna- i de fall där det behövs -skulle det ha en avskräckande effekt. Detla vet man genom erfarenhet från andra länder.
Det förvånar mig alt justitieminisiern själv inte tycks tro på den lag vi i alla fall har stiftat.
128
THURE JADESTIG (s):
Herr lalman! Jag skulle bara helt kort vilja säga alt den lilla marknaden på gator och torg i storstäderna tyvärr också trängt ner inte bara till medelstora kommuner ulan även lill brukssamhällena -jag bor själv i elt sådant. Den lilla marknaden betyder inte alt man köper enbart för eget bruk, utan innehavarna idkar ofta försäljning - och en lönande försäljning - som driver många människor in i lasten. Försäljningen är dessutom en nödvändighet för dem, då de ofta är hårt drabbade i sin personliga knarksituation. Men de drar med sig nya människor för varie dag, och del tyckerjag är en olycklig utveckling
som vi måste hitta någon form för att bekämpa.
Jag såg i en av dagstidningarna här i storstaden atl Stockholmspolisen kommer alt vidga sina resurser vad gäller bevakningen i centrum. Måhända kan det ge oss etl andningshål. Men vi måsle vara uppmärksamma på de här frågorna.
Jag tycker faktiskt atl justitieministern i alltför hög grad hävdar en liberaliserad tillämpning. Den lagstiftning som vi ändå har i grunden borde ge möjlighet till kraftigare ingripanden.
Nr 94
Måndagen den 13 mars 1978
Om åtgärder för att stävja narkotikamissbruket
Justitieministern SVEN ROMANUS: .
Herr lalman! För att det inte skall uppstå några missförstånd villjag bara upprepa, attjag är helt ense med både Blenda Littmarck och Thure Jadestig om att det är vårdmöjligheter som behövs. Det enda som skiljer oss är uppfattningen om vad som hjälper och vilken roll åtalsunderiåtelserna spelar i sammanhanget.
Av Blenda Littmarcks senaste anförande framgick det alt hon inte menade att åtal och bötesstraff skulle vara den enda påföljden, utan att det är på vårdmöjligheten det hänger. Det är där den stora satsningen skall göras, och det är del som kostar pengar.
Resurserna skall alltså sättas in på detla område. Men naturiigtvis harjag inte någon invändning mot atl också polisen i mån av möjlighet ingriper för atl fånga in de personer som skall ha vård.
BLENDA LITTMARCK (m):
Herr lalman! Jag framhöll också, herr justitieminister, alt jag trodde att en skärpning skulle kunna ha en avskräckande effekt. Del skulle nog vara intressanl, om man någonstans kunde göra ett experiment med en tillfällig omfördelning av polisens resurser och åtminstone försöka tillämpa lagen som den var tänkt.
Överiäggningen var härmed slutad.
§ 6 Föredrogs och hänvisades Propositioner
1977/78:92 till trafikutskottet 1977/78:93 till civilutskoitet 1977/78:105 till socialutskottet 1977/78:111 till näringsutskottei 1977/78:113 till jordbruksutskottet 1977/78:116 till näringsutskottet 1977/78:122 till civilutskottet 1977/78:123 och 124 till näringsutskottei 1977/78:126 lill justitieutskottet 1977/78:129 till civilutskoitet 1977/78:131 till näringsulskotlet 1977/78:140 till finansutskottet
129
9 Riksdagens protokoll 1977/78:93-95
Nr 94
Måndagen den 13 mars 1978
Meddelande om fråga
§ 7 Föredrogs och hänvisades
Förslag
1977/78:16 och 18 till konslitutionsutskottel
§ 8 Föredrogs och hänvisades
Motioner
1977/78:1766 lill skatleulskotlei
1977/78:1767 till arbetsmarknadsulskotlet
§ 9 Föredrogs men bordlades åter Konstilutionsutskottets betänkande 1977/78:24 Skatteutskottets betänkanden 1977/78:32-34 Justilieutskoliels belänkande 1977/78:25 Försvarsutskottets betänkanden 1977/78:9-11 Socialförsäkringsutskottets betänkande 1977/78:17 Utbildningsutskottets betänkanden 1977/78:15-17 Civilutskoltels belänkanden.l977/78:16 och 21
§ 10 Föredrogs och bifölls Interpellationsframställning 1977/78:142
§11 Meddelande om fråga
Meddelades alt följande fråga framställts den 13 mars
1977/78:349 av Arne Blomkvist (s) till kommunikationsministern om planerade tågindragningar på järnvägslinjen Gårdsjö-Håkantorp-Vara:
Regeringen har uttalat sig för återhållsamhet när del gäller tågindragningar innan riksdagen tagit ställning lill den framtida trafikpolitiken. Inte minst mol denna bakgrund finns det all anledning atl kritisera SJ:s beslut om lågindragningar från nästa tidtabellsskifte på bandelen Gårdsjö-Håkantorp-Vara. När det gäller den planerade indragningen av morgonturerna mellan Mariestad och Lidköping liksom skolturerna mellan Lidköping och Vara kommer delta enligt länsstyrelsen i Skaraborgs län och berörda kommuner alt innebära en allvarligt försämrad trafikförsörjning inom den västra delen av länet.
Med stöd av det anförda vill jag slälla följande fråga lill kommunikationsministern:
Är kommunikationsministern beredd medverka lill aU undanröja SJ:s beslut om tågindragningar från nästa tidtabellsskifte på linjen Gårdsjö-Håkantorp-Vara?
§ 12 Kammaren åtskildes kl. 12.03.
130
In fidem
SUNE K. JOHANSSON
/Solveig Gemen