Riksdagens protokoll 1977/78:88 Måndagen den 6 mars

ProtokollRiksdagens protokoll 1977/78:88

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1977/78:88

Måndagen den 6 mars

Kl. 11.00

§ 1 Meddelande om interpellationssvar

1977/ 78:127 om åtgärder jör aitJÖrlänga avvecklingstiden vid Rydboholms AB i Borås

Handelsministern STAFFAN BURENSTAM LINDER: Herr talman! Jag vill meddela alt jag hade för avsikt atl i dag besvara interpellalionen nr 127 av Gördis Hörnlund om åtgärder för att förlänga avvecklingstiden vid Rydboholms AB. Mot bakgrund av alt regeringen för några dagar sedan fick AMS utredning rörande sysselsättning vid Rydboholms AB och alt regeringen håller på atl bereda frågan har jag kommit överens med interpellanten om att besvara interpellalionen den 10 mars, dvs. nu på fredag.

Nr 88

Måndagen den 6 mars 1978

Meddelande om interpellationssvar

Om den svenska vapenexporten

§ 2 Om den svenska vapenexporten

Handelsministern STAFFAN BURENSTAM LINDER erhöll ordet föran i ett sammanhang besvara dels Maj Britt Theorins (s) den 7 februari anmälda interpellation, 1977/78:128, dels Oswald Söderqvisis (vpk) den 7 februari anmälda interpellation, 1977/78:129, till statsministern, och anförde:

Herr talman! Oswald Söderqvist har frågat statsministern om han anser aU svensk vapenexport skall fö förekomma till stater som Iran, Argentina eller Brasilien. Oswald Söderqvist har vidare frågat om statsministern anser atl de nuvarande reglerna för export är tillräckligt precisa och om statsministern, om så inte är fallet, vill medverka lill atl en omarbetning och skärpning kommer till stånd. Interpellalionen har överlämnats till mig för besvarande.

Maj Britt Theorin har frågat om jag anser atl export av vapen till Argentina och Iran slår i överensstämmelse med riksdagens beslut 1971. Hon har också frågat vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att riksdagens beslut och riktlinjer om förbud mot export av krigsmateriel ej skall kringgås via licenstillverkning. Ytteriigare frågor gäller utvecklingen av den direkta årliga exporten av krigsmateriel sedan 1971 och vilken position Sverige intar som vapenexportland. Slutligen har Maj Britt Theorin frågat om jag är beredd alt medverka till en offentlig redogörelse av till vilka länder krigsmateriel exporteras, så som exempelvis USA offentliggör sin export.

Som Oswald Söderqvist framhåller i sin interpellation råder det en omfattande enighet om alt Sverige för att upprätthålla en god försvarskrafl

123

Nr 88

Måndagen den 6 mars 1978

Om den svenska vapenexporten

124

behöver exportera krigsmateriel. En orsak är att vi därigenom kan tillgodogöra oss de fördelar som en produktion i större skala ger. Samtidigt innebär upprätthållandet av en tillverkningskapacitet som är större än vad som krävs under fredslid en ökad beredskap alt tillgodose de behov som kan uppkomma i elt avspärrningsläge. Med vår export kan vi i viss mån balansera den import som är nödvändig. Jag vill i sammanhanget också erinra om att det finns många länder som hellre önskar göra inköp från elt litet och alliansfritt land som Sverige än från någon stormakt.

Frågan om till vilka stater en svensk export av krigsmateriel kan medges regleras av de riktlinjer som riksdagen antog 1971. De refereras i sina huvuddrag i Maj Britt Theorins interpellation. Men riktlinjerna innehåller också särskilda anvisningar om tillämpningen av dessa allmänna regler. I dessa sägs bl. a. att man bör skilja mellan materiel av utpräglat defensiv karaktär och krigsmateriel i övrigt. Export av materiel som inte kan utnyttjas för atl påverka "den föreliggande krissituationen" bör kunna tillålas. Särskilda hänsyn skall också tas lill leverans av reservdelar till tidigare levererad krigsmateriel.

Det är således en rad skilda faktorer som måsle vägas in vid bedömningen av en ansökan om exportlicens. Det gäller köparlandets utrikespolitiska förhållanden, dess inrikespolitiska situation och malerielens karaktär och användningsområden. Hänsyn skall också tas till eventuella tidigare leveransåtaganden.

Det är inom ramen för sådana överväganden som export har beviljats bl. a. till de länder som nämns i inierpellationerna - Iran, Argentina och Brasilien. Den består dels av utpräglat defensiv materiel, dels av materiel som ingår i tidigare leveransålaganden och står vid de tidpunkter exportlicens beviljats enligt min uppfattning i överensstämmelse med gällande riktlinjer.

Det bör understrykas alt leveranser av krigsmateriel ofta sträcker sig över en längre tidsperiod. Den export som i statistiken redovisas till elt givet land är därför inte någon indikation på hur en prövning i dag av en annan ansökan om exportlicens lill detta land skulle utfalla.

Varje ansökan fordrar, som så ofta betonats, en grundlig prövning från fall till fall på basis av de allmänna riktlinjerna. Det är inte möjligt att med någon säkerhet fören period framåt i tiden förteckna länder som kan eller inte kan komma i fråga som köpare av krigsmateriel.

Jag bedömer reglerna för krigsmaterielexporten så precisa man rimligen kan begära. Det var också så sent som i december förra året som en enig riksdag uttalade som sin mening atl något behov av översyn av reglerna f n. inte föreligger.

Som svar på Maj Britt Theorins fråga om utvecklingen av den direkta årliga krigsmaterielexporten från Sverige sedan 1971 kan jag lämna följande sifferserie med början 1971: 627 milj. kr., 359 milj. kr., 335 milj. kr., 477 milj. kr., 536 milj. kr. och slutligen 502 milj. kr. 1976. För 1977 föreliggerännu inga fullständiga uppgifter. I relation till vår totalexport ligger den berörda utförseln sedan en längre tid tillbaka väl under 1 96. De utförseltillstånd som getts 1971-1976 uppgår i miljoner kronor lill 543, 372,323, 586, 523 och 749.

1977 gavs tillstånd för 815 milj. kr.

Maj Britt Theorins fjärde fråga låter sig inte besvaras med samma exakthet. I Stockholms internationella fredsforskningsinstituts (SIPRLs) årsbok 1977 redovisas en uppskattning av värdet av exporten av viktigare vapen till tredje världens länder. Det totala värdet av denna export för år 1976 är här 7 312 miljoner dollar. Av dessa svarar de två största exportländerna (USA och Sovjet) för tillsammans 5 447 och de två näst största (Storbritannien och Frankrike) för ytterligare 1 440. Medenexporisiffra på 21 miljoner dollar blir Sverges andel av den totala vapenexporten lill u-länderna knappt 0,3 96. Motsvarande siffror för export lill i-länderna är ännu inte lillgängliga.

I samband med dessa frågor vill jag också besvara frågan om huvuvida jag är beredd att medverka till en offentlig redogörelse av till vilka länder krigsmateriel exporteras.

Först vill jag i fråga om andra länders regler säga att del torde vara ganska sällsynt alt uppgifter av detta slag lämnas ut. Beträffande USA gäller att uppgifterom försäljningar endast lill en del är offentliga och att hänsyn las lill köparlandets önskemål beträffande offentliggörande. I särskilda fall kan uppgifter bli offentliga i samband med kongress- och senatsförhör.

De svenska sekretessreglerna finns i 1937 års lag om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar, den s. k. sekretesslagen. Enligt 3 § i den lagen för handlingar i ärenden som angår rikets förhållande till främmande makt endast i de fall och i den ordning regeringen bestämmer utlämnas tidigare än 50 år efter handlingens datum. Dessutom föreskrivs atl handlingar i ärenden som annars rör främmande makt eller dess förhållanden inte för lämnas ut på 50 år, om det inie är uppenbart all handlingens innehållande inte påkallas av hänsyn till rikets säkerhet eller av internationella hänsyn.

Gällande lag utgår alltså från att ärenden som rör andra länder skall vara sekrelessbelagda utom i undanlagsfall. Ärenden om export av krigsmateriel följer samma regler som andra ärenden som rör främmande makt. Delta bör enligt min mening gälla också i fortsättningen.

Översiktliga uppgifter ur lullstatisliken över exporten av vapen och ammunition för militärt bmk till olika länder återfinns i SCB:s månadsstatistik.

Jag måste i det här sammanhanget påpeka alt Maj Britt Theorins påstående atl det inte finns någon pariamenlarisk insyn i krigsmaterielexporten är felaktigt. Självfallet har riksdagen genom konstitutions- och utrikesutskotten samma insyn i dessa ärenden som i andra regeringsärenden.

Jag kommer slutligen till frågan om licenstillverkning av svensk krigsmateriel utomlands.

Export av krigsmateriel förutsätter ofta all utförsel av färdig materiel kombineras med tekniskt bistånd, utbildning och licenstillverkning. I själva verkel är detta ibland ett direkt krav för att en överenskommelse om export skall komma till stånd.

Även den svenska försvarsindustrin är i hög grad beroende av och har en omfattande tillverkning av krigsmateriel på utländska licenser. Detla är

Nr 88

Måndagen den 6 mars 1978

Om den svenska vapenexporten

125

Nr 88

Måndagen den 6 mars 1978

Om den svenska vapenexporten

126

nödvändigt bl. a. för alt minska utvecklingskostnaderna i Sverige.

Licensfrågan var, som Maj Britt Theorin påpekar, uppe i 1956 års krigsmaterielutredning. Denna utredning föreslog bl. a. atl försäljning, utbjudande eller annat tillhandahållande utomlands av licenser, uppfinningar och produktionsmetoder inte skulle fö ske utan tillstånd av regeringen. Förslagen ledde inte lill någon lagstiftning.

Motiven för detta ställningslagande torde främst ha varit synpunkter framförda av remissinstanserna. Dessa pekade bl. a. på svårigheterna att bedöma läget i ett annat land i det långa lidsperspektiv som blir aktuellt vid licenstillverkning. Vidare framhölls svårigheterna att dra gränsen mellan formell licensgivning och överförande av vetande, del sistnämnda en verksamhet som aldrig går alt kontrollera eller förhindra.

1970 års krigsmaterielutredning (riksdagsbeslut 1971) redovisade den tillämpade rutinen vid licensgivning. Utredningen ansåg att samarbetet mellan företagen och krigsmaterielinspeklionen var tillfredsställande ur

konlrollsynpunkt, "särskilt som det synes fungera bra".     "En skärpning

av lagstiftningen torde således enligt utredningen inte fylla någol praktiskt ändamål och bör därför inte heller vidtagas."

Samma rutin tillämpas fortfarande. I samband med alt licensavtal ingås tar berörda förelag regelmässigt koniakt med krigsmaterielinspeklionen. Då dessutom licensavtalsperioden i regel inleds med en viss export av materiel, delar eller verktyg för vilka exportlicens erfordras, har statsmakterna full kontroll över sådana avtal, dels när avtalet träffas, dels under en viss period därefter. Längden av denna period är beroende bl. a. på avtalets utformning och hur länge komponenter och delar levereras från licensgivaren.

Avtal om licenstillverkning av krigsmateriel träffas ofta för en period ej understigande lio år. Därav följer alt det läge i köparlandet, som råder vid avtalets ingående och som ligger till grund för tillståndsgivningen, under avtalsperioden kan förändras. Möjligheterna att på grund därav säga upp ett ingånget avtal eller på annat sätt stoppa tillverkningen torde vara små.

Beträffande försäljning till tredje part av materiel tillverkad av licensta-garen strävar licensgivande företag som regel atl begränsa denna, bl. a. av affärsmässiga skäl. I praktiskt taget alla löpande licensavtal för vapen och ammunition föreskrivs sådana inskränkningar eller anges all varje sådant fall av försäljning skall godkännas av licensgivaren.

Licensgivningen från svenska företag är begränsad. F. n. är ett tjugotal licensavtal i kraft för tillverkning av fiygplan, vapen och ammunition för militärt bruk. Av dessa är Ivå avtal ingångna med länder till vilka vi i dag inte skulle medge någon vapenexport. Dessa avtal träffades 1952 och 1968.

Alt svenska företag för atl kringgå gällande förbud mot krigsmaterielexport skulle utnyttja försäljning till Iredje part i samband med licenstillverkning kan ej styrkas.

Vad som ej helt kan kontrolleras är verksamheten hos licenstagare då avtalstiden löpt ut. Det bör uppmärksammas att malerielen vid licenstidens slut ofta är omodern och har svårt att finna köpare. Men det finns också exempel då licenstagaren därefter konkurrerar med  licensgivaren med

samma materiel eller egen utvecklad sådan. Detta är delvis förklaringen till atl materiel med svensk ursprungsbeteckning kan förekomma i länder till vilka vi i dag ej skulle medge export.

Jag har inte funnit tillräckliga skäl som talar för atl någon annan bedömning av denna fråga än den som gjordes av 1956 och 1970 års utredningar nu skulle vara aktuell. Jag kommer emellertid atl följa utvecklingen på detta område med slörsla uppmärksamhet.

Nr 88

Måndagen den 6 mars 1978

Om den svenska vapenexporten

MAJ BRITT THEORIN (s):

Herr talman! Jag vill först tacka handelsministern Burenstam Linder för svaret på min interpellation. Svaret har varit klargörande till många delar. Det är också klargörande när del gäller den inställning som handelsministern har till frågan om export av vapen.

Jag har för avsikt att något motivera den interpellation som jag har ställt, och jag granskar sedan hur svaren kommer från handelsministern samt hoppas kunna fö svar på några kompletterande frågor.

Interpellalionen baserar sig naturiigtvis på del självklara beslut som riksdagen har tagit 1971 om atl vi i vårt land i princip skall ha förbud mot vapenexport. Det är alltså elt generellt förbud mol atl exportera krigsmateriel som skall gälla enligt den exportlagstiftning som riksdagen fattade beslut om 1971. Från den lagen kan vissa undantag göras.

Del är för att kunna bevilja tillstånd till export trots det här förbudet som man har tillskapat lagen om licensiillslånd.

Men del finns också vissa regler som säger all man inte har rätt att exportera vapen.De fullständiga förbuden som FN har slagit fast i säkerhetsrådet och de folkrätlsliga reglerna gäller som ett ovillkorligt hinder för sådan export till en stat. Tillstånd till export skall enligt den svenska lagen inte beviljas lill stat som befinner sig i väpnad konflikt med annan stat, till stat som är invecklad i internationell konflikt, som kan befaras leda till väpnad konflikt, eller till stat som har inre väpnade oroligheter. Det skall heller inte tillåtas export av materiel som kan bli utnyttjad föratt undertrycka mänskliga rättigheter.

När riksdagen 1971 behandlade frågan om korrigering av exportlagen var det just tillkomsten av nya stater och nya typer av konflikter som gjorde bedömningarna så oändligt myckel svårare och som enligt riksdagens bedömning och uttalande borde leda till ännu större restriktivitet än vad som hittills har tillämpats vid prövning av mottagarländer. Då sade vi ifrån att en exportlicens bör kunna dras in om den mottagande staten kommer i väpnad konflikt med en annan stat eller för inre väpnade oroligheter. Alltså: huvudregeln skall gälla, alt export av krigsmateriel är förbjuden och atl man skall kunna vara väsentligt mera restriktiv.

Riksdagen var också noga med att understryka att den när det gällde atl förhindra försäljning av tillverkningslicenser utgick från atl vederbörande svenska myndigheter skulle begagna sina möjligheter, så att det gällande förbudet mot krigsmaterielexport inte kringgicks. Såvitt jag har kunnat finna av de tidningsuppgifter som har redovisats, framförallt i Dagens Nyheter,har

127

Nr 88

Måndagen den 6 mars 1978

Om den svenska vapenexporten

128

emellertid en omfattande licenstillverkning utvecklats, kanske framför allt under de senaste åren, som visar förekomst av svenska vapen i länder lill vilka den svenska lagstiftningen inte har tillåtit någon vapenexport. Sålunda har t. ex. Turkiet flera gånger under 1970-talel fått nej på sin anhållan att fö köpa Boforskanoner. Men bara ett halvår efter Turkiets invasion på Cypern fick Turkiet Boforskanoner monterade på tyska fartyg, köpta genom ett tyskt varv, genom en licensiillverkare! Thailand har fiera gånger ansökt om direklimporl från Sverige och fött nej, baserat på våra kriterier och våra lagar, men Thailand har därefter på precis samma sätt kunnat fö fartyg utrustade med Boforskanoner som tillverkats på licens!

Den slutsats man kan dra av delta är att lagen inte tillräckligt väl läcker in möjligheter för elt kommersiellt utnyttjande utanför lagens råmärken, alldenstund vi inte har en lagstiftning som involverar licenstillverkning. -Det kan vara på sin plats att korrigera en uppgift som finns i handelsministerns svar i sista stycket på sista sidan, nämligen den bedömning som 1956 års krigsmaterielutredning gjorde om licenstillverkning. Utredningen föreslog att i en sådan vapenexportlag borde tillstånd krävas också för licenstillverkning, men det förslaget har man sedan inte följt upp. Jag tror att det nu är på tiden alt verkligen på allvar diskutera införandel av en sådan lag.

Låt mig då granska vad handelsministern svarar på de frågor som har riktats till honom.

Det finns en allvariig passus i den första delen av svaret som gäller behovet av atl exportera krigsmateriel, vilket gör mig minst sagt oroad. Del talas där om alt vi för alt kunna upprätthålla vår kapacitet finner det nödvändigt alt exportera krigsmateriel. Riksdagen stadfäste vad den dåvarande departementschefen mycket klart sade ifrån i propositionen år 1971, nämligen all ekonomiska och marknadspolitiska överväganden stärker argumenten fören viss krigsmaterielexport, men att de argumenten inte i och för sig bör anses vara avgörande. Det är alltså inte så, alt vi av sysselsättningspolitiska skäl eller för att kunna upprätthålla vår egen kapacitet skulle acceptera en export av krigsmateriel. Detla har riksdagen klart sagt ifrån. Riksdagen har också sagt atl vapen kan exporteras då det inte finns några utrikespolitiska eller neutraliletspolitiska skäl som talar mot att man gör del, om man följer de intentioner som finns i riksdagsultalandet.

Del är ju inte heller på det sättet att leverans av reservdelar lill tidigare bestämd och levererad krigsmateriel kan ske undantagslöst. Även därvidlag har riksdagen klart utsagt atl sådan leverans av reservdelar kan avbrytas samt alt det finns möjlighet alt dra in redan givna tillstånd för licenser. Innan riksdagen behandlade propositionen 1971 fördes det fram förslag om att införa en paragraf om atl etl mottagariand skulle fö sina reservdelsleveranser stoppade om de mänskliga rättigheterna undertrycktes där. Detta besvarade riksdagen då med att det är osannolikt atl sådana fall som dem motionärerna avsett skulle kunna inträffa i praktiken men att del, om så skulle ske, finns möjlighet alt dra in licenserna. Om man applicerar den bestämmelsen på Argentina, tror jag vi skulle kunna vara överens om att del finns möjligheter -enligt svensk lagstiftning och enligt riksdagens uttalande - att dra tillbaka

de licenser som har givits för krigsmaterielexport till Argentina. Uppenbarlär vi eniga om atl där förekommer verkligen elt undertryckande av mänskliga rättigheter.

Handelsministern har svarat att vid den tidpunkt som exportlicens beviljades bl. a. till Argentina, Brasilien och Iran stod exporten i överensstämmelse med gällande riktlinjer och atl, som jag tolkar det, man i dag inte skulle ha givit tillstånd till en sådan exporllicens. Argentina har såvitt jag kan bedöma inre väpnade oroligheter, och är vi oeniga på den punkten vore del bra alt fö elt klargörande. Med riksdagens uttalande vid behandling av propositionen 1971 kan man alltså dra in exportlicensen till Argentina. Man bör således kunna ompröva det man har givit tillstånd för.

Det är inte möjligt, säger handelsministern, alt förteckna de länder som kan eller inte kan komma i fråga som köpare av krigsmateriel. Jag kan naturligtvis mycket väl förstå den här definitionen. Det är inte lält alt överskåda vilka länder som i framliden kan eller inte kan komma i fråga. Men risken är naturiigtvis atl det kommerait bli som tecknaren Tikkanen i Dagens Nyheter har sagt, nämligen alt vapenexport är visseriigen i lag förbjuden,men vi säljer bara lill laglösa länder.

Man kan inte säkert bedöma om länder kommer atl bli indragna i oroligheier i framliden. Det är också därför som riksdagen 1971 så klart sade ifrån alt vapenexport och mottagarländer bör bedömas väsentligt mer restriktivt än som tidigare skett. Såvitt man kan se av vad som har hänt med vapenexporten har den ökat under senare år, och framför allt har tillståndsgivningen kraftigt ökat under de två senaste åren. Det betyder alt man har varit beredd att ge utförsellillslånd i bredare omfattning än som tidigare skett. Del här har också framgått av tidningsreferat.

Den uppgift som Staffan Burenstam Linder ger om krigsmaterielexportul-vecklingen kan man tolka på två sätt. Han säger dels atl den ligger under 1 96 av vår lolalexport, och det leder naturiigtvis till alt man kan säga att den inte har någon avgörande betydelse för svensk exportnäring, och följaktligen skulle den kunna utgå. Dels pågår det alldeles uppenbart en ökning av tilståndsgivningen. Detta gäller den direkta krigsmaterielexporten.

När riksdagen i december 1977 diskuterade översyn av reglerna var man enig om atl del inte nu behövdes någon sådan översyn. Därefter har det kommit lill vår kännedom atl det förekommer licenstillverkning utanför riksdagens kontroll. Man kan säga all vi i riksdagen -del villjag gärna hävda -i december månad inte kände lill del absoluta kringgåendet av riksdagens lagar som kan ske med hjälp av licenslillverkningen. Del bör leda till den slutsatsen all man bör se över vapenexportlagen och på nytt ställa frågan om vi inte behöver ha en sådan lag som föreslogs 1956, där också licenstillverkningen skall föras in. I många andra länder är del som bekant etl villkor alt tillstånd för licenstillverkningen finns med i lagen om vapenexport och alt den kan granskas i lagen, lika väl som del finns krav på all man skall ha en ålerförsäljarklausul enligt flera länders lagstiftning, som vi inte heller har i svensk lagstiftning.

Staffan Burenstam Linder har stött sig på SIPRLs statistik om den export av

Nr 88

Måndagen den 6 mars 1978

Om den svenska vapenexporten

129

9 Riksdagens protokoll 1977/78:86-89

Nr 88

Måndagen den 6 mars 1978

Om den svenska vapenexporten

130

viktigare vapen som sker till tredje väridens länder. Den är naturligtvis ur svensk synvinkel mycket positiv. Vi ligger där på 0,3 96. Men det är faktiskt inte detla jag har frågat om. Jag har frågat efter den totala placeringen för vapenexporten. SIPRLs statistik är endast en trendmätare och inte faktiska siffror, och den gäller bara de tyngre vapnen och export till tredje väriden -dvs. stridsflygplan, tanks, robotvapen och slridsfartyg.

Sverige säljer mycket litet till den tredje världen och mycket litet av tunga vapen. Sådana säljer vi mest till i-länder, och över den försäljningen har vi inte fått någon statistik. Såvitt jag vet har inte heller SIPRI någon sådan statistik klar ännu. Men det borde vara möjligt att kunna klariägga omfattningen av vår hela vapenexport i jämförelse med den totala vapenex-' porten i världen och således redovisa var Sverige befinner sig på skalan. Det är naturiigtvis lätlare vapen som vi säljer mest, dvs. luftvärnskanoner, handeldvapen o. d. som i stor utsträckning kommer från Bofors. I det fallet finns det ingen statistik klar ännu. Det är den försäljningen som det kan vara intressant att få granskad, för det kan också vara där som man finner en stor del av licenslillverkningen.

När det gäller licenstillverkningen har del framkommit bl. a. i västtyska tidningar att man har för avsikt att i Argentina licenstillverka ubåtar utrustade med svensk elektronik och med svenska vapen. Det skall kunna ske genom licenstillverkning eventuellt via Västtyskland. Jag vill fråga handelsministern om han är underkunnig om delta, om han bedömer det som förenligt med svensk lag eller om det inte är nödvändigt atl skärpa lagen så atl sådan licenslillverkning skulle kunna förhindras.

Vi vet i dag att Boforsvapen, luftvärnskanoner, finns såväl i Sydafrika som i Indien via licenstillverkning. Det verkligt allvariiga är licenstillverkningen, som såvitt man kan bedöma är väsentligt mycket större än den direkta exporten i dag. Licenslillverkningen måste inte enligt lag redovisas till krigsmaterielinspektören. Lagen förutsätter ett förtroendefullt samarbete mellan krigsmaterielinspektören och de kommersiella företagen. Kunskapen är förhållandevis liten om licenstillverkningen såväl hos krigsmaterielinspektören, har jag förstått, som hos handelsministern. För alt riksdagens institutioner, utrikes- eller konslitutionsutskottel, via regeringen skall kunna granska vapenexporten kan jag inte förslå annat än atl det är absolut nödvändigt - om man nu inte vill införa en pariamenlarisk nämnd som granskar tillstånd till exporten av vapen och licenstillverkningen - alt licenslillverkning omfattas av vår lagstiftning. I annat fall skulle vi göra oss skyldiga till en otrolig naivitet, eftersom det är fullt möjligt för företagen att inte ha den nödvändiga kontakten med krigsmaterielinspeklionen.

Gällande lag från 1937, framhåller Staffan Burenstam Linder, säger att vi inte skall lämna ul vissa sekrelessbelagda handlingar till allmänheten utom i undantagsfall. Detta gäller också krigsmateriel. Denna lag bör enligt handelsministerns mening också gälla i fortsättningen. Kan del inte vara på tiden, handelsministern, alt se över en lagstiftning från 1937, om den bara kan fungera som ett skydd för de kommersiella intressen som har lill ambition atl sälja vapen direkt eller framför allt via licenstillverkning, och eu system för

ålerförsäljning lill länder som den svenska lagstiftningen inte vill acceptera?

Frågan om sekretessviljan är myckel diskuterad. Iran t. ex. har ju i den internationella debatten med stolthet utnyttjat det tillstånd man har fått att köpa vapen från Sverige. Iran har alltså inget behov av atl dölja vilka som får köpa vapen och varifrån man får köpa. Det är inte utan att man undrar om detta att vi inte anser oss kunna granska och se över sekretessbestämmelsen leder lill en fråga om vi har rent mjöl i påsen. Är del så atl man inte följer krigsmalerielexportlagens intentioner? Riksdagens intentioner varju myckel klara 1971 och förutsatte att varken en licenstillverkning eller en export skulle ske utanför av riksdagen fastlagda riktlinjer.

Det är alldeles riktigt som Staffan Burenstam Linder säger alt vi har en parlamentarisk insyn när det gäller krigsmaterielexporten / efterhand så till vida att konstilutionsulskotlet och ulrikesutskottel har rätt alt granska samtliga regeringsärenden. Men det finns ingen pariamenlarisk nämnd -vilket utredningen 1970 har begärt - som kan vara rådgivande i förväg, innan en export beviljas, en nämnd där pariamentarikerna kunde granska vilka ärenden och vilken licenslillverkning som kunde vara aktuella. Jag undrar om det inte kan vara på tiden atl överväga atl införa en sådan pariamenlarisk nämnd.

Jag skulle kunna tänka mig att en svensk vapenexportlag på flera områden måsle kompletteras för alt motsvara de intentioner som riksdagen 1971 ställde sig bakom. Fördel första borde vi föra in en ålerförsäljarklausul, som i dag inte flnns, så alt svenska vapen inte uppträder där vi inte önskar att de skall finnas. En sådan ålerförsäljarklausul på vapensidan finns t. ex. i den amerikanska lagstiftningen, och min fråga lill handelsministern är om han är beredd alt förstärka den svenska vapenexportlagen med en sådan klausul. För det andra tror jag atl del är oerhört viktigt alt man fåren öppen redovisning av vilken typ av vapen som exporteras, vilken typ av vapen som del ges licensiillslånd för och vilken typ av vapen som man över huvud tagel licenstillverkar utomlands ulan atl behöva ha tillstånd från Sverige. En sådan redovisning sker ofta öppet i USA redan på förhandlingssladiet och inte bara i efterhand vid hearings i den amerikanska kongressen eller senalen. Administratörerna klargör redan på förhandlingssladiet vilka motlagarparler man har och då redovisar man öppet USA:s inställning lill vapenexporten. Den andra delen, där man vid hearings inom kongressen kan få fram praktiskt taget alla uppgifter man vill ha i del amerikanska samhället, är inte riktigt överförbar på Sverige, då vi inte har öppna ulskoltsförhör.

Det kan inte vara till fyllest och tillräckligt effektivt enligt mitt sätt atl se och också utredningens 1970 alt utskollel i efterhand skall kunna granska vissa exportärenden. Utskottet har inte heller möjlighet atl granska den licenstillverkning som förelagen enligt lagen inte är tvingade atl redovisa för och som deras kommersiella intressen självfallet inte leder dem till atl i onödan redovisa. Del är näslan så att jag skulle vilja säga atl vi i riksdagen kanske var otillböriigl naiva 1971, när vi fömtskickade att man skulle följa lagens intentioner. I dag vel vi atl det i en mängd länder finns Boforsmaleriel

Nr 88

Måndagen den 6 mars 1978

Om den svenska vapenexporten

131

Nr 88

Måndagen den 6 mars 1978

Om den svenska vapenexporten

och kanske också annan materiel för vilken vi inte har gett tillstånd till export och som via licenstillverkning och via ålerförsäljarklausul kan uppträda i länder där svensk lag förbjuder att den finns. På den punkten behöver den svenska vapenexporllagen kompletteras, så all också tillstånd för licenslillverkning förs in under lagen. Verkligheten har ordentligt korrigerat den bedömning vi i riksdagen gjorde 1971.

Den här frågan har föranlett en rätt hel debatt, där såväl handelsministern som statsministern har varit ute och deklarerat sina synpunkter. Det kan naturiigtvis vara på sin plats att då fråga vad som låg bakom handelsministerns utfästelse i TV om en karlläggning av detla område med licenstillverkning. I del svar som jag har fåll från handelsministern säger han klart ifrån atl han inte har funnit några tillräckliga skäl atl göra en annan bedömning än den som hittills gäller men alt han gärna skall följa utvecklingen på det här området. Statsministern har, såvitt jag vel, såväl i TV som i tidningar talat om en översyn av lagstiftningen. Är regeringen oenig på den punkten? Naturligtvis måste man ändå fråga sig om regeringen står till fullo bakom intentionerna i lagen om förbud mol vapenexport eller om den vill utnyttja förbudslagens ofullständighel lill all öka vapenexporten indirekt via en licenstillverkning och via etl accepterande av en ålerförsäljning. Har handelsministern verkligen ambitionen atl följa lagen och riksdagens beslut om att i princip etl förbud skall gälla för vapenexport?

132

OSWALD SÖDERQVIST (vpk):

Hert talman! Jag lackar handelsministern för svaret på min interpellation. De händelser som givit anledning lill den här debatten visar -jag vet inte för vilken gång i ordningen - det orimliga i atl försöka ställa upp generella regler för sådan verksamhet som vapenexport.

Om man följer upp de debatter som förekommit och vad som i övrigt har sagts och skrivits i detta ämne under efterkrigstiden är del beklämmande händelser man får ta del av.

Redan på 1950-ialel, när den här debatten först blommade upp ordentligt, dök det upp svenska vapen i det första Suezkriget - på båda sidor.

På 1960-talet sålde vi vapen till Frankrike under Algerielkrigel. Vi sålde vapen lill Indien och lill Pakistan strax innan deras blodiga krig startade. Vi sålde vapen till Portugal samtidigt som deras kolonialkrig i Guinea-Bissau och Mogambique och Angola pågick.

Handelsministern på den liden försökle liksom den nuvarande handelsministern visa atl han följt de beslut som faltals och de regler som lagts fast. Det visar att det är orimligt att försöka ställa upp generella regler och följa dem. Det måste göras bedömningar från fall lill fall, och del måsle också till en skärpning av bedömningarna efter hand som utvecklingen kräver det.

Den förordning och de riktlinjer som gäller nu och som tillkom 1971-1972 var just etl försök alt möta den kritik som vuxit sig allt starkare framför allt under 1960-talel. Den kritiken tog sikte på det nya som hade inträffat under 1960-talet, bl. a. i samband med avkoloniseringen, och också på det ökande förtryck mot medborgarna som uppträdde på olika håll i väriden. Man tyckte

inte att de bestämmelser som fanns tog tillräcklig hänsyn till köpariändernas inre förhållanden. Man reste krav på att hänsyn skulle tas till hur regimen behandlade sina medborgare, alltså lill faktorer som demokrati-diktatur, frihet-förtryck,osv. Alla sådana faktorer skulle vävas in i bedömningen, och man krävde att detta skulle föreskrivas i de nya bestämmelserna. Det var därför vi fick en utredning och så småningom elt riksdagsbeslut om regler som innebar en skärpning, som Maj Britt Theorin också påpekade. De innebar en skärpning inte bara rent formellt utan även av intentionerna bakom propositionen. Del nya var framför allt atl man skulle ta större hänsyn lill staternas inre förhållanden.

Denna skärpning har alltså visat sig inte vara tillräcklig. Gång efter annan har del framkommit atl Sverige har sålt vapen lill regimer som i allra högsta grad undertrycker mänskliga rättigheter. Det skulle enligt dessa riktlinjer inte få förekomma.

Del har också upprepade gånger inträffat att svenska vapen sålts till stater som har inre väpnade oroligheter, något som också direkt strider emot de fastställda reglerna.

Om vi inte får lill stånd en skärpning av bestämmelserna, en precisering av vad som är förtryck av mänskliga rättigheter, kommer vi hela liden på nytt all hamna i sådana här situationer.

Om vi vid elt visst tillfälle medger export till en stat där regimen uppehåller sin auktoritet med våld och motiverar detla med alt det just viddetia tillfälle råder lugn och ordning i staten i fråga, bäddar vi självfallet för ett brott mot våra egna bestämmelser längre fram. Del är självklart. En förtryckarregim som upprätthåller sin makt på det sättet frammanar förr eller senare en opposition, ett uppror. Och så står vi där med våra exportkontrakt som vi inte kan bryta, utpekade som vapenförsäljare. Delta har nu inträffat så många gånger att det är nonsens alt påstå all man inte kan fömtse det. Det måsle bli en skärpning av bedömningen av olika stater innan de upptas som kunder, så all vi inte gång på gång hamnar i denna fälla.

Nu har vi precis samma fall igen. Handelsministern säger att förhållandena i de nämnda staterna vid de tidpunkter då exportlicens beviljades var sådana att exporten stod i överensstämmelse med gällande regler. Hur kan handelsministern påslå något sådant? Förekom del inte etl undertryckande av mänskliga rättigheter i Iran, i Brasilien och i Argentina vid den tidpunkt då dessa licenser beviljades? När i så fall beviljades de? Handelsministern säger också att reglerna är så precisa som man rimligen kan begära. Del enda jag kan säga om det är att man i så fall har ett väldigt lågt krav på precision.

Jag är inte säker på att vi i riksdagen skulle ha fattat del beslut som handelsministern hänvisar lill om vi hade vetat vad vi vel nu - i det fallet är jag ense med Maj Britt Theorin. Det har numera kommit fram fakta som pekar i en riktning som riksdagen inte kunde förutse.

Jag vill i det sammanhanget säga några ord om tillverkning på licens. Del finns många fall belagda som visar att reglerna kringgås - jag behöver inte upprepa dem, vi känner till dem. Det är självklart atl det även där måste bli en skärpt lagstiftning. En sådan föreslogs redan 1956. Bland de remissinstanser

Nr 88

Måndagen den 6 mars 1978

Om den svenska vapenexporten

133

Nr 88

Måndagen den 6 mars 1978

Om den svenska vapenexporten

som uttalade sig fanns också företrädare för vapenhandeln, och att de inte vill ha sådana inskränkningar är ju självklart. Del har gått mer än 20 år sedan 1956, och det kan vara på tiden alt ta upp diskussionen igen på ett seriöst sätt. Kontrollen kan inte anses vara tillfredsställande bara för att företagen skall ta kontakt med krigsmaterielinspektören och tala om att de nu tänker bevilja licenstillverkning härellerdär. Kontrollen måste bli bättre. Handelsministern talade om den pariamentariska kontrollen. Den är, åtminstone vad gäller mitt parii, ganska summarisk - vi har aldrig haft någon representant i utrikesutskottet och vår representation i konstilutionsulskotlet är ju någol förbryllande f n.

Som jag har sagt i min interpellation anser jag atl reglerna för den svenska vapenexporten har betydande svagheter och att en precisering och omarbetning är nödvändig. Del gäller bedömningen av olika köpariänders inre förhållanden när man skall teckna kontrakt eller bevilja tillverkning på licens, men det gäller också möjligheten att avbryta leveranserna när det inträffar vissa händelser i dessa länder. Det får inte bli någon upprepning av vad som hände under Vietnamkriget, där Australien - som var en neutral och fin kund - hade fått köpa våra granatgevär, och så var vi naturligtvis tvungna att leverera ammunition till dem eftersom ammunition tydligen räknas som reservdelar.

Det måsle bli skärpningar på dessa punkter, annars kommer vi ständigt på nytt alt råka in i konflikter och bli utpekade som vapenhandlare tillsammans med alla andra vapenexportörer väriden över. Det tror jag inte alt något parti eller svenska folket över huvud taget är intresserat av.

134

Handelsministern STAFFAN BURENSTAM LINDER:

Hert talman! Det interpellationssvar jag gett är mycket omfattande, och det finns ingen anledning för mig att nu upprepa detjag där framfört. Jag anser att detta är en myckel betydelsefull fråga och att den långtgående och omfattande redogörelse som mitt svar innehåller täcker mycket av del som de två interpellanterna återkom lill i sina inlägg.

Tydligen är svaret någol för långt för Maj Britt Theorin. Hon böriade med att säga att hon ville korrigera mina uppgifter om 1956 års utredning. Hon gjorde gällande attjag påstått att den utredningen inte hade föreslagit någon form av reglering av licensgivningen. Men det står alldeles klart i mitt svar att denna utredning föreslog det men att detta i sin tur på grund av vad remissinstanserna sade inte föranledde något förslag av regeringen. Den korrigeringen var alltså, fru Theorin, felaktig.

Fm Theorin gjorde dessutom gällande attjag skulle ha sagt atl sysselsäti-ningsskäl icke fick vara avgörande för om vi skall exportera. Kan fm Theorin någonstans i mitt interpellationssvar hitta någon formulering där jag diskuterarom sysselsättningshänsyn i någol fall skall varavgörande förom vi skall exportera eller inte? Självfallet harjag inte diskuterat delta. Vad jag konstaterar är bara att anledningen till att vi inom ramen för de olika riktlinjerna ger utrymme för en viss export av krigsmateriel är att vi annars knappast skulle kunna upprätthålla en egen vapentillverkning av den

omfattning som aren förutsättning för att vi inte skall bli beroende av import i sådan utsträckning atl det skulle innebära etl komprometterande av de svenska strävandena efter oberoende.

Sedan, herr talman, några mer speciella synpunkter.

När det gäller de av fru Theorin återgivna ryktena i en tysk tidning om någon sorts ubåtsleveranser till Argentina på licens bl. a. från svensk sida har del, såvitt jag vet, från svenska ubåtstillverkare framhållits atl dessa uppgifter är felaktiga. Dessutom uppfattade jag fru Theorin så atl hon sade att jag skulle dra in licenstillverkningen av svensk krigsmateriel i Argentina. Del är möjligt attjag hörde fel, men för klarhetens skull vill jag meddela alt det i Argentina inte förekommer någon licenstillverkning av svensk krigsmateriel.

Maj Britt Theorin var vidare myckel angelägen om att jag skulle förkunna att vi skulle dra in licenserna för export av reservdelar till materiel som tidigare levererats till Argentina. På det vill jag svara alt den frågan inte har uppkommit, helt enkelt därför att det inte inkommit några ansökningar om leverans av sådana reservdelar.

När det gäller Turkiet, som enligt utsago - nu senast av fru Theorin - milt under stridigheterna på Cypern skulle ha fått leverans av Boforskanoner tillverkade på licens, villjag säga att det inte finns några av Bofors tillverkade kanoner på de bålar som det här är tal om. Däremot har Bofors för mycket länge sedan gett en licens till en italiensk fabrik, som sedan med egna konstruktioner vidareutvecklat ifrågavarande kanontyp. Att den kanonen i tidningens referat och i andra sammanhang kallas för en Boforskanon är därför, såvitt jag förstår, milt sagt en snedvriden information.

Det sades all man i Thailand också hade licenstillverkade kanoner. De uppgifter som vi har ger vid handen alt delta är felaktigt.

Sedan vill Maj Britt Theorin gärna i milt hanterande av krigsmaterielexporten läsa in att del varit en mycket kraftig ökning sedan jag tillträdde. Här vill jag göra gällande två saker.

Man kan inte utläsa någon sådan ökning ur siffrorna. På det här området har det varit en viss prisstegring, och även med ungefär samma volym som tidigare är det sannolikt atl siffrorna går upp av den enkla anledningen.

Del visar sig också - om man ser på statistiken bakåt i tiden - alt det är en oregelbunden ulveckling, och det beror på att leveranser kommer ojämnt fördelade i tiden. Om det har varit leverans av en flygplansserie ett år ökar de statistiska siffrorna detta år, och sedan kanske de nästa år faller tillbaka till en del. Detta bör man också vara medveten om.

Man bör också veta alt mycket av den formella licensiering som regeringen står för och som jag gett vissa siffror på faller tillbaka på preliminära godkännanden som givits på tidigare stadium. För att undvika onödiga förvecklingar finns det nämligen vissa preliminära kontakter mellan krigsmaterielinspektören och krigsmaterielexporterande förelag. Och del har självfallet sin betydelse vad man i den omgången har sagt närdet kommer till ett avgörande av hur man skall förfara vid själva den formella licensutfös-lelsen, som i tiden kommer senare än de första informella besluten.

Nr 88

Måndagen den 6 mars 1978

Om den svenska vapenexporten

135

Nr 88

Måndagen den 6 mars 1978

Om den svenska vapenexporten

Jag tar avstånd ifrån del insinuanta försök som Maj Britt Theorin giorde -för att ge mer spänst åt sin framställning, vilket den behövde - att göra gällande att jag inte hade ambitionen att efterieva riksdagens fastlagda riktlinjer. Det är på gränsen till en oförskämdhet att göra gällande attjag inte skulle ha en sådan önskan. Om Maj Britt Theorin dessutom misstänker mig personligen,så vill jag gärna trösta henne med alt det här är en fråga som inte bara formellt utan även reellt är föremål för beredning inom regeringen. Del är alltså inte jag personligen som fattar alla dessa olika beslut, utan de är resultat av överiäggningar och diskussioner, som självfallet - när del gäller mer omfattande beslut - sker i en vid krets inom regeringen.

Jag vill också i sammanhanget gärna fråga Maj Britt Theorin varför hon inte interpellerat någon gång tidigare. Del är möjligt all hon gjorl det, men i så fall har det förbigått mig. Hon borde haft en bred diskussion om de här spörsmålen under den tidigare regeringens tid. Men del är nu som hon kommit lill insikt om atl det skulle behövas en kontroll i lag av olika saker och att vi tidigare var otroligt naiva, som hon sade. Ja, jag vill inte utesluta atl fru Theorin på det här området är otroligt naiv. Och det vill, såvitt jag förslår, inte heller det socialdemokratiska partiet utesluta, eftersom den linje som fru Theorin rent allmänt följer i försvarsfrågorna inte omfattas av merparten av del parti hon tillhör.

Hon gör gällande alt hon inte kände till systemet med licensiering av tillverkning för krigsmaterielexport. Det är i så fall ett exempel på alt Maj Britt Theorin är illa informerad. Så sent som i elt utlåtande från ulrikesulskoltel 1971, när de nya riktlinjerna diskuterades, lämnades en redogörelse för reglerna för licensgivning och hur man borde betrakta detta speciella spörsmål.

Det är min personliga uppfaltning - efter alt ha gjort den kartläggning av licensgivningen som jag, som Maj Britt Theorin rikligt påpekade, har sagt att man bör göra - alt det inte finns några försök att med licensgivning kringgå den lagstiftning vi har.

136

MAJ BRITT THEORIN (s):

Herrlalman! Min naivitet tyckerjag är av mindre intresse för riksdagen och allmänhetenatt diskutera, del kan vara intressantare att veta vad jag sagt än vad herr Burenstam Linder lägger in i mina synpunkter.

Del är möjligt attjag läser fel när del gäller 1956 års utredning, men i slutet av herr Burenstam Linders svar står det:

"Jag har inte funnit tillräckliga skäl som talar för alt någon annan bedömning av denna fråga än den som gjordes av 1956 och 1970 års utredningar nu skulle var aktuell." Får jag påpeka för hert Burenstam Linder alt 1956 års utredning förordade alt bestämmelser om licenstillverkningen skulle införas i lagen. Del är delvis det min interpellation faller tillbaka på. Här har funnits elt förslag som sedermera icke följts upp i riksdagen, del är alldeles riktigt. Men 1956 års utredning förordade tillstånd för licenslillverkning, vilket inte 1970 års utredning gjorde. Om det är jag som uttryckt mig galet

eller om del är herr Burenslam Linder i slutet av sitt svar för andra bedöma.

Det som framför allt är intressant i svarets slutmening följer herr Burenstam Linder nu upp -jag frågade om delta och har nu föll svar. Den kartläggning som herr Burenstam Linder utlovat skall ske anser han har skett på detta vis, och det leder honom inte lill några andra slulsatser än atl ingen förändring bör ske av gällande förhållanden, och såvitt jag förstår av gällande förhållanden enligt 1970 års utredning, inte enligt 1956 års förslag rörande licenstillverkningar. Då skulle jag också vilja ha svar på den fråga jag ställde med anledning av herr Burenstam Linders slutsats: Är del hela regeringens uppfattning, eller är det bara herr Burenstam Linders uppfaltning? Statsministern har, såvitt jag vet, uttalat sig för en översyn av lagstiftningen på del här området. Skall jag efter den uppgift vi fick att regeringen behandlar alla frågor tolka detta som att den borgerliga regeringen inte heller har för avsikt atl på detta område se över lagstiftningen från 1971, eller är det fortfarande endast herr Burenslam Linders uppfaltning som han uttryckt här i kammaren?

Vi vet alt svenska vapen uppträder på olika håll i väriden - om det sker via Tyskland, Italien eller Spanien, där det också finns Boforsfabriker, eller via andra vägar tyckerjag inte är det intressanta, det intressanta är atl svenska vapen uppträder i länder som vi genom vår lagstiftning nekat atl köpa vapen från oss; man kan via licenslillverkning få de vapen man behöver. Då blir min fråga naturligtvis: Oroar inte delta Staffan Burenstam Linder? Del oroar mig enormt. För det menar jag verkligen är att uppluckra de riktlinjer som riksdagen 1971 antog om ett förbud i princip mot vapenexport med klart utfösta regler för de undanlag som kan göras då man exporterar vapen och klart utsagt varför man inte och när man inte får exportera. Såvitt jag förstår har den lagstiftningen till allra största delen följts.

Mitt intresse för den här frågan, herr Burenstam Linder, är tämligen gammalt. Del kanske för upplysningens skull kan finnas skäl att påpeka att jag i två tidigare interpellationsdebatter har diskuterat vapenexport med dåvarande socialdemokratiska handelsministrar. Vad gäller lagstiftningen 1971 tillhörde jag just de motionärer som gärna ville att man skulle föra in en paragraf som krävde alt reservdelar inte skulle kunna levereras när elt land befann sig i en inre orolighet eller kunde utnyttja vapnen för atl undertrycka mänskliga rättigheter. Vi fick då svar av utskottet och sedermera riksdagen att möjligheterna fanns alt dra in licenserna och alt vi kunde känna oss nöjda med lagen då den täckte in möjligheten atl dra tillbaka de tillstånd man givit för vapenexport. Såvitt jag kan bedöma finns det möjlighet att dra tillbaka de tillstånd man givit för export lill Argentina med hänvisning till riksdagens då avgivna uttalande.

Jag vet inte om det kan kallas insinuant eller på gränsen till oförskämdhet attjag frågarom Staffan Burenstam Linder vill följa förbudslagens intentioner. Det ärju inte så enkelt alt man enbart kan mäta exporten i reda siffror och hänvisa till att utförseltillstånd har givits för något över 800 miljoner för 1977, vilket i och för sig är en kraftig ökning, utan det som oroat mig så enormt är alt

Nr 88

Måndagen den 6 mars 1978

Om den svenska vapenexporten

137

Nr 88

Måndagen den 6 mars 1978

Om den svenska vapenexporten

man kan kringgå lagen genom licenslillverkning. Lagen kräver ju inte av företagen att de skall redovisa sin licenstillverkning, ej heller sin ålerförsäljning.

Jag har till Staffan Burenstam Linder ställt också några andra frågor, och jag vill gärna ha svar även på dem. Jag har bl. a. frågat: Är Staffan Burenstam Linder beredd atl förstärka lagen med en ålerförsäljarklausul som ger oss garantier för all vi inte skall behöva upptäcka svenska vapen i andra länder?

Jag har också frågat om Staffan Burenstam Linder är beredd alt se över frågan om licenslillverkningen, och i det fallet harjag fött svaret från honom alt han inte är beredd atl göra någonting, utan licenstillverkning skall kunna pågå i andra länder.

Vad gäller min fråga om Västtyskland och de vapen som har levererats i det sammanhanget tror jag inte denna kan betraktas som särskilt naiv. Jag frågade inte om det var svenska ubåtar som skulle levereras, utan enligt uppgift gäller det här elektronik och vapen från svenska företagare som via en licenstillverkning i elt annat land skulle kunna föras över till Argentina och finnas med i en produklion där. Slår detta i överensstämmelse med svensk lagstiftning? Accepterar Staffan Burenstam Linder i så fall att exempelvis svensk elektronik och svenska vapen via licens över västtyska företag leder till licenstillverkning i länder såsom Argentina som vi inte godkänner som köpare av svenska vapen?

138

OSWALD SÖDERQVIST (vpk):

Herr talman! Det vore bra om handelsministern ville svara på min fråga om bedömningen av de inre förhållandena i de här sydamerikanska staterna samt Iran. Jag frågade om den bedömningen vid tiden för tillståndsgivningen överensstämde med reglerna om att hänsyn måste tas till hur en regim behandlar sina medborgare. Jag fick ingel svar på det. Principfrågan ligger nämligen här, och det är därför jag har krävt att del skall bli en skärpning av bestämmelserna.

Vid vilken lidpunkt, vilket år beviljades dessa exporttillstånd till Argentina, Brasilien och Iran? Vad var det som vid den tidpunkten gjorde att ni ansåg att det inte förelåg något förtryck av de mänskliga rättigheterna i dessa stater? Det ärju klart och tydligt uttalat i riktlinjerna au hänsyn skall tas till detta, och jag är myckel intresserad av alt fö veta vad regeringen grundade sin tillståndsgivning på.

För att ytterligare en gång ta upp licensfrågan vill jag säga att jag i likhet med Maj Britt Theorin anser atl det måsle bli en skärpning i det här avseendet. Del är alldeles självklart atl det inte kan fortsätta på det sätt som nu sker. Handelsministern sade, som jag anförde tidigare dåjag refererade till hans interpellationssvar, att bestämmelserna är tillräckligt precisa. Men verkligheten visar ju på precis motsatsen: de är inte tillräckligt precisa, vi har inte tillräcklig kontroll över dessa frågor. Jag vill i det sammanhanget hänvisa lill SIPRI, som handelsministern hämtat statistik ifrån och som ju följer dessa frågor med noggrannhet. De som arbetar med frågorna om vapenexport inom

SIPRI är oroade över den här licenstillverkningen, och de anser att den är något av det första som man måste fö en bättre kontroll över. Del kan man inte bara avfärda hur som helst.

Min uppfaltning är fortfarande alt bestämmelserna inte är tillräckligt stränga eller tillräckligt precisa. De bör göras till föremål för en omarbetning så att vi slipper att återigen hamna i den situation som vi hamnat i upprepade gånger under 25 års tid. Vi sätter ju upp bestämmelser som inte går att följa. Det är orimligt att vi skall kunna följa en bestämmelse som möjliggör att exportlillslånd beviljas lill stater som uppenbarligen bäddar för inre oroligheter. När så oroligheier bryter ut lio år senare, då säger handelsministern: Det kunde vi inte förutse för tio år sedan. Det är struntprat. Sådana bedömningar skall man väl kunna göra i regeringen - det gäller både den nuvarande regeringen och förutvarande regeringar. Man måste kunna avgöra vilka stater som uppenbarligen bryter mot bestämmelserna när det gäller förtryck av de egna medborgarna, så atl det kan förväntas bli oroligheter där.

Detta är något som alltså måste inarbetas i bestämmelserna - del måste bli en skärpning -om vi skall ha någon vapenexport i fortsättningen. Annars kan man ju försöka lösa problemet lättvindigt och säga att vi skall inte ha någon vapenexport. Men skall vi ha vapenexport, så skall bestämmelserna skärpas.

Nr 88

Måndagen den 6 mars 1978

Om den svenska vapenexporten

Handelsministern STAFFAN BURENSTAM LINDER:

Herr talman! Jag skall be att fö läsa upp elt avsnitt av det interpellationssvar som jag lämnat:

"Licensfrågan var, som Maj Britt Theorin påpekar, uppe i 1956 års krigsmaterielutredning. Denna utredning föreslog bl. a. atl försäljning, utbjudande eller annat tillhandahållande utomlands av licenser, uppfin-ningaroch produktionsmetoder inte skulle fö ske utan tillstånd av regeringen. Förslagen ledde inte lill någon lagstiftning.

Motiven för detla ställningstagande torde främst ha varit synpunkter framförda av remissinstanserna."

Om man läser detla avsnitt måste det ändå vara fullständigt omöjligt att ur någon annan formulering utläsa attjag skulle ha försökt säga atl 1956 års utredning inte föreslagit att vi skulle ha denna kontroll.

Vad sedan gäller licenserna, så har jag sagt att jag vid min kartläggning icke funnit att det skett något kringgående av de regler som gäller. Jag hävdar vidare att i samband med att man prövade 1956 och 1971 års utredningar gjordes det en ordentlig genomgång. Den kan icke kallas slarvig. Utrikesutskottet förde 1971 elt klart resonemang på denna punkt.

Det är dessutom på det viset att Sverige t. ex. haren större import än export av sådana här licenser. Låt mig säga alt exporten av licenser är synneriigen obetydlig.

Vad beträffar detta med ålerförsäljning av krigsmateriel som vi har exporterat från Sverige, så kräver Maj Britt Theorin nu att vi skall ha en särskild lag på denna punkt. Men vi har ju ingen lag alls när det gäller

139

Nr 88

Måndagen den 6 mars 1978

Om den svenska vapenexporten

140

vapenexport, utan vad vi har är i lag fastlagt förbud samt möjlighet för regeringen att efter vissa riktlinjer göra undantag. 1 dessa riktlinjer ingår bl. a. att man skall försäkra sig om att det inom en rimlig tidsperiod icke sker någon reexport - elt s. k. end use statemenl.

Jag föreställer mig att det är omöjligt att för all evighet ha kontroll på att viss krigsmateriel icke reexporleras. Men man kan ha en sådan kontroll inom en rimlig tidsperiod, och med rimlig menar jag då, herr talman, den tid inom vilken man kan bedöma att vapnet eller vapensystemet i fråga har ett sådant tekniskt utförande att det är av något särskilt intresse om det finns där eller inte finns där. Och låt mig säga att vi faktiskt från Sverige ibland exporterar krigsmateriel innehållande materiel som vi i vår tur har importerat. När man t. ex. sålde kryssaren Göta Lejon till Chile, så ingick en del syslem som var importerade från andra länder.

Herr talman! I de inledande inläggen här ställdes vissa frågor som jag inte riktigt hann med alt besvara i mitt första anförande. Bl. a. hade Maj Britt Theorin någon idé om atl del inte var så märkvärdigt atl vi till u-länderna sålde för endast 21 miljoner dollar. Om jag förstod hennes tankegång rätt omfattade dessa 21 miljoner dollar inte hela vår export utan bara tyngre vapen. Men beloppet 21 milj. dollar stämmer med de uppgifter som vi härom den totala exporten till u-länder för ifrågavarande år. Del är inte så, alt det förutom de varor som kostar 21 milj. dollar säljs en mängd andra saker dit. Och Maj Britt Theorin kan väl inte vara särskilt upphetsad över all den helt dominerande delen av svensk vapenexport sker till europeiska länder. Av fru Theorins första inlägg verkade del som om delta är någonting som starkt bekymrar henne. Det är faktiskt sanl alt den helt dominerande delen avser export till andra europeiska länder, och jag kan inte finna att detta skulle vara ägnat att inge bekymmer.

När det gäller sekretessen är det väl inte rimligt alt göra gällande att de svenska sekretessbestämmelserna är till för atl skydda förelagens kommersiella intressen. Jag tyckte jag hörde fru Theorin säga atl del är av den anledningen vi har sekretessbestämmelserna. De regler som finns i sekretesslagen finns där emellertid av avsevärt mer allmänna skäl än vad fru Theorin antydde.

Så till frågan om en pariamenlarisk kontroll av beslut på delta område. Del är ju bra alt Maj Britt Theorin håller med om att hennes formulering i interpellalionen var felaktig, eftersom del finns möjlighet till pariamenlarisk kontroll genom konstitutionsutskottet och utrikesutskottet. I sitt bemötande nu sade hon emellertid alt hon menade pariamenlarisk kontroll i förväg. Låt mig då säga att möjligheterna att diskutera mera omfattande beslut finns inom utrikesnämnden. Jag vill också påminna om atl frågan om parlamentarisk nämnd i fru Theorins mening var uppe till granskning 1971 men förkastades i propositionen. Motiveringen var att införandel av en sådan nämnd skulle vara helt främmande för den konstitutionella principen i Sverige. Det är regeringen som har atl ta ansvar, men i fråga om särskilda spörsmål som gäller andra länder har man, som jag redan nämnt, i utrikesnämnden etl lämpligt instrument för information och resonemang.

Sedan några ord till Oswald Söderqvist. Jag tycker all tonfallet i herr Söderqvisis interpellation och hans resonemang om varför vi faktiskt behöver en krigsmaterielexport av egna neulralilelshänsyn utgör ett rimligt återgivande. Jag konstaterar också atl Oswald Söderqvist slår fast att det råder enighet inom folkopinionen om dessa utgångspunkter när det gäller behovet av en svensk krigsmaterielexport. Något sådant erkännande tycks däremot inte Maj Britt Theorin vilja ge, och detla är vad som skiljer henne från huvuddelen av det parti som hon tillhör.

Uppenbariigen finns det dock svåra gränsdragningsfrågor-det har Oswald Söderqvist och jag haft tillfälle att diskutera tidigare. När man ser sig runt om i väriden, finner man ju att det är mycket fö länder som i alla de avseenden som intresserar oss kan gå helt fria från kritik. Jag konstaterar atl exempelvis elt land som Tanzania, med vilket Sverige har mycket omfattande förbindelser och till vilket Sverige ger en mycket slor u-landshjälp, nyligen, i samband med något jubileum, frigav etl Slort antal politiska föngar. I och för sig var det bra att dessa politiska föngar släpptes, men del intressanta är alt även länder som har mycket omfattande och nära förbindelser med Sverige på olika grunder uppenbariigen kan kritiseras, ehuru kritik vanligen framförs mot ett mycket begränsat antal andra länder.

Vad gäller de latinamerikanska länder som här har nämnts kan sägas att den export som förekommit gällt defensiv materiel. Jag kan också säga att beslutet om export till Argentina fattades av den fömtvarande regeringen.

För atl fö en balans på dessa spörsmål så låt oss slå fast, herr talman, atl det behövs en svensk export av krigsmateriel. Låt oss också slå fast att svensk export av denna materiel är myckel liten och atl det finns många länder som hellre önskar importera vapen från etl litet land som Sverige än att göra det från stormakter och på den vägen invecklas i bindningar, som man gärna vill undvika.

Nr 88

Måndagen den 6 mars 1978

Om den svenska vapenexporten

HANS LINDBLAD (fp):

Herr talman! Reglerna för vapenexporten fastslogs 1971, och det är viktigt atl man fortlöpande följer dessa frågor och ser lill att besluten reellt verkligen blir vad riksdagen då avsåg och alt man anpassar vapenexporten till den politik, som vi i övrigt vill föra internationellt sett.

Stor enighet råder också om all sysselsättningsskäl inte skall avgöra vilken exportpolitik vi skall ha på detta område; däremot finns ett klart intresse av att vi i landet kan upprätthålla kompetensen på en del viktiga områden för vårt eget försvar. Hittills har vi kunnat räkna med alt omkring 90 96 av den materiel vi köper till del svenska försvaret i första ledet går lill svenska industrier. Såviu jag förstår är det helt uppenbart atl den siffran kommer alt sjunka högst avsevärt de närmaste åren. Delta beror på att bantningen av det svenska försvaret till dominerande del går ut över materielanslagen. Därför blir del helt nödvändigt aU fö en större importandel, ty vi kan inte uppehålla kompetens på så många områden som tidigare.

Uppenbart är emellertid att frågan om export också påverkar detta. Skulle vi helt avstå från vapenexport,skulle procenlsiffran gå ned ytterligare. Jag har

141

Nr 88

Måndagen den 6 mars 1978

Om den svenska vapenexporten

142

försökt föreställa mig vilka konkreta industrier detta skulle beröra. Såvitt jag förstår finns del två svenska tillverkare, som i avsevärd mån är exportörer och för vilka bortfallet av exporten skulle innebära etl övervägande av nödvändigheten all upphöra med produklion av försvarsmateriel. Den ene tillverkaren skulle vara del statliga affärsdrivande verket förenade fabriksverken och den andra Bofors. Av dessa båda företag är såvitt jag förstår förenade fabriksverken den akuta industrin. I dagslägel tycks gevärsfaktoriet i Eskilstuna till dominerande del vara sysselsatt med beställningar för export. Granatgeväret tillverkas inte längre för Sverige och vi är snart klara med aulomalkarbintillverkningen. Vi vet också att fabriksverken kan fortsätta på export lill något europeiskt land med den nya pansarbrytande granat för artilleriet som Sverige säger nej till av ekonomiska skäl.

Om vi inte skulle ha denna export måste vi slälla oss frågan om man skall ha kvar gevärsfaktoriet i Eskilstuna. Det är alltså inte sysselsällningsskäl som skall avgöra denna fråga. Det kan sägas alt handeldvapen kan man sannolikt köpa ganska enkelt på annat håll - det finns många tillverkare. Har man väl köpt dem så har man dem. Det är inte fråga om slora system som närdet gäller andra projekt, vilka kanske ger 15-åriga bindningar och av neutraliletspolitiska skäl medför mycket större svårigheter.

Nästa objekt gäller också såvitt jag förstår fabriksverken, nämligen lorpedverkstaden i Motala, som redan i dag befinner sig mycket nära gränsen för om del går att driva den vidare. Vi vet alt exporten till våra grannländer är mycket viktig för verkstaden. Frågan uppstår då om vi skall ha en fortsatt torpedutveckling i landet. Denna fråga är känsligare än den föregående, därför alt den gäller ett område där Sverige ligger internationellt sett långt framme. Vi har sedan mycket länge kunnat göra torpeder som i fiera avseenden sannolikt är bättre och mer lämpade för våra behov än andra. Här skulle det vara en större uppoffring att avstå från delta än att avstå från gevärsfaktoriet i Eskilstuna.

Går vi till Bofors är det klart alt man i elt längre perspektiv måste slälla sig frågan: Kan vi i vårt land ha en utvecklande och tillverkande industri för tyngre markutrustning, t. ex. stridsfordon, haubitser, kanoner, kustartillerienheter? Denna fråga påverkas av vilken exportpolitik vi för. Men det är viktigt all påpeka alt sysselsättningen i Karlskoga inte får vara avgörande. Värmlands och Örebro läns sysselsättningsproblem för vi lösa i andra sammanhang, men de skall naturligtvis vara med i bilden.

I nästa steg är vi åter inne på den statliga företagsamheten. Del gäller Karlskronavarvel, där vi nog kan konstatera alt det med de beställningar som finns och med de prognoser man kan göra för vår fiotta, är osäkert alt det på sikt går att ha ett eget konstmerande och tillverkande varv.

Det är möjligt att frågan om Karlskronavarvet till en del blir en fråga om man också kan exportera. Åtminstone när det gäller plastfarlygen tror man au export kan innebära en möjlighet aU behålla den kompetens som har förvärvals under arbetet med de sedermera uteblivna minjaktfarlygsbeställ-ningarna från marinen.

Ett ytterligare exempel är Slansaab, som staten är hälftenägare i. Vi har

Måndagen den 6 mars 1978

Om den svenska vapenexporten

stora förhoppningar om atl del kan bli ett rejält dataföretag, där man på     Nr 88 programmet har både försvarsmässiga stridsledningssystem och civila luft-bevakningssystem.

Här kan anföras atl det inte skall vara sysselsällningsskäl som avgör om företaget skall få exportera eller inte. Jag har påpekat detta därföratt när vi har vissa principer för krigsmaterielexport, skall vi vara medvetna om atl det kan leda lill alt etl antal förelag försvinner. Vi skall vara fullt beredda alt ta de konsekvenserna. När man sålunda bestämmer au vi inte skall exportera till vissa länder, är det angeläget all man inte samtidigt hävdar att det är sysselsäuningen i Eskilstuna, Kariskoga, Kariskrona eller Motala som blir avgörande. Ofta är del väl emellertid erfarenhetsmässigt så att när det kommer lill de konkreta besluten så har sysselsättningsaspekterna en betydande inverkan.

ANNA LISA LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! I fullt medvetande om att det inte är så lätt atl hantera ärenden som gäller avtal mellan företag i Sverige och företag i andra länder för utveckling och produklion av krigsmateriel, och mol bakgrunden av de riktlinjer som gäller för svensk vapenexport och de bevekelsegrunder som finns för au vi skall ha en begränsad sådan, tycker jag ändå atl det i en debatt som denna kan finnas anledning all ordentligt säga ifrån alt de här frågorna uppmärksammades av utrikesutskotiet redan 1971. Utskottet anförde då i sitt betänkande nr 21:

"En särskilt problem som under senare år tilldragit sig uppmärksamhet är att i vissa väpnade konflikter använts krigsmateriel, som' haft en sådan utformning aU den kunnat förväxlas med i Sverige tillverkad materiel. I allmänhet har det varit fråga om utomlands tillverkade vapenlyper, varav tillverkning även förekommer i Sverige på utländska företags tillverkningslicenser. I några fall har i väpnade konflikter använts vapen av svensk modell som tillverkats utomlands för eu antal år sedan utan tillstånd från ifrågavarande svenska företag. Endast i undantagsfall har använts materiel som tillverkats på svenska företags licenser."

Sedan refererade utskottet propositionen, i vilken "betonas atl samarbetsavtal mellan företag i Sverige och i andra länderom gemensam utveckling och produktion av krigsmateriel förutsätter en mycket restriktiv prövning vid val av utländsk samarbetspartner. Departementschefen förutsätter att avtalen alltid skall underställas Kungl. Maj:l och aU myndigheterna skall ha full insyn i den svenska samarbetspartnerns verksamhet."

Detla är alltså något som utrikesutskottet lade vikt vid. I nästa stycke anförde utskottet:

"Utskottet utgår ifrån all vederbörande myndigheter kommer att begagna sina möjligheter att förhindra au avtal om produktionssamarbete eller försäljning av tillverkningslicenser utnyttjas för ett kringgående av gällande förbud mot krigsmaterielexport." Till delta skulle jag vilja säga att det inte råder något tvivel om att det vid åtskilliga tillfällen har väckt stor uppmärksamhet i pressen samt att allmänheten är tämligen upprörd över att man ute i

143

Nr 88

Måndagen den 6 mars 1978

Om den svenska vapenexporten

världen kan finna vapen som påstås på något sätt härstamma från Sverige. Vi får återigen pröva hur vi skall kunna informera om detta och förhindra ett upprepande.

Jag vill passa på att säga -och det har redan tidigare sagts i den här debatten - att ulrikesulskoltel prövade frågan så sent som i december förra året men vid den tidpunkten inte fann anledning alt vidta några särskilda åtgärder. Då var emellertid just den här frågan inte föremål för utskottets uppmärksamhet. När utskottet i år har anledning att åter la upp vapenexportfrågan på grund av ylteriigare motioner tror jag dock del finns anledning att vi tar ett kraftigare grepp om den och låter informera oss om just licenstillverkningen samt undersöka vilka ylteriigare åtgärder som kan vidtas. Redan förra året sade utskollel att man hade för avsikt alt noga följa frågan om vapenexporten i fortsättningen, och jag förutsätter att så kommer att ske inom utskottet.

144

MAJ BRITT THEORIN (s):

Herr talman! Jag noterar med tacksamhet uirikesutskottets företrädare Anna Lisa Lewén-Eliassons inlägg här. Det beiyderatt frågan som väl är inte blivit avförd, ulan att den möjlighet till insyn och kontroll som utrikesutskottet har kommerait utnyttjas genom att utskottet kan behandla frågan om licenstillverkning och dra-hoppas jag-de slutsatser om förändring i form av utskoiisinitiativ som blir följden av den granskningen.

Jag har också i såväl riksdagens uttalande 1971 - vilket baserar sig på uirikesutskottets ställningstagande - som riksdagens ställningstagande i december 1977, innan man ännu hade kunskap om alt det förekom en så brett upplagd licenstillverkning som vi har kunnat läsa oss till i tidningarna, läst in atl man är beredd atl myckel allvariigt följa dessa frågor och att man sagt ifrån atl etl kringgående av gällande förbud mot krigsmaterielexport inte skall förekomma via tillverkningslicenser.

Det är den vägen man hittills har kunnat gå.

Får jag så säga till herr Burenstam Linder alt jag inte har talat om annat än atl det inte finns någon pariamenlarisk insyn i tillståndsgivningen. Detta slår klart och tydligt i min interpellation. Den pariamentariska kontroll som finns är bara atl man via ulrikesulskoltel och konstitutionsutskottet kan skaffa sig kunskap om vad som redan har skett. Detta bedömde utredningen 1970 inte som tillräckligt och krävde en parlamentarisk nämnd med insyn i tillståndsgivningen. Man kan självfallet också, som fru Lewén-Eliasson påpekade här, ta initiativ i utrikesutskottet och kräva förändringar, om man bedömer det som nödvändigt. Men den parlamentariska insynen i tillståndsgivningen finns ännu inte, utan skyldigheten alt granska all inleniionerna följs är lagd på krigsmalerielinspektören och i vissa fall på regeringen.

Nu hör det till saken att utredningen år 1971 förordade tillsättandet av en pariamenlarisk nämnd, men inte heller det blev riksdagens beslut. De två utredningar som arbetat har haft olika förslag, varav en del har följts upp, medan det inte har gjorts någonting åt andra.

Jag behöver väl inte nämna mer om delta, eftersom del kanske är lill fyllest atl fru Lewén-Eliasson nu har påpekat all man har för avsikt atl granska

licenstillverkningens omfattning, till vilka länder export av vapen medges, hur vapenexporten sker samt om den är förenlig med den svenska lagstiftningen. Men jag känner mig inte nöjd med förklaringarna i Staffan Burenstam Linders svar till mig, att han inte har funnit några skäl som talar för atl göra någon annan bedömning, ulan att han nöjer sig med att följa utvecklingen på området med största uppmärksamhet.

Sedan är det faktiskt några frågor som jag ännu inte har fött svar på. Del kunde ju vara på sin plats all handelsministern ändå svarade på dem.

Det har i västtyska tidningar förekommit uppgifter om all u-bålar som licenstillverkas i Argentina skall förses med svensk elektronik och svenska vapen. Då är det naturiigtvis av intresse all veta om vår handelsminister menar atl det står i överensstämmelse med vår lagstiftning eller ej och om han har för avsikt alt, om det här är på gång, vidta de åtgärder som är nödvändiga för alt stoppa det. Såvitt jag förstår kan del icke vara i överensstämmelse med vår lagstiftning om man licenstillverkar u-bålar i Argentina, som förses med svensk elektronik och svenska vapen via en licens från Sverige.

Uppenbart är atl vi har svenska vapen spridda över väriden. Del var också riksdagen underkunnig om redan 1971, men man bedömde då inte omfattningen så slor som man sedan har fött klart för sig atl den är. Det finns svårigheter att via olika åtgärder och återförsäljarklausuler m. m. stoppa en sådan förekomst av svenska vapen där de inte bör finnas. Men det är inte omöjligt atl tillräckligt klart föreskriva att materielen inte för reexporteras. En sådan ålerförsäljarklausul finns inskriven i den amerikanska vapenexportlagen, och den bör kunna las in hos oss också på ett annat sätt än som Staffan Burenslam Linder här redogjorde för. Vi vel alt tämligen moderna vapen har exporterats eller på något sätt kommit andra länder lill godo än de skulle göra.

Jag har inte sagt att sekretessbestämmelserna är tillkomna för att skydda svenska förelag men att det kan vara på tiden alt se över en lagstiftning från 1937 om den bara kan fungera som skydd för kommersiella intressen. Jag ställer mig frågan om del verkligen är rimligt att falla tillbaka på sekretessbestämmelser från 1937 , och om det inte är dags all se över bestämmelser som hindrar en insyn som är nödvändig för att riksdagen på olika sätt - och inte via dagstidningar - skall fö insyn över den export och licenstillverkning som uppenbart förekommer. Då skall man naturiigtvis också se till att denna lagstiftning inte enbart fungerar som skydd för förelagens kommersiella intressen, om man därmed undandrar riksdagen den uppföljning av de lagar som här är fattade. Därom trodde jag vi var helt eniga.

Riksdagens beslut bör väl gälla oavsett om det finns behov att exportera vapen eller ej, och vår lagstiftning är som sagt väldigt entydig. Det medför inga som helst bekymmer för lagstiftningen därest den följs upp. Om vi har rent mjöl i påsen, om vi vet att vår lagstiftning följs på punkt efter punkt med alla de restriktioner som finns inskrivna, såväl vad gäller motiagariänder som tillståndsgivning, känns det på inget sätt oroligt. Men åsidosätts lagens intentioner genom att lagen i sig inte är tillräckligt kraftfullt skriven ärdet hög lid alt se över lagstiftningen och föra in skärpta regler.

Nr 88

Måndagen den 6 mars 1978

Om den svenska vapenexporten

145

10 Riksdagens protokoll 1977/78:86-89

Nr 88

Måndagen den 6 mars 1978

Om den svenska vapenexporten

146

Jag hade förväntningar om atl även en borgerlig regering skall dra slulsatser av de senaste uppgifterna vi har fått och vara beredd att förorda en skärpning. Det fanns i statsministerns uttalande löften om det. Jag hoppas i varie fall, om regeringen inte har för avsikt att göra det, att utrikesutskottet genom eget initiativ med kraft kommer alt verka för en sådan skärpning.

OSWALD SÖDERQVIST (vpk):

Herr talman! Till handelsministern vill jag säga alt gränsdragningen är svår närdet gälleralt avgöra vilka som skall fö köpa av oss. Det aren principfråga, och det är den jag har velal ta upp i del här sammanhanget. Vilka skall fö köpa? Detta har slagit slint hela tiden, och det är alltså ingenting som är nytt.

Jag anser inte alt den socialdemokratiska regeringen har någonting att berömma sig av i de här frågorna. Det gjordes samma tabbar på den liden som har skett nu. Jag kan åter bara referera till 1960-lalet, då man sålde vapen, krigsmateriel och ammunition till Portugal, samtidigt som frihetskriget pågick i Portugals kolonier i Afrika. Det var etl ytterligt beklämmande exempel-samma som vi har nu. Det är därför jag menaratt det måste bli en skärpning och ett ytterligare tryck på de här punkterna, när det gäller atl bedöma de olika köpariändernas inre förhållanden. Vi har möjligheter att göra sådana bedömningar. Man kan dra en parallell med vår u-hjälp, där man har sagt att u-hjälpen skall gå till stater som använder pengarna på ett riktigt sätt. Åtminstone de flesta är överens om den principen. Liknande bedömningar bör naturiigtvis kunna göras med ännu större allvar när det gäller vapenexport. Man kan mycket väl säga att de flesta latinamerikanska stater, för atl ta den världsdelen, har haft sådana inre förhållanden och har behandlat sina medborgare på elt sådant sätt att all slags export av vapen dit skulle ha kunnat stoppas med stöd av de bestämmelser som finns. Så har emellertid inte skett.

Handelsministern nämnde Tanzania. Det är elt dåligt exempel i och försig. Det finns politiska föngar i Tanzania -jag är medveten om det. Men del är inte sådana stater som jag tänker på i första hand, och det är inte sådana stater som har dykt upp i debatten under åren när det gällt frågan om var svenska vapen har hamnat. Vi har alltid, som jag framhållit i min interpellation, haft en "olycklig fallenhet" atl sälja vapen lill diktaturstater med fascistisk anknytning. Nu hamnar vapnen i Iran. Tidigare har de hamnat i andra länder -t. o. m. i Sydafrika.

Allt delta, menar jag, pekar på att vi måste få lill stånd en skärpning av klausulen om bedömning av köpariändernas inre förhållanden. Del var bra vad företrädaren för utrikesutskottet Anna Lisa Lewén-Eliasson sade, och jag har naturligtvis också läst vad utskottet sagt både i samband med 1971 års debatt och senare. Jag förväntar mig av de uttalandena att det kommer att bli en översyn och en skärpning av ifrågavarande bestämmelser. Det behövs. Om så inte sker kommer vi obönhöriigen atl hamna i en olycklig situation. Skall vi fortsätta att exportera vapen måste vi hela tiden följa upp, skärpa, omarbeta och förbättra bestämmelserna.

ALLAN HERNELIUS (m):

Herr talman! Jag har ingen anledning att begära ordet för atl bemöta utrikesutskottets vice ordförande. Hennes referat var som vanligt korrekt. Jag skulle möjligen bara vilja komplettera vad hon sade med atl nämna att när utrikesutskotiet den 22 november 1977 uttalade sig om en motion och sade att tillämpningen av 1971 års riktlinjer, som var grundade på en ingående översyn företagen i nära samverkan med riksdagen, i stort sett fungerat på ett tillfredsställande sätt och all någol behov av en ny översyn f n. inte förelåg, så grundade sig del uttalandet naturligtvis även på behandlingen av tillverkningslicenserför krigsmaleriel. Denna fråga ingick nämligen i 1970 års utredning och finns ganska ingående behandlad på s. 53 i utredningens betänkande. Nu finns det en motion som kommer alt behandlas i utskottet. Fru vice ordföranden sade inte alt utskottet särskilt skulle behandla tillverkningslicenserna. De finns inte heller nämnda i motionen, men de hör onekligen lill frågan. Därför har utskollel anledning alt också syssla med det problemet.

Emellertid vill jag vända mig litet mol vad fru Theorin säger här om "nya uppgifter" som framkommit. Jag vet uppriktigt sagt inte vad det är för uppgifter. Det har virvlat runt med uppgifter i pressen, men rikligheten och sanningshalten hos dessa har varit ganska varierande. Handelsministern har ju både i dag och tidigare vederlagt en del av dessa uppgifter. Jag skulle vilja rikta en varning till fru Theorin för att tro på alla dessa uppgifter utan vidare. De kommer alt bli föremål för granskning i vanlig ordning både i KU och i ulrikesutskottel. Därmed för vi låta oss nöja. Vi skall inte föregripa den granskningen genom att tro allt vad skeppare förtälja.

Nr 88

Måndagen den 6 mars 1978

Om den svenska vapenexporten

Handelsministern STAFFAN BURENSTAM LINDER:

Herr talman! Vad gäller u-bålarna lill Argentina som fru Theorin återkommer till är det fakliskl på det sättet attjag redan har besvarat den fråga som hon ställde. Men för att undvika alt Maj Britt Theorin bidrar lill vad som synes vara den typ av ryktesspridning som Allan Hernelius just nämnde vill jag upprepa, att det enligt de kontroller vi har gjort inte förekommer någon sorts underleveranser till ubåtstillverkning i Tyskland och icke några licensgivningar direkt till Argentina. Såvitt jag förstår förekommer inte heller reexport under någon svensk licens.

Sedan villjag också vända mig mot atl fru Theorin gång på gång talar om en brett upplagd licenstillverkning. Del är fel. Del är i stället ett mycket begränsat antal licenser. På sill sätt skulle man kunna bli förvånad över atl del getts eU så begränsat antal licenser för tillverkning av svensk materiel utomlands. Jag upprepar vad jag sade i milt interpellationssvar: Av de licenser som getts har bara två getts till länder till vilka man inte lika väl skulle kunna exportera svensk materiel direkt från Sverige. De licenserna är givna 1952 och 1968.

Slutligen, herr talman: Låt oss i denna debatt än en gång slå fast atl det för svensk neutralitet behövs att vi upprätthåller en egen krigsmaterielindustri! För alt det över huvud taget skall kunna vara ekonomiskt möjligt atl hålla en

147

Nr 88

Måndagen den 6 mars 1978

Om den svenska vapenexporten

rimlig omfattning på svensk krigsmalerielproduktion fordras au del finns möjlighet alt exportera vapen. Annars kommer utvecklingskostnader och produktionskostnader i övrigt att vara förhindrande höga. Det är då möjligt, med hänsyn lill grundläggande svenska utrikespolitiska värderingar, all sälja krigsmaleriel inom ramen för av riksdagen fastlagda riktlinjer. Det är vidare på det viset att det inte finns några som helst svårigheter alt köpa vapen på väridsmarknaden. Sverige är en liten exportör av krigsmaleriel. Det är sannolikt att elt antal av de länder till vilka Sverige säljer krigsmaleriel -om vi inte vill göra det - skulle tvingas vända sig till stormakter, där köp av vapen skulle vara förknippade med olika principer av ett annat slag än de som vi fastställt för vår vapenexport, t. ex. att vapnen inte reexporteras.

Jag antar att vi alla haren strävan alt förbättra världen, och till världen är jag beredd att räkna också vårt eget land. Och jag tror då inte att del vore lyckligt om vi i en sådan angelägen strävan skulle helt slopa eller starkt begränsa möjligheterna lill vapenexport. Det skulle innebära, herr talman, atl myckel slora delar av den försvarsmalerielinduslri som vi har skulle behöva läggas ned i likhet med vad herr Lindblad var inne på. Åtminstone de här i kammaren som vill atl svenskt försvar skall finnas kvar kan inte sedan ställa sig och applådera när Sverige skall skicka i väg förhandlingsdelegationer till USA och Sovjetunionen och andra länder föratt försöka köpa vapen. Låt oss, när vi nu skall diskutera de här frågorna, för all del inte glömma bort den sidan av saken. Vi behöver en försvarsmalerielinduslri i Sverige. För alt den skall kunna exportera skall det finnas viss möjlighet till utrikeshandel. Sådan möjlighet finns utan alt man komprometterar andra hänsyn som finns i svensk utrikespolitik.

148

MAJ BRITT THEORIN (s):

Herr talman! Det är nu iredje gången som herr Burenstam Linder tar upp frågan om det svenska försvaret och på nytt pekar på min inställning i försvarsfrågan. Får jag påminna herr handelsministern om att det är hans revir vi här diskuterar. Del är frågan om lagstiftningen beträffande vapenexport och licenslillverkning för vapenexport har följts i den utsträckning som riksdagen har uttalat önskemål om eller ej. Jag diskuterar gärna försvarsfrågan med handelsministern, men låt oss göra del vid ett annat tillfälle!

Det är intressanl atl notera att handelsministern bedömde del som nödvändigt alt säga - han angav det som ett slags samvetsskäl - atl vi måste ha en export för atl kunna upprätthålla vårt eget oberoende. Del har klart sagts ifrån i riksdagens tidigare uttalande - och jag vill slå fast det än en gång -att det i Sverige råder förbud mot vapenexport. Från detta förbud kan undantag göras efter tillstånd som skall prövas enligt bestämda regler. Del är den frågan vi diskuterar i dag.

Jag har också i tidigare inlägg hävdat atl enligt riksdagens beslut varken arbetsmarknadspolitiska eller sysselsättningspolitiska skäl för tas in i diskussionen om huruvida vi skall ha en vapenexport av en viss omfattning eller ej. De näringspolitiska skälen föratt hålla krigsmalerielindustrin i Sverige igång

för alltså Staffan Burenstam Linder hävda på annat håll och i andra sammanhang. Jag medger gärna alt de kan vägas in i bedömningen, men de har i huvudsak inte med den här diskussionen att göra. Den här frågan gäller om riksdagens intentioner och beslut har följts eller ej.

Låt mig lill herr Hernelius säga attjag självfallet inte kan sätta större tilltro lill vad som står i tidningarna än någon annan kan göra. Men i det här ärendet hardagstidningarna och deras journalister kunnat ta fram en hel del uppgifter som efter hand har visat sig vara korrekta. Dem har inte heller handelsministern underkänt, varken här i diskussionen eller i svar till tidningarna. Men det är självfallet bättre om utrikesutskottet tar upp saken till noggrann granskning och kan visa att man här inte på något sätt går vid sidan om riksdagens intentioner, vilket utskottet självt varnade för 1971. Utskottet uttalade då att det skulle se noga till att förbudet mot krigsmaterielexport inte kringgicks. Såvitt jag kan förslå kommer utskottet också att granska dessa myckel noga. Då kanske vi för en bättre redogörelse för den licensgivning som förekommer. Jag medger gärna alt det är en brist i min interpellation all jag inte också begärt att fö en redogörelse här i kammaren för exakt vilken licensgivning som förekommer. Någon sådan fråga finns inte i interpellalionen, och handelsministern behöver då inte svara på den frågan.

Det enda besked som egentligen lämnas i interpellationssvaret är - där finns inte någol vederiäggande av påståendena i tidningarna, inte heller någol vederiäggande i sak av påståendena att det förekommer licenstillverkning -följande:

"Att svenska företag för att kringgå gällande förbud mol krigsmaterielexport skulle utnyttja försäljning lill iredje part i samband med licenslillverkning kan ej styrkas." Jag vågar påstå att sådana uppgifter inte heller, på grundval av den information vi fött i dag, kan tillbakavisas. Det är därför oerhört viktigt atl man verkligen granskar detta och, om så befinns vara befogat, tillbakavisar påståendena att del gått till på del viset. Den enda möjligheten att verkligen tillbakavisa sådana påståenden synes vara att följa förslaget i 1956 års utredning att det skulle krävas tillståndsgivning såväl för licenstillverkning som för annan vapenexport.

Slutligen: Det är nu en gång så atl det inte finns någon skyldighet för svenska företag att till myndigheterna redovisa den licenslillverkning man har, i vilken form den än sker. Riksdagen har så all säga litat till deras goda vilja när man utgått ifrån att de på samma sätt som tidigare skulle kontakta krigsmaterielinspektören. Jag tror att det finns skäl att ifrågasätta om den informationen varit fullödig. I så fall kanske också handelsministern här på varje punkt kunnat tillbakavisa påståendena om att del förekommer en licenstillverkning och dämpa den stora oro som finns inom forskarväriden, framför allt SIPRI, för all man via sådan tillverkning kommer att öka vapenexporten.

Nr 88

Måndagen den 6 mars 1978

Om den svenska vapenexporten

Överiäggningen var härmed slutad.

149

Nr 88

Måndagen den 6 mars 1978

Meddelande om .fråga

§ 3 Föredrogs och hänvisades

Skrivelse

1977/78:117 till näringsutskottei

§ 4 Föredrogs och hänvisades

Redogörelse

1977/78:11 till finansutskottet

§ 5 Föredrogs men bordlades åter Konstitutionsulskotiets belänkande 1977/78:23 Skatteutskotiets betänkanden 1977/78:26-31 Lagutskottets betänkanden 1977/78:11-14 Socialutskottets betänkanden 1977/78:23 och 24 Trafikutskottets betänkande 1977/78:15 Civilutskoltels betänkanden 1977/78:13-15 och 17-20

§ 6 Föredrogs och bifölls Interpellationsframställningar 1977/78:138 och 139

§ 7 Meddelande om fråga

Meddelades att följande fråga framställts

den 6 mars

1977/78:333 av David  Wirmark (fp) lill  kommunikationsministern  om ombyggnad av Jakobsbergs station:

Ombyggnaden av Jakobsbergs station har tidigare diskuterats i riksdagen. Stockholms läns landsting har sagt sig vara berett atl stå för samtliga ombyggnadskostnader. SJ, å sin sida, kräver att landstinget också betalar delar av SJ:s administrationskostnader. Detta har nu parterna tvistat om i flera år medan resandeströmmen ytterligare ökat och förhållandena därigenom försämrats ännu mer än tidigare.

Sedan frågan var uppe lill behandling har Stockholms läns landsting uppvaktat kommunikationsministern den 15 februari. Då skall - enligt pressuppgifter-kommunikationsministern ha lovat landstinget besked inom 14 dagar. Eftersom denna tid nu har förlupil vill jag ställa följande fråga till statsrådel:

Har kommunikationsministern för avsikt att ge landstinget och SL ett snabbi och positivt besked beträffande ombyggnaden av Jakobsbergs station?

§8 Kammaren åtskildes kl. 12.51.

150

In fidem

TOM T:SON THYBLAD

/Solveig Gemen