Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1977/78:86

Torsdagen den 2 mars

Kl. 10.00

Förhandlingarna leddes till en början av tredje vice talmannen.

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Om lärarens roll i framtidens skola

§ 1 Om lärarens roll i framtidens skola

Statsministern THORBJÖRN FÄLLDIN erhöll ordet för att besvara Ake Gillströms (s) den 16 februari anmälda fråga, 1977/78:301, och anförde:

Hert talman! Åke Gillström har frågat mig om jag delar den uppfattning om lärarens roll i skolan som ordföranden i statens ungdomsråd har uttalat i en tidskriftsartikel och om den uppfattningen har förankring i centerpartiet.

Frågan har ställts mot bakgmnd av en artikel, som lill hela sin uppläggning måste betraktas som ett personligt inlägg i den pågående debatten om skolans arbetsformer. Regeringens och centerpartiets uppfattning i olika frågor tillkännages som bekant i annan ordning.

Åke Gillström återger i sin fråga bl. a. ett lösryckt citat, där del sägs att "i framtidens skola finns del inte plats för lärare". På den speciella punkten är min uppfattning alt det också i framtidens skola kommer atl behövas lärare som har fackkunskaper och särskild pedagogisk utbildning.

ÅKE GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Det är med en viss tillfredsställelse jag finner att statsministern själv, precis som jag önskat, ställer upp för alt besvara den här frågan. Det har ju då och då hänt alt frågor som legat statsministerns hjärta närmare än utbildningsfrågorna med hänvisning till regeringens arbetsfördelning besvarats av etl annat statsråd. På grund av frågans speciella karaktär förstår jag alt ingen av de två utbildningsministrarna velat, eller ens kunnat, besvara frågan. Jag tänker då närmast på spörsmålet om förankringen av uppfattningen om lärarens framlida roll i centerpartiet, vilket rimligen inte kan besvaras av ett moderat eller folkparlisliskl statsråd. Jag lackar för svaret som kanske lugnat nuvarande och blivande lärare. Del var väl också nödvändigt alt statsministern grep in själv, då en av hans pojkar trampat i klaveret.

Eftersom statens ungdomsråd har starka intressen att bevaka när del gäller genomförandet av SIA-skolan, är det anmärkningsvärt att rådets nyvalde ordförande - tillika en av dem som verkar som rådgivare ål landets statsminister-utdelar en så rejäl smocka mot lärarkåren. Därmed lägger han också gmnden lill en förtroendekris inom den viktigaste personalgmppen i skolan. Hur skall den kunna samarbeta med statens ungdomsråd när dess ordförande kort och ulan omskrivning konstaterar atl "i framtidens skola finns inte plats för lärare"?

Jag vill ingalunda lägga mig i de borgeriiga partiernas nomineringsarbete.

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Om medel till viaduktbygge i Hölö

men jag böriar förstå att kritikerna hade fog för sina negativa synpunkter, när inför valet av ny ordförande i statens ungdomsråd den som svarar för den här underliga artikeln lanserades. Men det ingick naturligtvis i strategin att plocka bort ungdomsrådets socialdemokratiske ordförande, som skött sitt arbete bra. Jag beklagar bara att man i centerpartiet inte hade någon med bättre omdöme atl sätta in.

Ett av våra socialdemokratiska statsråd med gott internationellt renommé kritiserades en gång för all hon vid elt tillfälle sade att en bättre skola inte kan bli verklighet förrän den nuvarande lärargeneralionen dött ul. Inom centerpartiet är man för ovanlighetens skull radikalare än så: där skrotar man bara lärarna och når snabbare resultat.

Däremot har vi inte sett särskilt myckel av andra satsningar från regeringens sida för all ge SIA-skolan en god start. Inte ens de frivilliga aktiviteterna för de 25 milj. kr. som utlovats i SI A-beslutet och som alldeles särskilt borde intressera statens ungdomsråd. Och har man inte lärare på lektionstid och inga frivilliga aktiviteter på lektionsfri lid, lär det bli en märklig SIA-skola.

Även om statsministern i talarstolen gör allt för att nedtona inte bara uttalandets innebörd ulan också dess betydelse och dessutom på centerpartiets vägnar lar avstånd från synpunkterna, tycker jag att regeringens handlande i utbildningsfrågor går stick i stäv mot del sagda. Snarare tycks man ha börjat följa sin unge rådgivare. Regeringen föreslår nu t. ex. atl försöks- och demonslrationsskolorna skall försvinna. Man tar bort de nyss nämnda 25 miljonerna, och man lyckas inte pressa fram elt arbetstidsavtal för lärama, trots att statsrådet Mundebo på en fråga från mig den 2 december svarade: "Jag utgår från alt parterna fullföljer förhandlingarna i sedvanlig ordning." Man kan i dag konstalera atl det är precis tre månader sedan.

Lägger jag till detta att det i regeringsdeklarationen talas om "små skolenheter och mindre klasser" ulan att ett enda förslag lagts fram för elt förverkligande av delta, förslår var och en regeringens starka engagemang för skolan. Man undviker alt skapa en bättre arbetsmiljö i skolan, vilket får till följd alt allt färre anmäler sig lill exempelvis ämneslärarutbildning. När allt kommer omkring kan kanske det här uttalandet från en av Fälldins pojkar förverkligas snart nog.

Överiäggningen var härmed slutad.

§ 2 Om medel till viaduktbygge i Hölö

Arbetsmarknadsministern PER AHLMARK erhöll ordet för alt besvara Pär Granstedts (c) den 16 februari anmälda fråga, 1977/78:304, och anförde:

Herr talman! Pär Granstedt har frågat mig om jag är beredd att medverka till att medel kan ställas lill förfogande för att SJ:s viaduktbygge i Hölö snarast kan påbörjas.

Pär Granstedts fråga är berättigad. Det gäller en fariig järnvägskorsning, som bör ersättas av en viadukt. Den förra regeringen lovade i mars 1975 atl detta och vissa liknande projekt på andra håll skulle ulföras med förtur som beredskapsarbeten. Men de medel som då anvisades för ändamålet användes på andra håll och räckte inte för viaduklbyggel i Hölö.

Sysselsättningsläget i Södertäljeområdet har hittills inte varit sådant alt det här arbetet har kunnat ges hög prioritet från rent arbetsmarknadspoliliska utgångspunkter. Men nu finns ett hundratal arbetslösa byggnadsarbetare i Södertälje. AMS har därför den 28 februari 1978 beslutat att viaduklbyggel i Hölö skall ulföras inom kort.

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Om bibehållande av kriminalvårdsanstalten Ljust a-dalen

PÄR GRANSTEDT (c):

Herr talman! Jag ber atl få tacka arbetsmarknadsministern så mycket för svaret på min fråga - och det tackel är inte en vanlig formalitet, eftersom svaret ju är mycket positivt, vilket jag ser som mycket glädjande.

Det konstateras i både frågan och svaret alt vi har en betydande byggarbetslöshet i Södertälje. Det projekt som här är aktuellt är mycket angeläget, och därför är det glädjande au det nu kan komma lill stånd.

Den nuvarande regeringen har ju gjort sig känd för kraftfulla ingripanden när det gäller alt rädda sysselsättningen på många håll i landet. Det är roligt att den också kan se lill alt del görs någol även åt sådana här jämfört med många andra kanske litet mindre problem, som emellertid också kräver insatser. Jag hoppas och tror att den nuvarande regeringens löfte kommer att visa sig hållbarare än den gamla regeringens och att vi alltså snart får se viaduktbygget i Hölö komma i gång.

Överiäggningen var härmed slutad.

§ 3 Om bibehållande av kriminalvårdsanstalten Ljustadalen

Justitieministern SVEN ROMANUS erhöll ordet för att besvara Håkan Winbergs (m) den 7 februari anmälda fråga, 1977/78:281, och anförde:

Herr talman! Håkan Winberg har frågat mig om jag anser att dagens situation beträffande beläggningen på kriminalvårdsanstaltema ger anledning till omprövning av beslutet atl lägga ned kriminalvårdsanstalten Ljustadalen senast den 30 juni 1978.

I 1978 års budgetproposition har jag närmare redovisat de ändringar i beläggningen på kriminalvårdsanstalterna som har inträtt under år 1977. Jag har därvid pekat på atl antalet intagna med långa strafftider har ökat, vilket har medfört behov av ytterligare slutna anslaltsplatser. Regeringen prövar f n. en framställning från kriminalvårdsstyrelsen om att få la i anspråk avdelningar, som tidigare har stängts, vid de slutna riksanslalterna Kumla, Tidaholm och Härnösand.

Beläggningen har i år ökat även på de öppna anstalterna. Enligt kriminalvårdsstyrelsens månadsstatistik var sålunda antalet intagna på öppen anstalt

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Om bibehållande av kriminalvårds-anstalten Ljust a-dalen

den 1 febmari i år 1 685, fördelade på I 828 platser, medan motsvarande siffra den 1 oktober 1977 var 1 256 på 1 830 platser. Ökningen beror främst på att etl stort antal personer som har dömts lill korta frihetsstraff har inställt sig för verkställighet. I stort sett stämmer detta överens med vad som har varit fallet under tidigare år, då man har kunnat konstalera att den högsta beläggningen på anstalterna inträder under februari och mars månad. Ökningen torde alltså väsentligen vara säsongbetonad.

Både justitiedepartementet och kriminalvårdsstyrelsen följer fortlöpande beläggningsutvecklingen på de olika kategorierna av anstalter. Jag anser inte all dagens situation ger anledning att ompröva beslutet att lägga ned den öppna anstalten Ljustadalen.

HÅKAN WINBERG (m):

Hert talman! Jag ber att först fö lacka justitieministern för det utföriiga svaret på min fråga.

Del är naturiigtvis ostridigl atl kriminalvården inte skall ha fler anstalts-platser än som erfordras för all den skall fylla sin uppgift att ta hand om dem som dömts till frihetsberövande påföljder. Å andra sidan bör kapaciteten vara så slor alt den som är frihetsberövad skall kunna fö den kriminalvård som gällande författningar föreskriver.

I förta årets budgetproposition anfördes atl den sjunkande beläggningen på kriminalvårdsanstalterna gjorde del nödvändigt med en fortsatt reducering av anstaltsbeståndet. Mot den bakgmnden får man väl se regeringens beslut atl lägga ned den öppna lokalanstalten Ljustadalen i Sundsvall, vilket ju riksdagen också godtog, även om det kanske förekom viss tvekan under riksdagsbehandlingen med hänsyn lill alt Ljusladalen aren modern anstalt av begränsad storiek som väl fyller de krav som uppställdes i 1974 års kriminalvårdsreform.

I årets budgetproposition uttalas att beläggningen på kriminalvårdsanstalterna har stigit under 1977, och det verifieras också av justitieministerns svar. Del sägs också i budgetpropositionen atl anstaltsbeståndet bara kan minskas i begränsad omfattning och alt den minskningen bör begränsas till de öppna riksanslalterna.

Efter det all budgetpropositionen lades fram har det förekommit uppgifter som pekar på att det i börian av året varit svårt för kriminalvården alt bereda alla som har dömts platser. Eftersom del också anfördes atl problemen varit speciellt stora i Härnösandsregionen, fanns del enligt min mening anledning atl ställa den här frågan om det verkligen är rimligt att lägga ned Ljustadalen vid den tidpunkt som nu avses, nämligen den 31 mars.

Här är kanske inte rälta platsen alt argumentera för Ljusladalen nu. Jag bara påpekar atl det aren anstalt som har fungerat väl. Jag haren uppgift all av 250 permissioner är del bara 3 som har misslyckats.

Jag kan också erinra om den interr)ellationsdebatl som justitieministern hade i måndags när det gällde frågan om kvinnliga interner. Det är ju bara Hinseberg som lar emot kvinnor. Jag tror alt många anser atl Ljustadalen skulle kunna vara elt utmärkt supplement lill Hinseberg och kunna ta emot

elt antal kvinnor. Ibland har faktiskt hälften av de intagna i Ljusladalen varit kvinnor. Del är många skäl som talar för att behålla Ljusladalen.

Jag skall inte i och försig kritisera juslilieministerns ställningstagande när han menar att ökningen av antalet interner på de öppna anstalterna är säsongbetonad. Men trenden på litet sikt pekar väl ändå på ett ökat behov av öppna lokalanstalter, oavsett den här säsongmässiga variationen.

Min sammanfaUning är ändå att jag inte tror atl del är så lyckligt för den svenska kriminalvården att man har tvingats lägga ned Ljusladalen.

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Om polisens.förhållande till allmänheten

Justitieministern SVEN ROMANUS:

Hert talman! Del är riktigt, som Håkan Winberg påpekar, att utvecklingen hargåu till eu ökat behov av platser. Men ökningen ligger, som framgår av mitt svar, väsentligen på de slutna anstalterna.

Om man särskilt ser på Ljusladalen så kan den anstalten inte användas som sluten anstalt. Den har också vissa begränsningar i användning, eftersom man inte kan bereda de intagna sysselsättning där ulan måste försöka få dem till frigång. Nedskrivningen av antalet intagna på Ljustadalen har gått så långt all för dagen finns på 19 lillgängliga plaiser en beläggning med 7 personer, därav 1 kvinna. Om man däremot ser på Härnösandsregionen i övrigt så finns det ett överskott på platser. Någon nödsituation föreligger sålunda inte inom denna region.

HÅKAN WINBERG (m):

Herr talman! Bara ett par ord om beläggningen när det gäller kvinnor. Under året har faktiskt inemot hälften av de intagna på Ljustadalen varit kvinnor. Jag vill inte påstå alt del någon gång varit fullbelagt på de 20 platser som finns, men det har varit en stor andel kvinnor.

Jag tror att det för regionens del kommer att bli besvärligare atl placera de kvinnor som dömts till frihetsberövande åtgärder, just med hänsyn till det långa avståndet till Hinseberg.

Överiäggningen var härmed slutad.

§ 4 Om polisens förhållande till allmänheten

Justitieministern SVEN ROMANUS erhöll ordet för atl besvara Tommy Franzéns (vpk) den 27 februari anmälda fråga, 1977/78:312, och anförde:

Herr talman! Herr Franzén har frågat mig om jag anser atl del är rätt att poliser kan kastas in i hundratal för atl "skingra t. ex. en bostadsockupaiion" och om detta är förenligt med den uttalade målsättningen för polisens förhållande till allmänheten.

Enligt 2 § polisinstruktionen skall polisen upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Det åligger härvid polisen att bl. a. vidta de åtgärder som behövs när den allmänna ordningen och säkerheten har kränkts. Polisen har också i vissa fall skyldighet atl biträda olika myndigheter med deras uppgifter. Om

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Om polisens förhållande till allmänheten

exempelvis en kronofogdemyndighet inte kan verkställa en exekutiv åtgärd äger den enligt kronofogdeinstruklionen påkalla biträde av polismyndighet.

Det är den polischef som är ansvarig för etl ingripande som avgör hur åtgärden skall genomföras, bl. a. hur många poliser som skall användas. Del rör sig här många gånger om svåra överväganden, där bl. a. både rättssäkerhets- och arbelarskyddssynpunkler måste beaktas. Erfarenheten visar att möjligheten att åtgärden skall kunna genomföras ulan eller i varie fall med minsta möjliga våld ökar om tillräckligt många poliser är närvarande.

Det är nödvändigt all gällande lagar inie bringas ur funktion genom atl olagliga medel tillgrips av grupper eller enskilda. Det är polisens uppgift att hindra alt så sker. Denna uppgift är ofta, särskilt i sådana sammanhang som Tommy Franzén åsyftar, svår och otacksam. Det är angeläget alt alla goda krafter samverkar till att upplysa allmänheten om att polisen i dessa sammanhang endast fullgör vad riksdag och regering har ålagt den. Om så sker tror jag inte att i eU längre perspektiv åtgärder av aktuellt slag återverkar negativt på polisens förhållande till allmänheten.

TOMMY FRANZÉN (vpk):

Herr talman! Del är återigen aktuellt atl poliser i hundratal skall kastas in för att skingra demonstranter.

År 1971 gällde det de välkända almarna i Kungsträdgården, där poliser på hästar chockade och i vissa fall slog vilt omkring sig.

I mitten av 1960-lalet var del vanligt med dessa metoder mol dem som protesterade mot USA-imperialisternas mördande i Vietnam.

För ungefär elt år sedan gick polisen till attack mot protesterande barn och vuxna i Ålidshem i Umeå, därför att de ansåg att skogsdungen där skulle stå kvar.

Nu kräver ansvarspersoner att poliser i hundratal skall storma kvarteret Mullvaden i Stockholm och där kasta ut barn och vuxna, små och stora bostadsockupanler. Någon åtskillnad på dem som har och dem som inte har kontrakt låter sig väl inte göras vid en tänkt polisattack. Det har också sagts att när den kommer-om den kommer-skalldengå till på samma sätt som iden s. k. terroristaffären i Trollbäcken. Attacken skall alltså komma som en blixt från en klar himmel. Men gör här jämförelser mellan lerroristaffären och bostadsockupationen och försöker jämställa dem på något juridiskt sätt.

Polisen har nu å sin sida rest kravet att politikerna skall la ansvaret och inte låta polisen "klä skott" för ingripanden av del här slaget.

Oron växeralltså, inte bara hos demonstranterna över en tänkt stormning, utan också, och i än högre grad, hos polisen som tvingas agera politikernas hantlangare.

Svaret från justitieministern är till slörsla delen en kopia av det svar som gavs förra året till Eva Hjelmström beträffande polisinstruktionen. Den gången ville justitieministern däremot inte gå in på polisingripandenas berättigande,eftersom frågan om Ålidshem var under utredning hos JO. Vad jag har frågat är om justitieminisiern anser del tillrådligt med de här

polischockerna mot så pass fredliga demonstrationer som när del gäller Mullvaden och Tomtebogalan. Dessa demonstrationer är inie under ulred-ning hos JO, eftersom de ännu inie har ägt rum.

Vi behöver i och för sig inte gå in på orsakerna till atl de här situationerna har uppkommit; det medger inte heller tiden. Men menar justitieministern i svaret att vi skall göra polisens chockmetoder med kravallutrustning och lössläppta hundar till någonting fint? Då måste jag fråga: Vore det inte bättre alt råda bot på de villkor som gäller, så att sådana demonstrationer inte skall behöva uppslå?

Jag måste återigen ställa frågan: Anser justitieministern del tillrådligt och riktigt att göra polischocker av delta slag i sådana här situationer?

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Om polisens förhållande till allmänheten

Justitieministern SVEN ROMANUS:

Herr talman! Jag har redan svarat atl det är polisens skyldighet att, när det påkallas av myndigheterna, biträda för atl fö igenom den åtgärd som myndigheterna har beslutat. Den fråga som Tommy Franzén hade ställt gällde alltså om del är meningen atl man skall ta till så stort polisuppbåd som här har förekommit,och del är den frågan som jag harsvarat på. Det kan ofta vara så - och det inte bara kan vara så, utan i regel är det så - atl om det är etl större polisuppbåd kan det bli mindre behov av att tillgripa våld för att lösa problemet. Och det är inte fråga om något chockingripande eller kravallingripande, ulan det är fråga om det skydd som poliserna måste ha ur ren arbelarskyddssynpunkt.

Men jag vill betona att polisens förhållande till allmänheten inte bör kunna skadas i detta sammanhang, utan polisen följer endast sin plikt.

TOMMY FRANZÉN (vpk):

Herr talman! Frågan kan naturligtvis te sig en smula underlig. De s. k. bostadsockupanterna släpas inför rätta och riskerar två års fängelse. Detla står i litet underlig kontrast till fastighetsspekulanternas och kapitalets - de verkliga bovarnas -sätt alt suga ul nästan vad som helst ur fastigheterna och låta dem förfalla, så atl människor knappt kan bo kvar. Dessa fastighetsspekulanter är enligt lagen inte brottslingar.

Men när polisen gör chock och -som i Ålidshem -med nära 300 polismän går till attack mot både barn och vuxna, måste jag ändå fråga: Är del enligt juslilieministerns uppfattning atl biträda lagen och biträda myndigheterna och alltså ett riktigt sätt att agera? Likadant anser tydligen justitieminisiern att man skall kunna göra när det gäller Mullvaden och Tomtebogalan eller andra tänkta situationer i framtiden - atl man skall kunna biträda, vara politikernas hantlangare och gå in och bära sig ål nära nog hur som helst mot människorna i stället för atl lösa frågan på ett annat sätt, medelst förhandlingar, och komma lill tals så atl inte människor blir utsatta för sådana här attacker. Det måste väl ändå vara etl bättre sätt, för både polisen och dem som demonstrerar, atl man löser frågan under mera anständiga former än genom att ta till metoder som påminner om metoderna i 1930-lalets Tyskland.

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Om subventionen av Gotlandsflyget

Justitieministern SVEN ROMANUS:

Herr talman! Jag är övertygad om atl polisen gärna skulle se att man kunde lösa frågan på ett bättre sätt än genom att göra ett ingripande i slor skala. Det är inte något intresse från polisens sida att tillgripa mer våld än som krävs. Men det ankommer inte på polisen att ifrågasätta myndigheternas och de politiska organens beslut och sätta sig över dem och säga att detla kan inte verkställas.

TOMMY FRANZÉN (vpk):

Herr talman! Får jag då tolka justitieministerns senaste inlägg så atl man inte skall använda de metoder som man använt i Ålidshem och när del gällde almarna, i de situationer som jag nu har talat om?

Justitieministern SVEN ROMANUS:

Herr talman! Del har jag inte sagt. Det är tvärtom så alt det framgår av milt svar att polisen måste göra vad som behövs när det påkallas av myndigheterna. Men det är klart att polisen skall göra det på det bästa möjliga sättet.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5 Om subventionen av Gotlandsflyget

Kommunikationsministern BO TURESSON erhöll ordet för att besvara Lars Schötts (m) den 8 februari anmälda fråga, 1977/78:284, och anförde:

Herr talman! Lars Schött har frågat mig vilka åtgärder jag avser vidta för att 1975 års riksdagsbeslut om subvention av Gollandsfiyget inte skall urholkas.

Luftfartsverket godkände den 27 december i fjol nya priser att gälla i inrikesfiyget fr. o. m. den 12 januari i år.

Över luftfartsverkets beslut har länsstyrelsen i Gotlands län och Gotlands kommun anfört besvär hos regeringen. Luftfartsverket har den 25 januari avgivit yttrande i ärendet. Länsstyrelsen och kommunen har därefter med anledning av luftfartsverkets yttrande inkommit med ytterligare synpunkter.

Ärendet bereds f n. i departementet. Jag kan därför inte nu närmare kommentera frågan om rabatter vid flygtrafik på Gotland.

LARS SCHÖTT (m):

Herr talman! Golland befinner sig genom sitt läge i en alldeles unik situation. Denna innebärattfiygei för Golland haren helt annan betydelse än för landet i övrigt. Detta har också statsmakterna tagit hänsyn till. Gotlandsflyget har erhållit särskilt stöd i form av subventioner, vilka genom beslut här i riksdagen den 16 april 1975 gäller alla trafikanter på Gollandslinjerna året runt.

Sedan januari 1976 har emellertid inträffat åtskilliga prishöjningar på flyget -tre höjningar på elt och elt halvtår. Härigenom barman kommit atl alltmer fiärma sig från den målsättning som länsstyrelsen i Gotlands län angivit i 1974 års regionala trafikplanering, där det mot bakgrund av den särställning som flyget intar för kontaktmöjligheterna mellan Gotland och fastlandet föreslåsen taxesättning som motsvarar SJ:s förstaklasslaxa på fastlandet. Hur långt man är från den målsättningen framgårav det faktum att det rabalterade biljettpris som man efter senaste prishöjning har att eriägga tur och retur Visby-Stockholm - en sträcka på ca 20 mil - är 345 kr., medan motsvarande pris för 20 mil på SJ första klass är 174 kr.

Prishöjningarna har inneburit atl subventionerna på Gotlandsflyget, som tidigare uppgått till 43 %, sjunkit till 37 96, vilket innebär en avsevärd försämring. Tidigare subventionsbeslut har därför urholkats. Delta är djupt olyckligt.

Gotlands kommun har gentemot luftfartsverket hävdat alt av såväl regionalpolitiska som sociala skäl taxesättningen för Gotlandstrafiken måste anpassas till SJ:s förstaklasslaxa, detta beroende på det unika förhållandet att alternativa resemöjligheter på landsvägar och järnvägar saknas.

Svaret som jag här har fött, herr talman, är naturligtvis fullt korrekt. Men situationen är den atl luftfartsverket avstyrkt besvären från Gotlands kommun och länsstyrelsen. Regeringen har nu att pröva besvären. Jag vill vädja till statsrådet atl oavsett utgången av det nu aktuella ärendet ta upp frågan om Gotlandsflyget och ägna den en särskild utredning.

Vi känner alla lill statsrådels intresse för flygfrågor. Vi är lacksamma inte minsl för vad som har hänt när det gäller Bromma. Den tacksamheten är särskilt stor på Gotland. Jag upprepar till slut min vädjan till statsrådet att se lill atl Gotlandsflyget blir föremål för en särskild utredning. Frågan är av så slor betydelse.

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Om subventionen av Gotlandsflyget

Kommunikationsministern BO TURESSON:

Hert talman! Orsaken till alt den procentuella andel av biljettpriset som rabatten utgör har sjunkit är att Linjeflyg vid de två senaste prishöjningstillfällena har arbetat med krontalspålägg i stället för som förut med procentuella pålägg på de tidigare biljettpriserna. Det har lett till, som Lars Schött sade, att rabattens procentuella andel av priset har sjunkit.

Det finns ingen av riksdagen fastställd princip för hur stor subventionsgraden skall vara, men vi har naturiigtvis anledning att överväga del i samband med atl vi i första hand prövar besvären från länsstyrelsen på Gotland och Gotlands kommun. Det är tänkbart alt man skall arbeta med en fast procent i stället för med den metod som nu har lett till en urgröpning. Man måste emellertid hela liden, som i alla andra dylika sammanhang, väga delta mot kostnaderna. Jag vill erinra om att del statliga bidraget till Gotlandsflyget under den period det har utgått har ökat från 2,4 milj. kr. till 11,4 milj. kr. Del är givetvis en faktor som man också måste lägga in i bilden. Men jag kan lova Lars Schött all vi skall pröva även principen huruvida rabatten skall utgöra en procentuell andel av priset.

Nr 86 LARS SCHÖTT (m):

Torsdagen den '"" talman! Först ber jag om ursäkt för alt jag glömde att i mitt första

2 mars 1978 inlägg tacka för svaret på mina frågor. Samlidigl lackar jag fördel tillägg som

_____________ statsrådet här gjorde. Jag tycker emellertid inte att vi nu skall uppehålla oss

Om skvldisheten '" detaljer om procentsatser etc, utan jag tar fasta på atl här finns att medföra nöd- förutsättningar för att Gotlandsflyget blir föremål för en särskild utredning. sändare oå flvsnlan "''' '" Lmderstryka atl del är utomordentligt angeläget att så sker, delta mol bakgrunden av Gotlands unika situation och de stora problem som näringslivet på Gotland har. Jag tackar än en gång för svaret.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6 Om skyldigheten att medföra nödsändare på flygplan

Kommunikationsministern BO TURESSON erhöll ordet för alt besvara Rolf Dahlbergs (m) den 15 februari anmälda fråga, 1977/78:299, och anförde:

Herr talman! Rolf Dahlberg har frågat mig om jag vill redogöra för de bestämmelser som gäller för beviljande av dispens från skyldigheten att medföra nödsändare på flygplan.

Säkerhetsbeslämmelserna för den civila luftfarten fastställs av luftfartsin-spektionen. Det ankommer även på luftfartsinspektionen atl ta ställning till ansökningar om dispenser.

Frågan om nödsändare har mot bakgrund av svårigheten alt finna försvunna och havererade flygplan diskuterats under de senaste åren inom den internationella civila luftfartsorganisationen - ICAO. ICAO-arbetet resulterade i en rekommendation alt automatiska nödsändare skulle medföras vid internationellt allmänflyg i de flygplan och på de flygningar som vederbörande myndighet bestämde.

Luftfartsverket har emellertid gått längre genom att kräva automatiska nödsändare i alla svenskregistrerade luftfartyg, dvs. även transportplan av den storlek SAS och LIN använder.

Kraven som först aviserades i slutet av 1973 fastställdes slutligen att gälla från den 1 juli 1976.

Utvecklingen av nödsändare har skett myckel snabbt, varför vissa tekniska problem har uppstått. I höstas konstaterade således luftfartsinspektionen att vissa nödsändare med en särskild batterityp kunde medföra allvariiga risker för passagerare, besättning och flygplan. Eftersom den utrustning som skall vara lill hjälp i en nödsituation självfallet inte kan tillåtas att öka riskerna för ett haveri, beslöt luftfartsinspeklionen att den aktuella nödsändaren skulle tas ur drift fr. o. m. den 15 december 1977.

Den förbjudna typen av nödsändare anses i vissa betydelsefulla avseenden

överlägsen andra sändartyper. Med hänsyn bl. a. till atl de upptäckta

problemen med nödsändarna bedömdes kunna lösas under det närmaste

14 halvåret gav luftfartsinspektionen sex månaders dispens för berörda flygplan

alt flyga ulan nödsändare.

ROLF DAHLBERG (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka kommunikationsministern för svaret på min fråga.

Flygolyckan utanför Gävle för några veckor sedan visar att det fortfarande finns stora risker i säkerhetsutrustningen på vårt flyg. Det är märkligt atl vi med vårt stora tekniska kunnande inte lyckats åstadkomma en sådan detalj som en fungerande nödsändare.

Det är orimligt och oacceptabelt alt del skall la över ett halvt dygn atl återfinna ett fiygplan som störtat under själva infiygningen lill en av landets flygplatser med reguljärt flyg. Vid Gävleolyckan hittades planet först efter 13 timmar,endast några kilometerfrån landningsbanan. Utöverden person som räddades levde ylteriigare två passagerare i flera limmar efter det att planet störtat. Dessa hade kanske kunnat räddats om planet återfunnits tidigare. Nu är det troligt atl de frös ihjäl i det mycket kalla och blåsiga vinlerväder som rådde vid olyckstillfället. En fungerande nödsändare hade kunnat rädda liv vid Gävleolyckan.

Den räddningsorganisation som vi har vid dylika olyckor har kritiserats från olika håll. Det finns all anledning att se över denna organisation, och då speciellt beakta att vi i Sverige har ett hårt klimat som kräver särskilda åtgärder för alt snabbt kunna lokalisera ett försvunnet flygplan.

För några år sedan störtade etl spanskt plan strax efter starten från Arianda. Det riktades då stark kritik mot atl del tog så lång lid alt återfinna planet och bistå de överievande. Efter (jävleolyckan kan man fråga sig om vi verkligen gjort några framsteg under dessa år i arbetet på att få till stånd en effektiv räddningsorganisation vid dylika olyckor. Jag vill därför fråga kommunikationsministern om det planeras någon översyn av organisationen av räddningsarbetet vid flygolyckor.

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Om skyldigheten att medföra nödsändare på.flygplan

Kommunikationsministern BO TURESSON:

Herr talman! Jag delar naturligtvis Rolf Dahlbergs uppfattning att en fungerande nödsändare hade kunnat rädda liv vid den här olyckan.

De speciella batterier som åtminstone hittills varit nödvändiga för att dessa nödsändare skall fungera, batterier som är av typ litium-svaveldioxid, har medfört risker under flygningen på grund av atl läckage i vissa fall inte kunnat undvikas. Det har bl. a. påverkat förarnas ögon. En helikopterpilot tvingades t. ex. nödlanda när kabinen fylldes med gas.

N'är man vet detta är det klart all man försöker undvika sådana incidenter i avvaktan på att en ny batterityp kommer fram. Eftersom man inte på en gång kunde montera in nya nödsändare i 400 flygplan var det såvitt jag kan bedöma knappast möjligt att vidta någon annan åtgärd än atl ge dispens alt flyga utan nödsändare. Jag tror därför inte att man kan rikta någon kritik mot luftfartsinspeklionens åtgärd att dispensera. Men man måste naturligtvis allvarligt beklaga den olycka som inträffade och som måhända hade fått etl mindre tragiskt slut om det hade funnits en fungerande nödsändare i flygplanet.

Räddningsorganisalionen byggdes ut väsentligt efter den s. k. Spantax-

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Om vissa charterflygningar till Sydamerika

olyckan på Arianda som Rolf Dahlberg talade om. Om det finns anledning att se över den får resultatet av den nu fungerande haverikommissionens verksamhet avgöra.

ROLF DAHLBERG (m):

Herr talman! Man kan naturiigtvis diskutera hur mycket resurser man skall sätta in i räddningsarbetet vid dessa fiygolyckor. Vi måste därvid ta hänsyn till den vädersituation som råder vid olyckstillfället. När olyckan utanför Gävle inträffade var del mycket kallt och snöstorm. Under de första viktigaste timmarna hade man då endast en helikopter lill hjälp. Senare fick man fram ytterligare helikoptrar och fiygplan. Däremot använde man sig inte av tillgänglig militär, vilket man också har blivit kritiserad för från olika håll.

Mot bakgrund av vad jag nu har sagt tyckerjag det finns anledning alt se över hur mycket både materiella och personliga resurser man har möjlighet att snabbi sälta in vid denna typ av olyckor. Därför tolkar jag kommunikationsministerns senaste svar så att möjligheten alt göra en översyn av räddningsarbetets organisation vid dessa olyckor kommer att övervägas.

Överiäggningen var härmed slutad.

§ 7 Om vissa charterflygningar till Sydamerika

Statsrådet OLA ULLSTEN erhöll ordet föratt besvara Wiggo Komstedts{m) den 16 februari anmälda fråga, 1977/78:300, och anförde:

Herr talman! Wiggo Komstedt har frågat mig om jag känner lill vissa charterresor till Sydamerika i samband med julhelgen 1977, om del bland passagerarna fanns personer som vistas i Sverige som politiska flyktingar samt om jag - om så har varit fallet - inför riksdagen vill redovisa min syn på detta.

Under hösten 1977 förekom erbjudanden lill latinamerikaner i Sverige om resor till vissa länder i Sydamerika i samband med julhelgen. Enligt vad invandrarverket har inhämtat hos den aktuella reserbyrån var emellertid intresset hos latinamerikanerna så svall att man inte kunde genomföra några charterresor. Jag har alltså inte kunnat finna belägg för påståendena om att latinamerikanska flyktingar skulle ha företagit sådana resor till sina hemländer.

WIGGO KOMSTEDT (m):

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret på frågan.

Oroligheter på olika ställen i väriden som har lett till förföljelse av oliktänkande har gjort alt många har sökt sig till vårt land som politiska flyktingar. Vi har generöst tagit emot dem och i de flesta fall beviljat dem politisk asyl. Delta har vi i stort sett varit eniga om. Men om beteckningen politisk flykting används som ett slags täckmantel för annan anledning atl

komma till vårt land, är vi ganska många som inte ställer oss bakom denna invandrarpolitik. Den minister i regeringen som är ansvarig för desa frågor borde inte vara ovetande om att det finns en stor och växande opinion mot den generösa politik som vi har bedrivit.

När man tvingas flytta från sitt hemland på grund av en politisk uppfattning är det ganska svårt alt återvända dit under samma politiska regim. Uppgifterna om alt politiska flyktingar gör charterresor kan ytterligare undergräva svenskarnas negativa syn på invandringen. Del har jag också uttryckt i min fråga. Uppgifterna om att charterresor skulle ha förekommit har cirkulerat i massmedia. Några bekräftelser på delta har inte gått att få vare sig från invandrarverket eller från polisen. Jag har låtit riksdagens upplys-ningstjänsl forska i delta för atl få ett objektivt underiag lill denna debatt.

Nu säger statsrådet i sill svar alt han inte kunnat finna något belägg för påståendena att de här resorna har skett. Jag har ingen anledning att inte tro på den uppgiften. Men jag tycker atl del är anmärkningsvärt att riksdagsledamöter inte har möjligheter alt fö svar på dessa frågor av dem som sitter inne med uppgifterna. Därför anser jag atl det är nödvändigt alt statsrådet redovisar sin syn på dylika händelser och inte bara hänvisar till atl han inte kunnat finna atl dessa uppgifter är rikliga.

Det finns också uppgifter om att fiyktingar i Sverige, som har uppgivit att de utsatts för politisk förföljelse i sitt hemland, har kommit hit på biljetter utfärdade av statliga resebyråer i sina hemländer och att de gör månatliga avbetalningar på dessa resor. Det tyckerjag också är anmärkningsvärt, och del borde föranleda kontroll av den här verksamheten. Därför anser jag atl det är nödvändigt och värdefullt om statsrådet inför riksdagen kan redovisa sin syn på dessa uppgifter och även gå ut med en information, eftersom sådan inte står att fö ens för riksdagsledamöter. Del vore därför bra om statsrådet gav en bred information, så att dessa uppgifter slipper cirkulera, om de inte är rikliga.

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Om vissa charterflygningar till Sydamerika

Statsrådet OLA ULLSTEN:

Hert talman! Det ligger mycket i det Wiggo Komstedt säger att man först bör kolla uppgifter innan man använder dem för olika slags politiska syften. Dessa uppgifter hade del varit myckel lätt också för Wiggo Komstedt att kontrollera, t. ex. genom alt ta kontakt med de resebyråer som sades anordna sådana här chartertesor. Det var på det sättet alt man utannonserade resor av det här slaget, men det fanns inget intresse för dem och därför ställdes resorna helt enkelt in. Det gällde resor till Chile. Då gjorde man i stället ett försök att anordna resor lill Peru. Inte heller för dessa resor fanns del något större intresse, utan den resebyrå del gällde nöjde sig med atl anvisa några platser på reguljärt fiyg.

Jag tror inte alt det i Sverige finns ett växande missnöje mot den generösa flyktingpolitiken. Jag är glad för all det förhåller sig på det sättet. Därför blir jag litet bestört när en ledamot av riksdagen på så väldigt dåligt underiag försöker ge ytterligare spridning ål rykten av del här slaget. De människor del

2 Riksdagens protokoll 1977/78:86-89

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Om vissa charterflygningar till Sydamerika

här gäller har det svårt nog ändå utan alt behöva bli beskyllda för atl ha uppgelt falska skäl för atl få politisk asyl i Sverige.

WIGGO KOMSTEDT (m):

Hert talman! Det statsrådet nu säger är faktiskt ganska bra. Eftersom invandrarverket ligger under statsrådels domäner, måste del vara statsrådet som skall ge direktiv till invandrarverket att lämna en kortekt och riktig information.

Jag har via riksdagens upplysningsijänsl fått vela atl statens invandrarverk i slutet av 1977 underrättades om att elt antal sydamerikaner som' vistades i Sverige planerade att genomföra charterflygningar. I det svar jag fått från upplysningstjänsten sägs vidare alt invandrarverket varken kan bekräfta eller dementera om några personer som vistats här som politiska flyktingar följde med det aktuella planet. Man har bett passpolisen atl undersöka den saken. Då är det anmärkningsvärt all slatsrådet säger att jag i delta fall skulle ha en annan målsättning och försöka åstadkomma en politisk förföljelse av dessa människor. Det är högst anmärkningsvärt atl del verk som skall handha dessa frågor inte kan lämna de uppgifter som efteriysts.

Det står också i del svar jag fött från upplysningstjänsten att uppgifterna, förmodligen på gmnd av sekretessbestämmelser, inte kan lämnas av resebyråerna. Statsrådet har väl då litet dåligt på fötterna när han uppmanar mig atl la kontakt med resebyråerna. Dessa kan alltså av sekretesskäl inte lämna ut de här uppgifterna.

Vilken uppgift, hert statsråd, är nu den korrekta? Är del den uppgift som statsrådet lämnar här i dag, eller är det den uppgift jag fått via upplysningstjänslen? Det är ytterst intressant atl fö vela vad som gäller i ena och andra fallet.

Statsrådet säger att människorna inte alls har den av mig påstådda inställningen lill politiska flyktingar. Ja, låser man in sig i departementet kanske man för den uppfattningen, men är man en vanlig riksdagsman och står på gator och torg eller möter människor i samlingslokaler på politiska möten kanske man för en annan uppfattning om hur det verkligen är. Jag vågar påstå att del rakt igenom de politiska linjerna i detta samhälle råder en ganska negativ syn på denna företeelse. Vi måste göra allt som står i vår makt för alt förändra det hela så att vi inte får dessa stämplar. Men vi skall också ha klart för oss att Sverige i dag i mycket är en leksluga för internationell brottslighet och tertorism. Därför bör vi skärpa kontrollen i delta avseende.

Slatsrådet OLA ULLSTEN:

Herr talman! Uppgifterna om huruvida del ordnas charterresor eller inte av privata resebyråer är på inget sätt hemliga. Det hade gått mycket lätt alt ta reda på atl den charterresa som var utannonserad blev inställd, eftersom det inte fanns någol intresse för den. Däremot är det helt korrekt atl invandrarverket inte har rält att lämna ut uppgifter om enskilda personer, som reser ut ur eller in i Sverige.

Passpolisen har ändå på invandrarverkets uppdrag gjort en stickprovskontroll av personer som möjligen kan tillhöra den kategori som hert Komstedt talar om. Det visade sig då atl det handlade om två barn lill flyktingar som finns i Sverige, om en person från Chile, som sökt uppehållstillstånd i Sverige men inte fått det, och om en flykting från Ecuador. De övriga som kontrollen gällde var gäststuderande, stipendiater och anhöriga till personer som nu bor i Sverige.

Men dessutom, herr Komstedt: en flykting som får politisk asyl i Sverige blir för den skull inte salt under några restriktioner här. Vederbörande får röra sig fritt, yttra sig om vad vederbörande vill och även resa. Man kan t. o. m. under vissa omständigheter få resa hem till sitt eget land ulan alt föriora fly klingskapei. En annan politik vore ganska inhuman. Menar herr Komstedt alt man skulle på något sätt genom lag förbjuda en person all obemärkt återvända lill elt land varifrån han flytt, t. ex. för alt ta hand om en sjuk anhörig eller av andra personliga skäl?

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Om vissa charterflygningar till Sydamerika

WIGGO KOMSTEDT (m):

Herr talman! Jag har här den handling som jag har åberopat. Där står att invandrarverket har begärt hos passpolisen atl närmare få kontrollera dessa uppgifter. Men det slår också: "Del är dessutom oklart i vilken omfattning innehållet i rapporten kommer alt bli offentligt,, eftersom del rör sig om enskilda personers förhållanden." Då är del inte så lätt, hert statsråd, för den enskilde atl gå till någon resebyrå och kontrollera vilka som har rest ul och in. Det vore väldigt bra att få vela om statsrådet anser atl det i detta fall skall råda offentlighet,

Slatsrådet sade i sitt svar att ett antal personer valt atl flyga med reguljärt flyg. Fanns det bland dem s. k. politiska flyktingar? Nu säger statsrådet att del är anmärkningsvärt om en flykting inte skall kunna få komma tillbaka till sitt land. Självklart, men det är också mycket anmärkningsvärt om man, när man uppehåller sig i ett land såsom politisk flykting och har flytt från en regim som man är förföljd av och som drivit ut en ur landet, kan resa fram och tillbaka utan hinder. Då vägrar jag atl tro att man är politisk flykting. Jag är sannerligen inte ensam om den uppfattningen. För vår flyktingpolitiks skull vore del bra om vi klargjorde dessa begrepp. Det vore väsentligt för den framtida synen på invandringen.

Statsrådet OLA ULLSTEN:

Herr talman! Det är rikligt alt man inte kan gå lill resebyråer, till invandrarverket eller någon annanstans och få reda på exakt vilka personer som har rest in i och ut ur Sverige och vart de tagit vägen. Det är väldigt bra atl man inte kan ägna sig åt den sorlens snokande. Det är bra både för politiska flyktingar och för andra som anlitar resebyråer.

Vad sedan gäller huvudfrågan finns det inga som helst belägg för att vi här i landet skulle ha massor av flyktingar som egentligen inte är fiyktingar ulan som skulle kunna åka fram och tillbaka mellan Sverige och det land de har flytt ifrån. De flyktingar som flnns här är människor som levt under myckel

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Om vissa charterflygningar till Sydamerika

svåra förhållanden i sina länder. Innan de har fött politisk asyl har deras fall granskats myckel noggrant av invandrarverket och ibland även av regeringen.

Vi för en ganska generös flyktingpolitik i Sverige. Jag tycker att vi skall fortsätta atl göra det, och om jag i fortsättningen också kan räkna med Wiggo Komstedts stöd för den generösa flyktingpolitiken skulle jag givetvis vara mycket tacksam.

WIGGO KOMSTEDT (m):

Herr talman! Min ambition i det här fallet är atl vi skall kunna fö människorna att se mera positivt på vår flyktingpolitik än vad de gör i dag. Det är anledningen lill min fråga.

Men det är anmärkningsvärt att den tuffhei som statsrådet visar i sitt inledande svar nu har försvunnit. Han säger först alt jag skulle vara ute i ogjort väder och attjag borde kunna kontrollera vad som helst. Nu erkänner slatsrådet atl det inte går att fö uppgifterna från resebyråerna. Hur skall jag då fö dem, om inte genom att slälla frågan lill det ansvariga statsrådet?

Jag är väl inte så förförligt illa ute i alla fall. Statsrådet erkänner nu att det inte går att fö belägg för om en person är politisk flykting eller inte. Jag har inga andra möjligheter än det frågeinstitut som vi har i riksdagen.

Statsrådet OLA ULLSTEN:

Herr talman! Jag är ledsen att behöva tjata, men Wiggo Komstedt har frågat om del har ordnats charterresor för att i stor skala frakta latinamerikanska flyktingar från Sverige tillbaka till deras hemländer. Jag har svarat för det första att det har icke ordnats några sådana resor och att Wiggo Komstedt själv hade kunnat ta reda på det genom alt kontakta vederbörande resebyrå. För det andra harjag sagt alt man inte kan och inte bör kunna ringa resebyråer och kolla vilka enskilda personer som reser åt det ena eller andra hållet. Och jagsadefördet iredje att det finns ingen som helst grund för påståendet att de som har fött asyl i Sverige som politiska flyktingar inte också skulle vara del.

WIGGO KOMSTEDT (m):

Herr talman! Statsrådel säger alt han har svarat på min fråga att jag själv borde ha kunnat kontrollera uppgifterna. I nästa andetag säger han alt det bör inte vara så att man skall kunna fö de uppgifterna hos en resebyrå. Jag konstaterar att svaret blev jaså.

Överiäggningen var härmed slutad.

§ 8 Föredrogs och hänvisades

Proposition

1977/78:108 till jordbruksutskottet

§ 9 Föredrogs och hänvisades

Motioner

\911/n:\151 och 1758 till trafikutskottet

§ 10 Föredrogs och bifölls Interpellationsframställningar 1977/78:136 och 137

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Finansdebatt

§ 11 Finansdebatt (forts.)

Fortsattes överläggningen om finansutskottets betänkande 1977/78:15 samt skatteutskottets betänkanden 1977/78:24 och 25.

OLOF PALME (s):

Herr talman! Jag bmkar inte i övermått berömma regeringen. Jag kommer nog inte atl göra det i dag heller, men jag vill begagna det här tillfället att helt instämma i del som herr Ullsten nyss har sagt i sina svar vid frågestunden. Del kan ju inte vara rimligt alt statsråd skall stå i kammaren och la ställning lill obekräftade rykten som om de vore sanna, när de inte är det. Jag tycker all del är utomordentligt viktigt atl vi slår vakt om en generös fiyktingpolitik mot alla dem som försöker sprida misstro kring den.

Herr talman! Om man skulle söka ett nyckelord för de borgerliga prestationerna i denna talarstol under gårdagen, skulle det förmodligen vara belåtenhet, i varie fall med sig själva. Allting är i själva verket ganska bra i landet, sade man, och del blir allt bättre. Regeringen fören ytterligt framsynt politik på alla områden - försiktigtvis nämnde man dock inte uttryckligen energipolitiken.

Hur kan detla vara möjligt, med hänsyn lill den faktiska situationen i landet? Psykologiskt kanske del är möjligt, om man bara ser sig själv i spegeln. "Spegel, spegel på väggen där", ropar Bohman och blickar oföränderligt mol den oföränderiigt leende Bohman. Mundebo ser Mundebo, Åsling ser Åsling, osv.

Det är naturligtvis också möjligt, om man därmed menar all taklen i försämringen har minskat något. Man talar med välbehag om att underskottet i handelsbalansen är mindre än i fjol och alt prisstegringarna måhända är något lägre. Därmed söker man dölja atl underskottet i utrikeshandeln, särskilt om man lägger lill underskottet i transfereringarna, är alldeles för högt och leder till en slor utlandsupplåning, och att prisstegringarna är bland de högsta i Europa. Enligt Veckans Affärers nummer i går hade vi de senaste tolv månaderna de högsta prisstegringarna i Europa näst Italien. För de tre senaste månaderna hade vi de högsta prisstegringarna i Europa näst Danmark. Så dåligt har vi aldrig tidigare legat, såvitt jag vel, i den s. k. prisstegringsligan.

Så kunde jag fortsätta på punkt efter punkt.

1977 var den ekonomiska utvecklingen i Sverige såvitt vi kan bedöma sämre än i något annat jämförbart land. Skulle den takten av försämringar fortsätta skulle det leda till något av en nationell katastrof Något mindre

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Finansdebatt

dåligt måste det nästan bli. Något måste den internationella konjunkturen hjälpa. Det hoppas vi alla inneriigt. Men regeringen drar den felaktiga slutsatsen därav att allting egentligen är ganska bra.

Om en tvåmetershoppare i höjdhopp går ner lill 1 meter i årsbäsla, kan han naturiigtvis ropa hurra om han mäktar klara 1,05. Men del är inte mycket atl skräppa över. Och jag hoppas verkligen att regeringen klarar 1,10.

Men låt oss från regeringens självbespegling gå ul till det som den ekonomiska politiken egentligen handlar om, nämligen människornas vardagsupplevelser. Då blir del helt andra speglar. Ty det är för väldigt många mycket dystra upplevelser. I butiker och varuhus kostar varorna i dag 13-14 96 mer än för etl år sedan. För dagligvarorna är prisstegringarna i genomsnitt 16-17 96. Den kasse varor som för ett år sedan kostade 200 kr. kostar nu över 230 kr.

När löntagarna i dag får sina löner och jämför med de prishöjningar som skett, finner de alt pengarnas köpkraft, reallönerna har minskat. För många lågavlönade, för många med slor försöriningsbörda betyder detla att den ekonomiska situationen har blivit betydligt svårare.

På sina arbetsplatser finner många människor alt produktionen har minskat, att vikliga produktionsresurser inte används. De ser alt investeringsplaner läggs undan och atl investeringarna minskar kraftigt. Samtidigt känner de alt hotet om arbetslöshet rycker allt närmare. För många unga människor är redan arbetslösheten en hård verklighet. Därifrån är stegel tyvärr kort till en känsla av hopplöshet och därmed uppgivenhet. I många familjer är oron för barnens framtid en gnagande realitet.

Till det mest skakande i gårdagens debatt hörde de borgerliga talarnas nästan totala brist på engagemang i dessa människors vardag såsom den faktiskt är i dag. Allting är egentligen ganska bra, för de höra. Arbetsmarknadssituationen är god. Då tänker man inte på de tiotusentals unga, på byggnadsarbetarna, på norrbottningarna och på de tusentals andra som i dag känner djup oro för sitt arbete. De som klagar får höra tillmälet kverulanter, som industriminister Åsling lär ha riktat till oroliga jämtlänningar inför nedläggning av fabriken i Hissmofors.

1 den vackra bild som regeringen ser i sin egen spegel finns myckel liten plats för människornas liv i vardagen. Och del är den ena trista slutsatsen av gårdagens debatt.

Den andra slutsatsen som måste dras av gårdagens debatt är på sätt och vis ännu allvariigare, nämligen denna: Regeringen står tomhänt, splittrad och rätt så orkeslös inför framlidens problem och möjligheter. Ty det vi gör i dag är ju bestämmande för hur 1980-talets utveckling skall te sig. Om vi begär uppoffringar av människorna i dag, så måste det ju vara någon mening i det -alt vi därmed lägger grunden för framtiden. Jag skall ta några exempel.

Energipolitiken undviker regeringen till varje pris atl tala om, i varje fall i denna kammare. Utanför kammaren talar man desto mera. I sak råder ju ett totalt virrvarr i energipolitiken. Jordbruksministern kräver att kärnkraflsinduslrin skall skrotas. Statsministern och energiministern talar om folkomröstning. Ekonomiministern talar mot folkomröstning. 1 månader myglar

man om formerna för alt snigla med Forsmark 3. I energikommissionen går man på kollisionskurs.

Regeringens splittring och handlingsförlamning i energipolitiken är förödande för framtidstron i det svenska samhället. Den hållersnabbt påaiifö ödesdigra konsekvenser för den svenska ekonomin.

Industriinvesteringarna rasar med 15 96 andra året i rad - det har aldrig hänt förut. Det är ju med dagens investeringar som vi skall bygga upp 1980-talets produktionsapparat, med dem som vi skall konkurrera ute på världsmarknaden. Där halkar vi nu efter, där fortsätter ulförsbacken -regeringen ser passivt på.

Upplåningen i utlandet är nu uppe i 50 miljarder kronor. Den kommer att öka kraftigt även i år. För dessa lån skall vi på 1980-talet betala ränta, och de skall amorteras i sinom tid. Men enligt regeringen ser allting egentligen ganska bra ut.

Budgetunderskottet redovisas till 33 miljarder kronor. Det speglar en nästan katastrofal försvagning av finanspolitiken. Varie borgerlig talare i går klagade över att vi socialdemokrater ville öka statsinkomsterna, bl. a. för att förstärka budgeten. Sådana bekymmer hyste ni aldrig medan ni var i opposition. Då var det ständiga temat atl å ena sidan kräva minskade skaller, minskade inkomster, och å andra sidan kräva ökade utgifter, dvs. en svagare budget.

På någol märkligt sätt fortsätter ni med delta slags oppositionspolitik även sedan ni kommit i regeringsställning. Resultatet kan avläsas i ett budgetunderskott på, som jag nyss nämnde, 33 miljarder kronor. Räntan på statsbudgeten är nu den snabbast ökande posten i statsbudgeten - den är större än kostnaderna för hela familjepoliiiken. Vad tänker ni göra åt detta? Inga besked.

Det är därför regeringen flyr från framlidsdiskussionen till ett ganska ofruktbart råskäll på socialdemokraterna. Men det har mina kamrater besvarat.

Låt mig emellertid, herr talman, slå fast följande: Det finns i dag en växande känsla av otrygghet i del svenska samhället. Den hämtar sin näring ur en misslyckad ekonomisk politik, som påtagligt har förändrat människornas villkor i dag och deras förhoppningar inför framtiden.

Den hämtar sin näring ur en ökad insikt om att kapitalismen och de partier som i vårt land företräder detta ekonomiska system saknar lösningar på framtidsproblemen. Dagens starka borgeriiga maktkoncentration - i politiken, i ekonomin och i pressen - är maktlös när det gäller det väsentliga: alt skapa den trygghet som fömlsätler framtidstro och tillförsikt.

De oroliga frågor människorna ställer sig är vardagliga och jordnära. Vad händer med vårt land, om den ekonomiska försvagningen fortsätter, om invesleringarna rasar, om sparandet går ned kraftigt? Vad händer när utlandskonkurrensen skärps genom en brutal samverkan mellan de mulli-nalionella företagens kapital och tekniska kunnande å ena sidan och hårt exploaterad och djupt fattig arbetskraft å den andra? Vad betyder allt detta för jobben? Vad betyder det för vår frihet? Vad betyder det för den sociala

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Finansdebatt

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Finansdebatt

tryggheten? Vad betyder det för våra barns möjligheter?

Svaren på dessa frågor finns inte i några självläkande krafter, i en skärpt maktkoncentration utanför demokratisk kontroll eller i ökade klyftor med den sociala oro detta leder till. Svaret måste finnas i gemensamma och solidariska ansträngningar i demokratiska former.

Vi har, och del tillhör det allra allvarligaste, f n. en utomordentligt kraftig nedgångav det samlade sparandel i landet, från 25 96 lill 15 96 av vår samlade produklion. Del avspeglar sig i samhällsekonomisk obalans, hög utlandsupplåning och minskning av investeringarna. Det är ett allvarligt hot mot vår framtid.

Del är därför som det för oss socialdemokrater har varit viktigt och helt centralt att försöka vända den nedåtgående utvecklingen på investeringsområdet och på nytt få i gång en kapitalbildning i vårt land. Det är viktigt för atl vi skall kunna fö bort brislen på balans i vår utrikeshandel och på sikt minska det stora upplåningsbehovel, och del är vikligl för alt viskall kunna trygga jobben åt de anställda inom industrin och skapa de nya arbetstillfällen som måste till för all Sverige skall kunna vidmakthålla sin position som en högt utvecklad industrination. Och det är nödvändigt för att vi skall kunna fortsätta atl bygga ut den sociala tryggheten. För att denna vändning skall kunna komma till Stånd måste vi öka vårt totala sparande. Det är detta som har varit en av utgångspunkterna för arbetet inom den arbetsgrupp inom Landsorganisationen och socialdemokratiska partiet som i förra veckan lade fram ett förslag om löntagarfonder och kapitalbildning.

Den kapitalbildning vi eftersträvar kan endast komma till stånd genom lönlagarnas aktiva medverkan, men då är det för oss också självklart alt denna medverkan skall innebära ett vidgat inflytande för löntagarna och delaktighet i den förmögenhetstillväxt som denna kapitalbildning skapar. Detta är det centrala i debatten om löntagarfonderna.

Detta inflytande är inte etl inflytande för dess egen skull. Ibland förefaller del som om det är något väldigt fint atl människor t. ex. kan ärva större förmögenheler och stor makt, medan det är ytterst suspekt att erfarna löntagare för inflytande i företagen och att ansvarsfulla fackföreningar ges möjlighet att påverka den ekonomiska utvecklingen.

Löntagarnas vilja atl ta etl ökat ansvar är framför allt elt uttryck för en vilja alt värna framtidens trygghet, alt skapa framtida jobb, alt medverka till atl skapa en slagkraftig och effektiv ekonomi. Löntagarfonderna är en slor trygghelsreform. Oron i vardagen, viljan till trygga jobb, känslan av alt vi måste satsa gemensamt för en bättre framtid, det är drivkraften bakom kraven från arbetare och tjänstemän på medverkan och medansvar i kapitalbildningen.

Ansvaret för kapitalbildningen har traditionellt ansetts medföra rätt till inflytande över hur kapitalet används. Detta samband har alltid varit kapitalismens länk mellan ägandet och maklen. Det är också detla samband som lett lill en allt markantare koncentration av privata förmögenheter och som också inneburit en allt starkare koncentration av privat makt inom näringslivet.

Arbetarrörelsen har mött denna privata maktkoncentration genom en omfattande reformering av arbetslivet med den nya medbestämmandelagen som den viktigaste reformen. I sin egenskap av anställd, därför att han eller hon satsar sitt arbete, sill produktiva liv, skall löntagaren ha rätt till inflytande över sin arbetsplats och sitt företags utveckling. På samma sätt måste ett medägande också innebära alt lönlagarna för rätt lill medbestämmande över hur kapitalel används. Del måste vara positivt alt på dessa vägar den privata maktkoncentrationen i vår ekonomi bryts.

Lönlagarnas demokratiska medverkan kommer att vara positiv för den ekonomiska utvecklingen. Del innebär möjligheter lill en större långsiktighet och elt värn mot riskerna atl beslut som berör svenska företag och löntagare i allt högre grad flyttas till utländska ekonomiska maktgrupper.

Många borgerliga företrädare i denna debatt förefaller helt fixerade vid makiaspekten. Det som oroar dem är allting som kan förändra den nu rådande maktstrukturen i vår ekonomi. Herr Bohman förfasade sig över att det, om de anställda för större bestämmande, blir stora olikheter i makt och infiytande, men hade inte ett ord att säga om den nuvarande internationellt sett utomordentligt starka privata maktkoncentrationen inom det svenska näringslivet. Om i första hand de lokall anställda arbetarna och tjänstemännen för ett ökat infiytande i de företag där de arbetar, måste detta innebära en utjämning, en breddning, en demokratisering och centralisering i jämförelse med nuläget.

Herr Bohman var upprörd över tanken atl arbetare och tjänstemän skulle fö mer alt bestämma om. Det var ojämlikhet, sade han, men han var inte ett dugg upprörd över att det nu så ofta är en handfull människor som har det verkliga bestämmandet över stora delar av näringslivet. Del är över huvud märkligt att man på dessa borgeriiga håll har så svårt atl se någonting värdefullt i att arbetare och tjänstemän vill engagera sig i ett för oss alla avgörande samhällsproblem,att man har så svårt att se någonting positivt i alt arbetare och tjänstemän företlökal bestämmande i de förelag de arbeiar i och i näringslivet i stort.

Människors engagemang, deras vilja atl påverka sin arbetsplats, sin gemensamma framlid och trygga sitt jobb - det är strävanden som står i samklang med självklara krav i etl utvecklat industrisamhälle. Det innebär i sig en frigörelse. Men dessa argument tycks sakna värde när de samtidigt innefattar en förändring av den rådande maktkoncentrationen och makl-stmkturen i vår ekonomi.

I frågan om grundlinjerna för löntagarfonder finns stora principiella överensstämmelser mellan de båda stora löntagarorganisationerna, LO och TCO, och socialdemokratin. Men det återstår ännu mycket arbete innan vi kommer fram till elt slutligt förslag. Del föreslår en omfattande debatt inom den samlade arbetarrörelsen. Samtidigt pågår det viktiga arbetet inom den Mehrska utredningen. Det arbetet har mycket stor betydelse. Det finns vikliga frågor när det gäller framlidens löntagarfonder som måste las upp lill ingående behandling i denna utredning. Vi griper oss sålunda an frågorna om löntagarfonder på etl beprövat reformistiskt sätt i en bred debatt och ett

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Finansdebatt

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Finansdebatt

ingående utredningsarbete. Det betyder självfallet också att vi är beredda att lyssna lill sakligt underbyggda synpunkter från annat håll. Arbetet för la den lid som är nödvändig för att utforma och förankra de slutliga förslagen.

Det är mot denna bakgrund, herr talman, något överraskande att flera talare ur regeringen omedelbart känt sig kallade atl gå ut i tvärsäkra och delvis mycket hätska och oförsonliga uttalanden i denna debatt. Det gäller i betydande utsträckning herr Åsling. Han har de senaste dagarna strött glåpord om krokaner och annat omkring sig. Han har genom konservativt värdeladdade uttryck sökt låsa sig och sitt parti i harnesk till arbetarrörelsen. Han har föll det beröm som han väl eftersträvade i den moderata pressen. Åsling sluter upp bakom Bohman, heter det. Men i sanningens namn skall det dock sägas att Nils Åsling i jämförelse med Gösta Bohman varit modest.

Det är framför allt på två punkter som jag måste säga att jag inte förstår herr Åslings anförande i går. Den första punkten handlar om motsättningen mellan samhällsstyrda fonder- i herr Åslings exempel AP-fonderna - och LO-SAP-rapportens korporaliva fonder, som herr Åsling kallar dem.

Nu är del emellertid så atl i styrelsen för den största AP-fonden med tillgångar på 60 miljarder kronor finns en mycket stor majoritet av vad herr Åsling menar vara korporaliva företrädare. Del är alltså en jättelik korporativ fond enligt herr Åslings eget språkbruk. Detsamma gäller de två andra fonderna.

Den självklara frågan blir då: Hur tänker Nils Åsling göra föratt undanröja denna korporativl styrda fond, som han samtidigt berömmer?

Den andra punkten handlar om följande ulomordenlligt inlressanta Åslingska tanke. Jag ber atl fö citera ordagrant vad herr Åsling sade: "Politiskt valda samhällsorgan skall inte träda tillbaka för partsintressen, när det gäller de vikliga frågorna om näringslivets framtida uppbyggnad och strukturering."

Det är, som jag har nämnt, en väldigt intressant tanke, kanske en ny Åslingdoktrin. Såvitt jag förslår innebär det alt Nils Åsling helt underkänner att det idagärde privata partsintressena som fullkomligt dominerar i de stora företagens bolagsstämmor och bolagsstyrelser. När herr Åsling samtidigt underkänner tanken på att löntagarna skall ges ett vidgat decentraliserat infiytande över företagen, måste slutsatsen bli all herr Åsling förordar att de nuvarande partsintressena skall träda tillbaka för statliga eller kommunala representanter i bolagsstyrelserna. Detta skulle i så fall vara en konsekvent fortsättning av alla de förstatliganden som genomförts under herr Åslings karriär som industriminister.

Numisstänkerjagaitdet inte är så herr Åsling egentligen menar. Han bara far runt efter argument när han inte öppet vill säga vad han menar: Löntagarna skall inte ha del vidgade infiytande i decentraliserade former som LO, TCO och socialdemokratin eftersträvar. Men i denna rundgång efter argument hamnar herr Åsling bra nära totalt förstatligande av den större industrin.

Betydligt mer uppseendeväckande var emellertid herr Bohmans anfö-

rande - inte bara därför alt det var fasligt reaktionärt och formade sig till ett våldsamt ideologiskt påhopp på arbetare och tjänstemän i deras organisationer, ulan också därför all herr Bohman helt frankt förklarade att det var hela regeringens åsikter som han gav uttryck för. Om delta skulle vara riktigt, ger del dess värre en särskild lyngd åt hans utgjutelser.

Herr Bohman sade att han händelsevis var ekonomiminister. Det kanske var en händelse. Vi har ju i dag den ekonomiska debatten, ekonomiministerns stora dag i riksdagen. Men herr Bohman syns inte i sin bänk. Om det beror på att han mera "händelsevis" är ekonomiminister eller om det beror på att hans kolleger harsatl honom i karantän med hänsyn till hans prestationer i går saknar jag möjlighet atl överblicka. Jag bara konstaterar alt han på sin stora dag inte är närvarande i sin bänk.

Men jag vill trots detta rätla till några av de halsbrytande resonemang som herr Bohman förde i den här frågan. Det var inte ulan atl man hörde ekot från högerns föriorade strider. Det var en hel del damm som rördes upp från högerns inte särskilt ärorika förflutna.

Socialdemokratin vill, säger Gösta Bohman, förändra ett ekonomiskt system som lagt grunden för Sveriges välstånd. Detta är på sitt sätt ett ganska fantastiskt uttalande. I facklig-politisk samverkan har socialdemokratin undan för undan genom en bred reformverksamhet förändrat del ekonomiska systemet, demokratiserat det, skapat en rättvisare fördelning, utformat en riktig sysselsättningspolitik, genomfört lösningar av kapitalbildningsproblemen - AP-fonderna, Investeringsbanken osv. Och hela liden, i varje skede av denna fredliga samhällsomdaning, har vi haft Bohmans parti som en hätsk motståndare,som angripit snart sagt varje förslag och ofta gjort det med enligt vår mening rätt larvliga och torftiga argument.

Arbetsmarknadspolitiken skulle leda till ofrihet och undergräva vårt ekonomiska system, sade högern på sin tid. Nu är denna arbetsmarknadspolitik ett av de fö ting som den borgeriiga regeringen kan skryta med. Där har också jag uttalat en del vänliga omdömen om herr Ahlmarks verksamhet.

Den offentliga sektorns utbyggnad var ofrihet och hotade vårt ekonomiska system. Men vi klarade utbyggnaden av skolan och sjukvården och bostäderna. Det skryter Bohman nu med, i varje fall när han är utomlands.

ATP var ofrihet och innebar en förändring av vårt ekonomiska system, sades det, men vi vann striden över högerns och borgerlighetens slagord. Utan ATP hade vi emellertid inte klarat tryggheten för de gamla och för familjerna. Då hade vi icke heller klarat kapitalbildningen under 1960-talels gyllene år, som man nu säger.

Invesieringsbanken var ofrihet, den skulle förändra vårt ekonomiska syslem och bekämpades därför med frenesi av högern. I dag anslår den borgeriiga regeringen hundratals miljoner kronor lill denna bank.

Den fjärde AP-fonden skildrades som den slörsla socialiseringsaktionen i modern tid. I dag accepterar ni den.

Allt detta, som nu är genomfört och allmänt accepterat, har ni skildrat som socialism - gärna för mig, det fattar vi som lovord. Naturligtvis har allt delta

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Finansdebatt

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Finansdebatt

inneburit en gradvis förändring av vårt ekonomiska system, men -och detta är del väsentliga - det har icke lett till ofrihet. Alla dessa reformer har i stället på olika sätt bidragit lill en ökad frihet i samhället. Del kommer i sinom tid att bli på samma sätt med löntagarfonderna.

Men de konservativa har intet lärt. De griper omedelbart efter de nötta slagorden från den politiska historiens skräpkammare. Talade herr Bohman verkligen på hela regeringens vägnar?

Socialdemokratin bör, säger Bohman vidare, redovisa konsekvenserna för löntagarnas standard. Det gör vi, och det kommer vi att fortsätta med. Men när tänker Gösta Bohman redovisa hur han skall lösa problemen och vilka konsekvenser hans eventuella politik får för löntagarnas standard och inflytande? Del är sanl att det tillgängliga löneutrymmet är begränsat. Inte minst har detta blivit resultatet av den borgeriiga regeringens ekonomiska politik. Men det är bl. a. för att bryta denna borgeriiga nedgång som vi vill stärka kapitalbildningen, öka resurserna, skapa etl slagkraftigare näringsliv. Det är en politik för att öka tryggheten och sysselsättningen och även det ekonomiska utrymmet. Gösta Bohman har ingel annat att komma med än alt upprepa samma gamla argument som ni använde under ATP-kampen. Då skulle det inte bli utrymme för löneökningar på många år- lio år tror jag Bertil Ohlin sade. Nu säger Gösta Bohman samma sak. Och han för väl hålla på. Ty nu vet människorna att det inte var ATP som sänkte reallönerna för människorna. ATP innebar i stället en förstärkning av ekonomin. Det var först när Gösta Bohman blev ekonomiminister som reallönerna i Sverige sänktes. Det kan vi slå vad om.

Vad är då Gösta Bohmans alternativ? Han kräver ständigt återhållsamhet med lönerna. Han gjorde det senast i går. Den fackliga rörelsen, för vilken herr Bohman i detla sammanhang inte har annat än glåpord, manar han i nästa andetag till ansvar för att hålla nere sina löner. Dessutom skall arbetare och tjänstemän öka sitt sparande. Och jag tycker själv att det är utomordentligt om det enskilda sparandet ökar. Men när Gösta Bohman ena dagen sänker arbetarnas och tjänstemännens reallöner och i nästa ögonblick, omgiven av havskryssare, uppmanar dem att spara till en båt, så förefaller det mig något malplacerat, för alt uttrycka sig försiktigt.

Vad herr Bohman avser är helt enkelt atl löntagarna genom återhållsamhet med sina lönekrav skall möjliggöra kraftiga vinstökningar i näringslivet. De skall inte fö någon del av denna förmögenhetsökning, de skall medverka till en ytterligare skärpning av den privata maktkoncentrationen. De skall helt enkelt lägga sig på rygg och stillatigande acceptera denna sakernas gång. Jag kan försäkra herr Bohman-och jag hoppas atl hans medarbetare framför det lill honom - atl detta kommer arbetarna och tjänstemännen aldrig all acceptera. Om högern försöker driva igenom denna tanke, så bäddar ni bara för hårda sociala strider i vårt land.

Men herr Bohman har ytterligare en komplettering. Den uttrycker han på följande sätt: "Vi måste med kraft angripa de stora och växande utgifterna i den offentliga sektorn." Det låter kraftfullt och beslutsamt. Men vad handlar del om? Är det pensionärerna han tänker på? Eller är del barnfamiljerna? Är

det ytterligare reformer som skall skjutas på framliden eller urholkas? Är det SIA? Är del daghemsutbyggnaden?

Jag skulle gärna vilja ha etl klart svar. Ekonomiministern ställer sig med ett höjt slagsvärd över den gemensamma sektorn och därigenom över många människor vars trygghet är beroende av en stark gemensam sektor. Men då skall ni också säga vad det gäller. Om stora besparingar är möjliga, varför har den borgeriiga regeringen inte redan genomfört dem? Budgetunderskottet i dag är sanneriigen stort nog.

I förslaget lill moderata samlingspartiets nya principprogram står alt historien visar alt det är de egendomslösa massorna som alltid hotat demokratin och friheten. Vi arbetar nu med elt förslag som ger arbetare och tjänstemän medägande i näringslivet. Omedelbart tycks för moderaterna friheten vara i fara. Egentligen är det ologiskt. Herr Bohman borde ju vara glad över att alla dessa arbetare och tjänstemän för medägande. Men felet är naturiigtvis atl del inte sker på den gamla maktstrukturens, den gamla kapitalismens villkor.

I sitt anförande framhöll herr Bohman alt del i fondstyrelsernas Sverige inte räcker med att vara myndig och röstberättigad medborgare. Man måste också vara löntagare. Och för säkerhets skull omgav herr Bohman ordet löntagare med citationstecken i sill manuskript. För all nå därhän måste herr Bohman göra våld på sanningen. I LO-SAP-rapporten slår man fast att samhället måste ha elt starkt och direkt inflytande över denna kapitalbildning. Styrelserna för de regionala fonderna bör utses av länets politiska instanser osv. I sitt trängda läge fann sig tydligen herr Bohman nödsakad atl dra lill med en ren osanning.

Visst menar vi atl människor som är löntagare skall ha elt ökat inflytande i företagen och ekonomin i dess helhet. Men herr Bohman vel att vi utföriigl i vårt parti också diskuterar hur en ekonomisk demokrati i vid mening skall omfatta hela folket. I hela folkels händer, som del slår i vårt partiprogram. Skillnaden mellan Bohmans parti och oss är ju att vi vill vidga den ekonomiska demokratin till alla grupper. Men i Bohmans Sverige räcker del inte alt vara myndig och röstberättigad medborgare och löntagare. Myndig blir du först när du föds till eller själv skapar en stor förmögenhet som ger ekonomiskt inflytande och makt. Vi menar, och jag använder Per Albin Hanssons ordval, alt om alla medborgare skall bli fullmyndiga medborgare, då krävs också ekonomisk demokrati och att vi bryter fötalels diktatur på det ekonomiska området.

Herr Bohman säger sig ha talat på hela regeringens vägnar. Det är därför jag så utförligt bemött honom. Del vore djupt sorgligt om det vore sant atl han talade för regeringen. Vi kanske för det bekräftat i debatten. Jag tror att de som följer hans linje gör ett stort misslag ur sin egen synpunkt, ty de söker i oförsonlighel rida spärr mot en reform som ändå med nödvändighet kommer att bryta fram i stället för att söka diskutera reformens praktiska utformning.

Del ligger nog mycket i det som jag läste i en liberal tidning, Västerboltens-Kuriren, där man säger: "Om något decennium är säkerligen sådana fonder

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Finansdebatt

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Finansdebatt

lika självklara som ATP och sjukförsäkring är i dag. Svenskt näringsliv kommer inte att klara sig i framtiden utan dylika fonder."

Visserligen skapar den Bohmanska uppläggningen, där han påstod sig tala för regeringen, hårda och klara skiljelinjer i politiken, men å andra sidan, herr talman, tror jag att vi skulle ha behov av en förnuftig och avspänd diskussion om en stor samhällsfråga som måste fö en konstruktiv lösning som förenar ekonomisk slagkraft för vår nation och en fördjupad demokrati i vårt samhälle.

Statsministern THORBJÖRN FÄLLDIN:

Herr talman! Olof Palme inledde sitt anförande med alt uttrycka förvåning över atl människor som ställer sig framför en spegel ser sig själva i den spegeln. Jag har suttit och funderat på vem det möjligen kan vara som Olof Palme ser när han ställer sig framför en spegel. Vi kanske kan få litet ljus över den frågeställningen.

Några kommentarer med anledning av Olof Palmes tal: Här står Olof Palme för jag vel inte vilken gång i ordningen och säger alt det var brist på engagemang från statsrådens sida när man i går gick igenom den ekonomiska politiken, gjorda insatser osv. Det fanns inget engagemang för de människor som är arbetslösa eller riskerar att bli arbetslösa. Och detla påstående anser sig Olof Palme kunna upprepa fast han vet atl sanningen är att ingen regering har salsal mer på atl klara sysselsättningen än den nu sittande. Det är sanningen. Det går inte att motsäga.

Får jag också påminna Olof Palme om att devalveringsåtgärderna och den nya politiken när del gäller arbetsgivaravgifterna har inneburit alt företagen får större möjligheter att fö bukt med sina ekonomiska problem och sina lönsamhetsproblem och efter hand börjar närma sig den situation där de vågar satsa offensivt.

Det går inte, Olof Palme, att beskylla regeringen för att göra för litet och samtidigt klaga på budgetunderskottets storlek. Det är definitivt ingen lösning av de här problemen att lägga ökade bördor på del näringsliv som måste öka sina investeringar. Vi är helt eniga om atl investeringarna måste öka för alt vi skall gå en trygg framlid till mötes. Men gör inte gällande alt ökade bördor på näringslivet skulle underlätta dess framtidsinvesteringar!

Jag är helt ense med Olof Palme när han pekar på nödvändigheten av etl ökat sparande, etl sparande där alla i landet måste delta. Det måste då utformas sådana sparmöjligheter atl också de många människorna känner och upplever att de har utbyte av sitt sparande, att de blir delaktiga i den faktiska förmögenhetstillväxten i samhället.

Men det här rymmer etl problem som jag tycker atl Olof Palme gick förbi. Om den totala tillväxten i samhället under elt antal år inte kommer att bli så hög som vi var vana vid under 1960-talet kan vi inte räkna med alt samtidigt öka sparandet och konsumtionen lika snabbt som vi gjorde då. Ett viktigt inslag i detta sparande måste förvisso vara att förse företagen med riskvilligt kapital. Det är nödvändigt, helt enkelt. Nu som tidigare bör de principer gälla för etl system där de anställda fördel av förelagens kapitalbildning, förelagens

förmögenhet och vinster, som vi från centerns sida redovisade 1975 och 1976.

Elt sådant sparsystem skall hålla sig inom de ramar som den sociala marknadsekonomin lägger fast. Del skall befordra en decenlralistisk näringspolitik. Det skall skapa förutsäuningar för en rättvisare förmögenhetsfördelning. Det skall underlätta en solidarisk lönepolitik och samordnas med företagsbeskattning efter bärkraftsprincipen. Det skall ge de anställda ökat inflytande och ansvarstagande. Och det skall ha en individuell anknytning.

Det är på denna grund som arbetet bör drivas vidare. Precis som Olof Palme sade återstår ännu myckel arbete innan vi är fördiga att här i kammaren ta ställning lill formerna.

Olof Palme hänvisade till den Mehrska utredningen. Den har vid ett sammanträde i dag på förmiddagen lagt fast ett arbetsprogram. Man siktar på alt en teknisk rapport, med redovisning av olika tekniska alternativ, skall kunna framläggas vid årsskiftet 1978-1979, och man väntar sig alt man skall kunna komma med en rapport med en fördjupad analys och eventuella rekommendationer 1980.

Jag tror all det är utomordentligt bra atl socialdemokraterna har skickat ul ett studiematerial. Vi har samma arbete på gång inom centerpartiet. Vi har goda erfarenheter av att skicka ut stora frågor lill grundliga studier i avdelningsorganisationerna.

Nu frågar Olof Palme om Gösta Bohman talade å hela regeringens vägnar när han kommenterade det socialdemokratiska förslaget. Låt mig då säga att det socialdemokratiska studiematerialet självfallet inte har varit uppe lill behandling inom regeringen. Därför kan ingen - vare sig jag eller någon annan - å regeringens vägnar sätta betyg på detta studiematerial.

Jag tror att del är bra om del på alla håll och händer bedrivs studiearbete i denna fråga, som är viktig. Jag har för min del försökt ange de principer som vägleder arbetet i centern. Men någon definitiv låsning finns inte från vår sida. Dock går det icke att undanskyla det faktum att det finns en viktig skiljelinje mellan socialdemokraternas förslag som jag har uppfattat det och vårt, nämligen den alt man-i socialdemokraternas förslag inte vill medge någon individuell anknytning för löntagaren-medborgaren till dessa resurser, som innebär en förstärkning av näringslivets riskvilliga kapital, under det att vi anser detta vara en myckel viktig bit i uppbyggandet av dessa resurser. Det förefaller som om detta vore en vattendelare.

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Finansdebatt

Arbetsmarknadsministern PER AHLMARK:

Herr talman! Jag hade inte tänkt gå upp i den här debatten, eftersom andra har tagit upp de frågorsom behandlas i finansplanen, i budgetuppläggningen och i finansutskottets betänkande. Men nu har det ställts en fråga om var de politiska partierna slår när del gäller problemen kring löntagarfonder. Löntagarfonderna har i och för sig inte behandlats i några av de dokument som ligger till grund för den här debatten, men jag skall ändå besvara den fråga som Olof Palme har ställt.

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Finansdebatt

Det är fem punkter jag skulle vilja trycka på.

1. Löniagarfondsfrågan berör en rad vikliga problem, om kapitalbilding, näringslivels framtid, marknadsekonomin och maktkoncentrationen i vårt ekonomiska liv. Därför finns det skäl alt med stort allvar och under lång tid noga gå igenom olika förslag och tankegångar.

2. 1 riksdagens allmänpolitiska debatt den 1 februari tog jag upp de principer som enligt folkpartiets mening bör ligga till grund för en lösning. Samma inställning som jag då uttryckte kan jag självfallet upprepa i dag; principerna bygger på enhälliga beslut av folkpartiets landsmöte.

3. Vi haren statlig utredningsom jobbar med dessa frågor. Dess avsikt är, som Thorbjörn Fälldin sade, att lägga fram modeller, analyser och förslag lill etl löntagarfondssystem. De för sedan diskuteras ingående i den allmänna debatten och av olika remissinstanser.

4. Inom flera partier jobbar man nu intensivt med studiematerial som medlemmarna har att ta ställning till. Folkpartiet går nu ut med ett omfattande samråd som bygger på de liberala principer, som antogs på vårt landsmöle, om motstånd mot maktkoncentration och skydd för marknadsekonomin. Delta samrådsmaterial skall nu diskuteras av partiet. Avsikten är sedan att vårt ordinarie landsmöte i november i år skall la ställning till flera av de frågor som ställs i samrådet.

5. Regeringen har självfallet inte, vilket statsministern har understrukit, haft någon anledning att som regering hittills ta ställning till olika konstruktioner av löntagarfonder. Här pågår en utredning och en omfattande demokratisk diskussion inom bl. a. de politiska partierna. Del är viktigt atl tusentals medlemmar i partierna deltar i del arbetet. Däremot slår vi självfallet gemensamt vakt om marknadsekonomin och motsätter oss varje konstruktion av fonder som skulle innebära någon form av socialisering.

Beträffande socialdemokraternas och LO:s nya skiss gjorde jag i förra veckan på folkpartiets vägnar en kommentar. Jag har ingenting att ändra i den kommentaren.

Socialdemokraterna och LO betonar nu mer än tidigare behovet av kapitalbildning, vilket är bra. Samtidigt är det osäkert hur skissen verkar i förhållande till ett annat krav som är oeftergivligt för folkpartiet: ett system för löntagarfonder skall förstärka marknadsekonomin och motverka alla slag av maktkoncentration. Förslaget verkar också krångligt i överkant. Och delar beklagligt om socialdemokratin fortfarande säger nej till en individuell anknytning för elt system med löntagarfonder.

Folkpartiet kommer alltså nu all som en grund för vårt samråd presentera ett diskussionsmaterial som bygger på de krav som formulerades av fjolårets landsmöte och som också i huvudsak fanns med i den partimotion som vi väckte 1974.

Löntagarfonderna skall syfta till att säkerställa en tillfredsställande kapitalbildning i näringslivet. Sparandet måste öka om vi skall kunna tillgodose behovet av investeringar och återställa balansen i ulrikesbeialningarna.

Elt system för löntagarfonder skall befästa och förslärka marknadsekonomin och motverka alla slag av maktkoncentration. Därför måste det bl. a.

anpassas lill en fungerande kapital- och aktiemarknad.

Löntagarfonder bör utformas så atl de stöder allmänt accepterade löne- och slabiliseringspoliiiska strävanden.

Löntagarfonder bör främja en fortsatt demokratisering av arbetslivet.

Löntagarfonder med individuell anknytning äratt föredra framför fonder utan individuell anknytning.

Vi kommer nu och längre fram all noga studera de förslag som andra lägger fram för atl se i vilken utsträckning de överensstämmer med folkpartiets krav.

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Finansdebatt

Industriministern NILS ÅSLING:

Herrtalmanllentidnärsvensk glasindustri har stora problem ärju det här resonemanget om speglar i och för sig ganska intressanl - envar sin egen lilla spegel, höll jag på alt säga. Jag har en alldeles egen teori beträffande Olof Palme, och jag förden bestyrkt när jag lyssnar lill honom i dag. När han står framför spegeln i sin kammare är nog den fråga han ställefdenna: Spegel, spegel på väggen där, säg vem som klokast i väriden är!

Del är elt intressant konstaterande atl Olof Palme säger sig sakna etl engagemang hos den nuvarande regeringen när del gäller arbetskraftsfrågorna. Jag tror att Olof Palme därmed gjort sig skyldig till del kanske mest anmärkningsvärda yttrandet under den här debatten. Det är väl ändå så - och del har statsministern här påpekat - att det aldrig här i landet har satsals så myckel på näringspolitiska, induslripolitiska och arbetsmarknadspoliliska insatser som under den nuvarande regeringens ansvarsperiod. Del lyder verkligen inte på brist på engagemang för den enskilda människans situation. Med denna massiva satsning har del följt ekonomiska problem,som vi också har måst ta. Jag mötte i debatten i går socialdemokrater som anklagade oss för alt ha satsat för mycket. Men när jag frågade inom vilka branscher man har velat dra ned insatserna, så uteblev svaret. Jag tolkar del så atl socialdemokratin inte har något egentligt alternativ att komma med till den nuvarande industri- och näringspolitiken.

Olof Palme sade attjag varit starkt kritisk till socialdemokratins lönlagar-fondsförslag. Ja, det är riktigt. Jag har också noterat de positiva inslagen i förslaget, och jag har noterat att socialdemokratin tänkt om, all man är på reträtt i denna fråga och atl man tagit reson med anledning av kritiken. Jag upphör inte att hoppas att man också kommer att ta intryck också av den kritik som vi fortsättningsvis förbehåller oss rätten atl framföra.

Det finns ingen motsättning mellan AP-fonden och de centrala fonderna i den socialdemokratiska tappningen, säger Olof Palme och undrar hur jag kunnat ställa de två fondkonstruklionerna mol varandra. Men AP-fondssys-temet ärju inordnat i det politiska regelsystem vi har här i landet. Styrelsen utses av ansvariga politiska instanser, och AP-fonderna regleras över huvud tagel av de politiska beslut som har fattals av denna kammare. När det gäller de nya centrala fonder som socialdemokraterna föreslår är detta oklart. Del vore intressant om vi nu skulle fö en närmare analys av hur man tänker sig relationerna mellan de centrala fonderna och de politiska instanserna.

3 Riksdagens protokoll 1977/78:86-89

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Finansdebatt

När det gäller strukturfonden - ett annat inslag i den socialdemokratiska näringspolitiken - har man vall att lägga den helt vid sidan av de politiska instanserna. Därmed har man lämnat fältet fritt. Man har splittrat upp resurserna för näringspolitiken, och det kan inte innebära annat än en försvagning av näringslivspolitiken i samhället. Det ärjust där kritiken mol dessa förslag verkligen måste skjuta in sig. Vi kan självfallet inte genom att skapa nya fonder och nya konstruktioner - vad man än vill kalla dessa - öka de totala resurserna för atl utveckla näringslivet och trygga sysselsättningen. Vi har ju ändå samma produktionsresultat all arbeta med - konstruktionen är från den synpukten av underordnad betydelse.

Jag tycker atl socialdemokratin genom det här förslaget på ett beklagligt sätt vänt ryggen åt AP-fonden som en betydande institution när det gäller att bygga upp kapitalbildningen i samhället.

Som statsministern sagt vill vi från centerpartiets sida stärka den enskildes engagemang i produktionslivet. Det är därför vi har vidtagit de åtgärder vi gjorl när det gäller de mindre företagen, och vi tänker gå vidare på den vägen även när det gäller att bygga upp löntagarfondssystem. Det är genom beslut i denna kammare vi skall dra upp ramarna för företagen och näringslivet. Näringspolitiken skall inte styras genom beslut i organisationer eller organ som inte slår under infiytande av ansvariga politiska instanser.

Budgetministern INGEMAR MUNDEBO:

Herrlalman! Olof Palme har rätt på en punkt. Dåjag tittar i spegeln ser jag mig själv. Skulle jag se något annat, skulle jag nog avgå.

När jag ser på del svenska samhället är jag emellertid ingalunda så nöjd och belåten som Olof Palme sägeratl jag och övriga i regeringen är. Jag är kanske inte heller fullt så missnöjd som Olof Palme är. Självbelåtenheten för nog Olof Palme själv stå för. Vi kan se den just i det belänkande från finansutskottet som vi nu debatterar. Jag nämnde i går ett exempel på just denna självbelåtenhet. Från socialdemokratiskt håll har anförts: "Genom den socialdemokratiska politiken har vi uppnått en hög nivå i fråga om t. ex. utbildning, kommunikationer,energiförsörining och bostadsförsörjning, och inte minst viktig är väl barnomsorgen."

Ja, vi har en hög nivå på många områden jämfört med flera andra länder, men det beror inte bara på socialdemokratins politik, som det sägs i den citerade meningen. Del är ett resultat av många människors, löntagares och företagares, insatser under årtionden. Det har rått en stark samstämmighet mellan partierna på många punkter i reformarbetet på dessa områden. På flera punkter är det ingalunda enbart socialdemokratins initiativ som har fört utvecklingen framåt. Det har rått delade meningar i vissa fall, men det har skett ett reformarbete i samverkan mellan flera politiska partier. Det är inte bara ett enda parti som har uppnått detta.

Vi är inte nöjda med resultaten på just de områden som nämnts. Vi tycker att mycket är ogjort, t. ex. när del gäller all ge barn och ungdom en bättre utbildning. Myckel finns kvar all göra på barnomsorgens område. Vi arbetar på att förbättra och på att flytta fram positionerna. Under en tid då Sverige har

större ekonomiska problem än på myckel länge kan elt reformarbete ändå fortsätta, fullföljas och utvidgas.

De problem som vi har alt arbeta med i vår ekonomi har många orsaker. Del är ingalunda så enkelt alt de - som Olof Palme och även finansutskottets reservanter vill göra gällande - hänger samman med etl regeringsskifte hösten 1976. Orsakerna är många och ingen av oss kan springa ifrån ansvaret.

Vi har ett starkt engagemang när det gäller att förbättra detta samhälle. Det råder ingalunda en "nästan total brist på engagemang", som Olof Palme uttryckte sig. Vi satsar på atl värna om sysselsättningen och skapa nya jobb. Vi säger inte som Olof Palme nyss att arbetsmarknaden är bra.

Jag sade i går, och jag skall citera del alldeles ordagrant: "En ljuspunkt är atl sysselsättningen ligger på en hög nivå. Men även här finns det några mörka inslag: antalet arbetslösa samt anställda i beredskapsarbeten har ökat." Delta är en korrekt bild av svensk arbetsmarknad. Sysselsättningen är på en hög nivå i delta land, men det är i dag fiera arbetslösa och anställda i beredskapsarbeten än vad det var exempelvis för etl år sedan. Olof Palme kan emellertid se av arbetslöshetsslatistik t. ex. från början av 1970-ialei all del också vid tidigare och ganska aktuella tillfällen har funnits en betydande arbetslöshet.

Vi satsar med starkt engagemang på att värna sysselsättningen och skapa nya jobb. Det finns en oro hos människorna i dag, naturiig i en värid där många länder har besväriiga problem atl jobba med, där många människor är utan arbete och funderar över sin livsmiljö och väridens framtid. Det ärjust därför som vi med så starkt engagemang arbetar på atl förbättra människors villkor, och det ärjust därför som vi redovisar ett så omfattande budgetförslag som vi har gjort.

Nu har vi noterat mycken kritik från socialdemokratin. Vi har fått höra att vi är tomhänta, splittrade, orkeslösa osv. Det har vi blivit vana vid alt höra. Men vi har också kunnat notera att oppositionen har lagt fram ganska få konkreta alternativ till vårt budgetförslag. Det finns några uppslag, och dem kommer vi att fundera över, men det är icke något väsentligt annat budgelsaldo som oppositionen kan prestera.

På en betydelsefull punkt har vi delade meningar, och det är när det gäller hur många och hur stora skattehöjningar som skall ske under de här åren. Socialdemokraterna har lagt fram en rad förslag om nya och höjda skatter och avgifter, och vi tror inte all man kan gå så långl på den vägen som oppositionen gör. Vi tror inte att man kan skapa några nya jobb ute i arbetslivet genom att ytterligare försämra det svenska näringslivets konkurrenskraft.

Det finns i budgetförslaget ett par meningar som jag till sist vill citera, för de
ger regeringens allmänna syn på det fortsatta samhällsarbetet, regeringens
syn på aktuell politik och på framtidspolitik: "Självfallet måste ett reformar
bete ständigt äga rum i ett föränderiigt samhälle. Det är dock viktigt alt

slå fast att grunden för ett framgångsrikt reformarbete aren stark samhällsekonomi och atl målet alt uppnå balans och tillväxt i ekonomin därför är av

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Finansdebatt

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Finansdebatt

avgörande betydelse. Utrymme för fortsatta reformer måste skapas

genom ekonomisk tillväxt, genom hushållning och effektivare utnyttjande av tillgängliga resurser samt genom omprioriteringar inom pågående verksamheter. Del är självklart att tryggheten för alla generationer och grupper står i centrum för regeringens politik och att arbetet hela tiden är inriktat på att förbättra denna trygghet."

Detta,Olof Palme, är regeringens politik. Vi arbeiar i en besvärlig situation, men vi kommer alt arbeta med engagemang och inlevelse, med tro på människorna i det här landet och med tro på det här landets framlid. Vi tror också alt vår politik kommer alt ge resultat.

OLOF PALME (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag gör på intet sätt anspråk på alt vara någon retad Vasason, men efter denna långa rad av tiominuiersanföranden villjag i all blygsamhet påpeka atl jag har bara sex minuter. På dessa kan jag icke göra alla talarna rättvisa.

Några kommentarer - den första inte så allvarlig.

Herr talman! Det slår alldeles klart all centerpartister inte bör skämta om speglar. Då blirdet som när Bertil Ohlin på sin lid försökte dra kvadratroten ur humorn.

Folkpartister är bättre iden speciella branschen. Om jag såg herr Mundebo i spegeln skulle också jag avgå.

Men poängen är ju den att ni i så hög grad det går ägnar er ål atl spegla er egen förträfflighet och belåtenhet med situationen, all det för mig stod som etl exempel på ett bristande engagemang i hur folk verkligen har del - alt ni inte känner till hur människorna upplever vardagen.

När Nils Åsling talar om sitt engagemang vill jag ställa en direkt fråga lill honom: Kommer Karisborgsverken att fö ett rejält anslag så att de kan genomföra sin planerade investering? Har herr Åsling det engagemanget?

Det var intressant alt statsministern deltog i debatten. Han sade ingenting om energipolitiken. Men, herr talman, det vore naturiigtvis roligt att höra statsministern ropa "Toppen, toppen!", när nu energikommissionen - detta som det hetat vikliga led i centerns energipolitik - brutit målsnöret. Men det för vi inte höra. Det var inte före för grön valla i det loppet, utan det tycks vara väldigt bakhall för centern i energipolitiken. Dessutom gick skidorna isär.

Men jag vill ändå rikta en fråga till herr Fälldin, och den är mycket allvarlig: Kan statsministern garantera att vi före den 1 juli i år har besked om Ringhals 3 får startas eller icke? Villkorslagen är bestämd på den punkten.

Del var dock inte delta som var del remarkabla i de fyra inlägg som här hörts. Om dessa inlägg skulle sammanfallas i tre ord skulle jag vilja göra det så här: Bohman i papperskorgen. För i går hörde vi Gösta Bohman hårt, hätskt och oförsonligt angripa löntagarfonder, och vi hörde honom frankt förklara alt i delta avseende talade han på hela regeringens vägnar. 1 dag för vi höra först Thorbjörn Fälldin sägaatldet här har inte diskuterats i regeringen, som inte sätter betyg på denna rapport. Sedan får vi höra Per Ahlmark säga precis detsamma. I vanliga fall brukar ju Thorbjörn Fälldin gripa telefonen och

korrigera sin ekonomiministers uttalanden redan under pågående sändning i Rapport. Så värdet i förrgår. Det var synd all detta inte skedde också i går. Då hade vi sluppit de kalamiteter som utspelat sig under senaste dygnet, då pressen trott atl herr Bohman representerade regeringen.

Jag vill ändå hälsa delta med slor tillfredsställelse. Det är bra att moderata samlingspartiet så entydigt blev satt på plats - all moderaterna icke kunde provocera hela borgerligheten atl redan i startskedet inta denna helt oförsonliga hållning lill löntagarfonderna. Det hälsar jag som sagt med slor tillfredsställelse; det är det värdefulla som dagens debatt givit.

Sedan skall jag inte närmare kommentera de olika saker som tagits upp. Låt mig bara nämna etl par ting.

Herr Fälldin sade atl här finns ingen individuell anknytning. Men pås. 61 i rapporten talas faktiskt om anknytning. Det heter atl här finns en möjlighet att skapa någol av det som kallas individuell anknytning lill löntagarfondssystemet. Ekonomiministern fördömer alltså en rapport som statsministern lydligen inte har läst. Men det senare ärju en brist som kan repareras inom en nära framtid.

Till herr Åsling villjag säga: Skälet till att vi inte har valt ATP-systemet är naturligtvis atl detta är avsett för stora och också starkt riskbärande investeringar, som rapportförfaltarna inte tyckte skulle rymmas inom ramen för de krav man måste ställa på AP-fonderna. Men ändå är det att notera - och del är viktigt - atl herr Åsling här befann sig på uiomordenligl snabb och slor reträtt, för i går var del tal om korporalivism och allt möjligt. Jag vill i det sammanhanget påminna herr Åsling om två saker.

När herr Åsling nu mjukt och lent talar om ATP-systemet, så var ändå hans parti en oerhört stark motståndare till detta system, och när han beskyller oss för alt inte vilja utnyttja systemet låter del ganska falskt. Det är klart att vi vill utnyttja systemet.

Och när herr Åsling vidare beskyller löntagarna för korporalivism skall han vara försiktig, för del finns väl få mer korporalivistiska sammanslutningar än jordbrukarnas och skogsägarnas sammanslutningar, som herr Åsling står så nära. Om herr Åsling här försöker rikta ett hugg mol lönlagarna, så träffar han ju den rörelse till vilken han själv har så nära anknytning. Var med om alt diskutera hur löntagarna skall fö del av ägandet i näringslivet eller säg att det inte är önskvärt! Fall annars i herr Bohmans öppna armar och säg klart ul att lönlagarna är någol slags andra rangens medborgare, för vilka inte samma regler för gälla som för markägare, skogsägare och kapitalägare. Men jag menar atl även på den punkten är herr Åsling på god väg atl kasta herr Bohmans krav i papperskorgen.

Och allra sist: Herr Mundebo höll ett varmhjärtat anförande om reformpolitiken. Del fanns där ingenting av herr Bohmans krav att vi skulle angripa den offentliga sektorns utgifter. Jag noterar med tacksamhet atl man också i det fallet använt papperskorgen.

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Finansdebatt

Nr 86 Industriministern NILS ÅSLING:

Torsdagen den talman! Vi skall kanske inte förlänga dispyten om speglarna. Men del

2 mars 1978 ° " ° ' '"' ' lyckats klara ut, och det är: Vem såg Olof

_____________ Palme i spegeln, innan han frånirädde regeringsansvaret? Del skulle i

Finansdebatt klarhetens intresse vara av värde atl få vela det.

Olof Palme frågar om mitt engagemang för sysselsättningen räcker till att främja utvecklingen i Karlsborg. Karlsborg är alltså den ASSI-industri som f n. är föremål för beredning i regeringskansliet. Jag har redan på regeringens uppdrag haft möjligheter atl säga atl våra ambitioner är all klara sysselsättningen. Vad beträffar frågan om hur invesleringarna i detalj skall utformas får man på vanligt sätt avvakta beredningen och diskussionerna med ASSI innan man går ut och redogör för delta. Jag är inställd på atl lämna en sådan redogörelse när regeringen är klar med sin beredning.

Det är, Olof Palme, inte jag som är på reträtt, utan det är socialdemokratin som är på reträtt. Olof Palme har inte under hela sitt anförande här sagt etl enda ord om Meidnerfonderna, och det är väl elt belägg så gott som någol för atl socialdemokratin på något sätt skäms för del första utkastet, som man ändå gjorde en slor affär av, och atl man nu är på reträtt. Del är i och för sig etl hedersamt inslag i den politiska utvecklingen att man tänker om när man upptäcker alt man varit ute på hal is. Jag angriper heller inte socialdemokratin för detta, utan jag bara noterar sakförhållandet.

Sedan, Olof Palme, vill jag ta upp påståendet om att AP-systemet inte skulle vara riskbärande. Del ärju etl helt nytt inslag i debatten. Men hur var del när vi skapade fjärde AP-fonden? Gjordes inte delta för atl AP-fonden skulle gå in med riskkapital i det svenska näringslivet?

Varför överger socialdemokratin nu den linjen? Varför vänder man AP-systemet ryggen? De resurser som rimligen måste anslås till de nya fonderna tar ju i anspråk en del av den totala ramen, som annars skulle kunna användas för all trygga kapitalbildningen via ATP-systemet eller andra källor.

Så lill frågan om de korporaliva församlingarna. Jag är självfallet angelägen om att den enskilda människans, löntagarens, engagemang och inflytande i näringslivet ökar. Men vi får väl ändå hålla på de demokratiska spelregler vi har i vårt samhälle, alt vi har av folket valda beslutande församlingar. Vill man såsom vi få slörsla möjliga effekt av näringspolitiken för att slå vakt om den enskildes sysselsättning, då kan man rimligen inte splittra upp ansvarsfördelningen, då kan man inte dra undan ansvaret från av svenska folkel valda församlingar. Och löntagarna, som är den övervägande majoriteten av svenska folket, är ju också valmanskår i de församlingar som bör ha beslutanderätten över näringspolitiken och dess vidare ulveckling.

OLOF PALME (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Åsling har fastnat i del här med speglarna. Om jag ser mig i spegeln ser jag dess värre mig själv, herr Åsling. Så är del, och därför försöker jag låta bli detla med undanlag för den stund på morgonen när jag försöker fö ordning på mina hårtestar. I stället försökerjag efter fattig förmåga se hur människor har del i Sverige. Jag försöker se hur de arbetslösa har det.

hur barnfamiljerna har det, osv. Därtill försökerjag använda mina ögon och till ytterlighet minimera det inslag i det avseendet till vilket herr Åsling är så knuten.

Jag ställde en fråga om ASSI och fick svaret: Vi skall klara sysselsättningen vid ASSI. Men, herr Åsling, svara i stället på frågan: Får ASSI pengar eller inte? - Del är fråga om 500 miljoner.

Jag ställde också frågan: Kan ni garantera besked närdet gäller starten av Ringhals 3 före den I juli i år?

Med de besked jag i övrigt har fåll skall jag inte fördjupa den här diskussionen. Men jag vill ändå under min sista minut här understryka atl diskussionen om löntagarfonder och om kapitalbildningen är etl inslag i socialdemokratins liksom i arbetarnas och tjänstemännens krav på en vidgad ekonomisk demokrati och en stark ekonomi. Det hämtar styrka i verkligheten på arbetsplatserna. Jag rekommenderar er att läsa ett reportage som i dag finns i Dagens Nyheter. Där står bl. a.:

"Många har redan mist jobbet och tusentals arbetare går med gnagande

oro: 'Får jag bli kvar, får jag bli kvar?' Oron för framliden. Olillfreds-

ställelsen med att gå arbetslös på jobbet. Omplaceringar som ofta betyder sämre förtjänst och otrygghet när man förlorar arbetskamrater. Högre och högre arbetstempo. Etl ökat tryck som ger människor psykiska problem i större utsträckning än tidigare."

Till detta kan läggas utslagningen och dess sociala problem, ungdomarnas känsla av hopplöshet, missbruken och för många en undergång i förnedring -det är en del av bakgrunden. Fortfarande är del så all många sociala problem i vid mening har sin rot i arbetslivet. Löntagarna vill icke acceptera detta. Genom en bred diskussion och ansvariga fackföreningar vill de ta ett aktivt ansvar förden ekonomiska utvecklingen i samhället i stort och i sina företag. De erbjuder positiv medverkan och kräver möjligheter all påverka, alt vara med och bestämma i frågor som är avgörande för dem som löntagare.

Detta kommer vi att hålla fast vid. Det ligger bakom strävandena till medbestämmandelag, skyddsombudslag och förtroendemannalag. Del ligger bakom strävan att genomföra löntagarfonder. Framtiden, herr talman, fördel svenska industrisamhället hör den ekonomiska demokratin till.

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Finansdebatt

Industriministern NILS ÅSLING:

Herr talman! Olof Palme upprepar frågan om Karisborg till mig, och jag måste då upprepa mitt svar.

ASSI skall fö nödvändiga resurser för atl klara sysselsättningen. Hur investeringarna i Karlsborg närmare skall utformas är föremål för beredning och förhandlingar mellan ASSI, Statsföretag och regeringen. Olof Palme kan rimligen inte begära alt jag skall föregripa den traditionella handläggningen av ett sådant här ärende. Man får ändå lov alt hålla på vissa regler i det parlamentariska arbetet och i regeringens arbete.

Jag vill till sist säga att jag delar den oro för framtiden och för den enskilda människans trygghet i arbetslivet som Olof Palme här gav ullryck för. Jag vet också att jag har stöd inom regeringen för den värdering jag gjort av den

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Finansdebatt

situation vi befinner oss i. Det är därför som regeringen inte har sparal någon möda för atl inom de ramar vi har främja sysselsättningen. För budgetsituationen, som direkt avspeglar våra ambitioner i del avseendet, möter vi nu kritik här i kammaren från socialdemokratin. Den dubbelroll som socialdemokratin därvid spelar förtar på något sätt denna kritik, därför att om man verkligen vill slå vakt om den enskildes möjligheter all ha arbete får man också betala vad del kostar. Det är Olof Palme väl medveten om.

Jag är liksom Olof Palme medveten om att det inom svensk arbetartörelse finns en beredvillighet att hjälpa till i det här hårda arbetet. Jag kan också vitsorda atl jag själv har mött detla från svensk fackföreningsrörelse. Del är myckel därför som problemen med de hårda strukturförändringar som nu går fram över svenskt näringsliv har kunnat lösas på etl trots allt positivt sätt. Jag räknar med delta goda samarbete också i framtiden, och jag är för min del som industriminister beredd att medverka till att denna goda anda kan bibehållas, för här gäller del enskilda människors trygghet i arbetslivet. Detla är så allvariiga ting att de borde stå över politiska trätor, de borde mana lill en samlad insats över partigränserna.

RUNE RYDÉN (m):

Herr talman! Olof Palme citerade en enda lösryckt mening ur moderata samlingspartiets förslag till idépolitiskt program. Han sade: "Historien visar, hur massan av egendomslösa alllid hotat demokratin och friheten."

Vad Olof Palme inte gjorde var all läsa vidare och sätta den lösryckta meningen i sitt rätta sammanhang. Texten lyder sålunda:

"Därför måste vi alltid värna om människans rätt lill egendom, och ge allt fler människor möjlighet atl i allt större utsträckning få del av det oberoende och del ansvar som ägande ger. Ett spritt ägande är en god garant för elt fritt samhälle.

Det finns etl intimt samband mellan etl samhälles politiska och ekonomiska liv. Där den ekonomiska friheten avskaffats har aldrig den politiska friheten överievt, därför atl etl samhälle aldrig kan vara lill hälften fritt och till hälften ofritt. Tar staten, eller någon annan makt i samarbete med denna, över det ekonomiska livet i samhället så rycks grunden undan för den mångfald som är frihetens värn. Därför är den personliga äganderätten, del fria näringslivet och marknadsekonomin inte bara en fråga om materiell effektivitet, utan främst en fråga om samhällslivels och demokratins grunder."

Jag tycker all Olof Palme borde ha citerat hela det avsnittet. Kanske är Olof Palme den höjdhoppare som själv bara kan hoppa 1 m när han i verkligheten borde hoppa 2.

En jämförelse med förra årets finansdebait kan ha sitt intresse alt göra. Jag konstaterar atl rollerna än en gång är helt ombytta.

I ijol anklagades regeringen för svartmålning av oppositionen som inte såg några allvarliga problem i den svenska ekonomin, och de problem som fanns hade orsakats av den nya regeringen. Något eget ansvar för den då rådande situationen tycktes inte socialdemokraterna ha känt. Jag sade då:

"Å andra sidan har oppositionens argumentering varit alt läget i själva verket inte är speciellt besvärligt, att Sveriges inte har föriorat några marknadsandelar, samt alt vårt kostnadsläge inte alls är särskilt oroande.

Trots vad utskottet anfört om den långsamma konjunkturuppgången hävdar socialdemokraterna att konjunkturen redan är strålande och naturligtvis att våra svenska företag går bra. Detta är förvirrande för alla som läser tidningar med dagliga exempel på svårigheter för svenska företag, på företagsnedläggningar, permitleringar m. m. och med tanke på den dröjande konjunkturuppgången."

Jag sade också att jag trodde "att den ekonomiska debatten kommer att bli mer sammanhängande när oppositionen inte har detta starka behov alt frigöra sig från sitt förflutna".

Under ett år hinner mycket hända, och oppositionen tycks ha kommit in i sin roll att opponera och inte bara skälla, som i fjolårets debatt, eller att se hägringar som man gjorde beträffande konjunkturbilden.

Nu är uppfattningarna om landets svåra ekonomiska läge relativt samstämmiga. Socialdemokraterna erkänner atl de naturiigtvis har en del av ansvaret för den ekonomiska utvecklingen, och man säger också att den nuvarande regeringen inte kan ha orsakat hela lågkonjunkturen.

Efter herr Palmes inlägg kom det riktigt svarta perspektivet fram, och här saknades varje antydan till bakgrundsteckning och förståelse för situationens komplexitet. I stället kom en anekdot om en höjdhoppare som till den grad försämrat formen atl han bara kunde hoppa 1 m. Och nu gladde sig regeringen, sade Olof Palme, över en förbättring av resultatet med 5 cm. Ja, har man inte anledning all glädja sig ål varie förbättring, och borde inte socialdemokraterna också göra det, allra helst som de bidragit lill höjdhopparens rekordartade formförsämring?

Vad händer nu förden enskilda människan om vi i stället för en borgerlig politik för en socialdemokratisk, frågar man. Del svar som ges känns inte övertygande. Vad skulle .socialdemokraternas förslag innebära fört. ex. SKF, som på grund av den svaga internationella efterfrågan på sina produkter tvingas till tre veckors permitleringar? Företaget har lager för ett åroch önskar nedbringa det lill hälften - en inte särskilt avundsvärd situation. Om socialdemokraternas förslag genomförs, blir då SKF hjälpt? Knappast. Företaget konkurrerar med bl. a. Japan på den internationella marknaden. Socialdemokraterna ville inte devalvera och därmed kostnadsanpassa den svenska ekonomin lill den internationella bilden. Man kräver också högre arbetsgivaravgifter för fonder lill investeringar. Men problemet är ju inte behov av ökat kapital utan en kostnadsanpassning till väridsmarknadsläget som devalveringarna har avhjälpt, och framför allt är det en generellt svag efterfrågan på SKF:s produkter på den internationella marknaden.

Det är klart att vi inte med vårt starka utlandsberoende helt kan hoppa över konjunktursvackorna. Resutatet av den politik som försökt göra detta fär vi nu alla vara med och betala, och nu måste alla krafter inriktas på all fö den svenska ekonomin på fötter. Regeringens åtgärder som har inriktats på främst tre områden har också visat sig ge resultat. Jag skall visa på tre saker.

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Finansdebatt

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Finansdebatt

För del första har man genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder berett sysselsättning åt personer som i annat fall skulle varit arbetslösa.

För det andra har statsmakterna gått in med stödåtgärder i förelag i en akut krissituation men med långsiktiga överievnadsmöjligheter. Detta bibehållande av produklionskapaciiet måste kombineras med en ökad benägenhet atl ändra vårt näringslivs inriktning, bort från branscher med dåliga framtidsutsikter till branscher med bättre framtidsutsikter. Detla måste ske med hjälp av generella åtgärder. Selektiva åtgärder som socialdemokraterna förespråkar gynnar företag i kris som kan konkurrera ihjäl bärkraftiga företag. Problemen flyttas från ett företag lill etl annat, men därigenom löser man inga problem. Nej, i stället måste regeringens satsningar för atl stärka näringslivet fortsätta.

Det tredje exemplet på satsningar som regeringen har gjort är småföreta-garpaketet. Men aldrig så vikliga och riktiga nationella satsningar kan upphäva en internationell påverkan under någon längre tid.

Regeringens och finansutskottets optimism har visst fog för sig. I dagarna har OECD:s ekonomiska kommitté haft etl möte i Paris. Där sägs att uppgifterna att dra i gång ekonomierna i industriländerna inte bara kan läggas på dem som har överskott. De bör delas av samtliga länder. Sedan en tid har överskottsländerna, framför allt Västtyskland och Japan, utsatts för stark press atl sätta bättre fart på sina inhemska ekonomier till hjälp för andra länder som då skulle kunna sälja mer på export. Västtyskland har hävdat alt allt som kan göras redan har gjorts där.

Nu tycks de västtyska protesterna mol kraven på landets ekonomi ha gjorl intryck på övriga medlemsländer inom OECD. En samordnad aktion för ökad tillväxt också i andra länder verkar nu bli den närmaste handlingslinjen för OECD. OECD-sekretariaiel anser alt det behövs en genomsnittlig ekonomisk tillväxt i medlemsländerna på 4,5 % om man skall komma till rälta med den höga arbetslösheten.

Jag hyser den förhoppningen atl del ligger i överskoltsländernas eget intresse atl se till att tillväxten inom OECD-området inte blir så svag att länder med svag bytesbalansslällning ser sig tvingade att tillgripa allt kraftigare protektionistiska åtgärder - vilket annars hotar. Det skulle allvarligt skada även överskoltsländerna och därmed deras näringsliv. Detla förhållande talar för att en omläggning i dessa länder i en mer expansiv riktning kommer atl ske.

KARIN NORDLANDER (vpk):

Herr talman! Jag skall inte gå in i debatten om den ekonomiska kris som hela den kapitalistiska väriden befinner sig i - vårt land inte undantaget. Jag vill begränsa mitt inlägg till den ekonomiska kris som de svenska hushållen befinner sig i och som blir allt svårare alt bemästra för allt större grupper i vårt samhälle. Beklagligt är all detla problem inte ägnats så stort intresse från ansvarigt håll i den här debatten.

Det krävs i dag en ganska hög årsinkomst för att klara alla utgifter som är nödvändiga för livets uppehälle. Många familjer tvingas, trots full arbets-

vecka på 40 limmar, anlita socialhjälp, då lönen inte ens räcker till vad vi kallar livets nödtorft. Ingen ser heller någon lösning på problemet -inflationen fortsätter, och med den stiger priserna på olika varor och tjänster från dag till dag.

Enligt statens pris- och kartellnämnd steg den allmänna prisnivån under 1977 med 13 96. Men dagligvarorna, som hör lill de nödvändiga inköpen, steg undersamma tid med ca 17 96. Även för de subventionerade baslivsmedlen, som mjölk, ost, kött, fläsk och charkuterivaror, steg priset mer än den allmänna prishöjningen anger. Under 1977 steg dessa varor i pris med inte mindre än 14,5 96.

Men det är inte slut med detta - prishöjningarna fortsätter med oförminskad kraft. Under januari månad 1978 har priserna på livsmedel stigit med i genomsnitt 3 96. Under samma lid har de subventionerade baslivsmedlen stigit med 6,2 96. Av denna höjning beror 4,5 procentenheter på det nya jordbruksavtalet, resten på leverantörsprishöjningar och höjda handelsmarginaler, allt enligt SPK. Prishöjningarna för vad vi kallar baslivsmedel varierar för olika varor. Mjölkpriset steg mest, med 11 96 eller 20 öre per liter. Nötköttet steg med 5,8 96 och fläsket med 4,3 96. Brödet blev 4 lill 5 % dyrare, och konserver och barnmat har stigit mellan 3 och 5 96.

Det allvariiga i denna prisutveckling är att de största höjningarna drabbar våra baslivsmedel. Därmed drabbas ju i ännu större utsträckning alla låginkomsttagare, som redan förut har en låg levnadsstandard.

Sparbankerna har anställda budgetexperter som har till uppgift att hjälpa till med hushållsbudgeten, hur vi skall fö ul det mesta och det bästa för de alltmer begränsade hushållspengarna. Senast gjordes en redovisning i pressen i september 1977. Vid det tillfället beräknades en normalfamiljs månadskostnader för inköp av enbart livsmedel till ca 1 700 kr. beroende på barnens ålderssammansättning. Förden summan garanterades alla i familjen att bli mätta och få tillräckligt med näring. För en vuxen man beräknades månadskostnaden till 480 kr. Det gör 16 kr. om dagen. Av den summan beräknades ca en tredjedel åtgå till den s. k. basmaten, som ger mer näring för mindre pengar. 1 basmaten ingår som vi vet mjölk, bröd, potatis, mjöl och gryn, ost samt matfett i begränsade mängder. De återstående 11 kronorna skulle då räcka till övriga inköp av exempelvis kött, fisk, frukt och grönsaker. Alla borde vid det här laget veta vad man kan köpa av dessa varor fören dryg tia om dagen - del är inte särskilt stora kvantiteter.

Man kan inte öka på basmaten hur mycket som helst på bekostnad av övriga matvaror om man skall fö sitt näringsbehov tillgodosett. Har man tonåringar som behöver mycket mat, för man också räkna med högre kostnader.

Den här kostnadsberäkningen eller hushållsbudgeten är naturligtvis inte tillförlitlig i dag, eftersom vi sedan september förra året har haft ytteriigare kraftiga prishöjningar på livsmedel som ökat utgifterna. Samma budgetexperl hos sparbankerna har f ö. räknat ul atl prishöjningarna på livsmedel enbart under januari månad i år betyder en ökad matkostnad för samma familj på 4 kr. om dagen. Det kanske inte tycks vara en så stor summa, men på en månad

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Finansdebatt

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Finansdebatt

blir det 120 kr., en summa som många familjer inte har tillgänglig. Och om, som nu sker, prishöjningarna på livsmedel till större delen drabbar våra baslivsmedel, då krymper utrymmet för inköp av övriga livsmedel och del blir allt svårare alt på den summan hålla en näringsriktig kost. Förhandlingar pågårom ett nytt jordbruksavtal. Om regeringen fortsätter med sin politik atl låta hela uppgörelsen slå igenom i prishöjningar på i första hand baslivsmedel, då blir situationen ännu svårare.

Del fanns på sin tid en känd riksdagsledamot som påstod sig kunna leva gott på 5 kr. om dagen. Men i dag behöver man åtskilligt mer, kanske minst tio gångar det beloppet om man skall leva riktigt gott.

Herr talman! Vänsterpartiet kommunisterna har konsekvent under många år ställt kravet på slopande av mervärdeskatten på livsmedel. På samma sätt har vi krävt ett utvidgat och effektivt prisstopp på alla dagligvaror. Detta har vpk gjort i syfte att begränsa verkningarna av de allt snabbare prishöjningarna på nödvändighetsvaror för dem som drabbas hårdast av dessa höjningar, dvs. de som har små inkomster, barnfamiljer och pensionärer, som obestridligen måste använda större delen av sina inkomster till inköp av livsmedel och andra dagligvaror.

Alla är vi medvetna om att vad som bekymrar människor i dag utöver sysselsättningsfrågan är de mer och mer okontrollerade prishöjningar som sker på dagligvarusortimentet. Men vad gör då den borgerliga regeringen i detla läge? Jo, den låter överenskommelsen om jordbruksavtalet helt slå igenom på priserna på baslivsmedel, med de konsekvenser som jag har beskrivit. Den slopar del allmänna prisstoppet, som trots sina brister ändå hade en återhållande effekt på prishöjningarna. Den lämnar nu fältet fritt för oreglerade prissättningar. Handelsministern har visserligen utlovat en utökad prisövervakning från pris- och karlellnämnden, men han har inte utökat nämndens resurser för en effektiviserad prisövervakning.

Samtidigt är regeringen, tillsammans med Svenska arbetsgivareföreningen, snabb alt slå fast atl något utrymme för lönehöjningar inte finns i årets löneförhandlingar. En viktig fråga enligt vår mening borde vara atl i stället bevara köpkraften hos de lågavlönade. För atl bevara den räcker det inte med lönekompensation för den allmänna prishöjningen. Det måste till kompensation för den prishöjning som drabbat dagligvarorna, som ligger åtskilligt högre än den allmänna prishöjningen anger. De grupper i samhället som har allt svårare att fö debet och kredit atl gå ihop till det allra nödvändigaste tillhör ju inte dem som har för stor köpkraft, som del ofta talas om. De behöver sanneriigen inte dra ål svångremmen. Del är redan gjorl -del visar de minskade försäljningssiffrorna inom bl. a. livsmedelshandeln.

Trots detta är det den sedan länge av båda parter accepterade låglöneprincipen som SAF nu i avtalsrörelsen vill komma ål. Regeringen har också sett till att låginkomsttagarna missgynnats vid den statliga skattesänkningen. Att de samlidigl höjda kommunal- och landstingsskatterna hårdare drabbar samma kategori är ett känt faktum. Det är därför en dålig lösning att flytta över skatt från stat lill kommun.

Jag har mycket uppehållit mig vid livsmedelspriserna och deras inverkan

på låginkomsttagarnas levnadsstandard. Del är därför alt vi tycker all det är en viktig fråga. Men tyvärr så är det inte bara livsmedelspriserna som rusar i höjden. Det gör också hyror och avgifter för el, telefon, daghem, sjukvård, läkemedel och andra tjänster - uppräkningen kan bli nästan hur lång som helst.

Hyran är en nödvändig utgift som är betungande. Man måste ha en bostad för att fungera i samhället. Vänsterpartiet kommunisterna har alltid hävdat all en bra bostad borde vara en social rättighet och inte en vara, som göralt det är fritt fram för spekulation. Hyrorna stiger nu snabbare än någonsin under efterkrigstiden. Bostadsbristen ökar över hela landet samtidigt som tiotusentals byggnadsarbetare är arbetslösa. Planlöshelen tycks vara total. Situationen på bostadsmarknaden blir mer och mer krisartad, privatiseringen och den ökade småhusbebyggelsen under senare år har medverkat till en ökning av spekulationen i bosläder.

Liksom när del gäller höjningarna av livsmedelspriserna slår höjningarna av hyrorna hårdast mol de redan ekonomiskt svaga i samhället. Hyressteg-ringarna har nu nått sin kulmen, och många hyresgäster klarar inte ytteriigare höjningar. Som exempel kan nämnas atl hyran i den lägenhet hos Svenska Bostäder där jag bor det senaste halvåret höjts med sammanlagt 20 kr. per kvadratmeter, inräknat bränslehöjning. Sammanlagt innebär detla en höjning på uppemot 200 kr. i månaden för en normal trerumslägenhet. Bostadsbidragen, som skall vara en regulator för hyreskostnaderna, har inte följt med i hyresutvecklingen. De övre hyresgränserna och inkomslgränserna är alldeles för låga.

Regeringens initiativ när det gäller bostadspolitiken har gått i en helt annan riktning än bosladskonsumenternas intressen. De privata vinstintressena har fött etl ökat spelrum på bostadsmarknaden, och del är en utveckling som måste brytas, eftersom den innebär stora negativa sociala konsekvenser.

För att bryta den pågående utvecklingen på bostadsmarknaden har vänsterpartiet kommunisterna framlagt ett radikalt förslag: hyresstopp under elt år, detla för atl ge andrum och möjlighet till en i grunden förändrad bostadspolitik. Vpk har dessutom ställt såväl kortsiktiga krav, som snabbt kan uppfyllas, som mera långsiktiga. Jag skall inte upprepa dessa krav, då de finns i motioner till årets riksdag. Vpk har utvecklat bostadspolitiska krav som angriper bostads- och hyresproblemet i alla led. För alt förverkliga en social bostadspolitik måste profilmotivet bort ur alla dessa led - från markfrågan fram till förvaltningen av husen.

Men, herr talman, del är inte bara de direkta prishöjningarna som minskar köpkraften. Det blir allt svårare för konsumenterna att orientera sig när det gäller utbudet av varor, så atl de kan klara ett ekonomiskt inköp. Reklam och marknadsföring styr till stor del våra inköp även då det gäller våra dagligvaror. Forskning och energi satsas mera på lockande förpackningar och beskrivningar än på innehåll, på ökat sortiment hellre än på bättre funktion. Tillverkarna fuskar medvetet med kvaliteten. Innehålls- och näringsdeklarationer är otillfredsställande och ger bristföllig information.

Även om jämförpriserna är ett gott initiativ från konsumentverket ger de

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Finansdebatt

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Finansdebatt

inte tillräcklig hjälp. Inga jämförpriser kan bli tillförlitliga med dagens förpackningsflora och utbud av varor, där tillverkningen är helt inriktat på vinstintresset.

Konsumentrådgivningen är otillräcklig. Del finns i dag ingen genomförd test på produkters hållbarhet. Visseriigen pågår det f n. en nordisk undersökning, och den bekräftar vad vi redan misstänkt: att reservdelar och kapitalvaror för en allt kortare livslängd.

En norsk undersökning av tvättmaskiner visar att maskiner som sålts före 1956 hade en livslängd på 16 år. Maskiner sålda mellan 1956 och 1963 hade i genomsnitt en livslängd på 12 år, medan maskiner sålda efter 1963 hade en livslängd på tio år. Man säger vidare att livslängden synes vara i fortsatt sjunkande. Samma undersökning visar alt livslängden på kylskåpens kompressorer har halverats, från 16 lill 8 år. Det finns säkerligen fler liknande exempel.

Man borde kunna kräva att den tekniska utvecklingen vid våra företag i stället skulle kunna garantera en ökad livslängd på tillverkade produkter. Men slit-och-släng-filosofin är ett led i den profitkonkurrens som präglar ett kapitalistiskt samhälle. Att ändra på delta kräver naturiigtvis en i grunden förändrad politik med planhushållning, och det kan vi inte förvänta oss av en borgerlig regering.

ALF WENNERFORS (m):

Herr talman! Vi håller på all få allt större problem i ytterligare en bransch, och jag skulle med detla inlägg vilja markera den oro som många människor känner inom detaljhandeln. Situationen är faktiskt ganska ny för handelns folk. Under en lång följd av år har den privata konsumtionen ökat ganska stabilt. Ökade kostnader har kunnat kompenseras genom ökad försäljning. Under 1960-talet ökade försäljningsvolymen med i genomsnitt 3,4 96 per år. År 1971 skedde en nedgång och därefter en viss återhämtning.

Genomsnittligt har köpkraften försämrats under 1970-talet. De första sex till sju åren har ökningen legat på ca 1-2 96, men för de senaste månaderna pekar kurvan neråt. Den senaste julförsäljningen, som i de flesta detaljhandelsföretagen svarar för 50-60 96 av hela årets överskoll, uppvisadeen kraftig minskning, och siffrorna för januari månad är också dystra. Försäljningen låg 5,4 % under fjolårets volym.

Av intresse i detta sammanhang är också all detaljhandeln över huvud taget tycks föriora marknadsandelar till övrig privat konsumtion. Med andra ord: konsumenten börjar alltmer avstå från oxfilé. Man skjuter upp inköpet av ny finkostym. Man sliter på de gamla möblerna. Man vill i stället kunna fortsätta göra de obligatoriska inköpen av t. ex. sprit, som har blivit myckel dyr, eller för alt kunna fortsätta att göra den årliga resan till en badort i etl varmare land.

Ett annat mått på den oroande utvecklingen är antalet nedläggningar och konkurser. Andelen av det totala beståndet av t. ex. livsmedelsbutiker som åriigen läggs ned ligger nu på ca 6 96. Antalet arbetstillfällen blir med andra ord allt färre. Av de drygt 350 000 anställda eller sysselsatta inom detalj- och

partihandeln var 2 % arbetslösa under del andra halvåret 1977. Vi skall observera all arbetslösheten i denna näringsgren var större än i verkstadsindustrin.

Självfallet måste detaljhandeln anpassa sig lill den nya situationen och skaffa sig handlingsberedskap för eventuell fortsatt stagnation. Det är nödvändigt att konstruktivt ägna sig åt självprövning. För en vecka sedan gjorde Köpmannaförbundets verkställande direktör Per Schierbeck delta på Handelns dag, till vilken riksdagens ledamöter var inbjudna. Olyckligtvis var del fö av ledamöterna som hade tillfälle alt delta, eftersom riksdagen var sammanträdesfri.

Dämpa elableringslättsinnet, sade Köpmannaförbundets verkställande direktör. Inköpsslällena har blivit för många och för stora, och butiksmiljöerna har blivit för påkostade, fortsatte han. Ansvaret för denna ulveckling vilar självfallet på handeln, men inte enbart på handeln, menade Per Schierbeck, även kommunalmännen har viss del av ansvaret när man vill etablera det ena köpcenlrel efter del andra.

Vidare måste detaljhandeln ytteriigare studera kostnadsutvecklingen, påpekade talesmannen för köpmännen. Både arbetskrafts- och lokalkostnaderna har ökat i en takt som tillsammans med försäljningsomsältningens negativa utveckling har skapat lönsamhetsproblem. De som arbetar inom detaljhandeln vill självfallet ha samma ersättning för utfört arbete som man för i andra näringsgrenar. Jag vill personligen säga att jag vet alt de som arbeiar i de fackliga förbundens medlemsled - alltså inte de i den fackliga loppen - upplever situationen som mycket oroande. Man kan inte blunda för att arbetskraftskostnaderna måste vägas mot tryggheten i jobbet.

År 1974 ökade arbetskraftskostnaderna med 13-14 %. 1975 steg arbetskraftskostnaderna med ca 28 %. Jag citerar: "En sådan höjning bär lättsinnets prägel." Del var återigen elt citat ur Per Schierbecks anförande.

Jag skall naturligtvis inte polemisera mol Per Schierbeck, för han har inte replikrätt i denna kammare. Men jag kan inte låta bli att ändå som en kommentar understryka att ansvaret för denna stora höjning delas av alla. Det är inte enbart arbetslagarnas fel eller enbart arbetsgivarnas fel, utan del är två parter som har kommit överens och alltså får dela ansvaret.

Vi bör också påminna oss att 1975 års stora personalkoslnadsökning på 28 96 skall ses mot bakgrund av vad som hände 1974. Bl. a. lack vare vissa siimulansåigärderoch en momssänkning på 3 96 mellan den 1 april och den 1 seplember 1974 blev både omsätlningsulvecklingen och lönsamhetsutvecklingen gynnsam.

Vidare gick staten före i avtalsförhandlingarna med kraftiga lönestegringar. Låt mig fö passa på och ullala förhoppningen att vad som hände på det statliga avtalsområdet 1974 måtte utgöra en engångsföreteelse. Löneutrymmet inom den offentliga sektorn måste anpassas lill den ekonomiska tillväxten, till vad vi kan producera och lill vad vi kan sälja på utlandsmarknaden. Vi för inte glömma bort att löntagaren i t. ex. Uddeholm eller i ett detaljhandelsföretag, som hotas av friställning och nästan dagligen är med och diskuterar rationaliseringar och besparingar, undrar litet grand över den fortsatta

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Finansdebatt

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Finansdebatt

expansionen inom den offentliga sektorn. Man måste förslå atl löntagaren inom den enskilda sektorn, tillika skattebetalare, med irritation lar del av det påstådda slöseriet inom offentlig förvaltning - eller den mentalitet som jag själv har fött del av från ett statligt verk och som kan uttryckas med följande ord: Vad spelar del för roll vilka gardiner vi bestämmer oss för, del är ju skattebetalarna som betalar!

Jag vet inte hur utbredd den mentaliteten är-atl den förekommer förklarar representanter för statliga verk.

För att återgå till personalkostnadsutvecklingen skall jag bara påminna om att kostnadsökningarna var ca 20 96 under 1976 och 9-10 % under 1977. Vi vet att de i dagarna pågående avtalsförhandlingarna pekar mot en kostnadshöjning på nära 10 %. Självfallet är det vid första påseendet positivt atl få en lönehöjning, men vi bör vara på det klara med att allt fler löntagare på golvet förstår det samband som föreligger mellan lönehöjningar och möjligheterna all sälja exportprodukter på utlandsmarknaden, alltså alt svenskt näringsliv går med vinst, dvs. att företag som går med vinst är den allra bästa garantin för tryggheten i anställningen. Alt detta inte minst gäller detaljhandeln slår klart.

På Handelns dag pekades också på problemen med sorlimentsökningarna under senare år inom detaljhandeln och på vad ett alllför rikhaltigt sortiment kostar när köpkraften minskar. Självfallet skall det här problemet inte lösas lagstiftningsvägen. Sådana signaler har ju hörts tidigare -de hördes från den förra regeringen. Nej, här måste självsanering till!

Både under den förra Handelns dag, år 1977, och i år pekades på problemen med det katastrofalt höga svinnet inom handeln - 2-3 % av omsättningen. Som exempel nämndes alt del i en livsmedelshall med en omsättning på 25 milj. kr. under 1976 försvann varor för 800 000 kr. ur butiken eller 2 700 kr. per dag. Allt detla var inte stölder, men man beräknar alt kanske hälften var det. Detta kan belysas på elt annat sätt: för all täcka förlusten då en chokladkaka stjäls, t. ex. i varuhuset här intill, krävs det att man säljer ytteriigare 19 chokladkakor.

Herr talman! Jag har inte berört alla faktorer som påverkar handelns ekonomiska problem -jag går exempelvis förbi kapilalproblemen - men jag har i den ekonomiska debatten velat markera alt krisen i svensk ekonomi håller på atl fö allvariiga konsekvenser inom handeln. Självfallet görs stora ansträngningar för att i möjligaste mån lösa problemen inom handeln och ulan samhälleligt stöd. Men kammarens ledamöter är inte omedvetna om att det i förra veckan framfördes önskemål om särskilda stimulansåtgärder, exempelvis om alt tillfälligt sänka momsen. Så skedde ju 1974, som vi minns. Om det kan ske även nu, och om del kan få liknande positiva effekter som då, är svårt att bedöma. Handelsministern ansåg på Handelns dag i förra veckan att det var tveksamt om det skulle kunna fö lika positiva effekter i dag och om det över huvud taget var nödvändigt. Jag skall begränsa mig till att vänta och se. I varje fall tror jag det är uiomordenligl vikligl att vi följer utvecklingen inom detaljhandeln med stor uppmärksamhet.

Under detta anförande övertog talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

KARIN NORDLANDER (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Alf Wennerfors sade att han känner sig oroad över den minskade konsumtionen när han här presenterade siffror för januari, som är helt riktiga. Talar då inte detta för att man måste sträva efter bevarande av köpkraften för större delen av konsumenterna?

I en tidning kunde vi i går läsa all i elt bostadsområde i Stockholm -i Tensta - hade 30 96 av dem som hade arbete en årsinkomst på mindre än 30 000 kr. 30 000 kr. ger ingel köpkraftsöverskott!

Det har talats myckel om arbetskraftskostnaderna såsom en orsak till den ekonomiska krisen, men detta är ju långt ifrån en regel för de olika människorna i samhället.

Alf Wennerfors talade också om den offentliga sektorn, som han sade också måste vara restriktiv i lönehänseende. Men Kommunalarbetareförbundet, som jag själv tillhör, är det förbund som har det största antalet lågavlönade. Där finns del heller inget köpkraftsöverskoii. Måste man då inte i den här lönerörelsen se lill atl man åtminstone bevarar det köpkraflsun-deriag som man förut har haft? Men del tycks inte moderaterna vara överens med oss om.

Nr 86

Torsdagen den 2 mai5 1978

Finansdebait

ALF WENNERFORS (m) kort genmäle:

Herr talman! Fru Nordlander undrar om inte situationen för konsumenterna i dag talar för atl vi skulle vidta särskilda stimulansåtgärder. Som jag har sagt i mitt inlägg finns det krav på det från olika håll. Men jag har också sagt -och jag säger det nu igen - att det kanske är för tidigt att göra den bedömningen i dag. Jag slutade mitt anförande med all säga att vi i fortsättningen för se vad utvecklingen för med sig.

KARIN NORDLANDER (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Hör del då inte samman med löneförhandlingarna? Det ärju genom lönerna som man måste fö möjligheten att köpa varor.

ALF WENNERFORS (m) kort genmäle:

Herr talman! Vad jag ville peka på, när jag var inne på frågan om arbetskraftskostnaderna, var atl vi som arbeiar inom detaljhandeln upplever som positivt att vi för samma löneökningar som man för inom alla andra näringsgrenar. Men när vi märker att detta påverkar vår trygghet på både kort och lång sikt, då undrar vi om det är värt att fö en stor löneförhöjning i avtalsuppgörelsen.

Talmannen anmälde att Karin Nordlander anhållit aU Ull protokollet fö antecknat atl hon inte ägde rätt lill ytterligare replik.

4 Riksdagens protokoll 1977/78:86-89

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Finansdebatt

ALF LÖVENBORG (apk):

Herr talman! Jag vill börja med att knyta an lill en fråga som Olof Palme ställde lill industriminister Åsling - en mycket viktig fråga för Norrbotten. Nu finns ju ingen av herrarna här i kammaren. Förmodligen sitter de och tittar i var sin spegel.

Frågan gällde: Hur blir det i Karlsborg? Får industrin de begärda 500 miljonerna? Den frågan blev ju hängande i luften, och jag tycker atl det är ganska oanständigt.

Redan våren 1977 besökte herr Åslings statssekreterare Gunnar Söder Norrbotten, och han sade i Norrbotlensradion att klarsignal för utbyggnad skulle komma inom kort. Del beskedet har inte kommit. De anställda hålls fortfarande på halster. ASSI säger atl del handlar om industrins vara eller icke vara. Den regering som lovade alt skapa 400 000 nya jobb har alltså skändligen svikit sina löften i valet. Man kan ju undra över om del i dag uteblivna beskedet om satsningen på Karisborg är ett tecken på alt Gunnar Söders löfte från våren 1977 är på väg atl svikas. Ett hederligt besked till de anställda vore betydligt bättre än del här undanglidande spelet.

Denna debatt skall hålla sig kring den ekonomiska politiken, och det är sannerligen inget glädjeämne.

Vi har alt debattera etl budgetförslag som slår hårt mot arbetarklassen. Där finns ingel utrymme för sociala reformer - tvärtom spolar man eller försämrar redan genomförda reformer.

Den borgerliga regeringens budskap är sparsamhet och återhållsamhet, men maningarna och åtgärderna är enkelriktade. De rika och besuttna behöver inte dra in några hål i svångremmen.

När vi hör statsminister Fälldin lägga ul texten lyssnar vi i medvetande om att rösten är Fälldins, men att innehållet i budskapet har varit i Bohmans säck innan det kom i Fälldins påse. Eller för att tala med Bibelns ord: "Händerna äroEsaus,men röstenär Jakobs." Bohman är Nicolins och Wallenbergs man, och detta faktum präglar regeringspolitiken.

Från de borgerligas iribuner talas det om sparsamhet och minskad konsumtion, men de menar inte alla, och det gäller inte alla. De menar arbetarklassen. Det är arbetets kvinnor och män, barnfamiljerna och pensionärerna som skall dra in på staten.

Att hyrorna höjs och att priserna stiger - vad spelar det för roll för de rika och förmögna? De lever lika gott som förr. Men arbetarhemmens finansministrar för nu vända på varie krona. Sanningen är atl man håller på atl ta köttet och smöret från arbetarhemmens bord.

Om skeppsredaren si eller direktören så vill fiyga lill Cannes eller Paris över en helg för att roa sig, så kommer de att göra det också i fortsättningen. Men för vanligt folk blir det att ransonera utfiyktema även till den egna sommarstugan, om en sådan finns.

De 15 familjernas folk kommer att investera i lyxvilloreileri lyxbåtar-som ju Bohman rekommenderar - eller i lönsamma objekt i andra länder där arbetskraften är billigare och profiten ännu högre.

För kapitalislklassen är det aldrig dåliga tider. Den s. k. konsumtionsdäm-

pande politiken drabbar dem som redan har det svårt. Verkningarna är redan uppenbara. Man ser det när man går ut och handlar. Man ser det när hyran skall betalas. Bohmans svångremspolitik för i vardagslivet sin illustration. Den politikens syfte är att krisens bördor skall bäras av arbetarklassen - inte av de skikt som har kammat hem de enorma vinsterna under efterkrigstidens goda konjunklurår.

Bär del sig inte -ja, då hotar man med att lägga ner eller också gör man del -enskilda fabriker eller hela branscher. Att tusentals arbetare varje vecka ställs utan jobb är ett problem som de kapilalägande tar med en klackspark. Nya insatser - nya vinster på annat håll. Så fungerar kapitalismen.

Det är en märklig finanspolitik som regeringen förordar.

I finansutskottets belänkande heter del atl tillgängligt resursutrymme reserveras för högt prioriterade ändamål. Men del är en märklig prioritering och en underlig sparsamhet som vi finner i årets budgetförslag.

Man sparar 3 milj. kr. på atl dra in de tidigare fria viiamindropparna till spädbarnen, men man föreslåratt militärkostnaderna höjs med 1 678 milj. kr. lill nära 14 miljarder kronor på etl enda år.

Miljarder rullar till storfinansen och del militärindustriella komplexet, men till arbetarklassen riktas beskedet: Vi måste spara på statens utgifter, ni måste dra in på er privata konsumtion.

Del är etl sorgligt och ett groteskt skådespel.

Arbetarpartiet kommunisterna har i motion 284 föreslagit att riksdagen beslutar om ett totalt och effektivt prisstopp. Vi vänder oss med all kraft mot den borgeriiga idén att krisen skall lösas genom åtgärder för att minska de breda massornas köpkraft. Krisen kan bara lösas genom åtgärder riktade mol kapitalets ekonomiska diktatur över landets viktiga industriresurser och naturtillgångar.

Ekonomiministern räknar med att priserna skall höjas med 9 96 under året. Med den lössläpplhet som nu finns på del ekonomiska området har man all anledning alt befara att de verkliga prishöjningarna blir långt större. Förra året förutspåddes en prisökning på 6 96. Resultatet blev som bekant mer än del dubbla. Takten i prishöjningarna under årets första månad är också illavarslande. Av pris- och karlellnämndens rapport för januari månad framgår atl den allmänna prisnivån i konsumentledet stigit med 2,1 96. Priserna på dagligvaror har stigit med i genomsnitt 2,7 % och priserna på livsmedel med 3 96. På viktiga baslivsmedel - mjölk, ost, kött, fläsk och charkuterier-sleg priserna med 6,2 96. Utvecklingen på det här området är förskräckande. För den borgeriiga regeringen är den däremot en glädjekälla.

Dess målsättning är alt dämpa den privata köpkraften. Dvs. att pressa ner levnadsstandarden. Det har man också framgångsrikt lyckats med.

För svensk arbetarklass gäller det att slå tillbaka den borgeriiga regeringens standardsänkningspolitik. En av de viktigaste åtgärderna i försvaret av arbetarklassens standard är införandet av ett totalt och effektivt prisstopp.

I motionen 284 föreslår arbetarpartiet kommunisterna införandel av ett allmänt och totalt prisstopp. Utskottet hänvisar till atl sådana krav tidigare

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Finansdebatt

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Finansdebatt

avslagits och anför:

"Utskottet kan inte se atl utvecklingen på prisområdet ger anledning till en ändrad inställning i frågan."

Det är märkligt. Jag vill fråga utskottets talesman hur stora prisökningarna måste vara innan finansutskottet anser att det är dags för prisstopp.

Lyssna på folkopinionen. Där anser man atl det räcker med höjningar. Jag ber att fö yrka bifall till vår motion nr 284 om införandet av allmänt och totalt prisstopp. Jag vill göra detsamma närdet gäller motionen 927 om återgång till lågränlepolitiken därför alt den hör till samma problemkomplex.

Jag vill också passa på att säga att vi inte kan acceptera en av de väsentliga motiveringar som används för den s. k. konsumtionsdämpande politiken, nämligen att den skulle befrämja expansion och sysselsättning. Tvärtom befrämjas arbetslösheten genom de konsumtionsdämpande åtgärderna.

Vi har i en annan motion, 1977/78:310, som behandlas i det här betänkandet, krävt atl riksdagen skall uttala sig mot en statlig styrning av lönepolitiken i form av s. k. samhällskontrakt eller liknande.

Utskottets borgerliga majoritet skriver följande: "Utskottet anser det för sin del olämpligt all riksdagen genom ett uttalande av föreslagen art fullständigt binder staten och arbetsmarknadens parter, varför motionsyr-kandei avstyrks." Detta ställningstagande från den borgerliga majoriteten är inte förvånande. Däremot tycker jag att det är mera förvånande med den överslätande attityd som kommer lill uttryck i den socialdemokratiska reservationen i det stycke där vår motion behandlas. Också från det hållet vänder man sig nämligen mol elt klart uttalande från riksdagens sida och tycker alt det räcker med alt utskottet anser sig kunna "utgå från atl även den nuvarande regeringen iakttar de principer som hittills gällt för statens förhållande till löneförhandlingarna."

Nu vet ju alla alt det har inte varit så fritt från inblandning tidigare heller, men i dagens läge är faran för en statlig inblandning i lönepolitiken uppenbar.

Vi ger i motionen exempel därpå. Dit hör bl. a. TT:s nyårsintervju med budgetminislern, där del klart framgick alt hans strävan är alt aktualisera en statligt reglerad inkomstpolitik. I februari publicerade borgerliga ekonomer en rapport från konjunklurrådet. Den rapporten mynnade ul i förslag om ett "samhällskontrakt" mellan stat, näringsliv och löntagare. Vid årsskiftet inbjöd industriminister Åsling i största hemlighet löntagarorganisationerna till överiäggningar om en samordning av löner, priser och skatter för alt "förbättra industrins konkurrenskraft".

De stora löntagarorganisationerna LO och TCO tackade nej och LO-chefen kommenterade Åslings inbjudan på följande sätt i en intervju som cirkulerade i fiera s-tidningar:

"Det är uppenbart av inbjudan atl industriministern ville få till stånd inkomstpolitiska överläggningar. Men vi har ju från LO-håll redan tidigare visat oss kallsinniga till sådana diskussioner när Bohman och Mundebo kom med sina uttalanden."

Mol den bakgrunden tyckerjag det är märkligt att de socialdemokratiska

reservanterna inte yrkade bifall till vår motion. Del hade rimmat bättre med LO-chefens avvisande hållning.

Det står helt klart att den borgerliga regeringen, trots finansplanens brasklappar, eftersträvar en statligt reglerad inkomstpolitik. Lika klart är alt en sådan politik är rena rama giftet försvensk arbetarklass. Jag ber alltså att fö yrka bifall till motionen 310.

Jag kan slutligen, herr talman, inte underiåta all göra några refiexioner med anledning av den borgerliga belåtenheten med sysselsättningen. I utskottets betänkande (s. 35) heter del: "Sverige har genom att utnyttja den rikhaltiga arsenal av arbetsmarknadspolitiska medel som under åren utvecklats i vårt land hittills lyckats med atl hålla uppe sysselsättningen samt hålla nere arbetslösheten på en internationellt sett låg nivå."

"Lyckats hålla uppe sysselsättningen"! Det låter som ett blodigt hån för den som kommer från etl län där 20 % av arbetskraften nu är ställd utanför den normala arbetsmarknaden. Och länk vilken glädje för alla arbetslösa att det finns kapitalistiska länder där arbetslösheten är högre!

Vi har i dagens läge, trots alla typer av konstgjord andning, 110 000 officiellt registrerade som arbetslösa. Räknar man i dag ihop de registrerade arbetslösa med dem som går i beredskapsjobb och omskolning och andra dämtöver som vill ha ett arbete men inte kan fö det, så uppgår det verkliga antalet till minst 400 000.

Arbetslösheten är i slor utsträckning en följd av att de kapilalägande föredrar atl investera utomlands. LO-tidningen presenterade nyligen en tabell som visaratt utlandsinvesteringarna har ökat från 1,5 miljarder 1971 till 3,5 miljarder 1976.

Ut ur landet fiödar nu det kapital som skulle behövas för atl skapa sysselsättning i Norrbollen, i Göteborg och andra krisdrabbade delar av vårt land. Del är en utmanande och allvarlig utveckling vi bevittnar.

I Sverige gör regeringen och massmedia allt för alt framställa den kapitalistiska krisen med dess arbetslöshet, prisstegringar och inflation som något ödesbundet, som en allomfattande företeelse som man inte kan göra något åt, som vi människor bara har alt snällt finna oss i - i väntan på bättre tider. Men de vet bättre. Prominenta företrädare för den borgeriiga regeringen, både Staffan Burenstam Linder och industriminister Åsling, har besökt delar av den värid som inte har drabbats av samma kris - de socialistiska länderna. Där garanteras människorna den mänskliga rättigheten att ha ett arbete, där är prisnivån stabil, där grasserar inte inflationen.

De problem som nu plågar svensk arbetarklass är framkallade av det kapitalistiska systemet. Det ger en enorm makt åt en handfull mycket rika människor att bestämma över produktionen, om företag skall leva eller dö, om folk skall ha jobb eller gå arbetslösa, om svenska pengar skall investeras här eller i Brasilien. Det handlar alltså om makten och ägandet.

Olof Palme kritiserade Gösta Bohman för att han inte var i kammaren. Nyss lämnade OlofPalme en intressant redogörelse för löntagarfonderna. Det hade naturligtvis varit bra om Olof Palme funnits i kammaren för alt lyssna

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Finansdebatt

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Finansdebatt

inte bara på den borgerliga regeringens synpunkter utan också på andras. Jag vill anknyta till den debatten.

Rudolf Meidner sade i en intervju i tidningen Fackföreningsrörelsen för tre år sedan följande om sitt fondförslag:

"Vi vill beröva de gamla kapitalägarna deras makt, som de utövar just i kraft av sitt ägande. All erfarenhet visar alt det inte räcker med inflytande och kontroll. Ägandet spelar en avgörande roll. Jag vill hänvisa till Marx och Wigforss: vi kan i grunden inte förändra samhället utan alt också ändra på ägandet."

Olof Palme inskränkte sig i sitt tal här till att tala om ökat inflytande för de anställda. Nöjer man sig nu alltså med ökat inflytande i stället för samhällets och löntagarnas makt och ägande?

Det är en intressanl fråga alt slälla, om den arbetsgrupp som framlagt det här förslaget under del senaste året har samlat andra erfarenheter än de som Meidner byggde sitt förslag på. Man kan också fråga: I vilket avseende är det här förslaget bättre för arbetarklassen än det förslag om löntagarfonder som LO-kongressen antog?

För allt fler människor står det klart att de problem som alstras av kapitalismen inte kan lösas av kapitalismen. Ingen, inte ens den borgerliga regeringens företrädare eller varmaste supportrar, kan tala om hur man inom detta systems ramar skall kunna göra slut på arbetslösheten, stoppa inflationen och åstadkomma trygghet och utveckling.

Den framlagda finansplanen är en studie i kapitalistisk cynism för att trygga de kapitalägandes intressen, men den uttrycker också stor hjälplöshet när det gäller lösandet av samhällets problem på sikt.

PER GAHRTON (fp):

Herr talman! Finansutskottets betänkande är ingen uppbygglig läsning. Det kanske allvarligaste - och det har, tyckerjag, alltför litet uppmärksammats-står att läsa pås. 36,där utskottet som sin uppfattning slår fast alt man måste "räkna med minskad sysselsättning inom industrin under år 1978".

Tyvärr går inte utskottet - och för den delen inte heller reservanterna - in på någon djupare analys av den problemalik som döljs bakom denna korta mening. Hos bådadera tycks det saknas ett klart näringspolitiskt perspektiv på den ekonomiska politiken.

Varför finns del då ännu ingen klar näringspolitik i Sverige? Del första svaret är uppenbart: därför att del aldrig funnits någon. Socialdemokratins upphaussade näringspolitiska offensiv i slutelav 1960-lalet födde inte mycket mer än en råtta. Sverige har under 44 års "socialistiskt" välde fört en "medvetet 'kapitalistisk' näringspolitik", skriver t. ex. K. H. Peltersson, verksam i industridepartementet under den socialdemokratiska tiden, i en artikel i Affärsvärlden. Han har naturligtvis helt rätt. Då är det inte särskilt konstigt all den första icke-socialistiska regeringen i modern lid tvekar och hissnar inför de uppenbara krav på ökad samordning av näringslivet som helhet som verkligheten varie dag ställer.

En annan förklaring till den obefintliga näringspolitiken kan vara bristande

verklighetsanalys. Fortfarande genomsyras såväl majoritet som minoritet i nnansutskottet av antydningar om att krisen är en tillfällighet, en ovanligt segsliten konjunkturkris.

På många andra håll är det numera en ganska allmän insikt att det som pågår inte är en tillfällighet ulan en struklurkris. När Pehr Gyllenhammar talade inför inbjudna riksdagsledamöter i oktober 1977 sade han bl. a.:

"Vi har vant oss vid högkonjunkturer då allt och alla sköljs med. Då lager töms och då även produkter utan någon större lyskraft kan avsättas. Jag tror att framlidens högkonjunkturer blir selektiva. Dvs. att de starkaste finner ökad avsättning för sin produktion medan de svagare aldrig märker konjunkturuppgången."

En annan formulering av en i sak likartad uppfaltning gör lundaekonomen Sven Rydenfelt i sin senaste bok Det sjuka 70-talet:

"För mig ter sig året 1970 som en strukturgräns mellan det friska och lyckliga kvartseklets högkonjunktur och 'det sjuka sjuttiotalet', en vattendelare mellan ett opsamhälle med optimistiska företagare och etl näringsliv på helfart och ett depsamhälle med deprimerade företagare och ett näringsliv på halvfart."

Vad är det då som har förändrats? Som jag ser det är det främst tre grundläggande förhållanden:

1. Utlandskonkurrensen har blivit av en helt ny karaktär. Nya länder kan göra samma saker som vi lika bra, lika snabbt. Men fortfarande släpar de sociala systemen därefter. Därför blir konkurrensläget snett, de dyra svenska produkterna har svårt alt hävda sig. Samlidigl har vårt eget ullandsberoende ökat. Vår utrikeshandel ökar,allt fier svenska produkter blir alltmer beroende av utländska insatsvaror. Sammanlänkningen av väridsproduklionen fortskrider, eller med andra ord: Den svenska frihandelspoliliken börjar ge resultat. Vore man elak kunde man säga: Frihandelspolitiken har öppnat dörrarna för våra konkurrenter, biståndspolitiken har gett dem medel att slå ihjäl oss. Sverige är naturligtvis bara en liten marginell kugge i hela denna utveckling. Den skulle ha skett också oss förutan. Men det är onekligen ett problem att vårt utlandsberoende ökar samtidigt som ullandskonkurrensen skärps.

2. Industriell expansion är inte längre sysselsättningsskapande. Kulmen nåddes 1965 med 1 089 000 sysselsatta i industrin, dvs. 29,3 96 av den totala sysselsättningen. 1977 var motsvarande siffror 1005 000 eller 24,396. Trenden är klart nedåtgående oberoende av konjunktursvängningar. Det är nog ingen som på allvar vågar hävda i dag atl en högkonjunktur varaktigt skulle kunna ändra på detta mönster. Från olika håll kommer i stället rapporter som förutspår fortsatt nedgång i induslrisysselsättningen - t. ex. från statens industriverk som tror på en minskning med 85 000 industrijobb fram till 1982 - också i branscher där man förutsätter en ökning av produktionen. Ett exempel är irävarubranschen, som beräknas öka produktionen med 4,2 % per år men tappa 8 500 anställda av totalt 76 000. Ett annat exempel är massa- och pappersindustrin som förutsätts öka produktionen med 2,5 96 per år men tappa 1 500 anställda av 60 000. Orsakerna till

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Finansdebatt

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Finansdebatt

utvecklingen är inte svåra att finna. Rationalisering, effektivisering och liknande begrepp har i stor utsträckning sedan länge varit liktydiga med minskning av antalet människor i arbete per produktionsenhet. Historiskt har ökning av den materiella standarden länge åstadkommits genom minskning av antalet arbetande inom befintlig produktion, varigenom överskottet av arbetskraft kunnat överföras i nya produktionsgrenar, t. ex. övergången från jordbruks- till industrisamhälle.

Många politiker skissar en lösning på de akuta problemen efter samma klassiska modell: Genom ökad produktivitet inom industrin skapas elt överskott som kan slussas lill den offentliga sektorn, som därigenom kan anställa överskoltsarbetskraften. I och för sig har vi haft just den utvecklingen. Men frågan är: Kan den fortsätta?

Jag tvivlar. Teoretiskt är det delvis en tilltalande kalkyl. Den offentliga sektorns personalbehov ärju så gott som oändligt, t. ex. föratt klara kraven på åldringsvård och barntillsyn. Men del finns ett överföringsproblem som blir alltmer akut och olösligt. När övergången från jordbruk till industri skedde var det fråga om en överföring av arbetskraft. Men det krävdes inte att jordbrukarna dessutom skulle vara så effektiva atl de skulle kunna betala industriarbetarnas löner.

Något ål del hållet är det emellertid man nu kräver atl industrin skall göra förden offentliga sektorns anställda. De får ju inte sina löner via en marknad -huvuddelen finansieras genom skatter. Del behövs alltså med nuvarande modell ett ständigt ökat skatteuttag. Samtidigt är alla medvetna om att det skapar väldiga problem. Trots mångåriga skatieutredningar finns det fortfarande bara tre skatleformer som ger statskassan etl väsentligt tillskoll: inkomstskatter, arbetsgivaravgifter och moms. Alla håller på atl nå en sorts mättnadsgräns. Inkomstskatterna haren sådan nivå att varie regering måste hejda deras ökning. Ändå är skattemoralen låg och småfifflet vanligt; alltför många finner del privatekonomiskl lönsammare alt "skatteplanera" än alt jobba produktivt.

Arbetsgivaravgifterna har påskyndat minskningen av mänsklig arbetskraft inom industrin och dessutom medverkat till den försämrade konkurrenssituationen. Det finns ingen möjlighet alt gå vidare med dem, särskilt inte om man på allvar vill fö till stånd ökad indusirisysselsätining.

Momsen ärskalteutredningarnas kärieksbarn. Och visst kan man höja den en hel del till. Men varie regering måste kraftigt urholka sina egna momshöjningar genom att "kompensera" de s. k. svaga grupperna: pensionärer och barnfamiljer. Och dessa grupper utgör nu tillsammans ca 5,3 av våra 8,2 miljoner invånare. Nettot av momshöjningarna måste därför bli begränsat. Slutsats: Vi kan inte fortsätta med nuvarande modell för alt skapa sysselsättning särskilt länge lill.

3. Vi lever nu i elt som Sven Rydenfelt uttryckte del "depsamhälle". Folk med idéer och initiativkraft känner sig åsidosatta. Alltför många inriktar sig på sin privata sektor i stället för att medverka i samhällelig produklion och socialt liv. Det är inget tvivel om att Sven Rydenfelt har rätt i sin beskrivning. Spelar det då någon roll? Är del inte bara reaktionära småföretagare som

gastar? Jo, ibland är det kanske det. Men ändå spelar utvecklingen en roll. Löntagarna har fått oerhört stärkta positioner. Men samtidigt ligger i allt väsentligt iniliativmakten kvar hos företagarna. Det aren motsättning som i längden blir orimlig.

Sammanfattningsvis: Vårt utlandsberoende ökar samtidigt som utlandskonkurrensen blir hårdare. Föratt klara det försöker vi gynna exportindustrin och stimulera dess effektivisering. Industriarbetskraften minskar då naturli-gen. Vi för över arbetskraft lill den skattefinansierade offentliga sektorn. Skatteuttaget måste öka, varpå kompensationskraven ökar från dem som drabbas av de olika skatterna. Karusellen rullar allt snabbare. Samtidigt har vi överfört en betydande del av besiuismaklen till löntagarna, men den strategiskt vikliga /«/f/a//vmakten ligger i stort sett orubbad kvar hos kapitalägare och företagare, som känner sig trängda och allt oftare utnyttjar sin makt till initiativ för alt inte ta något initiativ utan springa till staten i stället, vilket gör att de iniiiativlösa premieras och att de initiativrika känner sig ännu mer trängda.

Ja, enbart som en karikatyr lär inte denna bild kunna viftas bort. Finns del då någon utväg? Jag skall inte skissera elt stort näringspolitiskt program men peka på några grundproblem.

Ett grundproblem är avståndet mellan initiativmakt och beslutsmakt. Del avståndet måste minska. Ett sätt är all utveckla lönlagarinflytandet, framför allt i de större företagen. Det kan ske på många sätt, bl. a. genom någon form av löntagarfonder. Men del kan inte gälla hela näringslivet. Det finns också en sektor, där man kanske bör förskjuta maktbalansen åt andra hållet, t. ex. i de mindre företag som står och faller med en "initiativtagare".

Ett annat grundproblem är den solidariska lönepolitiken - svensk ekonomisk debatts heliga ko. I grund och botten är den oförenlig med lokalt löntagarinflytande. Dess ursprungliga målsättning var ju att påskynda strukturrationaliseringen. I en tid då andra hänsyn med rätla gäller är det ganska märkligt atl näslan alla debattörer betraktar det som självklart alt samma jobb skall ge samma lön helt oberoende av övriga regionala, sociala och samhällsekonomiska aspekter. Det betyder bl. a. att man inte ger löntagare makt att bestämma att de hellre bevarar sitt företag och sin livsmiljö lill lägre lön än skaffar sig likalön lill priset av väldiga omflyttningar, stor miljöförsämring och betydande kapilalförslörelse.

Ett tredje problem, som sällan berörs, är kvaliteten på företagsledare. Nog är det märkligt atl staten pytsar ut miljon- och miljardbelopp till företag, som leds av folk som just dokumenterat sin oförmåga att med nya metoder och idéer klara av svårigheter, utan att slälla krav på företagsledningens sammansättning och funktion.

En ny näringspolitik, som bl. a. upphäver motsättningen mellan besluis-och initiativmakl i förelagen, ruckar på den solidariska lönepolitiken, gynnar idéer och initiativkraft, skulle naturligtvis kollidera med en hel del invanda föreställningar. Framför allt skulle den kräva en mer genomtänkt helhetssyn på näringspolitiken. Nu är - enligt induslribilagan till budgetpropositionen -"förslag till riktlinjer för näringspolitiken i elt längre perspektiv" utlovat till

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Finansdebatt

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Finansdebatt

våren 1979. Det är sannerligen på tiden.

Den hittillsvarande s. k. näringspolitiken påminner mig om ett uttalande av den numera avlidne egyptiske ledaren Nasser, som en gång uttryckte sin strategi så här: "Jag agerar inte. Jag reagerar." En sådan strategi kan naturiigtvis hålla en tid och föra sin utövare till stora framgångar. Men på lång sikt innebär det ju att man alltid ligger ett steg efter omgivningen och atl ens handlingsramar bestäms av motspelaren. Slutet kan då inte gärna bli annat än det som drabbade Nasser: platt fall när motspelarna agerar så snabbt och hårt atl man ligger där utslagen innan man hunnit reagera.

Må såväl landet och folket som dess valda regering bevaras från ett sådant öde.

GUNNAR STRÄNG (s):

Herr talman! Efter att i över 20 år ha varit med om alt inleda ekonomiska debatter är det litet av nyhetens behag för mig atl avsluta denna debatt. Men jag vill gör det närmast därför att jag har ett behov av att kommentera en del inslag i gårdagens diskussion.

Del genomgående temat under gårdagen var att man vid regeringsskiftet tog emot en till ytteriighet nedkörd ekonomi och att man numera genom atl ta itu med kostnadssidan för den svenska industrin - eller med andra ord genom att pressa ned efterfrågan och levnadsstandarden för löntagarna och de breda folklagren och komplettera detta med en rad devalveringar - har skapat förutsättningar för en snabb återgång och en förbättring av nationens ekonomiska läge och framtid.

Iden mån man med siffror försöker staga upp den där argumentationen har del varit en ytterst ofullständig och av fromma önskningar präglad siffer-exercis. Det vore fel alt låta den stå oemotsagd i kammarens protokoll,och det är därför, herr talman, jag vill komplettera på etl par punkter.

Vad den gamla regeringen lyckades med under hela 1970-lalet fram t. o. m. 1976 varalt hålla den svenska industrins investeringsaktivitet på plussidan. Självfallet varierade investeringstakten. För 1973 redovisas en uppgång med nära 10 96. Under 1976 hade den dämpats till ca 1 96, men under varie år kunde vi tillgodoräkna oss en investeringsökning - i inflationsrensade siffror, dvs. i fasta värden. Det vittnar i sin tur om att under den gamla regeringens tillvaro trodde den svenska industrin och företagsamheten fortfarande på framtiden. Det uppseendeväckande är nu att delta i grunden har förändrats under 1977 och förmodligen även under 1978.

En industriinvesteringsnedgång med 15 96 under 1977 är uppseendeväckande och till ytterlighet alarmerande. Tyvärr visar utvecklingen under 1978, som vi nu kan bedöma den och enligt herr Bohmans finansplan, samma dystra prognos. Att tappa en tredjedel av industrins invesleringsinsatser på två år - de två år som den borgerliga regeringen har ryktat sitt värv - är elt resultat som i den motsatta situationen, dvs. om det skulle ha hänt under en socialdemokratisk regering,skulle ha väckt etl enormt uppseende. Hurskulle en debatt i kammaren ha gått på dessa premisser? Jag är rädd för alt det hade blivit på bekostnad av stämbanden hos de borgerliga partiernas företrä-

dåre.

På samma sätt är det med tillväxten i samhällsekonomin. Under hela 1970-lalet fram t. o. m. 1976 hade vi plustal. Under de sju åren från 1970 t. o. m. 1976 rörde del sig om tal som varierade från 5 96 1970 och 4 96 1974 ned till 1 96 1975 och 1,7 96 1976, men perioden representerade i medeltal en Ivåprocentig tillväxt i inflationsrensade värden. 1977 avbröts denna trend av en nedgång. Nedgången i BNP blev 2,5 96. Vad den blir 1978 vel vi inte. I bästa fall stannar vi möjligen på±0.

I fråga om nationens ekonomiska tillväxt och i fråga om industriinvesteringarnas tillväxt, i fråga om inflationens verkningar, i fråga om människornas standarduiveckling, i fråga om handelsbalansens och bytesbalansens utveckling innebär skiftet mellan den socialdemokratiska regeringen och den borgerliga regeringen genomgående och utan undantag att samtliga ekonomiska avsnitt i försöriningsbalansen vänder från positiva lill negativa tal. I fråga om handelsbalansen och bytesbalansen hade vi visserligen negativa tal under 1974,1975 och 1976, men de negativa talen förstärktes alldeles påtagligt under 1977 och kommer förmodligen att göra det även under 1978.

Utifrån detta enkla konstaterande mobiliserar nu regeringens talesmän en alldeles överväldigande argumentation för att bevisa att den dystra situationen under 1977 och innevarande år egentligen inte är någonting annat än den logiska följden av vad som hände från 19701, o. m. 1976. Det aren i hög grad, som jag ser det, skröplig argumentation. Den politik den socialdemokratiska regeringen förde fram till regeringsskiftet, det må nu gälla lagerin-vesleringen eller hanteringen av det svenska näringslivet över huvud tagel, hade ju i allt väsentligt enighet i kammaren bakom sig. Oppositionens särprägel kännetecknades av att man år efter år och naturligtvis av valpoliiiska syften ville driva en mera lösaktig finanspolitik, med längre gående skattesänkningar och en rad andra överbud av skilda slag.

Efter regeringsskiftet präglades regeringens och oppositionens skilda attityder av att oppositionen inför perspektivet av en ständigt stegrad utlandsupplåning och en snabbt ökande inflationsutveckling hade velat strama åt på det finanspolitiska området för alt stämma i den här utvecklingen. Skiljaktigheten mellan regeringens och oppositionens politik framträder därutöver i atl oppositionen ville skaffa pengar för en invesleringsex-pansion, som vi betraktar som erforderlig, medan regeringen delar ut sina gåvor av allmän, generell karaktär både där det behövs och där det inte behövs.

Jag tror att den enklaste lösningen på den i varie ekonomisk debatt förda diskussionen om fördelningen av skuldbördan förden urusla och pinsamma situation där vi är i dag vore att omgående och när som helst fråga det svenska folket: Hur värdet att leva och existera under en socialdemokratisk regering? Hur är del alt leva och existera under en borgeriig regering? Jag är rätt säker på att det svenska folket är tilräckligt omdömesgillt för att kunna dra slutsatserna. De talar inie till den borgerliga regeringens favör.

Jag vill också korrigera en del av gårdagens, som jag betraktar, ovederhäftiga inlägg från en rad av regeringens försvarsadvokater. Jag vill framför allt

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Finansdebatt

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Finansdebatt

här vända mig till elt par av regeringens direkta representanter, herrar Gösta Bohman och Nils Åsling. Just nu spelar man på temat att vi tack vare den hemmalagade inflationen, där elementen i allt väsentligt var momshöjningar och punktskattehöjningar och dubbla devalveringar, nu har skaffat oss - hör och häpna - goda och lyckobringande förutsättningar för att marschera framåt! Låt mig all varligt varna för denna optimism, även om jag traditionellt inte tillhör pessimisternas skara. Även om väl - vilket vi kan hoppas på - en viss förbättring i den internationella efterfrågan så småningom skall visa sig, så är det för tidigt atl utifrån något slags faktiskt underlag i dag blåsa trumpetfanfarer. De senaste rapporter vi har i fråga om leveransvärdet för hela den svenska industrin, och det är för december månad 1977, visar 4 96 högre värde i löpande priser-märk väl löpande priser-än för ett år sedan. Del beiyderatt vi i fasta priser och i volym skulle ligga 9 96 lägre. Jag låter här som ett allmänt anlagande den officiella indexsiffran vara representativ för vad jag här talar om när jag säger löpande priser.

I fråga om orderingången är situationen enahanda. Den var 4 % högre i löpande priser i december månad 1977 än i december månad 1976, och det betyder att den i volym och i inflationsrensade priser är 9 96 lägre än för etl år sedan.

Orderslocken för sista december 1977 var 9 96 lägre i löpande priser än vad den var för ett år sedan, och det betyder för inflationsrensade tal en nedgång med 22 96.

Det är, mina damer och herrar på regeringsbänken, sannerligen inte något underlag för en skildring i ljusa tongångar om att den under 1977 förda politiken har räddat situationen. Jag vore lacksam om ni fick rält i era förhoppningar, men i rättvisans intresse bör det understrykas att i dag finns det ingel sakligt underiag för vad ni säger.

Vi läser dessutom i dagstidningarna atl det brittiska konjunklurinslitutets senaste rapport, bl. a. mycket stort uppslaget i Svenska Dagbladet i dag, säger ifrån att någon uppgång före 1980 finns del ingen anledning att räkna med.

Jag vill också ta upp frågan om herr Bohmans beskyllningar alt socialdemokratin inte visar del personliga kuraget att gå ut och förklara atl de svenska lönlagarna har för höga löner. Det är här inte fråga om vare sig politiskt kurage eller mod att tala om obehagliga ting - det är helt enkelt fråga om atl hålla sig till sanningen. Den här frågan skall bedömas efter den övertygelse man kommer fram till, när man funderar igenom problemen, och jag tvekar inte att säga att hela denna diskussion om det höga svenska kostnadsläget, som i herr Bohmans sinnevärid är liktydigt med det svenska löneläget, är behäftad med enorma överdrifter, osakligheter och felaktigheter. Här har man låtit de speciellt utsatta näringarna bli något slags riktrote för näringslivet i övrigt. Naturligtvis är förhållandel annoriunda.

De svenska gruvarbetarnas löner är höga, men den enda förklaringen lill problemen är atl det är svårt att sälja malm överallt i världen. Det beror på den svaga efterfrågan inom järnhanteringen när det gäller fartygstonnage, material för byggnation och järnhanteringens produkter över huvud taget.

Jag har sagt det tidigare och jag kan upprepa det nu: Den svarta arbetskraften i Nimbagruvan i Afrika ställs inför samma avskedshoi som arbetarna i Kiruna och Malmberget, och ingen kan göra gällande att det beträffande Nimbagruvan är något speciellt löneläge som föranleder problemen. Oberoende av löneskillnaderna möter man den här situationen.

Problemen i den svenska järn- och stålindustrin har också sin internationellaförklaringsgrund. Jag skulle tro atl stålarbetarna i England har löner som i stort sett går upp till hälften av de svenska stålarbetarnas löner, men jag vel att situationen är lika svår för dem som för de svenska stålarbetarna och alt arbetslöshetsriskerna är exakt lika stora. Ekonomin för den engelska stålhanteringen är precis lika dålig som för den svenska stålindustrin. Till detla finns andra förklaringsgrunder, som jag utvecklat tidigare och som jag inte skall ta upp tiden med vid detta tillfälle. Några lönereduktioner räddar inte dessa näringar - det är andra ingripanden som är nödvändiga.

De anställda inom tekoindustrin kan inte räddas, även om de arbetar för väsentligt lägre löner än vad de gör i dag, så länge vår tekoindustri skall fritt konkurrera med den tredje väridens beklädnadsindustri, där barnarbetskraften avlönas med uppenbara svältlöner och där företagen icke belastas med några sociala utföslelser.

De svenska varvsarbetarnas problem är inget problem om de specifikt höga lönerna i Sverige. En delegation från Metalls avdelning i Göteborg har nyligen haft tillfälle alt se pade japanska varvens förhållanden. Delegationen har nu avgett en rapport som jag med slort intresse läst och där man kallt konstaterar atl det skiljer icke så påtagligt i lönehänseende mellan de japanska och de svenska varvsarbetarna. Man kan således här presentera den svenska industrins problem som de speciellt utsatta näringarnas problem, och del är inte unikt för vårt land. Där är situationen densamma för en rad nationer.

Vi kan vända på det hela och konstatera all slora företag inom den svenska verkstadsindustrin-låt mig bara som hastigast erinra om L M Ericsson, Alfa-Laval, Electrolux, Sandvik, Saab-Scania och Volvo - kommer, trots de svenska verkstadsarbelarnas löner, atl redovisa goda vinster för 1977, i en del fall bättre än för 1976. Så var det både före och efter devalveringen.

När det gäller skogsindustrin och den enorma tekniska och maskinella utveckling som ligger bakom vår massa- och papperstillverkning och även bakom de moderna sågverken spelar inte lönerna den rollen att man här kan börja tala om svårigheterna för näringarna exportmässigl. Svårigheterna för skogsindustrin i vårt land delas av den finska skogsindustrin, där lönerna är betydligt lägre. Noggranna undersökningar ger vid handen att löneposten för skogsindustrin i vårt land kontra de siora konkurrenterna Canada, USA och Finland inte i någol avseende är elt problem för oss. Gentemot Canada och USA har Sverige dessutom favören av lägre transportkostnader när det gäller marknaderna i Europa. Svårigheten att konkurrera på området beror helt och hållet på priserna på råvaran. Del tycks nu glädjande nog ha gått upp för de svenska råvaruproducenterna, atl vill man ha avsättning för sin råvara, är man tvingad atl korrigera etl tidigare tillämpat överpris. Jag betraktar det som elt rätt välgörande inslag i den här debatten att råvaruproducenterna för att

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Finansdebatt

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Finansdebatt

värna om sina egna industrier nu själva tvingas göra den erfarenheten.

Det anfördes under gårdagen, jag tror del var av herr Hermansson, atl en a v Globusinstilutet i Hamburg giord undersökning visar atl vi under ftolårel låg på sjunde plats vid en bedömning av de relativa lönekostnaderna inom OECD. Före oss låg Västtyskland, Norge, Belgien, Danmark, Holland och Schweiz. Efter oss låg USA, Österrike, Frankrike, Italien, Japan och England. Vad som inte framgick under gårdagens debatt var att den här avstämningen som redovisades daterar sig från halvårsskiftet 1977, dvs. månadsskiftet junijuli, och före den sista devalveringen. Därefter kom i augusti den tioprocen-liga nedskrivningen av den svenska kronan. Följaktligen har vi väl nu logiskt hastigt och lustigt hamnat väsentligt längre ned i den relativa lönetabellen.

Vi märker det också i en snabbt avtagande intern efterfrågan, vilket framhållits i ett par tidigare inlägg. Och det visar sig i en kraftig nedgång i handelns volymomsällning, som börjar aktualisera sysselsättningsproblem även inom de från utlandsmarknaden helt skyddade hemmanäringarna. Våra problem då det gäller vissa näringar och vår sysselsättning har inget med lönerna att göra. Oavsett löneläget har industrierna i dag problem, men våra industrier inte mer än motsvarande industrier i andra länder.

På den senaste liden har vi också, herr talman, rätt ofta fött oss till livs en annan intressant redovisning, nämligen en redovisning för hur vi slås ut på den internationella marknaden. Svenska arbetsgivareföreningen har kommit med en rapport som är värd att läsa. Rapporten bygger på en undersökning av exportutvecklingen förde 15 viktigaste industrinationerna. Man arbetar här med exportvärdemarknadsandelar och ser efter vilket värde i exporten som resp. 15 länder har i det totala handelsutbytet och hur delta värde har utvecklat sig. Svenska arbetsgivareföreningen konstaterar att dessa beräkningar tidigare alllid har gjorts med utgångspunkt i volymandelar, men SAF slår fast alt denna volymberäkning bygger på skattningar av olika slag och all resultaten är mycket osäkra. Om man i stället ser på exportvärdena, visar det sig atl Sveriges procentuella andel av de 15 ländernas samlade exportvärde var praktiskt taget konstant under 1970-talet fram t. o. m. 1976. Beräkningsperioden omfattar de fyra åren 1973-1976. Del var först under 1977 som den svenska exportandelen värdemässigt och påtagligt började sjunka.

Vad jag här anfört ställer den tidigare förda debatten i en helt annan och mera nyanserad dager, och det är bl. a. en verifikation på att devalveringens s. k. välsignelsebringande frukter på intet sätt är bevisade. Varie devalvering för som ett ofrånkomligt faktum med sig en eskalering i fråga om inflation och prisstegring. Varje kursförändring innebär i ett läge där nationen - såväl nationen som sådan som dess enskilda företagare - har dragit på sig utlandsskulder, en snabb stegring av denna skuldbörda.

Vi läser i verksamhetsberättelsen för Svenska Varv att devalveringen ökade företagets internationella skuldbörda och företagets förlust med 600 milj. kr. Motsvarande siffra för Statsföretag är för fjolåret 300 miljoner och för Stockholms kommun närmare 100 miljoner. Jag kunde fortsätta alt spalta upp redovisningen på stat, kommuner och enskilda industriföretagare, allt

inom den ram av 50 miljarder som vår utlandsskuld f n. uppgår till.

Vi vet alt nedskrivningen ökar vår skuldbörda med 20 %, som är den samlade devalveringseffekten. Man kan då fråga sig: Är det utan vidare säkert alt den svenska industrin har möjligheter all kamma in dessa miljarder som en vinst av devalveringarna? Jag tillåter mig atl i hög grad tvivla på detta. Vad vi vet äratt vi lägger stora bördor på framliden och på dem som skall betala vår skuldsättning.

Vad det framför allt finns anledning alt ställa sig kritisk inför är följande fakta. Till dags dato har devalveringarna icke förbättrat vare sig vår handelsbalans eller vår bytesbalans. Däremot har de ökat vår skuldbörda och därmed också försämrat vår bytesbalans. Det är helt klart atl devalveringen också har varit något av bensin på inflationsbrasan. Förbättringen i handelssiffrorna för de två senaste månaderna under fjolåret har inte följts i fråga om handelsutbytet under januari månad, vilket också sades ifrån under gårdagen. Hur det blir i fortsättningen vet ingen, men genom de stadigt ökade varslen och de ständigt nya bulletinerna om svikiningen inom den svenska företagsväriden och industrin har man anledning all befara att någon nämnvärd förändring i vår sneda bytesbalans sannerligen inte ligger bakom hörnet.

Herr Bohman har ju själv inte vågat sig på att dra andra slutsatser än att underskottet på ca 16 miljarder fortsätter även under 1978. Vad skall herr Bohman göra då? Tror han på välsignelsen med de genomförda devalveringarna - de har ju prisats högljutt under gårdagens debatt - så bör han ju i ett oförändrat läge i avseende på vår bytesbalans bli tvingad atl skynda fram och bjuda medicinen en gång lill. Nu har herr Bohman förklaral att del ämnar han inte göra, och han kommer livligt att stödjas av mig på den punkten.

De emfatiska förklaringarna om alt han devalverat för sista gången är väl etl försök att tysta del sjuka samvetet. Men det finns anledning att efterlysa vad det då är han tänker komma med för ny ordination. Alt bara sitta med armarna i kors och bevittna hur vi år efter år lever på utlandets tillgångar är naturligtvis en omöjlig situation. En förklaring på den punkten är i hög grad önskvärd. Kan den inte ges i dag-och det går självfallet inte, då jag lade mig i debatten i ett så sent skede - finns det möjlighet att fundera över detta under de närmaste månaderna, och vi kan sedan återkomma till det i en debatt i slutet av årets riksmöte.

Jag skulle också, herr talman, innan jag avslutar mitt anförande, vilja ställa följande fråga: Vad är nu regeringens program för framtiden? Vad skall man göra föratt fö fart på sysselsättningen? Vi kan ju inte år efter år hålla 100 000 svenska arbetare, män och kvinnor, i kontinuerlig utbildning vid sidan av de 110 000 arbetslösa vi har i dag.

Jag erinrar mig valrörelsen 1973, när den dåvarande oppositionen i ett sysselsättningsläge, som inte på långa vägar var så besvärande som i dag, for omkring och ideligen frågade: Vad tänker den socialdemokratiska regeringen göra föratt sätta fart på sysselsättningen? Den frågan är oändligt mycket mera befogad i dag, nu ställd till den borgerliga regeringen.

Flera talare har pekat på situationen i Norrbotten. Jag skulle vilja slälla

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Finansdebatt

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Finansdebatt

frågan vilken projektering och planering som pågår för att någonting skall hända i den sjättedel av den svenska nationen, som nu dras med en så förödande arbetslöshet.

Efter alla de förslag om utredningar, delegationer, speciella delegationer, analysgrupper och utredningsmän för olika spörsmål som framlagts har man anledning att ställa frågan om folk har salts på praktiska arbetsuppgifter. Jag skulle vilja ställa frågan -jag behövde inte göra det, eftersom jag vet svaret -om ni har gett Vattenfall i uppdrag att projektera Kalixälvens utbyggnad, något som skulle ge arbete åt 1 000 man under 15 år framöver. Det är en projekteringstid på ett-två år innan man är färdig atl sätta spaden i marken. Jag är övertygad om att man inte har gjort del -ja, jag vet att man inte har gjort det. Svaret är sålunda nej.

Har ni lämnat ut projektarbete på det apatitverk i Kiruna, som vi från oppositionens sida har krävt i över ett år och som det nu har antytts från regeringens sida atl man är beredd att överväga? Jag föreställer mig atl något projektarbete inte har lagts ut.

Har ni satt i gång med arbetet att förstärka malmbanan, något som är absolut nödvändigt om man är inställd på att vi i framtiden skall bryta malm i vårt land? Jag är ganska övertygad om att det har man inte gjort. Svaret är även där nej.

Har ni gjort några förberedelsearbeten för brytning på nya nivåer? Möjligen, men jag är inte övertygad om det. Här har tidigare talats om projektet i Kalix. Det var Alf Lövenborg som erinrade om att industriministerns statssekreterare för etl år sedan var där uppe och lovade alt denna utbyggnad i Kalix skulle komma lill stånd. Samma dag höll jag etl par föredrag i Kalix, och jag vill verifiera sanningsenligheten i Alf Lövenborgs uttalande. Del har tagit ett år att fundera över detta. I dag för vi besked av industriministern att "nu funderarvi i kanslihusetöverdetta",och därför kan man inte ge något besked lill Olof Palme när han ställer frågan.

Skall det gå i den takten, hinner kon dö många gånger om medan gräset växer. Kan ni komma fram till beslutförhet i frågorna? Del är del som är del avgörande.

Varför kanjag inte också ställa frågan: Kan ni komma fram lill beslutförhet i fråga om kärnkraften och därmed också skapa förtröstan hos verksiadsar-betare, tekniker och tjänstemän i Landskrona, Finspång och Västerås?

Skall vi ha tio aggregat, varav fyra icke skall leverera ström, eller hur skall det bli?

Vi importerar olja för 16 miljarder varie år. En slor del går lill uppvärmning av våra hus. Vilket ändamål blir praktiskt uppfyllt via eluppvärmning, om vi väljer den vägen? Allt resonemang om alt vi har tillräckligt med elenergi, när man exercerar med olika tal om terawatiimmar som skulle behövas i framtiden, är helt meningslöst om man bortser från det obestridliga faktum alt vi kan ersätta oljeeldningen med elvärme till båtnad för en handels- och bytesbalans med i dag svår slagsida.

Jag ställer frågan: Har svenska folket gett den sittande regeringen fullmakt atl slösa bort miljardbelopp för statsministerns ansiktsräddning? Naturiigtvis

inte. Del är en rättighet som man lar sig i regeringen för atl fö nöjet atl kalla sig regering. Här delar regeringens tre partier ansvaret. Statsministern och hans parti vet vi var vi har i denna fråga. Statsministern är blockerad förstånds-mässigt och kommer väl atl vara det även i fortsättningen. Han är beredd alt gå vägen tillbaka mot en fattigare tillvaro. Så icke moderaterna och folkpartiet, men de finner sig i slöseriet med allmänna medel. De finner sig i en energipolitik som man förståndsmässigl tar avstånd från - del är det moraliskt mest upprörande i hela den svenska energidebatten.

Naturligtvis kommer kräftgången för landets ekonomi atl fortsätta under denna regerings ledning. För atl, herr talman, ta mig friheten alt någol fritt travestera ett uttalande av en av krigsårens slora statsmän, skulle jag vara beredd atl säga: Sällan har så många haft så fö all ställa till ansvar för ekonomisk tillbakagång, standardsänkning och förstorade orättvisor i del dagliga livet. Vi förgå långt tillbaka föratt hitta en regering som gör rätt för ett slikt eflermäle.

Herr talman! Efter att ha avlyssnat gårdagens debatt hade jag behov av atl anföra delta för atl i någon mån korrigera vad jag anser vara felaktiga och ofullständiga slutsatser och inlägg i den av regeringens representanter förda debatten.

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Finansdebatt

BÖRJE HÖRNLUND (c):

Hert talman! Såvitt jag förslår innebär finansutskottets belänkande klart hårdare krav på återhållsamhet när det gäller den offentliga sektorn än vad som framgår av finansplanen. Där talades det om alt del finns en prutmån på kommunernas och landslingens planer, om man begränsar utbyggnaden lill de områden som är prioriterade: äldrevård och barnomsorg. Men det är fortfarande tal om en fortsall utbyggnad.

Enligt finansutskottet kräver ekonomin emellertid en markant dämpad kommunal expansion under de närmaste åren. Något utrymme för ökad statlig bidragsgivning finns inte i den statliga budgeten, och några kommunala utdebiteringshöjningar är inte heller acceptabla. Menar utskottet då all kommuner och landsting skall klara sig helt utan inkomstförstärkningar under etl antal år framåt? Då tyckerjag atl utskottet också borde ha klargjort konsekvenserna.

Kommunernas och landstingens ekonomi har nyligen analyserats av den kommunalekonomiska utredningen, KEU 76. Utredningen konstaterar att den automatiska höjningen av skatteunderlaget bara medger en volymutveckling på knappt I /2 96 per år. En framlid ulan nya inkomster i någon form innebär med andra ord i slort sett tvärstopp för den kommunala utvecklingen. Hur skall vi under sådana omständigheter klara exempelvis vårduppgifterna? Del har utskottet helt gått förbi. Utskottet har, som jag ser saken, gjort det alldeles för lätt för sig.

Kommuner och landsting för alltmer omfattande samhällsuppgifter efter hand som samhället omdanas. I och med all kvinnor i allt större utsträckning arbetar utom hemmet får samhället ett störte ansvar för omvårdnaden av bl. a. barnen och de gamla. Detla är en utveckling som kan väntas fortgå.

5 Riksdagens protokoll 1977/78:86-89

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Finansdebatt

För landslingens del har utvecklingen fört med sig ett ökat tryck på hela vårdapparaten, elt tryck som hela liden förstärkts som följd av befolkningsutvecklingen. Det är de äldsta åldersgrupperna som snabbi ökar i vårt samhälle. De som är 70 år och äldre blir 150 000 fier fram till 1985, och det blir 60 000 fler som då är mer än 80 år. Det är de allra äldsta som i största utsträckning tar sjukvårdens resurser i anspråk. Man räknar med atl en 70-åring ligger på sjukhus i genomsnitt tio dagar per år, men för en 80-åring är den siffran dubbelt så hög. Enbart för atl bibehålla dagens standard måste sjukvården byggas ut i takt med all de äldres antal ökar. Av bl. a. ekonomiska skäl har landstingen hittills inte kunnat täcka behoven. Vi har i dag besvärande köer.

Kommunalekonomiska utredningen var medveten om dessa problem. Den räknade med en volymökning på nära 2 % per år, om landslingen skall läcka in befolkningsförändringarna och klara en långvårdsutbyggnad på 2 000 platser per år med dagens standard. En sådan utveckling betraktade kommunalekonomiska utredningen som en miniminivå för landstingens utveckling.

Landslingen själva baserar sina flerårsplaner på en volymutveckling på drygt 4 96 per år. Det innebär ungefär samma takt som hittills under 1970-talel. Mer än hälften avser en förbättring och utbyggnad av långtidssjukvården samt en fortsatt satsning på öppen vård och hemsjukvård i decentraliserade former. En sådan satsning är en förutsättning för att de äldre skall få bo kvar i sin invanda miljö så länge som möjligt, och den är också en förutsättning för att platserna inom akutvård och psykiatri skall kunna hållas nere.

Men en prioritering av hemsjukvård och långtidssjukvård innebär inte alt behoven inom övrig vård ligger stilla. Vad händer då på dessa områden om utskottets "markanta dämpning av expansionen" genomdrivs? Ja, om de prioriterade områdena skall få sitt, måste andra områden vänta. Det innebär i sin tur alt vi måste nagga en del på de målsättningar som vi centralt varit ense om. Vi måste hela tiden komma ihåg att sjukvårdens utbyggnad skett under stor politisk enighet.

Riksdagen har även angivit målen för folktandvårdens utbyggnad. När det gäller omsorgerna om psykiskt utvecklingsstörda har vi riksdagens lagstiftning att hålla oss till. Uppräkningen kan göras mycket längre. Del går utskottet helt förbi.

Den kommunala sektorn har också stor betydelse för sysselsättningen. Under 1970-talel har kommuner och landsting svarat för hela nettoiill växten av antalet sysselsatta. För 1978 räknar den preliminära nationalbudgeten med atl induslrisysselsättningen kommerait minska med 30 000-40 000 personer. Därtill kommer effekten av jordbmkets fortgående rationalisering och en sannolik minskning av sysselsättningen inom handeln. Arbetslösheten "på total nivå" beräknas dock knappast öka under 1978. Och det aren följd av den sysselsättningsökning som sker inom kommunal sektor. Inte heller konsekvenserna i delta avseende har utskottet berört.

Del är också ofta unga människor som anställs inom kommuner och

landsting, vilket i dag inte är minst angelägel. Landstingen anställde förra året 16 000 ungdomar under 25 år. Det motsvarar 14 96 av det åriiga ungdoms-tillskottet. En halvering av utbyggnadstakten i kommuner och landsting skulle få besvärliga konsekvenser för sysselsättningen. Det skulle bl. a. innebära att landstingen kunde anställa 6 000-8 000 färre ungdomar.

Jag hoppas alt det råder politisk enighet om att de människor som byggt upp vårt samhälle och dess välstånd också skall få del av det välståndet när de blir gamla och går ut ur produktionen. Från landslingens sida är vi beredda att la ansvaret för atl de äldre får en god omvårdnad.

Det är givet att vi också måste ta vårt ansvar när det gäller samhällsekonomin. Landstingsförbundets styrelse är klart medveten om de ekonomiska bekymren. I en rekommendation har den uppmanat sina medlemmar att utforma etl planalternativ med en lägre ökningstakt än i den senaste flerårsbudgelen, ett alternativ som i snitt innebär en ökning med 3,5 fasta procent per år. Planarbetet pågår just nu ute i landstingen.

De överläggningar som pågår mellan staten och kommunförbunden bör kunna klargöra fömtsätlningarna för kommunernas utbyggnad. Jag är övertygad om alt när de överiäggningarna är slutförda, är parterna överens om att 1979 blir elt myckel svårt år för kommuner och landsting. Inte ens med en dämpad utvecklingslakt kan verksamheten klaras utan inkomstförstärkningar. Det borde vara lätt för parterna atl enas om att kommuner och landsting står inför stora belastningar de närmaste åren. På landstingssidan är vi i alla fall klart medvetna om problemen. Ifall regering och riksdag är lika medvetna borde en konstmktiv diskussion kunna föras till elt rimligt slut för alla inblandade.

Visst måste vi se lill att vi är effektiva i vårt samhällsarbete och atl vi prioriterar bland alla önskemål som reses. När vi skall hushålla med samhällets resurser måste vi prioritera rätt. En prioritering som går ut över de svagaste grupperna i samhället, över de långtidssjuka, de psykiskt utvecklingsstörda eller andra svaga gmpper, kommer i alla fall inlejag atl slälla upp på.

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Finansdebatt

RUNE TORWALD (c):

Hert talman! Jag hade urspmngligen inte tänkt atl göra något inlägg i denna debatt, men elt antal inlägg i går från socialdemokratiskt håll gör att jag nu tar till orda.

I de aktuella inläggen utmålades de senaste förändringarna av beskattningsreglerna för vissa småföretagare såsom oskäliga och stora förmåner åt dessa egenföretagare. Men sanningen är den att småföretagarna under många år varit utsatta för en mycket orättvis sambeskaitning av de inkomster som två eller flera familjemedlemmar arbetat ihop under inkomståret.

Om en fru eller elt barn skaffar sig inkomster genom arbete utanför hemmet, så har ingen - sedan sambeskattningen slopats - kommit på tanken att dessa inkomster skulle läggas på toppen av makens resp. faderns inkomster med de hårda skattekonsekvenser som detta medför. Men när en jordbrukares eller butiksinnehavares hustm hjälpt maken i hans verksamhet

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Finansdebatt

och inkomsten därigenom förbättrats - ja, då fick mannen skatta för hela inkomsten. Detta innebar dels att man fick betala mycket hög skatt på den höjda inkomsten, dels att hustrun inte fick något socialt skydd hur myckel hon än arbetade i företaget utan klassades såsom hemmafru utan eget förvärvsarbete.

När nu - efter år av påtryckningar på den gamla socialdemokratiska regeringen, inte minst från centerns sida - denna orättvisa avskaffats betecknar socialdemokratiska företrädare i denna kammare detta såsom en oskälig favör åt småföretagarna. Nog för atl vi är vana vid socialdemokraternas småföretagarfientlighet, men detta är dock rekordet - detla atl beteckna borttagandet av en uppenbart orättvis sambeskattning såsom en oskälig favör.

De socialdemokratiska talarna beskyller också dessa småföretagare för att genomgående vid deklaralionstilirället agera samvetslöst. De skulle ulan alt la hänsyn lill verkliga förhållanden i alla lägen söka missbmka reglerna för alt den vägen få så låg skatt som möjligt.

Jag bestrider bestämt atl småföretagarna som grupp skulle vara mer benägna än andra att skattefuska. Vilka belägg har socialdemokraterna för sina beskyllningar? Jag har under mina år i taxeringsnämnd och länsskatle-rätt inte funnit några belägg för detla. Falskdeklaralioner förekommer dess värre i alla samhällsgrupper. Det kanske finns vissa tecken som tyder på att en del har utnyttjat de s. k. 5 (X)0-kronorsbolagen i större omfattning än andra gmpper för kriminella transaktioner. Men det ärju inte den gruppen som fått några lättnader genom den slopade sambeskattningen av egenförelagarna.

Jag har också under många år hjälpt en hel del jordbrukare och andra småföretagare med deras deklarationer. Jag vill verkligen vitsorda den noggrannhet med vilken dessa har sökt beräkna arbetsinsatsen från hustru och eventuella barn. Jag har aldrig stött på någon, som arbeiar hellid i sin rörelse, som låtit sin hustru redovisa mer än 700-800 limmar för året. Med hänsyn till arbetsmarknadsvärdet av detta arbete har hustruns inkomst inte i något fall överstigit en tredjedel av totala inkomsten.

Men om maken skulle ha varit sjuk några månader eller av något skäl ha skaffat sig extra inkomster utanför den egna rörelsen - ja, då kan det naturligtvis länkas att del finns fall där hustmns inkomst i förvärvskällan blir större än mannens. Men då beror ju detla på alt hon faktiskt lagt ner fler arbetstimmar i rörelsen än maken/arbetsledaren. Och då kan det väl inte rimligen betraktas såsom någon orättvisa alt hon får deklarera för den del av inkomsten som hon faktiskt arbetat in. Eller är del ett utslag av socialdemokratisk jämlikhetsfilosofi atl mannen alltid skall skatta för två tredjedelar av inkomsten i rörelsen, oavsett vilken arbetsinsats han resp. hustrun i verkligheten gjort? F. ö. lär del väl efter de taxeringar som gjorts snart finnas statistik tillgänglig som visar hur man utnyttjat den här möjligheten.

Till sist några ord om många småföretagares situation såsom jag upplevt den i samband med att jag hjälpt dem med deklarationer. Del är speciellt jordbrukare jag tänker på. Visst har deras ekonomiska situation glädjande nog förbättrats något under senare år. Många har en hygglig inkomst, men

man får då inte glömma att den vanligen grundas på en arbetsinsats som är betydligt större än för en heltidsanställd löntagare.

Jag erinrar mig en bitter kommentar från en medelålders jordbrukare med fyra barn. Han sade: Jag trivs för del mesta bra med mitt jobb. Inkomsten är nu rimlig, men bundenheten med djuren är ett gissel - speciellt på fredagskvällar när jag måste driva korna över en allmän väg för mjölkning och möts av ilskna kommentarer från dem som inför en ledig weekend tvingas vänta ett par minuter. Alt bli kallad bonnjävel, bondkäring eller någol liknande känns bittert, när man tänker på all man själv minsann inte har någon ledig weekend atl se fram emot.

Mot denna bakgrund ärdet mig elt nöje att fö yrka bifall lill skatteutskottets hemställan i dess betänkande nr 25 och därmed avslag på de socialdemokratiska motionerna om försämrade villkor för egenföretagare.

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Finansdebatt

GUNNAR BIÖRCK i Värmdö (m):

Hert talman! Jag har lyssnat på de sakkunniga talare som i går och i dag har behandlat vår ekonomi. Det bekymrar mig - i likhet med Per Gahrton - alt man diskuterar i så tekniska termer och i så korta perspektiv. Man använder ideligen uttrycket "när konjunkturen vänder" och tar aldrig upp det verkligt allvarliga från "om konjunkturen vänder".

Attjag nu har begärt ordet i denna debatt beror bl. a. på att OlofPalme ville ge ett intryck av alt man på vårt håll inte skulle känna för de alltför många i vårt land som har föriorat eller riskerar att förlora sina jobb. Jag för min del vill avvisa den anklagelsen.

När jag har försökt föreställa mig hur dessa frågor skall lösas har jag bemödat mig om att läsa mig till vad som anförts från både Olof Palmes regering och den nuvarande. Det har gjorl mig rätt konsternerad.

Såväl sysselsältningsutredningen som 1975 års långtidsutredning har räknat med alt omkring 200 000 nya arbetstillfällen måste åstadkommas i den offentliga sektorn fram lill 1980.1 förra årets finansplan räknade man med att 35 000 personer som friställts inom industrin skulle behöva anställas inom den offentliga sektorn, särskilt den kommunala delen därav. I årets finansplan meddelas atl den offentliga sektorn under 1977 ökade sysselsättningen med ca 50 000 personer och atl en liknande ulveckling förväntas även för innevarande år.

Redan sysselsältningsutredningen framhöll emellertid atl "de automatiska inkomstökningarna i den oflentliga ekonomin inte på långt när är tillräckliga för att finansiera en ökning av den offentliga sysselsättningen. Den som förordar en sysselsättningsökning inom den offentliga sektorn måste också vara beredd alt ta det politiska ansvaret för att skapa ett nödvändigt finansiellt utrymme", hette det.

I kompletteringspropositionen våren 1976 framhöll dåvarande finansministern Gunnar Sträng att sparandet i den svenska ekonomin totalt sett är otillräckligt och måste öka, och att det är inom den offentliga sektorn som det ökade sparandet måste åstadkommas. I en balanserad ekonomi måste också de kommunala ambitionerna begränsas av det reala utrymmet, anförde

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Finansdebatt

han.

I budgetpropositionen förra året underströk budgetminister Mundebo att del var nödvändigt att "vi styr över resurser från inhemsk konsumtion -offentlig såväl som privat - till investeringar och export. I detla perspektiv är det nödvändigt att både stat och kommun ålägger sig stor restriktivitet med nya åtaganden. Den offentliga verksamheten kommer i framtiden inte att kunna byggas ut i samma snabba takt som karakteriserat de senaste åren."

I årets finansplan framhåller ekonomiministern alt det är "av yttersta vikt alt en neddragning kommer till stånd av den kommunala expansionen", och detla betecknas som "en av de mest angelägna åtgärderna under de närmaste åren". Det påpekas också atl den offentliga sektorns tillväxt under innevarande år i sin helhet kan återföras på en fortsatt expansion inom den kommunala sektorn.

Jag föreställer mig alt den kommunala expansion det här är fråga om i rätt slor omfattning gäller vårdområdet och barnomsorgen - två områden som jag för egen del liksom nyss Börie Hörnlund är mycket intresserad av. Det har därför bekymrat mig attjag inte riktigt lyckats förslå hur man skall förena en expansion av den offentliga sektorn på två år med inalles 100 000 personer med ett samtidigt iakttagande av de krav som företrädare för både den förutvarande och den nuvarande regeringen ställt, atl den offentliga sektorn -företrädesvis den kommunala delen därav - skall öka sitt sparande, begränsa sina ambitioner och dra ned sin expansion.

Jag hade hoppals alt någon i denna ekonomiska debatt på ett lättfattligt sätt och i konkreta termer skulle ha kunnat förklara hur man tänker sig att transfereringen av 50 000 personer, företrädesvis industriarbetare, till den offentliga sektorn, dvs. främst vård- och omsorgssektorn, skall lillgå - med samtidigt iakttagande av de rekommendationer om ökat sparande och neddragning av expansionen inom den kommunala sektorn som uttalats av de för statsfinanserna ansvariga alltsedan våren 1976.

Jag har tidigare, herr talman, ställt en liknande fråga utan att få något svar. Jag har inte någon större förhoppning om att få det nu heller, men jag har tyckt att det kunde vara skäl att så här i debattens sista minuter på någol sätt markera alt här är ett stort problemområde, som väcker frågor på vilka vi inte har något svar.

Överläggningen var härmed slutad.

Finansutskottets betänkande nr 15

Punkten 1

Mom. 1

Propositioner gavs på bifall lill l:o) utskottets hemställan, 2:o) reservationen nr 1 av Kjell-OlofFeldl m. fl. i motsvarande del, 3:o) motionen nr 867 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del samt 4:o) motionen nr 316 av Rolf

Hagel och Alf Lövenborg, och förklarades den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad. Då Arne Pettersson begärde votering upptogs för bestämmande av kontraproposition i huvudvoteringen de återstående propositionerna, av vilka den under 2:o) angivna förklarades ha flertalets mening för sig. Sedan Carl-Henrik Hermansson begärt votering upptogs för bestämmande av kontraproposition i voteringen om kontraproposition i huvudvoteringen ånyo propositionerna under 3:o) och 4:o), av vilka den under 3:o) förklarades ha flertalets mening för sig. Rolf Hagel begärde emellertid votering, varför följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Finansdebatt

Den som vill alt kammaren till kontraproposition i voteringen om kontraproposition i huvudvoteringen angående finansutskottets hemställan i belänkandet nr 15 punkten 1 mom. I antar motionen nr 867 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren till kontraproposition i förstnämnda votering antagit motionen nr 316 av Rolf Hagel och Alf Lövenborg.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen.

I enlighet härmed blev följande voteringsproposition för voteringen om kontraproposition i huvudvoteringen uppläst och godkänd:

Den som vill atl kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen

angående finansutskottets hemställan i betänkandet nr 15 punkten 1 mom. 1

antar reservationen nr 1 av Kjell-Olof Feldt m. fl. i motsvarande del röstar

ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit

motionen nr 867 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Carl-Henrik Hermansson begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 128

Nej - II

Avstår - 159

I enlighet härmed blev följande voteringsproposition för huvudvoteringen uppläst och godkänd:

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Finansdebatt

Den som vill att kammaren bifaller finansutskottets hemställan i betänkandet nr 15 punkten 1 mom. 1 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 1 av Kjell-OlofFeldl m. fl. i motsvarande del.

Vid omröstning genom uppresning förklarades fiertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Anna-Greta Skaniz begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparal. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 154

Nej - 130

Avslår - 13

M o m. 2

Propositioner gavs på bifall lill dels utskottets hemställan, dels motionen nr 310 av Rolf Hagel och Alf Lövenborg, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Alf Lövenborg begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill atl kammaren bifaller finansutskottets hemställan i betänkandet nr 15 punkten 1 mom. 2 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 310 av Rolf Hagel och Alf Lövenborg.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Alf Lövenborg begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparal. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 279

Nej - 13

Avslår - 5

Mo m. 3

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels motionen nr 317 av Lars Werner m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Cari-Henrik Hermansson begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposiiion:

Den som vill atl kammaren bifaller finansutskottets hemställan i betänkandet nr 15 punkten 1 mom. 3 röstar ja, den det ej vill röstar nej. Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 317 av Lars Werner m. fi.

Vid omröstning genom uppresning förklarades fiertalet av kammarens Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Finansdebatt

ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Carl-Henrik Hermansson begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 285 Nej - 13

Mo m. 4

Propositioner gavs på bifall lill dels utskottets hemställan, dels motionen nr 927 av Rolf Hagel och Alf Lövenborg,och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Alf Lövenborg begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposiiion:

Den som vill att kammaren bifaller finansutskottets hemställan i betänkandet nr 15 punkten 1 mom. 4 röstar ja, den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 927 av Rolf Hagel och Alf Lövenborg.

Ja - 284 Nej - 13

M o m. 5

Propositioner gavs på bifall lill dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 1 av Kjell-Olof Feldt m. fl. i motsvarande del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Kjell-Olof Feldt begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposiiion:

Den som vill alt kammaren bifaller finansutskottets hemställan i belänkandet nr 15 punkten I mom. 5 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 1 av Kjell-OlofFeldl m. fi. i motsvarande del.

Vid omröstning genom uppresning förklarades fiertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Kjell-Olof Feldl begärde

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Finansdebatt

rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparal. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 153

Nej - 142

Avstår - 2

M o m. 6

Utskottets hemställan bifölls.

Mo m. 7

Propositioner gavs på bifall till Lo) utskottets hemställan, 2:o) reservationen nr I av Kjell-OlofFeldl m. fl. i motsvarande del, 3:o) motionen nr 231 av Lars Werner m. fl. samt 4:o) motionen nr 284 av Rolf Hagel och Alf Lövenborg, och förklarades den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad. Då Kjell-OlofFeldl begärde votering upptogs för bestämmande av kontraproposition i huvudvoteringen de återstående propositionerna, av vilka den under 2:o) angivna förklarades ha flertalets mening för sig. Sedan Carl-Henrik Hermansson begärt votering upptogs för bestämmande av kontraproposition i voteringen om kontraproposition i huvudvoteringen ånyo propositionerna under 3:o) och 4:o), av vilka den under 3:o) förklarades ha flertalets mening för sig.

I enlighet härmed blev följande voteringsproposition för voteringen om kontraproposition i huvudvoteringen uppläst och godkänd:

Den som vill att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen

angående finansutskottets hemställan i belänkandet nr 15 punkten 1 mom. 7

antar reservationen nr 1 av Kjell-OlofFeldl m. fl. i motsvarande del röstar

ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren lill kontraproposition i nämnda votering antagit

motionen nr 231 av Lars Werner m. fl.

Ja - 134

■ Nej - 13

Avstår - 150

I enlighet härmed blev följande voteringsproposition för huvudvoteringen uppläst och godkänd:

Den som vill att kammaren bifaller finansutskottets hemställan i betan- Nr 86

kandet nr 15 punkten I mom. 7 röstar ja. Torsdagen den

den del ej vill röstar nej. 2 mars 1978

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 1 av Kjell-Olof Feldt m. fl. ___

i moisvanmde del. Finansdebatt

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Kjell-Olof Feldt begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 154

Nej - 141

Avslår - 2

Punkten 2

Mom. 1

Propositioner gavs på bifall till l:o) utskottets hemställan, 2:o) reservationen nr 2 av Kjell-OlofFeldl m. fl.i motsvarande del samt 3:o) motionen nr 867 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del, och förklarades den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad. Då Kjell-Olof Feldt begärde votering upptogs för bestämmande av kontrapropositionen ånyo de båda återstående propositionerna, av vilka den under 2:o) angivna förklarades ha flertalets mening för sig. Sedan Carl-Henrik Hermansson begärt votering beträffande kontrapropositionen upplästes och godkändes följande voteringsproposiiion:

Den som vill atl kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen

angående finansutskottets hemställan i betänkandet nr 15 punkten 2 mom. 1

antar reservationen nr 2 av Kjell-OlofFeldl m. fi. i motsvarande del röstar

ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit

motionen nr 867 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen.

I enlighet härmed blev följande voteringsproposition uppläst och godkänd:

Den som vill att kammaren bifaller finansutskottets hemställan i betänkandet nr 15 punkten 2 mom. 1 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 2 av Kjell-OlofFeldl m. fi. i motsvarande del.

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Finansdebatt

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Kjell-OlofFeldl begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparal. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 154

Nej - 132

Avstår - 12

Mom. 2

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan , dels motionen nr 869 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Cari-Henrik Hermansson begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller finansutskottels hemställan i belänkandet nr 15 punkten 2 mom. 2 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 869 av Lars Werner m. fi. i motsvarande del.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Cari-Henrik Hermansson begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparal. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 283 Nej - 13

Mo m. 3

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 2 av Kjell-Olof Feldt m. fi. i motsvarande del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Kjell-Olof Feldl begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill all kammaren bifaller finansutskottets hemställan i betänkandet nr 15 punkten 2 mom. 3 röstar ja, den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 2 av Kjell-OlofFeldl m. fl. i motsvarande del.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Finansdebatt

ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Kjell-Olof Feldt begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparal. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 154

Nej - 141

Avstår - 2

Mom. 4-6

Kammaren biföll vad utskottet i dessa moment hemställt.

Skatteutskottets betänkande nr 24

Mom. I

Propositioner gavs på bifall till dels utskottels hemställan, dels motionen nr 640 av Lars Werner m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Nils Berndtson begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposiiion:

Den som vill att kammaren bifaller skaUeutskottets hemställan i betänkandet

nr 24 mom. 1 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 640 av Lars Werner m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Nils Berndtson begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparal. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 285 Nej - 13

Mom. 2

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 3

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen av Erik Wärnberg m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Erik Wärnberg begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposiiion:

Den som vill alt kammaren bifaller skatteutskottets hemställan i betänkandet

nr 24 mom. 3 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen av Erik Wärnberg m. fl.

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Finansdebatt

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Erik Wärnberg begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 153 Nej - 143

Skatteutskottets betänkande nr 25

Mom. 1

Propositioner gavs på bifall till dels utskottels hemställan, dels reservationen nr 1 av Erik Wärnberg m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Erik Wärnberg begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller skalleutskoitets hemställan i betänkandet

nr 25 mom. 1 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 1 av Erik Wärnberg

m.fl.

Ja - 153 Nej - 143

Mom. 2

Propositioner gavs på bifall till dels utskottels hemställan, dels reservationen nr 2 av Erik Wärnberg m. fi., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Erik Wärnberg begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposiiion:

Den som vill atl kammaren bifaller skatteutskottets hemställan i betänkandet

nr 25 mom. 2 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 2 av Erik Wärnberg

m. fi.

Vid omröstning genom uppresning förklarades fiertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Erik Wärnberg begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparal. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 153 Nej - 142

§ 12 Föredrogs

Utrikesutskottets belänkande

1977/78:9 med anledning av propositionen 1977/78:101 angående tilläggsbudget Il till statsbudgeten för budgetåret 1977/78 såvitt avser utrikesdepartementets verksamhetsområde

Socialutskottets betänkande

1977/78:21 med anledning av propositionen 1977/78:101 med förslag om

tilläggsbudget II till statsbudgeten för budgetåret 1977/78 såvitt avser

garantilån för arbetsmiljöförbältringar m. m.

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Lokalkostnaderna i samband med omorganisation av kronofogdemyndigheterna

Kammaren biföll vad utskotten i dessa betänkanden hemställt.

§ 13 Lokalkostnaderna i samband med omorganisation av kronofogdemyndigheterna

Föredrogs civilutskottets betänkande 1977/78:11 med anledning av motion om lokalkostnaderna i samband med omorganisation av kronofogdemyndigheterna.

ALF WENNERFORS (m):

Herr talman! I regeringskansliet utarbetas i dessa dagar en proposition om ändrad organisation på kronofogdemyndigheternas område. Frågan har varit föremål för särskild utredning; inom departementet har man både ett betänkande och en mängd remissyttranden som underiag.

Varför väcktejag då en motion under den allmänna motionstiden idet här ärendet, som kommer att redovisas i en proposition? Jo, svaret är helt enkelt alt del visat sig atl varken utredningen eller remissinstanserna prövat de totala kostnaderna på ett tillfredsställande sätt. Det finns anledning att se allvarligt på delta - det har hänt alltför ofta under tidigare år att vi i riksdagen fattal beslut utan atl ha ett tillräckligt underlag vad gäller kostnaderna. Jag ville med min motion uppmärksamma både regering och riksdag på detta förhållande.

I motionen-nr 1692-har jag i detalj redogjort för två exempel. Jag skall här bara beröra det ena.

Kronofogdemyndigheten i kommun A har 21 personer i tjänst. Lokalkostnaderna är 130 000 kr. I kommun B inom samma distrikt har kronofogdemyndigheten 19 personer i tjänst, och lokalkostnaderna är 151 000 kr. Enligt utredningsförslaget skall kronofogdemyndigheten i kommun A minskas med 14 tjänster, som skall flyttas över till kommun B. Kostnadsökningen i bara detta enda fall blir 113 000 kr., och jag vill påslå aU den sammanlagda kostnadsökningen, när man granskar konsekvenserna i samtliga distrikt på det här sättet, kan belöpa sig till ett belopp på uppemot 10 milj. kr. Att så kan bli förhållandel framgick inie av utredningens betänkande.

Jag skall nu bara till sist med tillfredsställelse notera atl utskottet delvis ger

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Lokalkostnaderna i samband med omorganisation av kronofogdemyndigheterna

mig rätt, när utskottet på s. 2 i sitt betänkande skriver: "Utskottet utgår från att bedömningar om lokalbehovet och därav föranledda kostnadsförändringar på sedvanligt sätt görs i samband med proposiiionsarbelel." När riksdagen således skall behandla den aviserade propositionen om några veckor förutsätter jag att vi får möjlighet alt ta ställning till förslagets ekonomiska konsekvenser i alla avseenden - även när del gäller lokalkostnadsökningen, oavsett om den blir 1 miljon eller upp lill 10 miljoner.

KJELL MATTSSON (c):

Herr talman! Vi har inte kunnat biträda den motion som Alf Wennerfors väckt. Det är ganska självklart atl vi inte kunnat göra det, fördel förhållandet atl en utredning framlagt förslag om en förändring av kronofogdemyndigheternas organisation innebär ju inte all utredningens förslag kommer atl bli helt genomfört. Den proposition som skall framläggas, vars innehåll vi ännu inte riktigt känner lill, behöver inte alls ansluta sig till förslaget om minskning från 81 och 65 distrikt. Del kan bli någonting mitt emellan, och del kan också bli en relativt oförändrad organisation.

Vi har ansett det som alldeles självklart alt man gör en ekonomisk bedömning i samband med propositionsarbetet, men all del däremot inte är möjligt att göra den mer exakta bedömningen förrän riksdagen fatlat sitt beslut med anledning av propositionen. Det ärju först vid genomförandet av organisationsförändringen som de exakta kostnaderna för staten kommer fram.

Jag yrkar därför bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14 Föredrogs Civilutskoltels belänkande

1977/78:12 med anledning av motion om ersättning för ekonomisk skada vid lokal trafikreglering

Kultumtskotiets betänkanden

1977/78:16 med anledning av propositionen 1977/78:100 såvitt gäller anslag

till kyrkliga ändamål 1977/78:17 med anledning av propositionen 1977/78:100 såvitt gäller anslag

till internationelll-kulturelll samarbete jämte motioner

Kammaren biföll vad utskotten i dessa betänkanden hemställt.

§ 15 Bättre fartygsmiljö

Föredrogs trafikutskottets betänkande 1977/78:14 med anledning av propositionen 1977/78:55 om bättre farlygsmiljö jämte motion.

1 propositionen 1977/78:55 hade regeringen (kommunikationsdepartementet) föreslagit riksdagen att anta förslaget lill lag om ändring i lagen (1965:719) om säkerheten på fartyg.

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Bättre .fartygsmiljö

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll anfördes följande:

"I propositionen läggs fram förslag om olika åtgärder för att förbättra arbetsmiljön ombord på fartyg. Förslagen bygger på fartygsmiljöutred-ningens första delbetänkande och utgör ett led i strävandena att anpassa lagstiftningen på detta område lill vad som redan gäller i land enligt arbeiarskyddslagen.

De förslag till lagändringar som läggs fram avser huvudsakligen skyddsarbetet på fartygen. Förslagen syftar till en effektivisering av skyddsarbetet och innefattar vidgade befogenheter för skyddsombuden. Skyddsombud skall utan undantag finnas på alla fartyg med minst fem ombordanslällda. Begreppet huvudskyddsombud introduceras i sjösäkerhetslagsiiftningen. Skyddsombud skall kunna utses gemensamt för fiera fartyg inom ett och samma rederi. Skyddsombudens uppgifter breddas och grundläggande regler om deras verksamhet förs in i lagen.

Skyddskommittéskall enligt förslaget finnas på fartyg med minst femton ombordanslällda och även i övrigt om det begärs av de ombordanslällda. Även skyddskommittéernas uppgifter breddas. I kommittén skall behandlas frågor om planering av nya eller ändrade lokaler, anordningar och arbetsmetoder m. m. Under vissa förhållanden skall en för rederiets fartyg gemensam skyddskommitté kunna utses.

Nya regler föreslås om samordning av och ansvar för skyddsåtgärderna på fartyg, som är gemensamt arbetsställe för flera arbetsgivares anställda. Samordningsansvaret läggs på redaren. I fråga om fartyg som har tagits in på varv eller ligger i hamn och lastar eller lossar läggs dock ansvaret på den för varvsarbelet resp. stuveriarbetet ansvarige arbetsgivaren.

Reformen föreslås träda i kraft den I juli 1978."

I detla sammanhang hade behandlats motionen 1977/78:1581 av Sven Mellqvist m. fl. (s), vari föreslagits alt riksdagen beslutade att 9 kap. 8 § i förevarande lagförslag ändrades enligt vad som anförts i motionen. Enligt motionärernas förslag skulle skyddsombud i fall, då visst arbete innebar omedelbar och allvarlig fara för ombordvarandes liv eller hälsa, i första instans hänvända sig till den för avdelningen ansvarige arbetsledaren i stället för till befälhavaren såsom föreslagits i propositionen.

Utskottet hemställde

att riksdagen med bifall till propositionen 1977/78:55 och med avslag på

6 Riksdagens protokoll 1977/78:86-89

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Bättre .fartygsmiljö

motionen 1977/78:1581 skulle anta del vid propositionen fogade förslaget till lag om ändring i lagen (1965:719) om säkerheten på fartyg.

Reservation hade avgivils beträffande frågan om skyddsombuds s. k. stoppningsrätt m. m. av Sven Mellqvist, Nils Hjorth, Kurt Hugosson, Birger Rosqvist, Bertil Zachrisson, Olle Östrand och Sten-Ove Sundström (samtliga s) som ansett att utskottet bort hemställa

alt riksdagen med anledning av propositionen 1977/78:55 och med bifall till motionen 1977/78:1581 skulle anta förslaget till lag om ändring i lagen (1965:719) om säkerheten på fartyg med den ändringen att 9 kap. 8 § skulle erhålla av reservanterna föreslagen lydelse.

BIRGER ROSQVIST (s):

Hert talman! I sjöfartsverkets meddelande nr 3 1977 lämnas en redogörelse för yrkesskadefall inom sjömansyrket för föregående år. Där konstateras bl. a. att antalet olyckor per miljon arbetstimmar inom sjömansyrket varit 35, medan genomsnittet för samtliga näringsgrenar under senare år varit 20-25.

Det ger utslag i olycksstatistiken när arbete utförs under dygnets alla limmar. Del gäller här ett arbete vid hamnliggande under stress och jäkt med lastning, lossning, surtning eller förtöjning. Det utförs lill sjöss i alla väder, i rigg, på däck, i lastmm eller i maskin på etl i sjön stampande och krängande fartyg. Det gäller fartyg lastade med fast, mllande eller flytande gods som kan vara lättantändligt eller i explosiv gasform. Därför har inom detta område kanske mer än annorstädes förelegat behov av åtgärder för att skärpa säkerhetskraven, behov av skärpta möjligheter till efterievnad och behov av ökat inflytande på arbetsmiljön för arbetstagarna.

När arbetarskyddslagstiftningen ändrades 1973 omfattade inte ändringarna skeppstjänsten. Men mot bakgrund av bl. a. socialdemokratiska motioner i ärendet och framställningar från de ombordanslällda tillsatte den dåvarande regeringen en utredning som fick i uppgift atl se över de frågor som angår de ombordanställdas arbets- och miljöförhållanden. Utredningen var klar med ett delbetänkande 1975. Det är delta som ligger till grund för det regeringsförslag som behandlas i del betänkande som trafikutskottet nu avgivit.

Det är naturiigtvis inte möjligt alt få hel samstämmighet på arbetsmiljö-området mellan förhållandena lill sjöss och landförhållandena, inte heller mellan motsvarande bestämmelser. Det rör sig ju här om arbetsplatser på fjärran oceaner och i hamnar långt borta från Sverige och svensk myndighet i vanlig bemärkelse. Här gäller det arbetsplatser på fartyg på resa i storcirkels-irackern Good Hope-port Adelaide eller när det lastas olja i Persiska viken eller bilar och containers i Port Alisabeth.

Det förslag till lagändringar som nu framläggs gäller huvudsakligen skyddsarbetet ombord på fartygen. Ett viktigt inslag i dessa förslag och tillägg till lagstiftningen om säkerheten på fartyg gäller skyddsombuden och deras ställning samt rätlen att avbryta arbete, s. k. stoppningsräti, och handläggningen av sådana ärenden.

Rätlen för skyddsombud att avbryta ett farligt arbete är enligt arbetsmiljölagen i sista hand avhängig yrkesinspektionens avgörande. Inspektionens beslut skall följa gällande lagstiftning och handläggningen i fråga där skyddsombud använt sig av rätten atl avbryta ett, som denne bedömer det, fariigt arbete, sker alltså enligt myndighetsansvar.

Så kommer också enligt propositionens förslag all ske i sådana frågor som uppkommer ombord på etl fartyg, dvs. tillsynsmyndigheten sjöfartsverket lar slutlig ställning i frågan. Delta gäller dock endast "fartyg som är förtöjt eller ligger till ankars i svensk hamn". Befinner sig fartyg på resa, eller ligger det förtöjt eller till ankars utanför Sverige, skall befälhavaren la slutgiltigt beslut. Han inträder i stället för yrkesinspektion/sjöfartsverk och blir därigenom myndigheten. Befälhavaren ges härmed enligt propositionen en dubbelroll. I inledningsskedet, innan skyddsombudet beslutat att avbryta arbetet, är befälhavaren den till vilken skyddsombudet skall vända sig för att få rättelse. Denna hänvändelse skall ske till befälhavaren i hans ställning som redarens företrädare ombord. Även om befälhavaren, innan han upphäver beslut av skyddsombud att avbryta arbete som innebär omedelbar och allvarlig fara för ombordvarandes liv eller hälsa, är skyldig atl höra skyddskommitté, är del så att befälhavaren samtidigt skall dels tillvarata redarens intressen, dels handlägga ärendet enligt det självständiga säkerhets- och myndighetsansvar som åvilar honom enligt lag.

Från socialdemokratiskt håll menar vi att befölhavarens ställning, då han har att avgöra fråga om upphävande eller ej av skyddsombuds beslut, skulle vara betydligt friare och starkare om hänvändelsen i första instans skedde till den för avdelningen ansvarige arbetsledaren. Sådan hänvändelse av skyddsombud skall alltså enligt vår mening riktas lill maskinchefen då det gäller dennes ansvarsområde och till den främste av styrmännen då det gäller övriga i fartyget. 1 passagerarfartyg, där intendenluravdelningen ombord ofta har en ganska fristående ställning i förhållande till fartygets drift, skall enligt vår mening framställningen först ske till intendenten såsom den för denna avdelning inför rederiet ansvarige. I övriga fartyg kan med fördel frågor av detta slag, som berör inlendenturpersonalen och deras arbetsmiljö, uppdras åt den främste av styrmännen atl vara den till vilken hänvändelse skall ske.

Denna uppfattning delar vi med Svenska sjöfolksförbundet, och enligt de kontakter jag haft med Maskinbefälsförbundei och Fartygsbefölsföreningen anser man att det vore en styrka om förfaringssättet blir på detta sätt som vi har föreslagit i stället för det som föreslås i propositionen.

Maskinchefen har av en enig utredning ansetts vara redarens företrädare ombord, och som sådan skall han icke delta i val av skyddsombud. Departementschefen har också denna uppfaltning. Maskinchefen har alltså, dels som redarens företrädare, dels såsom den för maskineriets drift ansvarige enligt .säkerhetslagen, redan en särställning som gör honom lämpad att vara den till vilken skyddsombudet skall hänvända sig i så allvarliga frågor del här gäller. Maskinchefen svarar exempelvis för förandel av fartygets maskindagbok.

Den främste av styrmännen har också en särställning ombord enligt

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Bättre .fartygsmiljö

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Bättre .fartygsmiljö

sjölagens bestämmelser. Om skeppsdagbok inte förs av befälhavaren, skall den föras av den främste av styrmännen. Enligt 63 § sjölagen skall den främste av styrmännen träffa de avgöranden som inte tål uppskov vid befälhavarens förfall. Den främste av styrmännen kan alltså också sägas ha sådan ställning, som gör honom lämplig att vara den till vilken skyddsombud skall hänvända sig med begäran om rättelse i fråga om arbete som skyddsombudet anser innebära omedelbar och allvarlig fara för ombordvarandes liv eller hälsa.

Enligt propositionens förslag lill ändring i lag om säkerhet på fartyg-jag avser nu 3 kap. 9 § - är det visserligen enbart befälhavare, maskinchef och sådan ledamot av skyddskommittén som utsetts av arbetsgivaren som anses stå i en sådan särställning ombord att de ej har rält alt delta i val av skyddsombud. Men departementschefen anför i propositionen: "Enligt min mening framstår det däremot som naluriigl alt visst högre befäl inte bör komma i fråga som skyddsombud. I den mån det förekommer måste del betecknas som olämpligt." En arbetsledare med självständigt ansvar för sin avdelning, såsom den främste av styrmännen eller intendenten på ett passagerarfartyg, kan således aldrig komma i den ställningen all han som skyddsombud och ansvarig arbetsledare har dubbla lojaliteter.

Förslaget om ett sådant tvåinslansförfarande i skyddsarbetet ombord på fartyg, som vi här har framfört, överensstämmer mera med vad som gäller för arbetslivet i övrigt och ger ett större utrymme för det självständiga säkerhetsansvar som i övrigt åvilar befälhavaren.

Etl förslag till lagtext avseende 9 kap. 8 § första stycket skulle alltså fö följande lydelse:

"Innebär visst arbete omedelbar och allvarlig fara för ombordvarandes liv eller hälsa och kan rättelse genast uppnås genom hänvändelse till, om fråga gäller maskinavdelningen, maskinchefen eller i övrigt lill den främste av styrmännen, kan skyddsombud bestämma atl arbetet skall avbrytas. I passagerarfartyg där intendent självständigt ansvarar för arbete som utföres inom denna avdelning, skall dock hänvändelse av skyddsombud isådan fråga ske till intendenten."

Vi skiljer oss på den punkten från det förslag som departementschefen framfört i propositionen. Enligt vår uppfattning ger vårt förslag större samstämmighet med den arbelsmiljölag som riksdagen tidigare tagit beslut om. Det ger också både ombordanslällda och skyddsombud starkare ställning, och det kommer också all vara en styrka för befälhavare som tjänstgör som både redarens ombud och som myndighet - de kommer att ha en starkare ställning när de skall fatta beslut.

Med detta, hert talman, ber jag alt'få yrka bifall till reservanternas förslag.

RUNE TORWALD (c):

Herr talman! Inledningsvis kan jag med stor tillfredsställelse notera alt fartygsmiljöutredningens förslag har lett lill etl lagförslag och att man tydligen - bortsett från den egentligen bagatellartade frågan om befälhava-

rens rätt att upphäva stopp av arbete ombord som skyddsombudet funnit anledning till - är enig om förslaget. Den enigheten är naturligtvis myckel tillfredsställande, eftersom det är ganska besväriigt atl överföra de arbetsmiljöbestämmelser som gäller på landbacken till fartyg, som erbjuder många andra villkor än dem vi är vana vid från arbetet på land.

Jag övergår sedan direkt till den enda punkt där det föreligger divergens mellan uiskottsmajoritetenoch reservanterna-det gällerom man skall ha ett tvåinslansförfarande i samband med skyddsombuds beslut om att stoppa arbete eller om fartygschefen ensam skall ta ställning. Det problemet har ingalunda varit oprövat. Nyligen har utredningen - och där har bl. a. förbundsordföranden i Svenska sjöfolksförbundet Gunnar Karlsson varit med - ursprungligen varit enig om att utforma bestämmelsen så som den nu i princip är utformad i det lagförslag som departementschefen har framlagt och som utskottsmajoriteten biträder. Det är först under remissomgången som Svenska sjöfolksförbundet lydligen har funnit anledning att diskutera huruvida man inte i stället skulle ha ett två-instans-förfarande. Herr Rosqvist har ju så ingående redogjort för detta att jag inte närmare behöver gå in på vad det skulle innebära. Jag skall bara la upp motiveringen för att utskotlsmajoriteten på denna punkt har ansett sig böra biträda propositionen. Departementschefen har utföriigl redovisat de skäl han funnit för atl låta bestämmelseina fö den utformning som en enhällig utredning ursprungligen ställde sig bakom.

Om skyddsombudet alltså ger order om att arbetet måste avbrytas, därför att han finner att det skulle kunna föreligga risk för att besättningsmän ombord kommer till skada, kan befälhavaren besluta att arbetet trots detta skall utföras. Men om det finns en skyddskommitté, det gäller således fartyg med minsl 15 ombordanslällda, skall befälhavaren först höra skyddskommittén - förutsatt att del inte är speciellt tvingande skäl, t. ex. att oväder eller någol annat gör att man helt enkelt inte kan vänta med alt ta ställning lill om elt visst arbete skall utföras eller ej. Fartygsbefälhavaren har ju att ta hänsyn till inte bara de anställdas säkerhet ulan exempelvis också till passagerares och andras säkerhet. Naturligtvis har han också ansvaret för både fartyget och dess last. Han har alltså ett större ansvarsområde atl la hänsyn till än skyddsombudet, som i princip endast har att se till att de anställda ombord inte råkar illa ut.

För vår del anser vi atl allt talar för all elt ivå-instans-förhållande snarast skulle kunna minska tryggheten ombord, och det ärju ändå den som man i första hand måste försöka alt säkerställa. Det skulle kunna uppstå tvivel om vem som i etl akut läge skall falla beslutet om huruvida huvudskyddsombudets beslut skall slå fast eller ej. I sista hand skulle det i alla fall bli fartygsbefälhavaren som har att fatta beslut. Vi skall observera att han är den ende som under straffansvar tar på sig ansvaret för utförandet av etl arbete som skyddsombudet vill stoppa, och vi kan inte tänka oss all befälhavaren skulle låta utföra arbetet utan att ta de kontakter som tiden tillåter. Det kan gälla kontakter med maskinchefen eller andra som besitter sådana speciella kunskaper som kan vara av värde vid bedömningen.

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Bättre .fartygsmiljö

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Bättre fartygsmiljö

Vi menar alltså alt farlygsbefälhavaren, oavsett om man tillämpar ett Ivå-instans-förfarande eller ej, i största möjliga utsträckning kommer atl inhämta uppgifter från maskinchefen eller andra som har speciella kunskaper.

Mot denna bakgmnd har vi biträtt departementschefens förslag, och därmed också den ursprungligen enhälliga utredningens förslag, all låta befälhavaren under straffansvar ensam ta ställning lill om ett sloppförbud skall hävas eller ej.

Med del sagda ber jag, herr talman, alt få yrka bifall till trafikutskottets hemställan i dess betänkande nr 14.

BIRGER ROSQVIST (s):

Hert talman! Ja, herr Torwald, någon verklig mening och effekt med rätten att, i likhet med vad som gäller på arbetsplatser på land, stoppa arbetet anser vi liksom berörda arbetstagare inte föreligger i regeringens nu framlagda förslag. Gör en jämförelse med en industri på landbacken! Då skulle förhållandet bli följande: Skyddsombudet anser att arbetet föranleder stor fara för den som skall utföra detsamma, och han vill stoppa arbetet. Han skulle då fö vända sig direkt till den verkställande direktör som beordrat arbetet. Denne vore då också yrkesinspektion eller dess ombud, som har befogenhet atl upphäva det stopp för ett farligt arbete som skyddsombudet ansett vara nödvändigt. Vad får i ett sådant feodalt system rätlen alt stoppa arbetet för värde?

Befälhavaren på etl fartyg kan jämföras med en verkställande direktör på en arbetsplats på land. Eftersom arbetsplatsen, ett fartyg, befinner sig långt borta från Sverige har man måst ge honom också ett myndighetsansvar. Det är ostridigl en dubbelfunklion, och den har ingen motsvarighet på landsidan. Så långt kan vi väl vara överens.

Men dubbelfunktionen förstärks ytterligare på ett onödigt sätt, sett från arbetslagarnas synpunkt, genom atl arbetsmiljölagens mellaninstanser i övrigt -enligt denna skall skyddsombudet först vända sig till arbetsledaren för att få rättelse - inte har någon motsvarighet i regeringens förslag som gäller sjöfolket. Härigenom förstärker regeringsförslagel i väsentliga avsnitt arbelsgivarinlresset framför arbetstagarintresset.

Herr Torwald betecknar det som vi velat peka på i vårt ändringsförslag, i vår reservation och tidigare i vår motion, som en bagatell. Herr Torwald! Detta är ingen bagatell utan en mycket viktig fråga. Befälhavaren skall enligt herr Torwalds förslag, om det nu är meningen all arbetet skall avbrytas, först säga ja och sedan säga nej. Han för alltså en mycket egendomlig funktion. Del är ungefär som om jag skulle begära all herr Torwald, som i utskottet sagt nej till vårt förslag, nu skulle ändra sig och tillstyrka det. Herr Torwald kunde kanske demonstrera hur delta skall gå till genom att i den kommande voteringen förfara på del sättet.

RUNE TORWALD (c):

Herr talman! Del är väl onödigt atl för herr Rosqvist, som är van alt arbeta på sjön, understryka atl det föreligger en fundamental skillnad, nämligen att arbetsplatsen ombord hela tiden rör sig. Under den tid som åtgår medan man

fattar ett beslut kan den rörelsen möjligen medföra alt inte bara den aktuelle besättningsmannen ulan också hela fartyget och dess besättning kommer i en hotande situation. Den faran föreligger normall inte på en arbetsplats på land, utan där är det enda problemet humvida den aktuelle arbetstagaren skall utföra arbetet eller inte. Någon annan blir i regel inte påverkad av om man kommer till ett snabbt beslut.

Men om man befinner sig i ett kritiskt läge på sjön, och det gäller en arbetsuppgift som ovedersägligen är riskfylld men samtidigt kanske nödvändig att ulföra för att inte fartyget skall gå på grund eller något annat allvarligt skall inträffa, ärdet givet att både lidsmomeniel och effekterna för de övriga besättningsmännen liksom för eventuella passagerare och för fartyget måste vägas in. Del finns bara en ombord som har det samlade ansvaret för detta, och det är fartygschefen.

Jag vill än en gång understryka att del faktiskt urspmngligen var så, att utredningen i dess helhet var enig om denna bedömning. Jag utgår från att utredningen när den enhälligt kom fram till detta gjorde det efter moget övervägande. Att en grupp sedan av någon anledning funnit att den i efterhand vill driva en annan linje tycker jag inte verkar övertygande. Vi menar all de avvägningar som måste ske och som gjorts av departementschefen var väl motiverade och ställer oss därför bakom departementschefens yrkande. Vi står alltså fast vid att tillstyrka utskottets hemställan och därmed propositionens förslag.

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Bättre .fartygsm iljö

BIRGER ROSQVIST (s):

Herr talman! Herr Torwald gör gällande alt det förslag som vi har arbetat fram, som bygger på idéer från Sjöfolksförbundet och som berör sjöfolket självt, skulle ställa dem det gäller i en svårare och fariigare situation än om vi går på propositionens förslag. Det är egendomligt - herr Torwald underkänner helt och hållet de sjöfarandes egna möjligheter alt bedöma sin säkerhet och ta vara på sina intressen. Han måste ha slor sakkunskap på del här området, när han kan gå emot en hel facklig organisation, som i ett remissyttrande har uttalat sin åsikt. Därtill har de främsta företrädarna för de andra två fackliga organisationerna instämt i del förslag, som jag här har föredragit, och sagt att de för sin del anser att det blir bättre än det förslag som finns i regeringspropositionen.

RUNE TORWALD (c):

Herr talman! Jag påslår inte all jag vet bättre; jag säger att det här gäller en avvägning mellan olika intressen. Det är ostridigt atl reservanternas förslag skulle medföra ökad lidsutdräkt i kritiska skeden. Eller menar man att regeln skall åsidosättas när det är kritiskt? Då är man tillbaka i samma situation som förut och har ingenting vunnit.

Det märkliga är att det i varie fall inte i remissyttrandena finns någon skriftlig bekräftelse på att de övriga organisationerna har backat från den uppfattning de hade när utredningen gjordes. Jag konstaterar återigen au utredningen ursprungligen var enhällig. Tydligen har Svenska sjöfolksför-

Nr 86 bundet i efterhand kommit på en annan linje.

Torsdagen den

T in-jo Överläggningen var härmed slutad.

2 mars 1978

D-.. r o/.v,- Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reserva-
Battre fartygsmtljo f" & k

tionen av Sven Mellqvist m. n.,och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Birger Rosqvist begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill alt kammaren bifaller irafikutskottets hemställan i betänkandet

nr 14 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen av Sven Mellqvist m. fi.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Birger Rosqvist begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 152 Nej - 136

§ 16 Föredrogs Näringsulskottels betänkande

1977/78:37 med anledning av motion om drivmedelsförsörjningen i glesbygd, m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 17 Anmäldes och bordlades

Motion

1977/78:1759 av Lars Wernerm.Jl. med anledning av skrivelse (förslag 1977/ 78:17) från talmanskonferensen med överlämnande av ett från utredningen angående en allmän översyn av riksdagens arbetsformer avgivet förslag om ändrad mandatperiod för riksdagens utskott

§ 18 Meddelande om frågor

Meddelades att följande frågor framställts

den 2 mars

1977/78:324 av Sten-Ove Sundström (s) till induslriministern om en högre förädlingsgrad på de statliga basindustriernas produkter:

Under december månad 1977 tillsatte regeringen en enmansutredning för att bl. a. se över Statsföretag AB:s verksamhet, mål och inriktning samt företagets medverkan i regionalpolitiken. I Norrbotten arbeiar tre av fyra industriarbetare i statliga förelag. Dessa företag har drabbats hårt under den rådande lågkonjunkturen, delvis på grund av den låga förädlingsgraden beträffande företagens produkter. En långt gående förädling av t. ex. LKAB:s, NJA:s och ASSLs produkter skulle få positiva effekter på länets sysselsättning. Jag vill därför ställa följande fråga till industriministern:

Avser nämnda utredning att behandla frågan om en högre förädlingsgrad då det gäller de statliga basindustriernas produkter?

1977/78:325 av Gustav Lorentzon (vpk) till arbetsmarknadsministern om åtgärder för atl stoppa den nuvarande verksamheten vid Rönnskärsverken, m. m.:

Rönnskärsverken aren av landels smutsigaste arbetsplatser, och verksamheten där kolliderar med miljöskyddsbestämmelserna men får ändå fortsättas på dispens. Arbetarna utsätts ständigt för stora och till och med livshotande hälsorisker. Cancer och kärisjukdomar är vanliga, och man har kunnat konstatera en påtaglig överdödlighet bland befolkningen. Det finns anledning alt misstänka alt de hundratals lon av olika giftiga ämnen som varje år släpps ul från fabriken är orsak till atl andelen missfall i Rönnskär är dubbelt så hög som normalt. Jag vill mot den här bakgrunden fråga arbetsmarknadsministern: Vilka åtgärder kommer regeringen att vidta för alt stoppa den nuvarande verksamheten vid Rönnskärsverken och ge orten fullgod ersättningsindustri?

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Meddelande om frågor

1977/78:326 av Oswald Söderqvist (vpk) till försvarsministern om fömtsätlningarna för ändrad krigsplacering i visst fall:

Elt nytt fall av personkontroll har, enligt pressen, medfört att en person avförts från den krigsbefatining han innehaft. Befattningen är skyddsklassad och personundersökningen har av ÖB bedömts som så graverande att vederbörande inte anses lämplig att upprätthålla den. Han utgör med andra ord en säkerhetsrisk.

Nr 86

Torsdagen den 2 mars 1978

Meddelande om frågor

Mol bakgmnd härav vill jag fråga försvarsministern:

Vilka typer av befattningar föranleder registrering som säkerhetsrisk och på vilket sätt anses innehavarna kunna utnyttja befattningen, så alt det blir till fara för försvaret eller landets säkerhet?

1977/78:327 av Lars-Ove Hagberg (vpk) lill justitieministern om förutsättningarna för ändrad krigsplacering i visst fall:

En anställd vid Domnarvet i Borlänge har fått etl meddelande från de militära myndigheterna att han avförts från den krigsplacering han innehaft. Efter att ha begärt upplysningar om varför han omplacerats har han från försvarsstabens säkerhetsavdelning fått veta atl han utgör en säkerhetsrisk och därför skilts från befattningen.

För att få klarhet i vad han anklagas för har han skrivit till regeringen och begärt att få ta del av de uppgifter som ligger lill grund för åtgärderna. Denna begäran har avslagits av regeringen. Enligt vad han själv uppger har han arbetat fackligt på sin ordinarie arbetsplats samt under värnpliktstjänstgöringen deliagil i det soldatfackliga arbetet. Han arbetar också aktivt för tidningen FiB/Kulturfronl.

Mot bakgrund av det anförda villjag fråga justitieministern:

Kan en registrering som säkerhetsrisk ske på gmndval av förtroendeuppdrag under värnpliktsriänslgöringen, i fackföreningen eller arbetet för FiB/ Kulturfront? Överensstämmer detta i så fall med bestämmelsen atl registrering inte får ske på grund av åsikter, och vilka möjligheter har då den enskilde att ta del av på vilken grund registreringen ulförts och alt bevisa alt han blivit orättfärdigt behandlad?

1977/78:328 av Nils Berndlson (vpk) lill försvarsministern om planerna på etl nytt svenskt stridsflygplan för 1990-lalel:

Enligt pressuppgifter pågår redan planering för elt nytt stridsflygplan för 1990-talet - betecknat JA 90 - trots atl ställningstagande till B3LA-projektel ännu inte gjorts. Detta skulle kunna innebära att sysselsättningen vid Saab-Scania AB i Linköping även framdeles blir beroende av militära bedömningar. Den nödvändiga satsningen på civila produktionsalternaiiv kan ytterligare fördröjas. Ett sådant perspektiv är oroande för såväl de anställda som kommunen.

Med anledning härav villjag fråga försvarsministern:

Är pressuppgifterna rörande flygplanet JA 90 riktiga, och hur anser försvarsminisern i så fall all denna planering påverkar möjligheterna till civila produktionsalternaiiv vid Saab-Scania AB i Linköping?

§ 19 Kammaren åtskildes kl. 15.42.

In fldem

BENGT TÖRNELL

/Solveig Gemen