Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1977/78:85

Onsdagen den 1 mars

Kl. 10.00

§ 1 Föredrogs och hänvisades

Propositioner

1977/78:95 till försvarsutskottet

1977/78:115 lill skatteutskottet

§ 2 Föredrogs och hänvisades

Motion

1977/78:1756 lill trafikutskottet

§ 3 Finansdebatt

Föredrogs

finansutskottets betänkande

1977/78:15 med anledning av i propositionen 1977/78:100 framlagda finansplan och budgetförslag jämte motioner samt

skalteutskoiteis betänkanden

1977/78:24 med anledning av motioner om den allmänna arbetsgivaravgiften och

1977/78:25 med anledning av motion om familjebeskatlningen av egen-förelagare m. m.

TALMANNEN:

Finansutskottets belänkande nr 15 samt skalteutskoiteis betänkanden nr 24 och 25 debatteras i elt sammanhang, och yrkanden beträffande samtliga dessa betänkanden får framställas under den gemensamma överläggningen.

Finansutskottets betänkande nr 15

Punkten I Finansplanen

I propositionen 100, bilaga I (ekonomidepariementet) hade regeringen efter föredragning av ekonomiministern Gösta Bohman föreslagit riksdagen alt godkänna de allmänna riktlinjer förden ekonomiska politiken som förordals i propositionen.

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

I delta sammanhang hade behandlats

dels följande motioner rörande riktlinjerna för den ekonomiska politiken:

1977/78:316 av Rolf Hagel (apk) och Alf Lövenborg (apk), vari hemställts att riksdagen beslutade atl avslå regeringens finansplan och godkänna de i motionen anförda riktlinjerna för den ekonomiska politiken,

1977/78:654 av Olof Palme m. fl. (s), vari såvitt nu var i fråga hemställts att riksdagen godkände de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken.som förordats i motionen,

1977/78:867 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari såvitt nu var i fråga hemställts att riksdagen beslutade atl godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordats i motionen och avslå regeringens förslag i denna del.

dels följande motioner:

1977/78:231 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari hemställts atl riksdagen hos regeringen skulle anhålla alt ett allmänt prisstopp snarast infördes,

1977/78:284 av Rolf Hagel (apk) och Alf Lövenborg (apk), vari hemställts att riksdagen beslutade att hos regeringen anhålla om införande av ett effektivt, allmänt och totalt prisstopp,

1977/78:310 av Rolf Hagel (apk) och Alf Lövenborg (apk), vari hemställts att riksdagen beslutade att uttala sig mot en statlig styrning av lönepolitiken i form av s. k. "samhällskontrakt" eller liknande,

1977/78:317 av Lars Werner m.fl. (vpk), vari hemställts att riksdagen skulleantaett nationellt program för kamp mot kris och arbetslöshet som-på sätt som utföriigare redovisats i motionen -bestod av följande programpunkter:

1. förbud mot avskedanden och permitleringar samt stopp för kapitalflykt och industriutflytlning,

2. utbyggnad av statliga basindustrier med sikte atl höja förädlingsgraden i ekonomin,

3. elt program för förnyelse och utbyggnad av det kollekliva transportväsendet,

4. program för atl bekämpa de sociala och miljömässiga bristerna i samhället.

5. förkortning av arbetsdagen till sju timmar nu, med sikte på sextim-marsdag, gällande alla arbetande och ulan lönereducering,

6. nationalisering av privata storbanker och kreditinstitut samt upprättande av samhällsfonder under de arbetandes självständiga förvaltning, genom avsättningar från det privata aktiekapitalet,

7. genomgripande demokratisering inom alla nuvarande och nya statsföretag,

1977/78:898 av Olof Palme m. fl. (s), vari hemställts

1. att riksdagen som sin mening gav regeringen till känna att ytterligare åtgärder snarast borde vidtas för atl säkra bostadsbyggandets kreditförsörjning,

2. att riksdagen som sin mening gav regeringen till känna att en översyn

snarast borde göras av reglerna om särskild placeringsplikt i lagen om kreditpolitiska medel,

1977/78:927 av Rolf Hagel (apk) och Alf Lövenborg (apk), vari hemsiäilts att riksdagen i princip skulle uttala sig för att Sverige borde återgå lill lågräntepolitiken och i konsekvens härmed i skrivelse till riksbanken föreslå en sänkning av diskontot till fem procent,

1977/78:928 av Ingemar Hallenius (c) och Stig Josefson (c),

1977/78:932 av Olof Palme m. fl. (s), vari hemställts atl riksdagen som sin mening gav regeringen lill känna vad i motionen anförts om prisstopp på dagligvaror,

1977/78:935 av Hans Wachtmeister m. fl. (m) och

1977/78:1433 av Kari-Anders Petersson (c).

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

Utskottet hemställde

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken alt riksdagen med avslag på motionerna 1977/78:316,1977/78:654 yrkande 1 och 1977/78:867 yrkande 1 skulle godkänna vad som förordats i propositionen 1977/78:100 bilaga 1 och som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande en statligt reglerad inkomstpolitik att riksdagen skulle avslå motionen 1977/78:310,

3. beträffande program för kamp mot kris och arbetslöshet alt riksdagen skulle avslå motionen 1977/78:317,

4. beträffande återgång till lågräntepolitiken att riksdagen skulle avslå motionen 1977/78:927,

5. beträffande bostadsbyggandets kreditförsörjning att riksdagen skulle avslå motionen 1977/78:898,

6. beträffande lantbrukets kreditförsörining att riksdagen skulle avslå motionerna 1977/78:928, 1977/78:935 och 1977/78:1433,

7. beträffande prispolitiska åtgärder att riksdagen skulle

a. avslå motionen 1977/78:231,

b. avslå motionen 1977/78:284,

c. avslå motionen 1977/78:932.

Reservation hade avgivits

1) beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken av Kjell-Olof Feldt, Knut Johansson, Arne Gadd, Per-Axel Nilsson, Torslen Karisson, Karin Flodström och Per Olof Håkansson (samtliga s) som ansett att utskottet under 1, 5 och 7 c bort hemställa

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken atl riksdagen med avslag på regeringens förslag i propositionen 1977/78:100 bilaga 1 samt motionerna 1977/78:316 och 1977/78:867 yrkande 1 och med bifall till motionen 1977/78:654 yrkande 1 som sin mening gav regeringen lill känna vad reservanterna anfört,

5. beträffande bostadsbyggandets kreditförsörining att riksdagen med biföll till motionen 1977/78:898 skulle

a. som sin mening ge regeringen till känna vad reservanterna anfört

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

rörande ytteriigare åtgärder för alt säkra bostadsbyggandets kreditförsörjning,

b. som sin mening ge regeringen lill känna vad reservanterna anfört
beträffande en översyn av reglerna om särskild placeringsplikt i lagen om
kreditpoliliska medel,

7. beträffande prispolitiska åtgärder att riksdagen skulle

c. med bifall till motionen 1977/78:932 som sin mening ge regeringen lill
känna vad reservanterna anfört om prisstopp på dagligvaror.

Punkten 2 Budgetförslaget

I propositionen 100, bilaga 2 (budgeldepartementei) hade regeringen efter föredragning av budgetminislern Ingemar Mundebo såvitt nu var i fråga föreslagit riksdagen atl

1. godkänna de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som förordats i propositionen,

2. (3) bemyndiga regeringen atl från och med budgetåret 1978/79 besluta om rält för affärsverk och myndigheter atl placera medel räntebärande i riksgäldskontorel i enlighet med vad i propositionen förordals och

3. (5) bemyndiga regeringen alt i riksgäldskontorel disponera en från 125 000 000 kr. till 150 000 000 kr. ökad röriig kredit att på sätt som regeringen bestämde ställas till förfogande för myndigheter som bedrev uppdragsverksamhet.

I delta sammanhang hade behandlats

dels följande motioner rörande riktlinjerna för budgetregleringen:

1977/78:654 av Olof Palme m. fl. (s), vari såvitt nu var i fråga hemställts atl riksdagen godkände de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som hade förordats i motionen,

1977/78:867 av Lars Werner m, fl. (vpk), vari såvitt nu var i fråga hemställts atl riksdagen beslutade atl godkänna de allmänna riktlinjer för budgetpolitiken som förordats i motionen och avslå regeringens förslag i denna del,

dels motionen 1977/78:404 av Per Bergman (s) och Lars Henrikson (s).

dels följande motioner, vilka hänvisats till näringsutskottei och sedermera överiämnats lill finansutskottet:

1977/78:869 av Lars Werner m. fi. (vpk), vari såvitt nu var i fråga hemställts att riksdagen beslutade att uttala sig för upprättande av samhällsfonder under lönarbetarnas kontroll som förordats i motionen 1977/78:867, och

1977/78:1640av Olof Palme m. fl. (s), vari såvitt nu var i fråga hemställts att riksdagen skulle

l.(12)beslutainrättaen strukturfond fr. o. m.den Ijuli 1978 i enlighet med i motionen angivna riktlinjer,

2.(13) till Strukturfonden för budgetåret 1978/79 under femtonde huvudtiteln anvisa elt investeringsanslag av 2 000 000 000 kr.

Utskottet hemställde

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgelregleringen att riksdagen
med avslag på motionerna 1977/78:654 yrkande 2 och 1977/78:867 yrkande 2
skulle godkänna vad som förordats i propositionen 1977/78:100 bilaga 2
moment 1 och som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet
anfört,

2. beträffande samhällsfonder atl riksdagen skulle avslå motionen 1977/ 78:869 yrkande 2,

3. beträffande strukturfond atl riksdagen skulle avslå motionen 1977/ 78:1640 yrkandena 12 och 13,

4. beträffande placering av vissa överskottsmedel att riksdagen bemyndigade regeringen att från och med budgetåret 1978/79 besluta om rätt för affärsverk och myndigheter att placera medel räntebärande i riksgäldskontorel i enlighet med vad som förordats i propositionen 1977/78:100 bilaga 2,

5. beträffande röriig kredit alt riksdagen bemyndigade regeringen atl i riksgäldskontorel disponera en från 125 000 000 kr. lill 150 000 000 kr. ökad röriig kredit alt på sätt som regeringen bestämde ställas till förfogande för myndigheter som bedrev uppdragsverksamhet,

6. beträffande redovisningen av viss administrationsavgift att riksdagen skulle avslå motionen 1977/78:404.

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebait

Reservation hade avgivits

2) beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen av Kjell-Olof Feldt, Knut Johansson, Arne Gadd, Per-Axel Nilsson, Torsten Karlsson, Karin Flodström och Per Olof Håkansson (samtliga s) som ansett att utskottet under 1 och 3 bort hemställa

I. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen au riksdagen med avslag på regeringens förslag i propositionen 1977/78:100 bilaga 2 moment 1 och motionen 1977/78:867 yrkande 2 samt med bifall till motionen 1977/78:654 yrkande 2 som sin mening gav regeringen till känna vad reservanterna anfört,

3. beträffande strukturfond atl riksdagen med bifall till motionen 1977/ 78:1640 yrkandena 12 och 13 skulle

a. godkänna de i motionen angivna riktlinjerna för inrättande av en
strukturfond fr. o. m. den I juli 1978,

b. lill Strukturfonden för budgetåret 1978/79 under femtonde huvudtiteln
anvisa ett invesleringsanslag av 2 000000 000 kr.,

c. hemställa att regeringen framlade förslag om närmare bestämmelser för
fondens verksamhet och om vissa bemyndiganden i enlighet med vad
reservanterna anfört.

Till betänkandet hade fogats elt särskilt yttrande beträffande redovisningen av viss administrationsavgift av Per Olof Håkansson (s).

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebait

Skatteutskottets betänkande nr 24

1 delta betänkande behandlades motionerna

1977/78:640 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari hemställts att riksdagen beslutade alt hos regeringen begära förslag om befrielse för kommuner och landsting från skyldighet att erlägga allmän arbetsgivaravgift i enlighet med vad som anförts i motionen 1977/78:638,

1977/78:941 av Gösta Andersson (c) och Björn Eliasson (c) och

1977/78:1455 av Olof Palme m. fl. (s) vari under punkten 1 hemställts alt riksdagen beslutade alt det avgiftsfria belopp på vilket egen förelagarens allmänha arbetsgivaravgift beräknades skulle sänkas till 18 000 kr. all gälla fr. o. m. den 1 april 1978.

Utskottet hemställde

1. beträffande avgiftsbefrielse för kommuner och landsting att riksdagen skulle avslå motionen 1977/78:640,

2. beträffande avgiftsbefrielse vid nyanställning att riksdagen skulle avslå motionen 1977/78:941,

3. beträffande sänkning av det avgiftsfria beloppet för egenföretagare att riksdagen skulle avslå motionen 1977/78:1455, yrkandet 1.

Reservation hade avgivits beträffande sänkning av det avgiftsfria beloppet för egenföretagare av Erik Wärnberg, Väller Krislenson, Tage Johansson, Olle Weslberg i Hofors, Hagar Normark och Eric Marcusson (samtliga s)som ansett all utskottet under 3 bort hemställa

att riksdagen med bifall lill motionen 1977/78:1455 yrkandet 1 skulle anta av reservanterna framlagt förslag till lag om ändring i lagen (1968:419) om allmän arbetsgivaravgift.

Skatteutskottets betänkande nr 25

I detta betänkande behandlades motionen 1977/78:1455 av Olof Palme m. fl. (s), vari såvitt nu var i fråga (punkterna 2 och 4) hemställts

2. att spärreglerna i fråga om uppdelning av inkomsterna mellan makar i gemensamt företag och lön till barn från föräldrars företag i princip fick den lydelse de hade före riksdagens beslut den 17 december 1976 och att de nu föreslagna reglerna skulle tillämpas fr. o. m. den 1 juli 1978,

4. atl reglerna för beskattning av bilförmån för fåmansbolagsdelägare fick
den lydelse de hade före riksdagens beslut den 17 december 1977.

Utskottet hemställde

1. beträffande familjebeskattningen för egenföretagare m. m. alt riksdagen skulle avslå motionen 1977/78:1455 yrkandet 2,

2. beträffande bilförmån atl riksdagen skulle avslå motionen 1977/78:1455 yrkandet 4.

Följande två reservationer hade avgivits av Erik Wärnberg, Valter Krislenson, Tage Johansson, Olle Weslberg i Hofors, Hagar Normark och

Eric Marcusson (samtliga s):

1. beträffande familjebeskattningen av egenföretagare m. m., vari reservanterna ansett att utskollel under I bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionen 1977/78:1455 yrkandet 2 skulle anta av reservanterna framlagt förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

2. beträffande bilförmån, vari reservanterna ansett atl utskottet under 2 bort hemställa

alt riksdagen med bifall lill motionen 1977/78:1455 yrkandet 4 skulle anta av reservanterna framlagt förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370).

KJELL-OLOF FELDT (s):

Herr talman! Dagens debatt förs i ett myckel allvariigt läge för vår ekonomi. Vi har nu bakom oss etl år då den totala produktionen sjunkit pålagligl, reallönerna minskal, bostadsbyggandet gått tillbaka och investeringarna inom industrin minskat kraftigare än någon gång tidigare under efterkrigstiden. Samtidigt skärptes tecknen på allvarlig obalans i ekonomin: inflationen har kraftigt ökat och underskotten i utrikeshandel och statsbudget har växt till en storiek, som nu inger djup oro. Del är ingen överdrift att påstå att det inte finns något jämförbart land som haft en tillnärmefsevis så svag ekonomisk utveckling som den Sverige genomled under 1977.

När vi senast diskuterade den ekonomiska politikens uppläggning här i riksdagen i början av december i fiol kunde vi göra det mot bakgrunden av etl belänkande från finansutskottet, som vittnade om elt ganska betydande mått av självständighet i förhållande till propositionen. Förutom alt utskottet på egen hand hade försökt bilda sig en uppfattning om konjunkturiäget och utvecklingen framöver hade man formulerat vissa egna riktlinjer för den ekonomiska politiken. 1 relativt bestämda formuleringar uppmanades regeringen att ta sig samman och bl. a. inrikta arbetet med nästa års budgetproposition på att avvärja en hotande statsfinansiell kris. Man försökte också bringa en viss klarhet i den oreda på prisövervakningens område som handelsministern och ekonomiministern med förenade krafter hade åstadkommit. Man gav sig t. o. m. på en av regeringens heliga kor, indexregleringen av skatteskalorna, och bekräftade vad vi sedan länge hävdat från socialdemokratiskt håll, nämligen atl stabiliseringspoliliken blir långt svårare all föra med en sådan indexreglering. Utskottets majoritet försökte alltså att på väsentliga punkter mana regeringen till handling.

Av detta finns emellertid inte ett spår i det nu föreliggande betänkandet från utskottets borgeriiga majoritet.

Trots att det av budgetpropositionen klart framgår att läget på väsentliga punkter förvärrats, trots atl den planerade politiken inte kommer att nå elt enda av de mål man ställt upp är ulskottsmajoritetens betänkande en visserligen föga entusiastisk men ändå plikttrogen avskrift av finansplan och budgetförslag. Vingklippt och litet ruggig radar man nu åter upp sig på den anbefallda pinnen. Ordningen är återställd - från finansutskottets majoritet

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

intet nytt.

Vad är det då för besked riksdagen kommer att lämna svenska folket, om den följer regeringens och utskotismajoriietens linje? Jo, att den ekonomiska stagnationen fortsätter, infiationen rullar vidare, budgetunderskottet når nya rekordnivåer och utlandsupplåningen fortsätter i oförminskad takt. Man kräver fortsatta uppoffringar av människorna genom en ny minskning av levnadsstandarden för stora medborgargmpper.

I svåra tider kan en regering ha rätt alt begära uppoffringar av landets medborgare. Men då måste uppoffringarna ha etl meningsfullt syfte - att förstärka ekonomin, atl skapa trygghet för jobb och levnadsstandard i framtiden. Men det sker inte i dag. Tvärtom minskar denna trygghet eftersom byggandet för framtiden, investeringarna i industrin, rasar ytteriigare neråt. Däremot ökar vår skuldsättning och därmed de bördor svenska folket har att bära i framtiden. Vår utlandsskuld uppgår redan i dag till över 50 miljarder eller 12 000 kr. på varje förvärvsarbetande svensk.

Regeringens och utskoitsmajoriietens enda försvar för att man låter detta ske är att anpassningsprocessen efter devalveringarna måste ta sin lid. Därför sitter man nu och väntar på atl bättre vinster i näringslivet och en internationell högkonjunktur skall komma och frälsa landet ur plågor, som man i hög grad själv har ansvaret för.

Det är inte bara del atl hela detta spel om vår ekonomiska framtid kan visa sig vara en gigantisk felspekulation - högkonjunkturen kan utebli och lönsamhetsförbättringen kan raderas ut av den snabba infialion som regeringen håller i gång. Den här politiken kommer under alla förhållanden att leda till all ytterligare minst ett år går förlorat i arbetet på att förstärka den svenska ekonomin. Resursulnyitjandet forlsätler att försämras och arbetslösheten ökar, trots de många miljarder som pumpas in i näringslivet via arbetsmarknadspolitiken.

Enligt de socialdemokratiska reservanterna i finansutskottet krävs därför en klar kursändring i den ekonomiska politiken. Den måste utformas så atl vi på nytt arbetar oss fram till ett läge då våra ekonomiska resurser blir fullt utnyttjade. Atl inte utnyttja människors vilja till arbete och atl inte använda de produktionsresurser som tidigare ansträngningar har skapat är och förblir elt oförlåtligt slöseri. Vi lar avstånd från den uppfattningen att vägen till ekonomisk styrka och stabilitet går över stagnation och arbetslöshet. Vi måste i stället lösgöra de produktiva krafter som finns i vår ekonomi men som regeringen inte förmår utnyttja.

Balansbrislerna har emellertid nu blivit så svåra atl det inte framstår som möjligt att återföra vår ekonomi till en situation med fullt kapacitetsutnyttjande under den allra närmaste tiden. Vi måste därför besluta oss för en strategi på den ekonomiska politikens område som bara kan genomföras över en följd av år.

Om vi får hjälp av en kraftig och ihållande internationell konjunkturuppgång kommer vi all snabbare och med mindre uppoffringar kunna återskapa styrkan i ekonomin och förverkliga de uppsatta målen. Men, och det är viktigt alt understryka, problemen kommer inte att vara över även om vi får en

internationell uppgång under senare delen av detta år och under 1979. Många av de långsikliga strukturproblemen kommer att finnas kvar, även om deras yttringar skulle komma atl mildras under inflytande av en internationell uppgång. Om vi inte ingriper mot strukturproblemen och på bred front söker skapa för framtiden varaktiga sysselsättningsmöjligheter, så löper vi en risk att nästa gång den internationella konjunkturen försvagas hamna i problem och svårigheter som kan bli ännu större än dem vi har upplevt under 1977 och 1978.

De viktigaste inslagen i en politik som skall återföra landet till ekonomisk balans och tillväxt är atl vi måste öka investeringarna och därför också det totala sparandel, målmedvetet bringa ner det stora underskottet i statsbudgeten och varaktigt ta ner den alltför höga takten i prisstegringarna. Vi måste på elt offensivt och planmässigt sätt lösa landets problem, så att vi på nytt återställer tilltron till landels ekonomiska framlid.

Den internationella utvecklingen kräver att vi förstärker vår industriella produktionskapacitet och konkurrenskraft. Vi menar att förutsättningarna för en sådan utveckling är klart bättre än vad regeringen och utskollsmajorileten vill ge intryck av. Vi haren hög grad av kunskap, yrkesskicklighet och initiativkraft på alla nivåer i de svenska företagen. Vi kan också räkna på en konstruktiv inställning till näringslivels ulveckling och till slruklurföränd-ringar hos de anställda i svenska företag och hos de anställdas organisationer. Del finns dessutom en beredskap och en vilja hos löntagarna atl bidra till att den för investeringarna nödvändiga kapitalbildningen kommer lill stånd. Därför ligger det enligt vår mening ett stort ansvar på samhället att det nu skapar sådana betingelser alt alla dessa gynnsamma förutsättningar för en förstärkning av vår industri verkligen tas till vara.

De nya krav som vi ställs inför kan bara förverkligas genom en kraftig ökning av investeringsverksamheten. Regeringen har tillåtit industriinvesteringarna att sjunka till en oroväckande låg nivå. Detta har skett samtidigt med att bostadsinvesteringarna har varit kraftigt vikande. För att vi med bibehållen full sysselsättning skall kunna arbeta oss ur den nuvarande situationen med brist på balans i vår utrikeshandel måste vi alltså kraftigt öka investeringarna. En sådan ökning fyller i dagslägel den dubbla funktionen att på kort sikt öka efterfrågan och därmed utnyttjandet av våra resurser och dessutom på något längre sikt förstärka industrins kapacitet och konkurrenskraft.

Föratl kunna finansiera en ökning av industriinvesteringarna föreslår vi att en särskild strukturfond skall inrättas som ges en utlåningskapacitet på 4 miljarder kronor. Fonden finansieras genom att en särskild avgift införs på företagens lönesumma fr. o. m. den 1 juli 1978. Avgiften bör sättas till 2 96, vilket innebär att den höjer företagens arbetskraftskostnader med 0,7 % för helåret 1978. Strukturfonden bör tillföras 2 miljarder av dessa avgiftsinkomster under 1978, men den bör dessutom ges möjligheter att låna upp elt lika stort kapital.

När vi förordar den här konstruktionen är det därför atl vi menar atl del nu är viktigt att resurserna koncentreras till den konkurrensutsatta delen av vår

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

ekonomi, dvs. framför allt industrin, och att både den offentliga sektorn och löntagarna måste engageras i den nödvändiga ökningen av vårt sparande. Vi har helt enkelt inte råd atl, som regeringen gör, sprida pengarna i småportioner över hela det svenska näringslivet. Vi måste nu inrikta oss på atl förstärka i första hand den utlandskonkurrerande industrins ställning. Vi kan inte heller föriita oss på alt en lönsamhelsförbättring skall lösa alla de problem som vi ställs inför. Även om vi kan ha förståelse för att lönsamheten måste förbättras i näringslivet skulle det innebära atl vi försalt värdefull tid, om vi passivt sitter och väntar på att denna lönsamhelsförbättring skall skapa de ökade investeringar som nu är nödvändiga. Det är ju nu som investeringarna skall göras - nu när vi har kapacitet och har ledig arbetskraft. Väntar vi in på 1980-talet, så har utvecklingen redan passerat förbi oss, och våra möjligheter att reparera balansbristerna har allvarligt försämrats.

Finansutskottets borgerliga majoritet avstyrker förslaget om en strukturfond liksom våra övriga förslag för all höja invesleringarna och få i gång den ekonomiska aktiviteten. Majorilelens argument för det ställningstagandet förtjänar faktiskt alt granskas.

Det generella argumentet för att avvisa vårt alternativ är att vissa av de inkomstförstärkningar som vi föreslår skulle höja kostnaderna för företagen och försämra deras lönsamhet. Jag kan emellertid inte finna annat än alt det argumentet är utomordentligt illa underbyggt. Av våra förslag är det bara en post, införandel av slrukturavgiften, som kan betraklas som en kostnadsfaktor i produktionen. I övrigt handlar det om att återta de sänkningar av personliga inkomstskatter som den borgerliga regeringen beviljat egenföre-lagarna.

Men innan man beskriver slrukluravgiftens tillkomst som närmast ödeläggande för företagens lönsamhetsvillkor bör den sättas in i det sammanhang där den hör hemma, nämligen i en politik som minskar statsupplåningen och därmed behovet av en ytterligare skärpt kreditpolitik, som av samma skäl minskar inflationsrisken och som aktiverar industrins investeringar och produklion. Industrin har redan fått känna av kreditpoli-likens kostnadsökande effekt via höjda kapiialmarknadsräntor. Och del torde stå utom allt tvivel att del svåraste kostnadsproblemet ute i näringslivet just nu är det faktum atl industriproduktionen faller för Qärde året i följd. Om betingelserna för företagen ändrades i de här avseendena borde en kostnadsökning på 0,7 % mer än väl uppvägas av övriga kostnadsdämpande konsekvenser av en mera aktiv, resursskapande politik.

Men även om det nu är så, att de borgerliga partierna känner sig bundna av sina heliga löften att sänka arbetsgivaravgiften, kunde man kanske ha väntat sig ett visst intresse från utskoitsmajoriietens sida för våra förslag om ökade statliga insatser för atl främja investeringsverksamheten. Man accepterar ju ulan att blinka atl miljard efter miljard skyfflas in i föriustbringande verksamheter. En insats för alt åstadkomma mera offensiva satsningar i näringslivet borde väl då välkomnas, tycker man.

Men också här säger utskollsmajorileten nej. Skälet är helt enkelt att det som saknas i dag inte är kapital utan lönsamma projekt, förklarar utskotts-

majoriteten. Därför kan ingenting göras för att få förelagen all investera och utveckla sin produktion.

Allmängiltigheten av det kategoriska uttalandet kan verkligen betvivlas. I varje fall har under senare lid flera uttalanden gjorts av företrädare för del svenska näringslivet, som kritiserat regeringen för att den enbart intresserar sig för våra krisbranscher och inte ställer några resurser till förfogande för de delar av vårt näringsliv som i dag skulle behöva stöd för utveckling och finansiering av nya projekt och nya investeringar. Lyssnar inte den borgerliga majoriteten till kritik ens från företagarna själva?

Men även om det i och för sig torde vara sant att det i dag är brist på lönsamma investeringsprojekt, betyder det inte all man av detta bara har att dra slätsatsen att ingenting kan göras. Om man i ett företag säger sig sakna lönsamma projekt, innebär det atl man inte vågar satsa på något av de projekt man har i sin framlidsplanering, Risken eller osäkerheten om framtiden är med andra ord så stor atl man anser sig tvungen att vänta, även om man vet alt också väntan innebären risk, nämligen att projektet i fråga tas om hand av någon konkurrent,

Utskottsmajorilelen kan inte gärna ha undgått att upptäcka att det är just föratt bemästra en sådan här situation som vi vill inrätta strukturfonden. Den skulle nämligen kunna göra det som ingen annan kreditinsiitution kan göra, dvs. ta över den risk och bära den osäkerhet som i dag hämmar investeringsverksamheten.

Vi anser det fullt befogat att samhället och löntagarna övertar en betydande del av de risker som det privata kapitalet f n. inte vågar ta. För det första ligger det en stor fara i att framlidsbyggandet nu stagnerar, och konsekvenserna kommer då i sista hand att få bäras av landets skattebetalare och av löntagarna. För det andra pågår redan en ulpumpning av skattemedel till garanterat föriustbringande projekt, där det redan på förhand är avgjort att samhället helt övertagit den riskbärande funktion som privatkapitalet annars gör anspråk på. Om vi genom strukturfonden och andra produktiva insatser kunde höja den ekonomiska aktivitetsnivån igen, skulle de Åslingska brandkårsutryckningarna förhoppningsvis kunna bli mer sparsamma.

Sedan ärdet en annan omständighet som gör att jag undrar om regeringen och de borgerliga partierna i själva verket tror på sin egen tes, att mera och bättre kapital inte behövs för industrins investeringar. I varie fall har besked lämnats att regeringen tänker föreslå en fördubbling av Invesleringsbankens aktiekapital och utlåningskapacitet. Men varför i all sin dar göra del, om man tror alt detta kapital inte behövs och att näringslivet inte är berett att fråga efter mera pengar för investeringar?

Jag kan för min del inte undgå intrycket atl den borgerliga majoritetens nej till strukturfonden mindre betingas av sakliga skäl än av den numera etablerade principen i den här riksdagen - att inte diskutera utan bara votera. Men om riksdagsmajoriieten tänker säga nej till strukturfonden och i stället kraftigt förstärka Investeringsbanken, bör den besinna en liten historisk notis, nämligen all denna institution - dvs. Investeringsbanken - en gång i tiden var de borgerliga partierna lika förhatlig som i dag strukturfonden. Den

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

var etl onödigt och farligt socialistiskt påfund, som bara skulle komma all bringa olycka över svenskt näringsliv. Nu har den blivit en aktiv del av borgeriig näringspolitik. Del kan med andra ord inte uteslutas alt historien upprepar sig.

Herr talman! För att åstadkomma en annan färdriktning för vår ekonomi är del nödvändigt att finanspolitiken läggs om. Den utveckling av statsfinanserna som följer av budgetförslaget är enligt vår mening inte förenlig med de mål på både kortare och längre sikt som jag tidigare redogjort för. Jag vill i anslutning härtill också konstatera alt regeringens budgetförslag inte följer de riktlinjer för den ekonomiska politiken som riksdagen beslutade om i höstas. Enligt de riktlinjerna var del "uppenbart alt den statsbudget för 1978/79, varom förslag föreläggs riksdagen i januari månad, måste utformas med stor restriktivitet". Vi kan nu konstatera att regeringen inte förmådde att utforma sin budgetpolitik i enlighet med riksdagens uttalande.

Finansutskottet borgeriiga majoritet håller finkänsligt nog tyst om det faktum att regeringen - utan ens ett urskuldande ord - struntat i vad en enhällig riksdag uttalat. Helt förmår man dock inte i sitt betänkande dölja sin oro över den statsfinansiella kris vi nu kanar in i, låt vara alt man låter sitt dåliga humör framför allt gå ut över kommunerna och deras finanser. Långt mera öppenhjärtig är faktiskt budgetminislern, som i sin proposition konstaterar atl del i framliden krävs åtgärder på både inkomst- och utgiftssidan för atl åstadkomma en till samhällsekonomins behov anpassad finanspolitik.

Hel t belåten är bara ekonomiministern. I sin finansplan diskuterar han med välbehag hurusom det offentliga sparandet minskar och skall ersättas med ökat privat sparande - i hushållen men framför allt i förelagen via kraftigt höjda vinster. Och jag kan förslå Gösta Bohman i hans egenskap av moderatledare. Om herr Bohman inte uträttar något annat under sin tid som ekonomiminister, har han i varie fall varit med om atl försätta statsfinanserna i etl sådant skick att samhällets reformverksamhet i framtiden allvarligt försvåras. För detta får han säkeriigen beröm i de rätta kretsarna.

Däremot har jag svårt alt förstå hur t. ex. folkpartiet kan hänga med i den här valsen. För om jag inte minns fel finns det någonstans i folkpartiets politiska program någon antydan om all reformer behövs också i vårt samhälle.

I varje fall blev utgången av den träta som tydligen ägde mm mellan regeringspartierna att finansutskottets borgeriiga ledamöter följer påbuden från ekonomiminisieriet. Majoritetsbetänkandei går helt på den moderata linjen. Enda vägen till bättre statsfinanser går över sträng sparsamhet, ja nästan total avhållsamhel, så lyder budskapet. Majoriteten plockar litet förstrött med de socialdemokratiska förslagen att förstärka statsinkomsterna men förklarar sedan, i elt anfall av blygsamhet, att det "inte ankommer" på finansutskottet atl föreslå något eller lydligen ens alt ha några åsikter beträffande skattepolitiken.

Vad del här sorglustiga skådespelet lämnar efter sig, herr talman, är inte bara bilden av en regering som inte kan bestämma sig. Det är inte ens en

regering som skjuter svåra problem framför sig, ulan det är en regering som helt saknar framtidsperspektiv, som struntar i framtiden. Om det beror på atl regeringen känner med sig att den själv saknar en framtid, torde del vara en känsla som delas av allt fiera.

Den avgörande invändningen mot den finanspolitik som nu förs gäller inte enbart att den skapar budgetunderskott, som är ett hot mot vår ekonomiska stabilitet. Den leder också lill en allvariig felanvändning av vårt lands resurser. Stora belopp används för generella subventioner av näringslivet utan alt vare sig sysselsättningen, produktionen eller invesleringarna ökar. Det går därför inte att försvara den dramatiska försvagningen av statsbudgeten som ett led i en offensiv satsning som skulle garantera ökad sysselsättning och ökad kapitalbildning. Försvagningen ärsnarare elt resultat av del allmänna underutnytijandet av de ekonomiska resurserna och den inflation som f n. pågår i vårt land.

Det är både för att förändra detta och för atl påböria en nödvändig sanering av statsfinanserna som vi föreslåren annan inriktning av finanspolitiken. Vi vill genom en rad åtgärder på inkomstsidan minska budgetunderskottet med ca 5 miljarder, samtidigt som vi vill flytta etl nästan lika stort belopp från generell subvenlionering av näringslivet till riktade, selekliva insatser som kan ge både investeringar och sysselsättning. Del gäller industrin via strukturfonden men också bostadsbyggandet och de statliga investeringarna. Dessutom vill vi kraftigt förstärka statens stöd till forskning och tekniskt utvecklingsarbete som etl annat viktigt inslag i en framtidsinriktad politik.

Den tredje uppgiften som den ekonomiska politiken måste lösa på ett mera effektivt sätt gäller kampen mot inflationen.

Under fjolåret steg konsumentpriserna med 13 % och priserna på dagligvaror med 17 96. Fjolårets inflation kom all bli den största på 25 år. Den representerar därigenom ett av den borgerliga regeringens allvariigaste misslyckanden på den ekonomiska politikens område.

Föratl vi skall kunna återvinna styrkan i vår ekonomi ärdet nödvändigt atl vi kraftigt reducerar takten i inflationen. Den snabba inflationen snedvrider utvecklingen av investeringarna och håller tillbaka kapitalbildningen på en rad för framtiden avgörande områden. Den ger upphov till ett sparande i former som inte bidrar till alt öka vår produktionsförmåga. Den ökar också klyftorna i vårt samhälle och lägger de tyngsta bördorna på de lågavlönade och på barnfamiljerna. Dessutom sker en omfattande förmögenhetsöverföring genom de stora värdestegringarna på fast egendom.

En viktig anledning till den snabba inflationsutvecklingen är de tre devalveringar som regeringen medverkat lill under sitt första regeringsår. Därför är det viktigt att regeringens devalveringspolitik upphör.

En annan anledning till den snabba inflationsutvecklingen har varit atl regeringen inte med tillräcklig kraft utnyttjat de medel till en aktiv prisövervakning och kontroll av prisutvecklingen som man faktiskt har till sitt förfogande. Även under perioder då man tillämpat vad som mbricerats som prisslopp har konsumentpriserna stigit i oförändrad, snabb takt. Enligt

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

5 Riksdagens protokoll 1977/78:83-85

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

vår mening måste prisövervakningen och priskontrollen skärpas. Detta är av utomordentligt stor betydelse för att man skall kunna skapa det förtroende för en stabilare prisutveckling som i sig är nödvändigt alt åstadkomma, om inflationsspiralen skall kunna brytas.

Den ogynnsamma pris- och kostnadsutvecklingen under 1977, som fortsätter i år, är dessutom i hög grad orsakad av den stagnerande utvecklingen i vår ekonomi. En vikande produktion leder i de flesta verksamheter till ökade kostnader, som då i sin tur leder lill ett ökat tryck på priserna. De ökade kostnaderna i t. ex. bostadsbyggandet och inom detaljhandeln sammanhänger till en inte oväsentlig del med att man under den sista liden har föll en kraftigt vikande aktivitet. Därför är del angeläget att produktiviteten på nytt kan fös att öka och därmed kostnaderna sänkas. Men detta förutsätter att stimulansåtgärderna mer selektivt styrs till de områden där reella produktivitetsvinster står att hämta. Samtidigt måste man vara medveten om att de expansiva åtgärderna kan komma att aktualisera prisingripande åtgärder på områden som är särskilt känsliga för priseffekter när efterfrågan stiger. Därför bör våra förslag om stimulansåtgärder under 1978 när det gäller bostadsbyggandet kompletteras med etl prisslopp på byggnadsmaterial.

Prisstegringarna har i början av det här året skjutit förnyad fart. Under januari månad steg konsumentpriserna med drygt 2,1 96 och priset för dagligvarorna med 2,7 96. Denna snabba prisstegringstaki lyder inte på alt inflationstrycket skulle vara på väg all minska i vår ekonomi. Utvecklingen är desto allvariigare som takten för prisstegringarna i industriländerna i övrigt nu länge har varit i avtagande.

Regeringen har riksdagens bemyndigande att tillgripa prisreglerande åtgärder när det är befogat för att komma lill rätta med inflationsutvecklingen. Regeringen har emellertid inte i handling - annat än i några fö och ganska betydelselösa undantagsfall - velat selektivt ingripa mot omotiverade prishöjningar. Med hänsyn till det kraftiga infiationstryck som fortfarande består bör riksdagen därför uttala som sin mening att det nu är nödvändigt att ingripa. Prisslopp bör alltså införas på dagligvaror, det område där tendenserna till prisstegringar alltjämt är slörsl.

Med delta, herr talman, yrkar jag bifall lill de socialdemokraiiska reservationerna.

BJÖRN MOLIN (fp):

Herr talman! Den internationella ekonomiska utvecklingen blev under 1977 svagare än vad man troll och hoppats. Inte heller den närmast överblickbara tiden inger några förhoppningar om en stark och varaktig konjunkturuppgång. Bilden är dock inte enhetlig och det finns ljuspunkter. I USA fullföljs den expansiva politiken, medan Västtyskland och Japan dröjer med åtgärder för att stimulera den inhemska efterfrågan. Vid en fortsatt avmattning bör man dock kunna räkna med atl de länder som har en god bytesbalanssituation kommer att stimulera sina egna ekonomier och därmed bidra till en snabbare uppgång av den internationella konjunkturen.

OECD räknar med att tillväxten inom hela OECD-området 1978 kommer att stanna vid 3 1/2 %, medan man i nationalbudgeten med hänsyn till förväntade stimulansåtgärder i vissa av de större länderna beräknar tillväxten till 4 96. Vi har från finansutskottets sida anslutit oss till dessa bedömningar och räknar med atl tillväxten i OECD-området i år blir omkring eller knappt 496.

Detta betyder att vi i Sverige inte kan räkna med alt fö någon avgörande draghjälp genom en ökad efterfrågan utifrån. Det innebär i sin tur alt vi måste fullfölja en målmedveten ekonomisk politik som för över resurser till exporten och som håller igen ökningen av den privata konsumtionen. Åtgärder måste vidtas för att industriinvesteringarna skall stimuleras och ökad uppmärksamhet måste ägnas forsknings- och utvecklingsarbetet. Energipolitiken måste inriktas på att nedbringa oljeimporten. Den strama utgiftspolitiken i stal och kommun måste fortsatta, och alla möjligheter lill besparingar i den offentliga verksamheten måste tas lill vara. Om dessa grunddrag i den ekonomiska politiken råder i dag - glädjande nog - bred enighet.

Finansutskottet påminner på nytt i sitt belänkande om allvaret i vårt bytesbalansproblem. 1 både finansplanen och den socialdemokratiska parti-motionen uttalas också alt vi måste minska underskottet i bytesbalansen. Det var ju även i detta syfte som riksdag och regering förra året beslöt om en nedskrivning av den svenska kronan och en sänkning av företagens kostnader. Genom främst devalveringen av den svenska kronan i höstas skapas nu förutsättningar för exportindustrin att bättre anpassa sina priser till den internationella marknadssituationen och därmed återta förlorade marknadsandelar. Genom denna bättre konkurrenskraft för exportindustrin ökas naturiigtvis också våra möjligheter att nedbringa del stora underskottet i våra affärer med utlandet och därmed lägga grunden för kommande nödvändiga reformer. Den senaste handelsstatistiken visar på en svag förbättring för 1977, och bylesbalansunderskoitet för 1978 kan då också bli någol lägre än vad man tidigare beräknat. Statistiken indikerar vidre en klar förbättring av bytesbalanssituationen under 1979. Så långt ter sig alltså den förda ekonomiska politiken riklig och effektiv. Detta konstaterande är inte, som Kjell-Olof Feldt antydde, en avskrift av regeringspolitiken utan en medveten och motiverad tillstyrkan av finansplanens riktlinjer från utskottets sida.

Jag vill i det sammanhanget slälla en fråga till de socialdemokratiska reservanterna som knyter an till det alternativ man presenterar i sin reservation. Det sägs i reservationen på s. 88 att regeringens devalverings-politik måste upphöra, och Kjell-Olof Feldt upprepade den formuleringen nyss i talarstolen. Vad menar man med det? Om man menar atl några ytterligare devalveringar inte bör komma i fråga så kan jag helt ansluta mig till formuleringen. Om man däremot menar atl de redan genomförda devalveringarna varit felaktiga vill jag bestämt avvisa påståendet. Det är ju just genom delvalveringen - och utträdet ur valutaormen - som den svenska industrins relativa kostnadsläge har kunnat förbättras och kommer alt förbättras framöver. Om delvalveringen inte hade genomförts då hade ett

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebait

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

stort kostnadsgap mellan oss och våra konkurrentländer kvarstått. Då hade den svenska exportindustrins möjligheter atl klara sig varit sämre. Då hade underskottet i bytesbalansen varit större. Då hade behovet av utlandsupplåning också varit större än nu. Mot den bakgrunden tycker jag del är betydelsefullt att de socialdemokratiska reservanterna förtydligar formuleringen - som Kjell-Olof Feldt också upprepade - atl regeringens devalveringspolitik måste upphöra. Vad menar man med det?

Herr talman! Del gäller nu att fullfölja den ekonomiska politik som drogs i gång under förra året. Det gäller att förbättra exportindustrins konkurrenskraft och skapa balans i våra affärer med utlandet. Det vore från de utgångspunkterna farligt alt nu på nytt böria föra en expansiv efterfrågepo-lilik, och jag noterar med tillfredsställelse atl också på denna punkt finns enighet mellan majoritelssidan och reservanterna i finansutskottet. Ingen ansvarig politiker har tagit fasta på det råd om en väsentligt mer expansiv politik som framförts av SNS konjuklurråd. Det är självklart att det kan te sig frestande att försöka komma ur nuvarande obalans genom en mycket expansiv politik, där t ill växtens frukter betalar vår ökande skuldsättning.Man kan säkert också - under vissa betingelser - få detta atl rent siffermässigt gå ihop. Men det ärjust här problematiken ligger. De gamla betingelserna gäller inte längre med säkerhet. Konjunkturcyklerna blev annorlunda i oljekrisens och inflationsbekämpningens skugga. De icke avsedda effekter som en alternativ, expansiv politik för på lönemarknaden och på andra samhällsekonomiska faktorer är svårbedömda. Men de är mycket påtagliga-del vel vi från perioden 1974-1976. Och skillnaden nu är att vi inte har råd atl gissa fel en gång lill om den internationella konjunkturen.

Del är alltså en huvuduppgift för den ekonomiska politiken aU minska underskottet i våra affärer med utlandet. Det kan ske genom en ökning av exporten och en minskning-eller i varje fall en mindre ökning-av importen. Det kan också ske genom att man söker påverka andra negativa poster i vår bytesbalans. Den hittills förda politiken syftar i första hand till att återställa jämvikt i handelsbalansen, främst genom att stimulera exporten. Devalveringen är då som sagt ett exempel på hur man sökt hjälpa den svenska exportindustrin alt klara sig bättre på världsmarknaden. Från finansutskottets sida har vi också vid fiera tillfällen strukit under den här problematiken och gett vårt stöd åt den hittills förda politiken. Vi tror som nämnts atl man redan under 1979 kommer att se klara positiva effekter av denna politik förutsatt att man inte genom inhemsk expansion i år sätter den strama politiken ur spel.

Från dessa utgångspunkter är den kommunala utgiftsutvecklingen oroväckande snabb. Om vi skall kunna nå balans i samhällsekonomin måste den kommunala expansionen ske i väsentligt långsammare takt än hittills. En real tillväxt i kommunerna på 2 96 per år är då maximum, medan expansionen sedan några år tillbaka faktiskt har varit dubbelt så stor eller kanske rent av ännu större. Kommunalskatten har på grund härav stigit oroväckande snabbt de båda senaste åren. Det måste därför på nytt sägas ul att nedskärningar av kommunernas expansionslakl jämfört med nuvarande

långtidsplaner måste ske.

Till bilden hör också aU vi måste satsa mer på forsknings- och utvecklingsarbete, särskilt på det tekniska och naturvetenskapliga området. Jag noterar med glädje all del på den punkten nu råder bred enighet - så har inte alllid tidigare varit fallet. Vi har på delta område att vänta förslag från regeringen.

Herr talman! Den socialdemokratiska reservationen till finansutskottets betänkande är imponerande vad gäller antalet sidor. Innehållet är dess värre mindre imponerande. Det är en blandning av allmänna talesätt och gammal skåpmat. De ekonomiska problemen tankes i sin helhet bli lösta genom den famösa strukturfonden som återkommer likt galten Särimner, som slaktades och åts upp på kvällen men nästa morgon stod där lika frisk och kry igen. Efterklokheten hos socialdemokraterna tar sig uttryck i att man i reservationen på s. 72 kritiserar beslutet vid årsskiftet 1976-1977 att förlänga lagerstödet, men någon kritik mot det beslutet hördesju inte vid den aktuella tidpunkten. Och sedan kryddas den långa framställningen i reservationen med ett önskemål om att politiken skall formas i en anda av konstruktivt samarbete. När man når avsnittet "Politikens konkreta utformning" i reservationen på s. 79, finner man att motionärerna vill återskapa tillförsikten till del svenska näringslivets framtid, och del låter förhoppningsfullt. Men resonemanget följs inte upp med konkreta förslag, och del blir definitivt inte trovärdigt med tanke på att man samtidigt vill lägga på industrin en avgift av 2 % på lönesumman, som på nytt höjer kostnadsläget - och några sidor senare vill man höja bolagsskatten. Jag har svårt att se hur man skall kunna bryta tendensen mot en sjunkande industriproduktion och återskapa fram-tidslron inom del svenska näringslivei genom att i nuvarande situation lägga ytterligare bördor på näringslivet.

På s. 71 i reservationen sägs alt bytesbalansunderskottet för 1977 blir ca 16 miljarder kronor, och jag måste fråga mig om reservanterna alls har följt med i eller läst det material som har kommit fram under finansutskottets behandling av finansplan och budgetförslag. Det tillkommande materialet visar ju -och del slår också i belänkandet - all underskottet i bytesbalansen 1977 stannar vid 14,7 miljarder kronor.

Herr talman! Den socialdemokratiska reservationen ger alltså inte intryck av att vara någon särskilt genomarbetad produkt. Den kan rimligen inte läggas till grund för en ansvarsfull ekonomisk politik. Däremot finns del mycket som jag kan instämma i när det gäller den allmänna inriktningen och de allmänna resonemangen i den socialdemokratiska reservationen och pariimotionen. Det gäller kraven på att vi skall arbeta oss ur den nuvarande underskoitssitualionen i bytesbalansen, det gäller den ökade satsningen på investeringar och forskning inom näringslivet, det gäller återhållsamheten med ytterligare offentliga utgiftsanspråk och det gäller vaksamheten i samband med utvecklingen på arbetsmarknaden. I dessa allmänna målsättningar kan jag alltså instämma, och jag vill bara beklaga att de inte följs upp med konkreta förslag av de socialdemokratiska reservanterna i finansutskottet.

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

Den statliga budgeten beräknas under del här budgetåret uppvisa elt underskott på ungefär 33 miljarder kronor, och underskottet kommer att bli ungefär lika stort nästa år. En förklaring till det jämfört med tidigare beräkningar starkt ökade underskottet i statsbudgeten är givetvis de betydande insatser av statliga medel som har gjorts för att hålla produktionen i gång och sysselsättningen uppe i krisdrabbade branscher. Dessa insatser uppgår till sammanlagt mellan 15 och 20 miljarder kronor. Alla dessa är naturligtvis inte bestående utgiftsposter i statsbudgeten. En del av dem beslår också av krediter som man inte med säkerhet vel om och när de faller ut. Del är därför svårt alt med säkerhet ange budgetunderskottets storlek. En förskjutning i utbetalningarna av bidrag eller krediter skulle t. ex. kunna leda till att budgetunderskottet innevarande år kommer att bli lägre och budgetunderskottet nästkommande år högre.

Budgeisaldots storiek är i och för sig inte det betydelsefulla, utan det är effekten av underskottet på andra samhällsekonomiska variabler. Vi får i år ett negativt sparande på den offentliga sektorn, främst lill följd av underskottet i statsbudgeten, medan socialförsäkringssektorn, främst AP-fonderna,och den kommunala sektorn uppvisar överskott. I budgetpropositionen finns en förtjänstfull redovisning av dessa sektorers olika effekt på det samlade offentliga sparandel. Överskottet inom kommunerna och på socialförsäkringssektorn kan dock på sikt komma alt bli lägre än nu, och då är det naturiigtvis viktigt att del statliga budgetunderskottet till dess har kunnat nedbringas så att man får ett bättre saldo i det offentliga sparandel.

Det är därför vi från finansulskoltels sida har riktat uppmärksamheten på risken av ett bestående stort underskott i den statliga budgeten; och eftersom möjligheterna till stora inkomstförstärkningar av flera skäl i nuvarande läge är begränsade, måste slutsatsen av det här resonemanget bli att vi måste visa en myckel stark återhållsamhet när det gäller ökade utgifter inom den offentliga sektorn i dess helhet. Nya utgifter över den statliga budgeten, som blir bestående även i en bättre konjunktursituation, kan därför endast undantagsvis accepteras.

Jag vill i sammanhanget vända mig mot ett resonemang som ofta förs från socialdemokratiskt håll och som Kjell-Olof Feldt var inne på i sitt anförande, nämligen när man kritiserar regeringen för en, som man säger, slapp finanspolitik därför alt regeringen har genomfört vissa lättnader i fråga om skatter och avgifter. Socialdemokraterna har vid alla tillfällen som jag haft anledning att föra finansutskottets talan här i riksdagen gått emot en sänkning av olika skatter och avgifter och i stället föreslagit höjningar.

Jag tror alt det här är elt farligt resonemang, dels därför att man lätt kan få för sig alt de aktuella finansieringsproblemen i den offentliga verksamheten bara kan angripas genom höjningar av skatter och avgifter, dels därför att resonemanget innebär atl socialdemokraterna vill återta både sänkningen av arbetsgivaravgiften och sänkningen av den statliga inkomstskatten, som genomfördes den 1 januari i år. Om denna statsskattesänkning hade uteblivit hade utgångslägel för avtalsrörelsen varit ännu svårare och kraven från löntagarna måst ställas högre. Både därigenom och genom den uteblivna

sänkningen av arbetsgivaravgiften hade kostnadsläget i förelagen höjts i stället för alt sänkas med alla de konsekvenser som det hade fört med sig och som vi nu borde ha lärt oss inse. Jag vill alltså varna för det något lättsinniga resonemanget att man löser finansieringskrisen för den offentliga sektorn bara genom att höja skatter och avgifter.

Vad jag här har sagt utesluter naturligtvis inte alt man försöker atl förbättra saldot också på den budget som riksdagen skall behandla nu i vår. I den socialdemokratiska reservationen föreslås vissa sådana inkomstförstärkningar jämfört med budgetförslaget. På s. 99 finns en antydan om atl de beräkningarom inkomstförstärkningarnas effekt som görs i den socialdemokratiska pariimotionen inte är korrekta. Man säger alt kassaulfallel för budgetåret 1978/79 kan bli lägre än vad motionärerna räknat med, och så är det förvisso. Andra talare i debatten kommer att mer i detalj visa vilka brister som finns i beräkningarna i den socialdemokratiska motionen. Jag vill nu bara slå fast att del socialdemokratiska förslaget ger en mycket mindre budgeteffekt än de 5 miljarder kronor som man påstår sig åstadkomma.

1 utskoitsbetänkandet finns en rekommendation till riksdagen att i budgetarbetet visa utomordentligt stor restriktivitet i fråga om föreslagna utgiftsökningar och att positivt pröva alla förslag både till besparingar och inkomstförstärkningar för nästa budgetår. En del förslag i denna riktning kan komma under riksdagens behandling redan i vår på grundval av propositioner från regeringen. Låt mig i det sammanhanget också uttrycka förhoppningen atl man vid prövningen av olika inkomstförstärkningar och besparingar försöker bedöma även den samhällsekonomiska effekten av sådana åtgärder.

Herr talman! Vi hade under förra året en ovanligt kraftig inflation. Denna inflation var delvis betingad av åtgärder som hade beslutats av riksdag, regering och riksbank. Bortåt hälften av inflationen var på detta sätt en konsekvens av den inhemska ekonomiska politiken. Det finns ingen anledning alt räkna med några motsvarande åtgärder under innevarande år, och redan av det skälet kan man räkna med en lägre inflationstakt under år 1978. Vi vel också att inflationen i vår omvärid nu är väsentligt lägre, och vi behöver därför inte fmkta några stora inflationsimpulser utifrån. Utskottet delar därför den bedömning som görs i finansplanen, atl inflationen under 1978 - även med beaktande av effekten av olika höjningar av indirekta skatter - kommer att stanna klart under 10 96.

Självfallet bör den ekonomiska politiken så långt möjligt inriktas på att tränga ned inflationstakten ytterligare under de 9 % som anges i finansplanen. Jag tror atl man härvidlag kan vara förhållandevis optimistisk. Del finns därför nu ingen anledning att aktualisera olika former av prisstopp, vilket begärs i flera motioner. Det är självklart att vi genom att hålla igen kostnadsstegringstakten i vår egen ekonomi bör kunna påverka infiations-taklen. Vi vet också atl löntagarorganisationerna vill anknyta sina löneökningskrav till inflationstakten, och jag tycker alt det i nuvarande läge är eu naluriigl krav. Också detta innebär självfallet en utmaning för statsmakterna att hålla inflationstakten nere.

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

Utöver del här vill jag påminna om de argument som finansutskottet vid flera tidigare tillfällen, senast i höstas, använt mot liknande motioner med yrkanden om prisstopp. Erfarenheterna både här hemma och i utlandet visar att prisstopp som generell metod att bekämpa inflationen är tveksam. Kortvariga prisstopp kan bidra lill en instabil prisutveckling genom alt följas av perioder av prisökningar. Långvariga prisstopp bidrar till att förvränga marknads- och prisbildningsstmkturen i vår ekonomi. Det är därför enligt finansutskottets mening i det nuvarande läget fullt tillräckligt atl regeringen på etl energiskt sätt följer prisutvecklingen så som framhölls i finansutskottets betänkande i höstas.

Herr talman! Vi har i vårt land på ett nästan unikt sätt lyckats undgå arbetslöshet. Vi har genom atl utnyttja de många arbetsmarknadspoliliska medel som vi har här i landet lyckats hålla uppe sysselsättningen. Arbetsmarknadsutbildningen har fördubblats under loppet av förra året, och även antalet beredskapsarbeten har ökat kraftigt under 1977. Del allmänna efterfrågeläget i vår omvärid är emellertid sådant att arbetsmarknadspolitiken kan komma att sältas på ytteriigare hårda prov. Antalet varsel har ju ökat påtagligt och vi ser f n. en tendens till atl dessa varsel i något stigande utsträckning går i verkställighet. Det betyder att det, även med de mycket betydande näringspolitiska insatser som har beslutals av riksdagen eller kan komma atl beslutas efter förslag av regeringen, förmodligen inte kan undvikas att en viss ökning av arbetslösheten sker. Fortsatta extraordinära åtgärder för atl hålla sysselsättningen uppe kan därför inte uteslutas. Dessa åtgärder kan självfallet komma atl få genomslag i budgetutfallet för både innevarande och nästkommande budgetår. Vi kommer emellertid atl detta lill trots fortsätta att prioritera etl aktivt arbete från samhällets sida för alt hålla arbetslösheten nere.

Herr talman! Jag yrkar på alla punkter bifall till finansutskottels hemställan i betänkande nr 15.

KJELL-OLOF FELDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Det aren underiig upplevelse att höra Björn Molin tala såsom representant för den ansvariga regeringsmajoriteten. Han beskriver det ekonomiska läget som om det viktigaste vore alt ha de rätta siffrorna. Vel man bara att bylesbalansunderskoitet är 14,7 miljarder kronor, för man tydligen godkänt. Då är politiken bra. Han talar om slatsfinansiell kris men bara för att mästra dem som har velat förstärka statsinkomsterna. Han talar om inflation men bara för alt motivera varför ingenting kan göras åt den.

Det låter nästan som om Björn Molin är nöjd bara den ekonomiska politiken, med rätta siffror och allt, är prydligt förpackad i ett utskottsbetänkande. Men del är inte så, Björn Molin, som människorna upplever dagens situation. Människorna anser att de befinner sig i ett svårt och allvariigt läge, där de plågas av prisstegringar, hot om uppsägningar och arbetslöshet samt en tilltagande otrygghet för deras och deras barns framlid. De kan ju inte uppfatta vad som sägs av den ekonomiska politikens talesmän som något som skulle minska otryggheten, oron och de plågor som man upplever i

vardagen. Även om -nu alla sådana fenomen som budgetunderskottets storlek, underskottet i bytesbalansen och risken förökad arbetslöshet rätt kan katalogiseras, så är del besked människorna vill ha från riksdagsmajoriteten och från den ansvariga regeringen: Vad kan man göra ål detta? Vilka åtgärder är riksdagen i dag beredd atl diskutera, som kan förändra vårt ekonomiska läge, som kan skapa någol hopp vid horisonten om att den nedgående utvecklingen skall upphöra?

De förslag vi har lagt må ha sina brister, men de har åtminstone syftet att anvisa en annan färdriktning. Det enda vi får höra från majoritetens sida är att man har lagt en grund och alt man nu är på väg åt rätt håll. Det är bara det alt den faktiska utvecklingen inte går ål rält håll. Den går rakt åt skogen, om del här får fortsätta, och då är det utomordentligt vemodigt atl höra majorilelens talesmän säga alt i stort sett har man nu gjort vad som kan göras. Allt är på väg ål rätt håll - det gäller bara att ha tålamod, att ha de rätta siffrorna och ett prydligt förpackat utskottsultalande, då löser sig problemen, säger Björn Molin!

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebait

BJÖRN MOLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Vi har från finansutskottets sida rätt många gånger nu pekat på problemet med underskottet i våra utlandsaffärer, och i mitt anförande i dag berörde jag de åtgärder som har vidtagits från regeringens och riksdagens sida och som bör kunna förbättra vår bytesbalanssituation.

Kjell-Olof Feldt säger alt min kritik mot socialdemokraterna bara har att göra med atl man inte använder de rätta siffrorna. Jag tror atl det underiätlar bedömningen om man har rätt siffror. Om det nämligen är så, att bytesbalans-underskottet 1977 faktiskt blivit lägre än vad vi trodde tidigare och att det beror på utvecklingen under november och december, så kan del möjligen leda till slutsatsen, Kjell-Olof Feldt, att den förda ekonomiska politiken redan börjar ge vissa positiva resultat. Men om man som Kjell-Olof Feldt redan från börian har bestämt sig för att gå upp i talarstolen och säga att det här går rakt åt skogen, då är man naturiigtvis inte intresserad av siffror som visar alt det eventiiellt inte går ål skogen utan att vi faktiskt skönjer en viss ljusning.

När Kjell-Olof Feldt talar om att här finns en otrygghet, då är del ju vikligl atl påvisa alt socialdemokraterna icke har anvisat någon annan väg ur de nuvarande ekonomiska problemen än den som regeringen och finansutskottets majoritet i dag ställer upp på. Vid alla de fyra tillfällen, då jag har fört debatter för finansutskottets del med Kjell-Olof Feldt, har man från socialdemokratiskt håll fört fram förslag om höjda skaller och avgifter som skulle drabba både löntagarna och företagen, i första hand de mindre förelagen. Om dessa socialdemokratemas förslag hade genomförts, så hade kostnadslägel för företagen varit högre, deras förmåga alt konkurrera hade varit sämre, deras möjligheter alt sysselsätta folk hade varit mindre.

Nu har man från socialdemokratiskt håll successivt ändrat sig, och jag skall inte ägna mig åt en argumentation som innebär atl man adderar era olika förslag, men det är en poäng att slå fast att varie gång vi har haft en debatt kring dessa problem har ni velat gå längre i fråga om höjningar av skatter och

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

avgifter eller velat gå mindre långt i fråga om sänkningar av skatter och avgifter än vad vi har gjort. Jag menar att om era förslag hade förverkligats så hade kostnaderna och sysselsättningsläget inom näringslivet utvecklats vida mindre positivt än vad som faktiskt har skett.

Jag har inte mycket tid över, och jag vill då bara säga atl vi säkert får många fler tillfällen att diskutera inkomstförstärkningar för atl förbättra budgetläget. Vad jag och finansutskottets majoritet i den här omgången speciellt har velat trycka på är atl vi klarar inte finansieringen av den offentliga sektorn genom att enbart eller i första hand inrikta oss på höjningar av skatter och avgifter. Det är viktigare alt söka hålla igen ökningstakten i utgifterna på den offentliga sektorn.

KJELL-OLOF FELDT (s) kort genmäle:

Herr talman! När Björn Molin skall beskriva den borgerliga ekonomiska politikens värde gör han på del sättet alt han beskriver vad som skulle ha hänt om den socialdemokratiska politiken hade genomförts. Men nu har ni ju under ett och ett halvt år haft möjligheter alt experimentera med den svenska ekonomin. Ni har fått förverkliga era liberala idéer, ni har fått vidta generella åtgärder - devalveringar, subventioner, avgiftssänkningar och skattelättnader-dvs. allt det som skulle skapa del nya klimatet. Det var ju del som skulle rädda sysselsättningen, skapa dynamik och öka innovalionsviljan etc. Varför kan ni då inte nu peka på åtminstone något litet resultat av etl och ett halvt års arbete?

Björn Molin anförde nu två månaders handelsstatistik, men jag skulle kunna la fram andra siffror från de senaste månaderna som pekar åt ett helt annat håll, t. ex. utvecklingen på arbetsmarknaden i januari, när arbetslösheten steg lill 2 1/2 %, trots att lika många människor befinner sig under arbetsmarknadsutbildning. Jag kan också peka på atl arbetsmarknadsministern kände sig föranlåten atl som en av sina sista ämbeisåtgärder kasta ut ytterligare 900 miljoner på arbetsstödjande åtgärder. Pekar detta på au den politik som förts har skapat en vilja atl anställa folk och all expandera-eller atl ens behålla folk i sysselsättning? Det var ju del som politiken skulle leda till.

En diskussion som möjligen skulle kunna vara fruktbar i denna kammare vore alt säga, alt vi har kommit i dagens läge efter att ha prövat er politik, men vi vet alt tiden är dyrbar. Varie månad som går tappar vi möjligheter atl på 1980-lalet återvinna vår ekonomis styrka och tillväxt. Då skulle man som ett komplement och som en utbyggnad av politiken kunna pröva det som ni har försummat, nämligen aU verkligen få i gång investeringarna och öka den ekonomiska aktiviteten. Huruvida er metod leder till resultat återstår ännu att se. Jag har inte sagt att det är en omöjlig metod. Men den tar lång lid, och den är förenad med för stora risker. Det finns direkta insatser som kan göras och direkta åtgärder som kan vidtas. Vi tror att det finns ett stort behov av att göra det och att det skulle kunna leda till ett gott resultat.

När Björn Molin säger att han är ense med oss om all vi skall försöka arbeta oss ur den nuvarande krisen, men att vi inte har några konkreta åtgärder alt

föreslå, så är det ju just det vi har diskuterat i vår motion. Det är delvis därför som den är så pass lång. Där finns alla de konkreta åtgärder som i dag borde genomföras men som regeringen och riksdagsmajoriteten avstår från att genomföra. Och det är etl stort misstag, som svenska folkel kommer atl dyrt fö betala!

BJÖRN MOLIN (fp) kort genmäle:

Hert talman! I ett myckel besväriigt ekonomiskt läge har vi här i Sverige lyckats hålla arbetslösheten lägre än i flertalet andra länder. Det har åstadkommits genom en målmedveten politik och genom att ganska betydande belopp har satsats på alt hålla sysselsättningen uppe. Men den politiken avvisar nu Kjell-Olof Feldt genom att säga att vi kastar ut pengar. Ja, vad vill socialdemokraterna göra då? Vill de inte kasta ut pengar ulan i stället acceptera en långl större arbetslöshet? Det tycker jag är en mycket viktig fråga.

Här har regeringen vidtagit en serie aktiva åtgärder och satsat betydande resurser på att hålla sysselsättningen uppe, men nu säger Kjell-Olof Feldt att det är att kasta ut pengar, vilket socialdemokraterna inte vill vara med om att göra. Betyder det då, Kjell-Olof Feldt och Olof Palme, att ni accepterar en högre arbetslöshet i del svenska samhället än vad regeringen gör?

Jag tycker det är mycket viktigt att få ett svar på den frågan. Men jag noterar samtidigt att socialdemokraterna inte ens har gjorl ett försök att svara på den tidigare frågan vad det innebär all - som det står i reservationen och som Kjell-Olof Feldl sade här i talarstolen - regeringens devalveringspolilik måste upphöra? Betyder det atl ni anser att några fler devalveringar nu inte är aktuella? I så fall har vi inte olika mening. Eller betyder det att ni avvisar de devalveringar som har vidtagits och som har bidragit till atl förbättra kostnadslägel och därmed bl. a. bidragit till en lägre arbetslöshet än vad som eljest skulle ha varit fallet?

Den socialdemokratiska reservationen är den här gången ett hopklipp av gamla förslag och ståndpunkter, och därför gör den en slarvigt intryck. Den är på vissa punkter osammanhängande. Man har t. ex. inte fört in aktuella siffror. Naturligtvis är inte delta någon huvudsak, men om socialdemokraterna gör anspråk på att tillhandahålla ett alternativ för hur man skall lösa Sveriges nuvarande ekonomiska problem är den här reservationen elt väldigt dåligt underiag.

Majoriteten i finansutskottet har sagt atl den stöder de åtgärder som regeringen vidtar för att skapa en samhällsekonomisk balans. Det är endast genom att återställa den samhällsekonomiska balansen som vi kan lägga grunden till fortsatta sociala reformer, och vi menar att den politik som regeringen förordar på lång sikt verkligen lägger grunden för balans och för sociala reformer, medan socialdemokraternas politik, som i alltför hög grad går ul på atl höja avgifter och skatter, icke kan vara etl alternativ i denna mening.

Talmannen anmälde alt Kjell-Olof Feldl anhållit att till protokollet få antecknat all han inte ägde rätt lill ytterligare replik.

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebait

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

CARL-HENRIK HERMANSSON (vpk):

Herr talman! En debatt om den ekonomiska politiken måste utgå från den verklighet i vilken människorna i dag lever. Vad kännetecknar verkligheten för lönarbetare, för barnfamiljer och för pensionärer?

Den ekonomiska krisen och regeringens politik slår hårt mot realinkomster och levnadsnivå. Pengarna räcker till allt mindre. Den borgerliga regeringen har lyckats i sin avsikt all minska konsumtionen för den stora majoriteten av befolkningen. Om arbetsköparna får sin vilja igenom blir del standardsänkning också i år.

Det medel man främst använder är infialion och prisstegring. Under den borgerliga regeringen har prisstegringen slagit rekord. När priserna på dagligvaror förra året steg med 17 96 var det en av de högsta noteringarna i Europa. Det var tre gånger så mycket som herr Bohman hade lovat i sin demagogiska valpropaganda. Och det förhåller sig naturiigtvis inte så, som man försökt inbilla folk, att herr Bohman bara är dålig på att räkna. Nej, regeringen Fälldin har medvetet gått in för alt höja priserna. Den har genomfört en rad åtgärder som direkt verkat prishöjande och som varit avsedda att göra del - tre devalveringar av kronan, momshöjningen osv. Och prisstegringen fortsätter. Höjningen av matpriserna med 3 % enbart i januari är talande.

Verkningarna av regeringens ekonomiska politik blir att den ekonomiska krisen ytterligare försvåras och arbetslösheten växer. 110 000 öppet arbetslösa i januari är en av de högsta siffrorna på länge. Därtill kommer de många som befinner sig i AMS-verksamhet av olika slag, de som går på halvtid men som skulle vilja arbeta mera, hemarbetande kvinnor som inte kan få arbete ute i förvärvslivet, de 100 000 som tagit förtidspension av arbetsmarknadsskäl och som annars troligen skulle ha varit arbetslösa, osv. Sammantaget är omkring en halv miljon människor i dag ställda utanför den ordinarie produktionsprocessen.

I några län har arbetslösheten nått en mycket stor omfattning. Jag vill erinra om det svåra lägel i Norrbotten, där siffran för arbetslösheten i januari är inte mindre än 5 96. För vissa yrkesgmpper är läget speciellt svårt. Bland byggnadsarbetarna var i januari inte mindre än 8,5 96 arbetslösa. För Norrbotten var motsvarande siffra 17 %. Ändå har Björn Molin, finansutskottets ordförande, mage att här i riksdagen påstå att vi i vårt land på elt unikt sätt har lyckats undgå arbetslöshet. Res upp till de arbetslösa byggnadsarbetarna i Norrbotten och säg det, herr Molin, så får ni se deras reaktion! Arbetslösheten väntas inte heller minska de närmaste månaderna utan i stället öka.

Industriproduktionen sjönk 1977 för tredje året i rad. Även den s. k. bruttonationalprodukten, alltså summan av allt som produceras i landet, beräknas ha minskat under förra året. 1 en rapport från professor Erik Lundberg m. fl. i det s. k. Konjunklurrådet heter del: "Nationalprodukten faller, medan inflationstakten fortfarande mäts i tvåsiffriga tal. En omfattande arbetslöshet döljs genom subventioner. Investeringarna faller till nivåer där snart inte ens ersättningsinvesteringar hålls uppe; det kan till och

med bli fråga om en krympande kapitalstock i näringslivet." Och man fortsätter: "Knappast någon gång sedan 1930-taleis början har vårt land av ekonomiska skäl befunnit sig i en situation med så stora risker för den framtida välståndsutvecklingen."

Under innevarande år väntas en stagnerande, dvs. stillastående eller sjunkande, produktion i näringslivet och en något försvagad utveckling av den offentliga sektorn. Någon förbättring av arbetsmarknadsläget räknar man inte med, snarare en viss försämring. I industrin beräknas nedgången i antalet anställda fortsätta i minst samma takt som förra året, dvs. 40 000-50 000 industriarbetsplatser kommer att rationaliseras bort.

Sveriges ekonomi har alltså kommit in i en stagnation, delvis en direkt nedgång, som kommer att omfatta minst fyra år, kanske längre tid. En så lång krisperiod är enastående i vårt lands historia. De produktiva resurser som finns i landet utnyttjas inte alls i den grad som borde vara möjligt. Det gäller både arbetskraft och produktionsmedel. Enligt den s. k. McCrackenrappor-ten, skriven av en grupp nationalekonomer från olika länder och uppkallad efter den amerikanske professor som på uppdrag av OECD ledde gmppen, skulle den sammanlagda produktionen i Sverige 1977 ligga omkring 10 % under vad som kunde ha varit möjligt. För 1978 blir siffran troligen densamma. Det betyder att Sverige föriorar över 30 miljarder kronor varje år genom den kapitalistiska krisen. Det är i sanning föriorade år som borgerlig politik har skaffat oss.

Lönarbetare, ungdomar, barnfamiljer, pensionärer - alla gmpper av den arbetande befolkningen - slås hårt av den ekonomiska krisen. Levnadsstandarden pressas ned. Arbetslösheten växer. Oron för framliden ökar bland människorna. Nationalekonomerna talar om all riskerna för ekonomin är större än någon gång sedan den stora ekonomiska krisen på 1930-talei.

Vad säger då riksdagens finansutskott, vad säger den borgeriiga majoriteten här i riksdagen om några limmar eller eventuellt i morgon genom atl vid voteringen ansluta sig till finansutskottets uttalande? Det är ju ändå riksdagen och särskilt dess finansutskott som skall ha ansvaret för att bedöma den ekonomiska utvecklingen och vidta nödvändiga åtgärder.

Jo, i den långa skrivning om det ekonomiska läget som finansutskottet servererar i sitt betänkande nr 15 finns över huvud taget inte uttrycket ekonomisk kris. Utskottels representanter får rälta mig om jag har fel, dvs. om man har lyckats smyga in del någonstans. Jag har inte kunnat hitla del. Man noterar visserligen att den ekonomiska tillväxten i vad man kallar industriländerna under år 1977 blev avsevärt svagare än vad som förutsågs vid årets början. Men detta sägs "främst ha sin förklaring i några länders ovillighet att ge dragkraft åt uppgången genom alt stimulera den inhemska efterfrågan". Men någon kris för kapitalismens system finns det uppenbarligen inte i den värld de borgerliga vågar se. Tvärtom påstår man all "en rad faktorer talar för alt man inie behöver hysa alllför slor oro i fråga om den internationella ekonomiska utvecklingen på sikt". Och delta i en värld där i dag mer än 16 miljoner ide kapitalistiska länderna och ett par hundra miljoner i u-länderna officiellt räknas som arbetslösa. Hur skall del egentligen se ut i

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

världen för alt herr Molin, som är ordförande i finansutskottet, skall känna

oro.'

Och i denna kapitalistiska värid, präglad av massarbetslöshet och inflation, är det inte'så, att Sverige skulle utgöra något undantag som klarar sig bättre än andra länder. Sveriges ekonomi är tvärtom på tillbakagång jämfört med de flesta andra kapitalistiska länders. Och ännu mer markant är naturligtvis tillbakagången om man jämför med utvecklingen i de socialistiska länderna. Dessa kommer inom överskådlig lid att ha 50 96 eller hälften av den samlade industriproduktionen i väriden. Men dessa länder är alltjämt en vit och obekant del av kartan för dem som skriver konjunkturrapporter och finansplaner. Sällan eller aldrig låtsas de om deras existens eller möjligheten av vidgade ekonomiska förbindelser med ett område med snabb ekonomisk tillväxt. De handlar som strutsen - stoppar ned huvudet i sanden för all slippa se en verklighet som inte passar in i deras fördomar.

Den svenska eftersläpningen är inte av färskt datum. Under hela 1970-talet har lill växttakten i Sverige varit avsevärt lägre än i övriga OECD-länder, dvs. huvudsakligen Västeuropa, Nordamerika och Japan. Under den senaste tioårsperioden - då ingår beräkningarna för vad som troligen kommer att hända 1978 - har tillväxten mätt med bruttonationalprodukten varit knappt 3,5 % per år i samtliga OECD-länder och i Västeuropa 3,3 96. 1 Sverige var tillväxten under denna tioårsperiod knappt 2,0 96, eller bara något mer än hälften av genomsnittet för de övriga länderna.

På samma sätt förhåller det sig med industriproduktionen. I OECD-ländema hade denna ökat med sammanlagt 24 96 från 1970till mitten av förra året, medan den svenska industriproduktionen under samma tid ökat med bara 10 96. Sverige hade en mindre industriproduktion 1977 än 1973.

Dessa fakta strider mot den uppfattning som ofta framförs att kapitalis
mens kris skulle vara mindre i Sverige än på andra håll. Den borgeriiga
regeringen och finansutskottet inser av allt alt döma inte lägets allvar. Man
noterar bara, med tydlig tillfredsställelse, i utskottets belänkande alt den
privata konsumtionen pressats ned under 1977. Den minskningen beräknas
fortsätta i år. Man påstår att det inte kan undvikas all den öppna
arbetslösheten ökar inom industrin och accepterar alltså detta med öppna
ögon. Regeringens strategi vid utformningen av den ekonomiska politiken
sägs vara "atl genom åtgärder som sänker Sveriges relativa kostnadsläge
återvinna konkurrenskraft och andelar på exportmarknaderna. Samtidigt
hålls den privata konsumtionen tillbaka ".

Detta kunde lika väl vara skrivet av direktör Nicolin i Arbetsgivareföreningen. Regeringen har precis samma huvudlinje som arbetsköparna: "Håll nere lönerna och höj profiterna, så löser sig våra ekonomiska problem."

Ja, så kortsynt är man och måste man kanske vara om man är kapitalist. Men på regering och riksdag måste man ställa större anspråk. De måste se frågorna ur hela samhällsekonomins synvinkel och de måste se den långsiktiga utvecklingen. Och då är del helt klart alt man inte löser den svenska ekonomins problem och inte kommer fortare ut ur krisen genom att sänka lönerna. Del betyder minskad efterfrågan på konsumtionsvaror. Det

betyder atl affärerna får sälja mindre och all industrin får sälja mindre. De kommer att avskeda mera folk, och arbetslösheten kommer alltså att öka, inte att minska.

Det enda regeringen och finansutskottet har att säga om orsakerna till krisen är att den skulle bero på det alltför höga kostnadsläget i Sverige, dvs. i klartext på atl lönerna skulle vara för höga. Del är en från många synpunkter egendomlig och felaktig förklaring. Krisen i den övriga kapitalistiska väriden kan ju rimligen inte förklaras av löneutvecklingen i Sverige. Sveriges ekonomiska eftersläpning sedan början av 1970-talet kan inte heller bero på löneutvecklingen under 1975 och 1976, vilka är de år som arbetsköparna och regeringen klagar över. Och enligt de senaste statistiska uppgifterna ligger Sverige över huvud tagel inte i topp när det gäller lönerna. Enligt det västtyska Globusinstitutets beräkningar, som jag refererar efter TCO-tidningen, skulle Sverige ligga på sjunde plats bland 13 industriländer vid mitten av förra året.

Även svenska nationalekonomer, som främst brukar använda kostnadsargumentet, medger nu alt det inte handlar om lönekostnaderna. Sveriges eftersläpning har att göra med den dåliga utvecklingen av produktiviteten -men det är ju en annan femma.

Regeringens och finansutskottets förklaringar till de ekonomiska problemen i Sverige har länge varit felaktiga men är del i dag mer än någonsin. I själva verkel gör man ingel försök lill analys av den ekonomiska krisen och dess orsaker. De långsiktiga strukturella krisorsakerna ägnar man över huvud taget ingen uppmärksamhet. Jag måste ställa en direkt fråga till herr Molin som finansulskoltels ordförande: Anser ni verkligen att utskottet har fyllt sin uppgift på etl rikligt sätt när man milt under stor arbetslöshet och inflation går ul lill svenska folkel med detta dokument, som inte innehåller någon som helst analys av den långsiktiga stmkturella krisen, som heller inte förklarar konjunklurinslagen i krisen, som över huvud laget inte låtsas om alt det existerar en ekonomisk kris i dag, vilken slår hårt mot miljoner människors levnadsstandard och trygghet?

Vad beror då den ekonomiska krisen på? Den nuvarande regeringen säger ibland alt den beror på den tidigare regeringens misskölsel av ekonomin. Den tidigare regeringens talesmän säger att den beror på den nuvarande regeringens dåliga politik. Jag kan instämma i vad som sägs om dålig politik under olika regeringar, men detta är ändå en alllför ytlig förklaring till den ekonomiska krisen.

De borgerliga nationalekonomernas förklaringar till krisen är inte mycket bättre än de borgerliga regeringarnas. Den av mig tidigare nämnda McCrack-enrapporten vill förklara krisen med oljeprissiegringarna, dåliga skördar i vissa länder och dålig ekonomisk politik av vissa regeringar. Det är allt. Detta är, herr talman, en förklaring på Gösta Bohmans nivå. De borgerliga ekonomerna flyttar sig i själva verket tillbaka i tiden i sina teorier, till 1920-talet före J. M. Keynes och hans skola, som i alla fall insåg att det måste vara någonting i själva det kapitalistiska systemet som producerar kriserna.

Del behöver inte råda någol tvivel om atl den nuvarande krisen, som är ett

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

internationellt fenomen med över 16 miljoner arbetslösa i OECD-länderna och elt par hundra miljoner arbetslösa i u-länderna, är en kris orsakad av det kapitalistiska systemets speciella sätt alt fungera. Kriserna är etl nödvändigt led i kapitalismens utvecklingsmekanism. Kapitalismen kan inte utvecklas utan ekonomiska kriser. Under detta syslem är ekonomisk utveckling möjlig endast under en kombination av gynnsamma villkor, som under utvecklingsprocessen med nödvändighet gång efter annan upphävs.

Den svenska ekonomin kännetecknas av en höggradig koncentration av kapital, etl slarkt ullandsberoende och ett välutvecklat statsunderstöd till kapitalel. Dessa tre faktorer hänger ihop och har också gett vissa särdrag för krisens utveckling i Sverige. Kapitalkoncentrationen - eller storfinansens maktställning - har skapat såväl näringsmässig som regional obalans i den svenska ekonomin. Storföretagens dominans har hämmat nyföretagande, men också en ulveckling av produktionen inom landet. Storbolagen har bundit Sverige vid etl starkt beroende av utrikeshandeln. De har avgjort såväl dess storiek som dess inriktning. Exportindustrin har varit både den förra och den nuvarande regeringens ögonslen. Man har inte fäst sig vid vilka konsekvenser dess utveckling skulle fö för landets ekonomi som helhet. Resultatet har blivit ett starkt beroende av ett fötal exportvaror, främst råvaror och halvfabrikat som malm, järn, stålämnen och massa. En så viktig industri som varvsindustrin har fött spela med i en internationell spekulationsvåg, som sedan skulle slå fel och drabba de svenska varven med full kraft.

Sambandet mellan den långsiktiga stmkturella krisen och den akuta konjunkturkrisen är naturligtvis mångsidigt. Den korta krisen utspelas under påverkan av de långsiktiga tendenserna och påverkar i sin tur deras fortsatta utveckling. Del är omöjligt alt i detalj särskilja del ena från det andra. Men vad som tycks vara helt klart i dagens läge är alt den nuvarande ekonomiska krisen inte enbart är en övergående konjunkturkris, som den borgeriiga regeringen hoppas,en kris som relativt snabbt kan övervinnas och övergå i en uppgång och en högkonjunktur. Även om den nuvarande stagnationen övervinns, kommer de långsiktiga krislendenserna all påverka och mer eller mindre bestämma konjunkturrörelserna under överskådlig lid.

Förutom allmänna långsiktiga tendenser i kapitalismens utveckling som här är av betydelse - främst kapitalkoncentrationen, monopoliseringen, överackumulationen eller överproduktionen av kapital, förändringar i den internationella arbetsfördelningen, förfallstendenser inom kapitalismen, ökade motsättningar inom det imperialistiska systemet, tendensen lill slalsmonopolistisk kapitalism, imperialismens nederiag på olika fronter-så verkar också den lag som uttrycks i ökad olikmässighet i näringsgrenarnas och staternas utveckling. Sverige har under lång tid dragit vinsllotter i delta spel. Nu verkar Sverige sacka efter andra kapitalistiska stater i fråga om ekonomins utvecklingstakt. De näringsgrenar på vilka "det svenska välståndet" byggts spelar inte längre samma roll. Järnmalm, skog och vattenkraft ger inte längre samma försteg i den internationella konkurrensen. Det försprång som gavs genom alt Sverige under två väridskrig i lugn och ro kunde bygga ut näringslivet har för länge sedan inhämtats. Den borgeriiga regeringens politik

förstärker stagnationsiendenserna. Frågan om ekonomisk utveckling har i hög grad blivit en politisk fråga.

Det har naturiigtvis ännu inte skett några sådana förändringar i produktionssättet i Sverige att ekonomiska kriser skulle kunna helt undvikas. Vårt parti har alltid ställt sig kritiskt lill de borgeriiga och socialdemokratiska teorierna om att samhället hade i grunden förändrats, att som man sade "fullsysselsättningssamhället" var byggt och massarbetslöshet inte längre kunde förekomma. Utvecklingen har gett oss rätt, inte de borgerliga och socialdemokratiska ideologerna. Vad alla nu måste räkna med är inte minskade svårigheter för kapitalismen ulan ökade svårigheter, inte minskade motsättningar utan ökade motsättningar. Någon varaktig lösning på krisen finns inte inom kapitalismens system.

Betyder det alt ingenting går att göra under kapitalismen för att bekämpa arbetslösheten och inflationen? Nej, självfallet finns det även inom kapitalismens gränser olika möjligheter atl utforma den praktiska politiken. De agerande klasserna liksom deras organ, statsapparat, massrörelser, partier, har vissa rörelsemöjligheter. Även om del inte finns någon grundläggande skillnad mellan politiken under den socialdemokratiska och den borgeriiga regeringen så vel vi alt det politiska stödet lill storfinansen nu har förstärkts, sedan den borgerliga regeringen tillträdde. Regeringen Fälldins politik aren obeslöjad klasspolitik mot de lönearbetande. Kapitalet och den borgerliga regeringen samverkar i direkt syfte att pressa ner det arbetande folkels levnadsstandard.

Vänsterpartiet kommunisterna hävdar nödvändigheten av en offensiv politik för alt bekämpa den ekonomiska krisen. Man måste för del första salsa på alt hålla uppe lönarbetarnas, barnfamiljernas och pensionärernas konsumtion. Medlen är en offensiv lönepolitik, höjda barnbidrag och förbättring av andra åtgärder för barnfamiljerna, förbättring av pensionärernas ställning. Men det avsedda resultatet kan inte nås om inte inflationen och prisstegringen hejdas. Vpk kräver därför energisk kamp mot inflationen -prisstopp, hy resstopp, kamp mot prishöjande skaller, i första hand slopande av moms på maten.

Man måste för del andra salsa på elt stort samhälleligt styrt investeringsprogram för att lägga en fast gmnd för en progressiv samhällsutveckling och förverkligande av rätten till ett meningsfullt arbete åt alla. Vi säger bestämt nej till vad som kallats "Sträng-Bohman-linjen", där det gemensamma ligger i en mycket stor tilltro till den svenska exportindustrin med dess nuvarande inriktning. Vianserattdet istället framför allt gäller atl höja förädlingsgraden i den svenska produktionen,alt ta fram nya,alternativa produkter och teknik, att bygga ul det kollektiva trafik väsendet, att genomföra ett brett program för atl bekämpa de sociala och miljömässiga bristerna i samhället: utbyggnad av barnomsorgen, utbyggnad av kroppssjukvården och långtidsvården, genomgripande reform av den psykiatriska vården, kamp mot bristerna i arbetsmiljön, sanering av undermåliga bostadsområden och trafikmiljöer, satsning på ökad forskning och utbildning på alla nivåer, insatser för ett rikare kulturliv för människorna.

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

6 Riksdagens protokoll 1977/78:83-85

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

När det invänds all vi inte har råd all genomföra allt detta så svarar vi: Det enda vi inte har råd med är att låta folk gå arbetslösa. Det lönar sig aldrig med arbetslöshet. Det enda som lönar sig är att bereda människor tillfälle till skapande, produktiva insatser.

En medveten industripolitik och en social satsning kräver stora resurser för sin finansiering. Kapitalet måste kunna styras i en riktning som motsvarar de samhälleliga målen. Vpk kräver därför nationalisering av de privata storbankerna och försäkringsbolagen, insatser av AP-fonderna för del statliga industriprogrammet, upprättande av samhällsfonder under lönarbetarnas förvaltning och omfattande en växande del av förelagssparandet, skärpt beskattning av kapital och kapitalvinster, minskade militära rustningar.

Vi är djupt medvetna om att de förslag som vi ställer kan genomföras endast genom en aktiv masskamp ute i samhället med lönarbetarna som främsta kraft. Denna kamp måste steg för steg föras vidare lill att slutgiltigt gälla övergången lill en socialistisk planekonomi. Bara en sådan hushållning kan varaktigt avskaffa ekonomiska kriser, arbetslöshet och infialion.

Genom de övriga partiernas odemokratiska ställningstagande hindras som bekant vpk:s representanter att arbeta på ett normalt sätt i utskotten. I finansutskottet, där jag är suppleant efter alt tidigare ha varit ordinarie ledamot, för jag inte yrka bifall till våra motioner eller över huvud taget yttra mig när de är uppe till behandling. Jag för heller inte avge någon reservation till vad den borgerliga majoriteten skriver. Jag vill än en gång proteslera mot att de övriga partierna på delta sätt förhindrar vpk:s normala deltagande i riksdagens arbete.

Eftersom jag inte fött avge någon reservation skulle jag här ha rält atl läsa upp elt förslag lill uttalande, som skulle motsvara en reservation. Vpk har naturligtvis lika mycket att säga om den ekonomiska politiken som socialdemokraterna. Om jag här skulle läsa upp ett förslag till uttalande som vore lika långt som socialdemokraternas reservation skulle del la omkring 2 timmar! Jag anför delta för alt illustrera hur de övriga partierna i verkligheten saboterar kammarens arbete genom alt vägra vpk normala arbetsbetingelser i utskotten. All jag här inte läser upp en så lång text beror, herr talman, icke på hänsyn till kammarens ledamöter som skapat denna situation utan bara på hänsyn lill min egen hals.

Jag inskränker mig till alt yrka bifall till motionen 231 om allmänt prisstopp, motionen 317 om etl kampprogram mot kris och arbetslöshet, motionen 867 om den ekonomiska politiken och budgetpolitiken och motionen 869 om ett indusiripoliliskt program m. m., yrkande 2.

BJÖRN MOLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill säga följande till Cari-Henrik Hermansson.

Det är obestridligt att vi i Sverige har kunnat hålla arbetslösheten nere på en lägre nivå och levnadsstandarden på en högre nivå än man har i andra länder. Det finns t. ex. flera socialdemokratiskt styrda länder som har dubbelt så hög arbetslöshet som vi har i Sverige. Vi har alltså klarat oss relativt bra - vi har ingen massarbetslöshet, Cari-Henrik Hermansson - och del har vi kunnat

göra genom medvetna samhällsinsatser som har koslat pengar. Dessa insatser karakteriserade Kjell-Olof Feldl tidigare i debatten på det viset att man hade kastat ut pengar.

Jag skulle gärna vilja fråga Carl-Henrik Hermansson om han också tycker att den kostsamma sysselsättningspolitiken kan karakteriseras med orden "att kasta ut pengar". Jag tror att den här typen av insatser för att klara sysselsättningen kommer atl bli nödvändig också i fortsäuningen, och detta kan komma att kosta ganska mycket pengar. Men vi gör dessa insatser just därför att vi söker undvika en arbetslöshet av det slag som finns i många av de andra länderna ute i Europa. Sedan är det klart att vi hoppas alt den ekonomiska politiken på längre sikt skall göra aU den här typen av kostsamma åtgärder inte kommer au behövas utan atl det på nytt kommer att bli en ökad efterfrågan i näringslivet på arbetskraft.

Så invände C.-H. Hermansson att vi i finansutskottet inte hade gjort en analys av den aktuella situationen och atl vi inte hade använt uUryckel kapitalismens kris. Det är riktigt. Såvitt jag förslår kommunistisk terminologi rätt pågår kapitalismens kris ständigt. Om man läser vad kommunister säger på 1920-, 1930- och 1950-ialen finner man att det handlar om kapitalismens kris, och jag tycker därför inte alt del är någon särskilt träffsäker beteckning av dagens situation.

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

CARL-HENRIK HERMANSSON (vpk) kort genmäle:

Herrlalman! Det var kriser som bekant också på 1920-och 1930-talen,som herr Molin kan läsa om i historien om han inte själv upplevde dem. Del var alltså även på den tiden befogat att tala om kapitalismens kriser. Men ordet kris används över huvud taget inte av finansutskottet. Man försöker låtsas som om det ekonomiska läget skulle vara bättre än det är.

Nu modifierade herr Molin sitt uttalande litet grand. Förra gången sade han att vi kunnat undgå arbetslöshet i Sverige. Men det kan han väl ändå inte mena. Arbetslösheten är ett faktum, och den är utomordentligt stor och allvarlig i vissa regioner och för vissa yrkesgrupper.

De borgeriiga partiernas politik innebär alt vi skall komma ut ur krisen genom att dra åt svångremmen, som del heter-att vi drastiskt uttryckt skall svälta oss ut ur krisen. Vpk:s politik är den rakt motsatta. Den innebär att vi skall kunna komma snabbare ut ur krisen genom alt öka efterfrågan i samhället och antalet människor i arbete - att vi skall producera oss ul ur krisen.

De borgerliga partierna vill främst ha en satsning på exportindustrin, och socialdemokraterna har samma linje, kan man läsa i deras reservation. Vpk anser att man i stället måste satsa på en ökad förädling av våra råvaror inom landet och på atl bota de stora bristerna när del gäller daghemsplatser, bostäder, vårdplatser, kollektiv trafik osv. Vi klagar därför inte på alt det skulle användas för myckel pengar för alt bekämpa arbetslösheten, men vi säger att de används i många stycken på etl felaktigt sätt.

Jag vill ta upp litet av vad finansutskottet säger om våra motioner i sitt betänkande. Jag tycker del är väldigt motsägande och egendomliga argument

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

man använder för atl motivera sitt avslag på de kommunistiska motionerna. Den främsta motiveringen är all vpk:s politik "skulle föra över ytterligare resurser från de varuproducerande och konkurrensulsatla sektorerna i vår ekonomi och permanenta en för slor hemmamarknadssektor". Ja, men det är inte vpk som år efter år för en politik som skär ned antalet arbetsplatser inom industrin. Det är ju de borgerliga partierna. Däremot är det riktigt att vi vill ha en större hemmamarknadssektor. Vi anser atl Sveriges ekonomi i alltför hög grad är inriktad på exporlproduklion. Det är det som har skapat en rad av de nuvarande svårigheterna. Det ärdet jag förut kallade Sträng-Bohman-linjen, och det är den som måste överges.

AXEL KRISTIANSSON (c):

Herr talman! Jag noterade all del var en myckel avslagen och lugn herr Feldl vi mölte i dag till skillnad från tidigare debatter. Jag gratulerar honom till den framgången att bemästra sig själv, även om jag noterade vissa, som jag vill kalla det, överuttalanden när han exempelvis sade att regeringen driver ett spel om vår ekonomiska framtid.

I detta balansläge skulle jag vilja rekommendera herr Feldt -det kan gälla också andra av oppositionens talesmän - atl gå en trappa ned i det här huset och lyssna på Klarateaterns pjäs Vårt dyra fosieriand,och även lyssna på den ekonomiska debatt som förs där. Det kan vara till både nöje och nytta. Där åskådliggörs med satirens hjälp på ett utomordentligt sätt hur vi i detta land, fullständigt obekymrade om framtiden, har levt högt på teknikens framgångar och också på det försprång som vi har haft framför länder som varit av krig förödda och haft elt förstört näringsliv. Pjäsen illustrerarockså hur festen lider mot sitt slut och hur vi förtvivlat ser oss omkring efter räddningsmöjligheter när konkurrensen ökar utifrån, inte minst från u-länderna. Den illustrerar därtill hur aningslöst del är atl tro alt beslutade reformer har etl beslående värde för all framlid. Det gäller inte ens för den generation som har gjort sitt livs arbetsuppgift färdig, om det inte finns nya generationer som gör produktiva arbetsinsatser.

Varför ger jag denna rekommendation? Jo, därför atl pjäsen exakt återger vad som har skett under den lid då socialdemokraterna har regerat delta land och illustrerar den politik som har förts.

I dagens process om skuldbördan när det gäller vårt ekonomiska läge - den trappas ju upp mer och mer av socialdemokraterna - bör sägas att vårt utgångsläge har varit gott, Vi har haft god tillgång på värdefulla råvaror och ett på hög teknisk nivå slående näringsliv med dugliga företagare och arbetare. Och vi hade - det är det mesi väsentliga - hela denna produktionsapparat intakt efter kriget. Det är väsentligt att konstatera detta. Vi hade en värld runt omkring oss som ropade efter våra varor, och vi hade en tredje ' värld som levererade billiga råvaror, inte minst energi, och som efter hand också blev köpare av våra produkter. Kom bara inte och säg atl förutsält-ningarna har varit dåliga!

Om socialdemokraternas politik kan sägas att de förblindade av det korta perspektivets fördelar har glömt det långa perspektivet, all de har förbisett

nödvändigheten alt komma i fas med kostnader och utveckling den gång omvärldens industri ånyo var uppbyggd, den gång nya industriländer trängde in på marknaden, när energin blev dyrare, etc. Ytteriigare etl inslag i detta kortsiktiga tänkande och mönster var socialdemokraternas jordbrukspolitik, där de under 1960-talet på allvar menade att del mest lönsamma var att minimera den svenska jordbruksproduktionen.

Detta är en i och för sig lång bakgrundsbeskrivning, men den är nödvändig med hänsyn till del sätt varpå debatten förs på detta område. Tilläggas bör alt socialdemokraterna så sent som under sin sista mandatperiod i regeringsställning, när festen led mot sitt slut, endera oberörda av förändringarna omkring eller bortseende från dem med tanke på del förestående valet bjöd på en extra sillsexa. Mottot varda atl vi skulle konsumera oss ur krisen. Vi skulle producera på lager och oberörda av svårigheterna haka på nästa internationella högkonjunktur, vilken som bekant inte kom efter inrutat mönster.

Så fick vi då en ny regering efter valet 1976 som fick överta alla dessa problem. De var förvärrade av den djupa och långa internationella krisen. I detta läge tycks det för socialdemokraterna vara viktigast all klara krisen för det egna partiet - på annat sätt kan inte deras beteende förklaras. Om det sedan går hem för vi se. Jag skulle vilja varna för att alltför rått utnyttja krisen till del egna partiels fördel.

Herr Feldt säger i sitt inlägg med adress lill regeringen att "nu har ni hållit påatl experimentera i detta land i ett och ett halvt års tid, nu för det vara slut med experimenterandet, nu skall vi se resultat". Det vore fel av mig att svara att socialdemokraterna har experimenterat i 44 år, för del är mycket som är bra i den socialdemokratiska politiken. Däremot skulle jag vilja säga att socialdemokraterna har försuttit möjligheten att befästa de framsteg vi har gjort här i landet under den period då delta var ekonomiskt möjligt.

Herr talman! I ulskotlsbetänkandel finns ett konstaterande som är gemensamt för majoriteten och reservanterna, och det gäller vårt stora ullandsberoende. Detta är elt känt faktum och en ganska naturiig situation mot bakgrund av den bild jag här har tecknat av Sverige som elt land med etl högt tekniskt kunnande. Vi har följdriktigt blivit specialiserade, och såsom varande etl litet land blir vi alldeles särskilt beroende av de större marknaderna. Vår export har också betydande omfattning; den motsvarar ungefär 25 % av vår bruttonationalprodukt.

Utskottet konstaterar all det f n. inte finns någon spontan tillväxt i väridsekonomin. Den är i hög grad beroende av den politik som kommer alt föras i vissa OECD-länder, framför allt Japan och Västtyskland. Det råder således en ganska stor ovisshet om vad som kommer att hända beträffande konjunkturförioppet. Det har blivit den nuvarande regeringens svåra uppgift att balansera såväl den enskilde medborgarens som landets ekonomiska situation och naturligtvis också alt göra detta ulan alllför stora störningar. Den uppgiften är inte lätt, och med den höga ambition som denna regering har främst när det gäller sysselsättningen har det heller inte kunnat undvikas atl såväl budget- som handels- och bytesbalans blivit negativa. Att delta förhållande inte är någon önskedröm vare sig för regeringen eller för

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

finansutskottets majoritet torde med all önskvärd tydlighet framgå av såväl finansplanen som utskoitsbetänkandet. Underskotten måste emellertid självfallet planas ut i tiden. För de flesta torde det vara uppenbart atl detta inte kan ske utan intrång i den enskildes konsumtion, och därom är också alla i utskottet eniga. Vi måste räkna med en lägre privat konsumtion för de närmaste åren om balansmålen skall kunna uppnås, men självfallet måste politiken jämsides därmed inriktas på att bättre utnyttja våra produktionsresurser och naturligtvis också på alt investera i nya sådana. Exportnäringarnas betydelse måste också beaktas i detta sammanhang.

När det gäller konkurrensen med andra länder vad beträffar kostnaderna kan jag inte underiåta all komma tillbaka till Björn Molins fråga med anledning av herr Feldts och oppositionens uttalande om alt del nu måste vara slut med devalveringarna. Den frågan svarade herr Feldl inte på. Menar han att det inte bör bli fler devalveringar eller menar han att det var fel atl göra de devalveringar som har gjorts? - Herr Feldt har ju möjlighet att återkomma och ge ett uttömmande svar på den frågan.

Regeringens politik har varit starkt inriktad på att med såväl direkta som indirekta åtgärder klara sysselsättningsfrågan. Detta har också lyckats så långt all antalet sysselsatta i vårt land trots krisen är i stort sett delsamma i dag som för ett år sedan. Det bör dock tas med i bilden atl arbetsmarknadspolitiken gradvis blivit svårare att bemästra ju mer avancerat och specialiserat vårtsamhälleblivil. Många av oss minns säkert 1930-talelskris. Den var svår, framför allt för den enskilde, men den var ändå på sitt sätt ganska enkel att bemästra från samhällets sida. Det berodde främst på att de arbetslösa den gången bestod av en ganska homogen skara som i huvudsak kom från arbetar- och bondehem. Del var människor som kunde ta de arbeten som erbjöds, och kapitalkostnaderna för dessa arbeten var låga. Del var ofta fråga om spade och spett och kanske även en skottkärra. Del var kanske allra lättast när arbetslösheten var regionalt betingad och konjunkturen i övrigt var stark. Jag tänker på den tid då socialdemokraterna genomförde den stora folkför-flytlningen i vårt land, från glesbygd lill expansiva orter. Den processen var ganska enkel all genomföra från samhällets sida, men kanske inte så enkel för den enskilde. Del logs inte mycken social hänsyn, och förflyttningen föregicks sannerligen inte av några MBL-förhandlingar.

1 dag är det av flera skäl betydligt svårare att få folk att flytta. Såväl regionala som sociala hänsyn beaktas och bör beaktas på ett annat sätt än tidigare. Utrustningen beslår inte heller bara av spett och spade. Människor kräver i dag att fö arbeta i sin hembygd, liksom de vill ha ett arbete som passar dem med hänsyn till utbildning och yrkeserfarenhet. Det gör, som jag tidigare har sagt, frågan mer komplicerad och svårbemästrad, och det blir naturiigtvis också dyrare.

Regeringen har valt den mjuka linjen att genom statligt stöd låta arbetskraften så långt möjligt stanna i företagen. Det är i alla avseenden den mest humanitära linjen, och jag vill understryka alt del också kan vara den ekonomiskt riktigaste. Det senare förutsälter dock att vi inom rimlig lid för en konjunkturuppgång.

När reservanterna mot denna bakgrund sägeratl regeringen i allt väsentligt har misslyckats med sina ambitioner, kan det rimligen inte vara arbetsmarknadspolitiken man avser. Man kan knappast heller avse det stöd som ges till krisbranscher. Det har nämligen ingalunda varit någon ovanlig företeelse med vare sig socialdemokratiska uppvaktningar i kanslihuset eller demonstrationer just för sådana åtgärder som regeringen vidtagit.

Jag kan inte underlåta att i sammanhanget nämna ett exempel som jag tycker är intressant och som illustrerar verkligheten. Det gäller glasindusirin. För några år sedan beslöt kommunstyrelsen i min hembygd, som hade en socialdemokratisk majoritet, att med stöd från den dåvarande socialdemokratiska regeringen bygga vårt lands största glasbruk i Halmstad. Man yvade sig över atl 300 människor skulle sysselsättas där. I dag på morgonen hörde jag atl socialdemokraterna via facket planerar att uppvakta industriminister Åsling därför att man i Emmaboda på grund av överproduktion måste lägga ned glastillverkningen. Detta gåralltså ut över herr Åslingoch den nuvarande regeringen.

I den socialdemokratiska motionen 654 finns fem målformuleringar uttalade. Den första gäller arbete åt alla. Jag skall inte räkna upp de övriga men vill kort säga all de mer än väl läcks av den nuvarande regeringens programförklaring. Det är således ingen tvist om målsättningen men väl om sättet atl nå densamma.

Finansutskottets ordförande har kommenterat socialdemokraternas förslag över hela linjen, och jag kan instämma i vad han har sagt. Meningarna bryts i första hand kring frågeställningen: Hjälper man förelagen genom större ekonomiska pålagor? Frågeställningen är ingalunda ny, men den har accentuerats genom förslaget om en strukturfond uppbyggd med arbetsgivaravgifter. Man skapar självfallet inga nya pengar genom en sådan fond, men man omfördelar pengar. Det är klart alt de mångas bidrag här som annorstädes medför atl stora punktinsatser kan göras. Men man kan inte bortse ifrån att dessa de mångas insatser läggs som en ytterligare börda ovanpå ett högt kostnadsläge. Det finns väl också anledning alt fråga sig om en sådan avgiftsbeläggning i nuläget skulle underiätta en avtalsuppgörelse. Jag tror det i varje fall inte.

Här möter vi ungefär samma principresonemang som när det gäller regeringens sänkning av arbetsgivaravgiften. Jag noterar återigen denna kritik i reservationen, ur vilken jag citerar följande:

"Genom denna åtgärd avser regeringen att förbättra företagens vinster och därigenom indirekt öka invesleringsbenägenheten. Men genom en sådan allmän utspridning av statsmedel skapas självfallet inga garantier för alt åtgärden får avsedd effekt. Den fördelas därtill på etl sådant sätt atl den i största utsträckning stöder de sektorer inom den svenska ekonomin som inte möter någon utländsk konkurrens."

Jag frågar avslutningsvis: Vilka sektorer är del fråga om som inte är konkurrensutsatta och som del finns anledning alt extra beskatta? Jag förutsätter att man helt bortser från den allmänna samhällssektorn, där det ju är fullständigt meningslöst atl ta ut pengar, eftersom pengarna går ut och in.

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

Vi vet också vilka bekymmer kommunerna har. Det kan rimligen inte heller vara fråga om byggnadssektorn. Återstår således den enskilda servicesektorn. Men den är inte särskilt slor, och det är ingalunda obekant all också den har stora bekymmer.

Herr talman! Jag vill sammanfatta. Läget är naturligtvis bekymmersamt. Problemen är många, och synen på deras lösning kan variera. Men detta ger knappast anledning för herr Feldt att säga att regeringen struntar i framtiden medan oppositionen vill bygga för framtiden. Det är en orättvis beskyllning och en övermaga värdering av det förslag han är talesman för.

Det sägs att lyckan stården djärve bi. Myckel ligger i delta. Man skall tro på framliden. Jag vill då ha sagt att del finns mycket av nya och djärva grepp i regeringens politik. Men vi skall i delta sammanhang komma ihåg all mycket har förändrats när det gäller förutsättningarna, inte minst i vår omvärid. Detta kräver inte bara optimism och offensiv handling utan också ett aktgivande på utvecklingen i alldeles särskilt hög grad. Jag instämmer i vad finansutskottets ordförande sade om att vi denna gång faktiskt inte har råd att gissa fel.

Med dessa ord, herr talman, instämmer jag i det yrkande som finansutskottets ordförande ställde.

KJELL-OLOF FELDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tyckte atl Axel Kristiansson hade vissa bekymmer med historieskrivningen. Centerpartister i allmänhet skall väl akta sig föratt tala om det förflutna som om det var fel alt vi inte i tillräckligt snabb takt anpassade oss till utvecklingen i vår omvärld. I synnerhet de centerpartister som jämt talade om den förfärliga koncentralionsprocessen och betraktade strukturomvandlingen såsom något väldigt farligt borde hålla lyst om detta.

Det må vara. Jag har tidigare haft en debatt med Axel Kristiansson om vad som hände åren 1974-1976.

Nu kallade han det att socialdemokraterna bjöd på en extra sillsexa. Ja, det var flera värdar vid den bjudningen. Jag läste om en artikel häromdagen, där Nils Åsling med slor belåtenhet talade om hur han äntligen hade lärt Gunnar Sträng hur man bedriver ekonomisk politik, nämligen att kraftigt stimulera konsumtionen. Men det må vara detsamma, den vägen kommer vi väl inte vidare pä.

Herr Kristiansson ställde en fråga som jag skall svara på - den var uppe också i herr Molins inlägg. Man tror atl man har någon poäng alt hämta genom alt fråga oss om del är vår uppfattning att det var fel att devalvera.

Svaret är mycket enkelt. Vi har inget ideologiskt betingat motstånd mot alt använda valutapolitiken föratt klara en anpassningsprocess i ekonomin. Men huruvida en viss devalvering var riklig eller inte måste bedömas av dess resultat och sättet som den genomfördes på. Vi har kritiserat sättet -devalveringarna genomfördes klumpigt. Det var tveksamt genomförda devalveringar och för dåligt insatta kompletterande åtgärder. Nu får vi se om resultatet i någon ringa mån motsvarar ambitionen. Det är alltså svaret.

Men sedan sade herr Kristiansson en sak som föranleder mig alt ställa en fråga lill honom. Han påstod att när Pilkinglon etablerade sig i Halmstad så skedde det med den socialdemokratiska regeringens stöd. Det var ett intressant påslående, och jag måste be alt herr Kristiansson specificerar sig: Exakt vilket stöd fick Pilkinglon vid sin etablering i Halmstad av den socialdemokratiska regeringen? Kan vi få ett besked om det?

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

AXEL KRISTIANSSON (c) kort genmäle:

Herr talman! Föriål, Kjell-Olof Feldt, om jag använde fel uttryck. Vad jag ville ha sagt var att etableringen skedde med den socialdemokratiska regeringens goda minne, för jag kan aldrig tänka mig att den socialdemokratiska kommunstyrelsen engagerade sig så starkt utan atl utnyttja de mycket goda kontakter man hade med regeringen.

Naturiigtvis var det inget ekonomiskt stöd, del är klart på den punkten. Men Pilkingtons etablering i Halmstad har ju lett lill att i dag demonstrerar arbetarna i Emmaboda mot att man lägger ner glastillverkningen där. Den ondskan går ut över den nuvarande regeringen, och det tycker jag är orättvist.

Låt mig sedan återgå till tiden före regeringsskiftet. Låt vara alt det ibland har varit flera med på festen och att dessa kanske också varit värdar, det förnekar jag inte. Jag har vid tidigare tillfällen sagt ungefär samma sak. Men huvudansvaret för det läge vi befann oss i när konjunkturcykeln inte följde del gamla mönstret måste ju ändå åvila det parti som har regerat det här landet i 44 år. Det kan väl herr Feldt ändå inte förneka.

Sedan vet jag inte hur herr Feldts svar skall tolkas beträffande devalveringen. Jag kan inte finna annat än att han i efterhand - till skillnad mot i tidigare debatter - erkänner att det var riktigt alt devalvera. Jag tolkar svaret så.

KJELL-OLOF FELDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Huruvida de devalveringsåtgärder som regeringen genomförde i fiol var riktiga eller inte vet varken Axel Kristiansson eller jag eller någon annan. Som jag sade, har det att göra med de resultat som man nu förespeglar svenska folket skall komma ut ur dessa devalveringar men som vi ännu inte har sett. Jag sade alt förutsättningarna som man skapade för att devalveringen skall lyckas var dåliga, och det har vår kritik handlat om.

Men sedan vill jag säga till Axel Kristiansson, att när man stiger upp i riksdagens talarstol för att göra bestämda uttalanden och påslå att ett faktiskt förlopp har ägt rum, så måste man veta. Då får man inte gissa. När det nu visade sig atl Axel Kristiansson inte visste om den socialdemokratiska regeringen hade lämnat aktiebolaget Pilkinglon något stöd, så försökte han sig på ännu en gissning, nämligen att det skulle ha skett med regeringens goda minne, dvs. med regeringens godkännande. Men inte heller detta visste Axel Kristiansson. Även den gissningen var fel. Den socialdemokratiska regeringen var totalt okunnig om Pilkingtons etablering i Halmstad.

Det kan synas vara direkt oförsynt av mig, som aren relativt ung politiker.

Nr 85 att ge en gammal räven råd, menjag vill ändå göra det: Axel Kristiansson bör

Onsdagen den skaffa sig kunskaper om de påståenden han tänker göra - i varie fall här i

1 mars 1978 ■ riksdagens talarstol, där han riskerar att bli emotsagd. På sina egna

_____________ partimöten går det naturiigtvis an för herr Kristiansson att komma med

Finansdebatt sådana här påståenden men inte här, där vi finns som kan tala om hur de rätta

förhållandena var.

AXEL KRISTIANSSON (c) kort genmäle:

Herr talman! Jag vel naturligtvis inte, men jag kan ju ge mig på den gissningen att det råd som herr Feldt nu senast gav kan passa bättre för honom själv än för mig.

Sedan var väl herr Feldts slutliga kommentar om devalveringen den, att om resultatet av devalveringen blir bra, så var den bra och riktig, men om resultatet blir dåligt, så var devalveringen naturiigtvis felaktig. Så lätt är del att kritisera och vara efterklok; det är bara atl konstatera det.

För atl sedan återgå till Pilkinglon vill jag ha sagt alt den saken skall herr Feldl inte göra något nummer av. Jag har inte här försökt atl komma ifrån någonting. Jag har sagt atl jag använde fel ord, men när jag sade atl det skedde med regeringens goda minne, så har jag fullgod anledning att anta det! Och där får herr Feldt sannerligen bevisa motsatsen. För den socialdemokratiska ledning som hade suttit i Halmstad i 50 år-del hade den gjort fram till senaste valet - hade ju alla möjligheter till regeringskontakter, och jag kan knappast tro att den skulle ha givit sig på etl sådant projekt utan att tala med industriministern. Det är för mig helt uteslutet.

KNUT JOHANSSON (s):

Herr talman! Det finns i årets finansplan en utlalad förhoppning om alt 60 000 nya lägenheter skall börja byggas under innevarande år. Jag säger medvetet "förhoppning", därför alt ingenting i formuleringarna lyder på någon mera bestämd vilja atl nå därhän. Men ingen skulle bli gladare än jag om man nådde så högt som till 60 000 - ingen skulle heller bli mer förvånad. Infrias del målet innebär del nämligen en uppgång i förhållande till 1977 med ungefär 13-14 96. Och regeringspartiernas företrädare får föriåta, men i Fälldins Sverige måste man nog betrakta produktionsökningar av den storleksordningen inte bara som ovanliga utan också som osannolika.

På socialdemokratiskt håll är vi emellertid ense med regeringen om att produktionen av bostäder legat för lågt under några år. Kanske skulle man vända på beskrivningen och säga, all vi gläds på socialdemokratiskt håll åt atl regeringen nu anslutit sig till vår uppfattning om att.bostadsprodukiionen fått sjunka alltför djupt.

Den låga igångsättningen geross en rad problem i det nära lidsperspektivet, bl. a. arbetslöshet i byggnadsindustrin och allvariiga störningar inom materialindustrin. Från alla synpunkter är ett ökat byggande angeläget. Därom råder nog en ganska bred enighet i dagsläget. Frågan är då: Lägger regeringens politik verkligen förutsättningarna till rätta för den ökning den säger sig eftersträva? Generellt kan nog sägas all hela byggnadsindustrin och

merparten av byggnadsmaterialindustrin i dag har en stor icke utnyttjad produktionskapacitet. Där finns en resurs som relativt snabbt bör kunna mobiliseras.

Med undantag för några få delar av landet är i ögonblicket också tillgången på arbetskraft relativt god. Misslyckandena under 1977 har ju givit en rekordhög byggarbetslöshet. Det är nu inte vad jag menar med att lägga förutsättningarna till rätta för att öka bostadsbyggandet, men faktum kvarstår: det finns arbetskraft atl tillgå för en ganska kraftig produktionsökning inom byggsektorn.

1 det korta tidsperspektivet, säg för 1978 och 1979, är jag heller inte så allvarligt bekymrad över kommunernas planläge. Atl som bostadsministem gjorde upprepade gånger under förra året skylla misslsyckandena på kommunerna är, i förbigående sagt, litet väl billigt. Det är i ett lite längre perspektiv med expanderande bostadsproduktion som kommunernas mark-och planberedskap kan vålla stora problem. Men, som sagt, i nuläget bör detta inte vara en hindrande faktor.

Ovissare ter det sig med kostdnadsuivecklingen och lånesysiemeis funktionsduglighet, där regeringspartierna tyvärr avvisat socialdemokratiska förslag till åtgärder.

Allra mest oro inger emellertid möjligheterna all klara kreditförsörjningen. Den ordning vi under en följd av år haft och som baserats på överenskommelser mellan å ena sidan bankerna och kredilinslitulen och å andra sidan delegationen för bostadsfinansiering, som agerat på regeringens vägnar, brakade under 1977 samman. Det vållade allvariiga störningar i produktionen. En stor del av förklaringen lill fjolårets totalt sett låga igångsättning äratt söka i detta faktum.

Bankerna hade, som det heter i bostadsdepartementets pressmeddelande från lOjanuari förra året, "deklarerat sin vilja att medverka till byggnadskrediter" för statligt belånat byggande inom en ram av 14,5 miljarder kronor. Till det kom utfästelser avseende icke statsbelånat byggande. Genom den låga igångsättningen under förra halvåret, ja, även under tredje kvartalet, måste rimligen kreditanspråken ha legal lägre än som förulsetts. Men redan tidigt under 1977 - i april-maj - blev det stopp. Det har mig veterligen aldrig inträffat så tidigt något år förut. De s. k. "nödlidandeärendena" samlades på hög. Delegationen fick rycka ul. Det gick någon månad, och så var högen lika stor igen. Nya ingripanden, nya köer följde på varandra.

Jag utesluter inte att bankernas kreditgivning nådde den tolalvolym man i början av 1977 sade sig vilja medverka till att klara. Men det betyder inte att man bara kan dra ett streck över vad som hände förra året och låtsas som all det nu bara är att gå vidare "som vanligt". Ser man på utvecklingen från kvartal till kvartal får man en ganska klar bild av hur planering, kapitalförsörjning, produktion m. m. förrycktes. Det påböriades under första kvartalet 9 284 lägenheter, andra kvartalet 12 792 lägenheter, tredje kvartalet 12 447 lägenheter och fjärde kvartalet 17 673 lägenheter.

Genom en myckel kraftig forcering under de sista månaderna nåddes helårssiffran över 50 000. Ungefär 35 96 av alla byggstarter skedde under sista

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

kvartalet. Enbart under december påbörjades 5 589 lägenheter.

Jag skall här avstå från all fördjupa mig i vad det betyder av merkostnader atl bygga under den här delen av året. Skälet till att jag dragit fram de här siffrorna är närmast att visa, hur snett det gick genom bankernas ovilja och oförmåga att sörja för en jämn och tillräcklig kreditgivning.

Ansvaret för att finansieringsöverenskommelsen bröt samman under året är regeringens. Den vågade inte sälla hårt mot hårt, när bankerna började krångla. Och bankerna visste att den borgerliga regeringen inte skulle göra det heller.

Det här ger förklaringen till atl vi i den socialdemokratiska motionen 898 krävt åtgärder från regeringens sida för att säkra bostadsbyggandets kreditgivning för innevarande år. Sedan vår motion väcktes har en ny överenskommelse träffats mellan bankerna och regeringen om årets byggkrediter. Den beskrivs av utskotlsmajoriteten som "mera distinkt" lill sitt innehåll. Därmed syftar man på att bankerna sinsemellan avtalat om uppdelningen av den gemensamma utfästelsen. Studerar man den kommuniké, i vilken bostadsdepartementet presenterar överenskommelsen, finner man emellertid föga stöd förden optimism utskottets borgeriiga ledamöter ger uttryck för.

Och verkligheten avslöjar obarmhärtigt hur falsk den förtröstan är som utskottsmajorilelen frammanar. 1 förra veckan kom årets första larm, en knapp månad efter det att överenskommelsen ingicks och bara någon vecka efter det utskottsbetänkandet presterades. Del varandra etappen i ett projekt i Halmstad som drabbats. Banken som finansierat den första etappen menade att man gjort sill. Andra borde klara fortsättningen. Så hamnar ärendet på "nödlislan". Det kan gå veckor,ja kanske månader, innan kreditfrågan löses. Det här handlar om ett s. k. etappbygge, som normalt tidsplaneras så atl arbetet skall kunna löpa kontinuerligt utan avbrott. Så kan nu förmodligen inte ske i det aktuella fallet. Detta innebär all 35 byggnadsarbetares och ett antal arbetsledares sysselsättning slår på spel - permitleringar alternativt avsked. Intresserar detta den borgerliga regeringen?

Men inte nog med det. Här riskerar man all få stilleslåndskostnader som uppgår till 20 000 kr. per dag så länge som etappen står i avvaktan på utfösta krediter. Det betyder väsentligt ökade boendekostnader. Intresserar del den borgerliga regeringen?

Det förefaller som om det mesta i fråga om byggkrediterna tycks förbli vid det gamla. Och viktigast av allt: överenskommelsen är alltjämt villkorlig och frivillig. För atl en överenskommelse grundad på den principen skall respekteras krävs att regeringen gör helt klart atl den är beredd att ingripa med de extraordinära kreditpolitiska medel den har i sin hand, om störningar av 1977 års omfattning drabbar oss även i år. Nog hade väl utskottets borgerliga majoritet kunnat ge regeringen litet råg i ryggen på den här punkten genom att göra en trovärdig deklaration om att man på borgerligt håll inte accepterar en upprepning av 1977 års situation. Vi socialdemokrater ställer oss ögonblickligen bakom den.

Vi har från socialdemokratisk sida molionsledes och nu i vår reservation

pläderat för en snar översyn av reglerna om särskild placeringsplikt. Det kravet avvisas med påpekandet att den kreditpolitiska lagstiftningen kommer upp till behandling i höst i kammaren. Del tycker vi nu inte borde vara ett hinder för en viljeyttring i denna fråga från riksdagens sida redan nu.

KNUT WACHTMEISTER (m):

Herr talman! 1977 blev som alla vel ett besvikelsens år för vårt land. Vi har tagit ut vår standardslegring i förskott, och vi för nu betala kalaset, medan andra västeuropeiska länder, som varit försiktigare med produktionskostnadsstegringar och lagerinvesieringar, kunnat se sin bruttonationalprodukt öka.

Här hemma har skuldfrågan stötts och blötts nästan till leda, och del är knappast produktivt och meningsfullt att nu, ett och ett halvt år efter regeringsskiftet, fortsätta sökandet efter syndabockar. Del ankommer nu på regeringen alt med hjälp av alla andra goda krafter vrida utvecklingen rält. Målsättningen är naluriigl nog gemensam för regering och opposition med i stort sett sarrifha prioriteringar: full sysselsättning, rimlig prisstabilitet, ekonomisk tillväxt, rättvis inkomstfördelning och regional balans. När det gäller hur man skall uppfylla denna målsättning skiljer det emellertid väsentligt i fråga om val av medel.

En av de allra nödvändigaste åtgärderna är all öka invesleringarna. Den centrala roll för exportkapaciteten och bytesbalansen som industriinvesteringarna spelar framhölls redan i 1975 års långtidsutredning, även om målsättningen då-extern balans 1980-har måst överges. Med tanke på det höga kostnadsläget, dåliga exporiulsikler, ofta för stora lager, låg självfinansieringsgrad och outnyttjad kapacitet är det självfallet inte speciellt lockande för företagen alt öka investeringarna. Genom nedskrivningen av kronans värde, sänkningen av den allmänna arbetsgivaravgiften och en rad andra åtgärder föratl främja invesleringsbenägenheten har nu grunden lagts föratt på sikt vända den nedåtgående trenden även om invesleringarna kommer att minska också innevarande år.

Den socialdemokratiska kritiken mot devalveringarna uppfattar jag mest som kritik för kritikens egen skull. Partivännerna i Norge har exempelvis inte samma negativa syn på valulajusteringar, och det hade nog inte heller socialdemokraterna i vårt land haft om de suttit i regeringsställning. Augustidevalveringen var absolut nödvnädig för att stärka vår konkurrenskraft. Man kan då inte från socialdemokratiskt håll kritisera både devalveringen och den stora upplåningen utomlands, för utan devalvering skulle naturiigtvis behovet av utlandsupplåning på sikt bli än större.

Hur situationen skulle ha varit för många av våra exportföretag om vi inte devalverat kan man lätt länka sig, och skogsföretagen kan här tjäna som lämpliga åskådningsobjekl. Skogsnäringen har en oerhört slor betydelse för vårt land. Den sysselsätter direkt eller indirekt inte mindre än 300 000 personer och är för vår bytesbalans den avgjort viktigaste näringsgrenen. Exportvärdet är inte mindre än 17 miljarder, och då importen är förhållandevis begränsad - den uppgår lill ca 3 miljarder - blir exportsaldot 14

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

miljarder. Exporten av trä, massa och papper sker av gammal hävd huvudsakligen mot betalning i dollar. Dollarkursen är i dag ca 4,60 svenska kronor för en dollar. Om vi inte devalverat och lämnat den s. k. valutaormen hade dollarkursen i dag varit 3,75, dvs. 85 öre lägre. Vad detta hade betytt för vår redan nu utomordentligt hårt pressade skogsindustri låter sig lätt tänkas.

När jag ändå är inne på företagen kan jag, sedan nu mer än hälften av de börsnoterade företagen redovisat sina utdelningsförslag, konstatera atl ett bifall till förra höstens socialdemokratiska motion om att i. lag förbjuda utdelningshöjningar hade varit atl tillgripa avsevärt mera våld än nöden kräver. Dessutom hade det - det står utom allt tvivel - varit skadligt för företagens möjligheter atl dra till sig del nödvändiga kapital som behövs för just framtida investeringar. Utdelningshöjningar har föreslagits endast i undanlagsfall - endera har det skett för alt villkoren enligt den s. k. Annellagen skall uppfyllas eller också har det varit något välskött, vinstgivande förelag som för alt expandera behövt ge en favör för att kunna fö ett kapitaltillskott från aktiespararna.

Även om många socialdemokrater uttalat sin förståelse för att företagen måste gå med hygglig vinst för att kunna betala bra löner och ge trygg sysselsättning, så kan man definitivt inte spåra samma tendens i den socialdemokratiska reservationen 1 lill finansutskottets betänkande.

Man kritiserar fortfarande sänkningen av den allmänna arbetsgivaravgiften med samma motiv som i höstas-att regeringen inte planlöst bör sprida ul statsmedel även till de företag som inte är ekonomiskt beroende av en sänkning. På det kan jag svara på samma sätt som jag gjorde i höstas, nämligen att den dåvarande socialdemokratiska regeringen i så fall aldrig skulle ha infört någon allmän arbetsgivaravgift,eftersom den i logikens namn då också måste drabba de företag som hade svårt att bära denna pålaga.

Nu vill man från socialdemokratiskt håll i stället lösa de flesta problemen rörande investeringarna genom en strukturfond som mer än femdubblats sedan förra årets förslag om 750 miljoner till nulägets 4 miljarder. I likhet med förra året skall fonden ha en styrelse med löntagarmajoritet. Därmed skulle regeringen avhända sig elt väsentligt ansvar för hur fördelningen av medel skall ske.

I den socialdemokratiska reservationen 1 återkommer man ständigt till atl regeringspolitiken skapar ökade klyftor och orättvisor i vårt land. De högavlönade och kapitalägarna skor sig på andras bekostnad. Man har inte ens aktat för rov atl upprepa del tidigare demagogiska knepet atl påstå att en indexreglering av skatteskalorna skulle medföra avsevärda skattesänkningar för höginkomsttagarna, när del i själva verket rör sig om uteblivna höjningar. Alt regeringen nu försöker lätta bördorna för företagen betyder förvisso inte all man vill öka klyftorna i samhället, ulan atl man vill skapa fler och bättre jobb. Det finns väl ingen som tror atl en regering med självbevarelsedrift skulle handla så, att den av 4 miljoner löntagare skulle uppfattas som orättvis mot de sämre ställda i samhället. I själva verket har vårt land, som också anges i finansplanen, en nästan unikt jämn inkomstfördelning - en

ulveckling som särskilt varit märkbar under 1960-talet och den gångna delen av 1970-talet. Som exempel kan noteras att en manlig industriarbetare från 1961 till 1976 föu sin inkomst efter skatt höjd från 25 000 till 32 000 kr. -allt i 1976 års penningvärde - under det att del exempelvis för en lektor gått motsatt väg med en minskning undersamma lidsperiod från 52 000 lill 40 700 kr.

Jag skall inte dra i gång en skaltedebalt nu - den följer litet senare i eftermiddag - men vi måste nog vara observanta på atl utvecklingen inte för bli sådan all man inte tycker del är mödan värt all kosta på sig en lång och dyrbar utbildning om man inte för någon nämnvärd lön för mödan. En oroande opinionsundersökning visade till yttermera visso nyligen att var fjärde svensk inte vill utföra extrajobb på gmnd av marginalskatterna. Del gällde både yngre och äldre, både LO- och TCO-ansluina, både borgeriiga och socialistiska löntagare.

Del är väl inte någon som tar den sociademokraliska kritiken i reservationen på allvar, nämligen att regeringen varit passiv när det gäller arbetsmarknaden. Aldrig någonsin har en svensk regering satsat så mycket och så helhjärtat på att bevara sysselsättningen.

Denna seriösa satsning kan med fördel ställas mot den aningslöshet som en socialdemokratisk tidning nyligen visade när den på ledarplats krävde lagstiftning inte bara mot förelagsnedläggning utan också mot driflinskränk-ningar tills man bättre kan överblicka utvecklingen.

Tvärtom är det utomordentligt betänkligt alt inte bara del ekonomiska ulan också det politiska klimatet i vårt land blivit sådant all människors benägenhet att bli egna företagare är utpräglat svag. Enligt en nyligen företagen Sifo-undersökning var del endast 6 96 av den vuxna befolkningen som ville bli egna företagare. Detta förhållande är självfallet oroande. Som väl är har regeringen redan vidtagit många åtgärder för atl stimulera egenföre-tagandet, och just nu dras det i gång en gemensam drive av handelskammare och banker för atl stimulera till ökat företagande. Det behövs också ett bättre psykologiskt klimat för del egna företagandet och för företagsamheten över huvud. Radio och TV tar nästan alltid, oberoende av sakskäl, parti mot förelagaren. Apropå miljödebatten tillät sig en socialistisk skribent t. o. m. att påslå att förelagarna i Sverige kunde jämföras med den internationella terrorismen!

Trots denna på många håll negativa attityd gentemot företagsamheten kan man med tillfredsställelse i en del tidningar spåra en ökad förståelse för alt vi måste exportera oss ut ur krisen. En slor utlandsorder väcker nu ungeför samma glädjande uppmärksamhet som när en lejdbåt under kriget lyckligen anlöpl Göteborg.

Några ord så, herr talman, om problemen med jordbrukets kapitalförsörjning. Finansutskottet har behandlat tre motioner sorn alla pekar på den långa väntetiden, fyra år eller mer, för att fö hypolekslån. Motionärerna föreslår att den nuvarande limiten om 675 milj. kr. per år avseeiide obligalionsutgiv-ningsrätt för landshypotek vidgas. Speciellt svåra måste problemen kännas för yngre och nyiillträdande lantbrukare.

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

Utskottet delar uppfattningen atl det är angelägel atl lanlbruksnäringen får en tillräcklig kreditförsörjning, men med tanke på den hårt pressade kapitalmarknaden måste man med beklagande konstatera atl några ytterligare medel utöver den höjning från 675 till 725 milj. kr. som riksbanken nyligen medgivit för i år inte nu kunnat ställas till jordbrukets förfogande. Det kanske kan vara en tröst alt regeringen i annat sammanhang - propositionen 1977/78:19 - uttalat att fiera av lantbrukets problem, bl. a. rationaliseringsverksamhelen, endast kan lösas om en tillfredsställande kapilalförsörining kan åstadkommas. En större ökning borde alltså kunna förverkligas till elt annat år.

Låt mig så något kommentera kommunernas ekonomiska situation. Kommunernas myckel stora ekonomiska problem berörs knappast alls vare sig i den socialdemokratiska pariimotionen om den ekonomiska politiken eller i reservationen. Man kan ha förståelse för denna anmärkningsvärda tystnad. Del socialdemokratiska förslaget om en strukturfond på 4 miljarder skulle som bekant finansieras med en ivåprocentig arbetsgivaravgift som även skulle erläggas av kommunerna och medföra en kostnadsökning på ca 800 miljoner för år räknat eller ca 400 miljoner för det halvår som projektet inledningsvis skulle omfatta. Jag förmodar att de beloppen knappast skulle kompenseras genom motsvarande bidrag lill kommunerna från strukturfonden i fråga.

I finansulskoltels betänkande behandlas kommunernas problem utföriigl. Det understryks med kraft vad som i finansplanen sägs om det ytterst angelägna i att kommunerna genomför en mycket restriktiv prövning av alla utgifter i budgetarbetet.

När såväl den statliga som den privata konsumtionen står stilla eller minskar både 1977 och 1978, så ökar den kommunala konsumtionen med 4,5-5 % vartdera året. Två moment kommer emellertid där in i bilden som delvis men ingalunda helt förklarar den kraftiga expansionen. Ungefär 2 96 av denna ökning beror på riksdagens beslut om en utbyggnad av barnomsorgen och långtidssjukvården. De 100 000 nya barnslugeplalser som enligt beslutet skall byggas under en femårsperiod kräver vardera ca 30 000 kr. i årliga kostnader, vilket gör ca 3 miljarder åriigen sedan hela utbyggnaden blivit klar. Av den summan betalar föräldrarna en tämligen liten del, medan merparten delas huvudsakligen lika av stat och kommun. Del andra momentet som gör det besväriigt för kommunerna att undvika kostnadsökningar är de ytterst små möjligheter som står till buds när det gäller atl genom rationalisering minska behovet av mänsklig arbetskraft.

Trots dessa två faktorer kan en oförändrat slor kommunal expansion inte accepteras. Kommunernas ökade finansiella sparande, som i finansplanen beräknas till ca 4 miljarder för innevarande år, är av tillfällig natur och i mycket beroende av den tekniska utformningen av skattesystemet och transfereringarna. Redan nästa år kommer del att bli avsevärt kärvare tider, och det kommer atl fordras elt stort politiskt mod bland de kommunalt förtroendevalda alt säga nej till eller i vart fall skjuta upp i och för sig lovvärda och vettiga utlovade investeringar.

Från kommunalt håll hör man då ofta aU det bara blir dyrare att bygga om vi väntar. Detta är sant endast under den förutsättningen att byggnadskostnaderna kommer att öka mer än andra kostnader. I annat fall kompenserar ökat skatleunderiag och andra ökade inkomster de högre byggnadskosina-derna.

När det nu inte finns utrymme för vare sig ökad statlig bidragsgivning eller nya kommunala uldebileringshöjningar måste del krafttag lill om inte strävandena att återställa balansen i den svenska ekonomin skall stjälpas eller i vart fall försvåras genom en alltför stor kommunal expansion. Del har redan talats om att minska takten i barnstugebyggandet och att skjuta på SIA-reformen som kostar kommunerna en hel del pengar.

En omprövning av långtidsplanerna, en ständig kostnadsjakt, en viss avgifisfinanseringsom alternativ till skattefinansiering, kostnadsjämförelser kommunerna emellan, försäljning av mark och fastigheter, interkommunall samarbete av större omfattning är nu andra möjligheter som bör prövas när det gäller att förbättra kommunernas ekonomi.

Utan alt bli beskylld för svartmålning må det vara tillåtet att avslutningsvis säga atl några år med utebliven förväntad standardhöjning ligger framför oss, men en rätt ådragen svångrem nu kommer förhoppningsvis atl visa sig vara ett framtida styrkebälte.

Herr talman! Jag yrkar bifall till hemställan i finansutskottets betänkande 1977/78:15.

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

Ekonomiministern GÖSTA BOHMAN:

Herr talman! Att Sveriges ekonomi i allra högsta grad är beroende av den internationella konjunkturutvecklingen och av de konkurrensförhållanden som råder på världsmarknaden har inte beslrills av någon.

Konjunkturförioppet efter 1974 fick inte den inriktning och den styrka som vårt land och andra nationer hade räknat med, men det har inte varit fråga om någon obruten konjunktursvacka. Tvärtom avlöstes den internationella lågkonjunkturen hösten 1975 av en konjunkturuppgång med relativt god produktionstillväxt för flertalet länder.

I Förenta staterna steg nationalprodukten år 1976 med 6 %, under förra året med 5 % och i år förutses i stort sett samma ökning. 1 Västtyskland var motsvarande siffror 5,6 % år 1976, 2,5 % förra året, och innevarande år räknar man med 3-4 96. Detsamma gäller Frankrike. I Japan var tillväxten ännu större. Bland OECD-länderna har det gått riktigt dåligt för i första hand Sverige och Finland. Sveriges nationalprodukt kommer i år att ligga under 1975 års nivå.

Vårt land har alltså drabbats hårdare än andra länder av de senaste årens ekonomiska utveckling. Vår ekonomi har råkat i otakt med del internationella skeendet. Vi har inte kunnat dra den fördel som andra länder har dragit av den uppgång i väridshandeln som ägt rum under de här åren. Härav kan man dra två slutsatser.

Den första är att Sveriges ekonomiska politik alltsedan 1974 inte fått de effekter som man väntat sig. Politiken byggde alltså på förutsättningar som

7 Riksdagens protokoll 1977/78:83-85

Nr 85

Onsdagen den I mars 1978

Finansdebatt

visade sig vara felaktiga.

Det andra är att Sverige måste ha blivit sårbarare för skiftningar i konjunkturförloppet än många andra länder. Jag skall inte nu och här diskutera vilket politiskt parti som bär skulden för det här. Många av de ekonomisk-politiska besluten mellan 1974 och 1976 fattades i bred politisk enighet. Vad som är långl viktigare är alt öppet erkänna problemens existens och atl analysera deras orsaker. Det utgör det första steget mot en lösning. Vi kan inte hoppas på att utvecklingen i vår omvärid skall lösa alla våra problem.

När socialdemokraterna nu i sina motioner och reservationer påstår all regeringen nöjt sig med atl hoppas på den internationella konjunkturen är delta osant. Gång på gång har tvärtom från regeringens sida deklarerats atl det väsentligen ankommer på oss själva alt klara av våra svårigheter, men självfallet får den internationella konjunkturutvecklingen stor betydelse för hur snart vi kommer att lyckas.

Förra året hävdade socialdemokraterna alt finansplanen var alltför pessimistisk beträffande den internationella konjunkturutvecklingen. I det hänseendet gjorde de som bekant en kapital felbedömning. Även i år vill socialdemokraterna underkänna våra konjunkturprognoser, men den här gången vill de teckna en mer pessimistisk bild än regeringen.

Jag har i finansplanen påmint om att de mål som de olika OECD-länderna har ställt upp för sin tillväxt under 1978 skulle motsvara en total tillväxt på ungefär 4,5 96, men att detta inte stämmer med den beräknade utvecklingen och att en mera realistisk prognos tyder på en total tillväxt inom OECD-området på bara 3,5 %. Detta skulle emellertid leda till oacceptabla sysselsättningsförhållanden. De dominerande ländema skulle därför, enligt min mening, tvingas atl föra en mer expansiv politik än den som de hade tillkännagivit vid tiden för utarbetandet av finansplanen. Min bedömning slutade mot denna bakgrund i en produktionstillväxt för hela OECD-området av 4 96, vilket också överensstämmer med OECD-sekretariatets förutsägelser.

Under loppet av 1977 blev de internationella bedömningarna som bekant alltmer pessimistiska. Medan man i början av året för hela OECD hade räknat med en 5-procentig BNP-ökning för 1978 tonade man i november ned anspråken till 4 1/2 96, och nu efter årsskiftet utgår man från en lägre nivå, som jag nyss sade, med en 4-procentig tillväxttakt - någol högre för den utomeuropeiska och någol lägre för den inomeuropeiska delen av OECD.

Det finns emellertid positiva inslag i konjunkturbilden. Inflationstakten har blivit något lägre än vad man väntade förra året. Oljepriserna, i dollar räknat, har frysts av OPEC för ytteriigare en halvårsperiod. Ytterligare åtgärder har vidtagits i många länder till stöd för den inhemska efterfrågan. Men alltjämt kvarstår alltför hög arbetslöshet, en svag investeringsutveckling och risker för atl ökande protekiionism och staissubveniioner skall försvåra den effektiva internationella arbetsfördelning som vi är i hög grad beroende av.

Den industriella överkapacitet som finns inom stora delar av OECD-

området borde emellertid göra det möjligt atl genom stimulans av efterfrågan under loppet av 1978 och 1979 stegvis nå upp till den 5-procentiga ökningstakt som den ekonomiska världshälsan och en förbättrad sysselsättning kräver utan att det skall behöva leda till en motsvarande inflationstakt. Enbart en höjning av tillväxten med 1 96 i de fem starkaste länderna skulle få utomordentligt positiva följder och dessutom vara ägnad att minska tillväxt-klyftan mellan Förenta staterna och de återstående OECD-länderna och därmed också bidra till alt minska den obalans i byleshänseende som nu föreligger och som bidragit till alt skapa dagens stora oro på valutamarknaden.

Förenta staterna är klart inriktade på att upprätthålla och alt ytteriigare stimulera efterfrågekonjunkluren. I Storbritannien har bl. a. genom Internationella valutafondens åtgärder och det hårdhänta samförstånd som uppnåtts på arbetsmarknaden förvånansvärt goda resultat uppnåtts. Även från Frankrike har relativt gynnsamma signaler avhörts. Italien har i varje fall hittills löst sina bytesbalansproblem men brottasju i övrigt med svårigheter som är välkända. Den japanska exportkonjunkturen ligger fortfarande på en hög nivå.

Ansträngningarna att få Västtyskland att bedriva en mer expansiv politik har som bekant hittills inte lett till resultat. Helmul Schmidl har till försvar pekat på de skattesänkningar i slorieksordningen 20 miljarder kronor som redan genomförts, på det program med riktade investeringar i slorieksordningen över 15 miljarder kronor som har beslutats, på underbalanseringen av den centrala budgeten, på etl väldigt energisparprogram och på redan beslutade kraftverks- och vägbyggen, uppgående till i runt tal 25 miljarder kronor. Allt detta, menar västtyskarna, kommer alt verka i den av de andra OECD-länderna påyrkade riktningen.

Västtyskland är som bekant som industrination i hög grad beroende av en positiv tillväxtökning i väriden. Västtyskland skulle göra stora förluster, om ytterligare protektionistiska tendenser gjorde sig gällande eller om värids-konjunkturen dämpades. Man kan därför inte betrakta den som överoptimist som fortfarande räknar med all Europas starkaste industrination under 1978 kommer att vara beredd att vidta ytteriigare stimulansåtgärder för att motverka en sådan ogynnsamm utveckling. Den nuvarande bittra kampen på valutamarknaden mellan dollarn och D-marken kan också komma all bidra till ett sådant resultat.

Slutsatsen av denna korta resumé är alltså alt det enligt min mening inte finns någon anledning alt nu revidera den konjunkturbedömning som jag gjorde i finansplanen för två månader sedan.

Herr talman! Jag har naturiigtvis med intresse tagit del av socialdemokraternas syn på den ekonomiska politiken, såväl i deras motioner som i deras reservationer. Alla dessa aktstycken är volymmässigt digra, fyllda av många och vackra ord. Men det finns åtskilligt tänkvärt och riktigt i dem också. Man har uppenbariigen tänkt om. Borta är allt tidigare löst prat om Sveriges starka ekonomi, om att vi egentligen inte har några problem. Kan man tala om en helomvändning - eller en tillnyktring - så är det just i dessa hänseenden.

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

100

Men det som lyser mest i ögonen är vad som saknas i detta aktstycke. Så t. ex. berörs inte med ett enda ord en av de avgörande faktorerna bakom Sveriges obalans, nämligen vårt höga kostnadsläge. Inte heller framläggs några som helst konstruktiva förslag för att komma lill rätta med det problemet.

Delta är, herr talman, uttryck för en beklämmande brist inte bara på verklighetssinne utan också på politiskt mod, och dessutom brist på den ansvarskänsla som borde kunna krävas av politiska partier i ett folkstyre. Att konstalera detta är inte atl göra sig skyldig lill överord. Vårt slörsla demokratiska partis företrädare vågar inte gå ut lill väljarna och tala om sanningen i det hänseendet.

Den socialdemokratiska politiken måste - heter det i motionerna -offensivt och planmässigt lösa landets framtidsproblem. De produktiva krafterna måste lösgöras. Politiken skall föras i en anda av konstruktivt samarbete med näringslivet och med arbetsmarknadens parter.

Varför tillgrep man inte dessa krafttag tidigare? Varför vidtog socialdemokraterna inte nödvändiga mått och steg på den tiden då de själva satt i regeringen och bar huvudansvaret förden ekonomiska politiken? De utövade ju regeringsmakten under större delen av den period då våra problem undan för undan blev alltmer uppenbara och alltmer påträngande.

Under dessa år publicerade 1975 års långtidsutredning sin analys av Sveriges ekonomi och sina förutsägelser fram till 1980. De ter sig i dag - för atl citera professor Ragnar Bentzel - som "komplett orealistiska". De svävar "alldeles i del blå".

Och låt mig än en gång påminna om -jag har gjort det förut här i kammaren - atl industriproduktionen i Sverige har minskat ända sedan börian av 1975, att investeringarna i bostadsbyggandet har minskat ända sedan 1973, atl näringslivels investeringar har utvecklats svagt efter 1974 och alt bruttoinvesteringarna har minskat under samma period, alt prisstegringarna har legat omkring 10 96 alltsedan 1973, atl sysselsättningspolitiken 1971, 1973 och 1974 utvisade sämre siffror både totalt och i fråga om ungdomsarbetslösheten än vad fallet är i dag samt atl underskottet i bytesbalansen grundlades 1974 och sedan dess alltmer har försämrats.

Varför gjorde socialdemokraterna ingenting under hela denna period, då problemen började växa fram? Varför vidtog man inte då de konstruktiva åtgärder som man nu så storordigt talar om? Del hade varit lättare då. Våra problem hade då ännu inte nått den svårighetsgrad som de har nu. Men totalt obekymrade om framtiden traskade då socialdemokraterna vidare på vägen mot dagens kris. Och sedan kulminerade deras storordighet i den totalt falska beskrivning av Sveriges s. k. starka ekonomi som de gjorde omedelbart efter valet - "det dukade bordels" deklaration - den deklaration som de nu steg för steg böriar ta avstånd ifrån.

Och nu slår socialdemokraterna här i Sveriges riksdag och skyller ifrån sig och kräver en mer planmässig politik, en mer aktiv politik, en mer konstruktiv politik. Och jag frågar för tredje gången: Varför förde ni inte denna planmässiga, aktiva och konstruktiva politik medan lid var och då ni

hade möjlighet alt styra utvecklingen in i bättre banor än dem som vi har i dag, när sjukdomssymtomen har blivit akuta och vår handlingsfrihet därigenom också blivit alltmer begränsad?

Den borgerliga regeringen, herr talman, har kritiserats för att den inte omedelbart efter sitt tillträde hösten 1976 lade om den ekonomiska politiken. Vi kritiseras också för atl vi i finansplanen förra året fortsatte den uthållighetspolitik som riksdagen slagit fast ett halvt år tidigare, på förslag av socialdemokraterna. Nu kritiseras vi också för all vi lade om politiken. Den ena dagen får vi kritik för atl vi inte har en tillräckligt stram politik och den andra dagen får vi kritik för att den är alltför stram!

Socialdemokraterna söker alltjämt ge intryck av att devalveringarna under 1977 var felaktiga. Man talar om regeringens förödande delvalveringspolitik och om dess "tre" devalveringar, som Kjell-Olof Feldt gjorde här nyss, och man låtsas inte om all den första delvalveringen ägde rum när den nya regeringen bara var en enda vecka gammal och atl den devalveringen framtvingades av den valutakris som rådde då den socialdemokratiska regeringen lämnade sina taburetter-en valutakris f ö. som under de två sista månaderna dessförinnan hade medfört att inte mindre än en tredjedel av Sveriges valutareserv hade runnit ut.

Den socialdemokratiska regeringen i Norge har hunnit med inte mindre än fyra devalveringar under samma tid. I det konstaterandet ligger inget omdöme från min sida om den norska politiken, men del vore intressant att höra vad de svenska socialdemokraterna anser om sitt norska broderpartis handlande och om det partiets många uttalanden om svenska förhållanden. Vad som är sanning i Berlin och Jena är som bekant bara dåligt skämt i Heidelberg!

Gång på gång, herr talman, har jag ställt en fråga lill socialdemokraterna, en fråga liknande den som finansutskottets ordförande ställde här i dag, en fråga som de hittills har vägrat att svara på: Hur skulle Sveriges ekonomi och Sveriges konkurrenskraft ha sett ut i dag, om den svenska kronan hade legat på en nivå mer än 25 96 över den nivå där den nu ligger gentemot D-marken och ungefär 15 96 högre i förhållande till vår omvärid i övrigt? Hur skulle vår ekonomi ha sett ut, om vi inte hade lämnat den s. k. valutaormen, vilket ju skulle ha inneburit atl vi enbart under månaderna augusti-februari fått räkna med en höjning av den svenska kronans värde med 7 96 tillsammans med D-markens? Och hur skulle det ha sett ut, om vi hade haft arbetsgivaravgifter som, med en myckel välvillig tolkning av socialdemokraternas förslag, skulle ha legal åtminstone 4 96 över den nivå vi har i dag?

Jag har som sagt inte fått svar på min fråga, men egentligen behöver ni ju inte svara, eftersom svaret är självklart: Vårt läge skulle i så fall ha varit nästan katastrofall!

Ett annat uttryck för socialdemokraternas hämningslösa försök att finna krokar alt haka upp sin kritik på är argumentationen mot regeringens beslut i december 1976 i lagers löds frågan. Regeringens åtgärd var, menar socialdemokraterna, ägnad att verka återhållande på de svenska exportföretagens utbud. Om regeringen inte hade förhindrat en alltför snabb avveckling av

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

101

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

102

lagren - för del var ju delta det gällde, inte att ge stöd till en ny lageruppbyggnad - skulle enligt socialdemokraterna förelagen ha kunnat sälja mera på export, och därigenom skulle alltså vårt bytesbalansläge ha blivit bättre än vad fallet sedan blev.

Men varför säger socialdemokraterna detta först nu, mer än ett år efteråt? Varför hade man inget yrkande och varför gjorde man inga uttalanden då regeringen vidtog den här åtgärden för drygt ett år sedan? Jag besvarade i december 1976 en interpellation av Kjell-Olof Feldt i den här frågan. Då framförde han ingen kritik mot att lagerstödet fortfarande utgick; tvärtom förklarade han enligt riksdagsprotokollet atl det naturligtvis är riktigt att ingen nu önskar sig en myckel snabb lageravveckling i svensk industri som skulle leda till produktionsminskningar och sysselsättningsförsvagningar. Däremot tyckte han att stödet var alltför generöst för massaindustrin, dvs. en av de industribranscher som i dag kämpar med oerhört stora svårigheter.

Nu sägs regeringens beslut i lagerstödsfrågan inte ha primärt syftat lill atl upprätthålla sysselsättningen utan bara lill all förhindra lageravveckling. Detta är, herr talman, kvalificerat nonsens! Del var ju just sysselsättningsaspekten som utgjorde det avgörande motivet för regeringens beslut. Skulle lageravvecklingen i rådande efierfrågesituation ha gått alltför snabbt, hade del kunnat få allvarliga följder för produktionen och därigenom just för sysselsättningen. Del var alltså för att förhindra en större produktionsnedgång och för att upprätthålla sysselsättningen som regeringen gav stöd åt fortsatt lagerhållning - inte ål fortsatt lagerproduktion.

Jag vill i del här sammanhanget påminna om del beklagliga faktum alt industriproduktionen under 1977 gick ned med 4,5 96. Men nedgången beror i stort sett på de överlager som byggdes upp under tidigare år - under de år då socialdemokraterna styrde - och som sedan har måst avvecklas. Om vi inte hade ärvt dessa överiager, skulle vi ha fått en positiv utveckling av industriproduktionen under 1977 i stället för en negativ, och vi skulle också ha sluppit den höga negativa BNP-siffra som vi har måst inregistrera.

Som jag redan understrukit gör socialdemokraterna gällande atl deras ekonomisk-politiska strategi för innevarande år skulle medföra väsentligt bättre resultat för den svenska samhällsekonomin än de åtgärder som regeringen har tillkännagivit. Kjell-Olof Feldt öste nyss kritik över regeringens analyser i finansplanen. Allt var i stort sett fel. Passivitet och handlingsföriamning kännetecknade den borgeriiga regeringen.

Men låt mig mot bakgrunden av Kjell-Olof Feldts ordsvall för del.första konstatera alt även socialdemokraterna nu har kommit lill den uppfattningen atl den privata konsumtionen måste hållas tillbaka. Här finns alltså i dag ingen meningsskiljaktighet, även om socialdemokraterna, för alt ha någol att säga, gör gällande att de metoder som regeringen har föreslagit - de vägar som vi har anvisat - är orättvisa och osolidariska.

Fördel andra föreligger enighet om atl också den offentliga konsumtionen måste hållas tillbaka, även om Kjell-Olof Feldl för en stund sedan - för ordningens skull, antar jag - skällde på regeringen för att den inte satsade ökade utgifter på nya reformer. Nu har del ju gått så långt i det här hänseendet

atl socialdemokraterna 1. o. m. reviderar ned de siffror för den kommunala konsumlionstillväxten som vi redovisar i finansplanen. Jag noterar det med tillfredsställelse, eftersom jag helt kan ansluta mig lill själva målsättningen -atl pressa ned ökningen av den kommunala konsumtionen. Jag har emellertid inte för 1978 vågat dra så långtgående slutsatser i fråga om möjligheterna atl nå det önskvärda resultatet som socialdemokraterna anser sig kunna göra. Men närde nu hargjort del, så ligger däri också en förpliktelse lör socialdemokraterna all ute i de olika kommunerna verka för betydligt större återhållsamhet. Och det skall bli intressant att studera i vilken grad socialdemokraterna på del lokala planet kommer atl leva upp till sina egna rekommendationer här i riksdagen.

För det iredje föreligger enighet om atl näringslivets investeringar måste stimuleras. Regeringen hade, sade Kjell-Olof Feldt fören stund sedan, typiskt nog, "tillåtit" investeringarna att sjunka. Men han berörde inte orsaken till den sjunkande investeringstakten. Det råder djup oenighet mellan oss om hur man skall kunna vända utvecklingen och få investeringarna att gå uppåt. I dag är som bekant lönsamheten utomordentligt låg i vårt näringsliv. Och lönsamhet beror i myckel hög grad på kostnader och produktivitet.

Den överkapacitet som vi har, och den brist som råder på lönsamma investeringsprojekt, utgör därutöver en av förklaringarna lill de vikande invesleringssiffrorna. Det är nu, sade Kjell-Olof Feldt, då vi har den här överkapaciteten som vi skall göra våra investeringar. Nej, Kjell-Olof Feldt, det är precis tvärtom. Överkapaciteten utgör ett hinder för att dessa investeringar kan komma till stånd.

Mot den här bakgrunden är det också minst sagt anmärkningsvärt atl socialdemokraterna tror sig kunna åstadkomma de nödvändiga investeringsstimulanserna genom ökade pålagor på elt näringsliv som redan förut är olönsamt och kostnadsbelastat. Nu skulle det alltså drabbas av ännu större kostnadsökningar. Förra året föreslogs som bekant inte mindre än 15 olika skatte- och avgiftshöjningar. I år är motsvarande antal något krympt - i år är det 14. Sådana ekvationer - å ena sidan önskemål om bättre investeringsaktivitet, å andra sidan ökade pålagor - brukar inte gå ihop, och skulle inte ha gått ihop om ni hade suttit och bestämt i kanslihuset.

Bortsett från att den internationella konjunkturen inte givit oss den dragkraft vi behövt finns det två huvudorsaker till våra dagsaktuella bekymmer. Den ena är del höga kostnadsläget. Den andra är förändringar av långsiktig strukturell art i konkurrensförhållandena på väridsmarknaden, vilka framför allt sammanhänger med den industriella utvecklingen i Japan och i vissa nu snabbt industrialiserade utvecklingsländer.

Förstnämnda problem, kostnadsproblemel, kan vi komma lill rälta med. De av regeringen vidtagna åtgärderna har redan börjat ge resultat.

Del andra förhållandet, de strukturella frågorna, är svårare atl få grepp om. Det kräver en betydande och ofta ganska smärtsam omställning av det svenska näringslivet. Den processen kommer att ta lid. Den kräver insatser på forskningens och utvecklingens område. Nya initiativ måste tas. Nya produkter måste skapas. Vi måste vädja till och satsa på arbete, på

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

103

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

104

nyskapande och på risktagande.

I del här läget, när allt detta krävs, driver socialdemokraterna ulan att ha någonting lärt och någonting glömt fortfarande krav på högre skatter och högre arbetsgivaravgifter och på ytterligare selekliva ingrepp. Den vägen har ju med all önskvärd tydlighet visat sig icke leda till målet. Det är tvärtom just detta slags politik som i hög grad bidragit till att skapa de problem som vi brottas med i dag. Nu liksom tidigare sätts det kollektiva tänkandet, de kollektiva insatserna, den centralt styrda politiska planhushållningen framför individuella och decentraliserade beslut och initiativ.

Herr talman! Jag har redan flera gånger erinrat om alt socialdemokraterna inte ens vågat viska om vårt höga kostnadsläges betydelse för våra aktuella bekymmer. Trots att det borde säga sig självt att arbetskraftskostnadsökningar som under tre år uppgått lill mer än 50 96, samtidigt som produktionen legat i stort sett stilla, helt enkelt måste försämra vår konkurrenskraft och vår bytesbalans och dessutom leda till fortgående inflation. Därför har regeringen med kraft angripit just kostnadsläget. Och jag vågar påstå alt vi har lyckats i det hänseendet.

Kjell-Olof Feldt frågade fören stund sedan här i talarstolen: Varför kan ni inte peka på något enda litet som lett till resultat i er politik? Jo, det kan vi, Kjell-Olof Feldt. De devalveringsålgärder som vi har vidtagit och vilka socialdemokraterna fortfarande motsätter sig och kritiserar har i stort sett givit kompensation för de övernormala arbetskraflskoslnadsökningar som ägde rum under åren 1975 och 1976. Vi har kommit ner till i stort sett den kostnadsnivå per timme där vi borde ligga. I debatten här i kammaren för en månad sedan gjordes stort väsen av att Sveriges arbetskraftskostnader per timme räknat nu motsvarar samma kostnader i en tälgrupp av ett antal europeiska OECD-länder. Jag tror alt man nämnde sju eller kanske sex. Alt flera av dessa länder tillhör dem som samtidigt har stora ekonomiska problem nämnde man emellertid inte. Inte heller talade man om atl dessa länder haft en helt annan produktivitetsutveckling än vad Sverige har haft under en lång följd av år.

Under efterkrigstiden steg produktiviteten i Sverige med 7 % om året. Denna snabba ökningstakt gjorde del möjligt för oss att betala högre löner än vad andra länder gjorde. Men under de senaste tre åren har produktiviteten legat i stort sett stilla i Sverige, medan den fortsatt alt öka i andra länder.

Vad som måste jämföras i internationella konjunktursammanhang och konkurrenssammanhang är naturligtvis arbetskraftkoslnaden per producerad enhet. Absoluta kostnader ulan koppling till produktiviteten säger väldigt litet om vår förmåga atl konkurrera med andra nationer.

Regeringen har, menar jag, under det här gångna året lagt grunden för en ekonomisk återhämtning. Vi kan redan nu konstatera hoppingivande siffror beträffande vår utrikeshandel under månaderna november, december och januari. Exporten går upp och importen sjunker. Handelsbalansen var de här månaderna inte mindre än 3 650 milj. kr. bättre än motsvarande månader ett år tidigare. Tar man dessutom hänsyn till den förändring av export- och importprisnivån som devalveringarna medfört finner man att en obestridlig

och alldeles klar volymförbättring ägt rum som, menar jag, lovar gott för framtiden.

Orderingången har också ökat i vissa branscher. Överiagren har reducerats påtagligt. Regeringens åtgärder har alltså hittills visat sig få åsyftad effekt. Hittills, säger jag, eftersom det naturligtvis är fariigt att spå för framtiden.

Också på prissidan tycker jag, i motsats till Kjell-Olof Feldt, att en viss optimism kan vara motiverad. Den gäller också, trots vad socialdemokraterna nu vill göra gällande, januarisiffrorna från SPK och statistiska centralbyrån. Att de siffrorna ligger högre än förra året beror på mättekniska förhållanden. Siffrorna innehåller prisförändringar avseende bl. a. diverse taxor som förra året redovisades först i februari månad. Sedan sista kvartalet förra året ligger prisstegringstakten på en klart lägre nivå än tid/gare. Mindre än en sjättedel av de totala prisstegringarna under förra året inträffade under det sista kvartalet. Pris- och kartellnämndens januariredovisning tyder på att tendensen till lägre prisstegringstaki fortsätter. Både för dagligvaror och för livsmedel var prissiffrorna i januari i år lägre än motsvarande siffror förra året, trots all någon subvenlionering av livsmedlen -dvs. ett överförande av prishöjningarna till skattebetalarna - den här gången inte har ägt rum i motsats till vad fallet var tidigare.

Väldigt mycket beror naturligtvis på de nu pågående avtalsförhandlingarna. Resultatet av dem kommer att bli nära nog avgörande för den ekonomiska utvecklingen och också för prisutvecklingen samtidigt som självfallet prisförbättringarna också måste påverka förhandlingsklimatet och förhandlingsresultatet. Arbetsmarknadens parter och statsmakterna har här elt gemensamt intresse att skapa förutsättningar för en lugnare utveckling än den vi haft under senare år.

Jag vågar alltså, herr talman, med betydligt större optimism än tidigare se framåt då det gäller den svenska exporten och prisutvecklingen och som en följd därav också på produktions- och sysselsättningsutvecklingen. Men trots del kvarstår naturligtvis väldigt många problem som måste lösas innan vj får balans i vår ekonomi. Alla analyser pekar på att vi under åtskilliga år framöver måste leva med alltför stora bytesbalansproblem och med en budgetulveck-ling som inte är tillfredsställande. Härav följer alt det under de här åren också kommer att bli nödvändigt att hålla tillbaka både den offentliga och den privata konsumtionsexpansionen.

Del här gäller inte minst kommuner. Del är inte rimligt att medborgarna på grundaven kommunal konsumtionsutveckling som ligger betydligt högre än våra resurser medger skall tvingas acceptera en större privat konsumtionsneddragning än vad som annars skulle ha behövt vara fallet.

Vi har alltså tagit de första stegen mot balans i vår ekonomi och många steg kvarstår. Vi måste få fart på våra investeringar för atl öka vår exportkapacitet och för att genom höjda exportinkomster jämna ut den skillnad som föreligger mellan produktions- och konsumlionssidorna i vårt land. Vi måste alltså producera och sälja mer än vi hittills gjort. Detta kräver förtroende för framtiden. Och det kräver atl enskilda människor kan förstå vidden av våra svårigheter och vad som måste krävas av oss alla för att återställa den

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

105

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

106

ekonomiska hälsa som gått förlorad under 1970-lalet. Delta kräver också att vi lar hänsyn till de ekonomiska realiteter, de ekonomiska fakta, som vi alla måste leva med.

Men i det här lägel föredrar del socialdemokratiska partiet all blåsa i de socialistiska stridslurarna. Socialdemokraterna söker förliga ekonomiska grundläggande fakta på det politiska planet här i riksdagen. De lägger fram fondförslag som på sikt syftar till att förändra det ekonomiska system som visserligen i dag kämpar med svårigheter men som ändå lagt grunden för Sveriges välstånd. Fondsocialismen har på nytt förts fram -om än i en något mer tillkrånglad skepnad. Vi skall, heter det i LO-tidningen, nu successivt ta över. De grundprinciper som del s. k. Meidnerska förslaget vilade på finns fortfarande kvar, konstaterar Rudolf Meidner. Vi skall inte ha några nya Wallenbergare när löntagarfonderna genomförts, heter det. Fonderna skall lägga grunden för ett nytt ekonomiskt syslem.

Jag skall inte, herr talman, i detta sammanhang ta upp en större ideologisk debatt om löntagarfondförslaget och den typ av samhälle som det skulle kunna leda oss in i. Säkert kommer del alt ges tillfälle atl återkomma lill den problematiken åtskilliga gånger. Men jag kan inte låta bli atl göra några randanmärkningar.

För det första kan jag inte undgå att notera, alt medan motiven för löntagarfonder växlat genom åren, har själva fondtanken bestått. Fonderna och fondlanken tycks i sig vara långt viktigare än de ändamål som de sägs vara avsedda för. NärMeidnerförslagel lanserades, värdet föratt lösa dels. k. övervinstproblem i näringslivet som socialdemokraterna trodde sig ha upptäckt. I dag, när "undervinstproblemet" utgör det allt överskuggande hindret fören aktiv och nödvändig investeringsutveckling, borde den logiska slutsatsen vara, att fonderna inte längre behövs. Men icke. I stället stöps de om och presenteras med ett helt nytt syfte, och därtill etl syfte som man tidigare uttryckligen sagt atl fonderna inte skulle ha.

För det andra tyckerjag att socialdemokraterna borde gå ul och klart och tydligt redovisa vilka omedelbara och praktiska konsekvenser som det nya fondsystemet måste få för löntagarnas standard under de år som vi nu kan överblicka. Vi vet - och därom torde inte längre råda oenighet - alt del tillgängliga utrymmet för standardökningar i vår ekonomi under perioden fram emot mitten av 1980-talel är utomordentligt begränsat. Vi vet att en stor del av utrymmet redan är iniecknat, inte minst av den växande kommunala verksamheten och av de åtaganden vi gemensamt gjorl gentemot de äldre. Om fondförslaget förverkligas, kommer sannolikt inget som helst utrymme att stå till förfogande för de breda löntagargruppernas standardhöjning under överskådlig tid. Allt kommer att gå åt för uppbyggnaden av jättelika fonder för att överta företag. Det är mot den bakgrunden kanske inte så förvånande, att man från den fackliga rörelsens sida knappast tycks brinna av iver att söka förklara dessa konsekvenser av fondförslaget för sina medlemmar. Man väljer andra ord och uttryck när man skall presentera förslaget.

För det tredje behövs förvisso inga väldiga nykonstruktioner för alt klara kapitalförsörjningen av vårt näringsliv. Vi har byggt upp en industriellt

mycket högtstående nation utan någon enda löntagarfond. Jag är övertygad om atl det skall gå att fortsätta uppbyggnadsarbetet i framtiden också med olika instrument och metoder som är förenliga med vårt fria marknadssystem och med det individuella ägandets och ansvarstagandets principer.

Självfallet kan och villjag inte underskatta de kapitalanskaffningsproblem vi har i dag. Vi har ett allvariigt underskott i våra samlade ekonomiska relationer med omväriden. Underskottet motsvaras av en total brist på sparande i hela vår ekonomi. Skall vi lösa våra problem måste vi spara mera och konsumera mindre. Och de tillgångar vi sparar måste vi investera i vårt näringsliv och framför allt i vår exportindustri. Det är etl budskap som inte minst jag själv har fört fram år efter år. Men socialdemokraterna ville som bekant inte lyssna till de tonerna.

Kapitalanskaffningsproblemel löser man inte med en enda åtgärd, hur fantasieggande den än kan te sig för vissa grupper. Och definitivt löser man det inte med det föreslagna fondsystemet. Till drygt två tredjedelar bygger det systemet på pengar som annars skulle ha flutit in som skatt till stat och kommun och därmed ökat del finansiella sparandel inom den offentliga sektorn. Det krävs en lång rad åtgärder inom ramen för den fria marknadsekonomi och det decentraliserade samhälle som vi i dag lever i för att lösa detta problem.

Vi måste öka lönsamheten i näringslivet, därför atl vi därigenom tryggar jobben för framtiden. Regeringens ekonomiska politik bör kunna bidra lill detta och är inriktad på detta.

Vi måste stimulera och uppmuntra del privata sparandet i olika former. Även här kommer regeringen inom kort atl lägga fram förslag.

Vi måste öka sparandet inom bostadssektorn. Också här kommer åtgärder all vidtas.

Vi måste med kraft angripa de stora och växande utgifterna i den offentliga sektorn - stat såväl som kommuner och landsting. Höjda och nya skatter löser inga problem, har finansutskottets ordförande förklarat här i dag. Jag håller helt med honom. De skapar nya och försvårar redan befintliga problem.

Min slutsats är alltså att grunden för det nya fondförslaget alltjämt är den gamla ideologiska. Del handlar om att förändra makten, alt skapa ett till stora delar fackföreningsstyrt samhälle med enorma olikheter i makt och inflytande.

Förslaget innebär, som jag nyss sade, i verkligheten också att skattemedel förs över till elt antal regionala och centrala fonder. Men hur dessa skattemedel skall användas det får de röstberättigade medborgarna i den egenskapen inte vara med och bestämma. För det första är rösträtten begränsad lill dem som förvärvsarbetar. Det innebär alltså att hemarbetande och pensionärer ställs utanför. För det andra utesluts sådana förvärvsarbetande medborgare som tillhör kategorin företagare. Förslaget utestänger därmed jordbrukare, butiksinnehavare och hundratusentals andra småföretagare från rätten atl vara med och besluta om hur en stor del av deras skattepengar skall användas. I fondsocialismens Sverige räcker det inte med

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

107

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

att vara myndig och röstberättigad medborgare. Man måste också vara löntagare för att få den fulla rösträtten.

Herr talman! Till allt detta och mycket annat får vi tillfälle att återkomma. Debatten i dag gäller våra aktuella och framtida ekonomiska problem. Till lösningen av dem har fackföreningsfonderna inget bidrag atl ge. Förslaget är tvärtom ägnat att motverka strävanden som i dag måste betraklas som utomordentligt angelägna - aU få fart på produktionen, att få fart på investeringarna, att få fram nya initiativ och nya riskvilliga satsningar. Om vi skall trygga sysselsättningen och välfärden under de år som ligger framför oss, krävs en ansvarskännande och stundtals ganska kärv ekonomisk politik. Inte ideologiskt betingade försök att i grunden omskapa det ekonomiska system som har givit oss vår välfärd.

Under delta anförande övertog förste vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

108

KJELL-OLOF FELDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Gösta Bohman fortsätter i sitt anförande här i dag den tradition han uppehållit sedan han trädde in i regeringen, nämligen att ägna den allra slörsla delen av sina inlägg åt skäll på oppositionen. Det må vara honom obetaget att göra del, men jag skall försöka demonstrera för Gösta Bohman vilka konsekvenser detta för för det informativa värdet av hans inlägg och den upplysning han kan sprida om regeringens politik och intentioner.

Gösta Bohman är liksom många andra alldeles uppenbart oroad över de fallande investeringarna i industrin, över alla varslen och över alla företag som i dag klart demonstrerar en bristande framtidstro. Han säger-och delar alldeles riktigt -atl vi måste satsa på nya initiativ, nyskapande, forskning och utvecking för atl bygga upp industrin igen. Men just när åhöraren tror atl nu kommer regeringens besked om vad som skall göras åt de fallande investeringarna och hur forskning och utveckling skall stimuleras, då växlar Gösta Bohman tillbaka till sitt gamla huvudspår och böriar skälla på oppositionen för atl vi vill ha avgifter och selektiva ingrepp.

Men någon gång borde Gösta Bohman kunna upplysa oss om hur vi i nuvarande läge, ulan all månaderna, kvartalen och åren bara går, skall komma oss ur denna stagnation och denna drastiska nedgång i investeringarna.

Jag förstår emellertid Gösta Bohmans taktiska skäl för del här agerandet. Han är i dag optimistisk om handelsbalansen och prisutvecklingen, ja, t. o. m. om sysselsättningen och produktionen. Självfallet hoppas jag att han har rält. Men jag måste påminna honom om den debatt vi hade häri kammaren för ett år sedan, den 8 mars i fjol. Då sade Gösta Bohman att priserna skulle stiga med 6 96 1977, produktionen skulle öka och sysselsättningen var vid god hälsa.

Jag vill alltså varna Gösta Bohman för att återvända till den fallgrop som han då grävde åt sig.

Gösta Bohman talar vidare om alt vi måste återställa landets ekonomiska hälsa och aU vi måste inse realiteterna när det gäller den långsiktiga politiken. Men det uttalandet visar sig inte innebära något avstamp för alt ange regeringens långsikliga program, utan det används för atl göra ett utfall mot förslaget om löntagarfonder. Olof Palme kommer atl ta upp problemen kring kapitalbildningen i framtiden och den ekonomiska demokratin, så jag skall inte närmare gå in på detta, men jag vill bara ställa en fråga lill herr Bohman och till herr Mundebo, som kommer in senare i debatten: Var del uttalande Gösta Bohman gjorde regeringen Fälldins uppfattning om löntagarfonder? Var del den uppfattningen som framfördes eller lyssnade vi här till ordföranden i moderata samlingspartiet?

Jag för snart be herrarna hänga på sig en skyll, så att vi vet i vilken egenskap ni talar.

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

CARL-HENRIK HERMANSSON (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Jag noterar alt hert Bohman i vissa stycken hade en mera realistisk uppfattning om Sveriges ekonomiska problem än finansutskottet tidigare har visat i den här debatten. När det gäller botemedlen har de emellertid precissamma uppfattning. Vad herr Bohman beträffar handlar det tydligen också om en omvändelse under galgen, eftersom man i hans finansplan som vi fått bara för någon månad sedan finner det överraskande påståendet alt de krisföreteelser som vårt land nu har att bekämpa framträdde plötsligt och kom överraskande för många medborgare. Herr Bohman fortsätter: "Vårt folk har länge levt i övertygelsen om alt fortsatt välståndsutveckling var någonting en gång för alla givet."

Men hur har dessa illusionerom kapitalismen skapats? Det är helt klart all socialdemokratins propaganda om del fördigbyggda "fullsysselsättningssamhället" här spelat en roll, men även i de borgerliga partiernas agitation utmålades kapitalismen som ett system ulan stora svårigheter. Dess grundvalar fick inte ifrågasättas. Nu bekräftas i stället riktigheten av vad marxister alltid framhållit, nämligen att kapitalismen inte kan utvecklas utan ekonomiska kriser.

Herr Bohman för återigen fram frågan om kostnadsläget som det avgörande, men det är helt klart alt detta argument inte håller. Jag vill ännu en gång hänvisa till den undersökning som Globusinstitulet i Hamburg har gjorl och som placerar de svenska arbetskraftskostnaderna på sjunde plats i jämförelse med våra viktigaste konkurrentländer, alltså inte i topp. Det gällde mitten av 1977. Men det avgörande är ju följande: Kan herr Bohman förneka all den svenska eftersläpningen gentemot de övriga OECD-länderna inleddes redan vid 1970-lalels början? Måste den då självfallet inte ha helt andra orsaker än löneutvecklingen under senare år?

Den kapitalistiska slagnationen kan bara hävas genom aktiva, sysselsättningsskapande insatser. Teorin att produktionen ökar bara man ordnar högre profiter ål företagen, den håller inte. Om varorna inte går alt sälja därför att folk har för låg köpkraft, blir det ju ingen ökad produklion.

Nej, man måste gå direkt på alt skapa arbeten för all sysselsättningen skall

109

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

öka. Bygg ytteriigare 25 000 lägenheter i år - det ger 13 000 nya jobb. Bygg 20 000 ytterligare barnstugeplatser-det ger, inberäknat personal, 11 000 nya jobb. Anslå pengar till 6 000 nya tjänster inom sjukvården. Satsa på utbyggnad av den kollekliva trafiken. Satsa på alternativ produktion av energi. Det ger tusentals nya jobb om året. Vi har inte råd atl låta människor gå utan arbete!

ilO

Ekonomiministern GÖSTA BOHMAN;

Herr talman! Får jag först på en punkt ge herr Hermansson rätt. Del är klart atl kostnadsproblemet inte är del enda problem som vi brottas med, men del är en av de huvudsakliga orsakerna lill atl våra andra svårigheter har blivit större och till atl vi i kostnadshänseende har kommit i otakl med omvärlden. De höga kostnaderna ligger bakom en del av de slrukturkriser som vi också har. Men läget är inte så enkelt alt det bara är kostnadsproblematiken som styr vårt handlande.

Kjell-Olof Feldt var som vanligt - höll jag på att säga - ledsen över atl jag angrep socialdemokraterna. Egentligen gjorde jag inte det, utan jag angrep deras olika förslag. Jag har ingen anledning att hoppa på socialdemokraterna som sådana, men jag tillät mig alt ta upp deras förslag till analys och kritik, eftersom Kjell-Olof Feldt i dag och socialdemokraterna i sina motioner och reservationer tidigare har gjort gällande att deras förslag väsentligt mycket bättre skulle lösa de krisproblem som vi kämpar med i Sverige än vad våra förslag skulle göra. Därför tar jag mig friheten alt som ekonomiminister väga de socialdemokratiska förslagen mot dem regeringen har lagt fram. Jag lar mig också friheten att konstatera all era förslag skulle göra den ena villan värre än den andra, medan våra förslag i varie fall pekar hän mot en ekonomisk återhämtning. Jag tillåter mig, Kjell-Olof Feldt, att även i fortsättningen ta upp era förslag till granskning, i all synnerhet som ni i alla sammanhang gör gällande alt de är klokare, förnuftigare och mer konstruktiva än våra.

Jag ställde en mängd intressanta frågor till Kjell-Olof Feldt, frågor som inte bara jag, regeringen och vi övriga här i riksdagen, utan hela svenska folket har anledning att räkna med alt få svar på. Hur skulle det ha sett ut i Sverige om vi inte hade vidtagit de åtgärder i delvalveringshänseende och de sänkningar av arbetsgivaravgifterna som vi har genomfört? Det har jag inte fött någol svar på. Vi väntar alla på elt klart och bestämt besked i det avseendet. Också en del andra frågor som jag ställde förblev obesvarade.

När nu Kjell-Olof Feldt känner sig illa hanterad av min kritik vill jag påminna honom om alt han stod här i talarstolen och radade upp allt det elände som enligt honom skulle bli följden av vår politik. Det var fortsatt utlandsupplåning, fortsatta stora budgetunderskott, fortsatt slandardförsäm-ring för stora medborgargrupper och fortsatt inflation.

I sak skall jag inte invända mot hans beskrivning av läget som sådant. Jag vänder mig bara mot påslåendet att det skulle vara en följd av den politik som regeringen har bedrivit. Den beskrivning som Kjell-OlofFeldl tecknade av de närmaste årens svåra bekymmer är den inverterade delen av "det dukade

bordels" filosofi. Det är den nya syn som socialdemokraterna äntligen har föll på den ekonomiska politiken efter alla överord som vi fick höra hösten 1976. De tendenser som har präglat den ekonomiska utvecklingen i vårt land alltsedan 1974 har alltså ännu inte kunnat brytas.

De förslag som har framförts av Kjell-Olof Feldt och av den socialdemokratiska minoriteten innehåller ingenting som leder till att utlandsupplåningen minskar, inflationen dämpas och den privata konsumtionen ökar snabbare än vad våra förslag skulle medföra. Tvärtom föreslår ju ni höjda arbetsgivaravgifter och skatter som skulle accelerera kostnadsutvecklingen, driva på inflationen, göra del besväriigare för näringslivet att konkurrera på utlandsmarknaderna och därmed också försämra bytesbalanssituationen.

Ni har inte lagt fram några förslag och inte heller argumenterat för åtgärder som skulle leda till en snabbare ökning av den privata konsumtionen. Men samtidigt kritiserar ni oss för att den privata konsumtionsökningen inte kan bli vad vi alla skulle önska.

De förslag lill budgetförstärkning som ni har presenterat är vad man skulle kunna kalla för potemkinkulisser. De verkliga effekterna är utomordentligt begränsade. Snarast blir de direkt negativa genom att skattehöjningarna för bieffekter på priser och tillväxt, vilket gör hela budgetläget sämre.

Vad vi har föreslagit här i dag - vi diskuterar ju finansplanen, dvs. regeringens politik, den politik som Kjell-Olof Feldt påslår vara obefinilig men som är själva föremålet för debatten -är åtgärder, som redan nu har visat sig vända utvecklingen uppåt. Kjell-Olof Feldl säger att våra förslag har kommit för sent och att det blir ett års fördröjning genom den borgerliga regeringens politik. På sätt och vis ligger del någonting i påslåendet atl åtgärderna kommer försent. Åtgärder borde ha vidtagits 1975 och 1976, men de åren fördes som bekant, Kjell-Olof Feldt, i stället en politik, som förvärrade problemen och som aktivt medverkade till atl vi har de svårigheter som vi nu måste bekämpa med en tidsförsening som beror på att ni inte log itu med problemen i god lid.

Jag pekade nyss på handelsbalanssiffrorna. Jag stack inte understol med att ingen kan vara säker på atl dagens förbättring kommer all fortsätta. Jag är faktiskt inte så övermodig. Jag uttryckte emellertid en förhoppning om delta, för när de första goda tecknen har börjat visa sig månad efter månad och när man har lagt grunden för en annan kostnadsutveckling och bättre konkurrenskraft, finns del all anledning alt räkna med atl utvecklingen skall fortsätta i rält riktning.

Kjell-Olof Feldt har fel när han påstår att jag för etl år sedan stod här i talarstolen och var väldigt storordig beträffande konjunkturuisikterna. Jag var utomordentligt försiktig. Jag gjorde en förutsägelse om en prisutveckling på 6-7 96 under året, men den visade sig inte hålla. Den höll inte, eftersom vi på grund av konjunkturutvecklingen, vår bylesbalanssiluation och vår försämrade konkurrenskraft tvingades vidta devalveringsåtgärder, vilka i sin tur ledde till att prisutvecklingen blev sämre än annars vore fallet. Det var alltså fullt överlagda åtgärder som vi vidtog för att av två onda ting välja det bästa och därmed lägga gmnden för den återhämtning vars effekter vi nu

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

111

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

börjar kunna konstalera.

Sedan tyckte Kjell-Olof Feldt illa om att jag tog upp fondförslaget lill debatt. Det för vi tillfälle atl återkomma till. Att jag log upp det berodde emellertid på att om man skall lägga fram etl sådant förslag - och det har socialdemokraterna rätt att göra - är det sällsynt illa valt alt göra det i etl läge, när vi måste utnyttja alla latenta resurser som finns i delta samhälle för att fö fart på invesleringarna, främja nya initiativ och öka produktionen i samhället. Psykologiskt och politiskt och med tanke på del samhällsansvar som vi alla måste ta på oss är del elt väldigt illa valt tillfälle att lägga fram etl förslag, som innebär att man skall överta företagen från människor som har satsat sitt kunnande och sina pengar i ny företagsamhet. Därför tyckte jag all det var befogat atl ta upp fondförslaget. Vi får emellertid tillfälle att diskutera del senare.

112

KJELL-OLOF FELDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag känner mig inte illa hanterad av Gösta Bohman. Jag tänkte på de åhörare som möjligen ville höra någonting om regeringens planer för framtiden. Det är ju faktiskt, som herr Bohman till slut insåg, regeringens politik som i första hand diskuteras här i dag.

När Gösta Bohman beskriver socialdemokratins alternativ använder han hela tiden två ord: bördor och pålagor. Men han talar aldrig om vad dessa bördor och pålagor syftar lill, vad pengarna skall användas lill. Del kan då vara på sin plats att jag beskriver det mycket kort.

Det gäller alt tillföra näringslivet risktagande kapital med ungefär 4 miljarder kronor, stöd lill forskning och utvecklingsarbete med sammanlagt 300 milj. kr., aU öka bostadsbyggandet förhoppningsvis med 15 000 lägenheter och att öka de statliga investeringarna med över 1 miljard. Det betyder mindre budgetunderskott, lättare kredilpoliiik, mindre inflationsrisker. Detta är en summering som herr Bohman, om han är så hederiig som han alltid berömmer sig av alt vara, verkligen borde ha gjort.

Vi bestrider inte alt kostnadsutvecklingen är en ohyggligt viktig sak för ett land som Sverige, men del enda vi nu säger till regeringen är: Gör någonting för att den situation vi befinner oss i inte i onödan förvärras! Gör någonting för atl återställa framlidstron i näringslivet och ute bland människorna! Sätt i gång ekonomin igen! Det är faktiskt både regeringens ansvar och regeringens möjlighet, men där sitter ni med armarna i kors och väntar och hoppas på att konjunkturen och vinstförbättringarna skall rädda er ur svårigheterna. Jag är rädd föratt det tar för lång lid och hinner ställa till för myckel skador för atl en sådan politik skall kunna fortsättas.

Herr Bohman säger - och han har gjort det förut också - att hans dåliga prisprognos för 1977 ursäktas av alt han själv förorsakade den extra inflationen. Han tycks inte vara medveten om att han med den beskrivningen förvandlar någonting som skulle kunna i bästa fall ha varit en vårdslös hantering till en uppsåtlig penningvärdeförstöring. Jag kan inte inse atl hans situation förbättras.

Låt mig, herr talman, upprepa frågan: I vems namn talar Gösta Bohman när

han angriper förslaget om löntagarfonder? Ar det regeringen Fälldin som nu ger sitt besked till socialdemokratin och till fackföreningsrörelsen om regeringens inställning eller är det moderatledaren Gösta Bohman som talar? Det borde vara enkelt att ge besked om den saken. Kammarens diskussion kan naturligtvis handla om Gösta Bohman, men den handlar i första hand om regeringens inställning lill denna och andra frågor.

När del gäller att lösa framlidens problem har Gösta Bohman inte givit oss någon som helst anvisning annat än att han säger till människorna: Spara och håll tillbaka och låt det privata näringslivet ta hand om pengarna och sköta dem, då blir det bäst. Men det kan vara så att människorna har en annan uppfattning, Gösta Bohman.

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

CARL-HENRIK HERMANSSON (vpk) kort genmäle: Herr talman! Den borgerliga regeringen har redan gjorl mera statsingripanden i näringslivet än vad den socialdemokratiska regeringen hann med under många år. Nu är herr Bohmans främsta kritik mot socialdemokratin att den borde ha fört en mera planmässig ekonomisk politik när den satt vid makten. Ja, mycket skall man höra innan öronen faller av!

Herr Bohman medgav nu alt det inte bara är kostnadsproblematiken som spelar roll för Sveriges ekonomiska problem. Det var ett intressant medgivande. Men det slår i direkt motsättning till vad finansutskottet har skrivit i del betänkande som vi i dag diskuterar. Där säger man atl huvudlinjen i politiken måste vara all sänka kostnaderna - det är det enda man pekar

Den borgeriiga regeringens politik har inte överraskat oss. Den har blivit precis vad man kunde vänta: en inflation och en prisstegring utan motstycke, nedskärning av konsumtionen och sänkning av de stora massornas levnadsnivå, minskning av antalet induslriarbelsplaiser i landet, rekord närdet gäller kapitalexporten lill utlandet, starkt nerdragna investeringar, växande arbetslöshet, underutnyttjande av landets produktionsresurser så att 30 miljarder kronor går förlorade per år.

Del är ju modernt med fabler igen. Några av de mest berömda har Aisopos skrivit. De stämmer väl på företeelser i vår tid, t. ex. den om räven och del sjuka lejonet.

Del berättas att lejonet var illamående och instängt i sin kula och att det skulle känna sig lyckligt alt där fö se sina undersålar, som kunde visa det sin hyllning. Många infann sig följaktligen, men man iakttog att räven med stor försiktighet höll sig undan. Lejonet lade märke till rävens frånvaro och skickade en av sina schakaler för att uttala den förhoppningen all räven inte var känslolös för vördnad och undersåtlig käriek utan i stället i likhet med alla andra ville infinna sig och fullgöra sin plikt. Räven sade till schakalen att denne skulle framföra hans vördnadsbeiygelser och säga att han mer än en gång varit fördig att besöka lejonet, men att han hade lagt märke till atl alla fotspår till kulans mynning pekade inåt men ingel utåt.

Herr talman! Denna fabel stämmer förunderiigt väl på den borgeriiga regeringen och dess politik. Alla spår leder in i hålan, men inga ut.

113

8 Riksdagens protokoll 1977/78:83-85

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

Ekonomiministern GÖSTA BOHMAN:

Herr talman! Först några ord lill herr Hermansson. Allsänka kostnadsläget i det svenska näringslivet är en av hörnstenarna i den politik som vi tvingades att föra, när vi övertog regeringsansvaret. Vi har i det hänseendet kommit ett gott stycke på väg. Det återstår mycket annat atl göra. Men det har varit och är en av huvudpunkterna i vår politik.

Kjell-OlofFeldl är åtminstone konsekvent i elt hänseende. Det har inte förts någon debatt efter det aU Kjell-OlofFeldl fiyltade ut ur kanslihuset, som inte har byggt på hans påståenden att regeringen inte har någonting atl komma med: Regeringen står tomhänt. Regeringen måste tala ur skägget. Vad är det regeringen har att komma med?

Detta säger Kjell-Olof Feldl samtidigt som vi debatterar regeringens finansplaner och budgetförslag, och sedan socialdemokraterna har ägnat bortåt 75 sidor i sin reservation åt att gå igenom förslagen i detalj. I finansplanen och budgetpropositionen finns alltså alla de beståndsdelar och huvudlinjer i regeringens politik som Kjell-Olof Feldl säger saknas. Hela underiaget för denna debatt är ju vad som finns där. Hur kan herr Feldt då stå här i kammaren och säga atl det inte finns någonting att diskutera och all det är därför som Gösta Bohman föredrar att prata om socialdemokraternas politik?

Socialdemokraternas politik speglasju hela liden mot de konkreta förslag i olika hänseenden som regeringen har lagt fram. Ni lägger fram ert alternativ mot de konstmktiva förslag som vi har presenterat. Sedan går jag igenom Kjell-Olof Feldts och övriga socialdemokraters olika förslag och visar på atl de enligt min mening inte leder till målet. De kommer bara att förvärra situationen. Och underlåtenheten i många hänseenden att redovisa klara och nödvändiga motåtgärder har ju varit påfallande. Men när jag då frågar varför ni inte hargjort det och del, och vilka konsekvenser del skulle fö för Sveriges ekonomi, så får jag inga som helst svar av Kjell-OlofFeldl.

Sedan frågade herr Feldt om jag, när jag tog upp fondförslaget, talade i hela
regeringens namn. Jag är händelsevis ekonomiminister, och jag lar mitt an
svar när det gäller alt presentera regeringens syn på ekonomin. Och när jag
beskriver fondförslaget och belyser vilka konsekvenser det skulle kunna få
för investeringsviljan och förden svenska ekonomin, så är jag övertygad om
att jag har hela regeringen med mig. •

114

Budgetministern INGEMAR MUNDEBO:

Herr talman! Hur kommer det aU gå med svensk ekonomi? Kommer problemen aU beslå? Kommer de kanske t. o. m. att förvärras? Eller kommer de att lätta? Iså fall när? Hur snabbt och hur mycket? Och vad kan vigöra för att fö bättre fart på den svenska ekonomin?

Detta är naturliga huvudfrågor i riksdagens finanspolitiska debatt, en debatt då vi kan granska regeringens finansplan och budgetförslag samt oppositionspartiernas riksdagsmotioner. Och då vi också kan fundera över de många olika råd som ekonomer och andra ger oss.

Det är numera rätt stor samstämmighet då det gäller alt beskriva och

analysera Sveriges ekonomiska läge. Vi har haft några år med svag aktivitet i vår ekonomi, industriproduktionen har minskat tre år i rad. Exportvolymen har varit låg, medan importen har stigit. Bytesbalansen har försvagats alltmer, budgetunderskotten har ökat och konsumentpriserna har stigit mycket under hela 1970-lalet, framför allt under förta året. En ljuspunkt är atl sysselsättningen ligger på en hög nivå. Men även här finns det några mörka inslag: antalet arbetslösa samt anställda i beredskapsarbeten har ökat.

Meningarna är emellertid delade då det gäller att avgöra vilka åtgärder som bör sättas in föratt man skall fö en balanserad ekonomi, en ekonomi präglad av full sysselsättning, social och regional utjämning, prisstabilitet, ekonomisk tillväxt och balans i ulrikesbeialningarna.

Den socialdemokratiska reservationen 1 vid finansutskottets betänkande
är elt på många sätt märkligt dokument. Det är inte lätt att finna en enhetlig
grundton. Det finns långa stycken med balanserad analys, med sakligare och
mera nyanserade beskrivningar än vi förut har mött från oppositionen. Men
det finns också långa stycken med retorik, förenklingar, borlförklaringar och
ensidig skuldbevisning -just sådana inlägg som vi så ofta mött under det
gångna året. Man säger t. ex.: "Genom den socialdemokratiska politi
ken--- har vi nu uppnått en hög nivå i fråga om t. ex. utbildning,

kommunikationer, transporter, energiförsörjning, bostadsförsörjning och inte minst viktigt även barnomsorg." Det skulle alltså vara socialdemokraterna ensamma som har gjort allt detta.

Vidare talar man t. ex. om det "relativt låga kapacitetsutnyttjande som regeringens politik nu lett till". Det skulle alltså vara de nuvarande regeringspartierna som ensamma åstadkommit det, som exempelvis ligger bakom industriproduktionens minskning 1975, 1976 och 1977, trots alt de fick regeringsansvaret först i slutet av 1976.

Del finns en del konkreta förslag - i en del fall desamma eller nästan desamma som regeringens, i andra fall helt andra lösningar.

Man säger att det är den av regeringen förordade inriktningen av den ekonomiska politiken som har lett till dagens situation - hade man följt socialdemokratins rekommendationer hade lägel i dag varit etl annat. Ja, förvisso. Då hade vi haft andra växelkurser, sämre anpassade lill omvärlden, då hade en rad skatter för löntagare och företagare varit högre. Vårt näringslivs konkurrenskraft hade varit 20 96 sämre. Del är förbluffande atl socialdemokraterna inte informerat om detta i en reservation som dock omfattar ett drygt 30-tal trycksidor. Lägel hade varit ett annat, vi hade haft större problem med samhällsekonomi och sysselsättning än vi nu har. Det är verkligen en på flera sätt mångsidig reservation. Skulle de nuvarande regeringspartierna ha lagt fram etl liknande dokument, så skiftande till innehåll och uppläggning, hade vi fött höra: Ni är oeniga, ni är splittrade, ni måste ta er samman.

Men jag ser del ändå som etl framsteg att flera av resonemangen präglas av större realism än tidigare.

Man säger t. ex. atl del är nödvändigt med ekonomisk resurstillväxt, alt vi måste arbeta oss ur nuvarande situation, atl vi måste satsa på investeringar.

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

115

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

116

på forskning och utveckling och atl riksdagen vid sin budgetbehandling måste ålägga sig att med utomordentlig restriktivitet pröva nya utgiftsanspråk och positivt pröva förslag till besparingar och omprioriteringarav redan pågående verksamheter. Man är medveten om att vi en lång lid framåt kommer att fö brollas med en rad stmkturproblem i vår ekonomi och atl vi måste räkna med en fortsalt mycket kraftig internationell konkurtens och med risker för ökad protekiionism. Och man säger t. o. m.att politiken måste formas i en anda av konstruktivt samarbete med näringslivet och med arbetsmarknadens parter.

Man sägeratl den ekonomiska politiken bör ha fem grundegenskaper-fem bra egenskaper; synd bara att man inte förut haft de punkterna som riktlinje för sitt arbete och alt många av de konkreta förslag man nu lägger fram så illa stämmer överens med de riktlinjerna.

De fem gmndegenskaperna är följande:

1. Vi måste öka investeringarna och det totala sparandel i vår ekonomi.

2. Vi måste acceptera under ett antal år framöver en dämpad tillväxt i konsumtionen.

3. Vi måste fö en rättvis fördelning av produktionsresultat och välfärd.

4. Vi måste minska underskotlen i statsbudgeten.

5. Vi måste långsiktigt och planmässigt återställa den svenska ekonomins styrka.

Låt oss se på några av de punkterna och på några av de förslag som regeringen och oppositionen lagt fram.

Vad skall man göra för alt öka investeringar och sparande?

Man kan försöka med atl inrätta en strukturfond, med att införa en särskild strukturavgift. Man kan komplettera detta med att lägga nya och ökade avgifter på näringslivet, på företagare och löntagare. Man kan ändra skattereglerna så atl beskattningen av egenföretagare och familjeföretag blir hårdare. Man kan försöka fö människor att spara mera.genom att höja inkomstskatterna och genom atl bevara ett skattesystem som stimulerar inflationen.

Menjagtror inte på de vägarna. Jag tror alt invesleringarna kommer atl öka då det blir mera lönsamt att investera, då svenska förelag för större möjligheter alt sälja varor och tjänster. Jag tror att det är bättre om investeringsbesluten fattas ute i företagen, i samverkan mellan företagsledning och anställda, än i styrelsen för en central strukturfond. Jag tror atl människor kommer alt spara mera om de känner att det är lönande, och därför bör vi utforma beskattning och sparstimulanser så atl det blir mera angeläget att spara.

Och jag kan inte tro att vi skulle förbättra konkurrenskraften för svenskt näringsliv och situationen för våra landsting och kommuner, om vi skulle höja kostnadsnivån genom en ny strukturavgifi och genom att höja några av de nuvarande avgifterna. Och hur skall vi kunna fö flera jobb om vi ytterligare höjer kostnadsnivån? Oppositionens förslag betyder f ö. inte all kostnaderna skulle höjas bara med 0,7 96, som Kjell-OlofFeldl påslår. Del är naturligtvis

rätt att en avgift som skulle gälla fr. o. m. den 1 juli inte för full effekt första året, men fr. o. m. den tidpunkt då avgiften kommer alt höjas blir ju avgiftsnivån 2 96 högre, och del blir från denna högre nivå som vårt näringsliv skulle fö arbeta i fortsättningen.

Vad skall vi göra för att fö en rättvis fördelning av produktionsresultat och välfärd? Skall vi gå vidare med nya och ökade skatter? Skall vi höja bidrag och öka olika samhällsinsatser? Det finns i reservationen gott om sådana formuleringar som "regeringens politik medför växande klyftor och ökade orättvisor". Redan i riksdagens talarstol blir liknande formuleringar stundom mera drastiska. Och ju längre bort från officiellt tryck och officiella debatter vi kommer, desto orimligare blir påståendena.

Det sägs alt det framför allt är regeringens skattepolitik som skulle medföra växande klyftor och ökade orättvisor.

Nu har- uppriktigt sagt - inte så stora och genomgripande skattereformer skett under det dryga år som nuvarande regering haft möjlighet att lägga fram skatteförslag för riksdagen. Vi håller på alt steg för steg förändra del skattesystem som socialdemokraterna under årtionden byggt upp. Del finns förvisso myckel att säga om våra skatter, det finns mycket av klyftor och orättvisor i vårt skattesystem. Jag noterade också atl LO-tidningen i sitt senaste nummer tycker att "vårt skattesystem är mttet" och säger atl "del är obegripligt och ruskigt stötande alt socialdemokraterna under sin regeringstid gjorde så litet för att ändra systemet".

Jag -som är mera generös lill min natur -vill inte säga att vårt skattesystem är ruttet, men det har många svagheter och brister och vi arbetar på att fö bort de svagheterna och bristerna. Och de reformer som vi arbetat fram har förvisso inte medfört några klyftor och orättvisor, tvärtom har vi kunnat ta bort en del sådana klyftor och orättvisor. Våra skatleförslag har betytt lägre statlig inkomstskatt och lägre marginalskatt för alla inkomsttagare, utom för dem som tjänar allra mest. De har betytt nya regler för faktisk sambeskattning och beskattning av fåmansföretag - beskattningen har blivit lika oavsett företagsform. Medhjälpande make, i praktiken mestadels kvinnor, behöver inte längre diskrimineras. Delta är en rättvisefråga. Vi har förbättrat arbetsvillkoren för de mindre företagen och för ideella organisationer.

Det som debatten nu kanske framför allt gäller är om man skall inflationsskydda skatteskalorna eller inte. Där möter vi, också i utskottsbetänkandet, ett antal skall vi säga missförstånd, eller kanske fel, eller kanske lögner. Det sägs t. ex. att ett inflationsskydd skulle betyda att en höginkomsttagare skulle få tre-fyra gånger så stor skattesänkning som en låginkomsttagare. Ibland har man t. o. m. tabeller som tycks visa liknande saker.

Men ett inflationsskydd innebär inte någon sådan skattesänkning. Statsskatten kommer inte atl sänkas bara därför att man inflationsskyddar skatteskalorna. Vad som händer är atl skatten inte automatiskt höjs i takt med inflationen, att människorna inte för högre inkomstskatt och marginalskatt på rena inflationspengar. Det är djupt ohederiigt att ge intryck av all man sänker skatten, atl man skulle förändra några fördelningspolitiska mål

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebait

117

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

och alt man skulle ge större förmåner ål vissa grupper än åt andra genom etl inflationsskydd.

Vi arbetar för en skattepolitik och en socialpolitik som betyder mindre klyftor och ökad rättvisa. Det är därför som budgetförslaget satsar så mycket på sysselsättning och social trygghet.

Vad skall vi göra för att minska underskotten i statsbudgeten? Skall vi -utöver vad som är nödvändigt för alt fullgöra en del sociala förpliktelser -starkt höja olika arbetsgivaravgifter och införa nya typer av skatter och avgifter? Eller skall vi i första hand pröva andra vägar?

Det sägs i reservationen atl regeringen helt har nonchalerat finansutskottets och riksdagens uttalande att "statsbudgeten för 1978/79 måste utformas . med stor restriktivitet". Detta skulle vara en allvariig anklagelse om den vore sann. Och den som uttalar en sådan kritik måste självfallet själv redovisa realistiska alternativ som bättre fyller finansutskottets och riksdagens mål.

Men hur är del? Ja, budgetunderskottet är förvisso betydande och oroande, även om det egentligen innebär alt den statliga konsumtionen kommer alt vara på en oförändrad, eller kanske t. o. m. något sänkt, nivå.

Det skulle förvisso ha varit möjligt att redovisa etl budgetförslag med lägre underskott, men jag är inte säker på alt detta i just nuvarande läge hade varit en bättre, en starkare budget. Vi hade kunnat uppnå etl lägre budgetunderskott genom att redovisa lägre statsutgifter, men det hade betytt en lägre ambition då det gäller sysselsättning och social välfärd. Vi har höga mål på dessa områden.

Jag vill försäkra att del har varit elt budgetarbete präglat just av stor restriktivitet, Det kan en närmare granskning av budgetens tusental punkter visa. Jag noterar också att det är tämligen fö utgiftsminskningar som oppositionen föreslår: drygt 500 milj. kr. i minskade försvars- och jordbrukskostnader, inom en statsbudget på drygt 150 miljarder kronor.

Nu hoppas jag atl oppositionen-och samtliga riksdagspartier för den delen, eftersom motsvarande formuleringar finns i både utskoitsmajoriietens och reservanternas skrivningar - i arbetet i utskott och kammare lever upp till formuleringen atl riksdagen vid sin budgetbehandling måste ålägga sig att med utomordentlig restriktivitet pröva nya utgiftsanspråk och positivt pröva förslag till besparingar och omprioriteringar av redan pågående verksamhet. Jag hoppas alt detta känns som en förpliktande formulering.

Elt lägre budgetunderskott hade vi också kunnat uppnå genom att redovisa högre statsinkomster, alltså högre skatter, men vi tyckte inte atl detta var en bra väg i nuvarande läge med svag aktivitet i vår ekonomi. Vi kunde inte finna att del skulle vara en bra väg alt stimulera ekonomin genom alt höja skatterna.

Oppositionen har en annan uppfattning och har lagt fram en lång lista över nya och höjda skatter. Slutsumman sägs vara närmare 9 miljarder. Men eftersom man samtidigt lägger fram en lång lista över ökade utgifter, menar man att budgelsaldoi genom de olika förslagen skulle kunna förbättras med 5 miljarder. Jag har tidigare sagt att jag är kritisk lill de beräkningarna, alt de flesta miljarderna försvinner vid en närmare granskning. Oppositionen når

alltså inte sitt mål; analys och förslag hänger helt enkelt inte ihop.

Jag vill bara peka på två punkter, som jag delvis redan har nämnt. Strukturavgiften skulle, säger oppositionen, ge ca 4 miljarder i ytteriigare statsinkomster. Det skulle den nu inte göra för budgetåret 1978/79, kanske 2,5 miljarder. Men mera avgörande är att jag menar att en sådan ny avgift skulle medföra betydande risker för samhällsekonomin och sysselsättningen.

Inftationsskyddet av inkomstskatteskalan skulle betyda ca 2 miljarder, säger oppositionen. Det gör del nu inte heller; summan för 1978/79 blir Väsentligt lägre. Men intressantare ärjust detta nej, ett nej utan alternativ. Del betyder antingen atl socialdemokraterna tänker sig atl bevara 1978 års stalsskatteskala också 1979, alltså att vi skulle fö en betydande statsskattehöjning nästa år, eller också alt man ändå tänker sig att på någol sätt förändra skatterna men att man inte vill eller kan tala om hur - man kanske inte kan samla sig-och inte vill eller kan tala om ifall man då exempelvis tänker sig att samtidigt höja arbetsgivaravgifterna, precis som man har gjort vid tidigare skatteomläggningar. Det är i båda fallen oroande alternativ, i synnerhet för dem som just nu förhandlar om nästa års löner.

Herr talman! Vi säger i budgetförslaget - och har sagt i regeringsförklaringen - atl den avgörande uppgiften under det närmaste året är alt skapa balans i samhällsekonomin och att stärka den internationella konkurrenskraften. Delta är en förutsättning för en målmedveten reformpolitik och för all trygga sysselsättning och framsteg. Vårt arbete kommer alt på grundval av budgeten inriktas på att fö en sund och balanserad ekonomi och på att förbättra tryggheten för alla generationer och grupper i vårt land. Det är en politik i hela folkets intresse - och, tror jag, en politik som kommer all ge resultat. Sakta men säkert kommer vi att fö en mera balanserad ekonomi.

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

ARNE PETTERSSON (s):

Herr talman! Jag skall be att få börja mitt anförande med att instämma med budgetminislern. Jag är alldeles Överens med honom om all del går sakta atl komma fram för den borgeriiga regeringen.

Men en del av den debatt som förts här i dag - och då framför allt herr Bohmans resonemang om ansvaret för den tidigare politiken - ler sig ganska obegriplig om man inte ser den mot bakgrund av den debatt som fördes i valrörelsen 1976. Det var ju faktiskt så atl socialdemokratin, som då salt med ansvaret, gick ul i valrörelsen och varnade för de ekonomiska problem som vi visste låg framför oss, medan däremot oppositionen tämligen ansvarslöst gav löften både till höger och till vänster och på så sätt otvivelaktigt lyckades förvirra och förvilla en del människor. Det är mot den bakgrunden man skall se påståendena om vårt ansvar för den nya regeringens misslyckande.

Jag skulle vilja ta upp ett tema som flera av talarna varit inne på i dag, nämligen det evigt omdebatterade höga kostnadsläget. Man får för sig att det är någonting abstrakt som egentligen inte angår människorna. Men det är något annat om man ser på vad detta höga kostnadsläge innebär och på den nästan envetet inriktade attacken mot vissa orsaker till detta kostnadsläge.

119

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

120

Det är på tre punkter som man markerat gör insatser från regeringens sida och vill lägga den största skulden till våra balanssvårigheter.

För del första är det lönerna. Del är riktigt att vi har haft Europas högsta löner. Mendär lyckas ni ju rält bra. Får ni hålla på etl lag till har ni väl fått ner lönerna på en nivå ungefär vid - nej, jag skall inte säga vad jag tänkte. Ni kan nog lyckas om ni håller på.

För det andra är det de kostnader vi lägger på produktionen för vårt väl utbyggda sociala samhälle med sjukvård och utbildning - i bred mening sociala avgifter som las ul ur produktionen. Där har ni varit försiktiga. Men otvivelaktigt börjar man även alt röra sig på det området för att hitta möjligheter atl spara pengar och pressa ner kostnaderna.

Det finns ett tredje område som jag törs säga har spelat en stor roll för en snabb kostnadsutveckling i Sverige under efterkrigstiden. Det är den medvetet inkomstutjämnande politik som har förts av den socialdemokratiska regeringen. Del var någon som sade i debatten -jag minns inte vem -att vi sannolikt har kommit längre i inkomstutjämning än vad någol av de andra moderna västliga industriländerna har gjort. Det är säkert riktigt. Därmed inte sagt att vi har kommit så långt som man rimligtvis bör komma när det gäller en inkomstutjämning och när del gäller alt åstadkomma ett större mått av rättvisa.

De åtgärder som den borgerliga regeringen har satt in har, som jag sade nyss, i denna mening varit lyckade. Framför allt genom devalveringarna, genom skatter och avgifter har man lyckats sänka den reella köpkraften, i första hand hos de stora löntagargrupperna. Vidare har man inte minsl genom pressen på kommunerna sett till att utvecklingen på det sociala området har stannat av, i vissa fall faktiskt börjat gå åt andra hållet. Men det allra allvariigaste, enligt min mening, är att man har lyckats kanske allra bäst när det gäller atl ändra huvudlinjen i socialdemokratins politik, nämligen att verka för en samhällsutveckling i riktning mot ett större mått av ekonomisk utjämning och jämlikhet.

Del kostar atl jämna ut inkomster. Under de senaste lio åren har den solidariska lönepolitiken medfört alt stora grupper, som lönemässigt varit eftersatta, har fått sitt relativa läge betydligt förbättrat. Det gäller framför allt två stora grupper men många små dessutom. Den ena stora gruppen är vårdpersonalen och den andra är de i handel och annan service anställda. Bägge har varit exceptionellt lågbetalda. När de nu lyfts upp närmare de andra har det för den ena stora gruppen - service och handel - resulterat i, eftersom marginal för löneökningar inte har funnits i företagen, en försnabbning av prisökningar, dvs. vi andra som har haft det hyggligare har fått ta på oss kostnaden för atl klara deras lönelyft.

Den välbehövliga och långt ifrån färdiga höjningen av lönerna för de människor som arbetar i vård - samhällsanslällda i kommuner och landsting - har lett fram lill myckel kraftiga skattehöjningar. Jag tror inte alt jag överdriver om jag säger alt del i huvudsak är lönelyften i vården som har medfört de kraftiga höjningarna av landstingsskatten.

Ni säger nu atl det har varit nödvändigt att pressa tillbaka, atl stoppa

utvecklingen. Alla måste vi, säger ni, hjälpa till och försöka atl tillsammans ta oss ur den besvärliga situation vi nu är i. Ni kräver solidaritet av dem som behöver solidaritet. Ni gör del stora, oföriålliga misstaget alt dela nationen och kräva offer av den ena delen men låta en annan del tämligen hyggligt slippa undan. Antagligen har ni föriäsl er på Red Top i Dagens Nyheter. Han uttryckte det hela så: Om nu ändå några skall ha det besvärligare i samhället är det väl bäst alt klippa till dem som har det besväriigt förut. De är ju vana vid det.

Jag tror att det är nödvändigt atl uppmärksamma inte bara er utan alla människor i vårt land på att det som sker är ett brott mot de löften ni har ställt ut tidigare, senast i valrörelsen, men framför allt för centerpartiets del under en lång period. Del är er skattepolitik och det av er mer eller mindre inspirerade motståndet mot låglönesatsningar i avtalsrörelsen, det är ert sätt att hantera politiken som har gett det här resultatet. Det kallas Bohmans svångremspolitik eller svältremspolitik. Jag tycker det är ulomordenlligt orältvisl.

Gösta Bohman sitter med sina moderata medarbetare i en minoritet i denna regering. Den vilar, får vi höra högtidligen, på mitlenpolitikens grund. Del är inte så mycket kvar av mittenpoliiiken - den ena halvan har hoppat av och den andra spelar mest den osynlige mannen. Det är väl det som gör atl Gösta Bohman kommer att synas och får bära delta. Men jag iror all del är nödvändigt att säga ifrån alt det inte är moderaterna som driver den politiken, utan all det är en t repa ni regering med förment radikala folkpartister och centerpartister, som har drivit en politik där profilen är atl ge ål dem som har det hyggligt, att ge åt förelagarna och la av dem som har del sämst ställt.

Ingemar Mundebo säger att del förslag man har lagt om en indexreglering av skatterna i själva verket bara innebär ett låsande av elt skattetryck vi har, men jag tycker del är en orimlig utgångspunkt att låsa skatterna vid den fördelning vi har. När man i regeringsdeklarationen säger att en sänkning av marginalskatterna måste prioriteras vill jag göra den kommentaren, atl eftersom ni inte bara har etl låst skattetryck ulan ni totalt har ökat skalletrycket i landet, så innebär en prioritering av marginalskattesänkning en omfördelning av skattetrycket -en omfördelning i motsatt riktning till den skattepolitik som den socialdemokratiska regeringen har drivit. Del innebär alltså att om man sänker skatterna för dem som har det hyggligast i samhället - och det är de som drabbas hårdast av marginalskatt - men ändå tar ut lika myckel skatt så tvingas man ta ut en merdel av dem som har lägre inkomster. Det är en djupt orättfärdig politik ni för. Det är måhända nyttigt i den meningen att det blir svårt i fortsättningen för er att gå ut och påslå - jag tänker närmast på mitienpartierna - atl del är ni som tillvaratar småfolkels intressen. Ni skulle kanske börja tänka litet mera på era egna väljare och mindre på kärnorna i partiet. Jag kan undanta folkpartiet, för där är det svårt alt upptäcka någon kärna, men del gäller för de andra partierna och kanske framför allt för centerpartiet.

Den allvariigaste invändningen mot ert sätt atl försöka komma ut ur det ni kallaren kris är emellertid att ni så en vetet inriktar er på kostnadsläget med en

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

121

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

konservativ politik. Det finns faktiskt andra vägar. Vi måste bryta den stagnation som hela vårt ekonomiska liv har hamnat i. Del blir svårt. Därför alt förtroende för en regeringen - vilket ger förutsätlningar atl få gång på ekonomin och allt i samhället-är i myckel en psykologisk fråga. Ni har idag inte det förtroende som jag tror är behövligt för alt vi skall klara av all få i gång aktiviteten igen. Ni har del definitivt inte hos löntagarna. Dess värre håller ni också på att förlora förtroendet hos era egna uppdragsgivare, hos era egna grupper. Det hänger samman med något som det också finns anledning atl vara starkt kritisk mot i ert sätt alt lägga upp politiken - förhalandet, svårigheten atl komma fram till beslut. Del leder de facto fram lill någonting som i praktiken närmar sig handlingsförlamning. Vi upplevde etl praktexempel på del i går. I de tidiga nyheterna fick vi höra ekonomiministern berätta att lägel i energifrågan är sådant att nu har vi etl underlag som gör det möjligt för oss att fatta beslut. Strax efteråt blev han dementerad av sin statsminister som sade alt det här är inte alls något färdigt förslag utan bara ett delförslag och alt det inte alls räcker för atl ligga till grund för beslut.

Så framlonar regeringen i etl läge där de allra flesta här i landet - av olika skäl, det medges - intensivt väntar på elt besked om hur den framlida svenska energipolitiken kommer att se ut. Det gäller inte minst dem som har det direkta ansvaret för alt få fart på näringsliv och ekonomisk verksamhet. Hur kan ni begära atl företagare och löntagare skall ha förtroende för er när ni inte kan komma fram lill beslut i viktiga frågor?

Vi har diskuterat olika orsaker till att sparandet och investeringarna sjunker. Budgetministern sade alt socialdemokraterna inte visar någon bättre väg. Detaljer och siffror kan diskuteras, Ingemar Mundebo, men om socialdemokraternas förslag och samlade politik genomförs får vi obetingat en starkare budget. Vi visar väg mot en annan politik, en politik som gör det mindresvårt förändra än staten all komma ål de medel som finns tillgängliga på kapitalmarknaden.

Har ni förresten funderat över om den utformning av er politik som har tvingat ut företagen på den internationella marknaden för alt ta upp lån kan ha påverkat benägenheten all göra investeringar med lånta medel? Om den bristande fastheten i er politik leder fram lill återkommande devalveringar skulle en mycket besvärlig situation skapas för de företag som lar era uttalanden ad notam och lånar pengar utomlands.

Jag tror alltså att del behövs en större fasthet i den ekonomiska politiken för att skapa tilltro till stålens, enkanneriigen regeringens, förmåga att leda landet med en vettig politik. Men jag tror att det behövs ytterligare någonting, och här vänder jag mig i första hand lill industriministern. Många människor skulle vilja se ett litet större mått av fantasi från regeringens sida när del gäller alt hantera de oerhört komplicerade problem som sammanhänger med att statliga satsningargörs så alt de fåren långsiktig positiv verkan. Ulan att vara elak vill jag påslå alt er politik - och enkannerligen industriministerns - mera påminnerom patologens än medicinarens jobb. Det analyseras, det tas prover och det skärs i vävnader. Men vad som vill lill, det är att bryta mot den konservativa synen att ni kan lösa detta lands problem bäst genom alt pressa

ner lönerna, genom atl sänka standarden för småfolket och genom att stoppa utvecklingen mot en fortgående inkomstutjämning.

Ni måste välja en annan väg. För den krävs fantasi och en målmedveten och samlad satsning pade områden där vi kan antas ha en möjlighet att hävda oss framöver. Utgångspunkten måste vara den princip som alltid varit socialdemokratins, nämligen att i elt högt kostnadsläge se till alt prioritera utvecklingen av de områden som har råd att bära dagens kostnader för exempelvis arbetskraft men som dessutom kan antas framgent kunna bära inte bara dessa kostnader utan också kostnaderna för de samfällda krav som människor ställer på produktionen.

Jag vill bekänna att jag tror att vi med det svenska näringslivet och den gemenskap som där finns mellan förelag, företagare och anställda är mäktiga att bryta oss ut ur den föriamade situation vi hamnat i. Regeringen borde ta ad notam de förslag vi fört fram om strukturfonder och löntagarfonder. I det sammanhanget villjag säga atl del egentligen är generande all ett statsråd står och beskriver vårt förslag till strukturfond för näringslivets främjande som enbart varande en pålaga. Det är ju tvärtom så alt vi försöker rätta till de misstag som regeringen har begått när den, som Kjell-Olof Feldt uttryckte det, strött ut pengar på elt sådant orimligt sätt alt en slor del av del statsstöd som givits till företagen hamnat där inget stöd behövts. Fortfarande är huvuddelen av det svenska näringslivet vinstgivande och går hyggligt, för att inte säga mycket hyggligt i många fall. Vad vårt förslag handlar om är att den avgift som tas ut ur alla företag återgår och sätts in på de områden där stöd behövs men framför allt på de områden om vilka man kan säga: Här lönar det sig alt salsa!

När jag talarom fantasi menarjagatl man bör göra en satsning som inriktas just på de komplicerade produkter som kan bära våra nuvarande och framtida kostnader. Men detta kräver två saker av dem som är politiskt ansvariga. För det första krävs det som sagt fantasi och djärvhet. För det andra - och det är ännu viktigare-krävs atl man inte är så förblindad av liberal teori alt man inte använder sig av den utomordentliga möjlighet till samordning som innehavet av regeringsmaklen innebär. Ni har möjligheten, men ni saknar viljan, intresset och - tyvärr verkar det så -också den gestaltande fantasi som behövs för atl klara detta.

Jag är övertygad om alt om vi finge chansen skulle vi åstadkomma en effektivare satsning i samarbete med näringslivet. Det kanske förvånar någon här alt socialdemokratin talarom samarbete med näringslivet,mendet är iså fall enfaldigt. Hur skulle vi i vårt samhälle ha nått dithän där vi nu är ulan att ett samspel hade förekommit inom ramen för biandekonomin mellan de politiskt ansvariga och dem som arbetar inom näringslivet? Och hur tror ni alt det skulle ha sett ut, om inte fackföreningsrörelsen varit beredd att långsiktigt engagera sig politiskt? Den visar på nytt sin vilja att engagera sig föratt lösa problemen. Jag är övertygad om au vi, om en riktig politik fördes, på nytt skulle få en period av långsiktig tillväxt som den vi hade under socialdemokraternas 44 år långa regeringsinnehav, dvs. produktionen skulle fördubblas vart tjugonde år. Men vi når inte dit om inte regeringen backar ul

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

123

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

124

ur sin dogmatiska liberalism och utnyttjar de möjligheter som regeringsinnehavet innebär. Dessutom måste ni föra en politik som göralt ni kommer på talefot med stora folkgrupper och inte bara med dem som nominerar er.

Budgetminislern INGEMAR MUNDEBO:

Herr talman! Arne Pettersson måste ha fått några av Carl-Henrik Hermanssons överblivna fabler. Han visar en betydande förmåga att berätta sagor. Men jag måste nog ändå säga att Carl-Henrik Hermansson är bättre på att berätta. Det finns mera av innehåll och poäng i hans fabler än i Arne Petterssons sagor.

Jag skall ta upp tre saker. Arne Pettersson säger att regeringen har pressat ned kommunerna. Nu ligger som Arne Pettersson vet den kommunala konsumlionstillväxten på en myckel hög nivå. Det har den gjort under flera år och det kommer den alt göra också i år. Hur myckel högre bör enligt Arne Pettersson nivån ligga, eftersom vi har pressat ned den så lågt? Och hur vill Arne Pettersson finansiera denna högre nivå? Genom ännu högre kommunalskatter? Det räcker alltså inte med närmare två kronor i genomsnittlig kommunalskattehöjning under 1978. Hur mycket mer vill Arne Pettersson höja momsen, eller vilka andra lösningar vill han föreslå? Vi talar inte om de behov som vi vill tillgodose ute i kommunerna - det finns många sådana. Socialdemokratins insatser har nämligen inte gjort alt det är så bra ställt i vårt samhälle som Arne Pettersson och ulskottsreservanlerna gör gällande.

Hur myckel mer vill då Arne Pettersson satsa, och hur vill han finansiera denna ökade satsning? Jag skulle vilja få elt svar på del, inte i form av en mängd ord och undanglidningar och svepande formuleringar, utan med några siffror.

Det andra jag vill ta upp gäller inflationsskyddade skatteskalor. Det handlar inte på någol sätt om alt låsa våra skaller. Självfallet har regering och riksdag atl besluta om hur man vill atl våra skatter skall se ut det ena och det andra året. Vad det handlar om är atl vi inte passivt vill låta inflationen urholka de politiskt beslutade skatterna.

Socialdemokraternas alternativ, för det iredje, skulle betyda en starkare budget, säger man. Ja, det gör det kanske med ungefär en miljard kronor. Men jag vill inte se det som en särskilt imponerande kraftprestation i en budget som omfattar ungefär 150 miljarder kronor. Jag medger gärna atl budgeten på så vis är ungefär 1 miljard starkare. Men det medför betydande risker för samhällsekonomi och sysselsättning alt uppnå den ganska måttfulla förstärkningen.

Svenskt näringsliv, svenska företagare och svenska löntagare hade fått arbeta med elt 20 96 högre kostnadsläge, om Arne Pettersson fåll vara med och bestämma den ekonomiska politikens utformning. Han har nämligen mycket bestämt avvisat de växelkursförändringar som har skett, och han har stött en rad förslag om ökade avgifter och skatter. Kort sagt hade vi nu fåll arbeta med etl kostnadsläge som varit ungefär 20 % högre.

Lägel kan förändras genom utvecklingen i andra länder, men vi talar om det läge som rått och ännu råder. Hur skulle vi kunna sälja mera och skapa

flera nya jobb i en sådan situation? Del vore intressanl om Arne Peltersson Nr 85

ville berätta detta - inte i form av sagor ulan genom konkreta illusiraiio- Onsdagen den

"£'■■ 1 mars 1978

ARNE PETTERSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är möjligt atl jag är en dålig berättare. Jag skall inte värdera Ingemar Mundebo såsom berättare, men såsom matematiker är han rätt lustig. Han hugger lill och påslåratt vadjag här har sagt skulle ha lett fram till en 20 96 högre kostnadsnivå. Eftersom budgetministern ju är specialist på att exercera med siffror, kanske han är vänlig och efter milt anförande berättar varifrån han har fått siffran 20 96.

Jag vet inte vad Ingemar Mundebo gjorde medan jag talade, men det är möjligt all han salt och länkle på några andra sagor. De senare två tredjedelarna av mitt anförande var nämligen ett försök att berätta hur jag ser på möjligheten alt la oss ul ur den slagnalion eller, rättare sagt, tillbakagång som är ett faktum. Jag vill påminna budgetministern om att det är första gången sedan 1930-lalet som konungariket Sverige har gått med förlust. Det är herrarna som har lett ruljangsen under den liden.

Ingemar Mundebo frågade vad vi skall göra för atl ge kommunerna en chans. Vad jag menade med pressen på kommunerna är den hårdhet i formuleringarna som ständigt återkommer från regeringen när det gäller del kommunerna anser vara naluriigl, nämligen behovet av en expansion. Jag skall tillägga atl hur bra vi än lyckas med näringspolitik och industripolitik är ett alldeles säkert, nämligen att vi den vägen inte kommer all lösa svenska folkels sysselsättningsproblem.

Vi får om en stund höra Nils Åsling tala om de 400 000 nya jobben och de 270 000 jobb som skulle ha skapats inom industrin. Men de kommer inte att finnas där. Om de svenska kommunerna skall kunna hålla kvar sin service på nuvarande nivå, behöver under en femårsperiod ca 70 000 människor ytteriigare anställag. Skall kommunerna leva upp till sina planer behövs 150 000. Skall man svara upp emot behoven behövs del i kommunerna ylteriigare en kvarts miljon anställda. Och om vi med heder skall skilja oss från den politiska uppgift vi är satta att sköta, skall vi hjälpa kommunerna att se till atl de människor som är och blir utan arbete sätts in på den viktiga uppgiften alt sköta service i kommunerna.

Finansdebatt

Budgetminislern INGEMAR MUNDEBO:

Herr talman! Bara ett kort svar och ett kort konstaterande.

Svaret gäller de 20 96 varmed vårt kostnadsläge hade försämrats om Arne Pettersson hade fått bestämma svensk ekonomisk politik. Det har skett tre växelkursjusteringar. Det motsvarar ungefär 15 96. Socialdemokraterna har lagt fram elt antal förslag om nya och höjda avgifter. Det motsvarar 5 96 - om vi skall vara riktigt noga, Arne Pettersson, skall jag medge atl del motsvarar 4,5 %. Tillsammans blir det alltså 19,5, men sedvanlig matematik medger en avrundning till ca 20 i ett sådant fall.

Och så etl konstaterande. Jag fick inte veta hur mycket högre den

125

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

kommunala konsumlionstillväxten skulle vara, hur mycket mera kommunalskatter och moms skulle höjas och vilka nya skatter och avgifter vi eventuellt skulle få. Jag fick inte vela del, och uppriktigt sagt, herr talman, hade jag nog inte väntat del heller.

ARNE PETTERSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Det skulle vara ganska lärorikt för mig att få höra hur underlaget till de i och för sig riktiga beräkningarna har tagits fram. Jag vill påminna budgetministern om att jag talade om konsekvenserna av devalveringarna. Jag svarade på samma sätt som Kjell-OlofFeldl gjorde i förmiddags: Ingen kan i dag avgöra om devalveringarna har varit rikliga eller inte. Men det faktum jag talade om var att devalveringarna har inneburit en reell standardsänkning för de svenska löntagarna - infiationseffekten har åstadkommil detta. Det finns ingen som helst grund för atl säga som Ingemar Mundebo gör att våra förslag skulle ha inneburit en ökning av kostnaderna med 20 96.

. Ingemar Mundebo frågar: Hur myckel skulle kommunalskatten höjas och hur mycket skulle omsättningsskalten höjas? Låt mig säga att skulle kommunerna få möjlighet att driva en politik som svarar mot människornas krav på kommunerna -jag tänker då mest på den grundläggande vården, dvs, att gamla människor inte skall behöva läggas i säng kl. 15 osv. -så torde del röra sig om ganska kraftiga satsningar. Men det viktiga som jag har försökt säga både i mitt första anförande och i mitt andra inlägg är: Bryt med den sterila syn som ni har! Försök att förena er med oss i en positiv framtidssyn och försök att göra någonting för att bryta den slagnalion som i mycket är en produkt av er ovilja eller er oförmåga att handla. Jag talade i tio minuter på det temat tidigare.

Det är fruktlöst atl tro alt man kan lösa problemen på det sterila sätt som Ingemar Mundebo använder som utgångspunkt för diskussionen här. Vad som behövs är att få i gång tillväxten igen. Jag vet att för Ingemar Mundebo är tillväxt inte något fult ord, men del är del för andra i hans närhel. Och del vikliga i sammanhanget är ju detta, atl om vi skall lyckas atl få de människor ul ur den gamla svenska fattigdomen som ännu lever kvar i den, så vill del lill att vi för en annan politik som leder lill en förstärkning av den ekonomiska basen. Och ur denna förstärkta ekonomiska bas, Ingemar Mundebo, skall vi ta de pengar som kommunerna behöver!

126

Budgetminislern INGEMAR MUNDEBO:

Herr talman! Den här gången skall jag göra en ännu kortare kommentar, eftersom jag ännu inte har fått något klart besked på mina klara frågor om Arne Petterssons syn på kommunerna.

Vad jag nu kan konstatera är atl det finns en grund för de siffror som jag nämnde, nämligen den att svenska varor genom växelkursförändringar och genom uteblivna skattehöjningar kan konkurrera med ett 20 % fördelaktigare pris än vad de skulle ha kunnat göra, om Arne Pettersson hade fått bestämma över den svenska ekonomiska politiken.

Sedan vel vi alt det finns en annan sida av växelkursförändringarna, nämligen de effekter som de får på priser inom landet. Dess värre ärdet så att flera av våra ekonomisk-politiska åtgärder inte bara haren enda effekt. Men en effekt är otvetydig - nämligen att våra företag genom regeringens ekonomiska politik nu kan gå ul på väridsmarknaden och konkurrera på en 20 96 fördelaktigare prisnivå.

Får jag slutligen bara säga atl jag haren positiv livssyn och en stark tro på ekonomin. Arne Pettersson kan ju läsa slutorden i milt förra anförande.

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

Förste vice talmannen anmälde att Arne Pettersson anhållit all lill protokollet få antecknat atl han inte ägde rätt till ytteriigare replik.

Industriministern NILS ÅSLING:

Herr talman! Regeringens finansplan, finansutskottets betänkande och oppositionens reservation lill detta betänkande dröjer i allt väsentligt vid slabiliseringspolitikens centrala frågor, som också har varit föremål för en ingående debatt här tidigare. Nödvändigheten av att hålla tillbaka den privata konsumtionen, atl målmedvetet prioritera näringslivets investeringar och att fortsätta kriget mol inflationen är centrala uppgifter.

Man får det intrycket av debatten här att oppositionen nu också tvingas erkänna att regeringens politik i dessa avseenden böriar ge avsedd effekt. Arne Petterssons anförande nyss var från den synpunkten intressant. Med sedvanlig vältalighet försökte han blanda bort korten och ta upp relativt perifera frågor för atl glida över de centrala frågeställningarna i detta problem. Han framhöll också all socialdemokratin i valrörelsen 1976 varnade för de ekonomiska problemen. Ja, det var väl i så fall i någon bisats som man gjorde det. Min fråga till Arne Pettersson är därför: Om man var medveten om allvaret i den ekonomiska situationen, varför ville man då inte fullfölja den uppgörelse om stabiliseringspoliliken som träffades i finansutskottet i november-december 1975 och som socialdemokratin våren I976sade nej till? Jag vet all Gunnar Sträng inte tycker om att jag påminner om den här uppgörelsen. Men Arne Pettersson var ju i egen person med om denna ärofulla uppgörelse och kan väl inte förneka dess förekomst. Min fråga är: Varför ville man inte fullfölja delta, om man var medveten om att Sveriges ekonomi befann sig i en så allvarlig situation?

När Arne Pettersson säger atl t. ex. vi i centerpartiet skulle vara emot låglönesatsningar vill jag parentetiskt framhålla att detta är en grov förvanskning av del verkliga förhållandet. Jag tycker över huvud laget atl Arne Petterssons karakteristik av inkomstutjämningen och av den politik som bedrivs inom ramen för avtalsrörelserna är märklig. Detta blir närmast en kritik mol arbetsmarknadens parter. För min del har jag fullt förtroende för arbetsmarknadens parter och har därför ingen anledning att ta upp den kritiken till närmare granskning.

Om man då analyserar oppositionens positioner från finanspolitiska synpunkter blir inte det intryck man får av oppositionens linje särskilt imponerande. Den är i varie fall inte särskilt framåtsyftande, och kritiken här i

127

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

128

dag ger ju underlag för det omdömet. Man har uppenbart stått inför ivångel atl markera en egen linje. Men man har inte varit särskilt framgångsrik när del gällt alt odla sin särart. Del kan vara en intressant iakttagelse, och del vittnar om de problem del här rör sig om.

Det karakteristiska inslaget i oppositionens linje är väl -och del har Arne Pettersson vitsordal - atl man säger nej till de skatlejusteringar som torde bli ett ofrånkomligt inslag också i kommande avtalsrörelser.

Etl problem i den ekonomiska debatten är - och det har demonstrerats här i dag - alt man alltför lätt bortser från hur lång tid det tar för åtgärder och händelser att slå igenom och få full effekt på ekonomin.

Så förhåller det sig exempelvis med den s. k. kostnadskrisen, där 1975 och 1976 års dramatiska kostnadsutveckling i industrin ännu under 1978 kommer att lägga nya procenttal till inflationen. Detta sagt ulan att kasta skulden på någon bestämd grupp eller på någon bestämd organisation. Det är bara ett konstaterande av kalla fakta.

Så förhåller det sig också med verkningarna av de ekonomisk-politiska åtgärder som regeringen vidtog under förra året för att återställa den ekonomiska balansen här i landet.

Regeringen har inom sill ansvarsområde sökt trygga en gynnsam utveckling av den svenska konkurrenskraften.

Genom att knyta kronan till en korg sammansatt av valutorna i vår utrikeshandel har vi skyddat de svenska priserna från atl åka snabbhiss uppåt med den tyska marken. Bara sedan valutabeslutel i augusti har Sverige sluppil att skriva upp sin valuta med de 5 å 6 96 som hade blivit en följd av en fortsall bindning till D-marken.

Utsikterna för 1978 är dock ingalunda lysande. Resursutnyttjandet i industrin är lågt, samtidigt som överkapaciteten dess värre i stor utsträckning befinner sig inom andra branscher än de som i första hand kan förväntas bli föremål för ökad efterfrågan när konjunkturen förbättras. Men samtidigt finns det en rad positiva omständigheter som direkt sammanhänger med resultaten av den ekonomiska politiken och näringspolitiken. Några av de viktigaste näringspolitiska avgörandena har redan träffats eller är omedelbart förestående. Krisbranscherna har inventerats, och många av de kostnadskrävande åtgärder som erfordrats är redan vidtagna utan onödig lidsutdräkt. Elt annat viktigt inslag är neddragningen av lagren i näringslivet. Avvecklingen av övernormala lager motsvarade under 1977 hela nedgången i bruttonationalprodukten, och allteftersom lagren under innevarande år kommer i normal nivå uppstår ett ökat behov av att fylla på lagren. På den vägen kan man skapa nya sysselsättningsmöjligheter.

Man kan alltså ulan att ta till överord säga atl framlidsperspektiven ljusnar - om än rätt försiktigt. Konjunklurbilden är naturligtvis splittrad i hela världen, men allt fler faktorer pekar dock på en ökad aktivitet. Del finns anledning att under nästa år räkna med en markerad uppgång. Vi märker hur aktiviteten nu ökar i västtysk ekonomi. Uppgången i Storbritannien är väl dokumenterad, och även om det finns motsägelsefulla detaljer i amerikansk ekonomi råder del dock ingel tvivel om att USA kommer all ge betydande

draghjälp lill världsekonomin under det närmaste året. Detta har böriat sätta sina spår också här och var i svensk exportindustri. Det finns anledning att räkna med alt volymökningen när det gäller exporten drar med sig vissa ökade investeringar. Detta är med tanke på investeringsutvecklingen under fjolåret mycket angeläget. Även om exportindustrin alltså bara är en del av svensk ekonomi finns det anledning atl räkna med vissa spridningseffekter, men naturligtvis -och del konstaterandet måste man göra -är stagnationen i den inhemska konsumtionen en slarkt tillbakahållande faktor i det här läget. Den expansion vi har atl räkna med kommer alltså framför allt inom den exportinriktade industrin.

Det finns då anledning att dra vissa slutsatser av detta. Den första är att trots uppgången kommer våra akuta företagsproblem att leva vidare under detta år och i vissa branscher också under nästkommande år. Den utdragna lågkonjunkturen har skapat så djupgående likviditets- och soliditelsproblem i företagen atl det tar tid innan företagen återvunnit sin balans.

På sina håll har det funnits ideologiska hämningar när gällt att diskutera företagens vinst och företagens ekonomiska utveckling. Kanske barden här lågkonjunkturen bland mycket annat bidragit till alt öka förståelsen förden självklara sanningen atl det är vinstrika företag - de må befinna sig i statlig eller privat ägo - som har möjligheter all trygga sysselsättningen och generera kapital för vidareutveckling.

Den lärdom man kan dra av delta äratt förelagens motståndskraft har varit alltför dåligt utvecklad. Till delta kan naturiigtvis sägas att konjunkturen medfört extrema påfrestningar utan motsvarighet tidigare under efterkrigstiden. Mot dessa extrema påfrestningar har det inte funnits möjlighet att säkra företagen genom att under goda tider ackumulera vinster. Man kan betrakta detta som elt politiskt faktum, bl. a. när det gäller aspekterna på utjämningspoliliken.

Men varför har då samhällets beredskap i det här lägel varit så dålig? Trodde möjligen den förra regeringen på de s. k. självläkande krafterna? Del ser inte bättre ut. Det är det intryck jag fött sedan jag konfronterats med industriproblemen sedan oktober 1976. Nu kräver Arne Pettersson djärvare grepp, en satsning på framtidsprodukter och på utvecklingsdugliga industrigrenar. Han säger också alt vi strött pengar omkring oss lill näringslivet. Jag vill då fråga: Vilka insatser i svenskt näringsliv skulle Arne Pettersson vilja ha ogjorda i dag? Är det satsningen på svenskt stål som Arne Pettersson ifrågasätter? Eller är del satsningarna på varvsindustrin och tekoindustrin? Det är väl lämpligt alt en beskyllning för atl vi strött pengar omkring oss preciseras, så att vi vet vilka industrier som Arne Pettersson anser att vi har satsat för myckel på.

Jag väntade mig naturligtvis också att Arne Pettersson skulle komma med de förlösande råden och peka på vilka framtidsutsikter vi har inom olika branscher, vilka produkter som vi närmast skall satsa på. De råden uteblev dock -jag vel inte varför. Men om jag går lill det socialdemokratiska partiets handlande, sä har jag fött klart för mig att man egentligen inte har någonting atl erbjuda. Man har lill sist vaknat till insikt om problemens allvar, och man

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

129

9 Riksdagens protokoll 1977/78:83-85

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

130

har lanserat sin stmkturfond, vilken man tagit fram i alla debatter här i kammaren under del senaste året som den undermedicin som skulle lösa alla problem genom någon underiig trollformel. Strukturfonden skulle, som budgetministern påpekat här tidigare, finansieras med ökade avgifter på produktionen, vilket ju redan del är etl anmärkningsvärt förslag i delta speciella sysselsättningsläge. Ännu meranmärkningsvärl äratt fonden skulle läggas vid sidan av samhällets inflytande, dvs. direkt innebära en uppsplittring och därmed en försvagning av de samlade näringspolitiska insatserna i samhället.

En effektiv näringspolitik måste vara integrerad med övriga samhällsåta-ganden, annars blir det ingen effektiv näringspolitik. Strukturproblemen löser man genom en offensiv näringspolitik. Det är kanske betecknande au den näringspolitiska debatten inom socialdemokratin under hela 1970-talel nästan enbart dröjt vid frågan om makten i eller över näringslivet. Den frågan måste som jag ser det lösas genom sedvanliga politiska beslut i denna kammare, i svenska folkets namn, där de ramar inom vilka företagen verkar skall preciseras. Därvid är det viktigt med en klar och distinkt ansvarsfördelning mellan företag och samhälle. Socialdemokratin har i stället valt att hävda en ulveckling mol elt korporativl system och därmed minska ansvariga politiska organs inflytande över näringspolitiken.

Den näringspolitisk som vi utvecklat sedan oktober 1976 har utformats i medvetande om att regering och riksdag har det övergripande ansvaret alt klara sysselsättningen och atl säkra överievnaden i foretag och branscher i svårigheter. I den här politiken har det funnits ett starkt inslag av struklurfrämjande åtgärder, och vi har haft en hög ambitionsnivå. Aldrig någonsin tidigare har en kraftsamling för sysselsättningen haft en omfattning som nu, om man ser till resurserna. Men del räcker inte. Ändå nödgas vi konstalera hur förelag för inskränka driften och i allra sämsta fall lägga ned verksamheten. Med arbetsmarknadspolitiska åtgärder för man då söka bemästra de akuta problemen för människor och utsatta orter.

Den massiva satsningen på näringspolitiken och industrin har emellertid lagt en bra gmnd för skilda slruklurinsatser. Arbetet med branschprogrammen skall nu fortsätta med oförminskad kraft. Samtidigt kan man emellertid notera hur stabiliseringspoliliken, dvs. den ekonomiska politiken, ger successivt ökad effekt åt åtgärderna. De slruklurinsatser som genomförts nu men som kan beräknas fö full effekt först nästa år kan därför utformas från förutsättningen all vi då har en expansion på gång, i varie fall inom svensk exportindustri. Detta motiverar någol av en kursomläggning, dvs. att man nu mer målmedvetet än vad som hittills har varit möjligt i näringspolitiken styr över resurser från branscher med begränsade utvecklingsmöjligheter till expansivare sektorer. Det första exemplet på den kursomläggningen blir varvspolitiken, beträffande vilken riksdagen kommer alt föreläggas en principiell proposition i juni. Sverige har en alltför stor varvsnäring i förhållande till de ekonomiska förutsättningarna och med tanke på den utveckling vi kan skönja på världsmarknaden. Den fråga man ställer i sammanhanget är naturligtvis denna: Vilka sektorer kan man räkna med lar

hand om från varven friställda resurser när del gäller arbetskraft, kapital och undantagsvis ren produktionsutrustning? Det är framförallt exportinriktad verkstadsindustri som jag nu bedömer har bättre utvecklingsmöjligheter.

Den ökade vikt som fästs vid offensiva insatser fömlsätler en positiv medverkan av alla berörda parter: företag, fack och samhälle. Lyckas vi med den anpassning som nu förestår, lyckas vi också på nytt utnyttja vad som tidigare varit den speciella styrkan i svenskt näringsliv, dvs. förmågan av snabb anpassning till ändrade marknadsfömtsättningar. Överlevnaden och vakthållningen när del gäller sysselsättningen är dock alltjämt det primära i näringspolitiken. Men genom den här kursomläggningen bör det också bli möjligt att i ökande omfattning främja effektiviteten i produktionen, eftersom vi med de nuvarande branschprogrammen sysselsätlningsmässigt har lagt en hållfast grund att arbeta vidare på.

De prioriteringar som skett på kapitalmarknaden, tillskapandet av de regionala utvecklingsfonderna som startar den 1 juli i år och andra offensiva inslag i näringspolitiken, ger också goda möjligheter alt ta fasta på och främja skilda utvecklingsprojekt i svenskt näringsliv. Man bör som mål ha all inga realistiska och lönsamma projekt i svenskt näringsliv nu skall stå tillbaka i brist på resurser.

En inte minst mot denna bakgrund viktig fråga för den framtida näringspolitiken är naturiigtvis finansieringen av näringslivet.

Självfinansieringen i förelagen har minskat, och det är därför nödvändigt med kapital utifrån samtidigt som vi måste sträva efter förbättrad lönsamhet i näringslivet för att på det sättet öka självfinansieringen och företagens egen förmåga att bemästra förändrade förhållanden.

Det kommer atl behövas mycket kapital för atl möjliggöra investeringarna i de expansiva sektorerna och företagen, för att möjliggöra ännu större satsningar på teknisk forskning och utveckling och för atl fullfölja den påbörjade slmkturomvandlingen i viktiga branscher.

Debatten om löntagarfonder har alltmer kommit att handla om fondernas roll för näringslivets kapilalförsörining. Det tycks i dag råda stor enighet om atl löntagarnas ökade medverkan kommer att krävas i detta avseende.

Vi skall alltså finna formerna för att åstadkomma en ökning av andelen löntagarkapital i näringslivet. Det är en angelägen uppgift.

Sedan debatten om det Meidnerska socialiseringsförslagei startade har åtskilliga varianter presenterats och diskuterats. Socialdemokraterna lade nyligen fram ytteriigare etl förslag om hur löntagarfonderna skulle kunna se ut. Del är - och det finns anledning att betona detta - vissa positiva punkter i förslaget, t. ex. utvecklingen av 24 regionala fonder. Förslaget tycks dock alltmer framstå som elt stickspår i förhållande till den gamla huvudlinjen, som innebär att vi lämnar marknadsekonomin och därtill lar ett steg mol elt mera korporativl samhälle.

Man kommer inte från intrycket alt de regionala fonderna och den samhällsstyrda huvudfonden bara är dekorationer för att göra det ursprungliga Meidnerförslaget mera smakligt och lättare för människor alt acceptera. Del nya socialdemokratiska förslaget till löntagarfonder är alltså inte nytt i

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

131

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

egentlig mening utan lill sina huvuddelar en förklädd upplaga av del gamla.

Den socialdemokratiska förkärleken för korporativl styrda fonder är beklaglig från den politiska demokratins synpunkt, och egendomlig också mot bakgrund av att del finns elt accepterat och väl förankrat fondsystem, där de politiskt valda församlingarna i samhället har hand om :,tyrningen.

Det är AP-fonderna.

Hur har socialdemokraterna tänkt sig AP-fondernas framlid i etl socialistiskt samhälle med korporaliva inslag? Skall AP-fonderna sjunka tillbaka lill någol slags andra klassens finansieringsinstitut?

Är det inte så all uppbyggnaden av ett system enligt den socialdemokratiska linjen skulle kunna riskera avsättningarna till AP-fonderna och urholka del pensionssystem som byggts upp under 20 år? Del finns många oklarheter i del nygamla förslaget, och förhållandet mellan pensionsfonderna och löntagarfonderna är en av de mest iögonenfallande.

Det finns förvisso mycket mer att säga om löntagarfondsdiskussionen, men det lär bli tillfällen all återkomma till dessa frågor i andra sammanhang. Två viktiga principiella krav måste dock ställas på löntagarfonderna, och det är angeläget att redan inledningsvis i denna debatt slå fast dessa grundläggande krav.

Det första är alt systemet skall vara förenligt med vårt biandekonomiska system. Löntagarfonder skall inte vara något sätt att införa socialismen bakvägen.

Det andra mycket vikliga kravet är att samhället skall ha etl klart ansvar för fonderna. Politiskt valda samhällsorgan skall inte träda tillbaka för partsintressen, när del gäller de vikliga frågorna om näringslivets framtida uppbyggnad och strukturering.

Under delta anförande överlog andre vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

132

ARNE PETTERSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Nils Åsling bad mig alt på några punkter precisera de anklagelser som jag hade riktat mot centerpartiet och som han avvisade. Bl. a. sade han atl det är fel att centerpartiet inte skulle ha ställt upp för en fortsatt utjämnings politik.

För det första påstod jag, vilket jag nu upprepar, atl skattelättnader ges åt dem som har del hyggligt och tas ut i form av ökade skatter på dem som har det sämst. Del är en ändring av profilen på skattepolitiken som innebär, atl ni har medverkat till att stoppa upp utjämningspoliliken och i vissa stycken har fört den tillbaka.

För det andra påstod jag alt ni har delat ut pengar där de inte behövs. Del har ni också gjort. Sänkningen av arbetsgivaravgifterna innebar ju att miljardtals kronor skiftades ut till företagen oberoende av om de behövde en stötta eller inte. Vi sade i samband med denna åtgärd, och vi vidhåller det nu, att det hade varit en betydligt klokare politik att regeringen och riksdagen

hade haft dessa miljarder till förfogande för atl sälta in dem på utvecklingsarbete med struklurstärkande och slrukturförändrande inriktning.

Fördel tredje frågade Nils Åsling: Varför ger Arne Pettersson och ni andra aldrig exempel på något område, där vi kunde ha utvecklat våra förutsättningar och därmed fött någonting nytt att tillverka och att sälja? Närmast liggande är ju kärnkraften. Där har i Sverige utvecklats en högklassig teknologi och ett internationellt erkänt kunnande. Men ert hattande och jag skulle vilja säga hoppande i denna fråga har gjort del utomordentligt besväriigt för oss att fortsätta att verka på en marknad som, om man hade fött fortsätta ikärnkraftsindusirin med säkerhet, skulle ha betytt inte som nu etl nytt område med svårigheter utan ett område med stora utvecklingsmöjligheter.

Jag skulle också kunna ta upp gasproblemaliken. Kommer ni ihåg när man med dunder och brak visade alt nu skulle naturgasen ersätta kärnkraften? Man satte Nils Åslings statssekreterare att göra en utredning som vi andra aldrig har fött se. Jag vel inte om någon här har sett den. Och inte har jag erfarit att den har blivit offentlig. Denna utredning visade att det inte gick att ersätta kärnkraften med gas, och då var det inte roligt längre. Här är ett tips, Nils Åsling! Inom framtidens energi- och högteknologi kommer gasen som självständigt element och bärare av energi att vara utomordentligt viktig.

Vi skåningar har väckt en motion där vi föreslår att man tar upp gasproblemel från en sansad och realistisk synpunkt.

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

Industriministern NILS ÅSLING:

Herr talman! Arne Pettersson vidhåller alt centerpartiet inte skulle ställa upp på utjämningspolitiken och låglönesatsningarna. Detta är fel! Vi har inte medverkat till någon nominell försämring för låglönegrupperna skatiepoli-liskl. Om här har skett vissa förändringar i skalleskalornas utformning, så är det alt märka, Arne Pettersson, att del aldrig nominellt, och del är ju del som ändå avgör vad den enskilda människan har i plånboken, har gått ut över låglönegrupperna.

Arne Peltersson säger vidare att det är fel att sänka arbetsgivaravgiften. Gå ut till företagen, Arne Pettersson, och fråga vad det har betytt i detta pressade sysselsättningsläge. Jag kan försäkra Arne Pettersson om att det genomgående omdömet är att denna må vara marginella men dock kostnadssänkande åtgärd är av avgörande betydelse för många företag när del gäller att hålla sysselsättningen uppe.

Ser man dessutom den här generella insatsen vid sidan av de selektiva industripolitiska insatser vi har gjort, så har ju tyngdpunkten legal inom industripolitiken. Och det var där som Arne Pettersson väckte min nyfikenhet. Vad är det i de stora massiva industri- och näringspolitiska satsningar som denna regering har gjort som ni vill ifrågasätta? Tala om del! Ni talar ju ständigt om detta i debatter, framför allt ute i buskarna! Tala om vad det är ni ifrågasätter. Är det Svenskt stål, specialslålsatsningen eller varven? Vad är del som skulle ha varit annoriunda? Sanningen är den atl socialdemokratin har stått tomhänt med alternativ i de här fallen.

133

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

När jag bad om exempel på utvecklingsområden hade jag naturligtvis kunnat räkna ut all Arne Pettersson skulle komma sättande med kärnkraften som en produkt av denna skapande fantasi som Arne Peltersson så vältaligt yttrade sig om här tidigare. Nu slumpar del sig faktiskt så att kärnkraften över hela världen är under omprövning och under diskussion. Man ifrågasätter den därför att man inte har löst säkerhetsproblemen. Det är ingen expansiv bransch längre.

Jag mötte facket från Uddcomb häromdagen i en myckel sansad och ingående analys av den situation de befann sig i. Man sade att marknaden viker ute på kontinenten. Det är minsann ingen framlidsbransch, som kan suga upp de ledigblivna resurserna i andra branscher på tillbakagång.

Däremot vill jag gärna ge Arne Pettersson ett erkännande för det andra utvecklingsområde som han här tog fram. Det första som sades när vi trädde till var ju atl den förra regeringen hade varit ganska ointresserad av diskussioner beträffande gasleveranser från vår omgivning-från öst och från Nordsjön. Sedan dess har vi etablerat kontakter. Jag har själv medverkat lill direkta kontakter med sovjetryska myndigheter för diskussion om gasleveranser, och energiministern har bedrivit intensiva förhandlingar med Norge och Danmark om nyttiggörandet av gasen ute i Nordsjön. Förhandlingar pågår om Sydsveriges anslutning med en pipeline till det centraleuropeiska gasnätet.

Här händer mycket. Arne Peltersson har rätt i att gasen kommer. Frågan är nu bara hur vi skall bygga upp en mottagningsorganisation och göra energikonsumenterna, framför allt i näringslivet, medvetna om gasens förtjänster och om all vi också skulle kunna ta in gas via fartyg. Kanske vi den vägen t. o. m. skulle kunna lösa det problem som vi har i Malmö beträffande en icke helt okänd varvsindustri.

134

ARNE PETTERSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är naturiigtvis så, Nils Åsling, att om man genomför en skatteomläggning som innebär att indirekta skatter - som träffar alla - ökar och atl de direkta skatterna sänks - och sänks mest - för dem som har hyggliga inkomster, innebär det också en omfördelning av skattetrycket till deras nackdel som inte för del av den senare sortens skattesänkning. Del är emellertid den politiken som centerpartiet har medverkat till. Det innebär atl ni på det området har visat vägen från en fortsatt utjämningspolitik och tillbaka till ett samhälle med större klyftor.

Att del har kommit atl inspirera personer som har ansvar på den ena sidan i lönekampen är tveklöst. Nils Åsling kan vara övertygad om att hundratusentals anställda i del här landet känner denna samlade attack -jag talar i första hand om anställda med låga löner - mot deras chans atl fö en förbättring, genom en från deras synpunkt sämre profil för skatterna och ett motstånd mot de successiva förbättringar för låglönegrupperna som har pågått i tio år. Deras upplevelse av detta är all centern inte har levt upp till sina löften.

Kärnkraften och gasen är två exempel. Jag skulle kunna nämna åtskilligt

fler. Jag skall ge Nils Åsling ännu ett tips. Vi håller på att skaffa oss ett unikt kunnande i miljöfrågor, både beträffande den yttre miljön -vatten, luft -och när det gäller atl skapa arbetsplatser med mänskliga - i verklig mening mänskliga! - funktioner. Detta, Nils Åsling, är ett kunnande som skulle, om man satsade på det, kunna öppna en väldig exportmarknad för försäljning av svenskt kunnande. Var övertygad om att även arbetare och andra grupper i andra länder som brottas med samma besvärligheter inte heller kommer att finna sig i att arbeta i omänskliga miljöer!

Allra sist, herr talman, ber jag atl fö rikta etl tack till Nils Åsling för hans förståelse för vår framstöt om att på allvar ta upp gasproblemet, inte bara importen av gas, utan framför allt hanteringen, forskningen, formerandet av kunnandet. Det ger mig i alla fall litet tilltro till någon i den här regeringen.

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

Industriministern NILS ÅSLING:

Herr talman! Jag vill vitsorda att delta lack värmde mig djupt - närmast rörde mig -eftersom del kom från en representant för det socialdemokratiska partiet. Den omständigheten alt det nu kommer all hända en del i det här gamla landet när det gäller alternativa energikällor, dit gasen för räknas, beror ju på att landet har bytt regering och nu har en regering som inte är benhårt fixerad till ett enda energislag, dvs. kärnkraften. Tack vare den omständigheten, Arne Pettersson, kan era synpunkter vinna beaktande.

Närdet gäller Arne Petterssons resonemang om skattepolitiken har han nu slagit till reträtt - må vara en halv sådan. Han erkänner atl vi inte har medverkat lill att försämra för låglönegrupperna genom den utformning av skatteskalorna som vi har varit med om. Det har inte blivit någon nominell försämring. Den höjning av de indirekta skatterna som vi av finansiella skäl varit tvungna att medverka lill har man i fråga om barnfamiljerna kompenserat genom höjda barnbidrag och i fråga om folkpensionärerna genom höjda pensioner.

Del är klart atl jag är medveten om att detta kanske inte slår hundraprocentigt rält i alla avseenden. Men det är uppoffringar som man nu måste göra här i landet för att fö rätsida på ekonomin. Min kontakt med folket på verkstadsgolvet visaratt man också ärberedd till dessa uppoffringardärföratt man så högt värdesätter regeringens målmedvetna satsning på att säkra sysselsättningen. För den enskilda människan i dagens Sverige är det inte en krona mer eller mindre i välstånd som är det avgörande, ulan del är chansen alt behålla sitt jobb och tryggheten i jobbet. Och därvidlag är vi beredda all salsa alla tänkbara resurser.

Sedan anförde Arne Pettersson ytterligare exempel på expansiva områden i svenskt näringsliv. Han gjorde det med en övertygelse som nästan skulle kunna vittna om atl han själv hade uppfunnit hela miljöpolitiken. Så är det nu dessvärre inte. Den är en produkt av många års politisk opinionsbildning, till vilken inte minst det parti jag representerar har medverkat konstruktivt och aktivt. När det gäller arbetsmiljöns område delar jag Arne Petterssons uppfattning alt där finns mycket att göra. Den proposition om ökade och nya

135

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

resurser lill forskning och utveckling som energiministern inom kort lägger på riksdagens bord kommer ju också att ta upp detta och värdera del som en expansiv sektor av näringslivet.

Även där, Arne Peltersson, är vi alltså överens. Men det är inget nytt område. Vi behöver flera områden där man kan expandera,där man kan öka avsättningen av svenska produkter för atl också kunna trygga sysselsättningen i fortsättningen.

Andre vice talmannen anmälde atl Arne Peltersson anhållit att till protokollet fö antecknat atl han inte ägde rätt till ytterligare replik.

136

NILS BERNDTSON (vpk):

Herr talman! Under flera år var det vanligt att olika skattepoliliska förslag avvisades med hänvisning till pågående utredningsarbete. Inte mindre än tre olika utredningar var samlidigl verksamma. Nu har dessa utredningar lagt fram sina förslag. Blir det då några genomgripande förändringar? Inte alls. Huvudlinjen i den tidigare förda skattepolitiken består. Fortfarande kommer de minst bärkraftiga i samhället atl fö bära de tyngsta bördorna.

Den reformering av skattesystemet som utlovades i regeringsdeklarationen efter 1976 års val blir det inte myckel av. Inflationsskyddet i skattesystemet är främst ägnat att gynna höginkomsttagarna. De utlovade åtgärderna för atl hålla tillbaka de kommunala skattehöjningarna består i olika åtstramningsåtgärder, som omöjliggör för kommuner och landsting att klara sina serviceuppgifter, och hot om införande av skatletak.

Inför 1976 års val upprepade nuvarande ekonomiministern Gösta Bohman med stor envishet att del går atl sänka skatten om viljan finns. Detta var naturligtvis avsett som ett löfte till alla som kände skattebördan tung, att om moderaterna kom i regeringsställning skulle skatten sänkas. De grupper i samhället som moderaterna främst företräder kan möjligen säga atl löftena infriats. Men hur är det för del stora flertalet i samhället? Hur är det för de stora gmpper arbetare och tjänstemän med låg- och medelinkomster?

De som särskilt hårt känner tyngden av stigande kommunalskatter har inte fått någon lättnad. De som känner den indirekta beskattningen särskilt tung, inte minst beskattningen av dagens nödtorft, har inte föll någon lättnad. Tvärtom har kommunalskatterna fortsatt att stiga, och momsen har höjts. Så långt som till att sänka skatten för dem som bäst behöver det sträcker sig givetvis inte Bohmans och den borgeriiga regeringens vilja.

För alt fortsätta den orättvisa skattepolitiken gör regeringen en felaktig beskrivning av utvecklingen. Den hävdaratt progressiviteten i beskattningen är en faktor som haft destabiliserande effekt på den svenska ekonomin. Detta för all motivera det höginkomstlagarvänliga beslutet om s. k. automatiskt verkande inflationsskydd. Den åtgärden påstår regeringen vara avsedd atl minska inflationen.

Men regeringen avstår från alt utifrån samma utgångspunkt diskutera de stigande indirekta skatterna, som man själv medverkat till, och de stigande kommunalskatterna. Delta är inget annat än ett försök alt rättfärdiga en

orättfärdig skattepolitik med talel om kamp mot inflationen. Inga vallöften och inga regeringsdeklarationer kan dölja att de negativa dragen i den skattepoliliska utvecklingen förstärkts under den borgeriiga regeringens tid i kanslihuset.

Del finns flera skäl alt speciellt uppmärksamma kommunalskatterna och den kommunala ekonomin i detta sammanhang. Del måste till helt andra åtgärder för att lösa dessa problem än vad regeringen visat sig villig all tillgripa. En enkel åtgärd borde vara att befria kommuner och landsting från skyldighet all lill staten erlägga allmän arbetsgivaravgift.

Skatteutskollet har haft alt behandla en vpk-motion om befrielse för kommuner och landsting från skyldighet att erlägga allmän arbetsgivaravgift. Detta har avstyrkts tidigare, och så för det väl bli även denna gång tycks man ha resonerat i utskottet. Tidigare har man bl. a. gömt sig bakom pågående utredningar, men nu går inte detta eftersom utredningarna kommit med sina förslag. Förra gången skatteulskoltet skrev om denna fråga förväntade man atl de tre utredningarna skulle behandla den. Därav blev intet. Men så har också utskottet någonstans talat om risken för "snedvridningar när kommunal verksamhet bedrivs i konkurrens med enskild näringsverksamhet", och det för duga denna gång som motivering för avstyrkande av motionen.

Men är skatteutskottet medvetet om vad man talar om? Det skulle vara intressant att fö vela när dessa konkurrensförhållanden råder. De allmänna arbetsgivaravgifter exempelvis ett landsting har att erlägga gäller i väldigt stor utsträckning för anställda inom sjukvården. Hur kan en snedvriden konkurrens i förhållande lill "enskild näringsverksamhet" förekomma på detta område? För primärkommunerna gäller atl arbetsgivaravgifter i stor utsträckning erläggs för personal inom socialvård, åldringsvård och kommunal service av olika slag. Hur kan en snedvriden konkurrens uppstå i förhållande till "enskild näringsverksamhet" på dessa områden? All de borgeriiga partierna, som ju vill privatisera viss kommunal verksamhet, kan skriva så är begripligt, men tydligen har även socialdemokraterna i skatteutskottet godtagit ulskottsskrivningen,och det är verkligen anmärkningsvärt. Jag ber, herr talman, atl fö yrka bifall till motionen 640.

Åtgärden att befria kommunerna från den allmänna arbetsgivaravgiften är en av många åtgärder som måste till för att man skall klara den kommunala ekonomin. Men den är viktig från flera synpunkter. Man kan vända på skatteutskottets resonemang och hävda att förhållandet att kommuner och landsting som enda inkomstkälla har skatter och avgifter gör alt de befinner sig i elt ogynnsammare läge än "enskild näringsverksamhet" och bl. a. därför borde befrias från avgiften.

Det är minst sagt märkligt atl den kommunala ekonomin ägnas så liten uppmärksamhet i regeringens och i finans- och skatteutskottens diskussion om ekonomi och skatter. Det är ändå så att kommunalskatterna tar betydligt mer av inkomsten än den direkta statliga skatten för de allra flesta inkomsttagarna.

Eftersom skatteulskoltet tydligen hyser vissa illusioner om att förslaget till

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

137

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

138

reformerat skatteuljämningssystem skulle innebära någon avgörande förändring, måste jag säga atl kommunalekonomiska utredningens förslag inte kommer atl stoppa kommunalskattehöjningarna. Kommunalskatterna har fördubblats sedan 1960 och tredubblats sedan 1950. Det perspektiv utredningen tecknar visar all redan i millen av 1980-lalet kommer vi att ha en medeluldebitering på 36 kr. om inga särskilda åtgärder vidtas. Man kan mena olika när man talar om åtgärder. Det finns krafter som bara ser åtstramning för kommunerna som en utväg och heller inte är främmande för elt skatletak. Från vänsterpartiet kommunisterna menar vi att den kommunala sektorn måste tillföras ökade resurser för atl fullgöra sina serviceuppgifter utan kraftiga skattehöjningar.

De borgerliga partierna som innan de började regera gärna talade om atl koslnader hade övervällrats från staten på kommunerna har glömt detta och företräder nu en kärv åtstramningslinje för kommunerna. Nils Åsling, som nyss befann sig i kammaren, kanske kunde erinra sig den beskrivning han stod för i början av 1970-talel när det gällde övervältringen från stat till kommuner. Man kan fråga: Gäller inte den beskrivningen längre?

Den åtslramningslinje som man nu ivrigt pläderar för skulle leda till att redan nu allvarliga brister i fråga om barnomsorg, sjuk- och hälsovård, äldreomsorg, miljö, bostadsförhållanden, kollektivtrafik etc. skulle förvärras.

Det finns ytterligare en effekt som man - medvetet eller omedvetet -blundar för när åtstramningsfilosofln förs fram, nämligen effekten på sysselsättningen. Olika utredningar har kommit fram lill att det framför allt är på den offentliga sektorn som sysselsättningen beräknas öka. Kommuner och landsting har beräknats öka antalet arbetstillfällen avsevärt. Men hur skall detta kunna ske om inte de kommunala planerna kan fullföljas? Den t>ågan kvarstår obesvarad även efter flera genmälen här i kammaren för en stund sedan av budgetminislern Ingemar Mundebo.

Den politik regeringen för mot kommunerna kommer alt leda till försämrad social service, till sysselsättningsproblem och till fortsatta höjningar av kommunalskatter och taxor. Delta är sanningen. Dessa fakta förtiger man trots att det skrivs hundratals sidor om ekonomi och skatter. Man förtiger dessa faktiska förhållanden som etl led i en skattepolitik vars syfte är att vältra över ytterligare bördor på den arbetande befolkningen.

Vänsterpartiet kommunisterna företräder en skaltepolitisk linje som syftar till utjämning av inkomst- och förmögenhetsskillnaderna och lill en rättvisare fördelning av skattebördorna. Etl viktigt led i denna politik äratt vidta åtgärder för atl stoppa kommunalskattehöjningarna och tillföra den kommunala sektorn resurser för en nödvändig utbyggnad av servicen. Det är låg- och medelinkomsttagarna som drabbas hårdast av stigande kommunalskatter och taxor liksom av försämrad kommunal service.

Riksdagen har nu att ta ställning till elt delkrav, nämligen om befrielse för kommuner och landsting från skyldighet atl erlägga allmän arbetsgivaravgift. Men vi har från vpk väckt flera förslag lill omedelbara åtgärder föratl förbättra den kommunalekonomiska situationen, bl. a. höjda statsbidrag till barnom-

sorgsverksamheten i kommunerna, kompensation lill kommuner och landsting för erlagd mervärdeskatt och förbättrade statsbidrag.

Diskussionen om vilka resurser kommuner och landsting skall disponera måste också ses mot bakgrunden av andra skatiepolitiska åtgärder. Indexregleringen av skatteskalan, sänkningen av allmänna arbetsgivaravgiften, lindring i beskattningen av förelagens kapital är exempel på att det finns resurser i mångmiljardbelopp om de används på rält sätt. Därtill kommer de väldiga subventionerna lill företagen och den omfattande kapitalexporten.

Det är f ö. märkligt att frågan om kapitalflykt och industriutflyttning från Sverige las så lätt i diskussionen om åtgärder mot arbetslösheten. Nu tillförs det ena storföretaget efter det andra kapital från staten på gynnsamma villkor - allt för alt rädda sysselsättningen, som det officiellt motiveras. Men samtidigt begärdes under förra året tillstånd till direktinvesteringar i utlandet för mer än 4 miljarder kronor - delta samtidigt som industriinvesteringarna här i landet minskade med 15 96.

Talet om en nödvändig åtstramning för kommuner och landsting måste avvisas. Det är inte i första hand på områden som har att svara för den kollektiva servicen som en åtstramning skall ske. Kommuner och landsting svarar för en ständigt ökande del av samhällsservicen. Då är det inte åtstramning ulan ökade resurser som behövs för denna sektor.

Denna utveckling reser också frågan om skattesystemet till debatt. Det blir allt orimligare att finansiera en ständigt ökande del av samhällsservicen utanför det progressiva skattesystemet. I början av 1960-talet räckte det med ca 15 kr. av varie beskattningsbar hundralapp för att finansiera den kommunala servicen. I dag går det åt ungefär det dubbla.

Från vänsterpartiet kommunisterna har vi rest kravet om en enhetligt progressiv beskattning för alt finansiera den grundläggande samhällsservicen .Till detta krav blir det tillfälle att återkomma, men jag vill understryka att denna fråga ökar i aktualitet. Beklagligtvis har skalteutredningarna inte gått in på en sådan genomgripande förändring av skattesystemet.

Egentligen borde hela skallepolitiken behandlas i samband med finanspolitiken. Ingen delfråga kan ses avskild från helheten. Vi ser varie åtgärd som elt led i den ekonomiska utvecklingen. Våra krav om allmänt prisstopp, hyresstopp, slopad matmoms, skärpt kapitalbeskattning, åtgärder mot skatteflykt och skattefusk, statsbidragen till kommunerna, en genomgripande förändring av skattesystemet, olika förbättringar av barnfamiljernas, pensionärernas och låginkomsttagarnas villkor, kraftig nedskärning av militärutgifterna måste liksom investeringspolitiken och kampen mot kris och arbetslöshet ses i ett sammanhang.

Den kapitalistiska krisen måste bekämpas med en ny politik. Krisen är inte bara en kris inom produktionen. Det är också en kris för bostadsförsörjning, sjukvård, socialvård, kommunal service, utbildning, forskning och kultur.

Den borgerliga regeringen låtsas angripa krisen genom alt angripa den arbetande befolkningens levnadsstandard. Den söker vältra över krisens bördor på lönarbetarna. Denna politik måste stoppas. Den reaktionära politiken kan slås tillbaka och krisen bekämpas genom en bred offensiv från

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebait

139

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

140

den arbetande befolkningen.

Herr talman! Atl i en finans- och skaltedebalt inte beröra arbetslösheten och då särskilt ungdomsarbetslösheten vore atl dölja den krassa verkligheten.

Björn Molin ansåg i debatten med Carl-Henrik Hermansson tidigare i dag all vi inte haren massarbetslöshet. Men, Björn Molin, är det inte atl beteckna som massarbetslöshet när mer än 500 000 är ställda utanför det ordinarie arbetslivet? I januari registrerades 110 000 som direkt arbetslösa, över 180 000 sysselsätts med AMS-arbete eller genomgår AMU-utbildning därför att det inte finns ordinarie jobb. En kvarts miljon människor är sjukskrivna eller förtidspensionerade. Sammanlagt är det en bra bit över en halv miljon människor som inie för jobb på den ordinarie marknaden-den marknad som styrs av de privata kapilalintressena. För regeringen och för Björn Molin är delta tydligen inte att anse som någon allvariig arbetslöshet. För oss kommunister innebär varje arbetslös en allvarlig inskränkning i människornas självklara rätt lill arbete.

Regeringen har inget recept på hur denna situation skall klaras ut. Inte heller tar regeringen itu med åtgärder för alt skaffa fier jobb ål de arbetslösa ungdomarna eller ål dem som i en snar framtid blir arbetslösa.

Mer än 100 000 ungdomar under 25 år går utan jobb. Av dessa är 30 000 direkt registrerade som arbetslösa medan resten finns på korta beredskapsjobb, AMS-kurser och liknande tillfölliga sysselsättningar. Vi menar inte att det är fel av samhället att sälta in stödåtgärder - det är en nödvändighet - men det bevisar regeringens och det kapitalistiska systemets oförmåga atl garantera alla arbete.

Många ungdomar ställs i dag inför det faktum att de inte för något arbete när skolan slutar. Många av dem som har jobb hotas av uppsägningar. Under våren muckar från militärtjänst ungefär 30 000 och från skolorna ca 40 000 ungdomar. Var skall dessa 70 000 ungdomar ställa sig i kö för atl få jobb?

Arbetslösheten bland de unga är orsak till en allvarlig social utslagning redan i unga år. Därför måste omedelbara insatser göras för att skaffa arbete till ungdomen. Det kan ske bl. .a. på följande sätt:

Kommunal sysselsättningsgaranli, som skall bestå i utbildning för fasta jobb. Staten måste slå för dessa kostnader.

Ökad ungdomsrekrytering. Statliga företag och myndigheter måste öka rekryteringen av ungdomar. Därigenom kan många unga ges en första arbetslivserfarenhet och vinna insteg på arbetsmarknaden.

Ökad ungdomsförmedling. Återinför särskilda ungdomsavdelningar på arbetsförmedlingarna.

Utbyggd gymnasieskola. Till läsåret 1977/78 sökte mer än ,50 000 till 40 000 platser på de yrkesinriktade kurserna. Bara lill vårdlinjen sökte 15 000 lill 7 500 platser.

För kvinnorna är situationen än värre. Till de tidigare arbetslöshetssiffror som jag redovisade måste läggas antalet kvinnor som inte kan komma ut på arbetsmarknaden därför att samhället inte i tillräcklig grad har sett till alt bygga ul barntillsynen och det antal kvinnor som inte finner det realistiskt att

över huvud tagel söka ett jobb i dessa arbetslöshetens tider. Bland de arbetslösa utgör kvinnorna långl merän hälften. Även de handikappade ställs utan arbete därför att de åtgärder som samhället ställer upp med är långl ifrån tillräckliga. För alla dessa arbetslösa ungdomar, kvinnor och övriga har vpk både i riksdagen och i kommunala församlingar ställt förslag till åtgärder. Vi har i alla sammanhang fört fram dessa krav, och vi gör del i förvissningen att de alltmer vinner gehör hos det stora flertalet människor.

1 det program "Kamp mot krisen - för en ny kurs i politiken" som nyligen antogs på vänsterpartiet kommunisternas kongress anges i sammandrag bl. .a. följande uppgifter som avgörande i rörelsen mol de borgeriiga krafternas attacker:

Aktioner för en offensiv avtalsrörelse som minsl skall syfta lill att återvinna reallöneföriusterna under 1977, ge full kompensation för väntade prisstegringar under 1978 och för ökad arbetsintensitet.

Kamp mot inflationen. Effektivt prisslopp på alla nödvändighetsvaror. Hyresstopp och en bostadspolitik som möjliggör hyressänkningar.

En demokratisk skattepolitik. Progressiv ståtlig-kommunal enhetsskatt. Slopande av mervärdeskatten på mal. Skärpt beskattning av kapital och spekulalionsvinster. Upprensning i avdragsdjungeln. Stopp för skatteflykt. Kamp mol ekonomisk brottslighet.

Kamp mot utslagning. Mänskligt abeisiempo. Tidlön.

Kamp för allas rält till arbete. Facklig vetorätt mol avskedanden och nedläggningar. Stopp för industriutfiyttning och kapitalflykt till utlandet. Styrning av investeringarna. Utbyggnad av statliga företag.

Kamp mot arbetslösheten. Garantier, för ungdom till utbildnings- eller arbetsplats.

Försvar och vidgning av de demokratiska fri- och rättigheterna.

Kamp mot monopolens styrning av konsumtionen.

Herr talman! Detta är i gmnden en annan politik än den som förs av den borgerliga regeringen. Detta är en politik som kan bekämpa krisen och dess verkningar. Detta är en ny kurs i politiken. Delta är en politik som syftar lill alt beskära fötalsväldets makt till förmån för de arbetande människorna.

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

ERIK WÄRNBERG (s):

Herr talman! I samband med dagens ekonomiska debatt behandlas också två betänkanden från skatleutskottet. Dessa är inte av samma stora ekonomiska betydelse som de övriga frågorsom behandlas i dag, men de är ändå genom sin principiella karaktär viktiga. Självklart är också alt skatteintäkter på elt eller ett par hundra miljoner är värdefulla i det läge då man tvingas låna utomlands för att klara statens löpande konsumtion.

De frågor som behandlas i de två beiänkandena har varit föremål för riksdagens behandling vid flera tillfällen under de senaste åren, varför de argument som vi i dag kan framföra kanske till en del är kända av de flesta av kammarens ledamöter.

I betänkandet 24 behandlas den allmänna arbetsgivaravgiften, i första hand för egenföretagare. 1 den socialdemokratiska partimotionen föreslås att del

141

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebait

142

fribelopp för vilket egenföretagare inte behöver erlägga arbetsgivaravgift skall återställas till det belopp som gällde före 1976, eller 18 000 kr. 1976 föreslog den borgeriiga regeringen atl denna gräns skulle höjas till 30 000 kr., och riksdagsmajoriteten beslöt i enlighet härmed. Någon saklig motivering till ändringsförslaget lämnades inte av regeringen och någon sådan framkom heller inte vid utskottsbehandlingen, utan det sades atl det bara skulle vara etl stöd för den mindre företagsamheten.

Del sakliga skäl som funnits - etl sådant har nämligen funnits - för etl fribelopp är att i egen företagares inkomst också kan ingå avkastningen på i företaget insatt kapital, och kapitalinkomster är ju inte belagda med arbetsgivaravgifter. Därför kan det vara befogat med ett fribelopp i botten. Men såvitt jag kan förstå är redan 18 000 kr. ett mycket generöst tilltaget belopp. Det måste vara i rena undanlagsfall som en egenföretagare har en kapitalavkastning som överstiger 18 000 kr. - det är således själva avkastningen det härar fråga om, och delar nog i mycket sällsynta fall man haren sådan stor avkastningen på kapitalet.

Arbetsgivaravgiften har nu sänkts lill 2 % i huvuddelen av landet, och därmed har givetvis också den här frågan minskat i betydelse. Vad vi nu tvistar om är 240 kr. om året, en summa som dessutom är avdragsgill vid deklarationen.

Men frågan är av principiell natur. Från socialdemokratisk sida har vi alltid hävdat att skatter och avgifter skall vara konkurtensneutrala. Med dagens arbetsgivaravgifter föreligger inte konkurrensneutralitet mellan olika företagare.

I skatteutskottets betänkande nr 25 återkommer frågan om fördelning av inkomsterna från ett företag som drivs av makar gemensamt liksom avlöning eller överföring av inkomster till barn. Dessutom behandlas beskattning av bilförmån som åtnjuts av fåmansbolagsdelägare eller honom närstående.

De här frågorna kan egentligen delas upp i två avsnitt. Del gäller för det första vilka regler man skall ha för alt rättvist fördela inkomsterna skatte-mässigl mellan familjemedlemmarna och fördel andra vilka kontrollmöjligheter som skall tillåtas. Del är inte konlrollmöjlighelernasom är huvudsaken i socialdemokraternas avvikande mening, ulan i lika hög grad är del fråga om att få rättvisa regler. Jag misstänker att den borgerliga majoriteten tror atl vi endast har flxeral oss vid kontrollmöjligheterna, men så är alliså inte fallet.

Före beslutet i riksdagen våren 1976-det varda vi fick de ändrade reglerna i fråga - hade man för dem som hade elt gemensamt företag som enskild firma låtit konlrollaspeklerna helt väga över. Faktisk sambeskattning skedde även om båda makarna arbetade i förelaget. Å andra sidan hade de som drev sitt företag i bolagsform utomordentligt goda möjligheter alt dela upp sina inkomster på olika familjemedlemmar genom all formella anställningsförhållanden konstmerades. Föreiagsskatteberedningen lyckades tillskapa ett system där de nämnda ytterligheterna - i ena fallet där man hade faktisk sambeskaitning och i det andra fallet där man tillät nästan vilken uppdelning som helst - blev ett förslag med enhetliga regler.

Förslaget resulterade i en proposition och ett riksdagsbeslut på våren 1976. Låt mig i sanningens namn säga att riksdagen inte fattade ett enhälligt beslut och att de punkter som den borgerliga majorileien gjort om sedan dess just rörde de punkter där man inte var ense. Men dämtöver har man gett sig på sådant som vi på våren 1976 var ense om eller där riksdagsbesluten fattades med mycket stor majoritet.

De regler som togs på våren 1976 gjorde det möjligt för makar att dela företagsinkomsten milt itu om båda gjorde likvärdiga insatser. Om den ene av makarna var förelagsledare och den andre medhjälpare så värdet naluriigl alt företagsledaren skulle ha ett större utbyte än medhjälparen. Hur stor skillnaden skulle vara var svårt att exakt ange, och det så mycket mera som en del av företagsvinsten var avkastning på insatt kapital. Nyss beräknade vi från vårt håll denna till 18 000 kr. Schablonvis bestämdes därför att den medhjälpande maken aldrig kunde få mera än en tredjedel av den samlade företagsinkomsten.

Jag tror - med hänsyn också till kapitalavkastningen - atl denna schablon låg bra nära vad en marknadsmässig ersättning skulle ha gett, nämligen fördelningen att den företagsledande alllid skall ha mera än medhjälparen. Den s. k. tredjedelsregeln var således både en fördelningsregel och en kontrollanordning, då det enligt min uppfattning inte finns några andra möjligheter alt kontrollera de insatser som de båda makarna gör i elt gemensamt företag.

På hösten 1976 upphävde den borgerliga majoriteten iredjedelsregeln och införde i stället den marknadsmässiga ersättningen som den enda fördelningsregeln mellan makarna. Med det menas atl den medhjälpande maken skall ha en marknadsmässig ersättning för det arbete som vederbörande utför.

Man ville på detta sätt skapa ett anställningsförhållande, där den ene maken var anställd av den andre. I och för sig kan del ligga något i detla om del bara är en av makarna som driver förelaget.

Men majoriteten fullföljde aldrig den tanken. Ersättningen till den medhjälpande maken blev ingen lön heller. Den marknadsmässiga ersättningen blev bara ett tak. Sedan återgick man till den gängse principen att det var makarnas gemensamma inkomst som helt godtyckligt fick fördelas mellan makarna inom ramen för den marknadsmässiga ersättningen till medhjälpande make.

Det är alltså fullt möjligt atl i ett företag fördela inkomsterna lika mellan densomgörettspringpojksjobbochdensom utför ett kvalificerat specialjobb. Ja, det går också bra att ge medhjälparen hela företagsvinsten och låta förelagsledaren bli utan, om detta skulle vara förmånligare från skatte- och socialförsäkringssynpunkt. Hur ofta detta förekommer vet jag inte, men jag vänder mig ändå mot etl regelsystem som tillåter sådana här transaktioner.

Hur stort missbruk därutöver som kan förekomma vet jag heller inte. När tredjedelsregeln avskaffades försvann med den, som jag förut sade, också den enda effektiva kontrollmöjligheten. Ingen taxeringsnämnd kan bestrida

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

143

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

144

uppgifter om arbetsinsatser i makens företag, och kravet på minst 400 timmars insatser för atl få tillföra medhjälpande make inkomster är som var och en förstår ett slag i luften. Låt mig i det sammanhanget erkänna atl del socialdemokratiska kravet på 600 timmars arbetsinsatser i stället för 400 timmars i sin bräcklighet inte skiljer sig så värst mycket från det förslag som den borgerliga majoriteten gjorl till sitt. Det är fråga om nyansskillnader. Det socialdemokratiska kravet är dock någol lätlare all kontrollera.

När vi tidigare diskuterat de här frågorna, har jag från diverse håll blivit beskylld för all anklaga en gmpp av skallskyldiga, i detla fall egenförelagarna, för att vara mindre trovärdiga än andra grupper. Jag påstår fortfarande atl jag aldrig har sagt så. Jag tror inte att skaltemoralen är sämre bland familjeföretagare än bland alla andra skattskyldiga. Men medan vi på andra områden på allt sätt försöker vidga kontrollen med allsköns uppgiftslämnande gör vi på detla område ungefär tvärtom.

I fråga om ersättning till barn som arbetar i föräldrars rörelse är det mindre som skiljer oss ål. Vi är överens om att barn som är under 16 år inte skall kunna tillföras inkomst från föråldras rörelse. 1 dessa fall är både majoriteten och minoriteten beredda att diskriminera barn under 16 år. De kan inte få tillföras inkomst. Även om ungdomar på studieloven kan göra en arbetsinsats, får de ändå inte tillföras inkomst. Detta tycker vi är rimligt, eftersom man inte kan göra någon kontroll.

Vi är också överens om att äldre barn skall kunna tillföras inkomst av föräldrars rörelse. Vad som där skiljer oss åt är atl vi reservanter tycker atl den som skall tillföras inkomst från föräldrars rörelse bör ha någon samlad tid att utföra det arbetet på. En heltidsstuderande har i dag så mycket atl göra att han knappast kan ulföra en varaktig arbetsinsats i föräldrarnas rörelse. Majoriteten tycker att ungdomarna kan göra en timme när som helst. Man kan avlöna en timme när del passar. Den arbetsinsatsen går naturiigtvis inte på någol sätt alt kontrollera.

Majoriteten jämför med all ungdomar som arbetar ål andra har denna möjlighet. Den jämförelsen hallar betänkligt. Ingen arbetsgivare tar i dag emot ungdomar som bara kan jobba någon timme när det passar dem själva. Det måste i alla fall vara fråga om någon samlad tid.

Närdet gäller ungdomar mellan 16 och 18 år har vi krävt alt ungdomarna skall ha en inkomst som uppgår lill skaltepliktigl belopp.

Till sist tas upp den bilförmån som förelagsledare och honom närslående beskattas för, om företaget har en bil som får användas obegränsat. Majoriteten menar att den bilförmånen i praktiken skall beskattas som om företagsledaren varit en vanlig anställd. Etl sådant synsätt tycker vi är fel. Något tvåpartsförhållande föreligger nämligen inte i det här fallet. Företagaren är både chef och anställd på en gång. Det torde vara hur lätt som helst för förelagsledaren alt göra troligt all han kört en kort sträcka även om motsatsen varit fallet. Schablonen I 000 mil för privat bmk för företagsledaren och honom närstående tycker vi snarare är en generös gräns än en oskälig gräns.

Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga atl på de här aktuella områdena

har del genomförts skattelättnader, samtidigt som skaltehöjningar och åtstramningar blivit genomförda för andra grupper i samhället. Jag ifrågasätter för min del om del fanns något behov av att ge de här lättnaderna i tider då del statliga underskottet ständigt ökar och man ständigt måste vidta åtgärder för all tillföra samhället pengar.

STIG JOSEFSON (c):

Herr talman! I anslutning till dagens finanspolitiska debatt behandlas också skatieulskioiets betänkanden nr 24 och 25.1 reservationen 1 vid betänkandet nr 25 tar de socialdemokratiska ledamöterna i utskottet upp vissa ekonomiska frågor. Reservanterna framhåller att betydande folkgrupper får göra stora och betungande uppoffringar och atl bördorna bör fördelas rättvist. Jag delar den uppfattningen, och jag anser att det ärjust den linjen som regeringen har följt. Därom vittnar bl. a. de stora satsningar som gjorts för att bibehålla sysselsättningen.

Atl därmed stämpla småförelagarna som en grupp som skulle ha befunnit sig i en alllför gynnad ställning anser jag orimligt. Tvärtom har den nuvarande regeringen försökt alt i någon mån skapa likvärdiga förhållanden för denna grupp i jämförelse med andra befolkningsgmpper. Även om småföretagen har klarat konjunktursvackornas problem bättre än storföretagen gjorl så är det inte något bevis för en gynnad ställning. Småförelagen har visat en mycket större förmåga lill anpassning till den nya situalio-nen.

Inte minsl av denna anledning finns del starka skäl för att åstadkomma med andra likvärdiga beskattnings- och konsolideringsmöjligheter för de mindre företagen och deras ägare. När riksdagen i mars 1976 beslöt genomföra möjligheten till särbeskatlning för makar som båda arbeiar i ett gemensamt företag var det ett steg som togs för att åstadkomma rättvisa åt denna gmpp.

När man i dag talar om rättvisa och bärande av bördor finns det anledning erinra om dels att det dröjde nära sex år innan socialdemokraterna gav vika för rättvisekravet på särbeskatlning åt alla förvärvsarbetande, dels att det i den första propositionen i denna fråga, undertecknad av Gunnar Sträng, stod alt inkomstbortfallet för samhället genom reformen kunde beräknas till ca 100 milj. kr. Det innebär att denna relativt lilla grupp hade fått betala 500 miljoner för mycket i skatt innan del första steget togs till en likvärdig beskattning.

Redan från början fanns det olika uppfattningar om var den nedre gränsen för uppdelning skulle gå - vid 600 eller 400 timmar. Jag förstår inte och har aldrig kunnat förstå att det skulle föreligga större kontrollproblem om man sätter gränsen vid 400 i stället för 600 timmar, och jag noterar med tillfredsställelse att skatteutskottets ordförande Erik Wärnberg i dag ullalat all det var inte så stor skillnad ur kontrollsynpunkt vilken gräns man här valde.

Vad sedan beträffar tredjedelsregeln är jag mer än förvånad över det resonemang som socialdemokraterna för om den. För vissa makar som utför

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebait

145

in Rik-idnvpn'; nrotoknll 1977/78:8-85

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebait

146

fullt likvärdig arbetsinsats framstår tredjedelsregeln som helt orimlig. I vissa fall kan företagsledaren av förelagsekonomiska skäl-investeringar och annat - redovisa en mycket låg inkomst, och då skulle den medhjälpande makens arbetsinkomst reduceras till ett mycket lågt belopp. Jag är som sagt förvånad över socialdemokraternas inställning på den punkten.

Men ännu mer förvånad är jag över det resonemang som förs i reservationen om att man nu kan göra en helt godtycklig uppdelning. Gmndprin-cipen i lagstiftningen är och har hela tiden varit att som grund för uppdelningen skall ligga arbetsinsatsen, och att ersättningen skall vara högst marknadsmässig lön. Om man följer den principen kan man inte, som Erik Wärnberg gjorde gällande, tillämpa bestämmelserna så att man delar lika. I speciella fall kan man väl ge den medhjälpande maken nästan hela inkomsten, men det är ingen generell möjlighet, som man fick intryck av att det var när man lyssnade på Erik Wärnberg. Det är ju ändå klart fastslaget att den utförda arbetsinsatsen och den marknadsmässiga lönen skall vara den övre gränsen. Om företaget ett år har givit mycket låg avkastning är det väl inte mer än rimligt att också den medhjälpande maken får ta konsekvenserna och alltså inte får ut marknadsmässig lön. Vi kan inte göra en fördelning som ur alla synpunkter är tillfredsställande och som från såväl fördelnings- som kontrollsynpunkt är perfekt, men vi har funnit all man bör slälla kravet på rättvisa ganska högt, och då är den bestämmelse som nu gäller det bästa vi kan åstadkomma. Därför anser vi atl den bör få beslå.

Beträffande ersättningen åt heltidsstuderande ungdom erkänner motionärerna själva all de i vissa fall genom sitt förslag behandlar dessa ungdomar orättvist. Som skäl härför framhåller man kontrollsvårigheterna och att inget tvåpartsförhållande förekommer. Jag anser emellertid inte alt vi bör slälla strängare krav på kontrollmöjligheterna i detla fall än vi gör på många andra områden. När det gäller rätten till avdrag för resa från och lill arbetet har vi inget tvåpartsförhållande, och det har heller ingen krävt. Kontrollsvårigheter finns på många områden, men som jag sade skall vi inte ställa kraven högre här än vi gör annars. Och även om Erik Wärnberg sade att han inte hyste någon misstro mot familjeföretagarna kan jag inte utläsa annat än alt man här litar mindre på dem än på andra skattskyldiga. Vi har väl alla ett lika stort intresse av alt förhindra skatteflykl, men för den skull skall vi inte skapa etl direkt orättvist skattesystem.

En annan fråga som också berörs i skatteutskottets betänkande nr 25 är beräkningen av värdet av förmånen alt för privat bmk kunna utnyttja arbetsgivaren tillhörig bil, när fråga är om förelagsledare i fåmansföretag. Enligt reservationen 2 skall denna förmån uppskattas till ett värde som motsvarar en körslräcka på 1 000 mil för privat bruk. Enligt av riksdagen i december 1977 antagna anvisningar står det beträffande 42 § kommunalskaltelagen bl. a.: "Bilen skall anses ha körts minsl 1 000 mil i privat bruk under året, om icke den skallskyldige kan göra sannolikt atl den privata körsträckan har varit mindre." Delta är en hård skrivning, men det är för alt förhindra missbruk. I den socialdemokratiska reservationen krävs en ändring i lagstiftningen, som innebär all en förelagsledare som kan bevisa alt han inte

har använt bilen för personligt bruk ändå skall beskattas som om han använt den för 1 000 mils privat körning. Från beskatiningssynpunkl rör det sig här värdemässigt om 6 000-7 000 kr. Socialdemokraternas krav på denna punkt strider, enligt min mening, klart mot den grundsyn som i övrigt präglar vårt skattesystem. Att kräva en beskattning, trots att man kan styrka all bilen inte använts i ifrågavarande omfattning för privat bruk är väl ändå att gå för långl, särskilt som gällande lag klart anger atl den skatiskyldige skall göra sannolikt att den privata körsträckan har varit mindre än 1 000 mil, om värdet av bilförmån skall kunna las upp till etl lägre belopp än del som motsvarar I 000 mils användning.

Likställighet inför lagen bör gälla också på skattelagstiftningens område. Att helt nonchalera deklarantens bevisföring kan jag aldrig acceptera, och jag känner inte riktigt igen skatteutskottets värderade ordförande, när han argumenterar för denna reservation.

Det har också behandlats andra motioner, framför allt i skatteutskottets betänkande nr 24. Där har bl. a. den tidigare nämnda vpk-motionen behandlats. I denna motion krävs att arbetsgivaravgiften för kommunerna skall tas bort. Avstyrkandet har motiverats med att förslagets förverkligande skulle kunna leda lill en snedvridning när kommunal verksamhet bedrivs i konkurrens med enskild näringsverksamhet. Man har ju också beslutat att sänka arbetsgivaravgiften lill 2 'A),och i samband med det beslutet uttalades att detta var elt led i en slutlig avveckling av avgiften. Dessutom kan väl herr Berndtson och jag, trots olika uppfattning på många punkter, vara överens om aa den utredning som vi båda deltagit i lagt fram ett förslag som innebär en väsentlig utbyggnad av skatteuljämningssyslemel.

Även beträffande de andra motionsförslagen har utskottet ställt sig negativt. Som jag nyss sade har utskottet uttalat alt arbetsgivaravgiften skall avvecklas helt.

Beträffande schablonbeloppet för egenföretagare är skillnaden i avgiftsbelastning enligt gällande regler och enligt reservanternas förslag endast 240 kr. per år.

I principfrågan råder det enighet mellan majoriteten och reservanterna om alt det skall finnas ett avgiftsfritt belopp. Del är endast beträffande beloppets storiek som vi har olika uppfattningar, och dessa kan vi nog inte rubba på. Därför skall jag inte heller forlsälia att diskutera den här saken. Vi har ju tidigare haft frågan uppe i riksdagen vid åtskilliga tillföllen.

Hert talman! Med hänvisning till det sagda och till den avveckling av arbetsgivaravgiften som förmodligen förestår yrkar jag på samtliga punkter bifall lill skalteutskoiteis hemställan i beiänkandena nr 24 och 25.

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

ERIK WÄRNBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Stig Josefson började med att säga alt egenföretagaren tidigare inte har kunnat dela upp inkomsterna mellan makarna och att detla under en femårsperiod kostal egenförelagarna 500 milj. kr. Man fick lält intrycket alt herr Josefson menar all del nu gäller att fö kompensation för de här 500 milj. kr. I konsekvensens namn skulle jag då vilja be herr Josefson atl föreslå att

147

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

bolagsdelägarna lämnar tillbaka de 500 miljoner de tidigare förmodligen fåll i form av oberättigade skattelättnader. Dessa två saker jämkades nämligen ihop till en enhet, när vi 1976 fattade beslut i denna fråga.

Jag förstår fortfarande inte att herr Josefson kan bestrida alt del rör sig om en godtycklig uppdelning. Det är faktiskt fråga om en godtycklig uppdelning. Var och en som driver ett företag får dela inkomsterna mellan makarna upp till en nivå,som innebäratiden medhjälpande maken fåren marknadsmässig ersättning. Man kan då ha t. ex. 50 000 kr. var i inkomst, dvs. tillsammans 100 000 kr. av etl företag. En så stor inkomst redovisar inte vårt lands småföretagare, ulan praktiskt laget överallt går del i fortsättningen att dela inkomsten milt itu, om man vill göra det-och det vore ju underiigt om man inte ville det, när det är lagligt att göra del.

Hur kan man då ha så små inkomster, undrar kanske herr Josefson. Jo, det är lack vare det företagsskaltesyslem vi har i vårt land där man får skriva ner maskiner, inventarier och lager, så att man inte behöver redovisa deras fulla värde. Man kan på detta sätt gömma undan jättelika skatteskulder fram till den dag när man avvecklar förelaget. Det betyder atl man inte behöver ta fram den verkliga inkomsten utan sparar den till sämre tider eller till den dag då man avvecklar företaget. Därför behöver man inte ta ut full ersättning utan del går myckel bra att dela inkomsten mitt itu mellan två makar.

Jag förstår inte varför herr Josefson fortsätter att bestrida detla. Del är ju den ordning som genomfördes hösten 1976.

Herr Josefson fortsalle med all säga att jag litar mindre på småföretagare än på andra. Jag har sagt att så inte alls är förhållandet. Jag hävdar med stor bestämdhet alt alla skattskyldiga är lika goda. Men på andra områden försöker vi skapa kontrollmöjligheter, medan vi här i stället försöker upphäva sådana. Också jag vill ha en rättvis beskattning, men vari ligger egentligen rättvisan idet förhållande som jag talat om, nämligen alt det är möjligt att dela inkomsten mitt itu mellan makarna, helt efter eget gottfinnande, även om den ena av dem gör en insats som är värd åtskilligt mycket mer?

I milt förra anförande framställde jag inte något yrkande, hert talman, men del ber jag all få göra nu. Jag hemställer om bifall till de reservationer som är fogade vid de betänkanden av skalleutskoltet som vi nu behandlar.

148

NILS BERNDTSON (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Stig Josefsons sätt atl trösta kommunerna med att också de får lättnader, om arbetsgivaravgiften avvecklas över hela linjen, tyckerjag påminner om det gamla lalesätlei all när del regnar på prästen, så droppar det på klockaren. Del är ju inie för alt underlätta för kommunerna som man minskar arbetsgivaravgiften över hela linjen.

Sedan noterarjag alt vi fortfarande vel precis lika litet som förutom närdet enligt skatteutskottet kan föreligga snedvriden konkurrens mellan landsting och kommuner å ena sidan och enskild näringsverksamhet å den andra. Kommuners och landstings verksamhet är ju så avskild från det som brukar betecknas som enskild näringsverksamhet atl sådant konkurrensförhållande knappast kan föreligga.

Jag tycker att det är lika bra. Stig Josefson, atl ni erkänner att ni här har yxat lill ett argument för avslag på motionen utan att ha täckning för det. Detta är ett utslag av den effekt som sidbytet i kanslihuset har fött, nämligen att ni nu vill glömma bort den ändrade kostnadsfördelning mellan stat och kommun som ni tidigare så ivrigt förespråkat från de borgerliga partierna.

Låt mig, herr talman, erinra om att i den borgerliga reservation som ledde fram lill den första kommunalekonomiska utredningen - dvs. den som föregick den som Josefson och jag fram till nyligen har arbetat i - beskrevs situationen så här:

"Utbyggnaden av den kommunala verksamheten har lett till stora ekonomiska påfrestningar för kommunerna. Då expansionen i hög grad sammanhänger med att staten genom direkta beslut ålagt kommunerna nya uppgifter, är det enligt utskottets uppfattning nödvändigt att kostnadsfördelningen mellan stat och kommun särskilt uppmärksammas."

Man betonade värdet av att den offentliga verksamheten utbygges genom lokala och regionala kommunala organ och tillade:

"En förutsättning måste emellertid vara alt staten i rimlig grad medverkar vid finansieringen. Den snabba kostnadsövervältringen från stat lill kommun

som ägt rum under lång tid har haft både olyckliga verkningar förden

kommunala självstyrelsen och negativa konsekvenser i skaltepoliliskl hänseende."

Ni vill nu glömma de skrivningarna bakom vilka stod inte mindre än två nuvarande statsråd, herrar Staffan Burenstam Linder och Nils Åsling. Nu är det tydligen förenligt med den kommunala självstyrelsen att ålägga kommunerna begränsningar av olika slag och inte medverka till lättnader. Man är på vissa håll t. o. m. beredd att införa ett skattetak.

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

STIG JOSEFSON (c) kort genmäle:

Herr talman! Erik Wärnberg antyder atl jag, när jag nämnde de 500 miljonerna, på något sätt ville ge sken av atl de var en kompensation för tidigare år, men det är ingalunda så. Attjag sade delta berodde framförallt på inledningen i reservationen från de socialdemokratiska ledamöterna, där man talarom att bördorna inte fördelas rättvist. Talar man om rättvisa kan man ha i åtanke hur förhållandena var under den femårsperioden.

Fortfarande kan jag inte förstå Erik Wärnbergs resonemang om atl del är en fullständigt godtycklig uppdelning. Så är det inte! Jag har respekt för vad vi har beslutat och för vad som står i lagen, nämligen att det ärlimantalet som är avgörande. Hur man komma fram till alt det är en totalt godtycklig uppdelning kan jag inte förstå. Del är som jag sagt timmarna och den arbeismarknadsmässiga lönen som ligger till grund för uppdelningen.

Det må vara riktigt atl det i vissa fall är möjligt att komma fram till en lika uppdelning, men att uppdelningen är totalt godtycklig är del enligi min uppfaltning felaktigt atl säga.

Vidare vill jag till Erik Wärnberg säga att så gynnsamt är det inte att vara företagare atl man bara kan göra avskrivningar och åter avskrivningar. Inte minst de senaste åren har gett besked om att svenska företag, och framför allt

149

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

de mindre företagen, inte befinner sig i den gynnsamma situationen. De mindre företagens möjligheter till avskrivningar har varit ytterst begränsade. Visserligen har deras möjligheter förbättrats något under de senaste åren, men det är endast storföretagen som haft verkliga möjligheter till konsolidering genom avskrivningar och avsättningar till invesleringskonto.

När Erik Wärnberg säger atl man inom andra områden vidgar kontrollen, så minskar man den ju här för denna gmpp. Jag kan aldrig tänka mig att Erik Wärnberg skulle sälla värdet av kontrollen så högt, alt han skulle se det som en målsättning alt gå tillbaka till systemet före 1976. Gör man jämförelsen måste vi även se på utgångsläget. Det är en väsentlig skillnad mellan dem som haft särbeskatlning sedan 1971 och den grupp som haft sambeskattningen kvar till 1976.

150

ERIK WÄRNBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är ganska konstigt att Stig Josefson inte vill förstå det här med en godtycklig uppdelning. Det är ju så i lagstiftningen all man inom gränsen för marknadsmässig ersättning åt medhjälparen äger rätt atl fördela inkomsten hur man vill. Vi måste vara överens om att det är så.

Är det då så att någon arbeiar på hellid med som jag sade etl springpojks-jobb medan den andra maken är förelagsledare och kanske gör etl kvalificerat arbete, så kan man ändå, om inkomsterna för det här gemensamma företaget är så små som Stig Josefson vidhåller, ge den medhjälpande maken en ersättning som kanske är åtskilligt mycket större än vad företagsledaren själv kan ta ut i företaget. Ändå har förelagsledaren förmodligen salt in rätt mycket pengar som han borde få avkastning på. Inom den här gränsen kan man då godtyckligt göra hur man vill.

Jag vill inte gå tillbaka till del som gällde före våren 1976. Jag har varit med om att utarbeta förslaget som antogs på våren 1976, men jag anser atl den iredjedelsregel som då infördes och som det rådde rätt stor enighet om värdet effektivaste kontrollmedlel. Men det var inte bara ett konlrollmedel, ulan det var också ett allvariigt försök att schablonmässigt skilja på vad den företagsledande maken och den medhjälpande maken gjorde. Det var ungefär en marknadsmässig fördelning av inkomsterna.

Låt mig sedan la upp en sak som jag inte hann med i mitt förra inlägg och som gäller företagsledarens bilförmåner. Man måste skilja på alt kunna bevisa och göra troligt, som Stig Josefson sade. Företagsledaren behöver nämligen inte bevisa; han behöver bara göra troligt. Det är enligt milt sätt atl se en väsentlig skillnad. Om en eller annan företagsledare inte använder bilen en sträcka på 1 000 mil, har han ändå en möjlighet att helt enkelt ta ut bilen ur förelagels räkenskaper och använda den som privatbil och sedan debilera företagel alla koslnader för användningen av bilen i företagels tjänst. Det har man lika stor rätt alt göra, och del kan man mycket väl göra, men jag tror att det bara är ett fåtal som drabbas.

STIG JOSEFSON (c) kort genmäle:

Herr talman! Det talas i anvisningarna till 42 § kommunallagen om angöra sannolikt. Jag anser atl man här har drivit deklarantens skyldighet alt göra sannolikt så hårt att risken för missbruk inte är stor. Samtidigt måste vi ju också tänka på respekten för deklarantens uppgifter och kravet på rättvis beskattning.

Beträffande resonemanget om den godtyckliga utdelningen utgår Erik Wärnberg från all medhjälparen alllid har gjorl full arbetstid. Då är naturiigtvis utsikterna större atl medhjälparen kan komma upp i en lika stor inkomst som företagsledaren, eller kanske större inkomst. Men hela tiden gäller aU lönen inte får översliga den marknadsmässiga lönen, vilket innebär att han inte kan få störte ersättning än om han hade arbetat hos en annan arbetsgivare.

Vidare har denna lagstiftning tillkommit för atl den som gör en deltidsin-sals i det gemensamma företaget också skall ha möjlighet alt beskattas för sin arbetsinkomst. I de fallen, Erik Wärnberg, går det inte alt göra en sådan godtycklig uppdelning.

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

Andre vice talmannen anmälde all Erik Wärnberg anhållit att till protokollet få antecknat alt han inte ägde rätt till ytterligare replik.

KURT SÖDERSTRÖM (m):

Herr talman! Egentligen skulle del räcka med atl hänvisa lill förta årets finansdebait vad gäller skalteutskoiteis betänkanden nr 24 och 25, eftersom del gäller samma saker nu som då.

Jag kan till att börja med instämma i vad herr Josefson har sagt och även i det yrkande som han har ställt.

Sedan vill jag ta upp en aspekt på 30 000-kronorsavdraget, som jag har för mig all vi inte tidigare har berört.

Vi är ju överens om atl en egen föret aga res rörelseinkomsl lill en viss del beslår av kapitalavkastning-det varju därför som det vid Hagauppgörelserna beslöts all man skulle införa 18 000-kronorsavdraget. Men sedan dess har det varit en hög inflation med åtföljande kosinadsfördyringar, vilka kraftigt urholkat de belopp som tidigare beslut gällde.

År 1976 beslöt den nya borgeriiga regeringen atl höja beloppet till 30 000 kr., vilket i praktiken innebär maximalt 240 kr. i total lättnad. Det har omvittnats från talarstolen alt så är fallet. Men samtidigt har del införts åtskilliga nya pålagor av annan art på företagsamheten.

Socialdemokraternas reservation kom som elt brev på poslen men avslogs av riksdagen. Man kom igen våren 1977 med samma krav - även då med samma resultat. Nu har vi våren 1978, och nu slår vi åter inför etl beslut om att avslå en socialdemokratisk motion med samma innehåll. Från socialdemokratiska synpunkt har ingenting hänt sedan den dag då man träffade Hagaöverenskommelsen. Jag tycker all detla lyder på alt verkligheten är en svår fiende till socialdemokraterna.

När del gäller familjebeskatlningen av egenföretagare beslöt riksdagen

151

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

152

våren 1976 all slopa den s. k. faktiska sambeskaltningen - eller tredjedelsregeln, som den mest brukar kallas. Detta genomfördes ju också ulan socialdemokratisk medverkan. Man kom tillbaka såväl våren 1977 som våren 1978 med krav på alt de gamla reglerna skulle återinföras.

Enligt socialdemokratisk uppfaltning ärdet alltså höjden av rättvisa att den ena maken tjänar dubbelt så myckel som den andra, medan det är höjden av orättvisa om de skulle tjäna lika myckel. Skillnaden är 16 2/3 96 av den sammanlagda inkomsten, och de nya reglerna betecknas av socialdemokraterna som "missbruk", som "godtycklig uppdelning av det gemensamma företagets vinstresultat" och så att "vissa gmpper av företagare för omotiverade skattelättnader" - för att citera några av deras egna reservationer.

Borde inte fakta kunna stämma lill någon eftertanke? Borde inte även socialdernokraterna kunna förmå sig att inse att just dem del gäller utgör en liten grupp i samhället, för vilken åltatimmarsdagen inte är någon verklighet? Borde det inte vara dags att sluta upp med att peka ut just denna grupp som "skatiesmitare" eller "speciellt gynnade av skaltefavörer"? Jag tycker det, och jag är glad över atl herr Wärnberg nyss från talarstolen log avstånd från sådana här beskyllningar. Men tyvärr är herr Wärnberg ganska ensam om delta i det socialdemokratiska partiet vad gäller den propaganda som förs på olika håll. Där har man tyvärr den uppfattning jag här berört.

När vi i skalleutskottet behandlade dessa frågor, hade vi tillgång till de siencilerade upplagorna av bl. a. motionerna 1455 och 654 av herr Palme m. fi. I motion 1455 slår under rubriken "Kapitalbeskattningen m. m." i fråga om förmån av fritt bränsle från egen fastighet, att socialdemokraterna ulan all frånträda sin principiella ståndpunkt inte skulle ställa några krav på ändring av riksdagsbeslutet. När man så läser motion 654 om den ekonomiska politiken, finner man där socialdemokraternas budgetförslag. Jag skall be alt få citera ett stycke därav:

"Vissa ändringar av reglerna för beskattning av familjeföretag föreslås ft. o. m. 1979-01-01, vilka ger en merintäkt budgetåret 1978/79 på 105 milj. kr., motsvarande 210 milj. kr. på helår. Innebörden av de föreslagna ändringarna är dels en återgång lill vad riksdagen beslutade våren 1976 om fördelning av inkomst mellan makar m.m., dels en återgång lill tidigare regler för förmögenhetsskatt för småföretagare, dels återinförande av skatt på ved från egen fastighet. Slutligen föreslår vi atl det avgiftsfria avgiftsunderlaget för egenavgifter sänks från 30 000 kr. till 18 000 kr. 1978-04-01. Härigenom ökar inkomsterna med 150 milj. kr."

I den tryckta versionen, som så småningom blev klar, har orden "dels återinförande av skatt på ved från egen faslighet" försvunnit, men uppgiften om inkomstökningen är oförändrad. Jag vet inte om man av detta skall dra den slutsatsen atl vedskatten ger så litet pengar atl den är försumbar. Men om så är fallet, har jag väldigt svårt atl förslå varför socialdemokraterna så hårt har slagit vakt om just den inkomstkällan. Del kanske inte heller är så stor skillnad på det ekonomiska utbytet vare sig det gäller veden, 30 000-kronorsavdragel eller tredjedelsregeln?

Herr talman! Jag ber att fö yrka bifall till skatteutskottets hemställan.

ERIK WÄRNBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall bara på en enda punkt bemöta Kurt Söderström. Det gäller frågan om vedskatien, som han uttryckte det.

Detta är en principfråga - det har vi alltid hävdat. När frågan senast var uppe i kammaren sade vi att det gällde ytterst litet pengar. Därför spelar det från slatsfinansiell synpunkt egentligen inte någon större roll om vi har vedskatt eller inte. Redan när den avskaffades var den så låg atl den betydde väldigt litet. Men när man avskaffade vedskatien bröt man emot en viktig princip i vår beskattning, nämligen principen all den som har etl förelag måste skatta för alla sina naturautlag.

Vedskatten är emellertid inte av den arten alt jag anser att vi för att fö den återinförd behöver besvära kammaren på samma sätt som de som ville la bort den gjorde i tio år. Så mycket betyder den inte.

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

KURT SÖDERSTRÖM (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag har respekt för att del var en principfråga. Men jag tycker atl man är litet inkonsekvenl när man inte håller på denna princip, medan man benhårt håller på principerna när det gäller de andra punkterna som jag berörde.

Hert Wärnberg sade i sitt första inlägg atl det är svårt att avgöra hur stor skillnaden skall vara. Han talade då om tredjedelsregeln. Om det är så svårt alt avgöra, varför är då tredjedelsregeln så helig för socialdemokraterna?

Herr Wärnberg sade.vidare om 400 limmar atl del är elt slag i luften. I nästa andetag sade herr Wärnberg alt det inte är någon större skillnad på 400 limmar och 600 limmar. Vanför är man då så kategorisk och begär en ändring från 400 tillbaka ull 600 timmar?

Min huvudinställning är densamma som det motto vi har, att det skall löna sig atl arbeta. Då skall man inte här i riksdagen försöka alt ta bort lusten och motivationen atl arbeta även från dem som fortfarande har den kvar. Jag tror att det finns tillräckligt många förut som tappat den lusten. Det, herr talman, tror jag kraftigt har bidragit till de svårigheter som vi i dag har både i vår ekonomi och på arbetsmarknaden.

ERIK WÄRNBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig böria med det sista. Det verkar på herr Söderström som om de nya lösningar atl dela inkomsterna mellan makar på ett annat sätt, att ta bort vedskatien och alt införa en regel om 400 i stället för 600 limmar för att dela makarnas inkomster, dessa utomordentligt stora och viktiga reformer som ni har genomfört, inte skulle ha gjorl någon nytta för företagsamheten i del här landet, för den har faktiskt fortsatt atl minska även sedan dessa ändringar togs in i bilden. Del är alltså inte så, att de här frågorna kan vara avskräckande för någon atl starta etl förelag.

Sedan villjag säga att tredjedelsregeln inte är helig. Jag har i anförande efter anförande sagt alt om vi skall hitta någon annan fördelning - 60 96 resp. 40 96,65 96 resp. 35 %, 70 96 resp. 30 96 - så är vi beredda atl diskutera ett sådant förslag, men vi vill inte ha en godtycklig uppdelning. Kan man hitta

153

11 Riksdagens protokoll 1977/78:83-85

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

någon annan regel som bättre stämmer med verkligheten, så gärna för oss. Men hittills tycker vi all tredjedelsregeln bäst stämmer med verkligheten. Sedan är det naturligtvis inte helt likgiltigt om det är 400 eller 600 timmar. Del är naturiigtvis lättare att kontrollera om det är en litet längre tid man måste arbeta i företagel föratt fö dela inkomsterna än om det är en kortare tid. Men jag anser alt bevisföringen är så oerhört svår när del gäller båda dessa regler atl det är en nyansskillnad.

154

KURT SÖDERSTRÖM (m) kort genmäle:

Herr talman! Vad vi inför är i så fall inte en iredjedelsregel utan en hälftenregel. Skillnaden är, som jag sade förut, 16 2/3 96. Om vi hade föreslagit 40 % i stället för 33,5 96 är jag bergsäker på att samma reservation hade kommit från socialdemokraterna. Tyvärr måste jag ha den uppfattningen.

Alt jag framför de här synpunkterna beror på att jag råkar umgås i småförelagarkreisar. Jag är engagerad där, och jag kan inte komma ut någon gång i de kretsarna ulan att notera den irritation som råder över de pålagor som vi belastar våra småföretagare med. Eftersom jag har samma uppfaltning som de i den frågan, tyckerjag att det är min skyldighet att föra fram den uppfattningen i riksdagen.

Andre vice talmannen anmälde att Erik Wärnberg anhållit alt till protokollet få antecknat att han inte ägde rält till ytterligare replik.

KARIN AHRLAND (fp):

Herr talman! Det finns en del vanor i riksdagen som i mycket hög utsträckning förvånar en nykomling. Dit hör vanan - eller ovanan, kanske man skulle kunna säga - atl så ofta som möjligt upprepa samma sak. Det är högst begripligt alt vi som är politiker alltid upprepar oss i valrörelserna vart tredje år. Då talar vi vid varje tillfälle till nya åhörare. Men här i kammaren är det faktiskt inte så. Här för utskoUsledamöter den debatt som vi inte har fört i utskotten, eftersom positionerna är låsta och eftersom ingen väljare kan lyssna till argumenten.

Men det måste vara tröttsamt för våra fö åhörare och för stenograferna att ständigt märka hur exakt samma fråga och samma talesätt återkommer. Jag står här i alla fall, därtill nödd och tvungen på grund av att samma motioner och samma förslag också ständigt återkommer. Vi har ältat våra skiljaktiga uppfattningar så ofta och så länge att jag skall fatta mig mycket kort. Jagskall bara återkomma till en av de frågor som har diskuterats.

Vi hade för tre eller fyra månader sedan uppe frågan om beskattning av äkta makar i fåmansföretag, och riksdagens majoritet avslog socialdemokraternas förslag. Nu är det här igen, och det förslår jag. Oppositionen kan naturligtvis inte ändra uppfattning på tre månader. Och det är klart, vill man inte sträva mot en fullständig särbeskatlning av äkta makar så vill man inte.

Regeringspartierna däremot vill det, och vi har inte heller ändrat inställning. Jag tänker alltså på det yrkande som herrarna nu talat om länge.

yrkandet om den s. k. iredjedelsregeln vid beskattning av makar som båda arbetar i elt familjeföretag. Jag tycker för min del att den numera lika väl skulle kunna kallas hälftenregeln. Den innebär ju faktiskt atl även om två makar arbeiar precis lika lång tid i sitt gemensamma företag skall den enas insats bara anses vara värd hälften av den andres - om den socialdemokratiska motionen skulle bifallas, vill säga. Ett sådant förslag rimmar illa med alla strävanden mot jämlikhet och jämställdhet, vilket är två olika saker.

Reservanterna säger som vanligt atl alla tänkbara uppdelningar kan ske när det gäller att skaffa gynnsammare förhållanden för familjemedlemmar. Så är del inte, och det är fler som sagt det förut. Jag måste i alla fall upprepa atl lagtexten kräver atl det skall vara fråga om en marknadsmässig lön för den medarbetande makens insats. Vad som är marknadsmässig lön är inte godtycke utan det går att fastställa något så när. Det anser lydligen även reservanterna om man för döma av reservationens lagtext. Marknadsmässig lön betyder inte att man kan godkänna, om t. ex. en man sköter bokföringen i ett företag där hustrun är företagsledare, att mannen fören lön som motsvarar direktörens. Del är inte fråga om den valfrihet som det påstås i motionen. -Det är roligt all höra att Erik Wärnberg har konstaterat atl det inte är lätlare att kontrollera om en människa har arbetat 600 timmar eller 400.

Jag vill sluta med att säga attjag tycker atl det är bra atl Erik Wärnberg inte iroratt skaltemoralen är sämre hos egenföretagare än hos andra. Då tyckerjag att de inte heller skall straffbeskattas mer än andra. Del är nämligen inte, herr talman, fråga om någon favorisering av en viss grupp skattskyldiga från regeringspartiernas sida. Det är fråga om all inte strafftjeskatta äktenskap.

Jag yrkar bifall till skatteulskoltels hemställan i dess belänkande nr 25.

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

ERIK WÄRNBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara rätta lill ett missförstånd som jag tror Karin Ahriand har gjort sig skyldig lill. Hon talar nämligen om all den medhjälpande maken alllid skall ha marknadsmässig lön, men så skall del inte alls vara. Det var elt tak bara, Karin Ahrland. Om man skulle konstruera det så atl det under alla omständigheter är en lön och man alltid skall behandla det som en lön - ett anställningsförhållande - då är det rätt. Men del är inte på det sättet. Det här är bara ett tak som man har satt för marknadsmässig lön, och sedan får man fördela det bäst man vill inom den ramen. Jag hävdar all man kan godtyckligt fördela förelagarinkomsten inom ramen för marknadsmässig ersättning åt den medhjälpande maken. Då spelar del ingen roll om det är man eller kvinna. Jag är tacksam för alt Karin Ahrland inte den här gången tog upp att det var kvinnan som var diskriminerad, för nu var det mannen. Denna förbättring i tillståndet gläder mig oerhört.

Jag skulle vilja säga en sak lill. Del verkar som om majoriteten har bestämt sig föratl genomföra en ludelningsregel. Det har jag aldrig tidigare hört talas om att det var frågan om. Men det var just vad Kurt Söderström sade, alt nu har man gått in för en halvregel, man tar hälften var. Men det behöver man heller inte göra, för det går atl la allt på den ena och ingenting på den andra.

155

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

156

Det går också bra, bara man håller sig inom den marknadsmässiga ersättningen åt medhjälparen.

ROLF HAGEL (apk): _,

Herr talman! I den här debatten har rnånga talare visat på den allvariiga kris som landet befinner sig i. Den oro människor känner inför den stigande arbetslösheten och de ständigt stigande priserna har också framförts härifrån.

Den borgerliga regeringen försöker å ena sidan atl lägga skulden på den tidigare regeringen och framhärdar ständigt i anklagelser mol de arbetande över att vi har och har haft det alldeles för bra. Å andra sidan försöker regeringen att dämpa oron genom att påstå atl vi trots allt har det bättre än i många andra länder. Men detta måste vara en mycket klen tröst för alla dem som i dag går arbetslösa. Det är en dålig tröst för de anställda vid boardfabriken i Piteå, SKF:s fabrik i Göteborg, landets varvsarbetare, anställda vid LM:s fabrik i Olofsiröm, landets gruvarbetare, byggnadsarbetare främst i Norrbotten, landets ombordanslällda sjömän, för all nämna några exempel på förelag som antingen är nedlagda eller hotas av nedläggning.

Det är vikligl när man beskriver del här landets kris att sätta in den i sitt internationella sammanhang. Den skall sättas in i den kris som gäller för hela det kapitalistiska världssystemet som kännetecknas av massarbetslöshet, hög inflation, nedskärning av social standard och därtill ett mycket dåligt utnyttjande av dessa länders industriella kapacitet. I de flesta länder finns också elt kraftigt underskott inom utrikeshandeln.

Utskottet pekar på atl inom OECD-länderna går det i dag 16 miljoner människor arbetslösa. Vi vel att i u-länderna går ca 200 miljoner arbetslösa. Del handlar alltså om en allmän kris för den kapitalistiska delen av väriden, en kris där de traditionella metoderna för alt möta de återkommande kriserna blivit alltmer verkningslösa. Därför riktas i dag angreppen mot de arbetandes levnadsstandard, deras sociala trygghet, mer öppet och mer utmanande än någonsin tidigare. Dessutom samordnas de kapitalistiska ländernas ekonomi i enlighet med storkapitalets önskningar inom ramen förtioklubben, OECD och Internationella valutafonden.

Vi har i vår motion nr 316 dragit upp riktlinjerna för en ekonomisk politik som har som utgångspunkt atl försvara det arbetande folkets levnadsstandard och mana lill kamp för folkets rätt till arbete. En sådan politik slår i motsättning lill monopolens och den borgerliga regeringens uppfaltning att just de arbetande skall bära krisens bördor. Lägre löner för de arbetande, urgröpta pensioner, barnbidrag och studiebidrag, sämre samhällelig service kommer inte atl ge ett enda jobb mer i landet - det kommer att ges förre arbetstillfällen.

I den allmänpolitiska debatten i år yttrade LO:s ordförande Gunnar Nilsson all mot den förda inflationspolitiken hade det inte varit möjligt atl hävda löntagarnas köpkraft under 1977. Man tvingades därför konstatera en sänkt reallön för den genomsnittlige industriarbetaren med 3 96 efter skatt för föregående år. För innevarande år måste enligt Gunnar Nilsson en

157

inkomsttagare med 40 000 kr. i årslön för all bevara en oförändrad köpkraft ha minst 8 96 konlanllöneökning för alt kompensera skatteomläggning och beräknad inflation på 9 96.

Vi betraktar LO-ordförandens beräkningar som ett absolut minimum som måste uppnås för atl inte krisen skall bli än djupare. Men det måste också vidtas åtgärder mot atl priserna fortsätter atl stiga. Det måste krävas etl totalt och varaktigt prisstopp.

Utskottet påpekar alt man inte kan utläsa humvida vi i motionen 284 menar atl förbud mot taxe- och kommunalskaltehöjningar också bör ingå i ett sådant prisslopp. Höjning av taxor och avgifter liksom höjning av kommunalskatt ingår i den allmänna strävan att sänka standarden för de redan sämst ställda i samhället och har genom sin utveckling under senare år lett fram till en nivå där åtgärder måste vidtas för atl finna andra former för samhället att klara ekonomin än med höjda taxor och avgifter för hushållen och ständigt stegrade kommunalskatter.

Utskottet finner vidare alt utvecklingen på prisområdel inte ger del anledning alt förändra sin tidigare negativa syn på införandet av ett prisslopp. Med tanke på all priserna på baslivsmedlen steg med över 6 96 under årets första månad ter sig utskottets hållning minst sagt magstark. Att utskottet inte tilltalas av en sänkning av diskontot ligger helt i linje med den allmänna strävan. Det är nämligen inte arbetarklassen som gynnas av elt högt diskonto. Det tillför de redan kapitalstarka än större rikedomar. Högränlan bidrar dessutom till att påskynda infiationen. Inte minst när det gäller bostadskostnaderna får den stora och allvarliga konsekvenser.

Vid sidan om våra förslag i motionen 316 för att öka köpkraften på den inhemska marknaden och därmed bidra till ökad konsumtion och produklion har vi också tagit upp frågan om vårt lands handelspartners. Utskottet talar i svepande formuleringar om väridsekonomin. Regeringen brukar tala om väridsmarknaden men avser alltid ungefär hälften av densamma.

Som tidigare har sagts i denna debatt svarar faktiskt den socialistiska delen av världen i dag för nästan 50 96 av världens produktion. Svensk handel är fördelad på följande säU: ca 80 % går till OECD, 15 % till u-länderna och 5 96 till hälften av väridsmarknaden -den socialistiska delen av väriden. Denna del av världen omfattas inte av den allmänna krisen, den kännetecknas inte av arbetslöshet och inflation. Där växer produktionen, lönerna stiger och priserna är fasta. Svensk byggnadsindustri har löst en del av sina problem genom satsning på denna marknad. Vi anser att det måste vara i landets intresse alt regeringen vidtar åtgärder för att träffa handelsavtal med rådeiför ömsesidig ekonomisk hjälp.

Beskrivningen av regeringens för arbetarklassen så förödande politik behöver knappast göras mer detaljerad än vad som redan har gjorts här tidigare i dag. Det är möjligt alt del förhåller sig så som Kjell-Olof Feldl uttryckte det, att regeringen saknar framtidsperspektiv därför att den insett att den själv saknar framtid. Just därför är det kanske mer intressant atl diskutera vad som skall komma efter den Bohmanska ministären.

Kjell-Olof Feldt sade att det måste till en klar kursändring i den

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

158

ekonomiska politiken -jag tolkar hans uttalande så atl han menar den hiuills förda ekonomiska politiken, inte bara den som nu under ett och ett halvt års administrerande varit en realitet. Frågan är då: Hur slor skall kursändringen bli? Skall den bli någon grad babord eller en märkbar gir babord? Allt fler inom arbetarrörelsen anser alt del måste bli det senare. Exempelvis har flera skribenter i LO-tidningen, bl. a. Per Holmberg och Birger Norman, hävdat att det handlar om att gå framåt och inte tillbaka, som somliga inom samma rörelse drömmer om. Atl gå framåt är detsamma som att arbetarklassen gör allvar av all erövra den ekonomiska maklen. Jag är inte säker på alt löntagarna utan en sådan maktförskjutning ställer upp på olika modeller av ökad kapitalbildning.

Det villkorslösa tvångssparandel har aktualiserats tidigare. Det var finansminister Skölds käpphäst, men han fick rida sin käpphäst ensam. Den fackliga rörelsen betackade sig föratl sitta upp. Jag tror att den gördel med än starkare argument i dag än för ett par decennier sedan. I dag vet arbetarna hur systematiskt storkapitalet har utarmat den svenska industrin. Förutom den ständigt upptrappade kapitalexporten och kapitalflykten som arbetarpartiet kommunisterna begär åtgärder mot i en motion lill detta riksmöte beviljar man sig aktieutdelningar som tömmer företagen. I en artikel i Kommunalarbetaren skriver Bengt Åke Berg:

"Skandinaviska Enskilda Banken har i sin kvartalstidskrift underen lång följd av år gjort en åriig analys av de svenska börsnoterade bolagens ekonomi. Och det är ju just för börsföretagens kapitalförsörjning som aktieägandet har störst betydelse.

En sammanställning av de resultat som redovisas för åren 1969 till 1975 visar att aktieägarnas insatser av nytt kapital i börsföretagen i form av nyemissioner uppgick till sammanlagt 1,9 miljarder kr. Förelagens totala behov av kapitaltillförsel under samma period uppgick lill mer än 85 miljarder kronor. Det innebär alt aktieägarnas tillskott i form av nyemissioner inte täckt mer än ungefär 2 % av det totala finansieringsbehovet i företagen. Redan detta visar alltså att man ofta kraftigt överdriver nyemissionernas betydelse för företagens utveckling.

Men detta ger inte hela bilden. Under samma tid tog nämligen aktieägarna ut betydande belopp från företagen i form av utdelningar. De sammanlagda utdelningarna från börsföretagen uppgick under dessa år till 7,5 miljarder kronor. Aktieägarna tog alltså ut 5,5 miljarder mer från börsföretagen än vad de stoppade in i dem."

I Kjell-Olof Feldts anförande märkte jag ingenting som pekade på alt socialdemokraterna avseratt ingripa mot denna bloda vtappning av industrin. Däremot framhöll han att lönsamheten måste öka. Men det är ju inte något problem. Problemet är hur Sverige skall kunna fortleva och utvecklas som industrination. Del förutsälter att arbetarklassen tar den reella ledningen av ekonomin, och det måste ske på det sätt som Rudolf Meidner angav i en intervju i tidningen Fackföreningsrörelsen för tre år sedan:

"Vi vill beröva de gamla kapitalägarna deras makt, som de utövar just i kraft av sitt ägande. All erfarenhet visar att det inte räcker med inflytande och

kontroll. Ägandet spelar en avgörande roll. Jag vill hänvisa lill Marx och Wigforss: vi kan i grunden inie förändra samhället ulan att också ändra på ägandet."

Eftersom det haraviseralsalt Olof Palme skall tala om det nya förslaget till fondbildningar vill jag passa på att fråga: Har den arbetsgrupp som framlagt detta förslag under det senaste året samlat andra erfarenheter än dem som Meidner byggde sitt förslag på?

Som alla förstår baserar jag min fråga på del faktum atl ägandefrågan i det nya förslaget har försvunnit. I stället sägs del i presentationen i LO-tidningen alt kapitalägarna inte berövas några tillgångar. Till yttermera visso ges garantier för att del även fortsättningsvis skall vara lönsamt att klippa kuponger i vårt land.

Mot bakgrunden av det förslag som i dag är uppe till diskussion är det svårt all begripa herr Bohmans utfall mot detsamma. Det måste vara mer taktiskt än reellt betingat. Del måste ha mer att göra med den moderata profilen än förslagets innehåll. Den storfinans, som väl herr Bohman företräder, borde rimligen inte känna sig hotad av del framlagda förslaget. Det är ju bara 200 koncerner som skulle hamna i vinstfördelningssystemet. Så gott som samtliga av dem är mer internationella än svenska. Är det inte en grov, ja, nästan förolämpande, underskattning av överklassens förmåga atl slå vakt om sina intressen att tro all ledningen för dessa koncerner lugnt skulle sitta och vänta i 20, 35 eller 75 år på att aktiemajoriteten skulle övergå i andra händer? Jag iroratt många skulle vara intresserade av att får höra Olof Palme i dag eller i morgon ge svar på frågan i vilket avseende detta förslag är bättre för arbetarklassen än det förstag om löntagarfonder som LO-kongressen antog.

I väntan på svar, herr talman, ber jag alt få yrka bifall till motionerna 316 och 284.

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

GRETHE LUNDBLAD (s):

Herr talman! Full sysselsättning, rimlig prisstabilitet, ekonomisk tillväxt, rättvis inkomstfördelning och regional balans anges i den avslutande sammanfattningen av finansplanen som de stolta centrala målen för Sveriges ekonomiska politik. Var och en som följt dagens debatt och lyssnat lill både företrädare för regeringen och den socialdemokratiska oppositionen har förstått all dessa mål befinner sig på ljusårs avstånd från verkligheten. Det finns mycket svåra störningar i den ekonomiska utvecklingen på alla dessa områden. Den borgeriiga regeringens förklaringar har inte heller minskat avståndet.

Jag vill här främst ägna mig åt den situation som vi som konsumenter och vanliga löntagare möter i dag - kanske med en sidoblick på vissa andra gruppers ekonomiska situation. Just för dessa grupper är del en svart bild som målas upp i finansplanen.

Den inhemska efterfrågan skall dämpas och den privata konsumtionen väntas minska. Den minskade redan 1976/77, och för 1977/78 väntas en fortsalt volymminskning. Och framliden är inte ljus. Trots ett något

159

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

160

optimistiskt anlagande om en lönekostnadsökning på 10 96 för 1978 kommer enligt finansplanen hushållens reala disponibla inkomster alt minska med ca 2 96. Ändå tror man att den privata konsumtionen minskar med endast 1 %. Det innebär att fru Peltersson, om hon får 2 kronor mindre i hushållskassan per hundralapp, ändå skall banta sina utgifter med bara 1 krona. Man förutsätter alltså att hon har kapital alt la av eller att hon kan minska sitt sparande.

Alla undersökningar av sparande, levnadsnivå och konsumtionsulrymme säger oss emellertid att sparandet är mycket ojämnt fördelat och att levnadsnivån är mycket ojämnt fördelad mellan t. ex. företagare och löntagare. Därför ger finansplanens konstaterande en felaktig bild av de följder som den borgerliga regeringens ekonomiska politik i förbindelse med oförändrade inkomstöverföringar får. Den politiken drabbar hårt den del av det svenska folket som har lägre inkomster och ingen förmögenhet. De fiesta svenska hushåll måste dra åt mer än ett hål i svångremmen kring en redan smal hushållsbörs, medan direktörerna med hjälp av sin förmögenhet, sina nyvunna generella fördelar i form av sänkta egenavgifter och skattemässigt lämpliga uppdelningar av inkomsten inom familjen kan bibehålla sin köpkraft.

Denna utveckling kan redan redovisas av handeln. Vi vet alt andelen billiga livsmedel ökar, medan det säljs mindre av andelen dyrare livsmedel. Ja, det registreras 1. o. m. i finansplanen - dock sett genom näringslivets ögon - på så sätt alt där konstaleras alt den privata konsumtionens minskning självfallet verkar återhållande på invesleringarna inom handeln.

Konsumentpolitik är inte bara en fråga om marknadsföringssätt och reklamationer utan i hög grad en fråga om ekonomi. Men konsumenternas villkor är mycket olika, speciellt i kärva ekonomiska lägen.

För några år sedan väckte jag en motion om en bättre redovisning av den privata konsumtionen i finansplanen och i regeringens propositioner. Utskottet svarade då alt det gillade tanken och förutsatte atl så skulle ske. Men ingenting har ännu hänt. Fortfarande redovisas den privata konsumtionen i finansplanen såsom en enhet. Den privata konsumtionen bör inte vara en vanlig anonym mjölkko, som kan tappas i svåra finanspolitiska lägen.

Den privata konsumtionen består av många människor - det gäller det dagliga hushållandet i våra familjer och de rynkade pannorna över hushållskassan vid många köksbord. För konsumenterna är livsmedelspriserna av stor betydelse. F. n. pågår förhandlingar för att fastställa efter vilka riktlinjer priserna på livsmedel skall sättas i fortsättningen.

Jag har de senaste dagarna i samband med prisförhandlingarna mötts av många krav på en dämpning av prisökningarna pä dagligvaror, speciellt livsmedel. Arbetarkvinnor märker snabbt när konsumtionsulrymmet minskar. De vill protestera och demonstrera. Även deras oro bör få komma till uttryck från denna talarstol.

Den borgeriiga regeringen har genom många ändringar av avgifter, beskattningsprinciper m. m. förbättrat företagarnas inkomster och ekonomi.

Rik.sdagen skall också snart besluta om en sådan förbättring, som skatteutskottet just har diskuterat. Detta måste på sikt påverka den ekonomiska standarden för företagare och jordbrukare och bör alltså även medverka till att man tar större hänsyn till förmögenhetsförhållanden och beskattningslättnader också vid bedömningen av jordbrukarnas ekonomiska förhållanden. Kanske detta har lett lill all förhandlingarna om priserna på våra livsmedel är hårda och ej avslulade på den stipulerade dagen, nämligen den 1 mars.

Jag skulle vilja uttrycka detta med alt citera den socialdemokratiska motionens ord om den ekonomiska politiken: "Den dämpade konsumlionstillväxten skärper kraven på en rättvis fördelning av produktionsresultaten och välfärden."

Från socialdemokratiskt håll har vi begärt en lids prisstopp på alla dagligvaror, men den borgeriiga regeringen har inte velat stödja detta krav. Jag har till årets riksdag inlämnat motioner både om en bättre grund för bedömningen av levnadsnivån hos företagare och jordbrukare och om en begränsning av underskottsavdragen, två områden där jag tycker atl del finns stora möjligheter atl komma billigare undan. Vi måste från socialdemokratiskt håll kräva solidaritet när det gäller konsumtion, skatter och avgifter, speciellt i ett läge när ekonomin stramas ål.

En begränsning av den privata konsumtionen såsom f n. sker måste följas upp genom stöd till konsumtionssvaga grupper, speciellt barnfamiljer med lägre inkomster, som inte får någon indexreglering av inkomslöverföringarna från staten. En av finanspolitiska skäl nödvändig dämpning av konsumtionen får inte ta sig sådana former atl levnadsförhållandena för det uppväxande släktet försämras. Om så sker tar den borgerliga regeringen och majoriteten på sig ett tungt ansvar för framliden.

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebait

KARL ERIK OLSSON (c):

Herr talman! Den svaga internationella konjunkturen i de västliga industriländerna håller i sig. Inte minst de nordiska länderna har fått känna av denna svacka underen ovanligt lång period. Försämrad relativ konkurrenskraft på den internationella marknaden och på den importkonkurrerande hemmamarknaden har inneburit stora påfrestnningar på det svenska näringslivet.

Trots att ingen egentlig återhämtning skett på väridsmarknaden och trots den myckel svaga utvecklingen av världshandeln har vår nuvarande regering genom sin handlingskraft lyckats avsevärt förbättra vår relativa konkurrenskraft och i stort seti återfört den till den nivå som rådde 1975. Vi har emellertid föriorat betydande marknadsandelar, och det lar lid alt återhämta dessa. Under december och januari har man kunnat märka en tydlig förbättring av handelsbalansen som inger etl något större hopp för den närmaste tiden än vad man kunde bedöma då finansplanen skrevs i slutet på förra året. Detta är också nödvändigt för att vi i vårt land skall kunna utnyttja vår produktionskapacitet, på nytt skapa en tillväxt i ekonomin och på sikt få balans i ulrikesbeialningarna. En tillväxt i ekonomin är en nödvändighet för att samhället skall kunna få tillräckliga resurser för de viktiga åtaganden vi

161

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

162

över partigränserna varit eniga om att samhället skall klara av.

Man kan alltså konstatera all regeringen med sin politik redan vunnit väsentlig framgång. Det pågår inom regeringskansliet ett intensivt arbete med alt utforma program för hur den svenska näringsstrukturen skall utformas på något längre sikt. Deua är naturiigtvis väsentligt då hittills vidtagna åtgärder på detta område i huvudsak varit av typen brandkårsutryckningar för alt rädda krisbranscher och krisförelag.

Ändå kan man hävda att det är en relativt kortsiktig politik vi liksom andra länder fortfarande bedriver. Vilka är egentligen de övergripande samhällsmål vi vill uppnå? Är det en ständigt ökande materiell standardstegring? Är det ett ständigt stigande resursuttag? Är det en ständigt ökande belastning på miljö, natur och människor?

Jag skulle vilja svara nej på de här frågorna. 1 stället måste det vara atl skapa en verklig välfärd i vid mening och fördela den välfärden jämnt mellan människorna både nationellt och internationellt. Men i en sådan välfärd ingår förutom materiellt välstånd också beståndsdelar som god miljö, trivsel, trygghet och gemenskap. Dessa upplevelser är dock omälbara i ekonomiska termer. Prylarna omkring oss och även den offentliga servicen är däremot något som varit möjligt att mäta. De viktiga mänskliga upplevelserna har kommit i underiäge. Ofta försöker man atl täcka ett psykiskt behov med materiella ting, någol som vi ibland kallar för Iröstkonsumtion.

En slor del av vår produktion av varor, tjänster och upplevelser skapas i hemmen och i människornas närmiljö utan att man använder pengar. I hemmen lagas mat, man städar och bäddar sängar åt varandra och man upplever gemenskap utan någon ekonomisk avräkning mellan familjemedlemmarna. Denna del av samhället skulle man kunna kalla den penninglösa sektorn.

Under industrialiseringen har en allt större del av människans aktiviteter fiyttats över från hemmen lill näringslivet eller till vad man kan kalla för den kommersiella sektorn. En betydande del av den ekonomiska tillväxten i industrisamhället beror just på denna överflyttning av funktioner från den penninglösa sektorn till den kommersiella sektorn. Parallellt med denna process ökar naturligtvis också kraven på samhället i form av utbildning, vård etc. När allt fler människor lämnar den penninglösa sektorn måste en stor del av de uppgifter som tidigare varit naturiiga att klara av i t. ex. familjen överföras på samhället.

Det har säkert inte alltid varit kraven på högre effektivitet eller kvalitet som gjort atl en större del av människornas behov måst täckas via institutioner. Det är inte självklart all barnomsorgen blir bättre på kommunala barndaghem, att utbildningen blir bättre med allt längre skolgång och i allt större skolor, alt sjukvården underlättas genom specialistvård i allt större sjukhus eller att omsorgen om gamla och handikappade blir mera mänsklig genom institutionell behandling.

Det råder stor enighet om att alla människor skall ha en meningsfull sysselsättning. Men tyvärr har detla krav i den politiska debatten ofta blandats samman med behovet av avlönat arbete och med behovet av

ekonomisk grundtrygghet. Samtidigt som kravet på arbete rests med ökad styrka har man också rest kravet på mer fritid, längre semester, lägre pensionsålder och rätt till delpension. Ändå villjag hävda att kravet på arbete åt alla i dag är rikligt, framför allt därför aU i den samhällsstruktur vi utvecklat är det utomordentligt svårt för den enskilde all skapa sig en meningsfull sysselsättning utanför det betalda arbetslivet.

Med hänsyn till de begränsade tillgångarna av naturresurser, framför allt ändliga sådana, vilka är grunden för den höga standard vi i dag har och skapar med vår teknologi, måste vi erkänna alt del är förenat med stora problem både att höja den materiella standarden och atl sysselsätta fler människor i prylproduklionen. Men om inte denna kommersiella produklion ökar blir det också omöjligt att öka den offentliga sektorns ekonomiska ramar, då dessa är beroende av näringslivels omfattning och av hur stor del av denna som det är möjligt att via skatter och avgifter ta ul för finansiering av samhällsverksamheten.

Chefen för IMF, Dr Witieveen, sade nyligen att Västtyskland och Japan måste öka sin inhemska efterfrågan, och Englands finansminister Healey sade att samma länder måste öka sin tillväxt och stimulera väridshandeln. Men dagens världshandel, som i stort bygger på frihandelns principer och på tesen om de komparativa fördelarna, leder till alt produktionen sker där den kan ske billigast. Den viktigaste komponenten i produktionskostnaden är lönekostnaden. Detta leder till all billig arbetskraft utnyttjas av de redan rika, och att naturresurserna inte tas till vara på ett tillfredsställande sätt. Sålunda kan t. ex. svensk järnmalm, svensk skogsråvara - för all inte tala om skogsavfallet - och sämre svensk åkeriord inte ekonomiskt utnyttjas, trots atl vi har en rationell hantering och att det finns elt reellt behov för våra produkter i väriden. Väridshandeln borde, i stället för atl som i dag vara koncentrerande, verka fördelande mellan jordens länder och folk i enlighet med tankegångarna i en ny ekonomisk väridsordning.

Jag förmår inte på den korta lid som står till buds här i kammaren helt utveckla mina tankegångar men vill ändå försöka dra några slutsatser:

Den västliga industriväridens tekniska och ekonomiska framsteg har hittills framför allt baserats på en tung och naturresursexploaterande teknik. Med hänsyn till miljö och människor måste vi övergå till en mjuk och småskalig teknik, som bygger på naturens långsikliga möjligheter och på människans reella behov och produktionsförmåga. Vid sidan om vår strävan att skapa fler jobb inom det betalda arbetslivet måste vi öka ansträngningarna atl ge människorna möjlighet till en meningsfull sysselsäuning - hem, familj, fritid - inom den penninglösa sektorn. Därigenom skulle man också kunna minska de ekonomiska kraven på den offentliga sektorn, vilket i dag ter sig ytterligt nödvändigt när man studerar intäkter och koslnader inom såväl statlig som kommunal verksamhet.

Lösningen ligger kanske i att skapa förutsättningar för verksamhet inom den penninglösa sektorn, som ersätter eller onödiggör såväl en meningslös ökning av prylproduktion inom den kommersiella sektorn som alltför dyrbara instituiionsfunktioner inom den offentliga sektorn. Det gäller då atl

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

163

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Finansdebatt

bygga upp lokala strukturer för mänsklig samvaro, ansvar, solidaritet och gemenskap. Detta synes så mycket mer motiverat av alt en sådan infrastruktur skulle göra det möjligt atl vårda de ekologiska möjligheterna till ökad produktion och tillvarata marginella resurser, sådana resurser som vi f n. av lönsamhetsskäl låter bli atl utnyttja.

Utifrån hushållningspoliliska och ekologiska utgångspunkter och med hänsyn till global solidaritet måste vi kanske acceptera en ökad styrning av produktionen på nationell nivå. En sådan styrning har vi under flera årtionden haft på jordbrukets område, avseende såväl volym och pris som sysselsättning. I det nuvarande krisläget kan man skönja konturerna till något liknande för vissa andra näringar, exempelvis varv och stål.

Om elt fritt och rationellt samhälle skall kunna bevaras där marknadsekonomins fördelningsmekanism skall fungera på lokal nivå, måste vi måhända ålägga oss dessa restriktioner. I annat fall riskerar vi att skapa ett samhälle där en växande offentlig sektor blir beroende av en alltmer onödig och omöjlig kommersiell produktion. I ett sådant samhälle styr inte längre politikerna utan de som svarar för produktionen och skapandet av de ekonomiska resurserna inom den kommersiella sektorn och detta genom en alltmer sofistikerad teknik i multinationella storkoncerner.

Jag vill, herr talman, yrka bifall lill finansutskottets hemställan.

164

På förslag av andre vice talmannen beslöts att kammarens förhandlingar skulle fortsättas vid morgondagens sammanträde.

§ 4 Anmäldes och bordlades

Proposition

1977/78:108 om godkännande av 1977 års internationella sockeravtal

§ 5 Anmäldes och bordlades Motioner

1977/78:1757 av Ove Karlsson

1977/78:1758 av Biiger Rosqvist och Wiggo Komsledi med anledning av propositionen 1977/78:81 om vissa kommunala trafik-och trafiksäkerhetsfrågor m. m.

§ 6 Anmälan av interpellationer

Nr 85

Onsdagen den Anmäldes och bordlades följande interpellationer som ingivits till i j-r 1970

kammarkansliet

den I mars

1977/78:136 av Rune Johansson i Ljungby (s) till industriministern om skogsindustrins framtid:

Sedan flera år tillbaka har den svenska skogsindustrin varit föremål för omfattande utredningar. Den socialdemokratiska regeringen anmälde tidigt sin avsikt atl på grundval av dessa utredningar och i nära samverkan med skogsbransch rådet utarbeta elt långsiktigt skogspolitiskt program.

Regeringen har i årets stalsverksproposition redovisat som sin avsikt att framlägga etl sådant program. Skogsindustrins svårigheter har ställt flera företag inför stora problem. Del är dock svårt att bedöma om de nedläggningar eller inskränkningar som bl. a. NCB och Södra Sveriges Skogsägare aviserat är rimliga i en långsiktig struklurplan för skogsindustrin. De samhällsekonomiska konsekvenserna för de berörda orterna har inte heller belysts.

Mot bakgrund av all regeringen för kort tid sedan tillkallat en ytterligare utredning för alt göra en sirukturbedömning för berörda industriområde kan de aviserade nedläggningarna nu starkt ifrågasättas.

Med hänvisning lill det anförda vill jag till industriminister Åsling rikta följande frågor:

1. När kan man förvänta sig att regeringens aviserade långsiktiga program
för skogsindustrin föreläggs riksdagen?

2. Har den senast tillsatta struklurutredningen erhållit skriftliga direktiv som även innehåller tidsramar för arbetet?

3. Är industriministern beredd medverka till att inga varsel om nedläggningar sker från skogsindustrins sida i avvaktan på resultatet av pågående utredningar?

4. Avser i så fall industriministern i en kommande proposition om stöd till skogsindustrin att införa förbehåll som innefattas i fråga 3?

5. Eftersom begränsningar av verksamheten inom nämnda skogsindustrier kan avtalas underhand mellan parterna, kan i så fall berörda kommuner påräkna allt det bistånd som de arbetsmarknadspolitiska och allmänt regionalpoliliska reglerna möjliggör?

Anmälan av interpellationer

1977/78:137 av Per Petersson (m) lill försvarsministern om den militära aktiviteten i Östersjön:

Enligt den säkerhetspolitiska bedömningen inför 1977 års försvarsbeslut präglades utvecklingen mellan slormaktsblocken av strävanden till fortsatt politisk avspänning, strävanden som bl. a. ansågs bygga på viljan att undvika varje utveckling som kan leda till kärnvapenkrig.

165

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Meddelande om .frågor

Utvecklingen i norra Europa ansågs präglas av stabilitet och vilja till samarbete. Tankar på en kärnvapenfri zon i Norden går tillbaka på ett initiativ år 1963 av Finlands president U. Kekkonen.

Sverige haren positiv inställning till den allmänna idén om kärnvapenfria zoner. Huvudförutsätlningen för en kärnvapenfri zon är dock att stater som innehar kärnvapen förbinder sig alt inte utnyttja kärnvapen mot mål inom en dylik kärnvapenfri zon.

Sovjet och andra öststater har gärna och ofta talat om Norden som en kärnvapenfri zon och om Östersjön som ett "fredens hav". Det är därför överraskande och värt atl uppmärksammas alt Sovjet nu har kärnvapenbärande ubåtar patrullerande i Östersjön.

Av intresse ur svensk synpunkt är också om Sovjets åtgärd kommer alt öka även NATO:s aktivitet i Östersjön eller närområdel.

I Sveriges säkerhetspolitiska bedömning ingår alt vårt totalförsvar skall ha sådan styrka, sammansättning och beredskap att hot, påtryckningar eller angrepp mot Sverige inte av någon kan bedömas vara lönsamma. Väsentliga försvagningar av det svenska försvarets styrka i förhållande till omväriden kan rubba stabiliteten och balansen i Nordeuropa. Den bedömningen har riksdagens stöd.

Med hänvisning lill det anförda anhåller jag om kammarens tillstånd att till herr försvarsministern få rikta följande fråga:

Vill försvarsministern ge riksdagen en redogörelse för den militära aktiviteten i och kring Östersjön, särskilt beträffande förekomsten av kärnvapen?

§ 7 Meddelande om frågor

Meddelades atl följande frågor framställts den I mars

166

1977/78:321 av Benii Måbrink (vpk) till arbetsmarknadsministern om åtgärder för att skapa sysselsättning åt arbetslös ungdom i Gävleborgs län:

Ungdomsarbetslösheten breder ut sig alltmer. I hela landet finns i dag över 40 000 registrerade arbetslösa ungdomar mellan 16 och 24 år.

I vissa regioner och orter ligger ungdomsarbetslösheten skyhögt över riksgenomsnittet. I Ljusdals kommun t. ex. är 43 96 arbetslösa, och räknar man in ungdomar i beredskapsarbete blir siffran 66 96.1 Hudiksvall är siffran 30 96 (beredskapsarbeten ej inräknade).

Nämnas bör alt etl stort antal ungdomar under året kommer ut på arbetsmarknaden efter fullgjord värnpliktstjänstgöring vid I 14 i Gävle och F 151 Söderhamn. Lägger man därtill atl flera hundra ungdomar i de nämnda kommunerna slutar sin skolutbildning till sommaren, kommer situationen alt bli - lindrigt uttryckt - katastrofal.

Jag vill fråga arbetsmarknadsministern:

Vilka åtgärder - utöver sysselsältningsgarantin - är planerade för atl skapa sysselsättning åt arbetslös ungdom i Gävleborgs län?

1977/78:322 av Thure Jadestig (s) til förstärkningar vid vissa länsstyrelser:

industriministern om personella

Nr 85

Onsdagen den 1 mars 1978

Meddelande om .frågor

Regeringen har i december 1977 uppdragit åt bl. a. länsstyrelsen i Västmanlands län att tillsälla en arbetsgrupp, vars uppgift skall vara atl samordna de regional- och sysselsätlningspolitiska insatserna på orter som drabbats av sysselsättningsproblem till följd av strukturförändringar inom järnhanteringen. Enligt propositionen 1977/78:47 skall dessutom de berörda länsstyrelserna tilldelas särskilda resurser, sålunda personell förstärkning, för att arbeta fram konkreta åtgärder och för att samordna insatserna på länsnivå. Jag anhålller därför att få slälla följande fråga till induslriminstern: När kommer länsstyrelserna att få besked om omfaUningen av den utlovade personella förstärkningen?

1977/78:323 av Stig Alemyr (s) till industriministern om åtgärder för att bibehålla sysselsättningen vid Emmaboda Glasverk:

Styrelsen för Emmaboda Glasverk har den 24 februari 1978 beslutat lägga ned tillverkningen av råglas vid glasverket. Härefter har 105 anställda varslats om uppsägning. Inga tecken tyder nu på att Sainl Gobain avser aU uppfylla sina löften att uppehålla sysselsättningsnivån i Emmaboda.

Vilka åtgärder avser statsrådet vidta för att garantera sysselsättning ål de anställda vid Emmaboda Glasverk som nu varslats om uppsägning?

§ 8 Kammaren åtskildes kl. 17.47.

In fidem

SUNE K. JOHANSSON

/Solveig Gemen